4} rte är M vu hee à AG EMA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM FYRTIONDE ÅRGÅNGEN + ROME tuti~ FEB 25 1920 UPPSALA 1919 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Häftet I tryckt den 8 april 1919 » 2—4 » » 29 dec. 1919 Redaktör och ansvarig utgivare: Prof. ALB. TULLGREN, Experimentalfältet » INNEHÄLL AURIVILLIUS, Cur., Gottfrid Agaton Adlerz +. Med porträtt....... u N Emerneuer alone. OR el nn BENANDERFEERS hi ÄT SVG) Re ST wi nn. Bryk, FELIX, Weitere Beiträge zur Variabilität der Rippenkonfigu- rantonpder Barnassiidenge Mess nen Aa ss a Vermas die’ Eeuerwanzerlliegsen. "#0" 22 FRISENDAHL, AXEL, Coleopterologiska notiser -_....._.-.-.--- 7 HERMANSSON, S., Nagra för Halland nya Coleoptera .....-..---------- Jansson, ANTON, Formica fusca-picea NYL. i Närke___ ----- — —, Die Arthropodenfauna der Eichhörnchennester ......-........ — —, Sveriges Aneurus-arter ____._-.----- El. AN SE er Roe, N, A., De svenska arterna av Släkter er REN — —. Die seine ele dr Eremotes- und Rhyncolus-Arten mit Be- schreibung von ÆAyncolus Thomsoni_....--.----------------- — Notzenuber schwedischen Borkenkäfer...._ 2- KINNMARK, F,, Meddelande om myskbockens, Aromia nos Chain, MISES ON es ER ne ok PRE, ER 1e LJUNGDAHL, D., Några puppbesktivningar ane) Med 36 teck- Dre ee Ne RN ER RS Pr TRE lea LUNDBLAD, O., Boet av Anchistrocerus claripennis THMS. .......-- == AO Bossa Med portratt "1" "7 MJÖBERG, ERIK, Preliminary description of a new family and three DewzsoenerWot Mallophagaı . 2... 22 NORDSTRÖM, FRITIOF, Bidrag till kännedomen om Sveriges dag- HAT (6 ic S| eae ne ea Le Porat, C. O. von, Exotisk myriopod anträffad i Sverige .......-- — —, Främlingsfaunan i utländska skeppslaster .......-----.-........-. — —, Nya fjärilsfynd i Jönköpingstrakten.........---.-------------------- Redaktionen, Dödsfall .. RE EN IE EB EN TEE -— ern sin Kanrschätks ME ER N ET = — RE cakadeniien EINST LL PL PATE NEN PATES = ee, ROGERS IRRE ER ee ere pe eae — —, Svenska entomologer till Manon De ARTEN EE TRES — —, Svensk entomolog i holländsk tjänst .......----------------------- Ei Mmlinderstod RE Res 22 En Ja Rınen AHL, OSKAR, Over 4 ide Sade Hydrophorus: arterna... SAHLBERG, J., Vad ar CryPtophagus brunneus GYIL? ._..........- Sid. WAHLGREN, EINAR, Växtarktiska element i Skandinaviens fjärilfauna Sid. 22 — —, Uber drei Zetterstedt’sche Geometriden.. » 72 — — Massuppträdande av Pyrameis cardui secs csr oo » 179 WELANDER, E., Tvestjärten som skadedjur à preparerade fjärilar » 185 — —, Massupptradande av en smäfjäril, Crambus perlellus Sc... » 185 —, En iakttagelse rörande äggläggningen hos Memeobius läka Vs. -_-.--------:-- RER » 186 — — Sällsynt fjarll _.................- 2 NNE ÖSTRAND, (GIE ES Fe others CAR NV Le » 163 = —, Nya fyndorter för skalbag mer re az » ‘180 = —, Intressanta skalbaggfynd Seee rue zz » 182 Årg. 40 1919 Häft. 1 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN PS F ” \ | FCI \ WY A Ah Wa 27 ook” ae Dal Muse- ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM UPPSALA 1919 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Entomologisk Tidskrift som utgifves av Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhållande länk mellan vårt lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Vetenskaps-Akademien, doktor I. Trägårdh, Djursholm, samt föreningens sekreterare, undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren, Professor, föreståndare för Centralanstaltens för jordbruksförsök entomologiska avdelning. — — Äldre årgångar av tidskriften erhållas till ett pris av 5 kr. pr. ärg.; 20% rabatt vid köp av minst ro årg. Medlemmar av föreningen kunna erhålla ytterligare reducerat pris. Lösa häften säljas ej. Av en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu for ett pris av 2 a 3 Ore pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsavgiften (6 kr.) bli- vit erlagd, tidskriften gratis tillsänd. Om ej årsavgiften redan erlagts, uttages densamma genom postförskott å tidskriftens första häfte. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet av avgiften (100 kr.) 10 äldre årgångar gratis. Tidskriften kostar vid prenumeration å post eller i bokhandel Io kr. pr är. Annonspris 20 kr. pr hel, 10 kr. pr halv sida, pr rad 40 öre. För stående annonser erläggas 50 0 av priset för varje gång de ånvo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar! Vad är Cryptophagus brunneus GxuL 2... Av John Sahlberg. Sasom en längesedan förgäten nordisk skogsinsekt måste man i sanning betrakta den coleopter, som GYLLENHAL redan i I:sta bandet av /”secta Svecica, ar 1808, p. 174, be- skrev under namn av (ryflophagus brunneus. Om man tager i betraktande, att författaren dä till genus Cryptophagus räknade icke blott för närvarande till familjen Cryptophagidæ förda former, Cryptophagus, Atomaria, Telmatophilus, Anthero- phagus, Ephistemus o. s. v., utan även representanter av familjerna Endomychidæ, Corylophide och Cucujide samt att han börjar descriptionen på den ifrågavarande arten med orden: »facies ab hoc genere aliena», inser man, att han haft för sig någon från de övriga av honom beskrivna arterna betydligt avvikande insekt. Genomläser man den korta diagnosen, som lyder »elongatus, fusco-castaneus, glaber, thorace quadrato, lateribus crenulato, elytris punctato-striatis», frågar man sig med nyfikenhet, huru månne denna skalbagge sett ut: Nyfikenheten stegras genom flera uttryck, som ingå i den utförliga beskrivningen såsom »magnitudo et fere statura Lycti (d. a. Botrideres) contract! FABR., sed structura anten- narum, tarsuum et scutelli omnino cum Cryptophagis con- veniunt» — — — »thorax — supra crebre et profunde reticu- lato-punctatus, glaber, linea media longitudinali laevi» — — — »elytra valde elongata, sublinearia, convexa, regulariter pun- ctato-striata» och slutligen star man inför en gåta, vart man skall tänka sig, att denna insekt kunde höra. De kategoriska uppgifterna, att alla tarser äro 5-ledade, och den plats GY1.- LENHAL giver arten, då han ställer den mellan Cr. Schön- 1 — 19102 Entomol. Tidskr. Arg. 40. Haft. 1 (1919). 2 ENTOMOLOGISK "TIDSKRIFT 1919. herri och Cr. Typhæ, vilka båda höra till genus Telma- tophilus, utesluta tanken på, att här vore fråga om någon till serierna Heteromera, Platysoma eller Xylophagi hörande familj, men de punkt-strimmade elytra äro ju främmande för de släkten, dit GYLLENHAL's övriga Cryptophagus-arter höra. Om fyndorten säges: »Habitat in Bothnia orientali raris- sime, D. Falander, specimen hoc unicum vidi». Att arten förgäves får sökas i äldre och nyare kataloger över Europas eller hela den palearktiska regionens Coleoptera är naturligt, då knappt någon kan gissa ens närmelsevis, vilken plats i systemet den tillkommer. I sina handböcker över Skandinaviens Coleoptera kunde THOMSON tryggt förbigå arten, då den var funnen endast i Finland, men mindre ursäktlig var min försummelse eller glömska, då jag icke med ett ord omnämner den i Catalogus Coleopterorum Faune fennice, 1900. Emellertid hade arten ganska snart efter det den blivit beskriven återfunnits i Finland och detta även i Österbotten. I C. SAHLBERG’s /nsecta Fennica, p. 57. Partic. V, som utkom 13 dec. 1820, säges nämligen om denna Cr, brunneus: »Ad Östermyra in Ilmola a D. Wasastjerna rarissime, sub cortice Betulæ putrescentis, captus». Efter all sannolikhet hade författaren icke själv sett exemplaret utan anfört fyndet endast efter WASASTJERNA's uppgift liksom i flera andra fall; och såsom beskrivning anföres endast ordagrant GYLLEN- HAL's korta diagnos. Bland utländska coleopterologer var tolkningen av GYL- LENHAL's art fortfarande en gåta, som man livligt önskade fa löst. Så t. ex. voro de sista ord, som den numera av- lidne framstående franska entomologen ANTOINE GROUVELLE skrev till mig, da vi korresponderade om flera nordiska Cryptophagus-arter i anledning av hans plan att i den av SCHENKLING utgivna stora katalogen Coleopterorum Catalog us bearbeta familjen Cryptophagidæ, dessa: »Savez-vous ce qu'est C. brunneus Gyll. Ins. Sv. I, p. 174?» Händelsevis var jag i tillfälle att giva honom svar på denna fråga. Då jag var sysselsatt med att arbeta på fortsättningen av mitt längesedan avbrutna arbete Enumeratio Coleopterorum SAHLBERG: VAD ÄR CRYPTOPHAGUS BRUNNEUS GYLL. 3 Fennie, kände jag det såsom min plikt att söka utreda vad denna för mera än ett sekel sedan beskrivna finska skalbagge i verkligheten var, och jag lyckades snart komma saken på spåren. Den del av D. WASASTJERNA's samling, som ej gick förlorad vid Vasa brand, blev sedermera av hans son skänkt till vårt universitets museum och med densamma följde en fullständig förteckning över alla den gamla oförtrutna forska- rens zoologiska samlingar. Och här fanns verkligen upptaget Cryptophagus brunneus I ex. med Österbotten såsom fynd- ort. Vart detta exemplar tagit vägen var ej lätt att veta, ty redan förr än jag blev student hade från de gamla lådorna av särskilda personer utplockats de användbaraste exemplaren och dels förenats med universitetets finska samlingar, dels ställts åsido i skilda lådor, som magasinerats på museum. Vidare fann jag i ett gammalt interfolierat exemplar av Insecta fennica, vari min farfar C. SAHLBERG gjort åtskilliga anteckningar, med hans handstil vid Cr. drunneus skrivna orden »Ad Yläne Nygård 5 specimina capta». Nu gällde det blott att söka upp de omnämnda exem- plaren, vilket även slutligen lyckades mig. På universitetets entomologiska museum fann jag uti en skild låda med diverse insekter en egendomlig av mig okänd mörkbrun skalbagge, som saknade såväl namn som lokaluppgift, och på vars nål var fästad en liten papperslapp med endast anteckningen » Coll. Wasastj.» gjord med MÄKLIN's lätt igenkännliga hand- stil. Vid jämförelse med GYLLENHAL’s beskrivning fann jag, att denna bra passade in på exemplaret, vilket således utan tvivel var det i Insecta fennica omnämnda fran Ilmola. Vid letande i C. SAHLBERG's gamla samling fann jag sedan mitt ibland en mängd tätt packade insekter vid släktet Crypto- phagus under etikettlappen drunneus GYLL. tre illa konser- verade till en del defekta exemplar av samma art, som det pa museum funna, utan någon lokaluppgift.! Det var således ! Ledsamt nog försummade våra äldre entomologer ofta, isynnerhet före stiftandet av Sällskapet pro Fauna et flora fennica, att på i sina sam- lingar uppställda #zska insekter anteckna-fyndorten, ehuru de utländska nog i allmänhet bära etiketter med uppgift på hemort. Detta gör det ofta ganska svårt att återfinna i litteraturen omnämnda exemplar. 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I919. klart, att jag nu hade för mig den gåtfulla av GYLLENHAL under namn av Cryptophagus brunneus beskrivna insekten. Att fyndet i Yläne gjordes omkr. år 1826, synes framgå därav, att det ej omnämnes i Insecta fennica 1820 och ej fanns i den efter Åbo brand till universitetet av C. SAHLBERG sålda samlingen, men att i IV:de volymen av Insecta svecica, som utkom 1827, om denna art läses »Etiam in Finlandia a dom. Prof. Sahlberg inventus». Var de tvenne övriga exem- plaren hamnat är mig obekant. Möjligen kunde de åter- finnas i SCHÖNHERR's eller GYLLENHAL's samlingar, ty i främsta rummet plägade C. SAHLBERG komma i håg med sina intressantaste fynd sina kolleger i Sverige. Jag har nu försökt undersöka de mig till buds stående visserligen något bristfälliga exemplaren av denna art och därvid kommit till det resultat, att den torde hava sin rätta plats inom familjen Zyetzde, men väsentligen avviker från alla hittills beskrivna släkten därav, varför för densamma måste uppställas ett särskilt genus, vilket jag kallat Ezcolpctus. För att fästa uppmärksamheten på denna märkvärdiga nordiska skalbagge, som ej är återfunnen på närmare ett helt sekel, ber jag att härmedels få lämna utförligare beskrivningar på densamma. Eicolyctus, nov. gen. familie Lyctidarum. Corpus elongatum, subeylindricum, brevissime pubescens. Caput breviter ovatum, vertice crasso, fronte utrinque im- pressa et supra antennarum basin obsolete tuberculata, clypeo maximo a fronte haud discreto. Labrum medio sinuatum, antice ciliatum. Palpi brevissimi, maxillares in excavatione mandibularum retracti, articulo ultimo ovato. Mandibulæ crassæ, basi dilatatæ, extus excavatæ, apice fortiter incur- vatæ. Mentum subtriangulare, medio profunde foveolatum. Ligula occulta. Oculi majusculi, rotundati. Antennæ bre- viusculz, moniliformes, 11-articulatæ, clava triarticulata, arti- culis aequilatis. Prothorax subquadratus, lateribus marginatus. Scutellum distinctum, transversum. Elytra linearia, striato- punctata, epipleuris canaliculatis. Prosternum processu postice SAHLBERG: VAD ÄR CRYPTOPHAGUS BRUNNEUS GYLL. 5 pone coxas fortiter dilatato et incurvato. Coxæ anticæ sub- clobosæ, acetabulis postice clausis; medie et posticæ modice distantes, posticæ transversim posite. Mesopleura coxas intermedias haud attingentia. Pedes breviusculi. Tibiæ omnes apice calcari brevissimo armatæ. Tarsi omnes distincte quin- que-articulati, articulis 4 basalibus brevibus, subtus brevis- sime setulosis, extrorsum sensim angustioribus, ultimo tribus antecedentibus simul sumtis fere aequilongo, ungviculis simplicibus. Genus insigne, verisimiliter ad familiam Lyctidarum feren- dum et genere NXylotrogo STEPH. affine, sed antennarum clava triarticulata, palpis brevissimis et clypeo haud discreto diversum. s Detta släkte står kanske närmast Zycus, men avviker i manga avseenden och igenkännes lättast på den tydligt 3- ledade antennklubban, som är jämnsmal, men endast litet bredare än de övriga lederna. -— Kroppen är långsträckt, nästan cylindrisk, föga glänsande, mycket kort- och gleshårig, så att den vid hastigt påseende kan förefalla nästan kal. Huvudet är tämligen litet, kort äggrunt, insänkt i prothorax nästan ända till ögonen, utan avsnörd hals. Ögonen ganska stora, rundade. Pannan har 2 tydliga intryckningar mellan antennernas rot och otydliga knölar ovanom deras bas. Clypeus stor, ej avskild från pannan genom intryckt linje. Labrum kort, i mitten svagt urnupen, vid framkanten cilierad. Mandiblerna stora, kraftiga, vid basen utvidgade, utskjutande utanför huvudets sidokant, på yttre sidan något urhålkade och undertill med bred ränna, i spetsen starkt inböjda. Palperna mycket korta och indragbara i mandiblernas ränna, varigenom deras struktur är svår att undersöka, sista leden synes vara äggrund. Mentum hornartad, rundat trekantig, med djup grop i mitten. Antennerna äro korta, icke nående basen av prothorax, tämligen grova, basalleden uppsvälld, något bredare än längden, led 2—8 lika breda, 9—11 bildande en tydlig klubba. Prothorax fyrkantig, tydligt kantad på Sidorna, utan ränna längs mitten. Scutellen tämligen liten, transversell, fyrkantig. Elytra långsträckta, lineära, tydligt bredare än prothorax, vid spetsen avrundade, ovan punkt- strimmiga, epipleura tydligt på längden urhålkade. Benens 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. höfter äro små, måttligt åtskilda, de främre nästan klotrunda, i baktill slutna höftpannor; de bakre tvärliggande, nående nästan till elytras sidokant. Benen korta, trochantererna korta, i spetsen snett avhuggna; låren ej klubblika; tibierna mot spetsen endast svagt utvidgade, i spetsen på insidan be- väpnade med en kort tapp; tarserna på alla ben tydligt 5- ledade, de bakre märkbart kortare än tibierna, led 1—4 småningom mindre; klorna fria, tämligen långa, svagt böjda. Eicolyctus brunneus GYLL. Elongatus, brunneo-fuscus, subopacus, supra parce tenuis- sime et brevissime flavo-pubescens, tibiis tarsisque brunneo-ferru- gineis, palpis dilute rufo-testaceis; capite prothorace distincte angustiore, breviter ovato, antice obtuso, supra confertim punc- tato, foveis frontalibus subtriangularibus; oculis rotundatis satis fortiter granulatis; antennis articulo basali incrassato, transverso, 2:0 3:0 perparum latiore et breviore, hoc latitudine aequilongo, 4—8 leviter transversis, 9—11 clavam funiculo circiter 1/3 lati- orem formantibus, ultimo apice oblique truncato; prothorace transversim quadrangulari, lateribus distincte marginato, supra creberrime rugoso-punctato, medio linea angusta longitudinali laevi; elytris punctato-striatis, interstitiis convexiusculis, subtiliter uni-seriatim punctatis; corpore subtus subtilius punctato, niti- diusculo, tenuissime pubescente. Long. 5—5,4 m. m. Cryptophagus brunneus GYLL. Ins. Svec. I, 174, 11 (1808). — SAHLB. Dissert. ent. INS. FENN. enum. partic. quint. p. 57,9 (13 Dec. 1820). Species singularis, juri meritoque ad genus proprium referenda nec sine dubio in familiam Lyctidarum ponenda. Differt enim clypeo haud linea acute impressa discreto, tarsis omnibus distincte 5-articulatis, articulo basali secundo majori nec non antennarum clava triarticulata. Lycto pubescente PANZ. major, latior sed colore haud dissimilis. — Corpus elongatum, fusco-brunneum, opacum, omnium brevissime et subtilissime parce pubescens, ut primo intuitu glabriusculum appareat. Caput prothorace circiter '/ı angustius, breviter ovatum, lati- tudine paullo brevius, antice obtuse rotundatum, supra leviter SAHLBERG: VAD AR’CRYPTOPHAGUS BRUNNEUS GYLL. 7 convexum, crebre punctatum; impressionibus frontalibus satis profundis, antice acutis; clypeo convexiusculo, a fronte haud discreto; labro antice distincte sed breviter ciliato. Oculi magni, rotundati, evidenter granulati, ab antennarum basi et prothoracis angulis anticis circiter aequali spatio remoti. Antennæ crassiusculæ brevissimeettenuissimeflavo-pubescentes, 11-articulatæ; articulo primo tumido, leviter transverso, secundo evidenter crassiore, hoc distincte transverso 3:0 multo breviore, hoc latitudine circiter aequilongo, 3—8 sensim perparum angustioribus et fere brevioribus, subcyathiformibus, demum leviter transversis, 9:0 praecedenti circiter '/3 latiore, magis transverso, 10:0 9:0 aequali, ultimo praecedenti paullo longiore, apice oblique truncato, paullo dilutiore. Prothorax latitudine paullo brevior, transversim subquadrangularis, angulis rectius- culis, lateribus subrectis, distincte marginatis et subtilissime crenulatis, basi ante scutellum levissime rotundato-productus et intra angulos obsolete sinuatus; supra transversim leviter convexus, creberrime subrugoso-punctatus; linea media longi- tudinali laevi, antice parum, basi distincte abbreviata, pube brevissima tenui, a lateribus versus medium directa, parum conspicua, flavescenti obsitus. Scutellum parvum transversum, postice truncatum. Elytra prothorace triplo longiora, lateribus parum rotundatis, subparallelis, apice conjunctim obtuse rotun- data, humeris subcallosis; supra modice convexa, pone scu- tellum obsolete impressa, satis fortiter punctato-striata, striis -postice subtilioribus, suturali minus fortiter impressa, 7:0 et 3:o ad humerum abbreviatis, interstitiis versus basin et latera magis convexis, singulis (etiam suturali) subtiliter uniseriatim punctatis; tota fusco-brunnea, subopaca, parce omnium bre- vissime flavo-pubescentia, epipleuris apicem versus sensim angustatis, usque ad basin segmenti ultimi productis, fortiter excavatis seu canaliculatis. Corpus subtus nitidiusculum, brevissime flavo-pubescens, satis fortiter, ventre paullo subti- lius punctatum; prosterno satis crebre punctato, processu postico pone coxas fortiter dilatato et incurvo, apice leviter emarginato, medio longitudinaliter laevigato; metasterno longi- tudinaliter obsolete impresso; coxis posticis transversim linearibus, excavatis; abdomine segmentis ventralibus sensim subtilius punctatis, primo secundo fere sesqui longiore utrinque 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. late emarginato, 2-4 sensim paullo brevioribus, ultimo penul- timo paullo longiore, arcuatim late impresso. Pedes brevi- usculi, subtilissime punctulati et flavo-pubescentes; femoribus simplicibus, tiblis apicem versus levissime dilatatis, apice spinulo brevissimo munitis et setulis coronatis; tarsis omnibus distincte 5-articulatis, articulis I—4 sensim minoribus, angu- stioribus, subtus brevissime setulosis, ultimo tribus praece- dentibus simul sumtis longitudine aequali; unguiculis simpli- cibus, leviter curvatis. Habitat in truncis putridis in Fennia rarissime. Primum in Bothnia orientali a dom. Falander olim detectus, teste GYLLENHAL; deinde in eadem provincia ad Östermyra in paroecia Ilmola unicum specimen in trunco putrido Betulæ invenit dom. D. WASASTJERNA; demum specimina 5 ad Yläne Nygärd circiter anno 1826 cepit C. SAHLBERG. Postea nullibi repertus. — Mus. Fenn. Universitatis Fenniæ et CoLL. SAHLBERG. Exotisk myriopod anträffad i Sverige. Av C. O. von Porat. Vid genomgäende av en i Zoologiska Riksmuseum be- fintlig samling obestämda svenska myriopoder fann jag ett rör innehålla fyra individer av den i tropiska och subtropiska zonerna allmänna geophiliden Orphn@us brevilabiatus (NEWP.), etiketterade: Bohuslän, WESTRING. De utmärkande karaktärerna för det av MEINERT upp- ställda släktet Orphneus äro: Huvudet litet mera brett än långt med huvudskölden utan längs- eller tvärlinjer, vinkligt utlöpande mellan antennrötterna; andra käkbenparets gripfötter korta, ej skjutande. framom huvudet och icke försedda med några tandlika processer; antennerna korta med ytterst korta sinneshär och med lederna mera breda än långa. Kroppsformen tämligen robust, avsmalnande framåt och bakåt; ryggsköldarne smågropiga och med två mer eller mindre tydliga jämlöpande intryckta linjer; buksköldarna med avsöndringsporerna samlade i fyra fält omkring den korta mittrännan; sidosköldarna i bindehuden talrika. Benen mängtaliga; analbenens pleuralparti utan porer. Orphneus brevilabiatus (NEWPORT), som av MEINERT kallats O. Zvidus, ar till färgen grågul, vilken färg dock enligt HAASE (Die indisch-australischen Myriopoden, Berlin 1887) skall kunna växla med rostgul, samt har oftast ryggen tecknad med en dubbel rad tättstående mörka fläckar, som i regeln följa de längsgående linjerna åt. Sista bukskölden är tvär; ryggsköldarna småskrynkligt ojämna med ganska djupa, fast 10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. otydligt begränsade sidogropar. Benparens antal kan stiga till 81, analbenen äro sjuledade, ändleden utan klo, banens betydligt förtjockade. Kroppslängden uppgives kunna bli anda till 80 mm. Av de fyra i Sverige funna exemplaren äro 2 hanar och 2 honor. 1 ¢ har 69 benpar och ar 33 mm. lang. I d » 73 > » » 47 » » I Q » 73 » » » 24 » » il Q » 77 » » » 54 » » I Europa har den mig veterligen hittills anträffats endast i Botaniska trädgården i Utrecht, varifrån förelåg I ex. av denna art i en samling holländska myriopoder, som jag år 1888 hade till granskning (se ED. EVERTS Naamlijst van in Nederland voorkomende Myriapoden i deel XXXII van het Tijdschr. voor Entomologie 'S Gravenhage 1889). Nu kommer härtill det svenska fyndet, för vilket dessvärre icke angivits speciell lokal, blott landskapet: Bohuslän. WESTRING är enligt prof. SJÖSTEDT högst sannolikt den kände araneologen, tullförvaltaren i Göteborg NIKLAS WES- TRING (död i Göteborg 1882), vars stora epokgörande arbete Aranee Suecice offentliggjordes i Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhetssamhälles handlingar. Då man knappast kan för- utsätta, att en så noggrann samlare och vetenskapsman som han var begått någon etikettförväxling, kan man svårligen tvivla på uppgiftens tillförlitlighet. Nämnda geophilfynd har alltså gjorts på svensk botten. Men hur ha dessa djur kommit hit? — I EVERTS ovan anförda »Naamlijst» har jag uttalat den förmodan, att Utrechtsexemplaret inkommit med tropiska växter i därvarande botaniska trädgård. Att växt- ätande myriopoder hålla till i växthusens »blomjord», är ju välbekant, och den i nästan alla världsdelar förekommande polydesmiden Paradesmus gracilis C. L. KOCH har sålunda, för att nämna ett exempel, anträffats i många växthus här i landet — i Göteborgs trädgårdsförening, i Öfverås och här i Jönköping — men att de av animalisk föda levande geo- philerna där söka sin utkomst, är knappast känt. Dock vill jag minnas, att jag 1884 i Palmhuset i Hannover insamlade C. O. VON PORAT: EXOTISK MYRIOPOD ANTRÄFFAD I SVERIGE. II även ett par vanliga geophilusarter i matjorden under växt- kärlen, där akarider, podurider m. fl. smådjur kunde tjäna dem till näring. Troligen ha alltså de nu omtalta svenska geophilexemplaren av ©. brevilabiatus kommit med tropiska växter in i något drivhus på Västkusten, kanske till och med som ägg, vilka där blivit kläckta. Den ringa storleken, 24—33 mm., som ett par av dem, ehuru till synes full- vuxna, nätt, kan ju framkalla den förmodan, att de pa grund av för låg temperatur och för ringa näring ej hunnit till nor- mal storlek. Arten är för övrigt känd såsom mycket starkt fosfore- scerande. D:r DUSÉN, som från Kamerun hemfört många exemplar härav till Riksmuseet, har berättat, att det lysande sekretet (från buksköldarnas porer) flyter så rikligt, att det jagade djuret lämnar efter sig en ljusstrimma lika stark, som när man stryker eld på en fosforsticka mot en rivyta. Ja, även efter döden behåller djuret sin lyskraft. Ett djur, som av DUSÉN krossats under ett koffertlock, lyste åtminstone en vecka efteråt, varje gång han öppnade kofferten (Se PORAT, Zur Myriopodenfauna Kameruns i Bih. Sv. Vet. Ak:s Handl. B. 20, avd. IV, n:o 5, sid, 7 Sthlm 1894). På grund av denna geophils starka fosforescerande utstralning uttalar HAASE (anf. arbete, p. 112—113) en förmodan, att LINNÉ med sin Sco/o- pendra phosphorea skulle menat denna. Karaktären Caput exaratum lineis 2 et una transversali, som LINNÉ tillägger den, omöjliggör dock en sådan tolkning. Översikt av de svenska Hydro- phorusarterna. Av O. Ringdahl. Under de allra senaste åren har diptersläktet Hydro- phorus’ systematik blivit närmare utredd, och ett avsevärt antal arter ha beskrivits. FREY beskriver sålunda i Acta Soc. pro fauna et flora Fennica 1915 ej mindre än 8 nya till stor del arktiska arter och upptager i allt 16 från Finland. I sitt nyligen utgivna arbete över Dolichopodide urskiljer BECKER 24 arter från det paläarktiska området. Många arter äro förvillande lika varandra, och härav förklaras till en del, varför de ej förrän på senare år blivit mera uppmärksammade. Så är en stor del av dem mera nordliga till sin förekomst. Dessutom äro de ganska skygga och på grund av sitt tillhåll på vattenytan ofta ej så lätt atkomliga. Vad vårt land beträffar, har hittills ej mycket bekant- gjorts över arternas utbredning och i Svensk insektfauna upptagas endast 7 stycken. Som undertecknad alltid tilltalats av dessa små tvåvingar och deras levnadssätt, har jag gärna ej försummat att eftersöka dem. De leva uteslutande vid vattensamlingar och på fuktiga ställen, vid såväl insjö- som- havsstränder, och avlägsna sig aldrig långt från vatten. På passande lokaler uppträda de ofta i myckenhet. De sky ej högfjällen, och åtminstone 2 arter, pipes och alpinus äro allmänna där vid bäckar och vattensamlingar, ej sällan alldeles invid snödrivorna. Flera arter kunna uppträda tillsamman, och på en sjöstrand vid Gällivara lyckades det mig att under O. RINGDAHL: ÖVERSIKT AV DE SVENSKA HYDROPHORUSARTERNA. 13 en dags samlande infånga ej mindre än 7 arter: nebulosus, albiceps, magnicornis, micans, borealis, geminus och en art, som jag ej funnit beskriven. Av dessa höra de fem arterna till dzpunctatus-gruppen, vilkens flesta representanter synas höra hemma i landets nordligare delar. BECKER anför i sitt arbete flera för landet nya arter, och om dessa medtagas jämte egna fynd och förut kända blir artantalet i vårt land 17, men det är sannolikt, att ytterligare flera komma att träffas här. | Som vanligen är fallet, äro även inom detta släkte han- narna lättast att bestämma. Honorna till flera närstående arter äro ytterst lika varandra. Nedanstående översikt gäller endast hannarna, och för de arter, jag ej själv samlat, har jag använt BECKERS och FREYS bestämningstabeller. Hannar : I. Vingar i främre delen med talrika fläckar, nebulosus FALL. Arten är utbredd över hela landet men är troligen säll- syntast i de sydliga landskapen. i) — Vingar utan eller endast med 2 punktformiga fläckar. 2. Vingar med 2 sma runda flackar. 3. — Vingar utan fläckar. DE. 3. Framlär pa undersidan nära spetsen med en liten knöl. 4. =e Eramlär vutan. knol UT 4. Ansikte tämligen långt och smalt, nästan helt vit- glänsande, endast obetydligt grönaktigt under antennerna, framlår på undersidan ganska långhåriga, vingar klara med små och svaga fläckar. albiceps FREY. Funnen av mig i Skåne vid kusten, sällsynt, vid Luleå, i Jämtland och i Lappland. På fjället Nuolja fann jag den även I den alpina regionen c:a 1000 m. ö. h. — Ansikte ganska kort och brett, ovan mitten till största 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. delen grönaktigt, framlår på undersidan mycket kort håriga, vingar i framkanten brunaktiga, fläckar, tydliga. magnicornis FREY. Arten är i norra Lapplands fjälltrakter särdeles allmän i den subalpina regionen. Även har jag funnit den på barr- skogsmyrar i norra Jämtland. Den går i likhet med före- gående art upp ovan trädgränsen. 5. Ansikte ovan mitten starkt glänsande grönt. bipunctatus LEHM. I Skåne är denna art allmän. Hur långt den går mot norr är ej utrönt. ZETTERSTEDTS uppgifter om dess före- komst i Jämtland och Lappland äro ej riktiga, eftersom han sammanblandat flera arter inom denna grupp. Dessa nordliga fjällfynd äro troligen att anse som päilipes FREY. — Ansiktets övre del endast matt grönt. 6. Ansikte vitt. —- Ansikte gult: a. ON 7. Framlår på undersidan nära spetsen med en samling av 3—5 tätsittande och ganska grova smaborst. borealis LW. Är av mig funnen vid Gällivara, Luleå och Krylbo samt i mossgravar i norra Jämtland mycket allmän. Den torde antagligen ha sitt egentliga utbredningsområde i den boreala regionen. — Nämnda ställe på framlåren utan borst. 8. 8. Bakkropp grön med ganska starkt silverpudrade sidor, mellankroppens pudring i jämförelse med närstående arters särskilt ljus, framlar pa undersidan med c:a 9 tatsittande småborst. micans FREY. Arten hittills endast känd från Gällivara. Den anträffades av författaren där ganska allmänt på sandig sjöstrand. — Bakkroppssidor ej starkt silverpudrade, kropps- pudring den vanliga, framlår även på insidan med småborst. rufibarbis GERST. Omnämnes av BECKER från Lappland. O. RINGDAHL: ÖVERSIKT AV DE SVENSKA HYDROPHORUSARTERNA. I5 9. Yttre genitalbihang i spetsen tätare, nästan tofslikt håriga. Rogenhofert MIK. BECKER upptager denna art från Lappland. — Yttre genitalbihang likformigt håriga. 10. 10. Ben långhåriga, håren pa mellanlärens undersida längre än lärets halva tjocklek, vingar i framkanten brunaktiga. pilipes FREY. Är en högfjällsart och förekommer allmänt t. ex. vid bäckar och övriga vattensamlingar i den alpina regionen såväl på Jämtlands som Lapplands fjäll. I ett meddelande om Aydrophorus (Ent. tidskr. 1915, pg. 230—231) har jag tyvärr kallat denna art för geminns. Bägge arterna äro var- andra mycket lika, och den rätta geminus var mig då ej bekant. — Ben korthåriga, håren på mellanlärens undersida kortare än lårets halva tjocklek, vingar nästan glasklara. i geminus FREY. Endast funnen vid Gällivara, på sjöstrand på vattenytan mellan Equisetumstånd. Il. Liten c:a 2,5 mm. lang art med nästan helt grön- glänsande ansikte, mörka svängkolvar och brunaktiga vingar, framlår vid basen starkt förtjockade och här på undersidan med några kraftiga borst. alpinus WAHLB. Forekommer pa fjallen i regio alpina och traffas nagon gang även i björkskogsbältet. Känd fran Lappland. — Over 3 mm. langa arter med klara vingar. F2. 12. Ansikte gulgräfärgat, framlär vid basen starkt för- tjockade och där pa undersidan med ungefär 3 kraftigare och några korta borst på insidan, för övrigt nakna, framtibier i spetsen utvidgade, svängkolvar gula. viridis MEIG. Hittilis endast funnen i Skane. (Ent. tidskr. 1915, pg. 234.) — Ansikte vitfärgat. 13. 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. 13. Kinder välutvecklade, vid ögats undre kant bildande små rundat triangulära lappar. 14. — Kinder otydliga eller smala, nästan linjesmala. 16. 14. Framskenben, i spetsen på insidan med en liten tagg. — Framlår på undersidan med två rader ungefär lik- stora småborst, ljusgrått pudrad art med klara vingar och gula svängkolvar. praecox LEHM. Arten träffas mycket allmänt pa passande lokaler vid Skånes havsstränder. Dessutom är den känd från Bohuslän, och då den i Finland är funnen längs Bottniska viken, är det väl troligt, att den även finnes vid den svenska sidan. — Framskenben utan tagg i spetsen. 15. 15. Framlär pa undersidan med en yttre rad kraftiga borst och en inre med smäborst, som räcker fram till larets spets, ansikte till stor del grönglänsande, svängkolvar gula. balticus MEIG. Enligt ZETTERSTEDT skall denna art vara funnen från Skåne till Lappland, men som den ännu ej är funnen i Fin- land, få kanske de nordligaste fynden anses ovissa. Med säkerhet känd från Skåne. — Framlår nästan helt nakna, endast vid basen på un- dersidan med en liten rad ytterst korta småborst, ansikte helt vitglänsande. albosignatus N. SP. Beschreibung d — Gesicht ganz silberweiss, fast so breit wie bei magnzcornis, Wangen deutlich, Hinterkopf mit gelblicher Behaarung. Thoraxrücken kupferfarbig mit grün- lichen und violetten Streifen, bei der Quernaht jederseits mit einem runden, weisschimmernden Flecke, Schildchen mit 4 Borsten. Hinterleib metallisch grün, an den Seiten weisslich bereift, oben kurz schwarz behaart. Beine sehr kurz behaart, Vorderhüften weisslich behaart, Vorderschenkel an der Basis auffallend verdicht, fast ganz ohne Borsten, nur an der Basis mit einer kurzen Reihe von etwa 10 äusserst kurzen Börst- chen, Hinterseite der Vorderschienen ebenfalls mit kaum wahrnehmbaren Börstchen. Flügel wasserklar mit ganz O. RINGDAHL: ÖVERSIKT AV DE SVENSKA HYDROPHORUSARTERNA. 17 schwarzen Adern, Schwinger mit schwarzbraunem Knopf. Länge — 5 mm. Ich fand diese Art in Lappland an einer Seeufer bei Gällivara, wo sie zusammen mit mehreren anderen //ydro- phorus-Arten sehr selten vorkam. An dieser Lokal sammelte ich ausser dieser nicht weniger als 6 arten: mag'nzcornis FREY, borealis Lw., micans FREY, geminus FREY und nebulosus FALL: 16 Framlär pa undersidan mot spetsen med 2 eller 3 plattryckta och gulaktiga smäborst. — Toraxrygg mörkt brun, ostrimmad, bakkropp grön, vingar klara, 3:je längsribban mot basen förtjockad, svängkolvsknapp svartbrun. litoreus FALL. ZETTERSTEDT uppgiver artens förekomst fran Skane till Lappland, men även för denna art torde uppgiften vara osäker. Allmän i Skåne. — Framlår utan dylika borst. — Torax med två purpur- färgade längdstrimmor, framlår ganska starkt förtjockade, på undersidan med talrika (c:a 10) korta småborst, framsken- benens borst mycket små, vingar nästan klara med till mitten gulbruna ribbor, svängkolvar ljusgula. forcipatus FREY. BECKER anför arten från Lappland (Edefors). Utom de här ovan förtecknade arterna kunna även bisetus LW. och Wahlgreni FREY väntas bli anträffade inom landet. Den förra är funnen i Danmark och skiljes från alla andra genom att äga endast 2 skutellborst. Den senare är träffad på flera ställen i Finland. Det är en ganska stor art, c:a 5 mm., med opunkterade vingar. Ansiktet är vitfärgat, under antennerna svagt grönt, bakkropp svarthårig, framlår på undersidan med en enkel rad till spetsen löpande små- borst, vingar gråaktiga med svarta ribbor, svängkolvar med svartbruna knappar. 2 — 19102. Entomol. Tidskr. Årg. 40. Haft. 1 (1919). Boet av Anchistrocerus claripennis Thoms. Av O. Lundblad. I augusti 1917 upptäckte jag under min vistelse på lan- det i närheten av Skofjärden (Vassunda socken), huru en bi- kaksartad bobyggnad uppstått på baksidan av en på väggen i mitt rum hängande tavla. Boet var fastsmetat på den grå pappen, vilken täckte tavlans baksida, samt berörde även väggen, dit avståndet från pappen var ungefär 8 mm. Då jag icke varseblev någon insekt flygande till eller från boet, kunde jag icke bilda mig någon säker mening om byggmästaren. Boet hemtogs emellertid till Upsala i och för observation. I varje cell låg en fullvuxen larv, varav några uttogos för konservering. De flesta kvarlämnades i sitt ursprungliga läge, och boet inställdes i varmt rum. I maj 1918 utkläcktes en mängd getingar — de flesta på en och samma dag — till- hörande ovanstående art. Sedan det första exemplaret fram- kommit, satte jag boet i solen; ett starkt surrande förmärk- tes snart från den ena cellen efter den andra, och så små- ningom visade sig getingarna i de hål, som de gnagde i den vita kokonghinnan för att bli fria. Själva kläckningsproceduren är ett rätt kritiskt ögonblick, på så sätt nämligen, att stark insolation verkar ofördelaktigt eller rent av dödande på de ännu inom kokongen inneslutna getingarna. Tydligen blir hettan i så fall för stark och lufttill- gången otillräcklig för den häftiga andningen. Vid kläckningen är det således av vikt, att ej sätta boet i direkt solljus, var- O. LUNDBLAD: BOET AV ANCHISTROCEKUS CLARIPENNIS THOMS. 19 ken före ellet vid själva kläckningen.! Placeras dock ko- kongerna i dylik stark belysning och värme, förmärkes ge- nast, så framt utvecklingen fortskridit så långt, att getingarna ligga färdiga inom kokongerna, endast väntande på det rätta ögonblicket att krypa ut (och härför väljas just soliga och vackra dagar), ett ganska starkt rassel vid getingarnas häf- tiga rörelser, och snart ha de flesta genombitit kokongerna Fig. 1. Bo av Anchistrocerus claripennis. — Naturlig storlek och krupit ut. De, som ej hunnit med detta, innan hettan genom den direkta belysningen gjort sig alltför starkt gäl- lande, gå ofelbart under inne i cellerna inom loppet av några minuter. Boet av A. claripennis THOMS. ar mig veterligen ej be- kant, något som f. ö. gäller åtskilliga av våra solitära ge- tingar, vilkas intressanta levnadsförhållanden dock i många avseenden vore värda att närmare lära känna. 1 I naturen torde denna risk ej förefinnas eller i varje fall vara mi- nimal, enär stekeln naturligtvis alltid väljer för den gynnsamma boplatser. 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IO!OQ. För några år sedan (1907) beskrevs i Ent. Tidskrift av D:r ABR. ROMAN det av honom påträffade boet av A. ovi- ventris WESM. Detta bo har sedermera även träffats på andra ställen. Så t. ex. beskriver WESENBERG-LUND, hur han fun- nit det i Danmark. Denna art bygger fritt belägna bon, fäs- tade på stenar, och enligt uppgift synnerligen hårda och fast byggda. Ävenledes i Ent. Tidskrift (1917) beskriver F. NORDSTRÖM boet av Å. pa- rietinus L., som han funnit i håligheten i trådrullar. Huru- vida det av NORDSTRÖM funna bobyggnadssättet, vilket i na- turen väl torde motsvaras av bobyggnad i urholkade Aubdus- stjälkar etc., representerar det för parietinus typiska, kan ju ej utan vidare anses säkert. Vidare är också tänkbart, att CP arten ifråga bygger pa flera Fig. 2. PR RR claripennis. Lar-olika sätt, något som ju gäl- vens huvudkapsel, sedd framifrån, jämte]er vissa andra Anchistrocerus- mundelar. — Mandibler svarta, mjuka 2 delar prickade. arter, t. ex. den även hos oss ej sa sällsynta callosus THOMS. Detsamma, som nyss sades, gäller även det av mig funna boet av A. claripennis. Som synes av den bifogade fotografien (fig. 1), äro de av lera uppförda cellerna till formen ovala, ehuru oregelbundna, samt stötande till varandra i en enskik- tad kaka. Ehuru i ifrågavarande fall boet, i enlighet med det till buds stående rummets dimensioner, antog formen av en cellkaka, är det ju möjligt, att i andra fall en annan ar- kitekturplan kan väljas. — Lerväggarna äro ej särdeles fasta, utan låta sig mycket lätt söndersmulas mellan fingrarna. In- vändigt äro cellerna tapetserade med en silvervit hinna: den egentliga kokongen. Å bilden synes denna i de flesta cel- lerna liggande blottad, och på vissa ställen märkes genom- brottet efter den utkrupna stekeln. Om provianteringen kan jag naturligtvis ej meddela nå- O. LUNDBLAD: BOET AV ANCHISTROCERUS CLARIPENNIS THOMS. 21 got. Däremot bifogar jag en avbildning av larven (fig. 2), och hänvisar jag till denna rörande huvudets byggnad. De särskilda mundelarna har jag ej avbildat eller närmare un- dersökt, enär detta uteslutande skulle äga intresse vid en jämförelse med närstående larvformer, något, som jag dock icke varit i tillfälle att företaga. Västarktiska element i Skandinaviens fjärilfauna. (Mit Auszug in deutscher Sprache). Av Einar Wahlgren. I Skandinaviens högnordiska fjärilfauna ingär bl. a. en mindre grupp arter, vilkas korologiska relation till de om- givande faunomrädena är så egenartad, att den förtjänar en uppmärksamhet, som, så vitt jag vet, ännu ej kommit den till del. Jag syftar härmed på de fjällfjärilar, vilkas utom- skandinaviska utbredning varken företer något samband med den sibiriska subregionen eller med Mellaneuropas alpina om- råden men däremot hänvisar på förbindelser med det ark- tiska Nordamerika eller dess övärld. Hit höra först och främst följande sex arter: Colias nastes Sympistis lapponica Oeneis bore Autographa parilis Anarta leucocycla Crdaria polata. Till samma grupp torde det även vara lämpligt att föra Brenthis improba, för så vitt denna verkligen är en idiotypisk ras och icke en av miljöfaktorer endast somatiskt präglad form av Prenthis frigga. Colias nastes werdandi ZETT. är i Sverige funnen vid Kvikkjokk i Lule lappmark samt kring sydvästra och västra delen av Torne träsk. I Norge är den känd från Saltdalen WAHLGREN: VÄSTARKTISKA ELEMENT I SKANDINAVIENS FJÄRILFAUNA. 23 i Nordlands och Maalselven i Tromsö amt. Dessutom är den träffad i finska lappmarken (Saanatunturi) samt på Novaja Semlja (f. semblica VER.). — Huvudformen, C. x. nastes BOISD., förekommer i Labrador samt andra delar av det arktiska Nordamerika, en särskild ras, C. 2. ross? GUEN. på Boothia felix. — Äldre uppgifter om fjärilens förekomst i Sibirien synas "referera sig till andra arter, såsom cocandia ERSCH. och »zelinos EV., åtminstone anföres den varken av RÖBER (hos SEITZ), STAUDINGER eller VERITY från Sibirien. Fjäriln tillhör huvudsakligen tjällheden, där den flyger mellan snöfläckarna åtminstone upp till 1 000 m, men upp- träder även på torrare delar av myrarna eller i bäckdalarna i övre delen av björkregionen. Larven är funnen pa As#ra- galus alpinus. Brenthis frigga improba BUTYL. Rasen är i Sverige en- dast känd från trakten av Torne träsk, i Norge från Bardo- dalen söder om Altevand i Tromsö amt samt möjligen från St. Tamsö i Porsangerfjord. Dessutom förekommer den på Novaja Semlja och i arktiska Nordamerika. Formen upp- fattas numera vanligen såsom en ras av D. frigga, vilken senare är funnen även i Sibirien (vid Jenisej). Fjäriln tillhör tjällheden. Larvens näringsväxt okänd. Oeneis bore bore SCHN. är i Sverige känd från fjällplatån St. Åive i Torne lappmark samt möjligen från den s. k. Lapp- porten söder om Torne träsk; ett fynd från Gellivare synes vara osäkert. I Norge är den endast funnen vid Kautokeine och Karasjokk i södra Finnmarken samt i trakten av Syd- varanger. Dessutom är den träffad i Finlands lappmarker samt på Kolahalvön. — ©. b. taygete HB. finnes i Labrador. Fjäriln träffas såväl på torra fjällsluttningar som på sand- marker vid Ishavskusten. Larven lever på Festuca ovina och andra xerofila gräs. Anarta leucocycla staudingeri AUR. ar i Sverige blott känd från Kvikkjokk och Gellivaretrakten i Lule lappmark. I Norge är arten funnen i norra Telemarken, i Jotunheimen och på Dovre, vid Saltdalen samt vid Alten och Sydvar- anger. — Huvudformen, A. /. leucocycla STGR. förekommer i Västgrönland och A. /. moeschleri STGR. i Labrador. 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1010. Fjäriln flyger på fjällheden åtminstone upp till I 500 m:s höjd. Larvens näringsväxt är okänd. Sympistis lapponica THNBG är i Sverige antecknad från Kvickjokk och Gellivaretrakten, från Åsele lappmark (?) samt från Kälahög i Jämtland. I Norge är arten känd från åt- skilliga lokaler längs nordkusten från Bardodalen och Kvalö till Sydvaranger. Dessutom förekommer den på Novaja Semlja. Den är vidare känd från Labrador samt från Ost- och Västgrönland. Fjäriln flyger huvudsakligen på fjällheden men går även ned i björkregionen. Larvens näringsväxt är ej säkert känd. Autographa parilis HB. är antecknad från trakten norr om Gellivare, från Övertorneå samt från Jämtland. I Norge är den funnen vid Tysfjorden i N. Nordlands amt, vid Maals- elven samt i Finnmarken vid Kautokeino, Bossekop, Por- sanger och Sydvaranger. Arten är vidare känd från finska lappmarken. Dessutom förekommer den i det arktiska Nord- amerika och på Grönland. Om förekomstlokalernas natur har jag icke kunnat finna några närmare uppgifter. Larvens näringsväxt okänd. Cidaria polata polata DUP. är i Sverige känd från Lule lappmark samt från Abisko, i Norge från Saltdalen, Bardo- dalen, Hammerfest, Porsanger och Sydvaranger samt i Fin- land från Lappmarken. — Dessutom förekommer arten såsom C. 2. punctipes CURT. i Labrador, pa Baffins land och pa Boothia felix samt såsom C. p. brullez LEF. pa Grönland. — Aten skall även vara funnen pa omkr. 4000 m höjd i Syd- amerika. Fjariln flyger tillsammans med Sympistis lapponica pa fjällheden men synes även kunna förekomma på lägre nivåer. Larvens näringsväxt är okänd. Som av ovanstående korologiska uppgifter framgår, sak- nas samtliga dessa arter (utom typformen av D. frigga), så vitt hittills är bekant, inom den asiatiska delen av den pale- arktiska regionen, och samtliga förekomma utom i det ark- tiska eller alpina Fennoskandia (eller på Novaja Semlja) en- dast i det arktiska eller subarktiska Nordamerika. Samtliga europeiska fyndlokaler — med undantag av Novaja Semlja — WAHLGREN : VÄSTARKTISKA ELEMENT I SKANDINAVIENS FJÄRILFAUNA. 25 falla också därmed inom området för den sista, den baltiska, nedisningen (GEIKIEs Mecklenburgian; PENCK's Würmeis- zeit). Det enda möjliga undantaget skulle vara Oenzs dore, varom mera nedan. Då arterna således icke efter istidens slut kunnat in- vandra från öster och naturligtvis ännu mindre från söder, och då en sen- eller postglacial landförbindelse mellan Nord- amerika och Skandinavien ju icke är att tänka på, återstår således endast den möjligheten, att de äro rester av en inter- glacial fauna, som någonstädes inom Feunoskandia haft möj- lighet att överleva den baltiska istiden. Jag har i en föregående fjärilgeografisk uppsats! icke vågat räkna med en sådan möjlighet utan stillatigande inbe- gripit de nämnda arterna i den nordöstliga invandringsgrup- pen, trots att jag redan då hade klart för mig svårigheten av ett sådant antagande. Kort efter nämnda uppsats publi- cerande gjorde jag emellertid bekantskap med THORE FRIES’ »Botanische Untersuchungen im nördlichsten Schweden»?, vari påvisas, att också i Skandinaviens alpina flora ingår en grupp växter av samma geografiska beskaffenhet som den här behandlade fjärilgruppen. Denna grupp av fjällväxter, som av förf. benämnes den västarktiska, omfattar arter, som fullständigt saknas i Sibirien väster om Lena samt i Mellan- europas berg men däremot finnas i Nordamerika (nästan all- tid på Grönland), en del av dem också i Skottland, på Island, Spetsbergen, Novaja Semlja eller ostkusten av Kola. Till denna grupp räknar FRIES Campanula uniflora, Carex festiva, Cerastium Edmonstonu, Pedicularis flammea, Rhododendron lapponicum, Sagina nivalis, Stellaria alpestris och Vahlodea atropurpurea. Gruppen ar sedermera av TENGWALL? utökad med 5 norska arter: Aymeria sibirica, Artemisia norvegica, Carcx scirpoides, Draba crassifolia och Oxytropis deflexa. Med referat av norska och svenska geologer (PETTERSEN, 1 Sveriges insektgeografiska indelning pa grundval av makrolepidop- terernas utbredning. Ent. Tidskr. 1913. ? Vetenskapliga och praktiska undersökningar i Lappland anordnade av Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag 1913. 3 De sydliga skandinaviska fjällväxterna och deras invandringshistoria. Sv. bot. tidskr. 1913. 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. VoGT, ENQVIST) visar FRIES, att det ej blott är möjligt utan i hög grad sannolikt, att även under den sista nedisningens maximum åtminstone en del av det norska kustområdet från Saltdalen i söder till trakterna närmast norr om Lofoten vis- serligen icke i sitt sammanhang men säsom isolerade isfria kuststräckor och större eller mindre ur istäcket uppskjutande nunnatakker kunnat tjäna säsom reträttplatser för räster av en interglacial flora. Växtgeografiska och möjligen även to- pografiska skäl tala också för att även i södra Norge isfria nunnatakkområden höjt sig över den baltiska istidens glacia- tionsyta. Dessa isfria områden preciseras av TENGWALI. närmare till följande fyra: 1) Saltdalen—Virijaure och 2) Maals- elven—-Lyngenfjord—Torne lappmark i norra Skandinavien samt i södra Norge 3) fjällen kring Vaage och Lom och 4) Dovreområdet. Däremot har det, såsom FRIES framhåller, genom TANNER's undersökningar i norska Finnmarken ådaga- lagts, att något isfritt område av den nordligaste norska kus- ten icke funnits under den baltiska istiden. Tanken att vår nutida skandinaviska växtvärld delvis rekryterats från överlevande interglaciala stammar är emel- lertid äldre än från 1913. Redan 1893 uttalade BLYTT den tanken, och 1896 framhöll SERNANDER! detsamma rörande vår svenska växtvärld, varvid särskilt framhölls, att den skan- dinaviska florans amerikanskt-grönländska element vore att datera från interglacial tid. Granskar man de ifrågavarande fjällfjärilarnas utbredning i Skandinavien, finner man, att de samtliga äro träffade inom de områden, som av geologiska eller växtgeografiska skäl anses ha varit mer eller mindre isfria under den baltiska ned- isningen. ; Inom Saltdalsomrädet eller i dess omedelbara närhet förekomma Colas nastes, Anarta leucocycla, Autographa pa- rılis och Cidaria polata. Inom Maalselven—Lyngenfjord-omradet ha träffats Colias nastes, Brenthis improba, Sympistis lapponica, Autographa parilis, Cidaria polata och — om Torne lappmark medräk- nas — Oeneis bore. 1 Några ord med anledning av Gunnar Andersson, Svenska växtvärl- dens historia. Bot. not. 1896. WAHLGREN : VÄSTARKTISKA ELEMENT I SKANDINAVIENS FJÄRILFAUNA. 27 Inom Vaage—Lom-omrädet samt på Dovre flyger Anarta leucocycla. Den sistnämnda arten förekommer således inom både det nordskandinaviska och det sydnorska området och tillhör vad FRIES benämnt den bicentriskt-alpina gruppen, till vil- ken av de ovannämnda växterna Campanula uniflora, Rhodo- dendron lapponicum och Sagina nivalis höra, medan de övriga fjärilarna, i likhet med t. ex. Carex festiva och Pedicularis flammea, blott tillhöra det nordskandinaviska området. Att dessa fjärilarter kunnat vara i stånd att uthärda de ekologiska förhållanden, som måste anses ha rått på de is- fria kustremsorna invid inlandsisens bräm eller på de små nunnatakkområdena, som omgivits av den baltiska isöknen, synes sannolikt därav, att de — möjligen med undantag av Autographa parilis — med förkärlek hålla till uppe på fjäll- heden, några dessutom vid själva ishavskusten. Att de se- dermera i senglacial eller tidig postglacial tid kunnat sprida sig längs ishavskusten och in i Fennoskandias fjällområden, innebär ju icke något egendomligt. Av de anförda fjärilarna faller måhända Oewe7s bore na- got utanför den geografiska ramen, i det att den icke, så vitt mig är bekant, är känd från något av de förmodade isfria norska områdena. Den möjligheten synes icke alldeles utesluten, att arten även finnes i det arktiska Ryssland, och att den efter att därstädes ha tillbragt den sista istiden kun- nat i senglacial tid invandra längs kusten. SEITZ uppger, att den förekommer i Nordryssland, men då STAUDINGERS mera preciserade uppgift är »Ross. occ. pol. (Lap. s.)», och då jag endast kunnat finna någon säker uppgift från Kola, som ju faller inom det baltiska glaciationsområdet, har jag här ehuru med tvekan fört den till samma grupp som de övriga. Denna tvekan motiveras även därav, att det icke synes omöjligt, att arten i någon form även förekommer i Sibirien, ehuru äldre uppgifter därom icke bekräftas av den nyare litteraturen, t. ex. ELWES, STAUDINGER (var. amon ELW. anses av SEITZ säsom egen art) och SEITZ. Den först- nämnde skriver dock!: »It is quite probable that one or other form exists on the coast of Sibiria». 1 A revision of the genus Oeneis. — Trans. Ent. soc. London 1893. 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. Att det västarktiska elementet i Skandinaviens insekt- fauna icke är inskränkt till fjärilarnas ordning, skall här en- dast i förbigående nämnas. Såsom enstaka exempel må där- för blott anföras de för ej så länge sedan gjorda fynden i Maalselvdalen, vid Malangen och Karasjok av den förut blott fran Labrador kända hemipteren 7eratocoris herbaticus UHL., varom O. M. REUTER meddelat i denna tidskrift (1907, sid. 81; 1911, sid. 206), koleopteren Mzcralymma marinum STRÖM, som utom från Nordsjöns stränder och Skandinaviens atlan- tiska och ishavskuster blott är känd från Island och Grön- land, samt trichopteren Lzmnophilus nebulosus KIRBY, som utom i de skandinaviska lappmarkerna och på Dovre blott träffas i det arktiska Nordamerika. Att närmare spekulera över dessa arters härkomst, fram- för allt rörande sambandet mellan deras utbredning i Fenno- skandia och i det arktiska Nordamerika och över eventuella interglaciala landförbindelser mellan dessa områden, synes för närvarande rätt lönlöst. Jag kan dock icke underlåta att här framhålla, att enligt ett flertal glacialforskares, geologers och meteorologers, mening omfattande landhöjningar i Nord- atlanten och Norra ishavet måst ingå i det komplex av be- tingelser, som resulterat i nedisningarna, och att det därför icke är otänkbart, att sådana landhöjningar föregått och be- tingat även den sista nedisningen.! I det föregående har endast varit tal om sådana väst- arktiska fjärilar, vilka utanför Fennoskandia icke blivit funna i Eurasien. Till dessa ansluter sig emellertid nära en grupp arter, vilka i likhet med åtskilliga av de såsom västarktiska ansedda växterna även förekomma i Sibirien men endast i dess östra delar. Hit höra: Colias hecla Sympistis zetterstedti Anomogyna letabiles. Schoyenta quieta Anarta richardsoni Cidaria sabini. 1 Jfr t. ex. Aıurmaxn och HELLAND-HANSEN, Sambandet mellan kon- tinentala nivåförändringar, Norskhavets oceanografi och de pleistocena in- landsisarna omkring detta haf. Geol. För. förh. 1918. WAHLGREN: VÄSTARKTISKA ELEMENT I SKANDINAVIENS FJÄRILFAUNA. 29 Colias hecla sulitelma AUR. är i Sverige känd från trak- ten av Kvikkjokk i Lule lappmark samt från fjällen norr om Torne träsk, i Norge från de tre nordligaste amten, bl. a. från fjällen i Maalselvdalen. — Huvudformen, €, A. hecla LEF. finnes på Grönland och Grinnel land. — C. 4. orientalis GR.-GR. förekommer i nordöstra Sibirien. STAUDINGER (och efter honom VERITY!) anger, att arten av TRYBOM träffats vid Jenisej, något som måste bero på något missförstånd, alldenstund TRYBOM? icke omnämner denna art. Fjäriln uppehåller sig på fjällheden. Larven lever på Astragalus alpinus. Anomogyna letabilis ZETT. är i Sverige träffad vid Gelli- vare och Kvikkjokk samt i Jämtland, i Norge pa Jotunheimen och Dovre samt vid Saltdalen, Alten och Sydvaranger. Den förekommer dessutom i Labrador samt angives av STAU- DINGER från Östsibirien. Fjäriln träffas såväl på fjällen som på lägre nivåer ända ner i barrskogen. Larvens näringsväxt okänd. Anarta richardsoni dovrensis STGR. är i Sverige blott känd från Kvikkjokk samt från berget Vassitjakko i Torne lappmark, i Norge från Jotunheimen och Dovre, Tromsöom- rådet (?) och Finnmarken (Porsanger). — Typformen, À. 7. richardsonz CURT., förekommer på Kanadas ishavskust (bl. a. Labrador) samt i Ost- och Västgrönland; samma form är också uppgiven från Novaja Semlja. — A. r. sibirica STGR. är endast känd från Ostsibirien. Fjäriln flyger på fjällheden. Larven lever möjligen på Dryas octopetala. Sympistis setterstedti zetterstedti STGR är i Sverige fun- nen vid Torne träsk, Gellivare och Kvikkjokk, i Norge pa Jotenheimen och Dovre, i Maalselvdalen samt vid Alten och Sydvaranger; av WARREN (hos SEITZ) uppgives den även från finska lappmarken. — S. s. koltoffi AuR. förekommer på Grönland och S. 3. /abradoris STGR. i Labrador. — Dess- utom är arten såsom S. 3. szbzrica STGR. känd från Changai- bergen i Mongoliet. ! Rhopalocera palæarctica. Florens 1905 —ıgır. ? Dagfjärilar insamlade av svenska expeditionen till Jenisej 1876. K. V. A. Övers. 1877. 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIOQ. Fjäriln tillhör fjällheden. Larven lever på Dryas octo- petala. Schoyenia quieta HB. är i Sverige blott uppgiven för Lappland utan närmare angiven fyndort. I Norge är den endast träffad i Finnmarken (Alten, Porsanger, Sydvaranger). Enligt WARREN förekommer den även i Finland. Dessutom är den känd från arktiska Nordamerika samt från östra Sibi- rien (Kultusch). Fjäriln förekommer på fjällheden. Larvens näringsväxt okänd. Cidaria sabini frigidaria GUEN. är i Sverige funnen i Lule lappmark, i Norge i Maalselvdalens område samt i Finnmarken; dessutom är den känd från arktiska Ryssland samt, möjligen såsom en särskild ras, uppgiven för östra Altai- bergen. — Typformen, C. s. sabini KIRB., förekommer i Grön- land och på Novaja Semlja. Fjäriln tillhör fjällheden. Näringsväxten okänd. Av utbredningsuppgifterna framgår, att Aromogyna leta- bilis, Anarta richardsoni och Sympistis zetterstedti förekomma inom det sydnorska förmodade nunnatakkområdet, Anomo- gyna och Sympistis, möjligen också Anarta även inom det nordskandinaviska, d. v. s. äro bicentriska arter. Colias hecla och Cidaria sabini äro endast träffade inom det nordskandinaviska området, medan Schöyenza quieta hit- tills icke med säkerhet är träffad närmare detsamma än vid Alten. Att den senare sällsynta artens utbredning inom Skandinavien ännu blott är ofullständigt känd, framgår bl. a. därav, att någon säker lokal från Sverige icke är att finna i litteraturen. Emellertid synes det ju av den nutida, hittills kända ut- bredningen att döma, som om även denna lilla grupp av västarktiska arter vore att räkna till det interglaciala element, som inom Skandinavien överlevat den baltiska istiden. Anmärkningsvärt är, att inom de här avhandlade grup- ' perna en avsevärd del, inalles 41,66 %, utgöres av fjärilar tillhörande noktuidunderfamiljen Heliotlidine, släktena Anarta, Sympistis och Schöyenia, ofta förenade under det förstnämnda släktnamnet, en säkerligen ålderdomlig och till arktiska eller WAHLGREN : VÄSTARKTISKA ELEMENT I SKANDINAVIENS FJÄRILFAUNA. 31 därmed ekvivalenta förhållanden både morfologiskt och eko- logiskt väl anpassad grupp, vilkas arter nästan uteslutande bebo arktiska kuster eller kontinentala fjäll, någon gång låg- landets myrar. Anmärkningsvärt är ävenledes, att av de 12 arterna 5 även tillhöra Novaja Semlja, av vars fattiga makrolepidopter- fauna dessa utgöra över hälften, ett förhållande, vartill jag vid annat tillfälle tänker återkomma. Den enda makrolepidopter, som ytterligare möjligen kunde tillhöra den västarktiska gruppen, vore den såsom skandina- visk uppgivna Crymodes exulis LEF., men som det synes osäkert, om icke den åsyftade formen möjligen tillhör den arkto-alpina C. maillardi HB., har den här lämnats åsido. Ej heller har jag medtagit den nordskandinaviska Aczdalia schöyeni SP.—SCHN., alldenstund dess samband med den nordamerikanska A. frigidaria MOSCHL. icke synes alldeles otvivelaktigt. Auszug. Verf. lenkt die Aufmerksamkeit auf eine Gruppe nord- skandinavischer Hochgebirgsschmetterlinge, welche ausser- halb Fennoskandia nicht in Eurasien angetroffen worden sind dagegen über Teile vom arktischen Nordamerika verbreitet sind. Diese Arten sind: Colzas nastes, Oeneis bore, Anarta leucocycla, Sympistis lapponica, Autographa parilis und Crdaria polata, vieleicht auch Brenthis improba. An eine spät- oder postglaziale Einwanderung dieser Schmetterlinge in Fennoskandia ist natürlich nicht zu denken. Es bleibt also nichts anderes als anzunehmen, dass dieses westarktische Element von interglazialen Kolonien stammt, welche die letzte Eiszeit, die baltische oder mecklenburgische, überlebt haben. In der Tat liegen auch geologische und pflanzengeographische Gründe vor, welche für die Existenz eisfreier Küstenstriche und binnenländischer Nunnatakkgebiete in Norwegen, sowohl in der Gegend von Lofoten wie in den 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. südlichen Hochgebirgen des Landes während der letzten Vereisung sprechen. Zur obengenannten Gruppe schliessen sich einige eben- falls dem Hochgebirge angehörige Arten, die wie die vorigen in Nordamerika heimisch sind, ausserdem aber auch im öst- lichen Sibirien oder der Mongolei aber nicht in Westasien angetroffen sind, nämlich Colas hecla, Anomogyna letabilis, Anarta richardsoni, Sympistis setterstedti, Schöyenia quieta und Czdaria sabini. Auch für diese scheint ein interglazialer Ursprung anzunehmen zu sein. Von botanischer Seite sind analoge Verhältnisse schon früher hervorgehalten. Weitere Beiträge zur Variabilität der Rippenkonfiguration der Parnassiiden. Von Felix Bryk. (Mit vier Abbildungen.) Seit dem Erscheinen meiner Studie über das Abän- dern der Rippenkonfiguration im Genus Parnassus (IF), worin ich unser diesbezügliches bisheriges Wissen kritisch zusammenzufassen versucht habe, ist mir neues, sehr interessantes, Material zugegangen, das mich zu dieser vor- läufigen Mitteilung anregt. Auch verdienen in diesem Zusam- menhange einerseits einige von mir übersehenen Literatur- angaben sowie andrerseits die inzwischen nachträglich erschie- nenen Beiträge besprochen zu werden. Schliesslich erübrigt sich noch eine Verdeutlichung eines mir unpräzise mitgeteil- ten Befundes (Il?, p. 65. Nota 12). Bevor ich aber zum eigentlichen Thema übergehe, muss ich unwillkürlich etwas über den Sinn des Geäderformenstudiums einschalten. Hierzu veranlasst mich der Skeptizismus gewis- ser Kollegen, die sich über meine Geäderformen geradezu lustig machen, indem sie den wissenschaftlichen Wert von Beschreibung derartiger, mir für das Verständnis der Ent- wickelungsgeschichte des Schmetterlingsgeäders so wichtig erscheinenden »monströsen» Abänderungen herabsetzen und derartige Forschungen in eine Reihe etwa mit dem Ab- zählen von Briefmarkenzähnen eines passionierten Philatelisten stellen. Solchen Skeptikern antworte ich mit den Worten eines des hervorragendsten Humoristen der Erde JEAN PAULS: 3 — 1902. Entomol. Tidskr. Årg. 40. Haft. 1 (1919). 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. »Ich weiss nicht haben Sie meine de monstris epistola gelesen oder nicht; inzwischen habe ich darin ohne Bedenken die allgemeine Gleichgültigkeit gegen echte Missgeburten gerügt und es frei herausgesagt, wie man Wesen vernachlässigt, die uns am ersten die organischen Baugesetze eben durch ihre Abweichungen gotischer Bauart lehren können. Gerade wie die Natur zufällige Durchkreuzungen und Aufgaben (z. B. zweier Leiber mit einem Kopfe) doch organisch auf- zulösen weiss, dies belehrt. Sagen Sie mir nicht, dass Miss- geburten nicht bestehen als widernatürlich; jede musste ein- mal natürlich sein, sonst hätte sie nicht bis zum Leben und Erscheinen bestanden; und wissen wir denn, welche versteckte organische Miss- und Überteile eben auch Ihrem oder mei- nem Bestehen zuletzt die Ewigkeit nehmen: Alles Leben, auch nur eine Minute, hat ewige Gesetze hinter sich; und ein Monstrum ist bloss ein Gesetzbuch mehrerer föderativer Staatskörperchen auf einmal; auch die unregelmässigste Gestalt bildete sich nach den regelmässigsten Ge- setzen! (unregelmässige Regeln sind Unsinn). Eben darum könnte aber aus Missgeburten als den höheren Haruspizien oder passiven Blutzeugen bei geschickter Vergliederung mehr Einsicht gewonnen werden sein, als durch alles Alltagsvieh, — — — Wo ist aber — mein elendes ausgenommen noch ein ordentliches Missgeburtenkabinett? Welcher Staat hat noch Preise auf Einliefern von monstris gesetzt, geschweige auf Erzeugung derselben, wie doch bei Blumen geschehen?» (1X.) Wen solche tiefsinnigen seherischen Worte eines Dichters, der, nebenbei gesagt, einer der ersten war, der auf LINNES Entwickelungstheorie aufmerksam gemacht hat, nich über- zeugen, den verweise ich auf den Ausspruch einer hervor- ragenden entomologischen Autorität: auf Dr. G. ERNST ADOLPH, der auf dem Gebiete der Geäder-»Missbildungen» selbst als Erster vorbildliche Spezialforschungen ausgeführt hat. Dr. ADOLPH sagt (I, p. 69, 70, Note 3): »Damals dachte ich über diesen Punkt noch so wie viele Natur- forscher, welche von einem solchen Vorkommniss den Kopf abzuwenden pflegen, demselben vielleicht eine Bezeichnung 1 Von mir gesperrt. FELIX BRYK: VARIABILITÄT DER RIPPENKONFIGURATION. 35 wie Bildungshemmung, Verkrüppelung etc. beilegen, ein Object für Denkprocesse aber kaum darin erblicken. Soweit in solchen Verfahren die ungeheuere und in vielen — viel- leicht den meisten — Fällen den Stand unserer Kenntnisse überschreitende Schwierigkeit dieser Gebilde zum Ausdruck gelangt, kann man dasselbe adoptiren. Persönlich betrachte ich es als den wertvollsten Gewinn, der mir aus diesen er- müdenden Untersuchungen erwachsen, von jenen Anschau- ungen gänzlich zurückgekommen zu sein. Wie hätte ich auch sonst auf ein so unscheinbares Thema mich in einer Weise capriciren können, die mir selber zuweilen ein Lächeln abgenötigt hat. Wer je über den Aufbau eines Organis- mus nachgedacht hat, wird doch — möge er nun dieser oder jener, vielleicht keiner, pangenetischen Anschauung beitreten — so viel sich haben sagen müssen, dass hierbei eine Reihe von Bildungsmomenten — das eigentliche Wesen derselben möge dahingestellt bleiben — stets in derselben Folge theils hervortreten, theils zurückgedrängt werden und dass dies für jeden dieser Factoren durch die Gesammtheit der vorhergehenden mit bedingt sein müsse, dass ferner die Individuen derselben Spezies die Bahnen dieses Auswick- lungsprocesses zwischen derselben enggezogenen Grenzen zu verlaufen haben, wenn anders die Endresultate denjenigen Grad von Übereinstimmung aufweisen sollen, welcher in der Zugehörigkeit zu derselben Spezies ausgesprochen ist. Wir müssen also schliessen, dass in jedem höheren Organismus eine Reihe von Bildungsfactoren latent sei, über welche wir aus dem fertigen Wesen nichts erfahren. Wenn nun der Bildungsgang durch irgend eine Ursache — sei sie welche sie wolle — aus seinem normalen Verlauf abgelenkt wurde und auf einer Seitenbahn zu einem aussergewöhnlichen End- resultat, einer »Missbildung», führt, so meine ich, bieten solche Fälle um des Willen ein besonderes Interesse, weil die Möglichkeit gegeben ist, über jene latenten Bildungs- triebe etwas zu erfahren, und dies ist für die Klasse der Insekten umso bedeutsamer, als die Embryologie hier weit weniger Aufschluss zu geben vermag als z. B. bei den Verte- braten» u. s. w. (Vgl. auch ADOLPH I*, p. 298). Ein andere Frage ist es, ob man diesen »Monstra», falls 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. sie beiderseitig harmonisch ausgebildet auftreten, einen eigenen Namen beilegen soll. Das ist Gefühls- und Geschmacksache. Meines Wissens war ENDERLEIN der Erste, der Geäderformen der Schmetterlinge, die dazu für den Anfang eher unbedeu- tend erscheinen könnten, benannt hat. Praktisch sind jeden. falls solche Benennungen, weil man mit einem einmal gege- benen Namen Wiederholung langatmiger Beschreibungen vermeiden kann. »Normzna si pereunt, perit et cognitio rerum», sagt etwas zu übertrieben LINNÉ in seiner Westgöta resa. Rein praktisches Interesse hatte ich im Sinne als ich meine Geäderformen benannte, die in jeder Hinsicht an wis- senschaftlichen Werte und systematischer Bedeutung allen anderen Namen, die man für allerlei Zustandsformen einzu- führen für notwendig hielt, nicht nachstehen. Ubersehene Literatur. 1) 1897. GauckLer, Uber Missbildung und Formveränd. d. Schmett. in: Illustr. Wochenschr. p. 289. GAUCKLER erwähnt ein Exemplar von Zarnassius discobolus ALPH., dessen rechter Vorder- fliigel »in der Mitte der Zelle 3 durch eine besondere bis zur Mittelzelle reichende Rippe geteilt ist». 2) 1913. Gönner, Spielarten, in: Ent. Rundschau 30, Vol. picid, Texthig, Gonner bildet ein d von Parn. apollo v. melliculus ab., dem beiderseitig auf den Hinterflygeln die erste Cubitalrippe fehlt (=f. Embriki m.). 3) Bryk, zur Synopsis asiat. Mnemosyne, in: »Soc. ent». Vol. XXVII, p. 72, 1912, ibid. Vol. XXVIII, p. 23, Fig. 40; ibid. Vol: XXIX, 1013; pe43 cies 32, 297: Verfasser bespricht zum ersten Male zusammenfassend alle bisher ihm bekannten Geäderabweichnungen bei Par. mnemosyne L. und erwähnt dabei (IP, p. 72) ein ® der. v. Sheljuzhkoi F. B., das beiderseitig auf der Vorderflügeln M2 peroneur zeigt (EP: Vol. XXIX, p. 43, Fig. 32). Ferner bildet Verfasser ein Monstrum (IP, Vol. XXVIII, p. 23, Fig. 40) derselben Stammart ab, dessen Ri mit R342) anastomisiert aber sich vor dem Vor- derrande gabelt; Ra fast ganz verschwunden; Mı direkt aus der Zelle (f. Bosmackii), im übrigen ist der Rippenverlauf des Vor- derflügels normal. Auch die Gitterung (dathratus-Zustand) wird FELIX BRYK: VARIABILITÄT DER RIPPENKONFIGURATION. 237 einseitig bei einer kleinasiatischen mvemosyne erwähnt. (IP, Vol. XREX Sp. 63.) 4) 1913. C. Menpes, Variabilidade da nervura Mi de Thais rumina L. in: Broteria (zoologica) Vol. XI, p. 134—136. Der Verfasser bespricht das labile Verhalten von Mi bei Zerynthia = Thais) rumina \.. Zunächst macht er auf die einander wider- sprechenden Angaben bei gewissen Autoren aufmerksam. Während nach Veriry (Rop. pal, p. 29) und Grote (» The classification of the Day Butterfl.» Nat. Science, Vol. XII, N:o 77, Febr. 1898, p. 94) Mı direkt aus der Zellecke, ohne dort mit dem gemeinsamen Gabelstiele der hintersten Radialrippen zu verwachsen, entspringt, IX, Fig. ra (fig. ı)], lassen Spuier (Schmett. Europas p. 5) und Reset (Berges Schmett-buch p. 5) Mi aus der Zellecke mit R3 +(R4+ Rs) [X, Fig. 1a, (Fig. 2)| verwachen. MENDES unter- suchte 19 Exemplare von Zerynthia rumina L. und fand, dass Mi auch direkt aus R3+(R4+Rs) entspringen kann [X, Fig. 1 a, (fig. 3)). Diese merkwürdige, symmetrich auftretende Rippenform hat schon früher, was MENDES entgangen war {Grote (IX, p. 46, T. III, fig. 3)] abgebildet und sogar als für Zerynthia polvxena ty- pisch bezeichnet. Da sie unter ı8 Stücken acht mal auftrat, sohin als konstante Variation aufzufassen ist, so nehme ıch keinen Anstand sie zu benennen, indem ich sie Herrn MENDES zu Ehren als f. Mendesi m. einführe. Hierbei darf ich nicht unerwähnt lassen, dass ganz extreme Stücke, die sich der f. Mendes! an- schliessen, wo Mi und Rz in einem Punkte zu beiden Seiten des gemeinsamen Radialgabelstiels zusammentreffen, bereits von EiMER (IV, p. 194— 195. Fig. 1. [p. 196|) und in WYTSMAN (XIII, p. 6. Fig. ı) abgebildet wurden. Eimer, der trotz seinen dicken Werken über Schmetterlinge nur ganz oberflächlich das Wesen der Zeichnung und des Geäders begriffen hat, hat sich dabei sogar soweit verrannt, — nur aus Unkenntnis der Labilität der Mı bei Zervnthia, — dass er SPULER’S ganz richtig gezeichnetes Zerynthia- geäder (Spuler, XII, p. 477. T. 22, fig: 1) als falsch bezeichnet hat. [Ich behalte es mir vor ein andermal genauer das »typische» Verhalten vom Mi bei Zeryazthia kritisch zu behandeln.) Die übrigen zehn Stücke, die MENDES untersucht hat, ver- teilen sich auf: sechs mit Mı direkt aus der Zellecke (also wie SPULER |. c. abgebildet hat) und vier mit Mi, die gemeinsam mit dem Radialgabelstielwurzel der Zellecke zusammentrifft. Nach MENDES sei es daher schwer zu entscheiden, welches Verhalten von Mı normal und welches anormal ist. Zusammenfassend seinen Befund erklärt MENDES, dass, nachdem einmal das Verhalten von Mi bei Zerynthia rumina IL. so variabel ist, man einfach diesen Charakter aus der Gattungsbeschreibung von Zervithia auslassen sollte: »@ mao ser, que se mencione so esta mesma varia- bilidade». Ein bequemer Standpunkt! als ob man nicht in die Gattungsdiagnose auch das variable Verhalten einer Rippe auf- 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. nehmen dürfte? — Von besonderem Interesse ist MENDES” Bemerkung, dass sechs Exemplare unserer f. Mendesi in einundderselben Lokalität (La Guardia) erbeutet wur- den. Ferner bemerkt Menpes, dass die gleiche Variabilität von Mi im Genus Zarnassius LATR. vorkommt, wobei er sich auf Verirys schematische Figuren Pl. B. Fig. 16—20 stützt. Unter 3 Exemplaren von Par. mnemosyne L. [1 aus Bayern, 2 aus Ara- gonien (Benasque)| ist Mi mit Ra + Rs verwachsen (=f. Za- treillei); unter 6 Exemplaren von Par. apollo L. gehören zwei zur f. Dosmiackii u. 1 aus dem Jura ist typisch mit M1 aus der Zellecke, während die drei übrigen [davon eins aus Aragonien, eins aus d. Jura und ein aus Sauteret (pyrenaica)| zur f. Zatreillei gehören. Menpes bespricht auch ähnlich das labile Verhalten von Ra bei Melitaea aurinia; weil aber diese Art ausserhalb des Rahmens des von uns behandelten Themas liegt, so sind wir eines Refe- rates hierüber enthoben. 5) 1914. JE BRYK: int Lotos vol. 62 #pièrso Fie. 5 Mer fasser beschreibt ein von Parnassius mnemosyne aus Böhmen, dessen Vorderflügel einseitig ein überschüssiges Rippenfragment zwischen R342) und dem dreigabeligen hinteren Rippenkomplexe zeigt, wie es auf Fig. 5 (II?) ersichtlich wird. Die neueste Literatur. 1) 1917. E. Fischer, Ein Basaldorn, als ein bie Parnassius- Arten neuentdecktes Organ der Vorderfliigel in: Int. entom. zeitschr., Vol Wilko; ‘Tey py 5102, Man kann ohne Übertreibung dr. Fıschers Entdeckung eines »Kokonschlitzers» auf dem Vorderflügel der Parnassier als sensationell bezeichnen, so journalistisch reklamartig auch dieses Adjektiv klingen mag. Ist doch, der Basaldorn den schärften Augen aller jener unzähligen Lepideptorologen, die sich bisher mit dem Geäder befassten, völlig entgangen. Dr. FISCHER hat ihn bei Zarnassius delius, apollo und mnemosyne und bei Tadumia delphius festgestellt. »Bei Stücken von Par. apollonius war er nicht auffindbar.» 2) 1918. F. Bryk, Uber die Radialgabel des Papilionifor- miageäders, in: Soc. ent. Vol. 33, p. 17—18. Verfasser be- spricht das labile Verhalten des hintersten Radialrippenkomplexes bei den Papilioniformia und macht darauf aufmerksam, dass es zur Genusdiagnose sämtlicher Papilioniformia gehört, dass Ra + Rs (beisweilen sogar dreigegabelt) zweigabelig erscheint. Eine Ausnahme macht die eigenartige von ihm entdeckte Ornith- opterenform NMagaretae, die keine Radialgabel zeigt, weil FELIX BRYK: VARIABILITÄT DER RIPPENKONFIGURATION 39 beide Radalrippen direkt aus der vorderen Zellecke entspringen. Dieser radialgabelloser Zustand entsteht auf diese Weise, was sich an einer Serie von variablen Exemplaren verfolgen lässt, dass die Radialgabel sich diskuswärts immer mehr ausbreitet, wodurch sich der Gabelstiel reduziert bis er schliesslich ganz verschwindet, wodurch beide Radialrippen die Zellecke tangieren. [Uber das Variieren der Gabelstiellänge ist bei Fickert (V, p. 693) nach- zulesen|. 3) 1918. Gönner, Die Vogelsberger Mnemosyne (mit 6. Fig.) in: Ent. Rundschau Vol. 35, p. 23, bespricht die Lokal- form von Zarnassius mnemosyne v. hercyniana PAGENST. und bildet dabei u. a. ein @ ab. (Fig. 4), auf dessen linkem Vorder- fliigel Rı(+2) einerseits mit S. anastomisiert, andrerseits mit Rz, letztere sich aber an Flügelsaume, wieder gabeln, das ferner bei- derseitig zur ab. Dosmiackil gehört, Rs peroneur verläuft und Cuz plethoneur sich gabelt. Cuz auch am rechten Vorderflügel und Hinterflügel plethoneur gegabelt. Berichtigung. Auf pag. 65 (IP Textfigur) habe ich ein d von Saturnia pavonia minor wegen je zwei überschüssigen Längsrippen in der Mittelzelle auf Vorder- und Hinterflügel als forma Schulze eingeführt. Ich stützte mich dabei auf Dr. PAUL SCHULZES freundliche briefliche Angaben. Nachträglich hat Herr Dr. PAUL SCHULZEselbst die Verwechslung seiner Angaben eingesehen und mir neben der Berichtigung noch die beiden entschuppten Flügel zugeschickt. Nach mikroskopischer Un- tersuchung der betreffenden Flügel habe auch ich mich über- zeugt, dass jene überschüssigen Rippen nicht als Rippen (s. str.) bezeichnet werden können; es fehlt ihnen der Rip- penkörper, weil sie stark rückgebildet sind und nur noch eine schwache Aderung erkennen lassen. Natürlich hätte ich, so eine Form nicht mit einem eigenen Namen belegt, weil man sie nicht als einwandsfreie plethoneure Rippenform bezeichnen kann. Interressant bleibt sie aber trotzdem! [Auf p. 68 =Zeile 4 (IF) ist irrtümlicherweise M, anstatt M, gesetzt, was aus dem Inhalt jedem Leser eigentlich auch ohne Berichtigung klar wird.) 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. Isoneure Geäderformen. In meiner erwähnten Studie (II?) habe ich auf den merk- würdigen Umstand hingewiesen, dass analog zum Geäder der /soneura KARSCH bisweilen Geäderformen mit homologen über- schüssigen Rippen auf allen vier Flügeln auftreten oder eine Metathesis gleicher Rippen auf Vorder- und Hinterflügel statt- findet (f. Redeli) oder homologe Rippen auf allen Flügeln verschwinden (f. Fordam). Das von GÖNNER (VIII?) mitge- teilte Mnemosyneweibchen gehörteben- falls zu den isoneuren Neubildungen und lässt ich als Pendant zu dem von mir “IP, :p. 64, Fig. lc) "beschrie- benem Exemplare von Sa/urnia pavo- nia minor auffassen. Dass ein Hin- terflügel dabei ganz normales Geäder zeigt, Cu, dort nicht plethoneur ist, hat imgrunde nicht viel zu sagen. Viel interessanter ist die merk- würdige Geäderform von Parn. actius (aus Kuruktag; c. m.), die ich auf Fig. 1. abbilde. Auf dem linken 78. Vorder- und Hinterflügel lässt sich ganz deutlich eine peroneur verlauf- von Parnassius actius EVERSM. ende überschüssige Medianrippe er- S (c. m.). kennen. Selbstständig auf Vorder- fligel: (I 7 Taf... IN Bis. Io) und Hinterflügel haben wir diese Neurippe schon wiederholt beob- achtet. Auf dem Hinterflügel allein kommt sie nicht selten vor (f. Reuteri). Jedoch als isoneure Kombination, gleichzeitig auf Vorder- und Hinterflügel dürfte sie zu einer grossen Sel- tenheit gehören. [Kreuzweise einseitig habe ich sie schon erwähnt (Il? p. 20).] Übrigens ist auf der rechten Flügel- seite die betreffende Neurippe sehr stark reduziert. Auf be- treffendem Hinterflügel ist sie viel kürzer als auf dem linken; und auf dem rechten Vorderflügel lässt sie sich bloss noch als isolierter Rippenatom unweit der Zellquerrippe etwa wie auf Taf. II. Fig 23 a (Hinterflügel) (IF) erkennen. So ein Fig. 1. Plethoneueres Geäder FELIX BRYK: VARIABILITÄT DER RIPPENKONFIGURATION. 41 »Rippenatom» allein für sich wäre nicht leicht zu deuten; im Zusammenhange mit der Plethoneurose auf dem übrigen Flügeln lässt er sich auf grund von isoneuren Neubildungen aber nicht schwer bestimmen. Trifft unsere Vermutung zu, dass es sich hier tatsächlich um ein isoneures Phänomen handelt, so hätten wir dadurch wieder einen indirekten Beleg dafür, dass unsere mutmassliche Deutung des Hinterflügelgeäders von Parnassius LATR. (IF, p. 68) nicht unrichtig war. Fhotogr. N. A. Kemner. Fig. 2. Parnassius apollo L. 7 aus Mezocco. mit anormalem Vorderflügelgeäder Denn Niemand wird bei der Bestimmung des Vorder- flügelgeäders nur auf einem Augenblick darüber im Unklaren sein, dass die überschüssige Rippe M, zwischen M, und M, liegt. Auch auf dem Hinterflügel müsste hiernach M, zwischen M, und M, liegen. M, könnte sohin hier, — vorausgesetzt die Isoneurie sei stichhaltig, auch nicht anders als eine überschüssige Rippe darstellen, dürfte sohin nicht als Rück- schlagsform etwa als die mit R, atrophierte M, aufgefasst werden. Sonst wäre man ohne Kenntnis der isoneuren Er- scheinungen leicht geneigt, M, als die mit R, verschmolzene M, aufzufassen. Ganz eigenartig und schwer zu bestimmen ist das Vorge- 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. flügelgeäder eines einseitigen Monstrums von Parn. apollo aus Mezocco (c. m.) (Vgl. Fig. 2, 3), das ich der Freundlichkeit des Herrn H. FRUHSTORFER verdanke. Die Flügelform erin- nert stark an den Subimaginalfligel von Parn. apollo L. wie ich ihn seinerzeit abgebildet hatte (IF, fig. 14). Von hinten be- ginnend ist das Geäder einschl. bis M, ganz normal. Vor M,, von vorne gerechnet, begegnen wir einer Rippe, die ihrer ganzen Geste nach an M, erinnert, aber tatsächlich M, ent- a Be R Fig. 3. Anormales Vorderflügelgeäder von Parnassius apollo L. aus Mezocco (c. m.; vergrössert). spricht. Sie ist mit M, ausserhalb der vordernen Zellecke verwachsen. Ganz auffallend abweichend ist der Radialrippen- komplex. Zwischen der etwas erweiterten Radialgabel R, und Rs hat ich eine überschüssige, bisher nicht beobachtete, Radialrippe (R,) eingeschaltet, die vor der Einmündgestelle in die Radialgabel peroneur verläuft. Der gemeinsame Radial- gabelast, der vor der Zellecke sich nach vorne biegt, verwächst mit M, + M, nicht, sondern bildet das hinterste Stück des FELIX BRYK: VARIABILITÄT DER RIPPENKONFIGURATION 43 vorderen Mittzellarmes (f. Dosniackzi ; wurzelwärts trifft er mit R, zusammen und klingt peroneur, in lose Rippenatome auf- gelöst, in der Mittelzelle aus ohne mit den vordersten Radialgruppen zu verwachsen, wodurch die Mittelzelle auffallenderweise dort offen bleibt. Der im Genus Parnassus (s. auct.) verloren gegangene R, ist sehr schön erhalten; er bildet zusammen mit R, eine vordere Radialgabel, verschwindet peroneur unmittelbar vor dem Flügelrande. Die vor R, und hinter R, sich astelnden akzessorischen Rippens- stümmel fasse ich als noch nicht rückgebildete Uberbleibsel beim Verwachsungsprozesse der sich verschiebenden Radial- rippen R, und R, in ihrer ursprünglichen Lage auf, wie ich ähnliche in Il? (p. 56) beschrieben und (ibid. Taf. II. Fig. 7 b) abgebildet habe. Eine weitere Auflösungstendenz erblicke ich in jenen Überbleibseln, die ich in der Mittelzelle bereits erwähnt habe und die ähnlich als aufgelöste doppelt rück- gebildete Querrippen zwischen R4,,,5 und Rz auftreten. Wie eingangs erwähnt, erinnert die Vorderflügelform dieses Apollomonstrums an die Form des Subimaginalflügel- chens. Das In-die-Augen-fallende an unserem Monstrum ist die vordere Breite des zwischen dem Vorderrande und Diskus gelegenen Flügelteils — eine Breite, die zur Stützung und Stärkung des Vorderrandes allein ein ausgiebigeres Radial- geäder beansprucht. Der luxuriöse mit Rippen verstärkte Radialstamm wäre sohin biomechanisch motiviert. Auffallend ist, dass die im Genus Parnasszus auch im Subimaginalstadium verschwundene Rippe R,, die bei den Papilioniden (s. str.) im Sub- und Imaginalstadium vorkommt, hier ausnahmsweise stark betont auftritt. Vergleicht man aber den Radialkom- plex des Monstrums mit dem der Subimago (Il*, Fig. 14), so wäre man danach auf den ersten Blick geneigt, anzunehmen, dass der bereits im Subimaginalstadium dem Genus Parnasszus LATR. fehlende Radius analog nur R; und nicht R, sein könnte; denn wie dort (II, Fig. 14) ist auch hier beim Monstrum die vordere Radialgabel zweiastig; und dass sie beim Mon- strum aus R, +R, besteht, wird wohl Niemand in Abrede stellen wollen. Sollte sohin wirklich R; und nicht R,, wie wir bisher annahmen (11?, II) im Genus Parvasstus atrophiert sein? 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. Trotz der scheinbar dagegen sprechenden Radialkonfigura- tion beim Monstrum (Fig. 3), scheint es uns, dass es den- noch R, ist, der bereits der Subimago verloren gegangen ist; denn beim Monstrum ist es der dritte Radius der in den Apex mündet und nicht R, — und bei der Subimago (Il°) mündet der fragliche Radius ebenfalls in den Apex, wes- halb er aus topischen Gründen auch hier mit R, identisch zu sein scheint. Auch ein Vergleich des Subimaginalgeäders von Par. apollo mit von P. machaon (ll, Fig. 15) bestätigt unsere bisherige Determination. Aber selbst mit dem Fünf- radius des Subimaginalgeäders von ?. machaon (IF, Fig. 15) verglichen, zeigt unsere Monstrum eine ganz abweichende Zusammensetzung des Radialstammes. Dort beim sachaon ist nämlich der fünfastige Radius derart verteilt, dass sein vorderer Arm drei, sein hinterer zweiastig ist. Bei unserem Monstrum ist es dagegen umgekehrt; (— natürlich stets bei völliger Ausserachtlassung des unbedeutenden R,). Der (II) erwähnte Rippenstümmel lässt sich kaum mit R; homologisieren. Dieses Sich-losreissen des R, vom vorderen dreiastigen Radialarme, wie letzter für P. machaons Subimago typisch sein soll, ist das Allermerkwürdigste an der ganzen monströsen Radialkonfiguration. Auf diese Weise ist auch der Diskus an einer Stelle offen geblieben, wo wir es am wenigsten erwartet hätten. Dadurch und durch die Vermehrung des Medianstammes um eine überzählige M,, die sich freilich radialwärts verschoben hat, als wollte sie M,, mit dem sie anastomisiert, stützen (und die Rolle von M, somit über- nehmen), bekommt das gesammte Rippenbild eine eigentüm- liche ganz veränderte Physiognomie, die ich insoferne für ursprünglich halte, als sie im Gegensatze zum speziali- sierten »Radialkurse» von Parnassius (IF, p. 55) steht, und als hier der Medianstamm fast noch papilioähnlich dominiert. Imgrunde dürfte diese ganz merkwürdige unparnassische Konjunktur im kausalen Zusammenhange mit der seltsamen subimagoähnlichen Vorderrandsbreite stehen. Dass es gerade R, ist, der sich nach hinten mitreissen liess oder, anders gesagt, nach vorne nicht folgte, darf nicht verwundern. Sind wir doch Gerade an das labile Hin- und Herschwanken von FELIX BRYK: VARIABILITÄT DER RIPPENKONFIGURATION. 45 R; gewöhnt (IP, II). Biomechanische Gründe diktieren allem Anscheine nach grösste Konzentrierung von Rippenkomplexen gerade im Apexteile des Vorderflügels. Die an das Geäder gebundene veränderte Zeichnung des anormalen Flügelteiles ist aus dem Photogramme (Fig. 2) ersichtlich. Nicht unerwähnt dürfen wir dabei lassen, dass die Rippe RK, im Gegensatze zu den übrigen, die nach par- nassischer Art unterseits unbeschuppt sind, ausnahmsweise ganz von weissen Schuppen bedeckt ist; besonders im Diskus ist sein robuster Rippenteil dicht beschuppt. Sollte diese Beschuppung nicht als Vorbote eines vorsichgehenden Rück- bildungsprozesses der betreffenden Rippe angesehen werden können? Wäre da in diesem Falle nicht gerade R; als erste der ple- thoneuren Rippen dieses Mon- strums der Atrophie geweiht? Könn- te da nicht mit recht Mancher einwenden, dass überhaupt R3, und nicht R,, wie wir annehmen, die plethoneure Radialrippe des mon- strösen Geäders sei und daraus in logischer Folge schliessen, dass _ Nat N A Fig. 4. Geäderdes Hinterflügels von DUT Bezeichnung des Parnas: parnassius apollo L. Q f. Redten- sischen Radialstammes willkürlich, pacheri F. B. (aus Stockholm; e. 1.) ja sogar falsch, sei, weil nicht R, sondern R;, die im Genus Parnassius verschwundene Radial- rippe wäre. Von wohl begründeten Argumenten werden wir uns gerne überzeugen lassen; nicht ist verwerflicher, als einer irrigen Theorie zu Liebe hartnäckig die nicht hineinpas- senden Tatsachen leugnen zu wollen. Indem ich selbst diese Argumente meinen etwaigen Kritikern vorhalte, will ich damit gerne zugegeben haben, dass bei dem niedrigen Stande un- serer Kentnisse der ontogenetischen Vorgänge bei der Dif- ferenzierung des Imaginalgeäders die Homologisierung ein- zelner Rippen heute nur beiläufigen Erkenntniswert besitzen kann. Das Hinterflügelgeäder eines aus der Stockholmer Um- gebung €. |. gezogenen Apolloweibchens (c. m.), das wir auf Fig. 4 abbilden, unterscheidet sich von normalen nur dadurch, 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. dass der Diskus zwischen M, und R, (+ M,) offen blieb. In IF (p. 39, Fig. 24; p. 46) wurde ein ähnlicher Fall be- reits als einseitig bei einem ® von Paru. clarius aus dem Berliner Museum für Naturkunde erwähnt. Hier aber ist diese offene Zelle beiderseits harmonisch ausgebildet, wes- halb wir uns veranlasst sehen diesen Zustand mit einem Namen festzuhalten. Wir benennen diese Form Redtenbacheri, zu Ehren des verstorbenen bahnbrechenden österreichischen Geädersystematikers. Die f. Redtenbacherz, die bezüglich des offenen Diskus eine subimaginale Rückschlagsform darstellt, mit der f. Keuter: (vgl. Hfel von Fig. 1) verglichen, bietet ein sehr interessantes Problem: man wäre leicht verführt bildlich zu sagen: f. Redtenbachert ist das Negativ von f. Reuteri. Wo bei der einen Form die Querrippe offen bleibt, dort stellt sich bei der anderen eine überschüssige Rippe ein. Dass die*Form mit der offenen Mittelzelle ein Rückschlag ist, wird Niemand bezweifeln, der die in dieser Richtung extremere Form abgebildet gesehen hat (Il? p. 39, Fig. 24). Welchem Wachstumgesetze die Neurippe von f. Reuter? ihre Bildung zu verdanken hat, vermag heute noch Niemand apodiktisch zu entscheiden. Auch hier wird ein eingehenderes Studium der _subimaginalen Rippenverhältnisse die gewünschte Klärung bringen. Inzwischen müssen wir uns mit Hypothesen abfin- den; und daher möchte ich das aberrative Auftreten von M, als Kompensationserscheinung für die bei der Ausbildung des Imaginalgeäders atrophierte M, auffassen. Auf den Vorder- flügeln wäre dann M, rein aus dem isoneuren Wachstum- prozesse zu erklären. Mit dieser vorläufigen Mitteilung wollte ich vor Allem bei meinen Kollegen das bisher vernachlässigte Interesse für abweichendes Geäder wecken, um durch gemeinsame Arbeit das verhältnismässig noch ziemlich niedrig stehende Gebäude der Geäderkunde zu einem Palaste auszubauen zu verhelfen. Dabei ist stets das Augenmerk auch auf die Vererbungsmöglichkeit von Geäderformen zu richten, wie ich sie (II, p. 71) für sehr wahrscheinlich halte. Als weitere Belege hiervon führe ich aus der Literatur ADOLPH FELIX BRYK: VARIABILITÄT DER RIPPENKONFIGURATION. 47 (I, p. 296 Nota) und MENDES (X) an. Wem die Beschäfti- gung mit Geädermonstren zu einseitig erscheint, den verweise ich auf CHRISTELLERS Studie (III), die wegen ihre Vielseitig- keit anregend ist. Zum Schlusse sage ich meinen schönsten Dank den Her- ren HANS FRUHSTORFER (Genf), Dozenten Dr. PAUL SCHULZE (Berlin) und Dr. N. A. KEMNER (Experimentalfältet) für die be- reitwillige Unterstützung meiner Studien durch Übermittelung seltenen Materials oder Herstellung eines verzüglichen Pho- togramms. Verzeichnis der neu aufgestellten Formen. Zeryntna rumina L. f. met. Mendesi (nova m.) . p. 03. . Parnassus apollo L. apollo (= syn. scandinavicus Hlate.). arr thedicnbachez (nova m.),......p. 1a. Angeführte Literatur. I. ADpoLpH, zur Morphologie d. Hymenopterflügels, in: Nova Acta Leop. Carol. deutsch. Akad.. Naturf. Vol XLVI..N:o 2. pP 43132., 6 Tata(Halle 1883). I. ——, Uber abnorme Zellenbildungen einigerHymenopteren- Husel» ibid. Vol EI Sp. 295 —328 (Vat:.d).. Halle 1880: Heer in: Arche (Nat Mol. 82,7 Abt A. Heft. 5, .p: 35 74. (2 Taf) 1916. II. ——, zur Synopsis der assiatischen Mnemosyne in: »Soc. EnEV ol, XV IT} mit 25% Fig. po 72,1912: Vol XX VIE, Pp. 14— 16, 23—24 (10 Figg.) 1913; Vol. XXIX, p. 42—44 etes-15 ha 1984: à camila eotos Vol. 62; p..154, Figs 5; (Pray ror.) IIS, ——-, ing Soc. ent. Vol. 33, p. 17-18 (1918) II®. ——, Uber das Abändern von Parnassius apollo; in: Arch, RNA ‚Vol: 86. A, 6, p 159 (1914). III. CHRISTELLER, Missbild. d. Schmett.; in: Ent. Mitt. Vol. VI. NEO 7—9 (1917). IV. Eimer, Bemerkgn. zu Spüler, in: Zool. Jahrb. Abt. f. System, Vol: VIL p; 187— 205 (1893). V. Fickert, Über Zeichnungverhältn. Ornithopt., in: Zool. 48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Jahrb. Abt. f...System:/ Vol. IV,-p..692—770. Daf- XIX XXI (1889). VI... E. Fischer, in: Inte Ent.-sZeitschr.; Vol. XI pe 2 (1917). VII. GauckLER, Über Missbild. u. Formveränd. Schmettflü- gel. in: Illustr. Wochenschr. f. Ent., p. 284 (1897). VIII®. Gönner, in: Ent. Rund. Vol. 30. p. 14. (Textfig.) (1913). VIII. —-— in: Ent. Rundschau. Vol. 35, p. 19—30 (1918). IX. Grote, Specializations of the Lep. wing: Parnassi-Papi- lionidae in: Proc. Amer. philos. Soc. Vol. XXXVII p. 7 — 21, 25—46 (1899). X. C. MENDES, in: Broteria (Zoologica). Vol. XI, p. 134— 136 (1913). XI. Jean Paur, Dr. Katzenbergs Badereise (1808). XII. Spurer, Zur Stammesgesch. der Papilioniden mit 2 lith. Tal, an: Zook, fahrb.¥Abth.: f. System. Vel. VI. pr age 498 (1892). XIII. Wryrsman, Gen. ins. fase. 59. Lep. (1907). Coleopterologiska notiser. Av ! Axel Frisendahl. 7. Jag har haft den utmärkta förmånen att få några skal- baggar bestämda av Bergmester TH. MÜNSTER, Kristiania. I en liten sändning, som nyligen äterfätts, fanns så pass mycket nytt för svenska faunan, att jag här samlar de intres- _ santare formerna i en liten uppsats. Quedius fulvicollis STEPH. Denna art torde vara ganska allmän. Jag har några ex. från Storlien, och i Ra- gunda tycks den vara allmänt utbredd i sumpmarkerna. Men den har väl av svenska entomologer förblandats med de närstående arterna, boops och attenuatus. Utbredd i Norge och över hela Finland. Stenus coarcticollis EPP." MÜNSTER har påvisat, att alla norska ex. av Erichsoni aro coarcticollis. Då jag hade ett ex. härifrån Ragunda, som blivit mig namnsatt till Z77- chsoni, sande jag det för bestämning till Bergmester MÜNSTER, vilken bestämde den till coarcticollis. Det är således troligt, att även de svenska FErichsoni äro coarcticollis. Oxypoda Skalitzkyi BERNH. Några ex. tagna i Ra- gunda juni—juli 1918. Denna jämförelsevis nybeskrivna art är utbredd över hela Norge, och troligen torde förhållandet vara detsamma ! Betraktas av REITTER (Cat. Col. Europ. Ed. 2, 1906) som var. av montivagus Heer. Är förut känd från de mellaneuropeiska alptrakterna. Red. 4— 1902. Entomol. Tidskr. Årg. 40. Haft. 1 (1919). 50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. hos oss. BERNHAUER påpekar i sin Fauna, att alla Oxypoda induta fran Skandinavien äro Skalitzskyi. Oxypoda funebris KRAATZ. Denna art är ej sällsynt tillsammans med Zrocerula MANNH. i sumptrakterna kring Skogstorpet i Ragunda. Egentligen är den redan offentlig- gjord från Sverige (Närke, ANTON JANSSON), men enligt meddelande i brev är uppgiften, som stödde sig pa REITTER’s bestämning, felaktig. Atheta alpestris HEER. Från Storlien, där jag under en dags uppehåll den 7 sept. 1915 var i tillfälle att sålla en liten stund i omedelbar närhet av järnvägsstationen, med- fördes. ett ex. av denna art. Den tillhör naturligtvis hela Sveriges fjälltrakter, eftersom den väster om Kölen är utbredd från söder till nord. Tachyporus pulchellus MANNH. Denna art är ej säll- synt i sumptrakterna i Ragunda. Jag har tagit den aug.-— sept. I915—1918 allmänt kring Skogstorpet. Den är vitt utbredd i Norge och Finland, och detsamma torde förhållandet vara hos oss. Tachinus Münsteri LUZE. Av denna vackra art, som hittills förelegat blott i ett fåtal ex. från Norge, togsi rutten svamp i slutet av aug. till början av sept. 1918 vid Skogs- torpet i Ragunda ett 60-tal exemplar. Med avseende på könskaraktärerna synes arten variera högst betydligt, i synnerhet 2. Skåran i 8. ryggsegmentets mittstycke är ibland lika djup som sidoskårorna, ibland blott hälften, ibland utgöres den blott av en liten utskärning bil- dande två små korta taggar. Dessa senare ex. stämma så- ledes med den östsibiriska arten elegans EPP. Bland materialet fanns även en 3, där 8. ryggsegmentets mittstycke bildar tydliga vinklar med sidostyckena. I övrigt liknade den fullkomligt de andra exemplaren. Detta ex. skulle således även vara en elegans EPP. I en not i sin beskrivning framhåller LUZE dessa arters stora likhet med varandra samt möjligheten av gemen- AXEL FRISENDAHL: COLFOPTEROLOGISKA NOTISER: on = sam härkomst. Troligen aro de former av samma art. Punktur och mikroskulptur aro ock föga olika. Mycetoporus Baudueri REY. Ett exemplar har jag fran Enafors i vastra Jamtlands fjalltrakter, dar jag erholl det ur sallgods fran en liten back i närheten av stationen, i bor- jan av sept. 1915. Den är förut tagen i vara båda grannländer. Lesteva monticola KIESW. Vid Storlien togs ett indi- vid tillsammans med Arheta alpestris i sept. 1915. Denna art var först känd endast från Mellaneuropas fjälltrakter, men den är även utbredd över hela Norges hög- land, och hos oss torde den även från högfjällen gå ned till boreala nejder. Megarthrus Sahlbergi MÜNSTER. (Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, Kristiania 1912.) Av denna lilla Megar- thrus, som efter MUNSTER’s undersökningar är en god art, fick jag ett ex. i rutten svamp vid Skogstorpet !?/9 1918. Den är funnen i Finland samt nordligaste Norge, och dess förekomst så långt mot väster och söder är således rätt egendomlig. Byrrhus arietinus STEFF. Från åren 1906—1907 har jag flera exemplar från Boback, Ragunda. Den är funnen i Norge och Finland. Othoperus punctulatus REITT. I Hammaren togs ett ex. 1918, och den 12 juni 1918 fann jag tre exemplar under ruttnande granris vid Skogstorpet i Ragunda. Tagen i södra Finland samt flerstädes i södra Norge. Colon appendiculatum var. subinerme J. SAHLB. Ett ex. från Skogstorpet juni 1915 och 1 juli 1918 tillhöra denna varietet, som visst hittills endast varit känd från Finland. Phyllodrepa linearis ZETT ab. scabriuscula KR. Huvudformen Zinearis förekom rätt allmänt flygande i sol- nedgången vid sågverken i Boback och Hammarstrand. An- norstädes har jag aldrig funnit den. Le] ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. in Pa Polyporus har jag vid Skogstorpet 1915 och 1918 funnit ett ex. vardera gången av scabriuscula, som ju onekligen gör intryck av att vara egen art.’ Chætocnema ærosa LETZN. Pa Ulföarna i Ångerman- lands skärgård fann jag den 22 juli 1916 en liten jordloppa, som jag sedermera sände till REITTER för bestämning. Den aterkom som Chetocnema @rosa LETZN. Jag har själv försökt bestämma den och kommit till samma resultat. MÖNSTER har också haft den till granskning och anser bestämningen sannolikt vara riktig. Den är funnen i östra Finland i Karelen flerstädes, och dess förekomst hos oss är ju inte osannolik. Exemplaret finnes hos Centralanstaltens för jordbruks- försök Entomologiska avdelning, Experimentalfältet. Från Ragunda har jag även ett par ex. av en Liodes (Oospherula), med gula antenner, som således borde hän- föras till Zavicornis BRIS, men då båda ex. äro honor, kan saken icke avgöras, förrän hanen funnits. L. parvula finner man då och då något enstaka exemplar av. 1 Som sådan uppföres den även i Reirrer’s Cat. Col. Europ., 1906, pP» 130: Red. Axel Frisendahl. En minnesteckning. I januari 1919 kom un- derrättelsen, att AXEL FRI- SENDAHL avlidit i sitt hem i Hammarstrand i Jämtland. Den entomologiska forsk- ningen har härigenom för- lorat en av sina mest hän- givna representanter i vårt land. Personligen saknar jag i honom en av mina äldsta och bästa vänner från strövtåg i skog och mark. Det är mig därför en kär plikt att med några ord erinra om hans verk- samhet, hans stora kärlek till naturen, hans brinnande intresse, vilket ej ens en lång och tärande sjukdom på minsta vis förmådde slappa.! _ AXEL FRISENDAHL föddes den 18 november 1890 på Aminne lantbruksskola i Norrbottens län, där hans fader, den såsom jakt- och naturlivsskildrare sedermera bekante kamrer ELOF FRISENDAHL, då var föreståndare. Medfödda anlag, ett för naturen varmt intresserat hem samt uppväxten i en pa villebrad rik trakt vände redan tidigt AxELS häg 1 För en del biografiska data ber jag få uttala mitt tack till den avlidnes broder, D:r Arvıp FRISENDAHL. Några av de erhållna uppgifterna återgivas här ordagrant eller föga förändrade. 54 ENIOMOLOGISK TIDSKRIFT 19109. mot naturens studium. Särskilt djuren, i mindre grad väx- terna, trollbundo honom. Det var genom att stava i de av alla naturvänner kända och varmt uppskattade »Minnen från mina vandringar i naturen» och »Ur djurens lif» av GUSTAF KOLTHOFF, som han lärde sig läsa. Redan vid 7—8 ars alder fick han börja ströva omkring med bössa i skog och mark, och han var säkert ej mer än 8 ar, nar han sköt sin första järpe, 10-arig hade han hemfört från skogen en mängd både jarpar och orrar, 12-arig sköt han på drev sin första hare. Om denna senare jakt berättar hans fader i sin bok »Jakter i Norrland», hur glädjetårarna strömmade utför AXELS kinder efter det lyckade skottet. Men även fågellivet i dess helhet studerade han och följde i detta syfte under sina tidi- gare år sin äldre broder på alla strövtåg. Snart nog var det väl intet fågelläte i skogen, som han ej kände igen, eller något fågelbo, som han ej kunde identifiera. Som exempel på AXELS ornitologiska intressen må anföras, att det var han, som först påvisade videsparvens häckning i Norrland, sommaren 1900, varom han berättar i. en: liten uppsats i Fauna och Flora. Hans broder har meddelat mig, att denna storartade händelse framkallade strida glädjetårar i AXELS ögon. Själv har han i ett av sina brev till mig skildrat, hur han efter att på försommaren 1910 ha undersökt floran i sin hem- bygd Jämtland, med förtjusning hittade ej mindre än 5 kullar av ortolansparv. »Jag har aldrig i mitt liv drömt om så många bon av denna fågel. Sammanlagt har jag tagit cirka 15 kullar och funnit väl en 40 bon.» Sedermera påvisade han även videsparvens häckning så långt söderut som i Jämtland. Nämnas bör ock, att AXEL lämnat flera bidrag till den av- handling om Norrbottens fagelfauna, som hans äldre broder publicerat i Arkiv för zoologi 1907. Själv hopbragte han en betydande samling fagelägg. Först 1903 började AXEL regelbunden skolgång i fjärde klassen vid Luleå h. allm. läroverk. Förut hade han läst hemma, mest för fadern eller för de äldre syskonen. Detta medförde ju, att han mera ostört kunde fortsätta med sina naturstudier. I Luleå stannade han blott ett år, varefter han hösten 1904 inskrevs i Upsala h. allm. läroverk. Genom um- gänge med flera entomologiskt intresserade kamrater, till vilka O. LUNDBLAD: AXEL FRISENDAHL. EN MINNESTECKNING. 55 bland många andra även undertecknad hade nöjet att få räkna sig, fick AXEL här ett nytt intresse och kom in på det ämne, som slutligen mer: och mer lade beslag på honom och blev hans största glädjeämne i livet. Redan från början vunno skalbaggarna hans odelade kärlek. Jag erinrar mig med glädje och tacksamhet men även med vemod de otaliga exkursioner vi företagit i varandras sällskap i Upsala omgivningar, särskilt vår och höst. Vi voro ett helt »band» entomologer, som nu anställde våra härjningar i trakten, vilken intensivt skattades på allt vad coleoptera hette. Jag begår ingen överdrift om jag påstår, att av oss alla var AXEL den mest intresserade, vilket också bevisas av, att han var den ende, som allt framgent ode- lat ägnade sig at och höll fast vid sitt ungdomsintresse. Många voro de rara »kusar», som han på sitt norrländska modersmål benämnde sina älsklingar, vilka fingo släppa livet till i hans flaskor. Varje från skolarbete fri stund ägnades ät insamling, och för strapatser ryggade AXEL aldrig tillbaka. En entomologs arbete är ju ej alltid en dans på rosor. Kan- ske var det genom förkylning under kalia och tidiga vår- dagar, då det gällde att rädda så mycket som möjligt av de i smältvattnet hopslammade små staphyliniderna eller vid fångst av vattenbaggar, som AXEL ådrog sig den starka kro- niska hosta, vilken säkerligen bidrog till den senare framträ- dande lungsjukdom, som slutligen ändade hans liv. Atskilligt skulle kunna vara att säga om våra gemen- samma utflykter, men utrymmet tillåter ej, att jag närmare ingar härpå. Ett par episoder ma det dock tillåtas mig att anföra. Så minnes jag, hur vi en gång hade upptäckt en i förruttnelse stadd ko-mage på ett gärde utanför Upsala och med vilket berömvärt nit AXEL grep sig an att med sin största slidkniv gå löst på det stinkande innanmätet för att rädda alla Vecrophorus, Silpha, histerider och nitidulider, som där vimlade, och hur vi sedan gingo regelbundet vittjande vår ätel, vars fauna så småningom naturligen ändrades och ersattes av mera »torrhetsälskande» arter, lämnande ett rikt utbyte även de. AXELS iver förnekade sig heller aldrig, da det gällde att fånga vattenbaggar; så t. ex. då han en gång i botaniska trädgårdens damm i Upsala trodde sig se en 56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. för honom obekant Donacia-art sittande på ett grässtrå långt ute i vattnet, varvid han genast utan betänkande och utan att avtaga strumpor och skor sprang ut i vattnet för att fånga det äträdda föremålet, så att vattnet stänkte om honom och :han blev genomvät långt upp på låren. Vid varje fint fynd tog sig AXELS förtjusning alltid uttryck i ett rungande olädjerop, som tack vare hans osedvanligt kraftiga stämma hördes vida omkring i nejden. Under de år AXEL studerade i Upsala, intresserade vi oss mest för longicorner, sedermera även för heteromerer. Med oerhörd förtjusning inregistrerade han varje nytt fynd, varvid han i det arbete, han då huvudsakligen begagnade, nämligen en upplaga av CALWERS bekanta »Käferbuch», med i mitt tycke kanske väl tjocka blyertsstreck strök under nam- net på sitt sista förvärv. Under somrarna vistades AXEL numera i Rågunda soc- ken i Jämtland, dit familjen hade flyttat. Nu vidtog mellan honom och hans entomologvänner i Upsala en livlig kor- respondens. I sin hemtrakt ägnade han sig sommaren lang åt coleopterologiska studier, och otroligt fina fynd gjorde han, varom han allt emellanåt med stor entusiasm berättade i sina brev. Ingen hade förut anat, att Ragunda var en så rik trakt. Under årens lopp hopades ett storartat material och en hel mängd för faunan nya arter anträffades. Om en del av dessa fynd talar han i uppsatser, som influtit i denna tidskrift, men blott en obetydlig del blev publicerat. Sär- skilt anmärkningsvärd är den förut blott i 2 svenska exemplar kända Trachypachys setterstedtiz GYL1. I brev till under- tecknad omnämner han fynden av Prius thoracicus F. och Boros schneideri PANZ., även de två stora sällsyntheter. Men så synas de också ha försatt honom i fullkomlig extas. Ett ivrigt byte vidtog naturligtvis, varvid hans norrländska arter voro ivrigt och livligt eftertrådda av oss slättlandsentomolo- ger. Sa skriver han i ett brev till mig, daterat 23 juli 1906: »De övriga vill jag mycket gärna byta åt mig, särdeles Necydalis, men jag antar, att du tänker på att byta bort den till museet, men när du får se Cucujus, Lema Betule, Chry- somela triandre och flera arter, som ej museet har och jag blott har två ex. av, så hoppas jag att jag får företräde.» O. LUNDBLAD: AXEL FRISENDAHL. EN MINNESTECKNING. 57 »P. S. Jag hoppas, att vi skola komma bra överens med bytet i höst, ifall vz först få byta med varandra.» En varm kärlek till sina sma baggar och till naturen lyser alltid fram ur AXELS brev. Om det förut nämnda fyndet av Bius och Soros skriver han följande: »Du far ej tala om detta, sa att A... far veta det, ty da får jag ga här i samvetskval och tänka på att jag varit orsaken till en hederlig människas död». Detta syftar på den formliga heteromerfluga, som denna tid härjade bland de yngre up- salaentomologerna. Som nämnt upptogo longicornerna en tid större delen av vårt intresse. -Ocksa berättar AXEL med vilken förtjus- ning han fångade det första exemplaret av den sällsynta Leptura sanguinosa GYLL. Vid en såg kunde han tillbringa timtal med att fånga förbiflygande skalbaggar, bland dem även många långhorningar. Med tanke på den stundande höstterminen 1908 skrev han: »Ja, nu träffas vi väl snart igen och få börja byta. Tänk så roligt ändå. När vi nu "samlas fran alla håll, vad vi ska prata och byta och titta på varandras rikedomar. Ingen ny longicorn får jag i år. Tänkte nog, att Leptura nigripes skulle låta lura sig, men det gick inte. I gar var 1-arsdagen av mordet på Trachy- pachys.» 1908 hittade han den intressanta Preroloma fors- strömt GYLL., i det han da händelsevis kom att undersöka nya lokaliteter. Härom säger han: »Vad jag rotat efter bergsbäckarna för att finna den. Den finns alldeles nere i vattenkanten, blott efter barrskogsbäckarna. Så fort man kommer ner åt bygden, där det är blott björkar kring bäck- stränderna, saknas Prieroloma alldeles. Bara inne i den dystra barrskogen trivs den.» Våren 1909 avlade AXEL FRISENDAHL sin mogenhets- examen vid Upsala h. allm. läroverk samt inskrevs samma höst vid universitetet i Upsala för att där ägna sig åt natur- vetenskapliga studier. Det torde ha varit ungefär vid denna tidpunkt han ådrog sig eller i varje fall ökade på den ödes- digra förkylningen. Hans ovanligt starka och härdiga kropp motstod dock länge sjukdomens anslag. Ej heller nu sparade sig AXEL under jakter och allehanda strapatser i sin kära hembygd i Jämtland, dit han varje sommar med största iver 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. och spända förhoppningar återvände för att leva ett fritt naturliv och med liv och lust hänge sig åt coleopterologiska undersökningar. Ty AXEL var en naturmänniska som få, ett obygdens och skogens äkta barn. Emellertid, 1912 på hösten konstaterades, att lungorna voro allvarligt angripna. Han kunde nu ej längre fortsätta studierna i universitets- staden, vilken han för alltid lämnade. Den sanatorievård, han på Österäsen och Romanäs fick åtnjuta, gjorde honom snarare sämre än bättre; det pedantiska liv, han där måste föra, passade ej hans fria natur. De senaste åren har han städse bott i Ragunda. Skalbaggarna och korrespondensen med entomologvänner ha härunder varit hans stora lidelse. Här bodde han först i en liten stuga, hyrd åt honom i byn Pålgård och i hans uppsatser i Ent. tidskrift benämnd Skogs- torpet. I slutet av förra året flyttade han emellertid in i en för ändamålet särskilt byggd stuga (på Hammaren). Här levde han uteslutande för sin vetenskap, och under dessa sina sjukdomsår uppehöll han om möjligt än livligare än förut brevväxlingen med sina vänner. Sällan lät han oss höra något om sitt hälsotillstånd. Han bar sin sjukdom som en hjälte. Hans brev andades ofta en frisk och ungdomlig humor, vilken ej ens under hans sista, svåra tid förnekade sig. Ve- modet skymtar väl stundom fram, men man ser också glim- ten i ögonvrån. I ett av sina brev från denna tid säger han, efter en saftig inledning, vilken jag här överhoppar, följande: » Vila dig nu i alla fall ett ögonblick från dina hydracariner och hänge dig med liv och lust åt den sanna njutning, som består i att granska en gammal hederlig kuse. Du har ett Lemophloeus abietis-exemplar, som du bytte till dig av mig i nådens är 1906. Jag ville be dig att noggrant undersöka detta lilla djur, så att alla utsikter till felbestämning torde begravas. Jag hade ett enda ex. kvar själv av de 4 jag tog, men denna lilla stackare har brutit huvud och hals av sig, och med blotta magen kan man ju icke vara nog represen- tativ. Jag skulle ju egentligen gärna vilja byta tillbaka den där raringen, men du kanske har den så kär, att du ej kan skiljas från den.» Jag verkställde undersökningen och med- delade min vän resultatet, varpå jag efter en tid återställde 4 ©. LUNDBLAD: AXEL FRISENDAHL. EN MINNESTECKNING. 59 djuret till dess ursprunglige ägare. Kanske hade han det kärare än jag. Det ena året gick efter det andra, utan att AXEL fick tillfälle att förverkliga sin länge närda önskan att i en av- handling sammanfatta sina talrika och om en outtröttlig energi vittnande fynd från Ragunda. Ty sjukdomen tog mer och mer överhand och nedsatte hans krafter. Med anled- ning av en förfrågan från mig rörande hans första uppsats i Ent. tidskrift 1916 svarade han med följande vemodsfyllda ord: »Min synnerligen värdefulla kusuppsats kom till världen i höstas som ett testamente från mig till eftervärlden. Det hade varit min mening att samla alla mina lokaluppgifter till en enda uppsats, som skulle ha blivit rätt diger, enär jag har ett mycket stort antal nya arter från Jämtland, men så i höstas blev jag mycket dålig och funderade skarpt på att fortsätta mina studier på en annan planet. För att lämna ett minne efter mig och rädda de viktigaste fynden skrev jag ihop detta under högfebrilt blodtryck. Mot förmodan spottade jag emellertid upp mig igen och känner mig nu som om jag skulle få pina livet ur kusar en sommar till.» Sommaren 1916 fick han också, som han hoppades, tillfälle till en del kortare exkursioner i hemmets närmaste omgivning och orkade även följa sin broder till Ulvöarna i Ångerman- lands skärgård, där han synes ha varit förhållandevis kry och gjort intressanta upptäckter. Bl. a. samlade han på min önskan även några gråsuggor åt undertecknad. Men i no- vember, efter hemkomsten, blev han sämre och meddelar mig, att han »är inte så mycket som en tiondedels människa ens». Under de bada sista aren av sin levnad orkade AXEL FRISENDAHL blott sällan göra några exkursioner. Fran sitt arbete kunde han dock under inga förhållanden avstå. Med otrolig iver kastade han sig över studiet av de svåra staphy- liniderna. De äro nu, skriver han till mig, »vad longicor- nerna voro i ungdomen». Härom yttrar han i september 1917: »Själv har jag inte siktat så mycket, min hushållerska har fått fara omkring i skogen och sikta åt mig, mest myr- stackar». Då BENGT BERGS bok »Min vän fjällpiparen» utkom, 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. skaffade sig AXEL genast denna, vilken beredde honom mycken njutning: »...jag har fått vara ute på fjällheden en hel dag... I mina pojkår uppe i Norrbotten träffade jag Lahol varje vår, när han i sällskap med ljungpiparen och småspoven under flyttningen slog ned på ängarna kring mitt hem. Varje våt längtar jag dit upp, och varje vår bli ut- sikterna allt mindre, ty nu är det alldeles täfft. Förra vin- tern låg jag hela tiden med 38” temp. och gick uppe med den i sommar, så nu får jag ligga med 39° i stället. Läka- ren sade sist, att jag kan hålla ihop till våren, men läkaren vet om den saken ingenting just.» Han slutar med ett ve- modigt beklagande av, att han nu ej längre orkar reda upp flera av sina skalbaggar. Under den kommande vintern satt han dock i sin säng, bestämmande sina nya fynd. I mars 1918 skrev han: »Ja, det lär ska bli vår nu snart, men jag vet inte, hur det blir med glädjen över den; i fjol kunde jag ju vara uppe tidvis och även gå omkring här i skogen, men till sommaren ser det mörkt ut med den saken». Sommaren 1918 blev hans sista. Och på hösten angreps han av spanska sjukan, från vilken han dock återställdes. Men den hade likväl brutit hans sega motstånd. Hans sista tid, när han förstod att slutet var nära, var honom värdig. Han arbetade febrilt, så mycket krafterna medgåvo, med sitt entomologiska testamente och vidtog detaljerade åtgärder för sin entomologiska kvarlåtenskap. Sina stora och värde- fulla samlingar, till stor del ännu obestämda, donerade han till Centralanstaltens för jordbruksförsök entomologiska avdel- ning, varigenom de komma vetenskapen till godo och tillför- säkrats en tryggad plats för framtiden. Fran och med no- vember låg han i över 40°:s ständig feber och hade under denna tid sin vardarinna till sekreterare, och pa nätterna, när febern gav sig något, dikterade han entomologiska brev och även ett manuskript, som strax före hans död insändes till Ent. tidskrift. Då det nya äret inbröt, sveko honom krafterna fullständigt, och den 9 januari 1919 avled han. AXEL FRISENDAHL levde och dog för sitt ungdomsin- tresse. En vetenskapens martyr var han. Väl hann han ej med att bli annat än systematiker. Men sä är det kanske också svårare för entomologen än för någon annan att arbeta O. LUNDBLAD: AXEL FRISENDAHL. EN MINNESTECKNING. 61 sig igenom den vetenskapens forgard, som heter artkänne- dom, och som utgör grundvalen för en fortsatt vetenskaplig forskning. AXEL FRISENDAHLS sunda intresse för naturen och hans outtröttliga flit borga för, att han inom det fack, han valt, kunnat nedlägga ett fruktbringande arbete, blott han fått tillfälle därtill. Men krafterna förunnades honom icke. Det han emellertid hann uträtta är ett talande och aktningsvärt vittnesbörd om hans stora förmåga. Ehuru dödsfallet ej kom oväntat för hans många vän- ner, var det dock icke därför mindre smärtsamt. Hans hän- givna arbete, hans entusiasm, som smittade andra, hans hjärtliga och sympatiska väsen och goda hjärta, hela hans okonstlade och naturliga uppträdande ha givit oss det bästa föredöme, för vilket vi alla härmed bringa honom vårt sista tack. Framför allt sakna vi den glade och trofaste vännen, som aldrig svek. Därför glömma vi heller aldrig AXEL FRI- SENDAHL! Litteraturförteck ning. Videsparfven funnen i Jämtland. — Fauna och Flora 1915, p. 87. Nagra coleoptera fran Jämtland. — Ent. tidskr. 37, 1916, D:220: Bändelkorsnäbb på Ulföarne. — Fauna och Flora 1917, Pp. 44. Nya svenska. Coleoptera. — Ent. tidskr. 38, 1917, p. 298. Coleoptera fran Jämtland. — Ibid. 39, 1918, p. 202. Coleopterologiska notiser, se detta häfte p. 49. O. Lindblad. Smärre meddelanden och notiser. Formica fusca-picea Nyl. i Närke. — Sedan ADLERz i Arkiv för zoologi, band 8, n:r 26, ar ı914. under titeln »Formica fusca-picea NyL., en lorvmossarnas myra», publicerade ett fynd i Medelpad, första gängen i Sverige sannolikt, av denna genom sitt levnadssätt synnerligen märkliga myrart samt meddelade sina iakttagelser över densamma, synas inga ytterligare bidrag beträffande Hormica Jusca-picea’s förekomst i Sverige ha lämnats. Undertecknad vill därför meddela, att den i Markkärret, Almby socken i Närke, förekommer 1 små kolo- nier i vitmosstuvorna spridd här och där över kärret, där jag bevittnat den av ADLERZ påpekade sällsamma förkärleken hos myran för att anlägga larvkamrarna på ett djup i tuvan, som ofta befinner sig under grundvattnets nivå. För anläggandet av sina bon håller sig emellertid myran alltid till de över den omgivande kärrmarken sig höjande tuvorna, vilka vid vårsmält- ningen åtminstone med sin översta del höja sig över vattnet. Som Zormica fusca-picea är funnen talrikt på myrar så långt söderut som i Danmark, är ju att antaga, att då uppmärksamhet ägnats densamma, den skall kunna träffas litet varstädes på lämp- liga lokaler i Sverige. Som en egendomlighet beträffande de första iakttagelserna, vilka gjordes över denna myras levnadssätt, framhöll lektor Ap- LERZ i brev, att kort efter det hans uppsats blivit tryckt, erhöll han sig tillsänd en i Biologisches Centralblatt 20 januari 1914 införd avhandling med titel: »/ormica fusca-picea, eine Moorameise», av jesuitpastorn W. Bonner (Charlottenlund, Dan- mark); under nästan identisk titel hade de båda forskarna med- delat resultaten av sina iakttagelser över samma ämne utan att de visste av varandra. i Anton Fansson. Vermag die Feuerwanze fliegen? — Unter der Haupt- form von Pyrrhocoris apterus L. treten bisweilen Exemplare der Rückschlagsform mit ausgebildeten Hinterflügeln auf, die wie aus der mir freundlichst übermittelten Abhandlung von Herrn PAUL SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 63 ScHuLzE » Das Abändern der Zeichnung auf den Pliigeln der Feuer- wanze» (vgl. Sitzunsber. der Gesellsch. naturforsch. Freunde Berlin Nr. 10, p. 385—395, 1916) hervorgeht der Namenstaufe nicht entgangen ist und f. feznata WestH. (1884) (nur vorübergehend) heisst. Die f. fernata WESTH. ist aber ein Synonym. \WoLrr hat nämlich in seinen ganz in Vergessenheit geratenen »/cones cimi- cum» fasc. III (Erlangen 1802) die geflügelte Feuerwanze mit folgender Diagnose »obvenit interdum alatus; membrana nigra im- maculata. Alae fuscentes» p. 108 erwähnt ja sogar als Pyrrh. alatus WoıLrr auf Taf. XI, fig. 102 b. abgebildet. Ob diese Ab- bildung die einzige bisher veröffentlichte der geflügelten Form ist lasse ich dahingestellt. Ich möchte nur aufmerksam machen, dass man auch der betreffenden Abbildung schliessen darf, dass ein Insekt mit derartig ausgebildeten Hinterflügeln auch fliegen kann. »Keiner der Beobachter hat die f. pezmata fliegen sehen», sagt aber SCHULZE (l. G, p. 394). Diese negative Feststellung beweist noch nicht, dass forma alatus WoLFF (= pennata WESTH.) faktisch kein Flugvermögen besässe, ... aber auch nicht das Gegenteil. Erst eingehendere Beobachtungen und gründliche Beschäftigung mit dem hier angeregten Thema kann uns darüber Klarheit bringen. Zu erwähnen wäre aus P. SCHULZES interessanter Studie sein für die ‘Technik der Flügelzeichnung bemerkenswerter Befund, dass der Mittelfleck im Vorderflügel der Feuerwanze »kleine Aus- oder Einbuchtungen zeigt, an den Stellen, wo ihn die Adern schneiden». Die Zeichnung ist sohin ähnlich wie bei den Lepi- dopteren auch Orthopteren an den Rippenverlauf gebunden. Söder *ı 18. Filip Bryk. Rhynchophora. — Uppgift å fyndorter i den mån de av- vika fran dem som angivits i THOMSONS »Skandinaviens Insekter». Rhynchites tomentosus, GYLL. (un- cinnatus Tu.). — Bollebygd, Vg. Apion dissimile, GERM. — Sven- ljunga, Vg.; Vaxholm. Apion cerdo, GERST. — Göteborg, Svenljunga, Värtan vid Sthlm. Apion carduorum, KIRBY (basicorne ILLIG). — V. Frölunda, Vg. Apion violaceum, KiRBY. — Sven- ljunga, Ve. Apion affine, Kırzy. — Hindås, Vg. Sttones cribricollis, GYLL.(cambricus STEPH.). — Furusund, Stockholms Skärgärd. Polydrosus pilosus, GREDLER (bino- tatus TH.) — Hindås, Ve. Otiorrhynchus sulcatus, EF. — Hal lands Väderö. Erirrhinus festuce, HERBST. — Östanä, Stockholms Skärgärd. Acalles misellus, Bou. — Göteborg. Ceutorrhynchus pollinarius, FÖRST. Nynäs, Södermanland. Ramphus aneus, Bon. (subenus ILL1G). — Hindås och Sjömarken, Vg. Tychius polylineatus, GERM. — Fäss- berg, Vg. 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1010. Tomicus z.dens, HARTIG. — Hindås Scolytus Ratzeburgii, JANSON. — och Svenljunga, Vg. Hindås, Vg. C. H. Östrand. Dödsfall. — Den 5 januari d. å. avled föreningens mång- ärige f. d. skattmästare Fotografen ERNST ROESLER i den höga äldern av över 86 år. Ej blott hans plikttrogna och omsorgs- fulla arbete 1 föreningens tjänst utan även hans blida och älsk- värda personlighet gör att alla, som kommit i närmare beröring med honom, bevara honom i tacksamt minne. Den 6 mars bortgick även en av föreningens äldsta med- lemmar och märkesmän, vår hedersledamot Översten CLAES GRILL i en ålder av 68 år. En utförlig nekrolog torde under årets lopp inflyta i vår tidskrift. Forskningsresa till Kamtschatka. — Av tvenne yngre zoologer, fil. kand. R. MaLaisE och STEN BERGMAN, planeras en forskningsresa till det ännu till stor del som »terra incognita» betraktade Kamtschatka. Då vår kännedom om detta lands in- sektsvärld är ytterst bristfällig och då landets läge och klimat i viss mån kunna jämföras med delar av den skandinaviska halvön, torde man kunna hemvänta många ur djurgeografisk synpunkt, värdefulla fynd. Som bidrag till resekostnaderna har Anthropo- logiska Sällskapet tilldelat de blivande resenärerna sitt Vega- stipendium. Vetenskapsakademien har vid sitt marssammanträde till- delat Läroverksadjunkten i Linköping Fil. Mag. EINAR SELLMAN ett reseunderstöd av kr. 300 för fortsatta coleopterologiska stu- dier i Lappland. Rättelse. — I innehållsförteckningen till föregående årgång av tid- skriften blev tyvärr Lektor E. WAHLGREN's uppsats i sista häftet uteläm- nad. På samma gång vi fästa uppmärksamheten härpå, anhålla vi om ur- säkt för detta förbiseende. Ned. Hos Entomologiska Föreningen i Stockholm finnas till salu: Uppsatser i Praktisk Entomologi, 1—23 (1891— 1914) . med statsbidrag utgivna av Ent. Föreningen i Stockholm, pr årg EN em) Då minst 10 årg. köpas, erhållas de till ett pris av 50 Ôre pr årg. Lampa, Sven, Förteckning över Skandinaviens och F nds Macrolepidoptera GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok — —, Förteckning över Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. "Två delar, häftad . kr. 8: — Exemplar tryckta på endast ena sidan, avsedda till etikettering, eller interfolierade, kr. 1: 20 dyrare. Svensk Insektfauna: Borstsvansar och Hoppstjärtar. Apterygo- | re bo ioe) EO. ure 13. 13. genea av EINAR WAHLGREN Rätvingar. Orthoptera av CHR. AURIVILLIUS (2 uppl.) . : : Sländor. jc Ne Tr oda av YNGVE SJÖSTEDT (2. uppl.) sr Nätvingar. /Neuropfera. 1. Planipennia av Eric MJÖBERG Skalbaggar. Coleoptera. I. Viixtbaggar. Ave CHRLFÄURIVIELTIUS 72.0, akt Fjärilar. Lepidoptera. 1. ar: 1:sta familjegruppen: Mottfjärilar (Py ee Med 4 pl. Av EINAR WAHLGREN : Tvavingar. Diptera. 1. ee De Nese Bere Ram. To kr) 26, 2, breckycera. Fam. 1423,28. loc Nam. 24, Re? Fam. 25—26, med register över Drachycera, kr. —: 76.22. Cyclorapha, 1. Aschiza,, Kam. Lee /kr. OO 4... kr. Scorer 12. kr. 2:— (12:50); 13-20 kr. 82 (2: 25). Av EINAR WAHLGREN. Steklar. ZZymenoptera. ı. Gaddsteklar. Acier Panzer. kr. 12.33 Bam. 2 kr. —:75. Fam. 3—6. (2 uppl.) kr. 1: 20 (0: go), Fam 7, kia es o (lamang, med: zegzsier OVERS Artleata, Kam. 1 -Bsaikr. — : 50.2. Guldsteklar, 7ubulifera, kr. —: 25. Av CHR. AURIVILLIUS. Steklar. Mymenoptera. 4. NVäxtsteklar. Phytophaga. Fam. Lydide, Siricidæ och Tenthredinide (e. p.) Av ALB. TULLGREN . Svensk Spindelfauna: I och 2. Klokrypare, Chelonethi och Läcke- spindlar, Phalangidea av ALB. TULLGREN . 2:— (1:50) Siffrorna inom klammer ange pris för medlemmar av föreningen. Alfabetiskt Register till Entomologisk Tidskrift årg. 11-30 (1890 1909). Pris 3 Kr. ale tönen böra ställas till Professor Chr. Vetenskapsakademien, endast: (För ledamöter av Ent. Fören. 2 Kr.) Aurivillius, postadress ae ee a 7 1 0e | Rés PRET 14 DK +t AY me RER INNEHÄLL Aa à Sid, SAHLBERG, J., Vad ar Cryptophagus brunneus GYLL? ..... -...--2----------- 1 a Porat, C. O. von,.Exotisk myriopod anträffad i Sverge ................. 9 ; RINGDAHL, O., Översikt av de svenska Hydrophorus-arterna ............ 12 LUNDBLAD, O., Boet ay Anchistrocerus claripennis THMS ....--:--.----- 18 WAHLGREN, E., Västarktiska element i Skandinaviens fjärilfauna .......-- 22 Bryk, F., Weitere Beiträge zur Variabilität der Rippenkonfiguration der Parnassiiden .... 827. PSP RE RT IE BSH SR FRISENDAHL, AXEL, Coleopterologiska notjser mn eee 2 LUNDBLAD, O., Ax el Frisendahl. En minnesteckning ................ Been 4 Smärre meddelanden och notiser: Formica fusca-picea NYL. i Närke. — Vermag die Feuerwanze fliegen? — Rhynchophora. — Döds- fall. — Forskningsresa till Kamtschatka. — Vetenskapsakademien. =— Bättelse RSS ae Föreningens kassaförvaltare* Direktör Justus CEDERQUIST. Kommendörsgatan 15, Stockholm. = Alla meddelanden rörande tidskriftens distribution ställas f. o. m. 1919. till: Entomologisk Tidskrifts Redaktion, Experimentalfältet. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att snarast möjligt därom underrätta redaktören. Föreningens” medlemmar erhålla gratis Centralanstaltens Entomo- logiska avdelnings samt Skogsförsöksanstaltens moe labora- toriums skrifter direkt från institutionerna. ) Postadress: Experimentalfältet. \- > \ : Utgivet den 8 april 1919. \ Distribueras' inom 14 dagar efter te tuning sd'a fie v CULCOPEET TEEN TETE TT EEE TE EEE T TETE TENE EEE TTEEEE EEE TEEEETCEENEEEERE EEE TERETTENE TELE TEEN TEEEETELE TELE TELE TENTE EELTELEE TERRE ENNT EEE ELLE EEE TELE TEEN TEEN EENE TEEN TTENN TIENNE INTEL EEEL LIEN TENEL LI LELLLL INSEKTSKÄP 18 lådor (60X 51 cm.), till salu K. A. WESSMAN Stockholms läns sparbank, Sthlm 3. Allm.. tel. 6132. Et brugt men godt INSEKTSKAP for sommerfugle, av passende störrelse med absolut lufitætte kasser önskes kjöpt. Pristilbud med beskrivelse og maal till Forstkandidat J. WERNER, Örstenvik, Söndmör, Norge. +a se seen snesecaccsnncsecnanensen BLLLLLTELZEETTSTTTTITTTELEETETTTTTELTETTTTTETTITEITTTTETITITTITESTTETIETEELITTEITIITTTEIEEEETITETTTTETITEITT Årg. 40 1919 Hatt. 2—4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM UPPSALA 1919 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Entomologisk Tidskrift som utgifves av Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhållande länk mellan vårt lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Vetenskaps-Akademien, doktor I. Trägårdh, Lidingö villa- stad, samt undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren, Professor, föreståndare för Centralanstaltens för jordbruksförsök entomologiska avdelning. — —~_ — Äldre årgångar av tidskriften erhållas till ett pris av 5 kr. pr. årg.; 20% rabatt vid köp av minst 10 årg... Medlemmar av föreningen kunna erhålla ytterligare reducerat pris. Lösa häften säljas ej. Av en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu for ett pris av 2 a 3 Ore pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan ärsavgiften (6 kr.) bli- vit erlagd, tidskriften gratis tillsänd. Om ej ärsavgiften redan erlagts, uttages densamma genom postförskott å tidskriftens första häfı LEG Ständig ledamot erhåller vid erläggandet av avgiften (100 kr.) 10 äldre årgångar gratis. Tidskriften kostar vid prenumeration å post eller i bokhandel Io kr. pr ar. Annonspris 20 kr. pr hel, 10 kr. pr halv sida, pr rad 40 öre. För stående annonser erläggas 50 0 av priset för varje gång de ånyo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar ! martin ER art få ' qui: 4 ae a N Oks CN be aie ag Cederquists Graf. A.-B., Sthlm Gottfrid Agaton Adlerz. Av Chr. Aurivillius. Den 11 november 1918 ingick sorgebudet, att entomo- logiska föreningens hedersledamot, lektorn vid Sundsvalls högre allmänna läroverk GOTTFRID AGATON ADLERZ avli- dit i Norrköping, där han såsom tjänstledig vistades för häl- sans vårdande. Adlerz var född i Vadstena den 25 februari 1858. Hans föräldrar voro dåvarande rektorn vid elementarläroverket i Vadstena, sedermera kyrkoherden i Kuddby Carl Erhard . Adlerz och hans hustru Ulrika Valborg Karlén. Han blev student i Linköping 1878, inskrevs samma år i Östgöta na- tion vid Uppsala universitet, avlade 1882 fil. kandidat- och 1887 fil. licentiat-examen samt promoverades samma är till fil. doktor. Redan år 1884 anställdes Adlerz såsom amanu- ens vid Stockholms högskolas zootomiska institut samt kalla- des i maj 1889 till docent i zoologi vid samma högskola. Från höstterminen 1890 tjänstgjorde Adlerz såsom vikarierande lektor vid högre allmänna läroverken i Sundsvall och Gävle samt utnämndes hösten 1894 till J. Spångbergs efterträdare såsom lektor i naturalhistoria och kemi vid Sundsvalls högre allmänna läroverk. Denna befattning uppehöll han till slu- tet av år 1916, varefter han på grund av sjuklighet (bröst- lidande) var tjänstledig under de båda senaste åren av sin levnad och då vistades först i Södertälje samt sedermera i Norrköping. 5 — 19258. Entomol. Tidskr. Arg. go. Haft. 2—4 (1919). 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. Dessa i korthet angivna yttre drag av Adlerz' examina och tjänsteförhållanden lämna emellertid föga ledning för be- dömandet av hans vetenskapliga betydelse. Denna grun- dar sig nämligen nästan uteslutande på ett outtröttligt arbete utanför tjänsten på lediga stunder och under mellantermi- nerna. Den tid, som andra oftast ägna åt vila eller nöjen, offrade Adlerz åt vetenskaplig forskning och lyckades vinna resultat, som för all framtid komma att bereda honom ett framstående rum bland dem, som ägnat sig åt utredandet av insekternas levnadsvanor. Vill man förstå, huru det blev möjligt för A. att utföra sin vetenskapliga livsgärning, bör man därför taga kännedom om hur han använde sina somrar. | Redan såsom yngling var han en intresserad medlem av Naturhistoriska sällskapet vid Linköpings gymnasium och un- dersökte ivrigt hemtraktens insektfauna. Sommaren 1883 företog han en resa till Jämtland för att även lära känna fjälltrakternas insekter. För att undersöka myrornas utbred- ning och levnadsvanor besökte A. såsom Sederholmsk sti- pendiat följande sommar Öland, Gottland, Fårö, Gotska Sandön samt Åland. Sommarne 1887 och 1891 vistades A. med understöd från vetenskapsakademien vid Kristinebergs zoologiska station. Övriga somrar under 1890-talet samt i- början av 1900-talet synas huvudsakligen hava använts för grundläggande studier över rovsteklarnes levnadsvanor under vistelse i Medelpad och Östergötland. Under somrarne 1905 och 1906 uppehöll A. sig i Östergötland vid Arkösund samt på Öland. Året därpå tillbragtes ferierna i Brunflo i Jämt- land, 1908 vid Räfsnäs i Roslagen, 1909 i Östergötland vid Mem och 1910 i Medelpad nära Vattjom, där sandmarkerna voro synnerligen gynnsamma för studier över grävsteklar. Över vistelsen på Öland 1911 har A. offentliggjort en utför- lig redogörelse (se utg. skrifter n:r 31). Somrarne 1912—1917 uppehöll sig A. i Sundsvall eller i annan trakt av Medelpad. Även en flyktig kännedom om Adlerz’ skrifter är till- räcklig, för att läsaren skall inse, vilket outtröttligt arbete och skarpsinnig forskaregärning under dessa somrar utförts. Att timtals i starkaste solhettan iakttaga steklarnes levnads- sätt och avlocka dem deras hemligaste artvanor är ingen lätt CHR. AURIVILLIUS: GOTTFRID AGATON ADLERZ + 67 sak samt kräver stor uthållighet, livligt intresse och en god synförmåga. En, även aldrig så sammanträngd, redogörelse för resul- taten av Adlerz' vetenskapliga arbeten och upptäckter skulle kräva större utrymme än som för närvarande i denna tid- skrift står till mitt förfogande. Jag måste därför hänvisa till hans egna här nedan förtecknade arbeten, som väl förtjäna att läsas av den, som intresserar sig för dylika frågor. En- dast en kort sammanställning av de ämnen, som behandlats av Adlerz, jämte hänvisning till själva arbetena må här lämnas. Intresset för myrorna kan sägas hava varit medfött hos A.; han meddelar själv, huru han såsom sexårig pys i timtal brukade sitta och betrakta de små bruna myrornas vandringar i fadrens trädgärd. Hans arbeten n:r 1, 6, 7, 21, 32 och 34 äro ägnade dessa djur och bland hans viktigaste rön med avseende på dem må nämnas upptäckten av hanen till For- micoxenus nitidulus samt bidragen till kännedomen om lev- nadssättet hos Anergates atratulus och Harpagoxenus (> Zomognathus») sublaevis. Adlerz’ stora anseende såsom insektbiolog grundar sig dock i främsta rummet på hans omfattande studier över rov- steklar, vägsteklar, getingar och dolksteklar (jfr n:r 8, 10, 12, HONA FARINA IS, 20, 235. 24028: "20,30 och 736), * Upptäckten av det sätt, på vilket honan till Merhoca ichneumonides an- griper och i rätta ögonblicket förlamar den med fruktans- värda käkar beväpnade larven till sandjagaren (Czicindela) samt av det snyltliv, som Pompzlus campestris och P. acule- fus föra på bekostnad av andra arter inom samma släkte, i det att de gräva sig ned i sanden, uppsöka de där nedgrävda och förlamade spindlarna, döda det på spindeln lagda ägget från den art, som haft besväret att förlama och nedgräva spindeln, samt slutligen på den lägga sina egna gökägg, höra till finaste och mest överraskande rön, som under senare tid gjorts på insektlivets område och ställa Adlerz såsom en värdig medtävlare till fransmannen FABRE och andra de för- nämsta bland insektbiologer. Guldsteklarnes levnadsvanor äro behandlade i n:r 19 och 25. Havsspindlarna (Pantopoderna) utgorde föremål för Adlerz 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. studier under vistelsen vid Kristinebergs station 1887 och 1891 (jfr n:r.2): Innehållet av Adlerz’ övriga arbeten, av vilka de flesta äro populära, framgår av titlarne. Enär flertalet av Adlerz” viktigaste arbeten äro skrivna på svenska, blevo de tyvärr ej eller endast ofullständigt kända i utlandet. I Sverige blevo de emellertid snart uppskattade och erkända. Såsom bevis härför kan anföras, att hans ar- bete om digestionssekretionen (n:r 3) av vetenskapsakade- mien belönades med Flormanska priset, att samma akademi ar 1905 tillerkände honom det Letterstedtska priset för första delen av hans arbete n:r 14 och att Uppsala universitet 1911 tilldelade honom halva Björkénska priset för de då utkomna tre första delarna av arbetet »Levnadsförhållanden och in- stinkter hos Pompilid& och Sphegidæ» (14). Adlerz blev redan 1880 medlem av vår förening och kallades år 1917 till en av dess tio.hedersledamöter. År 1905 blev han medlem av k. vetenskapsakademien i dess sjunde klass. Adlerz’ hörsel hade länge varit mindre god och försva- gades i mitten av 1900-talet ytterligare, så att han 1906 måste skaffa sig en särskild hörselapparat for att kunna sköta sin tjänst vid skolan. Ehuru dövheten alltså vållade vissa sva- righeter vid skolarbetet, lade den ej något hinder i vägen för det vetenskapliga arbetet, utan var måhända snarare till fördel för detsamma. På grund härav uppstod i början av ar 1908 hos mig planen att skaffa Adlerz en sädan anställning, att han ostörd av andra sysselselsättningar helt och hället skulle kunnat ägna sig ät vetenskapligt arbete. Förslaget upptogs med synnerligen välvilja av dåvarande chefen för k. ecklesiastikdepartementet och skulle sannolikt kunnat förverkligas, därest det ej mött oväntat motstånd på annat håll. Ehuru här ej är platsen att närmare ingå därpå, må om- nämnas, att A. även intresserat sig för andra än rent ento- mologiska frågor. Han har författat uppsatser i pedagogik, arkeologi och geologi samt utgivit ett par populära uppsat- ser om Darwinismen. CHR. AURIVILLIUS: GOTTFRID AGATON ADLERZ Ÿ 69 Adlerz var i sitt uppträdande en försynt, anspråkslös och tillbakadragen man samt kom därför ej i mycken per- sonlig beröring med andra forskare. Orsaken härtill låg un- der senare tid utan tvivel i den tilltagande dövheten, men enligt hans egen uppgift även i en viss medfödd blyghet. I sin vetenskapliga gärning stod han alldeles självständig och är ej däruti påverkad av någon sin lärare eller föregångare. Ehuru därför få skola behålla honom i minnet på grund av närmare personlig bekantskap, skola desto flere bevara ho- nom i tacksam erinran på grund av den gåva han givit dem genom sina skrifter. Adlerz ingick 1894 äktenskap med Emma Mathilda Liljedahl, f. 1870, dotter av fabrikören $. 