u. \\i''ymii É fÅLmK ^é i v ^\'i \ > '> ylL^ [^ W 1 1 v^H / ¥ b^^ \ / 2N Jl A y Y^B ^^Ll "k. ' £ Utgifven af Einar Lönnberg NEW YÖFÖC ROT-aNlCAL För att "Fauna och Flora" må blitVa så intres- sant som möjligt för våra läsare kommer hädanefter en fin färgplansch af någon sällsynt och märklig djur- form att beledsaga flertalet häften. Början härmed göres i andra häftet af denna årgång. Red. ANNONSPRIS. Hel sida pr år Kr. 60 Half » » » » qc Hel sida pr häfte » 20 Half » » » >^ J2 FAUNA OCH FLOl^ POPULÄR TIDSKRIFT BIOLOGI UTGIFVEN AF EINAR LÖNNBERG ANDRA ÅRGÅNGEN 1907 UBRARY NEW YOWK BOTÄNiCÄJt GARDEN UPPSALA & STOCKHOLM ALMCIVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A. -B. (l DISTRIBUTION) /^r)?- UPPSALA 1907 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRVC'KER[-A.-B. INNEHALL. Uppsatser. Barkdjuret eller «Stcllers sjö-ko» Af Einar Lönnberg Om fisktärnäggens färger. Af Ru- dolf Söderberg Om Guereza-aporna (Colobus). At E. L En märklig riporre. At 11. L. . . De svenska rvggradsdj urens veten- skapliga namn. Af Einar Lönn berg . . 37, 85, no, icSi, 229, Ett blad ur elefanternas utveck- lingshistoria. Af Einar Lön)i- bcrg 55, Utrotade fåglar (Jätte-Sumphönsen och Hvitvingade Sandpiparen) med plansch 70, Linnés betvdelsc tör den svenska faunan (med portratt.) J. D. Hooker (med porträtt) . . Förordning om skvdd för småfåglar En dubbelhöfdad huggorm . . . En Kritik Utrotade fåglar (»Holländska duf- van») med plansch Ornitologiska iakttagelser frän sjön Tåkern och omnejd år 1906. .\t V. A.E 1.1 /) 102 108 120 12) 129 154 8id. Huru urskogens karakteristiska re- presentanter lörs\inna . . . . i.ji jätteormarnas glupskhet i i) Y:imorskaja korowa» d. v. s. »sjö-ko». I sina skeppsjournaler ^ berättar Waxpxl härom i förkortning ungefär följande. »Vi sågo dagligen i hafvet midt för vår boplats ett stort antal af sjö-kor, som vid ebb atlägsnade sig, men vid flod åter närmade samme författare, »enligt min mening, som jag bildat mig genom grundliga stu- dier af den Beringska expeditionen, var Waxell denna ställning fullt vuxen och han har på ett förträffligt sätt l()st den uppgift, som föll på hans lott under en svår tid. Och om det nu mestadels heter, att den svåra öfvervintringens lyckliga förlopp och den skeppsbrutna besättningens glänsande räddning bör tillskrifvas Steller i främsta rummet, så påstår jag, utan att i ringaste mån vilja nedsätta den sistnämndes handlingar, att en liknande förtjänst i minst lika, om icke i vida högre grad, måste tillerkännas den förträfflige och omtänksamme Waxell. Den 27 aug. 1742 ftirde Waxell både Steller och den skeppsbrutna besättnin- gen till Petropawlowsk och därifrån till Ochotsk samt därefter hela den långa vägen genom Sibirien (öfver Jakutsk och Jeniseisk) och Ryssland samt anlände slutligen i jan. 1749 till St. Petersburg med hela sitt kommando. Waxell var alltså den ende, säger Buchner, som från början till slut varit med om denna expedition »och nära fulla 16 år har denne man ägnat sina krafter och sina kunska- per åt detta storartade företag.» Om Waxell's senare (Jden kan den ryske forska- ren blott meddela, att han den 20 nov. 1749 till följd af sina förtjänster utnämn- des till kapten af andra klassen med rätt att räkna sig detta avancement till godo från den 15 juli 1744. Namnet Sven Waxell låter ju ganska svenskt, men jag har ej lyckats ut- röna, om han var af svensk börd. Bering, som ju själf var dansk, hade flera danskar med sig t. ex. Spångberg, men det är ej sannolikt, att Waxell vai- dansk, ty en Bering's historieskrifvare, som omtalat Bering's öfriga danska följe- slagare på förmånligt sätt, nämner intet om Waxells börd och hans skildring är snarast att betrakta såsom åtminstone delvis partisk mot Waxell, därvid han stöder sig på några beskyllningar af Steller, som visserligi;n var en utmärkt naturforskare, men som enskild person af ett retligt och nervöst lynne, hvilket f(')rde honom att skarpt tadla äfven Bering själf. Till och med denne danske historieskrifvare måste dock med beundran erkänna Waxells rådighet och dug- lighet vid kritiska tillfällen. ' Enligt utdrag härur publicerade af Eug. Blchner. !•:. i,onnb1';k(.; : sthi.i.iiks sj()-ko- (Kin tina gigas) 3 sig stranden tor att beta af »sjögräset» (tången). Djuren voro alltid ute i vattnet och kommo aldrig i land. Detta gjorde, att vi började spekulera, pä livad sätt vi skulle kunna fånga dem. .lag lät för detta ändamål smida en järnkrok med liul- ling som pa en fiskkrok, men med en vikt af 15 till 18 skål- .pund. Till denna krok bands en 4 tums tjock pertlina. Ena ändan af dennna lämnades i land, 5 — 6 karlar togo den andra med den hvassa kroken och rodde ut i en båt helt sakta till djuret, som, när det äter, håller hufvudet under vattnet men alltid har ryggen ofvan vattnet. En af de starkaste karlarne vi hade stod frami båten och när den kom fram till djuret, högg han kroken mellan dess refben. Därpå halade vi alla, som stodo på land ända till 40 man högt, men vi drogos ofta ned i vattnet ända till under armarne. Slutligen brast pertlinan och kon gick med krok och allt. Vi förnyade vår redskap och började om igen, men i stället för pertlinan togo vi en 4 tums »Gynloper» och den kunde ej slitas af. Dessutom beväpnades folket i båten med värjor, bajonetter och spjut, hvarmed de förföljde och stucko djuret, tills det mycket varma blodet sprutade ut som en »fontain». På det sättet fortgick det stundom en hel timme tills hennes krafter mattades och vi halade henne i land och lät henne ligga till ebben kom, då hon låg på torra land. Då måste vi alla raskt hugga och skära, liksom också bära till bostaden, innan floden kom, pa det att ingenting skulle gå förloradt.» Waxell uttrycker sin tillfredsställelse med denna fångst. »Af alla olikartade lifsmedel, som vi brukat under hela tiden, var detta det bästa, ty köttet är smakligt och sundt, emedan djuret ej äter något annat än sjögräs. Vi befunno oss däraf mycket »lättare» och blefvo fullt friska. Det var ingen ringa lycka för oss, att vi började fånga dessa djur, ty för det första voro vi hela tiden mätta, och för det andra, om jag ej fått dessa djur, så skulle jag ej ha kunnat föda timmermännen, utan ar- betet hade följaktligen blifvit eftersatt och vi hade tvungits att stanna på denna ö ännu en vinter, och för det tredje, när jag fångat ett af dessa djur, så fanns lifsmedel nog för hela kom- FAUNA OCll FLORA mandot» under 14 dagar. Hvar och en kokade så mycket och bä ofta han ville, och härigenom gick vårt arbete så lyckligt, att vi hade vårt fartyg färdigtimradt med utgången af maj, och med början af juni kunde vi börja lägga på de yttre plankorna.» På ett annat ställe säger Waxell, att en »ko» lämnade ej mindre än 200 pud^ kött. Man kan sålunda tänka, huru. de stackars skeppsbrutna smorde kråset, när de lyckats med sin fångst. Köttet förliknas vid godt nötkött och sades blifva än finare, när det legat ett par dagar i salt. Köttet af unga djur var mera lättkokt och liknades vid kalfkött. Under huden fanns ett späcklager af ungefär en hands bredd, säger Steller,^ expeditionens naturforskare och läkare, och han tillägger, att detta var hvitt och löst, men blef i solen gult som »maj-smör»^ men han försäkrar tillika, att det luktar och smakar utom- ordentligt angenämt, det kan ej jämföras med något fett af hafsdjur, och är till och med bättre än något smult af fyr- fotadjur. Det härsknade ej och när det var utkokt föredrogo alla det framför smör och det kunde användas på alla sätt i stället för dylikt. Därtill brann det i lampan utan rök och os>. Dessa sjö-kor voro sålunda djur af stort värde och detta or- sakade ock deras undergång, som senare skall anföras. Rhytinas utseende framgår bättre än af någon beskrif- ning af den bild, som här meddelas. Originalet till den har förfärdigats af Waxell och påträffades af Eugéne Buchner i kejserliga bibloteket i Zarskoje-Sselo jämte en del värdefulla handskrifter af samme man.'^ Buchner lät 1891 reproducera Waxell's ritning fototypiskt. Vid utförandet af denna vår bild har blott någon korrigering af perspektivet vid stjärtfenan gjorts och de ringformiga tvärvecken ha något mindre marke- rats, hvarigenom det hela säkerligen vunnit i naturtrohet. Med ' 1 pud är något mer än 16 kilo (16,38). * Stkllur har i ett arbete »Z)e bestiis marinis beskrifvit såväl Rhytina som äfven sjiibjörn, sjölejon och hafsutter. ' Utom Rhytina hade Waxkli, på samma papper afbildat en sjöbjörn (päls- själ) och ett sjölejon, och dessa, hvilkas utseende man ju väl känner, äro sär- deles karakteristiska och väl träffade. Man har därför desto större anledning antaga att detta äfven gäller om den första. lönnberg: »STKi.LiiRS SJÖ-KO» (rhvtina gigas) FAUXA (XII FI.OKA afseende pa dimensionerna sägei^ Waxei.l, att hufvudet är jäm- förelsevis litet till kroppen, som är bredast vid skuldrorna och sedan smalnar bakåt mot stjärtfenan, hvilken hos större exem- plar är 7 8 fot bred. Steller, som ju var zoolog, har gifvit en utförligare beskrifning samt en hel serie af mått af ett exemplar. Dettas längd från nosen till spetsen af ena svans- fliken var 296 tum». Största omfånget om buken »244 tum», af- ståndet mellan stjärtfenans flikar »78 tum». Till färgen var djuret svartaktigt, Waxell säger mörkbrunt, Steller svart. Den senare liknar den skrofliga huden vid »barken af en gam- mal ek- och detta har gifvit upphof till namnet »barkdjuret», som stundom användts. Han säger vidare, att den var så hård, att en yxa knappt trängde igenom den, men när den var ge- nomskuren liknade tvärsnittet ebenholtz. Detta gäller dock blott om öfverhuden, som var ungefär en tum tjock, sen följde en seg läderhud. Till följd af öfverhudens hårdhet måste det finnas böjligare veck och dessa, som voro ringformiga och af Steller äfven omnämnas i beskrifningen, äro återgifna på Waxell's figur. Om ett stycke af öfverhuden fick torka i so- len, säger Steller, blef den spröd och sprack sönder, hvarvid liksom fina tråd- eller rörformiga partier visade sig. Detta berodde på, att den tjocka öfverhuden bildades öfver tätt ställda trådfina papiller från läderhuden, såsom alltid är fallet med tjocka epidermis- eller horn-bildningar (t. ex. hvalhud, hästhof- var, noshörningshorn o. s. v. hvarigenom utseendet blir tra- digt). Denna tjocka hud utgjorde ett skyddspansar för djuren, säger Steller, mot klippor och isstycken. De lefde ju näm- ligen hela sitt lif i strandregionen och blefvo sålunda ofta ut- satta för bränningarnes våldsamliet. Trots deras skyddshölje blefvo de dock ofta enligt samme författares utsago slagna till döds mot klipporna. Vid djurens ansträngningar och häftiga rörelser, då de fångats med haken och halades i land, sprungo ock stora stycken af den tydligen spröda huden lösa. Läder- huden var blott »2 linjer» tjock, men utomordentligt fast och seg, så att den användes af aleuterna till båtar — »baidarer». Öfverläppen var tätt besatt med 4 — 5 tums långa hvita borst. E. i.onnbkrg: steli.icrs »sjö-ko (khvtixa gigas) 7 Äfven i muiigiponia sutto en mängd borst af halfannan tums längd och tjocka som en spole af en duffjäder. Dessa, säger Steller, tjänade till att hindra, att ej födan spolades ut ur munnen vjd tuggningen. De tjocka och stora men mycket rörliga läp- parnes insida var besatt med papillcr för att underlätta gri- pandet af födan d. v. s. alger, som djuret afbetade från hafs- bottnen. Steller säger dock, att djuren först lösrefvo algerna från den steniga botten med armarne och förde dem till mun- nen, hvarest med läpparnes lijälp de grofva stjälkarne åtskildes och de bladlika delarne uppåtos. Tuggandet skedde på ett egendomligt sätt, ty tänder saknades alldeles, men i stället funnos två tuggplattor, en fäst vid gommen och en vid under- käken, mellan hvilka algerna söndermaldes. Ögonen voro små, »ej större än fårögon», säger Steller, ' och de små öronöppningarna knappt så stora, att man skulle ha kunat sticka in en hönspenna i dem. Tungan var jäm- förelsevis liten och »hvass som en fil». Frambenen eller armarne voro på det af Steller mätta och beskrifna exemplaret 26 V 2 tum. Klor eller naglar sakna- des, men lemmarnes ändar voro öfverdragna af en hårdare hud, så att Steller säger, att de hade en aflägsen likhet med en hästhof ehuru ej så smala och ej så h vassa. »På undersidan var fotändan något hålig och fuUbesatt med otaliga, tätt ställda borst, som ha en halftums längd och skrapa som en skarp kvast. Trots armarnes eller frambenens ringa storlek an- vände djuret dem på många sätt. Det simmade med dem, stödde sig på dem och liksom gick på dem, där vattnet var grundt, höllo fast vid klippor och sleto lös alger med dem. Den tjocka halsen var böjlig, ehuru den såg otymplig ut. På våren och sommaren, då djuren voro feta, var ryggen nå- got hvälfd. Om vintern då de voro magra var däremot ryggen platt, men med en ränna på hvardera sidan af ryggutskotten, så att man kunde skönja kotornas antal ocli räkna refbenen. ' Detta tiifde dock vara luigot <)tverdritVtt att doiiia efter WaXII.I > bild ocli heskrifning. KAL'NA OCH FLORA Honorna hade en spene i hvardera armvecket och födde blott en unge. Fortplantningen tycktes ej vara regelbunden, enligt Steller's iakttagelser, men de flesta ungarne kommo till värl- den om hösten. Djuren lefde tydligt i monogami, ty endast en hane och en hona följdes åt och de syntes hysa en sådan tillgifvenhet till hvarandra, att om endera fångades, den andra sökte hjälpa den fasthakade och följde trots hugg och slag med till stranden. Där stannade den sörjande hanen ännu till tredje dagen, då endast några rester af makans inälfvor kvar- lågo på stranden. För öfrigt anför Steller några exempel på, hvad han be- traktar såsom hjälpsamhet mellan dessa djur. Om ett djur hakats fast för att fångas och slog omkring sig af smärta, hände det ibland, att andra skyndade till och försökte att bistå det. Några försökte hvälfva omkull båten med sina ryggar, andra lade sig på linan liksom för att slita af den, och åter andra sökte slå lös kroken från den sårades rygg. Det sist- nämnda lär ha lyckats någon gång, men då djuren voro så klumpiga och otympliga, kunde de föga uträtta för att vare sig skydda sig själfva eller hjälpa andra. De slogo med stjärt- fenan och spjärnade emot med framfötterna, stundom så hårdt att stora stycken af öfverhuden lossnade, men hvad förslog det. De voro alltför värnlösa offer för människorna. Däremot nämner Steller ej, att han märkt några naturliga fiender anfalla dessa djur. Det är dock en omständighet i Steller's skildringar, som' tyder på något sådant. Han omtalar nämli- gen, att, när djuren uppträdde i hjordar »så drifva de sina ej utvuxna och sina ungar före sig, omgifva dem på alla sidor, innesluta dem sorgfälligt och hålla dem i midten. Detta kan ju ej förklaras annat än som en skyddsinstinkt, som ej kan vara utan grund, ehuru den ej hjälpte mycket. Men ledo de ej af fiender så voro de dock utsatta för annan fara. Om vintern hände det, säger Steller, att de kväfdes af isen och understundom vräktes de af bränningarne så våldsamt mot klipporna, att de ihjälslogos, såsom redan antydts. »Dessa omätt- liga djur äta utan afbrott», säger Steller, »och af alltför stort I'. LÖNNHICKC. : : STICl.LERS SjO-KO» (kUVlINA GlGAs) C) matbegär hålla de luifvudet ständigt under \attnet, så att de föga bekymra sig om lit och säkerhet och man kan med en båt eller ock naken simma midt bland dem och utvälja den, sogi man önskar att hämta ur hafvet. Under ätandet företaga de ingenting annat utom att de hvar fjärde eller femte minut höja nosen ur vattnet och blåsa ut luft jämte något litet vat- ten med ett buller, som liknar frustandet eller fnysandet af en häst. Då de äta gå de med den ena foten efter den andra långsamt framåt, så att de dels sakta simma framåt dels gå liksom oxar och kor på bete. Hälften af kroppen, nämligen ryggen och sidorna sticka alltid upp öfver vattnet. Då de äta sitta måsar på deras rygg och plocka af dem lössen, ' som sitta i öfverhuden» — — . Waxell liknar sjö-kornas kropp vid en omvänd holländsk skeppsbåt och säger, att de, när de. beta, gå sakta mot strömmen. Steller omnämner fyra slags alger, som hufvudsakligen åtos af dessa sjö-kor. Där de hade betat flöto massor af stänglar och rotverk af alger i land. När de ätit sig mätta, drogo de sig ut på djupare vatten för att ej öfverraskas af ebben och en del lade sig då på rygg och hvilade i denna ställning. Den stora förbrukningen af föda hos dessa djur gaf sig också tillkänna genom den mängd af spillning, som syntes flyta omkring, där de höllo till. Denna liknade enligt Steller hästspillning »i form, storlek, lukt, färg och alla väsentliga egenskaper, så att den erfarnaste stallknekt måste hålla den för hästgödsel!» Detta gaf anledning till en rätt be- synnerlig hypotes från Steller's sida. Han trodde de första dagarne efter skeppsbrottet på samma sätt, som enligt hans mening >den erfarnaste stallknekt» måste tro, nämligen att han funnit frusen hästspillning. Då han visste, att inga hästar fun- nos på Kamtschatka, inbillade han sig därför, att den kommit från Amerika och slöt sig till att detta land måste ligga nära, då dessa produkter sågo så färska ut". ' Dessa löss> liksum hvalfisklössen äro en slags kräftdjur, (Ivoiniis, af ampliipodernas ordning. '■' Detta ådagalägger SrKLi,HR's stora ovetenhet i geografiskt afseendt, hvil- ken också är en Rirklaringsgriind for lians klander af navigatiirerna, såväl Bhrixc; som Waxf.i.l. l'AU.\A OCH FLORA Af den ganska utförliga anatomiska beskrifning, som Stel- i.ER meddelar, må blott anföras några notiser. Matstrupen var mycket vid och ledde in i en kolossal men enkel magsäck af 6 fots längd och 5 fots bredd. Nära matstrupens mynning i magen låg en väldig körtel, stor som ett människohufvud, hvil- ken tömde sin saft i magen. Tunntarmen var 6 tum i genom- skärning och tarmlängden oerhörd. Steller mätte den till 5,968 tum, alltså 20 ' 2 gånger djurets hela längd. Hjärtat var 2 fot och 2 tum långt, men dess bredd var ändå större, 2V- fot. Vikten var 36^, 4 skålpund. Båda hjärtkamrarne utlöpte i hvar sin spets, som voro skilda till en tredjedel af hjärtats längd. Lungorna sträckte sig längs ryggen. Gallblasa sakna- des, men gallgången var så grof, att >man kunde sticka in 5 sammanlagda finger*. Njurarne voro uppdelade i en mängd smålober af 2 — IV- tums storlek, men hela njurlängden var 32 och bredden 18 tum. Om ej de första upptäckarne af detta djur, Steller och Waxell, lämnat oss så många meddelanden om dess byggnad och lefnadssätt skulle vår kunskap om detsamma nu inskränka sig till det, som kan inhämtas genom studiet af de ben, som på senare tider insamlats' på Beringöns stränder, ty som re- dan antydts, blef dess existens af kort varaktighet. När Waxell fört sin expedition tillbaka till Kamtschatka talade naturligtvis alla deltagarne om förekomsten af pälsdjur (sjöbjörn och hafsutter) på Beringön och andra närliggande öar. Waxell hade äfven låtit insalta flera fat med kött af Rhvtina till skeppsproviant och detta befanns ju vara högst förträffligt. Dessa berättelser och rön eggade andra att för vinnings skull företaga jaktexpeditioner till denna ö. Redan påföljande år 1743 — 44 öfvervintrade en expedition, under befäl af ryssen Basoff, och sedan hemsöktes ön år efter år af jaktexpeditioner. Ste.ineger '~ har samlat och publicerat så utförliga uppgifter härom, som kunnat vinnas, för 20 år. Af ' Äfvfii af \'egaexpeditionen, som lieiiifördf flera skallar ocli ofullständiga skelett till Sverige. '' Amer. Naturalist Vol. XXI. K. 1.0NNB['KG: STKI.LHKS SJ<")-K0» ' RHYTINA GIGAS) II dessa framgår, att vissa vintrar flera expeditioner höUo till där. Sålunda voro där, sä vidt man vet, är 1754 — 55 om- kring 133 man och 1762 63 omkring 90 man. Under de 20 -åren 1743—63 vet man, att sammanlagdt omkring när- mare 700 människor öfvervintrat och vistats där i medeltal mer än 8 månader om året. Dessa idkade dels jakt efter päls- djur på platsen, men försågo sig naturligtvis med sjö-kokött på samma gång, dels hade det redan 1754 »blifvit vanligt» att öfvervintra på Beringön för att proviantera med dyligt kött för kanske årslånga expeditioner till atlägsnare öar i och för hafs- utterjakt. Fångstmän ha ej något rykte om sig att spara på djurlifvet kring sig och till följd däraf och till följd af de ofullständiga fångstmetoderna kan man inse, att många fler sjö-kor än dem, som åtgingo till proviant, blefvo skoningslöst och utan nytta fördärfvade. Vid Kopparöarne voro de slut re- dan 1754. En rysk grufingeniör, Jakovleff, som ditsändts, för att undersöka malmtillgångarne där, måste nämnda år öf- vervintra på Beringön, emedan sjö-korna redan tagit slut vid Kopparöarne. Dessa sistnämnda öar hade dock besökts första gången så sent som 1745 — 46 och då fanns tillgång på dylika djur där. Men nio år senaVe hade förödelsen fullbordat sitt verk. Jakovleff tog så starkt intryck af det ödslande med dessa värdefulla djur, som han bevittnat pa Beringön och hvars slutresultat han konstaterat på Kopparöarne, att han vid sin återkomst till Kamtschakta 1755 petitionerade om, att jakten pa dem genom en ukas skulle regleras. Dels skedde denna jakt nämli- gen genom harpunering från båt med 8 mans besättning och då kunde det dödade djuret alltid bogseras till land och tillvara- tagas. Men dels var det vanligt, att räfjägarne, som ströfvade omkring öfver ön 2 och 3 i sällskap, när helst de träffade nå- gon sjö-ko nära stranden, ensamma anföllo det värnlösa dju- ret och rände sin järnpik i det. Djuret dog da naturligtvis sällan eller aldrig på platsen, utan sträfvade utåt sjön. Dref det sen i land samma dag, var det ju bra, och då kunde det användas, men kanske det dröjde dagar innan det skedde, och då hann köttet att fördärfvas, eller kanske dref det aldrig i lALNA OCH ILOKA land. Det var detta fördärfliga sätt, som Jakovleff ville ha bort, »för att Beringöii ej skulle ödeläggas pa samma sätt som Kopparöarne». Men naturligtvis lyssnade ingen härtill. Det är ju, och var kanske förr än mera, sällsynt, att en klok man kan vinna gehör då han talar om att skona eller spara den lefvande naturen, för så vidt detta innebär någon slags hämsko på vinst- begärets hänsynslösa tillfredsställande. — Nåväl, slutakten i dramat lät ej vänta på sig länge. 13 ar senare hade dessa djur upphört att existera. Efter 1763 aftogo besöken på Be- ringön i talrikhet antagligen, som Stejneger framhåller, eme- dan sjö-korna redan voro så fåtaliga, att det var svårt att få proviant åt en öfvervintringsexpedition och emedan pälsdjuren så starkt decimerats, att jakten på dem ej längre var lönande nog. Sannolikt dödades den sista sjö-kon däruppe af en ex- pedition, som sökte efter blåräf 1767 — 68, ty 1772, då nästa gång en viss Dmitri Bragin öfvervintrade på Beringön, upp- gjorde han en lista öfver där förekommande djur och på den tinnes ej den stora sjö-kon omnämnd, hvilket gifvet skulle va- rit fallet, om någon funnits där. Den var nämligen för stor och för viktig för att uteglömmas. Den kunde ju ej heller gömma sig, den kunde ej ens dyka och den var bunden vid strandregionens algbevuxna område för att få näring och måste därför visa sig. Men just detta, att den ej hade någon möj- lighet att undfly eller försvara sig gjorde ju dess utrotning viss, så snart den upptäckts och befunnits värdefull. Utrotnin- gen gick desto fortare som dessa djurs fortplantning tydligen var mycket långsam. Antagligen var den såsom Stejneger framhåller, ej större än, att den just jämnt och nätt kunde hålla balansen mot den förlust, som stammen led genom olyckshän- delser orsakade af is och storm och andra vidriga naturför- hållanden. Hvarje djur, som sedan dödades af människor or- sakade en direkt minskning af stammen och på sådant sätt voro tillgångarna snart uttömda, när ett hänsynslöst slaktande b(')rjadc. Rykten ha på senare tid uppdykt om, att exemplar af den stora nordiska sjökon skulle ha varit synliga ännu in på 1800- E. lönnberg: »stki.lers sjO-i (rhytina gigas) 13 talet. Så t. ex. tolkade A. E. Nordenskiöld ett yttrande, som han hörde på Beringön så, som om en Rhytina skulle ha varit sedd där så sent som 1854. Emellertid har Stejnegf.r genom närmare efterforskningar positivt bevisat, att denna uppfatt- ning berodde på ett misstag. Det djur, som vintern 1854 sågs af en aleut och en ryss, och som gifvit anledning till historien, var ljust med mörka fläckar. Det dök och sam raskt, blåste som en lival och försvann, sedan det visat sig några gånger, alldeles, då där var djupt vatten. Dessa och andra samstämmiga uppgifter ådagalägga tydligen, att här säkert ej varit någon Rhytina utan ett hvaldjur och sannolikt en narhvalhona, med hvilken beskrifningen noga passar in. Så vidt kändt och be- visligt är, har ej någon Rhytina blifvit dödad eller iakttagen vid Beringön eller annorstädes efter åren 1767 — 68, d. v. s. 27 år efter upptäckten. Om fisktärnäggens färger. Af Rudolf Söderberg. vad som betingar fågeläggens växlande och ofta i ögonen fallande färger är en ännu oaf- gjord fråga. I många fall är visserligen ända- målet med färgen påtagligt: den är ett skydd och därigenom af största betydelse i kampen fl för tillvaron. Men många fåglars ägg äga så bjärta och lysande färger, att nyttan af dessa måste bli i hög grad tvifvelaktig. De ha också erbjudit största svårigheten, då det gällt, att genom teorin om färgtillpassning i enlighet med det naturliga urvalets princip söka förklara uppkomsten af fågeläggens färger öfverhufvud. Man har framhållit, att en hel del ägg icke äro i behof af skyddsfärg, att färgen här icke är nödvändig för fågelns existens, och att äggen sålunda äro undandragna det naturliga urvalet och därför kunna variera huru mycket som helst. Men därvid uppstår frågan, hvarför icke här som i öfriga fall, där en färg blifvit betydelselös, en återgång förmärkes till det ursprungliga förhållandet, d. v. s. att den hvita färgen blir den förhärskande hos dessa ägg, och hvad orsaken är till, att allt fortfarande så lysande färger alstras utan nytta! Hvarje iakttagelse, som i någon mån kan bidraga att be- lysa detta spörsmål om fågeläggens färger, bör alltså kunna påräkna intresse. De här relaterade iakttagelserna öfver fisktärnägg äro gjorda dels i Hornborgasjön i Västergötland, dels på skären i Vänern. Det kan till en början vara lämpligt att något närmare redo- göra för boens läge och beskaffenhet i olika f'ill. Fisktärnan häckar i Hornborgasjön på tlera olika ställen, dels på säfbankar eller starrbeväxta jordbankar, dels på hol- K. SODliRi:RG: OM KISKTÄRNÄGGKNS HARGER 1 5 mar, bestående af ur marken uppstickande större stenar, om- växta af starrvegetation, dels på stora ute i sjön liggande rull- stensblock, dels ock slutligen på en stenbunden, gräsbeväxt mark vid stranden af den s. k. Fågeludden. — Redenas beskaf- fenhet och äggens färg varierade alltefter den olika grund, livarpå boet låg. Pä säfbankarna bestod redet ofta endast af en grund fördjupning utan egentlig beläggning. I den jämfö- relsevis höga starren pä jordbankarna och stenholmarna såg jag däremot flera af torra starrstran rätt omsorgsfullt hop- fogade reden med tämligen tjocka väggar. Den omkringväxande starren dolde här fågeln, da den rufvade. På stenholmarna lågo boen gärna invid eller på någon större sten, som stack upp ur marken. På Fågeludden lades äggen med förkärlek ofvanpa uppkastade säfmassor eller på ställen, där den sten- bundna marken blottats, endast undantagsvis i gräset. Bygg- nadsmaterialet bestod här af sönderbitna säfstänglar eller några grässtrån. Ett bo bland gruset var dock relativt väl byggdt af ditburna scirpusvassbitar utvändigt och equisetum- stjälkar och starrstran invändigt. Ett annat bo bestod uteslu- tande af en mängd hopsamlade små skifferbitar af en 2-örings storlek samt snäckor (Clausilia). Två gånger anträffades å andra sidan en kull ägg utan någon som helst bale på ett par fritt ute i sjön liggande stora stenar. Tärnäggens grundfärg är mycket varierande: »pärlgrå, mycket ljust grågr(")n, grågul, gulbrun eller olivbrun» (Wester- lund). De i Hornborgasjön iakttagna kullarna varierade ungefär mellan dessa gränser. Öfver de anteckningar, som gjordes vid boen angående äggens färg i förhållande till omgifningen eller underlaget i olika fall kan här blott en kort resumé anföras. Kullar, anträffade pa uppkastad mörkbrun säf, ägde i all- mänhet mer eller mindre olivbrun bgttenfärg, en kull pa gam- mal soltorkad ljus phragmitesvass var ovanligt ljus af blekt gulhvit grundfärg, tlera bland starren funna kullar hade tydligt märkbar ljusare eller mörkare grön ton; tre gånger an- träffades bon, anbragta vid en större sten i marken (se ofvan), 1 6 FAUNA OCH FLORA då ett af äggen var påfallande olikt de andra, ägande en med stenen öfverensstäinniande färg, medan de andra äggens grund- färg liknade markens, en öfverensstämmelse, som jag dock icke vågar hålla för annat än skenbar, beroende på tillfällighet, då båda dessa grundfärger eljest ofta förekomma hos tärnägg till- hörande olika kullar. En kull, som låg på sanden bland småstenar, harmonierade utmärkt väl genom sin grågula färg med densamma, och hvad som här först föll i ögonen var det af vassbitar och grässtrån sammanfogade redet. Fläckarna på äggen voro äfven ljusare än vanligt och mera likformigt fördelade. — På ett af de stora ute i sjön liggande rullstensblocken (se ofvan) anträffades en kull af 3 ägg, hvars grundfärg på ett lika påfallande sätt som den närmast förutnämnda öfverensstämde med stenens grå- bruna ton. Slutligen fanns en kull på en af hvitnade svan- exkrementcr öfverlagrad jordbank. Äfven här var äggens färg öfverraskande lik underlagets, af en hvit något i blått gående grundfärg. Angående fläckarnas storlek, antal, skärpa eller fördelning kunde ingen bestämd skillnad märkas i de olika fallen. Alla de här anförda variationerna återfinnas i den samling af fisk- tärnägg, som gjordes i Hornborgasjön. — Hos en del kullar var färgöfverensstämmelsen oviss eller mindre anmärknings- värd, men endast i något enda enstaka fall svor äggets färg tydligt mot onigifningens, särskildt i ett bo bland starren, hvars enda ägg var starkt olivbrunt utan grön nyans. Det är ju antagligt, att harmonien stundom kunnat bero på slump. Jag anser emellertid icke, att så / regel varit fallet, utan att ett orsakssammanhang finnes i denna växlande öfver- ensstämmelse mellan äggens grundfärg och omgifningen. Tal- rika iakttagelser, gjorda på skären i Vänern hufvudsakligeii sommaren 1906, ha bättre kunnat öfvertyga mig härom. Det var med anledning af ett fynd af fisktärnägg, som gjordes på Lilla Milskär härstädes den '"/p 1899, som jag kom att rikta min uppmärksamhet på bei'(»rda färgförhållanden. R. SODERBHRG : OM FISKTÄRNÄGGENS FÄRGER 17 En fisktärna hade här format en bale i en tufva af blom- mande starkt gulglänsande Sediini acre, hvari hon nyss lagt 2 ägg. De företedde genom sin grundfärg en högst märkvärdig öfv^rensstämmelse med sedumtufvans, hvilket genast ådrog sig uppmärksamheten. Äggens bottenfärg var nämligen gulgrön med en säregen gul nyans, som mycket märkbart återgaf den tettglänsande sedumtufvans, och hvilken jag aldrig kunnat åter- Fig. 2. Två fisktärnbon med ägg på ett skär i Vänern. Det öirc redet med det ljusa (pärlgrå) ägget b\ggdt af lat och flyttadt trän det öfre lafbeväxta partiet af skäret upp på mossan för att tydligare visa kontrasten mot boet med de mörka (bruna) äggen, som ligger i sitt ursprungliga läge i mossan. Ett af de tre sistnämnda äggen tivttadt upp ur redet. Man lägge dessutom märke till fördelningen af laf- och mossvegetationen (Parmelia conspersa, Ramalina polvmorpha och Dicranum sp. : R. S — g. toto. finna bland hundratals tärnkullar, som legat i den för dem naturliga omgifningen af gräs, mossa eller laf. Sommaren 1906 den ^"/j. fann jag emellertid åter på ett skär vid Värmlands- näs ett fisktärnägg i en blommande sedumtutva, och här var öfverensstämmelsen åter lika i ögonen fallande. Ägget är lik- Fauna ock Flara 1!I0~. Iliijt. I. 2 FAUNA OCH FLORA som öfverdraget af en gul slöja, som t. o. m. dämpar fläckar- nas skärpa. Några kullar anträffades ytterligare i sedumtuf- vor, som dock mest bestodo af unga icke blommande bestånd af Sedum acre. Harmonien var icke så utpräglad och botten- färgen grönaktig, en gång t. o. m. gående i brunt. De i Vänern iakttagna fisktärnkullarna ha för öfrigt varie- rat mycket till sin grundfärg. De ha ägt en pärlgrå, blekgrå, gulgrå, gulbrun eller mer eller mindre olivbrun grundton, mera sällan grönaktig sådan. I talrikt upprepade fall kunde därvid den iakttagelsen göras, att de till den grå serien hörande lågo i den stålblå eller gråblå lafven, Parmelia conspersa och Ra- malina polymorpha, eller på berggrunden, medan de till den bruna hörande lågo i den bruna mossan (Dicranum). Omstående fotografi visar ett par typiska fall. Ett om- vändt förhållande, där äggen haft utpräglad gråblå och brun grundton och legat resp. i mossa och laf, har jag däremot icke iakttagit, och utgör ett sådant fall alltid undantag. Då denna beskrifning af tärnäggens färgförhållanden kan förmodas i någon mån vara dikterad af fantasien eller bero på förutfattad mening, må det tillåtas mig tillägga, att två kamrater, fil. kand. G. Blomquist och kand. Y. Laurell, som åtföljde mig sommaren 1906 i Vänern, i hvad som i anförda afseende rör fisktärnäggen på denna lokal, kunna intyga riktig- heten af iakttagelserna. En jämförelse mellan fisktärnäggen från Hornborgasjön och Vänern visar, att den grönaktiga bottenfärgen förekommer vida oftare hos de förra än de senare. Stundom finnas helt blå ägg utan fläckar, hvilket torde bero på brist på färgämne i äggledaren eller därpå, att ägget lagts innan färgningsproces- sen hunnit afslutas. Vid en sammanfattning af samtliga iakttagelser kommer man ovillkorligen till den slutsatsen, att som allmän regel gäller, att öfverensstämmelse råder mellan fisktårnäggens va- rierande grundfärg och den varierande omgifning, hvari de läggas. R. Söderberg: om fisktärnäggens I'Arc;]:r 19 Hvarpå denna harmoni beror eller hur den uppstår kunna ju icke dessa iakttagelser ådagalägga. Men äfven om de icke heller må gifva anledning till spekulation häröfver, kan det dock .knappast förnekas, att de tala för antagandet, att den dominerande färgen i omgifningar (genom synsensation) på- verkar honan under tiden före rufningens början. Att fåglarne lägga märke till boets närmaste omgifning och uppfatta den kontrast eller öfverensstämmelse äggen göra i densamma är otvifvelaktigt. Det framgår af det olika sätt, hvarpå skäggdoppingen och sothönan vårda sig om sina ägg. Doppingens ägg äro som nylagda grönaktigt hvita och bryta då skarpt af mot sitt mörka underlag. För att skydda dem för upptäckt täcker fågeln alltid, då hon lämnar boet, öfver dem med sådana växtämnen o. dyl., hvaraf redet är samman- fogadt. Sothönans ägg däremot äro genom sin färg, som väl harmonierar med boets byggnadsmaterial, tillräckligt skyddade, och hon öfvertäcker dem heller aldrig. Doppingens ägg anta äfven under rufningens lopp annan färgton. Detta beror pä två orsaker, dels därpå, att den rufvande fågeln öfversprutar äggen med exkrementer, dels därpå, att det gyttjebemängda material, hvaraf redet bygges, färgar äggen. De få härigenom stundom en svartbrun kulör. Vanligen är en sida blekare, den som legat neråt i boet och därför ej så ofta träffats af exkre- menterna. Gyttjan färgar äggen mera likformigt, till följd af att de öfvertäckas. Att doppingen använder gyttjehaltigt mate- rial till redet just på grund af detsammas förmåga att färga äggen och därigenom göra dem mindre i ögonen fallande, före- faller mig icke osannolikt, icke heller att öfversprutningen af exkrementer sker i afsikt att färga dem. Då ägget är nylagdt är skalet på grund af den kalkskorpa, som täcker ytan, poröst och suger till sig fuktighet. Ett bo i Vänern var byggdt af mycket gyttjehaltigt material, hvaraf äggen blifvit svartgrå. — Sothönans ägg äga ej denna kalkskorpa, skalet är följaktligen ej poröst i vanlig mening, och som äggen för öfrigt äro skyd- dade genom sin naturliga färg, behöfva de ej färgas eller öfver- täckas och intet gyttjehaltigt material användes heller vid bo- FALNA OCH FLORA byggningen. Jag har icke heller kunnat märka, att någon ex- krementkastning öfver äggen förekommer. Till slut vill jag fästa uppmärksamheten på en iakttagelse af löjtnant Ture Sandgren meddelad i denna tidskrifts förra årgång, häfte 4, sid. 179. En strandpipare hade lagt sina ägg, hvilka som bekant förete en märklig harmoni med sjöstränder- nas sandiga, af småstenar öfversållade mark, på en gräsmatta, men icke på ett underlag af gräs, utan i en bale af små kisel- stenar, dem fågeln själf burit dit. Någon småsten fanns för öfrigt icke i grannskapet. Om Guereza-aporna (Colobus). Af K. L. '^tf''U(^''^''(?JID'''iJ '^'"^^ '^^^'^ svarta kontinentens tropiska område lefver ett egenartadt släkte af apor, som van- ligen kallas :>guereza» efter den kanske mest kända representanten, som i Abessinien bär ** detta namn. De äro närmast besläktade med J langur-aporna, f Semnopitheciis och hulma- nerna i Ostindien och näsapan 'Nasalis) på Borneo samt ut- märka sig liksom de genom en tredelad magsäck. Guereza- aporna sakna emellertid tumme antingen helt och hållet eller i det allra närmaste, och det är mycket karakteristiskt för dem. Antingen synes nämligen tummen alls ej utanför huden eller ock består den blott af en helt liten stump med eller utan nagel, men alltid stödes den af blott ett enda litet ben, som ledar mot första mellanhandsbenet. Det är tummens basala led, som fullständigt försvunnit och den yttre har starkt för- minskats. Guereza-aporna ha långa händer och en smärt kropps- byggnad samt långa ben. Dessa äro längre än armarna och sätta sålunda djuren i stånd att göra långa språng från träd till träd. Svansen är läng och ofta yfvig. Ansiktet är nästan naket och kindpåsarne äro föga utvecklade. Detta sistnämnda står i samband med den tredelade magen, som bildar tillräck- ligt förvaringsrum för födan. Dessutom lifnära de sig hufvud- sakligen af löf och denna slags föda passar bättre att förvara i en magsäck, en slags våmm, än i kindpåsar både till följd af dess skrymmande beskaffenhet och emedan den behöfver en omständligare beredning än t. ex. frukter och dylikt. FALNA OCH FLORA Släktet Colobiis sönderfaller i tre naturliga grupper, hvilkas representanter man skulle kunna kalla de rödbruna, de svarta och de svart-hvita eller typiska guerezorna alltefter pelsens förhärskande färg. Inalles har beskrifvits ett tjog arter, af hvilka en del dock äro hvarandra mycket närstående och snarast att betrakta som geografiska raser. Af de rödbruna fmnas några former både i Väst- och Ostafrika. De äro sällsynta och föga kända. En art af dessa, som lefde på Zansibar-ön, är till och med för nära 20 år sedan utrotad. Den hade de långa håren på hjässan, ryggen och svansen rödbruna, nacken och lemmarne mestadels svarta, buksidan hvit. Till följd af sko- garnes uthuggande på ön hade den redan på 1860-talet blifvit sällsynt och undanträngd till de aflägsna delarne af ön. Den engelske generalkonsuln i Zansibar Sir John Kirk, som ursprug- ligen upptäckte den och 1868 sände första exemplaret till Europa, erfor senare, att arten höll på att försvinna och sände därför ut jägare för att taga reda på, huru det förhöll sig här- med. Detta hände troligen 1884, ty 1886 skref en annan per- son härom. ^>Colobus /^/rM» hade försvunnit från nästan hvarje trakt af Zansibar, men det gick ett rykte, att den höll sig kvar i en skogshump ännu obesökt af jägare. Sir John skickade dit sina jägare för att lämna rapport om apans existens. Efter en veckas frånvaro återvände de med segerglädje lysande från sina svarta anleten. «Nå fann ni dem», frågade den brittiéke generalkonsuln. »Ja , svarade de fröjdefullt och tillade, »och vi dödade hvarenda en», hvarpå de slängde tolf apkroppar på golfvet». På detta sätt försvunno genom några svartingars miss- förstånd af en befallning de sista resterna af en intressant djurart från de lefvandes antal, och knappt något museum mer än i London och möjligen Berlin torde ens ha så mycket som ett skinn. De svarta Co/oöws-formerna äro mestadels hemma i Väst- Afrika. Mest omtalad torde af dessa »djäfvuls-apan» (Colobus satanas) från Senega 34 FAUNA OCH FLORA art känd under namnet »Huia». Det vetenskapliga namnet är Heteralocha acutirostris. Den är särdeles märklig därigenom, att den är den enda fågel, som visar en sådan sexuell dimor- fism (olikhet mellan könen) med afseende på näbben som denna. Hanen har, som framgår af bilden, en kraftig och nästan rak (|,ö! Fig. 5. Ett par Huia i Riksmuseum. näbb, under det att honans näbb är mycket längre, tunnare samt starkt bågformigt krökt. Fjäderskruden är helsvart med grönaktig metallglans förutom ett elfenbenshvitt band i spetsen på stjärten. Näbben är gulhvit och de lustiga hudflikarne vid mungipan äro orangefärgade. Det var ej underligt, att till följd af näbbformen hane och hona till en början beskrefvos som SMÄRRK MEDDELANDEN 35 skilda arter, men detta misstag rättades snart. När man när- mare lärde känna »huia's> vanor, fann man, att fåglarne lefde parvis i skogarne. Hanen med sin kraftigare näbb kunde lät- tare hacka hål i murkna trädstammar för att komma åt insekt- larver. Men honans fina näbb möjliggjorde det för henne mån- gen gång, att ur ett hål eller en larvgång knipa och draga ut bytet. På så sätt arbeta makarne tillsammans och hjälpa hvar- andra inbördes. De häcka i ihåliga träd och föda där sina un- gar till de äro fullvuxna. »Huian» flyger mycket illa och för- söker sällan flyga, men hoppar raskt och med halfutbredda vingar samt flaxar fram då och då. På det sättet komma de fiam med fart både på marken och bland trädens grenar. Det är dock knappt troligt, hur önskligt det än är, att dessa in- tressanta fåglar skola kunna uthärda i kampen för tillvaron, när numera smärre rofdjur och en del andra skadedjur införts i deras hemland. De äro hemma på norra ön på vissa skogs- klädda bergshöjder där. Maorerna jagade dem förr i tiden på det sättet, att de härmade deras lockton och sedan snarade dem. De hvitspet- sade stjärtfjädrarne voro nämligen högt i pris och användes af höfdingarne som tecken till viss rang (»rangatira»). Maorerna höllo dem också stundom i fångenskap och de blefvo lätt tama och voro sällskapliga och nöjsamma. Nu äro de redan en säll- synthet och en dyrbarhet i museer. Råkans vårvand ringrar. Det händer ej sällan, att råkorna på eftervintern och våren företaga vandringar och uppträda i bygder, där de eljes ej förekomma och långt från deras normala häckplatser. Ett ganska märkligt sådant uppträdande har enligt benäget med- delande från jägmästare Karl (Jram iakttagits vid Umans och Vindelns älfdalar under en följd af år dock ej 1906. Ibland om vårarne ha dessa fåglar stannat så länge som fram i juni, dock ha de ej häckat. Detta tyder möjligen på, att de vandrande gästerna skulle vara fåglar, som af en eller annan anledning ej häckade det året. En närmare undersökning af dylika råkor, 36 FAUNA OCH FLORA som ännu så sent som efter den normala fortplantningstiden uppehålla sig så att säga på främmande plats utan att häcka, vore kanske af intresse för att utröna, om de äro sterila eller ej. En partiell albino af åkersork (Microtus agrestis) anträffades i augusti manad i Kvickjock af jägmästaren N. K. Berlin, som insände densamma till Riksmuseum för bestäm- ning. Det händer då och då att albinoformer af åkersork upp- träda. Till Skansen öfverlämnades för någon tid sedan ett par rena albinos af denna art och dessa ha trifts förträffligt samt fortplantat sig, hvarvid afkomman också blef helhvit. Småtrappen funnen på Gottland. Smdtrappen, Otis tetrax L., som endast en gång förut är funnen å Gottland, nämligen i Näs socken år 1889 (Carlson), sköts den 13 nov. 1906 i Stenkyrka socken å norra Gottland. Exemplaret, som var en hane, inlämnades för uppstoppning till konservator Ekeroth i Visby, och blef sedermera skänkt till högre allmänna läroverkets museum, där det nu förvaras. Fågeln sköts ensam. H. C. H — n. Varietet af gråsparf. Vid Charlottenbergs järnvägsstation iakttog undertecknad i sept. 1906 en varietet af gråsparf. Den var tecknad på föl- jande sätt: stjärt helhvit, hufvud nästan hvitt, ben bjärt gula. För resten tecknad som en gråsparfhane. Denna gråsparf uppehöll sig tillsammans med andra grå- sparfvar vid nämnda station, trots att kamraterna jämt plågade den felfärgade stackaren.' Peder W. Hammarskiöld. ' Dylika partiella albinos af gråsparf äro ganska vanliga. På platser, hvar- est gråsparfvar äro talrika, såsom t. ex. i Stockholm, ser man mer eller mindre hvita sparfvar rätt ofta. Oftast är det yngre individer. Red. De svenska ryggradsdjurens veten- skapliga nannn. Af I"inai- Lönnberg. (Fortsättning tian foreg. häfte.) Totanus oc rop hus (Linn k) 1758. Skogs snäppa II. syn. 7r///!(a Ocrophtis Linnp:; 1758. Totauus ochropiis Temminck 18 i 5. Totanus glareola (Linné) 1758. Grönbenta snäppan. syn. Tri/iga Glareola Linné 1758. Totanus glareola Tkmminck 181 5. Rhyacophiliis glareola Kati' 1829. Glottis nebularius (Gunnerus) 1767. G 111 1 1 snäppan. syn. Scolopax nebularius Gunnerus 1767. » gloltis L.\th.m\i 1787. Totanus > Bf.chstkin 1803. Glottis na tans Koch i 81 6. Totanus glottoides Vigors i 83 i. > caneseens Finsch 1870. Totanus litoreus Rkichenow 1889. Tringoides hypolcucos (Linni:) 1758. Drill snäppan. svn. Tringa Hypoleueos Linné 1758. Aetitis^ hypoleucus Ii.liger 181 i. Totanus » Temminck 181 5. Iringoides » Bonapartk i 83 i. ' Illioer's Actitis omfattade i främsta rummet A. Limosa> och kan där- för ej brukas som släktnamn fcir drillsnäppan. Namnet Limosa användes vis- serligen för y Limosa totanus af Sch/EFFEr 1789, men han af bildade under detta namn Limosa limosa (L) och diagnosen är otydlig, därför kan Limosa användas j hittills bruklig mening. J-riHva och l-lnrn 190'. lliifl. 1. 4 3« FAUNA OCH FLORA Terekia cinerea^ (Ciui.i)ENSTÄDT) 1774. Gråa lån gnabb an. syn. Scolopax cinerea Gui-dfnstäi/i' 1774. Numeniiis ätter ens Vieillot 1823. Terekia j av atiic a Bonapartf 1838. » citierea Gran 1S41. Pavoncella piignax (Linni;) 1758. Brushanen. sv 11. Triiiga Piiguax Linné 1758. Pavottcclla » Leach i 81 6. Totaiiiis » Nn.ssoN 18 17. Mac Intes » Cuvier 181 7. riulotiiachus » Grav i 84 i. Underfam. Scolopacinae. Calidris arenaria (Linni;) 1766. Sand löp ar en. syn. ' Fritt g a Arenaria Linne 1766. Charadrius Calidris » » Calidris Cuvier 1800. Ar ettaria vulgär is Bechstein 1803. Calidris arenaria Illiger 181 i. Tringa (Pisobia) minn fa Leisler 1812. Småsnäppan. syn. Tritiga tiiiiiiita Leisler 181 2. Pelidna ■> Stephens 1824. Pisobia >^ Billp.erg 1828. Actodrotnas » Kaup 1829. Tringa (Pisobia) tenunincki Leisler 1812. Mnsnäp pan. syn. 1 ringa tetiiinckii Leisler 1812. Pelidna >■> Stephens 1824. Pisobia » Billbf:rg 1828. Leitnotiites » Kaup 1829. Actodrotnas 's> Bonaparte 1856. Heninialiörande i norra Ryssland och Sibirien, en gång skjuten i Finlani. i.öNNrsERr. : du svi:nska K^■(;(;R.•\l)snJ(M■ ruslin/la BonKAERr 1783. LInlerfam. Phalaropinae. Sim snäppor. Crvmophiliis fiilicariiis^ (Linni:) 1758. Brednäbbade simsnäppan. syn. Tvinga Fn Ii c aria Linne 1758. Phalaropns rufiis Bechstein 1800. y platyrhyncJuis Temmini k 1815. Crymophihis n/fi/s Vieillot 181 7. » fulicarius Stejneger 1885. Phalaropns lobatiis (Linn K) 1758. Smalnäbbade simsnäppan. syn. Tringa lobafa Linne 1758. » hxpcrborca 1766. Phalaropns Jiypcrhorcns Tlnstali, 1771. :; c i ne rens Mever 1810. Lohipcs hvperborcns Stephens 1824. Phalaropns ani:^iistiroslris Nalmann 1846. ;• lobatns Salvaoori 1871. ' Hognordisk circiimpolär, men träffas stundom nnder flyttningen i Sverige. lönnberg: de svenska KVC.(;KAnSDJURENS VETENSKAPLIGA NAMN 4 1 Ord. G ru iför mes. T r a 11 1 i ka fån I ;i r. Kam. ()tidicl«c. 'l"rap ])ar. Otts tärda' Linn K 1758. S t ort ra p pcii. Tetrax tctrax' (Linné) 1758. S 111 a t ra p pen. syn. O/is 7\irax (T,i\né) 1758. Tetrax (a)ii[^estris T,KAtH 1816. Hållbara macqncciii^ (Iray & Hardw. 1834. K ragtrap pe n. syn. Otis hoiilnna Bkchstkix 1802 (nec. Dksk.). :> macqiieciii GRA^■ & Hardw. 1834. Hoiibara » Gran' 1844. Fam. Gruidae. T ran or. Oms grus (Linné) 1758. Tranan. syn. Ardea Grus Linxk 1758. Grus comviunis Bechstein 1793. » iinerea Mkver & Wolf 18 i o. Anthropoides virgo^ (Linn k) 1758. Jungfrutranan. syn. Ardea Virgo Linné 1758. Anthropoides virgo Vikillot 18 i 6. iiriis virgo Pallas 1827. ' Häckade förr i Skåne, nu utrotad och endast tillfälligtvis förekommande. '^ Endast tillfälligtvis anträffad i Sverige, är hemma i Sydeuropa, Nordafrika och Centralasien. ■' Hemmahörande i Nordindien och Persien, en gång skjuten i Sverige, en gäng i Finland o. s. v. ' Hemmahörande i Sydosteuropa och Centralasien, tvenne exemplar skjutna i Sverige. 4.2 FAUNA OCH FLORA Fam. Kallidse. R all ar. Rallus aquaticus Linni: 1758. Vätte nrallen. Crex crex (Linni:) 1758. K o r n k-n ärren, ä n g s k n a r r e n. syn. Rallus Crex LixxÉ 1758. Gallinula » Latham 1790. Crex praieusis Bechsteix i 805. Ortygometra crex Leach 181 6. Crex crex Sharpk 1884. Porzana porzana (Linné) 1766. Småfläckiga sumphönan. syn. Rallus Porzana Linn k 1766. Gallinula porzana Latham 1790. Porzana ViKir.Lor 18 16. Crex porzana Lic hiknstein 1823. Ortxgonictra porzana vStephens 1824. Porzana pusilla^ (Pallas) 1776. D v ä r g s u m p h ö n a n. syn. Rallus pusillus Pallas 1776. y> intcrmcdius Her.mann 1804. » I^ailloni ViEiLLOT 1819. Gallinula pygnupa Brkhm 1824. Phalaridion > Kauf 1829. Porzana > Bonaparte 1842. Zapornia >'■ Bechsteix 185 i. Porzana iutcrmedia Sharpe 1894. Ortygonietra pusilla Reichexow 1898. Zapornia parva' (Scopoli) 1769. Lilla su m phcHian. syn. Rallus parvus Scopoli 1769. Zapornia minuta Leach 18 i 6 (nec. Pallas). ' Utbredd från Centraleurtipa och söderut, möjligen en gång skjuten i Sverige, flere gånger i Danmark. ■■' Tillhör södra och mellersta Europa, sälls\nt hos oss. lönnberg: dh svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 43 Gallinula pusilla Bkchstein 1803 (nec. Pallas). Porzana parva Döderlein i 86g. Gallinula chloropus (Linn k) 1758. Grönfotade sumphönan, rörhönan, syn. Fulica Chloropus Linné 1758. Gallinula chloropus Sch.1';ffer 1789. Fulica atra Linn k 1758. Sothönan. Ord. Galliformes. Hönsfåglar. Fam. Tetraonidae. O rr fåglar. Lagopus lagopus (Linn k) 1758. I ) a 1 r i p a n . syn. 7'etrao Lagopus Linné 1758. » albus Gmelin 1788. » lapponicus » » » subalpiuus Nilsson 181 7. Lagopus albus Stephens 18 i 9. Lagopus scoticus (Latham) 1787. Moripan.^ syn. Tetrao scoticus Latha.m 1787. Lagopus " Lea^h i 8 16. Lagopus mutus (Montin) 1776. Fjäl Iripaii. Tetrao mutus Montix 1776. Lag opus » Lkaih i 816. Tetrao alpiiius Nilsson 1817. Lagopus alpina » 1832. Lyrurus tetrix (Linné) 1758. Orren. Tetrao Tetrix Linné 1758. Lyrurus tetrix Swainson &: Rkhardson 1831. ' Moripan liar upprepade gånger införts i västra Sverige. 44 FAUNA OCH FLORA Tetrao arogalliis Linnk 1758. Tjädern. Tetrastes bonasia (Linné) 1758. J är pen. svn. Tetrao Bonasia Linné 1758. :> beiulimis Scopoli 1769. Tetrastes bonasia Kk.vserlinc. & Bi.asiis 1 840. Hybrider mellan orrfåglar: Lyrurus tetrix ^ X Tetrao urogallus $. Rackel hanen. Tetrao liybridus Sparrman 1786. » urogalloides Nilsson 1832. » medius Mever 181 i. » iirogailo-tetrix Collett 1872. Lagopiis lagopus (^ X Lyriiras tetrix ?. Ripor ren. Tetrao lagopoides Nn.ssoN 1832. » lagopodi-tetricides Sundevall 1856. » tetrici-albiis Collett 1872. » lagopodo-tetrix Bogdanow 1884. Lagopus scoticus X Lyrurus tetrix^ M o r i p o r !■ e n . syn. Lagopits tetrici-seoticus Collett 1877. Lagopotetrix dicksonii Malm 1880. Tetrao tetrix scotiet/s Mever 1887. Tetrastes bonasia X Lyrurus tetrix.' Järpor ren. syn. Tetrao bonasides Nilsson 1824. » bonasiofetrix Bogdanow 1884. » tetrix bonasia Mever 1887. * En gång anträffad i Sverige. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens VErENSKAI'LIGA NAMN 45 Lagopiis lagopus • Tetrao iirogalliis. ' f^ i p tjäder 11. La_i:;(>piis iiro^^allo-alhns (rkii-.i; i8S(j. Tetrastes bonasia X Lagopus lagopus.'^ Ripjärpen. Lagopiis boiiasioidcs Ko i . r 1 1 < ) K i' 1888. Lagopus lagopus X Lagopus mutus.'^ Hybr idri pan. tam. Pliitsianidae. Fas an fägl ar. Caccabis rufa^ (Linné) 1758. Röda rapphönan, röd hönan. syn. Tetrao rujiis Linne 1758. Ferdix nibra TE.