ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM FYRTIOTREDJE ARGANGEN 1922 UPPSALA 1922 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Haftet 1 tryckt den 1 juni 1922 » 2 ZU ye 16ndec.21922 Redaktör och ansvarig utgivare: Prof. ALB. TULLGREN, Experimentalfältet INNEHALL BARCA EMIE, Seltene norwegische -Schmetterligze 2" 7". :°. oS BRUNDIN, J. A. Z., Fjärilar fran Smälandskusten och Öland ............... 5 Bryk, F., Neue Beiträge zur Variabilität schwedischer Schmetterlinge I 171 — —, Till belysningen av skyddade formers oätbarhet ...................-- 194 FALKENSTRÖM, G., Stockholmstraktens 'vatten-coleoptera._.......-----.--- 10, 180 — —, Eine Kollektion von Wasser-Käfern aus Allen, en EEE 62 FoGELavist, G., Coleopterologiska anteckningar fran Halland ............ 192 KEMNER, N. A., Zur Kenntnis der Entwicklungsstadien einiger Sesiiden 41 = — pieelbanve der) Termitoxenien, entdeckil@@e "2 ©... 21... 58 — —, Zur Kenntnis der Entwicklungsstadien und Lebensweise der schwedischen Cerambyciden ... Ee ere Pea aS ER ON LUNDBLAD, O., Anteckningar om vara vatten- pen, ae eso 139 NORDSTRÖM, F., Till Entomologiska föreningens medlemmar .........-.- 195 Redaktionen» Melolontharhrbbocastani Ws. 6 2.222.222... 2.2... 195 RT SEAS EN ANR NE RER ER nn u) A ID — 20 SuUpendimast we Bram pe a en Nee na a 196 RING DAHISSO Su Lvasantkensyidsläaktenı .2..... Br: 2 San en sl aie spa lirorea FALL. und pilosa LOEWs 27 > 217 17.22.2 2.222.176 u N Warau Czamta(Serscomyia)arter I Ae RE nn ware... 178 SÉANELDER AG Vandrande ıvestjantaru ya. 8 nn.” D TULLGREN, ALB., Ett massuppträdande av en för Sverige ny sjöslända GRICEOSTCED) ee SRE Ee RTE. OMR th. eek NIG — —, Lepinotus inguilinus HEYD. funnen i Sverige ........................ 71 WAHLGREN, E., Perrisia glechomw, ny för Sverige --..-..-.-.---------------- 194 Litteratur: LUNDBLAD, O., Anmälan av arbeten av ALB. TULLGREN och EINAR WAHLGREN, WESENBERG-LUND samt LAVRIDS JORGENSEN... 67, 190 Roman, Asr., Anmälan av H. FRIESE, Die europäischen Bienen ........- 189 WAHLGREN, E., Anmälan av arbeten av SVEN EKMAN och FRIEDRICH RARE Serer bo eels Rete Ss GUM AS. PR ee a ys 2 WOON ROY Föreningsmeddelanden: Entomologiska Föreningen i Stockholm: Sammankomsterna 7%/,, 3%/,, 7/19 och 8j, 1920, 2%,, "Js, "io CXS 1) AT LO AT u ES Sica EAA 2 Ei ce. rire Entomologiska Sallskapet i Lund: Samimankomsterna ;@ls, 8/6, 18/10 Ochre ia 1920 0 2. 78 \ 4 | ee à », 3 : me i . 2 4 i A { 4 i dä LÄ ay 5 à are 2 FE a h Pi LV à le a thai: | Pay a AT 4 f i L IE i ; Kr iE Pret: vf: ee N YA ue PART ., | i . t : A : k y . 7 be Vi i : 5 ÿ ä - | 3 x ives oy = un 1 = À NE van ‘ ;. 2 NV PME 83 5 f = Arg. 43 1922 Haft. 1 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM . À ao o RS rocknmor Lr, Kass) UPPSAL A922 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 2258 Entomologisk Tidskrift som utgives av Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhallande lank mellan vart lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Vetenskaps-Akademien, prof. I. Trägårdh, Lidingö villa- stad, samt undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren, Professor, föreståndare för Centralanstaltens för jordbruksförsök entomologiska avdelning. Aldre ärgängar av tidskriften erhällas till ett pris av 5 kr. pr. arg.; 20% rabatt vid köp av minst 10 årg. Medlemmar av föreningen kunna erhålla ytterligare reducerat pris. Lösa häften säljas ej. Av en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu för ett pris av 2 à 3 öre pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsavgiften (10 kr.) blivit erlagd, tidskriften gratis tillsänd. Om e årsavgiften redan er- lagts, uttages densamma genom postförskott å tidskriftens första häfte. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet av avgiften (100 kr.) ro äldre årgångar gratis. Annonspris 25 kr. pr hel, 12: 50 kr. pr halv sida, pr rad 70 öre. Für stående annonser erläggas 50 °/0 av priset för varje gång de ånyo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar! Tva nya anthomyidslakten. Av O. Ringdahl. Trichopticus Stein! RINGD. och dess systematiska stall- ning. — Ar 1913 beskrev undertecknad i denna tidskrift en anthomyid under ovanstaende namn. Professor Stein, som granskade arten, innan författaren beskrev densamma, ut- talade i brev som sin åsikt, att arten vore besläktad med Trichopticus hirsutulus ZETT., detta på grund av baktibiernas behåring samt den s. k. sporren i deras spets. I »Die Antho- myiden Europas» har Stein sedermera inrangerat arten under släktet Hera SCHNABL, därför att den har ett långfjädrat antennborst. Men han gör det med reservation, eftersom den i övrigt är ganska olik de övriga arterna och menar, att den kanske lika gärna kunde föras till släktet Alloeostylus SCHNABL. Redan för flera år sedan har jag emellertid funnit, att arten torde vara närmare besläktad med andra former än Lasiops- (Trichopticus) gruppens. Vid det tillfälle denna fluga upptäcktes av mig, tycktes den mig från första ögonblicket påminna om Polietes albolineata FALL., och i brev till pro- fessor Stein meddelade jag honom denna i mitt tycke habi- tuella likhet mellan de bägge arterna. Denna omständig- het gjorde också, att jag underkastade båda en noggrann jämförelse, varvid det lyckades mig att finna ett kännetecken, som tydligt pekar hän på en närmare släktskap med P. albolineata. Pteropleura äro nämligen håriga, en karaktär, som ej utmärker något annat svenskt muscid-(anthomyid) släkte bland dem, som ha 4. ribban rak till vingkanten. Lispa har visserligen hårbesatta pteropleura, men detta släkte I — 2258. Entomol. Tidskr. Årg. 43. Haft. 1 (1922). 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. kan förstås ej har komma ifråga. Att den ej hor till Laszops- gruppen, synes pa bakhôfterna, vilka sakna de for denna grupp betecknande borsten. Andra kännetecken sasom ett langfjadrat antennborst, hôgt huvud, utvecklade akrostikalborst samt forefintligheten av pannstrimborst hos honan har den gemensamt med ?. albolineata. Flera av dessa aterfinnas aven hos Laszops, och baktibiernas beskaffenhet synes tyda pa att arten bildar en övergängsform till detta släkte. Avvikelser fran Polietes aro förnämligast följande: kropps- form smalare och icke sa starkt valvd, ansiktslister utan sma- borst, 2. och 3. ribbornas förgreningsställe utan smäborst. Att arten star närmare Polietes an Lasiops torde vara säkert. Men dess intermediära ställning i förhållande till dessa båda släkten jämte de olikheter den företer i förhål- lande till Polzetes synas berättiga författaren att för den egen- domliga arten uppställa ett nytt släktnamn. I biologiskt avseende äro albolineata och Steinz så tillvida befryndade, att de bägge med förkärlek uppehålla sig på spillning. | Polietella nov. gen. (Type: /7ichopticus Stein! RINGD.) Kopf hoch mit sparlich behaarten Augen, Orbitalborsten kraftig, Stirn beim Männchen schmal, beim Weibchen breit und mit deutlichen Kreuzborsten, Fihler lang mit langgefie- derter Borste, Wangen schmal, Tastern dick. Torax 4-ge- striemt, 3 vordere, 4 hintere Dorsocentralborsten, zwei voll- ständige Reihen von kräftigen Akrostikalborsten, Sterno- pleuralborsten ı + 2(3), Pteropleura behaart. Schüppchen ziemlich gross. Hinterleib länglich eiförmig mit schimmernder Bestäubung und mit Rückenstrieme. Beine ziemlich kurz, Hinterschiene mit einer Rückenborste, Mittelschenkel unter- seits ohne stärkere Borsten. Flügel ohne Randdorn, 3. und 4. Adern gegen die Spitze schwach divergierend, 3. Ader ohne Börstchen an der Basis, 6. Ader den Flügelrand nicht erreichend. RINGDAHL: TVA NYA ANTHOMYIDSLAKTEN. 3 Lastops mutatus FALL., hians ZETT. och cristatus ZETT. — I det förut nämnda verket har Stein till slaktet Zaszops MEIG. räknat utom dessa tre arter även semzcinereus WIED. = api- calis MEIG. Meigen grundade släktet pa denna art, vilken alltså blir typ for detsamma. Närbesläktade med denna äro av svenska arter 7rzchopticus hirsutulus ZETT., innocuus ZETT.. nigritellus ZETT. och separ ZETT., vilka samtliga ha bak- hofternas baksida försedda med borst i likhet med semz- cinereus och därför måste tillhöra Laszops. Detta kännetecken (upptäckt av den framstående dipterologen J. R. Malloch men okänt av Stein) är karakteristiskt för denna grupp, som inom sig även räknar de av Schnabl uppställda släktena Hera, Rhynchotrichops, Alloeostylus och Brachylabis, vilka alla möjligen endast böra betraktas som undersläkten till Laszops. Såsom enda representant för släktet Zrichopticus kvarstår, i enlighet med Schnabls uppfattning, decolor FALL. Denna har nakna bakhöfter och är sålunda ingen /aszops. Stein for den till släktet Pogonomyra ROND. i det citerade verket. Vad nu de övriga av Stein till Laszops räknade arterna (mutatus, cristatus och fians) beträffar, sa äro dessa tre sinsemellan mycket nara besläktade men kunna ej tillhöra ifrågavarande slakte, enär de karakteristiska borsten pa bak- höfterna saknas. Ej heller synes det mig lämpligt att ställa dem in i det heterogena släktet Phaonza KR. D., utan har jag för dessa tre arter uppställt ett nytt genus, som efter bak- lårens hopträngda borstklädnad hos hannarna blivit kallat Lophosceles, och för vilket efterföljande diagnos innehåller de viktigare kännetecknen. Lophosceles nov. gen. (Type: Musca mutata FALL.) Augen nur spärlich und kurz behaart, beim d eng zu- sammenstossend, beim ® ziemlich breit getrennt und mit geraden parallelen Innenrändern, Stirn ohne Kreuzborsten, Wangen sehr schmal, Fühler mässig lang mit pubescenter oder fast nackter Borste. Taster ziemlich dick. Torax kaum 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1022. merkbar gestriemt, 3 vordere und 4 hintere Dorsocentral- borsten, Akrostikalborsten beim 4 haarformig, beim 2 kräf- tiger aber kurz in breit getrennten Reïhen, Sternopleural- borsten I + 2, Pteropleura nackt. Hinterleib breiter oder schmäler eiförmig—oval gegen die Spitze länger beborstet. Beine sparsam beborstet, Vorderschiene ohne Mittborste, Mittelschenkel unterseits ohne stärkere Borsten, Mittelschiene nur hinten mit einer einzigen Borste, beim 2 oft 2, Hinter- schenkel beim d gegen die Spitze zu mit zusammengedrängten Borsten, Hinterschiene mit I Rückenborste, aussen vorn mit ı bis 3 kurzen Borsten, aussen hinten mit nur I kurzen Borste. Flügel besonders beim $ lang, mit sehr kleinen Randdorn, 3. und 4. Längsadern fast parallel, 6. Ader den Flügelrand nicht erreichend. Schüppchen mässig gross. — Mittelgrosse Arten. Fjarilar fran Smalandskusten och Oland. Av J. A. Z. Brundin. Sommaren 1920 vistades jag pa Huno 1 Misterhults socken, Kalmar län, under tiden !?/s—'/s. Jag insamlade da omkring 140 arter storfjärilar och 170 arter smäfjärilar. A efterföljande rader aro de mer anmärkningsvärda fynden om- namnda. Da lokal ej sarskilt anges, har fyndet gjorts a Huno. Ett fatal arter äro tagna under en nagra dagars exkur- sion till Kalmar och Oland i mitten av juni 1921. Endast datum anger, att arten ar funnen i ett exemplar. Av mig själv ej säkert kända smafjarilar aro godhets- fullt bestamda av doktor M. HERING, Berlin, Pararge megæra L. d och & anträffade 1°/¢ pa klippa vid stranden. Hos en d, tagen °/s, ar det mörka bandet fran framvingarnas bakkantsmitt bredare och utat mer rat- linigt begränsat än hos det i juni tagna exemplaret. 9 ex. har ögonfläcken à framvingarnas översida ovanligt stor, oval, sträckande sig nästan över båda fälten 4 och 5 samt försedd med tvenne vita punkter; även i vartdera av fälten 3 och 6 finns en liten ögonfläck. Enl. WAHLGREN, Det öländska alvarets djurvärld, p. 61 (Arkiv f. zool., bd 9, n:o 19) tagen nordligast i Ög. och Vg. | Deilephila euphorbie L, Ett ex., kläckt från larv, tagen 1916 a Lövön i Ålems s:n av studenten KARL HÅKANSSON, Växjö. Ex. skänkt till Växjö h. allm. läroverk. Arten förut tagen i Sk. och Upl., Ö. Lagnö. Hadena sordida BORKH. 3 ex. Öl., Mörbylånga: Enl. AURIVILLIUS, Nordens fjärilar, funnen endast i Sk. 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Miana literosa Hw. *°/7, Exemplaret tycks tillhöra den av VON WARREN 1 SEITZ, Die Gross-Schmetterlinge der Erde, uppställda formen Constricta; mittfältet ar nämligen på smalaste stället föga mer än en mm brett. Zanclognatha tarsiplumalis HB. Denna art var icke sall- synt å Hunö och Skavetö under juli månad. Herminia derivalis HB. Ej sälls. å Hunö, där jag un- der tiden °/;—3/s tog ej mindre än 6 ex., 4 d och 2 ©. Inom Sverige hittills endast funnen i Stockholms skargard (Ent. Tidskr. 1916, p. 182 och 1918, p. 62). Tephroclystia valerianata HB. !?'6. Arten torde förut ej vara känd från Sverige men är funnen både i Danmark och Finland. Larver togos förra sommaren av F. NORDSTRÖM i Västerviks skärgård (Ent. Tidskr. 1911, p. 165). T. pumilata HB. 1 ERT à Hund och 1 d 19/7 vid Elmekärr. Förut tagen i Sk. av WALLENGREN, pa Oland samt i Uppland av F. NORDSTROM (Ent. Tidskr. 1921, puy) Bland övriga storıjärilfynd ma följande nämnas: Parnassius apollo L. Sälls.; endast 1 ex. iakttaget °°/¢ a Skavetö. — Melitæa cinxia L. "Je. — Caenonympha ar- cania L. */7. — Malacosoma neustria L. Larver a ek '*Je. — Diloba coeruleocephala L. Larv pa oxel a Ord ??/& 20. — Agrotis obscura BRAHM. 1"/¢ 21 ÖL, Vickleby. — A. simu- Jans HUFN. fs 20 Hunö och !°/s 21 ÖN Mörbylånga. — A. lucernea L. 1/3. — Epineuronia cespitis F. Ej salls. a Hunö i början av aug. — Mamestra geniste BKH. **/6 21 ÖL, Mörbylånga. — Dianthoecia albimacula BKH. och D. nana ROTT. 2 ex. av vardera à Hunö i slutet av juni. — Leucania obsoleta HB. 18/6 21 ÖL, Mörbylånga. — Anarta myrtilli L. ls. — Toxocampa pastinum TR. *°/1. — Habro- syne derasa L. 3 ex. ! 21 OL, Vickleby. — Nemoria viridata L. Allm. a Hunö i juni. — Acidalia virgularia HB. Ej sälls. — A. humiliata HUFN. 4 ex. °/7—??/7. — Rho- dostrophia vibicaria CL. fr. — Anaitis plagiata L. **/¢6. — Larentia fulvata FORST. 2 ex. 18/7 och **/7, — L. cognata THNBG. 2 ex. %/z och !°/7, — L.. olivata BKH..*°7 Krist- dala sin. — L. cucullata HUFN. *°/6. — L. rubidata F. 2 ex. "16 och 13/7. — Tephroclystia oblongata THNBG. °°/r. — BRUNDIN: FJARILAR FRAN SMALANDSKUSTEN OCH OLAND. 7 T. sinuosaria EV. 3 ex. 73/6, 3/7 och */; Hunö samt I ex. '/¢ 21 OL, Vickleby. — Collix sparsata TR. **fr. — Phibalapteryx tersata SCHIFF !4/& 21 Öl., Mörbylånga. — Exnomos erosaria Hp. 2 ex. !/s och ?/s. — Selenia lunaria SCHIFF. 7°/6. — Eurymene dolabraria L. Ye. — Boarmia jubata THNBG *°/r. — B. lichenaria HUFN. fr. — Gnophos myrtillata THNBG. Täml. allman å Hunö. — G. odscuraria HB. ™/7. — Scoria lineata Sc. Ej sälls. i mitten av juni. — Wola strigula SCHIFF. 95. — Spilosoma lubricipedum Esp. ""/s. Öl, Vickleby. — Anthrocera purpuralis BRÜNNICH. 7°/7. — Hepiolus fuscone- bulosus DE GEER. 1°/r. Nephopteryx similella ZCK. 4 ex. !? 6—**/6. Förut fun- nen endast i Uppl. Cledeobia angustalis SCHIFF. Flog allmänt i mitten av juli a torra backar, halst mycket tidigt om morgnarna. Dichelia grotiana F. ”°Jı. Exemplaret har det mörka bandet a framvingarna pa mitten genombrutet. Förut fun- nen 1 Sk., Uppl. och Dalsl. Lozopera francillana F. °/7 à Skavetö. I KENNEL, Die palaarkt. Tortriciden, anmarkes: »An der Querader und langs des Saumes zeigt sich bei reinen Stiicken zarter weisser Perlmutterglanz». Sadan saknas alldeles a mitt exemplar. Arten torde vara ny for Sverige. Enl. LARSEN, Fortegnelse over Danmarks Microlepidoptera, finns den sallsynt 1 Dan- mark. Argyroploce lucivagana Z. *J6. Anses av KENNEL som en nordlig form av A. rurestrana Dur. Enl. WALLENGREN i Sk. Ancylis inornata H. S. (= subarcuana WILLK.) '*/e 21 ÖL, Mörbylånga. Denna art uppges av SPULER i »Die Schmetterlinge Europas» och KENNEL vara funnen i Lapp- land. WALLENGREN tycks dock ej ha känt den frän Sverige. Han nämner endast Phoxopteryx subarcuana DOUGL., som enl. KENNEL är en var. till Ancylis biarcuana STPH. — Arten flög rätt allmänt i en aspdunge vid Växjö i maj 1921. Ett ex. 71/5 1920 pa samma ställe. Polychrosis sp. 1 ex. '°/6. Om detta ex., som nästan fullständigt överensstämmer med KENNELS beskrivning och 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922, figur av P. bicinctana DuP., säger d:r HERING: »Polychrosis spec. nahe der #icinctana DUP.; spec. nov.?» — P. bicinctana forekommer enl. KENNEL 1 Syd-Frankrike och Syd-Ungern. Oegoconia quadripuncta Hw. 2 ex. !/7 och °/s Ny för Sverige. Enl. SPULER i Mellan- och Syd-Eur. Funnen i ett ex. pa Bornholm enl. LARSEN. Coriscium brogniardellum F. "I, vid Elmekärr i Mister- hults sin. Ny for Sverige. Enl. SPULER i Mellan- och Syd- Eur. samt i Nordvast-Ryssl. Elachista poe Str. 4/5 21 Öl, Mörbylånga. Ny för Sverige. Enl. SPULER i Tyskl., Holl., Belg. och Engl. Aven funnen vid Abo i Finland. E. dispunctella Dür. 3 ex. "Je. Ny. for Sverige. Enl. SPULER nordligast i Tyskl. Bland övriga smafjarilfynd ma följande nämnas: Myelois cribrella Hs. 2 ex. Je ÖL, Vickleby. — Sco- paria dubitalis HB. *°/7. — Pionea lutealis HB. *°/7. — Pyra- usta sambucalis SCHIFF. 1/6 21 Ol., Vickleby. — Platyptilia rhododactyla F. 2 ex. 19/7. — P. ochrodactyla SCHIFF. *°/7. — Acalla variegana SCHIFF. 2 ex. "Is. — Phalonia rutilana Hp. 78/6. — Ph. manniana F. R. 78/6. — Euxanthis hamana L. 3 ex. °/7. — Hysterosia inopiana Hw. 4 ex. '?Je 21 Kalmar. — Argyroploce bifasciana Hw. *?/; ön Hufalsen (= Hufvudlösa a Generalstabens karta). — A. arbutella Z. Täml. allm. i juni. — Ancylis diminutana Hw. **/6. — Lobesia permixtana Hp. 5/6. — Epiblema cana Hw. Ej sälls. i juli. — Auer pallidana Hw. 1/7. — E. nemorivaga TENGSTR. *°/e. — Las- peyresia funebrana TR. 18/6. — L. nigricana SYPH. */7. — Carcina quercana F. Ej sälls. i juli. — Alabonia bractella L. 2 ex. 1%. — Borkhausenia flavifrontella HB. ?°/7. — B. tripuncta HW. *8/¢. — B. fuscescens Hw. “Ji. — Stenolechia gemmella L. **/7. — Heringia dodecella L. 3 ex. alle u — Teleia triparella Z. je. — Gelechia diffinis Hw. [ia G. peliella TR. Sfr. — Bryotropha senectella 2. *]3. — Xysto- phora unicolorella Dur. 4 ex !?/e—”"/s. — Arzstotelia erici- nella Dup. Ej sills. — Coleophora troglodytella DvP. "Jr. — C. ochripennella Z. “fr. — Xanthospilapteryx auro-guttella STPH. 79/7. — Lithocolletis froelichiella Z. Ej sälls. i slutet av juni. — Bucculatrix ulmella Z. Je. — Lyonetia pruni- BRUNDIN: FJARILAR FRAN SMALANDSKUSTEN OCH OLAND. 9 foliella HB. Tr. — Cemiostoma scitella Z. 3/4. — Elachista humilis Z. 6. — Hyponomeuta malinellus Z. *?]1. — Swam- merdamia combinella HB. Ej salls. — Argyresthia albistria Hw. Ej sälls. — A. arceuthina Z. 14/6. — A. certella Z. 20/6. — Dyscedestis farinatella Dur. Ej sills. i slutet av juni. — Ocnerostoma pintariella Z. Ej sills. i mitten av juni. — Roesslerstammia erxlebentella F. Ha Elmekarr. — Tinea fuscipunctella HW. “6. Stockholmstraktens Vatten-Coleoptera. Av G. Falkenström. Under de fyra närmast föregående aren har jag fran tidigt om våren till sent pa hösten ägnat lediga dagar i hu- vudsak till att söka utröna vattenskalbaggarnas förekomst i Stockholmstrakten. Området närmast staden intill ett radie- avstånd av omkring 2 mil, alltså med c:a 12 kv.-mils yta, har jag i dess helhet tämligen noga undersökt. Men där- jämte har jag såväl åt saltsjösidan som åt Mälar-öarna samt uppåt inre Uppland kunnat utsträcka mina undersökningar till vissa karakteristiska områden, belägna inom ett radieavstånd av 4 mil från Stockholms centrum. För den skull kan jag anse mig hava lagt ett område av c:a 50 kv.-mil under be- teckningen: Stockholmstrakten. Ehuru jag sålunda ej hunnit att lika noga undersöka hela detta område än mindre hunnit genomsöka alla däri före- kommande vatten och därför räknar med, att en eller annan art lyckats undgå upptäckt — tills vidare, får jag hoppas —, så vågar jag likvisst tro, att jag redan hunnit fram till en något så när beståndande uppfattning om vad Stockholms- trakten har att bjuda på med hänsyn till sammansättningen av vattnens skalbaggsfauna. Området ifråga är i förhållande till vårt vidsträckta land en obetydlighet men erbjuder i stället en omväxling med hän- syn till levnadsbetingelserna för vattnens invånare, som torde sakna motsvarighet annorstädes i Sverige. Åt det ena hållet saltvattens-, åt det andra sötvattens-skärgård, norröver lerfältens vatten, söderut skogsbygdens myrar och tjärn. Dar- G. FALKENSTROM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 11 emellan allehanda övergängar ävensom inkast av smävatten, saväl i det fria som i parker, med en vegetation i och om- kring sig, vilken hellre hör hän under en sydligare bredd- grad. — Ärsklimatet är, som känt, relativt blitt, dock finnes det inom omrädets sankmarker gott om s. k. köldsträck, där arets medeltemperatur ligger ätskilligt under den i övrigt radande. > | I betraktande av dessa växlande förhållanden är det lätt förstått, att Stockholmstrakten jämväl kan uppvisa arter, som förut endast äro kända från antingen de södra eller de nord- ligare delarna av vårt land. I. Dytiscidee. Man torde — a priori — vara benägen anse, att Dytiscid- faunan inom ett så litet område bör vara tämligen ensartad från vatten till vatten särskilt i betraktande av den utmärkta flygförmåga, som dessa insektformer besitta. Så är emellertid icke förhållandet i verkligheten. Knappast mer än trenne arter, nämligen Hydroporiderna erythrocephalus och palustris samt Gaurodytes bipustulatus, kunna sägas vara allestädes närvarande. Det stora flertalet arter däremot markerar sig ganska tydligt bundet till vissa vatten. Man är aldrig säker på att i närgränsande vatten, ej ens av till synes likvärdigt slag, träffa samma arter. Sjöarna hava sina karaktärsformer, småvattnen sina, lerslätternas vatten innehålla i huvudsak andra arter än skogarnes myrvatten. Detta är sedan gam- malt kända ting. Men att t. ex. småvatten intill varandra, ytligt besett av samma slag, stundom uppvisa helt olika for- mer vid samma fångsttillfälle, det är ett rön i fältet, som jag sannerligen ej väntat mig. Jag skall tillåta mig att nämna ett par exempel bland flera. I Loföns kronopark, ett skogsbestånd av huvudsakligen äldre barrskog i bergig kuperad terräng med småvuxen bland- skog 1 dalderna — alltså av den vanliga typen för våra trak- ter — fanns i våras på en numera utdikad kärrmark i en liten grop Hydroporus brevis. 1 gropen var vid tillfället föga vat- ten, endast ett par decimeter djupt. På själva fångstplatsen 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922.) bestod gropbottnen av lös, gulaktig, något lerig pinnmo, ställvis täckt av fjolårslöv. Här fanns arten i hundratals ex- emplar på ett par meters groplangd. Men intill denna plats i fortsättningen av samma grop kunde jag icke patraffa ett enda exemplar brevis trots upprepade havningar à en sträcka av över hundra meter. Där funnos i stället några tiotal /7y- drop. nigrita m. fl. | Ett annat exempel. Å Lotsberget på Dalarö fanns vid ett fångsttillfälle i juli 1920 ett par små vattensamlingar, en på norra sidan och en annan på södra sidan om själva den låga bergtoppen, knappt ett Io:tal meter avlägsna från var- andra. Båda voro för sitt vattenbestånd helt beroende av regnvatten. Bottnen i bägge gölarna bestod delvis av själva berget, delvis av lösa jordarter. Gölkanterna voro i vatten- brynet ställvis beväxta med gräs eller mossa. Den norra gölen var något större, c:a 3 kv.-meters yta, och något dju- pare. I denna fanns huvudsakligen Hydrop. tristis och i stor mängd; i den södra uteslutande Hydrop. nigrita likaledes i mängd. Flera dylika exempel skulle jag kunna anföra, men dessa båda synas mig nog för att illustrera mitt uttalande härovan ävensom för att göra sig frågan: Vari ligger orsaken till en dylik skarpt markerad skillnad i förekomsten av vissa Dyti- scider? Jag har visserligen ej ännu hunnit anställa tillräckligt ingående undersökningar för att exakt kunna besvara denna fråga, men min erfarenhet hittills beträffande Dytiscidernas biologi ger vid handen, att frågans besvarande sammanhänger med kännedomen om betingelserna för fortkomsten av resp. arters larver. Där dessa finna sin bärgning, där påträffar man ock imagines, åtminstone i större antal. För larverna är födan a och o. Men ej blott kvantitativt, d. v. s. i till- räcklig mängd. Intet berättigar nämligen till att anse att en Dytiscidarts larv är omnivor beträffande allt, som simmar eller kryper. Utan tvivel är han efter den vanliga regeln i naturen specialiserad med hänsyn till sin föda. För den skull framstår enligt mitt förmenande kännedomen om vad slags smådjur en Dytiscidarts larver med förkärlek, d. v. s. spon- tant, angripa såsom en grundbetingelse för att rätt kunna besvara ovan uppställda spörsmål. G. FALKENSTROM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA, 13 Oavsett hittills berörda skillnad 1 förekomsten av de olika Dytiscidarterna har jag kunnat konstatera en tydlig växling i deras förekomst beroende på årstiderna. Vissa arter finner man endast tidigt om våren, andra längre fram på våren och åter andra på sommaren eller på hösten. För att få utrönt huru härmed förhåller sig i samma vatten an- ställde jag 1919 fortlöpande undersökningar från börjande islossning om våren till isbeläggningen på hösten av en större, grund, rikligt beväxt vattenuppdämning intill en av våra villasamhällen. Till en början håvades varje vecka, senare, framåt sommaren, med 2 a 3 veckors mellanrum, varje gang å samma ställen och torde sammanlagt inemot ett halvt tu- sental håvningar då utförts. Jag fann därvid, särskilt tydligt markerat på våren, att arterna så att säga kommo och gingo. En art var vid ett tillfälle talrikt representerad, men, en eller annan vecka därefter, var den antingen försvunnen, eller fanns den endast i enstaka exemplar. Man torde härav jämväl finna, att en undersökning av ett visst vatten under en mera begränsad tid ej lämnar en uttömmande inblick i vad detta vatten kan rymma i faunis- tiskt hänseende. Såsom luftandande djur äro Dytisciderna hänvisade till vatten med ringa djup. I större vatten träffas de för den skull endast vid kanterna och där i regel blott, varest riklig, finbladig växtlighet förekommer. De i våra trakter icke ovan- liga skogstjärnen med branta bergkanter eller med Phragmites bevuxna grundare stränder äro merendels alldeles sterila med hänsyn till hithörande djurformer. I smärre vatten däremot, som äro mer eller mindre "igenväxta, ned till de obetydli- gaste gölar, särdeles om dessa på något ställe i vattenbrynet äro bevuxna med Sphagna eller Hypua, synas de hava sitt rätta tillhåll. Härefter övergår jag till den mera speciella behandlingen av faunan inom området och har jag därvid använt den no- menclatur, som tillämpats i SCHENKLING’s Coleopterorum Ca- talogus, Pars 71 av 1920 bearbetad av A. ZIMMERMANN, samt av praktiska skal i huvudsak följt GRILL’s katalog beträffande ar- ternas uppställning. Angående den i det följande använda be- teckningen »större vatten» må jag ävenledes förutskicka, att jag 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. darmed menar ett sadant, som ger intryck av att vara mera omfattande och vars vattenmassa till största delen är fritt från vegetation. Till ett »större vatten» har jag ansett mig _ böra räkna jämväl mynningen och närmaste sträcka av det- sammas till- eller avlopp, även om detta är än sa igenväxt. N in Hyphydrus ovatus L. — Allman 1 större vatten. Hygrotus inæqualis F. — Tämligen allmän i större vat- ten. Jämväl funnen i små saltvattengölar på lägskären vid Dalarö. Hygrotus versicolor SCHALL. — Endast funnen i ett par grunda lugnvikar av Mälaren med undervattensvege- tation, där den förekommer i spridda exemplar. Coelambus tmpressopunctatus SCHALL. — Tämligen all- man 1 stôrre vatten. Pa levande exemplar synes ett mer eller mindre utsträckt grävitt tvärband a halsskölden strax fore mitten, vilket snart försvinner efter torkningen. I såväl äldre som nyare beskrivningar över denna art har jag förgä- ves letat efter något omnämnande av ett dylikt band. Bidessus geminus F. — Funnen talrikt i gräsiga smä- vikar av saltsjön vid Dalarö samt i saltvattensgölar pa. lägskären därstädes. Bidessus unistriatus SCHRANK. — Sällsynt. Tagen i nagra ex. i Jarlasjon vid Dufnas. Potamodytes depressus F. — Endast funnen 1 saltsjön (Vadviken) vid Dalarô, dar den forekommer vid sma- stenig strand i spridda exemplar. Arten angives annars endast forekomma i rinnande vatten. Potamodytes griseostriatus DE GEER. — Förekommer tämligen talrikt i smägölar med salt eller sött vatten pa lägskären vid Dalaro. 21 Denna art är känd fran de arktiska regionerna av såväl gamla som nya världen ävensom fran Alperna och Pyreneerna, varjämte den i Skandinavien såväl som i Finland förekommer i gölarne med mer eller mindre salt vatten på skären nära havsbrynet. Här visar den ett i någon mån annorlunda utseende, varigenom man vid första påseendet lätt nog kan skilja mellan denna G. FALKENSTROM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 15 form — kustformen vill jag kalla den — och den alpina, resp. arktiska formen — fjallformen. Norrmannen HELLIESEN har i Stavangers Mus. Aarsb. 1890 uppstallt dessa bada former sasom skilda arter och i detaljerade diagnoser angivit deras sarmar- ken. Kustformen har han benämnt D. maritimus och för fjällformen bibehållit namnet grzseostriatus, anmär- kande; »Denne art antager jeg er den rette D. griseo- striatus De Geer». I DE GEER’s typsamling à härvarande Riksmuseum finnes endast ett exemplar av arten och ar detta av kustformen. Vore de båda formerna skilda arter, bör alltså kustformen bära namnet grzseostriatus och fjäll- formen erhålla nytt namn. Flertalet av de av HELLIESEN angivna artskiljande karaktärerna visa sig emellertid vid granskning av individserier av såväl kust- som fjallformen ej vara konstanta, utan påträffar man övergångar av varjehanda slag. Endast beträffande färgen ovan samt formen a protorax bakhörn synes mera beständighet råda. Kust- formen har mera utbredd svart teckning och halssköl- dens bakhörn är trubbigt, därigenom att protorax’ bas- kant går i båge bakåt och ej rakt ut som hos fjällfor- men, vilken därför har rätvinkligt bakhörn å protorax. JOHN SAHLBERG har i Cat. col. Faunæ fenn. 1900 upptagit kustformen såsom var. #aritimus HELL. till fjallformen såsom huvudarten g7/seostriatus DE GEER. I Col. Cat. av 1920 har ZIMMERMANN gjort likaledes, angivande, egendomligt nog, Sverige sasom enda hem- ort for kustformen, ehuru den, såsom nämnt, jämväl ar kand fran bade Norge och Finland. Zweifelsohne ist es wohl begriindet, dass man die Kiistenform und die alpine, resp. arc- tische Form aus einander halt. Die Kiistenform aber ist, laut oben, der ware grrseostriatus DE GEER, weshalb man den dieser Form spater gegebenen Namen var. maritimus HELL. musste fallen lassen, um der Prioritat volles Recht zu geben. Dem- gemäss und da bei der alpinen Form die schär- 16 10. Il. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. fere, schwarze Liniierung oben zuerst ins Auge fallt, proponiere ich fiir diese Form den neuen Namen var. multilineatus. A levande exemplar av kustformen bär halsskölden ovan strax framom mitten ett smalt gravitt tvarband, ofta uppdelat i tva langre sidopartier och ett kortare mittparti. Detta tvarband forsvinner snart efter djurets torkning. Ingenstades i vare sig äldre eller nyare be- skrivningar Over denna art har jag funnit nagon anty- dan om förefintligheten av ett dylikt tvärband. Huru- vida levande fjallformsexemplar bara liknande tvarband, känner jag icke, enär jag endast sett torkade exemplar, men på samtliga av mig granskade lågskärsindivider, c:a ett 50-tal, var bandet tydligt markerat. En annan egendomlighet hos denna art vill jag här endast i korthet beröra i förhoppning om att framdeles få tillfälle återkomma därtill i annat sammanhang. Bei Durchmustern unter Loupe von einigen leben- den Exemplaren, eines nach einem aus dem Wasser auf- genommen, wurde ein starker Geruch, täuschend gleich dem der in Gärtnereien cultivierten spa- nischen Wicke, Lathyrus odoratus, bemerkt. Dieser Geruch blieb ungeschwackt sowohl nach der Abtotung des Tieres in Aeter als auch nach dessen Aufbewahrung während 24 Stunden in 75% Etylalcohol. Erst all- mählich wahrend der Trocknung des Tieres nach dem Aufstecken verschwand der Geruch. Einige Exemplare, aus denen kein Geruch kam, behandelte ich mehr we- niger unsanft, ohne dass ich dadurch eine Reaction hinsichts eines Abgebens des Geruches hervorrufen konnte. Oreodytes halensis F. — Ej allman, men tagen pa spridda ställen i gropar med lerbotten. Graptodytes granularis L. — Allman. Föredrager smärre vatten pa lergrund. Graptodytes pictus F. — Sällsynt. Har påträffats i större avloppsdiken a äkerfält. Graptodytes lineatus F. — Förekommer mest 1 större vatten med angränsande akerfalt och dar, i regel, i mangd. 13. 14. G. FALKENSTROM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 17 Hydroporus dorsalis F. — Tämligen allman i bade större och mindre vatten och ingalunda ensamt i skogskärr (se THOMS. Skand. Col.). Hydroporus rufifrons DUFT. — Sparsamt förekommande i bade storre och mindre vatten med lerbotten, sällan i skogskarr (se THOMS. Skand. Col.). I likhet med vad som kan sagas betraffande flera andra Hydroporider aro de olika författarnes beskriv- ningar Over denna art i flera detaljer mot varandra tämligen stridande, varom man lätt kan övertyga sig genom att med varandra jämföra uppgifterna hos t. ex. GYLLENHAL (Ins. sv.), STURM (Deutschl. Faun., Ins.), W. F. ERICHSON (Käf. M-Brand.), SCHIODTE (Danmarks El.), THoms. (Skand. Col.), v. SEIDLITZ (Faun. balt. Ed. II), GANGLBAUER (Käf. Mitteleur.) m. fl. An sages djurets form vara tämligen jamnsmal eller parallell, an i mitten utvidgad, än starkt valvd, an mattligt valvd, an sages halsskolden vara knappt rundad, än starkt rundad, än fint kantad an mycket tydligt kantad etc., ja, beträffande själva den karaktär, varefter arten fått sitt namn, näml. pannans färg, gå uppgifterna isär. Orsaken till denna brist på överensstämmelse får väl sökas däri, att arten synes vara underkastad ej så obetydlig variation. Huruvida denna förklaringsgrund får anses gälla jämväl beträffande uppgifterna rörande ett par andra karaktärer, som annars bland Hydropori- derna visa stor beständighet, därom är jag mera oviss för att icke säga tvivlande. THOMSON uppgiver (Skand. Col. Bd IX), att 3:dje och 4:de antennlederna äro föga mindre än följande leder. Å samtliga av mig granskade individer av denna art, hän emot hundratalet från olika delar av vårt land, hava dessa leder, särskilt den 4:de, genomgående varit tydligt mindre än följande leder. GANGLBAUER uppgiver (Käf. Mitteleur., Bd I), att jämväl abdomen är grovt punkterad. I betraktande av att han för vissa andra Hydroporider skriver »Wurzel des Abdomens grob punktiert», har man ju berättigad anledning antaga, att han menar abdomen i sin helhet 2— 2258. Entomol. Tidskr. Arg. 43. Haft. ı (1922). 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. hos denna art vara grovt punkterad. Jag har städse funnit, att endast de begge basalsegmenten — alltsa «Wurzel des Abdomens» — hos denna art äro grovt punkterade, under det att de övriga segmenten äro fint eller delvis otydligt punkterade. Den variation, som arten i vårt land är underkastad, förlöper väsentligen i två riktningar. Vanligast upp- träder arten här såsom tämligen högvälvd — i minst lika grad som t. ex. huvudarten av erythrocephalus — framåt avsmalnande och bakåt tvärt tillspetsad, inga- lunda särskilt långsträckt med tydligt på eller bakom mitten utvidgade kroppssidor och med rundade, i för- hållande till övriga Hydroporider snarare grovt kantade halssköldssidor. Färgen på pannan mörkbrun samt å kroppen ovan i Övrigt svartbrun med svagt markerat ljusare basalparti a elytra tydligast framträdande i humeraltrakten. Mera sällsynt påträffas en form av helt annat ut- seende. Själv har jag endast funnit ett exemplar därav i en liten gräsbemängd skogsgöl nära Stockholm. Kroppen är här plattad liksom hos #/anus, lang- sträckt och jämnsmal, sålunda ej utvidgad på sidorna, framåt tvärt avrundad och bakåt något mer avrundad än hos den förra formen, med något starkare pubescens ovan. Färgen ovan såväl som under ljusare brun, men, då exemplaret tydligen är ett ungt, outfärgat djur, är därvid ej att fästa mera avseende. I alla övriga detaljer är detta exemplar helt överensstämmande med mot- svarande hos den vanligare formen. Särskilt beträffande den för atskiljandet av vissa Hydroporider synnerligen viktiga mikroskulpturen förmärkes ingen olikhet. I förbigående vill jag nämna, att detta exemplar i det närmaste överensstämmer med den typbeskrivning, som JOHN SAHLBERG lämnat över zntermedius i hans » Bidrag till nordv. Sibiriens Insektformer», intagen i Sv. Vet. Akad. Handl., Bd 17, 1880, blott att mitt ex- emplar ar '/ı mm längre, alltså 4,75 mm långt och har brunflackig panna samt ljusare färg i övrigt med punk- teringen a halssköldens mitt ej anmärkningsvärt tät. PISE 16. 17, G. FALKENSTROM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 19 Intermedius har senare återfunnits i Ryska Lappmarken samt i södra Karelen. Ett annat exemplar, närmast likt det av mig funna, nyss berörda, har jag påträffat i D'r MJÖBERG's samling från Fårön. Detta är dock icke fullt så platt som mitt exemplar, fast långt ifrån högvälvt, något kortare och bredare samt svagt rundat a kroppssidornas mitt, men ännu mera brett avrundat baktill. Jämväl detta exem- plar är av ett ungt, outfärgat djur. I svenska samlingen å vårt Riksmuseum finnas upp- satta flera exemplar av denna plattare, mera jämnsmala form. Ehuru denna form mycket tydligt markerar sig från den vanligare högvälvda formen, avstar jag, tills vidare undersökningar föreligga, från att avskilja den- samma under egen benämning. Arten zufifrons har enligt ZIMMERMANN 's undersök- ningar visat sig intaga en, såvida hittills är känt, alldeles isolerad ställning i förhållande till övriga Hydroporider genom den egenartade bildningen hos de J:liga gene- rationsorganen och är för den skull, har det synts mig, förtjänt av en mera utförlig behandling. Hydroporus erythrocephalus L. — Synnerligen allmän i alla slags vatten. 2 var. deplanatus GYLL. — Förekommer likaledes myc- ket utbredd fastän i mindre antal bland huvudformen. Hydroporus planus F. — Tämligen allmän i smavattnen a lergrund utanför skogsområdet. Hydroporus pubescens GYLL. — Sparsamt förekommande i småvattnen å lergrund. I våra trakter är färgen på elytra hos denna art i regel mörk, svart—svartbrun, med något ljusare hume- ralparti. Punktraderna pa elytra svagt markerade. An- tennlederna korta, lika breda som långa. Hydroporus discretus FAIRM. — Förekommer mycket sparsamt och träffas företrädesvis i åkergropar med sakta avflytande vatten. Utom genom flera andra goda kännemärken skiljes denna art lätt från jämförbara Hydroporider genom mikroskulpturen ovan. Huvudet och främre hälften av 20 19. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. protorax ovanparti äro chagrinerade av mikrofjäll, bakre hälften samt elytra aro blanka utan spar av dylika fjäll. Hydroporus fuscipennis SCHAUM. — Sällsynt i småvatten med lerslammig botten. Denna art är en av de svåraste bland Hydropori- derna att säkert identifiera och synes i samlingarne merendels förväxlad med pubescens, ja, till och med med pectoralis enligt en J. Sahlbergsk etikett. Liksom pubescens varierar fuscipennis ganska be tydligt saval till storlek som form och erbjuder for den skull ingen palitlig skillnad i dessa bagge hanseenden. Ett par andra karaktärer, som likaledes anvants sasom artskiljande dememellan, naml. saknandet av grövre por- rader a elytra och epipleurernas genomgående mörkare färg hos fuscipennis visa sig för ändamålet något bättre. Men da enstaka pubescens hava mycket svagt markerade porrader, ooh en och annan fuscipennis företer vid basen av elytra enstaka grövre porer eller längsgående grunda fåror å platsen för porraderna samt då bägge arterna i vara trakter hava elytra mycket mörka, svarta—svart- bruna, och i samband därmed epipleurerna jämväl mörka, så lämna nämnda bägge karaktärer stundom även rum för tveksamhet. I sådant fall erbjuder antennledernas relativa längd en god hållpunkt. Fuscipennis har mel- lersta antennlederna längre, I !/2—2 ggr så långa som breda, under det att pubescens har motsvarande leder lika långa som breda och antennerna därigenom tjockare. Därjämte tror jag mig hava påträffat en god skilje- karaktär i ögonfacetteringen, vilken hittills hållit streck. Vid starkare förstoring framträda facetterna hos pube- scens skarpt markerade med mycket tydliga gränser till varandra. Hos fuscipennis däremot visa facetterna inga markerade gränser utan framträder ögats yta såsom täckt av ett sammanhängande, homogent, genomskin- ligt lag. Det var just under min strävan för några ar sedan att säkert skilja f#scipennis från några snarliknande arter, som jag kom att tillgripa starkare förstoring, ända till G. FALKENSTROM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA, 21 100 ggr, och därvid upptäckte, dels att mikroskulptur förekommer i långt större utsträckning, än de faunistiska arbetena angiva, dels att denna mikroskulptur bland Hydroporiderna visade inom de olika arterna en för- vånande beständighet. Sedermera har jag, då ZIMMER- MANN's »Coleopterorum Catalogus» av 19201 början av innevarande år blev tillgänglig här, funnit, att han i ett ett år tidigare utgivet arbete framlagt samma erfarenhet, vilket skänkte mig tillfredsställelsen att hava varit inne på rätt väg för att komma till rätta med den tilltrasslade härva, vartill en del författares mer eller mindre adæ- qvata beskrivningar och missuppfattning av varandras arter bragt släktet Hydroporus. Mikroskulpturen å kroppsbetäckningen i övrigt ger for särskiljandet av /fuscipennis och pubescens ingen väg- ledning, enär den, åtminstone vad d 4 beträffar, ar hos bada lika. Huvudet ovan och ett smalt band langs protorax framkant samt dess sidopartier mer eller mindre äro retikulerade, men i övrigt aro protorax såväl som elytra blanka utan retikulation. Under aro bada arterna utom pa nagra smärre, vaxlande ställen blanka. Enligt ZIMMERMANN (Archiv f. Naturg. 1917 (1919), Abt. A.) har fusczpennis elytra alltid fullständigt glatta. Detta har jag icke funnit vara fôrhällandet, vad © © angår. Av mig påträffade 7 exemplar fran mestadels spridda lokaler aro 3 honor. Det ena Q:exemplaret har bakre tredjedelen av elytra retikulerat, de tva övriga hava elytra retikulerade utom pa ett triangulärt parti vid basen, som ar fullstandigt spegelglatt. Detta tri- angulära fält har sin spets ungefär vid tredjedelen av fogens längd fran basen av elytra och gar darifran snett framat till vardera humeralvinkeln eller nagot in- nanfor. I likhet med ZIMMERMANN tillmäter jag, sasom nämnt, mikroskulpturen en stor, stundom avgörande betydelse for ätskiljandet av vissa Hydroporider. Emel- lertid haller jag for troligt, att de olika faunaomradena komma att for vissa arter uppvisa en eller annan olik- het — en fortskridande, resp. retarderad utveckling fran bo On ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 9 22. ett fylogenetiskt aldre tillstand, en rasbildning, om man sa vill. Trots ZIMMERMANN’s positiva uttalande be- träffande frånvaron av retikulation a elytra hos fusci- pennis kan jag darfor icke anse tillradligt att for dessa tre exemplar uppställa en ny art eller ens en särskilt benämnd variationsform av fuscipennis. Pa de ytterligare exemplar av arten, som jag i samlingarna sett fran andra platser i Sverige saval som fran Finland, har jag visserligen ej funnit nagon retiku- lation a elytra, men, savitt jag av tarsformen kunnat döma, hava dessa alla varit dd. Mig synes arten i berörda hänseende ännu vara for litet undersökt for att tillåta ett bestämt avgörande. Därjämte visa mina tre Q:exemplar, såsom framhållits, ej full kongruens med hänsyn till retikulationen, men däremot fullständig överensstämmelse med d:exemplaren i alla övriga jäm- förbara delar. Skulle det framdeles visa sig, att glatta PS av denna art även finnas härstädes, så ligger det väl närmast till hands att konstatera en dimorfism inom P:könet, vilket ju är en ingalunda ovanlig företeelse bland vattenskalbaggarne. Hydroporus melanarius STURM. — Stallvis talrikt före- kommande i småvattnen inom skogsområdet. Hydroporus memnonius NICOL. — Förekommer i enstaka exemplar tämligen utbrett i småvattnen, företrädesvis inom skogsområdet. i Hydroporus brevis KR. F. SAHLB. — Endast funnen i karrmarksgrop inom Lofô kronopark, men dar i mängd. Se närmare om lokalen pa sid. 11. Hydroporus obscurus STURM. — Tamligen utbredd inom omradets smavatten saval inom som utom skogsmar- kerna, pa enstaka ställen i mängd förekommande. Hydroporus nigrita F. — Allmän i smärre vatten, i syn- nerhet i vattenpussarne å berg såväl nära vattenbrynet av större vatten som uppe på bergskrönen inom inlan- landet. Även funnen i saltvattengölar å lågskären vid Dalarö. Hydroporus melanocephalus MARSH. — Förekomsten in- 31. G. FALKENSTROM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATIEN-COLEOPTERA, 23 skränkt till smavatten här och dar i skog eller a berg, varest den dock kan forekomma ganska talrikt. Hydroporus tristis PAYK. — Mycket allman, foretrades- vis i smavatten inom skogsomradet. Aven funnen i gräsiga havsvikar pa öarna vid Dalarö. Da individer av denna art nyligen sluppit ur pup- pan, aro de ej latta att genast identifiera. Hela djuret ar rött liksom t. ex. odscurus och huvudet synes rela- tivt ännu större an à fullt utbildad individ. Efter en eller annan vecka få de emellertid normalt utseende. Hydroporus neglectus SCHAUM. — Förekommer spar- samt men utbrett i smärre vatten, företrädesvis i skog. Hydroporus notatus STURM. — Mycket sällsynt i skogs- kärr, endast I ex. hittills påträffat. Hydroporus piceus STEPH. — Förekomsten begränsad till vissa småvatten i skog, där arten ställvis är talrikt förekommande. | Hydroporus palustris L. — Synnerligen allmän i alla slags vatten. Denna art är här liksom överallt annorstädes mycket varierande till färgen. Som regel torde kunna sägas, att exemplar från större vatten och från smärre sådana a öppna marker, särskilt dem med lerbotten, hava en ljusare grundfärg och mera utbredd gul teckning än de, som tagas i de mörka skogsvattnen, där djurens grund- färg är rent svart eller svartbrun och gulteckningen något reducerad ehuru merendels skarpt markerad. Hydroporus striola GYLL. — Mycket utbredd i alla slags smärre vatten, där den ställvis förekommer i större antal. Jämväl funnen i gräsiga havsvikar å öarne vid Dalarö. GYLLENHAL's striola, beskriven efter exemplar från Lappland, och W. F. ERICHSONS vz/fula anses numera tillhöra samma art. ZIMMERMANN säger i Arch. f. Na- turg., 1917 (1919), Abt. A., Heft. 12 s. 165: »Durch Typen- besichtigung konnte ich feststellen, dass palustris var. vittula SEIDL. mit HZ. striola identisch ist». Säväl GANGLBAUER (Käf. Mitteleur. Bd. 1) som REITTER (Fauna germ., Bd. 1 och Siisswasserf. Deutschl.) hava 32. 33- ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. likaledes sammanfort dessa bägge former under en och samma artbenämning. I »Fauna arctica» har B. Por- PIUS 1910 opponerat sig mot en dylik sammanslagning och staller sig i likhet med JOHN SAHLBERG, senast dokumenterat i dennes Catal. Col. Faunæ fenn. 1900, pa den standpunkt, som vara aldre coleopterologer in- togo genom upptagandet av dessa bada former sasom skilda arter. Fôr min ringa del har jag nedlagt mycket arbete pa att söka bidraga till utredandet av v7ttulas artbe- rattigande och därvid kommit till det resultat, att 277 tula icke kan upprätthållas såsom en särskild art vid sidan av s/rzola och att den ingalunda far sättas som varietet av palustris, sasom v. SEIDLITZ gjort t. ex. i Fauna balt., Ed. II. Jag ma tillsta, att jag motvilligt mast ga med pa att stryka vz/ula såsom särskild art, alldenstund den bild, som typiska representanter av dessa bada former, särskilt i levande tillstand, giva, ar av en påfallande olikhet. Men skillnaden hänför sig endast till fargen och utplanas delvis efter torkningen. Nagon konstant, skiljande karaktär i övrigt har jag icke kunnat iakttaga vid jämförelse mellan ett större antai individer. Måhända vore det berättigat att ställa den kronologiskt yngre wvittula ER. såsom varietet av striola GYLL., vilkens rätta hemort synes vara nordliga trakter. Vittula-formen är den i Stockholmstrakten mest förekommande. Av _ sézola-formen har jag endast på- träffat 4 typiska exemplar från ett par långt åtskilda lokaler. Hydroporus augustatus STURM. — Sällsynt i smärre vat- ten intill åkrar. Hydroporus umbrosus GYLL. — Allman i nästan alla slags smärre vatten. Det namn, som denna art på sin tid fått, passar mera in på torkade exemplar än på levande, vilket för övrigt torde kunna sägas i kanske ännu högre grad om FINIS AVE. Låter man levande exemplar av dessa arter röra sig fritt i ett glaskärl med vatten och utsätter detsamma 34. 35. 39. G. FALKENSTROM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 25 for solljus eller t. o. m. endast for skarp dager, sa göra sannerligen djuren ifråga ingalunda skal för sina namn. Allt efter deras rörelser glittrar det till som från blankskurad koppar. Det är täckvingar- nes ljusare främre och sido-partier, vilkas rödaktiga grundfärg, förmodligen i förening med mikroskulpturen, ger denna starka reflex, vilken säkerligen är djuren till gagn, då de i fria naturen föra sitt liv å dunklare plat- ser, dar det kan galla att taga vara pa ett sol- eller män-glitter. Noterus crassicornis MÜLL. — Allmän i större vatten. Laccophilus minutus L. — Tämligen allman i gropar och gölar intill större vatten med angränsande akrar. Laccophilus hyalinus DE GEER. — Sällsynt, funnen i ett par smarre aar med sakta avflytande vatten, pa ena stallet i storre antal. Dytiscus latissimus L. — Sallsynt, i smarre vatten med rik vaxtlighet. - Macrodytes marginalis L. — Tämligen allman i såväl större som mindre vatten intill akerfalt. I ett större igenväxt avlopp från en liten sjö nära Sandemar vid Dalarö fann jag bland talrikt företrädda circumcinctus ett d-exemplar, som, ehuru något avvi- kande, likvisst torde böra hänföras till marginalis. Färgen ovan är svartbrun i botten med tydligt daggblått överdrag. Gulkantningen lik den a margi- nalis men a bakre halften av elytra ar den gula kan- ten delad av ett smalt, langsgaende, brunt streck. Bakre metasternalflikarna starkt trubbiga med jamval den yttre kanten konvex. Prosternalutskottet nâgot smalare och längre an hos huvudformen. Halsskôlden ar jämväl något mindre bred än hos denna. Som synes, narmar sig denna variationsform i vissa hänseenden ganska mycket till dzmzdıatus, men har icke denna arts mera långsträckta form och teckning. 2 var. conformis KUNZE. — Träffas i spridda exemplar a samma lokaler som huvudformen. Macrodytes circumcinctus AHRENS. — Allman i större vatten och narbelagna mindre. 26 40. Al. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Denna art synes pa sina ställen hava alldeles un- danträngt marginalis och torde kunna betecknas såsom den inom området vanligaste arten av släktet. 2 var. dubius GYLL. — Förekommer i spridda exem- plar bland huvudformen. Actlius sulcatus L. — Tämlgien sällsynt. Träffas mer- endels i gräsiga skogsgölar. Acilius canaliculatus NICOL. — Allmän i alla slags stil- lastående vatten, som angränsa till åkrar. ab. Kotulæ ULANOWSKY. — Ett par exemplar funna bland huvudformen på skilda lokaler. Denna form har hela undersidan gul. Mig synes densamma ej vara förtjänt av att särskiljas från huvud- formen som varietet, enär Övergångar stundom på- träffas. Så har jag funnit ett exemplar, som har under- sidan gul så när som på mittpartiet av bakkoxerna samt meso- och metasternums episterna, vilka äro svarta; ett annat exemplar, som likaledes har epis- terna svarta men bakkoxerna endast i. främre kan- terna mörka (bruna) samt ett tredje exemplar, som endast har bakbröstets episterna svarta. Da dessa 3 exemplar ej hava hela undersidan gul, kunna de gi- vetvis ej inrangeras under denna variationsform utan måste tillföras huvudformen, till vilken de i varje fall bilda en tydlig övergång. Graphoderes bilineatus DE GEER. — Allmän i större vatten och angränsande mindre invid akerfalt. Graphoderes zonatus HOPPE. — Mycket sällsynt; endast en 2 funnen i ett växtrikt större vatten. Graphoderes cinereus L. — Sällsynt, funnen i några exemplar i en liten sjö på slättbygden i Uppland. Hydaticus transversalis PONTOPP. — Tämligen allmän i såväl större som mindre vatten utanför skogsområdet. Hydaticus levipennis THOMS. — Sällsynt, funnen i några exemplar i en par smärre vatten på öppen mark. Hydaticus seminiger DE GEER. — Ej sällsynt i såväl större som mindre vatten. Colymbetes fuscus L. — Tämligen allmän i större och 49. G. FALKENSTEOM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 27 mindre vatten pa lergrund i de uppländska slattbyg- derna. Colymbetes striatus L. — Endast funnen i ett storre av- loppsdike fran en liten insjö pa Södertörn men dar i stort antal. Colymbetes paykulli ER. — Ej sällsynt i smärre vatten med mycket tat växtlighet. Det förefaller egendomligt, att faunisterna merendels ej synas hava fast avseende vid den skiljaktiga bekladna- den pa undersidan av fram- och mellantarserna hos ¢ av denna art i förhållande till övriga arter av släktet. Dessa senare bara dar kortskaftade sugskalar under det att paykulli har tarserna klädda med tatsittande, i spet- sen svagt dilaterade borst, givande tarserna utseendet av en borste. Härigenom intager paykul!i en isolerad stallning inom slaktet. Nartus Grapei GYLL. — Ej sällsynt i större vatten och närbelägna mindre utanfor skogsomradet. Rhantus exoletus FORST. — Allman i nästan alla skogs- vatten a lergrund. Rhantus notatus F. — Tämligen allman 1 större som mindre vatten intill akerfalt. Rhantus surturellus HARR. — Ej sällsynt i större vat- ten och närbelägna mindre. Även funnen i gräsiga havsvikar vid Dalarö. Rhantus pulverosus STEPH. — Högst sällsynt; endast en 2 funnen i en mindre lerdamm vid Sandemar, Dalarö. Ilybius fuliginosus F. — Tämligen allman i större som mindre vatten med rikare gräsväxtlighet. Aven funnen i gräsiga havsvikar vid Dalarö. Ilybius fenestratus F. — Funnen endast i ett par större vatten, men dar i mangd. Ilybius ater DE GEER. — Allmän i nästan alla slags stillastaende vatten. Ilybius crassus THOMS. — Hôgst sällsynt. Endast en d påträffad i en skogsgöl a berg pa Lofön. Ilybius obscurus MARSH. — Tämligen allman i större och närbelägna mindre vatten utanför skogsområdet. Jämväl funnen i saltvatten vid Dalarö. 28 Or: 63. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Als ich im Aug. 1918 Gelegenheit hatte, eine grös- sere Anzahl lebender Exemplare dieser Art zu unter- suchen, wobei die meisten dd von dem bei früheren Autoren als selbständige Art oder Varietät aufgenom- menen sexdentatus waren, machte ich die Erfahrung, dass von den Exemplaren insgemein ein ziem- lich starker Geruch ausging. In meinen gleich- zeitigen Aufzeichungen gab ich an, dass dieser Geruch etwas an dem des Moschusbocks (Aromia moschata L.) mit Zusatz von Apfelsäure oder dergleichen erinnerte, und dass dieser Geruch auch noch Tötung in Æter zurück- blieb, aber dass er bald nach Aufstecken der Tiere verschwand. Llybius similis THOMS. — Ej allman i större vatten. Enstaka funna Q-exemplar av denna art kunna för- växlas med yngre, ej fullt utfärgade odscurus, fran vilka de dock skiljas dels genom den hos szmz/7s oftast förekom- mande streckningen a sidorna av sista buksegmentet, dels genom den av Konservator C. ROTH i denna tid- skrifts årgång 1897 först framhallna mera utbredda tag- gigheten pa baktibiernas undersida hos szmz/zs. Tag- garna aro visserligen oftast bortfallna, men deras plats markeras tydlig av kvarstaende gropar. Denna taggig- het skiljer dem för övrigt även fran subeneus: 29, om icke det starka metallskimret ovan hos sistnämnda art vore särskiljande nog. Auch bei dieser Art habe ich einen aromati- schen Geruch konstatieren können, zwar ein wenig schwacher als bei odscurus. Der Geruch erinnert an Ameisensaure mit Zusatz von einer Obstsäure. Am 18/5 erhielt ich in meinem Streifsack etwa 30 dd nebst 3 ®: Exemplaren. Nach meinem Heim- kehr untersuchte ich die Exemplare, und fand dabei, dass 3 dd, als sie in Riickenlage gemustert wurden, diesen Geruch abgaben. Ilybius subeneus ER. — Sällsynt i smägölar vid skogs- kanten. Ilybius guttiger GYLL. — Allman i nästan allehanda vatten. 64. | 65. 66. 67. G. FALKENSTROM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 20 Ilybius ænescens THOMS. — Tämligen allman i smärre vatten mest inom skogsomradet. Denna var minsta //yézus ar stundom icke sa lätt att skilja fran småväxta guttiger, da de for dessa arter angivna atskiljande karaktärerna äro underkastade ganska mycken variation. Hon-exemplaren äro mot vanlighe- ten lättast att hålla isär genom beskaffenheten av sista buksegmentet. För att åtskilja d-ne har jag funnit en god karaktär i ögonavståndet, som hos @nescens är mycket kortare, så att man med någon vana genast ser, vilken art föreligger. Att angiva ett mera exakt mått hara har visat sig svårt nog, dock vill det synas mig, att ögonavståndet hos enescens är kortare än dju- rets halssköld i mittplanet under det att samma avstånd hos guttiger är snarare något längre, åtminstone ej kortare än halsskölden. Samma förhållanden råda mer- endels jämväl hos Q-könet, dock hava vissa guttiger- honor något kortare ögonavstånd än samma arts dd, ehuru i direkt jämförelse med @nescens-honor tydligt langre an hos dessa. THOMSON, har, som bekant, först avskilt enescens fran guttiger, med vilken den förut var sammanblandad, och beskrev arten 1 Opusc., Fasc. II. Där angiver han, att SJ har mellanbenets bakre klo undertill vid basen sinuerad. Detta ar emellertid felaktigt och maste, sa egendomligt det än ma lata beträffande denne framsta- ende entomolog, bero pa en förväxling med frambenen, där bakre klon vid basen är sinuerad. Jag har visser- ligen ej sett något typexemplar från THOMSON men har ej heller funnit den av THOMSON angivna karaktä- ren hos d återgiven av senare författare. Skulle, mot förmodan, THOMSON sett rätt, ha vi tydligen ännu en art att avskilja, som då vore för vetenskapen ny. Ilybius. angustior GYLL. — Sällsynt, funnen i ett par större vatten angränsande till åkerfält. Agabus serricornis PAYK. — Sällsynt, funnen i enstaka exemplar i ett par större vatten intill åkerfält. Platambus maculatus L. — Allmän i större vatten med småstenig strand. Även funnen i saltsjön vid Dalarö. 30 68. 78. 79: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Scythodytes Sturmi GYLL. — Ej allman men utbredd, forekommer i olika slags smärre vatten. Gaurodytes chalconotus PANZ. — Tämligen allman i smärre vatten, isynnerhet 1 gropar med sakta avflytande vatten. Gaurodytes nigroæneus ER. — Sällsynt i smägölar före- tradesvis inom skogsbältet. Gaurodytes subtilis ER, — Ej sallsynt i smavatten, helst pa lergrund, inom skogsomradet. Gaurodytes ungvicularis THOMS. — Tämligen sällsynt i storre vatten. Gaurodytes affinis PAYK. — Tämligen allmän i sma- vatten inom skogsomradet. Gaurodytes biguttulus THOMS. — Tämligen sällsynt, fun- nen pa tre spridda ställen i smavatten vid skogskanten. Pa ena stället med lergrund fanns den i stôrre antal. Gaurodytes paludosus F. — Allman om våren i bäckar. Gaurodytes uliginosus L. — Tämligen sällsynt i stôrre vatten samt, egendomligt nog, i en berggol vid Ladu- gärdsgärde. Denna art har jag i flera samlingar sett förväxlad med clypealis THOMS. Sa t. ex. aro samtliga 4 exem- plar under etiketten för sistnämnda art i Svenska sam- lingen a Riksmuseum härstädes otvetydiga w/jeinosus. Clypealis är i Sverige endast känd frän Skäne. Den skiljes lätt fran zögznosus bland annat genom platt prosternalutskott, bred (som hos congener) metasternal- process mellan mellanbenen, smala (som hos faludosus) metasternalflikar a sidorna, kortare tibialtaggar a bak- benen, varjämte d saknar den triangulära utbuktningen a framklon. Gaurodytes congener THUNB. — Allman i smärre vat- ten foretradesvis utanfor skogsomradet. var. lapponicus THOMS. — Sällsynt, funnen bland huvud- formen i en gräsig skogsgöl med lerbotten. Gaurodytes guttatus PAYK. — Tamligen allman i backar och gropar, särdeles om varen. Gaurodytes melanarius AUBE. — Sällsynt, funnen endast i en liten lerhäla under norra slänten av en backe pa Lofôn. G. FALKENSTROM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 31 Det fortjanar anmarkas att d synes vara ytterst sällsynt, enär jag endast funnit ett exemplar men över ett 20:tal PP, vars flertal, inom parentes sagt, efter granskningen hemforlovats. Jag har i tre års tid vid upprepade besök under olika tider av året ivrigt sökt d och därvid företagit i denna lilla håla med knappt ls kbm:s vatteninnehäll betydligt över ett 100:tal häv- ningar. Äntligen i höstas fick jag lön för mödan. — Även i omgivande trakt har jag sökt efter denna art fast utan resultat, ehuru där funnos flera lerhalor, om än icke så skuggigt belägna. Denna art har jag funnit vara heteromorf könen emellan med hänsyn till mikroskulpturen. Hanen har rutfälten å elytra blanka, glest beströdda med fina po- rer, 2 däremot har dem tydligt mikroretikulerade. Hals- skölden är hos bägge könen blank med glesa, fina porer i rutfälten. 80. Gaurodytes bipustulatus L. — Synnerligen allmän i alla slags vatten. Såsom alla allmänt förekommande arter är jämväl denna mycket varierande. Färgen är än starkt metall- glänsande, antingen endast hos SS eller ock hos bägge könen, än rent svart. Halsskölden är stundom betyd- ligt smalare än basen av elytra särskilt hos © och hals- sköldens bakkant vid vinkeln i det närmaste rak, sa att man frestas att anse den närstående arten solieri föreligga. Nätristningen hos © mer eller mindre tät och g:nens framklor jämväl mer eller mindre olika. SI. Gaurodytes striolatus GYLL. — Sällsynt, funnen på ett par ställen i åkergropar nära kärrig skogsmark. I denna redogörelse har jag sökt att ur mina anteck- ningar genom en sammanfattande benämning karakterisera fyndplatserna. Att uppräkna desamma bleve i många fall för vidlyftigt och förutsätter för övrigt lokalkännedom för att rätt kunna senteras. Såsom det torde framgå av redo- görelsen, föreligger i flertalet fall en viss specialisering med hänsyn till beskaffenheten av platsen, där arten företrädesvis håller till, ehuru i vissa fall måhända icke fullt så tydligt uttalad, som den framstår för den i fältet arbetande samlaren. 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. GRILL upptager i sin katalog 160 olika arter Dytiscider. Av dessa aro 18 st. annu ej funna inom Sveriges granser, savitt hittills blivit bekantgjort, vadan vi endast ha att rakna med resterande 142 st. Av dessa aro emellertid 4 st. nu- mera ansedda som synonymer till eller variationsformer av andra arter, upptagna i GRILL’s katalog, nämligen Hydrop. incrassatus THOMS. = neglectus SCHAUM., Hydrop. vittula ER. = striola GYLL., Laccoph. strohmit THOMS. = var. av minu- tus L. samt Colymb. groenlandicus AUBE = var. av dolobra- tus PAYK. Efter avdrag av dessa 4 synonymer och varie- teter återstå alltså 138 arter, till vilka emellertid bör läggas en i nämnda katalog ej upptagen art, nämligen Azdessus delicatulus SCHAUM., funnen enl. Tidskriftens årg. 35 av VARENIUS nära Hälsingborg. Av Sveriges 139 arter Dytiscider har Stockholmstrakten befunnits innehålla 81 st., alltså betydligt mer än halva an- talet. Tager man vidare 1 betraktande, att av dessa 139 svenska Dytiscider 9 st. aro rent arktiska former, sa ar det icke långt ifrån, att Stockholmstrakten rymmer 7/3 av det temporerade Sveriges Dytiscider. I GRILL’s katalog angives förekomsten av följande 6 arter salunda: Coclamows conjluens VON Ae ee Skee LLGAROPORUS CLONE CUISSON RER Sk.—Lpl. INOtErUS Sparsus PETER PTE ET APE RAS Zlcatnoaes JUSCIDERNISNE EEE ER ETES ER A LOUERDS, JEMOT ALES* ee Ne ee IE ee ee Sk.—Lpl. Zaopterus ruficollis' es ee Sie Dessa arter synas ej förekomma inom området. För- modligen torde såväl för dessa som för flera andra arter GRILL's beteckning av deras förekomst få anses vara väl mycket summarisk. Bortsett likvisst härifrån och med accep- terande alltså av GRILL's uppgifter om arternas förekomst har jag enligt den lämnade redogörelsen påvisat, att Stock- holmstrakten inrymmer 15 arter ej förut kända från vare sig Sthlm, Srml. eller Upl. samt 2 variationsformer, varav den ena, lämpligare betecknad som aberration, är för Sverige ny och den andra förut endast är känd från Lappland. (Forts.). Seltene norwegische Schmetterlinge. Von Emil Barca. (Sarpsborg, Norwegen.) Diese Liste enthält nur Formen, die früher in Norwegen sehr wenig beobachtet waren; die Arten mit fetter Schrift sind neu für die Fauna Norwegens. Malacosoma castrensis L. scheint eine Küstenform des Kristianiafjords zu sein. Ich habe sie sowohl an der West- küste (Nevlunghavn) wie an der Ostküste (Rauö) gefunden. Früher bei Larkollen (COLLETT). Agrotis castanea Esp. Moss **/s 10. Früher bei Kri- stiania gefunden. Agrotis segetum SCHIFF. Moss °/7 15. Früher in Akershus. Agrotis putris L. 1 2. Moss 8/7 10. Auch früher nur in Smaalenene gefangen. Apamea testacea HB. Zahlreich, Moss im August 1915. Auch von Ormöen (Haanshus) und von Risör (Student Kna- ben) bekannt. Thalpophila matura HUFN. 1 6. Rauô per Fr.stad °/s 20. Früher bei Risör. Wohl eine Küstenform des Kri- stianiafjords. Aporophyla nigra Hw. Von dieser Art kannte man in Norwegen nur ein Stück von Bergen. Ich habe 8 Tiere, teils an verschiedenen Lokalitäten bei Bergen, teils bei Aale- sund erbeutet. Tapinostola fulva HB. 2 dd. Sarpsborg im August 1920. Später bei Spro (Haanshus). 3 — ss Entomol. Tidskr. Arg. 42. Haft. ı (1922). 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Calamia lutosa HB. 1 d. Sarpsborg 1/10 21. Petilampa arcuosa Hw. 1 8. Moss ?*/r. 15. Früher aus Bergen bekannt, wo ich sie haufig fand; wohl bei uns eine Kiistenform. Tæniocampa pulverulenta Esp. Zahlreich Sarpsborg imnAprle1921, Teniocampa opima HB. 1 6. Sarpsborg 7/4 21. Fru her in Akershus gefangen. Tæniocampa gracilis F. d, 2. Sarpsborg ‘Ja 21. Orthosia macilenta HB. Sarpsborg. Selten im September. Aylina furcifera HUFN. Ich habe 2 Stücke bei Bergen und 2 bei Sarpsborg erbeutet. Wohl bei uns eine Küsten- form. : Weiter von der Küste entfernt z. B. bei Voss, 10 Meilen von Bergen hat es meinem eifrigen Freunde, Lektor GRONLIEN nicht gelungen diese Art zu finden. Toxocampa craccae F. 1 d. Moss !°/s 10. Später bei Spro (Haanshus). Zanclognantha grisealis Hp. JR. Moss 1%" 14/7 15. Standfussia emortualis SCHIFF. 1 6. Raud ?/g 20. Friiher bei Kristiania gefunden. Herminia derivalis HB. 1 d. Moss '/7 15. Früher bei Spro (Haanshus). Auch bei Risör (Student Knaben) ge- funden. Mesotype virgata HUFN. Flog auf Revlingen bei Moss 11/, 10 an dem Ufer. Früher auf Vallö und bei Odnes (Strand) gefunden. Lygras associata BKH. Moss. Zahlreich im Juli 1915. Später bei Spro (Haanshus), auch bei Risör (Student Kna- ben) gefunden. Tephroclystia subnotata HB. Nicht häufig auf Rauö im Juli 1921. Früher nur in Akershus gefunden. Chloroclystis chloerata MAB. Sarpsborg, Varteig, selten. Früher bei Tysfjord (Strand). Chloroclystis coronata HB. Von dieser soviel ich weiss auch nicht in Schweden gefangenen Art fand ich ein schönes Stück bei Moss im Juli 1916. Ennomos alniaria L. Häufig im Herbst bei Sarpsborg. Früher nur bei Kristiania. EMIL BARCA: SELTENE NORWEGISCHE SCHMETTERLINGE. 35 Phigalia pedaria F. Das erste Stiick dieser Art fand mein Vater !°2 06. Im Jahre 1910 war die Art zahlreich bei Bergen und ich fand auch viele Raupen an Pappeln u. a. Amphidasts betularia L. ab. doubledayaria MILL. Von dieser wohl ursprünglich englischen Form fand ich ein Stück 1l/e 07 bei Bergen. Wenn es das feuchte Klima ist das diese dunkle Form verursacht ist es ganz natiirlich dass sie bei Bergen zu finden ist. Nola cucullatella L. Einige Tiere dieser Art wurden bei Moss l?/7 10 in einem Apfelgarten erbeutet. Später bei Fredriksværn (Dr. RYGGE). Nola confusalis H.-S. 2 Stücke fand ich '°/s 11 bei Moss an einem Eichenstamme. Pachytelia unicolor HUFN. Diese Art scheint bei uns eine Küstenform zu sein. Ich habe sie bei Nevlunghavn gefunden und in Smaalenene ist sie häufig. Pachythelia villosella ©. Ein männlicher Sack dieser Art wurde bei Sarpsborg gefunden, das Tier schlüpfte '/s 21. Sterrhopteryx standfussi H.-S. War früher nur im nörd- lichen Norwegen gefunden. Scheint ganz häufig in Smaa- lenene zu sein. Die fressenden Raupen fand ich an ver- schiedenen Pflanzen, die erwachsenen Männlichen unten an Birken- und Föhrenstämmen angesponnen. Durch eine Mit- teilung (Ent. Tid. 1915, S. 267) von Herrn ORSTADIUS in Zwei- fel gebracht, sandte ich die Art an Herrn E. MOsius, Dres- den, der mir frundlichst mitteilte dass sie eine sichere stand- fussi ist und »entspricht genau der Form wir sie im Riesen- gebirge vorkommt». Die Form der Säcke variiert sehr, einige sind wesent- lich mit trockenen Blattstücken oder Ästen bekleidet, an- dere mit unregelmässig angeordneten kurzen Grasstengeln unregelmässig bekleidet wie bei #zrsutella HB. und noch an- dere haben ganz regelmässig quergelegte Grasstengeln wie bei vzezella SCHIFF. Ich möchte darauf aufmerksam machen dass, mir bekannt, kein Falter weder von Jrrsutella HB., vıciella SCHIFF. noch graslinella B. in Norwegen gefunden ist und von letzterer auch keine Säcke mit Gespinst. Viel- leicht sind die Angaben dieser Arten in Norwegen alle auf 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Säcke von standfusst H.-S. zurückzuführen; mit viciella SCHIFF. ist es wenigstens sicher so. Homoeosoma nimbellum Z. 1 2. Rauö '/r 20. Selagia spadicella Hp. Rauö, nicht selten an einer trockenen Wiese, auch 1 Stück bei Sarpsborg erbeutet. Salebria palumbella SCHIFF. Ein schônes Stück bei Dröbak im Juli 1911. Hypsopygia costalis F. Einige Tiere in einer Barake, Rauö im Juli 1920. Ich glaube dass sich ihre Raupen an dem Strohhalm ernährten, das die Soldaten in einen Haufen - hinter der Barake zusammengeworfen hatten. Pionea olivalis SCHIFF. Moss, Sarpsborg, recht häufig. Tortrix politana Hw. Seiten bei Sarpsborg im Mai. Früher Hvalöer (Strand). Tortrix cinctana SCHIFF. Rauö, nicht selten im Mai und Juli. Tortrix incertana TR. Einige Exemplare bei Sarps- borg und auf Rauö im Juli. Ich hielt sie zuerst für wahl- bomiana L. bis ich auf den Legestachel des Weibchens auf- merksam wurde. Phalonia roseana Hw. Sarpsborg, Rauö, nicht selten im Mai und Juli. Ph. gilvicomana Z. Moss. Selten, Juni—Juli 1910. Argyroploce semifasciana HB. Verbreitet, Fr.hald, Moss, Sarpsborg im Juli. Ar. roseomaculana H.-S. Ein schönes Weibchen Sarps- 620: Ar. lemniscatana KENN. Einige Stücke bei Kongsvold auf Dovre auf Betula nana Anfangs Juli. An 2 Stücken sind die Hinterflügel nicht »nach aussen weisslich bräunlich quer- gebändert» wie sie KENNEL beschreibt sondern einfarbig bräunlich. Cymolonia hartigiana RTZB. Einige Stücke Juni— Juli auf Rauö und bei Sarpsborg. Ancylis mitterbachiana SCHIFF. Moss, Sarpsborg, Nev- lunghavn, nicht häufig im Juni. Früher Aasgaardsstrand (Strand). Polychrosis artemisiana Z. I dan iRaud) ciao. Po. littoralis Wstw. 9. Rauö ?/g 20. borg EMIL BARCA: SELTENE NORWEGISCHE SCHMETTERLINGE. 37 Lobesia permixtana Hp». Rauö, Sarpsborg nicht sel- ten im Juni. Epinotia nanana TR. Diese Art, die auf Snaasen als Schadling auf Tannen gefunden ist, habe ich in Smaalenene sehr zahlreich gefunden bei Moss, Rauö und Sarpsborg. Epinotia nigromaculana Hw. Bei Hjellestad bei Ber- gen flog diese südliche Form im Juni 1906 an einem son- nigen Nachmittag am Wege, wo Senecio an beiden Seiten in Massen wuchsen. Epiblema sordidana HB. Flog bei Sarpsborg im Au- gust 1921 mit solandriana L. zusammen in einem kleinen Walde von Alnus glutinosa. Carpocapsa splendana HB. Bei Sarpsborg im Juli 1921 nicht häufig. Laspeyresia orobana TR. Revlingen bei Moss, Rauö, Sarpsborg nicht häufig. Pamene argyrana Hs. Fliegt bei Sarpsborg zahlreich um Eichen im Frühling. Pa. splendidulana GN. Mit voriger Art zusammen aber seltener. Chimabacche fagella F. Diese früher auf Voss (GRÖN- LIEN) gefundene Art ist bei Sarpsborg häufig, sitzt oft an Eichen. Borkhausenia unitella HB. Auf Rauö fand ich ein d dieser Art ° 20 zusammen mit vielen Zxczella HB. Bo. luridicomella H.-S. Zwei Exemplare Rauö °/7 20. Bo. cinnamonea Z. Rauö, Sarpborg nicht häufig. Sophronia sicariella Z. Rauö im Juli an Rainfarn, zahlreich. Nothris asinella HB. Bei Sarpsborg ein etwas geflo- genes d. ‘/s 21. Gelechia nigra Hw. 2 Stücke, Sarpsborg ?/s 21. Ge. sororculella HB. 1 d. Rauö */g 20. Früher Vester- aalen (STRAND). Lita saltenella SCHÖYEN. 1 2. Kongsvold auf Dovre ‘/7 21. Früher im nördlichen Norwegen gefunden. Paltodora striatella HB. Flog mit szcarzella Z. zu- sammen an Rainfarn, Rauö, im Juli 1920. Anacampsis taeniolella Z. 1 2. Sarpsborg 79/7 21. 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Xystophora unicolorella DUP. Sarpsborg nicht häufig im Juni. Aristotelia brizella TR. Fliegt zahlreich an den trocke- nen Wiesen Rauo’s. Früher auf Vallö (STRAND). Tebenna raschkiella Z. Moss, Sarpsborg, selten an Epil. angustifolium. Früher im nördlicher Norwegen. Eustaintonia pinicolella Dur. Häufig auf Rauö im Juli 1920. Coriscium sulphurellum Hw. Bei Sarpsborg. 2 Exem- plare im August 1921. Ornix polygrammella \WCKE. Bei Kongsvold auf Dovre 2 Stücke gefangen. Früher im nördlichen Norwegen, Fok- stuen, Ringebu. Ornix scoticella STT. Häufig, Sarpsborg, Dovre. Frü- her Hammerö, Tysfjord (STRAND). Lithocolletis heegeriella Z. Bei Sarpsborg nicht häu- fig an Eichen. Li. alniella Z. Nicht häufig bei Sarpsborg. Früher Hvalör, Vallö (STRAND). Li. salicolella SIRC. Bei Sarpsborg auf Weiden sparsam. Li. quercifoliella 5. Bei Sarpsborg sehr zahlreich an Eichen. Früher Hvalör, Kristiania (STRAND). Bucculatrix cidarella Z. Bei Sarpsborg selten im Juni. B. ulmella Z. Bei Sarpsborg im Juni gefangen. Phyllocnistis sorhageniella LUDERS. Sarpsborg, nicht haufig vom April bis Juni an Populus tremula. Cemiostoma susinella H.-S. Bei Sarpsborg an ver- schiedenen Stellen an Espen. Elachista gleichenella F. Sarpsborg, selten im Juni. Früher Sireosen, Suldal (STRAND). El. dispilella Z. Auf Rauö fing ich im Juli 3 Exem- plare, die in der Sonne im Grase flogen. Prays rusticus Hw. Bei Sarpsborg häufig. Argyresthia pulchella Z. Bei Sarpsborg nicht selten im September. Ar. albistria Hw. Sarpsborg, Rauö, ganz häufig. Cerostoma sylvellum L. Häufig an Eichen bei Sarps- borg und auf Rauö. EMIL BARCA: SELTENE NORWEGISCHE SCHMETTERLINGE. 39 À Ce. lucellum F. 1 d. Moss °/9 13. Eidophasia messingiella F. 1 d. Rauö *!/7 20. Tinea semifulvella Hw. Moss, Rauö nicht selten. Infurcitinea argentimaculella STT. Zwei Stücke. Rauö 19/7 20. Tischeria dodonaea STT. Sarpsborg an Eichen, mit complanella HB. zusammen aber seltener Opostega salaciella TR. 1 d. Moss 1913. Früher Pors- grund, Siredal, Erfjord, Ose (STRAND). Micropteryx thunbergella F. Moss, Rauö, zahlreich an blühenden Eichen. Früher bei Sande (STRAND) und Voss (GRÖNLIEN). Anhang. Lygris prunata L. ab. obscurata n. ab. (Fig. 1.) Die dunkle Form von Zygris prunata, die ich schon frü- her (Bg. Mus., Aarbog 1910, S. 17) erwähnt habe, habe ich auch später in Smaalenene ge- fangen. Sie ist so charakteris- tisch, dass sie einen besonderen Namen verdient. Ich nenne sie ab. abscurata und gebe hier die Beschreibung: Thorax und Beine grau, Hinterleib an der Ober- seite graulich braun, Unterseite grau. Alle Flügel ohne Weiss. > Fig. 1. Zygris prunata L. ab. An der Oberseite der Vorder- obscurata n. ab. flügel ist das Weiss durch Grau- lichbrau ersetzt. Hinterflügel grau, gegen den Saum an den Rippen bräunlich. Unterseite beider Flügelpaare grau mit schwarzem Discoidalpunkte und costalwärts, besonders an den Vorderflügeln, etwas bräunlich. Fransen fast einfarbig grau. Argyroploce noricana H.-S., var. dovreana an. nov. Sp. (Fig. 2). Grösse und Form wie zoricana, doch ist Costa der Vor- derfliigel noch gerader, die Hinterflügel wohl etwas schmäler. 40 ENTOMOLOGISK TIDSRRIFT 1922. Kopf und Palpen schwarzlich, Thorax vorn oben und der Schopf schwarz. Zeichnungen der Vorderflügel schwarz und weiss. Das Wurzelfeld schwarzlich mit einigen schwarzen Wellen, und undeut- lichen hellen Hakchen an der Costa, ee - ihre aussere Begrenzung scharf, in der Fig. 2. Argyroploce Mitte mit einem spitzen Zahn. Die noricana H.-S. 2 : | var. dovreana an. n. sp. folgende weisse Binde mit Andeutung einer schwarzen Teilungslinie von der die Flecke an der Costa und am Dorsum deutlich sind. Die schwarze Mittelbinde beginnt schmal aus der Mitte der Costa und geht später in einen grossen bleigrauen Fleck über, in der man schwarze Flecke in der Mitte der Flügel, vor dem Apex und in der Mitte zwischen diesen sieht. Dann kommt an der Costa ein grosser weisser viereckiger Fleck, vorn mit zwei schwarzen Costalflecken, hinten von dem bleigrauen Flecke geradlinig begrenzt und von einem weisslichen Strich am Apex abgetrennt. Von dem letzten Costalhäkchen geht eine gleichmässig gebogene schwarze Linie in den Saum und begrentzt ein dunkelgraues Spitzenfeld. Fransen grau, glänzend, mit schwarzer Jeilungslinie, vorn undeutlich gescheckt. Hinter- flügel dunkel graubraun mit hellgrauen Fransen mit dunkler Teilungslinie. Exp. 16 mm. Diese charakteristische Form fing ich Anfangs Juli 1921 auf Kongsvold (Dovre). Ich habe nicht geniigend Vergleichs- materiale um zu entscheiden ob es eine neue Art ist oder nur eine schöne Varität von xorzcana H.-S. Zur Kenntnis der Entwicklungsstadien einiger Sesiiden. Von N. A. Kemner. Mit 8 Bildern im Texte. Die Entwicklungsstadien der Sesiiden können in gewis- ser Hinsicht als bekannt betrachtet werden, weil sie seit langem in den Schmetterlingsbüchern abgebildet sind. Eine eigentliche Kenntnis dieser Larven liegt jedoch nicht vor und Angaben, die für ihre wissenschaftliche Bestimmung gebraucht werden können, findet man nirgends, was um so mehr auf- fallend ist, weil verschiedene Arten dieser Gruppe als Schäd- linge bekannt sind, und ihre Entwicklungsstadien dabei aus- schliesslich den Schaden verrichten. Die Erklärung dieser Tatsache ist zweifelsohne darin zu suchen, dass diese Larven besonders durch ihre weiche Kon- sistenz und unbedeutende, monotone Farbe den auf Farben- charaktere besonders eingestellten Lepidopterologen keine genügende Gelegenheit zu Beschreibungen darbieten, und auch nicht zum Sammeln einladen. Die einzigen brauchbaren Angaben über diese Larven liegen in einer älteren Arbeit von STAUDINGER vor, in seiner Dissertation »De Sesiis agri berolinensis« 1854. Diese Ar- beit scheint inzwischen bald in Vergessenheit geraten zu sein, selbst RATZEBURG hat sie z. B. in seiner Arbeit »Die Waldverderbnis« 1866—68 nicht gekannt, als er (Th. II, p. 395) über die Sesiiden sagt: »Von specifischen Verschie- denheiten der Larven lässt sich nichts Bestimmtes sagen, 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. hôchstens, dass die hornigen Theile (Nacken- und After- schild) bald etwas heller, bald etwas dunkler sind, wie bei cephiformis. Auch Puppe giebt keine Gelegenheit zu speci- ellen Beschreibungen« etc. etc. Und doch giebt STAUDINGER einige wertvolle Angaben gerade darüber an. Spätere Untersucher haben auch nichts neues auffinden können weder über Larven noch über Puppen, und die zahlreichen Beschreibungen der Sesiiden- larven, z. B. in HOFFMANN: »Die Raupen der Gross- schmetterlinge Europas« oder in BUCKLER: »Larve of Brit. Butterflies and Moths» variieren nur wertlose Farbenanga- ben, die keinen Haltepunkt auch ftir die Unterscheidung der Genera geben. Durch das Studium einiger ökonomisch wichtiger schwe- discher Arten habe ich Material zu diesem Beitrag mehr ge- legentlich bekommen und lege es hiermit vor in der Hoffnung, dass weitere Beobachtungen seitens der Sammler und Züchter noch mehr unsere Kenntnis dieser interessanten Entwicklungs- stadien erweitern mögen. Meine Beobachtungen beziehen sich auf die folgenden Artent Trochilium apiformis CL. Sciapteron tabaniformis ROTT. Bembecia hylæiformis LASP. Sesia scolieformis BKU. > spheciformis GERNING. » dipuliformis CL. > myopeformis BKH. > formiceformis ESP. » culictformis L.* > vespiformis I.” Dipsosphecia ichneumoniformis F 1 Diese Form ist mir leihweise vom Zool. Museum in Kopenhagen durch Herrn Inspektor W. LUNDBECK gütigst überlassen worden. 2 Dieses Material wurde mir teilweise vom Herrn Professor Dr. J. E. V. Boas, Kopenhagen, geliehen, teilweise wurde es durch Ankaut aus Deutschland erworben. 3 Nach gekauftem Materiale untersucht. N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. 43 Die Eier. Die Eier der Sesiiden sind durch ihre harte, feste Schale charakterisiert. Bei gewöhnlicher Ansicht zeigen sie keine Oberflachenskulptur, näher betrachtet sind sie jedoch netz- adrig skulptiert und bei Sczapteron ist diese Skulptur besonders grob und rauh. Die Form der Eier ist verschieden. Gewöhn- lich sind sie kugelförmig, an den Seiten ein wenig abge- plattet. Bei Dembecia und Scapteron sind sie deutlich oval. Was die Grösse betrifft, sind die Eier von Dembecia die grössten: Bembecia hyleiformis 1,12X0,75 mm. Sciapteron tabaniformis 0,8X0,; mm. Trochilium apiformis 0,74X0,60 mm. Sesta scoli@formis 0,65% 0,425 mm. Ihre Farbe ist gewöhnlich gelbbraun (Bewbecia, Trochz- lium, Sesia), bei Sciapteron ist sie schwarz. Die Mikropyle liegt an einem Ende des Eies und durch dieses Ende ver- lässt oft die junge Larve beim Schlüpfen durch ein unregel- mässiges Loch das Ei. Die Sesiiden besitzen keine Eierleger, und setzen darum ihre Eier oberflächlich an den Pflanzen ab. Trochihum sowie Sciapteron setzen somit ihre Eier an der Pappelrinde ab, und man findet sie dort in der Nähe einer Ritze oder Uneben- heit, die einen Angriffspunkt für die junge Larve darbieten kann. Sie werden mit einer ihrer Breitseiten an der Rinde ziemlich lose befestigt und sitzen meistens in einiger Ent- fernung von einander. Dembecia-Eier fand ich auf dem Boden unter Himbeersträuchern! und vielleicht kann ihre abweichende Grösse durch diese Absetzungsmethode erklärt werden. Einige Arten scheinen jedenfalls gelegentlich ihre Eier während des Fluges zum Boden fallen lassen zu können, so wie die Eier bei den Hepialiden abgelegt werden. Herr Dr. F. NORD- 1 Vergleiche KEMNER, Hallon- och vinbärsglasvingarna (Dermbecia hyleiformis Lasp. und Sesia tipuliformis C1). Två skadedjur pa bärbus- karna. Meddelande fran Centralanstalten N:r 181. Entomol. Avdelningen N:r 32. Linköping 1919. 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. STROM, Stockholm, hat diese Beobachtung über Dembecia ge- macht, und HARWOOD! hat dasselbe bei 7 vochz/zum beobachtet. Was die Anzahl der Eier betrifft, steht diese in Beziehung zur Grösse der Eier und des Schmetterlings. Das grosse Trochz- fium mit seinen kleinen Eiern setzt (nach STAUDINGER) bis 1200 ab. Ein Weibchen von S. scoli@formis enthielt bei Untersuchung hier circa 400 Eier. Dembecia, die wie die letzte Art etwa gleichgross ist, aber viel grössere Eier legt, enthielt nur etwa 100. (STAUDINGER hat bis 120 gefunden). Sesia tipuliformis enthält nach STAUDINGER nur 60 Eier. Fig.1. Die Augenstellung einiger Sesiiden-Larven. A. Bembecia hylaiformis. a. Die obere Augenborste. B. Zrochilium apiformis. C. Secia tipuliformis. Die Larven. Die Larven der Sesiiden haben Kranzfüsse, sonst stim- men sie gut mit den Larven der gewöhnlichen Grossschmetter- linge überein, besonders mit den der Noctuiden. Der Kopf stimmt gut mit demselben einer Noctuiden- Larve überein und die Lebensweise im Holz oder in Pflanzen- teilen hat ihn nicht besonders beeinflusst. Sogar die Augen finden sich hier in gewöhnlicher Ausbildung mit 6 Ocellen jederseits. Die Augen sind auch nicht ausser Funktion ge- setzt, weil die junge Larve gewöhnlich ganz ins Freie schlüpft. + The Entomologist Vol. 44, 1911, p. 362. N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. 45 Die Augenstellung wechselt, sowie auch die Grösse der einzelnen Augen. Die vier oberen bilden eine Gruppe, die zwei unteren eine. Bei Pembecia ist das hintere Auge der unteren Gruppe kleiner als die übrigen und ohne Pigment. Die obere Gruppe steht bei dieser Art unter der oberen Augenborste. (Vergleiche Fig. 1 A.) Bei Zrochilium steht die obere Augenborste zwischen den zwei oberen Augen dieser Gruppe (Fig. 1 B). Bei Sczapteron und Sesza steht Fig. 2. A—B. Kopf von Trochilium apiformis. C. Kopf von Sciapteron tabaniformis. D. Hinterleibsende von Trochilium apiformis. C. Hinterleibsende von Sciapteron tabaniformis. dieselbe Borste in der Mitte dieser Viergruppe (Fig. 1 C). Bei Dipsosphecia ichneumoniformis schliesslich steht dieselbe wieder oberhalb der Viergruppe, was die Gattung Dzpsosphe- ca auffallend von Sesza unterscheidet. Die Antennen sind dreigliedrig mit verschiedenen Sinneszapfen und einer grossen Borste am zweiten Glied. Die Mundteile sind nicht ab- weichend gebaut und auch das Spinnorgan ist wie gewöhn- lich ausgebildet. 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Systematisch wichtig ist die Frontalplatte durch ihre bei den verschiedenen Arten abweichende Form. Diese Platte, die bei dem Streifen des Larvenbalges als ein freies Stück losfallt, ist bei 77ochilium breit, herzformig mit zwei aus- gebuchteten Seitenecken (Fig. 2 A). Bei Sczapteron ist dieselbe Platte keilformig, ohne hervorstehende Seitenecken (Fig. 2 B). Das Genus Sesza zeigt zwei verschiedene Formen. 77puli- formis und myopeformis (Fig. 3 A) haben die Hinterspitze der Platte breit abgestumpft, scoleformis (Fig. 3 B), sphecz- Wi | IX / VIER Fig. 3. Frontalplatte A. von Sesza myop@formis. B. von S. scoli@- formis. C. von S. spheciformis. formis (Fig. 3 C), formicaeformis sowie culiciformis haben dieselbe mehr oder weniger zugespitzt ohne Abstumpfung. Bei Dembecia erinnert diese Platte am meisten an Scapteron. Die Körpersegmente sind ein wenig dorsoventral abge- plattet, breiter als hoch. Die Chitinisierung ist schwach, ohne markierte Platten. Pronotum sowie das letzte Tergit sind doch oft mehr chitinisiert. Prothorax ist breiter als die übrigen Segmente und Pronotum ist oft mit braunen Zeich- nungen versehen. Das letzte Tergit ist hinten abgerundet, mit einigen steifen Borsten versehen. Bei 77ochilium und Sciapteron ist sie dazu mit Chitinhaken ausgerüstet. Bei Trochiliun steht in der Mitte ein nach vorn gebogener Haken (Fig. 2 D), bei Sciapteron zwei neben einander (Fig. N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. 47 2E). Derartige Haken sind bei im Holze lebenden Larven gewöhnlich, besonders bei Käferlarven, und spielen eine locomotorische Rolle in der Weise, dass sie, mit den Bauch- füssen zusammenwirkend, die Hinterleibsspitze bei der Bewe- gung rückwärts fixieren können. Für die Erkennung dieser Larven ist dieser Charakter ausgezeichnet, und es ist auffallend, dass er bis jetzt fast übersehen wurde. STAUDINGER hat diese Haken bei Sczap- teron gesehen, erwähnt aber derartige auch fehlerhaft bei Bembecia, was die Sache vielleicht verdächtig machte. BEU- TENMÜLLER (DvAR)! gibt zwei Haken für Trochilium an, was dafür spricht, dass er eine Sczapteron-Larve für Trocht- lium gehalten hat. OBERTHUR (LE CERF)” bildet schliess- lich neulich eine Scapteron-Larve mit den zwei Haken ange- deutet ab, ohne dieses gute Merkmal im Texte zu erwähnen. Von den übrigen zahlreichen Beschreibern ist es ganz über- ‘sehen. Die Beine sind wie gewöhnlich drei Paare. Die Bauch- füsse sind kranzfüssig, von denen 5 Paare vorkommen. Das letzte Paar hat jedoch wie gewöhnlich nur einen vor- deren Häkchenbogen. Die Häkchen der Kränze sind bei Sesia und Scapteron am kräftigsten. Bei Zrochzlium sind sie schwächer, und bei Dernbecia hat eine kräftige Reduktion stattgefunden. Die Häkchen sind an dem 4. und 5. Paare (am 6. und 10. Abd.-Segment) fast ganz verschwunden, so dass nur zufälligerweise ein enziger Haken daran gefunden werden kann. Übersicht über die Larven nach den oben gegebenen morphologischen Merkmalen. en: Paares Abdeminalfüsseimit Fläkchensp gar rn zen. 2 —. Nur die drei ersten Paare Abd.-Füsse haben Häkchen. Die obere Augengruppe unter der oberen Augenborste. Bembecia hyleiformis. 1 BEUTENMÜLLER, W. Monograph of the Sesiide of America, North of Mexico. Memoirs of the Am. Mus, Nat. Hist., Vol. I, Part. 6. 1901. (Die Larven von Dyar behandelt!). 2 OBERTHÜR, CH. Etudes de Lepidoptérologie comparée. Fasc. XVII. 1920. Planch D XXIV, fig. 4352. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1022. Die Tergite des 9. Segmentes ohne Chitin-Hakchen 4 Die Tergite des 9. Segmentes mit Häkchen ............ 3 Die Tergite des 9. Segmentes mit einem Häkchen in der Mitte. Die Frontalplatte breit, mit winkelig hervor- stehenden (Seiten PER Rene Trochilium apıformis. Die Tergite des 9. Segmentes mit zwei nebeneinander stehenden Haken. Die Frontalplatte keilformig, schmal. Sciapteron tabanıformis. Die obere Gruppe von vier Augen ohne Borste zwischen den Augen. Oberhalb der Gruppe steht eine Borste. Dipsosphecia ichneumoniformis. Die obere Gruppe von vier Augen hat eine deutliche, grosse Borste zwischen den Augen (Gattung Sesza) ... 5 Die Frontalplatte hinten stumpf zugespitzt ....__..___..... 6 Die Frontalplatte in eine gleichförmige Spitze auslaufend, nichtrabsestumpfehtegae u NY: a, Die Frontalplatte Be ee Mor de Spitze breiter als die Hälfte ihrer grössten Breite. i Sesia myopeformts. Die Frontalplatte langer zugespitzt, vor der Spitze schmäler als die Hälfte ihrer grössten Breite. Sesia tıpuliformis. Labrum vorne schwach ausgeschnitten. Die Frontal- platte an den Seiten des vorderen Drittels ein wenig winkelig hervortretend ........................Sesza spheciformis. Labrum nicht ausgeschnitten. Die Frontalplatte vorne nicht -winkelig' erweitert ze. „22 ee ee ee 8 Die Seiten der Frontalplatte fast gerade. Sesia scoli@formis. Die Frontalplatte an den Seiten deutlich eingeschweift.... 9 Die zwei dorsalen Augen der oberen Augengruppe stehen einander näher als die zwei unteren derselben Gruppe. Sesta culiciformis. Die zwei dorsalen Augen der oberen Augengruppe stehen in derselben Entfernung von einander wie die zwei unteren Aneeniderselben Grippe; Sesia vespiformis.” 1 Von der Art S. formiceformis liegt mir z. Z. zu wenig Material vor um ihre Larve von den übrigen der Gattung Sesza unterscheiden zu können. N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. 49 Biologie der Larven. Nach dem Schlüpfen dringen die Larven baldmoglichst durch eine Ritze, eine Wunde oder einen schon vorhandenen Fig. 4. Fig. 5. Fig. 4. Junglarvenfrass und Gang der älteren Larve von Dembecia hyleiformis in Rubus-Stamm. z Eingangsloch der jungen Larve. y Gang der jungen Larve. # Gang der erwachsenen Larve. (Nach KEMNER.) Fig. 5. Junglarvenfrass von Sciapteron tabaniformis. Die Larve liegt in einem zarten Gespinst den Winter über. Gang in den Pflanzenteil ein, wo sie später leben. Dabei erreichen ihn einige sofort, so z. B. die in der Rinde lebenden Arten Sesza scolieformis, formicæformis und die 4—-2%58. Entom. Tidskr. Arg 43. Haft. ı (1922). 50 . ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. in der Markröhre des Johannisbeerstrauches hausende Larve von #puliformis, von denen bis jetzt keine besondere Jung- larvenfrassgänge bekannt sind. Andere nagen jedenfalls gelegentlich besondere Gänge als junge Larven und sind dann in gewissem Masse gallenbildend. Für Dembecia (Fig. 4) habe ich früher festgestellt,’ dass die junge Larve oft ihren ersten Frassgang ringsum den Erdstamm anlegt, der über diesen Gang gallenartig anschwillt, erst später legt die etwas grössere Larve ihren Gang im Zentrum des Stammes an. Etwas ähnliches habe ich auch für Sczapteron tabaniformis gefunden (Fig. 5). Die junge Larve geht von ihrem Ein- gangspunkte erst oberflächlich in den Stamm, der durch diese Wirksamkeit leicht anschwillt. In einem zarten Ge- spinst eingesponnen überwintert die Larve bei uns das erste Mal in diesem Gange (Fig. 5) und dringt erst den näch- sten Sommer tiefer in das Holz ein.” Die älteren Larven leben in verschiedener Weise in Pflanzenwurzeln wie Drpsosphecia, in kleinen Stämmen oder Trieben lebender Baume wie Trochzilium, Sciapteron, Bembe- cla, Sesta spheciformis, culiciformis, tipuliformis u. a. oder unter Rinde lebender oder kranker Bäume wie Sesza scolie- formis, formiceformis und vespiformis. In lebenden Stäm- men ernähren sich die Larven hauptsächlich von den Säften, und sehr wenig Holzteile passieren durch ihren Darm. Dieser ist auch nie von Holzpartikelchen so gefüllt, wie es für an- dere im Holze lebenden Insektenlarven gewöhnlich der Fall ist. Die unter der Rinde lebenden Sesiidenlarven ziehen die 1 Vergleiche KEMNER, I. c. p. 5 u. f. Nach mir gütigst von Professor Dr. J. E. V. Boas, Kopenhagen geliehenem Materiale, scheint auch eine Art von Junglarvenfrass in Ver- bindung mit Gallenbildung in Eichen vorkommen zu können. Junge Eichentrieben, von Dr. I. C. NIELSEN ?9/3 07 in Dänemark eingesammelt, sind von einer Sesiide durch einen quergestellten Gang angegriffen und dort gallenartig angeschwollen. D:r NIELSEN hat den Schädling als Sesza vespiformis (= asiliformis ROTT.) bestimmt. Ob diese Bestimmung richtig ist, scheint mir aber zweifelhaft, und vielleicht kann es eine andere Art sein. Eine halberwachsene Larve von demselben Orte gibt auch keine genügenden Auskünfte über die, Sache. Vespiformis lebt sonst in der Borke alter Eichenstimme und ein Vorkommen derselben Art in jungen Asten erscheint fraglich. N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. 51 Stellen in der Nahe des saftreichen Kambiums vor, und er- nahren sich zweifelsohne von den in diesem aufbewahrten oder durchfliessenden Säften. Dass diese Larven sich hauptsächlich von Säften er- nähren, geht unter anderem auch daraus hervor, dass sie in einem sehr kleinen Gang leben können. Drei erwachsene Larven von Scapteron tabaniformis fand ich z. B. zusam- men in einem Stammstück von einem Raume von nur 7%X1,;5 cm. Der eine Gang war nur 37X6 mm, was sehr wenig für eine Larve ist, die selbst erwachsen 30 4,5 mm. gross ist. Die Entwicklungszeiten der verschiedenen Arten sind ver- schieden, und dazu teilweise von den Witterungsverhältnissen und der Feuchtigkeit abhängig. Die Entwicklungszeit der meisten ist sicher einjährig, anderer zweijährig und für Zrochz- lum z. B. glaube ich mich gezwungen, in gewissen Fällen eine dreijährige Entwicklungszeit annehmen zu müssen. Biologie des Verpuppens. Die Puppenwiegen werden in verschiedener Weise an- gelegt. Einige Larven schliessen sich vor dem Verpuppen in einen festen Kokon ein. Besonders bekannt und beschrie- ben ist dieses für Zrochzlium. Das Flugloch wird bei dieser Art von der Larve ausgenagt, bleibt meistens ganz offen (Fig. 6 A.), und erklärlich ist es, dass die Puppe einen Kokon für ihre Sicherheit gegen Feinde braucht. Zufälligerweise wer- den derartige Kokons ausserhalb des angegriffenen Stammes gefunden, und die Erklärung dafür ist dann gewöhnlich, dass sie aus ihrem hie and da ganz weit offen stehenden Gang gefallen sind. Sczapteron baut seine Wiege normal in der höchsten Spitze seines Ganges, kehrt sich vor seiner Ver- puppung um und ruht mit dem Kopfe nach unten. Das Flugloch wird nicht ganz vollständig von der Larve ausge- nagt und ist gewöhnlich von Rindenstücken zugedeckt. Die Puppe liegt in einem Kokon von weissem Gespinst mit we- nigen Pflanzenfasern verstärkt. Einen dem von Trochzlium ähnlichen, aber von feineren Pflanzen-Partikelchen aufgebauten 52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Kokon hat Sesza myopeformis, die in der Obstbäumerinde lebt. Einen Kokon baut auch S. #puliformis, die sich hinter dem Flugloch in einen weissen Gespinstkokon einschliesst. Dieser Kokon lässt sich jedoch nicht wie bei 7rochilium und S. myopeformis von der Unterlage unbeschädigt lostrennen sondern erinnert in dieser Hinsicht mehr an den von Scap- teron, der festsitzend ist. Sesza culiciformis baut einen wenig Fig. 6. Fluglöcher von Sesiiden. A. Das offen stehende Flugloch von Trochilium apiformis. B.-Das mit einem Deckel geschlossene Flugloch von Sesza formiceformis. festen Kokon aus Holzfasern, der insofern interessant ist, dass er nach hinten zu eine Bürste langer Holzfasern trägt als Schutz gegen Feinde von hinten. Warscheinlich wird das Flugloch von dieser Art nicht von der Larve geöffnet, weil die Puppe sich besonders von hinten deckt, und sie erinnert dadurch an verschiedene Arten, die in einem Gipfelgang hinter einem vorbereiteten, aber nicht geöffneten Fluglech ihre Pup- penwiegen einrichten. Sesza spheciformis, führt ihren Gang N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. 53 nach der Oberflache des kleinen Erlenstammes, worin sie gewöhnlich haust, hin, stopft den Gang hinter sich zu, und geht dann ohne Kokon, höchstens nach einer leichten Aus- kleidung der Wände der Puppenkammer zur Puppe über. Auf gleiche Weise tut dieses S. scolieformis, die in der Birkenborke, und S. formiceformis, die in Salix-Asten lebt. Die Puppen- wiegen dieser Arten werden nicht von den Larven geöffnet. Sie lassen eine dünne, äussere Schicht zurück, welche die Puppe vor dem Schlüpfen durch rotierende Bewegungen mittels ihres Frontalfortsatzes (vergl. unten) durchschneidet. Fig. 6 B zeigt eine Puppenhaut von S. formicæformis, die aus ihrem Flugloch in einem Salzxr-Aste herausragt. An ihrer Seite sieht man den Deckel des Flugloches, der von der Puppe fast ganz losgetrennt ist und wie eine Tür offen steht. Die Puppen. Die Puppen der Sesiiden sind s. g. halbfreie Puppen, das heisst, sie sind mehr beweglich wie die gewöhnlichen Puppen.. Ihre Bewegungen sind jedoch in der Tat sehr beschränkt und das hauptsächliche ist, dass sie sich mit Hilfe der Abdominal- dorne vor dem Schlüpfen aus ihren Puppenwiegen heraus- arbeiten können und aus dem Flugloch bis zu ihrer halben Länge herausragend dem Schmetterling Gelegenheit bieten, in die Freiheit auszukriechen. Die Dornen-Reihen gehören somit zu den wichtigsten Ausrüstungen dieser Puppen und sind gewöhnlich gut ent- wickelt. Sie kommen an den Abdominalsegmenten vor, und jedes Segment trägt gewöhnlich zwei Reihen. Das 2. Abd.-Segment trägt jedoch zwei Reihen nur bei Zrochzlium (Fig. 7) und Scapteron und das 7. bis 9. nur eine Reihe bei den Weibchen, das 8. bis 9. nur eine bei den Männ- chen. Männliche und weibliche Puppen können also ein- fach an dem 7. Segmente erkannt werden indem die ersten dort 2 Dornen-Reihen zeigen, die letzten nur eine. Die Puppenspitze ist mit einem Kranze von grösseren Dornen ausgerüstet. In der Gattung Sesza ist dieser ge- wöhnlich von vier Dornen jederseits gebildet, die Dornen 54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. variieren aber in der Grösse sowohl individuell als auch bei den verschiedenen Arten. Bei #puliformis sind sie z. B. relativ sehr klein, bei culiciformis dagegen grösser und zeigen dazu eine Neigung zur Spaltung, indem die beiden ventralen Paare hie und da in je zwei ungleich grosse Dorne gespalten sind. Bei Dipsosphecia sind auch vier jederseits vorhanden, besonders gross und wohlausgebildet. Bei Dembecia habe ich fünf Dorne jederseits gefunden.’ Der fünfte ist wahr- Fig 7. Puppen von Sesiiden, A. Sesia formiceformis. B. und C. Trochilium apiformis. scheinlich durch eine Teilung zustandegekommen. 7rochilium hat 6 Dorne jederseits, wovon die vier ventralen oft zu je zwei zusammenstehen. Sczapteron schliesslich hat gewöhnlich 5 grosse Dorne jederseits, aber dazu einige kleinere, von welchen zwei oft ventral in der Mittellinie und zwei in dem Kranze stehen. 1 Vergl. KEMNER |. c, pag. 8, Fig. 8. Chapman hat 6 Dornen bei Bembecia notiert (Notes on the pupa of Trochilium andrenaeformis Las». Trans. Ent. Soc. London 1906 (Jan 1907) pag. 477). N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. 55 Die Flügel sind kurz und reichen nicht über das 4. Abd.- Segment hinaus. Beine, Antennen und Maxillen haben bei den verschiedenen Arten verschiedene Lange und bieten vor- zügliche Charaktere, um die verschiedenen Gattungen und Arten von einander zu unterscheiden. Die Maxillen sind z. B. besonders kurz bei 7rochilium (Fig. 7 B), Sczapteron und Dembecia, und trennen diese Gattungen scharf von den übrigen ab. (Vergleiche die schematische Übersicht!) Von Interesse ist auch der Frontalfortsatz, eine chiti- A B Fig. 8. Puppen von Sesiiden. A. Die vordere Spitze von Sesza spheciformis. fr. Frontalfortsatz, cl. Clypeus, /. Oberlippe. B. Die vordere Spitze mit dem Frontalfortsatz von Sesza culiciformis. nöse Bildung in der Vorderspitze dieser Puppen; diese brau- chen sie besonders bei dem Herausarbeiten aus den Puppen- wiegen, und durch die verschiedenen Ansprüche dabei haben sie verschiedene Gestalt angenommen. Die in gesponnenen Kokons ruhenden Larven brauchen diesen Aufsatz zum Zerschneiden ihrer Hülse. Puppen, die in nackten oder fast nackten Holzgängen ruhen, brauchen ihn, um damit das Flugloch zu öffnen. Bei einigen Arten ist dieser Fortsatz niedrig, eine runde scharfe Kante vor der vorderen Puppen- spitze. bildend. So bei Zrochzlium (Fig. 7 B und C), Scap- 56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. teron, Sesia myope@formis, scoh@formis, vespiformis und Dipso- sphecia ichneumoniformis. Bei anderen ist er hervorstehend über den Scheitel hinausreichend. So bei Sesza spheciformis (Fig. 8 À), formiceformis (Fig. 7 A), tipuliformis und Bem- becia hylæiformis. Die hinter einem Holz- oder Rindendeckel ruhenden Puppen scheinen in den meisten Fallen höhere und schärfere Frontalausrüstungen zu haben als die, welche hinter einem offenen Flugloch in einem Kokon ruhen. Eine andere auffallende Bildung des Puppenkopfes sind verschiedene Chitinspitzen unter dem Frontalfortsatze. Die Oberlippe ist bei mehreren Arten mit zwei nach vorne gerichteten Spitzen versehen. Gross und stark sind diese bei scolieformis, vespiformis, myop@formis, tipuliformis und formic@formis (Fig. 7 A), klein bei culzczformzs (Fig. 8 B). Bei den anderen Arten ist die Oberlippe unbewaffnet. Bei einigen haben andere Partieen des Kopfes oder der Mundteile einen Ersatz dafür geliefert. Bei Bembecia hyleiformis findet sich eine einzige scharfe Spitze auf dem Clypeus, oberhalb der dort vorkommenden vier Borsten. Bei Dzpsosphecza wird eine derartige dort durch einen kleinen Höcker angedeutet. Bei Sesza spheciformis ist die Basalpartie der Labial- taster hervorstehend und in zwei gerundete Fortsätze geteilt (Fig. 8 A), und bei 77ochilium apiformis schliesslich ist die Basalpartie der Maxillen an jeder Seite winkelig mit einer scharfen Kante nach vorne herausstehend (Fig. 7 Bu. C). Schematische Übersicht über die Puppen der vorliegenden Arten. I. Die Maxillen kurz, nicht oder unbedeutend über die Tarsen des ersten Beinpaares hinausreichend .. ......... 2. —. Die Maxillen länger, bis zur Spitze der Flügel oder über diese ihinausreichendi tert eek! eel RER Das 2. sichtbare Abdominalsegment mit zwei Dornen- reihen#mDer :Frontalfortsatzggerundetsa2 ma ae 3. —. Das 2.° sichtbare Abdominalsegment mit einer Dornen- reihe. Der Frontalfortsatz spitz, dreieckig. Clypeus mit einer herausstehenden Chitinspitze Dembecia hyletformts. D N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. 57 Die Maxillen sehr kurz, reichen nicht über die Tarsen des ersten Beinpaares hinaus, ihre Basalpartie bei jeder Seite winkelig vorgezogen, herausstehend Trochilium apiformis. Die Maxillen länger, reichen über die Tarsen des ersten Beinpaares hinaus, ihre Basalpartie nicht herausstehend BIEN aan Are Fee lues Lie! Sciapteron tabaniformis. Die Oberlippe oberhalb der Maxillen unbewaffnet...... 5. Die Oberlippe vorne in zwei Chitinspitzen ausgezogen 6. Der Frontalfortsatz hoch herausstehend, mit einer zungen- ahnlichenimittlerem Partie 4. mA Sesia spheciformtis. Der Frontalfortsatz niedrig, nach der Mitte zu fast unmerk- licht erhohtita 690 sees Dipsosphecia ichneumoniformis. Der Frontalfortsatz mit einer verlängerten Mittelpartie übersdentSeheitelnnerausstehend# rm! }: Year 7 Der Frontalfortsatz ohne verlängerte Mittelpartie, nicht “berm dent scheitelsherausragend >: manner ash Die Spitze des Frontalfortsatzes geteilt, 2-spitzig. Die Puppe klein, 7—8 mm. lang ............... Sesta tipuliformes. Die Spitze des Frontalfortsatzes quer abgeschnitten. Die Puppe grösser, 14—15 mm. lang. Sesza formic@formis. Der Frontalfortsatz ist ein stumpfer, ventralwärts gerich- teter Kegel in eine eckige Spitze auslaufend. Die Be- waffnung der Oberlippe sehr schwach .............. Sesza ceuliciformis. Der Frontalfortsatz ganz ohne Spitze, eine gebogene ScharierRantesbildenduel ter ni SP a eee) mato) Der Scheitel hinter dem Brontalförtsatar an den Soren der erhöhten Mittellinie tief eingedriickt Sesza myopeformis. Der Scheitel hinter dem Frontalfortsatz nicht tief einge- drückt. Die Mittellinie niedriger ........... BR) Ls CHT, Die Maxillen reichen bis zu der Spitze Ga et des 2. Beinpaares, über die Antennen hinaus Sesza vespiforimis. Die Maxillen erreichen die Spitze der Tarsen des 2. Beinpaares nicht, kürzer als die Antennen Sesza scoliæformis. Die Larve der Termitoxenien entdeckt! Vorlaufiger Bericht. Von N. A. Kemner. Während meines Aufenthaltes auf Java 1920—1921 be- nutzte ich die Gelegenheit, die bis jetzt wenig bekannten Termiten dieses Landes biologisch zu studieren, und hatte dabei das Glück, eine ganze Reihe interessanter Termitophilen zu erbeuten. Über diese werde ich später näheres mitteilen, vorläufig will ich nur über einige besonders auffallende Beobachtungen über die Termitoxenien meines Materiales einen kurzen Bericht geben. Die Termitoxenien, diese sonderbaren physogastren Dip- teren, die zuerst von WASMANN 1900 nach von Südafrika und Vorderindien stammendem Material beschrieben wurden, gehören noch zu den merkwürdigsten der bisjetzt bekannten Insekten. Noch merkwürdiger sind sie aber dadurch geworden, dass ihr geehrter Beschreiber ihnen verschiedene sehr selt- same Eigenschaften wie z. B. Ametabolie zugeschrieben hat, Eigenschaften denen bis jetzt Beweise fehlen, die aber doch stets angeführt werden. Von Java her sind diese Tiere schon bekannt, indem BUTTEL-REEPEN sie dort 1911—1912 sammelte, und SCHMITZ sein Material 1916 beschrieb (Zool. Jahrb. Abt. Syst. Bd. 39). Wenn mein diesbezügliches Material auch interessante Neuheiten enthält, erscheint es mir jedoch noch mehr interessant dadurch, dass ich schliesslich, durch ungesparte Mühe, von ein paar Arten so viel Material zu- sammenbrachte, dass ich Gelegenheit fand die Gewohnheiten dieser merkwürdigen Tiere näher zu studieren; schliesslich war es mir möglich, eine Art so weit zu treiben, dass ich aus ihren Eiern Larven bekam. Es handelt sich um Zermz- toxenia punctiventris SCHMITZ, die ich durch geeignete Sam- melmethoden mehrmals in Anzahl erhielt. N. A. KEMNER: DIE LARVE DER TERMITOXENIEN ENTDECKT! 59 Bei meinen Züchtungen konnte ich bald konstatieren, dass die bis jetzt angenommene Lebensweise dieser Tiere nicht mit den wirklichen Verhältnissen übereinstimmt und dass verschiedenes daran zu korrigieren ist. WASMANN hat in diesem Falle, wie es mit den tropischen Termiten- und Ameisengästen meistens geschieht, aus den morphologischen Verhältnissen der Tiere gewisse Schlusssätze über die Lebens- weise gezogen. Er stellt also fest, dass diese missgestalteten Fliegen von ihren Wirten getragen werden, und dass die Flügelstummel sogar als ein besonderes Transportorgan dabei gebraucht werden, oder beim Gehen als Balancierorgan funk- tionieren (Vergl. WASMANN: Zur näheren Kenntniss der termitophilen Dipterengattung 7ermztoxenia WASM. 5. Int. Zool. Congress Berlin 1901, Jena 1902, pag. 855). Nichts ist aber unrichtiger, und die Sache braucht eine Widerlegung, weil derselbe geehrte Verfasser zwar später (Zool. Jahrb. Abt. Syst. Bd. 17, 1903, pag. 152) eine briefliche Mitteilung von ASSMUTH zitiert, wo dieser nach eigenen Beobachtungen in der Natur die neuentdeckte Art Zermztoxenia Assmutht WasM. als guten Läufer bezeichnet, aber diese Beobachtung nur als eine weitere Stütze für seine Balancierhypotese ver- wertet. Er sagt also, ASSMUTH erst zitierend (l. c., p. 152): »Die kleinen weissen Tiere fanden sich ziemlich tief im Nestinnern bei den jungen Larven der Termiten. Sie sind ziemlich gute Läufer trots ihres dicken Körpers; wenigstens sind sie viel lebhafter als die jungen Termiten, die mit ihnen gleiche Farbe haben« und fährt fort: »Diese Beobachtung bestätigt meine schon früher ausgesprochene Ansicht, dass die Appendices thoracales von Termitoxenia beim Laufen als Gleichgewichtsorgane (Balancierstangen) dienen, worauf ihre basale Musculatur hindeutet« Die WASMANN’sche Ansicht wird nunmehr auch in den populären Darstellungen zitiert. Nichts ist aber, wie gesagt, unrichtiger als die Behauptung, dass diese Tiere umhergetragen werden oder Balancierstangen beim Herumlaufen brauchen. In der Tat sind sie geschickte Läufer, die fast wie gewöhnliche Fliegen laufen, ebensogut sogar mit dem Körper nach unten, also in hängender Stellung, und das auch, wenn ihr Hinterleib ganz von Eiern gefüllt ist. Sie laufen viel schneller als die erwachsenen Termiten 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. selbst, und wenn man sie nur einmal in ihrer natürlichen Umgebung gesehen hat, ist jede Rede von Balancieren und Umhertragung ausgeschlossen. Der spitze Rüssel der Termitoxenien hat weiter Veran- lassung zur Annahme einer parasitischen Lebensweise gegeben, indem diese Tiere nach WASMANN (Zermitoxenza etc. I. Teil. Zeit. wiss. Zool. Bd. 37, p. 615) ihre Nahrung als Ektopara- siten aus der Termitenbrut beziehen. Gegen diese Auffassung hat BUGNION opponiert (Zermitoxenia. Ann. Soc Ent. Belg. Tom 57, 1913), weil er in dem Darme dieser Tiere Conidien der Termitenpilze fand. Er behauptet wegen dieses Fundes, dass die Termitoxenien einfache Commensalen sind und wie die Termiten nur vegetabilische Nahrung nehmen. SCHMITZ stellt sich 1916 auf die Seite WASMANN’s, und meint, dass die Pilzsporen aus der Termitenbrut beim Aussaugen der Larven mit aufgenommen werden können. Beide Ansichten sind nun nach meiner Auffassung nicht richtig. Nach meinen Befunden halten sich die Termitoxenien oft und gern, wenn ungestört, in der Nähe erwachsener Termitenarbeiter auf. Sie laufen gern unter ihnen, eilen geschwind zwischen ihre Beine und stecken dabei mitunter ihren immer nach oben gerichteten Saugrüssel blitzschnell zwischen die Mundgliedmassen der Termitenarbeiter hinein und saugen ihnen den Mundinhalt ab. Dabei können natür- lich leicht Pilzsporen aus der gewöhnlichen Nahrung der Termiten mitfolgen. Die merkwürdige Richtung des Saugrüs- sels dieser Tiere bekommt durch diese Beobachtung eine genügende Erklärung. Eine parasitische Lebensweise würde wohl dagegen keine derartige Richtung des Rüssels her- vorgerufen haben. Die Gattung Odontoxenia SCHMITZ, die keinen so stark nach oben gerichteten Rüssel hat, muss vielleicht damit zufrieden sein, die Termiten abzulecken. Leider waren Repräsentanten dieser Gattung in meinen Sam- mellokalen zu selten, um Beobachtungen anstellen zu können. Im Frühjahr 1921 ist es mir schliesslich gelungen, mit der Biologie dieser Tiere so weit zu kommen, dass die dick- leibigen Weibchen in meinen Zuchtgläsern Eier legten. Und aus diesen Eiern habe ich Larven gezüchtet, ganz normale Fliegenlarven! Die WASMANN’sche Hypothese über eine N. A. KEMNER: DIE LARVE DER TERMITOXENIEN ENTDECKT! 61 Ametabolie der Termitoxenien, in vielen Schriften angefuhrt, ist also gefallen. Im Jahre 1913 hat WASMANN zwar, wahr- scheinlich auf Veranlassung seiner Kollegen PANTEL und DE SINETY, wie in der Frage des noch unbewiesenen Herma- phroditismus dieser Tiere, selbst Zweifel geäussert, ob seine Hypothese über Ametabolie genügend begründet sei (Vergl. WASMANN, Revision der Termitoxeniinæ von Ostindien und Ceylon» Ann. “Soc, Ent) Bele 1913, ps 22) MScHMITZ S. J. fuhrt sie doch 1916 ohne Kritik an (SCHMITZ l. c., p. 235) und in den popularen Darstellungen wird diese schon von Anfang aus aller Beweise und sogar auch Wahrscheinlichkeit ermangelnde Hypothese bereits zitiert (Vergl. Brehms Tierleben 1915). In der Tat haben diese Tiere also Larven wie andere Phoriden, und die Puppe wird wohl auch bald entdeckt werden. Die Larven lebten bei mir an der Termitenbrut, also wahrscheinlich ektoparasitisch, leider konnte ich sie nicht zur Verpuppung bringen. Meine Zuriickreise nach Europa kam dazwischen, und Zeit, um noch weitere Erfahrungen im Züchten dieser Tiere zu erwerben, stand mir leider nicht zu Gebote. Ein mehr ausführlicher Bericht über meine Beobachtungen und mein Material zur Kenntnis der termitophilen Dipteren Javas ist in Ausarbeitung. Vorlaufig wird konstatiert: 1) Die Termitoxenien sind nicht ametabol. Aus den Eiern von Zermitoxenia punctiventris SCHMITZ. schlüpften Lar- ven wie bei anderen Dipteren. 2) Die Termitoxenienlarven lebten in meinen Versuchen an Termiteneiern, wahrscheinlich parasitisch. 3) Die Imagines der Termitoxenien leben nach meiner Beob- achtungen nicht parasitisch. Ihr nach oben gerichteter Saugrüssel ist ein vorzüglicher Apparat, um von unten den Mundinhalt der Termitenarbeiter abzusaugen. 4) Die Termitoxenien sind geschickte Läufer, die auch in hängender Stellung geschwind herumlaufen, und garnicht getragen werden oder mit den Flügelstummeln als Balan- cierorgan herumbalancieren. Eine Kollektion von Wasserkafern aus Aland. Von G. Falkenström. In einer Kafersammlung der entomologischen Abteilung der hiesigen »Zentralanstalt für landw. Versuchswesen«, die Prof. A. TULLGREN mir gütigst zur Bestimmung überliess, befand sich auch eine kleine Sammlung aus dem alandischen Archipel. Diese Kollektion entstammt von Einsammlungen, die Kand. HAKAN LINDBERG in Helsingfors 1919 wahrend etwa 6 bis 7 Wochen von Mitte Juni dort bewerkstelligt hatte. Uber seine Reise nach Aland hat Kand. LINDBERG ein kurzes »Berattelse» in Medd. Soc. pro Fauna et Flora fenn., 1920—21 gegeben. Mit der Bekanntmachung des Er- gebnisses der Reise (mehr eingehend behandelt) scheint es, leider, einstweilen anstehen zu müssen. Unabhangig davon hat indessen Kand. LINDBERG mir wohlwollend gestattet, dass ich das Ergebnis meiner Untersuchung der hiesigen Sammlung in Druck gehen lasse, woftir ich ihm hier meinen besten Dank ausspreche. Diese Sammlung enthalt wohl nicht Reprasentanten samtlicher Arten, die Kand. LINDBERG aus Aland mitgebracht hat, dürfte aber nichtdestoweniger Interesse genug be- züglich der Kenntnis der Wasserkäferfauna dieser Insel- gruppe darbieten. Äland ist wohl einer und der wichtigste der Wege, welchen die In- und Auswanderung der Fauna zwischen Schweden und Finnland, resp. Ost-Europa, folgt. Infolgedessen ist die erweiterte Kenntnis der Fauna dieser Inselgruppe von grundlegender Bedeutung, um die Zusammen- setzung des Tierbestandes des östlichen Mittel-Schwedens und Süd-Finnlands richtig erklären zu können. G. FALKENSTROM: WASSERKÄFER AUS ALAND. 63 In seinem Catal. coleopt. Faunae fenn., 1900, hat Prof. J. SAHLBERG 73 Arten und 6 Varietäten von den Familien Haliplidæ, Dytiscidæ und Hydrophilidæ (ausser der Subfam. Spheridiini), der Fauna Älands zugehörig und heute noch bestehend, aufgenommen. Von diesen allen enthält diese Kol- lektion 30 Arten und 1 Varietät gemeinsam mit SAHLBERG’S Catalogus, dazu aber nicht weniger als 17 Arten und 2 Varie- täten, neu für Äland, wodurch also die Anzahl der Repräsen- tanten oben genannter Familien auf Äland auf 98 erhöht wird. Der Inhalt der Kollektion verteilt sich, wie folgt, und die für das Faunengebiet neuen Formen sind mit einem Asteriskus bezeichnet. 1. Haliplus confinis STEPH. — 4 ex., Jomala. 2 » ruficollis DE GEER. — 5 ex., Ekerö. Rue > » var. © multipunctatus \NEHNCKE. — 3 ex. Saltvik. Diese Varietät ist weder aus Äland noch aus Finnland bisher bekannt. Man kennt sie nur aus Nord- und Mittel- Deutschland samt Süd-Frankreich, als sporadisch vorkommend. Sie schliesst sich ziemlich nahe den grösseren Exemplaren der Hauptart an, unterscheidet sich aber von diesen durch ihre robustere Form, durch schärfer skulptierte Basalstriche des Halsschildes und durch die Mikropunktur der Flügeldecken, die sich auf ein schmales Feld längs der Seitenkanten der- selben einschränkt. Sämtliche 3 Ex. sind je 2,75 mm lang, zwei mit Flecken auf den Flügeldecken, eins ohne. Die Makropunktur der- selben kräftig; Prosternum grob punktiert, zwischen den Vor- derhüften leicht gefurcht. Die Basalpunkte der 3—5 Punkt- reihen der Flügeldecken vergrössert, bei den beiden gefleckten Exemplaren asymmetrisch, bei dem Ungefleckten symmetrisch. Laut ZIMMERMANN (Arch. f. Naturg., 83 Jahrg. 1917, Abt. A) soll diese Form keine vergrösserte Basalpunkte haben und sich dadurch u. a. von 7. Heydent WEHNCKE unterscheiden. Ich will indessen vermuten, dass wie bei der Hauptart rwficollis ebenso bei der Varietät einzelne Exemplare vergrösserte, ja symmetrisch geordnete Basalpunkte auf- weisen können. 4." Haliplus immaculatus GERH. — 3 Ex., Finström. 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Sämtliche 3 Ex. sind SS, zwei je 3 mm, das dritte 2,7 mm lang. Auf einem der grössten Exemplare hat die schwarze Liniierung der Flügeldecken, schärfer besehen, eine Tendenz, sich vorwärts in einzelnen schwarzen Punkten aufzulösen, ohne dass ich dadurch das Exemplar zu eine andere Art überführen kann. 5.* Haliplus flavicollis STURM. — I Ex. Ekerö. 6. > variegatus STURM. — I Ex. Ekerö. 7.5 Bidessus geminus F. — 1 Ex. Hammarland: oh > hamulatus GYLL. — 1 Ex. Hammarland: 9." Coelambus Marklini GYLL. — 1 Ex. Ekerö. 10. Hydroporus obscurus STURM. — I Ex. Ekerö. 17% » melanocephalus MARSH. — I ex. Ekerö. 12% » erythrocephalus L. — 1 Ex. Ekerö. 13. » » var. © deplanatus GYLL. — 1 Ex. Finström. 14. » tristis PAYK. — 1 Ex., Sund, I Ex. Ekerö. 15. » nigrita F. — 1 Ex. Sund. ° 16. > pubescens GYLL. — 1 Ex. Ekerö. 17. > planus F. — 1 Ex. Jomala. 18. Graptodytes granularis L. — 1 Ex. Ekerö. 19. Deronectes griseostriatus DE GEER — 3 ex. Ekerö. 20% > halensis E. — 1 Ex. Saltvik. 21. Gaurodytes paludosus F. — 1 Ex. Hammarland. 22: » congener THUNB. — I Ex. Finström. DE » chalconotus PANZ. — 2 Ex. Saltvik, 3 Es Sund. 24." Eriglenus labiatus BRAHM — 3 Ex. Ekerö. 25. Jlybius ater DE GEER — I Ex. Finström. 20.5 » obscurus MARSH. — I Ex. Saltvik. 27 » subeneus ER. — 1 Ex. Ekerö. In Ent. Mitt., Bd. VI, 1917 hat R. SCHOLZ nach einigen Exemplaren aus Lappland eine neue Art, I. lapponicus, auf gestellt. Laut der gegebenen Beschreibung der Art stimmt sie im Wesentlichen mit /. subeneus gut überein, unterscheidet sich aber von diesem durch kleinere Grösse (8,;—10 mm lang), schmalere Form, hellere Färbung u. a. m. Das Exemplar aus Aland ist 10 mm lang und schmal in der Form, in beiden Hinsichten auffallend von den /. sube- G. FALKENSTROM: WASSERKAFER AUS ALAND. 65 neus abweichend, die in hiesigen Gegenden gefangen werden können. In einer Sammlung aus Lappland (Torne Trask), die ich vor mir habe, stecken 2 Exemplare von Z/yôzus, welche mit dem Älands-Exemplar vollständig übereinstimmen. Da sämtliche 3 Exemplare die gewöhnlichen Hauptmerk- male des /. subeneus aufweisen, bin ich in keinem geringsten Zweifel, dass hier wirklich diese Art vorliegt. Es ist nämlich nicht ungewöhnlich, dass eine Art aus nordlichen Regionen in kleinerer Grösse, in etwas anderer Form und Farbe (z. B. rufino-Farbe, mehr oder weniger verbreitet) auftritt als die- selbe Art aus mehr südlich gelegenen Gegenden, resp., dass eine Serie von Exemplaren einer Art aus Norden eine viel grössere Variation in verschiedenen Richtungen unter den Exemplaren aufweist als eine Serie derselben Art aus Ge- genden mit besserem Klima und mit mehr gleichförmigen Bedingungen besonders für die Entwicklung der Larven. Meines Erachtens bieten also die von SCHOLZ angeführten Abweichungen keinen reellen Grund zu einer Aufteilung der von alters her auch aus Lappland bekannten Art, /. subeneus ER., sondern es muss sein /. /apponzcus unter die Synonyme von /. subeneus verwiesen werden. 28. JIlybius guttiger GYLL. — 1 Ex. Saltvik. 29. > ænescens THOMS. — I Ex. Ekerö. 30. » fuliginosus F. — 1 Ex. Saltvik. ST: » fenestratus F. — 1 Ex. Ekerö. 32. Rhantus notatus F. — 1 Ex. Finström. 38: > suturellus HARR. — 1 Ex. Finström. 34.” » exsoletus FORST. — I Ex. Finström. 35.* Colymbetes striatus L. — 1 Ex. Finström. 36.* Helophorus aquaticus L. | var. æqualis THOMS. — I Ex. Ekerö. 37. » brevipalpis BEDEL — I Ex. Saltvik. 23:7 » griseus HERBST. — 2 Ex. Finström. Diese Art ist laut H. LINDBERG in Medd. Soc. pro Fauna et Flora fenn., 1919—20 erst neuerdings in Finnland (Lojo) angetroffen worden. Die von J. SAHLBERG in seinem Cat. col., 1900 zitierte Art, 7. griseus HERBST, auch mit Äland als Fundort, ist, wie bekannt, eine andere Art, näml. 7. drevipalpis BEDEL. 5 — 2258. Entomol. Tidskr. Arg. 43. Haft. 2 (1922). 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. 39. Helophorus granularis L. — 1 Ex. Ekerö. 40. » viridicollis STEPH. — I Ex. Ekerö. Aik » strigifrons THOMS. — 1 Ex. Jomala. 42. Ochthebius impressus MARSH. — 2 Ex. Saltvik. 43. » marinus PAYK. — 1 Ex. Jomala. 44. ÆEnoplurus spinosus STEV. — 1 Ex. Finström. 45." Enochrus melanocephalus OLIV. — 1 Ex. Jomala. 46. Philydrus minutus F. — 1 Ex. Finström. ANSE » frontalis ER. — 1 Ex. Finström. 48.7 » Juscipennis THOMS. — 1 Ex. Finström. 49. » Sahlbergi FAUV. — 2 Ex. Ekerö. Diese Art ist vermutlich in FAUVEL’S Faune Gallo-Rhénane, 1868, beschrieben worden. Leider ist diese Arbeit in keiner schwedischen Bibliothek erhältlich, wofür ich diese Art vorläufig allein fide J. SAHLBERG (Cat. col. 1900) zitiere. Ph. Sahlbergi FAUV. scheint nichts mehr als den Namen gemeinsam mit dem Ph. Sahlbergi KUW. zu haben. Er ist derjenige, den J. SAHLBERG früher (Enum. col. palpicornium fenn., 1875) als Ph. marginatus DUFT. gedeutet hatte. Dieser ist, wie bekannt, synonym von Cymbiodyta marginella F. Die beiden vorliegenden Exemplare (7 und ©) sind aber laut heutiger Auffassung wahre ?#z/ydrus. Ph. Sahlbergi FAUV. ist weder von GANGLBAUER (Räf. Mittel-Eur., 1904) noch von PH. ZAITZEV (Catalogue des Coléop- teres aquatiques etc., I908) zitiert worden. Hoffentlich werde ich später Gelegenheit finden, noch einmal auf diese sehr interessante Art zurückzukommen. Sie steht wohl PA. fuscipennis am nächsten, ist aber kleiner, länglicher, auf den Flügeldecken dichter und tiefer punktiert, viel dunkler in Farbe, schwarzbraun bis schwarz, mit etwas helleren Seitenkanten der Flügeldecken und mit schwarzem Kopf, beim 2 mit je einem gelben Fleck vor den Augen. Die Oberlippe in beiden Geschlechtern schwarz. Ihr Aufenthaltsort ist, laut brieflicher Mitteilung von Kand. LINDBERG, ganz spezifisch, nämlich die Felsentümpel am Meeresspiegel, wo Ph. fuscipennis nie vorkommen sollte. 50.” Philydrus bicolor F. — 1 Ex. Jomala. Si. Cymbiodyta marginella F. — 1 Ex. Finström. Litteratur. ALB. TULLGREN och EINAR WAHLGREN: Svenska insekter, En orienterande handbok vid studiet av vårt lands insektfauna. P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm. 4:0. Andra häftet: 256 sidor, 3 tavlor, 221 textfigurer. ‘Tredje haftet: 380 sidor, 3 tavlor, 284 textfigurer. Det med stort intresse motsedda tredje och sista häftet av ovanstående arbete har nyligen utkommit. Ett för svensk ento- mologi synnerligen viktigt verk har härmed blivit avslutat, varför en erinran om innehållet kan vara på sin plats. Då första häftet redan förut blivit anmält i denna tidskrift (1920, pp. 147— 149), inskränker jag mig här till att säga ett par ord om de två sista. »Svenska insekter» har blivit väsentligt omfängsrikare än vad som antyddes i första häftet, i det att såväl andra som sär- skilt tredje häftena avsevärt överskridit det beräknade sidantalet. Det är ej förvånande, att priset då ej kunnat hållas inom den beräknade ramen utan sprungit upp betydligt (32 resp. 38 kr. för häftena 2 och 3), men innehållet har naturligtvis också blivit så mycket rikhaltigare. I andra häftet avslutas Veuroptera. Dessutom innehåller häftet följande ordningar: Mecoptera, Trichoptera, Coleoptera, Strepsiptera och större delen av Lepidoptera. I tredje häftet avslutas Lepidoptera samt behandlas Däiptera, Suctoria och Hymenoptera. Härav ha Coleoptera, Strepsiptera och Hymenoptera bearbetats av prof. ‘TULLGREN, de övriga av lektor WAHLGREN. De båda häftena åtföljas vardera av 3 färgplanscher, som i det stora hela äro mycket lyckade. Särskilt livfull synes mig tavlan 9. I några fall ha färgerna ej fullt kommit till sin rätt, som t. ex. hos Fhagium mordax och Plagionotus arcuatus pa tavla 5, en i övrigt god plansch. Illustrationsmaterialet i texten är ypperligt och ofta tillika intressant ur biologisk synpunkt. Som exempel må endast framhållas sandjägarlarven i sitt grävda rör (fig. 157), Alsophrla-honan, som vaktar sin äggsamling (fig. 297), barkborrarnas gnagfigurer, den synnerligen vackra bilden av en nyss utkrupen, pa sin kokong sittande Anthrocera (fig. 309) och den av myror besökta Aphritis-larven (fig. 425). Däremot synes mig bilden av fjärilmyggorna (fig. 375) dålig. Fotografien kan ju ej alltid ersätta teckningen; särskilt svåra att fotografera äro skalbaggarna, av vilka dock flera lyckats ganska bra. Beklagligtvis ha genom förbiseende några insektsläkten icke kommit med. Sa t. ex. saknas bland Coleoptera de för vara nord- liga områden karaktäristiska Stenotrachelus LATR. och Upsis F., tillhörande familjerna Melandryide resp. Tenebrionide. Tredje häftet avslutas med en litteraturförteckning, ett namn- register samt rättelser och tillägg. Litteraturförteckningen är 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1022. uppställd pa ett mycket praktiskt sätt och torde i avsevärd grad höja arbetets värde som »orienterande handbok». Den litteratur, som anföres, är synnerligen rikhaltig och lämnar en god väg- ledning för den, som med »Svenska insekter» som utgångspunkt vill närmare sätta sig in i den svenska insektfaunan. Även fack- entomologen kan dock stundom ha nytta av en dylik förteck- ning. Den omfattar en allmän del samt speciell litteratur för de särskilda ordningarna. Det ligger i sakens natur, att specia- listen här saknar ett eller annat arbete, som han skulle ha önskat se upptaget. I stort sett är emellertid urvalet rikligt och väl träffat. Författarna ha härmed fullbordat ett arbete, som blir oum- bärligt för varje entomolog, men som även av icke fackmannen bör hälsas med glädje och tillfredsställelse tack vare sin rediga och modärna uppställning, sina tilltalande bilder, smakfulla ut- styrsel och vägledande litteraturöversikt samt 1 egenskap av den första samlade framställningen av vår rika och intressanta in- sektvärld. O. Lundblad. Danmarks Fauna. 25. LAVRIDS JORGENSEN. Bier. G. E. C. Gads Forlag. Kobenhavn 1921. 32 Afbildninger. Den 1 »Danmarks Fauna» sist utkomna entomologiska delen med ovanstående titel utgör icke endast en synnerligen väl- kommen, tidsenlig översikt över vårt södra grannlands bi-fauna, utan torde också med fog kunna rekommenderas till vidsträckt användning vid bestämmandet av våra egna bin. Huvudvikten har författaren lagt på texten, som är mycket fyllig, med icke blott skilda examinationstabeller, utan även särskild beskrivning över hannar och honor, medan däremot figurerna äro fåtaliga. En jämförelse med vår svenska bi-fauna visar, att denna är något fattigare än den danska (213 svenska arter mot 217 danska). Av släktena Apis (1), Eucera (1), Trachusa (1), Heri- ades (4), Biastes (1), Epeolus (3), Panurgus (2), Rhophites (1), Dufourea (2), Halictoides (2), Melitta (3) och Sphecodes (8) hava vi lika många och samma arter i de båda länderna. Hos oss förekomma släktena Dioxys (1), Ceratina (1) och Panurginus (1), vilka ännu ej anträffats i Danmark. Härav torde dock åtminstone de två förstnämnda kunna påträffas där. Däremot kan Danmark ej uppvisa något släkte, som icke också är företrätt hos oss. Släktena Megachile (9), Stelis (4), Nomada (23) och Colletes (8) ha lika många, ehuru delvis andra arter i de båda länderna. Danmark äger här de mera sydliga Nomada braunsiana, Megachile apicalis och maritima medan Sverige har den nordligt alpina Megachile lapponica. Av följande släkten har Danmark talrikare arter än vi: Anthophora (6 mot 5), Melecta (2 mot 1), Anthidium (3 mot 2), Macropis (2 mot 1), Anthrena (45 mot 40), Halictus (28 mot 21) och Prosopis (17 mot 11). Det större antalet danska arter inom dessa släkten beror huvudsakligen på förekomsten LITTERATUR. 69 av en del sydliga former, som inom Danmark nå (eller i varje fall äro nära) sin nordgräns (exempelvis Anthidium strigatum, Macropis fulvipes [av några ansedd blott för en var. av labiatal, Anthrena cyanescens, A. labiata, Halictus costulatus, Prosopis cor- nuta, P. clypearis, P. sinuata, P. variegata, P. punctulatissima). Dock ha vi även inom nämnda släkten nägra arter, som Dan- mark saknar och varav åtminstone en (Anthrena violascens) synes vara en nordlig art. De äterstäende släktena ha däremot tal- rikare representanter hos oss än i Danmark. Detta gäller säledes om Dasypoda (3 mot 2), Coelioxys (8 mot 5), Osmia (17 mot 14), Psithyrus (7 mot 6) och särskilt Bombus (21 mot 15). I synnerhet inom sista släktet beror vär större artsumma pä förekomsten av vissa arktiska (B. consobrinus, B. hyperboreus, B. kirbyellus) eller arktiskt-alpina (2. alpinus, B. lapponicus, B. mastrucatus) arter. Mot dessa har Danmark endast att uppställa den centraleuro- peiska 5. pomorum. Av Psithyrus aga vi den arktiskt-alpina P. lissonurus och av Osmia den nordligt-alpina ©. Zuberculata. I övrigt torde däremot skillnaden mellan det svenska och danska artbestandet blott vara skenbar, d. v. s. bero på brister 1 känne- domen om de båda ländernas faunor. Bl. a. då det gäller att utreda huru härmed förhåller sig torde »Bier» kunna bidraga till att rikta uppmärksamheten på dylika frågor och genom sina rediga artöversikter vara en god vägledning vid bestämningar. O. Lundblad. Smärre meddelanden och notiser. Ett massuppträdande av en för Sverge ny sjöslända (Plecoptera). — Så vitt jag har mig bekant, har ej någonsin förut i litteraturen omnämnts något fall av massförekomst av plecopterer 1 vårt land. Utomlands hava emellertid dylika feno- men observerats, att döma av en uppgift av WESENBERG:LUND i »Insektlivet i ferske Vande», där han pag. 11 pa tal om plecop- terernas svärmning tidigt på våren säger: »ja, der gives Exempler paa, at Snemarker har været sorte af Perlider». Da det väl är troligt, att observationer av detta slag äro rätt sparsamma, har ett meddelande, som nyligen kommit mig tillhanda, ett visst in- tresse, så mycket dess mer, som de uppgifter jag fått äro syn- nerligen utförliga. I brev av den {7/4 1922 skriver sysslomannen vid Hola folkhögskola vid Prästmon (Ångermanland) Macnus STATTIN följande: »Torsdagen den 13 april på morgonen rådde ett här- ligt värmande solskensväder, men vid 11-tiden på f. m. följde ett intensivt regnväder, som pågick till fredagseftermiddag. Temp. c:a + 4°— + 10°. Vid allmänna vintervägen från Torsåker till 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Boteå (Ångermanland) iakttogs på älven (Ångermanälven) vid Prästbäckens ångbåtsbrygga i Torsåker på fredagseftermiddag detta fenomen, att snön pa ett område av c:a 1 km. i längd och ett hundratal meter i bredd var översållad med massor av insekter — — — De hoppade i snön i olika riktningar och ha förblivit kvar under flere dagar, — — — på vissa ställen kunde deras antal uppskattas till minst ett tusental pr kvmtr. — — — Snön ligger djup, minst !/2 meter, och någon väsentlig tö har det icke varit vid tiden för denna iakttagelse i våra trakter. — — — Vidare kan tilläggas, att de icke,, trots förföljelse förmåddes lyfta sig till flykt.» Med anledning av detta brev sände jag hr S. material för insamling i sprit av djuren och erhöll sedermera ett 50-tal sådana tillika med ytterligare ett brev, varur jag citerar följande: »Några dagar efter deras första iakttagande rådde värme och solsken, varför de blevo pigga och uppträdde i de närmaste trakterna i bygden. De slogo sig ned 1 stockar, väggar och andra föremål i mängdevis och även personer, som vistades i arbete i omgivningen, besvärades av insekterna. — — — De uppträdde exempelvis vid Prästmons ångsåg i sådana mängder, att de betraktades som ett verkligt plågoris för arbetarna vid sågen, och de skyggade icke för något, varför personer i arbete därstädes t. o. m. hindrades i sitt arbete av att handgripligen hålla från sig de angripande insekterna. — — — Nu har emeller- tid kall, mulen och blåsig väderlek efterträtt förra veckans vackra väder, varför deras uppträdande inskränkt sig till en bråkdel av deras ursprungliga, men inne i husen och i alla skyddande hål eller Oppningar sitta de fortfarande i stort antal. Å isen i Ångermanälven, där de första gången iakttogos, ligga nu massor i vattenpölarna och massor äro infrusna 1 issörjan. Egendomligt är dock att, om man rör i issörjan, ses de fortfarande vara vid liv, trots de legat i vattnet och temperaturen vissa nätter varit nere i — 10? C. — Angående utsträckningen av deras före- komst på isen vill jag meddela, att denna är av betydligt större omfattning än vad var känt vid min första skrivelse. Utsträck- ningen är c:a 5 km. från Hammar i söder till Prästbäcken i norr vid Ångermanälvens västra strand. — — — Strandbildningen är i regel hög, nipformig, med ofta förekommande och nyligen inträffade ras vid vattenlinjen — — —.» Den skildring, som ovan relaterats, antyder ju att det varit en oerhörd mängd djur, som visat sig inom ett relativt begränsat område. Helt visst hade det vackra vädret lockat fram den från övervintringsplatserna (huruvida dessa varit belägna i närheten av fyndorten eller ej torde nog ej med visshet kunna avgöras), varefter det till svärmning samlade »insektmolnet» slagits ned av det häftiga regnet, som t. v. avkylt den vaknande svärmnings- driften och helt visst också i avsevärd mån decimerat djuren i SMARRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. oe antal. De gjorda iakttagelserna fro ju i och för sig av ett visst intresse. Detta ökas emellertid ej sa litet därigenom, att de funna djuren tillhöra en art, som hittills ej observerats hos oss. Den bekante danske entomologen i Silkeborg ESBEN PETERSEN har haft vänligheten granska djuren och meddelar, att de tillhöra den av honom beskrivna arten Capnia Sparre-Schneideri (jfr. Tromsö Mus. Åarshefte 25, 1902), som förut var känd från nordligaste Norge. Arten är givetvis mycket nära besläktad med C. atra Most., om vars förekomst i Sverge man ej heller vet nå- got. Denna senare är funnen i finska Lappmarken, men dessutom även i England, Tyskland och Schweiz. Alb. Tullgren. Lepinotus inquilinus Hreyp. funnen i Sverge. — I mars d. a. lämnade mig Prof. Arvip BERGMAN några vinglösa copeo- gnather, som blivit anträffade kringkrypande a väggarna 1 nagra kanin- och marsvinsstallar vid Statens Veterinärbakteriologiska Anstalt i Stockholm (Experimentalfältet). En närmare gransk- ning har visat, att arten var den ovannämnda, och vi ha alltsa 1 och med detta fynd nu sammanlagt tre svenska arter av familjen Atropide. De båda andra äro Afropos pulsatoria 1,. och Hyperetes guestfalicus KorBE. Genom sin relativt långa, sista maxillar- palpled och sin ytterst smala, knappt synliga 1. tergit (det s. k. mittsegmentet) skiljer sig sl. Zepznofus lätt fran de närbesläktade. Två Zepinotus-arter äro hittills kända. Förutom den nu anträffade arten finnes i Europa och Egypten Z. reticulatus ENDERL., vilken avviker genom prothorax, som är mycket smalare än huvudet, samt genom vingrudimentens tydligt nätlika struktur (jfr. ENDER- LEIN, G, Morphologie, Systematik und Biologie der Atropiden und Troctiden. Res. Swed. Zool. Expedition to Egypt and the White Nile 1901 by L. A. JAGERSKIOLD. No. 18, 1905). Enligt Danmarks Fauna 8 (ESBEN PETERSEN) p. 156 är Z. inguilinus Hevp. anträffad i Danmark. O. M. REUTER har i »Corrodentia Fennica» (1894) upptagit den som funnen flerstädes i Finland, men i en senare skrift (Mitteil. über finland. Copeo- gnatheen; Medd. pro Fauna et Flora Fennica 1909) meddelar han, att de av hcnom funna djuren efter ENDERLEINS granskning be- funnits vara Z. reficulatus ENDERL. Denna art torde därför kunna anträffas även hos oss. Alb. Tulleren. Vandrande tvestjärtar. — Min assistent pa entomologiska inrättningen vid Dorpats universitet, Kapten KARL ZoLk, obser- verade ar 1816, medan han som rysk officer befann sig 1 ett läger några kilometer norr om Odessa, en egendomlig flyttning av Forficula auricularia L. En dag i början av augusti upp- trädde vid solnedgången tjocka moln av flygande tvestjärtar, vilka på en höjd av omkring 1,;—2 meter flögo från väst till öst. Då de på sin väg mötte tält eller människor, slogo de sig ned 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. och kröpo in i kragar och ärmar pa soldater, som hade det svårt att avvärja de besvärliga gästerna. Enligt herr K. ZoLks beskrivning maste det ha varit milliarder av tvestjärtar som deltogo i den besynnerliga flyttningen, och det är svårt att förstå var sa manga hade kläckts pa ett begränsat omrade och av vilken anledning de blivit tvungna att pa en gang begiva sig pa den äventyrliga resan rakt mot den vid västra horisonten synliga redan halvkretsformiga röda solskivan. Dorpat 22. 