7%. Liljedahl i Sölvesborg och hans hustru Caroline Nilsson. Han efter- lämnar förutom änka 2 döttrar (Ragnhild, f. 1897; Gerda, f. 1899) och 2 söner (Bertil, f. 1901; Gerhard, f. 1903). Utgivna entomologiska skrifter. 1. Mymecologiska studier. 1. Æormicoxenus nitidulus NyL. — Ofvers. Vet. Akad. Förhandl. 41: 8, 1884, p. 43—64. t. 27, 28. 2. Svenska myror och deras lefnadsförhällanden — Bihang Wet Akad. Handl. 11:18,:7886 329 pg..7 tal. 3. Zomognathus sublaevis MAYR. — Bih. Vet. Akad. Handl. ano 4A Nt 4, 1696, 76: pg., I tafl. 4. Formica Suecica n. sp. Eine neue schwedische Ameise. — Ofvers. Vet. Akad. Förhandl. 59, 1902, p. 263—265. Bidrag till Pantopodernas morfologi och utvecklingshistoria. =. Bihang Vet. Akad. Handl. 252 4@ntr 11, 1888;.25 peg. i) 2 tafl. 3. Om digestionssekretionen jämta några därmed sammanhän- gande fenomen hos insekter och myriopoder. — Bihang Vet. Akad. Handl. 16:4 n:r 2, 1890, 54+4 pg. 5 tafl. 4. I hvilken ordning tager djurvärlden en ur hafvet uppdykande 6 1 besittning? — Entomol. Tidskr. 14. 1893, p. 131—144. 5. Om en myrliknande svensk spindel. — Entomol. Tidskr. 161895; p. 249253. À 6. Stridulationsorgan och ljudförnimmelser hos myror. — Overs. Vet. Akad. Förhandl, 52, 1895, p. 769—782 (1896). 79 15: 16. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Myrmecologiska notiser — Entomol. Tidskr. 17, 1896, p. 129— 141. Biologiska meddelanden om rofsteklar. — Entomol. Tidskr. 21, 1900, p. 161—200. Bilder ur Sveriges Insektlif ingår i »Sveriges Djurvärld» af L. A. Jägerskiöld. E. Lönnberg och G. Adlerz. Stockholm. 1901, 8°. — Andra uppl. 1903. — Tredje uppl. 1911. Iakttagelser öfver Hoplomerus reniformis WESM. — Entomol. ADidskr. 23, 1002, P.- 241 252: Periodische Massenvermehrung als Evolutionsfaktor. — Biol. Centralblatt. 22, 1902, p. 108—119. Ceropales maculata FAB., en parasitisk Pompilid. — Bihang Vet. Akad. Förhandl. 28:4, 1902, 20 pg. La proie de NMethoca ichneumonidess — Arkiv för Zool. 1, 2093, p> 260-208, Lefnadsförhällanden och instinkter inom familjerna Pompi- lide och Sphegidæ. — K. Sv. Vet. Akad. Handlingar. 1. Band. 37:5, 1903 (1904), 181 pg. ee 42: I, 1906, 48 pg. 3: ® . 45:12, 1910, 75 Ps: 4. RD 47:70, 1012, 10k see Utvecklingen af ett Polistes-samhille. — Entomol. Tidskr. 25,. 2904,P..07, 190, Om cellbyggnad och tjufbin hos 77achusa serratulae. — Entomol, Tidskr..25, 1904, p. 121-129. Svenska fjärilar i urval. Inledning till fjärilarnas studium. Stockholm, 1905, 8° obl. 153 sid. tafl. Methoca ichneumonides LATR., dess lefnadssätt och utveck- lingsstadier — Arkiv f. Zool. 3:4, 1905, 48 pg. ı tafl. Den parasitiska metoden hos Chrysis viridula — Arkiv f. Zook 3:8, 1905,°0 pe. Iakttagelser Over solitära getingar. — Arkiv f. Zool. 3: 17, 1906, 64 pg. Zwei Gynandromorphen von Anergates atratulus SCHENK — Arkiv. f. Zool. 5:2, 1908, 6 pg. 2 tafl. Myrmarachne formicaria fran en ny fyndort. — Entomol. Tidskr. 30, 1909, p. 95—96. Nya iakttagelser öfver Ammophila (Miscus) campestris. — Entomol. Tidskr. 30. 1909. p. 163—176. Orienteringsförmägan hos steklar. Sundsvall. 1909, 8°, 66 pg. Ingick i Sundsvalls högre allm. läroverks program för ar 1909. Chrysis ignita L. och Chr. neglecta Suck. såsom foder- parasiter. — Arkivif. Z00126::11 1910, Pe: Stekellarver som ytterparasiter pä fritt kringströfvande spind- lar. —* Entomol. Tidskr. 31 x910/p'#97- 100: ‘sidi be HR CHR. AURIVILLIUS: GOTTFRID AGATON ADLERZ 3 EL Cetonia aurata och Trichius fasciatus 1 myrbon. — Entomol. Lidski.es2, 3911, p. 43-—40.: Ur gräfsteklarnes lif. Stockholm. 1911, 8°, 48 pg., fig. (= Verdandis Smäskrifter n:r 175) Instinkt och förständshandlingar hos gräfsteklar. Stockholm. 1011, 8°, 30 pg. (= Verdandis Smäskrifter n:r 176) Tiphia femorata Fabr., dess lefnadssätt och utvecklingssta- cher Arkıv tf ZOO 7317, 1913, 19, pe Resa till Öland sommaren 1911. — Entomol. Tidskr. 33, GM? pe 1052 1.70% Myrornas liv. Stockholm. 1913, 8°, 243 pg., 82 textf. Konservering av murade stekelbon för museiändamäl. — Entomol-- Fidskr. ,34,22913,.P.. 733 — 338. Formica fusca-picea NYL., en torfmossarnas myra — Arkiv t 20017 8:26, 1914, 5' pe. Svenska skalbaggar i urval. Inledning till skalbaggarnas studium. Stockholm. 1916, 301 pg., 8 tafl. 36 textf. Grävsteklarnes liv. Stockholm. 1916, 8°, 318 pg., 85 textf. Dessutom talrika entomologiska artiklar i Nordisk Familjebok. Über drei Zetterstedt'sche Geometriden. Von Einar Wahlgren. In seinem »Index specierum Noctuarum et Geometra- rum in Scandinavia hucusque detectarum» (Bih. t. K. Vet.-ak. handl. Bd. 2, 1874) pag. 37 führt WALLENGREN zwei von ZETTERSTEDT in »Insecta Lapponica» beschriebene Geo- metriden, Acidalia annotinata und A. relictata als »species dubiæ» an. Seitdem sind diese Arten, soweit ich finden kann, nicht erwähnt. Wenigstens sind sie weder von LAMPA in seiner »Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macro- lepidoptera» (Ent. tidskr. 1885) noch von AURIVILLIUS in »Nordens fjärilar», auch nicht von STAUDINGER-REBEL in ihrem Kataloge als Synomyme angeführt. Beide sind zwar Formen bekannter Arten, die eine von ihnen ist doch als nordische Rasse namensberechtigt, wes- halb das Ergebniss meiner Untersuchung von den Typexem- plaren von einigem Interesse sein mag. Acidalia annotinata ZETT. Das Typexemplar gehört zu einer Form von Cidaria (Xanthoroé) incursata Hb. und zwar derjenigen Form, welche die typische, nordschwedische Rasse darstellt. Eine genaue Beschreibung ist überflüssig, da STICHEL von dieser Form eine gut glungene Abbildung in »Ein Beitrag zur nordischen Schmetterlingsfauna» (Berl. Ent. Zeitschr. 1908), Taf. IH, Fig. 14, unter den Namen Zarentia incursata decrepitata EINAR WAHLGREN: ÜBER DREI ZETTERSTEDT SCHE GEOMETRIDEN. 73 wiedergegeben hat. Nur ist ZETTERSTEDT s Exemplar noch ein wenig bleicher, so dass die Mittelbinde in ihrem zen- tralen Teil nicht oder kaum dunkler als die Grundfarbe ist. Auch an der Grösse stimmt es mit STICHEL’s Figur überein. Ganz ähnliche Individuen habe ich in Ängermanland (Ent. tidskr. 1912, pag. 95) und einige, die mit STICHEL's Figur völlig übereinstimmen, bei Abisko in Torne lappmark gefangen und besitze solche auch aus Hälsingland, Värm- land und Jämtland. Die nordische Rasse diser Art ist also, von geringeren Schwankungen in der Stärke der Zeichnung abgesehen, von recht einheitlicher Prägung. Von der mitteleuropäischen weicht diese nordische Rasse, wie STICHEL erwähnt, deutlich durch bleiche Färbung und im allgemeinen weniger ausgeprägte Zeichnung ab, aber auch durch geringere Grösse. Das Exemplar ZETTERSTEDT’S hat eine Flügelbreite von etwa 22 mm und das grösste schwe- dische Exemplar, das ich gesehen habe, misst 30 mm, wäh- rend die Abbildung bei SEITZ 32 mm und ein Exemplar, der ich von Wallis besitze, noch etwas grösser ist. Auch scheint die nordische Rasse etwas schmälere Flügel zu haben. Die nordische Rasse muss somit den Namen Cidaria incursata annotinata ZETT. statt des bisherigen C. z. decre- pitata ZETT. tragen. Larentia decrepitata ZEIT. Diese Form gehört zwar gleich wie die vorige zu der nordischen Rasse von CZdaria incursata Hb., repräsentiert aber nicht ihre typische Form sondern eine dunklere Aber- ration von derselben mit dunkler graubraun angepuderter Grundfarbe und einer Mittelbinde, die sich durch noch dunklere, graubraune Farbe von dem Grunde sich abhebt; auch sind die Hinterflügel besonders in der proximalen Hälfte dunkler braungrau als gewöhnlich. Acidalia relictata ZETT. Diese Art ist gleich wie A. zmpluviata mit Cidaria (Hydriomena) coerulata F. (= autumnalis STRÖM) identisch. 74 , ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. Das Typexemplar ist klein (Vorderfliigellinge 12 mm), die Zeichnung ist sehr undeutlich, der Mittelpunkt schwach, die © weisse Mittelbinde schmal und der Spitzenstrich nur schwach angedeutet (»lineolis apicalibus nigris deficientibus»). Die Grund-Farbe ist hell gelbgrau. Das Exemplar scheint etwas abgeflogen zu sein. Die Arthropodenfauna der Eich- hörnchennester. Von Anton Jansson. Das Studium der niederen Tiere, welche in den Nestern der Säugetiere und der Vögel leben, ist von ziemlich neuem Datum. Eigentlich haben die Forscher erst während des letzten Decenniums sich mehr metodisch den Untersuchungen dieses Tierlebens gewidmet. Entomologen wie A. C. Oude- mans und F. Heselhaus in Holland, E. Heidenreich, M. Linke, K. A. Dorn, H. Bickhurt, ©. Langenhan, W. Haars in Deutschland, G. C. Champion, T. H. Beare, H. Joy Nor- man in England, L. Falcoz, Méquignon, Saint-Claire Deville, D. Buffevent in Frankreich, Breit und J. Roubal in Oester- reich, E. Rosenberg in Dänemark u. and. haben jedoch, jeder an seinem Orte, Beiträge zu der Kenntnis dieses Tierlebens geliefert, und eine ganze Litteratur, welche diese Gäste der Säugetiere und der Vögel behandelt, ist aufgewachsen. Die zahlreichsten und betreffend die Anpassung in morfologischer Beziehung interessantesten Formen sind bei den Säugetieren, welche in unterirdischen Gängen, in die das Tageslicht nicht dringt, ihre Nester anlegen, angetroffen worden, und unter diesen Säugetieren beherbergt besonders der Maulwurf /7a/pa europea IL.) in seinen Haufen eine grosse Anzahl solcher Gäste. Ein zusammenfassendes Werk über diese Gäste der kleinen Säugetiere und der Vögel ist LOUIS FALCOZ: »Con- tribution à l’etude de la faune des microcavernes, 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. faune des terriers et des nids» (Lyon 1914), eine Arbeit die teils die oekologischen Faktoren u. s. w., welche hin- sichtlich dieser Tierwelt in Betracht kommen, behandelt, teils ein Verzeichnis aller damals bekannten Arthropoden, welche in Nestern der Säugetiere und der Vögel gefunden waren, nebst den Namen der Wirttiere, liefert. Unter den kleineren Säugetieren, welche Gegenstände derartiger Untersuchungen geworden sind, ist vor allem, wie oben erwähnt, der Maulwurf, bei welchem nicht wenige In- sekten angetroffen sind, besonders Käferarten, die in den Nestern desselben ausschliesslich leben, und von welchen einige für diese Lebensweise in bestimmten Beziehungen modifiziert worden sind. Weiter sind es das Kaninchen (Lepus cuniculus L.), die Feldmaus (Hypudeus agrestis L.), die kleine Hausmaus (Mus musculus L.), das Murmeltier (Arctomys marmotta L.), der Hamster /Cricetus frumentarius PALL.), der Erdziesel (Spermophilus citillus L.), der Dachs (Meles taxus L.), die Spitzmaus (Sorex vulgaris L.). Diese sämtlichen graben ihre Nester in der Erde aus. Von den Säugetieren, die in Bäumen bauen, wäre es wohl eigentlich das Eichhörnchen (Scurus vulgaris L.), von dem in hier erwähnter Beziehung die Rede sein könnte, und in der oben erwähnten Arbeit von FAILCOZ finden sich auch Angaben über eine Zahl von Coleopteren, welche in den Nestern des Eich- hörnchens angetroffen worden sind. Diese Angaben sind aber sehr spärlich, umfassen nur 8 Coleopteren und keine anderen Insekten oder Arachniden. Von diesen 8 Coleop- teren sind die meisten auf Corsica von MAURICE MAINDRON in Eichhörnchennestern gefunden. Da ich im letzten Jahre (1918) in der Provinz Närke, Schweden, Untersuchungen über die Arthropodenfauna der Eichhörnchennester einige Zeit gewidmet habe, und da ich dabei über den grossen Reichtum der Arten, die in diesen Nestern leben, — unter ihnen einige die hauptsächlich in den Eichhörnchennestern zu suchen sind — überrascht ge- wesen bin, will ich in diesem Aufsatze für die Resultate meiner bisherigen Untersuchungen eine kurzgefasste Aus- einandersetzung liefern. Die Eichhörnchennester sind in der That eine ganze JANSSON: DIE ARTHROPODENFAUNA D. EICHHÖRNCHENNESTER. lad Welt ftir sich, von verschiedenen Arten — sowohl in friiherem als in imaginalem Stadium — von Coleopteren, Dipteren, Siphonapteren, Neuropteren, Copeognathen, Collembolen, Spinnen, Acariden u. dergl. Von diesen scheinen nur die Flöhe echte Schmarotzer des Eichhörnchens zu sein, in dem imaginalen Stadium, versteht sich, während die übrigen in den Eichhörnchennestern lebenden Tiere das Wirttier selbst in Ruhe zu lassen scheinen. Einige von diesen, z. B. die Netzflüglerlarven, die Spin- nen, gewisse Käferlarven, suchen offenbar die Eichhörn- chennester als günstige Plätze auf, wo sie Schutz und zu gleicher Zeit Raub finden. Die grösste Anzahl von diesen Tieren aber scheint für die Existenz ihrer Larven von dem Material, aus welchem die Nester gebaut sind, und auch von anderen Stoffen, welche in denselben gehäuft worden sind, abhängig zu sein. Der Unrat, der sich in den Nestern an- häuft, die Ausleerungen der Eichhörnchenjungen u. s. w. durchsäuern das Bodenlager der Nester, Schimmelpiltze stellen sich ein, und die vegetabilischen Stoffe, Moose, Fiber u. dergl., von welchen die Nester bestehen, durchgehen allmäh- lich einen Prozess der Vermoderung, eine Verfäulung, welche die Nester zu einer dienlichen Nahrung für gewisse Insekten und Arachniden, welche in derartigen modernden Vegeta- bilien leben, macht. Es scheint aber, als ob gewisse Arten sich für die Eichhörnchennester besonders spezificiert hätten, sie sind wenigstens sehr selten ausserhalb derselben ange- troffen, und von mehreren in den Eichhörnchennestern ge- fundenen Insekten habe ich Larven oder Puppen in den Nestern gefunden; daraus ergibt sich also mit Sicherheit, dass sie da ihre Entwickelungsstadien durchlaufen. Von besonderem Interesse ist es, dass einige der Insek- tenarten, die sowohl in Eichhörnchennestern als in faulenden Vegetabilien im allgemeinen leben, in den Nestern eine von der Hauptart in gewissen Beziehungen abweichende Form entwickeln, eine Form, welche in den Nestern die gewöhn- liche ist, während der ursprüngliche, ausserhalb der Nester lebende Typus gar nicht oder nur selten in diesen anzutreffen ist. Es ist wahrscheinlich, dass viele von den in den Eich- hörnchennestern lebenden Tierarten auch in den Nestern an- 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. derer Säugetiere und besonders in denjenigen grösserer auf den Bäumen nistender Vögel zu finden sind, aber auch diese letzteren Nester bedärfen in dieser Beziehung in unserem schwedischen Faunengebiete eine nähere Untersuchung um diese Sache zu ergründen. Was wenigstens eine Art betrifft, die Staphylinide Azketa nidicola J. P. JoH., gilt es indessen, dass sie zuerst aus grösseren Vögelnestern gekannt war, ehe die Art von mir in Eichhörnchennestern erbeutet wurde. Bemerkungswert ist es andererseits, dass Arten von der Staphylinidengattung Microglossa, welche besonders Vögel- nester vorziehen, niemals von mir in Eichhörnchennestern gefunden worden sind. Unter allen Umständen dürfte nicht das Tierleben in Vögelnestern einen so grossen Arten- und Individuenreichtum entwickeln als in Eichhörnchennestern, weil keine Vögelnester den hier in Betracht kommenden Tieren so günstige Lebensbedingungen darbieten dürften wie die Eichhörnchennester. Teils sind ja, wie bekannt, die Krähennester, die Elsternester, die Raubvögelnester und an- dere Vögelnester, welche hinsichtlich der Grösse mit den Eichhörnchennestern verglichen werden können, von haupt- sächlich gröberem und teilweise härterem Material: Reissig, Lehm u. s. w. gebaut, Materien die weniger Anlockung für hier in Betracht kommende Tiere haben, sowohl hinsichtlich des Schutzes als der Nahrung, und diese Vögelnester sind ohnedies in den meisten Fällen nicht mit schützendem Dache versehen. Bei den in Baumlöchern bauenden Vögeln sind wohl auch in Deutschland, Frankreich, England u. s. w. mehrere Insektenarten gefunden worden, aber die Tierwelt in diesen Nestern dürfte wohl an Arten und Individuen nicht so reich sein. Die geschlossenen Eichhörnchennester dagegen mit ih- rem inwendig so dichten Bau von verschiedenen Moosarten: Waldmoosen von den Gattungen Hypnum und Zhuzidium und in Moororten auch Sphagnum, weiter feinen Grasstengeln, Nadeln und Flechten u. s. w., dauern lange, vermodern lang- sam und ziehen an sich Tiere, welche gern faulende Vegeta- bilien aufsuchen. Natürlich werden auch mit dem Bauma- terial mehrere Arten in die Nester gebracht und vermehren ~ - JANSSON: DIE ARTHROPODENFAUNA D. EICHHÔRNCHENNESTER. 79 sich hier, da sie günstige Bedingungen hinsichtlich ihrer Lebensweise finden, dies gilt sicherlich besonders von den Acariden. Raubinsekten werden dahin angelockt, wo Raub sich darbietet. Eine gewisse Ähnlichkeit herrscht darum zwischen dem Tierleben in Eichhörnchennestern und dem Tierleben z. B. in alter Spreu und anderem Getreide- und Heu-überbleibsel bei Scheunen u. dergl. Eichhörnchennester kommen, wie bekannt, in fast allen schwedischen Nadelwäldern vor, besonders wo die Tanne vorherrschend ist, und wächst diese in dichteren Beständen, hat man gute Aussicht, ein Nest oder mehr zu finden, be- sonders wo mittelgrosse Tannen dicht zusammen wachsen. Dieser Umstand, dass die Eichhörnchennester hier im Norden so gemein sind, befördert natürlich in hohem Grade die Mög- lichkeiten der Vermehrung und der Verbreitung der vielen niederen Tierarten, welche da ihr Gedeihen gefunden haben. Während meiner Excursionen vom letzten Frühling bis zum Herbste (1918) bin ich mit den Untersuchungen von 40—50 Eichhörnchennestern fertig geworden. Sämtliche Nester wurden in den Waldgegenden der Provinz Närke, hauptsächlich in den Kirchspielen Almby und Kumla, gefunden. Die Eichhörnchennester wurden zum Boden herunter- geholt und hier für die Untersuchung an der Stelle zer- bröckelt, oder ich liess sie durch das Sieb passieren. Sämt- liche Nester, die ich untersucht habe, dürften wenigstens ein I Jahr alt gewesen sein. Denn obgleich ich nämlich eine so ziemlich grosse Zahl untersuchte, sah ich nie ein Eichhörnchen. Nach den vorhergehenden umgewöhlich kalten Wintern scheint es nämlich, als ob die Eichhörnchen von diesen Gegenden verschwunden wären — Gegenden wo dieses ungemein nette aber für unsere Kleinvögel beträchtlich verheerende Tier so oft zu sehen oder zu hören war —, oder sie sind hier garaus ausgestorben. Auch von anderen Gegenden habe ich An- gaben, dass das Eichhörnchen in den letzten Jahren an An- zahl beträchtlich abgenommen hat. Interessant wäre es na- türlich gewesen, für den Sommer neugebaute Nester zu haben um dieselben zu untersuchen. Wie alt die Nester auch waren, und waren sogar nur Reste von Nestern zurück — Insekten, Spinnen und Acariden 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. gab es in sämtlichen Nestern in grösserer oder kleinerer Arten- und Individuen-zahl. Am zahlreichsten waren sie na- türlich in den am besten beibehaltenen Nestern zu finden. Die Larven haben ihren eigentlichen Aufenthalt im Boden der Nester, wo das Baumaterial eine feinere und dichtere Zusammensetzung hat, von den Ausleerungen der Einwohner durchsäuert und oft in eine torfähnliche Masse zusammen- gefiltzt worden ist. Die vollständig entwickelten Tiere da- gegen findet man am ôftesten in den umgebenden, etwas lockerern Lagern. Da ich nun an eine Auseinandersetzung über die ein- zelnen Arthropoden, die ich in Eichhörnchennestern gefunden habe, übergehe, will ich im Voraus betonen, dass obgleich eine ziemlich grosse Anzahl von den bisher determinierten Arten sich als in den Nestern mehr oder weniger konstant vorkommend ergeben hat, doch weitere Untersuchungen, über andere Orten in Schweden ausgestreckt, mit Sicherheit diese Anzahl wesentlich vermehren können. Weiter ist zu bemer- ken, dass ein Teil des gesammelten Materials undeterminiert ist, in solchen Gruppen nämlich, die ich selbst nicht be- herrsche und für welche ich Spezialisten nicht gefunden habe. Ehe ich meine Untersuchungen weiter verfolge und ehe ein für etwaige monografische Behandlung genügendes Material vorliegt, dürfte es jedoch — um Interesse für dieses lohnende und vergnügliche Studium möglicherweise zu erwecken — von Nutzen sein, eine vorläufige Mitteilung über die niederen Tierformen, die man im allgemeinen in Eichhörnchennestern findet, zu geben, mit Angebung der Arten in dem einge- sammelten Material, die bisher determiniert worden sind. Coleoptera. Von Insekten überwiegen in den Eichhörnchennestern Coleopteren und Dipteren, und von den Coleopteren kom- men Vertreter der Familien Staphylinide und Cryptophagide in vielen Nestern in dem grössten Individuenreichtum vor. Eine Staphylinide, die man in beinahe allen Nestern findet, ist À | 7 På XS 7 Fig. 1. Sista buksegmenten hos en Haltica-art. a hane, b hona. (Die letzten Bauchsternite einer Haltica-Art. a œ, b Q). buksegmentet. Hos honorna är detta av vanlig byggnad jämnt rundat i spetsen och slätt pa ytan, hos hanarna där- emot i spetsen brett utskuret, längs mitten intryckt och oftast tjockt kantat. Den iögonenfallande skillnaden äskädliggöres av bild ı. Hanens kopulationsorgan hos Haltica-arterna Hanens kopulationsorgan är säledes den systematiskt viktigaste kroppsdelen inom detta släkte och nägra ord om, huru det studeras, torde därför vara pa sin plats. I själva verket ar det lättare undersökt än man från början skulle vara benägen för att tro, vilket beror på dess storlek och starka kitinisering, som gör det lätthanterligt och utesluter skrumpningsfenomen eller annan deformering hos alla fullt utbildade individer. Även äldre torkade exemplar låta sig med lätthet undersökas och bli efter en undersökning icke heller på något sätt förstörda utan fullt användbara i en samling. Rätt utförd lämnar en utpreparering av detta organ knappast yttre spår efter sig. N. A. KEMNER, DE SVENSKA ARTERNA AV SLÄKTET HALTICA. 147 HEIKERTINGER,! som i Reitter’s fauna lämnar en utmärkt framställning av släktet, rekommenderar för denna undersök- ning att försiktigt medelst varmt vatten lösa exemplaret från nålen eller underlaget; därefter lösgöra hela bakkroppen, som sedan från ryggsidan lämnar tillfälle att preparera fram kopulationsorganet. Bakkroppen och penis uppklistrar han tillsammans på en särskild lapp under exemplaret. För min del har jag funnit metoden att lösgöra bakkroppen onödig. Mjukar man upp ett stucket eller klistrat exemplar i vatten,” kan man lätt för tillfället med en pincett hålla täckvingarna isär och med en nål riva ut kopulationsorganet utan att exemplaret på något sätt till det yttre ändras, och således även bakkroppen befinner sig på sin rätta plats. Själva organet bör man lämpligen klistra upp och därvid laga så, att den karakteristiska undersidan kommer uppåt. Kopulationsorganet är förvånande stort. Hos den van- liga arten o/eracea, som mäter 3 à 4 mm i längd, och den något större arten Örewzcollis FOUDR. fann jag exempelvis följande längdförhållanden mellan hela kroppens längd från huvud till analspets och kopulationsorganets längd. Haltica oleracea L. Haltica brevicollis Foupr. Kopulationsorga- nets längd Kopulationsorga - Kroppslangd nets langd Kroppslangd (Die Lange des Kop. (Die Lange des Kop. (Körperlänge) App.) (Körperlänge) App) 3,24 mm 1,296 mm 4,05 mm 1,45 mm 3,78 » 1,51 » 4,10» sr, 0» 3,94 »” 1.5044» 4,48 » 1,62 » Som av dessa siffror framgar, nar det i längd icke sà mycket mindre än halva kroppens längd och kan således ingalunda avfärdas som någon obetydligare detalj. Vad nu de särskiljande egenskaperna hos detta organ beträffar äro de heller icke obetydliga utan verkligt påfallande skillnader, lätta att studera vid vanlig luppförstoring. Som nämnt, är det särskilt undersidan, som är karakte- ristisk, och denna sida igenkänner man lätt på det frampre- parerade organet genom förhållandet i bakre änden, d. v. s. ; DL Rermer, Fauna Germanica. Käfer. Bd. 4, 1912, p. 167. ? Vattnet bör icke koka, då vid så hög temperatur täckvingarna skadas. 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. den som i det naturliga läget ligger främst i kroppen. Där avslutas det väl kitiniserade partiet av en hastskoformad upp- stående list, som på undersidan omfattar en större öppning, genom vilken kopulationsorganets mjukare delar inträda i detsamma. Denna större bakre öppning ligger på under- sidan, och. dess läge där har sin förklaring i den ställning hanen intar vid? befrukt- ningen. Själva könsöpp- ningen ligger däremot på översidan i spetsen av organet (se fig. 2.4), som betecknas som främre ändan efter sitt läge vid själva kopulationen, men i indraget tillständ ligger längst bakät i kroppen. Den ligger i en mer eller mindre utsträckt fördjup- ning, framtill och på si- dorna begränsad av en tjock, rundad kant. Den karakteristiska undersidan är nu vanli- gen genom uppstående lister eller nedsänkta fåror på längden delad i 4 Be 2. co kopulationsorganet hos Haltica Heu partier. Särskilt oleracea, a ovanifrän, b frän sidan, c under- den främsta (vid spetsen Iran (9 Kopul. App. der H. ole @ ven helägna) 3:dje delen är genom dessas inbördes förhällanden högst olika och artskiljande. a b C De svenska arterna. Haltica oleracea L. Flaltica oleracea L. ar särdeles lätt och val karakteriserad genom hanens kopulationsorgan, som har en alldeles säregen be- skaffenhet. Främre änden (fig. 2) ar helt avrundad. Undre sidan N. A. KEMNER: DE SVENSKA ARTERNA AV SLÄKTET HALTICA. 149 (Fig. 2 c.) har i främre tredjedelen en fördjupning begränsad av ett par höga lister. Bakåt fortsättas dessa av ett par breda, relativt höga, på ytan skrovliga åsar, som mellan sig sluta en bakåt utvidgad, rätt djup fåra. Tillsamman utgör detta mittelpartiet. De båda smalare sidopartierna äro i främre hälften djupt nedsänkta, i utkanten begränsade av en hög list. Oversidan (fig. 1 a) är tvärrefflad. Till stor- leken är denna art vår minsta. Längden överstiger sällan 4 mm. Färgen är växlande, vanligen blågrön men även violetta exemplar finnas. Till kroppsformen är den run- dad, relativt: högt kullrig och oftast glänsande. Fran alla andra svenska MHaltica-arter skiljer den sig särskilt lätt ge- nom tredje antennledens ovanliga längd. Den är minst 1!/2 gang sa lang som 2:dra leden och lika lang som 4:de. I de svenska samlingarna har jag nu kunnat fastställa denna art från de flesta förut antecknade fyndlokalerna på fast- landet såväl som på Gotland och Öland. Denna senare lokal, som förefaller ny, härrör från ett ex. i Riksmusei sam- ling (en liten hane 2,9 mm. lang), som bestämts till cozso- Warner DUET.| Till. sitt lefnadssätt ar den i stort sett "bunden vid Zpdlobrum angustifolium, och hänvisar jag f. 0. till min ovan citerade uppsats om densamma. (Central- anstalten för jordbruksförsök. Ent. avd. Meddel. N:r 34.) Haltica palustris WEISE. Till det yttre nära överensstämmande med o/eracea är palustris WEISE. Den skiljes emellertid lätt från denna ge- nom hanens kopulationsorgan (fig. 3), som avviker från oleracea genom en bred trekantig spets. Undersidan har vidare ett smalt från spetsen ända till basen djupt insänkt mittparti, som är smalast över mitten. Sidopartierna be- gränsas inåt av en hög kant och äro kring mitten fram till !/s från spetsen djupt insänkta i en på bottnen refflad för- djupning. Vad övriga karaktärer beträffar äro pannknölarna mellan antennerna oftast större, men lägre än hos oleracea, Antennernas 3:dje led är tydligt kortare än den 4:de och endast ‘/s eller ‘/4 längre an 2:dra leden, som är relativt större. Färgen är växlande, rätt ofta violett. 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1O10. Denna lilla art, som nu för första gången anmärkes for | Skandinavien, är i själva verket ingen nyhet. Den har fun- nits i samlingarna länge, men vanligen placerats under /ama- ricis SCHRANK (=consobrina DUFT.), oaktat redan dess liten- het borde förbjudit detta. Den är sällan över, oftast under 4 mm lang, under det att tamari- cis sällan är under 4!/2 och of- tast omkr. 5 mm lång. I Riks- musei samling satt ett exemplar av denna art under Zamaricis (märkt Him, Bhm). Från Lunds museum har jag fått arten märkt »Öst.» (säkerligen Öster- götland) undersamma beteckning. Bägge dessa exemplar voro vio- letta. I AHLROT's samling fin- nes arten under /amarzcıs fran Södermanland (1 ex. svartviolett). Vidare har jag bestämt arten från Stockholm (HULTGREN); Södermanland (Sparreholm, SUN- DIN), Västergötland (Mölndal, ERICSON), Halland (Fjärås, ERIC- SON) Skåne (Räften, ROTH), Närke (Örebro, JANSSON ). En hel mängd lokaler således, som visa, att den har vidsträckt ut- bredning. Beträffande dess levnadssätt föreligger ännu intet säkert. Tvivelsutan hållet den sig mest på sumpiga ställen. JANS- SONS material från Örebro, som till större delen insamlats i kärrmark, bestod av palustris i en mängd exemplar, däremot saknades oleracea. Fig. 3. Haltica palustris Weise. Fig. 4. Haltica brevicollis Foupr. Ss. 4 Haltica brevicollis FOUDR. Denna art, är större än de föregäende och kan räknas till de medelstora arterna. Den är till det yttre kännetecknad | | N. A. KEMNER, DE SVENSKA ARTERNA AV SLÄKTET HALTICA. I 51 av glänsande metallgrön färg, som redan den gör den lätt känd. Vidare ar den särdeles väl begränsad genom sin före- komst på buskar, särskilt hassel, ett levnadssätt, som är så pass karakteristiskt, att varje //altica-art påträffad under dessa omständigheter kan misstänkas tillhöra den föreliggande arten. Sitt säkraste kännetecken har den emellertid i kopula- tionsorganet, som finnes avbildat i Fig. 4. Dess sidor äro nästan parallella. Framkanten är avrundad, med en liten avsatt spets i mitten, en egenskap, som vi skola återfinna hos de följande arterna. Undersidan är mycket karakteristisk. Mittelpartiet är icke nedsänkt utan tvärtom snarare något höjt över sidopartierna, som baktill knappt äro begränsade. Framtill vidgar det sig, begränsat av ett par svagt s-formigt böjda fåror. Sidopartierna sakna helt fördjupningar, men äro vid mitten tydligt refflade. Undersidan är således i sin helhet mycket obetydligt skulpterad, en egenskap, som redan vid första ögonkastet gör denna typ igenkännlig. För vår svenska fauna är nu detta namn nytt. Själva . diuret är emellertid välkänt och är intet annat än Thomsons m. fl. Zihri. Utan ett enda undantag ha exemplaren av Zythri à Riksmuseum, Lunds museum och i samlingar här vid Centralanstalten visat sig vara denna art, och den utbredning, som i våra kataloger angives för denna, kan således helt överflyttas på örevicollis. Ny lokal är Småland (Ahlrot.). Som nämnt, håller denna jordloppa framför allt till på hassel, en växt som även Thomson anger som dess värd- planta. Måhända kan den dock leva på ek, och vår äldre litteratur på området styrker skenbart detta förmodande, då brevicollis (lythri Thoms.) av Holmgren! m. fl. uppgives vara skadlig för ek. Tack vare sommarens iakttagelser ser jag mig emellertid nu i stånd att korrigera denna uppgift och bestämma var Haltica-art pa ek till saliceti WEISE, varom mera längre fram. Hasseljordloppans levnadssätt har jag genom en välvillig materialsändning från Herr Kamrer EMIL SANDIN varit i tillfälle att iakttaga denna sommar och kan meddela följande därom. 1 HOLMGREN, A. E:, De för träd och buskar nyttiga och skadliga in- sckterna. 1867, p. 157. 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. De utvecklade insekternas gnagskador visa sig som run- dade oregelbundna hål i bladen. (Fig. 5). Äggen avsättas på bladens undersida i små samlingar på 6 a7 stycken. De fästas med ena änden, och de äro 1,09 X 0,41 mm eller där- omkring 1 storlek. Till färgen äro de gulaktiga och ändra icke färg ens omedelbart före kläckningen beroende på den unga larvens ljusa färg. Inkubationstiden är 10—14 dagar, och därefter utkryper larven genom en oregelbunden bristning i ägghöljet vid ena sidan. Den nykläckta larven är de första timmarna av sin fria levnad helt gul så när som på den yt- a b G Fig. 5. Gnagskador av H. brevicollis på hasselblad, a—b skador av imagines, c av larver. (Frassspuren von H. brevicollis. a—b Imagines, c Larven.) tersta plåten i bakre raden på meso- och metathorax, som redan under utkrypandet ur ägget är svart. 4 svarta rygg- punkter utmärka således larven i detta stadium. Det räcker emellertid endast några timmar, och den mörka färgen på kroppens alla plåtar inträder därefter så småningom. Larvens utveckling kräver omkring en månads tid. Äg- gen kläcktes i början av juni (°/s), och förpuppningsfärdiga larver funnos i juli (*/7), Den fullvuxna larven är kolsvart, 8—io mm. lang. Morfologiskt stämmer den ganska nära överens med oleraceas larv, och samma är förhållandet med puppan. N. A. KEMNER: DE SVENSKA ARTERNA AV SLÄKTET HALTICA. 153 Larvens gnagbilder på hasselbladen äro av annat slag än den utvecklade insektens. Halen äro oregelbundna, betydligt dd D |‘ mindre och nå ofta icke genom bladet (fig. 5). Haltica saliceti WEISE. Denna art är var största och hör även till största palae- arktiska arterna. Längden varierar mellan 4, 5 och 6 mm. Den är långsträckt oval, något plattryckt med stor skulderbuckla och oregelbundet punkterade elytra. Pannknö- larna äro rundat 4-kantiga oftast mot pannan begränsade av en rak linje. Färgen är guldgrön eller blågrön, någon gång med kopparglans. Säkraste igenkänningstecknet är kopulations- organet, som visar en mycket karaktäristisk av- vikelse fran närstående arters (fig. 6), I främre änden är det avrundat med en trubbig spets i mitten. På undersidan är mittelpartiet i de bakre två tredjedelarna ej begränsat, helt plant. I främre tredjedelen är det däremot djupt nedsänkt, skedformat urholkat, utvidgat och begränsat av ett par höga åsar. Sidopar- tierna äro i mellersta tredjedelen kraftigt reff- lade, framtill djupt nedsänkta (fig. 6). Den lever på ek. I sin originalbeskrivning uppger WEISE, att den finnes på Sa/zr-arter, och ; det latinska namnet är ju grundat därpå. I ett Fig. 6. H.sali- senare meddelande (Insekten Deutschlands 1893, 2 WEISE. 6, p. 1135) omnämner han emellertid. att den anträffats i mängd på ek och även lagt sina ägg på detta trädslag, och detta levnadssätt kan jag fastslå för arten här hos oss. = ee > 77 LEZ Be 700 Upheld i>, SI RN cn Vid besök i Linkôpingstrakten våren 1918 fick jag av en lantbrukare den upplysningen, att ekarna i trakten bru- kade få bladen förstörda av en liten blågrön skalbagge, och jag slöt därav att det var den förut av Holmgren omtalade »Haltica lythri», som gjorde skadan. Tyvärr blev jag ej i tillfälle konstatera faktum a denna lokal, men under somma- 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1918. rens lopp ingick prov på skadedjuret och dess verksamhet från Jönköping, och genom detsamma blev jag i tillfälle be- stämma arten och studera den närmare. I början av juni kom från Jönköping ett stort antal imagines av arten. De placerades på ek och de närmaste dagarna iakttogs kopulering och äggläggning. Deras rörelser äro ganska tröga och förmågan att hoppa liten eller föga % Fig. 7. Ekblad med gnagskador av A. saliceti (Frassfiguren von H. saliceti). använd, och hoppens längd vanligen ej mera än någon. tum. På översidan av bladen sitta de gärna, äggen avsättas emel- lertid efter vad jag funnit endast på undersidan. Gnagspåren visa sig som tätt sittande fördjupningar mest på undersidan. De gå oftast ej genom bladet, men den tunna hinna, som kvarlämnas, spricker ofta sedermera sönder och kvarläm- nar ett oregelbundet hål. Ägget beskriver Weise. Det är gult, avlångt av samma utseende som H. o/eraccas, men något större. N. A. KEMNER, DE SVENSKA ARTERNA AV SLÄKTET HALTICA. 155 Man finner äggen, som nämnt, pa bladens undersida i grupper om 4—14 st., fästa med ena längsidan. Inkubations- tiden är omkr. 14 dagar. De avsattes i början av juni, och vid midsommartiden observerade jag de första små larverna. Äggläggningstiden är emellertid utsträckt, och ännu i början av juli observerade jag nylagda ägg. Larven överensstämmer i alla granskade detaljer med oleracea. I juli, augusti och ända bort i september finner man lar- verna på bladen. De angripa dem såväl från över- som un- dersidan, och har äggläggningen varit riklig på ett blad, ätas alla dess mjukare delar bort, så att endast ett fint gallerverk av nerverna kvarstå (fig. 7). Gnagskadorna överensstämma fullständigt med de utvecklade insekternas. Tillväxtperioden för en larv omfattar omkr. en månad eller något mera. Därefter beger den sig till marken, urhål- kar en liten kammare en eller ett par cm under jordytan och övergår där till puppa. Puppan är gulvit till färgen, av samma utseende som oleraceas. Haltica saliceti är nu ny för landet och överhuvudtaget för norra Europa, och konstaterandet har därför sitt intresse. Mitt material kom från Jönköping, och Småland blir således den första lokalen för djuret. Holmgrens uppgifter om »den bla jordloppan» på ek, som tydligen röra denna art, härröra från observationer på Visingsö, rätt nära Jönköping och styrka dess förekomst i detta landskap. Från Östergötland föreligga säkra fynd från Åtvidaberg, och i Linköpingstrakten finnes den likaledes efter vad som ovan meddelats. Det sma- ländska höglandet med sina utlöpare i norr in i Östergötland synes således vara dess tillhåll. Haltica Engströmi J. SAHLB. (= lythri auct!). Som ovan framhällits, ha alla svenska museiexemplar av FH. Iythri vid närmare granskning visat sig vara brewvicollis FOUDR. och arten /yf#ri AUBE syntes mig därför till en början böra utgå ur vår fauna. Vid granskning av en del material, som godhetsfullt - ställts till mitt förfogande av Herr Kamrer SANDIN i Göteborg, påträffade jag emellertid bland 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. en samling exemplar från Sparreholm i Södermanland en hane, som otvivelaktigt hör till denna art, och därmed kan den åter införlivas med vår fauna. Bland exemplaren i Lunds museums samlingar fanns vidare ett, bestämt till con- sobrina DUFT. och märkt Öst. (säkerligen Östergötland), som visat sig vara denna art. Min uppfattning att arten verkligen var /ythri auct. fick jag bekräftad dels av ett par exemplar från Frankrike märkta »Gall. mer. Muls.>, tydligen härstam- mande från ingen mindre än MULSANT och bestämda till /ythri. Sedermera har jag även fått bekräftat riktigheten av WEISE, vilken jag tillställt en teckning över hanens kopula- tionsorgan. Saken synes således fullt klar, men är dock mera in- vecklad. AUBE’s beskrivning av arten är särdeles intet- sägande, innehåller i huvudsak att arten är något större än oleracea, mera blå och lever på Lythrum: allt uppgifter, som kunna passa på flera arter. Beskrivningen kompletteras och ges ett bestämt innehåll av FOUDRAS (1859), vilken som sär- skild karaktär framhåller kopulationsorganet som: » Åedeagus breviter angulatus, longitudinaliter bisulcatus, lateribus laevi- bus. Carina intermedia laevi, variabilis. 1 WEISE’s beskriv- - ning (l. c., p. 838) heter det emellertid om detta organ: »Die Seitentreifen sind ziemlich weitläufig gerieft.» Lythri (AUBE) 7 Foupras är således tydligen en annan än Zythri WEISE och © torde sannolikt kunna återfinnas under fruticola WEISE, som just som denna har kopulationsorganets sidodelar glatta. Frågan blir därmed, vad WEISE's /yfkri bör heta, och därvid har jag ett mera oväntat uppslag. JOHN SAHLBERG beskriver i denna tidskrift (1913, p. 261) en ny Ha/tica-art från Finland, som han benämner //altica Engströmi. Ett närmare studium av hans till Riksmuseum i Stockholm skänkta typ märkt: »H.fors 7. Sahlb. Spec. typ. Haltica Engströmi d med penis» har övertygat mig om att denna art i allt väsent- ligt överensstämmer med /y/irz WEISE, som därför synes mig böra ha detta namn. Framför allt är penis-typen den- samma som den av WEISE för /yZhri erkända. Egendomligt nog har denna överensstämmelse undgått SAHLBERG, som dock jämför arten med ampelophaga GUER. och säger: »struc- tura penis H.ampelophagae Guer. magis affinis», vilket redan | N. A. KEMNER: DE SVENSKA ARTERNA AV SLÄKTET HALTICA. 157 detta borde inbjuda till jämförelse med /Zyz/ri WEISE, som i penisformen star den mycket nära.! En liten skillnad före- finnes emellertid i karaktärerna, hämtade från den yttre kropps- formen. WEISE nämner bland dem för sin Zythri om thorax’ framhörn »angulis anticis minimis, subcallosis (|. c., p. 837), under det att Sahlberg anför »angulis anticis distincte callosis, _ porrectis». Just på denna pnnkt råder emellertid någon olik- het i tolkningen av /yZhrz auct. och exempelvis BEDEL (Fauna Coléoptères du bassin de la Seine. Tom. 5, p. 181. 1889 — 1901) anför just de utstående framhörnen, som en karaktär för Zythrz, liksom FOWLER (l. c., p. 356) anför detsamma för arten fran England. Zy/hrz sensu strictu WEISE synes mig därför lämpligen kunna tolkas som en varietet — jag kallar den Weise? — med thorax’ mindre utstående framhörn som kännetecken. Att anse densamma för en särskild art, synes mig mindre lämpligt, dä penisformen icke ger något stöd därför, enligt vad som anförts. Jag finner således följande uppställning vara berättigad: Zythri (AUBE) FOUDRAS = fruticola WEISE Engströmi J. SAHLE. = /ythri auct., nec FOUDRAS var. Weisei n. nov. = /ythri WEISE. Efter denna utredning ôvergar jag till den svenska Zing- strömi. Som Sahlberg beskrivit arten, och sa som den förut framställts under namn av /y/hri, är detta en medelstor, vanligen djupt blå Maltica-art. De svenska exemplaren äro genomgående djupt blå, men tvivelsutan finns här även den mera gröna var. aenescens WEISE (SAHLBERG’s var d.) och de övriga av Sahlberg omnämnda färgvarieteterna. FElytra ha sin största bredd bakom mitten, ha små skulderbucklor och äro oregelbundet punkterade. Att för arten ange något bestämt om elytras punktering är tämligen lönlöst, då som Sahlberg framhåller, den varierar ganska mycket. Thorax' framhörn äro relativt stora men något nedböjda och därför ! Sannolikt har den gamla skandinaviska felbestämningen av brevicollis som lythri misslett honom. 158 icke sa framträdande som hos ampelophaga. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. Var. Weisen med dessa mycket sma framhörn på thorax (angulis anticıs minimis) har jag icke sett. känningstecknen. utvidgad, lika bred som tredje leden. Penis är karakteristisk. och lämnar särskilt framhållas, att utan J-exemplar är denna art omöjlig | Penis är jämnbred eller i yttre hälften något SEM À C LA LV Cp Yh fi J # Fig. 8 Fig. 8. H. Engströmi J. Sanis. (=lythri auct.!) att begränsa. bredare. = SS LSS det enda —— N AN Fig. 9. Rigs) Lo: WHIM LOTO Fig. 9 H. Sandini n. sp, H. tamaricis SCHRANK. Hanen lämnar de basta igen- Första tarsleden pa frambenen är starkt Fu OP: re LL NEN RASS / \ NIA Ne N Fig. 10 Spetsen är avrundad med mittelpartiet utdraget till en spets, Översidan är något insänkt och tvärrefflad. Un- dersidan (fig. 8) har ett i de bakre två tredjedelarna glatt | mittelparti, ofta med en svag mittås. Främre tredjedelen är + DNS a Het säkra kännetecknet. Det måste här N. A. KEMNER: DE SVENSKA ARTERNA AV SLÄKTET HALTICA. 159 icke utvidgad, utan snarare obetydligt smalare, begränsad av tvenne låga, jämnlöpande, svagt böjda åsar. Innanför dessa åsar finnes vid var sida en lang smal fördjupning, som gör att det mellersta partiet framträder som en ås mellan dem. Ofta är själva mittlinjen fördjupad till en smal fåra. Sidopartierna äro i spetsen svagt fördjupade och där- bakom tämligen kraftigt refflade. (En mycket närstående penisform har ampelophaga GUER., som dock, efter vad jag funnit på ett par exemplar från Mains, levererade av firman Staudinger, låter sig skiljas ge- nom mindre väl avsatt men större spets och längden på de asar, som begränsa främre delen av undersidans mittparti. Dessa äro liksom de fåror, som begränsa dem mediant, längre än hos Lxgstromd och framtill något mera divergerande. Det speciella levvadssättet på vin begränsar även denna art.) Genom penisformen synes mig Engström väl karakteri- serad, och genom ett strängt fasthallande av denna karaktär som artbegränsande förmodar jag, att utbredningen snart skall vara fastställd. Beträffande levnadssättet uppgivas åtskilliga växter som hemvist för /Ijthri auct.! Säkerligen lever den pa ätskil- liga växter på fuktiga ängar, och en bestämd uppgift i denna riktning lämnar SAHLBERG, som fann sin Zngströmi pa Spi- raca ulmaria. SAHLBERG beskriver även larven, som tydligen i allt överensstämmer med larven till 77. o/eracea, som jag närmare beskrivit och avbildat i mitt ovan nämnda arbete. I likhet med vad som uppges i en del äldre beskrivningar av Haltica- larver, anger SAHLBERG antennerna vara 3-ledade (rätteligen 2-ledade), maxillarpalperna 4-ledade (rätteligen 3-ledade) och abdominaltergiterna 6 i stället för 5 i tvärraderna. Bortsett från dessa olikheter i tolkningen av de föreliggande bildningarna, Synes mig inga vidare olikheter föreligga. I själva verket kan man ju knappast heller vänta sig olikheter mellan så närstående och svårskiljbara arters larvformer; särskilt som de vad dessa arter beträffar ha ett mycket överensstämmande levnadssätt. ! De äldre svenska såväl som utländska uppgifterna, att »Iythri» skulle leva på buskar, bero, som förut framhållits, på förväxling med brevicollis FOUDR. 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. Haltica Sandini n. sp. Bland det material jag fått mig tillsänt från Herr Sandin i Göteborg fanns ett par exemplar märkta »Göteborgs skär- gård». (Coll. Ågren.) Vid undersökning av kopulationsorganet visade de sig genast tillhöra en ny art, och jag beskriver densamma efter tvenne hanexemplar och tvenne vid samma tillfälle insamlade honor. Ett J-exemplar överlämnat till Riksmuseum Vetenskapsakademien. Till det yttre påminner den ganska mycket om o/eracea à | är således en liten form, i det närmaste 4 mm lång. Färgen är grönaktig liksom den vanligaste färgen för oleracea. Den | skiljes dock lätt och säkert från denna redan genom längdål forballandet mellan 2:dra och 3:dje antennlederna. De äro — här i det närmaste lika långa och mycket kortare än 4:de_ leden. Samtidigt äro de ungefär lika tjocka under det att hos oleracea andra leden är betydligt tjockare och my cket kortare än tredje. Hanens kopulationsorgan utgör det sär- skilda artmärket. Det närmar sig i sin gestaltning på den karakteristiska undersidan salceti WEISE. Har således i främre tredjedelen ett djupt insänkt mittelparti begränsat av höga åsar. Dessa konvergera emellertid icke så som hos saliceti, utan lämna även vid sin bakersta del ett brett, jämnt fält mellan sig. Sidopartierna äro vid mitten starkt read och i spetsen fördjupade. (Fig. 9.) Genom denna penisstruktur är arten väl begränsad och kan icke förväxlas med någon hittills beskriven europeisk Haltica-art. | WEISE, som jag tillställt en teckning av organet, fram- kastar i brev den förmodan, att det möjligen kan röra sig om tamaricis SCHRANK. Mot detta vill jag anföra, att denna form är väl karakteriserad av sina sneda pannknölar, under det att 77. Sandini har pannknölar av oleraceas typ. Kopula- tionsorganet är också ett helt annat. Da /amarzcis av misstag uppgivits för Sverige (se palustris och oleracea) och andra} skandinaviska länder, avbildar jag här dess kopulationsorgan (fig. 10) för att påkalla vidare uppmärksamhet på arten. Intet svenskt exemplar är av mig känt, och jag förmodar, att’ uppgifterna från grannländerna snart skola korrigeras. För- N. A. KEMNER: DE SVENSKA ARTERNA AV SLÄKTET HALTICA. 161 -modligen har arten sydligare utbredning och förekommer icke alls i norden. I enlighet med ovanstående bli de svenska arterna av släktet Halzica följande: A. brevicollis FOUDR. — lythri THOMSON m. fl. FH. saliceti WEISE FH. Engströmi J. SAHLB. — /yihri auct. nec. FOUDR. FT, Sandint KEMNER n. sp. H. oleracea L. | H. palustris WEISE. En schematisk översikt av dem kan ordnas på följande sätt med hänsyn delvis tagen till de yttre karaktärerna men avgörandet lagt pa hanens kopulationsorgan. T. Mindre arter, 3—4 mm. långa, utan starkare glans 2 . Större arter, 4—5 mm. långa, eller med starkare glans. 4 Br, Andra antennleden tjockare än tredje och endast */3 sa lång. Hanens kopulationsorgan i spetsen avrundat, på undre sidan skedformat urgrävt i mitten, med djupa sido- HOT 72)3:08 Ep. SD OLE denn... oleracea IL. . Andra antennleden längre och av samma form som tredje fed ent osm in eI EL NT an eh Ja a 3 Bla, violett eller grön. Hanens kopulationsorgan längs hela undre sidan med en djup mittfara begränsad av höga asar. Spetsen trekantig. (Fig. 3)........ palustris WEISE. . Hanens kopulationsorgan med kort spets. Hela mittel- partiet pa undre sidan plant, framtill nedsänkt och be- eransat av asat ‘(Fig. oO). 22.1.2. 228 Sandint KEMNER. Med stark glans, vanligen guldgrön. Lever pa buskar. Hanens kopulationsorgan pa undre sidan föga skulpterat, blankt. Mittelpartiet icke nedsänkt, begränsat av ett par svaga asar.. Sidopartierna vid mitten refflade, i spet- sem icke fordjupade. (Fig: 4) erat brevicollis FOUDR. . Utan starkare glans, bla, violett eller grôn. 5 Vanligen bla, sällan grön, kullrig, högvälvd. Hanens kopulationsorgan med kort obetydlig spets. Undersidan 11 — 19258. Entomol. Tidskr. Arg. 40. Haft. 2—4 (1919). « 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. = med ett smalt, icke nedsänkt, av låga åsar begränsat mittelfält. Intill åsarna streckformade fördjupningar. Sido- partierna starkt refflade och framtill nedsänkta. (Fig. 8). Engströmi J. SAHLB: — Stor, platt, vanligen grön, sällan med kopparglans. Ha- nens kopulationsorgan med trubbig spets. Undersidan har ett framtill djupt nedsänkt, skedformat utvidgat, av höga åsar begränsat mittelfält. I de bakre 2 tredje delarna är det helt plant. Sidopartierna refflade och fram- till fördjupade. (Fig. 6). =." "s2/1ce07 Ni Die schwedischen Arten der Gattung Haltica. Zusammenfassung. Die schwedischen Æ/a/tica-arten waren bis jetzt oleracea L, /ythri AUBÉ und Zamaricis SCHRANK (= consobrina DUFT.). Durch meine Studien über 77. oleracea (vergl. Medd. fr. Cen- tralanstalten, Entomologiska avdelningen N:r 34) kam ich auch mit den übrigen Arten in Berührung und konnte sofort feststellen, dass die im Norden gewöhnlich als /y/#rz bezeich- nete Art drevecollis FOUDR. ist. Haltica tamaricis kommt dazu hier gar nicht vor, und die als solche bezeichneten Stiicke sind kleine Exemplare von oleracea L., die fiir Schwe- den neue Art 7. palustris WEISE oder H. Engströmi J. SAHLB. (= /ythri auct.). A. saliceti WEISE kommt an unsren Eichen vor und eine ganz neue Art Sandın! KEMNER an Strand- pflanzen bei Göteborg. Allgemein wird hervorgehoben, dass eine zuverlässige Bestimmung der Haltica-arten ohne eine Penisuntersuchung ganz unmöglich ist, und dass die Penistypen den biologisch. begrenzten Arten sehr gut entsprechen. Männliche Exemplare werden am leichtesten an dem letzten freien Bauchsternit erkannt. (Fig. 1). Sie machen selten mehr als ein Drittel der gesammelten Exemplare aus, was aus den Zahlenverhält- nissen auf Seite 145 hervorgeht. Die Bebauptung, dass der Kopulationsapparat zu klein wäre um Artscheidend zu sein, wird durch seine Grössen- verhältnisse widerlegt. Die Massangaben auf Seite 147 zeigen, N. A. KEMNER: DE SVENSKA ARTERNA AV SLÄKTET HALTICA. 163 dass der infragekommende Apparat etwa von der halben Länge des Körpers ist. Für die Extraktion des ¢-Kop. App. genügt es das Exemplar ein wenig in heissem Wasser’ aufzuweichen, die Flügeldecken mit einer Pincette vorsichtig auseinanderzu- sperren und mit einer Nadel den Apparat auszureissen. Ge- wöhnlich gelingt dieses sofort, und das Exemplar kann wie unbeschädigt wieder aufgeklebt werden. Haltica oleracea L. in Schweden überall auf Zpxlodzum angustifolium. Haltica palustris WEISE in den mittleren und südlichen Teilen Schwedens an Sumpfpflanzen. Haltica brevicollis FOUDR. bis jetzt in Skandinavien immer als /y/kri bezeichnet. An jungen Haseln und auf diesem Strauch so charakteristisch, dass jeder darauf ange- troffene Erdfloh als drewzcollis angesprochen werden kann. Der glatte, fast unskulptierte Kopulationsapparat leicht kennt- lich (Fig. 4). Die Frassspuren der entwickelten Insekten (Fig. 5, a, b) sind runde Löcher; die der Larven dagegen kleinere, gewöhnlich nicht durchgehende, unregelmässige Löcher (Fig. 5c). Die gelben Eier werden an der unte- ren Seite der Blätter abgesetzt. Sie sitzen 4- 8 zusammen. Grösse I,o9XO.4r. Die jungen sind gelb mit 4 schwarzen Flecken (der äusserste Schild jeder Seite in der hintersten Reihe des Meso- und Metathorax). Nach einigen Stunden werden sie schwarz. Morphologisch stimmen sie genau mit denen der oleracea überein. Das Larvenleben dauert unge- fähr einen Monat. Dann verpuppen sie sich. Die Puppe stimmt auch mit der o/eracea überein. Eier bekam ich ?/6, die Larven verpuppten sich */7 und Imagines schlüpften ?*=?®/r. Haltica saliceti WEISE. Auf Eichen in den südlichen Teilen Schwedens. Die Frassfiguren der Imagines sowie die der Larven sind gleich. Die Eier werden auf der unteren Seite der Blätter in Gruppen von 4—14 abgesetzt. Sie sind gelb, mit der Längsseite befestigt. Die Larve stimmt ganz mit derjenigen der o/eracea überein. Salzceti war vorher nicht o 1 Das Wasser darf nicht zu heiss sein. Bei 100” verändert sich leicht die Skulptur der Flügeldecken. 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. aus Skandinavien bekannt. Die mitteleuropäische guercetorum FOUDR. vermissen wir ganz. Haltica Engströmi J. SAHLB. (= /y/hri auct.). Wie hervorgehoben, ist die gewöhnliche Zyzhri Schwedens = bre- vicollis FOUDR. Einige Exemplare der echten /ythrz auct. wurden jedoch gefunden. Eine nähere Untersuchung der Originalbeschreibungen hat mir nun aber gezeigt, dass /ythri auct. nicht mehr diesen Namen tragen darf. Die be- schreibung AUBE’s ist zu kurz, um daraus zu schliessen, welche Art er vor sich gehabt hat. FOUDRAS (1) legt einige Penischaraktere zu seiner Beschreibung und damit muss die Art als Zythri (AUBE) FOUDR. bezeichnet werden. Er schreibt nun aber in seiner Diagnose: » Aedeagus breviter angulatus longitudinaliter bisulcatus, lateribus laevibus» und damit ist — sofort klar, dass seine Art nicht mit /yZirz WEISE sowie der anderen Verfasser identisch ist. WEISE sagt über seine »die | Seitenstreifen sind ziemlich weitläufig schräg gerieft». Viel- leicht ist dagegen seine /fruticola WEISE, die sich durch glatte Seitenstreifen auszeichnet, dieselbe wie /y/Arz (AUBE) — FOUDRAS. Haltica lythri WEISE muss also einen anderen Namen _ haben, und ich finde, dass die in dieser Zeitschrift 1913, von SAHLBERG beschriebene Engströmt dazu geeignet ist, ihn zu ersetzen. Der Typus seiner “7gstrémz war mir im Reichs- museum Schwedens zugänglich und an diesem und besonders seinem Kop. Apparat ist zu ersehen, dass es nicht anderes als /y/hri auct. ist. Der J Kopul. Apparat stimmt ganz mit | einigen schwedischen und französischen Exemplaren überein, und die Beschreibung macht es auch wahrscheinlich, dass es‘ dieselbe ist. SAHLBERG vergleicht sie mit ampelophaga, nicht | mit /ythrz, vielleicht durch die gewöhnliche skandinavische” Fehlbestimmung drevzcollis—Iythri. Indes besteht eine kleine Verschiedenheit in den Beschreibungen WEISE's und SAHL- BERG’s. WEISE gibt für seine: »angulis anticis (prothoracis) minimis, subcallosis» (l. c., p. 857). SAHLBERG aber schreibt: »angulis anticis distincte callosis porrectis». Gerade in dieser! Beziehung besteht aber auch bei anderen Verfassern eine gewisse Verschiedenheit und BEDEL (Fauna Coléoptères du bassin de la Seine T. 5, p. 181, 1889—1g01) erwähnt bei- N. A. KEMNER, DE SVENSKA ARTERNA AV SLÄKTET HALTICA. 165 _ spielsweise besonders die hervorstehenden vorderen Protho- racalecken als ein Kennzeichen der /yfre. Mir scheint, als ob diese Verschiedenheiten an besten dadurch bezeichnet werden, dass /yZhrz s. str. WEISE, als Engströmi var. Weise! n. nov. bezeichnet wird mit kleinen Vorderecken als Merkmal. Ich mache also folgende Auf- stellung: /ythri (AUBE) FOUDR. = fruticola WEISE Engströmi J. SAHLB. = /ythri auct. nec FOUDR. v. Weisei n. nov. = /ythri WEISE. (/ythré THOMSON u. a. = brevicollis FOUDR.) Nach SAHLBERG lebt Engströmi auf Spirea ulmaria. Er beschreibt die Larve (Ent. Tidskr. 1913, p. 268). In Über- einstimmung mit einigen älteren Verfassern gibt er an, dass die Antennen 3-gliedrig sind (eigentlich 2 gliedrig), die Maxillarpalpen 4-gliedrig (eigentlich 3-gl.) und dass die Abdo- minaltergiten 6 anstatt 5 in den Querreihen sind. Sonst stimmt auch diese Larve gut mit der der oleracea überein. Haltica Sandini n. sp. Diese Art bekam ich von Herrn E. SANDIN aus Göteborg, dem ich sie auch widme. Sie ist klein, etwa 4 mm lang, beim ersten Blick an o/eracea erin- nernd. Das zweite und dritte Glied der Antennen ist aber gleich lang und viel kürzer als das vierte. Der ¢ Kopul. Apparat (Fig. 9) erinnert ein wenig an den der salicet? WEISE. Das Spitzendrittel der Unterseite ist also ausgehöhlt, durch die hohen Innenkanten der Seitenstreifen begrenzt. Die Innenkanten konvergieren aber kaum und lassen beinahe die halbe Breite des ganzen Apparates als ein fast unskulp- tiertes Feldchen zwischen sich zurück. Die Seitenstreifen sind an der Mitte gerieft, an der Spitze ausgehöhlt. — Stirn- höcker von derselben Form wie bei o/eracea. Nach zwei dd und zwei wahrscheinlich zu denselben gehörenden mit ihnen eingesammelten 992 beschrieben. L-Typus im Reichs- museum Vetenskapsakademien, Schweden. Die schwedischen Eremotes- und Rhyn- colus-Arten mit Beschreibung von Rhyncolus Thomsoni. Von N. A. Kemner. Die Arten der Gattungen Zremotes und Rhyncolus sind gewöhnlich etwas schwer bestimmt und für die schwedischen Formen ist dies besonders darum der Fall, weil unser be- kannte THOMSON, trotz seiner grossen Verdienste für die Erforschung unserer Koleopterfauna im allgemeinen, gerade die Nomenklatur dieser Gattung durch eine Reihe neuer Na- men verwickelt hat. Von der Gattung Aıyncolus GERM. s. str. sind unsre Arten nach REITTER's Catalogus 1906 die folgenden: lignarius MARSH. = /atitarsis THOMS. = sulcirostris THOMS. cylindricus BOHEM. ? Thomsoni GRILL. — cylindrirostris THOMS. turbatus SCHONH. = lignarius GYLL. Zweifelsohne ist es berechtigt, die Arten Zazitarsis und sulcirostris THOMS. unter /gnarius MARSH. zu placieren. In seinem kleinen Handbuche 1885 hat ja THOMSON sie selbst eingezogen und nichts ist mehr davon zu sagen. Seine Art N. A. KEMNER: EREMOTES UND RHYNCOLUS IN SCHWEDEN. 167 cylindrirostris erwähnt er dagegen noch und gewiss hat er in dieser eine gute Art beschrieben. Wie GRILL schon zweimal hervorgehoben hat (Catalogus Coleopt. Scand. 1806, p. 306 und Wiener Ent. Zeitschrift 17, 1898, p. 179), ist diese nicht mit cylindrirostris OLIV. und also /gnarius MARSH. identisch, aber ebensowenig mit cylindricus BOHEMAN über- einstimmend. Er gibt ihr den Namen 7omsonz, beschreibt sie aber nicht. Wie aus REITTER’s Kataloge zu sehen ist, hat indessen seine Meinung bis jetzt noch keine Berück- sichtigung gefunden und cy/ndricus BOHEM. wird immer noch als in Schweden vorkommend angegeben. Um diesem von nun ab vorzubeugen, will ich hier die Art Z7homsonz durch eine vergleichende Beschreibung bekannt machen und ihre systematische Stellung klar legen. Rhyncolus Thomsoni. = cylindrirostris THOMS. Mit Zzgnarius MARSH. und Zurdatus SCHÖNH. nahe ver- wandt und in gewisser Beziehung zwischen ihnen eine inter- mediäre Art. Ihre Länge beträgt etwa 3 mm, also ungefähr dieselbe vie bei /enarzus, kürzer als Zurbatus. Sie weicht aber von beiden durch ihre kleine Breite ab. Halsschild an /ur- batus erinnernd, also nur mässig erweitert, mehr cylindrisch gleichbreit. Besonders bezeichnend ist, dass er nur unbedeu- tend enger als die Flügeldecken ist. Diese letzten sind mehr wie doppelt so lang als zusammen breit. 3 Exemplare der drei Arten zeigten folgende genaue Masse: lignarius Thomsoni n. sp. turbatus Grösste Breite des Halsschilds 1,8664 0,85 0,89 » » der Flügeldecken 1,1421 0,97 1,1907 » Länge des Körpess 1,9440 2,065 2,4786 Aus dieser Zusammenstellung geht hervor, dass 7hom- son? lang, gleichbreit und schmal ist und dadurch sowohl von Zonarius als von Zurbatus sich unterscheidet. Die An- tennen von Z%homson? stimmen mit den von Zurdatus nahe 1.68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. überein. Die Geissel sind dünn und auch von der Seite gesehen viel schlanker als die Keulen. Die Skulptur der Flügeldecken nähert sich mehr /zgrarzus MARSH. Die äus- seren Zwischenräume sind also ein wenig gekielt, der neunte dazu ein wenig erhaben. Alle mit sehr deutlicher, hie und da doppelter Punktreihe. Von Zurbatus, dem sie beim ersten Blick unter anderem durch seine glänzende braune Farbe am meisten gleicht, unterscheidet sie sich sofort durch den Flügeldeckencharak- ter, und gerade diesen hat THOMSON in seiner Originalbe- schreibung (Skand. Coleopt. 7, p. 342, 1865) hervorgehoben. THOMSON kannte zu dieser Zeit die wirkliche lignarius MARSH. nicht, die er später als /aktarsis und sulcirostris beschrieb, und verglich darum cylindrzrostris mit seiner flig- narius GYLL., die wir nunmehr /urdatus nennen. Von THOMSON wurde die Art in Schonen in einem dürren Ahornstumpfe getroffen, und ich beschreibe die Art nach vier von seinen Exemplaren. Typus im Reichsmuseum, Vetenskapsakademien, Schweden. Was die Art Zurbatus betrifft, will ich darauf die Auf- merksamkeit lenken, dass sie BOHEMAN als Autor haben muss. Sie wurde zum ersten Mal von diesem Verfasser in SCHONHERR’s Syn. Insect. 1837, 4, p. 1052, als /gnarzus MARSH. beschrieben. Später korrigiert der Verfasser (BOHE- MAN!) selbst in derselben Arbeit (l. c. 8, 2, p. 279) seine Auffassung und schlägt den Namen Zurdatus vor. Er (BOHE- MAN) schreibt allerdings Zurdatus SCHÖNH., aber mir scheint es doch, als ob sie Zurdatus BOHEM. heissen sollte. Die schwedischen Arten der Gattung Ahyncolus werden also nunmehr die folgenden sein: lignarius MARSH. = latitarsis THOMS. = sulcirostris THOMS. Thomsoni (GRILL.) KEMNER. = cylindrirostris THOMS. nec cylindricus BOHEM. turbatus BOHEM. = lignarius GYLL. N. A. KEMNER: EREMOTES UND RHYNCOLUS IN SCHWEDEN. 169 Was die Gattung Zremotes betrifft haben wir auch eine zweifelhafte Form, die THOMSON unter dem Namen #7#4d1- pennis beschrieben hat. Von REITTER wird diese Art als synonym mit scxlpturatus WALTL. betrachtet, was aber nach meiner Meinung nicht richtig sein kann. Leider ist mir der Typus nicht zugänglich. Exemplare aus der Dubbletten- sammlung THOMSON’s und von ihm selbst zum nitidipennis bestimmt, sind aber mit e/ongatus GYLL. übereinstimmend, und ich halte es für wahrscheinlich, dass seine Art unter diesen Namen zu unterbringen ist. Aus der Beschreibung THOMSON’s scheint es mir auch hervorzugehen, dass sie mit dieser nahe verwandt ist, vielleicht eine Lokalrasse dieser Art, während sie sculpturatus ferner steht. Das von REITTER für diese letzte besonders hervorgehobene Kennzeichen »Zwischenräume mit 2 Punktreihen» wäre sicher nicht THOM- SON entgangen, wenn es vorhanden gewesen wäre. Sculpturatus WALTL. muss also jedenfalls vorläufig aus unserer Fauna ausgeschieden werden. Dagegen kann als neu für Schweden die kleine, seltene Zuzctatulus BOH. angeführt werden. Vorigen Sommer traf ich diese Art in Anzahl mit Rhyncolus lignarius zusammen in dürrem Laubholz auf Gotland (Hejde ?/7 —ı8). Ebenso kann die aus Dänemark früher bekannte Brachytemnus porcatus GERM. alls neu ange- führt werden. Sie wurde von AHLROT auf Öland genommen, nach einem Exemplare in seiner Sammlung. Die schwedischen Arten der Gattung Ziremotes sind also: elongatus GYLL. =? nitidipennis THOMS. ater L. punctatulus BOHEM. Brachytemnus porcatus GERM. Notizen über schwedische Borkenkäfer. Von N. A, Kemner. Mit 4 Figuren. Die schwedischen Borkenkäfer sind im Auslande wenig bekannt trotzdem, dass unsere grossen Coleopterologen GYL- LENHAAL. THOMSON u.a. dazu beigetragen haben, sie bekannt zu machen. i Der Grund dazu ist zweifelsohne teils darin zu suchen, dass unsere diesbezügliche Literatur nicht Berücksichtigung gefunden hat, liegt aber teilweise darin, dass sie hinsichtlich der Nomenklatur noch zum Teil veraltet ist und mit den mitteleuropäischen nicht immer gleichen Schritt gehalten hat. Um nur ein Beispiel zu erwähnen, ist es auffallend, dass R. KLEINE in seiner sonst sehr verdienstvollen Arbeit »Die geo- graphische Verbreitung der Ipiden» 1912, p. 92 uns Pétyo- genes quadridens HART. abrechnet, während uns Zylastes angustatus HERBST zugeschrieben wird, trotzdem dass THOM- SON in seinem grossen Werk über die Käfer Schwedens die erste Art aus Skäne angiebt, über die letzte dagegen kein Wort sagt, aber die von KLEINE nicht erwähnte Art opacus ER. aus verschiedenen Gegenden angiebt. Im letzten Falle stützt sichKLEINEwahrscheinlich auf GRILL (Catalogus Coleopt. Scand. 1806), der unsere kleinste Æ/y/astes-Art fehlerhaft als angustatus HERBST gedeutet hat, im ersten ist es dagegen zweifelsohne ein Lapsus. Hinsichtlich einer insektengeogra- phisch sehr verwendbaren und interessanten Gruppe ist aber jede zuverlässige Angabe von Wert und jeder neue Fundort KEMNER: NOTIZEN UBER SCHWEDISCHEN BORKENKÄFER. 171 von Interesse und daher diese Notizen, die ich in den letzten Jahren zusammenbrachte. Scolytus laevis CHAP. = Zoevendali EGG.! Im Jahre 1916: wurde meine Aufmerksamkeit durch Herrn Prof. Dr. CHR. AURIVILLIUS darauf gelenkt, dass eine grosse Ulme in der Nähe der Königl. Akademie der Wissenschaften bei Fre- scati von Borkenkäfern schwer angegriffen war. Eine Unter- suchung zeigte, dass der Stamm des Baumes von dem grossen Ulmensplintkäfer (Sco/. scolytus F.) sehr geschädigt war. Die Zweige dagegen waren von einer kleineren Art befallen und die Bestimmung gab zum Resultat Scolytus laevis CHAP. Die Entdeckung dieser Art bei Stockholm ist von grossem In- teresse, besonders deshalb, dass dadurch die Nordgrenze der Verbreitung dieses Tieres um etwa 50 Meilen nach Norden verschoben wird. Und dass es sich hier um eine wirkliche Lokalität dieses Tieres handelt, zeigte sofort eine erweiterte Untersuchung in der Umgebung. Die Ulmen sind hier ziem- lich allgemein von demselben angegriffen und dürre Zweige hie und da in den Kronen zeigen die Spuren seiner Wirk- samkeit. Der bis jetzt nördlichste Fundort von /aevzs war Däne- mark, wo er schon im 1870—80 von LÖVENDAL gefunden und in seinen Verzeichnissen eingeführt wurde. Vor einigen Jahren wurde das dänische Material von dem Borkenkäfer-spezialisten EGGERS untersucht und er machte sofort daraus eine neue Art, die er Zoevendali nennt (Ent. Blätter 8, 1912, p. 203). In seiner Beschreibung bezeichnet er die Art als eine Lokalform und fängt seine Diagnose mit »Eccopt. laevi Chap. valde similis et affınis» an. Eine Unter- suchung der angeführten Kennzeichen hat nun gezeigt, dass sie höchstens eine Lokalvarietät vorstellen kann, jedenfalls aber keine besondere Art. Mein reichliches schwedisches Material habe ich um dieses feststellen zu können mit zwei Exemplaren aus Herzegovina und einigen aus Dänemark ver- glichen. Besonders die letzten, die mir Prof. Dr. J. E. V. Boas gütigst zur Verfügung stellte und in zwei Exemplare schenkte, sind deshalb interessant, dass sie zu demselben Material aus Töllöse gehören, von dem EGGERS seine Typen- 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. exemplare der Art Loevendali hatte. Eine nähere Unter- suchung des ganzen Materials hat mir gezeigt, dass die schwe- dischen Exemplaren genau mit denen aus Dänemark sowie aus Herzegovina übereinstimmen. Was nun erst die Grössenverhältnisse betrifft, kann ich nicht danach finden, dass die dänischen Exemplare besonders klein sind, und bezeichnend ist, dass das schwedische Material sowohl kleinere als grössere Stücke umfasst. Die genaue Masse einiger von meinen Exemplaren sind: 5" 2 Dänische aus Töllöse (Loevendali EGG.) 3.56 mm 3,67 mm Schwedische (Stockholm) (/aevzs CHAP.) 2:86. » SuM = 3:72 7 Dame > 3:94 » 3,99 » » 4,15 » 4,10 » » 4,26 » Aas ae Mitteleuropäische (Herzegov.) (/aevis CHAP.) 3,94 » 3,83 » Die Variationsbreite dieser Art ist also, was nur die Lange betrifft, grösser als die von EGGERS angegebene und der Wert dieses Charakters wird dadurch herabgesetzt. Hätte EGGERS ein grösseres Material gemessen, hätte er, wie ich glaube, sowohl kleinere wie auch grössere Stücke als die gegebene Masse 3—3,8 mm gefunden. Dazu führt er die doppelte Punktur des dritten Zwischen- raumes der Flügeldecken als Kennzeichen an. Diese dop- pelte Punktur findet sich aber in derselben Weise bei /aevzs CHAP. aus Herzegovina und es verhält sich genau in der- selben Weise mit den anderen Merkmalen vom Körper und von den Flügeldecken. Zum Schluss hebt er vor, dass beim ® die beim /aevis vertiefte Mittellinie des Scheitels nicht zu finden wäre. Mein 2 aus Dänemark und Töllöse zeigt aber diese Mittellinie, wenn auch unbedeutend schwächer als beim Exemplar aus Herzegovina und das schwedische Material zeigt dieselbe mehr oder weniger deutlich, am oftesten so wie beim Loevendalı. Alles in allem scheint aus diesem Vergleich hervorzu- gehen, dass Zoevendali EGGERS nicht als besondere Art be- trachtet werden kann und vielleicht nicht einmal als Varietät. n KEMNER: NOTIZEN ÜBER SCHWEDISCHEN BORKENKÄFER. 173 Was unsere schwedische /aevzs betrifft lebt er wie gesagt an der Ulme und in genau derselben Weise wie in Deutsch- land (Vergleiche H. WICHMANN, Ent. Bl. 5, 1909, p. 164). Bild 1 zeigt einen schwedischen Ulmenast mit dem charak- teristischen Muttergange in der Mitte. Der Muttergang im Bild 2 ist ein wenig missgestaltet und hat eine lange ge- bogene Rammelkammer. Solche kommen hie und da vor. Kemner phot. Fig. 1. Frass von Scol. laevis Cuar. Fig. 2. Ein unregelmässiger Mutter- !/a nat. Gr. gang von Sc. laevis CHAP. 1/3 nat. Gr. Fig. 3 zeigt die Frassspuren an einem alten, entrindeten Ast. Die im Splinte gehenden Puppenkammern sind beinahe das einzig bemerkbare. In Dänemark ist /aevis aus nicht bestimmtem Holz und aus Reisig, das unter anderem Erlenzweige enthielt, gezogen (LÖVENDAL) und dazu aus Eiche gemeldet (I. C. NIELSEN). Ich glaube aber dass auch in diesem Lande die Ulme als seine wirkliche Narungspflanze bekannt sein werde. Dass er 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. anderen Pflanzen leben kann zeigt eine Probesendung an die Landt- wirtschaftliche | Versuchstation. Im August dieses Jahres emp- fingen wir dieselbe Art aus Sma- land (Gisebo), wo sie als Schad- ling an jungen Birnentrieben gefunden wurde. Man hätte ver- muten können, dass dieser Schäd- ling Scolytus mali BECHST. wäre, aber die Exemplare (2 dd, ı 2) sind: #72evzs : CHAP. ~ Die = Art scheint also in Schweden schon eine gewisse Verbreitung ge- funden zu haben und ein Trans- port mit jungen Bäumen ist ja nicht ausgeschlossen. Scolytus scolytus F. Auch der früher erwähnte Fund von Kemner phot. Scolytus scolytus F. ist für die Fig. 3. Entrindeter Ulmenast mit schwedische Fauna von Interesse, ee da die Nordgrenze dieses Tieres Y2 nat. Gr. noch nicht festgestellt ist. Ich fand die Art bei Skokloster in Upland. Ihre Angriffe scheinen an den schwereren Teilen des Stammes lokalisiert zu sein. Der Angriff war schon be- endet. Die angegriffenen Bäume waren aber nicht abge- storben und es scheint, als ob erst die Mitwirkung von /aevzs eine tötende Wirkung haben würde. Scolytus Ratzeburgi Jans. Aus Falun bekam ich die interessante Nachricht, dass in den 1915 von Coleophora fu- scedinella ZELL. kahlgefressenen Birkenwäldern (Vergl. KEM- NER: Björksäckmalen och dess uppträdande 1915— 17. Med- delande frän Centralanstaltens Ent. avd. N:r 28, 1917) Sco- lytus Ratzeburgt JANS. aufgetreten sei, und diese Mitteilung ist deshalb von Interesse, dass sie dafür zu sprechen scheint, dass diese Art besonders entkräftete Bäume angreife. Die indessen auch in Schweden aut … en Mi en 2 er a ur us nn Ai A Tr ne —— KEMNER: NOTIZEN ÜBER SCHWEDISCHEN BORKENKÄFER. 175 Schwächung der Bäume, die die Entlaubung während der Vegetationsperiode mitbrachte, scheint in diesem Falle einen Angriff hervorgerufen zu haben. Pityophthorus glabratus EICHH. Ein Exemplar von dieser für unsere Fauna sowie, soweit es mir bekannt ist, für den ganzen Norden neuen Art findet sich in AHLROTS Samm- lung, laut Angaben auf Öland gesammelt. Geographisch ist dieser Fund von Interesse als bis jetzt der nördlichste. Pityophthorus pubescens MARSH (= 7arulorum PER- RIS). In seinen Opuscula Entomologica XV, p. 1601 publi- zierte THOMSON seiner Zeit einen Fund von dieser Art aus Gotland. Bis jetzt hat er in der Literatur keine Berück- sichtigung gefunden. Jetzt kann ich aber eine Bestätigung der Sache dadurch geben, dass in dem Materiale, das MJö- BERG 1904 auf Färön, eine Insel nördlich von Gotland, zu- sammenbrachte, ein Exemplar derselben Art sich findet. Das Exemplar wurde damals von J. SAHLBERG zu Zzshtensteini RATZ. geführt, aber meiner Meinung nach kann es nichts anderes als pubescens MARSH. (ramnlorum PERR.) sein. Es ist klein, nur 11/2 mm lang und zeigt deutlich die hautartig genetzte Furche der Flügeldecken sowie die anderen Merk- male dieser Art. Eine Bestätigung der Angabe THOMSON's scheint mir besonders interessant, weil die Verbreitung dieses Tieres sonst auf Mittel- und Südeuropa begrenzt ist. Cryphalus asperatus GYLL. = bzinodulus RATZ. Diese kleine Art, die bisweilen in eine besondere Gattung 77ypo- phloeus plaziert wird, ist im Gegensatze zu einigen von den früher erwähnten als eine nördliche Art zu bezeichnen. Sie wurde aus Schweden von GYLLENHAAL beschrieben und er erwähnt sie aus Västergötland. Später ist sie, was Schweden betrifft, in Smäland und Upland gefunden. Beim Experi- mentalfaltet ist sie nicht so selten an abgestorbenen oder kranken Aspen. Mann findet sie am meisten an mitteldicken, etwa dm-dicken Stämmen, selten an gröberen oder an dünnen Zweigen. Die Frassgänge sind ganz in der Rinde gelegen und erreichen niemals den Splint. Sie laufen dagegen ge- wöhnlich so dicht unter der äussersten Rindenschicht, dass 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. diese oft darüber zerbricht und die Gänge enhüllt. Fig. 4 zeigt Espenrinde mit Gängen und Fluglö- chern. Die Frassspuren sind unregelmässige, oft nicht einmal centimeterlange Gänge, die von einer klei- nen Rammelkammer aus- strahlen. Am ôftesten ge- hen nur 2 oder 3 von jeder. Selten werden es wirkliche Sterngänge. Die Fluglö- cher messen 0,75 mm. Die kleinen Käfer flie- gen im Vorsommer, nach- dem sie in verschiedenen Stadien überwintert haben. Larven und Puppen und einige Jungkäfer fand ich beispielsweise 7/19 1916 Kemner phot. aber auch erwachsene Lar- Fig. 4. Aspenrinde mit Gängen und Flug- ven 3/3 1917. löchern Me he egies GYLL. Ernoporus tiliae PANZ. Die Art ist bis jetzt aus Skane, Nerike und Stockholm bekannt. Zweifelsohne hat sie eine weitere Verbreitung, und ich habe sie in Östergötland und Upland gefunden. Ihr Auftreten ist rein sekundär und auch älteres Lindenreisig wird angegriffen. Ernoporus fagi F. Die Art ist von Skäne und Öland gemeldet. Ich fand sie in einigen neuen Lokalen in Skäne (Böke- berg, Näsbyholm) sowie in Blekinge (Sölvesborg, Bräkne Hoby). Hylastes opacus ER. Nach GRILL (Catalogus Coleopt. Scand. 1896, p. 307) ist unsere kleinste //y/astes-Art angu- status HERBST. Ein grösseres Material aus verschiedenen Gegenden Schwedens hat mir indessen gezeigt, dass sie opacus ER. ist, was auch seinerzeit die Auffassung THOMSON’s war. Angustatus HERBST. muss also vorläufig aus unserer Fauna gestrichen werden. Vielleicht haben wir aber auch diese? Eine neue Papilio-Art. Beschrieben von Chr. Aurivillius. Papilio Mörneri n.sp. Fig. ı. Körper einfarbig schwarz mit schwachem grünlichem Schiller. Flügel oben schwarz von Fig. 1. Papilio Môrneri Auriv. co. Grösse ?Jı. der Wurzel bis über die Mitte hinaus mit dunkelblauem öligem Glanze; Vorderflügel mit einem breiten, ganz geraden, etwas schief gestellten graugrünlichen Querbinde, welche vom Hinter- rande hinter der Mitte ausgeht, die Wurzel der Felder 2 und 3 sowie die Spitze der Mittelzelle bedeckt, ohne den Vorder- rand ganz zu erreichen, und etwa 9 mm breit ist. Hinter- flügel ohne Spur einer solchen Mittelbinde, am Saume abge- tundet und an der Rippe 4 sehr stumpf und kurz gelappt, nicht aber geschwänzt. Vorderfliigel unten schwärzlich mit 12 — 19208. Entomol. Tidskr. Arg. 40. Haft. 2—4 (1919). 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. einer gelblichen Submarginalbinde, welche sich vom Hinter- winkel bis zur Rippe 2 erstreckt und nach vorn allmählig breiter wird. Hinterflügel unten graugelb mit einer etwa 14 mm breiten, ganz zusammenhängenden schwarzen Mittel- binde, welche die Spitze der Mittelzelle und die Wurzelhälfte der Felder 2—6, sowie die Mitte des Feldes 7 bedeckt. Die? Rippen und eine kappenförmige Linie am Saume auch schwarz; am Innenrande im Felde Ib ein orangegelber Längsstreif, wel- | cher weder die Wurzel noch den Saum erreicht. Flägelspan- nung 108 mm. J Neumecklenburg. 1 d; von dem schwedischen Reisenden Graf BIRGER MÖRNER heimgebracht und dem Reichsmuseum in Stockholm überreicht. Diese hochinteressante Art steht gewissermassen in der | Mitte zwischen ?. Laglaizez DEPUIS und P. Toborot RIBBE: Von beiden weicht er durch die ungeschwänzten Hinterflägel und die fehlende Mittelbinde der Hinterflügeloberseite ab von Zoboroi ausserdem durch das Fehlen des gelben Anal: fleckes der Hinterflügeloberseite und die breite gerade Quer- binde der Vorderflügeloberseite. | Smärre meddelanden och notiser. Massuppträdande av Pyrameis cardui. — På annat ställe fauna och flora 1912) har jag i en uppsats om »Flyktingar och immigranter bland våra dagfjärilar och svärmare» givit en skild- ring av tistelfjärilns egendomliga vandringsvanor, hurusom den från sitt subtropiska hemland i Nordafrika och Sydeuropa så gott som årligen, oftast redan i mars, ger sig ut på vida flyktfärder, vilkas gång över Mellaneuropa man kunnat följa, och från vilka ofta smärre flockar drivas ända upp till de nordiska länderna, ja ända upp i Lappland och Finnmarken. Tistelfjäriln tillhör den invandrargrupp, som jag kallat »im- migranterna», vilka i motsats mot »flyktingarna», söka göra sig mera hemmastadda i vårt land och där alstra en ofta rätt talrik avkomma, men som det oaktat ej kunna helt införlivas med vår fauna, enär de i regel duka under för vintern. Någon verklig massförekomst av arten är, så vitt jag kan erinra mig, ej i Sverige antecknad, men sistlidne sommar synes den verkligen i Skåne uppträtt på ett sådant sätt. En av mina för entomologi intresserade elever, CARL Viktor BAYARD, har be- rättat. mig, att fjäriln i juli i sydvästra Skåne uppträdde så tal- rikt, att man på nära en mils sträcka från Höllviken till närheten av Vällinge och dessutom vid Ljunghusen under omkring 14 da- gars tid kunde se den i stor mängd längs vägkanterna, där den flitigt besökte Centaurea scabiosa, ofta samtidigt flera exemplar på varje stånd, och i ännu större massor fladdrade bland Cirsium arvense inne på de närliggande åkrarna. Exemplaren voro så sönderflugna eller åtminstone så avfjällade, att det var omöjligt att hitta ett enda oskadat individ, och det enda tillvaratagna exemplaret, den 19 juli fångat vid Vällinge, bär också vittnes- börd därom. Först långt senare, i september, såg meddelaren ett fullt oskadat ex. i en trädgård i Malmö. Aven en annan av mina lärjungar, STEN VINGE, har vid Bellevue invid Malmö sett starkt avflugna exemplar vid midsom- martiden och i september ett nykläckt individ. 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I919. Jag har ansett, att ett utförligare omnämnande av detta massuppträdande kunde vara av intresse, därför att arten i som- mar även nere i Mellaneuropa haft ett verkligt svärmningsår. I numret för den 19 okt. av »Internationale Entomologische Zeit- schrift» skriva ej mindre än tre författare, hrr WARNECKE, BRASTER och Kunze härom. Den förstnämnde omtalar, att fjäriln redan kring den 11 maj rapporterats från olika platser massvis upp- träda i Schweiz, några dagar senare visade den sig i Sydtysk- land, vid pingsttiden överallt i Mellantyskland och i slutet av maj och början av juni hade den nått Nordtyskland. BRASTER berättar om tistelfjärilns talrika förekomst i maj—juli vid Ingol- stadt och Nirnberg i Bayern, där under de senaste 10 åren en- dast spridda exemplar kunnat träffas, och anmärker, att även här alla ex. voro så avflugna, att de syntes honom värdelösa för hans samling. Det mest imponerande massuppträdandet har antecknats av Kunze, som dels iakttagit fjäriln i stor mängd i juni vid Bara- nowitschi i Västryssland men huvudsakligen vid byn Darewo. Byn har legat i ostfrontens eld och gått upp i lågor, och i rui- nerna frodas nu en yppig flora av Arctium-, Carduus-, Chrysan- themum- och Matricaria-arter. Bland dessa flög tistelfjäriln den II aug. i tusental och så tätt, att ofta 20—30 stycken samtidigt klängde sig fast på samma kardborrestånds blomkorgar. Sedd i detta sammanhang är uppgiften om massuppträdan- det i Vällinge, synes det mig, av större värde än den blotta notisens, och vi ha ett nytt vittnesbörd om att våra tistelfjärilar endast äro ett vagabonderande främlingsfolks sista spillror, som med dräkten i trasor efter långa vägars vedermödor förirrat sig hit upp. Ett fåtal avkomlingar ha de visserligen lämnat efter sig, varom de nykläckta septemberindividen vittna, men om några av dessa förmå uthärda vår nordiska vinters köld, är ju mer än ovisst. Malmö i okt. 1918. Einar Wahlgren. Nya fyndorter för skalbaggar. — Här angivas fyndorter, där skalbaggar insamlats av undertecknad, i den mån de avvika . från dem som angivits i THOMSONS »Skandinaviens Insekter». Bembidion minimum, ¥.— Hindås. Æydroporus Halensis, F. — Jonse- Vg. red, Vg. Harpalus Frölichii, SruRM. — Hydroporus griseo-striatus, DEG. — Borås, Vg. Törnskär, Stockh. Skärg.; Vä- Omorphron limbatum, F. — Borås, nerns Skärg., Varml. Ve. Hydroporus nigrita, F, (glabellus, Haliplus transversus, Tous. — Linasundet, Upl. Tu.). — Krämö, Stockh. Skär- gärd. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 101 Hydroporus melanarius, STURM. — Hindås, Vg. Hydroporus striola, GXLL. (vittula Er.). — Räppe, Smäl. Eriglenus abbreviatus, F.— Hindås, Vg. Laccobius minutus, L. — Vänerns Skärg. Värml. Helophorus tuberculalus, GYLL. — Askim, Vg. Helophorus eneipennis, THOMS. — Askim, Vg. Cafius xantholoma, GRAV. — Sand- hamn, Stockh. Skärg. Philonthus chalceus, STEPH. (succr- cola TH.) — Hindås, Ve. Remus cinerascens, GRAV. — Al- vesta, Smal. Gabius trossulus, NORDM. — Boras, Vg, Alvesta, Smal, Microsaurus lateralis, Fjäräs, Hall. Raphirus picipes, MANNH. — Hindås, GRAV.) — T Vg. Raphirus nigriceps, KR. — Hindås, Vg. Raphirus scintillans, GRAV. — Hindås, Vg. Othius myrmecophilus, KıEsw. — Göteborg. Leptacinus formicetorum, MÄRK. — Hindås, Vg. Stenus excubitor, Er. — Alvesta, Smäl. Stenus nicrassalus, Er. — Sand- hamn, Stockh. Skärg. Stenus melanarius, STEPH. (nigri- palpis TH). — Alvesta, Smal. Stenus impressus, GERM. — Hindås, Vg, Goteborg. Myrmedonia cognata, MARK. — Goteborg, Sandhamn, Stockh. Skärg. Baryodına succicola, TH. (sparsa 2 HEER). — Hindås, Vg. Baryodma bipustulata, L. (nitida GRAV). — Gotska Sandön. Polystoma obscurella, GRAV. — Sandhamn, Stockh. Skärg. Thiasophila angulata, Er. — Hindås, Ve. Gnypeta carbonaria, MANNH. (labi- lis ER.). — Göteborg. Dilacra luteipes, ER. — Hindås, Vg. Oxypoda lividipennis, MANNH. — Göteborg. Oxypoda vicina, Kr. (umbrata ER.). — Göteborg och Vänerns Skärg., Värml. Bessopora annularis, MANNH. (he/- vola ER.). — Göteborg. Acrotona aterrima, GRAV. — Släp, Hall. Acrotona pygm@a, GRAV. (obfuscata Grav.). — Svenljunga, Vg. Acrotona subsinuata, ER. (fimetaria Tn.). — Göteborg. Acrotona parva, SAHLB. (pilosiven- tris TH.). — Sandhamn, Stockh. Skärg. Acrotona orbata, Er. — Ullared, Hall. ö Acrotona orphana, Er. — Släp, Hall. Acrotona laticollis, STEPH. — Sand- hamn, Stockh. Skärg., Hindås, Vg, Alvesta, Smål. Ocalea picata, STEPH. (castanea ER.). — Göteborg, Sandhamn, Stockh. Skärg. Atheta luridipennis MANNH. (f70- ducta, REY.) — Göteborg. Atheta melanocera, THoMs. — Hind- äs, Ve. Atheta debilis, Er. — Alvesta, Smal. Atheta trinotata, Kr. — Göteborg. Atheta xanthopus, THOMS. — Göte- borg. Atheta pilicornis, THOMS. — Göte- borg. 182 Atheta divisa, MÄRK. (aridula TuHoms.) — Göteborg, Vänerns Skärg., Värml. Atheta zosteræ, THOMS. borg. — Göte- Liogluta microptera, THoMs. — Pixbo, Hindas, Vg. Liogluta oblonga, Er. — Göteborg. Liogluta longiuscula, GRAV. (um- bonata ER.). — Göteborg. Anotylus complanatus, ER. (depres- sus, GYLL.). — Hindås, Vg. Tachyporus solutus, ER. — Hindås, Vg. Tachyporus pusillus, Grav. — Hind- as, Vg. Conosoma fuscula, ER. — Pixbo, Vg. Olophrum fuscnm, GRAV. — Boras, Vg. ÆEtheothassa concinna, MARSH. — Hindas, Vg. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIQ. 5 Megarthrus sinuatocollis, BORSD. = | Fjärås, Hall. denticollis, | Megarthrus BECK. — Göteborg. Anisotoma humeralis, Tu. (cinna- | momea PANG). — Fjärås, Hall. Anisotoma punctulata, GYLL. — Göteborg. | Anisotoma furva, Er. — Hindås, Vg. Sciodrepa fumata, SPENCE (scitula, ER.). — Hndas, Vg. Trichopteryx intermedia, _GILLM. (lata, Marru.). — Hindås, Vg, Furusund, Stockh. Skärg. Trichopteryx brevis, MATTH. Hindas, Vg. Trichopteryx bovina, MOTSCH. — Hindås, Vg. 17. he yx cantiana, MATTHA (sufocata, HALID). — Göteborg. — i I Carl Herman Ostrand. Intressanta skalbaggfynd. — Ar 1918 i slutet av maj fore: tog undertecknad en resa till södra Öland för att studera skal- baggslivet där. En dag var jag nere vid södra Ölands udde där jag bl. a. fick tag i flera exemplar av Zmus hirtus L. Egen domligt nog fanns endast ett exemplar vid varje kospillning oc detta exemplar fanns alltid nerkrupet i jorden med endast de guldgula abdomspetsen synlig och i spillningens nordligaste hörn När jag cyklade tillbaka norrut, hade jag god nytta av den syd liga vinden, som var så stark, att jag, utan att använda peda lerna, åkte med en fart av fjärdingsvägen på 6 minuter. De var högtidligt att på detta sätt färdas fram över det vidsträckt alvaret, och jag hade alls inga tankar på att här finna nägre skalbaggar, torr och steril som “hela trakten var. Helt forvanac blev jag da att fa syn pa en stor skalbagge, som promeneradt tvärs över vägen. Jag bromsade så kraftigt jag kunde och hop pade av cykeln, så snart den saktat tillräckligt, och sprang till baka i lagom tid att fånga djuret just vid vägkanten. Min för våning blev ändå större när jag såg, att det var en Calosom art, Här funnos inga larver, ej ens någon växtlighet för larve att leva av, och Calosoman lever ju av larver. Inte heller kund: jag finna flera exemplar. Djuret var väl ute på sök efter någo att äta, men hur den förirrat sig till mitten av alvaret är © | | | SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 133 gåta, som jag ej kunnat lösa. Vid min hemkomst examinerade jag djuret och fann, att det var Calosoma reticulatum F. THom- SON uppger för denna »osäker lokal» och det enda förut i Sve- rige tagna exemplaret lär ha tagits som ett i Ystad landdrivet djur.! I Danmarks Fauna angives den som »meget sjelden: Kolding, Vejle», och REITTER uppger: »Westfalen, Mecklenburg, Pommern, Schlesien bis Oesterreich; dann am Nord- und Ost- seestrande, selten. Soll in Pommern mehrfach zahlreich unter Rübenkraut gefunden worden sein. Djuret är emellertid nu konstaterat funnet på Öland. C. H. Östrand. Främlingsfaunan i utländska skeppslaster. — I min lilla uppsats om den geophilid, Orphneus brevilabiatus (se ı:a häftet av Entomol. Tidskrift 1919), som påträffats i Zool. Riks- museets samlingar under etiketten: Dohuslän, WESTRING, uttalade jag den förmodan, att sagda myriopod troligen inkommit med tropiska växter till vår västkust. Den framstående coleoptero- logen Isaac B. ERICSON, numera bosatt i Hindås, som fäst sig vid denna uppgift, framställer i brev till mig en annan förkla- ring, som kanske har mera fog för sig, att djuren — de voro 4 stycken — antagligen hitkommit med någon transoceansk skeppslast, där de tillvaratagits av WESTRING. Han bestyrker detta sitt antagande med berättelsen om några naturforskare- minnen från gångna dagar. »Tullförvaltare NICKLAS WESTRING — skriver han — var en av min faders bekanta. Han arbetade som entomolog tillsammans med dåvarande landshövdingen O. I: Fânræus. När fartyg från utrikes ort anlände till Göteborg, var Westring alltid framme och gjorde sina undersökningar i skeppslasten, varvid han fick tag i många olika slags småkryp, som sedan undersöktes på landshövdingeresidenset tillsammans med FAHRÆUS och en apotekare EKEBERGH. Da jag 1885 bör- jade samla insekter, blev jag bekant med EKEBERGH, som mån- gen gång hjälpte mig till rätta med bestämningarna av fynden. EKEBERGH omtalade för mig, huru han ombord på ett fartyg från Medelhavet fick fatt uti en mängd skalbaggar, däribland Aleochara puncticeps, som ‘THOMSON sedan beskrev som svensk med Göteborg angivet som fyndort. På samma sätt torde WEST- RING fått tag i den omskrivna myriopoden, vilken dock lika litet som aleocharan därför är att anse som svensk.> — I ett senare brev tillägger han: »På sin tid (före 1890) insamlade jag en del till och med tropiska insekter i Mölndals Bresiljekvarn, vilka jag dels bankade ut ur de ihåliga bresiljestockarna, dels rökte fram med svavel. På så sätt fann jag bl. a. två scolopendrider, som 1 Ett exemplar förut taget på Öland, se årg. 1908, p. 47. Red. 5 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. jag härmed sänder till påseende. De kunna dock, fast de äro funna i Mölndal, lika litet som Orphnv@us och andra dylika läng- väga gäster, upptagas som svenska medborgare i var fauna.» Pa min fråga, om denna bresiljejord var tillräckligt fuktig for att lämna lämplig boplats at mulljordsinsekter, fick jag det besked, att det murkna bresiljeträet var ofta blandat med jord- substans samt att trästyckena eller stockarna vore ej sällan murkna invändigt och försedda med gångar eller rör mynnande utåt, vilka håligheter kunde vara fyllda med mylla. Dessutom fick detta murkna trä emellanåt ligga längre tider ute under bar himmel utsatt för växlande väderleksinflytelser och hade troligen även före inlastningen så legat. Bland fynden, som disponent ERICSON tillvaratagit i en dylik ihålig bresiljestock, befann sig även en levande vattenorm, Hydrophis bicolor (enligt STUXBERG’S bestämning), vilket ju tillräckligt talar för massans fuktighetshalt. De nämnda scolopendriderna äro, så vitt jag kan se, Scolo- | pendra morsitans L. och Cupipes brasiliensis HUMB. SAUSSUR. | Den erfarne insektkännare, jag nu anfört, har utan tvivel rätt uti, att man ej far till Sveriges fauna räkna alla sådana till fälliga gäster, som de nyss anförda eller deras likar. Blott sa- | dana, som sedan acklimatiserats, kunna erkännas som »svenska — medborgare». Häruti har nog felats av manga författare, ej minst THOMSON. Men omnämnandet av dylika fynd har ju alltid | sitt intresse, då därigenom spridningsvägarna för vissa kosmo- | politiska arter bliva mera uppenbara. Jönköping, juni 1919. C. O. von Porat. Sveriges Aneurus-arter. — Då jag nedskrev min uppsats | »Intressantare Celeoptera och Hemiptera iakttagna i Skedevi socken, Östergötland», införd i häftet 3—4 av Entomologisk Tidskrift 1918, och däri omnämnde fynd av Aneurus levis F. i nämnda landskap, kände jag väl till Mjö- BERG's utredning av de skiljande karaktärerna mellan den av — honom uppställda nya arten Åneurus tuberculatus och A. levis F. (Entomologisk Tidskrift 1903 samt »Ueber Aneurus | tuberculatus MjöB. und seine systematische Beziehung zum A. lœvis F.», Arkiv för zoologi V, n:r 11 [1909]). De Aneurus-individer jag tagit i Närke och Östergötland tillhörde enligt denna utredning tydligt A. levis F. Däremot hade jag icke kännedom om E. BERGROTH’s avhand- ling »Zur Kenntnis der Gattung Aneurus CURT.», införd i »Annales musei nationalis hungarici 1914». I denna av- handling, som d:r BERGROTH haft godheten tillsända mig, frångår | författaren sin först intagna ståndpunkt beträffande A. ‘wberculatus’ | Mjô8. artberättigande och framhåller, att A. tuberculatus och A. levis icke blott äro skilda arter, utan att de rentav, ehuru habi- SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 185 tuellt lika, icke äro särskilt nära besläktade. D:r BERGROTH gör emellertid i avhandlingen i fråga ett systematiskt beriktigande, enligt vilket en namnändring bör ske. Vid besök i British mu- seum har nämligen d:r B. haft tillfälle granska de båda typ- exemplaren av Fapricius’ Åcanthia levis och funnit, att båda tillhöra Åneurus tuberbulatus MJöB. Denna sistnämnda art bör därför bära namnet 4. levis F. Att giva den andra arten ett nytt namn är lyckligtvis ej nödvändigt, då d:r BERGROTH genom granskning av typexemplaret av Aradus avenius Dur. funnit, att detta tillhör den av MJÖBERG som Aneurus Yevis F. beskrivna. Denna sistnämnda bör sålunda heta A. avenius Dur. De svenska arterna av släktet Aneurus och deras hittills kända utbredning i vårt land äro sålunda: Aneurus avenius Dur.: Östergötland, Närke. Aneurus levis F.: Öland. Anton Fansson. Tvestjärten som skadedjur a preparerade fjärilar. — I häft. I 1918 av denna tidskrift omtalar direktör ORSTADIUS ett par av honom iakttagna fall av skadegörelse å preparerade fjärilar, förorsakad av ovannämnda djur. Med anledning härav vill jag också omnämna mina mindre angenäma erfarenheter av tvestjärten som skadedjur. Jag har under flera somrar haft obe- haget att få en del nyspända fjärilar fullständigt eller delvis upp- ätna av tvestjärtar, vilka synas med stor förkärlek uppsöka de med fjärilar försedda spännbrädena. Enligt min erfarenhet är tvestjärten ett mycket vanligt skadedjur i detta fall. E. Welander. Massuppträdande av en småfjäril, Crambus perlellus Sc. — Under några dagars vistelse i Närke, Tångeråsa socken, i början av juli månad 1917, varvid entomologiska utflykter före- togos i trakten, iakttog jag bl. a en småfjäril, som under en vandring över en med lågt gräs och Aumex beväxt akervall svärmade upp framför ens fötter i stora »moln» för att efter några meters flykt åter slå sig i ro bland gräset. En del ex- emplar infångades, och visade sig samtliga tillhöra en och samma art, nämligen Crambus perlellus. Arten är bestämd av P. Be- NANDER. Vore intressant få kännedom om orsaken till denna fjärilarts så enorma frekvens. Kan det möjligen bero på den torra och regnfattiga sommaren, som kanske varit gynnsam för larvernas utveckling? Det är emellertid klart, att gräsväxten måste lida ett avsevärt avbräck under en sådan härjning, helst som den torra väderleken ej kunnat ge den någon kraft att stå emot angreppet. E. Welander. 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. En iakttagelse rörande äggläggningen hos Nemeobius i L lucina L. — Under en entomologisk exkursion den 28 maj 1917 i Rumskulla hade jag bl. a. nöjet fa se en äggläggande hona av Nemeobius lucina IL. De gulvita äggen avlämnades pa under- — 2 sidan av bladen av Anemone nemorosa, ett eller två under varje het av de med ägg försedda zemorosa-bladen, är det tydligt, att även den sistnämnda utgör larvens näringsväxt. E. Welander. Sällsynt fjäril. — I början av september 1917 observerade jag under en resa från Fliseryd till Mönsterås ett individ av Pyrameis cardui IL. Fjäriln besökte blommorna av Leontodon autumnalis, som fanns växande vid vägkanten. Som jag gärna — önskade den, gjordes ett fångstförsök, som tyvärr misslyckades, enär jag ej hade haf till hands. En ?yramers atalanta L. sags vid samma tillfälle. Cardui-fyndet erinrar mig om massuppträ- dandet av denna art 1903 i Rumskulia, och torde det vara an- — märkningsvärt, att jag under den långa mellantiden ej påträffat den någonstädes. E. Welander. Fjärilfynd. — Såsom bidrag till kännedomen om vär fjäril- fauna torde följande redogörelse. för några under de senaste somrarna gjorda fynd förtjäna offentliggöras. Det mest anmärkningsvärda av dessa tyckes mig Zydroecia | petasitis DeLD vara. Den är nämligen enligt SPULER ej funnen närmare än vid Kassel i mellersta Tyskland och för övrigt i England, sydöstra Tyskland, Österrike, Ungern, Rumänien och Altai. Den 12 maj 1918 fann jag den först som larv vid Bjärred 1 bladskaften av Petasites officinalis. Sa gott som vartenda skott | var angripet av ungefär 1 cm. länga larver, vilka den 1/6 hade — nått en längd av över 40 mm. och då levde nere i rotens översta del. Den °/s hittades där såväl fjärilar som levande puppor, vilka kläcktes °/s—”/s. Arten angives vara lokal. Detsamma tycks gälla om ett par pa Phragmites communis levande. Denna växt förekommer inom Borgeby socken utom i Lödde å och kring dess utlopp i Öresund i en del sanka hålor, belägna på några hundra meters avstånd från varandra. I en sådan har jag i slutet av augusti 1918 funnit flera exemplar av Nonagria dissoluta ‘TR. var. arundineta SCHMIDT, närmast funnen vid Köpenhamn, i en annan dylik håla flögo i mängd dd av den förut vid Ystad tagna Calamia phragmitides HÜBN. samt den från Öland och Småland kända Chilo phragmitellus HÖBN., blad. I för mig tillgänglig litteratur uppgives näringsväxten vara _ endast Primula veris. Då denna växt ej fanns i omedelbar när- - SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 187 alla tre förgäves eftersökta på de andra liknande lokalerna. Må- hända ligger förklaringen däri, att de kommit till området så nyligen, att de ej ännu hunnit spridas till alla lämpliga lokaler. Därför talar den omständigheten, att Phragmites är ganska ny på orten. För 25 år sedan skall den nämligen ej ha funnits växande nägonstädes inom socknen. Pa samma växt togs !!/ 1918 ett exemplar av den för faunan nya Cosmopteryx lienigiella Z. Bland vid Mönsterås växande vass flög 126 1917 Schoenobius gigantellus SCHIFF. synnerligen talrikt, förut tagen 1 Skåne vid Ivösjön. En annan näringsväxt för ett par för Sverige nya arter är Sarothamnus scoparius. Bland denna har jag vid Toarps by 1 nordöstra Skane tagit Depressaria assimilella ‘TR. i juli 1916— 1918 samt Anarsia spartiella SCHRK och 7rifurcula tmmundella 7. 2,1917: Följande ı4 arter äro icke heller förut anmärkta för värt land. Tephroclystia denotata Hrn. Ej sällsynt i Benestad som larv i fröhusen av Campanula trachelium och perszcifolia. Dessas blomkrona skrynklar sig vid vissnandet samman till en strut över blombottnen, och inom denna strut har jag alltid funnit den unga larven. Senare äter den sig in i frukten och lever av de omogna fröna..— Tortrix (Cnephasia) longana Hw. Benestad 197, 16/7 1917. — Phalonia fluvociliana Wiik. Benestad °% 1917. — Euxanthis alternana STPH. Tämligen vanlig i Benestad i slutet av juni och i juli. Anses av SNELLEN vara en var. av straminea Hw. — Argyroploce nigricostana Hw. Ett exemplar tillhörande var. remvana H. S. i Dalby ??/6 1918. — Semasia candidulana Nock. Borgeby !/s 1918, manga exemplar. — Depressaria pur- purea Aw. Borgeby 7/4 1916. — Xystophora lutulentella Z. Bene- stad ?2/&6 1916. — X. afrella Hw. Benestad 16,7, ?07 1017. — Mompha lacteella STPH. Benestad *°7 1918. — Tebenna stephensi Str. Benestad *4/7 1916. — Elachista paludum FREY Borgeby ”/ 1918. — E. cerusella Hen. Borgeby 1 mängd i slutet av maj och i juni samt i aug. 1918. — Æ. friatomea Hw. Ystad /7 1917, Benestad °®/s 1916. Vidare lämnas här nedan en uppräkning av några arter, som förut anmälts tagna någon gång i Sverige men annorstädes än i Skane, där jag anträffat dem. Agrotis castanea Esp. Ystad 29's 1916. — Tephroclystia trisignaria H. S. Ystad, larver pa Pimpinella. — Donacaula mucronella SCHiFF. Benestad Ÿs 1917, 26/7 1918. — Scoparia cembre Hw. Benestad ?5/g, 1/7 1917, 79/7 1918. — (Rhodophea marmorea Hw., enligt Sv. Insektfauna en gang träffad vid Kullen, förekommer under juli månad talrik i Benestad pa ett ställe, där det är gott om Prunus spinosa.) Hysterosia tnopiana HW. Borgeby ?7 1918. — Epiblema hübne- riana Z. Benestad *°7 1918. — Æpigraphia steinhellneriana SCHIFF. 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I919. Kågeröd *°/4 1916. — Hoffmannophila pseudospretella Srv. vanlig j hela sommaren i Benestad och Borgeby. — Anacampsis anthylli- della HBN Benestad i mängd. — Cataplectica fulviguttella Z. Bene- stad T8 1916. — Stenolechia albiceps Z. Örkelljunga 7 1918. — Orthotelia sparganiella Tunes Benestad 3,3 1916, Borgeby 3% 1918. — Roesslerstammia erxlebeniella F. Benestad ”?/1, °s 1916. Tischeria dodonea Sir. Kågeröd. Per Benander. Nya fjärilsfynd i Jönköpingstrakten. — Anthrocera exulans Hocuenw. 'Tenhult, sommaren 1918, C. E. MAGNUSSON. — Diloba coeruleocephala 1. Jönköping, Björkliden 1918, HARALD GISLEN. — Agrotis corticea HB. Jönköping, Björkliden 1918, HARALD GIsLEN. — A. prasina F. Jönköping, Björkliden 1918, HARALD GisLEn. — Miselia oxyacanthæ WL. Jönköping, Björkliden 1918, HaRALD GisLÉN. — Helotropha leucostigma He. Tenhult 1918, C. E. MAGNUSSON. — Calamia lutosa HB. Jönköping, Björkliden, HARALD GisLEn. — Domolocha fontis Tusc Tenhult 1918, C. E. MAGNUSSON. — Hypena proboscidalis L. Bärarp 1916, C. E. Mac- nusson. — Æugonia (= Ennomos Fr. hos SPULER) erosaria BORKH. Jönköping 1918, HARALD GISLÉN. — Zimera pennaria L. Jön- köping 1918, HARALD GISLEN. De flesta bestämningarna äro godhetsfullt med vanlıg tjänst- villighet gjorda av professor ALB. ‘TULLGREN. Beträffande förekomsten är ju Anthrocera exulans en avgjort nordlig art, att densammas anträffande i Jönköpingstrakten be- styrker den gamla iakttagelsen om Smäland säsom ett Norrland mitt i Göta rike. Ä andra sidan dyker en sådan rar sydlänning upp här som Calamia lutosa, vittnande om att Småland dock är ett landskap i södra Sverige. Det omnämnda Calamia-exem- plaret togs av kand. GisLÉNn, liksom de övriga av honom här anmälda fjärilarna, vid sentida håvning å blommande hundkäx- bestånd. — Av andra förut från trakten kända fjärilar har Anarta cordigera anträffats även i Ljungarumsskogen, Perconia strigillaria vid "Tenhult och Mesoleuca albicillata vid Bärarp. Jönköping i februari 1919. C. O. von Porat. Nägra för Halland nya Coleoptera. — Förutom mina förut lämnade meddelanden i denna tidskrift (häft. 1—1915 och 2— 1916) vill jag tillfoga följande för landskapet nya arter, som av mig påträffats under somrarna 1916—1918. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 189 Amara spreta DEJ. — Halmstad. Magdalinus barbicornis LAIR. — Philonthus succicola 'THoMSs. — Halmstad. D BEN ; G Hal Longitarsus succineus FOUDR. — er pusillus GYLL. — Halm- Nyärs åsen, Halmstad. stad. Dasytes subeneus SCHÖNH. = Halm- Phyllotreta viltula REDTB. = Halm- stad. stad. . Hypophioeus linearis Far. — Halm- Psylloides cucullata IrriG. — Halm- stad. stad. Apion sanguineum DE GEER. — Be Bitte Skedala Cryptocephalus querceti SUFFR. — Apion Gyllenhali KirBY. — Halm- Halmstad, Nyärs åsen, Drängse- Stad red. Sitones punctiger Tuoms. — Halm- Chrysomela sanguinolenta IL. — stad. Halmstad. Ifrägavarande arter finnas icke upptagna i GriLL’s Cata- logus Coleopterorum såsom förut kända från Halland och ej heller har jag, vid genomletande av denna tidskrift från 1896 t.o. m. 1918, funnit några meddelanden om att de skulle vara funna där. Lund den 10 april 1919. Sigurd Hermanson. Meddelande om myskbockens, Aromia moschata, vistelse- ort. — I »Skandinaviens Insekter», häfte 1, Coleoptera av THOMSON omnämnes, att Aromia moschata vistas pa pil. G. ADLERZ säger i sin bok »Svenska Skalbaggar» pa tal om Aromia moschata, att »larven lever i gamla murkna sälg- och pilstammar». Som ett bevis pa, att nämnda trädslag icke nödvändigt äro de enda, som tjäna myskbocken till vistelseort, har undertecknad velat meddela efterföljande. Sommaren 1916 hittade jag för första gången några ex- emplar av nämnda skalbagge på en björk (i Kållereds socken, Västergötland). ‘Trots att det i närheten fanns gott om både pil och sälg, har jag icke någon gång anträffat Aromia moschata annat än på denna enda björk. Varje sommar (från 1916) har jag nämligen sett efter dem på pil och sälg ävensom på aspar. Myskbocken har, som sagt, endast visat sig på den björk, där jag första gången anträffade honom. Vanligen ha de hållit till i en spricka i barken, där trädsaft sipprade fram. Antalet skal- baggar synes ock ha ökats år från år (sommaren 1916 Sågos sålunda endast 5—6, 1917 10—15 och sistförflutna sommar (1919) ej mindre än 30 stycken). Larverna ha anträffats i denna nu omnämnda björk och det gäller om dem liksom om imagines, att de icke, trots upprepade 190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1919. försök, av mig kunnat anträffas vare sig i någon pil eller sälg eller i någon annan björk inom Källereds socken. I Lindorme, Halland, sagos däremot, sommaren 1918, Aromia moschata uppträda såväl på pil som på björk. Uppsala i oktober 1919. u bör Folke Kinnmark. RAR A ee Svenska entomologer till London? — I styrelsen för Svenska Linne-sällskapet har nyligen Prof. E LÖNNBERG framlagt ett av herr F. Bry« gjort och av Prof. Cur. AURIVILLIUS till- styrkt förslag, enligt vilket en kommission av svenska entomolo- ger skulle på sällskapets bekostnad sändas till London för att på ort och ställe studera de 1 Linnean Societys ägo befintliga insekt- typerna. Avsikten vore att genom jämförelse med svenskt insekt- material kunna upplägga en Neotypsamling. Denna skulle äga en särdeles stor betydelse för utredandet av de svenska insekter- — nas nomenklatur. Styrelsen lär ha med intresse tagit del av detta förslag och lovat att då tillfälle yppar sig söka realisera förslaget. le u a u Svensk entomolog i holländsk tjänst. — D:r Erık Myjo- BERG. är sedan i våras anställd som zoolog vid den holländska försöksstationen i Deli på Sumatra. Understöd. — Av Xegnells zoologiska gåvomedel har K. Ve- tenskapsakademien tilldelat redaktör ANTON JANSSON i Örebro ett understöd av 350 kr. för entomologiska studier i Böda socken à norra Öland samt folkskolläraren Oskar RINGDAHL 400 kr. för studier av diptera på Gotland. Ur Fonden för Skogsvetenskaplig Forskning har assistenten vid Centralanstaltens för jordbruksförsök entomologiska avdelning d:r N. A. KEMNER erhållit ett anslag å 700 kr. för studier rö- | rande longicornernas utveckling. Dödsfall. I november avled f. d. provinsialläkaren H. NOR- DENSTRÖM 1 Linköping. För tidskriftens läsare torde han vara känd genom sina talrika bidrag till kännedomen om Sverges pa- rasitsteklar. tos Entomologiska Féreningen i Stockholm i finnas till salu: Uppsatser i Praktisk Entomologi, 1—23 (1891—1914) med statsbidrag utgivna av Ent. began i Stockholm, pr Bas. kr. Nr. 28 Då minst 10 årg. köpas, erhållas de till ett pris av 50 Ôre pr årg. =. Lampa, Sven, Förteckning över Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera TN pay ae ee Te SO … GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok SR GAR — _ — —, Förteckning över Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. ‘Tva delar, häftad . kr. 8: — (6: —) Exemplar tryckta på endast ena sidan, avsedda till etikettering, eller interfolierade, kr. 1: 20 dyrare. Svensk Insektfauna: 1. Borstsvansar och Hoppstjärtar. Aplterygo- genea av EINAR WAHLGREN . . . > —: 75 2. Rätvingar. Orthoptera av CHR. AURIVILLIUS RR) 0) Der C Be (0209 3. Sländor. dre i Oumar av NINGEN SJÖSTEDT Sppl) er nn 2 Se 8. Nätvingar. Veuroptera, 1. Planipennia av RAC INIÖ BERGE tte see tue) a Ue » —: 50 9. Skalbaggar. Coleoptera. I. Växtbaggar. Ave CHR) AURIVILEIUS N 27.0.0, % 22 “kr. 2° — (1760) to. Fjärilar: Lepidoptera, II. Smäfjärilar: 1:sta familjegruppen: Mottfjärilar (yr re Med 4 pl. Av EINAR WAHLGREN . . 5 kreu:25 ET. ue Diptera. 1. Orthorapha. 1 Ne emo- namie att: U -gıke; st A CIE © Po 10 kr: 23025 (1:65). 2. Brachycera, Fam. 14— 23, kr.—:75. Pant 24, kr) 75: Fam. 25 26, med. repi- ster över Drachycera, kr. —:75. 2. Cycla- OPA u; Aschiıza, Kam. 1. kr. —: 855 2— 4. kr) 2020612. kriea: — (1:50),.13— 20 kr. 3: — (2:25). Av EINAR WAHLGREN. 13. Steklar. ZZ/ymenoptera. ı. Gaddsteklar. Adtileata: Ban. hse ke To. Fam. 27 kr. — 375. Kam. ee (2 uppl.) kr. 1: 20 (0: go), Pate 7 Kt. = #50." Pam.:'8, med: 7eossier över Aculeata, ‘Fam. 1-8, kb - 250, % Guldsteklar, Zubulifera, kr. —: 25. Av CHR. AURIVILLIUS. 13. Steklar. AMymenoptera. 4. Växtsteklar. Phytophaga. Fam. Zydide, Siricide och Tenthredinide (e. p.) Av Asp. TULLGREN . ® —: 75 Svensk Spindelfauna: 1 och 2. Klokrypare, Chelonethi och Läcke- Spindlar, Phalangidea av ALB. TULLGREN . . . 2 230 Siffrorna inom klammer ange pris för medlemmar av föreningen. Alfabetiskt Register till Entomologisk Tidskrift arg. 11—30 (1890-1909). Pris 3 Kr. (För ledamöter av Ent. Foren. 2 Kr.) | Rekvisitioner böra ställas till Professor Chr. Aurivillius, postadress | endast: Veienskapsakademien, INNEHÅLL AURIVILLIUS, CHR., Gottfrid Agaton Adlerz + (med porträtt).….. WAHLGREN, EINAR, Über drei Zetterstedt'sche Geometriden ._.......... JANSSON, ANTON, Die Arthropodenfauna der Eichhörnchennester....-- MJÖBERG, E., Preliminary description of a new family and three new genera of Mallaphage zn. 2 a IL SEE RCE eee 93 LJUNGDAHL, D., Nagra puppbeskrivningar (forts.) ---.- ot HSE Er ER 96 NORDSTRÖNM, F., Bidrag till kännedomen om Sveriges dagfjärilar (forts.) 120 KEMNER, N. A., De svenska arterna av släktet Aaltica ..-.......-------- 143 — —, Die schwedischen Zremotes- und XAyncolus-Arten etc... 166 — = Notizen über schwedischen Borkenkäfer ..........-----.-------2------ 170 AusiviLLıus, Cur., Eine neue Pañiho-Art ea 177 Smärre meddelanden och notiser: Massuppträdande av Pyramers . cardui. — Nya fyndorter för skalbaggar. — Iutressanta skal- baggfynd. — Främlingsfaunan i utländska skeppslaster. — Sve- riges Aneurus-arter. — Tvestjärten som skadedjur à prepare- rade fjärilar. — Massuppträdande av en smäfjäril, Crambus perlellus Sc. — En iakttagelse rörande äggläggningen hos Nemeobius lucina L. — Sällsynt fjäril. — Fjärilsfvnd. — Nya fjärilsfynd i Jönköpingstrakten. — Nagra för Halland nya Cole- optera, — Meddelande om myskbockens, Aromia moschata, vistelseort. — Svenska entomologer till London? — Svensk entomolog i holländsk tjänst. — Understöd. — Dödsfall. ___... 179 Föreningens sekreterare: Fil. Dokt. ABR. ROMAN. Vetenskapsakademien. Föreningens kassaförvaltare: Direktör Justus CEDERQUIST. Kommendörsgatan 15, Stockholm. Alla meddelanden rörande tidskriftens distribution ställas f. o. m. 1919 tll: Entomologisk Tidskrifts Redaktion, Experimentalfältet. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att snarast möjligt därom underrätta redaktören. Föreningens medlemmar erhålla gratis Centralanstaltens Entomo- logiska avdelnings samt Skogsförsöksanstaltens entomologiska labora- toriums skrifter direkt från institutionerna. Postadress: Experimental faltet. Utgivet den 29 december 1919. Distribueras inom 14 dagar efter utgivningsdatum. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM FYRTIOFÖRSTA ÅRGÅNGEN 1920 UPPSALA 1921 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Häftet I tryckt den 19 juni 1920 » 2—4 > » 12 jan. 1921 Redaktör och ansvarig utgivare: Prof. ALB. TULLGREN, Experimentalfältet MR ta ees INNEHALL Bryx, FELIX, Zur Nomenklaturfrage der schwedischen Argynnis TORE Eee en eg SESS (CIN P20) EsBEN-PETERSEN, P., Nogle Plecopterer fra Lappland................-- » 159 FALKENSTROM, G., Coleopterologiska anteckningar. 1—2 ............ 2133 Jansson, ANTON, Coleopterologiska bidrag. 1—3.__.__--.-.-.----------- RS * Lyunepant, D., Ett osvikligt särmärke mellan honorna av våra DAC IE) ADS ATT ERS os leet ne er es AE RENE 35152 BErDErADN ORSA 22a Selma 222... 2. 2... ne TAN MALAISE, RENE. Beiträge zur Kenntnis schwedischer Blattwespen » 97 - MucHARDT, H., Meddelande om myskbockens, Aromia moschata, VISTELSE Olt estes SE EI a TEEN ENTE ORLY » 164 DOS A ern m ne N Se Se Er » 165 NORDSTRÖM, F., Fjarilfynd us ORSTADIUS, ERNST, Några intressanta fjärilfynd i Härnôsandstrakten » 160 BEDARIIONEN, Skanskalskalbagefynd 2... u 1e 2 » 164 Le SN SLU e eh By Te Vl na en ea ee ee nie » 164 me Be Eee Ee » 164 er Wtnanmingar. och forordnande 2. ie » 164 RE DOM Oi ee ee TA » 165 RINGDAHL, O., Neue skandinavische Dipteren ....-..-------------------- oul BPI A BR aide MNVordensirom nl een » 139 re on var, "Claes Grill foe Ro nn a2) Aa TULLGREN, ALB., Två bortgångna norska entomologer » 144 NDR, Kjärlnotiser fran sida and: 22.230.002 7 22222 2: 157 One COCLMOUILA ESB. tes EE nn 9: 159 WAHLGREN, E., De europeiska polaröarnas insektfauna ......--......- » I Bere up EL ee er eben ean ren PROPRES » 163 Litteratur: BERGROTH, E., Finsk entomologisk litteratur 1914—18 ............... er DAHLGREN, K. V. Ossıan, Ref. av ÄArftlighetslära av Nils von VOUS te Tee EIN N 1. » 149 LUNDBLAD, O., Ref. av Svenska insekter av ALB, TULLGREN och NPA RUIN) Aces ee nr on sad De A TULLGREN, ALB., Ref. av Danmarks Fauna. Vol. 24. Cikader av DES na Rs Ahem ee TSO ÄHLANDER, FR., Svensk entomologisk och arachnologisk litteratur för aren 191617 sn ee Föreningsmeddelanden: Meddelanden frän Entomologiska Sällskapets i Lund förhandlingar. 7. Sammankomsterna ®/2, *4/s,. 16/10, och *ız 1915; 19/2, 5/6, Mio och 75/11 1916; 74/2, 5/5, ?Yıo och "si 1917; 1/2, 2/6 och. 22/11 1918; As, 10/6 15/20 och "haltgag "22 Entomologiska föreningen i Stockholm. Sammankomsterna !*/ıo och !ı2 1918; ®/s, 2/5, ?"/5, "75, "4/10 och ‘8/12 1919 ...... Arge. 41 © 1920 Häft. 1 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN MAR 23 1971 AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM UPPSALA 1920 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Entomologisk Tidskrift som utgifves av Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhållande länk mellan vårt lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Vetenskaps-Akademien, laborator I. Trägårdh, Lidingö villastad, samt undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. | Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Professor Albert Tullgren, G. A. -BENTALL res NATURALIEHANDEL Dudley House, Southampton Street, Strand, London, England Önskar köpa Skandinaviska Rhopa- locera och Heterocera (Sphingidae) ävensom fägelägg. På skriftlig begäran sändas kost: nadsfritt prislistor på paläarktiska och exotiska lepidoptera, fågelägg, böcker och apparater. Korrespondens på svenska, engelska, franska eller tyska j 4 € 4 De europeiska polaröarnas insektfauna, | dess sammansättning och härkomst. Av Einar Wahlgren, Med de europeiska polaröarna åsyftas här Jan Mayen, Beeren Eiland, Spetsbergen, Franz Josefs land och Novaja Semlja. Islands insektfauna är icke av arktisk natur, om också frågan om dess härkomst nära sammanhänger med här behandlade spörsmål, varför den nedan endast i förbigående skall vidröras. Frågan om de europeiska polaröarnas biogeografiska ut- vecklingshistoria har blivit mycket olika besvarad. Här gäller närmast spörsmålet: ha dessa öar fått sin insektfauna över havet från de omgivande kontinenterna, eller ha insekterna utbrett sig till den arktiska övärlden över forna landbryggor? I sitt arbete över »Insektlifvet i arktiska länder» [2] har AURIVILLIUS diskuterat denna fråga rörande Spetsbergen. Efter att skälen för och emot blivit vägda, sammanfattas re- sultatet i följande försiktiga form: »Tills vidare och intill dess det visat sig, huruvida de på Spetsbergen inhemska in- sekterna kunna återfinnas i Finmarken, anser jag, särskildt med hänsyn till växtvärlden, bäst att antaga den af Norden- skiöld, Nathörst och andra framställda hypotesen om en land- förbindelse med Skandinavien, men med den modifikation, att klimatet, så länge den fanns, varit nog strängt att för- hindra de ömtåligare formernas invandring. Skulle det där- emot visa sig, att Spetsbergens insektformer ej återfinnas i det arktiska Europa, så synes det mig vara föga troligt, att den ifrågasatta landforbindelsen förefunnits. Växtvärldens likhet finge då på annat sätt förklaras.» Här är således blott I — 20108. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Haft. 1 (1920). 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. fråga om en landbrygga från Skandinavien över Beeren Ei- land till Spetsbergen. I en senare avhandiing [3] om Lepidoptera och Coleop- tera, insamlade under NATHORSTS och KOLTHOFFS polarex- peditioner 1898 och 1899, synes AURIVILLIUS något mera deciderat luta åt den åsikten, att Spetsbergen erhållit sin in- sektfauna över havet, sedan ögruppen fätt sitt nuvarande isolerade läge. Förf. diskuterar särskilt humlors och fjärilars frånvaro på Spetsbergen, oaktat dessa insekter i andra hög- arktiska länder, särskilt i norra Grönland, visat sig kunna uthärda ett klimat minst lika hårt som Spetsbergens, och fortsätter: »Da däremot Finmarkens humlor och fjärilar ej spridt sig till Spetsbergen, synes mig detta vara ett bevis för, att någon närmzre landförbindelse i senare tid ej före- funnits mellan Spetsbergen och Skandinavien. Denna förkla- ring af fjärilarnas och humlornas frånvaro från Spetsbergen vinner ett ytterligare stöd därigenom, att de insekter, som verkligen finnas à Spetsbergen, sannolikt hafva kunnat spridas dit äfven under nu rådande fördelning af land och vatten.» Från växtgeografiskt håll synes man vara mera böjd för antagandet, att invandringen skett över forna landförbindel- ser. NATHORST diskuterar utförligt i sin redogörelse för »Po- larforskningens bidrag till forntidens växtgeografi» [19] spets- bergsfragan och slutar: »Man kan i alla händelser numera med fullkomlig säkerhet pästä, att Spetsbergens flora efter istiden invandrat dels från Skandinavien, dels från Novaja Semlja, med hvilka länder då en landförbindelse egde rum, samt att invandringen försiggått under en tid, då klimatet var något mildare än för närvarande». Det sistnämnda mo- tiveras därmed, att ett avsevärt antal spetsbergsväxter nu för tiden icke eller högst sällan utveckla mogna frön, ehuru de- ras utbredning måste antagas ha skett medelst fröspridning. I en samma år publicerad avhandling över »Spetsbergens kärlväxter» [20] ger NATHORST uttryck. åt samma åsikt, som ovan anförts, ehuru icke i fullt så positiv form. Här disku- teras bl. a. frågan om icke spetsbergsfloran kan tänkas ha överlevat istiden, och framhålles, att detta icke gärna kan tänkas ha varit möjligt för kärr- och strandväxterna, på sin WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 3 höjd för fjällsluttningarnes arter, och beträffande dessa, »att det är möjligt och till och med troligt, att några få af Spets- bergens växter der kunnat bibehålla sig under istiden samt att de sålunda icke behöfva hafva invandrat dit under den postglaciala. Dock är det icke sannolikt, att detta antal varit synnerligen stort, ty under istidens kallare klimat hafva förhållandena för en dylik förekomst varit vida mindre gyn- samma. Och dä dertill kommer», fortsätter förf., »att Spets- bergens flora icke har att uppvisa en enda för detta land egendomlig art, blir antagandet, att dess flora skulle till nå- gon del vara inhemsk, än mindre sannolikt.» Den åsikten, att polaröarna erhållit sin flora landvägen, hyses också av KJELLMAN, som avslutar sin studie över »Fanerogamfloran på Novaja Semlja och Wajgatsch» [13] med följande ord: »Man skulle visserligen kunna antaga, att Saxifraga aizoides, Arenaria ciliata och Atra alpina jämte Campanula uniflora inkommit till Novaja Semlja öfver hafvet från Skandinavien, men då de liksom också Potentilla sericea... alla förekomma på Spetsbergen och Grönland, så torde det vara sannolikare, att dessas förekomst på Novaja Semlja för- skrifver sig från de mera aflägsna tider, då BIENNE DER existerade mellan dessa länder.» Däremot har EKSTAM »med styrka framhållit, att Spets- bergens mera exklusivt skandinaviska florelement mycket väl kunnat invandra öfver hafsvidder af den omfattning, som nu åtskilja ögruppen och den norska kusten» (citat efter SER- NANDER, »Den skandinaviska vegetationens spridningsbio- logi» [23]). Att frågan om de europeiska polaröarnas insektgeografi här efter ungefär 35 ars vila a nyo upptagits till behandling beror på två ting; dels synes den mig nämligen stå i nära samband med frågan om det västarktiska eller förmodat in- terglaciala utvecklingshistoriska elementet i Skandinaviens fauna, varom förut i denna tidskrift varit tal [28], dels äro vi numera tack vare det av RÖMER och SCHAUDINN utgivna stora sammelverket »Fauna arctica» [22] i stånd ett få en jämförelsevis god överblick av de ifrågavarande polaröarnas insektfauna. Det är också huvudsakligen från detta arbete, 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. som de i det följande meddelade uppgifterna såväl om de enskilda öarnas eller ögruppernas insektvärld som om de en- skilda arternas korologi äro hämtade. En stor brist, som väl varit ohjälplig, är tyvärr, att utbredningsuppgifter från Asien saknas i fråga om dipterer och hymenopterer, medan sådana för andra grupper synas vara ganska fullständiga. Utom »Fauna arctica» och åtskilliga där anförda källskrifter har jag för den följande artsammanställningen använt senare publicerade arbeten av KIEPFER och THIENEMANN [12], HENRIKSEN och LUNDBECK [8], SKORIKOV [24] och WAHL- GREN [27]. För de särskilda öarna eller ögrupperna ha arterna för- delats i följande 5 korologiska grupper: 1) endemiska arter, 2) eurarktiskt insulära arter, som endast äro kända från de här nämnda europeiska polaröarna, eller möjligen dessutom endast på Waigatsch, 3) eurasiatisk-nordamerikanska arter, som äro utbredda över delar av den eurasiatiska och den nordamerikanska kontinenten, inklusive Grönland, 4) eur- asiatiska arter, som förekomma någonstädes på den eurasia- tiska kontinenten men, så vitt jag känner, saknas i Nord- amerika, samt 5) grönländska arter, som utom de eurarktiska öarna blott äro kända från Grönland. Jan Mayen. Från ön äro kända 22 till arten bestämda insekter, varav 13 kollemboler och 9 dipterer. Endemiska arter. Diptera: Zycoria globiceps BECH., Exechia concolor BECH., Zendipes callosus BECH., 7. zncertus BECH., Zrzcho- cera lutea BECH., Limnophora arctica BECH. Summa 6. Eurasiatisk-nordamerikanska arter. Collembola: Anurida granaria NIC., Onychiurus ar- matus TULLB., Hypogastrura armata NIC., Xenylla humicola WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 5 TULLE., Archisotoma besselst PACK., Folsomia sexoculata TULLB., À. fimentaria TULLB., /sotoma viridis BOURL.; Diptera: Scatopse pulicaria LW., Fannia incisurata ZETT. Summa 10. Av dessa äro de båda diptererna samt X. humicola, A. besselst och F. sexoculata ej kända från Asien. Eurasiatiska arter. Collembola: Onychiurus arcticus TULLB., O. neglectus SCHÄFF., O. octopunctatus TULLB., Tullbergia arctica WHLGR.; Diptera: Lycoria bicolor MG. Summa 5. Av dessa äro blott ©. arcticus och O. octopunctatus kända från Asien, den senare ej från Europas fastland. Grönländsk art. Collembola: Onychiurus groenlandicus TULLB. Beeren Eiland. Öns insektfauna utgöres av 31 arter, av vilka 10 kollem- boler, 18 dipterer, 2 koleopterer och I hymenopter. Endemiska arter. Diptera: Zanypus frigtdus HOLMGR., Adiamesa hyper- borea HOLMGR., A. ursus KIEFF., Tanytarsus mimulus HOLMGR., 772chocladius ursus KIEFF. Summa 5. Eurarktiskt insulära arter. Diptera: Zycoria consimilis HOLMGR. (Spetsb.), Fungz- vora frigida HOLMGR. (Spetsb., N. Semlja), Diamesa lund- strömi KIEFF. (Spetsb.), Orthocladius mixtus HOLMGR. (Wai- 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. gatsch), ©. holmgreni JAC. (Spetsb.), Camptocladius consobri- nus HOLMGR. (Spetsb.). Summa 6. Enligt LUNDBECK [16] ar ©. mzxtus HOLMGR. identisk med ©. variabilis STEG. och € consobrinus HOLMGR. san- nolikt med ©. pubitarsis ZETT. Bada skulle i sa fall tillhöra följande grupp. KIEFFER anför dem dock utan reservation såsom självständiga arter. Eurasiatisk-nordamerikanska arter. Collembola: Onxychiurus armatus Nic., Xenylla humi- cola TULLB., Hypogastrura viatica TULLB., Folsomia quadrt- oculata TULLB., /sotoma viridis BOURL., Sminthurinus niger LUBB., Sminthurides malmgrent TULLB. Diptera: Scopeuma litoreum FALL. Coleoptera: Micralymma marinum STRÖM, Arpedium brachypterum GR. Summa 10. Av de nämnda äro X. khumicola, S. litoreum och I. marinum ej kända från Asien. Eurasiatiska arter. Collembola: Onychiurus arcticus TULLB., ©. neglectus SCHÄFF., Tetracanthella wahlgreni AXELS. Diptera: Pro- chironomus koenigi KIEFF., Trichocladius flexinervis KIEFF., Dactylocladius subpilosus KIEFF., D. petreus KIEFF. Hy- menoptera: Phygadeuon erraticus HOLMGR. Summa 8. Endast den förstnämnda av dessa är känd från Asien. Grönländska arter. Diptera: Orthocladius basalis STEG., Lauterbornia po- laris KIRBY. Summa 2. Under förutsättning att HOLMGRENS Chzronomus polaris är KIRBYS Polaris tillhör arten denna grupp, ehuru den se- nare ej är känd från Grönland men väl från Grinnel land och Melvilleön. JOHANNSEN [11] betvivlar emellertid denna iden- titet, och arten tillhör därför möjligen den endemiska gruppen. de ÅG WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 7 Spetsbergen. Ögruppens insektfauna omfattar 101 arter, av vilka 20 kollemboler, 1 anoplur, I trichopter, 55 dipterer, I aphanipter, 3 koleopterer, I lepidopter och 19 hymenopterer. Endemiska arter. Collembola: Aypogastrura hyperborea Bou., /sotoma binoculata WHLGR. Coleoptera: Orchestes flagellum ERICS. Diptera: Zycoria abbrevinervis HOLMGR., L. ecalcarata HOLMGR., Z. holmgreni Jac., L. parva HOLMGR., Boletina maculata HOLMGR., D. setipennis HOLMGR., Diamesa arctica Bou., Pstlodiamesa spitsbergensis KIEFF., Tendipes spitsber- gensis KIEFF, Smittia brevipennis BOH., Orthocladius arcticus KIEFF., ©. obscuripennis HOLMGR., O. conformis HOLMGR., O. decoratus HOLMGR., ©. limbatellus HOLMGR., Psectrocla- dius borealis KIEFF., Trichocladius spitsbergensis KIEFF., Dactylocladius heptameris KIEFF., D. spitsbergensis KIEFF., Metriocnemus brevinervis HOLMGR., M. cataractarum KIEFF., M. obscuripes HOLMGR., Limnophora fuliginosa HOLMGR., L. wllota HOLMGR., L. ? denudata HOLMGR. Hymenoptera: Hemiteles glacialis HOLMGR., H. septentrionalis HOLMGR., Bassus arcticus HOLMGR., D. hyperboreus MARSH, Orthocentrus pedestris HOLMGR., ©. reptilis MARSH, Mesolerms arctophylax MARSH, MM. leucopygus HOLMGR., Mesochorus dolorosus MARSH, M. palanderi HOLMGR., Zchneutes hyperboreus HOLMGR., J. reunitor NEES, Ceraphron spitsbergensis HOLMGR. Summa 41. Av dessa är åtminstone //ypogastrura hyperborca tvivel- aktig. Eurarktiskt insulära arter. Diptera: Lycorza arctica HOLMGR. (Waigatsch), Z. con- stmilis HOLMGR. (Beeren E.), Fungivora frigida Bou. (Bee- ren E., N. Semlja), Dzamesa lundströmi KIEFF., Orthocladius holmgreni JAC. (Beeren E.), Camptocladius consobrinus HOLMGR. 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. (Beeren E.), Limnophora megastoma BOH. (N. Semlja). Hy- menoptera: Nematus arciicus HOLMGR. (N. Semlja), N. fri- gidus Bon. (N. Semlja), Orthocentrus validicoruis Bon. (N. Semlja). Summa 10. Eurasiatisk-nordamerikanska arter. Collembola: Anurzda granaria NIC., Onychiurus arına- tus TULLB., Aenylla humicola TULLB., Hypogastrura viatica TULLB., 7. Zullbergi SCHAFF., Archisotoma besselsi PACK. Proisotoma schötti D.-T., Folsomia quadrioculata TULLB., F. fimentaria L., Ägrenia bidenticulata TULLB., Isotoma vi- ridis BOURL., Lepidocyrtus lanuginosus GMEL., Sminthurides malmgrent TULLB. Anoplura: Arctophtirius trichecht BON. Coleoptera: Atheta graminicola GRAV. Lepidoptera: Plutella maculipennis CURT. Diptera: Zendipes stegert LUNDB., Camptocladius byssinus SCHR., Culex nigripes ZETT., Trichocera hiemalis DEG., Syrphus tarsatus ZETT., Limno- phora dorsata ZETT., L. triangulifera ZETT., Acroptena fron- tata ZETT., Malacomyza fucorum ZETT., Scopeuma litoreum FALL., Fucomyra frigida F., Helomyza modesta MG. Hy- menoptera: Plectiscus hyperboreus HOLMGR. Summa 20. Av dessa äro A. Æumicola, A. besselsi, P. schüttr, dipte- rerna och hymenopteren ej ännu kända från Asien. Eurasiatiska arter. Collembola: Onychzurus arcticus TULLB., Hypogastrura longispina TULLB., Tetracanthella wahlgrent AXELS., Zsotoma violacea TULLB. Coleoptera: Atheta subplana SAHLB. Diptera: Trzchocadius curvinervis KIEFF., Rhamphomyra caudata ZETT., Limnophora ?vitticollis ZETT., Fucomyia ext- mia STENH., Cypsela fumipennis STENH. Suctoria: Cerato- phyllus vagabundus Bon. Hymenoptera: Nematus ceruleo- carpus HTG. Summa 12. Av dessa aro H. longispina, T. wahlgrent, C. vagabun- dus, diptererna och hymenopteren ej kända fran Asien. ron > WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 9 Grönländska arter. Collembola: Onychiurus groenlandicus TULLB. Tri- choptera: Apatania arctica BOH. Diptera: Zycoria palli- diventris HOLMGR., Tendipes hyperboreus STÆG., Camptocla- dius extremus HOLMGR., C. pumilio HOLMGR., Orthocladius basalis STÆG., Metriocnemus ursinus HOLMGR. Hymenop- tera: Orthocentrus nigricornis BOH. Summa 9. Franz Josephs land. Från ögruppen äro kända 6 insektarter, alla kollemboler, av vilka inga äro endemiska eller eurarktiskt insulära. Eurasiatisk-nordamerikanska arter. Collembola: Arurzda granaria NIC., Hypogastrura tull- bergi SCHÄFF., Folsomia fimentaria L., Agrenia bidenticulata TULLB. Summa 3. Eurasiatisk art. Collembola: Hypogastrura longispina TULLB. Grönländsk art. Collembola: Oxychiurus groenlandicus TULLB. Novaja Semlja. De bäda öarna hysa inalles 148 insektarter, av vilka 16 kollemboler, ı plecopter, 2 mallophager, ı hemipter, I tri- chopter, 16 koleopterer, 8 lepidopterer, 74 dipterer och 29 hymenopterer. 10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Endemiska arter. Collembola: Hypogastrura theeli TULLB. Lepidop- tera: Schöyenia unifasciata MEN. Coleoptera: Pterostichus zmitatrix YSCHITCH., Phyllodrepa polaris SAHLB. Diptera: Lycoria morionella HOLMGR., L. riparia HOLMGR., L. wvitti- collis HOLMGR., Sciophila fuliginosa HOLMGR., Boletina ery- thropyga HOLMGR., D. fuscula HOLMGR., Lauterbornia graci- lenta HOLMGR., ZL. humeralis HOLMGR., Z. nitidicollis HOLMGR., Smittia longipennis HOLMGR., Chasmatocladius transgressus HOLMGR., 7zpula carinifrons HOLMGR., 7. con- vexifrons HOLMGR., 7. divaricata HOLMGR., 7. instabilis HOLMGR., 7. lionota HOLMGR., 7. senex HOLMGR., Z. sero- tina HOLMGR., 7. stagnicola HOLMGR., Rhamphomyia bruse-. witsi HOLMGR., AR. hovgaardi HOLMGR., R. kjellmani HOLMGR., À. nordquistz HOLMGR., Limnophora sordidipennis HoLMGR., Pegomyia balteata HOLMGR., Coenosia nordenskiöldi HOLMGR., C. macroglossa HOLMGR., Scopeuma arcticum BECK., S. erythrostoma HOLMGR., S. multisetosum HOLMGR., S. stux- berg? HOLMGR., S. varipes HOLMGR., Microprosopa frigida HOLMGR., M. varitibia BECK., Helomysza maculipennis BECK.., Lentiphora prominens BECK., Piophila arctica HOLMGR., P. aterrima BECK. Hymenoptera: Cryplocampus morionellus HOLMGR., C. occipitalis HOLMGR., C. polaris HOLMGR., C. reticulatus HOLMGR., Nematus abnormis HOLMGR., N. anceps HOLMGR., N. extremus HOLMGR., N. glacialis JAKOWL., N. lientericus HOLMGR., N. mysticus HOLMGR.. N. nigriventris HOLMGR., N. parvulus HOLMGR., N. picticollis HOLMGR., N. udus FIOLMGR., N. variipictus HOLMGR., Aptesıs nordenskiöldi HOLMGR., Dicksonia arctica HOLMGR, Wesoleius mixtus HOLMGR., Neastus leviceps HOLMGR., Lissonota commixta HOLMGR. Summa 62. Av dessa förekomma emellertid Ramphomyia hovgaaıdi, Scopeuma multisetosum och Piophila arctica även pa den när- belägna ön Waigatsch. Jag har dock ansett riktigare att föra dem till denna grupp än till nagon av de följande. WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. Il Eurarktiskt insulära arter. Diptera: Fungivora frigida BOH. (Beeren E., Spetsb.), Limnophora megastoma BON. (Spetsb.). Hymenoptera: Ve. matus arcticus HOLMGR. (Spetsb.), N. frigidus BOH. (Spetsb.), Orthocentrus validicornis BOH. (Spetsb.). Summa 5. Eurasiatisk-nordamerikanska arter. Collembola: Onychiurus armatus TULLB., Xenylla hu- micola TULLB., Aypogastrura viatica TULLB.,. A. tullbergr SCHÄFF., Folsomia quadrioculata TULLB., /sotoma sensibilis MULT.B., 7. varidis BOURL., Ägrenia bidenticulata TULLB., Tsotomurus palustris MÜLL., Smenthurus viridis L., Sminthu- rides malmgrent TULLB. Mallophaga: Trznoton conspurca- tum NITZSCH., Docophorus ceblebrachys NITZSCH. Lepidop- tera: Colzas nastes BSD., Brenthis chariclea SCHN., B. zm- proba BUTL., Sympistis lapponica THNBG, Anarta richardsoni CUR'T., Cidaria sabini KiRB. Coleoptera: Agabus nigri- palpis SAHLB., Zachinus apterus MÄKL., Pediacus fuscus ER., Upis ceramboides L. Diptera: Culex pipiens L., Trichocera hiemalis DEG., Tipula arctica CURT., Syrphus ribesii L., S. tarsatus ZETT., S. torvus O.-S., Tubifera groenlandica F., Cynomyia mortuorum L., Acrophaga alpina ZETT., Ovdema- gena tarandi L., Pogonomyta segnis HOLMGR., Limnophora dorsata ZETT., L. ?triangulifera ZETT., Chortophila fabricii HOLMGR., C. radicum L., Scopeuma litoreum FALL., Fuco- myta frigida FALL., EF. parvula HALS Helomysa serrata L. Hymenoptera: Bombus kirbyellus CURT., D. hyperboreus SCHÖNH. Summa 44. Av ovanstående äro A. Zumicola, I. senstbilis, C. nastes, B. improba, S. lapponica och samtliga dipterer utom C. pi- piens och C. mortuorum ej kända från Asien, Hypogastrura Zullbergi SCHÄFF., 7. apterus och Pog. segnis ej i Europa. Eurasiatiska arter. Collembola: Oxychiurus arcticus TULLB., Ay pogastrura longispina TULLB., Corynothrix borealis TULLB., Tomocerus 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. minutus TULLB. Plecoptera: Capnopsis pym@a ZETT. Hemiptera: Acanthia trybomi SAHLB. Trichoptera: Brachycentrus subnubilus CURT. Lepidoptera: Psodos co- racina ESP. Coleoptera: Amara alpina PAYK., Plerostichus borealis MEN., P. ochoticus SAHLB., Phyllodrepa angustata MAKL., Coryphium hyperboreum MAKL., Boreaphilus norden- skiöldi MAKL., Atheta frigida SAHLB., A. sibirica MAKL., Chrysomela septentrionalis MEN., Hydrothassa. hannoverana F. Diptera: Doletina borealis ZETT., Tipula ?oleracea L., T. ?varüpennis MG., Prionocera serricornis ZETT., Ptiolina nitida WAHLB., Onesta atriceps ZETT., Hydrophoria barbi- ventris ZLETT., Lasiops glacialis ZETT., Scopeuma villipes ZETT., Hucomyta eximia STENH., Cypsela fumipennis STENH., Piophila fulviceps BECK. Hymenoptera: Nematus obscurt- pes HOLMGR., Bombus lapponicus F. Summa 32. Av de nämnda äro Corynothrix borealis, Pterostichus borealis, Phyllodrepa angustata och Chrysomela septentrionalis ej kända fran Europa, Nenylla humicola, Hyp. longispina, diptererna (utom 7. variipennis och S. willipes) samt Nem. obscuripes ej kända från Asien. Grönländska arter. Diptera: Zzmnophora almquisti HOLMGR., L. deflorata HOLMGR., Scopeuma tslandicum BECK. Hymenoptera: At ractodes aterrimus HOLMGR., Bombus ternarius SAY. Summa 5. Scopeuma islandicum och Bombus ternarius saknas visser- ligen på Grönland 'men förekomma i andra arktiska delar av Nordamerika, den förra även på Island, men böra dock lämp- ligtvis föras till denna grupp. Betraktat som en enhet hyser de eurarktiska öarnas om- råde 253 insektarter. Av ordningarna äro Plecoptera, Ano- plura, Hemiptera och Suctoria representerade av var sin art, medan Mallophaga och Trichoptera äro företrädda av 2, Lepidoptera av 9, Coleoptera av 21, Collembola av 32, Hy- menoptera av 46 och Diptera av 137 arter; de senare utgöra således över hälften av hela antalet. — Bi WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 15 De för de särskilda öarna eller ögrupperna endemiska arterna äro 114 (3 collemb., 3 coleopt., 1 lepid., 74 dipt., 33 hym.) och de eurarktiskt insulära arterna utgöra 11 (8 dipt., 3 hymen.), tillsammans således 125 arter eller ungefär lika manga som de kontinentala arterna (128), om de grönländska medräknas till dessa senare, Av de kontinentala arterna äro 112 kända från Eurasien och 78 från Nordamerika (inkl. Grönland), och av de sist- nämnda äro 14 icke träffade pa den eurasiatiska konti- nenten. Gemensamma för två eller flera öar, resp. ögrupper äro 35 arter, d. v. s. något mer än en tjärdedel av hela antalet, om de endemiska franraknas. Följande kombinationer äro representerade: Jan Mayen —Beeren Eiland—Spets- bergen—Novaja Semlja -_.-..-....... 4 koll. Jan Mayen—Spetsbergen—Franz Jo- Seps lands, Des: au one a ve Bi me Beeren Eiland — Spetsbergen—No- nlaelSeimljas str ati he gg i PE LC ye Spetsbergen—Franz Joseps land Ow hag Semi ayes slr Rn ir Jan Mayen—Beeren En Ba tee They Jan Mayen—Spetsbergen oo lige Beeren Eiland— Spetsbergen............ 1 » , 5 dipt. Beeren Eiland—Novaja Semlja ...... — ,1 > Spetsbergen. Novaja Semlja 12, — 48.1%. 