Ä m. ^f # ii/ ,^Mit .v*V: ^:i£i-^-\:^>>*^ .. IVi- bcck Xafkorsf 30 Själhundsfångsten från Newfound- Ur de gallbildande hladlössens historia. Af A/b. 'ritllg7'c)i . . 49 Ett n\lt intressant däggdjur från tropiska \'äst-Afrika. Af E. L. 60 Om vandrande celler. Af Hjal- mar TJicel 65 Näsapan. Af E. L 83 Bidrag till Sveriges fauna .... 86 Några anteckningar om Svdhaf- vets jättealg »Kelpen-. \iCarI Skottsberg 97 Bältmusen eller sköldsorken . . .107 De svenska däggdjurens vetenskap- liga namn. Af Einar Lönnberg 113, 161, 225, 273 land Bland vadare och simfåglar pa Öland. Af l^i/re Sa7tdgren . . De människolika aporna. Af ii. L. Några iakttagelser från en resa i Torne lappmark sommaren 1906. Af .Vi/s Gy/densto/pe Om s. k. snöloppor. .\f Einar Wah/gren Myrträdgårdar. Af R. E. . . . . Några iakttagelser öfver fjälläm- melns lif. hiA. G. Nathorst . Kråkfåglarne i Halland. Af C. A. Ho//ore7i Sömnsjukans biologi 145 1)8 177 241 211 217 250 -)) 262 Smärre meddelanden. Sid. Sällsynt fågelfynd i Sverige ... 45 Rysk ormvråk skjuten i Sverige . 46 Medaljer utdelade för naturskvdd 47 Yttre skadors inverkan på hornbild- ningen hos älg 47 Skrattmåsar i Värmland 48 Råget med horn 93 Fiskfaunan i Tschad-sjön .... 95 Lvsmask lefvande i vatten ... 96 Åverkan på träd förorsakad xi grå- sparfvar 136 Skrattmåsen 137 Gottlands fagelfauna 138 Smådoppingen häckande i Skåne 1 38 Hvitnäbbade islommen i Halland 1 39 Kungsfiskare tillvaratagen vid Oxel- ösund 1 59 Vaktel häckande i Norrbotten . . 140 Sid. Tångsnärtan 140 Sälls3^nt fjärilfynd 141 Våra nordiska sångares sång . .141 Ett minne från bäfvertiderna . .181 Ovanligt uppträdande af stork . .182 Den största huggormen i Sverige 182 Fynd af vildsvinsunderkäk vid Lim- hamn 183 En intressant mås 184 »Stora sjöormen« 185 Svartstrupade trasten i Ystad 1901 187 Ornitologiska notiser från Karls- borg 188 Fynd af kronhjort vid \'aldemarsvik 190 En ny art af rådjur från Central- Asien 191 Fåglarne och kvinnomoderna . . 191 Sill. Breflåda 192 En Medusa i lioden Niger . . .219 Dvärgmås iakttagen i Jämtland .219 En jättestor ask 220 En större huggorm 220 En steril höna af guldfasan . . . 220 Turturdufva skjuten i Nederkalix 220 Ugglornas föda 221 Ett par fossila renhorn från Skåne 224 Huru stor var fordom kronlij orten i Skåne? 266 Till den sterilaguldfasanens historia 268 Slättösand 269 Ornitologiska notiser från Boden 270 Bidrag till frågan om kattugglans skadegörelse å villebrådet . . .271 31 e biologiska vetenskaperna ha i vårt land många gynnare och vänner, och likväl har .. _ ^, Jiittills saknats ett organ, som haft till syfte 1^1^ att utgöra förmedlingslänk mellan den stora ^J3| bildningssökande allmänheten och de rent ve- f^^^w^^^^^ tenskapligt arbetande forskarne. För de se- nares rön ha visserligen akademiernas och de lärda sällskapens periodiska skrifter stått öppna och, då den vetenskapliga forsk- ningen är internationell, ha äfven många svenska vetenskapliga arbeten publicerats i utlandet. Men för populär framställning af vetenskapens resultat har saknats en svensk tidskrift lik- som ock för sådana smärre rön rörande den svenska faunan, som ej hade den omfattning, att de kunnat ge upphof till en rent vetenskaplig afhandling. När detta säges, måste dock på samma gång tacksamt erkännas, att några värderade facktid- skrifter med beredvillighet i den mån, som deras program och utrymme det tillåtit, öppnat sina spalter för smärre biologiska meddelanden rörande de högre djuren. Detta har dock gifvet- vis ej kunnat ske i större utsträckning, då de åsyftade orga- nen först och främst måste tillgodose sma egna fackliga in- tressen. Trots allt tillmötesgående har sålunda bristen på en populär biologisk tidskrift varit kännbar. Undertecknad har redan sedan lång tid haft sin uppmärksamhet fästad härpå och ,. ett decennium har redan förflutit, sedan jag för första gången ^^-^ bragte frågan å bane. Det blef dock ingentmg utaf den gån- gen af skäl, som ej här behöfva anföras. Tanken på en så- oo dan tidskrift har jag dock aldrig låtit fullt falla och jag har ""*** Fauna och Flora. CD CSl . en äfven haft äran från flera håll mottaga framställningar om, att något i den vägen borde göras. Att liknande planer äfven i andra kretsar förut diskuterats, har jag just på senare tiden erfarit. Af detta torde framgå såväl, att behofvet af en popu- lär biologisk tidskrift gjort sig gällande på flera håll, som också att svårigheter ställt sig hindrande i vägen för realiserandet af önskemålet. När nu emellertid en möjlighet yppats att göra ett försök med utgifvandet af en dylik tidskrift, finnes alltså skäl både till hopp och fruktan. Hopp om, att den skall blifva mottagen med välvilja inom vida kretsar, men fruktan att detta understöd ej skall vara starkt nog att hålla tidskriften vid lif. Dä emellertid tidskriftens existens blifvit genom några vänners garantier betryggad åtminstone för ett försöksår, har jag an- sett mig böra skjuta alla betänkligheter åt sidan och skrida till verket. Jag har därvid haft det stora nöjet att röna hjärtlig och välvillig sympati för företaget hos många af vart lands mest framstående representanter för de biologiska vetenska- perna och fått löfte om benägen medverkan af ett flertal fors- kare, af h vilka må anföras: Professorerna Chr. Aurivillius, Th. M. Fries, A. G. Nathorst. G. Retzius, Hj. Théel, T. Tullberg, do- centerna Th. Odhner och R. Sernander, lektor G. Adlerz och konservator G. Kolthoff m. fl. En antydning om tidskriftens program ligger redan i un- dertiteln: »populär tidskrift för biologi». Af detta framgår, att tidskriften skall befatta sig med vetenskapen om den lefvande naturen, och att dess syfte är, att med vetenskaplig noggrann- het och pålitlighet förena en sådan allmänfattlighet i framställ- ningen, att dess innehåll kan blifva hvars och ens egendom. De biologiska skildringar och rön, som skola framläggas, komma hufvudsakligen att hämtas från djurvärlden, men äfven till en del från växtvärlden. Några viktigare delar af tidskriftens innehall torde kanske böra särskildt omnämnas. Djurens lef- nadssätt, samlif och vanor erbjuda så ofantligt mycket af all- mänt intresse, att det ej råder något tvifvel om att den del af tidskriftens innehåll, som skulle ägnas häråt, skall mottagas med tillfredsställelse. Djurens förekomst och geografiska utbredning samt dennas förhistoria, som lämnar förklaringen till de nu- tida förhållandena, skola också bli föremål för behandling. Likaså människans ingrepp i ii., turen samt hennes förhallande till olika iljuilormer, som härigenom te sig U)v oss såsfjm nyt- tiga» eller »skadliga» efter våra själfviska synpunkter. Härmed ^sammanhänga då frågorna om olika djurs förföljande, utrotande, skyddande, förkofrande och i enstaka fall domesticering. Den botaniska afdelningen skall i sin mån beröra mot- svarande spörsmål. Biologiska bilder från skilda länder skola upprullas, men vårt eget lands fauna skall i främsta rummet ligga oss om hjärtat och vi skola ägna all tillbörlig uppmärksamhet åt denna. Detta synes desto mera önskvärdt, som pa detta område ännu — så egendomligt det än må förefalla — kunskapen alltjämt är i mångt och mycket bristfällig och åtskilliga outredda spörs- mål kvarstå. Vi skola tillåta oss att tid efter annan hänleda uppmärksamheten på dylika frågor, hvilkas besvarande är af intresse och inbjuda härmed alla Sveriges naturvänner till be- näget samarbete till vidgandet af kunskapen om vårt hemlands fauna. ^ Då Sveriges natur är oss kär, vilja vi ock kämpa för dess skyddande och bevarande i sitt ursprungliga skick, så långt detta är förenligt med landets kulturella utveckling, och fram- för allt för vidmakthållande af dess djur- och växtlif. Vår tid- skrift skall därför upptaga frågan om ett rationellt naturskydd på sitt program. Tidskriften skall under år 1906 utkomma med 6 häften, hvart och ett bestående af 3 tryckark (48 sidor) samt illustre- ras så rikt, som förhållandena det tillåta. Stockholm i november 1905. Einar Lönnberg. ^ För floran torde i detta fall tidskriften Botaniska Notiser vara rätt forum. De skandinaviska kronhjortarna. Af E. L. ^ edan urminnes tid har det funnits vilda kron- hjortar i Skandinavien både i Sverige och \ Norge. I Sverige finnes numera vild kronhjort endast i Skåne och äfven inom detta landskap är dess förekomst starkt begränsad. Det är nämligen endast på ett fåtal herregods, som den har sitt stamhåll. Bland dessa böra i främsta rum- met nämnas Häckeberga, Övedskloster, Söfdeborg, Snogeholm, Lyckås-Högesta-Baldringe, Börringe och Skabersjö förutom några andra, där blott enstaka kronhjortar träffas. Den nu- varande stammen af kronhjort är tyvärr ej stor, troligen ej mera än omkring ett 100-tal djur. Orsaken till, att detta vår inhemska faunas vackraste däggdjur så hårdt decimerats, lig- ger däri, att det är ett ganska svårt skadedjur på de gran- planteringar, som på senare år allmänt anlagts i Skåne. Hjor- tarna ha nämligen fått den olyckliga vanan att skala af barken på granarna och oftast sker detta i så stor utsträckning, att träden dö bort. För 30 — 40 år sedan voro hjortarna mycket talrikare, men började då att skala af barken af unga bokar, så att man 1875 måste anställa en stor razzia. Denna sattes på ett fullt systematiskt sätt i verkställighet nämligen på så- dant sätt, att man spårade djuren och framför allt sökte bort- skjuta sådana, om hvilka man hade sig bekant, att de förgripit sig på träden. På sådant sätt lyckades man stäfja ofoget. Det var hufvudsakligen gamla hindar,^ som voro de värsta, och sedan dessa undangallrats, begränsades skadegörelsen så full- ständigt, att efter 1877 knappt något fall af bokskalning iakt ' Enligt benäget meddelande af grefve T. Thott. 5 tagits. Det är alltså den allt intensivare kulturen, som ställer sig fiendtlig mot kronhjorten liksom mot flertalet större djur. Pa 1840-talet fanns ännu kronhjort på Kållandsö (jch Spånni i Vänern, men ungefär vid denna tid blef den utrotad, och det är ej absolut visst, om dun lVåv var ursprunglig eller intVnxl. Under Gustaf III:s tid voro hjortarna här väl skyddade, men totalfridlysningen lär ha utgått 1818. Ar 1834 skref C J. Sundewall en uppsats i »Tidskrift för Jägare och Naturforskare- om kronhjortens förekomst i Skåne. Enligt denna var da hjor- tarnas stamhåll »vid de Grefliga Piperska godsen Högestad, Baldringe, Krageholm samt Söfdeborg». Men härifrån ströfvade »enskilde hjortar eller 2 å 3 tillsammans» stundom till andra trakter ända bort till Ringsjön och Romeleklint, men Sunde- wall tillägger »vid dessa utvandringar fmna de dock vanligtvis snart sin död». Då funnes endast få kronhjortar vid Häcke- berga, men deras antal hade förr varit rätt betydligt. Vintern 1833 — 34 anslås antalet hjortar i Skåne endast till omkring 100 och af dessa skulle blott 6 ha varit fortplantningsdugliga hanar. Tio år förut lär hjortantalet ha uppgått till omkring 300 och »år 1809 var det ej rart att se flockar af 50 stycken-. Utom genom människans ingrepp minskades hjortarna stundom af klimatiska orsaker. Under åren 1826 — 30 anser Sundewall, att ett femtiotal dukat under för hunger och köld och 1829 — 30 omkom en stor del af kalfvarna. Går man något längre tillbaka i tiden, fanns kronhjorten äfven på andra ställen i Göta land samt åtminstone så långt norrut som i södra Östergötland. Kammarjunkare L. F. Rääf har i Sv. Jägarför- bundets nya tidskrift för år 1866 lämnat en del upplysningar härom. Han skrifver här bland annat: »Hjortar voro allmänna vid början och medlet af 1600-talet.» Att oloflig jakt på hjort då strängt beifrades, det finner man af de domar, som följde på åtal »vid Härsmålen i Asby 1621» och »vid Grönsved i Rums- kulla 1638». De böter, som då ådömdes, utgjordes af »sex stycken oxar och fyratio mark». »Uti godsägares förstugor och salar sutto hjorthufvuden, med sina månggreniga horn, såsom en van- lig prydnad.» Den sista hjorten i Ydre lär ha fällts på 1770-talet. Talrika torfmossfynd af kronhjort i synnerhet i Sk"ane be- visa, att denna djurart här har gamla anor, som sträcka sig ända till ekperiodens första början. I Danmark har den fun- nits i så djupt liggande lager, att den anses ha inkommit redan under tallperioden, men fynden från denna tid äro vida spar- sammare än från ektiden. Det nordligaste fyndet af kronhjortslämningar i västra Sverige härrör sig från Marieberg i Uddevallatrakten. Där fanns 1863 på 8 — 9 fots djup i hvarfvig lera lämningar af kron- hjortshorn, men det är svart att säga, under hvilken tid det kunnat nedbäddas i dessa lager, där dess förekomst väl antag- ligen är sekundär. Det nordligaste fyndet i östra Sverige är från Dalarne. Där träffades 1898 öster om Svensgården i Södra Sätra by af Skedvi socken ett ganska väl bibehållet kronhjorts- horn, som af Dr. Palm lämnats till Geologiska Byrån i Stockholm, där det nu förvaras. Detta fynd är af stort in- tresse, emedan det synes antyda, att kronhjorten under gångna tider, då klimatet var mildare och då eken och andra ädlare löfträd kunde växa mycket nordligare än nu, var utbredd äfven i nordligaste Svea land. Äfven i Norge är kronhjorten fullt inhemsk och ej införd af människor. Man har nämligen funnit lämningar af kron- hjort på Valderön vid Aalesund i grottor tillsammans med andra djurrester och husgerådsartiklar, som härröra sig från den äldre järnåldern.^ De första pålitliga historiska uppgifter om den norska kronhjortens förekomst lära härröra sig från en P. Claussön, som skref »Norriges Oc Omliggende Öers sand- faerdige Bescriffuelse», tryckt i Köpenhamn 1632. Denne om- talar, att kronhjorten då fanns i Nedenaes, på Hitteren, på Vigtenöarna pa gränsen af Helgoland samt i >Nordlandene», men han nämner, att den var hårdt åtgången och förr varit talrikare. På K^OO-talet hade hjortarna varit talrika äfven sunnanfjälls, sä att nämnde förf. angifver, att år 1550 en enda skytt med pil och båge dödat 150 hjortar bara för hudens skull och lämnat k()ttet att ruttna i skogen Omkring 1560 ' Coi.lkit: Benutrkninger om Norges Pattedyrfauna. 1876. pålystes absolut fredning, som varade i 8 år. Strax efter det denna fredning upphört, utrotades hjortarna helt och hållet i Lister och Mandals anit. Hjortarnas aftagande i antal fortsatte vidare, så att Collett haller före, att i midtcn pa 1700-talet kronhjorten antagligen var utrotad i Christiansands stift och åtminstone i större delen af Nordlandene. År 1745 säges kron- hjorten vara mycket sällsynt i Stavanger amt. Till hjortarnas utrotande bidrogo vargarna i hög grad, men sedan dessas an- tal reducerats, kunde hjortarna under lagskydd åtminstone tidvis något ökas i Norge. Deras nuvarande utbredningsom- råde sträcker sig från nordsidan af Stavangerfjorden till Folden- fjordens nordsida i Namdalen, men de fmnas ingalunda öfver- allt längs denna sträckning utan blott här och där med stun- dom långa mellanrum. Collett räknar 9 olika hjortdistrikt. Hitteren ^ och andra närliggande öar utanför Trondhjemsfjorden äro sedan gammalt de förnämsta stamhållen för hjortar, men på senare år ha de ock börjat sprida sig till fastlandet. En- staka kringirrande individer ha till och med kommit sä långt söderut som till dalarna innanför Christiansand.'' Af denna framställning af kronhjortens utbredning i Skan- dinavien framgår, att det svenska och det norska hjortområdet icke sammanstött i historisk tid. Häraf följer, att de båda skandinaviska kronhjortsstammarna varit mycket länge iso- lerade från hvarandra. Men om tvenne djurstammar länge varit isolerade från hvarandra inom skillda geografiska områ- den, händer det ofta, att de utveckla sig i mer eller mindre olika riktning, så att följden blir tvenne ej blott geografiskt skillda utan äfven till kroppsbyggnad och utseende olika djur. Sålunda uppstå s. k. geografiska subspecies eller underarter. I ett fall sådant som detta är det därför alltid af ett visst vetenskap- ligt intresse att göra en närmare jämförelse mellan de geografiskt skillda formerna för att se huru de förhålla sig till hvarandra, om de äro identiska eller ej. Af dessa skäl beslöts en komparativ undersökning af de svenska och norska kronhjortarna. ' 1897 betalades ensamt på Hitteren 8,000 kr. i jaktarrende! ^ Collftt: Nyt. Mag. f. Naturvid. Christiania 1898. 8 Sedan material för en dylik anskaffats, visade det- sig ge- nast, att olikheten i storlek, fär^^^, utseende och skelettbyggnad mellan båda ländernas kronhjortar . voro särdeles markerade och t. o. m. större, än man kunnat förmoda. Den svenska kronhjorten är ett mycket större ^ och kraf- tigare djur än den norska. Om sommaren är den förra röd- brun, nästan kastanjebrun, med sotbruna ben. Den senare är betydligt ljusare, gråaktigt gulbrun med blekt brungrå ben. Om- kring den korta svansen ha hjortarna alltid ett ljusare fält, den så kallade svansskölden. Denna är hos den svenska hjorten i sommardräkt ej mycket ljusare än kroppssidornas allmänna färg och ej heller skarpt afgränsad från denna. Hos den norska hjorten är svansskölden tydligare afsatt gul till färgen samt begränsad af ett mörkt streck på sidorna. Om vintern blir den svenska hjorten ljusare än i sommardrägt och svanssköl- den blir mera framträdande, nästan halmgul, men ej heller då visa sig några svarta gränsstreck på sidorna. Frånvaron af dessa är ett godt särmärke, som skiljer den svenska hjorten också från den tyska, hvilken är försedd med dylika. Den ut- vuxna kronhjorten (men ej hinden) både i Sverige och Tysk- land bär på halsen en yfvig man af förlängda hår. Denna lär saknas hos den norska hjorten, hvaröfver äfven en tysk sports- man, Leverkus-Leverkusen, som jagat i Norge, uttryckt sin förvåning i tidskriften »Der Waidmann». Men det är ej blott olikheter till det yttre, som skilja den svenska och den norska kronhjorten, utan skelettbyggnaden är också olika, hvilket i vetenskaoligt afseende är viktigare. Lättast synbara äro dessa olikheter på skallen. Den svenska kronhjorten (fig. 1) har längre och jämförelsevis smalare näsben, hvilkas sammanlagda största bredd innehålles omkring 3 gånger i deras längd. Dess- utom äro de mera konvexa, så att de bilda en längsgående * Enligt benäget meddelande af Grefve T. Thott vägde en stor vid Häcke- berga skjuten kronhjort 220 kilo i slaktvikt, en vuxen hjort beräknas eljest väga 140-170 kilo och ett smaldjur 100 kilo. Till en jämförelse härmed kan anföras efter Collett, att den norska hjorten antages väga vid 3 års ålder 65 -72 kilo, vid 4 års ålder 76 -!^0 kilo, vid 5 års ålder 90 — 108 kilo, vid 6 års ålder eller mera öfver 1 10 kilo. rygg, liksom en takås längs nosen och bli till tViljd häråt tiillt synliga utefter hela sin längd, när skallen ses från sidan. Den norska kronhjorten (fig. 2) återigen har jämförelsevis kortare och bredare näsben, hvilkas st()rsta bredd ej ens innehålles 2 ^^. gäng i deras längd. Dessutom äro näsbenen hos denna ras mycket plattare, så att de framtill alls ej eller knappast bli synliga, när skallen betraktas från sidan. Den lucka mellan ansiktsbeiien, som hos hjortdjuren alltid tinnes framför ögat mellan öfverkäksben, tårben och näsben, är hos den svenska kronhjorten mycket större samt mera triangulär än hos den norska. Tårgropen hos den senare är grundare. Bentaket öfver ögonhålan är hos den svenska hjorten tjockare och genomborradt af flera små hål, hos den norska tunnare med ett vidt hål. Dessa skiljaktigheter vinna ökad betydelse och intresse, då man finner, att i alla de afseenden, som nu uppräknats, och i hvilka den norska hjorten afviker från den svenska, den när- mar sig till motsvarande egenskaper hos hos Nordamerikas Wapiti. Den har likväl ej någon nära frändskap med denna. Den svenska kronhjorten är typen för Linnés Cervus ela- phiis och då denna, som nu framhållits, ej förekommer i något annat land hvarken i Tyskland ej heller i Norge eller Skott- land är det för oss svenskar ett dyrbart arf att förvalta så, att ej typen för en af Europas vackraste och ståtligaste djur- former må utplånas från jorden i och med detsamma den ut- rotas hos oss. Visserligen finnes den ännu på flera gods i Skåne och tolereras där, men med andra tider kunna andra ägare komma, som äro mindre högsinta och ha mindre intresse för naturen och villebrådet. Kronhjortens dagar blefvo då snart räknade. Det vore därför staten värdigt att träda emel- lan och bereda en säker fristad för den svenska kronhjorten i någon kronopark. Den norska kronhjorten har jag kallat Cervus elaphus at- lanticus, emedan den hufvudsakligen lefver vid Atlantens kust och på öar längs densamma. Till Skandinavien ha kronjortarna inkommit söderifrån. Till Sverige skedde invandringen säkerligen öfver Danmark vid den tid, då Östersjön var en afdämd insjö och Sverige i land- fast förbindelse med danska öarna och dessa med Jutland, allt' Fig. I. Skalle af ung svensk kronhjort. så under det skede af vårt lands utvecklingshistoria, som kal- lats Ancylustiden.' För invandringen till Norges västkustom- • Emedan Östersjöns fauna den tiden karakteriserades af en liten skålformig sötvattenssnäcka Ancylus. rade skulle kunna antagas tvenne olika vägar. Den ena af dessa skulle ledt kronhjortcMi längs västra Sverige in i s()dra Fig- Skalle af ung norsk kronhjort. Norge och sedan längs kusten västerut och norrut. Tiden för denna invandring skulle naturligtvis under detta antagande in- falla efter invandringen till Sverige och utgöra en fortsättning på denna, liksom eken inkommit i södra Norge från Sverige och sedan spridt sig längs kusten. Utbredningen norrut under- lättades sedan säkerligen genom den klimatförbättring, som inträdde under det följande skedet, nämligen under Littorina- tiden,^ och som i sin tur antagligen orsakades af den bety- dande sänkning, som tillät en tunga af Golfströmmen att in- tränga i Kattegat med varmt vatten och höja temperaturen. Det var under samma tid, som de växter inkommo, hvilka pläga sammanfattas under benämningen Ilexfloran efter sin mest karakteristiska representant, kristtorn (Ilex), som nu visserligen dött ut i Bohuslän, men ännu kvarlefver i västra Norge. Den andra vägen för kronhjortens invandring till Norge är visserligen minst sagdt högst osannolik, men äfven det an- tagandet bör dock diskuteras, nämligen att kronhjorten skulle ha kommit till Norge direkt från Skottland. En sådan in- vandring skulle endast ha kunnat eventuellt möjliggjorts, ge- nom att största landhöjningen före Littorinatiden skulle ha torrlagt större delen af Nordsjön och sedan hjortarna sim- mande skulle ha tagit sig öfver den sista återstoden af vägen motsvarande den s. k. norska rännan, hvilken säkerligen aldrig varit torrlagd. Kronhjortarna äro visserligen kända som goda simmare och såväl i Skottland som i Norge har man iakttagit, huru de på dylikt sätt tillryggalagt betydande sträckor från ö till ö eller från en ö till fastlandet eller tvärtom. Men för det första finnas enligt geologernas utsago inga skäl att antaga en sådan torrläggning af Nordsjön efter istiden, och äfven om den grundare delen af detta haf varit torr, hade dock den nöd- vändigt kvarvarande norska djuprännan varit alltför bred äfven för de starkaste simmare bland hjortarna. Denna sista teori skulle likvisst ha vunnit i sannolikhet, om de norska och skottska kronhjortarna visat stor inbördes öfverensstämmelse. Så är dock ej fallet. Den skottska hjor- ten är visserligen äfven den en liten form med litet hufvud och med kindtandraderna till och med kortare än hos den norska ' Så benämnd, emedan strandsnäckan, Littorina, till följd af Östersjöns då saltare vatten, trifdes där. 13 hjorten/ Båda äro också kortnosiga, men därmed är också ungefär likheten slut. Näsbenen hos den skotska hjorten likna snarare dem hos den svenska o. s. v. På grund häraf anse vi oss nödgade att återgå till det första antagandet, att den nor- ska kronhjorten inkommit i sitt nuvarande hemland via Sverige. Men äfven i sådant fall skulle kunna fmnas tvenne möjligheter. Antingen ha den norska kronhjortens stamfäder varit lika de svenska och sedermera i Norge tillföljd af de säregna förhål- landen, under hvilka hjorten där lefver, omändrats till den kort- och platt-nosiga och förkrympta form utan man, som den nu företer, eller också har den redan vid invandringen varit, som den nu är. Det sista, som dock är mindre sannolikt, skulle då kunna förklaras så, att kronhjortsinvandringen till Skandi- navien skett i två omgångar och att först den lilla, nu i Norge förekommande formen invandrat. Sedan skulle då ha kommit den stora och kraftiga ras, som nu lefver kvar i södra Sve- rige, och den skulle ha alldeles förträngt den mindre formen från detta land, men ej inträngt i Norge. Några skäl att an- taga en sådan dubbel invandring fmnas dock ej, utan som redan är sagdt, är en dylik föga trolig bl. a., emedan alla de fynd af kronhjort, som gjorts i de skånska torfmossarna, sna- rare vittna om en ovanligt kraftig ras än motsatsen. Hade det först kommit en liten ras, borde något af de äldsta fynden i Danmark eller Sverige ha häntydt härpå. Men så är ej fal- let. I Ringerike i Norge har också påträffats ett subfossilt horn af kronhjort, hvilket mätte ej mindre än 1 meter i längd. Denna väg genom södra Norge skulle hjortinvandringen ha gått, och det är antagligt, att hjorten under det blida klima- tets tid där ännu var stor och kraftig, men på senare tider med strängare klimat och magrare kost degenererat. Att hjor- ten förr i tiden äfven långt upp i Norge varit stor och kraftig, därom vittnar ett horn, som funnits i Helgeland, sålunda norr om hjortens nuvarande utbredning och på 1 meters djup. Om detta horn, som finnes i Kristiania museum, säger nämligen Collett, att det tillhört »et usaedvanligt kraftigt Individ». ^ Den skottska hjorten säges ock af sportsman vara betydligt lättare än den norska. 14 Dr Scharff' har uttalat den meningen, att kronhjortarna inkommit till Europa i tvä omgångar. Den äldre af dessa in- vandringar skulle enligt hans mening ha skett från Mindre Asien. Från denna skulle härleda sig kronhjortarna på Sar- dinien och Korsika o. s. v., hvilka äro småvuxna. Den ir- ländska hjorten skulle ock stamma härifrån. Nu är det emel- lertid så, att djurraser, som lefva på öar, i regel bli små, där- på finnas mångfaldiga bevis. Följaktligen behöfver man ej härleda en småvuxen öras från annat ursprung än den när- stående storvuxna fastlandsrasen. Dr Stejneger" har också framställt den förmodan som sannolik, att den kronhjort, som lefver nu i Norge, skulle ha inkommit dit öfver Skottland. Men det framgår ej med full klarhet, när han anser, att denna vand- ring skulle ha försigggätt. Det ser nästan ut, som om han skulle anta den för praeglacial eller före istiden, hvilken han ej be- traktar för att ha varit så sträng som enligt den gängse upp- fattningen hos oss. Men under den stora nedisningen döda- des enligt geologiska vittnesbörd med säkerhet allt lefvande på den skandinaviska halfön, och de djurformer, som nu fmnas där, ha alltså nödvändigtvis fått lof att invandra i senare tid. I sådant fall fanns i postglacial tid ingen annan väg öppen för en kronhjortsstam, såsom ofvan framhållits, än öfver Dan- mark och Sverige och den norska hjorten måste alltså ha kom- mit den vägen. Från vetenskaplig synpunkt ställer sig detta dock ej mindre intressant utan tvärtom. Det lämnar nämligen ett ytterligare exempel på, huru djurformerna förändras och tillpassa sig till de rådande yttre förhållandena inom de om- råden, där de lefva. Det skulle ju också vid närmare efter- tanke nästan ha synts underligt, om den bördiga skånska slät- ten och den karga, klippiga norska västkusten haft alldeles samma rastyp af kronhjort. ' The History of the European Fauna, 1899. - American Naturalist. Vol. XXXV. 1901. Tamkattens härstamning. Efter olika källor af E. L. ■1(^1 etta mycket afhällna men också mycket hatade ,. ^^- djur är i de flesta länder ett af de yngsta P"^; husdjuren, om det verkligen skall betraktas ||^|rfg såsom sådant. Katten är nämligen åtminstone ^33l| ej något typiskt husdjur, det kan man säga, I^^^E^^^^^ä ty ^^^^ ^^^ bibehållit mycket mera af sin ur- sprungliga själfständighet än något annat tamdjur. I de flesta fall är förhållandet mellan människan och katten snarare en symbios till ömsesidig fördel. Katten får af människan föda, bostad och skydd samt fångar i gengäld råttor och möss (åt- minstone ibland) samt tillåter människan att stryka och smeka sig, men för öfrigt sköter den sig själf efter godtfmnande. Den går och kommer, när den vill. Den fångar ej blott skadedjur af gnagarnes grupp utan äfven nyttiga och af människor af- hållna fåglar. I senare fallet tar katten så liten hänsyn till människans önskningar, att den helt ogeneradt, åtminstone om ingen ser det, anfaller och uppäter sin kompanjons, människans burfåglar eller andra smärre tamdjur. Detta är ett bevis på att människan fortfarande erkänner kattens otämjda tillstånd, att hon ofta anser det en naturlig sak, att en katt, som lämnas ensam i ett rum med en burfågel, skall söka att förgripa sig på denna. Jämför härmed, att, om en hund skulle anfalla ett husdjur, den anses och med rätta såsom en alldeles förtappad varelse, som helst bör tillintetgöras med det snaraste. Men i6 af katten tolereras många öfvergrepp, innan den "verkligen anses saker till någon förbrytelse. Det säges ju ock allmänt, att katten är mera fästad vid huset eller platsen än vid män- niskan, dock måste erkännas, att i det fallet många undantag kunna framletas. Men ytterligare ett bevis på kattens själf- ständiga ställning är, att det är en mycket stor sällsynthet att fmna någon katt, som har visat sig mottaglig för dressyr, ehuru intelligens ej fattas denna djurart. På det hela taget kan man säga, att människans husbondevälde öfver katten egentligen och hufvudsakligen blott gör sig gällande med af- seende på afvelns begränsning. Men äfven detta sker vanligen på det sättet, att katten öfverlistas och ungarna framletas från det ställe, där de af sin moder blifvit dolda. Visserligen utöfvas sedan ett slags urval, då människan bestäm.mer sig för att låta katten få uppfostra den eller den ungen, och detta urval har ju gått så långt, att vissa kattraser uppdragits, hvarom mera längre fram, men i regel ingriper ej människan genom att sammanpara vissa individer, såsom vanligen är fallet med andra verkligt typiska husdjur. Kattens fria ställning i samhället visar sig ock i dess hela beteende gent emot människan. Vän- skapen till människan varar ej längre än katten själf vill, och känner den sig förolämpad, är den utan tvekan färdig att med tänder och framför allt med klor vindicera sin själfständighet. Människan fördrager också med mera jämnmod kattens nycker och uppstudsighet än utslag af själfsvåld hos andra husdjur. Men det kan å andra sidan ej nekas, att det ligger något tilltalande i detta okufvade tillstånd likasåväl som i kattens spänstiga smidighet och alltid vakna sinnesnärvaro. Af kattens vanor och förhållanden kan man draga den slutledningen^ att den ej passar som husdjur hos jägare eller boskapsuppfödande folk. Rester af katter ha ej heller påträf- fats bland andra husdjurs ben vid mellersta och norra Europas gamla boplatser, hvarken vid lämningarne efter pålbyggnader i Schweiz eller i kökkenmöddingarne i Danmark. Däremot är det mera naturligt, att åkerbrukande folk skola kunna ha bruk för katternas hjälp för att skydda sina sädesbingar mot n råttor och andra smä gnagare. Det är också hos ett åker- bruksfolk, lios de gamle egypterna, som man träffat de allra äldsta rester efter tamkatter. Hos det nämnda folket blef nämligen katten i"edan f()r mycket^ mycket länge sedan ett tam- djur. Om den ui-spiungligen fri- villigt sällat sig till människan, emedan den fann rikligt byte vid hennes spanmälsförråd, eller om den af människan infångades och tämjdes för att drifva rättjakt, det kan nu ej afgöras. Så mycket är emellertid säkert, att katten mycket tidigt hos egypterna intog en mycket ärad ställning och hölls för ett heligt djur, som rent af blef föremål för verklig dyrkan. Denna kattdyrkan var redan un- der den 12:te dynastien i tredje årtusendet före vår tidräkning i full blomstring. Katterna hade ^- ^ ^ sin egen skyddsgudinna Bast, som afbildades med katthufvud. När en katt dog, var det stor sorg och veklagan, och den döda kroppen blef balsamerad och omsorgs- fullt invecklad i linnedukar. De döda och balsamerade katterna blefvo sedan bisatta eller begråtna, och man har på senare tider på- träffat riktiga kattgriftegårdar med P^^- >• Kattmumie. Erter Ke/Ur. tusenvis af kattmumier. Ja, så talrika voro dessa mumier på sina ställen, att det uppgifves, att den hänsynslösa nutiden för några få år sedan dref en liflig handel med dem till gödnings- ämne. Men för vetenskapsmännen hade dessa mumier ett stort värde på annat sätt. Med deras tillhjälp kunde man nämligen anna och Flora. ^ i8 utröna, huru dessa urgamla katter sett ut och med hvilken nu lefvande vildkattart de voro närmast besläktade. Mumierna äro nämligen ofta sä väl bibehållna, att blott pälsen förefaller något urblekt. Temminck, I. Geoffroy S:t Hilaire m. fl. företogo nog- granna undersökningar af skelettets olika delar jämte yttre karaktärer, och resultatet däraf var, att kattmumierna ej i något afseende till arten kunde skiljas från den katt, som än i dag lefver vild i Nubien och Sudan. Det framkastades då den meningen, att mumiekatten ej varit en verklig tamkatt. Men en gammal fornegyptisk frescomålning i Sakkarah visar en katt, som bär halsband, och detta tyder ju utan tvifvel på tämjning. Så hade man alltså klart för sig, att den gamla egyptiska tam katten var samma art, som den därstädes lef- vande formen, hvilken där upptäcktes af forskningsresanden Ruppell och benämnts Felis maniculata. Denna sistnämnda äger för öfrigt nära släktingar i olika delar af Afrika ända ned till Kap, där den så kallade kafferkatten är hemma. Alla dessa kattformer frän kafferkatten till den nubiska äro ungefär så stora som en stor huskatt, blekt grågula eller brungula till färgen med mer eller mindre tydliga svarta tvärstrimmor på kropp och svans. Ett synnerligen viktigt särmärke för dem alla är, att de ha svarta sulor på bakfötterna, och denna svarta färg sträcker sig i en strimma på baksidan ända upp till häl- benet. Denna karaktär har skarpsinnigt användts af den ny- ligen aflidne forskaren Nehring för att bevisa samhörigheten mellan vår vanliga huskatt och den nubiska katten respektive mumiekatten. Det hade nämligen satts i tvifvelsmål, att den nu i Europa förekommande huskatten skulle stamma från den nubiska. Man framkastade i stället det antagandet, att den förra helt enkelt skulle vara en tämjd form af den europeiska vildkatten. Visserligen voro skiljaktigheterna rätt stora. Den sistnämnda är t. ex. mycket gröfre byggd, har kortare men buskigare svans, som synes liksom tvärhuggen o. s. v. Men teorien fick dock anhängare, som försvarade den trots allt. Men när Nehring påvisade, att tamkattens bakfötter' öfverens- stämde — förutom att många andra egenskaper också voro '9 gemensamma — med den iiubiska kattens, under det att hos den europeiska vildkatten endast själfva trampsulorna äro svarta och fötterna i öfrigt grågula, då försvann det sista motståndet, och dcii nuhiska katten erkändes allmänt som huskattens stam- form. Detta hindrar ej att möjligen under en senare tid, då huskatten införts i Europa, den kunde ha korsats med vildkatt. Från Egypten spreds katten till Europa möjligtvis till en början af feniciska köpmän. Det synes antagligt, att den först kom till det gamla Etrurien. Man har nämhgen i etruskiska grafvar från tiden 350 till 200 år före vår tidräkning funnit bilder af tamkatter. Nyligen har professor Martorelli frän Mi- lano beskrifvit en i vildt tillstånd lefvande katt från Toskana och Sardinien. Dessa höra till den nubiska kattens formkrets och äro väl, såsom Keller framhållit, antagligen förvildade af- komlingar af de hit ursprungligen från Egypten införda kat- terna. Men det skall ej fördöljas, att äfven det antagandet gjorts, att denna italienska eller sardinska katt är ursprunglig där samt fångats och tämjts af de gamla etruskerna. Romarne, ehuru närboende, upptogo katten jämförelsevis sent bland sina husdjur. Först under fjärde århundradet efter Kristi födelse tala de grekiska och romerska författarne om den. De gamla grekernas »ailuros» (namn på ett i tamt tillstånd hållet djur), som förr öfversattes med katt, anses numera böra tolkas som namn på ett mårddjur. Både greker och romare höllo nämligen såväl vesslor som andra mårddjur för råttfångst. Ordet catus (= katt) förekommer för första gången hos Palladius omkring 350 f. Kr. I de gamla helvetisk-romerska kolonierna saknas enligt Keller hvarje spår af tamkatt, ehuru rester af åtskilliga andra smärre husdjur träffats. Däremot angifver Lydekker, att rester efter katt träffats i ruinerna af gamla villor från romare- tiden i England. Eljest är det en vanlig uppgift, att de första katterna infördes till England långt senare. De äldsta skrift- liga vittnesbörd om huskattens förekomst i detta land träffas nämligen i de lagar, som i midten af 10:de århundradet stif- tades af den walesiske fursten Howel Dhu. Tydligen voro katterna vid den tiden både sällsynta odh dyrbara i England och andra europeiska länder, ty det stadgas stränga straff för stöld eller dödande af dessa djur. Mivart omtalar, att lagar i Schweiz, Sachsen m. fl. lände^ under medeltiden bestämde, att den som dödade en katt, skulle bota så mycket hvete. som behöfdes för att öfvertäcka den döda katten, om den hölls i svansspetsen med nosen hvilande på marken. Påfven Gregorius den store, som dog år 604, säges ha ägt en favoritkatt, och det är då ej underligt, att medeltidens kloster ofta höllo sig med detta slags husdjur. På 1500-talet torde tamkatterna redan ha varit ganska spridda i Europa, ty den schweiziske naturforskaren på denna tid Conrad Gesner vet att omtala, att tamkatterna uppträdde i olika färgvarieteter, gula, hvita o. s. v. Kattpälsar måtte också redan då ha varit i bruk på sina ställen, och han säger, att de moskovitiska damerna höllo före, att intet pälsverk skyd- dade så mot vinterkylan som kattskinn. När eller hur huskatteji införts i Sverige känner man ej med säkerhet, dock torde det ha varit i jämförelsevis sen tid. Kanske medeltidens munkar hade den med sig. Myten om gudinnan Fröjas katter får ej framdragas såsom något bevis för, att våra hedniska förfäder skulle ha känt till katten eller hållit den såsom husdjur. Denna myt är nämligen ej inhemsk och ursprunglig, utan införd söderifrån tämligen sent. Tro- ligen är det en förvanskad bild af Afrodite och lejon, som omdanats och inpassats i nordiska gudaläran. Den landsflyktige svenske prelaten Olaus Magnus, som i främmande land på 1500-talet sammanskref sin stora beskrif- ning om Norden särskildt med hänsyn till Sverige, ägnar äfven ett kapitel åt katterna. Jämfördt med det, som handlar om hundarna m. fl. husdjur, är detta dock helt kort. Det börjar med en uppgift om, att de nordiska folken ha godt om stora, hvita katter, men sedan handlar det blott om användning af kattskinn såsom skyddsmedel mot köld och meddelar några skrockfulla historier såväl om katterna som deras skinn. Olaus Magnus är tyvärr ej alltid så tillförlitlig, och det är därför bäst att iiu-d f()i^iktii;Iict iipptéii^a denna berättelse om de livita katterna i Noixleii iindei- lians tid. Till Asien spieds taiiikatten jämförelsevis tidigt från Egyp- ten till Arabien. I^rofeten Mnliammed skall ha haft en älsk- lingskatt, och katten är därför af museimännen omluildad. Men såsom längre fram skall omtalas ha antagligen ej alla Asiens tamkattraser samma ursprung. Ja, det har till och med på- ståtts, att Indiens och Kinas tamkatter skulle uteslutande vara af asiatisk härkomst. Detta är en fråga, som ej är lätt att afgöra i närvarande stund. Huru som helst ha katterna hos de jordbrukande kineserna visserligen länge varit husdjur, men äro ej bland deras äldsta. Enligt undersökningar af Hirth fm- nes katten, »mao», ej uppräknad bland de sex husdjur, som konung Fo-hi gaf kineserna år 3468. Ja, enligt samme forskare skulle katten ej med säkerhet finnas omnämnd i kinesiska ur- kunder, förr än af Hui-lin i det 6:te århundradet. Denne Hui- lin lämnar en karaktäristik af de båda djur, »mao» (katten) och »Ii» (något vessleartadt djur), som höllos för råttfångst och säger: »Mao liknar tigern, men är liten; den hålles af män- niskorna som husdjur för att fånga råttor; Ii är också en slags katt, men den stjäl gärna höns från människorna.» I Veda-tidens Indien lär katten ännu ej ha funnits. Med européernas upptäckter och kolonisering af olika världs- delar infördes så småningom katterna så godt som öfverallt i kuststäderna och spridde sig sen inåt de olika kontinenterna. Den finnes nu litet hvarstädes från tropikerna till Grönland- men i bergstrakter på mer än 12,000 fot öfver hafvet lär den ej kunna lefva. Från Nordamerika omtalas katter åtminstone redan 1626 I Sydamerika voro katterna länge sällsynta och det berättas, att i midten af det 18:de århundradet en katt i Paraguay be- talades med ett skålpund guld. Innan vi öfvergå till alt tala något om de olika raserna af tamkatt, torde det vara skäl att omnämna några andra kattformer, som i olika länder tämjts och mer eller mindre domesticerats. Om vi då återvända till det gamla Egypten 22 finna vi bevis för, att redan där ännu en kattart hållits tam, nämligen junglekatten eller kärrlon (Felis chaus). Det är en enfärgad grågul eller gråbrun katt af något öfver en half me- ters (55 — 65 cm.) kroppslängd. Den står något på öfvergång till loarne. därom vittna de små svarta öronpenslarne och den korta, blott omkring 25 cm. långa svansen. Denna kattform har en mycket vidsträckt utbredning från Indien till Afrika. Den håller gärna till bland gräs och säf i kärrmarker och är alle- städes ett blodtörstigt rofdjur, som anfaller allehanda smärre djur och fåglar, såsom harar, frankoliner, änder o. s. v. Ej sällan gömmer den sig bland sockerrör och säd nära människo- boningar och frossar på tamt fjäderfä, när den kommer åt. Dessa utpräglade rofdjursvanor tillgodogjorde sig de gamle egypterna, i det de tämjde och dresserade chaus till jakt på fåglar. Enligt bildframställningar från det gamla Egypten synes chaus till och med ha varit inlärd att apportera bytet. Äfven denna art betraktades af de forna egypterna såsom helig, och man har också af den påträffat mumier, t. ex. i Beni Hassan. Det finnes anledning att antaga, att korsningar uppstått mellan kärrlon och den nubiska katten, men i den europeiska huskat- tens stamträd dominerar utan tvifvel den nubiska katten. An- norlunda är det i Indien. Där finnes en rödgul enfärgad tam- katt med tvärstrimmiga ben och ringlad svans, och ehuru denna sistnämnda kroppsdel är längre, men öronen mindre än hos junglekatten, anses dock denna ras vara en korsnings- produkt, i hvilken till en betydlig del junglekattblod ingår. En annan tamkatt, som är fläckig och likaledes hemmahörande i Indien, anses härstamma från ökenkatten (Felis ornata), en blekt sandgul katt med små runda svarta fläckar, några strim- mor af samma färg på hufvudet och på utsidan af benen samt tydligt tvärband på underarmens insida. Ökenkattens storlek är ungefär densamma som den vanliga huskattens. Den är hemma i Indiens torra nordvästliga provinser och jagar där möss på de öppna sandiga slätterna och kullarne. I bildandet af den fläckiga indiska tamkattrasen torde dock äfven ha in- gått två andra vilda indiska kattraser, leopardkatten ffelis 23 bengalensis) och rostfläckade katten (Felis rubiginosaj. Den förra af dessa är ungefär så stor som en huskatt, men med något längre ben. Den är ofvan gulgrå till klart rfidgul, under hvit. Mörkbruna fläckar äro spridda öfver hela kroppen samt på den långa svansen. Fyra svarta strimmor börja på pannan och sträcka sig öfver hufvudet bakåt halsen. Den rostfläckade katten är närbesläktad, något mindre, med endast två pann- streck samt utan fläckar pä svansen. Båda dessa former äro skogskatter, som jaga ekorrar och fåglar. I Siarn finnes en tamkattras, som antages härstamma frän den vackra guldkatten ^ fFelis temminckji, som träffas ehuru sparsamt i bortre Indien från Nepal till Malacca och Borneo. Guldkatten är som namnet antyder enfärgadt rödgul, blott med några streck i pannan. Den är tämligen stor, inemot 80 cm. lång med 48 cm., svans. I Centralasien torde steppkatten (Felis manul) ha bidragit till frambringandet af den så kallade angorakatten. Stepp- katten bebor nu Centralasiens öde trakter ända bort till Tibet och Mongoliet, men förekom under pleistocen tid äfven i mel- lersta Europa. Den har en synnerligen yfvig och mjuk päls, gråhvit till färgen med några få mörka streck på bröst och ben samt öfver länden. Svansen är ringlad och omkring 25 cm. lång. Kroppslängden är omkring en half meter. Det är således en hel mängd vilda kattarter, som lämnat människan hennes olika huskattraser, och då dessa kunna kor- sas sinsemellan, och äfven med andra, närbesläktade vildkatt- arter, som här ej nämnts,*' är det snarare märkligt, att ej flera olika former uppstått än motsatsen. Åtminstone tyckes det så, om man jämför kattraserna t. ex. med hundrasernas bro- kiga mångfald. Den gamla egyptiska mumiekatten var som sagdt mycket nära lik den nubiska i färg och teckning, och så är än i dag tamkatten i länderna kring Röda hafvet. Den vanliga grå europeiska tamkatten erinrar ofta om vildkatten i * Enligt andra från den borneanska Felis badia, en liten sälls\nt, röd- brun katt. ' 1 Sydafrika har man t. ex. korsat tanikatt och kafferkatt. 24 färg, och detta är måhända ett envist arf från en senare kors- ning med denna. Af den vanHga europeiska huskatten finnes som bekant åtskilliga färgvarieteter eller underraser. Af dessa må i korthet anföras några. »Maskkatter», svarta med hvita tecken, sägas i synnerhet träffas i Schwaben. Trefärgade eller spanska katter ha hvit bottenfärg och på denna fläckar af gult, svart, grått eller några af dessa färger. Hanarne af denna form äro i regel rödgula och hvita, ty trefärgade katthanar äro mycket sällsynta. Dessa katter ha öfverförts till Amerika och äro där de vanligaste. Cypernkatter äro enfärgadt ljusgrå, men naturligtvis med svarta fotsulor. Den på 1500-talet lef- vande naturforskaren Gesner säger, att de »spanska katterna» äro större och svartare än andra katter och ha mjukare päls. Karthäuserkatter äro enfärgadt blågrå med fmt och jämförelse- vis långt hår, svarta läppar och fotsulor. Den mest afvikande af alla europeiska katter är den stubbsvansade Man-katten från ön Man. Färgen på denna katt är variabel. Det utmär- kande för den utom stubbsvansigheten är, att den har tämligen höga bakben.' Stubbsvansade katter träffas också i Kina, Japan och på Malacka samt andra delar af Ostindien. Stundom äro dessa djur ej alldeles svanslösa utan har en rudimentär hop- knorrad eller på annat sätt missbildad svans. Den äkta kine- siska katten, som vanligen är ljusgul, har hängande öron. Den hålles ej blott som råttjägare, utan kineserna värdera den ock som stek. Mombasakatten från Zanzibar säges ha kort styft hår. Paraguaykatten är blott en fjärdedel så stor som en vanlig huskatt och har långsträckt kropp samt kort, glän- sande hårrem. Angorakatten eller den persiska katten, hvars antagliga härstamning från Felis manul omtalats, utmärker sig genom sin synnerligen yfviga och lena päls. Till färgen är den blågrå, svart eller helhvit. Till sist må nämnas den fmaste och ädlaste af alla tamkatter, den siamesiska, hvars sannolika ursprung ofvan antydts. Ungarne till denna födas som albinos, bländhvita med röda ögon. Under tillväxten pigmenteras ögo- ^ Härifrån härleda sig antagligen de Ja och då uppdykande orimliga histo- rierna om bastarder mellan katt och kanin. ^5 nen ocli bli hla, under det att den täta men korthåriga pälsen blir silfvergra eller gulgrå, mörkare i ansiktet. Fötterna samt spetsen af svans och öron bli svarta. Såsom råttfångare sägcs denna katt vara lir)gst förträfflig och dess intelligens prisas mycket. Den skattas därför högt i sitt hemland och betalas med uppdrifna pris. Till Europa kommer den ganska sällan. Det sistnämnda gäller i ännu högre grad om de ofvan omtalade båda indiska katterna. Huru paradisfåglarne använda sina prydnadsfjädrar. aradisfåglarne äro ganska sällsynta att få se 1^^ lefvande i Europas zoologiska trädgårdar, ty de äro både svåra att fånga och att hålla vid ijHn^S^x^^T*'*! lif. För närvarande har emellertid den zoolo- ', giska trädgården i London flere representan- J/.s!t...?^ ter af ej mindre än tvenne arter. Dessa tyckas trifvas ganska väl samt ha ruggat och åter utvecklat sin fjäder- prakt. Förliden sommar hade därför den engelske ornithologen Ogilvie Grant tillfälle att studera de i praktdräkt varande para- disfåglarnes sätt att ståta och visa upp sina prydnadsfjädrar. Med tillhjälp af den skicklige djurmålaren G. E. Lodge har han sedan i tidskriften »The Ibis» lämnat i skrift och bild en intres- sant framställning häraf, från hvilken vi referera följande. När paradisfåglarne sitta i lugn och ro, hålla de sina stora knippen af prydnadsfjädrar sammanlagda under vingen samt på hvar- dera sidan om stjärten, såsom fig. 4 visar. När morgonsolens strålar börja på att skjuta in genom glastaket i det hus, där dessa fåglar förvaras och temperaturen hastigt stiger, bli fåg- larne lifliga. Flygande från gren till gren ta de då och då några bitar föda och putsa dessemellan sina lysande fjäder- prydnader. Plötsligen tyckes den ökade värmen göra dem allt mera lifliga. Om man då iakttager en hane af den mindre 27 paradisfågeln får man se, hur den med ens sträcker sig fram från sin gren med öppnad näbb och dallrande vingar högljudt skriker »wää, wää, wää, wAä . Detta gälla skrik upprepas två eller tre gånger. Därefter spännas vingarne nästan lodrätt på hvardera sidan, stjärten böjcs framåt under grenen, och pryd- Fig. 4. Paradisfågel i hviloställning. Efter G. E. Lodge. nadsfjädrarne resas och skakas upp, så att de bilda en båg- formig kaskad öfver bakryggen alldeles döljande stjärt och gump, om fågeln ses bakifrån (fig. 5). Benen hållas nästan vågrätt och det ser ut, som om fågeln skulle falla baklänges, om ej de kraftiga tårna så hårdt grepo om grenen. Under en tid af 2 28 till 20 sekunder förblir fågeln i denna ställning med svagt dallrande vingar och då och då skakande upp sina prydnads- fjädrar. Därefter ser det ut som den skulle bli tokig, ty den börjar att dansa och hoppa fram och tillbaka på grenen med framåtböjdt hufvud och horisontalt utsträckta vingar allt under sträfva skrik »kä, kä, kä, kä». Slutligen kommer den i ett slags Hg. 5- Paradisfågel, som börjar visa sin fjäderskrud. Etter G. E. Lodge. extas och böjer sig så långt fram, att den tittar under grenen under sina egna fötter (fig. 6). I detta tillstånd af öfverspänd hänryckning förblir den några sekunder och återgår sedan till ställningen med upprätta vingar. Från denna återvänder den småningom till hvilotillstånd eller också börjar den ånyo att dansa o. s. v. Uppresandet och nedläggandet af de lysande 29 prydiiadsfjädrarne åstadkommes såsom W. P. Pycraft visat med tillhjälp af särskilda muskler under iiudcii, och dallringen af dessa plymer orsakas af hastiga sammandragningar och förslappningar af de uppresande musklciiia. Fig. 6. Paradisfågel i högsta extas. Etter G. E. Lodge. De äldsta fröväxterna. En ny klass inom växtriket. Af A. G. Nathorst. är fransmannen Adolphe Brongniart, en af vetenskapens om forntidens växter (paleobota- nikens) förnämste grundläggare, vid midten af förra århundradet lämnade en öfversikt af dessa växter och deras uppträdande på jor- den, ansåg han sig i sistnäm.nda afseende kunna särskilja tre olika perioder. Den äldsta af dessa kal- lade han kärlkryptogamernas period (régne des acrogénes), den andra de nakenfröiga växternas (régne des gymnospermes) och den tredje de gömfröiga växternas period (régne des angiospermes). Från synpunkten af de numera använda kronologiska beteck- ningarna inom geologien, motsvarar den första Brongniartska perioden hvad vi kalla de devoniska, stenkols- och permiska perioderna, eller med ett ord den paleozoiska tiden, den andra motsvarar trias- och juraperioderna, den tredje krit- och ter- tiärperioderna samt nutiden. Till en början skulle sålunda kärlkryptogamerna varit dominerande, därefter de nakenfröiga växterna, och slutligen, såsom ännu är fallet, de gömfröiga. Det är med den äldsta af de tre Brongniartska perioderna och med en del af de under densamma lefvandej växterna, som vi här skola sysselsätta oss. Af nutidens kärlkryptogamer (pteridofyter) äro ormbunkarna de förnämsta, bortåt 5,000 arter äro kända, företrädesvis från de 31 heta luftstrecken. Öfriga kärlkryptogamer, fräkenväxter och lum- merväxter, äro däremot i nutiden mera underordnade, men under den paleozoiska tiden hörde äfven de till växtvärldens viktigare representanter och uppträdde med former, som stodo vida högre än nutidens. Fräken- och lummerväxter hafva för den fråga, hvarmed vi här sysselsätta oss, blott ett sidoordnadt intresse, medan ormbunkarna äro desto viktigare. För tidskriftens läsare är ormbunkarnas utseende väl be- kant, då ju sådana äfven hos oss äro allmänna, ehuru antalet arter i den svenska floran är litet. Här må erinras om örn- bräknet (Pteridium aquiliniim), träjonet (Aspidium filix mas), stensötan (Polypodiiim vulgäre), skogsbräknet (Aspidium spinii- losum), strutbräknet (Onoclea strathiopteris), kungsbräknet eller safsan (Osmunda regalis) m. fl. Inom de tropiska länderna äro månea ormbunkar trädartade, och exemplar af sådana förekomma ofta i större växthus, där man har tillfälle att be- undra deras raka stammar, praktfulla bladverk med i knopp- läget i plan spiral (urfjäderformigt) inrullade blad — i este- tiskt hänseende särdeles tilltalande former. I växthusen ser man ofta nog representanter äfven af en annan, från de varma länderna härstammande klass, cyka- deerna, också kallade kottepalmer på grund af en habituell likhet med vissa palmer.