* mit T ( r ** En' vtClffH Ö iSr\ rS^iLi ^ix? yl W llSl Li"'-| ,å sitt fJärde lefnadsår önskar ':'\'i^^%Jw\ [auna och Flora>> narmed att tin sina tal" lika gynnare ocli vänner hembära ett varmt och hjärtligt tack för det bistånd och välvilliga *^ samarbete, som tidskriften fått röna under det ;fe r.I..rtSJwi! gångna året. På samma gång uttalas den för- hoppningen, att tidskriften fortfarande skall få åtnjuta samma förtroende som hittills från alla gamla vänners sida och med deras benägna hjälp vinna ökad spridning till en allt vidare läsekrets. Detta är äfven en nödvändig sak, om tidskriftens bestånd för framtiden skall kunna tryggas. Såsom förut fram- hållits, har det aldrig varit afsikten med »Fauna och Flora , att den skulle medföra någon ekonomisk vinst, och arbetet med dess redigering etc. har varit och kommer att förblifva oaflönadt. Tidskriftens syfte har varit och är att väcka intresse för och sprida kunskap om den lefvande naturen samt att vara ett organ för iakttagelser rörande vår inhemska djurvärld m. m. Till alla dem, som behjärta detta syfte, riktas vördsamt den uppmaningen att stödja tidskriften genom att göra den känd och såsom vi hoppas äfven uppskattad af allt flera natur- vänner i vårt land. Om så sker, hysa vi den förtröstan, att »Fauna och Flora» skall kunna bestå i kampen för tillvaron ännu under åtskilliga år och bidraga till att sprida upplys- ning och väcka forskningskärlek i alla Sveriges bygder. Stockholm i januari 1909. Red. af Fauna och Flora. Fauna och Flora 1909. Haft. 1. En sommar i Frostviksfjällen. A t A. Klinckowström. aMfiAPPLANL), de ändlösa viddernas, de tusen jjKuMJ sjöarnes, de ljusa sommarnätternas land, hade ÉB redan länge lockande hägrat för min inbillning. PWj Södra och mellersta Sverige, Gottlands kalk- as; berg och vadarvimlande tångbankar, Skånes ^^^g bokskogar och Västkustens kala brännings- piskade hällar, dem kände jag redan sen länge, men af »fram- tidslandet» däruppe så godt som intet. Alltså, jag beslöt att resa upp och af egen erfarenhet lära känna fauna och flora, landskap och urinnevånare. Malmbrytning, timmerhuggning, cellulosafabrikation och andra moderna metoder för de »slum- rande millionernas» uppväckande intresserade mig däremot minimalt, och jag var från början fast besluten, att samvets- grant undvika industriens och turistströmmens stråkvägar. Under dylika förhållanden behöfver väl knappast sägas att jag med största tacksamhet mottog ett anbud af min vän och granne, godsägare C. Kjellberg, att för sommaren 1908 få dispo- nere såväl hans vidsträckta jaktmarker inom Frostvikens soc- ken som en honom tillhörig öfvergifven säterstuga, — af kartan att döma ytterst lämplig som högkvarter under min vistelse på platsen. Utrustningen till färden gick raskt nog. Af vapen medtogos hagelgevär och studsare, af ammunition omkr. 600 skott hagel i olika nummer och 50 studsarpatroner, dessutom tält, sofsäck, täcken, knifvar, yxa, material till konservering af fågelskinn, burkar med formaliu för insekter och lägre djur, KLINCKOWSTRÖM : EN SOMMAR I FROSTVIKSFJÄLLEN 3 två par jaktskodon och två jaktkostymer per man, en fotografi- apparat med Rims till 120 bilder, kaffepanna, kastrull m. m. Af proviant nöjde jag- mig med att taga ett trettiotal s. k. re- servportioner, lika många lador sardiner samt någol chokolad, då ju i närmaste kulturcentrum, byn Gäddede, fanns möjlighet att erhålla vanlig proviant när som helst under sommarens lopp. Efter en vecka var allt klart och med utrustningen för- delad i ett tjog mer eller mindre lätta kollyn lämnade jag, åt- Fi>^v^^? ;Tv>< ä^& £&C '/J/jr-A-Iuui/' m# u'% 0~H ctfähik2ui'ttp<*ri £Kg mkWMäm f.V, T Hota.gei\ s* ' 3m 1 ^ITS I 1:200 000 3 1 2 3 4 5 6 Kilometer Växtlokale \ Mil l'i» betecknar att arten har sin hufvudfrekvens i lägre liggande trakter »<» att arten hufvudsakligen tillhör fjällvärlden (ökas i den egent- liga björkregionen), » » att den fortsattes ungefär i samma antal genom hela granregionen, samt »O» att den inom gran- regionens högre delar har sitt optimum. 1 På Gen. Stabens karta angifves visserligen Klumpfjällets höjd till jämnt 1,000 m., men då, ehuru mina barometrar i allmänhet stämde godt öfverens med kartans uppgifter, jag vid tre olika bestigningar konstant erhållit siffran 1,040, måste jag antaga, att siffran på kartan beror på ett misstag, uppkommet antingen genom skriffel eller uppmätning af en punkt lägre än högsta toppen. FAUNA OCH FLORA Tabell I. Art a t E Vä x 1 1 0 k a 1 e r T II III IV v| = 680 710 800 900 I.OOO m. 111. m. 111. m. -z - 5P-.S VI •=- 1.040 ~ g m- §1 Anmärkningar. 1 G. norvegicuni G. supinum Solidago virgaurea Petasites frigida Saussurea alpina Circium heterophyllum Mulgedium alpinum Hieraciutn, spj sp2 spa Leontodon auctumnale Taraxacum officinale Myosotis silvatica Menyanthes 3-foliata Veronica serpyllifolia V. alpina Bartl.ia alpina Euphrasia officinalis Rhinanthus major Pedicularis palustris P. lapponica Melampyrum silvaticum M. pratense Pinguicula vulgaris Tricntalis europea Angelica silvatica Cornus suecica Ranunculus acris '■ R. repens Thalictrum alpinum Caltha palustris Trollius europeus Aconitum Lycococtum Geranium silvaticum Viola biflora V. suecica ; Parnassia palustris Melandrium silvaticum Silene acaule Stcllaria boreali- ' > > O > > > > O o > < > > 5 3 4 4 5 4 3 6 6 5 4 2 4 6 4 (4) 4 (4)1 6 5 6 5 4 2 5 6 5 4 6 4 6 — 6 — 5 3 6 6 4 (3) 4 5 2 ^ 3 2 3 4 3 Ersattes i tall- regionen af den närstående G. sil- 2fi/_ 8/9 15/8 10/8 7* «/1 22'- I' V» 15/7 26/7 25/7 25/. »/» 2.-.- 22/. »A 'A 30/7 29/; 85/e «/i 22/. «/, 2"'/(; io/7 V» Ej sällsynt på norra del. af Flat- fjället. 1 De inom parentes stående siffrorna beteckna artens förekomst i den under- sökta lokalens omedelbara grannskap, dock utom 100-metersradien. KLINCKOWSTRÖM : EN SOMMAR i FROSTVIKSFJÄLLEN Art. 0 -. 0 V a x t 1 . k a 1 e r 7 .2 I 68o in. II 7io m. III 8oo m. IV in. V in. VI in. märkningar. S. media s. nemorum 4 2 S. sp? Sagina saxatilis Saxifraga stellaris < 5 4 1 Allm. pd Bratt- da upp i videregionen. Epilopium angustifolium j E. organifolium > 4 3 4 (3) z Z '■■.- 85/7 E. montanum E. alpinum 4 4 3 4 — " Utblom: Sorbus aucuparia > 4 3 ■1 — — — Alchemilla vulgaris > 4 — 3 3 — — 20/. A. alpina — — 3 — 4 — Rubus saxatilis > 4 Rubus Chamaemorus = 5 6 5 6 6 — Comarum palustre = 4 4 4 4' 4' — »/■ Potentilla tonnentilla = 5 5 4 — — — 30 - P. verna (v. gelida) Sibbaldia procumbens 3 (3) 2 i.y. Geum rivale Spiraea ulmaria Trifolium repens > > > 2 5 4 — — — — ««/a 26 '. 15 s några 'få hälft utspruckna knoppar. Myrtillus nigra M. uliginosa Vaccinium vitis idaea > > 6 41 31 6 41 6 41 41 6 6l 41 6 4' 31 5' '«/, Andromeda polifolia < — 4 4 — — — — Caluna vulgaris > — (3) Phylodoce coerulea Azalea procumbens — 2 4 3 3 4 Arctostaphylos alpina Pyrola minor Empetrum nigruin Montia fontana (v. minor) > > 3 4 3 5 5 6 (4) 6 4 6 6 22/7 29/. Polygonum viviparum Rumex acetosa (v. alpina! = 6 5 3 5 2 4 4 3 */7 R. acetosella Oxyria digyna Salix glauca > < 5 5 1 5 6 6 z - 22/7 Vanlig på Bratt- lifjället. S. lapponum < 2 3 5 6 5 — — S. lanata < 2 2 4 4 3 — — S. sp. — — 4 — 4 2 — S. reticulata — 5 S. herbacea — 4 5 5 — — Steril utan blomknoppar. FAUNA OCH FLORA Art. z o w rchis maculata 0. angustifolia Gymnadenia conopsea Cceloglossum viride Majanthemum bifolium Triglochin palustre Tofieldia alpina Eriophorumangustifolium E. vaginatum E. alpinum Polypodium phegopteris P. alpestre Cystopteris montana C. fragilis Asplenium filix femina Polystichiuin filix mas Equisetum silvaticum Lycopodium selago L. anotinum L. alpinum < < > > > > > < > > < > > 4 1) 4 4 5 2 1 • 2 3 4 (O 6 4 3 3 5 -' 4 (4) 4 3 2 4 6 6 5 3 6 5 4 4 4 5 6 1 5 4 6 21 l 5 5 4 _ 4 6 5 4 4 5 2 1 4 4 3 3 5 5 4 5 »Vt "h 20/7 */, '"-/t 20/. '/8 Ersattes i tall- regionen af L. complanatum. Faneroga Summa arter: Karlkrypt mer: og:r: 75 1 8 38 4 48 6 33 3 24 4 1 10 2 Innan jag lämnar växtvärlden för att öfvergå till skild- randet af fjällets fauna, återstår dock att omnämna ett för- hållande, som helt säkert förtjänat en noggrannare undersök- ning än livad tiden nu tillät. Det var nämligen först vid slu- tet af min vistelse på platsen, jag fick ögonen öppna för det egendomliga faktum, att de tre fjällen inom det till föga mer än en kvadratmil uppgående undersökningsområdet skilde sig rätt väsentligt till sin flora. Att jag först så pass sent fick ögonen öppna för detta förhållande, berodde uteslutande därpå, att jag i början öfverallt riktade min uppmärksamhet på väx- klinckowström: en sommar i frostviksfjällen '7 ternas utbredning i vertikal riktning, utan tanke på möjlig- heten af skilda lokalfloror inom eti så pass m-kränkt område. Sedan jag emellertid blifvit uppmärksam på förhållandet, lyc- kades jag utan svårighet konstatera, att hvardera ai de tre fjällen visade en för detsamma egendomlig prägel. Sålunda karaktäriserades Brattlifjället och Flatfjället jämförda med Klumpfjället genom närvaron af Oxyria digyna, Saxifraga aisoi Fig. 5. Salix glauca vid barrträdsgränsen 690 m. h. Fot. A. K. des och stellaris alla vanliga ända högt uppe i videregionen, medan å andra sidan Brattlifjället genom rik sälgvegetation med 5. lanata och reticulata som karaktärsformer (motsvarade på Klumpfjället af 5. glauca och herbacea), genom närvaron af Lotus coniiculutus, Astragalus (oroboides ?) ', m. fl. skarpt afstack från Flatfjället med dess, trots den ringa höjden (800—859), afgjordt mer alpina flora (Saxifraga oppositifolia, Dryas octopetala Silena acaule och Rhodiola rosea, alla tämligen vanliga helst i norra delens videregion.) Den för Frostviksfjällen karakteris- Fauna och Flora 1909. Höft. 1. o 1 8 FAUNA OCH FLORA tiska praktfulla Ranunculus aconitifolius visade äfven den en liknande utbredning, i det den var inskränkt till Flatfjället, långs hvars fot den bildade ett smalt band i nedre björkregio- nens gräns mot barrskogen, allt ifrån Grangens dalgång i norr och till Gubbeln i sydost. Då ej tiden tillät, att i detalj utröna vidden af de här ofvan antydda afvikelserna i florans sam- mansättning, är det naturligtvis omöjligt att ens gissningsvis antyda deras orsaker, dock förtjänar här framhållas, att grän- sen för förekomsten af Oxyria digyna och Saxifraga aizoides förvånande nära tycktes stämma öfverens med Klumpfjälls- massivets granat- och hornblendeskiffrars öfvergång i Brattli- och Flatfjällets kvartsiter och ljusa glimmerskiffrar.1 Äfven ligger tanken nära, att Flatfjällets norra del närmast har grann- skapet till den branta, 1,174 m. höga Jerikklumpen att tacka för sin utprägladt alpina växtvärld. 1 Jämför öfversiktskartan i A. G. Högbom: Geol. Beskr. öfver Jämtlands Län (S. G. U 1894). (Forts.) Ett fynd af fossila människorester. ^^^^^^Sjl^jNAPPT något vetenskapligt meddelande är ;8ä§BljBBfei mera ägnadt att väcka allmän uppmärksamhet, iy^^^^8^^?-'ni c'rt som m^1('r om något, som har samband P^^^KS^^S*' med det allmänt gängse slagordet: -den felande \ssMi!^^S^J.. \ länken». Det är därför gifvet, att man med \W^^....1^Z^M spänning mottog ett rykte om, att i franska vetenskapsakademien omtalats ett fynd af fossila människo- rester. I slutet af förra året kom så en bekräftelse härpå i »Comptes Rendus», hvarest Marcellin Boule lämnade en kort redogörelse för denna sak. Ehuru detta meddelande är ganska knapphändigt återgifves här dess ungefärliga innehåll. Den 3 aug. 1908 funno abbeerna J. och A. Bouyssonie samt L. Bordon, då de höllo på med arkeologiska gräfningar i en grotta nära La Chapelle-aux-Saints (Corréze) en del män- niskolämningar, som de sedermera öfversände till Boule. Denne betonar sina korrespondenters allmänt erkända kompetens till att utföra arkeologiskt forskningsarbete. Det framgår af de geologiska förhållandena liksom af en undersökning af de djur- ben och de knackade flintstycken, som upplockats tillsammans med människobenen, att dessa senare tillhöra mellersta pleisto- centiden (arkeologernas »Mousterien»). Dessutom äro benens fossiliseringstillstånd och deras morfologiska karaktärer till- räckliga äfven i frånvaro af andra skäl, för att tillskrifva dem mycket hög ålder. Människobenen utgjordes af ett krossadt hufvud i talrika fragment (af skalle och underkäk) några kotor och några af lemmarnes ben. De senare förete åtskilliga egendomligheter, 2 O FAUNA OCH FLORA som Boule skall beskrifva i ett mera utförligt arbete. För närvarande inskränker han sig till att meddela, att det är fråga om en man, som knappt haft en längd af 1,60 m. Sammansättandet af kraniets bitar, ett långvarigt och nog- grant arbete, har utförts under Boule's ledning af hans pre- parator Papoint. Åtskilliga af styckena voro stora med oska- dade brottytor, hvarför hoppassandet af dessa kunde ske med exakthet, så att rekonstruktionen är mycket tillfredsställande, hvarom akademien sattes i tillfälle att öfvertyga sig. Kraniets suturer och tandgården visa, att skallen tillhört en gubbe. Dess betydande dimensioner äro slående, i synnerhet med hänsyn till dess gamle ägares svaga kroppsbyggnad. Dess djuriska eller rättare sagdt aplika utseende är likaså iögonenfallande. Skallen är långsträckt, dolichocepkal (index = = 75), ocli märklig genom benens tjocklek; hjärnkapselns tillplattning; pannans stupning; den oerhörda utvecklingen af ögonbryns- bågarne, lika framskjutande som på det beryktade Neander- thalskraniet, begränsade upptill af en bred fåra från den ena ögonhålan till den andra; det starkt utskjutande och mycket nedtryckta nackpartiet; det tillbakadragna läget af nackhålet; den tillplattade formen af nackens ledknappar; den svaga ut- vecklingen af mastoidutskotten o. s. v. Ansiktsdelen är ej mindre egendomlig. Den- företer en mycket betydlig prognathism (framskjutande käkparti). De framstående ögonhålorna äro stora. Näsan, skild från pannan genom en djup insänkning, är kort och mycket bred. I stället för att urholkas såsom hos nu lefvande människoraser under ögonhålorna af en fåra, »fossa canina», sträcker sig öfverkäken fram till att bilda i käkbenens förlängning ett slags nos utan någon nedtryckning. Tänderna saknas men gomhvalfvet är mycket långt. Tandradernas sidopartier äro nästan parallella som hos människoliknande apor. Underkäken är märklig ge- nom ledknappens storlek, den svaga utbildningen af den s-for- miga urringningen, tjockleken af benet, symfysens snedhet och frånvaron af haka. Skallen från La Chapelle-aux-Saints företer, stundom i än Ill FYND M FOSSILA MANNISKORESTER _m högre grad alla de karaktärer, som finnas hos skallarne från Neanderthal och Spy på sådanl sätt, all dessa ben, som träffats på från hvarandra mycket aflägsna ställen inom Väst- Europa men på mycket närstående geologiska nivåer, säkerligen tillhöra samma morfologiska typ. Underkäken Pöret< r också samma drag som de verkligen fossila underkäkarne från samma tidsålder, som man nu känner: La Naulette, Spy, Malarnaud o. s. v. Då man blott hade hjärnskålen frän Neanderthal, kunde sådana vetenskapsmän som Virchow och Carl Vogt, i motsats för öfrigt till ej mindre framstående män sådana som Quatrefages och Hamv, påstå, att denna tillhört en sjuk eller en idiot. De senare lyckliga fynden vid Spy gåfvo ett kraftigt hugg åt denna hypotes och Boule anser, att den ej kan bestå efter den nu meddelade upptäckten. Boule ser sig i stånd att framställa några viktiga slut satser. Den människotyp, som benämnes den Neanderthalska, bör anses som en normal typ, karakteristisk för en viss del af Europa under mellersta pleistocen, — ej som man stundom säger undre pleistocen. Denna fossila människotyp skiljer sig från nutida och står lägre än de, ty hos ingen nu lefvande ras träffar man förenade de för en lägre typ karakteristiska egenskaper, som iakttagas på skallen från La Chapelle-aux-Saints. Det kan frågas, om man bör göra en särskild art eller kanske släkte däraf? Ske- letten från Neanderthal, Spy och La Chapelle-aux-Saints äro ej tillräckliga för att betinga släktskillnad. Hvad artskillnaden angår, så har den saken ej intresse förr än, när man med visshet vet, hvad som bör förstås med ordet art. Men det måste sägas, att, om det vore fråga om en apa, ett ro f djur, en idisslare etc. så skulle ej råda någon tvekan att särskilja med ett eget artnamn skallen från La Chapelle-aux-Saints från skal- lar af andra människogrupper fossila eller nutida. Hvad som är lika säkert är, att genom sammanfattning af sina egenskaper gruppen Neanderthal- Spy — La Chapelle- aux-Saints representerar en lägre typ, som närmar sig till de 2 2 FAUNA OCH FLORA människoliknande aporna mycket mer än någon annan män- niskogrupp. I morfologiskt afseende synes den ställa sig all- deles midt emellan Pithecanthropus från Java och de lägsta nu lefvande människoraserna, hvilket dock ej behöfver innebära enligt Boule's mening direkt härstamning. Slutligen anmärker Boule, att denna människogrupp från mellersta pleistocentiden, som är så primitiv med afseende på sin fysiska utveckling också bör ha varit, att döma efter arke- ologiska fakta, mycket primitiv med afseende på sin intelligens. Då man under den öfre pleistocentiden ser framför sig individuella alster af ett högre slag och verkliga konstverk ha människokranierna (Cro-Magnon-rasen) förvärfvat de förnämsta karaktärerna af den verkliga Homo sapiais, d. v. s. vackra pannor, stora hjärnor och framstående ansikten. Vid nästa sammankomst i franska akademien föredrogs ett meddelande af de ofvannämnda abbeerna, hvari de lämna när- mare upplysningar om fyndortens beskaffenhet o. s. v. Härur kan anföras följande. Den ifrågavarande grottan är belägen i en dalgång genom- fluten af ett biflöde till Dordogne. På sluttningen framför grot- tan hade de redan 1905 påträffat ett lager med arkeologiska föremål af »Mousterien»-typ. Detta lager, som af dem genom- gräfts, var 30 - 40 cm. tjockt och sträckte sig ungefär 6 m. in i grottan och var där dubbelt så tjockt vid »grafven». Ty där var en graf gräfd ungefär 3 m. från grottans öppning och midt i gången. Denna graf var rektangulär, 1,40 m. lång, 0,85 m. bred och 30 cm. djup. Där hvilade människoskelettet på ryggen med hufvudet i väster stödt mot grafkanten och benen i öster. Högra armen var böjd med handen pekande mot ansiktet, vänstra armen nästan rak och benen hopböjda. Ofvanpå huf- vudet voro några stora benstycken lagda och i närheten ett bakben af ett stort boskapsdjur med flera ben i sammanhang. Ofvanpå och rundtorn var den arkeologiska aflagringen rik på krossade benstycken och verktyg af jaspislik kisel och kvarts. ETT FYND Al FOSSILA MÄNNISKORESTER Det fanns inga egentliga eldplatser. Verktygen voro typiska för »Mousterien»-perioden. Talrika skrapor och [pil? |spetsai i mindre antal samt andra verktyg. Inga ben voro använda som verktyg. Den fauna, hvars rester ftinnos bland verktygen, repn terades af ren, mycket talrikt, ett boskapsdjur, talrikt, häst, sällsynt, några lämningar af gräfling, räf, får- eller getdjur, fåglar. Vid den sista gräfningen fanns en öfverkäkskindtand af nllhåriga noshörningen, käkar och ben af murmeldjur, några spillror af en stenbock och en stor varg. Sålunda har människoskelettets samtida fauna visats tyda på ett kallt klimat. Som sammanfattning anföres: 1) människan från grottan vid La Chapelle-aux-Saints till- hör »Mousterien»-perioden; 2) den har afsiktligt begrafts; 3) man kan tro det vara sannolikt, att grottan ej var bostad utan en begrafningsplats, hvarest talrika begrafningsmåltider hållits; 4) upptäckten gifver värdefulla upplysningar om den män- niskoras, som bebott denna trakt under »Mousterien»-perioden. När Boule's utförligare arbete utkommit, skola därur närmare meddelanden tillhandahållas tidskriftens läsekrets. E L. Något om fåglarnes flyttningar under sen- sommaren och hösten i Halland 1908. ÄR EN DEL fåglar börja skocka sig tillsam- mans i större eller mindre flockar, hvilka stryka omkring, kan man häruti se ett tecken till, att fåglarne upphört att vara stationära, de ten- dera att söka sig för sitt lifsuppehälle fördel- aktigare trakter. När en sådan rörelse hos fåglarne först kan förnimmas, är omedelbart efter sedan de afslutat sina parningsbestyr för året. Mot medlet af juli månad gör en sådan där rörelse sig förut märkbar. Den 17 juli i år 1908 fann jag nämligen huru- som svarta och hvita flugsnapparen, rödstjärten, trädpiplärkan och på flugsnapparnas samt löfsångare uppträdde samlade i flockar, dragande genom skogarne. Ungefär samtidigt eller omkring den 22 juli sågos stora svärmar af starar draga mot söder. Efter denna tid inträder ett egendomligt stiltje inom fågel- världen. Fåglar, som man hittills ofta sett och hört, voro nu alldeles som försvunna. Lärkorna och tofslärkorna, som man förut sett hvarje dag, äro borta, inte en kan spåras eller höras. I skogs- och bergmarkerna är också lifvet som dödt. Bofin- kar, flugsnappare och mesar ses sällan. Gulsparfvarne och talgoxar, som syssla med sin andra kull, och svalorna samt de sent äggläggande bastardnäktergalarne hålla dock till på sina gamla platser. Sedan mot medlet af augusti visa sig löfsångarne i skaror, C. A. II., ()M FAGLARNES FLYTTNINGAR I HALLAND i 25 löfsångare blandade med spridda rödstjärtar och flugsnappare draga genom skogarne. Med början af septemter inträder större rörlighet i fågla- lifvet. Nu komma stenskvättorna på tärd mot söder, också ladusvalorna, buskskvättorna, törnskatorna, rödstjärtar i mängd. Vid en färd öfver slätten utanför Halmstad sågos rödstjärtar i hundratal spridda utmed vägarne, öfverallt i åkrar, i diken, i buskager uppehålla de sig. Deras genomtåg här räckte till omkring den 17 september. Vid samma tid upphörde löfsång arne att tåga igenom provinsen. Några dagar senare obser- verades de sista sten- och buskskvättorna — den 22 — . Redan den 10 hade svarta och hvita flugsnapparen upphört att draga här förbi — den grå långt förut eller omkring den 3, då äfven tornsvalorna gifvit sig af. Bofinken, som redan omkring med- let af månaden börjat kalla till samling, sågs den 24 i tusental med flockar på 50 och däröfver draga längs kusten mot söder. I dessa skaror hördes en och annan bergfinks kväkande ljud, som tydde på, att samlingen af dessa flockar skett längre nordvart. 1 följe med bofinkarne sågos denna dag smärre flockar af trädlärkor, åtskilliga grönsiskor, några ringdufvor; dessa alla följdes i hälarna af sparfhökar och några ormvråkar. Samtidigt börja ängpiplärkorna att komma och svärma här på fälten till bortåt 7 oktober. Omkring den 21 september infinna sig längs hafstranden sädesärlor i smärre flockar, ibland dem stundom några gulärlor. Kungsfåglar i stora sällskaper jämte en och annan talltita och nordisk mes ses omkring 23 sep- tember i strandskogarne. De fortfara att tåga härigenom till slutet af september, då bland dem börja uppträda en och annan rödhakesångare, hvilka senare ses ända till slutet af oktober. Gärdsmygen och en och annan järnsparf ses nu också flyga här första till 5 oktober. Sädesärlorna hafva fortsatt att flyga till den 3 oktober; så sent som den 7 sågos några ungfåglar. Säf- sparfvarne infinna sig i spridda individer i början af oktober och ses till långt fram i månaden. Mot medlet af oktober kommo bergfinkar och kajor; de senare i flockar på tusenden. Äfven kråkan uppträder i skaror. Egendomligt var att se, 2 6 FAUNA OCH FLORA hurusom de förbi staden dragande kajsvärmarne sökte locka till sig de å härvarande kyrktorn sig uppehållande fåglarne. Svärmarne kretsade omkring tornet flera gånger, men kunde ej förmå de här sittande kajorna att göra sina kamrater säll- skap mot söder, de följde ibland med ett stycke, men vände snart åter. Halmstads kajor äro nämligen stannfåglar; de kunna föda sig här om vintern. Samma är förhållandet med krå- korna, hvilkas antal här vintertiden ökas med tusenden norr- ifrån anländande. Dessa svärmar hålla till vid hafsstränderna och flyga h varje kväll till sina nattkvarter i de med högväxt tallskog försedda dungarne omkring staden. Vid medlet af ok- tober visa stararna äfven större rörlighet; de ses oftare. En flock af dem har hela sensommaren tagit sin föda på en större komposthög utanför staden, hvarest en massa larver och in- sekter samlats. Få se huru länge de komma att vistas där. Vadarsträcket i augusti var i år rikligare än eljest. Särskildt visade sig rödbenan talrikt, måhända en följd af jaktförbudet å dem. Den 16 augusti sågs sandlöparen, hvilken eljest förut först visat sig i september. En flock på 16 observerades denna dag. Jag nämnde förut, att lärkorna och tofslärkorna en tid ej läto sig ses eller höras. I slutet af september kommo lärkorna hit åter, på platser där inga under några månader spårats; hundratals sågos nu af dem. Besynnerligt nog anlände lärkflockarne söderifrån öfver hafvet, hvarje dag kommo flera och nu sågos och hördes de hvarje dag ända till bortåt 20 oktober, då de begifvit sig bort. Tofslärkorna, som äfven varit borta, sågos komma igen först den 30 september och voro om några dagar parade och pä sina gamla platser. Huru ha nu dessa lärkor och tofslärkor uppehållit sig under tiden. Hade de på trakten födda lärkorna flyttat sin kos förut och voro de sedan anländande norrifrån kommande, eller hade de på trakten födda individerna blott varit borta en tid? Det är ett spörsmål, som ej genast torde kunna besvaras. Då jag tlera ar förut lagt märke till enahanda förhållande hos (. \. il., OM FAGLARNES FLYTTNINGAR I HALLAND I 2"] en del andra fåglar kajor, måsar kråkor, starar o. s. v. så torde kunna ifrågasättas, huruvida ej en del fåglar, när ruggningstiden inträffar, uppsöka mera fredade lokaler för att ■där i stillhet och oförföljda kunna få tillbringa denna tid. Sa gör ju anddraken, när han ruggar, han uppsöker de tätaste vassarna, orrtuppen de snårigaste ungskogspartierna och gäs- sen de otillgängligaste sumpmarkerna o. s. v. Visst är ock, att när fåglarne åter låta sig ses, äro de i full höst- och vin- terskrud. En annan version kan sökas däruti, att födoämnena börja för en tid blifva knappa, tvingande fåglarne att se sig om efter mera gifvande lokaler. Ty hvad är det väl egentligen, som betingar dessa fåglar- nes förflyttningar, om icke födan? En varelse med så hett blod 1- 44° och med ett sådant skyddande omhölje, som fågeln äger, kan väl ej behöfva så afsevärdt bero af köldförhållan- dena, om nämligen tillräckligt med näringsämnen gifvas att hålla denna värmegrad vid makt. Vore ej födan den bestäm- mande faktorn vid fåglarnes flyttningar, hvarföre skulle då t. ex. tornsvalan lämna landet och återvända dit, när vår och sommar råder. Hon är beroende af de insekter, som naiva sin flygtid blott på högsommaren, därför måste hon draga bort, när denna flygtid är förlupen. Af de fågelslag, som flytta till sydligare länder, stanna ju en del individer kvar i norden, och hafva de föda, stå de sig godt till och med i den starkaste köld. Man kan därför vilja påstå, att flyttningarne dirigeras direkt af näringsförhållandena och indirekt af klimatologiska förhållandena. Där de flyttande fåglarne finna näring, där sia de sig ned och uppehålla sig där, tills denna börjar tryta, då de söka sig om efter nya områden. Indelningen af fåglarne med afseende på deras sätt att ändra vistelseort uti flyttfåglar, strykfåglar och stannfåglar torde väl således ej få tillmätas så synnerligen stor vikt. Gråsparf- ven och pilfinken t. ex., som väl äro att anse såsom genuina stannfåglar, ömsa äfven de vistelseort efter som födan å ena eller andra platsen börjar blifva knapp. Kråkorna draga sig vintertiden till hafskusterna. Sådana strykfåglar som siden- 2 8 FAUNA OCH FLORA svansen oeh snöskatan flyttar vissa år ur landet öfver till Tysk- lands slätter. Å andra sidan kvarstanna i landet enstaka in- divider af rödhakar, morkullor, sädesärlor m. fl., under det att hufvudkontingenten af dessa fågelslag draga rätt långt syd- väst. Flyttningsproblemet bör väl således egentligen lösas med tillhjälp af näringsförhållandenas faktorer? Är så fallet, torde stora svårigheter möta att systematisera flyttningsfenomenen. De försök, som härutinnan gjorts särskildt af prof. Palmen i »Fåglarnes flyttningsvägar» hafva också krönts med ringa fram- gång. Jordytans terrängförhållanden undergå förändringar, sjöar urtappas och floder uttorka, skogar förstöras, mossmar- ker torrläggas, ljunghedar beskogas o. s. v. och detta fram- kallar förändringar i de reguliära flyttningsbanorna. C. A. H. Ett drama i fjällen. RAKTEN kring Akkavara anses af lappan ;, vara en af de allra bästa björnmarkerna i Lule Lappmark och det lär ej sällan hända, att man på Akkas bärrika sluttningar på en gång kan få se flera full växta björnar, hvilka låta sig hjortronen och björnbären väl smaka, men att få öfvervara ett så egendomligt björnskådespel, som jag här nedan vill berätta, är tyvärr ej mången förunnadt. I början af sistlidne juli hade en ung lapp Petter Nilsson Kuoljok jämte en kamrat begifvit sig till Akkavara för att jaga björn. Första natten hade de förgäfves synat björnarnas van- liga betesplatser på fjällets västsida, hvarför de följande natt drogo sig längre norrut. Hunna till en liten bäck, som medför smältvattnet från Akkas nordligaste jökel, fingo de syn på tre fjällräfvar, hvilka pa andra sidan bäcken i vild fart kommo springande i den glesa, förkrympta björkskogen. Ögonblicket därpå visade sig en stor slagbjörn, som under ilsket brummande syntes förfölja rät- varna. Nalle insåg dock snart det hopplösa i sina ansträng- ningar, ty han saktade farten, vände, och försvann i björk- skogen, men uppdök ånyo på en grusås öfver trädgränsen, där han började rifva och slita i något, som lappaina genast förstodo vara en slagen ren. För att komma i skotthåll, gjorde lapparna nu en kring- gående rörelse, men framkomna till skogsbrynet fingo de se en annan något mindre björn, som sakta och försiktigt lunkade 3° FAUNA OCH FLORA fram mot den större björnen. Lapparna stannade nu för att ej skrämma björnen n:o 2, hvilken under tydligt markeradt bärletande alltjämt närmade sig björnen med rensteken. Den senare blir orolig och börjar traktera renkroppen allt ifrigare med ramar och tänder, men när n:o 2 kommer alltför oroväckande nära, rusar den större björnen under vilda vrå- Akkavara från nordost. Fot. E. v. R. landen pä nykomlingen. En häftig strid utkämpas, hvarunder nallarna förlora fotfästet och rulla utför åssluttningen tätt slutna i hvarandras ramar. På jämn mark fortsattes striden, men den mindre björnen ger snart tappt och luffar sin väg i en klumpig galopp. Under björnarnas strid får Kuoljok till sin häpnad se de förut omtalade räfvarna smyga sig fram till renkroppen, på hvilken de börja kalasa med frisk aptit. När nu den rättmätige ägaren af köttet efter striden återvänder till sin afbrutna mål- ETT DRAMA I FJÄLLEN 31 tid, påträffar han till sin hann och ilska de objudna gästerna, hvilka han naturligtvis hastigt och lustigt bortjagar, förföljande dem ett godt stycke in i björkskogen. Del var tydligen ett liknande försök från räfvarnas sida, som föranledde, att björnen förföljde dem första gången, då lapparna försl fick syn på sällskapet. Akkavara från norr. + utmärker ungefärliga platsen för björnuppträdet. Fot. E. v. R. Kuoljok och hans kamrat ligga emellertid kvar i skogs- brynet i förväntan att någon af de båda björnarna af en till- fällighet själ f va skulle närma sig inom skotthåll. Den beseg- rade björnen hade nämligen nu åter uppträdt på skådebanan, och när hans ögon och näsa bekräfta att renkroppen för till- fället är utan bevakare luffar han käckt fram till den sa efter- traktade läckerbiten. Misslyckad som räfjägare. återvänder nu nalle n:o 1, men 32 FAUNA OCH FLORA döm om hans känslor, när han blir varse sin efterhängsne kusin, som af hjärtans lust fråssar på det svårbevakade jakt- bytet. I nästa ögonblick drabba björnarna åter samman, stri- den är dock snart afgjord, den mindre nallen måste svårt ti 11 - tygad åter rymma fältet. Under enviget söka lapparna att komma inom skotthåll, men kampen afgöres så hastigt, att de ej hinna fram, utan måste de i stället hastigt dölja sig för att söka få skott på den återvändande segraren. När så denne efter alla utståndna förtretligheter och vedermödor sakta lunkar tillbaka till sin ren, troligen försjunken i tankar på den förestående måltidens fröjder, känner han plötsligt en stickande smärta i hals och bröst, hör samtidigt tvenne skarpa smällar och vig som en katt snurrar han rundt för att se, hvarifrån anfallet kommer, men ingen fiende synes till. Skrämd genom det ofattliga i detta anfall samt påverkad af den varnande krutlukten söker han sin räddning i flykten. Han hör ännu två smällar, känner kulornas anslag, hvarvid han stannar, ryter vildt samt biter med smällande käftar efter sin osynlige fiende, men snart vägrar musklerna sin tjänst, och han sjunker rosslande ihop på den bloddränkta grusbädden. Fjällkonungens saga är all. Af komedien blef en tragedi, som regelmässigt slutade med hjältens död. Petter Kuoljok visade mig i somras den fällda björnens skinn, hvilket var af brun, tämligen ljus färg, men af respek- tabel storlek. En gammal björnskytt Petter Kurak från Njallaluokte har berättat för mig om en helhvit (»snöhvit») björn, hvilken han för omkring tjugu år sedan vid flera tillfällen sett i trakten af Svaltjasfjället nära Vaisaluokte i Lule Lappmark. Min törsta tanke, då jag hörde den hvita björnen omtalas, var att denne kunde vara en isbjörn, som på något drifisflak hamnat vid Norska kusten och sedan sökt sig upp till de nästan ständigt snötäckta högfjällen, men när Kurak bestämdt II I DK \M \ 1 II VLLEN förnekade att björnen haft någon tor den vanliga landtbjörnen afvikande kroppsform, måste jag öfvergifva denna åsikt. Han påminde sig särskild! att hufvudel varil bredt med kort nos. Björnen var mycket skygg och fastän både Kurak och andra lappar upprepade gånger sökt skjuta den märkvärdiga björ- nen, hade ingen lyckats att fälla honom. Den hvita björnen, som tydligen var ett albinos-exemplar af vår vanliga landtbjörn, har ej varit synlig under de senaste femton åren, hvarför man får antaga, att den nu gått till säl- lare jaktmarker. Flera andra lappar hafva för mig berättal om den hvita björnen, och deras berättelser hafva till alla delar bestyrkt Kuraks utsago. Eric von Rosen. Fauna och Flora 1909. Haft. 1. Symbios mellan akacior och myror på de ostafrikanska stäpperna. Af Yngve Sjöstedt. \ edan länge har, särskildt från botanisternas sida, uppmärksamheten varit fäst vid det egen- domliga förhållandet, att vissa akacior isyn- nerhet i Central- och Sydamerika äro för- sedda med ombildade ihåliga af myror bebodda taggar, ehuru dessa notiser blott i korthet omnämnts. De akacior, som därvid omtalats, äro Äcacia sphcerocephala [cornigera) och A. spadicigera. Från Afrika föreligga öfver denna fråga blott helt spar- samma iakttagelser nämligen af Schweinfurth, som 1867 i sin beskrifning af Acacia fistula från Nubien omnämner de på denna bland de normala taggarna förekommande, af myror be- bodda, vid basen uppsvällda och ihåliga stipulartornarne. Äf- ven Forel omnämner samma akacia, som mycket liknar den af mig i Usambara iakttagna A. zanzibarica. På stäpperna kring Kilimandjaro och Meru, liksom äfven under marschen genom Usambara, hade jag tillfälle att iakttaga sådana med uppsvällda ihåliga gall-liknande taggar försedda akacior och deras bebyggare och vill i det följande anföra några af de iakttagelser, jag kunnat göra öfver denna så föga kända, i hög grad intresseväckande fråga, särskildt beträffande den mest utbredda af dessa -växter, den s. k. flöjtakacian. Märkligt te sig på massaistäppens vidder de glest växande oftast rätt låga flöjtakaciorna, som utbreda sig på större eller YNGVE SJÖSTHDT, SYMBIOS MELLAN AKACIOR OCH MY1 mindre områden, där de uppskjuta bland stäppens gräs och örter. Med undran ser man på afstånd dessa må ;I< a träd liksom rikt behängda med svarta frukter; ända ut till spetsarne bära grenarne omkring kastanjestora svarta kulor, hvilka liksom stam och grenar äro beväpnade med hvita långa raka taggar. Fig. 1. Gäll af flöjtakacia i naturlig storlek. Vidrör man dessa gallbildningar eller knackar på dem, ut- rusa i nervös ifver talrika myror (Cremastogaster tricolorj, som härinne hafva sina bon. Så fort de hinna störta de fram, den ena bakom den andra, ur de små af dem själfva gjorda öppningarne, med rakt i vädret upplyft, fram och åter ideligen vippande bakkropp i 36 FAUNA OCH FLORA hvars spets en liten droppe illaluktande mjölkhvit vätska sitter framprässad, sprida sig öfver gallens yta, ut på taggarna, på blad, grenar och stam. Allt flera komma ut och rusa vidare till andra galler, livarur äfven dylika ilskna små myror framtränga. Men det är endast de 4 mm långa, svartbruna, med brunrödt eller rödgult hufvud och thorax försedda arbetarne vi ännu gjort bekantskap med; vilja vi se de möjligen denna tid före- fintliga bevingade könsdjuren, måste gallen med en knif öppnas. Är tiden gynnsam — såsom förhållandet var i mars-maj — finna vi äfven de med rödgult hufvud och bak- kropp försedda honorna och de helt mörka, betyd- ligt mindre, med glasklara vingar försedda hanarne, som tröga sitta på gallens innersida eller långsamt röra sig bland larver, pup- por och arbetare utan att vilja gifva sig ut på gal- lens yta. Låtom oss något när- Fig. 2. En dylik gaii öppnad för att visa det mare betrakta dessa galler, af Cremastogaster tricolor iunti . densamma byggda boet. myrornas förträffliga bo- städer, »formicidarierna», inom hvilkas fasta murar de tryggt kunna bjuda sina fiender spetsen och med skäl säga: my home is my castle! G all er nas form och storlek. De i början gröna, inuti kompakta, som små kulor af successivt hatnpfrös till ärters o. s. v. storlek uppskjutande gallenia äro i början runda, upp- till mellan taggarne stundom något tillplattade och liksom de skott, från hvilket de uppstå, fint hvitt sammetsludna. I sin fortsatta utveckling bibehålla de en i det hela klotrund eller kastanjliknande, här och där något tillplattad typ och nå som utbildade storleken af en större nöt, en kastanj eller ett VNGV] SJÖSTJ DT, >\ MBIOS Ml l.i.\ mindre äpple, de största med en genomskärning al 5 6, någon gång ända till 7 cm. Ytan är då någol ej glatt och polerad, sotsvart, väfnaden barkbrun, konsistensen träartad och väggarne omkring 1 mm. tjocka med hårdare ytterla Då vinden drar tram öfver stäppen höras från dessa tona ihåliga klot underliga svagt ljudande toner, stundom påmin- nande om susel i tackel och tåg, eller som i styrka med vin- den tilltagande och bortdöende eolstoner, hvilka blanda stäpplärkans vemodiga läte, sällsamt harmonierande med stäm- ningen på dessa öde vidder. Den utväxande i början gröna, sedermera först på sidorna som ett äpple, därpå rundt om- kring rödaktiga, bruna och slut- ligen sotsvarta gallen är först, som antydt, inuti fylld med en mjuk, homogen, något opak väfnad, som från centrum allt mer upplöser sig i en porös, luddig, fnöskliknande massa för att, gulbrun och hoptorkad, Fig. 3. Ung utväxande gäll af flöjtakacia, sedan bekläda gallens inre väg- i naturlig storlek; vid basen af de gar, hvarifrån den slutligen bort- •%p££?%2££ rensas af myrorna, hvarvid gal- lens inre sida snart får en jämn och glatt yta. Belt omnämner frän Nicaragua, att taggarne af den cen- tralamerikanska Acacia sphcerocephala i början äro fyllda med en söt mjuk substans, så att, då myrorna först borra sig in, de finna sin blifvande bostad fylld med föda. Sa var dock här ej förhållandet, och i den gröna ännu massiva gallen bor- rade sig Cremastogaster tricolor aldrig in. I början hel och sluten öppnas gallen sedermera utifrån af myrorna, detta sedan den nått omkring en hasselnöts stor- lek, stundom något tidigare, och ännu är rödaktig och mjuk. Den sprider denna tid omkring sig en behaglig om äpple på- minnande doft. 38 FAUNA OCH FLORA I regel förses gallen af myrorna med endast ett eller två hål, stundom med flera, de två första helst borrade inåt vid basen af taggarne, mera sällan hvar som helst på gallens yta. I början, särskildt i vinkeln vid taggarnes nedersta del och gallen, bilda de något långsträckta urgnagningar, som fördjupas tills de genom- brutit väggen och ett hål uppstått, som dock ej är större, än att myrorna bekvämt kunna komma ut och in. Den färdiga öppningen är cirkelrund. Ibland synes väggarnes materia hafva trotsat myrornas mandibler, och flera gropar äro spridda öfver ytan, utan att det lyckats djuren att framtränga genom det hårda skalet, som för sent blifvit angripet; ihärdiga hafva myrorna emellertid sökt nya platser till angrepp, tills deras arbete slutligen krönts med framgång, väggen genombrutits och förbindelse till det inre uppstått. Fig. 4. Vid basen upp- svällda stipulartaggar af Acacia zansibarica. Gallens inredning. Det skulle vara förknippadt med största olägenhet, om ägg, larver och puppor på den nakna botten af de inuti slutligen glatta gallerna låge blandade, utan stöd utsatta för att vid hvarje vind- stöt kastas om hvarandra. På ett prak- tiskt sätt hafva myrorna vetat att lösa denna svårighet, vetat att så inrätta sina bostäder, att de, då stäppens vindar susande draga fram öfver de kala vidderna, ryc- kande och slitande i akaciornas grenar, svängande de ihåliga bollarne af och an, de med den ömtåliga ännu embryonala af- komman i lugn kunna möta naturens ut- brott. Från gallens väggar hafva inåt håligheten af en gråpapperlik, bräcklig svartbrun massa, tydligen åtminstone del- vis bildad af de fnöskliknande resterna af gallens inre massa, större eller mindre oregelbundet formade, ofta med uppvikta kanter försedda buckliga lameller murats, YNGVE SJÖSTEDT, SYMBIOS Ml i l IN • . som bilda flera eller färre hyllor eller Fack, hvai på ägg, puppor och larver läggas (se fig. 2 o. 4). För bättre stöd än sins emellan genom balkar och utskotl förenade med hvarandra att hela gallens Inre uppfylles ai glest stående buckliga, gelbundna skifvor, af pelare och sammanbindande utskott, som här och där stödjande äro förbundna med väggarnes Vid en sådan symbios, som här föreligger mellan al och myror, kunna följande fall tänkas: A Båda parterna (akacior och myror) hafva nytta ai sym- biosen (mutualistisk symbios). AA Blott ena parten har nytta af densamma. a Den ena parten har nytta, den andra skada (antagonistisk symbios). * Myrorna hafva nytta, akaciorna skada. ** Akaciorna hafva nytta, myrorna skada. aa Den ena parten har nytta, den andra är indifferent. * Myrorna hafva nytta, akaciorna äro indifferenta. ** Akaciorna hafva nytta, myrorna äro indifferenta. AAA Båda parterna hafva skada af symbiosen; detta är i na- turen otänkbart, då ingen af parterna söker den andra till sin egen skada. Att här ett fall af mutualistisk symbios föreligger är på- tagligt, då båda parterna äro hvarandra till ömsesidig nytta. I de hårda ihåliga rymliga gallerna finna myrorna det bästa skydd och de bekvämaste bostäder, detta desto mer som gallerna i regel äro så talrika, att utrymme för de tillväxande kolonierna bekvämt stå till buds i närmaste omgifning och år från år genom nybildade galler ökas, under det att dessutom de äldre mycket länge synas bevara sin styrka och friskhet och genom tilltagande förvedning med tiden gifva ett allt bättre skydd. Å andra sidan hafva de på stäppen spridda akaciorna i denna armé af ilskna, illaluktande myror, som ständigt röra sig på grenar, stammar och blad, och som vid minsta berö- ring af växten i mängd storma ut ur gallerna, det bästa skydd 4Q FAUNA OCH FLORA mot angrepp ej blott från stäppens giraffer, antiloper och gazeller utan äfven mot insekter, som eljest förstöra deras bladverk. Särskildt äro de unga skotten väl skyddade genom att myrorna gärna i mängd samla sig kring där sittande sköld- löss och stritar samt möjligen kring de unga nektarierna. Gallerna uppstå hos flöjtakaciorna på de unga ännu med gröna mjuka taggar försedda skotten nära grenarnes spetsar och bildas af den del af grenarne, som ligger under skottet med dess två stipulartaggar och mellansittande blad samt väl äfven af bladstjälkens understa del (hos denna akacia således endast till helt ringa del af taggarnes nedre del), och dessa taggar och blad medfölja den ansvällande ihåliga gallen och sitta på dess yta. Under det att stipulartaggarne från spetsen nedåt allt mer hårdna och antaga utseendet af de öfriga grenarnes taggar, vissnar och affaller det mellan dem sittande bladet efter att dock länge, äfven sedan gallen hårdnat, svartnat och antagit träartad konsistens, hafva bibehållit sig friskt, grönt och till- växt liksom öfriga blad. Genom gallens tillväxt i omfång komma de båda på densamma sittande, i början vid basen sammanhängande taggarne att nedtill allt mer skiljas åt, under det att bladet bibehåller sitt centrala läge mellan dem, tills det slutligen vissnar och affaller eller, som det tycks, vid basen ofta afgnages- af myrorna själfva, hvarvid det lämnar efter sig ett ärr på gallens yta. Den i bladets veck innanför sittande knop- pen med dess småblad kvarsitter oförändrad och frisk, utan att medfölja eller blifva sittande på den ansvällande gallen. Hur uppstå gallerna? Vid betraktandet af dessa un- derbara bildningar, som genom sin form, sin storlek och sin talrika förekomst gifva en karakteristisk prägel ej blott åt de träd, hvarpå de sitta, utan äfven åt hela de öde grässtäpper, öfver hvilka nämnda akacior äro spridda, uppstod helt naturligt den frågan, huru desamma uppstå. Hafva myrorna något di- rekt med deras uppkomst att skaffa, eller taga de endast seder- mera de på annat sätt bildade gallerna i besittning? Ehuru det a priori föreföll föga sannolikt, att en med YNGVE SJÖSTEDT, SYMBIOS MELLAN \.. 41 bitande mundelar försedd insekt kunde åstadkomma di gallbildningar, syntes i början allt I atl -.1 dock här måste vara fallet. Särskildl var det 1 ögonen fallande, att en mängd myror ständigt voro samlade 1 spi jrenarne, där på de unga skotten de små gallerna anlades och började uppstå. Enligt Belts iakttagelser öfver de uppsvällda ihåli myror bebodda taggarne på Acacia sphcerocephala osannolikt, att i nämnda fall det möjligen är myrorna, åstadkomma taggarnas ombildning: »The thorns, when they are first developed, are soft, and filled with a sweetish, pulpy substance; so that the ant, when it makes an entrance into them, finds its new house full of food. It hollows this out, leaving only the hardened shell "t the thorn. Stränge to say, this treatment seems to favour the development of the thorn, as it increases in size, bulging aut towards the base; whilst in my plants that were not touched by the ants, the thorns turned yellow and dried up into dead but persistent prickles. I am not sure, however, that this may not have been due to the habitat of the plant not suiting it. Under en kring Kilimandjaro företagen marsch skulle denna fråga slutligen få sin definitiva lösning, men i motsatt riktning mot den, åt hvilken förhållandena först syntes tyda, dock så som det var att förmoda. Det var den 23 maj 1906 och karavanen marscherade fram nedanför Kilimandjaro i nordost; timma efter timma hade vi vandrat genom grässtäpper med glesa, spridda flöjtakacior, nästan hvarje liten akacia, som passerades, hade flyktigt un- dersökts, men alla hade galler, alla vimlade af myror i synner- het i spetsen af grenarne, där de nya gallerna anlades, och &i\v ständigt myror i mängd uppehöllo sig bland de späda bladen, löpande på dessa och längs deras gröna, mjuka skaft. Det var nu tidpunkten för gallernas utbildning, och alla storlekar af dem från de minsta gröna ansvällningar of\c\- större delvis röda men ännu helt mjuka till utvuxna, träartade, hårda svarta galler visade sig, hvar man såg. 42 FAUNA OCH FLORA Så långt blicken nådde var under hela timmar grässtäppen äfven upp på de spridda kullarne glest beströdd med vanligen 3 — 5 meter höga tunna och glesa flöjtakacior, som på vissa områden slöto sig tätare tillsammans bildande verkliga akacie- lundar, tätare och mera skogliknande än jag förut någonstädes sett. De med galler försedda akaciorna bära endast sparsamt blommor och frukt, och länge fick jag söka för att erhålla baljor till kommande bestämning af akaciorna. De stundom påträffade träden utan galler (samma art akacia?) voro däremot ganska rikt beströdda med välluktande, i grenarnes yttre delar samlade blommor och uppsköto till större höjd än de öfriga. Enstaka mindre akacior utan galler saknade äfven myror, eller förefunnos sådana blott i helt ringa antal. I närheten af floden Ngare nairobi i området Leloaj voro flöjtakaciorna på sina sträckor långa smala, väl 20 — 30 fot höga och stundom på- minnande om tunna, glesa martallar. Efter flera timmars marsch genom dessa växlande, än med glesare spridda lägre, än med tätare ställda och då ofta högre akacior beströdda stäpper, upphörde plötsligen all akacivege- tation, och stora vidder af öde grässtäpper utbredde sig för blicken. Vi hade snart kommit långt ut på grässtäppen, ej en buske eller ett träd hade på länge setts i vår närhet, då en liten knotig akacia visade sig ensam i det alnshöga gräset, rikt be- hängd med galler, hvilka aftecknade sig mot den ljusa skyn. Funnes äfven här ute i gräsöknen myror i gallerna, syntes dessa senare stå i oskiljaktig förbindelse med myrorna och väl också leda sitt ursprung från dem. Den undersökning, som nu företogs, visade emellertid, att icke en enda myra stod att upp- täcka, hvarken på stam, grenar eller galler, hvilka senare upp-* trädde i olika utvecklingsstadier, äfven små och gröna. Men kunde icke myror hafva varit där förut och af nå- gon orsak sedermera försvunnit? Att så ej kunde vara för- hållandet visade det faktum, att alla gallerna voro hela och slutna, utan de vanliga af myrorna borrade hålen vare sig vid taggarnes bas eller på gallernas yta, om ej ibland åstadkomna YNGVE SJÖSTEDT, SYMBIOS MELLAN af andra insekter, särskildl fjärillarver, m då anträff; inuti gallerna. På akaciornas taggar sutl a .it törn- skator uppstuckna gräshoppor, hvilka väl ej fått sitta i Fred, om myror Förefunnits. ' Dessa galler hade sålunda normall utvecklal sig här ute på den öde stäppen utan myrornas inverkan, ett Förhållande, som sedermera genom flera fynd bekräftades: äfven här inga hål i gallerna, inga myror, men dock normalt utbildade gallei nom undersökning på andra i slutet omnämnda slag al med galler försedda akacior visade det sig, att hos dessa stundom inga myror förekommo på stora sträckor, där nästan hvarje träd dock var behängdt med gallbildningar. Häraf är konstateradt, att gallerna uppstå utan myrornas inverkan, och att myrorna först senare taga de som bostäder för dem lämpliga ihåliga bildningarna i besittning. Den primära orsaken till uppkomsten af flöjtakaciornas galler synes bero på styng från andra insekter, kanske dipterer eller hymenopterer. Mycket ofta anträffades på de unga skotten, just där gallerna anlades, små sköldlöss (Dactylopiu.s coccineas Newst. n. sp.), som möjligen hafva något att göra med gallernas uppkomst. Enligt Belt och andra författare finna de i Central- amerika lefvande myrorna (Pseudomyrma på sina värdväxter, de förut nämnda akaciorna, ej blott bostäder utan äfven näring, nämligen socker, som afsöndras från de knappform iga extra- nuptiala nektarierna på bladens rachis. Äfven på flöjtakaciorna funnos sådana nektarier,men trots upprepade observationer kunde jag aldrig finna, att myrorna uppsökte dessa bildningar eller ens för ett ögonblick uppehöllo sig vid dem, då de tillfälligt passerade. Äfven såg jag dessa nektarier aldrig afsöndra någon vätska utan fann dem alltid torra och glänsande. Het vore dock möjligt, att de i mycket ungt stadium verkligen afsön- drade någon för myrorna lockande vätska, och att detta vore orsaken, hvarför en sådan massa myror ständigt samlade sig kring de unga skotten, där visserligen sköldlöss och stritar bjödo dem liknande läcker föda, men knappt ständigt voro till- 44 FAUNA OCH FLORA räckligt talrika för att förklara myrornas regelbundna rusning till de späda toppskotten. Flera andra akacior med galler eller uppvällda stipular- tornar iakttogos särskildt på vägen genom Vestusambara såsom Acacia zanzibarica bebodd af Cremastogaster Chiarinii, Acacia drepanolobium bebodd af myrorna Sima Penzegi och två Cre- mastogaster-arter, Acacia Bussei med dess egendomliga på mid- ten spolformigt uppblåsta af Cataulacus intradens och Crem. solenopsides var. flavida bebodda stipulartornar o. a. för hvilka närmare blifvit redogjordt i Kilimandjaro-expeditionens publika- tion. Smärre meddelanden. Vadare som husdjur. Inspektören O. Stenborg Iran Pajala, intress! rad i .. iakttagare af fågellifvet i öfre Tornedalen 01 h sedan början 1906 bosatt i Rovaniemi i Finland, har meddelat mig följ and» befolkningens i en del af nordöstra Finland satt att draga nytl åtskilliga vadarearter. Då S. 1906 på sommaren besökte byn Lampela i Kolajärvi socken, cirka 18 mil N. O. om Rovaniemi och ungefär 5 mil frän finsk-ryska gränsen, anträffade han i ett af gardarnes porten en gluttsnäppa, som, enligt hvad S. ville minna-, ett par ar hållits tam därstädes. Han fick då höra, att det var vanligt i trakten att in- fånga vadare, såväl unga som gamla fåglar, för att dessa genom en ständig jakt å de i boningshusen rikligt förekommande kakerlackorna skulle hålla de så besvärliga snyltgästerna i schack. Med stort nöje var S. äfven åskådare till huru gluttsnäppan gång på gång. snabb som en råtta, kilade öfver golfvet för att nappa at sig kakerlackorna, sa snart de visade sig. Äfven brushanar användes där för samma ändamål, och då sådana vårtiden infångades i utsatta tagelsnaror, mötte det ej någon svårighet att med kakerlackor föda upp fåglarne fastän de voro gamla. De blefvo inom kort tama och hemmastadda i den nya omgifningen. Ägaren af gluttsnäppan i fråga bruka' le låna ut henne till andra gårdsägare, som hade öfverflöd å kaker- lackor. 