43 hymn. 16 koll., 16 dipt., 3 hymn. Av de här gjorda sammanställningarna är det framför allt slående, hvilken utomordentligt stor procent de ende- miska och de eurarktiskt insulära arterna utgöra av faunan. Det är sant, att denna grupp sannolikt blivit något för stor därigenom att ett antal av dessa arter bland dipterer och hymenopterer säkerligen äro förbisedda i de kontinentala ark- tiska områdena, och en del äldre bestämningar av dessa kunna möjligen vara rätt osäkra. Men även om dessa felkällor kunna något reducera den endemiska procenten, återstå dock 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. säkerligen tillräckligt många arter, för att procentsiffran skall förbliva frapperande hög. Härför talar också det starka en- demiska inslaget i Grönlands insektfauna likasom den senaste bearbetningen av Beeren Eilands och Spetsbergens tendipe- dider av den främste fackmannen på området, prof. KIEFFER. Denna starka endemism talar avgjort emot varje tanke på att de europeiska polaröarnas insektfauna till någon avse- värd del skulle vara sammansatt av arter, som över de nu- varande havsvidderna inkommit från de omgivande konti- nenterna, men talar naturligtvis lika starkt emot en sentida, d. v. s. postglacial, invandring över landbryggor, frånsett att sådana med all sannolikhet icke existerat i postgla- cial tid. En invandring av de respektive öfaunorna över de nu- varande havsvidderna synes också av andra skäl otänkbar. Man må betänka att Jan Mayen är beläget ungefär 450 km. från närmaste fastland, att Beeren Eiland ligger ungefär lika långt från Nordkap och att nära 700 km. skilja Spetsbergen från Norge och över 850 km. från Novaja Semlja. Endast den senare dubbelön ligger något så när i fastlandets grann- skap och dess insektfauna är också, bl. a. genom förekomsten av humlor, makrolepidopterer och en rikare skalbaggfauna avvikande från de andra öarnas. Mot en aktiv invandring talar framför allt bristen — utom på Novaja Semlja — av de starkaste flygarna, humlor och makrolepidopterer, av de senare hysa dock de arktiska fastlandskusterna så starka flygare som Co/zas-arterna. För en passiv spridning kan väl endast tänkas på de tre transportmedlen vatten, vind och fåglar. Att kollemboler kunna av strömmar föras från ö till 6 i en svensk skärgård eller längs en kust, har jag på annat ställe hållit för möjligt, men att de helbrägda kunna stå ut med en vattenfärd över de sträckor det här är fråga om, är väl otänkbart, isynnerhet som flertalet leva dolda under stenar, och för de andra insekterna är det ju fullständigt ute- slutet. En passiv spridning med vinden är väl lika otänk- bart. AURIVILLIUS har riktat tanken på möjligheten av en spridning genom fåglar av vatteninsekters ägg, och något sådant vore väl möjligt för de tendipedider, som talrikt finnas inom området, men annars äro ju vatteninsekter förvånande WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA 15 sparsamt företrädda i faunan; ifråga om andra insekter är väl detta spridningssätt svårantagligt och för de talrika para- sitsteklarna är det, såsom AURIVILLIUS också framhåller, rent omöjligt. Däremot är det väl rätt sannolikt, att en del arter inkommit genom människans ofrivilliga förvållande. Att så är fallet med skalbaggarna Pediacus fuscus och Upis ceram- boides, vilkas larver leva under bark och multnande tra, och vilka det oaktat träffats på Novaja Semlja, har POPPIUS fram- hållit i »Fauna arctica», och HOLMGRENS förmodan, att en del strandflugor kunnat komma till Spetsbergen med fångst- fartygens ballast, förefaller ju plausibel. Alla dessa passiva spridningsmöjligheter representera dock endast nödfallshypoteser att gripa till, om en sanno- likare förklaring saknas. Och mot den står alltjämt faunans starka endemism, för att ännu en gång återkomma till denna. Denna endemism kan, så vitt jag ser, endast förklaras pa ett sätt, nämligen att de eurarktiska öarnas: fauna ar av sa hog alder och har sa länge varit isolerad fran fastlandens, att antingen en mängd nya arter hunnit underddennatidhutbildas -:pâädôarna reller, och. val sannolikare, att samma: arter under tiden försvunnit från de arktiska kontinentalkusterna. De europeiska polaröarnas insektfauna måste därför till sin huvud- del härstamma från tiden före åtminstone den sista nedisningens maximum. | Ingenting hindrar visserligen, att faunan kan vara av ännu högre ålder, men jag skall vid de följande resone- mangen utgå ifrån att den till sin huvudmassa härstammar från den sista interglacialtiden eller från första hälften av den sista, den baltiska eller mecklenburgska istiden. Närmast är då att undersöka, om spridningsbetingelserna under denna tid varit gynnsammare än i nutiden, framför allt om landförbindelserna då varit bättre. Rent teoretiskt sett är detta högst sannolikt. Åsikterna om nedisningens betingelser gå visserligen, som bekant, starkt isär, men såsom en viktig beståndsdel i detta betingelsekomplex synes man nu allt mer vara benägen att anse en landhöjning. En sådan landhöjning skulle ej blott starkt sänkt glaciations- och snö- gränserna utan även höjt den nordatlantiska havsbottnen och 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. framför allt Wyville Thomsonryggen, så att det varma golv- strömsvattnet mer eller mindre fullständigt avspärrades från polarbassängen, varigenom det nordeuropeiska och arktiska områdets temperatur ytterligare nedsattes. Om denna land- höjning varit en verklig och lokal sådan, som blott drabbade Nordatlanten och den närliggande delen av Ishavet, såsom väl de flesta förmena, eller den endast varit relativ, föror- sakad av en allmän sänkning av havsytan, såsom ENQUIST [4] håller för troligt, är i detta sammanhang likgiltigt. Eftersom det numera framför allt genom MUNTHES [18] undersökningar av interglaciala bildningar i Härnösandstrakten och ERIKSON-HALDENS [7] över liknande avlagringar i Boll- nästrakten blivit ådagalagt, att den sista nedisningen icke blott representerar en tillfällig och obetydlig oscillation av inlandsisens rand utan en fullkomligt ny istid, föregången av en avsmältning, som inskränkt glacierernas utbredning till lägre mått än det nutida, måste också denna sista istid före- gåtts och åtföljts av en stark förskjutning av kustlinjen till förmån för landet. Men även direkta bevis för en sådan kustförskjutning före och under den sista istiden finnas. Sådana utgöra bl. a. de under den nutida havsytan sänkta fjorddalar och sjunkna flodbäddar, vilka måste blivit uteroderade på fasta landet; sådana äro också de utanför Lofotenöarna belägna, djupt sjunkna gletschernischerna (ENQUIST [6]). Att döma av landisens rörelser i randområdena synes hela området mellan Franz Josephs land och Nordryssland, mellan Novaja Semlja och Västsibirien à ena sidan och Spetsbergen och Beeren FEiland å den andra under istiden varit fastland (jfr t. ex. NATHORST [21]). En antydan till en landhöjning un- der den sista interglacialperiodens senare skede finnes även i södra Östersjön, där på Slesvigs östkust den marina Cyprina- leran, som avsatts under interglacialtidens varmare mellersta period, överlagras av grundvattensbildningar likasom samma djuphavslera på danska fyndlokaler underlagras av sötvat- tenssand, som erinrar om den näst föregående istidens högre landläge. Till vilket belopp denna relativa landhöjning uppgått är naturligtvis rätt osäkert. AHLMANN och HELLAND-HANSEN WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA, 17 [1] synas åtminstone antaga, att den belupit sig till 300 m., och meddela en karta utvisande, hur det nordatlantiskt-ark- tiska området under sådana förhållanden skulle gestaltat sig. ENQUIST [4, 5) anser sig på grund av sina undersökningar över glaciationsgränsens sänkning under istiden kunna draga den slutsatsen, att den relativa nivåförskjutningen till förmån för landet uppgått till ungefär 500 m. Enligt andras mening skulle landhöjningen kunnat nå dubbla detta belopp. Redan en niväförskjutning på 300 m. skulle ha till resul- tat, att samtliga de här behandlade polaröarna utom Jan Mayen skulle komma i bred landförbindelse med Eurasien och att avständet mellan Spetsbergen och Grönland ansen- ligt förminskades, och vid en höjning pa 500—600 m. skulle Wyville Thomsonryggen blottläggas och en förbindelse mel- lan Nordeuropa och Grönland över Island uppstå. Under den senaste delen av interglacialtiden eller snarare under första hälften av den sista istiden skulle alltså dessa landvägar kunnat trafikeras av de omgivande kontinenternas insekter, och den stora likhet, som trots all endemism onek- ligen finnes mellan dessas och polaröarnas fauna och i ännu högre grad deras flora, skulle få sin naturliga förklaring utan alla mer eller mindre fantastiska hypoteser om spridning över havsvidder. Någon svårighet att tänka sig, att insekterna inom om- rådet i fråga kunnat överleva den sista istidens maximum, föreligger knappast, vare sig man föreställer sig isfria nuna- takker såsom på det nutida Grönland, eller man med EN- QUIST håller före, att randområdena och kuststräckorna av den glaciala nordhavskontinenten även vid isens största ut- bredning varit isfria. Däremot skulle denna istidsmaximets skärpning av klimatets hårdhet ge en välbehövlig hjälp att första den beaktansvärda olikhet, som förefinnes mellan kon- tinenternas och öarnas fauna. Endast de allra mest köldhär- diga formerna kunde överleva i områdets centralare delar, och ett ytterligare urval, en gallring och splittring av bestån- den ägde sedermera rum, när de hopade ismassornas tyngd bragte området att åter sjunka i havet och reducerade det till de obetydliga och isolerade rester som den glesa arki- pelagen av nordhavets öar nu utgör. Ja, under ett skede 2 — 20108. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Haft. ı (1920). 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. av postglacial tid inskränktes deras landytor till och med i än högre grad, och samtidigt steg temperaturen över den nutida, den tid varom bl. a. Spetsbergens 70—80 m. över havsytan höjda strandlinjer vittna och de högt belägna strand- bankarna med skal av Litorina litorea, Anomoia squamula, Cyprina islandica och Mytilus edulis, mollusker som numera ej trivas i ögruppens kalla kustvatten. Att samma höjning av havsytan och temperaturen ej varit inskränkt till Spets- bergen, betygas av liknande fynd på Grönlands, Islands och Franz Josephs lands strandsluttningar. Efter att ha utstått istidens köld måste insektvärlden nu också uthärda den postglaciala värmetidens temperatursteg- ring utan att såsom kontinentens insekter kunna genom ut- och invandringar rädda sig till gynnsammare trakter. Följ- den måste bli en stark utglesning av artbeståndet, ytterligare påverkad av den inskränkta landarealen och de ännu mer inskränkta passande ståndorterna, från vilka de bevingade formerna av stormar sopades ut över havsvidder och snöfält. Även från sistnämnda synpunkt bör man måhända se polar- öarnas ofta påtalade brist på större och bredvingade insekter likasom deras relativt höga procent av vinglösa och undan- dolt levande former, huvudsakligen kollemboler. Den här i grova drag antydda växlingen i områdets ut- vecklingshistoria synes mig rätt väl kunna förklara den insu- lära polarfaunans armod och i viss mening enformighet även- som olikheten lika väl som likheten, den senare främst rö- rande kollembolerna, i de olika öfaunornas sammansättning. Olikheten mellan polaröarnas och de amerikanska och europeiska kontinentalkusternas insektvärld förstås också därav, att även i de sistnämnda områdena istidens maximum omvandlade, sällade och utarmade insektfaunan. Att sa varit förhållandet i vårt land känna vi från vår enda insektförande interglaciallokal, den s. k. submoräna Härnögyttjan, av vars rester av 20 skalbaggsarter endast två enligt MJÖBERGS [17] undersökningar visat sig tillhöra nu levande arter, medan två andra arter med säkerhet och flertalet av de övriga san- nolikt äro utdöda. Är nu polaröarnas fauna av samma eller måhända ännu högre ålder, förefaller ju dess endemism rätt förklarlig. WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 19 Om de har utvecklade åsikterna angående polaröfaunans alder och harstamning kunde godtagas, finge man val ocksa anse florans utvecklingshistoria vara darmed analog. Den fordran pa att en del av invandringen måste förläggas till en tid med varmare klimat än nutidens kunde möjligen till- fredsställas, om man finge antaga, att landförbindelserna ät- minstone voro nödtorftigt trafikabla redan medan inter- glacialtidens bevisligt varmare klimat ännu ej allt för starkt avtagit. Dock återstår att förklara den egendomliga olik- het floran visar gentemot insektfaunan, i det att den så gott som fullständigt kvalitativt överensstämmer med de kontinentala kusternas. Spetsbergen hyser således enligt NATHORST [19] ingen enda därstädes uteslutande förekom- mande fanerogam eller kärlkryptogam, och bland Novaja Semljas fanerogamer är blott enligt KJELLMAN en enda art ej funnen annorstädes. Denna olikhet synes emellertid helt naturlig, när man vet, hur oändligt mycket bättre växterna äro utrustade att genomleva även betydande växlingar i klimatets och substra- tets beskaffenhet. Redan i sin jordbundenhet, sin flerårighet och sin förmåga av vegetativ förökning ha växterna oskatt- bara fördelar framför insekterna. Ej heller äga dessa senare någon motsvarighet till växternas rika möjligheter att plas- tiskt omdana sin individuella storlek eller omforma sitt växt- sätt efter miljöns betingelser, att ekonomisera med närings- materialet eller att anpassa sig till ståndorter, som på lägre breddgrader icke äro deras naturliga, vilka egenskaper den arktiska floran, såsom framgår av KJELLMAN's undersökningar över »Polarväxternas lif» [14], i hög grad besitter. Skulle icke denna förklaring till olikheten hos faunan och floran räcka, måste väl orsaken även sökas däruti, att växterna i motsats mot insekterna kunnat passivt spridas med ström- mar och fåglar och kanske framförallt, såsom NATHORST ej anser omöjligt, med vintrarnas yrsnö och snöstormar över det isbelagda havet. Såsom i inledningen antyddes och av de förda resone- mangen framgår, måste Islands livshistoria vara av enahanda art som de verkligt arktiska öarnas. Hypotesen om en post- 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. glacial landförbindelse mellan Island och kontinenterna, som stundom förfäktats, är redan av geologiska och meteorolo- giska skäl fullkomligt oantaglig (Jfr. THORODDSEN [25, 261). Däremot synas skäl föreligga för ett antagande, att ön under vissa skeden av istiden legat väsentligt högre än i nutiden. Åtskilliga av de större fjordarna fortsättas nämligen av åt- minstone 500—600 m. djupa underhavsrännor. Medan THOR- ODDSEN daterar dessas ålder till mellersta delen av tertiär- tiden, hålla yngre forskare, bl. a. V. KNEBEL-RECK [15] före, att de äro betydligt yngre, och att särskilt den trågformiga överfördjupning åtskilliga av dem förete måste utmodellerats av isen, och att deras bottnar under istiden således varit höjda över havsnivån. Det är vidare ådagalagt, att Island genomgått flera istider, och att under den senaste interglacial- tiden glaciärerna varit sammankrympta till sina nuvarande gränser men sannolikt ännu mera. Det har också visat sig, att Island i postglacial tid legat 80—130 m. lägre än i vår tid, likasom att det genomgått en postglacial värmetid, då: bl. a. Purpura lapillus levde vid dess kuster. Som man ser, är Islands geografiska utveckling under kvartärtiden fullt likartad med vad som antagits eller är känt för de egentliga polaröarna. Dess insektfauna, som här icke skall närmare analyseras, erbjuder också flera drag av likhet med de senare. Liksom dessa (utom Novaja Semlja) saknar Island säkerligen dagfjärilar; åtminstone äro fynduppgifterna om sådana osäkra. Av dess tämligen artfattiga fjärilfauna, i vilken även ingår Spetsbergens enda säkert kända fjäril, äro åtminstone fyra arter, Cidaria thulearia H.-S., Stenoptilia islandica STGR., Bryotropha thuleella STGR. och Coleophora algidella STGR., endemiska. Crino sommert LEF. finnes utom på Island och Färöarna blott på Grönland, Crymodes exulis LEF. på samma ställen samt på Shetlandsöarna, i Skottland och pa Labrador och Rhyacta quadrangula ZETT. utom pa Island endast på Grönland, Labrador och Nova Scotia. I Islands skalbaggfauna ingå åtminstone två endemiska arter, Bembidium islandicum SHARP. och Atheta geysert SCHUB., samt bl. a. den ena av Beeren Eilands skalbaggar, Micralymma marinum. Den senares utbredning är av stort intresse, den förekommer nämligen utom på dessa öar på Sd WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 21 Nordhavets europeiska kuster från Storbritannien till Vita havet samt dessutom på Grönland. Slutligen må nämnas trichopteren Apatania arctica, som utom fran Island och Spetsbergen blott är känd från Grönland. Att här dryftade spörsmål även ha betydelse för upp- fattningen av det s. k. västarktiska elementet i Skandinaviens fauna, som jag förut [28] i denna tidskrift behandlat, behöver ju ej framhållas. En modifikation av vad jag därom yttrat vill jag efter tagen kännedom om ENQUIST's undersökningar över Nordvästskandinaviens glaciala utvecklingshistoria här göra så till vida, att det förefaller sannolikare, att de åsyf- tade västarktiska arterna överlevat den sista istiden på land- området z/anföor Norges nuvarande kust än på densamma. Anförd litteratur. I. AHLMANN, H. W. o. HELLAND-HANSEN, B., Sambandet mel- lan kontinentala nivåförändringar, Norskhafvets oceano- grafi och de pleistocena inlandsisarna omkring detta hafs—=1tGeol KÖR: Ör 46; 1918. 2. yAURIVILLIUS; (CHR), Insektlifvet 1 arktiska lander. — A. E. NORDENSKIÖLD, Studier och forskningar föranl. af mina resor 1 höga Norden. Stockholm 1884. ——, Lepidoptera och Coleoptera insamlade under profes- sor A. G. NATHORST's arktiska expeditioner 1898 och 1899, under den svenska expeditionen till Beeren Ei- land 1899 och under konservator G. KOLTHOFF’s ex- pedition till Grönland 1900. — Öfvers. K. Vet. Ak. förh. 1900. 4. Enouıst, F., Eine Theorie für die Ursache der Eiszeit und die geographischen Konsequenzen derselben. — Bull. Geol: Inst. Upsala mar roais. 5. ——, Der Einfluss des Windes auf die Verteilung der Glet- seher. -— Bull! Geol. Inst. Upsala. 14. 1916. 6. ——, Die Glaziale Entwicklungsgeschichte Nordwestskan- dinaviens:.-—- Sv. geol; unders, (Ser, C..285. 1918. 7. Erikson, B., En submorän fossilförande aflagring vid Boll- nas 1 Hälsingland. — Geol. för. förh. 34. 1912. 8. HENRIKSEN, K. 0. LUNDBECK, W., Gronlands Lardarthro- poder. — Meddel. om Grönland. 22. 1917. [05 IO. VI: 14. vo 116% 1% 20. Le) NN -ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1020: HOLMGREN, A. E., Bidrag till kännedomen om Beeren Ei- lands och Spetsbergens Insektfauna. — K. Vet. Ak. handl. 8. 1869. JACOBSON, G., Insecta Novaja-Zemljensia. Petrograd 1808. JOHANNSEN, O. A., Aquatic nematocerous Diptera I]. — N. Y. State Mus. Bull. 86. Albany 1905. KIEFFRR, J. J. u. THIENEMANN, A, Chironomiden, gesam- melt von Dr. A. Koch auf den Lofoten, der Bären- insel und Spitzbergen. — Entom. Mitteil. 8. 1919. KJELLMAN, F. R., Fanerogamfloran pa Novaja Semlja och Wajgatsch. Växtgeografisk studie. — Vega-exp. ve- tensk. iakttag. 1. 1882. ——, Ur polarväxternas lif. — A. E. NORDENSKIÖLD,. Stu- dier och forskningar föranl. af mina resor i höga Nor- den. Stockholm 1884. v. Kneper, W., Island. Eine naturwissenschaftliche Studie. Nach einem begonnenen Manuskript, Notizen und Bil- dern des Verstorbenen bearbeitet, fortgeführt und her- ausgegeben von Dr. Hans Reck. Stuttgart 1912. LUNDBECK, W., Diptera groenlandica. — Vid. Meddel. Nat. For. Köbenhavn 1898, 1900. MjöBERG, E., Über die Insektenreste der sog. »Härnö- gyttja» im nördlichen Schweden. — Sv. geol. unders. Ser: Ci 268.01 96s MUNTHE, H, Om den submoräna Härnögyttjan och dess alder. — Geol. för. förh. 26. 1904. NATHORST, A. G., Polarforskningens bidrag till forntidens växtgeografñi. — A. E. NORDENSKIÖLD, Studier och forskningar föranl. af mina resor i höga Norden. Stockholm 1883. ——, Nya bidrag till kännedomen om Spetsbergens kärl- växter och dess växtgeografiska förhållanden. — K. Vet. handl. 20. 1883. ——, De gåtfulla glacierrefflorna pa Beeren-Eiland. — Geol. för. forh. 36. 1914. RÖMER, F. u. SCHAUDINN, F., Fauna arctica. Jena.: SCHÄFFER, C., Die arktischen und subarktischen Col- lembola. Bd I. 1900. BREDDIN, G., Die Hemipteren und Sipunculaten des arctischen Gebietes. Bd II. 1902. Friese, H., Die arktischen Hymenopteren. Mit Aus- schluss der 'Tenthrediniden. Bd II. 1902. Kızr, H., Die arktischen Tenthrediniden. Bd II. 1902. PAGENSTECHER, A., Die arktische Lepidopterenfauna. Bd II. :1902. DE MEIJERE, J. C. H., Die Dipteren der arktischen Inseln.1r.Bd ıV. rotor 23. 24. aie. 26. WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INKEKTFAUNA. 23 Poppius, B., Die Coleopteren des arktischen Gebietes. BdeVin gro: SERNANDER, R., Den skandinaviska vegetationens sprid- ningsbiologi. Uppsala 1901. SKORIKOW, A., Zoologische Ergebnisse der russischen Ex- pedition nach Spitzbergen im Jahre 1899. Collem- bola. — Ann. Mus. zool. acad. sc. St.-Pétersbourg. 5.1900; THORODDSEN, TH., Hypotesen om en postglacial Landbro over Island og .Färöerne set fra et geologisk Syns- Punkt... Mimer dä 1904. ——, Endnu nogle Ord om Landbro-Hypotesen. — Ymer. 26. 1906. WAHLGREN, E., Collembola während der schwedischen Grönlandsexpedition 1899 auf Jan Mayen und Ost- Grönland eingesammelt. — Öfvers. K. Vet. Ak. förh. 1900. ——, Västarktiska element i Skandinaviens fjärilfauna. — Ent. tidskr. 40. 1919. Neue skandinavische Dipteren. Beschrieben von O. Ringdahl. Dolichopus annulitarsis n. sp. Männchen: Fühler ganz schwarz, gross, so lang wie der Kopf, das 3. Glied gross, länglich oval, schwach zugespitzt, Borste ziemlich nahe an der Spitze, Gesicht weiss mit einem Stich ins Gelbe, auf der Mitte etwa so breit wie das dritte Fühlerglied, Hinterkopfei- lien schwarz. Torax metallisch schwarzgrün. Hinterleib me- tallglänzend grün, 2ter Ring an den Seiten gelblich behaart, Hypopyg mässig gross, Lamellen weissgelb, schwarz gesäumt, aussen schwarz bewimpert, am Ende zerschlitzt. Beine zum Teil gelb, Vorderschenkel bis über die Mitte schwarz, Mittel- schenkel nur an der Basis schwarz, Hinterschenkel ganz schwarz, unterseits kurz weiss bewimpert, alle Schienen gelb, die hintersten an der Spitze breit schwarz, Vordertarsen ein- fach, gelb, die letzten Glieder schwarz, Mitteltarsen sehr ka- rakteristisch; letztes Glied breit schwarz gefiedert, Metatarsus gelb, die 3 folgenden flachgedrückt, schwarz mit weisslichen Spitzen, Hintertarsen schwarz, Metatarsus oben mit 4 Borsten, Mittel- und Hinterschenkel mit je ı Präapikalborste. Flügel gegen die Spitze sehr breit, Costa an der Mündung der ersten Längsader etwas verdickt. Schüppchen und Schwinger gelb, erstere schwarz bewimpert. Länge ca. 5,5 mm. Diese grosse karakteristische Art sammelte ich in Lapp- land auf dem Gebirge Nuolja. Sie kam hier auf feuchten Bergwiesen gerade oberhalb der Baumgrenze vor. Auch fand ich sie einzeln auf kleinen Mooren in der Birkenzone. O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 25 Porphyrops glacialis n. sp. Die Art ist mit spinicoxa Lw. sehr nahe verwandt. Männchen: Gesicht schwarz fast so breit wie die Breite der Vorderschiene (bei spzzzcora sehr schmal), Backenbart schwarz, drittes Fühlerglied kurz kegel- förmig, kaum doppelt so lang wie breit (bei spzrzcoxa länger), Torax und Hinterleib wie bei der anderen Art. Mittelhüften mit Dorn, Hypopyganhänge den der sfzzzcoxa sehr ähnlich, an der Basis des äusseren Armes findet sich eine kleine zahn- formige Krümmung, die bei spzuzcoxa fehlt (diese hat hier indessen lange schwarze Behaarung), innere Anhänge fast stachelförmig, gegen Spitzte dünn und zugespitzt (bei der anderen Art fast zur Spitze gleichdick). Beinfärbung gleich, die Hinterschienen meistens nur am Rücken etwas gelb. Be- haarung der Schenkel kürzer und dürftiger, Metatarsus der Vorderbeine. gleichmässig kurz behaart und am Ende schwach verdickt, deutlich kürzer als die übrigen vier Glieder zusam- men (bei spznzcora so lang oder länger, aussen an der Spitze mit längeren Haaren und nicht verdickt), vierte Längsader nicht so stark geschwungen. Schüppchen schwarz bewim- pert. Länge 4,5—5,5 mm. Die Art habe ich auf den Hochgebirgen bei Torneträsk in Lappland wie auch südlicher auf dem Wällista in Jämt- land gefunden. In Lappland war sie nicht selten und auf dem Nuolja kam sie in einer Höhe von 800—900 Meter an den Bachufern und am Boden anderer feuchter Orte vor. Syntormon pennatus n. sp. Die Art ist an den sonder- bar gebildeten Hinterbeinen so karakteristisch und leicht kenntlich, dass eine genauere Beschreibung unnötig scheint. Männchen: Vorderbeine einfach, gelb mit zum grossen Teil schwärzlichen Schenkeln und Tarsen, Mittelbeine gelb, Schie- nenspitzen und Tarsen schwarz, die letzten schwach erweitert, Hinterbeine schwarz mit gelben Schenkelspitzen und Schie- nenbasis, die Schienen sind stark keulenförmig erweitert, beiderseits, besonders an der Rückenseite mit dichter schwarzer schuppenähnliche Beborstung, wodurch die Schienen sehr breit erscheinen, aussen eine Reihe schwarzer Borsten, die Tarsen- glieder am Rücken mit ähnlichen Schuppenhaaren, unterseits nackt, Metatarsus unterseits auf der Mitte mit einer gekrümm- 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. ten Borste, an der Spitze mit zwei dichtstehenden kurzen Börstchen. Hinterleib metallisch grün. Drittes Fühlerglied kegelförmig, spitz. Länge 2,5 mm. Bei Narvik in Norwegen auf einer feuchten Strandwiese gekätschert. Argyra subarctica n. sp. Männchen: Kopf und Fühler wie bei dsaphana geformt, Stirn und Gesicht silberweiss, das letzte so breit wie bei dzaphana. Torax blau-violett mit Silberschimmer deutlich überzogen, Schildchen grünglänzend, die Oberfläche mit kurzen Haaren besetzt. Hinterleib mit dichter Silberbestäubung, auf Ring 2 gelbe durchscheinende Seitenflecke, oft schwer zu sehen, Hypopyganhänge länglich dreieckig. Alle Schenkel ganz schwarz, die Behaarung der- selben kürzer als bei dzaphana, Schienen gelb, die hintersten in der Spitzenhälfte schwärzlich, Hintertarsen ganz, die übri- gen grösstenteils schwarz, Vordermetatarsus unterseits mit sehr kurzen Börstchen (diese Börstchen bei dzaphana viel länger), Flügel glashell. Schüppchen mit schwarzen Wimper- haaren. Schwinger gelb. Länge ca. 5,; mm. Diese neue Argyra-Art ist von mir in der Birkenzone bei Abisko in Lappland selten gefunden. Sie flog neben einem Bach und setzte sich öfters auf den Uferschlamm. Ausserdem habe ich ein d bei Narvik erbeutet. Limnophora rostrata n. sp. Eine beträchtliche wahr- scheinlich arktische Art, die mit Zriangulifera ZETT. ver- wandt ist. Männchen: Augen nackt mit den schmalen Or- biten zusammenstossend, Wangen von der Seite gesehen etwas schmäler als die Fühlerbreite, Backen unten gerade mit lang vorgezogenem Mundrand, Fühler kurz, drittes Glied unbedeutend länger als die beiden ersten zusammen, Borste nackt, zur Mitte verdickt, Rüssel lang mit ziemlich kleinen Lamellen und fadenförmigen Tastern. Torax schwarzgrau mit etwas bläulichgrauer Bestäubung und drei kaum sicht- baren Striemen, von denen die mittlere am deutlichsten ist, Torax reichlich behaart, Akrostikalborsten nur als Haaren entwickelt, 4 hintere Dorsocentralborsten, ziemlich schwach. Hinterleib mässig breit mit grossen fast dreieckigen Flecken, O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 27 die die Seiten und Hinterränder der Ringe erreichen, Be- stäubung bläulichgrau und dunkel, so dass die Flecken nicht scharf hervortreten, Hypopyg recht gross. Beine schwarz, Vorderschiene mit I oder 2 haarfeinen Borsten, Mittelschen- kel unterseits ausser der gewöhnlichen Borstenreihe mit reich- lichen Haaren, Mittelschiene aussen vorn ohne oder mit I oder 2 sehr kurzen unscheinbaren Börstchen, hinten mit einer Reihe von etwa 4 Borsten, Hinterschenkel unterseits abge- wandt der ganzen Länge nach mit Borstenreihe, zugekehrt in der Basishälfte mit einer Reihe von Borstenhaaren, Hin- terschienen nichts besonders bietend. Flügel wasserklar mit nackter Costa ohne Randdorn. Schüppchen weisslich, dass untere mit gelbem Rand. Schwingerknopf verdunkelt. Länge 6—7,5 mm. Das Weibchen stimmt im Wesentlichen mit dem Männ- chen überein. Die Orbiten sind behaart, Wangen mehr gelb- lich. Torax dicht aber nicht ganz so lang behaart wie beim d. triangulifera ZETT., die, wie erwähnt, mit der vorliegen- den Art sicherlich nahe verwandt ist, hat bei dem J einen mehr tiefschwarzen Torax, die Hinterleibsflecke sind scharf vortretend, der Mundrand ist bei weitem nicht so lang vor- gezogen, die Beine sind viel schwächer beborstet, Pulvillen klein, Schüppchen rein weiss. Das Weibchen hat einen deut- lich gestriemten Torax. Länge nicht über 5,5 mm. Diese ansehnliche Art ist ohne Zweifel arktisch. Sie wurde von mir auf den Hochgebirgen bei Torneträsk gefun- den. Ich sah sie nur oberhalb der Baumgrenze, wo sie auf Bachsteinen zusammen mit anderen Zzmnophora- Arten, Alliop- sis glacialis und Acroptena frontata, vorkam. Limnophora frigida n. sp. Ziemlich schmale, ganz schwarze Art mit den grossen Flecken auf dem dunklen Hinterleib ganz schwach vortretend. Männchen: Augen nackt, durch eine schmale schwarze Strieme und schmale kaum weissglänzende Orbiten ein wenig getrennt, Wangen ganz schwach weissglänzend, von der Seite gesehen etwa so breit wie die Fühler, diese mit kurz pubescenter Borste, Backen etwas breit mit fast geradem Unterrand und deutlich vorge- 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. zogener Mundecke, Rüssel mit kleinen Lamellen und faden- förmigen Tastern. Torax und Hinterleib schmal, der erstere schwarz, matt und ohne Striemen, nur die Vorderecken grau- lich, 4 hintere Dorsocentralborsten, Akrostikalborsten fehlen, Schildchen schwarz. Hinterleib kegelförmig, mit sehr grossen Flecken, so dass er ausser einer grauen Mittstrieme und grauen Ringenvorderrändern fast ganz schwarz erscheint. Beine schwarz mit kleinen Pulvillen, Vorderschiene meist mit Mittborste, Mittelschenkel unterseits mit Borstenreihe, Mittel- schienen aussen vorn mit 2 kurzen, hinten aussen mit 2 oder 3, hinten innen auch mit einzelnen Borsten, innen gewöhn- lich auch mit ı oder 2 kurzen Borsten, Hinterschenkel unter- seits abgewandt vor der Spitze mit etwa 4 Borsten, zugekehrt borstenlos, Hinterschienen innen abgewandt mit 2 oder 3, aussen abgewandt mit 3 oder mehreren Borsten. Flügel etwas geschwärzt, Randdorn so lang wie die kleine Querader, 3. und 4. Längsadern divergierend, zweiter Abschnitt der Randader kurzhaarig, hintere Querader schwach gebogen und etwas gebräunt. Schüppchen weisslich. Schwinger gelbbräun- lich, oft etwas verdunkelt. Länge 5—6 mm. Das Weibchen hat bräunliche Orbiten und Wangen (wie bei vielen anderen Hochgebirgsanthomyiden), Torax und Hin- terleib grauer als beim d, Toraxecken bıeiter grau, letzter Hinterleibsring mit Mittstrieme, Spitze der Legeröhre mit feinen Haaren, Flügel heller mit deutlicher gesäumten hin- teren Querader, Subcostalzelle meistens gebräunt. Wie die vorige ist diese auch eine Hochgebirgsart und sie wurde auf denselben Fundorten gesammelt. Von mir bekannten schwedischen Arten ist diese mit dorsata ZETT. am nächsten verwandt. Dorsata hat breitere Backen und nicht so lang vorgezogenen Mundrand, im männ- lichen Geschlecht mehr getrennte Augen, beim @ eine gelb- liche Kopf- und Körperbestäubung, Flügel gelblich ohne Bräunung der Subcostalzelle. Sie ist vielleicht auch etwas kleiner. Limnophora seticosta n. sp. Männchen: Augen nackt, mit den ziemlich breiten silberweissen Orbiten zusammen- stossend, Wangen und Backen weiss, die ersteren von der che O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 29 Seite gesehen nur wenig schmäler als die Fühler, Backen mässig breit, Mundrand nicht vorgezogen, Rüssel von ge- wöhnlicher Form, Taster schwach erweitert, Fühler mässig lang mit fast nackter Borste. Torax bläulichgrau bestäubt mit dunklerer Mittstrieme, Schulterecken hellgrau, 3 hintere Dorsocentralborsten, zwei dichtstehende Reihen kurzer Akro- stikalborsten, Schildchen schwarzgrau. Hinterleib wie der Torax bestäubt, oval-konisch mit ziemlich grossem Hypopyg und grossen Flecken. Beine schwarz, Vorderschiene ohne Mittborste, Mittelschenkel unterseits mit einer Reihe langer Borsten, Mittelschienen hinten mit zwei Borsten, bisweilen auch aussen vorn mit einem kurzen Börstchen, Hinterschen- kel unterseits abgewandt von Basis zur Mitte mit kürzeren, davon zur Spitze mit den gewöhnlichen längeren Borsten, zugekehrt in der Basishälfte mit einer Borstenreihe, Hinter- schienen nichts besonders bietend, Pulvillen mässig. Flügel dunkelgrau tingiert mit dicken Adern und fast gerader, schwach ausgebuchteter hinterer Querader, zweiter Abschnitt der Randader mit kräftig entwickelten Börstchen. Schüppchen weisslich. Schwinger gelb. Länge 3,5 — +4 mm. Das Weibchen ist wie gewöhnlich heller als das Männ- chen, die Orbiten und teilweise auch Wangen bräunlich oder grau bestäubt, Hinterleib mit grossen, schwarzgrauen bei vie- len Exemplaren nur schwach vortretenden Flecken, Lege- röhre mit feinen Haaren, Flügel glashell und gedörnelt wie beim d, Randdorn deutlich. Diese kleine Art fand ich nicht selten auf dem Gebirge Nuolja in Lappland in regio alpina in einer Höhe von ca. 900 Meter. Limnophora Moalaisei n. sp. Eine kleine Art, die be- sonders im weiblichen Geschlecht leichter zu erkennen ist. Männchen: Augen nackt mit den schmalen weissen Orbiten fast zusammenstossend, Wangen schmäler als die Fühler, Backen mässig breit mit fast geradem unterem Rand und etwas vorgezogener Mundecke, Fühler mässig lang mit kurz pubescenter Borste, Rüssel und Taster von gewöhnlicher Bildung. Torax schwarz und ohne Striemen, Schulterecken kaum etwas graulich, hintere Dorsocentralborsten 4, Akrosti- 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. kalborsten fehlen, Schildchen schwarz. Hinterleib länglich eiförmig mit dunkler, bleigrauer etwas glänzender Bestäubung, 1. Ring schwarz, 2. mit zwei sehr grossen gerundet vierecki- gen Flecken, 3. mit zwei nicht so grossen Flecken, sämtliche wegen der dunklen Bestäubung nicht scharf vortretend, 4. Ring teilweise unbestäubt, Hypopyg mässig gross. Beine schwarz. Vorderschiene ohne Mittborste, Mittelschenkel un- terseits mit einer Reihe feiner haarförmiger Borsten, Mittel- schiene nur hinten mit 2, selten aussen vorn mit einem un- deutlichen kurzen Börstchen, Hinterschenkel nur unterseits abgewandt vor der Spitze mit ungefähr 4 Borsten, Hinter- schienen aussen abgewandt und innen abgewandt gewöhnlich mit je 2 Borsten. Flügel etwas dunkel tingiert und ohne Randdorn. Schüppchen und Schwinger gelblich. Länge + 3,5 mm. Das Weibchen hat einen kurzen Randdorn, ist wie ge- wöhnlich ein wenig grösser als das Männchen, mit schwarz- grauem mattem Torax. Der Hinterleib ist schwarz und glän- zend, ganz ungefleckt, was besonders die Art kenntlich macht. In dieser Hinsicht stimmt sie ganz mit obscuripennis STEIN überein, die jedoch etwas grösser ist und eine langpubescente Fühlerborste hat. Die Art ist von mir bei Abisko und Vassijaure in Lapp- land gekätschert. Nach meinem Freund und Reisegefährten Kand. Phil. R. MALAISE benannt. Acroptena separata n. sp. Die dicht weichhaarige Genital- zange macht diese Art leicht kenntlich. Männchen: Augen nackt, durch eine verhältnismässig breite Strieme, die be- deutend breiter als die Fühlerbreite ist, getrennt, Fühlerborste lang gefiedert, Kopfform, Rüssel und Taster die gewöhnliche. Torax mit drei breiten Striemen, 3 hintere Dorsocentralborsten, Akrostikalborsten sehr kurz und kaum entwickelt, Präalarborste etwa halb so lang wie die Dorsocentralborsten. Hinterleib konisch mit breiter Rückenstrieme und schwärzlichen schmalen Ein- schnitten, die obere Genitalzange kurz, herzförmig, behaart aber ohne längere Borsten, die unteren Zangenarmen sind gelb, schwach gebogen, ungefähr von der Länge des zweiten Hintertarsengliedes, besonders rückwärts und aussen mit O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. ST dichten weichen Haaren, die gegen die Spitze zu, von der Seite gesehen, fast pinselartig aussehen, Bauchlamellen aussen mit längeren Borsten. Beine schwarz mit den gewöhnlichen Borsten, Hinterschenkel unterseits abgewandt von Basis zur Spitze mit etwa 6 grösseren Borsten, zugekehrt auf der Mitte mit einzelnen Borsten. Flügel glashell mit stark gebogener hinterer Querader. Schüppchen weiss. Schwinger gelb. Länge Be mE Die Art wurde von mir bei Abisko im Juli 1918 ge- fangen. Sie kam an einer schlammigen Bachufer in der Bir- kenregion vor. Prosalpia longipennis RINGD. Die Beschreibung dieser Art ist nach dem weiblichen Geschlecht hergestellt (Ento- mologisk Tidskrift 1918) Seitdem habe ich auch ein Männ- chen auf demselben Fundorte gefangen und will es hier kürz- lich beschreiben. Kopf klein mit ziemlich breit getrennten Augen, die Stirnstrieme ist deutlich breiter als die Fühler, Fühlerborste nackt, Backen unten nebst Mundecke mit zahl- reichen langen Borsten, Rüssel schmal, hornig und glänzend mit kleinen Lamellen, Taster sehr kräftig beborstet. Torax schwarz an den Seiten graubestäubt, undeutlich gestriemt, lang beborstet mit kräftigen Akrostikal- und Sternopleural- borsten und mit sehr langer Präalarborste. Karakteristisch ist der Hinterleib. Er ist schwarzgrau bestäubt mit undeut- licher, dunklerer Rückenstrieme, Jang und schmal, walzen- förmig, jederseits unten am dritten Ringe mit einem Büschel von schwarzen Borstenhaaren, zweiter Ring ebenfalls dicht beborstet, Bauchlamellen hornig und glänzend mit konkav eingebuchtetem Vorderrand. Mittelschenkel unterseits kräftig beborstet, Hinterschenkel unterseits abgewandt und zugekehrt mit vollständigen Borstenreihen, Hinterschienen mit langen Rückenborsten. Flügel deutlich angeräuchert und ohne Rand- dorn. Schüppchen klein, gelblich. Schwinger gelb. Länge 6,5 mm. Ein Männchen bei Abisko am Rande eines Moores im Juli 1918 gekätschert. 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Anmerkung: Die Type der Gattung Prosalpia Pox. ist wie bekannt sz/vestris FALL., die nebst dorealis STEIN, Bill- bergi ZETT. und senilis ZETT. von schwedischen Arten eine kleine Gruppe von nahe verwandten Formen bildet, wo sich das weibliche Geschlecht durch erweiterte Vordertarsenglie- der und schmal getrennte Augen kennzeichnet. Hinsichtlich der Männchen dieser Arten so besitzen sämtliche hornartige glänzende Bauchlamellen, und Professor STEIN hat in seinem vorzüglichen Werk »Die Anthomyiden Europas» infolge dieses Merkmals auch die Arten conifrons ZETT. und pilitarsis STEIN, deren Weibchen ihm unbekannt sind, zu dieser Gattung geführt. Ausser diesen will ich noch folgende schwedische Arten erwähnen, welche derartige Bauchlamellen besitzen, nämlich denticauda ZETT., moerens ZETT., longipennis RINGD., dentiventris RINGD. und sepiella ZETT. Pilitarsts ausgenom- men sind mir sämtliche Weibchen bekannt, und sie haben alle im Gegensatz zu denjenigen der Silvestrisgruppe ganz einfache Vordertarsen und breiter getrennte Augen, dent- cauda, moerens und longipennis haben jedoch eine deutlich verschmälerte Stirn. Während die Arten des Silvestriskreises sich als eine mehr homogene Habitus darstellen, nur sind die übrigen von mehr heterogener Beschaffenheit; dentiventris kommt wohl der ersten Gruppe am nächsten, die Männchen von longipennis und pilitarsis haben auffallende sekundäre Kennzeichen, das erstere mit Haarbüschel am Hinterleib, das Letztere mit verkürzten und behaarten Hintertarsen, bei se- piella merkt man auch an den Hintertarsen eine abweichende Beborstung, während conzfrons ganz einfache Beine hat. Eine wunderbare Art ist denticauda mit ihren mandibelförmigen Bauchlamellen. Im Katalog der palearktischen Dipteren ist sie zur Gattung NMyopina gerechnet. Sie gehört jedoch besser zu der Prosalpiengruppe, und vielleicht wird man für diese eigentümliche Form eine eigene Gattung bestimmen müssen. Über die von mir oben erwähnten Arten möchte ich hier eine Bestimmungstabelle geben. I. O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. Oo C3 Männchen. Hintertarsen mit eigentümlicher oder abweichender Be- borstung 2. — Hintertarsen nicht auffallend beborstet ce Die drei mittleren Hintertarsenglieder verkiimmert, jeder- seits lang beborstet, Bauchlamellen fussformig verlangert am Ende unten mit zwei Borstchen. pilitarsis STEIN. Die Art ist nur aus Jämtland bekannt, wo ich sie in der borealen Region fing, Undersåker ??/s—13. — Hintertarsen nicht verkümmert, Metatarsus unterseits mit zahlreichen steifen Borstchen. sepiella ZETT. (Syn. Chortophila setitarsis STEIN). Die Art ist von mir bei Undersäker in Jämtland in der borealen Region und bei Abisko in Lappland in Regio subarctica gefunden. Durch Vergleichung mit Zetterstedts Type ist die Synonyme zuverlässig. Die etwas glänzenden Bauchlamellen sind nicht in Steins Beschreibung erwähnt. Hinterleib lang und schmal, jederseits mit einem Borsten- büschel. longipennis RINGD. — Hinterleib ohne Büschel 4. 4. Hinterschienen innen oberhalb der Mitte mit I oder 2 längeren Borsten Be Si — Hinterschienen innen ohne Borste 5. Jede Bauchlamelle hinten zu einem grossen spitzen fast mandibelähnlichen Zahn entwickelt. Von hinten gesehen sieht diese Bildung wie eine Zange aus. denticauda ZETT. Eine eigentümliche graubestäubte Art mit ziemlich breit getrennten Augen und an der Basis milchfarbigen 3 — 20108. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Haft. 1 (1920). 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Flügeln. Wie bereits gesagt ist die Art früher zur Gat- tung Myopina gelührt, wo sie indessen nicht passt son- dern besser zum Verwandtschaftskreis der Prosalpia ein- zureihen ist. Sie ist mir aus Jämtland, Norrbotten und Lappland bekannt. Anders gestaltete Arten 6. Schüppchen und Flügelbasis gelb, Bauchlamellen ohne Einschnitt 7: Flügel fast ganz glashell, Schüppchen weisslich, Bauch- lamellen am Unterrande mit einem kleinen Einschnitt. Kleinere schwarzglänzende Art ca. 5—7 mm mit dünner grauer Bestäbung. Billbergi ZETT. Über das ganze Land verbreitet, ist die Art we- nigstens hier in Schonen recht häufig im Frühlinge. Toraxrücken deutlich gelbgrau und bräunlich bestäubt, so dass zwei breite, schwarze Seitenstriemen zu sehen sind, Bauchlamellen am Unterrand gerade, Borsten auf der Un- terseite des Hinterschenkels dem Körper zugekehrt länger oder so lang als die Schenkeldicke. Länge 7—9 mm. silvestris FALL. Die Fliege ist über das ganze Land verbreitet und kommt sehr häufig in den mittleren und nördlichen Teilen vor. Sie ist, wie wahrscheinlich mehrere Arten dieser Gruppe, räuberisch und lebt von Fliegchen, die sie mit den langborstigen Beinen festhaltet. Toraxrücken und Schildchen fast glänzend schwarz mit dünner brauner Bereifung, Schulterseiten weissgrau be- stäubt, Bauchlamellen unten konkav gebogen, die erwähn- ten Borsten der Hinterschenkel kürzer als die Schenkel- dicke. 6—7 mm. borealis STEIN. Eine mit der vorigen nahe verwandte Art, die ich aus Jämtland und Lappland kenne. Besonders häufig fand ich sie in der Birkenregion bei Torneträsk. O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 35 8. Mundrand deutlich vorgezogen, Backenunterrand fast ge- IO, rade. Eine ziemlich robuste schwarzglänzende Art, die an Dillbergi ZETT. erinnert, Torax vorn dicht behaart, Hinterleib reichlich beborstet, Hinterschenkel unterseits abgewandt mit sehr dichten Borsten ca. 15 St., Länge ungefähr 7 mm. moerens LETY. Nur aus Lappland bekannt. Es ist eine gute Art und nicht wie Stein vermutet mit Dzllbergz identisch, obwohl Zetterstedt auch Varietäten beschreibt, die nichts weiter als Dzlldergr sind. Mundrand nicht deutlich vorgezogen 9. Bauchlamellen weit unter den Bauch zahnförmig vor- springend, hinten gegen die Spitze mit einer auffallenden Borste, vorn an der Basis mit einem Zäpfchen. dentiventris RINGD. Ist bisjetzt nur aus Lappland bekannt, wo ich sie bei Abisko zwischen der Ufervegetation eines Moores fing. Vielleicht ist diese Art identisch mit der von Stein als Zerzolensis POK. aufgefasste Art. In solchem Fall ist wohl Steins Vermutung nicht richtig, da Pokorny seine Art auf ein Weibchen gründet, das erweiterte Vorder- tarsen hat, während diese bei dentiventris einfach sind. Betreffend die Pokornysche Art darf ich nichts mit Sicherheit sagen, möglicherweise fällt sie mit borealis STEIN zusammen. Bauchlamellen anders 10. Flügel an der Basis geschwärzt mit langem Randdorn, Schwarz, Torax mit drei undeutlichen Striemen, Hinter- leib mit sehr breiter Riickenstrieme, und schwärzlichen Hinterrandern der Ringe, Mundecke etwas vorragend, Wangen breiter als die Fühler, Praalarborste sehr lang, Pulvillen ziemlich gross. Länge 5—6,5 mm. conifrons ZETT. Nach meiner Erfahrung ist die Art in den nord- lichen Teilen haufig. In den Fichtenwaldern des west- 36 Nn ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. lichen Jämtlands war sie nicht selten und in der Birken- region bei Torneträsk gehörte sie zu den allerhäufigsten Erscheinungen der Anthomyidenwelt. Flügel an der Basis schwach gelblich, ohne Randdorn. Torax deutlich grau bestäubt ohne sichtbare Mittstriemen, Präalarborste mässig, Hinterleib mit mässig breiter Rük- kenstrieme und schwarzen Vorderrändern der Ringe, Borsten der Beine nicht kräftig, Bauchlamellen unten tief rundlich eingeschnitten, Wangen von der Seite gesehen schmäler als die Fühler, diese nebst den Orbiten deut- lich silberweiss bestäubt. Länge ca. 5,5 mm. sentlis ZETT. Ich kenne die Art nur aus Lappland, wo ich 2 d und I ® bei Abisko fing. Zetterstedt beschrieb nur das 2, und das Typexemplar in seiner Sammlung habe ich gesehen und mit dem meinigen verglichen. Weibchen: Das $ von Zzlitarsis STEIN ist mir nicht bekannt. 2tes und 3tes (bei senz/is auch das 4te und 5te) Glied der Vordertarsen erweitert 2: Vordertarsen einfach 5 Die drei letzten Vordertarsenglieder fast gleich breit und gleich gross. Dicht grau bestäubt, Kopf schön silber- weiss, Stirn von oben gesehen etwa halb so breit wie ein Auge, Wangen so breit wie die Fühler, Backen vorn auf- fallend breit, Torax grau mit undeutlichen braunen Strie- men, Akrostikalborsten kurz, Präalarborste lang, Hinter- leib grau und schwarz schillernd, matt, Beine kräftiger beborstet als beim d, Flügel gelblich mit kurzem Rand- dorn, Schüppchen weisslich. Länge + 6 mm. senilis ZETT. Die zwei letzten Vordertarsenglieder deutlich schmäler und kleiner als das 3. 3: Go SÅ O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 37 Stirn mit den Orbiten sehr schmal, nur unbedeutend brei- ter als die Fühler, Beine sehr kräftig beborstet, Vorder- schienen aussen vorn mit ı oder 2 Borsten in der Nähe der Mittborste, also mit 4 oder 5 Borsten bewehrt, Sterno- pleura mit 3 langen hinteren Borsten, Schüppchen und Flügelbasis stark gelb. silvestris FALL. Stirn doppelt so breit wie die Fühler oder breiter = '/s zu annähernd !/2 der Breite eines Auges 4. Schüppchen und Flügelbasis stark gelb, Flügel mit ziem- lich langem Randdorn. Hellbräunlich bestäubte Art mit ziemlich weit vorstehender Mundecke und Stirn. borealis STEIN. Schüppchen weisslich, Flügel schwach gelblich mit kur- zem Randdorn. Schwarzglänzende, äusserst dünn weiss- grau bereifte Art. Lillberg? LETT. Stirn mit den Orbiten kaum mehr als halb so breit wie ein Auge. 6. Stirn fast so breit wie das Auge 8. Mundecke ziemlich lang vorgezogen, Backenunterrand ge- rade. Schwarzglänzend, dünn weissgrau bereift, Akrosti- kalborsten sehr kurz, Flügel schwach gelb mit gelber Basis. moerens LETT. Mundecke kaum vorragend Gi Schmale kaum bereifte schwarze Art mit langen schma- len stark gebräunten Flügeln, Schüppchen und Schwinger gelb. longipennis RINGD. Hellgrau bestäubte Art mit klaren Flügeln und weissen Schüppchen, Vorderschiene mit langer Mittborste, Mittel- schienen kräftig beborstet. denticauda ZETT. Randdorn sehr kurz. Kleine 4—5 mm. lange Art. Backen, Wangen und Orbiten teilweise weiss bestäubt, Wangen von der Seite gesehen etwas schmäler als die Fühler, diese ziemlich lang mit kurz pubescenter Borste, Torax 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. schwarzbraun, auf der Mitte etwas heller, Schulterseiten heller grau, Akrostikalborsten ziemlich schwach, Präalar- borste nicht so lang wie die Dorsocentralborsten, die hin- tere untere Sternopleuralborste schwächer, nur haarförmig, Hinterleib schwarzgrau etwas graulich bereift, Beine mit schwächeren Borsten. sepiella ZETT. — Randdern kräftig und länger als die kleine Querader o. 9. Die beiden hinteren Sternopleuralborsten fast gleich stark, Wangen breiter als die Fühler, Torax braun, matt mit etwas dunklerer Mittstrieme und sehr kurzen Akrostikal- borsten, Hinterleib braungrau, Schüppchen, Schwinger und Flügelbasis dunkel gelb, Beborstung der Beine nicht besonders bietend, Hinterschenkel unterseits zugekehrt mit ziemlich kräftigen Borsten. conifrons ZETT. — Die hintere untere Sternopleuralborste sehr kurz und haar- förmig oder fehlend, Wangen von der Seite gesehen schmal, nur von der halben Fühlerbreite, Fühler lang, Toraxrücken braun und etwas glänzend mit ziemlich breiten schwarzbraunen Seitenstriemen, Akrostikalborsten kurz, Hinterleib braungrau, Flügel schwach gelblich mit gelben Schüppchen und Schwingern, die Borsten auf der Unter- seite der Hinterschenkel dem Körper zugekehrt spärlich und kurz. dentiventris RINGD. Microprosopa lacteipennis n. sp. Kleine schwarzglän- zende kaum bestäubte Art mit erweiterten Hintertarsen. Männchen: Stirn breit, schwarz, vorn rotgelb, Fühler schwarz mit gelber Basis und fast nackter Borste, Wangen schmal, Backen kaum !/s der Augenhöhe, jederseits zwei Mundborsten, Taster etwas erweitert, gelb mit schwarzen Borsten an der Spitze. Torax schwarz, schwach grau be- reift mit vier schwarzen wegen der dünnen Bestäubung nur schwach vortretenden Striemen, Torakal- und Skutellar- borsten schwarz, Sternopleura weisslich behaart mit ı Borste, Schildchen mit 4 Borsten. Hinterleib wegen des grossen Genitalapparats stark kolbig, er ist schwarzglän- zend, nicht bestäubt, mit schwarzer Behaarung. Schenkel O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 39 ganz schwarz, grau bereift, die hintersten unterseits abge- wandt und zugekehrt mit einzelnen langen Borstenhaaren, Vorderschenkel etwas verdickt, Vorderschiene am Ende mit ı längeren und mehreren etwas kürzeren Haaren, die beiden vorderen Schienenpaaren gelb oder etwas verdun- kelt, das hinterste grösstenteils schwarz, Tarsen verdun- kelt, Vordermetatarsus aussen länger behaart, Hintertarsen auffallend kurz mit deutlich erweiterten Gliedern. Flügel fast milchweiss, hintere Querader etwas nach aussen ge- bogen. Schüppchen und Schwinger gelbbräunlich. Länge +3 mm. Diese kleine Microprosopa ist wahrscheinlich arktisch. Sie ist von mir in Lappland auf dem Gebirge Tjuonjatjakko ca. 1000 Meter auf Carexwiesen gekätschert. Juli 1918. Coniosternum lapponicum n. sp. Männchen: Kopf deut- lich breiter als der Torax vorn, Stirn rotgelb mit breiten grauen Orbiten, Wangen und Backen gelb, dünn weisslich bereift, Hinterkopf grau, unten mit langen weisslichen Haaren, Stirn und Mundecke kurz eckig vorragend, ca. 5 grössere Mundborsten, Taster etwas verdickt, gelb, unten mit feinen weisslichen Haaren, am Ende kurz schwarz beborstet, Fühler schwarz mit nackter Borste, drittes Glied fast mehr als dop- pelt so lang wie das 2. mit fast rechteckiger und etwas zu- gespitzter oberer Ecke, unten abgerundet, Körperfärbung etwa wie bei obscurum, jedoch etwas dunkler. Toraxrücken mit zwei breiten braunen Striemen innerhalb der Dorsocen- tralborsten, Toraxseiten gelblich behaart, 2 vordere und 3 hintere Dorsocentralborsten, keine Akrostikalborsten, I Ster- nopleuralborste, Schildchen mit 4 Borsten. Hinterleib mit grünlichem Anflug und ziemlich grossem Hypopyg, Bauch- lamellen länglich mit konkavem Vorderrand, dicht und fein behaart. Schenkel schwarz, graubestäubt, mit breit gelber Spitze, alle Schenkel dicht und fein weisslich behaart, die hintersten auf der Unterseite mit einzelnen längeren feinen Haaren, alle Schienen gelb, dicht behaart, Beborstung wie bei odscurum, Tarsen gelb. Flügel glashell. Schwinger und Schüppchen gelblich. Länge ca. 5,5 mm. Von obscurum FALL. unterscheidet sich die Art durch 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. beträchtlichere Grösse, das 3. Fühlerglied ist vorn zugespitzt, bei der anderen Art abgerundet, die Mundborsten sind zahl- reicher und die Schienen haben eine lange dichte Behaarung, die bei odscurum fehlt. Die Art ist in einigen Exemplaren auf einem Moore bei Kiruna in Lappland von mir gefunden. RTP OKI ar a VM ve” em ii | T Claes Grill Insekterna ha — i likhet med växterna — i alla länder haft sina hängivna vänner och beundrare bland män, vilkas egentliga livsuppgift vasit inriktad pa helt andra områden. Entomologien har för dem varit en ständig källa till veder- kvickelse, ur vilken de på lediga stunder hämtat vila och krafter till det dagliga enahanda. De mera betydande av dem ha genom sin entomologiska verksamhet ej blott vunnit den djupa tillfredsställelse, som ett hängivet studium av natu- ren alltid skänker åt sina utövare, utan även gjort den ento- mologiska vetenskapen stora tjänster av ett bestående värde. Även vårt land har att uppvisa en efter förhållandena ståtlig rad av dylika entomologer, och i främsta ledet bland dessa stod CLAES GRILL. Claes Grill föddes i Sala den 18 februari 1851 och var son till med. doktor, sedermera provinsialläkaren i Hedemora C. Grill och hans maka, född Ödmann. Efter studentexamen i Falun och en termins studier i Uppsala genomgick han krigsskolan och utnämndes 1873 till underlöjtnant i fortifika- tionen, där han omsider avancerade till överste. Att f. ö. ingå på hans militära karriär ligger utom ramen för denna minnesteckning. Det naturvetenskapliga intresset synes ligga i blodet hos den Grillska släkten, och flera tidigare medlemmar av den- samma hade gjort sig kända som samlare. Redan som skol- yngling i Falun började Grill samla skalbaggar och fortsatte därmed även som ung officer samt lade därigenom grunden till sin stora skalbaggssamling. Under sin Stockholmsvistelse 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. kom Grill i beröring med därvarande entomologer, och det vittnar otvetydigt om det anseende han förvärvat sig, att han erhöll uppdraget att under åren 1888—1800 genomgå och ordna Riksmusei entomologiska avdelnings duplettsam- ling av svenska skalbaggar. Det är sannolikt, att det var under denna tid, som tanken vaknade hos honom att utarbeta den förteckning över Skandinaviens skalbaggar, som för alla tider skall bära vittnesbörd om hans verksamhet som entomolog. Genom denna förteckning, varpå han arbetade i sju år och som upptager ej mindre än 4,034 arter, har Grill lagt en för alla tider bestående grund för kunskapen om dessa länders skalbaggsfauna och verkat befruktande på stu- diet av skalbaggarna först och främst i vårt land men även i grannländerna. Detta arbete utgör ingalunda en kompila- tion av äldre uppgifter, utan tillkom under kritisk granskning av de entomologiska samlingarna i Stockholm, Uppsala och Lund. Under denna tid stod Grill även i livligt byte med de skandinaviska ländernas entomologer, AURIVILLIUS, AM- MITZBOLL, I. B. ERICSSON, HAGLUND, LAmpa, C. P, J. PET- TERSSON, VARENIUS, SANDIN m. fl. samt SPARRE-SCHNEI- DER och MUNSTER i Norge och J. SAHLBERG i Finland. Sallsyntare former inköptes fran Tyskland, och hans samling tillvaxte slutligen, sa att den omfattade omkring 3,300 arter och därigenom torde vara en av de största samlingar i privat ago i Sverige. Ar 1894 valdes Grill till sekreterare i Entomologiska Foreningen i Stockholm, och under de närmast följande aren blev det honom förunnat att ägna mera tid än annars at entomologiska spörsmål, varom de talrika alstren av hans penna i Entomologisk tidskrift bära vittne. Hans verksamhet under denna tid skulle emellertid komma att bliva .av bety- delse ej blott för föreningen, utan han deltog även mycket verksamt i det arbete, som föreningens styrelse vid denna tidpunkt nedlade på lösningen av,en för vårt land synnerli- gen viktig fråga, skapandet av en praktisk entomologisk an- stalt, till gagn för åkerbrukaren och trädgårdsodlaren. Det ligger nära till hands att tänka, att det intresse för praktiska frågor, som Grill givetvis fått under sin verksamhet som fortifikationsofficer, jämte den inblick i huru andra län- CLAES GRILL Ÿ 43 ders entomologiska försöksverksamhet var ordnad, som han under sina utländska resor fått, härvidlag på ett lyckligt sätt samverkat med hans rent entomologiska intressen, så att han därigenom blev särskilt väl skickad att verksamt bidraga till att denna fråga fick sin lösning. Men det dröjde dess värre ej länge, innan hans militära verksamhet tvingade honom att byta vistelseort. Under 1897 blev han satt i tillfälle att under en längre tid följa övning- arna inom ryska armén, och efter hemkomsten från Ryss- land tillträdde han befattningen som fortifikationsbefälhavare i Göteborg 1897. Här samlade han, med den förmåga att elda och intressera andra för skalbaggarnas studium som ut- märkte honom, Göteborgs coleopterologer till en undersek- tion av den Entomologiska Föreningen, och under ett par år publicerades i Entomologisk tidskrift regelbundet förhand- lingarna vid dessa sammankomster. Den verksamhet, som han nu fått, tog emellertid hans tid allt mera i anspråk, och efter allt att döma tvingades han nu att upphöra med sina entomologiska studier. Hans intresse för den Entomologiska föreningen upphörde dock ej. Redan 1897 hade han till densamma skänkt inkomsten av sin kata- log som grundplåt till ett stipendium, varav räntan skulle årligen utgå till någon för entomologi intresserad skolyngling, och detta stipendium har för ej så få av våra yngre natur- forskare varit det medel, som för första gången satte dem i stånd att ägna sig åt utforskande av insektfaunan i någon del av vårt land. Genom årliga bidrag ökade Grill denna fond, så att den numera uppgår till över 3,000 kr. När Grill är 1907 äter flyttade till Stockholm, var det naturligt att han äter intog sin plats i den Entomologiska föreningens styrelse, och trots alla de offentliga uppdrag, var- med han var upptagen, fann han ofta tid att deltaga i före- ningens sammanträden. Vid föreningens vårsammankomst 1918 blev Grill för sina förtjänster om den entomologiska vetenskapen vald till dess hedersledamot, och vid samma tidpunkt donerade han till skogshögskolan sin skalbaggssamling. Ursprungligen hade det varit hans avsikt att överlämna densamma till Riksmu- seets entomologiska avdelning, och professor Sjöstedt hade 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. erhällit löfte därom. Men genom välvilligt tillmötesgående av prof. Sjöstedt blev Grill i tillfälle att skänka den till Skogs- högskolan, vars skalbaggsamling var mycket ofullständig, varvid Riksmuseet dock skulle ha rättighet att ur samlingen komplettera, vad det saknade. Vid denna föreningens vårsammankomst föreföll Grill att vara vid full vigör, men påföljande höst började hans hälsa att vackla och d. 5 mars 1919 somnade han in i den eviga vilan. Genom sin katalog över Skandinaviens skalbaggar och sin donation till Skogshögskolan har Grill för alla tider för- värvat sig de svenska entomologernas tacksamhet, genom sitt oegennyttiga arbete i den Entomologiska föreningens tjänst och sin aldrig svikande hjälpsamhet mot de yngre entomologer, som sökte hans råd och hjälp vid bestämningar o. d., har han dragit försorg om att hans minne länge skall leva. Grill sörjes närmast av maka, född Reuterskiöld, samt två söner och en dotter. Förteckning över utgivna skrifter. Entomologisk latinsk-svensk ordbok. Stockholm 1888. Svampbildningar hos insekter. Ent. Tidskr. 1888, s. 19—27. Om ollonborrens nytta. Ent. Tidskr. 1889, s. 6. Oryctes nasicornis. Ibidem, s. 149— 150. Förvaring av larver och puppor till smäfjärilar och andra mindre insekter. Ibidem, s. 152— 154. 6. Några önskemål för entomologien i Sverige. Ibidem, s. 278 283, 7. Vespa crabro. Ibidem 1860, s. 18. 8. Galeruca Xanthomelæna SCHRANK. Ibidem, 1891, s. 157. 9. En missbildning. Ibidem, 1892, s. 52. ro. Notes synonymiques sur quelques Coleoptères decrits par de Geer. Ibidem, s. 249—255. 11. Zyopiphorus mercurialis FABR. Ibidem 1893, s. 256. 12. Den praktiska entomologiens ställning i Ryssland. Ibidem, 54207 200. 13. Färgförändring hos bladlöss. Ibidem 1894, s. 106. Ur BON HM 14. CLAES GRILL Ÿ 45 Iseia densa (LINK) Fries. Parasitsvamp hos vanliga ällon- borren (Melolontha vulgaris L). Ibidem, s. 207—221. Tribolium confusum Duv. Ibidem. s. 232— 233. En entomologisk försöksstation i Sverige. Ibidem 1895, 8. 49— 56. Fnr Sverige nya Coleoptera. Ibidem, s. 78—70. Platvphyllus castoris Rits. Ibidem, s. 248. Catalogus Coleopterorum Scandinaviæ, Daniæ et Fenniæ. Stockholm 1896. Statens entomologiska anstalt. Ibidem 1898, s. 129—142. En liten historia. Ibidem. s. 203. Tomicus dispar FABR. pa äppleträd. Ibidem 1899, s. 70. Tvar Trägårdh. le] Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur för aren 1916—1917. (Jämte äldre tillägg.) Av Fr. E. Åhlander. Anmärkningar och kompletterande uppgifter emottagas med tacksamhet 1 under adress: Arbetarbiblioteket, Folkets Hus, Stockholm. 1916. Insekter. ADLERZ, Gottfrid, Grävsteklarnas liv. — Sthlm 1916. 8:o. 318 '5., SE texthe. ——, Svenska skalbaggar i urval. Inledning till skalbag- garnes studium. — Sthlm 1916. 8:0. IV + 301 s., 8 tavl., 36 textfig. ANDERSSON, Adolf, Drottning i drottningcell. — Bitidningen, Hälsingborg, Årg. 15, 1916, s. 194— 195. AURIVILLIUS, Chr., Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika, 10. — Ark: Zoel., Sthim™: Bd. DO, Noy; 2910,08: ——, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia, 16. — Ibid., N:0 19, 1926, 25655 artaxla. artexne ——, Results of Dr. E. Mjöberg’s Swedish Scientific Expedi- tions to Australia 1910— 1913. 12. Cerambycidæ. — Ibid., N:0, 22} 1916, 50 s.,»» 4avl, “setexte: Barkborrens uppträdande i Jämtland de senaste åren. — Skogvaktaren, Gävle, Årg. 25, 1915, S. 390—394; Årg. 26, MOWD.LS, IA TS BENGTSSON, Simon, se: LUND, Univ. Zool. Institution. N:r 46. BERGMAN, ARVID M., Huru utrota nötkreatursbromsen (Hypo- derma bovis) De Geer? — Skand. Veterinär-Tidskr., Uppsala IO. I I. Ne 18. 19. 24. 25. LITTERATUR. 47 & Sthlm, Årg. 6, 1916, Ss. 148—154, 2 textfig. — Landtman- nen, Linköping, Arg. 27, 1916, Ss. 359—361, 2 textfig. BERGMAN, Arvınp M., Om renens oestrider. — Skand. Ve- terinär-Tidskr., Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 1916, S. 309 — 340, 5 tavl. (Forts.). BERNHAUER, M., Results of Dr. E. Midberg’s Swedish Scientific Expeditions to Australia r9g10—1913. 7. Sta- phyliniden. — Ark. Zool., Sthlm, Bd 10, N:o 5, 1916, 7 s., 1 textfig. Bigärden. Tidning för biskôtare. Utgivare: Alexander Lundgren, Arg. 18, Nio 1—12. — Sthlm LOTO. + 8:0 144 ap SAVE Bitidningen. Sveriges Allmänna Biodlareförenings tidskrift för år 1916. (Årg. 15.) Redigerad av N. Nilsson. — Hälsingborg 1916. 8:0. 300 s. BRUNDIN, J. A. Z., Fjärilar från Kronobergs län. 1. — Entomol. 'Tidskr., Uppsala, Årg. S71 O16, S$). QOn—1 LO. Crane, J. E, Varför bina icke alltid flyga lika långt efter nektar. — Bigärden, Sthlm, Årg. 18, 1916, s. 128— 129. DALMARK, Nils, Bin såsom smittospridare. — Trädgården, Sthlm, Årg. 15,%1910,,3:180. Ericson, Isaac B., Rhagium Iberonis I. B., Erics., n. sp., — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. B77.) NOT OS 2 40: ESBEN-PETERSEN, P., Notes concerning African Myrmeleonidae. mark Zool: Sthlm;4 Bd «10; {N:on 155, ao1/6,,-22: Syr HO textfig. FRIESENDAL, Axel, Några coleoptera från Jämtland. — Ibid., 3630-732. GERTZ, Otto, Några förlinneanska uppgifter angående zoo- cecidier i svensk botanisk litteratur. Ett bidrag till cecido- logiens historia. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm; Årg. 11, 1916, s. 145— 164, 7 textfig. { ——, Några lappländska zoocecidier. — Bot. Not. Lund, 1916, 5+ 75-78 ——, Några zoocecidier från Island. — Ibid., s. 97— 111, 2 tavl., 3 textfig. Görtz, S, Biraserna. — Bitidningen, Hälsingborg, Arg. BA owo, Sh 02 4 apte ravi eds 125, HAMFELT, Bror, Kleinschmetterlinge aus den Färöern. — Ark Zoole sthim, Bd" 16, NIO25, 1916, 9 sg textig. Hermanson, Sigurd, Några för Halland nya Coleoptera. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. ano NOsisael O4-— 105. HOLMGREN, Nils, Zur vergleichenden Anatomie des Gehirns von Polychaeten, Onychophoren, Xiphosuren, Archniden, Crustaceen, Myriapoden und Insekten. Vorstudien zu einer Phylogenie der Arthropoden. — Sthlm, Vet. Akad. Handl., Bde 56, Nio 1, 1916, 303; s., 12 tavl., 54 textfig. 48 40. AM 43. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. HOLMGREN, Nils & Karin, ‘Termiten aus Neu-Caledonien und den benachbarten Inselgruppen. — I: Sarasin, Fritz & Roux, Jean, Nova Caledonia, A, Zoologie, Vol. 2, Wies- baden 1915, Ss. 85—93. HOLMGREN, Karin, se: Holmgren, Nils & Karin,N:o 26. Jansson, Afnton], En för Sverige ny strit. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 37, 107616: ——, Hemipterologiska meddelanden. — Ibid., s. 33—41. JoHaxssox, Klarl] Efrik}, Myrorna. — Goodtemplarlogernas Föreläsn.-Bibl., Sthlm, Årg. 13 197615116068: ——, Zwei für Schweden neue Spinnen. — Entomol. 'Tidskr., Uppsala, Årg. 37, 1916, S. 42—43. Kemner, N. A., Färade öronviveln (Otiorrhynchus sulcatus, F.) — ett skadedjur bland annat på krukväxter. — Träd- gården, Sthlm, Årg. 15, 1916, s. 145, 2 textfig. —, Några nya mer eller mindre kända skadedjur på fruktträd. — Sthlm. Landtbr.-Akad. Handl., Årg. 55, 1916, Ss. 413—429, 12 textfig. — Även som: Sthlm, Medd. N:r 133 Centralanst. försöksv. jordbruksomr. Ent. Avd. INTO ——, Rapssugaren. Eurydema oleracea L. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Arg. 55, 1916, s. 19—20, 5 textfig. — Aven som: Sthlm, Medd. N:r 52 Centralanst. försöksv. jordbruksomr. Ent. Avd. N:r 23. ——, Ägna uppmärksamhet åt jättebarkborrens uppträdande. — Skogen, Sthlm, Årg. 3, 1916, s. 272—273, I textfig. KLEFBECK, Einar, Bidrag till kännedomen om Macroplea curtisii Lac. — Entomol. Tidskr.. Uppsala, Årg. 37, 1916, S.ITTIZIIA, I TIER ——, Om larverna av Calocampa vetusta. Hbn. — Ibid. S. 765% ‘Krysantemumfiende, En ny. — Trädgården, Sthlm, Årg. 15, 1916; 8.237 Gamitexths. LAGERHEIM, G., Baltiska zoocecidier. 2. — Ark. Bot. Sthlm, Bd 14, N:o 13, 1916. 46 s., 1 tavla. LEMAN, Henrik, Nötkreatursbromsen. — Lantmannen, Lin- köping, Ärg. MORD. Tat LINDBERG, Ferd., Säckspinnarestekeln, Lyda campestris. — Sthlm, Skogsvärdsför. 'Tidskr., Årg. 14, 1916, Ss. 663—964, ı textfig. Linpovist, Alfred, Nytt fynd av Colias hyale L. på Öland. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Ärg. 11, 1916, 1235. LJUNGDAHT, Dlavid, En puppbur. — Entomol. ‘l'idskr. Uppsala, Årg. 37, 1916, s. 60—61r, I textfig. ——, Några lepidopterologiska anteckningar och puppbe- 44. 45. 46. 47- 57 2. LITTERATUR. 49 skrivningen samt en del parasitstekelfynd. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Ärg. SUN ENGTAN.S. 70-94, 3giitextile. LJUNGDAHL, David, Prunus avium som lockbete. — Ibid., Sean. Oe LJUNGSTRÔM, J. Alb., Sjuka bin. — Lantmannabl., Sthlm, LOTO NG IST SS 178: LUND, Universitetets Zoologiska Institution. Entomolo- giska Avdelningen. BENGTSSON, S[IMON], Entomologiska Avdelningen. [Redo- görelse för verksamheten läsåret 1915—1916.] — Lund, Univ. Årsber., 1915-916, 3.95. LUNDBLAD, O., Anteckningar om våra vattenhemipterer. 2. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 37, 1916, s. 217—232, 1 tavla, ı textfig. ——, Orthoptera, Odonata och Hemiptera heteroptera. (Sjön: Täkerns fauna och flora, 2). — Sthlm 1916. 4:0. 18 s., 1 tavla, 2 textfig. L—x, R., En insekthärjning pa 1700-talet. — Skogvaktaren, Giivle, Arg. 26, 1916, s. IV. MALAISE, R., Anteckningar om några lepidopteralogiska fynd från Stockholms skärgård. — Entomol. Tidskr., Uppsala Arg. 37, 1016, s. 145—147, 1 textfig. Meves, J., Lepidopterologiska anteckningar. — Ibid., s. 210 royal rest RS Mes 2.000. * MJöBERG, Eric, Die Käferfauna der Färöer. — Ark. Zool., Sthlm, Bd 10, N:o 27, 1916, 21 S., 6 textfig. ——, Om en ny lus-parasit funnen pa renen. — Skand. Veterin.-Tidskr., Uppsala & Sthlm, Årg. 6, 1916, s. 56—58, 4 textfig. —, Results of Dr. E. Mjöberg’s Swedish Scientific Ex- peditions to Australia 19r0— 1913. 10. Cicindelidae, Gy- rinidae, Lucanidae, Paussidae. — Ark. Zool., Sthlm, Bd 18, .N:0''20,.:1926, 116 SY, EET -textfig: — —, Results of Dr. E. Mjéberg’s Swedish Scientific Ex- peditions to Australia 1910—1913. 8. Ptinidae. — Ibid., N:0°67. 1910, 15%8,;.6:textiig. ——, Uber die Insektenreste der sog. »Härnögyttja» im nördlichen Schweden. — Sthlm, Sv. Geol. Unders., Ser. C, N:o 268 [= Årsbok 9 (1915): N:o 4] 1916, 14 s., 2 tavl. N[insson], N., Bipesten. — Bitidningen, Hälsingborg, Årg. Igor sun‘, 3. TAS LET. ——, Biraserna. [Undert. N. N.] — Ibid., s. 138—141. NORDENSTRÖM, H., Anteckningar om nägra insektfynd frän HOTA Entomol, Tidskr, Uppsala, Årg. 37, 1916, s. 59—60. 4—e20108. Entomol. Tidskr. Årg. 41... Haft. I (1920). ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. NORDSTRÖM, Frithiof, Lepidopterologiska notiser. — Entomol. Tidskr.,.» Uppsala, Arg.g7,72:97.6,5. HI157- 180, HTS 108 4 texthg. — —, Rättelse [ang. Ekeröns noctuidfauna i Ent. ‘Tidskr. 19 18, px. 1222]: =: Dbid.ts.1 64! Nystrom, E., Medel för utrotandet av nötkreatursbromsen och oxstynget. — Lantmannabl., Sthlm, 1916, N:o 45, s. 39557397: ORSTADIUS, Bidrag till kännedomen om fjärilfaunan inom Kronobergs län. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Ärg. 37, EGLO; ASE 7.720, von Porat, C. O., Några fjärilsfynd i Jönköpigstrakten. — Entomol. Tidskr. Uppsala, Ärg. 30s 11 IT SHH2—- BF, RINGDAHL, O., Einige neue Anthomyiden aus Schweden. — Ibid., s. 233—239. ROMAN, A., Entomologiska naturförhällanden i brasilianska Amazonasomrädet. — Ibid., s. 131— 144, 196— 209, 9 textfig. —— , Ichneumoniden aus den Färöern. — Ark. Zool., Sthlm,-Bd 10, N:o 17, 1916, 16.s.,.6 textfig. —— , Ichneumoniden aus West-Grönland. — Ibid., N:o 2:2} LaNs! ROTHSCHILD, N. Charles, Results of Dr. E. Mjöberg’s Swed-. ish Scientific Expeditions to Australia 1910—1913. 5. Siphonaptera. — Ark. Zool., Sthlm, Bd: 10,.N:0 3, 1916, 9_ Sting. textie: RYDBERG, C. S., Biraserna. — Bitidningen, Hälsingborg, Arg. 15, 1916, s. 87—91, tillägg av red. s. gr. ——, Yngelrôtan och de främmande biraserna. — Ibid., 5.5.28 932 SAHLBERG, John, »Kan nägot ytterligare göras för studiet av den svenska insektfaunan?» Ett diskussionsinlägg. — Entomol. 'Tidskr., Uppsala, Arg. 37, 1916, s. 55—59. SJÖGREN, Karl, Biraser. — Bitidningen, Hälsingborg, Arg. 15, 1916, s. 122—124; tillägg av red. s. 124. ——,. Biraser. och ynpelrotane— [bid),sh 9385: ——, Italienare. — Ibid., s. 187—190. SJÖSTEDT, Yngve, Se: Stockholm, Naturhist. Riksmuseet, Nir fl ft fo STOCKHOLM. Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksomrädet. Entomologiska avdelningen. TULLGREN, Alb., Entomologiska avdelningen. [Redogörelse för verksamheten under år 1915] — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Årg. 55, (EO Toy. Ss lg: ——, Entomologiska Föreningen. [TULLGREN, Alb.], Redogörelse för sammankomsterna d. 6 Maj 1915—29 april 1916] — Entomol. Tidskr,, Sthlm. ST 19% 0, '5:.1608 2778; 11: 85. 86. LITTERATUR. 51 STOCKHOLM, Naturhistoriska riksmuseet. [SJÖSTEDT, Yngve ‚| Entomologiska avdelningen. [Redogörelse för verksamheten under år rous.] — Sthlm, Vet. Akad. Ärsbok, 1910,85, DSL — 187, ——, Entomologiska Afdelningen. [Uppkomst och utveck- ling. — I: Naturhist. Riksmus. Historia, Sthlm. 1916, s. 181—199, 6 portr. 1 texten: ——, Statens Skogsförsöksanstalt. TrAGARDH, Ivar, Entomologiska laboratoriet [år 19151. — Sthlm, Skogsvärdsför. Tidskr., Årg. 1431926, 8.5170: STRINDBERG, Henrik, Beiträge zur Kenntnis der Entwicklung der Orthopteren. Dixippus morosus Br. (Eine embryolog- ische Untersuchung). — Zool. Anz, Leipzig, Bd. 45, 1914 a SA), ake Rte ——, Embryologisches über Forficula auricularia L. — Ibid, 5.024631, texte ——, Uber die Bildung und Verwendung der Keimblätter bei Bombyx mori. — Ibid., s. 577—597, 11 textfig. ——, Zur Eifurchung der Hymenopteren nebst einigen damit zusammenhängenden Fragen. (Eine embryologische Untersuchung.) — Ibid., s. 248—260, 7 textfig. ——, Hauptzüge der Entwicklungsgechichte von Sialis lu- taria L. (Eine embryologische Untersuchung). — Ibid., Bd 46,42:905 36, 551167 7 185,100: texthy. ——, Noch eine Ameise ohne Serosa (Tetramorium caes- pitosum L.) — Ibid., s. 198— 202, 4 textfig. ——, Zur Kenntnis der Hymenopteren-Entwicklung. Vespa vulgaris nebst einigen Bemerkungen über die Entwicklung von Trachusa serratule. Eine embryologische Untersuchung. — Zeitschr. f. wiss. Zool., Leipzig & Berlin, Bd 112, 1914 insg 47 2 tavl uo texte ——, Zur Entwicklungsgeschichte und Anatomie der Mal- pige — Ibid., Bd 115, 1916, s. 382— 459, 38 textfig. ——, Studien über die ectodermalen Teile der Geschlechts- Organe einiger Mallophagengattungen. — Zool. Anz., Leipzig, Bd; 48) 19106 -17,-5:.,84 874 ——, Azteca sp. Eine Ameise mit totaler Eifurchung. — Hbid US 156 158, r textiir. SYLVÉN, A., Märgborrfaran för våra tallskogar. — Skogen, Sthlm, Arg. 2 19,10, Ss. 153161, 3 textfig. SYLVÉN, Hjalmar, Något om våra märgborrarters skade- görelse och utvecklingsmöjligheter. — Sthlm, Skogsvärdsför. Tidskr., Ärg. 14, 1916, s. 667—695, 17 textfig. Tidskrift, Entomologisk. Utgiven av Entomologiska Före- ningen i Stockholm. (Journal Entomologique publié par la Societe Entomologique å Stockholm.) [Redaktör: Albert Tullgren.] Ärg. 37. — Uppsala 1916. 8:0. 249 S. 100. IOI. 102. 103: 104. 105. 106. 107. 108. 109. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. TräGÅRDH, Ivar, se: Stockholm, Statens Skogsförsöks- anstalt, N:o 79. TULLGREN, Albfert], Croesus latipes Vill. funnen i Sverige. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 37, 1916, s. 164. ——, Det 16. Skandinaviske Naturforskermöte i Kristiania, 10. — 14. juli 1916. = Ibid., .s. 166-167. ——, En lömsk fiende till var vän nyckelpigan. — Ibid., 5.196- 08, mate xoue. ——, En ny strit—Typhlocyba Bergmani n. sp. — fran Norge: — Ibidi,’ s.465=—69,) 1) textiie. ——, Ett nytt skadedjur pa äpple: — Sthlm, Landtbr.- Akad. Handl., Arg. 55, 1916, s. 121—122, 1 textfig. Aven som: Sthlm Centralanst. försöksväs. jordbruksomr., Flygbl. N:r 53. ——, Gurkväxternas fiender bland insekterna. — Träd- gården, Sthlm, Årg. 15, 1916, s. 28. ——, Intressantare insektfynd. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 37, LOT GS MO ——, Några av sensommarens skadedjur. — Landtmannabl., Sthlm i m9n6, Nem. gogs2 512522 ——, Nagra skadedjur i sädesbrodden. — Ibid., N:o 20, s.2169- 170. ——, Rosenstriten (Typhlocyba rosae L.) och en ny ägg- parasit pa densamma. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Arg. 55, 1916, s. 404—412, 7 textfig. Även som: Sthlm, Medd. Centralanst. försöksväs. jordbruksomr., Ent. Avd. N:r 24. — Trädgården, Sthlm, Årg. 15, 1916, s. 207 — 209, 4 textfig. —— , 16. Skandinaviske naturforskermode i Kristiania ro. — 14. juli 1916. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Ärg. 37, 1916, s. 63—64. ——, Skadedjur pa hallonbuskar. — Trädgården, Sthlm, Arg. 15, 1916, s. 158—159. ——, Skadeinsekter i spannmål och i frön. — Lant- mannabl., Sthlm 1916, N:r 7, s. 50. ——, Skadeinsekternaoch dyrtiden. — Ibid., N:r N:0 47,5. 327. [——], Två fjärilfynd. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg., 37 NIO HÖ .:S. 262: —— Se: STOCKHOLM. Centralanst. 1. försöksverk- samhet på jordbruksområdet. N:r 75. ——, Se: STOCKHOLM, Entomoliska Föreningen, N:o 76. ——, Se: Tidskrift, Entomologisk. N:o 92. ULMER, Georg, Results, of Dr. E. Mjöberg's Swedish Scientific Expeditions to Australia 1910—1913. 6. Ephe- meraptera. — Ark. Zool., Sthlm; Bd 10, N:o 4, 1916, 18 S., 14 textfig. ——, Results of Dr. E. Mjéberg’s Swedish Scientific Ex- = Vo IT2. 113: PEA. T 15. DLO: LITTERATUR. 53 peditions to Australia 1910—1913. 10. Trichoptera. — Ark. Zoo); Sthlm; Bd-ıo, N:0°13, 1916, 23 s., 26 textfig. UPPSALA. Universitetets Zoologiska Institution. WireEn, A., Zoologiska institutionen [läsåret 1915— 1916]. — JW ppsalas Univio Redas. 7915 — 1916, 5.) 120. WAHLGREN, Einar, En amfibisk kollembol. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 11, 1916, s. 114—118, ı textfig. VARENIUS, B., Nya skalbaggfynd. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 3 D EL MSMO 3: Weise, J., Results of Dr. E. Mjéberg’s Swedish Scientific Expeditions to Australia 1910—1913. 11° Chrysomeliden und Coccinelliden aus West-Australien. — Ark. Zool., Sthimssbd! ro; N:o 20,:1910,5 50055: , Hr\tavla,rırntextiig. WELANDER, Adolf, Barkborrens förmäga att döda friska granar experimentelt bevisad. — Sthlm, Skogsvärdsför. Tidskr., Årg. TAG STOE DNS 20,520, 2: textior WELANDER, E., Fjärilnotiser från Rumskulla socken, Kalmar län. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Ärg. 11, 1916, SFT: WiRÉN, Axel, se: UPPSALA Univ. Zool. Institution, + NOT: AHLANDER, Fr. E., Svensk Entomologisk och Arachmo- logisk litteratur är 1913 (jämte tillägg för 1911—12). — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg., 37, 1916, s. 44—54. ——, Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur for ar 1914 (jämte tillägg för 1913). — Ibid., s. 241— 249. ÖBERG, J., Bi som mjöldaggspridare. — Trädgården, Sthlm, LEMS EO ON Shane 3% Arachnider. Gertz, Otto, Nagra lappländska zoocecidier. — Bot. Not., und 1916, s. 75-78: ——, Nagra zoocecidier fran Island. — Ibid., s. 97—111, ertaviiy 3.textiie, TRAGARDH, Ivar, Vara vanligaste spinnkvalster och deras be- kämpande. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl. Arg. 55, 1916, s. 462—465, 3 textfig. — Aven som: Sthlm, Centralanst. för- söksv. jordbruksomr., Flygblad N:o 58. | ——, Växthusspinnkvalstret, en farlig fiende till gurkod- , lingen. — "Trädgården, Sthlm, Årg. 15, 1916, s. 29—30, 2 textfig. ÄHLANDER, Fr. E., Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur år 1913 (jämte tillägg för 1911—1912). — Ento- mol. Tidskr., Uppsala, Arg. 37, 1916, s. 44—54. — —, Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur för ar 1914 (jämte tillägg för 1913). — Ibid., s. 241— 249. 54 N —I IO, TE. 72% 13. 14. DB. 16. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. 1917, Insekter. . AHLBERG, Olof, Några för Skåne och Halland nya Coleop- tera, tagna sommaren 1915. — Entomol. Tidskr., Uppsala, ATE... 38, .2087,)85..820; . ALM, Gunnar, Till kännedomen om de nätspinnande Tri- chopter-larvernas biologi. — Ibid., s. 285—297, 1 tavla. AMMITZBÖLL, I., Två för Sverige nya arter Eristalis. — Ibid., SITOAR ANDERSSON, J. O., Cryptophagus populi. — Bigärden, Söder- talje; “Are. 1 9919077 8.1160: . ANDERSSON, Lars Gabriel, Artilleri och skjutkonst hos djuren. — Bonniers Manadsh., Sthlm, Årg. DE; LOLA, er 737,9 texte: . AURIVILLIUS, Chr., Neue Cerambyciden aus der Sammlung G. van Roon. — Tijdschr. voor Entomol., s’Gravenhage, D. 59,1 1916,. 5.214 —224, 1) tavla. ; . ——, Results of Dr. E. Mjöberg’s Swedish Scientific Expe- ditions to Australia 19t0o—1913. 12. Cerambycidae. — Ark. Zo00l.. "Sthlm;. "Bd'To,"N:0 23, 1917, 50 5.,131tavE ts texte, ——, Svensk insektfauna. Utg. av Entomologiska Förenin- gen i Stockholm. 9. Skalbaggar. Coleoptera. Första familje- gruppen: -Växtbaggar. Phytophaga. — Uppsala 1917. 8:0. 110) Shi gs texted BeNANDER, Två för var fauna nya fjärilar. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 26 1917,08: INe2—LoB. BENG'TSSON, Simon, Weitere Beiträge zur Kenntnis der nor- dischen Eintagsfliegen. — Ibid., s. 174— 194. ——, Se:.Lund, Univ. Zool. Institution, ‘N:0 46. BERGMAN, Arvid, M, Dödsfall genom knott, Melusina rep- tans L., bland nötkreatur i Västergötland. — Skand. Veterin.- Tidskr., Uppsala & Sthlm, Årg. 7,,1917, 513960 302. ——, Om renbromsarna. — Svenskt Land, Sthlm, Arg. 1, 1917, Ss. 67—69, 8 textfig. ——, Om renens oestrider. — Skand. Veterin.-Tidskr., Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 1916, s. 309 — 340; Årg. 7, 1917, Ss. 1— 34, 26 'tavk —Entomol.” Tidski, Uppsala, Aree 38 RON 7.US: 177324 1132-146. 26014 BERGROTH, E., Heteropterous Hemiptera from Natal and Zululand, collected by Dr. I. Trägärdh. — Göteborg, Medd. Göteb. Mus. Zool. Afd.. 4, 1914 [I: Göteborg, Vet.- och Vitterh.-Saml. Handl., 4 Följden, H. 16 (ı913)], 16 s. Bien och befruktningen. — Trädgården, Sthlm, Årg. 16, 1917, S. 403404. Bigärden. Tidning för biskôtare. Svenska Biodlareföre- ny: 20. DAT; ENT 24. 28. 20. 30. LITTERATUR. 5 on ningens tidskrift. Arg. 19. Redaktör: Alexander Lundgren. — )Sodertalje? 1917. 1 8:0....164-+:48'\S. ! Bitidningen. Sveriges Allm. Biodlareförenings tidskrift. Arg. 16. Redigerad av N. Nilsson. — Hälsingborg 1917. 8:0. 308 s. Bouin, Lorentz, Trädgården och insekterna. — ‘Tappan, Bund, Are. ar atom mob PID EGIL 1354. Trädgär- den, «Sthlm, Arg. 16, 1917, .s. 286—287, 294—296, 305 3005 BRUNDIN, J. A. Z., Fjärilar från Hälsingland och Medelpad. — Entomol. 'Tıdskr., Uppsala, Arg. 38, 107,15 %200: —- —, ‚Fjärilar från -Kronobergs: län. 2::-—"1bid., s. 195 — 206. 4 Föreg. 1. Ibid. Arg. 37, 1916, s. 98—110. Bryk, Felix, Die entomologische Schausammlung der Stock- holmer Reichsmuseums, nebst Bemerkungen über das Geäder der Acraeen, über Homogryphismus der Lepidoptera, Sym- biose der Flötenakazie mit Ameisen usw. Archiv f. Na- turgesch., Berlin, Jahrg. 82, 1916 (tr. 1917), Abt. A,H. 3, 20 =ur.Kerıtavlas:2 textüg. ——, Über das Abändern der Rippenkonfiguration im Ge- nus Parnassius Latr. Beiträge zur Entwicklung des Rhopalo- ceremoedders:-7elbid, Has, s1735—74,, 20tayl, ‚er textäig. Burr, Malcolm, Dermaptera collected in Natal and Zululand by Dr. Ivar Trigardh. — Göteborg, Medd. Göteb. Mus. Zool. Afd., 2, 1913, [I: Göteborg, Vet. och Vitterh.- Saml. Handl., 4. Följden, H. 14—15 (1911—1912)|, 6s. CEDERHOLM, P., Vaxmalen. — Bitidningen, Hälsingborg, Aa. 10951917,.18.4307.395.156=08; 345149, 1771-175, 196— 199, 1 textfig. Ericson, Isack B., Neue Trichopterygidenfunde in Schwe- den;:— Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 38, 1917, Ss. 207 208. ERBEN-PETERSEN, P.. Neue und wenig bekannte Mantispiden. =. Ark: 2001. #sthlm, Bd zı,: N:0. 16, ,1937, 75-8, 2 textfig. FALk, M., En bifiende. — Bigärden, Södertälje, Arg. 19, TOXS ME OO REV Rs -Se:#Poppius B1ELundstrom, 4 C-& Frey, R., N:0 54. FriesE, H., Results af Dr E. Mjöberg's Swedish Scientific Expeditions to, Australia 1910—1913. 13. Apidae. — Ark. Zool. +Sthilan;Bdb ire ,/N:0r2,4 291740... FRIESENDAHL, Axel, Nya svenska Coleoptera. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 38, 1917, s. 208—301. GERTZ, Otto, Cecidologiska och teratalogiska uppgifter i Olof Celcii Flora Uplandica. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 12, 1917, s. 265—280, 3 textfig. 31: 38. 40. 41. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. GRÖNBERG, Gösta, Några försök med fängstbarkar för snyt- baggar. — I: Skogshögskolan 1917, Festskrift, Sthlm 1917, Ss. 506 —5 10, 2 textfig. ; HanrELt, Bror, Kleinschmetterlinge aus den Färöern. — Ark. Zool., Sthlm, Bd 10, N:0:25,:1017,79 55 2 texte HOLMGREN, K. & Nils, Report on a collection af Indian ‘Termites. + — Calcutta, Mem. Departm. af Agric. in India, Vol.--5;. 4N:0 15; 1007 J(aner], H., Vivlar bland spannmälen. — Svenskt Land, Sthlm, Arg. 1, 1917, s. 28—29, 1 textfig. Jansson, G. A., Härdighet, flit och lynne hos olika biraser. — Lantmannen, Sthlm, 1917, N:r 3, s. 21— 22. Kenner, N. A., Björksäckmalen (Coleophora fuscedinella Zell.) och dess uppträdande 1915—17. — Sthlm, Landtbr.- Akad. Handl., Arg. 56, 10917, s. 637—660, 20, texthe. — Aven som: Sthlm, Medd. Centralanst. försöksväs. jordbruks- omr., N:o 161, Entomol. Avd. N:o 28. ——, Gulhäriga skinnarbaggen. (Blitophaga opaca L.). — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Arg. 56, 1917, S. 446—449, 2 texfig. — Aven som: Sthlm, Centralanst. försöksväs. jord- jordbruksomr., Flygbl. N:o 62, Entomol. Avd. N:o 16. ——, Artviveln. Sitona lineatus, L. — Sthlm, Landtbr.- Akad. Handl., Arg. 56, 1917, Ss. 450—453, 5 textfig. — Aven som: Sthlm, Centralanst. försöksväs. jordbruksomr., Flygblad N:o 63, Entomol. Avd. N:o 15. — Trädgärden, Sthlm, Arg. 16, 1927,15.413- AT SS texte, KEMNER, N. A., Stjälkbocken (Phytoecia cylindrica L.). Ett skadedjur på flockblomstriga växter bl. a. på morotsplantor för fröskörd. — Stblm, Landtbr.-Akad. Handl., Ärg. 56, 1917, S. 37—42, 8 textfig. — Aven som: Sthlm, Medd. Centralanst. försöksväs. jordbruksomr., N:o 139. Entomol. Avd. N:o 26. — Trädgården, Sthlm, Årg. 16}, 791.455 — 457, 8 textfig. | ——, Rapsbaggen. Meligethes aeneus F. (= brassicae Reit!) — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Arg. SG TOUTES, 454—457, 3 textfig. — Även som: Sthlm, Centralanst,, för- sôksväs. jordbruksomr., Flygblad N:o 64. Entomol. Avd. N:0 4072 KLEFBECK, Einar, Limnophilus germanus Mac Lachl., en för Sverige ny trichopter. — Entomol. ‘Tidskr., Uppsala, Arg. 38, 1917,15: 3256—-226. Larsson, Robert, Fjärilar med tvä slags larver. — I: Lars- son, Robert, Arv och prägel, Sthlm 1917, s. T02— 113. LJUNGDAHL, David, Etwas über die Oberflächenskulptur einiger Schmetterlingspuppen. — Entomol. 'Tidskr., Uppsala, Ärg. BSG 7 LIT 228,2 itavl. LITTERATUR 57 44. LJUNGSTRÖM, J. Alb., Bin och blommor. — Lantmannabl., 45- 46. AT: En. 52. 53: 54. 55: 57- thin, TON INGO 11 Sse 156 157 tgutextäig. =, biodling..— fruktodimg:: — Ibid., : Nir ro; si 167, 4 4 textfig. LUND. Universitetets Zoologiska Institution. BENGTSSON, Slimon]. Entomologiska avdelningen [1916— 1917]. — Lunds Univ. Arsber., 1916—1917, s. 92—94. LUNDGREN, Alexander, Se: Bigården, N:o 16. LUNDSTRÖM, C., Se: Poppius, B., Lundström, C. & Frey, R., N:o 54. MAETERLINCK, Maurice, Bikupan (La vie des abeilles). — Bemynd. övers. från franskan. — Tredje upplagan. — Sthlm 1917. 8:0. 218 s. (Moderna tänkare ı). Meves, J., Catocala fraxini, L., dess levnadsbana fran moder- livet till fjäril. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 38, 1917, SHesor-230ityskyress IS 2372309: ——, Tephroclystia (Eupithecia) sinuosaria, Ev., dess utveck- ling från och med ägget. — Ibid., s. 147—152. MJÖBERG, Eric, Results of Dr. E. Mjöberg’s Swedish Scienti- her Expeditions to, Australia) ig 10-1913. Kra.. © ‘Cetonidae, Rutelidae, Passalidae, Chrysomelidae: Subfam. Sagrinae, Cassidinae, Hispinae. — Ark. Zool., Sthlm, Bd 11, N:o 3, LOD) 19.8.5512; textfig: NILSSON, N., Se: Bitidningen, N:r 17. NORDSTRÖM, F., Några stekelnotiser. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Are da; rotes. 322325: Orstapius, Ernst, Rättelser och tillägg [till: »Bidrag till kännedomen om fjärilfaunan inom Kronobergs län», i En- tomol. Tidskr. 1915— 1916]. — Ibid., s. 210—212. PEYRON, Johan, Intressanta fjärilsfynd. — Ibid. s. 104. Poppius, B., LUNDSTRÖM, C. & Frey, R., Dipteren aus dem Sarekgebiet. — I: Naturwiss. Unters. des Sarekgebirges in Schwedisch-Lappland, geleitet von Dr. Axel Hamberg, Bd 4, Zoologie, Sthlm 1917, s. 665—696, 1 tavla. Poppius, B., Einleitung. LUNDSTRÖM, C., Diptera Nematocera. Frey, R., Diptera Brachycera. von Porat, C. O., Nya fjärilsfynd i Jönköpingstrakten. — Entomol. ‘Tidskr., Uppsala, Arg. 38, 1917, s. 103—104. REICHENSPERGER, A., Myrmekophilen und ‘Termitophilen aus Natal und Zululand, gesammelt von Dr. I. Trägårdh. — Göteborg, Med. Göteb. Mus. Zool. Avd., 5, 1915, [I: Göte- borg, Vet.- och Vitterh.-Samh. Handl., 4. Följden, H. 16 (1913)], 20 s., ır textfig. REUTER, Odo Morannal. Nekrolog. SAHLBERG, John, Odo Morannal Reuter. Några minnesord. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 38, 1917, Ss. 62—96, I portr. 63- 64. 66. 67. 68. 69. 70. ~I N ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. RINGDAHL, O., Fyndorter för Diptera. — Ibid., s. 302—311. Roman, A., Braconiden aus den Färöern. — Ark. Zool., Sthlm, Bd’#1,, Nios 1917 Dos: ——, Schlupfwespen aus Amazonien. Gesammelt und be- arbeitet. — Ibid., N:o' 4, 2917, 24 s., 7 texifig. ——, Skanska parasitsteklar. — Entomol. 'Tidskr., Uppsala, Ars. 38, 1917, 55260-—264: [RYLANDER, Viktor, E.], Bina och fruktbildningen. [Undert. Rylis.] — Lantmannabl., Sthlm, 1917, N:r 18, s. 158—150, 2 textfig. SAHLBERG, John, Se: Reuter, O. M., N:r 57. SANTSCH, F., Fourmis du Natal et du Zoulouland, récoltées par le D:r I. Trägårdh. Avec un appendice: Notes bio- logiques par Ivar Trägårdh. — Göteborg, Medd. Göteb. Mus. Zool. Afd., 3, 1914, |l: Göteborg, Vet.- och Vitterh.- Samh. Handl., 4 Följden, H. 14—15 (1911—1912)] .47 s., 10 textfig. ScHorr, Harald, Results af Dr. E. Mjéberg’s Swedish Sci- entific Expeditions to Australia 19T0— 1913. 15. Collembola. — Ark. Zool., Sthlm, Bd 11, N:o 8, 1917, 60 s., 4 tavl., 57 textfig. SJÖSTEDT, Yngve, Odonaten aus Abessinien, Ost- und West- afrika, —"Ibid.,. N:o :74, 1977, ans) se tals, Meteo SJÖSTEDT, Yngve, Odonaten aus Madagaskar, eingesammelt von Dr. W. Kaudern ıgıı— 1912. — Ark. Zool., Sthlm, Bd rt, N:0'13, Tor 72 str avlar texthe ——, Results af Dr. E. Mjöberg's Swedish Scientific Expedi- tions to Australia 1910—1913. 16. Odonaten. — Ibid., N:o Il, 1017; 44 Ss, ADLavlser texte: ——, Sé: STOCKHOLM!) Naturhist.! Riksmuseet, Wir) Jo: STOCKHOLM, Centralanstalten för försöksväsendet på jord- bruksomrädet. TULLGREN, Albert, Entomologiska avdelningen [Redogörelse för verksamheten under år 1916]. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Arg. 56, 1917, Ss. 252—254. —, Entomologiska föreningen. ——, [Redogörelse för sammankomsterna d. 30 sept.—4 dec. 1916]. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 38, 1917, s. 111 112. ——, Naturhistoriska Riksmuséet. Sjôsrepr, Yngve, Entomologiska avdelningen [ar 1916]. — Sthlm, Vet.-Akad. Årsbok 1917, s. 175—180. ——, Skogshôgskolan. Zoologiska avdelningen. [TrÄGÄrDH, Ivar], De entomologiska samlingarna: — I: Skogshögskolan 1917. Festskrift. Sthlm: 1917, s. 291—292. — —, Statens skogsförsöksanstalt. TRÄGÅRDE, Ivar, Skogsentomologiska laboratoriet. — Sthlm, Skogsvärdsför. Tidskr., Arg. 15, 1917, Ss. 136—137. ioe 74- DS: 76. 11: 78. 79- So. 90. 91. LITTERATUR 59 STRINDBERG, Henrik, Können die Mallophagen sich auch vom Blut ihrer Wirtstiere ernähren? — Zool. Anz., Leipzig, Daas. Tow 7 (Usk 22 war. ——, Uber die Embryonalentwicklung von Pulex erinacei (Bouché). — Ibid., s. 258—263, 2 textfig. STRINDBERG, Henrik, Neue Studien über Ameisenembryo- logie. — ‘Ibid,, ‘Bd 49,°1917,'s.:3177—1097, 2 textfig. Tepın, Hans, Skada af hvetemygglarver tväradskorn 1916. — Sy. Utsädesför. Tidskr., Malmö, Arg. 27, 1917, 8. 34—42. Tidskrift, Entomologisk. Utgiven av Entomologiska Före- ningen i Stockholm. (Journal Entomologique, publiée par la Societé Entomologique à Stockholm). [Redaktör: Albert Tullgren] Arg. 38. — Uppsala 1917. 8:0. 328 s. TRÄGÄRDH, Ivar, Om de klimatiska faktorernas inflytande på insekternas uppträdande. — I: Skogshögskolan 1917, Festskrift. Sthlm 1917, s. 428—447, 7 textfig. = sesssantsch, IF, Niro 643. ——, Se: Stockholm, Skogshögskolan, N:r 71. ——, Se: Stockholm, Statens Skogsförsöksanstalt, N:r 72. Tsetsefluga, En fossil. Fauna och Flora. Uppsala & Sthlm, HO An MOL DAS: TULLGREN, Albfert], D:r Filip Tryboms efterlämnade fauni- stiska anteckningar om svenska Thysanoptera. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 38, 1917, s. 33—61. TULLGREN, Alblert, En enkel apparat för automatiskt vitt- jande av sällgods. — Ibid., s. 97—100, 1 textfig. ——, Flugorna i hem och ladugård. — Lantmannabl., Sthlm, 1917, NOR ONES 175-17 6. ——, Fran »16 Skandinaviske Naturforskermöte i Kristi- ania to—r17 juli 1916». — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. Be O17, SAT OO ra 108, a. texthic. . ——, [Gåvor till] Centralanstaltens for jordbruksförsök ento- mologiska avdelning. — Ibid., s. 109—110, I portr. i texten. ——, Kornflugan. — Lantmannabl., Sthlm, 1917, N:r 33, s. 289. —— , Köksväxternas viktigaste fiender bland insekterna. — Ibid., N:r 16, s. 138—139. ——, Lantbruksviixternas fiender och vänner bland de lägre djuren. — Sthlm ro17. 8:0. 142 s., 4 tavl., 68 textfig. ——, Mullvadssyrsan. En av vara märkligaste insekter. — Hela Världen, Sthlm, 1917, s. 475—479, 4 textfig. ——, Nagra av kälväxternas fiender under den gångna som- maren. — Lantmannabl., Sthlm, 1917, N:r 43, Ss. 373— 374. ——, Om kornmalen. — Svenskt Land, Sthlm, Arg. Tt: RON 7 SANSAT 2° textfig: ——, Prov 4 förment skadedjur för bina. — Bigärden, Södertälje, Arges 10, 1017, 5. 132. 92. 94. 99. IOO. ror. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. TULLGREN, Alb., Stinkflyn och kulturväxter. — Svenskt Land, Sthlm, Arg. 1, 1017, S:.136,:12 “texte: ——, Tallsteklarna. Ett apropå for dagen. — Lantmannabl. Sthlm, 1917; N:rt250s "pans | ——, »Den vita flygaren.» — Svenskt Land, Sthlm, Årg. 1, (A OL4, 9S, 3A SA ear texte: ——, Se: Stockholm, Centralanstalten för försöksväsendet pa jordbruksomradet, N:r 68. ——, Se: Stockholms Entomol. Förening, N:r 69. ——, Se: Tidskrift, Entomologisk, N:r 77. TURESSON, G., Binas sjukdomar. — Bitidningen, Hälsingborg, Arg. 16, 1917; NS; 0349 F302; UPPSALA. Universitetets Zoologiska Institution. WirEN, A., Zoologiska inststitutionen |1916—1917]. — Upp- sala, Univ. Redog., 1916—1917, Ss. 121135. WAHLGREN, Einar, Det öländska alvarets djurvärld. 2. — Ark: Zool., Sthlm, Bd. rr,4.Ni0° 1, 4194 B1230 5 WALANDER, E., Bidrag till kännedomen om Odonatfaunan i norra Kalmar län. — Entomol. ‘lidskr., Uppsala, Arg. 38, 1917, SKOL ROR ——, Fjärilsfynd från gränstrakterna av Kalmar och Jön- köpings län. — Ibid., s. 212—216. (Forts.) WIRÉN, A., Se: Uppsala, Universitetets Zool. Institution N:r 96. Väggohyra, Ett och annat om. — Hygien. Revy, Lund, Arg. 6, 1912, Ss. 181—182, 185— 187. ÄHLANDER, Fr. E., Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur för ar 1915 (Jämte äldre tillägg). — Entomol. Tidskr., Uppsala Arg: 30, 1947, 5.131722 320; ÅKERMAN, A., Några iakttagelser rörande härjningar av vetemygglarven à höstvete sommaren 1910. — Sv. Utsädes- för. Tidskr., Malmö, Arg. 27, 1917, Ss. 24— 33. Arachnider. Hansen, H. J., On the Trichobothria (»auditory hairs») in Arachnida, Myriopoda, and Insects, with a summary of the external sensory organs in Arachnida. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 38, 1917, S. 240—250. LUNDBLAD, O., Zwei neue Arrhenurus-Arten aus Schweden nebst Bemerkungen zur Identitätsfrage von Hydrovolzia pla- cophora (Monti) und Hydrovolzia halacaroides Sig Thor. Frulbid., ns! 1053 07302 tal, oi textie: von Porat, C. O., Spindelnät utspänt i lufthavet medelst — sänklod. — Ibid., s. 327, ı textfig. ÄHLANDER, Fr. E., Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur för år 1915, (Jämte äldre tillägg). — Ibid., s. 312—320. Finsk Entomologisk Litteratur 1914—1918. Av E. Bergroth, I. Entomologisk litteratur publicerad i Finland under krigsåren (1914—1918). Acta Societatis Scientiarum Fennicæ. Tom. XLIV. N:o 3. Poppius, B., Die Miriden der äthiopischen Region. II. Macrolophinæ, Heterotominæ, Phylinæ; Nachtrag zum Teil Eaires Ss; ‚Helsinpfors. 1814. vald n..-8.,. 202 NY SP.) ——, Tom. XLVI. N:o 1. NORDENSKIÖLD, E., Histologische Studien über die Muskelentwicklung von Vanessa urtice L. Helsingfors 1914. SS Dat, Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar. (Afd. A). Bd LVI. Helsingfors 1914. N:o 13. FEDERLEY, H., Ein Beitrag zur Kenntnis der Sperma- togenese bei Mischlingen zwischen Eltern verschiedener syste- matischer Verwandtschaft. 28 s. = . Bd EVIL. Helsingfors "1915. N:o 26. FEDERLEY, H., Chromosomenstudien an Mischlingen. I. Die Chromosomenkonjugation bei der Gametogenese von Smerinthus populi var. Austauti X populi. Ein Beitrag zur Frage der Chromosomenindividualität und der Gameten- reinheit. 36 s. N:o 30. FEDERLEY, H., Chromosomenstudien an Mischlingen. II. Die Spermatogenese des Bastards Dieranura erminea ® x D. vinula d: 26 s: Be EVIL. Helsingfors 1916. N:o 12. FEDERLEY, H., Chromosomenstudien an Mischlingen. III. Die Spermatogenese des Bastards Cherocampa porcellus © X elpenor d 175. 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ2O. N:o 17. FEDERLEY, H., Die Vererbung des Raupendimor- phismus von Cherocampa elpenor L. 13 s. -——, Bd LIX. Helsingfors 1917. N:o 20. Frey, R., Ein Beitrag zur Kenntnis der Dipterenfauna Ceylons,... 36 s. 1. Taf. (18 n. sp) ——, Bd. LX. Helsingfors 1918. N:o ı3. Forsius, R., Über einige von BEQUAERT in Nordafrika gesammelte 'Tenthredinoiden. 11 s. (6 n. sp.) N:o 14. Frey, R, Mitteilungen über südamerikanische Dip- teren. 35.8. ar TafiiG@ n._g. 13 disp?) Annales Academiz Scientiarum Fennicz. (Ser. A.) Tom. VIII. N:o I. Saaras, Die Fichtenkäfer Finnlands. Studien über die Entwicklungsstadien, Lebensweise und geographische Ver- breitung der an Picea excelsa Link lebenden Coleopteren nebst einer Larvenbestimmungstabelle. — I. Allgemeiner Teil und” spezieller" Teil- 1. Helsinki 1977. Say ENonlar sn Karte. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica- Vol. XXXIX. N:o 3. Lunpstrom, C., Beiträge zur Kenntnis der Dipteren Finlands. IX. Supplement 3. Mycetophilidæ. Helsingfors 1914... 27 8.72 Lai. {an #D) ——, Vol. XL. N:o 5. Frey, R., Zur Kenntnis der Dipterenfauna Finlands. III. Dolichopodidæ. Helsingfors 1915. 8o s. 3 Taf. (19 nm Spe N:o 6. Herren, W., Beiträge zur Kenntnis der Ichneumoniden Finlands. I. Subfamilie Pimplinæ. Helsingfors 1915. 89 s. (19 n. sp.) N:o 8. Räsänen, W., Stridulationsapparate bei Ameisen, be- sonders bei Formicidæ. Helsingfors 1915. 19 s. VOL. PINS N:o 1. JArvi, T. H., Die Araneenfauna in der Umgebung von Tvärminne (Süd-Finnland). Helsingfors 1916. 46 s. N:o 2. Lunpström, C., Beiträge zur Kenntnis der Dipteren Finlands. X. Supplement 4. Bibionidæ, Chironomide, Tipulidæ. Nach seinen Tode zusammengestellt von R. FREY. Helsingfors 1916. 26 s. 2 Taf. (4 n. sp.) N:o 3. Koponen, J. S. W., Plecopterologische Studien. I. Die Plecopteren-Arten Finlands. Helsingfors 1916. 18 s. (2 n. sp.) N:o 4. KOPONEN, J. S. W., Plecopterologische Studien. II. Bisher unbekannte Larven und Nymphen eniger Plecopteren- Arten. Helsingfors 1917. 28 s. LITTERATUR. 63 N:o 6: Ware, K. J., Vergleichende Untersuchungen über die Segmentierung und äussere Skulptur des Thorax bei den Eepidopteren.. ‚Helsingforso29r77.. las! 3°. Lat. Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica. Häftet 40. Helsingfors 1914. SAHLBERG, J., Pinus tectus Boield., en till Finland importerad Enleopter, 9... 12-18, SAHLBERG, J., Scymnus triangularis, en ny finsk coleopterart. S. 39— 41. FaBrıtıus, R., Anmärkningsvärda fynd af fjärilar, bland dessa den för Europa nya Callimorpha Menetriesi Ev. S. 47—49. HELLEN, W., Beiträge zur Kenntnis der Gattung Chilosia Meig. S. 56—64.. (4 n. sp.) SAALAS, U., Finlands Scolytidæ eller Tomicidæ (på finska). S. 64— 102. LEVANDER, K. M., Om undersökning af ett torfmarksomräde ur topografisk-faunistisk och ekologisk synpunkt. S. 107—1 14. Frey, R., Cephenomyia Ulrichi Brauer, en på älg lefvande, för landet ny Oestrid. S. 117-119. SAHLBERG, J., Microlepidopterologiska forskningar och studier i Pinland. A, 9.202, 158 LEVANDER, K. M., Zur Kenntnis der Bucht Tavastfjärd in hydro- biologischer Hinsicht. S. 245—264. FEDERLEY, H., Eine im Freien entstandene Aberration von Va- nessa urtice L. SS. 264—268. Smärre meddelanden. — För Finland nya Coleoptera: Heterocerus fenestratus THUNB., Pityogenes Saalasi Ece., Pityophthorus fennicus Ecc., Trypophleus granulatus Ratz., Diptera: Chr- losia latifacies Loew, melanura Brck., semifasciata BECK. och sparsa Loew; Lepidoptera: Acidalia virgularia Hüsn., Acro- lepia assectella . ZETT., Acronycta tridens SCHIFF., Agrotis castanea Esp., Anarta Richardsoni CURT., Atolmis quadra L., Boarmia ribeata CLerck, Calamia lutosa Hvsn., Dichro- rhampha Heegeriana H. Scu.; Copeognatha: Cecilus atricornis Mc Lach. mma Haftet 41.) ..Helsingfors.. 19175. HeLLÉN, W., Zur Kenntnis der Evaniiden Finlands. S. 67—69. Forsıus, R., Om några kläckta parasitsteklar (Chalcidide och Proctotrypidæ). S. 136— 138. Smärre meddelanden. — För Finland nya Coleoptera: Dagous binodulus HERBST (non Tuoms.), Zophocateres pusillus KLUG (import.), Mecinus collaris GERM.; Hymenoptera: Chrysis ruti- lans OL. och Zetterstedti DaurB., Dinotomus lapidator FABR.; Hemiptera: Stagonomus pusillus H. Scu.; Lepidoptera: Brephos nothum HöBN., Larentia unifasciata Haw.; Odonata: Aeschna 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. serrata Hac. (ny för Europa), Agrion vernale HaG., Soma- tochlora Sahlbergi Trys. (ny för Europa). ——, Häftet 42. Helsingfors 1916. JARNEFEELT, H., Zur Kenntnis des Lebens in einem Brunnen. Se ate WUORENTAUS, Y., I Kuolanniemi på snö uppträdande insekter (på finska). S. 20—22. KOPONEN, J. S. W., Anomala spiralvridna cerci hos plecopterarten Arcynopteryx compacta. Mc LacHL. (på finska). S. 99—101. KOPONEN, J. S. W., Om mundelarna hos insektordningen Ple- coptera (på finska). S. 148—150. Smärre meddelanden. — För Finland nya Coleoptera: Badister dilatatus CHauD., Barynotus merens FABR., Ochthebius bicolon GERM., Otiorhynchus sulcatus FABR., Pseudostyphlus pilumnus GYLL.; Hymenoptera: Andrena tibialis KirBY, Gorytes fallax Hanpı.; Hemiptera: Piesma quadratum Fıes.; Diptera: Con- tarinia pist Wınn., Lastoptera rubi Heec., Lepidoptera: Co- leophora conspicuella ZELL., Herminia cribralis Hüpn., Larentia picata Hosn., Mesotype virgata RoTT., Miana literosa Haw., Paltodora cytisella Curt., Salebria formosa Haw., Sophronia sicariella SHALL. ——, Haftet’ 43% Helsingfors3rg17. FEDERLEY, H., Über das Vermögen der Schmetterlingsweibchen ihre Männchen anzulocken. S. 7—0. Frey, R., Entomologiska anteckningar frän norra Savolaks. S. 84—97. Smärre meddelanden. — För Finland nya Coleoptera: Aphthona pygmea KUTSCH., Atheta inhabilis Kr., Carphoborus rossicus SEM, Dryocetes hectographus Ruirr., Dyschirius intermedius Purz., Zongitarsus longiseta Weise, Pericallus cornutus (import.), Pityogenes monacensis Fucus, Pityophthorus Lichtensteint Raız., Spheriesthes Gabrieli GER4.; Hymenoptera: Anagrus subfus- cus Först., Andrena marginata FABR., Prestwichia aquatica Luss.; Hemiptera: Aradus bimaculatus Revut., Deltocephalus cognatus FiEB., /diocerus frontalis MeEL., Stroma germanica Mats.; Diptera: Chilosta curvinervis Beck., Clinocera fontinalis Hau., Zabanus sudeticus Se_v.; Lepidoptera: Aristotelia sub- decurtella Staint., Cladodes gerronella ZeuL., Deilephila eu- phorbie L., Eupithecia pumilata Avsn., Laspeyria flexula SCHIFF., Leucania turca L., Nonagria canne OcHs., Zanclognatha tar- siplumalis HUBN. ——, Haftet 44. Helsinfors 1918. Frey, R., Notiser om finländska Orthoptera. S. 10—13. Frey, R., Bananflugan (Drosophila ampelophila Loew) anträffad i Pintiadew.s. 120-122, Forsius, R., Uber einige paläarktische Tenthredinini. S. 141 —153. (6 n. sp.) LITTERATUR. 65 Frey, R., En i Finland anträffad myrmecofil dipter, Forcipomyia myrmecophila EGGER. S. 216—217. Smärre meddelanden. — För Finland nya Coleoptera: Apzon sedi GERM., Dledius bicornis GERM., Calvia 15-guttata FABR., Cartodere elongata Curt., Lathrobium gracile HAMPE, Oma- lium Münsteri Bernu., Philonthus fuscus Grav., Tytthaspis 10-punctata L.; Hymenoptera: Halictus sexnotatulus SCHENCK 3 Hemiptera: Aleurodes fragarie, Trioza alacris FLor (i varm- hus); Aphanoptera: Hystrichopsylla talpæ Curt.; Lepidoptera: Larentia capitata H.ScH., Sphinx convolvuli L., Zanclognatha tarsipennalis TR. II. Entomologisk litteratur publicerad i utlandet av finska författare under krigsåren (1914— 1918). Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhälles Handlingar. 4:de följden. Vol. XVI. N:o 2. BERGROTH, E., Heteropterous Hemiptera from Natal and Zululand collected by D:r I. TRAGARDH. 16 s. Göte- bare noms AT Poo in. sp.) Annuaire du Musée Zoologique de l’Académie Imp. des Sciences de St, Pétersbourg. Tome XIX. St. Peters- bourg 1914. Poprius, B., Zur Kenntnis der Nabiden. S. 134— 140. (6 n. sp.) Annals and Magazine of Natural History. Ser. 8, Vol. XV. London 1914. Bercroru, E., New Oriental Pentatomoidea. S. 481—493. (2 n. g., 6 n. sp.) Entomologist’s Monthly Magazine. Vol. L. London 1914. BERGROTH, E., Note on the genus Arachnocoris ScoIT. S. 116 — 117. (1 n. sp.) = —,.VoMLE \Eondoün 1015, BERGROTH, E., The British species of Aneurus CURT. S. 16—17. ——, Vol. LIII. London 1917. BERGROTH, E., Note on Aphelochirus estivalis FaBr. S. 252— 253. Annales de la Société entomologique de France. Vol. LXXXIIT Paris 1914. BERGROTH, E., Pentatomides nouveaux de la Guyane française. Sh 223 Aa. Si pl. (3.0.8, 14-0. sp.) 5 — 20108. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Haft. 1 (1920). 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Bulletin de la Société entomologique de France. Paris 1917. BERGROTH, E., Notes sur le genre Carcinochelis Fins. et descrip- tion d'une espece nouvelle des iles Philippines. S. 282—284. Revue Zoologique Africaine. Vol. III. Bruxelles 1914. BERGROTH, E., Descriptions of some Ethiopian Heteroptera with synonymical notes. S. 448—461. (6 n. sp) Anales de la Société entomologique de Belgique. Vol. LVIIT Bruxelles 1914. BERGROTH, E., Notes on some genera of Heteroptera. S. 23 —28. (1 n. sp.) BERGROTH, E., Two undescribed Pentatomidæ from New Cale- donia. S. 142—145. BERGROTH, E., Three new Heteroptera from Ceylon. S. 183—188. Poppius, B., Übersicht der /%lophorus-Arten nebst Beschreibung verwandter Gattungen. S. 237—254. (2 n. g.,,12 n. sp.) Porpius, B.. Einige neue Miriden-Gattungen und Arten aus Nord- Amerika und Cuba. S. 255—261. (2 n. g., 5 n. sp.) Zoologische Mededeelingen uitgegeven vanwege’s Rijks Museum van Natuurlijke Historie te Leiden. Vol. 1. Teiden..10r%. BERGROTH, E., Some Javanese Hemiptera collected by E. Ja- cobson and Th. H. Mac Gillavry. S. 109—ı23. (7n.sp) Archiv für Naturgeschichte. Jahrg. LXXX. Heft 8. Berlin 1914. Poppius, B., H. Sauter’s Formosa-Ausbeute: Nabidæ, Anthoco- ride, Termatophylidæ, Miridæ, Isometopide und Cerato- combidæ. S. 1 80.: (14 np, 32'n. Spe): Entomologische Mitteilungen. Bd. II. Berlin 1914. BERGROTH, E., H. Sauter’s Formosa-Ausbeute: Hemiptera Hete- roptera I. Aradidæ, Pyrrhocoridæ, Myodochide, Tingidæ, Reduviidæ, Ochtheridæ. S. 353—364. (7 n. sp.) Wiener entomologische Zeitung. Jahrg. XXXIII. Wien 1914. BERGROTH, E., Eine neue neotröpische Cicade. S. 175—176. BERGROTH, E., Zwei neue paläarktische Hemipteren, nebst syno- nymischen Mitteilungen. S. 177 — 184. Poppius, B., Eine neue philippinische Saldorda-Art. S. 52. Poppius, B., Zwei neue Bothynotinen-Gattungen aus Sumatra. SI 53-50: LITTERATUR. 67 Poppius, B., Neue orientalische Cylapinen. S. 124—130. (2 n. S00). 0. SD.) ——, Jahrg. XXXIV. Wien 1915. BERGROTH, E., Ein neuer Ameisengast aus Südafrika (Hem. Hete- ropt.). S. 291—292. ——, Jahrg. XXXV. Wien 1916. BERGROTH, E., Neue Myodochide. S. 215—221. (1 n. g., 5 n. sp.) D°) Annales Musei Nationalis Hungarici, Vol. XII. Budapest 1914. BERGROTH, E., Zur Kenntnis der Gattung Aneurus CURT. S. 89 —108. (10 n. sp.) Forrius, B., Zur Kenntnis der indo-australischen Zygzs-Arten. S. 337— 398. (60 n. sp.) Vol Allis Budapest. wgisg: Porpius, B., Zur Kenntnis der indo-australischen Capsarien. S. 1—89. (15 n. g., 78 n. sp.) =, Mol: XLV... Budapest 1916: Lunpstrom, C., Neue oder wenig bekannte europäische Myceto- philiden. IV. S. 72—80. 2 Taf. (8 n. sp.) Lunpström, C., Eine neue Art der Bibioniden-Gattung Zlecia MED: 467-458. ——, Vol. XVI. Budapest 1918. BERGROTH, E., Hendecas generum Hemipterorum novorum vel subnovorum. S. 298—314. Journal of the Bombay Natural History Society. Vol. XXIV. Bombay 1915. BERGROTH, E., Hemiptera from the Bombay Presidency. S. 170 = 179. (9.n. sp.) Philippine Journal of Science. (Sect. D.) Vol. X. Manila 1915. Porrius, B., Neue orientalische Bryocorinen. S. 75—88. (5 n. ©. Dar 1.) Sp.) ——, Vol. XIII. Manila 1918. BERGROTH, E., Studies in Philippine Heteroptera, I. S. 43—126. (9.n. 8.,.60.n.: sp.) Transactions of the Royal Soeiety of South Australia. Vol. XXXVIII. Adelaide 1914. BERGROTH, E., On an Hemipterous insect from an Australian Opossum’s nest. S. 53—57. (1 n. sp.) Proceedings of The Royal Soeiety of Victoria, Vol. XXIX. Melbourne 1916. 63 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. BERGROTH, E., New genera and species of Australian Hemiptera. S. 1-18. Wen. ei, DA Sp. BerGRorH, E., Heteropterous Hemiptera collected by Professor W. Baldwin Spencer during the Horn expedition into Central Australia. S. 19—39. (3 n. g., 12 n. spi). Proceedings of the U. S. National Museum. Vol. LI. Washington 1916. BERGROTH, E., New and little-known Heteropterous Hemiptera in the U.S. National Museum. ~S: 215—-230,) (3)) 088 15 n. sp.) Canadian Entomologist. Vol. XLVII. London (Ont.) 1915. BERGROTH, E., The type of Delphax FaBr. and Liburnia STAL. Se ee PU Psyche. Vol. XXI. Boston 1914. BERGROTH, E., Four new American Hemiptera. S. 73—75. ——, «V ol XXI CbBostonsrons: BERGROTH, E., Some Tipulid synonymy. S. 54—59. Bulletin of the Brooklyn Entomological Society. Vol. X. Brooklyn 1915. BERGROTH, E., A new species of Aheumatobates BERGR. S. 62— 64. Föreningsmeddelanden. Meddelanden från Entomologiska Sällskapets i Lund förhandlingar. TE Sammankomsten den 6 februari 1915. Efter protokollsjustering och sedan revisorernas berättelser Over granskningen av Sällskapets kassa- och biblioteksförvaltning under ar 1914 föredragits samt ansvarsfrihet beviljats resp. funk- tionärer, företogs val av styrelse för året, varvid till ordförande utsågs docent SIMON BENGTSSON, till sekreterare amanuens B. HAMFELT och till övriga medlemmar lektor EINAR WAHLGREN, ingeniör ERNST STRANDMAN samt kand. SIGURD HERMANSON. Till medlemmar i Sällskapet invaldes fil. stud. GUNNAR LEISSNER, på förslag av hr S. HERMANSON, och lektor HERMAN FUNKQUIST à Alnarp, à förslag av ordföranden. Amanuens OLOF AHLBERG refererade F. STELLWAAG, Die Alula der Käfer, med förevisande av anatomiska preparat. Kand. S. HERMANSON demonstrerade ett flertal mera säll- synta skalbaggar, tagna av honom och amanuens AHLBERG i Halland under förliden sommar och nya för denna provins. Se Entom. Tidskr. Årg. 36, 1915, p. 94. Ordföranden framlade tvenne för vetenskapen nya Epheme- rider Cenis nivea och Leptophlebia placita, båda påträffade vid Undersåker i Jämtland under sistlidna sommar av lärare Oscar RINGDAHL, och redogjorde för deras närmare affiniteter. Jfr S. BENGTSSON, Weitere Beiträge zur Kenntnis der nordischen Eintagsfliegen, i Entom. Tidskr. Årg. s8 097 DEAL 4 Sammankomsten den 24 april 1915. Lektor FUNKQUIST hälsades af ordfür. välkommen i Sällskapet. Folkskollärare Osc. RINGDAHL höll föredrag om Dipter- familjen Dolichopodide samt demonstrerade närmare trenne dels för den svenska faunan, dels för vetenskapen nya arter af släktet Hydrophorus FALLÉN. Se O. RINGDAHL, »Anteckningar till släk- tet Hydrophorus FALL.> i Entom. Tidskr. Årg. 360} 11016;0p 229 ff. och »Nya svenska Diptera» ibid., p. 233 ff. 79 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Lektor EINAR WAHLGREN redogjorde för olika typer av gall- bildningar, framkallade av Cecidomyider. Pressadt material av samtliga typer visades, ävensom i många fall de utkläckta gall- , is myggorna och deras utvecklingsstadier. Med anledning av före- draget yttrade sig docent BEnGTsson och hr RiINGDAHL. Ordfor. visade en till universitetets Entom. museum av säll- skapets medlem jur. doktor Jon. CH. LEMBKE skänkt loupe, som i livstiden tillhört den kände entomologen, Kommerserädet C. J. SCHONHERR, och anknöt därtill några biografiska data om denne. I samband härmed visade föredragaren de optiska hjälpmedel, uteslutande, såvitt känt, endast svagare och starkare louper, som tillhört framlidne akad.-adjunkt C. G. THOMSON och av denne använts vid hans omfattande samt på grund av objektens ofta så ringa storlek (Proctotrupider, Aleochariner o. s. v.) svåra och delikata undersökningar. Sammankomsten den 16 oktober 1915. Amanuens B. HAMFELT refererade H. PRELL, Ueber die Beziehungen zwischen primären und sekundären Sexualcharakteren bei Schmetterlingen. Folkskolläraren O. RINGDAHL föredrog om våra inhemska Brömsar (Tabanide), deras artkaraktärer och levnadssätt samt visade därvid dels tvenne förut i Skåne och överhuvud södra Sverige ej anträffade arter, den vackra Renbrömsen (Zabanus tarandinus 1.) och 7. lapponicus WAHLB., dels tre för vårt land nya arter, Z: solstitialis Scuin., 7. Mühlfeldi Br. och 7. Miki Br., samtliga av föredragaren funna under den gångna sommaren vid Åsljunga i norra Skåne. Se O. Rincpaut, Fyndorter för Diptera. Entom. Tidskr. Årg. 38, 1917, p. 302. Jfr J. AMMITZBÖLL i Entom. Tidskr. Årg. 36, 1915, p. 241 noten. Ordföranden demonstrerade dels larven av den ståtliga, men i allm. sällsynta trollsländan Cordulegaster annulatus TLATR., dels exemplar i båda könen av den egendomliga och sällsynta para- sitstekeln Agriotypus armatus Watk., båda under den gångna sommaren träffade av föredragaren vid Skäralid i Skåne, samt redogjorde för deras affiniteter och levnadssätt. Jfr F. TRYBOM, Agriotypus armatus (WALKER) CURTIS, iakttagen i en svensk insjö. Entom. Tidskr. Årg. 17, 1896, p. 77 f.; vidare Entom. Tidskr. Årg. 34, 1913, p. 77 och A. Roman, Skånska Parasitsteklar, ibid. Arg. 38, 1917, p. 262. Lektor EINAR WAHLGREN gjorde ett meddelande om Podu- rider på vatten samt visade ett unikt fotografi av en dylik am- fibisk collembol. Senare publicerat i Fauna och Flora 1916, p. 114 Di: FÖRENINGSMEDDELANDEN, AST Sammankomsten den 4 december 1915. Sällskapets möte denna dag avhölls gemensamt med Zoolo- gisk-Geologiska föreningen ä Zool. institutionen. Kand. SIGURD HERMANSON höll aftonens entomologiska före- drag, refererande Riey, ‘The Mulberry Silkworm, varvid även- ledes visades en silkebrokad, vävd av silke från Lund stads »Mulbärs Plantage» från år 1766 och tillhörig universitetets Entom. museum. I den följande diskussionen deltogo prof. Hans WaL- LENGREN, docent BENGTSSON och med. kand. ERIK WIDMARK. Sammankomsten den 19 februari 1916. Till medlemmar av styrelsen för äret valdes docent S. BENGTSSON, ordförande, amanuens OLOF AHLBERG, sekreterare, samt lektor EINAR WAHLGREN, Malmö, ingeniör E. STRANDMAN, Landskrona, och Amanuens B. HAMFELT. Till medlemmar av sällskapet invaldes fiskeriintendenten, fil. dokt. GUSTAF SWENANDER, folkskolläraren PER BENANDER, fil. stud. WEDEL BENGTSSON och amanuens HELGE BERGMAN. Folkskolläraren Oscar RINGDAHL höll ett med talrika teck- ningar illustrerat föredrag över viktigare organisationsdrag hos dipter-familjen Anthomyide, uppehållande sig särskilt vid macro- chæternas anordning och dessas användning inom systematiken. Efter föredraget yttrade sig docent BENGTSSON och lektor WAHL- GREN om termerna »Wange», »Backe» och »Gesicht» och ut- talade önskvärdheten av en mera enhetlig nomenklatur i detta hänseende. Lektor WAHLGREN demonstrerade inemot ett ıoo-tal typer av gallbildningar, framkallade av insekter, undantagandes Diptera, vilkas cecidier demonstrerats vid ett föregående möte, samt av Acarider och gav därefter en kortare överblick av äldre och moderna teorier om desammas uppkomstsätt. Med anledning av föredraget yttrade sig hrr RINGDAHL och ALLGÉN. Kand. SIGURD HERMANSON visade ett 20-tal för Halland nya coleoptera, under den gångna sommaren tagna av föredragaren i trakten av Halmstad, och omnämnde deras geograf. utbredning. Se Entom. Tidskr. Äre. 27, FORD: NOA Amanuens O. AHLBERG visade en för Sverige ny skalbagge, Cneorrhinus exaratus MARSH., funnen av föredragaren vid Halm- stad, samt redogjorde för dess viktigaste skiljekaraktärer och dess utbredning. Se Entom. Tidskr. Årg. 38, 1917, P. 326. 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1020. Sammankomsten den 6 maj 1916. Hrr BENANDER och V. BENGTSSON hälsades av ordföranden välkomna i Sällskapet. Efter protokollsjustering föredrogos revisorernas berättelser över verkställd granskning av räkenskaper och biblioteksförvalt- ning under år 1915, och beviljades åt resp. sekreteraren och ordföranden tacksam decharge. Beslöt Sällskapet att uppdraga åt styrelsen att bestämma lämplig tid och mål för den sedvanliga vårexkursionen. Aftonens föredrag hölls av amanuens B. HAMFELT, som gav en allmän skildring av Vecklare-fjärilarne (7ortricide), deras organisation, systematik och biologi, och illustrerades detsamma med exemplar ur framl. prosten JosEF ANDERSSONS till universi- tetets Entom. museum donerade vackra samlingar. I samman- hang därmed framlade föredragaren flera för den svenska faunan nya arter av gruppen, och komma närmare uppgifter om dessa och deras fyndort att av föredragaren senare offentliggöras. Med anledning av föredraget yttrade sig lektor WAHLGREN och före- dragaren. Amanuens QO. AHLBERG visade en del skalbaggar, tagna av föredragaren föregående sommar i Skåne och Halland och nya för dessa provinser, samt omnämnde deras skiljekaraktärer, geo- graf. utbredning m. m. Se Entom. ‘Tidskr. Arg. 38, 1917, p. 326. Densamme demonstrerade BERLESE's apparat för snabbt och effektivt insamlande av småinsekter och andra microarthropoder. Sammankomsten den 14 oktober 1916. ÖRDFÖRANDEN omnämnde, att sällskapets värexkursion till Heckeberga lördagen den 20 maj varit synnerligen rikt givande och gynnad av det härligaste väder, men beklagade, att så få medlemmar kunnat tillstädeskomma. DENSAMME framlade resultaten av sina undersökningar över Ephemerid-larvernas näringsförhållanden. Föredraget belystes med mikrofotografier och ett stort antal mikroskopiska preparat. En kort sammanfattning av detsamma återfinnes 1 Entom. Tidskr. Årg. Bye 2916, pts: Lektor E. WAHLGREN redogjorde för det egendomliga marina dipter-släktet C/znrio Hau. av Chironomidernas grupp och visade en av föredragaren under förliden sommar vid Åhus i Skåne anträffad art, CZ bicolor KıErr., den första kända svenska repre- sentanten för släktet, vars få hittills bekanta arter tillhöra i öv- rigt Frankrikes och Englands kuster. Med anledning av före- draget yttrade sig ordföranden. — FÖRENINGSMEDDELANDEN. 73 Läraren Oscar RINGDAHL gav en på egna undersökningar baserad skildring av insektfaunan på flygsandsfälten vid Ängel- holm och Hälsingborg, med förevisande av fotografier och tal- rika för dessa kustbildningar karakteristiska, delvis mycket säll- synta insekter av olika ordningar. Av sådana omnämndes bland Diptera särskilt en för vetenskapen ny Anthomyid, Chortophila quadripila STEIN och den för Sverige nya intressanta Actora estuum MEIG., samt bland Hemiptera den för sin utmärkt skyd- dande förklädnad karakteristiska Phimodera humeralis Darm. I anslutning till föredraget yttrade sig lektor WAHLGREN och visade ett par fjärilarter, även de flygsandsformer. Ordföranden framlade WESENBERG-LUNDS nya bearbetning av W. BERGSO’s »Fra Mark og Skov» samt den likaledes nyut- komna G. ADLERZ »Svenska Skalbaggar». Sammankonısten den 25 november 1916. Amanuens O. AHLBERG gav en allmän, Översiktlig framställ- ning av vär närvarande kännedom om insektordningen Bläs- fotingar (Physopoda), deras anatomi, systematik och biologi. Föredraget belystes med teckningar och mikroskopiska preparat. Docent BENGTSSON demonstrerade en för Sveriges fauna ny vattenhemipter, den mycket sällsynta och endast från få lokaler i Europa kända Åphelochetrus Montandoni Horv., som av före- dragaren anträffats i tre exemplar, alla £. brachyptera, 1 kanalen vid Bromölla i nordöstra Skåne, samt redogjorde för dess mor- fologi, fortplantning och systematiska ställning. Folkskolläraren P. BENANDER framlade ett av honom iakt- taget fall av lysförmåga hos skalbaggen Dromius linearis OL. Ljuset, som utsändes, påminde om samma hos Phosphenus och varade omkring en kvarts timmes tid samt upphörde sedan helt plötsligt. Från vilken del av kroppen det utsändes, blev tyvärr ej konstaterat. Med anledning av meddelandet utspann sig en livlig diskussion. Sammankomsten den 24 februari 1917. Fiskeriintendenten d:r G. SWENANDER hälsades av ordföran- den välkommen ı Sällskapet. Till medlemmar av styrelsen för året valdes docent S. BENGTSSON, ordförande, amanuens OLOF AHLBERG, sekreterare, lektor EINAR WAHLGREN, amanuens B. HAMFELT samt folkskol- läraren Oscar RINGDAHL. Revisionsberättelser över verkställd granskning av räkenskaper och biblioteksförvaltning under är 1916 föredrogos och godkändes samt beviljades full och tacksam decharge ät resp. funktionärer. 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Invaldes till medlemmar i Sällskapet amanuens GUNNAR Exsrrom, fil. stud. STURE HEMBERG, folkskolläraren G. FoGEL- QUIST samt fil. mag. EINAR WESTBLAD. Läraren O. RINGDAHL höll föredrag om »sekundära köns- karaktärer hos Diptera» och berörde i samband därmed viktigare drag ur deras biologi. Föredraget belystes med talrika före- visade former. | Lektor E. WAHLGREN framlade resultaten av en serie av honom, i avsikt att vinna klarhet i fräga om insekternas köld- härdighet, under sistl. december och januari mänader i Söder- manland företagna snöexkursioner. Utbytet av exkursionerna utgjordes till största delen av Collembola, Diptera, Coleoptera och Spindlar, vilka senare uppträdde ännu vid en temperatur av — 12° C., då däremot insekterna försvunno redan vid en temp. av — 5°C. En mängd av de därunder träffade formerna före- visades. Föredragaren redogjorde i samband härmed i korthet för BACHMETJEWS m. fl. experimentella undersökningar till för- klaring av insekternas s. k. vinterhärdighet. Med anledning av föredraget yttrade sig hr RINGDAHL och föredragaren. Amanuens O. AHLBERG demonstrerade den för den svenska faunan nya skalbaggen Chrysomela marginalis Durı., träffad av föredragaren vid Halmstad i Halland under sistl. sommar. Ordföranden redogjorde för en del resultat av sina under- sökningar över de svenska formerna av släktet Cews STEPH. Jfr Entom! Tidskr. Årg. 34, 1017, D 100 1 Sammankomsten den 5 maj 1917. Till medlemmar i Sällskapet invaldes hrr EDGAR WIESLANDER och WILHELM MARTENS, Lund. Amanuens B. HAMFELT höll föredrag över »matematisk statistik, tillämpad på insekterna». Föredragaren gav därvid först en översikt över den matematiska statistikens arbetsmetoder efter CHARLIER, Grunddragen av den matematiska statistiken (Statsvet. Tidskr. 1910), och refererade därefter ingående under- sökningar av FUKUDA Över variationen av vinglängden hos vissa Satyrider och av FIELD över individuell variation av fjärilvingen samt egna undersökningar över förhållandet mellan kroppslängd och vingbredd hos Acalla emargana FABR. Slutligen refererades i korthet HanprirscH, »Die Verteilung der Insekten auf die Klimazonen in ihrer Beziehung zur Metamorphose» och »Ver- breitungswege der känozoischen Landtiere und insbesondere der Insekten». Med anledning av föredraget yttrade sig lektor WAHL- GREN och föredragaren. Amanuens HARRY CHRISTOFFERSSON visade några af honom gjorda fynd av sällsyntare macrolepidoptera, nämligen den för FÖRENINGSMEDDELANDEN. 75 faunan nya Zphyra punctaria L. ab. foliata Fucus, tagen vid Ystad, Arctia aulica L. fran Söderäsen samt Ourapteryx sam- bucaria L. och Hepialus lupulinus L., båda fran Lund, där den senare är tämligen allmän. Folkskolläraren P. BENANDER visade en för Sverige ny mine- rande växtstekel, Phyllotoma Aceris KALT., jämte dess minor och utvecklingsstadier, av föredragaren träffad i trakten av Tomelilla i Skäne minerande i bladen av vanlig lönn. Sammankomsten den 20 oktober 1917. Ordföranden omnämnde, att Sällskapets värexkursion, som förlagts till Västra Vram den 31 maj, hade varit ganska rikt givande och gynnats av gott väder. Till medlem i Sällskapet invaldes kand. GUSTAF ALSTERBERG. Doc. BENGTSSON redogjorde för sina undersökningar över de sällsynta och såväl i systematiskt som biologiskt hänseende in- tressanta parasitstekelsläktena Veoneurus Hat. och Elasmosoma RUTHE av Braconidernas familj; senare publicerade under titel: »Braconologische Beiträge. I. Die Gattungen NVeoneurus Hat. und Elasmosoma RUTHE, monographisch dargestellt». Lunds Univ. Arsskrift. N. F Avd. 2. Bd. 14. Nr. 32, 1918. Amanuens O. AHLBERG visade dels den för faunan nya skal- baggen Scolytus levis CHar., träffad vid Experimentalfältet av assistent A. KEMNER, dels några mindre vanliga arter av Coleop- tera, tagna under sommaren av föredragaren i Stockholmstrakten. Omnämnde kand. A. NEANDER fyndet av den stora och sällsynta skymningsfjärilen Sphinx Convolvuli Lin., som tagits av honom under sistl. september månad i Lund. Med anledning av anförandet meddelade hr BENANDER, att han påträffat samma art på eftersommaren i Bjärred, och lektor WAHLGREN framhöll, att arten knappast är inhemsk hos oss, möjligen ej ens i Dan- mark eller Norra Tyskland. Folksskollärare P. BENANDER demonstrerade ett tjugutal för vår fauna nya eller sällsynta fjärilar, tagna av föredragaren, de flesta under sistlidne sommar, vid Bjärred, Benestad, Ystad m. fl. ställen i Skåne samt i Småland. Fynden ha senare publicerats 1 Entom. Tidskr. Årg. 40, 1919, p. 186 ff. Lektor WAHLGREN visade exemplar av den för svenska faunan nya och egendomliga Bilusen (Braula coeca NITZSCH.), som under sommaren uppträtt i en del bigårdar i södra Skåne, och om- nämnde dess levnadssätt. Teol. lic. HELGE ROSÉN visade ett par i Nosaby i nordöstra Skåne tagna, helt svarta exemplar av Macrodytes circumcinctus ABR. Docent BENGTSSON föredrog över yngelvärd hos Skinnbaggen Acanthosoma griseum (Lan.), närmast med anledning av en upp- 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. sats av A. C. Jensen-Haarup, »Yngelpleje hos en Tage (Elas- mostethus griseus L.)». Flora og Fauna. Årg. 1916. Hefte 4, p. 124 ff. Föredragaren omnämnde, hurusom yngelvärd hos ifrågavarande hemipter redan på 1700-talet studerats af Ab. MODEER, hvilken bl. a. iakttagit, hurusom ynglet angripits av hannen, se A. MoDEER, Några märkvärdigheter hos Insectet Cimex ovatus etc. K. Vet. Akad. Handl. Vol. XXV, 1764. Den- nes och JENSEN-HAARUP’S uppsatser i ämnet refererades, och fram- lade föredragaren slutligen sina redan i början av 1890-talet i Värm- land vid Arvika gjorda iakttagelser över yngelvården hos samma insekt. MODEER’S uppsats hade ej varit JENSEN-HAARUP bekant. Sammankomsten den 24 november 1917. Till medlem i Sällskapet invaldes fil. kand. INGE WETTERGREN. Läraren Osc. RINGDAHL höll föredrag över diptersläktet Sarcophaga MeıG. och dess svenska representanter. I afseende på släktets biologi framhölls bl. a., att flera av arterna leva parasitiskt. Följande tio för vår fauna nya arter av släktet, som av föredragaren anträffats, demonstrerades: aguata ROND., aratrix PAND., clathrata MEIG., crassimargo PAND., offuscata PAND., Sco- paria Pano. och Villeneuvei Borrcu., alla från Hälsingborgs: trakten, Zeretirostris PAND. från Öland samt /renata PAND. och Rosellii BörtTCH. från Jämtland. Även visades ett par arter av det närstående släktet Agria MacQ., bland vilka A. mammillata PAND. var ny för faunan. Med anledning av föredraget yttrade sig lektor WAHLGREN och ordföranden. Amanuens AHLBERG redogjorde för vår närvar. kännedom om autotomien hos insekterna, på basis av undersökningar av BORDAGE Över orthopterer, av OPPENHEIM Över ephemeridlarver samt av CHILD och YounG över agrionidlarver. Med anledning härav yttrade sig lektor WAHLGREN och hr RINGDAHL. Visade ordföranden, med anledning av ett omnämnande vid förra mötet, ett exemplar av den sällsynta Sphinx Convolvuli L., taget av kand. HEMBERG vid Simrishamn i augusti månad detta år. Sammankomsten den 16 februari 1918. Sedan revisorernas berättelser över verkställd granskning av räkenskaper och biblioteksförvaltning under år 1917 upplästs och godkänts, beviljades åt resp. funktionärer full och tacksam decharge. Till medlemmar av styrelsen för året valdes d:r SIMON BENGTSSON, ordförande, amanuens O. AHLBERG, sekreterare, lek- tor EINAR WAHLGREN, folkskollärare OSCAR RINGDAHL och ama- nuens B. HAMFELT. Till Dansk Entomologisk Forening, från vilken inbjudan FÖRENINGSMEDDELANDEN, Th ingått till Sällskapet att till dess högtidssammankomst den 21 instund. februari med anledning av då infallande 50-arsjubileum sända representant, beslöts avskicka ett hälsningstelegram. Lektor WAHLGREN refererade utförligt TowEr, An investiga- tion of evolution in Chrysomelid Beetles of the genus Leptino- tarsa, med hänsyn särskilt till författarens undersökningar över färgernas förhållande till olikheter i de yttre betingelserna, såsom temperatur, fuktighet etc. Med anledning av referatet yttrade sig aman. ÄHLBERG. Sammankomsten den 11 maj 1918. Ordföranden hälsade laboratorn vid K. Skogsförsöksanstalten d:r Ivar TRÄGÅRDH och docenten d:r Orro Gertz, vilka såsom sällskapets gäster bevistade sammankomsten, samt de nyinvalda medlemmarne hrr WETTERGREN och WIESLANDER välkomna. Uppläste ordföranden ett ingånget tack från Dansk Entomo- logisk Forenings ordför. CHR. ENGELHARDT med anledning av Sällskapets lyckönskningstelegram på dess 50-arsjubileum. Invaldes till medlemmar i Sällskapet kand. HANS LOHMAN- DER och stud. ÖSSIAN LARSÉN, båda på förslag av ordför., samt kand. GUNNAR WERDENFELS, på förslag av sekreteraren. Docent O. Gerrz höll föredrag över kallushypertrofier hos blad, minerade av insektlarver. Föredraget var grundat på egna undersökningar av arter tillhörande släktena Lonicera, Lamtum, Aegopodium, Pyrus och Betula. Som resultat av undersökningarna framhölls, att sekundära hypertrofier äro relat. vanliga hos vissa genom mineringen blottlagda eller isolerade celler. Larverna angripa, åtminstone till en början, endast det på assimilat synner- ligen rika pallisadparenkymet. Hos alla de undersökta arterna utvecklades från ledningsparenkymets celler thyll-liknande blåsor, vilka ofta visade tydlig tvärdelning. Samtliga hypertrofierade celler sakna alldeles eller åtminstone till större delen klorofyll. Ingående behandlades det förhållandet, att klorofyllet bibehålles omkring minorna, när på hösten det övriga bladet avfärgas. De minerande insekterna voro i de undersökta fallen Phytomyza Lonicere BRISCHKE, Ph. obscurella FALL., Agromyza mobilis MEıG., Lyonetia clerckella L. samt troligen även Wepticula floslactella Haw. Med anledning av föredraget yttrade sig d:r TRAGARDH. Docent GERTZ demonstrerade ett för Skandinavien nytt cecidium à grenspetsarne av Fjellglim (Silene acaulis L.), fram- kallat av gallmyggan Perrisia alpina LoEw och träffat vid Narvik i Norge i juli 1916 av doc: JoHn FRÖDIN. Cecidiet var förut känt från Nedre Österrike, Italien och Skottland. Hr RINGDAHL visade följande för den svenska faunan nya arter av Dipter-familjen Dolichopodide: Hydrophorus micans FREY, 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. H. albiceps Frey, H. magnicornis FREY och Porphyrops tridactyla Frey, samtliga träffade av föredragaren i Lappland vid Gellivara, samt Porphyrops crassipes Meıc., tagen vid Hälsingborg. Jfr Entom. ‘Tidskr. Årg. 40, 1919, p. 12 ff. D:r BENGTSSON redogjorde för sina undersökningar över parasitstekelsläktet /Aylacier ‘THoMs. och dess europeiska arter. Undersökningarne senare publicerade under titel: »Braconolo- gische Beiträge. II. Revision der europäischen Arten der Gat- tung Phylacter THoms.» Lunds Univ. Årsskrift. N. F., Avd, 2, Bd.274, Nex 32, 1958: Amanuens HERV. BERLIN demonstrerade exemplar av 1) den sällsynta parasitflugan Oxypterum pallidum LEACH., tagen på Torn- svalan (Cypselus apus) i Lund, 2) en sköldlus Dorthesia sp. fran Eranthemum nervosum och 3) en förut i Sverige ej anträffad liten myra, som torde komma närmast släktet Zaszws; be båda senare tagna i Lunds Botan. trädgårds växthus och antagligen införda från utlandet. Sammankomsten den 22 november 1918. Ordföranden omnämnde, att på grund av »spanska sjukans» härjningar i staden styrelsen ansett det lämpligt att inställa Säll- skapets första möte för terminen. Ordföranden omnämnde vidare, att Sällskapets sedvanliga vårexkursion i år hade förlagts till Torup och Bokskogen och varit rikt givande samt gynnad av gott väder. Till medlem i Sällskapet invaldes på förslag av sekreteraren kand. MARTIN ALLMÉR. Ordföranden omnämnde, att sedan sista mötet tvenne fram- stående nordiska entomologer aflidit, nämligen d:r J. C. NIELSEN i Köpenhamn och helt nyligen vår landsman lektor GOTTFR. ADLERZ, och framhöll bådas stora förtjänster om den entomolo- giska vetenskapen samt beklagade den förlust, denna gjort ge- nom deras bortgång. Lektor E. WAHLGREN höll föredrag över variationsförhållanden (Saison-dimorfism m. m.) hos dagfjärilar av famm. Papilionide och Pieride i \juset av nyaste forskningar. Föredraget belystes med ett rikligt paläarktiskt material av fjärilarna i fråga. Kand. Sic. HERMANSON framlade fynden av ett dussintal sällsyntare svenska skalbaggar, träffade av honom under de sista somrarne i Halland och nya för denna provins. Fynden senare offentliggjorda i Entom. Tidskr., Årg. 40, 1919, p. 188 f. Lektor WAHLGREN lämnade meddelande om ett massupp- trädande under den gångna sommaren i Hvellinge-trakten i syd- västra Skåne av Tistelfjäriln Vanessa (Pyrameis) Cardui L. och ventilerade frågan om denna dagfjärils hemortsrätt i vårt land. ade FÖRENINGSMEDDELANDEN. 79 Anförandet gav anledning till ett livligt meningsutbyte, i vilket deltogo ordföranden, aman. AHLBERG, samt hrr RYDÉN, NEANDER och BENANDER jämte föredragaren. Meddelandet publicerat i Entom. Tidskr. Årg. AO MEOTO MP. 179 7. Sammankomsten den I mars 1919. Ordföranden hälsade hrr ALLMÉR, LARSÉN och LOHMANDER välkomna i Sällskapet. Omnämnde ordför., att den entomologiska forskningen ånyo gjort en stor förlust genom den i vida kretsar kände och aktade norrmannen J. SPARRE SCHNEIDERS i fjol timade bortgång. Sedan revisorernas berättelser över verkställd granskning av räkenskaper och biblioteksförvaltning under år 1918 upplästs och godkänts m. m., företogs val av styrelse för året, varvid ut- sågos doktor SIMON BENGTSSON, ordför., aman. OLOF AHLBERG, sekret., lektor Eınar WAHLGREN, folkskolläraren Oscar RING- DAHL och aman. B. HAMFELT. Till medlemmar av Sällskapet invaldes på förslag av assistent S. HERMANSON amanuens OLOF TEDIN och på förslag av ordför. med. stud. CURT BÖRJESON. Amanuens HAMFELT höll föredrag över lysorgan hos insekter, enligt nyare undersökningar av WILLIAMS, Mc DERMOTT och G. CRANE m. fl. Höll lektor WAHLGREN ett längre, intressant föredrag över »element med vestarktiskt ursprung i Skandinaviens fjärilfauna», och visades de flesta hithörande former. Föredraget finns senare tryckt i Entom. ”Tidskr. Arg. 40, 1919,7p.ro2lıft. Folkskollärare P. BENANDER demonstrerade ett flertal för den svenska faunan nya Lepidoptera, träffade av föredragaren under förra sommaren vid Benestad, Borgeby m. fl. platser i Skäne, och redogjorde för deras geograf. utbredning m. m. Fyn- den senare offentliggjorda i Entom. Tidskr. Arg. 40, 1919, p. 186 ff. Sammankomsten den 10 maj 1919. Ordföranden hälsade Sällskapets gäst för aftonen, laboratorn d:r Ivar 'TRÄGÄRDH, välkommen. Till medlem av Sällskapet invaldes, på förslag av ordför., lic. THOR. SCHELDERUP-EBBE. Laborator ”TRÄGÅRDH höll ett längre, intressant föredrag över sina undersökningar över märgborrarne, tallmätaren m. fl. skogsinsekters uppträdande i vårt land under de senaste åren samt medlen för deras bekämpande. Föredraget belystes med skioptikonbilder. Med anledning av detsamma yttrade sig lektor WAHLGREN, ordföranden och föredragaren. 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Lärare O. RINGDAHL föredrog om några karakteristiska Diptera från Lapplands fjälltrakter, med demonstrerande av många av honom därifrån hemförda former. Sammankomsten den 18 oktober 1919. Till medlem av Sällskapet invaldes, på förslag av kand. LOHMANDER, folkskollärare, kand. HJALMAR BJURULF. Amanuens OSCAR PALMGREN refererade P. DEEGENER, Bei- träge zur Kenntnis sozialer Raupen. Med anledning av referatet yttrade sig lektor WAHLGREN och föredragaren. | Folkskolläraren P. BENANDER visade följande dels sällsynta, dels för den svenska faunan nya Zepidoptera, träffade av före- dragaren under den gångna sommaren inom Öja socken på Gottland, näml. av Microlepidoptera Notocelia junctana HS., Gra- pholitha duplicana ZETT., Coleophora millefolii Z., C. vulnerarie Z., C. directella Z., C. glitzella Horm., C. ochrea Hw., Mompha miscella SCHIFF. samt ZZeliogela hammoniella SoRH. och av macrolepidoptera Colias hyale Lin., Hydrilla palustris Hs., Acontia luctuosa ESP. och Endrosa roscida Esp., samt angav arternas geografiska utbredning. Kand. ALVAR NEANDER demonstrerade några för provinsen nya eller sällsynta Zrichoptera, tagna av honom vid Skäralid, Lund m. fl. platser i Skåne. Ordföranden visade en egendomlig melanistisk form av Åkerhumlan (Bombus agrorum F.), träffad under den gångna sommaren vid Nosaby i nordöstra Skåne av kyrkoherden M. ROSÉN. Sammankomsten den 13 december 1919. Till medlem av Sällskapet invaldes, på förslag av ordför., kand. STEN VINGE. Beslöts avsända en telegrafisk hälsning och lyckönskan till Entom. Föreningen i Stockholm, som samma dag firade sitt 40-arsjubeilum. Amanuens OLOF AHLBERG visade exemplar av den sällsynta skalbaggen Ahipiphorus paradoxus TiN., träffad förliden sommar av föredragaren i getingbo på Djurgården vid Stockholm, samt redogjorde för densammas och andra Meloiders biologi. Amanuens LOHMANDER inledde diskussion om »program för en djurgeografisk-ökologisk undersökning av Skånes insektfauna». I den därpå följande mycket lifliga diskussionen deltogo ett fler- tal av de närvarande. På grund av den långt framskridna tiden avbröts diskussionen, och beslöts att ånyo upptaga den vid ett följande sammanträde. Upplästes ett från Entom. Föreningen i Stockholm nyss mottaget hälsningstelegram. : B. A.-B. BIOLOGISK MATERIELL 13 STORA GRÅBRÖDERSGATAN 13 LUND RIKST. 345 BIOS har härmed äran att till allmänhetens kännedom meddela, att bolaget för framtiden kommer att tillhandahålla insek- ter och insektnålar jämte för entomologisk samlarverksam- het avsedda utensilier. Verksamheten kommer att inriktas dels på köp och försäljning och dels på byte. Ett par äldre insektlådor finnas för tillfället på lager och försäljas till synnerligen billiga priser. Vita Karlsbadernålar och svarta stålnålar säljas till ett pris av 6 kr. pr 1000 st. En paläarktisk skalbaggsamling — 3000 st. — finnes till salu för 300 kr. Djuren äro bestämda, varför samlin- gen synnerligen väl lämpar sig som bestämningssamling. Stort lager av insekter finnes. En del entomologisk litteratur kan även erbjudas. Bestämningar av insekter utföras på begäran. INNEHÅLL Sid, WAHLGREN, EINAR, De europeiska polaröarnas insektfauna .............