^ Cykadeerna erinra redan till det yttre ej obetydligt om ormbunkarna, de cylindriska, oftast ogrenade stammarna likna dessas, de parbladiga, hos ett par släkten dubbelt parbladiga bladen äro hos flere arter i knopp- läj.;et inrullade. Småbladen hafva visserligen i de flesta fall en från ormbunkarnas afvikande nervatur, i det att de antingen blott ha en enda stark medelnerv (Cycas) eller flere jämnstarka, parallella nerver. Men äfven härifrån gifves undantag, ty småbladen hos Stangeria äro fjädernerviga, och denna växt erinrar till sin yttre form så fullständigt om en ' De till begrafningskransar ofta använda bladen af det hithörande släktet Cycas kallas vanligen, fastän oriktigt, -palmblad . 32 ormbunke, att de af densamma först anträffade sterila exem- plaren i själfva verket beskrefvos såsom tillhörande ormbunk- släktet Lomaria. Visserligen höra ormbunkarna till sporv^xterna eller till hvad Linné kallade kryptogamerna, medan cykadeerna äro att räkna till fröväxterna eller fanerogamerna. Skillnaden mellan dessa provinser är dock på långt när ej så stor, som på Linnés tid antogs, och är i många afseenden mera skenbar än verklig. Om ett frö sås, utvecklas ur detsamma, såsom vi veta, en växt af alldeles samma slag som moderplantan. Sår man sporerna af en ormbunkes sporgömmen (sporangier), så utvecklas däremot ej omedelbart nya ormbunkar, utan annor- lunda formade plantor: små gröna fjäll eller fjälliknande blad, prothallier, som sakna rötter och med rothår äro fästa vid jorden. På undersidan af detta prothallium. hafva fortplant- ningsorganen sin plats: rörliga hanceller (spermatozoider), som bildas i s. k. antheridier och som simmande i vattnet uppsöka honcellen (äggcellen) i något af de på prothalliet likaledes befint- liga s. k. arkegonierna. När äggcellen befruktats, utvecklas den icke till ^ii nytt prothallium, utan till en ormbunke. Här är sålunda en generationsändring förhanden: orm- bunken är en könlös generation, som alstrar sporer, men ur dessa utvecklas könsgenerationen (prothalliet) med han- och honorgan. När fortplantningen försiggått, uppstår åter en ormbunke, o. s. v. i ständig växling. Från de vanliga ormbun- karna, som blott hafva ett slags sporer, skilja sig emellertid vattenormbunkarna {Hydropteridales) bland annat därigenom, att de hafva sporer af två slag, i det att somliga sporgöm- men (honsporgömmen, megasporangier) innehålla en enda stor honspor (megaspor), som ger upphof till ett honligt prothal- lium med i somliga fall (Marsilia) blott ett enda arkegonium, medan andra sporgömmen (hansporgömmen, mikrosporangier) innehålla de betydligt mindre hansporerna (mikrosporerna), ur hvilka hanliga prothallier utvecklas. Prothallierna — eller könsgenerationen — äro i båda fallen mycket reducerade. Hos cykadeerna har denna reduktion gått ännu ett steg: 33 prothallict bildar icke något frun lionsporgoiiiiiut (t"r(»äninct) skildt individ, utan kvarstannar med sina arkegoiiier inom li(jn- sporen (embryosäcken). Någon till det yttre skönjbar gene- rationsändring är sålunda icke för handen, utan denna för- siggår inom fröämnet. Cykadeernas hansporgömmen äro deras pollensäckar, deras hansporer deras pollenkoiii, livilka vid befruktningen hos somliga arter liksom hos ormbunkarna alstra rörliga hanceller, medan dessa hos andra arter, liksom hos angiospermerna, sakna rörelseförmåga. Till de mänga likheterna mellan cykadeer och ormbunkar kommer äfven, att de förras pollensäckar hafva sin plats på baksidan af standar- bladen, i analogi med sporgömmenas ställning pa bladets un- dersida hos det stora flertalet ormbunkar. De nutida ormbunkarnas systematiska indelning grundar sig på sporgömmenas byggnad och form samt deras ställning på bladen, hvarför man för att kunna bestämma en orm- bunke måste känna dess sporgömmen. Hos nutida ormbun- kar äro sådana långt ifrån alltid för handen, och det är tyd- ligt, att de ofta nog måste saknas på sådana blad, som förekomma fossila (»förstenade»). Ty än kan det vara fråga om ett blad, som ursprungligen varit sterilt; än kunna de möj- ligen förut på bladet befintliga sporgömmena efter bladets död och vid dess inbäddning i slammet hafva lossnat och bort- fallit; än åter kunna sporgömmena hafva saknat den konsistens, som utgör en nödvändig förutsättning för bevarandet i fossilt tillstånd. Och slutligen är bevaringstillståndet ej sällan i det hela så ofullständigt, att äfven om sporgömmen äro för han- den, deras byggnad likväl icke med tillräcklig tydlighet kan iakttagas. Då man sålunda endast undantagsvis för fossila ormbunkar kunde använda sporgömmenas beskaffenhet såsom indelningsgrund, blef det nödvändigt att grunda densamma på andra karaktärer. Brongniart använde härvid bladets ner- vatur (det sätt hvarpå nerverna förlöpa inom bladskifvan), med hänsyn hvartill han särskilde ett ganska stort antal släk- ten, af hvilka här ma framhållas Sphenopteris, Pecopteris, Neu- ropteris, Alethopteris, Odontopferis och Loncliopteris, till hvilka Fauna och FUira. 1 .% ^7 •k ^^ 1 ;;j 7 Bladparti af Lyginodendron förut bcskriivet såsom SpJicnoptc7-is tlooiini^ltausi. Htter C', y. Andra.) Nat. storl. 35 hufvudmassan af stenkolsperiodens supponerade ormbunkar kunde hänföras. Det är tydligt, att dessa släktnamn äro provisoriska, de användas blott så länge, tills man genom fynd af sporgömmen eller pa annat sätt lyckas bestämma det på säkrare karaktärer grundade släkte, till hvilket en art de- finitivt bör hänföras. En stor mängd af de till Pecopteris och Sphenopteris föi"da arterna ha sålunda i den mån, som fertila exemplar blifvit funna, kunnat utbytas och föras till andra släkten. Då de fyra förstnämnda släktena i det följande ofta nämnas, torde det vara lämpligt att redan nu framhålla, att småbladen hos Sphenopteris-typen {Tig. 7) äro små och ofta delade i vigglika eller smala flikar; att blad af P^<:o/)/é'r/5-typen (fig. 8) erinra om bladen af träjonet, ehuru småflikarna sällan äro tandade; att blad af Neuropteris-typQn (fig. 9) erinra om bladen af kungsbräknet. samt att blad af A lethopter is-ty pen (fig. 10) äro snarlika bladen af örnbräknet. Bladen af de båda sistnämnda släktenas arter voro stundom mycket stora, med en längd (inberäknadt skaftet) af 6 — 10 meter, medan bladstjälkarna vid basen kunde nå en genomskärning af ända till en tredjedels meter. Såsom nyss nämndes, har man så småningom kunnat utbryta och till särskilda släkten hänföra en del arter af de provisoriska släktena Pecopteris cch Spheimpteris, sedan exem- plar med sporgömmen, hvilka tillåtit en närmare bestämning, blifvit funna. Hos andra arter af nämnda släkten har man däremot aldrig iakttagit sådana, men än märkligare har det synts vara, att detsamma är förhållandet med alla hittills kända arter af släktena Neiiropteris, Ålethopteris, Odonto- pteris, Lonchopteris o. a. Fastän man under tre fjärdedels sekel studerat tusenden och åter tusenden af dessa släktens vid somliga kolgrufvor i Tyskland, Frankrike, England och Amerika mycket allmänna och väl bevarade blad, har icke ett enda exemplar med sporgömmen blifvit funnet. Denna påfallande omständighet föranledde på sin tid (1883) öster- rikaren D. Stur att uttala den förmodan, att sagda släkten 36 Fig. 8. Bladparti af Pecopteris Pluckeneti, i nat. storl., samt en småfiik förstorad för att visa nervaturen (Efter R. Zeil/er) 37 icke vore att betrakta såsom ormbunkar, utan snarare torde böra anses omfatta blad af cykadeer. Då emellertid från- varon af sp()ri(r)miiu'ii kunde tänkas bero därpå, att dessa före- Fig. 9. Bladparti af Neuropteris heterophylla, något törniinskadt, samt ett småblad, något lörstoradt, för att visa nervaturen. Etter A'. Zcillcr. kommit på särkildt förändrade blad, såsom fallet är med vårt strutbräken (Onoclea) och kambräken (Blechniim), kunde man af anförda omständighet icke komma längre än till en 38 viss grad af sannolikhet. Här voro fastmera positiva bevis af nöden, och sådana ha numera erhållits. Den kännedom vi äga om den paleozoiska tidens växt- lighet skulle vara i hög grad bristfällig och ofullständig, om den endast varit grundad på kolvandlade exemplar eller aftryck af de blad, stammar och öfriga organ, som man träffar i sam- band med kollagren eller i andra aflagringar, ty denna kän- nedom skulle då uteslutande stödja sig på afsedda växters yttre karaktärer. Men dess bättre förekomma en del af ifrå- gavarande växter äfven såsom verkliga försteningar, så att den inre byggnaden af stammar, blad och öfriga delar kunnat under mikroskopet studeras. Denna stenvandling, vanligen för- medlad genom kiselsyra eller kolsyrad kalk, kan vara så un- derbart fullständig, att man hos dessa flere millioner år gamla växtfragment ej blott kan iakttaga cellernas anordning och byggnad nästan lika väl som hos någon nutida växt, utan äfven så fmt byggda organ som olika slags sporer, pollenkornen i gymnospermernas pollenkammare, arkegonierna i gymnosper- mernas fröämne, parasitsvampars hypher, ja t. o. m. bakterier. Det visade sig nu, genom undersökningar utförda af W. C. Williamson och D. H. Scott i England, O. Weber och J. T. Sterzel i Tyskland, B. Renault i Frankr'ke, att vissa sten- vandlade stammar från de paleozoiska aflagringarna med hän- syn till sin inre byggnad på en gång erinrade om ormbunkar och cykadeer. Så var t. ex. förhållandet med Ly ginode ndron (eller Lyginopteris), hvars blad befunnos vara desamma, som man förut beskrifvit såsom Sphenopteris Hoeninghaiisi (fig. 7), och med Heterangiam, hvars blad kallats Sphenopteris elegans. Andra stammar, sedan länge kända under namnet Mediillosay hade vanligen på grund af sin anatomiska byggnad blifvit förda till cykadeerna, ehuru de på samma gång företedde ka- raktärer, som tydde på förvantskap med ormbunkarna; man lyckades emellertid nu ådagalägga, att det var dessa stammar, som uppburit vissa af de till släktena Neuropteris och Alethop- teris hänförda bladen. Här hade man sålunda en hel grupp af växter, som i sig förenade karaktärer af både ormbun- 39 kar och cykadeer, utan att man, så länge ej fortplantnings- organen voro kända, kunde afgöra, till hvilkendera klassen de borde räknas. Hela denna grupp, livilken för öfrigt omfattar äfven andra former än de här nämnda, betecknades därför af .v;»Vl\^V Fig. 10. Bladparti af Alethopteris Grandini; autotvpi i nat. storlek etter ett i Riksmuseet befintligt exemplar. H. Potonié 1897 med benämningen Cycadojilices (»cykadéorm- bunkar») för att angifva dess intermediära ställning mellan klasserna ifråga. Nu har man emellertid kommit betydligt längre, den ena upptäckten har följt efter den andra, och det har däraf fram- 40 gått, att afsedda växter bilda en ny klass inom gymnosper- merna, för hvilken Oliver och Scott föreslagit benämningen Pteridosperniece, eller på svenska: ormbunkartade fröväx- ter. Namnet talar för sig själft, växterna fortplantas genom frön, men se till det yttre snarast ut som ormbunkar, och äf- ven stammarnas anatomiska byggnad erinrar ju i större eller mindre grad om dessa. F. W. Oliver och D. H. Scott kunde 1903 tillkännagifva, att de frön (fig. 11), som Williamson be- skrifvit under namnet Lagenostoma, i själfva verket voro frön af Lyginodendron, och R. Kidston offentliggjorde samma år den öfverraskande upptäckten, att han funnit blad af Neuro- Fig. II. Frö af Lyginodendrcn, förut Fig. 12. Frö af Neuropteris hetero- kalladt Lagcnosto))ia Loniaxi, unge- phylla. Nedanför iröet synas tvenne fär fyra gånger förstoradt. Man ser småblad. (Efter R. Kidston) fröet omgifvet af den med glander Nat. storl. försedda cupulan». "Efter Oliver och Scott?) pteris heterophylla, som vid spetsen af bladens sidoflikar buro stora frön (fig. 12). Den franske forskaren F. Cyrille Grand' Eury, hvilken såsom ingeniör vid franska kolgrufvor under en lång följd af år gjort så ytterst viktiga iakttagelser öfver stenkolsperiodens växtvärld, meddelade 1904, att han funnit vissa frön ständigt förekommande tillsammans med bladen af Alethopteris, andra tillsammans med Neuropteris, åter andra förekommande jämte Odontopteris o. s. v. Han trodde sig där- för med bestämdhet kunna säga, ej blott, att dessa släkten burit frön, utan äfven afgöra, hvilka slags frön, som hörde till det ena släktet eller det andra. Mot slutet af samma år med- 41 delade amerikaiuMi David Wliite, att lian fiimiit snia vindade frön i förbindelse med Adiantum-Wkminde blad, som han kallat Anennites fertilis (fig. 13), och i april 1905 kunde Fig. n. Bladparti af Aneimites fertilis, nat. storlek. Efter D. Whife) Grand'Fury framlägga den öfverraskande upptäckten, att han funnit frön på bladen af Pecopteris Pluckeneti, hvars blad äro dikotomiskt förgrenade på samma sätt som hos det nu lef- vande ormbunksläktet Gleichenia, och hvilka såsom vi sett äfven i öfrigt hafva ett fullständigt ormbunkliknande utseende Fig. 14. Två småblad af Pecopteris Pluckeneti, bärande frön; ungefär dubbel naturlig storlek (Efter R. Zci/ier.) Fig. 15 Grenad frösamling af Lagenostoma Sinclairi, i nat. storlek i^Efter Neivell Arber,) (fig. 8). Såsom af figuren (fig. 14) synes, äro fröna af denna art fästa i kanten af de oförändrade småbladen, i spetsen af en nervförgrening. På relativt kort tid har sålunda ett rikt bevismaterial blif- vit hopadt, som ådagalägger, att ett stort antal blad från den paleozoiska tiden, hvilka hittills uppfattats såsom ormbunkar, 42 i verkligheten äro blad af fröväxter. Hittills äro endast fröna af Lyginodendron (Lagenostoma) kända till sin inre byggnad^ men denna ådagalägger, att det är fråga om en högt utvecklad typ, hvars frön äro byggda i enlighet med cykadeernas och särskildt visa öfverensstämmelse med dem af Cycas. Pollen- kammaren är särdeles väl utbildad, och hvad som är särskildt märkligt är den med egendomliga glandier försedda »cupulan»^ hvaraf fröet hos Lyginodendron omgifves (fig. 11), ungefär — för att använda en liknelse — på samma sätt som en hassel- nöt omgifves af sin fruktskål. En annan art af Lagenostoma^ beskrifven 1905 af Newell Arber, är af intresse, emedan den visar, att fröna af denna art bildade en vipplik samling (fig. 15). Äfven pteridospermerna äro utmärkta genom samma egen- domlighet, som förut iakttagits hos alla andra gymnospermer från stenkolsperioden: man har aldrig funnit något med embryo försedt frö. Att detta ej kan vara tillfälligt och bero på be- varingstillståndet synes framgå däraf, att man i på liknande sätt bevarade frön från yngre aflagringar vid flere tillfällen iakttagit embryot. Scott antager därför, att embryot hos den paleozoiska tidens gymnospermer utvecklades först i samband med groningen. Hvad vi sålunda funnit är växter, som med hänsyn till de honliga reproduktionsorganen voro högt utbildade, det kan ej vara tal om, att dessa organ skulle utgöra något slags öfver- gång till ormbunkarnas sporgömmen, de äro tvärtom tydliga frön. Den nya klassen, de ormbunkartade fröväxterna, måste följaktligen inrangeras under gymnospermerna. Men om den också icke utgör något verkligt mellanled mellan gymnospermer och ormbunkar, ger den dock tydligt anvisningar därom, att båda måste hafva ett gemensamt ursprung. Funno vi redan flere beröringspunkter mellan ormbunkar och nutida cykadeer, så äro dessa ännu mera påfallande i fråga om ormbunkar och pteridospermer, liksom dessa å sin sida stå cykadofy- terna^ nära. * Med cykadofyterna förstås den stora klass, som omfattar ej blott nutida cykadeer, utan äfven flere andra, numera utdöda, med dessa likvärdiga under- klasser. Den underklass, som omfattar nutida cykadeer, uppträdde relativt sent. 43 Det är särskildt en omständighet, som manar till försik- tighet, när man vill diskutera frågan om fröväxternas härstam- ning frän ormbunkarna, nämligen det förhållandet, att de förras geologiska uppträdande infaller så tidigt. Redan i sten- kolsperiodens äldre aflagringar, ja till och med i de devo- niska lagren finnas högt differentierade fröväxter jämte orm- bunkar. Det är sålunda mycket mera sannolikt, att bada äro olika grenar af en gemensam, numera utdöd stam, än att frö- växterna skulle härstamma direkt från ormbunkarna. Vi hafva i det föregående endast talat om pteridosper- mernas frön, utan att vidröra frågan om de hanliga organen. Dessa äro ännu jämförelsevis litet och ofullständigt kända. Af särskildt intresse är dock ett af Kidston nyligen gifvet upp- slag. Han har nämligen iakttagit hansporgömmen eller pollen- säckar på blad af Lyginodendron (Sphenopteris Hoeninghausi), där h varje bladflik bär en grupp af 8 å 10 sådana, af lan- cettlik form, med nedåt riktade spetsar. De öfverensstämma med den typ, som förut blifvit beskrifven af Zeiller under nam- net Crossotheca, och som uppfattats såsom sporgömmen af ormbunkar, hörande till marattiaceernas serie. Hos dessas nu lefvande representanter äro några släkten utmärkta däri- genom, att sporgömmena sakna den »ring» af tjockväggiga celler, som hos öfriga ormbunkar mer eiler mindre full- ständigt är för handen. Man har beskrifvit en stor mängd ormbunksläkten från stenkolsperioden, hvilkas fertila blad bära hvad man trott vara sporgömmen utan ring, och som man därför hänfört till marattiaceerna. Men det är tydligt, att det skall möta stora svårigheter att afgöra, om dylika organ böra tolkas såsom sporgömmen eller pollensäckar. In- nan man hade någon kännedom om pteridospermernas tillvaro, var det naturligt, att afsedda bildningar skulle uppfattas såsom sporgömmen, men numera måste hvarje särskildt fall pröfvas och undersökas, innan man kan afgöra, om det är fråga om en ormbunke med sporgömmen eller en pteridosperm med pollensäckar. Detta afgörande torde ofta möta vanskligheter. Fröväxternas samband med ormbunkarna skulle blifva 44 lättare att fatta, om man fmge antaga, att de senare under den paleozoiska tiden burit sporgömmen och sporer af två slag. Såsom vi sett, är detta fallet med vattenormbunkarna, och fastän nutidens fräkenväxter hafva blott ett slags spor- gömmen, hade deras representanter under stenkolsperioden sådana af två slag. Fastän Lycopodium endast har ett slags sporgömmen, har Selaginella två slag, så äfven stenkolsperio- dens Lepidodendron samt Isoétes. Förhållandet varierar följakt- ligen, och det ligger sålunda ingen orimlighet i antagandet, att en del af den paleozoiska tidens ormbunkar kan hafva haft två slags sporgömmen. Tänker man sig, att honsporgömmet liksom hos Marsilia endast innehölle en enda honspor, så vore steget ej långt till uppkomsten af ett verkligt frö. Honsporgömmena kunna tänkas hafva haft sin plats i småbladens kant, i analogi med frönas ställning hos Pecopteris Pluckeneti (fig. 14), medan hansporgömmena intagit andra delar af bladen eller förekom- mit på skilda blad eller rent af, liksom hos nutidens cykadeer, på skilda stånd. Huru förhållandena i detta afseende verkligen gestaltat sig, är det förbehållet kommande forskningar att utvisa. Det faller icke inom ramen för denna uppsats att närmare diskutera frågan om pteridospermernas förhållande till andra gymnospermer än de här omnämnda. För att påvisa de nya upptäckternas betydelse äfven i detta hänseende, torde dock böra sägas, att, såsom af Scott uttryckligen framhållits, allt tyder därpå, att äfven dessa haft sitt ursprung från samma ormbunkartade grupp, men att antagandet om barrträdens härstamning från lummerväxterna icke har något berättigande. Som cykadofyterna uppträda relativt sent, är det i fråga om dem ganska sannolikt, att de äro att anse såsom direkta af- komlingar af den paleozoiska tidens pteridospermer. Då en så stor mängd af den paleozoiska tidens växter, som förut ansetts för ormbunkar, visat sig vara fröväxter, har man med fog uppställt frågan, om Brongniarts uppfattning af denna tid såsom kärlkryptogamernas era numera kan upprätt- hållas. Af de växter, som han hänförde till ormbunkarna, 45 återstår visserligen ännu ett stort antal, som fortfarande måste anses höra till denna klass, ocii till dessa sälla sig såsom öfriga kärlkryptogamer representanter af fräken växter, lummerväxter och några nu utdöda klasser. Mot dessa komma dock hela massan af pteridospermer samt cordaitesväxter, cykadofyter och andra gymnospermer. Om under stenkolsperioden kärl- kryptogamer eller fröväxter voro till antal öfvervägande, är för oss omöjligt att säga, men så mycket är dock säkert, att pteridospermer, cordaites-växter och öfriga fröväxter satte sin prägel på tidens växtlighet till den omfattning, att denna ej längre hufvudsakligen kan sägas karaktäriseras af kärlkrypto- gamerna. Och allra märkligast är, att det nästan ser ut, som skulle fröväxterna ännu något tidigare, nämligen vid stenkols- periodens början och under den föregående devoniska perio- den, varit dominerande. Smärre meddelanden. Sällsynt fågelfynd i Sverige. En af de sista dagarna i oktober sköts af en fiskare pa Rörö i Göteborgs skärgård ett exemplar af den i Sverige aldrig förut påträffade öken löparen (Carsorius galliens), h vilken af skytten inlämnades till Göteborgs Jaktsällskaps Jägareklubbs jaktvårdare i skärgården. Som denne, trots upprepade såväl skriftliga som per tele- fon gifna order, ej insände fågeln i färskt tillstånd, utan tog sig för att själf stoppa upp den, blefvo aldrig några ordentliga mått tagna af densamma, och kan jag därföre blott beskrifva den såsom uppstoppad. Fågeln är ungefär af en fjällpipares (Charadriiis morinelliis) storlek, men med betydligt längre tarser och ben, hvilka till färgen äro hvitgrå, nästan kalkfärgade. Baktå saknas helt och 46 hållet, och de tre framtårna förefalla relativt korta. Näbben, som är ungefär af hufvudets längd, är båglikt nedåtböjd. Hela fågeln är sandfärgad med en svag dragning åt rost- gult; på rygg och skuldror äro en del af fjäderkanterna teck- nade med obetydligt mörkare färg. Vingpennorna äro svartbruna, stjärtpennorna äro af fågelns grundfärg, men mera stötande i rostbrunt. Hjässan är ljusgrå, vid sidorna och baktill begränsad af ett hvitt streck, samt utanför detta ett svart band från ögat och bakåt nacken. Fågeln har blifvit inköpt af Göteborgs museum. Ökenlöparen bebor sydvästra och centrala Asien, Nord- afrika, Kanarie- och Kap Verde-öarna. Då och då förflyga sig enstaka exemplar och komma till för arten helt främmande platser, såsom i detta nu omtalade fall. Äfven på Helgoland, i Danmark och Finland ha enstaka fynd af denna fågel gjorts. a o. B. Rysk ormvråk skjuten i Sverige. Af Provinsialläkaren Dr. A. Lagerman sköts den 28 aug. detta år på vägen mellan Öfver-Torne och Öfver-Kalix ett intres- sant exemplar af ormvråk, som sedan benäget öfverlämnades till Riksmuseum. Det var en representant af den östliga form, som kallats Buteo mmmermannoe. Den igenkännes på de rost- färgade sidokanterna på halsens fjädrar och en del vingtäckare, de rödbruna fjädrarna pa lår och underben samt framförallt på den blekt roströda, mot basen ljusare stjärten, som har 9 mörka tvärband, af hvilka det yttersta nära spetsen är bredt. De yttre pennorna ha mera dragning i Ijusgrått. Nackfjädrarna äro vid basen hvita och denna färg sträcker sig så långt, att den framträder, äfven då fjädrarna ligga fullt ordnade. Den står steppvråken, B. desertorum, och den kaukasiska, B. menetriesi, nära och de äro alla tre svåra att skilja från hvar- andra, i vissa fall. Den sistnämnda har emellertid bredare stjärtpennor än någon af de andra, och de äro försedda med 11 mörka tvärband. 47 En annan utländsk vrak, som möjligen torde undantagsvis förekomma hos oss och på livilken vi därför här vilja rikta uppmärksamheten, äi- örnvråken, Biiteo ferox. Den är afse- värdt större än en vanlig ormvråk samt har enfärgad stjärt, växlande i färg från rödbrun till iivitaktig. Endast ungarna kunna på stjärtfjädrarnas spetsar ha några otydliga tvärband. Öfversidans fjädrar äro kantade med rödbrunt och buksidan går också i rödbrunt. Örnvraken är hemma i Sydryssland. Medaljer utdelade för naturskydd. Kgl. Vetenskapsakademien har utdelat sin stora minnes- medalj i silfver öfver J. A. Wahlberg såsom ett tecken till sin uppskattning och sitt erkännande af den förtjänstfulla verk- samhet nedannämnda personer utöfvat till naturens skydd: till Källskärsklubben i Nyköping för dess nitiska och fram- gångsrika omvårdnad om fågellifvet på vissa holmar och skär i Nyköpings skärgård; till Lotspersonalen vid Häfringe, likaledes för skyddande och vårdande af sjöfågel kring Häfringe; till Disponenten C. Sahlin, Laxå, för skyddande af de röda näckrosorna i sjön Fagertärn i Närike; till Öfverstlöjtnanten C. F. Hyltén-Cavallius, Halmstad, för skyddande af sjönöten (Trapa natans) i en vik af sjön Immeln i Skåne. Yttre skadors inverkan på hornbildningen hos älg. En tysk författare. Rörig, har omtalat, att han studerat den inverkan, som yttre skador, såsom t. ex. skottsår i olika kropps- delar, haft på hornbildningen hos hjortdjur. Han har bland annat framhållit, att enligt hans erfarenhet skottsår i frambenen skulle orsaka missbildning och förkrympning af båda hornen, och skottsår i bakbenen skulle framkalla missbildning och för- krympning af det ena hornet, vanligen det diagonalt motsatta till det skadade benet. 48 Direktör C. G. Strokirk i Hernösand har nyligen till Riks- museum insändt ett älghorn, som synes bekräfta dessa Rörigs påståenden. Det nämnda älghornet har tillhört en älg, som i höst skju- tits vid Fjäls by i Anundsjö socken af Ångermanland uppemot Åselegränsen Denne älg hade blott obetydliga hornstumpar^ af hvilka den, som Direktör Strokirk lyckades tillvarataga, var nedåtböjd samt mätte i rak linje från rosenkransens under- sida till spetsen något öfver 11 cm. Den hade jämn yta och var ehuru förkrympt och missbildad ej något perukhorn. Ut- bildningen af hornstumparna hade dessutom varit så försenad, att de vid jakttiden ännu varit öfverdragna af hud, men dock i det närmaste fullt förkalkade. - — Om denne älg meddelades det, att den haft »ena bogleden skadad, men sedan läkt». Det ligger då i detta fall nära till hands, att med stöd af Rörigs iakttagelser antaga, att denna bogskada varit orsaken till hornens förkrympning. Skrattmåsar i Värmland. Konservator A. Lundqvist har meddelat, att 4 skrattmåsar visade sig vid Dingelsundet, Klarälfvens utlopp i Vänern, i början af juni i år. Då dessa fåglar rätt mycket stryka omkring, är det ej sagdt, att detta bevisar så mycket, men det kan vara ett utslag af den allmänna tendens, som skrattmåsen visat under de senare åren, nämligen att utsträcka sin utbredning norrut i vårt land. Den har åtminstone en gång förut på 1860- talet visat sig i Karlstadstrakten. Ur de gallbildande bladlössens lefnads- historia. Af Alb. Tullgren. |an skulle knappast kunna tro, att de i allmän- het så ringaktade och hvardagliga bladlössen i sin utvecklingshistoria kunde uppvisa så många intressanta poänger och till vetenskaps- mannens begrundande uppställa så många kvi- stiga, ännu olösta frågor, som verkligen är fallet. Ja, de biologiska egendomligheterna i många arters lif äro i själfva verket utan motstycke inom insektvärlden och torde med fullt fog kunna räknas till de mest intresseväckande fenomenen inom hela djurriket. Bladlössen räknas ju af såväl äldre som nutida systema- tici till de s. k. skinnbaggarna (Hemiptera). Men med dessa torde de ha föga mer än mundelarnas byggnad gemensamt. Olikheterna mellan en bladlus och ett af våra vanligaste stink- flyn, eller, som de vulgärt kallas, bärfisar, ligga ju i öppen dag. Och anställa vi jämförelser med afseende på deras utvecklings- historia och lif bli skiljaktigheterna vida större. Stinkflynas utvecklingshistoria är i själfva verket ytterst enkel. Ur äggen framkläckas små individer, i saknad af vingar, men för öfrigt helt lika föräldrarna. Fort nog växa de till. De suga i sig de åtrådda växtsafterna och hinna inom kort ett stadium, då den gamla klädedräkten blir för trång eller Fauna och Flora. a 50 med andra ord, de måste byta om skinn. Efter ett par sådana hudömsningar nå de ändtligen högsta stadiet i sin utveckling, de få vingar och bli könsmogna. Och sedan de efter ytterli- gare ett par veckor fullgjort de för artens bestånd erforderliga plikterna, är deras saga all. Kanhända hinna ett par dylika generationer framkomma under en sommar. Eller räcker utvecklingsserien från vår till höst. Deras lif framflyter i enformighet, och det omak de göra oss inskränkes i regeln till gulnade blad och kvistar. Granska vi åter bladlössens utvecklingshistoria, häpna vi för den oerhörda produktiviteten och kunna icke nog förundra oss öfver de mångskiftande faserna i artens — ej individets — utvecklingsserie. Och särskildt torde väl de gallbildande arterna bjuda på de konstigaste problemen. Redan Linné iakttog en sådan gallbildande art, förut dock beskrifven och afbildad af Réaumur. Han kallade den Aphis populi nigrae och om densamma skrifver han i sin »Skånska resa», att de »sutto öfwer allt på bladen af Poppel-Pilarne, emellan Surbrunnen (Ramlösa) och Staden; Löfven framburo liksom röda bär af åtskillig form, hvilka öppnade sig och fram- släppte sina kräk». Längre fram gaf han den namnet Aphis bursaria, som numera är utbytt till Pemphigus bursarius L. Efter Linnés tid omnämnes märkvärdigt nog hvarken denna eller någon annan gallbildande Pemphigus-art i vår entomolo- giska litteratur. Utom denna art hade Linné iakttagit Schizo- neura ulmi L, en art, som på ett karaktäristiskt sätt hoprullar almbladen, och som väl hvarje för trädgården intresserad per- son därför lagt märke till. En tredje gallbildande bladlusart, måhända den märkligaste af våra nordiska, iakttogs af Linnés store lärjunge Charles DE Geer. Det var Tetraneura ulmi Geoffr, en art, som föror- sakar flaskliknande utväxter på almbladens öfversida. Detta är, hvad man hittills hade sig bekant om dylika arters förekomst i vårt land, om man nota bene bortser från de s. k. barrlössen (Chermes), hvilka förorsaka kotteliknande 51 bildningar på barrträdcMi, och Iivilka vi nu helt och hållet lämna ur räkningen. Det skall sålunda hli var uppgift närmare tV)lja utveck- lingen af de ofvan aniVnda arterna och ett par andra, som på- träffats pä sista tiden. Det ligger då närmast till hands att göra början med Linnés Aphis populi nigrae eller Pemphigus bursarius. Att här ingå på och belysa de olika åsikterna om, hvilken af de nu urskilda arterna Linné i själfva verket menat, skulle föra oss för långt. Det må vara nog att framhålla, att den, som här åsyftas, ej är den, som senare tiders auktoriteter äl- skat kalla Linnés art. Fig. 1 6. Pemphigus-art. a) bevingad, b) ovingad hona. Pemphigus-arterna benämnas ofta poppellöss, ett i många afseenden förträffligt namn, ty åtminstone alla svenska gall- bildande arter lefva på detta trädslag. Några alldagliga före- teelser äro dessa bladlöss ej. Och några stationära gäster bli de sällan. De komma och försvinna. Låt oss en junidag granska pyramid- eller svartpopplarna i en större trädskola. Och kanhända finna vi dem. Dock ej i första ögonblicket, ty de äro säkert dolda. Vi måste först söka upp de »röda bären», Linné talar om. När äggen efter den långa vinterhvilan kläckas på våren, framkomma små ovingade, mörkgröna individer, som från göm- mena under lafvar och lossnande barkflisor instinktmässigt krafla sig upp till de halfutspruckna knopparna. På de späda bladskaften slå de sig ned, i afsikt att söka tillfredsställa 52 magens numera trängande kraf. Fast föda försmå de. De i bla- dens inre strömmande, färska safterna vilja de åt och för att nå dem ha de skaffat sig en ytterligt fin och praktisk apparat. Granskar man det lilla djuret, fmner man, att från hufvudets undersida utgår en lång snabel, som hopfälld under kroppen når ett godt stycke bortom bakändan hos de nykläckta indi- viderna. Det är den oerhördt förlängda underläppen! Denna bildar stödet för de i en smal ränna på öfversidan löpande »stickborsten», de omvandlade käkarna. Mellan växtväfnadernas celler, mera sällan tvärsigenom dem, och ofta i slingrande bukter för att undvika alltför fasta väfnader tränga stickborsten fram till de saftförande kärlen. Antagligen uteslutande på grund af välkända fysiska lagar sti- ger nu saften upp ge- nom de hårfina kana- lerna i borsten. Finner bladlusen så en plats, som är tillfredsställande, förblir den sittande där under återstående delen af sitt lif. Det dröjer ej många dagar, förrän växtdelen reagerar för angreppet. Genom en hittills fö=a utredd giftretning tvin- gas de omgifvande väf- naderna till abnormt växande. Rundt om in- insektkroppen bildas en ringformig vall. Denna växer alltmer och mer. Slutligen är hela djuret inneslutet i en blåsa, hvars öppning är tätt hopprässad. Under den följande tiden växer denna blåsa eller pung, på det vetenskapliga språket: gallbild- ning, tills den i augusti nått storleken af en hasselnöt. Redan tidigt blir den mer eller mindre rödfärgad; och fullbildad är den vanligen delvis hvitfläckig. Regelbunden form har den Fig. 17. Pemphigus bursarius-galler. 53 sällan. Ofta blir den m. 1. m. spiralvriden och om flera dylika galler sitta på samma bladskaft blir abnormiteten ännu större, som synes af Tig. 17. Stundom händer det att gallen bildas pa bladets midtnerv (tig. 19 b). Dylika pläga tillskrifvas en särskild art, Pemphigus marsupialis, men äfven här åsyftade art kan förorsaka sådana galler. Hvad har nu under denna tid tilldragit sig inuti gallerna? 1 livarje fanns ursprungligen en enda bladlus, den direkt ur ägget kommande stammodern för en koloni. Alla ''de ur äggen kläckta individerna vore nämligen honor. Under ett par veckors tid förblir stammodern ensam inom sitt fängelse, men öppnar man vid midsommartid en gäll, fmner man ett rikt lif i den- samma. Stammodern har utan befruktning producerat en hel skara afkomlingar och desto egendomligare, de ha liksom dägg- djurens ungar kommit »lefvande» till världen. Detta är något för alla bladlöss gemensamt, att de under sommaren utveck- lade generationerna alltid parthenogenetiskt framföda »lefvande ungar». De kallas därför vivipara till skillnad från de på hösten framkommande äggläggande, ovipara honorna. Men allt därinne var ej blott bladlöss. Stora, tunga, på ytan liksom mjöliga vätskedroppar falla ut. Dessa utgöra de under veckornas lopp samlade exkrementerna, som alltid äro flytande. Osökt frågar man sig nu, hvarför ej denna vätske- mängd dränkt de små djuren. Svaret ger ett vackert prof på skyddsanordning. Hos Pemphigusarterna, liksom öfverhufvud taget hos de flesta bladlusarter, som ej lefva fritt på blad och stänglar, utan sitta inomhus, i gallbildningar eller hoprullade blad, mynna på kroppens rygg en mängd körtlar, hvilka af- söndra ett vaxliknande ämne. Kroppen af en poppellus är därför mer eller mindre hvitullig. Detta ämne flyter sönder och bekläder exkrementdropparnas yta som en fernissa. Dropparna väta därför ej och rulla lätt kring likt kvicksilver- kulor. Vänta vi nu ännu ett par månader till hösten finna vi alla individer i gallerna vara bevingade, vivipara honor. Sam- tidigt börjar gallens mynning vidga sig, och i oktober strömma 54 lössen ut i det fria. Från gallerna flyga de till popplarnas stammar, och här framföda de obevingade hanar och honor, som sedermera para sig och lägga ägg, som öfvervintra. Under loppet af en vegetationsperiod uppträder sålunda denna Pem- phigus-art i tre hvarandra helt olika generationer: de ovingade stammödrarna, de bevingade honorna samt slutligen de ovin- gade hanarna och honorna. Den första generationen ger upp- hof till gallerna, den andra möjliggör artens spridning och den tredje producerar de för en öfvervintring i allmänhet nödvän- diga äggen. Denna arts utvecklingsserie är måhända den enklaste af alla. Möj- ligen ha vi ännu en gallbildande art med liknande utveckling. Det skulle vara den, hvars galler här äro afbildade (fig. 18). Arten är ännu ej beskrifven och dess utveck- ling föga känd. Dock är det kon- stateradt, att i slutet af augusti de stora, direkt på skottens axel sittan- de gallerna äro fulla af bevingade vivipara individ. Enär dessa upp- träda så sent, är det väl föga san- FiK. i8. Gallbildningar af en hit- "Olikt, att änuu en dylik generation tills obeskrifven Pemphigusi-art. skulle hinna UtvCCklaS fÖrC dcu ägg- läggande. Vi skola nu öfvergå till en art, hvars utveckling är mera invecklad, och som ännu ej blifvit tillfredsställande utforskad, nämligen Pemphigus affinis Kalt. Förf. har haft nöjet påträffa denna intressanta art på ett par ställen i vårt land och kunnat följa dess lefnad i de första stadierna. Ur äggen framkomma på våren i början af juni ovingade vivipara honor, stammödrarna. Dessa söka sig omedelbart upp till de längst komna bladen, på hvilkas undersida nära kanten de taga plats. Efter ett par dagar har en liten flik af blad- kanten vikt sig skålformigt öfver bladlusen, som på detta sätt 55 blir fången (fig. 19, d, e). Och absolut omöjligt är det för henne att komma ut, ty den lilla bladtlikens kant trycker med förundransvärd spänstighet mot bladskifvan. Under ett par Fig. 19. Unga gallbildningar af Pemphigus bursarius: a vid bladskaftets bas, b på midtnerven, c och f på bladskaftet, samt öfversidan d och undersidan e af svartpoppelblad med gallbildning af Pemphigus affinis (stammodergall). veckors tid inträda inga förändringar, utom det att bladlusen växer till exceptionell storlek. Så en vacker dag aftager späns- tigheten i bladfliken. Den lyfter på sig en smula. Nu kommer den ena lilla bladlusen efter den andra utspatserande, och alla vandra hän till de spädaste bladen i skottets spets. På undersidan af dessa slå de sig ned, hvarefter bladen snart nog vika hop sig längs midtnerven. Under den följande månaden växa bladen till samt bli på öfversidan buckliga och antaga en gul, stundom rödaktig färgton. Samtidigt ha bladlössen fuU- bildats och visa sig nu utgöra en bevingad generation vivipara honor. I medio af juli försvinna så lössen plötsligt, utan att man hittills lyckats konstatera, hvart de taga vägen. Först på hösten har man på poppelstammarna åter funnit bevingade honor, som föda vinglösa hanar och honor, som lägga ägg. Hvar har då lössen under den mellanliggande tiden hållit hus? Ja, härom äro meningarna delade. Flertalet författare synas likväl anse, att de i juli emigrerande honorna slå sig ned på rötterna af någon örtartad växt, där de sedan uppehålla sig i en eller två generationer, till de på hösten återvända till popplarna. Den väsentligaste olikheten i utvecklingen mellan denna art och Pemphigus bursarius ligger uti förekomsten af en verk- ligt emigrerande generation. Härmed äro vi inne på det sanno- likt intressantaste problemet i bladlössens lif. Det är en allmänt känd sak, att bladlössen i regeln plöts- ligt uppträda och lika hastigt försvinna för att sedan kanske på hösten ånyo visa sig i stor mängd. Ett ibland de mest påtagliga exemplen fmna vi hos lössen på häggen. Så snart häggens blad visa sig på våren, framkomma lössen i stora skaror, som under de följande veckorna i oerhörd grad föröka sig. Så plötsligt få alla vingar och vid midsommartid ha samt- liga flugit sin kos. Ej en enda individ kan sedermera under högsommarmånaderna uppletas på baggarna. Men i augusti och september återkomma de och föda könsdjur, som produ- cera ägg. Först på senare tid har man lyckats påvisa, hvar de hållit hus. De som emigrerade i juni flögo nämligen till våra sädesslag, hafre, korn o. s. v., på hvilka de sedermera i ett par generationer uppehöllo sig, tills hösten kom, och arten drefs tillbaka till häggen. 57 Hvad kan då orsaken vara till denna egendomliga växling af näringsväxt, som regelbundet äger rum? Ja, härpå har vetenskapen iiiiiui ej lyckats finna någon tillfredsställande för- klaring. I vissa fall synes dock en förklaring sannolik eller åtminstone möjlig. Det finnes ju nämligen åtskilliga arter, som lefva på örtartade växter, hvilka vid vegetationsperiodens slut vissna ner och dö bort. Under förutsättning att dessa örter varit artens ursprungliga näringsväxt ha vid den kallare årstidens inträde lössen funnit lämpligt flytta sig öfver till andra under vintern resistenta växter för att på dem aflägga sina ägg. Att denna förklaring likväl knappast kan finna tillämpning på fallet Pemphigus affinis, är emellertid tämligen säkert. Och i alla händelser kan man ju näppeligen våga sig på några teoretiska spekulationer förrän utvecklingskedjan i sin helhet med säkerhet blifvit känd. Att den emigrerande generationen hos Pemphigus affmis skulle hålla till på rötterna af någon växt är blott en gissning, kanske uppkommen på grund af likheten med Tetraneura ulmis utvecklingsserie. Hos denna art är nämligen en underjordiskt på gräsrötter lefvande generation konstaterad. Tetraneura iilmi Geoffr. hade redan Charles de Geer iakt- tagit i vårt land. De egendomliga gallbildningarna hade näm- ligen tilldragit sig hans uppmärksamhet. Närmare detaljer i insektens utvecklingshistoria blefvo emellertid först nära ett århundrade efteråt hufvudsakligen genom den franske forskaren Lichtensteins och ungraren Horvåths undersökningar kända. På våren framkomna »stammödrar» suga sig fast på alm- bladens undersida. Inom kort reagerar växtdelen. Det parti af bladet, på hvilket insekten sitter, växer blåsformigt till, hvar- igenom på öfversidan små upprättstående, flasklika blåsor bildas, i hvilka bladlusen inneslutes. Vid mognaden äro gallerna af en hasselnöts storlek och fästas vid bladytan genom ett smalt och kort, ursprungligen ihåligt, numera massivt skaft. Inuti dessa galler födas småningom en talrik afkomma, som alla bli bevingade, vivipara honor. När gallen så en vacker dag är 58 fylld med dylika, som alla vilja ut, spricker den på sidan, hvarefter lössen flyga sin väg. De emigrerande honorna be- gifva sig till en del gräs, t. ex. kvickrot, och här uppkommer snart därpå en generation ovingade små röda löss. Under Fig. 20. Bladen t. v. bära flaskliknande galler af Tetraneura ulmi, de t. h. äro hoprullade af Schizoneura. lifvet i jorden sitta de helst samlade i håligheter i marken och synas nästan uteslutande trifvas i eller nära intill myrsam- hällen. När så hösten nalkas, uppkommer på nytt en bevingad generation, som flyger tillbaka till almarne, på hvilkas stammar hanar och honor, båda i saknad af sugsnablar, framfödas. 59 Honorna lägga sedermci-a i barkspringorna ägg, som öfver- vintra. Mallända har äfvcn Scliizoneura iilnii I„ en alldeles lik- nande utvecklingscykel. Hvar och en känner deras galler, de hoprullade aliiihladen, (fig. 20). Efter midsommar försvinna de i dem boende lössen helt plötsligt. Först i oktober återkomma de. Hvart de emigrerade honorna begåfvo sig har man ännu ej med säkerhet kunnat konstatera, men det är i viss mån sannolikt, att de flugit till krusbärs- och vinbärsbuskarna, pa hvars rötter vi känna en Schizoneura-art, som synes möjligen kunna vara den felande länken i artens utvecklingskedja. Ett nytt intressant däggdjur från tropiska Väst-Afrika. Af E. L. :P^^'''VmlIffi'''iiiiWäi yrätaren ( — aardvarken) gräfver sig stora kViiMmu(!!i#^\\'i«ml liolor i jorden, hvari han om dagen ligger säker för sine fiender. Landet var fult med !''•''' »ilillinl". iilJ ^^*^^"^ holor. Det sades vara et starkt djur, så at flere oxar icke skulle förmå, at draga honom ur sitt näste. Han gräfver ganska fort. Köttet deraf ätes, och i synnerhet Skinkorne, såsom spikekött. Han lefver af flere slags myror, i synnerhet de stora röda, som bygga sine stackar af lera, och som äro mycket allmänna, samt ökas årligen.» Så lyder det meddelande, som den svenske naturforskaren Carl Peter Thunberg i sin resebeskrifning från Kap ^ lämnar om den först kända och beskrifna arten af afri- kanska »myrätare» (Orycteropus af er). Det är antagligen det första meddelandet i svensk skrift om detta märkliga djur, som eljes i regel på svenska brukar kallas för det »kapska jord- svinet». Detta senare namn är en öfversättning af de holländska kolonisternas namn på den, »aardvarken». Då den emellertid icke alls har någon släktskap med svindjuren, torde det vara bättre att bibehålla det Thunbergska namnet myrätare för detta djurslag. Länge var den kapska arten den enda kända, men så träffades en andra art i Senegal och beskrefs af den franske ^ Tryckt 1788. 6t zoologen Lesson. Därpå beskrefs af C J. Sundevall en tredje form, som liemfVuis från Sudan af den svenske läkaren och forskningsresanden Hedenborg. Båda dessa voro mindre än den kapska. Slutligen har Matschie från de tyska besitt- ningarne Togo och tyska Ostafrika omtalat två andra raser. Den art, hvars bild vi här visa, är nyligen upptäckt i Bomu- dalen i norra delen af Kongofristaten af löjtnant Carl Eriksson, Fig. 21. Myrätare från Kongo. som förärat ett exemplar däraf till Naturhistoriska Riksmuseum. Då den visat sig vara ny har den kallats efter sin upptäckare Orycteropus erikssoni. Det är den största och kraftigast byggda af alla hittills kända former af myrätare och mätte ungefär 2 meter från nosspets till svansspets. Den har proportionsvis betydligt kortare öron och svans än sina släktingar. Men på det hela taget äro de olika formerna till det yttre hvarandra 62 rätt lika. De ha alla en utdragen nos, något liknande ett svin- tryne, och det är väl det, de holländska kolonisterna tagit hänsyn till, då de gåfvo den det ofvan anförda namnet. Det är dock en väsentlig olikhet mellan myrätarens tryne och svinets äfven till det yttre, i det att det förra ej visar samma glatta och blanka ända som hos svinet, utan i stället är rikligen be- satt med krökta borstiga hår kring näsborrarne. Dessa hår tjäna till att utestänga sand och jord från näsöppningarne, då djuret bökar, och hindra äfven de insekter, af hvilka djuret lefver, att krypa in i näsan i stället för i munnen, men de för- läna det på samma gång ett säreget utseende. Öronen äro, som synes, långsträckta och smala. Svansen är kort och tjockt kägelformig samt tjänar som stöd, då djuret sitter på bak- hasorna och gräfver. Fötterna äro beväpnade med kraftiga gräfklor, 4 fram och 5 bak. Dessa klor ha förlänat den äthio- piska myrätaren det arabiska namnet »Abu-delaf» d. v. s. »nag- larnes fader»'. Kroppen är täckt af korta och grofva, glest sittande hår, som till färgen äro gråbruna eller grågula, hos kongoarten delvis t. o. m. gulhvita. Hårfärgen bestämmer dock endast till ringa del djurets färg, ty huden skimrar igenom öfverallt och den är impregnerad med jorden på det ställe, där myrätaren gräfver. Sålunda var det exemplar, löjtnant Eriksson lämnade, nästan tegelrödt af den röda lera, hvari det gräft, och först efter upprepade tvättningar fick man fram hårfärgen. I själfva huden var leran så ingrodd, att ur den gick lerfärgen ändå ej bort. De afrikanska myrätarne äro nattdjur, som om dagen ligga nere i sina hålor och blott nattetid ströfva omkring för att fmna ny föda, d. v. s. nya ännu ej plundrade myr- eller ter- mitstackar. Då dessa senare äro mycket hårda och fasta, kräfves det ett djur med myrätarens klobeväpning och stora muskelstyrka för att komma åt bytet. Men är stacken väl öppnad och myrätaren brutit sig in i dess centrala delar, då frossar han på de från alla håll frammyllrande insekterna. ^ Araberna beteckna ofta djur såsom fader till något; så t. ex. kallas inarabutstorken fiilhetens fader . Den långa slemmiga tungan — på figuren af det nyss dödade djuret synes den hänga ut på sidan af munnen — framsträckes och indrages åter fullbesatt med otah'ga termiter. Hvarhelst dessa afrikanska my rätare förekcjmiiia äro de eftersökta af befolkningen, emedan deras kött är så smakligt. Men till följd af sitt undangömda lefnadssätt äro de ej lätta att få tag i. Såsom de långa öronen antyda, ha de en synner- ligen god hörsel ocli det lyckas därför sällan att öfverrumpla dem ofvan jord, ty misstänka de någon fara gräfva de inom kort ned sig, om ej något gammalt hål skulle vara nära till hands som tillflyktsort. Har en myrätare väl kommit ried i jorden är det ej möjligt med våld att draga honom ut igen, såsom framgår af Thunbergs berättelse. Att gräfva i fatt en dylik varelse går naturligtvis lika så litet, men om man gräfver sig ned framför honom och sålunda genskjuter honom lyckas det bättre. Ingen af de hittills kända formerna af afrikanska myrätare tyckes, efter allt hvad man erfarit, förekomma talrikt i sitt hemland. Alla forskningsresande, som träffat några ha blott erhållit enstaka exemplar. Den stora kongoarten synes äfven vara sällsynt i sitt hemland. Den kallas af negrerna där »gar- rava», och de känna väl till den, men få sällan tag i den. Löjtnant Eriksson hade flera gånger gifvit akt på spåren, som visade aftryck efter de största klorna, ungefär som efter tre fingrar, men hade ej fått se något djur. Han lofvade därför ut en viss belöning åt den, som kunde skaffa honom en »gar-' rava», och då lyckades det slutligen. »Garravan» är så för- siktig, säga negrerna, så att, om den misstänker minsta försåt, går den ej ut ur sina underjordiska hålor. Negrerna talade såsom bevis härpå om, att de spårat en »garrava» till en stor termitstack och sedan kringgärdat denna med jaktnät samt satt snaror i alla hål. Det lyckades dock ej att få något byte, ty »garravan» stannade inne i termitstacken i tre månader och under tiden ruttnade näten ned för de svarte jägarne. Huru- vida nu en och samma termitstack, — ehuru dessa kunna vara mycket kolossala, — skulle kunna förse en »garrava» 64 med tillräcklig föda för så lång tid, som tre månader, synes något ovisst. Men äfven om de goda negrerna något afrundat sina uppgifter, så är det tydligt, att denna jaktmetod med nät och snaror ej är lönande. Det lyckas då bättre på ett annat sätt, som är mera agressivt. Om hålet är stort nog därtill, kryper en neger in i detta och när han nått fram till garravan, bultar han i »taket » så att kamraterna få reda på hvar han är. Negrerna gräfva sig då uppifrån skyndsamt ned framför gar- ravan och döda den med spjut. Så skedde med den här af- bildade och spjutmärken äro ock synliga på bilden. Om vandrande celler Af Professor Iljalinai- Thccl, Il sorgtallig undersökning af våra haf, sjöar, floder och stagnerande vatten har gifvit vid iianden, att vart jordklot är befolkadt af en tallös mängd oftast mikroskopiskt små, lef- vande varelser, som af naturforskaren hänförts till de så kallade sarkod- eller slemdjuren. Namnet sarkoddjur hafva de fått därför, att deras kropp liknar en liten lefvande slem- eller ägghvitdroppe, kallad sarkod eller protoplasma. De skenbart så enkelt byggda djuren besitta emellertid förmågan af att utföra en mängd olika förrättningar, hvaraf framgår, att deras protoplasma är väl organiserad och nått en hög grad af utveckling. Sarkoddjuren äga en mer eller mindre utpräglad aktiv rörelseförmåga, som yttrar sig däri, att de växelvis utsändu från sin protoplasmakropp och ånyo i densamma indraga ett antal utskott, som kallas falska fötter eller pseudopodier. Ehuru flertalet sarkoddjur förflyttas passivt genom vind eller stnnn- mar, gifves det dock ej få, som röra sig uteslutande med hjälp af dessa pseudopodier och som krypa omkring pa vattenväxter eller på botten af våra vattendrag. Näringen, som utgöres af små mikroskopiska organismer, såsom till exempel diatomacéer. ' Följande fr)rcdrag vid V^ttenskapsakademieiis högtidsdag 1897 har förut ej varit tryckt annat än som ett tidiiingsnieddelande och har af brist pa tid ej kunnat omarbetas. Finimi Dfli Floni. 5 66 bakterier m. m., upptages pa så sätt, att djuret med sina pseudopodier omfattar det lilla föremålet och drager det in i sin kropp att där assimileras. Är föremålet, som skall för- täras, jämförelsevis stort, söker djuret så vidt möjligt flyta omkring detsamma med hela sin slemmassa och sönderstycka det. Bland de mänga egenskaper, som äro utmärkande för sarkoddjuren, förtjänar här särskildt att omnämnas en, som för den jämförelse, jag sedermera ämnar anställa, är af en viss betydelse och som i öfrigt fört med sig vidtgående följder. Jag syftar pa den egenskapen, som tillkommer det öfvervä- gande flertalet sarkoddjur, att antingen omhölja sig med ett skyddande skal af kalk eller att bilda ett inre skelett. Denna sarkoddjurens förmåga att ur omgifningen upphämta material för uppförande af ett inre eller yttre skelett hafva vi, såsom bekant, nästan uteslutande att tacka för uppkomsten af de mäktiga kritlager, som nu täcka stora sträckor af vår världs- del. De små, skenbart så obetydliga djuren hafva sålunda ge- nom sina massor förmått i ej ringa grad inverka pa beskaf- fenheten af jordskorpan, på hvilken vi bygga och bo. Äfven i närvarande tid försiggår oafbrutet en dylik kritbildning på hafvets botten. Såsom ofvan blifvit antydt, hafva sarkoddjuren sitt verk- ningsfält öfverallt i den fria naturen, där lämpliga lifsvillkor erbjudas. Men det finnes ett annat slag af små »mikroorga- nismer», som till utseende och verkningssätt mycket likna dessa, men som äro hänvisade till vida mindre områden, till världar i liten skala. Jag menar de celler, som genomvandra våra egna kroppar och som gå under namnet vandringsceller eller hvita blodkroppar (leucocyter). Det är några drag ur dessa cellers lif jag här ber fä framlägga, ehuru jag ansett mig för jämförelsens skull först böra förutskicka dessa korta medde- landen om sarkoddjuren, med hvilka cellerna i fråga visa så stor öfverensstämmelse. Vandringscellerna bebo livarje flercellig varelse frän och med människan ända ned till svampdjuren. Fria inom sin Qg^n lilla värld, äro de dock att anse som delar af densamma. (^1 likstälkhi iiird de r)!!!