1907 på sommaren besökte S. en skogvaktare i Aatsinki i samma socken, hvilken i sitt pörte hade en svartsnäppa, en brushane 1 grönbena. En af dessa hade funnits där i flere år, de bägge andra voro fångade vid ankomsten på våren 1907. Förutom at kaker läckor, som utgjorde deras hufvudsakliga föda, bestod denna at andra insekter och af bröd. Piimä föraktade fåglarne ej heller. Då S. kastade en brödkula efter golfvet, kommo fåglarne pilsnabbt skuttande och höggo födan. Ur handen åto de ej. Man kunde iakttaga, att de väl förstodo sig på att skilja mellan husfolket och främlingar. I en på golfvet stående blecklåda med sand på botten fanns vatten ständigt till hands åt fåglarne, som alltid syntes vilja skölja ned brödkulorna med en klunk. Då de sofvo, lågo de på golfvet med benen hopdragna under sig. Fåglarne lämnade aldrig pörtet äfven fastän dörren under S:s besök ofta stod öppen. De tillbringade så väl sommar som vinter lösa i rummet och syntes trifvas godt. 46 FAUNA OCH FLORA I ett pörte i Simujärvi i samma trakt såg S. på hösten 1907 en drillsnäppa och en ekorre, som tycktes komma mycket bra öfver- ens, lösa och fria i rummet. Pajala den 7 nov. 1908. Ernst Orstadius. Simmande tranungar. Den i notisen »Vadare som husdjur» omnämnde inspektören O. Stenborg har omtalat för mig att han den 24 juli i är i båt färdades utefter Aatsinkijoki i Kolajärvi socken i Finland, då han på ett ställe, där bäcken utvidgade sig till en c:a 500 m. bred sjö, varseblef två långhalsade fåglar långt ute på vattnet simmande mot land. Då båten kom närmare såg han, att det var två tranungar, som voro på väg från den ena stranden till den andra. Med långa tag simmade de sakta men säkert bredvid båten till dess de upp- nådde stranden, där den ena af dem tryckte, då han af S. fasttogs- och med ett långt snöre vid ena benet bands inuti båten. Under två timmars färd krånglade sig ungen flere gånger öfver relingen och började genast simma till dess han hindrades af snöret. Då S. emellertid ansåg det blifva alltför besvärligt att medtaga trar.- ungen till sin aflägset belägna bostad, släpptes han lös i bäcken och begaf sig genast simmande tillbaka samma väg de kommit utan att söka komma upp på stranden, som där låg endast ett eller annat 1 o-tal meter från båten. I bäcken rådde vid tillfället mycket högt vattenstånd. Huru länge fågeln fortsatte att simma kunde S. ej se, emedan en krökning af vattendraget snart skymde utsikten. Någon af ungarnes föräldrar syntes ej till. Pajala den 7 nov. 1908. Ernst Orstadius. Ännu några ord om Liiinaea. Till min lilla uppsats om Linncea anhåller jag att få göra föl- jande tillägg: Med anledning af Linné-firandet i maj 1907 utgaf New-York Academy of Sciences ett häfte af sina Annals, innehållande ute- slutande uppsatser och meddelanden, som på ett eller annat sätt stodo i förbindelse med Linnés lif och verksamhet. Däri omtalas ock svensk-amerikanaren Fil. Dr Per Axel Rydberg, hvilken redan förut (i tidskriften Torreya 190 r) i en uppsats, benämnd »The Ame- rican Twinflowers», redogjort för tre, såsom egna arter ansedda, amerikanska Linnaeor, att en fjärde, som han benämner L. serpylli- folia, anträffats i Alaska och vid KLotzebue Sound. Den uppgifves såsom karakteristiska skiljemärken hafva smalare och nästan alldeles glatta foderflikar; smärre, ljusröd, vidgadt trattlik, tydligt sned blom- krona med mycket kort (knappt mer än 1 mm. lång) pip samt otydligt tandade blad. som äro bredast på eller under midten. — Anmärkas må, att Ruprecht redan förr gifvit ortnamnet serpyllifolia åt den hos oss förekommande. SMÄRRE Ml DD1 I 47 I häftet 5 för [908 af denna tidskrifi har Prol N . med- delat upplysningar om Linnaeans förekomsl på 1 .. och jag kan ej annat än vara honom tacksam därför. I böra nämna, att dennas förekomsl vid [vigtul och H mig väl bekant, men att jag ansåg öfverflödigl att ai den nordligaste, onekligen mycket öfverraskande lo land har denna växt antagligen inkommit han Labr: den ock förekommer; mellan dessa länder iligen en rätt litlig fågeltrafik rum, och de klibbhåriga frukterna kunna lätl fastna vid fjädrarne. Th. .)/. F1 Snöskata funnen på Spetsbergen. Vid ett kortare besök, som sommarens Spetsb edition gjorde i Horn Sound, fann jag en död snöskata ( Turdus /. nere mellan stenarna i ruinen efter ett gammalt holländskt tran- kokeri i närheten af ryska gradmätningsexpeditionens öfvervintrings- station i Goés Hamn. Dä jag ansåg fyndet af ett visst inf tillvaratog jag fågeln.1 Klor och näbbslida sutto löst och kroppen föreföll intorkad förruttnelse inträder ju ej i dessa trakter — hvarför man torde kunna anse, att den legat där rätt länge, kanske flera år. Möjligt är väl att fågeln flugit öfver, eller snarare blifvit vind drifven till dessa trakter, med redan fyndortens närhet till stationen väcker misstanken på fångenskap. Konservator Kolthoff, som sett den, anser äfven en del te< ken tyda på f. d. fångenskap och uttalar den förmodan, att den skulle ha tillfångatagits på någon fångstskuta eller af öfvervintringsexpedi fionen2 utanför Europas nordkust, hvarifrån denna fågel ofta lär vinddrifvas. Sedan skulle den sluppit lös vid Spetsbergen, kanske just i Goés Hamn, och efter någon tid dött af svält. Fyndortens beskaffenhet utesluter tanken på, att den skulle ha ditlagts af människor, utan den har nog, som ju ofta lär vara fallet, uppsökt ett undangömdt ställe för att invänta döden. />'. Högbom. Fil. Stud., Uppsala. Drag ur djurens lif. Såsom bevis på den starka kärlek djuren kunna visa för sin afkomma må följande iakttagelse omnämnas. Då jag den 20 juni detta år var sysselsatt med timmerstämp- ling å en kronopark i Degerfors revir, påträffades ett dubbeltrastl o 1 Den har sedan benäget öfverlämnats till Riksmuseum. 2 Denna möjlighet är ju ej utesluten, men fjädrarne are docfc i som på en fången tagel plägar vara fallet, hat par vingpennor äro bräckta, hvilket dock kunnat ske pa annat sätt. Till jämförelse kan nämi vingetrastar upprepade gånger trätlats pa Grönland. Red. 48 FAUNA OCH FLORA med 4 ägg uti. Dä äggen voro af en säregen teckning och boet, uppsatt i ett rothval f å ett större vindfälle, på ett mycket konstnär- ligt sätt var klädt med renlaf, beslöt jag att taga detsamma. Jag kunde emellertid icke fullfölja mitt uppsåt förr än på aftonen, då jag återvände hem från arbetet, och då jag ej ville, att äggen skulle rufvas längre, så lade jag en tunn brädbit öfver boet, och detta så mycket mer, som jag älven ville skydda äggen mot det häftiga regn, som börjat falla. Då jag på kvällen återvände för att taga boet, fann jag emel- lertid till min förvåning en af fåglarna rufvande ofvanpå brädet, som midt på sig hade en torr och varm fläck, där fågeln legat. Inför detta rörande bevis pä kärlek till afkomman försvann mina röfvaretankar, brädet togs skyndsamt bort, dubbeltrasten fick behålla sitt bo, och dagen efter voro fyra ungar kläckta, som hade att glädja sig åt en solvarm dag. Det synes mig emellertid anmärkningsvärdt, att fågeln, tvärsigenom det lilla brädet, under en hel dag kunde meddela åt de starkt rufvade äggen nödig lifsvärme, då det stört- regnade och temperaturen var endast + 6° C. K. Gram. Knipan häckande äfven i Småland. Med anledning af en i 3:dje häftet af Fauna och Flora intagen notis om, att knipan anträffats föregående år häckande inom Väster- götland, vill undertecknad meddela, att denna eljest öfvervägande nordliga dykand åtminstone sedan 1898 årligen häckat vid sjön Hindsen i Småland (nära Vernamo). En kniphona har sålunda flera år där värpt i en ihålig ek nära intill Hindsekinds herrgård och sedan sommaren igenom uppehållit sig med sina ungar i en närbelägen vik. Äfven innevarande år hade jag tillfälle iakttaga såväl båda de gamla faglarne under våren som senare honan med ungkullen. Experimentalfältet d. 18/n 1908. />f//r Bolin. Äfven gulsparfven flyttar mot söder. T går såg jag nämnda fågel följa den här vanliga stråkvägen för flyttfåglarne längs strandens skogspartier i hundratal, därvid den ena flocken kom efter den andra med något mellanrum. Hvarje flock bestod af bortåt 10 individer. Äfven lärkor och hämplingar gingo samtidigt samma väg. Halmstad 25/io 1908. c. A. Hollgren. Korpens förekomst i Sverige. Med anledning af förut införda meddelanden härom kan anföras att i skogstrakten i norra delen af Villands härad, Kristianstads län, korpen är en mycket vanlig fågel. Ystad 29/n 08. /_ AmmitzböU, Regementsläkare. SMÄRRE MEDDI l En klumpfisk [Mol i mola | L. påträffades den 6 dec. uppkastad på stranden rid Båstad, där den tillvaratog och af konservator ' till Riksmuseum. Denna märkliga fiskart tillhör egentligen varm ire hal, men nerhet på senare tider har det ej varit så alldeli divider strandat vanligen på senhösten eller i början vår västkust. 1 Norge är detta än vanligare och inti Det nu vid Båstad funna exemplaret var blott omkri cm. långt. Ett annat liknande exemplar har äfvenledes tillvaral västkusten längre norrut och förvärfvats för Göteboi im. En ny poppelart har enligt »The Field införts för odling i England. Del är lus lasiocarpa från Kina. Den säges vara ett utmärkt timmi i Hupehbergen. Den lär växa fort och knoppar och skott skola vara lika stora och tjocka som på en hästkastanje, under det att de hjärtlika bladen, som äro gröna på bada sidor, uppgifvas blifva ända till fotslånga. Om den uthärdar klimatet hos oss, vore det kanske af intn sse att göra ett försök med dess odling äfven här. En ny nationalpark i Nordamerika. I Förenta Staternas senat har nyligen utan op] osition en motion genomdrifvits — och man hoppas med visshet, att inom kort depu- terade kammaren skall komma att stadfästa densamma, — hvarigenom en ny nationalpark omfattande 915,000 acres i norra Montana af- sättes. Den ligger sä, att gränsen till Kanada blir dess nordgräns, Svartfotindianernas reserverade område dess ostgräns, FlatheadhN den västgräns och Great Northern järnvägen syd- och en del af ostgränsen Nationalparken ligger just på vattendelaren, sa att från den vatten- drag finna sin väg dels till Missouri o. s. v. till Mexikanska viken, dels till Flatheadfloden och Stilla hafvet och dels ä\ven småningom till Saskatchewanfloden och Hudson Bay. Storståtliga branta I toppar med icke mindre än 40 glacierer, smala dalgångar, delvis upptagna af sjöar, prärieland och skogar bilda det omväxlande landskapet inom detta härliga område. Af större djur finna- där klippbergsgeten (Haploccrus), tjockhornsfår, wapiti, hvitsvansad och svartsvansade hjortar, björnar af flera slag, puma o. s. v. Vissa af dessa former äro ej talrikt representerade, men om de skyddas, torde de föröka sig igen. En hekatomb. Det är ju ingenting särdeles märkvärdigt, att lom fastnar på garn, men att så många samtidigt raka i olycka, torde vara rätt ovanligt. — Under sikfiske i sjön Vngen vid Persberg i Värmland Fauna och Flora 1909. Haft, 1. -\ 5° FAUNA OCH FLORA påträffades den i sistlidne december ej mindre än sex stycken lommar fastsittande på näten, två vid lif, de öfriga döda. Tvenne hafva förevisats mig, och dessa voro smålommar, san- nolikt är väl, att de alla sex tillhörde denna art. Wald. Nyberg ; Läroverksadjunkt. Egendomligt beteende af hund. Då jag för ett par år sedan var på jakt på några af de Åländska öarna, inträffade följande som jag tror vara märkligt. Min stöfvartik »Klinga* hade fått upp en hare, som efter ett hetsigt dref gick i sjön och sam öfver till en närbelägen holme. »Klinga» sam efter och väl uppkommen på holmen dref hon åter en bit tills harens skrik förkunnade, att hon tagit honom. Jag skyndade nu fortast möjligt efter men hann ej fram, förr än halfva haren var uppäten. Då jag närmare tittade på kvarlefvorna fann jag fyra harfoster liggande i sina hinnor och »Klinga» sysselsatt med att befria ett af dem ur sitt hölje. Jag väntade, att hon skulle äta upp ungen, men i stället bet hon varsamt af nafvelsträngen och började slicka ungen torr. Samma procedur gjordes med de tre öfriga, hvarefter hon flyttade alla ungarna intill sig i tydlig afsikt att låta dem dia. Emellertid hade hon ingen mjölk att bjuda på, och ej heller såg jag ungarna göra någon min af förståelse. Att djur taga sig an hyarandras ungar är ju en känd sak, men att de utföra förlossning torde väl vara mindre vanligt. Möjligen skulle det förhållandet, att tiken skulle ha valpat vid den tidpunkten, om hon vid föregående löpning blifvit betäckt, kunna tänkas inverka på moderskänslan. Som man vet, bruka ju mjölkkörtlarne i någon mån fungera äfven då. Orsa i oktober 1908. Helis Rääf. En ganska sällsynt fångst på torskref gjordes vid Häfringe i förra veckan. — Lotsarna fingo nämligen 3 lefvande ejdrar på refven, en guding, en åda och en årsunge (hane). Gudingen hade kroken i ena foten. Nyköping 44/io t 908. Albert Gräslund. Fågelnotiser från Ångermanland. Den 12 innevarande månad blef en häger (Ardea cinerea) skjuten i Häggdångers socken i Västernorrlands län. Fågeln, gam- mal hane, företeddes för ordföranden i länets jagtvårdsförening och inköptes för att införlifvas vid härvarande länsmuseums zoologiska afdelning. — Enligt bestämd uppgift af en naturvän här i staden obser- verades i början af denna månad en bändelkorsnäbb, lätt igenkännlig på de hvita tvärbanden å de mellersta vingtäckarne. Fågeln befann sig i sällskap med en svärm tallbitar. Härnösand 17/i 1909. Vilh. Smitt, Jägmästare. SM \KKI Ml DD1 Vinbergssnäckan (Helia 5' i Frankrike och annorstädes utomland • ämne, tinnes på några platser i vårl land. Till kunna vara intresserade ai dess spridnin . att detta kan gå lätt för sig Själf förd< jag i b< talet fyra vinbergssnäckor Iran Linnés Hammarby till en lil i Stockholms yttre skärgård. För några i om dem i närheten af utsläppningsplatsen, en trädgård, att man efter en regndag på en liten stund kunde pl< par tjog. Enstaka individ kunde för ett par år sedan anti kilometer därifrån. . , Större hackspetten (Picus major). Två gånger under innevarande manad har jag observ< i exemplar af denna hackspett slä till vid ett fågelbord utanför mitl fönster. Första gången blef han genast skrämd, andra gång< i par dagar efter den första, hackade han till sig lite talg, innan han gaf sig i väg. Han, det var en hane, slog till vid kanten af bor- dets golf och grep i hängande ställning om dess kant som omkring en gren; ställningen var dock obekväm utan stöd för stjärten. Han var i sällskap med en flock talgoxar och lät väl af dem locka sig fram till matbordet, hvilket ju så mycket lättare kunde gå ter sig, då jag bor i kanten af staden, i själfva skogsbrynet. Södertelje i januari 1908. T. E. Bidrag till uppgifterna om labbens förekomst. I midten af juli 1907 besökte undertecknad de utanför Bohuslän belägna Väderöarna, närmast för att beskåda den koloni af lunne- fåglar som finnes häckande å ett af ögruppens nordligaste skär, den s. k. Södra Knappen. Då båten närmade sig detta skär, syntes ofvanför detsamma en labb ihärdigt och slutligen med önskad t re- sultat förfölja en sillmås. På en närbelägen holme syntes ännu en labb. Så vidt jag kunde upptäcka, häckade detta labb-par dock ej på själfva Knapparne, hvarken den norra eller den södra, men fåg larnes beteende gaf tydligen vid handen, att de hade sitt bo all- deles i närheten. På ett skär i hafsbandet utanför Öregrund sågs ett par labbar den 18 juni 1903 af Riksmuseikonservator A. Svensson och undertecknad. Skansens zoologiska trädgård har upprepade gånger erhållit läbbungar från Stockholms vttre skärgård. .. .. ., . ö ; ö Alarik K' /un. Luniiefågelns förekomst i Bohuslän. Lunnefågelkolonien på skäret »Södra Knappen i Bohusläns Väderöar tyckes ha förökat sig rätt betydligt, sedan den blifvit frid- lyst. Vid ett besök som undertecknad gjorde där den 13 juli 1 räknades väl ett sextiotal fåglar på och omkring skäret. Alarik Bchm. 52 FAUNA OCH FLORA ö Litteratur. Die Deutsche Natur. Wildkalender. » Fischkalender. Vogelkalender. Verlag von Fr. Wilh. Grunow, Leipzig. Den förstnämnda af dessa meddelar upplysningar om de olika arterna däggdjurs vi ldt i Tyskland. För hvarje af arets månader omtalas ett eller ett par olika slags vildt och färgbilder af dessa meddelas. För januari finner man t. ex. kronhjort, för februari hare och utter, för mars ekorre och mård, för april rådjur o. s. v. Om någon önskar lära sig de tyska jägartermerna så finner han dem här anförda tillika med en kort skildring af djurens lefnads- sätt. En grafisk tabell i färger visar på ett tydligt sätt fridlysnings- och jakttid, men tillika de olika djurens parningstid och den tid, då honorna yngla och gifva di åt ungarne, samt slutligen den tid då hjortdjurens horn hålla på att utbildas och då pälsdjurens skinn är värdelöst. Fiskkalendern lämnar på motsvarande sätt korta meddelanden om de vanliga nyttiga fiskarternas biologi cch de brukliga fångst- metoderna m. m. dylik nyttig kunskap i sammanträngd form. En lista med fisknamn samt en tabell öfver fiskarnes lektid, den tid, då de bäst bita på krok samt den tid, då de äro bäst att äta. Tillika anföras de i Tyskland fastställda minimimåtten. Fågelkalendern är skrifven i syfte att intressera allmänheten för att skydda fåglarne. Därför meddelas litet om deras lefnads- sätt och förekomst m. m. Törnskatan och en del andra misskända fåglar tagas i försvar. Fågelvännen får goda råd om hvad han bör vid olika årstider företaga för att hjälpa sina skyddslingar. Liksom de öfriga anförda kalendrarne innehåller äfven denna färglagda bilder, som anses karakteristiska för årets olika månader. E. L. En sommar i Frostviksfjällen Af A. Klinckowströ F< • ^]et lägre djurlifvet: Om nian undantager in- sekterna ser man på fjället föga af det lägre r; djurlifvet. Af landtformer finnas dels Oligo- jchoeter, hvilka sparsamt representerade redan i nedre björkregionen dock förekomma ända ^^^^r^-ggguppe i videregionen på enstaka, skarpt begrän- sade lokaler, väl bekanta för den fiskande fjällbefolkningen, dels några få mollusker, af hvilka vår vanliga Arionta arbu- storum ett par gånger anträffades ända upp öfver trädgränsen (Brattlifjäll); en annan art, den lilla sprödskaliga Viirina pellucida, förekom sparsamt i björkregionen.1 Ymnigare ut- vecklar sig evertebratfaunan i björkregionens tjärnar och polar, hvaraf i synnerhet de med torfbotten, sedan i sluta af juli snövattnet upphört att motverka sommarvärmen, bjuda på ett myllrande djurlif, der enstaka eller parvis svär- mande centimeterlånga Branchipusy små Cyciops, Daphniå m. fl. hvirfla om h varandra, kalasande på de ruttnande växtämnena och själfva ett föremål för öringens och de talrika vattenskal- 1 Pärlmusslan < Unio margaritifera) förekom visserligen ej inom und ningsområdet, men fanns i dess omedelbara grannskap nere vid tallgränsen \\i en inskränkt lokal (Gäddtjärnsbäcken), dock så godt som utdöd bland 100-tals dr, da exemplar funnos 2 — 3 helt små lefvande). Fauna och Flora 1909. Haft. 2. 5 54 FAUNA OCH FLORA baggarnes aptit. En gång iakttogs och infångades i en bäck- rännil en 4 — 5 cm. lång Gardins, kunde dock af brist på lämp- ligt förvaringskärl ej tillvaratagas. Äfven spindlarne äro i björkregionen sällsynta; en liten gulgrön saltigrad (Xysticus bifasciatus) synes stundom i blomkalkarne af Ranunculus eller Trollius sitta lurande på byte och den brunsvarta Tarentula cnneata (Klerck) ses rätt ofta ila öfver stigen, beskäftigt slä- pande sin gråhvita äggkokong. Vida rikare gestaltar sig där- emot insektfaunan, af hvilkens ordningar åtminstone en, två- vingarnes, hvad individantalet angår, ingår såsom ett högst aktningsbjudande element i fjällfaunan. Knappt har växtvärl- den vaknat ur vinterdvalan och Caltha och Viola biflora hunnit klä liden gula, förrän också de första insekterna redan synas. Sömndrucken vandrar den stora skogslöparen (Carabus g/a- bratus) omkring, sökande rof, och ett och annat exemplar af fjällhumlan (Bombus lapponicus) synes surra kring videbuskarnes hängen. De första dagarne af juli börjar myggen visa sig, grå mätarfjärilar fladdra i skogsbackarne och, där något rutt- nande kadaver, t. ex. resterna af en af järfven rifven ren, lockar med sin doft, samlas Necrophorus mortuorum och Tana- tophilus lapponicus. I slutet af månaden står insektlifvet liksom växtlifvet på sin höjdpunkt; på blomster, lid och ängar svärma den brokiga Argynnis påles (v. lapponica) och den mörka Erebia lappana, till hvilka snart sluter sig Anthocera exulans och Carabus glabratus, den violettglänsande Callidium violaceum synes öfverallt. Bromsarne utveckla sig med svindlande fart till en landsplåga. Som ett exempel på dessa djurs individrikedom vill jag påpeka, att jag i ett af säterstugans fönster d. 25/7 på en timme infångade ej mindre än 49 exemplar. Äfven mygg och knott visa sig i imponerande massor och i gräset hoppa öfver allt små gröna stritar. I början af augusti månad tyckes myggen, hvad antalet beträffar, nått höjdpunkten af sin ut- veckling, för att redan mot månadens midt ej obetydligt aftaga i antal. Man har talat och skrifvit så mycket om Lapplands myggor och om de obehag, de bereda vandraren, att jag till- står, det var med en viss häpnad, jag vid denna tidpunkt upp- ki in< kowström: I N SOMMAR 1 1 l täckte, att myggen tydligen redan var på retur. Visserligen hade myggorna både inne och ute varit besvärli lugna, varma kvällar för den, hvilken i. ex. vid fiske hade händerna upptagna, men att jämföra myggen åtminstone vid Frostviken med söderns moskitosvärmar, visar blott, att vederbörande ej har en aning om de hart när olidliga dessa små blodsugare i de tropiska kustländerna kunna 1 i mänskligheten! Som exempel vill jag anföra, atl under de myggrikaste kvällarne uppe i björkregionen man på den orörligt utsträckta handen erhöll i medeltal 10 20 stygn i minuten, då däremot t. ex. i Guyanas mangroveskogar handen på bråk- delen af denna tid varit helt betäckt af en svart, myllrande massa. Under alla våra ströftåg insamlades för öfrigt flitigt insekter, och då vid hemkomsten samlingarna ordnade- i ch bestämdes, visade sig, att vi från björkregionen hemfört inalles följande 66 olika insektarter (Lepidoptera 4, Coleoptera 38, Hymenoptera 7, Diptera 14, Neuroptera 1, Hemiptera 2). Tabell II. Förteckning å insekter ur björkregionen: I Lepidoptera. Argynnis påles (var. lapponica), allmän Erebia lappona, täml. allm. » » (var. Pollux), sällsynt Anthocera exulans (var. Vanadis) teml. allm. II. C oleoptera. 1. Carabus glabratus, allm. 2. Elaphrus nliginosus, 1 ex. 3. Amara Quenselii, 1 ex. 4. A. brunnea, 1 ex. 5. Patrobus excavatus, 2 ex. 6. Harpalus luteicornis, 1 ex. 1. Rantus 2-striatus, 2 ex. 8. Gaurodytes lapponicus, allm. 9. G. Wasastjerni, 1 ex. 10. G. Minni, 1 ex. 1 1. G. alpestris, allm. 12. G. guttatus, allm. 13. Gyrinus opacus, 1 ex. 14. Acldota crenata, 1 ex. 15. Necropborus mortuorum, allm. 16. Thanatophilus lapponicus, allm. 17. Byrrhus pilula, 1 ex. 18. B. faseiatus, 1 ex. 19. Cytilus varius, 2 ex. 20. Trichius faseiatus, 1 ex. 21. Geotrupes silvaticus, täml. allm. 22. Aphodius rufipes, 1 ex. 23. A. lapponum, 3 ex. 24. A. piceus, 1 ex. 25. Corymbites affinis, 3 ex. 26. Athous undulatus, 1 ex. FAUNA OCH FLORA 27. A. haemorroidalis, 1 ex. 28. Eros aurora, 1 ex. 29. Cantharis pilosa, 2 ex. 30. Otiorynchus maurus, 2 ex. 31. Hylobius pinastri, 1 ex. 32. Polydrosus fulvicornis, 2 ex. 33. Callidium violaceum, mycket allm. 34. Toxotus cursor, 1 ex. 35 Pachyta interrogationis, 2 ex. 36. Donacia impressa, 1 ex. 37. Coccinella 3-fasciata, 1 ex. 38. C. hieroglyphica, 1 ex. III Hymenoptera. 1. Formica fusca. täml. allm. 5. B. Pratoruin, 1 ex. 2. F. Herculeana, flera $ 6. B. mastrucatus, 1 ex. 3. Bombus kirbyellus, 1 ex. 7. Vespa Saxonica (v. Norvegica), 1 ex. 4. B. lapponicus, täml. allm. IV. Diptera. 1. Pedicia rivosa, ej sällsynt. 2. Hypoderma tarandi, allm. bland ren- hjordarne. 3. Cephenomya trompe, täml. allmän bland renhjordarne. 4. Tabanus aterrimus, ytterst allm. 5. T. lapponicus, 1 ex. 6. T. montanus, 2 ex. 7. Chrysops relictus. allm. 8. Leptis scolopacea, täml. allm. 9. Seriomya lapponum,1 sällsynt. 10. Scatomyza stercoraria, allm. 11. Se. merdaria, 4 ex. 12. Dexa coerulescens, 1 ex. 13. Musca vomitoria, 1 ex. 14. Sarcophaga mortuorum, 1 ex. [ T. Xcuroptcva. 1. Taeneoptervx (3-fasciata?), 1 ex. / Y. Psendoneuroptera. Sländor iakttogos tämligen regelbundet efter d. 1:'I: på slåttervallarne i gran- regionens öfversta del samt d. 28/t inom björkregionen (700 — 720 m. h.). En i en liten, af Branchipus, copepoder och vattenskalbaggar vimlande, torfgöl (björk- regionen) funnen larvhud af slända visar att de, åtminstone stundom genomgå sin utveckling på denna höjd. 1 VI Hemiptera. 1. Acanthia morio, 1 ex. 2. Stritar (små gröna), allmänna. Som af ofvanstående framgår erbjuder insektsfaunan inga- lunda någon homogen bild, tvärtom den visar tydligen den för gränsområden karakteristiska blandningen af former, tillhö- rande vidt skilda faunor. Å ena sidan möta sydliga arter som 1 10 — 12 ex. iakttogos d. 8/8 på själfva toppen af Klumpfjället (1,040 m. h.), där de i solskenet sutto gällt surrande, då och då med tyst och blixtsnabb flykt bytande plats. KLIN< K0WS1 RÖM \ I N SOMM \\ Pedicia rivosa, Elaphrus uligitwsus, Trichiu aurora, m. ti. hvilka tydligen läi attudal spridt sig uppåt fjällen, medan a andra sidan närvaron al de u1 nordostliga Gaurodytes Vasas tjerni och Gyrinns oÅ sambandet med det lappska fjällkomplexet. Tanatophiliu lap> ponicus de öfriga nordiska Gaurodytesarterna, fjärilarne Bombus lapponicus och kirbyellus peka alla i samma riktning, Fig. 6. Renar sökande skydd mot renstyngets anfall. medan däremot närvaron af den rent norska Bombus mastruca- tus antyder tillvaron af en västlig kontingent i faunan - lätt förklarlig för öfrigt genom Strömsvattudalens grannskap till Namselfvens dal, hvarigenom på denna punkt en sa godt som obruten förbindelse åstadkommes mellan Atlanterkustens s bälte och den öster om Kölen liggande svenska gran- och björkregionen. Ryggradsdjur: Då jag under resan upp till Frostviken stundom sökte med inbillningens hjälp på förhand mala mig 58 FAUNA OCH FLORA en bild af lifvet och naturen däruppe, spelade minnena från gångna polarfärder, från våra kusters kala klipphällar hufvud- rollen. Epiteten »öde», »ödslig», som så ofta tilläggas våra fjällvidder spelade äfven in och bidrogo att fördystra taflan; jag väntade mig, kort sagt, en karg, obetydlig flora med ut- präglad arktisk karaktär och minst af allt de leende dalar och yppiga bestånd af rikt blommande manshöga örter, som i verk- ligheten mötte mig däruppe. Så mycket större blef emellertid min förvåning, då jag blott allt för snart upptäckte, att, om jag å ena sidan underskattat floran och den däraf betingade in- sektvärldens utveckling, jag å den andra högst betydligt öfver- skattat fjällets högre djurlif. Ej som om jag skulle väntat mig några myllrande fågelberg eller träskmarker vimlande af vadare och simfåglar, men en ursprunglig individrik fauna, fyllande h varje lämplig plats med för lokalen afpassade former, sådan var, det kan ej nekas, den något sangviniska bild jag i inbill- ningen uppgjordt af djurvärlden i mitt blifvande verksamhets- fält. Verkligheten åtog sig snart att skingra mina drömmar och sedan jag under några veckor genomströfvat mitt under- sökningsområde i alla riktningar, nödgades jag erkänna den enkla sanningen, att jag grundligt misstagit mig. En tröst- lösare bild än den, dessa fjäll erbjödo från djurvännens eller jägarens synpunkt sedt, kan ej gärna tänkas. Om man undan- tager de allestädes närvarande ängspiplärkorna, snöskatan, rödvingetrasten, löfsångaren samt på barrgränsen bergfinken, fanns det egentligen endast en vertebratform, nämligen vår vanliga groda, som med någorlunda fog kunde erhålla beteck- ningen »allmän». Till och med den i hvarje tjärn och bäck förekommande öringen kunde knappast pretendera på högre betyg än beteckningen »tämligen allmän», hvilket bäst framgår af det förhållande, att utbytet efter en aftons mete endast ytterst sällan öfversteg 4 — 5 fiskar per spö. Emellertid funnos tecken nog tydande på, att fjället ej alltid företett samma tröst- lösa bild af liflös ödslighet. Öfverallt under mina ströftåg påträffade jag lösning af fjällräf, fjäderbollar af fjällvråk, och uggla, samt först och sist lämningar efter fjällemmeln; gångar KLIN< kowström: i n sommar i . i alla riktningar genomkorsande terrängen, tallösa hål med små exkrementhögar och 100- eller rättare l , 000-tals förtorkade kadaver, utströdda öfver lida björk- och videregionen, al 11 liga vittnesbörd om att det denna sommar < j M<>d rätt till på fjället. Gåtans lösning erhöll jag genom samtal med orten- befolkning: det hade varit »lemmelår förliden sommar och nu, för att använda lappmannen Ante Larssons betecknande uttryck, »låg fjället som dödt . Intet kan klaran visa lem- melns ofantliga betydelse för hela fjällets högre djurvärld, an denna faunans decimering omedelbart etter lemmelperiodens slut. Sv. Ekman,1 som nyligen ingående skildrat fjällemmelns lefnadssätt, vandringar och periodiska uppträdande, känner väl till det samband, som äger rum mellan Iemmeln och fjällets öfriga djurarter. Ekman tyckes dock ej däri se ett direkt sam- band, utan snarare, naturligtvis då det ej gäller de af Iemmeln lefvande rofdjuren, ett af dessa gnagares mer eller mindre talrika förekomst oberoende, ehuru af gemensamma klimato- logiska faktorer betingadt fenomen. Sambandet mellan lem- melns periodiska uppträdande i massa och fjällfaunans all- männa individrikedom skulle alltså närmast vara att uppfatta som två, af hvarandra oberoende verkningar af en gemen-ani orsak.2 För min del kan jag ej utan vidare dela denna upp- fattning. Äfven om det läte sig tänka att gemensamma kli- 1 Sven Ekman: Die Wirbeltiere d. arkt. u. subarkt. Hochgebirgzone im nördl. Schweden (naturw. Unters. d. Sarekgebirges in Schwedischen— Lappland Bi. IV s. 9—25 samt s. 117—118. 2 ^>Dass auch die Witterung eine Rolle spielt, dafiir spridit unzweideutig der Umstand, dass gleichzeitig mit den Lemmingen gewöhnlich auch anden sieh einer besonders starken Vermehrung erfreuen. . . . -Die Tiere, welche, nach andere Verfassern gleichzeitig mit dem Lemming massenhaft auftreten, sind : Lemmus schisticolor, Microtus agrestis, M. amphibicusi M- ratticeps, Evonomys glareolus E. rufocanus, Mus silvaticus, Lepus timidus, Sorex araneus, Tetrao urogallus, T. tetrix, Lagopus mufus, L. lagopus, Acanthis linaria, Fringilla montifringilla und ausserdem diejenigen Raubtiere, welche sich von den Lem- mingen und Wuhlmäusen ernähren. In welcher Weise diese Tiere von der Wit- terung abhängig sind wissen wir niclit sicher. Es i^t aber auffållig alle, ausgenommen die beiden letztgenenntcn Vögel, Erdnister sind. und eben betreffs solcher gibt es ja Grunde anzunehmen, dass die Witterungsverhältnisse fur das vveiterleben der Jungen verhängnisvoll sind, was ja in bezug auf die Tetrao- und Lagopus-arten allgemein bekannt ist. 1. c. sid. 11. 6 O FAUNA OCH FLORA matologiska faktorer skulle kunna förklara samtliga ifrågava- rande djurarters förökning öfver det normala måttet, så för- håller det sig helt annorlunda med den plötsliga decimering, som följer på lemmelåret. Det är tydligt nog, att en förkla- ring, för att i detta fall kunna tagas för god, måste samtidigt förmå lösa båda dessa gåtor. Då nu, efter allt att döma, lemmelns plötsliga försvinnande vid »lemmelperiodens» slut måste tillskrifvas en farsot, »lemmelpesten»1 och ingalunda klimatologiska orsaker blir, åtminstone för dem af de uppräk- nade djurarterna, hvilka ej höra till lemmelns närmaste släk- tingar, den samtidiga eller nästan samtidiga decimeringen full- ständigt gåtfull, ty det kan naturligtvis ej bli tal om, att den farsot, som sopar bort fjällets och öfre granregionens lemmel- härar, äfven skulle angripa ripor, tjäder, orre och hare, för att nu ej tala om siskor, bergfinkar m. m. Ä andra sidan sedt, nödgas vi af de båda fenomenens tydliga samband sins emellan att uppställa fordran antingen på en för båda gemen- sam förklaring, eller ock på en, som sätter dem begge i kausal- sammanhang med hvarandra. Jag tror för min del ej, att det möter svårighet att upp- ställa en dylik förklaring, hvilken, utgående från lemmelns periodicitet som ett gifvet faktum, ur detta härleder de iakt- tagna förändringarna i fjällfaunans allmänna individantal. En- ligt de uppgifter jag i Frostviken erhöll rörande lemmelns uppträdande därstädes, tycktes framgå, att denna gnagare efter att en tid varit så godt som försvunnen, småningom, först långsamt, därpå allt snabbare tillväxer i antal, för att, sedan han vid periodens slut nått sitt maximum, plötsligt åter sopas bort af den gåtfulla lemmelpesten». De båda sista åren i denna utvecklingscykel, då lemmelmassorna ur sitt naturliga hem, björk- och videregionen, flöda öfver i kringliggande högre och lägre trakter, är det, hvilka i dagligt tal betecknas som »lemmelår». Under antagande af riktigheten af denna uppfatt- ning, som i allt väsentligt öfverensstämmer med Ekmans och de af honom anförda författarnes mening, återstår att se till i 1 Jämför S. Ekman o. c. sid. 23—24. KLINCKOWSTRÖM : i N SOMM il . ,, , livad man denna lemmelns periodiska tillväxl måste in- på fjällets öfriga djurvärld. Först och din tta natur- ligtvis förhållandet då del gäller de al lemmeln lefvandi djuren och roffåglarne. Fjällräf, fjällvråk och fjälluggla alla till denna kategori och i den mån lemmelmassorna periodens sista del (lemmelåren) tränga ned i kommer sak samma att gälla skogsräf, sparfhök, pärl hökuggla, m. fl., under det såväl de större rofdjuren, mården, uttern, ädelfalkarne, kungsörnen samt väl i stort äfven bergufven förbli relativt oberörda.1 Hos alla de upp- räknade, af lemmeln lefvande, formerna måste den allt rikligare tillgången på föda genom växande fortplantning och invandring utifrån framkalla ett ökadt individantal, men äfven, alldenstund lemmelns alltjämt växande antal mer än utjämnar den med rofdjurens tillväxt' stigande beskattningen af stammen, en öfver- gång till allt mer ensidig lemmeldiet hos rofdjuren i fråga b Ii f va följden. Häraf påverkas å andra sidan ännu en grupp af fjällets och skogens innevånare, och till den af lemmelns allt- jämt stigande förökning framkallade orsakskedjan fogas en ny länk. Sorkar, hare, skogsfågel och framför allt riporna erhålla genom det rika, till rofdjurens förfogande stående, ständigt med lemlar dukade bordet ett effektivt skydd, som snar; måste visa sina följder i ökadt individantal, under förutsättning, att ej verklig täflan om födan med den alltjämt tillväxande lemmelmassan inträder. Sammanfatta vi alltså förhållanden sådana de gestaltat sig vid slutet af lemmelperioden, erhålla vi följande bild. Björk- och videregionerna myllra af lemlar, som därifrån låtit stammens öfverskott flöda ned i granregio- nens öfre delar. Rofdjuren hafva tack vare den lätt åtkom- liga och rika tillgången på sin favoritföda mångdubblats till individantal och lefva nu uteslutande på lemlar, hvilket a sin sida haft till följd en stark förökning af de djurformer — Främst riporna, som vid periodens början till ej ringa del utgjorde rofdjurens naturliga näring. Kommer så »lemmelpesten». Bäc- 1 Enligt Ekman (o. c. sid. 118 skulle, märkligt nog detta äfven vara hållet med hermelinen. 6 2 FAUNA OCH FLORA karnes vatten, vinden sprider med den öfverallt liggande lös- ningen giftet. Gripna af rastlös oro vandra de af sjukdomen angripna djuren hit och dit, spridande smittan från fjäll till fjäll. Inom några få månader äro de väldiga lemmelmassorna bortsopade och där nyss öfverflöd rådde, grinar nu bister nöd emot rofdjuren. Dessa, drifna af hungern, kasta sig öfver det i riklig mängd förhanden varande villebrådet (skogsfågel, hare, ripor), hvilka, trots sitt antal, ur stånd att tillfredsställa de kraf, som ställas på detsamma af den onaturligt ökade rofdjurs- stammen, nu skonlöst förödas, hvarpå rofdjuren, sedan alla förvärfskällor sinat ut, antingen draga bort, för att vid hafs- kusten eller i sydligare trakter uppsöka nytt byte, eller ock genom hungerdöden nedbringas till ett efter de ändrade för- hållandena lämpadt antal. Och härmed är utvecklingscykeln afslutad och fjället ligger, för att begagna den gamle lapp- mannens ord, »som om det vore dödt». Att det, under dessa för mina arbeten allt utom gynnsamma förhållanden, skulle stött på oöfvervinneliga svårigheter, att uteslutande på grund af egna iakttagelser lämna en ens någorlunda exakt bild af det högre djurlifvet inom området faller af sig själf. Lyckligt- vis kunde jag genom samtal med befolkningen, såväl de i grannfjällen för sommaren bosatta lapparne som de i Säterns närhet varande bönderna, skaffa mig tillförlitlig kännedom rö- rande åtminstone de större jaktbara djurarternas förekomst, hvartill kom, att jag i Gäddede erhöll en lika oväntad som väl- kommen hjälp af läkaren på platsen, D:r A. Hassler, hvilken, själf ifrig och väl förfaren ornitolog, utan vidare ställde till mitt förfogande sina under en period af flera år hopbragta anteckningar rörande fågellifvet inom Frostvikens socken. Det är mig därför en kär plikt att, innan jag öfvergår till redogö- relsen för de olika inom området förekommande högre djur- arterna, få härmed uttala min tacksamhet till samtliga dessa personer, hvarvid jag utom D:r A. Hassler, närmast vänder mig till Forstmästar S. Arbman samt hemmansägare Mika Jo- hansson i Gussvattnet. kliv. kowström: EN SOMMAR i Däggdjur:1 /. {Läderlapp) (art ?). Läderlappar (jämtl.: »Skinnläppa | voro för alln bekanta och förekommo enligl deras utsago fram på höstsidan litet emellan» på slåttervallarne i nedre granregionen. lyckades jag aldrig få se någon. 2. {Sorex araneus L.) Af vanliga näbbmusen iakttogos under min vistelse _' exemplar, båda hittade döda på skogsstigar. Det ena tillvara- togs d. 31 7 vid Framnäs nära Gäddede, det andra d. l4/& i granregionen nedanför vår Säterstuga. j. Lemmus loiinius L. Under hela min vistelse pa platsen iakttogs hvarken af mig eller af mina båda följeslagare någon enda lefvande lemmel, däremot dagligen öfverallt gångar, hål, lösning och förtorkade kadaver, allt vittnen nog på tillförlitligheten af innevånarnes uppgifter rörande föregående sommar och hösts (1907) oerhörda lemmelrikedom. Märkligt nog iakttogs intet enda af de af Sv. Ekman2 beskrifna »öfverjordiska» bona. ./. [Sciurus vulgaris L.) Endast två gånger iakttogs ekorre under var vistelse, båda gångerna i nedre granregionen (450 — 500 m. h.) j. Lepus tim i dus L. Enligt innevånarnes utsago är haren vissa år ytterst all- män såväl inom granregionen som uppe pa fjället. Riklig lös- ning från föregående år, iakttagen öfverallt inom såväl björk- som videregionen ända upp mot de högsta fjälltopparne, vitt nade om uppgiftens riktighet. Under sommaren 190S iakttogs De inom parentes anförda arterna äro ej iaktagna inom området O. c. sid. 14—15. 64 FAUNA OCH FLORA endast ytterst sällan färsk lösning, några få gånger harspår i den lösa torfmullen på mossarne samt en enda gång, d. 3/s, en något mer än halfvuxen unghare (Klumpfjället 850 — 9C0 m. h.). Det kan i detta sammanhang ej vara ur vägen att påpeka, den roll haren antagligen spelar för fjällets växtlif. Förekomsten af harlösning ända uppe i videregionens högsta delar förklarar nämligen tillvaron af en del på denna höjd Fig. 7. Svartfjället. Fot. A. K. konstant sterila växformer. Särskildt för de t. o. m. på de högsta fjälltopparna ymnigt förekommande Vaccininium och Myrtillus-arterna har utan tvifvel haren spelat hufvudrollen som fröspridare. 6. i rrsus actos L. Enligt samstämmiga uppgifter af alla jag tillfrågat, lappar, bönder, skogstjänstemän m. fl. tyckes björnen inom Frostvikens socken ännu alltjämt vara relativt allmän. Innevånarne på KI.IM kowström: I n SOMMAR 1 Gussvattensgårdarur iakttogo ej sällan björnar under sitl ar- bete på slåtterängarne i gran- och björkregionen och i det branta hart när otillgängliga Svartfjället - Nalle ännu tämligen regelbundet söka vinteride. Under min vistelse iakttog jag endast två ningstecken af björn, nämligen: l) d. :; ;, då jag granregionen vid Bäckdalshalstjärnarna påträffade at björnarne nyligen upprifna vattenväxter samt legor och lösning, helt färska; 2) d. 2i)/~, då på Flatfjällets östra del inom björk- regionen påträffades nattgammal lösning och spår. I det i fallet synes det ha varit fråga om en hona med (två?) halt- vuxna ungar, i det senare om ett ensamt äldre djur. 7. ( iiil o g 11 lo L. Äfven järfven synes efter lappars och bofastas uppgifter förekomma regelbundet inom undersökningsområdet och an- gränsande fjälltrakter; dock sades allmänt att djuret, tack vare sin stora skygghet och sitt undangömda, kringströfvande lef- nadssätt i allmänhet vida mindre än björnen gjorde sig be- märkt. Den 25/ö anmälde min son vid sin återkomst från jakten, att han en knapp kilometer norr om Sätern hittat en rifven ren endast delvis uppäten. Då jag senare besökte platan- visade sig att gärningsmannen under tiden varit framme ånyo och af sitt byte ej kvarlämnat mer än ett rengnaget under- käksben och några större skinnslamsor. En i den mjuka torf- mullen intryckt klar spårstämpel lämnade intet tvifvel öfrigt rörande den roll, järfven spelat i det timade. 8. Lutra lutra L. Uttern var för såväl lappar som bönder en välbekant före- teelse och uppgafs han förekomma ända högt upp pa fjället. Denna uppgift bekräftades, då jag d. 28 7 pa Klumpfjället fann en vacker rad af utterspår i den halftorra mullen vid stranden af en torftjärn (h. ö. h. 800 m.). 66 FAUNA OCH FLORA p. {Mustela martes L.) och to. {Putorius ermineus L.) Såväl mård som hermelin (vessla) sades förekomma i trakten; själf iakttog jag under min vistelse livarken spår eller spårningstecken af någondera. //. (Cams lupus L.) Vargen, ehuru som det vill synas ej regelbundet bosatt inom trakten, förekommer dock vintertid ej sällan inom Frost- vikens socken, dit han från de norrut liggande stora fjällvid- derna växlar in. Själf iakttog jag inom undersökningsområdet aldrig tecken på hans vistelse därstädes. 12. }~ulpcs vulpes L. Vanlig skogsräf tycktes förekomma i tämligen stort antal; under vår vistelse iakttogs ett par gånger räf i Säterns ome- delbara grannskap såväl inom gran- som nedre björkregionen. Spår och lösning voro ej ovanliga. /?. Vulpes lagopus L. Fjällrackan synes, såväl enligt innevånarnas samstämmiga vittnesmål som att döma af den öfverallt i fjället ymnigt före- kommande gamla urblekta fjolårslösningen, sommaren 1907 varit vanlig inom undersökningsområdet. Innevarande år var detta ej längre förhållandet, och under vår vistelse iakttogs fjällrackan ej en enda gång. Däremot iakttogos uppe i vide- regionen ett par gånger tämligen gamla spår samt en gång (Brattlifjäll) en jordlya, dock ej befaren under sommarens lopp. /./. AI ccs a l ccs L. Elg förekom regelbundet, om också ej vidare talrikt, inom den undersökningsområdet omgifvande barrskogsregionen, där färska spår och lösning nästan dagligen anträffades; ett par KLINCKOWSTRÖM : i N SOMMAR i gånger anträffades färska spår ai enstaka djur uppe i björk- regionen. Af allt at1 döma tycktes elgstammen i Säterns grannskap uppgå till 6 7 djur (1 ko med 2 kalfvar, l gallko, 1 medelålders tjur, 1 2 yngre djur), rj. Rangifer tarandus I . Spår och lösning af de i den närbelägna Väktardalen hi- vande lapparnes tamrenar förekommo ymnigt öfverhelaui sökningsområdet och särskildt i Brattlifjällets öfre videregion anträffades ofta renar dels i grupper om 4 — 5, dels i större flockar om 50 — 100. Vid den i undersökningsområdets medel- punkt belägna sjön (irubbvattnet funnos kåtor, där lapparne senare på hösten vistades, vid hvilken tid renarne äfven be- sökte björk- och granregionerna. Fåglar: Som jag i det föregående redan omnämnt, har jag vid ut- arbetandet af redogörelsen för inom undersökningsområdet före- kommande fåglar åtnjutit fördelen af att kunna komplettera mina egna sparsamma iakttagelser medelst D:r A. Hasslers till mitt förfogande ställda anteckningar rörande fågelfaunan inom Frostvikens socken. D:r Hassler har under sina vidsträckta tjänsteresor inom socknen, hvarvid han i regeln färdats till fots med kamera, portör och anteckningsbok som ständigt säll- skap, haft rikligt tillfälle att dels själf iakttaga fågellifvet, dels genom inom olika trakter boende af honom vederbörligen »dresserade» äggsamlare erhålla kunskap om sällsyntare formers uppträdande. Jag meddelar i det följande regelbundet först D:r Hasslers (A. H.) anteckningar, därpå mina egna iakttagelser, där sådana finnas för handen. i. ( Tur dus philomelos) (Br.) H. Tämligen vanlig. (A. H.) Ej sällsynt i barrskogen nedom Sätern, hördes taltrasten ännu så pass sent som d. 9A sjunga lifligt. Taltrasten synes 68 FAUNA OCH FLORA endast undantagsvis öfverskrida 500 m. höjd; dock hördes en gång ett exemplar sjunga helt nära vår Säter (680 m. h.) 2. Turdus musicus L. ( iliacus auct.) H. Vanlig. (A. H.) Rödvingetrasten förekom som häckfogel allmänt inom un- dersökningsområdet, såväl inom björkregionen som inom gran- regionens öfre del. Talrikast syntes den dock förekomma vid själfva grangränsen (i blandskogen). Till sitt antal var den dock vida underlägsen snöskatan och torde dess antal endast utgjort \ 4 — Vö af dennas. Flygga ungar anträffades redan d. :: t i björkregionen söder om Klumpfjället. j. Tu v dus pila ris L. H. Ytterst vanlig. (A. H.) Snöskatan var näst ängspiplärkan afgjordt den allmän- naste fågeln inom området, där hon öfver hela björkregionen häckade i små kolonier om 3 — 10 par. Flygga ungar anträf- fades redan d. *°U) i början af augusti började såväl snöska- torna som rödvingetrastarne att lämna fjället och förekommo nu (s/s) samlade i flockar om 30—40 stycken nere vid tall- gränsen, tydligen på väg att bryta upp söderut. y. Turdus torquatus L. H. Sällsynt. Inalles iakttagen 4 gånger: Lermon, Frostviksbränna (vid boet), Storjola, Värjaren. (A. H.) Inom undersökningsområdet iakttogs ett ringtrastpar regel- bundet från d. 4/7 till d. 2hli i branterna söder om Brattlifjäll, där de höllo till såväl i själfva bergväggen som i de omedel- bart ofvan björkgränsen här sällsynt yppiga gråvidesnåren. Att de häckade i närheten var tydligt nog, men kunde dock trots ifrigt letande boet ej hittas. Efter d. 25/t voro de för- svunna. Utom undersökningsområdet iakttogs d. 22/e en ring- trast (äfven den tydligt häckande) vid Brännklumpen nära Gäddedet (733 m. h.) i en brant, delvis björkbevuxen bergvägg. KLINCKOWSTRÖM : EN SOMMAR I I 5. {Erithacus rubecula L.) H. Sällsynt, [akttagen 2 gånger. \. II. 6. Cyanecula suecica L. H. Sällsynt, [akttagen 2 gånger: Sitiesjaure, Damtjärn. \. II Blåliakesångaren förekom sällsynt här och där inom un- dersökningsområdet, där på gränsen mellan björk- och vide- regionerna yppig säljvegetation var förenad med rinnande vatten. Inalles iakttogs han följande gånger: ' \ 1 1 •... ft på Brattlifjällets sydsida, 10/~ ett par samma lokal, 17 -, 2 3 par på Flatfjällets södra del, 10/« ett par åtföljdt af flygga ungar på Klumpfjällets norra utlöpare åt Grubbvattnet till. 7. [Phoenicurus phoenicurus L.) H. Tämligen vanlig. (A. H.) Rödstjärten iakttogs flera gånger under sommarens lopp i granregionens mellersta delar och lägre. D. 6 '- iakttogos flygga ungar i granregionen (500—550 m. h.) 8. Saxicola oenanthe L. H. Vanlig. (A. H.) Tämligen vanlig öfver hela undersökningsområdet ända upp på de högsta topparne. D. Vt iakttogs ett bo med stora ungar i (Brattlifjäll). g. Pratincola rubetra L. H. Tämligen sällsynt (Gäddede. Lermon.) (A. H.) Buskskvättan iakttogs en gång 13/t, nära tallgränsen, samt inom undersökningsområdet d. 24/7 (Brattlifjäll, öfre björkre- gionen.) 10. Cinclus cinclus L. H. Vanlig på lämplig lokal. (A. H Strömstaren iakttogs två gånger inom undersökningsområ- det, nämligen d. 1!>; 7 i Gubbelåns forsar mellan Gubbeln och Grubbvattnet (björkreg.) samt d. 6/s en ungfogel i en fjällbäck (Brattlifjäll, videregionen). Fauna och Flora 1909. Haft. 2. FAUNA OCH FLORA //. (Regulus regulus L.) H. Nu mycket sällsynt (1905 allm., iqoö täml. allm., 1907 och 1908 mycket sällsynt.) (A. H.) 12. {Sylvia salicaria L.) H. Sällsynt. (Sjougdnäs 1907 och 1908.) (A. H.) /?. Phylloscopus trochilus L. H. Mycket vanlig. (A. H.) Löfsångaren var jämte snöskatan och piplärkan en af undersökningsområdets få verkligt vanliga fågelarter och före- kom jämt spridd öfver hela gran- och björkregionen. Ehuru allmän var löfsångaren dock till antalet vida underlägsen ängs- piplärkan och torde ej uppgått till mer än högst Vio af dennas individantal. 3/t och 'Vt iakttogos i granregionen bon med 6 kläckfärdiga ägg] bona voro byggda helt och hållet af hvita vinterfjädrar af dalripa och lågo på marken i kanten af tufvor (hälft öfverbyggda). D 28/< iakttogos flera par med vuxna ungar i björkregionen. Forts.) Ett och annat om maneterna, Till planschen af blåklintsmanet i Förra ni Af Hjalmar Östergren. nlandsbon, som för första gången kommer till hafvet, t. ex. vid vår västkust, skådar där i vattnet en djurvärld af helt annat slag, än den lan känner från floder och sjöar. På bott- nen löpa snabbfotade krabbor kors och tvärs EULC^tr.J bland trögt krypande sjöstjärnor. Bryggornas pålar bära på sin yta svampdjur och olikfärgade sjörosor, medan deras inre gnages sönder af de egendomliga musslor, som äro kända under namnet skeppsmask. På stenar och klippor sitta i vattenbrynet skaror af strandsnäckor, blåmuss- lor och för sina skärande skal fruktade hafstulpaner (balaner). På grunda sandstränder smyga längs bottnen sandräkor och ilundreungar, svåra att upptäcka för sin färglikhet med sanden under dem nere i bottnen äga sandmaskar och sandmusslor sitt hemvist. I de för böljorna vajande fälten af allehanda vattenväxter, som af kustbefolkningen sammanfattas under namnet tång, röra sig egendomliga fiskar bland räkor och myriader af smärre kräftdjur; på tången klättra snäckor och enstaka sjöborrar; äfven den mosslika beklädnaden på tången visar sig vid närmare pröfning till stor del utgöras af djur- kolonier. Bland dessa och talrika andra hafsdjur, som en hvar kan lätt iakttaga utan särskilda anstalter, är det dock inga, som ådraga sig så mycken uppmärksamhet som maneterna. 