\ENnNCK 181 5. y> ni fa ViKni.oi' 1870. Caccabis » Grav 1844. Perdix perdix (Linné) 1758. Rapphöna n. syn. Tetrao Perdix Linné 1758. Perdix perdix ScH.tFFER 1789. » c i II er ea Latham 1790. Starna - Boxaparte 1838. Coturnix coturnix Linn k (1758). Vakteln. syn. Tetrao Coturnix Linne 1758. Perdix coturnix Latham 1790- Coturnix coinmunis Bonnajerre 1791- » coturnix Lichtenstein 1854. ' En gång anträffad i Sverige. •' Beskrifven från Norge. ' Införd i Halland, men åter utgången. ^6 FAUNA OCH FLORA (Gallus gallus' (Linn k) 1758. Ta m hönan. syn. IViasianus galiiis Linné 1758. Gallus bankiva Temminck 18 13). Pfiasianus co/chicus' Linné 1758. Ädel fas an en. Phasianus torquatus''' Gmelin 1788. R ingfasanen. Phasianus colchicus X Phasianus torquatus. ^ Hybridfasanen. (Chrysolophus pictus^ (Linné) 1758. Guldfasanen. s}'!!. Phasia/ii/s pictiis Linné 1758. Thataiialea picta Wagler 1832. Chrysolophus pictus Gray 1834). (Pavo cristatus'' Linn k 1758. Påfågeln). Fam. Nuniididoe. Pärlhöns. {Numida meleagris' Linné 1766. Pärlhönan.) Fani. Meleagridoe. Kalkon er. {Meleagris gallopavo^ Linné 1758. Kalkonen.)"' ' Såsom tamfågel. "' Införd för jaktändamål flerstädes. •*■»>■■ ■• Nästan vanligare än de rena hufvudarterna. " Stundom hållen som prydnadsfågel, hemland Kina. " » » '> > hemland Indien. ' Tamfågel, hemland Västafrika. ■" ' Nordamerika. " Ett misslyckadt acklimatiseringsförsök gjordes för några år sedan i Sve- rige med den sydamerikanska Ti namn (Rhvncotus rufescens af familjen Tina- midce, ord Tinamiformes). lönnbkrg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 47 Ord. Falconiformes. Dagroftaglar. Fam. Falconidae. F a 1 k få g 1 a r. Falco riisticoliis Linni; 1758. Jaktfalken. syn. Fa Ii o Gyrfalco Linn k i 7 58. Hierofalco i:;yrfa/co Bonapartf. 1854. Falco candicans^ Gmelin 1788. Grönlandsfalk. syn. Hierofalco cainiicaus Cuvier 1817. Falco islandus' Gmelin 1788. Islandsfalk. syn. Hierofalco islandiciis Grav i 84 i. Falco cherriig^ Gra\' 1833. Tatariska jaktfalken. syn. Falco saccr Gmkun 1788. (nec. P^irstkr). Falco laiiarius Pallas 1827 (nec. Linné). Falco c herr ti g Grav 1833. Hierofalco saker Sharpe 1874. Falco peregrimis Tunstall 1771. Pilgrim sfalken. syn. Falco cojitiniiiiis Gmklin 1788. Falco siibbuteo Linné. Lärkfalken. ' I lackar på Grönland, anträffas stundom tillfälligtvis i Sverige. '■* Hemland Island och Sydgrönland, enstaka gånger skjuten i Sverige och Norge. ■' Hemland Sydosteuropa och Centralasien, endast ett par gånger skjuten i Sverige. 4,S FAUNA OCH FLOKA Falco merillus (Ghkmni) 1767. Stenfalken. syn. Accipiter iiicrilliis Gfrim 1767. Falco wsaloii Tln.stali, 1771. » regulus Pallas 1773. » litliofalco Gmklix 1788. .■EsaloH cesaloii Kaup 1850. Cerchneis vespertinus^ (Linni) 1766. Aftonfalken. syn. Fa/co vespa- ti iius Liwk 1758. » riijiis SiopoLi 1786. Cerch/ieis vespcrtiniis Boik 1828. Erythropiis » Brkhm 1830. Cerchneis tiiuiunculiis (Linni ) 1758. Tornfalken. syn. Falco Tinniiiiculus Linnk 1758. » alaiidariiis Gmklix 1788. Cerchneis timiiiiiciila BoiK 1828. TiiiniDiciiliis alaiidariiis ij\<\\ 1844. Pernis apivoriis (Linnk) 1758. Bivråken. syn. Falco apivonis Linné 1758. ' Biiteo » ViKH.Lor 1816. Pernis » Cuvikk i 81 7. Milvus milvus (Linnk) 1758. Gladan. syn. Falco Milvus Linnp: 1758. .}Pilvits i c ti nits Savic.nv 1809. » regalis Vikillot 182 i. ' Hemland Sydostturoiia och Medelhafsländenia, men har rält ofta skjutits i Sverige, blott en gång i Norge. LÖNNBKRG : DR SVENSKA RVC,GKAI)Sn,n'RENS VETENSKAPLIGA NAMN 49 Milvus korschiin^ ((jmi-ijn) 1771. Bi"una gladan, svarta gladan. syn. Accipitcr korscliiiii Gnuj.in 1771. ^ Falco atcr (Inu.mn 1788. .]/il7'i/s » Daudin 1800. » /ligcr Bona i'A RIK 1838. » viigra Jis S r R ic ' i< r , a n 1 ) 1855. Haliaeliis albicilla (Linnm':) 1758. Ha tsr)rnen." syn . Fa /c o Albicilla Lin' n k 1758. » Ossifiagits » 1766. Haliaetits Allucilla Licacii 1816. Aquila Pai.i.as 1827. Archibiiteo lagopus (Brunnich) 1764. Fjäll vraken. svn. Falco la^o/^z/s BrCnxich 1764. Biiteo » I.KACH 18 1 6. Arc/iil>iifco lagopus Brk.hm 1828. Aqiiila chrysaetus (Linni:) 1758. Kungsörnen. svn. Falco Clirysaclos LixxE 1758. Aquila fulva Savicnv 1809. » clirvsactus Dr.MONi 1816. Aquila maciilata' (Gmelin). Större skrikörnen. syn. Aquila cl a 11 ga Pai.i.as 1827. ' Uth?-edd ACKI'KDI', I 80 1. Ci/cus cyaneiis (Linni:) 1766. Blå kärrhökeii. syn. Falco cxanciis Linnk 1766. » strigiceps Nilsson 1817. » pygargus Naumann 1822 (nec . Linnk). Circus cyanciis Boik 1822. iÄrciis pygargus'^ (Linni:) 1758. Mindre kärr hö ken, ängsliöken. syn. Falco Pygargus Ijnnk 1758. » cineraceiis Monjaou 1802. » ciiierariiis Moniacut 1808. L '// 'cus » L i'", a c H 1816. » ciiieracciis Clvik.r 182g. Circus macroiirus^ (S. G. Gmelin) 1771. Stepplu)k en, bleka kä r r h (')ke n. syn. Accipitcr iiiacroiinis .S. G. (i.mklin i 77 i. Falco inacninis G.^u•:I.lN 1788. Circus swaiusoui Smu n 1830. » pallidus S\KKS 1832. Circus ceriiginosus (Linnk) 1758. Snmphöken, bruna k ärr hök en. syn. Falco wrugiiiosus Linné 1758. » riifus Gmklin 1788. Circus a'ruginosus Savign\' 1809. ' Linné beskref först den unga dufliiiken under detta, och sen den gamla dufliöken under namnet palumbarius ■^ I vårt land hittills träffad blott i -Skåne. ■' Tillhiir Östeuropa och Asien, blott några få gånger skjuten i Sverige. c 2 FAUNA OCH FLORA Fam. Pandionidoe. Fiskgjusar. randion lialiaetas (Linnk) 1758. Fiskgjusen. svn. Fa ko Haliietiis Linné 1758. Pandion fluviatilis Savi(;nv i 80g. Aquila Jialiactiis Mkver i 8 10. Pandion >- Lf.sson 1828. Ord. Anseriförmes. And fåglar. Fam. Anatidoe. And fåglar. Underfain. Cj^gninoe. S va n er. Cygniis cygmis' (Linné p. p.) 1758. Sångsvanen. syn. Anas cygnns Lixxk p. p. 1758. » » G.MELIN 1788. Cygmis musicus Bechstein 1809. » fems Leach 18 i 6. Cygmis bewicki^ Yarrel 1830. Mindre sångsvanen. syn. Cygmis minor Kk\seki.ix(; & Bi.asius 1840. (Forts.) ^ LiNNÉ's Anas Cygmis omfattade håda de svenska arterna, men då den korta diagnosen hänför sig till sångsvanen låter man denna numera allmänt behålla artnamnet Cygnus, ehuru Linné möjligen, att döma efter en del hänvis- ningar, haft knölsvanen än mera i åtanke. - Häckar på Novaja Semlja och arktiska Sibirien, sällsynt vintertiden i Skandinavien. Notornis hochstetten &: alba. Ett blad ur elefanternas utvecklings- historia. Af Einar Lönnhcrj^. (F(')redi"ag vid Kgl. Vetenskapsakademiens årshiVgtid). r.^.-:-;'..>-- m|i|^-:gj- gäller ju som en allmän regel, att det ej är f" _ ■.. ^^» de vanliga och alldagliga företeelserna, som i.!!!!, -'■;.., ■Pff'!^; ådraga sig mest uppmärksamhet, utan tvärt- j|[ÉÉ|HMttj|^jji^ om det säregna och afvikande. På grund ^^^^"T^mPI häraf torde ock få djur omfattas med ett så iP^^^^;^^;^^ allmänt intresse som elefanterna. De äro ju de största af alla nu lefvande landtdjur. Deras egendomliga skapnad, till hvilken den nutida faunan ej kan uppvisa något motstycke, inristar sig redan i barnens minne och gifver nä- ring åt deras fantasi. Den märkvärdiga snabeln, som i mångt och mycket kan göra samma nytta som en hand och gripa de minsta föremål, men tillika utdela de mest fruktansvärda dråp- slag; betarne, som af djuren kunna användas som de krafti- gaste häfstänger och som lämna det dyrbara elfenbenet; den ofantliga styrka, som elefanterna besitta; deras nästan otroligt stora intelligens; den höga ålder de ofta påstås uppnå, allt detta är egenskaper, som omgifva elefanterna med ett nästan sagolikt skimmer såväl i de fall, då de äro människans under- dåniga och högeligen värdefulla tjänare, som då de äro hennes farliga motståndare eller skadegörare på hennes odlingar. Men äfven för den forskande vetenskapsmannen erbjuda dessa djur spörsmål af största intresse. Detta beror därpå, att deras byggnad i många afseenden företer så stora egen- domligheter, att elefanterna intaga en ovanligt starkt isolerad särställning i däggdjurssystemet. Dessutom kunna de uppvisa Fauna och Flora l'M7. Haft. 2. 5 54 FAUNA OCH FLORA en högst märklig blandning af egenskaper. I vissa afseenden visa de sig vara produkter af en synnerligen höggradig speci- alisering såsom t. ex. med afseende på snabelns, hufvudets, tandsystemets byggnad och utveckling. I andra tyckas de kvarstå på en ovanligt primitiv och låg ståndpunkt såsom t. ex. med afseende på fotbyggnaden. I åter andra fall kan samma organ sedt från olika synpunkter te sig både såsom spe- cialiseradt och som primitivt. Detta gäller t. ex. om elefantens hjärna. Stora hjärnans hemisfärer äro ej så starkt utvecklade bakåt, att de täcka lilla hjärnan, och häri ligger ju en likhet med de lägre däggdjuren. Men å andra sidan är stora hjärnan mycket rikt försedd med komplicerade vindlingar, hvilka tyda på en hög utveckling och förklara dessa djurs stora intelligens. Slutligen är det i vissa fall tydligt, att en utveckling från det ursprungliga tillståndet ägt rum, men att denna utveckling gått i motsatt riktning mot den, som eljes är vanlig inom dägg- djursserien. Ett exempel härpå finna vi i frambenens byggnad hos elefanterna. Hos lågt stående däggdjur ingå både arm- bågsben och strålben i leden mot handlofsbenen (carpalbenen) i tämligen lika grad. Det förra dock alltid något mindre. När sedan utvecklingen skrider framåt, vare sig den tenderar att bilda en springfot eller en gripfot, plägar följden bli, att nedre ändan af armbågsbenet antingen alldeles uttränges från carpal- leden och blir rudimentär såsom hos högre klöfdjur och hof- djur, eller ock blott kvarstår på ledens yttersida, och tjänar till att styra och leda framfotens rörelser vid vridning och sidorörelser. Hos elefanterna har emellertid det motsatta in- träffat. Där har armbågsbenets nedre ända intagit större delen af leden mot handlofven och trängt undan strålbenet, som blif- vit svagare tvärtemot den vanliga regeln. En annan egendomlighet företer elefanternas skelett med afseende på extremitetbenens inbördes proportioner. De ha jemförelsevis mycket långa ben, och detta beror dels där- på, att öfverarmben och lårben ej bilda vinkel mot under- armen resp. underbenet som hos andra djur, utan extremite- ternas alla ben, äfven de öfversta stå vertikalt och alla äro E. Lönnberg: ett blad ur elefanternas historia 55 ordnade i rak linie efter hvarandra, så att elefantkroppen så att säga uppbäres af fyra raka stolpar. Detta torde vara en tillpassning till den stora kroppstyngden. Dels betingas också extremiteternas längd af, att vissa delar äro betydligt förlängda. Dylik förlängning plägar hos alla hofdjur i hufvudsak drabba de distala elementen framförallt mellanhands- och mellanfots- benen. Men det är ej fallet hos elefanterna. Hos dem ha tvärtom öfverarms- och än mera lårben blifvit i hög grad förlängda. Största olikheten företer dock, som ofvan antydts, hufvudet och dess organ. För att klargöra detta torde det vara lämp- ligast att jämföra elefantskallen med kraniet af något mindre specialiseradt djur (såsom t. ex. svinet). Det senare kraniet är långsträckt och man kan på det urskilja ett främre nos- parti, som omfattar näshålan och käkarne med munhålan, och ett bakre, hjärnskålen. Båda dessa kraniets hufvudpartier ligga i nästan rät linie bakom hvarandra. I framkanten af ögonhålan finnes alltid tårkanal. Näshålan är långsträckt och parallell med kraniets längdaxel. Den öppnar sig framtill samt täckes af ett par långa näsben. Dess sidoväggar och golf bildas huf- vudsakligen af öfver- och mellankäksbenen. De sistnämnda, som bära framtänderna, framskjuta föga eller alls ej framför näsbenens framända. Käkarne äro väpnade med ett stort antal tänder. I hvarje halfva af öfver- eller underkäk träffas 3 fram- tänder, 1 hörntand, 4 oäkta kindtänder eller prämolarer samt 3 äkta kindtänder eller molarer. Tanduppsättningen i sin helhet består sålunda af fyra gånger detta antal tänder eller inalles 44. Men dessutom finnes en uppsättning af mjölktänder, som i ungdomen företräder alla tänder utom molarerna, sålunda i hvarje käkhalfva 3 mjölkframtänder, 1 mjölkhörntand och 4 mjölk(prä)molarer.^ Med afseende på tändernas byggnad märkes, att deras huf- vudmassa utgöres af tandben, dentin, som öfver sin krona har ' Detta skulle vara det typiska, men i verkligheten anlägges numera första prämolaren blott en gång. 56 FAUNA OCH FLORA ett öfverdrag af emalj, och omkring roten ett hölje af benväf- nad, cement. Bakom nospartiet ligger hjärnskålen, som inom sina kom- pakta benväggar innesluter hjärnan. Taket till hjärnskålen bildas framtill af ett par pannben som äro minst lika långa, som de där bakom liggande hjässbenen. Nackbenet bildar en- dast hjärnskålens bakre vägg och sträcker sig ej upp på dess tak. Dessa ben äro skifformiga och visserligen mera porösa ini än mot ytorna men dock solida, ej ihåliga, med undan- tag af en del af pannbenet, in i hvilket en fortsättning af näshålan sträcker sig. Helt olika mot en dylik mera ursprunglig däggdjurs- skalle är kraniet af en elefant. Genast vid första ögonkastet finner man, att det senare är oformligt högt i förhållande till M""^"^"---^^ #" Fig. 1. Skalle af sydafrikansk elefant. sin längd. Detta beror dels därpå, att hjärnkapseln ej ligger bakom utan snarare ofvanpå käkpartiet, som dessutom i så hög grad förkortats, att man knappt kan tala om någon nosdel på kraniet. Tårkanal saknas. Näsbenen äro helt korta och bilda ej tak öfver en lång horisontal näshåla utan snarare ett kort takutsprång öfver en hälft uppåtriktad näskanal. Kraniets yttre näsöppning ligger långt bakom mellankäksbenens framkant. Mellankäksbenen äro jemförelsevis stora, emedan de bära betarne. Tandantalet är helt ringa. Hos en vuxen elefant träffar man på hvardera sidan E. Lönnberg: ett blad ur elefanternas historl^ 57 af öfverkäken en »bete>, och dessa äro till följd af sitt redan omtalade läge i mellaiikäksbencn att betrakta såsom framtänder (ej hörntänder). Hörntänder saknas, och i öfverkäksbenen visa sig Jiögst tvenne kindtänder (molarer) i bruk på en gång, ty käkarne äro så korta och tänderna så stora, att ej flera rym- mas. I underkäken saknas både framtänder och hörntänder och kindtänderna förhålla sig som i öfverkäken. En vuxen elefant har alltså i sämsta fall ej mer än 6 och i bästa fall ej mer än 10 tänder i bruk på en gång. Fullt så fåtalig, som det vid första anblicken vill synas, är dock ej elefanternas tand- uppsättning. Följer man utvecklingen skall man nämligen finna, att ett tandombyte äger rum, så att, när en kindtand är utnött, en ny, som bildats bakom den i bruk varande, skjuter upp och fram bakom den förbrukade. Tandombytet sker så- lunda på ett annat sätt än det vanliga, som ju plägar äga rum i vertikal riktning, i det att en mjölktand undanskjutes af en underliggande tand af den permanenta uppsättningen, hvilken intager mjölktandens plats. ^ På omtalade sätt disponerar elefanten under sin lefiiad 6 kindtänder i hvarje käkhalfva. Af dessa anses de 3 förstkom- mande, som äro betydligt mindre, vara mjölkmolarer. De för- brukas under de 15 första lefnadsåren, men ersättas ej, som normalt skulle vara af permanenta prämolarer eller mellan- tänder, utan de tre större tänder (i hvarje käkhalfva), som komma senare, äro äkta kindtänder (molarer). Hvardera »beten» har en liten mjölktandsbete såsom föregångare, hvilken dock fälles efter första året. Under hela sin lefnad förfogar alltså en ele- fant öfver 2 mjölkframtänder, 12 mjölkmolarer, 2 betar och 12 molarer, tillsammans 28 tänder, under det att ett svin har till- sammans i båda tanduppsättningarne 72 eller ursprungligen 76 tänder. Elefanten är alltså jämförd med ett däggdjur af primär ' En liknande förskjutning af tandserien bakifrån och framåt jämte fällning af de främsta förbrukade kindtänderna eger ock rum hos sirendjuren (Trichechus), men hos dem är tandantalet mycket sti'irre och många tänder äro i bruk på en gång. 5! FAUNA OCH FLORA typ tandfattig och synes vara det ännu mera tillföljd af tän- dernas successiva uppträdande. Det var så tillvida ej alldeles utan skäl, som Linnk en tid ställde elefanten bland Bruta, da han använde tänderna såsom indelningsgrund. Men ser man på beskaffenheten af de tänder som elefanten äger, så skall man finna, att de äro på ett alldeles märkligt sätt specialiserade för att kunna göra långvarig och god tjänst. Betarne ha öppna rötter och ha därför förmågan att tillväxa under hela djurets lefnad och sålunda kompenseras den slit- ning, de äro utsatta för. Emaljöfverdraget, som finnes på en Fig. 2. Genomskärning af kindtand af indisk elefant. Det livita : emalj, det grå : dentin, det svarta : cement. normal däggdjurstand, saknas visserligen nästan alldeles och utgöres blott af en obetydlig hätta i betens spets, som snart afnötes. I öfrigt utgöres beten af ett slags tandben, men detta, det äkta elfenbenet, är såsom bekant af en säregen struktur, som gör det särdeles starkt och motståndskraftigt. Kindtändernas byggnad är ännu märkligare. Deras höjd är mycket betydlig, de äro, som man säger, hypselodonta (i mot- sats mot brachydonta, korttandade, tänder med låga kronor), och sitta mycket djupt i alveolen. Ser man på den något afnötta kronytan af en elefants kindtand, skall man finna att den före- E. Lönnberg: eit blad ur elefanternas historl\ 59 ter ett antal parvis uppträdande och i kanterna af kronan förbund- na lister af hårdare substans. Mellan dessa lister af samma par träffas ett något lösare och därför mera afnött ämne samt mellan listerna af skilda par ett tredje ämne liksom det förut- nämnda lösare och mera nött. Undersökas nu dessa olika beståndsdelar närmare visar det sig, att de hårda listerna ut- göras af emalj, ämnet mellan listerna af samma par af tandben eller dentin och det mellan listerna af skilda par af vanlig ben- substans eller cement. En längdgenomskärning genom en så- dan tand (fig. 2) ådagalägger, att emaljen, i stället för att bilda ett enkelt öfverdrag såsom i en vanlig tand, har bildat ett antal tvärgående, mycket höga (eller djupa) men smala veck, som innesluta en kärna af dentin, hvarjämte mellanrummen mellan de olika vecken utfyllts med cement. Den största och bakersta kindtanden hos en afrikansk elefant har vanligen intill 11 sådana veck med långsträckt romboidisk genomskärning, men den motsvarande hos en indisk elefant ända till (18- )27 dylika, som dessutom äro plattare och mera parallella sinsemellan. Den senare är alltså mera specialiserad än den förra. Till denna egendomlighet i tandbyggnaden sälla sig ock dylika med afseende på hela skallens benstomme. De olika benen af hvilka skallen är sammansatt, äro nämligen endast i ungdomen, såsom hos de flesta andra däggdjur, enkla ben- skifvor. I detta stadium kan man också urskilja, att nackbenet är ovanligt stort och tillsammans med hjässbenen bildar större delen af hjärnskålens tak. Pannbenen äro jämförelsevis små. Senare under tillväxten utbildas ini skallens ben luftrum, som utgå från näshålan, men ej som eljes oftast är fallet, inskränka sig till pannbenen utan alltmer förstoras, så att slutligen hvarje ben kommer att bestå liksom af dubbla blad, sammanhållna med tvärbalkar, som uppdela luftrummen i stora celler (tig. 3). Slutligen försvinna sömmarna mellan de olika benen och deras lufthålor komma i kommunikation med hvarandra. Hela skallen blir på detta sätt så att säga dubbelväggig. Genom denna an- ordning får den naturligtvis ett högeligen förökadt omfång, utan 6o FAUNA OCH FLORA att tyngden i samma mån ökats, som om benen varit kom- pakta. Men detta omfång är behöfligt för att bereda tillräck- ligt stor fästeyta åt muskler och senor dels för den tunga sna- beln dels för de väldiga nackmuskler, som kräfvas för att bära det stora af snabel och betar^ tyngda hufvudet. Snabeln, detta märkvärdiga organ som på samma gång är så känsligt och så utomordentligt kraftigt, är ju ock ett för ele- fanterna säreget och oumbärligt redskap. Den utgöres af en förening af den utdragna nosen och den likaledes förlängda Mg. 5. Genomskärning af skalle af afrikansk elefant. öfverläppen. I sitt inre innesluter snabeln en dubbel kanal, de utdragna näsborrarne, som fortsätta i de båda snedt upp- åtriktade näskanalerna. Vid sin bas ha snabelrören en utvidg- ning, en reservoar för vatten, då elefanterna dricka. Detta sker nämligen så, att de insuga vatten i snabeln och dess reservoar och sedan utspruta det i munnen. Ja, elefanterna ta ju äfven snabelns förmåga att användas såsom spruta i anspråk, då de bada, i det de med snabelns tillhjälp begjuta olika kroppsdelar ' Den afrikanska elefanten har större betar än den indiska. Den största kända bete finnes i Brittish Museum. Den är 10 fot och 2 tum engelskt mått lång och väger 228 engelska skålpund. K. Lönnberg: ett blad ur ixefaxter.vas historia 6 i med vatten. I brist på vatten användes förresten också gyttja eller till och med torr sand eller damm. Men snabeln är dessutom absolut nödvändig för att ele- fanten skall kunna äta. Hvarje föremål, som skall förtäras, måste gripas med snabeln och införas i munnen. Munöpp- ningen är nämligen till följd af käkarnes starka förkortning i förhållande till djurets storlek helt liten. Den kan sålunda ej användas för att gripa födan direkt och elefantens korta hals gör detta så godt som omöjligt. Men snabeln utjämnar tillfullo alla dessa svårigheter, i det den lägger födan direkt i den full- ändade krossningsapparat, som kindtänderna bilda. Dessas redan beskrifna konstruktion tillåter, att de direkt kunna jäm- föras med en kvarn. De ofvan omnämnda tvärgående emalj- listerna motsvara kvarnstenens radierande refflor. Då elefanten vid tuggningen rör underkäken fram och åter mot öfverkäken stå emaljlisterna vinkelrätt mot rörelseriktningen på samma sätt, som kvarnstenens radierande refflor bilda rät vinkel mot stenens roterande rörelseriktning.^ Det skulle bli för vidlyftigt att ytterligare ingå på flera detaljer rörande elefanternas byggnad. Hvad som i korthet redan anförts, torde väl dock ha tillfyllest ådagalagt, att dessa djur äro särdeles starkt specialiserade och att de i hög grad afvika från den allmänna däggdjurstypen. Men denna sär- ställning, som de sålunda intaga i systemet, blir på samma gång, som den är mycket intressant, synnerligen brydsam för forskaren, som söker efter sammanhanget och ursprunget. För att vinna någon klarhet härutinnan få vi vända oss till studiet af de redan utdöda djuren. Numera finnas, som bekant, vilda elefanter blott i Afrika söder om Sahara samt i Indien på Ceylon och Sumatra.^ Men i svunna tider funnos elefantartade djur öfver mycket stora delar af vår jord. En typ af dessa, som lefde i norra delen ' Paralleller härtill finna vi flerstädes inom däggdjursserien. Idisslärne, som röra underkäken från sida till sida, ha sina halfmånforiniga emaljveck längsställda och gnagarne, som föra underkäken fram och åter, ha i de fall, då deras kind- tänder äro försedda med emaljveck, dessa tvärställda. FAUNA OCH FLORA både af gamla ocli nya världen samtidigt med människan (och troligen fanns äfven i vårt land före istiden) var den långhåriga mammuten. Den var dock i vissa fall särskildt med afseende på tänderna och fötterna mera specialiserad än nutidens ele- fanter, så att den lämnar ingen ledning med afseende på ele- fanternas härstamning. Andra elefanter i mellersta och södra Europa samt norra Afrika voro till sin byggnad lika de nu lefvande, ehuru vissa små öraser på Malta och Cypern ej blefvo mer än från 3 till 7 fot höga. Men under pliocen tid lefde i centrala och södra Asien samt på några af de närliggande Fig. 4. Molar af Mastodon (ofvan) sedd uppifrån och af Stegodon (under) sedd snedt från sidan (efter Brit. Mus. GuideJ. öarne och i norra Afrika elefanter, som stodo de nutida ganska nära, men ej hade så sammansatta tänder. I stället för de höga tätt hoppressade emaljvecken hos de äkta elefanterna, hade kindtänderna (fig. 4) hos dessa elefanter, som man kallat Stegodon, tvärgående emaljåsar liknande spetsiga takåsar (hvaraf namnet Stegodon är härledt) och mellanrummet mellan dessa åsar var endast delvis utfylldt med cement. Nästa något enklare stadium träffa vi hos mastodonterna. Dessa elefantdjur ha haft större ' De som finnas på Borneo äro införda dit och förvildade. Den sumatranske elefanten afviker från den indiska. I Afrika finnas flera olika elefanter. En med rundade, jämförelsevis små öron i Väst-Afrika och en mycket storörad i Ost-Afrika. Den stora Kapska elefanten är så godt som utrotad. E. Lönnberg: ett bi.ad ur elefanternas historl\ 63 geografisk utbredning än några andra. Under plio- och niiocen- tiden fiinnos de i Europa och Asien samt kommo äfven under samma perioder öfver till Nordamerika. Därifrån framträngde de under pliocentiden till Sydamerika och ända till Argentina.' I gamla världen försvuniio de redan under pliocentiden, men i Amerika lefde en art (Mastodoii mnericamis) kvar ännu under pieistocen tid och var då där samtida med prähistoriska män- niskor. Ytterligare några arter Mastodon funnos äfven under pieistocen tid i Sydamerika. Dessa djur voro i allt väsentligt elefanter, men deras kindtänder voro ännu enklare byggda än Stegodo7i's. Tändernas tväråsar voro färre och mellanrummen mellan dem alls ej eller blott obetydligt utfyllda med cement. Äsarne buro, innan de voro nötta, på sin kam vårtformiga ut- skott eller voro uppdelade i sådana (fig. 4), däraf namnet Mastodon (af mastos — vårta). Dessa tväråsar voro hos mastodonterna ej heller så talrika ens som hos Stegodon utan blott från 2 till 5. Kindtänderna hos dessa djur äro alltså betydligt enklare byggda än hos nutida elefanter. Äfven i ett annat afseende voro mastodonternas tänder mindre specialiserade än elefanternas. De äro nämligen ej så höga utan närma sig den brachydonta typen samt ha tydliga rötter och sålunda mera begränsad till- växt. Hos åtminstone de tidigare lefvande mastodontarterna hade äfven käkpartierna både ofvan och under en större längd- utsträckning än hos en nutida elefant. Detta möjliggjorde, att två och till och med tre kindtänder kunde vara i bruk sam- tidigt i hvarje käkhalfva. Genom denna sträckning af skallens käkparti hos de äkta mastodonterna blir kraniets allmänna form, då man ser det från sidan, ej så högt och kort, som hos en elefant, utan hjärnskålen och ansiktsdelen komma att ligga mera bakom hvarandra i stället för alldeles öfver hvarandra. I ännu ett afseende närmade sig mastodonterna de typiska däggdjuren nämligen däri, att de i ungdomen hade ett par små betar eller framtänder äfven i underkäken, hvilka dock med ' I Sydamerika tlnnas talrika rester af mastndi)ntcr särskildt i Tarijadaleii i Bolivia, hvarifran baron E. Nordenskiöld hemfört samlingar, som kommit till Riksmuseum. 64 FAUNA OCH FLORA tilltagande ålder utföllo och ej lämnade något spår efter sig. På grund häraf kan man alltså säga, att mastodonterna stodo ett "^teg närmare den centrala däggdjurstypen än elefanterna, ehuruväl afståndet från den ännu var mycket stort. Emellertid fanns under mellersta och undre miocentiden i norra Afrika, Europa och Asien en djurform, till hvilken öfver- gången från de primära mastodonterna ligger nära. Denna form (fig. 5) har kallats Tetrabelodon angiist idens, ^ emedan den i under- käken har ett par ständigt kvarsittande betar. Dessa betar eller framtänder sutto tätt intill hvarandra och för att vinna fasthet nog att kunna bära dem var underkäkens symfysdel (d. v. s. midtpartiet framtill, utefter hvilket underkäkshalfvorna sinsemellan sammanväxa) långt utdragen och bildade liksom en ränna. Öfverkäkens betar voro nedåtböjda och divergerade, så att de, när käkarne slötos, gingo utom underkäksbetarne. Betarne hade ej som hos elefanterna blott en lifen hätta af emalj i spetsen, utan voro försedda med ett längsgående band af dylik. Kindtänderna voro äfven såväl talrikare som ock enklare byggda. Såsom ett tillägg i antalet har nämligen kom- mit tvenne mellantänder, prämolarer, som följa efter de tre mjölkmolarerna och framkonmia mellan dem och de tre per- manenta molarerna. Dessa prämolarer hade dock tydligen endast en kort tillvaro och voro redan så att säga på väg att under utvecklingens gång reduceras bort. Den främre af dem var nämligen tämligen rudimentär och dess krona bestod blott af en stor och en liten knöl framtill samt en bakre häl med 2 — 3 små knölar. De två främre mjölkmolarerna hade två den bakersta tre tväråsar, som hvar och en bildas af tvenne mer eller mindre förbundna knölar. Molarerna hade tre af flera knölar bildade tväråsar, och den sista af dem hade baktill dess- utom en ganska stor häl med flera knölar. Dessa accessoriska knölar och hälbildningar äro instruktiva, ty det får antagas, ' Åtskilliga andra ined dem nära befryndade arter af samma släkte ha för- öfrigt beskrifvits från miocena aflagringar i Nordafrika, Europa, Asien och Nord- amerika. Till sistnämnda kontinent inkommo de undre öfre miocentiden. Först fann man där Tetrabelodon i Montana, men senare också i Texas och på andra ställen. E. Lönnberg: ett blad ur elefanternas historia 65 att det är från dylika, som undan för undan under utveck- lingens gång nya tväråsar af knölar utbildats. Sedan ha dessa blifvit mera sammanhängande högre och mera tätt ställda o. s. \. Tetrabelodon's tandbeväpning är alltså mera primitiv än äfven de ursprungligaste mastodonternas. Kindtändernas knölighet påminna redan mera om svin- än elefanttänder. Men på samma gång måste de mjuka delar, som omgåfvo munnen ha varit olika mot hos en mastodont eller en elefant. Till följd nämligen af underkäkens längd jämförd med öfverkäken kunde Tetrabelodou ej ha haft en nedhängande snabel, men I "^V 'MimifÉ-''^'^ Fig. 5. Tetrabelodon rekonstruerad (efter Rav Lankester). icke desto mindre är det nödvändigt att antaga, att öfveiiäppen och antagligen med den näskanalen varit betydligt förlängd förbi öfverkäkens framända för att nå till och något förbi underkäkens framända och tjäna till att föra in födan i tugg- apparaten. Ty något organ med en viss grad af gripförmåga, som utförde detta arbete, var erforderligt, då i annat fall be- tarne skulle varit i vägen för näringsupptagandet. Emellertid är att märka, att detta senare hos Tetrabelodon underlättades på ett annat sätt nämligen därigenom, att halsen var betydligt längre än hos en elefant. Till följd häraf och till följd af 66 FAUNA OCH FLORA ansiktsdelens mera utdragna form var det sålunda lättare för Tetrabelodon än för en elefant att nå till marken med sina käkars främre ända. Lefnadssättet hos dessa djur måste emel- lertid ha varit helt annorlunda än elefanternas, men därom längre fram. Någon ursprungligare representant för elefantfamiljen än Tetrabelodon kände man ej till förr än för några få år sedan, då det lyckades den engelske palaeontologen Andrews att i Egypten göra några de mest storartadt intressanta upptäckter, som nyligen ytterligare kompletterats. D:r Andrews hade för 5 år sedan för sin hälsas vårdande rest till Egypten och in- bjöds då där att deltaga i en expedition, som hade till uppgift att utforska ökenområdet i trakten af det nuvarande Fayum, hvarest ännu på romaretiden fanns den nu till en saltpöl uttor- kade, då stora sjön Moeris. Andrews hade för afsikt att försöka att med ledning af de fossil, som man väntade sig finna, be- stämma därvarande aflagringars geologiska ålder. Undersök- ningarne voro förenade med stora svårigheter. Såsom ett exempel härpå kan anföras, att en serie med karavaner måste hållas i ständig verksamhet för att föra det för expeditionens existens nödiga dricksvattnet tre dagsresor in i den ödsliga och torra sandöknen. Men Andrews energi besegrade alla hinder och flera gånger under på h varandra följande år upprepade han sina expeditioner dit. Hans forskningar kröntes med den mest lysande framgång och han lyckades göra rent af under- bara upptäckter af fossila djur från eocenperioden. De öfriga måste här likvisst lämnas åsido, men vi vilja fästa oss vid de former, som tillhöra elefantserien. Dessa voro så talrika, att Andrews har kunnat beskrifva från öfre eocentiden fyra arter af ett släkte, Palceomastodon, som nära ansluter sig till den miocena Tetrabelodon, men är primitivare än denna. Detta yppar sig däri, att skallen är mera långsträckt och ansikts- partiet med öfverkäken mera utdraget. Till följd häraf blir okbågen längre och sträcker sig längre framåt. Underkäkens symfysdel är visserligen betydlig, men ej så långt utdragen som hos Tetrabelodon. För öfrigt är det af intresse att finna E. Lönnberg: ett blad ur elefanternas historia 67 att två arter Palceomastodon ha lång underkäkssymfys och de två andra betydhgt kortare, så att dess bakkant är belägen strax framför främsta prämolaren. Från den första gruppen kan Tetrabelodon tänkas härstamma och från den andra ma- stodonter och elefanter. Underkäksframtänderna voro ej långa betar som hos Palceomastodon, utan de hade mera skapnaden af vanliga framtänder och emedan emaljen var tjock endast på framsidan blefvo de vid nötning mejselformiga liksom gna- garetänder. Öfverkäkens framtänder måste visserligen beteck- nas såsom betar, ehuru de ej voro särdeles stora. Till läge och riktning erinra de om Tetrabelodon' s men äro mera nedåt- böjda och som sagdt betydligt mindre. Andrews uppgifver måttet på en sådan till 25,3 cm. Med afseende på prämolarerna hade Palceomastodon ryckt ett afsevärdt steg närmare den cen- trala däggdjurstypen, därigenom att antalet ökats till 3 i öfver- käken och 2 i underkäken. Den främsta af dessa var helt enkel. Den mellersta hade ett tvärställdt par af en större yttre och en mindre inre knöl samt stundom baktill en liten tredje knöl. Den bakersta prämolaren hade två åsar af tvär- ställda knölpar och de tre molarerna hvar och en 3 sådana. Mjölkmolarerna voro också tre till antalet. Alla kindtänderna hade korta kronor och slutna rötter. Jämförda med de typiska elefanternas väldiga tuggredskap voro de också ganska små. Den största artens bakersta prämolar var blott 3 — 4 cm. lång och dess bakersta molar 6 — 7,8 cm. Hos en af de små arterna var bakersta molaren blott 4,5 cm. lång. Den viktigaste olik- heten mot Tetrabelodon och högre elefantformer med afseende på tanduppsättningen var dock, att hos Palceomastodon såväl prämolarer som molarer voro i bruk samtidigt hos det vuxna djuret och ej ersätta hvarandra successivt. Denna på en gång närvarande serie af 6 kindtänder i öfver- och 5 i underkäken stod i samband med en sträckning af käk- och gompartierna. Hela skallen blef härigenom mera långlagd än hos de förut omtalade formerna. Detta framhäfdes än mera, därigenom att luftrummen ini hjärnskålens ben ej voro så stora som hos mera utvecklade elefanter. Följaktligen hade skallen af PaUco- 68 FAUNA OCH FLORA mastodoji ej den uppblåst runda form som hos en nutida ele- fant, utan det fanns baktill till och med ansatser till en nack- kam till fäste för muskler. Detta framgår af bifogade förträff- liga bild, som d:r Andrews vänligen skänkt förf. Densamma är en fotografi af en modell gjord efter en i det närmaste full- ständig skalle af P. beadnelli, på hvilken endast en obetydlig del behöft rekonstrueras. Fig. 6. Skalle af Palaeomastodon efter fotografi af modell, eåfva af d;r Andrews. I olikhet med nutidens elefanter måste Palceomastodon ha haft tårkörtlar, ty en stor tårkanal öppnade sig innanför kanten af ögonhålan. Till det yttre var säkerligen Pala^omostodon också mycket olika en nutida elefant. Den största arten nådde visserli- gen betydande dimensioner, så att den skulle kunna till storleken jämföras med en mer än halfvuxen indisk elefant. De smärre formerna voro däremot ej större än tapirer. Deras byggnad E. Lönnberg: ett blad ur elefanternas Hisn)RL\ 6g var troligen något smäckrare än hos elefanter. Näsbenen voro så korta, att det är tydligt, att nospartiet varit löst och rörligt, men om en hängande snabel, som hos elefan- terna fanns utvecklad är ovisst, och föga troligt. Då under- käken var lång, ehuru ej fullt i sa hög grad som hos Tetrabelodon, hvilade det lösa nospartiet på den. Halsen var jämförelsevis lång och därför kunde troligen Palceoma- stodon nå marken med underkäksspetsen och någon lång snabel behöfdes därför ej, ehuruväl den rörliga nosdelen säker- ligen var ett gripverktyg. Ehuru sålunda genom fynden af de olika arterna af Pala^omastodon den väldiga klyftan mellan elefanter och andra däggdjur var till betydande del fylld, åter- stod dock ännu en lucka i utvecklingsserien. Men Dr. Andrews hade den stora lyckan att finna äfven denna felande länk. I lager, som, härstammade från mellersta miocentiden, träf- fade han och hans medhjälpare talrika lämningar, (bland andra ett nästan alldeles helt kranium) af ett dittills okändt djur, som vid beskrifningen fick namnet Moeritheriiim^ efter den gamla egyptiska sjön Moeris. Om man efter teoretiska spekulationer skulle ha önskat framkonstruera ett djur som skulle förmedla öfvergången mellan Palceomastodon och däggdjurens mera cen- trala utvecklingstyper, så torde detta få ett utseende ungefär som Moeritheriiim. Och mera tillmötesgående af de paleontolo- giska vittnesbörden kan man ju ej begära. (Forts.) Senare träffades lämningar af flera arter af samma släkte. Finiixi orlt Flniui. Hiifl. S. v<-' utrotade fåglar. 1. Jätte-Sumphönsen (.\ofor/iis). Se taflan. let torde vara nästan enastående, att ett fågel- släkte först påträffas fossilt och att det sedan ^^! uppdagas, att det ännu finnes lefvande repre- sentanter för detsamma. Detta gäller dock om släktet Notornis. Ar 1847 fann Mr. W. t^^^^^T^^;i^=^^3 Mantell i en bädd af vulkanisk aska vid Wain- gongoro på Nya Zeelands nordö ett antal fossila fågelben. Dessa sändes till den store engelske anatomen och zoologen Sir Richard Owen för undersökning, och han fann i samlingen bl. a. ben, som tydligen tillhört en fågel, som varit nära be- släktad med sothöns och sultanhöns (Porphyrio), men haft en storlek ungefär som en kalkon. Owen gaf namnet Notornis åt denna utdöda fågel och kallade arten mantelli efter upp- täckaren. Två år senare på vintern voro några själhunds- fångare i land i en vik af Resolutionön nära Nya Zeelands sydspets. De funno då där några stora fågelspår i snön. De följde dessa och fingo snart se en väldigt grann fågel, som löpte med stor hastighet. Efter en lång jakt hunno deras hun- dar slutligen ifatt den och tog den lefvande. I tre dagar höllo fångstmännen sitt intressanta byte lefvande ombord på sko- naren, men därefter slaktade de och stekte det samt åto upp köttet. Lyckligtvis togo de dock vara på skinnet, och detta kom så i händerna på Mr. Mantell, samme man, som funnit de ofvan omtalade fossila fågelbenen. Han såg genast öfver- ensstämmelsen mellan den fossila skallen samt den nyfunna fågelns hufvud och blef mycket glad däröfver. Infödingar, som sett fågeln, förklarade, att det var den, som de kallade >takahe» UTROTADE FÅC.LAR : JAlTE-SrMPHÖNSEN (noTORNTs) 71 och som förr jagats och ätits af dem. Men de hade trott, att den var utrotad redan före engelsmännens ankomst till Nya Zeeland.» Emellertid blef kort därefter, år 1851, ännu ett exem- plar fångadt af några maorer på en ö »Secretary island» strax norr om den föregående fyndorten. Båda dessa exemplar för- värfvades genom Mr. Mantell för British Museum. En lång tid förgick och ingenting vidare hördes af, och man trodde därför, att de påträffade båda exemplaren voro de sista i sitt slag och att arten nu var pa allvar utdöd. Men plötsligen på- träffades ett tredje exemplar 30 år senare, 1879, af några per- soner, som jagade kaniner mellan älfvarne Mararoa och Upo- kororo nära sjön Te Anau i sydändan af Nya Zeeland. Detta exemplar tillvaratogs ordentligt, så att ej blott skinnet utan äfven skelettet kom vetenskapen till godo. Det beskrefs också mycket noggrant och hamnade slutligen i Dresdens museum, dit det inköptes för 110 £ {= 1,980 kr.). Meyer påvisade med ledning af detta skelett, att det var någon, om ock ringa storleksskillnad med afseende på vissa ben mellan den på syd- ön funna lefvande och den ursprungligen på nordön funna fossila fågeln. Han gaf därför den förra ett särskildt art- nam hochstetteri. Då i allmänhet de båda öarnes fåglar förete rasolikheter, hade detta desto mera fog för sig. Ännu en gång skulle emellertid den ornitologiska världen förvånas öfver ett fynd af en lefvande Notornis. Detta in- träffade i augusti 1898. Kn viss Mr. Ross gick en kväll längs stranden af sjön Te Anau, då plötsligen den honom med- följande hunden rusade in i ett busksnår och kom ut igen med en vtakahe». Den var ännu ej död, men dog strax efteråt till följd af hundens bett. Ross och hans broder in- sågo, att slumpen lämnat i deras händer ett värdefullt byte, och de togo genast en båt och rodde under natten 25 engelska mil för att få tillfälle att så snart som möjligt befordra fågeln vidare med första postförbindelse. Den anlände på sådant sätt först till en Dr. Young, som i sin tur telegraferade till Professor Benham i Dunedin, och bad honom öfvervaka fågelns noggranna konservering. På detta sätt räddades detta exem- 7 2 FAUNA OCH FI.OKA plar fullständigt åt vetenskapen. Naturligtvis strömmade det genast, så snart saken blef känd, in en massa anbud från museer och enskilda, men Nya Zeelands regering trädde emel- lan och inlöste exemplaret för 300 £ (= 5,400 kr.). Professor Benham gjorde på detta exemplar den intressanta iakttagelsen, att, ehuru fjäderdräktens färger, när fågeln ses framifrån eller från sidan, äro särdeles praktfulla i blått och grönt (jfr taflan),' så framträda de, när fågeln ses bakifrån, knappt något, utan fågeln förefaller då smutsgrå. Sålunda är denna färg utmärkt lämplig, när fågeln försöker ibland buskar eller annan högre markvegetation undgå någon förföljare. »Takahe» närde sig af gräs särskildt af starrartade former (Carex och Uncinia). Dess näbb var också kraftig nog att stycka äfven sådan hård och seg föda och på dylik fmnes det ju alltid tillgång nog äfven under Nya Zeelands vinter för att nära en fågel, som nästan uppnådde samma storlek som en gås. Den frågan yppar sig nu närmast, finnes ej möjligen denna intressanta fågel ännu i lifvet på någon undangömd och otill- gänglig plats af Nya Zeeland? Alldeles omöjligt är detta ju ej, men tyvärr mycket osannolikt. Det är nämligen klart, att, när det fjärde exemplaret erhölls år 1898 och inlöstes med en så stor summa, uppmärksamheten i hög grad riktades på denna sak och att säkerligen mången sökte att spana upp ytterligare en sådan dyrbarhet. Men dess värre har det ej försports, att något sådant lyckats. Nu torde »takahe» få ställas bland de öfriga många intressanta djurformer, som genom människornas åtgörande skattat åt förgängelsen. På Nya Zeeland har det varit ej blott människornas egen jakt och fångst som vållat eländet, utan i än högre grad införan- det af andra djurformer, såsom vesslor, hermeliner, fretter, (förvildade) svin o. s. v. samt stora sträckors kalätande af får, afbrännandet af buskar och gräs öfver vida områden, hvarvid de stackars fåglarne, af hvilka många arter alldeles saknade flygförmåga, andra åter blott voro dåliga flygare, i massa omkommo. Efter en plansch i Träns. Zool. Soc. London. ITKOiATiK 1A(;1,AR: JÄTTK-SLMPHÖNSEN (XOIORXIS) 73 En nära släktinge till Nya Zeelands »takahe» lefde förr på de isolerade Norfolk och Lord Howe-öarne. Denna fågel, som var alldeles lielhvit med röda ben och röd näbb (se taf- lan), 'blef förr känd än sin samsläktinge. Den lär redan ha omtalats i en resebeskrifning 1783. Och 1789 blef den till och med afbildad för första gången. En af de tidiga besö- karne på dessa öar liknade den vid hvita pärlhöns. När den fick sitt första vetenskapliga namn, insåg beskrifvaren, att den var släkt med sothönsen, trots dess hvita skrud, och kallade den Fiilica alba. Sedan fördes den tillsammans med sultanhönsen (Porphyrio), men slutligen på 1860-talet blef det klart, att den till följd af den kraftiga näbben, de korta tårna och den grofva kroppsbyggnaden rätteligen hörde tillsammans med Notornis. För öfrigt känner man mycket litet om den.' Endast ett exemplar finnes i behäll, nämligen i Wien. Ett annat lär ha funnits i Liverpool, men existerar ej längre enligt Rothschild. När den utrotades är ovisst, man vet blott, att det skett före år 1869. 2. Hvitvingade Sandpiparen [P/vsoiwn/a Icucoptcra (S.mki.in). Se taflan, nedtill. Då CooK gjorde sin sista resa, fann han på öarne Tahiti och Eimeo en liten vadare, som till följd af en stor hvit fläck på vingen framtill fått ofvanstående namn. Den tycktes på den tiden ingalunda vara sällsynt, men ehuru man ofta sökt efter den sedan, har den aldrig återfunnits. Endast ett enda exemplar af den finnes i behåll såvidt kändt är och detta för- varas i museet i Leiden. Orsaken till dess försvinnande är höljd i fullständigaste dunkel. Måhända har den utrotats af råttor, som från fartygen kommit i land på öarne och som undan för undan uppätit ägg och ungar. Latham " uppgifver, ^ Den här meddelade bilden är gjord efter en plansch i tidskritten The Ibis>. ■ Den här meddelade bilden är gjord med ledning af en afbildning i Latt- ranis arbete. 74 ■ FAUNA OCH FLORA att den lefde vid vattendrag och på Tahiti kallades »Torowé» och på Eimeo »Teté>\ Man har tvistat om denna fågels syste- matiska ställning, men det är nog sannolikast, att den hör tillsammans med småsnäpporna och sandlöparen. En närbesläktad liten vadare JEchmorhynchus cancellatus, som förr fanns på Paumotu-öarne och Jul-ön i Stilla hafvet, synes hafva rönt ett liknande öde. 1839 träffades den talrik på de nämnda öarne af den amerikanska undersökningsexpe- ditionen under Wilkes, men har senare ej återfunnits. De enda exemplar, som finnas i behåll af den, äro i museet i Washington. Den var i hufvudsak umbrabrun ofvan samt under hvitaktig med bruna fläckar och tvärband. 'A(;KI,N(iriSKR Fågelnotiser. Efter alt i tidskriften Fauna och Flora», häftet I för igoy ha genomläst uppsatsen »En märklig riporre», fann jag mig böra meddela att ytterligare en ri])orre tillvaratagits i år här i Umeå. Särskildt intressant bör fyndet \ara, då fågeln iippgafs vara kom- men frän Vindeln eller Degerforstrakten och sålunda möjligen kan till- höra samma kull, som den i tidskriften beskrifna. Umeaexemjjla- ret hade fångats i snara så tidigt ])å hösten, att en del imgfagel- fjädrar sutto kvar. Höstens och förvinterns stora temperaturväx- lingar kommo fågeln att »surna» och kunde den sålunda ej stop- pas upp, men skinnet har dock öfverlämnats till Riksmuseum.^ I samma fågellass som rii^orren tann jag en orrhöna, som vi- sade en mycket vacker öfvergång till albinos. Hela fågeln är vac- kert gulbrun och har hvita spetsar på sidornas och bukens fjädrar. Handpennorna äro smutsigt hvita. Docent Swenander har i bref till mig ui)pgifvit, att äggstocken var normalt utvecklad. Exemjjla- ret liknar mycket ett som finnes å museet i Upsala. För några dagar sedan sändes för ujjjjstoppning till konserva- tor Kolthoff en vac ker rackelhanetupp, skjuten strax utanför Umeå. För tidskriftens läsare kunna några uppgifter om en del fåg- lars mer eller mindre ovanliga förekomstorter måhända vara af intresse: Ti/rdiis musicus L. (= Tiirdiis iliacus auct.) Rödvingen vai- 1904 allmänt häckande å Malingsbo Kronopark i Dalarne. Tur dus viscivo7'us sedd å Gotland, Snäckgärdet hösten i8c}o. Erithacus rubecula igo6 allmänt häckande i Västerbotten, Roberts- fors Bruk. Sylvia uisoria sedd hösten i8go a Gotland, Snäckgärdet. Fhylloscopus sihilafor sägs soinrarna 1893 och 1894 i N:a Hälsing- land. Strömbacka bruks park. Häckade 1904 å Malingsbo Krono|)ark. Ficedula hippolais häckar allmänt i Visby stads trädgårdar. Bo med ägg, taget på 80-talet i Botaniska trädgården och öfver- lämnades till läroverksmuseet. Accenter ?/ioduiaris pa 80-talet skjuten i ^'isby stad. Partis coeruleus vintern 1906 — 1907 i Umeå stad. ' DeUa e.\. har fiiUt normal dräkt. Red. 76 FAUNA OCH P^I.ORA Pants cristatus syntes ofta sommaren 1905 Västerbotten och Nord- malings socken och vhitern 1907 vid Umeå. Pants äter syntes ofta sommaren 1905 Nordmaling, samt d. d. 1906 Liderna i Bygdea socken, Västerbottens län. Embcriza Jiortitlaiia tämligen allmän i Västerbottens kustland. Fringilla moutifriiigilla häckade 1904 å Malingsbo Kronopark. Coccothraitstes coccothraitstcs. 1 ex. syntes i Visby Botaniska träd- gård 1888. Chloris chloris hane och hona ^^/,-) 1906 Skinnarbyn, Bygdeå socken. Orioliis oriohis hane och hona utanför Visby stad i slutet af i88c- talet. Stitrmts vttlgaris häckar allmänt i Bygdeå socken. (Nordmalings d:o). Garnilits glandariits tämligen allmänt förekommande i Nordma- lings-, Umeå- och Bygdeatrakterna (Västerbotten). Corvtts frugilegus, Dalkarlsa by, Västerbotten, den ^''/r, 1906. Ampelis garrulits syntes flera gånger sommartid 1905 i Nordma- lings socken. Syrnium ahico hördes flera gånger i februari 1906 i Umeå stads utkanter. (Da jag icke känner någon art med samma läte som S. aluco vågar jag upptaga henne a denna lista.) Falco siibbuteo ett exemplar skjutet "^Vt 1905 Jernäs Nordmalings socken. Accipiter nisits häckade 1905 i Jernäs d:o 1906 Ciranfors, Bygdeå socken. Cohiniba oenas. Ett par sågs ^^/V 1905 vid en utgård under Olofs- fors Bruk, Nordmalings socken, samt ett enstaka par "/*< 1906 Robertsfors Bruk. Syrrhaptes paradoxiis. Antagl. 1888 infångades ett af telefontrådar skadadt exemplar pä Gotland och hölls af min far under många år i fången.skap. Lagopus lagopus häckar gärna på vissa skär utefter Västerbottens kustland. Scolopax rusticola häckar i Nordmaling och Bygdeå socknar. Galliugo galli/iula, 3 st. ungfåglar skjutna i:sta veckan i sept. 1904 vid Stjernvik, Finspong. Triiiga maritima, Gunnarstenarna, Nynäs, 1904. Grus grus, Gotland (Lärbro) sommaren 1905. Ciconia alba, i exemplar sedt på 1880-talet i Norrlanda socken, Gotland. Botaurus stellaris, i exemplar skjutet på Gotland omkring är 18S8 och inlämnades till min far för uppstoppning. Crex crex, Nordmaling 1905. Carbo carbo, ett individ sågs den -^ji 1905 i Nordmaling. Jernäs- fiskarne påstodo att samma fågelsort tidvis infunne sig i Nord- malingsfjorden. Länts minittus Gotland. Lams glaucus, i exemplar skjutet utanför Visby stad vintern 1890. Den andra af paret uppehöll sig under nära ett års tid pa samma trakt. FÅOKI.XOriSKR 77 1 häftet n:r ,^ tor 1906 har märket H. C. H — n lämnat en notis att Larus ridibiindus ankommer till (iotland »i sin vackra sommar- dräkt». Tillåter mig då erinra om, att tidigt på våren är det rosen- röda skimret på måsens bröst bäst utveckladt och att nämnda färg försvinner jnera ju längre fram det lider mot sommaren. Samma signatur har också lämnat uppgiften att »skatan sak- nas i hela nordliga (iotland och endast finnes i de södra sock- narna». — Att hon förekommer mera s])arsamt i de norra delarna af ön än i de södra är nog sant, men hon saknas ingalunda i de förra. Under en resa 1904 såg jag henne i Lärbro, Helvi och (Jothenis socknar. * 1 samma häfte har Henrik Hasselgren delgifvil tidskriftens lä- sare sina iakttagelser 'ur alfågelns lif». Så får man läsa att »nattetid gå de (allarna) upp på någon enslig strand». Högst in- tressant vore att få reda på de stränder t. ex. i)å (iotland, som af alfageln begagnas till nattläger, och än mera om författaren själf verkligen iakttagit fågeln nattetid på uppgifna lokaler. Jakt- kamrater till mig och jag själf hafva funnit, att så fort det skym- mer ])ä, flyger fågeln till hafs, och ville vi få en god jaktdag an- sågo vi lämpligast att vara på fågelns käraste betesplatser, innan det blifvit ljust. Då fick man nämligen skjuta, när fågeln kom sträckande in utifrån hafvet. Längre fram i artikeln säger författaren »helst ligger han och tiskar innanför strandbränningen på jämförelsevis grundt vatten». Min erfarenhet från Gotland är, att fågeln i större antal mycket sällsynt träffas innanför bränningarna, men då inga grund eller ref finnas gar han ända in till stranden. En sådan plats vid Visby är båtlaget vid Fiskartornet och trakten bortöfver åt hamnen till. Norr därom ses fåglarna i flock sällan intill stranden, förr än man kommit ut till viken vid »Fahnehielms källa». 