^;^! Mnaclckii" clUr celler, hvaraf denna värld är upphyggd. Likasom saikoddjiiieii tVuHyttas de an- tingen passivt, i det de lata sig drifvas af blodströmmen i adersystemet, eller aktivt, da de med hjälp af sina pseudopo- dier genomvandra kroppens organ och väfnader, hvaraf nam- net vandringsceller. De intaga sin näring pa samma sätt som sarkoddjuren och angripa och förtära ej blott främmande ämnen såsom bakterier m. m., utan äfven sädana väfnader och celler inom den kropp de tillhöra, som af en eller annan orsak för- svagats eller äro döende; häraf hafva de också benämnts phagocyter, det vill säga ätande celler. Slutligen, såsom af det följande skall framgå, hafva vandringscellerna i likhet med sarkoddjuren förmågan att under vissa förhållanden ur det omgifvande mediet upptaga kalksalter och uppbygga ett skelett, som visserhgen ej synes vara dem själfva tilh nytta, men som är af så mycket större betydelse för den organiserade lilla värld, i hvilken de lefva. Inom djurvärlden finnas få om ens några försöksdjur så lämpade för ett ingående studium af vandringscellernas lif som larverna eller ungarna till i våra haf lefvande sjöborrar, sjö- stjärnor och andra tagghudingar. Dessa ungformer äro näm- ligen så små och genomskinliga, att man utan synnerlig svå- righet under mikroskopet kan iakttaga och följa vandrings- cellernas beteende inuti dem, huru de bryta sig loss från det primära cellförbandet och vandra in i larvens hålighet för att där utföra vissa bestämda funktioner. Under utvecklingens gång till fullfärdigt djur äro dessa larver underkastade en mängd genomgripande förvandlingar eller så kallade metamorfoser. Vid dessa förvandlingar ej blott utbyter larven sitt förra ka- rakteristiska utseende mot ett annat, utan den förlorar också flera viktiga organ, som varit till nytta under det föregående utvecklingsskedet, men som numera blifva obrukbara och så- lunda skadliga. Huru kan detta tillgå? Den bekante ryske zoologen och patologen Metschnikoff (1883), som med förkärlek sökt lösning på dessa frågor hos flera larver till tagghudingar, så kallade Auricularior och Bi- 68 pinnarior, har påvisat, att vaiidringscellerna hos dessa larver vid tidpunkten för förvandlingen samla sig kring sådana väf- nader och organ, som äro dömda till undergång, angripa deras försvagade celler och taga små stycken af dem in uti sig för att där lösas och assimileras. Med ett ord, vandringscellerna uppäta sådana delar af larven, som under utvecklingen blifva obrukbara och därför skadliga. Genom detta vandringscellernas tillvägagående vinnes den stora fördelen, att larven ej går förlustig den näringssubstans, som finnes i de onyttiga och utdömda väfnaderna, utan att den stannar inom kroppen och omarbetas af vandringscellerna till nytt byggnadsmaterial för larven under dess fortsatta utveckling. Äfven hos flera andra ryggradslösa djur har Metschnikoff kunnat konstatera, att, när en atrophie äger rum, detta sker genom förmedling af vandrings- celler, och han anser sig berättigad att tillskrifva vandrings- cellerna samma förmåga hos alla djur, som genomgå dylika djupt ingripande metamorfoser. , Enligt Metschnikoff hafva sålunda vandringscellerna den viktiga rollen sig tilldelad att vid djurens förvandlingar förtära, upplösa och bortskaffa för larven obrukbara väfnader och om- sätta dem i brukbar substans, som af cellerna i fräga öfver- föres såsom näring till nya utväxande organ. Detta kallas Metschnikoffs phagocyt-teori, som dock, såsom vi längre fram skola påvisa, fått en vida större utsträckning. Metschnikoffs ofvan uttalade åsikt har vunnit mycken an- slutning, om det också ej får förtigas, att tvifvel mot dess riktighet framkastats från flera håll. Såsom bekant undergår vår vanliga groda under utveck- lingen en mängd egendomliga förvandlingar. På våren finner man litet hvarstädes i smärre vattensamlingar massor af smä, lifliga grodlarver framkläckta under solvärmens inflytande. De andas da med gälar, sakna extremiteter och simma likt fiskarne med en lång, hög simsvans. Så småningom resorberas gälarna, de bakre extremiteterna frambryta, därpä de främre, och under tiden reduceras simsvansen allt mer och mer, tills endast en svag antvcian ;itcistar. Det är denna svansens reduktion eller resorption, .^om utgjort föremal tor ingående undersökningar. Professoi- Bakm-ukth i Doipat har 1.^87 pa ett, som det synes mig, synnerligen utmärkt sätt behandlat denna fråga. Han liai- \isat, att svansen hos grodlarven upphör att funk- tionera och hlii- r)fverfl()dig, sedan de främre extremiteteima framtirutit, emedan djuret nu äi- i stånd att förflytta sig den hMutan. Härxid upph(')r det nervsystemets inflytande, som behärskar cirkulationen af blod och näringsvätskor, hvilket har till följd, att de väfnader, af hvilka svansen är byggd, afdö och kärlen oblitereras. Ytterhudens celler, hvilkas turgor vitalis försvinner i man som näringstillförseln aftager, skrumpna, d() eller affalla. De öfriga väfnadernas celler degenerera, sönder- falla och öfvergä i mer eller mindre grad i flytande form för att såsom näringsvätska återbr)rdas den öfriga kroppen, som under den starka tillväxten är i behof af mycken näring. Bar- furth säger i likhet med Metschnikoff, att vandringscellerna taga en synnerligen verksam del i detta förstöringsarbete. De förtära de i upplösning stadda väfnaderna och öfverföra det så omarbetade materialet till lymf- och blodbanorna för att nära den öfriga kroppen. Svansen är sålunda ett slags ma- gasin, dit kroppens tjänare, vandringscellerna, begifva sig för att hämta föda och byggnadsmaterial för den i tillväxt stadda kroppen. Under senare tider hafva andra forskare, Looss 1889, Eberth 1894 och Noetzel 1895, fortsatt dessa undersökningar och kommit till det resultat, att vandringscellerna ej deltaga i att förstöra och bortföra väfnaderna i grodsvansen, utan att vi här hafva att göra med- en ren upplösning af väfnaderna till flytande form och att denna pä sä sätt beredda närings- vätska direkt pä kortaste väg öfverföres till yngre och lifs- kraftigare organ, som äro stadda i utveckling. A andra sidan kunna de ej förneka, att sådana små partiklar, som ej kunna lösas, uppätas och bortskaffas af vandringscellerna. Ännu torde dock ej sista ordet vara uttaladt i denna för vår uppfattning om resorptionen i sträng bemärkelse inom djurvärlden sa viktiga fråga. Omöjligt är ej, att en kommande kritisk behandling af ämnet skall kunna sammanjämka de båda åskådningssätten och påvisa, att vid resorptionsprocessen vandringscellerna ingalunda äro overksamma, om också en upplösning af väfnaderna på kemisk väg samtidigt äger rum. Härför tala också följande exempel, beträffande insek- ternas metamorfoser, som jag tillåter mig anföra. Det är en allmänt känd sak, att insekterna genomgå under utvecklingen mer eller mindre invecklade förvandlingar, och att mänga af dem vid öfvergången från larv till fullbildad insekt hafva ett hvilostadium, så kalladt puppstadium, inskjutet, då rörelseförmågan och näringsupptagandet äro undertryckta; under denna skenbara hviloperiod försiggå dock viktiga inre förändringar, hvarigenom flera organ och väf nåder upplösas (histolys enligt Weismann) och endast ett fåtal lämnas mer eller mindre oberörda af förstörelsen. Ryssen Kowalevsky och holländaren van Rees hafva ådagalagt, den förre år 1887, den senare 1889, att vandringscellerna äro de verkande vid denna »histolys». De förtära och införlifva med sig stycken af väf- nader och öfverföra sålunda omarbetad näring till platser, där nybyggnad och renovering af organ måste ske. De angripa härvid sådana väfnader, hvilkas celler genom rubbningar i cir- kulationen försvagats, under det att de lämna oberörda de fullkomligt lifskraftiga väfnaderna i den sa kallade »imaginal- skifvan». Äfven Looss medgifver riktigheten häraf och för- klarar, att organismen, alldenstund blodcirkulationen under puppstadiet är mer eller mindre upphäfd, måste hafva till sitt förfogande ett särskildt, mekaniskt verkande hjälpmedel som förstör och afdödar väfnaderna och som genom att bortskaffa näringsämnena ersätter cirkulationsorgan. Ett dylikt verksamt hjälpmedel har organismen i vandringscellerna, som sönderdela väfnaderna i smapartiklar, hvarigenom själfva kroppsvätskan blir i stånd att intensivare verka upplösande. Dock synes Looss mest br)jd för den åsikten, att kroppsvätskan hufvudsakligen verkar upplösande, och att vandringscellerna hafva till uppgift att bortbära upplösnings- och sönderdelningsprodukterna. 7 I Av 1892 iiiidci"s<)kti' KohMCiNi-i |- i Kicvv t()i"vaiidliiigspr(jcesseii hos cii mal (Tiiica) och kom däiAid till det n-siiltat, att \aiid- lingscellcrna ej alls deltaga i t<)rst()relseverket. Oaktadt detta helt och luillet står i strid emot hvad ofvaii nämnde furskare funnit \'aia fr)rhallandet hos flugan, betviflade Korotneff inga- lunda riktigheten af deras iakttagelsei-. Tvärtom frågar han sig, huiu man teoretiskt skall kuinia fr)rklai"a tva så olika före- teelser, en mekanisk f()rst()ring af väfnade!*na medelst vandrings- celler hos flugan och en kemisk sådan utan några dylika celler hos målen, hvilka bada praktiskt f()ra till samma resultat. Han tror, att den tidsrymd, som atgar f<)i" de båda djurens för- vandlingar, därvid spelar en ej obetydlig roll. Flugans meta- morfos fullbordas inom några få dagar, under det att målen behöfver mer än två veckor till sin förvandling. 1 förra fallet måste de gamla, försvagade organen hastigt försvinna, i det senare åter äi" detta ej af nöden. En allmän degeneration är en långvarig process, som omöjligen kan lämpa sig för flugan; här måste vandringscellerna gripa in och påskynda förstörelse- verket. Utaf det anförda torde framgå, att mycket talar för deras åsikt, som tillskrifva vandringscellerna en betydande i'oll \'id \'äfnaders degeneration särskildt under djurens förvandlingar, men att också i mänga fall en enkel upplösningsprocess ej är utesluten. Men, såsom jag i det följande skall söka visa, vandrings- cellernas verksamhet är ej begränsad blott till att förstöra och bortföra obrukbara partier af väfnader och organ. De angripa äfven och upptaga i sig främmande, i kroppen inkomna ämnen. Redan år 1862 fann Ernst Hackel efter en injektion med indigo i en hafsmollusk (Tethys), att indigokornen hade inträngt i det inre af de hvita blodkropparna eller, som vi benämna dem, vandringscellerna. Metschnikoff har på ett lysande sätt fullföljt detta uppslag och kommit till vidtgående. förr ej anade resultat. Under åren 1883 och 1884 offentliggjorde han i olika tid- skrifter en serie undersökningar rörande detta ämne, och skall jag här redogöra i korthet för några af de viktigaste resultat, hvartill han kommit. 1 våra stillastående vatten förekommer i stora massor ett litet kräftdjur (Daphnia), som ofta besväras af en svampväxt med langa, nalformiga sporer. Metschnikoff iakttog, att en del af dessa sporer genomborrade kräftans tarmvägg och inträngde i kroppshålan. Men de hade icke väl kommit dit, förrän de angrepos af kräftans vandringsceller, som genom förenade an- strängningar sökte öfverväldiga, förtära och oskadliggöra spo- rerna. I hvarje fall, när detta lyckades, fann Metschnikoff, att den lilla kräftan räddades frän sjukdom och undergång. Voro däremot sporerna för talrika för att kunna af vandringscellerna bekämpas, sjuknade kräftdjuret och dog inom kort. För öfrigt påvisade han, att det ej blott är vandringscellerna, som upp- taga förintelsekampen mot de inträngande svampsporerna, utan att också med dem besläktade bindväfsceller deltaga i striden. Sporerna såg han angripas ej blott af en utan af flera vandrings- celler, hvilka sammansmälte till en massa (plasmodium), som sökte omsluta och förtära inkräktaren, hvilken så småningom undergick en del formförändringar och slutligen sönderföll i små bitar. För att utröna allmängiltigheten af detta vandringscellernas beteende mot främmande i djurorganismen inkomna ämnen företog sig Metschnikoff att utföra talrika undersökningar och experiment pa lägi"e' ryggradslösa djur. Sålunda till exempel införde han under huden hos vissa djur (Bipinnaria och Phyl- lirhoe) rödt blod frän ryggradsdjur, mjölk, stärkelsekorn, indigo- karmin samt slutligen bakteriehaltig vätska, och ständigt fann han, att dessa för försöksdjuren främmande ämnen angrepos och förtärdes af vandringscellerna. Beträffande de införda bakterierna såg han dem uppätas af vandringscellerna, antingen de voro lefvande eller döda. Ofta fann han dem visa tecken till lif, ehuru de voro indragna i cellernas protoplasma. Slut- ligen tillåter jag mig anföra ett sista exempel. 1 hafvet in\id kusterna förekomma allmänt sma kolonier af ett djur, som räknas till sjöpungarnes eller Ascidiernas ordning och som bär ttamiict IjotiyUiis I Ucn .L;c'ii<>m^kiiilit;a iiiaiitclhcklädiiciden lio^ dessa djur tauii Mctscliuikolt konstant vu niänj^d olika bakterier, af hvilka några stai"kt ei'iina om de bekanta Icprabacilleina, andia om den lV)r()dande spirill, som nppträdei" vid den teber- sJLikdom, som äi" känd undei- namnet typhus reeurrens. Alla dessa bakterier såg han förföljas af vandringseellerna, gripas och förtäras af dem. Men kampen, säger Met^^cilnikoft, äi" ömsesidig ocii, da striden varit för ojämn, fann lian oeksa vandringsceller d()dade och genomstungna af tali"ika långsträckta bakterier. MetschnikofI hade sålunda lyckats bevisa, att vandrings- cellerna angripa och förstöra främmande» i kroppen införda ämnen. Men ej nog härmed. Med ofvan anförda fakta för ögonen drog han den slutsatsen, att vandringscellerna hafva sig tilldelade en profylaktisk eller hälsobevarande roll. Han blef därigenom skapare af den så kallade »phagocytläran > i vid- sträckt bemärkelse, som med sådan entusiasm omfattats och ännu af mänga fasthålles, och enligt hvilken människan såväl som djuren i de hvita blodkropparna, det vill säga vandrings- cellerna, hafva det kraftigaste försvaret mot inträngande sm.itt- ämnen. För att kunna framlägga fullgiltiga bevis för denna sin lära utsträckte nu Metschnikoff sina experiment till ryggrads- djuren. Jag skall här i korta drag framlägga några af hans resultat. Såsom bekant anställer mjältbranden årligen svåra härj- ningar bland våra kreatur. Sjukdomen, som är mycket smitto- sam, härleder sig från en liten bakterie (Bacillus anthracis), som uppträder i oerhörda massor i blodet och organen hos det sjuka djuret. Metschnikoff införde små bitar af mjälte, lefver, lungor, njurar m. m., tagna från af mjältbrand angripna däggdjur, under rygghuden på grodor. Redan efter en halt dag fann han, att grodans vandringsceller samlat sig omkring de införda väfnadsstyckena och inlåtit sig i kamp med mjältbrands- bacillerna, af hvilka en del redan hunnit förtäras och af cel- lerna assimileras. 74 Vid den rekurenta tyfoidfebeni träffas, säsom bekant, under feberanfallen en stor mängd spiriller (Spirochaete obermeyeri) i blodet hos den sjuka. När febern upphör, försvinna bakte- rierna, men återkomma vid förnyadt feberanfall. Här företog man sig att pröfva Metschnikoffs uppgifter och kom därvid till det resultat, att ej en enda spirill blifvit förtärd eller ens om- sluten af vandringscellerna. Detta var ju i hög grad nedslående f()r anhängarne till phagocytläran. Men Metschnikoff visste att pä experimentel väg bemöta detta inkast. Han inympade därför rekurrensspiriller pa en apa (Macacus erythraeus) och fann efter trenne dagar, att spirillerna uppträdde i blodet. Utaf den omständigheten, att spirillerna vid en viss tidpunkt, då febern lämnar den sjuke, försvinna ur blodet, slöt han, att de måste upptagas af vandringscellerna på något bestämdt ställe i kroppen. För att utröna platsen härför dödades för- söksdjuret, just när spirillerna försvunno ur blodet, och då fann han, att de i stället samlats i mjälten, och att de där voro införlifvade i kamp med vandringscellerna. Äfven vid andra infektionssjukdomar, t. ex. vid rosfeber, dä en liten kedjebildande bakterie (Streptococcus erysipelatos) intränger i hudens lymfkärlsystem och saftkanaler och åstad- kommer sjukdomen, har han kunnat påvisa, att samma strid mellan inträngande mikrober och vandringssellerna försiggår. Enligt Metschnikoff har sålunda människan såväl som de tlercelliga djuren inom sig en stående, ständigt slagfärdig armé af små soldater, som är beredd att upptaga försvarskampen mot hvarje invasion af de mikroskopiskt små fiender, som gå under namn af baciller, spiriller m. m. Är invasionshären för kraftig, besegras försvarsarmén och kroppen dör. I motsatt fall går sjukdomen, som framkallats genom invasionen, till hälsa. Den armé af försvarare en normal människokropp kan uppställa är i sanning ej liten, när man betänker att på en kubikmillimeter friskt blod komma bortåt 10,000 hvita blod- kroppar eller vandringsceller. Det faller af sig själft, att denna storslagna lära af Met- schnikoff skulle komma att omfattas med mycken entusiasm af cMi mängd torskaic, som diivi sago tTjiklaiing pa mänga dittills gåtfulla fcMiomen. Frän tlcia hall srtktc man bekräfta dess allmängiltighet f()r säväl vertebrerade som evertebrerade djui-. Sa t. ex. utförde C. Hr-:ss ai- 1887 följande högst sinnrik|i expeiiment. Man infr)ide under rygghuden af några försöks- djur ett litet glaskäi"!, fyldt med i'enkultur af en baeill oeh fr^r- sedt med en fin springlik ()ppning. När han uttog glaskäiiet, fann han, att vandringseellerna genom den inflammation, som framkallats genom införande af den främmande kroppen, an- hopats omkring densamma samt inträngt i glaskärlet. Där hade de upptagit kampen mot de innestängda bakterierna, hvilkas antal aftog hastigare, ju talrikare de tillrusande van- dringscellerna voro. Hess iakttog också efter inympning af mjältbrandsbaciller, att hos de djur, som voro under tillfrisk- nande eller redan tillfrisknat, bakterierna blifvit upptagna af vandringscellerna, under det att hos andra, som förblefvo sjuka, fria bakterier anträffades i blodet. Detta var ju ett vackert bevis för riktigheten af Metschnikoffs åsikter. Aret förut hade Balbiani tagit till uppgift att utforska, hvilket inflytande bakterierna utöfva på insekter och spindeldjur. För den skull inympade han hos dem vissa förruttnelsebak- terier med det resultat, att visserligen många dogo, men att andra blott insjuknade och åter tillfrisknade. I det senare fallet visade sig detta bero däraf, att vandringscellerna upp- slukat och med sig assimilerat bakterierna. De, som gingo till undergång, befunnos vara synnerligen blodfattiga insekter, t. ex. flugor och fjärilar, under det att de blodrika gräshopporna visade stor motståndskraft mot infektion. Äfven dessa Balbianis försök talade sålunda för riktigheten af Metschnikoffs lära. Emellertid får det ej förtigas, att denna lära, såsom na- turligt var, framkallat en liflig ännu pågående strid. Många forskare, särskildt patologer af hög vetenskaplig rang, liafva ställt sig tvitlande mot, ja, förnekat hela phagocytlärans bety- delse för patologien och terapien. Sålunda upptager Flugge i Breslau år 1888 denna fråga och lämnar, efter samarbete med flera yngre forskare, en sakrik och utförlig kritik af den Metschiiikoffska läran. Han sätter starkt i fråga, huruvida vandringscellerna verkligen angripa och förinta lefvande bak- terier och icke snarare sådana, som af en eller annan orsak förlorat sin lifskraft och stridsduglighet eller redan äro döda. Han bestrider, att en immunitet hos människan och djuren har sin orsak i vandringscellernas verksamhet, och i likhet med många andra söker han bevisa, att kroppssafterna och särskildt blodet, utan någon som helst medverkan af de hvita blodkrop- parna eller vandringscellerna, besitta förmågan att döda bak- terier. 1 öfverensstämmelse med Baumgarten, Weigert m. fl. förnekar han sålunda vandringscellernas skyddande roll för djurkroppen. Det ligger utom ämnet för mitt föredrag att här söka redo- göra för alla de hypoteser, som uppställts af män sådana som Chaveau, Wernich, Pasteur, Klebs, Buchner m. fl. för att förklara orsaken till den förvärfvade immuniteten. Vare det nog sagdt, att ännu ej sista ordet är uttaladt i denna fråga, och att Metschnikoffs phagocytlära, om också dess räckvidd i nägon mån måst inskränkas, ännu har varma anhängare. Att så är förhallandet, därom vittna uttalanden under de sista aren af framstående forskare. Sålunda hafva de franske pato- logerna professor Denys och doktor Havet är 1894 efter tal- rika, ytterst omsorgsfullt utförda experiment pä varmblodiga djur ansett sig kunna formulera sin uppfattning på följande sätt: ;>Hvarken phagocyt-teorien eller vätske-teorien, då de tagas skilda at, kunna förklara immuniteten hos djur. Phagocyterna (d. v. s. vandringscellerna) och kroppsvätskan arbeta tillsam- mans, växlande hos olika djurformer och tvifvelsutan också efter de olika egenskaperna hos den anfallande fienden, för att försvara de högre organismerna mot mikrobernas inkräktnings- försök.» Vid British Association"s sammanträde i Liverpool ar 1896 framsade antiseptikens skapare, den berömde engelske kirurgen lord Lister, i egenskap af president sin adress till sällskapet, som räknar representanter från hela den veten- skapliga världen. Däri tillkännagaf han sin anslutning till Mctscliiiikoffs pliat;()cytklia (*cli yttriidc bland annat: (iciioni en läng serie af utomordentligt xaekra iinders()kningar har han (Metschnikoff), såsom det synes mig, fastslagit den viktiga san- ningen, att phagocytosis>^ är det hufvudsakliga försvarsmedel, som den lefvande kroppen äger emot imasion af dess mikro- sk(^piska fiender». Härefter öfvergår jag till en kortfattad redogörelse för några andra märkliga lifsyttringar hos vandringscellerna, som väl förtjäna att beaktas. Det är ett kändt sakförhållande hos ryggradsdjuren, att det trådämne, som kallas fibrin, utför rollen af en hämostat, d. v. s. verkar blodhämmande genom att bringa blodet att koagulera. Vid sårytan bildas på så sätt en blodskorpa, som mekaniskt hämmar ytterligare blodflöde. Hos personer, som i sin blodvätska sakna förutsättningar för bildandet af detta trådämne, d. v. s. lida af hämophilie, kan den obetydligaste skada förorsaka förblödning och död. Hos de ryggradslösa djuren träffas också fibrinämne i blodet, men långt ifrån så regelbundet. Tvärtom återfinnes det endast inom leddjurens grupp, sålunda hos kräftdjur, spindlar, skorpioner och ett stort antal insekter, alla med fast, hård hud. Däremot saknas hvarje spår däraf hos blötdjur, maskar m. ti., hvilka hafva en mjuk, muskulös kroppsbeklädnad. Orsaken till en sådan betydande olikhet i blod- och kroppsvätskans sammansättning ligger ännu utom möjligheten att förklara. Emellertid uppnås, såsom vi skola se, samma mål, ehuru med helt olika medel. Såsom bekant, äro kräftdjuren ofta utsatta för det missödet att fa en eller tlera fötter afslitna, utan att djuret synes lida något nämn- värdt men däraf. Sårkanterna, där brottet skett, kunna pä grund af hudens hårdhet ej läggas tillsammans för att hindra blodflödet. Tack vare fibrinämnet koagulerar blodet, da det uppnår sårytan, och bildar öfver densamma en till en hörjan mjuk skorpa, bestående af genom tradämnet sammanfiltade 78 vandringsceller, hvarigenom blodet hejdas i sitt lopp. Hos masken åter, som saknar fibrinämnet, förekommes förblödning, då djuret skadats, genom kroppsbeklädnadens starka musku- latur, hvilket medför, att sårränderna hastigt tryckas mot hvar- andra och att den genom yttre våld uppkomna såröppningen slutes. Men, huru har naturen förebyggt förblödning hos sådana djur som t. ex. sjöborrarne, hvilka äro i saknad af fibrin och på samma gång hafva ett så fast och hårdt hudskelett, att sår- ränderna omöjligen kunna närmas? Såsom jag skall visa, är det här vandringscellerna, som helt och hållet öfvertagit den hämostatiska rollen. Sjöborren har en ansenligt stor kropps- håla inrymmande utom inälfvorna en stor mängd vätska, som till alla delar liknar blodet. Om denna vätska uttömmes i ett glas, synes den till en början vattenklar, men efter en kort stund blir den grumlig, och så småningom söndrar den sig i tva delar, en vattenklar vätska eller serum och en geléartad, slemmig massa. Här har sålunda en koagulation ägt rum, utan att fibrinet haft något att därmed göra. En mikroskopisk undersökning af den »slemmiga massan» ger nämligen vid handen, att densamma utgöres af uteslutande af vandrings- celler, som mer eller mindre intimt sammanflutit med hvar- andra till nätverk eller plasmodier och som med sig förenat de öfriga i kroppsvätskan befintliga cellerna. Inuti kroppshålan förhindras en dylik koagulation eller rättare plasmodiebilning genom att kroppsvätskan hålles i litlig rörelse, framkallad af de cilierade celler, som närmast begränsa hålan. En plasmodie- bildning inträder endast då, när vätskan undandrages verk- ningarna af dessa cilierade celler och försättes i full stillhet. Om nu det hårda, fasta skal, som omger djuret, skadas^ hvilket ej sällan inträffar ute i den fria naturen, så skulle en mycket hastig förblödning uppstå, synnerligast om skadan är stor. Nu sker emellertid ej detta, såvida ej såröppningen är allt för betydande. Orsaken härtill ha vi att söka hos vandringscel- lerna, som inom mycket kort tid, ofta blott några få timmar, befinnas hopade vid öppningen. Här förenas de med hvarandra antingen genom de falska fötterna eller pseudopodierna till nätverk eller genom total sannnansmältiiing till plasmodier och åstadkonnna pa så sätt hastigt en tunn hinna ellei- hud, som täcker hålet och afstänger kroppshålan frän det yttre. Van- dringscellerna fixera sig därpå till ett slags väfnad, och med denna till grundlag repareras snart skadan i skalet. Talrika expei-iment, utförda under de senare åren vid akademiens zoolo- giska station Kristineberg, hafva tillfullo konstaterat denna vandringscellernas egenskap att genom nybildande af ett slags väfnad förhindra förblödning och skydda organismen från yttre åverkan. Till och med så stora såröppningar som 1 centimeter i kvadrat hafva inom några få timmar täckts af den skyddande hinnan. I betraktande af den förvånansvärdt korta tid, som vandrings- cellerna behöfva för att samlas på ett gifvet ställe, där deras hjälp kan vara af nöden, synes det mig nästan otänkbart, att de endast betjänat sig af sin egen begränsade rörelseförmåga. Det är visserligen sannolikt, att den lidna skadan direkt in- verkar på vandringscellerna såsom något slags retningsmedel, som förmår dem att röra sig mot såröppningen, men å andra sidan måste vätskans cirkulerande rörelse inuti kroppshalan i betydlig mån hindra en frivillig vandring. Tillika är det knap- past tänkbart, att de inom så kort tidsrymd enbart med sina pseudopodier skulle kunna genomvandra en kroppshåla, som ofta mäter ända till 15 å 20 centimeter i diameter. Sanningen närmast kommer man väl, om man antager, att de ofrivilligt drifvas dit ungefär pa samma sätt som drifved, hafstång m. m. hopas på vissa stilla, af hafsströmmar omflutna platser i oce- anen. Öppningen i sjöborrens skal representerar en dylik »stilla» plats, dit vandringscellerna genom kroppsvätskans cir- kulerande rörelser drifvas. I det ofvan anförda har jag sökt påvisa en tredje lifsyttring hos vandringscellerna, som visserligen till sin natur betydligt afviker från dem, som förut i mitt föredrag framhållits, men som icke desto mindre för \-issa stora djurgrupper medför ovärderlig nytta. Vandringscellerna tillhandahålla nämligen ett 8o ständigt färdigt byggnadsmaterial för att reparera skador i väfnader och organ; hos t. ex. tagghudigarna förekomma de förblödning och död på samma gång som de förhindra smärre fiender att intränga i kroppshålan, dit de eljest skulle hafva fritt tillträde att iitöfva sitt förstörelseverk. Slutligen, med förbigående af andra för djurorganismen betydelsefulla egenskaper, som tillkomma vandringscellerna, vill jag här endast fästa uppmärksamlieten \id ett par företeelser, som likaledes under de sista åren utgjort föremål för under- sökningar vid Kristinebergs zoologiska hafsstation och som ej sakna ett visst intresse. Det har förut i förbigående omnämnts, att sarkoddjuren äga förmågan att bilda skal eller skelett. Underkastade natu- rens allmänna lagar för lifvet att efter fullgjordt arbete dö, hafva djuren med sina skal eller skelett sjunkit till botten af hafvet, i hvilket de lefvat, och genom att massvis hopas i lager pa lager under en oändligt läng tidsföljd i väsentlig mån förändrat stora sträckor af vår jord. Detta har sålunda åstadkommits utan något aktivt ingripande från sarkoddjurens sida. Se vi nu efter, hur det förhåller sig med vandringscellerna, som i så mycket erinra om sarkoddjuren, skola vi finna, att äfven dessa i många fall visa en benägenhet att bilda fasta beståndsdelar eller stöd åt de kroppar, i hvilka de äro hänvisade att föra ett jämförelsevis fritt, ehuru lagbundet lif. Men vandringscellerna ingripa härvidlag på ett aktivt sätt. Hos människan och ryggradsdjuren uppbygges, såsom be- kant, den fasta benstomme, som stöder kroppen, af celler på det närmaste besläktade med vandringscellerna, och som bära namnet benbildare eller osteoblaster. Dessa besitta sålunda förmågan att frän den omgifvande kroppen upptaga och bear- beta kalksalter samt afsätta dem till ett skelett. Huru cellerna i fråga operera vid benbildningen hos de högre organiserade varelserna, är emellertid ej möjligt att genom direkta iaktta- gelser afgöra. För att erhålla någon föreställning härom får man här, som i sa mänga andra fall, nöja sig med att söka frågans lösning hos de ryggradslösa djuren. 8i Såsom f()rut tVaniliallits, äro tagghiidingarnas ungar oftast mikroskopiskt små och genomskinliga. En tid svärma de i stora massor vid eller under liafsytan för att fr)rst efter en mängd egendomliga förvandlingar sjunka till botten och där antaga det vuxna djurets form, t. ex. den af en sjöborre eller sjöstjärna. En sådan larv eller ung-form lefver obehindradt under dagar i en droppe hafsvatten, som på lämpligt sätt för- hindras att afdunsta, och under mikroskopet kan man med lätthet studera dess lifsyttringar samt cellernas verksamhet vid skelettbildningen. Det är nämligen en känd sak, att larven förvärfvar ett slags skelett, som efter hand antager en allt mer komplicerad byggnad och som når sin högsta fulländning hos den utbildade sjöborren och sjöstjärnan. Till en början saknas vandringsceller helt och hållet, och larven liknar då till alla delar en liten blåsa eller säck, som innesluter i sig en klar, genomskinlig vätska. Vid en viss tid- punkt iakttaga vi, att några celler bryta sig lös från det cell- förband, som utgör blåsans vägg, antaga den för vandrings- cellerna egendomliga formen och rörelsen samt invandra i blå- sans hålighet, hvarest de lägra sig just på de ställen, där sedermera ett skelett börjar framträda. Allt flera vandrings- celler sälla sig till dessa, förbinda sig med dem genom pseudo- podierna och bilda ett slags plasmodium, i hvilket kalksalterna börja afsättas, och som efter hand antager skelettdelarnes form. Vi fmna sålunda, att vandringscellerna hos tagghudingarna, i likhet med sarkoddjuren, äga förmågan att från omgifningen upptaga salter och bilda ett skelett. Enda nämnvärda skillnaden ligger däri, att skelettet hos sarkoddjuren är uppbyggdt i en enda cell alldenstund sarkoddjuret själft är encelligt, under det att skelettet hos tagghudingarna har uppstått inuti flera eller många celler, som förenats till ett slags plasmodium. Men, om vi under mikroskopet fortsätta våra studier af sjöborrelar- vens utveckling, skola vi snart komma under fund med, att dess vandringsceller också äro i stånd att utföra ett fullstän- digt motsatt arbete, d. v. s. att nedbryta och förtära skelett- delar. Det inträffar nämligen vid en viss period af larvens Fauna och Flora. 6 82 utveckling, att skelettdelar, som förut varit nödvändiga, blifva öfverflödiga och till och med hindra ytterligare tillväxt af djuret. Dessa delar, som måste bortskaffas, angripas nu af vandrings- cellerna, som under tiden förökats, upplösas och förtäras af dem samt användas till byggnadsmaterial på andra ställen, där nya skelettdelar måste uppstå och där en myckenhet af kalksalter är af behof. Man kan utan svårighet se, huru van- dringscellerna arbeta för att i sig upptaga små kalkstycken och upplösa dessa. För att underlätta själfva bortskaffandet af den lösta kalken och dess öfverförande till lämpliga platser, där nybyggnad pågår, anlägga dessa celler, så att säga, vägar, utefter hvilka kalken transporteras, d. v. s. genom längre eller kortare protoplasmatiska utskott sätta de sig i direkt förbin- delse med sådana vandringsceller, som äro verksamma vid nybyggnaden. En resorptionsprocess försiggår sålunda här samtidigt med en nybildning, och vid båda äro samma slags vandringsceller de verkande krafterna. Någon skillnad till det yttre mellan kalkätande och kalkbildande celler finnes ej, utan måste här en funktionväxel tänkas äga rum. Vid ett tillfälle löser och förtär vandringscellen skelettdelar, vid ett annat kan samma cell deltaga i uppbyggandet af nytt skelett. I hvad mån dessa iakttagelser kunna vara lärorika för att förstå cellernas verksamhet vid benbildningen och benresorp- tionen hos människan och ryggradsdjuren, där ju samma pro- cesser afspelas, och där vi också hafva benbildande celler (osteoblaster) och benätande celler (osteoklaster), får framtiden utvisa. Jag har i detta mitt föredrag kunnat lämna endast en ytlig bild af vandringscellernas lifsverksamhet och betydelse. Ännu är mycket, som rör deras lif och funktioner, insvept i dunkel, men vetenskapen gör i våra dagar snabba framsteg, och det är att hoppas, att i en snar framtid nya drag ur deras lif skola afslöjas, och att, hvad man nu om dem tror sig känna, måtte bekräftas eller undergå behöflig revision. \kM Näsapan. Af E. L. fta hör man sägas, att aporna se ut som J karrikatyrer af människor, men om ingen |rtjj gäller detta i så hög grad som om näsapan -|^ (Nasalis larvatus). Det är en rätt stor apa *J med en kroppslängd af nära 75 centimeter Äiiv^ÄÄnu^llM^ hos gamla hanar. Svansen är något kortare. Rygg, sidor och hufvud äro roströda, undersida rostgul och lem- mar grå. En stor fläck ofvan svansroten samt svansen själf, som är försedd med en tofs i ändan, är nästan hvit. Håret på huf- vudet och skägget vid kinderna och under hakan är ordnadt, så att det nästan ser ut som en ovårdad peruk och »rättarkrans» hos en rödhårig, ohyfsad människa, och på skuldrorna och öfre delen af bröstet bildar det liksom en utbredd krage. Detta bi- drager i sin mån till det karrikatyrliknande utseendet, men mest af allt gör dock näsan. Denna kroppsdel är nämligen mycket långt utskjutande eller nedhängande (se fig.) med ned- åtriktade näsborrar, plattad på öfversidan med en längsfåra i midten och bredare midtpå än vid basen. Hos de gamla blir näsan så lång, att dess spets räcker nedanför hakan, men hos de unga är den kort och har uppåt riktad spets. Ungarnes utseende blir härigenom rent af löjeväckande. Den låga pan- nan och de små ögonen förhöjer ej skönheten hos de vuxna djuren. Halsen är kort och tjock samt kan blåsas upp med tillhjälp af en mycket stor och vid strupsäck. Den långa näsan stödes ej af ben utan blott af tunt brosk. Den är där- för ganska slankig, och då den nått sin högsta utveckling hos gamla djur, lär den hänga ned öfver munnen, så att den blir till hinder vid ätandet. En resande naturforskare berättar ock. 84 att han sett en gammal näsapa hålla undan näsan med ena handen, medan hon stoppade in födan i munnen med den andra. Detta mera besynnerliga än sköna djur är hemma på Borneo och där, enligt hvad det uppgifves, hufvudsakligen i Sarawak. De lefva här helst i höga träd, som växa vid flod- Fig. 22. Hufvud af näsapan. (Monteradt för Riksinuscuni al konservator A. Si>ensson.) stränder och sjöar eller i kärr, så att de så godt som stän- digt vistas öfver vatten. I allmänhet äro de skygga och då de äro snabba klättrare, äro de svåra att komma åt. De sägas kunna göra språng från träd till träd af 20 fots längd. Då de äro ostörda intaga de ofta mycket synliga platser i glesa trädtoppar. En zoolog Hornaday lyckades en gång få sikte 85 Fig. 23. Näsapa (Nasalis larvatus Wurmb). ,Monterad tör Riksmuseum af konservator A . 'S vensson. ^ 86 på ett sällskap af ej mindre än 13 stycken i ett träd, hvilka lättjefullt sutto på grenarne och solade sig och tycktes »njuta af utsigten», som han sade. Att Hornaday också gjorde det- samma framgår af hans yttrande: »det var det finaste skådespel jag någonsin sett, i hvilket apor spelat någon roll». Infödingarne kalla näsapan »rasong» eller vanlieare »blanda», hvilket betyder »hvit man». Om detta senare är en artighet mot européerna må lämnas osagdt. Dajakerna lära jaga näs- aporna för köttets skull. »Blanda's» rop, säger Hornaday, är lätt igenkännligt och låter som »honk», dessemellan ett långdraget och djupt ljudande »keck-honk», som erinrar om en ton från en basfiol. Men det är ej blott till det yttre, som näsapan är af intresse, ntan äfven i anatomiskt afseende, i det att den liksom dess närmaste släktingar är försedd med en tredelad mage till en viss grad erinrande om en idislares. Detta i sin tur beror därpå, att »blanda's» föda till största delen består af gröna blad och dylika gröna växtdelar, som behöfva en mera lång- varig och noggrann behandling af matsmältningskanalens vät- skor, än t. ex. frukter och dylikt, för att lämna nödig näring åt djuret. Detta är ett af de många bevisen för den nödvän- diga tillpassningen af matsmältningskanalens byggnad till nä- ringsämnenas beskaffenhet, en sak, som man fmner tillämpad inom alla möjliga djurgrupper. Men »blanda's» diet af gröna blad gör också, att den blir utomordentligt svår att hålla i fångenskap, ty det är naturligtvis gränsande till det omöjliga att i synnerhet under transporten anskaffa de passande friska gröna bladen. Man ser därför aldrig näsapan i Europas zoolo- giska trädgårdar och delvis såsom en följd däraf sällan i museer. Den näsapa, som här afbildats, är en ung ej fullt utvuxen hane, som inköpts till Riksmuseum hel och hållen inlagd i sprit och väl konserverad. Detta har möjliggjort ett noggrannt återgif- vande till och med af djurets minspel, i det att till ledning härför gipsafgjutningar togos. Uppstoppningen är med känd skicklighet utförd af konservator A. Svensson. Bidrag till Sveriges fauna. Aquila pomarina, J juv, skjuten I Wärmland, Segerstad socken, den -'Vi" 1905. Matt: Totallängd. 66 mm. Vingens längd 470 » Stjärtens » 252 » Vadbenet 140 » Tarsen ofvan 100 » » under 103 » Näbbet från mungipan till näbbspetsen ... 57 » Från vaxhuden till näbbspetsen ...... 32 » Vaxhud 16 » Längd från näbbspetsen till näsborren ... 30 » d:o till ögat 27 » Färg: Näbben från spetsen till -3 svart, vid roten horngrå. Vaxhud och fötter blekt gula. Hufvudet ofvan brunt med blekbruna fjäderspetsar, det hela med ljusare anstrykning i nacken, undersidan och örontrakten blekbruna. Ryggen brun med en större blekbrun droppfläck i hvarje fjäder. Öfver- gumpen ljust rostbrun. Hvarje fjäder vid roten hvit och med ett mörkt band öfver midten. Stjärtpennorna svartbruna med bleka spetsar, första hälften af spolen hvit. Öfre stjärttäckarne gul- hvita, de undre blekt rostbruna. Kräfvan mörkt rostbrun. Bröstet, sidorna och magen rostbruna med blekare anstrykning nedåt. Vingpennorna mörkbruna med mer eller mindre ljusa kanter, med undantag af 8. 9. 10:de handpennorna, som äro gråbruna med ännu ljusare grå kanter. Alla vingpennorna hafva från roten mer eller mindre hvita spolar. De större vingtäckarne mörkbruna med främre hälften grågul. Dessa grå- gula fläckar bilda öfver vingen två ljusa tvärband. De mindre vingtäckarne mörkbruna med rostgula droppfläckar. Skulderfjädrarna mörkbruna med stora blekbruna fläckar i spetsen. De undre vingtäckarne rostbruna med mörkare fläckar. Lår mörkbruna. Vaden mörkbrun med blekbruna fjäderspetsar, skänkelfjädrarna ljust rostbruna. Tarsen brun med blekare Fig. 24. Mindre Skrikörn skjuten i Värmland -Vio 1905. G. K i Ji I c 11.) Monterad af fjäderspetsar. Iris brun. Den mindre skrikörnen bebor mellersta och södra Europa från Ost- och Mellantyskland, men enstaka exemplar ha då och då äfven träffats i vårt land. Göteborg den 30 okt. 1905. Gustaf Kihlén. 89 Sällsynta fågrelfynd från Hälsingrborgrstrakten. Den l:sta maj 1905 sköt direktör N. Jensen i sin parkan- läggning på Ringtorp vid Hälsingborg ett expl. af bleka kärr- höken C. macrourus Gmel. (Circus swainsonii Smith). Fågehi var en 1 års ? i öfvergångsdräkt. Märkvärdigt nog hade fågeln slagit ned på en större gräsplan hvarest den frossade på ett utlagdt kadaver. Den visade ingen skygghet utan skytten hade nedlagt den på ett afstånd af cirka 10 meter. Exemplaret skänktes till mig och har blifvit insatt i min privatsamling. Nämnda fågelart har enligt Kolthoff o. Jägerskiöld endast anträf- fats 3:ne gånger förut i vårt land och är således en för Skandi- naviska Norden ganska sällsynt gäst. Dess häckningsområde är annars södra Europa samt Afrika, hvarest den går ända ned Kap-Godahoppsudden. Enligt »Die Raubvögel Mitteleuropas» af d:r Carl R. Hennicke förekommer den under vintern i Indien^ Mindre Asien, Syrien, Taurien och Kina. I södra Tyskland har man några gånger funnit den häckande. Vissa år före- kommer den ej så sällan under sträcktiden och ofta flockvis. Man tycker liksom, att man kan spåra en större invandring af arten från sydost gående mot nordväst öfver mellersta Europa. En stenskvätta (Saxicola oenanthe L) uppehöll sig under hela senhösten vid Hälsingborgs sockerbruk ända till d. 14 december då den hittades död. Den hade troligen fallit offer för de talrika telefontrådarne. Dock var den tämligen oskadd och blef den af upphittaren öfverlämnad till stadeijs museum. Fågeln var en gammal ? i full vinterdräkt. Här vid kusten ses ofta stenskvättan stanna ganska länge, ibland ända till den l:ste november. Harald Muchardt. En gråäria skjuten vid Boden. En hane i vinterdräkt af denna sällsynta arla sköts af kon- servator P. A. Fängström vid Boden den 22 okt. 1905. Enligt litteraturen har gråärlan endast en gång förut skjutits i Sverige 90 nämligen 1843 vid Krapperup i Skåne. Gråärlan är hemma i mellersta Europas bergstrakter, mera sällan på slättlandet, och inåt Asien genom Sibirien. De asiatiska exemplaren ha van- ligen kortare stjärt än de europeiska, hvilkas stjärt i regeln är 90 till 100 mm. lång. Stjärten mätte hos Hr. Fängströms exem- plar från Boden 84 mm. och det är alltså antagligt, att det är ett asiatiskt exemplar, som råkat på villovägar. Ofta ser man för denna arla användas det vetenskapliga namnet Motacilla melanope Pallas. Detta namn gafs dock först 1776, under det att Linné redan 1771 gifvit den namnet Motacilla boarula och är det sålunda det enda riktiga att an- vända detta sistnämnda namn. E. L En för Sverige ny trast. En ung hane af svartstrupade trasten (Turdus atrigularis Temminck) sköts i slutet af förra året -^/i2 1906 vid Kagge- holms gård af Herr Vult von Steijern och öfverlämnades af honom benäget till Naturhistoriska Riksmuseum. Exemplaret ifråga anträffades enstaka tillsammans med en flock domherrar och sköts med en salongsgevärskula. Det är första gången, som denna trastart anträffats hos oss. Enstaka exemplar af den ha dock förut anträffats, ej blott i våra närmaste grannländer, utan äfven i öfriga delar af Europa. Dess egentliga hemland ligger dock längre österut i Central- Sibiriens barrskogar inom Jenisejs och Obs flodområden. Om vintern beger den sig vanligen till västra Turkestan, Belud- schistan och norra Indien. Den gamle hanen af denna art är ofvan olivbrun med hufvudets sidor, strupe och bröst svarta (häraf namnet), eljest under hvit, delvis fläckig med grått. Honan har ej det svarta framtill på hufvudets sidor och på halsen, utan är där mörk- fläckig på gulhvit botten eller delvis enbart hvit. Ungfågeln liknar honan. Svartstrupade trasten är något mindre än en snöskata. E. L. 91 En intressant gulärla skjuten vid Sollefteå. Om man bortser ifrän gråäiian (Motacilla boarala), som bildar en öfvergång till de egentliga sädesärlorna, kan man indela de typiska gulärlorna (Budytes) i vissa grupper efter pannans och hufvudets färg. Dessa äro 1) pannan gul, 2) pannan grå, hufvudet i öfrigt ofvan grönaktigt, 3) pannan grå, hufvudet i öfrigt grått, stundom nästan svart, 4) pannan lik- som hufvudet i öfrigt svart. Till den andra af dessa grupper hör endast en art B. taivanus, som är hemma på Kurilerna, östra Sibirien, Amurlandet, Daurien och Kina samt Formosa. Den nu åsyftade gulärlan från Sollefteå liknar, med hänsyn till hufvudets färg och äfven i andra afseenden, denna art. Färgen ofvan är dunkelt olivgrön; öfre stjärttäckare svarta med olivgröna kanter; vingtäckare brunsvarta med olivfärgade spetsar, de stora armtäckarnes spetsar gående i brunhvitt; vingpennorna nästan svarta med smala olivfärgade kanter som på armpennorna bli bredare och mera stöta i brunhvitt och gulhvitt. Stjärtpennorna blanksvarta, den yttersta nästan hvit med en svart strimma i ytterfanet vid spolen samt en del af innerfanet vid basen och utåt kanten svart; näst yttersta stjärt- fjädern med spetsen af ytterfanet samt en lång kilformig fläck från spetsen af innerfanet till halfva fjädern hvit. Hufvudet ofvan af ryggens färg med undantag af pannan, som är grå dock utan skarp färggräns. En liten ljusgul ögonbrynsfläck vid ögats bakre öfre kant men sträckande sig med en svag antydning öfver hela ögat till framkanten. Örontrakten mörk- brun. Hela undersidan från hakan till stjärten klargul, dock med några olivfärgade dunkla fläckar på bröst och hals. Vingens längd 83 mm. och stjärtens omkring 80 mm. Näbb 12 mm. Denna färgskildring öfverensstämmer ganska nära med den, som gifves af en hane af B. taivanus. Den enda skillnaden är att den senare har ett tydligare gult ögonbryn, ögontrakten mera rent svart, samt det hvita på de båda yttre stjärtpennorna af något större utsträckning. Dessa afvikelser äro ju ej så betydande, och om man jämför ärlan ifråga med andra arter, 92 är skillnaden betydligt större. Den torde sålunda närmast böra betraktas som en varietet af taivanus. Att förklara hur den kommit så långt bort från sin egent- liga hemvist är svårt, men måhända är det antagligast, att den under flyttningen råkat tillsammans med svenska gulärlor och sedan följt dem. £. L. Fåg-elnotiser från Södermanland. Den 17 juli 1905 sköts en fjolårgammal skrattmås på en gödselhög vid Äs gård. Ett exemplar till sågs vid samma till- fälle. Det skjutna exemplaret uppstoppades och fmnes hos undertecknad, äfvensom ett ungefär lika gammalt ex. af Lestris pomarina, som i okt. 1903 fanns flytande död på Hjälmaren, antagligen ihjälsvulten, ty kräfva, mage och tarmar voro all- deles tomma. I Hjälmaren har under de senare åren uppehållit sig flere eller färre ex. af storskarfven (Phalacrocorax carbo) äfvensom en och annan häger. År 1904 uppträdde ej mindre än 14 hägrar vid Lagmansö (sjön Långhalsen), men de lyste med sin frånvaro i somras. Det händer ibland, att en mindre flock alfågel i början af maj låter höra sin sång på Hjälmaren. Sjöorrar äro om vå- rarne ej ovanliga och ej alls skygga. En hona af svärta har jag skjutit i samma sjö. 7 till 9 par svanar häcka i Hjälmaren. Ett, ibland 2, par hafsörnar hålla till i närheten af sjön och det händer stundom, att de taga katter för torpare, som bo ända till 3 kilometer från sjön. A. v. P. Alkekungr skjuten i Vänern. I nov. 1904 sköts af apotekaren Alb. Wikstrand en alke- kung i Vänersborgs hamn. Detta är ju en märklig om ock ej enastående förekomst af denna högnordiska hafsfågel. G. K—n. 93 Smärre meddelanden. Rågret med horn. Det händer dä och då mot naturens vanhga ordning, så att säga, att en råget uppträder med horn. Ett sådant exem- pel företer närstående bild, som visar hufvudet af en råget, skjuten vid Bjerka-Säby i Östergötland den 3 okt. i år af skog- vaktaren G. Forsling. Genom förmedling af Hr Gunnar Fries öfverlämnades skallen sedan till Naturhistoriska riksmuseum. n v7^ *'i^ Fig. 7. Råget med horn. Hornen äro, som synes af figuren, öfverdragna med hud. Det högra är helt litet och utgöres af en oregelbunden knöl. Det vänstra åter består af två grenar, hvilkas inbördes ställning framgår af figuren. Den främre är smäckrare och omkring 8 cm. lång, den bakre kortare, blott omkring 6/-> cm., men tjoc- kare samt oregelbundet knottrig. Till formen är äfven detta vänstra horn helt olika ett normalt rådjurshorn. I de flesta fall kan man genom anställandet af en närmare undersökning klargöra orsaken till, att en råget får horn. Den vanligaste orsaken är, att hon genom ålder eller sjukdom blifvit gäll. Äfven af sjukdom alstrad ensidig sterilitet plägar framträda genom ensidig hornutveckling. Ensidig hermafroditism 94 yttrar sig på liknande sätt. Pseudohermafroditism eller då vid sidan af normala honliga könsorgan rudimentära hanliga köns- körtlar förekomma, plägar också vara förbunden med utveck- ling af horn. Ett mycket intressant exempel på hornbildning hos rå- get, framkallad genom yttre mekanisk retning, omtalas af Blasius från Tyskland. En råget, som hade på ena sidan ett horn af tillnärmelsevis samma form som hos en råbock, befanns vid närmare undersökning ha en glassplittra indrifven i pannbenet vid basen af hornet. Det är i detta fall tydligt, att rågeten någon gång under lifstiden rusat med stark fart mot något (drifbänks-)fönster eller dylikt och fått pannbenet skadadt af glasskärfvor. Den häraf uppståndna retningen gaf sedan upphof till hornutvecklingen. Rågeten från Bjärka-Säby blef ej närmare undersökt med afseende på könsorganens beskaffenhet, men då hon haft kid under sommaren, såsom mjölk i jufret angaf, kunde hon ej ha varit gäll någon längre tid. Kindtändernas mycket nötta, del- vis utnötta beskaffenhet angaf dock hög ålder, och det är där- för möjligt, att sterilitet inträdt efter sista kidets födelse och att rågeten i fråga före brunstperioden denna höst blifvit gäll. Ytterligare en råget med horn. Jägmästare L. Hallgren har benäget meddelat, att hans son e. jägmästaren Hallgren å Halleberg den 31 dec. 1905 skjutit en råget med horn. »Båda hornen voro fullt ludna, det ena större (högra) försedt med en liten ansats till framspröt, hvilken kännes under huden. Det högra hornet sitter på en högst kort rosen- stock och har en kraftig rosenkrans 12 cm. i omkrets. Hornet är 9 cm! långt och krökt något bakåt, tillplattadt från sidan och på midten 6 cm. i omfång. Det vänstra hornet är endast rudimentärt, 1 \/v cm. långt från pannbenet och saknar nästan alldeles rosenkrans. Djuret var synnerligen fett och vägde i urtaget tillstånd 20 kg. Till jämförelse kan anföras, att största vid Halle-Hunneberg skjutna råbock vägde urtagen 25 kg.» 95 Fiskfaunan i Tschad-sjön. I djurgeografiskt liänseende är Afrika ett synnerligen märk- ligt land. Ibland äro djuren (framförallt däggdjuren) inom all- deles närgränsande och från hvarandra i geografiskt hänseende knappt skilda områden olika, men i andra fall träffar man identiska arter på vidt skilda ställen. Nog måste det t. ex. väcka förvåning då man fmner samma fiskarter i Senegalfloden, som utfaller i Atlanten, Niger, som utfaller i Guineabukten, och Nilen, som utfaller i Medelhafvet. Det är ju i sådant fall tydligt, att de ifrågavarande fiskarterna måtte ha spridts åt dessa tre håll från ett gemensamt centrum. Nyligen har kastats mera ljus öfver denna sak, i det att British Museums ichthyolog Dr. Boulenger mottagit en samling fiskar från Tschad-sjön och den i densamma utfallande Schari- floden. Dessa fiskar ha insamlats och skänkts till British Mu- seum af Kapten G. R. Gosling och äro af synnerligt intresse äfven därför, att det är första gången, som några fiskar från dessa trakter blifvit vetenskapligt bearbetade. Samlingen om- fattar ej mindre än 23 arter fördelade på 7 familjer, men hvar- enda en af dessa arter är förut känd såväl från Niger som från Nilen. Dr. Boulenger anser med anledning häraf, att geo- logiskt taladt, tämligen nyligen det funnits en kedja af sjöar, som förbundit de båda här nämnda flodsystemen med hvarandra, och att den nuvarande Tschad-sjön representerar den sista återstoden af denna sjökedja. Af de 7 familjerna äro Mormyriderna representerade med 3 arter förutom den intressanta »nilgäddan» (Gymnarchus), hvars bakända slutar liksom med en finger och som kan simma baklänges eller framlänges endast medelst vågformiga rörelser af den långa ryggfenan. Den är också märkvärdig, emedan den för sina Ågg bygger ett flytande bo, öfver hvilket hanen håller vakt. En af de andra beskrefs redan af Linnés lärjunge Hasselqvist. Characiniderna ha ej mindre än 7 arter i Tschad, 96 karpfiskarne 1, malarne 8, de taggfeniga Serraniderna 1, näm- ligen »nilabborren» (Lates niloticas), också känd af Hasselqvist. Sötvattensläppfiskarne äro representerade af 1 art (Tilapia ni- lotica), som bär och kläcker sin rom i gälhålan; och slutligen Tetrodontiderna af 1, nämligen den lustiga fahak (Tetrodon fahak), som uppblåst och torkad allmänt plägar säljas till turister, som besöka Egypten. Äfven om den gaf Hasselqvist de första underrättelserna. På sätt och vis är den sista från utbred- ningssynpunkt en af de mest intressanta, ty den tillhör en familj af typiska hafsfiskar, men har dock gjort sig fullt hem- mastadd i de omnämnda floderna och i Tschad. Lysmask lefvande i vatten. En engelsk forskare, Nelson Annandale, har nyligen funnit lysmasklarver, som lefva i vatten. En dylik träffades två gånger i nedre Siam och en annan i en vattenreservoar i en af Calcuttas förstäder. Några anteckningar om Sydhafvets jättealg "Kelpen" (Macrocystis . Af Carl Skottsberg. ^I> '.äng på gång passerar vårt fartyg en oredig, brungul massa, som gungas fram af sydhaf- ||lh!*?5i^^ ^^'äsande vågor. Vi se lätt, att det måste vara kringdrifvande hafsalger, och vårt in- tresse väckes, då en af matroserna, för hvil- g; ken företeelsen är den naturligaste sak i värl- den, upplyser om, att det är »Kelpen». Vi lyckas fiska upp en slynga och göra så för första gången på nära håll bekant- skap med Macrocystis pyrifera, om hvilken skolböckerna veta att förtälja, att den är jordens längsta växt. »Kelp» är ett engelskt ord, som betyder stora, grofva alger. I de trakter, dit vi nu bjuda läsaren att följa oss, me- nar man därmed större phaeophyceer (brunalger), ss. Macro- cystis-, Lessonia- och Urvillaea-arterna; särskildt de båda först- nämnda hålla nog befolkningen och sjömännen icke så noga isär, men som Macrocystis genom sin massvisa förekomst och sina flytande skott vida mer än de öfriga kommer till synes, gäller benämningen kelp denna växt. Det var icke i går Macrocystis blef bekant. Redan i en »sailing direction» frän 16-de århundradet, kallad »A Ruttier from the River of Plate to the Streiglit of Magelana», finnes den omnämnd; redan då insåg man dess praktiska betydelse, hvarom vi längre fram skola tala ytterligare; författaren skrif- Fauna och Flora. 