-- I RINGDAHL, O., Neue skandinavische Dipteren .......--.-..... 2. 24 TrAGArpu, Ivar, Claes Grills. Med portratt 2 2222 2 reg 41 ÅHLANDER, Fr. E., Svensk entomologisk och arachnologisk litteratur försåren 1916—19 17: 20. RE RS ae 46 BERGROTH, E., Finsk entomologisk Litteratur 1914—1918 .......... 61 Föreningsmeddelanden. Frän Entomologiska Sällskapets i Lund för- handlingar, 7. a 2:8 Geste N ECS SE 69 Föreningens sekreterare: Fil. Dokt. Apr. Roman. Riksmuseum, Stockholm 50. Föreningens kassaförvaltare: p. t. Prof. CHR. AURIVILLIUS, Vetenskapsakademien, Stockholm 50. Alla meddelanden rörande tidskriftens distribution ställas till: Z#/0- mologisk Tidskrifts Redaktion, Experimentalfältet. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att snarast möjligt därom underrätta redaktören. Föreningens medlemmar erhålla gratis Centralanstaltens Entomo- logiska avdelnings samt Skogsförsöksanstaltens entomologiska labora- toriums skrifter direkt från institutionerna. Postadress: Experimental faltet. Utgivet den 19 juni 1920. Distribueras inom 14 dagar efter utgivningsdatum. … titi … à Årg. 41 1920 Haft. 2—4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN HAN 4 AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM UPPSAEA 1921 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. OBS.! Se omslagets tredje sida! Entomologisk Tidskrift som utgives av Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhållande länk mellan vårt lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Vetenskaps-Akademien, laborator I. Trägårdh, Lidingö villastad, samt undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren, Prof., Centralanstaltens Entomolog. Avdelning. Äldre årgångar av tidskriften erhållas till ett pris av 5 kr. pr. årg.; 2090 rabatt vid köp av minst 10 årg. Medlemmar av föreningen kunna erhålla ytterligare reducerat pris. Lösa häften säljas ej. Av en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu for ett pris av 2 a 3 ore pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsavgiften blivit erlagd tidskriften gratis tillsänd. Om ej årsavgiften redan erlagts, ut- tages densamma genom postförskott å tidskriftens första häfte. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet av avgiften (100 kr.) zo äldre årgångar gratis. Annonspris 25 kr. pr hel, 12:50 kr. pr halvsida, pr rad 70 öre. För stående annonser erläggas 50 9/0 av priset för varje gång de Anyo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar! Coleopterologiska bidrag. 1—3. Av Anton Jansson. 1. Larven av Cardiophorus ebeninus Gern. På våren 1911, enligt mina anteckningar närmare bestämt 7 maj, fann jag på gräset i kanten av en sandgrop vid Skråm- sta i Längbro socken omkring en kvarts mil från Örebro den sällsynta, förut i Sverige endast från Skåne, Öland, Dalarne och Hälsingland kända elateriden Cardiophorus ebeninus GERM. Det var en varm solig dag, och den lilla knäpparen kröp i solskenet omkring på grässtråna samt fanns ganska talrikt. På våren år 1919 kom jag att tänka på den gamla fynd- platsen, och då jag i REITTER's »Die Käfer des deutschen Reiches» sett teckning (efter SCHIÖDTE) av den högst märk- värdiga larven till C. asellus ER., beslöt jag att göra ett besök pä platsen för att söka äterfinna Cardiophorus ebeninus och möjligen också finna dess larv, som synes vara okänd för vetenskapen. Det lyckades över förväntan väl. Då jag nu, också en solvarm vårdag, åter befann mig i sandgropen, var Cardioph. ebeninus just i svärmartagen, dock ej i så riklig mängd som förra gången, varför jag lät de på grässtråna och i sanden här och där sig visande skalbaggarna så tämligen vara i fred för att ej gå för hårt åt den i alla händelser på den begrän- sade lokaliteten ej synnerligen starka stammen. Platsen utgöres som nämnts av sluttningen och övre kanten av en nästan cirkelrund grop av fin sand, glest beväx* här och där huvud- sakligen med tuvor av xerofila gräsarte. (Festuca- och De- schampsia-arter), Trifolium arvense o. s. v. På grund av den magra jordmänen och torkan ha dessa gamla grästu- 6 — 20290. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Häft. 2 (1920). 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. vor bildat omfångsrika, nu delvis multnade rotsamlingar. Skulle larven av Cardiophorus finnas på platsen, vore det först att tänka på dessa tuvor, då nämligen myrstackar — där larverna av några andra arter skola ha anträffats — icke funnos på platsen. Och mycket riktigt, då en dylik tuva ej utan besvär uppryckts och avskakats från sanden, fick jag ett stycke nedom grässtrånas utgångspunkt se en längsmal larv, som i rotvirrvarret slingrat sig omkring rötterna nästan som en tusenfoting av släktet Geophzlus. Ett närmare be- traktande gav vid handen, att det verkligen var en Cardio- phorus-larv, en vidunderlig företeelse för övrigt, pa vilken det ej var möjligt taga fel, med teckningen i ovannämnda arbete i minnet. Undersökning av andra tuvor på platsen gav till resultat flera Cardiophorus-larver men alltid blott en i varje gräsrottuva, och alla höllo de till ungefär på samma ställe nedom ytan. Ett grävande i blotta sanden efter larver gav negativt resultat. Svårligen kan man i denna maskformiga, böjliga, sin längd genom sammandragningar och utsträckningar avsevärt förändrande företeelse, som med framkroppen försiktigt trevar sig fram, för att hastigt draga sig tillbaka, då den störes, ana en elateridlarv, d. v. s. en släkting till dessa tröga, stela, valsformiga varelser, vilka utgöra knäpparelarvtypen. Larven av C. ebeninus synes i allt väsentligt överens- stämma med teckningen av larven till C. asellus ER., vilken jämte detaljteckningar finnes i REITTER's ovannämnda arbete samt även i K. HENRIKSEN's »Pragtbiller og smeldere» i serien Danmarks fauna, där även en kortfattad beskriv- ning lämnas av nämnda larv med en jämförelse med larven av C. ruficollis L. Cardiophorus-larvtypen avviker som nämnts frän alla andra kända elateridlarver genom sin långa, maskliknande form men företer också i detaljerna åtskilliga egendomliga avvikelser från dessa, påfallande särskilt med hänsyn till att Cardiophorus-imagon ju i intet väsentligt skiljer sig från den över hela linjen så likartade elateridformen. Den mest främ- mande bildningen har onekligen huvudet med mundelarna. Med sina parallela sidor är det rektangulärt i omkretsen, Mandiblerna äro raka, ej såsom i allmänhet sickelformigt böjda ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. I — 3. 83 och sidledes djupt kluvna i två grenar, av vilka den övre på utsidan har ett par knöllika ojämnheter och på insidan är försedd med olika stora tänder eller taggar. Mandibel-: spetsen är ej som i vanliga fall enkel och skarp utan slutar med en trubbig tand utåt och inåt samt är mellan dem tvär eller något insvängd. Båda grenarna äro på utsidan nedtill konkava mellan längsgående åsar. Den undre grenen är jämn i kanten, utan tänder, är mot spetsen plattad och något snett vriden samt grunt konkav. På grund av den fyr- kantiga clypeus kraftiga utveckling på läng- den bli de komplicerade mundelarna långt framskjutna. Mundelarna utmärkas för övrigt av sin rika borstbetäckning. Antennerna, som äro egendomliga genom att andra leden är betydligt längre än den första, sitta fästade ovanom mandiblerna, och bakom dem äro ocellerna belägna. De tre thoracalplåtarna äro blanka, ofå- rade, de därpå följande ryggplåtarna alla för- sedda med tre längsfåror. Sådana finnas också på buksidan. Dessa ryggplåtar äro skenbart flera än hos andra skalbagglarver, i det att varje led är genom tvärfaror delad i tre delar. Dessa tre delar finnas visserligen också hos andra skalbagglarver, men vanligen är endast en av dem starkare utvecklad och av de andra oftast blott en synlig, under det att hos Cardiophorus-larven samtliga äro un- gefär lika stora och åtminstone då kroppen intager en viss utsträckning synliga i hela sin längd. Pa den första ryggleden är emellertid den första delen, præscutum, knappast märk- bar, den: tattonde ‚däremot: ar reducerad ‚pa. Fig. 7, Starkt ut- den sista delen, postscutum. På bilderna i ORNE A ovannämnda arbete av REITTER samt i K. Omkr. 5 ggr förstorad. HENRIKSEN's ovannämnda bok »Pragtbiller re 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. og smeldere» (Köbenhavn 1913) intager kroppen en sådan längdutsträckning, att de tre delarna, prescutum, scutum och postscutum, bli helt synliga, slutna till varandra. Då den mel- lersta delen, scutum, hos den levande larven är bredare än de andra, liksom utsvälld, får kroppen ett knutigt utseende, Den sammandragbarhet i längdriktning, som i mer eller min- dre grad finnes hos olika skalbagglarver, har emellertid hos Cardiophorus-larven nått en osedvanlig utveckling, och kroppen kan därför alltefter den längdutsträckning larven för tillfället intager få ett högst olika utseende. Den på föregående sida avbildade levande larven av C. ebeninus är ett ungt individ. hos vilket den omnämnda knutigheten, också på grund av den starka utsträckning larven intar, är mindre märkbar. På i sprit lagda exemplar kan med lätthet iakttagas, varav denna utsträckning och sammandragning betingas. Hos dessa är præscutum i en efterföljande led till sin största del indraget i föregående leds postscutum, och från sidan kan man se, hurusom postscutum som en hylsa omsluter efter- följande præscutum, av vilket endast en obetydlig del sålunda kan ses mellan föregående postscutum och scutum i den led det självt tillhör. Denna indragning av en del av en led i en föregående — ungefär som sammanskjutbarheten hos en kikare — sker tack vare de längdmuskler, vilka från ledgränsen (gränsen mellan postscutum och pr&scutum) gå till ledens främre del. Då nu pr&scutum och postscutum hos Cardiophorus-larven i motsats mot andra elateridlarver ha en så exceptionellt stor längd, förklaras att genom kontraktionen av desamma larvens längd vid skilda tillfällen kan vara så betydligt olika. Denna Cardiophorus-larvens stora kontrak- tionsförmåga liksom dess organisation för övrigt är uppen- barligen en anpassning för dess levnadssätt i det omgivande mediet, sanden. Just med hänsyn till lokomotionen häri kunde iakttagelser göras på de individ, vilka hemfördes från fynd- platsen. Dels nedsläpptes ett antal larver i sand i glasrör, dels hemfördes rottuvor med var sin larv, placerade i sand. Lar- verna grävde ned sig till bottnen av glasröret och förblevo där, åtminstone vid dagsljus, mest orörligt omböjda. De gångar vilka genomkorsade sanden i röret, röjde dock, att de ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. ge 8 on varit i rörelse, men jag tror mig ha funnit, att larvernas livligaste verksamhet infaller under den mörka delen av dygnet. Intressant var att iakttaga larvens tillvagagangssatt, da den lägges pa sandytan. Den söker sig da genast ned i sanden. Under det den bakre delen av abdomen vilar pa densamma och behaller sitt faste sannolikt genom anvandande av tva krokformiga, snett utat och nedat riktade bihang pa analsegmentet, ett pa var sida av anus, utstrackes och ut- tänjes främre delen av kroppen avsevärt tack vare den förut omnämnda in- och utskjutbarheten av det ena segmentet i det andra. Man ser, huru främre delen av kroppen försvin- ner i sanden, under det den bakre fortfarande vilar kvar, Efter några ögonblick sker ett ryck i den senare, och krop- pen i sin helhet glider ned ett stycke i sanden. Sa går en stund, ett nytt ryck följer, och slutligen är larven ej mer att skåda. Larven kan emellertid även röra sig baklänges och tyckes då använda bihanget på analsegmentet som något slags grip- organ. Vid nedträngandet i sanden bortskaffar larven ingenting därav. De relativt korta benen äro visserligen försedda med klo, taggar och borst men äro icke så starkt utplattade och kraftiga samt i övrigt organiserade som hos egentliga grävar- insekter, varför de vid nedträngandet i sanden knappast torde hava någon väsentlig betydelse såsom framdrivande organ. Vilka fortskaffningsmedel använder då larven för att komma pa djupet i sanden, vartill ju onekligen fordras en viss kraft, större ju mer på djupet larven går? Da larven råkade befinna sig vid glasrörets väggar, kunde hans tillvägagångssätt iakttagas. Han sågs då under ryckvisa krängningar av huvud och framkropp liksom borra sig ned, och därvid befanns att de så egendomligt formade mandiblerna spela en sannolikt icke oväsentlig roll. Under dessa krängningar utspärras nämligen mandiblerna i omkring 45 gr. vinkel och slutas oupphörligt. Det kan knappast råda något tvivel om, att de härvid tjänstgöra som redskap för att trycka sanden åt sidan och därigenom underlätta fram- trängandet. Då emellertid mandiblerna som nämnts äro rätt 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. djupt kluvna, torde ej kunna undgäs, att små sandkorn tränga sig in i springan. Naturligtvis kan mandiblernas besynnerliga form i övrigt, särskilt taggutskotten, icke förklaras enbart med hänsyn till lokomotionen. HENRIKSEN gör 1 sitt ovannämnda arbete gällande, att mandiblernas egendomliga form synes tyda på, att larven ej själv kan skaffa sig sin föda, en förmodan sannolikt grun- dad på, att larven av så väl Cardiophorus asellus som C. ruficollis träffats i myrstackar. Denna förmodan har emel- lertid hr HENRIKSEN — som jag är mycken tack skyldig för i brev meddelade upplysningar till förståendet av Cardio- phorus-larvens organisation och biologi — numera övergivit, sedan nämligen genom senare fynd bl. a. av honom själv visats, att larverna av Cardiophorus-arter ofta träffats på lo- kaler, där absolut inga myror funnos i närheten, men alltid i lös, sandig jordmån, varför han numera anser, att larven ej har något med myror att göra, men att dess morfologi måste ses i relation till dess förekomst på nämnda lokaler. Vid tiden för insamlingen av mina edeninus-larver hade jag emel- lertid uppgifterna om förekomsten bland myror för ögonen och aktgav därför på om myror funnos i de tuvor, som hyste ebeninus-larven, men ehuru sådana väl sagos i närheten i sandgropen, saknades de alldeles i tuvorna. Da sedermera myror släpptes samman med larver i glasrören, kurde jag aldrig se, att de togo befattning med varandra. Varav lever då Cardiophorus-larven? Då REITTER (»Die Käfer des deutschen Reiches») beträffande larven av C. gramincus SCOP. uppgiver, att densamma, som enligt honom träffas under ekbark, anställer jakt på de tidigare stadierna av Pyrrhidium sanguineum och Phymatodes testaceus, sökte jag pa platsen, dar ebeninus-larverna höllo till, efter den ani- maliska spis, som kunde komma i fraga. Sandgropen var emellertid ganska steril även beträffande djurvarlden. Det enda som kunde framletas var av larver endast något ex. av Crypticus quisquilius L., av en Byrrhus och några andra härdkitiniserade skalbagglarver, vidare nägra stora noctuid- larver och av imagines nägra smärre staphylinider, byrrhider, några coccinellider, en del lygæider och stritar, en Geophilus 0: SAW: ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. I-3. 37 Av ovannämnda djur insläpptes en del individ i glas- rören och även myror och myrlarver. Men ehuru de så agila rörelserna och hela habitus för övrigt hos larven av C. ebe- ninus synas häntyda på rovdjursnaturen, visade det sig ytterst svårt att få konstaterat vad den äter. Myrorna, tusenfotin- garna och de olika fullt utvecklade insekter, vilka nedsläpp- tes i rören, lämnade larven och lämnades av honom absolut i fred. Detsamma syntes vara fallet med de hårda Crypticus- och elaterid-larverna, vilka jag såg Cardiophorus-larven stöta på i sanden men liksom oroad draga sig tillbaka för. De funnos också ständigt kvar i rören på morgonen, då jag un- dersökte deras innehåll. Däremot föreföllo myrlarverna, som då och då insläpptes, bli reducerade. Endast en enda gång lyckades jag emellertid komma på en Cardiophorus-larv under ätandet. Då jag vände röret för att få syn på larven, upptäckte jag först ej denna men såg på ett ställe i sanden underliga rytmiska rörelser. Med luppen kunde iakttagas, att här var ett larvskinn som inifrån utgräv- des genom något som följde dess inre yta med dessa regel- bundna rörelser. Det visade sig vara Cardiophorus-larven, som med huvudet trängt in i offret — kanske dock redan förut dött — och till slut helt tömt det på dess innehåll. Det skrumpnade larvskinnet tillvaratogs, men av resterna kan jag ej avgöra, om det tillhör en myr- eller fjärillarv. På grund av en sommarresa, då glasrören med larverna visserligen medtogos, kunde regelbundna observationer ej företagas och larverna ej heller ses till så som de borde. Då som bekant växtätande larver i nödfall kunna tillgripa animalisk spis, kan ju det av mig iakttagna enda fallet, då ebenznus-larven sågs äta, och det just en larv, ej tillmätas avgörande bety- delse, men dels även på grund av larvens agilitet, dels på grund av REITTER's ovannämnda uppgifter, tycktes det san- nolikt, att larven är av carnivor natur. Sedermera har jag emellertid genom hr HENRIKSEN's välvilja satts i tillfälle taga del av innehållet i en avhandling av amerikanaren J. A. HYS- LOP over larven till en Cardzophorus närstående nordameri- kansk elaterid, Horzstonotus Uhlerit HORN, vilken i avseende på sin organisation nära ansluter sig till Cardiophorus-larven och vilken enligt HYSLOP lever av »living vegetable matter». 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Horistonotus-larven saknar i motsats till Cardiophorus-larven oceller, är sålunda blind, vilket ju också häntyder på phyto- phagnatur. Förutsatt att Cardiophorus ebeninus-larven ävenledes nor- malt lever av växtföda, skulle för dess vidkommande knap- past annat än gräsrötterna i tuvorna, där den träffas, kunna härvidlag komma i fråga, då larverna som sagt aldrig anträf- fades utanför de samma. Hr HENRIKSEN är numera också, meddelar han i brev, böjd för att anse: mandiblernas egen- domliga byggnad tyda på att larven är växtätare, och fram- håller såsom talande härför, att rena rovdjur utmärkas ge- nom sickelformiga mandibler med skarp spets eller med en skarp innertand men icke med utväxter, vilka icke direkt kunna användas som en sax att klippa sig in i bytet med. HYSLOP förmodar också, att de spetsiga tänderna på insidan av mandiblerna användas till att slita hål i växtvävnaden vid ätandet. Huru som helst synes frågan om Cardiophorus- larvens levnadssätt ej vara helt avgjord. Fortsatta under- sökningar äro önskliga för att få full klarhet häri. En säker metod, utförd av därtill kompetent person, vore ju under- sökning av larvens tarminnehäll, en undersökning som ej torde möta alltför stora svårigheter i betraktande av att man på detta sätt lyckats få konstaterat vad sådana pygméartade varelser som trichopterygiderna leva av. Att Cardiophorus-larven i lång tid kan helt undvara föda framgick av att larver, vilka förvarades i sand, vecktal utan tillförsel av vare sig något ätbart ur djur- eller växtvärlden befunnos reagera livligt vid oroande. Då emellertid i fångenskap det är svårt att återgiva de naturliga betingelserna för larverna och dessutom som nämnts en resa orsakade ständiga rubbningar, gingo de flesta lar- verna under före förpuppningen. Att larverna voro sjuka visade sig genom att kroppen på en punkt ungefär vid mitten svartnade och där smalnade; larven blev allt orörligare, till dess han slutligen dog. Dock fann jag till min glädje i bör- jan av juli, att en larv dragit sig samman och svällt ut, tyd- ligen kommen till stadiet omedelbart före förpuppningen. Denna inträffade också ‘/;. Ej förrän den 31 i samma månad remnade puppan och en Cardiophorus ebeninus kom till synes. ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. I—3. 89 Den var emellertid defekt — tydligen beroende på de stör- ningar larven varit utsatt för — i det endast huvud och thorax voro fullbildade, under det bakkroppen med täckvin- garna var förkrympt, såsom ofta blir resultatet av dylika kläckningar under artificiella förhållanden. Kläckningen här i fångenskap inträffade förmodligen något tidigare än ute i naturen. Någon tid därefter fann jag på dess naturliga före- komstplats en larv just i sista stadiet före förpuppningen. Den gick också i puppa, men tyvärr dog den före kläck- ningen. I alla händelser hör Cardiophorus ebeninus till de elaterider, vilka kläckas på hösten och övervintra som imago, liksom förmodligen de knäppare, vilka visa sig tidigt på året. C. ebeninus synes också vara en av de tidigaste. Av de av mig hemförda larverna mätte de största om- kring 3 cm. Dessa levde påtagligen nu på den sista av de tre somrar, vilka elateriderna antagas genomleva. De av mig på våren iakttagna Cardiophorus-individen kunde ju antagas ha lagt ägg, vilka utvecklats till larver stora nog att kunna upptäckas på eftersommaren. Några sådana kunde emellertid ej anträffas, och överhuvud taget voro Cardiophorus-larverna försvunna vid denna tid. Larven av C. ebeninus synes ej visa några väsentliga avvikelser från larven av C. asellus. Som jag emellertid ej har tillgång till den litteratur, där de kända Cardiophorus- larverna finnas beskrivna, inskränker jag mig här till några mera ytliga jämförelsepunkter med de av HENRIKSEN i förut anförda arbete i korthet beskrivna larverna av C. asellus och C. ruficollis. Hos dessa säges bakkroppens färg vara vit. Hos larverna av C. ebeninus är färgen — och var det även hos de levande larverna — ljusgul, något mörkare på ovan- sidan. Huvudet liksom första thoracalsegmentet glänsande brungult, huvudet något mörkare, mandibelspetsarna än mörkare bruna. De övriga thoracalsegmenten av samma färg som bakkroppen. Hos larven av C. asellus angivas præ- scutum, scutum och postscutum vara kortare än breda, hos larven av C. vuficollis längre än breda. Hos edeninus-larven är åtminstone scutum avsevärt längre än brett. Detta gäller emellertid i sprit lagda larver, hos vilka kroppen samman- drages och blir jämnsmal, så att den förut omtalade knutig- 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. heten försvinner. Hos levande larver av C. asellus skall scutum vara ungefär kulformigt, hos larver av C. ruficollis kägelformigt. Med hänsyn till scutums form och längd synes larven av C. ebeninus mest överensstämma med den sist- nämnda. Det ovannämnda arbetet av J. A. HYSLOP över Hori- stonotus-larven, »Notes on the habits and anatomy of Horistonotus Uhlerii HORN» (Proc. Ent. soc. Washington XVII, 1915) kom mig i handom först sedan jag nedskrivit mina anteckningar över Cardiophorus ebeninus-larven. Av detta framgår emellertid, att vad HYSLOP funnit beträffande Horistonotus-larvens biologi överensstämmer med iakttagel- serna över larven till C. edeninus i huvudsak. Sålunda har HYSLOP sett Horzstonotus-larven vid ställförflyttningen göra rörelser med mandiblerna liksom edeninus-larven och anser också, att därigenom skjuter larven sanden åt sidan. Mun- delarnas borstbetäckning förmodar han även spela en roll i så hänseende, i det de hindra sandkorn att intränga i mun- kaviteten, I avseende på larvens ställförflyttning har HYSLOP in- tressanta förklaringar över funktionen hos de olika kropps- delar, vilka därvid komma i bruk. Sålunda framhåller han, att då larven skall tränga sig nedåt genom sanden, behåller bakkroppen sitt fäste och hindras att tryckas bakåt tack vare de retraktila, nu utspärrade analutskotten (vilka hos Horisto- notus-larven äro fingerlikt grenade). Då larven däremot rör sig baklänges, sker det huvudsakligen genom verksamheten hos framåt riktade, ävenledes retraktila ventralpapiller (också tillfinnandes hos Cardiophorus-larven), och vilka, då mandib- lerna och benen släppt sitt tag, hindra, att segmenten glida framåt på det lösa underlaget. På hårt underlag kommer också den borstbeklädda spetsen av nionde segmentet till användning, då kroppen rör sig bakåt, i det den då böjes ned och hugger tag ungefär som en ankarkrok. Då hela kroppen är i rörelse nedåt, äro såväl ventralpapillerna som anallo- berna indragna, så att ej motstånd därigenom uppkommer. HYSLOP gör gällande, att Horzstonotus-larvens kropps- struktur och rörelser äro anpassade på ett beundransvärt sätt för att hastigt kunna ändra läget i vertikal riktning i den fs ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. I —3. OI jordmån, i vilken larverna leva, med hänsyn till temperatur och fuktighetsgrad, så att dessa faktorer, vilka på de öppna sandiga platserna äro utsatta för snabba och starka växlingar, komma i överensstämmelse med larvernas levnadsbetingelser. Då sanden uttorkar eller temperaturen sänkes, borra sig lar- verna hastigt ned, i motsatt fall begiva de sig lika snabbt uppåt. Enligt HYSLOP äro elateridlarverna i allmänhet mycket känsliga för dylika tvära temperaturväxlingar och kunna med få undantag ej uthärda omgivningens uttorkande »in the slightest degree». Härtill må anmärkas, att de larver av Cardiophorus ebeninus, vilka jag insamlat och hade under observation, en del från våren och fram över sommaren, och av vilka åtminstone en förpuppades och kläcktes, hela tiden förvarades i torr sand i glasrör, hemförd från fyndplatsen och vilken ingen enda gång fuktades, så att den måste ha varit fullständigt fri från fuktighet. 2. Skalbaggfaunan i barrhögar. En lokalitet, som synes otillräckligt ha beaktats av cole- opterologerna är de under ris upplagt efter avverkningar bil- dade högarna av granbarr. Våren IgIg strax efter snösmält- ningen företog jag mig i Örebrotrakten att låta dylika barr- anhopningar gå genom sikten och gjorde därvid intressanta fynd. Jag fann i stor mängd på detta sätt åtskilliga skal- baggarter, vilka jag dittills endast funnit enstaka och därför hade ansett som sällsynta i trakten. Här fanns först och främst en liten Az£heta i otrolig indi- vidrikedom. Det var den förut i Sverige endast från Skåne (THOMSON) anmärkta A. (Xenota) myrmecobia KR. Denna art uppgives av GANGLBAUER (»Die Käfer von Mittel- europa») förekomma i skogiga och bergiga trakter, ibland i sällskap med Formica rufa och congerens» och REITTER (»Die Käfer des deutschen Reiches») uppger endast det sist- nämnda förekomstsättet. J. P. JOHANSEN säger ocksä (»Dan- marks rovbiller»), att den förekommer i tuvorna hos /or- mica rufa, men tillägger, att »den är icke, såsom KRAATZ anser, någon ständig eller äkta myrgäst; utanför tuvorna 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. finnes den pa fuktig angs- eller skogsbotten under växttäcket, överallt sällsynt». Själv har jag icke funnit Athefa myrme- cobia i myrstackar, detta troligen beroende på att jag där icke sökt den på den tid då den egentligen uppträder, näm- ligen tidigt på våren. Helt säkert förhåller det sig emellertid så, som JOHANSEN framhåller, att arten alls icke är myrme- cophil, utan att dess förekomst i myrstackarna har andra grunder. Den oerhörda mängd i vilken den uppträdde i de av mig undersökta barrhögarna tyder på att det är just de halvmultnade barren som den uppsöker och i vilka den tro- ligen genomlever sin utveckling. Som ju myrstackarna till största delen bestå av barr, förklaras därigenom dess före- komst hos myrorna. Även under barrlagret under träden och på gamla mossbelupna stubbar har jag funnit Afketa myrmecobia, men endast tidigt på våren. Då barrhögarna längre fram avdunstat sin fuktighet, är Alheta myrmecobia försvunnen. Det må upplysas, att lokalen, där jag fann arten, är bergig och skogig. En annan Å/£/heta-art, som särskilt håller till i barrhögar, är A. (Liogluta) microptera THOMS. Arten, som av GRILL i hans katalog endast uppgives för Skåne och Stockholm och som JOHANSEN säger vara »en alpin art, mycket sällsynt i mel- lersta Europas bergstrakter samt i Sverige och Finland», förekommer över hela landet. Jag har ex. från Lappland (Abisko), Jämtland (ex. bland framlidne A. FRISENDAHL’s at mig överlåtna ouppsatta coleoptera) samt från olika loka- liteter i Närke. Ehuru arten väl också kan träffas under fuktigt löv, torde den liksom Atheta myrmecobia egentligen tillhöra barrskogstrakterna, och söker man bland granbarren på högländ mark, där de hållit sig fuktiga och särskilt där de hopats i högar, torde man icke söka förgäves. Även vid sjöstränder under fuktigt löv har jag funnit arten men aldrig i torvmosskärr, där man däremot här i trakten finner A. (Liogluta) hypnorum KIESW. Möjligt är, att A. microptera hos oss förväxlats med A. granigera KIESW.; som hos GRILL uppgives förekomma från Skåne till Lappland men vilken säkerligen är sällsyntare an A. mzcroptera. Ätskilliga andra staphylinider kunna anträffas i dylika barrhögar, men då bland dessa dels äro mera allmänna arter ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. I-—3. 93 och dels artsammansättningen växlar efter lokaliteterna, må utrymmet ej upptagas av någon uppräkning. Endast må antecknas, att i Örebrotrakten i barrhögar på den med bland- skog av gran och björk bevuxna skogsäs, där undersöknin- garna företogos, förekommo talrikt Oxypoda lateralis MANNH., ©. annularis MANNH. och Ouedius scintillans GRAVH. samt särdeles allmänt O¢hzus myrmecophilus KIESW., ett rovdjur som här har god jaktmark. En larv av Xantholinintypen som allmänt träffades i barrhögarna torde tillhöra O#zus-arten. Av andra coleopterfamiljer uppträdde ävenledes en del arter, vilka att döma av deras talrikhet synas mest höra hemma i barrhögar. Bland dem må framhållas: Lathridius rugicollis OLIV., som jag förut sparsamt funnit en och annan gång i landskapet, oftast flygande, genom håvning men vars rätta vistelseort jag fick klart för mig vid sållning av barr- högar, då den visade sig kunna erhållas i mer än tillräcklig mängd för en samlare. Enligt GANGLBAUER skall den kunna finnas i mängd i gamla nedfallna multnade grankottar. Tal- rikt träffas i barrhögarna också Enicmus (Coninomus) nodi- fer WESTW., som emellertid ej heller föraktar trädsvampar samt gamla löv- ooh komposthögar. En annan lathridiid, av vilken i barrhögarna anträffas ett och annatex., är Corticaria longicollis ZETT., en art vilken ju är vanlig 1 Formica rufa’s stackar men lika litet som Atheta myrmecobia torde vara att betrakta som äkta myrgäst utan uppträda i stackarna pa grund mera av det material av vilket dessa äro byggda än på grund av något direkt avhängighetsförhållande till my- rorna själva eller till deras yngel. Myrstackar funnos för övrigt naturligtvis på skogsåsen i fråga, ehuru ej i omedelbar närhet till barrhögarna. En enda äkta myrgäst — i detta fall en myrfiende — har jag funnit i barrhögar, nämligen en Myrmedonia i 1 ex., men arterna av detta släkte äro ju som bekant att betrakta som lönnmördare utanför myrboningarnas knutar. Överraskad blev jag av att finna i barrhögarna Si/va- noprus fagi GUER. (Silvanus similis WESM) en i Sverige mycket litet observerad art, som emellertid på skogsåsen i fråga mycket ofta erhölls vid sållning av barrhögar. Arten finnes i Hjälmartraktens strandskog, och till uppgiften i 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. GRILL's katalog: Sthlm kan jag också lägga Småland: Vir- serum. Det intressantaste fyndet, som gjordes på dylika lokali- teter, var av Alomaria (Anchicera) ornata HEER. Arten, som enligt GANGLBAUER förekommer sällsynt i Mellaneuropas bergstrakter, finnes i GRILL's katalog upptagen för Skåne (enligt G. MÖLLER) i tillägget och är också funnen i Norge. I en större men låg hög av granbarr på skogsåsen söder om Örebro sållade jag på våren 1919 fram det ena exemplaret efter det andra av den vackra arten och fann den där till fram på försommaren, då högen var helt uttorkad. Sannolikt är det någon svamp eller mögelbildning på barren som för- klarar denna och en del andra lathridiiders och cryptopha- giders förekomst i barrhögarna. Att i dessa Micrambe abie- tis PAYK. ej var ovanlig, står ju bra i samklang med upp- giften i faunorna, att den skall förekomma på barrträd. Lar- ven lever enligt PERRIS i processionsspinnarens (och väl andra fjärillarvers) nätbon. Rent tillfälligt nedkomma naturligtvis åtskilliga skalbaggar i barrhögarna, och många torde upp- söka dem som vinterkvarter för att lämna dem med den inbrytande vårvärmen. 3. Amara sylvicola Zimm. och A. Quenseli ScHÖNH. Under vistelse vid Ljugarn på östra kusten av Gottland i juni 1919 fann jag förstn. art där vara allmän på en rätt stor yta av sandfältet innanför havskusten, och den kan räknas till sandfaunans karaktärsinsekter på platsen. Spe- ciellt uppehåller den sig till de av Thymus, Galium verum m. fl. xerofila arter beväxta små låga tuvorna i sanden, där den lever nedgrävd vid dessa växters rötter. Vid min an- komst i början av juni voro de flesta individen som iakttogos ljusa i färgen och mjuka, påtagligen nykläckta. Larver iakttogos icke. Sedermera hade de iakttagna ex. erhållit en mörkare bronsfärg. Arten uppgives i GRILL's katalog förekomma. Sk.—Ög. Den står som bekant nära A. Ouenseli SCHÔNH., med vilken det kan misstänkas, att den hos oss delvis förväxlats. Då nu ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 1-3. 95 A. Quenseli i GRILL's katalog nämnes utom från Lappland och Härjedalen också från Skåne (THOMSON) och Öland (HAGLUND), men den efter GANGLBAUER att döma synes ha en alpin utbredning, i det den säges förekomma »i Alperna, i Pyreneerna, i Kaukasus och i höga Norden», då den vidare i Tyskland endast anträffats i bajerska Alperna och på Glatz- bergen och ej finnes i Danmark, där däremot A. sylvicola flerstädes förekommer, kan man vara böjd för att antaga en möjlig förväxling beträffande Skåne och Öland med A. syl- vicola. Ett ex. som jag erhållit under namn av A. Quenseli från Hälsingborg, taget där av hr B. VARENIUS, var också A. sylvicola. Denna senare art synes också (enligt GANGL- BAUER, REITTER m. fl.) vara en huvudsakligen maritim art, utmärkande för sandmarker vid havsstränderna, varför också SCHIÖDTE kallade den A. maritima. Nu uppger emellertid C. H. NEREN, som först upptackte A. sylvzcola i Sverige, enligt redogörelsen för 12:e skandinaviska naturforskaremötets förhandlingar (Ent. Tidskrift 1880), att han funnit A. sy/- vicola också på sandmark inuti landet i Östergötland, samt att den enligt SAHLBERG också förekommer ini landet i Fin- land. Vidare meddelar han, att A. Quenseli anträffats i Skåne just vid dyner vid havsstranden, sålunda på samma lokalitet som À. sylvicola. Da NERÉN noga angiver skilje- märkena mellan A. sy/vzcola och A. Quenseli, borde man ju ej betvivla uppgiften om förekomsten i Skåne av den sist- nämnda arten. En förnyad undersökning av de båda arter- nas utbredning i Sverige har emellertid sitt intresse. A. Quenseli har i Entomol. Tidskrift också angivits för Väst- manl.: Ängelsberg (K. V. O. DAHLGREN). En förväxling mellan de båda arterna kan lätt ske, då den för A, sylvicola angivna väsentligaste karaktären, 4 borst på prosterni spets, ej är säker, i det ex. finnas med endast 2 borst — det utmärkande för A. Quenseli -— ja, antalet kan vara ytterligare reducerat, möjligen beroende på avskavning. REITTER säger också om denna karaktär (»Die Käfer des deutschen Reiches»): Prosternalspitze meist mit 4 Haar- borsten. Om denna karaktär sålunda sviker, har man att hålla sig till kroppsformen, som hos Å. sylvicola är mera oval och bred, hos A. Quenseli mera långsträckt, och till 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. prothorax, som är framåt starkare avsmalnande hos A. sy/- vicola än hos A. Ouenseli, samt slutligen till strimmorna pa elytra, vilka äro tydligt punkterade hos A. sylvzcola, mycket otydligt hos A. Quenseli, relativa karaktärer emellertid vilka göra skillnaden fullt tydlig först då man har ex. av båda arterna framför sig. Beiträge zur Kenntnis schwedischer Blattwespen. Von René Malaise, Seit langer Zeit wurde das Studium der Blattwespen in hohem Grade vernachlässigt. Jedoch ist während der letzten drei Jahrzehnte das Interesse für diese äusserlich unansehn- lichen Insekten in gewisser Hinsicht gestiegen. Erst KONOW war es vorbehalten am Ende des XIX:ten und Beginne des XX:ten Jahrhunderts, Ordnung und System in jenen Chaos zu bringen, worin sich unsere Tiergruppe befand. Auf der Ba- sis seiner Verfasserschaft arbeitete darauf Dr ENSLIN weiter, und in seiner vortrefflichen Abhandlung »Die Tentrediniden Mitteleuropase, (1912— 17), findet man eine Zusammenfassung von alldem, was auf dem Gebiete des europäischen Blatt- wespenstudiums erforscht wurde. Es ist nur ganz natürlich, dass auf dem grossen Gebiete einer so ausgeprägt paläarktischen und neoarktischen Gruppe, wie es die Blattwespen mit ihrer reichen Verbreitung in den hochnordischen Regionen sind, vom entomologischen Gesichts- punkte noch relativ wenig erforscht ist. Zahlreiche Arten sind noch unbeschrieben und ein grösserer Teil der Biologie der übrigen ist noch nicht bekannt. Was Schweden beson- ders anbetrifft, so scheint Lappland das meist versprechende und dankbare Arbeitsfeld für diese Tiere zu sein. In Schwe- den hat Prof. A. TULLGREN einen Teil von Blattwespen- gruppen in »Svensk insektfauna« behandelt und in Finnland 7 — 20290. Entomol. Tidskr. Årg. 40. Haft. 2—4 (1920). 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. arbeitet gegenwärtig Dr RUNAR FORSIUS. Sonst erstaunt die, geringe Anzahl von Forschern, die sich mit Blattwespen be- fassen. Seit vielen Jahren beschäftige ich mich mit der Systematik und Biologie der Blattwespen. Während dieser Studien wurde es mir klar, dass noch all zu Vieles erübrigt, um irgendwelche weitgehende systematische Schlussätze zie- hen zu können. Deshalb habe ich mich bis aufs weitere da- mit begnügt, hier unten neue Formen zu beschreiben, die ich gefunden habe, sowie biologische Beiträge und, Lokalangaben für die bekannten Arten zu geben. Ausserdem habe ich noch Angaben über die Verbreitung seltener oder weniger bekannten Blattwespen zusammengestellt. Es ist mir eine angenehme Pflicht meinen schönsten Dank Herrn Prof. YNGVE SJÖSTEDT auszusprechen, der mich zuerst in dieses Gebiet eingeführt und mir wohlwollend die Blattwespensammlung des Reichsmuseums zur Verfügung gestellt hat; ferner Herrn Prof. CHR. AURIVILLIUS, sowie dem Kommitte für die naturwissenschaftliche Station in Abisko, die mir drei Jahre nacheinander Reisestipendien zuteilten, sowie einen Arbeitsplatz an der naturwissenschaftlichen Station in Abisko zur Verfügung stellten. In besonderer Dankesschuld stehe ich den Herren Prof. A. TULLGREN, Dr A. ROMAN, Dr I. TRÄGÄRDH, Zahnarzt F. NORDSTROM, ferner O. RINGDAHL, D. LJUNGDAHL, G. HED- GREN und E. INGELSTRÖM. Anm. Die mit * bezeichnete Arten sind für Schweden neu. + Tenthredo velox F. In der Sammlung des Reichsmuse- ums zu Stockholm gibt es ein 2 ohne Lokalbezeichnung; wahrscheinlich schwedisch. Tenthredo balteata KL. In der Umgebung von Stock- holm kommen die Larven dieser Art an //ypericum qua- drangulum L. und 77. perforatum L. häufig vor. + Tenthredopsis fenestrata KNW. (flamaculata CAM.). Ein d von OÖ. RINGDAHL in Jtl. gefangen. * Dolerus arcticola KIAER. Ein 2 von mir bei Vassi- jaure, in Lappland, erbeutet. .MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 99 = Dolerus madidus KL. (lateritius TH. nach KL.). Ich kenne diese Art aus Stockholm (Nacka), Upl. (Resarö) und His. Die von THOMSON als D. lateritius bestimmten Exem- plare des Reichsmuseums sind alle D. pratensis L. var nigri- ceps KNW. — mediator ENSL. * Dolerus gessneri ED. ANDRE. Ich kenne die Art aus: Sm., Bh., Sdm., Upl. (Resarö) und Dal. [Falun und Fulufjäll (TJEDER)]. + Dolerus anthracinus KL. Scheint dieselbe Verbreitung wie der vorige zu haben. So wurde er in Sk., O.G., Vrml., Sdm., Sthlm und Dal. (Säter) gefangen. * Dolerus asper ZADD. Drei dd von BOHEMAN in V.G., O.G., Dal. und ein ® von mir bei Resarö, Upl. ge- fangen. + Dolerus megapterus CAM. In der Sammlung des Reich- museums befinden sich 4 29, die aus Sm., Sdm. und Sthlm stammen. Selandria flavens KL. Beim Klopfen mit dem Fangnetze in der Sumpfvegetation auf Resarö, Upl. fand ich im August 1917 einen Blattwespenkokon, den ich in ein Zuchtglas steckte, wo ich auch andere Larven, die auf Carex lebten, züchtete. Nach einigen Tagen ist eine © S. flavens KL. aus dem Kokon geschlüpft und später wurden von ihm Eier auf ein Carex-Blatt gelegt. Da es ganz allein war, müssen die Eier parthenogenetischer Herkunft sein. Die Eier sind weingelb, etwa 2 mm lang, schmal, bohnenförmig und kom- men in langen Reihen mit einem Zwischenraume von je 3 bis 4 mm vor, und zwar so, dass jedes Ei mit dem einen Ende in einer kleiner Tasche, die von der Blattoberfläche bis zur Epidermis der anderen Seite des Blattes reicht, steckt (Siehe Fig. 1). Die Eier lebten bis die Embryonen durchschimmerten, späterhin wurde es aber unmöglich die Austrocknung der Futterplanze zu verhindern. Im Jahre 1919 war diese Blattwespe auf feuchten Wiesen in der Stockholmer Umgebung ganz gemein. Um die Beob- achtungen von 1917 zu kontrollieren und fortzusetzen, wurden einige eingefangene PP in einen Drathgazezylinder unter- gebracht, der über einen Blumentopf, worin ein Carex-rasen 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. gepflantzt war, gestülpt war. Hier hatte ich Gelegenheit die Eiablage zu beobachten. Vor der Eiablage untersuchte das Weibchen mit ihren Antennen einen Halm nach dem anderen bis ein geeigneter gewählt war. Darauf plazierte es sich auf der Unterseite des Halmes in der Nähe der Basis mit dem Kopfe nach oben. Nachdem die Stelle mit den Antennen abermals untersucht war, begann das Sägen. Beim Sägen wurde nicht nur die Säge allein bewegt, sondern der ganze Körper wurde langsam auf und nieder geführt und auf diese Weise wurde im Blatte eine Ritze in der Nähe des Mittelnervs und in der Längsrichtung des Halmes ganz durchgesägt. Dabei stach die Säge fast in ihrer ganzen Länge die Ober- seite des Halmes durch. Darauf wurde die entstandene Ritze verlängert, wobei hauptsächlich die Basis der Säge zur An- wendung kam. Als das Loch ausgesägt war, ruhte sich das Tier eine kurze Weile aus, worauf die Säge von Neuem in das Loch gesteckt wurde, das durch Drehungen der Säge und Pressen auf den Kanten er- weitert wurde. Nach einer kürzeren Rast wurden nun die Eier abgelegt. Zuerst wurde die Säge bis zur Basis in das Loch eingeführt und so ganz stille gehalten. Durch die Arbeit der Hinterleibsmuskula- Fig. 1. Carex-Halm d > : X mit Eier von Selandria tur wurde das Ei zwischen beide Hälften flavens Kurc. der Säge hervorgepresst, das dann anfangs langsam, aber später immer rascher durch das Loch durch die ganze Blattesdicke glitt bis es auf der Oberseite des Blattes, von den beiden Sägehälften festgehal- ten, stecken blieb. Durch vorsichtiges Rücken des einen und anderen Sägeblattes, wurde nun die Säge freigemacht und dabei wurde das eine Sägeblatt unabhängig vom anderen gerührt. Die Prozedur der Eiablage scheint sehr anstrengend zu sein, weil nachdem das Tier den Sägeapparat von einer weisslichen Fadensubstanz, die daran fest anhaftete, befreit hatte, nahm es sich eine längere oder kürzere Rast, bevor es MALAISE: BEI TRÄGEZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. IOI sich einige Schritte nach vorwärts begab und bevor es die ganze Prozedur wiederholte. Dass das Ei durch das Blatt auf die andere Seite gelegt wird, hat auch D. VON SCHLECHTENDAL (52) bei Selandria coronata KL. an Polystichum felix mas und Asplenium felix femina beobachtet, doch bleibt das Ei bei dieser Art nicht quer zur Blattfläche stehen sondern liegt längs dieselben. Die Anzahl der gelegten Eier kann nicht besonders gross sein. Zwei Weibchen legten zusammen 54 Eier, aber die Eiablage konnte ja schon vor dem Einfangen begonnen ha- ben. In jeder Reihe variiert die Eieranzahl zwischen vier bis zwanzig. Die Dauer des Eistadiums variiert recht bedeutend in einem Gelege. Es wurden alle Eier den 11/VI gelegt; die ersten Larven schlüpften den 21/VI und dann nach und nach bis zum 24/VI, sohin ein Zeitraum von 10 bis 14 Tagen. Während dieser Zeit nahmen die Eier an Umfang zu, indem sie von der Pflanze Saft aufnahmen, so dass die Breite sich verdoppelte während die Länge so gut wie unverändert verblieb. Die aus den Eiern geschlüpften Larven nagten die ersten Tage bloss an der Halmepidermis, aber begannen dann bald von der Halmkante zu fressen. Als sie halberwachsen waren hatte ich das grosse Unglück, dass der Zuchtbehälter in meiner Abwesenheit umgestülpt wurde, sodass die Lar- ven entwischen konnten. Die Larven waren, so viel ich mich erinnere, grün mit einem dunkleren Rückenstreifen, der Kopf gelbgrün mit schwach angedeutetem Striche zwischen den Augen. Eine genauere und sichere Beschreibung der erwachsenen Larven muss ich mir leider für die Zukunft vorbehalten. + Selandria fürstenbergensis KNW. Einige Ex. in der Sammlung des Reichmuseums stammen aus Sm., O.G. und Stockholm. + Empria pumila KNW. Ein d von AURIVILLIUS bei Valmar in Roslagen, Upl. gefangen. Selbst habe ich sie bei Resarö, Upl. und Fridhem, Stockholm, Sdm. erbeutet. + Empria tridens KNW. Diese Art scheint eine Bewoh- nerin der Gebirge zu sein. Sie ist in Vrml. (Lesjöfors) von 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. H. ROSÉN und in Jtl. von O. RINGDAHL gefangen. Selbst habe ich sie bei Torne Träsk und Kalixfors, im nördlichen Lappland, erbeutet; (2 22, 4 SS). Später auch bei Resarö und Experimentalfältet, Upl. Emphytus calceatus KL. In Lappland kommt eine Var. mit ganz schwarzem Hinterleibe vor. * Emphytus cingulatus Scop. ein 2 in der Sammlung des Reichmuseums von H. ROSEN bei Lesjöfors, Vrml. erbeutet. Emphytus carpini HTG. (=Syn. Emphytus arcticus NE- REN, (47) Pag. 57). C. O. v. PORAT in Jönköping hat die Freundlichkeit gehabt, mir den Typus von Z. arcticus NEREN zu senden, und es gelang mir festzustellen, dass es sich um nichts anders als den gemeinen £. carpini HTG. handelte. E. arcticus NEREN ziehe ich sohin ein. * Monophadnus monticola HTG. 5 298 habe ich den 17— 20/V. 18 bei Resarö und Experimentalfältet, Upl., gefangen. Herr K. H. FORSLUND hat mir die Art aus dem Kirchspiel Ludvika, Dal., gesandt Blennocampa mixta n. sp. Schwarz; die Spitze der Schenkel und die Tibien weiss, die Spitze der Tibien mit schwarzem Flecke, die Tarsen hellbraun. Oberkopf glatt und glänzend, kaum punktiert, Wangen hinter den Augen dicht punktiert, matt; Wangenanhang mindestens eben so lang wie das zweite Fühlerglied, Fühler kürzer als der Hinterleib, das achte Glied nur um das doppelte länger als die Breite; drittes Fühlerglied etwa 1 '/s mal länger als das vierte; die Mittel- und Endglieder von der Seite gesehen schwach nach unten hervorgezogen, sodass die Fühler etwas gesägt er- scheinen. Stirnfeld nicht scharf begrenzt, Supraantennalgrube gross. Sägescheide von der Seite gesehen wie bei D/. tenui- cornis KL. Länge 5—5,5 mm. Diese neue Spezies ist möglicherweise eine Hybridform zwischen BZ. subcana ZADD. und Bl. fenuicornis KL. Der Körperhabitus und die Fühler stimmen mit 47. subcana ZADD. überein, aber die Wangenanhänge und die Sägescheide sind die von Dil. tenuicornis KL. Mir liegen drei 99, die aus Gstr., O.G. und Sk. (Häl- singborg; RINGDAHL) stammen, vor. = 3 % Se ts a = à MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 103 + Fenusella wuestneii KWN. Diese einzige mir im nörd- lichen Lappland bekannt Miniererblattwespe war bei Abisko und besonders bei Vassijaure sehr allgemein. Sie kommt vor- wiegend an Salix lapponum vor. An den Blättern derselben Fig. 2—3. Links: Minen von Fenusella wuestneit KNw. an Salix lapponum; rechts: Gallen von Euura atra Jur. und E. lappo n. sp. (Knospengallen) auf Salix lapponum. Salix und nur an diesen findet man später im Sommer nicht selten grosse, unregelmessig geformte Minen (Fig. 2), die je von einer Blattwespenlarve bewohnt waren. Diese Larve ist 22 füssig. Die Farbe schmutzig weiss. Kopf, Nackenschild, Stigma, Brustfüsse, ein kleiner Fleck vor jedem Abdominalfusse, sowie ein grosser Fleck mitten unter 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. dem ersten und ein kleiner unter den drei folgenden Seg- menten sind schwarz. Ausserdem ein Ring um die zu einer Spitze scheinbar zusammengewachsenen Afterfüsse schwarz. Der Nackenschild besteht aus zwei grossen, viereckigen Flecken des ersten und zwei kleinen, länglichen, quergestellten des zweiten Segmentes. Kopf breit und platt gedrückt mit undeutlichen Augen. Der Körper ist am dritten Segment am breitesten und die ganze Larve gleicht sehr einer minie- renden Schmetterlings- oder Käferlarve. Es ist mir nicht gelungen aus dieser Larve ein Wespe zu ziehen, doch kann ich mir nichts anderes denken, als dass sie nicht zu F. wuestneri! KNW. gehörte. Hemichroa alni L. Die dd dieser Blattwespe sind ge- wöhnlich ausserordentlich selten, während die 2% allgemein sind. Eine Ausnahme von dieser Regel scheinen die Tiere der Art, die im nördlichen Lappland vorkommt, zu machen, denn von sechs Individuen die ich bei Abisko erbeutet habe, waren drei dd. Dineura vtrididorsata RETZ. In einem morschen Birk- stumpfe, den ich bei Abisko in nördlichen Lappland fand, waren mehrere Kokons von dieser Blattwespe. Aus dem Ko- kon kamen ausser Drxeura auch die Schlupfwespen Diaborus glutiniatus RN. und Hypamblys transfuga HGN. vor, die Dr A. ROMAN bestimmte. D. virididorsata RETZ. ist im Torne-Träsk-Gebiete die gewöhnlichste Blattwespe. + Tyichiocampus eneus ZADD. Ein 2 von AURIVILLIUS bei Enafors, Jtl. gefangen. : Priophorus tener ZADD. var. tristis ZADD. Dr ROMAN hat diese Art vielmals aus Anzriscus silvertris-Stengeln gezo- gen, in welche sich die Larven zur Verpuppung eingebohrt hatten. Die Larve lebt nach ENSLIN auf verschiedenen Ru- bus-Arten. Euura atra JUR. Ich kenne die Art als eine Seltenheit aus Sk., O.G. und Upl. bei Stockholm. Zu meinen Erstau- nen kommt die Wespe nebst ihren Galien im nördlichsten Lappland bei Abisko und Vassijaure sehr häufig vor und scheint wie Æenusella wuestneii KNW. an Salix lapponum gebunden zu sein, und doch ist S. /apponum bei Abisko stel- MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 105 lenweise selten (Fig. 3). Ob diese Salix-art häufig vorkommt oder nicht, so sind trotzdem doch alle Sträuche davon mit Gal- len dieser und einiger anderen Wespenarten bedeckt. Obwohl ich nach Gallen von £. atra auf anderen Salix-Arten viel suchte, ist es mir niemals gelungen sei es nur eine einzige Galle davon zu finden. Aus Lapplandsgallen habe ich die Schlupfwespe Lath- rostisa forticauda THN. gezogen. + Fuura testaceipes BRISCHKE. Im Parke Kungstradgar- den, Stockholm, sind an Salix babylonica die Gallen dieser Art nicht selten. Ausser der Blattwespe habe ich davon auch die neue Schlupfwespe Dracon cfr. albipennis NEES erzogen, die A. ROMAN beschrieben hat. * Fuura venusta ZADD. Ich habe das Tierchen aus Gallen gezogen, die von so verschiedenen Gegenden stam- men wie: Sthlm (Fiskartorpet), Upl. (Resarö), B.S. (Festung Boden), und Torne-Träsk (Jebrenjokk) in Lappland. Ich habe die Gallen nur an Salix caprea beobachtet. Euura lanatae n. sp. Das Tier ist schlank gebaut. Färbung schwarz. Braungelb sind am Kopf die Mundteile, der Wangenanhang und manchmal ein Fleck der oberen Orbiten, die Antennen, wo je doch die zwei ersten Glieder ganz und die Oberseite des dritten und vierten schwarz sind. Bei d ausserdem die inneren Orbiten und ein dreieckiger Fleck zwichen den Fühlern hell gefärbt. Thorax und Abdo- men schwarz, doch können die Tegulae, die Pronotumecken, die Basis der Sägescheide beim ® und die Genitalplatte des d braungelb gefleckt sein. Beine schwarz; Trochanteren, Kniee, Tibien und Tarsen weisslichgelb; Spitze der Hinter- tibien nebst ihren Tarsen schwärzlich. Kopf hinter den Augen verengt; Scheitel zweimal breiter als lang. Stirnfeld deutlich begrenzt, die untere Stirnwulst gross, von der Supraantennalgrube unterbrochen, gewöhnlich bis auf dem Grunde, was doch etwas variiert. Clypeus tief, rundlich ausgeschnitten. (Fig. 4c). Fühler des 2 so lang wie Kopf und Thorax zusammen, die des d wie der Hinter- leib, drittes Glied kaum merklich länger als das vierte. Kopf und Thoraxrücken kurz behaart und fein punktiert, jedoch glänzend. Flügel klar, Geäder braun, Stigma schwarzbraun, 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. die basale Hälfte weiss. Sägescheide des 2 lang hervorragend; von oben gesehen zuerst gleichbreit dann in eine scharfe Spitze allmählig übergehend. (Fig. 4b). Länge 4,5—5 mm. 8 dd und 13 YY aus Torne Träsk und Vassijaure im nördlichen Lappland gezogen und noch einige im Freien ge- funden. Die Larve lebt in Knospengallen an Salix /anata und infolge der Grösse der Knospen werden diese durch Gallen- bildungen gar nicht verändert. Die Larve hat wenig Charak- a d teristisches; ihre Farbe ist gelbweiss \ ohne Zeichnungen, das Analseg- ment unbewaffnet, Stigmen klein Tig ¥ ne aber deutlich, dunkelbraun. Kopf grauschwarz, über und hinter jedem @ 5 Auge ein schwarzer, unscharf be- grenzter Strich oder Fleck, der manchmal undeutlich ist. Länge 8 mm. G5 Zur Verpuppung frisst sich die År ee ‘Larve in den Zweig unter der £ Knospe ein, und die Höhle, welche Fig. 4—5. 4 Euura lanatae n. sp. a) Sägeseheide vonder Seite, Zusammen mit der ausgefressenen b) dieselbe von oben, c) Rand Knospe auf diese Weise gebildet ooh 12 Pea eae aie wird, bekleidet die Larve mit einem b) von der Seite, c) Rand des braunen Kokon. Sie verlasst sohin FRE nicht die Knospe wie andere Zuura- arten, die in Knospen leben. Aus Knospengallen an Salix nigricans habe ich ein ganz ähnliches Tier erzogen, die nur kleiner und möglicherweise etwas dunkler gefärbt ist. Es kommt mir vor, als ob diese Larven die Gallen verliessen und sich in abgeschnittenen Weidenruten verpuppten, aber ich bin nich sicher. Von dieser letzten Art besitze ich 3 dd und 6 2, die gezogen sind. Euura lappo n. sp. Färbung schwarz; Hellgelb sind am Kopfe: Oberlippe, Mandibelbasis, Wangenanhang, Vor- derand des Clypeus. Manchmal beim 2 und immer beim d ein Strich an der oberen Augenecke, beim d ausserdem ein dreieckiger Fleck unter den Fühlern sammt den inneren MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 107 Orbiten. Am Thorax sind die Tegulae gelb und die Pro- notumecken können, besonders beim ©, braun sein. Braun sind ausserdem am Hinterleibe die Basis der Sägescheide des ® und die Genitalkappe des d. Beine hellgelb, Hüften ganz schwarz, Schenkel oben und unten schwarz gestreift, besonders gegen die Basis. Die schwarze Färbung kann sich ausdehnen, sodass, die Schenkel mit Ausnahme der Kniee, ganz schwarz werden. Spitze der Hintertibien nebst ihren Tarsen dunkel. Flügel klar, Geäder und Costa braun, Stigma zweifarbig, braun und weiss. Kopf hinter den Augen verschmälert, dicht gerunzelt, aber mit deutlichem Glanze. Scheitel doppelt so breit wie lang, Stirnfeld deutlich durch etwas flache Kiele begrenzt, ungefähr wie bei Zuura testaceipes BRISCHKE. Die grosse Supraantennalgrube hat die gut entwickelte untere Stirnwulst tief und breit eingekerbt, aber nicht völlig durchbrochen. Clypeus tief, rundlich ausgeschnitten. Fühler des Q schwarz, unterseits der Spitze zu braun, kürzer als der Hinterleib; drittes Glied um ein Haar länger als das vierte. Beim ¢ sind sie hellbraun, die zwei ersten Glieder ganz, und die zwei folgenden oberseits schwarz, so lang oder etwas länger als der Hinterleib, komprimiert, drittes Glied so viel kürzer als beim 2, länger als der vierte. Sägescheide an der Basis sehr breit in eine lange Spitze ausgezogen, die vor der Basis der Sägescheide nicht scharf abgesetzt ist. Von der Seite ist die Sägescheide scharfeckig. (Fig. 5). Länge 3,5—4,5 mm. Die von der Larve an Salix lapponum erzogene, häufig entenschnabelahnliche Galle gleicht der von Zuura saliceti FALL. und kommt mit dieser an derselben Saliv zusammen vor (Fig. 3). Die von £. saliceti erzeugten Gallen sind doch verhältnismässig viel seltener als die in erstaunlichen Massen vorkommenden Gallen von Z. /appo. Die nun beschrie- bene Wespe ist im Torne-Träsk-gebiete, im nördlichen Lapp- land, so häufig, dass man kaum einen Zweig von Salix lappo- num-Sträuchen finden kann, wo nicht mehrere Knospen von Gallen zerstört wären. Die Larve ist gelblichweiss ohne Zeichnungen. Die kleinen, deutlichen Stigmen sind dunkelbraun. Analsegment unbewaffnet. Kopf grauschwarz; über herum hinter jedem 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Auge ein kurzer unscharf begrenzter, schwarzer Fleck oder Strich, der manchmal undeutlich sein kann. Stirnfeld häufig auch gefleckt. Länge der Larve c:a 6 mm. Gezogenes Ma- terial 14 dd und 17 YY von dieser Art, und ausserdem, mehrere Exemplare der Schlupfwespe Zchneutes lapponicus TEN. Fig. 6. Gallen von Euura lappo var. hastate auf Salix hastata. Euura lappo var. hastatæ n. var. Diese var., die viel- leicht eine eigene Art ist, unterscheidet sich von der Haupt- form durch etwas längere Fühler und durch die Form der Sägescheide. Die Fühler des $ sind so lang wie der Hin- terleib, die des d augenscheinlich länger. Das Stirnfeld ist seitlich durch etwas schärfere Kiele begrenzt, etwa wie bei Euura venusta ZADD. oder laeta ZADD. Die Sägescheide "gla MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 109 gleicht der von £. /appo, ist aber kürzer und nicht so lang zugespitzt; von der Seite gesehen nicht scharfeckig, sondern abgerundet. Die Larve gleicht der der Hauptform, doch ist die Nähte des Kopfes als scharfe, helle Linien deutlich zu sehen. Sie lebt in grossen, rundlich aufgeschwollenen Knospengallen an Salix hastata. (Fig. 6). Zur Verpuppung verlässt die Larve die Galle und bohrt sich ins Mark von Weidenruten ein. Aus dem Torne-Träsk-Gebiete habe ich 3 dd und 6 P® gezogen. + Pontania forsiusi ENSL. Beim Vergleiche zwischen Tieren, die mir Herr RUNAR FORSIUS die Freundlichkeit aus Finland zu senden gehabt hat, und solchen aus Lappland, erkannte ich zwei 2Q die zu dieser Art gehörten. Ich habe sie bei Torne-Träsk erbeutet. Pontania reticulatæ n. sp. Das Tier robust gebaut. Färbung schwarz. Gelb sind: Clypeus, Oberlippe und Mandibelbasis, die Te- « | Ik gulae und Basis der Sägescheide. Beine schwarz; die Kniee, Tibien und Tarsen OARS gelb, die Spitze der letzten jedoch braun. ee eae oula Flügel klar, Geäder braun, Stigma ein- n.sp. a) Sägescheide von farbig weisslich. a Kopf hinter den Augen verengt; Stirnfeld seitlich schwach, aber deutlich begrenzt, untere Stirnwulst von der Supraantennalgrube un- terbrochen. Scheitel kurz, fast dreimal breiter als lang. Fühler des 2 fast so lang wie der Hinterleib, die des d länger, drittes und viertes Glied gleichlang. Clypeus flach ausgerandet. (Fig. 7}. Sägescheide lang vorragend, gegen die Spitze bogenförmig zugespitzt. Länge (3,5) 4,5—5,5 mm. Material 1 d, 9 22. Die Larve lebt in grossen, runden, häufig roten Gallen auf der Unterseite der Blätter von Salzx reticulata. (Fig. 8). Die Galle nimmt häufig das ganze Blatt ein. Die Larve ist schmutzig graugrün, ohne Zeichnungen. Stigma klein und braun. Kopf schmutzig gelbgrün, Stirnfeld braun, in der Oberkante schwarzbraun; oberhalb der Augen ein brauner, undeutlicher Schattenstrich. Analsegment von oben gesehen 110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. schwach ausgerandet, fast gerade abgestutzt. Länge 10— I2 mm. Die Verpuppung erfolgt in der Erde. Aus Gallen von dieser Wespe habe ich 10 dd und 15 22 von der Schmarotzerwespe Angitia vestigialis RATZ. erhalten. Die Gallen kommen im Torne-Träsk-Gebiete und bei Riksgränsen haufig vor, doch habe ich sie niemals unterhalb | der Baumgrenze gesehen. Herr ÄKE TENGVALL hat die Gal- len im Sarekgebirge häufig gesehen. Herr ERIK HULTEN meldet sie aus den Hamra- Gebirge im Härjedalen an. + Pontania herbaceæ CAM. Das Tier robust gebaut. Färb- ung schwarz und bleichgelb. Die Ausdehnung der hellen Fig. 8. Gallen von Pontania reticu- Färbung kann variieren, doch late auf Salix reticulata. sind wenigstens die Oberlippe, die Mandibelbasis und der Vor- derand des Clypeus hell gefarbt, wahrend bei den hellsten mir bekannten Formen ausser den Mundteilen auch die Wangenanhänge und die oberen Orbiten gelb gefleckt sind. Die Tegulae sind immer hell und beim 2 können ausserdem die Ecken des Pronotums etwas bräunlich sein. After und Basis der Sägescheide können auch gelb sein. Beine braun- gelb, die breite Basis der Schenkel, die Hüften und die Trochanteren sind schwarz, Hintertarsen bräunlich. Flügel klar, Geäder braun, Costa und Stigma sowohl bei d wie £ einfarbig hellgelb. Kopf fein und dicht runzlig punktiert, fast matt. Stirn- feld seitlich unscharf begrenzt. Die grosse, erhabene untere Stirnwulst wird von einer von der Supraantennalgrube ‘a | |): heraufziehenden Furche etwas einge- kerbt, aber nicht unterbrochen. Cly- Sane peus breit ausgeschnitten. (Fig. 9 C). Fig. 9. Pontania herbacea Antennen kurz, beim ® so lang wie Can. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. III Kopf und Thorax zusammen, die des d kürzer als der Hin- terleib; drittes und viertes Glied gleichlang. Mesonotum und Mesopleuren im oberen Teil dicht runzlig punktiert mit schwachem Glanze. Sägescheide ziemlich lang vorragend, gegen das Ende stark verschmälert und dort rundlich zuge- spitzt. (Fig. 9). Länge 4—5 mm. Gezogenes Material 9 dd, 21 RS. Die Larve lebt in sehr grossen ungleichmässig gerunde- ten Gallen an Salix polaris, S. herbacea und S. polaris X Fig. 10. Gallen von Pontania polaris n. sp. und herbaceæ Cam. auf Salix polaris. herbacea. (Fig. 10). Die Gallen, die durch Blätter ge- wachsen sind, zersprengen oder deformieren die kleinen Blät- ter ganz. Die Larve ist schmutzig graubraun ohne Zeichnung. Stigma dunkelbraun. Kopf und Antennen von gleicher Farbe wie der Körper; Stirnfeld und ein Strich oberhalb der Augen schwarzbraun. Das Aftersegment trägt zwei sehr kurze, schwarze Spitzchen (Cerci). Länge 10—12 mm. Verpuppung, Vorkommen und Verbreitung wie bei P. reticulat@. 112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Pontania polaris n. sp. Aus Gallen, die denen von P. herbacee CAM. ganz gleichen, habe ich auch eine andere Pontania erhalten, die der vorigen ziemlich ähnlich ist. Färbung ganz schwarz, Oberlippe, Tegulae, After und die Genitalkappe des d können etwas bräunlich sein. After und Spitze der Genitalkappe scheinen doch fast immer braun zu sein. Kniee, Tibien und Tarsen braun, Spitze der Hinter- tibien nebst ihren Tarsen mehr schwärzlich. Kopf hinter den Augen verengt, glatt und stark glän- zend. Stirnfeld seitlich nicht begrenzt, Stirnwulst wie bei P. herbace@. Unterhalb des unteren Ocellus ist ein tief einge- drückter, rundlicher Punkt. Bei ?. Zerbacee ist hier nur eine schwache, kaum wahrnehmbare Furche. Clypeus tief rund- lich ausgeschnitten. Fühler des d so lang wie der Rumpf, beim 2 wie der Hinterleib; drittes Glied kaum wahrnehmbar kürzer als das vierte oder gleichlang. Mesonotum zerstreut und Mesopleuren im oberen Teil kaum bemerkbar punktiert, beide stark glänzend. Flügel klar, Geäder braun, Costa und Stigma beim 2 hellgelb beim d braun, nicht zweifarbig. Sägescheide wie bei P. herbacee. (Fig. 10). Nur von oben gesehen etwas schmäler. Länge 3—4 mm. Material 4 dd 10 Oe. Als ich die Gallen für die Zucht einsammelte ahnte ich nicht, dass ich aus einander so gleichenden Gallen zwei ver- schiedene Tiere erhalten würde. Für alle Eventualitäten hatte ich aber die Gallen, die an Salzr polaris gewachsen waren, von denen von S. herbacea getrennt gehalten, und dasselbe habe ich mit denen vom Hybriden getan. Aus allen drei Züchtgläsern habe ich doch beide Arten bekommen, und ich weiss auch nicht, ob die Larve, die unter P. herbacee be- schrieben ist, in der Tat nicht zur P. folarıs gehört. Eine Hilfe, um die Gallen der zwei Arten trennen zu können, bietet möglicherweise die verschiedene Grösse der Tiere. Aus den Gallen habe ich auch 2 dd und 13 22 einer bisher nicht beschriebenen kleinen Schlupfwespe erhalten, die Herr Doktor A. ROMAN als Dracon cfr. breviusculus W. be- stimmt hat. Pontania lapponica n. sp. Färbung schwarz, braun- gelb sind: die Mundteile, ein Fleck der oberen Augenecke, MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 113 die Tegulae und die Pronotumecken sowie der After und die Umgebung der Sägescheide. Das d ganz schwarz, nur die Genitialien und die Spitze der Genitalkappe hellbraun. Beine des ® hell braungelb, die Hüften mit Ausnahme der Spitze schwarz. Die Schenkel an der Basis oben und unten schwarz gestreift, die des d schwarz, nur die Kniee, Tibien und Tarsen braungelb, Hintertarsen braunschwarz. Flügel klar, Geäder braun, Costa hellbraun, Stigma einfarbig reingelb, beim d etwas schwärzlich bestaubt. Kopf fein gerunzelt mit mattem Glanze hinter den Augen kaum verschmälert. Stirnfeld deutlich, aber nicht durch scharfe Kiele begrenzt; untere Stirnwulst erhaben, von der grossen, Jängliche Supraantennalgrube breit unterbrochen. Scheitel 2'/g mal breiter als lang, doppelt so lang wie der Durchmesser eines Ocellus. Cly- peus tief viertelkreisförmig ausge- © | schnitten. (Fig. 11 c.) Fühler des 2 kürzer als der Hinterleib, die des é d wie Thorax und Abdomen zu- U, sammen, drittes Glied beim 4 deut- lich kürzer als das vierte, beim © fast gleichlang. Mesonotum schwach und zerstreut punktiert mit deutlichem Glanze, Sägescheide lang vorragend, gegen das Ende verschmälert und dort zu- gerundet. (Fig. 11.) Länge 4,5—5 mm. Gezogenes Material 2 dd und 3 29, die aus Abisko, Torne-Träsk in Lappland stammen. Die Larve lebt in blasigen, dünnwandigen, länglich ge- rundeten, durch das Blatt gewachsenen Gallen von grüner Farbe, die auf der Sonnenseite oft rot sind. (Fig. 12.) Sie scheinen nur an Salix lapponum vorzukommen. Die Gallen sind auf der Ober- und Unterseite des Blattes gleich gut entwickelt und sind im Verhältnisse zu der Grösse der Larve sehr klein, 7 mm lang. Ich habe die Gallen nur dicht an der Basis der Blätter beobachtet und im allgemein nur ver- einzelt. In jeder Galle lebt nur eine Larve. Diese ist braungrau. Alle Segmente, mit Ausnahme des ersten und letzten, mit drei Querreihen schwarzer Punkte. (Fig. 13.) Kopf und Fig. 11. Ponlania lapponica n. Sp. 8 — 20290. Entomol. Tidskr. Arg. 40. Haft. 2—4 (1920). I 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Antennen von gleicher Farbe wie der Körper. Stirnfeld und ein Strich über den Augen schwarzbraun, Das Aftersegment trägt zwei, sehr kurze, schwarze Spitzchen. Stigmen gross und braun. Länge der Larve 10— 13 mm. Pontania viminalis L. Aus typischen Gallen dieser Art an Salix nigricans habe ich 8 dd und £% von einer bisher SEE Fig. 12. Gallen von Pontania lapponica n. sp. auf Salix lapponica. nicht beschriebenen Schlupfwespe erhalten. Herr A. ROMAN wird sie gelegentlich unter dem Namen Adelognatus cubiceps beschreiben. Die Schenkeln der P. vıminalis L.-Individuen, die aus nördlichen Gebirgsgegenden wie Jtl. und Lappland stammen, können oben und unten fein braun liniert sein und das Stigma ist immer deutlich zweifarbig: weiss und dunkel graubraun. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATIWESPEN. I I5 Pontania viminalis L. var. hepatimaculæ n. var. Aus Gallen an Salix phylicifolia, die von denen der Pontania vi- minalis sehr verschieden sind, habe ich ein Tier gezogen, welches ich für eine eigene Art ansehe. Doch ist es der P. viminalis so gleich, dass ich es nur als Varietät von dieser Art zu beschreiben wage. Der Hauptunterschied die- ser beiden Arten ist, ausser den Gallen, die Form der Sägescheide, die von oben gesehen länglicher zuge- spitzt ist, und die Farbe des Stigmas, die viel hel- ler als gewöhnlich ist; es kommen auch Indivi- duen vor, deren Stigmen 2 7 zwar zweifarbig aber so | ‚schwach und hell sind, dass sie gut unter den DAN Sig, (4. Arten mit einfarbigen, gel- ben Stigma gesucht wer- den können. Es scheinen À CHU a dies vielleicht etwas zu schwache Kennzeichen zu sein, danach eine neue Art 2 PTE aufzustellen, doch ist die > : . Fig. 13—15. 13. Pontania lapponica n. sp. Form der Sagescheide bei a) 5. und 6. Segmente der Larve, b) allen von mir gezogenen Analsegmente der Larve. 14. Pontania vi- Exemplaren sehr charak- Mut 1. a Sgesehede von der Seit teristich und ich habe eine 15. Pontania viminalis L. var. hepatimacule solche Form niemals bei ee Individuen bemerkt, die aus gewöhnlichen P. viminalis-Gallen geschlüpft waren. (Vergl. Fig. 14 und 15.) Von der gewöhlichen P. veminalıs L. habe ich ein sehr grosses Material, das aus Stockholm, Jtl. (Mörsil), N.B. (Fes- tung Boden) und Lappland (Torne-Träsk) stammt. Die Imago ist schwarz gefärbt und braun sind: das Untergesicht unterhalb der Fühler samt den hinteren und 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. oberen Orbiten. Die inneren Orbiten nicht oder nur sehr schmal braun. Die Fühler sind beim 2 kaum gebräunt beim d dagegen unterseits hellbraun. Braun sind weiter am Tho- rax die Tegulæ und mehr oder weniger die Pronotumecken des ®, doch sind die letzten niemals breit braun; die des d sind ganz schwarz. Am Hinterleib ist das neunte Segment und die Umge- bung der Sägescheide des 2 immer braun. Die Genital- platte des d ist im allgemeinen braun, kann aber ganz schwarz sein. Der Bauch ist schwarz, doch kommt es auch hier vor, dass die braune Farbe durchschimmert. Die Beine sind braun, die Hüften schwarz, doch ist die Spitze derselben und die Trochanteren bleichgelb. Schenkel, besonders die Hin- teren, oben und unten, schwarz gestreift. Flügel klar, Geäder braun, Stigma zweifarbig, von weiss und hellgraubraun bis weiss und gelb. Kopf hinter den Augen stark verschmälert, dicht und fein punktiert mit fettem Glanze. Scheitel gut dreimal brei- ter als lang. Stirnfeld ziemlich scharf und sehr deutlich be- grenzt, untere Stirnwulst gross, von der grossen Supraanten- nalgrube ganz oder fast ganz unterbrochen. Clypeus tief viertelkreisförmig ausgeschnitten. Fühler des 2 so lang wie Kopf und Thorax zusammen, die des d wie der Hinterleib, und komprimiert, drittes und viertes Glied des $ gleichlang, beim d dagegen ist das dritte deutlich kürzer als das vierte. Ein solches Verhältniss kommt auch bei P. viminalis L. vor. Thorax schwach und zerstreut punktiert, stark glän- zend. Sägescheide lang vorragend, doppelt so lang und dop- pelt so breit wie die Cerci, gegen das Ende lang und fast bogenförmig verschmälert und scharf zugespitzt. (Fig. 15). Länge 3,5—4,5 mm. Die Larve ist gelbweiss, Der Kopf ist grau mit dunklem Stirnfelde. Die Stigmen sind undeutlich (hell?), das Afterseg- ment etwa wie bei P. viminalis L. Länge der Larve 6—7 mm. Die von der Larve erzeugten Gallen kommen an der Un- terseite der Blätter vor. Sie sind unregelmässig rundlich oder nierenförmig, oft in einer Form als ob sie von unten schräg abgeplattet wären. Die Farbe ist hellgrün, der Sonenseite MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN, I 17 zu nicht rotbackig, mit vielen ungleichmässig geförmten leber- braunen Flecken. (Fig. 16.) Die Gallen kommen bei :Torne-Träsk sehr häufig vor. Pontania samolad n. sp. Färbung schwarz; braungelb sind: die Mundteile und beim d ausserdem ein dreieckiger Fleck unterhalb der Fühler und bei beiden Geschlechtern ein Fleck an der oberen Augenecke; die Flügelschuppen, der After, beim 2 die Basis der Sägescheide und beim die Genital- platte, Beine braungelb; Basis der Hüften schwarz, Trochan- teren bleichgelb, Schenkel oben und unten schwarz gestreift, besonders gegen die Basis. Hintertarsen geschwärzt. Flü- gel klar, Geäder braun, Stig- ma gelb, die Basis weisslich und der Rand gegen die Spitze schwarzbraun. Kopf hinter den Augen etwas verschmälert, oben dicht und fein, etwas runzelig punk- tiert mit fettartigem Glanze. Scheitel dreimal breiter als lang. Stirnfeld seitlich deutlich aber nicht scharf begrenzt; un- _ “get : Fig. 16. Gallen von Pontania vimi- tere Stirnwulst gross, von der nalis L., var. hepatimacule n. var. grossen Supraantennalgrube auf Salix phyllicifolia. völlig durchbrochen. Clypeus tief halbkreisförmig ausgeschnitten. (Fig. 17 c.) Fühler des Q ganz schwarz, so lang wie Kopf und Thorax zusammen, drittes, viertes und fünftes Glied fast gleichlang, beim d so lang wie der Hinterleib etwas komprimiert und kaum wahr- nehmbar gebräunt, viertes und fünftes Glied gleichlang, drit- tes etwas kürzer. Die breiten Grenzen zwischen Mittellappe und Seitenlappen des Mesonotums sehr fein und dicht gerun- zelt mit mattem Glanze; Mesopleuren glatt und stark glän- zend. Sägescheide kaum länger als die Cerci, an der Basis 2 !/2 Mal breiter als diese letzteren, gegen das Ende stark, bogen- förmig verschmälert und am Ende zugespitzt; von der Seite ersehen am. ‚Ende «gerundet# (Fig. 77.) Lange (3,5):45—5 mm. 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920, Die Larve lebt in runden, manchmal unregelmässigen und mit vielen Spitzen versehenen, dickwandigen Gallen an Fig. 17—20. 17. Pontania samo- lad n. sp. 18. Amauronematus spini- serra n. Sp.: a—b) Sägescheide, a) Clypeus und Oberlippe. Zum Ver- gleich Sägescheide c) und Clypeus e) von Am. longiserra TH. 19. Amau- ronematus Lundbohmi n. Sp. 20. Amauronematus arcticola D.T. (arc- ticus Tu.) Sägecheide von oben. der Unterseite der Blätter von Salix lapponum. Sie sind mit einem grauweissen Filz überzo- gen. Die Farbe ist gelbgrün, oft rotbackig und die Grösse der Galle beträgt 4X5 bis 5 X6 mm. Die Larve selbst hat wenig cha- rakteristiches, die Farbe des Körpers ist gelbweiss oder farb- los ohne Zeichnungen. Der Kopf ist ganz grau, nur die Mundteile sind hell. Die scharfe Naht des Stirnfeldes oben hell und unten schwarz. Die Stig- men sind braun, ziemlich un- deutlich. Die Spitzchen des Af- tersegments gegen das Ende dun- kel. Länge der Larve 6—6,5 mm. Zur Verpuppung verlässt die Larve die Galle und geht in die Erde. P. samolad steht dem P. vr- minalis L. sehr nahe, ist jedoch, durch die völlig unterbrochene Stirnwulst, die ganz schwarzen Pronotumecken, das helle Stigma, die Form der Sägescheide von der Seite sovie durch die Larve und Galle, von dieser Art zu trennen. Ein völlig gleichendes Tier habe ich aus dünnwandigen run- den Gallen an der Underseite der Blätter von Salix hastata erhalten. Diese Gallen sind im Verhältnisse zur Grösse der Larve (10—12 mm.) sehr klein. Sie messen nur 4X5 bis 5x6 mm. Die Larve dieser Galle gleicht der von P. samolad, doch ist der Kopf unten gelb- MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. I 19 lich und über den Augen ist ein dunkler Strich, ausserdem hat sie im oberen Teil des Stirnfeldes einen schwarzen, vier- eckigen Fleck. Afterplatte wie P. samolad. Aus Gallen an Salix lapponum habe ich 3 dd und 7 @2 und aus solchen an Salix Lastata 3 LS gezogen, die alle aus Torne-Träsk, Lappland, stammen. + Holcocneme princeps ZADD. Ein 2 von dieser unseren grössten Nernatide, früher von HAGLUND in Norrköping bei Attorp. O.G. erbeutet, fand ich unter unbestimmten Materiale in der Sammlung der Reichmuseums. Amauronematus spiniserra n. sp. Rotgelb; schwarz sind: die Fühler, zwei Streifen des Mesonotums, sowie die Gruben neben dem Schildchen, das Metanotum und das erste Rückensegment des Hinterleibs; Flügel leicht gelblich, Geäder braun, Costa uud Stigma gelb. Beine rotgelb, Tarsen braun liniert. Kopf hinter den Augen kaum verengt, die untere Stirn- wulst von der tiefen Supraantennalgrube unterbrochen. Unter- lippe lang, weisslich, Clypeus viertelkreisförmig ausgerandet. (Fig. 18 d.) Fühler so lang wie der Hinterleib, das dritte Glied etwas kürzer als das vierte. Kopf und Thorax dicht punktiert, matt. Sägescheide sehr hervorragend, gegen das Ende länglich zugespitzt, von der Seite eckig, nicht gerundet. (Fig. 18 a und b.) Die Säge ist wie bei A. longiserra TH. die Zähne sind nur ein wening feiner. Länge 7 mm. Metamorphose und d sind unbekannt. Dem A. longiserra TH. ähnlich. Dieser hat jedoch den Kopf hinter den Augen stark verengt, der Clypeus ist flacher ausgeschnitten, die Sägescheide ein wenig länger und, von der Seite gesehen, gerundet. (Vergl. Fig. 18 c und e.) Ein 2 von mir bei Torne Träsk, Lappland, gefangen. * Amauronematus tunicatus ZADD. Ein 2 von A. ROMAN bei Uppsala gefangen. + Amauronematus humeralis LEP. Ich kenne diese Art aus Sm. (BOHEMAN), O.G. (P. WAHLBERG) und Resarö, Upp- land; (der Verfasser). Amauronematus Lundbohmi n. sp. Schwarz, rotgelb sind: die Mundteile, der Infraantennalhöcker, innere und äus- sere Orbiten, Tegulae und Pronotum mehr oder weniger, und 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. eine Binde der Mesopleuren. Am Hinterleib sind rotgelb: der Hinterrand des achten Segments, das ganze neunte und teilweise die Sägescheide. Weiter sind die umgeschlagenen Platten der Rückensegmente und die Bauchsegmente mit rot- gelben Flecken gesprenkelt. Das d ganz schwarz, nur After und Genitalplatte rotgelb. Mundteile weisslich. Beine gelb, die Hüften schwarz, die Basis der Schenkel oben und unten schwarz gestreift. Die Hinterbeine fast ganz schwarz, nur Kniee und Tibien mehr oder weniger hell gefärbt. Kopf und Thorax dicht punktiert, matt; die Mesopleuren mit schwachem Glanz; Kopf hinter den Augen bei 2 kaum, bei d deutlich verengt. Stirnfeld undeutlich begrenzt, die Supraantennalgrube gross und tief, die untere Stirnwulst nicht bis zum Grunde durchbrechend. Antennen schwarz, kürzer als der Hinterleib, drittes Glied kürzer als das vierte. Flügel klar, Geäder braun, Costa hellbraun, ihre Basis bleich, Stigma bleich mit braunem Rande. Sägescheide von oben dreieckig, gegen das Ende rasch verschmälert und stumpf zugespitzt, so lang wie die Cerci. (Fig. 19.) Länge 6—7 mm. Durch die schwarzen "Antennen, das Stigma und die Sägescheide von A. arcticola D. T. (arcticus TH.) geschieden. (Fig. 20.) 4 dd und 12 2 von mir bei Torne Trask, Lapp- land erbeutet. * Amauronematus (Pteronidea) spurcus KNW, über das Vorkommen dieser Art im nördlichen Russland und in Kri- stiania, Norwegen, liegen Berichte vor. Unter einigen Blatt- wespen, die mir O. RINGDAHL, Hälsingborg, freundlich zu- gesandt hat, ist auch ein $, das ich für diese Species halte, obgleich es nicht völlig mit der Beschreibung übereinstimmt. So sagt ENSLIN (13) Pag. 391: »Mesonotum ziemlich dicht punktiert, wenig glänzend, die Mesopleuren zer- streut und äusserst fein punktiert». Mein À. spurcus hat aber das Mesonotum nicht oder kaum, die Mesopleuren gar nicht punktiert, beide stark glänzend. Weiter sagt er: »Sägescheide schmal, doppelt so dick wie die Cerci, zum Ende schwach verschmälert, am Ende schmal gerundet». Die Sägescheide meines Ex. ist nur um die Hälfte breiter als die Cerci. rw: 2 MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 121 RINGDAHL hat die Wespe in dem Gebirge Vällistafjället, Jtl., oberhalb der Baumgrenze erbeutet. Amauronematus leptocephalus Tu. Die Art ist bisher nur durch ein einziges Ex., das BOHEMAN in Lappland erbeutet hat, bekannt. Ausserdem ist es mir gelungen noch einen wahren A. leptocephalus TH. bei Torne Träsk zu fangen, und beim Vergleiche mit der Type konnte ich die völlige Über- einstimmung feststellen. Da die THOMSON ische Beschrei- bung ein wenig kurz ist, dürfte eine Neubeschrei- bung berechtigt sein. Färbung rotgelb, schwarz sind: ein Fleck rings um die Basis jedes Fühlers, ein fast vierecki- _ger Ocellarfleck, die Mit- tel- und Seitenstreifen des Scheitels. Auf der Hinter- seite des Scheitels. wird der Mittelstreifen zu einem kleinen Fleck erweitert. Die Seitenlappen des Me- sonotums mit je einem kleinen Flecken und die Furche der Mittellappen Fig. 21. Amaurosoma leptocephalis Tu. schmal schwarz. Seitlich Fig. 22. » uliginosæ n. sp. von dem Schildchen ein schwarzer Fleck, der zum Teil auf demselben übergreift. Metanotum ganz schwarz, nur das Hinterschildchen mit rotem Fleck. Hinterleibsrücken schwarz bis zum 7. Seg- mente; das 8. Segment rotgelb. Fühler schwarz mit röt- licher Unterseite, so lang als der Hinterleib, drittes Glied kürzer als das vierte. Kopf auffallend kurz (Fig. 21 d); mindestens dreimal breiter als lang, hinter den Augen verschmälert, wie der Thorax fein und dicht punktiert mit fettartigem Glanze. Ober- lippe lang, Clypeus tief rundlich ausgeschnitten. (Fig. 21 c.) Stirnfeld scharf begrenzt, untere Stirnwulst von der tiefen Supraantennalgrube etwas eingekerbt, aber nicht völlig unter- 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. brochen. Scheitel 21/2 mal breiter als lang. Flügel klar, Geäder braun, Costa und Stigma hellgelb. Sägescheide schmal, kaum breiter als die Cerci, gegen das Ende schwach verschmälert und dort zugerundet. (Fig. 21 a, b). Amauronematus uliginosæ n. sp. Gelb, schwarz sind: die Fühler, ein Ocellarfleck, der Hinterkopf, die Scheitel- furchen, drei Streifen des Mesonotums, die Schildchenspitze, die Grenze zwischen den Mesopleuren und dem Mesosternum, ausserdem das Metanotum und der Hinterleibsrücken, ausge- nommen das neunte und teilweise das achte Segment. Die helle Farbe des Oberkopfes und Thorax ist mehr rotgelb und die der Mundteilen weisslich. Die schwarze Färbung kann sich auch weiter ausdehnen, und gelb bleibt dann nur das Untergesicht, die Orbiten, zwei Flecke des Scheitels, die breiten Ecken des Pronotums, ein Fleck der Mesopleuren und die Umgebung der Sägescheide. Beine gelb; Basis der Hüften, die Hintertarsen und Streifen der Schenkel und Schienen schwarz. Das d ist immer sehr dunkel. So können die Mesopleuren ganz schwarz sein und am Oberkopf bleibt nur ein Fleck hinter den Augen bleich. Die Hinterschenkel sind auch ganz schwarz. Kopf hinter den Augen wenig verengt. Unterlippe lang. Fühler ein wenig länger als der Hinterleib, drittes Glied kür- zer als das vierte, Stirnfeld deutlich aber nicht scharf be- grenzt. Die untere Stirnwulst von der grossen Supraanten- nalgrube eingekerbt aber nicht völlig durchbrochen. Scheitel mindestens doppelt so breit als lang. Kopf und Thorax dicht und fein punktiert mit mattem Glanze. Flügel ein wening gelblich getrübt, Geäder braun, Costa und Stigma hellbraun, der Rand dunkler. Sägescheide an der Basis viermal so dick als die Cerci, zum Ende rasch verschmälert und schmal zu- gerundet. (Fig. 22.) Länge 7—8 mm. Die Larve lebt auf Myrtillus uliginosa in alten, ganz verwachsenen Torfmooren auf Resarö, Vaxholm, Upl., die mit seichtem Kieferwalde bewachsen sind. Sie ist grün mit einer doppelten, hellgrünen Rücken- linie. In ihrer Mitte schimmert das dunkle Rückengefäss durch. Die Seitenrückenlinie ist dadurch angedeutet, dass auf jedem Segmente eine Sammlung von kleinen rundlichen, MALAISE? BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN, 123 unbedeutenden Flecken von derselben Farbe wie die Rücken- linie vorkommt. (Fig. 23.) Kopf gelbgrünlich, matt mit schwachem, fettartigem Glanze und eine dunkelgrüne Grube in der Fontanelle. Die Stigmen sind schmal oval, weiss, oft mit feinem, hellbraunen Rande. Ocellen und Mandibeln schwarzbraun, die letzten oft dreigezähnt. Nach der letzten Häutung wird sie dunkelgefleckt und ölig und nimmt keine Nahrung mehr auf. Am dritten Tage nach der letzten Häutung bohrt sie sich zur Verpuppung in Kieferrinde o. dgl. hinein und spinnt sich da einen braunen pergamentenartigen Kokon. | Die Larve kommt im Juli und im August vor. fepkennem die; neues Art in 9 Amauronematus torneensis n. Je 1% dd und 48 2° aus Blidö und Re- TEE ee — sarö, Uppl., und Rönninge, Sdm. Da- | | von sind 4 22 im Freien gefangen, | | | die übrigen sind aus Larven er | : | nie zogen. | 0 Ph 5 | en ae | I À Oo Se sp. Rotgelb, schwarz sind: die Füh- — ” A ler, ein Ozellarfleck, zwei oder drei es Vo Streifen des Mesonotums, die Spitze Fig. 23. 5. und 6. Seg- des Schildchens mehr oder weniger, mente der Larve von Amau- : ; ‘ ronematus uliginose. sowie die Gruben neben ihm; das Metanotum mit Ausnahme des Schild- chenanhanges und der Hinterleibsrücken mit Ausnahme der zwei und drei letzten Segmente. Das Mesosternum kann auch ganz schwarz sein. Beine gelb, die Hintertarsen ge- bräunt. Kopf hinter den Augen verengt, Stirnfeld scharf be- grenzt, die untere Stirnwulst stark entwickelt, von der Supra- antennalgrube durchbrochen und in zwei Höcker zerlegt. Clypeus tief ausgerandet; Unterlippe lang. Fühler so lang wie der Hinterleib, das dritte Glied wenig kürzer als das vierte, Scheitel vollauf doppelt so breit als lang. Kopf und Thorax- rücken fein, aber nicht dicht, punktiert, glänzend; Mesopleuren dicht punktiert, matt. Flügel klar, Geäder braun, Costa und Stigma weisslich. Sägescheide schmal, nicht doppelt so dick wie die Cerci, gegen das Ende schwach verschmälert, am 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Ende zugerundet. (Fig. 24.) Länge 6'/2—71'/2 mm. 429 von mir bei Torne-Träsk, Lappland, gefangen. Amauronematus abnormis HOLMGREN. Körper ge- drungen, Kopf und Thorax rotbraun gefärbt. Schwarz sind: am Kopfe zwei ovale Flecke, in welchen die Antennen stehen und die über der Supraanten- nalgrube mit einanderinschma- ler Verbindung stehen und so zusammen eine »//«-ahnliche Figur bilden. Schwarz sind ausserdem ein Ozellarfleck und der Hinterkopf, doch ist die Scheitelhinterseite in der Mitte rotbraun. Thorax rotbraun; Propleuren, Mesosternum, ein Fleck am Rande jeder Seiten- lappe des Mesonotums nebst den Tegulæ samt der Spitze des Schildschens schwarz. Metathorax und Hinterleib ganz schwarz, höchstens die Basis der Sägescheide bräun- lich. Beine schwarz, Kniee und Vorderseite der Tibien braun. Flügel sehr kurz und Fig. 24—27. 24. Amauronematus tor- fast rudimentär; sie erreichen neesis ssp, 5 mauronenalisal~ das Ende des Hinterleibes Tillbergi n. sp. 27. Amauronematus nicht und der Verlauf des Zetterstedti n. nom. (humeralis ZETT., THoms. nec. LEP.) normer und sehr variabler. Eine solche Variabilität kommt bei rudimentären Organen oft vor, übrigens sind die Flügel etwas schwärzlich bestäubt, das Geäder ist braunschwarz und das Stigma schmutzig braungelb mit dunkelbraune Rande. Kopf hinter den Augen verengt, wie der ganze Thorax dicht rundlich punktiert mit mattem Glanze. Scheitel 2 '/a mal länger als breit. Stirnfeld durch schwache Kiele deutlich begrenzt, untere Stirnwulst erhaben, von einer breiten Furche, die von der Supraantennalgrube bis zum unteren Nebenauge Flügelgeäders ist ein ganz ab-, MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 125 geht, breit und völlig unterbrochen. Clypeus viertelkreis- förmig ausgeschnitten. (Fig. 25 c.) Oberlippe lang. Fühler ganz schwarz, so lang wie der Hinterleib, das dritte Glied kür- zer als das vierte. Sägescheide ziemlich kurz, wenig länger als die Cerci und wohl doppelt so breit als diese, gegen die Basis gleichbreit, dann gegen das Ende rasch verschmälert und dort abgestutzt oder zugerundet. (Fig. 25 a,b.) Länge 6,5 mm. Von dieser Art waren bisher nur drei Exemplare be- kannt, welche auf Novaja Semlja erbeutet wurden und von A. E. HOLMGREN (23) sehr schlecht beschrieben sind. Mir nun ist es gelungen auf der Gebirgsheide von Snuoratjokko, nördlich von Torne Träsk auf einer Höhe von 1000 M. ii. M., ein © dieser intressanten Art zu erbeuten. Durch die Flügel ist sie von allen bisher in Schweden bekannten Blattwespen sogleich erkennbar. KONOW (39) sagt über sie: »Der N. abnormis HOLMGR. 2 ist überhaupt kein Nematus; aber weder die Beschreibung noch die hinzugefügte Abbildung giebt irgend einen Anhalt zur Bestimmung des fraglichen Thieres. Die Abbildung ist lediglich Fantasie; ein Thier mit solchem Flügelgeäder, mit ...... u. s. w. gibt es in der Wirklichkeit nicht. Möglicherweise handelt es sich um ein Exemplar von Loderes genucinctus ZADD., bei welchem am Kopf und Thorax rote Flecke durchscheinen«. Ich habe den Typus gesehen und kann bestätigen, dass die Abbildung im allgemein und besonders, was die Flügel anbelangt, mit dem Originale übereinstimmt, doch ist das Flügelgeäder dieses Exemplars meistens abnorm. Auch die übrigen HOLMGREN - schen Arten hat KONOW zu deuten versucht und sie mit mitteleuropäischen Arten homologisiert, doch ist er damit völlig missglückt. Ausser dem N. abnormis ist mir nur noch N. arcticus HLMGR. bekannt, was ich unten mitgeteilt habe. Alle übrigen Arten sind mir unbekannt. Ich hoffe später Zeit zu finden, um eine Neubeschreibung der schlecht konservierten Tiere liefern zu können. Amauronematus Tillbergi n. sp. Körper kurz und plump; schwarz. Am Kopfe sind die Mundteile gelb; die Orbiten, die Infraantennalhöcker und die untere Stirnwulst rotgelb wie auch die hell gefärbten Teile des Thorax und 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. des Hinterleibs. Am Thorax sind schwarz: ein Fleck des Pronotums, drei Streifen des Mesonotums, das Schildchen mehr oder weniger, das Mesosternum und der ganze Meta- thorax. Die acht ersten Rückenplatten des Hinterleibs sind auch schwarz. Die schwarze Färbung kann sich auch mehr ausdehnen, so dass das Tier ganz schwarz wird; bleich bleiben nur die Oberlippe, die Mitte des Clypeus, die Orbiten, mehr oder weniger, die Pronotumecken, teilweise die Tegulæ und die Umgebung der Sägescheide. Beine gelb, die Hüften schwarz. Bei dem dunkleren Ex. sind die Schenkel oben und unten an der Basis schwarz liniiert. Kopf hinter den Augen deutlich verengt, fein und ziem- lich dicht punktiert, matt. Oberlippe lang. Clypeus rundlich ausgerandet, Fühler lang, kürzer als der Rumpf, schwarz, drittes Glied kürzer als das vierte. Stirnfeld seitlich nur un- deutlich begrenzt, die untere Stirnwulst deutlich von der grossen Supraantennalgrube ein wenig eingekerbt aber nicht völlig unterbrochen. Scheitel kurz, dreimal so breit als lang. Thorax dicht punktiert, matt. Flügel klar, Geäder braun, Costa und Stigma hellgelb. Sägescheide kurz, nur so lang als die Cerci und vollauf dreimal so breit als diese, gegen die Spitze nicht oder kaum verschmälert, am Ende abgestutzt. (Fig. 26.) Länge 47/2—5 mm. Var. foveifrons n. v. Diese Var., die vielleich eine eigene Art ist, unterscheidet sich von A. TZäillbergi durch schmächtige Körperform und dadurch, dass die untere Stirn wulst von der Supraantennalgrube durchbrochen ist. Die Var. ist auch etwas grösser. Länge 57/2 mm. 3 22 von A. Tillbergi und 2 22 von der Var. foveifrons habe ich bei Torne Träsk gefangen. Amauronematus arcticus HOLMGREN. Bei Untersuchung der HOLMGREN’ischen Typen, die sich im Stockholmer Reichs- museum befinden, erkannte ich sobald in den Vematus arc- ticus HLMGR. den THOMSON ischen N. vzllosus und beim Ver- gleiche mit dem THOMsON'ischen Typus hat sich meine Auffas- sung bestätigt. Es waren ein © und drei dd aus Novaja Semlja. Das d von A. villosus TH., das nicht bekannt war, stimmt im Allgemeinen mit den @ überein. Während beim 2 nur die Hüften und Trochanteren schwarz sind, sind hier MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 127 auch die Basis der vordenen Schenkel gegen die Unterseite schwarz; Beine übrigens hell rotbraun. Die Tegulæ sind ganz schwarz. Die Wespe scheint Salr-Blüten zu besuchen, da die meisten Ex. mit Samenstaub bedeckt waren. Da die HOoLMGRENsche Beschreibung (22) aus 1869 stammt, und THOMSON's »Hymenoptera Scandinaviæe 1871 gedruckt sind, muss der HOLMGRENsche Name Priorität haben. #? Amauronematus hebes KNW. d® vom Verfasser bei Torne Träsk in Lappland erbeutet. KONOW (43) sagt, das Tier lebe in Lappland; ob damit das schwedische Lappland gemeint ist, erscheint aber zweifelhaft, da er es zusammen mit Materiale von den neusibirischen Inseln beschreibt. Amauronematus Zetterstedti n. nom. (kumeralıs ZETT. TOMS. nec. LEP.). Nemata humeralis kommt in der Literatur zum ersten mal im Jahre 1823 als Name für die mitteleuro- päische Blattwespe vor, die noch diesen Namen trägt. Aus- serdem hat ZETTERSTEDT (58) eine N. humeralis beschrie- ben, die von der LEPELETIRschen Form weit geschieden ist, und die auch THOMSON (54) beschreibt. KIAER (29) gibt eine unvollständige Beschreibung von einem A. Aumeralis LEP. (ZETT.) aus dem nördlichen Norwegen, welcher der mittel- europäischen Form am meisten gleicht, aber wahrscheinlich eine eigene Art ist. Selbst habe ich nämlich im nördlichen Lappiand in vereinzelten Exemplaren mehrere Amauronema- Zus-Arten gefunden, auf welche die Beschreibung KIAER’s passt. Da aber nichts über die Stirnbildung mitgeteilt wird, bleibt dies nur eine Vermutung. In der Sammlung des Reichs- museums gibt es 3 22 und ein d', die von THOMSON als N. humeralis ZETT. bestimmt sind, und da THOMSON die ZETTERSTEDTschen Typen zur Verfügung gehabt hat, kann man wohl annehmen, dass diese Exemplare zu derselben Art wie die von ZETTERSTEDT beschriebenen gehören. Nun ist es mir gelungen, aus Larven, die von so ver- schiedenen Gegenden wie Stockholm (Nacka), Kalixfors (Lule Lappmark) und Torne Träsk stammen, Tieren zu ziehen, die mit den Exemplaren des Reiehsmuseums vollkommen über- einstimmen. 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Ehe ich zur Larve übergehe, will ich eine Beschreibung der Imago geben. Färbung schwarz mit weisslichen Zeichnungen. Hell sind beim 2 am Kopf: Oberlippe, Mandibelbasis, Clypeus ganz oder am Vorderrand, die Wangenanhang, ein dreieckiger In- fraantennalhöcker und mehr oder weniger die inneren und äusseren Orbiten. Thorax schwarz, die breiten Ecken des Pronotums immer weisslich. Die Färbung der Tegulæ sehr variabel, sie können von ganz schwarz bis ganz bleich sein. Die Rückensegmente des Hinterleibs sind im allgemeinen hinten weiss gerandet. Die umgeschlagenen Platten der Rückensegmente, die Bauchsegmente und die Umgebung der Sägescheide sind mit breiten weisslichen Binden oder Flecken versehen. Das einzige d, das mir zur Verfügung steht und wahrscheinlich hierher gehört, ist viel dunkler als das 2 ge- färbt, dasselbe ist ganz schwarz, nur die Genitalplatte braun- lich. Beine schwarz, bei hellen Exemplaren Trochanteren, Kniee, Tibien und Basis der Tarsen weisslich. Die dunkle Färbung ist manchmal mehr ausgedehnt, sodass nur die Trochanteren, Kniee, Hinterseite der vier vorderen und Basis der hinteren Tarsen bleich bleiben. Flügel klar, nur gegen die Spitze sehr schwach verdunkelt, wie auch bei A. amplus KNw. der Fall ist, Geäder, Costa und Stigma schwarzbraun, der Hinterrand, des Stigmas wenig heller. Kopf hinter den Augen etwas verengt, wie der Thorax fein und dicht punktiert, matt. Stirnfeld seitlich undeutlich begrenzt, von der Supraantennalgrube bis zum unteren Neben- auge geht eine breite Furche, die die grosse untere Stirn- wulst zwar breit einkerbt, aber nicht bis zum Grunde durch- bricht. Scheitel 2 !/5 mal breiter als lang. Clypeus flach ausgerandet. (Fig. 27 c.) Fühler kurz, beim ® so lang wie Kopf und Thorax zusammen, beim ¢ gut so lang wie der Hinterleib, drittes Glied wenig kürzer als das vierte, so lang wie das fünfte. Sägescheide breit, gegen die Spitze fast dreimal so breit wie die Cerci, vor der Basis am breitesten, dann gegen die Spitze allmählich verschmälert, am Ende gerade abgestutzt, in der Mitte mit einem kleinen Zähnchen. (Fig. 27 a,b.) Länge 7—9 mm. (Fortsetzung.) Zur Nomenklaturfrage derschwedischen Argynnis improba Btir. (Mit 6 Fig.) Von Felix Bryk. Anlässlich der Beschreibung eines sphragoiden Gebildes bei 2 von Argynnis improba BTLR. aus Nordschweden (II) habe ich mir eine kritische Bearbeitung der Artbeziehung zwischen Arg. zmproba BTLR. und Arg. frigga THNBG. vor- behalten. Es sprechen nämlich einige Umstände dafür, dass wir in der kleinen, verfinsterten, niedlichen, aber degenerierten zmproba aus Nordschweden eine alpine, oder richtiger aus- gedrückt — eine Höhenform von THUNBERGS /rzgga zu er- blicken haben, eine Anschauung, die bereits von AURIVILLIUS (I), SEITZ (IV), STAUDINGER (V) vertreten wird. Aus ver- schiedenen Gründen, worunter Zeitmangel nicht der letzte ist, kann ich heute auf dieses vorgemerkte heikle Thema leider nicht zurückkommen. Was gegenwärtig von mehr plausibler Aktualität ist, das ist die Beantwortung einer ganz anderen Frage: ist die bisher als zuzproda BTLR. geltende und bezeich- nete kleine Argynnis aus Torneträsk überhaupt eine zımproba BTLR. (s. str.)? Hier handelt es sich sohin nicht mehr um subjektive Anschauungen bezüglich der Dehnbarkeit des Artbegriffes auf Grund der mehr oder weniger labilen Varia- tionsamplitude einer Art, Anschauungen hypothetischer Natur. Hier liegt die Frage viel einfacher: ein synoptischer Vergleich der beiden Formen gibt selbst die beste Antwort. 9 — 20290. Entomol. Tidskr. Arg. 40. Haft. 2—4 (1920). 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Fig. ı und 4 stellt ein Männchen der Argynnis improba BTLR. aus Nordamerika (c. m.; don. ©. BANG-HAAS) dar. A. Tullgren phot. Fig. ı und 4. Argynnis improba Bıur. aus Nordamerika, von oben und unten, 2 und 5 dieselbe Art aus Torneträsk (Schweden), 3 und 6 Argynnis friega Tunes. aus Schweden. Zum Vergleich wähle ich aus einer langen Serie ein helles Weibchen (Fig. 2 und 5) von derselben Art aus Torneträsk (leg. et don. R. MALAISE; c. m.), das der Amerikanerin am BRYK: ZUR NOMENKLATURFRAGE DER SCHWEDISCHEN ARGYNNIS. 131 nächsten kommt. Man bemerkt leicht all’ dieselben Zeich- nungskomponententen auf beiden Exemplaren. Die scharfe Zeichnung des amerikanischen Stückes mit der klar abge- setzten submarginalen Fleckenreihe auf Vorder- und Hinter- fligeln kommt der typischen /rzgga (Fig. 3 und 6: ein Weibchen aus dem Museum der Entomologischen Abteilung der Zentralanstalt für landwirtsch. Versuchswesen, Experi- mentalfältet) viel näher, als die verschwommenen, ausgeflosse- nen Flecke bei der lapplandischen; die Unterseite beider Improba-formen weist jedoch eine charakteristische Zeichnung! auf, die prima vista deren gemeinsame Artzusammenhörigkeit postuliert. Der weissliche Subkostalfleck der Hinterflügel ist freilich bei der Amerikanerin etwas anders als beim lapplän- dischen Vergleichsstücke, seine luxuriöse Breite erinnert stark an den betreffenden Fleck bei vielen typischen frigga. Auf- grund dieses Anhaltes, den mir der Vergleich dieser beiden Stücke untereinander bietet, zaudere ich keinen Augenblick die nordschwedische Form, die erst neulich von meinen Freunde NORDSTRÖM in dieser Zeitschrift so plastisch be- schrieben wurde (III), von der nordamerikanischen abzutren- nen, indem ich sie improbula benenne, um Verwechslungen künftig zu vermeiden, obwolh mir die eigentliche BUTLER’sche Type fortwährend unbekannt ist.” Es ist aber mit an Be- stimmtheit grenzender Wahrscheinlichkeit anzunehmen, dass sie keinewegs mit der lappländischen Form (Zmprobula) identisch ist, gleichviel, ob sie mit der abgebildeten ameri- kanischen Form übereinstimmt oder nicht. Schönsten Dank den Herren: O. BANG-HAAS (Blasewitz), R. MALAISE (irgendwo. in Kamtschatka), die mich auf ent- gegenkommende Weise mit Material versehen haben, Herrn Prof. TULLGREN (Experimentalfältet), der liebenswürdigst die so wohl gelungenen Photogramme hergestellt hat und F. NORDSTRÖM für die freundliche Verschaffung von LANGS Schmetterlingswerk. 1 Vgl. auch: GODART (cont. DUPONCHEL) Hist. nat. Lép. Franc. Suppl. (Diurnes) t. XIX f. 4 (1832). ? LANG führt (VI) p. 204 A. frigga aus Labrador (!) an. In seinen Addenda (Vol. I. c. 364) taucht A. zmproba aus Nowaja Zemlja auf, eine * Lokalität, die u. a. von AURIVILLIUS als Fundort angezweifelt wird. Die Abbildung T. LXXXVII f. 8 ist unzuverlässlich; es fehlt u. a. der Mittel- zellfleck. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Angeführte Literatur. SCHÖYEN (AURIVILLIUS, CHR.) in: Ent. Tidskr. p. 139 — 144 (1885). Bryk, F. Bibliotheca sphrag., in: Arch. f. Nat., Vol. 85 A 5 p. 103 (Nota) (1920). NORDSTRÖM, F. in: Ent. Tidskr. p. 316—321 (1919). SEITZ, A. Grossschmetterlinge der Erde. I. Vol. I, p. 232 (1907). STAUDINGER (Rebel), Kat. Lep. pal. (3) p. 37 (1907). LANG, H. C., Rhop. Eur. Butt. of Eur., Vol. I, II, 1884. Coleopterologiska anteckningar 1—2. Av | G. Falkenström. 1. Bidrag till kännedomen om betydelsen av staphylinidernas hinnkantade tergit. Även vid en tämligen flyktig bekantskap med denna stora skalbaggsordning undgår man icke att lägga märke till den utbredda förekomsten av det »vitkantade ryggsegmentet» a abdomen. Då frågan om betydelsen av denna bildning ganska snart inställde sig hos mig, gick jag igenom min tillgängliga skal- baggslitteratur. Därvid framgick, att endast THOMSON och GANGLEBAUER ägnat någon uppmärksamhet åt bildningen ifråga. THOMSON nöjer sig med att konstatera dess före- komst, under det att GANGLEBAUER därjämte antyder en mening om denna bildnings uppgift. Han skriver nämligen i sitt arbete, Die Käfer von Mitteleuropa, därom sålunda: »Das siebente, also in der Regel das fünfte freiliegende Dor- salsegment zeigt wohl bei allen geflügelten Arten am Hin- terrande einer feinen Hautsaum, der vermuthlich bei der Ent- faltung der Flügel eine Rolle spielt». GANGLEBAUER har ju i detta sitt storartade arbete ägnat staphyliniderna en synnerligen ingäende behandling, varför jag. väl fär antaga, att vad dittills varit känt om dessa djur ocksa av honom uppmärksammats. I senare coleopterolo- gers arbeten har jag ej sett saken vidare berörd, och vågar jag därför utgå ifrån att frågan om denna bildnings betydelse fortfarande står öppen. Då jag haft tillfälle att se, huru en staphylinidart be- tjänar sig av sin vitkantade tergit, vill jag med följande söka bidraga till uppklarande av frågan. 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. ° Nagra Creophilus maxillosus L., som under slutet av förra sommaren levande hemfördes i ett preparatrör, blevo vid hemkomsten utstjalpta i en glasburk med ett jordlager i botten och gjorde sig dar genast hemmastadda. Förmodligen hade transporten i det for sa stora djur relativt trånga röret varit dem otjänlig, ty de började genast företaga sig puts- ningar av varjehanda slag. Ett par av dem vecklade snart ut sina flygvingar. Snabbt intogo dessa en rakt bakåt riktad ställning, täckande abdomen i dess hela längd och med ena vingens inre kant skjutande in över den andra vingens. Snart därefter började först det ena djuret och där- efter det andra att med sin abdomen intaga en mera ovanlig ställning. Samtidigt med att ab- domens buksida sänktes mot jordlagret, höjdes den vitkantade tergiten uppåt, och den utanför densamma befintliga pygidiumdelen tvingades att intaga en ganska skarpt markerad vinkel- ställning mot abdomen i övrigt. Därigenom kom den vitkantade tergiten att stå uppåtriktad som en fri, skarp kant. Därefter kröktes abdomen ännu starkare, och tergitkanten fördes under ale ända sil Rants Le: fram under elytras bakkant, varefter abdomen sande ett brott-ratades ut, under det att tergitkanten ströks stycke från den utefter flygvingarnas undersida, därvid lätt lyf- vita tergitkanten Mi A. Det tandade tande desamma. Denna procedur utfördes upp- kantskiktet B. repade gånger i rask följd. Jag iakttog därvid, att flygvingarnas inbördes läge en och annan gång ändrades, så att ej alltid en och samma vinge kom närmast tergitkanten. Efter sålunda verkställd strykning av vingarna vecklades dessa småningom ihop under elytra, varvid abdomen hjälpte till under lätta och stötvis skeende böjningar av ytterdelen uppåt och framåt. Därvid intog emellertid ej pygidiumdelen ovan beskrivna tvungna ställning utan låg den vita tergit- kanten då tätt åt följande segment. Jag tror mig sålunda hava varit i tillfälle att konstatera, att denna vita tergitkant har till uppgift att tjänstgöra som apparat for flygvingarnas rengörning eller, i vidsträcktare be- märkelse, för deras avputsning, så att de hållas i flygvärdigt G. FALKENSTRÖM, COLEOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR I—2 135 skick. Flygvingarna vecklades ut, utan att denna tergitkant därvid var i minsta mån behjälplig, och vingarna föreföllo även före putsningens början att vara utan minsta skrynklor eller veck. Då jag ville införliva de fåtaliga exemplaren med min samling, har jag måst dröja, tills nytt material nu på våren kunnat insamlas för att genom dissektion möjligen söka tränga något djupare in i saken. Efter uppklippning av abdomen à ett dylikt djur finner man, att ifrågavarande tergit är mera rörligt skild från efter- föjande än någon av de andra. Sa t. ex. framträder kropps- hålighetens övre tunna beklädnadshinna mycket tydligare mellan detta segment och följande, ovanifrån sett. Denna hinna ansätter à tergitens undersida omkring !/s mm. innanför den vita kanten, vilken den jämt följer på detta avstånd hela bredden över. Den vita kanten själv är tämligen smal, omkr. 1/4 mm. Redan vid medelmåttig förstoring (210 ggr) framträder den vita tergitkantens yttre kontur såsom fint kamtandad. Vid starkare förstoring t. ex. 600 ggr framstår tandningen synnerligen tydlig och jämn och detta lika, vare sig tergiten ses ovan- eller underifrån. Tänderna i denna fina kam eller skrapa äro visserligen mycket korta och utgöras av de något avrundade fria ändarna av en rad långsträckta, färglösa bild- ningar, innanför vilka man urskiljer ett gulfärgat lag, varefter följer mera vattenklara skikt samt därefter åter gulfärgade när- mast intill den skarpt markerade svarta chitindelen av tergi- ten. Varken i den ljusa tergitkanten eller i dess svarta del utanför den mjuka kroppsbetäckningens anfästning kunde något kanalsystem för eventuellt fortledande av fett eller annan avsöndring till kamtänderna iakttagas. Såsom resultat av denna lilla undersökning framgår alltså att, åtminstone vad staphyliniden Creophilus beträffar, den vilkantade tergiten är en mikroskopiskt fint tandad skrapa, varmed flygvingarnas undersida vid behov avputsas. Auszug. Beitrag zur Kenntnis der Bedeutung des feinen Hautsaumes des siebenten Dorsalsegments bei den Staphyliniden. 136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Wozu die Staphyliniden dieses abweichend gebaute Tergit brauchen, wurde wohl bisher nicht festgestellt. Bei Creophilus maxillosus L. ist es mir gelungen, zu beobachten, dass das Tier die Unterseiten der entfalteten Flügel mit der Kante dieses Tergits abputzt in der Art, dass diese Kante unter starcken, S:förmigen Krümmungen des Abdomens mehrmals nach einander die Unterseiten der Flügel etwa von den Hinterkanten der Flügeldecken bis an die Spitzen der Flügel streicht. Weder an der Entfaltung der Flügel noch an der Einziehung derselben war die Kante dieses Tergits beson- ders beteiligt. Unter dem Mikroskop tritt bei mittelstarker Vergrösserung, (einige 100: mal), der Bau dieses Hautsaumes als der eines feinen Kammes oder Strie- gelchens sehr deutlich hervor. Die Kammzähne sind die kurzen, etwas abgerundeten, freien Endchen einer Reihe von langgestreckten Bildungen, welche die Kante des Hautsaumes bilden. 2. Bidrag till kännedomen om ljudorgan hos vattenbaggar. Hos tre av våra svenska Gaurodytes-arter, nämligen affinis PAYK., biguttulus THOMS. och weguzcularis THOMS., iakttager man à hanarnes buksida på 3:dje abdominalseg- mentet à ömse sidor om mittlinjen en snedställd, smal, täm- ligen kort och svag upphöjning, som vid starkare luppför- storing framträder tvärrefflad. THOMSON, som kreerat två av dessa arter, av vilka han förde wrguicularis till ett annat släkte, nämligen Zrzglenus, nämner intet om denna bildning vare sig hos dessa bägge arter eller hos den förut sedan länge bekanta affinis. Ej heller någon annan av våra äldre coleopterologer tyckes hava uppmärksammat denna bildning hos G. affinis. Däremot har VON SEIDLITZ i sin »Fauna baltica» (II uppl.) begagnat sig av bildningen ifråga såsom en gruppkaraktär för fastställande av dessa trenne arters samhörighet såväl som för desammas avskiljande från övriga Gaurodytes-arter. Betydelsen av denna bildning har föresvävat VON SEID- LITZ, enär han inom parentes och med frågetecken efter sätter »(stridulationsapparat?)». GANGLEBAUER har i sitt ar- bete »Die Käfer von Mitteleuropa» i beskrivningen till G. affinis mera positivt angivit denna bildning såsom en stridu- lationsapparat. Senare tyska större coleopter-verk nämna — ingenting om denna bildnings förekomst eller betydelse. G. FALKENSTRÖM, COLEOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR I—2 137 Dock har CAMILLO SCHAUFUSS i sin nyedition av CALWER’S Käferbuch, 1916, velat hos G. affinis förlägga en stridula- tionsapparat till den inre framklon, förmodligen en lapsus memoriæ, i varje fall en given felaktighet. Då jag varit i tillfälle att beträffande ett par av dessa arter å levande exemplar verkligen konstatera denna bild- nings betydelse som stridulationsapparat — ljudorgan — och sättet för dess användning, vill jag härmed framlägga mina rön. Den 28 mars i år infångades i en liten skogsgöl ett par biguttulus-hanar och några affinis-honor och samma dag fran ett annat närliggande kärr några affinis, hanar och honor. De medtogos levande hem, förvarade som vanligt efter loka- lerna i var sin burk med vatten tillsammans med övriga från samma lokal infångade skalbaggar. Under hemfärden förnams från ryggsäcken då och då ett raspande ljud och efter uppackningen därhemma av rygg- säckens innehåll konstaterades snart, att ljudet kom från de bägge burkar, vari ovannämnda Gaurodytes-arter befunno sig. Så snart en hane satt sig fast på honans rygg, förnams detta ljud, som hördes ungefär liksom då en nagelkant i hastigt tempo en 10 à 15 gånger med en viss kraft föres över eggen på en fin kam. Under ljudalstrandet höll hanen bakbenen alldeles raka, snett bakåtsträckta så att de diver- gerade en smula från varandra, något vridna omkring sin egen axel sa att bakskänkelns ena kant kunde glida över den tvärrefflade upphöjningen. Ljudet från dzguttulus för- nams svagare än det från affinis-hanarne. Efter det att ljudframbringandet upphört, försökte hanen omedelbart ätt kopulera, vilket i burken med könen av skilda arter ej någon gång iakttogs leda till målet, under det att i burken med enbart affinis-arten verklig kopulation upprepade gånger inträffade. Under själva kopulationsakten avgavs aldrig något dylikt ljud, utan ljudalstrandet ingick alldeles tydligt såsom en Znledningsprocedur till densamma, säsnart hanen satt sig fast på honans rygg. Det torde förtjäna anmärkas i detta sammanhang, att jag i fjol infångade dessa bägge arter från samma lokaler fastän då på sensommaren och hösten och hemförde dem likaledes 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. levande utan att något ljud då förnams. Eftersom detta ljud är alltför starkt för att undgå uppmärksamheten, vill jag draga den slutsats, att dessa arters fortplantningstid infaller å våren. Auszug. Beitrag zur Kenntnis der Lautorgane bei den Wasserkäfern. Bei Gaurodytes affinis Pay. und G. biguttulus C. G. Tuoms. habe ich feststellen können, dass das Männchen im Frühling während der Fort- pflanzungszeit sogleich nach seiner Festsetzung auf den Rücken eines Weib- chens den Paarungsakt mit einem scharfen Laut einleitet. Der Laut gleicht etwa demjenigen, den ein Nagel durch zeimlich kräftige Reibung in schnell- stem Tempo mehrmals (10 å 15 Mal) über die scharfe Kante eines feinen Haarkammes machen kann, und wird dadurch hervorgebracht, dass das Männchen die Kanten seiner Hinterschenkel über die quergerieften, schwa- chen Längserhebungen seines dritten Abdominalsegmentes reibt. Diesen Laut habe ich während anderer Jahreszeiten nicht wahrge- nommen und ich halte ihn demgemäss allein für einen Ausdruck des Ge- schlechtsriebes. T In memoriam. H. Nordenström. Med doktor HENNING NOR- DENSTRÖM, som hastigt, om ock ej oväntat avled natten d. 4—5 nov. 1919 vid över 81 års ålder, bortgick en av de sista av 1860—70-talets entomologer, samtida med vår kände och be- römde A. E. HOLMGREN och östgöte liksom han. En natur- vän av gamla stammen var han intresserad av allt levande, till en början mest av växterna, särskilt mossorna, sedan mer och mer av insekterna. Bland dessa valde han till sina sköte- barn de vanligen sä litet beaktade parasitsteklarne och fann i deras samlande och studium en rik källa till vederkvickelse på fritiden under sina äldre år. Denna fritid var ej så riklig som man skulle tro efter pensioneringen, ty d:r NORDEN- STRÖM var en uppskattad och arbetsam läkare så gott som till det sista och åtog sig regelbundet vikariat i sin hemstad Linköping. Han förde därför ett rörligt liv med täta sjuk- resor åt östan och västan, varvid han ibland kom åt att ägna en stund åt sina kära steklar, då vädret var lämpligt. Också ägde han en för hans ålder förvånande marschförmåga. Under 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. högsommaren, som i närmare 20 år tillbragtes på det idyl- liska Ö. Karup i Hallandsås' bokklädda nordsluttning, gene- rade det honom ej att dag efter dag vandra halvmilen ned till havsstranden, taga sitt friluftsbad och gå tillbaka igen under träget användande av insekthåven. Det var under en sådan Karupsvistelse i juli 1902 som undertecknad, då som- margäst i Båstad, fick ett efterlängtat tillfälle att göra d:r N:s personliga bekantskap efter någon tids föregående ento- mologisk korrespondens. Sedan träffades vi sällan, men kor- respondensen fortsattes år efter år till bägges vår glädje. Det sista meddelandet från d:r NORDENSTRÖM till under- tecknad är daterat d. 27 okt. 1910. Personligen var d:r N. tillbakadragen och vanligen ganska tystlåten, men blev både livligare och språksammare i fråga om sina naturintressen. Hans samlingar blevo med tiden be- tydliga och innehålla en del mycket goda, till och med unika fynd, särskilt vad parasitsteklarne angår, vilka ju ständigt diskuterades i vår brevväxling. Det är familjens pietetsfulla avsikt, att insektsamlingarne skola komma till största möjliga nytta, varför Riksmuseets och Centralanstaltens f. jordbruksf. entomol. avdelningar ha utsikt att få disponera över önsk- värda delar däraf. Alltsedan år 1900 gav d:r NORDENSTRÖM nästan årligen i denna tidskrift en redogörelse för sina bästa insektfynd; dessa redogörelser uppräknas här nedan. I övrigt har han publicerat översättningar av medicinskt entomologiska artiklar ur utländska tidskrifter. D:r Nordenströms entomologiska skrifter. 1900. Några bidrag till kännedomen om svenska hymenopterers geografiska utbredning. — Ent. Tidskr. årg. 21, sid. 201 209. 1902. C. H. NERÉN. Nekrolog. — Ibid. 23, sid. 195—197. » Några bidrag till kännedomen om svenska hymenopterers geografiska: utbredning. — Ibid., forts. fr. arg. 21, sid. 199—206. 1903. Om några fynd af parasitsteklar från södra Östergötland och Hallandsås år 1902. — Ibid. 24, sid. 220— 224. IN MEMORIAM. 141 1905. Om några fynd af sällsyntare parasitsteklar från Hallandsås och sydöstra Östergötland åren 1903 och 1904. — Ibid. 26, sid. 201—208. 1906. Reminiscenser från entomologiska ströftåg 1905. — Ibid. 277. Sid. 133 730. 1907. Några fynd af sällsyntare parasitsteklar i Halland och Östergötland år 1906. — Ibid. 28, sid. 112—116. 1908. Från excursioner i Halland och Östergötland 1907. — Ibid. 29, sid:; 52-56. ıgıo. Nägra fynd af steklar under excursioner i Syd-Halland och Östergötland 1908. — Ibid. 31, sid. 23—25. ıgıı. Anteckningar om nägra fynd af parasitsteklar under 1909 yo. Ibid. 32, sid. 4749. 1912. Anteckningar om några fynd af parasitsteklar under 1911 och 1912 (Syd-Halland och s. ö. Östergötland). — Ibid. ad. 252 207. 1914. Anteckningar om några fynd af parasitsteklar under 1912 och 1913. — Ibid. 35, sid. 108 —109. 1915. Några fynd af parasitsteklar under år 1914. — Ibid. 36, Sid.,02--93;: 1916. Anteckningar om några insektfynd från 1915. — Ibid. 27 sid 50-00. 1918. Parasitstekelfynd i Sydsverige. — Ibid. 39, sid. 92—94. A. Roman. Hinar Sellman. Den 4 sept. avled i Stockholm efter något mer än halv- arig, obotlig sjukdom (akut leukämi) läroverksadjunkten vid Södermalms h. a. läroverk, fil. mag. EINAR SELLMAN i en ålder av 30 år. EINAR SELLMAN föddes den 31 aug. 1890 i Botkyrka komministergård. 1898 flyttades föräldrahemmet till Toresund, där fadern, CARL SELLMAN, då utnämnts till kyrkoherde. Skolutbildningen påbörjades i Strängnäs samt fortsattes på gymnasiet i Västerås, där studentexamen avlades vårterminen 1910. Redan under skoltiden visade EINAR SELLMAN ett avgjort intresse för entomologiens studium, särskilt för co- leoptera, i mindre grad även för diptera. I Västerås hade han förmånen att några år komma i beröring med den syn- nerligen framstående och mångsidige entomologen CARL HANS JOHANSON, vilken säkerligen verkat befruktande på hans in- 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. dium och givit rika impul- ser. Även med en annan av våra äldre och mer kände coleopterologer, kamrer EMIL SANDIN i Göteborg, stod SELLMAN ända till sin död i livlig beröring och företog i dennes sällskap ett flertal exkursioner. Höstterminen 1910 in- skrevs SELLMAN vid Upp- sala universitet, där han begynte sina studier för fil. ämbetsexamen. Naturligt- vis blev zoologien hans hu- vudämne, och han utmärkte sig genast inför kamrater ep ee och lärare för sina grund- liga kunskaper och stora intresse, liksom ocksa för den kraft, med vilken studierna bedrevos. Redan efter några fa år tog han med höga betyg sin examen med zoologi, botanik och kemi som läroämnen. Efter slutad universitetsutbildning fick SELLMAN genast lärareförordnanden på skilda ställen, först i Hudiksvall (!?/9 —1!?/12 1915), varefter han genomgick provar i Göteborg (1916) samt tjänstgjorde som vik. adjunkt därstädes (v. t. 1917) och kom sedan till läroverket i Linköping (h. t. 1917—dec. 1919) samt blev slutligen, i januari 1920, utnämnd till ordinarie adjunkt vid Södermalm. Det var med stora förhoppningar han mottog detta förordnande, vilket skulle sätta honom i stånd att följa sin gamla önskan att vid sidan av det dag- liga arbetet dels fortsätta de akademiska studierna och dels genom tillgång till samlingar och bibliotek bli i tillfälle att bearbeta sina rikhaltiga skalbaggsamlingar. Med kännedom om den ovanliga energi, som alltid utmärkt EINAR SELLMAN, kan man också vara fullt övertygad om, att det skulle lyc- kats honom att här åstadkomma åtskilligt av bestående värde. Särskilt hade han under senare år alltmer börjat få blicken tresse för insekternas stu- IN MEMORIAM. 143 öppen för de många entomogeografiska frågor, som ännu vänta på sin lösning. Somrarna 1918—1919 tillbringade han deivis vid Torneträsk, varifrån han hemförde ett synnerligen rikt och väl konserverat material, däribland en mängd för var fauna nya arter, förut endast kända från Finlands och Norges arktiska områden. Som samlare var SELLMAN myc- ket framstående. Med tanke på hur oändligt litet vi veta om faunans sammansättning där uppe, om arternas frekvens och uppträdande etc., är det mycket att beklaga, att SELL- MAN ej fick tillfälle att själv bearbeta sina rika fynd. Förutom ovannämnda båda resor företog SELLMAN även en del smärre samt tillbringade alltid vår och höst långa tider på exkursioner, i vilka jag själv ofta deltog. De flesta somrar vistades han dock i föräldrahemmet i Toresund, en i coleopterologiskt hänseende rik och givande trakt, åt vars undersökning rätt mycken tid ägnades. Genom EINAR SELLMAN’s bortgång har vår entomo- logiska forskning gjort en kännbar förlust. De svenska yngre coleopterologerna av facket äro lätt räknade, och vi behövde så väl några fler, som höjde sig över den vanlige samlarens stadium. Särskilt utmärkande för SELLMAN var hans grund- lighet och kritiska läggning. En i viss mån beklaglig följd härav var, att han aldrig kom att befordra sina rön till tryc- ket; han kände alltid behov av att komplettera och utvidga. Vid sin död hade han icke publicerat något. Emellertid har han författat en uppsats över Brychzus, vilken möjligen be- finner sig i sådant skick, att den framdeles kan publiceras i vår tidskrift. De stora och värdefulla insektsamlingarna hava av hans anhöriga frikostigt överlämnats till Centralanstaltens entomo- logiska avdelning. Vi bevara i minnet EINAR SELLMAN som en god kam- rat och en ovanligt skicklig, initiativrik och energisk ento- molog, av vilken vi hoppats mycket. | O. Lundblad. 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Två bortgångna norska entomologer. W. M. Schoyen och H. J. Sparre Schneider. Väl har det nu förflutit över två år sedan dessa båda norska märkesmän på ento- mologiens område gingo ur tiden, men då de var på sitt område utfört ett livsarbete, som även för oss svenskar haft icke så ringa värde, bör deras bortgång finna om- nämnande i vår tidskrift, så mycket dess mer som båda, den ene till sin död, den andre en lång följd av år, voro medlemmar av vår för- ening. W. M. SCHOYEN, "1844 + 1918. Efter avlagda exa- mina, bl. a. vid högre landbruksskolan i Aas, började S. efter att ha slagit ur hågen påbörjade medicinska studier 1884 sin bana i statens tjänst som konservator vid zoologiska museet i Kristiania, där han verkade i 10 år. Redan tidigt hade emellertid hos honom hågen väckts för studiet av insekterna. Praktiskt lagd och uppfostrad på landet som han var, rik- tades småningom intresset på insekternas ekonomiska bety- delse för växtodlingen. Att utforska hithörande spörmål, att skaffa den norske växtodlaren vapen i händerna mot alla de fiender ur djur- och växtvärlden, som hota skada eller om- intetgöra trädgårdsodlarens, jordbrukarens och skogsmannens ofta mödosamma arbete det blev snart hans livsmål. År 1894 utnämndes han till norsk statsentomolog, i vilken tjänst innefattades ej blott den praktiske entomologens utan även växtpatologens, mykologens, plikter. I nära 20 år fyllde han dessa på ett tvivelsutan högst förtjänstfullt sätt och detta IN MEMORIAM. 145 icke blott till gagn för sitt eget fosterland utan även för grannländerna. Sina iakttagelser och erfarenheter hade SCH@YEN samlat huvudsakligen i sina ärsredogörelser, » Beret- ning om Skademsekter og Plantesygdomme» och »Om skade- insekter og sygdomme paa skogtr@erne», avgivna till norska lantbruks- och skogsdirektörerna. Dessutom har han skrivit en lärobok i zoologi till lantbruksskolornas tjänst och en mängd andra, smärre skrifter av praktiskt-entomologiskt inne- häll, spridda i vetenskapliga eller populära tidskrifter. Vid sidan av sina praktiska arbeten fasthöll SCH@YEN ända till sena ålderdomen sin speciella kärlek till lepidoptera. Om den norska fjärilfaunan har han under sin konservatorstid utgivit ett flertal värdefulla arbeten. Särskilt torde hans skrifter om Norges arktiska lepidoptera (Archiv f. Math. og Naturvid. vol. V, Kristiania 1880 och Troms@ Museums Aars- hefter IV—V, Tromsg 1882) vara av stort intresse även för svenska lepidopterologer. H. J. SPARRE SCHNEIDER, "1853 +1918. Ingen svensk entomolog, som aldrig så litet ägnat sig åt studiet av vår högnordiska insektfauna, har kunnat undgå att stöta på SPARRE SCHNEIDER's namn, allra minst om intresset inrik- tats på entomogeografiska spörsmål. Ty för insektgeografen och biologen äro SPARRE SCHNEIDER 's talrika skrifter en guldgruva att ösa ur. Liksom SCH@YEN funderade S. efter avlagd student- examen ett slag pa att bli medicinare. Men snart nog av- bröt han dessa studier för att helt ägna sig åt zoologi, spe- ciellt entomologi. Redan 1877 kallades han till konservator vid det uyupprättade museet i Tromsg, och den befattningen skötte han sedan på ett utomordentligt förtjänstfullt sätt ända till sin död. Tack vare honom har detta museum små- ningom utvecklats till ett synnerligen rikt specialmuseum för de arktiska djuren. Här finnas också samlade SCHNEIDER’S egna utomordentligt rika samlingar av insekter från det hög- nordiska Norge. Med särskild förkärlek ägnade sig S. åt lepidoptera, coleoptera och Hymenoptera aculeata. Utrymmet tillåter oss icke här att lämna en fullständig förteckning över hans tal- rika skrifter. Några av de större måste dock omnämnas. 10 — 20290. Entomol. Tidskr. Arg. 40. Haft. 2—4 (1920). 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. »Oversigt over de i Nedenæs amt bemærkede Lepidoptera» (Christiania Vidensk. Forhandl. 1882), »Lepidopterfauna'en på Tromsgen og i nærmeste omegn» (Tromse Mus. Aars- hefler. 15. 1893), »Stavangers entomol. fauna. Lepidoptera» (Tromsg Mus. Aarsh. 18. 1895), »Saltdalens lepidopterfauna» (Tromso Mus. Aarsh. 28. 1907), »Coleoptera og Lepidoptera ved Bergen og i nærmeste omegn» (Bergens Museums Aarsbog 1901), »Oversigt over de i Norges arktiske region hidtil fundne Coleoptera» (Tromso Mus. Aarsh. 11 og 12, 1888—89), »Maalselvens insektfauna 1. Coleoptera» (ibid. Bd. 30 0. 33, 1910, 1912), »Hymenoptera aculeata im arktischen Norwegen» (ibid. Bd. 29, 1909), »Die Hummeln der Kristiania Gegend» (ibid. Bd. 40. 1918—19. Tryckt efter forf:s död). A. Tullgren. Litteratur. ALB. 'TULLGREN och EINAR WAHLGREN: Svenska insekter. En orienterande handbok vid studiet av vårt lands insektfauna. P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm. 4:0. 176 sidor. 3 tavlor. 137 textfigurer. I juli 1920 utkom i bokhandeln första häftet av ett stort anlagt arbete med ovanstående titel, författat av professorn och föreståndaren vid Centralanstaltens entomol. avdelning ALB. ‘TuLL- GREN och lektorn, Fil. D:r EINAR WAHLGREN i Malmö. Ytter- ligare två häften av ungefär samma omfång utlovas, och arbetet i sin helhet beräknas föreligga färdigt till våren 1921. Varje häfte skall omfatta c:a 180 sidor i kvart, vidare tre färgplanscher samt synnerligen talrika illustrationer i texten. Arbetet vill, som titeln antyder, vara »en orienterande handbok vid studiet av vårt lands insektfauna», och det må erkännas, att författarna i eminent grad lyckats förverkliga denna sin önskan genom den plan, de valt, i det att alla svenska insektsläkten upptagas, me- dan bland arterna helt naturligt blott ett urval kunnat göras. Ett dylikt arbete var i hög grad av behovet påkallat, då nämligen C. G. THomson’s år 1862 utkomna »Skandinaviens In- secter», den enda bok av motsvarande innehåll vi äga, numera är fullkomligt föråldrad. Det nu föreliggande häftet inledes av ett kapitel om insek- ternas kroppsbyggnad, författat av prof. TULLGREN, och liksom boken i övrigt försett med goda och upplysande textfigurer. Härefter följer det intressanta kapitlet om insekternas fortplant- ning och utveckling med utförligare omnämnande av märkligare och i ett eller annat avseende avvikande former. Detta kapitel, liksom det följande om insekternas geografiska utbredning, är författat av lektor WAHLGREN. Ehuru ju arbetet till sin lägg- ning huvudsakligen är systematiskt, eller kanske just därför, och som motvikt häremot, synes det rec., som om detta sistnämnda avsnitt kunde hava varit något utförligare. Det är sant, att vi veta så litet om insekternas utbredning i vårt land, men den ende, som sitter inne med den erforderliga erfarenheten på om- rådet är just lektor WAHLGREN. Det skulle ej ha skadat, om några fler exempel uppräknats på de olika regionernas insekter, varigenom bilden av insektlivets fördelning blivit fylligare. 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. A sid. 28—41 skriver prof. TULLGREN utförligt om insekter- nas fångst och lämnar en mängd värdefulla tekniska råd be- träffande deras preparering och samlingens ordnande. Likaså behandlas här insekternas uppfödning och kläckning enligt olika metoder, alltsamman förträffligt åskådliggjort med figurer. Största delen av häftet är tagen i anspråk av den systema- tiska delen, varvid Hemiptera bearbetats av prof. TULLGREN, alla de andra ordningarna av lektor WAHLGREN. I föreliggande häfte behandlas Protura, Diplura, Thysanura, Collembola, Dermaptera, Orthoptera, Blattoidea, Odonata, Ephemerida, Plecoptera, Corro- dentia, Mallophaga, Thysanoptera och Hemiptera samt påbörjas Neuroptera. För samtliga ordningar lämnas lättfattligt och kon- cist uppställda familje- och släktöversikter i tabellform, och i många fall äro samtliga svenska arter upptagna. Ett stort antal textfigurer, vilka i de flesta fall äro originalfotografier och syn- nerligen konstnärligt utförda, böra i hög grad, ej minst för ny- börjaren, underlätta bokens begagnande. Likaledes äro färg- planscherna i det stora hela utmärkta. Tavla I t. ex. ger en livfull föreställning om det myllrande insektlivet 1 ett skogsbryn en solig sommardag och bör förvisso, liksom de båda andra tavlorna, kunna i sin mån bidraga till att stärka kärleken till - vår insektvärld och hos den unge entomologen utveckla hans önskan, att själv i naturen studera insekternas vanor och lev- nadsförhållanden och ej endast sticka på nålar och etiketteral Som ett par smärre anmärkningar mot tavlorna skulle kunna framhållas, att Acridium-(Tettix-)exemplaret på första tavlan synes sitta på en blomma, vilket ju ej inträffar i naturen, samt att det är svårt att på tavla III i fig 10 igenkänna Pycnopterna striata. Beträffande häftets sakliga innehåll skulle måhända även några smärre anmärkningar kunnat göras, Dessa drunkna emel- lertid alldeles i arbetets stora och obestridliga förtjänster. Av vad som redan sagts framgår, att det är ett rikhaltigt och väl behandlat stoff, som erbjudes entomologen. Utstyrseln-är även i alla avseenden förstklassig, vadan priset, 22 kronor, icke synes vara synnerligen högt tilltaget. »Svenska insekter» kompletterar i viss mån »Svensk insektfauna», icke blott i fråga om de grup- per, som i den senare ännu ej hunnit bearbetas och varav många säkert ännu länge låta vänta på sig, utan även beträffande de övriga. Författarna äro att lyckönska till det utmärkta sätt, varpå de fyllt en länge förefintlig lucka i vår entomologiska litteratur, och beundransvärt är det arbete, som ligger bakom utarbetandet av detta första häfte, icke minst genom insamlandet av de spridda litteraturuppgifterna. Det är med spänning man motser de båda följande häftena, och fackentomologen, som re- dan tagit del av det nu föreliggande häftets innehåll, försummar säkert icke att skaffa sig även dessa senare: Da verket till nästa vår föreligger färdigt, äga vi ett arbete, som såväl för ny- LITTERATUR 149 börjaren som för fackmannen, vilken vill orientera sig inom de ordningar, han eventuellt ännu icke behärskar, lämnar den bästa och modernaste vägledning, som existerar på vårt språk. För- fattarna äro värda allt tack och deras arbete gör sig förtjänt av den vidsträcktaste spridning. O. Lundblad. Nits von Horsten. Arftlighetslara. P. A. Norstedt & Söners förlag. Uppsala 1919. Den moderna ärftlighetsforskningen är ännu ej tjugu år gammal, men den har redan nått en enastående blomstring och fått den största betydelse ej bara för biologin i inskränkt be- märkelse utan även för anthropologi, medicin, rashygien etc. Vår populärvetenskapliga litteratur äger redan flera förtjänstfulla översättningar och goda originalarbeten, som behandla ärftlig- hetsfrågor. Docent v. Horsren är dock den förste svensk, som vågat försöket att utgiva en mera omfattande och översiktlig framställning av den genetiska forskningens alla områden; och han har löst sin uppgift på ett berömvärt sätt. Författarens stora belästhet, kritiska skärpa och förmåga att sofra och sam- manställa sitt material göra 1 förening med en ledig och fängs- lande stil hans bok både lärorik och lättläst. Att här lämna ett referat av det stora verket förbjuder ut- rymmet. Endast antydningsvis må nämnas något om innehållet. Stoffet är fördelat på sex huvudavdelningar, vardera omfattande flera kapitel. Först behandlas överförings- och kontinuitetsteo- rierna, modifikationer, skillnaden mellan den genetiska konstitu- tionen och de synbara egenskaperna, rena linjer och därmed sammanhängande frågor. Variationsstatistiken framställes pa ett trevligt och lättfattligt sätt. I fjorton kapitel redogöres för bastardforskningens intressanta resultat. Här som annorstädes ger författaren en del goda över- sikter och sammanställningar av olika frågor och förhållanden. De så ofta brukade och missbrukade termerna — eller kanske oftare slagorden — variation, korrelation, latens och atavism analyseras med stöd av den föregående framställningen. De stora cytologiska problemen äro relativt utförligt be- handlade. I samband med dessa redogöres på ett mycket för- tjänstfullt sätt för den gamla lekmän och lärde alltid intresse- rande frågan om könets bestämning och nedärvning. »Nya biotypers uppkomst» är ett ämne, som tydligen in- tresserat författaren, och man läser hans instruktiva och över- siktliga framställning med nöje och behållning. Ärftlighetsläran och utvecklingsteorierna diskuteras. Den moderna genetikens födelse för ej två decennier sedan kom att i biologins historia 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. spela en lika stor roll som på sin tid Darwıns framträdande gjorde. Om arterna och variationen veta vi nu ofantligt mycket mer än den stora engelsmannen och hans närmaste efterföljare; det är ju därför också klart, att vår nuvarande uppfattning i mångt och mycket avviker från den, som var gångna tiders. Bokens båda sista avdelningar behandla ärftlighetslärans praktiska betydelse samt förhållanden rörande människan. En färgplansch och 191 textfigurer, av vilka en del äro original eller lyckade modifikationer efter andra, pryda den vackra volymen. I förklaringen till figur 6 har Vanessa levana blivit kallad för prersa och tvärtom. En nutida entomolog, amatör eller fackraan, har knappast ängre rättighet att stå främmande inför den moderna ärftlig- hetsforskningens resultat. Insekterna äro ju mycket tacksamma objekt för genetiska undersökningar, då generationerna följa tätt bå varandra, och kullarna äro stora. I synnerhet fjärilar, skal- paggar och flugor ha också blivit föremål för ett flitigt experi- menterande, som lämnat vackra resultat och skaffat nya pro- blemställningar. MORGANS, ‘Towers, WILSONS, GOLDSCHMIDTS, STANDFUSS' och andras försök med insektsmaterial har också ofta refererats och diskuterats i detta arbete. Bokens pris är 17,50; förvånansvärt billigt för en volym på över 500 sidor i lexikonoktav, tryckt på prima papper och med förstklassig utstyrsel. Författaren förtjänar en eloge för vad han presterat, men även förlaget kan göra anspråk på vår tacksam- het, då det utgivit boken på villkor, som knappast kunna er- bjuda någon ekonomisk vinst. K. V. Ossian Dahlgren. Danmarks Fauna. 24. A. C. JENSEN-Haarur. Cikader. G. E. C. Gads Forlag. Kobenhavn 1920. 19 Afbildn. En ny del av »Danmarks Fauna» hälsas av oss svenskar helt visst välkommen, ty de senast utkomna volymerna hava befäst vär tidigare uttalade mening om denna vära danska kolle- gers vackra serie handböcker över den danska djurvärlden: en god bearbetning av materialet, god redigering och gedigen ut- styrsel. Mer än de flesta föregående delarna fyller den nu ut: givna »ett länge känt behov», ty hittills hava vi alldeles saknat en på nordiskt språk avfattad bearbetning av de små vackra och intressanta stritarna. Det enda verk, som hittills behandlat den nordiska stritfaunan, J. SAHLBERG, Oversigt af Finlands och den Skandinaviska halföns Cicadariæ (Notiser ur Sällsk. pro, Fauna et Flora Fennica Förhandl. 12. 1871), är ju till större delen på latin och dessutom numera synnerligen föråldrat. JEN- seN-Haarups lilla verk, illustrerat med talrika förträffliga bilder, LITTERATUR I5I ger nybörjaren en utmärkt handledning vid ett första inträngande i studiet av dessa insekter. Högre anspråk ställer nog icke heller författaren på detsamma, ty i åtskilliga stycken saknas ju ännu en fullt modern, vetenskaplig utredning. Så är fallet sär- skilt inom underfamiljen Jassin®, dito släktena Deltocephalus, Athysanus och Thamnotettix alltjämt bjuda systematikern stöte- stenar, som endast en grundlig monografisk bearbetning av ett stort material kan undanröja. An? Smärre meddelanden och notiser. Ett osvikligt särmärke mellan honorna av våra båda Brephosarter. — I Ent. Tidskr. 1915, pag. 24 gjorde under- tecknad ett försök att ästadkomma en nöjaktig bekrivning för särskiljande av de bäda varandra relativt lika honorna av Dre- phos parthenias L. och DB. nothum Hb. Beskrivningen understöddes av fotografier efter naturen samt var uteslutande åstadkommen genom jäm- förelse av vingarnas teckning. På grund av bristande tid har ej förr än nu kunnat meddelas, att jag senare funnit ett med säkerhet osvikligt och lätt skönjbart särmärke mellan dessa arters honor. Tvänne av de bakre abdominal- segmenten äro på undersidan hos’ B. parthenias L. försedda med en beklädnad, som till sin karaktär be- tydligt avviker frän den övriga, vil- Fig. 1. Brephos parthenias L. Q. ken som bekant bestar a7 särdeles Bakre hälften av abdomen, sedd långa hår. Nyssnämnda beklädnad från undersidan. Lin. först. består av långa, smala, kilformiga 10 ggr. Teckn. av förf. fjäll, som i sin yttre breda ända äro omböjda. Fig. ı torde trots sitt groteska utseende lämna en god föreställning om deras plats; figuren visar bakre hälften av abdomen sedd frän undersidan. Fjällen stä ytterst tätt packade och te sig för blotta ögat eller med lupp säsom varande svarta med guldfärgade spetsar; vid genombelysning synas de ljust gulbruna. Fig. 2 visar en del avskrapade mer eller mindre hela sådana fjäll, förstorade 50 ggr lineärt. På bilden har dessutom kommit med några av de långa håren samt ett och annat vingfjäll. Honan av 2. nothum Hb. saknar denna egenartade be- klädnad. Stockholm i april 1919. D. Ljungdahl. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 153 Fig. 2. Fjäll från undersidan av ett av de bakre abdomi- nalsegmenten hos © till Brephos parthenias L. Lin. först. 