1 motsats till herr Hasselgren har undertecknad haft den stora turen att mycket ofta få se alfågelns beteende under 'fiskandet\ då de efterblifna skynda fram till téten, dock med det tillägg, att om de icke alltid flyga sa simma de dit så fort de kunna. Till herr Hasselgrens meddelande om alfågelns förekomst och flyttning fogar jag den anmärkningen, att sommartid träffas al- fågeln i små flo(-kar och enstaka exemplar här och hvar rundt Gotlands kuster. Till sist riktar jag en vördsam anhållan till författaren, att godhetsfullt publicera de rön och iakttagelser, som berättigat till meddelandet om själens och fågelns inbördes förhållande. Jag an- tar nämligen att en hvar af tidskriftens läsare skall med största intresse och nöje mottaga skildringar af ■ sådana egendomliga hän- delser, som när själen förföljt allén så intensivt, att >i sin nöd ränner allén in i hamnar och bland människor, där själen ej törs följa, eller upp i)å land . LTmea den 20 febr. 1907. Gustaf Kohnodin. "7 8 FAUNA OCH FLORA Smärre meddelanden. Karl XI:s hvita ekorre. Man kan förstå, att de utan synbar anledning och i allmänhet sällsynt uppträdande albinoformerna af eljes välkända djurarter for- domdags skulle gifva anledning till åtskillig undran och stundom väl äfven till vidskepliga föreställningar. Så var nog äfven fallet med den »krithvita ekorre med röda ögon», som den 27 juli 1696 infångades vid Kungsbarkarö och lefvande öfverlämnades till Karl XI på Kungsör. Ty eljes hade nog icke konungen fäst den stora vikt vid djuret, som efterlämnade handlingar angifva. För det första ansåg nämligen kungen händelsen värd att antecknas i dag- boken, där det för den 27 juli 1696 heter: »Eftermiddagen tog stalldrängen här vid Kongsör Anders Ek med Böndernas tillhjel]j, som körde hö. en hvit Ekorre vi Kongsbarkare och bragte honom lefvande hit till Kongsör: Ekorn är krit-hvit och hafver röda ögon.»' Och för det andra lät han två så förnämliga konstnärer som D. Krafft d. ä. och Ehrenstrahl afmåla det sällsamma djuret. Detta framgår af ett ännu bevaradt bref frän konungen till Hofintenden- ten Ehrenstrahl af den 12 febr. 1607. Efter tryckt källa återgif- ver jag här detta aktstycke. - »Carl etc. etc. Wår ynnest etc. etc. Conterfejaren KRAFT har fuUer uppa befallning aftagit den hwite Ekorn: men som Wi åstunda at hafwa den utaf Eder afmålad : altså är härmed til Eder Wår nådige wilje och befallning, at I sådant efterkomme, sandan- des Wi Eder här innelykt måttet uppå högden och bredden af Conterfaitet, och sättes på detsamma denne Annotation: ANNO 1696 den 27 Julii tog STALLDRÄNGEN ANDERS EEK med böndernas tillhielp, som körde hö. fatt en hwit Ekorn wid Kungsbarkare och bragte honom hit til Kongsör lefvandes. Ekorn är krithwit och hafwer röda ögon. Datum ut Supra. P. S. Stycket hwarpå KRAFT har afmålat Skillpaddan, hafwe I at sända hit med Hof-Fourieren, som är beordrad, med andre saker at resa hit. CAROLUS C. Fiper.-» Som man finner hade kungen tagit inskriften direkt ur dag- boken, hvars ord nästan ordagrannt återgifvas. Det har roat mig att söka uppspåra de båda tatlorna. men allt frågande hos våra förnämsta tafvelkännare har hittills varit för- gäfves. Jag är således icke i tillfälle meddela huru dessa djurbil- der sett ut, liksom ej heller att lämna någon antydan om det san- nolika skälet, hvarför kungen ej var nöjd med det af Krafft målade 1 Konung Carl XI;s Dagbok. Hernösand 1898. Sid. 403. * Loenbom, S., Handlingar till Konung Carl XI:s historia. Åttonde sam- lingen. Sthlm. 1767. Sid. 220. SMÄRRE MKDnEI.ANDEX 79 djurporträttet. Möjligen kan det omnämnande om taflornas till- komst, som nu gifvits, föranleda deras igenfinnande och identifi- erande. I så fall torde ett meddelande benäget sändas underteck- nad genom denna tidskrifts hemedling. Carl Sahlin. En annan abnormt tecknad ekorre. Vid Igelbäckens masugn i Närke sågs under sommaren 1906 en ekorre med helt och hållet hvit svans. I öfrigt var färgen normal. Djuret iakttogs i en beteshage under 2 å 3 månaders tid och var föremål för alla kringboendes lifliga intresse. Af denna anledning ville man icke skjuta honom, men för att ändock komma i tillftUle att studera fallet på närmare håll, gjordes flera försök att infånga honom, ehuru utan resultat. Af intresse hade ju äfven varit att iakttaga om svansfärgen undergick någon vinterförändring. Mot hösten försvann han från trakten. C. S. Om den riporre, som beskrefs i förra häftet, har jägmästare Gram benäget meddelat följande: »Den sköts å Bjursele bys ägor inom Degerfors socken. Fågeln var ensam och uppehöll sig uteslutande på marken. Den hade intet läte och var mycket skygg, så att den först efter flera dagars eftersträfvande kunde fällas. Någon utredning om, huru- vida orr- eller dalriptupp skulle varit fader till denna bastard, kan naturligtvis nu ej lämnas, men om ej åsikten, att riptuppen i dylika fall är fadern, vore så stadgad, skulle jag utan tvekan i detta fall vilja antaga, att orrtupp vore fadern, då jag har mig mycket väl bekant, att i den trakt, där det ifrågavarande exemplaret tillvara- tagits, flertalet riptuppar under våren bortskjutits pä lock.»' Märkliga fågelfynd. Följande fåglar, hvilkas förekomst på de anförda platserna är af intresse, ha under 1906 tillvaratagits och insändts till Kolthoffs Naturaliemagasin i Upi)sala för att där konserveras: 1 Larus glaucus j^ ad., funnen död vid Enköping i febr. 1906. 2 ungfåglar af samma art, skjutna vid Uppsala i början af nov. 1906. En hel flock måsar sägs komma flygande i sydlig riktning <-)ch ett skott i flocken tallde dessa två. I Anser brachyrhynchus, skjuten vid Skultorp i Västergötland den 2 oktober. I svart rödstjärt ef ad., skjuten vid Njuonjes, Ivvi( kjock, i maj. Af färgvarieteter ha insändts ditsammastädes i blekgul skägg- dopping, I dito bläsand, i dito orrhöna, i dito tjäderhöna. i tjä- derhöna, som var hvit med mörka stänktjädrar öfver alla kropps- delar. T orrhöna med gulbrun hals, 2 bleka kråkor, i hvit skata, 2 eräsandvarieteter och i hvit koltrast. ^ Detta förtjänar att ihagkdiiiiiias desto mer som det ifrågavarande exem- plaret var afvikande från den \anliga typen. Red. ÖO KAUNA OCH FI.ORA I Uppsala har iakttagits på nära håll en nästan hvit sidensvans. den hade endast en svag anstrykning af brunt på ryggen och skuldrorna. K. K^ff. Något om insektlifvet på ett snöfält. De flesta människor tro antagligen, att, da vintern kommit med snö och köld, allt insektlif ute i naturen upphört, men så är ej fallet. Flera öfvervintrande sommarinsekter kunna under varma, soliga vinterdagar iakttagas ute, men det finnes insekter, som bäst trifvas, då temperaturen är omkr. o°. och det är dessa jag här särskildt vill fästa up])märksamheten på. I dec. månad var jag flera gånger ute för att iakttaga de in- sekter, som funnos på snön. Målet för mina färder var då några stora öfversvämmade slätter, på hvilka hvarken gräs eller några andra växter höjde sig öfver isen, som var betäckt med jämnt ut- bredd snö. Temp. var omkr. — i °. Min u]:)i)märksamhet fästes först på talrika spindlar af olika släkten, som sakta kröpo på snön. Många lågo dock orörliga med indragna ben, ehuru de dock vid beröring visade tecken till lif. Flera s. k. snömaskar förekommo. Desso IQ — 15 mm. långa, sammetssvarta djur äro larver till flug- baggarna (Cantharis) och träffas stundom i stor mängd på snön. Kn insekt, som vidare ofta förekommer, är den s. k. snöloppan ^ eller hoppstjärten (Achorutes viaticus), som till färgen är svartblå och har en längd af i — 2 mm. Dylika snöloppor, som ha förmå- gan att medelst en särskild inrättning i bakkroppens spets göra ganska långa hopp, påträffade jag allmänt. Jag fann äfven på dessa snöfält åtskilliga i — i,.') mm. länga, svartaktiga kortvingar samt skinnbaggar, myggor och andra insekter. Nu ligger den frågan nära till hands: Huru hade alla dessa olika insekter kommit ut på de snötäckta isfälten? Många af dem voro nämligen på minst 40 meters afstånd från gräs och andra växter. Något bestämdt svar ])å denna fråga är mycket svårt att uppgifva. S[iindlarna kunde ju hafva krupit hela vägen, men det är då förvånansvärd!, att de ej stelfrusna blifvit liggande på snön. Antagligt är äfven, att de kunde hafva uppehållit sig i vattnet och vid dettas frysning på något sätt praktiserat sig ofvanpå isen. Kort- vingarna hade troligen kommit flygande, men huru hade då snö- maskarna, som hvarken kunde uppehålla sig i vatten, flyga eller på annat sätt hastigt förflytta sig, kommit ditV Tydligen måste de hafva kommit krypande den långa vägen på snön, och detsamma är väl äfven förhållandet med de öfriga omnämnda insekterna. Vid ett plötsligt inträdande töväder måste de allra flesta således gå drunkningsdöden till mötes, enär de ej kunna hinna att nog hastigt uppnå land. Särskildt väckte det min förvåning att ej pä andra platser träffa några insekter, utan just på dessa för insekterna för- såtliga, snöbetäckta isfält. Da jag en gång i januari månad var ute på samma ställe, ])åträffade jag blott några spindlar. Det var * Jfr uppsatsen 0111 dylika djur p. 211 af föregående årgång. Red. SM\kRI. MKIiDKIANltKN 8l då mycket iniiulre stiö. sa alt isen la^^ bar ])å långa sträckor, ocli härpå berodde väl saknaden af insekter. Jag har här i korta drag gifvit en beskrifning på några af de under den kalla årstiden på snön lefvande insekterna, men det är blott bvad jag själf under mina ftirder iakttagit, och gör ej anspråk l)a att vara en mera utförlig beskrifning. G. A. Stcnknäckcn är en af våra sällsyntare fåglar hvarjämte den är synnerligen s]>o- radisk i sitt uppträdande. Stundom går langa tider utan att den iakttages. Ett exemjilar sköts enligt meddelande af konsul R. Htin- sow vid Ragnhildsvik nära Knifsta i november 1906. Fem fåglar voro i sällskap och trädgårdsmästaren, som sköt en af dem, trodde till en början, att det var sidensvansar han hade för sig. Ett annat exem])lar sköts enligt meddelande af direktör C. G. Strokirk af hr Israel Brandell »den 12 januari vid Nordingrå präst- gård i Ångermanland, 3 ä 4 mil norr om Härnösand, ej långt från kusten. Fågeln kom flygande från norr och slog in i en aldunge vid gården, och skytten trodde, att det var någon sorts bastard af domherre och sköt genast. Stenknäcken var i sällskap med dom- herrar och talgoxar. Han såg trött ut och satt helt stilla med uppburrade fjädrar, troligen af köld ( — 12° C) och svält. Ingen där på trakten har någonsin förut sett någon dylik fågel. Då det uppges, att i närheten skulle finnas en hel flock dylika, undersök- tes detta af min sagesman, men befanns det sällskapet utgöras af tallbitar.» Blånie.sen.s utbredning. Med anledning af uppsatsen om blåmesen i sista häftet af Fauna och Flora vill jag meddela att min broder, ing. C. Holm, vid se- naste jultiden iakttagit 2 st. blåmesar i Löfånger, Västerbottens län. Sådana hafva där veterligen ej förut bemärkts. Däremot hafva, så länge jag kunnat göra iakttagelser, svartmesar talrikt förekommit där. Äfven stjärtmesar hafva då och då blifvit sedda. Borås *^/ä 07. Otto Hobii. Notisen om »Blåmesens utbredning i Sverige» ger mig anled- ning upplysa att under hela inne\arande vinter blåmesar ha uppe- hållit sig här i Umeå. Gustaf Kolinodni. Till frågan om fågeläggens färger. För herr Rudolf Söderbergs intressanta uppsats om fisktäriv äggens färger äro säkerligen alla Sveriges zoologer honom upprik- tigt tacksamma, och jag vill för min del meddela, att mina fynd och undersökningar i hufvudsaklig del öfverenstämma med hans. Den 17 juni förra året hade jag rikt tillfälle sätta mig in i dessa förhållanden vid en exkursion till Innerholmen vid Rone, Gotland. Här häckar i ungefår lika stort antal den rödnäbbade tärnan, Sterna macrura, hvars ägg som bekant äro något mindre 82 FAUNA OCH FLORA och spetsigare än fisktärnans. Särskildt var det i)åtagligt, hur äg- gen varierade, om de lågo i den fria sanden eller i den från hafvet uppkastade, torkade och vissnade tångremsan ett stycke från stran- den; detta hvitnande tångband ligger ungefär 3 ä 4 meter från strandkanten. — »Silfvertärnans > ä.gg variera dock öfver hufvud mindre än fisktärnans. Då jag sålunda vill understryka den uttalade satsen, att den dominerande färgen i omgifningar (genom synsensation) påverkar honan under tiden för rufningens början, vill jag emellertid äfven framhålla, att alla fåglar ha benägenhet att bygga och bo som de själfva födts. Om tärnäggen hufvudsakligen följa den förra satsen, så följa t. ex. gökäggen den senare ;"" men bägge kunna väl under en längre tidsrymd tänkas kombinerade. — Hvad det efter löjtnant Sandgren meddelade strandpipareboet angår har jag här vid Gotlands kuster flera gånger iakttagit just detsamma; här finnes emellertid alltid småsten i grannskapet. Henrik Hassclj^nii . En helhvit snöskata iakttogs den i nov. 1906 i sällskap med en större fiock vanliga snöskator. Det var i Ödeby, Tynderö socken i Medelpad. Bössa fanns ej till hands, så fågeln fick lefva ostörd, men jag både såg och hörde den på så nära håll, att hvarje förväxling eller misstag är uteslutet. C. G. Sfrokirk. Ofverviiitrande bofink. En bofinkshane har alltsedan hösten vistats och vistas allt fortfarande vid kemiska institutionens byggnad i Uppsala. Tack vare en där utsatt låda med hampfrö har han kunnat lifnära sig och utan synbart obehag äfven motstått den starka kyla, som rådt den senaste tiden. Muntert hoppar han omkring i snön bland mesar och domherrar och låter då och då höra sin lockton. Ehuru han visserligen blifvit litet mager, tyckes han dock i det hela taget trifvas väl och hvad klimatet l^eträftar godt kunna uthärda detta den återstående delen af vintern. Uppsala i februari 1907. Gösta Brohcri:;. Missbildad talgoxe. En talgo.\e sköts härstädes häromdagen, som hade öfvernäb- ben missbildad, och stark förlängd förbi undernäbben. På under- sidan af den senare förefanns en egendomlig, grojiig, afläkt sub- stansförlust. För några år sedan uppehöll sig en vinter i mitt fågelhus en talgoxe med bortskjuten undernäbb. Med öfvernäbb och tunga redde han sig dock någorlunda. Visby i febr. 1907. H. C. H—)i. ' Dessa uppgifter torde vara fullständigt hypotetiska och obevisade. Red. S.MAKKK MKIilU I WHKN Grönlandsh valen ar en af de djuraiter, som stå nära gränsen för utrotning. I den engelska tidskriften »The Zoologist» för febr. i är omtalar Mr. 'V\i. SouTHWKr.L, som under 26 år studerat fängstuppgifterna angående denna livalart, att under år 1906 dödades endast 7 grönlandshvalar. 2 af dessa dödades i Davis Strait och i i Hudson Strait. Men så kommer därtill den märkliga underrättelsen, att de fyra återstående harpunerats ])å östra sidan af Grönland, hvarest under många år inga grönlandshvalar iakttagits. Detta synes tyda på, att på sist- nämnda ställe dock fortfarande skulle finnas en liten stam af grön- landshvalar, som genom isförhållandena kunnat skydda sig för den intensiva förföljelsen från människornas sida. Att denna ej kommer att slai)i)na, så länge det finnes någon enda dylik hval kvar, det kan man inse af de kolossala värden, som dessa djur representera. I ton barder af grönlandshval ha nu ett saluvärde af 2,500 eng. pund (= 45,000 kr.). Härtill kommer sedan värdet af späck och trän. En enda vuxen hval, som kan ha omkring en ton barder representerar sålunda en hel förmögenhet. Fångstmännen hålla dock tillgodo med, hvad de kunna komma öfver, det framgår af listan pä Grönlandsfararnes öfriga fångst som utgjordes af 8 hvithvalar, 534 hvalrossar. 1,264 själhundar, 189 isbjörnar och 817 fjällräf\ar. Själhundarne, hvalrossarne och fjäll- räfvarne dödades i Hudson Strait där några fångstfartyg öfvervintradt. Nordatlantens räthval, nordkaparen, som länge troddes vara helt utrotad, tyckes på senare åren något ökats, så att t. ex. 6 dylika dödades under år 1906 af ångbåtar från Buneveneader på Hebriderna. Andra exemplar af nordkapare ha dödats af fångst- fartyg från Färöarne, Shetland, Island och Förenta staterna. Med den intensitet, med h vilken hval fångsten i Nordatlanten nu bedrifves, är det emellertid sannolikt, att nordkajiaren snart för alltid skall försvinna. Kornsparfvens .storleksvariation. Såsom ett exempel i)å denna sak har konservator H. Muchardt, Hälsingborg, till Riksmuseum öfverlämnat tvänne exemplar. Den största af dessa är en hane, som af hr Muchardt betecknas vara af »ordinär storlek» och detta är nog alldeles riktigt, ty dess ho])fällda vinge mäter 100 mm., under det att variationen hos kornsparthanen med afseende på detta mått uppgifves vara från 95 till 105 mm. Det mindre exemplaret åter är en hona, hvars vinge blott är 87 mm., ehuru det enligt litteraturen endast är undantag, att en korn- sparfhona har så kort vinge som 91 — 92 mm. och ehuru i regel kornsparfvarne i Sverige och O.-^tpreussen äro större än annorstädes. Skydd at vadarne. Alla vänner af var inhemska fågelvärld skola säkerligen med stor glädje hälsa den underrättelsen, att genom en nvligen utfärdad 84 FAUNA OCH FLORA kgl. förordning ^ alla sma vadare liksom deras agg och bon blifvit fridlysta från i mars samt till 20 juli. Härigenom beredes välbe- höfligt skydd åt en fågelgrupp, som mer än någon annan hotas till sin existens af människan och hennes odlings- och omdaningsarbete i naturen. Breflåda. (Under denna rubrik skall tillfälle i mån af utrvmme beredas tidskrii- tens läsare att få framställa frågor, som sedan i mån det låter sig göra skola besvaras af red. eller den intresserade allmänheten.) I. Under c;a 20 år har undertecknad — naturvän och jägare — på Hem orter i Västergötland iakttagit, att vråkar och nötskrikor särskildt på scnsomrarne och höstarne följts åt på sina ströftåg. Jag har alltid förgäfves sökt uttorska anledningen härtill. Nötskrikorna synas ej det minsta frukta vrakarne, och vråkarna tvekas ej heller oroa nöt- skrikorna. Ofta har jag kunnat observera 2 eller 3 vråkar bland nötskrikorna eller i deras närhet, och jag har tydligt lagt märke till, att vrakarne och nötskri- korna flvtta samtidigt och åt samma håll från ett område till ett annat. Det skulle intressera mig mycket få klarhet i detta spörsmål, hvad or- saken härtill är och tillåter jag mig därför härmed fråga, huruvida jag i Eder tidskrift vid tillfälle kan få se förklaringen häröfver. De vråkar, som jag skjutit, hafva varit dels bivräkar och dels cnii- ffåkar, men dessa hafva icke då varit i sällskap med nötskrikor, hvarlör jag ej kan säga hvilken eller hvilka arter, som bruka göra nötskrikorna sällskap. Högaktningsfullt C. B. lJndcs:rc>t. ^ Vi skola närmare redogöra för denna i nästa häfte. Så mycket kan dock redan nu sägas att den ej lägger hinder i vägen för rent vetenskapliga studier. Red. LÖNNBERC;: I)K SVKNSKA k\ ( )( ;k Al )SI)JURKNS VRTF.NSKAPI.KIA NAMN 85 De svenska ryggradsdjurens veten- skapliga nannn. At Kinar Lönnberg. (Fortsättning från föreg. häfte.) Cygnus olor Gmelin 1788. Knöls v an en, ta ms v an en. syn. A/ias Cyg/ius Linn k p. p. 1758. » Oior Gmelin 1788. Cvg/ii/s gihbus Bechstein 1808. » olor ViEILLOT 18 1 6. Underfam. Plectropterinse. G å s ä n d e r. {Cairina moschata (Linnk) 1758. Myskanden\ .syn. A/ias moschata Linné 1758. Cairina » Fleming 1822.) Cairina moschata J" X Anas platyrhyncha $ Myskandbastarden.- syn. Anas pnrpiireoviridis Schinz 1837. Aix galer iciilata' (Linnk) 1758. Mandarinanden. syn. Anas galericiiiata LinnfL 1758. Aix » BoiE 1828. Cosmoiiessa » Kaup 1829. ^X » SCLATER 1880. ' Tamfågel, stundom känd under det alldeles felaktiga namnet »turkisk and» eller »turkisk anka». Dess hemland är Sydamerika. ' En dylik bastard har skjutits i Höjeå 1844. Den har tydligen uppkom- mit på det sättet, att en tam myskandhane befruktat en vild gräsandhona. ^ Hemma i Sydkina, Formosa, Japan, Amurlandet. Hålles ofta såsom prydnadsfågel. En gång skjuten i Vilhelmina Lappmark. Fauna och Hora 1901. Haft. i. "] 86 FAUNA OCH FLORA Underfam. Anserinae. Gäss. Chen hyperboreus^ (Pallas) 1767. Snögåsen. syn. A>iser hyperboreus Pallas 1767. C hen hypcrborea BoiK 1822. Anser anser^ (Gmelin) 1788. Grågåsen (tamgåsen). syn. Anas Anser Linné p. p. 1758. » » Gmelin 1788. Anser f er US Sch.^':ffer 1789. ■" cinereus Mevkr 1810 (nec. Gmelin 1788). Anser albifrons (Scopoli) 1769. Bläsgåsen. syn. Branta albifrons Scopoli 1769. Anas » L.\THAM 1787. Anser » Bonnatfrre 1790. Anser erythropiis (Linn k) 1758. Fj ällgåsen. syn. Anas erytJiropus Linnf 1758. Anser temmineki Boie 1822. » mimttus Naumann 1842. » erylliropiis Newton 1860. Anser fabalis^ (Latham) 1787. Sädgåse n. syn. Anas anser Linné p. p. 1758. » fabalis Latham 1787. » segetiim Gmelin 1788. ■* Arktiska Amerika och Ostsibirien, om vintein träffas den kringstrykande. Iakttagas ej sällan i England och har skjutits i Norge och Tyskland samt torde äfven förr eller senare träffas här i landet. * Linnés Anas anser omfattade både sädgåsen och grågåsen, och han åsyftade troligen mera den förra än den senare. Då emellertid Latham gaf sädgåsen ett eget artnamn /a6a//s 1787, och Gmelin året därpå tydligen fixerade artnamnet anser på grågåsen, må det för denna bibehållas, men med Gmelin som auctor. ^ En långnäbbad varietet af sädgås har kallats Anser arvensis Brehm 1831, men alla öfvergångar synas förekomma mellan denna och den typiska /i. /«öa//s. LÖNNHKRr, : DF SVKNSKA RVCUIKADSDJIRF-.NS VKTKXSKAPI.IGA NAMN 87 Anser brachyrhynchus^ Baillon 1833. Spetsbergsgåse n. Eulabia indica (Latham) 1790. Indiska gåsen. syn. Anas indica Laiham 1790. Anser indiciis Svkes i 83 i. Kiilabeia indica Reichenbach 1852. Branta leucopsis' (Bechstein) 1803. Hvitkindade taflackan, hvitkindade gåsen. syn. Anas erythropus. nias, I.inxk 1761 (nec. 1758). » » Gm KUN 1788. Anser leucopsis Bkchstkin 1803. Bernicla » BoiK 1822. Branta bernicla^ (Linné) 1758. Taflackan, prutgåsen. syn. Anas Bernicla Lixne 1758. Branta » Scopoli 1769. Anser » Bonnaterre 1790. » /(';7///'<7///j' Bechstein 1884. (nec. Gmelin 1809). Branta bernicla glaucogaster* (Brehm) 1831. Mörka taflackan. Branta bernicla auct. p. p. Bernicla glai/cogasier Erkh.m 1831. Branta ruficollis^ (Pallas) 1769. Rödhalsade taflackan, rödhalsade gåsen, syn. Anser nt/icoiiis Pallas 1769. Bernicla » Boie 1822. Riifibrenta » Gray i 8 7 i . Branta » Salvadori 1886. ' Flyttar öfver Sverige. '-' Högarktisk, flyttar sparsamt öfver Sverige. ^ Flyttar öfver Sverige. ' Tvenne olika slag taflackor flytta öfver Sverige och de bilda säkerligen tvcnne skilda geografiska raser eller underarter, men deras utbredningsområden äro ännu ej tillfyllest kända. •'' Sibirien kring Ob och Jenisej. Tillfälligtvis anträffad i Sverige. öö FAUNA OCH FLORA Underfam. Anatinae. Tadorna tadorna (Linné) 1758. Grafanden. syn. A/ias Tadorna Linné 1758. » cornuta Gmelin 1774 Tadorna tadorna Fleming 1822. » vulpanscr » 1828. Milpanscr tadorna Kevserlino & Blasius 1840. Casarca casarca^ (Linnk) 1768. Rostanden, rödgula grafanden. • syn. Anas Casarca Linné 1768. » rutila Pallas 1770. Anser casarca Vieillot 181 8. Tadorna rutila BoiE 1822. Casarca » Bonaparte 1838. Tadorna casarca Macgilliwrav 1842. Anas platyrhyncha' Linné 1758. Gräsanden, syn. Anas platyrJiyncJios Linné 1758. » Boschas » » » hoscas FORSTER 18 1 7. Eunetta falcata^ (Georgi) 1757. Praktanden. syn. Anas falcata Georc;! 1757. Querqucdula falcaria Evton 1838. Eioictta Falcata Bonaparte 1856. ^ Tillhör Sydosteiiropa och Centralasien. Hos oss tillfälligtvis anträffad flera gånger. '■^ Linné gaf allaredan 1158 tvenne namn åt gräsanden. Enligt nomenkla- turreglerna måste det här upptagna komma till användning, emedan det först anföres i Systema Natiira'^ 10:de upplagan, och det välbekanta Boschas för- visas till synonymiken. •^ Ostasien är praktandens hemland, endast ett exemplar är funnet i Sverige. lönnbkrg: I)K svknska kn(;(;i-;ai)si).rrkn.s vktknsk.mm.iga namn 89 Chaaelasmus streperus (Linni.) 1758. S n a 1 1 e r a n d. syn. Anas strepera Linné 1758. Chaueiasmus streperus [Gx.w) Bonaparj k 1838. Mareca penelope (Linn k). Bläsanden. syn. Anas Penelope Linn k. 1758. Mareca fistularis Stkphkns 1824. » penelope SKi,ii\- 1833. Nettion crecca (Linné) 1758. Krickan. syn. Anas Crecca Linnp: 1758. Querquedula crecca Stephens 1824. Xetlion crecca Kaup 1829. Dafila acuta (Linni;) 1758. Stjärtanden, spjutanden. syn. Anas acnta Linne 1758. Dafila caudacuta Stephens 1824. Quer(]ucdula acuta Selby 1833. Dafila acuta Evion 1836. Querquedula querquedula (Linné) 1758. Artan. Anas Querquedula Linné 1758. » Circia » > Querquedula Circia Stephens 1824. Pterocyanea » Bonaparte i 84 i. » querquedula Lichtenstein 1854. Spatula clypeata (Linné) 1758. Skedanden. syn. Anas clypeata Linné 1758. Spatula » BoiE 1822. Rhynchaspis clypeata Lka( h 1824. 90 FAINA OCH FI.ORA Underfam. Fuligulinae. D \- kunder. Netta rufina^ (Pallas) 1773. Rödhufvad dykand. s\n. Alias nifiiia Pallas 1773. Fiiligula » Stephkxs 1824. Nctta y K ALP 1829. Aythya ferlna (Linné) 1758. Brunanden, rödhalsade dy k an den. syn. Anas fcriiia Linné 1758. Aythya » Boie 1822. Nyroca » Fleming 1822. Fi/ligiila » Stephens 1824. Aythya nyroca' (Guldenstedt) 1769. Hvitögade dykanden. syn. A/ias iiyroca Guldenstedt 1769. » africana Gmelin 1788. » ferruginea » » » leucopkthalnius Borkhausen 1797. Aythya nyroca Boie 1822. Nyroca » Flemini; 1822. FitUgiila » Stephens 1824. FuUgula marila (Linné) 1761. Berg an den, h vitbuken. syn. Anas Marila Linné i 761. » frenata Sparrman 1786. Nyroca marila Fleming 1822. Aythya » Boie 1822. FuUgula » Siephens 1824. ' Denna dykand har sin egentliga utbredning från Medelhafsländerna inåt Centralasien, men är några gånger skjuten i Danmark. Huruvida den obser- verats i Sverige är ovisst, men föga troligt. - Central- och .Sydeuropa samt Centralasien är denna dykands hemland, dock finnes den häckande i Schleswig-Holstein och har skjutits på danskt om- råde, så att det synes ej otänkbart, att den skulle kunna anträffas i södra Sverige. lönnberg: dp: svknska rv(;(;kai)si)|i kkns vkiknskapliga namn 91 Fuligula fuligula (Linni) 1758. Viggen. syn. Anas Fuli^^iila I.inne 1758. » cristata Lkach 18 i 6 (nec. Gmelin). Ayt/iya fi/Iigiiia BoiE 1822. Nyroca » Fleming 1822. Clangula clangula (Linni;) 1758. Knipan. syn. A/ias Clangula Linné 1758. » Glaitcion » » Clangula clangula Fleaung 1822. Fuligula » Bonaparte 1826. Clangula vulgaris Fleming 1828. Glaucion clangula Kaup 1829. Clangula glaucion Brehm 1830. Clangula islandica^ Gmelin 1788. Islandsknipan. syn. Anas islandica Gmelin 1788. Fuligula » S'1'EPHENs 1824. Clangula barrovii Swainson i 83 i. » islandica Bonaparte 1842. Bucephala » Baird 1858. Hareida hyemalis (Linni;) 1758. Al fågeln. A/ias hyemalis Linné 1758. glacialis » 1766. Clangula » Siephens 1819. Hareida » » 1824. Fuligula ■>' Bonaparte 1826. Harclda hxenialis Steinegek 1882. * Hemma på Island och i arktiska Nordamerika. Skjuten några gånger Norge och möjligen i Sverige. 92 FAUNA OCH FLORA Histrionicus histrioniciis^ (Linné) 1758. Strömanden. syn. Anas histrionica Linné 1758. Clangula » Fleming 1822. FuHgula » BONAPARTE 1826. Histrioniats histrionicus Lesson 1828. Cosmonetta histriotiica Kaup 1829. Oidemia nigra (Linné) 1758. Sjöorren. syn. Anas nigra Linne 1758. Oidemia » Fleming 1822. Melanitta nigra Boie 1822. Oidemia fusca Linné 1 758. Svärtan. syn. Anas fusca Linné 1758. » fidiginosa Bechstein 1809. Oidemia fusca Fleming 1822. Melanitta » B(^ie 1822. Oidemia perspicillata' (Linné) 1758. Hvitnackade svärtan. syn. Anas perspicillata Linné 1758. Melanitta perspicillata Boie 1822. Oidemia » Stephens 1822. Felionctta » Kaup 1829. Eniconetta stelleri^ (Pallas) 1769. Alförrädaren. syn. Anas Stelleri Pallas 1869. » dispar Sparrman 1786. Clangula stelleri Boie 1822. FuHgula dispar Stephens 1822. Eniconetta stelleri Gray 1840. ' Hemma på Island, Grönland och arktiska Nordamerika, skjuten några gånger i Sverige. Äfven funnen subfossil hos oss. ^ Tillhör egentligen Nordamerikas och Nordostasiens fauna, men ätven några gånger funnen i Sverige. -" ^ Hemma i det arktiska området, men träffas då och då vintertiden äfven i Sverige. LÖNNBKRO: 1)K SVKNSKA KVUCIRAI )S1 )|lRi:\S VKlT.NSKAlM.lGA NAMN 93-- Somateria mollissima (Linné) 1758. Ejdern. (Gud ing J", Äda ?), syn. A/ias mollissiina Linné 1758. ^ Somateria » Flkming 1822. Fuligula » Ski.ys Longchamps 1842. Somateria spectabilis^ (Linni.) 1758. Praktej dem. syn. Anas spCifabiiis Linne 1758. Somateria » Leach 18 ig. Underfam. Merginae. Skrakar. Mergus albellus Linn k 1758. Salskraken. syn. Meri^iis Albelltis Linnk 1758. » ininutiis » 1766. Mergel/j/s albellus Selby 1840. Mergus albellus X Clangula, clangula^ Knipskraken. syn, Mergus a/iatariits Ei.mbeck 1831. Cl au gul a angustirostris Brehm 1831. Anas (Clangula inergoides)¥i^] kKWhiÄ^G 1853. Merganser merganser (Linné) 1758. Stors k råken. syn. Mergus Merganser Linné 1758. » c as tor » 1766. Merganser » Sch.i^ffer 1789. Merganser serrator (Linni') 1758. Småskraken. syn. Mergus Serrator Linné 1758. Merganser » Sch.i-:ffer 1789. Högnordisk, träffas då och dä under sträcket. Två exemplar af denna märkliga bastard äro erhållna i Sverige. 94 FAUNA OCH FI.OKA Ord. Ciconiiformes. Storkartade fåglar. Underord. Ciconiae. storkar. Fam. Ibididae. I bis ar. Egatheus autiimnalis ^ (Hasselqvist) 1 762. Svarta ibisen. syn. Taiitalus Falcinellus Linné 1766. Ibis fakinellus Vieillot 181 7. Egatliciis falciiiellus Billrerc; 1828. Plegadis » Kaup 1829. Falcinelliis is;neus Gran' i 84 i. Platalea leucorodia' Linni: 1758. Skedstorken. syn. Flatalca Leucorodia LixxÉ 1758. » major Temmini^k 1850. Fam. (]iconiidai. Storkar. Ciconia ciconia (Linné) 1758. Hvita storken. syn. Ardea Ciconia Linné 1758. Ciconia alba ScH.iiFFER 1789. Ciconia ciconia Hartert i 89 i. Ciconia nigra^ (Linn k) 1758. Svarta storken. syn. Ardea nigra Linné 1758. Ciconia » Bechstein i 80 i. Melanopclargiis niger Reichenrach 1846. ' Hemmahörande i Medelhafsländerna, södra Asien, Australien, Ost- och Sydafrika, sydöstra Nordamerika, men enstaka exemplar ha upprepade gånger träffats i Sverige och angränsande länder. ^ Skedstorken häckar i Sydeuropa, Holland och Danmark, (förr äfven i Eng- land), Afrika och södra Asien. Linné anförde den som svensk från Västerbotten och Lappland, troligen till följd af något misstag, men i våra grannländer ha enstaka exemplar träffats. ■'' Numera ytterst sällsynt i Sverige. I.ÖNNKKRO: DK S\KNSKA R V( W IK Al )SI )|l ' RKNS \K TKNSKAIM.IGA NAMX 95 Underord. Ardeae. Hägrar. Fam. Ardeida£. Hägrar. Ardea cinerea Linné 1758. Hägern, grå hägern. Pyrrherodias piirpurea^ (Linni) 1758. Purpurhägern. syn. Ar Jen purpurea Linnf' 1766. Fyrrkerodias purpurea Finsch & Harti.aub 1870. Phoyx purpurea SiKiNKciER 1887. Her odias alba' (Linn t:) 1758. Hvita hägern, siifverhägern. syn. Ardea alba Linnf: 1758. » egrclta Bechsteix 1793- Her odias » Boik 1822. Egretta alba BonarartI': 1832. Hcrodias » Gra\ 1844. Nycticorax nycticorax^ Linné 1758. Natthägern syn. Ardea Äyctieorax Linn k 1758. Nycticorax europceus Sikphens i 8 19. » griseus Sei.vs Longchamps 1842. » /lyc/icorax Lichtenstein 1854. ' Tillhör Sydeuropa, Afrika och Sydvästasien, men har några gånger skju- tits i Sverige. -' Hemmahörande i Sydeuropa, Central- och Sydasien samt Afrika, men flere exemplar ha skjutits i Sverige. j. Endast en gång skjuten i Sverige och en gång i Norge, eljest har Natt- hägern en mycket stor utbredning i gamla världen från Centraleuropa sydvart och ostvart samt i Nord- och Centralamerika. 96 FAUNA OCH Fl. OKA Ixobrychus minutus^ (Linnk) 1766. Dvärgrör dr om men, dvärghäger 11. syn. Aräea iiiiniita Linné 1766. Botaiirits miniitus Boie 1822. Ixobrycliiis » Billberg 1828 Ardeola iiiinuta Bonaparte 1838. Ardetta » Gray 1842. Botaurus stellaris (Linné) 1758. Rördrommen. syn. Ardea stcllaris Linné 1758. Botaurus » Stephens 18 i g. linderord. Steganopodes. Pelikan fåglar. Fam. Pelecanidae. Pelikaner. Pelecanus onocrotalus^ Linnk 1758. Pelikanen. syn. Pelecanus Onocrotalus Linne 1758. Fam. Sulidae. Hafs sulor. Sula bassana^ (Linné) 1758. Hafsulan, sillebasen. syn. Pelecanus Bassauus Linné 1758. Sula 7'ulgaris Lacépéde & Daudin 1799. » bassana » » » P>ysporus bassanus Lichtenstein 1823. ' Vidsträckt utbredning i gamla världen, enstaka gånger skjuten i Sverige. "^ Denna pelikan är hemma i Sydeuropa, Asien och Afrika, ett par exemplar ha förirrat sig till Sverige. ' Visar sig vintertiden da och då vid västkusten. lönnberg: dk svknska r\(;(;r \i)snn'RKN.s vki^k.nskait.kja namn 97 Fani. Phalacrocoracidae. S karfvar. Carboi carbo (Linni.) 1758. St or ska rf v en, ål kråkan. syn. Pclccaiius Carbo Linnk 1758. Carbo viilgaris \j\cy.vvÅW. 1799. » coniiora/iits Mkakr & Woi.f i 8 10. JVialacrocorax carbo Dimdni- 18 i 8. Carbo cristatus (Gunnerus) 1765. Tofsskarfven, kråkskarfven. syn. J\lecam(s cristatus Glnnerus 1765. » Graculus (LiNxr) 1766. Carbo graculus Mever & Wolf i 8 10. Phalacrocorax graculus Dumont 1818. Hydrocorax cristatus Vieh.lot 1817. Phalacrocorax » Stephens 1818. Ord. Procellariiformes. St<>rinfai>liir. Fam. Procellariidae. ' S t o r m f å g 1 a r. Procellaria pelagica^ Linnk 1758. Storms va lan. syn. 77/alassiiirou/a pclagica Vicors 1825. Oceanodroma leucorrhoa'' (Vieillot) 1817. Kly kstjärtade stormsvalan. syn. Froccllaria leucorrhoa Vn;[LL()i' 1817. » leachi Temminck 1820. Thalassidroma /^'a^/« Auduhon 1835. Oceatiodroma leucorrhoa Stejneger 1885, ' Enstaka förflugna exemplar ha ett par gånger träffats i Sverige. ^ Några flera gånger än föregående träffad i Sverige. 98 FAUNA OCH FI.ORA Fani. Puffinidte. L i r o r Nectris gravis ' (0'Reilly) 1818. Större liran. syn. ]^rocellaria gravis 0'Rkillv 18 18. » major Faber 1822. Nectris cinerea Keyserling & Blasius 1840. Puffinus major Temminck 1840. Nectris puffinus' (Brunnich) 1764. Mindre liran. syn. Proccllaria Piifftiius Brunnich 1864. Nectris aiigloniin Kuhl 1S20. Puffiiuis » Bo I K 1822. Nectris grisea^ (Gmelin) 1788. Mörka liran, grå liran. syn. Proccllaria grisca Gmei.in 1788. Piiffimis fitligiiiosus Stkickland 1832. » grisens FiNSCH 1874. Fulmarus glacialis Linné 1761. Hafhästen, stormfågeln. syn. Proccllaria glacialis Linné i 76 i. Fiilinariis » Stephens 1826. ' Hemma på Färöarne, ännu ej träffad i Sverige, men i Norge några gånger. ■-' Träffas ofta utanför norska kusten, men ännu ej i Sverige. ^ Mycket vidsträckt utbredning, häckar äfven vid Färöarne och träffas i Nordsjön. lönnberg: dk svknska rvoc.kadsdjurens vetenskapi.ic.a namn 99 Ord. Colymbiformes. Loniartadc fåglar. Underord. Podicipedes. Doppingar. Fam. Podicipedidae. Doppin gar. Podiceps nigricans Scopoli 1769. Smådoppi n gen. syn. Colymbus fluviatilis Tunstall i tji. Podiceps 7niuutus Latham 1787. Colymbus /iiiiior Gmelin 1788. Podiceps » Latham 1790. Podicipes fluviatilis Sanders 1889. Podiceps (Dytes) aiiritiis (Linnk) 1758. Svarthakedoppingen. syn. Colymbus auritus Linxk 1758. » coruutus Gmemn 1788. Podiceps •>■> Latham 1790. Dytes auritus K.aip 1829. Podiceps ■■> Sundevall 1856. Podiceps (Dytes) nigricollis^ Brehm 1831. Svarthalsade doppingen. syn. Colymbus auritus Gmelin 1788 (nec. Llvxé). Podiceps » Latham 1790 (nec. Linxk). {Proctopus Kaup 1829). » nigricollis Bri:hm 1831. P) 1 'tes II is:ricollis R n > c. w a \' 1881. ' Vidsträckt utbredning i gamla världen, men endast tillfälligtvis anträffad hos oss i olika delar af landet. lOO FAI'NA OCH Fl. OR A Podiceps (Lophaithyia) grisegena (Boddaert) 1783. Gråhakedoppingen. syn. Colymbus grisegena Boddaert 1783. Podiceps ruficollis Latham 1787. Colymbus rubricollis Gmelin 1788. Lophuzthyia griseigeua Sharpe 1897. Podiceps (Lophaitfiyia) cristata (Linné) 1758. Doppingen, skäggdoppingen. syn. Colymbus cristatiis Linné 1758. » iiriuator » 1766. Podiceps » Latham 1787. Lophceihyia cristata vSharpe 1897. Fam. Colynibidae. L o m m a r. Colymbus stellatus^ Brunnich 1764. Smålommen. syn. Colyf/ibus stellatus Brunnich 1764. » borealis » » » lumme » » >>septentrio/ialis Linné 1766. Urinator striatus Lacépéde & Daudin 179g. {Eudytes Illicer 181 i). Colymbus arcticus (Linné) 1758. Storlommen. syn. Colymbus arcticus Linné 1758. Urinator » Lacépéde 1799. {^Eudytes Illiger 1811). (Forts) ^ Linné trodde till en början, att smålommen blott var en varietet eller också honan af storlommen. Gunnerus framhöll 1761, att den var en egen art och afbildade den, men gaf den ej något artnamn, utan vid bilden står: »Colymbus arcl. collo rufo Loom». BrOnnich gaf sedan 1764 ej mindre än tre namn och det, som står f(')rst af dessa, stellatus, måste användas. Alectnasnas nitidissima. Linné modellerad af Valter Runeberg med ledning af Schiffels porträtt. FuiiiKi 0(h Flora l'M7. Hiift. -V. Linnés betydelse för den svenska faunan. dessa dagar, då allt Sveriges folk firar Linnés 200-årsminne, ha redan åtskilliga redogörelser lämnats för hans skapande och omdanande arbete på naturvetenskapernas olika områden. Många olika forskare ha varit sysselsatta här- ^V:,j med, ty så stort var Linnés snille och så mångsidigt hans intresse, att hvad han då ensam behärskade, småningom och till stor del just genom den lifskraft, som han ingöt i forskningen, utvuxit till en hel mängd skilda veten- skapsgrenar. Under sådana omständigheter är det ju tydligt, att det ej låter sig göra att i denna tidskrift ens antyda Linnés storartade verksamhet på biologiens alla områden. Men då vi äfven här vilja bringa en anspråkslös hyllning åt det höga minnet af Sveriges störste naturforskare, må det anses lämp- ligt att framhålla hans betydelse för kännedomen om vårt lands djurvärld. För mången lekman torde Linné hufvudsakligen framstå såsom »blomsterkonungen». Och det är ju sant, att han mest älskade »Flor^e rike», och att sålunda detta framförallt var hans. Dock omfattade han hela den lefvande naturen med den varmaste kärlek, och detta är ju den första och viktigaste egenskapen, som kräfves af en sann biolog. Den andra är en skarp och vaken iakttagelseförmåga, och den ägde han äfven i fullaste mått. Då härtill kom ett starkt utveckladt skönhets- sinne, är det ej underligt, att hans håg isynnerhet drogs till fåglarnes skara, och att han redan tidigt började studera fram- förallt dessa djur. Deras flykt, deras sång och deras ofta vackra och alltid harmoniska färger gjorde dem för honom tilltalande framför andra varelser. Ofta fmner man uttryck härför såväl i hans rent vetenskapliga arbeten som i hans resebeskrifningar. En följd häraf var ock, att ett af hans först- lingsarbeten kom att behandla de svenska fåglarne. Ett manu- skript af Linnés hand, som är dateradt 1 jan. 1731, men som LINNÉS BETYDELSE FÖR DEN SVENSKA FAUNAN lO^ först i dessa dagar befordrats till tryck, visar, att den ännu ej 24-årige studenten Carolus Linn.€US kände till ej mindre än 160 svenska fågelarterna oafsedt tamfåglarne. Men för att rätt kunija uppskatta detta bör man minnas, att vid den tiden ej funnos några museer ej heller några handböcker om Sveriges fåglar, som kunde tjäna till vägledning för studierna. Utan all den kunskap om Sveriges fåglar, som Linné vid den tiden för- värfvat, var baserad på egna iakttagelser i naturen och stu- dier af RuDBECKS fågelplanscher' jämte de tillämpningar af utländska författares knapphändiga latinska diagnoser, som kunde göras på svenska förhållanden. Men just detta förträff- liga lilla manuskript utgjorde det frö, hvarur sedan hela vår (och föröfrigt medelbart alla andra länders) faunistiska littera- tur uppspirade. Linnk medförde det under sina resor till olika delar inom landet och försåg det med nya tillägg i den mån, som han lyckades göra nya fynd och rikta sin kännedom om den svenska fågelvärlden. Under den första af Linnés mera betydande resor inom landet, den lappländska, vidgades hans vetande om vår djurvärld i mycket hög grad. Man märker af hans resebeskrifning huru vaket han iakttog allt och hui"u han med fulla drag njöt af naturens härligheter, lärkans drillar och trastens sång. Redan på Medelpadsgränsen började han göra bekantskap med den nordiska faunan, i det att han där såg ett par dalripor vid landsvägen. I Ångermanland fick han till- fälle att se och beskrifva harren och insåg, att den hörde till laxfamiljen. I Nordmaling hörde han talas om tordmulskolo- nien på ön Bonden, hvilken just nu för kort tid sedan frid- lysts. Redan då skattades kolonien på ägg, och Linné uttryc- ker sin förundran öfver, att en fågel, som blott lägger ett ägg, kan hålla sig uppe i antal. Under hela resans fortgång gjordes alltjämt talrika observationer och anteckningar om allehanda djurformer, deras födoämnen, fiskarnes lektid o. s. v. Ja, en del dissektioner utfördes t. o. m., såsom t. ex. af bäfver ^ Dessa, som voro handmålade, finnas ännu till största delen i behåll i De Geer'ska biblioteket vid Leufsta samt i en kopia i Uppsala universitetsbibliotek. I04 FAUNA OCH FLORA och skrake. En af nyheterna ur fågelvärlden var en hökuggla, som Linné sköt från hästryggen. På sådant sätt lärde Linné känna en stor del af Norrlands högre djurvärld ' och ej blott till det yttre utan äfven en hel del om deras biologi. På hem- vägen genom Åbo fick han äfven se två för Finland säregna djur, den flygande ekorren samt mänken. Denna resa var alltså synnerligen betydelsefull och grundläggande för Linnés kunskap om vår inhemska djurvärld. Under den i tiden närmast följande Dalaresan (1734) hade Linné flera följeslagare med sig och fördelade arbetet mellan dessa. En af dem fick då i uppdrag att vara »Zoologus» och »Jägmäster». Dalarnes fauna, som då var mycket rikare än nu, lämnade också ett präktigt studiematerial både af fågel och fisk. Men äfven angående däggdjuren gjordes ej få iakttagelser. På tal härom faller det utan tvifvel nutiden mest i ögonen, att två djurformer, som nu tyvärr helt utrotats i vårt land, vildren och bäfver, då voro talrika och af stor ekonomisk betydelse för hushållningen. Linné såg en gång en flock vild- renar af »öfver 100 stycken tillhopa» och hans vägvisare sade sig ha sett ända till 600 på en gång. Ett enstaka fälldt horn »på det höga fjället Svucku vog 18 danska marker». Äfven björnen, som väl nu är så godt som slut i Dalarne, var då allmän, men ansågs i regel ej farlig för människor ej ens »fast laederad, derest icke han ser, att karlen viker och är timid». Från Flöda omtalas, att vargarne voro »tämmeligen få». Detta var väl också anledningen, hvarför rådjur kunde trifvas där, och Linné omtalar uttryckligen att »för några få år sedan 3 stycken kommit in i Flöda socken», och att de »förökt sig till 14 stycken». På flera ställen omtalas, att inga råttor funnos i Dalarne, men väl sorkar och möss. Bland fågelfynden torde intet ha gladt Linné så mycket som det af en tretåig hackspett, hvil- ken sedan beskrefs i första bandet af Kgl. Vetenskapsakade- miens handlingar. År 1741 fick Linné åter tillfälle att företaga en inhemsk resa, som ytterligare riktade hans kunskap om den svenska ^ Äfven iakttogos en mängd arter insekter o. s. v. LINNÉS BirrVDELSE FÖR DEN SVENSKA FAUNAN 1 05 djurvärlden i väsentlig mån, nämligen till Öland och Gotland. Den anträddes från Stockholm den 15 maj »i den behageligaste Wårtiden». »Ibland Foglarne hade Giöken nyss begynt gucka och''Ladu-Swalan såg man i dag den första.» På Öland gjorde Linné många nya rön. Han fick se kronhjortar och vildsvin, undersöka råkbon, konstatera att Ölands »Allwargrim» (ljung- piparen) var identisk med lapparnes »Houti» o. s. v. För honom nya representanter för fågelvärlden voro strandskata, roskarl, skärfläcka och grafand, men förutom dessa beskrefvos många former ånyo, då godt material gafs. Bland fiskar torde sjurygg och tobis vara nyheter från denna resa. Linné hade nu fått en så pass god öfversikt öfver djur- lifvet i skilda delar af landet, att han ansåg sig kunna skrida till att utgifva ett samlingsarbete och så tillkom första upp- lagan af »Fauna Svecica» 1746. Dess företal är dateradt den 25 februari nämnda år. I denna framställning beskrifver Linné med inräkning af husdjuren 43 olika slag af däggdjur (oräknadt hvaldjuren). Härifrån bör dock dragas husdjurens antal och en utländsk art, desmanråttan, och dessutom räknades lodjuret som två arter, en uppfattning, som ju bibehölls långt in på 1800- talet. De största luckorna visade sig i flädermössens ordning, i det Linné trodde, att vi hade blott en dylik art. Af näbbmöss upp- för han också blott en art. Den bruna råttan hade ännu ej invandrat till Europa, och af sorkar kände Linné då blott åker- sorken och vattensorken. Eljest är listan ganska fullständig. Fåglarne upptagas under ej mindre än 205 nummer. Här- ifrån skall dock dragas ett antal tamfåglar, såsom tamhöns, kalkon, påfågel, svangås, turkisk anka, kanariefågel. Dessutom förleddes Linné af vissa fåglars skiftande fjäderdräkt att upp- föra dem flera gånger, t. ex. bergfink, ljungpipare, gräsand, al- fågel, knipa m. fl. Några af Linnés artbeskrifningar äro svåra att identifiera, men man kan ändock säga, att han vid denna tid kände till öfver 170 svenska fåglar, h vilket ju är ett bety- dande antal. Af vanligare fåglar saknades en del små sångare, piplärkor och småvadare. Dessutom var Linnés kunskap om måsar och tärnor bristfällig. Sångtrast och rödvinge voro Io6 FAUNA OCH FLORA sammanblandade. Mindre underligt är det naturligtvis, att de båda korsnäbbarne ej äro åtskilda, och den nordiska mesen skildes ju ej från kärrmesen förr än ungefär ett sekel senare. Att det fanns två slags ripor, och att den i fjällen var mindre framhåller Linné, men han sammanförde dem ändock. Kräldjuren intresserade Linné mindre. Han beskref dock redan nu en ödla, ormslå, snok och huggorm, från hvilken han ansåg äspingen vara skild. Båda vattenödlorna, vanlig groda, padda, grönfläckig padda och klockgroda upptagas redan 1746 och likaså 62 arter fiskar efter nutida räkning. »Insecta» d. v. s. arthropoder omfatta ej mindre än 928 nummer. Härmed var onekligen ett oerhördt arbete utfördt, och på den grund, som lagts, kunde studierna sedan lättare fortgå till kompletterande af den kunskap, som vunnits. Linné själf var också den, som flitigast vinnlade sig härom. Redan samma år, som »Fauna Svecica» utkom, fortsatte Linné sitt forskningsarbete, i det att han på »Riksens Höglof- lige Ständers Befallning» reste genom Västergötland och Bohus- län. Vid kusten af sistnämnda landskap lärde Linné känna flera förut af honom obeskrifna fiskar, såsom berggylta, långa och lyrtorsk förutom en hel del lägre djur. Från denna rese- beskrifning härleder sig ock den förträffliga beskrifningen af labbens lefnadssätt. Talrika observationer af insekter gjordes också o. s. v. Under den skånska resan 1749 upptäcktes af ryggradsdjur stenknäcken, marulken, släthvaren och skärknifven och därtill , många insekter och lägre djur. År 1761 utgaf Linné en ny och förökad upplaga af »Fauna Svecica». Binomenklaturen var nu också genomförd, hvari- genom ju också de fanuistiska studierna i oerhörd grad under- lättades. Många tillägg och förbättringar hade också tillkom- mit. Bland flädermössen urskilde nu Linné två arter, den gråskymliga och den långörade. Småvesslan fick också bilda en egen art, och den i Finland förekommande mänken infördes äfven, då ju Finland på den tiden hörde till Sverige. Fåglarne hade gifvetvis ökats än mera med omkring ett tjog arter. LINNÉS BETYDELSE FÖR DEN SVENSKA FAUNAN 107 Dessa utgjordes dels af konstant svenska former, dels af mer eller mindre regelbundna eller sällsynta gäster. Bland de förra märkas dubbeltrast, trädgårdssångare, smalnäbbad simsnäppa, vattenrall, bergand, sillgrissla o. s. v. Vidare insåg Linné nu att sångtrasten och rödvingen voro skilda former, ehuru tyvärr namnen förväxlades. Silltruten skildes från hafstruten. Som- margyllingen infördes af samma skäl som mänken. Bland gästerna må framhållas tretåig mås, rosenstare, småtrapp, praktejder, hafhäst, sillebas o. s. v. Batrachierna hade ökats med ätlig groda och löfgroda, och fiskarne med ungefär ett hälft tjog marina arter. Arthropodernas antal hade ej långt ifrån fördubblats, och de upptogo nu ej mindre än 1,746 num- mer, hvartill kommo ytterligare omkring 200 maskar, snäckor och andra lägre djur. Det är gifvet, att blotta tillvaron af en dylik handbok skulle i hög grad befrämja studierna af och höja intresset för den svenska faunan. Redan namnet »fauna» har införts i littera- turen af Linné, som sålunda i alla afseenden är grundläggare och skapare af den gren af zoologien, som bär detta namn, och detta är en af hans många ovanskliga förtjänster. Linnés lärjungar fullföljde mästarens arbeten äfven i andra länder Fabricius skref t. ex. »Fauna Groenlandica» o. s. v. Här hemma i Sverige var det Anders Johan Retzius, som närmast fortsatte Linnés verk i detta afseende och utgaf en ny upplaga af »Fauna Svecica> år 1800. Denna innehöll många tillägg och utvidgningar, men omfattade endast ryggradsdjuren. A. J. Retzii lärjunge, Sven Nilsson, fortsatte och utvidgade ar- betsfältet ytterligare och efter honom Lilljeborg. Den tidspe- riod, under hvilken Sven Nilssons och Lilljeborgs klassiska arbeten, utkommo, kan med full rätt betecknas, såsom den svenska faunans guldålder. Ett varmt intresse för zoologisk forskning genomströmmade då en stor del af vårt folk. Senare torde nog kunna förspörjas en viss afmattning i intresset för den inhemska djurvärlden. Men månne ej nu åter en friskare vind kan förnimmas äfven på detta område och sålunda 200- årsminnet af vår störste naturforskare med tillförsikt kunna firas. E. L. J. D. Hooker. I är K. Vet. -Akademien nyligen firade minnet af Carl von Linné, en af akademiens stiftare, ut- delade den för första gången den nya stora Linné-medalj, som den i anledning af jubileet låtit prägla, och som första innehafvare af densamma utsågs den engelske botanisten Sir Joseph Dalton Hooker. Hooker föddes den 30 juni 1817 i Halesworth i Suffolk och kan därför under innevarande sommar fira sin 90-årsdag. Hans fader var den likaledes framstå- ende botanisten Sir William Jackson Hooker, förestån- dare för den bota- niska trädgården vid Kew (London). Redan vid 22 års ålder fick den yngre Hooker tillfälle att fästa sitt namn vid de botaniska forsk- ningsfärdernas hi- storia, i det han under åren 1839 — 43 — såsom under- läkare på fartyget Erebus — med- följde kapten James Ross på dennes resa till de antarktiska farvattnen. De bota- niska arbetena, han under denna resa utförde, blefvo grund- läggande för kännedomen om de antarktiska ländernas flora. J. D. HOOKER 109 Resultaten nedlade han i de storslagna arbetena Flora antarc- tica, Flora Novie Zelandice och Flora Tasmanice. Äfven åt andra länders vegetation har Hooker ägnat sitt intn£sse. Under åren 1847 — 51 genomreste han norra Indien (Himalaya) — en af svårigheter uppfylld färd, hvarunder han bl. a. en tid satt i fångenskap hos rajan af Sikkim; 1860 besökte han Syrien och Palestina, 1871 Marocko och 1877 Nordamerika (Rocky Mountains). Talrika skrifter af bestående värde hafva flutit från hans hand, af hvilka utom de nyssnämnda här blott må särskildt framhållas hans Flora of Britisli India samt det tillsammans med Bentham utgifna verket Genera plantaram. År 1865 utsågs Hooker till direktor för Kew Gardens och blef därmed sin faders efterträdare, en plats som han under tvenne decennier innehade. Såsom nestorn bland nutidens bo- tanister njuter han nu sitt otium cum dignitate, dock ännu in i de sista åren verksam som botanisk författare. Hans lägg- ning är systematikerns och växtgeografens, och mer än kanske någon annan nu lefvande forskare har han befordrat dessa branscher af botaniken. Bäst framträder nog hans styrka som systematiker i det geniala och om ett oerhördt kunskapsmått vittnande arbetet Genera plantarnm. R. F. Kgl. Vetenskapsakademiens nya Linntinudalj. Ett blad ur elefanternas utvecklings- historia. Af Einar Lönnberg. (Föredrag vid Kgl. Vetenskapsakademiens årshögtid). (Forts, från föreg. häfte.) \oeritherium hade långsträcktare skalle än Pa- \lceo77iostodon. Näsöppningen var fortfarande rätt stor och näsbenen relativt korta, men dock hade den förra minskats och de senare I ökats i storlek jämfördt med förhållandena hos \ PalcEomastodon. Tanduppsättningen hos Moe- ritherium var än fulltaligare, i det att mellankäksbenet bar 3 framtänder och öfverkäksbenet 1 hörntand, 3 prämolarer och 3 molarer på hvar sida. I underkäken funnos på hvar sida 2 framtänder, 3 prämolarer och 3 molarer. Moeritherium hade alltså i öfverkäken på hvar sida 2 framtänder och 1 hörntand samt i underkäken 1 framtand och 1 prämolar mer än Palceomastodon. Öfverkäkens framtänder voro alla ver- tikalt ställda som hos normala däggdjur. De två så att säga hos Moeritherium-typen nytillkomna, som sitta på hvardera sidan om den, hvars motsvarighet träffades utvecklad hos Palceomas- todon, äro små. Det samma gäller ock om hörntänderna och om den inre framtanden i underkäken, sålunda om alla de tänder, som ej funnos hos Palceomastodon. Detta tyder på att en reduktion af dessa tänder börjat redan under mellersta eocen- tiden och att den sedermera under öfre eocentiden resulterat i deras fullständiga försvinnande. Jämfördt med ursprungliga men typiska däggdjurs normala tanduppsättning (t. ex. den hos svin) saknades dock redan hos Moeritherium i öfverkäken 1 prämolar och i underkäken I framtand, 1 hörntand och 1 prä- E. Lönnberg: ett blad ur elefanternas historia i ii molar. Detta ådagalägger ju tydligt, hvilken förmedlande ställ- ning detta djur intog mellan Palceomastodon å ena sidan såsom elefantseriens begynnelse och de ej differentierade däggdjuren å andra. På samma gång som Moeritheriiim visade sig vara primitivare än Palceomastodon med afseende på tändernas antal så var den det äfven med afseende på deras byggnad. Till och med molarerna voro så enkla, att de endast hade 4 knölar, som bildade två ofullständiga tväråsar. Endast ett par fram- tänder i öfverkäken ha blifvit förstorade (och tresidiga) med långa men ej öppna rötter. Det är dessa, som sedermera bilda Fig. 1. Skalle af Moeritherium efter Andrews. betarne hos de högre typerna af elefantserien. Äfven mot- svarande par framtänder i underkäken äro förstorade. Den samtidiga närvaron hos Moeritherium af en så pass fullständig serie af tänder medförde gifvetvis en proportionsvis större sträckning af skallens ansiktsdel, så att denna är nästan dubbelt så lång som hjärnskålsdelen och båda ligga ungefär i samma nivå efter hvarandra och ej den senare upplyftad öfver den förra. Pannbenen voro ganska stora och bildade ett platt tak på hjärnskålens främre del. Allt detta gaf na- turligen en annan typ åt Moeritheriums skalle än elefanternas. Denna åtskillnad betonades än mera genom en annan omstän- dighet, nämligen den, att, ehuru skallens väggar hos Moerithe- I 1 2 FAUNA OCH FLORA rium voro mycket tjocka, hade dock utbildningen af luftrum mellan dubbla väggar som hos elefanterna, ej framskridit så särdeles långt. Dock fanns en god början härtill i tinningbe- nen, isynnerhet hos en art. Emellertid var skallen ej så run- dadt uppblåst som hos elefanterna, och ökad plats för muskel- fäste vanns hos denna forntida typ dels genom utbildning af en nackkam (hvaraf ju äfven Palceomastodon företedde spår) dels också af en låg hjässkam, något påminnande om förhållandet hos tapirerna. Lemmarnes ben äro föga kända, men det lilla, man vet om dem, tyder på, att Moeritherium haft större förmåga än de högre elefantdjuren att vrida främre extremiteterna. Måhända innebär detta, att djuret hade tassar, som kunde till viss grad användas för gräfning eller simning. Storleken af den först beskrifna Moeritherium lyonsi var ungefär densamma som hos en nutida tapir. En af de andra arterna var mindre och smäckrare byggd. Detta är också i öfverensstämmelse med den allmänna regeln,^ att de ursprung- ligare leden i en utvecklingsserie äro mindre och svagare än de högre och mera specialiserade typerna af samma serie. Afståndet mellan Moeritherium och Palteomastodon är ej så särdeles stort, men det är antagligt, att inom kort tid äfven mellan dem intermediära former skola påträffas, som än mera skola utjämna serien. Förhållandet är nämligen det, att en af de smärre arterna af Palceomastodon (P. parvus), som ännu är ofullständigt känd, såväl i storlek som i andra afseenden företer intermediära karaktärer. Af det ofvan anförda torde framgå, att i de nordöstra delarne af det nuvarande Afrika under mellersta eocentiden lefde åtskilliga ganska ursprungliga däggdjurstyper, af hvilka en del dock på samma gång företedde flera egenheter gemen- samma för dem och elefantdjuren. Under öfre eocentiden till- kommo sedan ytterligare inom samma område en del nya ' Denna allmänna regel motsäges ej däraf att stundom senare utvecklingsled genom degeneration kunna bli små som t. ex. öformer, eller däraf att vissa djur genom sekundär tillpassning bli små för att lämpa sig efter nya förhållanden och nvtt lefnadssätt. E. Lönnberg: ett blad ur elefanternas historia 11.3 former, som utvecklats längre i samma riktning. Man har rätt att häraf draga den slutsatsen, att elefantdjurens utvecklings- centrum har legat i Afrika.