2. 22. Prof. Dr. Guido Schneider. Foreningsmeddelanden. Entomologiska föreningen i Stockholm. Sammankomsten den 28 febr. 1920. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande nya medlemmar: N:o 1033. Ivar KOLTHOFF, brukspatron, Saltsjö-Dufnäs. » 1034. Karin GILLGREN, fröken, Rörstrandsg. 30, Stockholm. Vid allmänna sammanträdet valdes till klubbmästare adj. G. A. RINGSELLE efter d:r N. A. KEMNER, som tagit anställning pa Java. Föredrag hölls av fil. kand. D. MELIN fran Upsala om asilidernas biologi och metamorfos, belyst af talrika teckningar och preparat. Sammankomsten den 30 april 1920. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande nya medlemmar: N:o 1035. SVEN ALINDER, stud., Falun. » 1036. CARL JOHANSSON, semin.-elev, Växjö. » 1037. OSSIAN LARSÉN, stud., Magn. Stenbocksg. 6, Lund. » 1038. ALBIN ZERNANDER, Furulid, Ulvsby (Värml.). Ordf. meddelade, att föreningen förlorat sin hedersledamot, Kais. Rat Ep». REITTER, framstående coleopterolog. Vid allmänna sammanträdet uppläste ordf. revisionsberättel- sen, som av föreningen godkändes. D:r I. TRÄGÄRDH höll före- drag om nunnans uppträdande vid Gualöf i Skåne, med av- seende fäst på densammas stekel- och flugparasiter. D:r P. SPESSIVTSEFF lämnade ett meddelande om barkborren P%e/eobzus vestitus på Krim. Slutligen omtalade d:r ‘TRAGARDH en härjning av Cidaria dilutata på björk vid Medstugan i Jämtl. med särskilt omnämnande av dess parasit, braconiden Ahogas circumsciptus NEES. FORENINGSMEDDELANDEN. 73 Sammankomsten den 2 okt. 1920. Vid styrelsesammanträdet meddelade ordf., att föreningen av Kgl. Maj:t tilldelats ett anslag pa kr. 2,000: —, samt att he- dersledamoten prof. J. SAHLBERG 1 Helsingfors aflidit. Till nya medlemmar invaldes: N:o 1039. Emit Barca, lektor, Sarpsborg, Norge. » 1040. RaGNAR FERNQVIST, stud.. Uplandsg. 38, Stockholm. » 1041. Mary v. KocH, fröken, Experimentalfältet. » 1042. Knut FeELDT, fil. kand., Hôrngatan 3, Norrköping. Vid allmänna sammanträdet, som bevistades av finske led. dir E. BERGROTH, meddelade ordf., att föreningen utom prof. Sahlberg fôrlorat även sina ledamôter bokbindaren A. K. ARON- ZON och adj. E. SELLMAN. Föredrag hölls av assistenten O. AHLBERG om physopoderna eller bläsfotingarna, varav Sverge f. n. äger 63 arter av 26 släkten. Doc. N. HOLMGREN förevisade de två första häftena av »Acta Zoologica», framhällande att tid- skriften även är öppen för »vetenskaplig» entomologi. Under- tecknad förevisade Sydamerikas största skalbagge, cerambyciden Titanus giganteus L., erhållen som gåva jämte ett par tusen andra insekter av hr G. HUEBNER, Manaos, Brasilien. Hr F. Bryk förevisade den äkta, nordamerikanska Argynnis improba Bri. under jämförelse med den vid Torneträsk funna s. k. zm- proba, begge raser av A. frigga THBG. Slutligen förevisade red. A. Jansson fr. Örebro flygsandgetingen Prerochilus phaleratus, vilkens levnadssätt han studerat på Öland. Sammankomsten den 18 dec. 1920. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande nya medlemmar: N:o 1043. N. DAHLBERG, e. prov.-läkare, Ljungskile. » 1044. JOS. SCHULTZ, musiker, Konserthuset, Uddevalla. » 1045. ST. ERLANDSSON, stud. Ordf. meddelade, att reseberättelse inkommit från föreningens stipendiat, stud. C. H. LINDROTH, Göteborg. Vid allmänna sammanträdet omvaldes de avgående styrelse- ledamöterna hrr AURIVILLIUS, CEDERQUIST och PEYRON, suppleanten hr NORDSTRÖM, revisorerna hrr ALM och SONESSON samt klubb- mästaren hr RINGSELLE. Vidare diskuterades frågan om tid- skriftens starkt ökade kostnad och beslöts på dir. G. FALKEN- STRÖMS ' förslag att höja priset till ro kronor. Dir. S. LOvÉN höll ett med vackra skioptikonbilder belyst föredrag om sin expedition till berget Elgon i Centralafrika, under vilken bergets topp bestegs och insekter samlades även i den egendomliga vegetationen ovan skogsgränsen samt förberedelser gjordes för en biologisk station på berget. Ordf. tackade särskilt för sistnämnda 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. hjälp at vetenskapen. Slutligen visade tandl. F. NORDSTRÖM den för Sverige nya mätaren Larentia nobiliaria fr. Lappland. Sammankomsten den 26 febr. 1921. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande medlemmar: N:o 1046. HELMER ÅKERMAN, direktör, Huddinge. » 1047. PAUL SPESSIVISEFF, fil. dr., Experimentalfältet. » 1048. TORGNY FRISK-BANG, skogselev, Experimentalfältet. » 1049. FOLKE WESTMAN, skogselev, Experimentalfältet. » 1050. ALGOT LAURELL, skogselev, Experimentalfaltet. Vidare beslôts, att i tidskriften trycka förteckning öfver givarne till publikationsfonden. Vid allmänna sammanträdet höll d:r P. SPESSIVISEFF föredrag om de ryska barkborrarnes utbredning och biologi, belyst av karta, teckningar och litteratur, varunder omtalades bl. a., att europ. Ryssland räknar 98, Krim och Kaukasus 93, Sibirien 92 arter av dessa skadedjur. Adj. E. VRETLIND förevisade några fjärilar från Sydhalland, tillhörande de olika ginstarter (Gevzs/a), som äro egendomliga för detta område. D:r I. TRÄGÅRDH visade 1 anslutning till d:r SPESSIVTSEFFS föredrag en tabell över 6 olika barkborrars angreppstider, åskådliggörande hur den ena arten tar vad den andra lämnar. Undertecknad förevisade en samling vackert tecknade stritar av släktet 7efficonia och tandl. F. NORDSTRÖM ett ex. av mätaren Ziwpithecia pumilata, funnet i februari levande i ett öppet fönster i staden. Sammankomsten den 7 maj 1921. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande nya medlemmar: N:o 1051. K. H. FORSSLUND, student, Ludvika. » 1052. Bo TJEDER, student, Falun. Ansökningshandlingarna från de 12 sökandena till föreningens stipendium genomgingos, och beslöt styrelsen till stipendiat före- slå J. W. ANDERSSON från Uppsala h. allm. läroverk, som hade för avsikt att entomologiskt undersöka Dalarnas sydberg. Vid allm. sammanträdet utsågs ovannämnde ANDERSSON till föreningens stipendiat samt meddelade ordf. tillkomsten av en ny entomologisk tidskrift, Notula entomologica, i Helsingfors. Hr F. Brvk höll föredrag om fjärilsläktet Parnassus med begräns- ning till de 3 europeiska arterna, varav mmemosyne ännu ej nått Norge, delius saknas i Nordeuropa och hela slägtet i England. Arternas bekanta, oerhörda variabilitet behandlades och dess grundlinjer klargjordes. I anledning av föredraget yttrade sig prof. AURIVILLIUS, konservator SMIDT, undertecknad och föredra- ganden. FÔRENINGSMEDDELANDEN. 75 Sammankomsten den 1 okt. 1921. Vid styrelsesammanträdet meddelade orf., att föreningens stipendiat ANDERSSON insjuknat och ätersänt stipendiet, att stän- dige ledamoten disp. I. B. Ericsson, Hindas, avlidit, samt att K. Maj:t beviljat tidskriften och Sv. Ins.-fauna ett understöd av 2,300 kr. Med anledning av en inbjudan fran Soc. pro fauna & flora fennica att deltaga i dess 100-ärsjubileum d. 1 nov. be- slöt styrelsen föreslå föreningen att sända ett lyckénskningstele- gram, såvida ej någon föreningsmedlem för egen del ämnade bevista högtiden. Till nya medlemmar invaldes: N:o 1053. Föreningen Linnea, Norra Latinlärov., Sthlm (stän- dig led.). » 1054. ARV. WELANDER, Folkskoll., Sandsjö. » 1055. Nits FÆGERSTEN, student, Johannesg. 22, Sthlm. Slutligen meddelade ordf., att två platser bland hedersleda- möterna blivit lediga. ‘Till ny hedersled. föreslogs d:r E. BERG- ROTH, Jämsä, Finland. Vid allm. sammanträdet valdes d:r BERGROTH till hedersleda- mot och godkändes styrelsens förslag om telegram till Soc. pro fauna & flora fennica. Föredrag hölls av kand. G. HEDGREN Om försök med cyankalimetoden mot trägnagande insekter i Kalmar slott. För de huvudsakligaste skadedjuren, skalbaggarna Ånobium striatum och Xestobium rufovillosum, redogjordes liksom för äldre utrotningsförsök. Resultatet ansågs på det hela taget gott och visade metodens duglighet även i denna stora skala. Tandl. F. NORDSTRÖM uppläste ett brev från kand. R. MALAISE på Kamt- schatka, som på ett roande sätt meddelade åtskilliga upplevelser av den svenska expeditionen. Grossh. KNUTSSON meddelade en iakttagelse över spindlar, som medföljde fallande lönnfrukter. Hr Bryk visade en abnort nerverad Parn. mnemosyne samt en för HAGEN okänd plansch öfver Pap. machaon av AuG. GOLDFUSS. Undertecknad förevisade några parasitsteklar av Stephanidernas huvudsakligen tropiska familj, 1 anledning varav yttrade sig d:r KEMNER. Konservator Smipr meddelade ett fynd av trollsländan Epitheca bimaculata vid Nacka. Prof. TULLGREN redogjorde för en intressant iakttagelse av spindeln ‚Steatoda bipunctata’s parning. Sammankomsten den 14 dec. 1921. Vid styrelsesammanträdet beslöts väcka förslag om en kom- mitté för omarbetning av stadgarne, varav upplagan tagit slut. Vid allm. sammanträdet upplästes och godkändes revisions- berättelsen för det gångna året. 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Revisionsberättelse for ar 1920. Undertecknade, utsedda att granska Entomologiska För- eningens i Stockholm räkenskaper för ar 1920, fa efter fullgjort uppdrag avgiva följande revisionsberättelse. Inkomster : Arsavaifters)konto)l. arte fe} obo VC hote Der ro Räntors » LUE D An). Gol ct (UN CFE MON SORAN Tidskriftens » ED IA OA I RE ny TSAR ARE TAN ROBES 2) 242: 05 Statsbidrag . . . Hasena cule. ds OUT O CENT Insektfaunans konto 616 Sesh eels bY (to TRS TENTE 330: 90 Bibliotekets » RE SC Tom Rae 51:25 Gäva av Chr. Aurivillius RL ET LES LIU ES 219: 37 Omkostnaders konto . . . Sees, «Ayana NER, 16: 50 Gavor till publikationsfonden a ER) N RR 350: 00 Kapitalkonto "arets forlust ae) “rire. TEE 101:62 Kronor 6,594: 16 Utgifter : Biblioteketsskonto RER apie CR chanel SE "Tidskriftens >» sure LPO era hen or Mather ec in APTE TE Insektfaunans » Ba Coes Ss aban D eu RS LS anche CIE D A CIS SINE Omkostnaders » sift ted ce TP SE ee cua ST ae es 329: 16 Räntors » (ränta å lån och à Grillska fonden) > 427: 88 Avsättning till publikationsfonden . . . . . . » 350: 00 ane 6,594: 16 Utgäende Balans Konto: Tillgångar: Keassa konto." igh GRR TR MSC Ao RENTE KATA 7: 54 Ranters "Konto" Moe POSER RS eer MERE» 236: 76 Biblietekets'’konto=' Ales, OH PTR EFT EN SEND TS Obligations "THIEME RE IL IP aioe ge Bankkonto N. REITER NDR, „UN ARE AE ols nome Svensk Insektfauna Col. Da. PR SERRE LE 313: 44 Kronor 63,826: 82 Skulder : A. EB. Reonells fond... ut sen here rese en bem CRC Deen OG CRE BE Wahlbergs fonds. rec 0 Tee er 2,000: 00 Standıigasledamöterstonder..n es a ea 3,900: 00 CAacallsgtondy. „gas: re txt peer ye Pee BT OSandahls fond «vhs eet EDEN Jeg WEESMITES: 0... NES ee a Be CERN 6,400: 00 Publikationsfonden . . . .iv'sehedverr ed hot? ta ASO ORS Stockholms Inteckningsgaranti ÅA. 3. dre lee erh Kapitalkonto 3, à... Samir ee in: » 28,897: 27 RT 62,826: 82 FORENINGSMEDDELANDEN. ENT Föreningens fonder: 1/1 1920 31/12 1920 Peer Resnells fond MAUR: Kr, ..,2,000:60 Kr. 2,000: 00 Per Wahlbergs fonde" « 3.) 2,000:l00 » 2,000: 00 Gres’ Grillsifond IR. ty 1 2046750 PTT 80 @skar Sandahls fond #04. » 10,000200 > 10,000: 00 ie Wie omitts onde sii 8. ksh > 6,400: 00 > 6,400: 00 Eubhkäationsionden PMR 3,667 76 2004007270 Ständiga ledamôters fond. . . > 3,900: 00 » 3,900: 00 Summa kr. 31,004: 25 Kor, 31,420: 55 Ledamöternas antal utgjorde vid 1920 års slut: Hedersledamöter CELL ERSTER DER DEREN A: 8 Norsespanderander ledamoters 2 Hal 1224 SUR Gee 9 Sn ledamoter’ ad. isis EEE MRL LAGGZG Ense damoter: svenska ee U. 3, „url aie een » AU ANIME, Hl + dere EN ES 36 Summa 305 Revisorerna, som granskat samtliga räkenskaper, verifika- tioner och handlingar, hava funnit allt i god ordning och kunna pa grund härav hemställa till föreningen, att full och tacksam ansvarsfrihet beviljas styrelse och kassaförvaltare för räkenskaps- äret 1920, Stockholm den ı2 dec. 1921. Nils Sonesson. Gunnar Alin, Styrelseval fôrrättades, varvid omvaldes de avgäende, hrr LYTTKENS, TULLGREN, TRÄGÄRDH och ROMAN samt nyvaldes dir. G. FALKENSTRÖM efter hr CEDERQUIST, som avsagt sig. Som styrelsesuppleant omvaldes hr BERGMAN. Till revisorer valdes apotekare J. W. Hamner och löjtnant C. A. Satmonson. Till revisorssuppleant valdes d:r N. A. KEMNER, vilken även valdes till klubbmästare efter hr RINGSELLE, som avsade sig. Prof. TuLLGREN föreslog att tillsätta en kommitté för revi- sion av stadgarne. Detta beslöts av föreningen, som für detta ändamål utsåg hrr TULLGREN, KEMNER och undertecknad. Efter dessa föreningsärenden förevisade och kommenterade d:r KEMNER en del skioptikonbilder fran nederländska Indien, huvudsakligen Java, varpå genom d:r K:s försorg gavs en med mycket bifall mottagen filmföreställning av till större delen entomologiskt inne- hall. Filmerna, tagna i pedagogiskt syfte, voro särdeles vackra. De hade ställts till förfogande av A.-B. Svensk Filmindustris skolfilmsavdelning. I ordförandens tack inlades en lyck6nskan till nutidens ungdom, som pa detta satt fick se saker som de äldre blott kunnat lisa om. Slutligen förevisade prof. TRAGARDH några vackra, av d:r SPESSIVTSEFF utförda teckningar av skade- insekter. A. Rn. 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Meddelanden fran Entomologiska Sällskapets i Lund förhandlingar. 8. Sammankomsten den 6 mars 1920. Revisorernas berättelser över granskningen av Sällskapets räkenskaper och bibliotekets förvaltning under år 1919 före- drogos, och beviljades åt resp. funktionärer full och tacksam decharge. Till medlemmar av styrelsen för året valdes fil. doktor SIMON BENGTSSON, ordförande, assistent SIGURD HERMANSON, sekreterare, lektor EINAR WAHLGREN, amanuens BROR HAMFELT och folk- skolläraren Oscar RINGDAHL. . På förslag av amanuens H. LOHMANDER invaldes med. kand. Kurt G. W. Forster till medlem av sällskapet. Beslöt sällskapet att genom ett telegram sända den avgångne sekreteraren, assistenten OLor AHLBERG, Experimentalfaltet, sin hälsning och sitt tack för det arbete han nedlagt i Sällskapets intresse. D:r S. BENGTSSON höll föredrag över de av CARL von LINNÉ i hans »Skanska Resa» år 1751 omtalade insekterna och ställde dessa i kritisk belysning. Föredraget illustrerades med förevisande av flera av de avhandlade, särskilt mera kritiska formerna. Det- samma finnes senare tryckt i Svenska Linné-Sällskapets Årsskrift. Årg. IM! sro2osid. 180-1102: Den pa föredragningslistan upptagna fortsättningen av dis- kussionen Over den ifrågasatta ôkologisk-geografiska undersök- ningen av Skanes insektfauna beslöt Sällskapet pa grund av in- träffat sjukdomsfall att uppskjuta till ett följande möte. Sammankomsten den 8 maj 1920. Ordföranden hälsade laboratorn vid K. Skogshôgskolan, d:r Ivar TRAGARDH välkommen som medlem i Sällskapet. På förslag av sekreteraren invaldes såsom medlemmar lek- torn, dir AUG. HEINTZE och konstnären OTTO FREDLIN. Beslöts att åt styrelsen uppdraga om anordnandet av den sedvanliga vårexkursionen. Laborator I. ‘TRAGARDH höll föredrag över nunnehärjningen vid Gualöf i nordöstra Skåne under åren 1915—1916, belyst med grafiska tabeller m. m. Med anledning av detsamma yttrade sig d:r BENGTSSON, som i anslutning till föredraget även visade en serie instruktiva fotografier från de stora nunnehärjningarna i Södermanland åren 1898—1902. FORENINGSMEDDELANDEN. 79 Lektor EINAR WAHLGREN höll föredrag om de europeiska polaröarnes insektgeografi, varvid han redogjorde för teorierna om de olika invandringsvägarne och lämnade en kritik över dessa. Föredraget finnes senare publicerat under titeln »De europeiska polaröarnas insektfauna, dess sammansättning och härkomst». Entom. Tidskrift. Arg. 41, 1920. Hft 1, sid. 1—23. Amanuens ‘TH. SCHELDERUP-EBBE framlade några biologiska iakttagelser över Musca domestica L. och Gryllus campestris IL. I anslutning härtill yttrade sig lektor WAHLGREN och doktor BENGTSSON. ; Sammankomsten den 16 oktober 1920. Ordföranden omnämnde, att Sällskapets värexkursion hade i år förlagts till Kågeröd och att densamma varit rikt givande samt gynnats av rätt gott väder. Ordföranden erinrade om, att Sällskapet sedan sista sam- mankomsten genom döden förlorat tvenne av sina medlemmar, nämligen dels den unge och förhoppningsfulle, åt entomologien så varmt hängivne och personligen så älsklige fil. stud. STEN VINGE, vilken ännu frisk och kry hade deltagit i exkursionen till Kågeröd och den 20 juli avlidit i lunginflammation under en forskningsfärd till Sylfjället i Jämtland, dels civilingenjören ERNST STRANDMAN, som efter en längre tids sjukdom avlidit den 13 aug. 1 Åkarp, och framhöll den förlust Sällskapet lidit genom deras förtidiga bortgång. Meddelade ordföranden, att Sällskapet av sin medlem uni- vers.-lektor TH. SCHELDERUP-EBBE 1 Greifswald fått mottaga en gåva av 5o-kronor, och uppdrogs åt ordföranden och sekrete- raren att till lektor SCHELDERUP-EBBE avsända en tacksamhets- skrivelse för den vackra gåvan. Till medlemmar av Sällskapet invaldes på förslag av ord- föranden studd. CARL GUSTAF AHLSTROM; STIG BoSTRÖM, ERIK MOBERG och OLOF RYBERG samt på förslag av sekreteraren folk- skolläraren ARVID HÖGFELDT. Folkskolläraren Oscar RINGDAHL, som under den gångna sommaren företagit entomologiska undersökningar på Gottland, gav, 1 anslutning till olika där förekommande växtformationer, en skildring av dess insektfauna, varvid de för de olika vegeta- tionstyperna särskilt karakteristiska arterna av skilda insekts- ordningar visades. Med anledning av föredraget yttrade sig lektor WAHLGREN. D:r S. BENGTSSON demonstrerade två intressantare fynd, gjorda av honom sistlidne sommar vid Hemsjö i Blekinge, näm- ligen dels av den sällsynta parasitstekeln Spheropyx irrorator FABR. av Braconidernas grupp, dels av mullvadssyrsan (Gry//o- talpa vulgaris LATR.), och meddelade föredragaren sina iaktta- 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. gelser om den senares »sang» och flera andra drag ur dess biologi. Med anledning härav yttrade sig folkskollärare SJö- STRÖM och föredragaren. Folkskolläraren Nits RYDÉN visade en melanistisk form av björkmätaren Amphidasys betularia Lin., tagen vid Helsingborg, och redogjorde för en del korsningsförsök mellan densamma och huvudformen. Med anledning av föredraget yttrade sig hrr WAHLGREN, BENGTSSON och föredragaren. Densamme visade ett par för Sverige nya minerande små- fjärilar, tagna av honom 1 Pålsjö skog vid Helsingborg. Före- dragaren påpekade, att de det ena året förekomma i mängd, medan de ett annat uppträda mer fåtaliga, och satte detta för- hållande i samband med parasitsteklars ingripande, som han lyckats kläcka ur larverna. Med anledning härav yttrade sig hrr HAMFELT, BENGTSSON och föredragaren. Sammankomsten den 4 december 1920. Till revisorer för granskning av räkenskaper och biblioteks- förvaltning under år 1920 utsägos amanuenserna OHM och LARSEN. Till medlem av Sällskapet invaldes pa förslag av ordföranden docenten, med. doktor GUSTAF HAGGQUIST. Den från ett föregående möte uppskjutna diskussionen om en ifrågasatt faunistisk-geografisk undersökning eller inregistrering av Skånes insektfauna fortsattes under ett livligt meningsutbyte, i vilket deltogo hrr WAHLGREN, LOHMANDER, RINGDAHL, BENGTS- SON, H. CHRISTOFFERSSON och HAMFELT, och varunder huvud- sakligen de allmänna och principiella riktlinjerna för ett dylikt företag dryftades. Själva saken omfattades med stort och all- mänt intresse, och beslöts det att vid nästföljande möte formu- lera huvudpunkterna i ett blivande arbetsprogram för företagets realiserande. Lektor EINAR WAHLGREN visade den geografiskt mangom- skrivna mätarefjärilen Fupithecia sinuosaria Ev. och redogjorde för dess invandringshistoria i Sverige och det övriga Europa, varvid han framhöll vikten av att till insamlingsuppgifterna knötos ökologiska notiser och ej endast data och årtal. Assistent HARRY CHRISTOFFERSSON demonstrerade några av honom under senare åren gjorda intressantare fjärilfynd från Skåne. Uppläste ordföranden ett hälsningstelegram från professor TULLGREN och Assistent AHLBERG. B. Hos Entomologiska Foreningen i Stockholm finnas till salu: Uppsatser i Praktisk Entomologi, 1—23 (1891—1914) med statsbidrag utgivna av Ent. Föreningen i Stockholm, pr des. M. Eng ices Da minst 10 arg. köpas, erhällas de till ett nae . av 50 öre pr årg. LAMPA, SVEN, Förteckning över Skandinaviens och Finlands Moirnlepidoptera SO Rts se ee GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok Pe er eae — —, Förteckning över Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. - "Två delar, häftad . kr. 8:— (6: —) Exemplar tryckta pa endast ena sidan, avsedda till etikettering, eller interfolierade, kr. 1: 20 dyrare. Svensk Insektfauna: 1. Borstsvansar och Hoppstjärtar. Aprerygo- genea av EINAR WAHLGREN . . » —: 75 2. Rätvingar. Orthoptera av CHR. AURIVILLIUS (2 uppl.Y. ss 3 1: — (0: 75) 3. Sländor. Ro ere, T. Ohne av NEN GVA SIOSTEDT (2. uppl.) 7.30: Sn Da Sas ge 8. Nätvingar. Neuroßfera. 1. Planipennia av Mame EKO BERGE | 22 2 ec San Br no 9. ee, Coleoptera. I. en kr. 2:— (1: 50),. II. Snytbaggar, h. 1, kr. 3:50 (2:75) Av CHR. AURIVILLIUS. 10. Fjärilar. Lepidoptera. Il. Smäfjärilar: 1:sta familjegruppen: Mottfjärilar AU. Be Med 4 pl. Av EINAR WAHLGREN . kx rs 25 11. Tvävingar. Diptera. 1. Orthor able. Ir N emOo- Ber, Fan. 1 Ochs UD. Ham DST, raie este or). h. 2. kr, 2.22: ae 2. Brachycera, Fam. 14—23, kr.—:75. Fam. OA PRE 296. Ram. 25-26, med: resister Over Drachycera, kr. —: 75. 2. Cyclorapha, TESSAN ENE Bamas a, kr. == Ses pear, Die be dre (1250). 173 ook: 3:— (2:25). Av EINAR WAHLGREN. 13. Steklar. Hymenoptera. ı. Gaddsteklar. Aculeata. Fam. 1, kr. 1: —. Fam: 2, kr. —:75. Fam. 3—6, (2 uppl) kr. 1:26 (0: go), Pau 7, kr... so.. Kam, 8; mediissezsier “over Amleaia, Fam. 1ı—8, kr 250. 2, Guldsteklar, Tudulifera, kr. —: 25. Av CHR. AURIVILLIUS. 13. Steklar. Aymenoptera. — 4. Växtsteklar. Phytophaga. Fam. Zydide, Siricide och Tenthredinide (e. p.) Av As. TULLGREN . » —! 75 Svensk Spindelfauna: 1 och 2. Klokrypare, Celonethi och Lacke- spindlar, Phalangidea av ALB. TULLGREN. . . eae Siffrorna inom klammer ange pris för medlemmar av föreningen. Alfabetiskt Register till Entomologisk Tidskrift arg. 11—30 (1890—1909). Pris 3 Kr. (För ledamöter av Ent. Foren. 2 kr.) Rekvisitioner böra ställas till Professor Chr Avis »ostadress INNEHALL . Sid, RINGDAHE, 'O., Tva anthomyidslakten- 2.2 72... 2 Tea Ae ee I BRUNDIN, J. A. Z., Fjärilar fran Smälandskusten och Öland 2 5 FALKENSTRÖM, G., Stockholmstraktens vatten-coleoptera ooo io. 10 Barca, EMIL, Seltene norwegische Schmetterlinge 2: "1:33 KEMNER, N. A, Zur Kenntnis der Entwicklungsstadien einiger Sesiiden - 41 — —, «Die Larve der Termitexenientendeckt! =: eme 58 FALKENSTRÖM, G., Eine Kollektion von Wasser-Käfern aus Åland... 62 Literature: Den eo Seek N RS 67 Smärre meddelanden och notiser: Ett massuppträdande av en för Sve- rige ny sjöslända (Plecoptera). — Lepinotus inquilinus HExD. funnen i Sverige. — Vandrande tvestjärtar__ 2} 2... 69 Föreningsmeddelanden: Entomologiska Föreningen Stockholm 1... 2 NN 72 Entomologiska Sallskapet tandem" "tue, aa 78 Föreningens sekreterare: Fil. Dokt. Apr. Roman. Riksmuseum, Stockholm 50. Föreningens kassaförvaltare: Direktör G. FALKENSTRÖM, Ostermalmsgatan 23, Stockholm. Alla meddelanden rörande tidskriftens distribution ställas till: Z#/0- mologisk Tidskrifis Redaktion, Experimentalfiltet. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att snarast möjligt därom underrätta redaktören. Föreningens medlemmar erhålla gratis Centralanstaltens Entomo- logiska avdelnings samt Skogsförsöksanstaltens entomologiska avdel- nings skrifter direkt från institutionerna. ; Postadress: Experimentalfältet. Insektsskåp till salu: Parnassius apollo och Innehåller 36 lådor 36X39 cm, samt mnemosyne nedtill större vanlig utdragslåda. från skilda svenska eller andra Skåpet är begagnat och säljes skandinaviska trakter önskas billigt. Kan beses dagligen 9—5 köpa eller byta mot andra Klara Norra Kyrkogata 26 efter parnassier. anmälan å A.-B. C. G. Sundströms RYK kontor, 2 tr. R. T. 31 12, St. T. FELIX B Norr 88 32. Varvsgt. 1, Stockholm Utgivet den ı juni 1922. Distribueras inom I4 dagar efter utgtuningsdatum. Arg. 43 1922 Haft. 2—4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM UPPSALA 1922 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 22237 Entomologisk Tidskrift som utgives av Entomologiska Foreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhallande lank mellan vart lands entomo- loger och vill därför-i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Vetenskaps-Akademien, prof. I. Trägårdh, Lidingö villa- stad, samt undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren. Professor, föreståndare för Centralanstaltens for jordbruksförsök entomologiska avdelning. Äldre årgångar av tidskriften erhållas till ett pris av 5 kr. pr. àrg.; 20% rabatt vid kip av minst 10 årg. Medlemmar av föreningen kunna erhålla ytterligare reducerat pris. Lösa häften säljas ej. Av en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu för ett pris av 2 à 3 öre pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsavgiften (10 kr.) blivit erlagd, tidskriften gratis tillsind. Om ej årsavgiften redan er- lagts, uttages densamma genom postförskott å tidskriftens första häfte. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet av avgiften (100 kr.) 10 äldre årgångar gratis. Annonspris 25 kr. pr hel, 12:50 kr. pr halv sida, pr rad 70 öre. För stående annonser erläggas 50 °/o av priset för varje gång de ånyo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar! Zur Kenntnis der Entwicklungsstadien und Lebensweise der schwedischen Cerambyciden. Von N. A. Kemner, Stockholm. Mit 38 Bildern im Texte. Wenn auch die europaischen Cerambyciden zu den am besten bekannten Insekten gehören, so sind ihre Lebens- weise sowie ihre Larven in vielen Fällen wenig oder gar nicht bekannt. Grosse und prächtige Arten, die jedermann kennt, sind jedoch noch, was ihre Biologie anbetrifft, unbe- kannt, und finden wir zufälligerweise ihre mutmasslichen Ent- wicklungsstadien, so sind sie nach der einschlägigen Literatur unmöglich zu bestimmen. Eine erweiterte Kenntnis dieser Verhältnisse kann also zweifelsohne als erwünscht betrachtet werden und ein Stu- dium über die Cerambyciden-Larven und ihre Biologie hat - nicht nur theoretisches Interesse, sondern auch — und das in nicht so geringem Grade — praktische Bedeutung, da unter den Cerambyciden verschiedene wirklich bedeutende Holz- und Baumfeinde zu finden sind. Durch eine wohlwollende Unterstützung aus der Stiftung für Forstwissenschaftliche Forschungen in Schweden wurde ich 1919 in die Lage gesetzt meine seit Jahren betriebenen Einsammlungen und Beobachtungen zur Beleuchtung der Bio- logie und Entwicklung der Cerambyciden zu bearbeiten und 6— 22211. Entomol. Tidskr. Arg 43. Haft. 2 (1922). 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. kann hiermit den ersten Teil davon abschliessen. An die Direktion dieser Stiftung will ich hiermit meinen öffentlichen Dank bringen. Gleichzeitig will ich auch Herrn Professor Dr. TRÄGÄRDH wegen seines stets gezeigten Interesses für meine Arbeit hier danken. Das Material zur vorliegenden Untersuchung stammt grôsstenteils aus meinen eigenen Einsammlungen. Einige wenige Arten, die in Schweden selten sind oder nur in den südlichsten Teilen Schwedens vorkommen, habe ich jedoch nach mir gütigst geliehenem Material bearbeitet, was bei den betreffenden Beschreibungen erwähnt wird. Meine Darstellung wird eine kurze Übersicht über die Biologie der Arten und eine kurze, für die Indentifizierung genügende Beschreibung der Larven und Puppen enthalten. Auf die spezielle Frage hinsichtlich der forstwirtschaftlichen Bedeutung der einzelnen Arten wird nicht näher eingegangen. Es ist meine Hoffnung, dass durch eine erleichterte Be- stimmung der Larven eine genaue Festlegung der forstwirt- schaftlichen Bedeutung der einzelnen Arten ermöglicht wird. Zum Schlusse gebe ich eine schematische Übersicht über die Larven, unter Anwendung von morphologischen Merk- malen. Allgemeine Bemerkungen über die Biologie der Cerambyciden. Die Mehrzahl der Bockkäfer ist an Holzarten gebunden, in deren Stämmen oder Ästen man ihre Entwicklungsstadien findet. Unter unseren Repräsentanten sind nur die Larven der Genera Agapanthia und Phytoecia an Pflanzen gebunden, und Erdbewohner haben wir keine.’ Nicht selten kommt es dagegen vor, dass die entwickelten Insekten stetige Blumen- besucher sind, und als Regel kommt dieses unter der grossen Abteilung Zepiurini vor. Diese Käfer scheinen auch von Blütenstaub zu leben und ihr schmaler Kopf wie Prothorax ! Repräsentanten der Gattungen Dorcadion und Vesperus, die in südlicheren Teilen Europas vorkommen, leben doch in der Erde, wo sie Wurzeln angreifen. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED, CERAMBYCIDEN. 83 ist besonders für Blumenbesuch geeignet. Wovon die übrigen, nicht blumenbesuchenden Bockkafer im entwickelten Stadium leben, ist wenig bekannt. Vielleicht nehmen mehrere gar keine Nahrung wahrend ihrer kurzen Lebenszeit als Kafer zu sich. Andere lecken Baumsäfte oder fressen Blatter und besonders habe ich das letzte bei Saperda carcharias auffällig gefunden, die grosse unregelmässige Löcher in Pappelblättern frisst (Fig. 1).' Man übersieht aber gewöhnlich diesen Bock- Kemner phot. Fig. 1. Saperda carcharias L. Imagofrass an Pappelblättern. 1/2 X. käferfrass bei uns. In den Tropen habe ich Gelegenheit ge- habt zu sehen, wie bedeutend ein Imagofrass von Ceramby- ciden doch werden kann. Die Imagines haben gewöhnlich Stridulationsorgane, die besonders auffällig in Anwendung kommen, wenn die Käfer 1 Dieser Frass erinnert sehr an den von der Blattwespe Lygaeone- matus compressicornis, ist jedoch von demselben durch zerfetzten Frass- rand leicht zu unterscheiden. 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. gegriffen werden. Sie streiten heftig mit einander, und zu- sammen eingesperrt beissen sie einander gewöhnlich sofort Beine und Antennen ab. Sie fliegen meistens in der Sonne und einige Lepturiden sind geschickte Flieger. Andere haben andere Gewohnheiten, fliegen schlecht oder wenig, und einige sollen schliesslich ihre Brutplätze im Holze gar nicht verlassen, sondern in einer Art von Ram- melkammer sich begatten und dann Eier absetzen, ohne das Holz zu verlassen. Besonders wird das von Aylotrupes bajulus L. behauptet, und tatsächlich zeigt von diesem Käfer schwer beschädigtes Holz sehr wenige Fluglöcher. Den Käfer findet man aber oft fliegend, was für eine normale Kopula im Freien spricht. Kemner phot. Die Eier. Fig. 2. Acanthocinus aedilis L. Trichter formiger Frassgang durch Nach der Kopula werden Kieterrinde für die Absetzung der Eier Nar. Ce. die Eier abgesetzt und dabei tritt der grosse biologische Unter- schied zwischen den Arten im Wählen von verschiedenen Holz- oder Pflanzenteilen zutage. Die meisten wählen Holz mit oder ohne Borke und dabei werden meistens schon vor- handene Holz-Ritzen, -Spalten oder die Bohrlöcher anderer Holzinsekten für die Eiablage benutzt. Die unter Rinde lebenden Arten setzen ihre Eier besonders gern zwischen Rinde und Splint ab, und wenn keine entblösste Stamm- partie oder Ritze dazu Gelegenheit bietet, können sie auch selbst so was durch einen besonderen Frass ermöglichen. Bei Acanthocinus aedilis L. habe ich gefunden, dass das Weibchen oft ein trichterförmiges Loch durch die Borke nagt, und, mit seinem Abdomen darin eingesenkt, die Eier um die innere Öffnung herum, zwischen Borke und Splinte einschiebt. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 85 Der Eierleger ist bei dieser Art, sowie bei verschiedenen anderen, sehr lang und an der Spitze mit Taster versehen, um eine geeignete Stelle für die Eiablage finden zu können. Eine Clytanthus-Art setzt, nach Beobachtungen von PERRIS, ihre Eier direkt auf die Oberfläche des Holzes ab, baut aber über jedes Ei eine kleine, etwa 2 mm lange Kuppel von zu- sammengeklebten Holzpartikelchen. Die in frischen Zweigen cder jungen Stämmen lebenden Arten haben andere Gewohnheiten und einige zeigen eine Brutpflege von verschiedener Natur, indem sie die eier- belegten Zweige oder Stämme, um die Larvenentwicklung zu sichern, besonders behandeln. Saperda populnea L. nagt einen nach oben offenen, hufeisenförmigen Einschnitt in die Rinde des benutzten Pappelstammes und setzt ihr Ei in den untersten Teil desselben ab. Die junge Larve lebt anfangs in dem durch den Einschnitt begrenzten Rindenteile, und ist dadurch vor einem zu regen Saftflusse geschützt. Oberea linearis L. geht in anderer Weise ans Werk, und bringt durch ein paar kräftige Einschnitte oberhalb des für die Eiabsetzung gebrauchten Punktes die jungen Haselzweige, die sie für ihre Larvenentwicklung braucht, im Spitzenteil zum Absterben.! Die Eier sind mehr oder weniger lang-oval oder wurst- formig, weiss oder weissgelb, ohne auffallende Oberflachen- skulptur. Die Larven. Das Larvenstadium ist von besonderem Interesse, weil diese Tiere doch fast °/10 ihres Lebens in diesem Stadium verbringen. Die frischgeschlüpften Larven fangen sofort an durch einen kleinen Gang ihre künftigen Lebensorte aufzu- suchen und dabei zeigt es sich, dass ein gewöhnlich art- eigener Anspruch an Feuchtigkeit ihren Aufenthalt bestimmt. Die in lebenden Stämmen, Zweigen oder Pflanzen lebenden, 1 Tropische Arten gehen noch weiter, indem sie die eierbelegten Zweige oder Äste ganz abschneiden, um diese für die Larven ganz zu sichern. Eine derartige Gewohnheit ist bisjetzt bei europäischen Formen nicht bekannt. 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. gehen früher oder später den centralen Teilen nach, wo sie vom Saftflusse nicht gestört werden. Die in abgestorbenen Stämmen oder im Holze lebenden, gruppieren sich in ver- schiedener Weise. Die meisten ziehen das nahrungsreiche Kambium vor und halten sich zwischen Rinde und Splint, so z. B. die Gattungen Callidium, Semanotus, Tetropium, Rhagium u. a. Einige leben ausschliesslich oder grössten- teils in der Borke, wie Nothorrhina, Pogonochaerus-Arten, Exocentrus und Alosterna tabacicolor DE GEER. Andere ziehen Holz und Splint vor, z.B. Asemum, Spondylis, Crioce- phalus, Flylotrupes u. a. Darunter befinden sich die schwer ' technisch schädlichen Arten, und einige davon sind besonders schädlich, weil sie auch altes verarbeitetes Nutzholz angreifen, wie z. B.: Aylotrupes bajulus L. und Leptura rubra L. Diese Gruppen von Rinde-, Kambium- oder Holz-be- wohnenden Larven sind im allgemeinen gut begrenzt. Unter gewissen Umständen kommen doch Abweichungen vor. Kleine Dimensionen des angegriffenen Holzes zwingen also ge- wöhnlich die Kambiumbewohner tiefer zu gehen, und eine sehr dicke Borke kann dieselbe Larvengruppe dazu veran- lassen, ihren ganzen Frass in die Borke zu verlegen (Plagzo- notus detritus L., Callidium testaceum L.). Morphologie der Larven. Die Larven der Cerambyciden sind sehr übereinstimmend gebaut und repräsentieren einen für ihr Leben im Holze hochspecialisierten Typus. Gewöhnlich sind sie leicht ab- geplattet und vorne breiter. Als Extreme kommen sehr ab- geplattete Formen vor, die dann für ein Leben unter Rinde angepasst sind, (besonders auffallend bei gewissen Lepturiden). Die im Holze lebenden Larven sind nicht so abgeplattet, und die in frischen Zweigen oder Pflanzen lebenden Oderea- und Phytoecia Larven sind fast dicker als breit. Der Kopf sitzt gewöhnlich grösstenteils im Prothorax zurückgezogen. Bei den Lamiiden ist er lang und schmal und reicht fast den ganzen Prothorax hindurch (Fig. 3 4). Bei den Lepturiden ist er dagegen sehr kurz und die Scheitelnaht, die bei den N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 87 Fig. 3. Die verschiedenen Kranientypen der Cerambyciden-Larven. a. Lepturini (X4agium sp.). 6. Cerambycini (Cerambyx Scopolit FUSSL.). ce. Prionini (E7 gates faber L.). d. Lamiinae (Saperda scalaris L.). AU) œ I — Fig. 3 B. Die Chitinplatten des neunten Tergites von a. Pogonochaerus hispidulus. bd. P. hispidus. c. P. fasciculatus. d. Tetrops praeusta. Alle in derselben Richtung von vorn nach hinten und derselben Ver- grösserung (c. 109 X) gezeichnet. Lamiiden sehr lang ist, ist von der grossen und breiten Frontalplatte vorne und einem winkeligen Ausschnitt hinten sehr abgekürzt, und fast punktförmig geworden (Fig. 3 a). 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Bei den echten Cerambyciden und Prioniden ist die Sagittal- naht länger, aber nicht so lang wie bei den Lamiiden (Fig. 30,c). Das Hinterhauptloch ist bei den Lepturiden, Ceram- - byciden (sensu strictu) und Prioniden mehr oder weniger nach hinten gerichtet, bei den Lamiiden dagegen ventral ver- schoben, was eine tiefe Verbeugung des Kopfes ermôglicht. Die Frontalplatte ist breit und gross. Ihr Vorderrand, Epi- stoma genannt, bei den meisten nicht besonders markiert, bei den Prioniden aber dick, hinaufragend mit einem oberen Rande. Die Augen sind klein, 1—5 in Anzahl, die Antennen 3-gliedrig’ mit einem Supplementargliede auf dem zweiten Gliede, oft jedoch stark reduziert, nur eingliedrig (z. B. bei Phytoecia). Von den Mundteilen sind die Mandibeln sehr stark entwickelt. Die Maxillen haben eine beborstete Kaulade und einen dreigliedrigen Taster. Bei einigen kleineren For- men ist dieser letzte jedoch nur zweigliedrig, indem das erste und zweite Glied nicht oder undeutlich geschieden sind (Exocentrus lusitanus L., Pogonochaerus hispidus L., P. fasct- culatus DE GEER und Tetrops praeusta STEPH.). Die Unter- lippe ist klein mit zweigliedrigen Tastern. Die Brustsegmente tragen meistens drei Paar kleine Beine. Bei den Lamiiden fehlen jedoch Beine ganz und ihre lokomo- torische Tätigkeit ist ganz von den Gangwarzen des Ab- domens übernommen. Diese Warzen, die eine hervorragende Rolle bei der Lokomotion spielen, fehlen an den letzten Seg- menten; gewöhnlich an dem 8:ten und den folgenden, selten an Segmenten vor dem 8:ten. Ihre Oberfläche ist durch Furchen in verschiedener Weise geteilt und bei einigen mit Chitinkörnern besetzt, und sie liefern dadurch für die Unter- scheidung der Arten gute Merkmale. Das neunte Segment trägt statt einer Warze oft eine chitinöse Rückenausrüstung in Form von einer oder zwei Chitin-Platten, -Haken oder -Körnern. Unter den Lamiiden kommen Platten vor bei Pogonochaerus-Arten und bei Tetrops (vergl. Fig. 3 B), ein Dorn bei Mesosa. Unter den Lepturiden kommt ein Dorn bei Rhamnusium und Rhagium-Arten vor, zwei Hocker bei Toxotus; unter den Cerambyciden doppelte Körner bei 1 Mehrere Verfasser nennen die Antennen 4-gliedrig, indem sie die lange Gelenkhaut derselben mitzählen. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 89 Criocephalus, Spondylis, Asemum, Tetropium und Nothorrhina. Beim Fxocentrus schliesslich findet sich eine derartige Aus- rüstung als eine Querleiste mit chitinisierten, kurzen Längs- riefeln am 8:ten Segment, was bis jetzt nur für dieses Genus bekannt ist. Von Stigmen gibt es neun Paare. Die Analöffnung ist gewöhnlich eine dreieckige Spalte. Nachschieber nicht aus- gebildet. Biologie des Verpuppens. Um ihre Puppe zu schützen baut sich die erwachsene Larve eine Puppenwiege und dabei gehen die verschiedenen Arten auf verschiedene und meistens artcharakteristische Weise zur Arbeit. Eine gute Puppenwiege muss gegen Feinde sowie gegen böse Witterungsverhältnisse schützen, und muss dazu für die Arten, die im Imagostadium nicht so kräftige Kiefer haben, dem entwickelten Käfer Gelegenheit geben, leicht nach aussen gelangen zu können. Dieser letzte Gesichtspunkt lässt verschiedene Larven schon das Flugloch für die künftige Imago vorbereiten. Die Puppenwiegen können am einfachsten nach ihrer Plazierung in den Stämmen gruppiert werden, und also in Puppenwiegen in der Borke, zwischen Borke und Splint, im Splinte und tiefer im Holze verteilt werden. Eine weitere Gruppe bilden die Puppenwiegen in lebenden Stämmen und Pflanzen, die gewöhnlich zentral liegen (Saperda, Phytoecia), und eine letzte, besondere Gruppe bilden schliesslich diejeni- gen Larven, die sich gar nicht im Holze oder in den Pflanzen verpuppen, sondern wie verschiedene frei an den Pflanzen lebende Käferlarven, wenn sie erwachsen sind, sich in die Erde begeben und dort ihre Entwicklung vollenden. Diese für Cerambyciden merkwürdige Verpuppungsweise hat PERRIS für Acmaeops collaris L. konstatiert', und wahrscheinlich kommt sie bei verschiedenen anderen kleineren Lepturiden auch bei uns vor. | Puppenwiegen in der Borke werden von Larven, die nur 1 Larves des Coléoptéres 1877. 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. in der Borke ihre Gänge haben, angelegt z. B. von No- thorrhina muricata DALM. und Alosterna tabacicolor DE GEER. Larven, die normal ihre Gänge anderswo haben, aber sich zufalligerweise in der Borke aufhalten, legen dann auch ihre Puppenwiegen dort an wie ich es z. B. ein paar Mal für Pla- gtonotus detritus L.konstatieren konnte. Andere Larven, die ihre Gänge in der Borke haben, legen stets ihre Puppen- wiegen tiefer sogar im Holze z. B. Pogonochaerus hispidus L. und Steno- stola ferrea SCHRANK. ; Puppenwiegen zwischen Borke und Splint haben gewöhnlich Arten, : die als Larven auch dort leben. Sie sehen verschieden aus, je nachdem sie unter locker oder fest anliegender Borke angelegt werden. Die Rhagzum- und Acanthocinus-Larven, die diese Art von Puppenwiegen anlegen, leben in der Regel unter lose anliegender oder von Borkenkäfern schon unter- Bel minierter Rinde, und, um ihre Puppen Frasszang und Puppenwiege ZU schützen, nagen sie deshalb die unter Haselrinde. Nat. Gr. >plintoberflache leicht ab ‘und=bauer von den Spänen einen Ring um die Wiege herum. Einen gleichen Ring habe ich bei Lzopus ne- bulosus (Fig. 4) unter Haselrinde gefunden. Unter fest anlie- gender Rinde fehlt er dagegen z. B. bei 7etrops praeusta L. unter der Obstbaumrinde (Fig. 37), und die Puppenwiege dieser Art ist gelegentlich nur eine seichte Einsenkung im Splinte unter der Rinde. Wenn auch die genannten Larven gewöhnlich die oben- erwähnte Art von Puppenwiegen haben, kommen doch oft Abweichungen vor. Acanthocinus z. B. baut oft seine Puppen- wiege ganz im Splinte, und in einem von diesem Käfer be- wohnten Stamme kann man oft beide Arten von Puppen- wiegen so dicht bei einander finden (vergl. Fig. 22), dass es schwierig ist einen hinreichenden Erklärungsgrund dieser Ver- schiedenheit zu finden. RATZEBURG behauptet in seinen N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. QI »Forstinsecten»!, dass die tiefer liegenden Puppenwiegen be- sonders im Herbste angelegt werden, in der Absicht, die Puppen gegen Kälte während des Winters zu schützen, dass a ” 2 : À 4 Kemner phot. * Fig. 5. Rhagium mordax DE Geer. Abnormale Puppenwiegen im >)» 5 D Splinte von Eichenholz. 1/2 X. Fig. 6. Saperda perforata Patt. Hakenformige Puppenwiege in der Zitterpappel. Nat. Gr. dagegen die mehr auf der Oberflache gelegenen im Sommer angelegt werden. Selbst glaube ich einen Erklarungsgrund der tieferen Puppenwiegen dieser Art darin gefunden zu 1 Die Forstinsecten, Bd. I. Kafer. 1839. 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. haben, dass die an diesen Stellen ganz besonders los darauf- liegende Rinde der Larve keinen genügenden Widerstand darbot, sondern im Begriffe abzufallen war, und die Larve darum ihre Puppenwiege in den Splint zu plazieren veran- lasst wurde. Auch die R/hagzum-Arten können zufälliger- weise ihre Puppenwiegen im Holze anbringen, und Fig. 5 zeigt einen Eichenast, der zwei Fluglôcher von im Holze gelegenen Puppenwiegen aufweist, aus welchen ich Rhagzum mordax DE GEER bekommen habe. Puppenwiegen zwischen Rinde und Splint repräsentieren somit nur die für die ge- nannten Larven gewöhnliche Bauart. Larven, die in der Kambiumschicht zwischen Rinde und Splint leben, haben oft die Gewohnheit ihre Puppenkammer als einen seichten Hakengang im Splinte anzulegen. Zufällig geschieht dies, wie oben erwähnt, z. B. bei Acanthocinus aedilis L., normal dagegen bei Saperda perforata PALL. (Fig. 6), scalaris L., Plagionotus detritus L., Pogonochaerus hispt- dulus PILLER und verschiedenen anderen. Charakteristisch für diesen Hakengang ist, dass die Larve, die ihn ausnagt, vor ihrer Verpuppung sich in der Puppenwiege umkehrt und als entwickelter Käfer den Eingang der Larve als Flugloch braucht. Diese Umkehrung hat sie mit den Larven ge- meinsam, die zwischen Rinde und Splint ihre Wiegen an- legen. In diesen wenden sich die Larven auch oft, und das Flugloch liegt gewöhnlich dort, wo die Larve eingekrochen ist (Fig. 4). Die Larve stopft durch einen Pfropfen Späne den Eingang dicht zu, und der Käfer hat nur diesen zu ent- fernen, um aus dem Holze zu kommen. Durch die Rinde, wenn diese noch darüber liegt, muss er sich selber durch- arbeiten, was doch gewöhnlich leicht geschieht. Durch die Rinde werden die Fluglöcher fast nie von den Larven aus- genagt. Einige unter Rinde lebende Larven haben die Gewohn- heit ihre Puppenwiegen tiefer im Holze zu legen, so z. B. Coenoptera minor L, Semanotus undatus L., Callidium coria- ceum PAYK. und violaceum L., Pogonochaerus fasciculatus DE GEER (Fig. 13), Cerambyx- und Tetropium-Arten. Der Bau der Wiege sowie das Benehmen der Larve ist wie bei den vorigen, nur wird der Gang zur Wiege verlängert. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 93 Abweichend verhalten sich einige Larven innerhalo dieser Gruppe dadurch, dass sie ihre Puppengänge so weit in das Holz fiihren, dass sie mehr in der Nahe anderer Seiten des Holzes kommen als der Seite, unter deren Rinde sie als Larven lebten. Durch irgendwelchen Instinkt den kürzesten Weg zu wählen, meiden sie dann den langen Weg 4 Us : Kemner phot. Fig. 7. Pogonochaerus hispidus L. Lindenzweigen mit zweilöchigen Puppenwiegen. Nat. Gr. zurück und nagen als Kafer einen besonderen Weg nach aussen. In dieser Weise tut es oft z. B. Callidium testaceum L. und von diesem Käfer angegriffenes Holz zeigt oft Fluglöcher von den berindeten Stellen, wo die Larven lebten, weit ent- fernt. Einige Larven, die unter oder in der Rinde leben, gehen erwachsen in das Holz, um dort einen längeren oder kürzeren Gang durchzunagen und schliesslich ihre Puppen- wiege dort anzulegen. Bei Pogonochaerus hispidus I. ist dieser Gang oft sehr kurz und verläuft ziemlich oberflächlich 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1022. im Holze (Fig. 7). Die Puppenwiege wird am Ende des Ganges angelegt und mit ihrer Spitze nahe an die Ober- fläche des Holzes geführt. Die Imago gebt durch diese Spitze hinaus und die Wiege präsentiert sich dann als ein in beiden Enden offener Gang. Durch das eine Ende ist die Larve in das Holz gegangen, durch das andere hat der Käfer die Puppenwiege verlassen. Diese Art von Puppen- wiegen findet sich bei verschiedenen anderen Larven vor, aber meistens dadurch kompliziert, dass der Holzgang der Larve teils ein unregelmässiger, oft sehr verlängerter Gang ist, teils dass die Puppenwiege tief im Holze liegt, so dass das Flugloch ein besonderer Gang wird (Monochamus sutor L., Xylotrechus rusticus L., Exocentrus lusitanus L. u. a.). Ähnliche Puppenwiegen haben auch die stets im Holze lebenden Larven z. B. von Spondylis, Asemum, Hylotrupes bajulus, Leptura-Arten u. a. Gewöhnlich führen sie ihren Gang nach der Oberfläche zu, nagen sogar oft das Flugloch aus, ziehen sich dann zurück, verstopfen den Gang nach innen und aussen, erweitern ihn ein wenig und sind dann für das Puppenstadium fertig. In ganz morschem Holze bauen sich diese Larven für ihre Puppe in gewissen Fällen eine Art von Kokon, indem die am nächsten liegenden Holz- partikelchen zusammengeklebt werden (Przonus coriarius L.). Die in lebenden Stämmen hausenden Saperda-Arten legen ihre Puppenwiegen an der Spitze eines zentralen Ganges an, kehren sich vor ihrer Verpuppung um, und stehen als Puppen gewöhnlich mit dem Kopfe nach unten. Das Flugloch wird unter der Wiege ausgenagt (Fig. 26). Wie aus dem Gesagten hervorgeht, werden die Puppen- wiegen auf verschiedene Weise angelegt, und eine stich- haltige Gruppierung in einige wenige Gruppen scheint mir anders als nach der Plazierung im Holze unmöglich. Schliess- lich hat doch jede Art was charakteristisches in dem An- legen ihrer Puppenwiege, wenn auch Zufälligkeiten ver- schiedenes dabei beeinflussen können; die Kenntnis dieses biologischen Details ist eine gute Hilfe beim Bestimmen der Cerambycidenschaden an Holz, besonders bei Arten mit wenig charakteristischen Frassgängen, sowie wenn die Ent- wickelungsstadien nicht zu finden sind. Systematisch lässt N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. O5 sich diese biologische Eigenschaft auch insoferne als Tren- nungsmerkmal verwerten, dass zweifellos verwandte Arten verschiedenartige Puppenwiegen anlegen. In der Gattung Pogonochaerus z. B. hat fasciculatus einen tiefen Hakengang im Holze, héspidus eine Wiege mit zwei Öffnungen und /7s- pidulus einen schrag stehenden, kurzen Hakengang, etc. Die Zeit des Verpuppens ist verschieden. Einige Arten, die im Frühling fliegen, verpuppen sich früh. (Saperda po- pulnea). Andere schliessen ihre Larvenentwicklung durch das Puppenstadium im Sommer ab (C/ytus-arten, Callidium violaceum, Semanotus undatus, Plagionotus detritus etc.). Andere gehen noch spater zur Puppe über und schlüpfen im Spatherbst. Viele von diesen verlassen aber die Puppen- wiege nicht im Herbste, sondern fliegen erst im Frühling aus. (Rhagium mordax, Cerambyx cerdo u. a.) Die Puppenzeit dauert gewohnlich 3 Wochen, kann aber auch langer werden. Morphologie der Puppen. Die Puppe spiegelt die künftige Imago ganz deutlich ab und die Antennen-, Prothorax- und Bein-Charaktere sind die- selben wie bei der Imago. Als besondere Puppenorgane fin- den sich an verschiedenen Stellen des Körpers Dorne und Borsten. Besonders sind charakteristische Dorne an der Hin- terleibspitze zu finden, die gute systematische Merkmale dar- bieten. Einige Formen mit langen Hinterleibsspitzen tragen diese im Puppenstadium ausgestülpt, was den Puppen eine ungewöhnliche Form giebt (Acanthocinus, Liopus); und ebenso verhält es sich mit den langen Antennen einiger Ar- ten, die auf verschiedene Weise unter dem Körper zusam- mengelegt werden, bei den meisten einfach gebogen, bei Monochamus spiralig aufgerollt, bei Acanthocinus in grossen Schlingen gelegt, u. s. w. Die Entwicklungsdauer der Cerambyciden. Die Frage nach der Generationslänge der Cerambyciden ist schwer zu entscheiden und nur durch mehrmalige genaue 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Beobachtungen der einzelnen Arten endgültig zu lösen. PER- RIS, der zweifelsohne eine sehr grosse Erfahrung in dieser Frage erworben hatte, kam durch Hunderte von Beobach- tungen zu der von der Auffassung mehrerer seiner Zeitge- nossen abweichenden Meinung, dass die grosse Mehrzahl eine einjährige Entwicklungszeit hat. Durch Beobachtungen an zu bekannter Zeit gefällten oder gestorbenen Stämmen stellte er dieses für u.a. Arten folgender Gattungen fest: Rhagium, Acanthocinus, Monochamus, Saperda, Exocentrus, Acanthoderes, Pogonochaerus, Callidium, Spondylis, Criocephalus und Plagio- notus. Nur für Ærgates fand er, dass es zwei Jahre dauerte, bis das für die Eiabsetzung ausgesetzte Holz Imagines lieferte. Gewöhnlich — meint er — sind also die Cerambyciden ein- jährig, und nur wenige, besonders grössere Arten brauchen längere Zeit um ihre Entwicklung abzuschliessen.! Zweifels- ohne muss man ihm auch darin recht geben, wenn auch die Sache in unsrem Klima etwas anders liegen könnte. Durch verschiedene äussere Faktoren kann aber die Ent- wicklungszeit bedeutend ausgedehnt werden. Besonders ist dabei nach meiner Meinung das Austrocknen des Holzes bei Arten hervorzuheben, die in nicht ganz trockenem Holze leben. Larven, die man mit dem Holze, worin sie leben, nach Hause mitbringt und weiter züchtet, leben gewöhnlich lange, und Entwicklungszeiten von mehreren Jahren sind nichts ungewöhnliches. Zweifelsohne sind aber die Bedingungen für die Larven dabei sehr ungeeignet und die Resultate nicht normal. Beobachtungen direkt in der Natur geben, wie immer, bessere Auskünfte, und gerade hier ist eine Mithilfe seitens der Forstleute abzuwarten und sehr willkommen. An zu bekannten Zeiten gefälltem Holze sind doch immer wert- volle Beobachtungen zu tun, und die Entwicklungszeiten der Cerambyciden leicht festzustellen. Unsren Monochamus sutor hat Prof. TRÄGÄRDH in dieser Weise einjährig gefunden. 1 PERRIS, Larves des Coléoptères. Paris 1877. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 97 Ubersicht über die Larvengruppen. Man teilt die Cerambyciden nun mehr in zwei Gruppen ein: Cerambycinae und Lamzinae. Die erste ist u. a. durch vorgestreckten Kopf und wenig ausgerandete Augen charak- terisiert. Die andere hat tief ausgerandete Augen und einen fast vertikal gerichteten Kopf. Was die Larven anbetrifft lassen sich diese Gruppen auch gut beibehalten. Die Lar- ven der Cerambycinae haben einen kurzen, breiten Kopf mit einer kurzen Sagittalnaht, oft mehrere Augen jederseits und gewöhnlich Beine. Die der Lamiinae haben einen lan- gen, schmalen Kopf mit einer langen Sagittalnaht. Augen fehien oder sind durch ein einziges jederseits vertreten und Beine fehlen ganz. Die Gruppe Cerambycinae wird in drei Tri- bus eingeteilt: Prionini, Lepturint, Cerambycini, deren Reprä- sentanten sich auch im Larvenstadium unterscheiden lassen, und wir können die vier grossen Larvengruppen wie folgt charakterisieren: 1. Kopf lang, schmal und gleichbreit mit langer Sagittalnaht >) (Fig. 3 d). Augen fehlen oder durch ein einziges jeder- SeitsAvenrtreten. Beine fehlen 21.02 Lamiinae. —. Kopf kurz oder so lang wie breit, mit kurzer Sagittal- naht. Augen I—5. Beine vorhanden. Cerambycinae 2. 2. Kopf so lang wie breit, hinten ein wenig ausgeschnitten. Der Vorderrand der Frontalplatte dick, mit einer oberen eitsezahnten Kante rer... 1 dee Prionint. —. Kopf kürzer als breit. Der Vorderrand nicht dick, ohne obeserKanter 2. en. lea urn 2 en. 2. 3. Kopf kurz und breit, mit gerundeten Seiten und hinten tief eingeschnitten. Die Sagittalnaht fast punktförmig Ener ee 22. Rh NR ot Lepturint. —. Kopf hinten nicht tief eingeschnitten. Die Sagittalnaht etwa so lang wie die halbe Breite des Kopfes. Die Kopfseiten nicht stark gerundet (Fig. 3 6) Cerambycınt. 7— zur. Entomol. Tidskr. Arg. 43. Häft. 2 (1922). 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Lamiinae. Die Larven dieser Gruppe sind leicht kenntlich durch ihren langen, schmalen Kopf, sowie durch das Fehlen der Beine. Biologisch ist die Gruppe dadurch merkwiirdig, dass sie verschiedene Formen zahlt, die in lebendem Holze oder Pflanzen hausen. So leben Saperda-Arten in lebenden Pap- pelstammen, die Oderea-Arten ebenfalls in lebendem Holze und die Repräsentanten der Gattungen Agapanthia und Phytoecia in Pflanzen. Unsre Fauna zählt 15 Genera, die alle, in Bezug auf ihre Larven, bekannt sind. Mir liegen I4 Genera vor und davon folgende Arten: Lamia textor L. Monochamus sutor L. Mesosa nebulosa FABR. Hoplosia fennica PAYK. Pogonochaerus fasciculatus DE GEER. » hispidus I. » hispidulus PILLER. Acanthoderes clavipes SCHRANK. Liopus nebulosus L. Acanthocinus aedilis L. ÆExocentrus lusitanus IL. Saperda carcharias L. » populnea IL. » scalaris L. > perforata PALL. Stenostola ferrea SCHRANK. Oberea linearis L. Phytoecia cylindrica I. Tetrops praeusta STEPH. Lamia textor L. Die Larve. Eine erwachsene Larve misst 30-40 mm und ist 7,5—8 mm breit über Prothorax. (Vergl. Fig. 8.) N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 99 Ihre Farbe ist weissgelb, die Behaarung kraftig. Der freie Teil des Kopfes braun. Epistoma dunkel, seine dunklere Farbe aber nach hinten zu nicht scharf begrenzt. Der Vor- derrand eingeschweift. Antennen kurz, 4-gliedrig. Ein Auge jederseits. Beine fehlen. Pronotum besonders charak- SS N RUE | AN AMIE ns \\ Al Mali Hoplosia fennica PAYK. Die Larve (Fig. 11). Erwachsen wird diese Larve 17 —18 mm lang mit einer schmalen und langen Körperform. Kopf hellbraun, vorne dunkler. Frontalplatte eben, von einer 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. hellen Linie geteilt, vorne mit einigen Borsten. Das Epi- stoma wulstformig erhoben und mit einer Querreihe kurzer Fig. 11. Hoplosia fennica Payx. Die Larve 17—18 mm lang. scharfer Längsleisten versehen. Vorne trägt es 6 Borsten; Labrum und Clypeus hell. Antennen sehr klein. Ein Auge jederseits. Pronotum vorne braun und glänzend, hinten un- N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 105 regelmässig netzartig gefurcht. Die Gangwarzen des 1.—6. Abdomensegmentes sind von einer Langsfurche, die in der Mitte zu einer runden Vertiefung erweitert ist, tief geteilt; die des 7. Segmentes ist dagegen nicht so’ tief geteilt, Kemner phot. Fig. 12. Hoplosia fennica Payk. Lindenzweige mit Frassgängen und einer zweilöchigen Puppenwiege (rechts). Nat. Gr. die beiden Teile der Warzen haben jede 5—8 kleine runde Erhöhungen oder Kleinwarzen. Die Puppe (Fig. 12) etwa 12 mm lang. Die Behaarung nicht dicht. Der Vorderand des Pronotums ein wenig erhöht mit einer Reihe kräftiger Borsten. Die Kniee haben ein Kränzchen von Borsten. Das letzte Segment trägt an den 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Seiten einige kleine Borsten, in der Mitte einen grossen Dorn. Zufalligerweise war dieser in einem Falle an der Spitze gega- belt, normal ist aber einfach. Die Fliigel reichen bis zu den Tibien der Hinterbeine, decken aber ihre Tarsen nicht. Die Antennen verlaufen bogenformig hinter dem zweiten Beinpaare und reichen mit ihrer Spitze bis zu ihrem ersten Gliede zuriick. Hoplosia fennica wird fast in ganz Europa als eine Seltenheit betrachtet und ihre Entwicklungsstadien waren bisjetzt unbekannt. Zweifellos hat sie aber SCHIÖDTE schon unter dem Namen Æxocentrus balteus (= lusitanus L.) beschrie- ben’, wahrend die echte Exocentruslarve ihm unbekannt ge- blieben ist. (Vergl. über Æxocentrus!) Die Larve habe ich in verschiedenen Teilen Schwedens gefunden, in Skäne, Öster- götland, Uppland und bei Stockholm. Sie lebt gewöhnlich in Lindenzweigen (7z/a), besonders in schon abgestorbenen von 2—5 cm Dicke, aber auch in Weiden- (Sax); und Buche- (Fagus) Zweigen. Unter Lindenrinde hält sie sich besonders in den Bastteilen auf, und erst, wenn sie grösser wird, geht sie tiefer, so dass die Oberfläche des Splintes berührt wird. Die Gänge werden dann (Fig. 12) etwa 5 mm breit, ohne scharfe Ränder und oft mit einander zusammenlaufend, sodass scheinbar noch breitere Gänge entstehen. Die Puppen- wiege liegt gewöhnlich im Holze, auch zwischen Rinde und Holz kann man Puppen finden. Das Flugloch liegt meistens dort, wo die Larve in die Wiege gegangen ist. Zufälliger- weise kann es aber auch wo anders liegen, da das weiche Lindenholz dem Käfer wenig Wiederstand bietet. Die Entwicklung findet im Vorsommer statt, und mehrere Puppen habe ich z. B. os 1917 bei Stockholm gefunden. Entwicklung einjährig. Pogonochaerus fasciculatus DE GEER. Die Larve (Fig. 14). Die erwachsene Larve wird 10—13 mm lang, Ihr Kopf ist gelb, ohne auffallenden dunkle- ren Vorderrand. Ein Auge jederseits. Maxillarpalpen 2- gliedrig mit dem dritten Glied an der Basis des langen ers- 1 SCHIÔDTE, De metamorphosi eleutheratorum observationes, Nat. Hist. Tidskrift; Bd X, 1876, p. 427, Tab. XVIII, Fig. ı—2. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 107 ten angedeutet. Pronotum vorne glänzend, hinten matt, mit undeutlicher Chagrinierung. Die Gangwarzen sind von einer Fig. 14. Fig. 13. Pogonochaerus fasciculatus DE Grrr. Frassgänge und zwei Puppenwiegen im Fichtenholz ?/s x. Fig. 14. Larve und Puppe. Die Larve 13 mm lang. Mittelfurche geteilt. Jeder Teil ist in verschiedene Richtungen geteilt und in je 4 bis 6 Kleinwarzen zerfallen. Das 9. Segment besonders charakteristisch. Dorsal trägt es hinten 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. eine kleine Chitinplatte mit einer einzigen erhabenen, schar- fen Langsleiste. (Vergl. Fig. 3 B, Seite 87.) Die Puppe (Fig. 14). 7 bis 8 mm lang. Pronotum gleichmassig beborstet, vorne ohne Borstenrand. Die Kniee haben 1—2 Borsten. Die Abdominaltergite haben hinten nur eine schwache Borstenreihe. Das letzte Segment hat einen kraftigen Mitteldorn und an seinen beiden Seiten einige Seitendorne, von denen die unteren nach vorne gebogen sind. Die Antennen reichen mit ihrer Spitze bis zu dem Kopfe zuruck. Die Flügel decken das erste Glied der Hintertarsen. In Fichten- und Kieferasten oder gespaltenem Zaun- holz derselben Holzarten ist dieser Käfer gewöhnlich, oft mit Semanotus undatus L., Coenoptera minor L., Magdalis vio- lacea u. a. Käfern vergesellschaftet. Die Gänge gehen ziem- lich tief in dem Splinte und sind bis 5 mm breit. Die Puppenwiegen (Fig. 13) werden als Hakengänge im Holz ‘/2—1 cm unter der Oberfläche und parallell mit dieser an- gelegt. Ihre Grösse ist 5X11 mm. Der Käfer benutzt den Larvengang beim Verlassen der Wiege und die Flugzeit ist der Hoch- oder Spätsommer. Ein Käfer schlüpfte ®/s 1913. Eine Puppe habe ich *°/6 1916 bekommen. Pogonochaerus hispidus L. Die Larve (Fig. 16) erinnert sehr an /asciculatus DE GEER, ist jedoch gewöhnlich kleiner und selten über 9 mm lang. Abweichend verhalten sich die Maxillartaster, die nur zweigliedrig sind. Ihr bestes Kennzeichen hat jedoch diese Larve in ihrer Chitinausrüstung des 9. Segmentes. Wie bei fasceculatus trägt dieses Segment hinten eine kleine Chi- tinplatte, die aber hier queroval (0,09 X O,o2 mm) und an der Oberfläche mit 15—20 feinen erhabenen Langsriefen ver- sehen sist). ( VeralinBiowigs5:) Die Puppe ist 5—5,; mm lang, mit der von jasciculatus sehr nahe übereinstimmend. Das besondere Merkmal des Käfers, die in eine äussere Spitze ausgezogenen Fliigeldecken, ist auch hier bemerkbar. Die Flügelspitze ist abgestutzt und ihr ventraler Rand ausgezogen. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 109 Diese Art zieht bei uns besonders Lindenzweige vor, kann aber auch in anderen Laubhölzern leben, wie z. B. hier bei Stockholm in Sordus aucuparia L. und Cotoneaster. An diesem letzten Strauch habe ich sie in sehr dünnen (1,5 Kemner phot. Fo terse Fig. 16. Fig. 15. Pogonochaerus hispidus L. Frassgänge an Lindenästen. Fig. 16. Larve, etwa 9 mm lang. —3 mm dicken) Zweigen gefunden. An der Linde findet man sie in 1—2 cm dicken, abgestorbenen Zweigen, sie geht aber auch in Reisig, wo sie oft mit Æxocentrus lusitanus und Hoplosia fennica zusammen lebt. Ihr Gang geht anfangs im Baste (Fig. 15). Erst als erwachsen geht sie so tief, dass der Splint abgenagt wird; am ôftesten geschieht das gar 110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. nicht, wenn nämlich die Rinde genügend dick ist. In sehr diinnen Zweigen geht der Gang dagegen fast sofort zwischen Rinde und Splint. Der Gang ist unregelmässig, bald breit, bald schmal, gewohnlich von Spanen gefiillt. Die Puppenwiege (Fig. 7) liegt im Holze und, um diese anlegen zu können, geht die Larve als erwachsen durch ein kleines ovales Loch in das Holz hinein. Der Gang im Holze kann langer oder kirzer werden; schliesslich wird er nach der Oberfläche geführt und in ihrer Nahe zu einer Wiege erweitert. Das Flugloch wird oft durch den Splint fertig genagt und dann mit einem Propfen zugestopft. Auf Fig. 7 sind Lindenäste mit Puppenwiegen dieser Art abgebil- det. Die Holzgange sind sehr kurz und die Wiegen pra- sentieren sich als kleine gebogene Gange mit zwei Offnungen. Durch die kleinere, die nur circa 0,75 X I,35 mm misst, ist die Larve in das Holz eingedrungen; die nicht ganz durch- nagte grössere, die I,go X 3,25 mm misst, ist das Flugloch des entwickelten Käfers. Die kleinere Öffnung ist auffallend klein und es ist merkwürdig, dass sich die Larve durch die- selbe einzunagen vermag. Die Entwicklungszeit ist im Sommer, und mehrmals habe ich Imagines Ende Juni bekommen.' Pogonochaerus hispidulus PILLER. (= bidentatus THOMS.). Die Larve. (Fig.: 13). Stimméi gut mit -denpbeiden früher erwähnten Pogonochaerus-Arten überein. Der Kopf ist jedoch an seinem vorderen Rande dunkler. Das Epistoma vorne verdickt und an den Seiten mit einem oberen Rande. Maxillarpalpen deutlich 3-gliedrig. Pronotum grob chagri- niert. Die Chitinplatte des 9. Segmentes bedeutend grös- 1 Bei den vielen Exemplaren, die ich züchtete, hatte ich oft Gelegen- heit ihre eigentümliche Schreckstellung zu beobachten. Wenn der Käfer herunterfällt, nimmt er eine Stellung auf der Seite liegend ein, mit den Antennen hoch über den Rücken gebogen und den Beinen unter dem Körper zusammengezogen, und ruht in dieser Stellung eine Weile. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. III ser als bei Azspidus; 0,3 X 0,15 mm gross, mit 10 bis II Längskielen versehen. (Vergl. Fig. 3 B.) Die Puppe ist 7 mm lang, der von fasczewlatus sehr ähn- lich. Das letzte Segment hat einen Mitteldorn; Seitendorne Kemner phot. Bios siz: Fig. 18. Fig. 17. Pogonochaerus hispidulus PıLLEr. Frass, Flugloch und eine auf- geschnittene Puppenwiege im Haselholze 3/2 x. Fig. 18. Larve, etwa 10 mm lang. fehlen dagegen ganz und einige kleine Borsten nehmen ihre Stelle ein. Die Spitze der Fliigel ist ventral ein wenig zu- gespitzt. Diese Art lebt bei nus ausschliesslich im Laubholz; ich fand sie in abgestorbenen Zweigen von Corylus avellana und L112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Carpinus betulus. Die Frassgänge der Larven gehen haupt- sachlich in der Rinde und die Splintoberflache wird wenig berührt. Sie werden etwa 4 mm breit, gehen oft langs den Zweigen und sind gewöhnlich von Spänen dicht gefüllt. Die Puppenwiege ist im Hakengang, der fast rechtwinkelig in das Holz geht. Das Flugloch ist 3 oder 3,5 x 2 mm weit, mit seiner grössten Breite in der Längsrichtung des Holzes angelegt (Fig. 17). | Die Entwicklung wird im Juli beendet, und von °/, 1916 gesammelten Larven bekam ich ‘/; Puppen. Die Imagi- nes schlüpften 25.—29. Juli. Acanthoderes clavipes SCHRANK. Die Larve (Fig. 19) wird bis 28 mm lang und 5 mm breit über Pronotum. Der Kopf, breit, glänzend, mit einigen eingedrückten Punkten, sein Vorderrand dunkelbraun, hinten von einer geraden Linie begrenzt. Ein Auge jederseits. Pro- notum glänzend, vorne chagriniert, hinten grob netzartig ge- furcht, Die Gangwarzen des Abdomens von einer Mittel- furche geteilt und in runde Kleinwarzen zerfallen. (Siehe Big. M0) Die Puppe (Fig. 19) breit und abgeplattet, etwa 16 x 8 mm. Ihre Rückenseite trägt eine reiche Borsten- und Dornen-Ausrüstung. Die Dorne haben gewöhnlich an ihrer Basis ein feines Haar. Der Kopf trägt auf dem Clypeus an der Basis der Antennen jederseits eine zu einer breiten Erhöhung zusammengewachsene Borstengruppe. Das Pro- notum zeigt verschiedene Borsten und Dorne. Besonders zahlreich sind derartige auch am vorletzten Segmente vor- handen, wo sie teilweise nach vorne gerichtet sind. Das letzte Segment hat einen Mitteldorn und an den Seiten ver- schiedene kleinere Dorne, von welchen die ventralen nach vorne gerichtet sind. Die Kniee haben jede mehrere Borsten. Die Deckflügel reichen über die Tibien hinaus, die Tarsen liegen dagegen frei. Die Antennen erreichen die Tarsen der Vorderbeine nicht, sondern liegen über ihren Tibien. Acanthoderes clavipes ist bei uns ziemlich selten. Ich N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. I13 : habe ihn ein paar mal im Birkenholz (Betula alba) gefun- den, und immer in altem, liegendem, schon seit Jahren abge- Fig. 19: Acanthoderes clavifes SCHRANK. Die Larve bis 28 mm lang. storbenem Holze. Der Frassgang geht anfangs unter der Rinde und wird dort bis 8 mm breit. Später geht er in das Holz und endet dort in einer Puppenwiege, oft so oberflach- 8 — 2293; Entomol. Tidskr. Arg. 43. Haft. 2 (1922). 114 ; ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. lich gelegen, dass die Rinde ihre äussere Wand bildet (Fig. 20). Das Flugloch wird von der Larve ausgenagt und mit einem Prop- fen Späne geschlossen. Es ist etwa II mm lang, 4,5 mm breit. Die Entwicklung scheint bei uns nicht immer zu gleicher Zeit beendet zu werden. °°/s 1916 fand ich in der Nähe von Stock- holm mehrere Imagines fliegend oder an alten Birkenstämmen sitzend. Gleichzeitig wurden so- wohl erwachsene Larven, 25— 28 mm lang, wie halberwachsene etwa 15 mm lang gefunden. Lar- ven von 10 bis 22 mm Länge wurden im Mai in Smäland ange- troffen. Vielleicht kann die Ge- neration bei uns zweijährig sein. In Frankreich ist sie nach PER- Kemner phot. RIS einjährig. Fig. 20, Acanthoderes clavipes SCHRANK. Puppenwiegen und Flug- löcher im morschen Birkenholz. 1/3X. Liopus nebulosus L Die Larve (Fig. 21) bis 15 mm lang und 3 mm breit über Pronotum. Der Kopf ist 1,5 mm breit. Sein Vorder- rand braun, sonst ist er gelb, glänzend und nicht skulptiert. Ein grosses, ovales helles Auge jederseits, ausserhalb der Antennen. Pronotum vorne glänzend, fast nicht skulptiert, seine hintere Hälfte matt, mit einigen unbededeutenden seich- ten Furchen. Diese matte Oberflachenpartie geht auch auf Metanotum über. Die Gangwarzen von einer Mittelfurche geteilt und ihre Oberfläche in unbedeutende Kleinwarzen zerfallen. Das 9. Segment ist unbewaffnet. Die Puppe (Fig. 21) etwa 16 mm lang. Die langen N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. II5 Antennen gehen hinter die Kniee der Hinterbeine und er- reichen auf der Bauchseite wieder den Antennenschaft. Das Pronotum trägt an seinem Vorderrand eine Reihe von acht mit Basalhaaren versehenen Dornen und dahinten einige der- artige kleinere. Die ausgezogenen Seitenhöcker des Protho- rax tragen auch je einen Dorn. Die zwei letzten Abdomi- Fig. 21. Ziopus nebulosus L. Die Larve etwa 15 mm lang. nalsegmente sind ausgezogen, lang. Die Tergite tragen ver- schiedene kleinere Dorne. Das letzte Segment hat drei starke Seitendorne, aber keinen Mitteldorn. Liopus nebulosus ist gewöhnlich unter der Rinde ver- schiedener Laubhölzer, wie Pyrus-Arten, Corylus avellana, Fagus silvatica, Prunus aucuparia, Quercus u. a. Keine be- sondere Dimensionen des Holzes werden vorgezogen, dage- 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. gen muss die Rinde nicht zu fest darauf liegen; und bereits seit einigen Jahren abgestorbene Teile werden mit Vorliebe angegriffen. Der Frassgang geht zwischen Rinde und Splint, hauptsachlich in der Rinde, und die Holzoberflache wird sehr wenig abgenagt. Die Puppenwiege (Fig. 4, Seite 90) ist das erweiterte Ende des Ganges. Sie wird mit einem Ring von Spänen ausgekleidet, wie die für R/agzwm-Arten wohlbe- kannten Wiegen. Sie ist etwa 12 X 4 mm gross und die Larve kehrt sich gewohnlich in ihrer Kammer um und nagt ihr Flugloch in der Nähe der Larvengangmiindung aus. Es ist abgerundet, 2—3 mm weit. Die Entwicklungszeiten sind unregelmässig und kleine wie grosse Larven werden gewöhnlich zusammen gefunden. Wahrscheinlich ist die Generation einjährig. Imagines habe ich in Juni und Juli bekommen. Frisch geschlüpfte Käfer z. B. °/r 1916 auf Öland. Acanthocinus aedilis L. Die Larve (Fig. 22) wird erwachsen 30—40 cm lang. Über Prothorax ist sie abgeplattet, bis 7 mm breit. Der Kopf ist gelbbraun, am Vorderrande dunkel, bis 4 mm breit. Die Oberseite des Kopfes platt, glänzend, von ein paar Ver- tiefungen hinter dem Vorderrand charakterisiert. Unter den unbedeutenden Antennen sind die Kopfseiten vorgezogen und von der Rückenseite als eine nach vorne gerichtete Spitze ausserhalb der Mandibeln zu sehen. Jederseits be- findet sich ein ovales, grosses Auge. Pronotum vorne glän- zend, hinten matt mit einigen Punkten in der Mitte. Die Gangwarzen matt, ohne Mittelfurche und ohne Kleinwarzen. Jederseits haben sie eine schiefe Seitenfurche und zwischen diesen zwei Querlinien, die in der Mitte weit getrennt sind und ein kleines Feld einschliessen, an den Seiten dagegen zusammenlaufen. Die Puppe (Fig. 22) ist gross und platt; die ® -Puppe bis 20 mm, die d Puppe 22—24 mm lang; beide tragen die Hinterleibsspitze ausgestülpt und hinten weit ausste- hend. Bei der weiblichen Puppe, die gewöhnliche Antennen N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 117 hat, verlaufen diese einfach gebogen hinter den Hinterbeinen und erreichen mit ihrer Spitze das erste Glied der Antennen Fig. 22. Acanthocinus aedilis L. Die Larve bis 40 mm lang. wieder. Bei der d-Puppe gehen die sehr langen Antennen erst wie bei der weiblichen hinter den Hinterbeinen, weichen dann in einem grossen Bogen nach der anderen Korperseite aus, wobei die beiden Antennen sich kreuzen, laufen dann nach vorne in einem Bogen unter dem Kopf, gehen zuriick 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. und enden schliesslich über den Hintertarsen. Die Beine ragen mit ihren Knieen weit hervor und es ist auffallend, dass die Tibien nicht dicht bei den Schenkeln liegen. Die Trochan- Kemner phot. Fig. 23. Acanthocinus aedilis L. Frass am Kieferholz. Links eine Puppenwiege unter der Rinde, rechts das Flugloch einer derartigen im Splinte. 4/5 X. teren sind vergrössert und an den Mittel- und Hinterbeinen säbelartig von den Schenkeln weit ausstehend. Die Hinter- leibsspitze ist kraftig bewaffnet, aber ohne Mitteldorn. Acanthocinus aedilis ist bei uns weit verbreitet und über- all auf Kieferholz zu finden. Er zieht dickere Stamme vor N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED, CERAMBYCIDEN. TII9 und lebt auch gerne unter der Rinde von Baumstümpfen, Nach einer Uberwinterung in der Puppenweige oder — mehr ungewöhnlich — einer Entwicklung im Vorjahre fliegt er im Frühling, und im grellen Maisonnenschein kann man ihn auf Kieferstöcken und Stümpfen in Kopula finden. Die Eier werden unter die Rinde eingeschoben, und wenn keine ge- eignete Rindenritzen dafür zu finden sind, nagt das Weib- chen ein trichterformiges Loch durch die Rinde (siehe Fig. 2) und schiebt seine Eier durch dieses unter die Rinde hinein. 3 bis 4 Eier fand ich ringsum das Loch eingeschoben. Die Eier sind langoval 3 X 0,75 mm. Das Loch wird merkwür- digerweise nicht an den dünnsten Stellen der Rinde ausge- -nagt, also in den Ritzen, sondern oft an den dicksten Par- tieen. Die Larvengänge (Fig. 23) gehen zwischen Rinde und Splint, hauptsächlich in der Rinde. Die Splintoberfläche wird nur durch einen seichten, nicht scharf begrenzten Gang abgenagt. Der Gang ist breit, oft drei cm oder mehr, und mit Spänen dicht gefüllt. Oft gehen die Gänge dicht bei einander und die Späne bilden dann grosse Kuchen unter der Rinde. Die Puppenwiege wird entweder unter der Rinde oder als ein seichter Hakengang im, Splinte ausgenagt. (Vergl. Seite 90.) Diese letzte Verpuppungsart reiht diesen Bock unter die technisch schädlichen Arten der Holzkäfer ein. Seine Wirk- samkeit unter der Rinde ist sonst ziemlich harmlos und ohne grössere Bedeutung. Das Flugloch durch die Rinde wird von dem Käfer aus- genagt. Es ist oval, etwa 3 X 8 mm gross. Die Entwick- lung findet wie gesagt gewöhnlich im Spätsommer statt und die Imagines überwintern dann. Ich bekam z. B. mehrere Puppen Ende August I911. Exocentrus lusitanus L. Die Larve (Fig. 25)! ist klein und dick, erwachsen etwa ıo mm lang. Der Kopf ist tief in den Prothorax zurückge- 1 Wie bei der Beschreibung von der Hoflosia fennica-Larve her- vorgehoben wurde, hat SCHIÖDTE diese in seinem klassischen Larvenwerke als Æxocentrus beschrieben. Die richtige Æxocentrus-Larve wurde jedoch bereits von PERROUD kenntlich beschrieben [Ann. de la Soc. Linnéenne de Lyon 1854—55, S. 231], was auch Perris zitiert (Larves des Coléoptéres 1877, S. 482). 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. zogen, hell, wenig dunkel auch an dem Vorderrand. Anten- nen klein, Augen fehlen. Mandibeln kurz, an der Spitze quergeschnitten. Die Maxillarpalpen zweigliedrig. Prono. OCOD gy ICS AN Fig. 24. Exocentrus lusitanus L. Lindenzweig mit Frassspuren und Flug- lôchern. Nat. Gr. Fig. 25. Larve, etwa 10 mm. lang. tum durch die Dicke des Kôrpers schief gestellt, nur hinten mit einer dreieckigen Partie lokomotorisch tätig. Dieses Dreieck ist glatt, mit einigen seichten Längsfurchen. Vorne ist das Pronotum gleichformig behaart. Die hoch aufstehen- N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. IZ21I den Gangwarzen glatt, von einer tiefen Langsfurche geteilt und jede Halfte mit einer Seitenlinie und einer nach der Mitte zu gabelig geteilten Querlinie versehen. Das 9. Seg- ment ist unbewaffnet. Das 8. tragt vor seinem Hinterrand eine erhöhte Querleiste mit etwa 15 kurzen kleinen chitini- sierten strichförmigen Erhöhungen. Die Puppe (Fig. 25) ist sofort kenntlich durch ihre nach hinten gerichteten Seitenhöcker des Prothorax. Sie ist 5— 5,; mm lang, weiss, mit langen Borsten besetzt. Die Kniee tragen jedes eine Gruppe Haare. Das letzte Segment trägt einen Mitteldorn und ein paar Seitendorne. Auf der Bauch- seite reichen die Flügel bis zum dritten Tarsalglied des letz- ten Beinpaares. Die Antennen liegen über den zweiten und dritten Beinpaaren und erreichen wieder mit ihrer Spitze das dritte Antennenglied, ohne den Kopf zu berühren. ÆExocentrus lebt, soweit ich gefunden habe, ausschliesslich in abgestorbenen Lindenästen, ist aber an dieser Baumart nicht selten. Gewöhnlich lebt er mit Pogonochaerus hispidus und Hoplosta fennica zusammen. Sein Frassgang geht an- fangs in der Rinde zwischen den dicken Bastschichten dieser Baumart, später verläuft er tiefer und ein 2—3 mm breiter Gang wird an der Splintoberfläche sichtbar (Fig. 24). Oft geht er in das Holz hinein, und selbst in der Markhöhle kann man Æxvocentrus-Larven finden. Die Puppenwiegen werden auf verschiedene Weise eingerichtet. Einfache Hakengänge kommen vor sowie Wiegen mit zwei Öffnungen, denen von Po- gonochaerus hispidus ähnlich. Die im Holze gehenden Lar- ven führen ihren Gang in die Nähe der Holzoberfläche und verpuppen sich dort, dicht hinter dem von der Larve aus- genagten Flugloche. Die Entwicklungszeit ist im Hochsommer. 7°/6 1917 fand ich z. B. mehrere Puppen bei Stockholm und Anfang Juli schlüpften mehrere Käfer. Saperda carcharias L. Die Larve (Fig. 27) wird erwachsen bis 40 mm lang, ihre grösste Breite 6—6,; mm, ihre Dicke 7 mm. Kopf 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. mehr oder weniger braun. Ein Auge jederseits. Antennen 3-gliedrig mit einem langen zweiten Glied, welches ein dünnes zugespitztes drittes trägt; (Supplementarglied?) Das schief nach vorne gestellte Pronotum ist fast ganz chitinisiert. Die hintere Hälfte dicht mit breiten, nach hinten gerichteten Chi- Kemner phot. Fig. 26. Fig. 27. Fig. 26. Saperda carcharias L. Puppenwiege in einem Pappelstamm !/2 X Fig. 27. Larve, etwa 40 mm lang. tinkörnern versehen, die nach hinten zu kleiner werden. Die Hypopleuren sind auch chitinisiert und als zwei braune Plat- ten markiert. Die Gangwarzen sind mit kleinen Chitinkör- nern bekleidet, die jedoch kleiner sind als die des Pronotums. Die Warzen der Rückenseite haben eine Mittelfurche, zwei Seitenlinien und zwei zu beiden Seiten zusammenlaufende N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 123 Querlinien. Die Warzen der Bauchseite haben nur eine Querlinie, die an den Seiten einen nach vorne gehenden Ast aussenden. Diese Art lebt in lebenden Stammen oder dickeren Zwei- gen von Populus- oder Salix-Arten. Die basalen Teile wer- den vorgezogen und auch in den grésseren Wurzeln gehen die Larven gern, wo sie oft mit Larven von Zrochzlium apı- formis zusammen gefunden werden. Der Gang geht im An- fang unter der Rinde, später tief im Holze, in kleinen Stäm- men oder Wurzeln oft in Zentrum. Die Gänge sind oval bis 15 mm breit, dagegen oft relativ kurz, 10 bis 20 cm lang, was. zweifelsohne seine Erklärung darin hat, dass der reiche Saftfluss den Larven genügend Nahrung bietet. Die Puppen- kammer wird oft in der Spitze eines zentralen Ganges ange- legt. Sie ist im Umfange 40 X 15 mm, und die Puppe ruht dort mit dem Kopfe nach unten auf einem dicken Zap- fen zusammengepresster Späne. Das Flugloch wird von der Larve vorbereitet, indem sie den Gang dicht an die Rinden- oberfläche führt. Es liegt gewöhnlich unter der Puppenwiege. Im Hochsommer findet das Schlüpfen statt. Eine Puppe wurde 19% gefunden und Imagines anfang August beobachtet. Wie in der Einleitung gesagt, fressen die Käfer Pappelblätter. In ihren Scheiben nagen sie grosse Löcher aus, die durch die zerfetzten Ränder charakterisiert sind. (Siehe Fig. 1.) Die Entwicklung dieser Art ist wahrscheinlich zweijährig. Saperda populnea L. Die Larve (Fig. 29) stimmt ziemlich mit der von car- charias überein, wird jedoch nur gegen 20 mm lang und ist bedeutend schmäler. Der Kopf ist gelbbraun mit dunklerem Vorderrand. Pronotum nicht so stark chinisiert, die Chitin- körner der Hinterhälfte im Gegensatze zu denen der carcharias ebenso stark wie die der Vorderhälfte. Die Metapleuren der Unterseite nicht merkbar dunkler als Sternum und Metaster- num. Die Puppe (Fig. 29) hat wie der Käfer keine Seiten- höcker am Prothorax. Sie ist gelbweiss, 8 bis 17 mm lang. 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Ihre Form ist lang und schmal und die Kniee ragen wenig von den Körperseiten heraus. Die Beborstung spärlich und Haken wie Dorne fehlen auch am letzten Segment, das nur mit einer Borstenreihe versehen ist. Die Kniee sind nackt. Die Flügel reichen bis zum dritten Tarsalgliede des hinteren Kemner phot. Fig. 28. Saperda populnea L. Espenzweige mit Frassgängen und Gal- len. Nat. Gr. Beinpaares. Die Antennen biegen sich hinter dem zweiten Beinpaare um, erreichen aber mit ihrer Spitze den Kopf nicht. Diese weit verbreitete und gewöhnliche Art lebt nur in lebenden kleinen Ästen oder kleinen Stämmen von Zitter- pappeln oder ausnahmsweise anderer Holzarten, wie anderer ’opulus- und Salix-Arten. Auch sehr dünne Äste können gebraucht werden; gewöhnlich haust sie in etwa centimeter- dicken Stämmen, die von dem Angriffe der Larve Gallen- N. A. KEMNER, ZUR KENNINIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 125 artig verdickt werden (Fig. 28). Jeder Ast trägt gewöhnlich nur eine Galle. Zufälligerweise können doch mehrere unter einander liegen und dann eine längere Verdickung des Stam- mes bilden. Für die Eiablage nagt das Weibchen nach Boas! Fig. 29. Saperda populnea L. Die Larve etwa 20 mm lang. eine nach oben offene hufeisenförmige Spalte in der Rinde aus und im untersten gebogenen Teile derselben setzt sie ein Ei ab. Die junge Larve lebt anfangs unter dem von dem gebogenen Gang begrenzten Rindenstück, und es entsteht durch ihre Tätigkeit dort ausserhalb der normalen eine ab- 1 Boas J. E. V. Ueber einen Fall von Brutpflege bei einem Bock- käfer. Zool. Jahrbücher. Abt. für Syst. 13. Bd. 1900, S. 247. 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. normale Holzschicht, was die Verdickung des Stammes her- vorruft. Die Larve dringt später in das Holz hinein, wo sie erst im Splinte einen horizontalen Gang ausnagt und schliesslich einen zentralen Gang anlegt. In der Spitze dieses zentralen Ganges legt sie schliesslich ihre Puppenwiege an und die Puppe ruht wie bei S. carcharias gewöhnlich mit dem Kopfe nach unten. Das Schlüpfen erfolgt im Frühsom- mer. Die Generation ist nach BOAS entschieden einjährig. Saperda scalaris L. Die Larve dieser Art, die wie die folgende perforata in von carcharias und populnea abweichender Weise unter Rinde lebt, weicht von den erwähnten Saperda-Larven durch einen abgeplatteten Körper ab, und stimmt in dieser Hin- sicht nahe mit den übrigen rindenbewohnenden Cerambyciden- larven überein. Der Kopf ist von der gewöhnlichen Form. Frontale vorne matt, mit zwei vertieften Insertionsstellen für Muskeln. Die Antennen unbedeutend mit einem spitzi- gen Endglied. Augen fehlen. Pronotum vorne glatt, hinten mit kleinen braunen Chitinkörnern bekleidet, die ihm ein mat- tes Aussehen verleihen. Diese Körner sind fast von derselben Grösse, ohne sich hinten zu verkleinern. Der Vorderrand trägt einige kräftige Borsten. An der Mittellinie stehen 4 Borsten ziemlich isoliert. Die Gangwarzen haben die zwei charakteristischen an den Seiten zusammenlaufenden Quer- linien. Sie sind matt, durch eine glatte Mittelfurche geteilt. Die Puppe erinnert an die von populnea, ist aber grös- ser, 16—20 mm lang und mit Borsten und Dornen versehen. Pronotum trägt einige Dorne, wovon jeder eine Borste an seiner Basis hat. Ein paar grosse Dorne kann auch von der Rückenseite bei den Antennen gesehen werden. Das Scu- tellum sowie die Abdominalsegmente tragen auch Dorne, und das letzte Segment hat jederseits ein paar Seitendorne, aber keinen Mitteldorn. Die Kniee sind nackt. Saperda scalaris ist polyphag und kommt an allerlei Laubhölzern, wie an Eichen, Birken, Obstbäumen, Sordus aucuparia, Populus- und Salix-Arten vor. Sie lebt nur in N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN, 127 schon abgestorbenen Holzteilen und zieht dickere Stämme vor. Der Larvengang (Fig. 30) geht ausschliesslich zwischen Holz und Rinde und die Holzoberflache wird wenig abgenagt. Der Gang ist 5—7 mm breit. Zufalligerweise kann er aber breiter werden. Die Puppenwiege wird als ein einfa- cher Hakengang im Splinte ein- gerichtet; unter abnormalen Ver- haltnissen kann sie doch zwischen Rinde und Splinte liegen, in einer schalenförmigen Vertiefung des Splintes. Das Flugloch wird von einem Propfen Späne zugestopft und misst etwa 6 X 8 mm. Die Schlüpfungszeit der Käfer ist im Frühling und mehrere Pup- pen bekam ich, z. B. aus Eichen *8/5 1917. Verschiedene Grössen von Larven werden oft mit den Puppen zusammen gefunden und die Entwicklung kann wahrschein- lich in gewissen Fällen zwei Jahre dauern, wenn auch eine einjährige Entwicklungszeit das normale ist. Kemner phot. Fig. 30. Saperda scalaris L. Frass mit Fluglöchern in Eber- esche. 1/6 X. Saperda perforata PALL. Die Larve (Fig. 32) stimmt mit der von scalaris sehr überein, und eine Unterscheidung stôsst auf Schwierigkeiten. Eine Untersuchung eines grossen Materials hat gezeigt, dass die Muskeleindrücke an dem Hinterrand des Frontalen bei Pperforata undeutlich und nicht glänzend sind. Am Pronotum stehen bei der Mittellinie keine vier isolierten sondern jeder- seits meheren Borsten. 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1022. Kemner phot. le Saperda perforata PALL. Fig. 31. Espenrinde mit Frassgängen 1/1. ig. 32. Larve und Puppe. Die Larve etwa 30 mm lang. Fis GT: Fig 482: Die Puppe (Fig. 32) stimmt genau mit der von scalaris überein. Ihre Hakenbewaffnung jedoch kräftiger. Diese Art ist im Gegensatze zu scalaris monophag und lebt bei uns nur unter Espenrinde. Sie ist entschieden se- N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 129 kundar und zieht schon seit langem abgestorbene Stamme vor. Die Gange gehen zwischen Rinde und Holz, haupt- sächlich doch in der Rinde, und die Holzoberflache wird sehr wenig abgenagt. Die Gänge sind breit und mit langen Spa- nen gefüllt (Fig. 31). Die Puppenkammer ist ein Hakengang (Fig. 6, Seite 91) dicht an der Splintoberflache und das Flug- loch wird mit Spänen zugestopft. Die Entwicklung erfolgt im Sommer, und mehrere Ima- gines schliipften z. B. in Stockholm °/7 1914. Stenostola ferrea SCHRANK. Die Larve’ (Fig. 34) erinnert ein wenig an Saperda scalaris, besonders durch die Chitinkörner des Pronotums. Sie wird erwachsen bis etwa 18 mm lang. Der Kopf ist glatt, vorne rotbraun. Die Antennen unbedeutend mit einem spitzigen Endglied. Ein Auge jederseits. Bewaffnung des Pronotums kräftig. Die hintere Hälfte, die durch ein paar Seitenlinien von den Pleuren abgegrenzt wird, trägt eine reiche Körnerausrüstung. Die Körner werden nach hinten zu kleiner, und diese kleinen hinteren Körner gehen auch aufs Metanotum über. Die Gangwarzen haben die gewöhn- lichen Seiten- und Querlinien, sind aber sofort durch ihre Auskleidung mit kleinen spitzigen Dornen, die sowohl an den Rücken- wie an den Bauchwarzen vorkommen, kenntlich. Diese, bei uns nur in den südlichsten Teilen unsres Lan- des vorkommende Art lebt in abgestorbenen Lindenzweigen. Der Frassgang der Larve (Fig. 33) geht anfangs in den äus- seren Teilen der Rinde, und dort oft so oberflächlich. dass die Rinde darüber aufplatzt. Später geht er tiefer in die Rinde. Erst kurz vor der Verpuppung geht er so tief, dass die Holzoberfläche berührt wird. Die Gänge an der Holz- oberfläche sind darum kurz, selten mehr als ein paar Zenti- meter lang. Die Puppenwiege kann von verschiedener Art sein. Sie ist in einigen Fällen ein einfacher Hakengang, in 1 Das Material zu dieser Beschreibung sowie zu der von Oberea linearis wurde mir gütigst von Herrn E. ROSENBERG zur Verfügung ge- stellt, und ich bringe ihm hiermit meinen besten Dank dafür. 9 — 22237. Entomol. Tidskr. Arg. 43. Haft. 2 (1922). 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1022. anderen liegt sie viel tiefer ohne ihren Charakter als Haken- gang zu verlieren. Schliesslich kann sie auch ein Holzgang sein, der ohne umzubiegen in eine Puppenwiege übergeht, Kemner phot. Fig. 33. Fig. 34. Stenostola ferrea SCHRANK. Fig. 33. Frass und Puppenwiege im Lindenholze !/2 x. Fig. 34. Larve, etwa 18 mm lang. welche dann der Käfer durch ein besonderes Flugloch ver- lässt. Die Wiege ist etwa 15 X 4 mm gross, das Flugloch 2 > 2,5.mm. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN, ES Die Entwicklung endet im Mai, und *?/; 1919 schlüpften mehrere Käfer. Gleichzeitig wurden zwei verschiedene Grös- sen von Larven observiert, was darauf deutet, dass auch andere Entwicklungszeiten vorkommen können. Die Genera- tion ist in normalen Fällen zweifelsohne einjährig. Oberea linearis L. Die Larve (Fig. 35) wird erwachsen 25 mm lang aber nur etwa 3 mm breit. Der Kopf ist relativ gegenüber dem schmalen Prothorax gross, wenig abgeplattet und im Querschnitt kurz oval. Ein Auge jederseits (I. C. NIELSEN hat es nicht gesehen). Pronotum vorne glatt und unskulp- tiert. Der Hinterteil, der durch ein paar Seiten- furchen begrenzt ist, trägt eine vorne abgerun- dete Gruppe kräftiger schwarzer Chitinkörner, die nach hinten zu kleiner werden. Mesonotum unbewaffnet. Das Metanotum hat eine in der Mitte geteilte, mit kleinen Häkchen gekleidete Quer- wulst. Gangwarzen klein viereckig abgerundet mit einer tief eingesenkten Querfurche, deren Ränder wulstartig erhöht und mit feinen Chitin- häkchen bekleidet sind. In der Mitte sind sie durch eine’ kurze Mittelfurche geteilt. Oberea linearis kommt nur in den südlich- sten Teilen unsres Landes vor. Sie lebt an Haselstauden, wo sie ihre Entwicklung in den dünnsten, nur ein paar mm dicken Zweigen durchläuft. Nach I. C. NIELSEN! zeigt sich bei ihr eine Art von Brutpflege dadurch, dass das Weibchen oberhalb des für die Eiablage benutzten Punktes den Zweig durch ein paar Einschnitte fast durchschneidet, sodass er bald danach verwelkt und abfällt. Durch dieses Ver- Fig. 35. Oberea linearts L. Die Larve etwa 25 mm lang. 1 I C. NIELSEN, Zur Lebensgeschichte des Haselbockkäfers (Oberca linearis L). Zool. Jahrbücher. Abt, f. Syst. 1903, S. 659. 