72 FAUNA OCH FLORA I motsats mot ofvan nämnda hafsdjur äro maneterna på intet sätt beroende af bottnen, äga i det hela ingen varaktig stad, utan drifva kring för vind och våg. De höra alltså till »plankton». Under denna beteckning sammanfattar man som bekant sådana växter och djur, som hålla sig sväfvande i vattnet, men ha ingen eller ringa förmåga af själfständig rörelse, hvarföre de äro prisgifna åt dettas växlande strömmar. Af de äkta planktondjuren är det inga, som kunna mäta sig med maneterna i storlek och skönhet. Det är dock icke sådana egenskaper, som mest bidragit till deras ryktbarhet. Deras rykte är egentligen icke öfvervägande fördelaktigt. Vissa arter bland dem kunna göra badning i fritt vatten så godt som omöjlig, när de uppträda i större mängd, och äfven fiskare vålla de skada och förtret. Deras obehagliga egenskaper angifvas redan af deras namn, om detta rätt tydes. Ordet manet förefaller oss främ- mande, är dock utan tvifvel ett gammalt nordiskt namn, som ursprungligen lydt marnäta, d. v. s. hafsnässla.1 Motsvarande namn äga dessa djur i många andra språk (Urtica marina, Ortie de mer, Söenelde o. s. v.) och i Skåne betecknas de, så- som redan Linné omtalar, med namnet brännvablar. Eljes är en till maneterna hörande art vid vår Östersjökust känd under namnet sjökalf,2 som ju icke tyder på brännande egenskaper. Dessa äro ock hos den arten mycket svagt utvecklade. Ehuru maneterna sålunda äro starkt uppmärksammade både af kustbefolkningen och af tillfälliga kustbesökare, äro de till sin 1 Ordet mar, som i skilda former (mare, mer, Meer) i flere språk betecknar haf, äger som bekant i en del sammansättningar denna betydelse äfven i svenskan t. ex. marso, maso eller marsvin (tumlare), marrisp, martorn (vissa hafsstrands- växter), mareld (hafvets af en del planktonorganismer betingade lysande). For- men näta i stället för nässla finnes fortfarande i en del dialekter (t. ex. i Väster- götland . Denna förklaring af ordet manet gafs redan på 1700-talet af den norske naturforskaren Pontoppidan, som angifver, att det i Norge förekommer under formen manäte. 2 Ordet kalf, som återfinnes äfven i det danska namnet Vandkalv, är må- hända en förvrängning af samma djurs tyska namn, Qualle. Om så detta namn får förbindas med verbet quellen (svälla), skulle det, liksom den engelska benäm- ningen jellyfish, kunna härledas från en annan karakteristisk egenskap hos mane- terna, nämligen den geléartade konsistensen. ÖSTERGREN: III ut il \\\\i OM MANETERNA natur föga kända för den stora allmänheten och t. ... m. före- mål för väsentliga missuppfattningar. Så tros del t. ex. mj ofta, att de mest på försommaren uppträdande, oförai öronmaneterna under sommarens lopp förvandlas till sensom- marens fruktade brännmaneter. En sådan öfvergång visar sig vid närmare undersökning orimlig, men dessa djurs ul Fig. 1. Öronmanetens utveckling (efter Steenstrup). N:r i — 8 förstorade, g förminskad. lingshistoria bjuder dock på förvandlingar, som för den oinvigde kunna synas ännu orimligare. Då deras utveckling förklarar deras periodiska uppträdande, ma vi här ägna den några rader. Maneterna fortplanta sig genom ägg, men de från dessa ägg uppstående ungarna utvecklas icke direkt till nya maneter. Efter att ha flyttat sig omkring något litet med tillhjälp af >in päls af flimmerhår, sätter sig ungen i stället med ena änden fast på en sten, tång eller dylikt och utvecklas till en bägarformig 74 FAUNA OCH FLORA polyp. Från bägarens rand växa fram ett antal fångsttrådar, som infånga näring (små planktonorganismer) och föra denna ned i bägarens hålighet, hvilken utgör djurets mage. I följd liäraf tilltager polypen i storlek, kan i många fall t. o. m. bilda knoppar från sin nedre del, hvilka utväxa till nya polyper. När den nått en längd af bortåt 1 cm.; börjar polypen snöra af sig på tvären i skifvor, hvarigenom den får en viss likhet med en hög på hvarandra uppstaplade tallrikar. Efter hand lösas emellertid skifvorna af, den öfversta först och så den ena efter den andra, och föra sedan ett själfständigt lif, under hvilket de utvecklas till maneter af vanligt utseende. Den kvar- varande nedre änden af polypen synes, enligt iakttagelser i akvarier, någon gång kunna fortlefva, ånyo växa ut till en fullständig polyp och nästa år gifva upphof till en ny kull af maneter. I regel torde dock dessa polyper dö, sedan skifvorna frigjorts. Maneterna förete sålunda en s. k. generationsväxel. Den ena generationen är de fastsittande polyperna, hvilka på könlös väg, genom delning, alstra maneter eller som de äfven kallas medusor. Dessa, som utgöra den andra generationen, gifva genom kön- lig fortplantning upphof till en ny polypgeneration, hvarefter de dö bort. Då maneterna alstras under en bestämd årstid och sedan lefva blott några få månader, blir deras uppträdande inskränkt till vissa årstider, något olika för olika manetarter. Maneterna hafva visserligen icke fullt sa enkel byggnad som polyperna; hufvuddragen torde dock lätt kunna åskådlig- göras med tillhjälp af textfigurerna af öronmaneten och plan- schen af den till brännmanetsläktet hörande blåklintsmaneten - jag inskränker mig i beskrifningen om maneternas bygg- nad hufvudsakligen till, hvad som gäller om dessa former. Den egentliga kroppen hos en manet eller medusa utgöres af en hvälfd, rundad skifva, som är tjock i midten, men tun- nare mot kanten, hvarföre öfversidan blir tämligen starkt kon- vex, undersidan svagare konkav eller nästan platt» Midt på undersidan sitter munöppningen, vanligen i spetsen på ett kort, fyrkantigt munrör. Från munnens 4 hörn utgå lika många östergren: iii och annai om manetei 75 tunna, hinnaktiga munarmar, hvilka tillsammans med mun bilda liksom en kläpp åt den klockliknande skifvan (ho del manetarter är skifvans hvälfning så stark, atl Formen full- ständigt liknar den hos en ringklocka). Skifvans kant är försedd med fångsttrådar eller tentakler, som kunna af djuret efter behag sträckas ut eller förkortas, men i öfrigt till antal, storlek och anordning Förete stora olik- i , när den släpptes ned i ett akvarium, komma i beröring med tentaklerna af en sådan sjöros (Bolocera). östergren: im och annat om manetei :s i Fisken lyckades genom häftiga ryckningar blifva fri, men låg sedan en läng stund bedöfvad på akvariets botten. Hade den icke kommit loss, så hade den vant förlorad man träffar någon gång fiskskelett i magen hos sådana stora sjörosor. Eljes förstå fiskar godt att taga sig till vara för n djuren. Att de falla offer för maneterna, har jag aldrig sett. Tvärtom söka sig allehanda fiskyngel, bl. a. torskungar, äfven en del kräftdjur under maneterna en fristad, dit ingen fiende följer dem. Ifrågavarande kräftdjur torde vara skyddad* af sitt tjocka kitinpansar och äro snarast att betrakta som parasiter hos maneterna, men småfiskarna, som stundom bilda hela små stim under maneterna, få nog sorgfälligt undvika dessas fångstredskap. För sin näring äro maneterna därför väsentligen hänvisade till plankton, som ju utgöres af varelser, som icke kunna fly undan. Allehanda småorganismer torde härvid spela största rollen, men vissa manetarter förtära äfven större byte. Den vanliga brännmaneten (Cyanea capillata) slukar t. ex. gärna öronmaneten (Aurelia), ja äfven andra arter af brännmanet- släktet såsom Cyanea palmstruchii och lamarcki. Af egentliga maneter, s. k. skifmaneter, känner man från Sveriges kuster endast 3 arter, som kunna sägas normalt till- höra vår fauna. Ytterligare 3 träffas dock emellanåt som till- fälliga gäster vid vår västkust. Af dessa 6 arter hör hälften till Cyanea eller brännmanetsläktet. Bland alla maneter intages främsta platsen både i storlek och skönhet af detta släktes medlemmar. Den bekante tyske zoologen Haeckel skrifver i ett stort verk om medusorna: »Skall man bland de talrika praktfulla djuren af denna klass tilldela högsta skönhetspriset åt ett visst släkte, så kan detta blott blifva Cyanea. I själfa verket erbjuder en stor, oskadad Cyanea, när hon med sina talrika och olikartade bihang solar sig i hafsytan, ett skådespel som i sitt slag knappast öfver- träffas af något bland den organiska världens öfriga under- verk. En vacker formad skifva af 1—2 meters genomskärning, praktfullt färgad och sirligt tecknad; därunder en vajande buske 82 FAUNA OCH FLORA af tunna, veckrika armgardiner och labyrintlikt vindlade geni- talband, bådadera hälft beslöjade bakom tallösa, i 8 knippen ordnade tentakler af 20 — 30 meters längd. Därtill uppträda dessa härliga jättemedusor i de nordiska hafven ofta i skaror, som milsvidt täcka hafvets yta». Hos Cyanea eller brännmanetsläktet har kanten 8 djupa inskärningar vid randkropparna, 8 ännu djupare midt emellan dessa, och de härigenom uppkommande 16 stora flikarna äro sedan hvar för sig något urnupna, så att randflikarnas antal blir 32. Tentaklerna äro långa och talrika, ordnade i 8 knip- pen, hvilka utgå från skifvans undersida, innanför de djupaste inskärningarna. Munarmarna äro mycket breda, bilda därför talrika veck. Matsmältningsorganens anordning har redan be- skrifvits (sid. 76). Den tidigast beskrifna arten inom detta släkte är den van- liga bränn maneten, Cyanea capillata (L.), som förekommer vid Nordeuropas kuster från engelska kanalen till norra Norge, äfven något i sydvästra Östersjön. I Skagerak och Kattegat är den blott alltför allmän. Vid Bohusläns kuster börjar den i regel uppträda i maj, dock endast i små, unga exemplar, visar sig tämligen sparsamt under försommaren, men blir mot som- marens slut allt allmännare och allt större. Under sensom- maren och hösten uppträda dessa maneter i stora svärmar, som i bukter och hamnar stundom drifvas samman, så att djuren ligga packade det ena intill det andra. Under senhösten dö de bort och vräkas massvis upp på stränderna, medan deras afkomma, polyperna, lefver kvar för att nästa sommar alstra en ny generation af maneter. När dessa maneter uppträda i sådana skaror, åstad- komma de en mycket effektiv blockad mot badning i öppna sjön. Faran är icke lätt att undvika, ty afrifna fångsttrådar, som talrikt kvarstanna bland tången, bibehålla sin förmåga att brännas. Och den är icke ringa. Händerna äro mindre känsliga, men på människans öfriga kroppshud åstadkomma dessa maneter i regel (känsligheten är mycket olika hos skilda personer) en rätt obehaglig sveda, ungefär som de verkliga östergren: ett och ANNA! om manetei nässlorna, och blifva ömtåliga ställen såsom lapparna eller ögonen träffade, så uppstår en myckel plågsam inflammation, som besvärar offret i flere dagars tid. Icki ens torkning oskad- liggör maneternas gift, såsom fiskare allt för ofta få erfara, när de vid handtering af torra nät ta stofl at maneter i näsa ögon. Äfven vid fångstens idkande besväras de af maneterna, som icke blott bränna deras händer, utan stundom äfven för- sämra utbytet, i det fisken tager skada, när den i en vad pres- sas in i en massa af maneter. Den vanliga brännmaneten når allmänt en genomskärning af 20 — 30 cm., i undantagsfall kan skifvan t. o. m. blifva ' _- ni. bred, eller kanske något däröfver.' Fångsttrådarna, som i antal kunna uppgå till mer än tusen (redan hos exemplar af 15 cm:s genomskärning har jag funnit omkring 150 i hvarje af de 8 knippena), sträckas hos den simmande maneten ofta ut till en längd af mer än 2 meter. Skifvans öfversida är full- ständigt slät. Färgen, som blir allt starkare under sommarens lopp, brukar vara gulbrun eller rödbrun, är dock stundom blekgul eller, i synnerhet hos fångsttrådarna, nästan purpurröd. Det är hufvudsakligen skifvans undersida, framför allt mag- väggen, och de nedhängande bihangen som äro färgade, dock brukar äfven öfversidan förete en svag färg. I Skagerak och väl äfven i Kattegat uppträder regelbundet ännu en art af släktet Cyanea, nämligen C. palmstruchii (Swartz), blåklintsmaneten (Jfr planschen i föreg. häfte!). Från någon annan trakt är den icke känd. Dessa maneter börja i små exemplar visa sig redan i januari, nå i juni sitt maximum i antal och storlek och försvinna redan i midten af juli. I större mängd har jag aldrig sett dem uppträda, men vissa år äro de dock rätt talrika vid mellersta Bohusläns kuster, såsom kring Lysekil. Denna art är jämförelsevis liten, med en genomskärning af blott 6 — 12, undantagsvis 15 cm. Tentaklerna äro fåtali- 1 Haeckel uppgifver den vanliga genomskärningen till ' a — - •■ ni. och näm- ner jätteexemplar om 1 — 1*/« m. Andra författares uppgifter öfverensstämma emellertid med mina egna iakttagelser från Sveriges och Norges kuster. 84 FAUNA OCH FLORA gare än hos föregående art (högst omkring 60 i hvarje knippe) och utsträckas i allmänhet blott till en längd af 1 — 2 gånger skifvans genomskärning. Lättast och säkrast igenkännes dock denna art genom sin färg och genom beskaffenheten af skifvans öfre yta. Skifvans öfversida är nämligen icke slät, utan täckt med spetsiga vårtor, som äro störst på skifvans midt, men vid närmare granskning befinnas tätt strödda öfver hela ytan, undantagandes randflikarna. Hvad angår färgen, så saknas sådan helt hos de under årets första månader uppträdande exemplaren, hvilka äro all- deles glasklara. Framåt våren får man bland de ofärgade se allt flere, som förete en mer eller mindre framträdande blå färg. I midten af juni börja de blå blifva öfvervägande till antalet och fram i juli ser man icke längre till några ofärgade. Då är äfven färgen djupast, vanligen rent blåklintsblå, stundom nästan violett. Såsom framgår af den kolorerade planschen, är dock skifvans öfversida ofärgad och liksom gelélagret glas- klar. Färgen tillhör hufvudsakligen gelélagrets inre yta, som bildar taket på maghålan och dess fickor, hvilka delar därför skarpt framträda. Dock kunna äfven de från skifvans under- sida nedhängande bihangen vara svagt färgade. Från den vanliga brännmaneten skiljer sig denna art vidare genom en för människan angenäm egenskap. Den brännes icke, eller rättare den brännes så svagt, att den i regel icke märkbart påverkar människans kroppshud och äfven på läp- parna åstadkommer en blott kortvarig, om än rätt kännbar sveda. En Grundsundsfiskare nämnde en gång, att han brukade kalla dessa vackra maneter för blåklintar. Då de under hög- sommaren, samtidigt med att den verkliga blåklinten i sädes- fälten öppnar sina blomster, i hafvet gifva en trogen bild af dessas färg, må de äfven i tryck bära blåklintens namn. Någon särskild beteckning för dem synes eljes icke här förekomma, måhända därför att man anser dem blott vara en färgvarietet af den vanliga brännmaneten. ÖSTERGRIN: ill OCH ANNA! OM MANETERNA I själfva verket har samma mening tidigare gjorl sig gäl- lande bland våra zoologer. Och nar artskillnaden tillslut biel uppmärksammad, trodde man, att var blå manet vore identisk med en, som beskrifvits tian Engelska kanalen och södra Nordsjön under namnet Cyanea lamarcki. Men denna skiljer sig från C. capillata väsentligen blott genom sin blå färg, som täcker äfven skifvans öfversida, under del att vår art utta nog icke är blå, men alltid företer andra och långt viktigare -kil]- aktiglieter. Då denna icke kunde återfinnas i nyare arbeten om medusorna, syntes det, som skulle den aldrig hafva be- skrifvits. Till slut befanns det dock, att så skett redan 1809 genom den särskildt som botanist mycket betydande svenske naturforskaren O. Swartz i det af J. W. Palmstruch utgifna verket »Svensk Zoologi». Genom att binda dennes namn vid en af den nordiska djurvärldens skönaste medlemmar har Swartz gjort en välförtjänt honnör för en man, som gjort mer än de flesta för att hos en större allmänhet sprida kun- skap om vår fauna och flora. När nu Cyanea palmstruchii dragés fram ur 100-årig glömska, framställes hon i en bild som vida öfvergår den, »Svensk Zoologi» meddelar. Härför ha vi att tacka fru justitie- rådinnan Astrid Gullstrand f. Forssell, hvilken under förra sommaren hade vänligheten för »Fauna och Flora» afmåla detta djur efter lefvande modell och härigenom föranledt mig att som text till bilden skrifva denna uppsats, samtidigt med att en notis om den tämligen oväntade förökningen af våra Cyanea- arters antal inflyter i en facktidskrift. Den verkliga Cyanea lamarcki Pér. & Les., hvars egen- skaper jag ofvan i förbigående berört, har jag erhållit i ett par exemplar vid Kristinebergs zoologiska station (intill Fiske- bäckskil). Den enda utom dessa 3 från Atlanten kända Cyanea-arten, C aretica Pér. & Les., som tillhör Amerikas ost- kust och Norra ishafvet, lär vara träffad äfven vid norra Norge. Denna art torde vara den största bland alla maneter; skifvan skall bli ända till 2 meter bred och fångsttrådarna 40 meter långa! Sådana jättemaneter omtalas dock blott från Amerika. Fauna och Flora 1909. Haft. 2. 86 FAUNA OCH FLORA Den vid Sveriges kuster mest spridda maneten är emel- lertid ingen bland Cja/^a-arterna, utan öronmaneten Aurelia aurita (L.). Denna förekommer nämligen icke blott vid väst- kusten, utan äfven i största delen af Östersjön, ända upp till Åland och Finska viken, är föröfrigt spridd längs alla euro- peiska kuster, och en form från Amerikas ostkust anses af många författare vara samma art. Öronmaneten börjar upp- träda i maj samtidigt med den vanliga brännmaneten, och an- träffas liksom denna ännu långt fram på hösten. Där båda dessa maneter förekomma, synes dock öron- maneten hafva sin egentliga blomstringstid på försommaren, då den kan uppträda i stora skaror, om än icke som bränn- maneternas på hösten. Senare på sommaren taga dessa helt öfverhanden, så att öronmaneterna bli sällsynta. Det förefaller, som skulle den fruktansvärda Cyanea capillata äta upp eller äta ut sina konkurrenter, såväl svagare former bland de egent- liga maneterna som äfven andra medusor. Och öronmaneten hör afgjort till de svagare, såväl i fråga om geléets konsistens och muskulaturens utveckling som beträffande brännförmågan, hvilken t. o. m. är mindre än hos blåklintsmaneten. Storleken är vanligen 5 — 15 cm. (mindre i Östersjöns bräckta vatten), undantagsvis ända till 30 cm. eller något där- öfver. Färgen är svagt blåaktig eller rödaktig, eller saknas helt. Skifvan företer 8 grunda inskärningar för randkropparna (Se fig. 2 och 3!). Längs de rundade flikarna mellan dessa sitter en frans af talrika, men korta och tunna fångsttrådar. Munarmarna äro smala, och maghålan utsänder direkt, utan bildning af fickor, trånga kanaler, som i kanten förbinda sig med hvarandra till en ringkanal. Den veka byggnaden, ten- taklernas svaghet och den ringa brännförmågan samman- hänga tvifvelsutan med, att denna manet när sig blott af smärre planktonorganismer. Under höstmånaderna uppträda vid Bohusläns kust stun- dom exemplar af ännu ett par skifmaneter, som egentligen höra hemma i Nordsjöns sydligare delar. Den ena af dessa är så egendomlig, att den trots sin sällsynthet ådragit sig fiskar- ÖSTERGR] N : i i i OCH WN • I i >M M KS] i i I befolkningens uppmärksamhet och erhållit enskl namn. Detta är den s. k. klotmaneten, Rhisostoma octopus (L >. Skifvan är hos denna manet nästan broskhård, till formen ett halfklot eller en hatt med nedvikt brätte. Äfven mun- armarna äro fasta, dessutom rikt förgrenade på ett sätt, som gifver dem ett blomkålsliknande utseende. Den egentliga munöppningen är igenväxt, men i stället genomdragas mun- armarna af ett rikt grenadt system af kanaler, som utål öppna sig genom talrika porer och inåt mynna i magen. Genom f Fig. 5. Klotmanet (fotografi af konserveradt exemplar). dessa kanaler strömmar vattnet fram och åter, tillförande dju- ret näring, som här alltså än mer än hos Anrelia kommer att helt utgöras af mycket små varelser. I samband med detta sätt för näringsupptagande ha fångsttrådarna helt försvunnit. I storlek täflar den med Cyanea capillata. Vid vår västkust uppträda, utom de egentliga maneterna, ännu en hel del andra medusa-artade djur, hvilka i vinterns plankton, däri de nå sin yppigaste blomstring, spela en lika intressant roll, som maneterna i sommarens, och äfven i for- mernas skönhet, om än icke i storlek eller färg, kunna fullt mäta sig med dessa. Att upptaga äfven dem till behandling skulle dock föra oss för långt. Grantgazellen (Gazella Granti, Brooke) på Kilimandjaros stäpper. (Härtill bilden sidan 90.) Af Yngve Sjöstedt. belysning af den vackra grupp af grantgazel- ler, som nyligen uppställts på Riksmuseet, vill jag i korthet skildra några drag ur denna gazells lif på de ostafrikanska stäpperna sär- skildt kring Kilimandjaro och Meru. Intet djur på stäppen öfverträffar grant- gazellen i sirlig skönhet; det är stäppens vackraste prydnad. Dess mjuka färg i sandgult och hvitt, dess graciösa former och mjuka rörelser, dess vackra, ofta isynnerhet hos de gamla bockarna liksom medvetet stolta hållning och snabba, lediga lopp, allt förenar sig att göra en grupp af dessa djur till en af de vackraste taflor stäppen har att uppvisa. Endast den mera i akacieskogarna och på annan ej alldeles öppen terräng lefvande, rätt närstående palla-antilopen (Åepyceros melampus suara Matsch.) kan i dessa afseenden göra grant- gazellen rangen stridig, särskildt genom sina ännu snabbare rörelser, sin utomordentligt smidiga byggnad och sina märkliga höga språng, då djuren plötsligt oroade som elastiska bollar kasta sig högt upp i luften åt alla håll, innan de besluta sig för en viss riktning, i hvilken de därpå fly bort. Det är en dag i början af november, och solen lyser ned från en nästan klar himmel. Åtföljd af mina bärare hade jag Y. SJÖST1 dt: GRANTG w i på morgonen tågat ned trän den zool. stationen på Kilimand- jaros sydvästra sluttning genom infödingarnas välskötta farmar, där bönfälten lyste violetta af sin rika blomsterskrud, i vadat Sanyafloden och fortsatl på stäppen nedanför Kilimand- jaros västra sida; ett vildsvin hade nyss fälts och marschen gick vidare till trakterna kring floden Kirarågua, där grant- gazeller, thomsongazeller, koantiloper och ofta gnu och zi hade sina favoritlokaler. Länge behöfde vi ej hellei vänta, innan en flock grantgazeller visade sig betande bland del I tufviga gräset, och ditåt styrde vi våra steg. Deras vackra isa- bellgula, under hvita dräkt med ett stundom (ej hos de gamla hanarna) tydligt framträdande mörkt band mellan ryggen* bukens mjuka färger, lyste vackert i den klara solen, och de böjda, med upphöjda ringar försedda hornen gåfvo det stolt burna hufvudet ett i hög grad präktigt utseende, dar djuren vid vårt annalkande lyssnande stodo och blickade åt oss. Men för jägaren är det ej nog att på afstånd beundra de vackra djuren, då samlingarna vänta på sin skörd, en kula far genom luften och kommer hjorden att flyende störta bort öfver stäppen, kvarlämnande en bock som byte. Nu blef det de svartes tur att aktivt deltaga. Åmesi, min stän- dige jaktkamrat, var först framme för att medan blodet ännu flöt varmt i ådrorna göra snittet öfver djurets strupe, utan hvilket han som muhammedan ej vågade förtära köttet. För att ej förstöra strupens hud måste han dock uppskära denna varsamt längs midten och sedan afskära de innanför varande blodkärlen. Det är märkvärdigt att se, huru fast de svarta muhammedanerna fasthålla vid dessa religiösa bruk, och huru dessa simpla män långt ute i ödemarken, där ingen annat än Allah kan kontrollera deras görande och låtande i dessa styc- ken, hellre svälta än att äta en enda bit, som ej blifvit slaktad under antagna former. De från bärget medförda wadschagga- männen, som med förkärlek förtära djurens inälfvor såsom de största läckerheterna, utryckte den rykande lefvern, som de på stället sväljde i stora stycken, så att blodet rann kring munnen. Den fällda gazellen, hvars tyngd genom inälfvornas 9° FAUNA OCH FLORA Y. SJÖS! EDT: GRANTGAZEL) g] borttagande blifvit betydligt lättad, kastas sedan al ett par bärare på axlarna, hvarpå vi fortsätta vandringen öfver stäppen. Men redan på ett par tusen Fots afstånd har den bort- sprängande hjorden stannat och betraktar oss med spänd upp- märksamhet, där vi utan det minsta skydd närma oss, tränga sig tillsammans och sprida sig åter för att snart i språng skynda bort öfver stäppen. Några lifliga kid äro de föl sta som skrämda dansa bort, då och då vändande sig om för att söka sina mödrar och liksom förvirrade öfver, att dessa ej äro i deras närhet. Grantgazellen är ej blott stäppens vackraste prydnad, han är äfven i dessa trakter den allmännaste af alla antiloper. Den lefver alltid i mindre eller större hjordar, stundom upp- gående till hundratals djur, gärna i sällskap med thomson- gazeller, koantiloper, gnu och zebror och hade särskildt sin ständiga hemvist på stäpperna mellan Kilimandjaro och Meru i närheten af floderna Kirarågua och Ngare nairobi samt vid Merus nordöstra sida kring floden Ngare na nyuki, men var äfven på många andra håll, särskildt i landskapet Leitokitok, norr om Kilimandjaro talrik och sågs dagligen ofta i mängd under marscherna i dessa trakter. Egendomligt var, att inga eller få antiloper syntes uppe- hålla sig på de utmärkta betesmarkerna nedanför Merus västra och nordvästra sidor, ett förhållande hvarpå de där boende boerjägarne möjligen kunde gifva en förklaring. Genom sin sandgula färg hafva grantgazellerna ofta en stor likhet med omgifvande gulnade stäpper och försvinna lätt för ögat, särskildt i viss belysning, mot denna bakgrund, om deras pro- fil ej aftecknar sig mot den ljusa himlen. I senare fall kunna hjordarne upptäckas äfven på långt afstånd. Belysta af den nedgående solens påfallande ljus urskiljas de äfven lätt isyn- nerhet af det öfvade ögat, då de vandra ganska långt borta på stäppen. De gamla bockarne äro hjordarnes väktare och såsom sådana minst skygga och de sista att vid fara taga till flykten. Ofta ser man dem vandra för sig själfva något skilda från den 92 FAUNA OCH FLORA öfriga hjorden, och vid vissa tillfällen kunna de sluta sig till- hopa för sig själfva, så att hela flocken endast utgöres af gamla ståtliga bockar, såsom jag hade tillfälle att iakttaga på de med högt gräs beväxta stäpperna sydost om Meru. Vid annalkande fara börja djuren oroligt svänga svansarne hit och dit för att plötsligt kasta om och gifva sig på flykten, hvarvid de gamla bockarna modigt bevara eftertåget och ofta stå kvar, tills de öfriga hunnit ett stycke bort. Liksom trot- sigt vandra de därvid först långsamt bort för att sedan på en gång rusa i väg med stor snabbhet. Såras ledaren, öfvergifves han i regel ej af hjorden, som så snart den märker, att han ej kan följa de öfriga, saktar af i sitt lopp, det är som en viss förlamning utbredt sig öfver dem alla, och gång efter annan vända sig djuren om för att se om ledaren är med, liksom uppmuntrande honom att skynda efter. Utom stäppens torftiga gräs förtära grantgazellerna gärna blad och fruktskidor af akasior, hvaraf magen på fällda exemplar stundom var fylld. Litteratur. Our Trees; How to know them. By Arthur I. Emerson & i M. Weed. J. B. Lippincott C:o. Philadelphia 1008. 3 - Få böcker förena på ett så lyckligt sätt det nyttiga med det angenäma som den ofvannämnda. Den utgör en handbok afsedd att meddela kunskap om Nordamerikas träd. Detta sker b ord och bild. Hvarannan af de stora och breda oktavsidorna upp- tages af en helsidesplansch med fotografiska reproduktioner dels af kvistar och grenar af ett trädslag med blad, blommor och frukt i ungefär naturlig storlek, dels af en totalbild, som visar trädets växt och förgrening, såsom framgår af de här starkt förminskade prof ven. På hvarannan sida lämnas en skildring i allmänfattlig och ledig form af ifrågavarande arts kännetecken till skillnad från när- stående former. På samma gång omtalas trädets geografiska ut- bredning, dess växtsätt och förekomst. Tillika framhålles de prak- tiskt nyttiga egenskaper, som trädet kan anses ha från människans synpunkt genom sina frukter, sin ved, sin bark o. s. v., eller det estetiska värde, det kan skänka såsom prydnadsföremål genom blom- mor eller löfverk m. m. I öfverensstäminelse härmed rekommenderas somliga till sko träd, andra till alle- eller parkträd eller för annat ändamål. Det är gifvet, att hela den nordamerikanska kontinentens ofantligt talrika mängd af trädslag ej kunnat bli föremål för afbildning. Dock lämnas ej mindre än 138 planscher, af hvilka emellertid omkring halftannal dussin ha till föremål från Europa införda trädslag, som kommit i allmän odling eller förvildats i Nordamerika. Exempel på dylika är bl. a. vår vanliga alm, som mycket tidigt tyckes ha vunnit bur- skap på andra sidan Atlanten. Redan 1844 fanns vid Boston en alm, som var öfver 11 fot i omkrets 5 fot öfver marken. Hvitpil säges också vara fullt naturaliserad och allmänt utbredd i Förenta Staterna o. s. v. Å andra sidan ha vi från Amerika fått en del ho> oss nu allmänna träd, såsom t. ex. balsampoppeln, eller med indi- anskt namn »tacamahac\ som har sitt hemland i nordligaste Ame- rika från Labrador till Alaska och från Maine till Nevada. Balsam- granen är också nordamerikanare för att ej tala om Pinus strobus, Thuja occidentalis m. fl. andra barrträd, hvilka äfven hos oss äro fullt härdiga samt ofta träffas i svenska parker och planteringar. Af de amerikanska löfträden ha vi tillägnat oss jämförelsevis färre. Den virginska häggen (Prunus virginiana) träffas ju allmänt i parker, 94 FAUNA OCH FLORA ej fullt så vanlig är den vackra Prunus serotina. Amelanchicr, vissa Rhus- arter och Ailanthus äro ej sällsynta buskar i våra planteringar. Den vackra Catalpa och det intressanta tulpanträdet äro ömtåliga och torde knappt uthärda annat än i Skåne, där man dock kan få se dem flerstädes. Hickoryträd ser man ganska sällan i Sverige och dock skulle nog flera arter af dessa nyttiga och vackra träd kunna trifvas i landets södra och mellersta delar. Men det finnes många andra nordamerikanska träd, som säkert äro fullt härdiga och som nog med fördel skulle kunna införas hos oss såsom prydnadsföremål II 111 K Ml K och måhända äfven af rent ekonomiska skal. Någon närmare in- redning härom kan ej gifvas, men den nu refererade In, ken kan lämna en hel del upplysningar af värde i detta afsei nde likväl ej vara alldeles ur vägen att nämna namn på några härdiga trädslag, som kunna ifrågasättas. Den gula björken (Betula lutea), så benämnd efter sin gulaktiga bark och nående en höjd af ioo tot samt en diameter af 4 fot, den eleganta pappers- eller kanotbjörken (Betula papyriferä) med glänsande hvit näfver, trifvas båda utmärkt långt upp i Canada och i hårdare klimat än hos oss; likaså den Q 6 FAUNA OCH FLORA svarta asken (Fraxinus nigra)^ som väl går till i sumpmarker. Höst- löfvets mångskiftande färgspel är ju äfven hos oss föremål för hvarje naturväns beundran, men då våra löfskogar i allmänhet mest bjuda på gula färgtoner, är höstfärgen i Nordamerika rödt och skarlakan. Härtill bidraga bl. a. en del ekar, såsom Quercus coccinea, Q- rubra, men äfven lönnar t. ex. Acer rubrum, som alla skildras i det an- förda arbetet. Detta kan sålunda rekommenderas åt alla dem, som älska att omgifva sig med vackra träd och buskar, och äfven fack- männen kunna säkerligen hämta värdefulla upplysningar därur. De vackra bilderna måste tilltala hvar och en. Den första af de bilder, vi här tagit oss friheten återgifva, före- ställer svarta valnötsträdet (Juglans nigra), den andra tulpanträdet {Lirzodendron tulipifera). Det förra växer från New England till Ontario samt sydväst till Florida och Texas, det senare i en stor del af östra Nordamerika samt är i Ohios och Mississippis floddalar ett värdefullt timmerträd. Svarta valnötsträdet når också sin bästa. utveckling i Ohios floddal, hvarest man ofta sett exemplar, som varit 150 fot höga och haft en stamdiameter af 8 fot. Smärre meddelanden. Bidrag till kännedomen om ekorren. Samtidigt med insändandet till Riksmuseum af några ekorrar jämte ett typiskt bo, tar jag mig friheten meddela några iakttag rörande denna lilla gnagare, af hvilka några kanske kunna vara al intresse. Allmogejägaren häruppe skiljer mellan tre slags ekorrar: Gran- ekorre, som i vinterdräkt har svartbrun svans, mera enfärgadt grå rygg samt mörkare teckningar å benen, tallekorre, som har röd- brun svans, svagt rödbrun rygg samt i allmänhet ljusare teckning än föregående och slutligen »espingen», som är lik tallekorren, men ännu mycket mera ljus. Dessa färgvariationer torde väl vara beroende på djurens olika ålder. Bland de exemplar jag skickat finnas båda de förstnämnda varieteterna, men anträffas espingen mera sällan. Ekorren är »gill» d. v. s. gråverket är fullharigt frän slutet af oktober till början af maj och skjutes han för skällande hund, så länge snön ej är alltför djup, och då detta jaktsätt ej kan använ- das, spårar man upp honom och skjuter honom vid boet, och är denna senare jakt, i brist på annan, mycket roande, och är det ofta förenadt med stor svårighet att kunna utreda spåret och i den täta, snöhöljda granskogen finna boet, då ekorren alltid begifver sig till detta genom att längre eller kortare sträcka »vada» uppe i träden. Boet är oftast byggdt på grenarnarna af mindre granar, omkr. 4 — 10 tum i brösthöjd samt omkr. 20 fot från marken och är alltid beläget på södra sidan om stammen och med två ingångs- hål, ett på hvardera sidan. Det består ytterst af torra barrträds- kvistar, därefter af laf af Usnea barbata eller någon gång af mossa samt innerst är det alltid hopfogadt af mjuk Alutoria jubata-\di. Materiel för att vid behof kunna igentäppa ingångarne finnes alltid i boet. Någon gång har jag anträffat boet i ihåliga träd eller på grenarna af tall, men är detta undantag från regeln. Under den mörka och kalla årstiden för ekorren en mycket maklig tillvaro. I dagningen lämnar han boet för att proviantera, och så snart han är mätt, går han in och lägger sig igen och stannar i boet till nästa morgon. Kring jultiden är han sålunda i rörelse till kl. 12 — 1 på dagen, men nu i början af mars går han i boet redan kl. 9 — 10 f. m. Råder mycket dåligt väder, brukar han liksom haren ett eller annat dygn förbli fva i stillhet. Då blidare väderlek inträdt samt under parningstiden är han mera i rörelse. 98 FAUNA OCH FLORA Makarne träffas ofta tillsammans i boet, och detta äfven utom fortplantningstiden , åtminstone under vintern. Jag har en gång an- träffat två hanar och en hona i samma bo, samt midt under par- ningstiden flera gånger två hanar i bästa sämja i samma bo, men aldrig två honor tillsammans. Vid jakt å ekorre är det ofta mycket svårt att få honom att lämna boet. Hvarken slag på trädet eller häftiga ruskningar kunna drifva honom ut, och enda utvägen är då, att en person klifver upp till boet och kör ut honom, eller också kan detta äfven åstad- kommas, om man har till hands en stång, med hvilken man från marken kan nå upp i boet. Är honan med i boet, har jag alltid märkt, att hon först ger sig ut; om detta varit beroende på en till- tillfällighet eller därpå, att hon är mera skygg än hanen, kan jag emellertid ej afgöra. Om man lyckas att utan buller närma sig boet, finnes emellertid ett sätt att utan besvär få ut honom. Man be- höfver endast skrapa lätt på stammen eller afbryta små kvistar, då han genast beger sig ut. Befolkningen vill hålla före, att denna lättrörlighet skulle bero på en nedärfd skräck för mården, och denna åsikt kan möjligen hafva fog för sig. Som ekorrens föda vintertiden häruppe mest består af barr- trädsfrö, så behöfver han ej, i likhet med ekorren i södra Sverige samla vinterförråd; dock brukar han ganska mycket på hösten samla svamp och fastkila där och hvar i granklykor för att hafva tillgång till under vintern. Då i år är brist på både kottar och blom- knoppar och svamp förra hösten, tillfölje den starka torkan, före- kom endast sparsamt, vore synnerligen intressant få veta magkon- tentans beståndsdelar hos de öfversända exemplaren. Under sista lemmelåret fann jag i ett ekorrbo 4 st. lemlar. Huru dessa kom- mit dit,1 och för hvad ändamål de voro där, är svårt att yttra sig öfver. Jag har emellertid träffat gamla ekorrskyttar, som påstå, att de sett ekorrar förtära möss. Från gamla tider, då ekorrskyttet var mera allmänt än nu, fortlefver en gammal sed, som jag äfven vill omnämna. Under goda fröår utgöres ekorrens föda hufvudsakligen af barrträdsfrö. Magen med dess innehåll (den s. k. ekorrkimen) har då ett hvitt och aptitligt utseende samt frisk lukt, och brukade skytten, då han om kvällen vid den öppna spisen flådde sina ekorrar, att fastsmeta sina »kimar» vid den heta spismuren, där de fingo sitta tills de blefvo väl genomstekta, hvarefter de åtos. Af egen erfarenhet kan jag intyga, att anrättningen är ren och njutbar. Har ekorren för- tärt svamp ar maginnehållet svart samt har frän lukt som ej retar aptiten. För dem, som skjuta ekorren för förtjänstens skull, är detta året ett goår, då priset nu är 50 öre pr skinn, men tillgången är ringa. Vindeln den 15 mars 1909. Karl Gram. 1 Någon roffågel hade ej kunnat praktisera dem in genom den trånga öpp- ningen, och själf hade de ej kunnat ta sig upp till boet. SMÄRRE Ml DD] I Ännu en lefvande gecko funnen i Stockholm. För kort tid sedan öfverlämnades såsom gåfva t useum af Hr Gunnar Lind en geckoödla3 al arten Tarentola innu), (Linné). Den hade påträffats i korkbalar, om importeral A. B. Wicanders korkfabriker. Då den tillvarat 1908 lefde den ännu, ehuru det var ganska länge sedan dei göra den ofrivilliga resan från sitt hemland. ECorkbalarne ifi nämligen lossats i Stockholm omkring den 20 juni 1 , tar 3 veckors resa trän utskeppningsorten, Lissabon, och sedan legat magasinerade. Tarentola mauritanica är hemma i de södra Medelhafslän derna och nordgränsen för dess naturliga utbredning i Portugal är Douro. Det är en liten gråbrun ödla med mer eller mindre utpräglade mörka marmoreringar. Dess längd uppgår till omkring 15 em. med den bräckliga svansen inräknad. Den jagar sitt byte, som 1 af insekter, hufvudsakligen nattetid, såsom de vertikala pupillerna angifva. Tack vare de utmärkta af tvärgående lameller bildade häftorganen på tårnas undersida kan Tarentolan ej blott löpa upp- för glatta vertikala väggar, men äfven på undersidan af ett tak eller andra föremål. Den föredrager till och med att i sina gömställen intaga sofställning med ryggen nedåt. En jätteask i Skåne. På grund af förfrågan i denna tidskrift (häftet 1, 1908) huru- vida större askar än den, som omtalas från Opphems egendom i Östergötland, förefinnas, vill jag lämna följande uppgift. Gården Lillö, tillhörande Bosjöklosters herregård, har på sina ägor en ask, hvars stam 75 cm. ofvan marken mäter jämt 5 meter i omkrets (således 0,41 m. mer än Opphems-asken). Den växer ett 50-tal m. från själfva Ringsjöstranden, är ovanligt väl växt med tät och regelbunden krona. På samma ställe växer en alm, mätande 4,50 m. i omkrets 75 cm. ofvan marken. Höjden är 18,50 m. Mätningarna äro gjorda 1898. GöU Turesson. Bäfrar, som reparera en fabriksdamm. Vid Phillips i Maine finnes en yllefabrik som drifves med vat- tenkraft. Dammen öfver Sandy River, som lämnar denna kraft har länge varit dälig och läckt betydligt. Reparationer ha försökts, men misslyckats, därför att dammen från början varit illa gjord. Plötsligen slutade emellertid dammen att läcka, och en undersökning visade, att en koloni bäfrar utfört arbetet. Disponenten för fabriken Hr J. Pease var den, som upptäckte förhållandet. Han var ute och Jfr Fauna och Flora 1907, p. 275. IOO FAUNA OCH FLORA gick en dag och fann då tvenne af bäfrar fällda träd, ett fyra, det andra sex tura tjockt. När han närmade sig dammen fann han bäfrar plaskande och lekande där. De voro ej rädda, ty bäfrarna äro fridlysta i Maine sedan 1905 och ha ökat sig sedan dess samt blifvit vana vid människor. Bäfrarne i fabriksdammen anses ha flyttat dit från ett ställe längre upp i älfven och då dessa djur äro mycket noga med sina egna dammbyggnader, togo de sig genast för att reparera den läckande dammen. Detta skedde genom att de stucko ned ett antal poppelstammar i gyttjan ofvanför, samt till- lika ditförde tvä stora björkstammar. Att bäfrar slå sig ned på detta sätt i ett litet fabrikssamhälle torde med rätta anses rätt egen- domligt, säger »Forest and Stream», som meddelat berättelsen. En svart hare skjuten i närheten af Nybro, Kalmar län, har inköpts till Riksmu- seum i februari i år. Det är intressant att nästan alla svarta harar som skjutits här i landet, så vidt kändt är, härstamma från Kalmar län eller angränsande trakter. Ejder häckande i Luleå skärgård. Då jag ej vet, om det är bekant, att ejder häckar i Luleå skärgård, får jag härmed meddela att så är fallet. Jag bifogar en liten fotografi1 tagen af ett af de tre bon, som sommaren 1908 den 8 juni funnos å ett sandref, Sandgryndan, omkr. 3 mil från Luleå. Luleå den 11/i 1909. Gylfe Melker sson. Häckande ejder har iakttagits ända upp till Torneå skärgård, men den är mindre vanlig däruppe. *> » Breflåda. Till Redaktionen af Fauna och Flora, Stockholm. På sidan 286 af Årgången 1908 af Fauna och Flora omnämnes, att en nyfödd älgkalf infångats och hållits i fångenskap. På flera andra ställen om- nämnas liknande förhållanden och på intet enda ställe namnes ett ord om, att sådant skulle vara olagligt, fastän djuren tydligen infångats i förbjuden tid. Däraf får man väl draga den slutsatsen, att det är tillåtet att infånga djur äfven under förbjuden tid, om meningen är att uppföda dem? Tacksam för svar på ofvanstående fråga i Eder ärade Tidskrift vore C. A. W—d. Till svar å ofvanstående kan meddelas, att det naturligtvis behöfves veder- börligt tillstånd för att under förbjuden tid infånga fridlysta djurarter, äfven om man har för afsikt att uppföda och tämja de infångade exemplaren. Dispens från jaktstadgan skall sökas hos Kgl. Majestät. d . 1 Fotografien lämpade sig riktigt bra för reproduktion. Red. En sommar i Frostviksfjällen Af A. Klinckowström. Forl ij. Accenter modularis L. H. Tämligen sällsynt. (A. H.) Järnsparfven förekom tämligen allmänt i öfre granregionen söder om Klumpfjället och iakttogs flera gånger uppe i bland- skogen nära barrgränsen. i j. {Lanius excubitor L.) Iakttagen en gång (% 1908 vid Gäddedet.) (A. H.) 16. {Muscicapa ficedula L.) H. Tämligen sällsynt. (A. H.) //. {Muscicapa atricapilla L.) H. Vanlig. (A. H.) Af svart- och hvita flugsnapparen iakttogos tvenne par nära Gussvattnet vid tallgränsen; ett tredje par iakttogs häc- kande i granregionen (omkr. 550 m. h.) 18. (Parus borealis Selys Long.) H. Vanlig. (A. H.) Fauna och Flora 1909. Haft. 3. >. 102 FAUNA OCH FLORA icj. {Parus cinctus Bod.) H.? Iakttogs ofta under hösten 1907. (A. H.) Lappmesfamiljer iakttogos flera gånger i början af augusti i granregionen söder om Sätern. 20. {Parus c ristai us L) H. Sällsynt (Gäddede 1905, 1907; Fiskåvattnet.) (A. H.) 21. (Parus äter L.) H. Tämligen vanlig i södra delen af socknen. (A. H.) 22. (Parus major L.) H. Tämligen sällsynt; har häckat vid Gäddedet. (A. H.) 23. (AcgitJialos ca u d a tus L.) En flock stjärtmesar iakttogs vintern 1907 — 190S af forstmästar S. Arbman. 24.. (Xaunus troglodytes) (L.) H. Sällsynt (iakttag, vid Gäddedet, har häckat vid Storvattnet). (A.H .) 2j. (Hiruudo urbica L.) H. Mycket vanlig. Häckar vid Norrsjön i klippbranter. (A. H.) 8 — 10 par hussvalor häckade längs takfoten vid Guss- vattengården. Den 8/s voro ännu alla ungarna kvar i bona, men d. 14 8 voro de samtliga ute, öfvande sig flitigt i flygkonsten. 26. (Chciidou rustica L.) H. Vanlig. (A. H.) Talrik i Gussvattensbygden nedom tallgränsen. 2j. [Clivicola ripatia L.) H. Tämligen sällsynt. (A. H.) KLINCKOWSTRÖM: EN SOMMAR ii io; 28. (Motacilla alba L.) II. Vanlig. (A. II 1 Sparsamt vid Gussvattengårdarne. 2p. {Budytes flavus Thunbergi) (Billb.) II. Vanlig. (A. II. i Häckade allmänt ner vid tallgränsen söder om undi ningsområdet. 30. Anthus pratensis L. H. Ytterst vanlig. (A. II.) Ängspiplärkan var ojämförligt den mest vanliga fågelarten inom undersökningsområdet. Hon förekom ovanligt jämt för- delad öfver hela området. Jag sökte genom flera olika metoder (antalet iakttagna exemplar, antalet funna bon o. s. v.) fast- ställa hennes ungefärliga antal inom undersökningsområdet- björk- och videregion och kom såväl på det ena som andra sättet till det resultat, att hon inom området hade en medel- täthet af omkring 1 par på livar hektar mark inom det af granregionen begränsade området. Äfven inom granregionen förekom hon, ehuru ojämförligt mindre talrikt än i björk- och videregionerna. D. 4/t iakttogs i björkregionen bon med något mer än halfrufvade ägg (Brattlifjäll). D. 9/i bon med ungar (Klumpfjället; 850 m.. h.). D. 17/7 flygga ungar (Flatfjället). I början af augusti började piplärkorna minskas på fjället; den 10813 syntes blott ett och annat enstaka exemplar, där de förut förekommit talrikt; i dalarne däremot tilltogo de dagligen i antal och mot månadens midt ordentligt vimlade det af pip- lärkor nere vid tallgränsen. 31. Ant hus trivialis L. H. Tämligen vanlig. (A. H.) Ej sällsynt i granregionens öfre delar, iakttogs trädpip- lärkan ofta på gränsen till björkregionen i blandskogen. D. " ' t iakttogos fullt utvuxna ungar i granregionen på 650 m. h. 104 FAUNA OCH FLORA j2. (Emberiza cilrinella L.) H. Mycket vanlig. (A. H.) 13. {Emberiza hortulana L.) H.r Iakttagen 1 gång (juli 1908 vid Gäddede.) (A. H.) ?./. Emberiza schoeniclus L. H. Mycket vanlig. (A. H.) Säfsparfven förekom tämligen allmänt inom undersöknings- områdets björkregion. Till individantal betydligt underlägsen piplärkorna (högst \ 50 af dessas antal) häckade den i björk- backarna här och hvar utan att bilda kolonier. Den \ 7 hitta- des ett bo med 5 halfrufvade ägg (Grubbvattnet); d. ~>- ett med 6 likaledes halfrufvade ägg (Bybäcken); d. 3/8 iakttogs en $, som tydligen hade ungar i närheten. ?j. Calcarius lappoiiicus L. H. Tämligen vanlig. (A. H.) Med undantag af ett enstaka exemplar (27/g Brattlifjäll 880 m. h.), iakttogs lappsparfven endast i närheten af Grubb- vattnet. Norr om detta i Flatfjällets videregion var han i en bäckdal rätt allmän och bildade här stundom på lämpliga lokaler (gråvidesnår) små kolonier om 8 — 10 par. Hanens egendomliga, om en glasharmonika, påminnande sång hördes här öfverallt. D. 17/7 iakttogos just jämnt och nätt flygga ungar. D. ll/s voro lappsparfvarne försvunna från häckplatserna. 36. Passerina nivalis L. H. Tämligen vanlig (Munsfjället, Jerikklumpen, Avardo Milleskogfjällen.) (A. H.) Inom undersökningsområdet förekom snösparfven endast på öfversta delen af Klumpfjället, där d. 80 o 2 — 3 exemplar iakttogs i stenösena öster om toppen. 77. {Loxia aiYvirostra L.) H. Efter att förut endast ha iakttagits en gäng, mycket allmän under vintern 1907 — 1908. (A. H.) klinckowström: en sommar i i io- 3#. {Loxia leucoptera bifasciata.y 2 exemplar iakttagna vintern [907 rg G A. II. ?p. [Pyrrhula pyrrhula L)a II. Spridd, dock ej sällsynt. A. II. Förekom sällsynt i granregionen. I». 8/7 iakttogo 2 och en $, d. 4/8 en liten flock (familj?). Fig. 8. Tjärn på Flatfjället. (Häckplats för IappsparfV Fot. A. K. 4.0. {FHngilla coelebs L.) H. Tämligen vanlig. (A. H.) 41. Fringilla montifringilla L. H. Ytterst allmän. (A. H.) Bergfinken förekom allmänt i granregionen och blandskogs- bältet på barrgränsen samt, om ock vida sparsammare, inga- 1 Meddeladt i tidskriften af D:R Hassler (Fauna <>. Flora) 1908; Ii. 1 s. 53. 2 Sedan uppsatsen hlifvit satt, erhöll jag genom bref från D:r A. 1 1 \ ^ — i 1 1 meddelandet att den förut ej iakttagna Tallbitcn (Pinicola enucleator) denna vinter (1908/09) visat sig vid Gäddede i en flock om 20—30 ex. IOÖ FAUNA OCH FLORA lunda sällsynt inom björkregionen, där han till individantal föreföll mig ungefär jämnspelt med eller något talrikare än säfsparfven. D. 2r,/6 tillvaratogs 1 o med så godt som inga bräm på ryggfjädrarne. D. 14A hördes ännu bergfinken sjunga vid Grubbvattnet (björkregionen). D. 2S 7 iakttogs en $ med ungar i björkregionen nära Sätern och under första hälften af augusti iakttogos inom granregionen öfverallt talrika bergfink- familjer. 42. Acanthis flammea L. H. Här och hivar mycket allmän (Sjougdnäs, Jormdalen, Leipikvattnet). (A. H.) Gråsiskan iakttogs endast två gånger inom undersöknings- området: d. 25/6 i blandskogen öster om Sätern samt d. 20 7 vid Gubbelliden (björkreg.); i båda fallen iakttogs endast ett par. 4j. {Acanthis spinns L.) Iakttagen 1 gång: maj 1907 vid Gäddede. (A. H.) yy. {Acanthis flavirostris L.) Iakttagen 1 gång: juli 1908 vid Gäddede. (A. H.) /j.j. {Sturnus vulgaris L.) H. Nu ytterst vanlig vid gårdarne; har hunnit till Jorm. (A. H.) Staren, som häckade talrikt i holkar vid Gussvattnet hade den 22/ö redan tingar i bona. D. 8l/i sågs ingen Stare mer vare sig vid Gussvattnet eller Gäddedet. Enligt uppgift af hemmansägaren Mika Johansson skall staren för första gången visat sig på orten omkring 1900 eller 1901 (månne ej den ovanligt heta sommaren 1901?). #ö, {Garrulus glandarius L.) H. Tämligen vanlig. (A. H.) Förekom sparsamt till i närheten af tallgränsen. D. iakttogs en familj med vuxna ungar. 31,7 77. Perisoreus infaustus L. H. Vanlig. (A. H.) Trots urinnevånarnes samstämmiga vittnesbörd om lafskri- kans (Jämtl. »Rödtjoxa») stora individrikedom och allmänna KLINCKOWSTRÖM: EN SOMMAR i FROSTV1KSFJÄLLEN i 1 förekomst i hela barrskogsregionen och i trots af, att hvarken tid eller möda spardes, lyckades jag endasl en enda gång få se denna fågel: näml. d. 5/s, då en lafskrika iakttogs och tali- des i blandskogen på barrgränsen tätl vid Sätern. ./.v. ( 077JUS cornix L. H. Vanlig; öfvervintrar ej. (A. H.) Kråkan var vanlig i Gussvattensbygden. Inom undersök- ningsområdet observerades hon endast en gång: d. |:: -, då 1 ex. iakttogs i björkregionen nära Grubbvattnet. jt). Corvus corax L. H. Sällsynt (Ankarvassfjället, Carlberget.) (A. H.) D. 4/7 iakttogs ett korppar i björkregionen (Brattlifjäll). 30. {Pica pica L.) H. Vanlig. (A. H.) 31. {Ampelis garrulus^) Sällsynt vintertid. (A. H.) 32. {Picoides tridactylus L.) H. Tämligen sparsamt. (A. H.) 33. {Dendrocopus major L.) Mycket sällsynt. 1 — 2 ex. öfvervintrade vid Gäddede 1907— 1908. (A. H.) 34. (Dryocopus martius L.) H. Tämligen sällsynt. A II. 33. (Apus apas L.) H. Sällsynt (har häckat vid Gäddede). (A. H.) 36. {Jynx torquilla L.) Sällsynt; iakttagen maj 1908. (A. H.) 108 FAUNA OCH FLORA 57. C 11 cu lus canorus L. H. Ytterst vanlig. (A. H) Göken förekom relativt allmänt i hela björkregionen och hördes under större delen af min vistelse i fjället gala flitigt i olika riktningar så dag som natt. D. 4 7 hittades ett halfruf- vadt gökägg uppe i björkregionens öfversta del i en kull af Anthus pratensis. Ägget, som, ehuru något större, såväl till färg som teckning förvillande liknade ett piplärkägg af den i nejden vanligaste typen, skulle helt säkert undgått min upp- märksamhet, om det ej händelsevis råkat blifva insmuggladt i ett piplärkbo med afvikande (ljust chokoladbrun) färg på äggen. D. 23, 7 hördes göken gala för sista gången i björk- regionen, men ännu d. 26/7 iakttogs fågeln själf (Brattlifjäll). j8. (X veta I c funerea L.) H. Tämligen vanlig. (A. H.) 59- {Syrnium uralensis Pall.) Sällsynt. Iakttagen 1 gång vid Häggnäset. (A. H.) 60. (Syr//////// lapponicum Sp.) H.? Mycket sällsynt. Iakttagen 1 gång Junsternede 1908. (A. H.) 61. {As i o o tus L.) H. Tämligen vanlig, dock endast söder om Gäddede. (A. H.) 62. Bubo bubo L. H. Tämligen sällsynt (Junsterklumpen). (A. H.) En fjäder af uf hittades d. 24/6 i Björkregionen norr om Sätern. 63. {Glaucidium pässerinum L.) H. Sällsynt. Den 2r,/5 iakttogs vid Gäddede ett bo med 5 ungar. (A. H.) 6j. Nyctea scandica L.(?) H. Sällsynt (Gränsfjällen mot Norge, Ankarvassfjäll). (A. H.) Fjäderbollar, troligen härrörande från fjälluggla, hittades klinckowström: i n sommar i . på Brattlifjällets stortopp (971 m.) de härstammade tydligen från föregående höst och bestodo, så vidt man kunde se, ute- slutande af lemmellemningar. Enligt uppgift at lapparne var fjällugglan i juni 1908 rätt vanlig i norra Borgarfjälli 6j. {Suniia ulula L.) H. Sällsynt Jorm. Thorsfjärden . A. II. Ett exemplar af hökuggla fälldes d. B b i granregionen nedanför Sätern (omkr. 500 m. Ii.) 66. Falco merillus Ger. H. Tämligen sällsynt. (A. H. ) Iakttagen inom undersökningsområdet inalles tre gå under sommarens lopp: d. 8% vid Gubbelliden (blandskogs- bältet); d. 12/s Flatfjällets norra brant (videregionen) och d. 13/s i björkregionen mellan Grubbvattnet och Sätern. 6y. {Falco peregrinus Tunst.) Ett exemplar iakttaget af förf. d. 16 a vid Lermons tälj- stensklump. 68. Falco rusticolus L. Ett exemplar af jaktfalken iakttogs d. Vt på själfva toppen af Nebikfjället (Brattli-komplexet); d. n/a iakttogos ett par jaktfalkar mellan Flatfjället och Jerikklumpen. Troligen hade de häckat i denna senares sydliga branter. 6g. Astur gentilis L. H. Ej sällsynt. (A. H.) Dufhök iakttogs inalles följande gånger under sommarens lopp: d. 2/t, 4 t, 7t (blandskogsbältet) samt d. 26A (videregio- nen; Brattlifjäll). Under försommaren tycktes trastarne och deras flygga ungar utgöra dufhökens hufvudnäring. jo. (Accipiter nisus L.) H. Vanlig. (A. H.) I 10 FAUNA OCH FLORA ji. (Pernis apivorus L.) H. Tämligen sällsynt (Fiskåvattnet, Alanäs, Lermon ) (A. H.) D. 14 s iakttogs en bivråk i granregionen söder om Sätern på 450-500 m. h. J2. Archibuteo lag-opus (Brunn.) H. Vanlig, dock rätt växlande i antal. (A. H.) Ett par fjällvråkar, troligen häckande i Svartfjället syntes Fig. 9. Ripmarker (i bakgrunden Nebikfjället.) Fot. A. K. nästan dagligen, än ensamma, än i sällskap kretsa öfver olika delar af björk- och videregionen. D. 2S, - voro de åtföljda af sina tre vuxna ungar, tydligen ute på träningsfärd. 