^ Huru utvecklingen framskred och de närmast drifvande krafterna till densannna, därom ha vi föga kunskap, och de sparsamma fynden kunna ej gifva mycken ledning för bedö- mandet häraf. Af vissa skäl kan man sluta sig till, att Moeri- theriiim varit ett djur, som lefvat i sumpmarker och varit tillpassadt till ett sådant lefnadssätt. Dess näring har troligen utgjorts Fig. 8. Rekonstruktion af Moeritherium. af vattenväxter och lösa växtdelar, som ej kraft någon starkare tuggningsprocess. Från detta sumpmarksdjur utvecklade sig andra former, som mera sökte sin näring på fast mark. Denna utvecklingsriktning torde åtminstone delvis ha varit nödtvun- gen för djurens existens, alldenstund de klimatiska förhållan- dena i Fayum-distriktet enligt geologernas åsikt (Osborn) under öfre eocen (oligocen) tid ändrades, så att en uttork- ningsperiod redan då tog sin början. Visserligen bestod väl * Det är då därvid af intresse att konstatera, att denna åsikt framställdes såsom hypotes af en svensk forskare, Professor Tullberg, 5 år innan Dr. Andrews genom sina intressanta fynd bevisade saken. 114 FAUNA OCH FLORA länge åtskilliga sumpmarker kring sjön Moeris, men de voro ej tillräckliga för alla, äfven om en del Moeritherier där kunde finna sin näring. Till följd af konkurrensen drefvos säkerligen många af de forna sumpmarkernas invånare upp på det torra, och de, som ej där kunde reda sig, sedan det ej längre fanns plats för dem i träsken, gingo under. Men det ändrade lefnadssättet medförde axiomatiskt en ändrad kroppsbyggnad. Lemmarnes ledgångar och struktur blef en annan genom vistandet på torr och hård mark. Nä- ringsuppsökandet måste ske på ett annat sätt, och det är antag- ligt, att djuren snart lärde sig att använda underkäkens långa, rätt framåt riktade framtänder för att därmed uppgräfva rötter. Den användning och nötning, som framtänderna i under- käken sålunda blefvo utsatta för, framkallade en starkare till- växt hos dem, och när sedan emaljen på undersidan förtjoc- kades, blefvo de vid nötning mejselformiga och sålunda ännu tjänligare som spadar för rotgräfning. Till följd af framtänder-^ nas fortsatta tillväxt samt för att gifva dem nödigt stöd måste underkäkens symfysdel förstärkas och förlängas. Men för- längningen af underkäken blef tillika synnerligen tjänlig för djuret, som därigenom lättare nådde marken och fick så att säga ett skaft till framtändernas spade. Underkäkens ledutskott blef också riktadt snedt bakåt och uppåt i stället för vinkelrätt uppåt, och härigenom förlängdes också underkäken och blef än bättre lämpad för sitt ändamål. Men då underkäken på detta sätt förlängdes förbi öfverkäken, blef en förlängning af och ökad rörlighet hos öfverläppen nödvändig, för att den samma skulle kunna tjäna till att införa födan i munnen. Då näsöppningarne voro belägna nära öfverläppen, blefvo deras väggar också samtidigt förlängda, och på detta sätt uppstod början till en snabel. Huru öfverkäkens förstorade framtänder, som bildade bågformigt nedåtriktade betar, användes är svårt att veta, men det är möjligt, att djuret stödde det tunga huf- vudet mot marken med dem, när det gräfde med underkäks- framtänderna. Detta göres sannolikt af det faktum, att de funna exemplaren ha öfverkäksbetarne nötta på spetsens under- E. Lönnberg: ett blad ur elefanternas historl\ 115 sida, liksom gräfningen med underkäksframtänderna antydes af longitudinella refflor i dentinet. Måhända stodo djuren på knä med frambenen, då de gräfde, såsom vårtsvinen göra. Detta lefnadssätt gjorde de redan rudimentära mellersta och yttersta framtänderna och hörntänderna i öfverkäken samt de mellersta framtänderna i underkäken alldeles öfverflödiga,h varför de bortföllo. Då den föda, som med nämnda lefnadssätt vanns, behöfde mera tuggning, blefvo prämolarernas antal visserligen minskadt, men de kvarvarandes och i synnerhet molarernas arbetsförmåga ökades. På sådant satt kan man tänka sig, att Palceomastodofi-iypen uppstått. Tetrabelodon är blott att betrakta som en ytterligare spe- cialisering af densamma utan någon väsentlig förändring af utvecklingsriktningen. De nutida elefanterna liksom deras närmaste förfäder äro emellertid tillpassade till ett annat lefnadssätt. De äro skogs- djur och hämta sin näring från trädens bark, blad, kvistar och frukter. Man får därför antaga, att några mindre starkt dif- ferentierade djur i PaI(vomastodo}i-sta.d\et, antagligen sådana med relativt kort underkäkssymfys öfvergingo till att lefva i skogsmark bland buskar och träd. Den omgifvande vegeta- tionen erbjöd dem då riklig näring i form af blad och kvistar, utan att de behöfde gräfva i jorden. Tvärtom blef underkä- kens långa symfysdel och dess framtänder onyttiga och kanske rent af besvärliga vid näringsupptagandet och utsattes därför för reduktion. Men det är å andra sidan alldeles tydligt, att alla nutida elefanter och deras närmaste förfäder utvecklats från djur med en lång och utdragen underkäkssymfys, ty det finnes än i dag hos dem ett rudiment kvar af en sådan i form af en framför den nutida symfysen framskjutande snibb i främre ändan af underkäken (se fig. 1). Däremot var det redan befintliga snabelanlaget särdeles nyttigt för ett i skog och bland träd lef- vande djur, emedan det satte ägaren i stånd till att räcka högre upp, draga ned kvistar o. s. v. På grund häraf utvecklades det vidare och fullkomnades allt mer. Öfverkäkens betar voro också till stor nytta till att rista upp och flänga af bark, bräcka ii6 FAUNA OCH FLORA af stammar o. s. v., hvarförutom de användes såsom vapen- Det senare framgår bland annat af deras starkare utbildning hos hanelefanterna. Äfven deras vidare utveckling är sålunda lätt förklarlig. Då de i skogen lefvande elefantdjurens föda ofta var grof och hårdtuggad t. ex. kvistar och bark, var det af behofvet påkalladt, att molarerna fullkomnades, och erhöllo kraftigt verkande och stora tuggytor. Detta skedde genom utbildningen af flera i tväråsar ställda knölar såsom hos mas- todonterna. Sedan gick utvecklingen endast framåt i den in- slagna riktningen. Molarerna fullkomnades allt mer och mer. Fig. 9. Underkäk och kindtand (till vänster) af mammut (efter Brit. Mus. Guide). De skilda knölarne på tandytan sammansmälte till kom- pakta tväråsar som hos Stegodon. Dessa tväråsar blefvo sedan allt högre, mellanrummen mellan dem utfylldes med cement. Tänderna blefvo samtidigt allt djupare, emaljvecken allt högre och plattare, tills det stadium uppnåtts, som vi se hos den indiska elefanten. Redan på mastodontstadiet utbredde sig elefanterna näs- tan öfver hela jordklotet, och elefanttypen utvecklades både i gamla och nya världen. Vid tertiärperiodens slut funnos elefanter på alla konti- nenter utom Australien. De trängdes alltmer mot norden och E. Lönnberg: ett blad ck elefanternas historla i 17 slutligen koiiinio de ut ur de varma och tempererade skogarne och blefvo utrustade med en tjock päls, så att de kunde ut- härda steppernas kyliga vindar, ja, till och med tundrornas genpmisande snöstormar. Det var mammuten, som lärde sig att lifnära sig af tundrans karga växtlighet af gräs- och starr- arter, som afrepades med den mycket långa snabeln.^ För att detta med framgång skulle kunna ske, blefvo ock hans kind- tänder de mest fulländade malredskap, som någonsin frambragts inom djurvärlden. För betarne funnos däremot med ett sådant lefnadssätt ej någon användning, och då de sålunda ej voro utsatta för någon nötning, utvuxo de till en oerhörd längd och blefvo större än hos någon annan elefant. Ej blott med afse- ende på tandbyggnaden var mammuten den mest utvecklade af alla elefanter utan äfven med afseende på fotstrukturen hade den gått längre från det primära tillståndet, i det att den var 4-tåig, då alla andra elefanter ha 5 tår. Före istiden fanns mammuten utbredd öfver hela norra Europa, Asien och Amerika, och i Europa var den samtidig med stenåldersmänniskor, såsom af dessa utförda bilder af ifrå- gavarande djur på mammutbetar etc, tydligen ådagalägga. En oerhörd mängd af dessa djur måste det ha funnits, att döma efter de rikliga lämningarne, som till och med gjort fossilt mammutelfenben till en stor handelsartikel från Sibirien. Den inbrytande istiden med dess klimatförsämring förintade väl huf- vudmängden af dessa intressanta djur. Den torde väl dock knappast ha kunnat dräpa de sydligaste hjordarne af ett så härdigt djur. Den slutliga orsaken till artens totala undergång är höljd i dunkel. Måhända ha människor och stora rofdjur medverkat därtill. Men ej blott mammutens försvinnande är gåtfullt. Hvad har varit orsaken till utdöendet af den stora mängden af mastodonter, elefanter m. fl. stora däggdjur, som under pleistocen tid bebodde hela norra halfklotet och tillika Sydamerika? Det är en af de många stora gåtorna, som öfver- ' I ett vid Beresovka (en biflod till Kolynia) funnet, fruset nianiniutkadaver träf- fades 1901 dels i munnen mellan tänderna och dels i magsäcken 5 gräs- och 2 starr- arter förutom några andra örter alla af samma slag, som ännu växa på platsen. Fauna och Flora 1907. Haft. 3. g ii8 FAUNA OCH FLORA ■n E. Lönnberg: ett blad ur elefanternas historla 119 allt möta naturforskaren, då han söker spana i det förflutna och afslöja utvecklingens gäng. Istiden bär nog med rätt skul- den för en hel del, men ej för allt. I Amerika är det möjligt, att svåfa torkperioder mäktigt bidragit till den högre djurvärldens förintande. Från vår tid känner man exempel både frän Syd- afrika och Sydamerika på att, på grund af torka öfver stora landsträckor, tusenden och åter tusenden af större däggdjur omkommmit af törst och svält. Och forskningsresande ha funnit deras kadaver bokstafligen uppstaplade på hvarandra kring sänkor i marken, som innehållit den sista vattensmulan. Det är ock möjligt, att farsoter härjat, såsom t. ex. boskaps- pesten i Afrika för ej många år sedan bortryckte tusenden af bufflar, antiloper m. fl. Har genom en eller annan omständig- het en djurstam minskats öfver en viss gräns, kunna många olika smärre orsaker, som ensamma i och för sig ej voro fatala, bidraga till den totala förintelsen. Men det skulle föra oss långt förbi ämnet att vidare spekulera öfver orsakerna till ele- fanternas utrotning, då det var vår ursprungliga uppgift att lämna några drag ur deras utvecklingshistoria såsom ofvan skett, så godt som tid och omständigheter medgifvit. Det ligger i sakens natur, att, då forskningen blott kan förfoga öfver relativt taget ytterst obetydliga fragment af det djurlif, som under svunna perioder af milliontals år i oräkne- ligt antal befolkat vår jord, ej några fullt sammanhängande utvecklingsserier skola kunna framläggas. Luckor i bevisför- ingen måste därför alltid finnas, emedan materialet ej tillåter något annat. Men kan man styckvis spåra utvecklingens all- männa gång, så är ju redan det ett stort resultat. Genom Dr. Andrews' undersökningar och fynd har otvifvelaktigt det orga- niska sambandet mellan en af nutidens mest specialiserade däggdjursformer och den tidiga tertiärtidens ursprungliga dägg- djur påvisats, och detta torde vara en af de vackraste fruk- terna af de senaste årens forskningar på zoologiens fält. Förordning om skydd för småfåglar.» Kuiigl. Maj:ts nådiga kungörelse angående skydd at för landtbruket nyttiga fåglar; gifven Stockholms slott den 2-j mars igcj. Vi OSCAR, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung göre veterligt: att Vi, med upphäfvande af nådiga kun görelsen angående skydd åt för landtbruket nyttiga fågkir den 17 mars 1905, funnit godt förordna, som följer: Denna kungörelse afser att bereda skydd åt följande fåglar: JJgglor: hornuggla (Asio otus); jorduggla (Asio accipitrinus); tornuggla (Strix flammea); Hackspettar: alla slags hackspettar (Picus, Dendrocopus, Dryocopus, Pi- coides) : Ska rr fåglar: blåkråka (Coracias); härfågel (Upupa); nattskärra (Caprimulgus); tornsvala (Apus); Tättingar: trädkrypare (Certhia) ; nötväcka (Sitta); alla mesar (Parus, Aegithalus); alla flugsnappare (Muscicapa); alla svalor (Hirundo, Chelidon, Clivicola) ; kungsfågel (Regulus); gärdsmyg ( Nannus troglodytes); alla kärr-, säf- och rörsängare (Acrocephalus) ; alla löfsångare, nämligen löf- sångare, grönsångare och gransängare (Phylloscopus) ; alla egentliga sångare, näm- ligen törnsångare eller grå- sångare, hökfärgad sångare, trädgårdssångare, ärtsångare och svarthätta eller svart- hufvad sångare (Sylvia); bastardnäktergal (Ficedula hip- polais); järnsparf (Accentor); rödstjärt och svart rödstjärt (Phoenicurus); näktergal (Luscinia); blähake (Cyanecula); rödhake (Erithacus); buskskvätta (Pratincola); stenskvätta (Saxicola); sädesärla (Motacilla); gulärla (Budytes); alla piplärkor (Anthus); siskor (Acanthis); steglitsa (Carduelis); bofink (Fringilla coelebs); stare (Sturnus): Storkfåglar : hvit stork (Ciconia alba) och svart stork (Ciconia nigra); FÖKORONING OM SKYDD FÖR SMÅFÅGLAR Si/icirii- I ^ uppräknade smärre vadarfåglar samt under tiden från och med först- nämnda dag till och med den 15 september någon af öfriga i samma paragraf angifna fåglar äfvensom att under motsvarande tider till salu utbjuda, köpa, emottaga, från ort till annan forsla eller till riket införa ofvan omförmälda fåglar. 2 mom. Det är förbjudet att under de i föregående moment för olika fåglar angifna fridlysningstider taga eller förstöra, till salu utbjuda, köpa, emottaga, från ort till annan forsla eller till riket införa dessa fåglars ägg eller bon. j mom. Det är under alla tider af året förbjudet att för fångst af dylika fåglar använda snaror, Inirar, nät, fällor, limspön eller annat medel, som har till ändamål att underlätta fångande eller dödande i stor mängd. 3 §• Vid rikets allmänna läroverk eller högskolor anställda lärare i naturvetenskap, föreståndare vid naturvetenskapliga museer samt andra med dem jämförliga personer må, själfva eller genom annan person, som därtill af dem erhållit skriftligt, för viss tid, högst ett år, gällande uppdrag, utan hinder af bestämmelserna i 2 § 1 och 2 mom. för vetenskapligt ändamål under förbjuden tid fånga och döda i I § angifna fåglar samt insamla dylika fåglars ägg och bon. Enahanda rätt må för vetenskapligt ändamål af Kungl. Maj:ts befallningshafvande för viss tid, högst ett år, medgifvas annan person än nyss är nämndt, där skäl därtill pröfvas föreligga. Då någon begagnar sig af honom sålunda meddeladt uppdrag eller tillstånd, skall han städse vara försedd med skriftligen affattadt be\is om uppdraget eller tillståndet. 4 §• Det i 2 § I mom. stadgade förbud att under \ issa tider af året till salu utbjuda, köpa, emottaga, från ort till annan forsla eller till riket införa någon af de i i § angifna fåglar gäller icke fåglar, afsedda att utplanteras, att användas i vetenskapligt syfte eller alt hållas i bur. 122 FAUXA OCH FLORA 5 §• Det i 2 § 2 mom. stadgade förbud att taga eller förstöra vissa fåglars bon må icke utgöra hinder för ägare eller brukare af fastig- het att, själf eller genom annan person, under förbjuden tid aflägsna eller förstöra sådana fågelbon, som blifvit byggda i eller på fastig- heten tillhöriga byggnader eller gärdar och därigenom förorsaka olägenhet eller skada. 6 §. Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger att, där omständighe- terna sådant påkalla, för viss tid, högst tre månader, medgifva ägare eller brukare af trädgårdar eller planterade eller sådda fält att, själfva eller genom andra personer, under förbjuden tid med skjutvapen döda fåglar af ifrågavarande slag, då sådant erfordras för att förekomma afsevärd skada. Fåglar, som dödats på grund af sådant medgifvande, må icke bortföras till annan ort eller utbjudas till salu. 7 §• Förseelse mot denna kungörelse straffes med böter från och med fem till och med etthundra kronor. 8 §. Enhvar är berättigad att åtala förseelse mot denna kungörelse. Sådant åtal anhängiggöres vid allmän domstol. 9 §• Böter, som enligt denna kungörelse ådömas, fördelas sålunda, att en tredjedel tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag. Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 27 mars 1Q07. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom: GUSTAF. (L. S.) (jordbruksdepartementet.) Alfred Petersson. Svenskarne äro dess bättre ej fallna för att onödigtvis ja småfåglar, ej heller är det hos oss sed att nedskjuta eller på annat sätt döda dylika fåglar i massa för att använda dem till mat. Om några undantag mot denna regel skulle yppa sig, är det ju dock bra att ha en föroi-dning däremot. FÖRORDNING OM SKYDD FÖR SMAFAGLAR 1 23 En sådan gafs genom den nådiga kungörelsen af den 17 mars 1905 »angående skydd åt för landtbruket nyttiga fåglar». Emel- lertid kan det ej nekas, att denna sköt öfver målet i mer än ett» hänseende, och den väckte därför, minst sagdt, blandade känslor på många håll. Jägarne sade, att genom denna vissa fågelarter skyddades, som voro till skada för villebrådet, och med än större skäl framhölls, att ornitologiska studier i vårt land till stor del rent af omöjliggjordes. Man hade ju ej ens rätt att för rent vetenskapligt ändamål insamla vare sig fåglar, bon eller ägg af en hel mängd arter. Ja, det var till och med förbjudet att från utlandet anskaffa studiematerial af dessa fridlysta arter. Det var sålunda tydligt, att en ändring ej kunde få dröja allt för länge. Såsom i förra häftet af denna tidskrift påpekades, utkom också den 27 mars i år en ny dylik förord- ning med den förändrade lydelse, som ofvan angifvits. Bland nyheterna i denna nådiga kungörelse märkes i främsta rummet, såsom redan antydts, att de små vadarne blifvit före- mål för fridlysning från den 1 mars till och med den 20 juli. Ingen grupp inom den svenska fågelfaunan är så i behof häraf som denna. Visserligen hotas många af dem hufvudsakligen genom landets uppodling och sumpmarkernas utdikning och torrläggning, men å andra sidan häckar ett stort antal af dem så, att de lätt bli utsatta för sköfling, och det är godt, att härmed ett korrektiv vunnits mot dylik. A andra sidan lägges numera intet hinder i vägen för ornitologiska studier ehuru en viss ej olämplig kontroll kan utöfvas på samlandet. För så vidt denna kungliga förordning sträcker sig, synes den hålla en god medelväg, i det den numera ej lägger några onödiga band på den vetenskapliga forskningen, men å den andra söker tygla okynne och själfsvåld — med afseende på en del af vår fauna. Men det kan ej nekas, att ändå bättre bestämmelser från naturskyddssynpunkt skulle varit önskvärda. Detta yttrande innebär ej något klander mot denna förordning i och för sig, ty den har tillkommit på grund af särskilda förhållanden, och dess ordalag äro till viss grad bundna af internationella traktater och måste sålunda hålla sig 124 FAUNA OCH FLORA inom en viss ram. En sak blir det sedan att afgöra, huruvida dessa traktatsbestämmelser äro lämpligt affattade. Vid de in- ternationella underhandlingarne synes ifrån början en trång- bröstad utilitetssynpunkt ha gjort sig dominerande. Förhand- lingarne fördes blott om »för jordbruket nyttiga fåglar», och härom hade de värda ombuden tydligen föga kännedom, för- utom det att den frågan öfverhufvud taget i många afseenden ej ännu är utredd. Från naturskyddssynpunkt är det emellertid ej nog med att blott så kallade »nyttiga» fåglar och djur skyddas, utan allt i naturen lefvande och dödt, som ej direkt står i strid mot eller skadar vår kulturutveckling, bör skyddas och vårdas i den mån som detta är förenligt med en rationell hushållning, Hvad vi behöfva är alltså en allmängiltigare lagstiftning, och hvad vårt lands fauna angår, kan detta ej ske med mindre alla stadgar och förordningar om jakt och hvad därtill hörer få undergå en grundlig omarbetning, såsom redan för två år sedan kraftigt betonades af Kgl. Vetenskapsakademiens Naturskydds- kommitté. Densamma yrkade äfven på »lämpligt skydd af lag» för »alla fåglar, som icke äro skadedjur». Häri kan hvarje vän af Sveriges natur instämma, och det är att hoppas, att naturskyddsfrågan, som nu stått på dagordningen sedan år 1904, måtte omhändertagas och ändtligen lösas inom en snar framtid. En dubbelhöfdad huggorm. ed vederbörligt tillstånd af ägaren, Herr Erik ,n'('it[l(( Almqvist, Göteborg, meddelas här en röntgen- fotografi af en tvehöfdad huggorm, som fånga- des den 1 sept. 1896 och som dog i fångenskap den 25:te i samma månad. Ormen ifråga är en unge i äsping-stadiet och med den för dylika karakteristiska i brunt gående grundfärgen. Teckningen är också den vanliga. Det tandade ryggbandet är typiskt utveckladt och delar sig i två ungefär midt för där bilden visar ryggradens uppdelning. Hvardera bandet fortsätter se- dan lika mot hvar sitt hufvud. Båda luif- vudena äro lika och symmetriskt tecknade samt förefalla likvärdiga, ehuru deras mot hvarandra vända ytterkanter bilda ungefär rät vinkel. En dylik dubbelhöfdad orm är ju en högst egendomlig, men ej någon enastå- ende bildning. I Riksmusei samlingar fin- nes en uppstoppad dubbelhöfdad orm från Tunis, och i litteraturen finnas rätt många fall omtalade. Redan Aristoteles hade kännedom om dubbel- höfdade ormar och uttalade sin mening om deras tillkomst. Sedan har än den ene än den andre författaren omtalat lik- nande fall, som kommit till hans kännedom. Helt nyligen har en amerikansk zoolog, Blatchley, omtalat' åtskilliga exempel Fic ' Proc. Acad. Nat. Se. Philadelpliia 1906. 120 FAUNA OCH FLORA på dubbelhöfdade ormar från Nordamerika. Dessa exempel omfatta åtskilliga olika arter. I ett fall hade i en och samma kull af den vanliga svarta amerikanska snoken (Bascanion con- strictor) träffats ej mindre än tre missfoster, hvilka alla hade två hufvuden. Hos ett af dessa exemplar voro båda hufvudena fullt utvecklade, hos de andra var detta ej i samma grad fallet, utan de hade t. ex. blott 3 ögon. En vattensnok af arten Tro- pidonotus sipedon funnen i Massachusetts hade ej blott två hufvuden utan äfven två stjärtar. Vidare omtalas tvehöfdade exemplar af ett par arter besläktade med vår släta snok näm- ligen »king snake» (Ophlbolus getuliis) och »milk snake» (O. doliatiis triangiiliis). Ett exemplar af den senare arten upp- gifves ha varit »2'/l' fot» långt. Eljest är det vanligen blott unga exemplar med denna slags missbildning, som anträffats. En tvehöfdad »spreading adder»' (Heterodon platyrhimis) var t. ex. blott »6 \ 2 tum», och ett par tvehöfdade gräsormar voro också blott ungar liksom den huggorm, som först gifvit uppslag till detta meddelande. Det är troligen svårigheter vid näringsupptagandet, som hindrar tvehöfdade missfoster att nå någon större ålder och de förgås antagligen i regel ganska snart. Om båda hufvu- dena äro fullt fria från hvarandra och ha hvar sin särskilda hals, så att de sålunda kunna utan hinder från det andra huf- vudet gripa födan, då går det lättare för djuret att hålla sig vid lif och tillväxa. Hos det ofvan omtalade 2V2 fot långa exemplaret af Ophlbolus dollatiis var tudelningen 5 — 6 tum lång, och detta torde kunna förklara, att den kunnat tillväxa. Än bättre utrustad i det afseendet var en liten sumpsköldpadda af släktet Chrysemys, som under ett års tid hölls i akvarium i Indiana. Hon hade ej blott två hufvuden utan äfven två fullt fria halsar. Följden häraf var att hvardera hufvudet oberoende af det andra kunde gripa köttstycken, insektslarver, grodlarver ^ Denna orniart kallas så i Nordamerika, emedan den, då den utsattes för fara, breder ut hufvudet och blåser upp kroppen för att se så giftig och farlig ut som möjligt för att skrämma, ehuru den är alldeles oskadlig. KN DUBBELHÖFDAD HUGGORM I 27 m. m., som gåfvos till föda. På det sättet kunde alltså krop- pens nödtorft väl tillgodoses. I regel är det dock ej så bra ställdt för de dubbehöfdade, eljest skulle det ej vara så ondt om dem. Jag tror ej t. ex. att någon dubbelhöfdad fisk träffats, som hunnit utvecklas öfver yngelstadiet. Dock äro tvåhufvade fiskyngel rent af mycket vanliga. Om man besöker en fiskodlingsanstalt, där lax- eller forellrom kläckes, är det alls ingen svårighet att få tag i dy- lika dubbelbildningar strax efter kläckningen, men de dö snart bort. Äfven bland högre ryggradsdjur förekomma dubbelbild- ningar, såsom bekant t. o. m. bland människor. Orsakerna till dubbelbildningar torde kunna vara af olika slag, och flera olika teorier ha framställts i syfte att förklara dylika fenomen. Man har äfven på experimentell väg sökt lösa frågan. Flera forskare ha härvid lyckats mycket bra. Fram- för andra kan nämnas Spemann, som med ett hårstrå gjorde insnörning på ägg af vattenödlor i tidiga utvecklingsstadier och på detta sätt åstadkom dubbelbildningar af olika slag. Genom att skaka sönder ägg af lansettfisken i tidiga klyfningsstadier har man äfven lyckats åstadkomma tvillingbildningar o. s. v. Vid vissa andra experiment med ägg af lägre djur har det förefallit, som om en plötsligen öfver det normala höjd tem- peratur skulle orsaka dubbelmissbildningar. Inskränkning i tillgången på syre för fostrets andning tyckes också kunna ha liknande inflytande, ty fernissning eller lackering af vissa delar af skalet på hönsägg under rufningen har gifvit upphof till missbildningar och stundom dubbelbildning. Måhända kan ge- nom en anomal ojämnhet eller en lokal förtjockning i ägg- skalet ett liknande resultat uppstå i naturen och dubbelbild- ningar orsakas.^ Experimentellt har man äfven framställt dubbelmissbild- ningar genom att behandla ägg af lägre djur med olika ke- miska lösningar. Det torde då vara det osmotiska trycket som är verksamt. ^ Ett exempel på dubbelbildning erhölls nyligen till Riksmuseum, i det att hr C. A. Silfversköld, Munsö, dit skänkte en kyckling med 4 ben. 128 FAUNA OCH FLORA Slutligen kunna missbildningarne gifvetvis bero på någon abnorm beskaffenhet hos ägget själft, exempelvis närvaro af två kärnor. Emellertid inskränker sig det faktiska vetandet om dubbel- missbildningarnes uppkomst egentligen till det, som genom experiment fastställts och som ofvan i korthet antydts. En kritik. et har mycket talats om Ijetydelsen af hembygds- forskning, af lokalundersökningar och detaljbe- skrifningar af svensk natur likaväl som af svenskt ^''Zi-^z-^-'^^-^ språk och folklif. På det ornitologiska området har man sällan nöjet göra någon bekantskap, som tyder på lifaktighet i nyssnämnda hänseende. Med |WfH|^^l(l'''-.^if:"ir:"'^' ■''å mycket större ifver skyndar man därför att för- i.«;=^T^;r.i;:^;-crr=^:^i.c£ skaffa sig en sådan, då tillfälle därtill bjudes. Nyss har i bokhandeln utkommit ett litet arbete af Henrik Hassel- gren: »Gotlands fåglar.» Titeln väcker ens odelade intresse — ett godt ämne. hvarom mycket nytt borde kunna sägas. Men — de spända förväntningarna förbytas snart i en allt annat än intresserad sinnesstämning! Redan i förordet på första sidan stores glädjen. Det gäller förfrs åsikt om de internatio- nella nomenklaturreglema, hvilka han anser vara tillkomna efter en »felaktig princip». Jag vill ej öda tid j)å att gendrifva denna uppfattning. Den får stå för förf. räkning, man behöfver ej be- fara, att han skall vinna någon opinion inom den naturvetenskap- liga världen. Jag kan emellertid ej neka mig att redan här göra en anmärkning. Hur skulle vår ornitologiska litteratur se ut om några årtionden, om alla förf. efter godtfinnande härefter började följa estetikens kraf vid val af vetenskapliga namn och härutinnan visade samma frihet, som förf. gjort i sin bok. Här finner man själfva Linnés afgjorda prioritetsrätt skjuten åt sidan af rent subjek- tiva skäl och senare tillkomna namn återupptagna efter godtycke. Så har skett med alla »de fula tavtologiska namnen (såsom OjicIus lificlus o. d.^», men dessutom med Linnés Sylria salicana, som fått Bechsteins S. hortensis. Det kan förtjäna tilläggas, att det finns en Cwcius aquatia/s, Bechstein, likaledes en nyare beteckning för den mellaneuropeiske strömstaren, som är olika vår, förfrs C. aquaficus, KjcerböUing. I noten sid. 83 hänsyftar förf. till Stcrna macrura, som han likväl senare benämnt .SV. paradisca, Briinn — slumpen har här räddat honom från en alltför fatal inkonsekvens. I samma not drar förf. i härnad mot de för honom motbjudande och fula svenska fågelnamnen »trut» och »rödnäbbad tärna >\ Men han tinner det förenligt med språkligt välljud att i den ornitologiska litteraturen införa ett så osmakligt ord som »stickna>^ vid boet i betydelsen öfvergifva äggen. Detta blott några invändningar mot förf:s skön- hetskraf med afseende på nomenklaturen. Jag skall senare gifva 130 FAUNA OCH FLORA exempel på hans originella sätt att kläda sina idéer och spekulatio- ner i ord. Men först till det väsentligaste, innehållet i hans bok! I förordet yttrar förf sid. 3: »För öfrigt skola vi icke med en del sangviniska författare tro, att Gotlands — eller fastlandets — fauna ökats under det gångna århundradet». Utom att detta utta- lande röjer okunnighet om vår fågelfaunas utveckling och rör- lighet öfverhufvud, är det en märklig motsägelse förf. gör sig skyldig till hvad Gotlands fåglar angår, då han senare på åtminstone 11 ställen i sin bok (nämligen om följande fågelarter: rödvingetrasten, svarta och hvita flugsnapparen, svarthufvade sångaren, tofsmesen, tofslärkan, dufhöken, sparfhöken, (fasanen), brunanden, ejdern och dvärgmäsen) än säger, att arten »numer förekommer ganska allmänt, numer mycket allmän», än att den »mycket spridt sig», om en • — svarthufvade sångaren — att den "tyckes under senare årtiondena ha invandrat och utbredt sig raskt» o. s. v. Förf:s taktik att, som han säger sid. 2, »efter eget hufvud» meddela »just det om fågeln i fråga, som förf anser vara af in- tresse för fågelvänner*, d. v. s. att ur litteraturen godtyckligt rycka ut och utan angifvande af källa till okända uppgifter foga än gamla väl bekanta biologiska fakta, än mindre kända medde- landen, är i högsta grad olämplig. Sedan man blifvit upplyst om en arts frekvens och förekomst på Gotland, får man till lifs några generella, vanligen fullkomligt sannfärdiga men då tyvärr ofta mångfaldiga gånger omsagda, således lånade »drag ur dess biologi», om en art rörande dess kynne, om en annan om dess läte, om en tredje om dess bo eller 'i-gg, om en fjärde om dess utseende o. s. v. — »just det om fågeln i fråga, som förf. anser vara af intresse för fågclvä)vicy!f>^ Det kundt varit förlåtligt, om förf stannat härvid, men hur förtretad blir man ej, när man finner dessa lösryckta fakta, ej sällan urgamla i vår ornitologiska litteratur, utan vidare kastade om h varandra i brokig blandning med uppgif- ter och påståenden, som man ofta ej kan veta, hvarifrån de kommit, men som stundom antyda sitt ursprung genom sin brist ]xi moti- vering. Allt som allt — det hela gör intrycket af att vara ett hastverk, tillkommet utan plan eller mening. Huru mycket bättre och riktigare hade det ej varit, om förf i stället noga relaterat eller åtminstone bifogat egna iakttagelser, låt vara om de också blott utgjort bekräftelse på äldre sådana — de hade åtminstone ärligen förtjänat epitetet »drag ur Gotlands fåglars biologi» — samt något som man ovillkorligen kan fordra, angifvit de rön eller observationer (egnas eller andras), som föranledt förf. att komma fram med en hel del högst egendomliga uttalanden. Utom att boken därigenom kunnat lämna viktiga bidrag till kännedomen om Got- lands fåglar och således erbjudit något af verkligt »intresse för fågel- vänner», hade den verkat mera öfvertygande äfven i den meningen, att man ej behöft tvifla på, att förf användt »hufvudsakligen egna anteckningar». Som det nu är beställdt, förefaller det, som om ^ Kursiv, af rec. EN KRITIK 131 förf., när det gäller fakta, till ojämförligt största delen öst ur käll- skrifter (efter Kolmodin förekomma ofta afskrifter, ibland något modifierade, ex. bjorktrastoi, ströinstarcn), men roat sig med att här och där bifoga egna idéer och reflexioner, hvilkas vetenskapliga värde emellertid är underhaltigt, och hvilka stundom få karaktären af rena påhitt eller infall. Se här en liten axplockning! Om staren får man veta en del goda sanningar, lärda och kända re'n under pojkårens skogslöparlif, men därtill följ.: »Sommartiden befria de korna från diverse insekter, särskildt bromskirvcr, hvilken tjänst boskapen tacksammeligen erkänner, i det den lämnar fåglarna ostörda.» Jag ber fä ui)plysa förf. om, att bromsens (Tabamis bo- riiiKs) larver finnas i jorden, men nötstyngets (Hypoderina bovis) i nötkreaturens hud. Hvad jag här särskildt ville framhålla, var det för svenska ornitologer högst frapperande påståendet, att staren skulle befria korna från dessa larver. Har förf. verkligen iakttagit, att så sker, och att fåglarna få »ostörda» utföra den för nötboska- ])en helt visst ingalunda smärtfria operationen? Man läse vidare notisen om talgoxen. Det hade sannerligen varit både i hög grad intressant och för möjligheten af ett verkligt konstaterande af faktum synnerligen önskvärdt, att förf. närmare an- gifvit, på hvad grunder han anser »många fakta (albinos, små- växta former o. thl })•>■> vara resultatet af inafvel på Gotland. — Uppgiften om nuirkry]iaren (Tichodroma initraria L.) synes förf. ned- skrifvit utan tanke på möjligheten, att läsaren kunde draga i tvif- velsmål. huruvida ej en felobservation föreligger. Då fyndet är af fullkomligt enastående art,- l)orde väl förf. gjort sig närmare under- rättad om och i sin notis angifvit, under hvilka omständigheter iakt- tagelsen gjordes och hur detaljeradt sagesmannen kunnat identifiera arten. Som uppgiften nu föreligger, kan ingen forskare med godt samvete upptaga den i den vetenskapliga litteraturen. — Att förlägga de yngre måsarnes af allehanda arter sommarvistelse »långt nordpå, vid Spetsbergen och ditåt» är ju absolut grundlöst, då hittills intet enda exemplar af vid Gotland häckande måsarter anträffats vid Spetsbergen. — Ogrundade måste förf:s nakna uppgifter om svarta och hvita samt hvithalsade Jtugsnapparens förekomst på Gotland anses, hvilka stå i strid med äldre erkända forskares erfarenheter. — Hvilken otyglad fantasi hos förf. förråder ej följ- konklusion: »Att spillkrå- kan är så allmän på Gotland beror väl hufvudsakligast därpå, att hans värsta fiende, mården här saknas!» Eller följ., som också vi- sar arten af hans teoretiska spekulationer: »Och inom fågelvärlden åldras ej individen — tvärtom blir fågeln i allmänhet skönare ju äldre han blir. Troligen beror detta därpå, att fåglarna i sina inälfvor ha en mycket magrare flora af mikrober än däggdjuren. Tarmarna äro korta och omsättningen af födan rask» (se gräsanden sid. 69). Eller (se svarthakcdoppingen sid. 89): »Den värme, som de ruttnande växterna i boet, som är stort och platt och simmar ' Kursiv, af rec. - Murkrvparens hemland ar Alperna, Karpaterna. Spanien, Grekland och Himalaia! Redan i södra och mellersta Tvsliland är den en .w//,nv//.i,''"f'" 132 FAUXA OCH FI.ORA })å vattenytan i vass och säf, utvecklar, drifver på äggens rufning och kläckning. Detta påminner om förhållandet hos en del austra- liska hönsfåglar.» Man tviflar på, att förf menar allvar! Är boken icke fattig på sådant, saknas där ej heller mera uppenbara oriktigheter. Om Jiötskrikaii sid. 30 heter det bl. a.: >Boet — — liigges — — invid stammen af ett löfträd, någon gång i ett barrträd.» Menar förf., att så är fallet på Gotland? På fastlandet har hvarje ornitolog fått erfara motsatsen. Utgör Gotland ett undantag? Kråkan, som »skyr människan» (sid. 22), »ses ofta hålla 'jämna steg' med ett persontåg långa sträckor» (sid. 33) — på Gotland. Hvad berättigar förf att så afgjordt påstå, att stjärt- mcsoi lägger två kullar årligen? Uppgiften är gammal, men har ej vunnit bekräftelse hittills. Hvilken tilltro till förfrs uppgifter får man ej, och hvilken värdesättning af hans kunskaper i ornitologien gör man ej efter genomläsandet af notisen om onuvråkoi, där det sid. 49 heter: »äfven uppgiften att 'den ena var ej lik den andra talar för den måjigskiffoude^ ormvråken»; naturligtvis är det bivråken som i omtaladt fall åsyftas! Man läse vidare om tofsvipan {s\å. 55): »När vipan har ägg utvecklar hon stor list mot vandraren. Dä denna aflägsnar sig från boet skriar och klagar hon högst oroligt för att narra honom fortsätta och söka i den riktningen finna boet; närmar han sig redet, hycklar hon det största lugn och låtsas obe- kymrad.» För hvarje något erfaren iakttagare är det välbekant, att tofsvipans ägg äro lättare att finna än många andra vadares pä grund af hennes vana att, ifall man en stund söker efter dem, ängs- ligare kringsvärma en ju närmare boet man kommer. Till slut må jag citera följ. orimliga uppgift: »Under flyttningen öfver hafvet lär denna fågel (vakteln) stundom hvila sig å vattnet» (sid. 53). Förf. säger i förordet sid. 2. att »w/// lu>k alldeles icke är skrif- ren som en fauna^> . Härmed må vara huru som helst, det är i hvarje fall oförsvarligt att slunga ut påståenden sä ogrundade som förf gjort, att så kritiklöst blanda sanning och dikt, andras och eget, ja, att utan tydligt angifna skäl stämpla äldre erfarnare for- skares uppgifter som oriktiga. Förf säger sid. 4, att »skulle boken endast bestått af ett torrt uppräknande skulle den ha blifvit alltför tråkig». — — Har förf åsyftat att skrifva en rolig bok, är mitt an- grepi) delvis förfeladt. Ty häri har han till stor del lyckats! Allt- som oftast öfverraskas man af en passus, som oemotståndligt kommer en att dra på smilbanden. Man läse t. ex. följande om spillkråkan (sid. 39). »Denna fågel gör ej ringa skada å trähus, såsom sommar villor, stall, skjul o. dyl., i hvilka den upphugger betydliga hål. Den är därför rätt ogärna sedd. Troligen sfär detta förhållande i samband med skogarnas uthuggande !^'>^ Eller: {om rodnäldnide tärnan s\d 86) »Det är sväfvande i luften, görande sina vackra kast, hon ter sig skönast, och hennes snöhvita dräkt glänser i solljuset nästan kristalliniskt genom- skinlig h-)^ Som hvar fågelkännare vet, är denna tärna på rygg och vingar askgrå, på bröst och buk askhvit. Stundom omskrifver han en universalsanning eller tillägger attribut, som verka odeladt löjliga. ^ Kursiv, af rec. EN KRITIK 133 »Äggen (hos cnkclbcckasinen), som äro fyra, placeras'^ , heter det, »med lilländan inåt och }iågot ncdaf^ — — » Då äggen placeras med »lilländan» inåt i boet, följer enligt den lag vi kalla tyngdlagen, att »lilländan» också samtidigt och af sig själf riktas nedåt. Om scm,s;- trastcn (sid. 5) får man veta, att han »har ett inuti rappadt bo, i det *insidan öfversmetats af hvitmossa och murket trä — — . Boet blir härigenom väl skyddadt för drag», tillägger förf. såsom sin me- ning! Och i notisen om duj höken (sid. 47) får man i följande form följande up])Iysning: »Utrotar snart de flesta, mindre skyddade dufslag ä landet!» Någon genomgående förtjänst har boken icke, ty om man också ej har rättighet att betvifla en del nya uppgifters sanningsenlighet, särskildt om fåglarnas förekomst och frekvens, saknas i allmänhet bestämdt angifvande af tiden eller platsen för iakttagelsen eller andra bestämningar, som skulle utgöra kriterium på, att de gjorda rönen hämtats ur systematiskt förda anteckningar och icke blott och bart ur minnet, hvarpå man i dylika fall ej har rättighet att bygga. Detta är en hård vidräkning med förf. för hans debutarbete. Men där man om och om igen möter de mest skriande uttryck för en ytlighet, en brist på omdömesförmåga och förståelse af vetenskaplig takt och precision, som äro rent af förvånande, där man åter och åter måste häpna öfver den ansvarslöshet, hvarmed förf. kastar fram en uppgift eller ett påstående, där är det kritikens långt ifrån ange- näma plikt att i sanningens intresse och med de skarpaste vapen ingripa. Det synes vara en allmänt utbredd åsikt, att det inom den rena biologiens fält är allom tillåtet att uppträda och dikta efter smak och behag. Och detta i en tid, då man mer än någonsin kan fordra respekt för vetenskapen om naturen. R. S~g. ' Kursiv, at rec. Ftinriii m-h Flora 1M7. Hiifl. S. utrotade fåglar. 3. ^Holländska dufvan från Mauritius. (Se planschen.) r*5»'''~'^^^pM|r^ land den tyvärr långa raden af fåglar, som ut- r^fcf^ /W^^É rotats på de Madagaskar närliggande öarne, PX-v,^'!!^*!^ intager den så kallade »holländska dufvan» ••^^^^^^^^^ (Älectrcenas nitidissima) ett framstående rum. ^^^^^^^jÉJ Det ofvan anförda namnet (öfversättning af ^^^^j^^^^S »pigeon hollandais») härleder sig från fågelns färger, som äro fördelade i skarpt åtskilda partier och äro de samma, som i den holländska flaggan, blått, hvitt och rödt, ehuru ej med samma inbördes ordning. Engelsmännen kallade den »hackled pigeon» hänsyftande på de smala, spetsiga fjäd- rarne på halsen, som något påminna om en tupps fjädrar på motsvarande ställe, »hackles». Af samma anledning har släkt- namnet, egentligen Alector-oenas = tupp-dufva, gifvits. Fågelns totallängd uppgifves till 30 å 35 cm. Dess utseende i öfrigt framgår af planschen. Sonnerat var den förste, som beskref denna intressanta fågel under namn af »pigeon hollandais». Han hade under sin resa till Ostindien och Kina äfven anlöpt Mauritius och hemförde därifrån ett exemplar af denna dufva, som nu för- varas i zoologiska museet i Paris. Detta exemplar lär nu vara ganska illa åtgånget, emedan man utsatt det för svafvelrök för att skydda det mot mal. Utom detta finnas blott 2 exemplar till i behåll. Ett af dessa förvaras i ett museum i Port Louis, hufvudstaden pä Mauritius. Det tredje finnes i museet i Edin- UTROTADE FAGLAR: »HOLLÄNDSKA DUFVAN» FRAN MAURITIUS 135 burgli.^ Dit har det kommit genom en fransman Dufresne, som varit anställd vid Paris museum och äfven haft enskilda samlingar. Milne Edwards och Oustalct ha gjort det sanno- likt,, att Dufresne erhållit sitt exemplar af en marinsoldatsofficer Mathieu, som 1811 återkom frän Mauritius efter 8 å 10 års vistelse därstädes. Reseberättelser från llOO-talet innehålla ofta notiser om »holländska dufvan» och påpeka dess präktiga färger. Omkring 1790 var den ännu tämligen allmän, men ett exemplar, som dödades af M. E. Geoffroy vid Savane 1826 var troligen det sista af sin art. Den började nog att vara sällsynt redan i början af 1800-talet, ty en fransk resande Milbert säger i sin resebeskrif- ning (tryckt 1812), att han visserligen ofta haft tillfälle att se den men aldrig lyckats få fatt i något exemplar. »Denna fågel lefver enstaka», säger han, »i vattendragens dalsänkor» . »Den lefver af frukter och tlodsnäckor.» Detta är nästan allt som finnes i litteraturen angående fågelns lefnadssätt, och det gäller troligen ej för den tid, då den var talrik, ty då lefde den nog i flock såsom flertalet andra dufvor. Utom denna dufva fanns pa Mauritius ytterligare en annan dufva (Nescenas mayeri). Denna är ännu ej utrotad, ehuru dess öde synes hotande. Den är något större än den »hol- ländska dufvan» och är ljusröd på hufvud, hals, mantel och undersida, brun på vingarne, grå på gumpen och med kanel- brun stjärt. Om denna uppgifves det i resebeskrifningar, att den skulle vara välsmakande, men »giftig» att förtära. När européerna först började besöka Mauritius, voro dufvorna yt- terst talrika. Detta framgår t. ex. af berättelsen om en hol- ländsk expedition af år 1598. Där omtalas bl. a. »matroserna togo sådana (d. v. s. dufvor) till ett antal af ända till 150 på en eftermiddag, och de skulle ha kunnat ta med sig än flera, de skulle ha tagit med händerna eller dödat med en käpp så ^ Af detta har Mr Eagle Clarke vänligen lämnat en fotografi, hvilken af artisten A. Ekblom användts vid förfärdigandet af bifogade plansch. Till ledning för färgerna har dels legat studier af detta exemplar, dels en färgplansch af Milne Edwards och Oustalet i »Centenaire de la fondation du Museum d'Histoire Natu- relle 1893». 136 FAUNA OCH FLORA många, som de skulle ha velat». Men sådana förhållanden varade naturligtvis ej länge. Människornas direkta sköfling af de orädda öfåglarne var ej den enda orsaken till dessas under- gång, utan de af människorna införda och lössläppta djuren gjorde kanske än mera förfång. I synnerhet torde förvildade svin och en art makaker (Cynomolgus pileatus, införd från Ceylon) varit fördärfbringande för ägg och ungar af allehanda fåglar. Släktet Alectroejias är dock ej utdödt, ehuru dess präkti- gaste art försvunnit från de lefvandes antal. En nära besläk- tad art (A. madagascariensis), som lefver på Madagaskar, är indigoblå med skiffergrå hals och delvis röd stjärt. Seychel- lernas representant (A. piilcherrima) är svartblå med röd hjässa och grå hals^ och Komorernas (A. sganzini) är blåsvart med hufvud, hals och angränsande partier af rygg och bröst grå. På ön Rodriguez fanns troligen också en art af detta dufsläkte, men den utrotades så tidigt och så fullständigt, att man ej har några säkra uppgifter om den. Slätet Alectroejias hör till en afdelning af de fruktätande dufvornas familj, som är utbredd från Malacka öfver den malajiska arkipelagen ända till Fijiöarna. De ha sålunda ej sina närmaste släktingar i Afrika, hvilket ju är af intresse från zoogeografisk synpunkt. Af denna art finnes ett exemplar i Riksmuseum. Ornitologiska iakttagelser från sjön Tåkern och omnejd år 1906. Af v. A. E. ^^■■•■■;- •>■'■' mi^ ] essä iakttagelser beröra isynnerhet sådana K _ ■... ^k- fåglar, som ej äro med säkerhet förut påträf- i'* ."^-v. '^vaiiiv fade i sjön och sålunda nya för sjöns fauna. ii|ÉHHM||||^y|| Smalnäbbade simsnäppan (Phalaropiis ^^^^~~^3^ hyperboreus). I min afhandl. »Om fågellifvet i !!J^^w~^^^3 sjön Tåkern» förekommer följ. notis: »På 1880- talet observerades af en gammal Tåkersjägare af allmogeklas- sen min trogne följeslagare på sjön Karl Källgren en flock ovanliga fåglar ut på sjön, dels simmande dels springande på sjögräset. Af nyfikenhet sköts en, som enligt Källgrens be- skrifning hade fötter och näbb som en and, storlek af en täck- ling. Otvifvelaktigt var detta en flock simsnäppor troligen smal- näbbade; de kallades af Källgren ämänder.» I sommar har denna uppgift besannats, i det att en dylik fågel sköts d. 15 juni ut på sjön; det var en hane med mycket utvecklade generationsorgan tydande på häckning. Fågeln, konserverad och uppstoppad, var med på Tåkersutställningen i Norrköping; tyvärr fick jag ej tid att närmare undersöka förhallandet pa platsen, där den fälldes, upptagen som jag var med ordnandet af nämnda fågelutställning. Källgren, som är en god fågelkännare, försäkrade emeller- tid, att det var samma fågelart, som han sett på 1880-talet, dock erkändes, att han misstagit sig pa näbben som icke lik- nade andens. På förfrågan hvarför han kallade dem ämänder svarades, att det var tydligen ett ämne till and, hvilket ju på sätt och vis kan sägas. 138 FAUNA OCH FLORA Snatterandeti (Anas strepera). I bref från jägmästaren S. V. SöDERQViST på Omberg har jag fått följande meddelande på en förfrågan, om han sett snatteranden i Tåkern: »Den 12 juli 1892 sköt jag vid Lindön i Tåkern 3 st. gamla fåglar af Anas strepera.» I brefvet namnes vidare. »Hvarken förr eller senare har jag iakttagit denna andart i sjön.» Jag visade bref- vet för den framstående kännaren af Tåkerns fåglar framlidne jägmästaren C. M. Sjögren, som därvid fällde ett lustigt ytt- rande, som ju icke skadar någon att återge: »Jag sätter högt värde på jägmästare S:s kunskaper och pålitlighet, men hur det är med hans »snatteränder» vill jag icke svara för.» S — n hade aldrig sett anden i sjön. I år (1906) d. 21 juli sköts dock på samma plats (Lindön) en snatterand gammal J* i sommardräkt. Jaktsällskapet fäste sig icke vidare vid fågeln, som ansågs vara en vanlig gräs- and. Med stor tillfredsställelse tillvaratog jag det rara fyndet, som nu finnes i min privata fågelsamling. Det har alltid väckt min förvåning, att jag icke förr påträffat denna and i Tåkern; nu är emellertid konstateradt, dels jägm. Söderqvists fynd dels ock att anden fortf. finnes i sjön om också ännu intet bevis för att den häckar därstädes. Hafstriiten (Läras marinus). Den 4 okt. sköts af gods- ägaren A. Hanström en hafstrut i en vassrugge ut på sjön. Exemplaret var en ungfågel. Den var svårt sårad i ena vingen, hvilket sår blifvit elakartadf så att hela handvingen var in- flammerad och söndervärkt; fågeln hade tydligen lidit mycket, icke minst däraf att han blifvit oförmögen att skaffa sig lämp- lig föda, som syntes af hans utmärglade kropp. Detta svåra fall af djurplågeri hade trol. tillgått på så sätt, att en jägare, som legat på sträckskytte ut på sjön, vingskjutit fågeln samt då han befanns värdelös som matfågel låtit honom ligga, en råhet och samvetslöshet som gränsar till det otroliga; lyckligt- vis påträffades den af en för fågelvärlden och jaktvården myc- ket intresserad jägare, som gaf honom nådeskottet. Mig vet- terligt är hafstruten ej förr påträffad i Tåkern ; gråtruten är däremot stamgäst i sjön. v. A. E. : ORNITOLOGISKA IAKTTAGELSER FRÄN lÄKERN OCH OMNEJD 13g Rörhönan (Gallinula chloropiis). I en mindre vattensam- ling i närheten af Vadstena slott (icke slottsgrafven) tätt be- vuxen med grof rörvass (Phragmites communis) har en rör- höna^ uppehållit sig hela hösten från i slutet af aug. Vatten- grafven ligger intill Vättern, från hvilken den skiljes genom en stenrefvel och kallades fordom »Katthafvet», numera Svandam- men, sedan tamsvanar blifvit ditförda. Den nämnda rörhönan, till en början mycket skygg, har på senare tider blifvit djärf- vare, så att den till och med följt svanarne ut på blankvatt- net åt land till, hvarigenom det blifvit möjligt att med full sä- kerhet konstatera arten. Det bästa märket på denna fågel är de hvita undre stjärttäckarne, som tydligen framträder, då få- geln skyndar in i vassen och håller stjärten upprätt. Äfven storleken och den rödaktiga näbben skiljer den från sothönan som mången tagit den för. Det hade varit en lätt sak att skjuta fågeln till en värde- full ökning i fågelsamlingen, men jag har icke velat fälla honom, emedan det vore ännu värdefullare, om han ett annat år åter- komme med en maka och bosatte sig på platsen. Det har mycket förvånat mig, att denna vadare aldrig blifvit skjuten eller iakttagen i den närbelägna Tåkern.' Min tro är dock, att den kommit därifrån, men tillfölje af denna sjös till stor del otillgängliga vassar aldrig blifvit iakt- tagen. I »Nordens fåglar» yttras om denna vadare, »I Sverige är hon ytterst sällsynt endast funnen på några få ställen från Skåne till Uppland.» Turtiirdiifvan (Columba tiirtur). I okt. sköts vid egendo- men Bårstad, Rogslösa socken, i närheten af Tåkern en tur- turdufva; hon hade slutit sig till tamdufvorna på gården. Fyn- det öfverlämnades till mig af godsets ägare herr Gustaf Ju- BERG och finnes nu i min fågelsamling. Exemplaret var en ungfågel, som, att döma af de klippta vingarne, sannolikt förut varit i fångenskap. ' Sedan ofvanstående redan var tryckfärdigt, liar inkommit meddelande om, att denna fågel verkligen blifvit sedd vid Lindön i Tåkern af Regementsläkaren D:r H. Nyqvist. 