50 ggr. Teckn. av fört. Fjärilfynd. — Härmed en del fynd av mer eller mindre sällsynta fjärilar, ävensom nya lokaler för en del vanligare arter, varıgenom nordgränsen i värt land höjes för flera av dem. Dä ej annan upplysning lämnas, äro fynden gjorda av undertecknad. Av Cerura bicuspis BKH. togs 1919 en larv på björk vid Jakobsberg, Södermanland. Av Pheosia tremula CL. togs en larv i Boden i aug. 1918; samtidigt togos där även larver till /Vozo- donta dromedarius L., på Betula nana. Not. trepida Esp. och Lemonia dumi 1, fann jag som larver vid Drottningholm 1917, - förpuppade sig 30/7, resp. 74/7; dumi är även tagen på Runmarö, av Horrstein, 2/10 1895. En annan av HOFFSTEIN 1894 pa Runmarö tagen fjäril är Drepana curvatula Ben. Acronycta leporina L. och megacephala F. voro i Boden 1918 ej ovanliga i larvstadiet. Av A. al: L. tog jag en larv pa ros vid Drottningholm 1917; förpuppning 1/3. — Agrotis polygona F. togs 1894 på Runmarö av Horrstein. A. subrosea STPH. har jag funnit som larv på Vakö myr i sydligaste Småland, vid Enskede strax söder om Stockholm och på Ingarö i Stockholms skärgård. Larven äter helst Vaccinium uliginosum, men även myrtillus, Ledum, Salix och Calluna. A. stigmatica HB. har fil. kand. Ma- “ LAISE tagit på Resarö, Stockholms skärgård. A. dahlii HB. och depuncta L. voro tämligen allmänna i första hälften av augusti 1917 vid Drottningholm; där togs även !9/g en © av A. grisescens 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Tr. Denna sista art är av d:r KEMNER tagen vid Experimental- fältet och av Horrsteın på Runmarö. Vid Ljugarn pa Gott- land voro i augusti 1919 larverna till A. cursoria Hurn. rätt vanliga i sanden vid stranden. En @ av denna art togs i slutet av aug. 1918 i Mellby, södra Halland, ny för detta landskap. A. ypsilon Rott. tog jag *8/9 1917 vid Experimental- fältet. — Mamestra advena F. och thalassina RoTT. togos i larvsta- diet i början av augusti 1918 i Ragunda, Jämtland, hittills nord- ligaste lokal för dessa fjärilar. — Dianthoecia cesia BxH. fann jag som larv i Silene marttima-frukter i Varberg, juni 1917, ny för Halland. I samma frukter på samma lokal voro D. capso- phila-larverna mycket vanliga, vid Drottningholm tog jag dem 1919 i Lychnis viscaria-frukter och samma år vid Ljugarn i frukterna av Scz/ene viscosa. — Miana latruncula f. ethiops Haw., jämte övergångar, var i mitten av juni 1917 vanlig vid Lund i Skåne, där jag strax norr om staden en kväll tog ett 20-tal på lockbete. Minst lika vanlig var där M. fasciuncula Haw. jämte f. cana STGR., för första gången i Sverige tagen av BENANDER vid Benestad i sydöstra Skåne 1916 (Entom. tidskr. 1917, 102). Av M. captiuncula "TR. togs ett kopulerande par vid Drottningholm °8/; 1917. Ur de för denna lilla fjäril påfallande stora äggen (18 stycken lades) kläcktes första larven 1°/g, kulturen misslyc- kades. Hadena abjecta He. f. fribolus Bsp. togs 1919 av apo- tekare Hamner vid Vändelsö, Södermanland. 77. Zithoxylea F. tog jag i flera exemplar vid Ljugarn 1919, ej förut antecknad från Gottland. — Brachionycha nubeculosa Esp. är av HOFFSTEIN tagen på Runmarö, april 1897. — Dichonia aprilina L. Många puppor togos vid Jakobsberg i augusti 1919. De kratsades fram vid basen av stora, fritt stående ekar, där de lågo på ringa djup, tätt intill stammen, särskilt i rotförgreningarna. Vid Drottning- holm tog jag i september 1918 några exemplar av fjäriln på lockbete. — Helotropha leucostigma HB. var i slutet av juli 1917 vanlig i puppstadiet vid Experimentalfältet, där många puppor togos i det fuktiga avfallet bland strandvassen i Laduviken. De fjärilar som kläcktes tillhörde såväl huvudformen som /. fibrosa HB., ett exemplar tillhörde f. albipunda Tutt. — Hydroecia nictitans BKH. togs i ett exemplar vid Boden, augusti 1918 och micacea Esp. i ett exemplar vid Ånge järnvägsstation i Medelpad, . nordligaste svenska lokaler för dessa fjärilar. — Gortyna ochracea He., förut känd från Skåne, är av A. JANSSON tagen vid stora Rör, Öland. — Bland en mängd Vonagria typhe-puppor, som av R. MaLaIsE hösten 1919 togos vid Nacka, Södermanland, fanns även en puppa tillhörande N. canne Ocus., vilken lämnade ett synnerligen vackert ex. av fjärilen. Denna är enligt »Nordens fjärilar» förut endast funnen i Skane; i Göteborgs museum finnes dock ett exemplar märkt »Sthlm». — Senta maritima "TAUSCH. tog jag vid Rydboholm, Uppland, i juli 1919, ny för Sverige. — SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 155 Tapinostola elymi TR., förut känd från Skåne, tog jag i 2 ex. i slutet av juli 1918 vid Mellbystrand, Halland. — Zxceria virens L. är av apotekare Hamner tagen så nordligt som vid Stäket å Värmdö. — Zeucania obsoleta HB. var vid Drottningholm i aug. 1917 vanlig i larvstadiet. Larven lever av Phragmites-bladen, ej i strået, som uppges i »Nordens fjärilar», men sitter väl om dagen nedkrupen i en bladslida eller i ett avbrutet strå. I på marken liggande eller på rot stående, avhuggna strån övervintrar den fullvuxna larven, för att på samma ställe förpuppa sig, då våren kommer. — Anomogyna letabilis ZEIT. tog jag i några ex. i slutet av juli 1918 på norra sidan av Torne träsk, nära Jebren- jokks utflöde, nordligaste svenska lokal. — Av Zeniocampa popuieti Tr. och stabilis View. togos flera larver vid Jakobsberg 1919. Av I. pulverulenta Esp. kunde man på samma lokal plocka in larver i 100-tal. — Av Calymmica trapezina L. fick jag ur en larv från Jakobsberg den sällsynta f. badiofasciata TEicH. — Dyscho- rista suspecta HB. tog jag 1%/s 1918 så nordligt som vid Ra- gunda. — Xanthia fulvago L. med f. flavescens Esp. togos 1 några exemplar i Boden, slutet av augusti 1918. — I fruktsamlingarna till en stor ask och på marken under trädet bland nedfallna frukter insamlades 1918 vid Drottningholm flera hundra larver till Orthosia circellaris Hurn. ' Utom huvudformen kläcktes här- utur flera ex. tillhörande f. ferruginea Esp. f. fusconervosa PETER: SEN och f. marilenta Han. Bland almfrukterna levde här även ett fåtal larver till Orrhodia vau-punctatum Esp. och vaccinii L., många larver till Scopelosoma satellitia L. och flera arter små- fjärillarver. — Vid Hökö i norra Skåne, Vakö i södra Småland och Mellbystrand i södra Halland tog jag i juni 1918 pa lac. uliginosum och en gång på Moyrica gale larver till Xylina lamda F. — Cucullia lucifuga He. tog jag i flera exemplar vid Drott- ningholm 1918. — Anarta bohemanni STGR. togs i början av aug. 1918 i några ex. på fjället Snuoratjokko norr om Torne träsk. På samma lokal tog R. Mataise 1917 A. richardsoni CURT., 1918 togs där även ett ex. A. lapponica THNBc. — Av Abrostola ascle- piadis SCHIFF., som enligt »Nordens Fjärilar» endast är funnen på Gottland av BoHEMAN, tog jag 1919 flera larver på Tors- burgen (Gottland). Efter hemkomsten från Gottland i mitten av augusti lyckades jag efter flera dagars och nätters målmedvetet sökande till slut upptäcka en larv även vid Jakobsberg. Larven lever som bekant pa Cynanchum vincetoxicum och liknar mycket vid första påseendet med sin brokiga dräkt en Cucullia-larv, men för ett huvudsakligast nattligt levnadssätt. Larvbeskrivningen 1 »Nordens fjärilar» kan utökas med, att de svarta punkterna eller fläckarna kunna fullständigt saknas (sällsynt), vara mindre än, lika stora som eller större än prickvärtorna; den gula sidolinjen är ej alltid tydlig. Enligt ett exemplar i Göteborgs museum är arten förut känd från Stockholmstrakten. Löjtnant C. SALMONSON 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920, har även sommaren 1919 funnit ascdepiadis-larver, nämligen i trakten av Möja i Stockholms skärgård. Arten torde med fram- gång kunna sökas flerstädes vid vår östra kust, där larvens nä- | ringsväxt förekommer. A. tripartita HUFN. var augusti 1918 van- | . lig som larv i Ragunda. — Plusia microgamma Hp. har jag funnit | på några ovanligt sydliga lokaler, nämligen Enskede, där jag i april 1918 tog flera larver på Zedum palustre och i Tumba, Sö- dermanland, början av september samma år. — Av Zuchdia mi CL. tog jag i augusti 1918 några larver i Boden, förut nordligast känd från Ångermanland. — Standfussia emortualis ScHiFF. fann jag i några exemplar vid Jakobsberg 1919. Cymatophora or F. tog jag som larv såväl i Boden som Ra- gunda 1918, en puppa kläcktes ej förrän efter två övervintringar. Vid Jakobsberg tog jag sista sommaren ett exemplar tillhörande f. fuscostigmata STRD, ving- och njurfläckarna gråsvarta. Thalera putata L. togs i några exemplar i Boden 1918. — Acidalia deversaria HS, en ® ex pupa Stockholm 1916. — — Ephyra pendularia CL. var ej ovanlig i Abiskotrakten 1918. — Av Lobophora halterata Hurn. finnes i Experimentalfältets samlingar — exemplar från Ångermanland (TRAVENFELDT) och Norrbotten (LAMPA; f. zonata THNBG.) — Eucosmia undulata L. tog jag som larv i Ra gunda, förut nordligast känd från Medelpad. — Scotosia rhamnata ScHirr. är av HOFFSTEIN ”!/7 1896 tagen på Runmarö och av | löjtnant Satmonson vid Rosersberg 1919. — Larentia munitata Hs. fångade jag i några exemplar i Ljungby, Småland, början av juli 1917. I Torne träsk-trakten var fjäriln 1918 rätt vanlig | i juli—augusti. Z. pupillata THNBG. fann löjtnant Salmonson i — några exemplar vid Rosersberg 1919. — ZL. minorata TR. före- | kom i början av augusti 1918 på en fuktig äng i björkskogen på norra sidan av Torne träsk och flög där tillsammans med ade- guata B&H. och albulata SCHIFF., de två senare, i synnerhet den sista, betydligt vanligare. Z. polata Dur. togs i rätt många ex- emplar i slutet av juli 1918 på fjällen norr om Torne träsk. De voro mycket svåra att fånga, flögo fort, uppehöllo sig gärna på fullständigt steril mark och då de slogo sig ned på marken eller på stenarna, voro de så gott som omöjliga att upptäcka. Z. bys- sata AUR. var mycket sällsynt på samma lokaler som föregående. Den allra vanligaste fjärilen i Torne träsktrakten var 1918 JZ. cestata SCHIFF. — I Experimentalfältets samling finnes ett exem- plar av Z. unangulata Hw., taget i Medelpad (TRAvENFELDT). 2. silaceata HB. tog Horrstein !5/7 1893 på Runmarö. ZL. obliterata — HUFN. tog jag i larvstadiet i Ragunda 1918, nordligaste lokal för denna art. — TZephroclystia indigata HB. var ej ovanlig som larv i Boden 1918. 7° venosata F. förekom som larv i Varberg 1917 tämligen allmänt i Silene maritima-frukterna. Av 7. assi- milata GUEN. tog jag 1912 vid Viggbyholm, Uppland, en hel samling larver på vildväxande svart vinbärsbuske. 7. sobrinata SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 157 Hs. har jag från Boden. — Cabera pusaria L. och exanthemata Sc. har jag likaledes från Boden, den senare nordligast känd från Över-Luleå i Norrbotten enligt exemplar i Experimentalfältets samling (Lpa °°/6 85). — Gonodontis bidentata Cr. tog jag som larv i Ragunda. — Enligt I. TRAGARDH i »Skogsinsekternas skadegörelse under år 1916» (ur Meddel. fr. Stat:s skogsförs.- anst. H. 15, 1918) äro larver till Hibernia defoliaria CL. funna i Ovansjö i Gästrikland; arten ej förut observerad så nordligt. — Boarmia roboraria SCHIFF. fick jag i några exemplar vid Rydboholm, 1919. Av Arctia festiva BKH. togs en larv vid Vassijaure, Torne Lappmark, i juli 1918. — Zygena scabiosæ SCHEVEN och meliloti Esp. äro funna sä nordligt som i södra Dalarna av K. H. Forss- LUND. Frithiof Nordström. Fjärilnotiser från Halland. — På Sydhallands ljungbe- växta sandmarker, i början av juni härligt guldskimrande av då blommande inblandad hårginst (Genista pilosa L.), en torr risig ärtväxt, något mindre än jungen och mestadels tryckt efter mar- ken, har undertecknad under de senaste fyra åren haft tillfälle att göra några besök (i Halmstadstrakten). Där finnes ännu liksom pa Osbecks tid (slutet av 1700-talet) den av honom då anträffade, på ginsten (och har-riset = Sarothamnus scoparius Wim.) levande mätaren Pseudoterpna pruinata Hurx., om vilken ingen tyckes ha meddelat någon iakttagelse i Sverge efter Osbeck. Åt- minstone de två senaste åren har den förekommit rikligt; allmänt sågs i nämnda trakt i juli och början av augusti på jungtopparna dess korta och tjocka, gröna, fint rödkantade larver med det tvåspetsade huvudet sitta döende, ruvande över ur dem utkrupna parasitsteklars vita kokongsamling. Från mitten av juni förpuppa sig de oskadade larverna, och efter c:a 18 dagar framkomma fjärilarna. Som nykläckta äro de blåa men bli genom färgens snara urblekning först gröna och slutligen grågula. De flyga både på dagen och i aftonskymningen. Tillsammans med Pseudoterpna flyger i slutet av juli och . början av augusti men, efter som det vill synas, endast på dagen den förut icke från Halland omtalade större mätaren Selidosema ericetaria VILL., vars larv också lever, om än icke uteslutande, av ginsten. Vid nedslaget kryper fjärilen gärna in under jungen, där dess jordgråa färg gör den osynlig mot marken. Från början av juni och juli ut ser man Ortholita plumbaria FaABR., också en ginstätare. Den är synbarligen långlivad som imago, ty i juli finnas endast nötta exemplar, habituellt ganska olika de färska och erinrande om Phasiane petraria HB. På. dylik jungmark anträffades 8 aug. 1919 ett nött exem- plar och i mitten av juli 1920 flera friska av ytterligare en ginst- 158 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. mätare, Cheszas rufata FABR., ny för Sverige. Den skall f. 6. före- komma fran norra 'T'yskland sällsynt och lokalt i M. och S. Europa. I Lampas skandinaviska förteckning (1885) och AURIVILLIUS, Nordens fjärilar (1888—01) fanns den ännu icke men är numer enligt KLÖCKER i Danmarks Fauna (1015) anträffad flerestädes på Jylland. Den har således varit stadd i spridning men kan i vårt land icke gärna komma nordligare av brist på näringsväxt. Märkligt ar, att i SPuLER, Die Schmetterlinge Europas, anges dess. flygtid till april men i Danmarks Fauna till juni—aug., vilket senare således stämmer med förhållandet hos oss. Den anträffa- des på ett par ställen, flyger upp om dagen, är ock i rörelse i skymningen. — Hur har den väl kommit hit? Spränget från såväl Jylland som Nordtyskland är ju högst betydande för en svag liten mätare. Kan den ha kommit med harrisbuskar, på vilka den enligt Danmarks Fauna också kan leva? Att så skett med den andra, sentflygande arten Ch. spartiata FUESSL., som rikligt förekommer vid Halmstad på där utplanterade sådana buskar och lägger övervintrande ägg i oktober, får väl anses som självklart, försåvitt det är riktigt, att nämnda buske är först av människan införd i landet. Om nu den nykomna arten i Tyskland lägger ägg i april och buskar därifrån införts hit vid den årstiden (på den ena fyndplatsen finnas de planterade; nära in- till den andra ha några förr funnits i en trädgård), och fjärilen trots en plötslig förflyttning förmått att reda sig och ändra tiderra för sin utveckling parallellt med i Jylland, kunde det ju tänkas. Jämte de nu nämnda förekomma naturligtvis åtskilliga andra, för vanliga jungmarker utan ginst karaktäristiska makrolepidop- tera såsom Agrotis strigula THBG, Perconia strigillaria HB., Ne- moria viridata L. och fimbrialis Sc., Lycena argus L. och mi- numa FUESSL., Setina mesomella L. m. fl. Æmaturga atomaria L. flyger här nere (liksom i Danmark och Tyskland) hela sommaren med nykläckta ex. ännu i augusti, fast då icke så talrik som på våren, liksom Anarta myrtilli L. som bekant visar sig i nya ex. åtminstone i aug. Ins. håller snarare före, att det här är fråga om oliktidig kläckning av övervintrade puppor än om olika ge- nerationer, enär det i juni icke stod till att upptäcka larver av någondera arten på jungen, vilket däremot går bra för sig i augusti. | På den numera bundna flygsandsmarken utanför Halmstad Söndrums socken togs i juni 1918 Zanclognatha tarsipennalis TR., i juni 1920 två larver av Pygera anastomosis L., förut känd blott från östra Sverge, och i augusti 1918 bland annat Agrotis cursoria HUFN. Acidalia bisetata Hurn. Agrotis comes He. Acidalia muricata HUFN. Agrotis vestigialis Rott. Timandra amata IL. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 159 Hadena ochroleuca Esp. Tephroclystia linariata Far. (larver) Apamea testacea Esp. Sesia ichneumoniformis FABR., av vilka åtminstone de flesta måtte vara nya för landskapet. Så torde ock vara fallet med Doarmia luridata Beu. En helt ung sådan larv dinglade på sin tråd under en bok vid Sperlingsholm; uppföddes till imago. September 1920. Erik Vretlind. Panthea coenobita Esp. — En larv av denna hos oss så sällsynta acronyctid nedskakades ur en gran i augusti i år i Karbenning, Västmanland. Förut är den funnen tre gånger i lander, i Skåne, Värmland och Södermanland (Dalarö). Exem- “plaret är överlämnat till d:r JoHN PEYRONS larvsamling. u Erik Vretlind. | Nogle Plecopterer fra Lappland. — Fra Hr. Oscar Ring- dahl, Helsingborg, modtog jeg nogle i Spiritus konserverede Plecopterer, som var indsamlede af ham i Lapplands Fjæld- "trakter. Det var en meget interessant lille Samling, som jeg er Hr. ©. Ringdahl meget taknemmelig for; men da der, saa vidt jeg ved, ikke foreligger Oplysninger fra nyere Tid om Sveriges _ Plecopterfauna, kunde en Fortegnelse over de indsamlede Arter -maaske have sin Interesse, hvorfor jeg tillader mig at give en -saadan Liste. Dictyopterygella Nanseni Kuen. 1 d, 22. Arten er forst “beskreven fra Norge, hvor den gaar helt op mod nord. Arcyn- _opteryx compacta Mac LACHL. 2 d', IQ. Arten er bekreven paa - Eksemplarer fra Sibirien; men den er ogsaa kendt fra flere Lo- “kaliteter i Norge. Chloroperla Strandi Kuen. 2 2. Denne Art, “der först er beskreven fra Norge, kendes kun fra dette Land og D Capnia atra Mort., 4 ®, er kendt fra flere Lo- "kaliteter i Norge. Nemura Standfussi Ris. Flere Eksemplarer. Denne Art har en vid udbredelse i Europa, lige fra Alperne til { Nord-Skandinavien. Nemura arctica Es8.-PETERS. 3 d. Det var …særdeles interessant at genfinde denne Art, som jeg beskrev paa nogle faa Eksemplarer fra Karasjok (Norge). Nemura marginata Picr. Flere Eksemplarer. Denne Art har en stor Udbredelse i “Europa. ÂVemura inconspicua (Picr.) Mort. 1 4, 12. Ogsaa denne Art har en vid Udbredelse. Det interessante ved Ind- "samlingen, synes jeg er dette, at den er foretaget rent tilfældigt, “og dog indeholder den alligevel saa mange interessante Arter. “Dette synes at tyde paa, att der ved Bredderne af Lapplands -Elve findes en meget rig Plecopterfauna. Disse Insekter, der ‘ber opbevares i Alkohol, findes under Sten ved rindende Vand, ‘eller de kan bankes ned af reer og Buske 1 Nærheden af Vand. P. Esben-Petersen, Silkeborg. 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Några intressanta fjärilfynd i Härnösandstrakten. Macrolepidoptera. Lycena astrarche Bostr. Av denna art har jag d. !0/7 1919 tagit en ännu ej beskriven form, som avviker från /. salmacis Harr och /. artaxerxes F. genom att den på framvingarnes ovan- sida tydliga vita diskfläcken har kraftig mörk kärna. Pyrameis cardui L. var rätt allmän i Härnösand i mitten av augusti 1920. Eulepia cribrum L. Vid 12-tiden på natten mellan d. 3 och 4 juli 1920 tog jag högst uppe på Härnöklubb 2 ex. av huvud- arten och 1 ex. av punctigera FRR. Nudaria mundana L. 1 ex. */7 1920 vid Vangsta å Härnön ~ Eli fran. Tephroclystia cauctriata Der. 1 ex. 16/6 1919 Härnösand och I ex. “/6 1919 Gådeå i Säbrå socken. Ny för Sverige. Dir M. Hering i Berlin det. Tephroclystia denotata HB. 1 ex. 1*/¢ 1920 vid Bondsjön i Säbrå. Ny för Sverige. M. HERING det. Tephroclystia pernotata GN. (=satyrata HB. ab. subatrata STGR.) 1 ex. 8/6 1919 Gådeå i Sabra socken. M. HERING det. Ny för Sverige. Tephroclystia succenturiata L. v. oxydata Tr. 1. ex. °®/6 1919 Härnösand. Ny för Sverige. M. Herine det. Chloroclystis chloerata MaB. 1 ex. °ı 1920 Härnösand. M. HERING det. Microlepidoptera. Donacaula mucronella SCHIFF. Ej sällsynt i början av juli 1919 vid stranden av Bondsjön. Selagia spadicella HB. 3 ex. 7/8 1920 Jeresta i Nordingrå — socken. ; | Energestis @nealis L. Allmän i slutet av juni, Sälsten à Härnön. Ny för Sverige. Pyrausta cingulata L. Allmän 1920 å samma plats och vid samma tid som nästföregående art. Förut anmärkt fr. Sk., Gtl. och Ög Larven, som eljest skall leva på Salvia, vilken växt ej finnes härstädes annat än möjligen som odlad, har troligen den vid Sälsten allmänt förekommande Zhymus serpyllum till värdväxt. Pandemis cinnamomeana Tr. 1 ex. !0/7 1919 Härnösand. Eljest känd endast fr. Sk. och Bl. Phalonia rupicola Curt. 2 & */6 och *8/6 1919 och en 2 7 1919, alla tagna i Härnösand, tillhöra en av KENNEL om- nämnd men ej namngiven var. Ny för Sverige. M. HERING det. Argyroploce rufana S. -Ej sällsynt i slutet av juni vid havs- | stränderna, dock endast, enligt vad jag tycker mig hava märkt, SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 161 där Arckostaphylus växer. Denna växt synes dock ej förut vara anmärkt såsom larvens näringsväxt. Arten är i Sverige förut känd endast från Sk. Epiblema nemorivaga 'TssTR. Flög allmänt vid havsstranden nedanför Murberget i Säbrå socken. Larven håller sig till mjölon. Enl. mig av TRAFVENFELT lämnad uppgift har han tagit den à Gtl. och i Bjästa i Ång. Ny för Sverige. I alla våra grann- länder är den funnen. Epiblema expallidana Hw. 1 ex. °/ı 20 Härnösand. Känd fr. Sm. » scopoliana Hw. 1 ex. 7"/s 1920 Sälsten à Härnön. Av LJUNGDAHL anträffad i Uppland. Ny för Sverige. Herıng det. Depressaria conterminella Z. 2 ex. *?/1 och 3'/7 1919 Här- nösand. Enl. WALLENGREN anträffad i Sk. och enl. ZELLER (»Die Depressarien») tagen av BoHEMAN i Stockholm. Depressaria rotundella Der. 2 ex. à Hälletorp i Säbrä socken 2/5 1920. Ny för Sverige. Enl. SPuLER förekommer arten i England, södra "Tyskland, norra Österrike och södra Europa. HERING det. Gelechia - infernalis H.S. Tagen i 1 ex. i juli 1919 och i 3 ex. i slutet av juni 1920, alla i Härnösand. Arten finnes ej anmärkt av WALLENGREN, men enl. SPULER skall den förekomma i Skandinavien. Gelechia continuella Z. 2 ex. 1 början av juli 1919 vid stran- den nedanför Murberget, 1 vid gamla Säbrävägen !!/ 1919 och 1 vid Sälsten 4 Härnön 9/6 1920. Ej heller denna art är förut anmärkt för Sverige, men enl. upplysning av TRAFVENFELT har han tagit den i Ång. och mellersta Sverige. Lita psilella H.S. En mörk form anträffad i 1 ex. 24/5 1920 vid Bondsjön i Säbrå socken. Enl. WALLENGREN är arten i Sve- rige endast funnen i Sk. Lita atriplicella F.R. 1 Hera ex. tagen i slutet av juni r919 vid Bondsjön. Av TRAFVENFELT tagen i Vb. Ny för Sverige. Bryotropha umbrosella Z. Allmän vid Smitingsviken à Här- nön 3/ı 1920. Samtliga tillvaratagna ex. hava påfallande kraftig vit teckning. Förut kind fr. Sk., Bl. och Gtl. Xystophora unicolorella Dur. 2 ex. !/ı 1919 Härnösand. Av ‘TRAFVENFELT tagen i Bjästa i Ang. Ny för Sverige. Coleophora antennariella H.S. Ratt allmän i slutet av maj. Ny för Sverige. Coleophora paripennella Z. Kläckt ur säck tagen !!/s 1920 vid Bondsjön. Förut känd fran Sk. och BI. Coleophora troglodytella Dur. 2 ex. **/6 1919 och 1. ex. !/6 1920 Härnösand. Ny för Sverige. HERING det. Gracilaria populetorum Z. 1 ex. °?/a 1919 Härnön. Om detta ex. har HERING sagt, att det sannolikt är en ny aberr., då det är mycket mörkare och grovfjälligare än den mörka v. pro- teella FREY. II — 20290. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Haft. 2—4 (7920). 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920 Lithocolletis salictella Z. 1 ex. !%/e 1919 Härnösand. Känd fr. Skåne. i i Lithocolletis connexella Z. 1 ex. */e 1919 Härnösand. Känd fr. Växjö. Lithocolletis betul@ Z. 1 ex. /6 1919 vid Bondsjén. Känd fr. södra Sverige. Bucculatrix cristatella Z. 1 ex. 1°/; 1919 Härnösand och 2 ex. 2!/5 1920 1 Gädeä socken. Känd fr. Sk. Phyllocnistis sorhageniella Lüpvers. Minor ej sällsynta à asp ı ex. kläckt 18/7 1919. Lyonetia frigidariella H.S. 2 ex. °/s 1919 Kittjärn i Sabra socken, 1 ex. 3/6 1920 Härnösand och 1 ex. 16/6 1920 vid Bondsjön. Förut tagen av TRAFVENFELT i Äng. Ny för Sverige, Om denna arts flygtid har jag funnit följande uppgifter i litteraturen: C. v. HEYDEN (Stett. e. Z. 1861 p. 38), som i S:t Moritz i Ober-Engadin tagit larven, omnämner, att fjäriln utvecklade sig i slutet av augusti. Tensström (Catalogus 1869, p. 63) säger, att arten tagits av honom vid Petrosavodsk d. 16 juni och av E. NYLANDER i finska lappmarken d. 15 i samma månad. Antagas får väl, att det är som imagines de tagits. | P. C. ZELLER (Stett. e. Z. 1878 p. 160) har tagit arten | Graubünden i Schweiz d. 5 och 26 juni och yttrar »säkerligen äger här liksom hos clerckella en övervintring såsom imago rum». Senare förekommande uppgifter hos HEINEMANN, FREY (Die Lepidopteren der Schweiz, 1880, p. 417), HARTMANN (Die Klein- schmett. des europ. Faunengebietes 1880, p. 117) och SPULER, vilka uppgifter tydligen äro hämtade från v. HEYDEN, angiva endast flygtiden till augusti, september. Då att döma av litteraturuppgifterna rörande clerckella, ledi, prunifoliella och pulverulentella, dessa övervintra såsom imago, och frigidariella säsom imago tagits bade vår och höst; torde man väl. med säkerhet: kunna giva ZELLER rätt i hans ovan- nämnda förmodan om en övervintring såsom imago jämväl hos sistnämnda art. Elachista megerlella Sır. 2 ex. 3/7 och !7/7 1919 Härnösand. Känd från Sk, och Gtl. HERING det. _ Elachista albidella "TGSTR. 2 ex. 3/7 1920 Smitingsviken och 1 ex. */ı 1920 Vangsta tillhöra alla enl. HERING v. rhynchosporella Str. Huvudformen kind fr. Sk., Sm. och Gtl. Swammerdamia . conspersella TGSTR. 2 ex. 18/; och 1/8 1920 Härnön.: Av TRAFVENFELT tagen -i Abisko. Omnämnes ej av WALLENGREN såsom svensk, men SPULER anför den från Lpl. > Zelleria ribesiella Joan: 2 ex. 1°/5 1919 och ?9/5 1920 Här- nösand. . Tagen av LJUNGDAHL: i Upl. och av ‘TRAFVENFELT i Ang. Ny för Sverige. SPULER omtatar arten. såsom anträffad endast i södra Frankrike. Sedan jag, efter tagen del av de SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 163 Joannis’ fullständiga beskrivning av arten i » Bulletin de la société entomologique de France» 1900, bestämt ett av mina och ett av LJUNGDAHLS ex. att vara denna art, sände jag dem för kontroll- bestämning till HERING, som säger: »Wir (Berlins zoologiska museum) besitzen leider die Art nicht, so dass ich sie nicht vergleichen konnte. Aber nach der Beschreibung scheint die Determination richtig zu sein |» Argyresthia pulchella Z. 2 ex. 30/7 1919 och r ex. ?!/x 1920, alla i den till min bostad i Härnösand hörande trädgärden. Ny för Sverige. SPULER angiver artens geografiska utbredning till alperna, södra Tyskland och Livland. Arten, som något pä- minner om conjugella, är karaktäristisk och lätt bestämd. Argyresthia rufella Tosrr. Togs först i några ex. i mitten av juli 1919 i min trädgård i Härnösand. I början av juli 1920 äterfann jag arten i Härnösands hospitalsträdgärd, där den i hundratal flög kring vinbärsbuskarne. Tagen av TRAFVENFELT i Äng. Ny för Sverige. Känd frän bland annat Finland och Livland. Argyresthia glabratella Z. 2 ex. !”/s och !/ı 1919 samt 2 ex. 23/6 1920, alla i Härnösand. Ny för Sverige. 2 av exemplaren bestämda av HERING. Svår att skilja fran zluminatella. Argyresthia amiantella Z. 2 ex. ?/1 1919 och 1 ex. 5/7 1920, alla i Härnösand. Ny för Sverige. Ett av exemplaren bestämt av HERING. Denna art är lättare att bestämma på grund av de smala och något grå framvingarne. Tinea ignicomella H.S. Allmän i slutet av juni 1920 vid Säl- sten 4 Härnön, Känd från Sk., Vg., Gtl. och Disld. HERING det. Nemophora schwarziella Z. Allmän i förra hälften av juni 1919 och 1920 i och omkring Härnösand. Förut känd fr. Sm. HERING det. Adela rufimitrella Sc. 1 ex. !/ı 1919 Säbrå. Känd från Sk. och Vg. Härnösand den 10 nov. 1920. Ernst Orstadius. Rättelse. — I min uppgift å nya fyndorter för skalbaggar i Ent. Tidskr. 1919 sid. 182 ha för släktet Zrichopteryx angivits felaktiga namn och synonymer. Uppgiften torde benäget rättas till: Trichopteryx lata, MotscH, Hindås, Vg. Furusund, Sthlm Skg. » cautiana, MATH, Göteborg » brevis, MotscH, Hindås, Vg. » sericans, HEER, » Sn Dessa äro de namn, som angivits i Isaac B. ERICSONS Över- sikt av Zrichkopteryx, Ent. Tidskr. 1908 sid. 121, vilka böra till- mätas större tillförlitlighet än Reirrers uppgifter i Fauna Ger- manica, varur jag hämtat djurens författaranamn. C. H. Östrand. + — 20290, 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920 Meddelande om myskbockens, Aromia moschata, vistel- seort. — I häftet 2—4 1919 av tidskriften omnämnes att nämnda skalbagge anträffats å björk. Samma iakttagelse har underteck- nad gjort. På eftersommaren i fjol lågo i Hälsingborg stora förråd av björkved hopade och var veden enligt vad som med- delats mig hitkommen från Småland. En vedgårdsarbetare över- lämnade till mig en dag trenne exemplar av nämda skalbagge och på anmodan tillvaratog han på eftersommaren talrika exem- plar åt mig jämte en del andra longicorner såsom Saperda po- pulnea och Charcharias och Hylotrupes bajulus — samtliga antag- ligen kläckta ur björk. Märkligt att de båda Saperda-arterna anträffades på björk då de i allmänhet anträffas på asp. Upp- giften från "THOMSON i hans »Skandinaviens Insekter» att arten skulle leva på pil och sälg härleder sig möjligen från THOMSONS eller konservator RoTHs insamlingar av arten i botaniska träd- gården i Lund, där arten på sin tid var allmän på några gamla pilträd. Hälsingborg i januari 1920. Harald Muchardt. Skånska skalbaggfynd. — Följande intressanta skalbagg- fynd hava gjorts av Postexpeditören B. VARENIUS i Hälsingborg. Hydroporus scalesianus SrPH.: Sk. Råå mosse; Achentum humile NicoL.: Sk. Raus under tång, ny för faunan; 7'apinotus sellatus FBr.: Sk. Raus; Microlestes maurus STURM.: Sk. Raa, ny för faunan; Dromius longiceps DEJ.: Sk. Engelholm (se Ent. tidskr. 1913, Ss. 383). Exemplar hava varit tillsända tidskriftens redak- tion. Skalbaggfynd. — Tandläkaren LEONARD HAGLUND har med- delat redaktionen, att han vid stränderna av Kalmarsund an- träffat Dilacra fallax Kraatz, vilken förut ej torde vara funnen i Sverge. Fjärilfynd. En d av Oeneis jutta HB. anträffades som- maren 1918 på en mosse vid Gullringen N. om Vimmerby i Småland av Fil. Kand. MARTIN EKSTRÖM. Utnämningar och förordnanden. — Till Laborator vid Centralanstaltens Entomologiska avdelning har av Kgl. Maj:t utnämnts Fil. Dir N. A. Kemner. Da Dir K. f. n. befinner sig i holländsk tjänst på Java och ej kan hemväntas förrän till ı maj 1921,har nuvarande assistenten Fil. Mag. O. LUNDBLAD för- SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISEE 165 ordnats att t. v. upprätthälla befattningen. Som t. f. assistent fungerar amanuensen O. AHLBERG. — Till innehavare av assistentbefattningen vid Skogsför- söksanstaltens entomologiska laboratorium under år 1921 har förordnats Fil. D:r PAUL SPESSIWZEFF, förutvarande tjänsteman vid Skogsinstitutet i Petrograd. Donation. — Till Centralanstaltens Entomologiska Avdel- ning har av Kyrkoherden C. SELLMAN i Toresund, Mariefred, som gåva överlämnats framl. Läroverksadjunkten Einar SELL- MANS för svensk faunistik utomordentligt värdefulla insektsam- ling, huvudsakligen Coleoptera. Samlingen, som är utomordent- ligt väl preparerad, har med synnerlig omsorg och möda hop- bragts under vidsträckta resor i landet. Särskilt intresserade sig S. för den terricola faunan, varför ock hans samlingar av sta- phyliner och andra micros äro företrädda i tusentals exemplar. Likaledes finnes ett storartat material av vattenbaggar. ‘Till följd av EINAS SELLMANS förtidiga bortgång är emellertid en stor del av samlingarna obestämd. Detta är den tredje stora Coleoptersamlingen, som under loppet av några få år donerats till Centralanstaltens entomolo- giska avdelning (de båda föreg. voro hopbragta av J. AHLROT och A. FRISENDAHL). Då avdelningens tjänstemän icke äga möj- lighet annat än på »lediga stunder» nedlägga arbete på bearbe- tandet av detta för kännedomen om vårt eget lands fauna ytterst värdefulla material, fästes härmed uppmärksamheten på att delar av samlingarna gärna utlånas till kända specialister för bearbet- ning, om hänvändelse göres till avdelningens föreståndare. Aa des Dödsfall. — Den 20 november i fjol avled i San Diego, Syd-Californien en av entomologiska föreningens f. d. ledamöter Fru CECILIA ANDERSON, maka till amerikanske generalkonsuln J. F. ANDERSON. Fru CECILIA ANDERSON var under ett tiotal ar bo- satt 1 Sverge dels i Djursholm, dels i Båstad. Pa grund av hälsoskäl avflyttade hon jämte sin make till Södra Californien men donerade före flyttningen en stor del av sina storartade samlingar till olika museer i Sverge och erhöll Hälsingborgs museum en stor del av de entomologiska samlingarne. Dessa utgjordes av en särdeles rikhaltig samling fjärilar — såväl svenska som tropiska arter, skalbaggar och skinnbaggar, samtliga hop- bragta under resor i Australien, Japan, Syd-Amerika, Cuba, Ja- maica och Nord-Amerika samt Sverge. Harald Muchardt. Föreningsmeddelanden. Entomologiska föreningen i Stockholm. Sammankomsten den 14 okt. 1918. Vid styrelsesammanträdet anmälde ordf., att K. Maj:t tillde- lat föreningen 1,500 kr. för tidskriften och Sv. insektfauna. Till medlemmar i föreningen hade styrelsen invalt: N:o 990. J. Kr. FINDAL, Lærer, Aarhus, Danmark. >» 991. CARL A. SALMONSON, Löjtnant, Stockholm. » 992. O. SALMONSON, Direktör, Stockholm. > 993. TORSTEN SETTMAN, Redaktionssekreterare, 'Timmer- nabben. » 994. FOLKE Bore, fil. mag., Upsala. » 995. G. E. BoLLINnG, folkskollärare, Adelöf. » 996. "TEODOR ODHNER, Professor, Stockholm. Vid allmänna sammanträdet meddelade ordf., att föreningens led. norske f. d. statsentomologen W. SCHOYEN avlidit samt gav nägra biografiska data. Föredrag hölls av den för dagen funge- rande sekr., dr ROMAN, om »jättechalcidider», vartill förevisades planscher, museiexemplar och litteratur; i anl. af föredraget ytt- rade sig prof. AURIVILLIUS, dr ‘TRAGARDH, tandl. NORDSTRÖM, kand. MaLaise och föredraganden. Kand. R. MALAISE anmälde en för Sverige ny gallbildning, tillhörande en växtstekel och funnen av honom på Salix babylonica vid Molins fontän i Kungsträdgär- den. Densamme meddelade, att han förfluten sommar i Torne Lappmark gjort rika insektfynd, mest parasitsteklar, på snöfläckar och jöklar, samt förklarade förekomsten bero på en sakta upp: stigande luftström, framkallad av fjällsidornas uppvärmning ge- nom en längre tids solsken. Den blänkande snön torde locka insekterna att slå sig ned, varefter de stelna.; det hela alltså en insektfälla i jättestil. Över detta yttrade sig prof. AURIVILLIUS, dr ROMAN och konserv. SMITT. FÖRENINGSMEDDELANDEN. 167 Sammankomsten den 14 dec. 1918. Vid styrelsesammanträdet meddelades, att överste CL. GRILL i följd av sjukdom önskade avgå ur styrelsen. Följande nya medl. invaldes: N:o 997. GUST. WINBLADH, Götg. 61, Stockholm. > 998. GUNNAR LINDEN, fil. mag., Tullinge. » 999. Fröken A.-L. GRANLUND, Expf. » 1000. C. FAGERBERG, skulptör, Stockholm. » 1001. DB. LINGONBLAD, Estnäsg. 9 A, Helsingfors. Därjämte beviljades gratifikationer ät bibl.-aman. Fr. ÄHLANDER för översikter i tidskriften över svensk ent. litteratur. Vid allm. sammantr. medelade ordf., att föreningens heders- ledamot lektor G. ADLERZ avlidit samt utlovade dödsruna i tid- skriften. Därefter förrättades val av styrelse, revisorer och klubb- mästare. Föredrag hölls av kand. MALAIsE, som med vackra ljusbilder belyste sin skildring av sommarliv vid Abisko naturvet. station i Lappland. Sammankomsten den 8 mars 1919. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande nya medlemmar: N:o 1002. Fröken E. ELGSTRÖM, Norrviken. » 1003. K. Lnrorin, grossh., Örebro. » 1004. T. G. A. EKBLoM, fil. stud., Upsala. » 1005. E. FonDen, folkskoll., Karlsborg. Vid allm. sammantr. meddelade aftonens ordf., byrächefen Lyttkens, att föreningens hedersledamot överste CL. GRILL avli- dit samt framhöll hans förtjänster om föreningen. Dr I. TRÂGÂRDH höll föredrag om cyanvätets användning mot skadeinsekter; i diskussionen deltogo hrr MEVES, LYTTKENS, Bryk, KEMNER, ROMAN och TULLGREN. Vidare talade dr TRAGÂRDH om tallmä- tarens uppträdande i Sverige under senare år, varpå hrr MEVES, LYTTKENS och ROMAN yttrade sig. Sekreteraren meddelade, att Föreningens medlem AXEL FRISENDAHL avlidit vid unga år och donerat sin skalbaggssamling till Centralanst:s entom. avd. Slut- ligen förevisades en av artisten D. LJUNGDAHL tecknad ny serie 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. svenska nattfjärilpuppor samt, av hr LYTTKENS, ett fossilt trä- stycke med, gnag efter någon longicorn, funnet c:a 2 m. djupt i Stavsjö mosse. Sammankomsten den 2 maj 1919. Vid styrelsesammantr. meddelades, att reseberättelse ingått från föreningens stipendiat 1918 K. H. FORSLUND. På ordföran- dens förslag beslöts att till det återupprättade Louvain-bibliote- ket överlämna en fullständig serie av föreningens tidskrift. Tolv nya medlemmar invaldes: N:o 1006. E. H. Larsson, fil. mag., Storg. 33, Sundsvall. » 1007. A. OLSSON, folkskoll., Hornsg. 26, Stockholm. » 1008. Dalarnes folkhögskola, Fornby, Borlänge. » 1009. J. LUNDBERG, fil. kand., Töreboda. » 1010. A. FRISENDAHL, fil. dr, Göteborg. >» ıo11. ALB. ANDERSSON, civiling., Skepparg. 20, Stockholm. » 1012. A. HULTGREN, tandl., Stockholm. » 1013. G. STENIUS, arkitekt, Helsingfors. » 1014. R. Frey, fil. dr., Helsingfors. » 1015. Y. HUKKINEN, fil. kand., Dickursby, Helsingfors. » 1016. H. ARVIDSON, fil. kand., Vara. » 1017. Univ:s agrik.-entom. Inrättn., Helsingfors. Vid allm. sammantr. godkändes revisionsberättelsen för 1918. Revisionsberättelse. Undertecknade, utsedda att granska Entomologiska För- eningens i Stockholm räkenskaper för år 1918, få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande revisionsberättelse. Inkomster: Arsayeifters. Konto, +. arate örter sine tag cua aces RO Be Räntor: Bepnellska fonden „1'. xis stylus sy KEINER 00 Wahlbergska. fondens 4410 sr outre Lao Ständiga ledam. » le: wien, LRO Sandahlska fonden: fy ex. msatmsor he, eR 5608100 Smittska Sonden, +. sectes). IH, vla: Vinst och förlustkonto . . 1 autel 10 41::34031%/300024 Transport 2,882: 79 be" ré FÖRENINGSMEDDELANDEN. Transport 2,882: 79 Statsbidrag . d 3 T5002 CO Tidskriftens konto . » 117: 72 Insektfaunans » SIE SEE O Bibliotekets konto . » AE 4 Utgifter över inkomster TONER Kronor 8,049: 19 Utgifter: Bibliotekets konto . » Kr. 7 384248 Tidskriftens >» 2 5,050 721 Insektfaunans » 22,30 71:02 Omkostnads » eet 241: 2 Kronor 8,049: 19 Utgaende Balans Konto: Tillgångar: Intresse konto SIKT 203. 712 Obligations konto » 26,188: 50 Bibliotekets >» » 32,000: 00 Kassa! konto sr ot » 140: 29 Skandinaviska Kredit A. B. » 990: 00 Svensk Insektfauna (Coleoptera)! » 6:44 Kronor 59,902: 98 Skulder : A. F. Regnells fond ict ay 27000. 50 P. F. Wahlbergs » >17 2,000. 00 O. Sandahls fond >» 10,000: 00 J. W. Smitts > >» 6,400: 00 Claes Grills » : >» . 2,950: 26 Ständiga Ledam. fond . hs D, 100 100 Prof. Chr. Aurivillius Konto » DEG? 37 Almqvist & Wiksell . 2003337300 Kapital Konto . 920,250 :120 Kronor 59,902: 98 Fôreningens fonder: 1/1 1918 31/12 1918 A. F. Regnells fond . .Kr. 2,000:00 Kr. 2,000: 00 P. F. Wahlbergs » Sie ES NES 2,000: 00 » 2,000: 00 ÖF Sandahis fonds hi» 10,000: 00 » 10,000: 00 J. W. Smitts » ale Hated 6,400: 00 » 6,400: 00 Br Cols fond. ssiokiose.,.208 2:63 > 2,950: 26 Ständiga Ledam. fond . . . » 3,600: 00 » 3,700: 00 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Ledamöternas antal var vid årets slut: Hedersledamöter „Erz! à. 22 a SA AE 8 Korresponderande ledamöter > ..,. Si VER EEE EEE 8 Stindiaa le daMOlel ter. «a . vr. ne ne TE on ÅTstedamötet. me gg (OO “Tedamoter T-urlauderr . |. AS RE HA 19 Summa 363 Med anledning av den deficit, som ärets räkenskaper utvisa, vilja revisorerna framhälla önskvärdheten av att föreningens ut- gifter må komma att ställa sig i bättre överensstämmelse med dess inkomster. Revisorerna, som granskat samtliga räkenskaper, verifikatio- ner och värdehandlingar, hava funnit allt i god ordning och kunna på grund härav hemställa till Föreningen, att full och tacksam ansvarsfrihet beviljas styrelse och kassaförvaltare för rä- kenskapsåret 1918. Stockholm i April 1919. D. Ljungdahl. René Malaise. Härefter meddelades, att 7 ansökningar till årets vandrings- stipendium inkommit. Dr E. MJÖBERG höll föredrag om de föga kända Embiderna och gav ett sammandrag över vad som publicerats om hans australiska insektsamlingar. Ordf. tackade och lycköns- kade honom till hans nya befattning som zoolog vid holländska försöksstationen pa Sumatra. Konserv. Smirr meddelade en me- tod att blåsa upp larver med hjälp av ett litet acetyléngasverk och löjtn. SALMONSSON demonstrerade en av honom uppställd kläckningsjournal. Sammankomsten den 27 maj 1919. Vid styrelsesammanträdet godkändes ett av skattm. och sekr. uppgjort förslag till stat för 1919 och invaldes följande nya medlemmar: N:o 1018. Rica. HYSLIN, med. stud., Anatomicum Upsala. » 1019. F. KINNMARK, med. stud., Skolg. 27, Upsala. » 1020. S. Bünsow, stud., Skokloster. » 1021. Frkn L. Bünsow, stud., Skokloster. ‘FORENINGSMEDDELANDEN. Nr I Beslut fattades att företaga en värutflykt lörd. den 31 maj till Nya Björknäs på Värmdö. Sammankomsten den 31 maj 1919. Utflykt till Nya Björknäs, där man beslöt till årets stipen- diat "utse K. E. MAGNUSSON från Jönköpings h. allm. läroverk. Sammankomsten den 11 okt. 1919. Vid styrelsesammantr. meddelade ordf., att K .Maj:t även för 1919 beviljat föreningen 1,500 kr. på gamla villkoren. Följande nya medl. invaldes: N:o 1022. H. LINDBERG, stud., Helsingfors. » 1023. O. SJÖBERG, prov.-läkare, Loos. > 1024. G. FALKENSTRÖM, direktör, Stockholm. » 1025. C. v. Sypow, löjtnant, Eriksberg, Katrineholm. » 1026. O. v. Sypow, fänrik, Malmslätt. Hrr ‘TRAGARDH, KEMNER och sekr. utsagos att ombestyra lo- kal etc. för firandet av föreningens 40-ärsdag. Vid allm. sammantr. meddelades, att reseberättelse ingått fran föreningens stipendiat 1919 K. E. Magnusson. Kand. S. BERGMAN höll ett av talrika ljusbilder belyst föredrag om sin sommarresa till Island. Slutligen beslöts att fira föreningens 4o- årsdag lördagen den 13 dec. i st. f. päföljade söndag. Sammankomsten den 13 dec. 1919. Vid styrelsesammantr. upplästes inkomna hälsningstelegram, och invaldes sex nya medlemmar: Mronno27.— GG. AGREN, Linnég. 45, Goteborg. » 1028. AX. JOHANSSON, med. vet. stud., Frejg. 9, Sthlm. » 1029. F. Winovist, stud., Maltesholm, Tollarp. 22#10302..K. ROSEN Stud.; Broby. » 1031. E. BRODDESSON, ärov. -adj., Mabillaps 20, Örebro. » 1032. A. WAHLGREN, ‘professor, Expf. Vidare meddelades, att på utsända teckningslistor for en publikationsfond dittills influtit kr. 1,527: 75. 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Vid allm. sammantr. på Skogshögskolans zool. lärosal häl- sade ordf. först prof. Goro fran Tokio välkommen som gäst. Till sekr. efter prof. TULLGREN, som undanbad sig återval, utsågs dr ROMAN, Riksmuseum, och till styrelsesuppl. prof. A. BERGMAN. Dr S. BENGTSSON, Lund, valdes till föreningens hedersledamot. Högtidstalet hölls av ordf. prof. AURIVILLIUS, som utförligt skildrade föreningens uppkomst och utveckling under de 40 åren. Sedan demonstrerade kand. MALAISE en automatisk insamlings- apparat för smärre leddjur, avsedd till den förestående Kamt- schatka-expeditionen. Efter sammanträdet hölls på högskolans kårlokal ett festligt samkväm, varunder dr KEMNER med glatt skämt presenterade en rad karaktäristiska ljusbilder över kända föreningsmedlemmar och prof. TULLGREN uppläste. tillfällighetsbladet »Bombarderbag- gen», innehällande mer eller mindre oförargligt gyckel med med- lemmarnes svagheter och käpphästar. Den goda stämningen underhölls flitigt med tal, sång, musik å flera instrument och dans av bäde in- och utländska förmägor. BILL ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS MEDLEMMAR Vid sammanträde den 18 dec. 1920 beslöt föreningens när- varande ledamöter att årsavgiften från och med nästa år skulle utgå med 7% (ro) kr. Orsaken härtill är den, att omkostnaderna - för tidskriftens och Svensk Insektfaunas tryckning nått en sådan höjd, att det är omöjligt bibehålla den gamla, låga avgiften utan - en betydlig inskränkning av tidskriftens volym. Härom bär före- liggande »tredubbla» häfte ett tydligt vittnesbörd. Genom höj- ningen hoppas redaktionen kunna fa tillfälle utvidga nästa årgång åtminstone med 3 ark. Vi tillåta oss uttala den förhoppningen att föreningens samt- liga medlemmar gilla den vidtagna åtgärden och en varm önskan att alla vänner av entomologien måtte stödja föreningens verk- samhet genom att skaffa nya medlemmar eller genom bidrag till föreningens publikationsfond. REDAKTIONEN. FIT A BENTÄLL E zs DATURSLIEHÄANDEL | Dudley House, Southampton Street, Strand, London, England Önskar köpa Skandinaviska Rhopa- | locera och Heterocera (Sphingidae) ävensom fågelägg. På skriftlig begäran sändas kost- nadsfritt prislistor på paläarktiska och exotiska lepidoptera, fågelägg, böcker och apparater. Korrespondens på svenska, engelska, franska eller tyska Les à INNEHÂLL Sid, JANSSON, ANTON, Coleopterologiska bidrag. 1—3. ss 81 MALAISE, RENÉ, Beiträge zur Kenntnis schwedischer Blattwespen 97 Bryk, FELIX, Zur Nomenklaturfrage der schwedischen Argynnis imp- FALKENSTRÖM, G., Coleopterologiska anteckningar. 1—2 .........-.--.-..-- 133% In memoriam: H. NORDENSTROM: av ABR. ROMAN 1" 139 EFSELLMAN FavlOFTLUNDBLADY ES SER RE RE 141 W. M. ScuoyEn och H J. "SPARRE SCHNEIDER + av ALB, TULLGREN EEE Mg DER RE EEE Lätteratun oa EE PRE eo ac pa eg Sie en ES 147 Smärre meddelanden och notiser: Ett osvikligt särmärke mellan ho- norna av Prephos-arterna. — Fjärilfynd. — Fjärilnotiser fran Halland. — Panthea Coenobita Esp. — Nogle Plecopterer fra Lappland. — Nagra intressanta fjärilfynd i Härnösandstrakten. — Rättelse. — Meddelande om myskbockens, Aromia moschata, vistelseort. — Skanska skalbaggsfynd — Skalbaggsfynd. — Fjäril- fynd. — Utnämningar och förordnanden. — Donation. — DOME SP. Be a ee ee 152 Féreningsmeddelanden. Fran Entomologiska Föreningen i Stockholm 166 Föreningens sekreterare: Fil. Dokt. Apr. Roman. Riksmuseum, Stockholm 50. Föreningens kassaförvaltare: p. t. Prof. Cur. AURIVILLIUS, Vetenskapsakademien, Stockholm 50. Alla meddelanden rörande tidskriftens distribution ställas till: Z270- mologisk Tidskrifts Redaktion, Experimentalfältet. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att snarast möjligt därom underrätta redaktören. Föreningens medlemmar erhålla gratis Centralanstaltens Entomo- logiska avdelnings samt Skogsförsöksanstaltens entomologiska avdel- nings skrifter direkt från institutionerna. Postadress: Experimentalfältet. Utgivet den 12 januari 1921. Distribueras inom 14 dagar efter utgivningsdatum. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM FYRTIOANDRA ÅRGÅNGEN NOVA UPPSALA 1922 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Häftet ı tryckt den 10 april 1921 » 2 » » 8 sept. 1921 DIT ARE 220,25 jan. 1922 Redaktör och ansvarig utgivare: Prof. ALB. TULLGREN, Experimentalfältet INNEHÅLL AHLBERG, O., Zur Identitätsfrage von Trichothrips pin! HALD .__ BENGTSSON, SIMON, Bernhard Haij. In memoriam_______..__......._. BERGROTH, E., The first Heteropteron from Juan Fernandez ...... BrRYK, FELIX, Neue Rams SINC fi) omen ran ne ne — —, Bete zur Biologie und Morphologie einiger skandina- SaschenrRionalazeren ee 1 Un > — —, Zur Präsizierung des Puppenhabitus einiger Parnassiiden ._. Epwarps, F, W., A synonymic list of the mosquitoes hitherto FCO ERA Sweden eae u se FALKENSTRÖM, G., Vattenskalbaggar fran Gotska Sandön och Färön, insanalader av Dre ERIC MIOBERG 2.22. 0022. HÖRS STUND SSE Ein Skalbagefynde ee Fre en JANSSON, ANTON, So BidfagtAs= 5. 2. ae: — —, Atheta (s. str.) nidicola J. P. Jou. eine selbständige Art.. —, Bobyggnaden hos Odynerus angustatus LETT. ___--------------- EES VETA OC Se ACUIA-ALtEn sonore es ran ls ee a — —, Lamproplax (Drymus) picea FLor funnen i Hälsingland LUNDBLAD, O., Zur Kenntnis der jungen Larven einiger in Wasser jependen Rhynchoten Denn a N 12 ri ==, Do WENNS ER RR SRE — —, Notiophilus. hypocrita PUTZEYS funnen i Sverige ..........-- MALAISE, RENE, Beiträge zur Kenntnis schwedischer Blattwespen (rotor ficw nit 2-4. SRO 20) me NER Ar a Ne a are NORDSTRÖM, FRITHIOF, Något om svenska Euwpithecia-arter ------ ORSPADIUS ERNST, Kjärllarfran/Kroneberes län 217". REDAKTIONEN, Utnämningar och forordnanden -__..__.._.._.-------------- — — wheenells zoologiska, gavomedel a à ------ RINGDAHL, Oscar, Bidrag till kännedomen om de ea aa dwernase NSCRIS AURA NRA ER An RYDÉN, NILS S., Eupithecia sinuosaria Ev. funnen i Skane ...... EZ Enter Sverige thy: Terhocolleuse 2.1. --- SETTMAN, TORSTEN, Strödda notiser om getingar och humlor SPESSIVTZEFF, PAUL, Beitrag zur Kenntnis der Borkenkäferfauna SEM SS ER SEN) 2 Dee RER IE EEEBNERERERE DWAHEGHEN-RININRS Zycho, den kb ens --.-----:--- — —, En för Sverige ny Xylomyia-att .........------2------------------ Sid. » » » 107 120 II2 224 WAHLGREN, EINAR, Nomenklatorisches über Minas tilie L. und seine ab. gmeglata TV ALLER. RER ere Sid. 129 — —, Brunbandade malmätarens (Æwpithecia sinuosaria Ev.) nordiska Ufbredume -... 2.2.21: es, RSR ES » 148 Osrranp, C. H., Skalbaggfynd på orter, som avvika från dem som upptagits i THOMSON'S »Skandinaviens insekter» ... » 246 Litteratur: Bryk, FELIX, »Entomologia vindobonensise .......--.----------------..-- » 260 LUNDBLAD, O., Ref. av arbeten av JEAN ANKER, Kal HENRIKSEN, ALB. TULLGREN och EINAR WAHLGREN samt C. WESEN- BERG-EUNDA DATEI AN ele, ER ee 127,257 4 | ERST läft. 1 4 Arg. 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT on nae UTGIVEN pan 1 1022 N & ALS à AV - Pha; art „Honal Mus ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM o' q o 3 =» 9 o g à n Sp, N UPPSALA 1921 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. OBS.! Fr.o.m.detta år är abonnemangsavgiften höjd till Tio (10) kronor. Entomologisk Tidskrift som utgives av Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhållande länk mellan vårt lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra värt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Vetenskaps-Akademien, laborator I. Trägårdh, Lidingö villastad, samt undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. | Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren, Prof., Centralanstaltens Entomolog. Avdelning. Aldre årgångar av tidskriften erhållas till ett pris av 5 kr. pr. årg.; 20% rabatt vid köp av minst 10 årg. Medlemmar av föreningen kunna erhålla ytterligare reducerat pris. Lösa häften säljas ej. Av en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu för ett pris av 2 à 3 öre pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsavgiften (10 kr.) blivit erlagd, tidskriften gratis tillsänd. Om ej årsavgiften redan erlagts, uttages densamma genom postförskott à tidskriftens första häfte. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet av avgiften (100 kr.) ro äldre årgångar gratis. Annonspris 25 kr. pr hel, 12:50 kr. pr halvsida, pr rad 70 öre. För stående annonser erläggas 50 9/0 av priset för varje gång de ånyo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar! EN Beiträge zur Kenntnis schwedischer Blattwespen. Von Rene Malaise. (Forts. aus H. 2—4, 1920; S. 128.) A. Zetterstedti bildet zusammen mit A. amplus KNW., hebes KNW., pristiphorinus und dalecarlicus samt dem mir unbekannten Zeemzatus LEP., alpicola KNW. und wahrschein- lich auch dem kurzgeflügelten Zo//2 KNw. eine gut begrenzte Gruppe von einander sehr nahe stehenden Formen, die durch die Grösse, das schlecht begrenzte Stirnfeld und durch die Farbe gekennzeichnet sind. Die Larve (Fig. 28), die an Salzx pentandra LIN. lebt, hat hellgrüne Grundfarbe mit zwei breiten, graugrünen Längs- bändern jederseits der Rückenmittelinie. Die Ränder der Längsbänder mit schmaler, dunkler Begrenzung. Zwischen den Längsbändern bildet die Grundfarbe '/4 mm breite Li- nien, die deutlich von den dunkle- ren Längsbändern hervortreten. Die —— Ränder diese letzteren sind nicht eben, sondern ungleichmässig stache- lig. Oberhalb jedes Abdominalfus- ses zwei schräge Flecke von dem- es Hi 1 selben Aussehen wie die Langsban- | W der. Punktwarzen sehr klein, rein- S Sy Je 60:e ff schwarz. Stigmen farblos mit schma- Fr len, hellbraunen Rändern. Kopf grün, Scheitel dicht dunkelpunktiert. Fig. 28. 5. und 6. Seg- Die Punkte erreichen die Stirn-Schei- mente der Larve von Amau- ; © ronematus Zetterstedtin.n. (hu- telnaht nicht, sondern enden längs meralis ZETT.). I — 20377. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Haft. ı (1921). LL Ian IM Uy, 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. einer gedachten Linie parallel mit und auf 7/4 mm. Abstand | von dieser, Ozellen und Antennen rein schwarz. Länge 20— 25 mm. Verpuppung in einem braunen Kokon zwischen Moss o. d. gl. auf der Erdoberfläche. Es kommt nur eine Generation vor, die sehr früh im Frühling fliegt ehe die Knospen der Futterpflanze ausgespros- sen sind. Amauronematus pristiphorinus n. sp. Körper ganz schwarz, nur der After und die Tegulæ bleich. Beine schwarz; die Kniee, Tibien und Tarsen weisslich. Die Spit- zen der vorderen Schenkel auch hell gefärbt. Flügel klar, Geäder braun, Costa und Stigma hellgelb, das letzte mit braunem Hinterrande. 29.30 — ee Fig 20-30. 29. Amauronematus pristiphorinus -n. sp. a) Sägescheide, b) Clypeus. 30. Pteronidea pseudonotabilis ENSL. a) Sägesch. von der Seite und b) von oben, c) Rand der Clypeus. Kopf und Thorax grob und dicht punktiert, matt. Unter- lippe lang, Fühler kürzer als der Hinterleib, drittes und vier- tes Glied von gleicher Länge; drittes Glied nach unten ge- bogen. Kopf hinter den Augen verschmälert. Scheitel drei- mal so breit als lang, Stirnfeld nicht begrenzt, die untere Stirnwulst von einer Furche, die bis zum unteren Ozellus geht, schmal unterbrochen. Klauen zweispaltig. Sägescheide kurz, gegen die Spitze etwas erweitert, am Ende viermal so dick als die Cerci, dort ausgerandet und mit einem kleinen Mittel- zahn versehen. (Fig. 29.) Länge 7 mm. Ein © von mir bei Torne Träsk, Lappland, gefangen. Amauronematus dalecarlicus n.sp. Färbung schwarz; schmutzig bleichgelb sind: Oberlippe und Vorderrand des Clypeus, Tegule und die breiten Pronotumecken, neuntes Rückensegment und die ganze Umgebung der Sägescheide samt den breiten Hinterrändern der umgeschlagenen Rücken- 5 à MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 3 segmenten des Hinterleibs. Ein Fleck an der oberen Augen- ecke braun. Beine schmutzig bleichgelb, die breite Basis der Hüften und die Vorderseite der Schenkel gegen die Basis schwarz. Flügel klar, Costa und Stigma braun der Rand des Letzten dunkler. Fühler wenig kürzer als der Hinterleib, drittes Glied kaum kürzer als das vierte. Kopf hinter den Augen verengt, runzlich punktiert, fast matt. Stirnfeld schwach begrenzt. Supraantennalgrube gross und flach, die untere Stirnwulst breit eingekerbt aber nicht unterbrochen. Innerhalb des Stirnfeldes unterhalb des un- teren Ocellus eine kleine, glänzende Grube, die wohl so gross wie das Nebenauge ist. Scheitel gut dreimal so breit wie lang; Thoraxrücken dicht punktiert matt, Mesopleuren gerun- zelt, aber deutlich glänzend. Sägescheide wie bei A. pristi- phorinus, doch ist die Basis eben so dick als die Spitze. Länge 8 mm. Ein 2 dem °*/; von Herrn E. KLEFBECK bei Säter in Dalekarlien erbeutet. Die A. dalecarlicus steht dem A. préstiphorinus sehr nahe. ‘Ist jedoch durch die Stirnbildung, die Mesopleuren, die Farbe des Stigmas, der Oberlippe und des Hinterleibes von dieser gut zu erkennen und nimmt eine Zwischenstellung zwischen A. pristiphorinus und A. Zetterstedti ein. + Pteronidea pseudonotabilis ENSL. Färbung schwarz; am Kopfe sind beim © rötlichgelb, beim d weisslich: Ober- lippe, Mandibelbasis, Clypeus ganz oder am Vorderrand; beim 2 können ausserdem die äusseren Orbiten etwas braun- lich gefleckt sein. Beim © rotgelb, beim d hellgelb sind am Thorax die Ecken des Pronotums und die Tegulæ. Der Hinterleib ist beim ® rotgelb. Die zwei ersten Rückenseg- mente haben in der Mitte zusammen einen grossen schwar- zen Fleck. Die folgenden Segmente in der Mitte am Rande mit einem kurzen, und an der Basis mit einem etwas längeren Querstrich versehen, die in der Mitte durch einen Längsstrich vereint sind, so dass jedes Segment in der Mitte eine » 7%- ähnliche Figur trägt. Beim © sind ausserdem Sagescheide und Cerci ganz schwarz. Bei beiden Geschlechtern ist wenigstens zwischen den vorderen Rückensegmenten in der Mitte eine kleine häutige Blôsse. Das d hat den Hinterleibs- 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. rücken ganz schwarz und den Bauch bräunlich. Beine rot- gelb; Basis der Hüften und Spitze der Hintertibien nebst ihren Tarsen schwarz, die Spitze der Hüften und die Trochanteren bleichgelb. Flügel klar, Geäder, Costa und Stigma schwarz, der Rand des Stigmas gegen die Basis dunkelbraun. Kopf hinter den Augen deutlich verschmälert. Scheitel gut dreimal breiter als lang, mit deutlicher Mittelfurche. Stirnfeld durch scharfe Kiele begrenzt, die untere Stirnwulst nicht unterbrochen. Innerhalb des Stirnfeldes, unterhalb des unteren Ocellus eine kleine glänzende Grube. Clypeus über seine ganze Breite flach ausgerandet. (Fig. 30 c.) Fühler ganz schwarz, kaum so lang wie der Hinterleib, beim d etwas komprimiert, drittes und viertes Glied gleichlang. Mesopleu- Fig. 31. Pleronidea pseudonotabilis ENsL. a) 5. und 6. Segment der Larve; b) Afterplatte der Larve. ren nicht oder kaum, Mesonotum schwach punktiert, beide stark glänzend. Schildchen wenigstens seitlich gerunzelt, je- doch glänzend. Sägescheide dreimal so dick wie die Cerci, anfangs gleichbreit, dann etwas verschmälert und am Ende breit zugerundet oder fast abgestutzt. (Fig. 30 a, b.) Länge des d 5,5, des 2 6—8 mm. Diese Art ist mit P. pseudonotabilis ENSL. identisch, kann jedoch möglicherweise als eine Var. davon aufgefasst werden. Duch die verschmälerte Sägescheide, die glänzenden Mesopleuren und durch die Farbe sie sich unterscheidet von der durch die Originalbeschreibung bekannten Hauptform. Von Torne Träsk, Lappland; Umgebung der Festung Boden, N.B., und Ragunda, Jtl. habe ich 1 d und 8 22 gezüchtet. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 5 Die Larven leben gesellig auf glattblätterigen Weiden (Salix phylicifolia u. a.) und nehmen bei Störung eine Schreck- stellung an. Die Grundfarbe des Körpers ist hell grünblau oder lasurblau, jedes Segment, ausser den zwei letzten, trägt an der Seite einen grossen gelben Fleck und mehrere schwarze. (Fig. 31.) Der Kopf ist lederbraun ohne Zeichnungen. After- platte mit zwei langen Hörnern (Cerci), die schwarze Spitze tragen. Länge der Larve 22—28 mm. + Pteronidea similis FORSIUS. Das Vorkommen der Art, die H. ROSEN in Änge, Medelpad, erbeutet hat, war in Schweden zu erwarten. Man kennt sie nämlich aus Finland und Dänemark. = Pteronidea fastosus KNW. In der Sammlung des Reichs- museums stehen zwei Ex. Das eine ist von E. WAHLGREN bei Torne Träsk in nördlichen und das andere von BOHEMAN im mittleren Lappland erbeutet. Die Art steht Pt. curtispina TH. sehr nahe, wird aber durch den Clypeus und die Form die Sägescheide, von oben gesehen, deutlich geschieden. (Fig. 32 und 33.) Das WAHL- GRENsche Ex. ist von KONOW bestimmt. (Type oder Co- type?) + Pteronidea polyspila FÖRST. Ein $ von mir bei Re- sarö, Upl., und eins von A. ROMAN bei Uppsala erbeutet. Pterontdea brevivalvis TH. Diese THOMSONsche Art, die sowohl KONOW als ENSLIN zu deuten versucht haben, ist eine nur in Schweden gefundene, wahrscheinlich nördliche (sibirische?) Spezies. die der gemeinen Pieronidea Bergmann: DAHLB. sehr nahe steht. Die Antennen von Pf. drevivalvis sind länger als der Hinterleib, aber nicht wie bei Pz. Bergmann: so lang wie der Rumpf; vom Vorderrande des Pronotums gerechnet, errei- chen sie das fünfte, bei dem letzten das achte Hinterleibs- segment. Die untere Stirnwulst ist breit und völlig unterbrochen, breiter als bei Pr. Bergmanni. Sägescheide schmal, kürzer als die Cerci, dem Ende zu nicht oder kaum verschmälert, am Ende gerade abgestutzt, von der Seite gesehen nicht spitzig vorgezogen. (Vergl. Fig. 34 und 35.) Ich kenne sie aus Sm., Jtl., B.S. und mittl. Lappland. 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. * Pteronidea dispar BRISCHKE. 2 22 vom Verfasser bei Abisko und Vassijaure, N. Lapp., gefangen. Pteronidea sticht ENSL. bildet bei Torne Träsk in Lapp- land eine Var. mit dunklem Scheitel- und Ozellarfleck. Pteronidea seriepunctata n. sp. Färbung hellgelb. Schwarz sind: die zwei ersten Fühlerglieder auf der Ober- 24 Fig. 37. Fig. 32—39. 32) Pteronidea fastosus Knw. 33) » curlispina Tu. 34) » brevivalvis Tu. 35) » Bergmanni Dann. 36) » sertepunclata n. Sp. 37) Pachynematus excisus Tu. 38) » insularis n. sp- 39) » parvilabris Tu. seite, ein Strich zwischen dem Schildchenanhang und Hinter- schildchen, letzteres mit schwarzer Spitze. Die sechs ersten Hinterleibssegmente in der Mitte mit schwarzem Flecke und ausserhalb des Fleckes jederseits mit einem schwarzem Punkte. Die umgeschlagenen Platten der Rückensegmente sind braun gefleckt, ebenso das letzte Bauchsegment. Die äusserste Spitze der Sägescheide ist schwarz. Scheitel wie der ganze Kopf, Mesopleuren und Beine ganz gelb. | MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 7 Oberlippe lang wie bei Amouronematus, Clypeus tief rundlich ausgerandet, Stirnfeld scharf begrenzt, untere Stirn- wulst gross, von den Supraantennalgrube völlig, unterbrochen. Scheitel vollauf doppelt breiter als lang. Kopf hinter den Augen gleichbreit, wie der Thorax glatt und stark glänzend. Fühler länger als der Hinterleib, drittes Glied deutlich kürzer als das vierte. Flügel klar, Geäder, Costa und Stigma hell- gelb. Sägescheide doppelt so dick wie die Cervi, gegen das ‚Ende rasch verschmälert und schmal zugerundet. (Fig. 36.) Länge 5+/2—6 mm. Pt. sertepunctata steht dem Pf. flavescens STEPH. nahe. 6 22 von mir bei Torne Träsk, Lappland erbeutet. + Pteronidea pallens KNW. Ein 2 vom Verfasser bei Torne Träsk, Lappland, erbeutet. Sie ist eine sibirische Art. * Pferonidea ferruginea FÖRST. Ein 2 von A. ROMAN im Sarekgebirge, Lappland, gefangen. Ausserdem habe ich die Art in vielen Exemplaren aus Larven, die von Torne Träsk stammten, erzogen. Die Larven waren dort nicht selten. Pachynematus excisus TH. In einem Nachtrage, Seite 494 (13}, beschreibt E. ENSLIN eine Blattwespe aus Crefeld, Deutschland, die er für Pach. excisus TH. hält. Da ich THOMSSON’s Type untersucht habe, will ich auf einigen Ver-. schiedenheiten zwischen ihr und der Beschreibung hin- weisen. Ausserdem gebe ich einige Abbildungen des Clypeus und der Sägescheide. (Fig. 37.) Der Hauptunterschied ist, dass die Beschreibung angibt dass der Kopf hinter den Augen nicht verengt ist, was doch beim Typus deutlich der Fall ist, weiter ist die Supraanten- nalgrube gross und flach, nicht »kaum angedeutet«. Die Schenkel sind auch etwas heller. Das Tier stammt aus dem mittleren Schweden, Dal. und Hls. Pachynematus nigriceps HTG. In O.G. und Dal. kommt eine Var. vor, bei welcher der Kopf anstatt schwarz rotgelb ist, und nur ein Stirnscheitelfleck sowie der Hinterkopf schwarz bleiben. Pachynematus insularis n. sp. Färbung ganz schwarz. Oberlippe braun, die breiten Ecken des Pronotums und die 5 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Tegulæ sind bleichgelb. Am Hinterleib sind die Umgebung der Sägescheide und die Grenze zwischen Bauch und Rücken braun. Die umgeschlagenen Rückenplatten können mit Aus- nahme des Hinterrandes ganz braun sein. Beine weisslich, die Hüften und Schenkel schwarz, die Spitze der Hintertibien und ihre Tarsen sind auch schwarz, die Vorderschenkel zur Spitze braun. Kopf und Thoraxrücken deutlich punktiert, jedoch etwas glänzend. Kopf hinter den Augen verengt; Clypeus flach aber deutlich ausgerandet. Fühler kaum so lang wie der Hinterleib, drittes Glied länger als das vierte. Stirnfeld schwach begrenzt, Supraantennalgrube gross, die untere Stirn- wulst nicht unterbrochen. Scheitel 22!/2 mal so breit als lang. Mesopleuren sehr fein punktiert, stark glänzend. Flügel klar, Geäder braun, Costa und Stigma dunkelbraun, Basis der Costa bleich. Klauen mit Subapikalzahn. Sägescheide sehr kurz, viermal so breit als die Cerci, gegen die Spitze zugerundet. (Fig. 38.) Länge 5 '/2—6 mm. Es ist mir gelungen 4 22 auf der Insel Resarö bei Stockholm zu fangen. Pachynematus parvilabris TH. Eine Neubeschreibung dieser wenig bekannten Art dürfte wohl nicht unerwünscht sein. Schwarz: Unterlippe und Tegulæ hellgelb, äusseren Or- biten und Hinterleib ein wenig gebräunt. Beine hellrotgelb, Hüften und Basis der Schenkel schwarz. Clypeus flach ausgerandet; Supraantennalgrube gross; Stirnfeld deutlich, wenn auch nicht sehr scharf begrenzt; die untere Stirnwulst nicht unterbrochen, aber ein wenig einge- kerbt. Scheitel 3 mal so breit als lang. Kopf hinter den Augen verschmälert. Fühler so lang wie der Hinterleib, das dritte, vierte und fünfte Glied gleichlang. Mesonotun kaum punktiert, glänzend. Mesopleuren bei zwei Ex., dabei dem Typus, deutlich punktiert, jedoch glänzend, bei einem Ex. ganz glatt. Flügel klar, Geäder, Costa und Stigma hellgelb. Sägescheide fast dreimal so dick als die Cerci, gegen die Spitze rasch verschmälert und zugespitzt. (Fig. 39.) Länge 4—4 ‘Je mm. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 9 Bei Kälahög, Jtl., und Vassijaure, nordlichsten Lappland, gefunden. Pachynematus punctifrons n. sp. Färbung schwarz, Oberlippe des £, Mandibelbasis, Cerci, Genitalplatte des d, Kniee, Tibien und Tarsen rötlichgelb. Die letzten hinten der Spitze zu braun. Kopf fein punktiert, glänzend, hinter den Augen deutlich verengt. Stirnfeld deutlich begrenzt, Supraantennalgrube lang und die untere Stirnwulst tief einschneidend aber nicht durch- brechend. Unter dem unteren Nebenauge eine tiefe rund- liche Grube. Scheitel vollauf dreimal so breit als lang. Cly- peus über seine ganze Breite flach ausgerandet. Fühler länger als der Hinterleib, drittes, viertes und fünftes Glied gleich- lang. Bei dem d das dritte Glied etwas kürzer als das vierte. Thorax kaum wahrnehmbar punktiert, stark glänzend, wie der Kopf fein, grau behaart. Flügel klar, Geäder braun, Costa und Stigma gelb. Sägescheide schmal, kaum breiter als die Cerci, gegen das Ende schwach verschmälert und dort abgerundet. Länge 2 41/2—5, d 3'/a-4 mm. 2 22 und 3 dd von mir bei Torne Trask, Lappland, gefangen. Steht zusammen mit Pack. parvilabris TH. dem Pach. ravidus KNW. und Pach. gehrsi KNW. nahe. * Pachynematus Lichtwardti KNW. Ein ® von ©. RING- DAHL bei Undersåker, Jtl., gefunden. Sie unterscheidet sich von den deutschen Ex., die vom Harz und Altvater stammen, dadurch, dass das Stirnfeld ziem- lich scharf begrenzt und die untere Stirnwulst schmal einge- drückt aber nicht unterbrochen ist. = Pachynematus umbripennis EVERS. Ich kenne die Art in vielen Ex. von Sk. (Hälsingborg, Skanör, Raa), wo sie O. RINGDAHL erbeutet hat. Selbst habe ich sie bei Resarö, Upl., Nacka, Sdm. und Torne Träsk, Lappland, gefangen. Die _Larve soll nach BRISCHKE (4) auf Populus tremula leben und der Pteronidea nigricornis so ähnlich sein, dass er sie von dieser nicht unterscheiden konnte. Nun bemerkte ich dass diese Wespe auf einer sump- figen Strandwiese gar nicht selten war und doch waren keine Espen in der ganzen Gegend zu sehen. Am liebsten Io ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. flogen sie nahe dem Wasserrande, wo nichts anderes als Carex vorkam. Um zu untersuchen ob dies nicht die Futter- pflanze war, liess ich einige lebende ?% in einen Behälter ein, wo ich einen Carex-hügel gepflanzt hatte. Die Eier wurden vereinzelt am Blattrande, innerhalb des Blattes ge- legt. Nach einiger Zeit fand ich im Behälter mehrere Blatt- wespenraupen, die sich Carex gut schmecken liessen. Diese Raupen wollten nicht Populus nehmen, unmöglich ist es jedoch nicht, dass Populus auch noch die Futterfplanze sein kann, obgleich es viel näher liegt anzunehmen, dass BRISCHKE die zwei Raupen, die einander sehr ähnlich aussehen, ver- wechselt hat. Die Raupen ist in der Färbung grün, manchmal rot. Auf dem Rücken eine doppelte, weissliche Linie, die das stark pulsierende Rückengefäss umfasst. Die Seitenlinie zweifarbig; im oberen Teil dunkel graugrün, im unteren Teil, wo die Stigmen liegen, weisslichgrün. Jedes Segment mit zwei Querreihen kurzer und undeutlicher, schwarzer Borsten. Die Querwülste oberhalb der Abdominalbeine sind auch mit schwarzen Borsten versehen. Das Analsegment ohne Körn- chen, aber mit schwarzen Borsten gekantet. Stigma braun. Kopf grün, in oberen Teil schmutzig braun. Zwischen den Augen ein schwärzlicher Strich. Augen schwarz, Antennen grün. Auf dem Hinterkopfe setzt der dunkle Teil der Seiten- linie mit einem kurzem Striche fort. Länge 10—15 mm. Während der Ruhe halten die Raupen ihre Abdominal- füsse eingezogen. Verpuppung in einem dunkelbraunen Kokon auf der Erdoberfläche. Es kommen jährlich zwei Generationen vor. = Lygeoncmatus compressus ATG. Ist für Schweden nicht verzeichnet, weil er mit Lyg. saxeseni HTG. verwechselt wurde. Ich kenne ihn aus O.G., Sdm., Upl., Dal., B.S. und By- dalen, Jtl., (BRYANT-MEISNER). + Lygeonematus leucopodius HTG. Ein d von mir bei Resarö, Upl., und ein 2 von Herr E. KLEFBECK bei Uppsala erbeutet, Lygeonematus mollis HTG. Ex., die von Gebirgsgegenden stammen, weisen oft eine abnorme Ausrandung des Clypeus MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. II auf, so dass man sie leicht fär einen Pachynematus hält. Solche Ex. dürften dem Pach. penegalensis ENSL. aus Süd- tirol sehr ähnlich sein, der einzige Unterschied wäre, dass bei Pach. penegalensis ENSL. die untere Stirnwulst nicht unter- brochen oder eingekerbt ist, während sie bei Lygm. mollis HTG. ein wenig eingekerbt ist. Bei Lygm. mollis HTG. ist aber das Stirnfeld sehr scharf begrenzt, und man kann oft in Zweifel sein, ob es überhaupt eingekerbt ist. Die Artberech- tigung von Pach. penegalentus ENSL. ist, solange man nicht bessere Merkmale erhält, ein wenig fraglich. | Pristiphora frigidus BOHEMAN. Bei Untersuchung der BOHEMANschen Typen von Spitzbergen erkannte ich in dem schlecht beschriebenen Nematus frigidus Prist. adelungi KNW., die von KONOW viel später beschrieben ist. Nach den internationalen Nomenklaturregeln muss der BOHEMANNsche Name Anwendung finden. Pristiphora hyperborea n. sp. Färbung ganz schwarz, nur die Spitze der vorderen Schenkel, aller Tibien und die Basis der Tarsen weisslichgelb, die Spitze der Hintertibien jedoch nebst ihren Tarsen schwarz. Die Trochanteren sind ganz schwarz. Fussklauen mit deutlichem Subapikalzahn. Flügel klar, Geäder braun, Costa und Stigma hellbraun, die Basis der Stigmen oft, aber nicht immer mit braunem Flecke. Der erste Kubitalnerv meist fehlend. Kopf und Thoraxrücken fein und ziemlich dicht punktiert, wenig glänzend. Die Mesopleuren und das Mesosternum dicht punktiert, matt. Kopf hinter den Augen verschmälert. Stirnfeld nicht begrenzt, Supraantennal- grube sehr flach. Scheitel nicht länger als der Durchmesser eines Ocellus. Fühler länger als der Hinterleib, bei d ein wenig komprimert, drittes Glied ein wenig länger als das vierte, fast gleichlang. Oberlippe ein wenig länger als der Clypeus. Sägescheide vollauf so breit als das Ende der Hintertibie, am Ende ausgerandet. Länge 4—5 mm. 6 dd und 7 22 von mir bei Torne Träsk gefangen. Steht der Pr. Staudingeri RUTHE ziemlich nahe, der Unterschied tritt aber unter anderem durch die stark punktier- ten Mesopleuren sogleich hervor. Pristiphora pusilla n. sp. In der Färbung der Präst. 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. hyperborea ähnlich. Fühler des d stark komprimiert, dunkel- braun, beim @ fast ganz schwarz. Beine schwarz, die Spitze der vorderen Schenkel, aller Tibien und die Basis der Tarsen schmutzig weissgelb. Die Spitze der Hintertibie mit schwar- zem Flecke, der aber nicht scharf begrenzt ist. Die Tarsen, besonders die hintersten, sind braun liniert. Trochanteren ganz schwarz. Kopf fein und zerstreut punktiert, glänzend; Thorax- rücken und besonders die Mesopleuren dichter punktiert mit geringem Glanze. Stirnfeld nicht begrenzt, Supraantennal- grube sehr flach, kaum wahrnehmbar. Kopf hinter den Augen verschmälert. Scheitel sehr kurz, nicht länger als der Durch- messer eines Ocellus. Fühler lang, kürzer als der Rumpf, drittes Glied beim @ ein wenig länger, beim d etwas kürzer als das vierte. Flügel klar, Geäder, Costa und Stigma hell- braun, die Scheibe der letzten ein wenig dunkler. Fussklauen mit deutlichem Subapikalzahn. Sägescheide breit, am Ende ein Drittel breiter als das Ende der Hintertibie. Länge 3—4 mm. Ein 2 und 3 dd von mir bei Torne Träsk, Lappland, gefunden. * Pristiphora geniculata HYG. Eine Sammlung Larven wurde an TULLGREN, Experimentalfaltet, vom Agronomen ALB. ERIKSSON in Lulea zugesandt. Aus den Larven wurden von TULLGREN Imagines gezogen. = Pristiphora amentorum FÖRST. Eine von mir bei Stock- holm (Fridhem) gefangenes Q gehört mit grösser Wahr- scheinlichkeit hierher. Pontopristia n. gen. svavzs RUTHE var. fusca n. var. Kopf und Körper ganz schwarz, höchstens Oberlippe, Man- dibelbasis und Basis der Sägescheide dunkelbraun. Genital- platte des d an der Spitze braun. Antennen und Beine schwarz, die Kniee, Tibien und Tarsen hellbraun, die letzten hinten braun liniiert. Klauen gespaltet. Flügel klar, Geäder dunkelbraun, Costa und Stigma gelb bis hellbraun, der Rand gewöhnlich ein wenig dunkler. Fühler fast fadenförmig, gegen das Ende kaum verdünnt, Pontaniaähnlich, ebenso iang als der Hinterleib, d länger, komprimiiert, drittes Fühlerglied kürzer als das vierte. Unter- lippe gross, lang hervorragend, wie bei Asmauronematus MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 13 länger als der Clypeus, dieser flach aber deutlich ausgeran- det. (Fig. 41.) Kopf hinter den Augen verschmälert, sehr dicht und fein, kaum wahrnehmbar runzlich punktiert, wenig glänzend, Scheitel vollauf zweimal breiter als lang. Stirnfeld nicht oder kaum begrenzt. Unter dem unteren Nebenauge eine Grube, die mit der Supraantennalgrube nicht in Ver- bindung steht, die untere Stirnwulst also nicht unterbrochen. NN Ag. 457 Fig. 40—47. 40) Sägescheide von drei einander verwandten Lygeonematus- Arten: a) L. coatulus Rurue, b) L. pallipes Farr., c) L. boreus KNw. 41) Pontopristia (n.g) suavis Rurue var. fusca n. var. Clypeus und Oberlippe. 42) Pontopristia swavis v. fusca. Sägescheide. 43) Pontopristia suavis v. fusca. Säge. 44) Pontopristia lapponica n. sp. Sägescheide von oben. 45) Pontopristia latiserra n. sp. Säge. 46) Pontopristia Romani n. sp. Sägescheide von oben. 47) Pontopristia brevilabris n. SP. Mesonotum kaum und Mesopleuren nicht punktiert, beide glänzend. Sägescheide dick, am Ende verbreitet und drei- spitzig, der mittlere Zahn kürzer oder wenigstens nicht länger als die zwei äusseren. Die Scheide so.lang wir am Ende breit. (Fig. 42.) Säge mit Zähnen nur in der Spitze. (Fig. 43.) Länge 4—4 '/a mm. Sägescheide gewöhnlich in die Höhe gerichtet wie bei allen Arten. 2 dd und 7 22 von A. ROMAN bei Vassi- jaure, Lappl., gefangen. 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Pontopristia lapponica n. sp. Wie bei der vorigen nur die untere Stirnwulst von einer schmalen Furche, die sich von der Supraantennalgrube bis zum unteren Nebenauge ~ zieht, durchbrochen. Sägescheide 1 !/g mal so lang wie am Ende breit. (Fig. 44.) Sage wie bei der vorigen Art. Drei Ex. haben die Furche ausserordentlich schmal und bilden somit einen Übergang zu der vorigen Art. Länge 4—5 mm. 2 dd und 5 + 3 2% liegen mir vor. Pontopristia latiserra n. sp. Die Supraantennalgrube und die Grube unter dem Nebenauge sehr gross, zusammen- stossend, so dass die untere Stirnwulst breit durchbrochen wird. Oberlippe und Basis der Sägescheide ganz schwarz. Sägescheide kurz und breit, kaum länger als am Ende breit. Säge sehr breit, bis zur Basis mit grossen Zähnen versehen. (Fig. 45). Länge 4 '/—5 mm, 5 2@ liegen mir vor. Pontopristia Romani n. sp. Kleine Art. 3 !/2—4 mm. Färbung wie bei der vorigen Art, Stigma jedoch braun. Stirn- bildung wie bei Pontopr. lapponica. Sagescheide kurz und dick, nicht länger als am Ende breit; der Mittelzahn beinahe zweimal so lang als die Seitenzähne. (Fig. 46.) 2 22; Ich benenne diese Art Herrn D:r A. ROMAN zu Ehren, der alle hier behandelten Pontopristia-Arten bei Vassijaure, Lappland, im Jahre 1908 gefangen hat Romani. Pontopristia brevilabris n. sp. Färbung etwas heller; so sind die Oberlippe und die Basis der Sägescheide hell- braun bis schmutzig weiss; Beine hellbraun, die Schenkel oben, unten und an der Basis schwarz; Hintertarsen hinten schwach braun liniiert. Ein Ex. hat jedoch die Schenkel ganz schwarz und die Tibien und Tarsen hinten schwarz liniiert. Mesopleuren im oberen Teil schwach runzlig punktiert, glänzend. Oberlippe kurz, nicht länger als der Clypeus. (Fig. 47.) Stirnbildung wie Pontopr. latiserra, doch ist die untere Stirnwulst nicht immer ganz durchbrochen. Fühler kürzer als der Hinterleib, drittes und viertes Glied gleich- lang. Säge und Sägescheide wie P. /atzserra. Länge 4—5 mm. Pontopristia suavis RUTHE wurde bisher unter Amaurone- matus eingeordnet. Hierher gehört sie aber wegen der faden- förmigen Antennen nicht, welche Verwandtschaft mit Pontania par” pire LE une MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 15 zeigen. Eine ähnliche Form der Sägescheide kommt weder bei Amauronematus noch bei Pontania vor, sondern nähert ‚sie zu Pristiphora. Bei Pristiphora ist der Clypeus aber ab- gestutzt. Es bleibt daher nicht anderes übrig als ein neues Genus zu etablieren mit ZPontopristia suavis RUTHE als Typus, besonders da die Arten untereinander sehr nahe ver- wandt sind. + Aprosthema austriaca KNW. Ein © den !°/; 19 von mir bei Resarö, Upl., gefangen. Pamphilius Thomsoni Nov. nom. (ardustorum THOMS. nec. FABR.). Kopf und Thorax schwarz mit bleichgelben Zeichnungen. Hinterleib schwarz mit rotgelber Binde. Am Kopf (Fig. 48) sind gelb: das Untergesicht fast bis zum Fühlerbasis; am oberen, inneren Augenrand jederseits ein länglicher dreiecki- ger Fleck, der zusammen mit einem eckigen, erhabenen, die untere Ozelle umgebenden Fleck, eine zweimal unterbrochene Querbinde der Stirn bildet. Von der oberen Augenecke je- derseits geht ferner ein Bogenstreifen bis zum Oberkopfe und ragt auf den Hinterkopf sehr schmal hervor. Der Schei- tel bleibt doch ganz schwarz | mit Andeutung eines hellen Punktes am oberen Ende. Kopf mit Ausnahme des Scheitels, hinten scharf gerandet. Oberkopf glatt und glänzend nur mit ver- einzelten, feinen Punkten. Wangen oberhalb der Füh- ler mit deutlicher Kante und etwas gerunzelt, jedoch glänzend. Von dem unte- ren Nebenauge zieht nach unten eine flache Furche, die zwischen den Fühlern in einen scharfen Kiel übergeht. Scheitel kaum länger als breit, fast quadratisch. Fühler 20-gliedrig, braun, die zwei ersten Glieder schwarz, drittes fast doppelt so lang wie das vierte. Flügel schwarz, gleich- mässig angeräuchert. Geäder braun, der Basis zu bleich; Fig. 48. Gesicht von Pamphilius Thom- soni n. n. (arbustorum Tu. nec. FABR.). 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Stigma zweifarbig, braun mit gelber Basis; Costa gelb. Beine bleichgelb, Häften und Trochanteren schwarz, Tarsen, besonders die Hintersten, rotgelb. Länge 10 mm. Durch das lange dritte Fühlerglied von der Gruppe des P. nemorum GMEL. (arbustorum FABR.) verschieden, und steht unter den europäischen Pamphiliden dem französichen P. Kervillei KNW. am nächsten. * Pamphilius histrio LATR. Als P. latifrons FALL. steckte fälschlich in der Sammlung Reichsmuseums ein 2 die- ser Art, ohne Lokalbezeichnung und von RUDOLPHI erbeutet. RUDOLPHI wohnte in Hls., reiste jedoch viel im nördlichen Schweden umher. Pamphilius pallipes ZETT. Das ist die einzige Pam- philius-Art, die ich im nördlichen Lappland gesehen habe, dagegen ist sie dort ziemlich häufig. Um die Biologie ken- nen zu lernen schleppte ich einige 292 in ein Tüllsäckchen ein, worin ich einen Birkenast hineingesteckt hatte. Auf die Birkenblätter legten die QQ mehrere Eier. Das Ei ist langgestreckt, drei mm lang und ein mm breit. In der Mitte des Eies eine Einschnürung. Das $ legt es immer vereinzelt und frei auf der Blattoberfläche nahe der Mittelrippe, also nicht | in eine Tasche wie andere Blattwespen. Die Larve erzeugt ein tiitenformiges Rohr, dessen ra Q grösste Öffnung gegen die Spitze ist. Die Farbe der Larve ist hell gelb oder schweinfurtergrün. Jüngere æ ® Exemplar haben den Kopf Fig. 49. Rückenplatten des ersten Tho- oben glänzend schwarz und rakalsegmentes der Larve von Pamphi- habentusserdemunterider lius pallipes ZETT. Fontanelle einen schwar- zen Fleck. Der untere Teil des Kopfes ist hell gelbbraun. Die Antennen weisslichgelb mit schwarzer Spitze. Das erste Thorakalsegment hat auf dem Rücken fünf glänzende horn- artige, schwarzbraune Flecke, wovon der mittlere und grösste halbmondförmig ist. (Fig. 49.) Über die Thorakalfüsse geht MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 17 ein unterbrochenes, glänzendes, schwarzes Band oder ein Strich. Das Aftersegmeet ist durch längliche erhabene Wülste in drei dreieckige schwarze Feldchen geteilt. Am Ende des Segmentes eine kleine, aufgerichtete Dornspitze. Rücken- gefäss schmal und dunkelgrün. Bei älteren Individuen verschwinden die schwarzen Zeich- nungen fast ganz und es bleibt nur ein schwacher Rest des Striches oberhalb der Thorakalfüsse übrig. Kopf gelblich, nur die Mundteile braun gerandet. Die Farbe des Körpers und Rückengefässes bleibt unverändert. Bisweilen bleibt auch bei älteren Larven die Rückenzeichnung der jüngeren, doch ist sie viel schwächer, und wie die Oberseite des Kopfes gelbbraun oder braun gefärbt. Lange 20 - 25 mm. Cephus infuscatus AUCT.? (C. G. THoMS., E. ANDR., ENSL.) Wer der Autor des Namen z#fuscatus ist, ist mir un- bekannt. C. G. THOMSON spricht darüber wie von einem Na- men einer schon lange bekannten Art und sagt in einer Anmerkung, schwedsich, auf Seite 323 (54): »C. infuscatus gleicht am meisten dieser Art (C: pzlosulus THOMS.), hat aber verdunkelte Flügel; ..... Beide (C. zufuscatus und C. ana- lis = hemorrhoidalis F.) sind im nördlichen Deutschland ge- funden.» Aus diesem geht deutlich hervor, dass THOMSON nur die neue Art fz/osulus mit der schon bekannten, aber nicht schwedichen zz/uscatus vergleichen wollte. Diese letztere Art muss folglich vor dem Jahre 1871 beschrieben sein. Die Art ist in Schweden nicht gefunden, da sie aber in Finland erbeutet wurde (17), dürfte sie auch im östlichem Uppl. vorkommen. + Niphydria picta KNW. Aus der Privatsammlung des Herrn Dr. A. ROMAN habe ich ein ® dieser Art erhalten. Das Tier wurde von Herrn E. WIREN bei Uppsala gefangen. 2 — 2087. Entoml. Tidskr. Årg 41. Haft. I (1921). 00 9. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Litteraturverzeichnis. ÄNDRE, Ep., Species des Hymenopteres d’Europe et d’Alge- rie, Tome I. Beaune 1879 —82. Barr, W., Über Laubholz-Blattwespen (Naturw. Zeit. f. Land- und Forstwirtschaft, 13. Jahrg., 1915, p. 226). BOHEMAN, C. H., Spetsbergens insektfauna (Öv. av Vet. Akad. Förh. p. 338. A. frigidus). Stockholm 1863. BRISCHKE und ZADDACH, Beobachtungen über die Arten der Blatt- und Holzwespen (Schr. Phys. Oecon. Ges. in Kö- nigsberg” 1862,63, GO. 75, 902, 008) CaMERON, P., A Monograph of the British phytophagous Hymen. Vol. I—IV (Ray Society). London 1882—92. CARPENTIER, L., Sur les larves de quelques Nematidesf (Zeits. f. Hymen. u. Dipterologie Heft. 4.) ‘Teschendor. 1901. ——, Sur quelques larves de Chalastogastra. (ibidem. Heft. 2.) Teschendorf 1917. DAHLBOM, A. G., Conspectus Tenthredinidum, Siricidum et Oryssinorum Scandinaviæ. Lund 1835. DALLA Torre, C. G. DE, Catalogus Hymenopterorum. Vol. I, Leipzig 1894. EnsL.in, E., System. Bearb. d. Europ. Arten des Genus Dolerus (Deut. Ent. Zeit... Berlin 1909. ——, System. bearb. d. palearkt. Arten d. Gattung Ahogo- gaster (ibidem). Berlin 1910. —— , System. Bearb. d. Palearkt. Art. d. Gatt. Macrophya (ibidem). Berlin 1910. ——, Die Tenthredinoidea Mitteleuropas (ibidem, Beiheft). Bern, 1992 77. ——, Das Genus Allantus (Rev. Ent.) Petersb. 1910. EversMANN, E. S., Fauna Hymenopterologica Volgo-Ura- lensis. (Bull. Soc. Nat.) Moskau 1847. Forsius, R., Bidrag till kannedomen om Finlands Chalasto- gastra (Medd. av Soc. pro Fauna et Flora Fennica). Helsingfors 1907. ——, Något om Cephus infuscatus ANDRE (ibidem) 1909. ——, Zur Kenntnis einiger Blattwespen und Blattwespen- larven (ibidem) ıg11. ——, Über einige Diprion (Lophyrus LATR.) Arten. (ibidem) 1918. ——, Verzechn. d. bisher aus dem Lojo-Gebiete bekannt geword. Tenthredinoiden (ibidem) 1919. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 19 21. 22. 24. HARTIG, ‘TH, Die Familien der Blatt- und Holzwespen. Berlin 1837. HOLMGREN, A. E., Bidrag t. känned. om Beeren Islands och Spetsbergens insektfauna (Kgl. Vet. Akad. Förh.). Stock- holm 1869. ——, Insecta a vir. doct. Nordenskiöld in insulis Waigatsch et Nov. Semlja anno 1875 coll. Hym. et. Dipt. (Ent. Tidskr.). Stockholm 1883. Heim, Fr., Observ. sur les Galles produites sur Salix Ba- bylonica par Nematus salisis (Ann. Soc. Ent. Fr.). Paris 1893. JORGENSEN, P., De danske Arter af Bladhvepseslægten Pon- tania (Ent. Medd. 2 R. III Bd). Kobenhavn 1906. ——, Beitrag zur Biologie der Blattwespen (Zeit. wiss. In- sektenbiol. II. Bd), 1906. KiAER, H., Fortegnelse over nogle for Norges fauna nye arter af phytophage Hymenoptera. (Ent. Tidskr.) Stock- holm 1892. ——, Fortegn. o. Bladvepse indsamlede i det sydlige Norge i 1893 (ibidem). Stockholm 1895. -—— , Uebersicht der Phytoph. Hym. des arktischen Nor- wegens (Tromso Mus. Aarshefter). Tromso 1898. Konow, Fr. W., Eine grosse Menge Aufsätze, wovon die wichtigsten sind: ——, Catalogus Tenthredinidarum Europæ (Deut. Ent. Zeit.). Berlin 1890. ——, Revis. d. Nematidengattung Z/ontaria (Zeit. Hym. u. Dipt.). Teschendorf 1901. ——, Anal. u. kritische Bearbeitung d. Gatt. Amauronema- tus (Termeszetraizi Füzetek). Budapest 1895. —, Syst. Zusammenstellung der bisher bekannt gewor- denen Chalastrogastra (Zeit. Hym. u. Dipt.; Deut. Ent. Zeit.). Teschendorf (u. Berlin) 1901—08. ——, Die Nematidengattung Pristiphora. (Annuaire Mus. Zool. l’Acad. Imp. Sciences.) S:t Petersburg 1902. —-—, Uber neue oder wenig bekannte Tenthrediniden des Ruissischen Reiches und Centralasiens (ibidem) 1903. ——, Revis. d. Nematidengatt. Pachynematus (Zeit. Hym. u. Dipt.). Teschendorf 1903—04. —, Revis. d. Nematidengatt. P/eronus (ibidem) 1903—04. LÉ » » » Lygeonematus (ibidem) 1904. = | Über die Holmgrenschen Nematiden sowie über Kiaer- ae und andere Tenthrediniden (ibidem) 1903. ——, Lydide (Genera Insectorum N:o 27). Brüssel 1905. —, Siricide (ibidem N:o 28) 1905. ——, Tenthredinide (ibidem N:o 29) 1905. 51: 58. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. ——, Über die Ausbeute der Russischen Polar-Exped. an Blattwespen im arctischen Sibirien (Mem. l’Acad Imp. Sciences, Ser. VIII, Class Phys.-Matem. Vol. XVII, N:o 3). S:t Petersburg 1907. LAGERHEIM, G. och PaALm, B.: | MaGnus, W., Entstehung d. Pflanzengallen, verursacht durch Hym. Jena 1914. MÖLLER, C. F., Mematus viridissimus n. sp. (Ent. Tidskr.). Stockholm 1882. NERÉN, C. H., Entomol. anteckn. (Ibidem) 1892 (Emphytus arcticus N. sp.). NIELSEN, J. C., De danske Crypfocampus-arters biologi (Tid- skr. f. Skovveesen). Kiobenhavn 1905. NIELSEN, J. C. og Henriksen, K., Tre: og bladhvepse (Danmarks Fauna). Kobenhavn 1915. Reuter, O. M., Ent. Meddelanden (Nematus latipes VIL. in Schweden gefunden) (Ent. ‘Tidskr. p. 165) 1884. RUTHE, J. FR., Verzeichnis d. von Staudinger 1856 auf Island gesammelten Hymenopt. (Stett. Ent. Zeit.). Stettin 1859. SCHLECHTENDAL, Uber Selandria coronata Ku. (Allg. Zeit. f. Ent.). Berlin 1901. SIEBKE, H., Enumeratio Insect. Norvegicorum. Fasc. V, Pars I. Christiania 1880. "THOMSON, C. G., Hymenoptera Scandinaviæ I. Lund 1871. ‘TuLLGREN, A, Svensk Insektfauna. Hym. Phytoph. (ex parte) (Ent. Tidskr.). Stockholm 1908. ——, Om ett för odlingen av korgpil viktigt skadedjur, Euura leta Zapp. Medd. N:o 180 fr. Centr. försöksv. pa jordbruksområdet entom. avdeln. N:o 31. Linköping 1919. VOLLENHOVEN, SN. VON, Die Inlandsche Bladwespen (Tjids. voor Ent.). Graven 1858—S8o. ZETTERSTEDT, J. H., Insecta Lapponica. Leipzig 1840. Bidrag till kännedomen om de skånska stranddynernas insektfauna. Av Oscar Ringdahl. Under sökandet efter dipterer ha mina vandringar ofta ställts till de vid skånska kusterna mångenstädes befintliga flygsandsfälten. För att söka få en bild av flygsandsfaunans sammansättning har jag under senaste åren jämväl insamlat insekter av andra ordningar. Några sammanhängande under- sökningar ha ej gjorts, men jag vågar likväl hoppas, att jag påträffat flertalet av de for Skånes stranddyner karakteristiska formerna. Insamlingstiden har förnämligast varit vår, för- sommar, eftersommar och höst. Av några grupper, huvud- sakligen mycket små insekter, såsom hoppstjärtar, blåsfotingar, mycket små steklar och flugor, chironomider, mycetophilider och cecidomyiider har ingenting alls eller föga medtagits. Chironomiderna t. ex. träffas ofta i rätt stort antal i Psamma- bältet. I första rummet är det den zon av Psamma och Elymus, som sträcker sig innanför havsstranden, vilken varit föremål för undersökning. Ehuruväl till flygsandsfaunan hör ett ej ringa antal verkliga sandformer, vilkas liv är intimt bundet vid sanden, ha därjämte ett stort antal arter träffats, vilka äfven förekomma i andra livssamhällen. Att ett till- skott av insekter från omgivningarna tillkommer dynerna, är ej att undra över, då dessa såväl på-land- som sjösidan gränsa intill andra biotoper. De områden, där jag gjort de flesta insamlingarna, äro följande: dynerna vid Skälderviken mellan Rönneä och Vegea, Vejby vid Skeldervikens norra strand, vid Laholmsbukten, Svinabäck mellan Lerberget och Viken samt sandfältet vid 22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Raus plantering inom Hälsingborgs stad. Dessutom har jag vid ett par tillfällen under helt korta besök samlat vid Fal- sterbo, Sandhammaren och Vitemölle på de södra och östra kusterna. Mellan Rönneäns och Vegeäns utlopp i Skälderviken sträcker sig ett ganska ansenligt flygsandsbälte. Närmast Rönneä bildar sanden efter våra förhållanden ganska mäktiga och höga klitter, som till stor del äro övervuxna med Psamma arenaria. Spridda små furor och björkar växa här och var på de inre dynerna, både i sänkorna, på sidorna och uppe på krönen, där de av västanvinden tvingas till ett kry- pande växtsätt. Fläckvis förekomma här och var Salix repens och Empetrum. Mot havssidan aro dynerna mängen- städes urholkade av vinden och nakna. Där sanden rives opp av vinden, bildas kittelformade sänkor, varest de blottade rötterna av Psamma ofta hänga som ett nätverk av fina tra- dar längs kanterna. Dylika sandkratrar ha för entomologen sitt särskilda intresse. På deras botten kravla ofta skalbaggar och andra insekter, vilka glidit dit ned med den lösa sanden. De söka krypa upp för sidorna men rivas ständigt ned av sanden, och döda eller döende småkryp visa ej sällan, att en del av dem här finna sin grav. I synnerhet inträffar väl detta, då det längre tid är blåst, då sand och kryp oupp- hörligt virvla omkring i hålorna. Det lönar alltid mödan att efterse dylika hålor, ty en stor del av dynens insekter, i synnerhet dess skalbaggar kan man här träffa på. Mellan klitterna och havet finnes en omkring 25 m. bred stenfri strandremsa av fin sand utan växtlighet. De omtalade klit- terna fortsättas söderut till Vegeåns utlopp av en flera km. lång, låg flygsandsvall, som mot landsidan övergår i en svag sänka med småfuror, varefter Ängelholms kronoplantering vidtager. Omedelbart utanför vallen löper den förutnämnda sandstranden, som på en lång sträcka saknar växter. Man ser ej något annat än en och annan tångruska sticka upp. När man närmar sig Vegeån, blir vegetationen på havsstran- den rik, och mitt på densamma växa på en lång sträcka de kraftigaste exemplar av Aériplex-arter, Suæda, Salsola och Cakile. Denna halofila formation synes dock vara ganska obeständig och kan den ena sommaren vara synnerligen RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 23 kraftig utvecklad, den andra gles och obetydlig. Innanför denna strandremsa löper den låga flygsandsvallen, vilken närmast de högre dynerna nästan uteslutande är bevuxen med täta Psamma-tuvor. Denna Psamma-vegetation består av två bälten, ett lägre liggande yttre yngre med höga, friska och gröna tuvor, ett inre äldre, som till följd av de många viss- nade stråna och bladslidorna har ett grågrönaktigt utseende. Som bekant frodas detta underbara sandbindande gräs bäst i den »levande» sanden. I det yttre bältet växer på många ställen det likaså förnöjsamma sandgräset Trzzcum junceum. Det yttre bältet ar f. 6. nästan fritt fran in- blandade arter. I det inre uppträder däremot ett flertal andra, av vilka må nämnas Carex arenaria och Cory- nephorus canescens, varjämte även kräkriset här och var tränger in. Ju längre man avlägsnar sig söderut från de höga dynerna, desto lägre blir flygsandsvallen, Psamma arenaria uppblandas med Zlymus arenarius och närmare Vegean är Elymus förhärskande och bildar ett bälte, som genom sin färg tydligt skiljer sig från Psamma-formationen. I Elymus- bältet växer rikligt med Cakile maritima. Alldeles utanför bältet på gränsen till den flacka strandremsan finnes en zon av frisktgrön Halianthus. Strax innanför bältet ligger sanden något om än obetydligt lägre och här växa en hel del andra växter. Av sådana har jag vid ett av mina besök den ??/g 1917 antecknat följande: Matricaria inodora, Sonchus arvensts, Achillea millefolium, Senecio silvaticus, Artemisia campestris, Cirsium lanceolatum, Erigeron acris, Rumex crispus och acetosella, Viola tricolor, Linaria vulgaris, Sedum acre, Ange- lica och Haloscias, enstaka. Vid samma tillfälle observerades på Cakile-blommor i Æ/ymus-bältet följande pollinerare: Va- nessa urticae, Pieris napi och rapae, Chrysophanus phleas, Coenonympha pamphilus, Argynnis lathonia, Satyrus semele i några trasiga ex., Zuceria virens, tvenne arter smäfjärilar, Bombus muscorum, lapidarius och terrestris, Apis mellifera, Eristalis tenax, arbustorum, sepulcralis och eneus, Helophilus pendulus och trivittatus. Lasiophthicus pyrastri, Syrphus vitri- pennis, Melanostoma mellinum och Syritta pipiens. Det var varınt solskensväder den dagen och fjärilar och flugor flögo livligt omkring bland blommorna. I synnerhet fängslades man 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ2I. av de mänga nässelfjärilarna, där de sutto pä de lilafärgade blommorna och exponerade sina prälande vingar. På ett stort exemplar av Cakile sutto samtidigt ej mindre än 10 stycken. De hela vackra vingarna hos så gott som alla ex. tydde på att de nyligen kläckts ur pupporna. Knappt en mil norr om föregående finnes ett annat men mindre sandomrade vid Skälderviken, kallat Vejbystrand. Högre dynbildningar saknas. En låg sandvall av det van- liga slaget, bevuxen med Æ/ymus och Psamma, sträcker sig nära stranden och följer den väl några hundra meter. Innan- för är en uppvuxen furuplantering. Vid Laholmsbuktens stora flygsandssträckningar har jag vid ett par tillfällen samlat insekter dels vid Båstad, dels vid Lagans utlopp. På sistnämnda ställe äro dynerna ganska höga och med rik Psamma-vaxtlighet. Här växer även Hiera- cium umbellatum i stor myckenhet uppe på dynerna. Vid Svinabäck mellan Lerberget och Viken är även Psamma— Elymus-formationen rotfast, om än av obetydlig ut- sträckning. Ej mer än 1'/2 mil avlägset från Hälsingborg har jag flera gånger kunnat besöka området. Hälsingborgs stad har även ett flygsandsområde, liggande mellan Raus plantering och Raa. En stor del av detsamma är numera bebyggt, och endast den del, som ligger mellan Ramlösa strandpaviljong och Kopparverket, är annu delvis orört. Något sammanhängande strandbälte av Psamma exi- sterar ej. Mellan stranden och furuplanteringen utbreder sig ett flygsandsfält om ett par hundra meters bredd, delvis sterilt och översållat med småsten, delvis bevuxet fläckvis med krakris och ljung, varjämte kullar bevuxna med Salix repens, andra med Psamma och Elymus, ligga spridda här och var. Om våren i början av maj råder ett svarmande liv av jordbin och flugor kring salgkullarna. De pa sanden lig- gande kvistarna, vilka pa grund av varmestralningen fran denna först sla sina hängen ut, besökas da av de graludna hannarna till Colletes cunicularia, det gravbi, som tidigast om våren synes komma fram ur jorden. Efter några dagar klackas även de bruna honorna. Flera Andrena-, Halictus- och No- mada-arter börja visa sig, och inom kort är det ett livligt surrande, flygande och krypande kring sälghängena. Även RINGDAHL: DE SKÅNSKA! STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 25 några flugor med egendomligt utseende och beteende lägger man märke till. Det är tvenne Gomza-arter, ornata och fasciata, vilka på parasitflugornas vis flyga snokande omkring. Så är det en annan egendomlig fluga, Myopa testacea. Den som första gången observerar densamma, vill möjligen hålla den för en Nomada, där den på ett grävbis vis flyger fram tätt ovan sanden. Syrphider och diverse andra flugor lockas även till hängena. Ej sällan får man se den präktiga Zrzs- talis intricarius sväva i luften i närheten av några Sali.xr-bus- kar. Då och då gör den en kastflykt åt sidan eller sänker sig till spetsen av någon gren för att inom några ögonblick blixtsnabbt ater fara till sitt utvalda svävställe. Samma pul- serande insektliv, som det är om våren kring sälgblommorna, är det om hösten bland den blommande ljungen, fast då av andra arter. Vårens många Andrena-arter äro försvunna och släktet företrädes nu av ett par höstarter, de vithäriga 7/om- sont och argentata. Av flugor på ljungblommorna ma näm- nas Micropalpus vulpinus, Echinomyta tessellata och fera, Myopa dorsata, ett antal syrphider, anthomyiider m. fl. De fynd, som blivit gjorda på ifrågavarande sandfält i Raus plantering, ha, på grund av terrängens något olika be- skaffenhet och vegetation i förhållande till stranddynerna, sammanförts i en särskild förteckning, vilken ej medtagits i denna uppsats. Övriga fynd äro alla gjorda i de parallellt med stranden gående dynerna och de flesta i de yttersta av WARMING kallade vita klitterna. Men även i de äldre grå klitterna, t. ex. i sådana vid Skälderviken och Svinabäck, ha insekter samlats. Busk- och trädbevuxna dyner ha undvikits för att så mycket som möjligt slippa ifrån löv- och barrskogs- arter. Ävenledes ha sådana ställen undvikits, där ljung och kräkris i större mängd trängt in eller där strandängar, bäckar eller åar -berört sanden, överhuvud taget där havsdynernas karaktär märkbart varit förändrad. Dynerna övergå på landsidan flerstädes i sandfält be- vuxna med Corynephorus canescens, Carex arenaria, Galium verum, Thymus serpyllum, Iasione montana, Campanula rotundi- folia, Viola tricolor, Helichrysum arenarium m. fl. Faunan på dessa sandfält har jag på grund av för ringa kännedom ej kunnat ingå på i denna uppsats. 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. För lämnad hjälp med bestämning av vissa insektgrupper får jag betyga min tacksamhet till herrar Amanuens B HAM- FELT och Folkskollärare P. BENANDER (smäfjärilarna), D:r A. ROMAN (parasitsteklarna) och Fil. mag. E. SELLMAN (största delen av de insamlade skalbaggarna). Ett litet an- tal insekter äro ännu ej bestämda. HYMENOPTERA. Fam. Apidae. Apis mellifera L. Besöker ofta Cakile-blommor samt Thymus serpyllum. Bombus muscorum L. Takttagen allmänt pa Cakzle-blom- mor vid Skälderviken *?/s 17. B. terrestris L. Takttagen besökande Cakzle-blommor vid Skälderviken och Campanula rotundifolia vid Svinabäck. BP. lapidarius XL. Blombesök pa Cakzle vid Skälderviken. Hannar av denna art har jag ofta sett flyga fram längs Psamma-bältet under hastig flykt, ibland hejdande sig vid någon tuva liksom sökande men utan att slå sig ned där. B. scrimshiranus KIRB. 1 ex. på Cirszum lanceolatum. Skälderviken 18/7 19. x! Megachile argentata FABR. Vejby ?°/- 17, Lagaoset DT 19, kringflygande. x M. centuncularis L. En 3 i en blomkorg av Cirszum lanceolatum. x Epeolus variegatus L. Viken °°/7 19. I ex. pa blom- mor av Achillea millefolium. x Dasypoda plumipes PANZ. Skälderviken **/s 18. En 2 påträffades gräva i läsidan av Psamma-bältet. Den !?/r 19 I d sittande nedborrad i en blomkorg av, Cirsium lan- ceolatum. Melitta hemorrhoidalis FABR. Viken ®°/7 19 ı 8 pa blommor av Campanula rotundifolia i det inre Psamma-bältet. Flera dd sagos kringflygande bland Psamma. 1 De med x betecknade arterna förekomma, efter vad författaren kan- ner, företrädesvis på torrare marker, äro xerofila. Med h betecknade höra till våta livssamhäilen, äro hydrofila. Arter, vilkas namn äro tryckta med fetstil, leva uteslutande på dyner och flygsandsfält eller ha åtminstone sin typiska förekomst där. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 27 x Andrena argentata SM. I ¢ kringflygande pa den inre dynen. Skälderviken 13/7 19. x Sphecodes ? pilifrons THOMS. Skälderviken ?°/5 16 pa dynen. x Colletes succincta L. Viken ??/;. Raus plantering juli. Ofta sedd besökande Cakz/e-blommor. Fam. Sphegidae. x Ammophila campestris LATR. Viken *5/s. 1 ex. på stranddynerna. x A. sabulosa L, Skälderviken ??/9. ı ex. på läsidan av dynerna. x A. hirsuta Scor. Viken *?/s. 1 ex. på de äldre dynerna. x Mimesa Dahlbomi WESM. Skalderviken '8/; 19. 1 ex. taget i de inre dynerna. x Pemphredon unicolor FABR. Vejby ??/7 ı7. Flygande över sanden. x Astata stigma PANZ. Viken ?°/ı 19. 1 ex. som föreg. x Tachytes pectinipes L. Båstad '?/s 16 på sanden. x T. nitidus SPIN. Skälderviken allm. slutet av maj, som föreg. x Gorytes tumidus Panz. Viken °°/7. 1 ex. på sanden. x Mellinus arvensis L. Vejby juli, Skälderviken sept. Pä det förra stället var arten allm. och sägs gräva sina bon i sandhälornas väggar, pa det senare fanns den all- mänt på landsidan av de inre dynerna. x M. sabulosus FABR. Vejby *°/117. 1 ex. samman med föreg. art. x Miscophus spurius DAHLB. Vejby ”°fr 17. Flog bland Psamma, ej sällsynt. x Crabro sp. Vejby som föreg. x Oxybelus aculeatus THoms. Skälderviken !"/7 19. Några ex. fångade på Matricaria inodora i de inre dynerna. x O. uniglumis L. Vejby och Skälderviken vid flera till- fällen på sanden och på Matricaria. Fam. Vespidae. Vespa saxonica FABR. Hälsingborg ‘4/6. Ett ex. in- fångat i Psamma-formationen. Getingar ha vid flera andra till- 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. fällen iakttagits bland dynerna, men deras förekomst där är nog endast tillfällig. x Pterochilus phaleratus Panz. Skälderviken ”?/5 16. Flera ex. sedda kringflygande bland Psamma. Fam. Mutillidae. x Mutilla rufipes FABR Skälderviken **'3 18. 1 ex. observerades springande på sanden. Fam. Pompilidae. x Ceropales maculata FABR. Några gånger erhållen bland Psamma, Viken och Vejby juli. x Pompilus coneinnus DAHLB. Fångad på sanden bland Psamma vid Vejby och Viken juli, aug., även av d, vilken ej förut var känd, erhölls ett ex. x P. plumbeus FABR. Är en allmän art och har er- hållits på alla de besökta områdena. Vid Viken sägos 18/s två honor gräva i den ganska lösa sanden mellan ett par Psamma-tuvor blott några få cm. från varandra. Ännu sa sent på efterhösten som den 4 okt. har jag sett bade hannar och honor på dynerna. Arten är även iakttagen pa sandmarker inne i landet, men den torde väl likväl fä anses ha sin typiska förekomst vid kusten. x P. chalybeatus SCHIÖDTE. Erhållen pa stranddyner vid Hälsingborg 1 2 °°s. x P. dispar DAHLB. Viken aug., sept. Erhölls i ät- skilliga ex. på ett litet område kring några Psamma-tuvor i stranddynerna. x P. 2 gibbus FABR. I 9 möjligen av denna art fångad vid Skälderviken 17/9. x P. viaticus L. Vid flera tillfällen sedd på dynerna vid Skälderviken och Viken. Fam. Formicidae. Några insamlingar av myror ha ej gjorts, men flera arter ha iakttagits kringströvande på dynsanden, såsom Formica fusca, Myrmica rubra och Tetramorium caespitum. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 20 Fam. Chrysididae. x Holopyga integra DAHLB. Båstad '*/5 16. 2 ex. tagna på sanden mellan Psamma-standen. x H. ardens COQU. Skälderviken ”?/s 19. 1 ex. som föreg. Fam. Ichneumonidae. Parasitsteklarnas stora artrikedom visar sig även i dy- nernas fauna att döma av det erhällna fängstmaterialet och av ingen annan insektfamilj har sa stort artantal erhållits, fastän den ej blivit uppmärksammad mera än övriga. Åt- skilliga flera arter torde finnas. Samtliga insamlade para- sitsteklar ha bestämts av D:r A. ROMAN, som även med största tillmötesgående lämnat mig uppgifter om de olika ar- ternas förekomst m. m. Av artlistan framgär, att ett rätt stort antal arter förekomma på torra sandiga marker men att med säkerhet avgöra, vilka av dem som äro stenotopa, är i likhet med vad många andra insekter beträffar för närva- rande knappast möjligt, enär ingående undersökningar i den riktningen ej blivit gjorda. Av dylika maritima flygsands- arter nämner D:r ROMAN Zzmerodes arctiventris, Lissonota- arterna och Glyptomorpha variegata men förmodar, att flera av de övriga kunna räknas hit, enär THOMSONS fynduppgifter för ett flertal arter från sandmarker torde hänsyfta på flyg: sandsfälten. Amblyteles erratorius THBG. Vejby juli. Tricholabus strigatorius FBR. Vejby juli. Platylabus pedatorius FBR. Vejby juli. Cratichneumon tenebrosus WESM. Skälderviken sept. C. versator THBG. Hälsingborg september. x Ctenichneumon divisorius GR. Viken sept. x Limerodes arctiventris BOIE. Skälderviken sept. Dicaelotus pumilus GR. Viken sept. h Centeterus major W. Skälderviken aug. Cryptus laborator THBG. Hälsingborg juni. h Hygrocryptus palustris Tun. Raa aug. Phygadeuon ? trichops THN. Vejby juli. P. vagans GR. Viken sept. Microcryptus sericans GR. Skälderviken sept. 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. h Accanthocryptus quadrispinosus GR. Vejby juli. Hemiteles &stivalis GR. Viken sept. ÅH. sp. Skälderviken augusti. x Gelis sericeus FRST. Vejby juli. x .G. exareolatus FRST! "Niken’sept. x G. rufipes FRST. Viken sept. h Atractodes gravidus GR. Skälderviken aug. A. bicolor GR. Skälderviken aug. h A. gilvipes HGN. Skalderviken aug. Exolytus laevigatus GR. Skälderviken sept. h Æpiurus brevicornis GR. Skälderviken aug. E. geniculatus var. suecicus ROMAN. Skälderviken sept. E. vesicarius RATZ. Viken sept. Pimpla spuria v. strigipleuris THN. Hälsingborg juni. P. examinator F. Viken sept. Clistopyga incitator F. Viken sept. Cryptopimpla calceolata GR. Skälderviken sept. x Lissonota parallela v. nigricoxis STROBL. Vejby juli. x L. basalis BRKE. Viken aug. x L. dubia HGN. Viken sept. x Phytodietus albipes HGN. Skälderviken aug. Campoplex aversus FRST. Viken sept. x Casinaria claviventris HGN. Viken sept. Exetastes gracilicornis GR. Hälsingborg juni. E. adpressorius THBG. Viken sept. Paniscus fuscicornis HGN. Viken sept. h Promethus cognatus HGN. Skälderviken aug. h P. sulcator GR. Skälderviken aug. Bassus letatorius F. Vejby juli. Exochus turgidus HGN. Skälderviken sept. Exenterus marginatorius F. Skälderviken sept. x Thymaris pulchricornis BRKE. Skälderviken aug. Pantorhestes xanthostomus GR. Skälderviken sept. Nototrachys foliator F. Vejby juli. Limnerium rufifemur THN. Vejby juli. Pyracmon melanurus HGN. Viken aug. Omorga mutabilis AGN. Skälderviken maj. Omorga ? unicingulata SCHMIED. Viken sept. x O. melampus THN. Viken sept. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 31 Angitia trochanterata THN. Skalderviken aug. A. fenestralis AGN. Skalderviken aug. A. tenuipes THN. Viken sept. x Cremastus firmus GR. Skalderviken aug. x C. confluens GR. Viken sept. Therstlochus gibbus HGN. Skälderviken april. Nepiera concinna HGN. Viken sept. x Demophorus annellatus THN. Viken sept. Fam. Braconidae. h Bracon fulvipes NEES. Skälderviken aug. B. fumipennis THN. Vejby juli. x Rhogas tristis WESM. Viken sept. x Chelonus intermedius THN. Vejby juli. x Orgüus obscurator NEES. Viken sept. x Meteorus rubens NEES. Vejby juli. M. consimilis NEES. Viken sept. Macrocentrus marginator NEES. Vejby juli. M. collaris SPIN. Viken sept. x Coelinius viduus HAL. Vejby juli. x Glyptomorpha variegata BHN. Skälderviken maj. Fam. Tenthredinidae. Allantus arcuata FORST. _Viken *°/; 19. Flera ex. sedda pa Achillea millefolium. Enstaka ex. av andra växt- steklar ha tillfälligtvis observerats. DI Py Poke Av ordningens talrika representanter aro åtskilliga ut- präglade flygsandsformer. Med sin vitgrå färg eller behåring överensstämma de med den ljusa sanden. Hos ett antal så- dana sandfärgade arter finnes en intressant karaktär tydande pa ett likartat drag i levnadssättet. Honans äggläggningsrör är nämligen i spetsen beväpnat med en krans eller kam av små taggliknande borst. Hur denna apparat användes, har jag ej sett, men det förefaller, som om den skulle begagnas av honan att borra röret ned i sanden. Fil. kand. DOUGLAS MELIN, som för närvarande ingående sysselsätter sig med 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. rovflugornas biologi, har bevittnat tillvägagångsättet hos Philonicus albiceps och har varit vänlig nog att i brev med- dela mig sina iakttagelser härutinnan: »Vid äggläggningen, som vanligen sker på läsidan av någon dynkulle, far ® hit och dit mellan grässtråna och känner sig för på sanden med nedstycket av äggläggningsröret. När hon kommit på lämp- ligt ställe, sopar hon undan sanden med taggarna och sticker ner ungefär tredjedelen av bakkroppen. Sedan sopar hon ater över ‘halet’ mycket kraftigt, sa att sanden yr bakåt.» Av de i förteckningen upptagna diptererna har jag obser- verat en dylik taggkrans hos ett flertal arter av olika familjer, de flesta inom Anthomyiidae. Fam. Limnobiidae. h Dicranomyia ? modesta MEIG. Skälderviken *°/s. 1 ex. bland Psamma. h Dicranomyia stigmatica MEIG. Hälsingborg sept. I ex. som föreg. h Symplecta punctipennis MEIG. Vejby 7°/7. 1 ex. som föreg. h Symplecta stictica MEIG. Skälderviken !9/9. 1 ex. som föreg. Trichocera hiemalis DEG. Denna härdiga och tidvis oer- hört talrika mygga har jag vid flera tillfällen under milda vinterdagar sett dansa över flygsanden. Fam. Tipulidae. Tipula oleracea 1. Tillfälligt sedd bland dynerna. Även ett eller annat ex. av någon annan Tipula har någon gang iakttagits men ej blivit infangat. Pachyrrhina lineata Scop. Skälderviken ?°/s. Sågs i manga ex. pa en kulle i de äldre dynerna. Fam. Culicidae. h Culex nemorosus MEIG. Hälsingborg maj. 1 ex. bland Psamma. Fam. Bibionidae. Dilophus vulgaris MEIG. Hälsingborg, Viken, aug., sept. Ej sällan träffad under håvning eller sedd sittande på axen. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 33 Fam. Asilidae. Rovflugorna ha egentligen endast en representant i dy- nernas fauna, den sandfärgade Phélonicus albiceps, som där har sin typiska förekomst, ehuruväl den även träffas längt inne i landet på sandiga marker. Den är en vanlig företeelse på alla Skånes flygsandsfält, är under soliga sommardagar skygg och svår att fånga och flyger oupphörligt undan, då man närmar sig den. Könen ses ofta i sammanhängande par flyga hän över sanden. Den lever av diverse flugor och har flera gånger iakttagits med Fucellia-arter och Scatophaga htorea som byte. x Lasiopogon cinctus FABR. Skälderviken, Svinabäck. Ses ej sällan på dynerna och framkommer ur puppan redan i början av maj. x Philonicus albiceps MEIG. Som förut nämnt en karakteristisk insekt för flygsandsfälten. I stort antal har jag särskilt iakttagit den längs Sandhammarens dyner. x Pamponerus germanicus L. Är iakttagen vid Skälder- viken på landssidan av dynerna invid småfurorna. Nykläckta exemplar sedda redan 29 maj. Fam. Bombyliidae. Svävflugorna älska torra, sandiga, öppna och soliga marker men äro ej särskilt utmärkande för själva dynerna, där de sparsammare förekomma. Pä de innanför liggande sandfälten, vid furuplanteringarnas bryn eller på öppna platser i dem äro de allmännare. x Hemipenthes morio L. Takttagen vid Skälderviken. x Anthrax fenestralis FALL. Skälderviken *8/7. 1 ex. Arten är sällsyntare här än föreg. x A. maurus L. Sedd pä dynerna vid Bästad och Viken. é x A. paniscus ROSSI. Ej sällan sedd bland dynerna vid Viken och Skälderviken. x Bombylius minor L. Ett par ex. tagna pa insidan av de äldre dynerna vid Skälderviken pa blommor av 7hymus serpyllum. "3 — mar. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Haft. ı (1921). 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Systachus sulphureus MIKAN. Observerad i enstaka ex. på dyner vid Vitemölle. Var allmän på sandfälten där in- nanför, åtminstone lokalt. 14/7 10. x Phthiria pulicaria MIKAN. Pa Hieracium pilosella vid Båstad. Vitemdlle som föreg. x P. canescens LW. Vitemölle som föreg. arter men var den allmännaste av dem där. I nv. Skåne synes pulicaria vara den vanligaste och av den senare har jag hittills endast fångat enstaka ex. vid Viken. Fam, Therevidae. Den vackra Thereva annulata är överallt på de skånska flygsandsfälten en karakteristisk företeelse. Under soliga sommardagar bedriva hannarna sin luftiga lek över sanden, i det de som vita fjun snabbt skjuta upp i luften, fara hit och dit några slag för att snart åter slå ner på sanden. x Thereva subfasciata SCHUMM. Skälderviken, juli, aug. enstaka ex. x T. annulata FABR. Allm. på alla de besökta flyg- sandsfälten. x IT. bipunctata MEIG. Viken juli, aug. Ej sällan träffad bland Psamma. Var allm. på sandfälten innanför dynerna. Fam. Empididae. Av de funna arterna är endast Chersodromia incana en äkta sandfluga. Den har,i likhet med mänga andra utpräg- lade flygsandstvävingar, ljusgrå kroppsfärg och vitaktiga vingar. Hybos culiciformis FABR. Skälderviken !?/8 enstaka ex. bland Psamma. Rhamphomyia variabilis FALL. 1 ex. vid Viken ?°/s. Drapetis setigera LW. Sällsynt träffad bland Psamma Vejby °°: 17, Skälderviken ?'/g 18. Tachista arrogans L. Skälderviken ?9/9 16. x Chersodromia incana WALK. Skälderviken ”?/s 19. Träffades allmänt på sjösidan av stranddynerna, där den RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 35 snabbt löpte omkring på sanden bland Psamma. Arten är förut ej känd från Sverige. h Ch. cursttans ZETT. 1 ex. bland Psamma vid Skäl- derviken **/s. Arten är ej att räkna till dynernas fauna utan hör hemma på den fuktiga strandsanden, där den ställvis kan vara allmän Tachydromia flavipes FABR. 1 ex. bland Psamma vid Vejby. | T. strigifrons ZETY. Ganska allmänt träffad som föreg. vid Viken och Skälderviken aug., sept. T. pallidiventris MEIG. Ej sällan träffad som föreg. Skälderviken aug., sept. T. minuta MEIG. 1 ex. vid Skälderviken ?/9 10. 7. nigritarsis FALL. Viken och Skälderviken enstaka ex aug., Sept. T. longicornis MEIG. I ex. vid Skalderviken 1°/s 17. Fam. Dolichopodidae. De flesta arter inom denna stora familj äro fuktighets- älskande flugor, och de få arter av släktet Dolichopus, som under håvning träffats på dynerna, äro hemmahörande i vå- tare livssamhällen och äro därför att anse som tillfälligtvis ditkomna. Medetera-arterna föra däremot ett helt annat lev- nadssätt; de flesta »klättra» på trädstammar, plank, hus- väggar, stenar o. d. och visa ej någon dragning till vattnet. M. plumbella har jag endast träffat på flygsands- fälten och dess ljusa utseende talar för, att den är hemma- hörande där. Sciopus contristans WIED. Sällsynt infångad under håv- ning bland Psamma eller sedd på dynsanden. Vejby *°/7 17. h Dolichopus clavipes HAL. Skälderviken °°/s enstaka. h D. plumipes Scop. Denna mycket allm. och vitt ut- bredda art träffas någon gång i enstaka ex. bland dyngrä- sen. Skälderviken. h D. longicornis STANN. Skälderviken ?9/g 1 ex. h 2). agilis MEIG. Som föreg. h Tachytrechus insignis STANN. Arten hör ej till dy- nernas fauna utan lever på fuktig sand invid vattensamlingar 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. och är lokalt allmän vid Skånes kuster. Den avlägsnar sig stundom från vattnet och vid Viken iakttogs ?°/s ett ganska stort antal, som livligt sprungo omkring på sanden bland de glesa Triticum junceum-strana. h TYhrypticus bellus Lw. Skalderviken aug. Sällsynt. h Scellus notatus FABR. Skälderviken 3 sept. 1 ex. i stranddynerna. x Medetera plumbella MEIG. Träffad sällsynt bland Psamma vid Vejby *°/7 17. x Medetera micacea LW. 1 ex. pa äldre dyner vid Viken ”?/s19. På sandfalten innanför stranddynerna erhöllos åtskilliga ex. under håvning bland Corynephorus. M. jacula FALL. 1 ex. vid Skälderviken ?$/4. Fam. Syrphidae. De blomsterälskande syrphiderna uppsöka blommande växter pa dynerna och om hösten aro Cakile och Matricaria flitigt besökta. Arterna träffas också inom biotoper av skilda slag och några för flygsandsfälten stenotopa former äro mig ej bekanta. x Paragus tibialis FALL. Hälsingborg '°/s. Vitemölle. Chilosia vernalis FALL. Lagaoset 1 ® på Hieracium umbellatum. C. mutabilis FALL. Skälderviken några ex. under hav- ning. h Platychirus manicatus MEIG. Viken juli, aug., en- staka ex. h P. clypeatus MEIG. Skälderviken '°/s. 1 ex. Melanostoma mellinum L. Viken ?°/s. Flera ex. obser- verade. Lastophthicus pyrastri L. Viken *°/s. 1 ex. Syrphus vitripennis MEIG. Skälderviken. Spherophoria scripta L. Skälderviken, Viken. S. menthastri L. Som föreg. h Zristalis sepulcralis L. Som föreg. h FE. aeneus SCOP. Som föreg. h E. arbustorum L. Som föreg. h Helophilus trivittatus FABR. Som föreg. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 37 h 7. pendulus L. Som föreg. Syritta pipiens L. Som föreg. x Eumerus sabulonum FALL. Vitemülle och Viken. På det senare stället var arten ganska allmän på sandfälten innanför dynerna men togs endast i enstaka ex. bland Psamma. Fam. Pipunculidae. Pipunculus silvaticus MEIG. Hälsingborg och Vejby, juni och juli under hävning bland Psamma. x P. littoralis BECK. Hälsingborg *#/; 17, Skälder- viken ””/s19. Arten är ej förut känd från vårt land, men den torde sannolikt förekomma ganska allmänt på dynerna. Fam. Tachinidae. x Echinomyia tessellata FABR. Ej sällan träffad på dynerna t. ex. pa Thymus serpyllum såsom vid Hälsingborg, Viken och Vejby juli—sept. Allmänt förekommer arten på sandfälten bakom dynerna. Ernestia intermedia ZETT. Sannolikt denna art. I ex. taget på dyner vid Båstad ??/& 16. Exorista sp. Hälsingborg '°/6 16. 1 ex. på blommande Halianthus. Nemorilla maculosa MEIG. Viken °°/s 19. 1 ex. under håvning bland Psamma. Lydella lepida MEIG. Hälsingborg !°/s 16, på blommor av Halianthus, Vejby *°/r, bland Psamma. L. nigripes FALL. Hälsingborg som föreg. samt på hösten °/9, under havning bland Psamma. Tachina rustica MEIG. Viken 18/3. Sandhammaren '*/s. Enstaka ex i Psamma bältet. T. larvarum L. Hälsingborg 1/6 16. I ex. på blom- mande Aalanthus bland Psamma. ; x Germaria angustata ZETT. Är en ofta sedd para- sitfluga på dynerna, där den flyger snokande omkring ovan sanden, juni—sept. x Wagneria carbonaria Panz. Hälsingborg maj, Råå, Skälderviken aug., sept. Arten är på hösten ganska allmän 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. på sandfälten, där den ses springa på sanden med vif- tande vingar. Mera tillfälligtvis träffas den även på strand- dynerna. Bucentes cristata FABR. Viken *°/7 19. I ex. B. geniculata DEG. Skälderviken **/s. 1 ex. x Pseudodemoticus geniculatus ZETT. Båstad '*/6, Fal- sterbo !?/s, på stranddynerna. x Plagiopsis soror ZETT. Höganäs **/7, bland Elymus. Eriothrix rufomaculatus DEG. Hallands Väderö, flera ex. sedda på blommande Matricaria inodora. x Sarcophaga haematodes MEIG. Ganska allmänt före- kommande på dynerna i nordvästra Skåne. x S. melanura MEIG. I likhet med föreg. art ganska allmän och som denna ofta sedd på exkrementer. S. tuberosa PAND. . Hälsingborg 78/7. 1 ex. på Æ/y- MUS-AX. Sarcophaga carnaria L. Denna starkt eurytopa art förekommer ej så sällan även på dynerna. ; x Blaesoxipha erythrura MEIG. Vitemölle ‘4/719. 2 ex. x B. sp? En obestamd art “har? i naera: MERE träffats pa äldre dyner vid Skälderviken °°/5 16, 1°/s 17. x Sarcophila latifrons FALL. Hälsingborg '°/s, pa ett hundkadaver, Skälderviken 7°/5, Vejby juli, Viken 7°/s, pa samtliga lokaler i enstaka ex. x Miltogramma Germari MEIG. Lagaoset ?"/;, Vejby *°/g, på sanden, ganska sällsynt. x M. punctata MEIG. Falsterbo !?/g15. Sällsynt pa sanden. x Metopia campestris MEIG. Skälderviken ??/5; Pa sanden. x Hilarella hilarella ZETT. Skälderviken ?°/’s. Vejby fx. Ej sällsynt. x Sphecapata conica FALL. Flerstädes iakttagen på sanden. 20 o x Macronychia griseola FALL. Hälsingborg 1°/6. På blommande Halianthus. Pollenia rudis FABR. Denna allmänna art träffas ej sällan ganska allmänt även på dynerna. Skälderviken, Viken aug., Sept. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 39 Calliphora erythrocephala MEIG. Hälsingborg !9/6. På blommande Halianthus. Skälderviken 11/10. Cynomyia mortuorum L. Ett par gånger sedd på dynen. Skälderviken ?°/;, Viken ?°/s. Fam. Anthomyiidae. Av det ganska stora antal anthomyiider, vilka förekomma på flygsand, är ett flertal utpräglade sandformer med ljusgrå färg, såsom Mydea protuberans, Chortophila lavata, elymt, candens, albula, quadripila, angustifrons och Dexiopsis-arterna. Samma är förhållandet med Zzspa cesia och hydromyzina, Limnophora glauca, veterrima och scrupulosa, men dessa höra ej hemma på den torra dynen utan äro strandflugor, vilka leva pa den fuktiga sanden vid vattensamlingar. L. glauca har jag visserligen träffat endast en gång och då uppe på själva dynen, men då alla övriga arter inom släktet äro hy- drophila, torde väl näppeligen denna art utgöra undantag. Havsstrandens Fucellia träffas ofta på dynerna, på efterhösten t. ex. allmänt, och äro vid vinterns inträde och den tidiga våren oftast de enda flugor, som flyga på sanden. Lyperosia irritans L. 1 ex. träffat under hävning bland Psamma vid Båstad **/;. Arten är strängt bunden vid bo- skapen, och ex., som fanns, härrörde antagligen fran en i närheten betande ko. Drymeia hamata FALL. Träffas ej sällan på hösten på t. ex. blommor av Hieracium umbellatum och Sonchus ar- vensis. Viken ?°/s. Flera ex. sedda. Mydaca duplicata (MEIG.) STEIN. Viken ??/g 19. Allmän. M. anceps ZETT. Hälsingborg °',r, Falsterbo !”/s. Tro- ligen ej sällsynt. x M. parcepilosa STEIN. Skälderviken aug., sept. Pä sanden. Falsterbo 17/3. x M. protuberans ZETT. Denna äkta sandfluga, en av flygsandens vackra företeelser, har jag en gang ”/e 15 träffat lokalt täml. allm. på flygsandsdrivor vid Skälderviken. Båstad 1? 16. I ex. M. quadrinotata MEIG. Falsterbo !*/s. Skälderviken *°/s. Bland Psamma. 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. l'annia glaucescens ZETT. Skälderviken ej långt fran Vegeäns utlopp lokalt allman pa Elymus. h Limnophora glauca STEIN. Sandhammaren '"/s 15. Pa flygsandsdrivor dd. h L. scrupulosa ZETT. Sandhammaren 1"/g15. Till- falligtvis anträffad på dynerna. k L. veterrima ZETr. Falsterbo, Skälderviken, Vejby, som föreg. h Zispa caesia MEIG. Skanör '*/s. På flygsandsstrand invid vattenbrynet samt enstaka individ något längre in på stranden intill Elymus-vegetationen. h Z. Aydromyzina FALL. Sandhammaren !/3 på flyg- sandsdrivor dd; tillsamman med Limnophora glauca. h L. pygmaea FALL. Sällsynt träffad under hävning bland Psamma. Vejby ?°/7, Skälderviken *°/s. Hylemyia variata FALL. Flera ex. sedda bland Psamma. Viken DFE x Ammomyia albiseta V. ROS. Råå ”/s 19. I ex. bland Psamma. h Fucellia maritima HAL. Är tidtals allm. på dynerna. h F. fucorum FALL. Även denna art flyger kring på dynsanden men är troligen ej så allm. som föreg. Bada äro hemmahörande i strandzonen vid vattenbrynet, där de före- komma synnerligen talrikt. Anthomyia pratincola PANZ Vejby ?5/717. 1 2 bland Psamma. Chortophila pullula ZETT. Hälsingborg 1°/5. 1 82 bland Psamma. x C. longula FALL. Hälsingborg maj, Vejby juli. Skäl- derviken 17/9. Enstaka. x C. nuda STROBL. Vejby, Viken, Hälsingborg. Juli, aug. Enstaka. x C. lavata BOHEM. En präktig flygsandsart, som jag endast funnit vid Båstad ”"/; 17 samt vid Lagans utlopp i Halland på båda ställena lokalt ej så sällsynt under håvning bland Psamma. x C. angustifrons MEIG. Båstad ”?/5 14. Endast I ex. © funnet. (Forts.) The first Heteropteron from Juan Fernandez. By E. Bergroth. During Dr. SKOTTSBERG s expedition to Juan Fernandez the zoologist of the expedition, herr BÄCKSTRÖM, also brought together a collection of insects, which I have had occasion to see in the Stockholm Museum. As he had to collect animals of all Orders, the insects are not so numerous as might have been desired, but albeit most insect-orders are represented only by few species, there is a fairly good num- ber of Coleoptera of various families. They have the aspect of antarctic insects and some of them will probably prove to be previously known from Southern Chili or Patagonia, but it is quite possible that also one or other New Zealand form might be found among them. It is well known that there is a decided close affinity between some animal forms of Chili and of New Zealand. Of the many examples that could be cited as illustrating this fact I will only mention the genera Uropetala SEL. (New Zealand) and Phenes RAMB. (Chili) among the Odonata, the occurrence of the Chilian Coleopterous genus Zagrioida F. G. in New Zealand, and the Lepidopterous genera Argyrophenga DOUBL., Gonophylla MEYR., Drepanodes GUÉN., Diptychophora ZELL. and Szeu- lodes H. SCH., the New Zealand species of which are much more nearly allied to the Chilian species than to others. There can thus be little doubt that between New Zealand and Chili there has in bygone times existed a land-connec- 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. tion, of which Austral Island, Pitcairn, Ducie Island, Easter Island and the Juan Fernandez group (Mäs-a-fuera and Mas- a-tierra) are remnants. The four first-mentioned islands have not, so far as I know, been subject to any natural history investigations, and even Juan Fernandez, although only 650 kilometres distant from the Chilian coast, is very little known as to its fauna. During one of his voyages round the world the well known English entomologist J. J. WALKER collected a few insects at Juan Fernandez and among the Coleoptera found by him there was according to CHAMPION! at least one remarkable species (Pentarthrum apicale BROWN) pre- viously known only from New Zealand. The working up of all the collections brought home by the Swedish expedition would thus be highly desirable. Of Hemiptera only the species described below was found, but as Juan Fernandez has an abundant vegetation several other species certainly remain to be discovered. The new form belongs to the Myodochidæ, but is very distinct from the Chilian insects of that family described by SPINOLA, BLANCHARD and SIGNORET. It belongs to the division Rhyparochromaria in STAL’s system, apparently coming nearest to Astemmoplitus SPIN. Its affinity to that genus seems to me, however, to be rather remote, and it is much more related to MWetagerra B. WHITE from New Zealand, although the latter genus must be placed in STAL’s division Lethæaria. STÅL separated these two divisions solely on account of the different number and arrangement of the opaque spots (enclosing the trichobothria) of the fourth ven- tral segment, a character not supported by others. As I remarked in a former paper? they should in my opinion be united, for if their separation is maintained some genera must be severed from their nearest allies and placed near forms to which they are much less related. The new genus here described has much in common with Metagerra and has the same general aspect, although it in the structure of the posterior part of the corium is unique among the Myodochidæ. ! Ent. Monthly Mag. 1909, p. 122. * Ann Soc. Ent. Belg. 1913, p. 153. BERGROTH: THE FIRST HETEROPTERON FROM JUAN FERNANDEZ. 43 Micrymenus nov. gen. (uzpos =small; vury = membrane.) Corpus oblongo-ovatum, in longitudinem et in transver- sum modice convexum. Caput fere aeque longum ac latum, leviter exsertum, parte postoculari brevissime retrorsum an- gustata, ocellis inter se quam ab oculis magis remotis, clypeo a basi ad apicem nonnihil dilatato, tuberculis antenniferis a supero visis diametro longitudinali oculorum brevioribus, ex- terne parallelis, antennis dimidio corpore nonnihil longioribus, articulo primo dimidio suo apicem clypei superante, bucculis humilibus, postice breviter divergentibus, basin capitis haud vel vix attingentibus, rostro basin ventris paullum superante, articulo primo quam basali antennarum longiore, basin capi- tis attingente, secundo primo fere aeque longo. Pronotum nonnihil transversum, basi et apice subrectum, lateribus an- guste et obtuse marginatum, a basi ultra medium subparalle- lum, deinde leviter rotundato-angustatum, apice collari angusto et latera versus magis angustato, angulos apicales haud at- tingente instructum, marginibus lateralibus longius post me- dium levissime sinuatis, apice a latere visis extrema lateralia collaris occulentibus, disco inter sinus laterales transversim levissime impresso, lobo ejus antico igitur postico multo longiore. Scutellum paullo latius quam longius. Elytra ab- domine paullo breviora, corio cum clavo sine sutura distincta subconfluente, intus per totam longitudinem contigua et ut videtur concreta, commissuram longissimam formantia, angulo eorum apicali et exteriore et interiore acutangulariter pro- ducto, partibus productis angulorum interiorum processum communem apice acutum formantibus, itaque margine apicali corii biangulato-sinuato, medio oblique recto, venis corii haud vel parum distinguendis (solum in macula submediana nigra bene distinctis), membrana parva, ultra angulos apicales corii leviter producta, venis cellulas duas forma et longitudine nonnihil variantes formantibus, cellula interiore majore, ex- teriore interdum oblitterata. Prosternum antice anguste line- ariter marginatum. Orificia brevia, area evaporativa parva, medium metapleurae haud attingente, externe truncata. An- guli postici metasterni acutiusculi. Abdomen elytris paullulo 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1021. angustius, tergito ultimo in utroque sexu apice rotundato, ventre medio subtiliter carinato, segmento genitali maris ver- ticali, complanato. Femora antica modice incrassata, subtus prope apicem spinulis duabus minutis armata; tibiae anticae rectae, inermes. Articulus primus tarsorum posticorum ceteris unitis vix dimidio longior. The length and structure of the bucculæ, as described above, are visible only when the first rostral joint is remo- ved from the throat. Micrymenus seclusus n. sp. Subglaber, supra opacus, subtus niti- dulus. Fusco-niger vel fusco-castaneus, vittis duabus verticis atris vel (in exemplis palli- dioribus) fuscis, clypeo saltem apice testaceo, pronoto, nota sublevata V-formi dimidii apicalis scutelli atque elytris ochraceis, pro- \ noti maculis tribus parvis apicalibus, macu- lis duabus parvis subbasalibus ac figura ba- 1 i H \ (cs NV SE a sali ferme Y-formi ultra medium extensa et ‘ PO | Bp | corii macula oblongula prope marginem MUS : Vy scutellarem, macula fusiformi guttam palli- we 7 dam includente prope commissuram, macula PAU magna postmediana transversim subtriangu- = lari (hac venis tribus pallidis persecta) macu- laque parva rotunda costali nonnihil ante apicem nigris vel fuscis, membrana ochreo-cinerea, margine basali et venis nigris, acetabulis luteis; antennae testaceae, articulis secundo apicem versus et duobus ultimis totis fuscis; rostrum fusco-testaceum, apice nigrum; pedes testacei, dimi- dio basali et annulo subapicali femorum piceo-nigris, tibiis saepe medio late infuscatis. Caput impunctatum, articulo secundo antennarum primo Ÿ/4 longiori, tertio primo aeque longo, quarto tertio sesqui longiore. Pronotum lobo antico impunctatum, lobo postico remote fusco-punctatum. Scutel- lum impunctatum. Corium sparsim, hic et illic subseriatim fusco-punctatum. Pectus solum in metapleuris remote puncta- BERGROTH : THE FIRST HETEROPTERON FROM JUAN FERNANDEZ. 45 tum. Segmentum sextum ventrale maris quinto et quarto conjunctis paullulo brevius. Long. 4,5— 5,3 mm. Juan Fernandez (Mäs ä-tierra, in August). 1 d, 3 2, and . a larva. In spite of the long corium it must be considered a subbrachypterous form. The coria are apparently fused together along the whole commissure, the hindwings are in all probability lacking, and the insect is thus incapable of flying. It is not likely to have a macropterous form. Should such a form contrary to all presumption exist, it will prove to have the pronotum broader behind, the coria free and considerably shorter, and the membrane much longer. A synonymic list of the mosquitoes hith- erto recorded from Sweden, with keys for determining the genera and species. By F. W. Edwards. In connection with a revision of the palaearctic Culicidæ, which the writer has in preparation, Prof. YNGVE SJÖSTEDT was so kind as to send to the British Museum for re-deter- mination the greater part of the collection of mosquitoes in the Stockholm museum. The examination of this material showed, as was expected, that in the case of some of the more difficult groups there were a number of species con- fused. At Prof. SJÖSTEDT’s request I have prepared a revised list of the known Swedish species, together with tables for their identification, which may be of use to Swedish collec- tors. The species will be more fully dealt with in the forth- coming revision of the palaearctic species referred to above; good descriptions of most of the species (often however under other names) together with their larvæ are given in MAR- TINI's recent work, »Über Stechmiicken» (Archiv für Schiffs- und Tropenhygiene. Bd. 24, Beiheft ı, August 1920), where a fairly full bibliography will also be found. All recent work on mosquitoes has tended to show that the larv offer better characters for generic classification than do the adults, and the rather unsatisfactory table of genera given below is about the best that can be made for adults only. For discrimina- tion of species the best characters are to be found in the male hypopygium; but if sufficient latitude is allowed the tables given below based chiefly on colouration will probably be found to work fairly well. Some species are only dis- EDWARDS: A SYNONYMIC LIST OF MOSQUITOES. 47 tinguishable by characters of male hypopygium or larvæ, for diagnosis of these reference must be made to published figures. The subjoined list gives the synonymy (according to the writers present opinion) so far as it affects North European species. The reasons for all changes and innovations will be explained subsequently. Species which have been found in adjoining countries (Finland, Denmark or North Germany) are inserted in square brackets both in the list and in the keys, since they are likely sooner or later to be found in Sweden. South European species have not been included. Anopheles Mc. maculipennis MG. bifurcatus L. plumbeus STEPH. (rzgrzpes STAEG.) / Culex L. pipiens L. (cz/zaris ZETT.). [apicalis ADAMS (Zerritans H. D. K.).) J Theobaldia N.-L. (Culiseta FELT). annulata SCHRANK. [subochrea Epw. MS. siberiensis LUDLOW (arctica EDW.; Zalaskaensis LUDLOW). bergrothi EDW. MS. morsitans THEO. fumipennis STEPH. (ficalbii NOK; theobaldi MEIjJ.). Taeniorhynchus ARRIB. richiardii TIC. (axnulipes GOETGHEBUER; Zflavrrostris MG.). Aédes, subgenus Ochlerotatus ARRIB. vexans MG. maculatus MG. (cantans MG.; waterhousei THEO.). ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. semicantans MARTINI. annulipes MG. (guartus MARTINI). excrucians WALK. (abfitchii FELT, MARTINI; annulipes auct. partim). [freyi EDW. MS.] lutescens FAB. (fletcher? COQ.; flavescens THEO.; arcanus BLANCH.; annulipes ZETT., MARTINI, ?FICALBI; 267- punctatus R.-D.). caspius PALLAS (dorsalis THEOBALD, AUSTEN; puncta- tus MG.). dorsalis MG. (curriez COQ). [rusticus ROSSI (pungens R.-D.; quadratimaculatus MACQ.; diversus THEO.)|. alpinus L. (rzgrzpes ZETT., ?énnuitus W. & K.; Fnearcti- cus DYAR). cataphylla DYAR (prodotes DYAR; rostochiensis MARTINI). [salinellus nom. n. (/erriei MARTINI nec THEO.)]. [detritus HAL. (salinus F1C.; terriei THEO.)|. [diantaeus H. D. & K. (serus MARTINI)|. [intrudens DYAR (zmfiger H. D. & K.)|. [pullatus CoQ. (metalepticus DYAR; ?jugorum VILLEN.; gallii MARTINI)]. communis DEG. (nemorosus MG.; lazarensis FELT). [palmeni Epw. MS] [parvulus Epw. MS.| punctor (KIRBY) DYAR (xemorosus THEOB., AUSTEN, DE MEIJ.; sy/vae MARTINI nec THEO.). [sticticus MG. (7 lateralis MG., ECKSTEIN; concinnus STEPH.; sylvae THEO.; dorsovittatus VILLEN., nigrinus ECK- STEIN)]. geniculatus OLIV. (ovatus MG., ECKSTEIN, MARTINI; lateralis THEO., ?MG.; albopunctatus ROND.; ?fuscu- lis ZEITEN Aëdes MG. (restricted). cinereus MG. (?céiliaris L. nec ZETT.; nigritulus ZETT.). EDWARDS: A SYNONYMIC LIST OF MOSQUITOES. 49 Key to genera (adults). (This key will not necessarily apply to other species than those of North Europe.) I. to (#8) Abdomen without scales; female palpi as long as pro- DOSCIS PRE Er tr a. BS rg p elen . Abdomen mens at anal flat scales; female palpi much horter-thantherproboseis. ke 2. Eiinde metatarsır asslongz as, the: tibjae..._..... 2 Culex. . Hind metatarsi distinctly shorter than the tibiae......... 