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. fahren wird der Saftfluss verhindert und die kleine Larve kann ihre Entwicklung ruhig in dem zuriickbleibenden Zweig- teile beenden. Das 3 mm lange Ei wird unter die Rinde eines jungen Zweiges geschoben. Die Larve legt ihren Gang im Holze an, gewohnlich in der Markhohle, wovon kleine Offnungen nach aussen angelegt werden um die Späne wegzubringen. Die Puppenkammer wird im Gange eingerichtet und laut der Untersuchungen des alten ROESELS!, der diesen Kafer schon 1749 studierte, ruht die Puppe mit dem Kopfe nach oben. Das Flugloch wird von der Larve ausgenagt, jedoch wieder mit Spanen geschlossen. Die Entwicklung nimmt nach NIEL- SEN 2 Jahre in Anspruch, und die Flugzeit fallt im Sommer ein. Phytoecia cylindrica L.” Die Larve (Fig. 36) ist schwefelgelb, 15—20 mm lang. Die Antennen sind reduziert eingliedrig. Ein Auge jeder- seits. Pronotum mit markierten Seitenfurchen, dazu vorne mit zwei nach hinten konvergierenden Furchen, die als braune Linien hervortreten. Zwischen diesen Furchen finden sich in der hinteren Hälfte des Pronotums zahlreiche Chitinkörner, die nach hinten zu grösser werden. Die Gangwarzen sind . grösser als bei Oberea linearis, von einer Längs- und einer Querfurche geteilt, welche jedoch ohne wulstförmige Ränder sind. Die Warzen kommen an den 1.—7. Abdominalseg- menten vor. Die Puppe (Fig. 36) ist schwefelgelb, etwa 12 X 2,5 mm gross, mit zahlreichen Chitindornen am Hinterleib, am Kopfe und Prothorax nur spärlich beborstet. Das letzte Segment trägt mehrere kleine Dorne, ist aber ohne Mitteldorn. Die Antennen biegen sich hinter dem zweiten Beinpaare um und erreichen vorne den Kopf wieder. Phytoecia cylindrica lebt bei uns in Umbellaten, beson- ! ROESEL, Insectenbelustigung II. Der Erd-Kefer zweyter Classe, S. 21, Tab. III, 1749. ? Vgl. Kemner, N. A. Stjälkbocken (Phytoecia cylindrica L.) etc. Meddelande N:r 139 frän Centralanstalten för jordbruksförsök. Entomol. Avd. N:r 26. 1916. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 133 ders in Anthriscus silvestris und Daucus carota. Der Larven- gang verläuft im Zentrum der Stämme, besonders in den basalen Teilen, und die gröberen Wurzeln werden auch Fig. 36. Phytoecia cylindrica L. Links Larve und Puppe, rechts eine Puppe in ihrer Puppenwiege in einem Stammrest von Anthriscus. Nach KEMNER. ausgehöhlt. Die Puppe findet man in Stammresten dicht oberhalb des Bodens (Fig. 36 rechts), und die Puppenkammer ist einfach durch Verstopfung des Ganges eingerichtet. Die Entwicklung ist einjährig, und die Flugzeit ist Juli— August. Eine Puppe erhielt ich z. B. '%/, 1915. 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Tetrops praeusta STEPH. Die Larve (Fig. 37) weisslich, erwachsen nur 5—6 mm lang. Der Kopf relativ breit, ein wenig dunkler am Vorder- rand, oben chagriniert, glänzend. Ein Auge jederseits. Cly- peus und Labrum weiss. Maxillarpalpen 2-gliedrig. Prono- I [MARINA ZA EN | MAN) Z } tu ji m) tum glänzend, hinten mit seichten Furchen. Die Gangwarzen von einer Mittelfurche geteilt und durch kleinere Furchen in runde Kleinwarzen zerfallen. Das 9. Segment ist besonders charakteristisch. An seinem Hinterrand trägt es eine kleine braune Platte wie die Pogonochaerus- Arten. Bei dieser Art hat diese Platte eine querlaufende Chitinleiste, die in der Mitte in eine kleine dunklere Spitze ausläuft. (Vergl. Fig. 3 B.) Die Puppe (Fig. 37) ist von den übrigen Lamiiden ver- N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 135 1 Sie ist etwa 5 mm lang, schieden und ziemlich eigenartig. weiss, und beinahe ganz ohne Borsten und Dorne. Nur einige wenige feine Borsten finden sich am Pronotum und den Abdominaltergiten. Die Flügel decken die Hinterbeine fast ganz und auch die Kniee sind fast von der Rückenseite Kemner phot. Fig. 38. Zetrops praeusta L. Frassspuren und Puppenwiegen verschiede- ner Art in Asten wilder Apfelbäume. Nat. Gr. nicht sichtbar. Die kurzen Antennen enden mit einer klei- nen Biegung hinter dem zweiten Beinpaare. à Tetrops praeusta lebt in abgestorbenen Zweigen verschie- dener Laubhölzer, wie Obstbäume, Prunus spinosa etc. Pro- fessor TRÄGÄRDH hat mir wilde Pyrus-Zweige aus Oland 1 Perris beschreibt eine Puppe von Zeirops praeusta (Larves des Coléoptéres 1877, S. 498), die nicht die richtige sein kann, und wahrschein lich durch einé Verwechslung dorthingekommen ist. I 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. 1919 zugestellt, die sich von dieser Art angegriffen zeigten. Sie lebte mit Pogonochaerus hispidus zusammen. Die Larven- gänge (Fig. 38, links) gehen unter der Rinde, oft um die klei- nen Zweige ringformig herum. Der Gang beriihrt die Splint- oberflache sehr wenig, liegt grösstenteils in der Rinde, und ist mit mehlartigen Spänen dicht gefüllt. Die Puppenwiegen liegen auf verschiedene Weise. Ein paar Puppen fand ich dicht unter der Rinde in einer seichten, etwa 6 X 2 mm grossen Vertiefung des Splintes. Andere lagen in Hakengängen, die schräg gegen die Holzoberfläche standen. Das Flugloch ist 1,3 mm breit und gewöhnlich in Übereinstimmung mit der Lage der Kammer schief gestellt. °°/; fand ich Larven und Puppen und gleichzeitig auch halberwachsene Larven. Die Entwicklung scheint somit in gewissen Fällen verspätet werden zu können, wenn auch eine einjährige Entwicklungszeit das normale ist. Schematische Übersicht über die Larven der Lamiiden. Hauptmerkmale der Lamiidenlarven: Kopf lang und schmal, der aus dem Prothorax ragende Teil desselben mit parallelen oder fast pa- rallelen Seiten. Beine fehlen. Höchstens ein Auge Jederseits. 1. Das neunte Abdominal-Segment an dem Hinterrand mit einem Chitindorn oder einer kleinen Chitinplatte ...... 2. —. Das 9. Abd.-Segment ohne Dorn oder Platte.................- 6. Das 9. Abd.-Segment mit einem Dorne ohne mehr er- weiterte Basalpartie. Die Stirn in der Mitte langsge- riefelt. Die Warve bist23 mm lane, (Figo) Mesosa nebulosa F. —. Das neunte Abd.-Segment mit einer kleinen Chitinplatte oder einem kleinen Dorne mit verbreiteter Basalpartie. Die-Barveibis 13-mmelaner... RER 2 ee de Das neunte Abd.-Segment mit einer kleinen geriefelten Platte (Genus, Zogonochaerus) 0 4. to Oo SI Rte N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 1377 Das neunte Abd.-Segment mit einer Platte ohne Langs- riefen, mit einer Querleiste, die in der Mitte sich zu einem Dorne erhoht. Die Larve nur etwa 5 mm jang mit 2gliedrigen Maxillarpalpen (Fig. 37) Tetrops praeusta L. ‘Die Platte des 9. Segmentes hat nur eine Längsriefe. Die Larve circa 13 mm lang Pogonochaerus fasciculatus DE GEER. Die Elatte, mit mehreren .Riefen . 2 Ser tl ait. 3. Die Platte sehr klein (0,09 X 0.0.2 mm) mit 15—20 Bien Langsriefen. Die Maxillarpalpen 2-gliedrig Pogonochaerus hispidus L. Die Platte viel grösser (0.3 X O,15 mm) mit IO—II deutlichen Langsriefen. Die Maxillarpalpen 3-gliedrig Pogonochaerus hispidulus PILLER. Das 8. Abd.-Segment vor seinem Hinterrande mit einer langsgeriefelten Querleiste. Die Maxillarpalpen 2-gliedrig. Augen fehlen. Die Larve circa 10 mm lang Exocentrus lusitanus I. Das 8. Segment sowie das 9. ohne Chitinausrüstung 7. Pronotum sowie die Gangwarzen ohne Chitindorne oder SE (AE eh el Mier 0 Nos hr 8. —. Pronotum und die Gangwarzen mit Chitinkörnern ......13. Der Vorderrand des Kopfes (Epistoma) grob langsgerie- OSCAR ON NES ERREURS Hoplosia fennica PAYK. DersVorderrand’ des, Kopfes,;nicht';geriefelt #2. 9. Die Gangwarzen in kleine runde Warzen zerfallen 10 Die Gangwarzen ohne runde Kleinwarzen.................-- 1% Die hintere Hälfte des Pronotums glänzend mit tiefen netzartigen Furchen. Die Larve mittelgross, bis 28 mm langer PT pur. Acanthoderes clavipes SCHRANK. Die hintere Hälfte des Pronotums matt ETS Be LES Die runden Kleinwarzen der Gangwarzen in konzentrische Linien geordnet. Die hintere Hälfte des Pronotums mit strichformigen Furcnen. Die Larve gross, bis 40 mm lanothionitest0 es puis an a Mopchamuis sutar 1. Die runden Rene nicht in Linien geordnet. Die Hinterhälfte des Pronotums fast ohne Furchen. Die Larve kleiner. bis 15 mm Jan: Lzopus nebulosus L. 138 14. 16. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Die Hinterhalfte des Pronotums in zwei chitinisierte Plat- ten geteilt, die einige wenige runde Vertiefungen haben. Die Larve gross und abgeplattet Acanthocinus aedilis L. Die Hinterhalfte des Pronotums nicht geteilt, mit meh- reren strichformigen Vertiefungen. Die Larve nicht ab- Seplatteot. ih VARGO ee On est Lamia textor L. Die Larve breiter als dick. Pronotum nicht steil nach vorne: abiallend ml Ir ese Oe ee eee een Die Larve dicker ale brå Pronstuni steil nach vorne abfällend: EM OEM En, LEUR BER ht es ae POSER 16. Die Chitinkörner schwarz, spitzig, deutlich sowohl auf dem Pronotum wie auf den Gangwarzen. Ein Auge jeder- seits. Die Larve mittelgross, bis 18 mm lang Stenostola ferrea SCHRANK. Die Chitinkörner auf dem Pronotum klein, auf den Gang- warzen kaum!bemerkbar. "Augen "fehlen 22.22 au 15: Stirn hinten mit zwei runden glänzenden Vertiefungen. An dem Vorderrand des Pronotums vier freistehende Börsten. MSN SAG hir EB Saperda scalaris L. Stirnvertiefungen hinten weniger deutlich. An dem Vor- derrand des Pronotums keine freistehende Borste in der Mitte... auptserkunel: Saperda perforata PALL. Die N wie Es os in der Mitte der Seg- mente plaziert mit”einer ‘breiten Oberflache een 17. Die Gangwarzen im vorderen Teile der langen Segmente gelegen, klein, viereckig gerundet, mit einer tief einge- senkten Querfurche, deren Ränder wulstartig erhöht und mit kleinen Häkchen bekleidet sind... Oderea linearis L. Pronotum mit einer braunen Schräglinie jederseits. Die arve-schwelelvelb Men vems Phytoecia cylindrica L. Pronotum ohne dunklere Schräglinien................-.--.------ 18. Die Larve bis 40 mm lang, 6—6,5 mm breit. Pronotum stark chitinisiert, braun. An der Bauchseite treten die Hypopleuren als ein paar braune Platten hervor Saperda carcharias L. Die Larve bis 20 mm lang, 3 mm breit. Pronotum weniger chitinisiert, wie die Hypopleuren nicht braun Saperda populnea 1. Anteckningar om vara vattenhemipterer. II. Av O. Lundblad. Med 6 textfigurer. LÄ Närmaste anledningen till följande rader är några fynd av vattenhemipterer frän de sista åren, fynd, som dels gjorts av mig själv!, dels i ett par fall meddelats mig av andra, och vilka synas mig vara förtjänta av att här publiceras. Jag har även haft förmånen att genomgå de huvudsakligen av prof. TULLGREN insamlade exemplar, som tillhöra Central- anstaltens för jordbruksförsök entomolog. avdelnings sam- lingar”, även de i Riksmuseets samlingar sittande exemplaren meddelas nedan.? Vår kännedom om arternas utbredning blir härigenom i någon mån ånyo vidgad. Mycket återstår dock ännu att utforska inom den svenska akvatila rhynchotfaunan, både beträffande biologi och utbred- ning. Oaktat så är fallet, vill jag dock försöka att i en föl- jande uppsats på grundval av vår nuvarande kunskap ge en allmän framställning av denna del av vår insektvärld, härvid dock huvudsakligen begränsande mig till några få entomogeo- grafiska och biologiska frågor. Vi veta redan nu så pass mycket, att det kan vara både lämpligt och behövligt att få en samlad översikt av hithörande förhållanden. 1 Fynden äro, där ej annorlunda anmärkes, gjorda av förf. 2 Dessa exemplar äro, då de insamlats av TULLGREN, i det följande betecknade med: (T.). I övriga fall angives samlaren. Centralanstaltens samlingar förkortas C. e. s. 3 Riksmuseets samlingar förkortas R. e. s. 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Som bekant har studiet av vara vattenhemipterers ut- bredning och levnadssätt varit mycket forsummat. Anda till pa sista aren har kannedomen harom varit sa gott som ingen, och beträffande åtskilliga arter förhåller det sig sa allt fort- farande. Talrika luckor återstå således ännu att fylla. Om därför i en följande uppsats en första sammanfattning av kunskapsmaterialet på detta område göres, måste detta an- språkslösa försök givetvis bära prägeln av ofullständighet och en viss osäkerhet. Det är ingalunda något avslutat helt. Jag har huvudsakligen haft min egen alltför ringa erfarenhet att bygga på, då den svenska hithörande litteraturen är mycket obetydlig. Med vederbörligt beaktande härav hoppas jag dock, att efterföljande uppsatser kunna äga ett visst intresse. Vad litteraturen angår, hava vi för fam. Corixide WAL- LENGREN S »Conspectus» av 1855 och särskilt hans »Revision» av år 1894 att hålla oss till. Den senare är den sista och modernaste översikt, som står oss till buds! och i flera av- seenden synnerligen förtjänstfull och omsorgsfullt utarbetad. Utbredningsuppgifterna äro därstädes naturligt nog likväl ganska ofullständiga, och även i systematiskt hänseende finnes enligt min mening åtskilligt, som behöver utredas och revi- deras. Vi återkomma härtill längre fram vid behandlingen av de särskilda arterna. Äldre, svenska arbeten, som WAL- LENGREN använt sig av, aro FALLEN's »Hemiptera Sveciæ» 1826 och THOMSON’s »Opuscula entomologica» (I: 1869, IV: 1871) samt ZETTERSTEDT’s »Insecta Lapponica» 1840. Ett par andra aldre arbeten av FALLEN dro 1 detta samman- hang utan större intresse, men anföras dock i litteraturför- teckningen i slutet av min uppsats.” For de övriga vatten- 1 En visserligen ännu senare och även modernare översikt över dessa liksom över våra Övriga hemipterer återfinnes i TULLGREN’s och WAHL- GREN’S arbete (1920—1922). Alla arter äro dock ej där medtagna, och arbetet har ett annat syfte än de fackuppsatser, som här egentligen intres- sera OSS. | ? Den för dessa och följande »Anteckningar» gemensamma litteratur- förteckningen publiceras först tillsamman med nästa uppsats. I fråga om litteraturförteckningen bör anmärkas, att jag, förutom den litteratur, vartill jag i mina uppsatser refererar, blott medtagit vad som vid studiet av våra svenska arter synts mig särskilt värdefullt. Någon fullständig lista över den av mig rådfrågade litteraturen är det sålunda icke. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 141 hemiptererna bor REUTER’s bekanta »Finlands och den Skan- dinaviska halvöns Hemiptera Heteroptera» 1882 särskilt fram- hållas. Tyvärr fullbordade REUTER aldrig detta viktiga arbete. Av vattenhemiptererna medhunnos sålunda ej mera an He- bride, Mesoveliide, Hydrometride, Veliide och Gerride, me- dan /Votonectidæ, Naucoide, Nepide och Corixidæ förblevo obearbetade. Genom WALLENGREN’s ovan nämnda avhand- lingar avhjalptes ju sedermera bristen vad den sista av dessa familjer beträffar, medan vi daremot fortfarande sakna en översikt av de tre förra, vilket likväl ar mindre kännbart, da dessa blott omfatta tillsamman 6 arter i vart land. For Gerride hade STÅL redan förut, 1869, lämnat en liten över- sikt, även innehållande bestämningstabeller. Under senare år framkomna bidrag till kännedomen om våra hemipterer äro mera i undantagsfall enbart ägnade vatten- formerna; detta gäller ett par av mina egna skrifter. Oftast omnämnes endast en eller annan art i förbigående, och dessa bidrag innehålla i allmänhet alltför litet för att här särskilt förtjäna uppmärksammas. Framhållas må blott författarnamnen: S. BENGTSSON, G. O. D. von HACKWITZ, A. JANSSON, E. MJÖBERG, H. MUCHARDT och I. TRAGARDH. Titlarna pa uppsatserna återfinnas i litteraturförteckningen. Da för en rätt förståelse av var egen fauna även är nöd- vandigt att känna till grannlandens, måste vi i detta samman- hang kasta en blick harpa. Danmarks och särskilt Finlands fauna ar jämfôrelsevis grundligt utforskad, medan det daremot ej ar möjligt att f. n. erhålla en tillfyllestgörande bild av Norges. För Danmarks vidkommande lämna SCHI@DTE's »Fortegnelse» 1870 och JENSEN-HAARUP’s » Tæger» 1912 en utmarkt vagledning. De finska arterna ha sarskilt behandlats i talrika arbeten av O. REUTER och J. SAHLBERG. Smärre bidrag ha lamnats av K. M. LEVANDER, A. J. SILTALA och sarskilt HAKAN LINDBERG. I synnerhet varda att pa detta ställe framhallas aro SAHLBERG’s »Synopsis Amphib. et Hydrocor. Fenniz» 1875 och »Enumeratio Hemipt. Heteropt. Faun. Fennicæ» 1920. Den sistnamnda, vilken utkom strax fter SAHLBERG’s bortgång, utgör en sammanfattning i fau- nistiskt hanseende saval av andra forskares som av SAHL- BERG'S egna, trägna studier över Finlands hemipterfauna och 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. är som sådan mycket värdefull och oumbärlig, ehuru har och dar nagra tryckfel och vilseledande uppgifter insmugit sig. Arbetet inledes med en kortfattad historik Over Finlands faunistiska utforskande samt avslutas med en karta över lan- dets naturhistoriska provinser.! I tabellform meddelas även arternas fördelning på dessa provinser.” I Norge har intresset för hemipterologien ej varit lika stort som i Finland. Det enda arbete, som här bör påpekas, är SIEBKE's »Enumeratio» 1874, till vilken sedan smärre bidrag utkommit, nämligen av J. SAHLBERG 1881 a, W. M. SCHOYEN 1880 och 1889, J. SPARRE SCHNEIDER 1901 och E. STRAND 1899, 1900, 1902 och 1905. Vill man för att erhålla en geografiskt överskådlig bild av vattenhemipterernas utbredning göra upp kartor, är detta något som stöter på stora svårigheter. Utbredningen i detalj är ofta ej tillräckligt känd för att möjliggöra ett sådant till- vagagangssatt. Vad arternas allmänna utbredning beträffar har man härvid att hålla sig till OSHANIN’s framställning 1906—1909 (med tillägg av senare litteratur). De kartor, som jag kommer att publicera över några mera intressanta och representativa arter, äro uppgjorda med hänsynstagande till alla i de nordiska länderna gjorda, publicerade, iokaliser- bara fynd samt mig tillgängliga samlingar. I fråga om den allmänna utbredningen har jag däremot i huvudsak hållit mig till ÖSHANIN's arbete, där lokaluppgifterna äro mera allmänt uttryckta och endast i vissa fall fixerade till en bestämd ort; jag har således i allmänhet icke gått till källskrifterna, vilket skulle tagit för lång tid i anspråk i förhållande till den jäm- 1 Sådana dessa antagas av SAHLBERG. Kartan avviker häruti från de av botanisterna använda provinskartor, som bruka åtfölja varje häfte av Meddelanden af Soc. pro Fauna et Flora Fennica och i ett avseende — Ryska Karelens uppdelning — även från SAHLBERG’s egna tidigare kartor. Se härom p. 13 i SAHLBERG’s arbete. ? Jag far här med tacksamhet erkänna, att prof. SAHLBERG, redan innan han inlämnade sitt nämnda verk till tryckning, hade godheten att i brev lämna mig ett utdrag ur tabellen rörande vattenhemiptererna samt meddela mig åtskilliga intressanta upplysningar. Samtidigt ber jag även att få uttrycka mitt tack till magister HÅKAN LINDBERG, vilken meddelat mig kartor över vissa formers utbredning i Finland samt härigenom under- lättat mitt arbete. 0. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 143 forelsevis ringa vinst det eventuellt: kunnat innebära. För särskilt intressanta arter — således med inskränkt utbredning — har jag dock sökt erhålla visshet om exakta läget av varje fyndort, såsom av den följande diskussionen under resp. arter kommer att framga. En synnerligen viktig fråga ror arternas förekomst i öster och norr samt huru långt de framtränga i dessa riktningar. Ett arbete, som här lämnar värdefulla upplysningar, är, för- utom SAHLBERG's förut omnämnda »Enumeratio», samme författares »Bidrag till nordvestra Sibiriens insektfauna» 1878. som innehåller noggranna uppgifter om flera arter. Ofull- _ständigheter vidlåda dock helt naturligt även detta arbete, ‘som grundar sig endast pa ett par kortvariga expeditioner i ifrågavarande trakter. Dessutom behandlar det, såsom fram- gar av titeln, blott nordvästra Sibirien. Större delen av norra Asien, öster om Jenissej ”och dess bifloder, är ännu i dag ett terra incognita. Ett arbete, som då det gäller nordiska hemipterer åt- minstone förtjänar att nämnas, är BREDDIN's bearbetning av ifrågavarande djurgrupp i »Fauna Arctica» 1902. I djurgeo- grafiskt hänseende innehåller det ju åtskilligt av intresse, men vattenhemiptererna ha tyvärr fått en mycket ofullständig be- handling. Av större värde för de frågor, som i det följande komma att behandlas, är ZSCHOKKE's översikt över Alpernas högfjällsfauna 1900. Vad vårt eget lands fauna beträffar äro vi särskilt dåligt underrättade om arternas utbredning i de norra delarna, något som i stort sett även gäller för Finlands (och naturligtvis Norges) vidkommande. Spridda uppgifter föreligga ju, men dessa äro ofta av tämligen problematiskt värde och knappt användbara, då det gäller entomogeografiska frägor.' Härför erfordras betydligt mera ingående upplysningar rörande arternas frekvens, förekomstsätt, fördelning i olika regioner etc. än vad som stå oss till buds, kort sagt upplysningar av ekolo- gisk art. Att intet enda område i norra Skandinavien är ekologiskt undersökt ifråga om vattenhemipterer är mycket 25h del helt visst ganska otillförlitliga uppgifter rörande forekomsten i Lappland av vissa arter härstamma fran FIEBER och Puron. Dessa äro ej heller lokaliserbara, 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. att beklaga, enär vi bland vara nordliga former helt säkert hava nagra av de ur djurgeografisk synpunkt mest intres- santa. Samma ofullstandighet vidlader f. 6. kännedomen om Alperna, vilkas vattenhemipterfauna ej heller närmare under- sökts. Den biologiska litteraturen på området är i Norden mycket fattig, varför gruppen bör kunna lämna rika tillfällen till studier i skilda riktningar. Här ar dock allt skäl att nämna DE GEER's berömda »Memoires pour servir a l’histoire des insectes», i vars tredje volym, 1773, vattenskinnbaggarna behandlas, icke blott från systematisk synpunkt utan även med anförande av biologiska iakttagelser. I övrigt bör sär- skilt WESENBERG-LUND's »Insektlivet i ferske Vande», 1915, framhållas, men även ett äldre arbete av samme författare 1911. Om vattenlöparna har MEINERT skrivit en biologisk avhandling 1887—1888. Dessutom förtjänar måhända KIR- KALDY's »Guide» att nämnas, men särskilt hans arbete om stridulationsorganen 1901—1903 såsom varande viktigt för kännedomen om våra arter. Det senare är dock huvudsak- ligen av systematiskt innehåll. Några för bestämningen av nordiska arter viktiga utländska arbeten från senare ar ma till sist anföras. Danmarks » Tæger» av JENSEN-HAARUP har förut framhållits. Ett mycket använd- bart tyskt arbete är KUHLGATZ' bearbetning av Rhynchota i »Süsswasserfauna Deutschlands» 1909. Mindre känt men även utmärkt och för oss särdeles viktigt är HUEBER's »Deut- schlands Wasserwanzen» 1905. Storbritannien har redan sedan flera år haft en god översikt över sina vattenhemipterer i KIRKALDY’s ovan omnämnda »Guide», vilken utkom under en lång följd av år; den är nu något föråldrad men likvisst mycket värdefull. En närmare kännedom om Storbritanniens arter vore av ett särskilt stort intresse för oss svenskar, emedan högländerna, särskilt de skottska, men även de i Cumberland, i Wales och kanske på Irland, säkerligen visa en rätt nära djur- geografisk överensstämmelse med våra egna. En ingående jämförelse mellan våra och de skottska arterna ur systema- tisk och djurgeografisk synpunkt vore värdefull men är ej genomförd och kan på vetenskapens nuvarande ståndpunkt knappast företagas, då tillräckligt stort observationsmaterial “O0. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 145 ännu ej föreligger. Nämnas bör i detta sammanhang även, förutom SAUNDER's och DOUGLAS’ & SCOTT’s arbeten, BUCHANAN WHITE's uppsats »Notes on Corixa» 1873— 1874, sem dels innehåller en värdefull bestämningstabell, dels upp- gifter angående strigilns! utseende hos de brittiska arterna, varvid vissa systematiska frågor diskuteras. För att i en följande uppsats kunna diskutera våra arters djurgeografiska ställning, har jag nedan varit tvungen att be- röra arternas utbredning hos oss och i allmänhet, vilket dock skett så kortfattat som möjligt. Vad nomenklaturen beträffar, ansluter jag mig till OSITANIN’s Katalog 1912. Översikt av de svenska vattenhemiptererna, deras utbredning i och utom Sverige jämte förteckning på nya fyndorter. Fam. Corixidæ. Micronecta KIRKALDY. 1. M. minutissima (L.). — Fyndorter. Smal.?: Kalmar- trakten enligt C. e. s. (AHL.). — Upl.: larver och unga imagines (uteslut. SS) vanliga vid stranden av Ormgärdssjön vid Deglinge, V. Ryds socken, 14/6 1922. * 1 Strigil var en slags skrapa, som i antiken användes till rengöring av huden under badet. Strigiln hos corixiderna har, ehuru icke av sin upptäckare, antagits fungera som stridulationsorgan. Härpä synes även dess byggnad tvda. Senare forskare, särskilt HAGEMANN (1910), ha dock bestämt påvisat ohållbarheten av detta antagande samt framhållit, att den sannolikt står i kopulationens tjänst. ? En del i det följande ofta återkommande landskaps- och samlar- namn förkortas på följande sätt: Sk. = Skåne, Bl. = Blekinge, Hall. = Halland, Boh. = Bohuslän, Smål. = Småland, Gtl. = Gottland, Ol. = Öland, Östg. = Östergötland, Västg. = Västergötland, Söderm. = Södermanland, Upl. = Upland, Vstml. = Västmanland, Dlr. = Dalarne, Gästr. = Gästrik- land, Häls. = Hälsingland, Ang. = Ångermanland, Ed Harjedalens mt Jämtland, Västerb. = Västerbotten, Lpl. = Lappland, AHL. = AHLROT, BuM. = BoHEMAN, C. H. J. = C. H. JOHANSON. 10 — 22937. Entomol. Tidskr. Arg. 43. Haft. 2 (1922). 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Nordgränsen för artens utbredning hos oss är ej närmare fastställd. Så vitt vi f. n. veta utgöras de nordligaste före- komstplatserna av Ljungans område i Medelpad (TRYBOM 1885 p. 168) och Vikarsjon — tillhörande Ljusnans vattenområde — i Härjedalen (LUNDBLAD 1915 p. 189). Med nästan absolut visshet kan dock förutsägas, att den måste gå längre norrut. Visserligen omnämner ej ZETTERSTEDT (1840) arten från Lappland, men sannolikt är att den förekommer åtminstone i södra Lappland och Västerbotten, dock naturligtvis ej i fjällen, enär den är en utpräglad låglandsform. På en ut- bredning längre åt norr i vårt land än den hittills kända tyder även utbredningen i Finland; enligt SAHLBERG's senaste sammanställning (1920 p. 206) är arten nämligen funnen i provinsen Ostrobothnia borealis, vilkens sydgräns ligger på 64” n. br. och således i stort sett sammanfaller med syd- gränsen för svenska Lappland och Västerbotten. Fyndorten härstädes, Kuusamo, ligger pa 66° 30' n. br., alltså något nordligare än Torneå och Haparanda. SAHLBERG har ju även undersökt nordligaste Finland, provinsen Lapponia, där han synes hava utsträckt sina forskningar från Muonioniska i söder till Kilpisjärvi i norr, dock utan att finna ovannämnda art (SAHLBERG 1868 a). Vad »Nordenfjeldske Norge» be- träffar, lyckades SAHLBERG ej heller där under sin resa upp- daga densamma (SAHLBERG 1881 a). Mig veterligt är den i Norge blott funnen av MÖNSTER i Hitterdal!, där den dock var allmän (SCH@YEN 1889 p. 9). Naturligtvis är arten vitt utbredd i Norge. | I Sibirien saknas den, så vitt vi veta, fullständigt; ‘den hittades icke av SAHLBERG under hans forskningar därstädes, ej ens i det längst åt söder belägna området, »bergiga terri- toriet» (SAHLBERG 1878). Arten är tillsvidare blott känd fran Europa, där den dock saknas i de nordligaste och i de bergiga delarna, samt förekommer i angränsande områden av Asien (Transkaspien) och Afrika (Marokko). I Storbritannien är den blott funnen i Sydengland och på Irland. THOMSON ,(1862 p. 121) uppger endast, att arten före- kommer »Ej sällsynt i rinnande vatten». Att den emellertid 1 Sydväst om Kristiania. ©. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 147 huvudsakligen ar en sjöform, är otvivelaktigt. Den lever stundom i bräckt vatten (LUNDBLAD 1915 p. 189). 2. M. foveifrons (THOMS.). — Rôrande denna art säger THOMSON (1871 p. 397): »Sällsynt; funnen i Norrland vid grunda sandiga stränder av sjöar». Den ar icke iakttagen annorstädes än i Sverige; jag vågar ej uttala mig om dess artberättigande. Möjligen skulle den kunna vara en nordlig art, men a andra sidan ha de nordfinska Mzcronectæ av SAHL- BERG hänförts till wzwutissima, varför det synes sannolikt, att den blott är en varietet eller tillfällig avvikelse.! Cymatia FL. 3. C. bonsdorffi (C. SAHLB.). — Fyndorter. Smäl.: en- ligt R. e. s. (BHM.). — Söderm.: Dammtorpsjön, Nacka Socken, 7°/s 1916 (T.). — Upl.: enligt R. e. s. (BELFRAGE). 1 Dr SIMON BENGTSSON har varit vänlig att lana mig typexemplaren av denna och vissa andra av THomson’s arter, för vilket tillmötesgående jag harmed far uttrycka mitt hjärtliga tack. Pannan strax ovan snabelns strior är i överensstämmelse med THOMSON's beskrivning tydligt intryckt. Jag känner mig ej fullt övertygad, att ej detta möjligen kan vara ett skrump- ningsfenomen vid torkningen, ehuru alla de av mig granskade 4 exem- plaren uppvisa egenheten. Dock är jag ej alldeles säker på, att min tyd- ning är riktig, och då Micronecta-arterna dessutom alla stå varandra ytterst nära och jag ej haft tillfälle att närmare studera dem, har jag icke velat stryka foveifrons som art. I THOMSON's samling är den f. 6. betecknad med namnet foveolata och icke foveifrons. Vad de av mig i Härjedalen funna Micronecta-exemplaren beträffar, sakna dessa intryckningen och hava därfôr av mig, liksom de annorstädes av mig i Sverige funna, publicerats som minutissima. Papekas bör, att i Tyskland förekommer arten scholtzi (Fres.) och i Finland (den i andra trakter ej funna) 7wgzcollis Horv. De borde ju även kunna anträffas hos oss. Om dessas artberättigande har jag ingen bestämd mening. Vid genomgängen av Riksmuseets samlingar förvånades jag av att dar, förutom småländska winutissima, även finna flera exemplar fran Skane, betecknade som scholfzi. Samtliga hade insam- lats av BOHEMAN. Bestämningarna tyckas mig likväl ej fullt tillförlitliga. Det synes, som om de med scholtz¢ betecknade snarast vore minu- tissima. — Bland de 1915 och 1916 av mig som minutissima publicerade fynden finnas möjligen även flera arter. Att avgöra huru därmed förhåller sig är mig dock tillsvidare omöjligt, bl. a. av den orsaken, att talrika upp- gifter blott grunda sig på larvfynd. I många fall ha dessutom exemplar ej insamlats. 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Hjälstaviken, Hjalsta och Husby-Sjutolfts socknar, **/5 1917. Forekom har talrikt vid stranden. — Dir.: enligt KR. e. s. (BHM.). Limsjon ?/7 1918, Stordammen ?!/7 1918 och bland Batrachium i långsamt rinnande vatten i Dalälven ej långt från dess inflöde i Insjön, 3/7 1918; alla lokalerna liggande i Leksands socken. Den förstnämnda lokalen har rätt rik vegetation, den andra är däremot en ytterligt torftig, i ödslig barrskog liggande, grund men ganska vidsträckt damm, vid stranden huvudsakligen med Yzncus-vegetation. Höjden över havet torde för Stordammen vara ungefär 240 m. — Jmt.: enligt R. e. s. (BHM.). Arten förekommer hos oss åtminstone till Jämtland. Den går sannolikt längre norrut. FIEBER's uppgift Lappland (1851 a p. 39) synes icke otrolig, ehuru ZETTERSTEDT ej fann arten i dessa trakter (1840), enär ifrågavarande art av SAHL- BERG påträffats i trakten av polcirkeln i Finland, nordligast vid Turtola och Rovaniemi norr om Haparanda (1920 p. 205). Dock lyckades han icke finna den längre norrut under sin resa i Torne lappmark, varifrån han icke anför den (1868 a). På artens resistens mot rätt låga temperaturer tyder även en uppgift om dess förekomst i skottska högländerna (KIRKALDY 1906 p. 60) och i Schweiz; i sistnämnda land är den funnen vid 4,000 preussiska fots, d. v. s. cirka 1,250 meters höjd pa Gemmi (HUEBER 1905 p. 160). F. 6. ar arten spridd över större delen av Europa, även södra (t. ex. Spanien). At Oster nar den ävenledes en vidsträckt utbredning inåt Sibirien och Centralasien. SAHLBERG (1878 p. 39) anför den fran »territorium silvosum» (byn Worogovo och Tobolsk) i Sibirien, REUTER (1891 p. 208) fran Minussinsk och Krasnojarsk i trakten av Sajanbergen, LINDBERG (1921 b p. 51) fran Jenisejsk. Sjalv har jag icke sett arten i fjallen. De av mig (1915 p. 190) påvisade förekomsterna i Härjedalen ligga båda pa flackt land mellan 400—600 meters höjd i barrskogen. I Lappland lyckades jag ej finna den. Det är ej troligt, att den hos oss stiger så högt i vertikal riktning. I Norge är den mig veterligt blott funnen av MUNSTER vid Lillestrommen (SCHOYEN 1889 p. 9) och av SPARRE SCHNEIDER vid Bergen (SCHOYEN 1889 p. 9, SPARRE SCHNEIDER 1901 p. 10). O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 149 4. C. coleoptrata (F.). — Fyndorter. Sk.: enligt R. e. s. — Bl.: enligt R. e. s. (BHM.). — Smäl.: enligt R. e. s. (BHM.). — Östg.: E. SELLMAN har funnit den i Linköpingstrakten. — Söderm.: allmän vid stranden av Dammtorpsjön, Nacka socken 1920. — Stockholm:enligtR.e.s. (P.F.WAHLBERG). — Upl.: göl nara Ekhamns herrgård, Vassunda socken, ?!/s 1919. Talrikt fangad tillsamman med foregaende art i Hjälsta- viken, Hjälsta och Husby-Sjutolfts socknar, °*/s 1917. Osby, Danderyds socken, Ÿ/9 1916 (T.). — Vstml.: expl. härifrån, sannolikt tagna i Västerastrakten, sitta i min samling och hava insamlats av C. H. J. Arten, som hos oss nordligast är tagen vid Hillevik i Gästrikland (LUNDBLAD 1916 p. 218), är utbredd över större delen av Europa, ehuru ännu ej påvisad i vissa av de syd- ligaste delarna. Ej heller är den funnen i norra England, i Skottland eller på Irland samt synes ej förekomma i nord- ligaste Europa. I Norge ar den annu ej tagen, men gar i Finland upp i södra och mellersta delarna. Huruvida den är funnen i Österbotten torde vara ovisst, då WASA- STJERNA's samlingar, som ligga till grund för uppgiften, ej alltid synas vara så tillförlitligt etiketterade. Emellertid tycks arten gå längre mot norr i Finland än hos oss. Österut finnes den i till Finland gränsande områden, såsom vid Svir- floden, Ladoga, Onega och är även funnen vid Kunguhr i östra europeiska Ryssland på ungefär 57” n. br. ' Ehuru SAHL- BERG ej fann arten i Sibirien, tyder fynd av densamma vid Irkutsk på vidsträckt utbredning inåt Asien. Att C. coleoptrata ej går lika långt norrut som föregående art synes vara ställt utom varje tvivel. Även utbredningen i vertikal led synes vara mera inskränkt. Inga meddelanden föreligga om dess förekomst i bergiga trakter med undantag av Schweiz, varifrån dock inga höjdsiffror finnas. Arten lever stundom i brackvatten (LUNDBLAD 1915 p. 189, SAHLBERG 1920 p. 205, LINDBERG 1921 a p..55).} Enligt JENSEN-HAARUP (1912 p. 19) forekommer den »særlig 1 TULLGREN (1920—1922 p. 98) angiver, att den stundom förekommer i rinnande vatten. -Detta torde vara felskrivning för föregående art, som i viss mån är rheofil. 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. i Skovdamme», enligt LINDBERG (1921 a p. 55) »oftast i gungflyträsk». Glznocorisa THoMs. 5. G. cavifrons THOMS. — Fyndort. Hjd.: 2 exemplar (4 och $) av denna intressanta, ytterst litet kända och sanno- likt rätt sällsynta art anträffades av mig ?/s 1915 i en liten tjärn vid Langa skans, Hede socken.! Tjärnen, som är 3 m. djup, ligger i myrmark i barrskogsregionen pa cirka 430 m. höjd. Vattnet, som var brunt, hade en temperatur av + 14° C. kl. 4/25 e. m. Vegetationen utgjordes av glesa Carex- stand. Faunan i gölen var delvis av avgjort nordlig typ. Sa t. ex. forekommo ej sällsynt hydracarinerna Teutonia subalpina SIG THOR och Arrhenurus subarcticus LUNDBL. Inom Sverige ar arten forut funnen i Skane och Lapp- ‘land, fran vilka båda trakter THOMSON hade material för sin beskrivning av densamma (1869 p. 39—40).” WALLENGREN sager (1894 p. 162), att den »Ar allmännare i halfons norra delar och förekommer äfven i vattensamlingar pa fjällen högt öfver hafsytan». WALLENGREN (I. c.) och SAHLBERG (1875 p. 296) hava, så vitt jag kan se med full rätt, identifierat ZETTERSTEDT's »C. carinata» (1840 spalt 285) med ifråga- varande art.” Rörande förekomsten säger ZETTERSTEDT följande (1. c.), som jag här meddelar i översättning: »Före- kommer allmänt hela sommaren i norra Lapplands smärre ! Exemplaren ha av mig förut felaktigt publicerats som A. carinata (C. SAHLB.) (1915 p. 193). ? I sin »Conspectus» (1855 p. 150) upptar WALLENGREN som lokaler för »Corisa carinata (SAHLB.)» Trolle-Ljungby och Herrevadskloster, Da enl. samme författares »Revision» (1894 p. 162) denna 1855 omnämnda art dr identisk med THomson’s G. cavifrons, hade ju för den senare de båda ifrågavarande lokalerna även 1894 bort anföras. Egendomligt nog äro de likväl ej upptagna, och den enda skånska lokal, som nu omnämnes, är Farhult. Tydligen menas härmed den i nordvästra Skåne liggande Farhult socken, där WALLENGREN var kyrkoherde. Denna lokal har av mig inlagts på kartan. 3 Dock synes det mig sannolikt, att ZETTERSTEDT’s art även omfattar den verkliga carinata. Härpä tyder även THOMSON's uppgift (1869 p. 40) att han funnit ett Q-exemplar av carinata i ZETTERSTEDT'S samling. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 151 floder och stillastående vatten tillsamman med föregående (A. fossarum); i det s. k. Torneträsk fann jag denna art den "8 juli i kopula; i södra Lapplands små bäckar är den också funnen tämligen allmänt, och båda könen fångades vid Lyck- sele den 15—20 juni; vid Nordlandskusten är den knappast funnen, ej heller är den observerad söder om staden Luleå i Norrbotten». Flera svenska fyndorter äro mig ej bekanta!, och arten har på senare tid ej varit anträffad i vårt land. Själv har jag ej sett den på andra lokaler än den ovan nämnda och har aldrig lyckats finna den i regio alpina eller subalpina varken i Härjedalen eller Lappland. Vanlig synes den därför knappast vara, ehuru jag dock här anser mig böra framhålla, att jag i dessa trakter aldrig särskilt sökt efter vattenhemipterer. G. cavifrons är en art med rätt egendomlig utbredning. Att den i huvudsak är en höglandsform med nordligt-alpin utbredning är tämligen säkert. I Norge är den enligt SIEBKE (1874 p. 26) funnen för många år sedan vid Kristiania. STRAND (1902 p. 206) säger sig ha tagit den vid Aal. I Danmark förekommer den icke, däremot är den tagen på ett par platser i Finland, nämligen i en sjö vid Järvälä i södra Tavastland (60° 40! n. br.) och i en sjö nära Muonioniska kyrkoby (68” n. br.) (SAHLBERG 1920 p. 204). Inom Ryss- land är den funnen på toppen av Kivakkatunturi?, vid Var- suga pa sydkusten av Kolahalvön samt vid Luttofloden (68° 40! n. br.) i västra delen av samma halvö (SAHLBERG l. c. p. 204—205). Arten är vidare observerad pa 2,000 fots, d. v. s. 600 meters, höjd i en liten tjarn pa toppen av Beinn Chearan, Strathglas, Skottland (DOUGLAS & SCOTT 1869 — 1870 p. 249. KIRKALDY 1906, p. 61), i Frankrike, dar enda lokalen synes ligga i bergen i Briançons omgivningar, varest den ar funnen i talrika sjöar till inemot 2,500 m. 6. h., (ZSCHOKKE 1900 p. 209), i Schweiz i Lago Tom, 2,023 m. 1 TULLGREN (1920—1922 p. 98) uppgiver, att arten hos oss blott an- träffats i Skane. Detta ar dock, som av det nyss sagda framgär, felaktigt och måste bero pa förbiseende av uppgifterna rörande Lappland. ? Exakta läget härav är mig ej bekant, men enligt en uppgift av SAHLBERG (1920 p. 199) ligger berget nära finsk-ryska gränsen öster om Kuusamo samt på 66° 10! n. br.; denna plats har av mig inlagts på kartan. 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1022. 6. h., pa sydsidan av S:t Gotthard (ZSCHOKKE I. c) samt slutligen i Deschenitzersjôn vid Eisenstein i Böhmerwald (FIEBER 1848 pa 531). Huruvida nagra flera säkra fyndorter föreligga är ovisst. OSHANIN (1906—1909 p. 997) nämner » Austriæ et Hungariæ montes», därmed sannolikt asyftande nyssnämnda böhmiska fyndort. Fig. 1. Utbredningen av Glenocorisa cavifrons. En kort granskning av fyndorternas karaktär är här nöd- vändig. Huruvida toppen av Kivakkatunturi når upp i reg. subalpina, eventuellt alpina, är mig obekant. Enstaka toppar na i denna trakt upp till 500 à 600 meter, vilket torde inne- bära, att de sträcka sig upp i reg. subalpina och alpina. Torneträsk ligger i nedre delen av reg. subalpina!, alla våra andra förekomster i barrskog, något som även gäller Järvälä, Muonioniska samt Varsuga på Kolahalvön, vars sydkust in- tages av ett barrskogsbälte. Däremot kan jag ej avgöra om 3 Till östra ändan av Träsket når barrskogen fram. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 153 Luttofyndet ‘ar gjort i barrskogen eller i reg. subalpina. Visserligen ligger Lutto inom Kolas barrskogsomräde.! Ehuru sa ar fallet, ar det dock möjligt, att fyndorten kan tillhöra reg. subalpina (event. alpina’), enär floden, som kommer fran den cirka 700 m. höga vattendelaren söder om Enare, i sitt övre lopp rinner fram i ganska högt läge. "Enstaka toppar sträcka sig här upp i dessa regioner. De norska fynden här- stamma från lågt liggande lokaler.” De franska fyndorterna ligga utan tvivel delvis ovan skogsgränsen, enär denna, även i Sydalperna, blott obetydligt höjer sig över 2,000 m. De schweiziska fyndorterna ligga i alpin natur, något, som ej kan gälla den skottska, ej heller den böhmiska.” Callicorixa B. WHITE. 6. C. preusia (FiEB.). — Fyndorter. Ostg.: av SELL- MAN tagen i Linkôpingstrakten 1°/19 1917. — Upl.: vanlig i Hjälstaviken, Hjalsta och Husby-Sjutolfts socknar, **/5 1917. — Dlr.: vanlig i Skebergstjarn, nara Skeberg, Leksands socken, 5/7 1918. Var. socia (DGL. SC.). — Æyndorter. Boh.: Långö en- ligt R. e. s. (WALLENGREN). — Upl.: i Hjälstaviken togs samtidigt med huvudformen ett exemplar, som lampligen torde 1 Barrskogsgränsen löper nämligen fran trakten söder om Ponoj i öster mot Kola i nordväst, varefter den närmar sig ishavskusten i Syd- varanger för att härifrån efter Enare träsks norra strand böja av söder ut mot Tana, Kautokeino och Torneträsk, Området söder om nyssnämnda linje är bevuxet med tall och till större delen även gran. Bekant torde även vara, att tallen norr om denna linje har flera isolerade förekomster i de nordnorska fjordbottnarna. Särskilt är Maalselven bekant för sina för ännu ett sekel sedan synnerligen rika furuskogar (SPARRE SCHNEIDER 1907— 1910 p. 43). Rörande vegetationsgränserna i här berörda trakter se av äldre arbeten exempelvis Friis (1872, kartan) och PLESKE (1886 p. 13 o. följ.) samt av nyare särskilt Atlas över Finland (1910, kartan 20 samt text- band I p. 57 o. följ.), Fries (1913, kartan textfig. 98) och HOMÉN (1920 p. 141 o. följ. samt kartan i slutet av arbetet). Viktigt är även KıHLMAN’s arbete (1890—1892). I synnerhet i Atlas över Finland äro vegetations- gränserna noggrant, återgivna. ? Aalfyndet ligger möjligtvis högre. > Höjdläget av den böhmiska fyndorten är mig ej bekant. I Skottland togs arten tillsamman med Dytiscus lapponicus. 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. bora hänföras till denna form, enär fläcken a baktarserna ar något sned. — Häls.: talrika exemplar härifrån, samlade av C. H. J., sitta i min samling. Från Bollnäs har jag några exemplar, insamlade 19/9 1917 (JOHN HELLSTEN). — Hjd.: åtskilliga av de av mig härifrån förut som preusta anförda exemplaren (LUNDBLAD 1915 p. 190) torde snarare böra han- föras till ifrågavarande och följande varietet. — Lpl.: kraf- tiga, mörka, till denna var. hänförbara exemplar togos i tjärnar i björkregionen vid Abisko °/; och !9/g 1918, enligt expl. i min samling (E. SELLMAN). Var. sodalis (DGL. Sc.). — Æyndorter. Häls.: i min samling sitta expl. härifrån, insamlade av C. H. J. — Jmt.: även härifrån har jag av C. H. J. insamlade expl. — Lpl.: i en liten tjärn i barrskogen ej långt från Jukkasjärvi kyrkoby fann jag !!/g 1917 några nykläckta SJS och en nymf. Lyck- sele enligt R. e. s. (WALLENGREN). | Var. producta REUT. — Fyndort. Boh.: denna för Sve- rige nya form kan jag harmed anföra fran Bläbärsholmen vid Kristinebergs zoologiska station, Skaftö socken, dar jag i juni 1911 fann m. |. m. typiska exemplar i sma bergsskrevor med brackt vatten. I fraga om tarserna kunna samtliga exemplar hänföras till var. socia. Visserligen säger REUTER i sin be- skrivning (1880 p. 193), att den i flackens utbildning skall likna præusta och icke var. wollastoni, vilken liksom sodalis (och soca) har m. 1. m. trekantig flack. Att denna distink- tion ej alltid haller streck framgar av mitt ovan namnda fynd. Jag begagnar har tillfället att papeka, att alla av mig i bohuslänska hafsbandet funna fr@usta (LUNDBLAD 1915 p. 190) egentligen, tillhöra, antingen var. socia eller var. producta. Att socza icke, som hos WALLENGREN (1804 p. 139), bor uppforas som särskild art, ar alldeles uppenbart. OSHANIN (1912 p. 92) upptar den ocksa blott som varietet. En annan hos WALLENGREN upptagen Ca/licorixa-art ar sodalis (|. c. p. 140). Denna upptages i allmänhet även av moderna forff. som god art (OSHANIN |. c.). KIRKALDY (1906 p. 61) säger sig likväl ej säkert kunna åtskilja i Storbritannien funna Callicorixa-arter. Han anför SAUNDER's mening, att sodalis och boldi sannolikt blott äro former av preusta och är själv O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 155 benägen att dela samma äsikt.! Aven enligt HUEBER (1905 p. 161) bor boldi antagligen strykas. Vad sodalis beträffar delar jag fullständigt SAUNDER’s åsikt. Aven SAHLBERG uttalade (1875 p. 284 noten) den meningen, att sodalzs, lik- som även zzfermedia J. SAHLB., skulle vid närmare undersök- ning möjligen kunna visa sig blott vara former av fræusta. C. sodalis ar en nordlig, fran socia (och fran huvudformen) ej skarpt avgränsad, måhända ljusare och något mindre varie- tet. Att sa fôrhäller sig även med wollastoni (DGL. SC.), vilken f. 6. kanske ej ens kan uppratt- hållas gentemot sodalis (som den synes sta närmast??), ar intet tvivel underkastat; den är ännu ej iakttagen hos oss, men an- föres av SAHLBERG från Finland Fig. 2. Den mer eller mindre starkt utbredda svartteckningen (1675 p. 1284 och 19207 p. 203). 