140 FAUNA OCH FLORA Till sist några ord om kattugglans s. k. meritlista, om skadlig eller nyttig fågel, hvilken fråga f. n. synes aktuell bland jägare och ornitologer. I höst (1906) har jag erhållit 4 ex. af denna uggla från Kung Starby i närheten af Vadstena; egen- domligt nog voro alla fyra hannar, en med brunröd grundfärg, de öfriga gråa. Alla voro fångade i höksax med dufva som lockfågel. Muskelmagen hos de 2 var tom. I den tredje finnas tydliga lämningar, fot, tärs och fjädrar af en gulsparf. I den fjärde tydliga lämningar, vingben, skulderfjädrar och andra fjädrar af en skata. Jag vågar ej af detta ringa material draga någon slutsats, utan vill blott anföra dessa fakta. Ett kan dock sägas, att kattugglan icke är någon föraktlig roffågel, då den vågar sig på en så pass kraftig fågel som en skata. Huru urskogens karakteristiska repre- sentanter försvinna. '-•^•-'•"•^ ^jjjj^..-.^ ^ ^^^^ förfäder togo Sveriges land i besittning, var det, som sägnerna mala, uppfylldt af sko- l^i gar och vilda djur; resultatet af mångtusen- årig fred. I mån som människans utbred- ningsområde vidgades och hennes individ- ?^?I=^^^cé!=?^:^^ antal ökades, började hon alltmera göra bruk af det herravälde öfver naturen, hon i »skapelsen» fått sig tilldeladt. Hon började så småningom förgripa sig på skogen och på dess djur. Till en början skedde nog detta blott för tillfredsställande af sina nödtorftiga behof, och öfvergick till förvärf först dä som möjligheter yppade sig att draga vinst af naturalstren. Af dessa alster var det i första hand de spar- samt i skogarne förekommande s. k. masteträden, som rönte efterfrågan och bland djurslagen bäfvern eller som han fordom benämndes bjuren. Masteträden som förnämligast tagits i anspråk för skepps- farten, skulle, enligt bestämmelserna i 1805 års skogsordning, äga minst 70 fots längd, 24 tums tjocklek, 12 fot från roten i storändan och 16 tum i lilländan, vara utan röta och skadliga kvistar samt af rak växt; deras kubikinnehåll skall belöpa sig till minst 150 kubikfot. Sådana jätteträd funnos förr å vissa godartade skogsmarker i landet till ej så ringa antal, vittnande om, att äfven i Nordens skogar barrträden kunna na dimen- sioner, påminnande om söderns gigantiska former, blott till- räckligt läng växttid förunnas dem. Det stora värde dessa träd betingade gjorde det möjligt att uppsöka och tillgodogöra 142 FAUXA OCH FLORA sig dem, hvarhelst de befunno sig, ty de tålde de högsta trans- portkostnader. Länge dröjde det därför ej, innan dessa träds antal så förminskades i landet, att lagstiftaren nödgades taga hand om dem. I de gamla landskapslagarna voro de ej intagna, det var först på 1600-talet när man började motse en viss svårighet för kronan att få hennes behof af dylikt träd fylldt för framtiden, som man blef betänkt pä att afsätta en viss större skogstrakt för deras uppfredande, på samma gång man ock fann sig böra anbefalla rifning af alla ikring området be- fintliga sågkvarnar. Så bestämdes den 23 september 1668, att alla master på skatteskogar skulle omedelbart upptecknas och att ingen ägde sådant träd fälla eller sälja, innan detsamma först erbjudits amiralitetet; ett beslut som nog var på sin plats, då dylika träd i mängd utfördes ur landet, särskildt från det i Göteborg bildade s. k. mastehandlarnes kompani, genom hvilkets förmedlande särskildt år 1640 utfraktades bland annat virke, 1,750 masteträd. Vidare finner man år 1674 i Kungl. Bref meddelade förbud för några masteskogsägare i Nedre Värm- land och på Dal att använda dylika träd, de skulle fridkallas för att »såsom ett omistligt regale till skeppsflottans behof allena brukade blifva». Något annat än en förmånsrätt för kronan att tillhandla sig masteträden torde dock ej hafva förekommit förr än i 1734 års skogsordning, då såväl skatte- som kronoåbo förbjödos fälla ett friskt masteträd vid äfventyr af botes- och skade- ståndsansvar. Därjämte förklarades i 1739 års skogsordning att ingen finge, utan landshöfdingens i länet tillstånd, å krono- jord och, utan gjordt hembud till kronan, å skattejord hugga eller afyttra masteträd, och skulle i de fall, att kronan ej ville hafva trädet, de vid försäljning däraf inflytande medlen, när trädet vuxit i skattejord, i deras helhet tillfalla skattemannen; bestämmelser som voro enliga med dem, som sedermera i 1793 och 1805 årens skogsordningar inflöto. I Kungl. skogsstyrelsens cirkulär den 16 juni 1873 bestäm- des sedermera att för erhållande för flottans räkning af kun- HURU URSKOGENS KARAKTERISTISKA REPRESENTANTER FÖRSVINNA 1 43 skap rörande befintligheten af inasteträden i kronans egen- domar, de skulle räknas och införas i s. k. märkrullan. Genom Kungl. Förordningen 8 oktober 1875 fick skatte- man » fri dispositionsrätt till å hans ägor växande masteträd, och därmed blef, skulle man kunna säga, deras öde besegladt. Trädens h()ga värde i förening med den rationella skogshus- hållningens fordringar ha gjort, att de så småningom försvun- nit. I våra nordiska skogar skola dessa monument i växtväg snart, om så ej redan nu är fallet, tillhöra sagornas värld. Någonting som vinner stöd däraf, att då, för åtskilliga år se- dan, sådana träd skulle för ett visst ändamål anskaffas, det ej stod till att erhålla dem inom landet, utan måste de hämtas från Östersjöprovinserna. Det öde, som sålunda drabbat masteträden finner äfven sin motsvarighet inom djurvärlden, i det bäfvern, som här i Norden lefde samtidigt med dem, nu är utrotad. Från att hafva funnits i hela landet, måste han, såsom varande efter- sökt af människan, draga sig undan henne och kulturen mot norr, där han omsider helt och hållet gick sin undergång till mötes. Orsaken till hans förföljande torde få sökas icke blott i begäret att öfverkomma hans dyrbara skinn, utan äfven där- uti, att man trodde sig i honom se ett skadedjur, som borde förföljas; ett åskådningssätt som vunnit insteg under de tider, då man i alla åtgöranden i skogen af såväl människor som djur tyckte sig spåra skogsförödelse. I den äldre Byggnings- balkens 23 kap., afhandlande huru skadedjur skulle fällas, nam- nes i 1 § bland sådana skadliga djur, som hvar och en sak- löst finge skjuta och fälla och dem behålla, bäfvern. Att han under sådana omständigheter skulle med ifver efterhållas, var själfklart, allrahelst i tider, då så godt som enda förvärfskällan från skogarne var att söka hos villebrådet och framförallt hos de pälsbärande. Till hvilken grad förföljelsen skedde kan ses af det antal bäfverskinn, som vid olika tider från skilda orter utfördes ur landet. Så t. ex. utfördes från Lödöse — nu Göteborg — år 1546, bland en mängd andra skinn, 13 bäfverskinn. Från Söderköping 1554 447 bäfverskinn. Ar 144 FAUNA OCH FLORA 1559 från samma plats 263 skinn. Frän Norrköping år 1547 265 bäfverskinn. Från Västervik åren 1555 — 1557 och 1558 28 skinn och från Kalmar år 1547 25 skinn. Bäfverns sista tillflyktsort kan spåras i de lappländska älfvarne. Nu är han försvunnen äfven där. Lappen, den sven- ska urskogens människa, med hvilken bäfvern kanske under årtusenden lefvat samman, skulle omsider blifva detta säll- samma djurs baneman. Den strömning, som går genom landen och som äfven nått oss nordbor, att söka åt eftervärlden bevara oförfalskade vissa områden på vår jord med dess växt- och djurvärld så- dana de en gång utgått ur naturens hand manar en att, där så behöfves, söka återupprätta de felsteg, som af obetänksam- het och vinningslystnad blifvit begångna. Därför bör man söka vinna åter de representanter från urskogen, som karak- teriserar densamma sådan han var under de tider, då civili- sationens människa började taga honom i besittning. Man bör söka uppfreda å lämpliga områden — kanske i Värmland och Dalsland — masteträd, och man bör söka inplantera bäfvern å för honom passande lokaler på af kronan väl bevakade plat- ser, där man af namn å forsar, gårdar m. m. kan sluta till, att han där en gång i tiden åt sig inredt sitt konstnärliga hem; exempelvis å Bjurfors kronopark i Dalarne. Ett åtgö- rande Som med all säkerhet skulle visa bättre resultat än det, som erhållits vid inplantering i landet af sådana djurslag, som aldrig veterligt där förut funnits såsom myskoxen och kanada- hjorten. I Norge har, som bekant, bäfvern uppfredäts med framgång, därför borde det ock så kunna ske i Sverige, allra- helst kronan äger härför lämpliga områden • — naturskyddsidén manar till vidtagande af matt och steg sådana som de nämnda. C. A. Hollgren. Jätteormarnes giupskhet. cdaii urminnes tid ha människorna alltid haft en djupt inrotad fasa för ormar. Förr i tiden § berättades sagor om drakar och lindormar, som sprutade etter o. s. v. Nu tagas ej längre sådana för goda, men de ha efterträdts af ett slags berättelser, som ofta framträda med an- språk på att vara »naturhistoriska» skildringar och med hår- resande detaljer omtala ormars fasansfulla giftighet eller jätte- ormars vidunderliga förmåga att krossa och sluka sitt byte. Tack vare dessa ofta återkommande berättelser har man ej sällan en öfverdrifven föreställning i synnerhet om jätteormar- nes vanor. Skulle man tro en del uppgifter, så vore en häst eller en buffel ej något omöjligt för en jätteorm att sluka och tigrar och lejon rent af småsaker för honom. Hvem har ej läst »fruktansvärd strid mellan en boaorm och en kungstiger»? (eller någon af dess varianter)/ Emellertid har verkligheten i detta afseende så aktningsbjudande former, att de borde kunna vara rätt tillfredsställande i och för sig utan utsmyckning. — Att ute i naturen bevittna en jätteorms måltider är ej så lätt och inträffar ej så ofta. Menageriexemplaren äro ofta så illa hållna, att man ej af deras förhållanden kan draga några slut- satser, och dessutom få de af billighetsskäl oftast nöja sig med kaniner, höns eller annat dylikt småplock. Men nyligen har hos den bekante djurhandlaren Hagenbeck i Stellingen vid Hamburg gjorts några mycket belysande experiment, som i dagarne omtalats i den vetenskapliga facklitteraturen och så- ' Att boaonnarne nch kungstigrarne ej finnas i samma länder, generar ej vissa berättare, men andra mildrar saken genom att tillägga i ett menageri'. 146 FAUNA OCH FLORA lunda äro fullt pålitliga. Då dessa äro af ganska stort intresse lämnas af dem här ett kort referat. Den ormart, som det är fråga om i detta fall, är den ost- indiska Python reticulatus. Det är en särdeles prydlig orm, hvars nätformiga färgteckning i gult och Ijusbrunt kring mör- kare fläckar än mera förhöjes, därigenom att huden hos väl- födda exemplar är iriserande och sålunda skimrar i alla regn- bågens färger. De största Hagenbeck'ska exemplaren äro sär- deles ståtliga och ha en längd af omkring 25 fot. ^ När djuren äro hungriga, visar det sig därigenom, att de oroligt krypa om- kring och liksom söka föda. Då man märker detta, går man i författning om att fylla ormens önskningar, och numera an- vändes vid utfodring alltid djur, som förut dödats eller själf- dött. När ett sådant inlagts i buren, störtar ormen sig öfver det, hugger det alltid i hufvudet och kastar sig blixtsnabbt om offrets kropp i vanligen två slyngor. Sväljandet börjar alltid med hufvudet, hvarvid ormens strupparti i otrolig grad vidgas. En gång vid slukandet af en stenget beräknades dess vidd till nära halfannan meter. Underkäken står härvid vinkelrätt mot hufvudets plan och dess båda halfvor äro naturligtvis dragna långt isär. Förra vintern slukade en af de Hagenbeck'ska jätteormarne ett kinesiskt svin, som vägde 45 tyska skålpund. Sväljandet af detta drog knappt en halftimme. Den 14 juni 1906 åt en 25-fotsorm en svan, som vägde 17 skålpund, men tre dagar senare hade den aptit nog att svälja en själfdöd sibirisk rå- bock, som vägde 67 skålpund. För säkerhetens skull hade man dock sågat bort hornen på denna förut. Äfven inmundi- gandet af denna gick på en halftimme. Den 12 juni bjöd man ormarne på en stenget, som själf- dött. Hornen hade gifvetvis afsågats äfven af denna. Härom skrifver D:r Sokolowsky: »Detta mål tog en af ormarne för sig, som dock få dagar förut slukat två getter, en på 28 och en på 39 skålpund. Ormen hade lagt sig i två vindlingar omkring stengetskroppen och gjorde en vindling till, sedan hälften af ' Arten i fråga kan nå en längd af 9 meter! JÄTTEORMARNES GLUPSKHHT I47 kroppen försvunnit i ormens gap. Härvid kunde man se, huru liela getkroppen liksom drogs ut på längden genom det ko- lossala muskeltryck, som ormen utöfvade, för att på detta sätt kadavret lättare skulle kunna sväljas. Man märkte, huru efter mellantider af 4 — 15 minuter stengetskroppen alltmer försvann i ormens gap och svalg. En fotografering med blixtljus skulle nu företagas, men detta skrämde ormen, sa att den genast gaf ifrån sig hela kadavret. Hade den ej störts på detta sätt, skulle den pa 9 dagar ha satt i sig en näringsmängd af till- sammans 138 skålpund. Under slukandet gaf ormen ifrån sig egendomliga stönande och gurglande ljud.» Ett annat åsyna vittne till detta skrifver, sedan sväljandet pågått en stund: »Ormens eljes så sirliga hufvud var alldeles oformligt draget i sär, käkbenen voro alldeles ur sitt läge, af ormhufvudet syntes egentligen ingenting alls, utan det såg sna- rare ut som om man dragit en brokig säck öfver hufvud, hals och framkropp på stengeten. ' — — — För öfrigt tog sig ormen god tid. Med kortare och längre mellanstunder under ett ibland svagare, ibland starkare flåsande, som af en blåsbälg, sköt sig ormen än liggande på sidan än på ryggen, alltmer öfver stengeten, allt under afsöndrandet af stora mäng- der af slem, så att efter 2 V2 timme blott bakkroppen och bakbenen voro kvar.» Snart voro blott stengetens bak- ben synliga, och då var det som Herr Hagenbeck tillkal- lade fotografen med redan omtaladt resultat. På en half minut hade ormen spytt ut hvad den med så mycken möda svälj t ned. Det största djur, som någon af de Hagenbeck'ska or- marne lyckats sluka, var en get, som vägde 84 skålpund. Matsmältningen går jämförelsevis raskt. Den ormen, som sväljt de två getterna, atlämnade de första exkrementerna re- dan efter 9 dagar. Men den, som slukat svinet, behöfde 19 dagar för att komma till samma punkt, och först efter 28 dagar kom nästa uttömning. När ormarne fått ett stort mål, söka de vanligen genast upp vatten och lägga sig däri, ofta orörliga under dagar. Detta beror antagligen därpå, att de 148 FAUNA OCH FLORA vilja undvika förtorkning af den onaturligt utspända kropps- huden. För torka äro nämligen många kräldjur särdeles öm- tåliga. Maunitiusrallen (Aphanapteryx broeckii). Den röda Mauritiusrallen (Aphanapteryx broeckii) (Schlegel). (Se planschen.) f rallarnes familj är det ett rätt stort antal i ^/yp^^m^^ synnerhet öformer, som utrotats och om hvilka --' ' ^^ '^(d^ man endast har en ganska ringa kännedom. En sådan form är den stora röda rall, som ^*: förr fanns på Maurltius och som omtalas af '^M--^. många resande tillsammans med den märk- värdiga dodon eller dronten. Ofta namnes den af de ej natur- kunnige resandena helt enkelt »höna» eller »röd höna». Först torde den omtalats i en resebeskrifning (tryckt 1651) af en fransman F. Cauche under namn af »poules rouges au bec de bécasse». Samme författare säger, att dessa fåglar voro så nyfikna, att man blott behöfde visa dem ett rödt skynke, så kommo de fram och läto sig gripas med handen. De voro af en hönas storlek och »excellentes å mänger». Detta sista om- döme jämte uppgiften om deras oräddhet lämnar full förklaring för deras utrotande, allra helst som de ej kunde flyga och alltså skulle haft svårt att berga sig, äfven om de så småningom lärt sig att frukta människorna. Ett annat omnämnande göres också i en resebeskrifning af P. VAN DEN Broecke (tryckt 1771), som äfven ger en skiss af samma fågel. Hit hänför sig nog ock en berättelse af en präst från Hessen Joh. Chr. Hoffmann, som från 13 febr. 1673 till 17 mars 1675 lefde på Mauritius. I sin resebeskrifning skrifver denne i öfversättning ungefär följande: »slutligen finnes det en märkvärdig sort af röda fåglar, som man kallar 'Tod- därsche' och som äro af en vanlig hönas storlek och hvilka. Fauna och Flora IV07. Höft. 4. 1 1 150 FAUNA OCH FLORA emedan de ej kunna flyga, men icke destomindre kunna löpa fort, fångas på ett löjligt sätt nämligen följande. Man tager i högra handen en käpp, men den vänstra omvecklar man med ett rödt tygstycke och sträcker fram den liksom lockande åt fåg- larne, hvilka vanligen lefva flockvis tillsammans, hvarefter dessa dåraktiga fåglar närma sig nästan utan skygghet (icke vet jag, om de denna färg så mycket hata eller älska); när de därpå äro nog nära, slår man till och får dem på detta sätt, så snart man blott har en och tager den i handen, löpa också de andra till, liksom för att rädda den fångna, och betalas med samma mynt.» Dessa små notiser och några mer eller mindre antagliga bilder delvis tillsammans med »dodon» eller »dronten» var allt, som man kunde hänföra till denna utrotade fågel ända till slutet af 1860-talet. Då fann emellertid von Frauenfeld i kejserliga biblioteket i Wien en märklig samling af på perga- ment med oljefärg målade bilder, som stammade från 15- och 1600 talet. Denna samling, som tillhört kejsar Rudolf II, inne- slöt också dels en afbildning af en dront, dels äfven en dylik af en fågel, som måste anses vara den »röda hönan» från Mau- ritius. Von Frauenfeld lät reproducera dessa, och efter den sistnämnda är vår bild förfärdigad. Den »röda hönan» tyckes af allt att döma, såvidt denna bild är pålitlig och det förefaller den vara, ha tillhört rallarnes familj och stått i närheten af de på Nya Zeeland ännu kvarlefvande weka-rallarne, Ocydromus. De sistnämnda kunna ej heller flyga och ha samma lösa bygg- nad af fjädrarne, som den af von Frauenfeld upptäckta bilden visar. Weka-rallarne äga föröfrigt också samma nyfikenhet och oräddhet, som omtalas om den »röda hönan» från Mauri- tius. Knappt var von Frauenfeld's uppsats med den repro- ducerade bilden utgifven 1868, förr än Milne Edwards vid undersökning af en del fågelben, som gräfts upp i en mosse på Mauritius af Sir Edward Newton, kom till det resultat, att dessa måste ha tillhört samma fågelart. Man har på detta sätt fått någon kännedom, om också knapphändig, såväl om denna fågels yttre som om dess skelett, ehuru den för länge schlegel: den röda mauritiusrai.lf.n (aphanapteryx brcechii) 151 sedan försvunnit från de lefvandes antal, såsom tyvärr är fal- let med ett stort antal af fåglar, som fordom lefvat på Masca- renerna. Tillsammans med Ap/iafiapteryx-henen träffades äfven ben af dronten, af en stor sothöna och af en likaledes utdöd papegoja. Af dem finnas inga andra rester, men af en annan papegoja från Mauritius fmnes äfven några få skinn i behåll, ehuru fågeln nu är utrotad. Om Rosenmåsen (Rhodostethia rosea) Macgil. (Hufvudsakligen efter Buturlin.) W ängst upp i nordost i den eviga isens rike, hvarest sommarsolen knappt mäktar att åstad- komma en bar fläck, nordost om Frans Josefs land, norr om Nysibiriska öarne, noiT om Ala- |ska, där någonstädes men ovisst hvar, har man antagit, att denna fågel skulle ha sin hufvudsakliga hemvist. I dessa ogästvänliga trakter i ett ark- tiskt klimats all bisterhet, där lefver nämligen den skönaste representanten af en för sina mjuka och fma färger utmärkt fågelgrupp. Den öfverträffas ju lätt i färgprakt af många af söderns grannt prunkande fåglar, men ingen torde kunna täfla med den i älsklig och enkel smakfullhet. När den är klädd i högtidsskrud är den rådande färgen hvitt med pärlgrå mantel och vingar. Men öfver det hela breder sig en rosensky, som tätnar på bröstet till rosenrödt, men är något svagare under- till och än mera på hufvudet, den vigglika stjärten och arm- pennornas spetsar. Liksom för att höja effekten af de eljes så mjuka färgerna finnes kring halsen ett smalt sammetssvart band. Näbben är svart, men fötterna äro röda samt ögon- ringen cinnoberröd. Om vintern saknas det svarta halsbandet och det rosenröda är blekare. Ungfåglarnes dräkt är mera anspråkslös. Halsbandet är antydt men gråaktigt, pannan gråbrun, en mörk fläck i öron- trakten sträckande sig under ögat, handtäckare svartbruna, OM ROSEXMÄSEN (rHODOSTETHIA ROSEa) I 53 handpennor till stor del af samma färg, stjärtpennor svartbrun- spetsade, mörklTrnn rygg med mer eller mindre ockergula fjä- derkanter, tvärbandad öfvergump och ej ett spår af rosenfärg på den hvita undersidan. Allt detta gör, att ungfågeln ej i af- lägsnaste mån kan mäta sig med de gamla till sitt utseende. Denna intressanta mås träffades första gången af Parry och Ross på Melville-ön 1823. Men den fortfor att vara ytter- ligt sällsynt långt efteråt. År 1865 voro inalles blott 6 exem- plar kända och tio år senare hade visserligen antalet fördubb- lats, men kunskapen om fågeln hade just ej ökats. Det var hufvudsakligen ungfåglar, som hade påträffats, ty de ströfva mera omkring. En hade förirrat sig till Färöarne och en annan så långt bort från sitt hemland som till Helgoland och ytter- ligare en hade förflugit sig till Yorkshire. Vega-expeditionen lyckades endast erhålla en ettårig ungfågel med sönderskjuten näbb vid Pitlekaj, men det oaktadt förklarades den af en en- gelsk ornitholog vara utställningens pärla, då Vega-samlingarne exponerades i London. Först den amerikanska Point Barrow- expeditionen hade år 1882 tillfälle att observera denna art i talrikhet och insamla material af den. »Fram»-expeditionen observerade rosenmåsen vid tre tillfällen. En gång mellan 81° 5' och 81° 8' N. lat. och på ungefär 127 \'2° O. long. Ny- sibiriska öarne voro då närmaste land. Vid ett annat tillfälle sågos några nordost om Frans Josefs land. Expeditionen hem- förde en flygvuxen årsunge, som afbildats af Collett. Men fågelns häckningsplats var och förblef okänd. Det är sålunda ej så underligt, att naturforskare, som deltagit i ark- tiska färder, alltid svärmat för denna gåtfulla fågel. De ha längtat efter att finna dess hemvist, och det har hägrat för dem i deras drömmar, att de skulle träffa på de platser, där rosenmåsen lade sina ägg och uppfödde sina ungar. Men de- ras förhoppningar gäckades. Rosenmåsens fortplantningshi- storia var alltjämt höljd i dunkel. Huru länge så skulle varit förhållandet, är svårt att förutsäga, om ej, mot all förmodan skulle man nästan kunna säga, det lyckats den ihärdige ryske ornithologen Buturlin att sommaren 1905 fuma en, som man 154 FAUNA OCH FLORA trodde, sydlig utpost af denna högarktiska fågel på Kolyma- flodens deltaland. Visserligen var ju detta långt bort i Nord- ost-Sibiriens kanske mest otillgängliga trakter, och arktiskt är ju området fullständigt, men det var dock sydligare, än man kunnat vänta, att denna isrikets skönaste prydnad skulle ha sitt sommarhem. Att komma dit upp är en besvärlig tur, en många måna- ders resa, och denna resa måste företagas under vintern med hundslädar, ty dels är sommaren för kort, för att man skulle kunna hinna fram, och dels kan man då helt enkelt ej taga sig fram öfver halfupptinade, blöta tundror, träsk och moras. Men väl på platsen utbreder sig för den intresserade ornitho- logens syn vid sommarens annalkande ett fågellif så rikt och så märkligt, att det gifver honom full lön för hans utståndna mödor. Buturlin har i bref till »The Ibis» 1906 gifvit en mycket tilltalande och målande skildring af sina iakttagelser här uppe, och ur denna göres här nedan ett kortfattadt utdrag. »Det delta, som bildas af Kolyma-floden, den ostligaste af de stora floder, som falla ut i Norra Ishafvet, ligger på ett un- gefär mellan 68 7^° och 69 ^/4° N. lat. och från 159° till 161 V2° O. long. Denna stora sträcka, åtminstone 15000 kva- dratkilometer, består af en brokig blandning af sjöar, laguner, kanaler, bäckar, kärr, mossar och fuktig mark af alla slag, men torra fläckar är det ondt om. Den södra delen af deltat un- gefär en tredjedel eller än mindre är täckt af skog, den andra delen sträcker sig ofvan skogsgränsen, men är till stor del öf- vervuxen med ytterligt täta och välvuxna buskar af gråal (Alnus incana), vanligen 5—10 fot höga, men stundom nående en höjd af 15 fot och med en tjocklek af 5 — 6 tum, samt af viden (Salix) af olika slag. Den resande måste gå omkring 20 kilometer från den stora flodens hufvudkanaler och sen kanhända två eller tre kilometer från bäckarne, längs hvilka han tränger fram, för att finna ett stycke verklig tundra sådan, som jag sett på Kolguev-ön, med lafvar täckande marken samt obetydliga buskar af Betiila iiana och olika viden strödda öfver OM ROSENMASF.N (rHODOSTÉTHIA ROSEa) I55 de torra fläckarne, men med mossor och starrarter klädande de fuktiga platserna.» »Med afseende på klimatet kan märkas, att jag for fram och tillbaka öfver deltat i hundsläde under första hälften af maj, då det var den djupaste vinter från europeisk synpunkt. Väldiga snöstormar voro då en daglig företeelse, under det att termometern stod 20° C. under fryspunkten om dagen och 30° om natten. I midten af maj blef vädret något bättre, snön smälte vid middagstiden (naturligtvis frysande igen i skuggan), så att på sluttningarne mot söder och på de sandiga öarne marken stack fram. Vid denna tid uppträdde de första gässen (Anser serrirostris, A. gambeli och i mindre antal A. rhodo- rhynchus) och till och med svanen (Cygnus bewicki) flyttande nedför floden, under det att omkring den 20 maj små flockar af dem passerade. Gråsiskor (Linota exilipes), snösparfvar, Corvus orientalis, hafsörnar och dalripor (delvis öfvervintrande inom området) hade förstås varit där länge. Så slutade flytt- ningen och snöstormarne började igen till den 27 maj. Den dagen var vacker med ungefär 3 — 6° C. köld, så att snön smälte i solskenet, och på den och de följande dagarne flyttade gäss, svaner, änder, måsar (Lams vegw och L. glaucescens?) och vadare (isynnerhet Tringa maciilata, T. siibarqiiata, T. sakhalina, Phalaropus fulicarius och Charadriiis fulviis) i stort antal. Slutligen den 30 maj regnade det, under det att termo- metern gick upp och ned mellan 16 "^ C. öfver och lika mycket under fryspunkten; snön blef mera sparsam på öppna platser och den första rosenmåsen rapporterades. På morgonen den 31 maj såg en af mina män ett par och under dagens lopp gick jag på floden, hvarest den famntjocka isen ännu var fullt säker, och träffade då på flera dussin. Solen sken klart och på afstånd såg hvarje par ut som lika många rosenfärgade fläckar på den blåaktiga isen i den stora älfven. Jag säger »par», ty från första ankomsten voro fåglarne alltid sedda i par. De hade just slutat flyttningen och voro tydligen trötta efter ansträngningarne, ty de sutto stilla på isen och, ehuru försök att smyga inom håll ej lyckades, flögo de ej långt, utan 156 FAUNA OCH FLORA flyttade blott från plats till plats med en lättjefull och något orolig rörelse af vingarne, som kom mig att i hastigheten klottra i dagboken, att flykten var mera stormfågels- än måslik.» »Åtskilliga timmar senare hade de tydligen åter hämtat sig från sin trötthet och då såg jag, att deras flykt var långt ifrån stormfågelslik utan i verkligheten mycket mera tärnlik. De voro nu mycket lättare att komma nära, till och med lättare än fisk- tärnor, och jag var i stånd att observera dem och skaffa ex- emplar, när jag ville. Denna och åtskilliga följande dagar höllo de alltid till vid en liten grund sjö, omkring 200 famnar lång och 50 — 70 famnar bred, som bildats af smält snö, som runnit dels från flodens is, dels från en liten sandö. Platsen var full af lif, då den var ostörd; massor af gäss, några svaner, flockar af bergänder och alfåglar, par af Anas formosa och moln af båda arterna simsnäppor, blandade sällskap af Limosa baueri och Sqiiatarola helvetica, Totaims fusciis, Limicola sibirica, Tringa temmincki, T. subarquata, T. sakhallna, T. maciilata och T. aciiminata syntes alltid vid eller nära sjön i sällskap med lifliga tärnor och flockar af den melankoliska och tysta Xema sabinii.-» »Rosenmåsar flaxade öfver denna sjö fångande flugor och andra insekter eller summo på dess yta, men ofta sutto de på snön eller isen i dess närhet. Båda fåglarne af ett par sutto alltid tätt intill hvarandra, och om hanen, som var lätt igen- kännlig äfven på afstånd genom sin starkare färg, tyckte, att andra kommo för nära, försökte han att skjuta sin maka åt ena sidan; eller om en hane försökte att nalkas en andra gång (några af de blekare unga fåglarne hade ännu ej parat ihop sig), gaf han sig i en kort strid med inkräktaren — och hjälp- tes i denna ibland af honan • — med arga skrik af »miau — miau — miau», hvartill den retirerande brottslingen svarade med ett »ä-dak å-dak å-dak», upprepadt med olika betoning. Då och då sökte hanen att uttrycka sina känslor för sin maka genom att hacka på henne på ett egendomligt sätt liksom sö- kande att kyssa henne med sin öppna näbb på hennes hufvud OM ROSENMASEN (rHODOSTETHIA ROSEa) 157 eller hals, eller ock gjorde han några steg åt sidan paraderande som en del dufvor göra. Därpå med ett ljud likt -trrrrrr» sänkte han hals och bröst till marken och fortsatte i denna ställning med bakkroppen, stjärten och spetsarne af de hop- lagda vingarne högt i luften sin lilla promenad framför honan, som sällan tog del i sådana upptåg. Rosenmåsens läte är egendomligt. Det är högt och mera melodiskt än hos måsar i allmänhet och därtill mycket väx- lande. De skrik, som jag vanligen hörde, liknade »ä-wo, ä-wo, Rosenmåsen. å-wo» och »claw, claw, claw» (engelskt uttal) eller »cliaw, cliaw»- När fåglarne stördes, hade de ett kort skrik »via, viå, viå» och om mycket förargade ett längre »kiäu, kiåu» eller »kiäoo, kiåoo, viåu». Deras läten när de grälade sinsemellan ha redan anförts.» »Rosenmåsen simmar lätt och ibland såg jag den bada. Den doppade hufvudet, under det att den satt djupt i den is- kalla sjön och kastande vatten öfver ryggen rörde den vingarne fort under vattnets yta stundom hållande dem från kroppen. Därefter lyfte den sig nästan upp ur vattnet och kastade sig våldsamt med hufvudet före i vattnet. En gång flög en rosen- mås öfver sjöns yta med ett skrik af >carvac-vvä» och tog upp 158 FAUNA OCH FLORA vatten med näbben under flykten som svalor göra, men sedan lade den sig på ytan några sekunder utan att lägga ned vin- garne, som den höll höjda öfver ryggen och drack på vanligt sätt.» »Från den tredje juni och framgent blefvo rosenmåsarne sällsynta på floden och voro spridda öfver deltalandet, ehuru snön ännu var djup på buskiga ställen och isen blott hade smält en famn eller två från strandbankarne. Jag trodde ej att de börjat värpa, ty en hona som sköts den 31 maj hade gulorna i äggstocken ej större än 8 mm. i genomskärning, men flera kullar lämnades mig, alla något rufvade, den 13 juni^ samma dag, som isen på Kolyma-floden slutligen bröt upp. De fyra sista kullarne, som togos af mig själf den 31 juni, innehöllo stora ungar klädda med dun och som skulle ha kläckts inom få dagar. Vid den tiden blefvo al- och videbuskarne tyd- ligt gröna och myggorna uppträdde i betydligt antal, men mid- ten af sjön, som ej var i omedelbar förbindelse med älfven, var ännu täckt af is.» »Jag fann rosenmåsen häcka i små kolonier af från två eller tre till 15 å 20 par i sällskap med de vanliga tärnorna, hvilka likvisst nästan i hvarje fall voro talrikare.» »Ett par eller två af svartsnäppa häckade nästan alltid med dem och icke sällan storlom och alfågel, ibland i sällskap med den hvitvingade Larus glaucescens (?) och ett par af brockfågel (Squatarola lielvetica). En liten låg ö i en sjö är vanligen ut- vald till häckplats och detta gör boen särdeles svåråtkomliga, då ända till sista dagarne af juni båt endast kan användas vid stränderna och sen måste dragas öfver isen, som är ytter- ligt hal och vanligen efter juni månads inbrott osäker isynner- het i närheten af holmarne, som jag till min skada blef varse. En af kolonierna var dock belägen på ett stycke blöt tundra nära två sjöar. Den hade en utsträckning af en kvadratkilo- meter och täcktes af en labyrint af polar med snövatten till ett djup af från två till sex eller äfven tio tum men dock möj- lig att passera i vadstöflar, tack vare det golf af evig is som fanns under gyttjan. Mellan dessa polar, som voro 15 till 50 OM ROSENMÄSEN (rHODOSTETHIA ROSEa) I 59 fot i diameter, funnos stycken af blöt starrbevuxen mark, fuk- tiga mossklädda ställen och små fläckar af jämförelsevis torr mosse med dvärgbjörk och lafvai". I denna koloni fann jag tio roseninåsbon bland tärnbona på små mossiga kärr, nästan fria från gräs, tydligen emedan de mera gräsiga platserna voro för blöta och osäkra. Men i öfriga kolonier var förhållandet an- norlunda; där häckade tärnorna på mossan, stundom utan att göra något bo alls, och lade sina ett eller två ägg närmare de torrare delarne af den lilla ön, som var ungefär 100 m. lång och 10 — 20 m. bred; men rosenmåsarne gjorde sina bon på våta, gräsiga fläckar eller kärrhål mycket närmare vattnet. Dessa nästen höjde sig från 4 till 10 tum (vanl. 5 — 8) öfver ytan. Hålan i gräset (dödt gräs, förstås, ty grönt gräs är knappt till finnandes till och med den 20 juni) är omkring 6 — 7 tum i diameter, men själfva boet är en grund bale blott 4 eller 4 '/a tum i diameter. Den består af torrt gräs och starr stun- dom med tillägg af några få torra blad af dvärgbjörk och vi- den, blott en gång såg jag en, som var gjord af hvit renlaf. Boets bale är Vs — V4 tum tjock (vanligen Vi).» »Rosenmåsen lägger stundom två men nästan alltid 3 ägg. Äggen äro, som kan väntas af en så vacker fågel, mycket täcka och lyckligt nog för samlaren olika fisktärnans. De förra äro i genomsnitt för 36 ägg 43,3 mm. i längd och 31,6 mm. i bredd, men för tärnan från samma plats 39,4 i längd och 29,.s i bredd.» »Rosenmåsens ägg äro sålunda större och framför allt bre- dare och af en helt annan skapnad, i det de äro ovanligt runda för att vara måsägg med smaländan föga utpräglad. De äro också mycket mörkare och mera jämnfärgade än andra måsägg. De äro nämligen vackert mättadt olivgröna utan någon drag- ning i gråaktigt eller grågult, som är så vanligt hos tärnägg m. fl. De äro fläckiga, i synnerhet i storändan, med chokolad- brunt. De något skyiga fläckarna äro vanligen 3 — 5 mm. i diameter och ej så skarpt afsatta från grundfärgen, som van- ligen är fallet hos ägg af måsfåglar. Somliga äro mörkare, andra ljusare, men alla mellanslag finnas och de kunna ej delas l6o FAUNA OCH FLORA i två färggrupper, emedan de ej skarpt framstå mot den mörkt olivgröna bottenfärgen.» »Om dagen lämnar honan gerna boet och flyger kring öfver vattenpölarne eller vandrar öfver den smältande isen plockande upp insekter och ofta halkande på ett lustigt sätt. Men under den soliga arktiska natten äro de rosenmåsar, som anfalla en ett stycke från alla kolonier utan undantag hanar.» »Rosenmåsen kan knappt kallas en fredlig fågel, ehuru tärnorna vanligen börja grälet, ty den är alltid färdig att slåss, om den utmanas. Vanligen hinner tärnan flyga från sin mot- ståndare, men jag har sett rosenmåsen ta den i flykten och ge den en försvarlig omskakning. En gång såg jag en rosenmås- hona störta sig öfver en oskyldig lappsparf, som passerade, men hon var nervös, emedan jag just undersökte hennes bo.» »Om någon inkräktare besöker en koloni, flyga måsarne öfver dess hufvud och skräna, men äro vida mindre buller- samma och ängsliga än tärnorna. Om besökaren sätter sig, bli de snart lugna och honorna lägga sig på sina ägg till och med på 30 — 40 m. afstånd och förråda sålunda, hvar de äro. Om man närmar sig boet, flaxa båda föräldrarne öfver ens hufvud, men komma ej närmare än 15 — 25 m. Hanen är van- ligen tyst, men honan skränar och har alla slags läten — ibland de vanliga »kiaoo, kiaoo, kiaoo; miau, miau, viau, viau; trrrrr»; ibland de äkta måslika »kwa, kwa, kwa» eller äfven tärnlika »Ti, Ti, Ti — kwa, iu — allt med mycket växlande be- toning. Har man passerat boet 20 — 30 steg, sätter sig honan och ser efter, om äggen äro kvar. Endast vid ett tillfälle sedan jag hade tagit äggen, förföljde hon mig på nära håll, till dess jag lämnat kolonien. Det var en starkt färgad och tydligen mycket gammal fågel.» »Rosenmåsen och dess ägg äro för små för att uppsökas af lamuterna och tschutcherna på deltat och verkliga roffåglar äro sällsynta där. Men äggen förstöras ofta af de talrika lab- barne och jag har en dag (d. 30 juni) sett två spetsstjärtade labbar, som försökte taga rosenmåsen själf.» OM ROSENMASEN (rHODOSTETHIA ROSEa) i6i Kolyma-deltats klimat är ingalunda mildt äfven om hög- sommaren. Sista juni och första dagarne af juli rasade vilda snöstormar, men den 6 och 7 juli fann dock Buturlin några nykläckta dunungar af rosenmåsen. Dessas färg är, säger lian, vanligen smutsgul (dock växlar den gula färgens nyans) med talrika oregelbundna gråsvarta fläckar. »Rosenmåsungarne äro mycket lifliga och listiga små va- relser», fortsätter den ryske forskaren sin intressanta skildring. »Så snart som de se någon fredsstörare komma, försöka de att smyga genom gräset till vattnet och simma ut ett stycke, äfven om vågorna äro rätt svåra. Än hellre simma de till ställen, där tofsar af starr och andra växter, gamla och viss- nade, sticka upp ur vattnet; där lägga de sig helt stilla tätt till ruggarne, som om de vore medvetna om, att deras grå- fläckiga smutsgula dräkt så nära öfverensstämmer med fläckar och strimmor af ljus och skugga spelande på den döda starren, så att de praktiskt taget blifva osynhga äfven på några få me- ters afstånd, isynnerhet om vinden, som nästan alltid blåser här, krusar vattenytan. Om man ligger väl gömd, så börjar den lilla ungen efter flera minuters väntan simma omkring och återvända till det grund eller den grässump, hvarifrån den skrämdes bort, och skriker, då den söker sin moder. När den fångats, hackar den i fingrarne, piper och skriker, men är icke mycket rädd.» »Föräldrarne, isynnerhet honorna, föra mycket oväsen kring inkräktaren och deras läten äro än mera växlande än när de ha ägg: klia, klia klia; kwiaoo, å-wa, å-wa, ä-wa, trrrr ; pioo kwi-kwoo. å-dak, ä-dak, å-dak; klia, klia. Ta, la; kwa-kwa- kwa, pl-kwa, kaki-a» hörs i alla tonarter. I närheten af äggen må rosenmåsen förefalla dum, men nu är allt förändradt. Ho- nan flyger strax ofvan marken eller det våta gräset, eller dels simmar, dels flaxar öfver det öfvervuxna vattnet och slår ned igen, tittande hit och dit och yttrande ett sakta »å-wa, ä-wa». Man känner sig öfvertygad om att hon gör sitt bästa att dra uppmärksamheten från sin unge. Men om man följer henne och sen plötsligen stannar och ser tillbaka, varsnar man ofta 102 FAUNA OCH FLORA ungen kila iväg från den plats, hvarest man nyss sökt, under det att man i hvarje fall ej skall finna något, där honan före- föll så upptagen. En hona var så ihärdig i att flaxa omkring och slå sig ner på en viss plats på en ö, där en koloni af rosenmåsar och tärnor höll till, så att jag noga tog märke på fläcken och undersökte den, men endast ett tärnbo fanns där. Jag trodde först, att detta var en tillfällighet, men strax efter- åt försökte samma rosenmåshona helt envist att draga min uppmärksamhet till en annan fläck än längre bort, och där fanns ett annat tärnbo. Tärnorna förstodo ganska bra denna förrädiska taktik och honan i det sista boet kastade sig under ilsket skrik i ett kortvarigt slagsmål med rosenmåsen.» »Vid ett annat tillfälle var en koloni på 10 — 12 par rosen- måsar och hvarest jag tog 5 ungar, alldeles öfvergifven 5 — 6 timmar senare, under det att rosenmåsar med ungar träffades på andra sidan sjön på en kilometers afstånd.» Redan omkring 6:te juli, säger Buturlin, hade rosenmå- sarnes om våren blodröda fötter bleknat af till orangerödt eller än ljusare och de fällde sina handpennor. Deras magar inne- höllo rester af skalbaggar, knott och andra insekter. Tidigare än man skulle kunna tro, ge sig rosenmåsarne till hafs , med sina ungar. Redan medan de senare ännu äro till hälften klädda i dun och innan de kunna flyga börjar van- dringen. Redan från den 11 juli och framgent fann Buturlin kolonierna öfvergifna. Den 22 juli sköt Buturlin på nordliga- ste ön af Kolyma-deltat några nyss flygga rosenmåsar, som ännu hade rester af dun på hufvudet. Dessa voro de sista han såg. Gamla jägare på platsen försäkrade, att aldrig någon rosenmås träffades på Kolyma-deltat efter juli månads utgång. Då äro de uppe i ishafvet och det är från midten på juli samt under augusti och september månader, som upptäcktsresande träffat dem där. Men Buturlin anser ej, att rosenmåsarne häcka på de steniga och klippiga öarne där, utan håller före, att de gräsiga lågländta sumpmarkerna på tundran utgöra deras rätta hemvist under fortplantningstiden. Men den tidiga ut- vandringen mot norden och ishafvet jämte därpå beroende ob- OM ROSENMASEN (rhODOSTETHIA ROSEa) 1 63 servation af ungfåglar har kommit ornitologerna att tro, att rosenmåsen häckade på ishafvets nordligaste öar. Utom vid Kolyma anser Buturlin att rosenmåsen häckar vid Alazeya-floden och Indigirka-floden. Tas-khayakh-tag ber- gen, som bilda vattendelaren mellan Jana- och Indigirka-floderna, anser Buturlin bilda västgränsen för rosenmåsens häcknings- område, liksom de äro det för Somateria fischeri och några andra fåglar, på samma gång som de äro ostgräns för Tringa alpina och några andra fåglar. Så ytterst otillgängliga som dessa trakter äro, torde det ej inträffa med det snaraste, att någon samlare kommer dit upp igen. Det är därför högeligen värdefullt, att Riksmuseum genom D:r O. Ottosson's bemedling nu lyckats erhålla både fåglar och ägg. Pandan eller Kattbjörnen. ^^^^W^^^^J^l 'iligt paleonthologiens vittnesbörd ha björn- ■^^l^^l^w i ^J'-''"^" utvecklats i den gamla världen. Här- i fiL ^^^^^If emot synes det vid första påseendet strida, IglijlJijj^^^ att de långsvansade björndjuren (tvättbjörns- jKWfH^^^^^5 familjen, Procyonidce), som delvis äro ur- ^^'^[^i;-i>^^-_;-: sprungligare till sin byggnad än de äkta björ- narne i nutiden, blott förekomma i Amerika.^ Dock finnes det ett undantag, nämligen pandan eller kattbjörnen (Ailuriis ful- gens), som är hemma i de östra Himalajaländerna till Junnan. Fordom var det för öfrigt helt olika, då hade pandaliknande djur en betydligt större utbredning, såsom framgår af fossila fynd i Englands och Ungerns pliocena aflagringar. Pandan fick sitt vetenskapliga namn af Cuvier så tidigt som 1825, men det dröjde länge, innan man erhöll någon när- mare kännedom om detta intressanta djur. Det var först en- gelsmannen HoDGSON som skildrade djurets förekomst, lefnads- sätt och vanor 1847. Enligt denne lefver pandan i regeln på en höjd mellan 7,000 och 13,000 fot öfver hafvet och dess hem- vist är täta skogar. Den är växtätare och klättrar mycket i träd, ehuru den hämtar sin mesta näring på marken. Såsom dess födoämnen anför Hodgson hufvudsakligen frukter, rötter, unga skott (särskildt af bambu), ollon o. s. v., men äfven ägg äro af dem mycket omtyckta. Kött äter pandan ej, men lär tycka mycket om mjölk, som den lär stjäla sig till i herdarnes hyddor. Ett par exemplar, som höllos i fångenskap af Simpson, åto ris, mjölk, gräs, bambublad, rosenblad och frukter såsom ^ Tvättbjörnar, näsbjörnar, veckelbjörnar etc. PANDAN EI.LER KATTBJÖRNEN 165 t. ex. persikor. Under morgonens och aftonens skymnings- timmar är pandan i rörelse samt undflyr starkt dagsljus, men Panda eller kattbjörn i Riksmuseum (stoppade af konservator A. Svensson). är ej heller egentligt nattdjur. Dess gång är långsam och har den brådtom hoppar den, men i träden visar den sin största rörelseförmåga och skicklighet. Den lär kunna gå utför träden Fauna och Flora 1007. Haft. 4. 12 1 66 FAUNA OCH FLORA utan att behöfva vända på sig som björnarne. Vid klättringen har den mycken hjälp af sina skarpa, kattlika klor. Dess sinnen äro föga skarpa och den öfverraskas därför lätt. Om pandan retas, fräser den och spottar som en katt, men dess vanliga läte för- liknas af SiMPSON med en »fågels pipande eller en serie korta hvisslingar». Ungarne läggas i ihåliga träd och stanna enligt HoDGSON mycket länge i boet. Med afseende på den tjocka hårpälsens färg är pandan lika egendomlig som vacker. Ofvan är den mättadt röd,^ vida intensivare än en räf, och under svart. Hakan och öronens insida gå mer eller mindre i hvitt och ansiktet är ofta ljust men med en röd fläck från ögat till mungipan. Svansen har ofta ljusa gulaktiga ringar på röd botten. Pandans kroppslängd är omkring 55 cm., svansläng- den omkring 40 cm. ^ Tyvärr framträder ej skillnaden mellan det röda och det svarta på en fo- tografi, därför synes den öfre på bilden helt mörk. Det undre exemplaret har en del af rygghåren med blekare spetsar. En för Sverige ny grodart, Råna agilis Thomas. T'^'^yy,^'!''