3. Female abdomen blunt-ended; female claws simple, as arer diso tne imingdnelawssor tlre male: ss a 4. . Female abdomen pointed; front and middle claws, and usually also the hind pair, toothed in both sexes _ 5. Wing-scales (of the longer set) almost linear 7/eobaldia. . Wing-scales (of the longer set) considerably broader Taeniorhynchus. Proboscis longer than front femora; male palpi long Aedes, subg. Ochlerotatus. Bro not longer than front femora; male palpi short Pr ‘des, restricted. Keys to species (adults). Anopheles. Wings with dark spots caused by accumulation of scales on the cross-veins and bases of fork-cells ara Mc. DIWImESEUNEDottedtiem Busen! sie 10 PAN 2 Larger, brown species, mesonotum browner in ae without distinct patch of white scales in front bifurcatus L. . Smaller, black species, mesonotum greyer in middle, with patch of narrow pure white scales in front - plumbeus, STEPH. Culex, Pale abdominal bands at the bases of the tergites prpiens L. Pale abdominal bands at the apices of the tergites [apicalis ADAMS.) 4 — 20817. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 1 (1921). 50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Theobaldia. Wings spotted, by dense accumulation of scales on the cross-veins and bases of fork-cells; tarsal joints white- tinged jaf, theßhase __ en Sr 2% . Wings unspotted (unless indistinctly at base of vein Rays) --- nennen 4. Femora before the tip, and hind metatarsi in the middle, with white rings . No white rings in these positions... szberiensis LUDLOW. Abdomen dark brown banded with white annulata SCHRANK. . Abdomen nearly uniform ochreous [s#dochrea EDW. MS.) Tarsı zentirelyagagk , sure une bergrothi sp. n . Parsi, with, natrow (pale rings 2 2. 2 2227 Kr Front metatarsus of male distinctly Ir an ah re- maining joints together; proboscis of female almost en- tinely, blacks 19 28s ak nA AA morsitans THEO. . Front metatarsus of male not longer than the remaining joints together; proboscis of female largely pale at the sides and beneath........ au a HONG Jumipennis STEPH. Ochlerotatus. Joints of tarsi with white rings at the base. 2. » » » with pale rings embracing both ends ... 8. an (wean rat 2Without} palerrinpsar ahie. pets serre 9. Rings of middle joints of hind tarsi less than half as long as the joints; dark species; outer side of hind femora with numerous scattered dark scales_.............-.--..-..----- ef . Rings on middle joints of hind tarsi more than half as long as the joints; lighter species; outer side of hind femora ‘palenexeéepts towards! tips seem a eee 4. Hind tarsal rings very narrow; smaller species; abdomen with distinct pale abdominal bands constricted in the middle and’atsthersidesass Marin Er re vexans MG. . Hind tarsal rings broader, nearly half as long as the joints; larger species; pale abdominal bands less distinct Ba hotleonstricted in the middle =" maculatus MG. EDWARDS: A SYNONYMIC LIST OF MOSQUITOES. 51 Costa pale-scaled on anterior edge, at least on basal half scales of mesonotum unicolorous; abdominal scales mainly orsallı yellow 22! cones). rue: ap bene ong. . Costa at most with seine ale. Scaler uk of me- sonotum not unicolorous; abdomen largely dark sr 6. . Very yellow species; proboscis yellow with a black tip lutescens 7. . Darker species, especially on proboscis and wings [freyz EDW. MS.] Abdomen dark, tergites with well defined basal white bands narrowed in the middle...... semicantans MARTINI. . Abdomen paler, with ill-defined yellowish bands and seattered yellowish 'sealesee.!> le... Nu: ne 7: Mesonotum with a distinet broad median band of dark brown scales; sides yellowish .............. annulipes MG. Mesonotum without distinct median dark band excruciens WLK. . Scales of mesonotum fawn-coloured, with two narrow white longitudinal stripes, wing scales evenly mixed, davis amilslight.. 22 spa me alu. durs [caspius PALL. . Scales of mesonotum darker brown in the middle and at the edges in front, with two broad creamy stripes; costa and veins R, and R4+5 with the scales mainly black, restos Winme paler sess ea. Mae... li ra dorsalis MG. Abdomen and legs amie bluish-black; the abdomen without complete white bands dorsally; outer side of hind femora blue-black on the apical third; knees conspicu- enslyjsilvery-white jose Er er. ng geniculatus OL. . Abdomen and legs dull black or lighter; the abdomen with complete white bands dorsally, except sometimes in O. diantaeus and O. sticticus; outer side of hind femora Baleanearlystonthe types Cesare .nnizain..2a sou. 10. Abdomen of female with a median longitudinal line of yellow scales, at least on the terminal segments; in the male this line is indicated on the second segment only [rusticus ROSSI). . Abdomen without median yellow line ........................ II. II. Front and middle femora conspicuously mottled in front nacht darksand lishttsesleserkhr rutile Ue. 12) 14. 15. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. . Front and middle femora with only a few light scales in front 598 J AiIOhdg EU CIO ONU PUNIONIOESE 10. BeBe 14. . Head and thorax with very dense bristles; integument déep? Black "#22 MN BIETE JEUN pts see . Head and thorax not métal trisäyj integument of legs paler A-LAG en UNGE TENTA VO EIN v2. . The dark parts of the abdominal tergites with scattered pale}'scales; "male palpi. all black eo 7579 [detritus HAL.] Abdomen with sharply marked black and white bands, no pale scales scattered over the dark areas; male palpi with a whitish ring or numerous whitish scales on the lone as dl former. DAC NW os cataphylla DYAR [salinellus nom. n. (Zerrzei MARTINI nec THEO.)}. Hind femora pale, with a sharply defined black-scaled arearattthe "tip"... MPROUN RTR den DIV; . Dark area at ee of hind femora much less sharply de- fined - Inn ER eee Cobian ee te Hind ibid on ther outer OE with”: a distinct Whitish stripe running nearly the whole length (at least in the female); mesonotum with white scales at the side, black in the MOREL STR EE EICHE CCR MENT . Hind tibia without wits! Se on outer Side 2.202 16. Scales of head and menosotum ochreous brown, the me- sonotum usually with one broad dark median stripe, more rarely with two ill-defined stripes or more [palmeni EW. MS.] punctor KIRBY. . Seales of head and mesonotum darker brown, often mixed with white at the sides, the mesonotum usually without distinct stripes ils. BRL SAN A a .... communis DY. [parvulus EDW. MS; pullatus COQ.; tmpiger WALK.]. Zur Kenntnis der jungen Larven einiger in Wasser lebenden Rhynchoten. Von O. Lundblad. Mit 2 Figuren im Text. Bei meinen Untersuchungen über die Verbreitung und Biologie der schwedischen Wasserwanzen ist es mir schon mehrmals vorgefallen, wie wenig über die Larven dieser Tierchen bekannt ist und wie schwer es sogar demjenigen ist, der durch mehrjährige Beobachtungen und mehrjährige Sammeltätigkeit im Gebiete der Hemipterologie gut einge- führt ist, derartige Larven sicher zu bestimmen. Selbstver- ständlich gilt dies in besonders hohem Grade die Larven der terrikolen Fauna, die nicht nur sehr zahlreiche, sondern auch sehr oft kritische Arten umfasst. Die aquatile Wanzenfauna hingegen ist bekanntlich sehr arm an Arten; umsomehr muss es uns verwundern, dass bisher nur äusserst wenige Larven so gut beschrieben sind, dass sie sich an der Hand der vor- liegenden Beschreibungen identifizieren lassen. Die beste Weise, diesem Mangel abzuhelfen, wäre selbst- redend umfangreiche Zuchtversuche anzustellen und die gezogenen Larven abzubilden und zu beschreiben. Nur in dieser Weise könnte völlige Gewissheit in bezug auf das Stadium der vorliegenden Larvenform erreicht werden, und es wäre hierdurch eine leichte Sache, genau die Zahl und das Aussehen der später aufeinander folgenden Larven- stadien kennen zu lernen. Leider habe ich keine Gelegenheit gehabt, derartige Aquarienversuche anzustellen. Meine Lar- 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. un venfunde sind mehr zufälliger Natur. In einigen Fällen habe ich Material von anderen Forschern zugesandt erhalten. Wenn ich dessenungeachtet die freilich zufällig erbeute- ten Larven hier zu beschreiben wünsche, geschieht dies, weil unsere Kenntnis so gering ist, dass meine Beschreibungen, so unvollständig sie auch sein mögen, mit den Abbildungen zusammen doch ein wenig zur besseren Charakterisierung der fraglichen Larven beitragen können. Schon 1916 habe ich die unbekannten oder wenig bekannten Larven von AMeso- velia furcata MULS. & REY! und Velia currens FABR.? abge- bildet und beschrieben. Es ist meine Absicht, in dieser Zeitschrift einige weitere aquatile Rhynchotenlarven zu cha- rakterisieren, indem ich hier mit Hydrometra stagnorum L. beginne. Die letzte Zusammenstellung unserer Kenntnis von den Larvenformen der Wasserhemipteren finden wir in D:r ER- NEST ROUSSEAU’s schöner und umfangreicher Arbeit »Les larves et nymphes aquatiques des insectes d’Europe», welche im Augenblick bis zum Fascic. XXVI vorgeschritten ist. Dieses Werk bringt nicht nur eine Zusammenstellung schon bekannter Tatsachen in bezug auf Systematik, Morphologie und Biologie der fraglichen Larven, sondern enthält auch vielerlei neues, indem eine Anzahl Larven hier zum ersten- mal ausführlich beschrieben werden. Doch — erst nach einem Durchlesen dieser Arbeit findet man, welche grossen Lücken noch offen stehen, ehe sie die Kenntnis der Larven der Wasserinsekten erfüllt. Dies gilt nicht am wenigsten die Wasserwanzen. Was besonders //ydrometra anbelangt, wurde bisher nur das 5. Stadium von 7. stagnorum beschrie- ben (siehe bei ROUSSEAU; |. c. p. 92—94, Fig. 22). Nach ROUSSEAU besitzen die Wasserhemipteren im all- gemeinen 5 Larvenstadien. Selbstredend ähnelt aber das 5., somit letzte Stadium am meisten dem entwickelten Tierchen, und es ist demnach auch verhältnismässig leicht, die Art- oder wenigstens Gattungsangehörigkeit dieser Larve zu er- ! Orthoptera, Odonata och Hemiptera Heteroptera. — Sjön Täkerns fauna och flora, 2. Stockholm 1916. (Beschreibung der Larve in deut- scher Sprache.) ? Anteckningar om våra vattenhemipterer. II. — Entomolog. tid- skrift, 37. Upsala 1916. (Beschreibung der Larve in deutscher Sprache.) oO. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN. 55 kennen. ROUSSEAU hat im allgemeinen, und immer wenn es ihm möglich war, das 5. Stadium zum Ausgangspunkte seiner ausführlichen Beschreibung gewählt, und erwähnt die übrigen Stadien nur mehr nebenbei. Es scheint mir aber wünschens- werter, vor allem das erste Stadium zu charakterisieren, da dieses als zu den respektiven Arten gehörig nicht so leicht zu erkennen ist. Das erste Stadium muss daher meiner Meinung nach unbedingt am genauesten charakterisiert werden, gleichviel ob dann die Morphologie der folgenden mehr oder weniger oberflächlich gestreift wurde. Von FHydrometra stagnorum kevne ich 5 verschiedene Larvenstadien. Nach ROUSSBAU's Auffassung würde dies also die volle larvale Entwicklung repräsentieren. Mein 5. Stadium entspricht vollig dem von ROUSSEAU als 5. Stadium abgebildeten und beschriebenen. Ich werde vorläufig nur das I. Stadium berücksichtigen, während die folgenden bei einer späteren Gelegenheit behandelt werden. I. Das 1. Larvenstadium von Hydrometra stagnorum L. In allgemeiner Form vom ausgebildeten Tiere erheb- lich abweichend. So fallen besonders die im Verhältnisse zum mächtigen Kopf sehr schwach entwickelten Thorax und Abdomen auf, eine Eigentümlichkeit, die beispielsweise auch die nahverwandten Gerrzs-Larven gekennzeichnet. Auch sind die Antennen relativ länger als beim erwachsenen Tiere, was aber mehr scheinbar ist und darauf beruht, dass der Körper, infolge des schwach entwickelten Abdomens, sehr kurz er- scheint. Die Grösse des hier zu beschreibenden Exemplares ist etwa I mm, vom Vorderrand des Kopfes bis zum Ende des Abdomens gemessen. Die Farbe ist hellbraun; auch die Beine besitzen diese Farbe, haben also keine Zeichnungen und dunklen Enden an Schenkeln und Tibien. Der Kopf ist schon bei dieser jungen Larve ziemlich lang gestreckt, wenn auch nicht annähernd so stark wie bei 56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. der entwickelten Wanze, und zwischen den Augen am schmälsten. Vor den Augen ist der Kopf etwas länger als vom Augenvorderrand bis zum Kopfhinterrand. Er ist be- deutend länger als der Thorax, Die Augen sind halbkugelig ge- wölbt und ragen seitlich stark hervor; sie berühren nicht das Pronotum, sondern sind unge- fähr eine Augenbreite weit da- von entfernt. Die Kopfober- seite ist in der vorderen Hälfte reich beborstet, doch bleibt die mittlere Partie von Borsten frei. Sie ist ferner noch von einer helleren Linie durchzogen, die sich dicht vor den Augen ga- belt; die Linie und die Gabeln sind schmal. Die Insertionsbe- zirke der Antennen sind bulben- artig angeschwollen, derart, dass sich die Antennen in der Ruhe nach vorn (und ein wenig nach aussen) einstellen. Vor den An- tennen verengt sich der Kopf allmählich nach vorn. Innerhalb ap tn TR Se des Antennenbulbus steht ein rte LA recht langes Haar und unmittel- ey bar inter dem Bulbus ein zwei- ee ©. tes, noch längeres. Zwischen Il den Augen inserieren jederseits Textfig. 1. Erstes Larvenstadium Jänes der dort verlaufenden. er- von Hydrometra stagnorum L. a 3 ‘ into bent habenen Leiste 3 nach vorn ge- richtete, kurze Dornen; hinter den Augen stehen jederseits ebenfalls 3 Dornen oder Haare, wovon jedenfalls die 2 hinteren nach hinten sich richten. Die vordere der 3 hinteren Borsten steht ein wenig mehr nach innen auf der Scheibe. Die hintere Hälfte der Kopf- oberseite entbehrt sonst der Borsten völlig; doch finden sich, abgesehen von den soeben genannten, 2 winzige Borsten auf O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN. 57 der Scheibe weit hinten. Auf der Unterseite entspringen mehrere Haare (siehe Textfig. 2 a). Das Rostrum ist lang, die Hinterhüften sogar überra- gend. Es ist deutlich 4-gliedrig. Das 1. Glied ist äusserst kurz aber breit, das 2. kurz und schmäler, das 3. Glied ist sehr lang und erreicht die Vorderhüften, während im 5. Sta- dium diese Hüften erst von der Rostralspitze erreicht werden. Dies rührt davon her, dass in späteren Stadien die Thorakal- segmente immer gestreckter werden. Das 4. Glied ist ver- Textfig. 2. Erstes Larvenstadium von Aydrometra stagnorum L. a Larve von der Seite. b, c und d Tibia und Tarsus der betreff. 1., 2. und 3. linken Beine. a ist schwächer vergrössert als die übrigen drei Abbildun- gen, die untereinander gleich stark vergrössert sind. hältnismässig lang und endet spitz. Das ganze Rostrum ist also im Verhältnisse zu späteren Stadien, insbesondere dem 5., sehr lang, indem es, wie schon erwähnt, die Hinter- hüften überragt. Die Antennen sind äusserst schlank und überragen so- gar an Länge beträchtlich den Körper, ja’sie sind reichlich 2-mal so lang; sie sind 4-gliedrig, besonders das 3. und 4. Glied ist ungemein verlängert. Das letztere ist am äusseren Ende sehr schwach kolbenartig verdickt. Die Beborstung ist reichlich; am reichsten sind die äussere Hälfte des 4. 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. und das Distalende des 3. Gliedes beborstet: Die Antenne endet in einem spitz ausgezogenen Fortsatz. Der Thorax ist deutlich in Pro-, Meso- und Metathorax gegliedert. Sämtliche Thorakaltergite sind median, wie auch der Kopf, von einer hellen, durch schwache Chitinisierung sich abhebenden Linie durchzogen. Die drei Teile sind ziemlich gleichartig entwickelt. Wichtig zu erwähnen ist, dass Meso- und Metanotum hinten geradlinig abschliessen, Pronotum ist hinten in einen gerundeten Lappen vorgezogen, der über den Vorderrand des Mesonotums hervorragt. Der Hinterrand des Mesonotums ragt ebenfalls in seinem ganzen Verlauf ein wenig über den Vorderrand des Metanotums hervor. Doch ist er hinten nicht vorgezogen. Meso- und Metapleuræ sind gross und vorstehend, von oben gut sicht- bar. Die Borstenbewehrung der einzelnen Teile geht ohne weiteres aus der Figur hervor. Es ist nur zu bemerken, dass das Pronotum am Hinterrande nur eine einzige gebogene Borste aufweist, während Meso- und Metanotum nahe der Mitte 2, etwas mehr nach aussen I, und an jeder Seite 3 Borsten zeigen. Am Metanotum ist demnach die Zahl die- selbe wie am Mesonotum, nur dass die Borsten etwas anders entspringen. Die Beine sind zart gebaut. Das erste und zweite Paar sind ungefähr gleich lang, das dritte etwas länger. Sammt- liche Tarsen sind 1-gliedrig und am Ende mit 2 terminalen Klauen und 2 feinen, gekrümmten Haarbildungen ausgestattet. Der Borstenbesatz ist gut entwickelt, was besonders von den Tarsen und dem Distalende der Tibien gilt. Am Distalende der Vordertibia entdeckte ich bei dieser Art einen zierlichen Kamm aus ungleich langen Borsten, wie er beispielsweise auch bei den Mesovelia- und Velia-Larven vorkommt. Die mittleren Borsten der Reihe sind bedeutend kürzer als die lateralen. Im Gegensatz zu den soeben erwähnten Larven fand ich aber am Ende der Mitteltibia bei //ydrometra keinen Kamm, und das 3. Bein entbehrt natürlich, wie im- mer, eines Kammes. Die Klauen entspringen, wie gesagt, ganz terminal am Ende der Tarsen, nicht ein wenig seitlich vor der Spitze. Nachstehend gebe ich eine tabellarische Über- O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN. 59 sicht über die relativen Masse der einzelnen Antennen-, Bein- und Rostralglieder': Antenne | Rostrum Vorder- | Mittel- Hinter- | bein bein bein I | Relatives | Ged Re 8,5 a 8,0 | Lange der DS ac Se SR se =-—l— - einzelnen Glied 2 11,0 2,5 31,5 32,5 45,5 Glieder 3 | ra en = | Glied 3 | 440 27,5 Assos AS Le 62,5 Glied 4 44,0 I 1,0 35 13,5 | 14,0 | Glied I 3,0 5,0 4,0 3,5 355 | Relative an ates Cle | : | Dicke der Glied 2 2,0 3,0 3,0 | 3,0 | 3,5 | einzelnen c ; ; Er | | Glied I 4 ; Glieder 3 2 es 2 fe 38 3 N = | | Glied 4 | 3,0 255 | 2,0 | 3,0 3,0 | i E Br Ei 1 Fundort: Das hier beschriebene Exemplar wurde von mir am Ufer des Flusses Susaa auf Seeland, Dänemark, nahe seiner Einmündung in den Tjustrupso, am 19. Juli 1919 er- beutet. 1 Zu bemerken! Die Glieder sind immer in grösster Ausdehnung gemessen. Trochanter ist als erstes Glied bezeichnet. Tycho Tullberg. Den 24 april avled professor emeritus TYCHO TULLBERG i sitt hem i Uppsala i en ålder av 77 !/a ar. Sveriges entomologer ha anledning att låta sina tankar gå ett halvt sekel tillbaka i tiden och erinra sig, att TYCHO TULLBERG under sina första vetenskapligt verksamma år äg- nade sin forskarhåg åt studiet av svenska insekter, åt kollem- bolernas dittills mycket och hos oss nästan fullständigt för- bisedda ordning. Framför mig ligger ett litet häfte, »Om Skandinaviens Podurider af familjen Lipurinæ», en akademisk avhandling, som den 8 maj 1869 för filosofiska gradens erhållande till offentlig granskning framställts av fil. kand. av Upplands nation, TYCHO FREDRIK TULLBERG. Det lilla tunna häftet kan måhända i jämförelse med nutida gradualavhandlingars sväl- FINAR WAHLGREN: TYCHO TULLBERG. 61 lande volymer synas skäligen obetydligt, men det gav dock den första verkliga kunskapen om svenska arter av kollem- bolernas ordning, som ej sedan LINNE’s och DEGEER’s tid varit föremäl för studier, det gav skarpa, koncisa diagnoser av släktena, av vilka ett, Xewy//a, nyuppställdes, och av de om- kring ett dussin arterna, och det betydde ett viktigt fram- steg i kollembolernas systematik, i det den nuvarande familjen Poduride fick sin naturliga begränsning. Två år därefter, 1871, utkom i Översikt av Vetenskaps- akademiens förhandlingar en förelöpande »Förteckning öfver Svenska Podurider», omfattande 66 arter med bl. a. de två nya släktena 777@na (nuv. Friesea D. T.) och Pseudachorutes, och fullbordades det utomordentligt viktiga arbetet »Sveriges Podurider», och samma år blev TULLBERG docent i zoologi vid Uppsala universitet. » Sveriges Podurider» publicerades följande år i Veten- skapsakademiens handlingar. Arbetet, som omfattar 70 sidor text och 12 tavlor, blev epokgörande för kollembolernas sedermera flitigt drivna studium, och det kan gott sägas, att allt vad som sedermera i det facket gjorts, är byggt på dess grund. De systematiska grupperna fingo här den gestalt, som de i det stora hela, låt vara med en del modifikationer och valörförskjutningar, ännu besitta. Medan de äldre för- fattarnas artbeskrivningar antingen voro för knappa och otyd- liga eller för svävande och allmänt hållna, för att deras arter med full säkerhet skulle kunna identifieras, förstod TULL- BERG med sin skarpa blick för det väsentliga och konstanta att utforma de kortfattade diagnoserna och de något utför- ligare beskrivningarna med en fasthet och pregnans, som icke lämna något övrigt att önska. Den ende, som i de- skriptiv kollembolforskning kunde jämföras med TULLBERG, vore den geniale mångfrestaren SIR JOHN LUBBOCK (seder- mera lord AVEBURY), men en jämförelse mellan TULLBERG’S solitt byggda och uteslutande på egna ingående undersök- ningar grundade verk med LUBBOCK's bekanta, ungefär sam- tidigt utkomna stora och praktfullt utstyrda »Monograph of the Collembola and Thysanura» utfaller ingalunda till den senares fördel. Ehuru den systematiska delen av »Sveriges Pudurider», 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. omfattande 19 släkten och 70 arter, utåt blev av den största betydelsen, äger arbetets morfologisk-anatomiska del ett minst lika högt värde, tyvärr genom det svenska språket svärtill- gängligt för flertalet utländska forskare. Det klara omdömet, den skarpa blicken, den säkert och mjukt förda preparer- nålen och ritpennan ha här samverkat till ett resultat, som är mycket mer beundransvärt, då man vet att alla dessa dissektioner utförts under mikroskopet utan all modern mikro- tomteknik. År 1876 utkommer ännu ett arbete över samma insekt- grupp, »Collembola boreale—Nordiska Collembola» i Över- sikt av Vetenskapsakademiens förhandlingar, där vi få den första säkra kännedomen om den rent arktiska kollembel- faunan — några arter voro förut ofullständigt beskrivna — huvudsakligen efter material från Nordenskiölds Jenisejexpe- dition. Bl. a. beskrives här det egendomliga släktet Cory- nothrix. Samma är blev TULLBERG prosektor vid den zootomiska institutionen, först såsom tillförordnad, efter tre år såsom ordinarie, och 1882 utnämndes han till professor i zoologi. Såsom sådan verkade han i 25 år, tills han 1907 inträdde i pensionsåldern. I samband med den nya verksamheten kommo TULL- BERG's vetenskapliga intressen att vändas åt andra djur- grupper, först åt molluskerna, och redan år 1875 beskrev han den fylogenetiskt märkliga » Veomenia, a new genus of invertebrate animals», och 1877 undersökte han »Die Byssus des Mytilus edulis», därpå åt däggdjuren, bland dem spe- ciellt gnagarna, över vilka många arbetsamma års förstudier, delvis publicerade, samlades i det stora verket »Uber das System der Nagetiere», 1899. Även såsom populärvetenskaplig författare var TULL- BERG på flera håll verksam, och det är säkerligen många som med undertecknad redan under skolåren lärt sig skatta hans »Djurriket» i »Svenska biblioteket», 1885, som bl. a. inne- höll en utförlig redogörelse för darwinismen. Under sina sista år ägnade sig TULLBERG med förkärlek at Linnestudier. Själv en ättling av Linné och konstnärligt EINAR WAHLGREN: TYCHO TULLBERG. 63 begåvad som. han var, utgav han bl. a. till jubliumsfesten 1907 det vackra verket »Linnéporträtt». Undertecknads första bekantskap med TULLBERG såsom lärare daterar sig från höstterminen 1893, då jag som ny- bliven student åhörde hans föreläsningar över djurrikets syste- matik, och sedan den tiden står TULLBERG för mig framför- allt såsom den utomordentlige och oförglömlige läraren. Ty det var icke bara böckernas visdom vi unga fingo på dessa föreläsningar, det var framför allt det egna arbetets resultat som gavs oss både i fakta och i tankar, det var de tekniskt fulländade preparationerna och dissektionerna, de briljanta teckningarna, det var också det klara och kloka omdömets kri- tiska ledning genom tidens zoologiska tankevärld, som då behärskades av Darwins utvecklingslära, det var frågeställ- ningarna och de fylogenetiska spörsmålen och metoderna för att närma sig dessas lösning. Medan TULLBERG i sina vetenskapliga arbeten och fullt lika mycket i förberedelserna till sina föreläsningar var en man av OSTWALD’s »klassiska» typ, som ej skyr det noggranna detaljstudiets eller det ma- nuella arbetets enformiga möda, så var han i det muntliga föredraget också något av en »romantiker» med en rikedom på uppslag och idéer, som satte åhörarnas tankar och inte bara deras pännor i rörelse, helt naturligt för en personlighet som hans med det rörliga intellektet mot en fond av icke blott vetenskaplig utan även konstnärlig läggning, poet, skulptör och tecknare som han var. För sina lärjungar var TULLBERG icke endast den vör- dade läraren, han blev dem snart nog en vän, som intres- serade sig för deras arbete och framgång, och till vilken de kunde vända sig för att få upplysningar, råd och hjälp, vissa att tryggt kunna lita på hans välvilja. I de kamratliga sam- kvämen på zoologiska sektionen saknades han också sällan, och hände det någon gång, kändes där en viss tomhet. Till och med en psykologiskt så ömtålig situation som en tenta- men blev inför TULLBERG en angenäm upplevelse, där han satt gemytlig i sin gungstol på Gustavianum med cigarren i mun och en glimt av vänlig humor bakom glasögonen, en humor som även i den allvarliga stämningen kunde glimma till i befriande och godlynt självironi, såsom då undertecknad, 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. som allt för hastigt hade lyckats identifiera det vanskapliga hälleflundrekraniet, fick den förbluffande och totalt svarslösa repliken: » Åh, ha ni hunnit att lära er det nu!» Vi lärare äro ju, vare sig vår verksamhet tillhör uni- versitetets salar eller mera anspråkslösa skolrum, mera än andra utsatta för personlig kritik, men om TULLBERG's per- sonlighet har jag aldrig av mina studiekamrater hört något annat omdöme än att han var en god man och en heders- man, och det är säkerligen därför icke endast för mig, som TYCHO TULLBERG står som ett av de vackraste personliga minnena från Uppsalaåren. Einar Wahlgren. OUMBARLIG UPPSLAGSBOK FÖR NORDISKA ENTOMOLOGER Svenska Insekter En orienterande handbok vid studiet av vårt lands insektfauna Av ALB. TULLGREN Professor, föreståndare för Centralanstal- tens Entomologiska avdelning och EINAR WAHLGREN Fil. Doktor, Lektor vid högre allm. Läroverket i Malmö Haft. I. Pris 22 kr. Med Häft II. Pris 32 kr. Med 3 fargplanscher och 137 3 färgplanscher och 121 illustrationer i texten. illustrationer i texten. Häft III (slut) under tryckning. Ur prässens omdöme: »Om nägonsin den gamla utnötta frasen att ett arbete fyller ett länge känt behov är pa sin plats, sa är det i detta fall. — — — - Vad som skänker arbetet ett alldeles särskilt värde är det utomor- dentligt rika och vackra illustrationsmaterialet. /var Trägardh i D. N. »Vad vı hittills saknat, är en efter moderna krav utförd sam- manfattande översikt över hela den Svenska insektfaunan. — — — — Professor Tullgren och Lektor Wahlgren ha riktat vär biologiska litteratur med ett arbete, som kommer att spela en roll under de- cennier framåt.» RE 1.Sydsy. D. Snällp: »Denne haandbok til orientering ved studiet av den Svenske insektfauna er intet mindre end et pragtverk. — —- — — Da vort lands insektfauna stort set er densamme som Sveriges, bor verket ogsaa kunne paaregne mange norske læsere. T. H. Schoyen i Tidens Tegn. »Værket er i Sandhed en »Haandbog”, der hurtig og let vil lede dem, som vil raadfore sig med den, genem Systematikkens Labyrinter — — — — maa betegnes som et Standardværk. Esben-Petersen i Fauna og Flora. P. A. Norstedt & Söners Forlag INNEHÅLL Sid, MALAISE, RENÉ, zur Kenntnis schwedischer Blattwespen (Forts. aus H. 2—4, 1920)... ei a np ce re A QU RINGDAHL, Ose Bidrag till kännedom : om de skånska stranddy- nernas insektsfauga mes en TER ER ER : BERGROTH, E., The first Heteröpteron from" Juan Fernander a. LT AN EDWARDS, F. W. , A synonymic list of the mosquitoes hitherto recorded from Sweden ee 2 A ESTER IE AR LUNDBLAD, O., Zur Kenntnis der jungen Larven | einiger in Ww asser lebenden Rhynch@pem nr... sce ee Re 53 WAHLGREN, Einar, Tycho Aullberg 2 22 one ae eee ee pre Föreningens sekreterare: Fil. Dokt. Apr. Roman. Riksmuseum, Stockholm 50. Föreningens kassaförvaltare: p. t. Prof. CHR. AURIVILLIUS, Vetenskapsakademien, Stockholm 50. Alla meddelanden rörande tidskriftens distribution ställas till: Æwvo- mologisk Tidskrifts Redaktion, Experimentalfältet. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att snarast möjligt därom underrätta redaktören. Föreningens medlemmar erhålla gratis Centralanstaltens Entomo- logiska avdelnings samt Skogsförsöksanstaltens entomologiska avdel- nings skrifter direkt från institutionerna. Postadress: Experimentalfältet. Utgivet den 10 april 1921. Distribueras inom 14 dagar efter utgivningsdatum. K. A. ALVÉN Prakt-Fjärilar! LLLELELEELEELEEELEEEENEEEEYEEEEEEEENEEEETEEETENEETETEEEETETEE EEE EE ALVESTA Skalbaggar och andra insekter ifrån alla länder. Svaratkom- Egen tillverkning av ligare svenska arter säljes stycke- samlingslådor 3 vis eller i större och mindre serier till billigt pris. Vidare upplysningar genom brev mot 20 öre i frim. spännbräden, hävar m.m. Bästa arbete BEGÄR PRISUPPGIFT! Gustaf Lundbom, Gränna 1921 Haft. 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM / AR i If UPPSALA 1921 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. OBS.! Fr.o.m.detta år är abonnemangsavgiften höjd till Tio (10) kronor. CUS Fra » Entomologisk Tidskrift som utgives av Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhållande länk mellan vårt lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Vetenskaps-Akademien, laborator I. Trägårdh, Lidingö villastad, samt undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren, Prof., Centralanstaltens Entomolog. Avdelning. Aldre årgångar av tidskriften erhållas till ett pris av 5 kr. pr. årg.; 20% rabatt vid köp av minst 10 årg. Medlemmar av föreningen kunna erhålla ytterligare reducerat pris. Lösa häften säljas ej. Av en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu för ett pris av 2 a 3 öre pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsavgiften (10 kr.) blivit erlagd, tidskriften gratis tillsänd. Om ej årsavgiften redan erlagts, uttages densamma genom postförskott å tidskriftens första häfte. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet av avgiften (100 kr.) Io äldre årgångar gratis. Annonspris 25 kr. pr hel, 12:50 kr. pr halvsida, pr rad 70 öre. För stäende annonser erläggas 50 °/o av priset för varje gång de ånyo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar! Bidrag till kännedomen om de skånska stranddynernas insektfauna. Av Oscar Ringdahl. (Forts. fr. h. 1, sid. 40). x C. albula FALL. Denna lilla prydliga nästan vitfär- gade art ar allmän pa dynerna i nv. Skåne och hannarna, ses ofta i sällskap pa sanddrivorna, juni—sept. x C. candens ZETT. Allman pa alla flygsandsomradena vid Skanes kuster. Förekommer även pa sandiga marker inuti landet, juni—sept. x C. elymi RINGD. Hälsingborg, Båstad, maj, juni. Har lokalt iakttagits vara ganska allman bland Elymus. x C. quadripila STEIN. Hälsingborg, Skalderviken, Viken, Sandhammaren juni—aug. Arten träffas pa sanden i likhet med a/bula och andra men hör ej till de allmännare arterna. x C. cilicrura ROND. Viken, Skälderviken. Arten ar allmän på torrare marker och har flera ggr iakttagits på dynerna. Åtskilliga ex. ha förefallit ovanligt mörka. x C. trichodactyla ROND. I likhet med föreg. förekom- mer denna allmänt på marken på torrare ställen och har även flerstädes iakttagits på dynerna, C. pratensis MEIG. Vejby 7°/7. Pa blommor av Hiera- cium umbellatum på dynerna. x €. penicillaris STEIN. Båstad ??/5. Träffad sällsynt pa Zlymus strån. x Dexiopsis lacteipennis ZETT. Arten är ej sällsynt på dynerna i nv. Skåne. 5 — 16. Entoml. Tidskr. Årg 41. Haft. 2 (1921). 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 x D. litoralis ZETT. Sällsyntare än föreg. Hälsingborg, Viken, Skälderviken, Vitemölle, juli—sept. Den torde ej uteslutande förekomma på flygsand, eftersom jag även fångat den vid en bäck i en dalsänka. x D. minutalis ZETT. Förekommer ehuru sällsynt på alla Skånes dyner, juli—sept. Coenosia tigrina FABR. Arten, vilken förekommer i bio- toper av olika slag, både våta och torra, har många gånger även iakttagits på dynerna. h C. pumila FALL. Förekommer ej sällan i Psamma- bältet men är egentligen hemmahörande i fuktigare livssam- hällen. C. decipiens MEIG. Viken ?°/s 19. Enstaka ex. anträffade. h Schoenomyza litorella FALL. Flera gånger erhållen vid håvning bland dyngräsen. Fam. Cordyluridae. Scopeuma stercorarium 1. Tillfälligt iakttagen pa dy- nerna. h S. Zitoreum FALL. Tillhör strandfaunan. Förekommer tidvis allmänt i Psamma-zonen och är stundom den allmännaste flugan där. h Chetosa punctipes MEIG. Sällsynt träffad bland Psamma såsom vid Viken och Vejby. Den hör eljest hemma i våta livssamhällen, såsom fuktiga ängar och kärr. h Spathiophora hydromyzina FALL. Sällan sedd bland Psamma, såsom vid Vitemölle *4/7, Skälderviken 1°/s, Raa 30/8, Som föreg. art hemmahörande inom våta biotoper. Den uppehåller sig gärna där helt nära vattenytan, flygande omkring och sättande sig på ur vattnet uppskjutande växter. På grund av sitt tillhäll helt nära vattenytan är den ej så lätt att fånga. Härvidlag påminner den om Hydromysza li- vens och Trichopalpus fraternus. Fam. Coelopidae. Tångflugorna äro som namnet säger hemma bland strand- zonens tång, där de kräla i oerhörda massor. Huru oerhört riers io RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 67 stor deras individrikedom är, kan man göra sig ett begrepp om, när man t. ex. på hösten i september någon lugn, solig dag vandrar på havsstranden. Millioner av dessa flugor draga då i ett oupphörligt tåg fram i sakta flykt, de flesta lågt ovan marken. I likket med cypseliderna äro de dåliga flygare och röra sig mest bland den uppkastade tången. Aven om vintern under blid väderlek äro de i rörelse. De sprida sig naturligtvis även omkring på stranddynerna, där de ofta fås under håvning bland dyngräsen. De uppsöka även blommor och ses i synnerhet på Cakile i stort antal. h Æucomyia parvula HAL Oerhört talrik i strand- zonen. h F. frigida FABR. Torde ej vara så talrik som föreg. h Heteromyza buccata FALL. Ytterst allmän i strand- zonen. h Orygma luctuosa MEIG. Endast 1 ex. funnet vid Skälderviken på en dynsida mot stranden. 7/9 16. Fam. Cypselidae. Cypsela equina FALL. Har iakttagits här och var och torde nog ej saknas, där exkrementer finnas på dynerna. C. sp. 1 Q-ex. vid Skälderviken 1°/s. Sphaerocera pusilla FALL. Skälderviken 3/9 1 ex. samt vid Viken på en död fiskmås. Fam. Dryomyzidae. h Helcomyza ustulata CURT. Förekommer endast inom strandzonens område, där den synes vara bunden vid själva strandkanten intill vattenbrynet. Flyger här tillsamman med Fucellia, från vilken den vid första anblicken skiljer sig genom större storlek och ljusare färg. Den uppträder ej i »skaror» som Fucellia utan endast i enstaka individ, spridda längs stranden, och den är också mycket skyggare än dessa. Den är ej funnen på dynerna, men omnämnes här, då den säker- ligen endast är hemmahörande på flygsandsstränder. 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Fam. Sciomyzidae. h Melina nana FALL. Skälderviken !9/g, I ex. h Hedroneura cucularia L. Som föreg. Fam. Lauxaniidae. Caliope enea L. Skälderviken !°/9 16. Ej sällan erhållen under håvning bland dyngräsen. Minettia plumicornis FALL. Skälderviken !9/g, 1 ex. Sapromyza setiventris ZETT. Som föreg. Fam. Ortalididae. h Tetanops myopina FALL. Iakttagen på de flesta av mig besökta flygsandsfalten. Aven inne i Skåne vid Bäckaskog har jag sett arten och även där på sandig mark. Ortalis urtice FALL. Sedd pa Elymus flerestädes. Fam. Tephritidae. I Psamma— Elymus-bältet växa flerstädes korgblomstriga växter såsom Sonchus arvensis, Taraxacum, Hieracium um- bellatum, Matricaria inodora Cirsium-arter m. fl., och i blom- korgarna av en del av dessa örter leva antagligen larverna till hithörande flugor. Terellia ? tussilaginis FABR. Skälderviken 1°/7. T. florescentiae L. Vitemölle !*/,. Pa dynernas insida invid sandfälten. Ensina sonchi L. Skälderviken *°/s. Enstaka. Hoplocheta pupillata FALL. Vitemölle, Lagaoset pa blommor av Zeracium umbellatum ganska vanlig. Oxyna absinthii FABR. Raa ‘/s19. Flera ex. bland Psamma. Euribia dilacerata LW. Hbg f/o I ex. E. ? angustipennis LW. Skälderviken 1°/s. 1 ex. Trypanea stellata FUESSL. Skälderviken !°/s. Enstaka ex. T. cometa Lw. Som föreg. art. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 69 Fam. Sepsididae. Sepsis sp. Erinrar mig ha sett Sepsis-arter på exkre- menter, men några ex. ha ej blivit infångade. Piophila affinis MEIG. Skälderviken ?/9. 1 ex. P. nigriceps MEIG. Som föreg. art. Fam. Psilidae. Psila rosae FABR. f. nigricornis ZETT. Skälderviken ?/9. I ex. Fam. Chloropidae. Flera arter inom denna familj äro vanliga bland dyn- gräsen. Den egendomligaste av dem är en mycken liten art, Oscinella brachyptera, vars hona har rudimentära ving- stumpar, vilka äro odugliga till flykt. Meromyza pratorum MEIG. Vejby, Viken, allmän. M. variegata MEIG. Viken */s, allmän. Chloropisca obscurella ZETT. Viken *Js. 1 ex. pa de äldre dynerna. C. glabra MEIG. Skälderviken ?/9. Ej sällsynt. Chlorops pnmilionis BIERK. Skälderviken. Ganska allmän. Parectecephala longicornis ZETT. Viken, Skälderviken. Allmän. Siphonella palposa FALL. Raa ‘Je. Flera ex. S. oscinina FALL. Viken 75/3. Allm. i de äldre dy- nerna. Oscinella brachyptera ZETT. Skälderviken. Ganska all- män pa standdynerna. O. frit L. Hälsingborg °/s. Troligen allmän. Fam. Ephydridae. De 6 första arterna äro fuktighetsälskande och äro att anse som mera tillfälliga på dynerna. I närheten av hydro- phila livssamhällen är det naturligt, att åtskilliga av dithörande flugor skola sprida sig in bland dynerna. Sålunda finner man ganska ofta av de små vattenälskande ephydriderna 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ2I flera arter, ej sällan i rätt stort antal, under håvning bland dyngräsen. h Hydrellia griseola FALL. Hälsingborg /o. h 7. ranunculi HAL. Som föreg. h Philygria flavipes FALL. Skälderviken ?{/s. h Hyadina guttata FALL. Hälsingborg "/9. h Scatella sp. Skälderviken !9/g. h Ochthera mantis DEG. Skälderviken !/g, ?/9. x Hecamede albicans MEIG. Denna lilla sandfluga, som på grund av sin ljusgrå färg och sin litenhet lätt undgår uppmärksamheten, är under vissa tider, såsom på våren, ytterst allmän på flygsanden, där den ses ta sig fram med hoppande flyktrörelser. Hälsingborg, Skälderviken ??/4, °/s, ®/s. Asteia concinna MEIG. Vejby ?°/s. Under håvning bland Psamma, ganska sällsynt. Geomyza obscurella FALL. Ej sällan erhållen som föreg. Hälsingborg *?®/s, Vejby 7°/7, Båstad !?/e. Balioptera venusta MEIG Viken !?/g. 1 par. Opomysa florum FALL. Hälsingborg sept. I ex. x Ochtiphila maritima ZETT. Allmän bland Psamma såsom vid Hälsingborg och Skälderviken. O. aridella FALL. Båstad !?/s, Viken ?°s. Troligen allmän på dyngräsen. O. ? geniculata ZETT. Viken °°/s. Allman. Leucopsis annulipes ZETT. Hälsingborg, Skälderviken. Sällsynt. Z. sp, Vejby >. Sallsynt. Ordn. LEPIDOPTERA. At fjärilfaunan har ej ägnats den uppmärksamhet, som varit nödvändig for att fa en något sa nar god bild av den- samma. En del storfjarilar aro redan förut nämnda. Vid havning påträffas ej sällan en halmgul mätarelarv i Psamma- zonen. Vid Skalderviken har jag sammastädes funnit Papilio machaons larver pa bladen och frukterna av en storbladig umbellat. Pa Cakile har jag ofta iakttagit gröna fjärillarver, såsom larven till Pieris napi och ett par noctuidlarver. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA ÖR Fam. Papilionidae. Papilio machaon L. Som ovan nämnts, ha larver blivit funna på en umbellat. Fyndet har ej särskilt antecknats, antingen var det på Angelica eller Haloscias. Fam. Pieridae. Pieris rapae L. Iakttagen på Cakile-blommor. ra Som Toreg. Gonepteryx rhamni L. En gång !°/s observerad flyga över dynerna vid Skälderviken. Fam. Nymphalidae. Vanessa antiopa L. Som föreg. ton 1Somy föreg: V. urticae L. Allman på blommande Cakile. x Argynnis latonia IL. Både vår och höst iakttagen i enstaka ex. på dynerna vid Skälderviken. x Satyrus semele L. Är allmän på sandfälten innanför dynerna och ses ibland flyga in över dynerna. x Coenonympha pamphilus L. Som föreg. Fam. Lycaenidae. Chrysophanus phieas L. Vid flera tillfällen iakttagen pa dynerna. Lycaena astrarche BERGSTR. Den ?9/7 och ?°/s iakttagen på stranddynerna vid Viken. L. icarus ROTT. Vid Viken den ??/7 19 flög tillsamman med föreg. Fam. Hesperiidae. Adopea thaumas HFM. Skälderviken ‘f/719. I ex. flygande bland Psamma. Fam. Noctuidae. x Agrotis ripae HB. Falsterbo !7/g 14. Luceria virens L. 1 ex. på Cakile maritima vid Skäl- derviken. 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Plusia gamma L. Flög allmänt om dagen på Skälder- vikens dyner ?/9 19. Fam. Arctiidae. Lithosia lutarella L. Vejby ?°/;. 1 ex. på stranddy- nerna. Fam. Pyralididae. Phlyctenodes sticticalis L. 1 ex. på Cakile maritima- blommor vid Skälderviken. x Crambus fascellinellus HB. Skanör !?/s. Ej sällsynt. x C. inguinatellus SCHIFF. Pa stranddyner vid Viken. C. tristellus SCHIFF. Som föreg. x Anerastia lotella HB. Vejby ?9/7. 1 ex. Pion@a prunalis SCHIFF. Skanör !?/s. I ex. Fam. Tortricidae. Epiblema infidana HB. Skanör !?/g, 1 ex. E. brunniehiana S. Båstad !?Je. Fam. Tineidae. x Scythris siccella ZELL. Skälderviken ??/5, endast I ex. infångat. Troligen var arten där allm. på de inre dy- nerna. Möjligen är S. varzella även att finna där, da denna art är synnerligen vanlig på sandfält vid Hälsingborg. Plutella maculipennis CURT. Flera ex. sedda på Cakzle- blommor vid Skälderviken. Orci COLEUPTERZC Fam. Cicindelidae. x Cicindela sylvatica L. Ett till dynerna förirrat ex. an- träffat vid Viken. Hör eljest hemma i furuplanteringarnas utkanter. x C. hybrida L. Då arten som känt är hemmahörande på sandiga lokaler, var det ju att vänta, att den även skulle RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 73 förekomma på flygsandsfälten, och på Skäldervikens dyner har jag också flera gånger sett den. Med sandens färg passar djuret väl samman. Fam. Carabidae. Av de omnämnda arterna är ingen någon uteslutande flygsandsinsekt utan de förekomma även annorstädes. Vad Bembidium pallidipenne beträffar, är den ju visserligen en utpräglad sandinsekt men förekommer i likhet med släktets andra arter på stränder och ej uppe på dynerna. I Danmarks fauna uppges, att den förekommer under tång på Jyllands västkust och vid brackvattensjöar innanför klitterna. De flesta jordlöparna ha tagits i flygsandshålor, under brädbitar och andra föremål eller fritt kringspringande på sanden eller ha de ruskats fram ur Psamma-tuvorna. h Notiophilus aquaticus L. Skälderviken ?°/9. 1 ex. löpande på dynen. x Droscus cephalotes L. Både imago och larver träffade under plankbitar vid foten av dynerna invid strandzonen men också högre uppe. h Dyschirius globosus HBST. Skälderviken ?°/4. Krav- lande i hälor samt under täng vid foten av dynerna. h Dembidium guttula F. Under uppkastad täng som föreg. h 2. @neum GERM. Som föreg. I Danmarks fauna säges, att arten är utbredd vid kusterna, ofta särdeles talrik under täng. h 2. guadrimaculatum L. Skälderviken 1/10. I flyg- sandshalor. h 2. bipunctatum L. Som nästföregäende arter. h 2. pallidipenne ILL. Vejby °°/7. 1 ex. sags pa sanden bland Psamma. h 2. obtusum STURM. Skälderviken !/10. I sandhälor. Trechus quadristriatus SCHRANK. Skälderviken 1°/s, **/10. Calathus micropterus DEJ. Skälderviken 7/6. Under brädbitar. Poecilus versicolor STURM. Skälderviken ?®/s. 1 ex. lö- pande på sanden i solsken. 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Pterostichus diligens STURM. Skälderviken *°/4. 1 ex. Amara apricaria PAYK. Skälderviken 75/4. Liksom den föreg. funnen på stranddynerna under tängruskor. Ett ex. löpande på sanden. A. ingenua DFT. Skälderviken 19/9. I ex. som satt uppkrupet på ett Zlymaus-stra. A. tibialis PAYK. Skälderviken °/s. Enl. REITTER före- kommer arten huvudsakligen vid havskuster. A. familiaris DFT. Skälderviken ”"/4, 1/10, Hälsingborg Bl: Ofta sedd på dynerna, särskilt intill stranden. Bradycellus collaris PAYK. Skälderviken 1°/g, 1/10. B. similis DEJ. Skälderviken 1°}. Dromius linearis Olly. Viken ‘#/s. Flera ex. under bladen av ett Crambe-stand bland Psamma. D. nigriventris THOMS. Viken, ‘f/s. 1 ex. under hav- ning. D. sigma Rossı. Skälderviken ?°/4. Ej sällan träffad i Psamma-tuvorna och under tångruskor vid dynernas fot. Fam. Staphylinidae. Många av de kortvingar, som träffas på dynerna, äro hemmahörande i den på stranden uppkastade tängen, där vissa arter finnas i stort antal. De ge sig ofta av krypande över sanden eller flygande och komma ej sällan in bland dynerna och hamna där i hålor, där de kravla omkring. Andra träffas tillsamman med Aphodius o. a. på exkrementer. Endast Dledius är ett äkta sanddjur. Polystomaria algarum FAUV. Hälsingborg april. Oxypoda ? umbrata GYLL. Skälderviken *°/. Acrotona sp. Skälderviken !!/10. Tachinus flavipes F. Skälderviken 17/10. Ovedius boops GRAV. Skälderviken 1/10. Staphylinus caesareus CEDERH. Viken ?5/s. 1 ex. lö- pande på de inre dynerna. Cafius xantholoma GRAV. Skälderviken ?°/. Remus sericeus HOLME. Hälsingborg april. Philonthus fuscipennis MNNH. Hälsingborg °/s. P. concinnus GRAV. Som föreg. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 75 P. varians PAYK. Skälderviken °/s. P. cruentatus GMEL. Skälderviken °°/s. P. nigritilus GRAV. Skälderviken 7°/4. Xantholinus linearis OLIV. *5/a, 78/5, 0/9; Mio. X. punctulatus PAYK. Skälderviken 11/10. x Bledius arenarius PAYK. Vejby ?°/7. Förekom all- mänt i en håla i stranddynerna. Vid solsken kom den fram ur sanden och flög omkring. Oxytelus rugosus F. Skälderviken ?°/4. Lesteva longelytrata GOEZE. Skälderviken 11/10. Omalium riparium THOMS, Skälderviken *?/4. O. caesum GRAV. Skälderviken *5/1, Fam. Histeridae. Saprinus eneus FABR. Skälderviken *$/5. x Hypocaccus metallicus HBST. Skälderviken *$/:s, Ba- stad. /e x H. rugifrons PAYK. Som föreg. Uti dynerna påträffas allmänt en liten histerid, som gräver i sanden och vars ut- veckling torde försiggå där, men vilken eller vilka av de nämnda arterna detta gäller är mig ej bekant. Under so- liga sommardagar har jag sett dem komma fram ur sanden och flyga kring. Fam. Scarabæidae. En av dynens mest karakteristiska skalbaggar är Aegz- alia arenaria, vilken t. ex. pa Skäldervikens dynbildningar är en ganska vanlig företeelse. Den ses ofta krypa omkring på sanden och påminner såväl till kroppsform som rörelse mycket om viveln Cneorrhinus plagiatus. De båda skalbag- garna höra nog till dynernas uråldriga invånare och ett lik- -artat levnadssätt har gett en konvergerande riktning åt or- ganens utveckling. I »Studier över Fåröns insektfauna» an- tager MJÖBERG, att Aegialia där på ön, där den ävenledes lever i dynerna, skulle till levnadssättet avvika från artens fastlandsvanor. Detta torde väl knappast vara riktigt, och förekomstuppgiften i litteraturen: »am Meeresstrande» be- tyder blott förstås, att den lever i dynerna, som ju i regel 7 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I92I äro bäst utbildade i strandens omedelbara närhet. Den hör saledes ej till själva strandfaunan. Flera Aphodius-arter söka sig helt naturligt till pa dy- nerna förefintlig spillning och den vanligaste synes i nv. Skane vara /7quinatus. Aphodius granarius L. Hälsingborg ??/s. A. ater DEG. Skälderviken *°/4. Under en tängruska. A. porcus F. Skälderviken !7/9. A. contaminatus HERBST. Skälderviken 19/9. A. inguinatus F. Skälderviken ?5/4, 1/10. Är den oftast påträffade arten på dynerna. A. punctatosulcatus STURM. Skälderviken °/s, 1/0. Ganska allmän. A. prodromus. Skälderviken 1/10. x Aegialia arenaria F. Har iakttagits på de flesta flygsandsområdena i nordvästra Skåne och den är tidtals rätt vanlig vid Skälderviken, där jag mest iakttagit den på de högre dynerna. Geotrupes vernalis L. Skälderviken ?/s 15. I ex. kom flygande i solskenet bland de äldre dynerna. Anomala enea DEG. Sagos vid Sandhammaren flera ex. flygande bland stranddynerna. 1 dött ex. fanns i sanden vid Skälderviken. Dessutom sedd vid Lagaoset i Halland. Fam. Helophoridae. h Helophorus nubilus F. Har iakttagits allmänt vid Skälderviken 1%, /10 och Viken */s, där den erhölls vid håvning bland Psamma. Även iakttogs den i stort antal bland multnande blad på sanden. h A. aguaticus L. Skälderviken '/ıo. 1 ex. träffat i en häla. Fam. Sphaerididae. h Cercyon litoralis GYLL. Skälderviken ?°/4. Träffad allm. under uppkastade tängruskor vid foten av dynerna. Arten hör till strandens fauna. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA GNT. Fam. Nitidulidae. Meligethes sp. Nagra ex. ha ej tillvaratagits men ofta erhållits vid havning. Fam. Cryptophagidae. Cryptophagus affinis STURM. Skälderviken 1°/s. Vid ruskande av Psamma-ständ erhölls arten i myckenhet. Fam. Phalacridae, Olibrus sp. Skälderviken 5/4. Under tängruska vid foten av dynerna. Phalacrus fimetarius F. Skälderviken ?9/g. Under hav- ning bland Psamma. Fam. Coccinellidae. Nyckelpigor ses ej sällan pa dynerna och ditlockas nog av dar levande bladlöss. Pa “lymus har jag sett en grön bladlus,som lever i stor myckenhet pa ovansidan av bladen. I tata samlingar sitter den dar och forutom nyckelpipor lockas även en massa flugor till, vilka begärligt slicka i sig av blad- lössens utsöndringar. Dessa droppa också ned pa sanden och fukta den. I början av oktober d. a. observerade jag vid Viken en dylik grön bladlusart med mörkare rygglinje pa några Zlymus-ständ i stranddynerna. Det var särskilt tang- flugorna av släktet Azcomyia, vilka infunnit sig i stort antal för att njuta av den söta saften lössen bjödo pa, ett exsudat som minst lika starkt som blommornas nektar utövar drag- ningskraft på flugorna. På sanden kröpo några fullvuxna Coccinella-larver, antagligen av den vanliga 7-punctata. Den ludna rovgiriga flugan Scopeuma stercoraria hade även kom- mit till stället, och flera hade mellan frambenen Fucomyia och Fucellia som byte. Subcoccinella 24-punctata L. Båstad "/s, Skälderviken 1070: Tytthaspis sedecimpunctata L. Viken °°/. Sedd i flera ex. pa Psamma. 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Coccinella septempunctata L. Skälderviken ™/10. Har mänga gänger iakttagits pa dyngräsen ej sällan i ganska stort antal. C. undecimpunctata L. Bland Psamma vid Skälder- viken 78/5. C. hieroglyphica L. Som föreg. C. bipunctata L. Som föreg. 1/10. C. decempunctata L. Hälsingborg ??/s. Fam. Byrrhidae. h Sönplocaria semistriata F. Under havning bland dyn- gräs vid Skälderviken 1°/s. Fam. Elateridae. Adrastus limbatus F. Skälderviken 1/7 bland Psamma, nagra fa ex. sedda. x Agriotes obscurus L. Skälderviken ?/6. I ex. x A. lineatus L. Som föreg. Corymbites eneus L. Skälderviken ?®/s, ”/e. Sedd några ex. krypande på sanden. Fam. Dascillidae. h Helodes minuta L. 1 ex. pâträffat vid Vejby 7°/7. Fam. Cantharidae. Cantharis liturata. Båstad */s. Sågs ej sällsynt pa Elymus-sträna. Malachius viridis F. Båstad, Vejby, Skälderviken; ät- minstone på den sistnämnda lokalen allmän. M. marginellus OLIV. Hälsingborg, Vitemölle, ej sälls. Dolichosoma lineare ROSSI. Båstad '?/s iakttagen pa Hieracium pilosella i Psamma-bältet. Fam. Anobiidae. Xyletinus ater Panz. Skälderviken ?/s, enstaka ex. an- träffade på sanden invid smäfurorna. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 79 Fam. Tenebrionidae. x Crypticus quisquilius L. Åtskilliga gånger sedd på de äldre dynerna vid Viken och Skälderviken. Fam. Anthicidae. x Notoxus monoceros L. I enstaka ex. vid flera tillfällen anträffad under hävning bland dyngräsen vid Viken och Skälderviken. x Anthicus bimaculatus ILLIG. Skälderviken 1°/s, Viken °°/s i Psamma-tuvorna. Erhölls då man skakade dessa över sanden. x A. antherinus L. Hälsingborg april; erhölls som föreg. x A. flavipes PANZ. Viken '?/.. Var mycket allmän pa sanden, där den löpte kring bland gräsen. Fam. Chrysomelidae. På Skäldervikens äldre dyner äro tvenne arter, Melasoma collaris och Gastroidea polygoni, sa pass allmänna, att de bilda ett frappant drag i insektlivet där, åtminstone tidvis. Den förras larver leva på Salix repens, och skalbaggen har jag vid dess parningstid fått se i riktiga små klungor på grenarna. Man finner dem ofta eljest krypande omkring på sanden. Pa flygsandsfälten vid Hälsingborg, dar Sa/ix-kullar finnas gott om, har jag ej träffat denna art. Den andra arten ses gärna krypande pa Psamma-stråna, oftast sittande på bladspetsarna. Om dess larv lever på några av dynernas växter har jag ej utrönt. I mig tillgänglig litteratur uppges örter såsom Aumex och Polygonum. På grund av skalbag- gens talrikhet på dynerna vill man gärna tro, att dess larv också skall finnas, men uteslutet är naturligtvis ej, att nä- ringsväxten är att söka i andra närliggande biotoper. Chrysomela marginata L. Skälderviken */9 19. 2 ex. under hävning bland Psamma. Gastroidea polygoni L. Tidvis allmän på de högre dy- nerna vid Skälderviken. 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ2I Melasoma @nea L. 1 ex. pa de äldre dynerna vid Skälderviken. M. collaris L. Vid Skälderviken allmän pä de äldre dynerna. M. populi L. Skälderviken ?9/5 17. Flera ex. sedda på Salix repens. Phyllodecta vulgatissima L. Skälderviken 78/5. 1 ex. pa sanden. h Hydrotassa marginella L. Skälderviken *5/4. I ex. under en tangruska. | h Prasocuris phellandrii L. 1 ex. som föreg. h Phaedon armoraciæ L. 1 ex. som föreg. x Adimonia interrupta OLIV. Hälsingborg 1/6. 1 ex. under havning bland Psamma. Galeruca suturalis THOMS. 1 ex. på sanden vid Skäl- derviken 9/5. Agelastica halensis L. Ar allmän pa stranddynerna vid Viken och erhalles ofta vid havning bland Psamma. Larvens näringsväxt uppges vara Galium mollugo, men som denna art saknas pa dynerna, torde val Galum verum, vilken växer ymnigt just innanför Psamma-zonen, har vara den vikarierande arten. Phyllotreta atra F. Viken /s. Pa ett Crambe-ständ i Psamma-baltet. P. nemorum L. Som föreg. x Psylliodes marcida ILLIG. Som foreg. x Cassida flaveola THUNB. Skälderviken °5/4, 78/5, Ba- stad !?/6. Har ofta iakttagits och vid Båstad sags den myc- ket allmänt särskilt pa Æalianthus, vid Skälderviken fanns den även under tangruskor. x C. nobilis L. Skälderviken 78/5. I ex. Fam. Anthribidae. Brachytarsus fasciatus FORST. Skälderviken 78/5. 1 ex. i en hala. Fam. Curculionidae. Flera arter vivlar kunna räknas som dynens vanligaste och mest karakteristiska skalbaggar. Sålunda saknas väl RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 81 knappast Cneorrhinus plagiatus pa något skånskt flygsands- fält och somligstädes, såsom vid Skälderviken, förekommer den talrikt. Man ser den ofta kravla fram på sanden eller sitta uppkrupen på ett Psamma-strå, gnagande på detta. Den svartglänsande Otiorrhynchus atroapterus, även den en genuint psammofil vivel, är ej så allmän som den förra men i olikhet med denna starkt iögonfallande. På Skäldervikens dyner är det särskilt tvenne Szrona-arter, hispidulus och lineatus, vilka uppträda i stor myckenhet, en tredje art. Strophosomus la- teralis, ej fullt sa talrikt. Vid blåsigt väder sopas de av vinden omkring på sanden tills de hamna i lä eller falla ned i hålor, där de tillsamman med andra småkryp virvla runt för vindstötarna och piskas av sandkornen. Otiorrhynchus ovatus L. Skälderviken !'/9, !!/ıo, några ex. funna i hälor. x O. atroapterus D. G. Ofta sedd vid Viken och Skälderviken men kan knappast sägas vara allmän. x Strophosomus lateralis PAYK. Vid Skalderviken täm- ligen allmän. x Cneorrhinus plagiatus SCHALL. Allmän på dynerna i nv. Skäne. x Sztona hispidulus F. Vid Skalderviken mycket allmän pa de högre dynerna. x S. lineatus L. Som föreg., möjligen allmännare än denna. Mähända uppträder samman med denna nägon snar- lik art, t. ex. puncticollis STEPH. att döma efter ett insamlat individ, som troligen är denna. x Cleonus fasciatus MiLL. Sällsynt funnen vid Skäl- derviken och Båstad 78/5, 12/6, x C. nebulosus L. Endast I ex. funnet vid Skälderviken på dynerna invid småfurorna. Pissodes pint L. Skälderviken ?%5. 1 ex. pa dynerna i narheten av smafurorna, till vilken den ju ocksa hor. P. notatus FABR. Skälderviken °/5. I ex. som föreg. x Phytonomus fasciculatus HERBST. En sällsynt art, som jag endast funnit i ett ex. pa Skaldervikens dyner, dar den kröp pa sanden. P. rumicis L. Skälderviken 1°/s. 6 — 2159. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Haft. 2 (1921). 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 P. arator L. Ganska allm. på de högre dynerna vid Skälderviken. P. variabilis HERBST. Skälderviken ?°/5, i hålor. P. nigrirostris F. Som. föreg. x Coeliodes fuliginosus MARSH. Skälderviken sept., okt. Som föreg. Ceutorrhynchus assimilis PAYK. Skälderviken ?®/;, !'/ıo. Som föreg. x Rhinoncus castor FABR. Vejby ?°/7, Skälderviken !?/x, Under havning bland Psamma. h Phytobius quadrituberculatus F. Skälderviken ??/4. 1 ex. under en tangruska. Apion sanguineum D. G. Skälderviken !%/s. 1 ex. A. 2 rubens STEPH. Skälderviken ?°/4. I ex. Ordn. Hemiptera. Pa Skäldervikens dyner är /shnodemus sabuleti den utan jämförelse vanligaste insekten. Den häller sig mestadels nere vid straslidorna ofta i täta samlingar, och en enda Psamma- tuva kan härbärgera hundratals exemplar. Om man river sönder en sådan över den ljusa sanden, kan man fa en före- ställning om huru oerhört talrik den är. De allra flesta äro kortvingade individ. Vid sållning av Psamma-tuvor vid Råå den 22 januari hemfördes 248 st., av vilka 17 voro lång- vingade. - Detta är sannolikt ett jämförelsevis högt tal för fullvingande individ, och måhända får man många gånger se hundratals individ, alla kortvingade. Den egendomliga skinn- baggen erhålles ibland vid havning bland Psamma i stor myckenhet. Men den synes likväl vara ganska lokal till sin förekomst och saknas flerstädes helt och hållet. Detta är även förhållandet med Chorosoma Schillingir, vilken emellertid aldrig förekommer i sådan mängd som den föregående. Ett det vackraste exempel på likhet med sandens färg erbjuder Phimodera humeralis. Den sammansmälter så noga med sanden, att den, när den sitter orörlig, är nästan omöjlig att upptäcka. På Skäldervikens dyner fann jag vid ett tillfälle ungefär ett dussin ex. på en inskränkt lokal, en fläck av endast några kvm. storlek, där sanden var beväxt med kort, RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 83 glest gräs. Utanför detta lilla område sökte jag den för- gäves. I litteraturen uppgives arten som en stor sällsynthet. Fam. Acanthiidae. h Acanthia saltatoria L. Skälderviken ?9/5. Ett forirrat ex. tillfälligtvis träffat pa dynerna. Fam. Capsidae. Pithanus Merkeli H. SCH. Ett kortvingat ex. bland Psamma vid Viken ??/s. x Miris virens L. Skälderviken ?°/s, bland Psamma. x M. levigatus L. Vejby *‘/1 som föreg. x Megaloceræa erratica L. Skälderviken, Viken, täml. vanlig pa dyngräsen. x M. psammæcolor REUT. Vejby °°/7, på Psamma. Teratocoris antennatus Bon. Skälderviken 1°/s. Phytocoris varipes BOH. Viken 7°/s 19. 1 ex. pa de inre dynerna. Rhopalotomus ater L. Hallands Väderö ?°/7. 1 ex. under havning bland Psamma. Orthocephalus vittipennis H. SCH. Skalderviken LOT ex plbagaoset ” "a. 1. ex. Fam. Tingitidae. x Piesma quadrata FiEB. Skälderviken '°/o, Viken !*/s, enstaka ex. erhållna under hävning bland Psamma. Vid Viken iakttogs att arten var mycket allmän på A#iplex- arterna i strandzonen och färgen var hos olika ex. mycket va- rierande, gröna, bleka och mörka ex. x Acalypta parvula FALL. Viken *°/7, Skälderviken °*/s. x Dictyonota tricornis SCHRNK. Vejby “7. I ex. Fam. Lygaeidae. x Nysius thymi WOLFF. Träffades ganska allmänt bland Psamma vid Vejby “fr. Pa sandfalten innanför dynerna plägar arten förekomma i stor myckenhet, t. ex. på Cory- nephorus canescens. 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ2I h Cymus glandicolor HAHN. Vejby *°/7. Några ex. : x Ischnodemus sabuleti FALL. Som förut nämnts, är denna egendomliga skinnbagge, där den förekommer, ytterst : allmän och det största flertalet utgöres av kortvingade in- divid. x Geocoris grylloides L. Vejby °°. Enstaka ex. sprungo pa sanden kring Psamma-tuvor. x Macrodema micropterum CURT. Skälderviken *°/a, 7°/s. x Pionosomus varius WOLFF. Skälderviken !7/9. 1 ex. på sanden. x Stygnocoris fuliginosus FOURCR. Sofiero. I ex. er- hållet vid skakning av Psamma-tuvor. x Peritrechus sylvestris F. Som föreg. x Trapezonotus arenarius L. Vejby *°/7. På sanden. x 7. distinguendus FLOR. Båstad "?/s, Skälderviken **/s. Flera ex. på sanden kring Psamma. x T. anorus FLOR. Skälderviken '??/4. 1 ex. erhölls vid sållning av Psamma-tuvor. x Aphanus phoeniceus ROSSI. Skälderviken ??/4, 17/9. 2 ex. funna pä insidan av dynerna invid nägra smäfuror. Arten är möjligen ny för vårt land. I Danmark förekommer den enligt JENSEN-HAARUP mycket sällsynt och är där funnen på klitter i Jylland. x A. pini L. Arten, som finnes allmänt bland ljungen i furuplanteringarna, förirrar sig nog också tillfälligtvis ut på dynerna. Den förra arten hör sannolikt även hemma i samma livssamhälle. x Gonianotus marginepunctatus WOLFF. Vejby "fr. 1 ex. som löpte pa sanden. x Eremocoris erraticus F. Skälderviken ??/5 16. 1 ex. på insidan av dynerna. Scolopostethus decoratus HAHN. Skälderviken !9/9. 1 ex. under hävning bland Psamma. Fam. Corizidae. x Myrmus miriformis FALL. Vejby 7°/7, Viken 29/3, Skälderviken !9/9 Ej sällan träffad i stranddynerna pa Psamma. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 85 x Chorosoma Schillingi SCHUM. Träffad lokalt gan- ska allmän pä alla stranddyner i nordvästra Skäne. Corisus rufus SCHILL. Viken *°/s. 1 ex. pa de inre dynerna. Fam. Nabidae. x Nabis flavomars ginatus SCHOLZ. Vejby *°/7, Viken 20/3. Enstaka ex. på Psamma. x N. ferus L. Skälderviken '!%/s, !%/s. Ej sällan träffad bland Psamma. Fam. Reduviidae. x Coranus subapterus DE G. Flera ex. funna krypande i hålor pa dynerna vid Skälderviken, alla kortvingade. Fam. Pentatomidae. x Aelia acuminata L. Lokalt funnen i ett flertal ex. på dyner vid Skälderviken och Vejby. Dolycoris baccarum L. Hälsingborg "/5. 1 ex. Chlorochroa juniperina L. Skälderviken '/9. 1 ex. Eurydema oleraceum L. Hälsingborg, Viken och Skal- derviken träffad i enstaka ex. Elasmucha griseus L. Skälderviken ??/5. 2 ex. funna i i en håla. Fam. Cydnidae. x Gnathoconus picipes FALL. 1 ex. vid Viken. x Sehirus bicolor L. Skälderviken !/10. 1 ex. i en håla. Fam. Scutelleridae. x Phimodera humeralis DALM. Arten har redan blivit omnämnd på grund av sin skyddande färgteckning. Den sandfärgade skinnbaggen harmonierar så noga med sanden, att den lätt tages för en liten sandklump och därför lätt förbises. Den är dock sannolikt, som förut nämnts, en sällsynt insekt, och förutom på den redan nämnda fyndorten har jag endast tagit I ex. vid Viken samt larver troligen till denna art på dyner vid Lagans utflöde. 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Ordn. HOMOPTERA. Endast ett ganska ringa antal stritar ha insamlats, och av dessa äro några obestämda, varför nedanstående artlista är mycket ofullständig. Fam. Cercopidae. Lepyronia coleoptrata L. Vejby ??/1+. 1 enstaka ex. Philaenus spumarius L. Skälderviken '°/s. Enstaka ex. P. lineatus L. Ar vanlig bland dyngräsen. Viken, Skäl- derviken. Fam. Jassidae. Acocephalus trifasciatus FOURCR. Skälderviken, Hal- singborg. A. albifrons L. Skälderviken '°/s. A. nervosus SCHRNK. Vejby 7°/7. I ex. Agallia venosa FALL. Raa ?/s. Deltocephalus sp. Nid Skälderviken lever på Psamma i stor mängd en liten dylik art. D..sp.. Nejby, Sa Graphocrerus ventralis FALL. Vejby ?9/r. Ordn. NEUROPTERA:. Fam. Chrysopidae. Chrysopa vulgaris SCHUMM. Hbg ‘/s. 1 ex. bland Psamma. C. phyllocroma WESM. Vejby 7°/7. 1 ex. som föreg. Ordn. ODONATA. Fam. Libellulidae. h Sympetrum vulgatum L. Vid Skälderviken ?/9 sago tvenne ex. jaga på stranddynerna. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 87 Ordn eA TE OIDE A. Fam. Blattidae. Ectobia lapponica L. Vid några, ej antecknade, tillfällen har denna art blivit sedd bland Psamma. Ordn. ORTHOPTERA. Fam. Acridiidae. x Stenobothrus albomarginatus DE GEER. Allman bland Fsamma pa dynerna vid Skalderviken och Viken. x S. bicolor CHARP. Som föreg. x Gomphocerus maculatus THUNB. Allm. som de föreg. Fam. Locustidae. h Azphidium dorsale LATR. Anmärkningsvärt är, att denna art, vars typiska tillhall ar vata livssamhallen, dar den lever pa vass, sav och andra vattenväxter, även slagit sig ner pa stranddynerna i Psamma— Elymus-formationen. Bade vid Viken och Skalderviken har jag iakttagit den, såväl larver som fullbildade, mestadels lokalt och ej i större antal. Locusta viridissima L. Takttagen vid Viken °°/s. Där Psamma-standen stodo som tätast och kraftigast, hördes ett flertal hannar syrsa. Da jag kom dem nära, tystnade sången och musikanterna hoppade huvudstupa ner bland tuvorna. Decticus verrucivorus L. Exemplar förirra sig stundom in pa dynernas område. Jakttagen vid Skälderviken. Ordn. DERMAPTERA. Fam. Forficulidae. Forficula auricularia L. Döda, fortorkade ex. sedda i dynhalor vid Viken. 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Översikt av de i det föregående upptagna arterna. | Hymenoptera. Apidae . Sphegidae Vespidae Mutillidae Pompilidae Formicidae . Chrysididae Ichneumonidae Braconidae Tenthredinidae Diptera. Limnobiidae Tipulidae . Gulicidae En. ies Bibionidae Asilidae Bombyliidae ITALIEN EN a Empididae Dolichopodidae Syrphidae . Pipunculidae Tachinidae Anthomytidae . Cordyluridae Coelopidae Cypselidae Dryomyzidae Sciomyzidae Lauxaniidae Ortalididae . arter ‘ae the x Övriga 13 8 5 15 15 2 I I I I 7 a 3 3 2) 2 61 15 8 38 I I 6 I 4 I I 116 58 9 49 4 I 2 2 I I I I 3 3 8 8 3 3 12 I I 10 II 2 7 2 74 2 7 8 2 I I 31 16 15 39 17 9 13 4 3 I 4 4 3 3 I I 2 2 3 3 2 I I RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA Tephritidae . Sepsididae Psilidae Chloropidae . Ephydridae . Lepidoptera. Papilionidae Pieridae Nymphalidae . Lycaenidae . Hesperidae . Noctuidae Arctiidae . Pyralididae . Tortricidae . Tineidae Coleoptera. Cicindelidae Carabidae Staphylinidae . Histeridae Scarabeidae Helophoridae . Sphaerididae Nitidulidae . Chryptophagidae Phalacridae . Coccinellidae Byrrhidae Elateridae Dascillidae . Cantharidae Anobiidae Antal arter Xero- fila | Hydro- fila 89 Ovriga 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Tenebrionidae . Anthicidae Chrysomelidae . Anthribidae Curculionidae . Hemiptera. Acanthwdaé ....: BEAN ss re Tingitidae . . EVE ELA nn EBENE ETES Nabidae , Reduvitdae . . Pentatomidae . Cydnidae . Scutelleridae . . Homoptera. Cercopidae .... AUSSI Le eee | Neuroptera. Chrysoßidae Ws Odonata. Libellulidae . . . | Blattoidea. Blattidae . | Orthoptera. | Acridiidae MD CUSLLUNEN Er Dermaptera. PROFITE. nn Antal | Xero- | Hydro- Osaes | arter fila | fila 5° | I I I | . | | 4 | 17 | u ar | | | 17 126 | I | | | I I | 9 4 5 3 3 16 14 I I 3 2 1 | 2 2 I Pe I | I 5 I 4 2 2 I I | | 43 30 UN et | 3 = | 7 oS 10 2 ee) | | | | I I | : i | | 3 3 | | 3 | I | I | I 6 4 I 1 I I RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 91 Förteckningen upptager enligt översikten 527 arter, det största antalet insamlade eller iakttagna vid Skälderviken och Viken i nordvästra Skåne. Då det syntes mig vara av intresse att veta, vilka arter, som äro mera utpräglat xero- fila eller hydrofila, har jag i förteckningen betecknat dessa, de förra med x de senare med h. Manga arters rätta natur är mig dock obekant, och därför har försöket blivit ofull- ständigt och beteckningen för somliga arter möjligen felaktig. Detta gäller kanske mest skalbaggarna, om vilkas hemvist för många arters vidkommande jag är okunnig. Ej heller har det varit så lätt att avgöra, vilka arter som böra anses stenotopa, d. v. s. endast förekommande på dynerna. Dy- nerna och de innanför liggande sandfälten hysa naturligtvis manga gemensamma former, och som stenotopa har jag be- tecknat alla arter, om vilka jag vet, att de äro äkta flyg- sandsdjur, d. v. s. ha sin typiska förekomst pa flyg- sand. Namnen pa dessa aro i förteckningen tryckta med grövre stil. Forutom de s. k. stenotopa arterna ar det utan tvivel ett stort antal av de övriga, vilkas utveckling försiggår inom dynernas biocoenoser. Detta gäller i främsta rummet arter av xerofil natur, men även en och annan eljest fuktighets- älskande art tyckes ha trängt in på sandens område. Av den senare kategorien är det nog i många fall endast fråga om helt tillfälliga uppenbarelser av arter, som tillhöra när- liggande biotoper och vilka förts in på dynerna med vinden eller förirrat sig dit. Blommande örter såsom Cakile, Matri- caria, Cirsium, Halianthus m. fl. locka från omgivningarna till sig insekter av skilda ordningar: fjärilar, flugor, steklar, skalbaggar o. a. Även pollenätande flugor infinna sig i mängd på dyngräsens ax, då dessa blomma. Som förut är nämnt, öva bladlössens söta exkrementer stark dragningskraft på flugorna. Rovinsekter skona ej dynerna och as- och ex- krementsökare infinna sig där som annorstädes, när tillfälle gives. Att parasiter, i synnerhet steklar, gärna snoka kring bland dyngräsen, visar det rätt stora antal ichneumonider, vilka erhållits vid håvning, och det insamlade materialet av ifrågavarande familj har av alla gett det största art- 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 antalet. På den av solstrålarna uppvärmda sanden älska en del insekter slå sig ned. Av flugor har jag bland andra observerat Pollenia rudis, Eristalis tenax och Fucellia sola och värma sig pä sanden. De bevuxna dynerna ge ocksä gott skydd för havsvindarna. Zur Kenntnis der jungen Larven einiger in Wasser lebenden Rhynchoten. I-— VIT. Von O. Lundblad. Mit 1 Tafel. II. Einige allgemein-morphologische Bemerkungen über die Entwicklung der aquatilen Gymnoceratenlarven, insbesondere Hydrometra stagnorum L. Indem ich hier mit der Beschreibung der übrigen von mir angetroffenen Larven von Hydrometra stagnorum L. fort- setze, sei es mir doch zuerst gestattet, einige Vorbemer- . kungen zu machen. Was die Zahl der Larvenstadien bei dieser Art betrifft, habe ich schon im vorigen Hefte das von mir als erstes Stadium in Anspruch genommene behandelt. Ich werde nachstehend 4 weitere Stadien beschreiben. Falls nun wirk- lich, wie ROUSSEAU meint, die Wasserwanzen im allgemeinen nur 5 Stadien besitzen, würden wir also jetzt vielleicht die sämmtlichen Stadien kennen. Es gibt aber von diesem Re- gel auch Ausnahmefalle. Wie sich in dieser Hinsicht //ydro- metra stagnorum verhält, wissen wir nicht sicher. Erst ge- setzmässig ausgeführte Zuchtversuche können in diesem Punkte sichere Aufschlüsse bringen, oder wiederholte, genaue Beobachtungen in der Natur. Da meine Funde, wie früher 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. hervorgehoben, nur zufällig gemacht wurden, kann ich eben- sowenig sicher behaupten, dass das von mir als erstes Sta- dium beschriebene auch wirklich das 1. Stadium sei, wie ich die Möglichkeit verneinen darf, das mein 5. Stadium nicht das letzte sei oder dass sich auch nicht möglicherweise zwischen den 5 Stadien deren weitere, noch unbekannte irgendwo hineinschieben. Diese Frage zu beantworten, bleibt künftigen Untersuchungen vorbehalten. Doch will ich hier die 5 von mir gefundenen Stadien als ı. bis 5. bezeichnen. Dass meine 5 Larvenformen wirklich gleich viele ver- schiedene Stadien repräsentieren, ist jedoch unzweideutig. Die ungleichartige Ausbildung der Deckflügel- und Flügel- scheiden beweist ja dies zur Genüge. Bei dem jüngsten Stadium habe ich natürlich keine Flügelanlagen gefunden. Ich halte es für äusserst wahrscheinlich, dass auch dieses der kurzgeflügelten Form angehöre. Es wurde mit den hier unten beschriebenen Larven und mit kurzflügeligen Imagi- nes an gleichem Orte erbeutet. Die Larven der langgeflü- gelten Form sind, meines Wissens, noch unbeschrieben, und ich kann leider zur Erläuterung ihrer Morphologie keinen Beitrag liefern. Auch ist mein Material bei weitem zu dürf- tig, als dass ich eventuelle Geschlechtsunterschiede bei den Larven auffinden könnte, falls solche wirklich beständen. Was ich in bezug auf 7. stagnorum bringen will, ist also nur eine möglichst genaue Beschreibung nebst bildlicher Darstellung der von mir angetroffenen Larvenstadien, alle im Susaa, Seeland, Dänemark, am 19. Juli 1919 von mir ge- fangen. Dies erschien mir in hohem Grade wünschenswert. ROUSSEAU beschreibt nämlich nur das 5. Stadium, das, mit Ausnahme gewisser Merkmale (siehe weiter unten), mit mei- nem ältesten Stadium übereinstimmt. Von den übrigen Lar- venbeschreibungen, welche mehr sorgfältig ausgearbeitet sind und die für eine sichere Erkenntnis der verschiedenen Sta- dien mir als unbedingt nötig erscheinenden Anhaltspunkte darbieten, ist nur diejenige von BOLLWEG in seiner ver- dienstvollen Wasserwanzenabhandlung zu nennen." BOLLWEG 1 WILHELM BOLLWEG: Beitrag zur Faunistik und Ökologie der in der Umgebung Bonns vorkommenden aquatilen Rhynchoten, mit beson- derer Berücksichtigung ihrer Larvenverhältnisse, — Verhandl. des Natur- O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN 95 fand nur 4 Stadien (ein ungeflügeltes und drei geflügelte), hebt aber ausdrücklich hervor, dass es wahrscheinlich deren mehrere gibt (über die Vergleichung dieser Stadien mit mei- nen eigenen, siehe weiter unten). BOLLWEG äussert sich aber über die Morphologie dieser Stadien recht oberflächlich; auch sind seine Figuren mehr skizzenhaft entworfen und ge- statten keine Kontrollierung in bezug auf Einzelheiten. Nachdem ich mein Manuskript schon abgeschlossen hatte, wurde mir freundlichst eine interessante und wichtige Abhand- lung über Wasserhemipteren zugesandt. Die Abhandlung, deren Titel »Ceske Vodomerky (Gerroideae)» ist, ist von VLADIMIR TEYROVSKY verfasst (Sonderabdruck aus Entomologické pri- rucky, Vol. IX. Prag 1920). Was uns in diesem Zusammenhang besonders interessiert ist, dass hier zum ersten Male sämmtliche 5 Larvenstadien von /ydrometra stagnorum beschrieben werden. In einer Tabelle werden auch die Unterschiede der Larven- stadien untereinander übersichtlich zusammengestellt. Nur das I. Stadium allein wird abgebildet und näher beschrieben." Obgleich die von TEYROVSKŸ gegebene Behandlung der Entwicklungsstadien unserer Art die beste noch existierende sein dürfte, ist sie dennoch so unvollständig, dass ich keinen Augenblick zögere, meine schon abgeschlossenen Beschrei- bungen und die dazu gehörigen Zeichnungen zu veröffent- lichen, umsomehr als die Hauptarbeit TEYROVSKY’s in der tschechischen Sprache erschien. Da ausserdem die Entwick- lungsstadien sehr wenig bekannt und erst ganz neulich näher behandelt worden sind, erscheinen mir wiederholte Beobach- tungen eines anderen Verfassers und eine Vergleichung un- serer Beschreibungen miteinander nicht wertlos. Im übrigen finden wir in TEYROVSKY’s Arbeit mehreres von Interesse. Er bespricht in kurzem und bildet die Larven ab von Gerrzs rufoscutellatus, G. lacustris und Mesovelia furcata; er be- hist, Vereins der preuss. Rheinlande und Westfalens. Jahrg. 71. Erste Hälfte. Bonn 1915. 1 Nach TEYROVSKY soll bei diesem Stadium das Rostrum nur die Mittelhüften erreichen. Bei meinem Exemplare überragt es sogar, wie ich dies früher beschrieben habe, die Hinterhüften. Vielleicht ist die Erklä- rung teilweise in die etwas gekrümmte Lage meiner Larve zu suchen. 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. spricht die Farbenveränderungen im Thorax bei Gerrzs; die Eiablage bei verschiedenen Formen (z. b. bei Mesovelia auf otamogeton-Blättern); die Ursache der Brachypterie in nörd- lichen Gebieten, die er in einer durch klimatische Verhält- nisse bedingten, allzu kurzen Entwicklungsperiode sieht, wobei neotenische Formen entstehen; die Artverschiedenheit bei Velza currens und rivulorum, die er bezweifelt, eine Mei- nung, die schon BOLLWEG nicht ganz fremd gewesen zu sein scheint (BOLLWEG |. c. p. 148-—149). Von Wasserläuferlarven beschrieb BOLLWEG (ausser Hydrometra stagnorum) noch Mesovelia furcata MULS. & REY, Velta currens FABR., Microvelia reticulata BURM. (syn. schnei- deri SCHOLTZ, pygmaea CURTIS, DOUGLAS & SCOTT, nec. DUFOUR), Gerris paludum FABR., G. najas DE GEER, G. tho- racicus SCHUMM., G. gibbifer SCHUMM., G. odontogaster ZETT., G. lacustris L. und G. argentatus SCHUMM. Bei erstgenann- ter Art (der apteren Form) hat er männliche und weibliche Larven unterscheiden können und fand von den männlichen 7 verschiedene Grössen, die er jedoch nicht sicher als eben- soviele Entwicklungsstadien anzusprechen möchte, weil sie nämlich sämmtlich aptere Larvenformen sind. Immerhin scheinen ihm mehrere Umstände für die Annahme von min- destens 7 Larvenstadien zu sprechen; bei der apteren WVelia currens scheint er 6 Stadien annehmen zu wollen, und bei Gerris paludum konnte er gleichfalls 6 Stadien durch Aqua- rienzucht feststellen. Von Mesovelia furcata hat er kein Sta- dium ausführlich beschrieben und nur die älteste, 2,7 mm lange männliche Larve recht skizzenhaft abgebildet, ähnliches gilt von dem einzigen abgebildeten, ältesten, 4,9 mm langen Stadium von Velia currens; ein Vergleich mit meinen eige- nen, 1916 veröffentlichten Beschreibungen und Abbildungen dieser Larven möchte dies dartun. Als ich die fraglichen Beschreibungen lieferte, war mir die Abhandlung BOLLWEG’s noch unbekannt, ich finde aber jetzt, dass sie keineswegs überflüssig waren, indem sie weit vollständiger als seine sind. — Wie aus meiner Abbildung ersichtlich, stimmt meine Velia currens-Larve bezüglich des Thoraxbaues mit BOLLWEG’s I. Stadium überein, auch die Länge der beiden Exemplare ist O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN 97 ungefähr dieselbe; ob aber diese Larven das 1. Stadium repräsentieren, wage ich nicht sicher noch jetzt zu ent- scheiden. III. Das 2. Larvenstadium von Hydrometra stagnorum L. (Tafel I, Fig. 1.) Schon bei diesem Stadium ist die allgemeine Körper- form eine andere als bei dem ersten. Der Körper hat sich nämlich sichtbar verlängert, wobei die hauptsächliche Ver- längerung auf das Abdomen fällt. Die Chitinisierung ist vorgeschritten, die Beborstung ist eine reichere, die Deck- flügel- und Flügelanlagen beginnen, sich zu differenzieren. Die Grösse des Exemplares ist etwa 2 mm, vom Vor- derrand des Kopfes bis zum Hinterende des Abdomens ge- messen. Die Farbe ist hellbraun, auch die Beine besitzen noch dieselbe Farbe. Der Kopf ist gestreckter als beim 1. Stadium, sowohl im hinteren wie im vorderen Teil. Vor den Augen sind die Seiten des Kopfes immer noch stark gewölbt, doch beginnt diese Wölbung nicht, wie beim I. Stadium, unmittelbar vor den Augen, sondern in einiger Entfernung davon, indem die Seitenränder eine kurze Strecke einander parallel verlaufen.' Die so entstandene basale Partie ist die erste Andeutung des später sehr umfangreichen hinteren präokularen Kopfab- schnittes, der beim ausgereiften Tierchen dieselbe Länge wie der angeschwollene Rüsselteil erhält. Hinter den Augen ist der Kopfseitenrand einmal eckig gebrochen; an der Ecke inseriert ein langes, seitlich stark abstehendes Haar und in der Nähe mehrere andere, kürzere Haare. Auch die hintere Kopfoberseite trägt einige kurze Haare. Am Augeninnenrand finden sich jederseits ähnliche Haarbildungen. Der präoku- lare Kopfabschnitt ist ebenfalls spärlich behaart. Die beim 1. Stadium schon vorhandenen 4 langen Haare kehren beim 2. und allen folgenden Stadien wieder. Die hinteren und länge- ı Die Wölbung auf der Tafel ist vielleicht ein wenig zu stark markiert. 7— 1560. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Häft. 2 (1921). 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. ren stehen auf stärker chitinisierten Flecken etwas vor der Mitte der angeschwollenen Partie, die vorderen und kleineren entspringen innerhalb des Antennenbulbus; alle 4 sind feiner als die übrigen Borsten der Kopfoberseite. Alles in allem ähnelt doch der Kopf in diesem Stadium recht sehr dem des ersten. Die hauptsächlichsten Unter- schiede liegen wohl in der Beborstung, die im Hinterteil et- was reicher wurde, während vorne noch sehr primitive Ver- hältnisse bestehen. Das Rostrum ist schon bei diesem Stadium erheblich kürzer als beim ersten. Es erreicht, wie bei den späteren Stadien, nur den Hinterrand der Vorderhüften. Die Antennen sind ähnlich gebaut wie beim jüngsten Stadium. Im Verhältnis zum Körper sind sie, da dieser im ganzen, besonders aber das Abdomen, gestreckter ist, nicht mehr so lang, immerhin doch erheblich länger als jener. Die Borstenbewehrung ist spärlich, kaum reicher als beim 1. Stadium. Der Thorax ist in der Länge entwickelt; namentlich gilt dies vom Mesothorax, der als Sitz der Deckflügeln eine spätere durchgreifende Umwandlung durchzumachen hat. Das Pronotum ist hinten, wie auch in allen späteren Stadien, bogig gerundet und ragt ein wenig über den Kopf und das Mesonotum hervor. An den Rändern desselben stehen freilich nur einige wenige Haare, doch ist er reicher behaart als dies im ı. Stadium der Fall ist. Die mittlere Scheibe ist noch von Borsten ganz frei. Das Meso- und Metanotum sind stärker umgebildet. Deckflügel- und Flügeltaschen sind nämlich schon angedeutet. Dieses Stadium entspricht offenbar am nächsten dem ersten Stadium BOLLWEG's, das 2 mm lang ist. Zwar sind bei diesem Deckflügel- und Flügelscheiden »noch nicht ent- wickelt», sein 2. Stadium entspricht aber völlig meinem 3 (siehe unten). Auch sind bei meinem 2. Stadium die frag- lichen Anlagen so schwach differenziiert, dass man ebenso gut mit BOLLWEG (und TEYROVSKY) sagen kann, dass sie nicht entwickelt sind. Doch hat sich das Mesonotum sicht- lich verlängert; sein Hinterrand ist nicht geradlinig abschlies- send, sondern jederseits gerundet hervorstehend. Zwischen O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN 99 diesen beiden Vorsprüngen findet sich eine deutliche Bucht, die sich vorn in die helle Mittellinie des Mesonotums, Pro- notums und Kopfes fortsetzt. Nur wenige Borsten stehen an den Mesonotumrändern. Hinten decken die Deckflügel- scheiden schon ein wenig über die Flügelscheiden. Das Metanotum ist in seiner Entwicklung mehr zurück- geblieben. Es ist noch sehr kurz, die später sehr langen Flügeln haben sich noch nicht gestreckt. Durch die mediane, unchitinisierte Linie ist es in zwei seitliche Teile deutlich zerlegt. Seine Beborstung erscheint sehr dürftig. Das recht lange Abdomen ist 9-gliedrig. Es ist in seiner ganzen Länge schwach chitinisiert. Doch ist das 1. mit dem Metathorax in Verbindung getretene Segment mit einer transversalen Rückenschiene versehen, die Borsten trägt. Das 7.—9. Segment sind auch stärker chitinisiert. Dazu kommen am Vorderrande aller Segmente 2 quergestellte Chitinspangen. Das Abdomen ist, besonders hinten, reich behaart. Über die Borstenstellung gibt Fig. ı, Tafel I, Auf- schluss. IV. Das 3. Larvenstadium von Hydrometra stagnorum L. (Tafel I, Fig. 2.) Die fortschreitende Entwicklung gibt sich bei diesem Stadium vorwiegend im Bau des Kopfes und des Meso- und Metathorax kund. Die Körperlänge meines Exemplares beträgt etwa 3 mm. Die Farbe ist hellbraun. Die Enden der Tibien und Schenkel haben sich deutlich verdunkelt. Auch die Anten- nen sind nicht mehr ganz einfarbig. Der Kopf ist mehr in die Länge ausgezogen und erhält dadurch eine graziösere Form. Besonders erwähnenswert ist, dass die parallelseitige, präokulare Partie sich verlängert hat. Seitlich entspringen hier einige nach vorn gerichtete Borsten, während die Seitenränder weiter vorn noch völlig kahl sind. Die Beborstung des Kopfes ist bedeutend reicher als beim vorigen Stadium, indem die ganze postokulare Dor- salpartie Haare trägt. Diese stehen, wie dies auch bei den 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 9021 folgenden Stadien der Fall ist, dichter auf dem hinteren Teil. In der präokularen parallelseitigen Partie fehlen die Borsten. Weiter nach vorne finden wir ungefähr dieselbe Borstenbe- waffnung wie beim 2. Stadium, nur dass die Borsten etwas zahlreicher sind. Die parallelseitige Partie ist lateral stärker chitinisiert, braungefärbt, in der Mitte der Dorsalseite aber hell, indem die hinter den Augen median verlaufende, helle Linie sich hier zu einem blassen Felde oder Hofe verbreitert, der nach vorn 2 helle Gabeln aussendet (vgl. auch die jünge- ren Stadien). Weiter vorn, im buchtigen Rüsselabschnitt, ist die ganze Oberseite braun. Das Rostrum sieht etwa wie bei dem vorigen Sta- dium aus. Die Antennen sind nicht mehr so lang, nur wenig länger als der Körper und nur wenig stärker als im vorigen Stadium behaart. Der dichtere Haarbesatz am Ende des letzten Gliedes ist, wie bei sammtlichen Larvenstadien, aus bedeutend feineren Haaren gebildet, was nicht vom Haar- büschel am Ende des vorletzten Gliedes, der aus gewöhn- lichen Haaren besteht, gesagt werden kann. Im Thorax ist das Pronotum, der Hauptsache nach, wie früher beschaffen, doch etwas länger, während Mesono- tum und Metanotum eine stärkere Entwicklung durchgelau- fen sind. Die Deckflügelscheiden sind hinten schräger ab- geschnitten als früher und überdecken beinahe die vordere Hälfte der Flügelscheiden. Die Abschrägung verläuft von aussen-hinten nach innen-vorne. Die Länge der Deckflügel- scheiden, die nun anfangen auch eine mittelständige, wenn- gleich schwache Beborstung zu bekommen, ist, längs des Aussenrandes gemessen, etwa dieselbe wie die Pronotum- länge in der Mittellinie. Die noch kleinen Flügelscheiden sind länger als breit (im Gegensatz zum vorigen Stadium) und relativ unbedeutend entwickelt. Die Metapleurae aber haben sich ziemlich stark verlängert. Von seinem 2. Stadium gibt BOLLWEG die folgende Be- schreibung: »2,5— 3,2 mm lang. — Deckflügeltaschen bis in die erste Hälfte des Metanotums reichend, Flügeltaschen zum Teil von den Deckflügeltaschen bedeckt, über die Mitte des Metanotums hinaus reichend» (BOLLWEG |. c. p. 141). O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN IOI Wie aus einem Vergleiche dieser Beschreibung mit der mei- nigen ersichtlich ist, entsprechen diese Stadien einander sehr gut und dürften in der Tat ein und dasselbe sein. Es han- delt sich also um das 3., nicht 2., Stadium. Das Abdomen scheint, bezüglich der Beborstung und der allgemeinen Form, mit dem des vorigen Stadiums über- einzustimmen. V. Das 4. Larvenstadium von Hydrometra stagnorum L. (Tafel I, Fig. 3.) Dieses Stadium unterscheidet sich vom vorhergehenden durch leicht festzustellende Unterschiede im Bau des Kopfes, des Meso- und Metathorax. Die grösste Länge des Exemplares beträgt etwa 4,5 mm. Die Farbe ist braun. Enden der Schenkel, besonders aber der Tibien, die ganzen Tarsen und die Oberseite der Antennen vom äussersten Ende des 2. Gliedes an sind dunkel gefärbt (auch bei dem nächst vorhergehenden Stadium sind ja die Antennen oben dunkler als unten, doch so unbedeu- tend, dass ich es kaum für besonders erwähnenswert er- achtete). Der Kopf ist in diesem Entwicklunesstadium beträcht- lich länger und graziöser als vorher. Die Beborstung ist erheblich reicher, besonders hinter den Augen, namentlich in der Nähe des Hinterrandes. Der helle Hof beginnt, von Borsten besetzt zu werden, desgleichen auch die ganze an- geschwollene vordere Kopfpartie. In der Medianlinie ver- läuft dort eine deutliche einreihige Reihe von Borsten, je- derseits durch einen Zwischenraum von den übrigen Borsten getrennt. Diese Reihe ist schon beim vorigen und vorvori- gen Stadium angedeutet (siehe die Tafel I, Fig. 1—2). Der parallelseitige Kopfabschnitt ist mehr als doppelt so lang als im vorigen Stadium. Vor ihm, im buchtigen Abschnitt, stehen noch keine Borsten genau lateral, weshalb auch die Kopfkontur, von oben gesehen, hier kahl aussieht. Das Rostrum ähnelt dem des 2. und 3. Stadiums recht genau. 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Die Antennen sind relativ kürzer als vorher und über- ragen an Länge nicht mehr den Körper, sind wohl aber ein wenig reichlicher behaart. Im Bau des Thorax bemerken wir folgende Verände- rungen, Der Prothorax ist breiter und länger als zuvor und trägt zwischen der Mittellinie und dem Seitenrand einige Borsten. Im Mesothorax haben sich die Deckflügelscheiden weiter nach hinten vorgeschoben. Sie überdecken jetzt reich- lich die Flügeltaschen und sind etwas stärker behaart. Am Ende sind sie gleichmässig gerundet, nicht länger abgeschrägt. Die Flügelscheiden entspringen schiefer als im 3. Stadium und sind am Ende gleichfalls gleichmässig abgerundet. Sein 3. Larvenstadium beschreibt BOLLWEG folgender- massen: »3,7—4,r mm lang. — Deckflügel reichen fast bis zum Hinterrand des Metanotums und bedecken die Flügel ganz» (BOLLWEG |. c. p. 141). Dieses Stadium dürfte also mit meinem hier beschriebenen 4. Stadium identisch sein. Das Abdomen sieht dem des 3. Stadiums recht ähn- lich. Doch konnte ich die dorsale Chitinplatte am I. Seg- ment nicht entdecken. VI. Das 5. Larvenstadium von Hydrometra stagnorum L. (Tafel I, Fig. 4.) Die Grösse meines Exemplares, vom Vorderrande des Kopfes bis zum Hinterende des Abdomen gemessen, beträgt etwa 6 mm. Die Farbe ist verhältnismässig dunkelbraun. Die An- tennen und Beine sind wie beim 4. Stadium gefärbt, doch sind die Farbendifferenzen hier stärker ausgeprägt. Besonders die Tarsen sind dunkel schwarzbraun. Der Kopf ist von sehr langer und schmaler Gestalt und nähert sich in dieser Beziehung schon demjenigen der aus- gebildeten Wanze. Die Ränder des Kopfes laufen zum grösseren Teil einander parallel. Der parallelseitige prä- okulare Kopfstück ist auffallend verlängert. Die Kopfkontur weist, von oben gesehen, auch im vorderen Teil einen Borsten- besatz auf. Der Kopf ist im ganzen stärker als vorher be- O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN 103 haart. So ist beispielsweise auch das helle Feld zwischen und vor den Augen beborstet. Im vorderen, ganz braunen Kopfteil sind die Borsten nicht gleichmässig verteilt, indem, wie im 4. Stadium, in der Medianlinie eine Reihe von Borsten dahinzieht. Diese Reihe setzt sich aber hier aus einer Dop- pelreihe zusammen. Das Rostrum wie beim 2., 3. und 4. Stadium ausge- bildet, also verhältnismässig kurz. Die Antennen sind ganz deutlich kärzer als der Körper. Die Behaarung, wenigstens am vorletzten Gliede, ist zweifels- ohne reicher als bei der 4. Larvenform. Beim 1. Stadium waren die beiden letzten Antennenglieder von derselben Länge. Beim 5. Stadium aber ist das 3. Glied bedeutend länger als das 4., eine Entwicklung, die schon relativ früh, im 2. Stadium, einsetzt. Der Thorax, namentlich Pro- und Mesonotum, ist mäch- tig entwickelt. Das Pronotum hat an Länge deutlich zuge- nommen, sowohl absolut wie relativ. Dies ist wahrscheinlich aufs Konto einer hinteren Längenzuwachs zu setzen. Diese Annahme erklärt erstens, dass das Pronotum einen bedeuten- den Teil der Deckflügeltaschen bedeckt, zweitens erklärt sie noch den seitlich-hinten stark abgerundeten, nach hinten (im Vergleiche mit früheren Stadien) wie ein Dach ausgezogenen Hinterrand des Pronotums. Das Pronotum hat im 5. Stadium eine sehr. reiche, seine ganze Scheibe bedeckende Behaarung bekommen. Das Mesonotum ist ebenfalls reicher behaart. Die Deckflügeltaschen sind mehr als doppelt so lang wie im vorhergehenden Stadium. Sie sind an den äusseren Seiten- rändern schwärzlich gebräunt. Sie überdecken mit ihren Spitzen das erste Drittel des 2. Abdominalsegmentes. Das Metanotum ist nicht so sehr umgebildet, indem die Flügel- taschen nicht viel länger sind als im 4. Stadium. Die Meta- pleurae dagegen sind bedeutend verlängert. BOLLWEG beschreibt sein 4. Stadium wie folgt: »5,0—7,: mm lang. — Deckflügel reichen bis in das erste Viertel des ersten Abdominalsegmentes» (BOLLWEG 1. c. p. 141). Der Reihenfolge nach sollte dieses Stadium meinem 5. Stadium entsprechen. In diesem Falle scheinen aber beim ersten Blick die beiden Beschreibungen einander nicht zu decken. 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Vergleichen wir jedoch BOLLWEG's Figur mit der meinigen, so verschwinden die Unterschiede. BOLLWEG spricht nämlich vom ersten Abdominalsegmente, während es sich in der Tat um das zweite handelt. BOLLWEG hat nämlich das 1., mit dem Metathorax zusammengewachsene übersehen, was auch daraus ersichtlich ist, dass seine Figuren nur 8 Abdominal- segmente zur Abbildung bringen. Ich konnte aber beim 1. Stadium, das ich schon früher beschrieben habe, ganz deut- lich 9 Abdominalsegmente beobachten, indem hier das 1. Segment noch nicht mit dem Thorax einverleibt war. Die BOLLWEG'sche Annahme von nur 8 Abdominalsegmente stimmt übrigens nicht mit den Verhältnissen überein, die ich bei anderen Wasserläuferlarven gefunden und früher schon beschrieben habe. Auch eine nähere Betrachtung meiner hier gegebenen Abbildung des 2. Stadiums beweist aufs deut- lichste die Anwesenheit von 9 Segmenten.! Die oben be- schriebene Rückenplatte, die ich bei diesem (und dem 3. Sta- dium, siehe die Tafel, Fig. 2) fand, muss ein besonderes Tergit repräsentieren, und in solchem Falle selbstredend ein Abdominaltergit. Wie bei allen anderen Abdominaltergiten ist sein Vorderrand mit zwei stärkeren Chitinleisten versehen. Die Worte, mit welchen ROUSSEAU in diesem Punkte das 5. Stadium beschreibt, stimmen besser mit den von mir beobachteten Verhältnissen überein: »Mésonotum prolongé en arriere, dorsalement, en les rudiments elytraux, qui atteig- nent le deuxieme segment abdominal, sous forme de languet- tes plates» (ROUSSEAU: Les larves et nymphes aquatiques des insectes d’Europe, p. 93). Auf der ROUSSEAU’schen Abbildung erreichen aber die Flügeldeckenscheiden nicht ganz das 2. Abdominalsegment, während sie auf meinem eigenen, hier abgebildeten Exemplar das erste Drittel des 2. Segmentes überdecken. Sie überragen also um ein Stück die Hinterenden der Metapleurae. Dieses Merkmal scheint aber ein wenig zu variieren. Ich besitze nämlich eine Hy- drometra-Larve, mit anderen hier erwähnten gleichzeitig er- beutet und zweifelsohne dem 5. Stadium angehörend, bei welcher die Deckflügeltaschen nur etwa den Hinterrand der 1 TeyrovskŸ fand bei der Zydrometra-Larve ebenfalls 9 Segmente (TETROVERTT. C7. 23): O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN ICS Metapleurae erreichen.! Sie überdecken bei dieser Larve auch nur den äussersten Vorderrand des 2. Abdominalseg- Tabelle über die relativen Längen der Antennen- und Beinglieder des 2.—5. Larvenstadiums bei Hydrometra stagnorum L.? Antensie Vorder- Mittel- Hinter- bein bein bein | Glied ı 4,0 oe 3,6 3,5 Een Gliedez 5,0 14,0 15,0 22,0 | a 4 a Glied 3 20,0 19,0 20,2 28,3 a : Glied 4 17,0 5,0 5,1 5,3 — = | Glied 1 5,5 4,0 4,0 4,0 | = Glied 2 6,6 18,5 20,3 28,0 | = 7) Glied 3 26,5 25,0 27,0 39,0 a | 2 Glied 4 18,0 6,0 6,1 6,3 | Glied ı 5,6 5,0 5,0 5,2 5 Glied 2 9,0 25,5 29,0 49,5 = n Glied 3 31,0 33,0 36,8 a u | Glied 4 21,0 733 8,0 78 | Glied ı 9,0 7,0 7,0 7500) 5 Glied 2. 13,4 40,0 46,5 61,5 | ne | a = a | == | n Glied 3 44,0 | 2826 58,0 83,0 | 11 | 3 = Glied 4 Bake 19,0) |. 11,2 11,4 1 Dieses Exemplar stimmt also vollständig mit TEYROVSKYS 5. Sta- dium überein. Nach ihm kann man das 5 Stadium folgendermassen cha- rakterisieren: »Les écales atteindent presque le bord portérieur du meta- note». 2 Diese Masse sind nicht mit den vom 1, Stadium früher gegebenen vergleichbar, weil eine andere Länge als Einheit gewählt wurde. 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 mentes, reichen aber sohin auch in diesem Falle länger nach hinten als bei der ROUSSEAU'schen Abbildung. | Das Abdomen ähnelt demjenigen des vorhergehenden | Stadiums; auch konnte ich am Rücken des I. Segmentes keine Chitinplatte finden. Zuletzt gebe ich hier (S. 105) eine tabellarische Übersicht. Dazu möchte ich bemerken, dass ich wie vorher das Trochanter als Glied 1. bezeichnet habe und dass alle Glieder in grösster Ausdehnung gemessen sind. Erwähnenswert ist noch, dass die Tarsen bei allen Larvenstadien I-gliedrig sind und dass ich bei den oben beschriebenen 2.—5. Stadien den Tibial- kamm, wie beim ı. Stadium, immer nur am I. Bein fest- stellen konnte. Erklärung der Tafel. Fig. 1. Zweites Larvenstadium von Zydrometra stagnorum L. Fig. 2. Drittes Larvenstadium von , » » » Fig. 3. Viertes Larvenstadium von » » » Fig. 4. Fünftes Larvenstadium von » » » Sämmtliche Figuren sind bei gleicher Vergrösserung gezeichnet, ©. Lundblad: Zur Kenntnis der Rhynchotenlarven II— VI. ENTOMOL. TIDSKR. ARG. 42. 1921. TAVL. I. ets del Cederquists Graf. A.-B + Sthlm uct. del. Zur Identitätsfrage von Trichothrips pini Harıp. Von Olof Ahlberg. Im Aufsatze » Additional Notes on the Order Thysa- noptera» vom Jahre 1837 (Entomol. Magaz. Vol. IV, S. 145, Nr. 3 a) stellt HALIDAY eine neue Art auf, Phlocothrips pint, welche seitdem fast unwidersprochen als eine von 777chothrips ulmi FABR. getrennte Art galt. Die Beschreibung, die er von zn? gibt, stimmt aber mit derjenigen, die er teils in dem- selben Aufsatze (Nr. 3), teils ein Jahr vorher (»An Epitome of the Brit. Genera in the Order Thysanoptera, with Indica- tions of a few of the Species», Entomol. Magaz. Vol. III, S. 441, Nr. 3) von w/mz gibt, so sehr überein, dass man schon aus diesem Grunde zu dem Ergebnis gelangen muss, dass die beiden Arten wohl in der Tat identisch sind. Dieselbe Übereinstimmung zwischen diesen beiden Arten findet man in den Beschreibungen, die im Jahre 1852 (in WALKER: List of the Specimens of Homopt. Insects in the coll. of the Brit. Mus., Part IV, S. 1098 und 1099) veröffent- licht sind. Zwar spricht es schon TRYBOM (»Om bläsfotingarna och deras betydelse for träd och buskar«, Tidskr. för skogshus- halln. 1896, S. 155) als seine Meinung aus, dass péri mit ulmi identisch wäre, da er aber seine Äusserung nicht näher begründet, dürfte eine ausführliche Kritik nicht unberechtigt sein. Es ist mir während meiner Exkursionen gelungen, ein ziemlich reiches Material von w/imz wie »pznz» zusammenzu- 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 bringen, und, gestützt hierauf, glaube ich eine Prüfung der Artberechtigung der letzteren wagen zu können. Beim Durchlesen der Beschreibungen von HALIDAY über die ausgebildeten Tiere findet man, wie gesagt, nicht vieles, was eine Trennung der beiden Arten gestatten würde. Er hebt auch selbst hervor, dass #72 dem w/mz sehr ähnlich, »magis simillima» ist. Das einzige Trennungsmerkmal, das von einigem Werte zu sein scheint, bezieht sich auf die Flügelfärbung. Er sagt nämlich von z/mz: »elytris subfla- vescentibus», von fzxz aber: »elytris extrorsum infumatis», was er später auf folgende Weise entwickelt: » The winged females (d. h. /zar) evidently differ by the darker colour of their wings, the upper pair being brown in the outer half, with the hind margin paler, and the lower having that mar- gin alone brown». Bei Untersuchung einer z/xz-Kolonie von einigen hundert Exemplaren, darunter zahlreiche geflügelte Weibchen, fand ich in dieser Beziehung eine besonders grosse Variation, so dass ich auf einige Exemplare die Diagnose: »elytris subflavescentibus», auf andere wieder: »elytris ex- trorsum infumatis» beziehen musste; bezüglich der letzteren Exemplare war es gerade der Vorderrand der Vorderflügel und der Hinterrand der Hinterflügel, die dunkel getrübt waren. Bezüglich der Grösse sagt HALIDAY, dass /znz viel länger, »magis elongata», ist als z/mz, und gibt später die genaue Angabe, dass zum? '*/100 und find '*/ıoo Zoll lang ist, was freilich einen beträchtlichen Unterschied ausmacht, der aber keineswegs so gross ist, dass er ausserhalb der Variationsgrenze von w/mz liegen würde. Gleicherweise verhält es sich mit seiner Beobachtung, dass die Vorderschenkel von fzzz »are less thickened, which difference is particularly observable in comparing the males». Auch betreffs der Entwicklung der Vorderschenkel ist näm- lich, besonders bei den Männchen, eine grosse Variabilität nachweisbar: von Formen mit gleich breiten Schenkeln wie bei den Weibchen, bis zu solchen mit ein und einhalb Mal so breiten. Diese letzteren, extrem breitschenkeligen Formen sind aber weniger zahlreich als die übrigen. Gehen wir dann zu seiner Beschreibung der Larven über, AHLBERG: ZUR. IDENTITÄTSFRAGE VON TRICHOTHRIPS PINI HALID. 109 finden wir anscheinend grössere Unterschiede. Damit verhält es sich aber in der Tat so, dass er zusammen mit pi nur ältere Larven, die bereit waren, in das Nymphenstadium überzugehen, nebst einigen sehr jungen Larven fand. Da nun die verschiedenen Larvenstadien von w/z in mehrfacher Beziehung einander sehr ungleich sind (Vergl. Arkiv för zoo- logi, Bd. 13 (1920), Nr. 17, S. 7 und 8) und er sie niemals zusammen fand, ist es ganz naturlüch, dass er über ihre Zusammengehörigkeit nicht im Klaren war. Durch ihre Un- gleichheit wurde er vielmehr in seiner Auffassung bestärkt, dass er mit zwei verschiedenen Arten zu tun habe. a b Cr \ NY Verschiedene Vorderschenkelformen von 77#chothrips ulmi: a Weibchen, 6 und c Männchen (alle drei Tiere derselben Kolonie entstammend). Aus dem jetzt in aller Kürze Gesagten dürfte deutlich genug hervorgehen, dass HALIDAY’S /znz nichts anderes ist, als eine ziemlich grosse und schmalschenkelige Form von ulmi mit dunkler Flügelfärbung. Der Name fzzz muss also unter den Synonymen von wdmz folgendermassen nomen- klatorisch behandelt werden: Trichothrips ulmi FABR. Spec. Ins. II, 1781 (S. 396) Syn. fungi ZETT. Fauna Ins. Lapp. 1828 (S. 561) pint HaLıD. Ent. Mag. IV, 1837 (S. 145) aptera DUFOUR, Ann. Sc. Nat. 1839 (S. 321) parvipennis REUT. Thys. Fenn. 1880 (S. 14). Trichothrips ulmi ist ausserhalb Schwedens nur aus Deutschland, England und Finnland bekannt. Er scheint, IIo ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 wenigstens in Deutschland und England, aller Wahrschein- lichkeit nach, zu den grösseren Seltenheiten zu gehören. In Deutschland ist er nämlich meines Wissens nicht seit FABRI- CIUS ‘und in England nicht seit HALIDAY gefunden worden. UZEL hat ihn nie gefunden und zitiert auch nur die Be- schreibungen HALIDAY'S. Bei uns gehört er dagegen zu den gemeinsten unseser Rindenthripse, aus dem grössten Teile Südschwedens bekannt. Als Ergänzung zu den TRYBOM’- schen Fundnotizen (TULLGREN, Ent. Tidskr. 1917, S. 61) möchte ich erwähnen, dass TRYBOM ihn 1893 am 5. Sept. bei Grevsätter in Kalmar Län unter Ulmenrinde und am 12. Sept. bei Munkedal in Bohuslän unter Eschenrinde gefunden hat (nach Etiketten in seiner Sammlung im Naturhistorischen Reichsmuseum). Ausserdem hat er ihn nochmals in Kalmar Län gefunden, nämlich bei Blekhem am 10. Aug. 1894 un- ter Erlenrinde (Ent. Tidskr. 1895, S. 190). Selbst besitze ich ihn aus Skäne (bei Tollarp unter der Rinde von Ahorn) und Uppland (bei Rydbo unter Espenrinde, und von mehre- ren Lokalitäten bei Experimentalfältet unter Erlen- und Vogelbeerbaumrinde und in den Blüten von Nicotzana). Man findet ihn unter der Rınde oft in allen Entwick- lungsstadien zu grossen Kolonien meistens im Spätsommer und Herbste. Im Sommer hat man nur geflügelte Weib- chen gefunden, die sich wohl parthenogenetisch fortpflanzen, und die dann irgendwo unter morscher Rinde ihre Eier ablegen, aus welchen später die obengenannten Kolonien entstehen. Berichtigung. Betreffs meines Aufsatzes: »Beiträge zur Deutung der Zetterstedtschen Thripsarten» (Jahrg. 39, 1918, S. 140), wel- cher hauptsächlich eine Erörterung der Identitätsfrage von Thrips picipes enthielt, sehe ich mich zu folgender Berichti- gung genötigt. Ich erwähnte bei dieser Gelegenheit, dass er 7aento- thrips primulae HALID. heissen sollte. Dies ist aber fehler- AHLBERG: ZUR IDENTITÄTSFRAGE VON TRICHOTHRIPS PINI HALID. III haft, weil ZETTERSTEDT schon im Jahre 1828 in seiner »Fauna Insectorum Lapponica» (S. 561, Nr. 3) — was ich nicht wusste (diese Arbeit stand mir damals nicht zur Ver- fügung) — diese Art unter gleichem Namen und mit fast denselben Worten wie in seiner »Insecta Lapponica» be- handelt hatte. Nach der Prioritätsregel muss er also nicht T. primulae HALID., sonder 7. picipes ZETT. heissen. Neue Parnassiiden. (Mit 1—13 Figuren.) Von Felix Bryk. In meiner Specialsammlung stecken viele Formen von Parnassius, die, merkwürdig genug, trotz der schon grotesk wirkenden Zerspaltung der Arteinheiten in Unterarten, Lokal- formen und Abarten einer Benennung bisher entgiengen, obwohl es sich in unserem Falle um ganz markante namens- berechtigte Formen handelt. Da mir die Revision über die gesamte Parnassiidenliteratur durch Herausgabe eines Kata- loges für JUNK seit Langem anvertraut ist und die Vollständig- keit es erheischt, vorhandenes Material im bald erscheinenden Kataloge anzuführen, so muss ich unwillkürlich weiterhin an der schon verhängnisvollen parnassischen Namensflut mitwirken, indem ich um neue Namen die Nomenklatur bereichere. Parnassius smintheus DOUBL. ab. fermata (nova). (Fig. 1.) Bei eingehender Behandlung der Variabilität von Para. phoebus wurde diese Form nicht behandelt; so selten ist sie. Wie bei Mnemosyne ab. fermata BRYK befindet sich zwischen Cu, und Ax, ein kräftiger Zwischenwurzelfleck, der parallell zur hinteren Zellrippe verläuft. Da es sich hier um ein d handelt, dem sehr oft der Hinterrandsfleck fehlt, so erhält das Stück beim Ausbleiben jenes Fleckes durch diesen aberranten Ersatz eine für das Genus Parnassius ganze ungewöhnliche Phy- siognomie. Da ich (II) bereits bei Mnemosyne einen homo- logen, wenn auch nicht analogen, Fall mit /ermata festgehalten nabe, so muss schon wegen der Uniformierung der Namen ein homologer Zustand im selben Genus einen gleichen Namen erhalten, wenn es sich auch bei der Mremosyne um einen vi F. BRYK: NEUE PARNASSIER. TI Qù TT DS AU à sr ALMA H 2 SH O fr TT & n vd + YT py ~ A SVSTS 4 | Ny R SSH 9 DS LOI RARE wo 1 S S IA M a ~ & 5 SOs D INRE = iN Pie sO AN = 8 NS à A HA KS RN OS = S RN AR + al: fr à Ra SiO as SSS SO Do N AN & AO AS RDS u EN ER n DURS ~ Aa È FR = SSI ag. 2 — — Ned DIES BEIN » On cay ae N Et mn ne x Vo” = SOS ee .— 4 - -D—=a AA on Yon ER + M = STD CSC Een (a Ra Sehe: a 4 3 <5) 2 UMN, = = SR A FR oN oS SSN Kk on OS AS m AT AN EN ALESSE BI (SN . SHE CNRS Hee OWES SARS ts Sa LAN aAa HH SIDANS oa A DL Ex IOSKRE à NH co sau am n SÄ EN SONS. ~Uns-— SA Oa Sie Siw Ÿ © SS Os 0 SUNS BEEN ne Le TI, SAS EURE > - SAN = 2 = Sa =, Na RI IS ene MR SQ rah eis OS LL - BA hd = TESS TRE - PR ONA = & Se a LC a SX OG = = eRe = än D a) are —O} 5 at id OO Mi luxuriösen Ornamentierungsüberschuss handelte, während es = 2 . .. . A . sich nicht schwer nachweisen lässt, dass bei unserem g eine Kompensationserscheinung anstelle des fehlenden Hinter- S— 159. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 2 (1921). 114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. randsfleckes sich kundgibt. Zu dieser Annahme kam ich schon vor Jahren bei Betrachtung eines d von v. styriacus (c. m; REICHENSTEIN, leg. HUEMER), wo dieser aberrante Fleck sehr schwach durch eine kleine Schuppenkolonie unansehnlich angedeutet war, weshalb eine Benennung damals ausblieb. Der synoptischen Übersicht halber bilde ich unter Fig. 2 ein Exemplar mit normalen Hinterrandsflecke ab, der natürlich unterseits fehlt. Ganz merkwürdig sind die Subkostalozellen mit ihren fast kipfelförmigen Augen wie auch die rotgefüllten Medianaugen mit einem schwarzen Fortsatze bei der Ein- schnürung. Unterseits sind die vier Wurzelflecke ohne Rot (in den vordersten ein par rote Schuppen), wovon die drei roten Flecke der Prachtbinden Zone (der mittlere mit weissen Kerne) merkwürdig abstechen. Stücke mit schwarzen Wurzel- flecken müssen melanophorus heissen. Diese schwarzen Flecke bei einem sonst normal geröteten Stücke sind umsomehr auffallend, als selbst die seltenen Formen mit schwarzen Ozellen (I: fig. 1; III: t. ıv, f. 27) die Wurzeln unterseits röteten. Ich bilde hier unter Fig. 3 ein noch mehr prägnantes d der f. Leonhardt ab, das oberseits auf den Hinterfliigeln keine andere Ornamente als zwei kleine runde schwarze Ozellen zeigt, während unterseits nicht nur diese Ozellen sondern noch der nur unten erhaltene Kubitalfleck wie auch die vier Wurzelflecke sich scharf mit ihrem Rot abheben; die mittleren Äuglein zeigen sogar weisse Kerne. Stehen diese in irgend einer korellativen Abhängigkeit zu den zwei, drei roten unbemerkbaren Schuppen der Oberseite? Wie bei Fig. 3 ist der Subkostalfleck mit äusserst wenigen abzählbaren roten Schuppen auf der Vorderflügeloberseite ganz unbemerkbar besetzt, die ebenfalls unbemerkbar unten durchschlagen. Habitat: alle drei Exemplare ex Denver Colorado Rocky mountains, Juni 1918; ex coll. BANG-HAAS, c. m. Parnassius mnemosyne L. Bureschi (nova). (Fig. 5, 6.) Eine kleine dicht beschuppte androtrope Form, die sich von allen Rassen dadurch unterscheidet, dass das Submarginal- bändchen nicht harmonisch, fast parallell, wie es doch für die Art typisch ist, verläuft, sondern stark wurzelwärs bei M, vor- springend dort plötzlich abbricht, was beim 2 noch deutlicher zum Vorscheine kommt. Das Glasband setzt bis über Cu, fort, ganz undeutliche kleine hyaline Inselchen in der Mond- F. BRYK: NEUE PARNASSIER, ITS binde zurücklassend, die beim d fast verloschen sind. Der Subkostalfleck beim ¢ einzellig, beim $ nur wie ein hyaliner Schattenstrich noch zwischen M, und M, fortgesetzt. Von den kräftig schwarzen Zellflecken sind die diskalen am Zell- schlusse schwach axfiquincunx. Der Hinterrandsfleck fehlt dem ©. Das d intakt, mit deutlicher Hinterrandsschwarze, die jedoch von der Verrussung der Bulgaren (Fig. 10), Bosniaken (Fig. 11) Abstand nimmt. Das zeigt die drei für die Weib- chen von Mnemosyne charakteristischen Flecke. In der Zell- wurzel bleibt bei ihm jede Schwärze aus. Diese Rasse weicht beträchtlich von ihrer Nachbarrasse, die FRUHSTORFER als dejotaurus (V, p. 76) einführte, ab. Ich kann bei dieser Gelegen- heit nicht umhin FRUHSTORFERS Beschreibung zu ergänzen. Das ® zeigt nach drei Exemplaren (m. Sammlung) stets einen Hinterrandsfleck, und auf den Hinterflügeln einen Sub- kostalfleck, sowie ein kontinuerliches Bändchen vom angelegten Endzellflecke bis zum Hinterrande, das in einem Falle offen bleibt. Das von FRUHSTORFER ibid. abgebildete Q ist sohin keineswegs typisch und sohin fallen damit auch seine zusammen- fassenden Betrachtungen weg. Die Tiere stammen zum Teile von derselben Lokalität, die FRUHSTORFER angibt. Professor BURESCH hat in Mazedonien den Falter als sehr häufig bis 2,000 m im Piringebirge und im Banderifertale bezeichnet. Interessant ist seine Angabe das 30% der Ausbeute heteropter deformiert ist (VI). Und just unter meinem Pärchen zeigt auch das d eine heteroptere Deformation. Es macht mir ein besonderes Vergnügen Herrn Prof. BURESCH diese Form zu deduzieren, auch als kleines Anerkennungszeichen für die endgiltige Feststellung eines Sphragis bei Archon apollinus, die SPULER zuerst beobachtet hatte. Die Patria der v. Bureschi ist: Hudowa in Mazedonien; (leg. Rangnov ex coll. BANG-HAAS c. m.). Parnassius mnemosyne v. Uralka (nova). Fig. 5,6(2) 7 (2): Die Rasse vom Ural gleicht in der Grösse der südrussichen Rasse v. craspedontis FRUHSTORFER, in der Zeichnung weicht sie aber erheblich ab. Die Q sind prononziert gynaikotrop, zeigen sohin stets den Hinterrandsfleck. Sie ähneln stark der v. Ugrju- movi BRYK, doch sind sie bedeutend grösser (35 mm); beson- ders bemerkenswert ist die unterseitlich ockergelbe Kernung der 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOQ2I. riesigen Ozellen (alle 8 2 c. m.). Auch die f unterscheiden sich von craspedontis, die in der Regel intakt sind; sie sind noch kräftiger gezeichnet als Ugrjumowi. Der Mittelzellfleck viel stärker. Mit einem Worte eine craspedontis-Form mit einer Ugrjumovi-Fazies. ROTHSCHILD besitzt nur 1 ® aus dem Ural und kein Vergleichsstück aus Nordrussland — ein Um- stand, der es erklärt, warum er das Uraltier zu meiner v. Ugrjumovi zog. (VI). (Typen 7 2 c. m. und unzählige J ex coll. SANDIG). Patria: Uralka bei Orenburg, sowie Ural mont., Kisilkaja, leg. RANGNOW 3 d 1 Q; c. m.). Herrn Professor TULLGREN meinen schönsten Dank für die Herstellung der gelungenen Photogramme, die verkleinert wiedergegeben wurden. Neue Rassen von Parnassius apollo L. in Tyrol. Verg- lichen mit typischen Stücken der v. rubidus FRUHST. aus Attzwang, Rabenstein, Freiberg bei Meran, Eisacktal (alle c. m.) stechen Stücke vom Tonalepasse derart markant ab, dass deren Abtrennung von der prägnanten FRUHSTORFER- schen Rasse uns für geboten erscheint. 10 d (c. m. leg. Hauptmann WENZEL 15. V.—ı8. VII 1918; ex coll. WENZEL, BANG-HAAS 1913). Das d sehr oft ganz kreideblass ist kleiner. Die Submarginale viel schmäler und graphitgrau, also nicht so akzentuiert, wie bei v. rubidus. Das Schwänzchen (der untere Medianfleck) fehlt dem Sub- kostalbändchen, das überhaupt viel magerer ausfiel. Der Subkostalfleck dabei in der Regel ohne Verbindung mit dem oberen Medianflecke. Ozellen viel kleiner, die Analstriche bescheidener, der dritte fehlt auch unterseits. (Nur in einem Falle oberseits aberrativ, schwach ampliusmaculata VRTY.). Ein d (Fig. 12) zeigt einem Endzellfleck, wie er bisher bei keinem apollo beobachtet würde, es sei denn bei dem e. |. gezogenen verkriippelten 2 aus Gotland (??), der s. g. ab. Philippsi (BRYK, III t. ıx f. 91). Ein extremer gwzncunx, der sich insoferne von allen apollinischen Endzellflecken unter- scheidet, dass er, wie oft bei italienischen J/xemosyne-Formen, anstatt bis M, zu ziehen, sich nur bis M, erstreckt; vorne erreicht er den Radius nicht! Diese »Subaberratio» — um mit Prof. REBEL zu sprechen [V gl. REBEL in: Verh. Zool, bot. Ges. Wien, 1920, p. (104)] — benenne ich Dr. M. KıTT zu Ehren, der sich beson- F. BRYK! NEUE PARNASSIER. 17, ders um die lepideptorologische Erforschung des Otztales so verdient gemacht hat, Kitti m. Ein d gehört der Form sphena- gon SCHAW.an. Die Hinterflügelschwärze ist nicht so präten- tiös wie bei rubidus, ist sie aber bisweilen so, dann mehr gra- phitgraudiffus. Grösse der 10 d: 1 (36 mm), 2 (38 mm), 3 (39 mm) I (39,5 mm), I (40 mm), 2 (41 mm). Die © zeichnen sich ebenfalls durch eine schmälere wie auch weniger gesättigte Submarginale als bei rubidus aus. Sie sind ebenfalls kleiner (3 2: 1 (37 mm), 1 (40 mm), 1 (42 mm)). Der Flügel- fond zieht oft leicht ins Gelbliche; die Ozellen in der Regel 12 13 Fig. 12. Parn. apollo L.g' f. tonalensis F.B. ab. Kitti (Type). — Fig. 13. Parn. apollo L. 9 v. marcianus Pagenst. Phot. A. TULLGREN. nicht rot ausgefüllt, oft kleiner als bei zubidus. Die & sind es, die eine Abtrennung von rubidus postulieren, denn die @ alleine könnten allenthalben noch mit rubidus zusammengehalten werden. Tonalensis steht zwischen val- deriensis TURATI und 7xbidus FRUHST. Das auf Fig. 13 abgebildete 2 aus Schlüchthal (Schwarzwald), c. m., 12. VII. 1920, ähnelt stark einem viel kleineren $- von Zonalensis. Parnassius apollo v. Wenzeli (nova). Unter diesem Namen zu Ehren des gütigen Erbeuters dieser prägnanten Form führe ich die drittingeriide nordtyroler Rasse aus Innsbruck (Patsch) ein, die in meiner Sammlung in 6 2 15 d vertreten ist. Mittelorosse Tiere. Das 2 bei weissem Flügelfonde mit 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. kräftiger karpathischer Schwarzfleckung und mehr oder weniger starken Schwarzüberpuderung der Wurzel wie der zwischen dem Hinterrandsflecke und Subkostalbändchen liegenden Zone; auf Hinterflügeln ist es vor allen die zwischen den beiden diffus umschwärzten Ozellen gelegen Zelle, die sich oft schwarz bestäubt. Die Wurzelschwärze greift kräftig um den Diskus herum. Kostalozellen in der Regel rot ausgefüllt, die mittleren mit mehr oder weniger deutlicher Aufhellung. Das Glasband mit der körnigdiffusen Submarginale umschliesst eine schmale weisse Binde, die in einem Falle was für wwemosyne typisch ist, ausbleibt, [=ab. nox (nova)]. Die Hinterflügel mit einer deutlichen hyalinistischen Tendenz des Aussenrandsver- glasung. Keine besondere Neigung zu decora, hierdurch von claudius und Lrittingeri aus St. Aegyd, Ternitz verschieden. Die d zeigen in der Regel ein langes Glasband bis zum Hinterrande und eine deutliche Submarginale die bis zur s. g. »Analfalte» oder Cu, reicht, auch bleiben hier die Ozellen klein, die hinteren meistens mit weissen Kernen. Herr Hauptmann WENZEL hat diese Form als rubidus, später als claudius ausgeboten. Zu beiden gehört aber der Insbrucker nicht. Er sticht stark von meinem © 4 claudius (Karwendelgeb. (Kotypen?) ex coll. BELLING) wie Stücken aus Kufstein, Kaisergebirge (Stripsenjoch), Passeiertal, c. m. ab. Vor allem sind die 2 von c/audius heller aber seichter be- schuppt, auch nicht so schwarz überstäubt. 1 2d (e. 1. DOBITSCH, Innsbruck) ist bedeutend kleiner (35 mm) und sieht wie dies bei Exlarvastücken nur gewöhnlich ist, ganz abweichend aus; besonders das © charakterisiert ausser dem abweichenden gelblichen Flügelfond eine ganz helle Vfgelbefran- sung. Man möchte es für einen e. I. gezogenen rudidus an- sprechen. Auch ein anderes e. |. JE (c. m.) steht an Grösse stark dem typischen Wenzel? zurück; vor allem ist es das typische Schwänzchen des Kostalbändchens, das eingebüsst wurde. Viel eher könnte man den Apollo aus Landeck (viele Pärchen c. m. don. et leg. Dr. KUNZE) an claudzus anreihen, obwohl doch diese Form eigentlich zwischen claudius und Wenseli steht. Mit den leicht gelblichen Exemplaren aus dem Zillertal (Mayerhofen) 3 f@ (c. m. don. SCHAWERDA ex coll. BUBACER) lässt sich Wenzeli ebenfalls nicht ver- BE RE F. BRYK: NEUE PARNASSIER. 119 einigen. Der Raum gestattet es leider nicht näher die Be- ziehungen vom Wenzeli zu claudius und den an ihn anknüpfenden Nachbarformen zu besprechen; so viel ist jedenfalls sicher dass meine Bezeichnung von dartholomaeus für den Zillerthalapollo (BRYK, T. XXI f. 121 (d) 122 ®) falsch ist. Damals war mir nur ein Pärchen davon bekannt. Inzwischen liegen mir drei weitere Pärchen aus Meyerhofen vor, die mit bartholomaeus nicht zu vereinen sind. Ich benenne ihn determinatus. Die von mir abgebildete Hohenform des rubidus-Komplexes aus Pieve di Livinalungo ist eine wohl charakterisierte Rasse, besonders durch die gynaikotrope Fazies der d mit dem deliusartigen Hinterrandsstriche der Hfgl., der als marsopu- pillata oft den ganzen Winkel bis zum Saume ausfüllt. Diese Rasse hatte BANG-HAAS in seinem letzten Kataloge als altitu- dinis BRyK angeführt. (Vgl. BRYK, Nachtrag zu: Abänd. v. Parn. apollo L., Arch. f. Nat. 1921). Zerynthia hypermnestra SCOP. ab. Mülleri (nova) Unter diesem Namen führe ich zu Ehren des bekannten Züchters Herrn F. MÜLLER (Krems a. D.), eine Abart ein, wobei auf dem Hinterflügel der der roten Kostalozelle parallele auszere Strich verschwunden ist, wodurch die Ozelle ganz parnassisch aussieht. Type: I d, c. m. e. I., aus von Herrn F. MÜLLER in Krems gezogenen Pupper., Stockholm I, 1921. Angeführte Litteratur. In SRY Parnassianal.in;tSoc#Ent., Vol. 27, N:o 12, p. 57-58 (1912). i ——,, ibid., Vol. 26, p. 6a) 62—63 (1911). II. “Uber das Abändern von Parn. Apollo L.in: Arch. f. KON eres! Vel. So; t. IV 27 d (1914). IV. Burescu, 2 Zeitschr. f. wiss. Insektenbiologie, Vol. XIV p. 140 (1918). V. FRUHSTORFER H, Neue Rhopaloceren a. d. Samml. Leonhard in Arch. f Nat, Vol. 82, A 2, p. 26. (1916). VI. v. RorascuiLp, Catal. of the Parnassiinae in the Tring Mus. n: Nov. Zool., Vol. XXV, p. 218 ff. (1918). + Bernhard Haij. In memoriam. Vid tiden for den En- tomologiska Föreningens i Stockholm startande fanns i Uppsala en handfull unga zoologer, vilka hugnades med inval i foreningen och vilkas namn därför aterfin- nas i den första förtecknin- gen över dess medlemmar. De ha alla blivit föreningen sedan dess trogna. De flesta äro nu gångna ur livet och flera ha lämnat efter sig ett vackert och hedrat namn inom entomo- logien. Bland dessa står dödstecknet i dag även över BERNHARD HAIJ, som oväntat avled den 21 april i fjol i Leksand. Dödsorsaken var en genom förkylning ådragen lunginflammation. De yttre konturerna av hans levnad äro följande: JULIUS BERNHARD HaıJ föddes den 26 nov. 1859 i Västra Tunhems församling i Västergötland pa Gäddebäck, som da ägdes av fadern, friherre ERIK WOLLRATH WILHELM IN MEMORIAM 721 Hatj och dennes maka, ANNA CHARLOTTA WENNERQUIST. Student i Vänersborg 1878, inskrevs han höstterminen samma ar vid Uppsala universitet, där han i maj 1881 avlade. fi. kand.-examen. Sina studier fortsatte han från och med föl- jande termin vid universitetet i Lund, varest han 1883 för- ordnades till e. o. amanuens vid Zool. institutionen och ab- solverade fil. lic.-examen 1885 samt promoverades till fi. doktor i maj 1886, efter att hava med heder försvarat en akademisk avhandling »Jemförande studier öfver foglarnes bäcken» (Lunds Univ. Årsskr. Tom. XXII, 1886, 81 + (3) sid. + 6 Taf. 4:0). Strax efteråt samma ar förordnades han till docent i zoologi vid universitetet. Efter att under året 1887 ha i Lund genomgått provårskurs, utnämndes han i nov. 1889 till lektor i naturalhistoria och matematik vid högre allm. läroverket Växjö, vilken befattning han tillträdde höstterminen följande år. Under de tvenne sista åren av sin verksamhet här nödgades han på grund av vacklande hälsa upprepade gånger under längre eller kortare tid begära tjänst- ledighet och ar 1910 begärde och erhöll han avsked fran sin tjänst. Halj var alltifrån gossåren livligt intresserad för naturen och dess studium, en håg och kärlek som säkerligen i ej ringa grad underhölls genom inflytelse och uppmuntran från hans lärare vid Vänersborgs högre allm. läroverk, den själv för ämnet så intresserade adjunkten VON HACKWITZ. Lik- som hos denne drogs intresset i främsta rummet till fåglar och insekter, men med åren tog kärleken till »krypen» allt mer hos honom överhanden. Redan under skolåren finna vi unge BERNHARD som en flitig insektsamlare i sitt barndomshems omnejd. Kort efter sedan han invalts i Entom. Föreningen, sände han tidskriftens redaktör ett meddelande om några av honom vid Onsjö, en halv mil söder om Vänersborg, gjorda fjärilsfynd, bl. a. av den sällsynta svärmarefjärilen Sphinx. Convolvuli LIN. som han påträffat redan i aug. 1876, och av den för vårt lands fauna nya Sesiiden Sciapteron tabaniforme ROTT. (se Entom. Tidskr. Årg. 25 SOM, sid.-213)MSedant HAT) hösten 1881 förlagt sin fortsatta akademiska utbildning till Lund, hängav han sig med stor iver och framgång åt ento- 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 mologiens studium och var under många terminer en flitig och intresserad åhörare av akad.-adjunkt THOMSON'S offentliga föreläsningar i ämnet, Och oförgätliga äro de många timmar, som vi under denne vår berömde lärares handledning till- sammans tillbragte dels vid föreläsningsbordet, dels på ex- kursioner. Här fick nu Hal en god skolning i sitt älsk- lingsämne och förskaffade sig en ganska solid underbyggnad inom flera områden av den speciella entomologien. Redan tidigt vände han sig likvisst med sitt intresse särskilt till Orthoptererna, vilken grupp alltsedan v. BORCK'S tid, vad vara inhemska former beträffar, hade varit föremål för endast ringa uppmärksamhet. Dessa ägnade han nu under en följd av år ett flitigt och ingående studium, insamlade av dem under talrika exkursionsresor i södra Sverige ett rikt mate- rial och granskade alla våra större offentliga museers och även flera privatpersoners samlingar — allt såsom förarbeten till ett planerat systematiskt verk över Skandinaviens Rät- vingar. Början gjordes med den mest omfattande familjen Acridiodea. Fotande pa en grundlig framställning av dessas yttre morfologi, varvid flera viktiga, men dittills ej tillräckligt beaktade organisationsförhällanden närmare belystes, har HAIJ i detta sitt förnämsta entomologiska arbete pa ett synnerligen förtjänstfullt sätt lämnat en utredning av hit- hörande, ofta kritiska och svårbestämbara former och deras utbredningsförhällanden. Även till kännedomen om våra svenska former inom ett par andra grupper av samma in- sektordning har HAIJ publicerat mindre bidrag, men en av- slutande fortsättning av hans huvudarbete »Öfversigt af Skan- dinaviens Orthopterer» utkom dock icke. Hans gamla kärlek till Rätvingarne lämnade honom emellertid aldrig, och ej minst de små, starkt varierande 7+/r2x-formerna följde han ända intill sina sista år med ett vaket, kritiskt öga. Som ett bevis pa den entusiasm, varmed HAI] omfattade sina forskningar och rön, kan följande anföras, särskilt som det på samma gång är så betecknande för HAIJ'S naturell. Hat) hade, berättar en minnestecknare, en sommar »under tjänstledigheten nyss anländt till Leksand, då han på en av sina entomologiska exkursioner kom att undersöka en äng, på vilken han lyckades infånga några praktexemplar av en IN MEMORIAM 123 ytterst sällsynt gräshoppart, som han förut i olika delar av Sverige förgäves efterforskat. Hans förtjusning var obeskriv- lig. Genast uppsökte han ängens ägare och gav sig icke, förrän han inköpt området, »lyckotomten», vilken han sedan bebyggde med ett hem i Ornässtugustil, välbekant för otaliga Beksandsturister. ... . ...2 Större delen av Haty's vetenskapliga författarskap tillhör hans Lunda-tid, under vilken av -hans ornithologiska publika- tioner, utom doktorsavhandlingen, även hans andra och sista hithörande arbete »Bidrag till kännedomen om den morpholo- giska byggnaden af Ilium hos Carinaterna» (Lunds Univ. Ärsskr., Tom. XXIV, 1888, 18 sidor + 1 Taf. 4:0) såg dagen. Sedan HAIJ övergått till läroverken, utgav han år 1896 J. E. V. Boas’ Lerebog i Dyrerigets naturalhistorie i svensk översättning och bearbetning och följande år en annan för undervisningen avsedd bok »De högre växternas inre bygg- nad och lifsförrättningar». HAI] var en kunskapsrik man och som forskare grund- lig och samvetsgrann, med ett klart huvud, god blick för di- stinktionerna mellan formerna samt en god kombinations- förmåga, Sin läraregärning säges han hava skött med stort nit och skicklighet, i förening med en omutlig rättvisa i om- dömet om sina lärjungar, vilkas tillgivenhet han därför i hög grad lär ha vunnit. BERNHARD Halj var en mycket sympatisk personlighet, med en nobel och ridderlig karaktär, och någon ärligare och trofastare vän kunde man svårligen träffa. En omutlig rätt- rådighet och sanningskärlek samt en självständighet i tankar och åskådning, som ej lät dagtinga med sig i något, voro utmärkande drag i hans väsen. Begåvad och musikalisk som han tillika var, blev han därför en den angenämaste säll- skapsmänniska, och i sitt gästfria, idylliska dalahem »bland de hvitstammiga björkarne», där han så gärna uppsöktes av gamla vänner och bekanta, residerade han som en värd med utsökt charme. Där levde han efter avskedstagandet ett lyckligt liv samman med sin maka, född EVELINE SANDBERG, "dotter av ingeniör CHR. P. SANDBERG och NANNY EVELINA WIKANDER, och där fick han ock sluta sina dagar. Må BERNHARD HAIJ'S ljusa minne länge leva! 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Utgivna skrifter med entomologiskt innehåll. tr. Om den af J. B. v. Borck beskrifna Barbitistes gla- bricauda CHARP. jemte ett bidrag till kännedomen om JB. puncta- fissima Bosc. — Ofvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1887, n:r 8, sid. 533— 534. | 2. Bidrag till kännedomen om Acridiodeernas yttre morpho- logi särskildt med hänsyn till de skandinaviska formerna. — Bi- hang till K. Vet.-Akad. Handl. Bd. 13, Afd. IV, n:r 9, Stock- holm 1888, ı4 sidor + ı Taf. 3. Öfversigt af Skandinaviens Orthopterer jemte beskrif- ningar. — Bihang till K. Vet.-Akad. Handl., Bd. 14, Afd. IV, n:r 2, Stockholm 1888, 4ı sidor + 2 Taf. 4. Chelidura albipennis Mec. och. Ch. acanthopygia GENE, tvenne för Sveriges fauna nya Zorficulina — Entom. Tidskr., Ärg. 9, 1888, sid. 119—ı22 med 5 textfig. 5. Secundäre Geschlechtscharaktere bei skandinavischen Acridioden. — Wiener Entom. Zeit., Jahrg. 9, Wien 1890, sid. 17-20. 6. Tvenne för Skandinaviens fauna nya arter af Acridiodea. — Entom. Tidskr., Ärg. 28, 1907, Sid. 251—252. 7. Uber Zetrix Kraussi SauLcv. — Wiener Entom. Zeit., Jahrg. XXVII, 1908, sid. 163—165 med 2 textfig. — 8. Om de svenska arterna af släktet Zefr7x Latr. — En- tom. Tidskr., Årg. 30, 1909, sid. 181—192 med 2 Taf. och 4 textfig. . 9. Über Acrydium albomarginatum De GEER. — Wiener Entom. Zeit., Jahrg. XXVIII, 1909, sid. 47 —48. Simon Bengtsson. Smärre meddelanden och notiser. En för Sverige ny Xylomyia-art. — Den till gruppen Orthorapha brachycera av Diptera hörande familjen Erinnide (Xylophagidæ) har, såsom framgår av »Svensk insektfauna», hos oss hittills blott varit representerad av trenne arter, två hö- rande till sl. Zrinna MeiG. (Xylophagus MEIiG.) och en till sl. Xylomyia ROND. Emellertid är jag i tillfälle att inrapportera fyndet av ännu en svensk art av det sistnämnda släktet, Xylomyia marginata MEIG., som fångades °/7 1920 pa stranddynen vid Falsterbo. Från den ävenledes blott från Skane kända X. maculata Meıc. skiljes den lätt genom att ryggskölden ovan saknar gul teckning; i själva sidokanten är den dock försedd med en smal gul längslinje; gula äro också skutellen, bakkroppens ledbakkanter och största delen av benen; de senare ha dock helt svarta höfter. Att arten träffades på stranddynen är med säkerhet en ren tillfällighet. Dess egentliga hemvist torde vara en närbelägen aspplantering, enär dess larver annorstädes äro funna i veden av Populus. Arten är förut känd från Mellaneuropa och England men ej från Danmark eller övriga nordiska länder. Einar Wahlgren. Notiophilus hypocrita Putzeys funnen i Sverige. — Bland min vän, framlidne läroverksadjunkten EINAR SELLMAN'S efterlämnade papper har jag funnit en liten anteckning, som jag härmed ber att få offentliggöra, då den innehåller meddelande om en för vår fauna ny jordlöparart. Den är av följande lydelse: »Denna art är så vitt jag vet icke anmärkt förr i vårt land. Av SCHNEIDER är den tagen i Sydvaranger redan 1890 (Birkenes) och även hos oss torde den påträffats rätt ofta. Den äger en stor likhet med WV. palustris och har utan tvivel sammanblandats med denna art. Säkerligen har den i vårt land en vidsträckt utbredning. Jag har funnit den i Göteborgstrakten och i Lin- köpingstrakten i april (Odenfors och Svartåns brinkar). Vad som förlänar dessa fynd särskilt intresse är den åsikten, att JV. hypocrita skulle vara en företrädesvis i höga norden förekommande art, som även påträffats ända uppe vid snögränsen på Mellan- europas berg. Att den påträffas nere på slättlandet hos oss är ju Överraskande.! Då man kan misstänka, att denna åsikt icke håller streck, vore det intressant om coleopterologerna ville upp- märksamma detta djur. Då det vid flyktigt påseende lätt förväxlas med JV. palustris och även en del coleopterologer är i tvivelsmäl om, huruvida /ypocrita är en självständig art och den icke star upptagen i THomson’s Skandinaviens Coleoptera eller SEıpLırz’ ! Den är dock anträffad även i Nordtyskland. ONE 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Fauna Baltica, torde ett påpekande av de bästa karaktärerna vara på sin plats.» Härefter följa några ej närmare utförda antydningar om artens kännetecken, som ju ligga i att elytras strimmor äro fint (ej grovt) punkterade samt att de yttre mellanrummen samt elytras spets äro fint chagrinerade (hos palustris är blott spetsen chagrinerad, under det mellanrummen äro glänsande glatta). Även i thorax- form och pannans strior lära avvikelser förekomma. Fyndet är ju av intresse, även om arten framdeles skulle visa sig ej vara så ovanlig hos oss. Det vore av ett visst värde att få reda på hur det förhåller sig med dess utbredning hos oss och om den kanske är allmännare i våra nordligare trakter än längre söderut. SPARRE SCHNEIDER bestämde först alla i Nord- norge funna exemplar till palustris (se t. ex. Coleoptera indsamlede af kand. EMBR. STRAND i den sydlige del af Nordlands amt etc., D. K. norske videnskabers selsk. skrifter, 1902, no. 1, p. Io samt Sydhero. Et lidet bidrag til kundskaben om den arktiske skjaergaards malakologiske og entomologiske fauna, ‘Tromso mu- seums aarshefter, 27, 1906, p. 185—186). 1906 säger SPARRE SCHNEIDER, att alla arktiska palustris visat sig vara Aypocrita, vadan den förstnämnda arten bör strykas ur Norges arktiska fauna; 1910 (Maalselvens insektfauna. I. Coleoptera. Tromso museums aarshefter, 33, 1910, p. 65) anför han likaledes blott Aypocrita för Nordnorge (jämte de därstädes även utbredda aguaticus och biguttatus). Da det är bergmester MUNSTER, som bestämt exemplaren till Aypocrita, torde bestämningen vara så säker, som överhuvud är möjligt. Det kan ju här påpekas, att hypocrita enligt SCHNEIDER (anf. upps., 1902, p. 10) har beskrivits av SPAETH i Wien efter exemplar från Vadso. Enligt REITTER'S katalog är dock PutzEys auktor. O. Lundblad. Eupithecia sinuosaria Ew. funnen i Skåne. Denna lilla vackert tecknade mätare, som första gången påträffades i Sverige år 1895 på Runmarö av HOoFFSTEIN, har sedan utbrett sig i landet åt norr, väster och söder. Så har den funnits i Änger- manland, Värmland 1907 (WAHLGREN), Fårön 1904 (MJÖBERG), Småland 1916 (BRUNDIN). Dock torde den ej vara funnen i Skåne, förrän. jag år 1919 den 20 juli fann 2 ex., å en husvägg vid Hästveda kyrkogård i norra Skåne. I Danmark uppgivas den från 4 platser i Själland, Jylland, -Bornholm och Lolland. Nils S. Rydén. En för Sverige ny Lithocolletis. — Sistlidne sommar pa- träffade jag i Raus plantering vid Hälsingborg Lithocolletis quin- queguttela Sır. Larven minerar i bladen av Salix repens. I Danmark är denna art enl. LARSENS »Fortegnelse» endast funnen å tvenne platser. Nils S. Rydén. Litteratur. Populär entomologisk litteratur. JEAN ANKER: Insekternas Forvandling og nogle af de Livsforhold, der staar i Forbindelse dermed. En almentattelig Skildring af Insekternes Livshistorie. — 125 sidor, 15 textfigurer. MARTIN's Forlag, Kobenhavn & Kristiania 1918. Pris 50 öre. Kar L. HENRIKSEN: Insekterne og vore Sygdomme. — 223 sidor, 81 textfigurer. MARTIN's Forlag, Kobenhavn & Kristiania 1919. Pris 2 kronor. Att såväl vetenskaplig som rent praktisk entomologi sedan länge in- tagit en framskjuten ställning i Danmark, är åtminstone bekant för ento- mologen av facket. Namn sådana som O. F. MÜLLER, J. C. SCHIODTE, F. V. A. MEINERT, W. BERGSGE, S. A. LOVENDAL, W. SORENSEN — för att nämna några av de äldre — ha en god klang, och i nutiden äger D) Danmark en hel stab av entomologer, vilka oförtrutet arbeta på skilda fält av det vidsträckta området samt nästan samtliga företrädesvis ägna den inhemska faunan sitt intresse — något, som tyvärr ej kan sägas om huvudmassan av svenska zoologer, vilka ej kunna beskyllas vara överdrivet patriotiskt sinnade. Den även i Sverige varmt uppskattade »Danmarks Fauna», varav hittills utkomna entomologiska delar förut anmälts i denna tidskrift, är ett vältaligt vittnesbörd om danskarnas kärlek till det egna landets djurvärld. Varken till detta verk eller ännu mindre till de ut- märkta biologiska arbetena »Insektlivet i ferske Vande» av C. WESENBERG- LUND och »Fra Mark og Skov» av W. BERGSOE och C. WESENBERG-LUND äga vi någon motsvarighet på svenska. 1918 påbörjade MARTIN's förlag att utgiva ett populärvetenskapligt bibliotek. Då de båda hittills däri utkomna entomologiska häftena knappt torde vara allmänt kända i Sverige, synes det vara lämpligt att här med ett par ord lämna anvisning på desamma. De äro synnerligen läsvärda och för våra förhållanden enastående billiga!) och det är en odelad glädje att härmed rikta uppmärksamheten på dem. ANKER's skrift inledes med en kortfattad historik över hur man i äldre tider tänkte sig insekternas ontogenetiska utveckling. Härefter lämnas exempel på insektsmetamorfosens huvudtyper. I stället för de gamla an- tikverade benämningarna »fullständig» och »ofullständig» förvandling an- vändas här de fullt modärna beteckningarna epimorfi, hemi- och holo- metaboli, Framställningen skulle visserligen här ha kunnat vara åtskilligt utförligare, i det att en del intressantare mellanformer, som i en allmän redogörelse som den ifrågavarande helt visst hade försvarat sin plats, fått 1 Det populärvetenskapliga biblioteket motsvarar närmast, både vad pris och utstyrsel beträffar, den hos oss av Tidens förlag utgivna serien »Modärnt vetande», vari likväl hittills intet entomologiskt arbete sett dagen, Den nyligen utkomna »Evolution» borde visserligen även kunna anbefallas åt entomologer och innehåller även ett och annat, som kan vara värt att taga vara på. På det hela taget är den dock dåligt och vilseledande skriven — och dåligt översatt samt är ej lämplig att sätta i händerna på den icke förut genom läsning av mera kritisk litteratur i utvecklingsfrågor något bevandrade, 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 en väl knapphändig behandling och knappast vidröras, men den är synner- ligen klar och tydlig. I ett följande kapitel redogöres för utvecklingens allmänna förlopp, organens bildning samt egendomligheter i organisationen hos olika larver och puppor, anpassningar, livslängd etc. Kapitlet därefter sysselsätter sig närmare med utvecklingsstadierna hos de särskilda ord- ningarna och bjuder på åtskilligt av intresse. Slutkapitlet redogör i kort- het för vår nuvarande uppfattning om metamorfosens uppkomst, hur för- vandlingen får tänkas ha blivit en följd av organismens anpassning genom larvala organ till olika levnadssätt under ontogenetiskt skilda perioder av dess liv och hur alla fakta — ej minst de paläontologiska — tala för, att epimorfien är det ursprungliga tillståndet, varom också alla entomologer äro ense, medan däremot rörande flera viktiga detaljer i insekternas ut- veckling skilda meningar ännu stå mot varandra. Det är ett nöje att rekommendera det lilla arbetet. Skulle någon anmärkning mot detsamma riktas, borde denna i första hand röra illustra- tionsmaterialet, som är för knapphändigt och delvis av rent underhaltig beskaffenhet. Rörande HENRIKSEN's bok, som till omfånget betydligt överträffar den förra, kunna här blott några antydningar om det synnerligen rikhaltiga innehållet lämnas. Så gott först som sist må sägas, att den är betydligt "utförligare och rikare på upplysningar än det av TRÂGARDH till vårt språk över- flyttade och av honom bearbetade arbetet: R. W..Doane, Insekter och sjukdomar, vilket utkom 1912. Den, som tilläventyrs äger denna senare bok, bör på intet vis betrakta det som överflödigt att taga kännedom om HENRIKSEN’s. En blick på innehållsförteckningen torde lättast giva en föreställning om det stoff, arbetet behandlar. 