98 ver nämligen, på instruktion af en befaren fransk lots, att man bör se sig noga för efter ställen, där kelpen växer, och akta sig för dem. På grund af andra uttalanden vet man, att ifrå- gavarande segelanvisning måste härstamma från tiden före år 1556, dock ej före 1520, året för Magelhaens sunds upptäc- kande. Antagligt är väl, att redan Magelhaens fäst uppmärk- het vid växten, ehuru härom intet förmäles. I Bauhini och Cherleri Hi- storia Plantarum universalis, del III, utgifven 1651, finna vi Macro- cystis för första gången presen- terad för den vetenskapliga värl- den, under namn 2i\ B iilbus ma- rinas crinitas. Här nedan (fig. 26) repoduceras den figur, som åt- följde meddelandet; ehuru, så- som läsaren genom jämförelse med bild 27 kan öfvertyga sig om^ afbildningen i flere hänseenden är synnerligen vanställd, kan man dock icke tvifla pa, att det här verkligen är fråga om Macro- cystis. Författaren berättar bl. a., att den förekommer i så stora massor, »ut naues hane super- gredi coactas quandoq: remore- tur». Dess längd uppgifves 14 å 15 famnar under vatten samt 4 — 5 ofvan detsamma. Föreställningen om bladens form synes hafva varit särdeles dunkel; hufvudsakligen hade man fäst sig vid att de voro håriga, hvarmed väl den härnedan vidare be- skrifna cilieringen åsyftas (»bulbus marinus crinitus»). Roten beskrifves såsom »bulbosa» och »quamplurimis fibris capillata». Ar 1764 grundade den franske sjöfararen Bougainville en koloni på Falklandsöarna. Med hans expedition följde i egenskap af historiograf Dom Pernety, hvilken i sin år 1769 Fig. 26. Den äldsta afbildningen af Macrocystis. 9') utkomna resebeskrifiiiiig (journal liistorique d'un voyage fait aux Hes Malouines) ägnar äfven Macrocystis uppmärksamhet, beskrifver den rätt utförligt samt lämnar en afbildning af ett blad. Han uppger att matroserna kallade växten -baudreux». Något senare, eller närmare bestämdt 1771 beskref Linné i Mantissa Plantarum altera Faciis pyriferiis efter exemplar af Macrocystis, som insamlats af Koenig, hvilken pa en resa till Indien, sannolikt vid Godahoppsudden, anträffat algen i fråga. Linné nämner om. den bl. a.: »Habitat in oceano ^Ethiopico, e profundissimo mari saepe enatans insulasque quasi formans»; han tillägger vidare: »maximus forte omnium Fucorum.» Sannolikt är väl, att Macrocystis näppeligen kunnat undgå någon resandes uppmärksamhet. Under åtskilliga expeditioner, SS. CooKS, KiNGs, FiTZ-RoYs, Ross', gjorde man iakttagelser öfver densamma. Banks och Solander, Cooks följeslagare, kallade den Fiiciis gigantens. Den vidlyftigaste utredningen af dess byggnad, utbredning och historia har lämnats af J. D. HooKER, deltagare i Ross' färder. Namnet Macrocystis fick den af J. G. Agardh i Spec. Alg., Del. I. Såsom i det följande kommer att ytterligare framhållas, är Macrocystis pyrifera en särdeles mångformig växt. Talrika arter med mer eller mindre goda karaktärer ha under årens lopp blifvit beskrifna; genom Hookers of van omtalade utred- ning reducerades de till en enda art. Nyare systematiska arbeten upptaga äfven en andra art, M. angustifolia Bory, om hvars ställning till M. pyrifera jag ännu ej kan uttala mig. I den antarktiska strömmens vatten har Macrocystis pyri- fera sitt hufvudtillhåll. Den följer denna ström på dess väg kring de subantarktiska ländernas kuster, nar med Peruström- men Sydamerikas västkust, som den följer upptill Galopagos- öarna, kommer så in i det relativt kalla vattnet utmed Nord- amerikas västra kust, är utbredd kring Alaska, Aleuterna, Kamtschatka och följer polarströmmen i Okotska hafvet ett stycke söderut. Vidare se vi den med Falklandsströmmen nå Falklandsöarna och Patagoniens kust, och med andra grenar af den antarktiska strömmen Godahoppsudden, södra och lOO västra Australien etc. Gränsen mot söder bestämmes af is- förhållandena. Macrocystis kan näppeligen trifvas å sådana kuster, där is brukar bildas, eller om detta också ej äger rum, där isflak hopa sig. Ty dess sköra flytande skott komma naturligtvis att i båda dessa fall bli ytterst illa åtgångna. Under den svenska sydpolarexpeditionens vistelse på Sydgeor- gien inträffade det, att Grytviken, där Macrocystis i mängd förekommer, tillfrös. Då isen strax därefter åter gick upp, led Macrocystis svåra förluster. I antarktiska trakter kan väl kanske fmnas en eller annan lokal, där den skulle kunna i fred växa sig stor och kraftig, men i allmänhet är dess existens därstädes omöjliggjord genom drifisens verksamhet. Kring kusten bildar Macrocystis ett skarpt markeradt band, som, betraktadt från någon höjd, ter sig ganska egendomligt ut. Den förekommer på ett djup af ungefär 2- — 25 meter och trifves nog bäst på botten, som består af stenar, kring hvilka rotens flätverk kan sluta sig. Om bottnen sluttar brant utåt, få vi ett smalt, - sluttar den åter långsamt, ett bredare kelpband. Inåt begränsas detta af den häftiga bränningen, som kelpen icke kan motstå; utåt upphör det, då bottnen blir för lös, och endast en eller annan sten, större mussla o. dyl. kan då erbjuda fäste. Dess massa är stundom så tät, att man endast med ansträngning ror båten igenom, icke minst därför att årorna ständigt snärjas in af de otaliga hopsnodda guir- landerna. Men saken har äfven sin fördelaktiga sida. Ty kel- pen utgör ett osvikligt märke på grund, och i de farvatten, där den växer, kunna märkena aldrig bli för många. Denna icke oviktiga betydelse insågs, såsom vi ofvan sett, redan af de gamla sjöfararna från de stora upptäckternas tidehvarf. Det ena med det andra, en kort framställning af den märkvärdiga algens lifshistoria och byggnad torde kunna påräkna icke-fack- mannens intresse. Macrocystis tillhör familjen Laminariaccc bland brunalgerna. Att den är en laminariacé kan man kanhända icke utan vidare se på de fullväxta exemplaren, men därom ge oss groddplan- torna, som ofta anträffas, säkert vittnesbörd. De minsta grodd- lOI si! m plantor jag sett bestå af ett litet, några centimeter långt och ungefär hälften så bredt blad, ljust gulbrunt till färgen och sit- tande på ett kort skaft, från hvars nedersta del utgå ett par korta häftgrenar, s. k. rötter, som fästa växten vid en sten, mussla eller snäcka, eller något annat löst före- mal, eller böja sig kring on klippkant. Det dröjer icke länge förrän en springa bildats i bladskifvans nedre del, och små- ningom klyfves det, liksom ock den öfre delen af skaftet, i tvenne lika delar. Ännu några gånger kan plantan på detta sätt dela sig; flere och flere rötter uppkomma och grena sig, äfven de genom gaffelgre- ning. På detta stadium erinrar den myc- ket om en ung Lessonia^ (har f. ö. också beskrifvits såsom en sådan); ingen af de för Macrocystis sedermera så lätt i ögonen fallande karaktärerna, såsom t. ex. blå- sorna, äro ännu för handen. De uppkomna grenarne få emellertid snart ett förändradt tillväxtsätt. De dela sig visserligen i ytter- ligare tvenne delar, men en af dessa till- växer vidare och blir till en lång gren, under det den andra kommer att sitta som ett sidoskott pä denna. Till en början afskiljas dy- lika sidoskott åt tvenne sidor, sedermera ensi- digt. De nedersta sido- skotten äro icke genast begränsade i sin tillväxt, utan kunna dela sig gaffelgrenadt; de sakna blåsor och äro alldeles släta på ytan samt endast obetydligt cilierade i kan- terna. Dessa skott bära fortplantningsorganen, som bilda kön lösa svärmsporer. I likhet med öfriga laminariacéer saknar Macrocystis könliga fortplantningskroppar. De sidoskott, som följa närmast ofvan fortplantningsskot- ten ha ett något annat utseende än dessa. Förgreningen blir obetydlig och skaften börja ansvälla till blåsor, som sträfva att hålla skotten sväf- vande i vattnet, emedan en gas utvecklas inuti blåsorna, bladen bli krusiga på ytan och få starkare cilier i kanten, och små- ningom komma vi öfver till de ogrenade kortskotten, alla afskilda åt samma sida och försedda med de välutvecklade päron- formiga blåsor, som gifvit arten dess namn. Alltjämt afskiljande dylika kortskott, som under olika förhållanden sitta olika tätt, vanligen med några få decimeters mellan- rum, nå grenarne slutligen vattenytan och växa sedan fram utefter denna. De blås- bärande sterila bladen äro något mörkare brungula än de nedersta. Deras utseende och dimensioner äro under olika förhål- lande mycket olika. Vanligen fmnes när- mast intill hufvudstammen ett kort, trindt skaftparti, som utvidgar sig till en blåsa af cirka en decimeters längd hos ett ut- vuxet blad; de längsta blåsor jag sett voro betydligt öfver 2 decimeter. På blåsan följer, vanligen skarpt afsatt från denna, det tunna, krusiga bladet, Vj — 1 meter långt, 1—4 decimeter bredt. (Se bild 28.) Under tiden har äfven roten betydligt förändrats. Nya grenar ha oupphörligt utväxt och upprepade gånger delat sig, böjande sig ned rundt om det föremål, vid hvilket algen är fästad. Hos äldre exemplar har rotmassan ett utseende af ett fågelbo; endast de inre grenarna göra någon direkt nytta så- som fasthållande, de öfriga omsluta endast i sin ordning dessa Fig. 28. Blad af Macro cystis, forminskadt. och torde ha sin betydelse i att de öka säiikets tyngd, hvar- igenom vågorna få det svårare att bortföra hela växten, fast- än den är fästad vid ett lösliggande föremal, livilket sannolikt är det vanligaste. Rotens väldiga, rundade, något tillplattade flätverk kan bli ända till en meter i genomskärning, ja, troli- gen därutöfver, då det ju vore egendomligt om jag skulle ha råkat få se de största. Teoretiskt taget borde de på vattnet flytande grenarne kunna bli hur långa som helst. Men stammen är i förhällande till sin stora längd mycket klen; är den en centimeter i genom- skärning, får den nästan betraktas som ganska grof. Oupp- hörligt utsatt för slitningar af de oroligaste vågor, som gå pä vår jord, brytes lätt en gren af och föres bort. Efter hvad jag observerat, torde det kvarblifna stycket icke kunna växa ut igen. Ju längre grenen har blifvit, dess större är naturligtvis äfven risken, och tjockleken håller alls icke jämna steg med längdtillväxten, utan ökas ej märk^bart. Det rikliga slem väx- ten afsöndrar, kan möjligen något minska friktionen mot vattnet. De mått, som af olika författare lämnats pa längden af Ma- crocystis äro mycket växlande. De större belöpa sig till ungefär 300 meter, en utan tvifvel ganska stor öfverdrift, ehuruväl kanske under särdeles gynnsamma omständigheter en eller annan gren skulle kunna hinna denna längd, innan den blir afsliten. I all- mänhet torde grenarne icke nå ens 100 meter, åtminstone att döma efter min egen erfarenhet. De exemplar, — och de äro mycket talrika — som med sina rötter omspinna något smärre lösliggande föremål, kommer förr eller senare att helt enkelt af vågorna transporteras upp på land. Ty det fordras en betydande tyngd hos rotpartiet för att kunna hålla igen, när vågor och tidvatten kontma, då ju den flytande bladmassan erbjuder utmärkta angreppspunkter. Utefter stränderna ligga massor af Macrocystis uppkastade, ofta med fullständigt rot- system, som ännu ansluter den sten, som utgjort fästet, och hvarje storm gör nya skördar. I04 Redan förut ha några ord om variabiliteten hos Macro- cystis bhfvit uttalade. Jag skall här tillägga några uppgifter. Intresset af att se, i hvilken grad de olika Macrocystisarter, som blifvit uppställda, ha sitt berättigande, undersckte jag en hel del exemplar å lokaler af växlande beskaffenhet och fann därvid, att olikheterna mellan äfven ganska extrema former torde finna sin naturliga förklaring åtminstone i många fall. Det är en betydande olikhet mellan lugnvattensformer med dess tätare bladiga grenar, tjockare stammar, korta, tunnväg- giga blåsor och väldiga, breda blad, i kanten försedda med Fig. 29. Strandbild från Falkland med ett kelpgåspar. Utanför ett bälte af Macrocystis. /. G. Andersson fot. långa cilier, och former från exponerade lokaler med ständigt oroligt vatten med deras glesbladiga, smäckra stammar, långt utdragna, fasta blåsor och lansettlika blad, i kanten försedda med kortare cilier. Och mellan dessa ytterligheter finnas alla öfvergångar. Jag kan icke säga, att jag hittills sett mer än en enda Macrocystis-art, ehuru i talrika former, hvilka emel- lertid enligt min åsikt bero på yttre faktorers inflytande. Vi skulle alltför hastigt lämna vårt ämne, om vi icke nämnde några ord om den delvis ganska egendomliga djur- värld, som i sin existens är mer eller mindre bunden vid kel- pen. Af den ej fatliga fågelvärld, som befolkar de subantark- tiska ländernas hafsstränder, förtjänar i detta sammanhang Kelpgasen, C.hloephaga hybrida (fig. 29), att framhållas. 1 synner- het när man fai" se dem pai"vis simma oeh plocka i kelpen ta de sig särdeles prydliga ut: lianen är snöhvit, honan diskret brokig i brunt, svart och hvitt. 1 den underbara småskog af alger, som växa i kelpens skugga, kila talrika fiskar, gencm sina r'öda och brunaktiga färger, säkert ofta nog svåra att upp- täcka för sina förföljare, själarna, som slingra sina smidiga kroppar genom bladverket. Fig. 30. Manet lefvande på kelpblad (6 ggr törstorad efter akvarell af C Skottsberg). Vida rikare och intressantare är dock den lägre djurxärl- den, af hvars otaliga representanter endast några fa former här kunna bli föremål för uppmärksamhet. Märkligast af dem alla är väl en liten vacker, röd och hvit manet (fig. 30), försedd med talrika armar och ungefär en centimeter i diameter, som sitter där helst stilla och beskedligt på Macrocystisbladen i stället för att som sina samsläktingar snabbt ila omkring. Somliga blad äro alldeles öfversållade med små hvita prickar: det är de små spiralvridna skal, i hvilka borstmaskar bo; de visa io6 endast sina tentakler i rörets mynning. Andra, runda eller oregelbundna, ofta rätt stora fläckar af hvit, gul eller rödaktig färg visa sig vara kolonier af mossdjur (bryozoer), med det ena lilla huset tätt intill det andra. Här och där finna vi en trädlikt förgrenad, sirlig koloni af ett slags koralldjur, hydroi- der; de enskilda djuren äro äfven här nästan mikroskopiska. Ibland träffa vi äfven en del skaffade, rödgula kroppar, stora som små plommon — det är manteldjur af en grupp, sorh lefver i kolonier (s. k. sammansatta ascidier) (fig. 31). Fig-. 31. Sammansatta ascidier pa kelpblad. • i af naturlig storlek. O. Teuoiv fot. I en på stranden uppkastad kelprot kan zoologen göra en ganska rik skörd. Här krypa sjöstjärnor och en hel mängd kräftor, .där sitta mossdjur, manteldjur, svampdjur och rörmäskar och inne bland rötternas förgreningar, i de kamrar som bildas af flätverket hålla en hel rad former till, som lekmannen åt- minstone till stor del skulle med ett gemensamt namn beteckna som maskar: röda och gula holothurier (sjökorfvar), violetta nemertiner, kvicka, olikfärgade nereider (borstmaskar), små lustiga sjöborrar. Vi fa emellertid icke glömma bort, att pa kelprötterna växer en hel trädgård af andra alger, särskildt röda och gröna, hvilka naturligtvis göra sitt till för att öka trefnaden för den djurvärld, som bor bland dem. Ännu mycket mera skulle kunna sägas om Macrocystis pyrifera, ja en uttömmande skildring skulle fylla en hel liten bok. Uppsala i mars 1906. Bältmusen eller Sköldsorken {Chlamydopfioriis triincatiis Harlan). ■^i^ ] et är de sällsynta och från andra djur till r. /^- sin byggnad och sitt utseende afvikande djur- ■■^■j^; typerna, som i högsta grad tilldraga sig såväl ll^illl forskarnes som allmänhetens intresse. En sa- 7^J3w| dan sällsam djurtyp är den, som på svenska tSB?^TEé;^^?:^3 plägar kallas med ettdera af de båda ofvan- skrifna namnen. Det är en representant för de sydamerikan- ska bältdjurens familj och därför vilja vi föredraga det först anförda namnet, emedan det gifver en liten vägledning om den ifrågavarande djurformens frändskapsförhållanden. Bältmusen kan ännu ej fira sitt 100-årsjubileum som känd djurart. Den upptäcktes af den amerikanske zoologen Harlan år 1824 (och beskrefs följande år) i den argentinska provinsen Mendoza. Den lefver så undangömdt och är så pass liten, att det säges, att denna upptäckt hos landets invånare väckte stor förvåning, emedan de ej haft en aning om djurets tillvaro. Liksom andra bältdjur har bältmusen ett hudpansar bestående af hornplåtar stödda undertill af hudförbeningar. Dessa plåtar äro ock såsom hos flertalet nu lefvande bältor ordnade i tvär- ställda ringar eller »bälten», hvilka ju gifvit anledning till det gängse namnet. Men bältmusens pansar afviker i så väsent- ligt afseende från de typiska bältornas, att man med fullt skäl hänfört den förra till en särskild underfamilj. Dessa afvikel- ser skola i det följande något framhållas. io8 Redan den allmänna kroppsformen är säregen. Till det kägelformiga hufvudet sluter sig nästan utan synlig hals en tämligen långsträckt kropp, som förefaller halfcylindrisk, eme- dan pansaret har denna form. Men baktill slutar kroppen, som om den vore alldeles tvärskuren och skyddas af en solid sköld som är vertikalt ställd. Denna sköld har formen af en cirkelsektor som i det närmaste upptager en half cirkel. Plå- tarne hvaraf den bestar, äro tjockare än a andra delar af pansaret samt fast förbundna med bäckenbenen. Plåtarne äro för öfrigt mera oregelbundna till sin form och storlek samt anordnade koncentriskt från en punkt i nedre kantens midt- linje. Mellan de mest periferiska plåtraderna af denna sköld växa ganska talrika hår, som alla äro riktade uppåt och bilda en styf hårkrans, som än mer markerar den den räta vinkeln mellan denna sköld och själfva kroppspansaret. Detta senare bestar af något öfver ett tjog gördlar af regelbundna fyrkan- tiga plåtar och liknar sålunda vid första anblicken ett vanligt bältdjurspansar. Det finnes dock en grundväsentlig skillnad. Hos en vanlig bälta sitter ju pansaret fast vid kroppen utefter hela sin undre yta, men här hos bältmusen är pansaret endast fäst längs ryggen och hänger för öfrigt löst på sidorna som en uppknäppt rock. Kroppens sidor äro liksom buken täckta af en mjuk och täthårig päls ända upp mot rygglinjen. Det tunna nästan genomskinliga pansarets egen insida täckes af hårlös hud, men pansarets nedre sidokanter bära en läng hår- frans. Framtill förbinder sig ryggpansaret direkt med nackens och hufvudets pansar. Detta sträcker sig ej fullt ned till nos- spetsen, men långt framför ögonen. Sidorna af hufvudet äro opansrade, tätt och fint håriga. De tvenne plåtrader, som gå tvärs öfver pannan strax framför ögonen, äro större och kraf- tigare är de andra samt bilda med hvarandra en bred as öfver pannan. Ögonen äro helt små och skyddas af jämförelsevis stora hårklädda ögonlock, som innesluta den lilla ögongloben som i en pung. Ytteröra saknas nästan alldeles och ersattes I09 blott af ett tätt vid pansarkanten framskjutande, helt kort och till sin form hälft rörformigt tak (ifver öron()ppningen. Tandbeväpningen är svag. Såsom hos andra bältdjur saknas tänder framtill, men baktill sitta i hvar käkhalfva r)f\an 8, undertill 9 enkla från sidorna hoptryckta tänder. Fötternas bildning är högeligen intressant. Framfötterna bära 5 klor och sägas i handböckerna till sin byggnad öfver- ensstämma med bältornas, men så är ingalunda fallet. De tre yttre tårna eller fingrarne äro för- sedda med ytterst kraftiga gräf- klor (fig. 33). Den första och andra tån (tummen och pekfin- gret) äro däremot visserligen gan- ska långa, men så spensliga och svaga, isynnerhet gäller det om tummen, att de ingalunda tjänst- göra som gräforgan. De äro ock vikna in under de andra tårna, så att den andra tåns klo ligger under den tredjes och stöder sig mot den. Första tåns klo är så tunn och svag, samt så h"tet nött Fig. 32. Bältmus en ngt en , gängse ^H Hpn fvHUffPn är q^ o-nHf Qnm handböcker förekommande figur. Fram- att aen tyaiigen ar sa goat som ^^^^^^.^^ ^^.^ ^ock felaktigt afbiidade. funktionslös. Den är 6-7 mm. (jfr texten och nästa fig.) lång men blott Vi mm. tjock eller knappt det på midten. Att en sådan klo ej passar till ett gräforgan ligger i öppen dag. Således utföres gräfningen af de tre yttre klorna. Det är framfötterna, som ha det värsta arbetet; de äro därför starkare än bakfötterna, hvilkas upp- gift är att blott skaffa undan det af framfötterna lösgräfda materialet. De äro därför svagare byggda, men visa ej dess mindre intressanta tillpassningar till sin funktion, som består i att skofla undan den lösa sanden. Ingen af tårna har här reducerats, utan de finnas alla vid sidan af hvarandra och bilda en ganska stor yta. Men denna har ytterligare förstorats därigenom, att foten bakom tårna på båda sidor och äfven bakom hälen men isynnerhet pä insidan är försedd med breda hudflikar (fig. 33), som stärka skofvelns funktionsförmåga, som äfven fullkomnas af hårfransar. Svansen hos detta märkliga djur har äfven den både sär- egen form och egendomligt läge. Utgående frän en utskärning i baksköldens underkant är den ej bakåtriktad som hos fler- talet djur, utan slagen framåt under djurets kropp. Vid basen är den ungefär cylindrisk eller nägot högre än bred, men i spetsen får den formen af en horisontal skifva af lång- •^'?- 33- Fotografi visande undersidan af Riksmusei exemplar af bältmus och förtydligande svansens egendomliga form samt fötternas bj^ggnad. (Jfr beskrifningen i texten.) sträckt oval form. Denna utbredda del är klädd af hornsköldar. En sådan svansform är alldeles enastående inom däggdjurs- serien och det är svårt att fatta, hvilken betydelse den kan ha. Ställningen är däremot lätt att förstå. När bältmusen befinner sig i sina gräfda gångar, bildar dess baksköld så att säga en bepansrad dörr, som fullständigt spärrar gången och således skyddar djuret från hvarje anfall bakifrån. Men om svansen vore bakåtriktad som hos vanliga djur, skulle den erbjuda en anfallspunkt, men som den nu bäres, är äfven den oåtkomlig. Svansen är omkring 3 cm. och längden af hela djuret från nosspetsen till svansroten är blott omkring 13 cm. Angående detta märkliga djurs lefnadsförhallandeii vet man ganska litet. Bältmusen är ju så sällsynt, att det dröjde myc- ket länge, innan man fann något mer cxtniplar än de tvä först funna, som hamnade ett i Phiadelphia och ett i London. På senare tider har den starka efterfrågan frän naturforskares sida gjort att befolkningens uppmärksamhet riktats på bält- musen. Men ändock har man ej lyckats uppdrifva mänga exemplar och ännu är denna djurform en mycket stor säll- synthet i museer. På spanska kallas bältmusen i Argentina »bicho ciego», d. v. s ungefär »det blinda kräket» eller blinda lilla djuret». Landtbefolkningen tror nämligen, att bältmusen är blind, därför att dess ögon äro så små och obetydliga Den skall förekomma ej blott i Mendoza, utan äfven i den angrän- sande provinsen San Luis. Emellertid måste den både vara sällsynt och svår att fånga. Detta framgår däraf, att en naturforskare Göring vistades sju (7) månader i bältmusens hemland just i afsikt att skaffa ett nyfångadt lefvande eller nyss dödadt exemplar af denna intressanta djurform, men det lyckades honom ej, trots alla ansträngningar och trots de mest lockande löften om belöningar åt den, som kunde skaffa honom en »bicho ciego». Allt hvad han kunde uppbringa var ett hop- torkadt och så godt som mumieartadt exemplar. Att detta ej var någon enastående otur inses däraf, att den danske naturforskaren A. O. Jensen Haarup, genom hvil- ken Riksmuseum nyligen förvärfvat ett exemplar af bältmusen, i bref meddelat, att detta var det enda, som han sett. Dock hade han gjort en expedition till Argentina i syfte att samla zoologiska föremål samt ganska lång tid uppehållit sig där i landet. Riksmusei exemplar är frän provinsen Mendoza i västra Argentina. Angående bältmusens förekomst har Göring meddelat, att den är hemma i torra trakter med sandig och stenig jordman bevuxen med en sparsam vegetation af taggiga buskar och kaktus. Om dagarne håller den sig helt och hållet i sina underjordiska gångar och äfven om den, såsom Göring säger, skulle göra en del nattliga utflykter ofvan jord, torde dessa ej vara vidlyftiga. Dess rörelser ofvan jord torde ock vara förenade med tämligen stort besvär, att döma däraf, att såsom det uppgifves, de kraftiga gräfklorna ej af djuret kunna lyftas öfver jordytan, utan bilda släpspår i den lösa sanden. När den går ut ur sitt hål, säger Göring, att den lämnar på hvar- dera sidan en liten jordhög, som han antager bildas genom jordens undankastande med framfötterna. Att döma efter bak- fötternas skapnad, som ofvan beskrifvits, är det väl dock dessa som ombestyra undanskyfflandet af jorden. Men detta bildande af tvenne jordhögar vid mynningen af hålet lär vara karak- teristiskt för bältmusen. Djurets föda utgöres väl antagligen af maskar, larver och insekter, som den träffar i jorden. Om fortplantningen känner man alls intet. Dess biologi är så- lunda, praktiskt taget, så godt som okänd, och det fångas nästan endast tillfälligtvis vid gräfning af diken eller kanaler för bevattning vid anläggandet af nyodlingar. De svenska ryggradsdjurens veten skapliga namn. Af l-^inar Lönnberj;. öiiidet ar ingick Göteborgs Biologiska För- ening till Kgl. Vetenskapsakademien med en |m'i'''''.n,(iiiii skrifvelse, livari vördsamt hemställdes, att Akademien behagade föranstalta om utarbe- tandet af en normalförteckning öfver de svenska yggradsdjurens vetenskapliga namn. Veten- skapsakademien ansåg sig af vissa skäl ej kunna tillmötesgå denna hemställan, men uttalade samtidigt, att det skulle vara önskvärdt om intendenten för vertebratafdelningen af Natur- historiska Riksmuseum skulle vilja utföra ett dylikt arbete. Med anledning häraf framlägges här en förteckning öfver de svenska däggdjurens namn jämte förklaringar, och i följande häften skola de öfriga klasserna af ryggradsdjuren behandlas. Innan namnförteckningen börjas, torde dock vara skäl att förutskicka några korta meddelanden om den vetenskapliga nomenklaturens tillkomst och de nu allmänt antagna inter- nationella öfverenskommelserna angående dess tillämpning. Före Linné och Artedi härskade inom zoologien en stor oreda. Först genom dessa båda svenska forskare utreddes och fastställdes begreppet släkte (>genus»), af den senare på zoologiens, af den förre på botanikens område. I och med lastställandet af detta begrepp bestämde de ock, att hvarje Fauna ork Flora. S 1 14 släkte skulle betecknas med sitt eget vetenskapliga namn, hvilket ej på några villkor skulle kunna få användas för mer än ett släkte inom djurriket. För att i någon mån belysa den förvirring, som rådde, innan dessa båda forskare ingripit, må några exempel anföras, Canis = hund användes tillika som namn pä en haj; Hystrix ■= piggsvin, brukades likaså för en taggig fisk; Liipiis = varg, för fisken hafkatt; Miistela = mård, för skärlånga; Lepiis = hare, för sjurygg; Viilpes = räf, för en haj; Aquila = örn, för ett slags rocka; Cuciiliis -^ gök, Hiriindo = svala och Milviis = glada, användes alla tre äfven för knorrhanar; Passer = sparf, för flundra; Tiirdus = trast och Meriila = koltrast, båda för snultrefiskar; Råna = groda, för marulk; Asellus = gråsugga, för torsk-arter; Gry Hus = syrsa, för hafsål o. s. v. Det är lätt att inse, hvilket virrvarr skulle orsakas af sådana dubbla användningar af de zoologiska namnen. Artedi omkom genom olyckshändelse vid unga år, men Linné fullföljde arbetet och framlade ungefär 20 år senare reg- lerna för den så kallade binomenklaturen, enligt hvilken hvarje djur (eller växt) skulle ha tvenne namn, ett utmärkande släktet och ett arten. Härigenom vanns den ofantliga fördelen, att, då släktnamnet aldrig fick användas mer än en gång inom hela djurriket och artnamnet blott en gång inom släktet, en djurart tillräckligt tydligt betecknades för att ej kunna för- växlas med någon annan i tal och skrift. Förut hade man varit nödsakad att upprepa långa fraser eller citera hela be- skrifningar af olika författare för att göra begripligt, hvilken djurform man åsyftade. T. ex. för att beteckna torsk på ett vetenskapligt och internationellt fullt förstäbart sätt skref Linn K kort och godt Gadiis callarias. Hans föregångare åter fingo försöka att göra sig begripliga genom att skrifva »Morhua vulgaris, maxima Asellorum species Bellon», hvilket betyder: den fisk, som af Belon kallats »den vanliga torsken, den största torsk-arten». Men då läsaren eller åhöraren kanske ej kände Belon's skrifter, fick man för säkerhets skull också citera Gessner: »Molvus seu Morhua altera minor , hvarmed samma art alltså kallas ^dcn andra och mindre , eller Willughby. >>Aselliis major vulgaris, Belgis Cabiliaii ( den större vanliga torsken, belgiei'nas kabiljo ). Säkrast var dock eiiiiru än tyngre att framdraga hela bcskiifningen. l>inomcnklaturen ut- gjorde alltså ett ofantligt stort och fullständigt epokgörande framsteg. Utan den skulle en systematisering af den zoolo- giska vetenskapen ej varit möjlig. Den antogs också genast och tillämpades snart af alla zoologer, som befattade sig med beskrifning af djur o. s v. Men under arens lopp insmögo 6ig dock så småningom en iiel del misstag och missbruk. Nya namn gåfvos åt djur, som redan hade sådana, antingen pa grund af ovetenhet om det rätta sakförhållandet eller stun- dom af rent okynne, i det man menade, att det gamla namnet ej var passande, eller af andra än mindre tilltalande skäl. På sådant sätt fingo en del djurformer tiere, ibland kanske en hel mängd namn, som stundom kunde vara i bruk samtidigt och orsaka missförstånd och andra svårigheter. För att rada bot härför och en gång för alla fastslå lagar som ej finge öfver- skridas, utarbetades nomenklaturregler af en internationell kommitté, som efter en del förberedande arbeten i olika län- der tillsattes vid den internationella zoologkongressen i Leiden 1895. Dessa regler fastslogos definitivt af den internationella zoologkongressen i Berlin 1901 och ha sen dess lojalt tillämpats af alla länders zoologer, och det är naturligtvis i enlighet med dessa regler, som en normal förteckning öfver våra ryggradsdjurs namn måste utarbetas. Någraaf dessa internationella zoologiska nomenklaturregler må häri korthet anföras: Inom djurriket far ett släktnamn endast användas en gång och inom släktet fär ett art- eller underartsnamn endast användas en gäng. Namn, som en gång af berättigad anledning förlorat giltighet, fa ej ånyo upptagas.^ Ett namn som en gång gifvits kan ej åter- kallas eller ändras ens af författaren själf. En del bestämmel- ser om skrifsätt o. s. v. kan förbigås, men den viktiga prioritets- ' Detta gäller såväl om homonymer, d. v. >. samma namn för tvenne skilda saker, som om synonymer, d. v. s. tvä eller flere olika namn för samma sak. ii6 lagen niaste särskildt betonas: ^>Giltigt namn för ett släkte eller en art kan blott det vara, som först gafs at det- eller densamma, under det villkor att namnet ifråga blifvit publi- ceradt, definieradt eller angifvet, och att författaren, som gifvit det, användt binomenklaturen.» Utgångspunkten för den zoolo- giska nomenklaturen är Linnks 10:de upplaga af »Systema Naturae», som trycktes 1758, emedan där för första gången inom zoologien binomenklaturen konsekvent infördes. Priori- tetslagens verkningar sträcka sig alltså till 1758. Om flera namn gifvits samtidigt, har det giltighet, som är förbundet med den tydligaste beskrifningen af djuret eller, da det gäller släkt- namn, det som förbundits med en typisk art. Finnas både figur och diagnos anförda till ett namn, har det giltighet fram- för ett annat samtidigt gifvet med blott endera. Under i öfrigt lika förhållanden har af tvenne samtidiga namn det företräde, som står först tryckt i boken eller afhandlingen. På grund af dessa nu internationellt antagna bestäm- melser inträffar det stundom, att ett namn som råkat i glömska måste åter upptagas och sättas i stället för ett annat, som är väl kändt och i allmänt bruk. Detta är visserligen mänga gånger beklagligt, men a andra sidan måste det er- kännas, att det är det enda rättvisa och fullt följdriktiga förfaringssättet och det lämnar intet spelrum för godtycke eller okynne. Sedan de äldsta namnen med berättigad prioritet blifvit återinsatta i sin rätt, kunna de ej vidare ändras. De som härnedan anföras äro, så vidt jag kunnat finna, af dylik beskaf- fenhet. Af synonymerna anföras blott en del för att ej onödigt tynga listan. 117 Kl. Mammalia. Däg-grcljur. Ord. Chiroptera riiiJcniir)ss, Läderlappar. tam. Vcspertilionidce Plecotiis auritiis (Linnh) 1758. Långörade fläder ni u s e n. syn. ]'cspcrtilio auritiis Linn k. 1758. Barbastella barbastelliis^ (Schreber) 1774. Barbastellen. syn. W^spertilio barbastclliis S<,'Hrki;i:k, 1774. Syuotiis barbast., Rknskrmnc; ^: Bi.asius 1839. VespertiUo iniiriniis' (Linné) 1758. G r å s k y m 1 i g a f 1 ä d e r mu s e n. s\n. VespertiUo discolor, N ätteren 1819, P^esperiigo discolor, Kevsereinc; &: Bi.asius 1839, Ln.i.jKi!()K(; m. ri. ' Äfven artnamnet barbastellus, är ett substantiv och kan därför ej byta ändelse till likhet med släktnamnet, som uppställdes 1821 af Gray, Plecotiis 1812 af Geoffroy. ^ Linnés diagnos i Systema Natunv för VespertiUo miirinus är så knapp- händig, att den ej lämnar någon ledning för bedömandet af, till hvilken fläder- musart detta namn bör föras. Men genom den beskrifning, som lämnas i »Fauna Siiecica , blir det uppenbart, att med VespertiUo ?nurinus ej kan menas någon annan svensk art än antingen denna eller följande eller måhända båda. Skall man då fastslå namnet för endera, bli sannolikheterna för den ena eller den andra ganska omtvistliga. Emellertid har Sven Nilsson 1874 upptagit artnamnet muri/ius först för denna art och därigenom har prioritetens burskap vunnits för en sådan tolkning. Ehuru denna ej har gillats af alla forskare — särskildt har LiLLJEBORG i Sveriges och Norges Ryggradsdjur gendrifvit den — måste den dock enligt nu allmänt antagna regler gälla, såsom äfven af Gerrit Miller 1897 framhållits (.'\nn. & Mag. Nat. Hist. XX). VespertiUo såsom släktnamn blir i och med detsamma fastslaget för denna artgrupp. Vesperiigo discolor (Natterer) kan sålunda endast få plats pä synonymlistan. iiS Vespertilio nilssoni^ (KEVSERLiNCi & Blasius) 1839. Nordiska flädermusen. (Nilssons flädermus) syn. ]'espcrtiIio borcalis, Nilsson 1838, et auct. (nec. MCi.i.KR 1776). Pipistrelliis noctiila (Schrebek) 1774. Stora bruna flädermusen. syn. ]^cspC7-tilio uoctula, Slhrkukr 1774, Nn.ssox etc. ]\'spcrugo uoctula Kkvskri,in<; å: Blasius 1839, I,ii,ijKi:()R(; etc. Pipistrelliis pipistrelliis (Schreber) 1774. Lilla bruna flädermusen. syn. Vespertilio pipistrelliis Schkkhkk 1774, Nils- son etc. Vesper 11 g o pipistrelliis Kevserlinc; i^ Blasius 1839, Ln-LjjEHORG etc. Pipistrelliis abramiis Temminck 1835. Nathusius' flädermus. syn. J\'spertiIio Nathusii Kfaserlino tS: Blasius 1839, Nh.ssox etc. Vesperiigo NafJiiisii Kevserlixu t\: Blasii^s 1840, Lilljklorc, etc. Myotis' dasycneme (Boie) 1825. Damm flädermusen. syn. Vespertilio dasycneuic (Boie) 1825 etc. Myotis daabentoni Leisler 1819. D a u b e n t o n s f 1 ä d e r m u s. syn. Vespertilio Daiibentoiiii T>eisler 18 19 etc. ^ Nilsson identifierade denna flädermus först med V. kiihlii Nattereh, men insåg snart detta vara ett misstag och gaf då namnet Vespertilio borealis. Olyckligtvis var dock detta namn f()rut användt för en amerikansk flädermus af Muller redan 1776 och måste därför här uteslutas såsom Rhoads visat 1894. - Vid en uppdelning af det Linnéanska släktet Vespertilio kan namnet Ve- spertilio ej användas för denna och närsläktade former, såsom framgår af den omständigheten, att Linné ej kände någon enda typ af denna artgrupp. Kaup införde 1829 namnet Myotis för vissa hithörande former och detta namn måste därför bibehållas vid uppdelningen. KEYSERLiNd (>cli I^lasius, som 1839 fixerade namnet Vespertilio här, men gåfvo namnet Vesperugo åt en annan artserie inne- hållande den Linnéanska typen för -Vespertilio miirinus , begingo sålunda ett misstas;, hvilket vederbörlis:en rättats af Gf.rrit Miller 1897. 119 Myoti^ nattcrcri (Krm.) 1819. I- ra 11 sade flädcnii u sen. syn. W-sf^crfilio yatloiri Kiiii. 1819 et*. Myotis bcclis^tcini 1.i:isi.hk' 1819. B e c h s t e i n s flädermus. syn. \'cspcrtilio Bcchstciui Li.isi.i.u i.Sr', et». Myotis mystacimis Leisler 1819. M u s t a s c 11 f 1 ä d e r m u s e 11 . syn. ]\'spcrtilio iiiystaciiius F-kislkr 1819 etc. Ord. Insectivora. Iiisektätarc. Fani. KrinaceicUu. Erinaceiis eiiropanis Linni-: 1758. Igelkott. Fam. Soricidae. Sorex araneiis^ Linn k 1758. Vanliga näbb musen. syn. Sivcx Tnlga?-is Linnk 1754 etc. Sorex jnimitiis Linné 1766. Dvärgnäbbmusen. syn. Sorex pygnucits Patj,as 1827 etc. Neomys' fodiens (Pennant) 1771. Vattennäbbmusen. syn. Sorex fodiens Pai.i.as 1756 etc. « Crossopi/s fodiens Bi.asus etc. ' Då Sorex araneiis är det namn, som af Linné användes i 10;de upplagan af -Systema Naturae: , måste detta användas och ej något annat. t\- äfven om Linné redan 1754 användt namnet Sorex viilgaris, kan hänsyn härtill ej tagas, emedan binomenklaturen ej genomfördes förrän 1758. ■"' Det är utan tvifvel beklagligt att behöfva byta bort det välkända namnet Crossopiis, men då detta gafs först 1832, under det att TV^owi-s infördes af Kaup i litteraturen allaredan 1829 är det omöjligt att handla annorlunda efter nu gäl- lande regler. Artnamnet fodiens gafs af Pallas redan 1756, sålunda två år före binomenklaturens införande. Emellertid användes det år 1771 af Pennant. Linné kände ej vattennäbbmusen och han gaf 1758 namnet aquaticus, som eljest skulle varit lämpligt och äfven användts för denna art, åt en amerikansk form. I20 Fam. Tapida; Talpa eiiropcea Linnk 1758. Mullvaden. Ord. Carnivora. Rotdjur. Fam. UrsidcC. Ur SUS ar c t os Linné 175(S. Björnen, bruna björnen. Ursus maritimas^ Linni' 1758. Isbjörnen. Fam. 3Iustelidae Meles jneles' (Linné) 1758. Gräflingen. syn. Ursus Meles Linné 1758. Meles taxus Blumenbach 1779. Nilsson etc. Giilo giilo'' (Linné) 1758. Järfven. syn. Mustcla Gulo Linné 1758. Giilo lusens auct. nec. Linnk 1758. Gulo borealis 1800 Retzius etc. Ar mi gaf Er.xleben namnet Daiibentonii ät var europeiska valtennäbhnuis, emedan den beskrifvits utan att namngifvas af Daubenton 1756. Detta Er.xle- BENS namn behöfver dock ej användas, emedan som sagdt Pallas' namn fodiens upptagits af Pennant år 1771. ' Isbjörnen tillhör visserligen ej vår nutida fauna, men upptages likväl här, dä subfossila lämningar af den träffats i Skåne. Ofta ser man Erxlehen 1777 citerad såsom auctor fcir artnamnet maritimas . Detta är dock felaktigt, ty ehuru Linné säger sig ej ha sett isbj()rnen själf och därf()r ej är säker om, att den är en skild art, uppf()r han den dock med ett tydligt artnamn nämligen maritimus , tryckt med annan stil än omgifvande ord, samt lämnar en kort beskrifning i 10:de upplagan af Systema Naturae^ 1758,- hvilken sedan förlänges något i den 12:te 1766. Men om man ej skulle gilla denna uppfattning, kan Erxleben ändå ej komma i fråga, ty O. F. Muller an- förde 1776 isbjörnen i Zfjologiae Danicae Prodromus p. 3 under namn af Ursus al b US . - .Artnamnet taxus gafs ej förr än 1779. •' .Artnamnet luscus hänför sig till den amerikanska järfven och art- namnet borealis gafs ej f(')rr iin ISOO. Miistela mar tes Linni: 1758. M a r d e 11, skogs iii a r d c ii. ' J/ii//(\s syliuUica Nilsson 1820 etc. Putor iiis putor ius Ijnni': 1758. lllerii.-' syn. Mitsttla J^ittoriiis \.\\\\-. 175.S, Ri, i/n.-ci<. Ptttorius Joe/iäiis CzK.w i {Piitorius lutreola (Linné) 1761) tillh«>r Finlands fauna, men är ej funnen i Sverige. ■' Med afseende på fördelningen af arterna mellan släktena Mustela och Piitorius är att märka, att Cuvier redan 1817 gjorde en dylik fördelning. NiLS- son's åtgörande att 1835 utbryta mårdarna under namn af Martes ur det gamla Linnéanska släktet Mustela kom därför för sent. Då familjen Mustelidce kallas för »mårddjur , är det ju också lämpligare äfven frän den synpunkten att bibe- hålla genusnanmet Mustela för mardsläktet, såsom nu ock allmänt sker. 122 Vulpes vLilpes (Linné) 1758. Räfven. syn. Canis vulpes I.innk 1758. lltlpes 7' It Ig a ris (ikAV 1868. Vulpes lagopus (Lin ni':) 1758. Fjäll räfven. syn. Ca /i IS lagoptis Linn k 1758. Lntcocyon lagopiis (tKav 1868. Fam. Felidet. Felis doniesticus (Schreber) 1778. Tamkatten, huskatten. Felis ca t US Linni'; 1758. Vildkatten.' Lynx lynx (Linné) 1758. Lodjuret. s \- 11 . Felis lynx L i n x k 1758. Lynx borealis Thuxp.kr(; 1798. Lynx cervariei Temmixck 1827. Lynx virgata Nn.ssox 1829. Ord. Pinnipedia. Själhundar. Rosmarus rosmarus (Linné) 1758. H val r oss en.- syn. J^Jioca Rosmarns T^ixxk 1758. Trieheehus rosmarus''' LixxÉ 1766. Rosmarus aretieus Pai.i.as 1827. Odoboenus rosmarus Maimc.rkx 1863. ^ Vildkatten tillhör numera ej vår fauna, men suhfossila rester af densamma ha träffats i Skåne, därför anföres den här. ■■^ Hvalrossen tillhör ej vår nutida fauna, nien rester af hvairossen ha er- hållits inom våra landamären. '■'■ Namnet Trieheehus uppställdes först af Artedi för en sjöko eller siren- djur. I denna mening användes det också af Linné i 10:de upplagan af >>Systema naturae , men i 12:te begick Linné det misstaget att till det släktet föra äfven hvalrossen, som förut riktigare stått bland själliundarna. Hvilka nomenklatur- lagar man än ma följa, är det 'inkorrekt, såsom äfven Lilljeborg påvisat, att kalla hvalrossen Trieheehus. Rosmarus inf(')rdes 1117 af Scopoi.i. 12;, l'":mi. PhociJuj Phoca vitiilina^ (Linm';) 1758. K 11 u hhs jälc 11." syn. PJioca viluliiia j). p. Linnk 1758, Fai-.kk ir> 17.S0. >■ raiicgata Nilsson i S 2 o . Phoca hispida Schreber 1775." Vikaren, ringlade själen. syn . JVioca foctida Y \\\\ i 7 7 ''f . PJioca aiincllata Nilsson. Phoca groenlandica Fabricius 1776. Grönlandssjä len. ' syn . J^hoca occauica \ .v.vvx ' n 1 x 1778. Phoca dorsata Pai.i.as 1827. Phoca barbata Fabricius 1776. Storsjälen.' syn. Phoca Icporiiia I,ki'Fxhi\ 1778. » albigcna ]\\r,i,As 1827. ^ I IO:de upplagan af Systerna Naturae lämnar Linnk ej någon användbar diagnos för särskiljandet af Phoca vituiino . Han hänvisar i första rummet till 6:te upplagan af > Systema Naturae; och där återigen till l:sta upplagan af »Fauna Suecica och frän denna visas man till andra upplagan af Systema Naturae-. Pä detta sätt får man klart för sig att första typen för detta' namn är Ray's -Vitiilus marinas och därmed betecknades den vid Englands kust vanliga själhunden, d. v. s. knuhbsjälen, eller den, som ännu allmänt gar under namnet Phoca vitalhia' . .Men i »Fauna Suecica> anför Linné, att af Phoca vitidina fanns i Bottenhafvet och Östersjön — »Varietas duplex> — Grå Siäl 6: W^ikare Siäl > — — . Sålunda inblandar Linnk här utom knubbsjälen, som han ej sett, de båda andra i Östersjön förekommande själhundarna, så att sålunda hans -Phoca vitulitia omfattar ej mindre än 3 olika arter. Då emellertid knubb- själen = Rav's Vitalas marinas som sagdt var den ursprungligaste typen för detta namn och det dessutom af senare auktorer med Fabricius i spetsen upp- togs för att beteckna just denna art, må det anses häst att bibehålla det för den efter utbrytning af de andra formerna. - Själ och själhund äro de svenska namnen på dessa djurformer och dessa namn brukas samstämmigt rundt hela vår kust utom i Bohuslän. -Säl och >sälhund:^ är importerad norska, som är fullständigt obehöflig och som vi kunna reda oss förutan, om vi vilja hålla oss till svenskt språkbruk. ■' Den långvariga tvisten om huruvida namnet hispida eller foetida hade prioritet, hvilken var dess mera segsliten, som man trodde båda vara publicerade me, har slutligen afgjorts till förmän för det första därigenom att Scherborn visat, att Schreber redan 1775 publiceradt namnet hispida. ■* Blott funnen subf^ssil i Sverige. •' Blott funnen subfossil i Sverige. 124 Halichcriis grypiis (Fabricius) 1791. Grå själen. syn. Fhoca grypus Fabricius i 791. Halii/uents g?'iscits Nilsson 1820. Cystophora cristata (Ekxleben) 1777. Blässjälen.' syn. PJioca cristata Frxi.kben 1777. Cystophora lu^rcalis Xilsson 1820. Ord. G! i res. Fam. Sciiiridai. Sciiiropteriis volaiis (Linné) 1758. Flygande ekorren." syn. SchiriLS volans LixxÉ 1758. Pteromys volans Nilsson 1847. Sciiiriis viilgaris Linné 1758. Ekorren." ^ Denna art är ännu ej anträffad i Sverige, men upptages, emedan den otvifvelaktigt tillhört vår subfossila fauna. '^ Enligt Linné lär den flygande ekorren fOrr ha funnits i Lappland. Ehuru den ej nu finnes där, är det desto mera möjligt, att den förr funnits, som äfven GuNNERUS uppgifvit dess förekomst i Finnmarken. '^ Länge har genom svenska faunistiska litteraturen gätt en uppgift om, att en »randig jordekorre» skulle på HOO-talet ha fångats i Dalarne. Under sådana omständigheter låg det då närmast tillhands att antaga, att detta varit en repre- sentant för den ryska formen, som af Pallas kallades Sciurus striatus, men af senare auktorer Tainias pallasii Baird, emedan den ej var identisk med den amerikanska form, som Linné ursprungligen gifvit namnet striatus. Emellertid är hela denna historia beroende på ett misstag, såsom framgår af ett bref, som ännu förvaras i Riksmuseum. Detta bref är skrifvet af Provinsialläkaren G. T. Ström till Professor Dalman och däriu- ma anföras fViljande, som kastar fullt ljus öfver denna mystiska historia. ' Kongl. Majests Trotjenare, Professf)ren, Högädle Herr J. W. Dalman Stockholm, Kongl. Vetensk.-Acad. Högädle Herr Professor! .Min atlidne f(')reträdare, Herr Assessor Blom anföres i ofvannännide Fauna ■äv. [Fauna Suecica utgifven af .A. J. Retzius 1800\ säsom den där lämnat afl. Professor Sparrman ett Exemplar af Tamias striatus Retzii Fauna p. 51, 52 Nilssons Scand. Fauna p. 179), dtt iir sannt, men aldeles icke är denne Sciurus lam. C.a^toridic. Ca stor fiber Lin n i'; 1 758. Bä t vei-n.' lam. 31\<>xidiu. Miiscardiniis avtilanarius (Linm';) 1758. Hassel mil sen. sVn. Afi/s avcllanariiis T.i.wk 1758. Myoxiis imiscardiuus Schrkhkr 1788. Myoxiis ai^cllauarius Nii-s.^^ox 1847. Fam. Miiridae. Mus norvegiciis'- Erxleben 1777. Husrättan, bruna rattan. syn. Mus dcciiiiiaiius Pali,as 1778. Mas rattas Linné 1758. Svarta råttan. Mas sylvaticas Linné 1758. Sk osf sm 11 sen. striatus skuten i Dahlarne, utan befants detta Exemplar bland några andra up- stoppade Djur ibland de Samlingar en Svensk Pastor hemfört från America, och lämnades till Assessor Blom, under den tid jag var dess medhjelpare. Med fullkomligaste högaktning har jag äran teckna u j j ir> T • 1000 Ödmjuke Tjenare Hedemora d. 19 Juni 1828. ■* •* G. T. Ström. Provincial och Bergslags Läkare i Fahlu län (ich Hedemora Distrikt. Det är sålunda ett infr^rdt uppstoppadt exemplar af den amerikanska Tamias striatus Linnh, som åstadkommit hela förvirringen! ^ Bäfvern är tyvärr numera alldeles utrotad i Sverige. - På LiNNÉ's tid förekom ej bruna råttan i Sverige utan den torde ha inkommit på n90-talet. 1800 kunde A. J. Retzius anföra för den det svenska nanmet Brun Rotta under det att M. rattas helt enkelt namnes :>Rotta.> såsom den vanligaste. Det mest kända artnamnet decinnaniis är ett år senare än Erxlkbf.n's >norwegicuS' . Erxleben trodde att denna ratta var af norskt ursprung, däraf namnet. Samma uppfattning tyckes ha gjort sig gällande i England, också att döma efter namnet -Norway rat . I England var den okänd före 1730 och i Frankrike före 1750, men redan 1777 hade den öfversvämmat hela kontinenten. 120 Mus miisciiliis Linné 1758. Husmusen. Evotomys^ riitiliis (Pallas) 1778. Rödsorken, rödbruna skogssorken, ^yn. Mus nitiliis Pallas 1778. Arvicola nitilits Slndfa-all 1842. Lcniimis nitilus Xn.ssox 1847. HypiidiCiis riitilus H()LM(;re-n 1865. Evotomys glareoliis- (Schreber) 1792. Ängssorken, längsvansade skogssorken, syn. Mus glareolus Schreber 1792. Arvicola glareola Kevserlinc. & Blasius 1840. >> glareolus Suxdevall 1842. Lemmus glareolus Xn.ssox 1847. Hypudaus glareolus H<)LM(;rkx 1S65, Ezwtomys hereyuicus suecicus ]\Iillk.r 1900. ' Släktet Evotomys utbröts 1874 af Coues fran andra sorkar för att inne- sluta de rödryggade sorkarna med E. rutiliis som typ. - Den synnerligen inkrånglade synonymiken fr)r denna sorkart har nyligen genomarbetats af Gerrit Miller (Proc. Acad. Se. Washington 1900), som dä kommit till den slutsatsen, att namnet glareolus ej ursprungligen gafs åt ett djur af denna art. Under denna förutsättning kasserar han det. Nästa namn y riparius som af Yarrell 1832 gafs åt ängssorken kan ej heller användas, emedan Ord redan 1825 brukat samma namn för en amerikansk sorkart. På liknande sätt förhåller det sig med fulvus, som gafs 1828. Ar 1831 gaf Mehlis namnet her- cynicus åt den tyska formen af ängssorken. Detta namn hereyuicus upptager Miller såsom hufvud-artnamn, men då den svenska formen afviker frän den tyska har han kallat var ängssork Evototnys hercynieus suecicus. Den norska uppfattar han som en alldeles skild art och beskrifver den under namn af Evo- tomys norvegicus. Den sistnämnda är str)rre än den form, som förekommer i mellersta och södra Sverige. Däremot finnes i norra Sverige en från den syd- svenska afvikande form, som är större än den sistnämnda såsom redan Sunde- vall antydt på etiketter i RiksmuseunL Om denna större nordsvenska ras är skild äfven från den norska, hvilket ännu ej är afgjordt, bör den betecknas med rasnamnet sundevallii. Emellertid synes det ej förefinnas tillräcklig anledning att kassera artnamnet glareolus. Det är baseradt på en atbildning hos Schreber, hvilken är ganska dålig och af Miller uppfattas såsom föreställande en ung Microtus agrestis. Denna tolkning är emellertid ej lycklig och godkännes ej af andra framstående zoologer med stor sakkunskap pä detta speciella område såsoin Barrett-Hamilton och Oldfield Thomas. De framhålla med rätta, att färgen på S(:hreber's figur tydligen angifver en Evotomys och att äfvenledes svansens längd gör det omöjligt att tyda figuren såsom föreställande M. agrestis. Om den nu ej heller visar någon sa särdeles trogen bild af ängssorken, så bör man ta hänsyn till den tidens ganska svaga afbildningskonst. Under sädana omständig- heter och da så mänga naturforskare tydt S(;hreber's figur såsom en ängssork 127 Evotomys nifocaniis (Sundevall) 1847. (Jrasidiga skogssorken. Jlypiidinis nifocaiius .Si M)K\ ai.i. 1847. Lemmus rKfocamis Nilsson i> ^i:^regarius > 1766. Hypudceiis » Bi 1.1.1 ;Kk(. 1S2.S. Lemmiis arvalis Nilsson 1820. Arvicola » Sl-ndkw.all 1842. An •ico/i i iigrestis B 1. .a s 1 r s 1857. Microtiis ratticeps (KEVSERLiNCi & Blasius) 1841. Mel lansorken. syn. A7'vicola ratticeps Kkvskrllnc Ov: Bl.asius 1841. LeDimiis mediiis Nilsson 1845. Faludicola ratticeps Holmc.rkn 1865. Microtiis terrestris^ (Linne) 1758. Vattensorken. syn. Mus ter r estris I.ixnk 1758. » aiup/iilu'us » 1758. > paludosus » 1767. Lemmus ampJiibius Nilsson 1847. Arvicola » Blashs 1857. Paludicola ' Hoi.mc.rkx 1865. Lemmiis' lemmiis (Linnk) 1758. Fjäll- lem me In. syn. Mits lenunus Linnk 1758. Mar mota lemmus Thunhero 1798. Myodes r Kfaskrlixg &: Blasils 1840. Lem mus norvegius Nilsson i 84 7. och ingen bättre eller säkrare tydning f()religger, anser jag i likhet ined ofvan anförda engelska zoologer, med hvilka jag rådgjort, att namnet glareolus kan fiirtfarande bibehållas för ängssorken. ' Tack vare det växlande utseende denna sork har gaf Linné den ej mindrt- iin tre namn. Terrestris är det första af dessa och amphibiiis hänför sig i närmsta hand till den svarta varietet, som mera uteslutande lefver i vatten. Släktnamnet Microtiis gafs 1798 af Schrank. Arvicola 1801 af Lacépkde. - -Släktnamnet Lemmiis srafs 1795 af Link, Myodes af Pall.^s 1827. 128 Lemmiis schisticolor (Lilljeborg) 1843. Skogslemmel n. Myodes schisticolor Lii.ijKitoRCr 1843. Lemmiis » Nii.ssox 1847. Faiii. Jaculidcti. Sicisfa' snbtilis (Pallas) 1773. B u sk m lisen. syn . Mus snbtilis V.\ 1 . 1 . a> 1773. » vagns » 1778. » bctitlinus » 1778. SjuiutJius nordjuaiDii 1vf.vskri,ix(; cs: Blasius 1840. » bctiiliiiiis XiLssox 1847. » vagns Blasius 1857. » snbtilis LiLLjEP.oRd 1874. (Fam. (^aviidcc. Cavia porcellus''- (Linné) 1758. Marsvinet. syn. Mns poi-cellns Linne 1758. » cobaya » ) Fam. Leporidae. Oryctolagiis cuniculiis'^ (Linné) 1758. Kaninen. syn. Lcpns 'cnnicnlns Linnk 1758. Orxctolagns cnnicnlns Lii.ijkuori; 1874. ' Namnet Sminthus, som bäst är bekant bos oss, gafs först 1839afNoRD- MANN ocb mäste därför vika för Sicisfa, som gafs redan 1827 af Gray. • Endast såsom tamdjur. •' Dels de domesticerade raserna, som länge hållits såsom tamdjur, dels ock den vilda stamformen, som under senare åren införts hos oss på flera ställen. Den synes uthärda klimatet utmärkt och fortplantar sig starkt äfven så långt norrut som i Mälardalen, hvarest den vid EkenMi infiirts på en holme af Baron A. Klinc.kowström och öfverlefvat flera vintrar. (Forts.) Ur alfågelns lif. At Henrik Hassclgrcii. Ifågeln, Hareida hyemalis L., som på gotländ- .^^-ska kallas alle (någon gång kaulus), är den ^ t:»^ gamla gutaöns inbyggare kär. När allarna höstetid infinna sig vid Gotlands ^^: kuster, hälsas de med glädje af hög och låg. ■.