?''TiT|Biil"" skulle väl knappast kunna vänta, att i ett ?.M.Vi!mnnil!l!B!l(i(ml ^'^ gammalt kulturland som Sverige, där så :l|lMl:*!!r^|l'i'||^i|l ^^ naturforskare undersökt naturens göm- '••■■'"'''''"'''''''"'*''' inor, det skulle kunna anträffas ett nytt rygg- radsdjur, som är fullt inhemskt. Att då och då en vilseflugen fågel, som förut ej iakttagits hos oss, ertappas eller att en fisk, som ej tillhör vår fauna, af hafsströmmarne drifves mot våra kuster och sålunda fångas, är ju ej sä enastående, men det är en företeelse af helt annan art, närmast att betrakta som en olyckshändelse för individen i fråga. Men att ett ryggradsdjur, som sedan urminnes tider lefvat inom Sveriges landamären, ända till i sommar undan- dragit sig uppmärksamhet, synes ju mera märkligt. Dock huru egendomligt det än förefaller, så gäller det likväl om den groda Raiia agilis, hvars bild vi här meddela. Det afbildade exem- plaret är just det först anträffade och det togs af den danske naturforskaren C. H. Ostenfeld i en löfäng väster om Lilla Wickleby i Wickleby socken på Öland den 1 juni i år. Detta skedde under en dansk geologisk exkursion till Öland. Af före- ståndaren för det Zoologiska museet i Köpenhamn Professor H. JuNGERSEN har det ifrågavarande exemplaret sedermera godhetsfullt öfverlämnats till Riksmuseum i Stockholm, hvarest det nu finnes utställdt. Råna agilis hör till den grupp af europeiska grodor, hvilkas mest framträdande egenskap är bakbenens stora längd. Detta ådagalägges lättast därigenom att, om man vänder det sträckta i68 FAUNA OCH FLORA bakbenet framåt, så räcker hälleden förbi nosspetsen,^ hvilket ej gäller om någon annan svensk grodart. Från sina närmste samsläktingar (en spansk och en italiensk form) skiljer sig Råna agilis genom sin stora trumhinna, som är minst ^/s af ögats längd och belägen helt nära bakre ögonvinkeln. Råna agilis, Långbensgrodan. För första gången funnen i Sverige 7'^ 1907. Bakbenens stora längd hos Råna agilis beror isynnerhet på skenbenets längd, som är betydligt större än lårets. Till följd häraf skjuta hälarne öfver hvarandra, om benen hopläg- gas. Simhuden på bakfötterna är väl utvecklad, men lämnar den yttersta eller de båda yttersta lederna af fjärde tån fria. Metatarsalknölen på bakfotens innerkant är oval och ganska stor, så att den utgör en tredjedel till hälften af innertåns längd. ' Grodans rygg måste naturligtvis samtidigt hållas rak, eljes får man ett felaktigt utslag af experimentet. RÅNA AGILIS 1 69 Vanligen tinnes en liten knöl vid basen af fjärde tån på bak- foten. Denna knöl saknas hos åkergrodan och är otydlig hos den vanliga grodan. Nosen är hos Råna agilis tämligen spet- sig och framskjutande och i regel proportionsvis längre än hos åkergrodan. Skinnet är slätt eller med få körtlar. En utpräg- lad men smal körtelsöm på hvardera sidan af ryggen löper, ehuru stundom med afbrott, från tinningen till ljumsken. Un- dertill är skinnet slätt utom på baksidan af låren, som är fin- kornig Öfversidans färg varierar från gulaktigt eller rödaktigt till grått eller mörkbrunt, antingen enfärgadt eller fmspräckligt med svartaktigt. Ett A-formigt mörkt märke fmnes vanligen mellan skuldrorna och mera sällan några få bläcksvarta fläckar på ryggen. Körtelsömmarne äro föga ljusare än omgifningen. Kind- och tinningtrakterna äro mörka. Ett mörkbrunt eller svart streck löper på insidan af armen och på bakbenen ses regelbundna tvärband af samma färg. Undersidan är hvit eller gulhvit, vanligen ofläckad. Ljudsäckar saknas. Denna groda lär kunna i Dalmatien nå en längd af 90 mm. från nosspetsen till anus. Det hittills enda kända svenska exemplaret mäter 59 mm., och i sin lilla nyttiga handbok »Danmarks Fauna, Kryb- dyr og Padder»^ säger Jungersen, att största danska exem- plaret är 53 mm. »Råna agilis förtjänar väl sitt namn», säger Boulenger i sitt präktiga arbete öfver Europas groddjur,^ från hvilket denna beskrifning i hufvudsak är hämtad, »dess ytterligt långa bak- ben sätter den i stånd att göra hopp af sex fots längd. Den fina strukturen af dess skinn och den allmänna smärtheten i dess byggnad ger denna groda ett utseende, som i elegans vida öfverträffar hvar och en af dess europeiska samsläktingar. Färgschatteringarne på dess öfversida växla ständigt under in- flytande af atmosfärens beskaffenhet och påminna ofta om fär- gen på torra löf, bland hvilka denna groda ej sällan träffas i skogarne och under hvilka hon söker skydd vid förföljelse. Skogar tillika med sumpiga ängar och upphöjningar, öfvervuxna ^ Köpenhamn 1907. ' 'The tailless Batrachians of Europé . Ray Society, London 1891. I 7 o FAUNA OCH FLORA med långt gräs, utgöra dess vanliga tillhåll. Den träffas aldrig på åkrar eller i trädgårdar eller i björnhallonsnår och nässlor vid sidan af vägarne som den vanliga grodan» — — — . I Danmark säger Jungersen, att den isynnerhet håller till »på solvarma skogssluttningar, isynnerhet bland hallonbuskar eller långt gräs» . Dess läte återgifver Boulenger med »co, CO, CO» eller »cor, cor, cor», som hastigt framstötes. I vatten träffas denna groda endast under parningstiden, säger samme författare. I Frankrike infaller parningstiden 3 — 4 veckor se- nare än den vanliga grodans. Öfvervintringen lär ofta äga rum i bottengyttjan i vattensamlingar. Enligt Boulenger är Råna agilis utbredd öfver större delen af Frankrike. I Tyskland fmnes den lokalt här och där från Rhen till Breslau och Schlesien. Vidare finnes den i Schweiz och öfver så godt som hela österrikisk-ungerska mo- narkien, i Italien ända till Sicilien, i Bosnien, Albanien och Grekland. I allmänhet är den öfverallt en slättlandsform, ehuru den i Schweiz (4,200 fot) och Tyrolen går rätt högt. I Danmark påträffades den först för några få år sedan af Professor Jungersen och är nu känd från Fänö, Fyen (flerstä- des), Langeland, Falster, Sydostsjälland och Bornholm. I Sve- rige är det mycket möjligt, att den kan träffas på andra ställen än på Öland, och det kan därför vara skäl att hålla utkik efter den. Till slut, skola vi ge den ett svenskt namn, så skulle må- hända »långbenta grodan» eller »långbensgrodan» vara mest passande tillföljd af dess mest påfallande egenskap, jämförd med våra öfriga grodarter. En för Sverige ny snäcka Helix (Helicella) obvia Hartm. har förliden sommar 1906 funnits i ett betfält vid Helsingborg af Konservator H. Muchardt, som benäget öfverlämnat den- samma till Riksmuseum. Helicella (Helix) obvia (Z.) Hartmann: Erd- u. Siisswasser-Gastero- poden, B. I, p. 148, tab, 45. Helix candicans (Z.) Pfeiffer: Wiegm. Arch. I, p. 228. » neglecta Hartm.: Sturm, Fauna VI, 7, t. 9. » ericetorum Held: Isis, 1836, p. 274. » » Steix: Schnecken u. Musch. d. Umgeg. Berlins. (Obvius = lätt åtkomlig; candicans = som är hvitaktig.) Djuret litet, smutsigt hvitt, med tvenne gråaktiga streck på ryggen; öfre trefvarne mörkgråa. Kärlekspilar 2, nära 4 \'2 mm. långa, mycket fma, nästan raka, småningom afsmalnande till en spets utan kanter (Bielz). Skalet vidt, perspektiviskt, men vid mynningen mindre vidgadt nafladt, nästan skifformigt, nedtryckt, med föga eller icke alls konvex spira; fast med porslinsartad, glänsande yta, å de första vindningarna regelbundet, tätt och fint, sedan oregelbundet och otydligt strimmadt eller nästan slätt, än med starkare, oregelbunden, än med ytterst fin och tät spiralskulp- tur, hvilken ofta endast fläckvis kan iakttagas eller ganska ofta försvinner, sista vindningen i synnerhet å undre sidan med oregelbundna, mer eller mindre tydliga, gropartade in- tryck; rent hvitt (sällan något gulaktigt), för det mesta teck- nadt med djupt mörkbruna, icke sällan svarta, ofta afbrutna eller i fläckar upplösta, genomskinliga, till munsömmen ej fullt 172 FAUNA OCH FLORA nående band, af hvilka de undre alltid äro smalare, men stun- dom hopflytande; vindningarna 6, ofvan plattade, utåt hvälfda, den sista stor, tämligen hastigt tilltagande, tydligt nedtryckt, rund, framtill något nedstigande; mynningen stor, sned, täm- ligen djupt månformigt urskuren, nästan cirkelrund, munsöm- men rak, skarp, inuti med en eller flera hvita, ej skarpt afsatta läppar. Bredd 16—18, höjd 7 — 8 mm. Helix obvia förekommer på torra hedar, betesmarker och ängar med kort gräs samt på soliga bergssluttningar. Arten tillhör den särskildt för Medelhafsländerna karak- täristiska Xerophilagruppen, som omfattar öfver 600 arter och hvilken, såsom redan Rossmässler ansåg, torde vara den svå- raste inom hela den terrestra konkyliologien. Densamma är uppdelad i många undergrupper, af hvilka Helicella omfattar omkring 30 arter. Xerophila-arterna, som alla äro hänvisade till kalkrik mark, förekomma vanligen i stora massor tillsam- mans och älska i motsats till de flesta andra mollusker för solen utsatta ställen. Helix obvia tillhör hufvudsakligen sydöstra Europa och har sin västra gränslinje i sydöstra Tyskland utefter en linje från Bodensjöns östra ända och ungefär rakt i norr. Helix ericetorum Mull. åter tillhör västra Europa, och dess östra gränslinje sammanfaller ungefär med H. obvias västra. De spridda förekomsterna af den ena arten på den andras ut- bredningsområde, såsom H. obvias vid Potsdam och H. erice- torums vid Leitmeritz i Böhmen bero på insläpning. I som- mar har undertecknad vid hamnen i Sassnitz på Rugen funnit H. ericetorum i en massa exemplar, hvilka i habitus voro H. obvia likast af alla de exemplar, jag varit i tillfälle att se. Inom de skandinaviska länderna är H. obvia förut funnen endast i Norge, nämligen många lefvande exemplar år 1841 i zirkonbrotten vid Fredriksvaern och ett dödt exemplar (enl. upp- gift i en skog) vid Kristiania. EN FÖR SVERIGE NY SNÄCKA 1 73 Af XerophilagTLippen liar förut i Sverige endast påträffats en art, Helix (Striatella) strlata Miill., var. Nilssoniana Beck, som talrikt förekommer på Öland inom Resmo och Vickleby sockna.r samt vid Borgholm. Den upptäcktes år 1822 af seder- mera Professor B. F. Fries och bcskrefs af Nilsson i hans Hist. Moll. Suec, men fördes af honom oriktigt till H erice- torum. Den verkliga H. ericetorum Miill. är däremot funnen i några exemplar i Danmark på Sjaelland och Jylland. Hvart och ett af de tre skandinaviska länderna hafva således hittills haft att uppvisa hvar sin olika Xerophila-art. Att förekomsten af det nu i Skåne vid Helsingborg funna exemplaret, som är absolut lika exemplar i min samling från Wiirzburg, jämväl beror på insläpning, förmodligen med plan- tor, spannmål e. d., är utom allt tvifvel, liksom att anledningen till samma arts förekomst i Norge och H. ericetorums i Dan- mark är densamma. H. obvia har, såsom äfven af ofvan anförda synonymer framgår, oupphörligt förväxlats med H. ericetorum Miill., som äfven tillhör undergruppen Helicella och som onekligen står densamma ytterst nära. Att de äro skilda arter, torde dock vara otvifvelaktigt och framgår äfven af deras ofvan angifna geografiska utbredning. De hufvudsakliga särtecknen äro följande: H. ericetorum har en betydligt vidare och särskildt vid mynningen mera vidgad nafvel, vindningarna äro rundare och ofvan mera hvälfda, den sista vindningen är framtill vid myn- ningen nedböjd, ej endast såsom hos H. obvia långsamt ned- stigande; skalet är mindre fast, ej porslinsliknande, grundfärgen gulhvit och banden äro mera genomskinliga, ljusare, lefver- färgade, aldrig svartbruna och icke afbrutna eller upplösta i fläckar. Djuret är gulhvitt med tvenne brun-, ej gråaktiga streck på ryggen. Kärlekspilarna äro hastigare tillspetsade och mera böjda. Adolf d'ALlly. Smärre meddelanden. Fågelnotiser från Gotland. Alfågdn anländer vanligen till Gotland i oktober. När fler- talet flyttar pä våren, är ganska svårt att uppgifva. Dels emedan tiden för olika år är mycket växlande, dels emedan han längre eller kortare tid före flyttningen plägar draga sig från stränderna till längre ut i hafvet belägna grund. Det är äfven här, man först varsnar honom om hösten. Som regel kan emellertid sägas, att han icke lämnar Gotland förrän i första hälften af april. Sällsynt är icke, att ännu i Maj få höra »allesång.» Våren 1881 voro alfåglarne allmänt kvar i början af maj. Små flockar eller enstaka fåglar stanna stundom kvar öfver sommaren. Största antalet »kvarliggare» såg jag 1873. Några stycken voro vingskjutna, men de öfriga föreföUo fullkomligt oska- dade. H varför stannade dessa kvar? Trägna efterspaningar gjordes, för att få reda på, om de häckade här. Fick den bestämda upp- fattningen, att så ej var fallet. En i början af juni fälld hanne, som var i bästa kondition, hade åtminstone ej byggt hjonelag. Nog är de tmöjligt, att de nattetid uppsöka landet, fastän jag under ett långvarigt friluftslif aldrig bevittnat sådant af andra än »kvarliggare». Skrattmåsen hör till de fågelarter, hvilkas antal man alldeles säkert och med glädje sett ökas på Gotland. Han är ju den pryd- ligaste af våra vanliga måsarter och gör ingen skada. För om- kring 50 år sedan fanns han blott i de sydöstra delarne af Gotland och häckar ännu talrikast å holmarne här utanför; nu är han spridd öfver större delen af ön. Vanligen anländer han allmänt omkring i april — ett mindre antal ofta 1 — 2 veckor tidigare — i flockar om flera hundrade, som stanna någon tid och därefter antingen draga vidare eller fördela sig i mindre grupper. Han häckar numera äfven vid västkusten af mellersta Gotland, troligen äfven i norra Gotland t. ex. vid Slite och Tingstäde träsk, där han varit sedd sommartid i flera år. Dock icke på något af dessa ställen kolonivis såsom t. ex. vid Rone holmar.^ Hans frände, Lams cain/s, har däremot synbarligen minskats mycket i antal här. Talrikt fanns han ingenstädes, men spridd litet hvarstädes. Nu söker man honom flerstädes förgäfves. Skatan synes verkligen ha aftagit på Gotland. I början af i86o-talet häckade åtskilliga par inom A^isby stad, men på några år har jag ej sett dem där. Ännu häckar den likväl på flera orter af norra Gotland, t. ex. vid Storugns, där 2 par häckade i parken förliden sommar samt i Bunge, i närheten af Fårösund, m.fl. ställen. Koltrasten öfvervintrar alltid på Gotland. ^ I Tingstäde träsk konstaterades den "/i; en koloni skrattmåsar på om- kring 50 par. Red. SMÄRRE MEDDELANDEN 175 Sidensvansens besök pä senhösten äro mycket oregelbundna; 8 — I o år kunna gä, utan att man får se en enda, sedan kunna de komma flera år ä rad. Vissa år uppträda de i mycket stora skaror, andra är blott i fåtaliga mindre flockar. De försvinna sä snart de gjort rent i trakten pä bär. P'å tal om Larus ridibundus ber jag få nämna, att jag för några dagar sedan å Västergarns utholme fann en ganska stor häckande koloni. Där funnos öfver 500 redar och ibland dessa 2 redar af Larus canus, hvilket förvånar mig en smula, då jag under flera år funnit, att dessa arter åtminstone här ej sämjas eller trifvas tillsammans. Att fåglar af olika arter värpa i samma rede är allmänt kändt, men för min del har jag icke för än på nämnda ställe funnit ett rede med 3 ägg af Larus ridibundus och 2 ägg af Totanus calidris. Klintehamn ^'V& 1907. W. Ett k roiihj ortshorn funnet vid Flia-åns utlopp ur Hornborgasjön uti Skaraborgs län har benäget skänkts till Riksmuseum af Landtbruksingeniör Gustaf Sjöberg. Enligt meddelande låg hornet i leran under ett omkring 0,9 meter djupt dylager. Hornet hade tydligen tillhört ett kraftigt djur och mäter 27,5 cm. omkring rosen. Kajor i Umeå. Fem stycken kajor visade sig här i staden den 3 april i år. Umeå den 5 april 1907. Gustaf Kolinodin. Ett egendomligt hönsägg. Af fjärdingsman Åkesson (Öfvedsklosters gård, Skåne) erhöll undertecknad i juli 1906 ett egendomligt bildadt hönsägg. Detta, som var af vanlig storlek — enligt hvad det berättades mig — . hade två skal. Mellan dessa låg ett lager ägghvita. Det inre skalet omslöt närmast ägghvita och därinnanför gulan. Det var långt, ungefär som ett dufägg, men rätt mycket tjockare än ett sådant samt ej fullt lika starkt som vanliga hönsäggsskal. Tyvärr nck undertecknad ej se det yttre skalet, ty detta var jämte ägghvite- lagret mellan skalen förstördt, då ägget kom i undertecknads hän- der. Uppgiften angående det yttre skalet är därför grundad pä meddelande från familjen Åkesson. Tor Or ton. Nordlig öfvervintring af stare. I Orsa kyrkoby har under hela den gångna vintern iaktagits en stare, hvilken uppehållit sig i närheten af därvarande gästgifvare- lyö FAUNA OCH FLORA gård. I januari och februari, då kölden var ganska skarp, 25- å 30°, uppehöll han sig gärna i ett större träd försedt med starholk. Förvånad öfver huru denna fågel kunnat uthärda vintern här uppe. tager jag mig friheten meddela detsamma. Orsa den 10 april 1907. iV. Dahllöf. Till frågan 0111 fågeläggens fårger. Under denna rubrik säger herr Henrik Hasselgren i en notis sid. 81 (arg. 1907) i denna tidskrift med anledning af min uppsats sid. 14 »om fisktärnäggens färger», att iakttagelser som gjorts af honom särskildt angående äggen af rödnäbbade tärnan {Sfenia para- discea, Brunn), till hufvudsaklig del öfverensstämma med de rön, jag meddelat i nämnda uppsats. I sin bok, »Gotlands fåglar» lämnar förf. samma uppgift. Då förf. såsom förklaring till fenomenet citerar mitt anförande, att »den dominerande färgen i omgifningen (genom synsensation) påverkar honan under tiden före rufningens början», sammanställer han detta anförande med uttalanden, som gifva denna hittills full- komligt hypotetiska förklaring innebörden af en bevisad sats. Jag har dock i min uppsats tydligt angifvit, att mina iakttagelser endast kunna sägas tala för ofvan citerade antagande, men att de icke berättiga till spekulation hvarken i ena eller andra afseendet. Ännu är jag heller ingalunda öfvertygad om, att detta antagande är riktigt eller utesluter andra förklaringar. Jag kan icke heller göra anspråk på, att ha framkläckt teorin om synsensationens betydelse vid upp- komsten af fågeläggens färger. Den engelske ornitologien Seebohm lär vara den förste, som kommit på den tanken. Emellertid ha mig veterligt inga verkliga iakttagelser gjorts, som mera direkt peka i denna riktning; man har endast ganska löst och okritiskt sökt de orsaker (föremål o. dyl.), som kunnat ge upphof åt färgtoner och teckningar i allmänhet (se A. H. Lucas i Proceedi/igs of the Royal Society of Victoria, 1887, sid 56). Därför ha och selektions- teorins ifrigaste anhängare (Wallace) tvärsäkert påstått, att äfven fågeläggens färger öfverhufvud äro resultatet af det naturliga urvalet, medan andra, ehuru de ej för alla fåglars ägg förkasta nyssnämnda förklaringsgrund, anse, att frågan ännu i det stora hela är olöst och öppen. Frågan har bland vårt lands oologer på senare år blifvit vital. Om i vissa fall sannolikheten, att det naturliga urvalet varit den viktigaste faktorn vid färgernas uppkomst, är mycket stor, synes det mig dock förhastadt, att utan experimentella försök och utan syste- matiska och vidtomfattande studier / naturen söka basera lösningen af en sådan fråga i hela dess omfattning på det naturliga urvalet. Genom min uppsats, som innefattar de hufvudsakliga resultat, till hvilka jag hittills kommit vid studier af färgförhållandena hos fisk- tärnans ■kgg, anser jag mig blott ha framlagt fakta, som i vissa fall synas mig icke möjliga att förklara annat än såsom produkten af en färgreproduktion af omgifningen på hvad sätt densamma än må hafva tillkommit. ^^^^^,^ Söderberg. SMÄRRE MEDDELAXDEX I 77 Starar läggande andra kull? En egendomlighet inom fågelvcärlden, eller hvad man må kalla det, ar, att i år likasom ett år förut (1899 eller 1900, jag har ej året tmtecknadt) i en starholk utanför mitt fönster en andra kull ungar blifvit utkläckta sista dagarne af juli. Där råder dagen i ända nu ett ständigt barnskrik och föräldrarna äro i lifiig verksamhet för att tillföra barnskaran föda. 1899 eller 1900, då samma för- hållande ägde rum, inträffade en långvarig torka och föräldrarna kunde då ej förse ungarna med föda, utan lämnade dem helt plöts- ligt i början af aug., då de stackars ungarna ännu ej voro flyg- färdiga. Jag intog då tre stycken utmattade stackare, däraf två efter ett par dagar dogo, men den tredje kryade till sig samt blef en rolig sällskapsfågel något öfver ett år. I »Nordens fåglar» ujipge förfme att dessa sent födda ungar skulle vara försenade genom omläggning på grund af de första äggens borttagande eller för- störing. Jag åter är fullt viss om, att det är en andra kull eller tidigt utvecklade årsungar, som bildat sig familj.^ Den första kullen lämnade holken redan i midten af juni. Den var ganska talrik och vid midsommartiden \oro alla starar borta samt i stora flockar ute på fälten. För närvarande synas ej heller några starar utom detta enda arbetande föräldrapar. Malung den 31 juli 1007. Erik Hedvall, Kontraktsprost. Bidrag angående skrattmåsens dräktonibyte, och orni- thologiska notiser frän Landskrona. I tidskriftens 9 häfte för 1906 finnes ett meddelande af H. C. H — n att skrattmåsen vid sin ankomst till Visby den 10 mars var iklädd »sommardräkt med chokoladbrunt hufvud». Detta synes dock icke fullt öfverensstämma med de iakttagelser, som kunna göras på vid Öresund öfvervintrande fåglar. En del skrattmåsar kvarstannade i år hela vintern vid Malmö, där de till ett 50-ta], såväl äldre som ungfåglar, uppehöllo sig vid fågeldammen i Slotts- parken. Äfven vid Landskrona öfvervintrade ett 20-tal, men dessa drogo dock bort under den strängaste kölden, då hamnen var bloc- kerad af is, för att återkomma, då isen försvann. Då skrattmåsarna vid fågeldammen voro synnerligen tama, var där lätt att följa öfver- gången från vinter- till sommardräkt. I början af mars började på de gamla fåglarna det bruna på hufvudet att lysa igenom, men gick förändringen ganska långsamt. Ännu i mediet af april var ^ Det är ej tänkbart, att årsungar af stare kunna häcka samma sommar, men en möjlighet finnes, att det ej är samma starar, som haft den "andra kullen, nämUgen, om det är ondt om häckplatser, skulle det kunna varit ett starpar, som ej kunnat få tillfälle att liäcka förr och hvars första kull för året det sålunda var. Fortsatta iakttagelser af denna art äro af värde. Red. lyS FAUNA OCH FLORA den ej fullbordad. På afstånd verkade hufvudet visserligen brunt, men på nära håll visade det sig fortfarande spräckligt. En vid Landskrona den 14 april nedskjuten fågel var ännu betydligt ruggig i hufvudet med en mängd kvarsittande hvita fjädertoppar. (Fågeln finnes kvar i min samling.) Först i slutet af april syntes fällningen vara fullbordad. Ledsamt nog var jag ej i tillfälle att under a\n-\\ månad på nära håll iakttaga ungfåglarnas fällning, men ännu de sista dagarna i mars kunde ingen färgförändring å hufvudet upptäckas. Angående färgen på ben och niibb torde böra anmärkas att flertalet ungfåglar saknade allt rödt på dessa delar samt att de gamlas färg var be- tydligt blekare på vintern. En i december skjuten ung skrattmås hade näbbet gulaktigt med svart spets och benen grågula. Af fågelfynd under vinter och vår frän Landskrona torde föl- jande kunna vara af intresse. En ^i^^rå häger (Ardea cinerea) J* juv., skjuten å ön Gråen utanför Landskrona januari 1907. En RörJwua (Gallinula chloropus) ^ ad., skjuten å Gråen den 30 dec. igo6. En Skäggdopping (Podiceps cristatus) $ ad., skjuten utanför Gråen [4 jan 1 907. En Storskarf (Phalacrocorax carbo) J^ juv., skjuten utanför Hven november 1906. Svan (nästan uteslutande sångsvan) samt dykänder uppehöll© sig i ofantligt stora flockar i Lundåkrabukten under vintern. Dyk- änderna utgjordes hufvudsakligen af knipa och vigg, mest ung- fågel, men påträffades bland dessa äfven brunand (en ^ ad., skjuten i hamnen), bergand samt sjöorre (en ungfågel skjuten vid fyren). Prutgäss skötos då och då intill jul, men observerades ej senare. Smålommen var vid västliga vindar mycket vanlig ända in i hamnen. Storlom torde nog funnits, men såg jag ingen skjuten. Sillgrisslor och tordiniilar ganska talrika, men fobisgrisslan ej iakt- tagen. Sidensvansen uppträdde i ett par mindre flockar i Stadsparken, men försvann snart. Korpen uppträder tämligen stationär vid Säbyholms gård, men syntes förra sommaren ej haft ungar där. Järnsparfven häckar nu med åtminstone 3 par i den exercisfältet omgifvande granplanteringen. Rörsångaren är, såsom äfven Nilsson i sin fauna uppgifver, talrik i citadellgrafvarna vid Landskrona, ehuru vassarna äro både smala och glesa. Han synes anländt i år ganska sent, först den 7 juni observerade jag honom, men då i omkring 10 par. SMÄRRE MEDDELANDEN I79 Näkfcr,i:^aJcn häckar i citadellträdgårdarna, vid Karlslund samt i en plantering strax vid exercisfältet. Landskrona' den ii juni 1907. G. Gartz. Videsparfvens häckning i Västerbotten ånyo konstaterad. Den 17 juni i år |)åträfifade jag i kronojiarken Ralberget i De- gerfors socken i Västerbotten ett par videsparfvar (Embcriza rustica) samt deras bo med fyra några dagar gamla ungar samtett rötägg.^ Fåglarnas läte vid detta tillfälle, ej olikt gärdsmygens, ledde till upptäckten. Boet, som utgjordes uteslutande af fint torrt gräs, låg i ett skogskärr i)å en S])hagnum-tufva under en liten granbuske. Kärret var ganska tätt skogsbevuxet utan videsnår eller dylikt och omgifvet af högskog. Något tvifvel om fågelartens rätta bestäm- mande finnes al) sol ut icke, då jag efter andra besök vid boet var i tillfälle att j^å ett par meters afstånd en lång stund iakttaga hanen, där han i full solbelysning stod i l)oet. Jag kunde då full- ständigt iakttaga hans vackra färgdräkt. Då han lämnade boet, flög han ej, utan hoppade bort bland tufvorna. — Sommaren 1904 fann jag omkring en half mil från denna fyndort likaledes en kull af nämnda fågelart med fyra flygga ungar, hvilket äfven på sin tid blef omnämndt i pressen. Vindeln den 22 juni 1907. Karl Gram. Sedan mitt förra meddelande har jag i början af denna månad påträffat ytterligare 4 kullar af denna fågelart med flygga ungar. Fågelns älsklingstillhall tyckes vara försumpade granskogsmarker. I sådana har jag påträffat alla af mig hittills iakttagna exemplar. Vindeln den 13 juli 1907. Karl Gram. Videsparfsfj nd tVan ännu en lokal. Härmed meddelas, att Embcriza rustica af mig den ^Vt an- träffats häckande vid Mörtträsket, som ligger norr om Villvattnet i Burträsk socken. Senare ha ytterligare två par träffats inom denna samma trakt. Åsträsk den 10 juli 1907. Gustaf Kohnodin. Ornithologiska notiser från Västerbotten. Vid Tvärålunds järnvägsstation inom Degerfors socken iakttogs den 20 juni i år ett par tofsvipor. De ha uj^pehållit sig här på ett mindre område alltsedan midten af maj och hela deras beteende tydde med visshet på, att de borde ha ungar. ^ Detta ägg, som sedan tillvaralogs, har benäget öfverlämnats till Riks- museum. Red. löO FAUNA OCH FLORA I år förekommer morkullan så godt som i hvarje berg, där terräng och växtlighet äro för henne lämpliga. Jag har haft reda på omkring 40 sträck och t. o. m. 8 kullor hafva med säkerhet varit på samma sträck. Tofs mesen förekom förra hösten mycket allmänt härstädes i dessa nordliga bygder. Vindeln i juli 1907. K. Gram. Hornugglan iakttagen vid Pajala. Ett ytterligare exempel på, huru vissa fåglar på senare år flyttat gränsen för sin utbredning längre nordvart, erbjudes af hornugglan. Fängelsedirektören Ernst Orstadius har nämligen iakttagit denna uggla i trakten af Pajala. På landsvägen mellan Pajala by och Kengis ungefär 3 kilometer från förstnämnda plats sågos i skym- ningen den 26 aug. samtidigt fyra exemplar. Ett af dessa sköts och insändes till Riksmuseum (direktör Orstadius har erhållit i upp- drag att insamla vissa fågelarter för Riksmuseum). Det tillvaratagna exemplaret var en gammal hane, och det är antagligt, att ett par hornugglor häckat här och att sålunda de öfriga samtidigt obser- verade fåglarna voro fullvuxna ungar af en kull. Detta är ej första gången, som hornugglan påträffats i Ptijala. I oktober 1906 sköts där i trakten ett exemplar af provinsialläkaren M. Aman, hvilket densamme nu har uppstoppadt, enligt benäget meddelande från di- rektör Orstadius. En hvitbrokig råka har skjutits vid Grefvie och öfverlämnats till Riksmuseum af kon- servator H. Muchardt, Helsingborg. Exemplaret var en ungfågel med näsborsten ännu i behåll och en del af dem voro hvita. För öfrigt var en stor fläck på haka och strupe, ett streck längs under- käksgrenarna samt yttre kanten af vingen hvita. De svarta fjäd- rarna ha sin metallglans och äro fullt utpigmenterade liksom det hvita är snöhvitt. Exemplaret är därför ganska vackert och teck- ningen är ovanligt regelbunden på båda sidor. Tonfisk fångad i Bohuslän. Den 23 aug. fångades i bottengarn vid Helsö en half mil från Strömstad af fiskarena Karl Karlsson och Aug. Olsson en tonfisk af ungefär 210 cm. längd. Det präktiga exemplaret, som lefde vid infångandet, afsändes på is till Riksmuseum, där det kommer att uppstoppas. I8l De svenska ryggradsdjurens veten- skapliga nannn. (Forts, från haft. 2.) Colymbus imber^ (Gunnerus) 1761. Is lo ni men. syn Coly inbil s Iiiiher Gunnerus i 76 i. » Inimer Brunnich 1764. » lorquatus » » » glacialis Linné 1766. Uriiiator » Lacépédf, & Daudin 1799. Colymbus adamsr (Gray) 1859. Hvitnäbbad islorn. Colymbus adamsi Grav 1859. Urinator » Stejneger 1882. Genom ett förbiseende har i ofvanstående förteckning uteglömts på sid. 175 af förra årg. mellan Acanthis catmahina och Carduelis carduelis: Acanthis spinus (Linné) 1758. G r ö n s i s k a. syn. Frin^i^illa Spi/iiis Linné 1758. CJirxsomitris » Boie 1822. ' Högarktisk i Nordamerika ocli Nordostasien, Nordvästeuropa och Island i Sverige sällsynt. '^ Arktiska Nordamerika och Asien till Novaja Semlja utgör hemland för denna lomart, af hvilken blott några få exemplar äro skjutna i Sverige vintertiden. Fauna och Flora 1907. Iläft. i. 10 2 FAUNA OCH FLORA Kl. Reptilia. Kräldjur. Underkl. Chelonia. Ord. Testudinata. Sköldpaddor. Emys orbicularis (Linné) 1758. Kärrsköldpaddan. syn. 2\studo orbicularis^ Linné 1758. » lutaria » 1758. » europcca Schneider 1783. Emys lutaria Schweigger i 81 4. Cistudo curopaa Gray i 83 i. Underkl. Squamata. Fjällkräldjur, Ord. Lacertilia. Ödlor. Fam. Lacertidae. Ödlor. Lacerta vivipara Jacquin 1787. Skogsödlan. syn. Lacerta agilis Linné p. p. 1758. » vivipara Jacquin 1787. Lacerta agilis Linné p. p. 1758. Sandödlan. Fam. Anguidae. O r m s 1 å r. Angiiis fr agilis Linné 1758. Orms lån. ' Endast subfossil funnen i Skåne, Östergötland och på Öland, men hålles ej sällan i fångenskap, hvarvid händer, att exemplar undslippa och sen återfångas. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 183 Ord. Ophidia. Ormar. Fam. Colubridae. Snokar. Natrix natrix (Linni;). Sn oken. syn. Coluber Natrix Linné 1758. Natrix mdgaris Laurenti 1768. Tropidonotus natrix BoiE 1827. Coronella austriaca Laurenti 1768. Släta snoken. syn. Coronella austriaca Laurenti 1768. Coluber lavis Lacépéde 1789. Coronella » BoiE 1827. • Fam. Viperidae. Huggormar. Vipera berus (Linn K) 1758. Huggormen. syn. Coluber Berus Linné 1758. » Chersca » 1758 (juv.). » Prester » 1761 (var. niger). » vipera Laurenti 1768. Vipera prester Latreille 1802. » berus Daudin 1803. Kl. Batrachia. . Groddjur. Ord. Ecaudata. Svanslösa groddjur. Fam. Kanidae. G r o d o r. Råna temporar ia Linni-: 1758. Vanliga grodan. syn. Råna tcmporaria Linné 1758 p. p. » muta L-WREnti 1768. » platyrhinus Steenstrup 1846. r84 FAUNA OCH FLORA Råna arvalis Nilsson 1842. Åkergrodan. Råna agilis Thomas. Långbensgrodan. ' Råna esculenta Linné 1758. Ätliga grodan.^' Fam. Bufonidae. Paddor. Bufo bufo (Linné) 1758. Paddan. syn. Råna bufo Linné 1758. Bufo vulgär is Laurenti 1768. Bufo viridis Laurenti 1768. Grönfläckiga paddan. syn. Råna variabilis Pallas 176g. Bufo >^ Merrem 1820. Bufo calamita Laurenti 1768. Stinkpaddan. Fam. Hylidae. Löfgrodor. Hyla arborea^ (Linné p. p.) 1758. Löfgrodan. syn. Råna arhorca Linné p. p. 1758. Hyla viridis Laurenti 1768. Calamita arboreus Schneider 1799. 'Hyla arborea Cuvier. Fam. Pelobatidae. Lökgrodor. Pelobates fuscus ^ (Laurenti) 1 768. Lökgrodan. syn. Bufo fuscus Laurenti 1768. Råna fusca Meyer. Pelobates fuscus Wagler 1820, ^ Funnen detta år för första gången i Sverige vid Mörbylånga. - På flera ställen i Skåne samt vid Gusum i Östergötland. ^ Den nuvarande utbredningen af dessa sällsyntare groddjur är föga känd. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 185 Fam. Discoglossidae. Klockgrodor. Bombinator bombinus^ (Linné) 1761. Klockgroda 11. syn. Råna Bombina Linné i 761. Bt(fo ignciis Laurenti 1768. » boiithimis Daudin 1803. Bonihiiiator ig/icus Merrkm 1820. Ord. Caudata. Stjiirtbatrachicr, Salamandrar. Fam. Salamaiidridae. S a 1 a m a n d r a r. Molge palustris (Linn k) 1758. Större vattenödlan.^' syn. Lacerta palustris Linné 1758. Triton cristatiis Laurenti 1768. Lacerta porösa Retzius 1800. Salamandra cristata Höttuvn 1782. Molge palustris Merrem 1820. Molge vidgar is (Linné) 1758. Mindre vattenödlan. syn. Lacerta uulgaris Linne 1758. » aguatica » 1758. Triton palustris Laurenti 1768. Lacerta Triton Retzius 1800. Molge punctata Merrem 1820. Triton punctatus Bonaparte 1837. * Den nuvarande utbredningen af dessa sällsyntare groddjur är föga känd. ^ Nilsson upptog i sin j» Fauna» (1842) »Brunnödla (T/vVo/z »//»fs/r/s, Laur.)» såsom funnen »i ett vatten vid Rönneberga högar, ej långt ifrån Landskrona, af Baronerna v. DCbeN". Ett exemplar med liknande signering i Lunds universitets zoologiska museum och det enda dylika därstädes enligt benäget meddelande af konservator Holmqvist, är dock ej denna art utan Molge palustris Lin. 1 86 FAUNA OCH FLORA Kl. Pisces. Fiskar. Ord. Teleostei. Benfiskar. Underord. Acanthopteryg"ii. Taggfeniga fiskar. Div. Perciformes. Aborrliknande fiskar. Fam. Labridae. Läppfiskar, Snultror, Labrus berggylta Ascanius 1772. Berggyltan. syn. La b n/s Berggylfn Ascanius 1772. » Bcfg^i^alf O. F. Muller 1776. » inaciilatiis Bloch 1792. Labrus ossifragus^ Linn k 1766. Blåsnultra, blåstålen. syn. Labrus ossi/Oagits Linné 1766. » 7nixtiis (J*) » 1766. » cxruleus (J*) Ascanius 1772. » carfieus (^) » 1772. » spcciosi/s Fabricius i 818. » U?ieatus (J*) Nilsson 1832. » dispar Fries 1838. ' Det råder intet tvifvel om att Linné med namnet »oss//a^«5» åsyftat denna art, alldenstund ett typexemplar sedan Linné's tid ännu finnes i Uppsala universi- tets zoologiska museum. ^Ossifagus» är gifvetvis att betrakta såsom skriffel i st. f. > ossi/ragus». En hane af samma art omnämnes sedan också af Linné under namnet »mixtus>^ men namnet »ossifragus> står först och har sålunda en- ligt gällande regler prioritet. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 187 Crenilabriis melops (Linnk) 1758. Grässn Liltran, skärsnultran. syn. Labrus Melops Linné 1758. Lufjamis Nonri^icus Bi.och i 79 i. ' Crenilabrus Norvcgicus Cuvikr 1829. Ctenolabriis suillus^ Linni-: 1758. Bens n ultra n. syn. lAibrus suilliis Linné 1758. » rupcstris » 1758. Crenilabrus rupcstris Cuvier 1829. Ctenolabrus » Cuvier & Valenciennes 1839. Acantholabrus palloni^ (Risso) 1810. B r un sn Liltran. syn. Lutjafius I\jUo>ii Risso 18 10. AcantJwlabrus J\rllom Cuvier & Valenciennes 1839. Acantholabrus lusens Couch 1866. » Coue/iii Öberg 1870. Centrolabriis exoletus (Linn k) 1758. Småmunta snultran. syn. Labrus exoletus Linné 1758. Acantholabrus exoletus Cuvier & Valenciennes 1839. Ceutrolabus exoletus Gunther 1862. Cor is julis '^ (Linné) 1758. Junker-girellan. syn. Labris Julis Linné 1758. » paroticus Linné 1758. Julis vulgaris Fleminc;. » festira Cuvier & Valenciennes 1B39. Coris Julis Gunther 1862. ' Linné har gifvit både namnen ysuilliis^ och -orupestris', men det först- nämnda anföres främst 1758 och måste därför enl. reglerna fasthållas. ' Hittills ej träffad i Sverige utan blott utanför norska västkusten ett fåtal gånger (5 — 6), men torde vara konstant där. Då enstaka exemplar af fiskar ofta träffas långt utom sitt egentliga område, upptagas här i denna förteckning åtskilliga fiskar, som ej ännu träffats vid svensk kust. •' Några exemplar funna i Öresund och Lilla Bält, egentligen hemma i Medelhafsområdet. 1 88 FAUNA OCH FLORA Fam. Percidae. A b o r r f i s k a r. Perca fluviatilis Linné 1758. Aborren. Lucioperca lucioperca (Linnk) 1758. Gösen. syn. rcrca Liiciopetca Linné 1758. Lucioperca Fleming 1822. Lucioperca sandra Cuvier & Valenciennes 1828. StizostcdiiiDi lucioperca Smitt 1892. Åcerina cermia (Linni:) 1758. Gersen. syn. Perca Cermm Linné 1758. Acerina vulgär is Cuvier & Valenciennes 1829. » ceriiua Gunther 1859, Fam. Serranidae. Hafsaborrar. Morone labrax^ (Linnk) 1758. Hafsaborren. syn. Ferca Labrax Linné 1758 Scicena labrax Bloch 1702. » diacautha Bloch 1792. Centropomus lupus Lacépéde 1802. Morone Mitchill 18 i 4. Labrax lupus Cuvier & Valenciennes 1828. Roccus labrax Smitt 1892. Morone » Boulenger 1895. Polyprion americanus " (Bloch & Schneider) 1801. Vrakfisken. syn. Amphiprion americanus Bloch & Schneider i 80 i . Polyprion cernium Valenciennes 1824. » americanum Costa 1850. ^ Tillfälligtvis anträffad några gånger vid västkusten och i Öresund, oftare i Norge. - Träffad tre gånger vid norska kusten. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 189 Fam. Sciaeuidae. Hafsgösar. Scicena aqiiila^ (Lackpéde) 1801. Hafsgösen. syn. Chcilodiptcnis aqiiila Lacépéde i 80 i. Siiicna umbra Cuvier 1829. » aqiiila Cuvier & Valenciennes 1830. Fam. Sparidas. Hafsrudefiskar. Canthariis canthariis' (Linnk) 1758. Gråa hals nid an. syn. Spants Caiitharus Linné 1758. » lincatus Moniagu 18 15. Canthariis viils;aris Cuvier & Valenciennes 1830. Sparas erythrinns^ Linnk 1758. Pagel len. syn. Spariis Erythriuus Linné 1758. Fagelliis crytliriuiis Cuvier & Valenciennes 1830. Spar US centrodontus^ de L-^i Roche 1809. Fläckpagellen. syn. Spanis cciitrodoiitus de la Roche i 80g. PageUtis » Cuvier & Valenciennes 1830. Fam. Mullidae. Mull US fiskar. Mullus barbatus surmuletiis Linnk 1758. Gulstrimmiga Mullen. ^ syn. Mullus Sur/nu le tus Linné 1758. Mullus ha rimtus auct. ' Blott en gång fångad i Öresund. "^ Fångad en gång vid skånska kusten och några gånger i Norge. ^ En gång tagen vid Skagen. ■* Enstaka exemplar ha då och då fångats vid västkusten och i Öresund, oftare i Norge. '" Sällsynt vid västkusten, men träffad ända ned i Öresund. De två arterna af släktet Mullus stå hvarandra så nära, att en del förf. ej medgifva någon skill- I 9° FAUNA OCH FLORA Fam. Berycidae. Beryxfiskar. Beryx decadactylus Cuvier & Valenciennes 1827. Beryxfisken. syn. Beryx decadactylus ' Cuvier & Valenciennes 1827. Beryx borealis Duben «& Koren 1846. Div. Scombriformes. Makrillfiskar. Fam. Carangidae. Taggmakriller. Trachiiriis trachurus (Linné) 1758. Taggmakrillen, .syn. Scomber Trachurus Linné 1758. Trachurus » Bloch 1784. Caranx » Cuvier 1829. Fam. Scombridae. Makrillen Scomber scombrus Linné 1758. Makrillen. syn. Scomber Scombrus Linné 1758. » Scomber Linné 1766. Auxis thazard ^ (Lacépéde) 1802. Auxiden. syn. Scomber thazard Lacépéde 1802. » rochei Risso 18 10. » bisus Rafinesque i 8 10. ThyiDius rocheanus Risso 1827. Auxis vulgaris Cuvier & Valenciennes i 83 i. » rochei Gunther 1860. » thazard Jordan & Gilbert 1883. nad. Om det visar sig, att den formen, som träffas vid svenska kusterna är fullt identisk med den andra bör namnet barbatus enbart användas, ty det an- föres först af Linné. Vill man utmärka den gulstrimmiga formen såsom skild från den andra torde det vara bäst att tillfoga surmidetus, som tredje namn. ' Några gånger funnen vid norska kusten. ^ Fångad en gång i Öresund och en gång i Kristianiafjorden. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 191 Sarda sarda^ (Bloch) 1793. Ryggstrimmiga pelamiden. syn. Scoinbcr pclamys Brunnich 1768 (nec. LINN^i 1758). Scomher sarda Bloch 1793. » mediterraneus Bloch & Schneider i 80 i . Pelamys sarda Cvxier & Valenciennes 1831. Sarda mediterranea Jordan & Gilbert 1883. Orcy/ii/s pclamys Lilljkhorg 1884. Sarda sarda Dresslar &: Fesler 1889. Sarda pelamis Smllt 1892. Orcynopsis unicolor'-^ (Geoffroy) 1818. Ostrimmige pelamiden. syn. Scoiidnr taticolor Geoffroy 18 r 8. Orcxiiopsis itiiicfllor G ill 1862. Thioiiiys perci^rifiiis Collet 1879. Thunnus thynnus^ (Linné) 1758. Tonfisken. syn. Scoinbcr Tliynmis Linné 1758. T/iy/i filts mediterraneus Risso 1826. » t'1/lj^aris CiniER & Valenciennes i 83 i . Thiomiis South 1845. OrcxHUS thynmis Lutken 1880. 77ii/iiiii/s tliyiinus Jordan & Evermann 1896. Euthynnus pelamis^ (Linné) 1758. Bon i ten. syn. Scomher Pelamis Linné 1758. » pclamidcs Lacépéde 1802. Tliyiiiius pelamys Cuvier & Valenciennes i 83 i. Eiitliyiiiis pclamys Jordan & Gilbert 1883. Orcynopsis pelamis Lilljeborg 1884. ' Fångad 3 — 4 gånger i Sverige, så vidt bekant är, oftare i Norge. ' Fångad en gång i Sverige och i ett par ex. i Norge. ^ Sällsynt vid svenska västkusten, årligen anträffad i södra Norge. ■* Två exemplar funna vid svenska kusten, intet i Norge. 192 FAUNA OCH FLORA Euthynnus alliteratus^ (Rafinesque) 1810. Tu n ni nan. syn. Scoinhcr aUcteratus (!) Rafinesque 18 i o. ThyniiKs thiiHuina Cuvier & Valenciennes 1831. Orcynus alliteratus Gill 1873. Euthynnus » Jordan & Gilbekt 1883. Fam. Trichiuridae. Hårstjärtar. Trichiurus lepturiis" Linn k 1758. Hårstjärten. Fam. Xiphiidae. Svärdfiskar. Xiphias gladius^ Linné 1758. Svärdfisken. Fam. Brainidae. Hafsbraxnar. Pteryco77ibus bräma ^ Fries 1837. Fengömmaren. Bräma raji^ (Bloch) 1791. Ray's hafsbraxen. syn. Sparus Raji Bloch i 79 i. Bräma Raii Schneider i 80 i. ' Två gånger erhållen i Öresund och en gång (i 3 ex.) i Kristianiafjorden. ^ Hittills ej funnen i Sverige, men ett exemplar fångades 1896 så nära de svenska vattnen som i Kristianiafjorden. ^ Ganska sällsynt i Sverige, vanligare i Norge. * Djupvattensfisk tillvaratagen 14 gånger vid norska kusten, hufvudsakligen norrut. Möjligen står detta i samband med att exemplaren, som alla träffats i dödt eller döende tillstånd, råkat komma in i kallare eller mindre salta vatten- strömmar, som för dem varit ödesdigra. ^ Några få gånger funnen vid västkusten och i Öresund. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 193 Bräma longipinnis^ Lowe 1843. Rasch's hafsbraxeii. syn. Bräma hnif^ipiimis Lowe 1843. » Ra sch i i Esmark i 86 i. Div. Zeorhonnbi. St. Persfiskar och Flundror Fam. Zeidae. St. Pers fisk ar. Zeiis faber^ Linné 1758. St. Petersfisken. syn. Zeus Fabcr Linné 1758. Fam. Pleuronectidae. Flundror. Solea solea (Linn k) 1758. Tungan. syn. Flei/ronecfes Solea Linné 1758. Solea vulgär is Quensel 1806. Solea liitea'^ (Risso) 1810. Småt u ngan. syn. ricuroiiectes liitciis Risso 18 10. ÅlcniocJiirus » Costa. Solea liitea Bonaparte 1837. Glyptocephalus cynoglossiis Linné 1758. Jydetungan, mareflundran. syn. Pleuronectes Cynoglossus Linné 1758. Glyptocephalus Saxicola Gottsche 1835. » cynoglossus Goode & Be an 1878. ^ Rasch's hafsbraxen, som antagligen är identisk med Lowe's art från Madeira, har blott en gång erhållits i Västfinnmarken och en gång vid Island. Det är en djupvattensfisk. ^ En gång funnen i Bohuslän, oftare (minst 16 gånger) i Norge. ^ Torde äfven förekomma i Svenska kattegat, men har hittills endast funnits vid danska och norska kuster. 194 FAUNA OCH FLORA Microstomus kitt (Walbaum) 1792. Bergskäddan, rödtungan. syn. Pkuroncctes kitt Walbaum 1792. » microccpJialus Donovan 1802. » Quenselii Hollberg 182 i. » guadridens Fabricius 1824. » microstomus Faber 1828. Microstomus latidens Gottsche 1835. Cynoglossa microcephala Bonaparte 1845. Microstomus kitt Jordan & Goss 1886. Pleuronectes limanda Linné 1758. Sandflundran. syn. Pleuronectes Liniauda Linné 1758. Linianda rulgaris Gottsche 1835. Pleuronectes flesus Linné 1758. Skrubbflundran. syn. Pleuronectes Flesus Linné 1758. Platessa flesus Gottsche 1835. Flesus mdgaris Moreau i 88 i. Pleuronectes platessa Linné 1758. Rödspättan. syn. Pleuronectes Platessa Linné 1758. Platessa milgaris Gottsche 1835. Hippoglossus luppoglossus (Linné) 17j8. Hällefludran. syn. Pleuronectes Hippoglossus Linné 1758. Hippoglossus vulgaris Fleming 1828. » maximus Gottsche 1835. » hippoglossus Jordan 1885. Reinhardtius hippoglossoides ^ (Walbaum) 1 792. Lilla Hälleflundran. syn. Pleuronectes cynoglossus Fabricius 1780 (nec. Linne 1758). Pleuronectes Hippoglossoides Walbaum 1792. » pinguis Fabricius 1824. Hippoglossus » Reinhardt 1838. Reinhardtius hippoglossoides Gill i86r. Hippoglossus groenlainlicus Gunther 1862. Plafvsomatichthys pinguis Blecker 1862. » hippoglossoides Collet 1884. ^ Arktisk, funnen vid Finnmarken, men ej vid svensk kust ännu. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 195 Hippoglossoides platessoides (Fabricius) 1780. Lerskäddan, glipskäddan. syn. Pleuroncctes platessoides Fabricius 1780. » limandoides B 1,0 c h 1787. * Hipp(\i^lossoides limanda Gottsche 1835. Drepanopsetta platessoides Gill i 86 i. Hippoglossoides » » 1864. Arnoglossus täterna (Walbaum) 1792. T ungvar en. syn. Pleuroticctes Laterna Walbaum 1792. » Arnoglossus Schneider i 80 i. Arnoglossus laterna Gunther 1862. Platophrys » Smitt 1892. Bothiis maximus (Linné) 1758. Piggvaren. syn. Fleuronectes maximus Linné 1758. Bothus Rafinesque 1810. RJiombus aculeatus Gottsche 1835. » maxitnus Kröyer 1843. BotJius » CoLLET 1884. Bothus rhombus (Linné) 1758. Slätvaren. syn. Fleuronectes Rhombus Linné 1758. Rhombus hcvis Gottsche 1835. » vulgaris Kröyer 1845. Bot hus rhombus Jordan & Gilbert 1882. Bothus maximus X Bothus rhombus. Hybridvaren. ^ Lepidorhombus whiff (Walbaum) 1 792. Gl ash vare n. ^' syn. Fleuronectes whiff' \Nalbavu 1792. :> megas torna Donovan 1802. Rhombus » Yarrell i 84 i. Zeugoptcrus » » 1859. Lepidorhombus » Collet 1884. » //^/^/^ Jordan i 886. ^ Bastarder mellan slätvar och piggvar träffas rätt ofta i Kattegat. Till utseendet närma de sig än den ena än den andra af hufviidformerna. - En gång funnen i Öresund, oftare vid norska kusten. 196 FAUNA OCH FLORA Scophthabmis norvegiciis (Gunther) 1862. S måvaren. syn. Pkttronectes cardwa B. Fries 1839 (nec. Cuvier). Rho uthus norvegiciis Gunther 1862. Zeitgopteriis » Collett 1875. LepidorJionibiis nofvcgiciis Collett 187g. Scoplitliahiiiis » Smitt 1892. Zeugopterus punctatus (Bloch) 1787. Ludna våren, bergvaren. syn. riciiroiicctcs piuictatits Bloch 1787. » Jiirtiis Abildgaard 1789. Zeugopterus » Gottsche 1835 Rho inb US punctatus Gunther 1862. Zeugopterus » Collett 1875. Div. Gobiiformes. Sniörbultar. Fam. Gobiidae. S m ö r b u 1 1 a r. Gobius niger Linné 1758. Svarta Smörbulten. Gobius friesii Malm 1874. Spetss t j artade Smörbulten. syn. Gobius gracilis Fries 1839 (•''ec. Jenyns.) Gobius Fricsi A. W. Malm 1874. Gobius flave scens Fabricius 1779. Sju strå liga Smörbulten. syn. Gobius flavescens Fabricius 1779. Gjbius Ruiithcnsparri Euphrasén 1786. Gobius microps Kröyer 1838. Lerstubben. Gobius pictus Malm 1865. Bergstubben. (Forts.) =P E t- Tonfiskar och Makrillar. iSe planschen.) Af Einar Lönnberg. I iskarne förete allt efter sitt lefnadssätt en myc- ket stor mångfald af former. De, som till- ju"->imi bringa sitt lif vid eller kanske nedgräfda i botten eller smyga kring gömda bland tång och andra växter böra ju ha en annan skap- nad än de, som simma omkring i det öppna vattnet. I senare fallet är ju snabbhet i rörelserna af största betydelse både för att fiskai-ne må kunna fånga sitt byte och för att de skola kunna undgå sina fiender. Till följd häraf ha dessa fiskar, som nästan ständigt äro i rörelse, erhållit en kroppsbyggnad, som är tillpassad till att kunna drifvas fram genom vattnet med fart och med lätthet. Den skapnad, som kräfves för dylikt ändamål, är mer eller mindre spolformig med den främre ändan af spolen något kortare än den bakre. Huf- vudet bör vara tillspetsadt framtill och fast hopgjutet med kroppen, då det ju bildar den stäf, som skall bryta fram ge- nom vattenmassorna och bereda plats för kroppen. Största tjockleken af kroppen bör enligt teoretiska beräkningar, för att underlätta framträngande genom vattnet, vara belägen på ett afstånd från framändan af omkring 36 procent af hela kropps- längden. Bakom denna den tjockaste delen af kroppen bör afsmalnandet ske på ett sådant sätt, att fri passage gifves för det undanträngda vattnet, och detta vinnes, om kroppens kon- Fauna ocli Flora 1007. Haft. 5. j^ igö FAUNA OCH FLORA turlinie baktill blir en konkav båglinie. Skeppsbyggande in- geniörer, som för sitt yrke behöft göra teoretiska beräkningar af dylik art, ha funnit, att dessa fordringar fyllas af många fiskar och äfven hvaldjur. Men hos inga andra är denna till- passning till snabbsimning mera påtaglig än hos makrillfiskarne. Betraktar man en af de högst utvecklade af dessa t. ex. en tonfisk (se planschen), så skall man fmna, att den allmänna kroppsformen är så godt som idealisk för sitt ändamål. Men denna tillpassning sträcker sig till de finaste detaljer. När fisken skjuter fart framdrifven af den kraftiga tvåbladiga pro- peller, som stjärtfenan bildar, finnes intet öfver kroppsytan framskjutande, som kan föröka motståndet mot vattnet. Den främre taggiga ryggfenan och de små rygg- och analfenorna fällas ned i en ränna som ett fällknifsblad i sitt skaft och för- svinna. För bröst och bukfenorna finnas motsvarande för- djupningar i kroppsytan, i hvilka fenorna noga kunna fällas in. Den rörliga öfverkäken upptages i ett veck bildadt upptill af de nedskjutande preorbitalbenen och en fåra på underkäken, så att allt blir slätt och jämnt, som om det vore svarfvadt. Den främsta af de mjukstråliga ryggfenorna och den främsta analfenan bilda ett slags centerbord, som hindra kantring, när de öfriga fenorna äro infällda i sina förvaringsrum. För att minska motståndet mot vattnet vid stjärtens sidorörelser och på samma gång gifva dessa stadga är stjärtspolen försedd med horisontala kölar. Stjärtfenan är halfmanformig med långa spetsiga flikar bestående af bundtar af böjliga strålar, som äro fast förenade och sålunda bildande på en gång elastiska och nästan elfenbenshårda propellerblad. Hufvudet, som ju borrar fram genom vattnet, är slätt och fast byggdt, men dessutom är framkroppen, som bör vara styf och vid rörelse måste uthärda det mesta trycket, beklädd af ett fast pansar af förstorade och förtjockade fjäll, under det att bakkroppens fjäll för att ej hindra rörelserna äro små och mjuka och hos vissa former saknas de. Genom dessa anordningar vinnes ej blott en stor snabb- het i rörelser rätt fram, utan på samma gång möjliggöres stor EINAR LÖNNBI-RG: TONFISKAR OCM MAKRILLAR 19g smidighet i vändningar. Hvarje fena kan resas (3ch röras af särskilda muskler och bildar sålunda vid behof ett roder till kroppens styrande ocli vändande efter behag. Men det är ej blott i det yttre, som denna beundransvärda tillpassning visar sig. Den inre byggnaden svarar till alla delar häremot. Ryggradens kotpelare är hårdt förbenad och kraftigt byggd ända till stjärten. Musklerna äro synnerligen fasta för en fisk och närma sig däggdjurens i detta afseende. Detta kräfver i sin tur en riklig tillgång på blod och en kraf- tig cirkulation. Hjärtat är också synnerligen tjockväggigt och muskulöst och innervationen riklig. Till följd af dessa fysio- logiska egenskaper förete makrillfiskarne, åtminstone en del af de större, något som för en fisk är mycket ovanligt, nämligen en kroppstemperatur, som väsentligt höjer sig öfver det om- gifvande mediets. Davv fann t. ex., att hos en bonit tempera- turen i den tjockaste delen af fisken var 37,^° C, under det att samtidigt temperaturen i vattnet blott var 26,9" C. Sålunda fulla tio graders skillnad. Makrillfiskarnes stora rörlighet och snabbliet ger dem na- turligtvis förmåga att tillryggalägga långa vägsträckor, och de äro också alla vandrande fiskar med vid geografisk utbredning. Några äro till och med kosmopoliter i varma och tempererade haf. Men till det kalla vattnet längst i norr och längst i sö- der sträcka de ej sina vandringar. De äro också i regel säll- skapliga fiskar, som ofta i stora stim företaga sina ströftåg. Denna egenskap underlättar anställandet af massfångst af dessa fiskar och detta tillika med deras vanligen välsmakande och feta kött gör dem till för menniskornas ekonomi synnerligen viktiga fiskar, så att de i detta afseende kunna tätla med de sill-, torsk- och laxartade fiskarne. Den största af makrilltlskarne, tonfisken, som kan nä en längd af betydligt öfver 3 meter, och en vikt appgående till 1,500 amerikanska skålpund^ (enl. .Jord.an) var redan tidigt i forntiden föremål för en inbringande fångst. Ja, det påstås, att »Gyllene Hornet» vid Konstantinopel fått sitt namn af den ^ CoLLETT angitVer vikten af 1 ex. fångadt 1881 i Geirangcrtjorden till 3Sö kili 2 00 FAUNA OCH FLORA fordom där indräktiga tonfiskfångsten. Denna bedrefs, då ton- fisken om våren vandrade in i Svarta hafvet. Både greker och romare idkade detta fiske, och de sjöfarande fenicierna lära ha fört tonfiskfångsten till Spanien. Detta fiskes stora betydelse i Medelhafvet under den klassiska forntiden framgår af de be- rättelser, som meddelas af en del författare både om tonfiskens förekomst och beredning. De gamla auktorerna hade t. ex. olika namn för tonfiskarne i olika åldrar, på samma sätt som engelsmännen i nutiden med en hel rad namn särskilja laxens olika åldersstadier. Än i dag är tonfiskfångsten i Medelhafvet af stor omfatt- ning och ehuru den upphört i Bosporen idkas den såväl vid Spaniens och Frankrikes som vid Italiens, Siciliens, Sardini- ens och Tunis' kuster. I de båda förstnämnda länderna sker fångsten hufvudsakligen medels notar. Därvid läggas först nät från ett antal båtar i en stor båglinie utanför tonfiskarne, som man samtidigt söker skrämma närmare land. Lyckas detta lägges en ny, trängre nätbåge o. s. v. Slutligen dragas fiskarne upp mot land med en not. De italienske fiskarena, som äfven utöfva sitt yrke vid den tunesiska kusten, ha stora nätbyggna- der, som benämnas »madrague» eller »tonnaro», vid Tunis »matanzas». Dessa nätbyggnader, som uppföras i hafvet en ligt uppgift vid minst 33 meters djup, ha en anordning, som kan jämföras med en ryssjas eller en kilenots, d. v. s. med ledarmar och kamrar. En nätarm sträckes mot land, en annan af stor längd parallellt med stranden. Närde längs kusten van- drande fiskarne stöta mot någon af armarne, följa de den och råka så in i den första kammaren och sedan undan för undan till den sista, som kallas dödskammaren. Denna är försedd med en nätbotten och när tonfiskarne inkommit dit, upplyftes nätbottnen af talrika fiskare, som i sina båtar begifvit sig ut för att vittja. Tonfiskarna dödas med harpuner och hakar. Denna blodiga slutakt betraktas som ett stort folknöje. Sma- ken är så olika! På andra ställen tillgår fångsten på ett helt annat sätt. Såsom sportfisk är nämligen tonfisken mycket högt skattad, och detta är ej underligt. Ty det kräfves ju en EINAR Lönnberg: tonfiskar och makrhjar 201 sportmans alla framstående egenskaper för att med ett tlnt tackel kunna leka med dylika kolosser, som dessutom ej blott äro stora och tunga utan tillika lifliga, snabba och oerhördt starlja. I Nordamerika finnes en särskildt klubb »Tuna club»' hvars medlemmar med förkärlek idka detta slags fiske. De ha sitt tillhall framf()r allt vid Avalon på Santa (latalina-cHi i Kalifornien. Till agn användes där en slags sardiner men äf- ven flygfiskar, som tonfisken gärna tager. Men när den kän- ner kroken, rusar den i väg med en alldeles rasande fart. Äfven den mest erfarne sportfiskare blir härvid lätt så öfver- runiplad, att fisken afgår med segern. Det äi" ej sällan, som man ser i berättelser om detta fiske, sådana meddelanden som t. ex. följande: »en tonfisk tog agnet, kroken, tafsen och en 200 fots lina och försvann;» eller »en tonfisk tog betet så plötsligt och rusade i väg så vildt, att spöet bröts tvärt af vid handtaget nedanför rullen och hr X såg en 40-dollarsrulle och ett fint splitbambuspö försvinna i hafvets djup.» Och dock var hr X ingen nybörjare i fiske, utan förklaras tvärtom vara en »good all-around fisherman», men det hjälpte ej den gången. Tonfisken är kosmopolit. Den träffas såväl i Medelhafvet som i de Vestindiska farvattnen. På Atlantens västra sida sträcker den sina vandringar norrut till kusten af Massachu- setts. På östra sidan framtränga så godt som årligen enstaka exemplar till Norges södra och västra kust. Norr om Lofoten har den ej iakttagits enligt Collett. Vid Sveriges västkust är den en mera sällsynt gäst, men det exemplar som här af- bildats fångades vid Strömstad i bottengarn den 23 aug. i år -. Att den är föremål för fångst i Kalifornien har redan nämnts, men så är äfven fallet i Japan. Forts. ' Denna kkihbs inedleniniai-, snni ;iri(i or/i /■'/(ir/i 1H07. lläfl. ■'). 15 2 14 FAUNA OCH FLORA Smärre meddelanden. Föder ekorren mer än en kull ärligen? Om ekorrens familjeförhållanden lämnar den svenska zoologiska litteraturen ganska olika uppgifter. Särskildt om svaret på ofvan framställda fråga synes ej full enighet råda, och till någon visshet torde man ej ens ännu ha kommit i denna punkt, trots att det gäller en så allmänt bekant och lätt iakttagen djurart som vår vanliga ekorre. »I sydliga trakter (af vårt land),» säger Nilsson, •> skola de van- ligen forti)lanta sig två gånger om året, i de norra trakterna lärer detta sällan inträffa, och blott i mycket heta somrar. £n af mina bekanta har under den heta sommaren 1S34 uti september månad skjutit en dräktig ekorrhona i Upland, hvilket där ansågs högst ovanligt. Eljest föder honan vanligen i maj eller juni månad 3 — 4 ungar — — — och daggar dem 3 — 4 veckor.» Lilljeborg uppgifter däremot, att halfvuxna årsungar anträffats vid Upsala redan i april, och anser, att de varit födda i början af månaden, och att parningen således inträffat i februari. Han upp- ger därför som sannolikt, att 2 — 3 kullar läggas årligen. Kolthoff är emellertid böjd för att antaga endast en kull ärligen, och anför som skäl härför, att nästan hvar hona, som fälles i mars eller ai)ril är dräktig, medan man sällan anträffar dräktiga honor under andra årstider. Men han lämnar frågan oafgjord, huruvida honor med ungar, som anträffas höst- och vintertid, ha försenat sig eller äro mödrar till en andra kull. Det är ett liknande sent fall af dräktighet i september, som Nilsson omtalar, som här åter bringat frågan på tal. Den 11 sep- tember i år sköts nämligen af kand. E. Jonsson i närheten af Flen (Södermanland) en ekorrhona med omkring 14 dagar gamla foster. Visserligen äro dessa båda kända sena fall inte mycket att bygga på, men sammanställda med några iakttagelser, som jag är i tillfälle att meddela, kanske de med någon grad af sannolikhet kunde sägas tala för antagandet, att två kullar åtminstone stundom förekomma. I Västergötland ha ekorrbon med nyfödda ungar anträffats den 2 maj i8q7, bon med stora, nästan fullvuxna sådana den 31 maj 1892, 8 juni 1895 "^"^'^^ 15 J"-^"! 