7,\ Aquila chrysaétos L. H. Har häckat vid Dajma, h. nu vid Sannaren. (A. H.) Ett exemplar af kungsörn iakttogs d. 13 7 flygande på ringa höjd långs med barrgränsen och öfver Sätervallarne. KLINCKOWSTROM : EN SOMMAR i FROSTVIKSFJA1 III 7/. (Pandion haliaétus L.) H. Tämligen sällsynt i södra delen al socknen (har häckat vid Lermon). A. II. 73. {Columba palumbus l..i II.? Sällsynt, [akttagen vid Gäddede och Lermon. A. II. 76. Lagopus lagopus L. II. Ytterst allmän. 'A. 1 1. Förekom relativt mycket sparsamt inom gran- och björk- regionen ända upp till trädgränsen och i närliggande delar a1 videregionen. D. % iakttogs en $ med dunungar. Det var redan från början tydligt att tillgången på ripor denna sommar (1908) var synnerligen klen. Genom anteckningar för IS kursioner i olika delar af undersökningsområdet, erhöll jag som medeltal 3 — 4 ripor, uppskrämda under tillryggaläggandet af 10 kilometers väg inom björkregionen, hvilket under anta- gande, att samtliga, på ett afstånd af 5 meter passerade ripor, blifvit stötta (något som ej synes öfverdrifvet, då om ock en och annan torde trycka på närmare håll eller ock löpa undan, många af de iakttagna gingo upp på 10 — 20 meters håll) ger för dalripans förekomst i björkregionen en medeltäthet af 3 — 4 ripor på 10 hektar; ett godt bevis på att redan den gamla stammen blifvit under hösten och vintern grundligt decimerad. Senare på sommaren, då ungarna började låta se sig i moderns sällskap, visade sig, att utom den allmänna minskning i individ- antal, som följt på »lemmelårens» öfverflöd, denna gång ytter- ligare tillkommit en ny faktor, nämligen ogynnsam väderlek under äggläggnings- eller rufningstiden. Kullarne voro näm- ligen både hos dal- och fjällripa abnormt små. Endast en gång iakttogs en kull om 6 ungar (n s Jerikdalen) eljest synte- mest 4 — 1 vara det vanliga antalet. I sammanträffandet af dessa två ogynnsamma faktorer: decimering efter »lemmelperio- dens» slut och ogynnsam väderlek vid kläckningen ligger, som jag tror, förklaringen till den enastående nedgång i ripstammen, som denna höst konstaterades på skilda håll inom vara fjäll- 112 FAUNA OCH FLORA revir. För jämförelses skull må omnämnas, att jag ofta till- frågade personer, vana vid fjället, huru många ripor föregå- ende sommar (1907) utan hund stöttes vid tillryggaläggande af en viss bestämd vägsträcka, och framgick af uppgifterna, att på hösten ett antal af omkring 100 på en väg af omkring 7 — 10 kilometer ej sällan iakttagits, hvilket, om föregående beräkningsgrund skulle tillämpas, gåfve en medeltäthet af ej mindre än 80—100 ripor på 10 hektar!1 yy. Lagopus mutus Mont. H. Ytterst allmän. (A. H.) Förekom inom undersökningsområdets samtliga öfver träd- gränsen räckande fjäll. Medeltätheten föreföll ännu klenare än dalripans (allrahögst 2 — 3 på 10 hr.) Kullarne voro, liksom dalripans ovanligt små (4 — 2 ungar i kullen). y8. {Lynirus tetrlx L.) H. Vanlig. (A. H.) Orre iakttogs några få gånger inom granregionen (3 7 några gamla ef, 30/t 1 ?, 7s 2 ef). yg. ( Tetrao uro gallus L.) H. Tämligen vanlig. (A. H.) Iakttogs tre gånger: (22/o 1 ?, granregionen, Va 1 ef, tall- gränsen, s/s 1 ?, granregionen). 80. ( Tet rastes bona sia L.) H. Vanlig. (A. H.) 81. (Perdix perdix L.) H. Sällsynt, har 1903 häckat Jougdaberg, Gäddede. (A. H.) 1 Denna siffra (enligt hvilken det inalles skulle funnits bortåt 100,000 ripor på fjället) är tydligen, trots invandringen från granregionen, för hög, dels af den grund att mina sagesman nog i allmänhet medräknat äfven på längre håll upp- stötta ripor, dels troligen endast tagit hänsyn tilll de gynnsammaste förhållandena, hvilket, då ju vid denna tid riporna börjat mer och mer flockas samman i större skockar och alltså äro ytterst ojämnt fördelade på fjället lätt blir vilseledande. Säkert är emellertid, att ripstammen under sommaren 1907 varit mångdubbelt (måhända 10 gånger eller mer) talrikare än denna sommar ( 1908). KLINCKOWSTRÖM : EN SOMMAF i FJÄLLEN III 82. Charadrius apricarius L. H. Sparsamt I sfanlig i Ankai vattni 1 1, i A. 1 [.) Ehuru arten ej tycktes häcka inom undersökningsområdet iakttogos några gånger (d. M ,-, 7 K) ex.; d. '" i 2 ex.; d. " 3 ex.) brockfåglar på myrarne inom björk- och videregionen. 8j. Eudromias morinellus L. H. Tämligen sällsynt. (A. Ho Inom undersökningsområdet iakttogs fjällpiparen i på sydsidan af Brattlifjällets stortopp, diw 3 5 par tycktes häcka i videregionen; d. L>4 .'« iakttogs ett bo med 3 kläckfär- diga ägg (900 m. h.) 84. {Aegialites hiaticula L.) Sällsynt. Iakttagen 2. gånger. (A. H.) 8j. Scolopax rusticola L. H. Vanlig. (A. H.) Under första delen af vår vistelse på Sätern sträckte mor- kullorna vid gynnsamt väder hvarje natt mellan kl. 10 och ' a 11. Ännu så sent som d. 9/7 iakttogos 2 morkullor, sträc- kande kort före midnatt under lifligt »knispande». D. 4 b iakt- togos flygga, men långt från utvuxna ungar i granregionen. 86. Gallinago major Gm. H.? Sällsynt. Iakttagen 1 gång. (A. H. ) Ett ex. iakttogs d. 10/s i björkregionen. 87. {Gallinago gallinago L.) H. Tämligen vanlig. (A. H.) 88. Tringa alpina L. H. Sparsamt {BrattlifjälL Avardo). (A. H.) Ehuru förut af D:r A. Hassler iakttagen inom området, sågs kärrsnäppan ej en enda gång under min vistelse därstädes. 8p. (Totanus fuscus L.) H.? Sällsynt på vårsträcket. (A. H.) 114 FAUNA OCH FLORA po. ( Totanus ochropus L.) H. Sällsynt (iakttagen 2 gånger: Gäddede, Zakrisvattnet). (A. H.) pi . ( Totanus glareola L.) H. Tämligen sällsynt (Lermon, Ankaredet, Kycklingvattnet). (A. H.) Ett par grönbenor häckade på en tufva ute i en skogs- tjärn vid tallgränsen söder om Sätern. p2. {Totanus totanus L.) H. Vanlig. (Flatfjället, Leipikvattnet). (A. H.) pj. Glottis nebularius GUN. H. Sällsynt. (A. H.) Ett par gluttsnäppor iakttogos d. 29/g häckande vid Dam- tjärn (342 m. h.). D. 3/~ iakttogs inom undersökningsområdet ett exemplar (Långtjärn: björkregionen). p/j.. Tringoides hypoleucos L. H. Mycket vanlig. (A. H.) Drillsnäppan hörde inom undersökningsområdet afgjordt till de vanligare arterna. Inom björkregionen häckade hon helst vid de större med stenig strand försedda tjärnarne men äfven vid de af sankare stränder omgifna vattnen (Petetjärn, Långtjärn, Grubbvattnet, Gubbeltjärn, Gubbeln m. fl.) D. 23/6 iakttogs ett bo med 4 orufvade ägg; d. 2\'i dunungar; d. 10/s hade drillsnäpporna lämnat fjället. pj. {Plialaiopus lobatus L.) H. Mycket sällsynt (iakttagen 26/6 1908 vid Jormruet)1 (A. H.) pö. Numenius phceopus L. H. Sällsynt (Kycklingvattnet, Brattåsruet). (A. H.) Ett exemplar iakttogs d. 20/i vid ett starrbevuxet kärr i öfre björkregionen. 1 Af D:r A. Hassler meddeladt i tidskriften i -Fauna o. Flora > 190S h. 4 s. 203-204.) KI.1.\< K0WS1 ROM : EN SOMM \P I I 1 1 5 <;-. [Grus grus I ..) 1 1. Sällsynt ( Blåsjövattnel I. (A. H.) 98. (. Inser fabalis \.\\\\ ) II. Tämligen vanlig (Ankarede, Leipikmon). (A. H.) pp. {Anser eiythropus L?) Lär enligt lapparne förekomma. (A. Il.i 100. [Anas platyrhyncha I.) H. Sällsynt i södra delen af socknen. (A. Il.i 10 1. [Anas crecca L.) H. Tämligen vanlig. (A. H.) 102. [Anas penelope L.) H.? Sällsynt; iakttagen 1 gång vid Leipikvattnet. (A. HL) / erhålles för arten ifråga en medeltäthet af ett par på Irra/yr hektar inom undersöknings- området. En som kontroll företagen beräkning grundad på det ungefärliga antalet hanar iakttagna sjungande i luften inom ett visst afstånd lämnade ett någorlunda liknande resultat. Sedan jag sålunda i ängspiplärkan erhållit en likare», sökte jag fastställa de öfriga mer allmänt förekommande fåglarnas antal genom att jämföra deras förekomst dels med piplärkor- nas dels med hvarandras inom olika delar af deras utbred- ningsområde. Sålunda erhöll jag för löfsångare en medeltäthet Fauna och Flora 1909. Haft. 3. o Il8 FAUNA OCH FLORA i.iom björkregionen af omkr. 10, för snöskatan 40 — 60, för Säfsparfven 2 och för stenskvättan 1, allt häckande par på 100 hektar. Vida svårare var naturligtvis bestämmandet, ens ungefärligt, af de mera sporadiskt förekommande arternas individantal, helst om de förde ett relativt undangömdt lefnads- sätt, som t. ex. blåhakesångare, fjällpipare m. fl.; däremot mötte för de lätt iakttagna t. ex. drillsnäppan, lommen, fjäll- vråken och sjöorren ingen större svårighet i att med tämligen säkerhet bestämma det ungefärliga antalet inom området häc- kande par. Uppskattad enligt ofvanstående metoder skulle den inom området (11,500 hr., hvaraf 6,500 videregion och 5,000 björkregion) under sommaren 1908 häckande fågelstam - men bestått af omkring: Ängspiplärkor 10,000 — 12,000 par Snöskator • 2,000—3,000 » Rödvingetrastar .... 400 — 750 Ringtrast 1 — 3 Löfsångare 1,000 — 1,200 Bergfink 300 — 400 Säfsparf 200 — 300 Lappsparf 40 — 70 Snösparf 2 — 4 » Stenskvätta 100 — 150 » Blåhakesångare .... 10 — 15 Strömstare 1 — 4 Gök 4 — 6 » Dalripa 750 — 1,000 » Fjällripa 600 — qoo Drillsnäppa 10 — 15 Fjällpipare 6 — 12 Sjöorre 2 — 3 Störlom 3 — 5 Af roffågel synes området själft endast ha varit bebott af ett fjällvråkspar, men det ingick däremot tydligen i åtskilliga andra, dels i granregionen dels i kringliggande fjäll bosatta roffåglars jaktområde. Inalles torde det under sommaren mer eller mindre regelbundet besökts af: Kl. IM K< >WS 1 RÖM : 1 N SI IMM Ui:.. j i ., par [ett hä< kände inom områdel hä< kände i [erikklumpe Fjällvråk • • - .•> Jaktfalk . . . . 1 Kungsörn . . . I Stenfalk . . . . I — 2 Dufhök . . . . 4-6 Korp . . . i Uf . . . . . . i (häckande i < larlbergel . •' Att ofvanstående tal endast måste betraktas som a] mativa är tydligt nog, da det ju ej kan undvikas att iaktl garens subjektiva uppfattning vid primäruppgifternas insam- lande trots allt spelar en betydlig roll. Att jag detta oaktadt tillåtit mig framlägga dem, beror på att de, bristfälliga som de äro, dock i mångt och mycket torde bidraga att gift samlad bild af fjällets djurvärld. Härtill kommer, att jag genom redogörelsen för den använda metoden hoppats intres- sera andra naturvänner för att hvar på ein ort anställa lik- nande undersökningar. Blotta försöket att uppskatta de olika djurarternas antal i verkliga siffror och ej blott i rent subjek- tiva uttryck som -vanlig», »ytterst allmän», »sällsynt» eller dylikt, leder enligt min erfarenhet afgjordt till ett fördjupande af vår kunskap om faunans sammansättning. Lägre ryggradsdjur. Intet enda kräldjur iakttogs under min vistelse i Frostviken; af befolkningen erfor jag emellertid, att ormar (huggorm?) förekommo om ock sällsynt långs strän- derna af Strömsvattudal, särskildt nämndes det omkring en mil söder om mitt undersökningsområde belägna Fågelbärget. Däremot var inom hela områdets björk- och nedre videregion vanliga grodan (Råna temporaria) ytterligt allmän och de små grunda torfgölarne inom björkregionen vimlade af hennes larver, hvilka i början af augusti ännu blott visade helt små bakbens- rudiment. På tallgränsen iakttogos ungefär samtidigt talrika unga grodor, som af svansrudimentet att döma nyss afslutat sin förvandlingsprocess. Af fiskar förekommo inom området endast öring (Salmo trutta), tämligen vanlig ända uppe i videregionens bäckar och tjärnar, samt enligt befolkningens uppgift rör» 'Salmo alpinus i några af de djupare tjärnarne (Storvattnet, Gubbeln). 120 FAUNA OCH FLORA Faunans allmänna karaktär. Som af ofvanstående framgår, visar sig i vertebratfaunans, — särskildt fågelfaunans, — sammansättning, samma bland- ning af arter, tillhörande skilda faunistiska områden, som vi vid granskningen af insektfaunan redan sett framträda. A ena sidan möta de högnordiska Cyanecula suecica, Calcarius lapponicus, Passerina nivalis, Parus cinctus, Falco rusticolus, Phalaropus lobatus, Eudromias morinellus, Oidemia nigra och Hareida hyemalis medan å den andra vi i sådana former som Flugsnapparen, Trädgårdssångaren, Ortolansparfven, Staren, Nötskrikan och Göktytan ha att se förposter för en sydlig fauna, i vissa fall (Stare, Nötskrika) till och med stadd i tydlig framryckning mot norden. I Vinterhämplingen och Ringtrasten däremot ha vi närmast att se västliga former invandrade genom tvärdalarne från bergskedjans mot hafvet vända sluttning, liksom vi i den sporadiska förekomsten af Silfvertärna, Silltrut, Fiskmås och Ejder kunna se bevis på den relativt närbelägna Atlantiska kustens inverkan — om också i förevarande fall endast af tillfällig art -- på faunans sammansättning. Mycket kunde vara att tillägga rörande denna fauna, betingelserna för hennes uppkomst, för de olika djurformernas spridning, iakt- tagelser rörande deras ingripande i hvarandras lifsbetingelser m. m. Dock i de flesta fall har den knappt tillmätta tiden i förening med de flesta arters ytterligt sparsamma förekomst lagt oöfvervinneliga hinder för insamlandet af tillräckligt iakt- tagelsematerial. Om jag trots detta vågat framträda inför tid- skriftens läsare med resultaten af en enda sommars vistelse på platsen, må till min ursäkt anföras öfvertygelsen, att h varje dylikt insamlande af direkta iakttagelser från en viss, bestämdt begränsad, lokal har sin betydelse, om ock ej i och för sig, så likväl som ett anspråkslöst bidrag till materialet för kom- mande mer omfattande undersökningar i svensk växt- och djur-geografi. Stafsund, nov. 1908. Glaciala relikter och pseudorelikter bland våra dagfjärilar. Af Einar Wahlgren. jjJH^^M^UlHjl edan vart lands växtgeografi i hufvudsak < au.1!!! iiiimi i ii.iÄJh « i m il de stora dragen af den svenska växtvärldens ?U «v m%t| 1 1 llli II 1 II illlHl utvecklinSshistoria kunna anses väl kä"da, :|ll^,,H,Vml'Hi' ' LlU kan sadant tyvärr icke sä§as beträffande djurvärlden. Särskildt äro de försök att djur- geografiskt och invandringshistoriskt behandla vår insektfauna eller någon särskild insektgrupp, som hittills gjorts, ytterst fåtaliga. Att växtgeografien måste få ett godt försprång framför insektgeografien, var emellertid nödvändigt. Sådana direkta och entydiga dokument, som växtgeograferna ha t. ex. i torf- mossarnas och kalktuffernas profiler, sakna ju i de flesta fall insektgeograferna, och beträffande fjärilarna måste de väl alltid undvara dem. Vid våra försök att bilda oss en föreställning om vår insektfaunas utvecklingshistoria, dess invandrings- vägar, invandringstider o. d. äro vi därför hänvisade till att bygga på de erfarenheter, som frän växtgeografiskt hall vunnits. Och det enda direkta kunskapsmaterial, vi ha att be- arbeta, är kännedomen om insekternas nuvarande utbredning inom och utom landet och fördelning inom utbredningsom- rådet. Vore nu denna kännedom, åtminstone om insekternas ut- bredning inom landet, något så när fullständig, så vore ju allt 122 FAUNA OCH FLORA väl, och vi hade då endast att söka få det mesta möjliga ut af den. Knappast för en enda art ens bland våra bäst kända insekter, dagfjärilarna, vore det dock möjligt att med stöd af lokaluppgifter i litteraturen på kartan lägga in dess horisontella eller vertikala utbredningsgränser. Någonting med landskaps- eller länsflororna jämförligt saknas inom den entomologiska litteraturen så godt som fullständigt. Och våra offentliga in- sektsamlingar ha för geografiska studier icke samma värde som våra växtsamlingar, alldenstund verkliga lokaluppgifter så godt som undantagslöst saknas. Det kan nu tyckas förmätet, att jag trots denna vår ofull- ständiga kunskap om fjärilarnas lokala utbredning inom vårt eget land söker diskutera ett sådant spörsmål som frågan om relikter bland våra dagfjärilar, men jag anser att försök bör göras; måhända är detta enda sättet att så småningom kunna drifva fram önskvärdt kunskapsmaterial i form af goda lokal- uppgifter. Och en af afsikterna med denna lilla uppsats är att påvisa, hvilket värde sådana goda lokaluppgifter kunna ha för dryftandet af insektgeografiska spörsmål af allmännare intresse. Det numera äfven hos oss vaknande intresset för hembygds- forskning skulle äfven inom insektgeografien ha gifvande fält för gagnerik verksamhet. Insektfaunans säregna sammansättning i olika delar af vårt land betingas ehuru i olika grad af samma faktorer som florans, således af markens beskaffenhet, af klimatet, af kulturella in- flytelser, af det rent geografiska läget i förhållande till omgif- vande länder eller lokaler, hvartill kommer — i all synnerhet för de växtätande insekterna — växtlighetens sammansättning. Att här ingå på graden af de olika faktorernas betydelse, anser jag ej vara platsen. Dock vill jag särskildt framhålla klimatets och isynnerhet temperaturens stora betydelse. Man vore måhända på förhand böjd att tro, att de kli- matiska faktorerna för insektvärlden skulle spela en betydligt mindre roll än för växtvärlden. Enligt min uppfattning är för- hållandet emellertid icke sådant. Att en hel del fjärilars nord- gräns i vårt land ungefär sammanfalla med ekens, framgår af E. WAHLGREN, RELIKTER BLAND VARA DAGFJÄRII de talrika utbredningsuppgifterna Sk. Uppl.» Äfven om en hel del af dessa bero på att området »öder om Dalälfven är entomologiskt bättre kändt än Norrland, återstår säkerl betydande antal. Jag hade några veckor sommaren l(;()7 till- fälle att i öfre Klarälfdalen, således inom Värmlands barrskogs- region, göra fjärilssamlingar, och af de 90 arter, som ii lades, voro endast mellan 7 och 8 " «. sådana, hvilkas hittills kända nordgräns på östkusten ligger vid eller söder om ek- gränsen, medan motsvarande siffra Iran södra Värmlands i k- region, enligt hvad jag funnit, af 285 arter är någol mer än 21 °/o. Man skulle möjligen kunna förmoda, att orsaken till at1 ekflorans och många fjärilars nordgränser sammanfalla, vore att fjärilarnas utbredning i hufvudsak sammanfölle med utbred- ningen af larvens näringsväxt. I några fall är detta naturligt- vis händelsen; i de flesta fall dock icke. I regel har närings- väsen en vidare utbredning än fjärilen. Dessutom är larven i de flesta fall icke så nogräknad, att den icke haller tillgodo med flera arter åtminstone af samma växtsläkte eller familj. Och i ännu högre grad är ju den fullbildade fjärilen oberoende af en viss växtart som näring. Äfven ekfjärilarnas nordgräns måste således i öfvervägande grad vara en klimatisk grän>. Ett annat exempel. Sistlidne sommar var jag någon tid sysselsatt med undersökningar öfver insektfaunans samman- sättning på den solöppna och genomhettade alvarstäppen på Öland samt den äfvenledes xerofilt utbildade alvarängen. Af de omkring 80 insektarter, som hittills äro bestämda, utgör bokelementet icke mindre än 13,"> °/o, medan motsvarande siffra för alvarets växtvärld enligt Witte blott är 2,5 °/o. Att bok- insekterna här vid bokregionens nordgräns spela en så stor roll, kan väl knappast förklaras annat än af den höga tempe- ratur, som under »vegetationstiden» är rådande å den heta kalkstäppen, medan å andra sidan insekterna mindre äro direkt beroende af markens beskaffenhet eller den däraf och af de ständiga vindarna föranledda starka afdunstningen. A andra sidan saknas på alvaret fullständigt glaciala relikter (eller 124 FAUNA OCH FLORA pseudorelikter), af hvilka floran som bekant hyser en hel del, för hvilka den höga temperaturen motväges af den torftiga jordmånen och den starka afdunstningen. Då således insekterna i minst lika hög grad som växterna äro beroende af klimatiska faktorer, bör man ju åtminstone för de arter, som ha något så när inskränkt utbredning inom landet, genom jämförelse med deras utomskandinaviska ut- bredning kunna inom vissa gränser precisera deras invand- ringstider. Och beträffande invandringsvägarna, så är det ju sant, att för så starka flygare som en del insekter, bl. a. vissa fjärilar, äro, invandringen kan ha skett språngvis och oberoende af landförbindelser, men i regel måste vi väl ändå tänka oss, att invandringen gått successivt och på samma vägar, som växt- världen användt. Betrakta vi nu våra arktiska eller våra subarktiska fjärilars utomskandinaviska utbredning, så möta vi genast det sedan länge bekanta förhållandet, att många af dem förekomma i Alperna och andra Mellaneuropas berg, medan de saknas på det mellaneuropeiska låglandet eller där endast förekomma spar- samt på alldeles särskildt gynnsamma lokaler. Så är t. ex. förhållandet med följande dagfjärilar: Colias palceno, Lyccena orbitulns och pheretes, Chrysophanus amphidamas, Argynnis thore och påles, Melitcea aurelia, Erebia lappona och Hesperia andromedce. För alla dessa, med undantag af den sistnämnda, gäller, att de äfvenledes finnas i Centralasiens högland. Två möjligheter till förklaring på deras nuvarande europeiska ut- bredning finnas således. Antingen ha de vid istidens slut i en sydligare invandringsström nått Alperna och i en nordligare öfver norra Finland nått Sverige, eller också ha de under istiden lefvat i det isfria området i Mellaneuropa och sedermera på större eller mindre afstånd följt de tillbakaryckande jökelbrämen, dels söderut till Alperna, dels norrut till södra Sverige. Hvilkendera af dessa vägar en art inkommit, eller om den möjligen begag- nat båda, kan, sålänge vi sakna fossila fynd, endast en nog- grann kännedom om dess nuvarande utbredning afgöra. E. WAHJ Gl EN, Kil IK I 1 K I'.; \M i En fjäril, som säkert i glacial tid inkommit den södra vägen är blomrishvisslaren, Hesperia andromedce, den kommer nämligen, sa vidt man vet, numera endasl i Fjälltrak- ter från Dalarna och Buskeruds amt till Finnmarken samt i österrikiska och schweiziska Alperna men saknas i Asien och Finland. Några relikter har i\an dock icke kvarlämnal i delarna af vårt land. Så är däremot förhallandet med en annan art, den .at- velgula Ii ö fjärilen, Colias palceno. I våra fjälltrakter är denna arts hnfvndsakliga hemvist. Öfverallt, t\i\i- larvens ringsväxt, odonriset, växer, öfver de stora myrarna och i de fuktiga skogarna ända upp till björkregionens öfre gran- si r man de ljusgula eller hvita svartbrämade fjärilarna fladdra i påfallande mängd. Ju längre man kommer frän fjälltrakterna, dess sparsammare uppträda de, och inom ekregionen före- kommer arten endast sällsynt på enstaka, ofta långt frän hvarandra belägna myrar. Delvis ur den äldre litteraturen har jag antecknat följande lokaler: Karlstad och Kur- landa i södra Värmland, Hasselfors i Närke, Vallentuna och Rådmansö i östra Uppland, Ingarön i Stockholms skärgård, Ombergstrakten, Gusum och Aby i Östergötland, Anneberg i Småland, Göteborgstrakten samt Ifveltofta, Ljungby, V. Vram, Rönnemölla och Färlöf i Skåne. Artens uppträdande i södra delarna af vårt land erinrar i hög grad om dvärgbjörkens, och dess invandringshistoria är säkerligen snarlik dennas. Under arktisk eller början af subarktisk tid inkom den söder ifrån, men allteftersom klimatet blef varmare, blef den sydsvenska utbredningen särsprängd, och endast å spridda myrar blefvo smärre kolonier kvarlämnade som relikter till våra dagar. Naturligtvis äro de sydsvenska fjärilarna icke relikter i den meningen, att de blott lefvat kvar på samma platser sedan de subarktiska tiden — större delen af de ofvannämnda lokalerna ligga ju under det dåtida hafvets gräns - utan i ^.\cn menin- gen, att de härstamma och sedermera till angränsande och lik- artade lokaler spridt sig från ursprungliga reliktlokaler. I Mellaneuropa uppträder denna fjäril på samma -ätt som I26 FAUNA OCH FLORA i Sverige. Den är allmän i Alperna, förekommer pa Karpa- terna och Pyrenéerna och på de sydtyska bergen från Sude- terna i öster till Vogeserna i väster samt finnas såsom säll- synt relikt på de stora myrarna i laglandet. En fjäril af alldeles samma geografiska och invandrings- historiska typ som föregående är den gul fläckiga pärle- morfjärilen, Argynnis påles. Äfven denna arts hufvudsak- liga tillhall är fjällens värld, där den förekommer såväl på myrar som på torrare marker, medan den i södra delarna af landet i formen arsilache sällsynt uppträder som relikt på myrar, ofta på samma platser som den föregående, t. ex. Ingar- ön, Anneberg och Rönnemölla. Äfven dess mellaneuropeiska utbredning öfverensstämmer nära med föregående. Till samma utbredningshistoriska grupp som dessa båda höra måhända ännu ett par af våra dagfjärilar, t. ex. Melitcea aurelia, hvars förekomst i Östergötland synes vara af relikt natur. Vi ha emellertid ett annat slags relikter bland våra svenska dagfjärilar, som äro af ännu större intresse, därför att deras förekomster synas svårförklarligare. Ar 1886 offentliggjorde E. Holmgren i Entomologisk tid- skrift en uppsats, hvari bl. a. omnämndes fynd af Oeneis norna och jntta på en myr å Ingarön i Stockholms skärgård, hvarest dessa arter förekomma tillsammans med sådana reliktformer af nyss skildrad typ som Colias palceno, Argynnis påles, Anarta cordigera, till hvilka måhända äfven Lyccena optilete kan räknas. Gulbruna gräsfjärilen, Oeneis norna, förekommer i Skandinaviens fjälltrakter från Jämtland till Lappland, på Dovre, i Nordlands, Tromsö, och Finmarkens amt samt i Finska lapp- markerna. Man skulle af denna utbredning kunna förmoda, att fjärilen på Ingarömyren vore en glacial relikt från invand- ringstiden, såsom man äfven sagt, men så enkelt är fallet dock icke. Först och främst låg Ingarölandet under det senglaciala hafvets tid under hafsytan och långt från närmaste kust, och icke ens under den baltiska insjötiden hade det höjt sig öfver hafsytan. Man skulle då kunna tänka sig, att lokalen visser- K. WAHLGREN, RELIKTER BLAND VAKA DAGFJÄRILAR l 2 ; ligen inte vore någon reliktlokal, men atl arten under jäm- förelsevis sen tid spridt sig hit från någon verklig reliktlokal, där den sedermera utdödt. Men då möter en annan svårighet. Att döma af fjärilens nutida utomskandinaviska utbredning synes det nämligen högst osannolikt, att den verkligen inkom- mit till Sverige söderifrån. Så saknas den såväl i Alperna och de sydtyska bergen som pa Mellaneuropas myrar; förekommer däremot på Altai och i andra Centralasiens bergstrakter saml i Sibirien. Nog synes det under sådana omständigheter ytterst otroligt, att den under istiden skulle haft en sa vid mellan- europeisk utbredning, att den kunnat inkomma till Sverige söderifrån, och nog talar allt för att den hit inkommit från nordost. Innan jag vidare yttrar mig i denna fråga, vill jag emellertid påvisa några andra alldeles likartade fall. Frejas pärlemor fjäril, Argynnis freja, förekommer i Sveriges bergstrakter från Jämtland upp i Torne lappmark, i Norge i dess södra höglandsområde samt i de tre nordligaste amten, i Finland i norra Österbotten och lappmarken. Men dessutom är den funnen på Kolmården. Dess utomskandina- viska utbredning liknar föregåendes, den är cirkumpolär samt förekommer i Centralasiens högland, saknas däremot fullstän- digt i Mellaneuropa. På ungefär samma sätt med den Svartringlade pärle- morfjärilen, Argynnis aphirape, (v. ossianus . Den är icke en så utpräglad fjällinsekt som de båda föregående. Dess ut- bredning i Sverige sträcker sig i söder till nordligaste Värm- land och Helsingland. Dess norska utbredning är ungefär den- samma som föregående arts. I Finland är den funnen i Kare- len, Lappmarken, norra Österbotten samt i Tavastland och Nyland. I Sverige är den dessutom träffad på myr i Vallen- tuna, sydöstra Uppland, samt på Kolmården. I Mellaneuropa finnes endast hufvudarten; den saknas i bergstrakterna men förekommer på kärrmarker västerut till Belgien och i söder till Baden. Den nordiska varieteten förekommer utomskandi- naviskt endast i norra Ryssland och en närstående form i Sibi- rien och Centralasiens berg. Vore det nu säkert, att den nord- I28 FAUNA OCH FLORA europeiska formen vore närmare släkt med den nordasiatiska än med den mellaneuropeiska, vore ju fallet enkelt. Jag tror dock icke, att man endast af deras likhet med någon säkerhet kan antaga det. De temperaturexperiment, som gjorts med fjärilar, tyckas göra sannolikt, att en likartad förändring af en art kan af likartade faktorer åstadkommas på skilda lokaler. Men äfven om man betraktar arten i dess olika former som en enhet, synes det svårt att antaga, att den inkommit till vårt land den södra vägen. Hade den redan vid istidens haft en så vid utbredning i Mellaneuropa, att den kunnat begagna denna väg, borde den ha hunnit utbreda sig upp i Alperna, och så föga ömtålig för värme, som den att döma af dess mellaneuropeiska utbredning är, borde den såsom Colias pa- locno och Argynnis påles finnas på flere reliktlokaler i södra Sverige. Till dess sådana blifvit funna, måste den därför lika- som de föregående betraktas som en nordostlig invandrare. Återstår så gråbruna gräsfjärilen, Oeneis jutta. Likasom Argynnis aphirape uppehåller den sig gärna i barrskogsom- rådet, och sydgränsen för dess sammanhängande utbredning är Dalarna och Gäfletrakten. I Norge är den funnen i Hede- markens, Kristians, Buskeruds och Norra Trondhjems amt, i Finland i Lappmarken, norra Österbotten, Karelen och Nyland. Utom Skandinavien är den cirkumpolär samt finnes i Östersjö- provinserna; dess sydvästligaste fyndort är belägen i Ostpreus- sen. Att den inkommit till Sverige från nordost är ju otvifvel- aktigt. Om den på Ingarömyren är att betrakta som relikt eller som förpost kan ju ifrågasättas. Flera skäl, bl. a. lokalens natur och det sällskap, hvari den förekommer, synes emellertid tala för det förra. Om således dessa norr ifrån inkomna fjärilars isolerade förekomst på I >stra Upplands, Stockholmsskärgårdens och Kol- mårdens myrmarker, åtminstone beträffande Oeneis norna och Argynnis freja långt söder om deras nordliga sammanhängande utbredningsområde, icke kan vara af samma reliktnatur som Colias palamo's och andra söderifrån invandrade arters, så finnes ju ingen annan möjlighet än att anse dem såsom s. k. 1£. WAHLGREN, RELIKTER BLAND VARA DAG] [2g glaciala pseudorelikter, d. v. s. kvarblifna rester från en senare period af klimatförsämring, då de varil utbredda längre mo1 söder än nu. Sådana glaciala pseudorelikter äro i afsevärdt antal bekanta från växtvärlden, t. ex. Salix lapponum, phylici- folia och hastata i Uppland, dvärgbjörken i Närke och en hel del andra nordliga växter, som numera i södra Sverige före- komma isolerade på områden, som i arktisk och subarktisk tid lågo under hafvets yta. Och ifråga om Ingaröns relikt- fjärilar faller ju tanken närmast på förekomsten ai Woodsia alpina på den Ingarön närbelägna Runmarö. Under denna klimatförsämring, som man förmodar ha ägl rinn så sent som i början af den subatlantiska perioden, och som äfven gynnade den norr ifrån kommande granens spräng- ning af Sydsveriges stora ekskogar, vandrade dessa fjärilar och väl äfven andra^ned i mellersta Sverige för att sedermera, u2lv klimatet blef varmare, åter försvinna, så när som pä det fatal, som lyckades hålla sig kvar på några kalla myrar i närheten af kusten, hvars hafsvindar mildrade den för dem obehagliga sommarvärmen, eller på Kolmårdens i djupa skogar högt be- lägna sumpmarker. Naturligtvis var också denna klimatförsämring gynnsam för spridningen af de äkta glaciala relikterna, såsom Colias paloeno och Ar^ynnis påles, hvilka redan förut funnos i södra Sverige, och på många af dessas fyndlokaler äro därför också de att betrakta som glaciala pseudorelikter. Korpen (Corvus corax LJ häckande på Skansen. f. örut har i denna tidskrift meddelats, hurusom ett par korpar år 1938 redde sig ett näste i jj^iii'^nii| sin bur på Skansen och däri värpte två ägg, Mhvilka dock efter en tids rufning öfvergåfvos. Första dagarne i februari 1909 började samma korpar åter reda sig ett bo; kvistar, hö, fjädrar, renhår, papperslappar o. dyl. drogs upp i riklig mängd af både hane och hona, men endast honan var bygg- mästare. Hanen lät under denna tid upprepade gånger höra en svag, men mycket behaglig sång. Nästet byggdes först så, att den mot söder vettande lång- sidan var betydligt högre än den motsatta. Då honan legat några dagar i detsamma, ändrades dock detta förhållande. Den norra påbyggdes nu så att den blef högre. Så småningom utjämnades dock äfven denna förhöjning, som troligen tillkom- mit till skydd för nordan som här uppe på höjden sveper fram med obändig kraft. Den 24 februari kl. 12 låg honan i nästet och hanen flög argsint mot gallret, da någon närmade sig buren. Vid half fyratiden låg honan fortfarande kvar och hanen satt på en gren bredvid redet. Efter några minuter flög honan ned på marken och började äta såväl brödbitar som snö. Hanen satte sig på kanten af boet, tittade några ögonblick ner i detsamma med hufvudet på sned och lade sig sedan i nästet. Efter ett par timmar flög honan åter upp och lade sig. Kl. 8,30 f. m. BE MM, KORP] \, I l >r.\ i S I ORAX I.. l z i följande dag flög hon åter ned och tog under stor brådska något föda, flög efter ett par minuter åter tillbaka. Denna dag observerades ej att hanen äflöste utan honan låg oafbrutet. Dagen därpå aflöste hanen henne vid ett-tiden, dock endasl för en halftimme, d. v. s. den tid hon tillbragte med atl äta och ta sig motion. Under dvn följande tiden kunde ej obser« veras att hanen aflöste; endast under en minut eller två var honan nere för att äta, detta oftast klockan omkring 8 t. m., 1 oeli 6 e. ni. Den 12 mars på f. m. upphörde honan att ligga i redet. Båda korparna flögo oroligt af och an i buren och honan ref ut ur nästet en mängd renhår. Upprepade gånger var hon uppe i detsamma ocli rörde i höet. Då föda lades in i buren flög hon upp med densamma i redet. Försök att medels stege undersöka nästet möttes med tecken af den största oro och fåglarne skränade vildt, då någon endast närmade sig buren. På aftonen låg honan åter däruppe i boet men följande dag hade båda korparne förlorat allt intresse för detsamma, den 14 låg honan visserligen där, men endast för en kort stund. Den 15 beslöt jag att undersöka hur det egentligen förhöll sig däruppe och under utbrott af korparnes vilda raseri konstate- rades att nästet var -- tomt. -- Det är svårt att veta hur det egentligen förhöll sig med denna första liggning. Möjligt kan ju vara, att äggen af någon anledning för länge lämnats obe- täckta, så att de i den då inträdda eftervintern förfrusit och att honan, då hon märkt detta, helt enkelt ätit upp dem. — Den 16, således följande dag, började honan åter dra upp renhår och fjädrar till nästet och den 18 på morgonen låg hon där igen. Från och med denna dag låg hon ständigt i redet utom då hon vid niotiden på morgonen och sextiden på aftonen under högst ett par minuter hvardera gången flög ned och bokstafligen »kastade i sig litet mat. Någon aflösning från hanens sida förmärktes ej denna gång. Då honan kom ner, var hanen mycket beskäftig att plocka fram bitar af kött och bröd,' ostkanter o. dyl., som han stuckit undan i snön. På middagen den 6 april var hon nere och tog sig ett grund- 132 FAUNA OCH PLORA ligt bad; efter omsorgsfull putsning flög hon sedan åter upp. Stark dagsmeja var då radande. Samma dags afton observe- rade jag för första gången hur hanen flög upp och matade sin rufvande maka. Detta gjorde lian sedan rätt ofta de närmast följande dagarne. På eftermiddagen den 10 april, således på själfva påsk- aftonen, hade honan lämnat redet och då hon åter flög upp, hördes därifrån pipande läten. Kläckningen hade sålunda då skett. Följande dag var kall och grå; korphonan låg då i redet hela dagen. Hanen var ifrigt sysselsatt att mata famil- jen. För hvarje gäng han kom upp, utspann sig ett litet samtal mellan makarna, hvilket resulterade däri, att honan först fick sig en bit, hvarefter hon reste på sig, så att hanen kunde komma i tillfälle att äfven gifva den pipande afkomman, som ej tyckes besväras af någon brist på matlust. Då honan morgonen därpå flög ned, intog hanen genast hennes plats. Termometern visade då öfver 8 grader kallt! Föräldrarne började nu hjälpas åt med matandet, men ännu i flera dagar lag alltid modern hos sina små uppe i boet, utom då hon för några ögonblick flyger ned efter föda. Dock matades äfven honan så sent som den 28 april af den lycklige fadern-gemålen, som med värdiga steg, full af själfkänsla struttar omkring i buren. Två stora, röda, vidöppna gap bruka synas däruppe i nästet, hvadan man kan antaga att kullen består af två ungar. Af den mig tillgängliga litteraturen att döma har det förut aldrig inträffat, att korpen häckat i fångenskap. Ofvanstående lilla redogörelse skulle därför möjligen kunna intressera. Alarik Be I un. Tillägg: Den ena korpungen lämnade boet den 14, den andra den 19 maj. Bada voro då i det närmaste fullväxta, men matades ännu rätt länge af föräldrarna. A. B. Stadgar för Svenska Naturskydds- föreningen antagna vid möte i Stockholm den 16 maj 1909. § 1. Föreningens ändamål är att väcka och underhålla kärlek til vår svenska natur och arbeta för dess skyddande. Detta sitt ändamål söker Föreningen uppnå: 1) genom att sedan uppmärksamhet väckts på område eller naturföremål, som anses värdt att skyddas, genom sin sty- relse efter af densamma företagen pröfning föranstalta om de åtgärder, hvarigenom ifrågavarande område eller natur- föremål kan vinna skydd enligt lag; 2) genom utgifvande af en populär illustrerad årsbok, innehål lande uppsatser i naturskyddsfrågan och afbildningar af na- turskyddsföremål samt skildringar af olika slag, egnade att höja intresset för vår svenska natur: 3) genom att befordra föreläsningsverksamhet i Föreningens syfte samt på annat lämpligt sätt höja intresset för natur- skydd; 4) genom att verka för bildandet af orts- och landskapsföre- ningar i likartadt syfte samt utgöra föreningsbandet mellan dylika. §3- Till ledamot af Föreningen antages hvarje välkänd, svensk man eller kvinna, som antingen själf eller genom någon föreningsmed lem förklarar sig därtill villig och erlägger stadgad afgift. Utlän- ding kan efter styrelsens pröfning antagas till ledamot af föreningen. Fauna och Flora 1909. Haft. 3. 10 134 FAUNA OCH FLORA § 4- Föreningens ledamöter äro dels ständiga, dels ärligt betalande. De förra erlägga en gäng för alla till Föreningens kassa 50 kro- nor, de senare en årlig afgift af 2 kronor. Arsafgiften skall före Mars månads utgång hvarje år insändas till Föreningens kassa. Om detta ej ägt rum, uppbäres arsafgiften genom postförskott på veder- börande ledamots bekostnad. § 5- Till hedersledamot kan föreningen kalla person, som på syn- nerligen verksamt sätt främjat Föreningens syften. § 6. Ledamot erhåller kostnadsfritt de Föreningens ordinarie publi- kationer, som utkommer under den tid, han tillhör Föreningen. § 7- Om i viss trakt af landet Förening bildas för att inom upp- gifvet område arbeta för naturskydd, kan sådan förening, såsom orts- eller landskapsförening, träda i samarbete med Svenska Natur- skyddsföreningen enligt de bestämmelser, som i särskilda stadgar för dvlikt samarbete äro fastställda. Föreningens angelägenheter handhafvas af en styrelse, som har sitt säte i Stockholm och består af ordförande, vice ordförande och 10 ledamöter, som utses af allmänt årsmöte för en tid af 3 år, på mt sätt att årligen 4 ledamöter väljas. Afgår styrelseledamot, innan den tid tilländagått för hvilken han utsetts, väljes ny ledamot endast fur den tid den afgångne skolat i styrelsen kvarstå. Afgå- ende styrelseledamot kan återväljas. Styrelsen sammanträder på kallelse af ordföranden. För be- slutets fattande fordras, att minst 5 ledamöter äro vid sammanträ- det närvarande, och äger vid lika röstetal ordföranden utslagsröst. FORSLAG TILL STADGAR FÖR SVENSKA NATURSKYDDSFÖRENINGEN 1^5 § 9. Föreningens ordinarie tjänstemän äro sekreterare, skattmästare ccb redaktör, som vid inträffande ledighet tillsätta-, af styrelse en tid af högst 3 år. Sekreterare- och redaktörsbefattningarna kunna innehafvas af en person. Sekreteraren åligger: att föra protokoll vid Föreningens, nämn- dens och styrelsens sammanträden, sköta Föreningens korrespoi • handhafva Föreningens arkiv samt för öfrigt utföra de uppdrag, af styrelsen öfverlämnas åt honom. Skattmästaren åligger: att uppbära ledamotsafgifterna, på sty- relsens ansvar förvalta Föreningens penningemedel samt att verk- ställa utbetalningar i öfverensstämmelse med styrelsens beslut. Redaktören åligger: att i samråd med styrelsen och efter af densamma gifven instruktion redigera Föreningens publikationer. Arvoden åt Föreningens ordinarie tjänstemän bestämmas af styrelsen. § 12. Ständiga ledamöters afgifter afsättas till en särskild fond, hvaraf styrelsen icke äger använda mer än den årliga räntan. § I. v Föreningens räkenskaper skola, vederbörligen afslutade, senast den sista Februari öfverlämnas till granskning af de vid föregående årsmöte utsedda revisorerna, som vid därpå följande årsmöte afgifva berättelse öfver den verkställda granskningen. Revisionsberättelse delgifves styrelsen senast den 15 Mars. § 14- Föreningen sammanträder till allmänt årsmöte i Stockholm under sista veckan af Mars eller första veckan af April och skola dag och ställe senast 14 dagar förut kungöras i minst 4 dagliga Stockholms- tidningar samt lämpliga landsortstidningar. 136 FAUNA OCH FLORA 9 *5- På allmänt årsmöte skola följande ärenden förekomma till be- handling: a) styrelsens årsberättelse; b) revisionsberättelse; c) frågan om ansvarsfrihet för föregående års förvaltning; d) val af Föreningens ordförande, v. ordförande och öfriga stvrelseledemöter, i den mån sådant val för året erfordras; e) val af 3 revisorer och 2 revisorssuppleanter, hvarvid iakt- tages, att endast 1 af revisorerna och 1 af suppleanterna må kunna omväljas; f ) ärenden, som efter vederbörlig behandling af nämnden före- läggas Föreningen; g) föredrag eller diskussion. Rösträtt må utöfvas endast af personligen närvarande ledamot. Val skola ske med slutna sedlar, när någon sådant påyrkar. Vill ledamot underställa årsmötet väckt förslag, ingifve det till styrelsen senast fjorton dagar före mötet. Sådana ärenden, som senare väckas, kunna bli föremål för öfverläggning, men må ej till beslut föranleda. § 16. I samband med och före allmänna årsmötet sammanträder Na- turskyddsföreningens nämnd bestående af Föreningens styrelse och ombud för de olika med Föreningen associerade orts- och land- ska psförenin garna till det antal, som i stadgar för samarbete mel- lan Sv. Naturskyddsföreningen och med densamma associerade föreningar finnes fastställdt, och skola därvid de ärenden, som kom- ma att föreläggas årsmötet, af nämnden förberedas. § 17. Extra sammanträde med Föreningen kan, dåsa anses nödigt, af styrelsen utlysas, hvarvid endast de frågor må behandlas, som i kal- lelsen angifvits. § 18. Ändring af dessa stadgar kan ske endast därest minst två tredjedelar af de närvarande därom förena sig genom beslut på all- mänt årsmöte. Ändringsförslag skall före 1. Februari skriftligen ingifvas till styrelsen. Mot nämndens afstyrkan må intet ändrings- förslag för årsmötet framläggas. FÖRSLAG TILL STADGAR FOR SVENSKA NATURSKYDD FÖRENINGEN [37 Interimstadgande (tillägg till §8): Sedan föreningens första styrelseval ägl rum, hart genom lottning, hvilka 4 ledamöter skola vara i tur att efter 1 ar och hvilka 4 efter 2 år. Stadgar för samarbete mellan Sv. Naturskyddsföreningen ojIi med densamma associerade föreningar. Sammanslutning, som i egenskap af associerad förening ön- skar samarbete med Sv. Naturskyddsföreningen, skall omfatta viss del af landet och ha till uppgift att inom större eller mindre rade — högst landskap eller län — verka för naturskydd. § ». Önskar dylik orts- eller landskapsförening upptagas som asso- cierad förening, skall densamma förelägga Svenska Naturskyddsför- eningens styrelse sina stadgar till granskning och godkännande och vid ansökan foga uppgift om redan befintligt antal medlemmar. Ändring i associerad förenings stadgar skola likaledes godkännas af Svenska föreningens styrelse. § 3- Associerad förening åligger: 1) att för hvarje medlem, som ej tillika är medlem af Svenska Naturskyddsföreningen, till denna Förenings kassa inbetala en årlig afgift af 25 öre, som erlägges före den 15. Fe- bruari påföljande år: 2) att årligen före den 1. Februari till Svenska Naturskydds- föreningens styrelse insända årsberättelse och ledamotsför- teckning för föregående år. Associerad förenings styrelseledamöter skola vara medlemmar 1 Svenska Naturskyddsföreningen. § 4. Associerad förening äger rätt: 1) att genom ombud vara företrädd i den nämnd, som 1 § 16 af Svenska Naturskyddsföreningens stadgar finnes om- talad, enligt följande grunder: 138 FAUNA OCH FL<»KA förening med intill 50 medlemmar sänder 1 ombud; 51 — 100 » 2 » » iot — 200 » » 3 » 201 — 300 » 4 301 medlemmar och därutöfver 5 » Till ombud må endast väljas ledamot af Svenska Naturskydds- föreningen. 2) att erhålla ett exemplar af Svenska Naturskyddsföreningens samtliga publikationer; 3) att få sina förhandlingar och sin årsberättelse — i sin hel- het eller i förkortad form — offentliggjorda i Svenska Na- turskyddsföreningens årsskrift och att om så önskas erhålla särtryck af dessa förhandlingar till därmed förenade extra kostnader. § 5. Skulle associerad förening brista i sina skyldigheter mot Svenska Naturskyddsföreningen, skall den genom den senares sty- relse erinras om stadgarnas efterlefnad. Skulle ej härigenom rät- telse vinnas, äger styrelsen hänskjuta frågan till Svenska Natur- skyddsföreningens nämnd på hvars pröfning det må bero, om sam- arbetet mellan föreningarna skall upphöra. § 6. För ändring af dessa stadgar gälla samma bestämmelser som för ändring af Svenska Naturskyddsföreningens stadgar. Till Svenska Naturskyddsföreningens ordförande valdes vid samma möte, då dessa stadgar antogos, Justitierådet L. Améen, till v. ordf. Professor R. Sernander samt till ledamöter af styrelsen Lektor Karl Starbäck, Professor Einar Lönnberg, Generaldirektör K. Freden - iii'.. Docent G. Grönberg, D:r Fr. Kl.mpe, Professor A. Högbom, Journalisten Tu. Högdahl, Artisten K. Nordström, Öfverläraren Carli och Förste Hofjägmästaren Grefve Tage Thott. Försök med ett hafsvattensakvarium. Af Ej nar Malmberg. ' V'"f fl ' "f 'T !"! P.l ITf MP^BBH^'' * "> i " 1 i c 1 c- 1 1 var väcktes hos mig tanken på att L'.,, ,.-,.,..••.,. I^illlll göra ett försök med ett hafsvattensakvarium • ! ••' ' ■i^lirvB'1'1 "'i knÄ^ ' landet- Det intresserade mig att se, om Mlika goda resultat skulle kunna ernås med ett dylikt som med sötvattensakvarier. Svårighe- terna äro ju betydligt större, då det gäller att fjärran från kusten hålla hafvets granntyckta invånare i fån- genskap, och erfarenheterna häröfver äro mycket mindre än beträffande sötvattensdjur. Största vikten ligger ju däruppå, att hafsdjurens stora syrebehof tillfredsställes. I ett sötvattens- akvarium är den saken mycket enkel: de lifligt assimilerande gröna vattenväxterna tillgodose i de flesta fall fullständigt syrebehofvet. Icke så i ett hafsakvarium. Äfven om man lyckas få några brun- och grönalger att lefva, förmå de ej på långt när gifva vattnet dess nödiga syrgashalt. Denna måste därför på artificiell väg hållas vid makt. Enligt benäget med- delande från föreståndaren vid Kristinebergs zoologiska station, dr. Östergren, hade detta för några år sedan åstadkommits i Uppsala på så sätt, att hafsvatten från ett högre beläget kärl fått strömma i form af en fin stråle mot ytan af akvariet, hvar- ifrån det öfverflödiga vattnet afledts till ett lägre stående kärl. Så snart det öfre tömts, hade det utbytts mot det nedre fulla kärlet. I den tyska akvarielitteraturen anbefalles dock ett annat mindre besvärligt system för genomluftning, hvilket jag beslöt pröfva. Från en behållare rymmande cirka 15 1. och försedd med manometer, samt reglerbar utströmningsventil ledes kom- 14° FAUNA OCH FLORA primerad luft genom ett rör till akvariet. Här pressas den i form af ytterst fina luftblåsor fram genom ett munstycke, som afslutar ledningsröret från behållaren, och som befinner sig nära akvariets botten. Detta munstycke består af hårdt gummi, och dess öppning utåt slutes af flera koncentriska ringar af samma ämne, hvilka genom en skruf i midten kunna pressas mer eller mindre hårdt emot hvarandra. Ringarnas gränsytor Fig. 1. Sjöros (Metridium); fot. i hafsakvariet. mot hvarandra äro först refflade, och dessa refflor låta luften passera, ehuru, som ofvan sagts, endast i form af ett ytterst fint »duggregn» af luftblåsor. Luftbehållaren fylles dagligen medelst en stor velocipedpump med luft till 2 å 3 atm. tryck. Genom dr. Östergrens vänliga tillmötesgående har jag från Kristineberg erhållit rikligt med försöksdjur samt hafsvatten. Den första sändningen mottog jag på försommaren 1908. De första erfarenheterna voro ej så uppmuntrande, ty snart efter ankomsten dog en rätt stor procent af de anlända djuren. Vattnet grumlades och antog, trots stark genomluftning, och EJNAR MALMBERG, FÖRSÖK MED III HAFSVATTENSAKVARIUM •} ' fastän alla döda djur genast borttogos, en gråhvit, mjölkaktig färg. Efter några dagar började det emellertid klarna, och de djur, som blott öfverleft den första tiden, tyi k1 i sig godt. En stor sjöros (Metridiam) (Tig. l), ådagalade sitt välbefinnande genom ett stundom praktfullt utseende och en strykande aptit på de maskar och köttsmulor, jag gaf henne. Likaså en smör- bult (Gobius niger) (fig. 2), som snart biel så tam, att han hoppade högt öfver vattenytan efter köttbitarna. Han var dock rätt besvärlig för de andra djuren, då han högg efter snäckor- nas tentakler och ryckte af sjöborrarna deras fötter. En natt *{$ BBSfS; ' .. %F tLpm&\l ■kadliga ämnen, framför allt förruttnelsebakterier, blifvit fullständigt klart och sålunda i ståndsatt att efter djurens in- brände bibehålla den biologiska jämvikten. Smärre meddelanden Perdix tnontana Brisson, en mutation af rapphöna. Ar 1760 gaf den franske ornitholo^en Brisson ofvansl latinska namn åt en form af rapphöna, som han ansåg vara en särskild art. Denna »/V/v/av montana* är ganska olik en vanlig normal rapphöna till sin fjäderdräkt, ity att den i fullt utveckladt tillstånd är mörkt kastanjeröd eller kastanjebrun öfver nästan hela i46 FRÅGOR OCH Sv' AR kroppen, men med ljusa spolstreck och vattringar på vingtäckare och skulderfjädrar. Hufvudet är ljust rostbrunt och bukpartiet hvit- aktigt. Brisson's exemplar voro frän bergstrakter i Lothringen däraf namnet montana . Sedermera har man dock enligt Ogilvie- \i erhållit liknande exemplar i North umberland, Cheshire och Wiltshire i England. Helt nyligen har Professor A. Jacobi omtalat, att en hel kull dylika mörkt kastanjebruna rapphöns anträffats på Riechberg vid Siebenlehn i Sachsen i september 1908, och nian had dylika under tre års tid på samma plats. Afven frän Sverige känner man ett fynd af samma slag. Hösten 1887 sköts vid Vapnö i Halland en ung rapphöna, som ännu ej hunnit fullt antaga den vuxna fågelns dräkt, men som just hade hvarje fjäder af den definitiva dräkten färgad alldeles som Brisson's »Per- dix montana . Till följd af det egendomliga utseendet blef den till- varatagen och uppstoppad samt råkade slutligen i Jägmästare C. A. H lgren's ägo och han förärade den sedan godhetsfullt till Riks- museum. Dess utseende framgår af bifogade fotografiska bild. Det är ju en ganska intressant sak, att på detta sätt än här än där i Europa spontant och oberoende af hvarandra uppstått färg- variationer af rapphöns, hvilka sinsemellan äro identiskt lika, men som så starkt afvika från en normal rapphönas typ. Det är desto egendomligare, som man ej kan säga, att denna variation företer ett bakslag eller atavism, utan det är något nytt och säreget. Ormvråkarnes bon. I Nordens Fåglar» uppgifves, att ormvräken bygger sitt bo af tämligen grofva grenar, oeh ett af mig funnet vråkbo stämmer öfver- ens härmed. Men sju stycken vråkbon iakttagna i Väster- och rbotten bilda en kontrast häremot, tv de voro byggda af granris, färskt grönt granris utan underlag af grö fre grenar. Bona äro knappt re än kråkbon och hvad inredningen angår, har jag knappt funnit annat än barr samt en del skräp efter måltiderna. Endast i ett ingick tämligen mycket skägglaf, men dylik växte ganska all- mänt på granarne och kunde ha följt med riset (med ris menas här den yttersta delen af grangrenarne, de gröfsta knappt tjockare än en blyertspenna). Med afseende på läget bör anföras, att bona ej voro förlagda till stora träd utan knappt till medelstora och alltid har det fun- nits större träd i närheten. Än har boet legat på de lägsta nar, dar det kunnat finna fäste, än så högt upp i toppen som möjligt. Del lägsta boet har varit omkring 4 m. öfver marken det 1 irka g I ett fall låg boet på en markvist i öfversta toppen af ett 7 m. högl och [5 cm. groft träd. i: »en ha ej anträffats i djupa skogen utan alldeles öppet i skogs- kanten mot någon ang eller något hygge. Utom olikheten i dräkt bör anföras, att Norrlandsvråken har . dligt lättare flykt samt att lätet är mera gällt och mera liknar SMÄRRE MEDDELANDEN 147 fiskgjusens gälla skri än den vanliga ormvråkens nästan jamande läte. /'. . /. /,/// tfri in. (Det bör kanske erinras om, att den i nordlig kommande ormvråken ar Buteo buteo zimmermannce, och sålunda en ras, som är skild frän den typiska ormvråken i landets södri mellersta delar. De af hr Fängström anförda intressanta iakttagel- serna om olikheter i biologiskt afseende mellan vrakarne i olika delar af landet vinner härigenom sin förklaring. Red.) Fågelnotiser. En småfläckig sumphöna [Porzana porzana) träffades den 25 aug. 1904 vid Sollefteå, sålunda långt norr om dess kända utbred- ningsområde i Sverige. En grönfotad sumphöna (Gallinula chloropus) fanns i början af oktober 1908 vid Björna, alltså en anmärknings- värdt nordlig lokal i vårt land. Såsom en egendomlighet kan också anföras att vid Heden nära Boden sköts den 28 febr. 1906 en bofink, som alltså denna vinter kunnat uthärda en temperatur af — 300 ä 400 C. utan att stryka med. Fågeln var mycket fet. I juli månad 1905 påträffades under ströftåg i skogarne kring Boden vid ett pilgrimsfalkbo en 25 a 30 cm. läng gädda, som dock ej rördes af de i boet varande små ungarne. Måltidsresterna i öfrigt utgjordes af lämningar af laf- och nötskrika. P. A. Fängström. Kungsfiskaren. Af en särdeles skarpsynt iakttagare, fiskaren Bruce, har denna fågel under c:a 3 års tid, senast hösten 1907, härstädes blifvit observerad. Fågeln har visserligen ej blifvit skjuten och fyndet på så sätt konstaterats; Bruees noggranna beskrifningar såväl beträffande fågelns utseende, storlek samt dess beteende under flyk- ten, nedstörtande mot vattnet, dess läte m. m. stämma, hvilket vi båda häromdagen konstaterade, så fullständigt öfverens med såväl plansch som text i »Nordens fåglar» att, enligt mitt förmenande, intet tvifvel föreligger. Att fågeln lifnärde sig af fisk blef vid ett tillfälle exakt noggrant iakttaget, enär Bruce på helt nära häll såg fågeln med fisken i näbben samt huru han efter nere egen- domliga ömvändningar af bytet (utan tillhjälp af annat än näbben) slutligen nedsväljde d. s. Fågelns uppehållsort var invid stranden af Motala ström i en park med slingrande mindre kanaler; då den stundom blifvit observerad i 2 ex. är väl ej otroligt, att den där har häckat, hvilket det skulle vara mig en glädje att framdeles möjligen kunna utröna. ' 1 Kungsfiskaren hör numera till de fridlysta fåglarne och det skulle ju vara mycket roligt om denna vackra och intressanta fågel skulle kunna blifva en ree-elbunden sommargäst hos oss. Red. 148 FAUNA OCH FLORA flits. Flere år ha gått, utan att jag någon gång har iakt- tagit denna fågel; senaste vinter däremot har den i våra trakter uppträdt särdeles talrikt; vid ett tillfälle (i febr.) observerad i flock om 40—50 st. i en trädgård inne i staden. Sädesärla. 