1. Om tillfälligt på människan förekommande insekter. Il. Brän- nande, stickande och blodsugande insekter. III. Om blodsugning och snyltning hos insekterna. IV. Insekternas betydelse som sjukdomsalstrare, V. Historik över vår kännedom om dylika insekter. VI. Loppor (pest). VII. Vägglôss (Kala-Azar). VIII. Rovskinnbaggar (CHAGA's sjukdom). IX. Löss (fläcktyfus, återfallsfeber, skyttegravs-, Wolynisk eller femdagars- feber). X. Tvåvingar. 1. Fjärilsmygg (Papataciteber, Verruga, orientaliska bölder). 2. Stickmygg (Malaria, gul teber, filarios, elefantiasis). 3. Fjäder- mygg (Uta). 4. Knott (mjältbrand, Pellagra). 5. Bromsar (filarios, mjält- brand, WEIUska sjukan). 6. Flugor. a. Tsetseflugor (sovsjuka, sydafri- kansk sovsjuka). b. Stickflugan (barnförlamning). c. Husflugor (Myiasis externa och interna, tyfus, kolerin, kolera, dysenteri, lungtuberkulos, difteri, mjältbrand, Yaws, egyptisk ögonsjuka, ögoninflammation, spetälska). 7. Styng (huvudsakligen sjukdomsalstrande hos husdjuren). "Översikten giver blott en ytlig föreställning om det rika innehållet. Svårare och mera kända sjukdomar, särskilt vissa tropiska, äro synner- ligen förtjänstfullt behandlade, och framställningen ledsagas i vissa fall av instruktiva kartskisser över utbredningen. På det hela taget är illustrations- materialet tillfredsställande, stundom utmärkt. Huvudvikten ligger emel- lertid på texten, vilken vittnar ej endast om stor sakkunskap och ospard möda samt innehåller en oerhörd mängd detaljer, utan även om författarens stora förmåga att skriva populärt och fånga läsarens intresse på arbetets alla 223 sidor, från den första till den sista, Sällan finner man en dylik rikedom på fakta, framlagda för en större publik i så tilltalande form, som här skett. : Av ÅLB. TULLGREN's och EINAR WAHLGREN 'S arbete Svenska insekter föreligger sedan några månader tillbaka andra häftet, i huvudsak omfat- tande skalbaggarna samt en del av fjärilarna. Det intressanta häftet skall senare utförligare anmälas, då arbetet vid årets slut i och med tredje häftets utgivande kommer att föreligga avslutat. OF OUMBÄRLIG UPPSLAGSBOK FÖR NORDISKA ENTOMOLOGER Svenska Insekter En orienterande handbok vid studiet av vårt lands insektfauna Av ALB. TULLGREN Professor, föreståndare för Centralanstal- tens Entomologiska avdelning och EINAR WAHLGREN Fil. Doktor, Lektor vid högre allm. Läroverket i Malmö Haft. I. Pris 22 kr. Med Häft I. Pris 32 kr. Med 3 färgplanscher och 137 3 färgplanscher och 121 illustrationer i texten. illustrationer i texten. Häft III (slut) under tryckning. P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG NATURALIEHANDEL Dudley House, Southampton Street, Strand, London, England Önskar köpa Skandinaviska Rhopa- locera och Heterocera (Sphingidae) ävensom fägelägg. Pi skriftlig begäran sändas kost- nadsfritt prislistor på paläarktiska och exotiska lepidoptera,. fågelägg, böcker och apparater. Korrespondens pä svenska, engelska, franska eller tyska FR BENTALL, F. z s. 2 | | LT TE INNEHÅLL Sid, RINGDAHL, Oscar, Bidrag till kännedomen om de skånska strand- dynernas inSektfauna AlPorts, fr..h, NL: SH Er 65 LUNDBLAD, O., Zur Kenntnis der jungen Larven einiger in Wasser lebenden Rhynchoten,# RVI :. 2.2 RA ee re 93 AHLBERG, OLOF, Zur Identitätsfrage von Trichothrips pini HALID ...... 107 BRYK I FELIX Neue Patmassudlen tes farao Re 112 BENGTSSON, SIMON, Bernhard Haij. In memorianı..........--.-------------- 120 Smärre: meddelanden Gchmettser "2" ee 125 Dont ena ter eee ca are ee Be SEAT 127 Föreningens sekreterare: Fil. Dokt. ABr. Roman. Riksmuseum, Stockholm 50. Föreningens kassaförvaltare: p. t. Prof. CHR. AURIVILLIUS, Vetenskapsakademien, Stockholm 50. Alla meddelanden rörande tidskriftens distribution ställas till: E7fo- mologisk Tidskrifts Redaktion, Experimentalfältet. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att snarast möjligt därom underrätta redaktören. Föreningens medlemmar erhälla gratis Centralanstaltens Entomo- logiska avdelnings samt Skogsförsöksanstaltens entomologiska avdel- nings skrifter direkt frän institutionerna. Postadress: Experimentalfältet. Utgivet den 8 sept. 1921. Distribueras inom 14 dagar efter utgivningsdatum. Prakt-Fjärilar! K. A. ALVÉN BERREIERERRERRKEREEREERRRERERERERREDERRRRERRRRRERDRRRERERRERRRRAREEN | ALVESTA Skalbaggar och andra insekter ifrän alla länder. Svärätkom- Egen tillverkning av ligare svenska arter säljes stycke- samlingslådor J vis eller i större och mindre 56 bråd serier till billigt pris. Vidare BP ED IR EEE upplysningar genom brev mot hävar m.m. Bästa 20 öre i frim. arbete Gustaf Lundbom, Gränna BEGÄR PRISUPPGIFT! 1921 Haft. 5-4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM UPPSALA 1922 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. | 21343 Entomologisk Tidskrift som utgives av Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhållande länk mellan vårt lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att 3 tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Vetenskaps-Akademien, prof. I. Trägårdh, Lidingö villa- stad, samt undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren, Professor, föreståndare för Centralanstaltens för jordbruksförsök entomologiska avdelning. Äldre årgångar av tidskriften erhållas till ett pris av 5 kr. pr. årg.; 20% rabatt vid köp av minst 10 årg: Medlemmar av föreningen kunna erhålla ytterligare reducerat pris. Lösa häften säljas ej. Av en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu för ett pris av 2 å 3 öre pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsavgiften (10 kr.) blivit erlagd, tidskriften gratis tillsänd. Om ej årsavgiften redan er- lagts, uttages densamma genom postförskott å tidskriftens första häfte. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet av avgiften (100 kr.) Io äldre årgångar gratis. Annonspris 25 kr. pr hel, 12: 50 kr. pr halv sida, pr rad 70 öre. För stående annonser erläggas 50 °%/o0 av priset för varje gång de ånyo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar! Nomenklatorisches über Mimas tilie L. und seine ab. maculata W ALLGR. Von Einar Wahlgren. Selten ist eine Schmetterlingsaberration so gut und aus- führlich beschrieben worden wie WALLENGREN’s var. macu- lata von Mimas tılie, und doch ist diese Form so gut wie von allen Lepidopterologen, auch den schwedischen, miss- verstanden worden. Man ist sogar so weit gegangen, dass man der Beschreibung jeden nomenklatorischen Wert abge- sprochen hat, wie GILLMER, der schreibt: »Mit ihr ist aber tatsächlich nichts anzufangen. Aus der Definition ‘fascia media alarum anticarum in maculis dissoluta’ ist nicht zu ersehen, was damit gemeint sein soll. Es kann dies ebenso gut auf 3-makligen, wie auf 2-makligen Bindenzerfall bezogen werden. Daher empfiehlt es sich, diesen Namen als Aber- rations-Benennung ganz auszuscheiden und ihn durch ab. bimaculata zu ersetzen.» Zu diesem Gutachten werde ich unten zurückkommen. Hier interessiert uns zunächst GILLMER’s Beschreibung seiner bzmaculata: »Die Mittelbinde zerfällt in einen (grösse- ren) Vorderrands- und (kleineren) Hinterrandsteil». Und dies scheint, sonderbar genug, auch die allegemeine Meinung über ab. maculata WALLGR. zu sein; so bei LAMPA (p. 27: »Fram- vingarnes tvärband afbrutet, bildande 2:ne fläckar») und . AURIVILLIUS (p. 43: »i midten afbrutet band»), so auch bei STAUDINGER (p. 100: »al. ant. fascia media latius interrupta, in duob. maculis dissoluta»), SPULER (p. 89: »Mittelbinde in der Mitte breit unterbrochen, so dass 2 getrennte Flecken 9— 2313. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Haft. 3—4 (1921). 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. enstehen») und TUTT (p. 404: »band broken medially into costal and inner-marginal parts»). Der letztere hat ausser- dem maculata unter die rot-grau-grünen Formen der Art eingereiht. Offensichtlich haben alle diese Verfasser als ab. maculata die allgemeine Form von J/zmas tilie verstanden, bei deren die Querbinde in ihrer Mitte mehr oder weniger unterbrochen ist, dieselbe Form also, die GILLMER ab. dzmaculata benennt und wie ich sie auch im folgenden vorläufig benennen will. Und doch ist dies unrichtig. Diese dzmaculata wurde nämlich von WALLENGREN in der Hauptform oder, wie er sie benennt, in der normalen Form einbegriffen. Dies geht schon aus den Diagnosen, wenn auch nicht deutlich, hervor. Von der Hauptform schreibt nämlich WALLENGREN p. 15 » Alis — — fascia media saturiori, interdum interrupta. — Fram- vingarne — — med ett mörkare midtelband, hvilket stundom är genombrutet.» Und die Diagnose seiner var. maculata lautet, wie oben schon erwähnt ist: »Fascia media alarum anticarum in maculis dissoluta. (Framvingarnas midtelband upplöst i fläckar)». Weit deutlicher ist dies aber aus den ausführlicheren Beschreibungen, welche WALLENGREN p. 16 in schwedischer Sprache gibt, und welche ich hier auch in deutscher Sprache wiedergebe. : Von der Hauptform schreibt er: »— — öfver midten ett mörkare (rödgrönt eller rödbrunt) tverband, bil- dadt af 2:ne oftast sammanhängande, men stundom genom grundfärgen från hvarandra skilda fläckar, af hvilka den främre, som med hela sin bredd fasthänger vid vingens fram- kant, är störst och utåt starkt vinklad» [in der Mitte eine dunklere (rotgrüne oder rotbraune) Querbinde, von zwei am öftesten zusammenhängenden aber bisweilen durch die Grund- farbe von einander getrennten Flecken gebildet, von denen der vordere, welcher mit seiner ganzen Breite am Vorderrand hängt, der grösste und aussen stark winkelig ist]. Die schwedische Beschreibung der Varietat maculata p. 16 lautet ganz anders und zwar wie folgt: » Varieteten liknar till alla delar den normala formen, men framvingarnes tverband är upplöst i fläckar, af hvilka den främre är tre- kantig och belägen i vingens disk samt alls icke samman- hängande med framkanten, och den bakre är spetsig och WAHLGREN : MIMAS TILIE L. UND SEINE AB. MACULATA WALLGR. DIT belägen i vingens inkant.» [Die Varietät gleicht in allen Teilen der normalen Form, aber die Querbinde der Vorderflügel ist in Flecke aufgelöst, von denen der vordere dreieckig und im Discus des Flügels gelegen ist und gar nicht mit dem Vorderrand zusammenhängend, während der hintere spitzig und am Hinterrand des Flügels gelegen ist). Hätte GILL- MER nicht nur die lateinische Diagnose sondern auch diese komplettierende Beschreibung durchgelesen, hätte er sie sicherlich nicht improbieren können. WALLENGREN’s Nebenform macu/ata ist also nicht mit der maculata der oben genannten Autoren oder, was dassel- be ist, mit ab. dzazaculata GILLM. identisch; die letztere Form wurde von WALLENGREN gar nicht als Nebenform ausge- schieden sondern als zu der Hauptform angehörig betrachtet, ganz wie in der Tat noch REBEL es tut, der einzige von den mir bekannten Verfassern, der auch eine korrekte Beschrei- bung der WALLENGREN’schen Aberration gibt. Dagegen geht aus obigem deutlich hervor, dass ab. bipunctata CLARK, wenigstens wenn man nur die Zeichnung und nicht auch die Farbe berücksichtigt, mit ab. maculata WALLGR. ganz und gar identisch ist.! Dies hat sich auch durch eine Untersuchung des Originalexemplars bestätigt. In WALLENGREN’s Schmetterlingssammlung, die dem Malmo Museum einverleibt ist, steckt nebst drei Exemplaren der »normalen» Form (ein rotgrünes mit ganzer Binde, ein eben- falls rotgrünes mit unterbrochener Binde und eine drunnea- Form mit ganzer Binde) auch das gut erhaltene Typexemplar der ab. maculata. Betreffs der Färbung ist es eine drunnea-Form mit gelblichbrauner Grundfarbe und gesättigt braunen Flecken. Besser als durch Worte, die nicht deutlicher als WALLEN- GREN’s eigene werden könnten, kann ich das Zeichnungs- muster des Exemplares charakterisieren durch eine Hinwei- sung auf CLARK s Abbildungen von ab. dzpunctata und zwar besonders auf Fig. 4 (links) oder vielleicht eher auf Fig. 6 (ebenfalls links), doch ist der hintere Makel am Hinterrande 1 Turr’s Beschreibung (Tabelle pag. 403) von bipunctata CLARK (»With band broken into costal and inner-marginal parts») ist unrichtig, wie auch seine Einreihung der Form in eine Gruppe mit »ground-colour pale-grey or fawn-grey (without green tinge)» unmotiviert ist. 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. ein wenig breiter und darum vorn spitziger als auf diesen beiden Figuren. Sind also ab. maculata WALLGR. und ab. dzpunctata CLARK hinsichtlich des Zeichnungsmusters völlig identisch, so sind sie doch, wenn man das Typexemplar der ersteren und die farbige Abbildung der letzteren berücksichtigt, hinsichtlich der Farbe einander ganz unähnlich; und es scheint mir deshalb nicht unangemessen, beide Namen zu behalten, und zwar maculata für die braune, dzpunctata für die rotgrünliche Form. Ob der Name dzmaculata GILLM.auch beizubehalten ist, das hängt von der namenstypischen LINNF’ischen Form ab. Denn auch über diese sind die Meinungen geteilt. Während die oben erwähnten Autoren die ganzbändige Form als die namenstypische auffassen, ist JORDAN der Ansicht, dass die Form mit geteilter Binde als Typform zu betrachten ist. Die Urbeschreibung in Syst. Nat. ed. X, p. 489 lautet: »S. alis angulatis: superioribus griseo fascfatis; posticis testa- ceis». Der Ausdruck »fasciatis» bedeutet für TUTT die ganz- gebänderte Form. Gegen ihn wendet aber JORDAN ein, dass sich dies »griseo fasciatis» nicht auf die dunkle Binde be- ziehen kann, was ja natürlich ganz richtig ist. Die Beschrei- bung LINNÉ's kann wohl nicht anders gedeutet werden, als dass er die dunkelgrüne Farbe der Flügelmitte und des Mar- ginalteils und den öfters dunklen Wurzelschatten für die Grund- farbe des Flügels hält, gegen welche sich die dazwischen- liegende rötlich graue Färbung als zwei »grisex fasciæ» abhebt; und als »fasciæ» könnten diese wohl hervortreten, auch wenn sie nicht durch eine ganz ununterbrochene dunkle Binde getrennt wären. Über die Beschaffenheit dieser Mittel- binde sagt aber die Originalbeschreibung gar nichts. Gleich wie öfters muss dann das wortknappe »Systema Nature» mit Hilfe der ausführlicheren, drei Jahre jüngeren »Fauna Suecica», ed. II, interpretiert werden. Hier hat nun LINNÉ seine Ansicht über die Grundfarbe und die Bänderung geändert und stellt die Diagnose pag. 287: »alis angulatis virescenti-nebulosis saturatius subfasciatis; posticis etc.» Dass dies »subfasciatis» nicht anderes als »mit schmal unter- brochener Binde» bedeuten kann, geht noch deutlicher aus MIMAS TILIÆ L. UND SEINE AB. MACULATA WALLGR. 133 der beigefügten »Descriptio» hervor, wo es heisst: »alæ supra virescentes, in medio fascia s. maculis duabus obscurioribus etc.» Zusammen mit »subfasciatis» muss dies »s[ive]» seine klassische Bedeutung von »oder richtiger, oder wenn man so will» haben. Höchstens könnte die Beschreibung auf eine Form mit äusserst knapp zusammenstossenden Bindenflecken absehen. Ein solcher Grenzfall (= ab. constricta GILLM.) gehört aber ‘eher zu der bimaculata- als zu einer Zransversa- Form. Auch im Syst. Nat. ed. XII pag. 797 behält LINNÉ wört- lich die Diagnose von Fauna Suecica bei. Als namenstypische Form von Mimas tue hat also die Form mit grüner, in zwei an dem Vorder- resp. Hinterrand des Flügels hängende Flecke unterbrochener Binde zu gelten, und der Name dimaculata GILLM. wird überflüssig. Überflüssig ist auch der Name fasczata GILLM., denn die Form mit vollstän- diger grüner Binde soll, wie JORDAN vorschlägt, ab. #ansversa benannt werden. Als Autor dieser Nebenform muss JORDAN, nicht TUTT, der ja diese Form für die Hauptform hielt, stehen. BARTEL’s ab. drunnea enthielt ursprunglich alle braunen, nicht grünen Formen der Art; TUTT hat aber den Namen für die braune Form mit in der Mitte unterbrochener Binde fixiert und benennt die drunnea-Form mit vollständiger Binde brunnea-transversa. Die Nomenklatur der hier behandelten Formen wird also die untenstehende, wo in jeder der beiden Farbengruppen die erste Form eine ungeteilte Binde, die zweite eine nur in der Mitte unterbrochene und die dritte eine in einem Diskal- fleck und einen Hinterrandfleck aufgelöste Binde besitzt. A. Formen mit rot-grau-grünlicher Grundfarbe und grüner Binde. I. ab. /Zransversa JORD. oe Hg DINNER 3. ab. bipunciata CLARK. | B. Formen mit hellbrauner Grundfarbe und brauner Binde. 1. ab. brunnea-transversa TUTT. 2. ab. brunnea BART. 3. ab. maculata WALLGR. 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Litteratur. AURIVILLIUS, CHR. Nordens fjärilar. Stockholm 1888—gr. BarTEL, M. Die palæarktischen Grossschmetterlinge, Il: 4. Leipzig 1900. CLARK, J. A. Variation of Smerinthus tiliæ. — Ent. Rec. Journ. Var! Er ao ins are GILLMER, M. Zur Veränderlichkeit der Mittelbinde der Vorder- fliigel beim Lindenschwärmer (Mimas tilie 1.) — Int. ent. Zeitschr; 10.47 950. ——. Zur Variation der mittleren Querbinde des Lindenschwär- mers (Mimas tilie L.). — Ibid. Jorpan, K. Familie: Sphingidæ. — Seitz, Gross-Schmetterlinge der Erde.) 1:2.) "Stuttgart (1913. Lampa, S. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Ma- crolepidoptera. Entom. tidskr. 1885. LinnE, C. v. Systema Nature. Ed. X. I. Stockholm 1758. — Ed. XII. ‘I: 2, ; Stockholm r767. ——. Fauna Svecica. Ed. II. Stockholm 1761. Reset, H. Fr. Berge’s Schmetterlingsbuch. Stuttgart 1910. SPULER, A. Schmetterlinge Europas. I. Stuttgart 1908. STAUDINGER, O. u. Reset, H. Catalog der Lepidopteren des palæarktischen Faunengebietes. Berlin 1901. Tort, J. W. British Lepidoptera. III. London r902. WALLENGREN, H. D. J. Lepidoptera Scandinaviæ Heterocera. I. Lund 1863. Malmö !/s 1921. Beiträge zur Biologie und Morphologie einiger skandinavischen Rhopalozeren. Ven Felix Bryk. (Mit vier Abbildungen.) I. Neues über Parnassius apollo L. g. Ein gefährlicher Parasit. Nicht so lange ist es her, da konnte man lesen: die Parnassius-Arten »leiden so gut wie garnicht unter Schmarotzern« (SCHULZE, II, p. 229). Eichen sich von selbst derartige scheinbar apodiktische Behauptungen, woraus unkritische aber phantastische Schlussfolgerungsvirtuosen leicht zu den verschrobensten Ideen (z. B. über die Geschützheit eines Falters oder dergleichen) gelangen können, Ideen, wovon es leider in der Mimikrytheorie allzusehr wimmelt, mit einer herausfordernden wie berechtigten Skepsis, so bäumt sich gleichzeitig gegen solches offenkundiges Generalisieren von negativen oder unzulänglichen Befunden das Kriterium, das zur Vorsicht, die vor Übereilung schützt, ermahnt. Solange man aber derartigen Behauptungen nicht recht an den Leib heran kann, weil die ihnen widersprechenden Beob- achtungen sich nicht immer sogleich einstellen wollen, glimmt weiter im Stillen das Irrlicht des Trugschlusses: nur tatsäch- liche Widerlegungen aufgrund von Befunden vermögen seine Kreise, die es immer weiter unbehelligt rechthaberisch um sich zieht, zu zerstören,... ihm selbst der Garaus zu machen. Erst jetzt lässt ich mit einer Variierung von SCHULZES Behauptung sagen: die Parnassius-Arten leiden so gut 136 ; ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. wie sehr unter Schmarotzern. Vier Schmarotzer sind mir alleine unter den Hymenopteren bekannt, von Dipteren (SCHULZE, 11, p. 228), Fadenwürmern (O. SCHULTZ, 10, p. 149) ganz zu schweigen. Schon vor Schulze hatte KRIECH- BAUMER (7) und nach ihm SCHMIEDEKNECHT (9, p. 1489) auf Zrigorgus apollinis KRIECHB. aufmerksam gemacht, als einen Parasiten, dessen Speziesnamen auf das Wirtstier allein schon hinweist. Ferner hatte RUDOW (8) Pimpla instigator als Feind der Apollolarve angeführt. Und ich habe die stattliche Schlupfwespe Æxochilum circumflexum L. (BRYK, 2 a) aus einer karelischen Apollopuppe gezogen. Der neueste Schma- rotzer stellt aber an Gefährlichkeit, schon wegen der Menge in der er schmarotzend auftritt, auch wegen seines gemeinen Vorkommens die drei früher bekannt gegebenen Schmarotzer- hymenopteren wohl in den Schatten: als P{eromalus puparum L. hat ihn Dr. A. ROMAN bestimmt. Nicht wenig überrascht war ich, als an einem trüben Vormittage des 20. Juni dieses Jahres aus einer Apollopuppe diese niedliche Chalzidide, eine nach der anderen, herauskroch. Wie bei einem Bienerkorbe gab es nur ein Ausflugsloch; und es war fast unheimlich zu sehen, welch eine grosse Menge vom Todesfeinde sich diese Apolloraupe grossgezogen hatte. Sofort nach dem Schlüpfen wurden die Weibchen von den beträchtlich kleineren Männchen begattet. Die Männchen hüpften zuerst auf den Kopf der Weibchen, kitzelten die herumkribbelnden 2 mit ihren Antennen, eilten hastig im Krebsgange den Thorax herunter um zum Ziele zu gelangen, krochen bald darauf wieder auf den Kopf hinauf, wieder- holten das Liebesfächeln mit ihren Fühlern, um die Erlaubnis zum abermaligen Liebesakte zu erhalten. So gieng es auf und ab: vom Kopfe nach unten hinab und von unten zum Kopfe hinauf. Wenn ein Weibchen auf seinem Kopfe mit einem besonders winzigen Männchen, — und die Variations- amplitude der Grösse der Männchen war in die Augen fallend beträchtlich —, herumkribbelte, so machte es bei der Hell- beinigkeit der d anfangs den Eindruck, als sässe ein arts- fremder Parasit auf seinem Nacken. Fluchtversuche machten die Tiere bei dem trüben Wetter nicht; sie flogen überhaupt nicht auf, sonden hüpften verfolgt wie Zikaden weg, oder FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV. RHOPHALOZ. 137 stellten sich tot, sich oft dabei auf den Rücken legend. Ich zählte in allem am ersten Tage 131 Parasiten, davon 15 d. Am 21. Juni war es auch sehr trübe, desgleichen am 22. VI. Am 22. schlüpften nach eintägiger Pause aus derselben Puppe weitere 5 Stücke, darunter 2 d; in allem: 136 Stücke(119 $, Wand)ieEs ist merkwürdig, dass am 24. Juni eine andere Puppe ausschliesslich Weibchen ergab. Nachdem dort 46 Stücke geschlüpft waren, stellte ich diese Puppe von der Sonnen- seite in den Schatten; das Schlüpfen hörte richtig auf. Am nächsten Tage, in die Sonne gebracht, schlüpften weitere fünf Weibchen: also zusammen 51 Stück. Das war alles und kein einziges Männchen! Diese Tiere waren viel regsamer und flogen, verscheucht, in kurzem Fluge ans Fenster; wahr- scheinlich hatte die Sonnenhitze sie so rege gemacht, das trübe Wetter die früherer so träge. Auch sie hatten nur ein eigentliches Ausflugsloch, auf der gleichen Stelle wie das der ersten Puppe: unten auf der Flügelscheide unweit vom Apex. Bei dieser Puppe ist aber noch ein kleineres Loch in einem der Segmentringe wahrzunehmen. Offenbar der erste Ausbruchversuch, der aber später auigegeben wurde, weil die Flügelscheide bei ihrer besonderen Durchsichtigkeit und ihrem geringerem Widerstande den richtigen Weg anzeigte. Das völlige Ausbleiben der d und die geringere Anzahl an @ bei einem Gelege, im Vergleiche mit dem reich bevölkerten Gelege, auch mit männlicher Frequenz, bei der anderen Puppe ist mir unerklärlich. Auch bleibt es dahingestellt, ob das puparum-Weibchen tatsächlich 136 mal nach einander mit seiner winzigen Legeröhre die arme Apolloraupe maltrai- tierte,oder ob nicht veilmehr die Brut auf polyembryonalem "Wege durch ovogenetische Embryoerzeugungen kettenweise aus einem einzigen Ei im Inneren der Raupe entstand, wie BUGNION (5, p. 574) ähnliche Fälle aus der Parasitenliteratur verzeichnet hat. Freilich sollten als Postulat für eine »regel- rechte« polyembryonale Erzeugung Vertreter nur des einen Geschlechtes geboren werden, was aber hier nicht der Fall war; wogegen man eher in den Rahmen dieser Eventualität die monogyne Frequenz des zweiten Geleges hineinpassen 1 Herr Dr. Roman hatte die Freundlichkeit der Frequenz der œ nach- zuprüfen. 138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. könnte. Aber wir haben ja eingangs vor allzu voreiligen Schlüssen gewarnt, weshalb diese Frage Kompetenteren zur Entcheidung überlassen wird, ... aufgrund ihrer eigenen Er- fahrungen. Viele der im Zyankaliglase umgebrachten Exemplare erwiesen sich nur scheintot; herausgenommen lebten sie allmählich wieder auf und benahmen sich, selbst mehrere Tage eingetütet, ganz lebensfroh. | ß. Der Kremasterersatz bei der Apollopuppe. Es erscheint fast unglaublich, aber dennoch ist es wahr, dass trotz der bald unübersehbaren Flut der Parnassiusliteratur bis heute die Puppe von Parnassius apollo auf ihren Kremaster hin, bezw. auf das Negative davon, noch nicht speziell unter- sucht wurde. Die Beschreibung des Puppenhinterleibs lautet in der gesamten einschlägigen Literatur, die wir aus begrei- flichen Gründen nicht anführen, ungefähr: »mit stumpfer Spitze«. Nur bei KAYSER (6, p. 125) könnte man als auf eine Variante dieser Diagnose, auf eine nur scheinbare An- spielung auf das nun näher hier zu beschreibende kremaster- oide Gebilde schliessen, die aber bei näherer Untersuchung unbedingt auf eine Verdrehung der erwähnten Diagnose auctorum ‚zurückzuführen ist. Dort heisst es: »am Hinterleibe mit einer kleinen Spitze versehen«; was keiner eigenen Beob- achtung zugrunde liegen kann. Das Übersehen der wirklichen Fazies des Puppenendes beruht zum guten Teile darauf, dass im Puppenstadium der abgestreifte Raupenbalg, von den letzten Segmenten einge- klemmt, am Hinterleibsende hängen bleibt; und auf den naheliegenden Gedanken, diese Exuvien einfach zu lüften, schien man nicht verfallen zu sein. Betrachtet man nun eine exuvienfreie Puppe, so muss, selbst bei unbewaffnetem Auge, ein hervortretender Zwillings- fortsatz auf dem zehnten Abdominalsegmente der Sternit- kutikula in die Augen fallen, den ich mir näher zu beschreiben hiermit gestatte. Bei der Unzulänglichkeit der Terminologie für die sichtbaren Puppenextremitäten werde ich mich der FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV. RHOPHALOZ. 139 von BURMEISTER (3, p. 46) angewendeten französischen Fachausdrücke (in lateinischer Übersetzung natürlich) bedienen, Einen eigentlichen Kremaster oder ein ihm homologes Gebilde gibt es bei der Apollogruppe nicht, wenn darunter nur die Umbildung der äussersten Spitze des XIten Abdom.segmen- tes zu einem Greifapparate gemeint sein soll, womit sich die mei- sten echten Rhopalozerenpuppen an ihr spärliches Gewebrelikt festhalten. Fehlt nun der Apollopuppe ein Kremaster, so ist zwi- schen dem Anus fermatus und (bei den $) der Apertura sexu- alis ein deutliches Turbekelpaar (Fig. 1) sichtbar, das nur auf Fig. ı und 2. Hinterleibsspitze einer Puppe von Parnassius apollo L., ©, mit sichtbarem Mimokremaster. (Makroskopisch; F. Bryk del.) den ersten Eindruck etwa ein sterigmaähnliches Gebilde in Erinnerung bringt, aber mit einem Sterigma durchaus nichts zu tun hat!; schon weil diese Analtuberkeln bei Puppen bei- der Geschlechter sich vorfinden. Ammeisten Ähnlichkeit zeigen sie, schon wegen ihrer gesättigt dunkelbraunen, fast schwarz erscheinenden Farbe mit Brustwarzen oder Zitzen. (Fig. 2.) Ich halte sie für Umbildungen des lezten Scheinfuss- paares (der Nachschieber) und bennene diesen kremasteroiden Zwillingsfortsatz: Mimokremaster.” Bei mikroskopischer Untersuchung von innen erweist er sich als kutikulär aus- gehöhlt mit einer gemeinsamen Spalte für beide Fortsätze. Es wäre von grossem Interesse die Differenzierungdes Mimokre- 1 Selbst wenn auch eine Konvergenzerscheinung ihrer Funktionen vorliegen sollte! ? Diesen Namen postulierte ausschliesslich die biologische Bedeutung, die ich jenem Organe gerade für die Apollopuppe beimesse! 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ2I. masters bei verschiedenen Parnasszus-Arten zu verfolgen, doch liegt mir vorläufig kein Vergleichsmaterial vor. Auch beim verwandten Archon düfte man aus der Ähnlichkeit des Puppenhabitus mit dem der Parnassius-Arten auf die Existenz eines ähnlichen Mimokremasters schliessen. Eine andere Zerynthiana Zerynthia hypermnestra Scop. (= Thats polyxena auct.) zeigt freilich überhaupt keine diesbezüglich homologen Berührungspunkte mit der Apollopuppe. Wie bei den echten Papilionen besteht die Spitze ihrer Puppe aus einem Kre- master mit einem Büschel von angelartigen Häkchen, womit sich der Kremaster in sein Gespinst verankert; von den völlig rückgebildeten Nachschiebern sind nur noch ganz undeutliche Erhebungen der Kutikula an fraglicher Stelle kaum zu er- kennen, während man doch z. B. an gewissen Sphingidenpuppen selbst die Rückbildung der Bauchfüsse nicht schwer entdecken kann. Nach der Abbildung der Hinterleibsspitze einer Morpho bei BURMEISTER (3, t. VII. f. 16, p. 23) zu schliessen, dürfte eine ähnliche Mimokremasterbildung jenes südamerikanische Genus auszeichnen; auch dort bemerkt man zwei Fortsätze vor. der Apertura analis. Nach der Abbildung alleine ist es nicht kritisch sich ein Urteil zu bilden: ob diese Morpho- tuberkeln in irgendeiner homologen Beziehung zum Mimo- kremaster der Apollopuppe stehen oder nicht. Aber auf dem Vergleichswege mit anderen Puppen kommt man zum Schlusse, dass sie homologe Bildungen sind. Schon bei VAN BEMMELEN (1) fiel es mir auf, dass die Puppen von Vanessa to Ly (lei, -p. 108, fig. 12 C).und Péeris drassce LH cap. 109, fig. 3 C) eine Existenz von verdächtig umgebildeten Scheinfüssen erkennen liessen, weshalb ich in Ermangelung jedweden Puppenmaterials (ausser dem erwähnten von Par. apollo und Zer. hypermn.) mich an meinen Kollegen DAVID LJUNGDAHL mit der Bitte wandte, auf dieses »neue« Puppen- merkmal hin seine reichhaltige Puppensammlung durchzugehen. Nachdem mehrere Puppen Freund Ljungdals Revü passiert hatten, stellte er mir auf entgegenkommende Weise zu Studien- zwecken folgende Puppen zur Verfügung: P. machaon L., Pieris brassice L., Vanessa io L., antiopa L., urtice L., C album L., Pyr. cardui L., Argynnis ino ROTT., cydippe L., Epinephele jurtina L. und Smerinthus populi L. FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV, RHOPHALOZ. 141 Um nicht allzusehr vom Ausgangsthema abzuschwenken und den Umfang dieser Studie nicht erheblich zu vergrössern, begnäge ich mich fur heute damit, nur im Kurzen die ge- wonnenen Beobachtungen über die Mimokremaster-Ver-. hältnisse bei den einzelnen Arten, wie sie mir der Zufall zusammangewürfelt hat, zusammenzufassen, so interessant es auch gewesen wäre: eingehende vergleichende Puppen- studien diesbezüglich anzustellen. Eine mehr oder weniger starke Differenzierung des Mimo- kremasters lässt ich nicht schwer dabei verfolgen, wobei wir phylogenetische Beziehungen zwischen den einzelnen Arten untereinander diesmal ganz unberücksichtigt lassen, als würde uns lediglich die stufenweise Entwickelung des Mimokre- masters kümmern. Während man beispielsw. bei Smer. populi nur von einer prononzierten Rückbildung der Nachschieber — also von keinem typischen Mimokremaster — sprechen kann, in der Art, wie er fast ganz verschwunden bei Zer. hypermn. erwähnt wurde, zeigen jene Tagfalterpuppen verschiedene Grade von Umbildung der Nachschieber zu einem mehr oder weniger ausgeprägten Mimokremaster. Bei keiner der unter- suchten Arten erreicht jedoch dieses Organ eine derartige Spezialisierung wie beim Apollo. Bei der Puppe von P. machaon lässt es sich eigentlich noch von keinem richtigen Mimokremaster sprechen; er ist kaum etwas deutlicher (oder richtiger undeutlicher) als bei Zer. Aypermn. Hingegen zeigt die Puppe von Pier. brassicæ zwei deutliche Hökerchen, die aber nicht besonders hervortreten (Vgl. VAN BEMMELEN, |. c.) Die Vanessiden zeigen sehr deutlich eine stufenweise Ausbildung des Mimokremasters; bei carduz ist er am stärksten hervor- tretend, bei zrric@e am schwächsten. Er ist hufeisenformig und unterscheidet sich vor allem von dem der Apollopuppe, dass die beiden Hökerchen einander nicht so nahe gerückt wurden, sondern viel weiter auseinander stehen. Bei den. beiden Argynnzs sind sie noch weiter auseinandergerückt und nicht so hervortretend wie bei den Vanessen. Der Mimo- kremaster der Æpin. jurtina lässt noch deutlich die Rück- bildung der Nachschieber erkennen und bedeutet in der Entwicklung des Mimokremasters einen Schritt weiter von 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. den fast garnicht markierten Nachschiebern der Puppe von Sm. popula. Uber die physiologische Bedeutung des Mimokre- masters ist es schwer, sich apodiktisch auszusprechen.. Es liegt die Annahme an der Hand nahe, besonders wenn man die wichtige Rolle der Nachschieber bei der Auf- hängeprozedur der Stutzpuppen sich in Erinnerung bringt, dass nach der Abstreifung des Raupenbalges bei der Ein- zwängung der vom sechsten Lebesringe eingeklemmten Exuvien, auch noch: der Mimokremaster, der von dem Spinnstoffe in der Regel nicht verschont verbleibt, mithilft und dass er seiner Funktion nach auf diese Weise zur Festhaltung des Balges beitragend einen Kremaster geradezu ersetzt, der doch sonst die Anhaftung der Hinterleibsspitze an die Gespinstoase bei dem Gros der Tagfalter bewerkstelligt. In diesem Zu- sammenhange muss man überhaupt die Rolle im Auge be- halten, die der abgestreifte, aber stark festgehaltene Raupen- balg bei der Apollopuppe zu spielen vermag, eine Rolle, wie sie SCHÄFFER schon 1754 für wahrscheinlich annahm und was Dr. FISCHER später beobachtete‘; ich verweise den Leser dabei auf meine Apolloarbeit (2:c, A 5, p. 144; Sepp OA Uber die physiologische Bedeutung des Mimokremasters kann ich mich sohin vorläufig nur in Mutmassungen ergeben; erst im Freien angestellte Beobachtungen können darüber einen exakten Bescheid geben und Klarheit bringen. Jeden- falls möchte ich in der tatsächlichen Kremasterlosigkeit der unbeweglichen Apollopuppe eher etwas Primitives er- blicken, das ganz gut ein Gegenstück zum Spinntriebe der Larve bildet, als daraus auf eine Rückbildung ‚des einmal vorhanden Kremasters schliessen. Der Literaturhistoriker hat noch eine Frage zu beant- worten: wurde wirklich dieser Mimokremaster der Apollo- puppe von Niemanden beobachtet? So viel aus der mir nun “ziemlich geläufigen Parnassius-Literatur bekannt, wurde diese 1 Aus Erfahrung kann ich nur Dr. Fıscuers Beobachtung (in zwei Fällen) bestätigen. ? Dort have ich übrigens den »Kremaster« erwähnt, aber schlechthin nur in seiner weiteren Bedeutung des Wortes anstatt Hinterleibsspitze. FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV, RHOPHALOZ. 143 Extremität bei keiner Parnassiuspuppe erwähnt oder abgebildet. Auf den ersten Blick macht freilich die Abbildung der Apollo- puppe bei DE GEER (4a, t. 18 f. 10) den Eindruck, als wäre jenes kleines Detail seinem scharfen Auge nicht entgangen. Aber schon beim Nachlesen des betreffenden Passus (ibid. p. 286) »Le brut du ventre qui est arrondi, est toujours courbe en dessous & ordinairement le dépouille de la Chenille y reste attachées, [was GOEZE (4b, p. 59) folgend übersetzt: »Der hinterste Theil der Flügelfutterale ist ein wenig aufge- trieben, und das rundlichte Schwanz-Ende immer etwas unter- wärts gekrümmt, welches auch gemeiniglich in dem abgestreiften Raupenbalge hängen bleibt«] kommt man zur Überzeugung, dass hier nur das Vorbild zu jener oberflächlichen Diagnose vorliegt, die dann durch die gesamte Literatur geht. Denn bei näherer Betrachtung mit einem Vergrösserungsglase er- weist sich das angeführte Puppenbild als mit den Exuvien versehen, was im En-facebilde (ibid. f. ıı) erst ganz evident wird. Die Bezeichnung der freilich verdeckten Puppenspitze mit demselben Buchstabe »p«, womit er auf fig. 13 die Sphragis kennzeichnete, will wahrscheinlich besagen, als ob DE GEER, der damals noch nicht wusste, dass die Sphragis nur beim Weibchen vorkommt, beide Extremitäten dort und hier homologisierte. I. Argynnis cydippe L. sphragophor! Dank dem besonderen Entgegenkommen seitens des liebenswürdigen Herrn Landgerichtsrat G. WARNECKE in Al- tona bin ich in der Lage einen weiteren bestehenden Fall von Sphragophorie unter den skandinavischen Rhopalozeren mitzuteilen. Diesmal handelt es sich um ein $ von Argynnis cydippe L. (= adippe auct.) Wie die nach einer von Professor A. TULLGREN vorzüglich hergestellten makroskopischen Auf- nahme abgebildete Fig. 3 zeigt, schmiegt sich an das (nun- mehr unsichtbare) Sterigma eine weissliche wächserne, nach hinten mit zwei kurzen Fortsätzen abschliessende, hängende, abgeplattete Sphragis fest an, über deren Form nur nach einem Exemplare man sich nicht bindend auszusprechen 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. möchte: ob sie typisch oder nur individuell ist; ganz besonders die beiden symmetrischen Fortsätze. An die seinerzeit hier (BRYK, 2 b) mitgeteilten skandi- navischen Falter wäre nunmehr neben Argyrnis v. improbula (vgl. Ent. Tidskr., 1920, p. 129) noch Argynnis cydippe L als sphragophor anzureihen. Unter den Argynnis alleine wäre hiermit bei folgenden Arten die Sphra- gophorie festgestellt: cydippe L., zmproba BTBR., paphia L. und pandora. Beim mitgeteilten Argynnis © ist — was freilich nicht direkt zum Thema gehört — als was Besonderes hervorzuheben, dass es ungewöhn- lich gezeichnet ist, indem aberra- tionswegig auf den Hinterflügeln völlig, auf den Vorderflügeln nur sehr schwach, die Binde, bezw. die Bindenelemente, des Mittelfeldes rückgebildet sind. Hand in Hand be ii ee Teer damit ist unterseits die basalliegende A. TULLGREN.) Kontur der Silberbandmittellinie verloschen. Durch den Wegfall dieser Abgrenzungskontur wird unterseits ein abgetönter Übergang von Silber zum Flügelfondbraun erreicht, was aber nicht so auffällt. Type: ein 2 von Argynnis cydippe L., ab. der chine- sichen Varietät (v. chrysodippe STGR.); Fig. 4. Patria: Sutschan, c. m., ex. coll. G. WARNECKE, Altona. Der Exaktheit zuliebe darf es nicht verschwiegen wer- den, dass auch der Mimokremaster an nicht-schwedischen Puppen der v. cetius aus Krems a. D. und v. Wenzel: (Inns- bruck) nach einem reichlichen Materiale von etwa vier Dutzend Stücken festgestellt wurde, wie dass ebenfalls die puparum- Kolonie aus den gleichen cetius-Puppen [erhalten von Herrn FR. MÜLLER (Krems a. D.)| gezogen wurden. Es wäre aber ein an krankhaft-pedantische Vorstellungen angrenzender skeptischer Einwand, wollte man die an den nicht-schwe- FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV. RHOPHALOZ. 145 dischen Formen derselben schwedischen Arten beobachteten Befunde nicht auch auf die schwedischen Stammformen beziehen und auch für sie gelten lassen. Und wie es logisch sich schwer vorstellen lässt, dass cyaippe in Ostasien sphra- gophor sei, aber nicht etwa in Schweden, so wird sich wohl Niemand zu einer derartigen Annahme von seinem hyper- kritischen Geiste verleiten lassen, dass die Apollopuppe schwedischer Herkunft möglicherweise keinen Mimokremaster Fig. 4. Argynnis cydippe L., 9 (var. chrysodippe STGR. ex Sutschan) ab. nova (Phot. Prof. A. TULLGREN.) zeige, wie er bei den Formen aus Niederösterreich und Tyrol ausnahmslos vorkommt. Bei dem allgemeinen Vorkommen des insektivor-polyphagen Pteromalus puparum L. liegt eben- falls kein Folgerungshindernis im Wege, ihn auch als Parasit der schwedischen Apollolarve in Betracht zu ziehen. Es ist mir schliesslich ein angenehmes Bedürfnis meinen verbindlichsten Dank jenen Herren, die mir geholfen haben, auch an dieser Stelle auszudrücken und zwar: DAVID LJUNG- DAHL fur das schöne Puppenmaterial, Dr. A. ROMAN für die Bestimmung des neuen Apolloparasiten sowie Aufmerksam- machung auf Schmiedeknecht und Kriechbaumer, Prof. A. TULLGREN für die makrophotographischen Aufnahmen und 10— 21343, Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 3—4 (1921). I 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Landgerichtsrat G. WARNECKE fir die Zusendung eines Exem- plars von Argyanis mit der von ihm entdeckten Sphragis, die mir sonst unbekannt geblieben wäre. Nachschrift. — Hinsichtlich der unter Fig. 4 abgebildeten Argynnis möchte ich noch hinzufügen, dass, nachdem Herr WARNECKE mir auf entgegenkommende Weise jenes Tier abgetreten hat unter Verzicht auf sein Recht der Benennung, ich mich nunmehr entschlossen habe, diese markante Abart mit dem Namen extincta festzuhalten mit der Diagnose: Mittelbinde auf der Hinterflügeloberseite völlig verschwunden; unterseits ist die entsprechende Silberfleckreihe wurzelwärts nicht abgegrenzt. Schliesslich sei noch mitgeteilt, dass ein 2 ' der Uraler Form (chlorodzppe)(c.m.) ebenfalls eine Sphragis trägt, die frelich viel rudimentärer als bei dem abgebildeten und beschriebenen ist. Sie ist ebenfalls weisslich wächsern. Diese kleine Mitteilung halte ich schon deshalb für wichtig, um in- vornhinein etwaigen Zweifeln über die mitgeteilte Sphrago- phorie entgegenzutreten, da die Mitteilung und Abbildung eines einzelnen Falles von manchen Forschern noch als kein Beweis betrachtet wird; (Vgl. in diesem Zusammenhange Prof. REBELS imgrunde wohlwollende Kritik in: Verh. Zool. bot. Ges. Wien, Vol. LXX, p. (5) 1920). Obwohl ich in den »Grundz. d. Sphragid.« die Sphragis z. B. von P. chamzssonta, nach einem mir von Prof. JORDAN (Tring) von selbst mit- geteilten und von ihm als sphragophor zuerst erkannten Exem- plare, abgebildet habe, hält Prof. REBEL diese meine Angabe für irrtümlich, mit der ganz eigentümlichen Begründung, dass sein museales Material nicht nur »keine Spur von Taschen- bildung zeigt« (jungfräuliche 2 oder © mit abgefallener Sphragis??), sondern dass hierfür »in der Literatur keinerlei Angabe vorliegt«. Bei Anwendung des letzterwähnten Ar- gumentes müsste man jeder neuen Entdeckung von Sphra- gophorie mit gleicher ablehnenden Skepsis begegnen ..., weil doch hierüber jedesmal: »in der Literatur keinerlei An- gabe vorliegte. FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV. RHOPHALOZ. 147 Literaturhinweis. VAN BEMMELEN, J. F., Die phylog. Bedtg. d. Pupp.zng. b. d. Kop; "ete) zeteysn: Verhandl. deutsch. Zool: Ges., 23 Jahryers,„ Bremen 1913. a Bryx, F., Ein parnassiophil. Insekt in: Soc. Ent., Vol. XXVII, p. 85—86 (1912.) b ——, Zur Ikonogr. d. skand. sphrag. Rhop. in: Ent. Tidskr., Vol. XXXIX, p. [145—147] (1918). ir, Ub..d}J Abander wwe For. apellosEnArch. ff Nat., Vol. 80, A 5—A 10 [1914] (1915), (Sep. unter Titel: Par. Ap. u. sein Formenkreis [1919].) BURMEISTER, H., Atlas, d. I. deser. phys. Rep.. Argent, Lep., 1—2 livr., Buenos Airos (1879— 80); 4:0 (tout par.). a DE GEER, Ch. Mem. p. serv. l’hist. d. ins, Vol.:I, Stockh. (1752); 4:0. b ——, [übers. Gogzz, J. A. E.] Abhandl. z. Gesch. Ins., Vol. ı, Nürnb. (1778); 4:0. Bucnion, E., Hexapoda in: A. Lang, Handb. d. Morph. d. wirbellos. Tiere, Vol. IV, 4 Lief., Jena (1914); 8:0. Kayser, G., Deutschl. Schmett., Leipzig (1860); 8:0. KRIECHBAUMER, in: Ent. Nachr., Vol. XXVI, p. 174 (d ©) (1900). Rupow, in Krancuers Ent. Jahrb. (1908, p. 101); Klein 8:0. SCHMIEDEKNECHT, Opusc. Ichneum., Fasc. XIX (1908). SCHULTZ, O., Filarien in pal. Lep. in: Ill. Zeitschr. f. Ent., Vol. V,.p. 148—297 (1900). SCHULTZE, P., D. Nackengab. d. Pap.raup. in: Zool. Jahrb. (Abt. Anat. ontog.), Vol. XXXII, (2), p. |181]— 244 (m. 3 Dopptaf.) (1911). Brunbandade malmätarens (Eupithecia sinuosaria Ev.) nordiska utbredning. Av Einar Wahlgren. Alltsedan Zupzthecia sinuosaria för ungefär 30 ar sedan plötsligt visade sig på flera platser vid Nord- och Mellan- europas östgräns och kort därpå även i vårt land, har den ådragit sig berättigat intresse från såväl fjärilsamlares som insektgeografers sida. Särskilt har dess fenomenalt snabba utbredning i Norden till synes utan hinder av orografiska förhållanden eller breda vattenytor varit ägnad att väcka för- våning. Det är ju ett nästan enastående fall, att en insekt, som icke kan räknas till skadeinsekterna eller till adventiv- formerna i vanlig mening, på så kort tid företar en invand- ring i så stor skala, att den nu icke blott i enstaka kolonier utan i, som det tyckes, tämligen jämn fördelning omfattar ett nordeuropeiskt område, som består av hela södra hälften av Finland och Sverige, södra delen av Norge, nästan hela Danmark, alla de baltiska randstaterna samt delar av östra Nordtyskland. Förf. har redan förut en gång (1908) varit inne på frå- gan om artens utbredning i Norden; sedan dess har jag emellertid dels själv haft tillfälle att se arten på ett par nya svenska lokaler, dels ha i litteraturen nya fynd från Sverige och grannländerna annoterats, men framför allt har jag genom att vända mig till svenska och utländska entomologer fått kännedom om ett förvånansvärt stort antal och för kunskapen om artens utbredningshistoria viktiga lokaler och data, var- E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN, 149 för jag trott det vara av intresse, att en sammanställning av dessa gjordes, i synnerhet som den karta WARNECKE är 1919 publicerat i »Iris» härmed visar sig vara ytterligt ofull- ständig såväl i fråga om den allmänna utbredningen i Nor- den (den upptar t. ex. inga lokaler från Danmark) som i fråga om spridningen inom området. Till nedanstående redogörelse för de mig bekanta fynd- orterna inom de olika länderna må fogas den anmarkningen, att uppgifterna från Asien och Östeuropa (inkl. de baltiska randstaterna) såsom liggande utanför det här närmast ifråga varande området endast äro helt summariska och ofull- ständiga. i Asien. Ar 1848 beskrevs Eupithecia sinuosaria av EVERSMANN fran Irkutsk i Ostsibirien, och ännu i STAUDINGER'S katalog av ar 1871 uppgives endast denna lokal. Sedan dess är arten emellertid enligt uppgifter i STAUDINGER’s katalog 1901 och av PROUT (hos SEITZ, »Gross-Schmetterlinge der Erde») i olika former funnen flerstädes i Sibirien ända till dess väst- gräns, t. ex. pa Barabastäppen (TSHUGUNOV), åt sydväst ned emot 40. breddgraden i ryska provinsen Fergana, i Central- asien i Ostturkestan (Jarkand, Aksu och Korla) och Mongo- liet (Urga) samt i inre östra Asien ned till 30. breddgraden, vid Ta-tsien-lu i Kina. Ryssland. Enligt STAUDINGER’s katalog 1901 förekommer fjäriln i mellersta och södra Ryssland. De exakta fynduppgifter, jag känner, äro fätaliga. I ALBRECHT’s katalog -av ar 1882 över Moskvatraktens fjärilar saknas arten. I mitt exemplar av detta arbete finnes emellertid ett litet hekografierat häfte på fem sidor med titeln » Beitrag zum Catalog der Lepidopteren des Moscowischen Gouvernements», undertecknat »1888. Den 30 November. Moscau. L. Albrecht». Det inledes med orden: »Folgende Schmetterlinge sind mit 1882 von mir gefangen und einzu- 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. reihen in den Catalog der Moscauer Lepidopteren», och i detsamma upptages även Fupithecia sinuosaria. Vid Petro- grad uppträdde arten i början av 1890-talet. BOHATSCH nämner 1893, att arten »seit Jahren bei St. Petersburg ge- fangen wird». Enligt E. REUTER, som samma är (1893) även omnämner arten från Petrograd, skall den enligt skrift- ligt meddelande från BOHATSCH där anträffats under »de senare åren», och TEICH skriver redan 1892 efter att ha omnämnt fjäriln från Livland: »In Petersburg war sie schon früher bemerkt worden». Senast kan således Petrogradfyndet dateras till 1891. Från samma "år, 1891, daterar sig även ett fynd från Petrosavodsk (BLÖCKER), 1896 träffades arten vid Schungu (B. POPPIUS), och den är dessutom funnen vid Spaskaja-Guba (BLÖCKER). Dessa tre fyndorter, som meddelats mig av disponenten TH. GRÖNWALL, Tammerfors, äro belägna i ryska Karelen, således omedelbart intill det finska området. Dessutom känner jag arten från Kasan, 1908 (KRULT- KOVSKI) och det fordom ryska, numera till nationaliteten tvivelaktiga Vilna, 1904 (DAMPF). Finland. Det älsta kända fyndet av £. sznuosaria omnämnes av E. REUTER och härstammar från !!/g 1892, då den träffades inomhus i Valkjärvi kronopark på Karelska näset, således i närheten. av Petrograd. För att få kännedom om artens nuvarande utbredning i Finland tillskrev jag professor ENZIO REUTER, som hade vänligheten att. sätta mig i förbindelse med den utmärkte Eupithecia kännaren, disponenten THORWALD GRÖNBLOM i Tammerfors. Tack vare herr GRÖNBLOM's utomordentliga välvillighet, för vilken jag är honom synnerligen tacksam, är jag icke blott i tillfälle att meddela nedanstående rikhal- tiga och detaljerade förteckning över de hittills gjorda fin- ländska fynden utan även att inlägga dem på bifogade karta, som vad Finlandsdelen beträffar är en så vitt möjligt trogen kopia av en karta i större skala, som herr GRÖNBLOM haft den stora godheten att sända mig. De efter de geografiska E. WAHLGRRN, BRUNBANDADE MALMATARENS NORDISKA UTBREDN. I51 distriktsnamnen inom parentes stående initialerna äro de på finska biogeografiska kartor sedvanliga signaturerna. Nordkarelen (Kb): Kontiolahti !!/7 1913 (H. BAST- MAN); Nurmes 1°/; 1915 (MUSTONEN). Ladoga-Karelen (Kl): Jaakkima ?"/& 1895 (N. POP- PIUS); Kirjavalahti (B. POPPIUS); Soanlahti (B. CEDERHVARF); Elisenvaara '!°/z 1916 (E. LÖFQUIST); Parikkala 77/7 1916 (E. LÖFQUIST); Sortavala ?’/x 1919 (O. WINTER, T. KAR- VONEN); Valamo /7 1920 (T. KARVONEN). Karelska näset (Ik): Valkjärvi !!/g 1892 (K. J. EHN- BERG); Sakkola °°/g 1908 (H. FEDERLEY); Kivinebb ??/6 1915 (E. SILLMAN); Terijoki och Kuolemajärvi 1919 (P. YLÖNEN). Kajanska Österbotten (Ok): Kajana 1899 (J. E. ARO). Norra Savolax (Sb): Kuopio /ı 1899, {—?1} 1901 (J. E. Aro, E. W. SUOMALAINEN), ‘/s 1902, *“*/1 1908 (R. FABRITIUS); Karttula 18/7 1901 (G. FABRICIUS); Salahmi °/7 1914 (TH. CLAYHILLS). Södra Savolax (Sa): St. Michel 3'/7 1904 (R. FABRI- TIUS); Vuohijarvi 1918 (E. W. SUOMALAINEN). Södra Karelen (Ka): Jööskis /6—1/; 1903, 1°/7 1904 (J SUCKSDORFF, K. J. VALLE); Virolahti / 1913 (C. NYBERG); Viborg °/s 1914, 7°/7 1915 (V. LOFGREN); Sippola ”/e 1915 (V. KuJoLa); Kotka (A. ULVINEN). So dr as.Bawastlandstla);.zjontsar 35’) 3901 (J. SUCKSDORFF); Kangasala 79/7; 1907, 29/6 1913 (A. WEGE- Lius), 79/7 ıgıı (A. Poppius); Hattula /7 1909, 7°/7 1911, 9/7 1917 (A. WEGELIUS); Vierumäki *°/; 1909 (A. POPPIUS); Orivesi 71/7; 1909 (A. WEGELIUS); Tuulas ?/7—?/s 1911 (CARL MUNSTERHJELM); Birkkala #°/g—?°/7 1912 (TH. CLAY- HILLS, TH. GRÖNBLOM); Janakkola 1/3 1015, °/6 1916 (K. ABT, MUSTONEN); Lempäälä !~*/s 1915 (T. PUTKONEN); Vanaja (H. BASTMAN), °%s 1916 (A. WEGELIUS); Kalvola 1918 (V. Karvonen); Messuby °/7 1919 (TH. GRONBLOM). Nyland (N): Helsinge (A. WEGELIUS, E. OKER-BLOM), 3/6 1896, /ı 1899 (H. FEDERLEY), ?'/s 1900 (G. FABRICIUS); Pärnå 12/4 1903 (A. NORDSTRÖM); Ekenäs °7/s—®/z 1904 (R. FABRITIUS), 1914 (W. WAHLBECK, B. LINGONBLAD); Tvarminne zool. stat. 1912 (H. FEDERLEY, A. WEGELIUS, 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. TH. GRÖNBLOM), ®=1%/, 1912 (G. MUNSTERHJELM, V. LE- VANDER); Ingå °/7 1914, */s 1915 (G. MUNSTERHJELM); Borgnäs 77/7 1914 (A. POPPIUS), "!/e—°/ı 1916 (T. PUTKO- NEN); Kyrkslätt ”/1 1915, ”"/e—!?/7 1916 (E. LÖFQUIST, NY- LUND); Esbo (B. Poppıus, C. NYBERG, V. KARVONEN), ?°/7 1915 (E. LÖFQUIST); Helsingfors (C. NYBERG, E. OKER- BLOM), '8/6—!°/7 1917 (BJ. WASASTJERNA); Borgå, Pellinge ®5/,—?/7 1915 (A. MAGNUSSON), Borgå (W. WAHLBECK), /7 1920 (TH. GRONBLOM); Thusby (R. CEDERHVARF); Mörskom (CALONIUS). Södra Österbotten (Oa): Isokyrä (P. NEDER- STROM). Satakunta (St): Tyrvää (L. TORNVALL), */s 1902, 16/7 1903 (G. FABRICIUS); Birkkala ?7/;—?°/z 1906, °/7 1907, 904, 1909, BE [gt IGS 8-2 8/e AT aT NE oe 26/4 1913; TPE LI F 1015, LOY a, 1916, 19/g—27/q 1917, 1~23/, 1918 (THORW. 0. TORST. GRONBLOM); Björneborg (J. E. ARo, E. W. SUOMALAINEN); Huittinen (LONNGREN); Karkku (E. W. SUOMALAINEN) Äboomrädet (Ab): Kimito !5/; 1805, 7/6 1899 (A. Poprius); Nagu *~*!/, 1806 (A. POPPIUS), 1919 (H. KLING- STEDT); Bromarf '/7 1899 (J. SUCKSDORFF); Pargas °°~°"/g 1901 (A. POPPIUS), /6 1914 (LINDQUIST); Töfsala *°/6 1903, (A. Poprıus); Karislojo (J. SAHLBERG), *!/6 1908, !?/7 1909 (R. o. I. FORSSIUS); Sammatti °*/s 1908 (I. FORSSIUS); Viehtis 1910 (G. HULLT); Lojo */7 1915 (HAK. LINDBERG); Abo 1816 1919 (TH. CLAYHILLS); Nådendal ‘~*/7 1919 (TH. CLAY- HILLS); Luusjoki 1920 (N. KANERVA); Korpo (RINGBOM); Merimasku (TONNILA). Aland (Al): Mariehamn 1899 (ARO), /s 1918 (TH. CLAYHILLS); Föglö 11—-20/; 1906 (A. NORDSTROM). Estland. SLEVOGT uppgiver följande lokaler: Reval, Ass och Wittenpöwel (PETERSEN), Lechts och Kapps (HUENE). E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 153 Lettland. Det tidigaste fyndet från någon av de nuvarande baltiska staterna daterar sig fran ar 1891, da TEICH träffade arten på en husvägg i Dubbeln vid Rigaviken. SLEVOGT nämner också Kurtenhof (TEICH) och Wolmar (LUTZAU, 1896 myc- ket allm.), båda i Livland. Inom republikens Kurlandsdel uppträdde arten, så vitt kant ar, först 1893 vid Bathen, dar den sedermera regel- bundet forekommit. »Muss in Bathen erst 1893 eingewandert sein, da ich von 1882 bis zum genannten Jahre kein Tier dieser Art hier beobachtet», skriver SLEVOGT. Den senare nämner den även fran Halswigshof 1903 (DAMPF) och Illuxt 1905 (KLINGENBERG). Preussen. Ar 1902 träffades arten enligt SPEISER första gången i Tyskland, vid Sorquitten i Ostpreussen (V. VOISKY), och 11% 1909 fann DANNENBERG den vid Köslin i Pommern, dar den även fångades 1910. Aven vid Sorquitten uppträdde arten också de följande aren °/6—1*/7. Polen. Enl. WARNECKE skall arten vara nämnd fran Warszawa av SLASTSCHEFSKY i en förteckning av ar IQII. Sverige. Uppgifterna i litteraturen om artens utbredning inom vårt land äro ännu skäligen sparsamma, och anledning finnes att förmoda, att dess spridning är betydligt jämnare än vad som av kartan och nedan sammanställda fynd framgår. Att jag här är i tillfälle att meddela åtskilliga förut ej offentliggjorda och för kännedom om artens spridningshistoria beaktansvärda fynd, har jag främst att tacka doktor L. TRAFVENFELT, som även denna gång haft den stora vänligheten att låta mig få 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. del av sin rika erfarenhet som fjärilkännare. Dessutom har jag att tacka lektor J. A. Z. BRUNDIN och läroverksadjunkten E. KLEFBECK för meddelanden om nya fynd, varjämte profes- 1909 190% Utbredningen av Æwpithecia sinuosaria Ev. inom Skandinavien och de baltiska länderna. sorerna Y. SJÖSTEDT och A. TULLGREN haft godheten lämna mig upplysningar om artens förekomst i Riksmuseets och Centralanstaltens för jordbruksförsök samlingar. E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 155 Det första fyndet av Æ. sinuosaria i Sverige gjordes av C. G. HOFFSTEIN, som °/; 1895 fångade arten på Runmarö i Stockholms skärgård. De hittills kända fynden fördela sig på följande sätt på de olika landskapen. Västerbotten. Den nordligaste fyndlokalen i vårt land ar Umea, dar fjäriln !”/s 1913 samt i flera ex. sie 1914 fangades av TRAFVENFELT. Angermanland. Redan 17/7 1899 togs arten i Sol- leftea av TRAFVENFELT, och fran Härnösand har jag haft tillfalle att rapportera den fran ar 1912. Medelpad. Det forsta norrlandska fyndet och det näst älsta i Sverige gjordes av TRAFVENFELT °/s 1896, da han träffade fjariln i byn Backen, Indalslidens socken. Halsingland. Fynd i Delsbo ha gjorts av RUDOLPHI *°/6 och 1°/7 1901 och bestämts av TRAFVENFELT. Värmland. I Ransby, Dalby socken i norra Värm- land, tog jag ett ex. *?/6 1907, och i Malsjö i mellersta delen av landskapet träffade TRAFVENFELT hösten 1916 larver, som kläcktes ?7/4 0. ®/s 1917, och ar 1919 togs en nykläckt fjäril sa tidigt som '*/a (efter övervintring inomhus?). Uppland. Utom det ovan nämnda fyndet från Run- marö är arten träffad flerstädes i Stockholmstrakten. Vid Stocksund träffade jag den 1907. Ex. från Svartsjö, tagna av LJUNGDAHL /6, *°/7 1910 finnas i Riksmuseet; samma år, 5/6, togs den av ORSTADIUS vid Långholmen. Ett ex. från Blidö, fångat °°/e 1914 av LJUNGDAHL, finnes i Riksmuseet, och i aug. 1914 träffade densamme larver av arten i utkan- ten av Stockholm. På Experimentalfältet fångade jag arten 12/8 1918 och på samma lokal är den enligt ex. i Central- anstaltens samlingar redan träffad av LAMPA !°s (årtal sak- nas). Lektor BRUNDIN har enligt meddelande i brev funnit den i Läddersta i Kalmar socken !°/ 1919. Ex. från Upp- land utan närmare lokaluppgifter finnas i Riksmuseum sam- lade av LAMPA (°/7) och AURIVILLIUS. Södermanland. MEVES uppgiver arten såsom täm- ligen allmänt förekommande vid Södertälje 1912—14. Ex. från landskapet tagna av AURIVILLIUS finnas i Riksmuseum. Östergötland. Enligt meddelande i brev från läro- 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. verksadjunkten E. KLEFBECK har denne tagit arten i Skedevi i södra delen av landskapet. Småland. Inom Jönköpings län är fjäriln tagen i Ölmestad, ungefär 1 mil söder om Gränna, 73/7 1916 av BRUNDIN. I Kronobergs län är den fångad vid Växjö 1/6 1911, °/7 1912 0. 18/7 1915 av ORSTADIUS och i Urshult, 4 mil söder därom, 1912, 1013 0. 1915 av BRUNDIN. I Kal- mar län ar den enl. meddelande av lektor BRUNDIN träffad pa Hunö i Misterhults socken **/¢, ?/1 och 4/7 1920. Halland. TRAFVENFELT fann arten i Torup 7/6 1916. Skane. 2 ex. pa husvägg i Hastveda,norra Skane, *°/7 1919 (RYDEN). Gottland. Redan °/ı 1904 träffade MJÖBERG flera ex. pa husväggar och rönnar vid fyrplatsen pa Färön, och 19% 1908 antraffades fjäriln även i Hemse, pa södra delen av Gottland av TRAFVENFELT. Öland. ?7/& 1912 träffade jag ett ex. i Karlevi, Vick- leby socken på södra Öland. I Vickleby är fjäriln även träf- fad 17/4 1921 av BRUNDIN enligt meddelande i brev. Norge. För upplysningar rörande Æ. sinuosaria's förekomst i Norge är jag mycken tack skyldig statsentomologen T. H. SCHOYEN, som godhetsfullt lämnat mig samtliga nedan an- förda uppgifter. Akershus amt. Det älsta norska fyndet daterar sig från aug. 1907, då arten togs vid Nordstrand vid Kri- stiania av W. M. SCHOYEN. Sedermera är den tagen i Kristiania °°/g 0. ”/7 1917 (J. RYGGE) samt i Nesodalen vid samma stad, manga fynd under flera ar (HAANSHUS). Smaalenenes amt. Jeléen vid Moss ° 1908 (BARCA). Kristians amt. Röisheim mitt i Jotunheimen 77/7 1915 (J. RYGGE), den nordligaste fyndorten i Norge; Bagn i Valders /7 1914 (HAANSHUS). Bratsbergs amt. Vraadal i Telemarken ° 1915 (J. RYGGE). Nedenäs amt. Risör //r 1919 (J. RYGGE). E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 157 Danmark. Samtliga de nedan angivna fyndlokalerna äro nämnda i »Danmarks Fauna». För närmare detaljer angående fynden har jag att tacka herr A. KLÖCKER, som haft godheten med- dela mig åtskilliga värdefulla upplysningar. Bornholm. Arten nämnes av JENSEN såsom tagen på Bornholm av A. SKARVIG. Fyndet är det älsta säkert daterbara från Danmark och är enligt KLÖCKER gjort ‘/7 1905 i Aardale, där fjäriln även fångades *°/e 1906 och /¢ 1907. Sjelland. Det i»Danmarks Fauna» omnämnda fyndet från Stevns på östra kusten gjordes enl. KLÖCKER sannolikt omkring år 1912. Lolland. Det av L. JORGENSEN omnämnda och av honom gjorda fyndet vid Strandby, ett par km frän södra kusten, härstammar enl. KLOCKER från *°/6 1912, da 2 ex. fångades. Jylland. Den enda från Jylland kända fyndorten upp- gives av THOMSEN vara Allerup Bakker och i »Danmarks Fauna» Dannerhoj, som är en av dessa backar. Enligt med- delande av KLÖCKER, som inhämtat insamlarens mening, härleder sig fyndet dock sannolikt från trakten en mil norr om Frederikshavn. Som fjäriln lång tid förblev obestämd kan fyndet nu ej med säkerhet dateras; senast härstammar det från 1900-talets början, möjligen redan från go-talet. Kasta vi en överskådande blick på de viktigaste i det föregående nämnda data, finna vi följande. Kring mitten av So-talet uppträder Æwpithecia sinuosaria vid Moskva. Under de första åren av 90-talet har den med bred front nått Ost- europas västgräns: 1891 iakttages den i Petrosavodsk, Petro- grad och Rigatrakten, 1892 har den nått in över Finlands gräns och visar sig flerstädes i Östersjöprovinserna. Tre är därefter har den spritt sig till finska Karelen och Åbo- området, och dess förtrupper ha till och med överskridit Östersjön och visa sig i Stockholms skärgård. Redan föl- jande år, 1896, når den Medelpad, och innan århundradets slut har den utbrett sig över 7 finska distrikt, bl. a. så nordligt I 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. som till Kajana, samt fått fast fot på Ålandsöarna, i stora delar av de baltiska provinserna och i Sverige besatt utom Medelpad även Ångermanland. Under 1900-talets första 5 ar fortgår spridningen oavbrutet, den besätter ytterligare 3 av de finska distrikten, visar sig i Littauen och Ostpreussen, på Gottlands Fårö och på Bornholm, och två år därefter, således 15 år efter sitt första uppträdande i Nordeuropa, har den nått så längt i väster som till Värmland, Norge och Jylland. Jag vill icke ytterligare prässa materialet. Mången tycker kanske, att det redan skett för starkt, och invänder, att det anförda är fjärilns upptäckts- och icke dess vandringshistoria. Och naturligtvis är invändningen befogad. Men à andra sidan kan det knappast betvivlas, att denna upptäcktshistoria, vars allt västligare fynd få allt senare datum, står i nära samband med spridningsförloppet. Särskilt synas de nämnda fallen Moskva (ALBRECHT) och Bathen (SLEVOGT), vars om- givningar åren före artens uppträdande blevo grundligt un- dersökta, förtjäna beaktande. Att den skulle vara en gam- mal europeisk art, som först på senare år blivit av olika an- ledningar uppmärksammad, är fullkomligt uteslutet, så på- fallande som fjäriln med sin klara och tydliga teckning skiljer sig från alla andra europeiska Eupilhecia-arter, så öppet och iögonenfallande som den uppträder, nästan alltid i när- heten av människoboningar, och så grundligt som ett otal trakter av Mellan- och Nordeuropa äro genomarbetade med avseende pa makrolepidopterer. Att Æ. sinuosarıa är en östlig och speciellt en sibirisk invandrare, därmed har man också redan tidigt (t. ex. TEICH) varit på det klara, och där- för talar icke blott hela dess utbredningshistoria utan även dess närmare frändskap med asiatiska former. I artens spridningshistoria är det framför allt två drag, som förtjäna att uppmärksammas: dess utpräglade favorise- ring av de nordiska länderna och dess förvånansvärt snabba utbredning inom detta område. Medan i det egentliga mellaneuropa endast två eller, om Polen hiträknas, tre isolerade lokaler äro kända, har den formligt översvämmat hela Norden åtminstone söder om 64. E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 159 breddgraden. Vill man söka någon klimatologisk förklaring på artens förkärlek för Norden, kan man icke tänka på som- martemperaturen, ty i Irkutsk är medeltemperaturen för juli mänad + 18°,8, i Urga + 18°,2 och i Kasan till och med 19°,6. Ännu mindre kunna fuktighetsfaktorer vara de be- stämmande för en art, som kunnat utbyta Mongoliets öken mot Norges kust. Det enda man skulle kunna tänka pa, vore dess behov av låga vintertemperaturer. Tänker man sig dess europeiska fyndorter inlagda på en meteorologisk karta utvisande januariisotermernas förlopp, skall man också finna, att de alla äro belägna ovanför eller (Danmark) strax utanför isotermen för 0°. Att åtskilliga nordliga och konti- nentala arter just behöva en låg vintertemperatur för sin utveckling, har jag på annat ställe betonat. Innan jag ingår något på den svåra frågan om artens snabba spridning, må några ord nämnas om dess ekologi. Larven träffades ursprungligen (HOFFSTEIN) i Sverige i blom- knopparna av Caragana grandiflora, en från Sibirien här- stammande buske. 1905 beskrevos utvecklingsstadierna ut- förligt av DRAUDT, som fann, att larverna i fångenskap levde av blommor av åtskilliga Atriplex- och Chenopodium-arter, och dessa synas också vara larvernas vanligaste näringsväx- ter i Europa. På Chenopodium album äro nämligen larver bl. a. träffade vid Stockholm av LJUNGDAHL och i Malsjö (Värmland) av TRAFVENFELT. MEVES åter har funnit, att larver i fångenskap förtära blommor av åtskilliga växter, Chrysanthemum leucanthemum, Artemisia vulgaris och Cap- sella bursa pastoris, blad av Caragana arborescens, blad- och stjälkhär av Achillea millefolium men framför allt blommor av Trifolium repens och pratense. Den är således polyfag. Förpuppningen sker på marken och pupporna övervintra. Om artens spridningssätt ha, så vitt jag känner, endast tre entomologer yttrat någon åsikt. MJÖBERG, som träffade den på Fårön, framhåller att den då dessutom var känd från Ångermanland och Upplands skärgård, »sålunda vid de två smalaste ställena af Östersjön eller Ålandshaf och Kvarken. Det är därför ganska antagligt, att den invandrat just öfver dessa ställen. Och säkerligen har den äfven invandrat till Fårön österifrån. För goda flygare bör denna färd ej vara 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. omöjlig.» MJÖBERG framhåller i detta sammanhang också Fåröfyrens möjliga betydelse för ditlockandet av nattliga, vinddrivna insekter. DANNENBERG, som 1909 träffade fjäriln vid Köslin (Pom- mern), och som ej känt till fyndplatsen i Ostpreussen, skriver: »Ich dachte zuerst an eine Verschleppung mit der Eisen- bahn, obwohl dieselbe fast °/4 Stunden von dem Fundort entfernt liegt». Slutligen har WARNECKE upprepade gånger yttrat sig om artens vandring, senast 1919 i »Iris», där han påvisar dess »gleichzeitige Vordringen nördlich und südlich der Ostsee», ett yttrande som WARNECKE i brev ytterligare preciserat så, att han antager, att vandringen skett aktivt, och att den nordligare av dessa vägar gått över Ålands- öarna. Nu vill jag ingalunda betvivla, att £. sinuosaria ar en mycket energisk och aktiv vandrare, vilket dess snabba spridning inom de områden, där den inkommit, synes ådaga- lägga, och för vilket dess relativa klimatiska härdighet och dess polyfaga möjligheter äro gynnsamma faktorer... Men räcker verkligen den förklaringen? Räcker verkligen denna aktiva vandringsförmåga till att förstå icke blott artens immi- gration till Skandinaviska halvön från Finland utan också dess utomordentligt snabba besättande av de svenska och danska öarna, Gottland, Öland, Bornholm, Sjælland, Lolland samt dess förekomst på Jylland? Och hör arten verkligen till vad MJÖBERG kallar de goda flygarna? Har man verk- ligen, när man talar om flykt över stora vattenytor, tänkt något på färdtiden? Mellan Gottland och Kurland är av- ständet ungefär 150 km. En fluga uppges vid ordinär flykt tillryggalägga 1,5 m/sek. Tanker man sig, att £. sinuosaria under en längre tid kunde utveckla samma hastighet, vilket säkerligen är betydligt överdrivet, skulle den dock behöva 28 timmar för ifrågavarande överfart! Överger man tanken på aktiv flykt, och i stället tänker sig fjäriln buren av en storm på 20 m/sek, skulle färden dock ta fulla 2 timmar. Kan man tänka sig att en liten vingsvag mätare, som på sin höjd flyger ett par meter högt, kunde hålla sig uppe en sådan tid utan att hamna i de upprörda vågorna? Minskar man i tankeexperimentet hastigheten, så ökas ju tiden, och E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 161 risken såsom produkt av tiden och hastigheten blir den- samma. När man ser de massor av Przeris-arter och Cocct- nella septempunctata, som dock äro erkänt mycket goda fly- gare, vilka efter stark blåst ligga döda uppkastade längs Östersjöns stränder, blir man mer än betänksam. Vore det, såsom i de sistnämnda fallen, fråga om en art, som företoge massflykter eller åtminstone förekomme massvis, så kunde man kanske tänka sig, att även av-en dålig flygare något enstaka ex. kunde bliva räddat, men sådant är ju icke fallet har. Och huru stor ar da efter en luftfärd pa 150 km ut sikten att en befruktad hona skall i god kondition hamna pa en ö i Östersjön? Ty det är ju häller inte fråga om enstaka, vinddrivna exemplar, eftersom arten träffats på två ställen på Gottland och är kolonibildande på Bornholm. Det synes mig därför vara alldeles nödvändigt att tänka på kulturella spridningsmedel. Man behöver ju inte med DANNENBERG 1 första hand tänka på upplysta tåg eller ång- båtar såsom direkta lock- och färdmedel, ehuru tanken i och för sig inte vore så absurd. Man kunde tänka på transporter av växter med vidsittande jord, ehuru sådana från våra östra grannländer icke lära förekomma i någon större omfattning, man kunde tänka på ballastsand från stränder, där Chenopo- dium- och Atriplex-arter ha sina växtplatser. Allt sådant är ju dock rena gissningar, men att- kulturella hjälpmedel av något slag måtte spelat in vid artens snabba spridning, spe- ciellt över havet, synes mig man knappast kan komma ifrån att tänka sig. Därför talar också artens uteslutande före- komst vid människoboningar eller på kulturmarker, ehuru ju larvväxterna visst icke äro bundna till dessa utan lika mycket tillhöra naturstränderna. Alla ex. jag fångat äro tagna i eller invid trädgårdar, TRAFVENFELT skriver också, att alla ex. han sett äro från kulturlokaler, och detsamma gäller åtminstone om HOFFSTEIN’s, MJÖBERG's, MEVES', LJUNGDAHL's, ÖRSTADIUS' och RYDÉN's fynd, likasom om de första finska (REGTER) och baltiska (TEICH) fynden. 11 — 21313. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Haft. 3—4 (1921). 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Anmärkningar till kartan. Till följd av kartunderlagets lilla skala och dess fattigdom på detaljer samt dess särskilt i Finlandsdelen starkt schematiserade topografi har det icke varit möjligt att med någon större noggrannhet inlägga fyndlokalerna. Avsikten med kartan har också endast varit att ge en översiktlig bild av lokalernas antal och ungefärliga gruppering. Av de i texten anförda bal- tiska lokalerna äro endast Reval, Ass, Dubbeln, Wolmar, Bathen och Vilna inlagda, enär jag icke kunnat finna de övriga på mig tillgängliga kartor. Lokalen Sörquitten ligger egentligen något söder om kartgränsen men har inlagts i själva kanten, för att den och dess årtal dock skulle komma med. Litteratur. ALBRECHT, L. Catalog der Lepidopteren des Moscowischen Gouverne- ments. Bull. Soc. Nat. Moskva 1882. BoHarscH, O. Mittheilungen über Eupithecien. — Iris VI, Dresden 1893. BRUNDIN, J. A. Z. Fjärilar från Kronobergs län. — Ent. tidskr. 37, Upp- sala 1916. ——. Fjärilar från norra delen av Jönköpings län. — Ibid. 39, 1918. Damper, A. Beitrag zur Lepidopterenfauna des Wilnaschen Gouvernements. — Hor. Soc. Ent. Ross. 38. Petrograd 1908. DANNENBERG. Tephroclystia sinuosaria Ev. — Zeitschr. wiss. Insekten- biol. 10. Husum. 1914. Draupr, M. Mitteilungen über zwei bisher nicht bekannte Raupen. — Iris, Dresden. 17. 1904. HorrsreiN, C. G. Æupithecia sinuosaria EVERSM., en för Skandinavien ny mätarefjäril. — Ent. tidskr. 17. Stockholm 1896. Jensen, L. P. »Sjældenheder.» — Flora o. Fauna. Silkeborg 1912. JORGENSEN, L. Fortegnelse over Lolland—Falsters Storsommerfugle. — Flora o. Fauna. Silkeborg 1913. KLÖCKER, A. Danmarks Fauna. Sommerfugle IV. Kobenhavn 1915. KRULIKOWSKY, L. Neues Verzeichnis der Lepidopteren des Gouverne- ments Kasan. — Iris. Dresden 1918. LJUNGDAHL, D. Några lepidopterologiska anteckningar jämte en del pupp- beskrivningar. — Ent. tidskr. 36. Uppsala 1915. Meves, J. Lepidopterologiska anteckningar. — Ent. tidskr. 35. Upp- sala 1914. ——. Tephroclystia (Eupithecia) sinuosaria Ev., dess utveckling från och med ägget. — Ibid. 38. 1917. MJÖBERG, E. Biologiska ‘och morfologiska studier öfver Färöns insekt- fauna. — Ark. f. zoologi. 2. Uppsala 1905. | j sin rn. zei E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 163 Orsrapius, E. Bidrag till kännedomen om fjärilfaunan inom Kronobergs län. — Ent. tidskr. 36. Uppsala 1915. REUTER, E. Förteckning öfver Macrolepidoptera funna i Finland efter är 1869. — Acta Soc. F. et F. Fenn. 9. Helsingfors 1893. RYDÉN, N.S. Æupithecia sinuosaria Ev. funnen i Skane — Ent. tidskr. 42. Uppsala 1921. SLEVOGT, B. Die Grossfalter Kurlands, Livlands, Estlands und Ostpreus- sens. — Arb. Naturf.-Ver. Riga 1910. SPEISER, P. Die Schmetterlingsfauna der Provinzen Ost- und Westpreus- sen. — Beitr. z. Naturk. Preussens. Physik.-ökon. Ges. Königsberg. 9. 1903. TEICH, C. A. Ueber einige in Livland gefundene Schmetterlinge. — Stett. Ent Zeit. 53. 1802. THOMSEN, A. C. Fra Allerup Bakker. Sommerfuglenotitser. — Flora o. Fauna. Silkeborg 1913. TsuuGunov, S. M. Lépidoptères chassés dans la partie occidentale de la steppe Baraba en 1899 et 1907. — Rev. russe d’Ent. 11. 1911. WAHLGREN, E. Bidrag till kännedomen om övre Klarälfdalens entomo- geografi. — Ark. f. zool. 4. Uppsala & Stockholm 1908. ——. Tillägg till »Ängermanländska fjärilar». — Ent. tidskr. 34. Upp- sala 1913. WARNECKE, G. Tephroclystia sinuosaria Ev. — Zeitschr. wiss. Insekten- biol. 11. Husum 1915. ——. Einige Skizzen zur Zoogeographie der Schmetterlinge Deutschlands. — Iris 33. Dresden 1919. Malmö sept. 1921. Något om svenska Eupithecia-arter. Av Frithiof Nordström. Det bästa och som jag tror enda svenska arbete vi ha över Sveriges Æupithecta-arter, inklusive Gymmoscelis och Chloroclystis, ar AURIVILLI förträffliga bearbetning i »Nor- dens Fjärilar» (1). Sondrups bearbetning av de danska ar- terna är även mycket användbar (6). Men även med de noggranna bestämningstabeller, som finnas i dessa arbeten, kommer man vid determineringen ofta till korta. Arterna inom detta släkte variera ju i hög grad och att få något exakt bestämningsschema till dessa små mätare torde knappt låta sig göra. Varje fjärilsamlare lär nog också ha en större eller mindre låda med obestämda eller ej säkert bestämda exemplar av detta släkte, vilka då och då plockas fram till granskning och förnyade bestämningsförsök, varvid ej sällan händer, att samlaren i fråga kommer till helt skilda resultat mot förut. Då man således är oviss om, vilka arter man har, drar man sig för att publicera något och hoppar tills vidare över denna grupp för att ta itu med den »en annan gång». Som en följd härav äro dessa mätare jämförelsevis dåligt kända i vårt land, såväl vad utbredning som artantal beträffar, för att ej tala om deras biologi. Varje bidrag att öka vår vetskap om dessa små »mal-mätare» bör därför kunna påräkna intresse. På sista tiden har också i vår tid- skrift i fyndnotiserna da och då förekommit Zupzthecia-arter, och i senaste häftet för 1920 omnämnas av skilda författare nya lokaler för ett 10-tal arter. F. NORDSTROM, NÅGOT OM SVENSKA EUPITHECIA-ARTER. 165 Har nedan lamnas en liten sammanstallning av nagra ur ena eller andra synpunkten intressanta arter. Namn och ordningsföljd äro efter PROUT. (13) E. inturbata HB., vars larv lever pa lonnblommorna, ar endast en gang funnen i vårt land, av PEYRON pa Lidingön (11). Bor eftersökas! E. pint RETZ. Detta ar samma fjäril, som i » Nord. Fj.» heter ¢ogata HB. Under detta senare namn upptages den även i RANGNOWS förteckning (14). Han fann »eine schöne, stark aufgehellte Form» i Lule Lappmark, norr om Gällivara; hittills nordligaste svenska fyndlokal. Även från norska lappmarken är arten känd, där SPARRE-SCHNEIDER i Sydvaranger tog ett ex., vilket troligen tillhörde pini RETZ (eller möjligen följande art) (16). I Entomol. Anstal- tens samlingar finnas exemplar från Ångermanland (leg. TRAFVENFELDT). Larven lever i tallens och granens omogna kottar. E. bilunulata ZETT. (szrobilata HB.) har hos AURIVIL- LIUS namnet adzefaria GÖZE. Nordligast i vårt land är den funnen i Pajala, där ORSTADIUS (9) tagit fjärilen. ZETTER- STEDT (22) anför den fran södra Lappland, utan närmare lokaluppgift. Larven lever i Chermes-galler pa gran, undan- tagsvis i kottarna. E. linariata FABR., som förut endast varit känd från Skäne, tog VRETLIND (21) i södra Halland, i larvstadiet. Säkert finnes den flerstädes i södra Sverige, varför Zznaria- beståndens blommor böra undersökas på larver. Själv har jag emellertid vid Ljugarn å Gottland samt i Södermanland förgäves sökt larven. Denna lär även, i likhet med den när- stående pulchellatus, leva i blommorna till Dieztalis purpurea. E. valerianata HB. Denna för Sverige nya art fann jag i larvstadiet i Västerviks skärgård sistförflutna sommar. I slutet av juni fann jag på ön Händelöp ett exemplar av J 8 P Valeriana .officinalis, i vars blomkorgar det vimlade av sma, 5 mm. långa Fupithecia-larver. Deras färg var vitgrön med 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. små grågröna prickvärtor och grågröna rygg- och sidorygg- linjer; några voro grågröna med vitgröna sidorygglinjer. Den fullvuxna larven är 12—14 mm. lång, ljusgrön med mörkare gröna rygg- och sidorygglinjer, de senare något bredare än rygglinjen och ofta avbrutna, buken är grön utan teckning; huvudet litet, grönt-gulgrönt. Mot tiden för förpuppningen blir larven enfärgat grön, ibland med spår av rygglinjen. Till förpuppningen spinner larven in sig bland mossa och växt- avfall. Under förra hälften av juli förpuppade sig de flesta larverna. Puppan är 6 mm. lång, abdomen gulbrun med något mörkare ledgränser, cremaster rödbrun, thorax och främre delen av ryggen brungröna, längs hela ryggsidan en smal, grön linje, ögon, antenner, vingar och ben klart äpple- gröna; övervintrar. Ett 7otal puppor erhöllos. Trots flitiga undersökningar av 100 tals Valerzana-stand lyckades jag ej upptäcka ytterligare något, som innehöll larver. Mina efter- forskningar i Roslagen ha varit lika resultatlösa; på Åland såväl som i södra Finland är valerianata emellertid funnen, varför den bor eftersökas även i Stockholms skärgård. I Danmark är den flerstädes känd. E. venosata F. Av denna sällsynta art fann jag i Angarn, Uppland, !?/7 i år, larver i blommor och frukter till Silene venosa. Den cylindriska, något plattade, framåt något avsmalnande, larven blir 15—18 mm. lång; under lup synes hela kroppen tätt svartborstig; ryggen är skiffergrå, mot sidorna markerad genom en något mörkare grå linje, för- löpande alldeles i kanten av ryggfärgen, de 3 thoracalseg- menten med smal, vitaktig rygglinje; ryggens prickvårtor små, svarta, de från dem utgående håren äro ljusbruna; i det mycket breda, grågula sidobandet stå de små ockragula-rost- gula, tjockt svartkantade stigmata; sidobandet är nedtill be- gränsat av en grå linje, som småningom 6vergar i bukens ljusgrå färg. Huvudet är svart, glänsande; nackplåten glän- sande gråbrun med fin rygglinje och bred framkant gråvita; analplåt glänsande gråbrun, analfötter med gråbrun, glän- sande kitinfläck på utsidan; bröstfötter svartbruna. Larven varierar något, så kan man träffa larver, som äro helt ljust grågula med huvud och bröstfötter ljusbruna eller larven kan Ber 7 © F. NORDSTRÖM, NÅGOT OM SVENSKA EUPITHECIA-ARTER. 167 vara ljusgrå med mörkare ryggstrimma. Som yngre är lar- ven helt svart eller gråsvart. Förpuppningen ägde rum i slutet av juli (första puppan ?°/r) inom det tillspunna blom- fodret eller bland växtaffall. Puppan är ljust nötbrun. E. helveticaria B. AURIVILLIUS (1) anger flygtiden till maj—juni; enligt mina erfarenheter från Stockholmstrakten och skärgården är flygtiden juni—juli, 1?/s—?/r. Den mera rent gra-violettgra, ej brunaktiga, f. arceuthata FRR., som dess- utom oftast har skarpare teckning än huvudformen, är i Stock- holmstrakten rätt sällsynt. I Murjek, Lule Lappmark, tog RANGNOW en form av Aelveticaria. som STICHEL (19) anser troligt vara ZETTERSTEDT'S Z#éricata. Enligt ZETTERSTEDT'S beskrivning (22) tycks denna form närmast likna en mindre arceuthata med obetydlig diskfläck. Som lokaler uppger Z. för zatricata: Lycksele, Barrsele, vidare Jukkasjärvi, Vittangi och Muonioniska i Torne Lappmark; flygtid **/6—*/s. Hel- vetzcaria-larven lever i september—oktober på en och fas i Stockholmstrkten med slaghäven ofta in tillsammans med den likstora larven tHl Cidaria juniperata L. Från dennas larv skiljer den sig bland annat genom gröna bröstfötter (hos juniperata röda) och vit sidolinje, vilken senare aldrig är kantad med rött, vilket oftast är fallet med juniperata-larven. Puppan grön, utan teckning. E. cauchiata Dur. Troligen är det denna art, som ORSTADIUS (10) avser (cauctriata DGL såsom det star i hans uppsats är väl tryckfel!) Denna för Sverige nya art tyckes förut vara nordligast känd fran St. Petersburg (13). Fran Norge, Finland och Danmark har jag ej sett den uppgivas. Larven lever pa Solidago virgaurea, ej på blommorna, utan pa bladen och skall pa ett forvillande satt likna de avatna bladskaften (4). E. pernotata GUEN. är enligt STAUDINGERS katalog (18) och ORSTADIUS (10) identisk med satyrata ab. subatrata STGR. Av PROUT (13) och CULOT (3) upptages den såsom säkert skild fran satyvata HB. och dess former. Enligt dessa författare ar permotata endast känd fran fa lokaler i Schweiz, 168 ENTOMOLOGISK "TIDSKRIFT 1921. dar fjäriln flyger i juni (i likhet med det av ORSTADIUS an- träffade ex.); subatrata skall i de flesta trakter förekomma tillsammans med huvudformen, satyrata. Så är fallet i Fin- land (15), varifrån den närmast är känd. — Är det den verk- liga pernotata GN, som Orstadius träffat på, har härmed raden av fjärilar vi ha gemensamt med Schweiz fått ett intressant tillskott. Larven till pernotata lever på Artemisia absinthium, satyratas larv som bekant på litet av varje. C. satyrata Hs. f. cæca DIETZE, vilken saknar disk- fläcken, har jag tagit på Resarö och Runmarö i Stockholms skärgård. RANGNOW (14) tog satyrata i Gällivaratrakten. E. absinthiata CL. Denna art har jag kläckt från lar- ver, funna på så skilda växter som Solidago virgaurera (ofta i mängd), Lysimachia vulgaris, Chenopodium album och Calluna. E. goossensiata MAB. (= minutata GN.) har jag fran Tumba, Södermanland, och Näsby,, Uppland, kläckta fran larver på ljung, samt ett ex. från Drottningholm, taget 71/7 1917. Ej förut med säkerhet anförd från Sverige. Även vid Jakobsberg, Södermanland, har jag sistförflutna september tagit larver på ljung, inhåvade tillsammans med larver till nanata HB. och pumilata HB. Larven lever i september— oktober på blommorna av Ca//una (och Erica), når en längd av 15 mm. Färgen är ljust lilas-färgad eller köttröd med brunaktiga, brett trekantiga ryggfläckar à abdominalsegmen- ten I—5, genomdragna av en ljusare rygglinje. I »Nordens Fjärilar» (p. 260) står, att minutata GN. (d. v. s. goossensiara MAB.) har framvingarna mörkbruna. Detta är dock felaktigt, goossensiatas färg gar mera i ljus- gratt, saknar fullständigt absinthiatas leverbruna ton, har of- tast mindre diskfläck samt är slutligen något mindre än absinthiata. 4 E. denotata HB. tog jag */s 1912 vid Viggbyholm, Upp- land, som larv i en blomma till Campanula rotundifolia. ORSTADIUS (10) nämner den fran Sabra i Angermanland F. NORDSTRÖM, NÅGOT OM SVENSKA EUPITHECIA-ARTER. 169 som ny för Sverige. Den är emellertid funnen förut hos oss, vilket t. ex. framgår av WAHLGREN's intressanta avhandling om Sveriges insektgeografiska indelning (20), där han bland fjärilar, tillhörande »subboreala regionen», även uppräknar denotata. BENANDER (2) fann larverna vid Benestad i Skåne och förmodar likaledes, att arten är ny. Den synes i varje fall vara sällsynt. »E. succenturiata L. v. oxydata TR.» är ej heller ny för Sverige, som ÖRSTADIUS förmodar, men väl för Ångerman- land. För tillfället kan jag ej peka på någon annan publi- cerad uppgift for oxydatas förekomst i vårt land än v. PORAT's (12), vari oxpdata nämnes från Barkaryd i Jönkö- pingstrakten. Den är även tagen vid Särö, Halland enligt exemplar i Göteborgs museum; också för Skåne har jag sett den uppgivas, själv har jag tagit den vid Ljugarn, Gottland, och flerstädes i Stockholmstrakten, såsom på Resarö, Run- marö och Värmdö. I Stockholms skärgård flyger fjäriln först i slutet av juli och sedan långt in i augusti, varför ORSTADIUS’ fångstdatum ”3/& får anses ovanligt tidigt, särskilt på så nord- lig lokal. — Oxydata räknas numera som en form till szd- fulvata Haw. (larv pa Achillea millefolium), vilken anses som egen art, skild fran saccenturzata L. (larv pa Artemisia vulgaris). PROUT (13) anför såväl subfulvata som oxydata såsom former av zcterata VILL (= intermedia DIETZE), vilket är det namn, under vilket denna art först beskrevs. E. hyperboreata STGR. Från en larv, tagen i septem- ber i Tumba, Södermanland, pa Zedum, kläcktes 1919 en Q, som måste tillhöra denna art eller möjligen den närstående nanata HB. Ledum är ju hyperboreatas näringsväxt (ej Se- dum palustre som, väl av misstag, säges i SPULER's och SEITZ arbeten). Larven liknade emellertid ej.den beskriv- ning, som gives hos SPULER, utan mera den brokiga nanata- larven, som ju lever på ljung. Larven skeletterade bladets översida, endast kvarlämnade mittelnerven och sidokanten samt undersidans ludd. Fjäriln har ej så rent vita teckningar som mina zanata-individ och saknar även det vitaktiga sned- strecket i framvingarnas spets,. vilket oftast förefinnes hos nanata. 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ2I. E. nanata HB. Larverna äro i Stockholmstrakten ej sällsynta i augusti--september på ljung, vars blommor och omogna frukter utgöra larvens föda. Larven är, även för att vara en Lupithecia, ovanligt slank; blir omkring 20 mm. lång. Den vanligaste larvformen är rödaktig, grundfärgen är dock vit-, gul- eller grönaktig, men de utbredda, ljusröda—mörkt rödvioletta teckningarna giva den dess röda utseende. Dessa röda teckningar bestå av: en bred rygglinje, delad av en fin, ljus linje à thoracalsegmenten; på abdoninalsegmenten 1—6 a vardera en stor, brett pilformig ryggfläck med spetsen framåt och bakhörnen tangerande den röda sidorygglinjen, vilken à samma segment 1—6 breder ut sig à varje till en långsträckt, framåt tillspetsad fläck; denna fläck når ned till den vitaktiga sidolinjen; buk- och analfötter med röd utsida; bröstfötter ljusbruna; huvud ljusbrunt med rödstänkta sidor. Buk av ryggens grundfärg med fin, rödaktig mittlinje, här och där avbruten. En mindre vanlig form av larven är grön, i det alla röda teckningar äro mörkgröna och mycket ut- bredda, så att de fylla nästan hela ryggen; huvud och bröst- fötter äro grönbruna; det enda röda, som finnes kvar, är ett brett, brunrött band på analledens ryggsida. — En mycket stor procent av larverna är parasiterad och jag har hittills kläckt 3 arter, ännu ej bestämda parasitsteklar. E. lariciata FR. I augusti 1919 tog jag vid Jakobs: - berg, Södermanland, pa lärkträd, tillsammans med larver till E. tantillaria BSD. (= pusillata HB.) även en larv till denna art. Larven blev omkr. 20 mm. lång; färg gulbrun med brett, brungrönt ryggband, som à thoracalsegmenten delas av en fin, ljus linje; den ljusa sidorygglinjen är nedtill kan- tad av ljusbrunt; sidolinjen ljusgul, kantar analsegmentet, vilket närmast kanten är rostbrunt, i mitten mörkbrunt, buk violettbrun med 2 vitaktiga, breda linjer. Ur den övervint- rande, enfärgat ljusbruna puppan kläcktes /arzciata. Fjäriln liknar mycket castégata HB., varifrån den lättast skiljes ge- nom en vit tvärfläck, i form av ett cirkelsegment med bågen framåt, vid bakkanten av thorax. E. tantillaria B., som av STAUDINGER (18) räknas som en form av fusi/lata F. (HB.), upphöjer PROUT (13) till huvud- 2 F. NORDSTRÖM, NÅGOT OM SVENSKA EUPITHECIA-ARTER. 171 form med fusillata som synonym; Zantillaria är en mörk form från Sydeuropa. Den ljusare central- och nordeuro- peiska formen, vår »pusillata», heter piceata PROUT. — Av några larver, funna på lärkträd vid Jakobsberg, erhöll jag ett par ovanligt mörka exemplar av fjärilen, såväl kroppen som vingarna äro av en mera gråaktig färg, de senare med sud- dig teckning, vingfransarna, särskilt à framvingarna, nästan enfärgade; således väl överensstämmande med /. laricis SPR (17), vilken enligt STAUDINGER (18) är detsamma som Zan- fillaria B. Denna form ar ej förut anmärkt hos oss. — Lar- verna voro 15—20 mm. långa, slanka, framåt avsmalnande. Färg ljusbrun med mörkare, anda till svartbrun, rygglinje, vilken å thoracalsegmenten är delad av en fin, gulaktig linje, sidorygglinje gulaktig, föga markerad, i dess underkant stå a abdominalsegmenten 1—6 à varje segment två små svart- bruna fläckar, en nära framkanten, en något bakom mitten, dessa fläckar äro ofta sa utdragna pa längden, att de nästan sammanflyta, stundom finnas de pa alla segmenten och äro vid dessas framkant. förenade med ett svartbrunt band tvärs över leden, någon gang saknas dessa sidoryggfläckar; sido- linjen är gulbrun, föga tydlig. Det lilla huvudet gulbrunt med något mörkare stänkfläckar. Första puppan ””/g; ljust nötbrun med svartbrun, avbruten sidorygglinje och svartbrun, tjock linje längs utsidan av antennerna; den enda Fupzthecia- puppa jag känner med sa markerad teckning. E. conterminata ZELL. har jag från Resarö, Runmarö, Sundbyberg och Jakobsberg, på sistnämnda lokal tagen 1921 så tidigt som '*/5 på blommande' hägg, nattetid; mina andra exemplar äro tagna i början av juni. DIETZE har enligt HOFFMAN-KLOS (5) uppfött larverna med tall, varvid de små larverna borrade sig in i de mjukaste barren. Larven är ännu ej funnen i frihet. Gymnoscelis pumilata HB. upptages av AURIVILLIUS (1) såsom en gång funnen i Skåne. Annorstädes har jag ej sett någon uppgift om dess förekomst i landet. I Entomo- logiska anstaltens samlingar finnes emellertid ett exemplar från Öland. Själv har jag de 2 senaste åren i augusti håvat [72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. larverna på ljung vid Jakobsberg, nära Stockholm och ur de övervintrande pupporna fått flera fjärilar. Några små exemplar av dessa sakna fullständigt de brunröda banden på framvingarna, vilket är ett särmärke för f. tempestivata ZELL: — Larverna voro korta och satta, knappast överstigande 10 mm. Grundfärg ljust rödviolett; huvud litet, ljusbrunt med svartbrun fläck i panntrekanten och svartbrun hjässa; a den svartbruna nackpläten synes en smal rygglinje och bredare sidorygglinje vitaktiga; 2. och 3. thoracalsegmenten med brett, svartbrunt ryggband, begränsat av de vitaktiga sidorygglinjerna (dessa äro à de övriga segmenten föga fram- trädande, uppgä i grundfärgen), detta ryggband breder å abdominalsegmenten ut sig till stora fläckar, en å varje seg- ment, brett trekantiga med spetsen framåt, och i bakkanten med inblandning av grundfärgen, i synnerhet å de bakre segmenten; analplåten i mitten svartbrun; buksidan ljust röd- violett med brett, vitgrönt mittband; buk- och analfötter av bukens färg, de senare med brun kitinfläck på utsidan; bröst- fötter svarta. Larverna levde av ljungens blommor och omogna frukter. Larven lär för övrigt vara polyphag, fun- nen i blommor av diverse träslag och örter. Chlorochystis chloërata MAB., vilken jag 1918 (8) omnämnt som ny för Sverige, då jag ej i litteraturen funnit någon uppgift om dess förekomst i landet, fann jag sedan i Entomol. Anstaltens samlingar i några exemplar från Umeå (leg. TRAFVENFELT ??/& och 13/7 1906). Nu har jag i min samling även exemplar från Resarö (leg. MALAISE ‘/7); se- nast nämner ORSTADIUS (10) fjäriln från Härnösand ?/r. Mina första exemplar uppföddes från larver, tagna i Tumba, Södermanland, på slån och kläcktes redan */s—?°/«6. Senare har jag i maj tagit larver på hägg, inspunna i de späda, ej utvecklade bladen, dels i Bromma, strax väster om Stock- holm, dels vid Eknäs på Värmdön; ingenstädes har jag kun- nat finna, att Prunus padus, häggen, uppgives som närings- växt, i alla handböcker står endast slån, Pr. spinosa. En av mina hägg-fjärilar tillhör £. Aadenata FUCHS, mörkare brun utan grönt och med otydligare teckning. — Chloörata är ganska svår att skilja från de närstående rectangulata L. och F. NORDSTRÖM, NÅGOT OM SVENSKA EUPITHECIA-ARTER. 173 debiliata HB. Vingarnas teckning, vilken oftast brukar nog- grant jämföras hos dessa tre, ger nog i många fall rätt ut- slag, men teckningarna variera hos samtliga, så att detta kännemärke ofta lämnar en i sticket. Om man närmare be- traktar bakkroppen, marker man, att de 3. första lederna hos chloörata äro på sidorna av ryggen konstant svagt roströda, vilken färg dar alltid saknas hos de båda andra. I genital apparaterna har MEIXNER (7) funnit skillnader mellan de 3 arterna, saväl hos d som hos 2. Det finnes mycket att utreda beträffande Zupzthecia- arternas biologi och utbredning i vårt land. Därför, larv- uppfödare och samlare, plocka in allt vad Eupithecia-larver heter och tag fram edra undanställda lådor än en gång och granska innehållet! En rätt god hjälp vid bestämningen kan man även ha av det fotografiska bildmaterialet i KLÖC- KER's »Danmarks Sommerfugle». Ett annat, tyvärr svåran- skaffligt arbete, är CULOT's förträffliga, ännu ej avslutade (?) »Noctuelles et Géométres d’Europe» i 4 band, där alla arter äro på ett hittills oöverträffat sätt reproducerade, i färg och teckning så nära som möjligt överensstämmande med naturen. Bilderna i SEITZ äro dåliga, så gott som odugliga. DIETZES stora monografi »Biologie d. Eupithecien» (Berlin 1910—14) känner jag tyvärr ej mer än till namnet. Anförd litteratur. 1. AURIVILLIUS, Chr. Nordens Fjärilar. Stockholm 18388 —gı. 2. BENANDER, P. Fjärilfynd. Ent. Tidskr. 1910. 3. Curor, J. Noctuelles et Géomètres d'Europe. Vol. IV. Genève 1919. 4. Dietze, C. Beschreibung der Raupe von “up. cauchyata Dorn, stett. Ent. Zte- 71371: 5. Horrman, F. und Rup. Ktos. Die Schmetterlinge Steier- marks V. Graz 1915. 6. Ktocker, A. Sommerfugle IV. Kobenhavn 1915. 7. Merxner A. Der männliche u. weibliche Genitalapparat der Chloroclystis rectangulata 1,. Zeitschr. für wissensch. In- sektenbiologie 1906. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. NORDSIRÖM, F. Fynd av sällsyntare fjärilar etc. Ent Tid- skr. 1918. Orsrapıus, E. Några anteckningar om fjärilfynd i Pajala. Ent. ‘Tidskr 1913. ORSTADIUS, E. Några intressanta fjärilfynd i Härnösands- trakten. Ent. .Tidskr. 1920. PEYRON, J. Nya fyndorter för några svenska fjärilar. Ent. Tidskr. 1911. VON PORAT, C. O. Nya fjärilfynd i Jönköpingstrakten. Ent. Tidskr. 1917; PROUT, L. B. Spannerartige Nachtfalter i Seitz’ Die Gross- schmetterlinge des palæarkt. Faunengebietes IV. Stuttgart TOR 10: RANGNOW sen., H. Verzeichnis der von mir in Schweden, insbesondere in Lappmark gesammelten Macrolepidopteren. Zeitschr. für wissenschaftl. Insektenbiologie 1917. REUTER, E. Förteckning öfver macrolepidoptera etc. Hel- singfors 1893. SCHNEIDER, |]. SPARRE. Sydvarangers entomologiske fauna II. Tromss Mus. Aarsh. 18. 1895. SPEVER, A. Lepidopterologische Notizen. Stett. Ent. Ztg. 1873. STAUDINGER, O. und H. REBEL. Catalog der Lepidopteren etc. Berlin igor. STICHEL, H. Zweiter Beitrag zur nordischen Schmetterlings- fauna etc. Berl. Ent. Zeitschr. ıgıı. WAHLGREN, E. Sveriges insektgeografiska indelning etc. Ent. Tidskr. 1913. VRETLIND, E. Fjärilnotiser från Halland. Ent. Tidskr. 1920. ZETTERSTEDT, J. W. Insecta lapponica. Lipsie MDCCCXL. Coleopterologiska bidrag. 4—5.' Av Anton Jansson. 4. Till kännedomen om svenska skalbaggars utbredning. I det foljande har jag sammanfort anteckningar om fynd ay svenska coleoptera i den man de vidga kännedomen om utbredningen i vårt land utöver vad som genom GRILL'S katalog eller genom senare meddelade uppgifter i denna tidskrift eller annorstades ar bekant. Uppgifterna hanfora sig antingen till egna fynd eller till fynd, gjorda av andra samlare, vilkas material jag haft tillfalle att se. Jag använder pa samma gang tillfället till rättelse av en del felaktigheter i forut 1 denna tidskrift av mig publicerade fynduppgifter. Tyvärr ha icke sa fa dylika felaktigheter salunda blivit inforda, beroende pa oriktig bestamning. Utom de fall betraffande vilka jag sjalv svarat for bestamningen och sålunda har att svara for felaktigheterna hänför sig emellertid en ej obetydlig del av oriktigheterna till bestam- ning gjord av en numera avliden kand utlandsk entomolog, vars auktoritet man tyckte sig ha skal att lita till men vars bestämningar under hans ålders höst visade sig vara i hög grad opålitliga. Detta belyses bäst av att samma ex. av en art i olika sändningar återkom från honom — med olika namn. Den maning som MJÖBERG, med fullt berättigande för övrigt, i en uppsats i denna tidskrifts årgång 1912 ställer till de svenska amatör-coleopterologerna att underkasta sina 1 1—3: Entom. Tidskrift 1920, pag. 81—96. 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. fynd kontroll ledde sålunda i detta fall till motsatt verkan mot den åsyftade. Till sagde utländske coleopterologs ursäkt kan i vissa fall gälla att exemplaren i fråga ej voro otadliga i fråga om preparation o. s. v. Det kan ej med nog skärpa poängteras, att preparationen göres omsorgsfull och så att för ernående av fullt säker bestämning viktiga detaljer bli tydligt synliga. Särskilt gäller detta sista bakkroppssegmen- tet hos gd hos en del staphylinidsläkten. Beträffande kort- vingarna, inom vilkas stora, på svårbestämda arter rika och synnerligen intressanta familj många för vårt land nya arter tillkommit på senare åren och flera kunna väntas tillkomma, hänvisas för övrigt för bestämning till den för närvarande störste auktoriteten beträffande dessa djur, d:r M. BERN- HAUER, Horn i Tysk-Osterrike, hos vilken en del i denna uppsats upptagna kritiska staphylinidarter varit till granskning. Fam. Carabidæ. Carabus nemoralis MÖLL. — I min uppsats »Gottlands Carabusarter» (Ent. Tidskrift 1914, pag. 110) har jag nämnt C. violaceus L. och C. granulatus L. som de enda Carabus- arter vilka anträffats pa Gottland. Enligt MJÖBERG («Biolo- giska och morfologiska studier över Färöns insektfauna», Arkiv för zoologi, band, 2, n:r 17, 1905) har framlidne prof. LAMPA pa Gottland även funnit C. zemoralis MÜLL. Nebria 1berica OLIVEIRA. — Av denna förut i Sverige endast pa Färön funna art (Ent. Tidskrift 1917 pag. 108) anträffade jag i juni 1920 ett ex. pa stranden av Hornsjön pa Öland. Dyschirius impunctpennis DAWS. — Ett ex. anträffat pä stranden av Hornsjön pä Öland i juni 1920. D. @neus DEJ. — Gottland: Etelhem. Amara (s. str.) nigricornis THOMS. — Hälsingland: Ede- forsen i Järvsö socken, i september 1921 under stenar pa grusiga platser. A. (s. str.) montivaga STURM. — Omnämnd förut (Ent. Tidskrift 1915 pag. 204) sasom funnen i ett ex. i Närke. Sedermera har jag funnit sammanlagt 7 ex. av arten, samt- ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. Zl fs 177 liga ex. pa våren och försommaren vid vägkanter dels söder om Örebro och dels vid Latorp i Tysslinge socken i kalk- trakter nedanför de s. k. Kilsbergen. Den granna metall- gröna färgen tillkommer endast hanarna. Honorna äro mör- kare färgade samt mattare. Å. (Celia) silvicola ZIMMERM. — Ett ex. funnet av mig i juni 1921 på en flygsandskulle vid Hornsjön på Öland, vilket ger stöd för den i Ent. Tidskrift 1920 pag. 95 ut- talade förmodan, att uppgiften om förekomsten av A. Ouen- seli SCHÖNH. på Öland gäller A. silvicola. Microlestes maurus STURM. — Av denna förut i Sverige endast i Skåne vid Hälsingborg anträffade art (Ent. Tidskrift 1920 pag. 164) har jag funnit ett ex. i juni 1920 vid Lau pa Gottland. Av JZ. minutulus GOEZE (glabratus DUFT.) har jag i min samling ex. från Skåne: Häisingborg, samt Öland: Halltorp och Hornsjön. Fam. Dytiscidæ. Celambus ümpressopunctatus SCHALL. var. © Zneellus GYLL. — Av denna förut fran Sverige ej anmärkta varietet har jag i juni 1921 funnit ett ex. i Hornsjön på Oland. Bidessus hamulatus GYLL. — Förekommer i största mängd på grund, steril botten i södra delen av Hornsjön på Öland samt ävenledes ytterligt talrikt i själva havet i det mycket långgrunda vattnet nedanför Högby kyrka, ävenledes på norra Öland. Deronectes assimilis PAYK. — Närke: Frösvidal i Kils socken, i bergsbäck med sandbotten. Hydroporus memmontus NICOLAI. — Gottland: söder om Ljugarn, i en bäck som rinner ut i havet; Närke: i bergs- bäckar på Kilsbergen i Kils socken. H. melanarius STURM. — Närke: Markkärret i Almby socken samt i bergsbäckar på Kilsbergen i Kils socken. Ilybius angustior GYLL. — Av mig uppgiven för Små- ‚land (Ent. Tidskrift 1915 pag. 205) men utgår ur landskapets fauna, då bestämningen var felaktig. Agabus (Gaurodytes) melanarius AUBÉ. — Västergöt- land: Mösseberg, enligt ex. i J. HULTGRENS samling. 12 —- 01343. Eniom. Tidskr. Årg 41. Haft. 3—4 (1921) H 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Fam. Staphylinidæ. Ilyobates nigricollis PAYK. — Jämtland: Ragunda (A. FRISENDAHL). Phleodroma concolor KR. — Av denna förut i Sverige endast i Jämtland (FRISENDAHL) funna art innehöll sallgods hemtaget från Markkärret i Almby socken, Närke, 21 nov. 1915 två ex. Då arten lever under trädbark, hade ex. för- modligen nedkommit i mossan från en trädstubbe. Aleochara (Isochara) tristis GRAV. —- Öland: vid Horn- sjön; Närke: Örebrotrakten. A. (Isochara) moesta GRAV. — Närke: Örebrotrakten. A. (Polychara) sanguinea L. — Närke: Örebrotrakten; Kumla socken. I stallavfall. A. (Polychara) fumata GRAV. — Närke, Örebrotrakten, endast pa hösten i ruttna svampar. | A. (Polychara) sparsa HEER — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). A. (Polychara) lanuginosa GRAV. — Gottland: Ljugarn. I spillning. A. (Dyschara) inconspicua AUBÉ — Närke: Örebrotrakten och Stora Mellösa socken, i avfall från trädgårdar; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Microglossa pulla GYLL. — Närke: Örebrotrakten i en gammal lövhög; Stora Mellösa socken i bo av Zurdus merula. MW. nidicola FAIRM. — Förekommer i stor mängd 1 strandsvalans bon samt utanför gångarna till dess kolonier i Örebrotrakten och torde finnas över hela landet i nämnda fågels bon. Även träffad undantagsvis i växtavfall. Oxypoda (s. str.) spectabilis MARK. — Av denna släktets största art, som jag under många ar förgäves eftersökt, fann jag ””/+ 1921 ett ex. under nedfallna löv i Karlslunds gamla vildpark i närheten av Örebro. O. (s. str.) vittata MÄRK. — Ett ex. erhölls ??/s 1921 vid sållning av nedfallna löv på samma plats som föregående. O. (s. str.) lateralis MANNH. — Hälsingland: Forsa socken, i granbarrhögar; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). O. (s. str.) Zongipes M. et R. — Av denna förut i Sverige ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 47-5. 179 endast från Skåne (THOMSON) kända art tog jag i juni 1921 ett ex. i en komposthög vid Tattby i närheten av Stockholm och har från framlidne A. FRISENDAHL erhållit ett ex. taget av honom vid Ragunda i Jämtland. O. (Disochara) elongatula AUBK. — Hälsingland: Forsa socken. O. (Disochara) procerula MANNH. — Hälsingland: Forsa socken. O. (Podoxya) Skalhtzkyi BERNH. — Denna hos oss förut endast från Jämtland (FRISENDAHL) anmärkta art har jag funnit i barrhögar här och där vårtiden på skogsåsen söder om Örebro men alltid endast sparsamt. O. (Podoxya) exigua ER. — Utgår såsom felbestämd ur Närkes fauna (Ent. Tidskrift 1918 pag. 24). O. (Podoxya exoleta) ER. — Närke: Markkärret, där ett ex. av denna hos oss förut endast från Skåne, (THOMSON), kända art togs *l/; 1917. O. (Mycetodrepa) alternans GRAV. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). O. (Sphenomma) planipennis THOMS. — Närke: Skrämsta i Längbro socken, under stenar sparsamt värtiden pa en torr sandbacke. O. (Demosoma) testacea ER. — Närke: Örebro, ett enda ex. taget i ett fönster 1 aug. 1910. O. (Demosoma) hemorrhoa MANNH. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). O. (Demosoma) formiceticola MÄRK. — Jämtland : Ragunda (FRISENDAHL). — O. (Bessopora) annularis MANNH. — Hälsingland: Forsa socken. Dinarda Märkeli KIESENW. — Närke: Tysslinge socken; Stockholm: Tattby; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Atemeles paradoxus GRAV. — Närke: Östra Mark i Alm- by socken. A. emarginatus PAYK. Närke: 1 en skog söder om Örebro på vären hos en Myrmica-art. Zyras collaris PAYK. — Närke: en allmän staphylinid 1 Markkärret, där man finner den i vitmosstuvorna, dock aldrig i sällskap med myror, såsom i REITTER's »Die Käfer des 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. deutschen Reiches» m. fl. uppgives. Ehuru Myrınzca allmänt förekommer därstädes i vissa tuvor och likaså Formica fusca- picea NYL., synes det snarare tvärtom som om Zyras skulle undvika just dessa tuvor. Myrmedonia (Pella) cognata MÄRK. — Södermanland: Fiskeboda i Julita socken. M. (s. str.) lugens GRAV. — Närke: ett ex. taget flygande vårtiden i en skog söder om Örebro. Callicerus obscurus GRAV. — Närke: Markkärret, men synes vara mycket sällsynt; ett enda ex. erhållet under många ars sökande. Alaobia scapularis SAHLBG. — Utgar ur Södermanlands fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 208). Atheta (Bessobia) fungivora THOMS. — Närke: Orebro- trakten i ruttna svampar; Stockholm: Tattby i komposthög. A. (Bessobia) excellens KR. — Av denna för Sverige nya art fanns en d i MJÖBERG's svenska samling, obestämd och utan lokaletikett. Själv har jag tagit några dd, som flögo mot solnedgången i maj månad 1921 i en öppning av skogen vid Markkärret i Almby socken, Närke. A. (Bessobia) monticola THOMS. —- Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). I Närke har jag tagit arten under liknande förhållanden som föregående. A. (Anopleta) arcana ER. — Av denna förut endast i Jämtland (FRISENDAHL) funna art tog jag i september 1921 flera ex. under barken av en murken tall vid Näsviken i Forsa socken i Hälsingland. A. (Anopleta) corvina THOMS. — Hälsingland: Forsa socken, i ruttna svampar. A. (Ousipalia) cesula ER. — Fyndorten för Närke stry- kes såsom felaktig (Ent. Tidskrift 1915 pag. 2061. A. (Amidobia) talpa HEER. — Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). : A. (Aloconota) sulcifrons STEPH. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Strykes däremot ur Närkes fauna (Ent. Tid- skrift 1915 pag. 207); fyndorterna därifrån gälla: A. (Aloconota) insecta THOMS., som ar funnen flerstädes i landskapet sa pa slatten som i bergstrakterna, alltid i vatten- ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4775. 181 kanten vid sjöar och åar. Vidare funnen av mig i Hälsing- land vid Edeforsen i Järvsö socken, i septemper 1921. A. (Apimela) macella ER. — Lokalen för Närke (Ent. Tidskrift 1915 pag. 208) utgår, då bestämningen av ex. i fråga under alla omständigheter är osäker. A. (Parameotica) complana MANNH. — Under en plöts- ligt inträffande översvämning av ängar och åkrar söder om Örebro i februari 1916 uppträdde denna art jämte en del andra coleoptera, särskilt staphylinider, såsom A. (Glossola) gregaria ER., A. (Amischa) analis GRAV., A. (Meotica) exilis ER., Lathrobium longulum GRAV., Heterothops quadripunctula GRAV. m. fl., i den mest otroliga individrikedom. Sedermera har jag återfunnit den här och där i trakten men alltid säll- synt och enstaka. A. (Dinarea) æquata Er. — Hälsingland: Forsa socken, under lövträdsbark. A. (Halobrecta) puncticeps THOMS. — Gottland: Ljugarn vid havskusten. | A. (Halobrecta) flavipes THOMS. — Småland: Kalmar (L. HAGLUND); Öland (MJÖBERG). A. (Microdota) subtilis SCRIBA. — Är den allmännaste Microdota-arten i Örebrotrakten, ytterst vanlig särskilt i ruttna svampar pa eftersommaren och hösten. Jämtland: Forsa socken. A. (Microdota) amicula STEPH. — Närke: sällsynt under ruttnande halm o. s. v. i Örebrotrakten. A. (Hygroecia) magniceps J. SALBG. — Denna som ytterst sällsynt ansedda art fann jag i stor myckenhet jämte en mängd andra allmänna eller sällsynta coleoptera i nedfallna löv o. dyl. söder om Svartåns mynning i Hjälmaren i februari 1916, då plötsligt inträffande blid väderlek orsakade hastig snösmältning med översvämning av sanka marker, varvid insekterna anträffades i vattenkanten i de uppslammade växt- lämningarna o. s. v. Ett och annat ex. också anträffat vår- tiden i Markkärret. Kan lätt förväxlas med mindre former av Atheta (Metaxya) melanocera THOMS., men förutom an- tennbildningen och det breda huvudet lämnar formen av sista bakkroppssegmentet hos d det bästa kännemärket till skiljande från denna art. Ny för Sverige och funnen närmast i Finland. 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. A. (Hygroecia) fallaciosa SHARP. — En efter vad jag hittills funnit mycket sällsynt art, funnen i få ex. i Mark- kärret i Närke vårtiden under vitmossa. Ävenledes ny för Sverige men funnen såväl i Finland som i Norge och Dan- mark. A. (Philhygra) palustris KIESW. — Uppträder ställvis och tidvis talrikt i Örebrotrakten. Sålunda funnen vårtiden i barrhögar samt på sommaren under fuktig Æ/ypnum vid ett kärr i lövskog, vidare tagen på försommarkvällarna flygande i skogskanten vid Markkärret. A. (Traumoecta) divisa MÄRK. — Närke: några ex. tagna i Örebrotrakten i bo av backsvala och några ex. i Hypnum vid kanten av ett kärr i lövskog; vidare i bo av koltrast. A. (Traumoecia) picipes THOMS. — Närke: Örebrotrakten i ruttna svampar; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). A. (Traumoecia) angusticollis THOMS. — Närke: Husön i Norrbyås socken, i eksvampar 7/7 1921. A. (s. str.) pzlicornis THOMS. — Närke: Orebrotrakten, vissa år ej sällsynt så väl under bark av barrträd som i ruttna svampar; Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ra- gunda (FRISENDAHL). A. (s. str.) crassicornis FABR. — Hälsingland: Forsa socken, i ruttna svamipar. A. (s. str.) nitidicollis" FAIRM. — Ett ex. erhållit i Mark- kärret i Närke. . A. (s. str.) Zriangulum KR. — Utgår ur Närkes och där- med Sveriges fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 207). A. (s. str.) ‚nigritula GRAV. — En av de allmännare svampstaphyliniderna i Örebrotrakten. A. (s. str.) myrmecobia Kr. — Hälsingland: Forsa socken, allmän i granbarrhögar. A. (s. str.) sodalis ER. — Värmland: Arvika (G. A. RINGSELLE); Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). I Örebrotrakten allmän under nedfallna löv o. dyl. på fuktiga platser, mera sällan i ruttna svampar. A. (s. str.) daszcornis REY. — Ett enda ex., d, erhållet vid sallning i Markkärret i Närke samt 2 ex. d 2, under barken pa en omkullbläst, av röta angripen Alnus incana i "ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—5. 183 Hjälmarens strandskog vid Svartåns utlopp i sjön 78/7 1921. Ny for Sverige. Närmast funnen i Danmark och Finland. A. (s. str.) zecognita SHARP. — Utgår ur Skanes fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 207). A. (Liogluta) microptera THOMS. — Hälsingland: Näs- viken i Forsa socken, tämligen allmän i högar av multnande barr och ris. A. (Liogluta) oblonga ER. — Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). Skall förut vara funnen i Sverige i Västergöt- land av framl. I. B. ERICSON. Vals (Metaxya) terminalis GRAV. — Närke: ett ex. taget 15/3 1921 pa sumpangarna vid Kvismaren i Norrbyås socken. A. (Metaxya) Aubet Cu. BRIS. — Närke: förekommer i Markkarret i Almby socken samt pa sumpangarna vid Kvis- maren pa våren men mycket sällsynt. Förut i Sverige endast kand fran Skane (THOMSON). A. (Metaxya) curtipennis SHARP. — Denna förut i Sverige ej funna art förekommer i Markkarret i Närke men ar, att döma av att jag under manga ars samlande ej lyckats finna mer än sammanlagt 3 ex., alltid tidigt om varen, mycket sällsynt. En bland de glacialrelikter, vilka kvarleva pa namnda plats och vilka sannolikt kunna traffas flerstades i vårt land pa liknande lokaler. (Arten förekommer även i Danmark). Fores av J. P. JOHANSEN i hans »Danmarks rovbiller» till undersläktet Oreostiba och av CHARLES W. LENG i hans arbete »Catalogue of the Coleoptera of America, North of Mexico» (Mount Vernon 1920) till Amzscha. A. (Pelurga) luridipennis MANNH. — Sällsynt i Närke, funnen dels under gammalt hö i Almby socken, dels vid en bäck på Kilsbergen i västra Närke, i maj och juni månader. A. (Dilacra) luteipes ER. — Gottland: Ljugarn vid havs- kusten juni 1919; Närke: Örebrotrakten ett ex. vid kanten av en damm °fr 1916. A. (Datomicra) cribrata KR. — Ytterst sällsynt i Närke, erhållen i Örebrotrakten dels bland upprensat, i nög hop- kastat ogräs, dels under löv vid stranden av en vik av Hjäl- maren. Skall förut i Sverige vara funnen enl. I. B. ERICSON av VON POST vid Äs i Södermanland. A. (Datomicra) hodierna SHARP. — Vid Hjälmarstränderna 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. erhållna ex. tillhöra enl. d:r BERNHAUER denna art och ej D). sosteræ THOMS., till vilken senare art de av mig be- stämts. ÅA. hodierna skall förut vara funnen i Halland av I. B. ERICSON. A. (Datomicra) germana SHARP. — Ex. fran Orebro- trakten sända till d:r BERNHAUER såsom D. celata ER. ha av honom bestämts till D. germana. A. (Datomicra) canescens SHARP. — En gäng erhällen i största mängd i utsipprande björksaft vartiden i Orebrotrakten. A. (Dadura) macrocera THOMS. — En gång funnen i två ex. på en gransvamp i en skog söder om Örebro; Jämt- land: Ragunda (FRISENDAHL) i en mängd ex. A. (Dimetrota) marcida ER. — Stockholm (1 ex. i J. HULTGRENS samling). Uppgiven förut av I. B. ERICSON för Halland. A. (Dimetrota) cadaverina BRIS. (? nudiuscula THOMS). — Nägra ex. tagna i ett pä marken nedkastat ekorrbo i Örebro- trakten °°/3 1920. A. (Dimetrota) picipennis MANNH. — Närke: Örebro- trakten i ruttna svampar; Hälsingland: Forsa socken; Jämt- land: Ragunda (FRISENDAHL). A. (Dimetrota) levana MULS. et REY. — Närke: en gäng tagen i stor mängd i ruttnande vegetabilier i Örebro- trakten. A. (Coprothassa) sordida MARSH. — Öland: vid Hornsjön i nötkreatursspillning; Närke: Örebrotrakten. A. (Acrotona) pygm@a GRAV. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). A. (Acrotona) aterrima GRAV. — Gästrikland (P. A. EISERMAN); Hälsingland: Forsa socken. A. (Acrotona) parva SHLBG. — Närke: Örebrotrakten. A. (Acrotona) clientula ER. — Tre ex. av denna vackra art togos */4 1920 i stallavfall vid Hjortsberga i Kumla socken, Narke. Ny för Sverige. Funnen bl. a. i Danmark och Finland. A. (Acrotona) laticollis STEPH. — Hälsingland: Forsa socken. Ischnopoda umbratica ER. — Utgår ur Närkes och där- med Sveriges fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 207). CO ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4775. 185 I. leucopus MARSH. — Dalarna: Hedemora (RINGSELLE). Cardiola obscura GRAV. — Hälsingland: Forsa socken. Autalia impressa OLIV. — Hälsingland: Forsa socken, allmän i ruttna svampar. A. puncticollis SHARP. — Öland: Högby socken; Österg.: Byle i Skedevi socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHI.). Stlusa rubiginosa ER. — Närke: ett ex. taget °/7 1919 i utsipprande almsaft vid Strömsnäs i närheten av Örebro. Förut hos oss endast känd från Skäne (THOMSON). Gyrophena pulchella HEER. — Närke: en gång tagen i mängd i en svamp pa en granstubbe i skog söder om Orebro; Värmland: Arvika (RINGSELLE); Jämtland: Ragunda (FRI- SENDÄHL). G. affinis SHLBG. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). G. nana PAYK. — Värmland: Arvika (RINGSELLE); Häl- singland: Forsa socken. Oligota granaria ER. — Närke: en enda gång träffad talrikt i stallavfall söder om Örebro. Ny för Sverige. Fun- nen närmast i Danmark. O. inflata MANNH. — Närke: tillsammans med före- gaende. Myllena gracilis MATTH. — Småland: Kalmar (L. HAG- LUND). Ny for Sverige men funnen i Finland. M. minuta GRAV. — Hälsingland: Forsa socken; Jamt- land: Ragunda socken (FRISENDAHL). M. gracilicornis FAIRM. — Ett ex. av denna förut endast i Halland (I. B. ERICSON) funna art bland FRISENDAHLS ouppsatta coleoptera fran Ragunda i Jamtland. Gymnusa variegata KIESW. — Aterfunnen i Dalarne, nämligen av L. HAGLUND i Alvdalen. Phleocharis subtilissima MANNH. — Närke: flerstädes i Örebrotrakten, även i parker i staden, under bark av säväl löv- som barrträd. Hypocyptus leviusculis MANNH. — Gottland: Ljugarn. Conosoma bipunctatum GRAV. — Narke: Karlslund i nar- heten av Örebro, ett ex. ?°/7 1921 under nedfallna löv vid en stubbe samt ett ex. !'/9 1921 därsammastädes. C. littoreum L. — Hälsingland: Forsa socken. C. pubescens GRAV. — Hälsingland: Forsa socken. 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1021. /achyporus abdominalis FABR. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). 7. solutus ER. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). 7. scutellaris RYE. — Denna art, som är ny för Sverige men funnen i Norge och Finland, förekommer i Hjälmarom- rådet flerstädes, sålunda söder om Svartåns utlopp i Hem- fjärden, vid Markkärret samt i de stora sumpmarkerna vid Kvismaren i Norrbyås socken, alltid på fuktiga platser i när- heten av vattenkanten. T. jocosus SAY var. obscurellus ZETT. — Förekommer i motsats mot föregående, synes det, alltid pa högländ mark vid skogsbryn och torde höra till de skalbaggar, som särskilt uppsöka barrhögar. Funnen pä skogsäsen söder om Örebro men blott lokalt och tämligen sparsamt. T. pulchellus MANNH. — Denna art, som enl. FRISEN- DAHL (Ent. Tidskrift 1919 pag. 50) är allmän i Ragunda i Jämtland, är den vanligaste Zachyporus-arten i Markkärret i Närke. Synes ej gärna lämna vitmossan. T. nitidulus. FABR. — Hälsingland: Forsa socken. Tachinus laticollis GRAV. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). T. flavipes FABR. — Gottland: Ljugarn. Habrocerus capillaricornis GRAV. — I Närke endast an- träffad på några ställen i närheten av Örebro, nämligen i större lövhögar i skogslundar, men där talrik från våren till hösten: Mycetoporus (Ischnosoma) splendidus GRAV. — Värm- land: Arvika (RINGSELLE); Hälsingland: Forsa socken; Jämt- land: Ragunda (FRISENDAHL). M. (Ischmosoma) longicornis MÄKL. — Allmän i Mark- kärret i Närke. Synes föredraga vitmosskärr, under det före- gående art träffas under löv och barr på olika lokaler. M. (s. str.) örunneus MARSH. var. longulus MANNH. — Funnen flerstädes i Örebrotrakten. M. (s. str.) splendens MARSH. — Närke: sällsynt i Mark- kärret i Närke, i mycket fuktig vitmossa. M. (s. str.) punctus GYLL. — Ett ex. funnet våren 1921 i en lövhög vid Strömsnäs i närheten av Örebro; Jämtland (P. A. EISERMAN). wer ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 47-5. 187 M. (s. str.) rufescens STEPH. — Närke: förekommer pa skogsåsen söder om Örebro, där arten träffas vårtiden i barr- högar eller under skogsmossa på höglända ställen. Av var. levicollis EPPH. har ett ex. erhällits. Lryocharis cingulata MANNH. — Denna ståtliga art har jag endast funnit i Markkärret i Närke, dar den träffas pa våren efter snösmältningen, övervintrande djupt ned i de högre vitmossetuvorna. Den måste dock anses som mycket sällsynt. Av de 9 ex. jag funnit tillhör egendomligt nog endast ett huvudarten med antennernas två slutleder gula. De andra tillhöra den hittills för Sverige ej anmärkta aberra- tionen pseudocingulata RTTR med endast sista antennleden gul. DB. analis PAYK. — Närke: förekommer ävenledes i Mark- kärret men också funnen annorstädes i Örebrotrakten. Även av denna art är huvudformen, med mörk prothorax, sällsynt, under det man oftast träffar var. merdarza GYLL. med gul- röd halssköld. B. inclinans GRAV. — Närke: ett enda ex. funnet ”/e 1920 under mossa i en sänka på en bergknalle på skogs- åsen söder om Örebro. Bolitobius pulchellus MANNH. — Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). Acylophorus Wagenschieberi KIESW. — Av denna egen- domliga staphylinid, som lever vid växtrötterna och i vit- mossa i vattenkanten pa mycket sumpiga platser och till och med. lär ga under vattenytan, funnos i RINGSELLE’s insam- lingar fran Bladaker i Uppland åtskilliga ex. I Sverige, sedan C. ROTH fann arten i Skane, mig veterligt ej förrän av RINGSELLE äterfunnen. Euryporus picipes PAYK. — Närke: en av Markkärrets sällsyntaste staphylinider. ‘Under många års samlande där har jag endast lyckats finna tvä ex., det senaste 77/4 1917, båda djupt ned i mycket fuktiga vitmosstuvor, och den synes sålunda älska samma lokaler som Bryocharis cingulata MANNH., Mycetoporus splendens MARSH. och Pryoporus cernuus GRAV., vilka samtliga också höra till kärrets fauna. Heterothops previa ER. — Närke: ett enda ex. taget °/s 1921 vid sållning av bottenlagret till en gammal större hö- stack i Örebrotrakten. 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. H. dissimilis GRAV. — Närke: sällsynt i Örebrotrakten, där arten gärna håller sig under ruttnande halm och hö eller gödsel vid väggen av hölador. En gang, ”*/s 1921, erhållen i större myckenhet. Quedius (Microsaurus) brevicornis THOMS. — Närke: I ex. *#/o 1921 vid Hjälmarsberg i Almby socken under bark av en död asp. QO. (Microsaurus) scitus GYLL. — Södermanland: Fiske- boda i Julita socken. O. (Microsaurus) xanthopus ER. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). QO. (Microsaurus) maurus SAHLBG. — Närke: träffas i enstaka ex. i skogarna söder om Örebro, särskilt på marken under löv o. dyl. vid gamla stubbar. Q. (Microsaurus) ochripennis MEN. — Uppland: Blad- aker (RINGSELLE). | O. (Microsaurus) tenellus GRAV. — Närke: av denna hos oss förut endast i Jämtland (FRISENDAHL) funna art fann jag på våren 1921 5 ex. i högar av ris och granbarr på en skogsäs vid Östra Mark i Almby socken, Närke. Ett ex. även taget i Hälsingland: Forsa socken, i september 1921. QO. (Sauridus) limbatus HEER. — Såsom det vill synas i Närke en ej sällsynt art och träffas företrädesvis i barr- skogar på höglända ställen under djup skogsmossa; Jämt- land: Ragunda (FRISENDAHI). Staphylinus (Pseudocypus) fuscatus GRAV. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). S. (Tasgius) ater GRAV. — Dalarne: Särna (RINGSELLE). Philonthus chalceus STEPH. — Synes vara tämligen all- män i Närkes skogsbygder i utsipprande saft på lövträd; Värmland: Arvika (RINGSELLE). Ph. umbratilis GRAV. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). Ph. decorus GRAV. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). Ph. (Gefyrobius) nitidulus GRAV. — Öland: Högby socken, under stenar på torr, sandig mark. Ph. debilis GRAV. — Närke: Örebrotrakten. Ph. discoideus GRAV. — Dalarne: Mora (RINGSELLE). Ph, quisquiliarius GYLL. — Närke: Markkärret i Almby we œ O ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 47-5. 1 socken; Halland, Värmland: Arvika, Dalarne: Hedemora (RINGSELLE). Ph. longicornis STEPH. — Närke: Almby socken; Da- larne: Mora (RINGSELLE). Ph. fumarius GRAV. — Vid Hjälmarstränderna i Närke och Julita socken i Södermanland. Ph. punctus GRAV. — Gottland: Ljugarn vid havskusten. Ph. puella NORDM. — Närke: Örebrotrakten. Othius lapidicola KIESW. — Hälsingland: Näsviken i Forsa socken, i barrhögar sept. 1921. Paptolinus longiceps FAUV. — Närke: funnen i flera ex. i skogstrakterna kring Örebro men alltid endast i enstaka ex. under barken av multna, fuktiga stubbar och stockar av barrträd; Värmland: Arvika (RINGSELLE): Lappland: Pålno vid Torne träsk (FR. NORDSTRÖM). Funnen förut i Väster- götland och i Dalarne och sålunda av vidsträckt utbredning i Sverige men, såsom det synes, överallt mycket sparsamt förekommande. Leptacinus linearis GRAV. — Halland: (RINGSELLE); Närke: Orebrotrakten; Gästrikland (EISERMAN); Hälsingland: Forsa socken. Nantholinus linearis OLIV. — Värmland: Arvika, Dalarne: Hedemora (RINGSELLE). Cryptobium fracticorne PAYK. — Halland, Dalarne: Mora (RINGSELLE). Lathrobium geminum KR. — Uppland: Singö (RING- SELLE). L. elongatum L. — Av denna art, som i GRILL's katalog uppgives förekomma Sk. — Lappl., har jag endast funnit några ex. vid sjön Kvismaren i Norrbyås socken i Närke. L. geminum däremot är allmän i Örebrotrakten. L. rufipenne GYLL. — Öland: Hornsjön; Uppland: Blad- åker (RINGSELLE). L. (Tetartopeus) gracile HAMPE — Av denna i Sverige förut endast i Almby socken i Närke anträffade art har L. HAGLUND funnit ett ex. i Älvdalen i Dalarne. Scopeus (Polvodontus) sulcicollis STEPH. — Ett ex. taget 16/6 1920 pa ett trädgärdsland vid Tattby i Stockholms- trakten. Igo ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Stilicus similis ER. — Hälsingland: Forsa och Järvsö socknar, i avfallshögar. Astenus pulchellus HEER. — Torde ej vara sällsynt ät- minstone till upp i mellersta Sverige, om den sökes på rätta platsen, nämligen i lövhögar. Funnen av mig flerstädes i Närke samt i Stockholmstrakten, där jag funnit den i oer- hört antal i större högar av halvtorra löv. Fu@sthelus bipunctatus LJUNGH. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). E. leviusculus MANNH. — Utgår ur Närkes fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 208). Den i Markkärret och vid Hjäl- marstränderna jämte FE. Özpunctatus förekommande arten är E. ruficapıllus BOISD., som i GRILL’s katalog endast finnes upptagen för Skåne. Stenus (s. str.) bimaculatus GYLL. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). S. (s. str.) /ascieulatus J. SHLBG. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). S. (s. str.) proditor ER. — Närke: Markkärret i Almby socken. i S. (Nestus) pusillus ER. — Närke: på sumpmark vid Svartåns utlopp i Hemfjärden. S. (Nestus) circularis GRAV. — Närke: Vid lergravar söder om Örebro. S. (Nestus) pumilio ER. — Närke: på mera öppen, mycket fuktig botten på sumpängar vid Kvismaren i Norrbyås socken. S. (Nestus) ruralis ER. — Av denna förut hos oss endast i Jämtland (FRISENDAHL) funna art fanns i RINGSELLE’s sarnling ett ex. från Dalarne: Hedemora. S. (Nestus) Argus GRAV. — Värmland, Dalarne: Mora (RINGSELLE). S. (Parastenus) tmpressus GERM. — Närke: Orebro- trakten, endast i skogarna på höglända ställen under mossa. S. (Parastenus) flavipalpis TH. — Närke: sällsynt i Öre- brotrakten på liknande lokaler som föregående art; Hälsing- land: Näsviken i Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). S. (Tesnus) nigritulus GYLL. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4775. 101 S. (Zesnus) crassus STEPH. — Hälsingland: Edeforsen i Järvsö socken. S. (Aypostenus) cicindeloides SCHALL. — Värmland: Ar- vika (RINGSELLE). S. (Hypostenus) similis HERBST. — Värmland: Arvika (RINGSEL.LE). S. (Hemistenus) pubescens STEPH. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). S. (Hemistenus) bifoveolatus GYLL. — Värmland, Da- larne (RINGSELLE); Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Bledius (Blediodes) fracticornis PAYK. — Gottland: Lju- garn. B. (Hesperophilus) arenarius PAYK. — Öland: Hornsjôn. Oxytelus (Anotylus) fulvipes ER. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). | O. (Anotylus) hamatus FAIRM. — Närke: av denna i Sverige förut endast från Jämtland (FRISENDAHL) anmärkta art togos flera ex., därav några ss, i ruttnande vegetabilier söder om Örebro för några ar tillbaka. !?/& 1921 fann jag några ex. av arten i en komposthög vid Tattby i Stockholms- trakten. I Riksmusei samlingar fanns bland ©. fetracarinatus BLOCK en d av denna art, tagen i Stockholmstrakten. O. (Anotylus) Fairmairez PAND. — Av denna art togs av mig ?l 1921 en d i vitmossa i Markkärret i Närke. Längre fram på våren samma ar erhöllos vid sållning av en barrhög på skogsåsen söder om Örebro flera ex. av arten och likaså vid håvning i början av juni i skogskanten av Markkärret mot solnedgången flera ex. Ny för Sverige. I Fennoscandia förut endast funnen i Karelen. Sannolikt är såväl denna som föregående art ej sällsynt men samman- blandad med O. tetracarinatus, från vilken art åtminstone d 4 med lätthet skiljas. Trogophleus (Tenosoma) fuliginosus GRAV. — Uppland: Väddö (RINGSELLE); Närke: Orebrotrakten samt vid bergs- bäckar pa Kilsbergen i Kils socken, alltid enstaka. T. (Tenosoma) impressus LAC. — Utgår ur Närkes och därmed Sveriges fauna (Ent. Tidskrift 1918 pag. 29). Syntomium eneum MÜLL. — Närke: ett enda ex. erhållet i Markkärret, Närke, '?/o 1919. 192 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Anthophagus omalinus ZETT. — Närke: Markkärret i Almby socken, men mycket sällsynt erhållen vid håvning. Phleostiba plana PAYK. — Värmland: Arvika (RING- SELLE). Deliphrum tectum PAYK. — Hälsingland: Forsa socken. Omalium septentrionis THOMS. — Närke: Örebrotrakten. O. cesum GRAV. var. apicicorne SOLSKY. — Närke: 2 ex. 22 tagna ““/s 1921 under nedfallna löv vid Karlslund i närheten av Örebro. Phyllodrepa nigra GRAV. — Uppland: Väddö (RING- SELLE). Ph. (Drepophylla) toptera STEPH. — Närke: Hjortsberga i Kumla socken, i stallavfall, Örebrotrakten, i avfall, kom- posthögar o. dyl., alltid sparsamt. Anthobium minutum FABR. — Värmland: Arvika, Da- larne: Hedemora (RINGSELLE). Megarthrus sinuatocolis LAC. — Uppland: Vällnora (RINGSELLE). M. hemipterus ILLIG. — Utgår såsom felbestämd ur När- kes fauna (Ent. Tidskrift 1918 pag. 29). Proteinus brachypterus FABR. — Hälsingland: Forsa socken. Fam. Pselaphidæ. Trimium brevicorne REICHENB. — Närke: sällsynt ta- gen i Orebrotrakten i avfall vid en hölada samt under ned- fallna löv. Euplectus piceus MOTSCH. — Närke: av denna förut i Sverige endast på Gottska Sandön (MJÖBERG) funna art togs la 1921 i en barrhög i skogen vid Markkärret i Almby socken i Närke ett ex. och !?/s 1921 i närheten ävenledes ett ex. under hävning. E. signatus REICHENB. — Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). E. nanus REICHENB. —- Gottland: Ardre, und. tallbark. Pselaphaulax dresdensis HERBST. -- Jämtland: Ragunda (FRISENDAHIL). ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4775. 193 Fam. Scydmænidæ. Neuraphes angulatus M. et K. — Hälsingland: Näsviken i Forsa socken, i hög av barr och annat avfall. Stenichnus exilis ER. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Euconnus fimetarius CHAUD. — Närke: en gång funnen i mängd bland gräs och ruttnande vegetabilier vid en ut- husvägg vid Örebro. FE. kirticollis ILLIG. däremot synes har i trakten helst förekomma i vitmossekärr. Cholerus rufus MÜLL. et KUNZE. — Utgår ur Närkes fauna (Entom. Tidskrift 1918 pag. 96).. Scydmenus tarsatus MÜLL. — Hälsingland: Näsviken i Forsa socken, i avfallshögar. Fam. Silphidæ. Catops (s. str.) merio F. — Jämtland: Ragunda (FRI SENDAHL). C. (s. str.) zegrita ER. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). C. (Sciodrepa) Watson: SPENCE. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). C. (Lasiocatops) alpinus GYLL. — Skåne: Tyringe (L. HAGLUND); Närke: ett ex. under havning vid Husön i Norr- byas socken i Närke !?/; 1921; Hälsingland: Forsa socken, i ruttna svampar; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Colon (Myloechus) dentipes SULBG. — Närke: ett ex., d, erhållet vid sållning av löv o. s. v. °/s 1921 på en skogs- sluttning vid Karlslund i närheten av Örebro. C. (Myloechus) appendiculatum SHLBG. — Närke: ett ex. erhållet vid hävning !9/; 1921 på den kalhuggna med Aira bevuxna skogsåsen söder om Markkärret. C. (s. str.) fusculum ER. — Gottland: Etelhem; Närke: ej sällsynt tagen vid hävning i början av juni månad i sump- mark och på skogsåsen vid Markkärret. C. (s. str.) viennense HERBST. — Gottland: Etelhem. Liodes (s. str.) stlestaca KR. — Närke: bland flera Lzodes- 13 — 21343. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Haft. 3—4 (1921). 194 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ2I. arter som visa sig mot solnedgången och erhållas vid hav- ning av Aira-gräs, hallonbuskar o. s. v. på den kalhuggna skogssluttningen strax söder om Markkärret är denna relativt storvuxna art den vanligaste. Insamlad från början av juni till *°/9; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). L. (s. str.) rhetica ER. var. fracta SEIDL. — Av denna förut i Sverige endast fran Jämtland (FRISENDAHL) kända Liodes har jag under hävning i juli månad på en ängsslutt- ning vid Fiskeboda i Julita socken, Södermanland, tagit ett Do, On L. (s. str.) Aydrida ER. — Närke: ett ex. infängat °/r 1921, flygande över skogsasen söder om Markkärret. Ny för Sverige och funnen närmast i Finland. | L. (Oospherula) parvula SHLBG. — Erhällen sparsamt under hävning i juni och juli månader på kvällarna i Närke på samma plats som föregående; Hälsingland: Edeforsen i Järvsö socken. | Cyrtusa subtestacca GYLL. — På samma plats i Närke och tid som föregående men ännu sparsammare. C. minuta AHR. — Ett ex. på samma plats som före- gaende art °/7 1921. Agathidium (Cyphoceble) nigripenne KuG. — Hälsing- land: Näsviken i Forsa socken. A. (Cyphoceble) levigatum ER. — Hälsingland: Näsviken | i Forsa socken, i högar av barr och annat avfall. A. (Saccoceble) arcticum THOMS. — Hälsingland, med närmast föregäende. Fam. Corylophidæ. Sericoderus lateralis GYLL. — Stockholm: Tattby, flera ex. sallade ur en komposthög juni 1921. Fam. Scarabæidæ. Aphodius (Nialus) niger Panz. — Närke: Göksholm i Stora Mellösa socken. ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4775. 195 A. (Nialus) plagiatus L. — Gottland: Ljugarn i mängd i fuktig jord vid havskusten. Samtliga tillvaratagna ex. till- höra den enfärgade var. concolor SCHILSKY. A. (Volinus) sticticus PANZ. — Närke, flerstädes. Aegtalia arenaria FABR. — Gottland: Ljugarn. Cetonia aurata L. ab. piligera MULS. — Av denna med länga, glesa hår pa täckvingarna försedda aberration har jag tagit ex. så väl vid Hornsjön på Öland som i Ringkarleby socken i Närke: Fam. Hydrophilidæ. Hydrochus elongatus SCHALL. — Värmland: Arvika (RING- SELLE). Ochthebius (Homalochthebius) impressus MARSH. — Gott- land: Ljugarn. Hydrena (s. str.) nigrita GERM. — Utgår ur Sveriges fauna (Ent. Tidskrift 1918 pag. 28). Ex. i fråga tillhöra /7. riparia KUGEL., hos vilken art individ, särskilt smärre, kunna ha oregelbundna punktstrior mot ytterkanten av täckvingarna. H.. (Henydra) gracilis GERM. — Småland: Virserum; Närke: i steniga bergsbäckar pa Kilsbergen i Tysslinge och Kils socknar. Philydrus coarctatus GREDL. — Närke: allman i Mark- kärret. Enochrus bicolor PAYK. — Närke: förekommer i Örebro- trakten i en damm med riklig vattenväxtvegetation. Laccobius decorus GYLL. — I största mängd funnen i juni 1920 i det grunda vattnet vid havskusten i Högby socken på norra Öland. L. bipunctatus FABR. — Öland: Hornsjön. L. alutaceus THOMS. — Närke: Örebrotrakten. L. nigriceps THOMS. — Öland: Hornsjön; Närke: Örebro- trakten. Limnebius nitidus MARSH. (sericans MULS.) — Utgår ur Ölands och därmed Sveriges fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 205) såsom under alla omständigheter osäker; ex. torde till- höra L. truncatulus THOMS. I 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Cercyon bifenestratus KÜST. — Flera ex. av denna förut hos oss endast i Skåne (THOMSON) funna art tagna vid stran- den av Hornsjön på Öland. Cryptopleurum crenatum PANZ. — Då denna art enligt REITTER (»Die Käfer des deutschen Reiches») skall före- komma »unter nassem Laub», har jag med tanke härpä bru- kat granska de Cryptopleurum-individ som jag funnit under dylika omständigheter, men det har dä alltid visat sig, att ex. i fråga tillhört den vanliga C. minutum F. Ett enda svenskt ex. av C. crenatum har jag emellertid funnit — i min egen skalbaggsamling. Då jag nämligen underkastade de som C. minutum insatta ex. en revision, befanns att ett av dessa, märkt Öland, var ett tydligt C. crenatum. Ny för Sverige och närmast funnen i Finland. Fam. Nitidulidæ. Meligethes difficilis STURM. — Närke: Stora Mellösa socken. M. umbrosus STURM. — Närke: Garphyttan i Tysslinge socken. Epurea nana RTTR. — Hälsingland: Näsviken i Forsa socken, flera ex. i hög av barr och annat avfall, sept. 1921. Epurea palustris J. SHLBG. — Denna art, som i en föregående uppsats (Ent. Tidskrift 1918 pag. 27) omnämnts såsom svensk, fann jag på våren 1920, några dagar i maj månad, svärmande över sumpängarna i Markkärret i Närke i största myckenhet; en enda hävning i gräset och buskarna inbragte hundratals individ. Sedermera har jag funnit den, även vintertid, i enstaka ex. i vitmossan i kärret. I utom- ordentlig individrikedom erhålles arten också vid håvning på våren och försommaren på de vidsträckta sumpängarna vid Kvismaren i Norrbyås socken i Närke. Torde utvecklas under de multnande löven av videbuskar. E. thoracica TOURN. — Öland: ett ex. taget på en barr- trädsstock vid Löttorp i Högby socken på norra Öland. ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 47-5. 