1898. Den 25 juni 1898 sköts två ekorrar, gamla individ, hane och hona, som bebodde samma bo. Dessutom fällde jag i Skåne den 10 december förra året ett par SMÄRRK mi:di)Elanden' 215 (i;anila (makar), som skrämdes ut ur samma näste. Kolthott' lämnar nu (len viktiga upplysningen, att paret mycket sällan träftas tillsam- mans i samma bo, och om detta händer, är det endast under fort- j)lantiiingstidfn ( \';ut villebråd» sid. 130). Jag har heller aldrig i Västergötland vintertiden funnit hane och hona tillsammans, ehuru mänga ekorrar s])ärats och lallts vid boet. (Om hösten har jag sällan skjutit ekorrar.) Med kännedom om ofvannämnda förhållande och det faktum, att honan ynglar i maj och juni, tror jag, att ofvan meddelade iakt- tagelser häntyda jjå, att en andra jrnrningstid infaller under hög- sommaren eller något senare, och att således två kullar, om ej i regel, så dock understundom födas årligen. I öfserensstämmelse härmed skulle de två omtalta septemberfallen representera andra upi)sättningen ungar för året. 'I"vdligtvis behöfvas vidare iakttagelser, innan berörda fråga kan anses afgjord. R. .S— c. Lämlarnas fortplantning. Den åsikt man förut haft härom, att lämlarna vid sina ul\and- ringar icke skulle f()rt])lanta sig nere i skogsregionen, utan att detta skulle ske endast i högfjällen, häller icke streck. Innevarande sommar (1907) hafva lämlarna enligt tillförlitliga iakttagelser och uppgifter från skilda håll fortplantat sig såväl i själfva kustlandet som längre upp i floddalarna i de trakter af Norr- land, till hvilka de små skadedjuren utbredde sig under förra höstens lämmeltåg. Sä har från Norrbottens kustland up|)gifter varit s\nliga i tid- ningarna, att lämlarne där uppehållit sig säväl under vintern som våren och sommaren detta år 0( h där förökat sig och anställt svara härjningar. Vid vStrömsörs egendom i Nordmalings socken i Ångermanland (strax invid kusten) samlade jag i början af oktober i år uppgifter om lämlarnas uppträdande, hvilka tydligt ge vid handen, att de fortplantat sig öfverallt där i trakten. Äfven där hafva de vistats sedan föregående höst och funnos ännu allmänt i skogarna och j)ä fälten, såsom jag iakttog, i det jakthundarna gång efter annan ibjäl- beto lämlar och döda sådana lågo här och hvar ])å vägarna. Vid midsommartiden anträffade också en vid nämnda egendom anställd trädgårdsmästare under en enbuske ett lämmelbo med ej mindre än elf\ a lefvande ungar. Han blef varse boet därigenom att en af föräldrarna s])rang därifrån, då han händelsevis kom intill busken. I en 1)\ i närheten dödades något senare (under slåttanden, i början af juli) en lämmelhona, som hade åtta lefvande ungar i sig, och vid andra tillfällen anträffades i samma trakt lämmelbon med sju, fyra och tre ungar samt ungar i olika utvecklingsstadier. Frän öfre Angermand (Tåsjö) har också meddelats mig, att lämlarna där öfvervintrat och i sommar födt ungar. J\rik Modin. 2 r 6 FAUNA OCH FLORA Märkliga fågclfynd inom Pajala socken med omnejd. Räkan, Corviis fnigilcgiis L. har af mig iakttagits i oi h omkring Pajala Ijy i april eller maj månader åren igoi, 1902, 1903, 1904, T905 och 1907. Höstetid har jag sett henne 1901, 1902 och 1903. Enl. meddelande af jägmästaren A. Montell skall hon varit synlig jämväl år 1906 i Kitkiöjoki, c:a 9 mil norr om Pajala, på våren och i Muonionalusta på hösten den ^■'/•'- 1905 såg jag en flock på 13 st. c:a 2 km. fr. Pajala. 1907 iakttogns endast enstaka exemplar näml. d. ^V» ett, och ett annat d. '•'/i. Kaja», Cohciis moncdula {L.) 2 individ, hvaraf det ena sköts, iakttogos i Pajala by den Vö t 903 och en gammal hona sköts af mig i närheten af min bostad den ^ji. 1904 och finnes uppstoppad hos mig. Äfven iakttagen den ^'^h\ 1907, då ett individ sågs af mig i en kråkflock flyga öfver Pajala by. Nötskrikan, Garnilits glandarias {/..) har jag iakttagit höstetid åren 1898 t. o. m. 1904 samt d. ^''/h 1907, alla gångerna i trakten af Pajala. Sistnämnda höst af A. Montell iakttagen vid Parkalom- bolo c:a 9 mil norr om Pajala. Den ^^Z? 1904 såg jag 2 individ invid allmänna landsvägen emellan Junosuando masungsby och Vit- tangi i Juckasjärvi socken. Stai'cii, Stiinuis viilgarts L. Ett enstaka individ vistades större delen af sommaren 1905 i Vittangi kyrkoby enl. meddelande af O. Stenborg. (Häckar årligen i trädgårdar i Haparanda enl. med- delande af Doktor O. Montell.) Jldcsparfvc/i, Embenza rustica Fall. har under våren 1935, 1906 och 1907 tämligen allmänt af mig iakttagits i närheten af Pajala Den ^'V; 1907 fann jag hans bo med 4 nakna ungar invid Linningoån i Korpilombolo socken. Då emellertid min följeslagare, e.xtra kronojägaren A. Bergström den 28 i samma månad infann sig å platsen för att i enlighet med mina instruktioner taga boet och ungarne för museiändamål, befanns boet sönderrifvet och ungarna borta. Stcglitscn, Cardiiclis carduelis (Z) skjuten i Pajala by den •'/t i 89 i af Jägmästaren A. Montell. Gökfvfan, jfyix torqiiilla (L). Två individ iakttogos af mig en af de sista dagarna i maj 1905 c:a 3 km. söder om Pajala by. Luiincfagcin, Fratcrcida arctica {L). Ett individ sköts i slutet af januari 1903 i närheten af Muonionalusta. Exemplaret finnes upp^tojipadt hos Jägmästaren A. Montell. Sturskar/fcn. två exemplar skötos i Kengis den 28 och 29 nästl. septemljer. De voro bägge ungfåglar, feta och frodiga. Den ena hade i sin mage en nyss slukad c:a 22 cm. lång harr, den andra en stor sik, hvars stjärt stack ut ur näbben. Storskarfven visar sig då och då härstiides och är u])prepade gånger skjuten utefter Torneå och Muonio älfvar. F/sk//iås. Den 28 nästl. sept. sköts likaledes i Ivengis en ung fiskmås, som af mig flåddes och öppnades. Till min stora förvåning befanns magsäcken innehålla läraningar efter en tämligen kort förut förtärd fjällämmel och efter en sorkart. Af fisk kunde jag däremot ej upptäcka några rester. Lämlarne äro i höst talrika härstädes. Den SMÄRRI- MHDDHLANDHN 21 7 skjutna måsen hade en annan likaledes ung fågel i sitt sällskap. Fiskmåsen, som någon gång visar sig i trakten af Pajala, häckar mig veterligen ej inom socknen. Ismasen, Pai:;opliila chiiriica P/iipps sköts den 14 januari kjo^ i Juhonpieti by (":a i mil n()rd\äst om Pajala. Exemplaret, en gam- mal hane. finnes uppsto])pa(lt hos mig '/'/■(■/d/xi' ///v/ iridactxia ( L.) skötsvid Pääskynä, en half mil nordväst om Pajala by, den 10 oktober 1902. l^xemplaret tin- nes uppstoppadt hos mig. Brcdstjärtadc lahboi, Stcrcorariiis pomarinits {Toiun.) sköts i slutet af okt. 1902 i Pilkasaadio, cirka i,.-, mil norr om Pajala. Exem- plaret, en hane, förvaras uppstoppadt hos mig. Spctsbergsgrisslaii , Iria lonivia (Z.) Af denna arktiska fågel iakttogos en mängd inom Pajala sockens norra och mellersta delar i början af december i()02. Flere individ skötos. Två finnas u])p- stopi)ade hos mig, två hos Jägmästaren A. ]\Iontell och ett hos Jäg- mästaren K. A. Westerberg. lofstwpa/i, Vancllus vanclliis (L.). Ett individ observerades af mig den 2() och 30 a])ril samt den i maj i<)03 a Naalijänkkä in- vid Pajala by. Kustpiparoi, Siiitatarohi sqiiatarola (Z.) sköts vid Mertalahti invid Pajala våren 1S96 af O. Stenborg. Exemplaret finnes, såsom jag tror, å Skogsinstitutet. Storspofvcu, Xinncniiis arcjuatiis (Z.) häckar såväl i norra som södra delarne af Pajala socken. Hans bo anträffades af mig i när- heten af Naalijänkkä 1905 och 1906. Kor}iknarrc7u Crcx crex (Z.). Ett eller t\a individ \istades en hel sommar på 1880-talet i kornåkrarne i Pajala by (O. Stenborg). Fågeln benämndes af den finska befolkningen »ruisräkkä». Sahkrakoi, Mn\i^i/s alhclliis L. häckade i slutet af 1890-talet i närheten af Vittangi kyrkoby i Juckasjärvi socken, enl. meddelande af länsmannen C. W . D. Hackzell. Svnrthakcdoppirii^rn, Fodtceps aiiritus (Z.) anträffades år 1896 i Pahtajärvi c:a i mil sydost om Pajala af Jägmästaren S J. Cederberg. Skäggdoppi}ii:;eii, Fodiceps cristatKS {L.) sköts \åren kjo^ i Muonio i Finland af Inspektören S. Ruhiin. Exemplaret finnes uppstoppadt hos inspektören A. Lundström i Pajala. Pajala den 8 oktober 1907. ZVv/.v/ Orsfddius. Såsom tillägg till ofvanstående har Direktör Orstadius meddelat i bref, att buskskviittan och rödhaken anträffats häckande i Pajala. Något 0111 vi.ssu djurarters truckoin.st i Siidcrnianland. Professor Lönnberg riktade för några år sedan ett uppro]) till Sveriges jägare och naturvänner att söka bidraga till kännedomen om vissa ej ännu tillräckligt kända djurarters utbredning inom Sverige, och vågar jag nu efter egna iakttagelser härom meddela, hvad i min förmåga står. Mina iakttagelser och rön äro gjorda i Södermanland, i synnerhet i närheten af Eskilstuna 0( h Nyköping. 2IÖ FAUNA OCH FLORA För att börja med däggdjuren, skulle jag vilja nämna några ord om flädermössen. I Eskilstunatakten har jag iakttagit dem, lik- som de flesta öfriga här up])räknade djurarter mera än vid Nyköping, men som ju Södermanlands natur är tämligen likartad i norr och söder, naturligtvis med undantag af skärgården, kommer jag ej att särskildt omnämna platsen för de gjorda iakttagelserna. Efter hvad jag förmärkt, skulle gråskymliga flädermusen och daubentonska flä- dermusen vara de allmännaste arterna. Andra träffas också rätt allmänt, t. ex. dvärgflädermusen och långörade flädermusen, hvilken jag dock blott sett på afstånd, men pä grund af öronens storlek gissat mig till, att jag haft denna art framför mig. Beträffande gnagarna är det särskildt sorkarna, som ännu ej äro tillräckligt kända. Dessa äro i norra Södermanland ej så vanliga, men på öar och holmar i skärgården finnas de i öfverflöd, såväl åker- som vattensorkar. Huruvida några andra arter förekomma, kan jag ej med bestämdhet säga, men efter hvad jag hört, skulle äfven långsvansade skogssorken [Evfltomys glareolus) förekomma, fast ej pä längt när så vanligt som de två nyss nämnda arterna. Af öfriga gnagare synes skogsrättan ej vara så allmän, och svarta råttan har jag ej någonsin sett. Men jag vill nu öfvergå till fagelvärlden. Professor L. om- nämnde bland fåglar, som äro stadda i aftagande, gladan och steg- litsan. Hvad beträffar den förra, har jag blott en enda gång sett en dylik, och jag har utom vid sjön Långhalsen i Södermanland aldrig sett eller hört omtalas, att den häckat eller ofta visat sig här up])e. I samband med gladan vill jag säga några ord om en del andra roffåglar. Af falkarna synes tornfalken vara rätt sällsynt, hvar- emot lärkfalken visar sig vara mera talrik. I februari 1905 sköts en stenfalk, hvilket ^ äl får anses ganska egendomligt, enär denna art vanligen beger sig uppåt Norrland med ens och ej stannar i mel- lersta Sverige för att invänta vårens annalkande.^ De allmännaste roffåglarne äro sparfhöken och ormvråken. Bivråken förekommer sällsynt. Hvad beträffar nattroftaglarna, förtjänar kanske omnämnas, att en jorduggla sköts i närheten af Eskilstuna sommaren 1Q05 Antagligen häckade hon då i närheten, hvilket ju alldeles strider mot hennes nordliga vanor. Steglitsan är enligt mitt tycke fortfarande^ en ganska vanlig fågel, i synnerhet vintertid, då jag ofta pä tistelväxter och Artemisia- arter sett rätt stora flockar. Sista vintern voro de ej så talrika som året därförut, men det kan ju möjligen bero på, att de dragit längre söderut under denna rätt kalla och snödigra vinter. Öfriga fink- fåglar, SS. grönsiskor, vintertid gråsiskor, samt grönfinkar äro mycket allmänna öfverallt. Bofinkar stanna stundom kvar större delen af vintern, ty jag har sett sådana både i dec. och fel)r. månader. Under denna sommar jag tyckt mig finna, att kungsfågeln varit ganska sällsynt. Detta beror \ii\ ])å, att de flesta kungsfåglar flyttat ^ Det liändcr ibland, att .stenfalken stannar och häckar så längt söderut som t. ex. i Östergötland. Red. '' Steglitsan torde nu vara stadd i öknintj is^en. I\eif. SMÄRRE MEDDELANDEN' 219 •..söderut under sista vintern och kanske da dukat under jia färden öfver hafvet. För att sä tala om vadarna, finnes numera solhönan öfverallt på passande lokaler, både vid kusten och i större och mindre in- sjöar och vattendrag med täta vassar. Den lilla kärrhönan (Fhala- ridiinn porzami) har denna sommar ui)pträdt i Eskilstuna-åns vassar och' därifrån under kvällar och nätter låtit liöra sitt milda hu-it, hu-it. Öfriga vadarfåglar med undantag af drillsnäppan och enkelbeckasinen äro betydligt sällsynta utom under flyttningarna, dä stora skaror sam- las i)å sumpmarker o. d. vid kusten. Hägern hiickar vid Yngaren. och våren 1906 förirrade sig en stork upp till Nyköpingstrakten, Huruvida han kvarstannade öfver sommaren, har jag mig icke bekant. 1 nära samband med sothönan kommer skäggdoppingen. Den finnes liksom sothönan öfverallt i)å ))assande ställen. Huruvida han genom sitt tilltagande förminskar andstammen, kan jag ej säga; jag tror d()( k, att änderna, som ju hålla sig långt in i vassarna, ej bry sig vidare mycket om dopi)ingarna. Födoämnen behöfva ej heller tryta, dä nog ■doppingarna mest lifnära sig af fisk, medan änderna hufvudsakligen lefva af växtämnen och lägre smådjur. Att doppingen är synnerligen skadlig för fisket, betviflar jag icke, och på flera ställen föres ocksä -ett riktigt utrotningskrig mot honom. En fågel, som Professor L. säger vara i starkt altagande, är grågåsen. Hon häckar dock fort- farande här och där i skärgården och är på flera ställen skyddad, hvarför stora förhoppningar finnas, att hon snart kommer att tilltaga i antal. vSjöfägel finnes i mängd i Södermanlands skärgård. På vissa ställen träftar man stora, af häckande fåglar alldeles uj^pfyllda klippor, där trutar, måsar och tärnor innehafva herraväldet. En och -annan strandpipare och strandskata träffas äfven på dessa skär, och ejdrar och s\ ärtor förekomma i stor mängd öfverallt^ både på de mindre och större holmarna, Skrakar äro såsom häckfåglar ej sa allmänna, men under flyttningarna och hela vintern finnas de liksom många andra simfåglar talrikt ute i hafvet. På det långt ut i hafs- bandet liggande Löfjeskär, bekant för sitt rika fagellif finnes en koloni tordmular, och tobisgrisslor förekomma pä flera ställen. En af våra ståtligaste fåglar, tamsvanen, har till den grad tilltagit i an- tal, att det nu i Hjälmarens östra, smalare del finnas inemot 200 par häckande. ISlan får väl hop]:)as, att denna vackra fågel äfven snart kommer att uppträda i andra mindre sjöar, som ju Söderman- land har sä godt om. ja. mycket vore nog att säga om flera medlenunar af vårt lands djurvärld, men jag slutar nu med den förhoppning att med dessa få ord åtminstone hafva gjort någon insats i kännedomen om några •djurarter, hvilkas förekomst och utbredning inom S\erige ännu ej är tillräckligt känd. c;. Alm. ' Detta torde till .stor del bero pa den vård, .som i vis.sa delar at Söder- manlands skargård mvcket förtjån.stfuUt agnas just ejdcr och svärta. Red. 2 20 FAUNA OCH FLORA Tidiga niorkuUungar. Den 15 maj på aftonen påträffade undertecknad i skogen vid' Rånäs en morkuUhona med 4 ungar, hvilka kunde flyga. Den redan^ började skymningen tillät dä inga närmare undersökningar af för- hållandena, men jag iakttog, att ungarna kunde flyga så pass bra, att de tillryggalade omkring 50 meter efter upjifloget. För att när- mare taga reda på denna sak återvände jag påföljande dag och medhade då en fågelhund. Med dennes hjälp lyckades jag återfinna morkullan och hennes 4 ungar ungefär i)å samma plats och log då en af ungarne, hvilken öfverlämnades till Riksmuseum för närmare undersökning och bevarande. Ungen var ungefär af en dubbel- beckasins storlek och ijädrad öfver hela kroppen med undantag af bakhalsen, hufvudets sidor och pannan, hvarest endast dun förekom. En del dun satt äfven kvar oeh stack fram mellan fjädrarne här och där ])å öfriga delar af halsen och bröstet. Den hopfällda vingens längd var omkring 122 mm. mot 185 — 205 hos en fullvu.xen fågel och angifver denna jämförelse blodpennornas utvecklingstillstånd. Jag antager, att denna unge måste ha varit kläckt i omkring 14 dagar för att ha hunnit utvecklas så pass långt. Om Holmgrens upp- gift om, att äggen rufvas »i 17 ä iS dygn» är riktig, så har alltså denna morkulla lagt sina ägg före midten af april, hvilket måste anses ovanligt tidigt. När kullen påträftades, sökte honan draga uppmärksamheten till sig för att dymedelst skydda ungarna, såsom ju föröfrigt förut obser- verats och omtalats i litteraturen. Hon kom flygande upprepade gånger och slog ned alldeles vid fötterna och gaf därvid ifrån sig ett hest ängsligt läte, som möjligen kunde jämföras med det af en kull starungar, som få mat. L. A. Rciitcrsköld. \v förekomst af l<)kgrodan i Skåne. Då SvEX Nilsson år 1842 skref tredje delen af ».Skandinavisk Fauna», som handlade om »Amfibierna», kunde han meddela om lökgrodan (Pdobatcs ficsciis) , att den förekom i Skåne vid Skegrie och Rönneberga samt i Steglarp af Fuglie socken. På förstnämnda båda ställen hade den tagits af baronerna von Duhen, som i flera afse- enden riktat kunskapen om vår fauna. Dessutom hade professor SuNDLVALL tagit samma art på Gotland. Sedan dess har man ej hört mycket talas om denna groda och dess förekomst hos oss, men professor Wahlgren lär ha underrättat den danske zoologen J. Collin när denne 1870 skref om »Danmarks Fröer och Tudser» att fynd- orten ^■id Skegrie ej längre fanns i behåll. Man kunde sålunda nästan misstänka, att lökgrodan försvunnit från Skåne eller åtmin- stone blifvit mycket sällsynt. Försvunnit har den emellertid ej. Den 1 1 sept. var konservator H. Muchardt ute på en exkursion i zoologiskt syfte i Råå mosse söder om Helsingborg. »Under häf- ning i lagunerna utmed hafvet» meddelar han i bref, »fingo vi bl. a. 3 exemplar af en stor grodlarv, som öfverträffar i storlek, hvadjag SMÄUKli MliDDl-XANDIiX i den vägen förut setl.- l'>tt af dessa exeiiiplar upijsändes därför till Riksmuseum lör bestämning och visade sig vara en larv af den så länge ej obser\eradc lökgrodan. Då Riksmuseum ej förut ägde någct svenskt exemplar af tlenna art, uppinanatles konservator Muchardi' att söka insamla nägra tlera dylika djur och helst äfven om möjligt infånga tn vuxen lökgroda. Några dagar senare lyckades han ock i sällskap med docenten S^ion Bkngtsson att infånga 12 lar\er af lökgroda ])å nämnda lokal. I href meddelar konservator MiiHARirr ytterligare härom: »Larverna förekomma ej sällsynt, utan tvärtom i mängd i lagunerna, men på grund af den stora mängd \ass, som finnes där, är det nästan omöjligt att få tag i djuren. Vidare ligga de nedgräfda i gyttjan, så att det är besvärligt att skaffa Hera nu». Östersjöns stiirsta torsk för sä vidt hittills är kiindt fångades af fiöhandlarcn hr Eric Tjäder den 10 sept. i ar och öf\erlämnades af honom gocHu-tsfullt till Riks- museum, där den nu är upi)Stoppad. Om fångsteti, som hade ett visserligen enkelt men mindre alldagligt förlopp, har hr 'l'jäder be- näget meddeladt följande: »Jag seglade med Direktör Carl Smitt å hans jakt > Venus». Vi hade gått till ankars i en djup lång vik af Vindön vid Elgöfjärd och fingo på morgonen se fisken ligga och tumla i vattenytan nära land. Vi grepo den i stjärten och fingo den upji i jollen>'. — — — I rät linie från nosspetsen till stjärt- fenans hakkant mätte den i det närmaste 122 centimeter (mätt längs sidan blir måttet naturligtvis något större). Enligt uppgift af hr Tjäder steg vigtcn till i.S'/i kilo. Den före detta fynd största kända torsk från Östersjön fångades vid Vermdön i dec. 1906^. Den mätte nära 114 cm., men var helt olika i kro])psform, i det att den var mycket smalare och i synnerhet var dess stjärtsjjole mycket utdragen och spenslig. Stjärt- spolens minsta höjd var nämligen blott 3.; procent af kroppsliingden, under det att den hos en normal torsk är 4,3 procent. Den nu om- förmälda torsken har ett mera normalt utseende med en minsta höjd af stjärtspolen belöpande sig till 4,1 procent af kropi)slängden. Men i ett par andra fall afviker denna torsk från vestkusttorsken och visar sig vara skapad som en Östersjötorsk. Detta framträder i synnerhet med afseende på bukfenornas läge. Dessa sitta hos äldre och större torskar längre fram än hos yngre, men dessutom hos en Östersjötorsk projjortionsvis längre fram än hos en Nordsjötorsk af ' Se »Svensk hiskcritidskrilt^ 6 ilrg. 19.17 p. 24. :2 2 2 FAUNA OCH FLORA samma storlek. Sålunda är afståndet mellan analfenans framkant och bukfenan hos den förra större (hos en 42 cm. läng fisk 26,1 procent af kroppslängden och hos Vermdötorsken t. o. m. 30,1 pro- cent) än hos den senare (24,1 till 25,7 hos en meterslång fisk). Hos denna torsk från Vindön är detta procenttal 28,5. Man kan också uttrycka samma sak genom att jämföra längden af första analfenans bas med afståndet från samma fenas framkant till bukfenans fäste. Hos en meterslång Nordsjötorsk är det förra måttet 67 procent af det senare, hos en halfmeterslång torsk från Kattegatt 74,8, hos en 42 cm. torsk från Östersjön 74,2, hos Vermdötorsken blott 51,7 och hos Vindötorsken 55 procent. Dessa och några andra jämförande mått ådagalägga, att denna stora torsk från Vindön ej är lik vest- kustens torskar i alla afseenden, utan mera öfv^erensstämmer med Östersjötorsken, ehuru den ej är af så utprägladt säregen tvp som den omtalade Vermdötorsken. Detta är af stort intresse, ty det är ett ytterligare bevis för, att i Östersjön finnes en själfständig torsk- ras, som ej behöfver rekryteras genom invandring och desslikes att representanter af denna ras kunna nå en aktningsvärd storlek. Till kråkornas meritlista. Den 20 juli ungefär vid 4-tiden })å eftermiddagen l)efann jag mig på en spatsertur och hade just hunnit förbi gården Sälgsäter i Vist socken, där vägen från Linköping delar sig i två, en till Staf- säter och en till vSturefors. Plötsligen hördes från en ekhage till vänster (öster) ett larmskrik från kråkor af sådan art, som när de upptäcka någon större rofifågel. På detta svarade genast något tiotal kråkor, som sutto på åkern nedanför ekbacken, och de skyn- dade högljudt kraxande att flyga till allarmstället. Där uppstod genast ett rysligt skrän af en mängd kråkor, så att jag antog, att de fatt fatt i någon uggla eller uf Efter några ögonblick hördes på lätet, att föremålet för deras ilska rörde på sig och sen, att det flög ut tVån ekbacken. Jag väntade nu hvarje ögonblick att få se en stor uf komma fram, men min förvåning blef stor, då endast en liten, ljust gråblå fågel, som jag tyckte en blådufva, störtade fram ur ekbacken utöfver åkern i dalgången till höger (väster) tätt förföljd af en ursinnigt skränande kråkflock. Omkring 150 meter från ekbacken (och omkring 250 m. frän vägen där jag stod) hunno nästan samtidigt tvenne kråkor i fatt den förföljda fågeln och hac- kade till den, så att den föll lodrätt ned som skjuten. Hela floc- ken af svartfågel slog sedan under afgrundsskrän ned på åkern vid olycksplatsen, men blott för ett ögonblick, sedan flögo de flesta bort. Några stannade dock, men när jag skyndade till blefvo de skrämda och begåfvo sig ock bort. Jag var i stor spänning, ty ehuru som sagdt den förföljda fågeln sett ut som en blådufva, kunde jag ej inse, att kråkorna skulle förfölja och ej heller hinna fatt en sådan fågel. Men mycket riktigt, i klöfverstubben låg en ung blå- dufva med hufvudet ned och stjärten i vädret. När jag lyfte upp henne visade det sig, att hon ännu lefde. Ett svart hugg vid näbb- roten hade hon antagligen fått i luften, en stor del af gumpen var SMÄRRIC Ml',UDi:LA.\DliN' 2 23 bar och fjädrarne voro lösa ])å flera ställen, sa att det märktes, att där vankats härda slängar. iMiiellcrtid hade hennes läge efter fallet med hufvudet neri den höga stii])l)en räddat detta frän att alldeles hackas i bitar. Uufvan blef hemburen och vårdad, men det föreföll ej vara myckft hopj). Hon lag orörlig med ena vingen nägot ö]j]jen. Äta kunde hon naturligtvis ej, men kräfvan var full med mat och det var tillräckligt sa liinge. Hon sköttes emellertid så godt som det var möjligt. När kräfvan kändes tom efter halftannat dygns för- lopp stoppades mat i henne, men först på sjunde dagen kunde hon börja att själf pilla i sig uppblött hvetebröd och krossade korngryn och därmed kunde hon betraktas vara definitivt räddad. Munkebo 30 juli 1907. /,..^^^,^. ^^,,,,,/,,,,,_ I^vnd af siillsyntarc fiskar och aiiJra Iiafsdjiir i liohusliln. 'l'venne fiskare, Alb. Johansson och Carl Svensson, som tralat efter nordhafsräkan { TaiidalKS horcalis) i Gullmarsfjordens djup, er- höllo bl. a. i maj en kungsfisk (Sehastcs) och en »strömsill» (Argcn- iiiia sphyriciia) samt en jättestor slätrocka (Raja batis), som mätte 230 cm. i längd och 175 cm. i bredd. Under juli fångade de ett exemplar af klykskrabben (Icflus hamatus)'^ samt kräfcdjuret .l///wV/a riigosa och räkan Pasiphac sirado. Pa eftersommaren erhöllo samma räktralare ytterligare några sällsynta tiskar nämligen i ex. af klyk- skrabben' (fifhts Jiamatiis) och 2 »strömsillar» eller silfverfiskar ( Argentina sph 1 'rccna ) . En annan fiskare har till Kristinebergs zoologiska station af- lemnat 2 st. Chirolophis galer ita. i i maj och i i juni. Af samma liskart fångades i fjol sommar i juli i Grundsundstrakten ett par exemplar utom det, som förut omnämnts i denna tidskrift. Tvenne exemplar af tjockläppade multen (Magi/ e/wlo) ha fån- gats af den för äldre generationer af zoologer välbekante gamle hedersmannen Anders pa Klubban. Af stationens egen motorbåt »Sven Loven» har tralats ett 67 < m. långt exemplar af gökrockan- (Raja fullomea.) Kristineberg den '''/.h 1907. Hj. Ö—n. Notiser från Malung. Ännu några ord om de förut nämnda'' starungarnes öden. De- ras lefnadssaga blef kort. Förra gången 1899 eller 1900, då ung- arna i början af aug. öfvergafsos, trodde jag, att detta berodde på ' Kiyk.skrabben är en liten arktisk fisk af .siiuporna.s familj, .som är mvc- ket sällsvnt vid vår ku.st. Red. - Gökrockan torde endast en gång förut fångats invid svensk kust, ehuru den ofta tångats längre ut af vara tiskare. 'å\W. '■' Se förcg. halte p. 177. 2 24 FAUNA OCH FLORA torkan detta år, att det blef l)rist i)å föda både för de äldre och ungarna. I år inträffade motsatsen. Den 30 juli regnade det, som det föröfrigt gjort hela sommaren, och då såg jag föräldrarna, åt- minstone en af dem, gång pä gång komma med langa maskar till holken, dar de mottogos med jubel af barnskaran, den 31 på för- middagen likaså. Sedan hade jag ej tid att observera dem, pä grund af viktiga enskilda angelägenheter. Den första aug. ])å f. m. kom en gosse in med en halfdöd, fullfjädrad unge, som han funnit under holken, och i öppningen sutto 2 skrikande ungar. Några äldre syntes då ej till. Följande morgon d. 2 lågo ungarne döda nedanför. Om det finnes flera döda kvar i holken, har jag ej undersökt. Den intagna dog äfven efter ett par dagar. Ej en enda stare har jag sedan sett. Häraf är tydligt, att äfven i år allmän flyttning för- siggått första dagarna i aug., utan att raatnöd förelegat, och att ej flygfärdiga ungar lemnats i sticket, såsom skedde förra gången. Hade det varit en sent lagd i:sta kull, kan jag dels ej tro, att den lagts så sent, ty bostäder ha ej saknats, och dels ej heller tro, att den på detta sätt lämnats att förgås. Jag tror i stället att för- äldrarne nu voro utarbetade och trötta vid slitet med barnuppfostran för i är samt angelägna att komma med den stora svärmen till gästvänligare nejder på sensommaren. i:sta kullen var i år mycket talrik, och nästan alla holkar befolkade, hvadan svärmarna i början af juli voro mycket stora. En annan liten notis. Panis ca-riilcits visade sig här fcJr flera år sedan rätt talrik, men -sar sedan borta i många år. I vintras åter hade jag be.-ök af ett par stycken vid mitt fönsterbord, där jag håller kost åt släktet Parus vintertiden. I sommar har jag för i:sta gången observerat en Laiiius collurio här. Jag såg endast hanen några dagar i början af Juli, då honan förmodligen ännu ruf\'ade. Han jagade och vegeterade i min träd- gård helt lugnt. Malung den 29 aug. igoy. Erik Hedvall En svart ekorre sköts den 22 sept. vid Gammaludden under Bergsbo nära Baggen- staket, af Löjtnant Knut Öhr.-^tröm, som benäget skänkt densamma till Riksmuseum. Dylika melanistiska varieteter af ekorre förekomma då och då, men äro hos oss ganska sällsynta. Det synes som om ekorrarne i år skulle varit mörkare än vanligt, hvilket möjligen har något samband med den ovanligt regniga sommaren. Något så mörkt exemplar som detta har dock ej veterligen tillvaratagits förut i sommar. Sothönan (Fiilica atra) ankommer till Skåne redan i slutet af mars, och icke mot slutet af april, såsom uppgifves i Nordens fåglar m. fl. Christianstad 1907. Ture Scv/di^n/i. SMÄRRI-: MEDDELANDEN 225 Tiden iöv j»rasjälciis parning har varil föreinul lör olika upiii^ifter. Sa finner man t. ex. påstå- enden om, att den skulle inträfta vid midsommartiden (Cneiff, Nils- son) och ätVen i skitet af auj^usti och i septeml)er (Holmers). Lill- JHBORG åter antVir, att »gräsjiilen parar sig strax efter det honan ynglat!-, således i mars.» I^enna sistnämnda upi)gift: torde fä beteck- nas såsom den riktiga, ty Riksmuseum har de sista dagarne af september i år från Oxelösundstrakten erhållit ett foster af gråsjäl, som förefaller vara ungefär halfgånget. Det är omkring 25 cm. långt och är föröfrigt så i)ass utveckhult, att t. ex. morrhåren redan äro utbildade. Svartnicsho i nuirksluttningen. Det är egentligen ingenting nytt, att svartmesen någon gång bygger i hal i marken. Det kan ju dock ej skada att anteckna ännu några fall. Mn liten episod, som är förknippad med ett af fynden, har (lock närmast loranledt dessa rader. Den 27 juni i sommar vandrade jag genom en liten gran- orh furudunge i)å Kallamlsö i Vänern. Min väg bar uppför sluttningen af en hög bergknalle, rikt beväxt med mossa, laf och ris i afsatser och hyllor i bergväggen. På ett ställe nära knallens hjässa hade genom ras af jord o. dyl. bildats en liten brant marksliittning klädd med ett tjockt mosstäcke. En hög gran, som växte på afsatsen nedanför, öfverskuggade stället och spände med några af sina gre- nar ett litet tak öfver mossmatran. Dä jag kom in under granen, änmade jag luta mig mot mossan och lade, utan att märka det, handen öfver ett hål i sluttningen. Men i detsamma fick jag höra e'.t ljud, som kom mig att studsa till och hastigt rycka handen ät mig. Det kom innefrån hålet och bestod af ett häftigt utstött hvä- sande, älföljdt af ett blåsande, hvilket ögonblickligen framkallade tanken pa en orm. Jag beslöt undersöka förhällandet o< h stack en gren i öppningen. Ljudet upifrejrndes åtskilliga gånger och till slut lyckades jag uppfatta en skymt af det sällsamma djuret, .som pä inga villkor ville lämna sitt tillhåll, utan endast gjorde häftiga attacker mot min träpinne. Det var den mest oförargliga varebe i världen — en liten svartmes (Parus afer)! Jag stack nu in handen och tog ut fågeln. Därpå kunde jag närmare unders()ka hans kryp- in. Det bestod af en gång, icke fullt 2 dm. lång, samt innerst af ett bo, byggdt af brun mossa och fodradt med fårull samt inne- bållande nästan fullfjädrade ungar. De gamla fåglarna hoppade båda med vibrerande vingar omkring mig i granen och utstötte ett ängs- ligt "zi zr\ åtföljdt af ett par klara, korta hvisslingar. Fåglarna hade tydligen utgräft denna gång själfva, hvilket icke borde förorsakat dem särdeles stor möda, dä jorden var lös och lätt att arbeta i. Påtagligen hade de föranledts härtill af saknaden på murkna stub- bar eller ihåligheter i träden. Det är icke något för svartme^en siireget, detta omedvetet här- made försvarsläte, om jag sa får kalla det. Det förekommer äfven 2 20 FAUNA OCH FLORA hos andra mesar. Men i detta fall blef illusionen med en orms hväsande så omedelbar pä grund af boets egendomliga läge. Tan- ken låg också till hands, att här skulle nog t. o. m. en vessla betänkt sig, innan hon klef på. Enligt benäget meddelande har Första hofjägmästaren m. m. Grefve T. Thott åtskilliga gånger i Skåne anträffat svartmesbon, byggda på likartadt sätt. De lågo i stengärdesgårdar, hvilkas ena sida öfvertäckts af jord. Här i den jordbetäckta delen hade mesarna i ett hål byggt sina bon, hvilka de fodrat med hår af rådjur. R. S—e. Sällsynta fågelfynd. Bland sällsyntare fåglar, som under senhösten blifvit insända till undertecknad, år tvenne exem])lar af den på Novaja Semlja förekommande mindre sångsvanen (Cyg7ius bewicki). Det år tvenne gamla fåglar af olika kön och som fälldes vid Gottlands sydostkust den 12 okt. af kandidat Fredrik Åberg. Svanorna voro 6 sällskap. En härfågel insändes i medio af oktober från Sorsele. där den blifvit tillvaratagen af Jägmästare Nils Björkman. Att härfågeln för- irrar sig så långt mot norden, är visserligen sällsynt, men ej ena- stående. Den är funnen ända u]ipe i nordligaste Norge, såsom vid Tromsö och Varanger. Ännu märkvärdigare är det, att ett exemplar omtalas, som kom l^ygande ombord på ett fartyg under seglats mellan Spetsbergen och Norge. Detta exemplar medfördes lefvande till Hammerfest. Ett exemplar af den på Spetsbergen förekommande gåsen (Anser brachyrhy?ichiis} fälldes i oktober vid Umeå och insändes af Forst- mästare Gustaf von Post. Såväl denna, som de exemplar af denna gåsart, jag förut sett anträffade i Sverige, var en ganska späd fågel. Då dessa här i Sverige anträffade spetsbergsgäss, vanligen är så unga, att de ej länge kunnat vara flygfärdiga, synes det troligt, att de af svaghet lilifvit efter gåsflockarna under flyttningen. Tro- ligen blifva gässen stundom af tidig vinter tvungna att lämna Spets- bergen, innan ungarna äro tillräckligt utbildade för den långa fär- den. Sedan de blifvit skilda från de gamla gässen irra de omkring och komma stundom på så sätt öfver till Sverige. Up|)sala i Nov. 1907. Gustaf Kolthoff. En natthäger (Nycticorax nycticorax) skjuten i B<»huslän: I tanke att det kan vara af intresse ber jag att härmed få med- dela, att jag den 1 4 oktober detta år på Skaftö i Bohuslän under rapphönsjagt för min stående pointertik i en liten och tämligen högt liggande furudunge fick upp och sköu en natthåger (Xycticorax nycticorax) årsunge. Fiskebäckskil d. -^jo 1907. Erik Al q vi st, e. provinsialläkare. SMÄRRE MEDDELANDEN 227' Nvutkomiiicn littcratui A. G. Naihorst: Ilafva djuren rätl att le/rar Stockholm 1907. \ forna tider, när människan var svagare rustad, var hennes herravälde i naturen långt ifrån obestridt. Tvärtom var kampen mot de vilda djuren för henne nödvändig och ofta hård nog. Ja, det hände ej sällan, att lion drog det kortaste strået. Detta alstrade en hårdhet i sinnet mot andra lefvande varelser. Människan var helt enkelt ett rofdjur bland andra. Men förhållandena ändrades mer och mer till människans fördel. Hennes utrustning och kamp- medel blefvo allt fullkomligare — hvad ha ej t. ex. blott de sista 50 åren medfört — bakladdningsmekanismer, magasins- och automat- gevär, explosiva kulor och harpunkanoner o. s. v. Människans ab- soluta herravälde är nu ett faktum och därom är ej något att säga, men hon har ej rätt att att missbruka sin makt och dock är detta alltför vanligt, ty den inre utvecklingen har ej hållit jämna steg med den yttre. Tå sista tiden har dock en reaktion börjat göra sig. gällande. Den känslan har vaknat till lif och växer dess bättre starkare dag för dag. att människan ej kan få skötla så i naturen, som hon gjort och ännu gör. I tal och skrift har framställts pro- tester häremot och den of\an anförda boken af Professor A. G. Naihorst är en ljungande protest mot människans ödslande inom djurvärlden. Med naturforskarens kunskap om, huru den organiska världens kugghjul gripa in i hvarandra förklarar han genast i inled- ningen sin ståndpunkt och framhåller, att det visst ej kan vara tal om att förbjuda dödandet af djur i allmänhet. 'J'värtom visar han, att detta är en nödvändig sak för reglerandet af det organiska lifvet i naturen, sedan nu en gång jämnvikten störts och måst störas at människan. Men det är massmördandet, som framkallas af mär.ni- skors snikna vinningslystnad — auri sacra fames — som han skarpt fördömer. Under sina arktiska resor har förf. fått en klar inblick i huru utrotningskriget bedrifves mot hafsdäggdjuren och en stor del af boken handlar härom, men äfven från andra håll hämtar han exempel på människornas misshushållning med djuren. Utrymmet tillåter oss ej att ingå på ett utförligt referat utan hänvisa vi våra läsare att själfva taga kännedom om bokens innehåll. I ett och annat kan man måhända ha olika åsikt mot förf I vissa fall ha förf. källskrifter ej varit alldeles af senaste datum och därför är det kanske stundom i verkligheten ej fullt sä illa ställdt eller äro regle- rande mått och steg vidtagna, i andra åter är det kanske än värre än skildringen antyder. Härmed må nu vara huru som hälst, på det hela taget framlägges en tydlig bild af, huru skamligt illa djur- lifvet decimerats och huru trängande nödvändigt del är att med en sträng lagstiftning reglera hushållningen och stäfja misshushållningen. Denna lagstiftning måste delvis vara af internationell art för att blifva verksam. Vidare måste det bättre, än nu är fallet, tillses, att de lagbestämmelser, som redan finnas verkligen efterlcfvas. För när- varande ha t. ex. nästan alla civiliserade stater jaktlagar för sina 2 28 FAUNA OCH FLORA kolonier i Afrika, Indien, Nya Guinea, Australien etc. men de kring- gås alltför mycket och äro pä somliga ställen såsom t. ex. i Kongo åtminstone för de raakthafvande en död bokstaf Rudolf Söderberg: Hornbori^asjiuis FagcUif. Arkiv för Zoologi. Bd 4, N:o i. 1907. Hornborgasjön är en af vårt lands mest omtalade platser i ■ornithologiskt afseende, likväl har det hittills saknats en samman- fattande redogörelse för sjöns fågelfauna. Nu är denna brist dess bättre aflijälpt och på ett synnerligen förtjänstfullt sätt genom förelig- gande arbete, som är utfördt med den kärlek till ämnet och den samvetsgranna kritik, som en dylik sak kräfver. För hvarje vän af vår inhemska fågelvärd torde därför R. Söderbergs ifrågavarande afhandling vara välkommen. Arvid Frisendahl: Om Fäi^^clfaiiuan i Södra A^orrhotfoi. Arkiv- för Zoologi. Bd. 4, N:o 2. Denna lilla uppsats meddelar en hel del notiser af intresse an- gående fågelfaunan i Södra Norrbotten särskildt kring Lule elfs nedre lopp. Tyvärr har ett ganska stort antal tryckfel af föif. vid korrekturläsningen af namnen ej beaktats. Breflåda. Den frågan har insändts: > Bygger strandskatan någonsin bo?» Till svar härå tillåta vi oss öfversätta följande ur en artikel i »The Field» ej sällan för liten för fiigelns volym. I sistnämnda fall mäter »uppkrafsningen> 5 till 8 {engelska) tum i diameter, men på klippgrund — — — är den utvalda hålighe- ten ofta aflång, fyrkantig eller till och med halfmånformig, ibland blott mätande 2'/j till 3 tum på smalaste stället — ej mer än 5 på vidaste under det att läng- den når från 5 till 9 tum. I sådana fall har jag sett äggen lagda i rad och då fördjupningen var mycket liten, nästan i en pyramid. Den egendomliga fodrin- gen eller stenläggningen inlägges nu, vanligen små tunna och ofta hvassa skärf- var af berget, skifferbitar, skal eller småsten fmt och nätt ordnade. De största bitarne äro sällan öfver 2V-' tum långa och 1 tum breda och variera från denna storlek till små skärfvor och bitar af en ärtas storlek. Jag minnes ett bo, som påminde om någon rar gammal mosaik utplockadt som det var med alternerande röda och hvita stenskärfvor, och i ett annat såg jag åtskilliga bitar af kork. I somliga bon finnas små tuivor af trift (Armeria elongata) med blommor och allt, eller andra hafsväxter. Men jag har undersökt en del bon, som uteslutande voro sammansatta af detta material, torrt gräs eller tofsar af långa grå klipplafvar under det att då och då pärlor» af får eller kaniner voro medtagna Vid andra till- fällen läggas äggen på bara jorden, klippan eller en bank uppvräkt af liafvet utan minsta spår till bo eller ens uppkrafsning. Dessa ägg ha troligen lagts i bråd- ska. Mycket ofta träffas åtskilliga falska bon nära intill de äkta, men dessa äro sällan så noga sirade med stenskärfvor eller andra prydnader». 229 De svenska ryggradsdjurens veten- skapliga namn. At I'iiiar I>rmnbcrj>. (Fortsättning frän föreg. häfte.) Gobiiis or ca Coi.lett 1874. Högfeniga Snu") rbiilten. ' (lobiiis scorpioides Collet 1874. Si nipstubben. " Gobiiis jeffreysi Gunther 1874. Jeff rey s Smörbult. "^ Gobius niiniitiis Pallas 1769. Sandstu bben. Aphya miniita (Risso) 1810. K lai"bu Iten. syn. Atlierhia iniiiiita Rrsso i8io. Gobius pclliuidi(s Nar 1)1) 1S24. » Stiiicitzii DuBEX & KoKKN 1846. Lafnniculns albiis GCxthkr 1864. Aphxa Jiiiniita Smitt 1892. Crystallogobiiis linearis (Duben & Koren) 1845. G las bu Iten. syn. GobiNS linearis DCbex & Korex 1845. » yilss(>/!i » » » 1846. GobiosoDia iiilssonii GCnthick i 86 1 . Crystallo^vbii/s n i Is so/? i i G ill 1864. Latriiiiciiliis » Coit.f.ti' 1873. Crysfi7llo,i^obius linearis » 1902. ' Hittills blott funnen vid norska kusten. ^ Hittills blott funnen i Norge och Dannuirk. ^ Funnen vid Hebridcrna, Shetland, Fitröarne, Norge och Lilla Middelgrund. Fauna nch Flora /90~. lllift. ö. i h 230 FAUNA OCH FLORA Div. Scleroparei. Kindpansrade fiskar. Fam. Scorpaenidte. Scorpän ti skur. Sebastes iriariniis (Linne) 1758. Kungsfisken. syn. Pcrca marina LixxÉ 1758. » /lorrcojia Ascanius i 77-. Scbasffs iiorucgiciis Cuv. & Vai,. 1839. » mar i nu s Lutken 1876. Sebastes vivipariis Kröyer 1844. Lilla K u ngsfisken. Scorpa-na dactyloptera de u\ Roche 1809. Blåkäften. ^ syn. Sforpiena ilactxloptcra de la Roche 1809. Sebastes dactyloptcrus Nn,ssoN 1855. Fam Cottidte. Sinip fiskar. Cottiinculiis microps Collett 1874. Paddulken. - Gymiiocanthiis triciispis (Reinhardt) 1832. G ren taggiga Ulken. '^ s\n. Cctfns tncnspis Reinhardt 1832. » fabricii Girarii i 85 i. JVu>hcfor iricuspis Krover. » vcntraUs Collett 1875 Tnec. Cuv. .S: Val.) ' Hittills i Skandinavien blott funnen vid norska kusten. ^ Arktisk, förekommer äfven i Finnmarken, men ej funnen vid svensk kust ■' Arktisk, ursprungligen beskrifven från Grönland, förekommer äfven vid norra Norge. Synonymiken f(ir denna art har blifvit tillkrånglad, emedan man trott Pallas' Cottus pistiUiger från Unalaska vara identisk med den västliga formen, men så är ej fallet. Däremot är Cuvier och Valenciennes Cottus ven- tralis från Kamtschatha identisk med Pallas' art. Släktet Gymnocanthiis upp- ställdes 1839 af SwAiNsoN och har därför prioritet framför Kröver's Phobetor af år 1845. lönnberg: dh svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 231 JViobctor pistilliger Lilljeborg 1891 (nec. Pallas.) Gvm)ioca)iiJiiis voitraUs Smiit 1892 fnec. Cuv. & Val.). Ar{ediellLis iincinatiis (Keinhardt) 1837. Halfulken. ' syn. Cotfus iiiicinafns Reinhardt 1837. Icclns ' K KO VER 1844. Cciitndcrinichthys uiidnatus GuNTHia-i 1860. Iceliis hamatiis Kk(')YER 1844. Klyks kra bben. - syn. /ccIi/s liaiiiatm IvR()\kk 1844. CcnfridcrninJithys liaiiiafits Smitt 1892. Triglops pingelii REiNHAid)T 1844. Simpknoten.'' Cottiis gobio Linn i: 1758. Stensiiiipan. syn. Cottiis Gobio Linne 1758. Cottiis gobio poecilopiis (Heckel) 1836. Bergs impan. svn. Cottiis poccilopns Hkckkt 18,56. Cottiis quadricornis Lin ni-, 1758. Horn si mpan. Cottiis scorpiiis Linné 1758. R ö t s i m p a n . syn. Cotti.'s Scor/^ii/s Linné i 7 58. Cottiis biibalis Elfhraskn 1786. Oxsi m pan. syn. Cott/is Biibalis Euphraséx 1786. ' Arktisk, men funnen ända ned till Hvalöarne längs norska kusten. Släkt- namnet Centridermichthys bur användas för ett annat och afsevärdt afvikande släkte ursprungligen beskrifvet från Japan, och namnet Icelus förbehållas för följande art. - Arktisk, men äfven funnen ehuru sällsynt vid vår västkust ■' Arktisk, men funnen ända nere vid Varberg. 232 FAUNA OCH FLORA Cottus lilljeborgii Collett 1874. Taggsimpan. Fam. Cyclopteridae. Sugfiskar. Liparis liparis (Linni:) 1766. Sug fisken. syn. Cydoptcrus Liparis Linné 1766. Liparis Uneatiis Lepechin 1774. » villiga ris Fleming 1828. » barbatiis Ekström 1833. Cyclogaster liparis Smitt 1892. Liparis montagiii (Donovan) 1802. MontagLis Sugfisk. syn. Cxcloptcriis Moutas^sii Donovan 1802 — 08 :- Liparoidcs Nilsson 1832. Liparis Montagui Kröyer 1843. Cyclogaster Montagui Smitt i8(-)2. Careproctiis micropiis ^ (Gunther) 1887. syn. Liparis micropiis Gunther 1887. Careproctiis gelatinosiis ^' (Pallas) 1769. syn. Cydoptcrus gelatinosiis Pallas 1769. Liparis » Reinhardt 1842. Careproctiis » Jordan &: Gilbert. LJparis (Careproctiis) Reinhardti Kröver 1862 Cyclogaster gelatinosiis Smitt 1892. Cyclopterus liimpiis Linn k 1758. Sju ryggen. syn. Cydoptcrus Liimpus Linné 1758. ' Enl. Collett funnen vid norska kusten. ' Arktisk men funnen så långt ned som i Skagerack. Om den östliga och västliga formen äro skilda, bör den senare bära namnet >^ reinhardti . lönnberg: dk svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 233 Fam. Af»onidie. P a n s a r u 1 k a r. Agomis c BlOCH & SCHNEIDER 1801. Aspidophorus az/iiatus Lacépéhk 1802. » curopicus CuviER & Valenciennes 182g. » catapJtractiis Kröver 1838. Leptagoims decagoniis (Bloch & Schneider) 1801, Smalbot t en musen. ^ syn. Agonus dccago/iiis Bli.xjh & Schneider i 80 i. AspidopJionis » CuviER & Valenciennes 1829. » spiiiosissiinus Kröver 1844 — 45. Liptagouus » Gill i 86 i. Fam. Triglidae. K norr hanar. Trigla giirnardiis Linné 1758. Knorr hanen. Trigla liicerna Linni-: 1758. Fenknoten, Storg nodingen. syn. Trigla Liiccnia Linne 1758. Hiruiido Bl. OCH 1783. (nec. Linné). Trigla pini Bloch 1793. Rödknoten.^' syn. Trigla pini Bloch 1793. » ciiculus auct. ' Arktisk, ej funnen i Sverige men vid norska Finnmarken. ^ Hemma vid mellersta eller södra Europas kuster, 1 ex. funnet vid Striim- stad, 1 ex. i Kristianiafjorden. 234 FAUNA OCH FLORA Div. Jugrulares. Strupfeniga. Fam. Trachinidce. P' j ä r s i n g a r. Trachinus draco Linné 1761. Fjärsingen. Trachinus vipera Cuvier & Valenciennes 1829. Lilla fj ärsingen.^ Fam. Callionyniidoe. Sjökockar. Callionymus lyra Linné 1758. Sjökocken. Callionymus rnaculatus Rafinesque 1810. Lilla (fläckiga) Sjökocken. Fam. Gobiesocidoe. Dubbel su gare. Lepadogaster bimaculatus (Pennant) 1776. Du bb el sugar en. - syn. Cycloptents biniaciilatus Pennant 1776. Lepadogaster » Fleming 1828. Fam. Blenniidie Slem fisk ar. Blennius pholis Linné 1766. Skyggfisken.'" syn. Ble7wius Pholis Linné 1766. PJwlis IceTis Fleming 1828. ' Allmän vid Storbritanniens kuster, lär vara funnen 1 gång i Sverige. - Blott en gång hittills tagen i Sverige, vid Koster, ej så sällsynt i Norge, norrut till Trondhjem. ■' Ej funnen i Sverige, men i Norge vid kusten mellan Stavanger och Bergen. lönnberg: dk svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 235 Chirolophis ascanii (Walhaum 1792). Tångsnärtan. syn. Blcnnius Galcrita^ Linné 1766 ex i)arte ''ner. » Ascanii \s w. v, k\jy\ 1792. Chirolophis Svainson 1839. Carelophiis Strömii Kröver 1844 — 45. Blenniops Galerita Nilsson 1853. Carelophus Ascanii Esmark 1869. Chirolophis galerita Smitt 1892. Lumpemis lampretiformis (Walbaum) 1792. Tångbrosmen, Spetsstjärtade Långebarnet. syn. B len /lins Laviprctiforniis Walbalm 1792. Centronotus islandicus Schneider 1801. Blennius lumpenus Faber 1832. Cl i nits ncbiilosus Fries 1837. Lumpenus » Krover 1838 — 40. Stichccus islandicus Gunther 1861. Leptoblennius gracilis Gill i 86 i. Lumpenus lanipetrceformis Kkover 1862. Lumpenus maculatus (Fries) 1838. Tr ubbstjärtade Långebarnet. syn. Clinus maculatus Fries 1838. » aculeatus Rkinhardt 1838. Lunpenus maculatus Krover. 1838 — 40. Stichicus » Gunther i 86 i. Lcptoclinus » Gill 186 i. Anarrhichas lupus Linn K 1758. Haf katten. syn. Anarhichas Lupus Linné 1758. Anarrhichas minor Olafsen 1772. Fläckiga Hafkatten."^ syn. Anarrhichas minor Olafsen 1772. :> pantherinus Zouiew 1784. * Den fisk Linné 1158 åsyftade med namnet Blennius Galerita' var en helt annan än den hos oss förekommande, men 1766 indrogs äfven den formen under samma namn. Under sådana omständigheter bör emellertid namnet bibe- hållas för den art, som först fått det. - Högnordisk, söderut hittills funnen till Bergen. 236 FAUNA OCH FLORA Anarrhichas latifrons Steenstrup 1843. Blå Hafkatten.' Fam. Batrachidae. P a d d f i s k a r. Batrachus didactyliis Schneider 1801. Paddf isken.^ Fam. Pholididae.^ Pholis gunnellus (Linni-:) 1758. Tejstefiskeii. syn. Blenniiis GiincUiis Ltnxé 1758. Pholis Giiiinellus Scopoli 1777. Centroiiotus » Schxkidfr i 80 i. Gtinellus vulgaris Valfxciennes 1836. Fam. Zoarcidae- A 1 b r o s m a r. Zoarces vivlparus (Linné) 1758. Tånglaken. syn. Blcunius vivipanis Linné 1758. Zoa7-ccs » CuviFR 1829. Zoaravus » Nilsson 1832. Euchclyopus^ » GiLL 1863. Lycodes vahlii Reinhardt 1831. Vahls Ålbrosme. syn. Lycodes J'ahlii Rlinhardt 1830. » gracilis M. Särs 1867. ^ Högnordisk, i Norge vid Finnmarken. ^ Sydlig, 1 ex. funnet 1820 vid Mölie i Skåne. ^ Föres ofta samman med Blenniida' men de båda familjernas skelett äro betydligt olika. Hos Blenniidce bäras t. ex. refbenen af tvärutskott från kotorna, men dylika utskott saknas hos PhoUdidce. * Släktnamnet Enchelyopiis har på senare år hos oss funnit användning genom Smitt »Skandinaviens Fiskar , men saken förhåller sig så, att detta ursprungligen pre-Linneanska, af Klein 1747 gifna namn visserligen återupptogs af Gronovius men på sådant sätt, att det ej blef användt i enlighet med reglerna för binomenklaturen. Sedan användes det ånyo af Bloch & Schneider, men då för en skärlånga. Cuvier's släktnamn Zoarces bör alltså ånyo upptagas. lönnberg: I)K svknska rv(;(;rai)sdiurf,ns vktknskapliga namn 237 Lycodes frigidiis Collett 1878. Enfärgade Älbrosmen.' Lycodes esmarkii Coij.f.tt 1875. Es marks Albrosme.' * syn. Lycodes Väldi Esmark 1867. » esmarkii Collktt 1875. Lycodes eiidipleiirostictiis Jensen 1901. Jensens Albrosme.^ syn. Lycodes vahli Collett, Smfft etc. parti ni. » esmarki Collett, Lutken etc. partim. » eudiplcurostictus Jensen iqoi. Lycodes pallidus Collett 1878. Bleka Al b ro sm en/ Lycodes rossi Malmgren 1864. Ross'- Ä Ib ros me.'' syn. Lycodes rossi Malmgren 1864. :> reiiciilatus Smllt etc. partim. Lycenchelys miircena (Collett) 1878. Al- Ii ka Å Ib ros men." syn. Lveodes murcvna Collett 1878. LxceucJielys » Jensen i 90 i. Lycenchelys sarsii (Collett) 1871. Särs' Ålbrosme." syn. Lycodes sarsii Collett 187 i. Lycenclielys Jensen igoi. Rhodichthys regina Collett 1878. Rosenfisken.''' ' Arktisk, men som djupvattenfisk utbredd ned till Färöarne. - Norska Finnmarken, Island, Färöarne, Storeggen mellan Norge och Shetland. ■■' Grönland, Spetsbergen, Färöarne, Norge (Lofoten), Storeggen mellan Norge och Shetland. •* Arktisk, sydvart till Storeggen. ■'' Arktisk, äfven vid Ostfinnmarken. '• Funnen utanfiir västra Norge, vid Island och Färöarne. ' Skagerack äfven vid Bohuslän. ^ Djupvattenfisk från Nordatlanten. 238 FAUNA OCH FLORA Div. Taeniosomi. Baiidtiskar. Fam. Trachypteridae. Sill k un g fisk ar. Trachypteriis arcticiis (Brunnich) 1788. Sölvkveiten/ syn. Gymiiogaster arcticus Brunnich 1788. TracJiypterus Vogmarjts Reinhardi' 1838. » arcticus Collett 1875. Regalecus gles?ie Ascanius 1772. Sillkungen.' syn. Jiegaleciis gles 11 e Ascanius 1772. Gyinnetnis Ascaiiii Lindroth 1798. » Banksii Valenciennes 1835. Underord. Pediculati. Marulkstiskar. Fam. Lophiidas. M a r u 1 k a r. Lophius piscatorius Linné 1758. Marulken. Fam. Antennaridae. P e 1 a g i s k a M a r u 1 k a r. Pteropliryne histrio (Linnk) 1758. S a r g a s s u m - M a r 11 1 k e n . '^ syn. Lophius Histrio Linne 1758. Chiroucctes pictus Valenciennes 1837. » niarinoratus » » Antcnnarius » Gunther i 86 i. histrio Lilljeborg i 89 i. ' Blott två exemplar: tillvaratagna i Sverige, därför finnes intet svenskt namn. I Norge har den oftare, nästan årligen anträffats och äfven i Danmark ha flera ex. funnits. - Sällsynt djupvattenfisk blott en gång tillvaratagen i Sverige, men åtskil- liga gånger i Norge. ■' Pelagisk, tillhör isynnerhet Sargassumhafvet. En gång funnen vid Nor- ges kust. LÖNXI5KRG: DE SVENSKA KVGGRADSDJUREXS VETEXSKAPLIGA NAMN 23g Underorcl. Plectognathi. Fiistkiikar. Fam. Balistidic, F i 1 f i s k a r. Balistes maciilatiis Gmelin 1788. Fläckiga Filfisken.' Fam. Molidae, Kluin pfiskar. Mola mola (Linn k) 1758. Klunipfisken.''^ syn. Tctraodou Mola Linné i7 5^ Nilsson 1832. Orthragorisciis retzil Ranzani i83(). Mola na sus Stensjrii' & Lur ken 1863. Underoid. Anacanthinl. Mjukfeniga Fiskar. Fam. Macroiiridoe. Län gst j ä rtar. Macrourus coelorhynchiis (Risso) 1810. Risso's Långstjärt. '^ syn. Lcpidolcpnis co^lorhyiichus Risso 1810. Macrourus » Bonapar ii;. Macrourus berglax Laci péde 1800. Fabricius' Långstjärt.* syn. Coryphirtia ru pestris Fabricius 1780. Macrourus berglax Lacépkde 1800. » fabricii Sundkvai.i, 1840. ' TiIIh(ir varma haf, blott en gång funnen i Bohuslän. '■^ Tillfälligtvis då och då vid svensk kust. ■' Tillhör egentligen Medelhafvet. Ett ex. tillvarataget i Norge. ■' Arktisk, men talrik på djupt vatten äfven utanför Norges kust. 240 FAUNA OCH FLORA Coryphcenoides rupestris Gunnerus 1765. Skolästen.