1 medio af december 1908 observerades en sädes- ärla vid Bispmotala tegelbruk invid Vättern; på samma lokal iakt- _^ första ärlan tor detta är redan 1 april; samma dato i år note- vid Krigsberg 1 invid Koren 1. Staren. Ett par starar ha i flere år häckat inom staden och ha bo under tegeltakpannorna å ett uthus. Motala den 22 april 1909. Hj. Flodin. Från norra Jämtland. En kaja, könsmogen hane, sköts i Gäd- le omkring midten af april efter att någon tid hafva gjort sig hemmastadd 1 byns kråkkoloni; kajan har förut ej iakttagits här, etter hvad det vill synas. Likaledes i Gäddedetrakten har sedan början af april en liten flock råkor, 3 möjligen 4 stycken, hållit till, men de sista dagarna ej låtit se sig. Antagligen är deras »gästspel» slut; egendomligt nog har jag ej en enda gång fått höra deras annars ej obekanta skrän. Svarta kråkor » lära äfven förut observerats här. D. 6 maj 1909. Adolf Hassler. Gulhämpling iakttagen i Halland? Den bekante fågelkännaren Jägmästare C. A. Hollgren har meddelat i bref, att han den 28 april detta år under en promenad vid Halmstad iakttog en gulhämpling {Serinus canaria serinus). Fågeln erverades först på marken, där den plockade frön af Sisymbriumy Plantago etc. men flög därpå upp i ett träd. När den sedan bör- sjunga, var dess »sång, fast något finare, fullkomligt lik korn- sparfvens . Sangen erinrade äfven om namnet »serinus"». hvilket alltså liksom sa mänga andra fågelnamn är att tolka som onomato- poietiskt. hinna observation torde kunna tjäna som en erinran till fågel- vänner 1 södra Sverige att försöka att taga reda på, om denna lärt måhända redan sträckt sin utbredning till vårt land. Detta ar ingalunda någon omöjlighet, ty under de senare årtiondena har gulhämplingen utbredt sig mer och mer norrut och är nu redan konstant häckfågel i norra Tyskland, älven om den där ännu före- kommer tämligen sparsamt. Vanlig svensk gran (Picea abies). 1 örekommer vanlig svensk gran i flera arter: För omkring g i Skåne en gran med, som jag tyckte, SMÄRR] MEDDELANDEN [49 gulaktiga blommor, men fäste mig då icke ynnerligen därvid; jag yttrade de k: den granen måtte vara sjuk. Tio år senare såg jag i närheten af Karlskrona en liknande gran; och tänkte då: nästa års blommor skall jag äfven se efter, men granen blef jämte andra borthuggen följande vinter. Ar 1004 voro granarna på många orter ovanligt rikt blom mande; och såg jag dä på fU-ra ställen, däribland i närhet Karlskrona Wäxiö järnvägsstationer Skrul och Åryd, granar hvilkas blommor voro ljust hvitgula (gräddfärgade eller nästan hvita). kot tärna på dessa granar utvecklades på vanligl vis och blefvo hvitgula, samma färg som blommorna haft, sedan blefvo de ljust gulgröna eller ljusgröna — icke gulbruna eller rödbruna, såsom de etter röda blommor blefvo — slutligen blefvo de ljusbruna; voro de hela växttiden och äfven efter mognaden, mera cylindriska i form än vanliga grankottar. Fröen i dem skilde sig icke iögoi fallande från vanliga kottars frön. Marken utsattes vid några af dessa hvitgulblommande granar. Följande året, 1905, funnos på ofvan nämnda stallen icke några blommande granar; hvaremot år 1906 granarna blommade, och hade därvid de år 1904 utmärkta granarna åter hvitgula blom- mor! Äter 1907 — -8 blommade granarna icke på dessa orter. Skulle dessa hvitgulblommande granar kunna vara särskild art, eller äro de endast tillfällig förändring? (Polygala vulgaris, Centaurea cyanus m. fl. uppträda ju ibland med ljusa eller hvita blommor). När järnvägen Karlshamn — Vislanda byggdes sag jag år 1S72 på linien mellan Torne och Hulevik en gran, som saknade egentlig stam, och från hvilken vid rothalsen utgingo en mängd krypande grenar af ända till tio meters längd. Karlskrona i maj 1909. Erik Qvistgaard. Ny fyndort för Epipogonuni aphyllum. Den 10 aug. 1908 tog undertecknad tvä exemplar af denna växt å kronoparken Miltallberget inom Bodums socken i öfre Ån- germanland. Backe 5 april 1909. Sune Hederström , e. jägmästare. Hundförstånd. Förvaltaren H. Håkansson vid Aspa bruk har berättat följande. Under promenad på den till bruket hörande Kvistudden vid Vätterns strand fick han plötsligt se sin tax drifva ut en gräfling, som hade sitt tillhåll under ett gammalt lusthus. I sällskapet var äfven en pointerhund, fyra år, som många gånger visat stor klokhet. Denne högg genast den flyende gräf lingen i nacken samt försökte att på Fauna och Flora 1909. Haft. 3. 1 1 !~0 FAUNA OCH FLORA ska sitt rof för att betaga detsamma all möjlighet till mot- stånd i striden. Gräflingen var dock tor tung för denna manöver. Ett annat sätt måste tydligen uttänkas. Utan att våga släppa sitt fasta bett i gräflingens nackskinn, började då hunden draga sig baklänges nedåt strandsluttningen, allt under förtvifladt motstånd från gräf- Efter ett ögonblicks tvekan vid strandkanten drog sig p< »in- tern med sin börda ut i vattnet, tills han cirka fyra meter från stranden nått tillräckligt djup, då han nedtryckte gräflingen under vattenytan och formligen dränkte honom. När hunden märkte att allt motstånd upphört, drog han gräflingen med sig baklänges till stranden och upp på land, nu törst släppande sitt tag. Allt detta skedde man anmaning eller ingripande från förvaltare Håkanssons sida samt utfördes sa raskt, att herr H. ej hann fä tag i någon stör eller dylikt för att därmed påskynda stridens åtgörande. Gräflingen \ar ett ovanligt stort och tungt djur. Då hunden förut vi>at flera prof på godt omdöme, torde man få antaga, att hans egendomliga satt att aflifva gräflingen var följden af något slags öfverläggning. Till hundens historia hör, att han var tämligen oemottaglig för syr att gå förbi i tro, att bytel är längre borl I detta fall låg ungen till synes apatisk o< Ii utstötte i repriser det flämtande pipet. Jag drog mig något tillbaka för att observera fåglarna, men honan flaxade endast efter mig och visade ingen böjelse att åter vända till ungen. Då därtill köld rådde, cirka i a 5 gr C. och mitt arbete brådskade, tog jag ungen med mig för att pre] honom. Han var som andra nästungar delvis naken, isynnerhel på buken. Hufvudet och näbben voro kraftiga, likaså benen. Del som fanns af tjäder gick i honans färg. Dun hade han obetydligt. Tyvärr förstördes denna unge af rättor eller möjligen al en katt. Den försvann spårlöst från mitt arbetsbord. 1 alla fall har jag velat låta denna lilla episod gå vidare, då kanske någon annan sett något liknande. Min teori öfver fallet, om jag skall våga någon, är, att ungen från ett bo i något närbeläget träd fallit ned på snön. Där har han sedan hoppat utåt något, ty där han nu låg kunde han ej fallit, enär ingen trädgren hängde öfver platsen. Hans kroppsvärme och möjligen äfven honans, om hon sökt värma honom, har tinat ned honom i snön (märk, att det hela tiden varit skare tillräcklig att bära en man pä skidor . I h varje fall vittnar det ju om en otrolig seghet hos ungen att kunna uthärda under sådana förhål landen. Tidigare har jag läst, att en korsnäbbunge, tagen ur ett bo ut i kölden strax fryser ihjäl i en människohand, där han kan erhålla ändå någon värme. Det blir mig då en gåta hur den ifrågavarande kunnat behålla lifvet och hullet, ty han var ej mager. Bengt Berg. Ett bidrag till slagugglans biologi. En fångstman i en af Västerbottens kustsocknar hade vid flera tillfallen under denna vinter iakttagit, att å en trakt, där tjäderhönor brukade uppehålla sig, dylika fåglar då och då blefvo dödade och upp ätna, och då inga spår syntes i snön efter röfvaren, så var det tyd- ligt, att han hörde till den bevingade skaran, och fick dufhöken, af hvilken ett och annat äldre ex. alltid öfvervintrar här, tillsvidare uppbära skulden för dåden. Då emellertid en dag en nyss dödad tjäderhöna ånyo påträffades, gillrades en trampsax på kvarlefvorna och morgonen därpå fanns en slaguggla död i saxen. På en annan trakt har likaledes en slaguggla, som äfven dödat en tjäderhöna blifvit fångad på liknande sätt. Offren hafva öfverraskats på mar- ken, då de gått och ätit barr af tallbuskar, som stuckit upp ur snön, och syntes det på snön, att de blifvit dödade häftigt och utan kamp. Att denna uggla gör större skada å det vilda, än man vill tro, är otvifvelaktigt. A'. Gram. i54 FAUNA OCH FLORA Sannolik observation af snögås. ån Yindeln skrifver Jägmästare K. Gram, att en bonde, som gen skarp blick tor allt som tilldrager sig i skog och mark och Inurs sanningsenlighet ar ställd utom tvifvel, berättat sig ha sett 4 st. krithvita svanar, som samtliga hade mörka vingspet sar . laglarne hade den 6 maj flugit ganska lågt öfver honom. jägmästare ('.ram riktigt framhåller, kan det här ej varit om något annat än en liten flock af snögåsen (Chen hyper- boreus), tv förväxling med några andra fåglar kan ej gärna förut- Då snögåsen stundom förekommer så långt västerut som i England och äfven träffats i Norge, så ligger intet orimligt i detta nde, trots det att denna vackra fågel ej är känd att häcka närmare än i nordöstra Sibirien. Fynd af härfågel i Jämtland. Under en af mina resor sistlidne maj manad påträffade jag i en afsides liggande skogsgård, Kempensborg, belägen 14 km. syd- ost om Håsjö järnvägsstation i östra Jämtland, ett exemplar af en för dessa trakter hittills efter livad jag tror mig veta fullständigt okänd fågelart, nämligen härfägeln (Upupa epops). Exemplaret ifråga, som blifvit uppstoppadt af en icke fackman och därför var 1 synnerligen dåligt skick, sköts enligt inhämtade uppgifter i oktober ar [908 på gardens inägor af en utaf åboarne, hvilken antog den sällsynta fågeln vara en hök. Ofvan nämnda gård är belägen i en ödslig, obebyggd trakt, på alla hall omgifven af barrskog. Närmaste odlade ställe är den 5 km. åt söder belägna byn Långsjönäset. I Mersund i juni 1909. Gotthard Björklund, c. jägmästare. I la- lägeln tyckes ha för vana att stryka omkring rätt mycket och förflyger sig därvid ganska långt från sin ursprungliga hemvist, så t. ex. har den Mera gånger påträffats i norra Sverige och t. o. m på Spetsbergen. Dess skinn är ytterst tunnt och skört och den ar sålunda svår att få väl konserverad. Red. Blåklintsmanet Cyanea palmstruchii (Swartz)) i Skelderviken. I anledning af den intressanta uppsatsen i denna tidskrift, Ett och annat om maneterna af Hjalmar Östergren, får jag med- itl jag tillsammans med stud. Sten Selander förliden sommar 1 juni månad en längre stund observerade en blåklintsmanet, som makligt simmade invid stranden af Skelderviken nedanför Kullens östligaste höjd. SM \Kkl MEDD1 LANDEN I 55 Egendomlig ko p u la t i o n . Den [3 september [908 var undertecknad 1 och för enlomolo- giska studier vid d. s. k. Nedre Föret straxt söder om Ultuna Landtbruksinstitut Bland andra trollsländor fanns där /Eschna juncea Lin. och ./•.. grandis Lin. i mängd. I >e1 föll mig in att fånga ett par trollsländor in copula för att närmare huru genitalbeväpningen fungerade. Min förvåning biel stor, då jag fann, att parterna ej tillhörde samma art. lianen var nämligen en /Eschna juncea Lin. och honan en ./-.. grandis Lin. Tyvärr saknade jag hade tid och medel att bereda honan möilighet att i fångenskap lägga sina agg och att låta dessa utvecklas til] fullbildade insekter. Stockholm i maj looq. Rutlol t Bryant-Meism > Fisk som skyddsmedel mot malaria. Malarian är ett af människosläktet^ svåraste plågoris i varma länder, men nu sedan den vetenskapliga forskningen påvisat, huru smittämnet öfverföres till människokroppen genom myggor, hufvud- sakligen af släktet Anopheles, har man också fått verksamma vapen för sjukdomens bekämpande. I främsta rummet har man därvid riktat sina ansträngningar på A/iop/ifles-myggom^ utrotande, hvilket bäst sker genom att omöjliggöra deras fortplantning. Dä mygg- larverna utvecklas i vatten aflägsnas för dem lämpliga vattensam- lingar genom dränering. I sådana fall, där dylik utdikning ej kan äga rum, dödas larverna därigenom att en liten skvätt petroleum slås i hvarje vattensamling. Äfven en ringa mängd petroleum ut- breder sig nämligen som en hinna öfver hela vattenytan och hindrar mygglarverna att andas, och de dö följaktligen genom kväfning. Genom dessa enkla medel ha mångenstädes i tropikerna storartade resultat vunnits. Men på senare åren har ännu en utväg för att hindra malarians spridande med framgång försökts. Ungefär för tre år sedan påpekade C. K. Gibhons, att frånvaron af malaria på Barbados sannolikt berodde därpå, att en liten fisk Girardinus poe- ciloides förekom på denna ö ytterst talrikt i alla vatten och att den med glupskhet förtärde ägg, larver och puppor af myggor. Visser- ligen rinnas på Barbados två arter myggor en af hvardera släktet Culex och Stegomyia, ty de lägga Ågg äfven i helt tillfälliga vatten- samlingar, men Anopheles finnes där ej, och Gibboxs ställde detta i sammanhang med, att den plägar lägga sina ägg i sådana vatten i hvilka Girardinus förekommer. Men utan Anopheles ingen malaria, och om Girardinus utrotat den förra, så har den äfven utrotat den senare. Girardinus poeciloides hör till Cvprinodontidernas eller »tandkarparnes» familj, hvilken har en vidsträckt utbredning öfver Amerika, Afrika o. s. v. Dessa fiskar äro alla ganska små, men den ifrågavarande arten är en af de allra minsta. Den fullvuxna honan blir omkring 30 mm. lång och hanen är ännu mycket mindre. Girardinus föder lefvande ungar och fortplantar sig hastigt, så att FAUNA OCH FLORA den blir ytterst talrik och förekommer i stor mängd äfven i helt små vatten. Antagligen på grund af denna egenskap kallas den på Barbados millions», och om den visar sig effektivt utrota malarian och äfven minska myggor af andra slag än de malariaförande, så kan den ju verkligen också bli värd millioner. Det kejserliga en- jordbruksdepartementet för Västindien har också fäst sin upp- märksamhet härpå och vidtagit åtgärder för öfverförandet af dessa ■'millions äfven till andra västindiska öar och andra ställen där malaria och myggor utgöra en plåga. Ufvar, som fortplanta sig i fångenskap. En ufhona tillhörande bataljonsveterinär Segelberg har under : värpt agg, som dock, då hon var ensam, varit obefruktade. Förlidet år erhöll emellertid hr Segelberg en ufunge, som när den ut vuxit, visade sig vara en hane och den parade sig med den gamla ufhonan, som sedan lade tre ägg af hvilka tvenne kläcktes. Äfven på Skansen har ett ufpar i var häckat och af de tre äggen kläcktes likaledes tvenne. De båda ungarne ha utvecklats på utmärkt sätt och äro snart fullvuxna. Litteratur. 1 Weis: Lifvet och dess lagar (öfvers.). Haft. i — 4 ä 60 öre. Hugo Gebers förlag, Stockholm 1909. Detta arbete utgör en populär och rikt illustrerad skildring i allmän biologi. När utgifvandet fortskridit längre, torde vi (a till- fälle att närmare omnämna arbetets innehåll. A. T. Gi llerstedt: f r gläntor och snar. Wilh. Billes förlag, Stock- holm 1909. En serie af nätta och med hjärtevärme skrifna små skisser och • er. som alla vittna om en oförfalskad kärlek till naturen. Bu sk musen Sicista subtilis (Pallas) Klisché från Generalstabens Ut. Anst. Trefargstr>ck från ALMQVIST & WIKSELLS Boktryckeri. A. ■ B., Uppsala Pendulationsteorien. Af D:r Paul Rosenius. "jå jag härmed tillåter mig lämna en framställ- ning af den nya bio-geografiska teori, som bär f\ ofvanstående namn, vill jag inledningsvisan- märka, att jag, i saknad af de fulla förutsätt- ningarne för ett kritiskt skärskådande af teo- SSSSi^^SS nen> a^s lc^e velat utan vidare framstå som densammes apostel och profet. Men då åskådningen i fråga, med hänsyn till det intresse den under alla förhållanden torde förtjäna, synes mig hafva blifvit förvånande litet beaktad i vårt land, har jag velat i största möjliga sammandrag lämna en redogörelse för densamma. Min framställning är ett referat af en del af det rätt om- fångsrika arbete, som under rubriken Die Pendulationstheorie år 1907 utgafs af professorn i zoologi vid universitetet i Leip- zig, Heinrich Simroth, och af honom tillägnades ingeniören Paul Reibisch, pendulationens upptäckare». Den alltså ursprungligen af Reibisch framställda teorien, som under benämning Ein Gestaltungsprincip der Erde blifvit af honom i en facktidskrift publicerad, första gången år 1901, innehåller i hufvudsak följande. Vårt jordklots fastland har under tidernas lopp undergått såväl kontur- som nivåförändringar. Europa har i våra da- gar helt andra yttre linier än under tertiär- och glacialtiden. Det har blifvit sänkt djupare i hafvet. Det är ju ett gammalt kändt förhållande, att somliga delar af fastlandet sänkts och sänkas under hafvets yta, medan andra befunnit sig i höjning Fauna och Flora 1909. Haft. 4. 12 '58 FAUNA OCH FLORA r densamma. Men, säger Reibisch, lagbundenheten i dessa nivåförändringar står klart och tydligt fram först med anta- idet af pendulationsteorien. Enligt denna teori utför jorden förutom sin rotation kring axeln mellan nord- och sydpolen också en pendelrörelse kring en svängningsaxel, hvilkens poler, ingningspolerna», äro Sumatra och Ecuador. Den meri- dian, den s. k. kulminationskretsen, som går öfver sistnämnda poler, delar jorden i en atlantisk-indisk och en pacifikhemisfär. Hvarje hemisfär delas af ekvatorn i en nord- och en syd- kvadrant. Den meridian, som halfverar hemisfärerna, och öfver hvilken nord- och sydpol pendla fram och åter, kallas svängningskretsen. Den är belägen 10° ö. L. från Greenwich, och den gar på atlantisk-indiska sidan genom västkanten af franska Kongo och på pacifiksidan genom Behringssundet. Kulminationskretsen har fått sitt namn däraf att vid pendel- rörelsen hvarje punkt på jorden kommer närmast nord- eller sydpol, då den skär denna meridian. Europa låg under jura- och krittiden betydligt längre sö- der ut än det nu gör. Efter den tiden fördes det öfver i en polar pendulation, d. v. s. det svängde upp mot nordpolen, och efter slutet på glacialtiden har vår världsdel öfvergått i ekvatorial pendulation, i hvilken fas vi fortfarande befinna oss. Att under dessa pendelrörelser land höjes och land sän- kt- i förhållande till hafvets nivå beror på jordklotets afplatt- ning vid rotationspolerna. Då hafvet i egenskap af lättrörligt fluidum vid hvarje rotationspolernas läge blir afplattadt vid >sa poler, medan själfva jordkrustan är relativt oböjlig, så måste hvarje punkt på den fasta jorden vid polar svängning lyftas öfver vattnet, desto mera ju närmare polen den kommer, och omvändt måste den vid ekvatorial svängning alltmera sänkas i hafvet. Dessa nivåförändringar äro starkast under ngningskretsen, under hvilken utslaget är störst, och aftaga jämnt mot svängningspolerna, där de helt upphäfvas. Och Indringarria kunna bli ganska betydliga. Då skillnaden mellan rotationsaxelns längd och jorddiameterns vid ekvatorn utgör 40 kilometer, så skulle en punkt, som vid ekvatorn un- I'l NDU1 VTIONSTl okii \ J59 der svängningskretsen låge 10 kilometer under hafsytan, för- flyttad till nordpolen, befinna sig 10 kilometer öfver hafsytan. Antagandet att den norra kvadranten af var atlantisk- indiska hemisfär i likhet med sydkvadranten af motsatta hemi- sfär befinner sig i svängning mot ekvatorn, medan de bada öfriga kvadranterna befinna sig i motsatt svängningsfas, för- klarar nivåförändringarne på olika punkter på jorden. Ett belysande exempel bilda ett par ögrupper i indiska oceanen: Malediverna, belägna norr om ekvatorn, äro stadda i sänkning, medan Kokosöarne, som ligga midt emot nedanför ekvatorn, befinna sig i höjning. Florida, som skares af kulminations- kretsen, visar på västsidan en höjning och på ostsidan en sänkning. Medan nivåförändringarne här äro jämförelsevis obetydliga, på den grund att Florida befinner sig så nära svängningspolen, så har man på Funafuti i Ellicegruppen bland Söderhafsöarne, hvilken ö befinner sig direkt under sväng- ningskretsen, kunnat borra ända till 600 fot i korallrefven. Vidare framhåller Reibisch, att områdena kring sväng- ningspolerna, hvilka städse legat under oföränderliga klimat- förhållanden, hafva en i förhållande till länderna under sväng- ningskretsen ålderdomlig fauna och flora. Växtvärlden där skiljer sig föga från tertiärtidens. Och slutligen påpekar han beträffande den fysiska geografien, att äfven jordkrustan själf, ehuru mera långsamt oeh oregelbundet än hafvet, påverkas af centrifugalkraften vid jordens rotation. Han fäster uppmärk- samheten på, att svängningsaxeln Ecuador-Sumatra är jordens längsta diameter och detta just därför, att dess poler ständigt legat under ekvatorn och därför mera än andra områden på jordklotet påverkats af centrifugalkraften. De sträckningar jordskorpan undergår yttra sig i kvadranter med ekvatorial svängning som depressioner, starkare i mån af närheten till ekvatorn, och i kvadranter under polar svängning i bergs- bildningar. Samtidigt med Reibisch har geologen Kreischgauer fram- lagt den åsikten, att ekvatorn förskjutit sig under jordens ut- veckling och att de stora klimatförändringarne kunde förklaras IÖO FAUNA 'RA häraf. Enligt Kreischgauer skulle sedan den proekambriska tiden Sydpolen ha bytt plats med nordpolen. Detta är ju tyd- ågot annat än pendulationsteorien, men det märkvär- är, att den slingrande linie, efter hvilken enligt Kreischga- >ydpolen skulle ha vandrat, något så när sammanfaller med den Reibi.-chka svängningskretsen och att båda författarne - därom, att Ecuador och Sumatra äro eviga och oför- änderliga troper, medan allt annat förändrar sin ställning till solen. I rågar man nu, huru många svängningar jorden skulle ha genomgått sedan den äldsta tid, från hvilken vi äga spår i :i ingår, sa är svaret: så många som geologien har stora Europa befann sig under palaezoiska tiden i polar- och under den mesozooiska tiden i ekvatorial svängningsfas. Under tertiärtiden drogos vi mot nordpolen, medan vi nu un- der k\ artärperioden närma oss ekvatorn. Omslagen i pendel- - 11 motsvarar växlingen mellan geologiska perioder. Och minst två gånger ha vi genomgått en istid — en vid öfvergån- gen mellan palaeozoiska och mesozoiska tiden och en på grän- sen mellan tertiär- och kvartärtiden. Hvad beträffar sväng- rlek är att märka, att en förskjutning af 10° norr och 20° mot söder är tillräcklig för att förklara skillnaden mellan den tropiska eocentiden och istiden. Reibisch själl har emellertid senare beräknat förskjutningen mot norr under i-tiden till endast 3,5°. Därvid är ju att ihågkomma, att vid svängningen norrut landet samtidigt rest sig ur hafvet — en grads förskjutning motsvarar en höjning af 200 meter — ett förhållande ^>m förklarar temperatursänkningen. /erkad al den Reibischka teorien förelade sig nu Sim- roth den uppgiften att om möjligt under denna teori söka inrangera hela den samlade fonden af geologiskt, zoologiskt ooh botaniskt vetande. Helt naturligt kom han i egenskap af >vis inom djurlifvets område söka tillämp- ; dert nya åskådningen. a innan han går till dessa undersökningar uppehåller han sig något vid vissa geografiska förhållanden, som ega PENDULA1 [0NSTE01 [6l betydelse För uppfattningen om villkoren och vägarne för orga- nismernas uppkomst och utbredning på vår planet. Han 1 sålunda uppmärksamheten på att de stora atmosfäriska rörel- serna, och som en följd däraf, ökengördlarne äro oberoende af kontinenternas konfiguration och endast bero al jordens Ställning till solen. Sahara intager alltid -amma plats i för- hållande till ekvatorn, vare sig under växlande svängniri ser södra Europa eller Sudan skulle rycka in under dess torr- het. På grund af passadvindarnes riktning bli östra ränderna af ökengördlarne alltid mera fuktiga och få rikare vegetation, hvarför de bilda bryggor för lifvets utbredning åt norr söder. Synnerligen innehållsrikt är kapitlet om tidigare för- ändringar i fastlandets konfiguration. Som en allmän lag vill Simroth fastslå, att pendelrörelsen omkring svängnings- axeln måste föra därhän, att hufvudmassorna af fastland så vidt möjligt likformigt fördelas kring svängningspolerna, så att vi få i stort sedt samma landbild vid den östra och den västra. Fastlandets plats skulle bli hufvudsakligen kring svängpolerna, och på ömse sidor om svängningskretsen skulle hafvet sträfva att ensamt bli herre. På pacifiksidan har detta realiserats ganska väl, men på vår egen hemisfär har det icke lyckats oceanen att bortspola den fasta alliansen Europa-Afrika. Afrika är en urgammal kontingent som blott med sina ränder och Kongo-bäckenet tidvis dykt under vattnet. Men Europa har dock utomordentligt starkt påverkats af oceanen. Det har genom upp- och neddykningar blifvit starkt inskuret och un- der tiderna fått den gynsamma form, som gifvit det öfvervik- ten i folkens historia. Naturvetenskapsidkarne och särskildt geologerna ha ju länge antagit tidigare förbindelser, »bryggor» mellan nu skilda verldsdelar och öar. En del af dessa hypoteser, såsom den om förbindelsen mellan det tropiska Afrika och Brasilien, fin- ner Simroth öfverflödiga och fantastiska. Andra anser han oantastliga, äfven om de icke i alla punkter stå i samklang med pendulationsteorien — han medger, att understundom an- dra krafter kunnat göra sig gällande vid bildandet eller af- !Ö2 FAUNA OCH FLORA brottet af dessa landförbindelser. Beträffande slutligen ännu andra brygghypoteser påvisar han, huru de bekräftas eller i någon punkt korrigeras af den nya teorien. Medan han stäl- ler sig reserverad gent emot »bryggorna» i sydatlanten, läg- han så mycket större vikt vid den europeisk-västindiska, hvilken han också finner fullt tillräcklig för biogeografien. Man har ansett, att denna brygga, hvilken från Spanien och Portu- gal gick öfver Azorerna till Väst-indien, skulle hafva afbrutits under miocentiden. Simroth menar, att, om förbindelsen upphört så tidigt, -kulle medelhafsfloran på Azorerna ej hunnit nå den utveckling, till hvilken den hunnit. Han finner det antagligare, att afbrottet skett samtidigt med istidens upphörande och med inträdandet af den ekvatoriella svängningsfasen. Till den gamla uppfattningen om »Lemurien - fastlan- det, som till stor del utfyllde indiska oceanen — knyter S. några intressanta anmärkningar. Han anser, att Ceylon un- der polar fas varit landfast och att landbryggan gick vidare öfver Lakediverna och Malediverna, Rodriguez och Seychellerna till nordliga Madagaskar. Denna landförbindelse, som S. kallar Lemurbryggan», låter han vara en ersättningför »Lemurien», men icke som skaparcentrum utan som en väg för utbyte af orga- nismer. Sammanhanget mellan Madagaskar och Afrika, som en- ligt vedertagen åskådning tidvis varit etablerad, har enligt S. ägt rum tidigare än förbindelsen med Indien, alltså under tertiär- perioden, då denna kvadrant befann sig i polar pendulation. Medan Simroth på grund af hafsdjupet nedanför Goda Hoppsudden anser, att Afrika aldrig haft beröring med antark- tiska fastlandet, säger han, att antagandet af en förbindelse mellan samma fastland å ena sidan och Australien och Syd- amerika å den andra, h vilket antagande bestyrkts af den na- turvetenskapliga forskningen, far sin bekräftelse genom de nyaste hafsdjupsforskningarne, som tala för sannolikheten af ett upp- dykande ai hafsbottnen mellan länderna ifråga under polar pendulation. B träffande Medelhafvets växlande öden fäster S. upp- märksamheten på, att man på Sicilien, i dess yngsta tertiär- PENDULATIONSTEORIEN 163 lager, funnit nordformer, hvilket ju lätt får sin förklaring, om man sätter en istid för denna formation. Under -amma period menar S. att man haft landförbindelse mellan Afrika och Spa- nien i väster och mellan Afrika och Sicilien i centrum. Tyrrhe- niska hafvets genombrott på sistnämnda punkt menar S, halva försiggått under mänsklig tillvaro och med människor som vittnen, och Atlantissagau torde äga sin upprinnelse från det faktum att land här sjönk i hafvet. Åtskilligt annat af Simroths utläggningar angående tidigare omgestaltningar af fastland och vatten på vår planet kunde det vara frestande att referera, men för att icke trötta öfver- går jag till det viktiga kapitlet om pendulationens betydelse för organismernas utbredning och ombildning. De lefvande organismernas första uppkomst måste, säger S., hafva varit bunden vid en rätt hög temperatur. Hvar den ur- sprungliga skaparhärden legat, vet man ej, men det är antagligt, att de tidigaste af oss genom förstoringar kända organismerna haft sitt upphof i tropikerna. Men på hvilken breddgrad än en organism fått sitt första hem, har den alltid haft en natur- lig tendens att breda ut sig utefter samma breddgrad. Vid denna organismernas sträfvan verkar nu pendulationen under- stödjande eller hindrande. En organism som befinner sig under svängningskretsen skulle ju under pendulationen rent mekaniskt föras öfver i mycket olikartade klimatförhållanden. Intill en viss gräns kan den därvid anpassa sig efter de ändrade för- hållandena, men förr eller senare måste den söka skydda sitt lif med att vika ut i vestlig eller ostlig riktning, så att den återkommer till det lämpliga afståndet från ekvatorn. Ett åter- strömmande under själfva svängningskretsen till ursprungliga breddgraden är väl tänkbart men försvåras, säger S., därigenom att äfven detta ställe är i ständig skridning. (Det synes anmälaren som kunde klimatförändringen på grund af den långsamhet, med hvilken den försiggår ej gärna vara hindret, utan att detta snarare låge i den stockning af organismer, som blifver följden af ett sådant återströmmande på en linie och som måste medföra ogynsammare lefnadsvillkor). Genom ut- 1 64 FAUNA OCH FLORA vikningen åt sidorna kommer utbredningsområdet för en art lätt att bli splittradt, diskontinuerligt • - arten kommer att att bebo två skilda arealer på hvar sin sida om svängnings- Dessa skilda arealer kallar S. symmetriska punkter. Härvid kan arten med bibehållande af sin grundkaraktär på ett mindre väsentligt sätt afvika i anpassning till de olikartade naturförhållanden på nämnda punkter, och man får då v ikarie- rande arter på symmetriska punkter. Då vandringen öster och västerut kan utsträckas mycket långt, innan klimat och öfriga naturförhållanden, liknande hemortens, uppnåtts, kan man i vissa fall fa en transversal symmetri, d. v. s. vikarierande arter boende mer eller mindre helt midt emot hvarandra på jordklotet. Sådana punkter bilda Japan och Kalifornien samt Amerikas och Asiens ostkust på lika breddgrad. S. fäster upp- märksamheten på ett par mycket intressanta fall af sådan symmetri eller, som han kallar det, »identiska punkter». De gälla utbredningen för alligatorerna och för lungfiskarne. Man gjorde på sin tid den öfverraskande upptäckten, att det i Asien fanns en alligator, medan dessa reptiler eljes äro helt bundna vid Amerika. Den asiatiske alligatorn lefver endast vid öfre lop- pet af Yang-tse-kiang, och den af Amerikas alligatorer, med hvilken den är närmast besläktad, lefver i Misisippi. Den amerikanske och den asiatiske alligatorn lefva sålunda på punkter, som ligga på samma breddgrad lika långt från sväng- ningspolerna och lika långt från svängningskretsen. Här, sä- ger Simroth, ger pendulationsteorien en antaglig förklaring, medan utan denna de djärfvaste hypoteser skulle behöfva till- gripas: ett vandrande öfver halfva världen, klättrandet öfver berg och genomkrälandet af öknar. Det andra fallet gäller lungfiskarne (Dipnoi). En art af gruppen, Lepidosiren, lefver i Uruguays sumptrakter, medan en annan form, Ceratodus, finnes endast i ostliga Nya Holland. En blick på kartan visar, att äfven i detta fall rader samma egendomliga transversella sym- metri. Under ekvatorial svängning kunna organismerna skydda sig äfven på ett annat sätt än genom ett utvikande åt sidorna, PENDULA1 I [EN l 65 nämligen genom att stiga upp för bergshöjderna. På dessa åka de då, under successiv stignrng, med söderut och kunna tin och med korsa ekvatorn för att på andra sidan åter stiga ned vid en breddgrad motsvarande den vid hvilken de började uppstigandet. Sa kan en art förekomma samtidigl i Kalifornien och Chile samt i Japan och Australien. Närmare undersöknin- gar kunna da, i sådana fall där ett uppspårande är möjligt, gifva vid handen, att den gemensamma utgångspunkten legal under svängningskretsen. Simroth kallar denna art af utbred- ning för meridional symmetri. Om utvikandet från svängningskretsen når ända bort till kulminationskretsen, kan man antaga, att i många fall vandran- det här skall upphöra. De klimatiska förhållandena äro ju här stabilare vid svängningspolerna själfva äro de ju absolul oföränderliga. Det finnes därför alltid benägenhet för en stock- ning vid kulminationskretsen under aftagande från svängnings- polerna mot nord- och sydpol. Den största meridionala utsträckningen måste fauna och flora få vid svängningskretsen, och äfven arter och grupper af organismer måste utefter denna linie få sin största utbredning. Förutsatt att någon del af individerna anpassas efter klimat- förändringen under pendulationen från ekvatorn mot rotations- polerna, blir gränsen för artens utbredningsområde en vinkel med spetsen på svängningslinien och benen pekande mot hvar sin svängningspol. Har arten icke anpassat sig, brister sam- manhanget, och det uppstår diskontinuerligt symmetriska ut- bredningsområden. Organismernas utbredning i hafvet följer samma allmänna lagar som utbredningen på fastlandet. Det olikartade mediet betingar dock vissa afvikelser. Utbredningen efter en bredd- grad försiggår i hafvet med större svårigheter, därför att här temperaturen så mycket förändras med djupet. Bottenformer af organismer utbreda sig därför endast längs fastland, och inställning på »identiska punkter» sker i allmänhet endast på långa omvägar. Bottnens sjunkande under ekvatorial sväng- ning äger stor betydelse. Nordformer, som förts mot ekva- T66 FAUNA OCH FLORA , lämna här hufvudandelen af den »abyssiska faunan». Om bli kvar vid den temperatur, som mest tilltalar dem, äte de bli simformer. Littoralfaunan får vid ekvatioral fas marken ryckt undan fötterna». Men en omvandling till sim- form synes stundom vara möjlig endast i organismens ung- domsstadium, och en del i hafvet fritt simmande »larver» synes vara ungstadier af vuxna bottenformer, hvilka i hafvet hålla fast vid sjunkna kustlinier. Slutligen händer också att nordformer dyka på djupet för att få lägre temperatur medan de »passera linien», och sedan åter stiga mot ytan. Hvar och huru uppkomma nya former och arter? Den egentliga härden för organismernas omgestaltning är sväng- ningskretsen, emedan de betydligare klimatväxlingarne här ut- öfva större eggelse till ombildning. Och eftersom skapandet når den största differentieringen på fastlandet, så är det antag- ligt, att den hemisfär vi bebo haft och har öfvertaget vid al- strandet af nya lifsformer. Här åter blir det Europa, som på grund af de inskurna kusterna och det växlingsrika förhållan- det till vattnet blir platsen för de största eggelserna. Europa och Nordafrika är härden, från hvilken skapelsen utgått och där den natt sin högsta fulländning. Vi kunna göra oss en föreställning om skapandets allmänna forlopp. Lifvet begynner circumtropiskt. Med inträdande polar pendulation föras de organismer, som alstrats i tropiska Afrika, in i ett Sahara. Endast de starkaste mutationer skulle möjlig- göra en anpassning - antagligen skulle knappast någon tro- pisk djurart kunna acklimatiseras här. En del viker ut för att åter nå troperna, en del går »oasvägen» genom Afrikas ostrand för att sedan breda ut sig i Nordafrika. Men endast de orga- nismer torde behålla sin ursprungliga typ, som förut på tro- piska berg förvärfvat en större härdighet mot temperaturväx- lingar. Andra ginge under eller blefvo starkt omvandlade eller ginge i vattnet. Vintern ined sin frost i de norra medelhafsländerna måste inverka särskildt starkt på formningen af floran. PENDULATIONSTEORIEN 167 Kalla zoner måste förete den största morfologiska och fysiologiska omdaning. Vid polar fas rycka ju också alperna högre, och där skapas en miliö likvärdig med glacialtid. Den ekvatoriala fasen synes mindre ha framkallat nya typer än frodigare exemplar af redan existerande. Värmen kan skapa vidunderliga former. A andra sidan är ju äfven kölden gynn- sam för uppkomsten af stora kroppar, då dessa genom den relativt mindre hudytan afgifva relativt litet värme. Nya arter torde under ekvatorial fas bildas hufvudsakligen därigenom, att landformer gå i hafvet. Allt, som tilldrager sig vid svängningskretsen, äger tydligt- vis också Fum på hvarje annan punkt på jorden, men mindre energiskt och under aftagande mot svängningspolerna, där lifvet står stilla. I ett följande kapitel betonar Simroth, att pendulationsteo- rien måste verka omgestaltande på vissa af geologiens grund- åskådningar. Han erinrar först därom att påvisandet af ett kontinuerligt sammanhang i skapelsen i Europa varit så vansk- ligt just därför att organismernas former här under svängnings- kretsen så hastigt växlat, och på grund däraf att försteningar- nes hållbarhet genom förhållandenas växling varit så ringa just här. Man har ju påträffat blott två exemplar af Archaeo- pteryx, och intet mera af hela den klass som ödlefågeln represen- terade. Under kulminationskretsen, och framför allt i dess tro- piker, blef under det större lugn, som där unnades organismerna, förhållandet ett annat. Dels kunde de under längre tider bi- behålla sin egenart. Dels kunde de ansatser till formföränd- ring, som mottagits under svängningskretsen, här hinna fram till sina yttersta konsekvenser och resultera i de vidunderli- gaste företeelser. Men när dessa vidunder sådana som Amerikas jättedäggdjur och reptilier — något längre bort frän svängningspolen utsattes för klimatets förändringar, ägde de icke de väl utbildade typernas motståndskraft. De voro sido- skott, vigda åt undergången. Hvad angår de geologiska epokerna, så beräknas ju jord- lagrens ålder dels efter strukturen och dels efter försteningarne. FAUNA OCH FLORA den förra metoden visat sig osäker, har man lagt största vikten på den senare. Man har sålunda räknat med »ledfos- silen under antagande, att jordlager i olika delar af världen, som ha -amma fossiler också ha samma ålder. Och dock, säger Simroth, företer den utveckling vi själfva se inför våra ögon de största geografiska olikheter. Australien, som dock har Europas klimat, befinner sig med sin djurvärld i tertiär tid eller än längre tillbaka. Finnes det väl något enda ledfossil användbart på nutiden för skilda världsdelar? Och pungdjuren - de ha kommit till Australien från Europa. I hvarje fall halva de funnits här i en långt tidigare epok. Vår fauna har tydligen förskjutit sig för att lefva vidare i Australien. Vi föras till den uppfattningen, att ledfossilerna icke betyda samtidig aflagring. Vi måste tänka oss en vågrörelse i skapelsen, som börjar vid svängningskretsen och skrider ut åt sidorna. När vågen nått sydkvadranten på andra sidan jorden har en ny våg för länge sedan rest sig hos oss. I nämnda kvadrant är faunans utveckling mest efterblifven, och hela pacifikhemisfären är rik på ålderdomliga former — Conifererna i Japan och Kalifornien, Nautilus, näbbdjur i Australien, Anoabuffeln på Celebes och i hafvet sjölejonen, en äldre typ än våra salar, v. Simroth gör härefter några fysiologiska och biologiska inmärkningar, innan han börjar den zoologiska undersöknin- gen. Den första gäller Darwinismen. S. framhåller, att be- greppen kamp för tillvaron och anpassning utan att på minsta sätt rubbas genom pendulationsteorien, genom denna faen be- stämdare innebörd. Det blir nämligen mindre fråga om en strid mellan de olika lifsformerna själfva än ett klimatiskt ur- val. På den moderna utvecklingsmekanikens hela gebit har ingenstädes försöksresultat och naturliga förhållanden visat sig så sammanfalla som i fråga om värmets inflytande på utveck- lingen af nya former. Darwinismens enskilda moment komma alltså att inordna sig under en kosmisk lag: jordens ställning till sol. ii. Den andra anmärkningen gäller afsättningen inom organis- PEND1 l. \ i RIEN 169 merna af kalk och jern. S. erinrar om, att kalken i de lägre djurens skeletl i regel är bunden vid kolsyra. Och liksom ut- fällningen af enkeli kolsyrad kalk ur hårdl vatten främjas af värme, så är skalbildningen hos snäckor och musslor m. fl. också i hög grad beroende af högre temperaturgrader. På våra breddgrader sker skalbildningen på sommaren, och 1 ligare länder blir den tjockare och fastare. Den mest storar- tade kalkbildningen, den i korallrefven, äger rum i de tropiska hafvens varma ytvatten. Järnet upptages mera af fastlandets och sötvattnets än al hafvets organismer. Man liar skäl att antaga, säger S., att förmågan att tillgodogöra sig järnet i andningens tjänst för- värfvats på land. Och om järnet är nödvändigt för bildningen af cellkärnornas chromatin, alltså för bärarne af lifvet och ärftligheten för alla lefvande varelser, så måste det antagas, att lifvet öfverhufvudtaget uppstått på fastlandet. Den tredje af föranmärkningarne gäller den lag för orga- nismernas utbredning som Simroth kallar den biologiska ampli- taden. Om man ville uppdraga nordgränsen för en art med kontinuerlig utbredning, skulle man hafva att från den nord- ligaste punkten för artens förekomst under svängningskretsen draga räta linier mot Ecuador och Sumatra - - detta för såvidt som ej ogynnsamma naturförhållanden af ena eller andra slaget lade hinder i vägen för en sådan utbredning. Verkligheten visar emellertid att linien faller brantare från svängningskretsen. Rödbokens utbredning går sålunda från Skandinavien ned mot sydvest-Europa och mot Kaukasus. Or- saken ligger i lagen om den biologiska amplituden: h varje organism stegrar de egenskaper, som den förvärfvat under ett bestämdt klimat, till det flerdubbla i förhållande till den natur- liga anpassningens nödvändigaste kraf. Den form af Helix lactea en af de skalbärande sniglarne — som förekommer på Madeira, kan uthärda intorkning ett hälft år, och den som lefver i Sahara kan, om den fuktas efter att fem år ha legat torr i en ask, åter lefva upp. Och dock förekommer på Ma- deira näppeligen torrperioder på ett hälft ar, lika litet som i j-O FAUNA OCH FLORA Sahara på fem. Hvad rödboken angår har den under sväng- ningskretsen utsatts för de största temperaturväxlingarne, och de största eggelserna här ha medfört en härdighet mot kylar som icke blott är betydligt större än den, som var nödvändig för trädets trifsel på den gifna punkten, utan också relativt re än härdigheten under andre meridionaler. Punkten för högsta utbredningen på svängningskretsen har därför kunnat flyttas så högt, att nordgränsen för utbredningen faller i en båglinie. Till sist yttrar sig S. i sin inledning något litet om jordens biogeografiska indelning. Han menar, att alla konstruktioner på detta område få sitt värde inskränkt därigenom, att de aldrig gälla för mera än vissa djurgrupper. Han hälsar emellertid välkommet det nyvunna begreppet Arctogaea — vår nordkva- drant tillsamman med Afrika — och han påpekar det intres- santa däri att i den nyare biogeografiska litteraturen gränslinien mellan medelhafs- och afrikanskt område gör en triangelformig utbuktning nedåt med spetsen riktad mot Kamerun. Det är ett bevis, säger S., därför att medelhafsfaunan under den ekvatori- ala svängningsfasen förskjutits söder ut vid svängningskretsen. Simroth bibehåller för bekvämlighetens skull de gamla provinserna, men endast som geografiska begrepp, icke som organiska enheter. En del områden tillerkänner han dock värde som biologiska enheter, så Madagaskar, den brasilianska Hylaea med sin vattenrikedom, Afrikas stepper och öknar m. fl. Dessa terränger skapa ju en säregen prägel för djurens habi- tus, ehuru vi icke genom dem fått någon förklaring på, hvarför naturen på ett visst område arbetar på ett bestämdt material. Efter att i inledningen till sitt arbete hafva gjort de ut- läggningar, hvilka här ofvan i sammandrag återgifvits, behand- Simroth i den systematiska afdelningen dels djurvälden tian och med blötdjuren till och med människan dels i mindre omfattning, växtvärlden. Därpå följer en del allmänna betrak- telser hufvudsakligen under rubriken: Anmärkningar till geolo- II NDULATIONSTEORIKN I ~ I gien. Medan jag i det hela förbigår dessa betraktelser, vill jag som afslutning på denna artikel referera den punkt i dessa betraktelser, som gäller pendulationens möjliga orsaker. Simroth menar, att två möjligheter kunna komma i betrak- tande. Den ena är, att vår jord uppkommit ur en spiralnebu- losa, som inkommit i vårt planetsystem och länkats in i i sen kring solen. Svängningsrörelserna skulle då vara uttrycket för utjämningen mellan den ursprungliga och den sedan för- värfvade rörelsetendensen. Den andra möjligheten, och den som S. synes mest böjd för att omfatta, är den ursprungligen af Jules Verne införda hypotesen om en andra måne. En planet, en andra måne, skulle, under det att jordkrustan hölle på att stelna, hafva in- störtat i vår jord söder om ekvatorn och bildat hjärtat af Afrika. Vid instörtandet skulle denna främmande planet genom sin tyngd hafva vållat en afvikning af rotationsaxelns ställning. Vid rotationsaxelns försök att åter komma i ursprungliga läget skulle pendelrörelserna hafva uppstått. Af detta uppkomstsätt skulle då åter framgå, att pendelrörelserna äro af aftagande natur. Buskmusen (Sicista subtilis (Paalls)). S( färgplanschen.) lenna lilla gnagare, hvars utseende färgplan- schen visar, kan med full rätt kallas Sveriges sällsyntaste däggdjur, ty veterligen har blott ett exemplar däraf ertappats inom våra landa- mären. Detta togs i juli månad år 1835 af ?^S^^ Akademiadjunkten Baron M. N. von Duben vid Rönneberga nära Landskrona och sedan har den ej åter- funnits 1 .lutland synes den vara ganska utbredd och Winge1 uppräknar åtskilliga fyndorter för den där såsom trakten kring Ribe, Kolding, Horsens, Aalborg, Lemvig och Vestervig. Där- emot lär i\cn ej förekomma på de danska öarne. Från det egentliga Tyskland är den ej känd, men träffas återigen i östra Europa, i Ungern, Polen och Ryssland ända upp i södra Finland . vid Tammerfors samt genom Sibirien. På de allra sista åren (1907 och 1908) har den äfven helt oväntadt anträffats i Norge nämligen i Opdal på nordsluttningen af Dovre fjäll (62° \) omkring 600 m. öfver hafvet. Dessa sistnämnda fynd ha åter dragit uppmärksamheten till buskmusen och dess på så egendomligt sätt afbrutna utbredning. Det är ju tydligt att buskmusen med sin isolerade förekomst på spridda ställen i elr tre nordiska länderna är där att betrakta som en relikt : kvarlefva han en gången tid, då denna lilla gnagare hade en mera sammanhängande utbredning öfver större delen af I una : I 'attedyr p. 65. ta subtilis found in Norway In 1901 and 190S Zool. Anz. BJ. XXXIV. N:o 11 & 12 juni 1909. Bl SKM1 -I \ HM-I \ -i Dl ILIS V A Al I - I 73 norra Europa. Hvilka naturförhållanden, som då rådde här kan man få en föreställning om genom att taga reda på huru- dana lifsbetingelser, som synas passa buskmusen i de länder, där den uppträder mera allmänt och öfver större landssträckor. Den ryske naturforskaren Pallas, som försl (1773) be denna art, påträffade den på steppområdet i gles björkskog, och steppen med dess sparsamma, spridda björkvegetation har sedan också visat sig vara buskmusens mest omtyckta tillhåll i Ryssland och Sibirien. I Finland och Norge har den ä träffats i björkvegetation liksom äfven var fallet med det enda svenska exemplaret. På grund häraf kan man äfven draga den slutsatsen, som Winge redan gjort, att buskmusen här i nordvästra Europa är en kvarlefva från »stepptiden» d. v. s. den tid efter istiden, då landet ännu ej hunnit att bli skog- klädt.1 Buskmusens förkärlek för björkvegetation orsakade, att Pallas några år efter sedan han infört artnamnet subtilis, föreslog namnet »betulinus» (af Betula = björk), hvilket äfven användes af Sv. Nilsson, men det går ej an att efter god- tycke ändra en gång gifna otadliga namn, och därför har det af Pallas först använda vunnit full burskap. På danska kal- las arten ifråga »Birkemus», hvilket naturligtvis också hän- syftar på lefnadssättet. Buskmusen lefver under ganska stränga klimatiska för- hållanden, och för att kunna uthärda de långa och kalla vin- trarne lägger den sig i dvala, när kölden kommer, såsom re- dan Pallas iakttagit. I likhet med andra djur som förete samma vanor är buskmusen om hösten synnerligen fet. Dr. Lundahl, som i Tammerforstrakten i Finland haft tillfälle att studera dessa små nätta djur i lefvande tillstånd, omtalar,- att han »under loppet af tvenne höstar (1850 och 1851) i septem- ber och oktober utom en mängd yngre, tagit 5 fullväxta indi- vider, nästan alla från olika ställen, men alltid i björkskog, i 1 Collett räknar denna tid såsom interglacial d. v. s. förlagd mellan tvenne nedisningar. - Finska Vetenskaps Soc. Handl. 1851, p. 235. Fauna och Flora 1909. Haft. 4. 