^Och den för naturen och fågellifvet intres- serade har godt tillfälle studera dem vintern lång. Vid Visby få de ej skjutas inom 300 m. från stranden, och det tyckas de väl ha reda på, ty här äro de helt orädda och låta gärna betrakta sig, men utanför detta område och på andra ställen vid kusten äro de skyggare, och där ligga de i allmänhet större flockarna längre ut och mer i säkerhet. En del af mina iakttagelser i det följande skilja sig högst betydligt från den skildring af alfågelns biologi, som gifvits i »Nordens Fåglar» af Kolthoff och Jägersköld. Allén igenkänner man redan på långt hall, när han nalkas flygande, på vingarnas fladdrande rörelse. Vanligen kommer han i flock. Han flyger hastigt och jämförelsevis lågt, om- kring 2 meter (■)fver vattenytan, i allmänhet rakt fram, mera sällan i bågar och vanligen kortare stycken åt gången. När allén sänker sig för att ta vatten, saktar han ej farten, utan kastar sig så häftigt i, att vattnet* yr om honom. Redan i dagningen finner man allarna sysselsatta med sitt fiske, och de hålla på i senan kväll; nattetid gå de upp på Fauna och Flora. o I30 någon enslig strand. I Blekinge drager han hvar dag in från de yttersta skären inåt i vikarne för att söka föda. Här vid Gotlands kuster ha de ej ondt om mat. De exemplar jag undersökt, ha alltid varit fullproppade af föda, hvilken till största delen utgöres af mindre kräftdjur, synner- ligast af den s. k. »strandlusen», ett kräftdjur af en gråsuggas skapnad, men smalare och något längre. Allén sväljer dessa djur hela. Magsäcken är, som sagdt, när här är isfritt, hvil- ket det nästan hela året är, fullproppad af föda, och tarmarne fulla. Fågeln är nu fullt användbar till föda om ock något tranig i smaken. Allens dag upptages till större delen af sökandet efter föda. Han dyker därför tidt och tätt ned till bottnen. I medeltal stannar han V. minut under vattnet åt gången. När han ger sig ned, hoppar han ej upp med stjärten i luften sa som t. ex. ejdern, utan dyker mera tvärt ned. Han simmar sedan i 45^ vinkel mot ytan ned till bottnen. Helst ligger han och fiskar innanför strandbränningen på jämförelsevis grundt vat- ten och tycks föredraga sten- och sandbotten; jag har dock äfven sett honom fiska på 15 fots vatten och dybotten. Så- lunda går han ned i Visby yttre och inre hamn, den förra med 18 och den senare med 15 fots vatten. Han kommer snedt upp och med stor fart, och skakar sedan vanligen hufvudet några gånger. Fiskar han i flock, hvilket han vanligen gör, har jag dock aldrig sett, att de bakersta vid uppkomsten skulle flyga till téten o. s. v. Här ligga de vanligen på samma fläck, en- dast sakta dragande sig åt något annat håll, eller alla eller en del plötsligt förflyttande sig ett längre stycke genom flykt. I regel dyka alla i flocken nästan på en gång, men vid större flockar kan dock en eller annan fmnas kvar på ytan. Alfågeln har under fjädern en mycket tät, tjock och varm dunpäls af grå färg, hvadan han troligen ej har minsta kän- ning af kölden. Alfågeln är lätt att stoppa. Skinnet är starkt, och halsskinnet kränges lätt öfver hufvudet och behöfver så- lunda ej uppskäras. Litet ciiiellan sjiiiii;a liaiuii-iia. Sången kan återges med ■p — P- Å etc. a a a lå a a la och är märklig därför att den går i halftoner, liknande en människas röst. Den gotländska »Allvalsen» är byggd på detta motiv. Mest »sjnnga» djuren när de af en eller annan anledning bli upprörda. För öfrigt äro de ganska ofördragsamma, sär- skildt honorna, som ofta jaga hvarandra på och under vatt- net och de äldre de yngre. Hanarna tyckas eljest vara i majoritet; af en flock på trettio djur äro cirka 20 hanar. De mindre flockarna bestå vanligen af fördelade par. Själhunden förföljer här ej sällan allén, särskildt naturligtvis skadskjutna exemplar eller eljest individer, oförmögna att flyga, men det torde vara sällan det lyckas honom att få en fågel. I sin nöd ränner allén in i hamnar och bland män- niskor, där själen ej törs följa, eller upp på land. Med andra fåglar, såsom måsar, lefver allén i djupaste fred. Tidigare än hvad det uppgifvits flytta, allarna sin kos till nordligare bygder. Redan i slutet af mars fann jag vid Karls- krona, att de sista gifvit sig i väg, och från Gotlands kuster flytta de redan i början äf nämnda månad. Faunistiska notiser. Af c. A. Hollgren Professor Einar Lönnberg riktade år 1904' till f^^ Sveriges jägare ocli naturvänner ett upprop i om samarbete till utredning af de högre dju- ij^Ty^^i^x^*"'* *'*l rens utbredning och förekomst i Sverige. Han ; angaf då ock på samma gång åtskiUiga dägg- '/dTx.:.^\ djur, fåglar och groddjur, rörande hvilkas förekomst inom landet, man saknade erforderlig kännedom. För belysande i någon mån af de uppställda frågorna, skall jag här gå att meddela, hvad jag har mig bekant om de i uppsatsen vidrörda djurarterna. I uppsatsen omnämnes först fladdermössen, om hvilka jag kan anföra, att i den gård i Nyköping, jag som ung be- bodde, var tillfinnandes en större koloni fladdermöss, som höll till på en omedelbart invid Nyköpingsån belägen uthus- byggnad, förut inredd till torkvindar och där det vintertiden starkt eldades. Utanför torkvindens ^d.gg, mellan brädklädna- den och timmerlagren hade kolonien sitt sommar- och vinter- tillhåll. De arter fladdermöss, som där af mig anträffades, voro: Vespertilio pispistrellus talrikast och boende längst bort från utflygningsstället; närmare detsamma befanns sittande V. dau- bentonii i, som jag vill minnas, ett tiotal individer och så ytterst fann jag en gång ett enda exemplar V. noctala. Af dessa ^ Se »Sv. Jägarförbundets nya tidskr.» Hft. 3, 1904. Nedanstående upp- sats inlämnades ursprungligen af förf. till den citerade tidskriften, men sedan ansågs af alla parter »Fauna och Flora» vara mera passande forum för med- delanden af denna art. 133 arter såg jag ofta daubentonii och iioctula tlygande utmed vattenytan i an; den senare ibland vid fullt dagsljus, ja t. d. m. på dagen. Exemplar af alla dessa tre arter uppstoppade jag och skänkte till Nyköpings läroverks museum, där de antag- ligen ännu fiinias i behåll. Jag har i lifligt minne, hurusom jag en vinterdag hämtade några af de i vintersömn försänkta fladdermössen för att pröfva, huruvida de skulle kunna uthärda kölden, när de tagas skilda från hvarandra — de hängde lika- som på hvarandra i en klump i sitt vintertillhåll — jag ut- satte dem i förstugan i en glasburk uti 10 graders köld; de dogo samtlige första natten. Förutom dessa arter fasttog jag i Södermanland jämväl V. borealis med den karakteristiska brungula fläcken på bakryggen. Äfven vill jag minnas att jag såg V. auritas i samma trakt. I Östergötland vid Bråviken påminner jag mig att jag tidigt en afton såg åtskilliga medelstora fladdermöss flyga fram och åter öfver en vassbevuxen strand. Då dessa flad- dermöss tedde sig lika med de individer af daubentonii, som jag haft många tillfällen att iakttaga i Södermanland, tager jag för gifvet, att jag här hade att göra med samma art. I Halland, där jag sedan 14 år tillbaka vistats, äro flad- dermössen rätt sällsynta, endast några individer af dem hafva iakttagits tillhörande V. pipistrellus. På morkulljagt i år i Syd- halland såg jag en ensam fladdermus i bokskogen, tillhörande någon af de medelstora arterna; måhända var det V. borealis. Bortrödjande allt mera af de ihåliga träden i skogarne torde inskränka dessa djurs tillhåll, helst som jag ej hört, att de hållit tillgodo med de holkar, som för hålbyggande fåglar utsatts. Mullvadens — Talpa eiiropcea — allfnännare förekomst i Halland torde äga sin begränsning i Laholmstrakten. Från området söder om denna stad har jag emottagit flera exemplar. Af själsläktet Phoca äger jag ett uppstoppadt exemplar P. foetida, från den inre delen af Braviken; djuret ihjälslogs med en åra af en fiskare vid vittjing af strömmingsskötar, hvilket bestyr själen ville vara med om. I samma trakt, fast längre ut till hafs, träffades såväl Ph. vitulina som Halichoerus. Vid 134 västkusten synes som om Ph. vitulina vore den allmännast före- kommande; alla exemplar, jag på närmare håll iakttagit, hafva tillhört denna art. Huruvida det var ungar af denna art eller Ph. foetida, som under vintern 1904 ofta besökte Nissaåns längst in i staden Halmstad belägna del, kan jag ej afgöra, men att döma af storleken och djärfheten i uppträdandet tyc- kes, som hade det varit Ph. foetida. Ett mindre däggdjur, som ganska ofta anträffas i Halm- stads stads omgifningar är Illern (Mustela putorius). Icke så fä individer af detta djurslag har jag sett dödade och fångade i Halmstads omgifningar. Af Lilla Vesslan (M. nivalis) äger jag uppstoppadt ett exemplar, skjutet en mil från Halmstad i en granplantering; de voro två, då denna sköts. Äfven i Södermanland erhöll jag denna lilla vessla. Svarta Rattan 'Mus rattas) har jag erhållit från Hallands skogsbygd (Gällareds socken) och för några år sedan hade lasarettsläkaren i Halmstad infångat vid hamnen i staden några af denna art, som han en tid hade fångna i bur. Af fåglar har jag endast en gång i Halland observerat Gladan (Milvus milvus) på sommaren; det var för tiotal år sedan. Och såsom säkert kan antagas, att hon ej tillhör pro- vinsens häckande fåglar. Enahanda är nog fallet med Fisk- gjusen (Pandion haliaétus), hvilken jag på senare åren ej observerat sommartiden, men någon gång på hösten. Steglitsan 'Acanthis carduelis) observerades i Halland i flock senast på våren, då omkring 12 voro synliga. Seder- mera på sommaren har jag hört fågelns lockton och jag håller fördenskull före, att han häckar i de högstammiga talldungarne, som fmnas i Halmstads närhet. Grågåsen (Anser anser) häckar sparsamt i insjöarne i Hal- land. I närheten af några små ljungmarkssjöar i Hallandsås häckar årligen ett par. För några år sedan mötte en bevakaren å Kronoparken Wallåsen å Hallandsås tillhörig liten flicka en gåsmamma med sina fem ungar, på den genom kronoparken gående landsvägen. Flickan, som trodde att det var en vilse- 135 koninicii tamgås toi^o iiiii;aiiia i sitt tVirkläde nicd licni. Kadren, s(^ni f()i"st()d att de tilllKndc det gaspai", som plägade uppe- hålla sig i de sma ijiiiigmarkssj()ania, begaf sig dit med ungarna. Modren, som förut flugit dit, sam dem genast till mötes. På holmarne i Södermanlands och Östergötlands skär- gårdar fann jag förr gåsen bosatt i glest spridda par, där han af somliga holmägare fredades. 1 medlet af april manad erin- rar jag mig då hafva sett fågelns bo med ägg eller ungefär samma tid som stora hafstruten värper. I likhet med professor Lönnberg anser jag, att denna fågel bör genom lagen skyddas viss tid på året. Också fram- höll jag detta på Jägarkongresserna i Stockholm 1897, men det rönte ej någon tillslutning af zoologerna där. En fågel, som i Halland betydligt aftagit i antal är den hvita ^torken (Ciconia alba). Förr, för ett femtiotal år sedan lärer fågeln ha funnits mera allmänt och gått ett bra stycke norr om Halmstad. Nu- mera fmnes blott ett eller kanske två par i Sydhalland, pa Skottorps gods. För ett tiotal år sedan hade ett par af Svarta Storken (Ciconia nigra) slagit ned sina bopålar på en kronodomän en mil norr om Halmstad. Länge fmgo de här ej njuta fred; den ena fågeln sköts och den andra vistades då sommaren öfver och återkom ensam äfven året därpå, men har sedan ej visat sig. I fråga om groddjur, så anträffas här i Halmstadstrakten bland andra, Stinkpaddan (Bufo calamita). Hon ses sällan, men om vårarna i maj och juni månader får man under lugna kvällar höra hennes klingande och gurglande läte, något på- minnande om nattskärrans surrljud. Hon haller då till sam- lad för parning i små gölar på flygsanden i närheten af haf- vet. Detta hennes parningsljud är i mitt tycke vackert att åhöra, måhända därför, att det är ett den fullödiga vårens ljud och då det i den fridfulla ljumma vårnatten är förnimbart till och med på flera kilometers afstånd. Halmstadsbon, som sedan gammalt känt till detta ljud, säger, att det är »fröna» som sjunga. Smärre meddelanden. Åverkan på träd förorsakad af gråsparfvar. Till den egendom, som är belägen midt emot Tekniska Högskolan vid Drottninggatan 110 i Stockholm och som äges af Lars Hiertas arfvingar, hör som bekant en för en egendom inom staden ovanligt stor trädgård eller park. I denna fmnes äfven en allé af vackra lindar, och när dessa mot slutet af våren 1905 utvecklat sina löf, märkte jag en morgon till min förundran, att en gren var afskalad, så att den hvita veden var blottad på en sträcka af mer än en half meter. Som denna gren satt relativt lågt, ehuru den ej kunde nås af handen, var möjligheten af en åverkan genom människor icke alldeles ute- sluten, ehuru en sådan af flera skäl föreföll mindre sannolik. Ett par dagar senare lyste den hvita veden från en annan af- skalad gren åter fram genom det gröna löfverket, och dennas läge var sådant, att om åverkan från människor alls icke kunde blifva tal. Jag undrade mycket hvad för djur det kunde vara, som här varit framme, och några dagar senare löstes gåtan, därigenom att jag midt under deras arbete fick syn på åver- karne, som till min stora förundran visade sig vara gråsparf- var. Vid ett tillfälle var blott en sparf sysselsatt med sitt för- störelseverk, vid ett annat voro tva i full verksamhet. Denna syntes försiggå sålunda, att sparfven, sedan han väl hackat hål på ytterbarken, med näbbet drog i bastet, under det att han hoppade och stretade baklänges. Figuren visar i '/^ af den naturliga storleken en bit af en gren med på midten af- skalad bark. När jag såg två sparfvar i arbete, sutto de på hvar 137 sin sida om det afskaladc partiet ocli stretade livar och en åt sitt liall. Detta var endast bör- jan: i den inan, som åverkan fortgick, afskalades grenen utefter en st()rre eller mindre del af sin längd, och smala grenar kunde på så sätt vara afskalade till en längd af bortåt en meter. Jag såg äfven sparfvar flyga med föremal i näbben, som jag antog vara på detta sätt afslitna bast- partier, och som de sålunda förde till sina bon, för hvilka de måtte funnit materialet särdeles passande. V Den åverkan, som här omtalas, var icke så obetydlig. Af nedfallna döda grenar var en stor mängd på detta sätt skadad och t. o. m. sådana större grenar, som mätte flera meter i längd, voro mer eller mindre afskalade, dock icke rundt om och ej heller längs hela sin längd, utan endast bitvis. Det är antagligt, att just denna afbarkning i mänga fall föranledt gre- narnes död. Jag har lämnat en samling af på så sätt skadade mindre grenar till professor E. Lönnberg för att förvaras pa Riksmuseets vertebratatdelning. Intressant skulle vara att erfara om liknande åverkan äfven på andra håll blifvit iakttagen. A. G. N. Skrattmåsen, Lams ridibiindiis L., ankom dan 10 mars i ar till Visby. Äfven föregående ar har jag på andra platser funnit, att den ankommit i mars Trädgren afskalad , . . ., • m j t- i -c ^\ ^^ af sparfvar. (ej 1 april, som 1 Nordcus Fåglar uppgifves), sa år 1902 i Blekinge. Skrattmasen kallas s. b. här >Svart/2atts?nave», på Öland »Hattma?!», bägge bra mycket bättre namn än skrattmåse för vår kanske tystaste mås. Som insektätare har han nu ganska ^38 svårt att föda sig och kretsar, oförliknelig flygare som han är, i graciösa bågar vid hafsstranden att söka de smådjur, hafvet uppkastar; fisk rör han knappast. Han ankommer i sin vackra sommardräkt med sitt täcka, chokoladbruna hufvud. H. C. H—m Gottlands fågelfauna. Härmed vill jag påpeka det egendomliga, i litteraturen ej anförda, men af gotländingarne väl kända faktum, att skatan saknas i hela nordliga Gottland och endast finnes i de södra socknarna. Den finnes sålunda icke vid Visby, ej heller i trak- terna häromkring; för en genuin Visbybo är skatan en absolut obekant fågel. Orsaken till detta egendomliga faktum är mig obekant; man har framkastat att den ofta starka blasten skulle genera henne (i följd af stjärtens längd), men det förefaller ju otroligt, att det skulle blåsa så olika i norr och söder. Koltrasten öfvervintrar allmänt på Gottland i år. Äfven äldre fåglar ses talrikt, lätt igenkännliga på den höggula näb- ben. Äfven inne i Visby stad ses koltrastar allmänt; det på- minner om förhållandena i utlandet, där t. ex. i Dresden m. ti. st. koltrasten häckar i stadens trädgårdar och parker. Sidensvansen finnes äfven på Gottland vintertid. Den gör sålunda färden hit öfver Östersjön, ty naturligtvis häckar den ej här. De observerade flockarne äro jämförelsevis små, unge- fär 20 å 30 djur i flocken. H. C. H—n. Smådoppingen häckande i Skåne. Provinsialläkaren dr. O. Ottosson har benäget meddelat, att smådoppingen iColymbiis nigricans Scopoli 1769 =- C flu- viatilis Tunstall 1771 P. minutus Latham 1787-- C. minor Gmelin 1788) ar 1904 häckat i Rabelöfssjön i Kristianstads- trakten. Där hade nämligen en fiskare tagit 3 'Agg af denna fågelart den 8 maj sagda år. Kullen, som tydligen ej var färdig- «39 värj^t, läiiiiKKlcs :it fiskaren till tandläkaren W Tutvesson, som i sin tui- s;at i\vn at cii-. Ottosson. 1905 sägs ingen smådopping i Råbel()fssj()n. Dessa fåglar äio mycket sporadiska i hitt upp- trädande och träffas än liäi-, än lHu', men ehuru den åtskilliga gånger blifvit oloserverad och tillvaratagen i bverige liksom i grannländerna, är det första gängen den träffas häckande hos oss. Hvitnäbbade islommen i Halland. Jägmästaren C. A. Hollgren har benäget meddelat, att ett exemplar af hvitnäbbade islommen {Urinator adamsi Grav) under januari månad i år uppehöll sig i Nissaån vid Halmstad. Här hade den »sitt tillhåll några dagar omedelbart under stora körbron i Halmstad i den därvarande öppningen i isen, stän- digt hållande sig i närheten af isflaket. Fågeln visade ingen rädsla; man kunde beskåda honom på 20 meters afstånd och kasta snöbollar på honom, utan att han gjorde min af att flyga eller dyka; annars dök han ibland för att upphämta föda. Få- gelns hela beteende förrådde, att han var vilsekommen». Den ljusa näbben gjorde naturligtvis arten lätt igenkännlig, da man kunde få observera fågeln på så nära håll. Den hvitnäbbade • islommens hemland är västra delen af arktiska Nordamerika samt östra delen af arktiska Asien med ungefärlig västgräns vid Novaja Semlja. Om vintrarna träffas den årligen vid norska kusten och har äfven i några exemplar skjutits i Sverige. Kungrsfiskare tillvaratagren vid Oxelösund. Den 8 jan. 1906 träffade fiskaren Robert Sundberg på Sillö utanför Oxelösund en af hunger och köld utmärglad och mer än halfdöd fågel, som han tillvaratog. Denne befanns vara en kungsfiskare och skickades genom direktör O. Lindebergs bemedling till Naturhistoriska Riksmuseum. 140 Vaktel häckande i Norrbotten. Som bidrag till kännedomen om fåglarnas geografiska ut- bredning beder jag härmed få lämna tidskriften följande med- delande. Den 29 augusti förra året anträffades en kull pa 11 st. orufvade ägg af vakteln {Cotarnix cotuniix L.) a en s. k. linda i närheten af gårdarna vid Lill-Saivits i södra delen af Gelli- vare socken (66^^ 29' n. br.). I samband härmed kan nämnas, att vid en cirka 2 mil från förutnämnda ställe belägen by Kvitträsk för 10 å 12 ar sedan en flock rapphöns på 8 st. visade sig på höstsidan. En af dessa sköts och finnes, nödtorfteligen uppstoppad, ännu kvar därstädes samt har, tills jag för några år sedan fick se densamma, fått gälla för att vara en »konstig hjärpan». Murjek den 14 maj 1906. Carl Rothinan, jägmästare. Tångsnärtan. Denna för var fauna sällsynta fisk har nyligen fångats vid Vetenskapsakademiens Zoologiska station Kristineberg i Bohus- län och hålles nu lefvande i akvarierna därstädes. Det ifråga- varande exemplaret mäter, enligt meddelande från fil. lic. Hj. Östergren, 22 cm. i längd. Tångsnärtan, som igenkännes pa sina egendomliga, fransade hudflikar öfver ögonen, är egent- ligen en fisk med mera nordlig utbredning, men har hos oss träffats i ett fåtal (omkring ett halftjog) exemplar frän Ström- stad till Barsebäck i Öresund (jfr Svensk Fiskeritidskrift, 14:e årg., haft. 6, p. 164). Sällsynt fjärilfynd. Den 23 juli 1904 fångades vid Tyresö af undertecknad ett exemplar af Deilephila nerii, som enligt lektor Adlerz är från Medelhafsländerna. Den är enligt en annan källa förut funnen en gång i Sverige (i Stockholmstrakten äfven då) och två gånger 141 i Norge. Det förstnämnda exemplaret finnes för närvarande i en samling, tillhörig herr E. Nordberger, Dannemora. Det är en stoi- fjäi-il, mätande nära 12 centimeter mellan vingspetsarne. Peder Hammarskinld, Uppsala. Med afseende på ifrågavarande fjärilart, som tillhör sphin- gidernas skarptlugna grupp, kan meddelas följande: Riksmuseets entomologiska afdelning äger ett svenskt exemplar, som till- varatagits af Carl Österlierg vid Hejdeberg, Kräklinge, Gotland, i juli 1883. Da larven, som namnet antyder, lefver på Neriam oleander, är det klart, att denna fjäril ej kan vara hemma i norra eller mellersta Europa, men den är en stark flygare och det har flera gånger händt, att man t. o. m. funnit larver på utplanterade oleandrar i norra Tyskland o. s. v. Dess egentliga utbredningsområde sträcker sig från Medelhafsländerna öfver hela Afrika till Kap och Madagaskar. I nordostlig riktning träffas den till Kaukasus och i ostlig till norra Indien, Sikkim och Ceylon. På Ceylon finnes en annan där endemisk art och en tredje art af samma släkte är utbredd öfver hela den orien- taliska regionen från Indien och Ceylon till Salomoöarne. Red. Våra nordiska sångares sång. I våra sångfåglars brokiga skara är det några, som bära namnet sångare par préférence, de talrika särskilda arterna af släktet Sylvia. Vi ha i vårt land icke mindre än jämt ett dussin arter af detta, hvad musikalisk förmåga beträffar, rikt begåfvade släkte. Af dessa håller det större antalet till i skogar, skogslundar, parker och trädgårdar, medan tre arter äro inne- byggare af vassar eller någon gång fuktiga, videbeväxta ängar. Främst i tonrikedom af dem alla står den giilbröstade sångaren, också på grund af sitt konstnärliga föredrag kallad bastår dnäkter galen. Hans musiknummer är liksom något all- deles för sig, skildt från alla andra fåglars sång genom tonernas egendomliga timbre och föredragets eldiga ifver. Därtill kom- mer en förvånansvärd härmningstalang, som sätter den lilla 142 virtuosen i stånd att återgifva andra fågeltoner, som han hör i sitt grannskap: svalans varningsrop, starens klara flöjttoner, lärkans drill — ingenting tyckes vara för svårt för honom. Att försöka härma hans sång är således alldeles lönlöst, då den är i hög grad individuell och beror på omgifningen. Under sången haller han sig alltid i trädkronorna. Hans lock- ton kan återgifvas med däck däck däck eller däck däck däck deryd eller däckeryd och i högsta affekt ropar han tack-tackahijo, tacka-hiio-hji. Ganska lätt är det att karakterisera skogssångarens eller skogsknätterns kväde. Det läter som ipp sipp sipp sipp sipp sirrrr, en låt, som prof. S. Nilsson jämförde med »ljudet af en silfverdaler, som man låter kringlöpa på kanten och sedan dallrande nedfalla på ett bord», omväxlande med ett vekt djy djy djy. Skogssångaren är bokskogens sångare i första rummet, där han mest uppehåller sig på de nedre grenarna, men före- kommer äfven i blandskog och till och med i ren barrskog, särskildt i granskog. Ingen fågel har så vek och Ijuf och på samma gång ve- modig drill som löfsdngaren, hvilken härmats med stafvelserna dididi dih dyh dyfi dyfi dea dea deida deida da, hvarvid är att märka, att tongången sänker sig från ett tämligen högt tonläge med en halfton i sänder, inalles en kvint. Han vistas i såväl barrskog som löfskog och sitter antingen i topp eller längre ned, da han sjunger. Till vårt lands nordliga regioner är gransångaren, också kallad grankäxan, såsom häckfågel inskränkt, där han såsom namnet angifver, förekommer i granskogarna. Hans sång är mycket enkel och anspråkslös och härmas af S. Nilsson med kipp-kjapp kipp-kjapp] af tyska ornitologer vanligen med ljud- förbindelserna dilm delm demm dilm delm demm dölm delm dilm delm demm dölm dilm demm. ' 1 vissa tyska dialekter kallas han på grund af sin sång Zilp-salp och af engelsmän- nen Chiff-chaff. De tre sistnämnda sångarna ha alla en lock- ' Den i Mellaneuropa förekommande Sylvia riifa, som identifierats med gran- sångaren (Sylvia abietina), är kanske en egen art. '43 ton, som kan härmas med liuit. Denna grnpp af sångare till- hör, kan inan säga, skogen; f()r bastardnäktergalens del dock icke nteslntandc, da han äfven gärna uppträder i parker och ^t()rre trädgårdar. De fem följande arterna hålla gärna till i trädgårdarnas och parkernas buskager, men förekomma äfven i den vilda naturen, fastän helst på områden med ett tätt buskskikt. Främst i sångartalang af dessa sätta vi svarthättan, livars fulltoniga arior med liksom balanserande toner hastigt hvisslas fram från trädkronornas täta löfverk. Ej fullt så stor talang har den lilla ärtsångaren, som också gärna håller sig i träd- kronorna under sången och hvars melodi med sitt forte det är svårt att imitera. S. Nilsson föreslår klapp klapp klapp klapp för det senare, hvilket jag finner föga likt, och hos tyska orni- tologer härmas hans drill med didlidlidlidlidl För mina öron ha hans drillar ljudit som sessessessesse, sessessessesse. På ett afvikande sätt förhåller sig törnsångaren under sån- gen, i det att han är flyktsångare. Liksom hos de båda före- gående sångarna består tonstycket ofta af två partier, ett piano af endast i den omedelbara närheten hörbara, jollrande toner och ett kraftigt framsjunget fortissimo, som hos törnsångaren är skär- rande och vanligen frambringas, när han på fladdrande vingar liöjer sig i luften öfver sin buske. Det har återgifvits med didudi dudi doidiu missing missing. Pianot sjunges endast under den första tiden strax efter återkomsten från Södern; längre fram reduceras sången till det högt klingande fortet. Så hos alla tre arterna. Hvem har icke med förtjusning lyssnat till trädgårdssdn- garens breda, rullande tonflöden, när han sitter i en tät buskett och aldrig synes tröttna på att producera sina rutinerade arior! I sångens aldrig sinande flöden är han en af de första af alla sångare på vår jord. Somliga individer komma i detta afseende näst efter lärkorna. Den störste af våra inhemska sångare, den på grund af sina mörka våglinjer så kallade hökfärgade sångaren påminner som sångfågel dels om trädgårdssångaren, dels om törnsånga- 144 ren, i det att hans föredrag nästan fullkomligt liknar trädgårds- sångarens, om man undantager det inskjutna surrljudet terrrrr, och att han liksom den senare äfven är flyktsångare. Locktonen hos dessa fem arter har man försökt uttrycka med täck och varningsropet (med undantag för ärtsångaren) med raahr eller schaar. I våra vassar hålla två egendomliga tonkonstnärer till, rörsdngaren och säfsångaren, den förre inskränkt till de syd- ligare delarne af vårt land, Skåne och Blekinge (äfven Göte- borg), ^ den senare förekommande ända upp till Norrland. Deras sång består af egendomliga surrande, knarrande toner, som gifvit anledning till den skämtsamma anmärkningen, att de gått i skola hos grodorna. Rörsångarens kväde har man ej illa härmat på följande sätt: tiri Ur i tiri, tir tir Ur, t säck tsäck tsäck tsäck, tserr tserr tserr, tiri tiri scherb scherb scherk, heid heid hiid, tret tret tret. Och säfsångarens är thesso lik, men med skarpare surrljud inblandade errrrr och förskönad med klara flöjtdrillar. Den sällsyntaste sångararten i vårt land är kärrsdngaren, som vistas på fuktiga, buskbeväxta ängar i närheten af vatten. Han häckar i Skåne.' Som sångare är denna art en af de förnämligaste, hvarför han också i Tyskland, där han är myc- ket vanlig i marschtrakterna, kallas vattennäktergalen. Som ytterligare karakteristik kan anföras, att han blandar in andra fåglars, såsom trastars, svalors, finkars och andra sångarearters, toner i sin sång. Sången karakteriseras i korthet af J. F. Nau- mann: »Den fullständiga sången liknar visserligen i någon mån bastardnäktergalens, men ingalunda rörsångarens; dock ligger det något i många strofers toner, som på sitt sätt påminner om vassens sångare.» Liksom de båda föregående sjunger han både dag och natt vid gynnsamt väder. Johan Erikson. ^ Troligen på flera ställen. ' Förf. har i vår iakttagit honom vid ett litet kärr i närheten af Klågerup, fn lokal, som redan uppgifvits af S. Nilsson. Slättö-sand, dess vegetation och bildningshistoria.' Af Edv. Wibeck. JcHiköpings län, Westbo härad och Torskinge socken Hgger omkr. 3 km. norr om sjön Bol- men ett flygsandsfält af ej obetydlig utsträck- ning, kändt under namnet »Slättö-sand . Det är denna, för vårt lands inre i regel helt främ- mande formations utseende, växtlif och bild- ningshistoria, som här i korthet skola beröras. Flygsanden är såsom sådan af ungt datum. I en uppsats af T. A. Odencrants (Jkpgs Hushållningssällskaps Handl. 1817) uppgifves, att sanden i början af 1700-talet ej mätte öfver 40 kv. -alnar, d. v. s. den stod då tydligen i begrepp att bryta vegetationstäcket. Hastigt utvidgande sig mätte den enligt storskifteskarta af Allvin redan år 1817 162 tid 12'/4 kpld. Emellertid vill det (af Wieselgrens »Ny Smålands Beskrifning» II, sid. 156) synas, som om ojämförligt största delen af denna sandöfversvämning ägt rum just under sistnämnda år, då icke mindre än 146 tid af Slättö bys ägor skola blifvit öfversandade. A en af G. A. Seth år 1871 upprättad skifteskarta upptages sandfältets areal till 166 tid 8"'/u) kpld. Ännu efter den tiden har sanden eröfrat ny mark, men, som på samma gång tall- skog, delvis genom plantering, synes vunnit någon terräng å fältets nordvästra del, har flygsandsfältets areal säkerligen sedan 1871 ej nämnvärdt förändrats. ^ Föredrag i Lunds b(^taniska förening; se Bot. Notiser, 1902, sid. 144. Fauna och Flora. jq 146 Ehuru mot norr och delvis äfven mot väster närmast inramad af lågvuxen tallskog, kan sanden likväl i stort sedt sägas vara på tre sidor, norra, östra och södra, omgifven af vid- sträckta myrmarker. Mot väster skiljes den af ett smalt bälte gärdesmark från den förbiflytande, i Bolmen utfallande Storån. Sandfältet företer bilden af en öken i smått. Å fältets norra del höja sig tvenne hvitglänsande, redan på långt håll i 5?:a.loL h'/ 00.0 00 Fis:. 34. Karta öfver Slättö-sand och trakten närmast däromkring. synliga sandkullar, hvilka, enär stommen utgöres af rullstens- material, hålla sig tämligen oförändrade år efter år. Dessa kullar och området närmast däromkring äro tlygsandsfältets äldsta delar; det är härifrån som materialet tagits till den med vindens hjälp försiggående sandöfversvämningen, som hufvud- sakligen ägt rum mot sydväst, söder och sydost. Vid stark blåst föres sanden ganska ansenliga afstånd, den kan dä, så- som säges i ofvannämnda uppsats af Odencrants, kastas >^hela halfva milen bort-. Äfven andra delar af fältet äro kuperade. 147 Ett par små, sydost om kiillarnc belägna sänkor na t. o. m. något under lWu kiingliggandc myrens nivå och äro i regel fyllda af en ellei" annan fot djupt vatten. Dessa vattensam- lingar äro tydligen livad som atei-star af en fi)rdom 5 famnar djup göl, livilken omtalas af Odenerants, men redan vid tiden för hans uppsats säges varit igenfylld. Vid dessa polar uppe- håller sig och häckar stundom lilla strandpiparen, Charadrius Fig. 35. Slättö-sand. Sandkullarne sedda från sydvest. Fot. af C. W. Oseen.' minor Mey., en i det inre Syd-Sverige tämligen sparsamt före- kommande vadare. Under det sanden ligger djup norr och väster om de båda kullarne, äro stora områden, särdeles mot öster, täckta af ett blott några få deci- till centimeter tjockt sand- lager och slutligen utkilar detta utan bestämd gräns i den torra, hedartade rismyren. Fältets norra sida begränsas af en lång, pittoreskt sönderklyftad klippbarriär, som på sina ställen brant höjer sig flera meter ur sanden. Mot norr sluttar berg- grunden med mycket liten lutningsvinkel. Närmast sanden, 148 som till någon ringa del ligger äfven norr om branten, klädes marken af lågvuxen tallskog, hvilken där, hvarest berggrunden dyker ned under mäktigare torfjord, öfvergår i rismyrens van- liga markbetäckning. Under det den lättrörliga sanden, af vin- den ordnad i prydliga våglinjer, ensam täcker kullarne, hvilkas mjuka profil knappast stores af ett enda stenblock eller af den ringaste vegetation, liksom ock stora delar af sandfältet i öfrigt, äro åter andra delar af detsamma, särdeles söder och närmast öster om kullarne, öfversållade af större och mindre lösa block I ^^^^ l^^p«. i^^^^H^^^^ls^räS^B^B^BI åmm r - ^^pp ^^Pp;: - -X ^ Fig. 36. Slättö-sand. Enbusk. -vegetation. I bakgrunden klippbarriären. Teckning af förf. efter fotografi af 1. Mellgreii. och stenar. I likliet med klippbarriären visa dessa spår af slipning och afjämning. Härvidlag hafva samverkat ej blott kvartärtidens landis och sanden, som nu vid minsta fläkt stri- lar öfver stenen, utan, såsom vi i det följande skola finna, ytterligare en mäktig faktor, vattnet. Delvis är Slättö-sand fullt steril, åtminstone med undan- tag af en och annan laf på någon sten, fri från alla högre, för blotta ögat synliga växter, så t. ex. kullarne och stora delar af det jämförelsevis nyligen öfversandade södra området. A andra delar åter, sandens äldsta, närmast kullarne belägna. '49 träffas en artfattig, torftig ocli oregelbundet fördelad vegetation. Sandtloi'an samniaiisättes af fr)ljande fancrogama karaktärs- växter : en Junipcriis coniuuinis L. kråkbäi"sris Empetnun uignuii L. kry ph ven Agrostis vidgar is Witii. trådtåg Jimciis filiformis L. piisilliis. blåstarr Carex panicea L. samt af f()Ijande mossor: Polytrichiim Juniperuuim VVilld. P. pilosiim Ne ek. P. urnigeriim L. Pohlia annotina L. flere arter till släktet Grimmia, åtminstone G. ericoides Sch rad. C. heterosticha C. -Mull. och G. fasciciilaris C.-Miill. Jämte dessa arter, hvilka bilda ojämförligt största massan af vegetationen, uppträda många andra, men med undantag af ljung, Calluna vulgaris L., som här och där mot sandens ut- kanter bildar små tufvor och väl också skulle kunna räknas till karaktärsväxterna, blott i strödda eller enstaka exemplar, så t. ex. Erigeron acris L., Leontodon autumnalis L., Hieracium umbellatum L., Campanula rotundifolia L., Rumex acetosella L., Aira caespitosa L. m. ti. Mot fältets norra och västra gränser uppträda efterhand tallplantor samt flera mossor bl. a. ymnigt Ceratodon purpureus L. Brid. Naturligtvis är öfvergången till den omgifvande tallhedens och rismyrens växtsamhällen ingen- städes skarpt markerad. Enen växer i täta ruggar, hvilka hejda yrsanden och där- för fyllas af sand. Stundom nå enbuskarnes kvisttoppar blott några få tum utanför den sandkulle, i hvilken växten i öfrigt är begrafven, i andra fall ett par till flera fot. Kullens inre sluter större delen af växten, nämligen en massa kala och delvis döda grenar och stammar. Efter hand afdör växten inifrån och utåt, h vadan ruggen småningom förstoras och till slut blir ringformig, en sandkulle omgifven af en krans af lefvande enar. De största enruggarne äro 1 — 2 m. höga samt ända till 15^20 m. i omkrets. Kråkbärsriset bildar på enahanda sätt tufvor, som med åldern förstoras. Tufvans grönskande ytlager, om man så får .säga, är alltid mycket tunnt. Stundom dukar såväl en som kråkbärsris under för öfver- sandningen, man kan h. o. d. få se hvitblekta och sandslipade tufskelett uppsticka ur sanden för att snart ånyo begrafvas. Det är hufvudsakligen i de större enruggarne, som de en- åriga, på sanden tillfälligtvis uppträdande växterna finna en fristad. Här kan man t. o. m. finna så pass fuktighetsbehöf- vande växter som hattsvampar. Det enda i större mängd uppträdande gräset är kryphven, Agrostis vulgaris With., som i synnerhet på sandens lägre delar, området öster om kullarne och omkring vattensamlin- garne, täcker stora ytor och föranleder en småvågig tufbild- ning. Tufvornas inre genomdrages af skott och rötter. De uppskjutande, oftast lifligt brunviolett färgade grässpetsarne låta hela formationen på afstånd synas snarare brun än grön. Blåstarr, Carex panicea L., och trådtåg, Juncus filiformis L. pusillus äro ingenstädes anhopade till egentliga samhällen, men den senare är likväl en af sandens bästa karaktärsväxter; den finnes nämligen spridd öfver hela det vegetationsbärande området. Polytrichum juniperinum Willd. och än talrikare P. pilo- sum Neck. och P. urnigerum L. äro fläckvis spridda öfver större delen af sandfältet, men bilda på den djupare sanden knappast slutna tufvor; där uppskjuta endast mer eller mindre glest stående toppar af moss-stjälkarne ofvan jord. P. junipe- rinum föredrager lägre, fuktigare delar af sanden och träffas för den skull talrikast å fältets östra, direkt mot högmossen gränsande del. Härstädes, där sanden, alltid fuktig af den underliggande torfjorden, blott såsom ett tunnt täcke öfverlagrar denna, klädas stora ytor af Polilia annotiiKi L., Iivilken bildar slutna, jämna mattor, väl bindande sanden, eliuiii de fina moss-stjäl- karne knappast något eller blott med en eller iiiinaii imlli- meter uppskjuta ur denna. Dessa mattor skimra vid torr väderlek med en fin, guldbrun sidenglans, hvilken man tV^rst på nära håll finner vara orsakad af en vegetation. Till det mest karaktäristiska af sandtloran höra slutligen de mosstufvor, hvilka i stor mängd finnas strödda a de ur Fig. 37. Slättö-sand. Stenblock med Grimmia-tufvor. I-'ot. af 1. -Mellgren.'^ sanden uppskjutande stenblocken och till någon del äfven på själfva marken, där denna består af gröfre grus eller åtmin- stone sluter en och annan ägg-stor sten. Äfven då moss- tufvan skenbart hvilar på sanden, fmner man nämligen, att den städse uppvuxit på en sten. Smärre, löst liggande stenar öfverklädas stundom nästan rundt om af mossa. På sä sätt är växten förankrad på den lösa grunden och undgår att ryc- kas med af yrsanden. Dessa mossor utgöras af några Grim- mia-arter. G. ericoides Schrad. bildar större, lösare, grågröna tufvor, G. heterosticha C-Miill. mycket varierande, men i sin mest extrema form smärre, halfklotformiga, ytterst fasta sådana, ofta af nästan svart färg. Mera sparsamt förekommer G. fasci- CLilaris C-Miill. och troligen än flera arter. Artbestämningen försvåras af det förändrade skxk, hvari mossorna, tack vare den säregna växtlokalen, liär uppträda. Härtill kommer, att samtliga mossor på sandens centrala delar fortplanta sig ute- slutande pa könlös, vegetativ väg. Pohlia annotina L. utveck- lar väl perichaetialblad (och könsorgan?), men den sporbärande generationen, fruktkapseln, kommer ej heller här till utveckling. 1 stället utväxa talrika äggrunda groddknoppar från stjälkens mellersta del. De å samma lokaler, sandfältets östra, grunda delar, växande Polytricha sätta däremot riklig »frukt». Sandens fanerogama växter visa äfvenledes normal fruktsättning, hvad en och kråkbärsris beträffar, kanske t. o. m. mer än medel- måttig. Lafvarne, som ju i de flesta fall pläga på stenar och andra ytterst karga växtplatser vara föregångare till all annan vege- tation, synas ej trifvas pa Slättö-sand, ehuru de ej helt och hållet saknas. Måhända hindras deras utveckling af flygsan- den, ty i enruggarne kläda rikliga bladlafvar de för direkt sandslipning skyddade stamdelarne. I sammanhang med sandfloran bör omnämnas, att tall- skogens front mot sanden genom plantering af bergtall, Pinus montana Mill., blifvit något framskjuten å fältets nord- västra del. I hvad mån vegetationen påverkats af de å sandfältet radande säregna yttre faktorerna har ej blifvit föremål för in- gående undersökning. Vissa anpassningar, bekanta frän xero- fyt vegetation i allmänhet — öknar, stepper, flygsandsfält etc. — falla dock äfven här genast i ögonen, så dvärgvuxenhet, tufbildning och bladens rödfärgning af anthocyan. Fanero- gamernas såväl som markmossornas rotsystem visar sig vara mycket starkt utveckladt, pa samma gång som växternas ofvan- jordiska delar i allmänhet äro m.er eller mindre dvärgvuxna. Detta gäller dock i mindre grad stamdelarna än bladen. Enens och krakbärsrisets stammar äro ytterst fasta i veden och nå, sasoni de mänga, smala arsringarna utvisa, ()fta hög ålder. Ej tingLM-tjoLka Empctrum-stammar befuiinos vara 25 — 40 år gamla. R(')tt(.'i" och stammar \'iixa i de egendomligaste vindlin- gar och knutoi-, hvaijämte veden visar benägenhet att uppdela sig i tlere af bast skilda strängar. Ifrågavarande växtdelars genomskärningsyta blir därför mer eller mindre tydligt stjärn- formig. Man är frestad att antaga, att dessa oregelbunden- heter i växtsättet åtminstone delvis uppstått under växtens sträfvan att ständigt intaga det lämpligaste läget i förhållande till den i smått som stort hastigt växlande markytan. Än är en sida af växten än en annan sandhöljd, samma växt, som i dag är öfversandad, löper kanske i morgon fara att helt blottas och bortryckas. Växterna stå i själfva verket inför en mycket svår uppgift; de måste, trots knapp näringstillgång och i följd, att vattenbristen nödtvunget nedsatt transspiration, likväl bevara växtkraft och spänstighet nog att möta alla eventualiteter. De få ej låta sina grönskande delar varaktigt begrafvas af sanden och måste på samma gång utveckla ett kraftigt rotsystem, behöfligt både för näringsfångstens och fasthäftningens skull. Slättö-sand är en gammal strandbildning. Skandinaviska halfön och Finland äro, såsom allbekant, sedan lång tid till- baka underkastade en landhöjning, minst i sydligaste Sverige och tilltagande norrut. Såsom De Geer visat (Om strandlin- jernas förskjutningar vid vara insjöar, G. FF. Bd 15, sid. 378) orsakar denna landets olikstora höjning en förskjutning af strandlinjerna vid våra större insjöar; särdeles är detta märk- bart vid sådana, som hafva betydligare utsträckning i norr och söder. Då höjningen är större i norr, upplyftes och torrlägges småningom denna del af sjöbäcknet. Till uppmärksammande af denna landhöjningens följd leddes De G. just af de betyd- liga sand- och leraflagringar, otvifvelaktigt afsatta i sött vatten, som sträcka sig långt norrut från Bolmen och den närliggande Vidöstern, hvarjämte han iakttog strandterrasser norr om nämnda sjöar. Detta sjöområdes största forna utsträckning är ej ännu genom detaljundersökningar fastställdt, men man 154 antager, att vatten täckt det stora på ömse sidor om Stor- och Lillan belägna myromrade, som från Bolmens norra ända V-formigt sträcker sig mot norr, och hvars östligare arm nar upp till närheten af Åkers kyrka, belägen omkr. 3 mil norr om Bolmen. Vidöstern skulle sträckt sig längs den låga Laga- dalen och i närheten af Hörle sammanflutit med Bolmen. Sjö- området torde haft aflopp genom Nissa-dalen nära den plats, där nu Ölmestad by i Refteled socken ligger. Ytterligare antydan om sjöarnes regress mot söder gifva oss själfva torfmossarne, om man nämligen, som väl / stort sedt är fallet^ får taga torfvens m.äktighet som en måttstock på dess ålder. Delar af Käfsjö Stor-mosse hafva sålunda öfver 7 m. mäktig Sphagnum-torf, Flymossen, belägen längre mot söder, 5 m. mäktig torf och Torskinge-mossen, belägen närmast intill Bolmen, högst 3,j m. mäktig, föga multnad torf. (Siff- rorna hämtade från undersökningar af R. Tolf. Jfr ock A. Atter- berg. De stora mossarne i Jönköpings län. Sv. Mosskultur- föreningens Tidskr. XX årg. N:o 2, 1906, sid. 157.) Vidare sker alltjämt en redan inom en mansålder märk- bar, för ortens befolkning väl känd uppgrundning och igen- växning af Bolmens norra vikar. Mellan Slättö-sand och Forsheda kyrkoby ligga flere smärre dioritmassiv, bland hvilka det största är Frillesö, som brant och sällsamt höjer sig högt ur den omgifvande myren. Detta massiv måste en gång såsom ö rest sig ur Bolmen och visar i själfva verket, särdeles på västra och södra sidorna, mycket tydliga spår af vattenslipning, hvaraf säkerligen högsta vatten- höjden lätt nog skulle kunna afläsas. Allt nog, den förut omtalade klippbarriären, som i norr begränsar Slättö-sand, visar i likhet med Frillesö spar af vat- tenslipning. Äfven denna klippa har bildat grund och, efter hand som vattenståndet sjunkit, skär och strandbrant i och invid den forna Bolmen. Som vi minnas, utgöres stommen i de båda sandkullarne af åsmaterial. Det är på och omkring dessa grund, framför allt i sänkan mellan barriären och kul- larne, som den väldiga sandhopningen ägt rum. Material till sandbildniiii;- liai- funnits i rikligaste mängd i form at pa plat- sen befintligt rullstens- och kioss-stensgrus. Därjämte och i all synnerhet har svämsaiul tillförts af dvu nin-belägna Storån, som utmyiniat i sjr)ii tätt iiuicl gi-uiidet. Dessa samverkande omstäiidighctci- ha gjort Slättösand till den mäktigaste af alla de sandretlar, som afsatta i eller invid den forna Bolmen nu uppskjuta ur de torf lager, som fyllt det torrlagda sjö- bäcknet. Ytterligare trenne flygsandsfält, ehuru af ringare utsträck- ning, hafva fimnits på ifrågavarande område. Två af dem äro dock sedan några decennier öfvervuxna af barrskog, det ena, beläget mellan Ås by och kyrka, genom plantering, det andra, beläget mellan Forsheda och Torskinge kyrkor, genom själf- sådd från omgifvande tallskog. Blott sandfältet i Kulltorps socken, näst Slättö-fältet det största och nu jämte detta det enda, kvarstår i sitt gamla skick. Man kan fråga efter orsaken till flygsandens uppkomst och utbredning, eller, hvilket är sak samma, till det förut- varande vegetationstäckets brytande och försvinnande inom, geologiskt sedt, allra nyaste tid. Vid sista besöket på sanden tror sig författaren i denna punkt ha kommit sanningen på spåren. I närheten af de förut omnämnda pölarne hade näm- ligen sanden drifvit undan och blottat, hvad som i förstone syntes vara en mörkt brunfärgad klippgrund, men som befanns vara ett kompakt och sammanhängande ortstenslager. I hur stor utsträckning dylika lager äro tillfinnandes å det nu sand- täckta området är ej ännu undersökt. Sannolikt är emellertid, att denna sandrefvel i likhet med de flesta andra varit öfver- vuxen af vegetation. Efter hand, som ortstensbildningen i marken framskred, ställdes växterna under allt sämre villkor, och slutligen — i början af HOO-talet — uppstod en mark- blotta, hvarvid kanske bidragit nägon omständighet af lokal och tillfällig natur. Från denna första markblotta har sanden sedan med vindens hjälp förts allt vidare omkring, täckande och förkväfvande den genom markförsämringen starkt försvå- 156 gade vegetationen. Märkvärdig synes emellertid sandens ofant- ligt snabba utbredning särdeles under är 1817. I samband med frågan om Bolmens och närliggande sjöars största forna utbredning mä nämnas några ord om orsakerna till Östbo- och Västbo-florornas stora olikhet. Mellan nämnda häraden gar nämligen en af de bäst markerade floristiska gränser å Sveriges hela fastland. Scheutz uppräknar sålunda (»Smålands Flora») omkring 80 fanerogama växtarter, af hvilka i flertalet alldeles saknas »väster om Lagan», återstoden blott sällsynt träffas därstädes. Omvändt förekomma omkr. 30 andra arter ojämförligt talrikare i västligaste Småland eller äro inom landskapet helt begränsade till denna trakt. Såsom orsak till denna florornas stora olikhet har nästan uteslutande hänvisats pä områdenas olikartade jordmån. Denna mineralogiska orsak mä ha spelat in, men den enda är den icke. Ytterligare tvenne faktorer, en klimatisk och en historisk-geologisk, ha härvidlag medverkat. Ärliga nederbördsmängden är i Västbo härad 600 — 650 mm., i Östbo härad omkr. 550 mm. De få för först- nämnda härad allenast karaktäristiska arterna tillhöra också Blytts »atlantiska grupp» (se »Forsog til en Theori om In- vandringen af Norges Flora o. s. v.». Nyt Mag. f. Naturvid., 1876, pag. 279 samt Englers Jahrb. II), d. v. s. äro växter, som kräfva ett nederbördsrikt kustklimat, och som troligen inkom- mit pa Skandinaviska halfön under en period, som bättre än den nuvarande motsvarade dessa deras anspråk. Att Östbo- tloran är sä mycket talrikare torde hufvudsakligen bero af historiska skäl. Många växtarter, som väl skulle kunna trifvas å västra området, hindras att sprida sig åt detta håll genom det breda band af vatten och myr, som bildas af isynnerhet Bolmen och mosskomplexen norr därom, och hvilket hinder fordom synes varit än större än nu för tiden. Skall någon be- stämd gräns dragas mellan tiorområdena ifråga, måste det blifva ofvannämnda sjö- och myrbälte, ej Lagan. Ängarne i Karda och Hvittaryd socknar, hvilka bada ligga väster om Lagan, höra sålunda uppenbart till det östra florområdet; de pnmka med Trollius europaeus L., Primula veris L., Geranium silvaticiini L., (".ampaiuila persicifolia in. ti., i Västbo sällsynta arter. Ännu mindre sammanfaller gi-än^en mellan tlororna med den mellan Smålands gneis- oeli granitomräden. Den senare gar betydligt längre öster ut (se kartbladet Nydala, Sveriges geol. undersökning Ser. Ab. N:() 14). Författaren har med denna lilla uppsats hufvudsakligen \elat fästa uppmärksamheten därpå, att västra Småland, Linnés och Elias Fries' födelsebygd, ännu g()inmer pa månget naturhisto- riskt problem, väl förtjänt af undersökning och lösning. Slättö- sand, vårt lands enda större, rent lakustrint-terrestriska flyg- sandsfält, borde som fredadt område få förblifva i sitt naturliga skick, ett monumentalt vittnesbörd om de mäktiga krafter, som danat vårt land, utmejsla dess konturer och bestämma dess växtvärld. Själhundsfångsten från Newfoundland, långliga tider har själhundsfångsten bedrifvits med stor framgång från Newfoundlands hamn- platser och så småningom har den utvecklats till en storartad rörelse, som lämnat en ärlig R af kastning, som kan räknas i 100,000-tals J kronor. Dess början var anspråkslös. Man försökte att fånga själ- hundarne vid kusten med nät, som sattes vid stranden och i bäckmynningar. Därefter öfvergick man till att skjuta djuren från små båtar, hvilka snart ersattes med smärre segelfartyg pa 40 till 100 tons. Dessas antal ökades hastigt, sa att enligt uppgift år 1857 omkring 400 dylika voro i bruk. Själhundarne voro ytterst talrika, så att t. ex. 1858 ej mindre än 507,624 lära ha dödats. Ar 1863 togs ångan till hjälp och de små skonarne för- svunno mer och mer, undanträngda af den öfvermäktiga kon- kurrensen med ångbåtarne. År 1876 infann sig också den första skotska ångaren vid de newfoundländska fångstplatserna. Det var en hvalfångare, som sedan gaf sig norrut för att för- följa grönlandshval. Fem år senare voro redan sex skotska hvalfångare i farten på denna träd. En af dem, »Resolute», lyckades döda ej mindre än 40,979 själhundar på en säsong, och då samma fartyg senare på sommaren dessutom öfverväldigade 3 grönlandshvalar i Davis Strait, kan man påstå, att det eko- nomiska resultatet var lysande. Inalles deltogo 22 fartyg i fan8:sten det aret och togo tillsammans 281,949 själhundar. En '50 del fartyg hiinno göra två turer under säsongen och det största antal, som någon ångare lyckades taga pa en säsong, togs af »Proteus» 1875, iiäiniigen 44,377 st. Men rekordsumman för en enda tui' under hela själhuiid^fangstens historia var 42,242. Detta kolossala antal uppnåddes af »Neptune» ar 1888. Men det blef nu tydligt, att reglerande bestämmelser snart måste införas, för att ej stammen af själhundar skulle alltför illa tilltygas. I detta syfte bestämdes genom lag af ar 1893, att intet fartyg skulle få företaga mer än en fängstresa om året och att all fångst efter 20 april skulle vara förbjuden. Det är nämligen huf- vudsakligen de nyfödda ungarne, som fångstmännen döda. Börjar därför fångsten f()r tidigt, äro ungarne alltför små och magra för att lämna godt resultat. Ett par dagars uppskof gör där- för en ofantlig skillnad, emedan tillväxten sker oerhördt fort. Vikten af späck och skinn varierar i genomsnitt mellan 35 och 60 engelska skälpund pr styck. Den andra turen återigen or- sakar ej sällan ett ödslande med lif, emedan isen då är skör och isfälten ofta plötsligt brytas sönder och skingras, hvarvid en mängd dödade själhundar utan någon nytta gå förlorade. Fångsten tillgår nämligen så, att fartygen uppsöka isfälten, där själhundarne ha ynglat, och därpå dödas så stora mängder af djur, som kunna åtkommas. När detta skett, bärgas fång- sten, och medan isen ' är fast och vädret kallt går detta bra, men längre fram på våren bli förhållandena ogynnsammare, såsom redan antydts. Men själhundarne yngla ej alla år på alldeles samma tid och detta gör att fångstmännen lätt kunna missräkna sig. Mr. Thomas Southwell, från hvars meddelande detta är hämtadt, omtalar, att man 1905 gjorde ett sådant misstag. Stödda på erfarenheten från föregående år, öfverenskommo fångstmiännen att ej löpa ur hamn förr än kl. 8 på aftonen den 13 mars (i st. f. den 10 mars förut) och att inga själar skulle dödas förr än den 15. Nu voro isförhållandena ogynnsamma, ty pack- isen hade drifvit fortare och längre söderut än vanligt. Följden häraf var, att fartygen försent kommo till sina fångstplatser. Den enda, som hade god tur var >Eagle», som på fyra dagar i6o dödade 32,064 själhundar ' och efter 15 dagars bortovaro kom i hamn med denna fångst. I det kalla vädret var bärgandet af denna fångst ett oerhördt svårt arbete och 50 man blefvo allvarsamt frostskadade. De andra fångstfartygen hade mindre god tur. Endast 5 af 22 hade mer än 10,000 själhundar. Den, som hade minst, hade endast lyckats komma åt 883. Hela fångsten för alla fartygen var 177,100 st. Ångbåtarne, som idka denna fångst, ha efter Mr. South- weirs beräkningar på 25 år tagit 5,624,071 själhundar. Lägsta antalet kom på år 1893 med 109,304 och det högsta på 1900 med 353,276. I dessa siffror ingå ej de, som tagits af skonare eller de. som dödats, men förlorats. Mr. Southwell anser, att med någon försiktighet det ej är någon fara för själarnes utrotande. — Det gäller härvidlag de båda pelagiskt lefvande arterna grönlands- och biås-själen. — Detta beror på, att det ej är så lätt att komma åt yngelplat- serna och vidare äro de vuxna djuren föga hotade. Detta framgår t. ex. däraf, att af 1904 års fångst af inalles 284,473 utgjordes blott 5,180 af gamla grönlands- och 180 af gamla blåssjälar. Proportionen är ju ej alltid så gynnsam, ty i år tog t. ex. en ångare 1,502 gamla blåssjälar, men sådant är undan- tag. Det blir sålunda afvelsdjur kvar och naturligtvis komma äfven en hel del ungar undan hvarje år och vissa år händer det att hela isfält med ynglande själhundar förblifva oupptäckta, såsom nog varit fallet 1905. Med en förståndig reglering bör därför denna hafvets rikedom räcka till huru länge som helst, och den vinst den lämnar årligen är ej ringa. Ehuru 1905 varit ett dåligt år, var dock fångstvärdet ej mindre än 1,020,212 kronor. ' Besättningarne på dessa fångstfartyg årr. mycket manstarka; detta för- klarar möjligheten af dylika massmord pä kort tid. En ängare uppgafs exempel- vis vara bemanad med 189 män. De svenska ryggradsdjurens veten- skapliga namn. Af Kiiiai- Lciiiiihcr^. '(Forts, från föreg. häfte.) Lepiis timidas Linnh 1758. Haren, svenska haren. syn. Lcpiis variabilis P.ai.l.as 1778. {Lepus canesceus Nilsson 1847. L. bo?