^ syn. CorypJuTiwidcs rupestris Gunnerus 1765. Macrourus Stroemii Reinhardt 1832. Lepidolepriis iwrvegiais Nilsson 1832. Mac ni rus rupestris Collett 1875. Malacocephaliis Iwvis (Lowe) 1843. Små fjälliga skoläste n." syn. Macrourus /a'i'is Lowk 1843. J/a/acoeep//a/us livvis Gunther 1862. Fam. Gadidaä. Torskfiskar. Gadus ccglefinus Linni-: 1758. Kolj an. Gadus callarias Linné 1758. Torsken. syn. Gadi/i Callarias Linné i 7 58. Mor/ma >' » barbatus » 1761. Morrhua callarias Yarreli. 1859. Gadus uiorrliua aiict- Gadus merlangus Linne 1758. , H v it lingen. syn. Gadus Merlaugus Linné 1758. Merlaugus vulgaris Fleming 1828. Gadus luscus Linné 1758. Skäggtorsken. Gadus minutus O. F. Muller. Gly skölj an. ^ Hemmahörande i Norges djupa fjordar, sällsynt utanför svenska kusten. '^ Djupvattenflsk, tillfälligtvis anträffad i Sverige och Danmark. lönnberg: de svenska RV(;f;RAl)SI).RRENS VETENSKAPLIGA NAMN 241 Oadiis vircns Linni; 1758. G rå sej en. s\n. Gadiis 7'ire/is Llxné 1758. Carbonariiis Linné 1758. Merlaiigits Kröver 1843. J'ollaclnus » Gill 1863. vircns Jordan & Ever.mann 1898. Gadiis pollacliius Linné 1758. Lyrsejen, Lyrtorsken. s)n. (iadiis J\'I/ai/iius Iåssv. 1758. .]/i'rIa/ii^i/s Kr(jver 1843. Gadiis esmarkii Nilsson 1855. H vi 1 1 in t^' lyra IL s\n. (taäiis iiiimitiis Esmark 1847. (ner, O. F. MuLr,ERj. » Esmarkii Nilsson 1847. Gadiis poiitassou (Risso) 1826. K o Ini u 1 en. S}n. Mrria/ii^us poutassoit Risso 1826. Gadiis » NiLss(.)N 1855. Gadiculiis ar gente us Guichenot 1850. Silfvertorsken.* syn. Gadiculiis argcntciis Guichenot 1850. Gadiis » Bellotti 1871). Merlncciiis merliiccius (Linni-) 1758. K u 111 me In. syn. Gadiis Merliiccius Linné 1758. Merliiccius siiiiridus RAFiNES(jrE iSio. » vulgär is Fleming 1828. Mcrliiciiis merliiccius Smitt 1892. Molva molva (Linni') 1758. Långan. syn. Gadiis Molva Linné 1758. Molva vulgaris Fleming 1828. Lota Molva Kröver 1843. ^ Först pa senare tid genom tralning funnen utanför Norges och Sveri- ges kuster. -42 FAUNA OCH FL(JRA Molva dypterygia Pennant. Birk elångan.^ syn. G ad US dypfcrygii/s Pexxant. » Byrkelange Walbaum 1792. » abyssonim Nilsson 1832. Lota > Kröver 1843. Molva » Nilsson 1855. byrkelaiigc Collet 1875. diptc/yg/a Smitt 1892. Lota lota (Linn! ) 1758 La ken. s\n. Gadus Lota Linné 1758. Lota viilgaris Jenyns 1835. Lotta hda Smmt 1S92. Phycis blennoides (Brunnich) 1768. Fjäll b ros men." syn. Gadus Idcniioides Brunnich i 7 68. » bi fu re US Walbaum 1792. Plixcis 'finca S.'hxeider i 80 i. » Blcmioidcs > > » furcatus Fleming 1828. Gaidropsarus"' cimbriiis (Linn k) 1766. Fyrtömmade Skärlångan. syn. Gadus ci/nbrius Linné 1766. Eiiihclyopus Ciiubriius Schneider 180 i. JLtc/Ia ci/iil>riia Nilsson 1832. ciinbria Krover 1843. 0)ios cimbrius Goode & Been 1878. Gaidropsa/'us cimbrius Collet 1903. Gaidropsariis septentrionalis Collett 1875. Nordiska Skärlångan. "^ syn. MoUlla septentrionalis Collett 1875. O nos » » 1878. Gaidi-opsarus » » 1902. ^ Sällsynt utanför Bohusläns kust, allmännare i Norge. ^ Sällsynt i Bohuslän. ■' Släktnamnet Gaidropsariis gafs af Rafinesque 1810, Onos af Risso 1826 och Molella af Cvvier 1829. * Ganska sällsynt vid Norges kuster. lönnberg: de svenska Rvc;(;RAi)si)jrkENs vetenskapli(;a namn 243 Gaidropsarus maciilatus (Risso) 1826. Tretömniade Skärlångan/ syn. Gaäi/s a>'gc/it('oliis Montaou i 8 18. O nos maciilatus Risso 1826. Motella tricirrata Nilsson 1832. * » viili^aris Yarrkll 185g. OiWS CoLLETT 1884. >> triiirratiis S.M[T'I' i8g2. Gaidropsarus ari^e/iteolus Collett 1903. Gaidropsarus mustela (Ijnné) 1758. F c m t (■) m ni a d e S k ä r 1 å n g a n. syn. Gadus .\fustcla Linné 1758. Motella Nilsson 1832. ;> (]uiu(iuccirrata Yarkell 185g. CoucJna glauca >■■ :> Oiios mustela Colleit 1884. Raniceps raiiiniis (Linni:) 1758. Padd tor ske 11, Mat fa ren. syn. Blenuius raninus Linné 1758. Gadus Brlnnich 1779. Raniceps Cl"\ier i 8 i 7 . » niger Nilsson 1832. » fuscus Kröver 1843. » raninus Collett 1875. Underord. PercesOCGS. Fum. SconihrcsociJie. Näbbgäddor. Esox bellonc Linné 1758. Näbbgäddan, Horngäddan. syn. Fl5- Be lo ne Civier 18 i 7.. » acns Risso 1826. >> vulgär is Flemino 1828. » rost rata Faber 1829. Raniphistonia belone Smitt 1892. ' En gång funnen i Sverige, allmännare i Norge. 2 44 FAUNA OCH FLORA Scombresox saurus (Walbaum) 1792. Makrillgädda n.^ syn. Esox Saiints Walbaum 1792. Scoi/ibrcsox Camperii Lacépéde 1805. >■> saurus Fleming 1828. Exoccetiis volitans Linn k 1766. Flygfisken." Fam. Aniniodytidae. T o b i s a r. Ammodytes laiiceolatus Lesauvage 1824. Tobiskungen. syn. A/ui/iochfcs lauccolatu^ Lesauvage 1824. » fobi a au s Cu\'ier 182g (nec. Linné). Ammodytes cicerelus Rafinesque 1810. Slättobisen.'^ Ammodytes tobiamis Linné 1758. Tobisen, Blåtobisen. syn. Anunodytcs Tobiamis Linné 1758. » laucca CuviER 1829. Fam. Mugilidaä. M uliefiskar. Mugil chelo Cuvier 1829. Tjockläppade Multen.'^ syn. Mugil chclo Cuvier 1829. » CCpIialuS SCHAGERSTRÖM 183O » capito Kröver 1838- — 40. Mugä capito Cuvier 1829. Gråmulten, Tunn lappa de Multen.' ^ Pelagisk, sällsynt vid våra kuster. - Pelagisk i varmare liaf. En gång funnen i Kristianiafjorden. ^ Hittills ej funnen i Sverige, men i Norge vid Kristiansund och Bergen. "* Sydlig, tillfälligtvis lios oss. ^ Sydlig, blott ett par ex. funna i Norge. (Forts.) Om ljusets inflytande på hafsalgernas fördelning. Af Nils Svcdclius. ligen, som någon tid vistats vid kusten och ägnat, låt vara endast en flyktig uppmärk- samhet åt hfvet i hafvet, har kunnat undgå att göra bekantskap med hafvets sirh"ga växt- former, de till såväl form som färg sä olik- fÅl^-l^-llr... i artade och mångformiga hafsalgerna. Sär- skildt vid sådana kuster, där ebb och flod i någon högre grad göra sig gällande, vittna ju de under ebb blottlagda väldiga tångbäddarna om, att äfven hafvets botten kan hysa en växt- lighet, som i individrikedom och mångformighet icke står land- floran efter. Och man behötver icke hafva bedrifvit några ingående botaniska studier för att kanske göra den iakttagel- sen, att under det växtvärlden på land med afseende på fär- gen af sina blad är kännetecknad af en högst påfallande en- hetlighet, så erbjuder, däremot hafvets växtvärld en brokig mångfald af färger. Under det att i landfloran i allmänhet grönt i olika nyanser är den allena härskande färgen i alla tloror på alla breddgrader och grönt just i allmänna med- vetandet därför blifvit till växtfärgen par preférence, äro där- emot hafvets växter utmärkta af de mest olikartade färgskift- ningar från rödt, brunt, grönt och violett. Jag bortser natur- ligtvis vid denna jämförelse alldeles från de brokiga färgerna hos de högre växternas blommor hvartill inga egentliga motsva- Faunn och Flora I'.)07. Iläfl. H. 1/ 246 FAUNA OCH FLORA righeter finnas hos algerna, och fäster mig endast vid färgen hos assimilationsorganen, således endast vid de delar af väx- terna, i hvilka kolsyreassimilation äger rum d. v. s. bildandet af organisk substans af oorganiska ämnen, vatten och kolsyra med solljuset som energikälla. Denna process, hvarpå ju yt- terst nästan allt organiskt lif pa var jord beror, försiggår ho^ de högre växterna endast i de gröna delarna företrädesvis bladen och närmare bestämdt just i små plasmatiska kroppar, klorofyllkornen, som i växtcellerna äro bärarne af det gröui* färgämnet klorofyllet. Hos de mångfärgade hafsalgerna för- siggår samma assimilationsprocess i hela växtkroppen - några särskilda blad finnas vanligen ej, utan hela algen fungerar i det hänseende som ett enda stort blad — - men i stället föi" gröna klorofyllkorn finna vi hos dem motsvarande färgkrop- par skiftande i lika många nyanser som algerna själfva, at hvilka de gifva sin färg. Algernas färg lades också tidigt tiH grund för deras systematik och detta äger fortfarande delvis sitt berättigande, om också färgen i och för sig icke är det enda eller ens det förnämsta kännetecknet på dessa växters närmare eller fjärmare inbördes släktskap. Snart nog gjordes den iakttagelsen, att mellan algernas färger och vertikalutbredning i hafvet kunde spåras ett visst samband. Redan de första algologer, som sysslade med frå- gan om hafsalgernas djupfördelning, t. ex. J. G. Agardh hafva påpekat detta. Den första, som något mera ingående behand- lade problemet, var dansken A. S. Örsted (1844), som i ett mycket bekant arbete öfver hafsregionerna i Öresund indelar Öresundsvegetationen med afseende på vertikalutbredningen i 1) Regio algariim viridiiim eller grönalgernas rike med utbred- ning från ytan ned till ett par, högst fem famnar, 2) Regio algarum olivacearmn eller brunalgernas rike med utbredning från 3 — 5 ned till bortemot 7 — 8 famnar samt slutligen 3) Regium algariim piirpiireariim eller rödalgernas rike från 7 till nedåt 20 famnar. I denna regionindelning och deras benäm- ning framträder tydligt det samband, man då spårat mellan algernas färger och utbredning på djupet. Men snart nog fann OM LJUSKTS INKI.YrANDK \\\ HAKSAI.tlKRNAS FORDP.I.N IN(; 247 mail, att denna indelning icki' i allo IkHI streck, i det att i de, högre regionerna ofta regelbundet förekommo alger af färger, som man efter Örsteds regionsfördelningslag egentligen ej borde vänta där, utan först djupare ner. ^ Enligt vår nuvarande kunskap om algernas vertikalutbred- ning förhåller det sig så, att i alla haf de gröna algerna hafva sin hufvudutbredning inom de öfrc regionerna (den s. k. lito- rala zonen), men där förekomma också normalt talrika bruna och röda alger. Endast undantagsvis påträffas gröna alger nedanför litoralzonen. De bruna algerna äter hafva sin huf- vudutbredning inom den litorala zonens djupare belägna delar samt ännu längre ner i den s. k. sub litorala zonen, i hvars öfre regioner de ofta bli förhärskande så som t. ex. i Ishaf- vet, där på 10 — 15 m. djup vegetationen bildar rent af skogar af brunalger. Men röda alger förekomma äfven talrikt i de regioner, där brunalgerna na sitt maximum. På större djup påträffas brunalger däremot ej, utan består vegetationen där — om det finnes någon uteslutande af rödalger. Däri ra- der det nämligen en allmän öfverensstämmelse i alla haf, att endast röda alger bilda vegetationen på de djupaste bevuxna platserna och i Medelhafvet t. ex. kunna dessa befinna sig t. o. på ett djup af öfver 100 m. Öfverensstämmer således vår nu- tida uppfattning af hafsalgernas vertikalutbredning icke allde- les med den ÖRSTED'ska regionindelningen, enligt hvilken alger af olika färg voro livar för sig bundna vid en viss region så är det å andra sidan fullt uppenbart, att det dock i hvarje fall äger ett eamband rum mellan hafsalgernas utbredning och de- ras färg. Detta samband kan karaktäriseras så: i den öfver- sta regionen förekomma alger af alla färger; sen upphöra grön- algerna och endast bruna och röda utgöra vegetationen ; slutligen sluta äfven brunalgerna upp och de röda behålla en- samma fältet så långt ned, som den rödvuxna vegetationen öf- ver hufvud taget sträcker sig. Nu frågas: hvarpå kan denna algernas fördelning efter färgen bero? Örsted synes vara den förste, som försökt uppställa en teori om, att algernas fördelning efter deras färg berodde på 248 FAUNA OCH FLORA ljuset och stode i samband med, att det hvita, ofärgade ljusets olika strålar icke alla hade samma genomträngningsförmåga genom vatten. Örsted trodde nu, att de röda strålarna trängde djupast, därnäst de gula o. s. v. efter deras ordning i spektret, så att slutligen de blåa och violetta hade den minsta genomträngningsförmågan. Nu ordnade sig enligt Ör- sted algerna efter ljusstrålarna, så att alger af en viss färg just komme i ljus af samma färg. Hvarpa nu detta berodde. det blefve enligt Örsted att söka vidare utforska. Nu begick Örsted det fundamentala misstaget, att han trodde, att det var det röda ljuset, som trängde längst på djupet och det vio- letta kortast. Det förhåller sig alldeles tvärtom. Örsted är likväl den förste, som sökte sätta algernas djupfördelning i samband med ljusets olika genomträngningsförmåga till olika djup och att han icke lyckades få någon tillfredsställande för- klaring härtill, är ju mindre underligt, då han hyste en oriktig uppfattning om ljusets natur på de olika djupen. Sen Örsted offentliggjorde sina undersökningar från Öre- sund, dröjde det ganska länge, ända till 1882, tills några nyare undersökningar publicerades på detta forskningsområde. Då utkom nämligen Bertholds omfattande arbete om hafsal- gernas fördelning i Neapels Golf. Berthold lämnar här en på noggranna iakttagelser i na- turen grundad detaljerad skildring af hafsalgernas fördelning i denna del af Medelhafvet. Han uppvisar, hurusom hvarje alg måste anses liksom eftersträfva en viss ljusintensitet, olika för olika arter. Många hafva stort Ijusbehof och påträffas därför alltid omedelbart under vattenytans nivå, andra äro ytterst ljusskygga och återfinnas därför endast på djupare vatten eller i mörka grottor. Såsom bevis för, att det just vore ljusstyrkan, som satte gränsen för algernas nedträngande på djupen, anför Berthold vegetationens fördelning inne i grottor, där algerna, som ju där växa alla på ungefär samma nivå, ordna sig från grottans mynning inåt på samma sätt som vid vertikalutbredningen nedåt, så att närmast mynningen anträffas en flora, som till sammansättning är identisk med OM I.IUSKTS INKI.VIANDK l'A MAFSALGKRNAS FOKDKI.NING 24(1 ytfloran. Längre in i grottan, fortfarande pa samma nivå för- svinna ytformerna och ersättas successivt af djupvattensfor- mer, och längst in i gi-ottans dunkel växa endast sådana ar- ter, som annars endast återfinnas pä de största djupen, d. v. s. röd^lger. Enligt Berthold hade vidare hvarje alg ett minimum, op- timum och maximum af IJusbehof och en algart förekommer i allmänhet i större utsträckning och regelbundet endast där belysningen är uppe till en viss höjd. Då nu i allmänhet röd- alger växte på djupare vatten och endast i grottor och på andra skuggade platser ginge upp till ytan, så såg Berthold orsaken härtill ligga däri, att rödalgerna vore ljusskygga väx- ter, allt för känsliga för de intensivare ljusmängderna vid ytan. Såsom ett ytterligare skäl för denna sin åsikt kunde Berthold äfven anföra vegetationens förhållande vid olika årstider. Medelhafstloran utmärkes af en tydlig växling efter årstiderna och denna sanmianfölle enligt Berthold med de periodiska växlingarna i ljusstyrkan vid de olika tiderna. Sä är t. ex. den egentliga litoralfloran utvecklad endast under sen- hösten, vintern och förvaren, då ljuset är svagast, medan den däremot går i hvila under den allra ljusaste tiden d. v. s. un- der sommaren och större delen af hösten, då klipporna i de öfre regionerna äro öde på all vegetation. På djupen å 50 — 100 m. däremot råder ett motsatt förhållande; där hvilar vegeta- tionen under februari — april, från maj- juli härska rödalger för att sedan gifva vika för brunalger, hvilka äter igen efterträdas af rödalger ånyo under hösten. Alltså undvika rödalgerna i Medelhafvet den ljusaste vegetationsperioden. Denna vegeta- tionens växling framträder kanske skarpast genom att jämföra en och samma art å olika tider och platser. Flere rödalger t. ex., som under vintern na sin högsta utveckling i litoralre- gionen, utvecklas djupare ned successivt, i den mån årstiden framskrider, så att de t. ex. under sommaren påträffas pa dju- pet på samma utvecklingsstadium som under vintern vid ytan. När därtill sen kom, att Berthold hos många rödalger uppvisat förekomsten af olikartade skyddsanordningar mot för 250 FAUNA OCH M.ORA Starkt ljus, bland annat ett slags reflektoriska plattor inne i cellerna, hvilka likt fönsterluckor kunde skjutas till vid för in- tensivt ljus, så var det ju ganska förklarligt, att han, som fått ett så starkt intryck af ljusstyrkans inflytande på vegetatio- nen, just i denna d. v. s. intensiteten såg den viktigaste fak- torn vid algernas fördelning. Dessa Bertholds undersökningai- liafva fått en viss be- kräftelse af professor Oltmanns, som experimentelt sökt be- visa riktigheten af de slutsatser, Berthold kommit till på den jämförande undersökningens väg. Oi.tmanns odlade alger i olika ljusstyrkor, hvarvid det visade sig, att en alg i allmänhet utvecklades normalt endast vid en viss ljusintensitet, men där- emot visade afvikelser, missbildningar, vid såväl för svagt som för starkt ljus. Denna teori, att ljusintensiteten är den enda och viktigaste ljusfaktorn, som orsakar hafsalgernas fördelning i hafvet, har efter sina uppställare blifvit kallad den BERTHOLi)-OLTMANNs'ka teoricu. Att rödalgerna uteslutande växa å de stora djupen skulle således enligt denna teori bero därpå, att de vore skuggväxter, icke uthärdande den ljusstyrka, som i allmänhet råder på ytan. Den olikhet, som råder i ljusslag å olika djup, vore utan all betydelse för alglifvet och vattenmassorna och deras färg verkade blott som ett slags skuggtäcke. Men hvarför då algernas färger vore så olika vid olika djup, den frågan förblef obesvarad. Ungefär samtidigt som Bertholds arbete utkom, offent- iiggJoi"de Engelmann (18S3) sina så viktiga undersökningar öfver »assimilation och färg». Redan Priestlv, syrets upptäc- kare, hade iakttagit (1774), att gröna växter förbättra den luft, som blifvit förskämd genom djurens andning, men det blef kolsyreassimilationens upptäckare Ingenhouz förbehållet att uppvisa, att endast gröna växtdelar äga denna förmåga att idetlogisticera luft», såsom han enligt den tidens kemiska ter- minologi uttryckte sig, och att detta sker endast i ljus. Allt sen dess har sammanhanget mellan kolsyreassimilationen och klorofyllfärgämnet varit obestridt. Engelmann lyckades nu fastställa, att i allmänhet det ljus, som vore komplementärt till OM I.JUSKIS IKM,\ lANDK l'A H Al'SA LliKRNAS !•( )KI)ELN1N(; 251 Jen assimilerade växtens färg, påverkade assimilationen star- kast. Så visade gröna växter (grönalger) starkaste assimila- tionen i rödt ljus, blågröna alger den starkaste i gult, gulbruna alger den starkaste i blågrönt och röda alger i grönt ljus. Engel.mann bestämde ytterligare olikfärgade algers förmåga att absorbera olika ljusslag och fick så fram den viktiga fysiolo- giska lagen, att ett visst ljusslags assimilatoriska effekt (när- !nast syrgasafsöndringen) är proportionell till algens absorbtion af ljusslaget i fråga. EwciELMANN antog' vidare, att förmågan att assimilera icke, såsom man hittills antagit, vore något en- dast för det gröna färgämnet i växterna (klorolyllet) utmär- kande egenskap, utan att denna förmåga tillkomme äfven andra i \'äxternas färgkroppar bundna färger. Denna sin assimilationsteori fann nu Engelmann bekräftad genom hafsalgernas djupfördelning i liafvet. Genom experi- ;nent är fastställdt, att vattenskikten absorbera af spektrets 'lika färger företrädesvis rcklt och i långt mindre grad violett, ■ )ch redan \'id 30 meters djup upphöra alldeles de röda, vid •;»mkr. 170 m. de gula och först vid öfver 300 meters djup de gröna strålarna. Med kännedom härom blir det tydligt, att Q. en 3 oas •n u ■n (fl :0 a C/J D- O s ()ST-AI-RIKA\SKA VARTSVIN OCH PIOOSVIN 269 oc ^ « ii -i: u) •C ;2, 15 ^ FAUNA OCH FLORA då Sandberg skulle tillaga den läckra steken. Äfven köttet af yngre djur kunde vi trots upprepade försök aldrig förtära. Piggsvinen, af hvilka två arter hemförts från Kilimandjaro (Hystrix galeata Thomas och H. galeata ambigua^ Lönnberg n. subsp.) föra ett nattligt lif och anträffas därför blott tillfäl- ligt. De uppehålla sig mest i bärgets kulturzon, i infödingar- nes farmer och kringliggande skogspartier och anträffades på Meru i regnskogen så högt upp som vid omkring 3,000 meter. Yngve Sjöstedt. ' Hystrix galeata skiljer sig från andra piggsvin genom sina ofantligt stora och breda näsben. Formen ambigua öfverensstämmer med galeata häri, men är i andra afseenden mera lik det syd-afrikanska piggsvinet, H. africa'-australis. Både galeata och ambigua ha ovanligt få och smala hvita ringar på taggarne. Några däggdjursfossil från Skåne. ^^^^^^^Jj^p ännedomen om vårt lands djurvärld i forna ^^^^^^^pfcj tider är ännu alltjämt mycket bristfällig. I^;^^^^^^^^ Hvarje fynd, som kan meddela någon ny upp- 1*^"^^*^^'^^^^^; lysning härom, är därf()r välkommet. De här- \ ^!l'"j:^^'>ij: i nedan afbildade fossilen tillhöra Hälsingborgs i.^^.......r:^. J^;- museum och konservator Muchardt har om dem benäget meddelat följande: »Renhornet (1) hittades i sommar i Andrarums socken i södra Skåne under torfupptagning. Hornet låg alldeles på mossens botten mellan grus och torflagret. En del andra ben- fragment af samma djur anträffades också, men de voro så porösa, att de genast föllo sönder. I närheten af dessa ben hittades några tänder af vildsvin enl. bestämning af kand. N. Rosén i Lund.- — Längden af hornet mätt längs bågens ut- sida är ungefär 94 cm. Om man därvid besinnar, att detta endast är själfva hornstången, som föröfrigt torde ha varit ännu något längre och sedan därtill hornkronans taggar skulle ha kommit, inses lätt, att denna ren haft betydligt kraftiga horn. Omkretsen strax ofvan ögontaggen är ungefär 14^ 2 cm. och hela stången är ganska grof, så att dess omkrets ingenstädes understiger 11 cm., men vanligen öfverstiger 12 cm. Det är något mindre än det renhorn, som omnämnes p. 224 af denna tidskrifts förra årgång från Skönebäck, Skui-up, men formen är ganska lika. Om verkligen de omtalade vildsvinständerna skulle ha le- gat på samma nivå som renlämningarne, skulle detta tyda på, att renen kvarlefvat i Skåne un.der ganska lång tid och till dess att en högst väsentlig klimatförbättring inträdt, för så vidt ej af en tillfällighet svintänderna kommit till en lägre nivå FAUNA (>CH FLORA än den, som motsvarar djurets tidsålder. Detta sista är troli- gare, ty aflagringen af renhornen bör ha skett helt tidigt, all- denstund renhornet låg i mossens botten omedelbart på gru- set. Hvarken i Sverige eller Danmark har man några renfynd, som med säkerhet kunna påstås stamma ifrån senare tid än tiden närmast efter istiden.^ — ' Jfr Vinge: Om jordfundne Pattedyr fra Danmark. Köpenhamn 1904. E. I..: NÅGRA KÄGODJURSFOSSII. KRAN SKÅNE 373 »Kronhjorts horn et (2) är från Engelholms-trakten och träffades i fjol vår uti torflager vid Rönneån. Äfven här an- träffades spridda benfragment, men sorgUgt nog togos de icke tillvara af den, som gjorde utgräfningen, och då jag senare besökte platsen i och för närmare undersökning var allt bort- fördt från fyndorten.» — Detta kronhjortshorns form framgår af bilden. Det är ej så stort, som fossila horn af denna art från Skåne ofta äro, och har väl sålunda tillhört en ännu ej utvuxen hjort. »En ögontagg af kronhjort (3) hittades i höst i Engel- holms kronoplantering under dikning därstädes. Den har tillhört ett horn af ungefär samma storlek som föregående. »Hornbaser och pannstycke af älg (4) hittades för ett par år sedan under dikning på en utmark i Allerums socken en mil norr om Hälsingborg. Da skallen upptogs afhöggos båda skcflarne, som att döma af rosenkransens tjocklek torde ha haft ansenliga dimensioner. Skoflarne upptogos dock sedan, men sönderföllo genast i små smulor. Hade jag i tid fått veta fyndet så hade man nog lätt med försiktighet kunnat utgräfva skoflarne och åtminstone afteckna dem.» Detta älgfragment är af stort intresse. Såsom redan af konservator Muchardt antydts har det tillhört en älg af väl- diga dimensioner. Kortaste afståndet mellan rosenkransarne är ungefär 15^ -2 cm. Omkretsen omkring rosenkransarne är omkring 29 cm. och om stången på smalaste stället omedel- bart ofvanför rosenkransen omkring 23 cm. Rosenkransens pärlor äro dock särskildt på undersidan något afvittrade och är därför detta mått ej fullt rättvist. Omkretsen af stången är högst betydligt större än hos nu lefvande svenska älgar. Största dylika mått, som man haft tillfälle att konstatera vid hornutställningar under senare tid har varit 19 cm. Enligt gängse regler för poängberäkning skulle ett sådant horn få räkna 5 poäng för stångomkrets, men den fossila älgen från Allerum skulle för samma sak få 9 poäng. 2 74 FAUNA OCH FLORA Åldern på detta sistnämnda fynd kan ej fastställas, då ej några närmare undersökningar därom gjorts. Det vore dock af intresse att få utrönt, om älgen inkommit till Skåne lika tidigt som till Danmark, där den tyckes ha uppträdt under asptiden d. v. s. kort efter istiden. Det kan ej nog ofta framhållas betydelsen af att, när något fossil fynd göres detta bör med omsorg tillvaratagas och jämte prof af omgifvande jordlager samt anteckningar om fyndets läge, djup under jordytan m. m. insändas till något museum, där det af sakkunnig vetenskapsman kan bearbetas. E.L. Smärre meddelanden. Faunistiska notiser tVan mellersta Norrland. Följande små meddelanden tillåter jag mig öfversända i för- hoppning att de möjligen kimna ha något intresse. Vid Bispgårdens skogsskola i Jämtland såg jag för ett par månader sedan en där uppfödd älgoxe, fångad som kalf i fjol. Älgen har sålunda i år för första gången fått horn, och dessa visa redan skofveltyp med ansats till 3 — 4 spetsar. Att spetsarnas antal ej är något säkert uttryck för djurets ålder är ju tydligt bl. a. däraf, att antalet på höger och vänsterhorn så ofta år olika, men att den första hornuppsatsen kunnat bli så pass kraftig är ju an- märkningsvärdt. Kanske ha förhållandena i fångenskapen förstärkt anlagen för stark hornväxt? I hvarje fall vore af intresse att årligen fotografera älgen och tillvarataga hornen. Som kiindt har vintern 1906 — -1907 varit ovanligt rik på fjäll- lemlar. Här i Ångermanland utbredde de sig ganska långt nedåt landet. Fältet för mina iakttagelser sträcker sig från Ramseletrakten (63° 30' n. b.) till fjällen, och inom detta område ha frän slutet af maj till åtminstone fram i augusti funnits ungar, hvilket visar att lemlarna, som väl kändt torde vara, sätta Hera kullar om året, samt att de ej lyckas göra sig någon vidare brådska att vandra åter till fjälls, om utvandrarna öfver hufvud taget någonsin åter- vända dit. Att djuren gjort någon nämnvärd skada, som allmänt påståtts, har jag ej kunnat märka. Några utpräglade gräsätare äro lemlarna nog icke, men möjligen hade gräsväxten lidit, om året ej varit så regnigt och gynnsamt för d. s. Avärkan på träd eller buskar har ej heller förmärkts. Sistlidne juli anträffades i den i Tå.sjön utflytande Saxälfven nedanför »Björnrännan» kadavret af en (att döma af de mycket SMARKK Mr.I)l)K.I,.\M)K\ 275 slitna tänderna och den 38 cm. långa skallen) gammal björn, som tydligen ej långt förut drunknadt. Björnrännan, en få meter bred spricka i berget, är en kraftig fors, ofxanför hvilken björnarna gärna passera. Så hade nog också denna björn tänkt, men ej kunnat beräkna, alt strömsättningen i följd af det häftiga regnandet nämnda tid \ar mycket starkare än vanligt. I dödskampen hade han gripit en gren, som han ännu efter döden krampaktigt fasthöll. Ett fullt liknande fall inträffade för c:a 30 år sedan, däraf namnet Björnrännan. Backe nov. 1907. Viktor Olofsson. Guldlax fångad vid Kostcr. J juni d. å. fångades på c:a 100 famnars djuj) i Kosterfjorden utanför Strömstad ett exemplar af guldlaxen ( .\rgentina silus.) Den är ungefär sä stor som en vanlig fetsill. Strömstad d. '"'"/ki u^oy (lora» Svomiii!^, Tandläkare. Häller kornsparfvcn pa att iitrota.s i Skanc? Från ett par personer har erhållits det meddelandet, att korn- sparfvcn på senare år starkt aftagit i Skåne. Om detta ej skulle vara af rent lokal natur, vore det skäl att studera orsakerna härtill och försöka undanrödja dem. Det har framkastats, att katter skulle vara de skyldiga och det är ej osannolikt, ty de äro som bekant ett fullständigt plågoris för småfåglar. Skulle ej en väsentlig in- skränkning i antalet af dylika okynnes- och skadedjur kunna göras? Kil liten gecko-ödla af arten Taroitola dclalaiidii Du.M. & Bibr. framkom i lefvande till- stånd till .Stockholm den 10 sept. i år med en sändning af bananer, som importerats från Kanarieöarne af Hr. Gunnar Wahll)erg. Ba- nanerna hade legat öfver två nätter på kajen men, ehuru det varit rätt svalt, hade den lilla geckon ej tagit någon skada, utan var helt pigg, då den af Hr. Wahlberg öfverlämnades till Riksmuseum. Den ifrågavarande arten liknar mycket den i Medelhafsländerna vanliga Taroitola maurctanica, men T. Jclalandii har en annan utbredning nämligen öfver Västafrika, Madeira och Kanarieöarne. Det intressantaste med denna historia är naturligtvis den om- ständigheten, att den visar, huru smärre djur kunna ofrivilligt spridas genom människornas åtgöranden från ett land till ett annat. Den stora utbredning, som vissa geckoarter har, förklaras lätt nog åtmin- stone delvis ])å detta sätt. Hufvudsakligen är det gifvetvis lägre djur såsom insekter, snäckor etc, som spridas på denna väg men ibland komma äfven högre djur med i skeppslasterna. Ormar i färgträlaster äro ej så sällsynta, och en gång för nägra år sedan träffades i New York en liten boaorm i en bundt bananer frän Västindien. 276 FAUNA OCH Fl, OR A Canadas regering kcipcr en bisonhjord. För ungefär 25 år sedan, när l)isono\arne i Montana höllo på att taga slut, skaffade sig tvenne Herrar Pablo och Allard en tjur och en ko. De skötte dessa noga och tack vare omsorg med afvehi ha de Ivckats uppdraga en hjord på omkring 400 djur. Detta är den största bisonhjord, som finnes i Amerika och den har köpts af Canadas regering för att öfverföras till Elk Island Park ungefär 15 engelska mil öster om Fort Saskatchewan. Denna park omfattar 16 sections af land, som äro inhängnade med järntrådsväf. Tjurarne öfvcrfördes till n\a bcstiimmelstorten i maj, kor och kalfvar i augusti. Nytt exempel pa utrotning af nyttiga djur. I Argentina ha c hinchillas och \icunas blifvit så starkt för- följda för skinnct> skull, att man måst fri(ll\sa dem af fruktan för att de eljest skulle helt utrotas. Tvenne bastardharar ha af grefve C. C. Beck-Friis godhetsfullt öfverlämnals till riks- museum från Börringe. Båda exemplaren voro särdeles vackra och stora. Det större vägde 4 kilo 50 gr. Båda ha så mycket blod af svensk hare, att deras allmänna dräkt mest öfverensstämmer med den nordiska harens blågrå varietet. 1 synnerhet gäller detta om det mindre e.xemplaret, hos hvilket blott hufvudet är delvis brunt. Dessutom har bottenullen den från tyska haren ärfda för dylika ba- starder synnerligen karakteristiska gula tonen. Örat hos denna bastard är också längre än hos en svensk hare och bakfoten är blott 1 5 '/-i cm sålunda något mindre än hos en svensk hare. Det större exemplaret har mera tyskt blod i sig Den har därför botten- ullen framtill på hals och bringa intensivare färgad. På bogar, framben och fötter framträder delvis den tyska harens färg liksom äfven ))ä hufvudet. Svansen är ej stort större än maximum hos en svensk hare näml. 74 mm. utom hären, men den har en tydlig svart strimma pä öfversidan som hos en tysk hare. Bakfotens längd är i öfverenstämmelse med exemplarets betydliga storlek t. o. m. större än hos en svensk hare och mäter 167 mm. i längd. Öronens längd är intermediär. Rättelse. Min uppgift att järns parf ven häckar med tre par i granhäcken kring exercisheden är felaktig och bör utgå; den fågel som sågs vid boet var en grä- sångare, och det troliga är att järnsparfven icke alls häckat där. Landskrona d. 20 nov 1907. G. Gartz. lönnberg: dk svknska knck^radsdiurkns \ kiknskai'i,I(;a namn 277 De svenska ryggradsdjurens veten- skapliga namn. Af Einar Lönnberg. (Fortsättning från Rireg. liäfte.) Mugil aiiratus Risso 1810. G 111 dm ul te n.^ Undcrord. Catosteomi. Fam. Laniprididee. Glans fiskar. Lampris pelagicus (Gunnerus) 1768. G lansfisken.^ syn. Sioniber pelagicus Glnnkrus 1768. Zciis g7tttati/s Brunnich 1788. Lufia Gmp.lin 1788. Lampris giittatus A. J. Reizius 1799. » pelagicus S>Mr'i' 1892. Fam. Gasterosteidae. S p i g g a r. Gasterosteiis aciileatiis Linni-: 1758. Storspiggen. Gasterosteiis pungitius Linn k 1758. Småspiggen, Tiotagg a de Spiggeii. Spiuacliia spinaclua (Linni') 1758. Tångspiggen. syn. Gastcroslcus Spinachia Linné 1758. Spiiiac/iia 7'ulgaris Fleming 1828. Gaslnea spinachia Sauvage 1874. Spinachia » Coi.i.rtt 1902. ' Sydlig, tillfälligtvis hos oss. ■■ Sydlig, pelagisk, sällsynt vid svenska kuster, oftare vid norska och har en gång träffats vid Murmankusten. Fauna ork Florn 19(17. Haft. Ii. ig 278 FAUNA OCH FLORA Fam. SyngnathidcC. Kantnål fisk ar. Syngnathiis aciis Linné 1758. Stora kantnålen eller Tångsnällan. Syngnathus rostellatus Nilsson 1855. Lilla kan t nål en. Siphostoma typhle (Llnné) 1758. B r e d n ä b b a d e k a n t n å 1 e n. syn. Syngnathus Typhle Lixné 1758. Siphostoma » Rafixesque 18 10. » » Kröyek 1846 — 53. Siphonosto))ta "^ Yarrell 1853. Nerophis aqiioreus (Linn k) 1758. Stora Hafsnålen. syn. Syngnathus ccquoreiis Linné 1758. Nerophis Rafinesque 1810. Scyphius Risso 1826. » izquoreus Nn.ssoN 1855. Nerophis » Yarrell 185g. Nerophius ophidion (Linne) 1758. Lilla Hafsnåle n. syn. Svfig/iathi/s Ophidion Linné 1758. Nerophis » Kröyer 1846 — 53. Scyphius » Nilsson i 85 5. Nerophis liinibriciforrnis (Y.arrell) 1836. Krumnosiga Hafsnålen. syn. Syngnathus lumhriciformis Yarrell 1836. Nerophis > Kröver 1846 — 53. Seyphius » Nilsson 1855. lönnberg: dk svenska ky(;gkai>si)Jlrens vetenskapliga namn 279 Underord. Heteromi. Fam. Fierasferidae. ' Fierasferfiskar. Fierasfer dentatus Cuvier 1829. Tandf ierasfern.' Underord. Haplomi. Fam. Luciidac. Gäddfiskar. Lucius'- liicius (Linne) 1758. Gäddan. syn. Esox lucius Linné 1758. Lucius vorax Rafinesque i 810. Lucius lucius Jordan &: Enkrmann 1896. Fam. Myctophidae P r i c k f i s k a r. Myctophum elongatum (Costa) 1844. Costas Prickfisk. '^ syn. Scopclus clongatus Costa 1844. » Kröyeri Malm 1863. Myctophum elongatum Collet 1884. Myctophum glaciale Reinhardt 1884. Ströms Prickfisk. ^ syn. Scopelus glacialis Reinhardt 1837. > miilleri Collett 1875. Myctophum glaciale Smitt 1895. ' Sydlig, endast några få ex. anträffade i skandinaviska haf. '^ LiNNÉ's stora släkte ; Esox ■ omfattade förutom gäddan äfven näbbgäddan, pansargäddan (Lepisosteus), Sphyrcvna m. m. L.\céphde bröt ut Lepisosteus 1803, Sphvroena var redan upphJijdt till släkte 1801 af Bloch & Schneider, livilka därvid blott följde Artedi. Rafinesque gjorde sedan 1810 en delning af verkliga gäddor, åt hvilka han gaf släktnamnet Lucius och näbbgäddor, för hvilka ■släktnamnet Esox bibehölls. Denna anordning har alltså priDritet och bör be- gagnas, äfven om den strider emot nu gängse bruk. ^ Pelagisk, blott några få exemplar funna i Sverige, talrika i Norge. * Nordlig pelagisk fisk, hittills ej anträffad vid Sveriges kust, men flera gånger vid Norges. Till samma familj höra »laxtobisarne», S«rf/s ^roy^r/ Lutken 1891 (= Paralepis kröyeri > en gång funnen vid Norges kust; Sudis otlanticus Kröyer en gång funnen vid Skagen. 2So FAUNA OIH FLORA Underord. Apodes. Alfiskar. Anguilla angvilla (Linné) 1758. Ålen. syn. Murcena Angvilla Linnp: 1758. Ophichthus anguilla A. J. Rktzius 1800. Anguilla Shaw 1804. » vulgär is Turton 1807. » niigraforia Kröver 1846 — 53. » fluviatilis Hkckkl & Kner 1858. Leptocephalus cunger (Linn k)- 1758. Hafsålen.^ syn. Murana Congcr Linné 1758. Leptocephalus Morrisii Gmklin 1788. Murcena nigra Risso 18 10. Congcr vulgaris Cuvikr 181 7. » vcrus Risso 1826. >^ niger Jordan &: Gilbert 1883. Leptocephalus congcr Jordan & Da vis r8g2. Underord. Ostariophysi. Fam. Cyprinidae. K a r p f i s k a r. Cyprimis carpio Linni, 1758. Karpeii.-' Cyprinus carpio x Cyprimis carassiiis K a r p r u d a 11 . syn. Cyprinus kollar i i Heckel 1836. Carpio > » 1841 — 49. ' Tillfälligtvis vid våra kuster. Släktnamnet Leptocephalus gafs ursprung- ligen åt hafsålens larv, men måste enligt prioritetslagen användas. " Införd för odlingsändaniäl. LÖNNHKRC: l)K SVKNSKA K\ ( ;< ;KAI)SI)|1:kkNS VETKNSKAPLICA NAMN 28 1 Cyprimis carassius Linni: 1758. Rudan. syn. Cyprimis Carassius Linné 1758. » Gibclio Bloch 1782. Carassius vulgär is Krövf.r 1846 — 53. Cyprimis au ratas Lin ni'; 1758. (iu I df i skeu.^ syn. Cyprimis auratus Linné 1758. Carassius Gunther 1868. Gobio gobio (Linnk) 1758. Sand kry paren. syn. Cyprinus Gobio Linné 1758. Gobio fluviatilis Fi.eming 1828. vulgär is Hkckel & Knkk 1858. Tinca tinca (Lin ni.) 1758. Su tåren, Lin da re 11. syn. Cxprimis Tinca Linne 1758. Tinca vulgär is Fleming 1828. Tinca tinca Sundman & Reuter 1885. Phoximis phoximis (Linne) 1758. Kvidde n, Elritsan. syn. Cyprinus Phoximis Linné 1758. Ap/iya > ■> Phoxinus hevis Agassiz 1838. Leuciscus phoxinus Valenciénnes 1844. Phoxinus Aphya Krövkr 1S46 — 53. Leuciscus grislagine'- (Linné) 1758. Stammen. syn. Cyprinus Grislagine Linné 1758. Leuciscus Valenciénnes 1844. » vulgär is ;iuct. ' Införd soiii prydnadsfisk i dammar ocli akvarier. ^ Om den mellaneuropeiska stämmen är identisk med den svenska har artnamnet »leuciscus-» prioritet, då det finnes tryckt först i >Systema Naturae ed- X 1758. Detta är dock ej säkert, utan troligen kan den betraktas som en geo- grafisk underart och därför bibehålles det hos oss brukliga namnet grislagine ■ 2Ö2 FAUNA OCH FLORA Leuciscus idbarus (Linnm') 1758. Iden.^ syn. Cypriniis Idbarus Linn k 1758. Idiis Leuiisciis Valenx'IKNnes 1844. Leuciscus albiensis- Valenciennes 1844. Farna 11. syn. (Cypyiniis Cephahis I,ixné i 7 58 p. p.). » Dobula A. J. Rf/izius 1800, nec. LlXNK. Leuciscus ccpliahis Fleminc; 1728. » dobula Vat.enciennes 1844. » albiensis » » '' frigidus » latifrons Nii.ssox 1853. Squalius Dobula Heckel & Knek 1853. Cephahis Dvbowski 1862. Leuciscus rutilus (Linn k) 1758. Mörten. syn. Cypriiius Rutilus Linne 1758. Leuciscus > Valenciennes 1844. Scardinius erythrophtalmns (Linni;) 1758. Sarfven. syn. Cvprinus ErxtJirophtlialmus Linné 1758. Leuciscus Valenciennes 1844. Scardinius » Heckel & Kner 1858 ^ En gulröd färgvarietet af id, tyskarnes Goldorfe , som af Linné kal- lades Cvprinus Orfus', användes stundom såsom prydnadsfisk äfven liär i landet. - Såsom af Valenciennes, Nilsson och Lilljeborg visats är typen för Linnés »Cypriniis Ccphalus en helt annan fisk än färnan. Ej heller hör Linnés artnamn Dobula till denna fisk. Dessa båda artnamn måste därför falla, och det som därefter får prioritet blir albiensis», som Valenciennes gaf åt en ung farna, skickad till honom från Elbe. Samme författare använde ort namnet -frigidus > för en farna, som han erhållit från Wienermuseet. Båda dessa namn äro tyvärr äldre än Nilssons latifrons . lönnberg: DK svenska RVGdRADSDJURENS VETRNSKAPEICA NAMN 283 Aspius aspiiis (Linni') 1758. Aspen. s\n, (.'v/^ri/ius Aspii/s Linne i7 5 Valenxienxes 1844. Abramis » Kröver 1846 — 53. » Björkna Nn.ssox 1853. Blicca argyrolei/ca Hf.ckei, & Kner 1858. Abramis bräma (Linn k) 1758. Braxen. syn. Cyprinus B rama Linxk 1758. Abraviis ^ Valexcienxes 1844. Abramis fareniis (Linn k) 1758. Faren. .syn. Cyprinus Fa re nu s Linxe 1758. » Balierus ■ » Leuciscus » Vai.exciexnes 1844. Abramis » Kr()ver 1846 — 53. Abramis bramax Leuciscus rutilus. Hybrid' mellan Braxen och Mört. syn. Cyprinus Buggen/iagii Bloch 1784. Abramis Leuckartii Heckei, 1836. Abramidopsis » vox Sieboi.d 1863. Abramis blicca < Leuciscus rutilus. Hybrid mellan Björkna och Mört. syn. Bliccopsis abramorutilus Holaxdre \). p. Abramis blicca X Scardinius erythropJithalmus. Hybrid mellan Björkna och Sa rf. syn. Bliccopsis Buggen/iagii Heckel p. p. Abramis abramorutilus Hoi-axdre p. p. Bliccopsis C) '1 '/// ropli tli a bnoides J Ä c k e r , . ^ Artedi kände och beskref björknan, men Linné sammanblandade den med faren och därför är Bloch's namn det första användbara. - Utom de här anförda hybriderna ha i utlandet åtskilliga andra dylika iakttagits mellan olika slag af mört- och braxenartade. fiskar af olika slag. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn Peleciis cultratiis (Linné) 1761. Skärbraxen.^ syn. Cyprinus iitltratus Linné i 761. Pelecus » Agassiz 1835. Leuciscus » Valenciknnes 1844. Abra^nis » Nii.ssnx 1853. Fam. Cobitidic. (t r ö n 1 i n n" a r. Cobitis tcenia Linn k 1758. Ni SS ögat. Cobitis barbatiila Linné 1758. Grönlingen. Fam. SiluricUe. M a 1 a r. Siliirus glanis Linné 1758. Målen. l'ndeiord. Malacopterygi 1. Fam. Cliipeidae. Sillar. Engrau/is encrasicholiis (Linnf) 1758. Sardellen. syn. Cliipca Encrasicolus Linné 1758. Engraiilis vulgär is Nilsson 1832. » eiicrasicholus Gunther 1868. Stolcphonis > Smitp 1895. Clupea harengiis Linné 1758. Sillen, s t r ö m ni i n gen. ' Endast ett exemplar har tillvaratagits inom Sveriges landamären och detta erhölls af Linné på hans skånska resa 1749. Enligt samtidiga uppgifter lär skärbraxen då normalt ha fångats i Helgeå. Fisken i fråga är sydostlig i sin utbredning. 2 86 FAUNA OCH FLORA Cliipea sprättas Linné 1758. Hvassbiiken, skarpsillen. syn. Clupca Sprättas Linné 1758. Schojieveldii Kröver 1846 — 53. Harengula sprattiis Vafenciennes 1847. Cliipea pilchardiis Walbaum 1792. Sardinen.^ syn. Clupca Pi kliar dus Walbaum 1792. Alausa Valenciennes 1847. Alosa sardiua Moreau i 88 i. Cliipea alosa Linné 1758. Stamsillen, majfisken.-' syn. Clupca Alosa Linné 1758 \}. p. Alausa vulgaris Valenciennes 1847 p. p. Alosa » v. SiEP.OLD 1863. Cliipea alosa fallax (Lacépéde) 1801. St ak si 11 en. syn. Clupca Alosa Linné 1758 p. ]>. » fallax Lacépéde i 80 i. Alosa finta Cuvier 1829. Alausa vulgaris Valenciennes 1847 p. p. Clupca finta Gunther 1868. Fam. Salnioiiidae. Laxar. Salmo alpinas Linnk 1758. Rödingen, fjällrödingen. syn. Sal /no Alp i/w s Linné 1758. ' U/n b la 'y » » carhonarius Nilsson 1832. » rutilus » » Salveli/ius alpi/uis A. W. Malim 1877. Sal /no u//ihla var. alpi/ius Smitt 1895. ^ Sardinen liksom äfven Sardellen tillhör egentligen iVledelhafvets ocli Väst- Europas fauna och förekommer blott sällsynt hos oss. ^ Sällsynt, endast fångad i enstaka exemplar i Sverige. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 287 Salmo alpinas salvelimis (Linni ) 1758. S t o r r (■■) d i n g c n . syn. Sa/»io Salrcli/ii/s Linné 1758. Sal/iio Unibla » » Salmo 1/ I/I Ma var. salvelimis Smitt 1895. {Salmo foutinalis Mitchili. 1815. B ä c k r (■■) d i 11 g e 11, ' ( k ä 11 - 1 a x c n ).) Salmo salar'- Linni-; 1758. B la 11 klaxcii. syn. Sali/io Salar Linne i7 5-> » Coregonus ] Vimba Nilsson 1832. » Albula » » » Clupeoides » » Argyrosomus albula A. W. Malm 1877. Coregonus lavaretus Linné 1758. SikeiL" syn. Salmo (Coregonus) Lavaretus Linné 1758. Coregonus lavaretus maruna (Bloch) 1782. Storsiken. syn. Salmo mara-na Bloch 1782. Coregonus fera Widegren 1863 p. p. niaroina Lilljeboro i 89 i. ^ Arktisk, ännu blott funnen vid Norges kuster, men har där träffats till- fälligtvis ända till Kristianiafjorden. ■^ Hvad som ofvan sagts om laxarnas variationsförmåga gäller än mera om sikarna. Nästan hvarje vattensystem innehåller en eller oftare flera lokala former eller raser. Dessa kunna dock liänfr>ras till vissa hufvudtyper, tVir hvilka sär- skilda namn här anförts. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 289 Coregonus lavaretiis oxyrhynclnis (L.inné) 1758. Näbbsiken. syn. Sa/i/ifl (Coregonus) Oxyrinchus Linnk 1758. Coregonus oxyrhinchus Nilsson 1832. » oxyrJiynchus Widegren 1863. Coregonus lavaretiis polcur (I^ali.as). Folk ursikcn. syn. Corego/i/is polenr Pallas. Coregonus lavaretus wartmanni (Bloch). Gråsiken. syn. Sainio \\ a)tinanin Bloih 1784. Coregonus Marccna Nilsson 1855 P- P- » Wartmanni von Sikhold 1863. » bobneniensis S^^■n 1886. Coregonus lavaretus uilssonii (\'alenciennes) 1848. Blåsi ken. syn. Coregonus fera Nilsson 1832. » ÄUlsson! Valencirnnes 1848. Argentina silus (Ascanius) 1775. G Lildlaxen.^ syn. Saluio si/us Ascanius 1775. Coregonus si/us Cuvier 1829. Si/us Ascanii Reinhardt. 1833. Argentina si/us Nilsson 1835. Argentina sphyrwna Linnk 1758. Strömsillen, mindre silf verf isken." syn. Argentina Sphyra;na Linné 1758. ' Träffas då och då utanför Bohiiskusten. men sällsynt. - Något mindre sällsynt än föregående. 290 FAUNA OCH FLORA Fani. StomiatidtC. L a X s i 1 1 a r. Mauroliciis miilleri (Gmelin) 1788. Laxs illen.^ syn. Salmo Miilleri Gmelin 1788. Argentina Pen nan ti Wali^auiM 1792. Scopelus borealis Nilsson 1832. Mauroliciis > Gunthf.r 1864. » Fennantii Day 1880 — 84. » miilleri Smitt 1895. Argyropeleciis olfersii (Cuvier) 1829. Olfers' Plattfisk.- syn. Sternoptyx olfersii Cuvier 1829. Argyropeleeus » Valknciennes 1849. Ord. Chondrostei. Störfiskar. Fam. Acipenseridae. Störar. Acipenser stiirio Linné 1758. Stören. Ord. Holocephali. Hafsniusfiskar. Fam. Chimaeridae. Hafsniusfiskar. Chimcet^a monstrosa Linni-: 1758. Haf smuse n. ^ Träffos tillfälligtvis vid Bohuskusten. '■* Omkring ett tjog exemplar har funnits vid norska kusten ditförda af Golfströmmen. På samma sätt ha där funnits ett ex. af den närbesläktade Argy- ropeleeus aculeatiis Valenciennks 1849, vid Kristiansund och ett ex. A. hemi- s^vmmis Cocr.o 1829 utanför Tnunsö. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 291 Ord. Plagriostomi. Ilajtiskar. Underord. Selachii. Fam. Scylliidic' Rödhajar. Rristiiiriis /nelastuinus (Kafinesque) 1810. Hågälen.^ syn. Si/iia/i/s catidus Ctunnkrus 1763 (nec Linné 1758)- (ialei/s i/ie/dsfo/iii/s Rafines()i;k 18 10. S(/naius aiDitilatiis Nilsson 1832. Pristiunis melaiiostomiis Bonaparte 1832 — 41. » caliiliis LiiijKP.oRc; i8gi. Scyllior hinns stellaris (Lin ni') 1758. St or fläckiga Röd hajen.'' syn. S(/uali/s stellaris Linné 1758. Siylliitiii catiihis Muller & Hknle i 84 i. » stcllaie GUNTHKK 1870. Scxlliorliimis stellaris Smitt 1895. Scylliorhimis canicula (Linné) 1758. S m a f 1 ä c k i g a R ö d h a j e n.^ syn. S(/i/ali/s canicula Linné 1758. ca fil lus ' » Scrlliorliiiiiis canicula Blainvu.lk i 8 16. Sc) 'Il in ni » C u v 1 1'. r i 8 i 7 . Fam. (]archariidai Gråh aja r. Prionace glancus (Linné) 1758. Blå ha Jen.' syn. S(/italiis 'planens (Linné) 1758. Calcliaiinns ;> Blainville 18 16. Carcharias » Muller & Hen le i 84 i. Prionace » Cantok 1850. ^ Kråsliajen, Chlamydosclachus ff;;^«/;iH5 Gakman af familjen Chlamvdo- selachidce, har i ett exemplar fångats i Varangerfjorden 1896. Det är en djup- vattensfisk af ålderdomlig typ, fiirut kand från Japan, Madeira ocli Azorerna. ^ Sällsynt vid västkusten. ■' Enstaka exemplar antriiffadt vid västkusten. ■• Sparsamt förekommande vid vestkusten. ■"■ Enstaka exemplar anträffade i Kristianiatjorden och västra Östersjön. 292 FAUXA OCH FLORA Oaleorhinus galeiis (Linni;) 1758. Håstörjen, Gråhajen/ syn. Squaliis Gälens Linné 1758, Galeorhiiius galcus Bl ain ville 18 16. Galciis vulgaris Fleming 1828. » canis Konaparte 1832 — 41. Mustelus canis (Mitchill) 1815. Hundhajeii.- syn. S(/iiaIi/s canis Mitchill 18 i 5. Mu stel US vulgaris Muller & Hen le 1838. >' canis Storer 1867. Fam. Laninid£e. Håbrandsh ajar. Lämna cornubica (Gmelin) 1788. Håbra 11 de il syn. Squalus coniubicus G.melln 1788. Laviua coi>iulnca Fleming 1828. Isurus coniuliicus Smiti' 1895. Isurus oxyrhynchus Rafinesque 1810. Makrillhajen.'' Alopias vulpes (Gmelin) 1788. Räfhajen.^ syn. Squalus Vulpes G.melin 1788. Carcli arias » Cuvier i 81 7. Alopias » BoNAPARTE 1832 — 41. Alopccias >' VARELi. 1859. Fam. Cetorhinida;. Brugdhajar. Cetrjrhinus maximus (Gunnerus) 1765. Brugden."' syn. Squalus /uaxiuius Gunnerus 1765. Cetorliiuus guuneri Blainville 18 10. Sclachc Diaxima Muller & Henle i 84 i. Selachus maximus Storer 1867. Cetor/iiuus » Jordan & Gh.hert 1882. ^ Fångas då och då vid västkusten. - Ett exemplar fångadt i Kristianiaijorden. Hundhajen f()rekonuner på båda sidor af Atlanten. ^ En gång iakttagen i Kristianiafjorden. * Några få gånger funnen vid danska och norska kusten. '' Vid norska kusten ända ned till Kri-^tianiatjorden. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 293 Fam. Spinacidae. P i g g h a j il r. Squalus acanthias Linné 1758. Pigghajen. syn. Squalus AcautJuas Linné 1758. Acanthias vulgaris Mullkr tv: Henlk, i 84 i. Etmopterus spinax Linni-; 1758. Blå käx an. s\n. Squalus spi/iax Linné 1758. Spinax gunneri Reinhardt 1828. » niger Bonaparte 1832 — 41. Etmopterus spinax Smitt 1895. Somniosiis microcephaliis (Schneider) 1801. Håkäringen/ syn. Squalus earc/iarias Gv^yiVAW'^ 1763 (nec Linné 1758). Squalus microcepkalus Schneider i 80 i. Soniniosus brevipinna La Sueur 18 18. Squalus borcalis Scoresbv 1820. » glacialis Faber 1829. Scymnus bor e al is Muller & Hen le i 84 i. » microcepkalus Kröver 1846 — 53. Ltcmargus borcalis Yarrell 1859. Acanthorhinus carcharias S.Mrrj' 1895. L^nderord. Batoidei. Rockor. Fam. Rajidje. Rockor. Raja clavata Linné 1758. Knaggrockan. Raja radiata Donovan 1808. Klorockan. ' Träffas då och då vid västkusten. launa och Flora 1907. JJii/t. 6. 20 2 94 FALLNA OCH FLORA Raja hyperborea Collett 1878. I s r o c k a n . ' ■ Raja fylhc Lutken 18cS7. Rundrockan." Raja circularis Couch 1838. S an dr ock a n.'^ syn. Ra fa cii-ciilaris Couch 183CS. Raja fa/sairla SMrir 1895. Raja fullonica Linnk 1758. Gökrockan. ■^ Raja lintea Fries 1838. Bl aga ms rockan, h vitrockan. ^ Raja batis Linné 1758. Slätrockan. syn. Ra; a Batis Linné. 1758. Batis vulgaris Couch 1864. Raja nidrosiensis Collett 1881. Svartbuksrockan.'" Raja oxyrhynchus Linné 1758. P logjär nsrockan.' syn. Raja oxyrincJius Linné 1758. » ]'omcr Fries 183g. Fam. Trygonidie. S t i n g r o c- k o r. Trygon pastinaca (Linné) 1758. Spj u tro ekan. "^ syn. Ra/a pastinaca Linné 1758. Trygon » Cuvier 18 i 7. ' Djupvattensfisk, funnen utanför Norges kust. * Högnordisk, men förekommer ända ned i Kattegat. ■' Lär ha tagits några gåriger utanför norska kusten, men då den före- gående flera gånger förblandats med denna syngs saken ej alldeles säker. ■* Sällsynt vid Sveriges västkust, vanligare i -Norge. •'' Fångas ofta af svenska bankfiskare. •^ Ursprungligen funnen i Trondhjemsfjorden, men sedan äfven på andra ställen vid norska kusten. ' Sällsynt vid Sveriges Skagerackskust, oftare hemförd af bankfiskare ** Ett exemplar af denna art har tillvaratagits 1849 vid Arildsläge i Skåne. Vid danska och norska kuster har den oftare anträffats och äfven en gång vid Kiel. 1877. lönnberg: de svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn 2 95 Fam. Myliobatidiv;. Örnrfxkor. Myliobatis aquila (Linni';) 1758. Örnrockan.' syn. Äaja Ai/iiila Linné 1758. Myliobatis-* Cuvikr i 81 7. Kl. Cyclostomi. R u n d m u n n a r. Ord. Hyperoartii. Nejonögon. Fam. Petromyzontidae. Nejonögon. Petromyzon marinas Linné 1758. Hafsne jonögat. Petromyzon fliiviatilis Linné 1758. Vanliga Nejonögat. PetromyBon Jiuviatilis planer i (Bloch) 1784. Bäcknejonögat." syn. Petromyzon planeri Bloch 1784. Lavipetra » Yarrkll 1859. Petromyzon hranchialis Gunther 1870. Ord. Hyperotreti. Piralar. Fam. Myxinidae. Pirålar. Myxine gluf inösa Linné 1758. ^ Ett exemplar tillvarataget vid Kristianiafjorden och arten an^es af Coi-I-EFT där vara stationär om än sparsamt förekommande. * Larverna till båda nejonogonsformcrna kallas »linål» och ha erhållit det vetenskapliga namnet Ammoccetes brancliialis (Linnu) 1758. 296 FAUNA OCH FLORA Kl. Leptocardii. Lansettf iskar. Ord. Cirrhostomi. Lanscttfiskar. Fam. Branchiostoniidae. Branchiostoma lanceolatiim (Pallas) 1774. Lansettfisken. syn. Liiiiax lanccolatus Pallas 1774. Branchiostoma lubricuni Costa 1S34. Amphioxiis lanccolatus Yarrell 1836. Branchiostoma lanceolatiim Yj&.ö\y.k 1846 — 5; SvensR FisKeritidsKrift organ för SvensKa FisKaref örbundet Förbundets fårsafgift 2 kr.; afgift föPi erhålla tid- medlemmar I ständig ledamot 50 kr. ] skriften gratis Prenumerationspris kr. 2:50 Redaktionens och sekreterarens adress: Södertelge ■ ■ B e ■ ■1 ■ ■ B H ■ B B ■B B B an IH B iU m m Hl B SX m Si m " a ■b m a B M B B9 Bi B B m a H B B ■ £ ■ ■ ■ a a ■ B B B B B m B B B B a ■n B B Bl B Bl B NYHETI == / HVJiRJE BOKHJiNDEL == Jakt- Journal Uppställd af G. C:son L. Upptagande: Journal öiver fällda rofdjur och roffåglar. fälldt matnyttigt villebråd. Jaktdagbok Öfversikt. Åfssammandrag. Diverse tabeller' och anteckningar samt Stamtaflor. Upplagd för en tid af 6 år. 128 sidor i Kontorsboks= format. — Pris 3 kr. k platser där boKhandel iche finnes éenotn rekvisition direkt från förlaget mot insändande af priset och porto eller mot postförskott. • « Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B., Uppsala & Stockholm INNEHALL: Sid. 0 111 ljusets inflytande på hafsalgernas fördelning. Af Xils Svedeliiis 245 NaturskA-ddsfrågan. Af R. S—(j 254 Faunan i markegångstaxorna. Af C. A. W 259 Ostafrikanska vårtsvin och piggsvin. Af Yn(/ve Sjöstedi 265 Några däggdjursfossil från Skåne. Af E. L 271 Smärre meddelanden 274 De svenska ryggradsdjurens vetenskap- liga namn. Af Einar Lönnberg .... 277 I ' fj. f^^^U KSf'M ■'.' ti Nevv York Botanical Garden Library 3 5185 00292 5624