1 3 jy_| FAUNA OCH FLORA närmaste grannskap af någon skogssjö eller bäck. Ett exem- plar fann jag väl under en skyle i ett hafreland; men detta var omgifvet af björkskog. De öfriga har jag ertappat klän- gande i dvärgbjörk helt nära något vatten. De kunna utan särdeles stor svårighet fasttagas med blotta händerna». Förklarin- gen till detta senare faktum lämnas med följande ord: »Orsa- ken till denna deras ovighet senare på hösten tillskrifver jag Förnämligast deras ofantliga fetma. De tvenne fetaste, bägge hanar, hade en nästan klotrund kropp. Då de voro döda och lades på ett bord, sjönko de ihop likt en degmassa, på hvil- ken sida de än lades». De norska exemplaren anträffades under slåttern på små ängar omgifna af björkskog med undervegetation. Enligt flera iakttagares uppgifter tyckes buskmusen vara i rörelse rätt mycket om dagen, och detta underlättar gifvitvis dess uppspanande. Det förefaller knappt antagligt, att Rön- nebergaexemplaret skulle varit det sista i Sverige, och det vore af stort intresse, om svenska naturvänner ville vinnlägga sig om att eftersöka buskmusen på passande lokaler. Kanske Västergötland och Dalsland skulle vara de landskap, som när- mast kunde komma ifråga, men efter de norska fynden kan man nästan tänka sig möjligheten af en relikt förekomst af buskmus hardt när livar som helst. Det behöfver knappt till- läggas, att exemplar af buskmusen skulle vara mycket väl- komna till Riksmuseum. Såsom en blick på den bifogade planschen ådagalägger, bör buskmusen vara lätt igenkännlig på sitt svarta ryggband, som skiljer den från alla andra svenska möss. Dessutom har den ej klufven öfverläpp som de egentliga mössen. Fullvuxna nplar ha en kroppslängd af 58 till 74 mm. och en svans- gd af 90 till 99 mm. Ser man på kraniet, igenkännes busk- musen lätt från de egentliga mössen därpå, att den har 4 kind- tänder i öfverkäken, ehuru den främsta är liten, och 3 i un- derkäken, då däremot mössen ha blott 3 kindtänder i båda käkarne. Buskmusen är emellertid ej blott intressant med afseende BUSKM1 SI N SICIS i A SUB1 [LIS P 175 på sin geografiska utbredning och sitt lefnadssätt utan äfven därigenom att den är den enda representanten för springråt- tornas familj Jaculidce i nordvästra Europa. Några närbe- släktade Sirista-arter äro beskrifna från Tian Shan och andra delar af mellersta Asien. De typiska springråttorna äro hemma på Nord-Afrikas och Asiens oken- eller steppartade områden samt i Nordamerika. kb Bränslesamlaren'' (Anumbius acuticauda- tus (Less.)), en intressant sydameri- kansk fågel. våras hemsände Dr. P. Dusen till Riksmuseum från Paranås campo-område tvenne stora af ris och pinnar bygda bon, som sades vara bygda af en jämförelsevis helt liten fågel känd under namnet ■ pedrinho» d. v. s. »lille Peter». I en något senare sändning hemskickades 2 mplar (hane och hona) af denna »pedrinho», som då be- Fanns vara Anumbius acuticaudatus af familjen Dendrocolap- tidcv, en allmän och välbekant art från Paraguay, Uruguay och Argentina ned till Patagonien. Den är i nämnda länder känd under flera namn såsom t. ex. »Espinero» = torn-fågeln, eme- dan den bygger sitt bo af torniga kvistar; »Tiru-riru» ett ono- matopoietiskt namn efter lätet; »Anumbi» på guarani-språket. Men det bäst kända namnet är »Lenatero» eller bränslesam- laren på grund af att den för tillsammans en sådan massa af kvistar och pinnar för sitt bobyggande. Denna sista egenskap är också på sätt och vis den mest karakteristiska. Hudson meddelar härom följande: »För sitt bobyggande väljer anumbi helst ett fristående träd på en öppen plats och föredrager små träd med glest löfverk, ty småkvistar och löf hindra arbetaren, niw han bär upp sina pinnar. Detta är ett ytterst mödosamt arbete, alldenstund pinnarne äro stora och fågelns flygförmåga -vag. Om trädet passar, så gör det intet, huru blåsigt läge det står i eller huru nära en människo- »BRÄNSLESAM1 \i'l \ boning det är, ty fågeln bryr sig ej alls om människors närvaro. Jag har ofta sett ett bo i ett prydnadsträd inom 10 meter trän hufvudingången till ett lins; och jag har också 51 ti åtskilliga på de höga, upprätta pålarne till en häst-corral, och fåglarne lugnt arbetande med en hjord af halfvilda hästar rusande rundt inhägnaden under dem förföljda af män med lassos. Fågeln använder stora pinnar för sitt byggande och tappar en hel i78 FAUNA OCH FLORA mängd. Ofta ligger det så mycket nedfallet material under trädet, att det skulle fylla en hel skottkärra. De fallna pin- narne plockas ej upp igen, emedan fågeln ej kan flyga upp lodrätt med sin börda och ej är intelligent nog, förmodar jag, att taga upp en fallen pinne igen och bära den 30 meter från trädet och sen stiga snedt upp. Den beger sig följaktligen långt bort för att söka en ny pinne, och när den fått tag i en, som den tycker om, sa griper den tag i den precis på midten och återvänder till boet bärande den som en balanserstång. Om, när fågeln kommit fram, en ända af pinnen råkar att stöta emot en utskjutande kvist, så ramlar pinnen igen som den föregående. Fågeln tappar dock ej modet, utan efter att ha underhållit sig en kort stund med sin make ger den sig muntert i väg för att samla mera virke». Bränslesamlarens» bo är omkring 2 fot högt och 10 till 12 tum i diameter1 och hvilar något snedt bland grenarne. Ingången är upptill, och en krokig eller spiralformig passage leder ned till nedre ändan, hvarest redet ligger. Detta är fod- radt med ull och mjukt gräs, och 5 hvita ägg läggas, som variera betydligt i form, i det att somliga äro mycket mera tillspetsade än andra» (Hudson). Den citerade författaren omtalar äfven, att åtskilliga andra fågelarter äro pigga på att stjäla anumbins präktiga och säkra bo för att själfva använda det för sin fortplantning. Blir anumbin beröfvad sitt bo, börjar den genast att bygga ett nytt. Stundom händer det, att den själf ej gillar ett bo utan bygger ett nytt utan att häcka i det första, ehuru ingen synlig anledning tinnes för detta. Det är möjligt, att anumbin har något olika vanor i olika delar af sitt utbredningsområde, ty Dr. Duskn's erfarenhet är ej alldeles i öfverensstämmelse med Hudson's ofvan citerade uppgifter angående fortplantningen. Dr. Dusen hade hört uppgifvas, att »pedrinho»-fåge!ns bo skulle innehålla »2 till 3 balar öfver hvarandra och att ett ägg skulle läggas i hvarje bale.» Till en viss grad bekräftade er- ' Hudson citerar dock uppgifter om ända till 4 fot långa och 2 fot breda bon. »BRANSLESAM1 \ri \ I79 farenheten dessa uppgifter. Dr. Dusen skrifver härom i bref. »Under min vistelse i campon gingo min värd och jag ut för att skjuta pedrinhos . Min värd hade hand om mitt dunst- gevär. Under det jag var sysselsatt med uppgräfvandet ai några växter, hörde jag ett par skott och skyndade ifatt min värd, som befann sig under en araucaria. Han uppgaf, att vid första skottet en nästan flygfärdig unge skadskjutits, men lyckats undkomma; med det andra skottet hade modern skju- tits. Boet hämtades ned och som jag redan ägde tre, af hvilka två hemsändts, plockade jag sönder det nu erhållna. Det innehöll tvenne balar, en öfre och en undre. I d^n öfre hade enligt min värds utsago den så godt som flygfärdiga ungen legat; i den andra fanns ett ägg med foster. Det ser sålunda ut, som om uppgiften skulle kunna vara i hufvudsak riktig. Ägget i den undre balen har i så fall lagts, när det i den öfre lagda blifvit utkläckt». Men Dr. Dusen tillägger, att när- mare bekräftelser torde behöfvas. Så mycket är dock konsta- teradt, att anumbin har mer än en b:ile i sitt bo och att den stundom lägger blott ett ägg. Att anumbi-ungarne stanna hos föräldrarne 3 — 4 måna- der efter sen de äro flygfärdiga, har redan Hudson iakttagit, och han säger, att hela familjen då följes åt och söker sin föda, som utgöres af insekter, och likaså tillsammans öfver- natta i det gamla boet. Makarne äro mycket fästa vid hvar- andra och följas åt så mycket som möjligt. Då de ej söka sin föda på marken, hålla de gärna till vid boet eller i trädet, där detta är beläget. Skrämmas de upp, begifva de sig alltid dit. I den sydamerikanska fågelfamilj, till hvilken nu omhand- lade art hör, finnas flera andra konstnärliga bobyggare. Släk- tet Syncillaxis t. ex. har flera arter, hvilka liksom anumbin bygga stora bon af taggiga kvistar med smala ingångar under det att andra ha helt enkla eller öfvertäckta gräsbon. Släktet Phacellodomus har också väldiga risbon, som hängas i än- darne af trädgrenar, som svårt tyngas ned af dem. Phlccocryp- tes fäster på trenne upprätta rörstänglar ett ovalt, hvälfdt bo af omkring 25 cm. genomskärning hopväfdt af sega gräsblad, !8o FAUNA OCH FLORA som insmorts med våt lera, och med en liten rund ingångs- öppning, som skyddas af ett sluttande utsprång nära öfver- sidan. Det är alldeles vattentätt och inuti tjockt fodradt med fjädrar. Till samma familj hör också ugnfågeln (FurnariusJ, som murar af lera med inblandning af rottrådar, tagel och dylikt, en bakugnslik byggnad mer än en fot i diameter och så massiv, att den kan väga 8 till 9 engelska skålpund. Denna ugn har en ingångsöppning, som leder till ett förrum hvari- från finur- en mindre öppning till en inre kammare, där det af torrt gräs förfärdigade redet ligger. Vanligen börjar ugn- fågeln att bygga redan på hösten för att bli färdig i tid. Åter andra dendrocolaptider (Geositta) gräfva gångar i jorden som backsvalor. Äfven i andra afseenden äro dendrocolaptiderna ytterst mångsidiga, och deras biologi är ytterst skiftande. Till följd häraf äro de ock rätt olika till sin byggnad, så att som- liga påminna om lärkor, andra om trastar, busksmygar, ström- starar, trädkrypare, hackspettar o. s. v., men alla ha de en an- språkslös mer eller mindre snusbrun fjäderdräkt ofta med roströd stjärt. Harriset (Sarothamnus scoparius L.). ^^^^^^■■^; 11 till växtfamiljen Papilionaceae hörande busk- ' ®T' 11^1^1$ . ,■; växt, som förekommer på några ställen i d< ■ yp JHrl^P-S sydligare delarne af landet, är harriset. jÉtnBtJJlttl ' b,)tam^lsa arbeten beskrifves växten så- WlF^^ g som varande en risig halfbuske (),- l,= ^^Mfe~?jC-^LC-.i hög, med fyrkantiga grenar, ägande trefing- rade eller enkla blad och med stora gula blommor, skattade, eller sittande parvis i bladvecken. Fruktbaljorna äro svarta håriga och platta. De uppspringa vid medlet af augusti månad och innehålla bortåt 12 — 16 bruna frön af nästan ett granfrös storlek. Harriset är en mycket förnöjsam växt, som trifves jäm- väl på de magraste sandfält — i södra Sverige växer den mest på flygsandsfälten vid hafvet — i sandgropar, som man snart vill ha läkta,1 o. s. v. och bör därför kunna med fördel användas att bekläda med vegetation en del sådana platser inom landet, hvarest man har svårt att på kort tid få till stånd ett pas- sande växtsamhälle. Genom sina vackra, stora, gula blom- mor, liknande »guldregnet», och sin äfven om vintern gröna skrud kvistarne äro gröna och se därför ut som vore de bladbärande — förlänar växten åt området, där han frodas, ett tilltalande utseende. Då buskens skott äro begärliga för hararne däraf namnet — och andra växtätande djur, så gagnar han äfven i detta fall, och synes vegetera obehindradt, trots djurens åverkan å honom. 1 Bilden visar en större sandgrop invid Halmstad, där för fem år sedan harrisfrö utsåddes och där buskarna nu äro 1,5 m. höga. Ig2 FAUNA OCH FLORA Harrisbusken är lätt att uppdraga. Sår man fröna i plant- skola på hösten vid deras utfallande ur baljorna, så uppkomma telningarne våren därpå och nå redan första året en höjd af bortåt 15 cm. och kan då utplanteras i marken. Äfven kunna trona direkt utsås å fältet. Efter 5—6 år, ja äfven förr, har man busken fullt utvecklad och fruktbärande, då han äfven börjar själfså sig. Han trifves ej under andra buskar eller träd utan vill växa fritt. I afseende å jordmån föredrager han -tillblandad sand; mindre väl den rena kiselsanden. Den synes ej besväras af insekter eller svampar. Vid mycket stränga vintrar fryser den, men repar sig vanligen igen. Kärnan i buskens stam är mörkbrun, splinten hvitgul. Träet är ganska hårdt och kan med fördel arbetas, isyn- nerhet till kratt- och harfpinnar. De långa smidiga skotten och kvistarna gagna till kvastar och viskor. För ett trettiotal år sedan började man uppdraga denna buske a flera ställen i Halland, dels å flygsandsfälten och dels i torrare backlägen, och har han sedan där utvecklat sig till nästan ogenomträngliga snår med ända till armstjocka stam- mar. I omedelbar närhet af hafvet, å flygsandskullarne, synes han emellertid ej gå så bra till som på andra ställen. Å de platser, där han utbredt sig, bildar han ett godt skydd för marken, som han i sin egenskap af kväfvesamlare som tillhörande leguminoserna) förbättrar, på samma gång han lämnar föda och skydd åt smärre villebråd, som framför- allt under snöiga vintrar kan vara välbehöfligt. Kommer så till, att växten, såväl då han blommar om sommaren i juni och juli månader, som äfven då han ter sig grön om vintern är härlig att skåda, så synes det som borde han vara förtjänt att allmännare uppdragas i landets södra och mellersta delar,1 kanske särskildl på öar i skärgårdarne. Frö af harriset kan enligt priskurant för åren 1908—1909 från Skovfrökontoret, Kjöbenhavn - ff. för 1 kr. pr kilo och 0,r5 kr. för 100 gr. och säges där, att till besåning af ett tnld 1 danskt tunnland lika med l,n7 sv. -- erfordras 25—30 1 Den trifves utmärkt i Östergötland. Red. HARRIS! I 183 kg. Busken går i Danmark under namn ai Allmendelig Gyvel (Spartium scoparium L.). Uti en annan priskurant trän Forst- planteskolan i Faaborg (C. J. Schmidt & O. Paludan) säljas plantor, 1-åriga, ägande i höjd 30-60 cm., för 0,75 kr. pr 100, och pr 1,000 st. 6 kr. Vid köp af 10,000 st. 5 kr. pr 1.000. För- rådet uppgifves för året 1909 blott vara 8,000 st. C. A. Höll gren. Lag angående naturminnesmärkens fredande; ven Stockholms slott den 25 juni igog. Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Yendes Konung, göra veterligt: att \\, med Riksdagen, funnit godt i nåder förordna som följer: i §• (»inrade eller till fastighet hörande naturföremål, som är af sär- skildt intresse för kännedomen om landets natur eller på grund af märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden skyddas, må i den ordning nedan sägs såsom naturminnesmärke fridlysas: § 2. Vill någon utverka fridlysning, hvarom i i § förmäles, ingifve ansökning därom till Konungens befallningshafvande i det län, där det afsedda området eller föremålet finnes. Ansökning, som nu sagts, skall innehålla: i i noggrann uppgift om naturminnesmärkets beskaffenhet och 2) uppgift a fastighetens ägare samt dem, hvilka där äga nytt- janderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt; 3) förslag till de fridlysningsbestämmelser, som lämpligen böra meddi 4) förslag till det sätt, hvarpå området eller föremålet bör ut- märka- och, där så erfordras, inhägnas. . ansökningen skall, därest den ej framställts af fastighetens skriftligt medgifvande af denne. Öfvergår fastigheten, an ansökningen ingifvits, till annan ägare, vare det ej hinder Uu- ansökningens beviljande. Med afseende å boställe äfvensom fideikommiss eller j >rd, som innehafves under med fideikommiss jäml förhållanden eller med ständig besittningsrätt, skall i el för ägarens medgifvande förete- innehafvarens. Begäres å boställe eller jord, som innehafves med ständig besittningsratt. frid- lysning af område eller föremal, hvaröfver innehafvaren icke må LAG ANGÅENDE NATURMINN] I 85 förfoga utan tillstånd af vederbörande myndighet, skall med gifvande till fridlysningen företes jämväl frän nämnda myndighet. 3 § Har ansökning inkommit, såsom i 2 § sägs, förelägg! Konun- gens befallningshafvande genom offentlig kungörelse dem, som mot ansökningen halva någol att erinra, att senasl inom två månader från kungörelsens dag sådant hos Konungens befallningshafvande anmäla. Kungörelse, som nu sagts, skall på sökandens bekostnad oför- dröjligen införas i länskungörelserna och tidning inom orten - uppläsas i ortens kyrka samt med allmänna posten tillsändas alla kända innehafvare af nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik fastigheten afseende rätt, hvilka icke medgifvit ansökningen, mulen skall af sökanden vid anfordran förskottsvis erläggas. Emot bestridande, som inom föreskrifven tid framställts af någon, hvilken visar sannolika skäl, att han ä fastigheten äger nytt- janderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, som uppkommit före ansökningens ingifvande och genom fridlysningsatgärden skulle lida intrång, må ansökningen ej beviljas, där ej intrånget är att anse såsom oväsentligt. Underlåter rättsägare, som nu sagts, att göra föreskrifven an- mälan, hafve sedan i afseende å fridlysningsatgärden ingen talan. Bestrides ansökningen af någon, som enligt 8 § är berättigad att fordra fridlysnings upphäfvande, må fridlysning ej beviljas. Häftar fastigheten, då ansökningen ingifves, på grund af in- teckning eller utmätning eller enligt 1 1 kap. 2 § jordabalken för fordran, må, där fastigheten sedermera säljes i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad, innehafvare af dylik fordran, i händelse hans rätt är däraf beroende, påyrka, att fastigheten ut- bjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt den begärda fridlysningen må medföra; och varde därvid så förfaret som om nämnda inskränkning utgjorde servitut, för hvilket dagen för ansök- ningens ingifvande i fastigheten sökts inteckning. Å yrkande, som nu sagts, må ej fästas afseende, därest det ej framställts till auk- tionsförrättaren före auktionen. Har å fordringsbeviset tecknats medgifvande till fridlysningen, må yrkande, hvarom ofvan förmälts, ej af fordringsägaren framställas. Tillhör till fridlysning ifrågasatt naturminnesmärke kronan, och finnes icke veterligen annan rättsägare eller hafva alla kända rätts- ägare medgifvit fridlysningen, vare kungörelse, hvarom i denna para- graf stadgats, icke nödig. 4 §. Där så finnes nödigt, må Konungens befallningshafvande i af- vaktan på ansökningens slutliga pröfning förbjuda åtgärd, hvaraf skada kan tillfogas det uppgifna naturminnesmärket. Dylikt förbud, som kungörelse i den ordning 6 $ tredje stycket förmäler men på sökandens bekostnad, lede dock ej till inskränkning i enskild rätt, lS6 FAUNA OCH FLORA . uppkommit innan fridlysningsansökningen ingifvits, där ej ve- derbörande rättsägare medgifvit fridlysningen. 5 §■ Öfver ansökning, hvarom i 2 § sägs, skall, där ej ansökningen framställts af vetenskapsakademien eller dess yttrande bifogats, ut- nde infordras frän nämnda akademi; och må ansökningen icke bifallas, därest icke densamma blifvit af akademien tillstyrkt. 6 §. Har vetenskapsakademien tillstyrkt ansökningen och möter ej för bifall till ansökningen eljest laga hinder, underrätte Konungens befallningshafvande sökanden, att ansökningen kommer att bifallas, därest naturminnesmärket på sökandens föranstaltande och bekost- nad a marken utmärkes och, där så erfordras, inhägnas enligt de närmare bestämmelser Konungens befallningshafvande därvid med- delar. Sedan styrkt blifvit, att naturminnesmärket på föreskrifvet sätt utmärkts och inhägnats, varde detsamma af Konungens befallnings- hafvande förklaradt för fridlyst naturminnesmärke och infördt i det hvarom i 7 >j förmäles. Tillika meddele Konungens be- fallningshafvande med ledning af hvad i ärendet förekommit de fridlysningsbestämmelser, som till naturminnesmärkets fredande ma finnas nödiga. Kungörelse om fridlysningen, upptagande nämnda bestäm- melser, skall på allmän bekostnad ofördröjligen införas i länskun- görelserna och tidning inom orten så ork uppläsas i ortens kyrka samt, där så finnes nödigt, anslås vid naturminnesmärket. Fullgör sökanden icke hvad i ärendet honom ålagts, eller möter eljest laga hinder för bifall till ansökningen, varde densamma af- n. 7 §• < Mvcr fridlysta naturminnesmärken skall hos Konungens befall- ningshafvande föras register enligt de närmare bestämmelser, som meddelas af Konungen. Vfskrift af hvad i detta register för hvarje år införts skall inom en manad efter årets utgång insändas till vetenskapsakademien, som äger sammanföra sålunda inkomna uppgifter till ett riksregister öfver naturminnesmärken. 8 §. Fridlysning, som enligt 6 £ meddelats, skall af Konungens be- fallningshafvande förklaras upphäfd: om sådant påyrkas af någon, som visar, att han vid tiden för - ingifvande till fastigheten eller andel däraf ägt bättre rätt än den, hvilken i fridlysningsärendet antagits vara fastighetens ■ yttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, som, i strid mol hvad i fridlysningsärendet antagits, af fridlysningen lider inträng, h vilket icke är att anse såsom oväsentligt: LAG ANGÅENDE NATURMINNESMÄRKRN 187 om fastigheten utgör fideikommiss eller innehafves under där- med jämförliga förhållanden, samt fridlysningens upphäfvande på- yrkas al innehafvare, som icke medgifvit fridlysningen och däraf lider intrång, tivilket icke är att anse såsom oväsentligt, dock att rätt yrka fridlysningens upphäfvande icke tillkommer innehaf\ fideikommiss, där Konungen medgifvit, atl fridlysningen må medde- las med bindande verkan äfven för kommande ftdeikomn om fastigheten utgör boställe, och fridlysningens upphäfvande yrkas af boställshafvare, som icke medgifvil fridlysnin däraf lider intrång, hvilket icke är att anse såsom oväsentligt; om från vetenskapsakademien företes intyg, atl naturminnes- märket till sin naturliga beskaffenhet undergått sådan förändring, att dess bibehållande såsom naturminnesmärke synes ändamåls- löst; samt om naturminnesmärket visas vara beläget inom område, hvars expropriation för annat ändamål medgifvits och som icke kan för detta ändamål användas utan att naturminnesmärket skadas, samt fridlysningens upphäfvande begäres af den, som genom expropria- tionen förvärfvat jorden. Har vid exekutiv auktion enligt hvad ofvan sagts fastigheten sålts frigjord från den inskränkning i ägarens rätt fridlysningen må medföra, vare, sedan auktionen vunnit laga kraft, fridlysningen att anse såsom upphäfd; åliggande auktionsförrättaren, där auktio- nen hålles på annat ställe än landskansliet, att om upphäfvandet ofördröjligen underrätta Konungens befallningshafvande. 9 §• Konungens befallningshafvande må efter vetenskapsakademiens hörande förklara fridlysning upphäfd: om föreskrifven anordning för naturminnesmärkes utmärkande och inhägnande icke af den, som begärt fridlysningen, behörigen underhålles, samt ej heller vetenskapsakademien eller annan hos Konungens befallningshafvande anmält sig villig att verkställa nödiga underhållsarbeten; samt om naturminnesmärket finnes förhindra eller afsevärdt försvåra företag af större allmän eller enskild nytta. Har Konungens befallningshafvande meddelat beslut, hvarige- nom fridlysning förklarats upphäfd, varde kungörelse om beslutet in- förd i länskungörelserna och uppläst i ortens kyrka. Sedan laga kraft åkommit beslut, hvarigenom fridlysning upp- häfts, eller auktion hvarom i 8 § förmäles, varde minnesmärket ur registret affördt samt underrättelse därom ofördröjligen tillsänd ve- tenskapsakademien. Har fridlysning upphäfts af annan anledning än att naturmin- nesmärket till sin naturliga beskaffenhet undergått förändring, må åtgärd, hvarigenom skada tillfogas naturminnesmärket, ej vidtagas, förr än vetenskapsakademien låtit å området utföra den vetenskap- j88 fauna och flora liga undersökning, som må finnas önsklig; dock att hvad sålunda stadgats icke skall gälla efter det sex veckor förflutit från det be- slutet om fridlysningens upphäfvande eller, i fall, som afses i 8 § sista stycket, dar omförmälda auktion vann laga kraft. Finnes beträffande sällsynt djur, hvars fångande eller dödande icke är att hänföra till jakt eller fiske, eller beträffande sällsynt växt önskligt, att utan fullständig fridlysning, som ofvan sägs, för- bud meddelas för en hvar att å område, hvartill han ej har ägan- derätt eller nyttjanderätt, afsiktligt borttaga eller skada sådant na- turföremål, ägde Konungens befallningshafvande på framställning af vetenskapsakademien meddela dylikt förbud. Förbud, hvarom nu sagts, kungöres i den ordning, som i 6 £ tredje stycket förmäles, och antecknas i det i 7 £ omförmälda register. För vetenskapliga forskningar må af vetenskapsakademien med- gifvas undantag från fridlysningsbestämmelse, meddelad enligt denna lag, åliggande dock akademien att om sådant medgifvande under- rätta vederbörande Konungens befallningshafvande. 13 §■ För område, som genom märklig naturbeskaffenhet eller natur- skönhet är af särskildt intresse, må Konungens befallningshafvande, i den man sådant finnes lämpligt, förbjuda att i det fria annorle- des än a byggnad, däri människor bo eller affär är inhyst, i annon- serings>vtu- uppsattes eller anbringas tafla, plakat, inskrift eller annan störande anordning. Förbud, som nu sagts, skall anses inne- fatta jämväl förbud mot åtgärder för vidmakthållande af dylik an- ordning, hvilken vidtagits, innan förbudet trädt i kraft. Kungörelse om förbudet skall pa allmän bekostnad införas i länskungörelserna och tidning inom orten så ock uppläsas i ortens kvrka. rerträder någon utan sådant medgifvande, som i 12 § sägs, i enlighet med denna lag till naturminnesmärkes fredande stadgat- oc h kungjorts, eller skadas naturminnesmärke i strid mot hvad i 10 £ tredje stycket sägs, eller bryter någon mot förbud, som iii eller mot förbud meddeladt enligt 13 £, vare straffet böter frän och med fem till och med ett tusen kronor. Dömes någon till ansvar för öfverträdelse af enligt [3 § med- >ud, varde tillika förelagd att inom viss tid borttaga den störande anordningen vid äfventyr att sådant eljest ma pä hans be- m kronobetjäningens försorg fullgöras. LAG ANGÅENDE NATURMINNESMÄRKEN 189 Allmän åklagare åligger att åtala föi hvarora i i.| § förmäles. I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan else; gifve dock sin talan allmän åklagare tillkär denne må kunna öfvervara målets ut förande. 16 §. Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredje- delar åklagaren och en tredjedel vetenskapsakademiens naturskydds- kassa. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel. Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas de enligt allmän strafflag. Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna lag afses, må klagan hos Konungen i vederbörande stats- departement föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Mot beslut, hvarigenom begärd fridlysning vägrats eller fridlysning upphäfts, så ock mot beslut, hvarigenom ansökan om förbud enligt 4 § afslagits eller sådant förbud upphäfts, må klagan töras af vetenskapsakademien jämväl i fall, där akademien ej själf sökt fridlysningen eller förbudet. Har genom beslutet fridlysning meddelats eller förbud enligt 4, 11 eller 13 § utfärdats, lände beslutet till efterrättelse utan hin- der däraf att detsamma öfverklagas. Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 10. Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hafva Vi detta med egen hand underskri fvi t och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 25 juni 1909. GUSTAF. (l s.) Albert Petersson. Fauna och Flora 1909. Haft. 4. 14 !q0 FAUNA OCH FLORA Lag angående nationalparker; ■ren Stockholms slott den 2j juni igog. Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, terligt: att Vi, med Riksdagen, funnit godt i nåder furordna som följer: i §. Har kronan tillhörigt område blifvit afsatt till nationalpark, skall darinom med nedannämnda undantag vara förbjudet: att förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning så ock bearbeta mineralfyndighet eller bortföra mineral; att fälla eller skada växande träd eller borttaga växter eller växtdelar af annan beskaffenhet än bär, som användas till omedel- bar förtäring; att jaga, fånga eller afsiktligt döda djur af hvad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom, så (»ek att från ort till annan föra dödadt eller fångadt djur eller att skada eller bortföra ägg, rom eller bo; att medföra hund; att uppföra byggnad eller stadigvarande bostad, verkställa odling eller beta kreatur; samt att i annonseringssyfte uppsätta eller anbringa tafla, plakat, in- skrift eller annan störande anordning. Hvad i i £ stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som ma vara uppkommen, då området afsättes till national- park, eller i de rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro Lapparna medgifna, dock att jakt å björn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna förvägradt att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar. 3 §• Med afseende å hvarje särskild nationalpark må Konungen i lemente föreskrifva de undantag från hvad i i § stad- . s< »ni 1 1 1 ii. finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande mot tara, tor vetenskapliga f<>r>kningar, för resors underlättande resandes härbärgerande samt för utöfvande af den jakt och • let &ske, sm]ii pröfvas utan olägenhet kunna medgifvas, så ock för annat ändamål, -om är förenligt med det med nationalparken af- ;■ 'te. LAG VNGÅEND1 NATIONALPA] ImI Där så finnes lämpligt, må EConungen meddela förbud mot nationalparks beträdande, dock att redan uppkommen enskild rätt härigenom icke må kränkas; skolande förbudet ej heller äga till- lämpning mot lapparna. 5 §■ Öfverträdelse af denna lag eller i enlighet därmed utfärdadt förbud straffas med böter från och med lem till och med etl kronor. <> §. Löper hund lös inom nationalpark, vare den förverkad till upp tagaren. Allman åklagare åligger att åtala öfverträdelse, hvarom i 5 § förmäles. I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan öfver- trädelse; gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne må kunna öfvervara målets utförande. 8 §• Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle två tredjedelar åklagaren och en tredjedel nationalparkens kassa. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel. Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvand- las de enligt allmän strafflag. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910. De alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätt a. Till yttermera visso hafva Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 25 juni 1909. GUSTAF. (L. S.) Albert Petersson. 192 FAUNA OCH FLORA Lag, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för all- mänt behof; gifven Stockholms slott den 25 juni igog. Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: att Vi, med Riksdagen, funnit godt i nåder ■tina som följer: Där Konungen finner jordområde, som enskild man, menighet eller inrättning tillhörer, på grund af synnerligen märklig naturbe- skaffenhet böra såsom naturminnesmärke afsättas och för detta ända- mål af ägaren afstås till kronan, skall hvad i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt be- hof g äga motsvarande tillämpning. Mina lag vare, där Konungen förordnar, att enskild man, menighet eller inrättning tillhörande servituts- eller nyttjanderätt, som må vara medgifven å till nationalpark afsatt område, skall upphöra. Fråga om jords afstående, enligt hvad här ofvan i första styc- ;gs, må väckas endast af vetenskapsakademien. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910. 1 tet alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. yttermera visso hafva Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 25 juni 1 GUSTAF. Albert Pettersson. Skydd för Sveriges natur. PI[|j|]|j[j]T[|T|||PM|OSTERLANDSKÄRLEK och -min. ; L'.,, . ■..'I,l^!|i||||| ;'iro två med hvarandra oupplösligt förenade ?il,!.',l'*l'rtll||P-IÄ)Hli..,.,|lll| UjnWb^SHhullniu11 »"i begrepp. Hos oss svenskar ha dessa känslor É redan från urminnes tider varit starkt utveck- Ilade och äfven gifvit upphof åt ett visst slags !^---"-f^yMMaM naturskydd. Den öfverhängande fara, som i våra dagar från den snabbt framträngande odlingens och industrialismens sida hotar den ursprungliga naturen, har emellertid framkallat en rörelse, gå- ende ut på ett systematiskt och målmedvetet arbete till natu- rens skyddande. Denna rörelse, som vill göra det till en plikt för hvarje kulturfolk att värna om sitt lands natur och natur- minnesmärken, har hos oss redan ledt till betydelsefulla, prak- tiska resultat, i det årets riksdag dels antagit en lag angående naturminnesmärkens fredande, dels fattat beslut om andra åt- gärder i liknande syfte samt om åtskiljande och fridlysande af tio olika nationalparksområden i skilda trakter af landet. Sedan statsmakterna sålunda genom sina åtgöranden skapat en fast grund att bygga på, gäller det emellertid för det en- skilda initiativet att föra naturskyddsfrågan vidare framåt och se till, att den nya lagen ej blott och bart blir en död bokstaf. Det är med tanke härpå några naturvänner gått i författning om bildande af Svenska Naturskyddsföreningen, som den 16 sistlidna maj konstituerades vid ett allmänt möte i Stockholm ä Vetenskapsakademiens hörsal. !04 FAUNA OCH FLORA Enligt de stadgar, som vid detta tillfälle antogos af före- ningen, har denna till ändamål att väcka och underhålla kär- lek till var svenska natur och arbeta för dess skyddande. Detta sitt ändamål vill föreningen söka uppnå dels genom praktiskt utöfvande af naturskydd på grundval af den nya lagen, dels genom utgifvande af en populär illustrerad årsbok samt genom annan upplysningsverksamhet i naturskyddsfrågan, dels ock genom att verka för bildandet af orts- och landskaps- föreningar i likartadt syfte samt utgöra föreningsbandet mellan dylika. Till ledamot af föreningen antages hvarje välkänd svensk man eller kvinna -- häri inbegripes äfven den mera försig- komna skolungdomen — som antingen själf eller genom någon Föreningsmedlem förklarar sig därtill villig och erlägger stad- gad afgift. På det föreningen måtte vinna största möjliga tillslutning inom alla samhällsklasser har årsafgiften satts så lågt som till 2 kr. För den som så önskar finnes äfven tillfälle att ingå i föreningen såsom ständig ledamot genom att till dess kassa en gäng för alla erlägga 50 kr. Ledamot erhåller kostnadsfritt de föreningens ordinarie publikationer, som utkomma under den tid, han tillhör föreningen. Alltifrån naturskyddsfrågans första framträdande har be- tonats önskvärdheten af att rent vetenskapliga intressen och mera allmänt estetiska hänsyn vid utöfvandet af naturskydd måtte komma att gå hand i hand. Denna synpunkt har varit bestämmande vid utarbetandet af den nya lagen och skall äfven blifva det för Svenska Naturskyddsföreningens verksamhet. livad beträffar naturskyddets estetiska sida böra särskilt våra kommunala myndigheter ägna uppmärksamhet åt den- -amma, väl betänkande, att skyddandet af en trakts naturskön- het är bästa medlet till hembygdskänslans bevarande. Naturskyddsfrågan torde för öfrigt utgöra en mark, där vi alla, utan hänsyn till samhällsställning eller politiska åsikter, kunna motas till gemensamt fosterländskt arbete. I det vi ännu en -ang framhålla det behjärtansvärda i att SKYDD FÖR SV] KK. is NATl k i gt åt eftervärlden söka bevara några spridda stycken af vår svenska natur — denna natur, i hvilken vår folkkaraktär har sina dju- paste rötter, som gifvit näring åt var konst och vårt skön- hetssinne och som ytterst ligger till grund äfven för vår ma- teriella odling ■ — rikta vi en uppmaning till alla naturvänner landet rundt att låta anteckna sig som medlemmar al Svenska Naturskyddsföreningen. Anmälan om medlemskap ingifves tillsvidare under ad Svenska Naturskyddsföreningen, Riksmuseums Vertebratafdel- ning} Stockholm. Anteckningslistor finnas utlagda på de dagliga Stockholms- tidningarnas hufvudkontor samt hos de flesta bokhandlare i landsorten. För öfrigt kunna dylika listor på rekvisition hos föreningen erhållas af hvarje intresserad. Då det för Svenska Naturskyddsföreningens verksamhet är af stor betydelse, att man snarast erhåller en så noggrann kännedom som möjligt om de lämningar af ursprunglig natur, som ännu finnas i vårt vidsträckta land, vilja vi äfven begagna tillfället uppmana alla för naturskyddssaken intresserade per- soner att till föreningen insända meddelanden om dylika om- råden och föremål. Som ledning vid affattandet af ett eventuelt meddelande ha vi uppställt följande frågor till godhetsfullt besvarande: i. Finnes inom er hemtrakt eller känner ni eljest till någon hittills mindre bekant naturskön plats, som vore förtjänt att skyddas? 2. Kan ni lämna upplysning om platser, där man finner: a) några mera egendomliga jord- eller bergfor- mationer, sjöar, vattenfall, mossar, ljunghedar, flygsandsfält el. d.; b) några för trakten ovanliga naturliga skogs- bestånd eller märkliga enstaka träd eller några i vår flora mycket sällsynta ört- eller busk- artade växter; jq6 fauna och flora c^ några sällsynta däggdjur, fåglar eller hela kolonier af sådana, hvilka löpa fara att för- svinna, om de lämnas utan skydd? 3. Kan ni anföra exempel på att några naturmärk- värdighet er af ofvannämnda slag redan kommit i åtnju- tande af skydd? Eller tvärt om, vet ni att berätta om några fall, då naturminnesmärken blifvit skadade eller helt och hållet förstörda, eller då en trakts naturskönhet blifvit svårt vandalise rad genom industriella anläggningar, vanprydande annonsering el. d.? 4. Har ni kännedom om någon plats, där ett oför- svarligt schackrande med sällsynta växt- eller djurarter, fågelägg eller dylikt äger eller ägt rum? Skulle någon vilja lämna en mera utförlig beskrifning öfver ett märkligare naturområde eller naturföremål eller insända väl etiketterade och daterade fotografier af dylika, äro vi syn- nerligen tacksamma härför. Af stor vikt är det att platsen, dar naturmärkvärdigheterna äro tillfinnandes, angifves så tyd- ligt som möjligt. (Län och socken, inom hvilkas områden plat- sen ligger, böra uppgifvas). Meddelandena, som, i den mån de befinnas förtjänta af offentliggörande, komma att inflyta i Svenska Naturskyddsföre- ningens årsbok, torde insändas under samma adress som leda- motsanmälningarna. Stockholm i juli 1909. Svenska Naturskyddsföreningens Styrelse. Smärre meddelanden Egendomlig bobyggnad af Calcarius lapponicus. Bland de omkring trettio bo af denna fågelart, som jag under loppet af några somrar funnit inom öfre Lappland torde intet varit till närmelsevis så egendomligt anlagdt som vidstående. Då jag i sällskap med lektor Aug. Heintze och stud. Knut G. Hagelbäck i medio af juni förlidet ar besteg Aurivaara i när- heten af Bergfors station uppskrämde vi strax ofvan trädgränsen en igS FAUNA OCH FLORA hona af lappsparf. Till synes flög hon ut från en större sten, men vi lvckades ej genast finna redet, enär vi efter vanan letade i tuf- vorna omkring den. Slutligen upptäckte vi dock att fågeln redt sitt näste uti en gammal lemmelgång i mossan, som ymnigt betäckte stenens öfre del. Bilden visar ju bur boet låg. Den första bilden visar det hela orördt med ingångshålet. A den andra synes reden, sedan taket blifvit bortskuret med knif. Tack vare herr Hagelbäcks säkerhet m —A med kameran lyckades det mot förmodan att trots den ogynnsamma nattbelysningen la en hjälplig bild. I detta fall som annars få ornithologer i fjällen erfara, att det ! sättel att vandra om natten ofta lägger hinder i vägen för a bilder af tillfälligt träffade egendomligheter. Kalmar den 24 april 1909. Bengt Berg. SMÄRRE MEDD] LAN] I 99 Larus glaucus. j" juv. med dragning till öfvergängsdriikt sköts \id Kalmar 6. april. Få- gelns genitalier voro svagt utvecklade och tydde ej på fortplantning detta år. Kalmar i april 1909. Ben Bidrag till ekorrens biologi. Förr i tiden funnos för pojkarna »Ekorrar och Granekorrar»; de förra gulbruna eller gulröda och tunna, de senare betydligt mörkare, yfvigare och vackrare. De förra hade sina bon i ihåliga träd; hvaremot »Granekorrens» bon voro af ris (ibland f. d. gamla kråkbon), på grenarna af granar; — dessa risbon fylldes med skogs- mossa (Hylocomium) och inne i mossfyllningen var själfva boel redt. Såsom ett kuriosum kan meddelas: i Höglands park inne i Karlskrona stad ha de senare åren ekorrar (en två å tre st.) hållit till. En dag i första hälften af sistl. maj kom en af ekorrarna ut från en öppning under en takpanna på ett närbeläget hus, bärande en unge i munnen. Ekorren begaf sig in i parken, och där stop- pade den in ungen i en tom starholk. Den gick därefter åter till hustaket och hämtade ytterligare en unge, hvilken så äfven instop- pades i holken (om så skett eller skedde med flera ungar, det är okändt för mig). Ungen bars på sådant sätt, att ekorren med tänderna fattade den i magskinnet, så att ungen kom på tvären för den äldres kroppsrikt- ning; och lade så ungen sina framtassar på ena sidan om den äldres nacke samt sina baktassar och svans på andra sidan. (Sättet att bära ungarne var således helt olikt kattens sätt att bära sina ungar, katten fattar ungen i nackskinnet). Karlskrona den 16 juni 1909. Erik Q—d. Faunistiska smånotiser från Kalmar. Pholis gunnellus, tejstef.sk. Ett exemplar, fångadt i Kalmarsund utanför Grimskär fyr invid Kalmar1 af en »fiskare från Än gö», för- varades i Kalmar h. a. läroverks museum och har nu genom under- tecknad öfverlämnats till Riksmuseum. Exemplaret mätte 173111111. i längd; största höjden uppgick till 20 mm. Ljusbrun färgvarietet af Mus musculus. I ett kök i Kalmar stad fångades d. 27 — 31 mars 1909 inalles 6 individer af en vackert 1 Tejstefisken har, ehuru sällsynt, iakttagits ända uppe i Stockholms skärgård och ett ex. tinnes i Riksmuseum t. o. m. från Örnsköldsvik. Red. 200 FAUNA OCH FLORA ljusbrun färgvarietet af Mus musculus. Fyra af exemplaren voro ungar; den "femte en yngre hona: den återstående en fullvuxen tydligen moder till de fyra ofvannämnda ungarna. Intressant är att den ovanliga färgteckningen gick i arf till afkomman. En spritlagd unge öfverlämnades till Riksmuseum. Kalmar den 7 juni 1909. Aug. Heintze. Till frågan 0111 älgens domesticering. Till livad som härom i 6:te häftet af föregående årgång anförts kunna läggas några meddelanden ur den utländska litteraturen huf- vudsakligen efter Middendorff1. Denne författare framhåller de fördelar, som man skulle kunna erhålla om älgen tämjdes till rid- och lastdjur. Älgen skulle enligt Middendorff för de nordligaste byg- derna vara vida värdefullare såsom husdjur än renen och äfvenledes vara lättare att föda om vintern, då den ju kan hålla tillgodo med kvistar, knoppar och bark samt lifnära sig äfven af barrskogens produkter och således vara oberoende af den snömassa, som täcker marken. Men han erkänner, att älgen har en obändigare natur än renen. 1 synnerhet kunde tjurarne under brunsttiden blifva våld- samma, men däremot skulle kastrering af de exemplar, som man ville använda som rid- och dragdjur kunna hjälpa. I Lifland och Kurland har man förr ofta födt upp älgkalfvar, dock misslyckas ej sällan dylika försök, vanligen emedan man an- vändt oren mjölk, som orsakat diarrhe. Hö, hafre och framför allt löf bör utgöra den vuxna älgens foder. Ej sällan ha älgar fortplan- tat sig i fångenskap. Hos en kurländsk godsägare säges älgarne ökats i en inhägnad till en liten hjord på 16 djur. På godset Lo- banow i Smolenska guvernementet uppdrogs efter ett par infångade älgar io stycken, hvilka kördes in och parvis spändes för vagnar för transport af spannmål. Några plock ur årets anteckningar. Ytterligare om ormvråkens bo. Med anledning af en notis härom i häftet 3 af Fauna och Flora må följande iakttagelse meddelas. 1 »en o maj innevarande år fann undertecknad i Sollentuna socken at Stockholms län ett ormvrakbo, som i likhet med de af herr P. A 1 Lngström Väster- och Norrbotten funna bona var byggdt af blott jämförelsevis fina grankvistar. Detta bo var invändigt rikligt idt med mossa samt var väsentligt större och isynnerhet betyd- ligt högre an ett kråkbo. Det låg på hallva höjden af en ungefär meter hög, knappt medelgrof gran, fästadt invid stammen på fina grenar, att del syntes nästan förvånande, att dessa kunde irische Reise. Theil 2 Petersburg 1S74. SMÄRRE Mil 'l »ELÄNDEN uppbära boet med den rufvande fågeln. Såväl boets belägenhet som materialet, hvaraf del var byggdl gaf del en påfallande likhet med ett stort ekorrbo, och min uppfattning var den, att del ursprungligen varit ett dylikt bo, som vraken apteral till rede Ovanlig boplats för näktergal. I parken vid Alnarps landtbruks- institut hade i år en af de därstädes myckel talrika näktergalarne lagt sitt rede inuti ett svarttrastbo, beläget i en hagtornshäck i öfver 2 meter Iran marken. Näktergalsredet, som den g juni inne- höll 5 agg, och hvilket som vanligt var byggdt af hufvudsakligen torra eklöf i liera lager samt inuti beklädt med grässtrån, var n väl inpassadt i svarttrastboet, men dock så, att man tydligt kunde urskilja gränsen mellan det senares väggmaterial oeh det mera luc- kert byggda främmande redet. Det egendomliga dubbelboet har jag nu i min samling. Att näktergalen, som ju eljest bygger på eller nära marken, gärna mellan de uppväxta rotskotten på en afbruten stubbe, i detta fall byggt så högt och begagnat sig af en annan fågelarts bo för bäddandet af sitt rede, kunde ej gärna bero på brist af andra lämp- liga boplatser, då nämligen dylika finnas rikligt inom Alnarpsparken. Nötskrikans häckningstid, I litteraturen uppgifves i allmänhet nötskrikan lägga sina ägg mycket tidigt, stundom redan i slutet af mars men vanligen under april månad. Att emellertid åtminstone undantag härifrån kunna förekomma, då denna fågel, häckar be- tydligt senare, synes framgå däraf, att så sent som den 3 juni ett nötskriksbo anträffades i närheten af Experimentalfaltet vid Stock- holm, innehållande ungefär en vecka gamla ungar, samt den n juni ytterligare ett bo med ännu ej slutrufvade ägg. Anmärkas bör, att iakttagelser, som gjordes, ej gåfvo ringaste stöd för antagandet, att de båda fågelparen hade häckat tidigare men fått sina första bon förstörda. Det är visserligen sannolikt, att för de flesta fågelarter ägglägg- ningstiden här i Uppland innevarande år blef något försenad på grund af den kalla våren, men att denna skulle ha orsakat en fram- skjutning af tiden för häckningen af öfver en månad, är dock knappast troligt. Såsom en rätt egendomlig tillfällighet må nämnas, att i båda de omnämnda bona funnos 2 rötägg utom resp. 3 ungar och 3 be- fruktade ägg. Experimentalfaltet d. 31 aug. 1909. Pehr Bolin. Kungsfiskaren eller Isfågeln (Alcedo ispida) vistades senare delen af vintern 1860 — 61 vid Tingsrydsån, strax ofvan sjön Tiken i Kronobergs län. Följande vinters, 1861 — 62, senare del vistades en dylik vid samma vattendrag, cirka 35 kilometer 202 FAUNA OCH FLORA längre ned. vid Evaryds- eller Mölleskogs kvarn (hvarest vattendraget kallas Bräkneån) omkring en kilometer väster om Bräkne-Hoby i Blekinge län. Karlskrona den 9 september 1901). Erik Qvistgaard. Vanlig svensk gran. Itskilliga af de i innevarande års häfte 3 af »Fauna och Flora», sidd. 148 — 140, omnämnda märkta granarna, som åren 1904 och 1906 blommade med hvitgula blommor, hafva blommat i år och voro blommorna älven i år hvitgula och äro kottarna gröna. Karl-krona den 9 september 1909. Erik Qvistgaard. Ännu en fyndort i Skåne för Colias palaeno. Med anledning af lektor E. Wahlgrens artikel i n:o 3 af »Fauna och Flora ber jag få nämna, att jag den 24 juni 1907 under fjärils- fångst vid stränderna af Ringsjön fann en hane af Colias palaeno flygande på en sank strandäng rakt nedanför villa »Borgastugan», ts sökande anträffades intet mera exemplar. För öfrigt kan nämnas, att på denna för insektsamlaren synnerligen gifvande trakt vid samma tid Parnassius mnemosyne ymnigt flög i skogsbackarna särskildt på ett ställe i närheten af villasamhället, en öppen plats i skogen, benämnd »Paradiset». Skclderviken 2s/t. 1909. Folke Borg. Nytt växtställe för Hordeum jubatum. Den 18 juli 1909 observerade jag ett 10-tal exemplar af denna växt på en strandäng i Östhammar. Utländsk Loliumart? # Den 4 augusti tog jag vid hamnen i Östhammar en Lolium- art, hvars utseende betydligt skiljer sig från de i vårt land funna arterna. Stråna 50 — 60 cm. glatta, tufvade. Ax 10 — 16 cm., bildadt af 15 — 17 mm. langa 5—6 blommiga småax. Axets stamled 15 — 18 mm. lan.ua Skärmfjäll, mycket styft, ung. / cm. längre än småaxet. Blomfjäll med ung. 5 mm. långt borst. SMÄRRE MEDD] i WDI.N Ny art till Jämtlands orchidéflora. Den 15 augusti [908 togs vid Lillsjön nära Östersund ett par exemplar af den i södra och mellersta Sverige förekommande Epi- pactis palustris. Anton Änder < Östersund. Årstidernas karakteristiska fågelsång. Likasom växten, när han står i blom, utvecklar sin fägring, så forhaller det sig ocksä med fågeln, när hans sångtid är inne, lian gör sig då mest gällande. Hos växten såväl som hos fågeln är det i vanligaste tall släktets bevarande, som utgör motivet såväl till blommans utveckling som till fågelns sång. De äro dessa båda lifsföreteelser fortplantningens företrädare. Den vackraste blom- man och den fullödigaste sängen vinna priset uti fortplantnii valets tär] an. Om nu fågelsången är till för att gagna fortplantningsurvalet, sa är det klart, att den skall komma till uttryck förnämligast under de tider, då fågeln står i begrepp att fortplanta sig, under vårens och sommarens tider, och då dessutom alla de betingelser, som fortplantningsbestyren göra anspråk på äro förhanden och då fågeln också kommit ifrån alla de besvärligheter, som dräktombyte, flytt- ningsbestyr och förknappning i näring kunnat medföra. Det till- stånd af sorglöshet och bekymmerslöshet, som nu trädt istället, för- länar åt fågeln lifslust och ger kraft åt sängen, måhända också förstärkt af omgifningens nu så tilltalande prägel. När under vårens första månad, mars, vinterns snömassor börja förintas och en värmande sol kommit åkrarnes öfversta jordlager att tina upp, — då blåsippan blygt döljer sig under snötäcket i lunden — då är lärkan redan i färd med att slå sina jublande drillar i skyn, då har hon redan anländt från sin vintervistelse i söder. Men redan förut, innan hon hörts, har gulsparfven och talgmesen låtit höra sina vårlåtar nere i den aflöfvade björkskogen. Uti vårens andra månad, april, komma nya röster till. Bofinken trallar på sin korta strof därborta i skogshultet, öfver ljungbacken joddlar trädlärkan, och frän barrskogens innandömen förnimmes • — förutom gransångarens kjappande — i sena aftontimman rödhakens, koltrastens och taltrastens så behagfulla requiem. I maj blifver fågelsången än mera omväxlande. Svarta- och hvita flugsnapparen, rödstjärten, trädpiplärkan och löfsångaren täfla om att i våra kinder gifva lif åt fågelsångens lyrik. Från busk- markerna höras buskskvättans, ortolansparfvens och ängpiplärkans enkla visor, och ner i rivet sitter på ett lutande vasstrå en säfsparf, kvittrande ömma toner till sin makas lof. När så sommaren med juni manad gjort sitt inträde i vår nord, då står fågelsången på sin höjdpunkt. Anländt från söder hafva då alla de sångfägelarter, som gästa oss, och dessa uppbjuda nu 204 FAUNA OCH FLORA hela sin förmåga för att sprida lif åt omgifningen. Näktergalen, trädgårdssångaren, svarthufvade sångaren och bastardnäktergalen täfla nu om sångens pris. Anspråkslösare i sina fordringar äro törnsångaren och ärtsångaren, för att icke tala om kärrsångaren, han i grådagern skirrar sin sträfva låt i den dimomhöljda vass- skogens dunkel. Med juli månads inträde är tagelsången stadd på retur. De flesta fåglar syssla nu med sina fortplantningsbestyr, andra ha börjat ra; tilldragelser som synas försätta fåglarne ur stämning. Deras lifs blomma har slagit ut i frukt, sångens mål är vunnet. Visser- ligen kan man äfven nu ibland få höra fågelsång — framförallt af oparade hanar och af dem, hvilkas honor lägga en andra kull — men sangen utgöres numera i öfrigt blott af korta afbrutna strofer: man skönjer tydligen, att lifvets erotiska yra är för året öfver. augusti månad börjar en viss tystnad göra sig märkbar i sångfagelskogen. 