-calis sylvaticiis » Mohären, sydharen. Lepus horealis Nilsson 1820. L. coUijiiis » Fjällharen, nordharen.) Lepus eiiropccus^ Pallas 1778. Tyska haren. syn. Lepus timidus Gmki.in 1788. Ord. Proboscidea. Fam. Elephantidae. f Elephas priinigeiiius' BiAj^ENBxcH 1803. Mammut. (Ord. Perissodactyla. H of djur. Fam. Equidte. Equus caballiis^ (Linné) 1758. Hästen. Equus asinus^ Linné 1758. Åsnan.) ^ På senare årtiondena inf('rd med stor framgång från Danmark och Tysk- land till Skåne, där den nu är fullt inhemsk, och äfven i västra Sverige. " Endast sparsamma fossila rester. •^ Tamdjur. ■* Tamdjur. Fauna och Flora. t t 102 Ord. Artiodactyla. Klöfdjur. Fam. Snidar. Sus scrofa^ Linné 1758. Vildsvinet. (Sus scrofa domestica Erxleben 1777. Tamsvinet.) Fam. Cervidai. Cervus elaphus' Linné 1758. Kronhjorten. (Cervus canadensis^ Erxleben 1777. Wapiti, Canadahjorten.) Cervus dama^ Linné 1758. Dof hjort en. syn. Dania vulgaris Grav 1843. Åkes alces (Linné) 1758. Älgen. syn. Cervus Alces Linné 1758. » machiis Ogilby 1836. Alces palniatus Grav 1843. Rangifer tarandus (Linné) 1758. Renen. syn. Cervus l^araudus Linnk 1758. Raiigifci- tarandus H. Smith. 1827. Tarandus rangifer Ogilhy 1836. * Ursprungligen inhemskt i södra Sverige, men nu utrotadt antagligen torc historisk tid. Senare (möjligen flera gånger) inf()rdt på Öland i jaktsyfte, men inom kort äfven där utrotadt. - Numera inhemsk endast i Skåne, men förr utbredd <»fver större område af södra Sverige. Den norska kronhjorten (Cervus elaphii^ atlanticus) är en sär- skild underart. •' Infördes i Sverige för jakt i slutet af förra århundradet, men utrotades snart. ^ Ursprungligen införd för att hållas i djurgårdar. Redan under Johan III:s tid infördes dofhjortar från England. Än i dag hålles den i parker, men en del ha förvildat sig i västra Sverige kring Koberg, och andra ha utsatts i Östergöt- land i syfte att förvildas. 163 Capreolas capreoliis (LiiiNi.) 1758. Rådjuret. syn. Ccrviis Capreoliis I.innk 175.S. Capreolus curopceus 0 1 .ne, i; k 1841. Capreoliis caprea Gk.w 1843. Capreoliis 7'iilgaris auct. Fam. Hovidii;. subfam . O v i ] > o v i n ^e. Ovibos moschatiis^ (Zimmermann) 1780. Myskoxen. syn. Bos moschatiis (t.mki.in 1788. (subfiim. Caprinaä. Gap ra liirciis' Linn k 1758. Geten, tam geten. syn. Capra Hircus Linné 1758. Capra cegagrus domesUca auct. Ovis aries^ Linnh 1758. Fåret, tamfåret. syn. Ovis Aries Linné 1758. Ovis aries domestica auct.) subfam. Bo vi nas. Bison boiiasus* (Linné) 1758. Bi son oxen, europeiska bison. syn. Bos bonasus Linné. 1758. Bos tauriis Linni: 1758. Tamoxen. f Bos tauriis primigeniiis'' (Bojanus) 1827. Uroxen. Bos primigenius Bojanus 1827. Bos Urus Nilsson 1847. ^ Ett enda benfragment antagligen af interglacialt ursprung och hänförande sig till myskoxe fanns 1905 i närheten af Göteborg (beskrifvet af H. Munthe i G. F. F.). Acklimatiseringsförsök, som gjorts i Norrland med myskoxar från Grön- land [Ovibos moschatiis wardi Lydekker) hemförda 1900, ha tyvärr misslyckats. ^ Tamdjur. ■' Tamdjur. ■* Subfossil i torfmossar nordligast i Östergötland. '' Subfossil i torfmossar. 164 Bos taurus longifrons' (Owen) 1846. Dvärgoxen. Bos longifrons Owex 1846. Bos taurus froiitosus (Nilsson) 1847. Högnackade oxen. Bos frontosus Nilsson 1847 Ord. Cetacea. Hvaldjur. subord. Odontoceti. Tandhvalar. Fam. Delphinidae. Tar stops truncatus' (Montagu) 1821. Öresvinet. syn. Delphiiius titrsio Cuvikr ^825. Delplitnus detptiis' Linnl 1758. Springare, delfin. Lagenor/iynchus acutus^ (Gray) 1828. Hvitsiding. syn. Delphiiius acutus Grav 1828. Lagenorhynchus albirostris^ Grav 1846. H v i t n o s i n g. Phocccna plioccena' (Linné) 1758. T Li m 1 a r e. syn. Delphi nu s Phoccvna Linn k. 1758. Phocccna communis Lksson 1827. i Subfossil, antagligen tamras. - Tillfälligtvis vid våra kuster. Äfven subfossil flerstädes, senaste fyndet vid Sundsvall 1903. =' Tillfälligtvis och mycket sällan anträffad vid svensk kust. ^ Sällsynt vid svensk kust, däremot tämligen allmän vid den norska. " Anträffad några gånger vid svenska västkusten. " Allmän vid västkusten, men vandrar årligen in i Östersjön och stundon: ej så sällan långt upp i Bottniska viken. i65 Globicephaliis me/as' (Traii.l) 1809. (iri II d 11 vale ii. Ih^lp/iiiius »iclas '1"k.\ii,i. i.So(j- JVioccoia globiccps Cimkr 1^36. Dclphinus globiccps Nu.ssox 1847. Gramptis melas Lilijkh(jr(; 1861. Pseiidorca crassidens'^ (Owfn) 1846. Halts pack huggare 11. syn. Phocwna crassidcns Owkn 1846. Psaidorca c ras sid ens Rkixhakdt 1863. Ordnas orcd^ (Linné) 1758. Späckhuggaren. syn. Delphi mis Or ca Linn k 1758. Delphinus gladiator Bonnaterrk 1789. Grarnpus gladiator LiLLjEBORCi 1861. Or c a gladiator » 1866. Ordnas or ca eschrichtii^ (Steenstrup) 1866. Eschrichts späckhuggare. syn. Orca ^j-^r/zr/V/^// (Reinhardt) 1862, Steenstrup 1866. Delphinapteras leacas^ (Pallas) 1776. Hvithvalen, (hvitfisken). syn. Delphinus Icucas Pallas 1776. BalcBna albicans O. F. Muller 1776. Delphinapterus beliiga La Cépéde. 1804. Beluga c a to don Gray 1846. Delphinapterus leiicas Liltjep.orc 186 i. Monodon monoceros'^' Linnk 1758. Narhvalen. ' Tillfälligtvis, men sällan vid svensk kust. * Några få individer strandade vid svensk kust. ^ Tämligen regelbundet uppträdande utanför västkusten. * Enstaka exemplar vid kusten och subfossil. Senaste tiders undersökningar synas gifva vid handen, att denna form blott är en varietet af föregående och att i sådant fall blott en art af späckhuggare förekommer i våra farvatten. Denna bör då kallas med Linnés artnamn: orca. ■' Flera gånger träffad subfossil. Stundom fr)rirra sig exemplar ända in i Östersjön. '^ Tillhörde utan tvifvel vår fauna under istiden, ehuru ej fynd ännu föreligga. i66 Fam. PhyseteridcE. Physeter catodon^ Linnk 1758. Kaskeloten. syn. Physeter Catodou Linné 1758. » viacrocephaliis I>innk 1758. Hyperoodon rosträtas- (Muller) 1776. Näbbhvalen. syn. Balccna rostrata O. F. Muller 1776. Delphi?ius diod 071 La Cépéde 1804. Hyperoodon Butzkop » » » horealis Nilsson 1820. Delphiiius hidens Schrep.er 1824. Ziphius cavirostris^ (Cuvier) 1823. Gervais' småhufvudhval. syn. Hyperoodon gervaisii Duvernov i 85 i. Mesoplodon tidens^ (Sowerby) 1804. Sowerbys småhufvudhval. syn. Physeter hidens Sowerpa" 1804. DelpJiinus sowerbensis Blainville 18 i 7. Delphinorhynchns viicropterus Cuvier 1836. Ziphius soiverhiensis Grav 1846. Mesoplodon sowerbensis Gervais 1859. Subord. Mystacoceti. Bardhvalar. Fam. Balsenidae. f Plesiöcetus robustas (Lilljeborg) 1861." Gräsöhvalen. syn. Bahvnoptera robusta Lilljehorc. 1861. EsehricJitiiis robiistus Gra\' 1865. ^ Ej anträffad i Sverige, men lämningar ha funnits inom angränsande om- råden t. ex. pä Läsö. 2 Några exemplar ha strandat på olika ställen af svenska kusten t. o. m. i Stockholms skärgård 1879. •' Tillfälligtvis några få gånger strandad vid svensk kust ^ Tillfälligtvis i enstaka exemplar strandad vid svensk kust ■'' Utdöd, subfossil. 107 Baluuoptera acutorostrafa^ I.acef^kde 1804. Vik h valen. syn. lUiUeiui rostrata 1'.\i;r|(HS 1780. (nec. O. F. Mlli.kr 1776.; Balwnoptera borealis' Lesson 1828. Sej h val en,' mindre si 11 liva i en. BaUena rostrata Rldoi.imii 1822. nec. O. F. MuiJ.ER 1776. Balcenoptcra borealis Lksson 1828. Balanoptera laticcps Grav 1846. Balceua p hy salus Nh.sson 1847. Balwnoptera physaliis^ (Linné) 1758. Sil Ihvalen. syn. Balceua Phy salus (Linné) 1758. » Boops » » Balicuoptera musculus Companvo 1830. Rorquahis » Cuvier 1836. Phy salus antiquoruin Grav 1847, Balcenoptera musculus LnxjERoRc; 1862. Balccnoptera musculus'' (Linné) 1758. Blåhvalen/ jättehvalen. syn. BalcBua Musculus Linné 1758. Phy salus Sibhaldii Grav 1847. BalcEJWptera gigas Reinhardt 1862. Balcenoptera Carolina Malm 1866. ' Strandar då och då vid de svenska kusterna, äfven subfossil. - Något exemplar af denna art har veterligen ej strandat vid svensk kust, men den torde, ehuru sällsynt, visa sig i svenska farvatten -utanför västkusten. ■^ »Sejhval> är visserligen det norska namnet, men det är intet särskildt svenskt namn i bruk för denna hval. Den torde väl stundom gå under namnet sillhval, men detta tillkommer egentligen följande art. ^ Visar sig årligen utanför västkusten. Ett stort exemplar strandade i Hal- land i dec. 1903. ■"' Omkastningen af de vetenskapliga namnen mellan denna och föregående form torde möjligen till en början orsaka några svårigheter, men den är, såsom af True visats, nödvändig. ^ Har några gånger strandat vid västkusten. TÖS Megaptera longimana^ (Rudolphi) 1832, (1829). K n öl h va len, pu c kel h valen. syn. Bahoia Boops Fabricius 1780 (nec. Linné). Balceua lojigimana Rudolphi 1832. Megaptera » Grav 1846. BaUcna glacialis' Bonnaterre 1789. Nordkaparen, biscayahvalen. syn. Bahena biscayensis Eschricht 1858. f BaUcna swedenhorgii' (Lilljeborg) 1862. Swed enborgska hvalen. Hunteriiis Sivedenborgii Lilijkkorg 1767. BaUcna mysticetas^ Linn k 1758. Grönlandshvalen. Balcena Mysticetiis Linnp!; 1758. Kl. Aves. Fåglar. Ord. Passeriformes. Tättingar. Fam. Corvidte. Kråkfåglar. Corvus corax Linné 1758. Korpen. Corvus cornix Linné 1758. Kråkan. ^ Subfossila fynd af denna art ha gjorts flera gånger, men dessutom har åt- minstone en strandning inträffat. Om den europeiska knölhvalen visar sig vara fullt identisk med den nordamerikanska, har namnet Megaptera nodosa (Bonna- terre) 1189 prioritet. "^ Denna art var fordom allmän i nordatlanten och det fmnes grundad an- ledning att antaga, att den förr strandat vid svensk kust. ■' Subfossila fynd ha gjorts på ett par ställen. ■* Flera subfossila fynd ha gjorts i olika delar af landet. Corviis corone^ Linnh 1758. Svarta kråkan. Corviis fnigilegiis Linni-: 1758. Råkan. Colceus monediila (Linné) 1758. Kajan." syn. Corvus Mo ne du I a Linxk 175.S. Cohriis mom dilla Kaip 1820. Pica pica (Linni.) 1758. Skatan. syn. Corvus Pica Linne 1758. Corvus rusticus Sco po i , i 1769. Pica pica Sch/effer 1789. Pica melanoleuca Vieillot 18 18. Pica caudata Keyserlinc; & Blasius 1840. Niicifraga caryocatactes (Linn k) 1758. Nötkråkan. syn. Corvus Caryocatactes I>inné 1758. Niicifraga » Sch^effer 1784. Niicifraga guttata Vieillot 181 7. Caryocatactes viaculatus Koch 1817. Caryocatactes nucifraga Nilsson i 81 7. Niicifraga caryocatactes inacrorhynchos^ Brehm 1823. Smalnäbbade Nötkråkan. syn. Nucifraga macrorhyncJios Brehm 1823 Garriilus glandariiis (Linnk) 1758. Nötskrikan. syn. Corvus glandarius Linné 1758. Garrulus » Sch.^-:ffer i 789. ^ Tillhör egentligen ej svenska faunan, men är åtskilliga gånger skjuten i Sverige. ■^ Ett exemplar af den ostsibiriska kajan Colceus dauuriciis (Pallas^ 1776 har skjutits i Finland, men denna art kan hvarken räknas till vår fauna, ej heller är det sannolikt, att den kommer att invandra. ^ Denna underart tillhör egentligen norra Asien, från Sibirien till Korea, men då dessa fåglar mycket stryka omkring, ha äfven exemplar af denna form påträffats i Skandinavien. Perisoreus iiifaiistus (Linné) 1758. Lafskrikan. syn. Cor7'i/s infaustiis T.inxk 1758. Garnilus » Vikili.ot 1827. Fcrisorcus » Bon.aparte 1838. Fam. Sturiiidct. Starfåglar. Starnas valgaris Linnk 1758. Staren. Pastor roseas^ (Linné) 1758. Rosen st a ren. syn. Tur dus rosens Linné 1758. Stiirnits rosens Scopoli 1769. Mer 11 la rosea Koch t8i6. Pastor rosens Temminck 1820. Gracil la rosea Cuvier 1829. Fam. Oriolidte. Gy 11 in gar. Oriolas oriolas- (Linné) 1758. Sommargyllingen. syn. Coracias Oriohis Linnk 1758. Orioliis gallmla Linné 1766. Fam. Fringillidae. Finkfåglar. Underfam. Fniberizinoe Sparfvar. Emberisa calandra Linnk 1758. Kornsparfven. syn. Emhcriza Calandra T>innf-; 1758. » Mil i aria » 1766. ^ Egentliga hemland Sydosteuropa, men har åtskilliga gånger träffats Sverige. '^ Tillhör Finlands fauna, men träffas endast undantagsvis och sällan i Sverige. * Emberiza c it r india Linni-: 1758. Ciii Is pa i-t"\' en. Emberiza hortiilana Lin ni'; 1758. Ort o I a iispa rf v en. Emberiza aiireola^ Pallas 1773. Brnn 11 ufvade gulspa rf ve n. Emberiza schoenicliis Linné 1758. Säfsparfven. syn. Friiigilla Schn^iiitiiis Linn k 1758. Embtriza Schocniclus Lixxk i 76 i. Emberiza riistica' Pallas 1776 Videsparfven. syn. Emheriza borealis ZK/nKRSTKDr 1822. Emberiza pusilla' Pallas 1776. Dvärgsparfven. Passerina nivalis (Linné) 1758. Snösparfven. syn. Emheriza nivalis LixxÉ 1758. » mustelina Gmelix 1788. * » montana » » » glacialis Latham 1790. Plectrophaues nivalis Mkver 1822. Passerina nivalis Vikillot (i 816) 1825. Plectrophenax » Stejxkgkr 1882. Calcarius f Giglioi.i 1886. ' Denna form har sedan Nilssons tid upptagits i Svenska faunistiska arbe- ten, emedan dess utbredningsgränser ha flyttats västvart så mycket sedan 1700- talet. Den har dock ännu ej nått Sverige. - Redan i början af 1800-talet iakttogs videsparfven i Norrbotten, och all anledning finnes att antaga, att den redan då ehuru sparsamt häckade där. På senare år är detta ånyo konstateradt, och den kan åtminstone numera räknas till svenska faunan. ^ Ett enstaka exemplar är skjutet i Skåne i början af förra århundradet, men anledning finnes att förmoda, att denna art liksom föregående så småningom skall sträcka sin utbredning till norra Sverige, då den t. ex. är allmän vid Ar- kangel och äfven iakttagits vid Porsanger. Calcariiis lapponiciis (Linné) 1758. Lappsparf\'en. s\n. Fringilla lapponica Linnk 1758. Calcarius lapponicus Bkchsikix 1803. Fasser calcaratiis Pallas 1837. Passerina lapponica Vikilloj' 18 17. Flectrophanes calcaratus Mp:yer 1822. CentropJianes lapponica Kaup 1829. Underfam. Fringilliinu. F i n k a r. Passer domesticus, (Linné) 1758. Gråsparfven. syn. Fringilla domestica Linné 1758. Fas seir domesticus Sch.^^:ffer 1789, Passer montanus (Linné) 1758. Pilf inken. syn. Fringilla niontana LixxÉ 1758. Fasser niontana Koch 1816. Fyrgita niontana Cuvier 181 7. Fringilla montifringilla Linni' 1758. Bergfinken. syn. Fringilla Montifringilla Linnk 1758. » lulensis ->■ >' Fringilla coelebs Linné 1758. Bofinken. Loxia cnrvirostra Linné 1758. Mindre korsnäbben. Loxia pytyopsittacas Bokkhausen 1793. Större korsnäbben. syn. Loxia pytiopsittacus Bfahstkin 1802. >-' pityopsittacus au et. '73 Loxia leiicoptera bifasciata' (Bi?i:hm) 1827. Bä II de 1 k or s II ä b ben. syn. Cnicirostra bifasciata Bkikm i Si 7. Loxia twfiioptera Gi.<»<;Kk. Loxia leucoptcra auct. nec. (".mi 1 i\ 17HS. Pinicola'- eniicleator (Linnk) 1758. Tallbiten. syn. Loxia cmicleator Li.xnk 175H. Corythus emicleator Cinikk 1817. rxrrJnila oiiiclcator Tk.mmixck 1820. Carpodaciis erythriiiiis^ (Pallas) 1770. Rosenfinken. syn. Loxia erytlirina Pallas 1770. Fringilla » Mrvkr i 81 5. PyrrJnila » Pali,as 1887. Carpodaciis erytJiriniis Kaup 1829. Pyrrhiila pyrrluila (Linné) 1758. Domherren. syn. Loxia L^yrrhiila Linn k 1758. Fyrrhiila rubicilla Sch.l:kfer 178g Pyrrhiila major Brkhm 1831. (Serimis canaria^ (Linné) 1758. Ka narief ågeln. svn. Fri no- illa Ca 11 aria Linn k r758.) ^ Loxia leucoptcra Gmhlin 1788 gafs åt den nordamerikanska bändelkors- näbben, hvilken, då den till dimensioner och färg är olika med den europeiska, måste betraktas såsom art-typen, under det att den sistnämnda, som långt senare beskrifvits, måste anses såsom en geografisk underart. 2 Släktnamnet Pinicola gafs redan 1807 af Vieillot. och har sålunda prio- itet, men för detta var en nordamerikansk underart första t\peii. " Konstant i Finland, men blott tillfälligtvis västligare. * Tamraser, såsom burfåglar. 174 Serimis canaria serimis^ (Linnk) 1758. Gulhämplingen. syn. Fringilla Serimis Linnk 1766. Loxia serimis Scopoli 18 10. Ser i nu s Jiortiilaniis Koch 1816. Åcanthis flammea''^ (Linnk) 1758. Gråsiska n. syn. Frifigilla flammea Linné 1758. Fringilla Linaria » » Linaria borealis Vikilij)!' i 81 6. » cancsceiis Gould 1834. Äcanthis flammea holboelli (Brehm) 183L Långnäbbade grasiskan, alsiskan. syn. Linaria LLolboelli Brehm 1831. » al nom in » » Äcanthis hornemannii exilipes' (Coues) 1861. Hög nord is ka' grasiskan. syn. Aegiothiis exilipes Coues i 861. Äcanthis flavirostris (Linné 1758. Risk an," gul näbb a de hämpl ingen. syn. Fringilla flavirostris Linnp: 1758. » niontiiim Gmeein 1788. Can/iabina nionlana Breh.m 1828. » media » >- Linaria nio/ifana Seij^ 1833. Linota flavirostris Saunders 1872. ^ Hemmahörande i Sydeuropa, Nordafrika och angränsande länder. Hittills ej funnen närmare än i Danmark. Den kanariska formen, som är större, beskrefs först och är sålunda att betrakta såsom arttypen och gulhämplingen såsom underart. ' Linné använde för grasiskan såväl artnamnet >>flammeay som artnamnet y> Linaria •, då det förstnämnda är först tryckt, har det prioritet. ■"' Denna form är närmast lika den grönländska A. hornemannii Holböll 1848, och då den sistnämnda är förut beskrifven, måste exilipes ställas som un- derart under den först beskrifna arttypen. ^ Att kalla denna art för den »sibiriska > är mindre korrekt, då den först beskrefs från arktiska Amerika, ehuru den äfven är utbredd genom Sibirien till Lappland. "' Det svenska namnet -riska;> anföres redan af Linné 1746, och han har i sin tur fått det frän Rudbeck. '75 Acanthis cannahina^ (Linni ) 1758. liä mp Ii ligen. s\n. /'/i /Ii::; ill a iaiinabiiia Linm-, J75S. » Luiota G\ii i.iN T 766. Liguriiius caiiiiabimis Kuin i,Si6. Linaria camiabina 1>()IK i sedd sommaren 1905 från ett svenskt fartyg. Förliden sommar hade jag tillfälle att göra en iaktagelse,. som kan ha intresse som bidrag till »den stora sjöormens» historia. Som passagerare medföljde jag stockholmsångaren »Ovidia», som skulle göra resa från England till Canada, S:t Lawrence, och retur. »Ovidia» låg den 9—16 augusti och lastade timmer i S:t Catherine Bay, en liten bukt i S:t Lawrencefloden (denna är ju snarare en i landet djupt inskjuten hafsvik än en flod, fastän den alltid kallas flod). S:t Catherine Bay ligger just på det ställe, där Saguenayfloden mynnar ut i S:t Law- rencefloden och midt emot den fashionabla badorten Tadousac. Redan på afstånd, då vi närmade oss Saguenay's utlopp, i86 såg jag på det blå vattnet några egendomliga hvita föremål eller kanske rättare upphöjda linjer just där, som det nästan färska vattnet från Saguenayfloden blandar sig med S:t Law- renceflodens starkt salta. Då vi kommo närmare och kikaren tagits till hjälp, såg jag snart nog, att det var lefvande varelser, och under en veckas tid hade jag godt tillfälle att studera dem och deras rörelser. Det visade sig vara den från nordiska haf välbekanta h vitfisken (Delphinapters 1. Beluga leucas) som förekommer i talrika flockar, en tumlare af 3 — 5 meters längd, som full- växt helt hvit, utan ryggfena. Att den här hade sitt tillhåll, må väl närmast förklaras så, att sötvattensfaunan från Saguenay- floden hejdades af S:t Lawrenceflodens salta vatten och gaf hvitfisken rikligt med näring, särskildt då jag icke på hela resan från Belle Isle Strait (mellan Newfoundland och Labra- dor) till S:t Catherine Bay och tillbaka såg en skymt af en hvitfisk. Endast sällan kom ett ensamt djur på längre afstånd från flodmynningen, men de lefde där flockvis. Mot den blå vattenytan kunde man synnerligen väl iakt- taga alla deras rörelser. De simma i regel i rad, och endast sällan får man se ett par i jämbredd. I språnget höja de icke kroppen helt öfver vattenytan, utan den runda ryggen, hvilken alldeles saknar fenor, bildar i vattenbrynet en starkare eller svagare krökt båge. Ser man på nära håll en ensam hvitfisk göra sitt språng, tänker man ovillkorligt, att han slår »kuller- bytta» i vattnet och icke rör sig framåt, men i själfva verket kommer han upp ett godt stycke längre fram för att slå nästa kullerbytta. Just i språnget liknar tumlaren en bukt af en orms cylindriska kropp. Ser man så en floc^k af fyra — fem djur eller flera, som röra sig framåt i kölvattenslinje, ligger den tanken nära till hands, att det är ett djur man ser, och hvad kan det då vara annat än en orm? Oftast röra djuren i en flock sig framåt i en viss takt — ungefär som när en flock springare visar sig öfver vattenytan, det är en liten obetydlig tidsskillnad mellan de första djuren i flocken och de sista — så att de nästan samtidigt, det främsta i87 djuret i radiMi f()rst, visa ryggen (ifvcr vattenytan och slå sin lilla kullerbytta, livilket ytterligare förstärker intrycket af sam- inaiihaiig. Det heli()fves verkligen icke någon mycket liflig fantasi ellei" någon större lust att servera skepparhistorier för att på grundlag af ofullständiga iakttagelser göra en »stor sjöorin» af dessa trefliga tumlare. Stor kan den också lätt blifva efter behag; ser man två flockar i rad på något afstånd från hvarandra, kan fantasien lätt supplera ett felande stycke, likaväl som den kan förse sitt foster med hufvud och svans. En observation, som jag här vill omnämna, ehuru jag icke fick deri så noggrant genomförd, att jag vågar framlägga den som säker, är, att hvitfisken tycktes visa sig i största antal och vara mest liflig, under den tid, då strömmen gick in ', d. v. s. då skillnaden i saltaktighet mellan de båda vattenströmmarne var störst. Och man kan ju mycket väl tänka sig, att äfven ute på det öppna hafvet på gränsen mellan två olikartade ytströmmar, särskildt goda lifsvillkor skulle kunna erbjudas delfmer, som simmande flockvis i kölvattenslinje lätt kunde tydas som »ormar». K. A. G. Svartstrupade trasten iakttag-en i Ystad 1901. Med anledning af det fynd dii (\t\-\\rc\'dri{Tiirdiis atrigiilaris), som omtalas i andra häftet af denna tidskrift (sid. 90), har pro- vinsialläkaren d:r O. Ottosson benäget meddelat följande iakt- tagelse. »Den 3 jan. 1901 uppenbarade sig en fågel af denna art i lasarettsträdgården i Ystad. Han uppehöll sig flera dagar i ett hagtornsträd, som erbjöd honom föda i mängd. Han visade ej den ringaste skygghet, utan kunde jag betrakta ho- nom på en meters afstånd. Han var mycket nyfiken och ofta, när jag betraktade honom, hoppade han ända bort till mig och började sjunga; sången var ett svagt, melodiöst kvitter. Under €n veckas tid stannade han kvar i trädgården, men då en dag ^ Detta beror utan tvifvel därpå, att fiskarne, hvilka hvitfisken jagar och äter, vid flodtid stiga mot land och vid ebbtid draga sig tillbaka. Red. i88 en större flock sidensvansar infunno sig och plundrade hagtorns- trädet, försvann han. Det svarta »förhänget» var fullt tydligt, men fjädrarna syntes ha gra spetsar, så att det föreföll grå- spräckligt — antagligen den gamla fågelns vinterdräkt » Ornitologriska notiser från Karlsborg. Mindre vanlig färg ä fötter hos unge af Pilgrimsfalk. I Nilssons Fauna, upplaga 1835, står vid beskrifningen af Pilgrimsfalken, unge: » — — — — ; näbbhuden och munvi- karne blå, den nakna ögonkretsen blekblå. Ben och tår blek- gula». Jag har alltid trott att denna beskrifning på färgen å fötterna varit ett misstag, då i öfriga mig till buds stående ornithologiska arbeten nämnda kroppsdelar hos de unga fal- karne beskrifvas såsom blaaktiga '. Sä ha de också varit färgade hos de exemplar jag sett färska. Men d. 23 juli i år erhöll jag en årsunge, hona, skjuten dagen förut vid Hunne- berg, där ej så var förhållandet. Som fågeln var alldeles färsk var färgen å vaxhud, ögonkretsar och fötter väl bibehållen. De förra voro också blåaktiga, vaxhuden mörkare än ögonkret- sen, som var hvitblå; fötterna däremot voro lika gula som på en gammal fågel. Exemplaret visade äfven det ovanliga, att vingarne, ehuru fullt utvuxna ej som vanligt räckte till stjärtens spets, utan denna sträckte sig 45 mm. utanför de hoplagda vingspet- sarne. Fågeln var i öfrigt särdeles stor, (längd 510 mm., stjär- ten 210 mm., men vingarne blott 360 mm. långa) och mycket ^ Med färgen på fötterna af unga pilgrimsfalkar tyckes det förhålla sig så, att olika individer olika fort antaga den gula färgen, till en början blek och med dragning åt grönt. Nilsson är dock ingalunda ensam om ofvanstående upp- gift. M. VON Wright säger t. ex. i :^Finlands Fåglar» om > hanne i ungdräkt : »Fötterna grönaktigt gula» och om »ung hona»: »Vaxhud, fötter och ögonkretsar gröngula» — — — . I »Catalogue of Birds» säger Dr. R. B. Sharpe om ung- hane af denna art »feet yellow». I nya upplagan af Naumanns > Naturgeschichte der Vögel Mitteleuropas» uppgifves angående ung hona 'Fiisse griingelb'» och för ung hane ^Fiisse griinlich gelb>. Däremot skrifver Arrigoni i »Ornitologia Italiana ' om den unga pilgrimsfalken »gambe bluastre . Till en början äro ungarnes fötter emellertid som sagdt alltid blåaktiga» eller »pärlgrå». Hos en del besläktade falkarter synes denna ungfärg bibehållas längre, äfven om de gamla fåglarne ha gula fiUter. Red. i89 mörkt tecknad, särdeles utveckiadt var det svartbruiia pa liiit\'udets sidoi- samt »skägget», — hvilket gjorde mig ett ögon- hlick tveksam t>m luad för en fågel jag hade för mig. Ovanligare boplats för törnskatan. För första gången sedan min liitkomst U)r 5 år sedan har i år ett par törnskator infunnit sig härstädes och häckat. De anlände i början af juni samt togo sitt tillhåll i en stor in- vid vattenledningsuppfordringsverket upplagd rishög. Strax efter sin hitkomst sågos fåglarne draga bomaterial in i högen. Efter en tid sågs endast hanen därstädes, hvarför med all sannolikhet honan låg på ägg. Af en eller annan anledning, troligen råttor, blef emellertid deras näste förstördt, ty snart sågos båda fåglarna åter tillsammans ute. Också dröjde det ej länge, förr än de åter började rusta till ny bosättning. Men i stället för att åter bygga i den försåtliga rishögen placerade de, af skadan visa, sitt nya bo högt upp i en närstående oxel. där de i ro fingo utkläcka sin nya kull. Den 7:de dennes underrättades jag om, att ungarne voro utflugna, och lät jag då nedtaga boet, som innehöll ett obefruktadt ägg, samt upp- mäta dess afstånd från marken, hvilket befanns vara 9 74 meter. Jag har hvarken' själf förut iakttagit eller sett i något ornithologiskt arbete uppgifvet sådan boplats för törnskatan, hvadan notisen torde hafva ett visst biologiskt intresse. Gulsparf med hvit stjärt. Under ett par år hade härstädes observerats en gulsparf med hvit stjärt. Själf fick jag ej, trots flitiga inspektioner å härvarande gulsparfskaror, tillfälle att se exemplaret, hvarföre jag började anse uppgiften beroende pä någon felobservation. Men i fjor vintras skjöts detsamma och befinner sig nu i min samling. Det är en hona, fullt normalt tecknad i öfrigt, men stjärten är fullständigt hvit, med någon dragning åt gult. 1 1) o Hvit talgmes. Vid min hitkomst, april 1902, berättade en här boende fågelvän att en hvit talgmes under vintern observerats flero gånger vid härvarande järnvägsstation. Då jag en dag i nå- got ärende besökte stationen, fick jag äfven se den hvita få- geln, som vid första påseendet mest gjorde intryck af en kanarie- fågel. Han uppehöll sig tämligen högt upp i en trädkrona, hvarföre jag blott kunde konstatera att det var en alldeles hvit talgmes, men ej färgen på ögat. Då jag sedan försedd med bössa upprepade gånger besökte platsen, var han och förblef borta, troligen offer för någon kringstrykande sparfhök. Som sagdt liknade han till färgen aldeles en hvit kanarie- fågelhona. Karlsborg i aug. 1905. H. Nyqvist. Fynd af kronhjort vid Valdemarsvik. Vid muddring i innersta Valdemarsviken har ur botten- leran uppdraggats hjärnskålen samt nedre delen af hornen af en ståtlig kronhjort. Fyndet har benäget öfverlämnats till Riks- museum af Herr Fredrik Forsberg. Detta fynd härstammar från en tid, då kronhjorten var ut- bredd öfver hela södra Sverige och då den nådde betydligt större dimensioner än nu. Skallens bredd öfver nackbenet hos denna Valdemarsvikshjort är något öfver 14 centimeter, ett mått, som öfverensstämmer med motsvarande hos en kronhjortskalle med väldiga horn från en torfmosse i Skåne. Denna nackbensbredd torde ingen nutida svensk hjort nå upp till på ett par eller 3 centimeter nära. Rosenkransens pärlor äro mestadels bort- frätta och därför är dess omkrets ej mer än 20V2 cm. på ena sidan och 23'/:> cm. på den andra, hvilket ju understiger de bästa skånska torfmosshornen. Men däremot är stångens om- krets ofvanför rosenkransen föga mindre eller respektive I9V2 20V. cm. 191 En ny art af rådjur från Central-Asien har nylii;cii beskrifvits af deii ryskc zoologen Satunin. Denne forskare har visserhgen ej sett mer än hornen af den nya arten, men då han sett en samling af omkring 1000 par råbock- liorn alla från Tien-Shan området och alla af en säregen typ, så vågade han uppställa den nya arten (Capreolns tian schanius). Det kännetecknande för den är, att de kraftiga hornens bakre tagg böjer sig mer eller mindre inåt och bär på sin öfre sida en tagg af andra ordningen, ofta till och med två. Om nu, som ej sällan inträffar, äfven själfva hornspetsen delar sig i två kan man alltså få en äkta »tolfspetsare , hvilket ju är märkvärdigt för ett rådjur. Om djuret föröfrigt vet Satunin blott, att det är större än den vanliga råbocken. Fågrlarne och kvinnomoderna. Det råa modet att bära fågelskinn på hattarne kostar år- ligen flera fågellif än någonting annat. En hel del grannare fågelarter hotas härigenom af utrotning inom kort tid. Vid ett enda marknadstillfälle såldes 12,000 kolibri, 28,000 papegojor, 15,000 kungsfiskare, 20,000 ägretter och många tusen andra tropiska fåglar med praktfulla färger och äfven anspråkslösare som dufvor o. s. v. Till Frankrike och England importeras hvarje år omkring 1,500,000 småfågelsskinn. Tyskland expor- terar hvarje år 20 millioner fjäderprydnader som delvis i Eng- land iordningställts till hattprydnader o. s. v. Vissa sydamerikanska republiker lära nu insett den fara,, som hotar deras fågelvärld och börjat att på lagstiftningens väg reglera eller förebygga massmorden. Men så länge som modegalenskapen härskar är ännu fara å färde och i många länder äro redan alla fågelarter med vackra fjädrar helt eller alldeles utrotade. 192 Breflåda. Med anledning af meddelandet om Åverkan på träd förorsakad af grå- sparfvar, och då förf. nämner, att det skulle vara intressant att erfara om lik- nande åverkan äfven på andra håll blifvit iakttagna, vill jag meddela, att jag iakttagit, att kråkor vid bobyggandet om våren ha precis samma manöver och att i enlighet härmed nästan alla kråkbon äro bäddade med bast och bark- flanor af löfträd. Visby -*l*i 1906. Henrik Hasselgren Bataljonsveterinär. Till Redaktionen af Tidskriften Fauna och Flora. Med anledning af en i tidskriften Fauna och Flora (häfte III) med signa- turen A. G. N. undertecknad uppsats om »åverkan på träd förorsakad af grå- sparfvar ^ och ett i slutet däraf framställdt intresse att få erfara om den i nämnda uppsats gjorda iakttagelsen erfarits äfven å andra håll, tager jag mig vördsamt friheten bringa till redaktionens kännedom, att jag under ej mindre än 5 på hvarandra följande somrar gjort precis samma iakttagelse i en liten trädgård här i staden, samma fåglar, samma trädslag, samma tillvägagående som A. G. N. beskrifver. Detta deras tillvägagående förargade mig mången gång och därest det ej hade händt i en trädgård, tillhörande ett komministerboställe i en här- varande församling, hade nog ännu flera fula ord kommit öfver mina läppar än hvad nu blef fallet. Fågelvän som jag är, njöt jag nog också af det lilla feno- menet, men stackars lilla lind — — — — . Samma iakttagelse var jag flere gånger i tillfälle att förra våren göra på Katarina kyrkogård härstädes, då en kråka, som där hade sitt bo, på samma sätt afskalade de fmare kvistarne på en björk. Om »Herr Passer Domesticus», som A. G. N.» antyder funnit materialet särdeles passande eller huruvida icke tanken här uppstått på förhållandet mellan tillgång och efterfrågan af byggnadsmateriel inom staden lämnar jag därhän. Stockholm juli 1906. Med största högaktning. Hjalmar JVellin. Kassör i postsparbanken. 1 Anledning af en Notits i Fauna och Flora» om : Åverkan på träd för- orsakad af gråsparfvar^, hvari spörges om lignende er kendt anden Steds fra, skal jeg tillade mig at meddele: I mindst 4 Aar har jeg hvert Foraar bemaerket, at Spurvene har vaeret travlt beskaeftiget med at afbarke Kviste paa nogle i den hervaerende Kathedral- skoles Gaard staaende Lindetraeer; Fremgangsmaaden er akkurat den samme som beskrevet i »F. och F.» og det har interesseret mig nieget att se mine lagttagelser bekraeftet andensteds fra. Efter min Erfaring er det kun döde Grene, der angribes paa den omtalte Maade. Aarhus ^'/r 06. J. Mathias Möller Adjunkt. Rättelse. Genom ett tryckfel har insmugit sig en liten oriktighet på sid. 131. Den där införda »andra takten skall vara lika den första, nu står där e i stället för d — hvilket härmed rättas. De människolika aporna. Af I-:. I.. V.c^. iitliropoiiiorpha eller iiiäniii^koliknande apor kallar nian numera vanligen blott tvenne släk- ^'t3^ten af stoi^a apor, hvilkas nutida represen- gMj tanter äro hemma dels i det ti-opiska Afrikas ^^^^^^™^™: urskogar (gorilla och schimpans) dels pa SHisfe^7:rr;?r.T:f:i Borneo och Sumatra (orangutang). Till skill- nad frän andra apor kännetecknas dessa utom genom sin stor- lek, genom sin hälft upprätta gång, hvilken kroppsställning be- tingas af deras armars stora längd, som betydligt öfverträffar benens. Vidare genom bred bröstkorg,' platt bröstben, kort tumme, motsättlig stortå, som är kortare än andra och tredje tån. I olikhet mot andra apor äro hos dessa former håren pä öfverarmen riktade nedåt mot armbågen, men håren på under- armen däremot uppåt likaledes mot armbågsleden (liksom hos människorna). De människoliknande apornas hjärna är jäm- förelsevis stor och rik på vindlingar, så att den kan förliknas till viss grad med en lågt stående människas. Kindpåsar, svans och sittvalkar saknas helt och hållet. Till sin byggnad komma anthropomorpherna, som ju namnet antyder, närmare människorna än andra apor och således också närmare än andra däggdjur. Många karaktärer äro nämligen gemensamma för dem och människorna i motsats mot öfriga däggdjur. De mest i ögonen fallande anatomiska olikheterna däremot stå i samband med det olika lefnadssättet. De anthropomorpha ' Andra apor ha bnistkorgen hoptryckt från sidorna såsom t. ex. på en hund. Gibb(Mi-aporna, som fordom också räknades till de niänniskolika aporna, ha större antal (18) brr)St- ocli ländkotor, smalare bäckenben samt olika kind- tänder. FaiiiKi och Flora. j ^ 194 aporna äro tillpassade till klättring, men människorna till upp- rätt gång på marken. Hos de förra äro därför armarne de starkaste, hos de senare däremot benen. Detta framgår bäst af några jämförande siffror. Om ryggradslängden tages som enhet, utgör armarnes längd hos de människoliknande aporna 96 — 122 procent däraf, mot endast 80 hos en europé. Benen däremot äro hos de förra blott 89 — 96 procent af ryggrads- längden, mot 117 hos den senare. Foten är hos de förra en klätterfot med motsättlig stortå och med den platta (ej som hos de högre människoraserna hvälfda) sålan riktad något inåt, så att dessa varelser vid gång pa marken trampa mer eller mindre på fotens ytterkant. Trots denna och en del andra olikheter är anthromorpher- nas fot till sin byggnad en fot i verklig mening med häl och ej en hand, fastän man med orätt kallar dessa djur »fyrhändta». Då dessa apor ej gå fullt upprätta, har deras ryggrad i mindre grad antagit den sigmoida (S-formiga) krökning, som är så karaktäristisk för människornas och är en tillpassning till underlättande af kroppens balansering i den upprätta ställ- ningen. Med afseende på skallen faller det framför allt i ögonen, att hjärnskålen hos anthropomorpherna är så liten i jämförelse med det starkt framskjutna och kraftigt utvecklade käkpartiet. Ansiktet blir därigenom starkt sluttande. Hos människorna är däremot hjärnskålen den dominerande delen af skallen och ansiktet nästan vertikalt. Denna olikhet framträder i synnerhet vid en jämförelse af hjärnskålens rymd. Hos människan är det i stort genomsnitt omkring 1,500 kubikcm., hos gorillan 510, hos orangutangen 455 och hos schimpansen 420. Käkarnas och tändernas storlek hos de nämnda apformerna medför kraf på en kraftig käkmuskulatur och tillräckliga fäste- ytor för denna. Följden häraf är, att åtminstone hos en del af dessa apor hjäss- och nack-kammar utbildas på kraniet. Detta är i synnerhet fallet hos de gamla hanarna, under det att skallen af en unge har ett vida mera -mänskligt» utseende. Haka saknas på underkäken och en del af skallens ben ha olika proportioner och inbördes förbindelser samt förbenas 195 olika fort äii hos iiirmiiiskaii. Sa t. ex. fr)rsviniia suturcnia mellan (■)fverkäks- oeli iiiellaiikäksbcn fr)rst ganska sent i olik- het ined [öihållaiidet hos människan. Alla människoliknande apoi" ha stora luftsäckar, som stå i förbindelse med sti iiphufvudets Morgagni'ska ventrikel. H()rntänderna äro som hos andra apor förstorade samt tjäna som tVfrsvarsvapen, i. Gorillasläktet. Närhelst man ser en skildring af de apor, som nu all- mänt äro kända under namnet gorilla, finner man, att histo- rien förlänges så långt tillbaka i tiden som till den kartagiske amiralen Hanno's berömda kringsegling af Västafrika. Hanno berättar nämligen i sin resebeskrifning, att han påträffade vilda håriga människor, som af hans tolk kallades »gorilla». Men den skildring, som Hanno lämnar, tyder ingalunda pä detta slags apor, utan snarare på någon stor babiansort. Han säger nämligen, att djuren lefde i flockar mestadels bestående af honor, af hvilka några fångades, men hanarne bergade sig genom att klättra öfver bergsklyftor och medels att kasta stenar på förföljarna. Nutidens gorillor lefva ej alls på sådan terräng, ej heller bära de sig så åt, som nämnts, men väl kan beskrifningen passa på babianer. Härmed må emellertid vara hur som helst, namnet är nu en gång fastslaget och det är minsann ej första gången, som ett felaktigt namn vunnit bur- skap inom zoologien. Den första autentiska kunskapen om gorillan vanns ej förr än på 1840-talet, äfven om tidigare, då och då, resande från Guinea medförde mer eller mindre utsmyckade berättelser, som hänförde sig till detta djur. År 1846 erhöll en amerikansk missionär Wilson en skalle af gorilla och året därpå kunde d:r Savage meddela ett och annat om samma djur enligt underrättelser, som han vunnit från negrerna. Den sistnämnde författaren införde namnet gorilla som artnamn i den vetenskapliga litteraturen och nägra 196 år senare (1852) upptogs det äfven som släktnamn af Is. Geoffroy St. Hilaire. Den resande, som haft mest att berätta om gorillan, är den bekante Du Chaillu, som uppe- hållit sig i dess hemland. Hans skildring är visserligen i hög grad både fängslande och litlig, men han besatt en så sprudlan- de fantasi, att denna ej sällan förledde honom till väsentliga öfverdrifter. Det är därför bäst att med stor försiktighet upp- taga Du Chaillus berättelser, äfven om senare forskningar ådagalagt, att det i regel finnes en kärna af sanning i dem. Om nu det skulle vara sant, som de skarpaste kritikerna yttrat om Du Chaillu, nämligen att han aldrig sett en lefvande gorilla i frihet, utan blott upptagit och ytterligare utsmyckat hörsägner, som han erhållit från negrerna, så har dock efter honom några europeiska jägare och resande (såsom t. ex. von Koppenfels) lyckats fälla en eller några få gorillor. Man börjar därför få en tämligen pålitlig om också ännu knapphändig och bristfällig kunskap om dessa så ytterst intressanta djurs lefnads- sätt. De senaste underrättelserna om gorillans biologi härleda sig från tysken Zenker, som sedan åtskilliga år varit bosatt vid Bipindi i Sydkamerun. I ett bref till professor Matschie i Berlin, som denne publicerat, meddelade Zenker i förfjol följande, som här i öfversättning anföres. »I förra månaden hade jag tillfälle att betrakta ett sällskap go- rillor. Det ligger något mänskligt, ja till och med mycket mänskligt öfver denne skogsjätte. Han befann sig i sällskap med ett an- tal honor och unghanar. I djupaste urskogen långt från människoboningar uppehåller han sig, där ströfvar han från plats till plats utan fast ståndort. Om han är på sök efter föda gå unghanarna först, så komma honorna, och långsamt går »den gamle herrn > efter, iakttagande allt i det han tid efter annan reser på sig och skådar åt alla håll. Märker han intet misstänkt sätter han sig vid en trädstam och honorna bära till honom frukter och lägga för hans fötter. Då och då smyga sig två af dem upp till honom och han lägger sina långa ar- mar på deras skuldror och skämtar med dem under utstötan- »97 det af iiion-aiule, skiikaiidc (jch qiiictscliendeii ljud, som stuii- doni lata som ski'att. Vädrar han fara, så trummar han fr)rst sakta pä kinderna, i det lian öppnar mun och siar mot den med handen. Det är ett tecken, att mana sällskapet på flykt. Så snart han ser en människa cllei" något större djur bultar han med knytnäf\'eii på bröstet i snabb takt och vänder sig mot fienden. Hoppande' närmar han sig denne för att angripa honom. Sårad störtar han sig, om han ej kan nå något gömställe, fruktansvärdt vrå- lande på den olycklige jägaren, omfamnar honom, klämmer S()nder honom och biter ihjäl honom. Stundom öfverfaller han jägaren bakifrån från något gömställe. Infödingarna frukta därför gorillan mycket och gripa genast till flykten, så snart de spåra den. Att infödda jägare skulle låta denna jätteapa komma sig nära för att få den att sticka gevärspipan i mun och så försöka skjuta den, hör helt och hållet till fablerna. Likaså är det osannt, att gorillan skulle röfva barn och kvin- nor. Dock händer det, att den anfaller och dödar negrer, som oförmodadt komma i dess rike och då sker detta mesta- dels från bakhåll. Om den ej stores, håller den sin middagsrast lutad mot en stam. Hela släkten sitter då rundt omkring eller sofver utsträckt på marken. Gorillan löper rätt fort och då med an- vändning af händerna också såsom schimpansen. Fingerkno- garna ha därför tjocka valkar, då den stöder sig på knutna näfven. Armarna sättas utåt, då den springer. Ofta bryter den, då flugorna äro besvärliga, kvastar af trädkvistar och viftar bort flugorna härmed samt bibehåller kvistarna i handen, då den flyttar på sig. När natten kommer söker den en passande sofplats, undersöker omgifningen, om allt är säkert, och sätter sig sen lutad mot ett träd. De yngre djuren och honorna klättra upp bland grenarrta och bygga sig där af kvistar en hviloplats, på samma sätt som också ^ Gorillans språng, när hon har brådtom, blir hoppande, i det att hon svänger fram kroppen pä de långa armarna nyttjande dem ungefär som ett par kryckor. 198 schimpansen gör. Om »den gamle herrn» sitter så hela natten är dock tvifvelaktigt. Sitt tarf förrättar han afsides från hvilo- platsen.» Så lyder Zenker's skildring, som torde vara bland de pålitligaste, då han, som sagdt, länge lefvat i gorillatrakter cch äfven skjutit tlera exemplar. Zenker är också baneman till Riksmusei stora exemplar. Han sköt den, just som den stod i begrepp att dricka och den bild, som här visas, är reproduktion af en Zenkers foto- grafi af det nyskjutna djuret (fig. 39). Trots det att, som man skulle kunna tro, ett så kraftigt djur som gorillan just ej kan ha många farliga fiender är hen- nes förekomst mycket inskränkt och hon är ingenstädes talrik, där hon fmnes, utan snarare sällsynt och fåtalig. Hon är ej heller likformigt utbredd öfver stora sammanhängande land- sträckor af den svarta kontinenten. Tvärtom, fastän Väst- afrikas urskogar tyckas skola kunna bereda henne passande hemvist litet hvarstädes, synes hon blott förekomma inom vissa begränsade och från hvarandra fullt afskilda områden. Denna isolerade förekomst har, såsom vanligen är fallet, gifvit upphof till utbildningen af flera olika raser eller geografiska subspecies. Dessa ha helt nyligen af Matschie och W. Rotschild blifvit i korthet karaktäriserade och torde, för så vidt man hittills kän- ner, vara fyra. Den först beskrifna gorillan, som sålunda skall bära nam- net Gorilla gorilla (Savage & Wyman) hör hemma i Gabun- och Ogowe-trakterna af franska Kongo. Denna gorilla är svartgrå stundom med rödbruna hår på hjässan. Äldre hanar blir mera grå på nedre delen af ryggen och öfre delen af benen. I Sydkamerun lefver en gorilla, som Rotschild anser vara en särskild ras och kallar G. g. matschei. Den är nära lik föregående, men skulle särskiljas från den genom längre hår, gråare^ rygg och armar, kortare och gröfre lemmar samt bredare och kraftigare skalle. ' Riksmusei stora exemplar tillhör denna ras och den är grå öfver hela ryggen. 109 1-ig. 39. Nyss skjuten gorillahane från Sydkamerum. Zenkcr toto. I Nordkamerum kring Crossfloden lefver en annan ras, som af Matschie kallats G. diehli. Af denna känner man ännu blott skallar, som utmärka sig genom särdeles bredt men täm- ligen lågt bakhufvud o. s. v. Två sådana kranier fmnas i Riksmuseum skänkta af hr G. Waldau, som förvärfvat dem af negrer, hos hvilka de an- vändts som fetischer. Slutligen påträffades år 1903 på vulkanen Kirunga ya Sabinyo 3,000 m. ö. h., söder om Albert-Edvardsjön en art go- rilla mera afvikande än någon af de andra både till kraniets byggnad och emedan den var försedd med helskägg. Matschie kallade den efter upptäckaren, kapten von Beringe, Gorilla beringeri och grundade sin beskrifning på en fotografi samt skelettet, ty huden blef fördärfvad under transporten. Till färgen är denna form svart. Den var 1,5 m. hög och vägde omkring 100 kilo, sålunda betydligt mindre än den van- liga gorillan. Såsom af ofvanstående framgår har man till Europa blott erhållit fullständiga exemplar af tvenne af de fyra raser, som blifvit beskrifna, och det är ej många museer, som ens af dem ha någon vuxen representant. Det har nämligen ej så ofta inträffat, att en hvit jägare fått skjuta en gammal gorilla. Och när det skett, har det ej alltid varit under sådana förhållanden, att hud och skelett kunnat tillvaratagas. På grund häraf och då ju naturligtvis en vuxen gorilla är ett mycket eftersträf- vadt önskemål . för ett zoologiskt museum, betalas en sådan mycket högt. För några år sedan t. ex. erlades af ett ameri- kanskt museum 12,000 Mk. för en uppstoppad gorilla jämte skelett. FcHiidet år sköts en gammal gorillahane i Sydkamerum. Den uppstoppades af den bekante naturaliehandlaren Umlauff i Hamburg och i grupp med den monterades dels en unge af dess egen familj dels två halfvuxna gorillor (en hane och en hona) från franska Kongo. Denna präktiga och ståtliga grupp jämte de tillhörande skeletten uppsatta i samma ställningar, som de stoppade djuren, har nu blifvit Riksmusei egendom tack vare fru G. E. Broms' storartade och frikostiga maecenat- Fig. 40. Riksmusei gorillagrupp skänkt af fru G. E. Broms, monterad af Umlauff. Den gamla hanen och ungen från Sydkamerun, de båda halfvuxna (den öfre hane, den nedre hona) från franska Kongo. skåp. Ofvan har medelats en bild af den nyskjutna gorillaha- nen (fig. 39), som visar dess utomordentligt kraftiga byggnad och kroppsform. ■ Här lämnas nu en reproduktion af hela gruppen (fig. 40), som ju visar sig vara syrnierligen väl monterad, samt af skelettet af den vuxna hanen (fig. 41). Lefvande gorillaungar ha flera gånger förts till Europa. En af de första medtogs af den tyske läkaren Falkenstein år 1875 från en expedition till Västafrika. ' Vanligen dö dessa unga djur inom helt kort tid. Falken- steins exemplar höll dock ut i 15 månader, men genomgick un- der denna tid flera olika sjuk- domar. Den gorilla, som lefvat längst i Europa, var en hona, som hölls i den zoologiska träd- gården i Breslau från den 3:e sept. 1897 till den 18:e mars 1904. Den blef tämligen ut- vuxen och nådde pubertet. Vid sin ankomst vägde den 31 V-.- tyska skålpund och strax före sin död 66 dylika. Från början var den helsvart, men 1901 fick den röda hår på hjässan. Denna gorilla var helt tam och mycket Fig. 41- Skelett af gorillahane från godmodig. Detsamma har sagts Sydkamerun. q^ andra gorillor, som hållits i * Den allra första säges ha kommit redan ar 1860 till England men inom kort dött. 203 fångenskap. Det vill ditrför synas, som om gorillan åtminstone delvis med orätt tätt rykte om sig att vara argsint och ha vildt lynne. Att gorillan, i synnerhet den gamle hanen, med mod för- svarar sig mot människor, leoparder och andra inkräktare af dess urskogsrike, är ju egentligen ej någon ful egenskap. Men då hon till följd af sin styrka blir en farlig motståndare, är hon fruktad och följaktligen också förtalad. I regel torde dock ej gorillan öfverfalla människor annat än, om hon blir plötsligt öfverraskad, eller om det gäller att försvara familjens svagare medlemmar eller hon blifvit sårad. Falkenstein har fram- hållit, huru hans tama gorilla i motsats mot andra apor alltid tog koppar, glas och andra bräckliga föremål så varsamt och försiktigt i handen och sedan lika ordentligt satte dem ifrån sig igen, att intet enda stycke husgeråd af henne fördärfvades. »Då hon önskade något, kunde intet barn ha varit mera smek- samt», säger Falkenstein. Samme auktor liksom andra, som haft med gorillor att göra, framhåller likaledes dessa varelsers stora renlighet. , Sammanställer man sålunda de fullt pålitliga meddelanden, som gifvits af personer som haft någon erfarenhet af gorillor i fångenskap, så skall man fmna, att bilden blir ganska sym- patisk. Säkerligen blir den något helt annat än det helvetes- monster, som Du Chaillu's fantasi uppmålat. En af orsakerna, hvarför det är så svårt att få gorillor att lefva i fångenskap är utan tvifvel svårigheten att anskaffa för dem lämplig föda. I fritt tillstånd torde de lefva dels af frukter dels af vissa gröna växtdelar. De förra kunna ju äfven under fångenskapen erhållas, men de senare äro svårare om ej omöjliga att ersätta. En växt, som särskildt af Reade fram- hållits som gorillaföda, är A?Jiomum granum paradis/. Den hör till ingefärsväxternas familj och har gräslika blad. Samme författare uppger också, att gorillan nattetid ibland afsmakar negrernas plantager af bananer, papaya och sockerrör. Negrerna hämnas med att döda de gorillor, de lyckas öfver- manna. Förmodligen är någon vidskepelse hos negrerna bun- 204 den vid deras ludna kusiner i skogen. Det framgår bl. a. däraf, att gorillaskallar träffas använda som fetischer. Alla de kranier, som hittills erhållits af den nordkamerunska Gorilla diehli, ha sålunda varit i bruk som fetischer. Från sina närmaste fränder schimpanserna skilja sig gorillorna utom genom sin storlek och sin grofva kropps- byggnad genom flera i ögonen fallande karaktärer. Gorillorna ha mycket kraftigare hjäss- och nackkammar på kraniet, mindre samt djupt liggande ögon och mindre öron. Midten af bröstet är nästan kal hos vuxna djur, och nacken korthårig, de tjocka fingrarna äro förbundna med hvarandra utefter nästan hela första leden, tummen är längre än V.