197 Fam. Cucujidæ. Monotoma picipes HERBST. var. cavicula RYTR. — Gäst- rikland (P. A. EISERMAN). M. brevicollis AUBÉ. — Närke: Örebrotrakten och Stora Mellösa socken; Stockholm: Tattby. I ruttnande vegetabilier. M. bicolor VILLA. — Närke: Almby socken. I ruttnande vegetabilier. Lemophleus alternans ER. — Närke: ett ex. taget °°}; 1918 i barrskog på skogsäsen söder om Örebro. Ny för Sverige. Funnen närmast i Finland. Fam. Cryptophagidæ. Telmatophilus Schönherri GYLL. — Närke: Göksholm vid Hjälmaren i Stora Mellösa socken. | Emphylus glaber GYLL. — Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). Paramecosoma melanocephalum HERBST. — Närke: under nedfallet löv vid Svartån i närheten av Örebro, sällsynt. Cryptophagus (Micrambe) abietis PAYK. — Hälsingland: Forsa socken, i barrhög. C. (Micrambe) bimaculatus PANZ. — Hälsingland: Järvsö socken. C. (s. str.) dadius STURM. — I stallavfall vid Horn på Öland. C. (s. str.) corticinus THOMS. — Hälsingland: ett ex. °/9 1921 pa vedstapel vid Näsviken i Forsa socken. C. (s. str.) rwficornis STEPH. — Närke: ett ex. funnet i ett gammalt ekorrbo liggande på marken pa skogsäsen söder om Örebro; flera ex. i multnande och rutthande avfall vid ett uthus i närheten. C. (s. str.) ceylindrus KIESW. — Upptagen i min uppsats över Hjälmaromrädets coleoptera (Ent. Tidskrift 1918 pag. 27) men utgår ur Sveriges fauna. Exemplaret i fråga hör visserligen inom gruppen av de tre från övriga Cryptophagus- arter genom sin påfallande parallella form lätt skilda men > 198 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. varandra ytterst närstående C. angustus GANGLB. (parallelus THOMS.), cylindrus KiESW. och frapezoidalis J. SHLBG, men genom jämförande med några ex. av C. cylindrus KIESW. från södra Frankrike har befunnits tydligt, att Närkesex. i alla händelser ej är sistnämnda art. Sannolikt tillhör det, liksom ett av mig vid Löttorp på norra Öland taget ex., som flög över barrträdsstockar, C. angustus GANGLB., men att utan jämförande med typex. av denna art (beskriven i THOMSONS »Opuscula entomologica»), och den av J. SAHL- BERG uppställda C. #apezordalis (beskriven i »Meddelanden av Societas pro Fauna et Flora Fennica» h. 38 1911—1912) blott genom nämnda beskrivningar med bestämdhet avgöra vilken av de två arterna ex. i fråga tillhöra, synes ej möj- ligt. C. Zrapezoidalis är förut i Sverige funnen på Gottska Sandön av MJÖBERG samt i Finland, C. angustus endast känd från Sverige (Skåne: THOMSON) och Norge (MÜNSTER, enl. hans »Index Coleopterorum Norvegiæ» Kristiania 1901). C. pilosus GYLL. — Närke: Garphyttan i Tysslinge socken. C. setulosus STURM. — Närke: Örebrotrakten, sällsynt i ruttna svampar. Cenoscelis ferruginea SHLBG. — Östergötland: Byle i Skedevi socken, 1 ex. flygande mot solnedgängen, juli 1917. Atomaria (s. str). umbrina GYLL. — Närke: flerstädes men nästan uteslutande i skivsvampar på granstubbar; Häl- singland: Forsa socken. Atomaria (s. str.)? Baranı BRIS. — I MJOBERG’s svenska samling funnos bland A. wmbrina GYLL. några ex., vilka synas mig böra föras till A. Daranı och av vilka också ett ex. av REITTER bestämts till denna art. I saknad av jäm- förelsematerial och då jag är något osäker, uppför jag arten emellertid tills vidare med frågetecken. A. Barani är ej hittills känd från Sverige, däremot funnen i Finland. A. (s. str.) ? della RTTR. — Aven denna art nödgas jag på grund av bristande jämförelsematerial upptaga med fråge- tecken, ehuru samtliga de 4, med varandra fullkomligt över- ensstämmande, ex., som jag insamlat, väl låta sig inpassas i beskrivningen av arten hos GANGLBAUER. Samtliga ex. har jag funnit i Närke, ett ex. !”/ 1919 i en hög av granbarr , u u RR ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. ASS 199 på skogsäsen söder om Örebro, ett ex. !?/s 1920 flygande mot solnedgången i en skogsöppning vid Markkärret, ett °/7 på samma plats, också flygande, samt ett ?/4 1921 i gran- barrshög i närheten. Enligt SEIDLITZ och REITTER skall ju A. bella förekomma i Sverige. I Norge har MÜNSTER (»In- dex Coleopterorum Norvegiæ») funnit den, ehuru mycket _ sallsynt, i stackar hos Formica rufa. A. (s. str.) diluta ER. — Närke: tva ex. av denna ut- märkta art togos °°/; 1917 flygande pa kvällen vid Ströms- nas i närheten av Örebro. Ny for Sverige och närmast fun- nen 1 Danmark. A. (s. str.) affinis SHLBG. — Avenledes en präktig art, vilken ocksa synes vara ratt exklusiv i avseende pa sitt lev- nadssatt. Jag fann den forsta gangen i ett enda ex. pa den multnande veden vid roten av en gammal, av Cossonus paralle- lipipedus HERBST angripen svartpoppel i Karlslunds vildpark i närheten av Örebro. Genom att sälla nedfallna lov, mult- nande trastycken o. dyl. vid reten av svartpoppeln har jag sedermera under sommarens (1921) lopp kunnat insamla en stor mängd ex. av arten. Vid Neglinge i Stockholmstrakten fann jag '°/6 1921 ävenledes ett ex. pa den nyss avbarkade, sa'tiga veden av en pa rot stående asp. I Norge har MÜN- STER, loc. cit., funnit A. affinis, som ar ny for Sverige, ge- nom siktning av löv o. dyl. vid roten av tradstubbar, men mycket sallsynt. A. fuscicolis MARSH. — Jämtland: Edeforsen i Järvsö socken, A. (s. str.) prolixa ER. var pulchra ER. — Närke: av denna varietet har jag i Orebrotraktens skogsomgivningar funnit sammanlagt 3 ex. och ett ex. i Kumla socken. A. (s. str.) prolixa ER. var. atrata RTTR. — Synes 1 Närke förekomma än sällsyntare än föregående. Ett ex. taget 10/9 1916 på vittmosstuva i skogen vid Markkärret i Närke och ett ex. på en granstubbe värtiden på skogsåsen söder om Örebro. Ej förut anmärkt från Sverige men funnen bl. a. i Finland. A. (Anchicera) impressa ER. — Närke: ett ex. av denna särdeles karakteristiska art erhölls !°/, 1916 i sållgods hem- fört fran Markkärret, ett ex. °®/s 1920 under hävning pa 209 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. samma lokal samt ett ex. **/s 1921 i sällgods hemfört från | Karlslunds park vid Svartån i närheten av Örebro. Ny för Sverige och närmast funnen i Norge och Finland. A. (Anchicera) munda ER. — I stallavfall vid Horn på Öland samt i Stora Mellösa socken i Närke. A. (Anchicera) nitidula ER. — Närke: flera ex. erhållna "!/s5 1920 i en hög av löv och barr på Lindholmen i Hem- fjärden. 4. (Anchicera) peltata Kr. — Närke: förekommer i Öre- brotrakten i multnande agnar och dyl. vid hölador men mycket sparsamt. Vid tre olika tillfällen endast ett ex. ät gången anträffat. A. (Anchicera) morio KOLEN. — Första gången fann jag denna art !"/5 1920 i Karlslunds gamla park i närheten av Örebro i I ex. på undersidan av en på marken liggande med mögelsvamp överdragen barkbit. På våren 1921 erhölls arten i flera ex. i multnande avfall vid en uthusvägg på skogsåsen söder om Örebro. Bland FRISENDAHL's oupp- satta, obestämda coleoptera från Ragunda i Jämtland funnos ett större antal ex. av den vackra arten. A. (Anchtcera) turgida ER. — I löv- och barrhögar fler- städes i Orebro- och -Hjälmartrakten samt i skogiga bäck- dalar på Kilsbergen i västra Närke. A. (Anchicera) ruficornis MARSH. — Gästrikland (EISER- MAN). A. (Anchicera) apicalis ER. — Gästrikland (EISERMAN); Hälsingland: Järvsö socken. Ephmistemus globulus PAYK. — Hälsingland: Järvsö socken. Diphyllus (Diplocoelus) fagi GUER. — För bortemot 20 år sedan fann jag på en gammal omkullfallen pil på Östra Sundholmen i Stora Hjälmaren, St. Mellösa socken i Närke, 3 ex. av en skalbagge, som jag med den mig då tillgängliga litteraturen (THOMSON's »Skandinaviens coleoptera»), be- stämde till Diphyllus lunatus F. Dåjag sedermera granskade desamma, fann jag dem tillhöra Diphyllus (Diplocoelus) fagı GUER. Denna art är, liksom undersläktet, ny för Sverige - och varken funnen i Danmark, Norge eller Finland, däremot i Tyskland, där den uppgives förekomma under torr bok- bark. De av mig tillvaratagna individen infångades då ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4775. 201 de livligt löpte omkring på barken och sökte dölja sig i springorna. Fam. Lathridiidez. Lathridius (Thes) Bergrothi RTTR. (microps THOMS.). — Denna art som av GRILL endast var upptagen för Skåne och Västergötland men på senaste årtiondena spritt sig allt- mer förekommer nu åtminstone till Hälsingland, där jag fun- nit den i Forsa socken, samt Jämtland (FRISENDAHL). Cartodere filum AUBÉ. — Närke: ett ex. funnet i ett herbarium i Örebro. Corticaria pubescens GYLL. — Hälsingland: Forsa socken. C. crenulata GYLL. — Oland: Böda, under havstång. C. serrata PAYK. — Gästrikland (EISERMAN). Fam. Cisid&. Cis (Hadraule) elongatulus GYLL. — Uppgiften i GRILL'S katalog: »Motala (J. HULTGREN)» utgår. Cis (s. str.) punctulatus GYLL. — Närke: Almby socken, på lavliknande vita svampar under barken av gran; Hälsing- land: Näsviken i Forsa socken, ävenledes i svamp under barken av gran. C. (Eridaulus) lineatocribratus MELL. — Närke: Hjäl- marsberg i Almby socken, i björksvampar. Ennearthron cornutum GYLL. — Gottland: Etelhem. Fam. Coccinellidæ. Scymnus (Pullus) hemorrhoidalis HERBST. — Gottland: Ljugarn. S. (Pullus) ater KUGEL. — Öland: Horn. S. (Pullus) auritus THNBG. — Oland: Hornsjon; Narke: Stora Mellösa socken. S. (Nephus) bipunctatus KUGEL. — Gottland: Ljugarn. S. (s. str.) rubromaculatus GOEZE. — Gottland: Ljugarn. 202 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Fam. Dermestidæ. Globicornis (Hadrotoma)* marginata PAYK. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Fam. Byrrhidæ. Cytilus auricomus DUFT. Allmän i Markkärret, Närke, där den träffas i de fuktigaste vitmosstuvor. C. sericeus FORST. däremot har jag oftast funnit på sandiga, torra platser. Fam. Heteroceridæ. Heterocerus obsoletus CURT. — Ett ex. anträffat på stran- den av. Hornsjön på Oland i juni 1920. Förut hos oss en- dast funnen i Skåne enl. THOMSON. Fam. Trixagidæ. Trixagus carinifrons BONV. — Närke: Göksholm i Stora Mellösa socken samt Ostra Mark i Almby socken. Fam. Helodidæ. Helodes marginata FABR. — Närke: Blackstahyttan i Kils socken, vid en bergsbäck. Fam. Elateridæ. Adelocera (Danosoma) conspersa GYLL. — Jämtland: Ra- gunda (FRISENDAHL). Selatosomus (Haplotarsus) affinis PAYK. — Närke: Östra Mark i Almby socken. | Fam. Cantharidæ. Dictyopterus (Pyropterus) affinis PAYK. — Öland: Hall- torp 2 ex. ?/7 1920 på en kullfallen gammal multnad och fuktig ekstam. ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. Aa 203 Podabrus obscuripes J. SHLBG. — Den av mig (i Ent. Tidskrift 1914 sid. 104) upptagna 7. lapponicus GYLL. fran Abisko i Lappland tillhör P. obscuripes, som är en god art. Vid Abisko har sedermera arten återfunnits av flera entomo- loger. Ny för Sverige men funnen i nordligaste Norge och Finland. | Dasytes (Mesodasytes) coeruleus FABR. — Närke (J. HULT- GREN). Fam. Cleridæ. Thanasimus rufipes BRAHM. — Närke: Tysslinge socken. Necrobia violacea L. — Hälsingland: Forsa socken. Fam. Anobiidæ. Ernobius longicornis STURM. — Närke: 1 ex: 71/5 1921 under hävning i skogen vid Markkärret i Almby socken. Förut i Sverige endast funnen i Skäne (THOMSON). Fam. Ptinidæ. Ptinus (Gynopterus) dubius STURM. — Närke: ett ex. taget vid hävning i skogen vid Markkärret i Almby socken 2/6 1917. Enligt THOMSON förut i Sverige endast funnen vid Stockholm. Fam. Tenebrionidæ. Cenocorse Ratseburgi WISSM. — Närke: Örebro (införd). Gnathocerus cornutus FABR. — Närke: Orebro (införd _ med vete). Fam. Alleculidæ. Mycetochara axillaris PAYK. 7. morio REDTB. — Närke: Orebro. M. flavipes FABR. — Närke: Orebrotrakten. 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Fam. Melandryide. Hallomenus binotatus QUENS. — Närke: Hjälmarsberg i Almby socken, i lönnsvampar. Caridina triguttata GYLL. — Närke: Östra Mark i Alm- by socken, på en art vit, lavlik svamp under barken på granstubbar, där också larver och puppor i kokonger an- träffades. Orchesia (Clinocara) minor WALKER. — Närke: tagen flygande i skogen vid Markkärret i Almby socken. Fam. Mordellidæ. Mordellistena (Mordellochroa) abdominalis FABR. — Närke: Göksholm i Stora Mellösa socken. M. (s. str.) micans GERM. — Närke: Almby och Tyss- linge socknar. M. (s. str.) parvula GYLL. — Öland: Hornsjön; Gottland: Ljugarn. Anaspis melanostoma COSTA. — Närke: Markkärret i Almby socken. Fam. Anthicidæ. Hylophilus (s. str.) populneus PANZ. — Närke: Göksholm i Stora Mellösa socken, flygande i antal vid solnedgängen mot ett skogsbryn i lövskog. H. (Euglenes) pyemaus DE GEER. — Närke: Örebro, i en trädgård flera ex. flygande mot solnedgången i juli månad. H. (Euglenes) pygmæus DE GEER v. oculatus PANZ. — Närke: Stora Holmen i Örebro (J. HULTGREN). Fam. Cerambycidæ. Cortodera femorata FABR. — Närke: Hjälmarsberg i Almby socken. Grammoptera ruficornis FABR. — Närke: Östra Sund- holmen i Stora Mellösa socken samt i skogen vid Markkärret i Almby socken, i ronnblommor. ANTON JANSSON. COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4775. 205 Hoplosia fennica PAYK. — Södermanland: Tockenön i Stora Hjälmaren. Fam. Chrysomelidæ. Donacia vulgaris ZSCHACH. — Utgår ur Värmlands fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 219). Orsodacne cerasi L. — Östergötland: Byle i Skedevi socken, i lindblommor. Chrysomela hemoptera L. — Småland: Virserums socken. Chalcoides aurata MARSH. — Utgår ‚ur Närkes fauna (Crepidodera aurata MARSH., Ent. Tidskrift 1915 pag. 219). De till C. aurata bestämda ex. äro C. fulvicornis FABR. ab. jucunda WEISE, vilken mycket liknar C. aurata. Phyllotreta vittula REDT. — Närke: Örebrotrakten. Ph. cruciferæ GOEZE (obscurella ILL.) — Utgår ur Skånes fauna (Ent. Tidskrift 1913 pag. 383). Tyvärr har misstaget, som hänför sig till starkt metalliska ex. av Ph. nigripes FABR., ej konstaterats i tid och arten därför blivit medtagen 1 »Svensk insektfauna. » Aphthona lutescens GYLL. — Gottland: Ljugarn. Longitarsus succineus FOUDR. — Funnen vara en allmän art pä torra ängar flerstädes i Närke säsom i Örebrotrakten och vid Latorp i Tysslinge socken. Jakttagen bl. a. pa Alchemilla. L. apicalis BECK — Lappland: Boden (FR. NORD- STRÖM). Psylliodes marcida YLLIG. — Gottland: Ljugarn, bland Halianthus peploides och på Senecio viscosus vid havskusten. Fam. Anthribidæ. Tropideres (Enedreutes) undulatus PANZ. — Öland: Hall- torp,wett ex: 3/7 1920, pa torrt ris av Crategus. Fam. Curculionidæ. Otiorrhynchus sulcatus F. — Närke: Örebro. Barypithes pellucidus BOHEM. — Av denna förut endast 206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. från Kinnekulle (UIJTTENBOOGAART) anmärkta art har jag exempl. fran Skane: Hälsingborg (B. VARENIUS), Småland: Kalmar (I. B. ERICSON) samt ett från Stockholm: Bergianska trädgården, taget på en lövträdsstubbe, vidare många ex. funna under löv vid roten av en gammal ihålig svartpoppel vid Karlslund i närheten av Örebro, våren och sommaren 1921. Sannolikt hos oss förväxlad med 2. mollicomus AHRENS eller möjligen med Omzas concinnus BOHEM. Neliocarus faber HERBST. — Närke: på grusig ljung- mark söder om Örebro. Sitona lineellus BONSD. — Närke: Örebrotrakten och Latorp i Tysslinge socken. S. lineellus BONSD. var. brevicollis GYLL. — Öland: Horn. Magdalis frontalis GYLL. — Värmland: Arvika (RING- SELLE). IT. nitida GYLL. — Uppland: Singö; Dalarne: Kallsveden (RINGSELLE). Trachodes hispidus L. — Närke: Östra Mark i Almby socken, på torra algrenar. Stenocarus fuliginosus MARSH. — Gottland: Ljugarn. Ceutorrhynchidius troglodytes FABR. — Gottland: Lye. Ceutorrhynchus (Glocianus) macula-alba HERBST. — Skåne: Limhamn, enligt 2 ex. i J. HULTGREN’s samling. Ny för Sverige och närmast funnen i Tyskland. C. (Glocianus) punctiger GYLL. -— Gottland: Ljugarn; Gästrikland (P. A. EISERMAN). C. (s. str.) rape GYLL. -— Närke: Almby socken. C. (s. str.) assimilis PAYK. — Gottland: Ljugarn. C. (s. str.) griseus BRIS. — Öland: ett ex. vid Hornsjön. Förut funnen av AHLROT på Öland (GRILL's katalog i till- lägget). C. (Marklissus) hirtulus GERM. -- Gottland: Ljugarn. Orobitis cyaneus L. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Limnobaris pilistrata STEPH. -- Oland: vid Hornsjôn i juni 1920 på strandängar bevuxna bl. a. med Cladium mari- scus, på vilket halvgräs arten bl. a. uppgives leva. Ny för Sverige och ej funnen i Danmark eller Norge men förekom- mer i Finland. J. SAHLBERG's L. T-album är nämligen enligt REITTER (»Catalogus coleopterorum Europa» etc., ed. 2) Z. ne mi ss ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4— 5: 207 pilistrata STEPH. under det /. martulus J. SHLBG. är = med L. T-album L. Anthonomus inversus BEDEL. — Gottland: Alskog. Dorytomus tortrix L. Gottland: Ljugarn. Erirrhinus Nereis PAYK. — Närke: Markkärret i Almby socken. Bagous frit HERBST. — Närke: Markkärret i Almby socken. | — Tychius Schneideri HERBST. — Öland: vid Hornsjön. Cionus verbasci FABR. — Närke: Stora Mellösa socken. Nanophyes globulus GERM. — Värmland: Arvika (RING- SELLE). Oxystoma pomone FABR. — Öland: Hornsjön; Närke: Örebrotrakten. O. cracce L. — Närke: Örebrotrakten. Apion (Erythrapion) sanguineum DE GEER (rubiginosum GRILL). -— Närke: Almby socken. : A. (Erythrapion) miniatum GERM. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). A. (Protapion) assimile KIRBY. — Öland: Horn. A. (Perapion) curtirostre GERM. — Lappland: Boden (FR. NORDSTRÖM). A. (Perapion) violaceum Kirby. — Lappland: Boden (FR. NORDSTRÖM). A. (Eutrichapion) Spencei KIRBY. — Öland: vid Hornsjön. A. (Eutrichapion) Sundevalli SCHÖNH. — Lappland: Boden (FR. NORDSTRÖM). Diodyrrhynchus austriacus OLIV. — Av denna förut i Sverige endast i Dalarne, av BOHEMAN, funna art finnes ett x. 1 J. HULTGREN’s samling, etiketterat Närke 1909. Rhynchites tomentosus GYLL. — Närke; Värmland: Ar- vika (RINGSELLE). MÅ 5. Tre sammanblandade Salpingus-arter. Då jag för något år sedan underkastade mina svenska Salpingus-arter en revision, fann jag, att under etiketten S. (Rabocerus) foveolatus LJUNGH funnos ex. av två arter. Med 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. ledning av REITTER's »Fauna germanica, Die Käfer des deut- schen Reiches», fann jag till min överraskning, att samtliga ex. med undantag av ett enda måste hänföras till den för Sverige eller Skandinavien med Danmark överhuvud icke anmärkta S. /Rabocerus) Gabrieli GERH., en tämligen sent uppställd art. Dessa ex. voro alla insamlade i Orebrotrakten, mest under barken av al. Det aterstäende ex., som jag tagit vid Abisko i Lappland under barken av björk, syntes höra till den verkliga S. (Rabocerus) foveolatus LJUNGH. Ehuru som sagt fyndet av S. Gabrieli här uppe i landet var Överraskande, behöver det emellertid icke betyda, att arten först på senare tider inkommit i vårt lands fauna. Den har sannolikt funnits här medan coleopterologer varit verk- samma men sammanblandats med S. foveolatus. Man kan sluta detta därav, att enligt ovannämnda Reitterska arbete S. Gabrieli tillsänts R. från Finland av framlidne prof. J. SAHLBERG under namn av S. foveolatus LJUNGH. I sin » Catalogus Coleopterorum Faunæ Fennicæ» (Helsingfors 1900) upptager SAHLBERG av hithörande arter endast S. foveolatus LJUNGH. Att bland ex. från i detta arbete uppräknade finska lokaler emellertid dölja sig två arter, framgår av en senare avhandling av SAHLBERG: »För Finland nya coleop- tera» [Meddelanden av Societas pro Fauna et Flora fennica, h. 29 (1903). Helsingfors: 1903|, i vilken S. meddelar, att han i Finland funnit Salpingus (Colposis) mutilatus BECK, som förut ej var känd från Finland, samt även att i Helsing- fors museums samlingar bland de till S. foveolatus bestämda ex. funnos ex. från flera finska lokaler av den av honom som S. (Colposis) mutilatus BECK ansedda arten. Da jag genom- läste hans avhandling med dess utförliga beskrivning av den av honom som S. mutilatus fattade arten befanns emellertid, att vad SAHLBERG utsäger i beskrivningen om S. muautilatus beträffande bl. a. och särskilt clypei form ej alls passar in på REITTER's karaktärer för denna art i »Fauna germanica» utan på S. (Rabocerus) foveolatus LJUNGH hos REITTER. Av de rader, i vilka SAHLBERG angiver skillnaden mellan de båda arterna, framgår vidare, att den av honom som S. foveolatus uppfattade arten i själva verket är S. Gabriel GERH. Ehuru han icke omnämner, från vilka lokaler i Fin- =| ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 47-5. 209 land denna sistnämnda art är känd, med undantag för en: Malm, synes emellertid framgå, att även denna är funnen flerstädes i Finland liksom den verkliga S. foveolatus LJUNGH. Då jag emellertid i någon mån var osäker om riktig- heten av nu relaterade slutsatser, tillskrev jag framl. prof. SAHLBERG's son d:r UUNIO SAALAS i Helsingfors. om saken och tillsande honom ett svenskt ex. av S. Gabriel. Ej lang tid därefter erhöll jag med stort tillmötesgående, för vilket jag härmed framför min tacksamhet, från d:r SAALAS svar i brev, ur vilket jag återger följande, då det bekräftar de förut uttalade förmodandena: Jag har tagit reda på förhållandena med Sa/pingus-arterna och fun- nit, att Ni har alldeles rätt i Edra åsikter. I Finland ha vi av de ifraga- varande formerna endast Gabdrieli och foveolatus men ej mutilatus. Da min fader skilde de bäda arterna, misstog han sig och beskrev foveolatus som mmutilatus (liksom CHAMPION och FOWLER före honom). Detta miss- tag har redan förut blivit rättat av SEIDLITZ i »Naturgeschichte der In- sekten Deutschlands», Col. V Bd. 2, 1920 pag. 1108—1109. Han säger nämligen vid tal om /oveol/atus: »Dass J. SAHLBERG’s» Salpingus (Colposis) mutilatus» zu unserer Art gehört, erkennt man schon aus der Beschrei- bung, und zwar aus den Worten: labro longitudine vix sesqui latiore, — elytris... punctis basi inordinatis». Diese beiden Angaben passen auf Colposis mutilatus gar nicht, wohl aber genau auf unsere Art, und wenn man diese mit A. Gabrieli vergleicht (den SAHLBERG als echten R. foveolatus .anspricht), so kann man beide Arten nicht besser von ein- ander unterscheiden als durch SaHLBERG’s Worte: »a S. foveolato statura magis convexa, puncturaque prothoracis remotiore, interstitiis lævioribus, haud rugosis primo intuitu distinguenda». Ausserdem war der College SAHLBERG so freundlich mir sein ganzes Material zur Ansicht zu schicken.» Då väl för andra svenska coleopterologer liksom för under- tecknad ovannämnda arbete av SEIDLITZ ej är tillgängligt, har jag efter d:r SAALAS citerat uttalandena i detsamma. D:r SAALAS meddelar till yttermera visso slutligen i brevet: » Vid min ytterligare granskning av musei exemplar fann jag bland dem endast Gabrieli och foveolatus, varför saken synes vara alldeles klar». Det är sålunda konstaterat, att i Finland som i Sverige förekomma så väl S. foveolatus som S. Gabrieli, under det att ännu S. mutilatus ej är funnen i något av dessa länder. 14 — 21313. Entomol. Tidskr. Arg 41. Haft. 3—4 (1921). 210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Först genom granskning av ex. i samlingarna samt studier i naturen kan utredas utbredningen av de båda arterna i Sverige. Av S. Gabrieli har jag som nämnts i min samling endast ex. från Närke. De flesta av dessa voro tagna i Hjälmarens strandskog på och under barken av alar (så väl Alnus glu- tinosa som A. zncana), vilka voro döda och angripna av Dryocoetes alni GEORG. Prof. SAHLBERG omtalar i sin ovan- nämnda uppsats i Societas pro Fauna etc. förhandlingar, att han just funnit » Salpingus foveolatus» (= S. Gabrieli GERH.) och »Salpingus mutilatus» (= S. foveolatus LJUNGH) vid undersökningen av några nyligen avhuggna alstubbar, som voro starkt angripna av trägnagaren Dryocoetes alni. Av den verkliga S. foveolatus LJUNGH har jag som sagt i min samling endast ett ex. taget vid Abisko men har i de av framlidne d:r B. POPPIUS i Sarekomradet i Lappland hop- bragta coleoptera sett äveniedes ett ex. av arten. I Danmark uppgives i GRILL's katalog så väl S. foveo- latus LJUNGH som S. mutilatus förekomma, den förra pa Seeland, den senare på Lolland och Seeland. Huruvida för Danmark emellertid ävenledes gäller, att en förväxling gjorts, sa att också dar i stället för de nämnda böra införas namnen: S. Gabrieli GERH. och S. foveolatus LJUNGH, återstår att utröna. Omöjligt är ju emellertid icke, att 5. mutzlatus kan anträffas där liksom i Sverige och Finland, då den enligt REITTER i ovan citerade arbete förekommer flerstädes i Tyskland. Sedan ovanstående inlämnats till redaktionen för tryck- ning, har tredje häftet av den nya finska entomologiska tid- skriften »Notulæ entomologicæ» utkommit, och av en uppsats i densamma av W. HELLEN: »Veränderungen in der Kennt- nis der Insektenfauna Finnlands bis zum Jahr 1921» framgår (sid. 96), att misstaget med införande av Salpingus mutilatus i Finlands fauna rättats av SEIDLITZ redan 1916 i Deutsche entomol. Zeitung. Vidare upptages i samma uppsats (sid. 92) bland de till Finlands fauna nytillkomna arterna S. Ga- brieli, enligt J. SAHLBEBG i Meddelanden av Soc. pro Fauna et Flora fennica 1917. Vattenskalbaggar från Gotska Sandön och Fårön, insamlade av D:r Eric Mjöberg. Av G. Falkenström. Dessa samlingar, nu tillhörande Centralanstalten for for- söksväsendet på jordbruksområdet, Entomol. Avdelningen, hava av Prof. TULLGREN välvilligt överlämnats till mig för gransk- ning. De äro visserligen ej så betydande men erbjuda dock ewes a eae ic Fe : i några hänseenden ett visst intresse, varför jag tillåter mig att publicera granskningens resultat därvid börjande med sam- lingen från Gotska Sandön. Sommaren 1906 uppehöll sig MJÖBERG en längre tid, från den ??/&—"/g enligt hans anteckningar, för studier pa denna i biologiskt hänseende synnerligen intressanta ö, och har han själv i denna tidskrifts årgång 1912 under rubrik »Om en syd- och mellaneuropeisk relikt insektfauna» etc. lämnat meddelande om av honom där funna 15 insektarter, nya för vårt faunaområde. Om hans övriga nog så rikhaltiga insamlade material har tills dato intet vidare publicerats, vilket ur djurgeografisk synpunkt åtminstone torde vara att beklaga. De av MJÖBERG hemförda vattenskalbaggarna fördela sig sålunda: 212 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1O21. 1. Graptodytes lineatus F. (= Hydrop. lin.) — 1 ex. d. 2. Hydroporus pubescens GYLL. — 2 ex. 3. Gaurodytes bipustulatus L. — 1 ex. 9. 4. » congener THUNB. (defekt). — 1 ex. d. 5. JIlybius ater DE GEER (defekt). — 1 ex. 9. 6 » guttiger GYLL. — I ex. D He » ænescens THOMS. — I ex. d. 8. Rhantus notatus F. (defekt). — 1 ex. 9. 9. Acilius canaliculatus NICOL. — 1 ex. d. 10. Hydrobius fuscipes L. — 1 ex. 11. Philydrus minutus F. — 1 ex. Av MJOBERG’s anteckningar över sina fångster under hans dagliga exkursioner pa 6n framgar ingenting om en talrikare förekomst av någon av dessa uppräknade II arter, men val namner han dari om dylik forekomst betraffande andra av honom iakttagna insektarter. Detta ar sa tillvida anmärkningsvärt, som Doktorerna G. EISEN och A. STUX- BERG i deras uppsats: »Bidrag till kännedomen om Gotska Sandon», intagen i Ofversikten af Kongl. Vetenskaps-Akade- miens Förhandlingar, 1868, angiva //ydzus guttiger såsom »den allmännaste insekt pa stranden» och Hydrobius fuscipes sa- som »högst allman» därstädes, samtidigt som de nämna en annan art, som MJOBERG ej synes hava patraffat, namligen Ilybius angustior, såsom sa allman, att den »kan insamlas i tusentals exemplar». Flera av MJOBERG’s exemplar äro defekta och bara tyd- ligt vittne om att vara tagna i dott tillstånd, vilket i MJo- BERG's anteckningar även angives: vara förhållandet med Hydrobius-arten. Vidare framgår av hans anteckningar att han påträffat åtminstone några av sina exemplar på stranden under »tängruskor», alltså under enahanda förhållanden som EISEN och STUXBERG. Jämställes listan över MJÖBERG's insamling med nämnda EISEN och STUXBERG's uppsats, vilken innehåller den enda hittills publicerade förteckningen över vattenskalbaggar från Gotska Sandön, upptagande 8 arter Dytiscider och Hydro- philider samt Gyrinus minutus F., så äro nu inalles 18 arter vattenskalbaggar kända från denna ö. Vidare framgår av G. FALKENSTRÖM, VATTENSKALBAGGAR 213 en jämförelse mellan dessa listor, att endast 2 arter, nämligen Ilybius guttiger och Hydrobius fuscipes, igenfinnas à båda listorna, under det att flertalet av de vid de båda undersök- ningstillfällena konstaterade arterna äro olika. Detta är nog så anmärkningsvärt, alldenstund MJÖBERG började sin insam- ling nära nog på dagen vid samma årstid som EISEN och STUXBERG. Den växling, som ofta årstiderna medföra med hänsyn till förekomsten av vissa vattenskalbaggar, kan alltså ej förklara det anmärkta förhållandet, även i betraktande av att MJÖBERG utsträckte sin undersökning av ön under dubbla tiden mot deras. Beklagligtvis äro MJÖBERG's anteckningar för ofullstän- diga för att lämna någon säker hållpunkt för ett rätt bedö- mande av hans samling i biologiskt hänseende. Det drag av torftighet och tillfällighet, som nu synes vidlåda densamma, kvarstår oförklarat. Att enstaka exemplar vattenskalbaggar kunnat påträffas pa denna 6, 7—8 mil från närmaste land, Färön, är måhända i och för sig föga anmärkningsvärt, men att såsom på EISEN och STUXBERG's tid, 40 år förut, arter av dessa insektformer konstaterats att förekomma där massvis är desto mera för- tjänt av uppmärksamhet. Ur EISEN och STUXBERG's såväl som MJÖBERGS skildringar av Sandöns naturbeskaffenhet även- som ur JOH. GUNNAR ANDERSSON 's uppsats: »Mellan haf och dyner», intagen i Sv. Turistföreningens Årsskrift 1895, fram- går, att Sandön består av lös sand med en långgrund sand- strand, ställvis bemängd med smärre stenar, klapperstenar m. m. Pa denna sandstrand säger MJÖBERG, att »valdsamma bränningar nästan ständigt rasa». Vidare säga EISEN och STUXBERG: »Emedan marken i följd av sin lösa natur ej är i stånd att på sin yta kvarhålla något vatten, finnas natur- ligtvis under ingen del av året några vattensamlingar på ön, ej en gång om våren, då man skulle vänta sig sådana». Att Sandön under sådana förhållanden kunnat lämna betingelser för förekomsten av vattenskalbaggar i »tusentals exemplar» är högst egendomligt. Att de därjämte angivas hava före- kommit massvis uppe på stranden under tång, förlänar ytter- ligare en särprägel åt djurlivet på Sandön. Mina iakttagelser hittills hava ständigt givit vid handen, 214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. att man nästan uteslutande träffar imagines av Dytiscider å lokaler, varest betingelser finnas för utvecklingen av resp. arters larver. Flertalet av de från Sandön nu kända arterna har s. k. krypande larvformer, som behöva grunda, stilla vatten med rik växtlighet för sin fortkomst enligt hittills vunnen erfarenhet. Då dessa betingelser synas fullständigt saknas å Gotska Sandön, skulle larverna — om de över huvudtaget finnas här — hava helt omändrat sitt levnads- sätt med, som vanligt, åtföljande förändringar i deras mor- fologiska byggnad. Antingen leva de i likhet med imagines terrestriskt under tång m. m. eller pelagiskt eller på dju- pare vatten. Ingendera av dessa suppositioner förefaller att kunna hålla måttet vid ett närmare begrundande, varför en förekomst i mängd av vissa vattenskalbaggar å Gotska Sandön framstår såsom en synnerligen gåtfull företeelse, som behöver vidare uppklaras. Otvivelaktigt skulle den enk- laste förklaringen vara att söka däri, att där vid tiden för EISEN och STUXBERG's besök à ön funnits någon lugn vik med växtlighet i behövlig grad. Därom finnes emellertid ingen som helst antydan i föreliggande skildringar av denna ö. Fårön. MJÖBERG's samling härifrån innehåller följande 41 arter, därav en för vår fauna ny. 1. Haliplus furcatus SEIDL. — I ex. Denna art är, som sagt, ny för Sverige, men förmodligen torde den förekomma flerstädes inom värt land, ätminstone söderut. Arten beskrevs först av G. v. SEIDLITZ i hans »Bestimmungs-Tabelle der Dytiscide und Gyrinidæ des euro- pæischen Faunengebietes» intagen i Verhandlungen des natur- forschenden Vereines in Brünn XXV. Bd., 1886 och äterfinnes i hans Fauna baltica, Ed. II. I senare faunistiska arbeten har den merendels upptagits som varietet till Halipl. fulvi- collis ER. men har numera äterinsatts i sin arträtt. Arten är känd från spridda ställen i Tyskland samt från Estland, Livland, Österrike, Ungern och Italien samt angives såsom sällsynt. G. FALKENSTRÖM, VATTENSKALBAGGAR. 215 Utom på de hanliga generationsorganens form karak- teriseras denna art särskilt av sitt gaffelgrenat fårade pros- ternalutskott, varigenom den lätt skiljes från övriga Haliplider. Exemplaret från Fårön överensstämmer med hänsyn till kroppsform, prosternum, basalstrecken à protorax, makro- punkteringen och färgteckningen på elytra med den beskriv- ning över arten, som A. ZIMMERMAN lämnar i sin grund- läggande utredning av vattenskalbaggarne, intagen i Archiv für Naturgeschichte, 38. Jahrg., 1917, Abt. A. Dock företer detsamma vissa avvikelser. Längden är nara 3 mm i stället för högst 2,5 mm, protorax skutellarparti skjuter lika långt bakåt som hos fulvicollis, protorax relativa längd är likaledes densamma som hos faulvicollis, ehuru protorax är tydligt bre- dare, varjämte mikroskulpturen är annorlunda än som angives för furcatus. I sistnämnda hänseende kan man visserligen icke säga, att någon mikropunktering av det slag, som ut- märker confinis-gruppens Haliplider, föreligger på skalvingarna av detta exemplar, men däremot förete desamma i ett smalt bälte längs ytterkanten en vid c:a 50 gångers förstoring tydlig etsning och i deras apicalparti därjämte en fin punktering, varigenom glansen å dessa partier likvisst icke dämpas vid lägre förstoring. Å de tyska exemplaren av denna art an- givas elytra inom bägge könen vara fullständigt glatta utan spår av någon »Mikropunktulierung». Jag har emellertid funnit att mikroskulpturen hos en annan av våra arter, nämligen hos ® av Halipl. ruficollis DE GEER är olika den, som råder hos de tyska represen- tanterna av samma art, i det att vår ruficollis 2, åtminstone från vissa lokaler, har elytra i sin helhet mikropunkterade, — liksom förhållandet angives vara hos Englands ruficollis 2, — under det att de tyska och övriga europeiska fastlandsrepre- sentanterna av samma art enligt ZIMMERMAN hava elytra endast delvis försedda med dylik punktering. Ovan anmärkta olikheter mellan Färöexemplaret och ZIMMERMAN’S beskrivning av furcatus synas mig böra få anses falla inom området för tillåten variation. 2. Haliplus variegatus STURM. — I ex. 3. Pidessus hamalatus GYLL. — 2 ex. OU WW wm Ww W Us Aw R Se) Or ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921, Bidessus unistriatus SCHRANK. — 2 ex. Hygrotus ineqvalis F. — I ex. Hydroporus erythrocephalus L. — 3 ex. » rufifrons DUFT. — 1 ex. » pubescens GYLL. — 3 ex. » dorsalis F. — 4 ex. Graptodytes lineatus F. (= Hydrop. lineatus F.). — I ex. Graptodytes granularis L. — 4 ex. Deronectes halensis. F. — 3 ex. Agaporus oblongus STEPH. (= Hydrop. obl.). — I ex. Graurodytes congener THUNB. — 7 ex. » chalconotus PANZ. — 3 ex. » uliginosus L. — 3 ex. Lriglenus labiatus BRAHM (= femoralis PAYK.).— 2 ex. Ilybius ater DE GEER. — I ex. » similis THOMS. — I ex. » angustior GYLL. — I ex. Nartus Grapei GYLL. — I ex. Acilius canaliculatus NICOL. — 1 ex. Gyrinus natator L. — 5 ex. Helophorus nubilus F. — 4 ex. » agvaticus L., var ægvalis THOHMS. — 4 ex. Helophorus affinis MARSH. (= griseus THOMS.). — ip ecg Helophorus viridicollis STEPH. (= æneipennis THOMS.) HOJEZ. Hydrochus elongatus SCHALL. — I ex. Ochthebius impressus MARSH. (= pygmæus PAYK.). 26x! Ochthebius marinus PAYK. — I ex. Berosus signaticollis CHARP. — I ex. dec: LMFT... 2 OX Hydrobius fuscipes L. — I ex. Philydrus minutus F. — 1 ex. » testaceus F. — 4 ex. Helochares griseus F. (= lividus THOMS.). — I ex. G. FALKENSTRÖM, VATTENSKALBAGGAR. i) = — 37. Laccobius minutus L. 38. » decorus GYLL. — 2 ex. GANGLBAUER har i sitt monografiska arbete »Die Käfer von Mitteleuropa. Bd. IV, Heft I, 1904, vilket torde fa anses vara det mest ingående, moderna arbete, som finnes, över Hydrophiliderna m. fl., uti en not meddelat, att han med hän- syn till pro- och mesosternums bildning hos denna art för densamma uppställer ett eget undersläkte: Campsolaccobius. Då arten ej förekommer i Mellaneuropa, har han ej närmare beskrivit densamma men angiver under släktdiagnosen pros- ternum vara utan. köl. I sin Fauna baltica,. Ed II, anför V. SEIDLITZ sammalunda ävensom: »Kl. gross, die der Htarsen fast so lang als das Klgl.» GYLLENHAL har först be- skrivit arten men nämner intet om dessa karaktärer. C. G. THOMSON endast citerar GYLLENHALS caput-difinition i sin Skand. Col. Enligt Färöexemplaren synas dessa bada karaktärer emellertid vara underkastade variation. Ä ena exemplaret — en d — visar prosternum en, visserligen svag, medianköl, under det att bakklorna äro i överensstämmelse med y. SEID- LITZ’ beskrivning; à det andra — en 9 — är prosternum slät men bakklorna betydligt kortare, knappast mer än hälf- ten så långa som kloleden. Mesosternum är däremot å båda exemplaren i enlighet med GANGLBAUER's och V. SEIDLITZ uppgifter. 39. Dryops auriculatus FOURCR. (= prolifericornis F.). — Eee 2 ex, 40.. Dryops Ernesti DE GOZ. (= auriculatus PANZ.). — 31ex. 41. Limnius tuberculatus MÜLL. — 8 ex. MJÖBERG har publicerat resultatet av sin 3 månaders vistelse à Färön 1904 1 Arkiv för Zoologi, Bd. II under ru- bak: »Biologiska och morfologiska studier öfver Fåröns insekt- fauna», innehållande jämväl en »Tabellarisk öfversikt af de i de olika faunaområdena ingående viktigaste arterna». Denna avhandling är i flera hänseenden synnerligen intressant och 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. instruktiv. Jag nödgas emellertid att göra en anmärkning till uppgifterna om förekomsten på Fårön av vissa vatten- skalbaggar, på det att kännedomen om dessa arters utbred- ning inom vårt land icke skall komma på villospår. I den till mig för granskning överlämnade samlingen från Fårön buro nedanstående former namnetikett, härrörande, som det vill synas, från MJÖBERG's hand. Gaurodytes congener, ©, felbestämd t. G. clypealis » » : Lu Keen » UE paludosus Eriglenus labiatus, J, >. » » ungvicularis Hydroporus pubescens » » H. fuscipennis Helophorus affinis (= griseus TH.) » » » brevicollis. Intill dess det lamnats patagligare bevis for forekomsten a Färön av de till hoger angivna 5 arterna torde alltså upp- gifterna därom i MJÖBERG's avhandling fa lämnas at sitt värde. Beitrag zur Kenntnis der Borkenkäfer- fauna Schwedens. Von Paul Spessivtseff. I. Pityophthorus Trägårdhi sp. n. Länge 1,5—1,: mm. Kopf schwarz-braun, fast schwarz. Stirn bei beiden Geschlechtern gewölbt, grob punktiert, über dem Munde sehr undeutlich halbkreisförmig abgeflacht, mit kaum merkbaren, bisweilen ganz fehlenden kurzen Längskiel- chen; der Clvpeusrand mit gelben Wimperhaaren dicht besetzt; der untere Teil der Stirn ist sehr sparsam mit nach der Mitte des Clypeusrandes geneigten Härchen bedeckt, die nur bei seitlicher Betrachtung oder bei starker Vergrösserung wahr- zunehmen sind. Fühler rötlich-gelb; die Keule bei reifen Exemplaren dunkelbraun, glänzend; die Keulenglieder hellgelb bewimpert. Halsschild dunkelbraun, kaum länger, als breit (7:6), an Basalhälfte mit schwach abgerundeten Seitenränder, vorn merklich eingeschnürt, vordere Hälfte mit ziemlich kon- zentrischen Höckerreihen besetzt, die hintere Hälfte ist dicht und tief punktiert, mit schmaler und glänzender deutlicher Längsschwiele in der Mitte. Bei frischen Exemplaren ist der ganze Brustschild regelmässig, doch sehr sparsam mit gelb- lichen, nach den Mittelpunkt des Brustschildes geneigten Härchen bedeckt, die bei abgewischten Individuen oben oft fehlen und nur an den Seiten und am Vorderteil des Hals- schildes zu schen sind. Infolge dieser Behaarung und der groben dichten Punktierung, sieht der Halsschild fast matt 220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. aus, wodurch der Käfer schon fär das unbewaffnete Auge von den anderen Pityophthorus-Arten, die mit ihm gelegent- lich zusammen brüten können, leicht zu unterscheiden ist. Flügeldecken dunkelbraun, zu der Spitze oft heller, schwach fettglänzend, noch sparsamer als der Halsschild mit gelblichen Härchen bedeckt, höchstens nur I ®/4 mal so lang, als zusammen breit, reihig flach und fein punktiert, mit glatten Zwischen- räumen; die Reihen sind oft wenig erkennbar, besonders an der Basis der Flügeldecken, wo die Punktierung im weitem Umfange viel dichter und stark irregulär ist; Nahtstreifen an der Basis der Flügeldecken fast garnicht, sonst sehr schwach und an dem Absturze doch merklich vertieft; Längsfurchen am Absturze breit, flach und mehr glänzend, als die Flügel- decken selbst; die Nath und flachen Seitenwülsten sind mit kaum sichtbaren Höckerchen versehen und frei von Haar- börstchen; Spitzenrand gemeinschaftlich abgerundet, Naht- ecken nicht vorstehend. Was Kaumagen und Penis anbetrifft, so haben einzelne Teile dieser Organe dieselbe Form, wie bei unseren gewöhn- lichsten Pityophthorus-Arten. Nur die Dimensionen des Kaumagens und des Penis zeigen wesentlichen Unterschied. Beide Organe sind verhältnissmässig kleiner, zarter, durch- sichtiger und heller in der Farbe. So bildet der Kaumagen ‘hs und der Penis '/s der Gesammtlänge des Körpers; bei Pityophthorus glabratus EICHH. dagegen, der unter den schwe- dischen Pityophthorus-Arten der beschreibenden Art am näch- sten steht, macht der stark chitinisierte dunkele Kaumagen lo und der schwarz-braune Penis ‘/; des Körperlänge aus. Fundort. Hällnäs im Norrland (Nord-Schweden). Auf den dünnen (0,5 — 1,5 cm.) Zweigen der Gipfel gefallener Fichte von Prof. Dr. IVAR TRÄGÄRDH in Mitte Juli 1921 gefunden. Bei weiterer Untersuchung des mir übergebenen Materials gelang es noch 132 lebendige Käfer von verschiedenen Alter aus den Fichtenzweigen zu sammeln. Leider waren die Gänge durch Ernährungsfrass der jungen Käfer und durch den Nach- frass der Alten so verworren, dass die Wiederherstellung ihres ursprünglichen Charakters sich ganz unmöglich machte. Wie die Mutter- so auch die Larvengänge sind sehr ober- flächlich und greifen den Splint garnicht an, ausser den Pup- SPESSIVTSEFF : ZUR KENNINIS DER BORKENKÄFERFAUNA SCHWEDENS. 221 penwiegen, die in den Splint ganz flache, doch merkbare Spuren lassen. Der Käfer unterscheidet sich von den europäischen Fichtenborkenkäfer P. mzcrographus L., P. exsculptus RATZ. und P. fennicus EGGERS durch nicht vorgezogene Nahtecke, von P. lichtenstecnt RATZ, P. knoteki REITT und P. pubescens MRSH. durch unbehaarten Furchenrand; von den nahe ste- henden ?. gladratus EICHH. durch gedrungene Form, klei- nere Dimensionen, braune Farbe, matten Halsschild, mehr flache Furche der Flügeldecken und hauptsächlich durch die Sculptur der Stirn. Die Stirn bei P. glabratus 2 hat eine deutliche, von Seiten parallel-, von oben bogenartigbegrenzte Vertiefung, die von goldgelben Haaren dicht bedeckt ist; ein Teil der Haare sind lang, wachsen am Rande der Vertiefung und sind nach vorn und unten geneigt, der andere Teil be- steht aus kürzeren, fast anliegenden Härchen, die den Grund der Vertiefung bedecken und mit ihren Spitzen nach der glatten Längslinie gerichtet sind; bei P. glabratus d ist die Stirn gewölbt, kahl, über dem Munde nicht abgeflacht, mit deutlichen, verhältnismässig längeren Längslinien. Mit 2. buyssont REITT, P. carniolicus WICHMANN (beide auf Pinus nigricans in Süd-Europa), P. Lenscheli SEITNER (auf Pinus- Arten in europäischen Alpen) und P. sener WICHMANN (HS Alpes, Bistolas), 4 seltene, einander sehr ähnliche euro- päische Arten, ist unser Käfer auch nicht zu verwechseln. Von dem ersten unterscheidet er sich durch kurze Flügel- decken; von dem zweiten durch braune Farbe und Skulptur der Stirn, welche beim carniolicus 2 deutlich eingedrückt ist und scharfen deutlichen Längskiel hat; vom dem dritten durch seine gedrungene Form; von dem vierten durch kürzere Flügeldecken, durch Abwesenheit des glänzenden Querkiels über dem Munde und durch unbehaarte Furchenrand. II. Ips duplicatus SAHLB. Der Käfer wurde ven mir im Versuchsparke Siljanfors bei Vimo einmal auf der Kiefer (1 ¢ und I 2), zum zweiten- mal auf der Fichte (1 d und 2 9) den 8 August 1921 ge- funden. In beiden Fällen waren es Mutterkäfer, die mit ihrer D N N ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Eiablage beschäftigt waren. Sie bauten in der nächsten Nachbarschaft mit /ps -typographus ihre Gänge auf den in Juni dieses Jahres gefallenen Stämmen. Da der Frühling im Jahre 1921 sehr früh begonnen und ausschliesslich warm war, so ist es wahrscheinlich, dass die beiden Käferarten zu der zweiten Generation gehörten. Ips duplicatus, der in den westeuropäischen Wäldern äusserst selten vorkommt, gehört zu der Fauna Ost-Europas, wo er fast immer in Gesellschaft mit /ps typographus brütet und in dieser Beziehung in seinem beschrenkten Verbrei- tungsgebiete den fehlenden /#s amzitinus EICHH. ersetzt. Schon in Finnland kommt er oft vor! und im europäischen Russland ist der Käfer überall verbreitet, wo die Fichte na- türliche Bestände bildet. Besonders häufig tritt er dort im Norden und Osten auf, und wird immer seltener in der Richtung nach Westen. In Sibirien trifft man ihn am häu- figsten in den Gegenden, die an das Uralgebirge unmittelbar an- grenzen, seltener im übrigen West-Sibirien; im Ost-Sibirien tritt er nicht auf und scheint dort durch /ps zssuriensis REITT ersetzt zu werden. Versuchspark Siljanfors, wo /ps duplicatus zum erstere- mal in Schweden gefunden wurde, liegt in einer waldreichen von der Meeresküste weit gelegener Gegend, so dass eine zufällige Eintransportierung des Käfers aus Russland oder Finnland ganz ausgeschlossen ist. Wenn man in Betracht nimmt, dass die Bestände in Siljanfors einen ganz ausge- sprochenen nördlichen Charakter haben und in vielen Be- ziehungen die Wälder Nord-Russlands erinnern, so wird die Anwesenheit dieses Käfers in dieser Gegend ganz begreiflig, und es ist sehr wahrscheinlich, dass duplicatus in Nord- Schweden ebenso verbreitet ist, wie in Nord-Russland, wo er auch bis zur letzten Zeit oft mit /ps tyfographus verwech- selt wurde. Doch ist der Kafer von /ps typographus leicht zu unter- scheiden. Er ist kleiner (3,5; —4 mm), hat glänzenden, gröber punktierten Absturz der Flügeldecken; der zweite Zahn der Seiten des Absturzes ist plattenförmig und an der Basis mit ! Uunio Saalas, Kaarnakuoriaisista ja niiden aiheuttamista vahingoista. suomen metsissä, Helsinki 1919. SPESSIVTSEFF: ZUR KENNTNIS DER BORKENKÄFERFAUNA SCHWEDENS. 223 den dritten breit verbunden, der von der Spitze der vorher- gehenden (den 2-ten) viel weniger entfernt ist, als der letzte vom Suturalzähnchen; die Zwischenräume der dorsalen Punkt- streifen sind mit weitläufigen Punktreihen versehen, die bei Ips typographus fehlen. Die Figur der Gänge ist der des /ypographus im ganzen sehr ähnlich. Doch sind die Muttergänge verhältnissmässig enger (1,;—1,75 mm), nicht so geradlinig wie bei typographus, und gewöhnlich mehr an Zahl, so dass aus den Rammel- kammer oft 4—5 Muttergänge ausgehen. Experimentalfältet, September 1921. Zur Präsizierung des Puppenhabitus einiger Parnassiiden. Von F. Bryk. Dank dem freundlichen Entgegenkommen seitens der Firma Dr. ©. STAUDINGER & A. BANG-HAAS (Blasewitz), die mir je eine tote Puppe von Zühdorfia pusiloi (2), Sericinus tela- mon () und Archon apollinus (2) zusandte, bin ich in der Lage nachträglich teilweise meine kleine Studie über den Mimo- kremaster zu ergänzen, teilweise eine ausgesprochene Vermu- tung zu berichtigen. Bei der habituell den Parnassiuspuppen ähnlichen Puppe von Archon apollinus HRBST. ist der Mimo- kremaster keineswegs, wie ich vermutete, stark ausgeprägt, sondern so unansehnlich, dass man ihn nie bemerken würde, hätte man den von der Apollopuppe nicht früher beobachtet. Seine beiden zitzenartigen, kirschholzrotbraunen Fortsätze sind ganz winzig, gedrungen an das betreffende Segment angepresst, dass sie sich nur mit schwerer Mühe entdecken lassen. Hingegen lassen sich, wenn auch undeutlich, die völlig rückgebildeten Bauchfüsse erkennen. Auch sie treten nicht stärker plastisch hervor, als der Mimokremaster; bei der Apollopuppe liessen sich höchstens Negative der Bauchfuss- ansätze — schwach eingedrückt — enträtseln. Wie bei der Apollopuppe vermisst man auch bei der von Archon jeden Kremaster; nur unbedeutende Höckerchen sind dort bemerk- bar. In diesem Zusammenhange sei erwähnt, dass SPULER (Vgl. seine Schmett. Europas, p. XXXII) das völlige Aus- bleiben von Kremaster bei den Schmetterlingen überhaupt zu bezweifeln geneigt ist. F. BRYK, PUPPENHABITUS EINIGER PARNASSIIDEN 225 Die Puppen 'der'beidem anderen Parnasstiden sollen hier schon deshalb beschrieben werden, weil in der Literatur die diesbezüglichen Angaben sehr spärlich und unzulänglich sind. Nur einige Stichproben: VERITY schreibt über die Puppe von Z#Adorfia pusiloi: »Plus grosse que celle du genre Zhais« (= Zerynthia), »plus semblable a celle du P. machaon, mais recourbée au niveau des ailes« (idem, Rhop. pal. p. 27); SEITZ (Gross Schmett. d. Erde, Fauna pal., Vol. I, p. 15) führt VERITY's Diagnose an und STICHEL weiss sogar mitzuteilen, dass die Puppe »mit einzelnen Borstenhaaren be- setzt ist«, (Cfr. WYTSMAN, Gen. Ins. Lep., 59, p. 4 (1907). Dem gegenüber ist festzustellen, dass die Puppe viel mehr der apollinus-Puppe ähnelt als der von machaon. Sie ‚sieht auf den ersten Blick wie eine eingetrocknete sowie ein- gefallene apollinus-Puppe aus, die man sich gerade bei der Stelle der Einschnürung und Subimaginalflügel-Scheiden als eingeschrumpft zu denken hat, wodurch die deutlich abge- setzten Abdominalringe schärfer zum Vorscheine treten, was bei der apollinus-Puppe, die gerade dort den grössten Leibes- umfang zeigt, nicht der Fall ist. Gemeinsam für beide Zerynthianae ist, dass ihre Subimaginalflügel-Rippen stark gekerbt sind: bei Zähdorfia noch mehr plastisch hervortretend als bei Archon. Auch in der Farbe gleichen die Puppen einander. Die bei der apollinus-Puppe rückgebildeten kurzen Kopfspitzen sind bei der von Zühdorfia nicht mehr so unan- sehnlich und leiten zur bekannten Papzlioniden-Puppenfazies hinüber, ohne sich jedoch diesbezüglich so stark wie bei machaon oder Sericinus es der Fall ist, differenziert zu haben. Die Spitzen der Flügelansätze viel markanter als Archon, am ehesten zu Serzcinus hinüberleitend. Das Intermediäre an dieser Puppe, von Parnassius zu Zerynthia Hinüberleitende, kommt auch in den Kremasterverhältnissen zum Vorscheine, indem sich der Hinterleib derart zu einem Schnabel zuspitzt, dass man deutlich einen Kremaster unterscheiden kann; er muss mit sehr feinen Häkchen besetzt sein, die aber von einem unbedeutendem anhaftenden Gewebfleckchen verdeckt sind. Der unansehnliche Mimokremaster nicht viel deutlicher als beim Arckon, nicht stärker hervortretend als die rückgebil- deten aber doch sichtbaren Bauchfüsse. Beides dunkel bern- 15 — 2ısıs, Entomol. Tidskr. Årg. 42. Haft. 3—4 (1921). 226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ2I steingelb vom Braunrot des Puppenkörpers abgehoben. Der eben mitgeteilte Puppenhabitus von Zühdorfia bestätigt nur die Richtigkeit meiner nach ihrer Imago vorgenommenen Zuteilung von Archon zu den Zerynthianae und verankert hierdurch die tiefere Erkenntnis seiner systematischen Stel- lung auch an Belege aus der Ontogenie. [Vgl. auch u. a. E. REUTER, Über Palp. Rhopaloc., p. 225 (nota 3) (1896).] — Die Puppe von Sevzcznus erinnert prima vista an eine Nymphalidenpuppe; sie ist länglich, in der Grösse einer Ze- rynthia-Puppe (17 mm.), mit scharfen Dornen besetzt; »mit zwei kurzen Fortsätzen am Kopf, über den Rücken ziehen Reihen scharfer Dornfortsätze«, so wird sie flüchtig von SEITZ! skizziert. VERITY (l. c., p. 23) weiss noch weniger über die Puppe zu erzählen: »Bifurquee à l'extrémité céphali- que, tronquée à l'extrémité caudale, soutenue par un fil a mi-corps«. — Von den beiden Paaren der in Längsrichtung ziehenden Dornreihen, verläuft die dorsallaterale vom Segmente 8 bis 12; das Bemerkenswerte an ihren Dornen ist, dass die zwei vordersten dornigen Fortsätze nicht wie die übrigen einfach, sondern doppelt bedornt sind (spina du- plex). Die des ventralen Reihenpaars beschränkt sich ledig- lich auf die Segmente 8 und 9. Die Dorne sind scharf, er- rinnnern fast an die Krallen der Larvenfüsse. Der sich stark verjüngende Hinterleib ist an seinem abgeplatteten Ende wie abgehackt; seine beiden scharfen Kanten gleichen fast Dornen. Die Puppe scheint sich offenbar nach Zerynthia- Art auch dort anzuspinnen; wenigstens lassen sich Spuren von Gespinste am Kremaster wahrnehmen. Der Mimokremaster ist nicht leicht sichtbar; auch er glänzt wie der Kremaster infolge eines ganz feinen übriggebliebenen Überzuges vom Gespinste. Hinsichtlich des Larvenhabitus sei auf A. SCHIER- BEEKs On the set. patt. of caterp. a. pup. (Leiden 1917; 8Y°), t. V. fig. 14, (p. 120—121) verwiesen. 1 Vgl. Seitz (I. c.,p. 16); bei STICHEL in WYTSMAN (I. c.) wird dieselbe Diagnose insoferne variiert, dass die Dornenreihe auf zwei (!) Reihen prä- zisiert wird, T In memoriam. Isaac Birger Ericson föddes i Göteborg den 8 okt. 1847. I sin ungdom gick han i lära hos sin far, som var konstsvarvare, och flyttade år 1866 till Amerika, där han bedrev tekniska studier. Efter sin återkomst till Sverige var han före- ståndare för Lundby snic- kerifabrik vid Göteborg 1873—77, biträdde vid in- redningen av Göteborgs slöjdskolor 1877—78, var föreständare för byggnads- företag i Göteborg 1879— 81 samt blev disponent for M. E. DELBANCOS oljeslageri och kvarnar i Mölndal 1881. År 1885 fångade han den första skalbaggen, en 2 av Oryctes nasicornis, varom han lämnat en beskrivning i Ent. Tidskr. 1896, pag. 258 Det är nog många som läst artikeln, men alla dessa ha nog inte tänkt på det*kraftprov han då visade, nämligen att plugga latin för att kunna läsa THOMSSONS Skandinaviens Coleoptera, sedan han funnit THOMSSONS Skand. insekter för kortfattad. Detta studium hade emellertid till 228 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 följd, att han fick ett mer än vanligt intresse för våra skal- baggar, ett intresse, som aldrig sinade, och som tog all hans lediga tid i anspråk. När tiden inte ville räcka till, använde han nätterna till arbete med skalbaggarna, och detta kan i sin mån bidraga till att förklara, hur han kunnat komma så långt i sin kännedom om dessa djur. Med sin stora flit och sitt goda talamod hade han dessutom en ovanligt skarp blick, som uppfattade alla detaljer, och ett minne, som var rent av otroligt. Han hade kännetecknen på de olika skalbaggarna så klart för sig, att han endast i kvistigare fall måste till- gripa något av de verk på latin, tyska, franska eller engelska, som han hade i sitt bibliotek. År 1893 utarbetade han tillsammans med EMIL SANDIN en förteckning över Sveriges och Norges Coleoptera. - Denna förteckning kompletterade på ett lyckligt sätt THOMSSONS Skand. insekter, enär den upptog författarenamn och en del synonymer. ; År 1894 uppstod i Mölndal en eldsvåda, som även lade ERICSONS hem i aska Härvid lyckades han rädda sina insektlådor, men skåpen, som de voro insatta i, och alla dubletterna, däribland en mängd oexaminerade djur, brunno upp. Denna olycka kunde likväl icke släcka hans hag. I stället tog han genast i på nytt och med kraftiga tag. År 1896 kunde han meddela, att samlingen uppgick till cirka 3,000 arter med omkring 20,000 individer. Han nöjde sig icke med att samla i hemorten, utan gjorde flera resor till andra trakter av landet och var t. ex. på Öland icke mindre än tre gånger. År 1908 reste han till London för att vid Natural History Museum studera MATTHEWS’ trichopterygidsamling, sedan museet, på hans begäran att få samlingen sig tillskickad, svarat, att aldrig något skickats från museet, ej heller i fram- tiden komme att skickas. Efter 14 dagars vistelse vid mu- seet fann han djuren i den MATTHEWS'ska samlingen i hög grad hopblandade, men han hade gjort sig så väl känd där, att samlingen sedan sändes till honom för revidering. När den återsändes, var den rätt bestämd och kompletterad med en hel del djur. ISAAC BIRGER ERICSON 229 Något före denna tid hade han med ett förvånande tålamod efter otaliga experiment lyckats konstruera ett mi- kroskop för överljus för att studera de minsta skalbaggarna, i synnerhet trichopterygiderna. Skicklig tecknare som han var, avritade han dessa skalbaggar sådana de tedde sig genom mikroskopet, men när han inte kunde bevisa, att djuren sago så ut för dem, som ej voro i tillfälle att se dem genom mikroskopet, försökte han skaffa sig fotografier av de för- storade djuren. För detta ändamål konstruerade han en apparat, varmed han slutligen lyckades fotografera djuren med cirka 50 gångers förstoring. Detta arbete kunde inte utföras, förr än arbetet i kvarnarne slutat på lördagskvällarne, emedan eljest kvarnarnas gång förorsakade skakningar i huset, och tillräckligt stark ström för det elektriska ljuset ej heller kunde erhållas. Men hela natten mellan varje lördag och söndag var han under en lång tid sysselsatt härmed och lyckades få utmärkta fotografier av en massa trichopterygider m. m. Da författade han aven ett arbete »Bidrag till Biets anatomi och biologi» med mikrofotografier av biets olika delar, varav han gjort preparat. Efter Londonvistelsen reste han till Wetzlar i Tyskland och vidtalade firman E. LEITZ att tillverka mikroskop enligt hans konstruktion, se Ent. Tidskr. 1909, haft. 3—4, omslagets 3:e sida. Typiskt för hans intresse, att mikroskopet skulle kunna komma i många entomologers händer, var, att han gjorde som villkor för uppfinningens överlämnande, att mi- kroskopet ej finge kosta mera än 115 Mark. Det är inte hans fel, att kriget och valutan har ändrat detta pris. År 1912 erhöll han avsked med pension och flyttade då till en villa, som han byggt sig i närheten av Hindås, och som han efter initialerna i sitt namn kallade Ibero. Tidtals sysselsatte han sig med sitt barndomsarbete att svarva, och många utsökta arbeten i valross- och elfenben samt rosen- trä ha lämnat hans hand. På Ibero trodde han sig ostörd kunna få ägna sig åt sitt älsklingsstudium, men kort efter ditflyttningen kom sjuk- domen, som nedsatte hans krafter. Denna tog så småningom överhand, så att han på den sista tiden ej kunde lämna sängen, och den 23 mars i är fick han sluta sina dagar, 230 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 efterlämnande maka, som på sällsynt sätt haft förmåga att deltaga i hans studier och att sköta honom under sjuk- domen. Vännen ISAAC hade en sträv yta och ansågs av dem, som ej voro vidare bekanta med honom, som mycket envis. Undertecknad, som haft förmånen att känna honom väl, och som haft nöjet att räknas bland hans vänner, vill framhålla, att under den sträva ytan fanns ett mycket gott hjärta och en självbildning, som säkert saknar sitt motstycke. Hans envishet har jag alltid ansett som en av hans största för- tjänster 1 den meningen, att han eljest icke hade kunnat komma så långt i sitt entomologiska studium. Vid sin bortgång efterlämnade han en samling i 92 lådor, insatta i 2 skåp. Av dessa lådor äro 8 upptagna av världs- faunan av trichopterygiderna. I samlingen torde icke fattas ett tiotal av de i Sverige funna skalbaggarna, men det är likväl icke samlingens storlek, som är mest imponerande. Det är ordningen och djurens utseende, som rent av frap- pera åskådaren. Där finnes icke ett enda trasigt djur, alla djur stå i samma höjd, och varenda nål står i snörrät rikt- ning. Det är många gryende entomologer, som han hjälpt över de första stötestenarne i skalbaggsstudiet, och ännu flera, som han hjälpt med namnbestämningar. Undertecknad, som varit en bland dessa, kan endast beklaga den förlust hans bortgång var för skalbaggsstudiet. Hade han fått be- hålla sina krafter och levt längre, hade han kunnat kungöra sina rön om trichopterygiderna, något som nu, till följd av ofullständiga anteckningar, icke torde kunna göras, förrän någon ny entomolog i detta hänseende kan upptaga hans mantel. Mycket mera vore att säga om denne märklige man och hans liv, men jag vill sluta dessa rader med de orden: Länge skall Isaac ERICSON leva i ett ljust och tacksamt minne hos sina vänner och icke minst hos C. H. Östrand. ANY Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur för år 1918. (Jämte äldre tillägg) Av Fr. E. Åhlander. Anmärkningar och kompletterande uppgifter emottagas med tacksamhet under adress: Arbetarbiblioteket, Folkets Hus, Stockholm. Insekter. 1. ADLERZ, Gottfrid, De fotografiska bilderna i »Grävsteklarnas liv». — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. SINLIES,.S. 382 7383: 2. AHLBERG, Olof, Beiträge zur Deutung der Zetterstedtschen Fhrips-arten. — Ibid., ‚s.5140 142. 3. Arm, Gunnar, Till kännedomen om Prosopistoma foliaceum HOME Inidsus! 54 so,er texthiß.sntryck. res.: SiS. 4. AMMITZBÖLL, I, Ännu en tredje för Sverige ny Eristalis-art fagentueVstad Ibid 15299: À 5. ANDERSSON, Lars Gabriel, »Farliga djur». — Bonniers Må- nadsh., Sthlm, Årg. 12, ROMOMNET hs S. 2530112 texte. 6. ——, Mer »Farliga djur». — Ibid., Nir 7, s. r2—17, 11 textfig. 7. AURIVILLIUS, Chr., Släkten och släktnamn. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 20)uTOL8, Si 108TO0: 8. ——. Svensk insektfauna. 2. Andra ordningen. Rät- vingar. Orthoptera. 2 uppl. — Uppsala 1918. 8:0. 25 s., 14 textfig. 9. ——, Svensk insektfauna. [13]. 1. Gaddsteklar. Aculeata. Tredje—sjätte familjen: Getingar. Vespidæ. Dolksteklar. Scoliidae. Spindelsteklar. Mutillidae. Plankstiklar. Sapy- ae 12:2 uppl.=——= Uppsalamordan 8:0) SN 182,2 textfig. NN ios) iB ALE 19. 20. 2% 24. 25. 26. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. BENGTSSON, Simon, Braconologische Beiträge. — Lund, Univ. Arsskr., N. F., Avd. 2, Bd 14, Nir 32 [= Fysiogr. Sällsk. Handl., N. F., Bd 29, N:r 32], 1918, 47 s, 19 textfig. ar, HERRENS EN A, Nr 86: Bigärden. Tidning för biskôtare. Svenska Biodlareför- eningens tidskrift. Redaktör H. O. Sand. Ärg. 20, NG 1—12 + Lotterinummer. — Strängnäs 1918. 8:0. 184+60s. Bıman, Torsten, Äro getingarna bifiender? — Bitidningen, Helsingborg, Årg. 17, 1918, s. 228—220. BinnınG, Axel, Renbromsen anträffad i Västmanland. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 39, “TOFS; Sal LOG KOM: ——, Anthrocera scabiosae Scheven ytterligare funnen i Västmanland. — Ibid., s. 100. Bitidningen. Organ för Sveriges Allmänna Biodlareför- ening. Red. och utg. N. Nilsson. Arg. 17, Nir 1— 12. — Helsingborg 1918. 8:0. 284 s. BONDESSON, August, Djur- och växtlivet i en halländsk ljung- backe. En uppsats fran skoltiden. — Sveriges Natur, Sthlm, Arg. ON 1918,.5.88 AU 1 textes BRUNDIN, J. A. Z., Fjärilar fran norra delen av Jönköpings lin. — Entomol. 'Tidskr., Uppsala, Arg. 20, 1918, 52.08 — 08: Bryk, F., Einige Randbemerkungen zu Dr Christeller’s Studie über die Missbildungen der Schmetterlinge. — Entomol. Mitt., Berlin, 7, 1918, s. 88— 93. ——, Grundzüge der Sphragidologie. — Ark. Zool., Sthlm, Balai N STR 2190's," 38, 85, 2/tavil te textuge ——, [Om vingribborna hos lepidoptera papilioniformia. | — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 39, 1018. S. 112. ——, Ueber die Radialgabel des Papilioniformiageäders. — Societas Entomologica, Stuttgart, Jahrg. 33, 1918, s. 17— 18, ı textfig. ——, Zur Iconographie der skandinavischen sphragophoren Rhopaloceren. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Le 39, 1918, SA TAS 147,1 Steine. CEDERGREN, Gösta R., Några ord om de olika slagen av yngelröta hos bin. — Bitidningen, Helsingborg, Årg. 17, 1918, Ss. 7082 ESBEN-PETERSEN, P., Results of Dr. E. Mjéberg’s Swedish Scientific Expeditions to Australia 1910— 1913. 18. Neu- roptera and Mecoptera. — Ark. Zool., Sthlm, Bd 11, Nir 26. 1918, 37 SMS MEN... Bh NextHR. FABRE, J. H., Instinktens mysterier. Övers. från franskan av Hugo Hultenberg. Med anmärkningar av professor A. Tullgren. — Uppsala 1918. 8:0. 205 s., 9 tavl., 1 textfig. FLOERICHE, Ett flugkäseri. (Ur Floeriche’s »Plagegeister». 27: 28. 34- 39: 317 39: 40. AT. AD, LITTERATUR 233 Övers. utförd av amanuensen Björn Johansson). — Hygien. Revy, Lund, Ärg. Teh ROMS OO -— 7 2:. FRISENDAHL, Axel, Coleoptera fran Jämtland. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 30 MONS S. 202—2ZO5: GERTZ, Otto, Skanes zoocecidier. Ett bidrag till känne: domen om Sveriges gallbildande flora och fauna. — Lund, Univ. Arsskr., N. F., Avd. 2, Bd 14, N:r 26 [= Fysiogr. Sällsk. Handl., N. F., Bd 29, N:r 26], 1918, 72 s. Hecror, D. S., Samlaren. Praktiska anvisningar och rad vid anläggandet, ordnandet och förkovrandet av naturalie- samlingar. Efter utländska källor: — Sthlm 1918. 8:0. Tele 5.095, textfig. JANSSON, Anton, Coleopterologiskt fran Hjälmarstränderna. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 39, WORSAAS er -20: ——, lakttagelser över Megachile-honans blombesök och betende i och för pollen- och honunginsamling. — Ibid., Sop Zio 25s ——, Intressantare Coleoptera och Hemiptera heteroptera iakttagna. i Skedevi socken, Östergötland. — Ibid., s. 195 — 201. ——, Som myrmecofiler okända eller föga kända Coleop- teracy — bie: 5,05 77.96. : JoHANNSEN, W., Arftligheten i historisk och experimentell belysning. En översikt av ärftlighetsforskningens viktigaste resultat. Till svenska av Robert Larsson. — Sthlm 1918. BLO we SAN Si). 5.2 textes Kemner, N. A., Anchomenus Thoreyi Dej —ny för Sve- rige. En dementi och förklaring. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 208 1101-5454. 90,97% ——, Atlas över fjärilar och larver. 25 planscher i färg med 326 naturtrogna avbildningar jämte förklarande text. Med förord av docent Simon Bengtsson. 3. uppl. — Lund TON: MS O0 140) 2. 5i9taylasiid, textfig. ——, Uber die Gattung Nothorrhina Redt. [Col.]. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. BONSTOLSHSN 322-7328, 7 textfig. —— , Vergleichende Studien über das Analsegment und das Pygopodium einiger Koleopterenlarven. Akad. Avh. Lund. — Uppsala 1918. 8:0. 104's., 44 textfig. KLEFBECK, Einar, Nagra entomologiska notiser fran Gott- land. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 39, 1918, s. 3407342: ——, Några insektfynd 1 Dalarna. — Ibid., s. 344. KORSCHELT, E., Livslängden, åldrandet och döden. Till svenska av Robert Larsson. — Sthlm 1918. 8:0. 192 S., 44 textfig. 234 43: 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 61. 62. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. LUNDBLAD, O., Ithytrichia lamellaris Eaton. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg 30, EQTS; Sieg 427- BUT LJUNGDAHL, David, Lepidopterologiska anteckningar. — Ibid., s. 82—97, 4 textfig. ——, Nagra puppbeskrivningar. — Ibid., s. 216—238, 41 textfig. MELIN, Douglas, Några tankar om mimicry och skyddande likhet med stöd av dipterologiska studier. — Ibid., s. 239 — 294, 2 tavl. M., R., Intressanta insekter. En populärstudie av impopu- lära djur. — Hela Världen, Sthlm 1918, s. 1373—1378, 10 textfig. NEANDER, Alvar, Ytterligare om Kronobergs läns macro- lepidoptera. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 39, 1018, Ss. 30—53. 1 Nırsson-EHLE, H, Årets svåra vetesjukdom. Olika sort- resistens mot dvärgstritens angrepp. — Landtmannen, Sthlm, Årg. I, 1918, Ss. 564 —566. NorpsrRôM, Frithiof, Bidrag till kännedomen om Sveriges dagfjärilar. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 30, 1078, s. 208—321, 4 textfig. (Forts.) ——, Fynd av sällsyntare fjärilar jämte anteckningar om nagra av dem. — Ibid., s. 60—65. NORDENSTRÖM, H., Parasitstekelfynd i Sydsverige. — Ibid., Ss. 92—04. Orstanıus, Ernst, Ovanligt skadedjur à preparerade fjärilar. — Ibid: istign 100! ——, Ytterligare anteckningar om fjärilar, huvudsakligen smäfjärilar, i Kronobergs län. — Ibid., s. 69—81, 7 textfig. PLare, Ludwig, Härstamningsläran. Populärt framställd. Till svenska av Robert Larsson. — Sthlm 1918. 8:0. 120 S., 69 textfig. Rangnow, H., Verzeichnis der von mir in Schweden, ins- besondere in Lappmark gesammelten Macrolepidopteren. — Zeitschr. wiss. Insektenbiol., Berlin, 13, 1918, s. 283 —-297, ı tavla. RINGDAHL, O., Neue nordische Anthomyiden. — Entomol. Tidskr., Uppsala. Arg. 39, 1918, s. 148 — 194. Roman, A., Beiträge zu den schwedischen Ichneumones pentagoni. — Ark. Zool., Sthlm, Bd 12, N:r 2, 1918, 32 s. ——, Beriktigande angående parasitsteklar ur grankottar. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 39, 1918, s. 345— 346. Rrypgerg, C. S., Bidrottningens befruktning. — Bitidningen, Helsingborg, Ärg. DIN 10108,354240- 250. ——, Vaxmalen m. m. — Ibid., s. 223— 226. RYDÉN, Nils S., Nagra fjärilsfynd. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 20 MONS 344 —— 345. 63. 64. 65. 66. 67. 68. 69. HO: ne Te 13: 74- LE 76. PE LITTERATUR. 235 SETTMAN, Torsten, Om sammanslutning mellan idel arbets- humlor och om övervintrade humlehonors minne av sitt fjolarsbo. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 39, 1018, S9820 332. SJÖSTEDT, Y., Insectes pseudoneuropteres. 1. ”Termitidae. — Voyage Aluaud a Jeannel, Paris 1915, s. 1—18. ——, Neue Orthopteren aus Afrika und Madagaskar. — Ark. Zool., ‘Sthim, (Bd) 172, 9N:r. i, 1968, 18.8, /5’textäg. ——, Results of Dr. E. Mjéberg’s Swedish Scientific Ex- peditions to Australia 1910—1913. 17. Mantidae und Phasmidaé / —-ylbids, BAUTEN: 19} 797 Mor IST tavil:, 5 textfig. ——, Wissenschaftliche Ergebnisse der schwedischen ento- mologischen Reise des Herrn A. Roman in Amazonas 1914 — 29183 us Odonatayı = AIDId ENT 1918,64 ss, 2 tavl. —, Se Stockholm, Naturhist. Riksmus., N:r 70. STOCKHOLM. Centralanstalten för försöksväsendet pa jordbruksomrädet. TULLGREN, Alb., Entomologiska avdelningen [under år 1917]. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Årg. EINLILS, SAT2 0140! — Entomologiska Föreningen. ——), [Redogörelse för bander den 24 februari 1917 —den 1 juni 1918]. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 30, FORMS (LOS == Pl 2,9347 340: — Naturhistoriska Riksmuseet. SJÖsTEDT, Yngve, Entomologiska avdelningen [under år 1917]. = Sthlm, Vet. -Akad. Ärsbok, HONS NS 19 2 183. STRINDBERG, H., Typstudien über die Geschlechtsorgane einiger Mallophagengattungen. — Zeitschr. wiss. Zool., Leip- AiG EI LOTS SKO = 653. TEDIN, Hans, Den praktiska entomologiens nuvarande ställ- ning och forsatta utveckling 1 vårt land. — Sv. Utsädes- för. Tidskr., Malmö, Arg. 28, 1918, s. 125—132. ‘THULIN, EY Ist die Grundmembran eine konstant vorkom- mende Bildung in den quergestreiften Muskelfäsern? — Arch. mikr. Anat., "Bonn,#86,'1915,'8.'318—-327, 1 tava. Tidskrift, Entomologisk. Utgiven av Entomologiska För- eningen i Stockholm. (Journal Entomologique, publié par la Societé Entomologique à Stockholm). |Redaktör: Albert Tullgren]. Årg. 39. — Uppsala 1918. 8:0. 348 s. TRÄGÄRDH, I., On a new method of ascertaining the para- sites of the respective host-insects in a mixed infestation. — Bull. Entomol. Research, London, 9, 1918, s. 75—70. ——, Tallbocken (Monochamus sutor L.). En viktig tek- nisk skadegörare bland länghorningarna. — Sthlm, Skogs- värdsför. Tidskr., Årg. 16, 1918, s. 349—360, 7 textfig. TRAGARDH, I., Tallviveln (Pissodes Pini L.), en allmän, ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. men i vårt land hittills föga beaktad skogsinsekt. — Sko- gen, Sthlm, Årg. 5,.2918,.5,102397724%, 7 texte. ——, Undersökningar över gran- och tallkottarnas skade- insekter. — Sthlm, Skogsvärdsför. Tidskr., Arg. 16, 1918, S. 413—476, 44 textfig. ——, Översikt över skogsinsekternas skadegörelse under år 1916. — Skogen, Sthlm, Ärg. 51 1918) Ss. 11—20, 45— 62, 13 textfig. TULLGREN, Albert, Apelmärgmalen. Blastodacna putripen- nella Zell. Ett 1 vårt land föga beaktat, men tvivelsutan viktigt skadedjur. Sthlm, Landtbr.- Akad. Handl., Årg. Sie MOTS 202, 214, 1 tavla, 12 texte 2: Även som: Sthlm, Medd. Centralanst. försöksväs. jordbruksomr., N:r 164. Entomol. avd., N:r 29. — Trädgården, Sthlm, Arg. 17, 1918, S. 395—398, 403—404. ——, Bekämpa kälmalen! — Svenskt Land, Sthlm, Årg. 2, 1918,4S1492; 436 4ntexthign —-—, Bekämpa äppelbladlopporna. — Lantmannabl., Sthlm, 1928, NET 18,45, 189-166; ——, Halltorpsekarna räddade [Undert. A. T.] — Ento- mol. Tidskr., Uppsala, Arg. 39, 1918, s. 101. ——, Insekthirjningarna pa vetet inom östra delarna av Götaland. — Lantmannabl, Sthlm, 1918, N:r 30, s. 271. ——. Lökflugan. Något om vad man vet om detta vik- tiga skadedjur och dess bekämpande. — Ibid., N:r 16, S23 3024160; ——, Lökflugan. (Acrolepia assectella Zell.). Ett i vårt land ej förut iakttaget skadedjur pa lök. — Sthlm, Landtbr.- Akad. Handl., Arg. 57, 1918, s. 269— 277, 6 textfig. — Aven som: Sthlm, Medd. Centralanst. försöksväs. jordbruks- omr., N:r 167. Entomol. avd., Nir 30. — Trädgärden, Sthlm, Arg. 17, 016,15: 187200; ——, Nagra ord om förödelsen pa vetefälten inom Göta- land och den sannolika orsaken därtill. — Landtmannen, Sthlm, Årg. Ig TOTPA HS: 50477507114 stexthig; ——, Den praktiska entomologiens nuvarande ställning och fortsatta utveckling i vårt land. — Sv. Pomol. För. Arsskr., Sthlm, Arg. 19, 1918, s. 1—20. ——, Päronspinnarstekeln. — Svenskt Land, Sthlm, Arg. LOT BAS. JOG, 7a) texthg: ——, Rapsodlingen och rapsbaggarna. En viktig fråga in- for förnyad svensk rapsodling. — Lantmannabl., Sthlm, 1918, Nix 12,65. 9k: ——, Skadedjuren i äppelkarten. — Svenskt Land, Sthlm, Arg. 2, 1918, s. 306. TULLGREN, Albert, Stritangrepp pa sädesslagen. — Landt- mannen, Sthlm, Årg. TT LOBE SOF: 93: 94: 95: 96. IT 98. 99. 100. IOI. EO: EO. 104. 105. 106. LITTERATUR. 237 TULLGREN, Albert, Trädgårdens fiender bland insekterna just nu. — Lantmannabl., Sthlm, 1918, N:r 38, s. 345— 346. — Trädgärden, Sthlm, Arg. 17, 1918, s. 348— 340. ——, Ur bladlössens underbara liv. — Hela Världen, Sthlm, LOLS, 5. 838 — S45. 02. texte, ——, Våra insekter som sjukdomsspridare. På uppdrag av kungl. medicinalstyrelsen ' författad. — Sthlm 1918. 8:0. 30) S.; 24 ‚textfig. ——, Ytterligare några ord om dvärgstriten. — Landtman- nen, Sthlm, Arg. 1, 1918, s. 536—537. ——, Zur Morphologie und Systematik der Hemipteren. 3. Uber das Vorkommen von s. g. ‘lrichobothrien bei Hemiptera-Heteroptera und ihre Bedeutung für das Heter- opterensystem. — Entomol. ‘lidskr., Uppsala, Årg. 30, BONO Sask shee, TE teuer = SE a Habre, ja alk Nemec ——, Se: Stockholm, Centralanst. försöksväs. jordbruksomr., ——, Se: Stockholm, Entomologiska Föreningen, N:r 69. ——, Se: Tidskrift, Entomologisk, N:r 74. WAHLGREN, Einar, Einige Geädervariationen in der Dipte- rengattung Omphrale. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 20 MOIS NS 200 -207..0 SNRA ——,, Trmeura SChiner Beck.,” ny tor sverige.. — Ihid., So eke ——. Uber Musca pumilionis Bierkander. — Ibid., s. 134 = 130. Ze Zurssenntnis»schwediseben. Dipteren- 3, — Ibid. |S; SAOL 5 WASMANN, E., Nils Holmgren’s Termitenstudien. 4. — Biol. Centralbl., Leipzig, Bd 35, 1915, s. 561— 564. WELANDER, E., Fjärilsfynd frän gränstrakterna av Kalmar och Jönköpings län. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 39; 1918, 5..323 3492. Föreg.: Ibid., Arg. 38, 1917, s. 216. WETTERHOLM, O., Om tvestjärten. — Bitidningen, Helsing- borg, Ärg. LT,NTEQTO, AS 2910: ÅKERMAN, Å., Angrepp av vetemygglarver på vårvete som- maren 1917. — Sv. Utsädesför. Tidskr., Malmö, Arg. 28, 1018, S. 90—93. ÖSTRAND, Ch. T., Skalbaggsfynd i majslast från Argentina. Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 39, 1918, s. 343—344. N Co un ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Arachnider. BryK, F., »Spindelnät med sänklod». — Entomol. Tidskr., Uppsala, Arg. 39, 1918, s. 97—99. FaBrRE, J. H., Instinktens mysterier. Overs. från franskan av Hugo Hultenberg. Med anmärkningar av professor A. Tullgren. — Uppsala, 1918. 8:0. 205 s., 9 tavl., ı textfig. GERTZ, Otto, Skånes zoocecidier. Ett bidrag till känne- domen om Sveriges gallbildande flora och fauna. — Lund, Univ. Ärsskr., N. F., Avd. 2, Bd 14, N:r 26, [= Fysiogr. sallsk. Handl., N. E.,"Bd 29,'Nr’26], TOO, 07275: KORSCHELT, E, Livslängden, åldrandet och döden. Till svenska av Robert Larsson. — Sthlm 1918. 8:0. 192 S., 44 textfig. TRÄGÄRDH, Ivar, Barrträdskvalstret. (Paratetranychus unun- guis Jac.), en fiende i våra plantskolor. — Skogen, Sthlm, Årg. D: LOLS, 5230... 200, 2texihe Smärre meddelanden och notiser. Fjärilar från Kronobergs län. — Till de fjärilar, som jag 1 denna tidskrift 1916, 1917 och 1918 omnämnt såsom av mig tagna i Kronobergs län, skola nedannämnda arter läggas, av vilka ett flertal först i år blivit säkert bestämda, 1 det jag haft dem till granskning av doktor M. HerinG vid Berlins zoo- logiska museum. Att hans bestämningar äro riktiga, torde man få antaga bl. a. på den grund att, innan fjärilarne sänts till HERING, jag själv beträffande de flesta exemplaren, särskilt Co/eo- phora-arterna, kommit till samma resultat som han. Eljest vet man av erfarenhet, att det är klokast att ej obetingat lita på utländska entomologers bestämningar av våra fynd. Beträffande Tephroclystia- och Chloroclystis-arterna har HERING jämfört dem med exemplaren i DIETZE's stora samling, och rörande de övriga har han även haft tillfälle jämföra dem med Berlins zoologiska museums stora material. Där ej annorlunda angives, äro alla fjärilarne funna i Växjö eller dess allra närmaste omgivningar. Macrolepidoptera. Larentia tenitata Steu. 1 P 0/7 18, Notteryd. Tephroclystia helveticaria B. v. arcenthata Frr. 1 d ‘ls 17, Räppe. Tephroclystia impurata Hs. ı 9 *8/1 15. Ny för Sverige. Chloroclystis chloërata MaB. 1 d ®/6 14. » debiliata HB. Tagen 1911, 1914, 1917 och 1918. Fumea crassiorella BRD. 1 d kläckt !!/s 15. I Lampa’s för- teckning finnes arten ej angiven för Sverige, och om den seder- mera tagits i vart land vet jag ej. Herınd det. Microlepidoptera. Acalla schalleriana L. 1 d av huvudformen !0/g 18. Phalonia aleella ScHULTzZE. 1 d '/s 18, Notteryd. Argyroploce palustrana Z. 2 SS **/; 18, Notteryd. 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Argyroploce cespitana HB. 1 d *"/; 18, Notteryd och ı P 8/7 18, Fylleryd. Evetria posticana Zeit. 1 P 78/5 18. HERING det. Semasia fractifasciana Hw. 1 P 19/5 18, Räppe. Herine det. Epiblema immundana F. R. 1 d 2/7 17. Herine det. » nisella Cl. v. decorana He. 1 P '%/g 17. » solandriana L. 1 d av huvudformen !/g 18, Gårdsby. Hemimene alpinana ‘TR. 2 ex. *%/7 18, Växjö och 1 ex. 1/3 18, Tofta. Hemimene simpliciana Hw. 2 dd °/s 18, Räppe. Laspeyresia ianthinana Dur. 1 P %/7 17. Herine det. Amblyptilia acanthodactyla Hs. 2 ex. °s 17, Hollstorp och Je 17, Näxiô. Stenoptilia bipunctidactyla Hw. ‘Tagen 1916, 1917 och 1918. Pterophorus lithodactylus Tr. ı ex. 2/6 18. Oxyptilus ericetorum Z. “; 15, ®!fı 17 och °%z 18. He- RING det. Borkhausenia flavifrontella Hs. 4 dd + 18, Notteryd. » luridicomella HS. *ı 17 Öhr, + o. 2% 17 Växjö, 8/7 18, Fylleryd. Epithectis pruinosella Z. 2 ex. 3 18. » lathyri Sty. 1 ex. taget 1 närheten av Bäckaslöf vid Växjö !6/5 18. Det togs vid hävning med slaghäv 4 torr, huvudsakligen med ljung och odon beväxt mark. Larven skall enl. Sraınton leva pa Zafhyrus palustris, men i närheten av denna fångstplats kunde jag oaktat sedermera verkställd grundlig undersökning ej upptäcka något stånd av denna växt, varför det är troligt, att larven levat på den å platsen rätt allmänt före- . kommande, Zathyrus närbesläktade Orobus tuberosus. Arten, som är ny för Sverige, angives hos SPULER och i STAUDINGER'S katalog blott för England och Livland. Heringia dodecella L. ı ex. ?/8 18. Teleia notatella HB. 1 ex. 15/5 18. Gelechia scotinella HS. ı ex. */1 17. HERING det. Ny för. Sverige. Gelechia galbanella Z. 1 ex. ™/7 18, Notteryd. HRRING det. > diffins Hwe 2 dd je och 1%. 18, Lita knaggsiella Str. 1 ex. */7 18. Hering det. Ny för Sverige. Bryotropha senectella Z. f. obscurella Hein. 1 ex. fr 18. HERING det. Bryotropha basaltinella Z. I denna tidskr. 1916 sid. 21 om- nämnda affinis Der. skola strykas ur min förteckning, enär de icke äro denna art utan dasaltinella. Felbestimningen berodde därpå att d:r 'I'RAFVENFELT, som granskat mina ex., 1 sin samling hade liknande ex, vilka av BanG-Haas oriktigt bestämts såsom affinis. HERING det. Förutom nämnda ex. har jag tagit arten 0/4 17. och We 17 4 ze SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 241 Aystophora lutulentella Z. ı ex. #/1 17, Hollstorp. Även anträffad i Skåne av P. BENANDER, Tebenna raschkiella Z. ı avfluget ex. **/g 18. Coleophora inncicolella Str. 1 ex. 13/6 17. Ny för Sverige. Denna och alla här nedan anmärkta Coleophora, förutom pyr- rhulipennella och currucipennella, hava granskats och bestämts av HERING. Coleophora lutipennella Z. x ex. ?®/e 17. > limosipennella Dur. 1 ex. !/s 18, Växjö och 1 ex. 21/7 18, Notteryd. Coleophora ochripennella Z. 1 ex. 137 18. Ny för Sverige. » olivacella Sır. 1 ex. hr 17. Ny för Sverige. > orbitella Z. “x ex. */6 17. Nä för Sverige. » zdeella Horm. I början av maj 1917 fann jag i skogen invid Folkets park vid Växjö 2 å ovansidan av lingon- blad fästa säckar, av vilka den ena gav imago d. ?!/5. Ny för Sverige. Coleophora vitisella Grecs. 3 ex. 1/6 17, Hollstorp, ?/6 17, Växjö och ‘/e 18, Notteryd. Coleophora binderella KoıL. 2 ex. 1/7 17, Öjaby och 1/s 17, Växjö. Ny för Sverige. Coleophora pyrrhulipennella Z. 1 ex. *!/s 17. Ny för Sverige. » currucipennella Z. 2 ex. “6 18, Växjö och ®/z 18, Fylleryd. Coleophora therinella "TNGSTR. 1 ex. *4/7 17, Hollstorp. » cespititiela Z. Allmän i juli 1917 och 1918. » fulvosguamella HS. 1 ex. 19/5 18, Räppe. Ny för Sverige. Enligt SPULER är arten anträffad endast i de höga alperna och i Kaukasus. Coleophora flavaginella Z. 2 ex. 1/3 18 och °/s 18. Lithocolletis sorbi FREY. 3 ex. 5/6 18. » stettinensts NICELLI. 1 ex. i alskogen vid stranden av Norrsjön, cirka ett par km. fr. Växjö °/6 18. Förut anförd såsom tagen a Experimentalfältet. Lithocolletis klemannella F. 4 ex. '/s 18, Notteryd. Elachista nigrella Hw. 1 ex. */7 18. HERING det. Cataplectica fulviguttella Z. 2 ex. *°/7 18. Förut anmärkt fr. Gttl. och Sk. Swammerdamia combinella HB. 1 ex. 4/6 18. > lutarea Aw. 1 ex. 5/7 18. 'TRAFVENFELT det. Argyresthia albistria Aw. 1 ex. */, 18. Cerostoma lucellum F. 1 ex. ?5/g 18. Acrolepia arnicella HEyp. Vid jämförelse mellan ett av mig i Härnösand taget ex. av Acr. cariosella TR. och de av mig 1 Kronobergs län anträffade »cariosella»-exemplaren (se tidskr. 1918, p. 81) kom jag underfund med, att dessa sistnämnda ej äro cartosella utan arnicella. Lektor BRUNDIN i Växjö, som haft mitt 16 —21313. Entomol. Tidskr. Arg. 42. Haft. 3—4 (1921). 242 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Härnösandsex. till påseende, har även konstaterat, att ej heller hans Smälandsex. äro cartose/la, och doktor TRAFVENFELT, som i sin samling har av mig tagna ex. fran Kronobergs lin, har även beträffande dessa numera funnit, att de tillhöra arnicella. Aven HERING har bestämt arten till arwicella. Enl. WALLENGREN skall cariosella vara anträffad i Sm., Bh. och Vg., men det är ju ej omöjligt, att arterna även på WALLENGRENS tid förväxlats. Så- dant är ju i brist på jämförelsematerial lätt förklarligt, då bägge arterna äro varandra mycket lika. Min och, såsom jag antager, även d:r TRAFVENFELT'S bestämning berodde på att carzosella förut stod angiven såsom tagen i Sverige. Arnicella däremot är ny för landet. Tinea picarella Cr. 1 ex. °/s 18 vid Bäckaslöf invid Växjö. Nemophora sehwarziella Z. ‘Tagen 1915— 1918. » metaxella Hs. 1 ex. 3/7 16. Adela cuprella ‘'THNBG. 1 ex. 16/5 18. Nepticula weaveri Sır. 1 ex. ?7/1 18, Notteryd. Härnösand den 6 nov. 1920. Ernst Orstadius. Skalbaggfynd. — Följande coleoptera äro av mig funna utom de utbredningsomräden, som angivas i GRILL’s »Catalogus Coleopterorum» samt för cerambycider och chrysomelider i Svensk Insektfauna. De flesta bestämningarna hava godhetsfullt utförts av trafıkinspektör C. H. ÖSTRAND, Göteborg. Amara convexior, STEPH. (= con- tinua, ‘THOMS.). — Ludvika sn 1917, 18. Calathus fuscipes, GOEZE. — Lud- Dromius fenestratus, FABR. — Falun 1919. Dromius marginellus, FABR. — Lud- vika s:n 1917. Trechus secalis, Payx. — Ludvika vika sin 1917. S:n 1917. Broscus cephalotes, L. — Ludvika Bembidium Andree var femoratum, sin 1917—21, S . — nk 2 19. . . . = STURM Ludvika sin 1919 Anisodactylis binotatus, FABR. — Bembidium Mannerheimit, SAHLB. — Ludvika s:n 1918. Pterostichus minor, DEJ. — Ludvika s:n 1919. Amara aulica, PANz. — s:n 1918, 21. Amara alpina, Fagr. — Fulufjäll Särna 1918. Amara @nea, DE GEER (= vulgaris, Durr.). — Ludvika s:n 1918. Amara spreta, DEJ. — Falun, Lud- vika 1918. Ludvika Ludvika s:n 1917, 1921. Harpalus fuliginosus, Durr. — Lud- vika sin 1918. Harpalus tardus, Panz. — Ludvika s:n 1918. Haliplus fluviatilis, AURÉ. — Lud- vika s:n 1918. Hygrotus decoratus, GYLL. — Karl- stad 1920. Calambus IX-lineatus STEPH. — Falun 1917. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER Hydroporus lineatus, FABR. — Lud- vika s:n 1919. Hydroporus tataricus, LEC. (= geni- culatus, THOMS.) var. rufino — Fulufjall 1918. Hydroporus melanocephalus, GYLL. (= atriceps, CROTCH) var. rufino. — Fulufjäll 1918. Aydroporus melanocephalus, GXLL. (= antriceps CROTCH) var. opacino. — Fulufjäll 1918. Hydroporus piceus, AUBÉ. — Lud- vika s:n 1920. Aydroporus vittula, ER. — Ludvika s:n 1918. Dytiscus circumcinctus, AHR. — Leksand 1912. Llybius fuliginosus, FABR. — Lud- vika s:n 1916, 20. Agabus chalconotus, Panz. — Lud- vika sın 1918. Agabus nigroæneus, ER. — Fulu- fjäll 1918. Agabus congener var. lapponicus, KRAATZ. — Fulufjäll 1918. Agabus Solieri, AUBE. — Fulufjäll 1918. Agabus Solieri, var. rufino — Fulu- fjäll 1918. Philydrus affinis, THUNB. (= mi- nutus, FABR.). — Ludvika sin 1917, 20. Laccobius minutus, L. — Ludvika sm 1917. Berosus luridus, L. — Ludvika s:n 1921. Helophorus aquaticus, L. — Lud- vika s:n, Allman. Helophorus griseus HERBST. (= bre- vipalpis, BEDEL). — Ludvika s:n. Allman. Hydrochus elongatus, SCH. — Ludvika s:n 1917. Cercyon ustulatum, PREYSSL. (= h&- morrhoum, GYLL.). — Ludvika sin 1918. 243 Cercyon quisquilium, L. — Falun 1917. Leistotrophus nebulosus, FABR. — Ludvika s:n 1917. Staphy linus fulvipes, Scop. — Lud- vika s:n 1916. Ocypus fuscatus, Grav. — Falun 1917, Ludvika sin 1918. Philonthus chalceus, Stepu. — Lud- vika s:n 1917. Philonthus carbonarius, GYLL. — Ludvika s:n 1917. Phitonthus ventralis. Grav. — Lud- vika s:n 1919. Quedius xanthopus, ER. — Lud- vika s:n 1919. Baptolinus affinis, PAYK. — Fulu- fjäll, Falun 1918. Xantholinus tricolor, FABR. — Fa- lun, Ludvika s:n. Allmän. Stenus cicindeloides, SCH. — Fa- lun 1918. Stenus oculatus, Grav. — Ludvika s:n 1910. Lathrobium geminum, KRAATZ. — Falun 1918, Ludvika s:n 1919. Stilicus similis, ER. — Karlstad 1920. Atemeles emarginatus. PAYK. — Falun 1919. Aleochara fuscipes, FABR. — Lud- vika s:n: 1917, 21. Baryodma nitida, GRAV. — Ludvika sin 1918. Gyrophena boleti, L. — Ludvika s:n 1919, Falun 1918. Oxytelus sculpturatus, GRAV. — Ludvika s:n 1919. Oxvporus rufus, L. — Ludvika s:n 1918. Tachyporus solutus, ER. — Ludvika s:n, Falun 1918. Tachyporus atriceps, STEPH. — Lud- vika s:n 1917. Tachyporus transversalis, — Ludvika s:n 1918. GRAV. 244 Leucoparyphys silphoides, L. — Fa- lun 1917. Tachinus laticollis, GRAV. -— Lud- vika sın 1918. Conurus pubescens, PAYK. — Falun 1919. Conurus pedicularius, GRAV. — Ludvika s:n 1917. Lordithon trinotatus, ER. — Falun 1918. Anthobium minutum, FABR. — Lud- vika sin 1918, 20, Silpha granulata, THUNB. — Lud- Vika sin 1917, 18,9; 20 Agathidium levigatum, Er. — Lud- vika sin 1918, Sciodrepa scitula, Er. — Ludvika sin 1918, Scaphisoma boleti, PANz. — Falun 1917, 18. Phalacrus corruscus, PANZ. — Lud- vika s:n 1917. Ips ferrugineus, L. — Ludvika sin 1918, Transtrand 1918, Falun 1917. Carpophilus hemipterus, L. — I tor- kade aprikoser, Falun 1917. Brachypterus urtice, FABR. — Lud- vika s:n. Allmän. Epurea melina, ER. — Ludvika s:n 1919. Epurea florea, ER. — Ludvika sin 1919. Hister bissexstriatus, FARR, — Lud- vika sin 1918. Saprinus conjungens, PAYK, — Lud- vika s:n 1917. Myrmetes piceus, Panz. — Falun 1918. Aphodius niger, Panz. — 1918, Ludvika sin 1917. Aphodius porcus, Fapr. — Leksand 1918. Aphodius pusillus, HERBST. — Lud- vika s:n 1918. Aphodius merdarius, FABR. — Lud- vika sin 1913. Falun ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Lamophlous testaceus, FABR. — I majs, Ludvika s:n 1921. Trogosita mauritanica, L. — 1 majs, Ludvika s:n 1921. Ditoma crenata, HErRBST. — Falun 1918. Ptinus raptor, STURM. — Ludvika sin 1918. Ptinus pilosus, MÖLL. — Ludvika sm 1918, Ptinus subpilosus, STURM. — Falun 1918, Ludvika s:n 1912, 1918. Anobium pertinax, L. — Falun, Ludvika s:n. Allman. Cis elongatulus, GYLL. — Ludvika s:n 1919 Crs cornutus, GYLL. — Ludvika sin 1918. Cis nitidus, HERBST. — Fulufjäll 1918. Monotoma picipes, HERBST. — Lud- vika sin 1918. Lathridius rugicollis, OLiv. — Fa- lun 1919. Enicmus minutus, L. — Falun 1917, Ludvika s:n 1919. Corticaria pubescens, GYLL. — Fa- lun 1919. Cryptophagus acutangulus, GYLL. — Falun 1917. Cryptophagus fumatus, MARSH. — Ludvika s:n 1919. Cryptophagus subdepressus, GYLL. — Sikterud, Värmland 1920. Atomaria prolixa, Er. — Falun 1917. Buprestis octoguttata L. — Karlstad 1920. Athous subfuscus, MüLL. — Falun Ludvika s:n. Allmän. Agriotes lineatus, L. — Ludvika s:n ? 1918. Elater sanguineus, L. — Falun 1918. Elater ferrugatus, Lac. — Falun 1919, Ludvika s:n 1917. Elater erubescens, ESCHSCH. (= Cro- catus, Lac.). — Ludvika s:n 1917. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 245 Cryptohypnus hyperboreus, GYLL. — Fulufjäll 1918. Microcara Bohemani, MANNu. — Karlstad 1920. Cyphon variabilis, Tuung. — Falun, Ludvika sin. Allmän. Cyphon padi, L. — Falun, Ludvika sin. Allmän. Dolichosoma lineare, Rossi. — Lud- vika s:n 1919, 1921. Cantharis violacea. PAK. — Lud- vika s:n 1917. Cantharis nigricans, MULL. — Lud- vika sn. Allman. Cantharis pellucida, FABR. — Lud- vika s:n. Allman, j Rhagonycha pallida, FABR. — Lud- vika s:n 1917. Malthinus punctatus, FOURER.(=fla- veolus, PAYK.) — Ludvika s:n. All- män. Malthinus biguttulus, PAYK. — Fu- lufjall 1918. ‚Malthodes mysticus, KıEsw. — Lud- vika sin 1918. Malthodes atomus, THOMS. — Lud- vika sin 1918. Malthodes pellucidus, KıEsw. (=/fus- cus). Ludvika sin 1917. Malachius viridis, FABR. — Lud- vika s:n. Allmän. Necrobia violacea, L. — Ludvika s:n 1918, 19. Tribolium ferrugineum, FaBR. — I majs, Ludvika sin 1921. Diaperis boleti, L. — Ludvika s:n. Allmän. Anaspis frontalis, L. — Ludvika sn, Allmän. Anaspis lateralis, FABR. — Ludvika s:n 1917. Rhinosimus ruficollis, L. — Ludvika s:n 1918, Falun 1919. Notoxus monoceros, L. — Ludvika sin 1919. Apion humile, GERM. — Ludvika sin 1918. Sitona puncticollis, STEPH. — Lud- vika s:n 1918, 20. Sitona tibialis, Herssr. — Ludvika sin 1918. Folydrosus flavipes, DE GEER. — Ludvika .s:n, Fulufjäll 1918. Polydrosus cervinus, L. — Ludvika sin 1918, 19, Phyllobius pyri, L. — Falun 1918. Phyllobius maculicornis, GERM. — Ludvika s:n. Allmän. Phyllobius glaucus, Scor. — Lud- vika s:n 1920. Trachyphlœus scaber, L. — Ludvika sin 1918. Larinus sturnus, SCH. — Ludvika sm 1917—21. Phytobius quadricornis, GYLL. — Ludvika s:n 1920. Rhinoncus castor, FABR. — Ludvika SM’ 1917. Ceutorrhynchidius floralis, PAYK. — Ludvika s:n 1918. Orchestes rufus, SCHRANK. — Karl- stad 1920. Orchestes decoratus, GERM. — Falun 1918. Cionus hortulanus, FOURCR. — Lud- vika sin 1917. Tychius 5-punctatus, L. — Ludvika s:n 1918. Anthonomus rubi, HERBST. — Lud- vika s:n 1919, 20. Calandra granaria, L. — I majs, Ludvika sin 1921. Calandra oryze, L. — I majs, Lud- vika s:ın 1921. Scolytus Ratzeburgit, THoms. — Falun 1919. Leptura rubra, L. — Ludvika sin MOM fa TO: Saperda scalaris, L. — Ludvika sin 1917, 19, Fulufjall 18. Saperda scalaris, var. hierogly phica, Pati. — Fulufjäll 1918. Cryptocephalus querceti, SUFFR. — Sollerö 1917. 246 Galeruca viburni, PAYK. — Lud- vika s:n 1921. Galeruca calmariensis, L. — Lud- vika sin 1919, Falun 1917. Galeruca calm. ab, lythri, GYLL. — Söderbärke, (Dlr.) 1919. Luperus flavipes, L. — Ludvika s:n 1917—1921. Psylliodes cucullata, IL11G. — Lud- vika Sin 1916, 19, 21. Phyllotreta ochripes, CURT. — Norr- köping 1921. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Longitarsus tabidus, F. — Ludvika sin 1919. Cassida rubiginosa, MüLL. — Lud- vika sin 1916— 1921. Hippodamia X111-punctata, L. — Ludvika sin 1919— 1921. Halyzia XX77-punctata, L. — Lud- vika s:n 1917—1921. Halyzia conglobata, L. — Ludvika sin. Allman, Scymnus suturalis, THUNB. — Fa- lun 1919. K. H. Forsslund. Skalbaggsfynd pa orter som avvika fran dem som uppagits i Thomson’s »Skandinaviens insekter». — Dromius melanocephalus, Dry. — Almedal, Vg. Bembidium concinnum, Strängnäs. Bembidium gilvipes, STRM. — Ohs bruk, Smäl. Calathus rotundicollis, DEJ. — Hind- as, Vo. Pure Stenelophus flavicollis, STRM. — Borås. Hygrotus 5-lineatus, ZETT. — Lina- sundet, Upl. Hydroporus notatus, STRM. — Al- medal, Vg. Macrodytes dimidiatus, BERGSTR. — Svenljunga, Ve. Chantus adspersus, FABR. — Al- vesta, Smäl. Eriglenus unguicularis, T#.— Sand- hamn, Stockh. Skärg. Gaurodytes neglectus, Er. — Al- vesta, Smäl. Hydrobius picicrus, TH. — Sand- hamn, Stockh. Skärg. Helophorus brevicollis, TH. (eranu- laris, L.). — Alvesta, Smal. Helophorus laticollis, Tu. — Al- vesta, Smal, Helophorus nanus, Strm. — Öland, Alvesta, Smäl. Hydrochus brevis, HRBST. — Al- vesta, Smäl. Aydrochus carinatus, GERM, — Alvesta, Smäl. Cercyon litoralis, GYLL. — Sand- hamn, Stockh. Skärg. Cercyon granarius, Er. — Boräs. Philonthus succicola, Tu. — Rönn- skär, Norrl., Hindås, Vg. Philonthus carbonarius, GYLL. — Alvesta, Smal. Philonthus umbratilis, Grav. — Sandhamn, Stockh. Skärg. Philonthus debilis, Grav. — Ohs bruk, Smäl. Philonthus scybalarius, NORD. — Alvesta, Smäl. Quedius lucidulus, Er. — Ohs bruk, Smäl. Nantholinus multipunctatus, TH. (linearis, OLiv.). — Alvesta, Smäl., Öland. Stenus scrutator, ER. — Alvesta, Smäl. Stenus nigripalpis, TH. (cinarescens, Er.). — Alvesta, Smal. Stenus crassiventris, TH. — Sven- ljunga, Vg. Stenus subimpressus, ER. — Sven- ljunga, Vg., Alvesta, Smäl. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER Stenus flavipalpis, TH. — Hindås, Vg., Fjärås, Hall. Stenus flavipes, GRrav. — Hindås, Vg., Göteborg. Myrmedonia lugens, GRAv. — Al medal, Vg. Baryodma bisignata, Er. — Simp- näs, Stockh. Skärg. Baryodma inconspicua, AUBE. — Alvesta, Smäl. Leptusa fumida, Hall. Leptusa fuliginosa, AUBE. — Fjäräs, Hall. Pachygluta ruficollis, Er. — Länge- näs, Vg., Alvesta, Smäl., Göte- borg. Dexiogyia corticina, Er. — Alvesta, Smäl. Cratarea suturalis, MANNH. — Al- vesta, Smäl. Encephalus complicans, ER. — Djur- gärden, Stockholm. Er. — Fjärås, Gyrophena lavipennis, KR — Alingsäs. Aloconota tmmunita, ER. = Glos- sola gregaria. — Bor., Smäl. Oxypoda lividipennis, MANNH. — Ohs bruk, Smäl. Oxypoda umbrata, Er. — Alvesta, Smäl. Disochara longiuscula, ER. — Al- vesta, Smäl. Demosoma amoena, FAIRM. — Länge- näs, Vg. Coprothassa melanaria, TH. (lividi- Dennis, Man.). — Fjärås, Hall. Placusa humilis, Er. — Ohs bruk, Smäl. Homalota marcida, Er. — Hilla- red, Va. Atheta melanocera, Tu. — Alvesta, Ohs bruk, Smäl. Athela trinotata, Kr. (socialıs, Payk.). — Alingsås, Hindås, Vg. Atheta xanthopus, TH. — Alvesta, Smal. Tachinus 247 Atheta boletophila, Tu. — Hindås, Vg. tel Atheta pilicornis, TH. — Ohs bruk, Smal. Atheta celata, Er. — Alvesta, Smäl. Atheta zostere, Tu. — Alvesta, Smäl. Atheta nigripes, Tu. — Alvesta, Smäl., Fjäräs, Hall. Atheta lavana, Murs. — Alvesta, Smäl. Ploeocharis subtilissima, MANNH. — Längenäs, Svenljunga, Vg. Oxyteles insecatus, Grav. — Ohs bruk, Smal. Anotylus complanatus, ER. (depres- sus, GyLL.. — Hunneberg, Vg., Fjäräs, Hall. Tenosoma elongatula, Er. — Ohs bruk, Smal, Tenosoma pusilla, Grav. — Al- vesta, Smal. Tachy porus abdominalis, GYLL. — Bor, Smal. Tachyporus solutus, Er. — Säfvö- sund, Stockh. Skärg., Fjäräs, Hall. Tachyporus transversalis, GRAV. — Alvesta, Smäl. humeralıs, Hjortsberga, Smäl. Conosoma fuscula, ER. — Göte borg, Hindäs, Vg, Alvesta, Smäl. Conosoma pedicularium, GRAV. — Fjäräs, Hall. Mycetoporus longulus, MANNH. — Öland. Mycetoporus Almedal, Vg. Lordithon trinotatus, Er.— Alingsås. Lordithon exoletus, Er. — Alvesta, Smäl. Arpedium quadrum, GRAV. — Al- vesta, Smäl. Olophrum assimile, PAYK. — Östanä, Stockh. Skärg. Lathrimeum luteum, ER. — Göte- borg, Ohs bruk, Alvesta, Smal. GRAV. — ruficornis, KR — 248 Etheothassa deplanata, GYLL. (de- Ppressa, GRAV.). — Bollebygd, Vg. Trichonyx Merkeli, AUBE. — Fjär- äs, Hall. Bibloporus bicolor, DENNY. — Fjär- äs, Hall. Euplectus sanguineus, DEN. — Hind- as, Vg. Hydnobius spinipes, GYLL.— Dalarö, Stockh. Skarg. Agathidium piceum, Er, — Fjärås, Hall. Agathidium varians, BECK. — Al- vesta, Smäl. Nargus velox, SPENCE. — Ohs bruk, Smäl. Scydmanus scutellaris, MÜLL. — Fjäräs, Hall. Smicrus filicornis, FAIRM. — Djur- garden, Stockholm. Clambus pubescens, REDTB. — Hind- is, Vg. Weligethes corvinus, ER. — Djur- garden, Stockholm. Meligethes umbrosus, SIRM. — In- garö, Stockh. Skärg. Meligethes obscurus, Er. — Öland. Epurea longula, Er. — Alvesta, Smäl. Dermestes atomarius, ER. — Sand- hamn, Stockh. Skärg. Hister arenicola, TH. (funestus, Er.). — Simpnäs, Stockh. Skärg. Cerylon impressum, Er. — Hindäs, Vg. Silvanus similis, Wsm. — Hindås, Vg. Anobium denticolle, Pz. — Alingsås. Hadraule elongatula, GYLL. — Al- vesta, Smäl. Cis microgonus, Tu. — Alvesta, Smäl. Coninomus nodifer, WESTM. — Ar- holma, Stockh. Skärg. Corticaria longicornis, ZETT. — Lin- kôping. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Corticaria cylindrica, MANNH. (wm- bicilata, BECK.) — Ohs bruk, Smål. | Corticaria hirtella, TH. (fulva, CAMT.). — Långenäs, Vg. Corticaria truncatella, MANNH. — Hindås, Vg; Östanå, Stockh. Skärg. Cryptophagus umbratus, ER. — Gö- teborg. Cryptophagus labilis, ER. — Boras. Cryptophagus dorsalis, SAHLB. — Furusund, Stockh. Skärg. Atomaria fumata, ER. (umbrina, GYLL.). — Arholma, Stockh. Skärg. Atomaria prolixa, ER. — Göteborg. Anchicera ruficornis. MARSH. (Zer- minata, COM.) — Göteborg, In- garö, Siockh. Skärg. Throscus carinifrons, BONV. — Hindäs, Ve. Elater lythropterius, GERM. (cinna- barinus, Escus). — Bor, Smal. Cteniopus sulphureus, L. — Oland. Anas pis monilicoris, Mus. (mela- nostoma, Costa). — Hindås, Vg. Lytta vesicatoria; L. — Oland. Anthicus quisquilius, TH. — Göte- borgs Skärg. Bruchidius (Acanthoscelides, SCH.) obtectus, SAY. — Göteborg, införd med korkbark frän Konstantinopel. Rhynchites pauxillus, GERM, — Lin- köping. Apion assimile, KiIRBY. — Arholma, Stockh. Skärg.; Hindås, Vg. Apion sulcifrons, HERBST. — Göte- borgs Skärg. L Apion eneum, FABR. — Oland. Apion onopordi, KiRBY. — Gottskar Hall. Phyllobius oblongus, L.— Halmstad. Erirrhinus brunnirostris, FABR. — Alingsäs. Erirrhinus drega, Vg. Rhinoncus granatus, GYLL. — Al- vesta, Smäl. Nereis, PAYK. — Sex- SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER Ceutorrhynchus echii, FABR, (geogra- phicus, GOEZE). — Göteborg. Ceutorrhynchus rape,SCH.— Oland. Cionus fraxini, DE G. — Östanå, Stockh. Skärg. Tomicus 4-dens, Harris 99. — Boräs, Öland. Ergates faber, L. Gotska Sandön. 249 — Sand- Galeruca suturalis, Tu. hamn, Stockh. Skärg. Hermeophaga mercurialis, FABR. — Boräs. Cryptocephalus aureolus, SUFFR. — Hindås, Vg. Scymnus analis, FABR. (ferrugatus, Donacia discolor, Hoppe. — Alvesta, Moır.. — Krämö, Stockh. Smäl. Skärg, Cult Ostrand: Strödda notiser om getingar och humlor. — I häft. 3—4 för 1918 av Ent. Tidskr. redogjorde undertecknad för en del experiment med humlor, vilka bl. a. utvisade, att övervintrade honor på våren ha minne av sitt fjolärsbo och att strider mellan. olika individer uppstå vid den gamla boplatsen. Som jag om- nämnde, att jag följande höst ämnade på något sätt märka de i ett observerat samhälle framkommande honorna för att våren därpå kunna vinna visshet om i vilken utsträckning det gamla boet hedras med uppmärksamhet, kan det kanske vara på sin plats, att jag med några rader meddelar hur detta försök utföll. I samband härmed vill jag relatera några iakttagelser och ex- periment beträffande getingars bobyggning m. m. Ifrågavarande iakttagna humlesamhälle befann sig i en ask stående innanför ett ständigt öppet fönster i mitt sovrum. Asken hade året förut varit bebodd av humlor — det var Bombus lapi- darius — och det var en av de från detta på hösten utgångna och övervintrade honorna, som på våren självmant tagit asken 1 besittning. På hösten ifrågavarande år infångades 39 av de honor, som framkläcktes i boet, och förseddes med en gul fläck av lackfärg på skutellen. Våren därpå ställdes asken tillbaka på sin gamla plats i fönstret. I motsats till året förut lät jag nu den gamla vaxbyggnaden, som upptog största delen av askens inre (förutom mossa), vara kvar. Jag ville nämligen se, om det gamla bygget hade något värde för de återvändande humlorna eller det blott var själva boplatsen, som eftersträvades. Den 19 maj sågs en humla komma insurrande genom fönstret. Det var en lapidarius och på skutellen fanns en gul fläck. Emellertid svek henne minnet av läget av ingången till asken. Hon infångades därför och insläpptes i boet, som hon med syn- bart intresse undersökte. Efter några timmar begav hon sig iväg, dock utan att nämnvärt orientera sig. Dagen därpå gjorde samma humla (oregelbundenheter hos bemälningen särskilde henne) en ny visit i asken. Kvarstannade egendomligt nog ej över natten. Löss påträffades redan i boet. 250 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Den 12 anträffades en ej märkt humla sittande i boet. Den först iakttagna (och målade) humlan anlände strax därpå, men begav sig skynsamt av igen, när hon såg sig förekommen. På eftermiddagen sutto emellertid båda humlorna kurande i var sitt hörn av boet. Den omärkta övernattade på platsen. Under en därefter inträffande köldperiod sågos inga humlor till alls. Men en varm dag i slutet av månaden, då stenhum- lorna allmänt syntes ha lämnat sina vinterkvarter (jordhumlorna visade sig långt tidigare på våren), blev det nytt liv kring asken i fönstret. En hel mängd humlor, både märkta och omärkta, besågo den ännu lediga lägenheten. Någon bosättning blev det emellertid ej av för någon, och de året förut iakttagna striderna uteblevo helt, varav man torde kunna dra den slutsatsen, att dessa uppstå först sedan en humla bestämt sig för boplatsen, påbörjat vaxbyggnaderna och anser sig böra försvara sitt hem. Besöken i asken blevo emellertid sedan allt sparsammare. och omkring den 17 juni upphörde de alldeles. Orsaken till att ingen humla detta år tog boplatsen i be- sittning torde med all säkerhet vara den, att den kvarliggande gamla vaxbyggnaden ej lämnade rum för ett nytt bos anläggande. Att restaurera det gamla boet tyckes vara ett företag, som deras instinkt ej bjuder dem till, även om det — som jag funnit — ej är omöjligt att förmå ett utvecklat humlesamhälle att godtaga gamla kokonger, ja t. o. m. celler uppförda av tambiet, till ho- nungskärl. Det skulle således vara själva boplatsen och ej det gamla boet, som intressera de återvändande humlorna. Iakttagelser, som jag varit i tillfälle att göra, giva vid han- den, att de i ett getingsamhälle på hösten framkomna honorna, i olikhet med dessa i ett humlebo, göra sin första utflykt först när de en kylig dag sent på hösten bege sig av för att gå i vinterkvarter. Förmodligen försiggår parningen i boet dessför- innan. Honorna lämna boet utan att på minsta sätt orientera sig framför detsamma. Något minne på våren av den gamla boplatsen och något återvändande på samma sätt som hos hum- lorna, skulle därför vara uteslutet. Då sedan föregående år kvarsittande -getingbon under tak- åsar o. s. v. ofta äro alldeles oskadade, förefaller det emellertid onekligen som en oförsvarlig fördomsfullhet av värhonorna att ej ta dem i besittning och därmed bespara sig mycket arbete. Atminstone borde de små endast påbörjade bon, som finnas litet överallt (endast en mycket ringa del av på våren anlagda sam- hällen nå full utveckling), kunna förleda en stammoder att för- enkla sitt arbete. I själva verket synas humlorna vara så bundna vid vad en blind instinkt intalar dem, att de ej äro i stånd att göra en så pass stor avvikelse från den utstakade handlings- SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 251 följden, som övertagandet av ett gammalt bo innebär. I tva fall har jag iakttagit stammödrar, som fäst sitt bo på undersidan av ett gammalt bo, därvid på samma gång tillslutande det övres in- gång. Det är rätt egendomligt att tänka sig, att dessa getingar i de gamla bona tydligen blott sett ett gott fäste för sitt bo och under arbetet säkerligen ej alls reagerat inför det faktum, att de ständigt hade beröring med resultatet av ett arbete likt det de själva utförde. Ej ens materialet i det gamla boet föll det dem in att göra sig bruk av. Kanske getingarna ha någon utpräglad motvilja för det gamla bomaterialet? För att få detta utrönt nedtog jag ett gam- malt bo av ovanliga dimensioner, klippte upp det, uttog kak- verket samt krängde det över ett mindre årsbo. Hemkommande getingar begåvo sig vid åsynen av det förändrade boet gång på gång ut genom den springa i en vägg de hade att passera och gjorde några flyktsvängar liksom om de ville övertyga sig om att de inte tagit fel om vägen. Slutligen vande getingarna sig emellertid vid de förändrade förhållandena och efter en tid be- fanns det päsatta omhöljet införlivat med getingarnas övriga byggnadsarbeten. Ett annat bo omgavs med ett hölje av vanligt brunt om- slagspapper. Med en viss förvåning såg jag getingarna öka i detta papper nedtill samt börja ett nytt hölje utanför detta. Men så en vacker dag började de plocka bort papperet bit för bit, ett arbete, som f. ö. förr eller senare blivit nödvändigt av den anled- ningen, att boet befann sig på det utvecklingsstadium, då yttre påbyggningar göras samtidigt med att de inre lagren avlägsnas för att lämna rum för det växande kakverket. Bo De med yngel fullsatta kakorna i ett bo av Vespa media uttogos, varefter kakorna ätskildes och pa två olika ställen upp- sattes några decimeter fran det tomma höljet. Hur skulle ge- tingarna här förhålla sig? Skulle de vårda det spridda ynglet eller blott inrikta sig på restaurerandet av det ursprungliga boet? Resultatet lät ej länge vänta pa sig. Yngelkakorna förseddes med skyddande omhöljen och det ursprungliga boet reparerades, vadan alltså av ett bo blivit tre. Den inträdande vintern avbröt vidare möjligheter för iakttagelser. "Troligt var, att blott det av de tre bona, som fått stammodern på sin lott, hade någon fram- tid för sig. Detta påminner mig om en solitärgeting, som samtidigt ar- betade med 5 à 6 bon! Saken var emellertid ej fullt så märk- värdig som den kan låta. Getingen hade funnit en samling till små rör sammanrullade papper, vilka intill varandra stodo upp: 252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 rätt i en kartong, lämpliga till boplats. Tyvärr lärde han sig emellertid aldrig att skilja det ena röret från det andra. För- gäves sökte jag hjälpa honom till rätta genom att ge de olika rören vissa särskillnadstecken. Hans verksamhet var och förblev ett sisyfusarbete. Visa getingar från olika samhällen fientlighet i likhet med t. ex. tambiet och myror? Mellan dubbla väggar i ett hus funnos tvänne bon av Vespa Crabro. De hade sina resp. utgångar genom två runda hål, liggande c:a en meter från varandra, En bräda ställdes upp mot väggen så, att getingarna i ett av bona måste krypa under brädan för att nå sitt ingångshål. Efter några veckor flyttades brädan så, att den kom i samma läge över det bredvidsittande hålet. Ett stort antal getingar från det bo, framför vilket brädan stått, fortsatte nu att söka sin ingång under den förflyttade brä- dan, vadan de hamnade i det främmande boet. Många av dem sågos visserligen brådskande bege sig ut igen för att efter något sökande finna den rätta vägen, men några strider syntes ej till på grund av invasionen. Hur går ett getingsamhälle till väga, när det av någon an- ledning finner för gott att övergiva sitt bo för att anlägga ett nytt? Ett successivt avfolkande av det gamla boet alltefter som det nya uppbygges förefaller ej troligt av den anledningen, att invånarna på så sätt lätt kunde skingras, särskilt om den nya boplatsen är avlägsen. Förmågan att vägleda enstaka kamrater är nämligen redan hos det högre stående tama biet ganska be- gränsad. Därför företaga getingarna tvivelsutan sina flyttningar på samma »svärmning»-manér som bina, alltså i samlad tropp tillsammans med visen och ledda av vägvisare. De samhälls- bildande steklarna visa ju alltid långt större intelligens när hela samhället är i aktion än enstaka individer för sig (»Gruppsjälen!»). En samling getingar iakttogs även vid ett tillfälle svävande i luften likt en bisvärm. Hopen försvann så småningom genom en springa i en stenfot som sedermera även visade sig härbergera ett getingbo. i En annan iakttagelse visade att getingarna vid utrymmande av ett bo lämnat ynglet i sticket, vilket ju även det ger vid handen, att flyttningen ej skett successivt. Med anledning av en i litteraturen synlig uppgift att ge- tingar kunna förmås bygga bo även i fångenskap instängdes på våren Övervintrade honor av flera getingarter i en rymlig galler- SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 253 bur innehållande erforderligt byggnadsmaterial, föda o. s. v. Getingarna förblevo emellertid hela sommaren i overksamhet, vilket var så mycket mera att beklaga som bland försöksobjekten befann sig en hona av den till sitt levnadssätt så pass okända N. austriaca. Ett försök att förmå på hösten infangade honor att i fangen- skap övervintra i iordningställt vinterkvarter måste likaledes in- rangeras bland de misslyckade experimenten. En wvulgaris-hona, som senare väcktes till liv och därefter avled, intog dock den för vinterdvalan säkerligen karaktäristiska ställningen, nämligen hängande i käkarna, med extremiteterna placerade som i pupp- stadiet samt med vingarna framdragna vid midjan, så att de täckte bakkroppens undre del i stället för den övre. För en person, som önskar studera t. ex. släktet Vespine, uppstår lätt brist på undersökningsmaterial. Det kan kanske vara av intresse att redogöra för två sätt för denna brists av- hjälpande, vilka jag med fördel använt mig av. Det ena sättet är anordnande av ett friluftslaboratorium (»Harmas»), där t. ex. för getingars och humlors räkning i god tid på våren en stor samling lämpliga boplatser anordnas. På detta sätt har jag på ett mycket begränsat område till min dis- position erhållit t. ex. getingbon av Vespa vulg. och germanica i håligheter under stenar, VV. Crabro 1 en ditförd ihålig stubbe oO. S. v., varjämte jag inplanterat diverse sandsteklar i ett med konst anordnat mindre sandfält (då terrängen runt om utgjordes av skog, funno de utplanterade exemplaren för gott att stanna kvar). I en hög med lerjord byggde Odynerus reniformis sina böjda rör och i en av lera tillverkad och vid en fajansfabrik bränd »stekelholk», en pyramid med djupa hål av olika kaliber riktade åt alla håll, bodde ett stort antal solitära getingar och bin. (För den händelse någon önskar upptaga idén med utsättande av en dylik stekelholk, vill jag ej underlåta att framhålla nöd- vändigheten av att på något sätt skydda den för solens strålar.) Ett annat sätt är följande: Getingar utfodras på någon lämplig plats med t. ex. honung. Några getingar, som synas ämna bege sig av, infångas och vingspetsarna avklippas. Om man sedan låter en sådan vingstäckt geting återfå friheten, kan man springande följa hans mödosamma flykt, och ofta tar han genaste vägen hem. Ett försök att binda en fin tråd om ett ben på en geting för att låta honom flygande leda mig till boet under det jag höll i den andra ändan av den långa tråden, som fästes i en käpp, lyckades så tillvida som jag verkligen på detta sätt av 254 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 getingen leddes till närheten av boet. Sittande på en buske fann han där för gott att gnaga av tråden, men när han sedan med en trådände hängande efter sig flöd in under en enbuske röjde han boets läge. En geting med rödaktiga band på bakkroppen anträffades en vårdag i ett fönster till en vind. Då jag ansåg det troligt, att det var den stammoder jag sett vara i färd med bobyggnad i taket, beredde jag henne fri passage genom fönstret. Senare erinrade jag mig, att den enda geting i vår fauna med rödaktiga band på bakkroppen är Vespa rufa, och denna bygger sina bon i marken och sålunda ej fritt hängande under tak. När jag därför några dagar därefter fann samma rödblandade geting lig- gande död i fönstret, anställde jag med en viss undran en när- mare granskning av exemplaret. Getingen hade zwfas känne- tecken f. 6., men ögonviken var Aelf svart, vilket ingen av vara getingarter har. Jag sänder samtidigt med dessa rader den egendomliga getingen till redaktionen. Torsten Settman. Atheta (s. str.) nidicola J. P. Jon. eine selbständige Art. — In einem Aufsatze in dieser Zeitschrift: »Die Arthropodenfauna der Eichhörnchennester» (Jahrg. 1919, S. 82) meldete ich, dass Ex. obenerwähnter Art dem hervorragenden Staphylinidenkenner Dr. M. BERNHAUER, Horn, Deutschösterreich, für erneute Prüfung zugesandt waren, da er nähmlich zuerst die Art für Atheta (Ceri- taxa) testaceipes HEER halten wollte. Seitdem habe ich mehrere Ex, SL, derselben Art, von ihm Arheta nidicola J. P. Jou. bezettelt, von Dr. BERNHAUER zurückbekommen. Er billigt also jetzt Atheta nidicola als selbständige Art. Arheta nidicola ist übrigens jetzt auch für Deutschland konstatiert. Herr L. BENICK, Lübeck, teilt nähmlich in einem Briefe mit: »Ich habe hier in einem etwa 3 m hohen Nest, kein Saurus-Nest, etwa 20 Ex. der Atheta nidicola gefunden, die BERNHAUER wenigstens als diese Art bestimmte». Anton Fansson. Bobyggnaden hos Odynerus angustatus ZEIT. — I en uppsats »Zur Lebensweise einiger Hymenopteren» i Arkiv för zoologi band 12 n:r 12, 1919 samt i en notis »Nägra stekelbio- logiska iakttagelser» i Fauna och flora 1919, pag. 89, meddelade undertecknad iakttagelser över bl. a. ovannämnda solitära getings byte och bobyggnad, vilka voro okända. Getingen hade anlagt sitt bo i en gång i lös torr ved, och bytet utgjordes av larver SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 255 till chrysomeliden Phyllodecta vulgatissima L. Sedan dess har jag emellertid funnit Odyrerus angustatus bygga under helt andra omständigheter. Sommaren 1921 syntes nämligen i närheten av Örebro en solitär geting inflyga i ett hål i en lodrät sandvägg — i vilken för övrigt en mängd steklar, Hoplomerus-, Halictus-, Mimesa-arter m. fl. byggde — och dä den utgrävts, befanns det vara en @ av ovannämnda Odynerus-art. Bytet synes mig vara samma skalbaggart som i förra fallet. Om gången utgrävts av getingen eller om han blott lagt beslag på en av annan stekel astadkommen gång, kunde jag ej avgöra. Alltnog: Odynerus angustatus anlägger påtagligen allt efter omständigheterna sitt bo antingen i trä eller i marken, ett nytt exempel på den stora plasticiteten beträffande bobyggnaden hos en del solitära getingar. Anton Fansson. Sveriges Aelia-arter. — Dä undertecknad i juni mänad 1920 vistades vid Ljugarn på Gottlands ostkust, insamlade jag från gräsvegetationen på sandmarkerna ett stycke innanför havet bl. a. ett tämligen stort antal Aela-individ i syfte att om möjligt söka finna ex. av Aelia rostrata BoH., som i Sverige endast var känd från Gottland, funnen där först av framl. prof. BOHEMAN och sedermera (se Entom. "Tidskrift 1916, pag. 34) återfunnen vid Visby av undertecknad. Bland de vid Ljugarn insamlade individen var emellertid intet av 4e. rostrata, utan alla tillhörde Ae. acuminata L. med undantag av ett som tillhörde den för Sverige i O. M. REUTER's »Finlands och den skandinaviska halv- öns Hemiptera heteroptera» (Entom. Tidskrift 1880) samt i ALB. TULLGREN'S & EINAR WaHLGREN’s »Svenska insekter» (Stockholm 1920) icke upptagna Ae. Klugz Haun. Enligt JOHN SAHLBERG: »Enumeratio Hemipterorum heteropterorum faunæ fennicæ» (Hel- singfors 1920), pag. 24 uppräknar emellertid ÖSHANIN i »Ver- zeichnis der palearktischen Hemiptera» bland fyndorterna även Sverige, men till detta meddelande fogar prof. SAHLBERG: »men att den verkligen blivit tagen inom Sveriges område, känner jag ej». Det på Gottland gjorda fyndet skänker ju i viss mån stöd åt ÖSHANIN's uppgift. Aelia Klugi, som enl. SAHLBERG's ovannämnda arbete är högst sällsynt i Finland bland gräs på sandiga fältbackar, endast funnen på några lokaler på Karelska näset, uppgives av honom vara en egentligen mera ostlig art, som är tämligen allmän i Östra Sibirien och funnen på flera ställen inom Ryssland även i trakten av Petrograd, i Östersjöprovinserna och Kaukasus. I övriga delar av Europa är den mycket sällsynt men dock funnen i Ungern, Tyskland, Italien och Frankrike. Under vistelse i juni och juli månader 1921 vid Hornsjön på norra Öland insamlade jag ävenledes från gräs och örter på 256 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 de sandiga kullarna på östra sidan av sjön ett antal Åe/za-individ. De tillhörde alla de. acuminata utom ett, som var en tydlig A. rostrata. | De svenska Aelia-arterna och deras utbredning äro sålunda: Aelia rostrata Bou.: Gottland, Öland. Aelia acuminata 1.: Skäne—Uppland och Västmanland, Lappland. Acha Klugi Haun: Gottland. Anton Fansson. Lamproplax (Drymus) picea FLor funnen i Hälsingland. — Denna lygæid, som hittills varit känd i vårt land från en enda lokal: Markkärret i Almby socken, Närke (se Entom. Tidskrift 1916, pag. 37) fann undertecknad i ett ex. bland fuktig vitmossa i försumpad granskog på ett berg vid Näsviken i Forsa socken, Hälsingland, i september 1921. I Markkärret är arten, som annars anses som en stor sällsynthet, numera allmän, och jag har där också funnit larver, vilka torde tillhöra Zamproplax. Anton Fansson. Utnämningar och förordnanden. Till professor och före- ständare för Skogsförsöksanstaltens Entomologiska avdelning har av Kgl. Maj:t utnämnts Fil. D:r Ivar TRAGÂRDH. — ‘Till e. o. assistent vid Centralanstaltens Entomologiska avdelning har i an- ledning av det av riksdagen beviljade extra anslaget för under- sökningar rörande rönnbärsmalen förordnats Fil. kand. OLOF AHLBERG. Regnells zool. gåvomedel. För bearbetning av vissa javan- ska insekter ur hemfört material har ett understöd å 1000 kr. tilldelats Fil. D:r N. A. KEMNER. Litteratur. C. WESENBERG-LUND: Contributions to the biology of the Danish Culicidæ. — Det Kgl. Danske Videnskabernes Selskabs Skrifter, naturv. og mathematisk Afd. 8.Række, VII, 1. Kobenhavn 1920—1921. Det är ofta så, att en ny och efter enhetliga principer genomförd behandling av ett gammalt ämne förmår avvinna detta nya synpunkter, och detta såväl då det gäller undersökningar på den teoretiska som på den experimentella zoologiens område. Sanningen härav framstår särskilt tydligt vid genomläsandet av ett större arbete med ovanstående titel, för- fattat av den kände danske hydrobiologen Dr CARL WESENBERG-LUND. Det är våra gamla bekanta stickmyggorna, som här synnerligen ingående behandlas i en kvartvolym på 208 sidor. Oaktat åtskilliga av de resultat, vartill förf. kommer, icke äro allde- les nya, enär de tidigare eller ungefär samtidigt framställts av andra ve- tenskapsmän, vilka oberoende av varandra kommit till ungefär samma slutsatser, är det dock med största intresse och utbyte man tager del av den intressanta avhandlingen, som är ett fullödigt uttryck för det glän- sande och självständiga sätt, varpå denne erfarne forskare löser ett om- fattande biologiskt problem. Arbetet är dessutom rikt på egna nya syn- punkter, och över framställningssättet vilar som alltid den underbara charm, som hos W.-L. bottnar i den djupaste kärlek till naturen och som gör hans skrifter så lättlästa utan att något av vetenskaplig saklighet där- för går förlorat. Det är omöjligt att här ingående redogöra för arbetet, som är ett av författarens största och som till större delen upptagit hans tid under de sista åren. Den intresserade bör ovillkorligen själv läsa detsamma. Jag kan emellertid ej underlåta att beröra huvudpunkterna i avhandlingen. De arter, som behandlas, äro nämligen till stor del funna även i Sverige eller torde åtminstone förekomma här; dessutom kanske bokens relativt höga pris (29 kr.) hindrar mången att själv anskaffa densamma, varför en kort sammanfattning möjligen kan vara motiverad. Jag gör detta så myc- ket hällre, som jag under ett års tid själv haft nöjet att deltaga i åtskil- liga av författarens exkursioner på Själland oeh varit behjälplig med in- samling av material samt sett resultaten av arbetet så småningom växa fram. Redan inledningsvis berör förf. den gamla villfarelsen, att samtliga culicider skulle lägga sina ägg i äggbåtar på vattenytan. Denna uppfatt- ning härrör från REAUMUR, som på ett utmärkt sätt undersökt biologien hos Culex pipiens. För denna art är iakttagelsen alldeles riktig. De flesta av våra nordiska arter lägga dock, under den tid då vattensamlin- garna äro uttorkade, äggen enstaka bland torrt löv eller i gräset. Genom att utvälja ett 30-tal temporära gölar, vilka regelbundet undersöktes under flera år i följd vid olika årstider, har förf. noga kunnat följa de flesta ar- ters utveckling. Talrika akvarieförsök komplettera naturiakttagelserna. Genom uppfödning och kläckning av ett stort larvmaterial har han vi- dare lyckats fastställa, vilka imagines och larver som höra samman samt nedlagt ett betydande arbete på noggrann beskrivning av samtliga arters larver. Icke mindre än 21 planscher komplettera diagnoserna. Som dessa larvbeskrivningar äro de första mera utförliga, som hittills publicerats, äga de ett särskilt intresse. I de flesta fall hava viktiga och iögonenfallande artkaraktärer kunnat påvisas. Larvbeskrivningarna utgöra arbetets kanske viktigaste del. Även imagines beskrivas utförligt, och till varje art fogas en redogörelse för biologien, varav framgår, att de olika arternas levnads- sätt är lika olikartat som larvernas utseende. 17 — 23843. Entomol. Tidskr. Arg. 42. Haft. 3—4 (1921). 25 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Culiciderna delas av författaren i 3 biologiska grupper. Den första och största omfattar arter, som övervintra såsom ägg. Hit höra i Dan- mark följande arter: Ochlerotatus caspius, O. curriei, O. cantans, O. vexans, O. annulipes, O. excrucians, O. lutescens, O. detritus, O. com- munis, O. punctor, O. prodotes, O dianteus, O. sticticus, Aëdes cinereus och Finlaya geniculata. Av dessa äro ©. caspius, O,curriei och O. de- tritus brackvattensarter. Fran de andra avviker särskilt Z7r2Jaya genom sitt levnadssätt i vattenfyllda trädhål. Den träffas aldrig annat än i det ofta starkt stinkande vatten, som samlar sig i dylika håligheter. Den är en av representanterna för den i Norden tataliga fauna, som i tropiska och subtropiska länder talrikt leveri de vattensamlingar, som i urskogarna huvudsakligen hava regnvattnet att tacka för sin tillkomst. Som vatten- reservoirer tjäna där bl. a. rosetterna av stora bladväxter, t. ex. brome- liacéer. Arterna av första gruppen leva till större delen i temporära vatten- samlingar. Det är här vi ha att söka de för människan värsta plågoan- darna bland myggorna. Aggen läggas enstaka, sedan kläckningslokalerna torkat ut: »It is as if the mosquitoes, by means of their maternal instincts, were able to select all the localities where water will appear half a year later and which to a human eye are indistinguishable from the surround- ing localities where there will never be water». Förf. är den förste, som observerat denna äggläggning i naturen. Den andra gruppen omtattar Ochlerotatus rusticus, Culicella morst- tans och Teniorhynchus richardi. Dessa arters larver föra sinsemellan ett rätt olikartat levnadssätt men överensstämma däri, att de övervintra på larvstadiet. O. rusticus lever liksom C. morsitans i temporära dam- mar, medan Z@worhynchus alltid synes leva i större dammar med kon- stant vattenstånd. Samtliga dessa tre larver kunna under vintern undvara atmosfärisk luft. Medan O, rusticus och C. morsitans huvudsakligen ligga orörliga på dammarnas botten, utan att gå upp till ytan, lever Teniorhynchus-larven ständigt med andröret inborrat i någon vattenväxt för att på detta sätt tillfredsställa sitt syrebehov. För alla tre larverna torde hudandning spela en stor roll. Rörande den ytterst intressanta Teniorhynchus- (= Mansonia-) larven har WESENBERG-LUND förut publi- cerat en avhandling. I nu anmälda arbete tilläggas en del nya iakttagel- ser, bl. a. rörande puppstadiet.! Den tredje gruppen omfattar Zheobaldia annulata, Culex pipiens, C. ciliaris och C. nigritulus. De båda senare arterna (av vilka ciliaris är tvivelaktig) hava ej närmare studerats, vilket däremot är fallet med de båda förstnämnda. Dessa övervintra som imagines, Aggen läggas i vat- ten i form av äggbåtar. Härefter följer en redogörelse för culicidernas blodsugande vanor och dessas samband med äggläggningen. Här uppvisas, att många arter, särskilt 7%. annulata, under vissa meteorologiska förhållanden äro blom- besökare och honungssugare i båda könen, Tidigare ansågs blodsugning nödvändig för äggmognaden. Man vet nu, att detta ej alltid behöves; men arterna förhålla sig olika, och en generalisering i ena eller andra riktningen är ej möjlig. Förf. ger i detta sammanhang en synnerligen intressant sammanställning av vad man känner rörande blodsugningsin- stinktens utveckling och fogar härtill egna iakttagelser. Av icke mindre intresse äro de iakttagelser över parningen, som meddelas i följande ka- pitel. Culicidernas hannar bilda om aftnarna dansande svärmar, i vilka honorna enstaka då och då flyga in, varvid efter en kort strid honan i sällskap med en hanne lämnar svärmen. ‘ 1 I Festschrift für ZscHOKKE, Basel 1921, har WESENBERG-LUND se- | nare i en uppsats (The pupa stage of the Mosquitoes) givit en samlad | framstallning av sin uppfattning av culicidernas puppor. LITTERATUR 259 Arbetet avslutas med en ytterst utförlig och kanske onödigt brett lagd men särdeles intressant framställning av AnopäAeles-arterna, särskilt A. maculipennis, och deras förhållande till frossan. WESENBERG-LUND påvisar, att i Danmark, såväl som i en del andra nordliga länder, A. ma- culipennis tillbringar hela sommaren i ladugårdar, endast då och då fly- gande ut för parning och äggläggning. Vintern tillbringas i ouppvärmda uthus. Människan anfalles 1 regel ej, utan myggan lever av husdjurens, speciellt kors och svins, blod. Endast på vissa trakter, som genom vat- tenrikedom utgöra gynnsamma kläckningsplatser, men där samtidigt föga boskap hålles, såsom t. ex. omkring Silkeborg, angripes människan. Som bekant har frossan, eller som vi med tanke på dess häftighet gott kunna kalla den, malarian, tidigare härjat fruktansvärt i Danmark. 1826 utbröt den första starka epidemien; 1831—34 förekom även en be- tydande sådan. Senare hava blott smärre epidemier konstaterats (1847— 49, 1853—56, 1859—62), varefter sjukdomen märkbart avtagit. Följande intressanta, från C. A. HANSEN hämtade beskrivning över förloppet av 1831—34 års farsot tillåter jag mig här anföra: »After a few days of a nasty smelling blighting fog in July the malaria suddenly attacked a very great part of the population. As by a flash of lightning several hundreds were attacked in all directions in the same parish. Upon Lolland there were two parishes with 2 000 inhabitants of which ı 800 were attacked and 98 died. The percentage of mortality was greater in the Cholera year 1853 when more than 50 % of the attacked succumbed, but the actuel number of attacked persons was much greater in the malaria years». WESENBERG-LUND kommer härefter in på de olika teorier, som fram- ställts till förklaring av frossans avtagande, samt kommer till det resulta- tet, att ingen är fullt tillfredsställande. På grund av andras och egna undersökningar sammanfattar han sin egen mening på följande sätt: »— — we are now able to show that the real cause why malaria has receded from the greater part of Europe is that A. maculipennis has "lost its connection with man». — »Secondly it must be understood that over vast parts of distribution a change has taken place in the habits and biology of the mosquito within the last century. That this has been the case can in fact be shown.» — »Apriori it may be regarded as a matter of fact that when the Anophelines even nowadays in South Europe especially in the Balkans, but also in Italy, yearly transfers malaria to hundreds of thousands of people, it cannot live its life there as it now- adays does in more northern latitudes.» »It is thus actually proved that there is the greatest difference in the manner of life of A. maculi- pennis in South Europe and at the northern limits of its area of distribu- tion. In my opinion it is neither quininisation of mankind alone, nor water drainage of the field, nor lowering of tp., but just this alteration in the biology of the species, the very peculiar transition from an outdoor species sucking upon man to a stable insect sucking upon our farm anı- mals which has been the main cause of the disappearance of malaria from its northern limits.» — »The question now arises: what has caused this transition? I do not dare to solve it for the many foreign countries but I think I am able to do so for my own country.» — »It is a well known fact that in the eighteenth century, and still in the first quarter of the nineteenth, the swine were driven to the woods where they lived on mast; special swine stables were hardly known. Horses and cattle lived the greater part of the year out of doors, — —.» — »It will be clearly understood that this change in Danish agriculture must of course be of the greatest significance to the Anophelines; for during a great part of their flying time the large mammalia year after year disap- peared from their flying areas.» Teorien synes kanske något djärv, lôsryckt ur sitt sammanhang, som 260 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. jag här framställt den. Den som läst de 22 sidor, som WESENBERG-LUND i sin avhandling ägnar den intressanta frågan, ställer sig dock betydligt mindre skeptisk gentemot den föreslagna lösningen. Arbetet, som "avslutas med några synonymiska anmärkningar och utförlig förteckning av hithörande litteratur, är, som var och en förstår, av det största värde även för kännedomen om vårt lands culicider och oumbärligt för envar, som framdeles kommer att arbeta med dessa djur. Det vore önskvärt, att en liknande undersökning av Sveriges culicidfauna komme till stånd. Härigenom skulle, icke minst genom studier i landets norra delar, vissa viktiga men ännu ofullständigt eller ej alls besvarade frågor kunna bringas närmare sin lösning. O. Lundblad. Entomologia vindobonensis. Erfreulich ist es zu sehen, dass in der Stadt, deren unverändert trostlose Lage spontan das Mitleid der ganzen zivilisierten Welt auf sich lenkt, es noch so viel von idealem Wis- sensdrange gibt, dass dort sogar drei neue hervorragende Specialzeitschrif- ten zum Leben geweckt werden konnten. Das ist ein Kulturzeichen son- dergleichen! Die alte Tradition der Österreicher seit den Zeiten eines Popa, SCOPOLI, JACQUIN, DENIS und SCHIFERMÜLLER lebt weiter in Wien. Eigentlich ist die »Zeitschrift des Österreich. Entomologen- Vereines Wien« schon während des Krieges erschienen, so dass sie jetzt ihren siebenten Jahrgang einleiten kann, sohin sich ihre Leistung überblicken lässt. Geleitet von Dr. FRITZ ZWEIGELT, einem ausgezeichneten »praktischen« Entomologen, versammelt sie in sich all die rüstigen und kundigen Federn, über die heute die österreichische Lepideptorologie ver- fügt: Prof. REBEL an der Spitze, HOFFMANN, PIESZCZEK, SCHAWERDA, STAU- DER, KiTT nur um ein paar Namen zu erwähnen. Von den anderen deut- schen entomologischen Vereinsschriften unterscheidet sich die »Wiener« vor allem dadurch, dass sie ein bestimmtes Programm verfolgt, wordurch die Zeitschrift wie ein einheitlich gechlossenes Ganzes aus einem Gusse erscheint. Das Illustrationsmaterial ist sehr gut und der billige Bezugspreis wirkt verlockend, umsomehr wenn man weiss, dass man dabei und dadurch auch ein so schönes Unternehmen unterstützt. Das originelle und praktische Programm der zweiten neulich gestar- teten Zeitschrift »Entomologischer Anzeigerc, eine Art Mischung von merkantilen Interessen mit bibliographischen, ist nicht genug laut mit Befriedigung zu begrüssen; es berührt vor allem zwei anderswo notorisch vernachlässigte Seiten: den Marktbericht, von Bedeutung für die Entomo- logia commerciale, und die Literaturschau, die über den jedesmaligen Stand der entom. Publizistik orientieren soll und von besonders grossem Werte ist. Vor literarischen Originalbeiträgen sollten hauptsächlich » Sarz- melberichte« zu Worte kommen. Leider ist man schon im Hefte 3 vom Programme abgewichen, indem die Spalten revisionistischen Spezial-Studien freilich sehr anregenden, sich preisgaben, die, so willkommen sie mir persönlich sind, imgrunde auf Kosten der laut Prospekte festgestellten »Sammelberichte« ihre Dasein fristen. Die Idee des Programms ist glänzend! Von der dritten »Zeitschrift für systematische Insekten- kunde« ist bisher noch keine Nummer erschienen; sie ist mit Ausschluss von Kolopterologie und Lepidept. als eine Art von Fortsetzung der ein- gegangenen Konow’schen Zeitschrift gedacht. Unter der Leitung von Dr. REINHOLD MEYER sollen die in den gewönlichen Zeitschriften vernachläs- sigten übrigen Insektengruppen besonders berücksichtigt werden: vor allem deren Biologie — ein Umstand der allein schon die wärmste Empfehlung rechtfertigt. Das Blatt kann aber einzig erscheinen, wenn mindestens 200 Abnehmer bei einer Bezahlung von 100 Mk, (ungefär 7 Kr.) pro Jahr (ein Band von 20-24 Druckbogen) dessen Existenz sichern. Herr Fritz WAGNER, Wien, XVIII Hainzingergasse 4, nimmt Bestellungen entgegen. Glückauf! > F, 5: oe, Föreningen i Stockholm finnas till salu: ; ee i Praktisk Entomologi, 1—23 (1 1891—1914) med statsbidrag utgivna av Ent. Föreningen i Stockholm, pr arg. . kr. res Da minst 10 arg. köpas, erballas de till ett pris av 50 Ore pr arg. LAMPA, Sven, Förteckning över Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera Bi ne?) WAS SO GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok PRE DA Dr : ——, Förteckning över Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. "I'vå delar, häftad . kr. 8:— (6: —) Exemplar tryckta på endast ena sidan, avsedda till etikettering, eller interfolierade, kr. 1: 20 dyrare. Svensk Insektfauna: 1. Borstsvansar och Hoppstjärtar. Apterygo- genea av EINAR WAHLGREN . . . PU STE 2. Rätvingar. Orthoptera av CHR. AURIVILLIUS (2 uppl.) . FETE : . , 1:— (0:75) Sländor. De I; nas av MEN GIVE SIOSTEDT (2. Uppl) „are IL MEET 5 8. Nätvingar. MVeuropfera. 1. Planipennia av Jura VET ÖB ER GE ud förs ET MN LT SR a SO 9. Skalbaggar. Coleoptera, 1. Växtbaggar, kr. 2:— (1:50) II. Snytbaggar, h. 1, kr. 3:50 (2:75) Av CHR. AURIVILLIUS. 10. Fjärilar. Zepidoptera. II. Smäfjärilar: r:sta familjegruppen: Mottfjarilar(Pyr Med ©) 4 pl. Av EINAR WAHLGREN . . LR SAS 2 LE. Tvavingar. Diptera. 1. Orthorapha. 1. Wena: Po Kanten ONE 270. Pam, 2-83, hist, kr. 3:50.(2: 75), 2. Prachycera, Fam. TA oak. — 75. Kam. 2A, kre 752 Fam. 25— 26, med register over Drachycera, kr. —:75. 2. Cyclorapha, 1. Aschiza, Fam. 1. is 2802 4 Kee 50) Sac ee kT es (1:50); 13— 20 krigs (2:25). Av EINAR WAHLGREN. 13. Steklar. /Æ/vmenoptera. ı. Gaddsteklar. Aruleata, Bam. 1. KP: NAM 2. kr. —:75. Fam. 3—6. (2 uppl.) kr. 1: 20 (0: 90), Fam. 7. kr. —: so. Fam. 8, med register över Aculeata, Fam. 1—8. kr. —:50. 2. Guldsteklar, Zudulifera, kr. —: 25. Av CHR. AURIVILLIUS. 13. Steklar. Hymenoptera. 4. Vaxtsteklar. Phytophaga. Fam. Lydide, Siricide och Tenthredimde (e. p.) Av ALB. TULLGREN « » —: 75 Svensk Spindelfauna: ı och 2. Klokrypare, Chelonethi och Lacke- spindlar, Phalangidea av ALB. TULLGREN. .« . 230 Siffrorna inom klammer ange pris för medlemmar av föreningen. Alfabetiskt Register till EntomologisK Tidskrift årg. 11—30 - (1890-1909). Pris 3 Kr. (För ledamöter av Ent. Fören. 2 kr.) why Rekvisitioner böra ale till Professor Chr. Aurivillius, postadress ndast: Vetenskapsakademien, Stockholm 50. nr INNEHÅLL Sid, WAHLGREN, EINAR, Nomenklatorisches über Minas tilie L. und seine ab. 140012} 2 EN ALLO". | ENT DE AOS ieee 129 Bryk, Feux, Beiträge zur Biologie und Morphologie einiger skandi- SS navischen :Rhepalorereht___..... 22026: NIE 135 WAHLGREN, EINAR, Brunbandade malmätarens (Zupithecia sinuosaria Ev.) ‘hordiska utbreduide >. __. {111 SE BEI 148 NORDSTRÖM, FRITHIOF, Något om svenska Zußithecia-arter..............-- 164 JANSSON, ANTON, Coleopterologiska bidrag 4—5.--.-.---.-------------------- 175 FALKENSTRÖM, G., Vattenskalbaggar från Gotska Satidön och Fårön, insamlade av Dr Eric MJöBERrG...... 204) 2) RI RE ERDE on 211 SPESSIVISEFF, PAUL, Beitrag zur Kenntnis der Borkenkäferfauna Schwe- dens. RL Te ER Es Oca EEE 219 Bryk, FELIX, Zur Präsizierung des Puppenhabitus einiger Parnassiiden 224 OsrraxD, C. H., In memoriam. Isaac Birger Ericson ..................... 227 ÅHLANDER, Fr. E., Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur FÖR vär TVG ANUS ne LISE PRES N CR ER 231 Smärre meddelanden och notiser: Fjärilar från Kronobergs län. — Skalbaggfynd. — Skalbaggfynd. — Strödda notiser om getingar och humlor. — Afheta (s. str.) nidicola J. P. Jon. eine selb- ständige Art. — Bobyggnaden hos Odynerus angustatus ZEYT. — Sveriges Aelia-arter. — Lamproplax (Drymus) picea FLoR funnen i Hälsingland. — Utnämningar och förordnanden. — Regnells. zoologiska gävonaßdel IL! 7... Er ER Zr Bar 239 Eitteräturreferat fr 4 RER SE ET A LER EU EEE 257 Föreningens sekreterare: Fil. Dokt. Apr. Roman. Riksmuseum, Stockholm 50. Föreningens kassaförvaltare: p. t. Prof. CHR. AURIVILLIUS, Vetenskapsakademien, Stockholm 50. Alla meddelanden rörande tidskriftens distribution ställas till: Z7o- mologisk Tidskrifts Redaktion, Experimentalfältet. _ Ledamôter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att snarast - möjligt därom whderratta redaktören. > Föreningens- medlemmar erhålla gratis Centralanstaltens Entomo- logiska: avdelnings: samt Skogsförsöksanstaltens entomologiska avdel- nings skrifter direkt från institutionerna. Postadress: Experimentalfältet. Utgivet den 25 jan. 1922. Distribueras inom 14 dagar efter utgivningsdatum. 72 Se “sw m f LÀ LAS out, Der er u ML v Å rs ST Sn A te ae TE " sus i | | | AITHS =e S