4 baktarserna av a) Callicorixa : Om den skotska caledonica KIRK. Pra@usta, b) C. socta, c) C. sodalis x och d) C. wollastont, (= cognata DGL. SC. non FIEB.) 1 Alla av KIRKALDY granskade brittiska exemplar av »soda/is» visade sig tillhöra $reusta (KIRKALDY 1. c.). Det ar sålunda möjligt, att K. ej sett exemplar av soda/is. I sa fall skulle naturligtvis hans uttalande för identiteten av de bada formerna icke vara av positiv betydelse. ? [ tarserna överensstämmer den nara med sodalis (BUCHANAN WHITE 1873—1874 p. 76, DOUGLAS & SCOTT 1869—1870 pp. 243—246), men skiljer sig fran denna och övriga former genom att de ljusa teckningarna pa hemielytra äro mycket otydliga, knappast skönjbara (DOUGLAS & SCOTT 1865 p. 603, SAHLBERG 1875 p. 284). C. wollastoni, som av OSHANIN (1. c.) och SAHLBERG (1920 p. 203) uppföres som varietet av preusta, upp- tages ej av KIRKALDY (1906), vilken ej heller omnämner socia som brittisk (han upptager blott preusta, sodalis, boldi, caledonica och concinna). Huvudsakliga skillnaden mellan Zreusta, socia, wollastoni och sodalis ligger i den svarta fläcken a första tarsledens spets, vilken karaktär jag sökt åskådliggöra å bifogade figur. Övergångar förekomma likväl, och man finner ofta individ, som ej säkert kunna placeras. Det blir under sådana förhållanden en smaksak, vart man vill föra dem. Detta gäller t. ex. vissa av mina ovan anförda exemplar. C. wol/aston? har jag aldrig sett. 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. avenledes blott ar en, kanske endast tillfallig, avvikelse, kan fin. ej avgöras. Vad utbredningen av denna variabla art i Sverige be- träffar, så anföres præœusta av WALLENGREN (1894 p. 139) från Skäne-Lappl. Det är dock tvivelaktigt, huruvida de mera nordliga förekomsterna alla hänföra sig till huvudarten. Fig. 3. Den ungefärliga utbredningen av Callicorixa preusta (@) och C. socia (+) 1 Fennoskandia. Sannolikt äro åtminstone många att anse som socza eller sodalis, mot vilka former arten i norra delen av sitt utbredningsom- råde synes tendera. Ett på stort material grundat studium av arten i dessa nordliga trakter för utrönande av formernas inbördes frekvens i olika områden och på olika höjd över havet skulle vara av ett visst intresse. Såväl sodalis som socta ga upp i reg. subalpina och antagligen även i reg. alpina. WALLENGREN (1894 p. 140—141) anför socia fran Skane, Bohuslän och Värmland samt sodalis fran Torne Lappmark och Lycksele. C. socia ar av mig förut anford fran Upland O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 157 (1912 p. 260). SAHLBERG (1875 p. 282 och 1920 p. 203— 204) säger sig i Finland ha tagit sodalis i fjallregionen. I Norge ar den, liksom soca och huvudformen, funnen pa flera ställen. Jag kan har icke upprakna alla fyndorter i Norden for de tie formerna eller diskutera deras lage. Da dessutom bade Sverige och Norge äro synnerligen bristfälligt under- sökta, ar antalet kända fyndorter har jämförelsevis ringa och lämnar ingen trogen bild av formernas utbredning. Finland är däremot bättre undersökt. Av här bifogade, av mig med ledning av tillgängliga litteraturuppgifter uppgjorda kartskiss, som synes mig vara av ett visst intresse, ser man sålunda, att huvudformen i Finland är sydligare än var. socia.! En jämförelse mellan huvudformens och ver. sodalis’ finska ut- bredning skulle visa ungefär samma sak, dock med den skill- naden, att soda/zs är ännu nordligare an socza och helt saknas i södra och mellersta Finland. C. preusta (inkl. dess varieteter) är en vidsträckt utbredd art. Den är sålunda funnen i större delen av Europa med undantag av de sydligaste delarna. Den anträffades av SAHL- BERG i samtliga territorierna i nordvästra Sibirien (1878 p. 38). REUTER (1891 p. 194) anför den fran Sajanbergen, LINDBERG (1921 b p. 51) fran Jenisejsk och Nikulina samt BREDDIN (1902 p. 548) fran Alaska (Sitka samt Unalaschka bland Aleuterna). Det ar således högst troligt, att arten har en i stort sett sammanhängande utbredning över hela norra delen av Eurasien och Nordamerika. 7. C. concinna (FIER.). — Fyndorter. Sk.: enligt R. e. s. (STÄL). — Ostg.: enligt R. e. s. (P. F. WAHLBERG). I min samling sitta exemplar fran Skane, tagna av C. H. J. Arten ar i Sverige rent sydlig, forut blott funnen i Skane. Den är f. 6. observerad i södra och mellersta Europa’, men var- ken i Norge eller Finland. Likväl torde den ha en betydligt vidstracktare utbredning an vad hittills ar kant. Den är sa. lunda funnen pa enstaka stallen i Transkaukasien (bergsjôn Goktscha, belägen 1,925 m. 6. h.), Turkestan, Ural, vid Omsk, 1 För Finlands vidkommande har jag gått efter LinDBERG’s till mig godhetsfullt överlämnade kartor. ? Enligt HorvÅTH är den vanligare i Osteuropa (HUEBER 1905 p. 163). 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Selenkina vid Irtisch (59° n. br.) och Potapovskoje vid Jenisej (cirka 68° 45' n. br.)! samt vid Ischikem nara Sajan i Mon- goliet. Särskilt ar fyndet vid Potapovskoje anmärkningsvärt, enär platsen ligger just pa övergången mellan skogsbältet och tundran. Fyndet visar, att C. concinna s utbredning i Europa och Asien måste vara rätt bristfälligt känd och att den nu kända nordgränsen i vårt land samt »saknaden» av arten i Finland med största sannolikhet bero härpå och ej kunna vara klimatiskt betingade. KIRKALDY anför dessutom (1906 p. 61), att arten förekommer i Perthshire Highlands i Skott- land. WALLENGREN uppgiver i sin »Conspectus» (1855 p. 147), att den skulle vara funnen i Lappland, men synes senare (1894 p. 138) vara benägen att återtaga detta påstående, enär han ej kan erinra sig varifrån uppgiften skulle härleda sig. Emellertid tyckes det ingalunda vara otänkbart, att arten verkligen kan vara tagen där. Arctocorisa WALL.” 8. A. selecta (FIEB.). — Fyndorter. Sk.: exemplar häri- fran, tagna av C. H. J., sitta i min samling. I R.e.s. finnas 1 SAHLBERG (1878 p. 6 ach p. 38) angiver läget olika: 68° 55! resp. 68° 35'. Breddgraden 68° 45' synes mig bättre motsvara ortens läge. 2 Äldre författares släkte Corixa ar nu uppdelat i flera. Redan 1860 urskilde Flor Cymatia (typ coleoptrata F.). 1869 beskrev THOMSON arten cavifrons och uppställde för den undersläkt- (eller grupp-) namnet G/eno- corisa. Samtidigt uppställde han även Macrocorisa (typ geoffroyi LEACH), medan de övriga arterna av honom fördes till Corzıra GEOFFR., ett släkte, vilket grundades 1762. Callicorixa uppställdes 1873 av BUCHANAN WHITE (typ preusta FIEB.). Slutligen har WALLENGREN 1894 uppställt Arcfocorisa (typ carinata C. SAHLB.). Som emellertid KIRKALDY påvisat, kan namnet Macrocorisa ej bibehållas för de storväxta arterna. Typen för släktet Corixa GEOFFR. är nämligen sZriata GEOFFR. (non LINNÉ), d. v. s. LEACH’s art geoffroyi. Då således namnet Corixa måste reserveras för geoffroyi och närstående arter, bildade KIRKALDY 1898 för de förut till Corzxa förda arterna släktet Basileocorixa. WALLENGREN’S beteckning Arciocorisa för carinata och germani ströks av KIRKALDY såsom varande onödig, enär dessa arter i allt utom prothoraxkölen likna Basileocorixa-arterna. Detta är nog alldeles riktigt, men i sa fall bör WALLENGREN’s släktnamn ut- sträckas även till de prothoraxköl saknande arterna och kommer då att sammanfalla med KIRKALDY's Basileocorixa. Detta sista namn blir da O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 159 4 exemplar, varav ett är taget av STÂL, utan närmare fynd- ortsuppgift; de övriga aro funna vid Malmö, säkerligen av THOMSON; ett av dem är etiketterat /@vzs. I THOMSON’s typsamling finnas exemplar fran Lomma och Skanör. — Smal.: Kalmar i maj 1900 (T.). THOMSON har (1869 p. 31) beskrivit en art under namnet levis. Denna form har av OSHANIN (1906—1909 p. 981 och 1912 p. 91) identifierats med DOUGLAS & SCOTT's stäli (1865 p. 597), vilken OSHANIN upptar som varietet under lugubris. Genom Dr SIMON BENGTSSON’s välvilliga formed- ling har jag fran THOMSON’s typsamling fatt lana ett par exemplar av /evis, det ena fran originalfyndorten Lomma vid Malmö, det andra fran Skanör. Bada äro tyvärr ©- exemplar. I Riksmuseets samlingar finnas emellertid d-exem- plar, sittande under arten Zugubris. Ett av dessa är etiket- terat /@vis (se ovan). Vid undersökning av alla mig till- gängliga d-exemplar, d. v. s. Riksmuseets, Centralanstaltens samt mina egna, har jag gjort en oväntad upptäckt. SÅå vitt jag kan förstå böra alla svenska exemplar — vilka förut dels varit betecknade som /ugubris, dels som levis — föras till arten selecia FIEB. Jag stödjer mig härvid pa KIRKALDY, vilken senast behandlat frågan om dessa arters åtskiljande. A. selecta skiljer sig fran A. lugubris (KIRKALDY 1901— 1903 p. 44 och tavla 4 fig. 31—32; 1906 pp. 62—63) genom pro- notums tydligt upphöjda mittköl, som är hälften så lång som pronotum (icke som hos /ugudris blott */4 så lång), samt palans utseende. Den viktigaste skiljekaraktären ligger i blott synonym till WALLENGREN's Arciocorisa (typ carinata C. SAHLB. 1819. Den äldsta beskrivna, hithörande arten är dock LINNE’s striata 1758). — Om nomenklaturen se KIRKALDY 1898 d pp. 252—253. KIRKALDY har sedermera (1900 a p. 28 not 2 och 1906 p. 62) strukit namnet Basileo- corixa och upptagit WALLENGREN's Arctocorisa. Jfr även REUTER 1912 a p. 75. Även OsHANIN (1912 p. 91) använder detta senare namn, — I av- seende pa släktnamnens stavning (Corixra resp. Corisa) följer jag, som jag redan inledningsvis framhållit, det nämnda arbetet av OSHANIN. Någon konsekvens i stavningssättet erhålles pa så sätt icke, då OsHanın nämligen bibehållit de äldsta namnen och olika förff. ha stavat på olika sätt. Skriv- sättet Corisa vore otvivelaktigt rättare, då ordet är härlett av grekiska 2091, vilket i ändelsen -corzs även ingår i talrika andra hemipternamn (t. ex. Teratocoris, Bryocoris, Pyrrhocoris). 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. stridulationstaggraden, som enligt KIRKALDY hos /ugubris skall vara avbruten, hos se/ecfa sammanhängande. Detta ar ju onekligen en synnerligen viktig karaktär. Med hansyn till densamma äro av mig granskade exemplar tydliga se/ecta. Arten /ugubris bor således strykas ur var fauna, och vi fa istället upptaga selecta (= l@vis THOMS.) som svensk art. Enligt KIRKALDY har man tidigare i allmanhet forvaxlat de bada arterna med varandra. Emellertid ar fragan icke harmed fullt avgjord, da vissa detaljer ännu synas outredda. EDWARDS (1894 pp. 101—102) har i en uppsats yttrat sig om de brittiska arterna till ifraga- varande artgrupp. Han har sant exemplar av Zugubris FIEB. och stadia DGL. & SCOTT till PUTON, som darvid funnit, att den senare är identisk med FIEBER’s se/ecta och alltså bor bara detta namn. Enligt EDWARDS skiljas /ugudrzs och selecta pa pronotumkölen samt pannans foveor och tvärköl. Han yttrar sig däremot ej om palan, som da ännu icke synes ha varit närmare undersökt, och ej heller.om strigiln. Laser man igenom BUCHANAN WHITE's uppsats om strigiln (1873 — 1874 p. 61) finner man däremot följande beskrivning: szalz: »sub-triangular, with three broad rows»; /ugudris: »minute, quadrately circular, with about twelve very narrow rows». Aven i strigiln förefinnes således en avsevärd olikhet. KIRKALDY (l. c.) nämner likväl intet rörande denna karaktär. De svenska exemplar, som jag haft tillfälle att undersöka, ha blott en enda, av cirka 13 tänder bestående rad och skulle således komma närmast se/ecta, ehuru de ej helt stämma med WHITE’s beskrivning av szal. Enligt DOUGLAS & SCOTT'S beskrivning av szal (1865 p. 597) skola coriums teckningar vara avbrutna av 3 longitudinella svarta linjer. Mina exemplar ha åtminstone 2, stundom 3 tydliga linjer. Med avseende på palans byggnad stämma exemplaren, som nämnt, överens med selecta. KIRKALDY (1901-—1903 l. c.) avbildar dock palans form både hos /ugudrzis och selecta rätt egendomligt, icke överensstämmande med figuren hos KUHLGATZ (1909 p. 92), vilken mera liknar de svenska individens. Av ovanstående framgår, att hittills undersökta svenska exemplar närmast få anses vara se/ecta. Vad som gör saken O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 161 något osäker ar palans fran KIRKALDY’s teckningar avvikande form samt strigilns nagot olika byggnad. Egendomligt ar också att OSHANIN (1912 p. 91) upptager szal?! DGL. & SCOTT som varietet under /ugudrzs, istället for att betrakta den som synonym till se/ecta FIEB. För en utredning av huruvida vi i Sverige aga bade /#gubris och selecta samt dessa arters forhallande till varandra, vore insamling av stôrre material pa skilda lokaler i landet av intresse. A. selecta ar en art, som älskar bräckt vatten, liksom lugubris, och i överensstämmelse därmed säkert huvudsakligen är en kustform.! Da arterna sammanblandats, är det omöjligt erhålla tillförlitliga uppgifter om deras utbredning. OSHANIN (1906— 1909 p. 981) upptar för selecta blott Holland, Portugal, Spanien och Böhmen. För s/4/7, som åtminstone delvis be- visligen ar identisk med se/ecta, uppger han Sverige, Stor- britannien, Tyskland, Belgien, Frankrike och Spanien. Säker- ligen ar selecta, liksom /ugudris, en rätt sydlig art; ingendera ar funnen i Finland. 9. A. hieroglyphica (DUF.). — Fyndort. Sk.: exemplar härifrån, tagna av C. H. J., sitta i min samling.? Hos oss ar arten blott funnen i Skane och Blekinge. Den ar även tagen i Norge vid Smolen nara Trondhjem, men ej funnen i Finland. Redan i Danmark blir den emellertid vanligare och är i sin allmänna utbredning givetvis sydlig. Den är funnen i hela Sydeuropa och vissa delar av Nord- afrika, pa Somalihalvön och Kanarieöarna, 1 Turkestan, Jar- kand, Tarimbäckenet, Indien (Bombay, Bengalen och Assam) m. fl. trakter och även i Nordamerika (Pennsylvania). WALLENGREN's båda former vaga och fieberi (1855 p. 143, 1894 p. 145), som äro grundade på ovan mörkare exem- plar, torde knappast böra upprätthållas ens som varieteter. Som arter hava de redan indragits av WALLENGREN själv. 10. A. hellensi (C. SAHLB.). — Arten hor till de minst kända inom släktet. Den är sällan iakttagen, och härtill bidrager kanske i ej ringa mån dess levnadssätt i bäckar 1 THOMSON fann sin Z@vis i brackvatten och PUTON benämnde /- gubris salina. ? Exemplar finnas i R. e. s. utan annan beteckning än Fht, vars be- tydelse är mig obekant. Il — 22037, Entomol. Tidskr. Arg. 43. Haft. 2—4 (1922). 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. (varom mera i en följande uppsats). Den visar en inskränkt allman utbredning, men det är mycket svårt att avgöra, om detta förhållande icke möjligen blott ar skenbart, samman- hängande med bristande undersökningar. Den är uteslutande känd från Europa och funnen i Frankrike, Schweiz, Böhmen, Tyskland, Holland, Danmark, Sverige, Finland och Ryssland (Petersburg). I Sverige är den hittills med full visshet ob- serverad endast i Skane och Upland. WALLENGREN upp- giver även Lappland, sannolikt härmed avseende FIEBER's uppgift (1848 p. 521): »Aus Schweden, Lappland und Finn- land nach Original Exemplaren (Berl. Mus. und Dr. Kunze)». Ehuru denna uppgift vad Lappland beträffar väl ej utan vidare kan anses ogrundad, vore det önskvärt att den kunde verifieras. Detsamma gäller uppgiften rörande Österbotten i Finland (SAHLBERG 1920 p. 202), där fyndorten ej är när- mare angiven; arten är eljest i Finland ej funnen längre norrut an vid Jyvaskyla (62° 15! n. br.). 11. A. sahlbergi (FIEB). — Fyndorter. Sk.: Raa ‘Je 1917 (T.). — Smäl.: enligt R. e. s. (BHM.). Kalmar 79/7 1917 (T). — Ol.: enligt Roe. s. (P..F. WAHLBERG) —‘Gtl.; enligt R. e. s. — Östg.: enligt R. e. s. (P. F. WAHLBERG). Linkôpingstrakten 74/10 1917 (E. SELLMAN). -- Söderm.: Nacka ??/s 1916 (T.). — Stockholm: enligt R. e. s. (STAL, P. F. WAHLBERG). -— Upl.: Experimentalfältet !/6 1916 (T.). Osby, Danderyds socken, °/9 1916 (T.). Rosersberg, Norr- sunda socken, *°/6 1917 (T.). — Dlr.: liten tjärn i myrmark nära Skebergstjärn, Leksands socken, 5/7 1918. Denna art ar i Sverige nordligast känd fran Gavle och Skebergstrakten i Dalarna, men förekommer med största sannolikhet längre norrut.” Den är t. ex. i Finland funnen vid Jakobstad och lisalmi, bada vid cirka 63° 40! n. br., den är utbredd över hela Storbritannien, även Skottland samt funnen vid Soroka vid Vita Havets kust. F. 6. förekommer den över större delen av Europa ända ned till Medelhavs- 1 Även andra exemplar härifrån, märkta R.ke, sitta i Riksmuseet. Förkortningens betydelse är mig icke bekant. 2 THOMSON's uppgift Sk-—Lpl. (1869 p. 30) får måhända icke be- tvivlas, men i Nordlappland torde arten dock ej träffas. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 10% trakterna och Kaukasien.! Pa en vidsträckt utbredning även inat Asien tyder ett nyligen av LINDBERG publicerat fynd fran Jenisejsk (1921 b p. 51). SAHLBERG fann däremot ej arten bland det av honom bearbetade materialet fran nord- vastra Sibirien (1878). 12. A. linnei (FIEB.). — Fyndorter. Smal.: Kalmar- traktenvenligt VEN vé.¢s) (AHL) ==> Vastg: enligt Ciers (€. H. J.). — Ostg.: Linkôpingstrakten (E. SELLMAN). — Söderm.: Nacka °?/s 1916 (T.). — Stockholm: enligt R.e.s. (STÄL). — Upl.: Osby, Danderyds socken, °/9 1916 (T.). Allman vid stranden av Hjälstaviken, Hjälsta och Husby- Sjutolfts socknar, 74/s 1917. — Vstml.: enligt R. e. s. Denna 1 Sverige till Gavletrakten utbredda art forekom- mer över större delen av södra och mellersta Europa och även i vissa delar av norra Afrika. At öster synes den ga till Sajanbergen i Asien. Vad utbredningen i nordlig rikt- ning betraffar, äro nordligaste fyndorterna Sooseria vid Petro- savodsk (62° n. br.) (SAHLBERG 1920 p. 198) och trakten av Leppävirta (62° 30! n. br.) samt Kongiskangas (62° 45! n. br.).? Hos oss torde den kunna anträffas norr om sina nuvarande fyndorter. 13. A. limitata (FIEB.). — fyndorter. Upl.: av denna art påträffades 3 dd i en liten vattenpöl 4 ett gräsbevuxet lergärde vid Vallby, Vaksala socken, 79/5; 1917. Vegetationen utgjordes av glesa Carex-ständ, och lerbottnen var delvis blottad. Sannolikt var arten mycket allman pa platsen, ty massor av sma ljusa corixor iakttogos, vilka troligen till större delen tillhörde denna annars som sällsynt betraktade art. Ytterligare en $ (av något avvikande utseende) togs i ett Amblystegium-karr vid Skogshyddan, Upsala, 12/5 1917. — Vstml.: ett exemplar härifrån, sannolikt fran Vasterastrakten, taget av C. H. J., sitter i min samling. — Stockholm: 2 2% IR. te-2s.:(BHM.). Denna art förekommer i vårt land till Upsalatrakten. 1 En enligt min mening osäker uppgift om högalpin förekomst föreligger (ZSCHOKKE 1900 p. 209). ? De båda sista fyndorterna enligt av LINDBERG med ledning av Helsingforsmuseets samlingar uppgjorda kartor. 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Fyndorterna pa kontinenten ligga mycket spridda. Dess sammanhangande utbredningsomrade ar Väst- och Sydeuropa. Den ar dessutom funnen i Kaukasus, i mellersta och östra europeiska Ryssland pa ett par ställen, i Sibirien (närmare lokal ej angiven av FIEBER) samt anföres av FIEBER (och OSHANIN) t. o. m. från Pennsylvania. Den är likväl icke tagen i Finland, och SAHLBERG (1878 p. 39) anmärker sär- skilt, att den förgäves eftersöktes i nordvästra Sibirien, Huruvida de amerikanska exemplaren verkligen tillhöra denna art är väl ovisst. | A. limitata är föga känd samt värd att närmare studeras. Den synes icke gå synnerligen langt mot norden! eller i allmänhet förekomma på större höjd över havet. Emellertid är den i Schweiz, där den på vissa platser ej är sällsynt, funnen på ända till 1,400 meters höjd (ZSCHOKKE 1900 p. 209. HUEBER 1905 p. 150). Den förekommer förutom i stilla- stående vatten av olika slag (t. ex. torvgölar: HUEBER |. c.) även stundom i rinnande (HÜEBER |. c). 14. A. semistriata (FIEB.). — Fyndorter. Söderm.: Nacka (T.). — Stockholm: enligt R. e. s. (BHM.).? — Upl.: Experimentalfaltet (T.). Osby, Danderyds socken (T ). Arten nar en vidsträckt utbredning. Den ar hos oss med sakerhet funnen atminstone upp till Härjedalen och f. 6. utbredd Over större delen av Europa och även norra Afrika (Algeriet). Den gar at öster till Krasnojarsk, Minussinsk och Jenisejsk (LINDBERG 1921 b p. 51). Dess talrika förekomst i dessa trakter tyder pa, att vi ej känna den verkliga ost- gränsen (»— — — Zn Lerritorio silvoso frequenter». SAHLBERG 1878: P:139). Ät norr gar arten till ungefär 68° 20! n. br. i Finland (Saariselkätrakten enligt LINDBERG’s kartor), varför det ej finnes direkt anledning att betvivla den av WALLEN- GREN efter FIEBER citerade uppgiften om dess förekomst i Lappland (FIEBER 1848 p. 529). Det är tvärtom högst tro- ligt att den förekommer där, ehuru jag ej själv lyckades finna den. Redan ZETTERSTEDT (1840 spalt 284—285) har upp- 1 FIEBER's uppgift Lappland (1848 p. 529) kan på goda grunder be- tvivlas. ? I Riksmuseet sitta dessutom exemplar märkta Fht och Jp, Be- tydelsen härav känner jag icke. | O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 165 givit, att den förekommer bade i södra och norra Lappland." Han fann den bl. a. 8 juli kopulerande i Tornetrask (som ligger inom reg. subalpina), »da isen pa ytan ännu knappt hade smält». Han meddelar även några biologiska notiser, bl. a. att »under klara och varma dagar i juni sågos många individer även flygande över Torneälvs vatten» (I. c. spalt 285). Vid Nordnorges kust fann han den »blott mycket sällsynt, nämligen ett enda exemplar vid Giebostad» (I. c. spalt 285). SAHLBERG har tagit varieteten /evipennis J. SAHLB. (som blott skiljer sig från huvudformen genom en något annan skulptur på hemielytra och knappast torde böra upprätthällas som särskild var.) på berget Kivakkatunturi (66° 10! n. br.); möjligen ligger fyndorten i reg. subalpina eller alpina.” Själv har jag tagit arten i reg. subalpina på flera lokaler i Härjedalen (LUNDBLAD 1915 p. 192). Även i Tyskland synes den vara funnen i bergstrakter (HUEBER 1905 p. 152). 15. A. striata (L.). — Fyndorter: ‘Sk.: enligt R. e. s. (STÄL, BHm.). Bara (T.). — Ol.: enligt R. e. s. (R.ke?). — Gtl.: enligt R. e. s. (P. F. WAHLBERG). — Hall.: exem- plar härifrån, tagna av C.H.J.,, sitta i min samling. — Ostg.: "enligt R. e. s. (P. F. WAHLBERG). — Vstml.: exemplar häri- fran, tagna av C. H. J., sitta 1 min samling, — Stockholm: enligt R. e. s. (STÄL.) — Upl.: talrik i Hjälstaviken, Hjalsta och Husby-Sjutolfts socknar, **/s 1917. Back norr om Sval- näs, Danderyds socken, */¢ 1922. — DIr.: bland Batrachium i svagt rinnande vatten i Dalalven nara dess inlopp i Insjon, Leksands socken, 1°/7 1918. — Häls.: några exemplar av ' båda könen togos i en i Varpen utmynnande bäck, Bollnäs, 19/9 1916 (JOHN HELLSTEN). Arten, som 1 Sverige ar mycket allman, är hittills ej funnen längre mot norden än till Lycksele. Den har en vid- sträckt allman utbredning över hela Europa (dock ännu ej funnen pa Pyreneiska halvön och södra Balkan). Den är tagen 1 Hans »C. striata» har nämligen, sannolikt med rätt, identifierats med ifrågavarande art (OSHANIN 1906—1909 p. 985). ? Jämför vad som ovan sagts om G. cavifrons förekomst på denna lokal (p. 151). 3 Beteckningens betydelse är mig obekant. 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. i Algeriet och Syrien samt gar österut genom hela Asien till Shanghaj. Den ar även observerad i Kanada. Vad nord- gränsen beträffar synes denna uppnas i Finland vid Jakob- stad (63° 4o! n. br.) (SAHLBERG 1920 p. 199); enligt LIND- BERG’s kartor gar den även i östra Finland ungefär lika längt norrut. Däremot är den så vitt jag vet ej tagen i arktiska Sibirien.? Själv har jag ej sett den i arktiska Sverige, men den är anförd från Dovre. Den lever i stillastående, stundom även i rinnande vatten och är iakttagen i bräckt vatten vid Finlands (SAHLBERG 1875 p. 287) och Schleswig-Holsteins (HÜEBER 1905 p. 145, KUHLGATZ 1909 p. 97) kuster. 16. A falleni (FIEB.). — Fyndorter. Sk.: enligt R. e. s. (STÄL). — Hall.: exemplar härifrån, tagna av C. H. J., sitta i min samling. — Stockholm: enligt R. e. s. (DE VYLDER). — Vstml.: exemplar härifrån, tagna av C. H. J., tillhöra min samling (även Riksmuseets). — DIr.: en 2 i Limsjôn, Lek- sands socken, ”/7 1918. — Västerb.: enligt R. e. s. (P. F. WAHLBERG). Exemplaren äro märkta »B. S.» (= Bothnia septentrionalis) och harstamma saledes fran landskapets norra halft. — Lpl.: enligt R. e. s. (J. W. ZETTERSTEDT). Exem- plaren aro märkta »Lp. m.» (= Lapponia meridionalis) och äro således insamlade nagonstades i Sydlappland.? Arten ar funnen i nästan hela Europa, norra Afrika samt gar at öster in i Asien, dar den bl. a. anföres fran Krasnojarsk, Jenisejsk och Lebedevo, alla platserna liggande i skogsre- gionen (SAHLBERG 1878 p. 39), den senare pa 62° 5! n. br. -1 Jenisejs dalgång. I Finland ar den nordligast funnen vid Jakobstad (63° 40! n. br.) (SAHLBERG 1920 p. 199). I Sverige forekommer den atminstone till Sydlappland och Norrbotten (val huvudsakligen blott inom kusttrakterna?). Själv fann jag den dock varken dar eller i Harjedalen. I fjallen traffas den 1 Antraffades enligt SAHLBERG (1878 p. 38) blott vid Krasnojarsk i »territorium montosum». ? Da ZETTERSTEDT saledes funnit denna art i Lappland, men icke upptager den i Insecta Lapponica, är det sannolikt att en av hans Corixa- arter ar en kollektivart. Närmast skulle man val dä tänka på fossarum, möjligen även pa sfriafa. Rörande ZETTERSTEDT’S sfriata se f. 6. ovan under semistriata. ©. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 167 sakerligen icke. HUEBER uppgiver dock att den aven kan forekomma i bergstrakter (1905 p. 147). Vad levnadssätt i övrigt beträffar ma anföras, att den forekommer bade i rinnande och stillastaende vatten (SAHL- BERG 1920 p. 199). 17. A. distincta (FIEB.) (Syn. C. vernicosa W ALLENGR.). -— Fyndorter. Sk.: ett exemplar härifrån, taget av C. H. J., sitter i min samling. Odensjôn, Röstånga socken, '°/9 1916 (T.). = Smäl.: enligt C. e. s. (AHL.). — Upl.: Svart- sjön, Odensala socken, 7°/s 1918. — Vstml.: flera exem- plar härifrån, tagna av C. H. J.’, tillhöra min samling. — Dir.: en ® i Stordammen, Leksands socken, ”!/7 1918. WALLENGREN beskrev 1855 (pp. 145—146) en Corzxa- art under namnet vernicosa. Denna art upprätthåller han sedermera även 1894 (p. 147), da han ocksa till nämnda art for THOMSON’s gedleri (1869 p. 34 och 1871 p. 396). Att denna senare icke ar den verkliga gedlerz FIEB., vilken ar en Callicorixa-art?, torde vara ganska klart. WALLENGREN har med full rätt strukit gedlerz ur Sveriges fauna.? A. vernicosa upptages som skild art blott av fa senare forfattare. Den anfôres av OSHANIN bade i »Verzeichnis» (1906—1909) och »Katalog» (1912) som egen art, men f. 6., sa vitt jag kunnat finna, endast av SAHLBERG (nagra avhandlingar), LINDBERG (1921 a p. 54) och SPARRE SCHNEIDER (1901 p. 10). BUCHA- 1 Aven i R. e. s. sitta sådana exemplar. > Tillhör samma grupp som concinna och har alltså jämförelsevis svagt utbildad svartteckning a baktarserna. 3 SAHLBERG (1868 b pp. 184—185) upptager gebleri för Finland (Kex- holm och Pyhäjärvi). Som redan OSHANIN (1906—1909 p. 996) påpekat, förekommer den dock icke vidare i SAHLBERG’s »Synopsis» (1875). Det kan tilläggas, att den ej heller finnes upptagen i SAHLBERG’s sista arbete, »Enumeratio», av 1920, varför det synes vara fullt skal att stryka gebleri även ur Finlands fauna. Egendomligt nog har SAHLBERG i de båda sist anförda arbetena underlåtit att nämna, vart hans geb/err skall föras. 1920 p. 198 säger han blott, att THomson’s gebleri bör föras till verzrcosa. Möjligen är även SAHLBERG's egen gebleri identisk med denna, men han upptager dock icke för vernicosa (eller distincta) de för gebleri 1868 an- givna fyndorterna, Pa LINDBERG's kartor är dock wernicosa inlagd för Pyhäjärvi samt deistincta för samma ort, däremot ingendera för Kexholm. Att SAHLBERG’s gebleri är identisk med distincta (och således enligt min mening även med vermicosa) torde få anses sannolikt. 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. NAN WHITE upptager visserligen i sin förteckning över brit- tiska Corzxa-arter (1873—1874 p. 61 och 77) efter DOUGLAS & SCOTT (1865 p. 612) den av FIEBER efter ett exemplar be- skrivna douglasz, vilken enligt OSHANIN (1906—1909 p. 988) skall vara identisk med WALLENGREN’S vernicosa och pa vilken OSHANIN grundar sin uppgift om vernzcosa's förekomst i Storbritannien. Huruvida denna douglasi verkligen ar iden- tisk med vernicosa kan jag naturligtvis ej säkert uttala mig om, da jag ej sett det brittiska exemplaret. WALLENGREN angiver i examinationstabellen (1894 p. 142) som ett av de viktigaste kannetecknen, att arten som /Zinnez och sahlbergé skall hava jämfôrelsevis oavbrutna gula linjer pa hemielytra. Enligt BUCHANAN WHITE skall douglast däremot hava »interrupted lines» och stalles i hans tabell (I. c. p. 77) nar- mast s/rzata. Detta behöver dock icke hindra, att vernzcosa och douglası, som OSHANIN anser, verkligen aro identiska. Att nämligen douglasi ej kan vara synnerligen nara släkt med striata synes antydas av strigilns utseende. Denna ar hos striata utomordentligt stor och har omkring 15 strior samt ar av en helt annan, mera långsträckt form, under det den hos douglas: skall vara »small, sub-circular, with about six very irregular eroded rows» (BUCHANAN WHITE l. c. p. 61). Enligt min mening kan emellertid vernzcosa ej upprätt- hallas som självständig art. Jag har redan 1915 (p. 91) utan narmare motivering antytt denna min asikt. Utan att har uttömmande kunna behandla denna fräga', vill jag dock något ga in pa densamma. Först och främst vill jag dä påpeka, att man i de flesta moderna faunistiska forteckningar totalt saknar vernicosa.” Den har således ej anträffats pa senare tid. Undantag utgora dock bl. a., som nämnts, sarskilt flera av SAHLBERG’s arbeten, dar den anfores. Efter att for SAHL- BERG hava uttryckt mina tvivel rörande berättigandet av vernicosa som art fick jag omgående följande svar i brev av den 7/2 1919: »C. vernicosa WALL. anser jag för en val skild art, ehuru den ar mycket sällsynt. Jag har däraf funnit flera exemplar endast vid Uleaborg i Ulea elf. Troligen ar det ! Jag har nämligen icke haft tillfälle att granska WALLENGREN’S typ- exemplar. ° I systematiska upptages den över huvud icke (utom hos OSHANIN). O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VARA VATTENHEMIPTERER. 169 samma art, som THOMSON upptagit under namn af C. geblere. SAHLBERG upprätthåller också arten 1920 i sin »Enumeratio». Enligt andra forskares mening ar vernzcosa blott en varietet. Detta framhalles dock endast, sa vitt jag sett, av HUEBER (1905 p. 148), som sammanför vernzcosa och douglasz under distincta, av SAUNDERS (1892 p. 335), som upptager douglast som synonym till azst#nucta, samt av PUTON (enligt OSHANIN 1906—1909 p. 988), som anser vernicosa för varietet av distincta. Detta ar enligt min mening fullt riktigt, och utan att känna något av ovanstående arbeten har jag beträffande vernicosa själv gjort detsamma 1915. Även DOUGLAS & 'SCOTT (1865 p. 612) säga, att palan av douglasi är »very like those of C. distincta». HUEBER anför dock inga särskilt vägande skal för riktig- heten av sin åsikt. Vad douglasc beträffar, ber jag här isynnerhet fa fästa uppmärksamheten pa BUCHANAN WHITE s notis om strigiln. Han beskriver även strigiln hos distincta — vilken jag naturligtvis även själv undersökt — och det ar lätt att se, att överensstämmelserna äro sa stora, att arterna ej enbart härigenom skulle kunna atskiljas (douglasi: »small, sub-circular, with about six very irregular eroded rows»; distincta: »small, sub-quadrate, with five rows»). Av detta torde med ganska stor visshet framgå, att douglasi och di- stincta verkligen aro identiska, enär beskrivningarna även i övrigt äro så gott som kongruenta. KIRKALDY upptager ej heller douglasi i förteckningen av kända brittiska former, varken 1901—1903 i sin översikt av stridulationsorganen eller 1906 i sin »Guide». Då jag 1915 upptog wvernicosa som synonym till distincta, skedde det delvis på grund av de för artdistinktionen otill- räckliga färgkaraktärer, varpå diagnoserna i huvudsak grunda sig. Jag kan tillägga, att jag i min samling äger exemplar från Västmanland, insamlade av C. H. JOHANSON och av ho- nom betecknade som vwvernicosa. Da JOHANSON stod i rätt intim förbindelse med WALLENGREN och bl. a. till den senare meddelade flera Corzva-fynd, är det sannolikt, att JOHANSON riktigt hade bestämt sina exemplar till vernicosa (1 WALLEN- GREN's mening). JOHANSON var en framstående Corzxa-kän- nare, såsom jag själv haft tillfälle att övertyga mig om, da 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. jag nämligen granskat stôrre delen av JOHANSON’s Corzxa- samling och genom därur via E. SELLMAN erhallna exemplar — sasom jag har i parentes kan framhalla — kom att intressera mig for dessa intressanta djur. JOHANSON’s vernzcosa fran Västmanland aro emellertid ingenting annat än däistincta. Dessutom sitter i Riksmuseets samlingar ett exemplar be- tecknat som »gebleri» och taget av JOHANSON i Västmanland. Detta, som jag haft till granskning, har befunnits vara en tydlig distincta. Enda skillnaden, som jag möjligen skulle kunna finna mellan distincta och vernicosa, ligger dari, att hemielytras gula teckningar hos den senare kanske äro mera regelbundna, d. v. s. icke så avbrutna. Detta är emellertid en synnerligen variabel karaktär, ej blott hos denna utan även hos åtskilliga andra Corixaarter. Jag kan därför ej tillmäta den den ringaste betydelse. I strukturkaraktarerna, som ju äro betydligt viktigare ur systematisk synpunkt, härska så vitt jag kan se full överensstämmelse. Hannens pala är lika- dant byggd hos båda. Jag har även undersökt strigiln, utan att där kunna finna minsta olikhet. Detta gäller såväl mina egna som Riksmuseets »geblerz»-exemplar. Det senare har t. o. m. rätt irreguljära, avbrutna teckningar och strigiln upp- visar cirka 6 strior.! Den av SAHLBERG (1920) angivna utbredningen av de båda arterna i Finland-Ryssland talar ej heller mot min åsikt rörande identiteten, utan later sig utmärkt förenas härmed. A. distincta går nämligen till Nuortijarvi på Kolahalvön (68° 40' n. br.), A. vernicosa till Kantalaks på Kolas sydkust vid Vita Havets nordvästra vik (67° 40! n. br.) och Tschapoma, ävenledes liggande vid Vita Havet på Kolas sydkust (cirka 66° /10!) tna bE); 1 Da exemplaret ej far dissekeras, har jag ej fullt säkert kunnat räkna striorna men kan med bestämdhet pasta, att de ej äro färre än 5 och flerawanuy. (Forts.) Neue Beitrage zur Variabilitat schwedi- scher Lepidopteren. Von Felix Bryk. 1. Zur Präzisierung der Zeichnung der Nominat- form von Rhodocera rhamni L. (Mit 1 Figur.) Vor dem scheinbar unansehnlichsten Flecke oder Punkte auf einem Insektenfliigel kann heutzutage ein modener Or- namentologe nicht so gleichgiltig wie es zuvor geschah vor- beigehen ohne Halt zu machen. Man weiss: das sind oft sehr wichtige Leitspuren, die zum vorgemerkten, wenn auch noch sehr entlegenen Ziele der Ærforschung der phyletischen Zeichnungsabstammung führen können. Deshalb wurde es von besonderem Werte nicht nur aberrative Zeichnungs- varianten an und für sich genau beschrieben und abgebildet mitzuteilen, sondern auch den Zeichnungstypus einer Art festzusetzen; sonst weiss man ja oft nicht, wo eigentlich das Aberrative (auch im nomenklatorischen Sinne) beginnt. Das Zitronenblatt (Rhod. rhamnz) bietet ein Schulbeispiel für die Gleichgiltigkeit der Beschreiber gegenüber einem sehr auffallenden Zeichnungsmuster! Von LINNE, seinem Benenner bis auf RÖBER (in SEITZ) fand man es nicht der Mühe wert eine genauere Zeichnungsdiagnose zu geben. Ja man ignorierte völlig die Zeichnungskomponenten, während der Erste, der den Falter für die damalige Zeit wirklich sehr gut von der 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Unterseite abgebildet hat, HOEFNAGEL [IV, 2, t. 4 (links, unten) schon drei interzellulare Punkte auf der Vorderflügel- und fünf auf der Hinterflügel-Unterseite zu notieren wusste. LINNE weiss darüber jedoch nichts zu erzählen. Seine Diagnose in der Faun. Suec., I (p. 242, N:o 795), die ja der Original- beschreibung der Nominatform zugrunde liegt, kennt ausser den bekännten vier Diskalflecken an je einem Flügel nur noch die Saumpunkte (»& ad marginem alarum primorum anteriorem puncta minutissima ferrugineas); auch auf der ersten Abbildung eines schwedischen Exemplares (DE GEER, V,t.15,f.8) ist jedenfalls die Punktreihe nicht zu bemerken.! Nun haben aber gerade diese Punkte für die Phylogenie eine erkenntnis-theoretische Bedeutung (V. BEMMELEN, I, BRYK, III) was sich u. a. auch durch das eingehende Interesse, das die » holländische Schule« (BOTKE, II, DE MEIJERE, VI, SCHIER- BECK, VIII) einem von mir (BRYK, III) mitgeteilten aber- rativen Falle mit einer förmlichen Punktkette entgegenbrachte, kundgibt. Als »Typus« muss nach den Nomenklaturregeln jene Form gelten, die ammeisten der LINNEschen Urbeschreibung nahe kommt. Stücke ohne jede Punktierung der H.gl.u.seite sind mir unbekannt; betrachtet man unter einem Vergrösse- rungsglase jene Region des Flügels, wo jene Punktierung normalerweise vorkommt, so lässt sich dort (wie auch in der Regel aufder Vorderflügel.u.seite) zwischen den Rippen eine sei es auch nur ganz reduzierte, aus ein paar dunklen Schuppen- ansammlungen mehr oder weniger deutliche Punktreihe ent- decken. Für einen Pedanten scheint somit überhaupt in Schweden (auch wo anders nicht) der LINNEsche Literatur- typus nicht vorzukommen, wenn man sich an das Manko von Punkten festhält. Mir ist wenigstens unter hunderten von Exemplaren kein derartiges Stück aufgefallen. Auch WALLEN- GREN (X, p. 147) hat bei seiner Artbeschreibung die Punkt- reihe hervorgehoben, ohne die Anzahl der Punkte zu präzisieren. Die Form, bei der die unterseitliche Punktierung un- dezidiert mehr oder weniger undeutlich ist, betrachte ich somit als den » 7yfus« im nomenklatorischen Sinne. 1 Dabei hat DE GEER noch eigens auf einer anderen Figur (F. 10) einen Hinterflügel besonders abgebildet. BRYK: ZUR VARIABILITAT SCHWEDISCHER LEPIDOPTEREN, 173 In seiner verdienstvollen Studie über Ruhestellung der Schmetterlinge bildet OUDEMANS neben zwei Photogrammen (VII, t. VIII, f. 88, 90) noch schematisch den Falter (1. c., p. 66, f. 34) von der Unterseite ab. Diese Textfigur mit dem sie begleitenden Texte’ ist fiir unsere Untersuchungen be- sonders wertvoll, weil dem ausgezeichneten Auge des Beob- achters jene Punktreihe nicht entgangen ist. Während er die beiden Diskalflecke auslässt, konnte er auf die sieben Punkte auf der U-Seite der Hinterflügel und fünf auf der der Vordflügel nicht verzichten. Keine Punktreihe bei LINNE und eine Siebenpunktkette bei OUDEMANS — sieh da! die Ex- treme innerhalb deren Kombinationen sich die Abänderungs- möglichkeiten der Art beschränken. In meiner kleinen Studie (BRYK, III, p. 452—453) hatte ich bereits hervorgehoben: »unterseits fällt noch auf den Internervalfalten je ein deut- licher Punkt auf, doch ist die Anzahl dieser Punkte variabel. In der Hinterrandzelle zwischen der Analfalte und dem Hinter- rande habe ich noch keinen Punkt entdeckte. Nach diesen aus der einschlägigen Literatur vorange- schickten Vorbemerkungen erweist es sich vonnöten genauer die Variabilität der Zeichnung hervorzuheben. Wir beginnen mit dem Hinterflügel: vor allem gilt als konstantes Arzmerkmal die dunkle Einfassung des Vor- derrandsbogens an der Fliigelwurzel. Ausnahmslos ist sie bei allen untersuchten Stücken (vom schwed. Festlande, von Gottland (Torsburg), aus Karelen, Tyrol, dem Altai, Juldus, bei der Amurrasse wie selbst bei der Mikrospezies c/eopatra (alles c. m.)) wahrnehmbar. Die Endungen aller Rippen am Flügelsaume sind braun, die entsprechende Saumbefransung rot. Bei den Amurstücken sind auch die Fransen der inter- zellularen Falten rot angedeutet. Die Anzahl der Punkte ist wie hervorgehoben variabel. Stücke mit sieben deutlichen ‘Punkten sollen ab. Hoefnageli heissen. (Type 1 d aus 1 »Ensuite la face ventrale de l’aile — 2 montre une série de 7 points noirs, entre les extrémités des veines, précisément, sur les veines dites, »con- caves«, Ces manquent sur la portion cachée de l'aile — 1, mais on les rencontre de nouveau, aussitôt que la partie visible est atteinte. J’en ob- servai 3 à 5. Les points sont formés par de petits amas d’écailles noires et ne se trouvent pas toujours facilement à l'œil nu.« 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Myllykyla, Carelia ladogens. leg. AINO BRYK 1921; Vel. Fig. 1.) Ich nehme davon Abstand allerlei Übergänge zu dieser Form mit weniger als sieben Punkten zu benennen, wovon ein typisches Stiick TULLGREN und WAHLGREN (IX, t. 6, fig. 4) neulich farbig abgebildet haben. Die Punkte liegen stets auf der Ausmindungstelle der Zwischenfalte in den Flügelfond. Endzellfleck violett, mit blassvioletter Ker- nung, in der Grosse sehr variabel. Die Vfgl-useite markiert ein kleiner in der Mitte der Querrippe liegender Endzellfleck, sonst sind bis auf die hintersten alle Rippen nur am Saume mit dunkelviolettem Punkte angedeutet. Die drei oft vor- Fig. 1. Rhodocera rhamni L., 5 ab. Hoefnageli F. B. (Type; vergréssert.) Phot. A. TULLGREN. kommenden Zwischenfaltenpunkte wurden eingangs besonders hervorgehoben. Von der Falte, wo der hinterste Zwischen- faltenpunktn sitzt, angefangen bis zum Hinterrande zeigt die hintere Flügelhälfte beim ¢ und ® die Fliigelfarbe der Ober- seite verblasst, wahrend sonst die Hinterflügelfarbe dumpf hellocker ist. Die der 2 ist heller, doch besitze ich 2 (z. B. aus Karelen, leg. A. BRYK, 1920), deren Unterseite bis auf die fragliche Mittelpartie des Vdflgls völlig der der Männchen gleichgefärbt ist. Das Zitrongelb der d kann bei gewissen Rassen (1 d c. m. ex Amur) ein warmes Orangerot an- nehmen. Die 2 sind elfenbeingelblich. Von den vier orange- farbigen Endzellflecken sind die der Vorderflügel stets kleiner. Sie können fast verschwinden (f. cleodoxa) (1 d ex Nacka BRYK: ZUR VARIABILITAT SCHWEDISCHER LEPIDOPTEREN. 175 c. m., don. SMIDT). Die Endzellflecke der Amurrasse sind auffallend gross. Zum Schlusse wäre noch zu erwähnen, dass der Flügelteil am Vorderrande sehr fein netzartig geknittert ist, womit er an Archon etwas anklingt. Angefiihrte Literatur. I. v. BEMMELEN, On the phylog. signif.. wing-mark. Rhop. (Trans. Second. Ent. Congr., 1912, p. 355—370.) II. J. Borke, Les motifs prim. d. dess. ail. Lép. orig. phylét. (Onderzoekn. zoöl. Labor, 1916, Groningen.) HI. F. Bryx, Citronbl. ursprüngl. Weissl. Zeichnung (Zool. | Anz., 45, p. 451—458 (1914)). IV. G. HOoEFNAGEL, Archetypa studiaque ... [1592]. V... De, GEER... Mém... pour .servir .Vhist: ms., Vol. I (1752). VI, -j.,C. EL DE MerjerEe, Zeichn. Ins, besond. Dipt. und Lepid.fliigel. (Tijdschrift voor Entomol., Deel LIX (1916)). VII J. TH. Oupemans, Position d. repos chez lepid. (Verhandel. Akad. Wetensch. Amsterdam (2), Del. X, N:o 1, (1903)). VII. A. SCHIERBEEK, On the set. patt. caterp. pup., Leid., (1917). IX. A. TULLGREN och E. WAHLGREN, Svenska insekter, Del. II. (1921). X. WaLLENGREN, Lepidoptera Scand., Rhopal. (1853.) Lispa litorea FALL. und pilosa LOEW. Von O. Ringdahl. In der Stettiner Entomologische Zeitung 1847 beschreibt Loew mehrere neue Lispa-Arten und gibt auch hier eine Be- schreibung derjenigen Art, die er als litorea Fall. auffasst. Am Ende der Beschreibung hat er eine Bemerkung, aus welcher ich mir erlaube folgendes anzuführen: »Fallén’s Be- schreibung der L. litorea ist nach dem 9 gemacht; er hebt es ausdrücklich hervor, dass auf dem Hinterleibe keine Mittelflecke vorhanden seien; dieses Merkmal passt auf die von mir beschriebene Art durchaus nicht; ich habe deshalb lange Bedenken getragen, den Fallén’schen Namen auf sie anzuwenden. Meigen’s Angaben sind nur aus Fallén’s Werk entnommen, können also weiter keine Aufklärung geben. Ich hoffte sie in dem eben erschienenen 5. Bande der Dip- tera Scandinaviae von Zetterstedt zu finden; leider ist auch ihm das d unbekannt geblieben; hinsichtlich des Mangels der Mittelflecke stimmt seine Art mit der Fallen’s überein, nur drückt er sich über diesen Umstand unbestimmter aus, fast als ob er nur Fallen’s Beschreibung nicht habe wider- sprechen wollen. Dieser Umstand, die Übereinstimmung aller Nebenmerkmale, das Vorkommen der Art in England haben mich endlich bestimmt, den Fallén’schen Namen für sie anzunehmen.» Wie aus dem obenerwähnten hervorgeht, ist Loew nicht daran sicher, dass die von ihm beschriebene Art wirklich die Fallén’sche ist. Die Angabe Fallén’s, dass die Art keine Mittelflecke am Hinterleibe hat, macht ihn unschlüssig. Im Jahre 1862 beschreibt Loew in der Wiener Ent. Monatschrift seine pz/osa nach Exemplaren aus der Nordsee- küste. Er erwähnt hier nichts davon, ob diese Art vielleicht die wahre ///orea sein könnte. Schiner ist derselben Meinung O. RINGDAHL, LISPA LITOREA FALL. UND PILOSA LOEW. Ly] wie Loew in seiner Fauna austriaca wie auch Kowarz und Becker in ihren Monographien über Zzspa. Nach der Diagnose Fallén’s ist die Art natiirlich nicht mit Sicherheit zu erkennen, es scheint mir aber eigen- tümlich, dass das Typexemplar, welches noch vorhanden ist, so viel ich weiss, von keinem Dipterologe untersucht worden ist. In der Sammlung Fallén’s im Reichsmuseum befindet sich ein Ex. dieser Art, und ich habe Gelegenheit gehabt dasselbe etwas näher zu untersuchen. Dieses, welches ein Mannchen ist, ist freilich ziemlich schlecht, aber nicht schlech- ter, als dass die Art mit Sicherheit zu erkennen ist. Dass Fallen das Stück für ein Weibchen angesehen hat, scheint mir nicht erstaunenswert, da von einer Zzspa die Frage ist. Das Resultat der Untersuchung wurde, dass das fragliche Stück der Art gehört, die Loew als pz/osa beschrieben hat. In der Sammlung Zetterstedt’s im Lund gehören auch die mit Ziforea bezeichneten Stücke pzlosa. Diese Art ist die an den schlammigen Küsten des süd- lichen Schwedens am häufigsten vorkommende Lispa-Art, an welchen sie an geeigneten Orten, von Bohuslän, wo die Type von Gyllenhal gefunden wurde, bis Södermanland wenn nicht nördlicher verbreitet ist. Der Verfasser hat sie auch häufig auf den Inseln Öland und Gottland angetroffen. Die andere Art, Loew’s Zitorea, kommt an ähnlichen Örtlich- keiten vor und hat vielleicht dieselbe Verbreitung, ist aber seltener und ist bisher nur in Skäne und auf Gottland ge- funden. (Verf.) Hätte Loew schon anfangs die beiden hier erwähnten Arten gekannt, ist es wohl anzunehmen, dass er die Fallén’- sche Art richtig aufgefasst hätte. Da, so viel ich weiss, Loews Z/zforea von einem anderen Autor nicht benannt ist, ‘ schlage ich hier für dieselbe den Namen Zoewz vor. Die Synonyme der beiden Arten werden also: litorea FALL. Loewi n. nom. pilosa Lw. Litorea LW. gemina V. D. WULP. 12 — 2281. Entomol. Tidskr. Arg. 43. Haft. 2—4 (1922). Vara Cinxia(Sericomyia)arter. Av O. Ringdahl, Sedan gammalt äro de båda Serzcomyza-arterna borealis och /appona val kända för alla dipterologer. De hora ju också till vara största och vackraste tvåvingar. Ganska oväntad var upptäckten av en ny art i Lapp- land, vilken beskrevs av Schirmer i Wiener ent. Zeitung 1913 under namnet ayctica. Under vistelse i Abisko sommaren 1918 fann jag i juli 1 d-ex. av denna art vid några vatten- hålor helt nära Naturvetenskapliga stationen. Bland de få ex. av Sericomyia jag där infångade, befinner sig märkligt nog I d ex. av ännu en annan art. Under den gångna sommaren befann jag mig åter i samma trakt och efter- spanade då dessa båda med stor sannolikhet arktiska arter och lyckades finna 3 d-ex. av den senare men ej arctica. I Horae Societatis Entomologicae Rossicae 1874 har Portschinsky beskrivit en art, nigra, från Irkutsk, och då många s. k. sibiriska arter äro funna i norra Lappland, var det en möjlighet, att de lapska ex. kunde tillhöra denna art. Beskrivningen av nigra passar dock ej till alla delar in. Så skall denna, vilken beskrevs efter Q-ex., ha 4 band på bak- kroppen, under det den nyfunna liksom lappona endast har tre. Honan till den nya arten är visserligen ej känd, men båda könen hos /appona ha tre band. Till utseendet erinrar arten om såväl borealis som lappona och är liksom ett mellan- ting av båda, och har jag därför för densamma valt namnet intermedia. Den är i storlek som borealis och har som denna ' O. RINGDAHL, VARA CINXIA(SERICOMYIA)ARTER. 