-? af handen, stortån tämligen lång, armarna äro 115 och benen 96 procent af rygg- radslängden. Hårfällen hos gorillorna är krusig och fmare än hos schimpanserna, som ha en mera raggig päls af raka hår. (Forts.) Några iakttagelser från en resa i Torne lappmark sommaren 1906. Af Nils Gjidenstolpc. en 1 juni detta år afreste jag i och för onii- thologiska studier till Lappland. Mitt hufvud- ^[ kvarter skulle blifva den naturvetenskapliga stationen vid Vassijaure, där jag af d:r Sve- nonius erhållit benäget tillstånd att vistas. Ju längre upp mot norden jag kom, desto kallare blef det, och snart nog fingo sommarkläderna utbytas mot vinterkläder. Den 3 juni framkommo vi ändtligen till Kiiruna, där det ännu var skäligen vinterlikt. Snön täckte nästan helt och hållet marken, endast på sluttningarnas syd- sida sågos här och hvar bara fläckar. På Luossajärvi låg isen metertjock: — det såg föga lofvande ut, och utsikterna att påträffa häckande fåglar voro tydligen ännu ringa. Genom telefonsamtal med amanuensen Bruno Rolf erfor jag, att det var ännu mer snö vid Vassijaure än vid Kiiruna, och beslöt jag därför att ägna någon tid åt undersökandet af fågelfaunan vid och i trakten af Kiiruna, innan jag reste vidare upp till Vassijaure. Till förare och handtlangare lyckades jag förvärfva en finne vid namn Simon Touremaa. Denne visade sig vara utmärkt och var till stor nytta, då han utom svenska och fmska äfven kunde tala lappska. Vi beslöto att först göra en färd uppåt Torne älf, och den 7 juni på morgonen startade vi med byn Kurravaara till 206 närmaste mål. Som vägen dit förde genom skog och öfver myrar, hoppades jag göra ett rikt jaktbyte. Dessvärre kommo dock mina förhoppningar härutinnan på skam, ty fågelfaunan visade sig vara tämligen fattig. Bland fåglarna voro snöskatan {Tiirdiis pilaris), bergfinken {Friiigilla montifringillä) och löf- sångaren {Phylloscopiis trochilus) ojämförligt de allmännaste. På grund af den stränga väderleken hade jag fruktat att ej ännu finna några fågelbon, men denna fruktan visade sig vara obefogad. Snöskatorna hade nämligen redan starkt rufvade 'Ågg. Då jag närmade mig deras bon i björkarna, blefvo de alldeles ursinniga och flögo rundt omkring mig, uttryckande sitt raseri genom ett oupphörligt skrikande. Bergfinken däremot hade nyss börjat häcka och arbetade ifrigt på sina i de låga björkarnas grenklykor belägna bon. Dessa voro utomordent- ligt vackra, men pa grund af sin likhet med barken rätt svåra att upptäcka. Efter ungefär 5 timmars marsch voro vi framme vid Kurravaara, en liten oansenlig by, belägen vid en vik af den här tämligen breda Torne älf. Af en nybyggare fingo vi här låna en s. k. forsbåt, och i denna gåfvo vi oss i väg uppför älfven. Längs stränderna såg man ofta holkar, upphängda till häckplats för storskrak {Mergiis merganser) och knipa {Clangula glaucion), båda här ganska allmänna. Sjö- fåglar funnos i mängd, men de voro dessvärre rätt skygga och släppte mig ej inom skotthåll. På de stora flockarna, bildade både af hanar och honor, syntes tydligen, att de ännu ej börjat rufva. Svärmar af sjöorrar {Oedemia nigra) och bläsänder (Anas pejielope) svängde oupphörligt förbi, och det blef ett brus, när de hundratals snabba vingarna piskade luften; dock aktade sig fåglarna väl från att komma för nära båten. Vårt mål var en låg holme, belägen ungefär 1 mil uppför älfven, där fjällgåsen {Anser erythropiis), enligt hvad Kurra- vaaraborna omtalade, häckade. Men trots ifrigt sökande lycka- des vi dock ej finna något bo, ej heller sågo vi till gässen själfva; de hade tydligen i år valt en annan häckplats. Säf- sparf\'en {Emberiza scfianucliis) och gulärlan {Motacilla flava var. borealis) voro däremot mycket allmänna, och det var iiitix-ssaiit alt se, liiii" ticii IVirra iiu-d släpande \'iiigar och ut- bi"C'dd stjäi"t sr)kte locka iiiii; trän boet. I^i niorg"oiieii ater- \äiide jag till Kiii"i"a\aai"a och lyckades pa hein\ägeii lälla en synnciiigcii xackei- kiiiphaiie, som lakade komma alltt<")r nära båten. Fr)ljande dag återvände jag till Kiiniia och fortsatte sedan upp till den naturvetenskapliga stationen, där jag på det hjärt- Fig. 42. Vassijaure naturvetenskapliga station, sedd irån norra sidan den 28 juni 1906. Nils Ciyldenstolpe toto.) ligaste mottogs af kandidat Rolf, som ej sedan föregående sommar sett ett främmande ansikte. Frän Vassijaure gjorde jag dagligen utflykter i olika rikt- ningar, dels med järnväg och dels till fots. At norr från stationen räknadt ligger sjön Vassijaure, hviiken, inom parentes sagdt, var öfverdragen med ett istäcke till efter midsommar. Fågellifvet var till en början just ej vidare rikt. hvilket ej var att undra på, dä man besinnar, att det till och med föll snö under de första dagarna af min vistelse vid stationen. Men 2 08 vid första vackra och nägot så när varma dag, (omkring den 20 juni) blef det något helt annat. Det var som om naturen med ens hade fått nytt h'f efter den långa vinterdvalan. Från alla håll hördes fågelkvitter, och öfverallt syntes fåglar och äfven fjärilar röra sig i luften. Där hördes ängpiplärkan {Anthiis pratensis), som stämde upp sin nätta sång, då hon från luften med dallrande vingar sänkte sig ned till den pä liij. 4^. Utsikt mot söder frän Vassijaure naturvetenskapliga station med fjället "Voutas reita den 22 juni 1906. (Xils Cjxldcnstolre, toto.) marken sittande honan. Hon kunde med skäl kallas »den höga nordens sånglärka-, ty hennes sång påminner något om lärkans, och fjäderdräkten är ju äfven nästan densamma. Från videbuskarna hördes ett för mig nytt fågelläte, och när jag kom närmare, fick jag se en brun fågel af ungefär en gråsparfs storlek med ett brunrödt band på nacken och bak- halsen. Det var en för den högre norden karakteristisk fågel, nämligen lappsparfven {Calcariiis lapponicus). Han var täm- 209 ligen allmän häruppe, ocli längre tram pa s(jmmaren hittade jag flera gånger hans på marken belägna bo. Dessa bestodo endast af en fr)rdjupin'iig i maikeii oeh voro inuti fodrade med torra grässtran oeh ripfjädrar; vanligen innehöllo de 7 bruna, med några få punkter och linier tecknade ägg. Vid kanten af sjön fanns en liten myr, och här möttes jag å nyo af ett nytt fågelläte. »Cirhi, cirhi, cirhi, cirhi-, ljöd det frän alla möjliga håll, och snart nog varseblef jag, att det var den minste af våra vadare, nämligen mosnäppan {Tringa temmincki)^ som jag här hade framför mig. De hade just anländt, men voro redan i färd med att tillrusta sitt enkla rede. Detta bestod endast af en liten grund fördjupning i marken (fig. 44). Det var alltid beläget på ett torrare ställe, dock ej långt från vatten och var ganska svårt att upptäcka. De små näpna snäpporna sprungo helt orädda omkring alldeles invid mig. Ibland satte sig hanarna i någon videbuske och läto höra sitt drillande läte, allt under det de ideligen flaxade med vingarna. Omkring den 28 juni voro kullarna fulltaliga och innehöllo då vanligen 3 å 4 '-digg. När honorna börjat rufva, lågo de kvar på äggen, ända tills man var alldeles inpå dem och gingo sedan upp helt sakta, smygande sig ljudlöst bort genom gräset. Bland öfriga fågelarter, hvilka funnos i större mängd här- uppe, intogo gråsiskan {Acanthis flammed) och löfsångaren {Phylloscopiis trochilus) de förnämsta platserna. Blåhake- sångaren {Liiscinia suecicä) och fjällabben {Ste reor arias longi- cauda) voro äfven ganska allmänna, men jag tror ej, att de häckade i närheten af stationen. Gråsiskan häckade mycket sent, så att ännu den 16 juli funnos bon med färska 2igg. Större strandpiparen {Aegialites hiaticulä) var äfven ganska allmän vid stränderna, och det var synnerligen intressant att se, huru hanen tog vård om dunungarna. Bland annat såg jag några gånger, huru strandpiparen ställde sig öfver ungarna och höll dem med benen tryckta mot marken, då jag närmade mig platsen. Anmärkningsvärdt var, att ett så litet antal roffåglar fanns i dessa trakter. Under hela min vistelse bland fjällen syntes Fauna och Flora. j ^ 2 lO endast en enstaka jorduggla (Asio accip it rinns), några par af stenfalken {Falco merillus) samt fjällvråkar {Bnteo lagopns). Dessa senare häckade dels i fjällbranterna, dels i höga barr- träd inom skogsområdet. Boen voro belägna ungefär midt på stammen och liknade alldeles boen af vår vanliga omvråk {Buteo bnteo). I allmänhet innehöllo de i år ovanligt många 'Agg, i ett bo t. ex. ända till 7 stycken. Vid stationen funnos äfven Fig. .j4. Bo af mosnäppan (Tringa temmincki) den 3 juli 1906, scdt uppifrån. (Xils G\"ldcn.stolpc, toto.) tama kaniner, och en dag, när jag kom hem från en utflykt, underrättades jag om, att två kungsörnar {Aqnila chrysaetas) tvenne olika gånger flugit alldeles förbi stationen och röfvat en af kaninerna. Den 18 juli lämnade jag »midnattsolens land» efter en synnerligen angenäm och äfven ganska inbringande tid där- uppe bland snö och is. Stockholm i september 1906. Om s. k. snöloppor, Af Killar Wahlgren. [: ika regelbundet som de s. k. vårtecknen anno- teras i pressen, lika regelbundet återkomma årligen i vårbrytningen notiserna om »snö- loppors» uppträdande liär och hvar inom landet. Det uppseende detta plötsliga och massiva uppträdande af insekter på snön ännu allt jämt väcker är af mycket gammalt datum, och redan Aristoteles nämner därom i sin »Historia animalium». Från 1600-talet finnas utförliga beskrifningar på »snöloppsregn» eller »maskregn», som före- teelsen då med förkärlek benämndes, och ett litet utdrag ur det äldsta arbete i den vägen jag känner, ger en målande skildring af de känslor, som bemäktigade sig den tidens män- niskor vid åsynen af ett fenomen, som de i öfverensstämmelse med tidens anda naturligtvis tolkade som ett himmelskt jär- tecken. Arbetet i fråga är skrifvet år 1673 af en niirnberger- entomolog vid namn Möller, bär den karakteristiska titeln »Meditatio de insectis ex aére cum nive delapsis» och inne- håller en skildring af ett snöloppsregn vid Neusohl i Ungern. Ett ögonvittne berättar: »Tidigt på söndagsmorgonen föll hos oss en mycket underbar och förskräcklig snö, bland hvilkens flingor mer än hundratals arter af allehanda slags maskar nedsnöade ur molnen, så att det på och bland snön blef all- deles svart af ohyra. Det afskyvärda krälandet och krypandet jagade kalla kårar öfver min rygg; och iakttogs detta under- verk strax efter ottesången af stora och små, unga och gamla, h varvid herr borgmästaren och rådmännen till de närvarandes stora förundran togo djuren i sina händer. Hvad nu Gud med dylik ohyra velat antyda för oss arma människor, därom hafva många uttalat skilda meningar, men vi måste dock lägga allt i hans hand och tåligt afbida, hvad himlen med oss besluta måtte. Gud vare oss nådig !> De djur, som säkerligen oftast gifvit upphof till föreställ- ningarna om »maskregn» på snön, och som i pressen gå under namnet snöloppor, äro små (en till ett par millimeter stora), oftast svarta insekter, som af zoologerna benämnas collemboler, och som på svenska blifvit kallade »hoppstjärtar». Genom sin storlek, kroppsform och färg och framför allt genom sina hoppande rörelser erinra de i viss mån om vanliga loppor. För den moderna zoologien äro de utom genom sittegen- domliga lefnadssätt af stort intresse därför, att de tillhöra en insektgrupp, som man skulle kunna kalla »urinsekter», om man därmed menar, att de af nulefvande arter stå insekternas förfäder närmast. Till samma insektgrupp, ehuru till en annan ordning, hör äfven den lilla smärta, silfverglänsande, lifliga insekt (Lepisma saccharina), som ofta förekommer i skafferier, visthusbodar o. d., och som af tyskarna erhållit det rätt be- tecknande namnet »Silberfischchen», därför att den hal som en ål glider undan, när man försöker fånga den. Det är intet tvifvel om, att insekterna härstamma från vinglösa, mångbenta masklika djur, närmast liknande tusen- fotingarna. Och med dessa senare visa också collembolerna mycken frändskap. De sakna t. ex. alltid vingar, och medan öfriga vinglösa insekter, såsom loppor och löss, med säkerhet härstamma från bevingade förfäder, finnes alls ingen anledning att förmoda, att så är förhållandet med hoppstjärtarna. Ännu märkligare är dock, att hoppstjärtarna i likhet med tusen- fotingarna ha flera än tre benpar. Utom de för alla insekter gemensamma tre benparen, som sitta på mellankroppen, äro nämligen collembolerna utrustade med trenne benpar på bak- 213 kroppen. Af dessa, soni emellertid ieke tjänstgr)ra som gaiig- ben, bildar det bakersta paret en tvågreiiad gaffel, som i hvila är inslagen fiamat längs buken, under det den, när insekten skall hoppa, sias nedåt och bakat och därigenom kastar upp djuret högt i luften. I hvilläget fasthalles hoppgaffeln af ett par hakar, som bildas af det mellersta bakkroppsbenparet. Det främsta af bakkroppens benpar är likasom det mellersta mycket förkrympt och står i samband med ett par tunnväggiga blåsor, som kunna stjälpas ut och hållas utspända genom att insekten i dem inpressar en del af sin kroppsvätska. Dessa blåsor tjänstgöra säkerligen som s. k. blodgälar. F-lertalet collemboler saknar nämligen öfriga insekters egendomliga and- ningsorgan, trakéerna, och gasutbytet måste därför ske genom själfva huden; det måste därför för hoppstjärtarna vara för- månlighet, att i dessa blåsor kroppsvätskan, blodet, endast genom en ytterst tunn hudhinna är skild från den omgifvande luften. Men dessa blåsor ha också en annan mycket viktig uppgift. När collembolerna genom hoppgaffelns tillbakaslående kastas högt upp i luften, gäller det för dem att kunna snabbt och säkert taga fäste vid det föremål, där de nedfalla. Härtill äro deras små klor alltför svaga och olämpliga, och de behöfva därför ett särskildt vidhäftningsorgan. Såsom sådant tjänst- göra nu på ett ganska märkvärdigt sätt de nämnda blåsorna. Från deras bas löper i bukens midtlinje framåt mellan ben- paren och längs hufvudets undersida till munöppningen en fm ränna; i denna rinner sakta en segflytande vätska från munnen, där den afsöndrats från vissa spottkörtlar, bakåt till blåsorna, som därigenom blifva klibbiga och ägnade att utgöra fasthäft- ningsapparater för djuret. Man ser också, att dessa blåsor äro bäst utbildade och längst utstjälpbara just hos de arter, som föra det rörligaste lifvet och göra de djärfvaste sprången. Bakkroppsbenparen hos hoppstjärtarna förete således ett vackert exempel på den företeelse man kallar funktionsväxling, och hvarmed menas, att organ, som ursprungligen uppstått och utbildats för ett visst ändamål, under djurformernas utveckling och omvandling till nya arter med afvikande lefnadssätt kunna komma att användas till helt andra ändamål än de ursprungliga. 214 Collembolernas tillfälliga uppträdande på snön är i och för sig icke något så underbart. Alla insekter ligga som be- kant under vintern i ett dvallikt tillstånd, då deras lifsprocesser äro nedsatta till ett minimum. Inträffa emellertid några soliga, tidiga vårdagar, bli vintersofkamrarna för många insekter för varma, de vakna upp ur sin sömn och begifva sig ut på ströf- tåg, hvarvid de ingalunda sky snöfälten. Särskildt egendom- ligt för collembolerna är dock, att de ofta uppträda i så oer- hörda massor och att snöns låga temperatur ej tyckes be- komma dem på minsta vis obehagligt. Flera meddelare be- rätta, att snön på stora områden stundom synes alldeles svart af dessa djur, eller säga, att snön ser ut, som vore den tätt beströdd med krut. Ser man närmare efter, märker man emellertid, att dessa små krutkorn verkligen äro lefvande varelser, som äro i ständig rörelse, hoppa om hvarandra, kräla omkring på snökornen och ibland krypa ner mellan och under dem. Ännu vid — 3° äro de ogenerade af kölden, muntra och pigga och till och med para sig och lägga ägg på snön. Om orsaken till detta massuppträdande kan man i olika fall hysa olika meningar. Man kan tänka sig, att djuren till- bragt sin vinterdvala i marken och mossan under snön, och att de af det nedsipprande smältvattnet lockas upp till snöytan. Men åtminstone i fråga om den art, som vanligast uppträder som snöloppa i vårt land, är nog förklaringen en annan. Denna arts vetenskapliga namn är Achoriites iiivicola (= A. socialis), (fig. 45). Utom pä snön, där den ofta anträffats i stora massor såväl här i landet som i mellersta Europa (Böhmen, Schweiz) och Nordamerika, är den funnen i barkspringorna på barrträd samt under mossa och löf i skogarna men, så vidt jag vet, aldrig ute på fälten. Sannolikast är därför, att vårstormarna, som svepa kring trädstammarna och sopa den delvis blott- lagda skogsmarken, ha kastat ut öfver snöfälten de lätta djuren, som af dagsmejan lockats ut ur sina skrymslen. (Må- hända har också en förutgången liflig förökning och däraf förorsakad öfverbefolkning framtvingat en utvandring från de gamla boplatserna). Flera omständigheter tala för en sådan förklaring. Jag har erhållit talrika djur af ifrågavarande art. insamlade långt ntc på den snT^täckta isen på sjThi Valloxen i Uppland. En meddelare trän Ångermanland skritver, att de voro långt talrikare pa snTjii i skogen än ute pa åkerfälten, och att de i synnerhet voro hopade »vid tvära snfjkanter intill väggarna af gårdarna». Andra ha uttryckligen ställt djurens massuppträdande i samband med stark storm, ännu andra ha iakttagit, att de i skogarna hufvudsakligen uppträda å snön kring trädrötterna o, s. v. Måluinda har mangen landtman, när han sett sina åkrar öfversvämmas af »snöloppor>, med dyrkcipt erfarenhet af jord- loppornas härjningar i hans köksträdgård, hyst farhågor för att »snölopporna», om de krypa ner genom snön, kunna vara skadliga för den unga sädesbrodden. Sådana farhågor äro emellertid alldeles öfverflödiga. Collembolerna angripa aldrig, så vidt man vet, friska växter, om ej möjligen fina alg- eller svamptrådar; deras föda består annars af mer eller mindre förmultnade ämnen. Hvar och en vet ju också, att de små hvita insekter, som ofta i stor mängd förekomma i blomkrukor och på faten under krukorna, äro alldeles oskad- ^^' '^^'. .^ °' rutes nivicola. liga för växten. Dessa små insekter äro en art coUemboler, ehuru de, olikt sina flesta släktingar, ej kunna hoppa. Är hoppstjärtarnas tillfälliga förekomst på snön en i sitt slag rätt märklig företeelse, så är det likväl i långt högre grad förvånansvärdt, att arter finnas, hvilkas enda liemvist synes vara de kalla ofruktbara snöfälten. Sedan långt tillbaka är den s. k. gletscherloppan (Isotoma sältans) (fig. 46 d.) bekant från Alper- nas glaciärer, där den är träffad ända till 2,700 m. ö. h., och där den med otrolig lätthet borrar sig ned i den till utseendet alldeles täta isen. Man har funnit, att den kunnat ligga tio dagar infrusen i is af — 11° utan att lida någon skada. På Eliasberget i Alaska anträffades under hertigens af Abruzzerna expedition en annan art lefvande på en glaciär, och äfven å våra svenska högfjälls eviga snö och på dess jöklar anträffas 2l6 dessa härdiga djur. Sa fann jag under en resa i Torne lapp- mark år 1900 en art, Isotoma bidenticiilata, i massor på den snötäckta Kårsojökeln och under ytmoränens stenar. Ännu högt uppe i de arktiska regionerna lefva »snöloppor». I sin beskrifning öfver den svenska polarexpeditionen 1872- — 73 om- nämner prof. Kjellman en art, Achorutes viaticus, hvilken ej heller i vårt land är sällsynt på snö. Han skrifver, att den ofta vid Fairhaven å Spetsbergen sågs »lifligt hoppa omkring på glaciärerna och understundom på vissa ställen förekom i på individer så rika och så tätt slutna skaror, att de på en yta lig. 46. :>Snöloppor . a Entomobrya nivalis, b, c Isotoma viridis var. riparia, d Isotoma saltans. af omkring en kvadratfot helt och hållet undanskymde snöns hvita färg». Och i prof af »röd snö» från samma trakt fann prof. WiTTROCK vid undersökning ej blott fullvuxna djur utan äfven i riklig mängd 'Ågg af dessa. Collembolerna hafva naturligtvis å de arktiska snöfälten eller högfjällens jöklar ingen annan näring än den sparsamma algflora, som finnes på snön, och själf har jag också i Lapp- land iakttagit, huru de med förkärlek samlas på fläckar af »röd snö», d. v. s., som är öfverdragen med en tunn ljusröd slöja af mikroskopiskt små, röda alger. Myrträdgårdar. ! ör en del år sedan väckte de iakttagelser, illllll som den i Sydbrasilien bosatte skarpsynte ,„,„„- iiiiPll.\';o;;'''',l: botanisten Alfred Möller gjorde öfver svamp M odlande myror, med skäl ett stort uppseende Han påvisade nämligen, hurusom vissa myr arter bokstafligen anlade små trädgårdar, hvilka kultiverades en svampart {Rozites gongylophora Moll.) under kulturen alstrade denna särskilda näringsrika ansväll- ningar i hyfspetsarna, lämnande myrorna en viktig föda. Under de sista åren har man äfven från de brasilianska urskogarna fått ett nytt exempel på växtodling af myror. En tysk, d:r E. Ule, hvilken nyligen företagit vidsträckta resor kring Amazonafloden, har nämligen där funnit arter af dessa små, intelligenta djur uppträda som hortikultörer, men ej utaf svampar, utan här af högre växtformer, fanerogamer. Deras trädgårdar hade i korthet följande utseende. Uppe i buskar och träd, ofta mycket högt upp i kronorna på grenar, i klykor och springor o. s. v. samla myrorna jord i små högar, hvilken de släpa upp från marken. Till dessa bäddar bära de frön, hvilka där få gro och utväxa, hämtande sin näring ur den hopbragta jorden. Den omstående figuren ' 47 visar en sådan ung plantering, där talrika groddplantor börjat utväxa. Så småningom uppsläpas allt mera jord, hvarvid de ^ Från Engler's Botanische Jahrbucher . Bd 30. Hft. 2. i8 odlade växternas hopfiltade rötter bidraga att fasthålla den- samma, sä att slutligen flera meter stora »trädgårdar» uppstå. Att växterna ej blott tillfälligtvis komma att växa på dessa lokaler,utan attdetär myrorna, själfva, som där utså fröna, har Ule experimentellt visat. Alla de arter, som odlas, hafva köttiga frukter. De till- löra följande olika växtfa- miljer: Araceae, Bromeliaceae, Piperaceae, Moraceae, Cacta- ceae, Solanaceae och Gesne- raceae. En intressant omstän- dighet är den, att alla dessa växter, på ett par undantag när, tyckas vara uteslutande bundna vid dessa lokaler och ej äro anträffade annorstädes. Flera bära ock namn, som erinra om deras beroende af myrorna, såsom Nidalariiim, myrmeco- philum, Ficus myrmecophila, Marckea formicarinn, Codonanthe formicarwn o. s. v. Hvilket gagn ha dä myrorna af dessa sina trädgårdsan- 47. .Myrträdgårdar med grodd- plantor. läggningar? Ui.h fiamlialler, att vid deras utväxande fasthållas jordmassorna, i luilka myrorna ha sina bon. (ienom de odlade växternas hlad\ci-k l:)ildas äfven ett skydd mot den brännande solen och de ofta oerhördt strida regnskurarne. Om detta är den riktiga tolkningen, torde framtiden fä utvisa. /^. F. Smärre meddelanden En Medusa i floden Nigrer har nyligen upptäcks af E. T. Browne. Det har visat sig vara samma art, som förut beskrifvits från sjön Tanganyika under namnet Limnocnida tanganicoe och som då ådrog sig mycken uppmärksamhet, dä ju eljes medusorna äro rena hafsdjur. Browne framkastar nu den teorien, att såväl Nigerområdet som de stora sjöarna ligga inom gränserna för en stor hafs- arm, som under Eocentiden sträckte sig öfver hela Sudan. Limnocnidas stamform lefde i detta haf, och den är själf nu en relikt i de stora sjöarne och Nigerfloden på samma sätt som Idothea-gråsuggan i Vättern hos oss o. s. v. Dvärgmås iakttagren i Jämtland. En ungfågel af dvärgmås {Lams miniitus) sköts af gods- ägaren Conr. Hammarström vid Bodsjöede i Jämtland den 29 aug. 1906. Dvärgmåsen är en af vår faunas mera sällsynta representanter och torde numera knappt regelbundet häcka inom landet. På höstsidan anträffas dock då och då förflugna exemplar. En jättestor ask. På egendomen Rockelsta i Södermanland invid sjön Båfven växer en ask af rätt ovanliga dimensioner. Stammen mäter vid brösthöjd 4,3S m. i omkrets och är dock åtminstone till det yttre frisk och oskadad. Den väldiga kronan beskuggar en vidsträckt yta af gårdsplanen, där trädet står; i diameter når den i det allra närmaste 25 meter. Om möjligen liknande jätteexemplar finnas på andra ställen, har jag mig ej bekant. I hvilket fall som helst kan det i sitt slag ha rätt att betraktas som ett »naturminnesmärke», väl värdt det skydd och underhåll, som af ställets ägare, grefve Eric von Rosen, ägnas detsamma. ^ p En ännu större liugrgorm än den, som omtalades i förra häftet, dödades den 1 1 sept. på Lidingön af hr Fägerskiöld, som benäget aflämnade den till Riksmuseum. Detta exemplar var 699 millimeter, alltså blott 1 millimeter kortare än det mått, som uppgifves i litteraturen såsom maxium för denna art. Den varma sommaren torde ha befordrat reptiliernas trefnad och tillväxt. En steril höna af gruldfasan i fullständig tuppdräkt har af rådman P. Hanström i Kalmar skänkts till Riksmuseum. Äggstocken tycktes vara alldeles försvunnen, men ägg- ledaren var ännu ganska stor. I England har förut konstaterats ett liknande fall af guld- fasanhöna i tuppdräkt. Turturdufva skjuten i Nederkalix. En ungfågel af turturdufva {Turtiir turtur) sköts den 26 sept. detta år vid Båtskärsnäs i Nederkalix af direktör E. B. Stiernspetz, som benäget öfverlämnat fyndet till Riksmusei samlingar. Tiirturdiifvaii tillliör ej äiiiui vai* fauna som häckfågel, men pa senare tid har nästan ärligen något exemplar (mesta- dels ungfåglar) förirrat sig hit. 1 mellersta Europa är hon allmän och tyckes åtminstone i vissa länder, såsom t. ex. i England, utsträcka sin utbredning norrut. Det är därför ej uteslutet, att vi i framtiden skola kunna få påräkna denna lilla nätta dufva såsom fullt inhemsk. Ug-glornas föda. Då genom nådiga kungörelsen af den 17 mars 1905 ugg- lorna blifvit fridlysta viss tid af året, har frågan om ugglornas föda, eller med andra ord, frågan om de äro nyttiga eller skadliga blifvit aktuell i högre grad än eljes. Från jägare och jaktvårdarehåll ha i Jägarförb. nya tidskrift och annorstädes framlagts flerfaldiga exempel på, att kattugglan tagit fåglar, äfven större sådana såsom dufvor o. s. v. och att den i upp- repade fall fångats i sax på orrbulvan o. s. v. Dessa fakta låta sig ej förnekas, och det är ej heller anledning att förvånas öfver den harmfulla dom, som uttalats öfver denna fågel i samband härmed. Emellertid torde det i detta fall som i så många andra, då det gäller den lefvande naturen, vara orätt att draga allmänna slutsatser af ett fåtal iakttagelser. Det torde vara ganska säkert, att det är i undantagsfall, som katt- ugglan slår på orre. Detta säges ingalunda för att försvara den ofvannämnda förordningen, ty den innehåller åtskilligt, som i synnerligen hög grad tarfvar revision. Den har ju för öfrigt redan en gång varit föremål t. o. m. för interpellation i riksdagen och det är väl därför att hoppas, att en sådan revision ej skall låta vänta på sig allt för länge. Men ugglorna äro ju förtjänta af rätt- visa liksom alla andra varelser. En sådan rättvisa kan endast skipas på basis af talrika direkta undersökningar. En hel del sådana undersökningar ha nyligen utförts af friherre Gevr VON ScHWEPPENBURG, som scdau gjort en sammanställning af de resultat, som han själf och andra vunnit i slika fall. Visser- 222 ligen äro dessa undersökningar utförda i Tyskland, där för- hållandena till viss grad äro olika mot hos oss, men de ha dock en relativ tillämplighet och äro alltid af intresse. Ett kort referat meddelas därför häraf. Ugglorna uppkasta såsom bekant de osmältbara resterna af sina måltider i form af bollar, och genom en noggrann undersökning af dessa bollar kan man alltså utröna hvad ugglorna ätit. Föremål för undersökning ha varit bollar upp- kastade af tornuggla, Minervas uggla, kattuggla, hornuggla och jorduggla. De båda förstnämnda ha ju för oss jämförelse- vis mindre intresse, då ju tornugglan först på senare tid in- kommit i Skåne, och Minervas uggla endast träffats där en gång, men de andra arterna tillhöra normalt vår fauna. Af tornuggla ha undersökts ej mindre än 13,100 bollar. I dessa anträffades lämningar efter 19,259 sorkar af olika arter, 12,926 näbbmöss fördelade på 5 arter, 9,494 möss af 4 arter, 65 råttor, 74 mullvadar, 67 flädermöss, 2 hasselmöss, 1 vessla, 650 fåglar och 161 grodor. Af fåglarne ha endast några få kunnat be- stämmas och dessa voro: några gråsparfvar och pilfmkar, en- staka gul- och kornsparfvar, 2 vaktlar, en nattskärra och 3 exemplar af Minervas uggla. Släktkärleken är alltså ej sär- deles utpräglad. Von Schweppknburg ha företagit sig att skatta de olika slagen af födoämnen i procent, och om man lägger ihop de olika slagen af skadliga gnagare kommer man till det resultatet, att de utgjort 67,5 procent, näbbmössen 30,3 men fåglarne blott 1,5. Tornugglan måste sålunda betraktas, som en nyttig fågel om man ser på den med en landt- brukares ögon. Undersökningarna rörande Minervas uggla ha ej varit så omfattande, utan inskränkt sig till 443 bollar. Äfven i dessa dominera sorkarna med 289 exemplar utgörande nära 85 procent af det hela. Mössen voro 30. Tillsammans med 1 råtta bilda de något öfver 9 procent. Näbbmössen voro 7, och endast 1 flädermus hade fallit byte för denna uggleart. ^ Om den nu visserligen försyndat sig och tagit 11 fåglar (därtill 2 tam- ^ Dessutom påträffades en del skalbaggar och tvestjärtar. 223 dufvor), så gör det blott ui\g(A öfvcr 3 procent mot de skad- liga gnagarnas 94 procent. Sålunda är denna uggla obestrid- ligt nyttig. Tråkigt blott, att den ej li()r till vår fauna! Så kominer turen till kattugglan. Materialet af (Åcn arten utgjordes af 606 bollar. I dessa träffades lämningar af 673 sorkar, 120 möss, 15 råttor, 1 ekorre, 3 harungar, 118 näbb- möss, 78 mullvadar, 1 flädermus, 2 vesslor, 88 fåglar, 40 grodor och 9 fiskar. De skadliga gnagarna ingingo med något öfver 70 procent i kattugglans diet, sålunda är det obestridligt, att äfven denna art gör stor nytta. På hennes syndaregister komma naturligtvis de 3 harungarne och fåglarne. Bland de sistnämnda funnos 1 rapphöna och 1 gök, dessutom åtskilliga trastar. Fåglar ha ingått enligt von Schvveppenburg's be- räkning till ungefär 7,7 procent i kattuggledieten, sålunda ej i någon fasaväckande hög grad. Jordugglan lefver nästan uteslutande af små gnagare. I 480 bollar af denna art träffades rester af 1 1 1 möss och 871 sorkar, men blott af 9 fåglar. Skadedjuren bilda alltså öfver 99 procent af jordugglans föda. Undersökningsmaterialet af hornuggla är rikligare och be- löper sig till 6,025 bollar. I dessa funnos lämningar af 8,414 sorkar, 1,442 möss, 40. mullvader och 57 näbbmöss. Såsom undantagsfångster kunna däremot betraktas 1 sjusofvare, 1 hamster och 6 har- och kaninungar. Fåglarnas antal var 161. Ej heller tyckes hornugglan ha motvilja mot att smaka på en groda då och då, ty 47 dylika voro representerade i detta material. De skadliga gnagarna utgjorde alltså 96,9 procent af hela dieten och fåglarna blott 1,7, alltså ej ens 2 hela pro- cent. Dessa fåglar utgjordes till V4 af sparfvar, vidare bo- finkar, pilfinkar, grönfinkar och hämplingar. Såsom en sammanfattning af detta kan alltså sägas, att de här omnämnda ugglearterna äro nyttiga och det i så öfver- vägande grad att få eller inga fåglar kunna sägas täfla med dem i detta afseende. Så goda bundsförvanter som de ofvan an- förda ugglorna torde landtbrukarne få söka vidt och bredt efter och ändå ej finna. Om dessa fåglar ej höllo de smä 224 gnagarna i schack, hvem skulle då göra det? Men med den starka förökningsförmåga som gnagarne äga, kunna de, om de ostörda få hållas, snart nog urarta till en verklig landsplåga. Det okritiska förföljandet af ugglor i allmänhet torde därför närmast kunna betecknas som en stor dumhet. Låt vara, att t. ex. en kattuggla en eller annan gång gör skada på något jaktbart vildt. Märker man något sådant kan ju den ifråga- varande brottslingen afrättas, men att döma hela släkten till utrotning eller undergång för en sådan enskild förbrytelse är tydligen orättvist. Men å andra sidan är naturligtvis det generella fridlysandet af en fågelart, som stundom gör skada, oberättigadt. Ett par fossila renhorn från Skåne ha nyligen såsom gåfva öfverlämnats till Riksmuseum af herr G. S. Kemner, Ystad. De äro omaka och båda af dem äro fällda under djurens lifstid. Det större är synnerligen kraftigt och mäter längs utsidan, ehuru spetsen är afbruten, omkring 125 centimeter samt har en högst betydande tjocklek. De äro funna i en torfmosse af »6 fots djup» vid Skönebäcks gård, Skurup. Närmare detaljer kunnu tyvärr ej meddelas, emedan det är några år sedan fynden gjordes. Renen lefde i Skåne strax efter istidens slut och hade in- vandrat dit söderifrån. Då man ej träffat lämningar efter ren i mellersta eller södra Sverige norr om Skåne, är det antagligt, såsom redan Sven Nilsson framhållit, att den nordliga ren- stammen senare invandrat på Skandinaviska halfön från nord- ost och att den sålunda ej har haft något samband med den skånska. De svenska ryggradsdjurens veten- skapliga namn. Al l.inar l.rmiihcr^. (Forts, frän ("öreg. häfte. Pariis cinctiis Boddai-rt 1783. Lapp mes en, lapp ti tan. syn. Parus sibiricus CjMKiix 1788. r> lappouicus Lunda Hl, 1848. Poecilc sibirica C a 1; anis 1850. Parus paliistris Linni-; 1758. Kärr me sen, entitaii. syn. Poecilc pahistris Ival:i> 1829. Parus borealis' Selys-Longchamfs 1843. Nordiska mesen, gråmesen, talltitan. syn. J\inis c olle it i Sikjnkckr 18S9. Parus atricapillus borcalis Harikrt 1905. jEgithalos' caudatus (Linnk) 1758. Stjärt me sen. syn. Parus caudatus Llnnk 1758. Acrcdula caudata Koch i 816. Oritcs caudata Horsfif.i.d 1854. Lam. Laniidae. ■'Lömska tor. Lanius excubitor Linné 1758. Vårfågeln. syn. La /ii US Excubitor Lixnk 1758. (Lanius excubitor major ^ Pallas 1827. Större vårfågeln. syn. Lanius major I*ai.i.as 1827.) Lanius minor Gmelin ^ 1788. S v a r t p a n n a d e t () r n s k a t a n. / Hartert anser, att denna ocli nägra antira europeiska niesformer med inattsvart hufvud riktigast böra ställas som underarter till den amerikanska mes, som Linné 1766 gaf namnet Parus atricapillus. - Hartert har framdragit, att detta slaktnamn gafs redan 1804 af Herm ann och sålunda är det äldsta. ■^ Antagligen blott en varietet af föregående. * Anträffad i Skåne. Fauna or Ii Flora. I^ 226 Lanius collurio Linné 1758. Törnskatan, vanliga törnskatan, syn. Lanius Collurio Linne 1758. Lanius senator^ Linné 1758. Rödnackade törnskatan. syn. Lanius rufus Brisson 1760. » auriculatus Muller 1776. » po?neranus Sparrman 1786. » ruficeps Bechstein 1805. Fam. Anipelidae Sidensvansar. Åmpelis garrulus Linné 1758. Sidensvansen. syn. Lanius Garrulus Linné 1758. Ampelis » » 1766. Bombycilla garrula Yieillot 18 i 7. Fam. Hirundinidae. Svalor. Chelidon riistica (Linné) 1758. Ladusvalan. syn. LLirundo rustica Linné 1758. Chelidon progne Forster 18 i 7. Clivicola riparia (Linné) 1758. Backsvalan. syn . LLirundo riparia Linne 1758. Clivicola europcea Forster 18 i 7. Cotile riparia Bote 1822. Hirundo iirbica Linné 1758. Hussvalan. syn. LLirundo ur bi c a Linné 1758. Chelidon ^> Boie 1822. ' Hittills ej veterligen iakttagen närmare än i Danmark, men den upptages i Fauna Suecica af A. J. Retzius 1800. Fani. rr<)i;I()J\ tid«u. Gärd s ni y g a r. Nanniis^ troglodytes (Linnk) 1758. Gärdsmygen, tu m mel i t en. . syn. Motacilla 'J)-oglodytcs Linnk lys^S. Troglodytes curopcei/s Vi ku. un » parvidus Koch iSi6. » regidus Mf.yer 1822. » vidgar is Flkminci 1828. Nanmis troglodytes Billp.kk(; 1828. Anorthura com/nunis Renxik i 83 i. » troglodytes MAC(•^ILI,I\VRA^ 1840. Fam. Ginclidae. Strömstara r. Ciiicliis cincliis (Linné) 1758. Strömstaren. syn. Stil ni US ciiuiiis Linné 1758. Cinclus inclaiiogaster Brehm 1823. » septcntrionalis » » » aqiiaticiis'^ Kj.i^:rbölling 1852. (nec. Bechstein 1802). Hydrobata inelaiwgaster Grav 1846. ^ Om släktnamnet Troglodytes af någon skulle användas här, är att märka, att detta visserligen uppställdes af Vieillot redan 1807, men med en amerikansk art som typ, och ehuru de amerikanska och europeiska formerna äro närstående, ha de dock af senare författare fördelats på skilda släkten, hvarvid namnet Troglodytes användts för de amerikanska arterna. För de europeiska kortstjär- tade arterna och närstående har däremot ofta användts namnet Anorthura Renmf 1831, men detta namn är, såsom af Newton m. fl. framhållits, helt och hållet synonymt med Troglodytes och kan af detta skäl ej användas uteslutande fur de kortstjärtade gärdsmygarne. På grund häraf har Oberholser helt nyligen, 1902, gjort ett nytt släktnamn Olbiorchilus, hvilket dock är alldeles öfverflödigt, ty redan år 1828 uppställde svensken Billberg släktnamnet Nannus med den svenska arten som typ. Följaktligen har detta namn Nannus prioritet och bör användas för de kortstjärtade europeiska gärdsmygarne och dessas närmaste släktingar i Amerika. ^ Bechstein's Cinclus aquaticus 1802 är den mellaneuropeiska strömstaren, som är olika mot vår. Dess namn är Cinclus tnerula (.Sch.€FFEr) 1789. 228 Fam. Tiirdidoe. T ras t fåglar. Tiirdiis pliilonielos' Brehm 1831. Sång t rasten. syn. Turdus iliacus Linxk 1766. » uiusicus aiict. Tur dus juiisiciis^ Linné 1758. Röd vi nge t rasten. syn. Turdus iliacus auct. nec. Linn k. » inauvis Mui.i.kk 1776. » illiis Pallas i 82 7. Tur dus musicus Linné, x Turdus pilar is Linni':."- Bastard mellan R ö d v i n g e t r a s t o c h S n ö s k a t a, Turdus dubius'^ Bechstein 1795. Sibiriska rödvin get rast en. syn. Turdus fuscatus Pamas 1831. ' Knappt någon konsekvens af de internationella nomenklaturreglerna är mera obehaglig än den, som orsakar en förändring af sångtrastens och rödvinge- trastens vetenskapliga namn. Linnk har tydligen 1758 förblandat dessa båda former, men den diagnos, som han ger af sin Turdus yniisicus: -alis subtus ferrugineis, linea superciliorum albicante häntVu- sig tydligen till rödvingetrasten, som alltså måste bära detta namn, äfven om de biologiska notiserna under samma rubrik passa in på sångtrasten, såsom t. ex. uppgift om sängsätt, ågg o. s. v. LiNNKs diagnos till namnet iliacus hänför sig dels till sångtrasten >^alis subtus flavescentibus , och dels till dubbeltrasten ;rectricibus tribus lateralibus apice utrinque albis . Under sådana omständigheter är bäst att låta detta nanm falla. Detta desto mer som de citat, som han anför, åsyfta dels rödvingen (Rajus & Aldrovandus) dels sångtrasten (Klein) och dels dubbeltrasten (Albin). I sådant fall blir det namn, som kommer närmast, Brehm's philotiielos af år 1831. Denne förf. använder äfven nanmet minor f(')r sångtrasten, men det var förut upptaget af Gmelin fur en annan art. - En dylik bastard finnes i Riksimisoum. Dfii tillvaratogs vid Haga 1859 och beskrefs af Meves under namn af Tiirdus illinniiius. Ett annat exemplar träffades i Norge 1897. " Nordasiatisk trast ett par gånger tillfallii;t\i'^ anträffad i Norge. 22Q 'riirdiis viscivonis Linn k 1758 Diihhrltrastcii. Tur dus pila ris Linnh 1758. S 11 (■) skatan, b j i) r k 1 1- a s t e n. Tiirdiis mcriila Linnk 1758. Koltrasten. syn . 7 'ur dus Mer u la 1 ,i .\ \ k 17 5 ii' 1899. ' Henimahr>rande i mellersta och södra Europa, skjuten en gäng i Sverige och en gång i Norge. ^ Stor förvirring rader i litteraturen angående näktergalens vetenskapliga namn. men Linnés citat i främsta rummet af Fauna Suecica visar tydligen, hvil- ken form som bör bära namnet Luscinia . Den mindre arten, som rätteligen skulle kunna kallas den sydvästliga, har troligen ej träffats inom Skandinavien. 231 P/ia'?iiciiriis phoeniciinis Linni-; 1758. Rödstjärten. syn. Motacilla J*hoe>iicuriis Linnk 175H. Sylvia '-> r>.\ 111 \m 1787. Fhoeiiiciirus ruticilla J^oKsrKR 1S17. Saxicola pJuenicurus Kocn 1S16. Ficedula » Boik 1822. Pha^niciira ruticilla Goui.d 1837. Ruticilla phcenicura Boxaparik 1838. Lusciola pliivnicurus Kk\skki.i\(; \: Er. ask 's 1840. Luscinia pJuviiicurus Sindkvai.i. 1856. Phceniciiriis gibr altar iensis^ (Gmelin) 1774. Svarta rödstjärten. syn. Sylvia tithys vScopoi.i 1769. (nec. Linné). Sylvia tythis Bechstein 1803. Ruticilla atra Brehm 1831. » tithys auct. (nec. Linné). Sylvia sylvia (Linnk) 1758. Törnsångaren, grå sångaren. syn. Motacilla sylvia Linné 1758. Sylvia communis Latham 1787. » cinerea Bechstein 1802. » rufa Newton 1873. Dess vetenskapliga namn blir Aedon megarhyncha Brehm 1831 och såsom syno- nym Erithacus m. fl. släktnamn, samt luscinia auct. (nec. Linné), Luscinia vera Sundevall. ^ Om man ser närmare på Linnés beskrifning och skildring af -^Motacilla titys i »Systema Naturce», 10:de upplagan samt i Fauna Suecica», så blir det uppenbart, att hans beskrifning etc. ej på någondera stället kan hänföra sig till den svarta rödstjärten, utan är en beskrifning af en hona af den vanliga. Linné insåg äfven själf detta och indrog i 12.te upplagan titys» under phcenicurus^> som dess hona, samt uteslöt namnet titys> helt och hållet i andra upplagan af »Fauna Suecica». Oafsedt att beskrifningen af titys>^ berättigar till denna tydning, är det ej antagligt, att Linné sett någon svart rödstjärt i Sverige, då ju allt tyder på, att denna först under senare år iiit1\ttat liit i landet, men Linnés yfitys» lefde y>in arboribus foliosis i Sverige. Sylvia nisoria (Bechstein) 1795. Hökfärgade sängaren. syn. Motat illa nisoria Bkchsikin 1795. Svlvia - " 1802. Curnica iindata Brehm i 83 i. Sylvia salicaria (Linn k) 1758. Trädgårdssångaren. svn. Motacilla Salicaria Linné 1758. Sylvia simplex Latham 1787. :> Jwrtensis Rechstkin 1802. Sylvia ciirruca (Linné) 1758. Ärtsån garen. syn. Motacilla Curruca Linnk 1758. Sylvia curruca Scofoli 1769. Sylvia atricapilla (Linne) 1758. Svarthättan, svarthufvade sångaren, syn. Motacilla Atricapilla Linné 1758, Sylvia atricapilla Scopoli 1769. Phylloscopus^ sibilator (Bechstein) 1793. Grönsångaren. syn. Motacilla sibilatrix Bechstein 1793. Sylvia -> » 1802. Ficedula » Koch i 816. Phyllopueuste » Brehm i 83 i. Phylloscopiis trochilus (Linné) 1758. Löfsangaren. syn. Motacilla trochilus Linne 1758. Sylvia - Scopoi.i 1769. Phylloscopus » BoiE 1826. Phyllopueuste "- Brehm 1831. Af de anförda skälen bortfaller titys säsoni varande obrukbart synonym för phoenicurus och det första användbara namn med heskrifning af den svarta rödstjärten är Gmelins gibraltariensis af år 1774. ^ Löfsångarne erhöllo af Boie släktnamnet Phylloscopus redan 1826, under det att namnet Rhadina gafs af Billbero 1828 och Phyllopneiiste af (Meyer) Brehm 1831. 233 Phvlloscopiis collyhita^ ( Vii-iiioi ) 1.S17. (i I- a 11 sa II g a re 11. syn. Motacilla )iilii Hn nsi i;i.\ i<)1»|)\kki I 7 '"^3' Sylvia » IJinisi kin 1.S02. Sylvia collybila X^ii.iii.oi 1817. Trocliiliis »linor POrsii-.r 1.S17. " ( i bictiiia N 1 1 .ss( ) n i 8 i 9 . P/ixllopnnistc sylvestris Krkhm 1831. Phylloscopiis borealis' (Blasius) 1858. Nordiska löfsångaren. syn. AcantJiropneuste borealis 1^i.asr-s 1858. riixllopueustc ;> - 1858. Svlvia eversniaiiJii Middf.ndokf 185 i. (nec\ 1>()\APAR1K 1850). Ficediila hippolais'^ (Linn k) 1758. Gulbröstade sångaren, bastardnäktergalen, syn. Motat illa Hippolais (LixnpO 1758. Ficedula » Sch.i:ffer 1789. Sylvia *» Bechsteix 1802, » icterina Vikillot 18 i 7. Phytlopseusta hippolais Bn.LBERO 1828. ' Namnet riifa niäste bortfalla, emedan det förut var gifvet i annan be- tydelse inom samma släkte af Boddaert 1783. Vieillot's namn collyhita 1817 kommer då närmast i ordningen. - Namnet eversmanni hade användts af Bonapartf 1850 i annan mening, därför kan Mii)DENDorf's namn ej användas, utan Bi.asii's' borealis af är 1858 komma till användning. ^ Släktnamnet Ficedula med F. hippolais såsom typ gafs af Sch/EFFEK 1789 och har sålunda prioritet framför andra släktnamn här och är tillika den äldsta betydelsen af Ficedula d. v. s. med tillämpning af binomenklaturen. Bris- son använde visserligen namnet i fråga redan 1760 i en annan betydelse, men han tillämpade ej binomenklaturen och lians användning har alltså ingen gil- tighet. ^34 Åcrocephaliis^ arunduiaceus''^ (Linné) 1758. Trastsångaren. syn. Turans aruudinaeus Linn k 1758. Acrocephaliis lacustris Naumann 181 i. Calamoherpe tur doldes (Meyer) Boie 1822. Calainodyta 7nedia Malm 185 i. Acrocephaliis streperus (Vieillot) 1817. Rörsångaren. syn. Motacllla aruiidlnacea Lightfoot 1785. Sylvia » Latham 1790. Acrocephalus aruiidlnaceus Nau.manx 181 i. Sylvia strepera Vieii.lot 1817. Calauiohcrpe aruuduiacea Boie 1822. Acrocephaliis dumetor uni^ Blyth 1849. Långnäbbade rörsångaren. syn. Acrocephalus dunietorutn Blyth 1849. Sylvia magnirostrls Lilljeborg 1850. Acrocephalus palustrls (Bechstein) 1802. Kärrsångaren. syn. Sylvia palustrls Bechstein 1802. Acrocephalus > Nau>l\nx i 8 i i . CalainoJierpe » Boie 1822. Acrocephalus schoenobcvnus (Linné) 1758. Säfsångaren. syn. Motacllla Schocnobicnlis Linné 1758. Sylvia phragmltis Bechstein 1802. Acrocephalus » Xai'mann 181 i. Sylvia scJioenobccuus Vieillot 1820. Calamoherpe phragmltis Boik 1822. ' Namnet Acrocephalus gafs af Naumann redan 1811 och har sålunda prio- ritet framför Calamoherpe Boie 1822, Calamodyta Kaup 1829 m. ti. ^ LiNNÉ's hänvisning till Klein ådagalägger, att det är denna fågel, som åsyftas med Turdus arundinaceus i l():de upplagan af Systenia Naturce. Det är också uppenbart, att det hos Linnk ej är fråga om någon inhemsk, af honom känd fågel, ty Fauna Suecica citeras ej. — Blott ett exemplar af denna art har träffats i Sverige. •'' Ännu ej funnen i Sverige, men i norra Norge, Finland och norra Ryssland. 235 Acroccphalus aquaticiis^ (Gmfi.in) 1788. Vätte 11 sån gar en. ^)n. Motacilla aiiualica Omki.in T7S8. Syli'ia » 'l'i,M\ii.\(K i' Bo I K 1826. Muscicapa (Siphia) parva'- Bechstein 1795. Lilla fl ugs nappa ren. syn. Erythrostenia parva Bonafartk 183S. Muscicapa (Hedymela) atricapilla'' Linne 1766. Svart och hvita flugsnapparen. syn. Muscicapa Atriccpilla Linne 1766. Motacilla Ficedula >^ » 2 Muscicapa niiiscipcta Bkchstkin 1795. » picata SwAiNssox 1838. Hedyiucla^ atricapilla Sindkvai.!. 1846. ' En obeliaglig förvirring råder i LiNNÉ's arbeten med afseende på grå flugsnapparens namn. Motacilla Ficedula i Systema Naturce 10:de upplagan 1758 samt Fauna Suecica 1761 hänför sig säkerligen till grå flugsnapparen, men i Systema Naturce 12:te upplagan införes namnet Muscicapa Grisola för denna art och diagnosen för Motacilla Ficedula far ett tillägg, som tyder på, att numera därmed menas honan af svart och hvita flugsnapparen. '-' Endast ett fåtal exemplar hittills iakttagna i Sverige. •' Redan i Fauna Suecica 1746 hade Linné en tydlig beskrifning af denna art, men hänförde denna sedermera oriktigt till följd af sammanblandning med buskskvättan till Motacilla Rubetra^ i 10:de upplagan af Systema Xaturce. I l2:te upplagan af Systema Naturce 1766 rättar Linné emellertid själf under rubriken Muscicapa Atricapilla det begångna misstaget och tager i anspråk f()r denna fågel den fiirut till buskskvättan med orätt hänförda beskrifningen i Fauna Suecica 1746. Men genom ett oriktigt tillägg till beskrif- ningen af ^Motacilla Ficedula^ blir denna delvis sådan, att den d. v. s. dess senare del åsyftar honan af denna art. ■* Sundevall betonade 1842 olikheten mellan de svarthvita och gra tlug- snapparne samt urskilde de förra under namnet Hedymela. 237 Muscicapa (Hcdymcla) albicollis^ Ti-mminck IM 5. Ila Is ha Ulls ti iigsii a ppa ren. s\n. Mi/scii-apii collaris Hkciis i i i\ i 7(;5. albicollis T i: \i .\ 1 1 \ ( ■ k i S i 5 . Hcdymcla collaris Sindia ai.i, ICS42. Kam. Motacillidic. A 1- 1 o r. Motacilla alba Linni; 1758. Sä de sär la 11. Motacilla liigubris' Temminck 1820. Svartryggiga sädesäiian. engelska sädes- är 1 an. syn. Motacilla Yai-clli (lori.D 1832. Motacilla boariila'' Linnk 1771. Gråärl an. syn. Motacilla uiclauopc 1'ai.i.as 1776. siilpJiui-ca Bkchstkix 1807. Biidytes flaviis (Linnk) 1758. Gul är lan. syn . Motacilla fla-ca 1 .ixx k 1758. Biidytcs flava (Uvikk 18 i 7. Biidyles flavas tlninbergi^ Billberg 1828. Nordiska giilärlan. syn. Motacilla Tliunbcro^i Bii.i.iiKRci 1828. >> Jla-i'a bor c alls Srxin-.XAi.i. 1840. ' Bechstein's namn Muscicapa collaris 1795 var tVunit af Latiiam användt ffir en helt annan tagel och därför niaste Temminck's namn komma till använd- nhig. '^ Träffas dä och da i Sverige, västlig till sin utbredning. ■' Anträffad tillfälligtvis i Sverige, tillhiu- mellersta Europas och Asiens bergs- trakter. * Ehuru mest känd under det af Sundevali. 1840 gifna namnet borealis; blef dock denna arla redan 1828 af Billberg kallad med artnamnet Thunbcrgi , som sålunda har prioritet. Att tolka Gmelin's namn viridis såsom hörande hit är mer än en gissning, då diagnosen är ofullständig och ej passar in. och den plansch, till hvilken hänvisas, ej ens med säkerhet kan tydas som en arla, och cerviniis>, som ej publicerades förr än 1827, det fr)rstnämnda kan ej ha publicerats före 1826, men kanske ej förr än 1828. Den andra och nästan ordagrannt lika- lydande oktav-upplagan af Audouin's arbete utkom ej förrän 1828 ocli den ser man oftast citerad. Den första upplagan är i folio och bär ingen datering. 239 Ant/ius ric/iardi^ Vii;ii.i.(H 18l8. Stora p i p 1 ii r k a n . Anthiis obsciirus (Latham) 1790. Skärp iplärkan. syn. Alaiida obscura Lmiiam 1790. Anthiis r K pestris Nilsson i.Siy. » littoralis P>rkh.m i ^ iiivalis Pallas 1827. Eroiiophila alpestris Boik 1828. Phileremos » Brehm 1831 Alauda » aiict. Otocorxs » Ord. Coraciiformes. Inderord. Pici. Spettar. Fam. Picidcc. Hacksjjettar. Jynx torqiiilla (Linnk) 1758. Göktytan. syn. Jy'i~y Torqiiilla L i x x É 1758. Yiiux > » 1766. Ficiis iynx Pallas 1827. Dryocopiis' martiiis Linnk 1758. Spilkråkan. syn. J-iciis Afartius' \A\^t 1758. Dryocopiis martiiis Boik 1826. Dendrocopiis major (Linnk) 1758. Större hackspetten. syn. rit US uiajor Lixnk 1758. Dendrocopiis major Korn 1816. ^ Linné gaf sitt namn Alauda alpestris åt den amerikanska formen och kände ej den något afvikande underart, som lefver i gamla världen. Denna kallades först af Gmelin 1788 Alauda flava. Om denna form nu endast betraktas som en underart, blir namnet för vår berglärka Eremophila alpestris flava, t\- endast alpestris skulle utmärka en amerikansk fågel. ^ Om man vill sönderdela släktet Picus, måste det ske pa detta sätt emedan släktena i denna ordning utbrötos: Picoldes Lacépkdé 1801, Deiidrocopus Kolh 1816, Dryocopus Boie 1826 och sedan återstå grönspettarne såsom släktet Picus, ■då för dem allra sist ett namn Geci/uis uppställdes af Boie 1831, och detta blef ■öfverfl()digt. Forts. De människolika aporna. Af K. L. Schimpanssläktet. chinipanserna uppträda med en mycket större formrikedom än gorillorna. I ett af de sista arbetena angående dessa apor uttalar W. RoTSCHiLD den åsikten, att det finnes åtmin- stone fem arter, som i sin tur sönderfalla i omkring ett dussin geografiska raser. Fyra af dessa arter ha svart ansikte och den femte (Simia pygmceiis) har blekt eller köttfärgadt ansikte. Denna sistnämnda arten har fem geografiska afarter i Kongo, Franska Kongo, Guld- kusten, Sierra Leone och Gambien. Schimpansen från sist- nämnda stället har trakten kring ögonen mörk och bildar så- lunda en öfvergång till de svarta. Af dessa är den, som skall bära Linné's gamla namn, Simia satyriis, delad i tre raser, af hvilka den typiska från Kamerun och Gabun är korthårig, de båda andra från Central-Kongo och Sudan — Uganda äro lång- håriga. En annan, mycket långhårig schimpans är Simia velle- rosiiSy men dess hår är mjukt och den typiska formen af denna art, som finnes i Kamerun, blir vid framskriden ålder gulgrå, €n ovanlig färg för schimpanser. En afart af den från Kongo är mera sotbrun till färgen. Du Chaillu's Siinia koolookamba från Kamerun och Gabun utmärker sig genom sina kolossala öron. Den har också kort, sträft och svart hår. Den femte och sista Simia aiibryi från samma område är svart med kort hår, men har små öron och liknar i flera afseenden en gorilla. Schimpanserna ha varit kända och beskrifna mycket längre än gorillorna. Det första omnämnande af schimpanser, som med säkerhet påträffats i litteraturen, härleder sig från en en- Fauna och Flora. ■ j^ 242 gelsman Andrew Battell. Denne blef krigsfånge hos portu- giserna i Angola ocli lefde där en längre tid samt erhöll då äfven kunskap om schimpanser. När han sedan återkom till Europa och år 1613 utgaf en berättelse om sina äfventyr, om- talade han däri dessa apor under negernamnet »Pongo». Ej mycket senare nämligen i förra hälften af 1600-talet fördes en schimpans lefvande till Europa från Västafrika och skänktes till Henrik af Oranien. Denna apa blef beskrifven af den hol- l"ig. 48. Simia satyrus från Kamerun ocli (jabun. ländske anatomen Tulp. När Linné sedan år 1758 i 10:de upplagan af sin »Systema Naturae:> införde den vetenskapliga binomenklaturen i zoologiens tjänst, upptog han Tulp's be- skrifning och kallade den svarta apa, som legat till grund här- för, »Simia Satyrus». Detta är sålunda det första vetenskap- liga namnet för schimpans, och det måste därför användas. — Genom ett missförstånd inbegrep Linnk sedan 1766 under samma namn ej blott den svarta schimpansen från Afrika utan äfven den röda orangutangen från Sundaöarna, som han under mellantiden lärt känna. Detta orsakade den namnförbistringen, -M3 att orangutaiigen länge kom att gå och ända intill på sista tiden gått under schimpansens rättmätiga namn Simia satyrus. — Huru den schimpansart, som eger ursprunglig rätt till detta namn ser ut, det framgår af närstående tig. 48, som liksom de följande lånats ur ett arbete ' af W. Rotschild öfver dessa djur. Såsom af bilden framgår har denna schimpansart kal panna ocli ett par väldiga öron (65 x 50 mm.). I båda dessa Fig. 49. Simia koolookamba (ung) från Gabun. afseenden öfverträffas den dock af Du Chaillu's Simia kooloo- kamba. Såsom synes af dess porträtt (fig. 49), är den näm- ligen än mera flintskallig och har än större öron mätande 80 X 53 mm. Den långraggiga underart af Simia satyrus, som är utbredd från Niam-niani till sydöstra Sudan, från Tanganyika till Uganda och kallats scfiweinfiirthi efter den bekante tyske upptäcktsresanden och naturforskaren, har återigen ett helt annat utseende såsom fotografien (fig. 50) visar. Den har ej Proc. Zool. Soc. London 1905. 244 bena midt i pannan på modärnt sätt, men det har däremot dess frände 5. 5. marungensis frän Central-Kongo (fig. 51). Simia pygmmis eller schimpansen med ljust ansikte från Kongo Fig. 50. öimia satyrus schweinfurthi från Sudan och Lganda. ser ut som fig. 52 visar och dess släkting från Gambien som fig. 53. Dessa bilder, som alla ursprungligen äro tagna efter lefvande djur, torde tydhgen ådagalägga, att den gamla upp- fattningen, att det bara fanns en art schimpans, ej alls håller streck. 245 Dft är mycket miVjUgt <>cli antagligt, att dessa olika for- mer i biologiskt afseendc och till sitt skaplymie äro hvarandra mer eller mindre olika. Da de iakttagelser, som gjorts pa schimpanser i det fria, ej äro så talrika och oftast ej med visshet hänföra sig till någon särskild bestämd art, är det svårt att yttra sig härom. Detta gäller desto mera, som i vissa delar Fig. 51. Simia satyrus marungensis Iran mellersta Kongo. af Afrika flera olika schimpansformer bebo samma område, så att man af blott lokaUippgifter ej kan sluta sig till, hvilken schimpans det är fråga om t. ex. i en reseskildring. Men det är en vanlig regel att tvenne eller flera alldeles närstående former med identiskt lika lefnadssätt ej trifvas tillsammans inom samma område. Därför torde det vara sannolikt, att biologiska olikheter finnas mellan olika schimpansformer. Så- 246 som ett allmänt omdöme torde det dock kunna sägas, att schimpansen är mindre tungsint och mera sällskaplig och liflig än gorillan. Det uppgifves till och med, att schimpanser stun- dom samlas i större sällskap för att leka med hvarandra. Här- vid utstöta de en mångfald läten, trumma på trädstammar och tumla om med hvarandra, som ystra pojkar. Unga schimpan- sers lekfullhet har man många gånger iakttagit på fångna exem- plar. I Berlins zoologiska trädgård kunde man för ett par år Fig )2. Simia pygmaeus från 'Kongo. sedan få bevittna, hur en ung schimpans under hejdlöst jubel från sina kamraters sida, lekte och rasade med ett eller ett par dussin unga berlinare. Han var särdeles road af att stupa kullerbytta och tumlade nästan som ett klot öfver gräsplanerna, för att sen springa upp och hänga sig på någon af lekkamra- terna och låta bära bort sig ett stycke, eller med stor vighet klänga upp i ett träd blott för att inom kort åter komma ned och förnya leken. Det finnes å andra sidan också hos schimpansen i vildt tillstånd vissa drag, som påminna om en okynnig, illa upp- 247 fostrad pojke. Ett typiskt sådant drai^- Iiai- (j. Linnell omtalat från sin nära 20-åriga vistelse i Kamerun. En gång, då han gick genom skogen, fann han en sköldpadda, på hvilken ett bakben iiade ryckts ut ur kroppen ocli sedan hade en pinne instuckits i bukhålan genom den uppstandna öppningen. Denna pinne hade därpå kringvridits, sa att sköldpaddans tarmar upp- Fig 53. Simia pygmaeus chimpanse trån (ianibicii. lindats på den. Allt detta hade gjorts af en klåfingrig schim- pans på rent okynne. Han hade väl velat se efter »hur det såg ut ini». Men i allmänhet lefva schimpanserna i fred med öfriga skogens invånare. Däremot misstänker Pechuel-Loesche, att de öfvermodiga och kitsliga markattorna öfverfalla och reta de mera tröga och oförargliga schimpanserna, så att dessa stundom högljudt ge sitt misshag tillkänna öfver att störas och plågas af bråkmakarne. 