1 stället för sång märkes nu blott enstaka lock- toner; de fåglar, som skola anträda färden mot söder, börja kalla samman, nästan ljudlöst ströfva sedan dessa flockar ikring. \n<;r.i fågelarter hålla sig mera undangömda, öfverlämnande sig åt ingens kraftnedsättande procedur. Hästens manad, september, är för de flesta flyttfåglar affärdens manad, de draga sin kos, sedan de nu anlagt sin höstskrud. Under sa färder kan man ibland uppfånga några dämpade melodier trän sangarnes skaror. Löfsångaren, ja, någon gång äfven trädgårds- sangaren halsar en på så sätt nu till afsked. Oktober och november, höstens sista månader, utgöra, kan man ingens döda tid. Sångfåglarne finnas ej mer häruppe, söderns bebyggare är det nu beskärdt att få njuta af deras tillvaro. Yi nordbor få nöja oss med hvad våra inhemska arter kunna pres- tera i sängväg och det är ej mycket. All naturen har nu börjat gå till hvila: blomman har bäddat i mossan sin graf», och fågeln har börjat lefva sitt dolce. Sa kommer vintern — månaderna december, januari och mars — allt ar nästan dödt i skogen men i trädgården kan man ibland få höra gärdsmygens pigga toner, där han sitter käck i krusbärsbuskens topp, vid den isiga forsen sjunger strömstaren, ackompagnerad af vattnets brus, sin hurtiga visa, och från trädkronorna intill kard- borrsnåret ljuder någon gång steglitsornas kör. Nar ^a vintern nalkas sitt slut, och de snöhöljda granarna i uari manad börja afskaka sin hvita betäckning, då kan man ibland få tillfälle att lyssna till korsnäbbens kärleksmelodier — han oftast sitt bo i februari månad — sekunderad kanske af de kastagnettlika ljud, som frambringas, när af fåglarne uräten kotte vid fallandet till marken studsa mot granarnes torra grenar. -näbb utgör således,, skulle man kunna säga, den länk, som förmedlar öfvergången från död till lif inom fågel- värld. C. A. Hollgren. Reptiliejakt på Balkan Af Otto C MC 11. nö låg ännu här och där på den polska slät- ten, när jag i slutet af april ångade söderut. Knappt ett grönt strå att se, buskarne hade förut erhållit den intressanta, olivbruna färg, som åtminstone låter ana de nyuppväckta, fram- brytande lifsandarne. Men när jag väl hade Karpaterna norr om mig, mötte gröna, delvis öfversvämmade fält, träden stodo klädda i halfutspruckna blad, i Ungern var det vår. Innan jag fortsätter på beskrifningen af min resa till Eu- ropas s. k. oroligaste -- enligt mitt tycke roligaste och intres- santaste hörn, måste jag inskjuta en liten förklaring öfver än- damålet med min resa. Denna var ej någon forsknings- eller samlareresa, utan reste jag som vanlig turist för att på klas- sisk mark lefva friluftslif och njuta af de stora minnena under mina 4—5 veckors ferier. Men jag tycker om att under mina resor göra möjligast långa vandringar inåt landsbygden för att äfven lära känna stater och folk; att jag därunder äfven till- fredställer mina herpetologiska intressen, är själfklart. Utom den vanliga praktiska utrustningen för längre fotvandringar är ju ej mycket nödvändigt för jakten på kräldjur. En håf, som kan sättas fast på käppen, behöfver man för vattendjuren; fångsten bäres hem lefvande i små smala, djupa och starka linnesäckar (el. rättare påsar), hvaraf man har minst ett hälft dussin, olika, för grodor, ödlor, ormar, sköldpaddor o. s. v. Ett par mindre spritglas få ej heller fattas -- för att genast Fauna och Flora 1909. Haft. 5, 6. 15 206 1 M NA OCH FLORA konservera små eller särskildt ömtåliga djur. Hvad annars den nödvändiga spritkonserveringen beträffar, hade jag för detta ändamål i ena facket af min liandkoffert 4 bleekkärl å 27a li- ter, alltså tillsammans 10 liter, som efter behof fylldes med sprit. Mitt första mal var Budapest, och där började också jakten. Den vackra ungerska Donaumetropolen låg i sin första späda grönska; vacker är staden hufvudsakligen från landskap- lig synpunkt, annars banal nog, dess rykte har kanske skrikits ut något för mycket. Härliga äro utsikterna från de olika höj- derna, jag hade mycket brådt om att komina upp på Blocks- berg <>ch Schlossberg, dels för att njuta af utsikten, dels för att söka l\qu lilla Ablepharus pannonicus Fitz. (mera om detta djur nedan!), hvars nordligaste fyndort just är Budapest. Men jag fann t\vn hvarken här eller i »Stadtwäldchen», det var väl ännu för tidigt. Däremot kilade kvicka små representanter för den allmännaste reptilen i hela Sydeuropa, murödlan (La- certa muralis Laur.), omkring öfverallt bland stenar och buskar. och när jag på e. m. besökte Schwabenberg strax utanför sta- den, fick jag i en halväg se de praktfullaste smaragdödlor (Laceria viridis Laur. . Vid första besöket lyckades jag ej fånga något af de snabba djuren, som höllo till i de svåråtkomli- gaste taggsnår, men när jag nästa dag aflade afskedsbesök i den intressanta halvägen, fingo tre af de vackra, smaragdgröna djuren göra mig sällskap, likaså en grönfläckig padda (Bufo viridis Laur. . Så återigen en dagsresa söderut, mot Belgrad. Timme efter timme öfver den bördiga ungerska svarta jorden, öfver Fruskaberget med utsikt öfver det öfversvämmade Donauland- skapet, vatten - vatten och gröna öar så långt ögat når samt svärmar ai vadarefåglar, Uppehållet i Belgrad såväl som på det kungl. landtstället Toptschider strax utanför blef utan re- sultat. När man närmar sig Sofia, märker man, att man kommer in i ett hårdare, råare klimat. På den bulgariska hög- slätten, nästan rundt om innesluten af snöberg, är vegetationen betydligt efter; inga gröna buskar, knappt gröna gräsmattor. Den imponerande Witoscha är betäckt med väldiga snömassor, Kl l'l II II I Ak I l\\ i: \l.k \\ 207 och bergvinden är rätt bitande och kännbar. Under sådana omständigheter var det ju ej att undra på, alt jag ej gjorde några fynd under mina ströftåg i och omkring Sofia. Men för min kamera hade jag arbete tillräckligt, jag hade hatt turen komma midt under veckomarknaden, staden var fylld af bond- folk; det pittoreska lifvet och särskildt de muntra bondkvin- norna i sina intressanta, färgrika dräkter gjorde sitt till, att jag tröstade mig för min klena fångst. Vidare åt sikter går resan. I Maritzadalen fröjdas ögat at friska, gröna gräsmattor och blommande fruktträd kring de primitiva turkiska bondgårdarna, och sista natten före Konstan- tinopel förargas ej jag liksom de öfriga resandena öfver att vid flera stationer väckas af grodornas infernaliska serenader från de öfversvämmade risfälten. Tvärtom - för mig var det ett kärkommet vår- och lifstecken. I Konstantinopel sporde jag genast, att våren var ovan- ligt sen, hvilket jag snart själf skulle få erfara, men jag kunde samtidigt tala om tur, i det jag ankommit pa den första verk- ligt vackra dagen. Redan första e. m. gjorde jag en utflykt till kyrkogården vid Ejub inne i Gyllene Hornet, från hvilken plats man har den mest hänförande utsikt öfver staden. Men livar voro de massor af ödlor o. d. som man väntat få se där ute och som man är van att se öfverallt i södern? Ej ett spår af dem, och under stenarne endast tusenfotingar och skorpioner! Knappt bättre förlöpte en dagstur till Prinsöar ne vid asiatiska kusten. Hela dagen vandrade jag härs och tvärs öfver ön Puirkipo (den största af öarne), njöt af solsken och sjöluft, präktiga utsikter och den sydlänska florans vårblom- ning, men af reptilier ej ett spår. Hade de månne dukat under massvis för den ovanligt hårda vintern och den myckna snön?1 Här i södern gräfva de ej ned sig så djupt som uppe hos oss, kunna därför lätt nås af ovanligt stark köld. — Ett djur fick jag dock med mig, utom ett par skorpioner och tusenfotingar, nämligen en liten grönfläckig padda Bufo vividis Laur. . 1 Såsom något alldeles enastående berättades, att man efter snöfallen i fe- bruari akt kälke i svenska legationens trädgård! 2oS FAUNA OCH FLORA När jag emellertid en dag gjorde en vandring kring Stam- buls gamla intressanta stadsmur, var allt som med ett slag Förändradt. Jag hade för hela dagen hyrt en ung turk, som kunde något italienska, såsom eventuell tolk för den händelse man skulle komma in påför främlingar förbjudna områden eller råka ut för andra svårigheter. Vi hade just besökt fängelsehå- lorna i »kastellet med de sju tornen», och när vi trädde ut i det bländande solskenet på ett af torntaken, kilade små kvicka ödlor rundt omkring pa murarne. Men det var en alltför osä- ker och farlig plats för en ödlejakt, och så vidt jag kunde se voro de alla vanliga murödlor. Sedan bar det iväg på stora landsvägen utanför och längs den vackra och väl bibehållna muren med sina många torn och portar. Af faunan på själfva muren sag jag ej mycket, ty mellan muren och vägen drog sig oafbrutet den väldiga, visserligen torrlagda, men djupa fäst- ningsgrafven, hvars tvärbranta sidor voro öfvervuxna med yp- pig grönska. Emellertid lyckades jag ändå fånga en del vackra murödlor Lacerta muralis Laur.), ett par af den sällsynta tau- riska ödlan Lacerta taiirica Pall.J och - - mitt kanske raraste fynd under hela resan -- en Lacerta serpa Raf. Denna art är ej med säkerhet bestämd för europeiska fastlandet, utan huf- vudsakligen bekant från några öar på asiatiska sidan. Afsär- skildt intresse var äfven, att alla 3 arterna förekommo så ome- delbart intill hvarandra. En medelstoi" vattensnok (Tropidonotus natrix L. , som slingrade sig öfver vägen, blef också mitt byte; han var in- 5sant därför, att han var ett typiskt exemplar, ej den i sö- dern allmännare strimmiga varieteten (var bilineatus Bibr. — murorum Bonap. med vackra hvita eller gula längslinier. I en vattencistern vid vägen fiskade jag upp några stora löfgro- dnr Hyla arborea L. , annars beboddes den enast af grön- fläckiga paddan. Under måltidsrasterna omsvärmades vi af hundar, som gi- rigt med ögonen Följde hvarje matbit på dess väg till munnen. Och höll man ett stycke något länge i handen, började de vifta med svansen och tigga. Kastade man till dem en matbit, blef kl I' I II II JAK I PÅ B \l KAN 20<) det ett ordentligt slagsmål, så att hårtestarne röko. Men nog om dessa trefliga och intressanta djur ty trefliga ärode — Konstantinopels hundar vore väl värda sitt eget kapitel. En landsman hade mött i Konstantinopel för att följa med mig under 14 dagar. Första maj skulle förstås firas på äkta svenskt skolpojkssätt med en hel dags utflykt i det gröna, och som mål hade jag valt den för mig sa lockande Belgradersko- gen, i\vn enda skog på Bosporens europeiska sida. Efter en här- lig morgontur längs »Bosporens sköna stränder» landade vi i Böjykderé nära Svarta Hafssidan och anträdde genast vår marsch norrut genom Böjykderédalen. Naturen stod i full lagring, plataner med ljusgröna nyutslagna blad beskuggade vår väg. Frän de grönskande ängarnes vattenpussar och di- ken ljöd oss en tusenstämmig kör till mötes, det var den ät- liga grodans sydliga varietet (Råna esculenta var. ridibunda Pall.J, som här var så allmän. För den, som är van vid mel- lersta Europas typiska eseulenta, faller var. ridibunda i ögonen därigenom, att de ljusa längslinierna på ryggen saknas eller äro otydliga och ersättas af en nästan jämnt fördelad fläck- teckning. Men Vattengrafvarna vid vägen hyste äfven andra djur af intresse. Vi hade ej gått långt, förr än ett prassel i buskarne väckte min uppmärksamhet. Jag hörde genast, att det hvar- ken var en orm eller en ödla, efter något sökande fick jag fram en bra stor kärrsköldpadda, den första jag själf fångat! Det var ej den vanliga europeiska, utan ett exemplar af den kaspiska kärrsköldpaddan (Clemmys caspia Gmel. , som sa tog sig en promenad på det torra. Något längre bort tog jag- ett mindre exemplar af den europeiska arten Emys orbicula- ris L. , som också fick följa med lefvande. Denna lätta sköld- paddfångst var en stor (överraskning för mig, men berodde hufvudsakligen på, att vattnet var så igenvuxet med vatten- växter, att en sköldpadda, som låg och solade sig, ej hann dy- ka fort nog genom grönskan. Längre uppåt dalen blef det torrare, vattengrafvarne vid vägens sidor ersattes med stenmurar och buskar, »befolknin- 2I0 FAUNA OCH FLORA gen» blef därefter, ödlorna blefvo nu de förhärskande. Otaliga ödlor kilade om hvarandra, framför allt de helt gröna smaragd- ödlorna (Lacerta viridis Laurj, Europas vackraste ödla. Dessa blifva omkring ] 2 meter långa och äro ofantligt snabba, och då de dessutom göra språng pa bortåt ett par meter, äro de mycket svåra att fånga, kanske bäst genom list. Den jakten fordrar tålamod, om man vill ha några hela exemplar med sig hem. De unga djuren kunna likna de äldre, d. v. s. vara helt ia, men dessutom variera de i det oändliga, så att man tror sig ha att göra med en hel del olika arter; jag fångade t. ex. djur med marmorering och med oregelbundna fläckar så- väl som djur med skarpt utpräglade längslinier! Plötsligt tyder ett starkt prasslande på att en större orm är i rörelse. Alldeles riktigt, en stor orm sköt blixtsnabbt öf- vägkanten in i buskarne, Jag var lika fort efter, och med ett raskt grepp slängde jag upp honom på vägen, där det ej blef -a svårt att få det visserligen starka och ilsket bitande djuret, som visade sig vara en l1 2 meter lång Zamenis gemonensis Laur.j in i en af säckarne. Zamenis är ett i Sydeuropa vidt utbredt släkte, tyskarne kalla dem »Zornnatter», och nog hugga de väldeliga omkring sig, men det gör ju också våra vanliga sselsnokar (Coronella austriaca Laur.), med hvilka de äro nära släkt. Ett par turkar, som vandrade vägen fram med sina lastade mulor, hade med intresse åsett intermezzot, så att, när vi någon timme senare uppnådde byn Bagtschékiöi, voro innevånarne talrikt församlade för att beskåda de egendomliga r-specialisterna. Vid Mahmud l:s väldiga akvedukt, som i präktiga bågar spänner öfver Böjykderédalen och än i dag förser Konstanti- nopel med godt vatten, mötte jag den första grekiska landt- sköldpaddan (Testudo grceca L). Sedan sågo vi åtskilliga. De Förråda sig lätt genom det starka prassel, de förorsaka bland löfvet, men samtidigt öfverenstämmer färgen såväl med omgif- ningen, att det ofta kan dröja en god stund, innan man upp- ker dem. Just vid den ofvannämnda akvedukten hade vi till- fälle se, med hvilken kraft dessa djur prässa sig genom de ri l'l Ull l \k l PÅ B VLK w 2 l i tätaste taggsnår, där de gärna tyckas tillbringa natten och äro säkra för fiender — om de ha några. Strax ofvanför byn Bagtschékiöi ligga i skogen de med konsl uppdämda dammar, som lämna vattnet till Konstantinopel. Där vimlade del åter af ödlor, tröga landtsköldpaddor spatse- rade makligt omkring, och grodorna kväkte rundt stränderna Här i skogen lyckades jag fånga ett exemplar af l\^\\ lilla Ab- lepharus pannonicus Fitz. Det är en endast decimeterlång ödla, tillhörande familjen Scincidae, nära släkt med Anguida, till hvilken var vanliga ormslå hör. Men skinkarne sakna ej lik- som ormslårna de fyra lemmarne, om dessa också äro rätt små och svagt utvecklade, vidare äro de i motsats till orm- slån ytterst snabba, så att man måste vara kvick i vändning- arna för att ej förlora den ur sikte i gräs eller bland löf. Tiden tillät oss ej vandra längre i skogen, vi måste åter marschera ned genom dalen för att med en af de sista bå- tarne komma tillbaka till Konstantinopel. Det var den sista utflykten i denna intressanta trakt, och samtidigt en väl använd 1 maj. Nästa afton - - när den nedgående solen för- gyllde den präktiga staden - ångade vi ut öfver Marmara- sjön, eskorterade af ett stort sällskap muntert hoppande och lekande delfiner. Som nästan alla båtar från Konstantinopel till Grekland anlöpa S myr na, hade vi beslutat göra en afstickare dit och stanna mellan två turer. Det var på själfva påskafton (enligt grekiska-ryska stilen), som vi anlände; den grekiska staden var festligt smyckad, påskalamm drefvos i stora hjordar genom gatorna eller tillreddes under iakttagande af alla ritualens fö- reskrifter framför dörrarne. Efter att denna första e. m. ha orienterat oss i och omkring staden begåfvo vi oss nästa mor- gon på en längre vandring inåt landet. I alla vattensamlingar, stora och små, vimlade det af den förut nämnda Ra?ia esculenta var. ridibunda Pall., och inte kunde man gå långt stycke utan att möta en makligt spatse- rande Testudo grceca L Stora smaragdödlor lågo och solade sig vid vägkanterna, men dessutom mötte här på gräsbevuxna 2i2 FAUNA OCH FLORA ställen en liten ny ödla, Ophiops elegans Ménétr på svenska ormöga , så kallad efter sina stirrande ögon, hvilka i likhet med ormarnes sakna ögonlock och därför ej kunna slutas. I Mindre Asien upphör murödlornas stora här, och deras asia- tiska släktingar uppträda sparsamt och utgöra ingen ersätt- ning, åtminstone hvad individantalet beträffar. Jag hade ej lyckan se en enda af dem. Däremot möter här en af de nordli- gaste arterna af den exotiska familjen Agamidir, taggstj ärtödlan (Agama stellio L), ytterst talrikt på murar, trädstammar o. d. Men hon är ytterst skygg, kommer man på 2—3 meters af- stånd, försvinner hon i sitt gömställe. I huru många träd, jag klättrade upp denna dag, vet jag ej, jag var ofta djuren helt nära, men förgäfves; denna dag afgingo de med segern. Buskar och smärre träd vid vägen genomsöktes efter ka- meleonter, som lära förekomma här, men ytterst sällsynt. Un- der sökandet fick jag se ett hål mellan trädrötterna, som såg ut att kunna härbergera någon reptil el. d. Alldeles riktigt, trän hålets inre stirra ett par stela ormögon emot mig! Där låg han emellertid skyddad, så för närvarande var intet att uträtta, utan gick jag bort till min följeslagare och hjälpte till att förminska proviantförrådet. Efter en halftimme smög jag mig försiktigt åter till hålet, där nu ormen låg till hälften ut- krupen. Med ett raskt grepp slängde jag ut honom på vägen och visade sig denne också vara en Zamenis gemonensis Lanr. pa halfannan meter, till storlek, färg och teckning fullständigt "herensstämmande med exemplaret från Böjykderédalen. Det hände något lustigt med denna orm, som aldrig händt mig un- der min langa praxis med ormar. När jag fattade honom i svansen och lyfte upp honom för att se den ståtliga längden. vred han -ig pa fa sekunder så hastigt omkring sig själf, att lian formligen snodde af ett duktigt stycke af svansen, som blei hängande i en tunn hudremsa! Under (.Wu fortsatta vandringen fångade jag i ett par min- dre dammar en hel del sköldpaddor, både Emys orbiculari> /.. och Clemmys caspica GrneL i samma vatten, såväl större mplar som helt -ma, ej större än en enkrona. En strim- REF3 11.11 I \K 1 l\ i: \i k W 213 mig vattensnok (Tropidonotus natrix var. bilineatus Bibr.) såg jag simma äfver etl bredt dike utom räckhåll! Nästa morgon i soluppgången företog jag en tur till Aya- souluk och Efesus. Järnvägen leder än öfver högplatåer, öf- versållade ai hvita Asphodelus-blommor, och där massor ai sköldpaddor sola sig vid hvarje liten vattensamling, än genom dalarnes ändlösa fikonplanteringar. Den idylliska dag, jag i fullständig ensamhet tillbringade på denna historiska plats,hör till mina vackraste reseminnen. Genast vid ankomsten till Ayasouluk besteg jag kastellberget, där en större fästning inrar om den turkiska stormaktstiden, likaså talrika pittoreska ruiner efter praktfulla moskéer, som ligga inbäddade i grön- skan och krönas af dussintals storkbon. Framför mig ligger en af berg inramad bred hafsvik, det Ägäiska hafvet med Sa- mos blånande konturer i fjärran; under mina fötter ett ut- fylldt deltaland med stora kärr: resterna af det stolta Efesus stora hamnanläggningar. Endast en halftimme aflägset, Kores- sas fot och stigande upp på dess höjder, ligga Efesus ruiner. Där finnas inga klapprande storkar, absolut stillhet råder, säl- lan afbruten af en reptilies prassel, en småfågels kvitter eller en fåraherdes monotona sång. Men stämningsbilder höra ej till denna skildring! Hvar jag slog mig ned bland ruinerna, hade jag alltid några agamer omkring mig; Dessa mina vänner bevakade nyfiket hvarje min rörelse, kom jag alltför nära, försvunno de med ett starkt rass- lande, då deras många taggar skrapade mot murarne. Präk- tiga smaragdödlor kilade allt som oftast öfver min väg, ett par af dem fångade jag utan större svårigheter; den allestä- des närvarande landtsköldpaddan lunkade sin väg fram i all gemytlighet och i en stenhög förföljde jag utan framgång en ödla, som jag tog för en Chalcides (Gongylus) ocellatus For sk. men då denna art här skall vara ersatt af Mabuia, så var det väl antagligen en dylik, jag såg. Båda äro ödlor, tillhörande familjen Scincidce, med 4 korta lemmar och glatt, glänsande fjällbeklädnad -- liksom Anguidae. Äfven en liten Ablepharus undkom mig på samma plats. 2i4 FAUNA OCH FLORA Träsken voro omgifna af ogenomträngliga busksnår, så att jag måste maktlös åse, hur ett par strimmiga vattensnokar gåfvo sig ut i vattnet. Däremot fångade jag på land ett par exemplar af den lilla utomordentligt vackra snoken Contiamo- desta Mart., ljust gulbrun med en vacker svart diademteckning på hjässan. De intressantaste fynden denna dag voro emelertid några Typhlops vermicularis Merr. och Blanus Straachii de Bedr., som här voro ganska allmänna under stenar. Den förre är en li- ten orm med glänsande glatt fjällbeklädnad och som lefver -om en mask under stenar och i jorden. Ögonen äro rudi- mentära, eftersom de ej mer användas, den korta svansen är märkvärdigt nog kroppens tjockaste del och slutar i en nedåt- riktad tagg. Med denna håller ormen sig så fast i sitt hål, att man ofta endast med största svårighet får honom upp ur det, manget exemplar låter hellre slita af sig, än att det ger efter. Blanus Straachii är en högst märkvärdig ödla, som för samma underjordiska lefnadssätt som Typhlops. Fötter saknas, ögo- nen äro ännu mer tillbakabildade än hos Typhlops och äro vanligen ej urskiljbara (hos Typhlops synas de såsom svarta punkter), huden är läderartad och indelad i ringar med fyr- kantiga, aflånga plåtar. Likheten med en daggmask, med hvil- ken också den blygrå-rödgrå färgen öfverensstämmer, är direkt förbluffande; äfven om man sökt djuret och på förhand varit noga underrättad om utseendet, blir öfverraskningen ej mindre. I Smyrna fångade jag följande dag på berget Monte Pagos ännu en Blanus Straachii, en Contia modesta, en Ophiops och en B u/o viridis. Dagen före afresan randades -- och jag hade ännu ingen nia' En ^adan blamage ville jag ej tänka mig, frågan var blott, hur man lättast och fortast skulle komma ut ur staden till de ställen, där djuren funnos. Vid frukosten lättade jag- mitt hjärta for en af dessa ofta mycket nyttiga dragomaner, -om jag förut lärt kiiu na, och denne föreslog oss en mulåsne- ridt till Bournabad, han var villig göra oss sällskap. Sagt och gjordt, den nödvändiga utrustningen hämtades och efter REPTILIEJAK'1 l\\ HALKAN 2 I 5 den oundvikliga ackorderingen hos en mulåsneleverant satte vi i väg mot vart mål. Bournabad ligger 9 km. trän Smyrna, där bergen höja sig öfver den fruktbara dalen, och är den mest omtyckta sommarvistelseorten för Smyrnas utländingar. De sökta djuren visade sig snart, men voro som vanligl ytterst skygga. Så fick jag se en ödla, som vid reträtten läl ett stycke af svansen hänga ut ur hålet och tänkte jag hellre en svans som minne än alls ingenting! Ty som bekant får man aldrig taga en ödla i svansen, den brytes genasl af, ödlesvansen är ett ömtåligt ting. Men nu satte jag mig i sin- net, att jag åtminstone skulle hemföra en svans som trofé, för- siktigt smög jag mig utefter muren och grep hastigt men för- siktigt tag i svansen. Långsamt flyttade jag fingrarne längre och längre uppåt - jag ville naturligtvis ha ett sa stort stycke som möjligt -- och svansen höll. Först i detta ögonblick föll det mig in, att denna ödla ju hörde till en helt annan familj än vara vanliga Lacertider och att deras svansar matte vara starkare. Alldeles riktigt, snart hade jag hela djuret i min hand. Det var en originell fångmetod, som man sannerligen ej kan rekommendera för våra europeiska ödlor, men tack vare hvilken jag strax efteråt fångade ännu ett par agamer. Infångandet af den första hade åsetts af ett par unga, obe- slöjade turkiska skönheter, som stodo i trädgården ofvanför muren. Knappt hade jag det gapande djuret1 i min hand, för än de båda damerna började föra ett väldigt oväsen, ropande och gestikulerande, hvars orsak jag med bästa vilja ej skulle lyckats finna. Jag blef så förbluffad, att jag nästan släppt det rara djuret. Men vår dragoman öfversatte: de bådo mig för Allahs skull, att jag nu, då jag redan berört detta afsky värda djur, ej måtte beröra mitt ansikte med handen, ty då finge jag- ett »paddhufvud»! Djupt rörda öfver de skönas omsorger för mitt anlete bjödo vi dem komma ned på vägen, och jag fick demonstrera för dem djurets absoluta oskadlighet. Till tack 1 Agamema äro lika beskedliga, som de se fruktansvärda ut; de gapa, så att käftarne stå i minst 90° vilkel, för att imponera på sin fiende, men bitas ej. 2i6 FAUNA OCH FLORA blefvo de dessutom afkonterfejade, en unik och värdefull bild". från museimännens land. Efter denna fångst kunde jag med lugnt samvete lämna Mindre Asiens jord, och samma kväll fördes vi öfver djupblå vatten mot Hellas välsignade land. I Att n skildes jag frän mitt ressällskap, pa Grekland;- jord måste jag företaga mina vandringar solo. Atens när- maste omgifningar äro tämligen sterila, sterila som det krit- hvita gatudamm, som vid hvarje vindpust i väldiga moln sveper öfver staden och äfven med ett tunt lager betäcker trä- dens grönska. Smaragdödlor voro visserligen vanliga öfverallt i olivlundarne, här och där -- så t. ex. uppe på Akropolis - såg jag den vackert tecknade Lacerta peloponnesiaca Bibi... men vanligtvis på ställen, där man ej kunde fånga dem. Un- der stenarna och i jordhålorna på de många ruinfälten var den grönfläckiga paddan allmän, och när jag spatserade upp på dan härliga Lykabettoskullen i stadens utkant för att njuta af -< »Inedgången, såg jag en Chalcides (Gongylus) ocellatus Forsk. försvinna bland agaver och nässlor. Nästa dag fångade jag emellertid ett exemplar på Philipapposkullen. Betydligt mer gifvande och intressant var bestigandet af Pentelikon. Med en smalspårig bana kommer man till Kephi- sia, beläget midt bland saftiga ängar, en uppfriskande anblick efter det torra, dammiga Aten. Så stiger man öfver vida he- dar, öfversållade med praktfullt blommande Cistus, och genom en småskog af evigt gröna buskar och träd upp till marmor- brotten. Härifrån klättrade och marscherade jag omväxlande rakt upp mot högsta toppen, 1109 m, ö. h.; vegetationen be- stod nästan uteslutande af en låg, gul Rhododendron och tal- rika taggbuskar, som tvingade mig taga pa damaskerna. Djur- lifvet var tämligen sparsamt, på Cistushedarne var en liten rödbukig Lacerta muralis allmän, längre upp på berget såg jag endast några unga smaragdödlor. Till min förvåning fann jag på toppen gröna gräsmattor i härligaste blomsterskrud, ja hela kl.l'Tll.11 J \k I PÅ BALKAN 217 blomstermattor, sådana man endast ser 1 högfjällen, dock var Jet helt andra arter än de i\i\v vanliga För nedstigningen valde jag en vackrare och rikan väg längs en uttorkad häck. Stora smaragdödlor visade sig häl redan på 1000 meters höjd, hvar det blott fanns en grön fläck, äfven en och annan Lacerta peloponnesiaca. Vid de antika marmorbrotten, där den »penteliska marmorn» brutits för -.1 många af antikens främsta mästerverk, stötte jag pa ett par väldiga Testudo marginata Sc/ipff. Det var synnerligen intres- sant att fa konstatera denna arts förekomst i dessa grekiska berg, ty den var omstridd och osäker. Marginata skiljer sig från grevea hufvudsakligen genom skalets i ögonen fallande, släpliknande utbredning fram- och baktill, som gör den lätt att igenkänna från första ögonkastet. Djuren voro alltför stora att taga med, jag fick nöja mig med att teckna af dem. Vid klostret Mendéli såg jag en större orm försvinna i en mur jag väntade tålmodigt på honom en bra stund, men han var nog klok att ej visa sig vidare. I Kephisia fann jag vid åter- komsten en str immig vattensnok och en vanlig padda >Bufo vulgaris L.J, det enda exemplar af denna art under hela resan. På den intressanta halfön Peloponnesos besökte jag först Korint och gjorde därifrån en dagstur upp till det impo- nerande fästet Akrokorint. På strandslätterna och i vinbergen (korintplanteringar) vimlade det af ödlor, Lacerta muralis i små gröna variationer lolivacea och elegans), Lacerta peloponesiaca och Lacerta viridis. Uppåt berget blef den senare förhärskande, ofta i väldiga exemplar, men därjämte äldre exemplar i alla variationer, strimmiga, fläckade, marmorerade och enfärgadt gröna. Så vidare söderut, tvärs öfver halfön, än genom vilda och öde bergstrakter, än genom sagolikt vacker natur - hela berg och dalgångar rosenfärgade af blommande mandelträd - ned till Messenska slätten, en jätteträdgård, en jättedrifbänk i kvadratmil, som åtminstone i Europa saknar sin like. Kala- mata vid sydkusten visade sig vara ett fullkomligt Eldorado för Lacerta peloponnesiaca Bibr. Denna art står nära muröd- FAUNA OCH FLORA lan, men är kraftigare och snabbare och gör språng nästan som smaragdödlan. Hannen liknar mycket murödlans större, sydligare varieteter, han har otydliga längsband på oliv- grön botten samt röd hals och bröst; den vackra honan där- emot skiljer sig genom små i ögonen fallande hvita eller ljus- gula längslinjer på mörk botten från alla murödlans varieteter. Samma rikedom på denna art påträffade jag ett par dagar se- nare i Olympia, där ruinfälten voro ett enda ödle- och ormbo. På hvarje sten en ödla eller flere, långsamt klefvo landtsköld- paddor omkring i det höga gräset, från Kladeos och Alpheio.- floddalar stämde oräkneliga grodor (/?. esculenta var. ridibunda då och då upp sin kör. Af den vackra snoken Zamenis Dahlu /■'it:, såg jag åtminstone tre exemplar, de stodo ofta med halfva kroppen raklånga ur en stenhög, jag urskiljde tydligt de ka- rakteristiska, vackra blå ögonfläckarne längs halsens sidor. Med sin tunga tycktes de vinka mig ett: -se men inte röra», så fort jag gjorde ett försök att närma mig, drogo de sig tillbaka i små otillgängliga hål. En liten Ablepharus blef där- mot mitt byte och dessutom träffade jag här pa denna klas- siska mark den första landtsköldpadda, så liten, att jag be- kvämt kunde taga den med mig. Detta olympiska exemplar har nu redan öfverlefvat 2 vintrar och befinner sig i högönsk- lig välmåga. Under en half dagsmarsch inåt Arkadiens berg stötte jag med undantag af en Testudo marginata ej på något särkildt af intresse. Från Patras företog jag ännu en vandring, innan jag läm- nade Peloponnesos och därmed det grekiska fastlandet. Utom smaragdödlor, murödlor och en Ablepharus såg jag här det första exemplaret af Algiroides moreoticus Bibr. Bory, tråkigt nog på en aldeles oåtkomlig plats. livad bjöd ej i\en olivbevuxna Korfu med sin omväxlande natur allt af skönhet och intresse de tre oförgätliga pingstda- gar, jag tillbringade där! Berg och klippor — sjöar, floder och träsk, allt omgifvet af de hela ön betäckande olivlundariR När man koin söderifrån och beträdde de saftigare ängarne med sin rika flora trodde man sig vara äter i norden — tills REPTILIEJ \K l PÅ BALKAN 2 1 o en stor grön (kila på närmaste trädstam eller en sköldpadda i det förbiflytande vattnet påminde en om, atl man dock befann sig på en betydligt sydligare breddgrad! Men ett litet men kom dock emellan allt detta vackra, nämligen den blan- dade, mindre sympatiska befolkningen. Förut hade jag alltid fått ga min väg i fred, greker och turkar hade aldrig besvä- rat mig med någon obehaglig nyfikenhet — turkarne äro ju i detta hänseende ett ovanligt anständigt folk, men på Korfu var det slut med friden, min jakt blef ofta störd, ja ofta för- störd af det nyfikna folket. Det var nästan värre än pa syd- italiens turistvägar. Sa t. ex. under min sköldpaddejakt (Cle- mvs caspica) i en liten å, där sköldpaddorna hade klart och rinnande vatten och voro ytterst skygga, omöjliggjorde de hoj- tande skördearbetare, som råkat få se mig och genast inf unna sig som åskådare, hvarje fångst. Utom de otaliga smaragd- och murödlorna mötte mig här ett nytt djur i stort antal, Algiroides nigropunctatus D. B r »kölödlan» kallad på grund af sina starkt kölade fjäll. Dessa ödlor voro präktiga att se, när de ofta flere tillsammans so- lade sig på en olivstam; ryggens färg är liksom barkens grå- brun med mörka fläckar, men oftast visade ödlorna en strim- ma af den i rödt, gult, grönt och blått praktfullt färgade buk- sidan. De härliga dagarne i Södern voro till ända, kosan styrdes åter mot norr. Dalmatien, herpetologernas Eldorado, måste jag denna gång fara förbi, och efter ett par dagars van- dringar kring Fiume och Abbazia hvarunder jag fångade en del variationer af murödlan (hufvudsakligen var olivacea och Merremii), Algiroides nigropunctatus och en liten äskalaponn {Callopeltis Aesculapii Aid.), tillbringade jag min sista rese- dag i Karst, kring Adelsberg. Efter att ha besökt den världsberömda droppstensgrottan och sett floden Poik öfvergå i sin underjordiska tillvaro, före- tog jag en lyckad utflykt till det gamla pittoreska rofriddar- slottet Luez. Det var intressant att göra närmare bekantskap med Karstnaturen, ängarne med små björkdungar och de tal- 2 20 FAUNA OCH FLORA nka stenåkrarne» påminde nästan om Norden, men barrsko- gen tycktes här föra en svår tillvaro. På denna min sista vandring gjorde jag en ringa fångst: 3 smaragdödlor, 3 mur- ödlor var. fusca, en ormsld, en strimmig vattensnok och några klockgrodor Bombinator pachypus, bergformen . Om jag ej miss- tog mig alltför mycket, såg jag ett par sandödlor (Lacerta agi- lis Wolf, torsvinna i en häck. Karst hade alltså en tämligen iik reptiliefauna. Till sist några anmärkningar af mer allmän art öfver resan. Jag hade mina 10 liter öfverfyllda och vill ej klaga öfver re- sultatet, men trots detta måste jag uttala som min åsikt, att det var ett > klent» år. Med undantag af i Kalamata och Olym- pia sag jag ingenstädes denna väldiga ödlerikedom, som man annars är van att anträffa söder om Alperna. Hvarje Italia- resande har väl lagt märke till, hur det där nere vimlar af öd- lor på hvarje mur, ja på husväggarne och gräsmattorna; Det är murödlan, som uppträder i sådana massor, mera sällan sma- ragdödlan, och då endast i raviner och bland grönt. På Bal- kan såg jag murödlan i större antal endast kring Konstanti- nopel, särskildt på den gamla stadsmuren, på hedarne nedan- för Pentelikon på Ättika, vid Korint på Korfu och i hela Ist- rien. 1 södra och mellersta Peloponnesos företräddes hon af den närbesläktade Lacerta peloponnesiaca och på Korfu och i Istrien gjordes henne rangen stridig af Algiroides. I Smyrna- trakten felades hon fullständigt och ersattes af Agamer. Sma- ragdödlan var öfverallt allmän, på sina ställen äfven i stort .intal, och hur de yngre exemplaren kunna variera, har jag på ett par ställen ofvan antydt- Det torde kanske förvånat mången läsare, att jag ej nänmt i it ord om de i Södern så vanliga geckoerna, likaså litet som om giftormar. Och märkvärdigt nog såg jag under hela resan icke en gecko, dessa skymningsdjur, som man finner i Italien, t. o. m. anda upp på Rivieran, redan i mars och som på Sicilien och i Nordafrika leka på olivstammarne hela dagen om. Den enda Förklaring, jag kan tänka mig, är den långa och •ovanligt stränga vintern, livars sena efterfroster torde ha nått REPTILIEJAKT PÅ BALKAN 22 1 dessa ömtåliga djur och åtminstone betydligt decimerat deras antal. Vår huggorm liksom hans bada sydeuropeiska släktingar äro ju egentligen nattdjur, om ock den förre under sin utbred- ning norrut fogat sig efter klimatet och blifvit mer dag- än nattdjur. I södern äro de emellertid alla mycket sällsynta u\i- dev dagarne. om ej alldeles särskildt gynnsamma förhållanden inträffa, och då min tid på hvarje plats endast tillät mig göra en dagsutflykt, är det knappt att undra på att jag ej såg någon Vipera.1 Under en så kort resetid, under hvilken sam- landet drefs så att säga »nebenbei», får man ej ha allt för höga pretentioner, särskildt på massfångst. Men intet ondt, som ej har något godt med sig! Ty det var kanske också tack vare vinterns härjningar, som jag un- der hela resan ej behöfde använda ett gram ur mitt stora för- råd insektspulver, och detta fastän nattkvarteren oftast ej voro vidare förstklassiga. Denna fattigdom på »villebråd» önskar jag hvarje till södern resande naturvän — nota bene om han ej är specialist just på dessa våra intimaste husdjur. 1 I förbigående må anmärkas, att jag ingenstädes — kanske med undan- tag för en del alpdalar och tyska bergstrakter — påträffat huggormen så talrikt som i Sverige. Fauna och Flora 1909. Haft. 5, 6. 16 Rhamnus frangula och Luscinia rubecula. Al C. A. Hollgren. {WJJ/WSFM^ liamnus frangula, hvilkens svenska namn är il ''1^58 I r«')^kc. Brakved eller Brågan, är en 9— 12 fot — -^-*— ^*; hög buske eller ett träd af Rhamnacaeernas ^^fc Igm familj. Den äger lifligt gröna blad och en PJ^^^^ggH bärfrukt, som till en början är hvit och röd, _ "^JSS nl( n "Ml11 mogen antager en svart färg. Frukt- omhöljet innesluter en sötaktig substans och två eller oftast blott en hårdväggig kärna. I juni och juli månader finner nian busken blommande, och fruktmognaden inträffar i slutet af september, vid hvilken tid man ibland kan jämte blommor finna hvita, röda och svarta bär på samma buske. Först framme i november falla bären af. Denna Rhamnus- buske är så tillvida egendomlig, att han olikt andra nordiska träd äger nakna knoppar. Förutom af frö fortplantas busken jämväl genom rotskott. Buskens ved, som är försedd med en vackert röd kärna, är af mjuk konsistens, som gjort den särdeles eftersökt till frambringande af kol för krutfabrikation. Den inre barken är af lifligt gul färg, hvaraf ett färgämne »rhamnin» beredes. Af den yttre barken tillredes en dekokt, franguladekokten, hvilken tjänar såsom afförande medel. Den bittra smaken hos bladen och barken gör att busken vanligen får vara i fred för växtätande djur såväl högre som RHAMNUS FRANGU1 ^ OCH I US< [NI \ Rl BECULA I Sverige förekommer Frangulabusken från Skåne till södra Lappland och anträffas vanligen tillsammans med äldre barr och löfskog. Sedd särskildt från den rationella skogshushållningens syn- punkt spelar busken ej någon så stor roll i ekonomiskl i ende. Nytta gör han dock i så fall, att han lämnar rotskydd åt träd, som däraf äro i hcliof, på samma gäng han ock bi- drager till kvarhållande af fuktigheten i marken och till myl- lans förökande förmedelst sitt rikliga löfaffall. Kommer så till, att granen, boken och silfvergranen kunna i skydd af honom vegetera, så äger han allså, det se vi, en viss betydelse för skogsskötseln såsom sådan. Mera än i det nämnda hänseendet framträder bunkens estetiska värde, i det att han bidrager till att framkalla en viss, om man så får säga, liffullhet hos de stora stereotypiska och dystra barrskogarne här i norden, kommande dem att utveck- las till löfrika skogsängar och lunder, till dessa fagra ängder, där fågelsången och blomsterprakten bildar den ljusa infattnin- gen i den så fagra taflan. Så förenad till större samhällen uppträder Rhamnusbus- ken särskildt på en höjdsträckning, Galgberget kallad, belägen invid staden Halmstad och på dess ägor. För ett femtiotal år sedan var detta Galgberg, som om- fattar bortåt etthundra tunnland, blott en ljungbeväxt kulle, hvarest för öfrigt en del enar och af stormen förkrympta tal- lar förde ett tynande lif. Men då började på 1860-talet skogs- odling att vidtagas där, till en början blott med tall, hvilket trädslag sedan efterföljdes af gran, björk och bok, detta dock först sedan tallbestånden hunnit den ålder, att de kunde genom gallring utglesnas och uppkvistas. Så småningom infunno sig ock en mängd ekar, sådda af nötskrikan,1 och så kom till slut Rhamnusbusken på samma gång marken började beklädas med en undervegatation af gräs, hallonris och blomsterväxter af flera slag. För endast ett trettiotal år sedan började denna ' Se min uppsats: : Skogsodlarna-; bundsförvanter bland djuren , införd i Skogsvårdsföreningens tidskrift För år 1903 9:de och 10:de häftena. 224 FAUNA OCH FLORA invandring af Rhamnusbusken att visa sig, och har busken efter hand sedan dess så utbredt sig, att den omvandlat nästan hela bergets fysionomi, förvandlat det till en löfrik barrskog. Förmedelst sina vidsträckta synvidder och genom sin fägring i öfrigt framstår nu detta berg som en Halmstadsnejdens pärla, besökt årligen af lustresande i många tusental. Nu spörjer du måhända, ärade läsare, huru har denna mass- invandring af Rhamnusbuskar kunnat ske? Tallen, granen, boken och björken voro ju planterade af människohand sades det, och eken hade genom nötskrikans försorg uppdragits, men Rhamnusbusken, hvem har da inplanterat den; själf hade (\cn väl ej kunnat på så kort tid åstadkomma en så stor- artad invandring, då den äger bärfrukt och fördenskull väl själf besitter ringa spridningsmöjligheter? Jo, det skall jag nu säga dig: det arbetet har en liten förbi- sedd och oansenlig fågel, Luscinia rubecula, till allra största delen utfört. Denna lilla fågel, som går under namnet rödhaken, röd- hakesångaren eller rotgeln, tillhör trastfåglarnes familj, Tur- didae. Hans färg är ofvan gråbrun, under hvit med gulrödt bröst. Han förekommer i Sverige från Skåne till Lappland, läm- nar landet för att flytta till södern, när hans förnämsta föda, som består i insekter, deras larver och puppor, börjar tryta, och återvänder om våren i april, när insektvärlden åter väc- kta till lif. v;i^om sångfågel har rödhaken gjort sig känd af de flesta. Han är det nämligen, som i vårmorgonens grådager och i sommarkvällens skymning låter sitt elegiska kvitter ljuda från barrskogarnes undangömda vrår. Omnämnde fågel besitter en egenskap, gemensam med flera andra Fågelslag, framförallt roffåglarna, den att uppkasta de rester af intagna födoämnen, hvilka såsom onjutbara för organismen ej kunna absorberas vid matsmältningsfunktionen såsom skalbagg- och flugvingar, puppskal o. d. Formade till små bollar uppstötas dessa matrester. När nu rödhaken för- kil VMM S FRANGULA <»ui LUS( IM \ Rl I I tär bär med kärnor uti, gar han tillväga på nyss skildrade sätt; bärets köttiga parti tillgodogöres af magen, men kärnorna eller fröen de komma om en stund upp igen. 226 FAUNA OCH FLORA I den skog på Galgberget, hvarom jag förut talat, observe- rade jag ofta under höstarne, hurusom rödhakarne ibland nap- pade till sig bär af Rhamnusbusken och flögo sin kos med dem. Jag förmodade da, att fågeln efter förtärandet af bären -kulle afbörda sig den stenhårda och osmältbara kärnan genom analöppningen, styrkt i denna tro däraf, att jag fann kärnor med en lös vätska omkring liggande på träbänkar, som voro placerade under en del Rahmnusbuskar. Min förmodan, när jag jakttog detta, var, att den lösa mörka vätskan, som omgaf kärnan, hade bildats vid dennas passerande genom fågelns tarmkanal på grund af den laxerande verkan, fruktens bittra smak måste framkalla inom tarmkanalen, såsom fallet ju är hvad beträffar människan För att söka öfvertyga mig om, huruvida denna hypotes var den rätta, sköt jag en rödhake, som uppehöll sig i bus- karne. Vid öppnandet af fågelns mage kom jag dock till det resultat, att detta antagande ej kunde hafva någon grund för sig, da tarmkanalens hålighet var så trång, att Rhamnusbä- rets kärnor ej kunde passera därigenom. Att fröet skulle smältas i magsäcken ville jag ej heller hålla för troligt, då det ägde en yttersk besk smak, tydande på att det innehöll en ganska stor procent gift, hvaraf fågeln säkert skulle duka under. Enda sättet att med säkerhet få kännedom om, huru få- geln gick tillväga vid slukandet af bären, var således, att skaffa mig en fangen rödhake och låta honom i min åsyn för- tära bären. Så har nu skett, och har det därvid ådagalagts, att fågeln behandlar Rhamnusbären på sätt förut meddelats, det vill säga liksom andra födoämnen han intager. Han slu- kar bären hela och kastar sen upp kärnorna, ibland om- gifna af ett tunnt frukthölje. Fruktens köttiga innehåll är det således egentligen, som tillgodogöres af fågeln. Någon så vär-t förkärlek för bären synes fågeln emellertid ej äga; han fortär ett då och då pa dagen, håller dem ibland blott i näb- ben en stund, flyger oroligt omkring med dem för att sedan -kippa dem, eller också klämmer han dem mot burens botten -.1 att kärnorna Falla ut och förtär sedan bäret. Man vågar RHAMNUS FRANGULA OCH LUSCINIA RUBECULA -1 2 7 därför antaga, att bären mera utgöra ett surrogat för annan föda, att de tillgripas, när insektnäringen på hösten börjar blifva knapp, och att afsikten med bärätandet blott afser uppfyllan- det af ett naturbud. Egendomligt var att erfara, det de stenhårda kärnorna vid uppkastandet ibland befunnos uppmjukade, och det oaktadt den befunnit sig i fågelns mage blott omkring fem minuter, hvilken tid jag konstaterade genom att se pa klockan, när fågeln sväljde bäret, och när resterna däraf kommo upp. Med detta hade jag sålunda fått klart för mig, att fågeln förfar med bären på sätt förut sagts, och att han ger större spridning åt fröen därigenom, att han, då fröet kom- mer upp i näbben, gör en knyck med hufvudet, hvilken kom- mer fröet att slungas ett godt stycke bort, ibland till och med några fot från utgångspunkten. Fågelns beteende härvidlag är således att jämföra med vissa växters sätt att ga till väga vid fröspridandet såsom Impatiens noli tangere, Cardamine impatiens m. fl., hvilka, som vi veta, utslunga sina frön rätt långt rundtomkring. Hvad som gör rödhakens åtgörande i detta fall än mera effektivt är, att han vid den tid på året, då Rhamnusbären mogna, ej som eljest plägar vara fallet för ett mera undan- gömdt lif, utan håller han nu mera till i trädens kronor, hvar- för man ock i många fall finner Rhamnusbuskar uppväxta i omedelbar närhet af växande tallars stammar. Under hela den tid, de mognade bären kvarsitta på bus- karne, ser man rödhakar uppehålla sig i och omkring dem och syssla med sitt såningsarbete. Att det nämnda »berget» kunnat blifva å vissa områden alldeles igenvuxet af Rhamnus, får nog dessutom tillskrifvas den omständigheten, att berget tyckes ligga i stråkvägen för dessa fåglars höstflyttningar. I mängd ses de nämligen där infinna sig i slutet af september, sedan rödstjärtar, löfsångare och flugsnappare, som äfven välja samma väg, redan begifvit sig af mot söder. 228 FAUNA OCH FLORA Vid fortsättandet af färden mot söder har fågeln att draga öfver vid hafsstranden befintliga skogbeväxta flygsandsfält, och man kan därvid observera, hurusom Rhamnusbusken ock följt samma väg vid sin utbredning. Intill där befintliga sälgbus- kar, hvarest rödhaken ofta ses hösttiden, har busken tydligen först fattat fast fot och därifrån spridt sig mera inåt fältet. Spridningsmöjligheten är naturligtvis störst i närheten af buskarne, där fröen vuxit, men kan, enär fågeln slukar bären medan han är stadd på flyttning, verka vida ikring. Förut sade jag nämligen, det jag funnit att en tio å fem minuter ungefär åtginge för fruktens smältande i magen och fröens uppkastande. Äger nu fågeln under sin flyttningsfärd en flyg- hastighet ungefär lika med kråkans, som man uppgifvit skola uppgå till i medeltal ungefär 145 km. i timman, skulle alltså rödhaken, om han förtärde ett bär straxt innan han svingade sig i vädret för flykt söderut, kunna hinna tillryggalägga 12 km. innan han släppte ifrån sig fröet. Hvad som i denna sak måste anses förefalla högst märk- ligt är härjämte, att en fågel, som såsom denna i själfva ver- ket är insektätande och danad såsom sådan och fördenskull nödgas, när den kalla årstiden inträffar, flytta mot söder, äfven blifver bärätande, och som kan förmås blifva det därigenom, att bären innehålla en sötaktig substans, omhöljande det beska Fröet - bäret till sin sammansättning således jämförligt med ett medicinskt beskt piller, som för att kunna förtäras, ibland måste med söta ämnen tillsättas. Och så bärets likhet i viss grad med en fluga - - rödhakens älsklingsspis — som kanske en gång kommit honom att i misshugg knipa ett bär och därvid funnit det smakligt. Att rödhaken kan begå misstag .it -adant slag, fick jag vid ett tillfälle erfara beträffande en sådan fågel, som jag ägde, och som flög fritt omkring i rum- Ett på golfvet befintligt kort segelgarnssnöre slukades af fågeln, som trodde sig i snörstumpen se en daggmask. Då emellertid snöret ej kunde smältas i magen och fågeln ej kunde afbörda sig det, afled han som det tycktes af maginflammation, RHAMNUS FRANG1 I \ "< II LUS< INIA Rl BEI i I \ 22g någonting som vid öppnandet af fågelns mage efter döden lät sig konstateras.1 Man kan af det ofvanstående finna, hurusom hvarje, äfven den obetydligaste och såsom det tyckes öfverflödiga djurarl har sin viktiga bestämmelse att uppfylla, så att intet är ska- padt förgäfves och gagnlöst, huru den ena kuggen i det stora världsmaskineriet ofta på det mest (överraskande sätt griper in i den andra. Om den här skildrade fågeln, rödhaken, säger doktor Kolthoff i »Nordens Fåglar», »att han onekligen är en af vårt lands älskligaste fåglar». Bidrager fågeln nu till, som härofvan är påvisadt, att för- sköna vårt lands natur och bevara och skydda löfängarne för utrotelse, dessa ängar, om hvilka docenten Hesselman i en uppsats uti Skogsvårdsföreningens tidskrift år 1905 skrifver, att skyddandet af dem bör ligga hvarje naturvän om hjärtat, ty det finnes, menar han, inga andra växtformationer, hvilka i samma grad som dessa förmå skänka omväxling och behag åt vårt af barrskogarnes enformiga växtklass eröfrade land - har fågeln, bland andra, denna uppgift sig ålagdt, någonting som ej lärer kunna bestridas, gör han sig i än högre grad förtjänt af det vedermäle, doktor Kolthoff ägnat honom i »Nor- dens Fåglar», som jag här nyss återgifvit. 