179 svart skutell; abdominalbanden äro mycket smala såsom hos _ lappona. De fyra arterna kunna lätt atskiljas efter följande tabeil. Be bakkropp med: SuMSpets::te 1er is borealis L. — Bakkropp med svart spets DR 2. Bakkroppsband i mitten ganska brett avbrutna, vid sidorna utvidgade. — Skutell rödgul, lar till största delen svarta, vingar utan flacklik beskuggning vid spetsen... arctica SCHIRM. — Band mycket smalt avbrutna, delarna i mitten nästan sammanstötande a 3. Skutell rödgul, vingar vid spetsen med fläcklig beskugg- ning, 3. ribban mycket svagt svängd ........... lappona L. — Skutell svart, vingar utan fläcklik beskuggning, 3. ribban Starktinedatsvängde nu. smile intermedia n. Sp. Beschreibung der neuen Cznxia Art: intermedia n. SP. Männchen: Kopfform und Fühler wie bei dorealis und lappona, die schwarze Gesichtstrieme so breit wie die bei borealis. Torax schwarz mit den gewöhnlichen weisslichen Schulterflecken, die vordere Hälfte mit weisslicher Behaarung, die hintere schwarz behaart, Toraxseiten gelb behaart, auch das Notopleuralfeld, Schildchen schwarz und mit schwarzer Behaarung, an der Basis schmal weisslich behaart, Spitzen- rand mit langer gelblicher Behaarung. Hinterleib dem bei lappona sehr ähnlich, schwarz mit drei schmalen gelben oder weissgelben an den Seiten etwas erweiterten, in der Mitte sehr schmal unterbrochenen Binden. Er ist oben schwarz- behaart, unterseits nebst dem Hypopygium gelb behaart. Beine rotgelb, Vorderschenkel oben schwarzbraun, Vorder- schiene mit bräunlichem Ring, die drei oder vier letzten Tarsenglieder schwarz, Hinterschenkel nicht verdickt und ohne längere Borstenhaare. Flügel bräunlich gelb tingiert, an der Spitze ohne hervortretenden braunen Wisch, 3. Langs- ader stärker nach unten geschwungen als bei /appona. Männchen dieser Art habe ich auf einem Moore bei Abisko in nördlichem Lappland gefunden. Stockholmstraktens Vatten-Coleoptera. Tillägg till Dytiscidæ. (Jfr Entomol. Tidskr. 1922, p. 10 o. f.) he G. Falkenström. Ehuru mina undersökningar under nu tillandalupna fangst- säsong varit inriktade pa helt andra områden. av vattenskal- baggarnas grupp, har jag likvisst lyckats göra några nya rön med avseende på dytiscidfaunan inom denna trakt, vilkas bekantgörande lämpligen torde kunna anslutas såsom ett tillägg till min uppsats i förra häftet av vår tidskrift. Innan jag Overgar till det egentliga ändamålet med till- lägget, må jag beröra ytterligare några arter, som redan upptagits i nämnda uppsats. Hygrotus versicolor SCHALL. — Ytterligare påträffad i en skogssjö på ett ställe med sandig och stenig strand. Graptodytes pictus F. — Nagra exemplar i samma sjö bland stenar och gräs. | Hydroporus rufifrons DUFT. — I slutet av redogörelsen för denna art nämnde jag, att arten enligt ZIMMERMANN'S undersökningar visade en för hydroporiderna hittills ensam- stående bildning av de d:liga propagationsorganen. ZIMMMERMANN lämnar i Arch. f. Naturg., Jahrg. 83, Abt. A., Heft. 12, foljande beskrivning dara: »Der Penis ist sehr breit, oben tief ausgehöhlt mit scharf und breit auf- gebogenem Seitenrande; hinter der kurzen, schmalen, stark abwärts gekrümmten und abgestutzten Spitze erscheint der aufgebogene Seitenrand wie abgeschnitten und bildet dadurch jederseits einen grossen, etwas einwärts gebogenen, spitzen Zahn; die Parameren sind breiter als bei den übrigen Arten, \ G. FALKENSTROM, STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA 181 nach vorn nicht allmäblich schräg zugespitzt, sondern ge- rundet verengt». Pa färskt material av den mera välvda formen av arten har jag sedan min förra uppsats verkställt undersökning har- Over och darvid funnit, att Z:s beskrivning endast delvis passar in pa mina preparat. Bortsett ifrån att den nedböjda penisspetsen, sedd fram- eller bakifran, icke kan betecknas som smal och avhuggen (abgestutzt) utan ar brett triangular och i sjalva ändan avrundad, tacker Z:s beskrivning av pe- nis i övrigt den bild, man far av dess chitinôsa del (efter korrosion av penisrännans kôttiga partier) i visst lage under mikroskopet. Men hans beskrivning av paramererna ar dar- emot alldeles avvikande fran vad pa mina preparat kan iakt- tagas. Dessa aro, begge ungefar lika, smaningom snett av- smalnande med utdragen spets och i formen tämligen över- ensstämmande med dem hos en del andra hydroporider, vilka jag undersokt. Da formen pa genitalia i sa manga fall visat sig vara en konstant och därför synnerligen tillförlitlig artskiljande karaktär, föreföll mig olikheten beträffande särskilt parame- rerna anmärkningsvärt stor. På grund härav och då djuren ifråga med hänsyn till de vanliga yttre karåktärerna ej skilde sig från mina övriga rufifrons-exemplar inställde sig frågan, huruvida vår art och den, på vilken Z. grundat sin beskriv- ning, verkligen äro identiska. I betraktande av ZIMMERMANN'S omfattande vetenskap- liga produktion torde han få anses såsom samtidens ma- hända främste kännare av, bland annat, dytiscider, ej minst betäffande penisdiagnostiken. Jag översände till honom en teckning av en paramer och begärde samtidigt få veta om hans beskrivning (loc. cit.) vore »einwandfrei«. Till svar fick jag hans uttalande sålunda: »Ihre Paramerenzeichnung von H. rufifrons stimmt mit meinem Präparate nicht ganz überein. Dasselbe ist breiter, nach vorn rascher verengt und weniger zugespitzt. Doch gebe ich zu, dass das Bild je nach Lage sich etwas verändern kann.» Senare delen av detta hans svar visar tydligen, att Z. grundat sin beskrivning av paramererna hos denna art pa preparat, som därtill föga lämpat sig. För att exakt fa fram 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. konturen av en paramer, varom frågan ju har rör sig, måste parameren ses i rakt sidoläge. Detta kan nog erhållas utan lospreparering av parameren och med spetsen av densamma tamligen tydlig, men bilden av parameren i sin helhet hos denna art ar svartydd, om man icke pa forhand kanner pa- ramerens kontur, enär ett kôttigt parti ligger emellan para- meren och penis. Detta parti har sin särskilda kontur, vil- ken mera passar in pa Z:s paramerbeskrivning. Lösprepa- reras parameren daremot, ar dess sidolage och rena kontur latt att erhalla och vid päläggning av täckglaset fixeras pa- ramerens lage av dettas tyngd, sa att parameren ej lamnar mer an ex bild under mikroskopet, vilken for den skull icke kan »nach Lage» ändras. Auf Grund des oben Angefuhr- ten erfordert ZIMMERMANN'S Be- schreibung der Parameren von /7. rujifrons (loc. cit.), korrigiert zu wer- hos den. Beim jetzigen Stande der Dinge /| kann es nicht exakt abgemacht wer- \ x \ den, ob seine Art und die unsrige | \ \ mit einander identisch sind, obwohl © ich nunmehr ziemlich sicher bin, dass es sich wirklich so verhält. Fig. 1. A. rufifrons Durr. | 3 A. Rechte Seite des Penis (chi. Z:s Beschreibung des Penis (loc. tindser Teil mit groben Kon cit.) ist, wie es mir scheint, unnötig turen skizziert), Linge 0.75 mm; 4 2 INT: PME de Me Pane robe (in verwickeltundüberdies unvollständig. dorsoventraler Richtung) 0.27 Der Penis ist eine kurze, schwach mm. G>Paramer, Länge 0.59, ef Nex Breite 0.30 mm gebogene Rohre mit einem unteren, grösseren, rinnenformigen, chitinösen Teil und mit einem oberen, fleischigen, apical lobierten und daselbst, wie es scheint, muskulösen Teil, der die Decke der Rinne bildet. Das apicale Ende der Röhre ist erweitert mit dem unteren, chitinösen Rande in eine kurze, trianguläre, etwas gebogene Spitze ausgezogen. I vissa detaljer kunde val beskrivningen av de J-liga könsorganen hos denna art ytterligare fullständigas, men re- dan i sina angivna huvuddrag visar den hän pa en bygg- G. FALKENSTROM, STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 183 nad av dessa organ, som antagligen i sinom tid kommer att foranleda ett avskiljande av denna art fran huvudmassan av övriga hydroporider. Hydroporus fuscipennis SCHAUM. — Vid behandlingen av denna art 1 min forra uppsats framholls, att jag funnit Q:exemplaren (3 st.) mikroskulpterade ä elytra, något som enligt ZIMMERMANN’S uttalande (loc. cit) icke tillkom denna art. Sedan dess har jag ytterligare påträffat några 2:exem- plar (4 st.), därav ett fran en ny lokal, vilka samtliga visade mikwofjall pa elytra, mer eller mindre utbrett, såsom jämväl förut anmarkts. Den till synes konstanta förekomsten av mikroskulptur, dar sadan enligt en framstaende kannare ej skulle finnas, var ju ägnad att väcka till liv funderingar i olika riktningar, såsom ock i förra uppsatsen antyddes. Helt nyligen ha emellertid motsägelserna i detta spörsmål fått sin enkla — ja kanske väl enkla — förklaring. Sedan ZIMMER- MANN på begäran fått sig tillsänt ett par Q:exemplar, med- delade han mig, att han förut endast haft d:exemplar un- der ögonen. Z:s med mikroskulpturen såsom indelningsgrund upp- lagda »Ubersichtstabelle» (loc. cit.) för beträffande grupp hydroporider torde även med hänsyn till en annan art, så- som framdeles skall visas, behöva revideras. Rörande den i min förra uppsats omnämnda, egenartade ögonfacetteringen, som jag konstaterat även å senare fång- ster, såväl av dd som PP, meddelar ZIMMERMANN: »Ihre Beobachtung über die Fazettierung der Augen von H. fusci- pennis ist sehr interessant; sie trifft für meine sämtlichen Exemplare zu». Det vill alltsa synas, som om vi har hava fått en karaktär, som lätt avskiljer denna hittills mycket svårbestämda art. Hydroporus notatus STURM. — Ytterligare I J:ex. pä- träffat a samma lokal som förut. Ilybius crassus THOMS. — I början av sommaren in- fångade jag a förut angiven lokal ytterligare 1 d jämte 3 28, varför denna för området intressanta art väl må anses vara stationär a nämnda lokal. Llybius subeneus ER. — I sommar har jag påträffat arten i antal på holmarne i skärgården vid Dalarö ända uti havsbandet 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Följande i förra uppsatsen ej upptagna arter har jag under året påträffat inom området, och anför jag dem i lö- pande nummerföljd. 82. Hygrotus decoratus GYLL. — Några ex. funna i våras såväl i gräsiga skogskarr som vid sjökant bland gräs på tre olika, vitt åtskilda lokaler, varav jag på motsva- rande tid föregående år tämligen noga undersökte de tvänne. 83. Coelambus impressopunctatus SCHALL. var ©: lineellus GYLL. — Av denna hittills i vårt land ej anmärkta form togos 2 ex. bland huvudarten i en liten göl nära saltvattenstrand vid Dalarö. 84. Hydroporus discretus FAIRM. var 2: sublevis nov. v. — Dimorphes Weibchen mit den Flügeldecken und dem Halsschilde mehr oder weniger glanzlos. Bei etwa 150-maliger Vergrösserung tritt ein Gewirre von gewundenen Furchen, Grübchen samt sich schlängelnden glänzenden Linien dort hervor, wo sonst die Oberfläche bei der Hauptform spiegelglatt ist. Am deutlichsten ist es auf den Decken, danach auf den Mikroschuppen der vorderen Hälfte des Hals- schildes zu sehen. Bland ett antal QQ av den ordinära typen tog jag i våras i en åkerbäck och i en tillstötande grop 4 exem- plar av denna nya form. 3 av dessa hava elytra i sin helhet på ovan angivna sätt skulpturerade, den 4:de har blanka partier instuckna i nämnda skulptur. I övrigt äro de typiskt utbildade dzscre/us-exemplar, vilka i levande tillstånd endast genom sin nedsatta glans väckte min uppmärksamhet. 85. Hydroporus tartaricus LEC. — Denna art, förut känd från Lappl., Häls. och Bohusl., infångade jag i stort antal uti berggölarne pa ett par holmar i Dalaröskärgärden. Den står nära H. melanocephalus MARSH. (GYLL.), från vilken den skiljes genom i allmänhet större storlek och bredd, mindre kraftig punktur ovan, genom fint och glest, stundom nästan opunkterat halssköldmittparti, varjämte d saknar tand a inre framklon. Kroppsstorleken och punkteringen, i synnerhet pa elytra, äro likvisst tämligen G. FALKENSTROM, STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA, 185 variabla, sa att de bada arterna stundom äro svara att halla i sar med hansyn till dessa karaktärer. Arten beskrevs 1850 av LECONTE efter nordameri- kanska exemplar och har sedan lange ansetts vara den- samma, som MANNERHEIM 1853 benämnde »zeellus. Den av THOMSON 1854 beskrivna genzculatus har av olika ‚författare ställts som synonym till samma art men även till melanocephalus MARSH. Pa sistnämnda sätt ar den upptagen i SCHENKLING s Coleopterorum Catalogus, Pars 71, 1920, m. fl. arbeten. Orsaken härtill ar, att THOMSON, som det vill synas, pa grund av, mindre skarp iakttagelse råkat att beskriva geniculatus:§ felaktigt genom att tillerkänna densamma en tandbildning på den inre fram- klon. Med hänsyn till THOMSON's beskrivning i övrigt av geniculatus har jag länge hyst den åsikten, att denna hans art ej kan vara identisk med melanocephalus. För att möjligtvis fa utrett synonymien begärde jag att fran Lund fa mig sant samtliga typexemplar av THOMSON’s geniculatus, vilken begäran d:r S. BENGTSSON var vänlig att genast villfara, varför jag begagnar tillfället att till honom framfora mitt tack. Von sämtlichen in Lunds Ent. Museum steckenden Typexemplaren — 4 99 u. 6 SS — von H. geniculatus THOMS., die mir zur Ansicht gesandt wurden, ist kein einziges Exemplar 77. melanocephalus MARSH. Drei von den d:Exemplaren haben normal (einfach) gebildete Vorderklauen und stimmen also mit THOMSON’s Beschrei- bung von genzculatus:d nicht überein. Auf zwei von den anderen d:Exemplaren ist die innere Vorderklaue der einen Seite des Tieres der Länge nach gespaltet, wodurch man den Eindruck einer Zahnbildung leicht be- kommen kann. Auf dem restierenden d:Exemplare fehlt dem einen Vorderbeine das Klauenglied, das andere Vorderbein aber hat die innere Klaue der Länge nach gefurcht. Zwei von den Q:Exemplaren sind normale genz- culatus; die 2 Übrigen sind kleiner und matt. Sie sind 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. vermutlich die Typen der Q:Varietät 6) in THOMSON: Skand: Copper 86. Hydroporus scalesianus STEPH. — Nagra exemplar funna i en liten hala vid sjökant. 87. Eriglenus labiatus BRAHM. — Ett ex. påträffat i ett gräsigt skogskarr pa lerbotten. Litteratur. SVEN EKMAN: Djurvärldens utbredningshistoria pa Skan- dinaviska halvön. Bonniers förl. Stockolm 1922. 614 sid. m. 142 fie. WEriSw Ota. Lektor Ekmans i varas utkomna arbete kommer att bli av utomordentligt stor betydelse für kännedomen om Nordens djur- geografi. Icke minst gäller detta för insektgeografien, ehuru denna av naturliga skäl i boken fått en mycket knapp behandling. Men om det också tyvärr i allmänhet »lyckats» entomologien att isolera sig från den övriga zoologien, skall det lyckligtvis aldrig gå att i inskränkt specialitetsintresse avskilja insektgeogra- fien från den övriga zoo- eller rättare biogeografien. I viss mån kan djurgeografien sägas vara den mest universella delen av zoologien; den arbetar nämligen inte endast med zoologiska element utan också med sådana från botaniken och paleontologien, geologien och geografien, klimatologien och kulturhistorien. Det är just denna vida överblick över de vaga gränserna mellan olika vetenskaper, denna vanskliga men lockande syntes av hetero- gena element, som ger djurgeografien dess säregna charm. Och så det att den ännu trots gamla anor är en ung vetenskap, ännu är i sitt vardande, ännu har något av fantasiens klärobskyr över sig. Det synes anmälaren vara det inte minst förtjänstfulla hos arbetet, att det tar hänsyn till detta. Det faktiska materialet, uppgifterna om djurarternas korologi, är dels och till ej ringa del åstadkommet genom förf:s studier i fältet, dels och natur- 1 Da: die Mikroskulptur dieser Varietät von dem normalen Typ wesentlich abweicht — die Mikroschuppen sind klein, schmal und meistens quergestellt — wäre es zweifelsohne wohlbegrändet diese Varietät unter eigenem Namen aufzuführen. Die WEHNCKE'ische Art opacus bezieht sich vermutlich auf gleiche 9:Exemplare, weshalb ich vorschlage, dass die- selbe als eine dimorphe Weibchenform von A. fartaricus aufgenommen wird. LITTERATUR. 187 grad tacknämliga arbetet att samla, sovra och sammanstilla de i en rik men oerhört splittrad litteratur befintliga fyndnotiserna. De sa erhållna utbredningsbilderna äro verkningsfullt inställda i en ekologisk miljö mot en fond av kvartärhistoria, och det hela sammansmältes i arbetshypotesernas och »förklaringarnas» luft- perspektiv. Huvudstommen utgöres av ryggradsdjurens (utom de egentliga havsdjurens) utbredningshistoria, där de enskilda arternas skandi- naviska nutida och forntida förekomst detaljerat behandlas och även deras utomskandinaviska spridning beröres, men hänsyn tages även till den evertebrata sötvattensfaunan samt till mollusker och makrolepidopterer. Materialet är fördelat på tre avdelningar: 1) djurarternas gruppering, 2) orsakerna till den nutida utbred- ningen och faunans historia samt 3) landets indelning. Illustra- forska utgöras huvudsakligast av kartor, men även ett antal djur- och landskapsbilder förekomma. Som redan 1 förbigående nämnts, anser ln Ekmans arbete vara av mycket stort värde även för insektgeografien. Det är helt enkelt nödvändigt, att varje entomolog, som önskar djurgeografiskt behandla någon systematisk eller ekologisk grupp och inte inskränka sig till andefattigt registreringsarbete, tar hänsyn till analoga utbredningsbilder från de geografiskt vida bättre kända ryggradsdjuren, att han håller sig i känning med den fortskridande utforskningen av landets kvartära utvecklings- historia, och att han fattar ställning till de hypoteser och den rikedom på uppslag och förklaringsmöjligheter, som detta verk innehåller. Och detta bör vara en så mycket angenämare syssel- sättning, som den stora boken är förvånande lättläst och med- ryckande som en roman. a AT 2 leven. FRIEDRICH -D AHL: Grundlagen einer ökologischen Tier- geographie. Fischer’s förlag. Jena 1921. 113 sidor med 11 fig. (huvudsakl. kartskisser) och 2 kartor. Pris 22 mark. Forfis namn är måhända sedan linge känt för ett antal svenska entomologer, men de metoder, åskådningar och idéer, som äro knutna till detta namn, äro med all säkerhet för litet kända. Åtminstone kan deras inflytande knappt spåras i vår entomologiska litteratur. Professor Dahl är ingen ensidig specia- list. Utom entomolog och särskilt framstående araknolog är han ornitolog, han har skrivit om Tysklands isopoder, om pelagiska djurs, valars såväl som kopepoders, utbredning och mycket annat, han har träget studerat, inte bara samlat, i naturen såväl i sitt hemlands marker som i tropikernas, framför allt är han djur- geograf. Och så är han filosof. Inte bara så till vida, att hans senaste arbete bär titeln »Vergleichende Psychologie» utan fram- för allt däri, att han tinker över: vad han iakttager. 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Han har t. ex. den för åtskilliga entomologer måhända kuriösa föreställningen, att sådant som själva pavisandet av en förbisedd strukturdetalj 1 hudkitinet eller upptäckandet av ett hittills oanat har inte är entomologiens alfa och omega. Dahl är framför allt biolog i ordets etymologiska och ursprungliga mening, för honom äro djuren levande varelser, och byggnads- element som de nämnda få därför för honom samma betydelse 1 djurens yttre liv, deras ekologi, som strukturdetaljer i de inre organen ha för fysiologien. Denna biocentriska åskådning utgör ledmotivet i all förf:s forskning, och en följd därav är också, såsom av ovanstående arbetes titel framgår, det starka betonandet av det ekologiska i djurgeografien. Med seg energi har han i uppsats på uppsats slagit fast, att en vetenskaplig djurgeografi icke kan bedrivas utan ekologiska hänsyn. Måhända förfäktar förf. sin åsikt i denna sak något ensidigt, och enligt anmälarens mening ha därvid de historiska elementen i djurgeografien blivit visserligen inte förbisedda men en smula underskattade. Men å andra sidan må villigt medges, att ensidigheten i detta speciella fall varit en styrka, och styrka har behövts. En ekologisk forskningsmetod, som förf. lägger stor vikt på, är den kvantitativa. Växtsociologerna ha sedan länge haft blick därför. Redan 1867 framhåller också HAMPUS VON POST i sina » Försök till iakttagelser i djur- och växtstatistik», att bristen på en sådan metod var »en ofullkomlighet i våra dagars framställ- ningar över den organiska naturen», men han har intet annat förfarande att föreslå, än att man på en viss provyta räknar an- talet individ, arter, släkten o. s. v. Något som ju i fråga om insekter är lättare sagt än gjort. DAHL använder däremot inte rummet utan tiden som enhet. Han samlar t. ex. i en viss biotop under låt oss säga en timma 1 mossa, under stenar eller på marken vid växtrötterna eller avstryker med fjäril- eller slaghåv under en halvtimme mark- eller buskvegetationen eller använder under bestämd tid andra manuella eller instrumentella fångstsätt och anser sig på sådant sätt få relativa tal, som ange brukbara värden på djurbeståndens kvantitativa sammansättning. Att metoden har sina svagheter, är ju lätt att inse. Men att den å andra sidan under förf:s förfarna händer kan ge värdefulla resultat, kan man se t. ex. av hans omfattande arbete »Uber die Fauna des Plage- fennsgebietes» (Beitr. z. Naturdenkmalpflege, Berlin 1912), där den kommit till konsekvent användning. Om innehållet i här anmälda arbete må för övrigt kapitel- rubrikerna ge en antydan: 1) Die Verbreitung der Tierarten auf die Biotope u. die Festellung ihrer Häufigkeit, 2) Die ökologischen Faktoren, 3) Ausbreitungsmittel u. Ausbreitungshindernisse, 4) Die vergleichende Biocönotik, 5) Die Verbreitung der Tierarten, 6) Entwicklungszentren u. Ausbreitungsherde auf der Erde, 7) LITTERATUR. 189 Eine tiergeographische Einteilung der Erdoberfläche. Innehållet är inte särskilt entomologiskt utan allmänt zoologiskt, men skri- vet av en man med vida vyer är det även för en speciellt en- tomogeografiskt intresserad rikt pa uppslag av vikt att lira känna och tankegångar värda att följa, även om han inte i allo skulle vilja göra dem till sina egna. EE WHEN le) 2. H. Friese: Die europäischen Bienen. Das Leben und Wirken unserer Blumenwespen. Mit 33 farbigen lafeln und 100 Abbildungen im ‘Text von Adolph Giltsch in Jena. 1. Lieferung. — Walter: de: Gruyter & Co: Berlin und Leipzig 1922. :8:0. Om bin ar oerhört mycket skrivet, men mest för praktiskt ändamäl om vart välbekanta honungsbi. Allmänheten erkänner knappt nägra andra bin, sa att ett populärt verk om alla de europeiska steklar, som entomologerna kalla med detta namn, bjuder manga nyheter för den mindre invigde. Dessa högtstående insekter äro särskilt ägnade att väcka intresse genom sitt om- växlande levnadssätt, så mycket mer som litet var är mer eller mindre bekant med åtminstone tambiet, men en modärn, för alla bildade läsbar bok om dem saknades hittills. Prof. FRIESES nya arbete, vars första häfte nu föreligger, är visserligen på tyska, men för flertalet intresserade torde språket ej vara till större hinder. Förf. är Europas främste kännare av all världens bin och har en imponerande rad arbeten i sin specialitet bakom sig, då han nu satt sig till att upplysa en större läsekrets än fack- männen, Framställningen börjar med en översikt av biens ställning i det zoologiska systemet och av FRIESES egen, allmänt gängse indelning av dem. Denna är grundad på den olika utbildningen av de frömjölssamlande organen och alltså i huvudsak biologisk. En följd härav är, att de talrika parasitiska bien, som ej samla något, fått bilda en särskild grupp på slutet, ehuru de systema- tiskt sluta sig till olika släkten (oftast värdsläktena) inom de andra grupperna. För en huvudsakligen biologisk framställning som i detta verk är sättet brukbart, men annars ej att rekommendera. Vi få vidare veta, att nära 12,000 biarter (därav 6,000 europeiska) nu äro kända mot ung. 34,000 andra steklar (dessa äro säker- ligen mångdubbelt flera, men ej så väl bearbetade). Efter en redogörelse för kroppsbyggnaden med särskild vikt lagd på mun- delarnes och behåringens olika beskaffenhet kommer så ett ut- förligt kapitel om bobyggnaden, som visar hela utvecklingen från enkla celler i marken, byggda av enstaka honor, till honungs- biens vaxkakor, samfällt förfärdigade och försvarade av ett stort samhälles arbetare. Några sammanställningar av släktena efter olika detaljer i kroppsbyggnaden avslutas med en redogörelse för de nyare åsikterna om biens färg- och luktsinne. Härmed är 190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. forf. (sid. 101) redo für kärnan i arbetet, en mera detaljerad översikt av de europeiska släktena. Dessa skola genomgas i tur och ordning fran de lägst staende, med uppgifter om artantal, utbredning, bobyggnad, blombesök, parasiter m. m. Första häftet hinner med ett släkte och början pa det andra. Arbetets papper och tryck äro goda, textfigurerna upplysande, om också ej särskilt vackra. Färgplanscherna, 7 1 detta häfte, tåla gott jämförelse med dem 1 ‘TULLGRENS Och WAHLGRENS nya arbete över Sveriges insekter, fastän formatet är mindre. Den mera allmänt intresserade läsaren torde föredraga landskapsbil- derna med olika bin i förgrunden. För entomologen äro däremot detaljbilderna av bon mera njutbara. Häftenas antal blir fyra med tillsammans över 450 sidor text, priset är 8 kr. för 1. häftet. A. Roman. C. WESENBERG-LUND: Fra Se og Aa. — Gyldendalske Bog- handel. Kjobenhavn 1922. I det förf., den frejdade hydrobiologen C. WESENBERG-LUND, nyligen under ovanstäende titel samlat de tidningsartiklar, som han under. sista tiden publicerat i danska Politiken, har den populärbiologiska litteraturen riktats med ett arbete, som är av stort intresse. Boken innehäller ingen entomologi; andra or- saker gör den emellertid i hög grad förtjänt av att här anmälas. Också entomologen, skola vi hoppas, har sa mycket tid över, att han en smula hinner sätta sig in i det bästa, som utanför hans speciella fack publiceras pa de biologiska vetenskapernas omrade. De olika kapitlen behandla vara sjôars växtvärld, malar- musslorna, några smadrag ur binnikemaskarnas liv, planktonet i vara insjöar, sötvattenspolyperna, sôtvattenssvamparna, de tem- porära gölarnas fauna samt den lägre sötvattensfaunans bidrag till könsbestämningens invecklade problem. Det är dock ingen- stides en torr uppräkning av fakta, utan samtliga artiklar, som äro beräknade för en bredare publik, äro synnerligen fängslande och temperamentsfullt skrivna, ibland också humoristiska. Av var och en, som är intresserad för den levande naturen, torde de kunna läsas med verklig behållning. Jag skall här ej närmare ingå på artiklarnas innehåll. Vad jag däremot vill påpeka är, att förf. med denna sin bok har givit något mer än blott intressanta detaljupplysningar rörande ett och annat zoologiskt problem. Han har också givit något av sin originella världsåskådning, av sin sunda, men f. n. till följd av de i hög grad oefterrättliga samfundsförhållandena kanske ej alltid så optimistiska livssyn. I de tankar, förf. där fram- ställer, tror jag att vi till största delen måste instämma. ‘Ty det är sant, då han säger, att »Dér, hvor den anvendte Naturviden- skab fra at gore sig Jorden underdanig gaar over til at ode- LITTERATUR IQI legge den, hvor den uden at vere 1 Kontakt med Landets pri- mere Naturforhold vil indfore mægtige Industrier, som ikke er baseret paa Landets egen Produktion, vil danne agerdyrkende Lande om til industridrivende, speende Landets Kraftkilder over Evne og ude fra tilfore nye, der ikke kan udnyttes uden ved at gore Vold paa de primære Naturforhold, kan den vel i nogle Generationer skabe de store, skarpt lokaliserede Formuer, for visse Samfundslag gore Livet lettere, men lykkeligere ikke i Længden for noget». Förf. menar nu, att en riktigare upp- skattning av de biologiska vetenskaperna och värdesättning av naturen såsom lyckokälla skulle kunna råda bot för de av indu- strialismen framkallade missförhällandena i samhället. Att svä- righeterna härvidlag dro stora tvivlar nog ingen pa, allraminst forf. själv. ‘Ty det är ofta vanskligt att råda bot, där ett all- varligt fel uppstatt och fatt gripa omkring sig. Men ingen tvivlar heller pa förf:s uppriktiga vilja och tillförsikt, då han anvisar vägen till rättelse, en väg, som kanske även i vårt land borde uppmärksammas, icke endast av den stora arbetarklassen utan också av dem, som göra anspråk på den högsta bildningen: att för det första visa respekt för det rent vetenskapliga arbetet och med alla medel hjälpa det framåt i stället för att småsint hämma det, samt för det andra att i de vidaste kretsar utbreda kärleken till naturen. Det senare är ju naturforskarnas särskilda mission, och jag ber att fa sluta med ett par ord av förf. själv: »En Forskers Liv er som Regel et stille Liv; i den Tid af hans Liv, hvorom der har været mest stille, er han som oftest naaet hojest. Hans ‘Trang til at virke vertikalt gennem Tiderne, saa hojt og saa dybt som muligt, er ofte storre end Trangen til i det ‘Tids- interval, han lever, at virke saa vidt og saa langt, hans Evner tillader ham. QOnsket om at træde i Forbindelse med det Sam- fund, hvoraf han lever, er ikke stort, og er hans Tid og hans Samfund sundt, er dertil intet at sige. Er dette derimod ikke Tilfældet, gennemgaar det Samfund, hvori han virker, alvorlige Kriser, stiller Sagen sig formentlig anderledes.» »Min Opfattelse af, at netop i de store Oplosningsperioder har de biologiske Videnskaber deres ganske særlige, samfunds- bevarende Betydning, kan næppe siges at vere selvindlysende for alle; men paa den anden Side er det netop denne Opfattelse, hvorpaa dette lille Arbejde oprindelig er opbygget.» »Da er det, at netop de, der behersker disse Omraader, maa bidrage deres Skærv og gennem oget Naturerkendelse angive de Veje, der, som de af egen Erfaring bor vide, forer ind imod storre Tilfredshed, oget Sundhed og oget Livslykke.» — Det är en stor naturälskare, som i dessa ord förkunnat en del av sin religion. O. Lundblad. Smarre meddelanden och notiser. Coleopterologiska anteckningar fran Halland. — Ur anteckningar, som jag under de senaste 7—8 aren gjort rörande skalbaggarnas förekomst i Halland, företrädesvis de mellersta delarna av provinsen, lämnas här ett litet utdrag. Måhända finnes däri något av insektgeografiskt intresse. Några av de upp- räknade arterna, såsom Zeistus rufomarginatus VurT., Foecilus punctulatus SCHALL., Amphimallus (Rhizotrogus) Falleni GYLL. och möjligen flera, torde vara »nya för provinsen». Cicindela maritima TLATR. Allmän pa strandsanden. Calosoma auropunctatum Hrest. En © fran Skrea socken. Procrustes coriaceus L. På vissa ställen, såsom i skogarna kring Halmstad, 1 Getinge o. s. v. rätt allmän. Anmärknings- värt små exemplar synas vara vanligast, varjämte skulpturen i regel är särdeles kraftig, ofta med antydningar till grop- och ribbrader. Leistus rufomarginatus Duet. Övraby socken. Vid gräs- rötter och i murkna ekstubbar på senhösten. Poecilus punctulatus SCHALL. Påträffas årligen ehuru i ringa antal under några soliga dagar i början av maj. Vapnô socken. Masoreus Wetterhalli GYLL. Sällsynthet på sandmarkerna, Halmstad. Dremius linearis Ouv. I sällskap med 2. nigriventris THOMS. allmän i fordjupningarna mellan dynerna vid havsstranden. Cafius xantholoma Gray. Ej sällsynt under tang. Astenus filiformis LATR. Under stenar värtiden. Enstaka ex. fran Halmstad. Bledius arenarius Payk. Vissa ar allmän pa dynerna. Necrophorus humator F. Allmän i södra och mellersta Halland. Sphaerites glabratus F. Ej sällsynt i bjôrksaft. Breareds socken, Falkenbergstrakten o. s. v. Scaphidium 4-maculatum Or. Halmstads- och Falkenbergs- trakten. Lucanus cervus L. Ett ar i mängd anträffad vid uppbryt- ningen av ett gammalt stallgolv i Getinge socken. Synes f. 6. vara i utdüende i provinsen med de gamla ekarnas borthug- gande. SMARRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 193 Systenocerus caraboides L. Ej sällsynt i Halmstadstrakten. Trox scaber L. Sex ex. ur »innehället» av en gammal ek. Vessigebro. Aegialia arenaria FABR. En av de allmännaste skalbaggarna a stranddynerna. Geotrupes vernalis L. Sparsamt förekommande i skogstrak- terna kring Halmstad. Ar anträffad i Veinge skogsbygd sa sent som i mitten av juli manad. Amphimallus (Rhizotrogus) Falleni GyıL. ‘Tre ex. fran Ske- dalahed 1917 .och 1918. Sedan dess har visserligen intet le- vande ex. erhållits, men vingskal av döda djur, som blast ner i skyttegravarna, ha iakttagits. Svärmar tydligen endast nagra fa dagar vid midsommartiden och da endast i lugnt vader och varm sol. Anomala aenea DE G. Ej sällsynt a vide midsommartiden. Cychramus 4-punctatus Hrest. Ett ex. fran Alfshögs socken 1920. Orthocerus clavicornis Er. Anträffas sparsamt a dynerna in- vid Halmstad. Morychus aeneus FBR. Somliga ar talrikt isandgropar. Halm- stads- och Falkenbergstrakten. Malachius marginellus Oriv. Ej sällsynt pa Elymus vid Halm- stads strand. Ar 1914 iakttagen i mängd vid Fylleäns utlopp. Clerus rufipes BRAHM. Halmstadstrakten. | Hypnoidus pulchellus L. Pa dynsanden, allmän i variationer med och utan fläckar. Elater cinnabarinus Escu. I murkna stubbar, Övraby. Hylecoetus dermestoides 1.. Flera ex. pa ekstubbar vid Ves- sigebro. Blaps lethifera Mars. Nagra ex. tagna i en gammal ladu- gard, Skrea socken. Phaleria cadaverina Far. Ett ex. under tang vid Halmstad. Scaphidema metallicum FBR. A multnande Aion Skrea och Vessige. Melasia culinaris 1, Holms socken. Massvis anträffad i sågspån i Skens socken, Smäl., 1920. Abdera flexuosa PAK. Vessige. Anthicus bimaculatus Wire. Allmän a dynerna vid Halm- stads strand. Attelabus nitens Scor. I hittills utkomna faunistiska arbeten uppgives arten endast fran Skane, Bohuslän och Gottland. I mellersta Halland fürekommer den även och icke som sällsynthet. Vid Vessigebro (4 Kärreberg) ses den varje ar i antal, och dess- utom har jag funnit den i Getinge, Holm och Halmstad. Othiorrhynchus atroapterus De G. Somliga ar talrikt bland Elymus vid Halmstads strand. O. sulcatus F. Ett tiotal ex. fran Halmstad. 13 — 22037. Entomol. Tidskr. Arg. 43. Haft. 2—4 (1922). 194 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Phyllobius oblongus L. Allmän à fruktträd och skyddshäckar (särskilt alm-) pa våren och försommaren. Cleonus fasciatus MÜLL. Halmstad. Cleopus (Cionus) pulchellus Aresr. I antal fran Övraby och Vessige. Stereonychus (Cronus) fraxint DE G. Sällsyntare än före- gaende art. Breareds socken. Furcipes rectirostris 1. À blommande hägg ej sällsynt i Halmstadstrakten. Rhagium sycophanta SCHR. Nagra ex. à ekstubbar, Enslöv och Köinge. Syneta betulae F. Ett ex. fran Abilds socken. Chrysomela sanguinolenta L. Ej sällsynt pa sandmarker. Halmstadstrakten. Plagiodera salicis De G. Nagra ex. fran Breareds socken. Gust. Fogelqvist. Till belysningen av skyddade formers oätbarhet. — I sammanhang med de pa sista tiden pa nytt bedrivna undersök- ningarna Over de insekter, vilka skenbart försmäs av fåglar men dock förtäras, kunna nedanstående iakttagelser förtjäna att an- föras, såsom varande av ett visst värde för mimikryteoretikerns arbetsmetoder. I början av juni iakttog jag en sparvhona, som alldeles framför mina fötter med motvilja hackade på en Cantharis fusca. Efter ett par hack lämnade hon skalbaggen liggande på sanden och flög bort. Nu tog jag upp insekten och konstaterade, att den verkligen tillhörde ovannämnda art. Hade jag ej sedan ater lagt den tillbaka på sanden, så hade skenbart ett bevis förebragts för djurets oätbarhet. Men! Efter en stund kommer antagligen samma hona (sannolikheten härav stödjes av flyktens målmed- vetna riktning) tillbaka till skalbaggen och äter upp den i min närvaro. ; Lf. Bryk. Perrisia glechome, zy för Sverige. Den 18 juni 1922 träffades pa Glechoma hederacea, som växte i strandsnarvegetationen pa branten till Rösjöån vid pass en km. fran Skäldervikens station, ett dipterocecidium, som uppkommit därigenom, att stammens tva översta blad blivit förkrympta, förtjockade, brunfärgade och uppat- riktade och med de konkava insidornas kanter prässats fast tillsam- mans, bildande en pungformig gallbildning c:a 5 mm. i längd och 3,; mm. 1 bredd. Cecidiet, som ursprungligen beskrivits av KiEFFER (Wien. ent. Zeitg. 1889) och sedermera bl. a. av Houarp (Zoocéc. d. plantes d'Europe, n:o 4008, fig. 1183—84), förorsakas av gallmyggan Perrisia glechome Kerr. Gallen skall enl. Houarp : SMARRE MEDDELANDEN 195 innehålla flera vita larver. Som jag blott kunde finna en enda gall, öppnade jag den ej utan bevarade den till kläckning. Två individer av myggan utkläcktes också och observerades först kring mitten av augusti: möjligen hade kläckningen dock skett något tidigare. HouarD anger flygtiden till juni. Arten är förut känd från Tyskland — bl. a. trakten av Berlin (HEDICKE) — Frankrike och Italien. På samma lokal träffades också två andra Glechoma-cecidier, förorsakade av resp. gallmyggan ÖOligotrophus bursarius BRENIE och växtstekeln Aylax glechome .; båda äro förut kända från Skåne (Gerrz), Öland och Uppland (LAGERHEIM). Einar Wahlgren. Till Entomologiska Föreningens medlemmar. Sedan några år sysselsatt med utarbetande av utbrednings- kartor över Skandinaviens storfjärilar, varvid varje art har sin karta och varje fyndort en röd prick, har jag funnit, att stora delar av landet äro alldeles för litet »rödfläckiga». För södra Sverige äro lokaluppgifterna för dess västra del mycket fåtaliga (Dalslandslokaler saknas så gott som alldeles), och för hela norra Sverige är detta förhållandet 1 än högre grad. Då jag nu vänder mig till landets fjärilsamlare med an- hållan om hjälp i detta mitt arbete, vågar jag hoppas, att många hörsamma kallelsen och insända fyndnotiser. Jag är tacksam för även det minsta bidrag till kartorna, icke minst beträffande de allmännast förekommande arterna (de sällsyntare meddelas ju i allmänhet i tidskriften). Det är min avsikt att senare överlämna dessa utbrednings- kartor till någon institution, där de kunna säkert förvaras, men dock vara tillgängliga för intresserade. Stockholm i oktober 1922. Tandläkare Frithiof Nordström, Kungsholmstorg 3 a, Stockholm. Det är mig ett nöje intyga, att förestående upprop förtjänar att beaktas och uppmuntras av alla, som kunna lämna bidrag till dess fullständigande. Chr. Aurivillius. Melolontha hippocastani L. har innevarande år anträffats på ett par ställen i norra Ångermanland, nämligen i Olofsfors i Nordmalings s:n (lektor ©. Horm, skogsförvaltaren R. ALM) och i Övre Nyland i Bjurfors s:n (ALM). Detta är emellertid säker- ligen ej yttersta nordgränsen för arten, ty för några år sedan 196 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFI 1922. erhöll Centralanstaltens Entomol. Avdelning en larv, som san- nolikt tillhörde kastanjeborren, fran 'Täsjö sin, alltså fran en ort norr om 64 breddgraden. Arten förut funnen i Ångermanland enl; Ent), "Eidskr;»,1:9;14,4P4 228: Reseanslag. Assistenten Fil. D:r Apr. Roman vid Riks- museets Entomologiska avdelning jämte Fil. lic. D. Metin, Uppsala, planera gemensamt en zoologisk forskningsresa till Amazonfloden. Som bidrag till kostnaderna har Kgl. Vetenskapsakademien till- delat den förre ett belopp av 2,000 kr. ur Regnells zoologiska gåvomedel och den senare det Ahlstrandska stipendiet å kr. 1,200. Resan torde anträdas under loppet av nästa år. - Stipendium. Fil. D:r N. A. KEMNER har av K. Vet.- Akademien tilldelats det Beskowska stipendiet a 1,200 kr. för bearbetning av termiter från Nederländska Ostindien. _ HOS Entomologiska Foreningen I Stockholm finnas till salu: Uppsatser i Praktisk Entomologi, 1—23 (1891—1914) med statsbidrag utgivna av Ent. aa i Stockholm, pr Ars Kr. TS Da minst 10 arg. köpas, erhållas de till ett pris av 50 Ore pr arg. LAMPA, SVEN, Förteckning över Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera . . ss Samet Spee i) GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok RE Re — —, Förteckning över Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. "Två delar, häftad . kr. 8: — (6: —) Exemplar tryckta pa endast ena sidan, avsedda till etikettering, eller interfolierade, kr. 1: 20 dyrare. Svensk Insektfauna: 1. Borstsvansar och Hoppstjärtar. EIER genea av EINAR WAHLGREN . . . > —: 75 2. Rätvingar. Orthoptera av CHR. AURIVIL. LIUS (ruppley a... é 1: — (0:75) 3. Sländor. Pocnioncurapicra, I. a av Fey, SIOSBEDT (22.Uppl) . 7 cee ake See 75 8. Nätvingar. MNeuroptera. 1. Planipennia av ER OIG: sod CE CREER IRON ET ET N Me » —: 50 9. Skalbaggar. Coleoptera. I. Viixtbaggar, rt: NO) Il Snyibaggar, i kr 3:50 (2:75) Av CHR. AURIVILLIUS. 10. Fjärilar. Zepidoptera. 11. Smäfjärilar: 1:sta familjegruppen: Mottfjärilar a Med 4 pl. Av EINAR WAHLGREN . . AL kart 26 11. Tvävingar. Diptera. 1. Orthorapha. 1. Nie: cena, Kam... 1=—9,:kr. 27 54) Fam. 20-137, hen kr 3350,(229 5) ae, ke a: co(2 27e): 2. Brachyctre, Ram. 14 —23, kr.—:75. Fam. 2A,..kr.: —=275. Eam.:25—-26,. med resister Over Drachycera, kr. —:75. 2. Cyclorapha, Lie Asr71130,.. Kanne 1, La 8550224, kr: S509 95512, kr 2:2. (1260); 13 20, kr. 3:— (2:25). Av EINAR WAHLGREN. 13. Steklar. Hymenoptera. ı. Gaddsteklar. Aculeata. Fam. 1, kr. 1: —. Fam. 2, kr. —:75. Fam. 3—6, (2 uppl.) kr. 1: 20 (0: go), Fam. 7, kr. —: 50. Fam. 8, med register Over! Auuleata, Fam., 18, (kr 50.12; Guldsteklar, Zudulifera, kr. —: 25. Av CHR. AURIVILLIUS. 13. Steklar. Hymenoptera. 4. NVäxtsteklar. Phytophaga. Fam. Zydide, Siricide och Tenthredinide (e. p.) Av ALB. TULLGREN . » —: 75 Svensk Spindelfauna: 1 och 2. Klokrypare, Chelonethi och Lacke- spindlar, Phalangidea av ALB. TULLGREN. . . _» —: 30 Siffrorna inom klammer ange pris för medlemmar av föreningen. Alfabetiskt Register till EntomologisK Tidskrift årg. 11—30 (1890—1909). Pris 3 Kr. (För ledamöter av Ent. Fören. 2 kr) Rekvisitioner böra ställas till Professor Chr. Aurivillius, Bares endast: Vetenskapsakademien, Stockholm 50. TES au .< INNEHALL Sid, Kemner, N. A., Zur Kenntnis der Entwicklungsstadien und Lebens- weise der schwedischen Cerambyeiden _...------.------------ ""%° 81 LUNDBLAD, O., Anteckningar om våra vattenhemipterer, III __.......... 139 Bryk, F., Neue Beiträge zur Variabilität schwedischer Lepidopteren I 171 RINGDAHL, O., Lispa litorea FALL. und pifosa LOEW.” 7" 176 Se Vata seria (Sericomyia-) AFTER. MORE en 178 FALKENSTROM, G., Stockholmstraktens Vatten-coleoptera =. ............ 180 LATÉRAL EE MCE UN SUP PAM ER ee RE. | RE 186 Smärre meddelanden och notiser: Coleopterologiska anteckningar fran Halland, — Till belysningen av skyddade formers oät- barhet. — Perrisia glechome, nv för Sverige. — Till Ento- mologiska Föreningens medlemmar. — Melolontha hippoca- stand L; — Reseanslag, stipendiume ne 1 2,7 rar ee 192 Föreningens sekreterare: Fil. Dokt. Apr. Roman. Riksmuseum, Stockholm 50. Föreningens kassafôrvaltare: Direktör G. FaLKENSTRÖM, Ostermalmsgatan 23, Stockholm. Alla meddelanden rörande tidskriftens distribution ställas till: Z#/0- Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att snarast möjligt därom underrätta redaktören. Föreningens medlemmar erhålla gratis Centralanstaltens Entomo- logiska avdelnings samt Skogsförsöksanstaltens entomologiska avdel- nings skrifter direkt från institutionerna. Postadress: Experimentalfältet. Joh. Rudolphi, Skandinaviska fjä- rilar, h. 1, plansch r—4. 1887. Sallsynt. ; Zetterstedt, Dipt. scand., T. 1—5, Bokkataloger i ENTOMOLOGI, Botanik, Zoologi, Topografi, Skön- litteratur m. m. utkomna och sändas gratis och franko. Uppgiv vilket ämne som intresserar. Lengertz” Antikvariat-Bokhandel, St. Gråbrödersgt 12, Lund. 12. Thomson, Skand. coleopt., T. r—8> » Skand. hymen., T. 1 —3. Wallengren, Skand. dagfjärilar, 1853. » Skand. heterocer-fjär. h. 1—2, 1869—71. Entomol. Tidskrifts redaktion. Utgivet den 16 dec. 1922. Distribueras inom 14 dagar efter uigivningsdatum. ge | 01061 | 3 Il | | I ITH SEAS VE