248 Trots sin godmodighet är dock schimpansen ej någon föraktlig motståndare om nöden drifver honom till motvärn. Negrerna både i Kongo och Kamerun frukta honom. Skulle ett handgemäng mellan en människa och en fullvuxen schim- pans uppstå, vinner den senare seger genom sin ofantliga muskelstyrka, som sätter honom i stånd att afbryta armar och ben på motståndaren, hvars kroppshåla äfven upprifves. Däremot äro uppgifterna stridiga angående, huruvida schim- panserna bitas eller ej. Olika raser ha måhända härvidlag olika vanor liksom deras tandbeväpning är olika starkt utveck- lad. Så har t. ex. den ullhåriga Simia vellerosiis mycket större hörntänder än andra former, och det är naturligtvis ej blott för roskull. Negrerna ha på en del ställen en viss vidskeplig uppfatt- ning om något slags släktskap med schimpanserna. På vissa trakter tro de, att elaka och dåliga människor förvandlats till schimpanser. Ett utslag af denna öfvertro visar sig t. ex. på Kamerunberget, där negrerna enligt G. Linnell ej på några vilkor vilja äta schimpanskött, ehuru de äta markattor och alle- handa andra däggdjur med största begärlighet. Men schimpans- kött tillbakavisa de, i det de säga »man»,— och kannibaler ära de ju ej. Schimpansen tillhör naturligtvis skogen samt är skickligare klättrare än gorillan. Den tillbringar nog också större del af sin lefnad i träden än denna sistnämnda, men om den utsattes för någon fara, tager den i regel ej sin tillflykt till trädkro- norna. Tvärtom, om de äro i träden, hoppa de genast ned äf- ven från betydande höjd och då med en väldig, långt hörbar duns. samt springa undan på alla fyra på marken, berättar löjtnant K. Eriksson från Kongo. Detta gäller åtminstone då fara hotar från människor. Från trädens frukter hämta de ock sin mesta näring. De trifvas likväl äfven utmärkt bland buskar och annan under- vegetation isynnerhet bland Arnomiim och andra ingefärs- växter, hvilkas frukter de liksom gorillorna tycka om. Det uppgifves också, att schimpanserna stundom förtära animalisk 240 kost. Spindlar och insekter ocli bkmd de senare isynnerhet gräshoppor skola vara dem en läckerhet, men ägg (jch fåglar äro ej heller ovälkomna, pastas det. Det är dock otvifvel- aktigt, att den ojämförligt största delen af .schimpaiisens kost- håll tages från växtriket. Det händer därvid till och med att negrernas banan- och papayaplantager få sitta emellan. Liksom flera andra apor ha schimpanserna frjr vana att använda frukter och andra smärre föremål såsom kastvapen. I likhet med gorillan bygger schimpanserna ett slags bon i träden genom att afbryta och sammanlägga grenar i de träd, där den tillbringar natten. Dessa nästen äro emellertid af till- fällig natur och begagnas ej en längre tid, utan när schimpan- sen finner det vara tid att gå till kojs, gör han sig ett dylikt, där han händelsevis befinner sig i ett passande träd. Dylika nästen hade man härom året tillfälle att se i Berlins zoolo- giska trädgård, både gamla med visset löf på de brutna kvi- starne och alldeles nyss förfärdigade, Unga schimpanser föras ganska ofta till Europa och visas i större zoologiska trädgårdar. De äro där alltid såväl sina vårdares som allmänhetens gunstlingar till följd af sin god- modighet och lekfullhet, men ej minst för den intelligens, som de visa. Berättelser, som ådagalägga detta, finnas i mängd, men det skulle föra oss för långt att lämna några utförligare referat härom. Några iakttagelser öfver fjällämmelns födoämnen. Af A. G. Nathorst. ^"•^'•'•••■!ÄiBilH ^'" J^^ under sommaren 1905 jämte min fiLiiilliWyBBM familj vistades såsom gäst hos grosshandlaren hMUI^HhI c. F. Liijevalch j:r på dennes natursköna egen- |i|j|^^H| dom Medstugan i Jämtland, hade jag tillfälle ^^^HH^^HB att göra några observationer öfver fjälläm- HIHHHHkI melns födoämnen, hvilka synas mig hafva det intresse, att de böra bevaras från glömskan. Anledningen därtill att jag då kom att något sysselsätta mig med detta djur, var en begäran af professor G. Retzius, att jag om möj- ligt skulle söka skaffa honom några lefvande hanar af det- samma, hvilka han behöfde för sina anatomiska undersök- ningar. När jag först kom till Medstugan syntes det ovisst, huru- vida några lämlar detta år skulle stå att erhålla, men efter en tid blef en lämmel ihjälbiten af en hund ute på en myr, och därmed var det ådagalagdt, att djuret detta år verkligen fanns i trakten. Det hade nog det oaktadt mött svårigheter att erhålla lefvande exemplar, om icke grosshandlaren Liijevalch utfäst belö- ning för de lefvande exemplar, som anskaffades. Byns pojkar fingo nu ett »kärt besvär», och de anlände snart med den ena lämmeln efter den andra, ja, med två å tre åt gången; slutligen fick jag säga ifrån, att några flera icke mottogos. Jag hade 25' först tänkt förvara djuren i en trälada, men jägaren l.indgren hittade på ett bättre sätt; lian timrade ihop en stor bur under form af en iiuf eller låda utan botten och vidare nedtill, så att väggarne lutade inåt. Dessas nedre del sträckte sig vid pass en fot djupt i jorden, så att lämlarne ej skulle gräfva sig ut, men i öfrigt var marken som bildade burens botten, orörd, beväxt af blåbärsris, små en- och videtelningar o. s. v. Burens tak utgjordes delvis af lösa bräder, som borttogos da vädret var vackert, och som i rägn väder bildade godt skydd. Lämlarna rörde aldrig blåbärsriset; af enens bark afska- lades blott en del, något mera af videkvistar, som lades in i buren. Det är dock möjligt, att de då voro svultna, ty sedan de fått mera omtyckta födoämnen, brydde de sig ej om videt. De åto nämligen hälst gräs och mossa. Af det gräs de er- höllo åto de dels bladen, dels småaxen i vippan, och de voro synnerligen förtjusta i småaxen af tuftåteln fAira caespitosa). De blefvo snart ganska tama, och då jag räckte ned ett knippe af sagda gräs, kunde de ställa sig på bakbenen för att taga emot det. Småaxen åtos upp, men vippgrenarna lämnades orörda. Lustigt var att iakttaga dem, då de erhållit ett knippe gröna gräsblad, ty änden af ett blad fördes då med framtas- sarne till munnen och gräset försvann i denna så hastigt, som om det blifvit uppnystadt. Af ängssyra (Rwnex Acetosa) åto de frukterna och något af stjälkens yttre lager, men, såvidt jag iakttog det, icke bladen. Hjortron och blåbär rördes ej. Det var dock en annan växt, som de åto med lika stor ifver som axen af tuftåteln, och det var frisk vsigg- eller husmossa. När jag på en gång gaf dem af båda slagen, kunde det hända, att somliga af lämlarna föredrogo mossan, andra tuftåteln. Fingo de enbart mossa, så åto alla däraf med ifver, ofta medan jag ännu höll den i handen. Ett hemfördt prof af mossan är en- ligt bestämning af D:r Hj. Möller, en alpin form af Hyloco- mium prolifenim (L) Lindb., sålunda ej botanisternas egentliga väggmossa, Hylocomiwn parietinum (= Hypnum Schreberi), som den dock ofantligt liknar och som naturligtvis äfven före- kommer i stor mängd och gifvetvis jämte andra närstående arter lika gärna ätas af lämlarna. Jag hade för öfrigt gifvit dem ett förråd torrt hö, men gaf ej närmare akt på hvad de åto af detta. De gräfde genast gångar i höet, och en hona födde redan första dagen af sin fångenskap sex ungar, af hvilka fyra följande dag voro dödade och delvis uppätna; de båda öfriga försvunno spårlöst dagen därpå och hade väl då rönt samma öde. Under varma soliga dagar drucko djuren mycket vatten, men under regnig och fuktig väderlek såg jag dem aldrig vid vattenkärlet. Som jag ej på Medstugan hade tillgång till förut lämnade uppgifter om lämlarnes födoämnen, har jag först efter hem- komsten kunnat jämföra dessa med mina egna iakttagelser. Hade jag då känt hvad som förut meddelats därom, skulle jag förvisso gjort experiment med flere slags växter, än som nu skedde. Den omständigheten, att djuren med stor begärlighet åto mossa, är emellertid anledningen till detta meddelande. Ty det ser ut, som skulle man på senare tid hafva förbisett, att äfven mossa ingår i deras födoämnen. Linné säger om läm- larnas föda:^ »Deras spis är gräs ock Renmåsa, som jag funnit uti dem jag uppskurit; de idisla til halfs, såsom andra möss, dock icke så fulkomligit som hornslägtet». Nilsson an- för i sin fauna 1847 såsom fjällämmelns födoämnen: »blad^ gräs, bark, mossa, gräsrötter och lafvar». Lilljeborg nämner endast »vegetabilier» samt anför, att de afgnaga barken å buskarna. Hos Brehm (Däggdjurens lif, 2:dra uppl. sid. 333), som själf iakttagit djuren i Norge heter det, att »lämlarnas förnämsta föda består i fjällväxter, såsom gräsarter, renlaf, hängen af dvärg- björken och sannolikt åtskilliga slags rötter. De gå så långt upp på fjällen som lafvar finnas [?], men ej längre». I Colletts monografi öfver fjällämmeln," hvarpå professor Lönnberg fäst ^ Linné, Anmärkning öfver de Djuren, som sägas komma neder utur Skyarna i Norrige. K. Sv. Vet.-Akad. Bd 1, p. 320. 1140. ^ R. CoLLETT, On Myodes lemmus its habits and migrations in Norway Forhandl. i \''idensk.-Selskabet i Christiania 1895. N:o 3. 253 min uppinäiksamlict, heter det pa ett ställe (p. 18), att den lefver uteslutande af växtämnen, »especially blades of grass and its roots, and also, during tlie wintei", on tlie bark of mountain willovvs (Sa/iA- lappouum, S. g/aiica, S. pliylicifolia, etc.)^ och detta upprepas i kapitlet om födoämnen (p. 45), där den skada djuren anställa pa gräsväxten särskildt fram- hålles. Här bekräftas äfven, hvad redan Nilsson anfört om deras beteende, när de under sina vandringar komma till hafre- åkrar med ännu utestående skylar. Man satte, 1827, en tvär- slå på sädeskrakarne, att kärfvarna ej skulle komma ned till marken, men de (lämlarna) klättrade ändå upp på kraken och sutto tätt som fåglar på kärfvarna» (Nilsson, 1. c. p. 379). Detta harmonierar ju med deras förkärlek äfven för axen af tuftåteln. CoLLETT nämner icke, att fjällämlarna lifnära sig af mossa, och af de anförda författarna är Nilsson följaktligen den enda, som lämnat denna fullt korrekta uppgift. Den omständigheten, att lämlarna hufvudsakligen äta mossa, lafvar, och gräs samt dessutom bark af vide synes icke tala för antagandet, att deras vandringar skulle föranledas af brist på födoämnen, ty just anförda växter — mossa, lafvar, gräs och vide — finnas ju till snart sagdt obegränsad mängd, såväl där lämlarna lefva, som i angränsande områden. Och vore det brist på föda, som drifver dem åstad, då borde de väl stanna och sprida sig så snart de kommit till områden, där föda är för handen, i stället för att utan uppehåll tåga vidare. Kråkfåglarne i Halland, Af c. A. HoUgren. orpeii. Jag har sett framhållas, att korpen i en del trakter i Sverige skulle märkbart af- tagit*i antal; så är dock ej förhållandet i Hal- land. Han är därstädes bosatt på många ställen — själf har jag mig bekant bortåt 10 platser, där han årligen häckar förnämligast i branta bärg men äfven i träd, till och med i omedelbar när- het af människoboningar. I en talldunge, belägen i Halmstad stads västra flygsandsfält, har han sedan femton år tillbaka hvarje år haft sitt bo. Äggen hafva frånröfvats honom år för år och man har försökt komma åt de gamla korparne, hvilket någon gång lyckats, men icke förty håller han till där, bygger ibland nytt bo, men håller sig flera år å rad till det gamla. Denna hans boplats ligger blott en hundra meter från en gård. Vid medlet af mars månad har han här vanligen lagt sina ägg. Vintertiden kan man ibland se korpar i hundratal sam- lade på afskrädeshögarne utanför staden Halmstad. Jag har visserligen någon gång här sett korparne — pa- ret — slå efter hare, men något direkt bevis på, att han har förgripit sig på vildt eller å tama djur har jag mig ej bekant. Och vid hans bo har jag ej heller funnit lämningar af sådant. Att han nog anfaller vildt, som han kan åtkomma, det lider intet tvifvel. En tam korp, som jag ägde, hade" sin bostad uppe på vinden i en skrubb tätt intill en plats, där tamdufvor höllas innestängda. Af en händelse kom en dufva vid ett till- fälle in i k()i"pens skrubb och di^n grep han genast och at upp. När han sedan var ute och flög, försökte han någon gäng att slå efter dufvorna, men, då han såg, att det ej lyckades honom gripa någon, öfvergaf han snart denna sport. Sin förnämsta föda här torde korpen hämta från hafvet och af de skadskjutna och sedermera döda rådjur, älgar och harar, som ligga i mar- kerna och dem han under sina spejande flykter lätt upptäcker, stundom ledd af skators och kråkors närvaro vid de döda kropparne. Som några skottpenningar ej åsatts korpen inom Halland, skall han säkerligen här föröka sig, hälst hans försigtighet och förslagenhet gör det svårt att medelst skott komma åt honom. Ej heller genom stryknin eller af saxar låter han lura sig, någonting som här försökts flera gånger, men utan resultat. En trampsax väl dold utlagd vid en död hare, hvarifrån korpen sågs uppflyga, undvek han sorgfälligt. Och strykninbeten har han ibland knipit, men har ej anträffats död i närheten. Kråkan förekommer i Halland ytterst talrik såväl sommar som vinter. Då stora skaror i spridda smärre afdelninger i ok- tober och november ses långs med hafsstranden flytta mot sö- der är det svårt att afgöra, om de kråkor, som här ha sin vinterstation, äro samma som uppehållit sig i trakten under sommaren eller om det är de nordligast ifrån anländande, som här söka sig vinterhem. Kråkan häckar här allmänt uti träden och skogsdungarna på slätterna till och med i städernas träd- gårdar, men får ytterst sällan hafva sitt bo i fred, hvarför man nästan aldrig å dessa områden upptäcker några flygga kråk- ungar. Kringströfvande pojkar plundra i tid boen. Ehuru kråkan här vid kusten mestadels hämtar sin föda från hafvet af på stränderna uppkastade musslor och andra djur, så är hon dock i många fall skadlig såväl för tama djur som för vildnaden. Hon förgriper sig på kycklingar och gås- ungar, anammar ibland en och annan unghare — t. o. m. stora harar anfallar hon. Så hördes vid ett tillfälle en hare 256 utstöta sitt klagoskri, och då man skyndade till platsen, be- fanns, att två kråkor voro i färd med att aflifva haren. Rapp- höns- och orrungar hålla de också efter. Ja de slå till och med på orrbulvan i saxen. På så sätt fångades två här i sommar. Jag observerade för några år sedan från fönstret i min bostad i Halmstad, hurusom en sparfhök anföll en stare i trädgården midtför. Staren tog sin tillflykt till ett par kråkor, som sysslade med bobyggnad i ett päronträd. Trots kråkor- nas energiska anfall på höken grep han här staren och flög med den, men tvingades att släppa honom. Genast greps staren af en af kråkorna, som åt upp honom. Vid räffångsten med stryknin blifva de besvärliga, ty de upptäcka lätt betena, äta dem och dö, oftast sedan de flugit sin kos med betet, och sprida på så sätt giftet vida omkring. Trots den skada, kråkan här gör på åkrar och bland tama djur och villebrådet, efterhålles hon föga och är ej heller pre- mierad. Man ser henne ibland följa plöjaren och uppluka de ollonborrlarfver, som komma i dagen — och som kanske skulle dö henne förutan — och denna hennes merit gör, att man ser mellan fingrarne med hennes öfvergrepp i flera af- seenden. Rå k an. Denna fågel torde först under en senare tids- period ha fattat fast fot i Halland. I prof. Nilssons fågelfauna, upplagorna af åren 1835 och 1858, omnämnes hon ej såsom förekommande i Halland och i Nordens fåglar af Kolthoff och Jägerskiöld anföres efter Sundström, att hon äfven skulle häcka i Halland vid Onsala i Nordhalland. ^ Numera är hon emellertid bosatt i Halland i flera kolonier, däraf somliga räkna individantalet till flera hundra, men nästan uteslutande i södra delen. När på 1880-talet en allmän klagan spordes öfver ollon- borrarnes härjningar i Halland såväl å åkrarne som i skogen uttalades från flera håll nödvändigheten af att försöka att ge- nom inplantering få råkan spridd i Halland, hvilken fågel hade namn om sig att hålla denna skadeinsekt i schack. Särskildt ^ Om hon möjligen häckat där i enstaka par händelsevis, någon koloni har hon nog ej där bildat. i Kuiigl. Ll()iiuliistyi"clsc"ii hrat;"t(,'s deiiiui )Va,i;a pa tal. Na.^on sådan iiiplantci*iiii; hc'li()t"des fincllcitid ej, utan lakaii iiilami sig själtniant f()i" att gi)vd sin tjänst. \)i\v hon [(ust till nagmi mängd slog sig nQi\, \'ai' just a en Kronans (.■gcndoin, Laholm- kungsgård, där hon uti dvn invid garden befintliga bj()rkparken h(^dde i minst ett femtiotal pai". Men lnu"u togs denna fågel emot vid sitt första besök här? Hon f()rföljdes till det yttersta. Man sköt henne, ref ned hennes bon oeli fr)rf()ljde henne så, att hon omsider måste fly trakten. Man tyckte, att hon väs- nades för mycket och så förstörde hon säden på fälten. Vid en inspektion, som på 1890-talet gjordes af dåvarande generaldirekt()i"en för domänstyrelsen O. Evers, förehr)lls arren- dator af nämnda kungsgård det oriktiga uti att sa där förfölja €n fågel, som för jordbruket vore af sådan nytta, någonting som hade föga effekt, utan fortfor förföljandet tills fågeln flyt- tade till andra trakter. Smä afdelningar slogo sig ned här och där i grannskapet, men det stora flertalet valde Vallberga landtbruksskolas björkpark till sitt hem. Hit kommo fåglarne ar 1890 först i några par och omhuldades då at ägaren. Om- sider ökades deras antal så, att man kunde räkna dem i tusental ' och da började man hålla efter dem, enär det befans, att de gjorde skada på säd och potatis. Några hundra förstörda bon och några hundra dödade fåglar tycktes verka föga till minsk- ning. Sedan man i skjutna fåglars kräfva fann en mängd säd och däraf slöt till, att de måste orsaka en afsevärd skada å nysådda fält, beslöt man sig för att helt och hållet förgöra dem. Och därvid gick man så tillväga, att man hxarje afton, när fåglarne skulle intaga sin hviloplats i parken, genom skjut- ning oroade dem, som hade till följd, att hela sällskapet om- sider försvann och slog sig ned rundt ikring i trakten. Om några är voro de åter pa sin gamla plats igen och sa bör- jade samma utrotningskrig mot dem. Huru detta utrotnings- krig nu tillgick, fick jag af en händelse bevittna. Jag hade. ' Markägarens uppgift. Fauna ork Flora. > det var i slutet af april manad 1905, varit pa en skogsförrätt- ning (3ch gick och väntade på taget, som skulle föra mig till Halmstad på eftermiddagen. Under det jag så gick på perron- gen vid Vallberga station på västkustbanan, fästes min upp- märksamhet på en skara råkor, som under ett gräsligt larm kretsade af och an öfver Vallberga gårds björkpark. . För att se hvad som stod på, begaf jag mig till stället och finner där en fyra å fem pojkar sysselsatta med att på stegar uppklättra i träden för att förstöra de där bosatta råkornas bon. Poj- karne hade utlofvats några öre för h varje ägg eller unge, som af dem ertappades, och det var tillräckligt för, att de skulle göra sitt bästa. Medan jag åsåg deras vilda jakt, hade bortåt ett hundratal ägg och ungar insamlats. Jag räknade boen i den lilla parken och fann dem uppgå till flera hundrade, ibland tre ä fyra i samma träd. Rörande orsaken till detta förföljande af fågeln skrifver ägaren af marken i ett bref till mig: »Nekas kan icke, att det goda ha de haft med sig, att ge- nom deras tillkomst blef trakten däromkring fullständigt be- friad frän ollonborrar och jag har icke under flera år sett några sädana. »Råkan är obestridligen en nyttig fågel, men på samma gång ett skadedjur, beroende detta senare helt visst därpå, att deras förökning är för stor och står icke i förhållande till tillgången på deras egentliga föda, hvadan de tillgripa hvad de komma öfver af annat slag.» Att råkan gjort stor nytta i Halland är således alldeles säkert, ty sedan hon kom dit, har allt tal om ollonborrens härjningar i stort försvunnit. Det område, där hon egentligen slagit sig ned, samman- , faller med mullvadens utbredningsområde söder om Laholm — de ha också, dessa båda djurslag, det gemensamt i deras uppgift, att hålla ollonborren inom behöriga gränser. Hvad som emellertid är ledsamt med råkornas uppträdande, är, att de samlas i så stora kolonier på en plats. Härigenom göra de icke blott mycket väsen af sig genom det larm de -'59 tr)i"a vid boplatsen, utan dcii skada ilr orsaka a onii^adet blif- \ei- mera iögonenfallande oeh kännbarare, helst de under fort- plantningstiden äro ganska stationära. Voro de rakoi-, som äro samlade i stora kolonier, spridda i en mängd mindre, skulle de göra lika stor nytta, men skadan blifva mera fördelad och således mindre kännbar för den, som hyste dem pa sina ägor. Om räkorna således efterhållas å de stora kolonierna, böra de däremot alldeles fredas i de små. Så att de fortfarande fa äga sitt stamhåll inom provinsen, där de visat sig ha gjort en obeskriflig nytta för jordbrukaren. Om de på samma gång skulle tillfoga honom någon skada genom att förgripa sig på sädesslagen, sa torde detta pa intet vis kunna jämföras med de förstörelser å säden, som ollonborren orsakade. Kan då ej råkans arbete vid ollonborrarnes utrotande vara värdt hvad hon tagit af säden. Vi tilltro oss härvid kunna afgifva ett ja- kande svar. Ledsamt är måhända, att räkan, då hon gör jord- brukaren så stora tjänster, ej uppmärksammats i Kungl. kun- görelsen om skydd ät för landtbruket nyttiga fåglar af den 17 mars 1905; där finnes hon ju ej intagen. Hon kunde kanske haft större pretention än flera andra där omnämnda fåglar att komma med. Kajan är i Halland vidt utbredd, dock är hon här ej så mycket bosatt i kyrktornen som icke mera i städernas skor- stenar, i ihåliga träd, ja till och med i stengärdesgårdar och i bergsskrefvor söker hon sig boplatser. Ehuru de flesta tlytta bort i små flockar på hösten, stanna dock åtskilliga kvar och hälla tillsammans vintern igenom. Likasom räkan är kajan en stor fiende till ollonborrarna, framförallt de fullbildade insekterna, dem hon förtär med be- gärlighet. Under det år, då ollonborrarna svärmade i mängd i Halland, hade jag tillfälle många gånger iakttaga, hurusom kajan var verksam vid deras efterhållande. I trädgården utan- för bostaden infunno sig under ollonborrarnas svärmningstid på våren flockar af kajor på 30 å 40 individer. Under skrik och flaxande undersökte de träden och tycktes hafva reda på, hvilka trädslag, som af ollonborrarna vid denna tid eftersöktes. 26o ty endast sädana hemsöktes af kajorna. Ollonborrarna grepos nu af kajorna, när de sutto i träden men förnämligast sedan de fallit till marken, livilket de flesta gjorde till följd af fåglar- nes larm i träden — vid fara släppa sig ollonborrarna genast ned till marken , kajorna flögo sedan med de gripna ollon- borrarna till något tak eller till någon större gren, där de fast- hållande dem mellan fr)tterna »skalade» och förtärde dem. Tusentals ollonborrar expedierades på så sätt af en sådan flock kajor pa en stund. Började ollonborrarna att tryta pa platsen, såg man kajsvärmen begifva sig till en annan betesmark. Till och med är, då ollonborrarna ej funnos, kommo kajorna på inspektion i träden, men begåfvo sig då snart i väg, då intet stod att få. Nu voro kajorna välkomna, men när hösten nalkades och körsbären mognade i trädgårdarna och kajorna infunno sig för att taga någon tribut för sitt på våren till trädens tjänst ut- förda arbete, då mottogos de med skott, de dödades — de voro nu skadliga djur. Ingen tänkte på hvad nytta de gjort, den fäste sig mången ej närmare vid; den togs ej med i räkningen. Blott skadan sägs och det var nog för att fälla och genast utföra dödsdomen öfver dem. Om än kajan är skadlig i trädgårdarne de år, körsbärs- träden bära frukt, så är hon det i mindre grad än sina sam- släktingar, hvad angår sädesslag och fågelungar och ägg. Skatan är en fågel, som under senare tider fått opinionen allt mera emot sig och fördenskull snarare af- än tilltager i antal. Förr i tiden tålde man henne gärna vid gårdarna, ja, man var nästan glad när hon ville slå sig ned i ens närhet; det förde med sig tomtebolycka, sade de gamle. Men nu låter det annorlunda. Bort med skatorna hör man folk säga, de göra för öfrigt så mycket otyg pa fågelägg och ungar och på bä- ren. Och i viss mån är så ock fallet, särdeles är det gren- byggande fåglar såsom bofinken och grå flugsnapparen, hvil- kas ägg de förstöra. Sångfåglarna, som gömma sina bon mera, upptäcka de sällan, men de nyss flygga ungarne äro ibland utsatte för deras förföljelse. Vistas starar i deras omedelbara 26 I grannskap, förfölja de dem ständigt ocli tillåta cj att de ens sitta i triid närstående dem, däi- de liafva sitt bo. Därför ser man numera sällan (>rr)rda skatbon \ id gardai'na ; de f()rstr)ras hvarigenom skatan tvingas att sia sig ned i skogsdungar oeh enstaka träd pa slätten, åäv hennes bon, som byggas medan träden änmi stå ol()fvade, lätt upptäckas och fr)rst()ras af ägg- samlande pojkai-. Skatan är ju egentligen en bygdens fågel och kan hon ej där fa någon fristad, skall hon hafva svårt att hälla sig uppe. Om än skatan ibland kan vara till foitret i trädgårdar med bärfrukter och iöv småfåglar däv, sa gifves dock platser, där förhållandena äro sådana, att hon ej kan göra någon skada utan endast nytta, och det är vid de små gärdarne, torpen och backstugorna på landet, som sakna egentliga trädgårder utan blott äga några enstaka träd kring husen. Den nytta hon här g()r, består däruti, att hon är en städse uppmärksam väktare för gårdens höns gentemot höken. När denne nalkas, utstöter skatan ett för hönsen välbekant varningsrop, hvarvid de veta sätta sig i säkerhet, innan det är försent. iMen skatan är också en prydnad för landskapet; hennes svarta och hvita färg tågar sig så bra ut det må vara pa bar eller snöbetäckt mark. och hon är mången gäng ett sällskap för den ensliga backstugusittaren, ett föremål att fängsla den trötta blicken vid. Också är det just denne, som omhuldar sina skator, han delar sin knappa kost med dem vintertiden, då fågeln har svårt att själf sörja för sitt uppehälle, och han vakar öfver, att ingen skall störa skatan, där hon valt sitt hem i äppleträdet utanför hans fönster. Hade hon ej litat pa hans skydd, hade hon säkert, hon, som många andra af hennes samsläktingar, fått draga ut till vildmarken och där söka den frid, som människan ej längre tyckes vilja unna henne. Sömnsjukans biologi 1 e senaste årens vetenskapliga undersökningar il hafva lyft slöjan från mänga förut gåtfulla företeelser särskildt inom de mikroskopiska i organismernas värld. Förut var det vanligt att tillskrifva bakterierna nästan alla möjliga -.l^tS^Tt^T^^^^ sjukdomar hos människor och djur. Men nu har det småningom visats, att en hel del sjukdomar af svåraste slag ej orsakas utaf bakterier utan af små protozoer eller urdjur af olika slag. Särskildt gäller detta om en hel del tropiska sjukdomar. Storartade framsteg i kunskapen härom vunnos genom de undersökningar, som företagits af Laveran, Nobel- pristagaren Ronald Ross m. fl. forskare. De visade, att den fruktade malariafebern framkallades af en parasitisk protozo, som förekom i blodet hos den sjuke och förökade sig där, och \idare, att vissa myggor genom sina bett öfverförde smittänmet frän sjuka till friska. På samma gång ådagalades, att para- siterna genomgingo en väsentlig del af sin utvecklingsserie i myggorna. På liknande sätt har sedan undan för undan mer eller mindre fullständigt bevisats, att äfven andra blodsjukdomar i tropikerna öfverföras af blodsugande insekter, i det dessa sä att säga inympa i blodmassan på de af dem anfallna djuren de parasitiska protozoer eller andra mikroorganismer, som fram- kalla sjukdomen. Sedan Livingstone's tid har det varit \äl kändt, att i vissa delar af Afrika hästar och nötkreatur dö af en sjukdom, som framkallats af tsetseflugans stygn. Tsetse- flugan tillhör ett släkte Glossina, af hvilket nu 8 arter äro 2 63 kända ciKla^t tVaii Aii"il procent ^tfH-ix*, oni den lui- tidii stoiMekeii tai;es som >t:indai-d. ( loi" man t\'ärtr)m och ut- går tVan den fossila hjoilen som ni^sjTi-nn.^lii;- eniiet, ^a hlii- den nutida blott något mer än 88 "'■,, af den fossilas storlek. Allt naturligtvis under förutsättning att kroppsdimensionerna min- skats i samma man som hufvudet. En minskning: af omkrine 268 12 procent med afseeiide på niättdinieiisioiier innebär natur- ligtvis en proportionsvis mycket större minskning i volym och vikt. Det ofvan omtalade fossila hjorthornet är, som synes af bifogade bild, särdeles ståtligt med en bredd af 115 centimeter mellan kronans yttersta spetsar. Hvarje hoiii bär 8 spetsar om ocksä tvenne pa det vänstra äro svagare. Det påträffades för flera år sedan i Örsjö mosse af Malmö- hus län under mycket intressanta omständigheter. Tillsam- mans med hjortskelettet träffades nämligen ett nät och tvenne människoskelett. Tyvärr blef dock intet mer än hjortskallen tillvarataget. Man kan nu endast gissa sig till, att tvenne män med ett nät sökt fånga och fasthålla denna präktiga hjort, som dock varit stark nog att taga sina förföljare med sig i döden i den for- dom t i ma sjön. E. L. Till den sterila g-uldfasanhönans historia. Om den i förra häftet omtalade sterila guldfasanhönan i tuppdräkt har rådman P. Hanström nu benäget meddelat föl- jande upplysningar. Exemplaret ifråga var minst 12 är gam- malt> . Under de första åren i rådman Hanströms ägo upp- föddes hon tillsammans med en tupp af egen art och kläckte åtminstone ett år själf ut ungar, (iuldfasantuppen dog dock omsider. Hon släpptes då för 5 år sedan jämte ett par andra hönor af samma art tillsammans med en tupp af vanlig ädel- fasan {Phasiamis colchiciis) i gemensam inhägnad. Fåglarne trifdes godt tillsammans, men det blef dock ingen afvcl.' Vid ruggningen på hösten 1904 observerades första färgförändrin- gen, i det att några fa fjädrar pa hjässans högra sida antogo den guldgula färgen. Vid ruggningen 1905 erhöll fågeln den dräkt, i hvilken den uppträdde till sin död, nämligen fullstän- dig tuppdräkt. Under innevarande höst undergick hon knappt ' Bastarder iiitllan ädt-Itasaii «jch guldfasan lia d(X'k på andra ställen er- hållits vid upprepade tillfällen. 269 iiagoii cllci- ntmiiistoiif otiillstäiidig riiggiiiiig, i det att lion vid sin död den 15 okt. endast fällt några fa fjädrar och inga \ing- ellei- stjärtpeinioi-, elini 11 kainr;itei-na samtidigt nndergingo fnll- ruggning. Denna berättt^lse är mycket inti-essant, ty d^n ådagalägger, huru en från början fertil höna pä ålderdomen blir steril och da, först partiellt och sedan fullständigt, anlägger tuppdräkt. A andra sidan känner man tVan andra hönsfåglar exempel på, att helt unga hönor haft tuppdi-äkt, och i sådana fall har steri- liteten antagligen varit medfödd. Slättö-sand. Som ett tillägg till uppsatsen i f()rra häftet torde friherre G. Djurklous afhandling »Om Göran Månssons till Bolmsnäs jordebok» i hvad den rör Slättö-sand böra anföras, synnerligast som naturvetenskapsmannen knappast kan vänta att i Vitter- hets-, Historie- och Antikvitets-Akademiens handlingar finna upplysningar härom. »Äfven om bygdens äldre naturbeskaffenhet lämnar jorde- boken upplysningar. Nästan öfverallt, där nu (d. v. s. omkring 1876) endast skönjes sten och ljung, funnos då (1603 — 1623) härliga ållonskogar. Äfven Finvedens Sahara-öken, den s. k. »Slättö-sand , ett flygsandsfält på omkring 200 tunnland,^ med sina fantastiskt formade, ständig växling underkastade sänd- berg, var då betäckt af ek och bok, och ön Bolmsö, som nu till större delen klädes af ljung, ägde då icke blott lummiga bokskogar, utan de talrika ödesåkrarne, som kunna spåras un- der ljungen, och den högre skatt, de nu nästan allmänneligen förmedlade hemmanen då mäktade bära, vittna, att jordbrukets villkor i dessa trakter icke förr varit så tunga som nu, da sär- skildt Västbo räknas bland Sveriges magraste bygder. Här. som i många andra trakter af södra Sverige, har naturen och ^ I sin beskrifiiing öfver Västbo uppgifvtr Allvin arealen till 145 tunnland, men fältet synes vidgas år från år, och flygsanden hotar att förstöra åkerjorden till denna by, som pa 1500-talet ansågs vara en af de bästa i häradet. danskarne fatt skulden för mycket, som dock är bygdebefolk- ningens eget verk.» G. I. Ornithologiska notiser från Boden. Ytterligare tva ryska ormvråkar {Buteo zimmermaiinoe) ha skjutits i Norrbotten (jfr hft 1 sid. 46). Dessa exemplar ha. benäget af herr P. A. Fängström öfverlämnats till Riksmuseum tillsammans med ännu ett exemplar af ormvräk, som skjutits den 6 juni i ar. Detta senare exemplar är intressant, emedan det i tlera fall intager en mellanställning mellan den vanliga vraken och den ryska. Dessa nya fynd synas antyda, att i nordligaste Sverige den vanliga och den ryska ormvråkens ut- bredningsområden mötas. Herr Fängström har äfven gjort andra ornithologiska iakt- tagelser af intresse. Flera fågelarter, som för Norrbotten äro sällsynta, ha af honom tillvaratagits, såsom t. ex. lärkfalk, hornuggla o. s. v. Trädkryparen torde ej förut iakttagits så långt norrut som vid Boden, men äfven denna art har där af herr Fängström påträffats. En feltlugen skrattmås lär äfven ha skjutits där i februari i år. En gråhakedoppning (Podiceps grisegenaj med dunungar har Herr Fängskröm tillvaratagit vid Brobyn norr om Luleå. Dessa exemplar ha inköpts till Riksmuseum. Artens nordli- gaste förut anmärkta häckplats i vårt land var Piteå. En gärdsmyg med nyss utflugna ungar har iakttagits vid Boden, sålunda nära två grader nordligare än föregående upp- gifter i literaturen synas ge för handen, då vanligen 64^ N. uppgifves vara denna fågels ungefärliga nordgräns. Ett ändå intressantare fynd är det af grönsångare (Phyllo- scopus sibilator) på öar i Luleå skärgård, där Herr Fängström anser, att arten till och med häckar. Ett exemplar därifrån har inköpts till Riksmuseum. Förut antog man, att denna fågels utbredning norrut ej sträckte sig längre än till södra 27 1 VäniilaiKl orli Uppkiiul ocli att dcii sålunda hi)\\ ^v^ iiii.^cfär inom ckfiis nutida ntbi-cdningsgränsLM-. Af aninärkningsxäfda variL'tetci", som al Iicft f-"Ä.\(.srk(")M nedskickats till Kiksiiuiscum föi- påseende märkas en ladn- svala (skjuten '/'s 1905) med ovanligt lång stjärt (de yttre pen- norna mätte 145 mm., d. v. s. ett par centimeter mera än van- ligt) och en gulärla, som pa sätt och vis är en mellantoi-m mellan den vanliga och den nordiska. Den hade nämligen ljusa ögonbrynsband som den förra, men svartgrå r)rontäckare. Bidrag till frågan om kattugglans skadegörelse å vildnaden. Uti 5 häftet af denna tidskrift tinnes under rubriken ugg- lornas föda angifvet angående. kattugglan, att hon jämte möss af olika slag äfven visat sig förtära harungar och fåglar, bland de senare rapphöns, gökar samt trastar, och skulle fågeldieten ingå med 7,7 procent i denna ugglas kost. Hvem kan nu säkert bevisa, att dessa harungar och lapp- hönan samt en del af de andra tagna faglarne voro, da de af ugglan grepos, vid full vigör. Måhända voro flera af dem dö- ende eller döda. Detta låter sig förmodas särskildt däraf, att blott eji rapphöna ingick i kosthållet, änskönt denna fågel torde förekomma i mängd i de trakter, där undersöknin- garne gjordes, och därtill rapphönsen äro i rörelse äfven un- der den mörkaste delen af dygnet eller under ugglans jakttid. Och månne ej ugglan, då hon slår på orrbulvanen i höksaxen, ser i denna en död varelse eller helt enkelt ett dödt föremål, som hon kan hvila sig på under sina nattliga flykter. Stöd för en sådan åsikt kan vinnas däraf, att här i år fångats i en orrbulvansax 2 kråkor och en glada. Ej far man nu, därför att dessa kråkor fastnat i saxen, draga den slutsatsen, att kråkan är en fågel, som förgriper sig på en frisk och färdig orre. Sannolikast är, att kråkorna i ori'bul\'anen sett en död fågel eller ännu troligare att, då bulvanen med saxen var pla- cerad i toppen på en ensamstående tall, kråkorna funnit plat- sen lämplig att slå sig ned på. 272 Att kattugglan förgriper sig på döda och döende sjöfåglar, hade jag för några år sedan tillfälle att iakttaga. Kattegatt lag igenfruset af is så långt ut ögat kunde nå och gräsänder, alfoglar och knipor höUo till i de få öppningar, som funnos i isen närmare land. Gräsänderna, som ej på detta djupa vat- ten kunde nå bottnen och upphämta föda, blefvo till slut så utsvultna, att de omkommo i mängd, sittande vid vakarnas kanter. En morgon, innan det var ljust, märkte jag då, huru- som en kattuggla var ute för att gripa de nu så värnlösa, ut- mattade eller döda fåglarna. Att ugglorna också taga döda fåglar, kan ses däraf, att man ibland far dem på stryknin, lagd i gulsparfvar. Särskildt hornugglan har på så sätt er- hållits här. Att ugglans naturliga kost måste anses vara mindre gna- gare, därpå tyder väl hela hennes uppträdande och skapnad. Förgriper hon sig ibland på andra varelser, sa kan ju det bero på, att hungern drifvit henne därtill, såsom under snörika vin- trar, da mössen måste hålla till under snön. Eller också här- leder sig förhållandet af, om man så må säga, blott okynne. Det fmnes ju, som vi veta, hos djuren i allmänhet, likasom hos människan, abnorma individer, hvilka i sitt uppträdande afvika från de öfrigas typiska vanor. Men likasalitet som man får stämpla hela mänskligheten brottslig därför, att vissa in- divider äro af sådant slag, likasalitet är man berättigad att i afseende å djurvärlden fälla en sådan dom. Endast de brotts- liga individerna ar det, som skola ställas till ansvar för sina gärningar, ej de andra. Undanröj därf()r — om du ej kan unna den fågel en rapphöna, eller en harunge, som hjälper dig med att ränsa dina ägor och dina uthus från de så skadliga mössen och som ej förgriper sig å dina tamdjur — de för öfvergrepp misstänkta individerna, men lat de andra vara i fred^ den, från mänsklig synpunkt sedt, vackra uppgift, fågeln fått sig anförtrodd i naturens hushållning, manar härtill. C A. H. ' Jämför härmed it-feratets ord pä sid. 224. Red. De svenska ryggradsdjurens veten- skapliga namn. Al Miiiar rrmiibcr^. (Ffjitsilttiiing tVan föreg. liiifte.J Demirocopus Iciiconotus' (Bechstein) (1802) 1805. Hv it rygg i g a hackspetten. syn. J^icus leiiaviotits I>i-:chsiki\ ' i8o2y iSo;. DcuiiroDUis » K.\ri' i Cahams \' hkink i af f()rf. själf 1805 till leuconotos. Fauna och Flora. I cS 74 Underord. Cypseli. Tornsval or. Fam. Cypselidae. TornsNalor. Apiis'^ apiis (Linn K) 1758. Tornsvalan. syn. Hirundo apus LixxÉ 1758. Micropus mur ar tus Meyer & Woif rSio. Cypsehis apus Illiger i 8 i i . Brachypus murarius Meyer i 81 5. Underord. Ca pr imulgi. Nattskärror. Fam. Caprimulgidae. Nattskärran. Caprimiilgiis eiiropoeus Linn k 1758. Nattskärran. syn. Caprimulgus punctatiis Meyer Å: Woif i 810. Underord. Striges. Ugglor. Fam. Strigidae. • Strix flammea' Linne 1758. Tornugglan. syn. Strix alba Scopoli 1769. » guttata Breh.m 1831. Hybris Nitzsch 1840. Glaucidiiun passerinuni (Linné) 1758. Sparfugglan. syn. Strix passeri?ia Lixxk 1758. » pygmea Bechstkix. Glaucidiuni passcrininn Boie 1826. ' Namnet Apus gafs af Scopoli redan 1777. ^ LiNNKS korta diagnos är fullt tydlig såsom beskrifvande tornugglan, men denna beskrifning hör ej tillsammans med den fågelart, som Linné hänvisar till i .Fauna Suecica», ty den sistnämnda är jordugglan. Emellertid gifver LiNNÉ-ej något namn åt jordugglan i Fauna Suecica» och därigenom undvikes lyckligen förvirring, och Strix flammea kan med stöd af diagnosen och med bortseende från hänvisningarne i >> Systema Naturae 12:te upplagan fortfarande användas såsom vetenskapligt namn för Tr)rnugglan. ^75 Atfienc noctiui^ (Scoimh.i) 1769. (siibsp. nudipes NiissnN.) Miiiervas uggla. syn. Stri.v noctua Scoroi.i 1769. » nudipes Nilsson 18 i 7. Athoie passeri na Boik 1822. » psilodactyla Ni lsson 1824. Nyctale fiinerea" (Linni:) 1758. Pärl ligg lan. syn. Strix funerea Linné 1758. » tengmalmi Gmelin 1788. » dasypus Bechstein 1805. JSyctale Brehm 1828. Siirnia iiliila (Linné) 1758. Hökugglan. syn. Strix Ulula Linné 1758. Sur nia funerea Dumeru. 1806 (nec. Linné). Strix- nisoria Wot.f &: Meykr i 8 10. Nyctea scandiaca'^ (Linné) 1758. Fjällugglan. syn. Strix scandiaca Linné 1758. » Nyctea -> ;> » nivca Thunberg 1798. » candida Latham 1801. N^yctea crminea Stephens 1826. Syrnium aliico (Linné) 1758. Kattugglan. • syn. Strix Aluco Linné 1758. » stridula » » » sylvestris Scopoi.i 1769. Syrnium ululans Savigny 1809. Ulula aluco Keysert.ing & Blasius 1840. ' Den nordliga formen är olika mot den sydliga, som heter A. n. glaiix Savigny. Om den nordliga skulle ha något underartsnamn torde detta bli nudi- pes. Såsom Nilsson visat är detta ej Strix noctua Rktzius, utan det namnet hör till pärlugglan. '^ Det är obestridligt, att pärlugglan är Linné's Strix funerea, ehuru senare auktorer utom Nilsson ej insett det. Bevisen härför finnas i beskrifningen i Fauna Suecica 1, 51 och RunBECK's målade planscher, till hvilka hänvisas af Linné. 3 Linné brukade 1758 båda namnen scandiaca och nyctea, men i denna ordning, hvarför det förstnämnda enligt gällande regler bör användas. Syrniuni iiralense (Pallas) 1771. Slagugglan. syn. St?-ix uralensis Pallas 177 i. Ii tu rata Retzils 1800. » }Jiacrii7'a Meyer & Wolf tSio. Surnia uralensis Stephens 1826. Syrniuni uralense Boie 1828. Symiiim lapponicum Sparrman, A. J. Retzius 1800. Lappugglan. svn. (Strix lappouica Spakk.nlw in litteris). » Retzils 1800. >: harbata Pallas 1827. Åsio accipitrinas' (Pallas) 1771. Jord ugglan. svn. Strix flainmea Linné 1758 part. accipitrina Pallas 177 i. » brachytous Forster 1772. > arctica Sparrman 1786. Otus brachyotus vSrEPHF:Ns 1826. Asio otus (Linné) 1758. H o r n u g g 1 a n , s k o g s u f v e n . syn. Strix Otus Llnné 1758. Asio Otus SCH.EFFER (1774) 1 7 89. Otus albicpllis Daldin 1800. » vulgaris Flfaiino 1828. Asio otus Lesson 1828. Bubo bilbo (Linn K) 1758. Ufven, berg uf ve n. syn. Strix Bubo Linné 1758. Asio bubo Sch.e:ffer t78(). Bubo ignavus Forsilr 181 7. ' Släktnamnet Asio användes 1774 af Sch^ffer för hornugglan enbart. 1789 hänförde han äfven ufven till samma släkte, men namnet har prioritet för den förstnämnda. -77 Indcrord. Coraciae. 1)1 åk rak Ii ka fåglar. Fam. Upupidai. H ii r f å t( 1 a r. Upupa epops Linné 1758. Härfågeln. Kam. Mcropidiu. B i ät are. Me rops apiaster^ Linni; 1758. B i ä t a r e n . syn. }ferops Ap i as ter Linn k 175S. Fam. Alcedinidie. Kungs fiskare. Alcedo ispida Linn k 1758. Kungsfiskaren. syn. Alcedo Ispida IvInnp: 1758. Ispida ispida Sch.i-.ffkr 1789. Fam. Coraciidae. Blåkråkor. Coracias garridus Linné. Blåkråkan. syn. Coracias Gar ruins 'Linné 1758. Galgulus garrulus Viem.i.oi" 1819. Ord. Cuculiformes. Gök fåglar. Fam. Ciiciilid(E. Gökar. Ciiculus canorus Linni: 1758. Göke n. ' Endast enstaka förvillade exemplar ha anträffats i Sverige och ett i Norge. Följande art däremot har träffats oftare och äfvcn häckat i vårt land. 278 Ord Charadriiformes. Underord. Columbae. Dufvor. Fam. (^olumbida;. D u {\ o r. Cohimba paliimbus Linné 1758. Ringdufva. syn. Cohiniba Paliimbus Linn k 1758. Palumhiis torquatiis Bt.vth i84(). Columba oeiias Linné 1758. Skogsdufvan, blådufvan. syn. Columba O en as Linn k 1758. Columba livia domestica^ (Linn K) 1758. Tamdufvan, (klippduf van). Turtiir turtur- (Linné) 1758. Turturdufvan. syn. Columba Tur tur Linné 1758. Peristera tur tur Boie 1828. Tur tur commuiiis Selp.v 1835. Turtur vulgaris Evton 1836. Turtur orientalis' (Latham) 1790. Större turturdufvan. syn. Columba orientalis Laiham 1790. Tur tur orientalis Biath 1845. ' Endast såsom tam eller förvildad i vårt land. - Tillhör ej vår fauna, men ganska många gånger skjuten inom landet. ■■' Endast några få exemplar funna i Sverige. 79 Undcrord. Pterocles. Stepphöns. Fam. Ptcroclidic. Stepi)huns. Syrrliaptes paradoxus ' (Pallas) 1 773. S t e p p h (■) n a n . syn. Tctrao pivadoxa Pallas 1773. Sy7-rhaptes paradoxus lLi,i(;Kk iSii Underord. Alcae. Al kfågl ar. Fam. Alcidse. Alkor. Åka torda Linné 1758. Tordmu len. syn. Alt a Torda Linné 1758. Plautus impennis' (Linnk) 1758. Garfågeln. syn, Alca impennis Linné 1758. Plantus impennis Brunn k h 1772. Alle alle'' (Linné) 1758. Al ke k ung en, alkeknotten. syn. Alca Alle Linné 1758. Alle nigricans Link 1806. Merguliis melanoleucos Lkach 1806. » alle ViKiLLor r8i8. ^ Egentligen centralasiatisk, men större invandringar till Europa ha inträffat tlera gånger, hvarvid äfven vårt land fått sin del. - Utdöd, endast genom fossila fynd känd från Sverige. •■' Högnordisk^ enstaka individ träffas ehuru sällan i Sverige vintertid. 28o Uria lomvia' (Linnk) 1758. Spetsbergsgrislan. syn. Alca Lomvia Linnk 1758. Una troillc Brunnich 1764 (nec. Linn k.) » brännichi S\v,\^¥. 1817, Uria troille (Linni:) 1758. Sillgrislan, (alkan i Bohuslän). svn. Colymbiis troille Linne 1761. Troile » 1 766. Uria troile Latham 1790. Uria (Cepphus) grylle (Linnk) 1758. Tobisgrislan, teisten. syn. Alca Grylle Linné 1758. Colymbus Grylle Linné 1761. Cepphus lacteolus Pallas 1769^ Fraterxiila arctica (Linné) 1758. Lu m nefägeln. syn. Alca Arctica Linné 1758. Fr äter cu la arctica Sch.^ffer 1789. Mormon arcticus Illiger i 8 i 1 . » fratercula Temminck 1815. Fr a ter c K I a arctica Leach 1816. Phaleris psittacula' (Pallas) Sto riken. syn. Alca psittacula Pallas 1769. Phaleris » Temminck 1820. Lunda » Pallas 1827. ' HOgnordisk. några få exemplar påträffade i Sverige. '' Är hemma i nordligaste delen af Stilla hafvet, men ett exemplar funnet Sverige. Si I 11 (le ro 1(1. Lari. Mäsfiii' arctica Temminck 1820. » argentata Brkhm 1822. Sterna miniita Linné 1766. Småtärnan. syn. Steril u la min 11 1 a Boik i 82 2. Några gånger anträffad i Sverige. Har en(3ast träffats i Danmark, där den äfven lär ha liäckat. 282 Hydrochelidon leucoptera^ (Meisner & Schinz) 1815. Hvitvingade tärnan. syn. Sterua Icucoptera Meisner &: Schinz 1815, fissipes Pallas 1827. Hydrochelidon leiicoptera Boik 1822. Hydrochelidon nigra (Linné) 1758. Svarttärnan. syn. Stcrna nigra Linné 1758. Hydrochelidon nigra Boie 1822. Gelochelidon nilotica- (Hasselqvist, Linné) 1762. Engelska tärnan. syn. Sterna nilotica Hasselqvist, Linné 1762. » ang lic a Montagu 1813. Thalasseus anglicus Boie 1822. Gelochelidon Balthica Brehm 1831. Lniderfam. Larinae. Måsar. Xema sabinei^ (Sabine) 1818. Tärnmåsen. Lams sabinei Sabine 18 18. Xema sabinii Leach 18 19. Lams minutus Pallas 1776. Dvärgmåsen. syn. Hydrocjolccus minutus Kaup 1829. Chroicocephalus » Evton 1836. Lams ridibundus Linné 1766. Skrattmåsen. syn. Lar US capistratus Tem.mincr 1820. Gavia ridihunda Kaup 1829. Chroicocephalus ridibundus Faton 1836. Larus canus Linné 1758. Fiskmåsen. ^ Enstaka exemplar träffade i Danmark och Sverige. ^ Ett exemplar funnet i Skåne. ■' Högarktisk. circumpolär, enstaka exemplar påträffade i Norge och Danmark. -''\3 Lams flisens Linni; 1758. Sillmåscn, si I Itiiit cii. Lams marhuis Linni' 1758. H af strut en. Lams argentatus Brunnk.ii 1764. Gråtruten. Lams leucoptems^ Faber 1822. H v it vin ga de truten. Lams glaucLis- Brunnich 1764. H vittruten, borgmästare måsen. Rissa tridactyla (Linne) 1758. Tretåiga måsen, ringtjäen. syn. Lon/s tridactylus Linné 1758. » Rissa Brunnich 1764. Underfam. Stercorariiiite. Labbar. Catharacta skiia' Brunnich 1764. Storlabben. syn. Catharacta Skua Brunnich 1764. Lar US catarractes Linné 1766. Cataracta skua Retzius 1800. Lestris catarrhactes Illic.kr 1 8 i i . ^ skua BoiK 1 8 19. Stcrcorarius catarrhactes Vieii,i,( ) r 1 8 ic) . ' Häckar på Grönland, enstaka exemplar ha då och då funnits i Sverige. '' Träffas vintertiden i enstaka exemplar, i synnerhet ungfåglar, i Bohuslän men äfven vid ostkusten. •'■ Endast ett par gånger träffad i Sverige. 284 Stercor arias parasiticas (Linné) 1758. Labben. syn. Larus payasiticHs J/Inxk i 7 58. Catarhacta ccppJius BkuxNirH 1764. (jin. !) » parasitica » Larus crepidatus Banks 1773. Stercor ar iiis par asiticus Sc'H.1!:ffkr 1789. Lestris crepidata- Illkikr 181 i. » pa?-asitica Nii.ssox 18 17. Stercorarias longicaada Vieillot 1819. Fjäl labben, långstj artade labbeii. syn. Lestris parasitica Illkier 181 i. (nec. Linné). Stercor ar ius longicauda Vikili.ot 18 ig. Lestris biiffonii Boie 1822. St er c or ar ius huffo?iii Kaup 1829. Stercorarias pomarinas (Temminck) 1815. Breds t j artade labben. syn. Lestris pomarina Temminck 181 5. Stercor ar ius pomarinus Vieileot i 81 9. Cataractes » Stephens 1826. Lestris poiuatorhinus Scf.aier 1862. Underord. Limicolae. Snäpp fåglar. Fam. Oedicneinidae. 'l'j o ek fot in gar. Oedicnemas oedicnemas^ (Linnk) 1158. Tjockfote n. syn. Cliaradrius Oedicncinus I,innk 1758. Oedicneinus crepitans Tk.nlmixc k 1815, » scoiopax Drksskr 1876. ^ Ett exemplar skjutet på Öland, tillhör Central- och -Sydeuropa samt mel- •sta Asien. 2.S: I am. (ilarcoIiJic. Cursorius galliens^ ((jMr;i.iN) 1788. Oken 1 (■■) pare ii. syn. Charadrius ^^alliciis (;.\ii.i.i\ ly.S.S. Cursoriiis curopccus Laih.a.m 1790. » isabeUinus Mf.vkr i.Sio. Tiu//ydrof/i//s gni/ici/s Jr.iioKU rSii. Pliwianiis cegyptiiis' (Linné) 1758. Krokodil vakt a ren. syn. Charadriiis cegyptiiis Liwi, i75 ViKii.rj)i 1815. ' (^gyptiiis S r R K • K I . A M » 1841. Hyas cegyptiiis aiict. Trachelia fiisca^ (Linné) 1766. Vada re sval an. syn. Tringa fiisca Li.wk 1766. Hinnido Pratincoia Linn k 1766. Trachclia » Scoi^or.i 1769. Glarcola tonjiiata Mkvkk 18 16. » pratifiiola Lf.ach 1820. Trachelia melanoptera ' (Nordmann) 1842. S v a r t v i n g a d e v a d a r e s v a 1 a n. syn. Glanola pratincoia Pai.i.as 1827 (nec. Linnk). » melanoptera Xordmaw 1S42. ' Ett exemplar skjutet i dr.teborgs skärgård, tillhrpr Medelhafsläiiderna. - I Riksmuseum bevaras ett exemplar af denna art, som enligt uppgift 1869 skulle ha skjutits nära Stockholm. Eljest är den hemma från Västafrika till Egypten. ■ En gång skjuten i Danmark, tillhör egentligen Medelhafsländerna, ostvart till Turkestan. ■' Tillhrir Sydosteunipa, :• Moriuella Linné 1766. Mori7iella c ollar is Meyer & Wolf 18 ro. Strepsilas interpres Illiger t 8 i i . » collaris Temminlk 181 5. Are nar ia interpres Vieillot 181 9. Charadrius einchis Pallas 1827. Cinclus morinellus Gray 1841. Hoematopus ostralegiis Linnk 1758. Strandskatan. Vanelliis vanelliis (Linné) 1758. Tofsvipan. syn. Tringa vanelliis Linné 1758. Vanelliis capella Sch.^ffer 1789. » vulgaris Bechstein 1803. » cristatus Wolf & Meyer 1805. Sqiiatarola squatarola (Linnk) 1758. Ku st pip ar en. SYn. Tringa Squatarola Linné 1758. » helvetica » 1766. Vanellus nielanogaster Bechstkin 1809. Squatarola grisea Lkach 18 16. » varia Bons 1822. Charadrius apricarius Linnk 1758. Brockfågeln, Ij ungspolen, ljungpiparen, syn. Charadrius Pliivialis Linné 1758. Eiidromias morinellus (Linné) 1758. Fjäll piparen. syn. Charadrius Morinellus Linnk 1758. Eiidromias morinellus etc. Brehm 183 i. 287 ^gialitis hiaticula (Lin nu 1758. Större straii dpi paren, st('jrre sand r ul 1 iii i^eii. Charadrins Hiaticula I.innk 1758. hiaticola TKMNnNCK 181 5. ^^Egialitis hiaticula B( > n-, 1822. JEgialitis dubia (Scopoli) 1786. Mindre strå nd pipa ren, mindre sandrull i iigen. syn. Charadrius dubius Scopoli 1786. » curonicus Gmklix 1788. » minor Wolf & Meyer 1805. y^.gialitis •" Ko I K 1822. yEgialitis alexandrina (Linné) 1758. Svartbenta strandpiparen. syn. Charadrius alexa?idrinus Linné 1758. > cafitiamis Latham i 80 i. y^gialitis » BoiK 1822. Fam. Scolopacidae. Snäppfåglar. Underfam. Hiiuantopodinoe. Styltlöpare. Himantopiis himantopas^ (Linne) 1758. syn. Charadrius Himantopus Linnf: 1758. Himantopus candidus Bonnaterre 1790. ' » vulgär is Bechstein 1884. Reciirvir östra avosetta''' Linné 1758. Skär fläckan. syn. Recurvirostra Avosetta Linné 1758. Avocetta recurvirostra Boddaert 1782. Underfam. Totaninae. Niimeniiis arquatus (Linné) 1758. Storspofven. syn. Scolopax Arquata Linne 1758. Numenius madagascariensis Boddaert 1785. » arquatus ^> » » » SCH.EFFER 1789. ^ Har träffats flere gånger i Danmark, är eljest hemma i södra Europa och Afrika. ^ Synes numera vara utgången äfven från södra Öland den sista lokal, där den höll till i Sverige. 288 NLimejiius phcvopiis (Linm;) 1758. Smäspofven. syn. Scolopax Phwopus Linxk 1758. Niimenius > Latha.m 1787. Limosa lappunka (Linni:) 1158. Myrspofven, roströda iåiignäbban. syn. Scolopax lapponica Linn k 1758. Totanus cpgoccphalus Bechstein 1803. Limosa (Egocephala Leach 18 i 6. ;, ferrtiginea Pallas 1827. » rufa Temmixck 1820. Limosa limosa Linné 1758. Rödspofven, svartstjärtade långnäbban. syn. Scolopax Limosa Linné 1758. Limosa Totanus Sch.effer 178c). Actitis limosa Illiger 181 i. Limosa cegocephala Pallas 1827. Macrorhamphiis griseus^ (Gmelin) 1788. Beckasinsnäppan. syn. Scolopax grisens Gmelin 1788. Macrorhamphiis grisens Leach 18 i 6. Totanus totanus (Linné) 1758. Röd benan, rödben ta snäppan. syn. Scolopax Totanus Linne 1758. Tringa Gambetfa » - Scolopax Calidris » 1766. Totanus » Bechsjein 1803. Totanus fuscus (Linné) 1766. Svartsnäp pan. syn. Scolopax fusea Linné 1766 (nec. 1758). » atra Sander 1779. Tringa » Gmelin 1788. Totanus maculatus BechStein 1803. » fuscus » » (Forts.) ' Hemma i Ostsibirien och Nordamerika, en gång skjuten i Danmark. Fauna och Flora, Populär Tidskrift för Biologi utkommer med 6 häften årligen, hvarje häfte om 48 sidor. Pris vid postprenumeration eller i bok= handel för år 5 kronor för hälft år 3 kronor I frågor rörande tidskriftens distribution torde man hänvända sig till Almqvist & Wiksells Bok- tryckeri A,=B.f Uppsala, Meddelanden till redaktionen behagade man in- sända under adress: ''Fauna och Flora'*, Veten- skapsakademien, STOCKHOLM, INNEHALL: Sid. Inledning. Af Einar Lönnberg 1 De skandinaviska kronhjortarna. Af E. L. 4 Tamkattens härstamning. Af E. L. ... 15 Huru paradisfåglarne använda sina pryd- nadsfjädrar , 26 De äldsta fröväxterna. Af A. G. Nathorst 30 Smärre meddelanden 45 ## »HM IIIH II iil"i 3 5185 00292 5616 m.^. rK<&^'^i ^m^