1 Jämte rödhaken är det några andra fåglar, som under hösten slå sig på att förtära Rhamnusbär såsom t. ex. svarthättan. Den enda gång, jag obser- verat gråhöfdade hackspetten, var på senhösten i Sörmland, då han var i fart med att förtära bär i en Rhamnus frangulabuske. Huru Goodyera repens sprides. A: C. A. Hollgren. jjji^Ug oodyera repens, på svenska knärot, är en liten IHlim^^lorchidé af 13 40 cm. längd med h\ita blommor ''''^'"'llllljh SSW* nästan ensidig klase och med en krypande DfHÖR^7^^»!. ' Lir s*ora barrskogarnes mossiga partier 1H*i;£%*w_ ]g träffar man ibland denna växt från Skåne ända till Lappland. På flygsandsfälten i Halland, där sanden för ett femtiotal år sedan ännu var i drift, men som nu äro bevuxna med bortåt fyratioårig tall- och bärgtallskog, har denna orchidé först på de senaste aren börjat visa sig, och därvid blott på få ställen. Sa har den på det omedelbart invid Halmstad belägna fältet Springbacken, omfattande ett femtiotal tunnland, först af mig observerats i år, och där blott på ett enda litet område, där ett tjugotal stånd påträffades. Det område, där växten i år anträffades, har förut blifvit beväxt med en al, som sannolikt ditkommit något år då hafs- vattnet nått upp till platsen. Ett eller några alfrön har slam- mas upp al hafsvågen och stannat i den fördjupning i marken, som där är tillfinnandes. Sedan har af vinden ditförts frön af ämossan, som hejdats af albusken, fallit till den fuktiga marken och ^\iw alstral ett mosstäcke. Så har kråkriset slagit ner på platsen, antagligen ditfördt med kråkans exkre- menter; någonting som är att antaga, då kråkor i massor hålla till i planteringens träd och då denna växt förekommer ym- Ill Kl GOODYERA REPSUS 5PRIDES 23 1 nigt på andra ställen i fältet. En lämplig växtplats har på så sätt blifvit beredd för emottagandei ai Goodyeran, ty hon trif- ves jusjl på dylika lokalen Också har hon nu kommit elit, men på hvad sätt? Hon är ju endast att finna i de stora skogarne i Halland, aflägsel belägna från hafstranden. Med all sannolikhet har hon förts till platsen af fåglar, dock ieke genom deras direkta åtgörande såsom vänligen sker, med näbben, utan medelst fågelns fjädrar. Frön, som finnas i frökapslarne, kunna beräknas till ett tusental i hvarje kapsel. Komna på bordet, synas fröna för blotta ögat såsom små runda korn, men vid begagnandet ai lupen befinnas de vara något aflånga. När fröna af mig an- bringades på en torr fågelfjäder, var det lätt att medelst en obetydlig skakning af fjädern få dem loss därifrån, men fukta- des fjädern, sutto fröna så fast, antagligen medelst något klibbigt ämne vid fjäderns spolar och fan, att jag, huru starkt jag än blåste på fjädern, ej förmådde aflägsna dem därifrån. Sålänge fjädern var fuktig, sutto de så där fast, men när fjä- dern efter några timmar började blifva torr, kunde de vid en obetydlig rörelse af fjädern förmås att lämna den. När nu en fågel promenerar på marken och kommer i be- röring med dessa små växter, utfällas fröna och fästa sig vid hans fjädrar, om de äro fuktiga, och kunna så föras långa vägar sin kos, när fåglarna på höstarne flytta. Frökapslarna voro nu i oktober — en del fåglars såsom morkullans m. fl. flyttningstid — uppsprungna på sidorna, och när den med ett bihang i spetsen försedda fruktkapseln obetydligt vidrördes, runno fröen ut genom sprickorna på kapselns sidor. Den fågel, som här ligger närmast till hands att antaga hafva verkställt spridningen af Goodyeran till platsen i flyg- sandsfältet, är morkullan. Hon har uppehållit sig i de stora skogarne, där Goodyeran vuxit. I den fuktiga kvällsluften och vid spatserandet i den våta mossan ha hennes fjädrar fuktats, hon har kommit att med sin kropp vidröra ett Goodyerastånd, fröna ha fallit ut och fäst sig vid hennes fjädrar, hon har i oktobernatten svingat sig upp för att draga mot söder, hvilat 2X2 FAUNA OCH FLORA sig vid hafsstranden, såsom hon ofta plägar göra — därvid uppsökt den med albuskar bevuxna marken, där hon påräknat erhålla skydd och föda. De spetsiga små bladen på kråkriset ha vid hennes promenader på det lilla området kommit att vidröra de små, vid fjädrarne fastade Goodyera-fröna, uppfångat dem eller orsakat, att de fallit ner i den fuktiga mossan. En stängel af växten har sedermera spirat upp på det nya hemmet långt bort från det gamla. Medelst rotstockens refvor har sedan växten krupit omkring och utsändt nya stänglar; ett samhälle af Goodyera-växten har på så sätt uppstått. Men den fuktiga nattluften har gjort, att morkullans fjädrar ej riktigt torkat. Många frön hålla därför sig ännu kvar i fjäderbekläd- naden. Och så drager morkullan vidare sydvart för att kanske vid nästa hvilställe, måhända i annat land, anlägga en ny koloni af växten, och fortsätter på så sätt att vara växtspridare tills fröna genom att fjädrarne torkat eller af annan anledning, såsom genom beröring med andra föremål, lämnat fågelns kropp. Detta förhållande torde dock ej inträda så fort, då massor af tron kunna varda vidhäftade fågeln. Innehåller, så- som jag funnit, hvarje fruktkapsel bortåt ett tusen frön, och stängeln omkring sexton kapslar, skulle alltså ett Goodyera- stånd kunna afbörda sig i lyckligaste fall sextontusen frön på en morkullkropp. Goodyera-växten besitter således, det se vi, oerhörda spridningsmöjligheter, blott medel till att utnyttja dem stå till förfogande. Detta tyckes endast kunna ske på det sätt, att växten är tillfinnandes å sådana platser, där fåglar kunna tänkas infinna sig, hvad nu morkullan särskildt be- träffar, l\L\\- tillgång på daggmaskar är att finna. På just så- dana ställen växer i normala fall ock Goodyeran. Morkullan torde kanske således få anses intaga ett för- nämligt rinn i fråga om spridning långväga af vissa rena -kogsväxter och framförallt torde fallet så vara, hvad angår ( ioodyera repens. Pupa moulinsiana Dupuy funnen fossil i Sverige. förekomsten af ofvanslående snäckart i kvar- täraflagringar i vårt land är af synnerligen ||llii"""ini; stort intresse. Arten lefver nämligen icke mer ii Sverige, utan träffas först långt sydligare; ■ genom Mellaneuropa sträcker sig dess utbred- pg . ZH5PHB SBgreigfiMfl '^'~~"c^rä^wsCT«H niim^omrade söderut till Spanien, Sicilien, Ungarn och Kaukasus; dessutom förekommer den i England. Dess nordligaste kända förekomstort är Själland, där Wester- lund uppger den vara tagen vid Veile Sö nära Holte; utom från denna lokal finnas i Riksmuseets samlingar exemplar från Fure Sö. Om artens förekomst i Tyskland säger Clessin (1884): Pupa leevigata1 hat unter allén Pupeen Deutschlands die wenigsten Fundorte. Bis jetzt hat sie nur Heynemann aus der Umgebung von Frankfurt, Ickrath von Darmstadt nachgewie- sen. Da sie aber in Dänemark und Schweden weiter verbreitet ist, möchte sie sicher auch im nördlichen Deutschland vor- kommen.» Som nämnts, saknas emellertid denna Pupa-art i Sverige (ej ens i det väl undersökta Skåne har den någonsin blifvit funnen), hvarför Clessins uppgift därom måste bero på något misstag. Pupa moulinsiana har följaktligen sin nordgräns först så sydligt som i Danmark och mellersta Tyskland. Detta faktum ökar betydligt intresset af, att den nu äfven har anträffats fossil Synonym för P. moulinsiana. FAUNA OCH FLORA e# i Sverige, nämligen märkligt nog både i Östergötland och på Gottland och i något oliktidiga lager. l'ndertecknad företog nyligen en undersökning af mollusk- faunan i en profil genom den intressanta och mycket omskrifna kalktuff-förekomsten vid Rangiltorp i Östergötland och fann därvid en Pupa, som vid närmare påseende befanns vara före- liggande art. Det enda exemplaret förekom i ett blekeblandadt gyttjelager, som öfverlagrade tre äldre bäddar nämligen 1) bleke, 2) torf och 3) lerigt grus och morän. Gyttjan i sin tur öfverlagras af bleke, torf och mylla till en sammanlagd mäk- tighet af 1,3 m. Att döma af gyttjelagrets stratigrafiska läge torde det förskrifva sig från något skede af Litorinatiden. Nästan samtidigt fann jag 3 å 4 exemplar af arten i ett blekeprof från Stymnäsvik vid Mästermyr på Gottland. Profvet tillhörde ett lager, som låg di- rekt under myllan och som därför re- presenterar en senare tid än gyttjan från Rangiltorp. Pupa moulinsiana är en af de mest karaktäristiska arterna af släktet. Utom genom sin storlek, som genast faller i ögonen och som skiljer den från våra i allmänhet mycket små Former, utmärkes den genom en djup intryckning bakom myn- ningens kant, som gör den lätt igenkännlig och omöjlig att för- växla (jfr. figuren). Förut har P. moulinsiana anträffats fossil i postglacial tuff vid Weimar i Tyskland. Märkvärdigt nog är den däremot icke Funnen fossil i Danmark, liksom ej heller i de väl undersökta kalktuff- och blekeförekomsterna i Skåne, och dock är den väl ägnad att bli bevarad i sådana aflagringar på grund af sitt lefnadssätt. Den haller nämligen till i närheten af vatten så- som på sjöstränder etc, ehuru den, i motsats till Pupa anti- VertigOj Föredrager mera torra ställen. Man känner redan förut ett par exempel på, att mollusker under en del ai den kvartära perioden lefvat nordligare i vårt 1'upa moulinsiana D. Ex. Från Veile, Sö. IM l'.\ Ml il I [NS] WA IX IM\ I I \ [G1 land än nu, exempelvis Patula (Helix) rotundata och Aplexa hypnorum. Men att en art, som framträngt -a långt in i lan- det, sedermera helt och hållet utdött ur vår fauna, därj P. moulinsiana det första exemplet bland landsnäckorna. Or- saken härtill är med all sannolikhet densamma -om för de häda nyssnämndas återtåg mot söder: klimatets försämring. Årets medeltemperatur för de lokaler, -om beteckna nord- gränsen för P. moulinsianas forna och nutida utbredning (1 giltorp och Själland) visar nämligen en differens på 1,; (Vad- stena 4- 5,7°, Köpenhamn ; 7,4°). Emellertid är arten tro att betrakta som relikt på de isolerade förekomsterna a Själ- land, hvarför dess verkliga nordgräns bör sökas först i mellersta Tyskland och England vid en årsmedeltemperatur af minst i hvilket fall temperaturskillnaden uppgår till minst 2,3 . Häraf draga vi den slutsatsen, att P. moulinsiana lefde i Östergötland under en tid, då den årliga temperaturen var åt- minstone 2 å 2,3° högre än nu. En lika stor höjning af den nuvarande temperaturen har som bekant beräknats nödvändig för hasselns förekomst på de nordligaste lokaler, där den fun- nits fossil i Norrland, och det antagandet ligger då nära till hands, att P. moulinsianas uppträdande i Östergötland var samtidigt med hasselns maximiutbredning mot norr. Under den därpå följande temperatursänkningen inträdde för arten ogynnsamma, slutligen outhärdliga ökologiska förhållanden, för hvilka den dukade under. Dock har den på Gottland kunnat bibehålla sig till ganska sen tid, innan den äfven där utdött. Sveriges fossila molluskfauna är ännu blott föga undersökt och torde komma att afslöja mycket af intresse för vår kun- skap om kvartärtidens klimat. För att fullt kunna utnyttja de geologiska fakta, måste vi emellertid öka vår ännu i många afseenden bristfälliga kännedom om faunans nuvarande ut- bredning, i synnerhet beträffande själfva gränserna för arterna- geografiska områden. Hvar och en intresserad kan lämna värderika bidrag därtill genom att göra insamlingar af mol- lusker på skilda lokaler, ett för naturvännen både lätt och nöjsamt arbete. Nils Odhner. Studier öfver groddjurens utbredning i östra Småland och på Öland. Af Aug. Heintze. Langbenta grodan, Råna agilis Thomas. r;^.;:::-.^---- h^^^ " a jag hösten 1908 fick mig anförtrodd vården I ^: om Kalmar h. a. läroverks museum, blef mitt -•?SR första åtgörande att se efter, om ej möjligen t» Pfrfy||gÉR , ' på Öland nyfunna Råna agilis* funnes S^^^Ä^^Sä I e^ skåp, innehållande diverse kasserade naturalier, anträffades till slut en större glasburk, hvari för- varades en sandödla, en huggorm, en vanlig padda och en grodart, som vid närmare undersökning visade sig vara den sökta Råna agilis, »långbenta grodan». Å en medföljande eti- kett fanns följande anteckning: »Diverse insamladt af Thorvald Olsson sommaren 1891». Genom att rådfråga läroveikets exa- menskatalog för vårterminen 1891 visade sig, att Thorvald Olsson vid denna tid var en skolyngling i 6:te klassens öfre realafdelning, att hans hem var Voxtorp bortåt 2 Va mil söder om Kalmar och ej långt från kusten -- och att hans vistelseort under blifvande ferier» äfvenledes var Voxtorp. Att den lilla samlingen af spritlagda groddjur och kräldjur verkligen insamlats i Voxtorp och ej under någon utflykt till Oland, därpå tyder äfven förekomsten af vanliga paddan, Bufo bu/Oj som ej tyckes finnas på Öland. Se härom Einar Lönnberg: En för Sverige ny grodart, Råna agilis Tho- mas. Fauna och Röra 1907 p. 167-170. STUDI1 i: ÖF\ i R GR< »DDJ1 i i N U i BREDNING 237 På våren och försommaren innevarande år har jag fö tagit åtskilliga exkursioner till Öland för att närmare studera dess groddjur och insamla material för våra svenska museer och zoologiska institutioner och har därvid erhållit en värdefull hjälp af åtskilliga af mina lärjungar, som jag lyckats intn för saken, i första hand af gymnasisterna Helge och Ovi Gad, Gunnar Ekström och John Sjöblom. De under exkur- sionerna gjorda rönen anföras här i form af dagboksantekningar. D. 25 maj 1909. Ett medelstort exemplar infångades mel- lan Skogsby och Kalkstad i Torslunda socken. Uppehöll sig vid kanten af öfversvämmade betesmarker knappt ett 100 tal m. från en björkdunge; var i rörelse vid 3 tiden på efter- middagen. Senare på dagen, kl. 6—7 e. m., lyckades jag stöta på flera Råna agilis ungefär 2 å 3 km. sydost om Färjestaden. Lokalen utgjordes af en mindre vattensamling, som vid tiden för besöket var bortåt 2 dm. djup, men längre fram på som- maren fullständigt torkar ut. Vattensamlingen är belägen i en större beteshage af den på Öland vanliga typen: ställevis täm- ligen fuktig eller sumpig björkskog med riklig en och ofta äfven slån, nyponbuskar, klibbal o. s. v. och med marken täckt af gräs och örter. Grodorna hade ännu ej lämnat vattnet, hvari de synbarligen tillbringat vintern. Voro dock mycket lifliga och svåra att fånga; ägde dessutom synnerligen stor skicklighet att dölja sig bland vissnadt gräs och ruttnande löf å vatten- pussens botten. Ett tjugotal exemplar insamlades, af hvilka en del sedermera mättes. Sex yngre individer mätte från 22 till 26 mm., sju utvuxna från 43 till 56 mm. från nos till anus. D. 17 juni 1909. Norr om Stora Rör i Högsrums socken växa ganska vidsträckta tallskogar, som väl ursprungligen ägt karaktär af tallhed men genom flitigt betande af lösgående kre- atur å stora områden blifvit mer eller mindre rika på diverse gräs- sorter. Bland kortvuxet gräs å ej allt för torra lokaler i denna tallskog, »Rälla tall», anträffades d. 17 juni tvenne långbenta grodor, som vore ute på insektjakt vid ett-tiden på dagen. Ena Fauna och Flora 1909. Haft. 5, 6. j- 238 FAUNA OCH FLORA exemplaret, som mätte 47 mm., infångades, det andra lyckades undkomma. Mot kvällen samma dag besökte jag den fuktigaste delen af Rälla tall. Här fanns en tämligen stor vattensamling, som på sina ställen var nära 5 dm. djup. Den omgifvande tallsko- gen var svagt björkblandad och hyste t. o. m. smärre busksnår af slån, en o. s. v.; markbetäckning af gräs och örter. Vege- tationen i vattensamlingen utgjordes af Leontodon autumnalis, Potentilla reptans, Galium palustre, Majanthemum, Carex Goo- denoughi, Hypnum cuspidatum o. s. v., som jämte barraffall och döda tallgrenar täckte bottnen. Nära intill funnos dessutom spridda, smärre och ofta grunda vattenpussar med endast en å två dm. vatten och med en vegetation af Ranunculus repens, Potentilla reptans, Viola canina, Carex Goodenoughi m. fl. bland barr och afhuggna tallgrenar. Såsom framgår af vegetationens sammansättning äro både den större vattensamlingen och fram- för allt småpussarna af ganska efemär art. I vattensamlingen och de omgifvande småpussarna upp- trädde Råna agilis ganska talrikt, ett och annat större exem- plar sågs därjämte i den omgifvande skogen, då vanligen i slånsnåren. Af 12 infångade långbenta grodor mätte det minsta 27, det största 53 mm. från nosspets till anus. D. 19 juni 1909. Strax söder om Stora Rörs hamn och alldeles invid Kalmarsund togos tvenne Råna agilis af resp. 54 och 61 mm. längd. De uppehöllo sig i kanten af en mindre pöl af mer beständig natur. Den omgifvande skogen utgjordes af ek och hassel. D. 21, 22 och 23 juni 1909. Nämnda tre dagar användes till undersökningar kring Färjestaden i Torslunda socken. — En a två km. från Färjestaden finnes ett större skogskärr, livars djupare partier ej torka ut under sommarens lopp. Det < »ni ramas af vidsträckta björkskogar, »löfängar», som betas af lösgående kreatur och hästar. På sina ställen äro dessa be- teshagar tämligen glesa och då vanligen rikt gräsbärande, å andra ställen ha björkarna slutit sig tätare samman med un- dervegetation af en, slån och nyponbuskar, som ställevis bilda STUDIER ÖFVER GRODDJUREN rBREDNING 23g nästan ogenomträngliga snår. Här och hvar uppträda enstaka ekar, klibbalar, brakveds- och hagtornsbuskar o. s. v. Inne bland de täta busksnåren var det vanligen omöjligl att infånga de snabbfotade djuren. Lättare gick detta för sig å smärre, öppna, fuktiga ställen i hagen, där den dyiga marken täcktes af sparsamma örter och gräs: Ranunculus repens^ R. flammula, Galium palustre, Agrostis- och Carexarter m. fl. Kom man ut på en dylik liten öppen plats, märktes till en början intet tecken till grodor, äfven om man aldrig så noga undersökte marken. Djuren höllo sig nämligen fullständigt stilla bland de ruttnande björk- och eklöfven, som täckte marken mellan grönskande gräs och örter, och voro så förvillande lika underlaget, att de ej kunde upptäckas. Stannade man tyst en stund, blef det snart lif i de ruttnande löfven, då grodorna kröpo fram ur sina gömslen för att fortsätta den afbrutna jakten på smådjur. Skrämdes en groda upp, sökte den alltid sin tillflykt till närmaste busksnår, där den dolde sig bland af- fallna löf eller under tätvuxna örter. Därvid togo utvuxna individer ofta hopp om nära två meters längd. — Voro mesta- dels i rörelse först bort mot kvällen. Smärre exemplar uppträdde alltid på mycket fuktiga ställen, de fullvuxna djuren, som lättare kunde uthärda torka, an- träffades stundom ända till en km från den stora vattensam- lingen, hvilken tydligen utgjorde både öfvervintrings- och lekplats. Vid dissektion af ett par fullvuxna grodor visade sig, att parningstiden ej kunde vara långt aflägsen. l Denna torde i år ägt rum först i början af juli månad, något som samman- hänger med den kalla våren och försommaren.- Hanarna, hvilka synas vara talrikare än honorna, äga å tummens insida 1 I Frankrike uppgifves parningstiden infalla 3 — 4, i Tyskland 6—1 veckor senare än den vanliga grodans. 2 På Öland måste dock parningen på många ställen försiggå redan i slutet af maj eller senast i början af juni, då eljest flertalet lämpliga vattenpussar liinna torka ut, innan ungarna blifvit så pass vuxna, att de tåla vistas på land. — Några få grodlarver, som erhöllos i midten af juni vid håfning i sådana små skogskärr invid Stora Rör, där Råna agilis plägar hälla till, torde tillhöra längbenta grodor, som fortplantat sig redan i maj. 240 FAUNA OCH FLORA en föga utpräglad och vanligen svartblå valk, som visar ten- dens till insnörning på midten. Ute i fria naturen har jag aldrig hört Råna agilis gifva ljud ifrån sig. Om djuren retades eller skrämdes, medan man höll dem i handen, kunde de stundom utstöta ett svagt, nästan kvittrande läte. Ett par stora individ, som i slutet af juni höllos fångna i en glasburk inne i rummet, hördes en kväll kväka gorr, gorr, gorr» i hastig takt. För att få säker kännedom om långbenta grodans födo- ämnen, dissekerades 6 individ, som infångades d. 23 juni, och ett som hemförts dagen förut. Exemplar I mätte 46,5 mm från nosspets till anus; dis- sekerades omedelbart efter infångandet. Magen innehöll: 7 knappare, Elater sp., 6—7 mm. långa; 3 gröna insektlarver, 15—18 mm. långa; 1 markspindel, 10 mm. lång. — I ändtarmen funnos rester af 4 å 5 knappare.1 Exemplar II mätte 24 mm. och dissekerades omedelbart efter infångandet. Magsäcken innehöll 2 gröna insektlarver af samma slag som expl. I. Äfven i tarmen tycktes rester af insektlarver finnas. Exemplar III mätte 26 mm. och dissekerades 2 timmar efter infångandet. Magsäcken befanns innehålla 3 å 4 små insektlarver. I tarmen upptäcktes rester af ett par 5 — 6 mm. långa skalbaggar, den ene antagligen en knappare. Exemplar IV mätte 45 mm. och dissekerades 2 timmar efter infångandet. Magsäcken innehöll: 6 gröna insektlarver tillhörande samma art som expl. I; 4 hvita insektlarver, omkring 6 mm. langa, 4 tusenfotingar, Glomeris sp., 5 å 6 mm. långa. - Tarminnehållet utgjorde i första hand af skalbaggsrester. Exemplar V mätte 32,5 mm. och och dissekerades 2 timmar efter infångandet. Magen innehöll: 1 svart vifvel, Curculio sp., 3 mm. lång; 4 gröna insektlarver, samma som expl. I. — Äfven tarminnehållet tycktes utgöras af larvrester. Tre må åkergrodor från Kalmartrakten af resp. 31, 33 och 36,5 mm:s längd dissekerades omedelbart etter infångandet, och befanns magsäcken innehålla knappare, insektlarver och sparsamt markspindlar; en af dem hade därjämte af misstag slukat en 1:2 mm. lång rödfärgad barrbit. STUDIER ÖFVER GR0DDJ1 ii K I l BR] DNING 24 1 Exemplar VI mätte 33 mm. och dissi ki » timmar efter infångandet. Magsäcken innehöll: 1 åkersnigel, c:a 8 mm. lång; 2 gröna insektlarver, samma som expl. I; 1 hvit insektlarv, 8 mm. lång; 1 markspindel, 8 mm. lång. I ändtarmen fanns bl. annat rester etter en e:a 9 mm. lång knappare. Exemplar VII mätte 64,"» mm. och dissekerades först etl dygn efter infångandet. Magsäcken var fullständigt tömd. Tarmen innehöll rester efter 4 å 5 knappare. Utom från ofvan anförda lokaler har jag erhållit en 44 mm. lång Råna agilis, som infångats i trakten af Borgholm d. 2 juni. Enligt uppgift är arten äfven anträffad i en lund (be- teshage?) i Kastlösa socken bortåt en mil sydost om Mörby- långa; har dock ej sett exemplar från sistnämnde ställe. Det först, kända öländska exemplaret togs af den danske natur- forskaren C. H. Ostenfeld i en beteshage, Iöfäng, väster om Lilla Vickleby i Vickleby socken d. 1 juni 1907. Enligt pro- fessor Einar Lönnberg mäter detta individ 59 mm. För närvarande är långbenta grodan således med säkerhet känd från sju lokaler i skogstrakterna mellan Borgholm och Mörbylånga på Ölands västkust. Inom detta område kan den sägas vara allmän. Då benens längd är artens mest påfallande kännetecken, har jag anställt en del mätningar af benens och lårens + skenbenens längd i jämförelse med afståndet mellan nosspets och anus för att få fastställdt, hur pass konstanta dessa ka- raktärer äro hos öländska exemplar. För jämförelse har jag äfven gjort en del liknande mätningar på Råna arvalis. Mät- ningen utfördes på så sätt, att grodan placerades på ett stycke styft skrifpapper, högra benet sträcktes väl ut, så att det bil- dade en trubbig vinkel med kroppens medellinje, hvarefter märken för nosspets, anus, hälleden och spetsen af fjärde tån på bakfoten afsattes på det underliggande papperet. Resultaten af mätningarna framgå af tab. I. Den vanliga uppgiften, att bakbenen hos långbenta grodan äro 1 V2 gång så långa som kroppen öfverenstämmer endast med förhållande hos de smärre öländska exemplaren. De ut- 242 FAUNA OCH FLORA vuxna grodorna äga däremot bakben, som äro tydligt längre än 1 V2 af bålen, men nå aldrig upp till dubbla kroppslängden. Råna agilis igenkännes, som bekant, lättast därigenom att, om bakbenet sträckes framåt utefter kroppen, liälleden räcker förbi nosspetsen. Detta gäller emellertid endast om större grodor, hos smärre individ äro lår -f skenben i regel kortare ■in bålen, h varför hälleden endast räcker fram till — ej förbi - nosspetsen. Yngre Råna agilis erinra häri som i så många andra afseenden om åkergrodan, som utan tvifvel är långbens- grodans närmaste släkting bland våra nordiska batrachier. Vidare befanns, att benens längd hos större åkergrodor vanligen uppgår till minst 1 \ ._, af afståndet mellan nosspets och anus; fullt utvuxna åkergrodor äro utrustade med nära nog lika långa bakben som Råna agilis. En skarp skillnad före- finnes emellertid i så måtto, att hos de förra benens längd väsentligen beror på fotens starka sträckning, hos de långbenta grodorna härrör den däremot närmast af lårets och framför allt skenbenets längd. Större exemplar af Råna agilis, som infångades i slutet af juni och omedelbart konserverades i en blandning af 50 ° o alkohol och c:a 3 ° o formalinlösning, antogo därvid ofta en svag rödfärgning å vissa partier af buken äfvensom å benens undersidor, i första hand å lårens korniga baksidor. Vill om- nämna detta, emedan en del dylika genom konserveringen missfärgade exemplar utlämnats till museer. Åkergrodan, Råna arvalis Nilsson. Kring Kalmar förekommer åkergrodan på många ställen. En del af hennes lekplatser ligga inne i Tall- och Oxhagen strax invid staden. De utgöras af grunda skogskärr, omgifna af starr och viden och ej sällan belägna långt inne i tallsko- garna. Ännu i slutet af juni kunde massor af fullt utvuxna individer fångas i kanten af dessa skogskärr, och så sent som d. 2 juni funnos här nylagda ägg. STUDIER ÖFVER GROPDJURENS I rBREDNING 243 Två smärre Råna arvalis från Ryssbylund c:a 2 mil norr om Kalmar, tagna af Tiselius år 1864, förvaras i Kalmar h. a. läroverks museum, och redan tidigare har med. kandidat A. J. F. Wetterberg - enl. Nilsson uppmärksammat henne i Tveta socken bortåt 4 mil väster om Oskarshamn, och skall hon där särskildt hälla till i potatisåkrar. Långbenta grodan är vanligen försedd med en liten knöl vid basen af fjärde tån på bakfoten, yttre mellanfots- eller me- tatarsalknöl. ' Denna »knöl» uppgifves i den zoologiska littera- turen konstant saknas hos Råna arvalis. Så är också - - på ett enda, mindre typiskt undantag när — förhållandet med de åkergrodor, jag sett från östra Småland. Öländska exemplar visa sig däremot mycket ofta afvika från den vanliga regeln, hvarför jag närmare skall redogöra för alla fynd af åkergrodan på Öland, som äro mig bekanta. Två större åkergrodor från kanten af alfvaret invid Resmo kyrka ägde båda väl utvecklade yttre metatarsalknölarå bakfoten. Från Ottenby lund å Ölands sydspets har jag erhållit en medelstor åkergroda; anträffades hoppande i gräset ett godt stycke inne i lunden; saknade fullständigt yttre metatarsalknöl. Af åtta unga, endast 31- — 36 mm. långa exemplar från öfver- svämmade betesmarker i närheten af Melby i Segerstads socken visade sig en del äga, en del återigen sakna yttre knölen å bakfoten ; ett individ hade den tydligt utvecklad endast å högra bakfoten. En 32 mm. lång åkergroda från en liknande lokal i Hulterstads socken strax söder om kyrkan hade tydliga yttre mellanfotsknölar. Utefter en liten bäck mellan Stenåsa och Gårdby i Gårdby socken infångades fyra smärre Råna arvalis om 25 — 35 mm:s längd; två af dem hade mycket tydliga yttre mellanfotsvårtor; en hade vårtor å båda bakfötterna, dock bäst utbildad å högra bakfoten; den återstående ägde den yttre knölen endast å högra bakfoten, ej å den vänstra. 1 Hos alla öländska Råna agilis, som jag undersökt, var denna lilla knöl tydlig och väl utvecklad. 244 FAUNA OCH FLORA På Öland är Råna arvalis för närvarande uppmärksammad endast i de södra skoglösa delarna, men synes där vara spridd.1 Mycket ofta äga öländska exemplar - - i likhet med långbenta grodan -- en liten knöl vid basen af fjärde tån på bakfoten. Smärre åkergrodor äro förvillande lika unga Råna agilis; de senare äro dock alltid mycket smalare tvärs öfver bäcken- regionen. (i rönfläckiga paddan, Bufo viridis Laurenti. I sin skandinaviska fauna, del III amfibierna, skrifver Nilsson om Bufo viridis' utbredning i Sverige: »Grönfläckiga paddan förekommer i södra Sverige och är där på somliga ställen nästan lika allmän som B. vulgaris. Här vid Lund ser man henne ofta; äfven har jag träffat henne vid Nöbbelöf, och troligen finnes hon i hela södra Skåne». — Häraf kan man ej gärna få någon annan uppfattning, än att Nilsson endast kände arten från Skåne. I Brehms »Djurens lif», öfversatt och bear- betad af fiskeriintendent R. Lundberg, uppgifves, att grönfläckiga paddan äfven finnes på Öland och Gotland. C. R. Sundström anför henne för Bohuslän, ett misstag, som sedermera rättats af L. A. Jägerskiöld. 2 På östra kusten är hon tagen på Häradsskär i Östergötlands skärgård år 1882 af professor Einar Lönnberg. Ett exemplar, som infångats i Karlskrona, förvaras i Trondhjems museum; närmare uppgift om insamlare och insamlingstid saknas dock å etiketten, och konservator A. Storm kunde ej lämna mig andra upplysningar, än att man erhållit paddan från universitetsmuseet i Kristiania. I Kalmartrakten har jag funnit Bufo viridis vara den van- ligaste paddarten. Inne i staden uppträder hon exempelvis i Stadsparken, i trädgårdar i Gammelstan o. s. v. Utom stadens område har jag sett eller rättare hört henne ända ut mot 1 I samband med ofvanstående förtjänar nämnas, att jag i sommar (1909) äfven Funnit åkergrodan i Värmland: i mängd på fuktiga ängar mellan Karlstad och Jakobsberg. - L. A. JÄGERSKIÖLD : Sveriges högre ryggradsdjur. Stockholm 1900. s. 273. STUDIER ÖFVER GRODDJUREN I rBREDNING Skälby och Törneby. De första exemplaren anträffades i år (1909) i början af maj, och särskildt under stilla, varma kväl- lar i midten af juni hördes hennes vackert drillande eller skor- rande »ärrrrr» från hundratals ställen i stadens omgifnin Hennes parningsläte är för öfrigt ganska lätt att härma. Om munnen hålles halföppen och den något tillbakaskjutna tung- spetsen får vibrera mot gommen under utandningsrörelsér, kan man med liten öfning uppnå sådan färdighet, att paddorna narras svara på lockropet. - - Kring Kalmar började parningen i år i midten af maj och räckte till omkring d. 20 juni, alltså i mer än en månad. I Mellaneuropa skall Bufo viridis stundom blifva ända till 130 mm. lång. Småländska exemplar uppnå knappt mer än halfva denna storlek. Sju grönfläckiga paddor från Kalmar- trakten mätte sålunda endast resp. 52, 53, 61, 67, 70, 72 och 72,5 mm. från nosspets till anus. På Öland är arten för närvarande känd från ett hälft dus- sin lokaler, hvilka nedan anföras i ordning norrifrån söderut. Invid Ramsätra by 7 å 8 km. sydost om Borgholm på öfversvämmad betesmark i kanten af alfvaret anträffades ett exemplar d. 23 maj 1909 af amanuens Gustaf Carlsson. Under sökande efter långbenta grodan å alfvarmark mellan Skogsby och Kalkstad i Torslunda socken d. 25 maj fingo vi plötsligt höra grönflläckiga paddans drillande parningsläte, trots det klockan endast var bortåt 3 på eftermiddagen och solen gassade het. Medan djuren skreko, sutto de på tufvor eller stenar ute i öfversvämmade betesmarker och stucko endast hufvudet ofvan vattnet. Vadade man ut i polen, tystnade de genast och döko skyndsamt till botten. Förhöll man sig stilla en stund, fortsatte de dock snart åter konserten. Tre individ infångades och nedstoppades i en växtportör. Under hela åter- 1 I vetenskapsakademiens årsbok för 1908 p. 260 skrifver Rudolf Söder- berg om Bufo viridis' parningsläte: > Grönfläckiga paddans skrik är ett drillande eller dallrande läte, stundom klart, nästan klockrikt rent och högt. Det ljuder starkare och påkallar uppmärksamheten i kvällens stillhet mer än alla andra ljud. Det är särskildt den egendomliga klock- eller metallklangen, som fängslar örat. 246 FAUNA OCH FLORA stöden af dagen läto de höra ett högljudt, groft skorrande och nästan grymtande läte från bleckmaskinens inre och fortsatte ihärdigt att gifva sitt missnöje till känna på samma sätt flera dagar efteråt, tills jag slutligen lät aflifva dem. Torde säker- ligen vara våra mest ilskna batrachier. Tog man dem i handen, spjärnade de energiskt mot med fötterna och kunde därvid utveckla en förvånande muskelstyrka. Från trakten af ljum- skarna afsöndrades massor af hvitt, illaluktande skum. Ofta sprutade de äfven från sig sin fräna, vidrigt luktande urin — i likhet med åkergrodor och långbenta grodor, som någon tid hållits i fångenskap. Omedelbart ofvan Resmo kyrka i kanten af alfvaret ligga flera smärre öfversvämningar, hvilka i slutet af juli eller början af augusti torka ut. Ett par af dessa öfversvämmade betes- marker tjäna till lekplats för väl ett par hundra grönfläckiga paddor. D. 2 juni 1909 funnos massor af ägg på bottnen af vattensamlingarna. I trakten af Mörby långa tyckes B u/o viridis vara allmän; kallas af befolkningen »klockgroda ». Kring såväl Öfre som Nedre Segersta byar i Segerstads socken finnes arten i mängd; d. 14 juni sågos massor af grod- djurslarver i de öfversvämningar, där paddorna hålla till under parningstiden; troligen tillhörde dessa larver B u/o viridis. I slutet af juni tycktes de utvuxna djuren allmänt ha lämnat vattnet. Äfven i Hulterstads socken ej långt från kyrkobyn har jag anträffat arten (d. 13 juni) — som vanligt — på öf- versvämmade betesmarker. Inom södra och mellersta Ölands alfvarområden kan B u/o viridis sägas vara allmän; nedanom landborgen är hon endast känd från Mörbylånga. Lekplatserna utgöras af öfversvämmade, gräsbevuxna och trädlösa betesmarker i kanterna af den egent- liga alfvarmarken. Om dagen döljer grönfläckiga paddan sig i de pa Öland så talrika stenmurarna, bland hvilka hon klätt- rar med beundransvärd skicklighet, under lösbruten »kalkflis» eller i springor i kalkstenshällarna. Troligen förekommer hon äfven på norra Öland. I beskrif- STUDIER ÖF\ ER GRODDJ1 i i I 247 ningen af sin öländska resa omnämner nämligen I. inni , att på Ölands norra udde tunns en Bufo eller stor padda under kalkstenarna; hon var svart med grofva vårtor beströdd. — Framfötterna hade allenast fyra tår och dem nästan lika långa. Vid öronen låg liksom en aflång, upphöjd blåsa. Under hakan var hon gul. Magen var bred, blek och bestänkt med mörka fläckar, äfvensom låren, hvilka voro än mera mörka.» Denna beskrifning kan ej gärna afse annat än en mörkfärgad form af grönfläckiga paddan. Ofriga groddjur. Hvarken vanliga grodan eller vanliga paddan har jag an- träffat på Öland; den senare är spridd i östra Småland, men uppträder sparsammare än Bufo viridis i Kalmartrakten. Nilsson uppgifver väl, att »doktor Witt en gång sett löf- grodan i skogen uppe i Calmare län», men uppgiften har sedan ej bekräftats. Själf har jag erhållit åtskilliga meddelanden om små grodor, som iakttagits uppe i hasselbuskar på västra de- larna af Öland; har dock ej kunnat erhålla exemplar från dessa lokaler, och i Kalmar museum föreligger Hyla arborea endast från Sydeuropa. Mindre vattenödlan har antecknats från Stora Rör, Färje- staden och Kastlösa, större vattenödlan har jag däremot ej sett till på Öland; båda arterna äro allmänna kring Kalmar. 248 FAUNA OCH FLORA Tabell I. Råna agilis. Anus —spet- ets — sen af fjärde Fyndort Tiden för infån- anus tån på bakfoten ga n det 1. 22 mm. 37 mm. Färjestaden. 1909 d. 22 juni. _> 24 41 » » 23 » 24,5 37 » » » 22 » 4. 26 i 41 » » » 23 » 5. 21 » 43 » » » 22 » 6 27 » 47 » St. Rör, Rälla. » 17 » 7. 27.:, 44 >„ Färjestaden. " 22 » B 28.:. 45 » 8 22 » 9. 29 » 43 St. Rör, Rälla. » 17 » 10. 29 47 » » » 17 » 1 1. 30 > 44 » Färjestaden. » 22 » 12. 30 » 45 • St. Rör, Rälla. » 17 13. 30 49 » .» » 17 » 14. 30,:, 44 » » » 21 » 15. 31 » 48 » » » 17 » 16. 32,5 52,5 » Färjestaden. » 23 » 17. 33 53 » » » 23 18. 34 » 51 » St. Rör, Rälla. » 21 » 19. 40 » 62 » » » 17 » 20. 41 » 75 » » » 17 * 21. 43 » 75 » » » 17 » 22. 45 » 78 » » » 17 » 45 80 » Färjestaden. » 23 * 24. 46,5 80 » » » 23 » 25. 50 84 St. Rör, Rälla. » 17 i 26 50 85 » Färjestaden. » 22 » 21 53 » 96 »> St. Rör, Rälla. » 17 » 54 » 88,:, St. Rör. » 19 » 29. : » 97 » Färjestaden. 22 » . 30 60 111 ■ » , 21 » 31. 61 . 102 St. Rör. » 19 61 » 105 Färjestaden. >, 22 106 » » » 22 » 106 » » » 22 64,5 103 * 22 71 126 • .» 23 » STUDIER ÖFVER GRODDJURENS I rBREDNl 249 Tabell II. Råna agilis från Färjestaden d. 22 och 23 juni 1909. A. Hälleden räcker ungefär till nosspetsen. Nosspet: 5 - arms. A IU1S hälleden N:o l. 22,5 mm. 21 mm. » 2. 24 » 24 » 3. 25 » 21 > 4. 26 » 23,:. » » 5. 27 » 25 » 6. 27 » 26,.» » » 7. 32,5 » 30,5 - » » 8. 33 » 30,5 » B. Hälleden räcker förbi nosspetsen. Nosspets — anus. Anus -- hälleden. N:o 9. 45 mm. 46 mm. » 10. 46,5 » 47,5 » » 11. 49 50,5 » » 12. 53 » 58 » 13. 60 61 » 14. 62 » 62,5 » 15. 74 » 74 Tabell III. Råna arvalis från Tallhagen invid Kalmar d. 25-29 juni 1909. Nosspets — anus. Anus — hälleden. Anus — spetsen af fjärde tån å bakfoten. N:o 1. 30,5 mm. 24 mm. 43 mm. 41,5 » 49,5 » 53,5 » 63 91 92,5 » 89,5 » 102 105 2. 31 » 23 3. 33 » 28 4. 36,5 30 5. 41 » 37 6. 54 > 49 7. 58 > 50 8. 58,5 > 48 9. 62 * 54 10. 64 > 57 När jämvikten stores i naturen. allmänhet råder i naturen ett visst jämvikts- förhållande såväl bland växter som djur, så 2 att ingen art kan föröka sig öfver höfvan, alldenstund hvar och en äger fiender, som illa dem i schack. Skulle en art hinna allt .iför stark ökning under en period, pressas din i regel snart tillbaka inom tillbörliga gränser af sina fien- der eller konkurrenter af olika slag, vare sig nu dessa äro att söka bland gräsätare eller rofdjur; och ännu verksammare äro ofta parasiter, sjukdomsalstrande bakterier o. s. v. Allt di-tta gäller, då den ifrågavarande organismen lefver i sin nor- mala umgifning, men om en växt- eller djurart på ett eller annat sätt t. ex. genom människans åtgörande inkommer i ett annat utbredningsområde, där ej alla de vanliga reglerande faktorerna äro i verksamhet, uppstå lätt förhållanden, som förefalla abnorma, och om lifsvillkoren i det nya området äro gynsamma, kan exempelvis en oerhörd ökning af den nyin- komna arten äga rum. Denna ökning kan till och med blifva så våldsam, att menniskan ej kan råda bot därför, förr än hon lyckat- la till sin hjälp de makter, som höllo den ifrågavarande anismen i schack i dess ursprungliga hemland. I ett före- drag, som hölls i Berlin vid firandet af 100-årsdagen af Dar- win'^ Födelse, framhöll M. Dönitz tvenne mycket intressanta empel på dylika rubbningar af jämvikten, som endast genom skarpsinniga biologiska iakttagelser i Darwin's anda kunnat reglera-. Båda dessa exempel äro hämtade från Hawai. NÄR .1 Wivik i I N SI ÖR1 i N \ i UR! N 25 l I ena fallet handlade det om en växt af familjen Verbenaa Lanterna aculeata L., som på obekant sätt, men naturligtvis med människans hjälp inkommit till Hawai. Den ökade sig dav i otrolig grad och kväfde andra växter. Ökningen gick desto fortare, som dess frön voro omtyckta af vissa fåglar, en dufva och den från indien införda »Mynah »-staren Aeridot be- res), som förde omkring dem och sålunda spridde växten. Detta skedde så fort, att det befanns lönlöst att försöka den dyrbara metoden att gräfva upp Lantanan. Man kom då på den lyckliga tanken atc anställa undersökningar i Mexiko, Lanterna acaleatds hemland för att om möjligt söka utröna orsaken, hvarför denna växt där ej var så skadlig. Den till Mexiko utsända entomologen Koebele fann då, att larverna af en fluga (Agromyza) där angrepo och förstörde Lantana-fröna i sådan utsträckning, att växtens förökning hölls inom till- börliga gränser. Det gälde nu att få denna lilla fluga till Hawai, men dessutom att utföra denna import så försiktigt, att man ej på samma gång fick med någon farlig fiende till Agromyza (speciellt någon dess parasit). Koebele lyckades verkligen få sina flugor med till Honolulu i oskadadt och obe- smittadt skick och de släpptes där. Inom kort ökades de till millioner och redan första året (1904) fick man klarhet om att faran var af värjd. Länt and s förökning med groddplantor var stäckad. År 1908 kunde direktören för entomologiska anstal- ten på Hawai, Perkins, ej ens uppdaga en enda fruktställning af Lantana, som var oskadd. I det andra fallet, som var ännu allvarsammare från eko- nomisk synpunkt, var det en insekt, som var den nyinkomna skadegöraren. På Hawai är jordmånen och klimatet särdeles passande för sockerrörsodling, och sådan bedrifves där ock i mycket stor skala. År 1900 märkte man emellertid, att socker- rören blefvo sjuka. Bladen vissnade, rören dogo och till och med rotstockarne förtvinade. Skadan anslogs under åren 1901 — 1904 till flera millioner dollars. Sjukdomsorsaken blef snart bekant. Det var en liten strit, Perkinsiella sacharicida KiR- kaldy, till familjen Asiracidee, som, när den kommit till Hawai, -2 FAUNA OCH FLORA ej funnit någon fiende mäktig nog att hålla den i schack. Per- kins fann vid sina undersökningar, att på ett år 6 generationer kunde följa på hvarandra och att hvar hona lägger åtminstone 50 ägg. Om det nu blott skulle bli 20 honor i hvarje kull, så blir ändock antalet af afkomman i sjette generationen af en enda hona ej mindre än 3,200,000. Det är sålunda ej under- ligt, att äggsamlingar af dessa stritar kunde anträffas nära nog på hvarje kvadrattum af sockerrörsbladen och äfven här och där på själfva rören. Många tusenden af insekter sögo året rundt saft ur hvarje planta och skadan blef desto större, som parasitsvampar satte sig i sticksåren och fullbordade för- störelseverket. Det såg ut, som om sockerrörUstodlingen skulle alldeles förintas på Hawai. Den enda räddningen låg i att söka finna PerkinsiellcC s naturliga fiender och taga dem till hjälp. De insekter, som funnos på Hawai, kunde tydligen intet uträtta, och de införda nyckelpigorna åto ju en del stri- tar, men dä de uppdrogos i massa och fördelades på planta- gerna, trifdes de ej. Man måste då söka PerkinsiellcC s fiender i de länder, hvarifrån man infört sockerröret. Man sökte i Kalifornien, på Fijiöarne och i Australien, och i sistnämnda land lyckades man finna dess dödsfiender, ett par stekelarter. Det insända materialet uppdrogs i sorgfälligt isolerade labora- torier i stora burar af gastyg, på hvilkas mot ljuset vända sida man insatt glasrör, öppna inåt buren men slutna utåt. Då steklarna kläckts ur pupporna drefvos de af sin sträfvan mot ljuset in i dessa glasrör och kunde på detta sätt lätt in- fångas och noga undersökas en och en, så att man kunde för- -a sig om, att de voro fria från parasiter. Detta var näm- ligen en -ak af yttersta vikt, för att ej steklarnes egen utveck- ling skulle komma att hämmas. Med vidtagandet af alla dessa försiktighetsmått lyckades man slutligen fa ett hälft dussin af Parnagrus optabilis, en >om blott är :! i mm. lång, och ett större antal af den re chalcididen Ootetrastichus beatus. Båda dessa äro ägg- parasiter. Larven af Parnagrus förtär blott ett stritägg men OotetrastichusAisvtn en hel äggsamling, och ju fler ägg han NAR JÄMNVIKTEN STORES I NATUREN 253 får tillfälle att äta desto kraftigare blir lian och sedan i sin tur den ur honom uppstående stekeln. Af de exemplar man sålunda fått, uppdrogos nya generationer och sedan delades steklarne ut till plantageägarne. Alla förhoppningar man hatt gingo i lycklig fullbordan, och redan efter ett ar kände man sig öfvertygad om, att stritarnes makt var bruten och socker- rörsplantagerna räddade. Fauna och Flora 1909. Haft. 5. 6. 1 8 Några fynd af subfossila vertebrater. Af Einar Lönnberg. i. Fynd af ren i Västergötland. lör en tid sedan har Riksmuseum af Konsul Carl Lyon i Göteborg fått mottaga en från H !'.,« ,^1111^-imi; vetenskaplig synpunkt värdefull gåfva bestå- Hende af de renhorn, som här nedan afbildas.1 Det intressanta med dem är själfva fyndorten, livarom konsul Lyon meddelat följande i bref: Vid gräfning för ett par år sedan i mossen vid hemmanet Edared, Fotskäls socken, Marks härad [Västergötland] (Gen.- Stab. karta 25 Kungsbacka, cirka 7 min. NO från sista »d» i Edared) upphittades de (renhornen) på ett djup af cirka 8 fot, hvaraf 4 fot varit torf och 4 fot därunder varit märgel.» Hornkronan fastsitter, såsom bilden utvisar, vid benkalot- ten, ehuru denna, sannolikt vid upptagandet, bräckts i två styc- ken, som nu sammanfogats. Såväl hornens ringa utveckling som de öppna suturerna mellan pannbenen och hjässbenen antyda ett ungt djur, antagligen i andra året. Men å andra sidan tyckes det just med hänsyn till denna ringa ålder, som om det skulle ha varit en representant af en ganska storvuxen ras. Hornens längd utefter den yttre båglinjen är omkring en halt meter och har varit något mera, då spetsarne äro skadade. Af hornens dimensioner kunna dock inga slutsatser dragas. Veterligen finnas utom det nu omhandlade exemplaret endast tvenne fossila renkranier, om hvilka man säkert vet att de tillvaratagits i Sverige, bevarade i offentliga samlingar. (Ren- 1 I förening härmed hade andra skelettdelar påträffats, men arbetarne hade blott tillvaratagit hvad som afbildas. E. LÖNNBERG, NÅGRA FYND Al SUBFOSSILA VERTEBRATER horn äro däremot som bekant ganska vanliga). Dessa båda finnas i Sveriges Geologiska Undersöknings museum samt här- stamma bada från Skåne. Det ena af dessa är Funnel i Aske- röds mosse, Västerstads socken, och har tillhört en gammal rentjur, det andra (utan fullt säker fyndort, åtminstone t", n.) är af ett ungefär årsgammalt djur. De horn af gamla exemplar af ven frän Skåne, som jag haft tillfälle att se, ha haft en lång och kraftig stång-del och Fig. 1. Renhorn funna i Edareds mosse, Fotskäls socken, Västergötland. äro sålunda af samma typ som »Barren Ground» eller tundra resp. fjällrenarne såväl i gamla som nya världen. Detta var ju också att vänta, då det väl kan antagas att dessa renar ha lefvat på öppet, skoglöst land och följt omedelbart efter den afsmältande isen. Emellertid framhåller Winge1, att de i Dan- mark funna renhornen äro starkt varierande till sin form och att visserligen de flesta höra till »Barren-Ground»-Racen med de länge, slanke Horn med trind Stamme» men å andra sidan nogle vise lidt Tilnaermelse til »Woodland»-Racen, udmaerket ved de korte Horn med staerkt sammentrykt Stamme. Pä 1 Danmarks Fauna. Pattedvr. Köhenhavn 1908. 2;6 FAUNA OCH FLORA grund häraf skulle man kunna vara frestad att antaga, att må- hända en skogsrensras invandrat i Danmark senare än tundra- renen och sedan landet redan blifvit skogklädt. Utan de- taljerad kännedom om fyndomständigheterna för dessa båda olika slags renhorn kan dock intet uttalande göras.1 Till Sve- rige har dock i hvilket fall som helst ej någon skogsren in- kommit söderifrån, för såvidt man känner. I Skånes torfmossar liksom i Danmark ha lämningar af ren, isynnerhet horn, ganska ofta påträffats, men norr därom är blott ett fynd af ren, såvidt veterligt är, omnämndt från en torfmosse på Öland och ett enda från Sveriges fastland. Detta senare fynd omtalas af Hyltkn-Cavallius2 i hans bok om Värend och Virdarne (del II. p. 57) med följande ord: »År 1864 vid gräfning af grunden för stationshuset i Tenhult hittades ett horn af en ung ren-ko, sannolikt vildren, liggande 7 fot under jordytan, ofvanpå ett s. k. bleke eller snäckmärgel-lager, 500 fot öfver Vätterns yta.» G. von Duben anför i sin bok om Lappland och lapparne» (p. 384) samma fynd och säger bl. a. > Jag har öfvertygat mig, att det funna är ett afbrutet horn af en 4 — 5års renko.» Hvar detta horn sedan hamnat är obe- kant. Det finnes ej i Riksmuseum, ej heller i Karolinska Insti- tutets eller Geologiska Undersökningens samlingar. Emellertid kan ej gärna något tvifvel råda därom, att detta renhorn härstammar från en »vildren», som Hyltén-Cavallius förmodar. Om renens förekomst i Danmark yttrar Winge i sin nyli- gen utgifna Fauna öfver Danmarks däggdjur (p. 181): »Arten har vaeret udbredt över hele Landet, ogsaa paa Bornholm, vel mest levende paa aabent Land. Dens Knogler ere ikke sjeldne i de underste Lag i vaare Torvemoser, under Torven. Kort etter Istiden har den vaeret her, og inden vor »^Eldre Stenålder» har den vaeret forsvunden herfra; ikke en eneste Knogle af den er funden i vor Stenålders Kjokkenmoddinger. Vistnok har den dog traeffet sammen med Mennesker i Danmark i den aeldste 1 Jfr älven ytterligare citat trän Winge. 1 Prol Nathorsi har vanligen fäst min uppmärksamhet härpå, och han har i sin tur erinrats därom af den danske naturforskaren Sarauw. E. LÖNNBERG, NÅGRA FYND Al 5UBF0SSILA VERTEBRATER 2^~ Stenalder. Et par jordfundne Redskaber af Rensdyr-Tak kan tyde herpaa; men maaske kunde de vaere indforte andenstedsfra. Et tilsyneladende tnere paalideligt Vidne er en afskaaren 0vre Ende af et Horn funden i en Mergelgrav ved Hjorthede i Viborg-Egnen; det er den Del af Hornet der er afskaaren for at de ovrige kunde tildannes til Redskab . Hvad som sålunda sagts om Danmark torde gälla om södra Sverige också. Och såsom af andra författare redan framhållits är det ganska troligt, att renen ej kvarlefde så länge, att den fick tillfälle atl sprida sig norrut öfver det sund, som vid tiden för isen- af- smältning afskar »mellersta» Sverige öfver Nerike och norra Vättern och förenade Östersjön, hvars aflopp det var, med Väster- hafvet. Inga fynd af ren i torfmossar eller på annat sätt be- varade ha påträffats norr om detta sund. Edaredsrenen har tydligen lefvat vid en fjärd på västra kusten af det hafom- flutna land, som Götaland då bildade och den omständigheten, att den så att säga utgör en af de nordligaste utposterna af den södra reninvasionen vid dess geografiska gräns gör detta fynd särskildt märkligt och intressant. Om ifrågavarande renfynd yttrar Dr L. von Post efter geologisk undersökning på platsen bl. a. Fyndet har gjorts vid märgeltäkt i kanten af en mosse, belägen norr om Edareds by, Fotskäls s:n af Älfsborgs län, närmare bestämt norr om tredje gården, från öster räknadt, i Edareds by nära torfvens utkilande vid den där belägna mossens östra kant. Mossen upptager större delen af den af morän och leror betäckta bottnen af en ■ nischformad dalsänka, hvars västra, norra och östra väggar bestå af än nakna, än moränklädda lerbergskullar, skilda af smärre, i nischen mynnande dalgångar, och hvars åt söder vettande mynning afstänges af en morän- tunga, på hvilken landsvägen mellan Tostareds och Fotskäls kyrkor framgår. Bäckenet genomflytes af en söderut till Vis- kan flytande bäck. I närvaro af två af de personer, som varit närvarande vid renbenens påträffande, gjordes en gräfning ett par meter från FAUNA OCH FLORA den af dessa utpekade fyndplatsen. Denna var belägen ute i en vid mitt besök vattenfylld märgelgraf och kunde på denna grund ej åtkommas. Emellertid torde ingen afsevärd olikhet föreligga mellan förhållandena på själfva fyndplatsen och den punkt, där gräfningen upptogs. Den blottade lagerföljden var, uppifrån räknadt: 20 cm. Tor/mylla, starkt förmultnad och hopsjunken samt något afschaktad. B. 10 cm. Sand, något rostfärgad. C. 20 cm. Lera, grå, sandig, utan vid saltsyrebegjutning märk- bar kalkhalt. Utan fossil, skönjbara vid makroskopisk undersökning. D. 120 cm. Lera, blågrå, med grusiga lins- eller lagerfor- made partier enstaka svartfärgade lager, men utan tydlig skiktning. Tämligen rik på skal af Litorina rudis Maton., L palliata Say , L. litorea Lin. var. intermedia Brögger» Mytilus edulis Lin., massvis. Tellina baltica Lin., Tellina calcaria Chemnitz, Saxicava arctica Lin., rel. sparsamt. Skalen voro rikligast för handen i de svartfärgade lagren, hvilkas svarta färg möjligen - i likhet med hvad som vid lik- nande förekomster visat sig vara fallet — kan bero på impreg- nation af svafveljärn, uppkommet genom sönderdelning af de i lerslammet inbäddade molluskernas mjuka delar. Faunan var genom hela det af mig granskade lagret ensartad. Den enda mot djupet inträdande olikheten var en minskad frekvens af samtliga arter. Enligt samstämmiga uppgifter af de båda vid min under- sökning närvarande upphittarne hade renlämningarna legat c:a 0,6 in. under öfverkanten af lag D. Äfven om denna uppgift ej kan anses fullt exakt, visar emellertid faunans ensartade sammansättning ännu 0,6 m. under den utpekade nivån, att B< stämda af Fil. Kand. R. Hägg E. LÖNNBERG, NÅGRA FYND Al 5UBF0SSILA VERTEBRATEF 259 renlämningarna inbäddats i slammet på bottnen afetthafmed en fauna af ofvan angifven art. Enligt meddelande af Kand. R. HÄcifi utvisar denna ett klimat motsvarande Murmankus- tens. Förekomsten af Litorinä angifver enligl samma sages- man — ett maximidjup af c:a 1 m. — - — 2 Ett fynd af vikare (Phoca hispida) vid Trönö i Hälsingland. I slutet af november 1908 inkom ett meddelande från Sö- derhamns Tidnings redaktion om, att i Trönö socken vid gräf- ning anträffats skelettdelar af ett okändt djur och anhölls om närmare upplysningar om, hvad slags djur detta kunde ha varit. Så snart de ifrågavarande skelettdelarne mottagits i Riksmuseum kunde svar aflåtas, att det ifrågavarande djuret varit en vikare (Phoca hispida) J\ Skelettdelarne utgjordes af högra underkäkshalfvan med 4 tänder, första halskotan (atlas), 8: de, 9: de, 10: de och 1 1 : te bröstkotan, 2: dra och 3:dje ländkotan, 13 större eller mindre stycken af refben, vänstra hälften af bäckenet (i stycken), båda skenbenen (tibia), 1 :sta, 4 :de och 5:te tåns mellanfotsben (metatarsalben) från vänster sida, en tåled samt penisbenet. Dessa benlämningar äro naturligt nog ej ensamma tillfyl- lest för att läggas såsom grund för något närmare uttalande angående det vikareexemplar, de en gång tillhört, men vissa slutsatser kunna dock dragas. Den första af dessa är, att djuret varit ganska gammalt, hvilket framgår af det faktum, att både öfre och nedre epifyserna sitta fullständigt fast förenade med diafysen af båda tibiorna och äfven på kotorna äro epi- fyserna fast ankyloserade. Då i allmänhet hos dessa djur epifyserna mycket länge förbli helt löst förenade med bendia- fyserna måste ofvan förmälda förhållande tyda då ganska hög ålder hos Trönö-vikaren och den bör följaktligen ha varit fullt utvuxen. Genom att jämföra måtten på några af de ben, som finnas i behåll kan man alltså erhålla en uppfattning om Trönö- vikarens dimensioner i förhållande till såväl nutida som andra 26o FAUNA OCH FLORA fossila vikare. Det faller då i ögonen, att underkäken är gan- ska kort för att tillhöra en fullvuxen vikare. Afståndet från bakkanten af hörntandsalveolen till baksidan af ledknappen är blott 94 mm. således 1 mm. mindre en samma mått hos en ganska ung nutida vikare från Norrtälje och betydligt mindre än samma matt (111 mm.) hos en gammal vikare från Oxelö- sund och likaså mindre än motsvarande mått hos ett par full- vuxna vikare från Spetsbergen (resp. 102 och 115 mm.). Läng- den af tibian med båda epifyserna är hos Trönövikaren 165 å 166 mm.; utan nedre epifysen medräknad blott 154 mm. Sist- nämnda matt är hos den mindre af de båda anförda fullvuxna >petsbergsexemplaren ej mindre än 173 mm., således en ganska betydlig skillnad. Af dessa båda mått framgår, att då Trönö- vikaren varit ett gammalt djur, det tillika varit i jämförelse med nutida vikare ett småvuxet exemplar. Ännu mindre före- faller den vid jämförelse med den fossila vikare från Litorina- tiden, som år 1907 påträffades i Norrköping,1 hvars tibia med '»tre men utan nedre epifys mätte ej mindre än 190 mm. Trönö-vikaren härstammar från en annan tidsålder än dun nyss omtalade i Norrköping tillvaratagna. Ett lerprof, -om genom bemedling af Söderhamns Tidnings redaktion tagits pa fyndplatsen af urmakaren Jonas Flodin har nämligen be- näget undersökts på Geologiska Byrån och befunnits utgöra en aflagring från Ancylustiden. Professorskan A. von Euler har godhetsfullt undersökt och bestämt diatomaceerna i leran och såsom slutomdöme ut- talat, att tillgången på Ancylus-tids diatomaceer är ymnig och antyder typisk Ancylus aflagring. Det torde alltså med viss- het kunna antagas att den ifrågavarande vikaren från Trönö lefvat och dött under Ancylus-tiden. d. v. s. under den tid, då rsjön var en insjö med sött vatten. Angående skelettets läge har Hr. Flodin meddelat följande. Vid gräfning af en brunn genomgräfdes och undanskaffades först matjord al en 1 alns» mäktighet, där på annan jord af 1 ' _• alns» tjocklek. Därefter började ett lerlager, som sträckte 1 Se denna tidskr. arg. 1908, hft. 4. K. LÖNNBERG, NÅGRA FYND AK SUBFOSSILA VERTEBRATEF 261 sig ytterligare 2 ' a alnar» ned i marken och under detta lågo skelettdelarne. som sålunda funnos >5 alnar under jordytan. Om fyndplatsens läge har I It" Flodin meddelat följande: »Fyndplatsen ligger efter allmän landsväg 17 kilometer nord- väst om Söderhamn i Hamre by, Trönö socken, Hälsingland, femton kilometer (fågelväg) till nutida strand af Östersjön (den s. k. »Plågaviken») och 41 meter öfver hafsytan. Angående Ancylus-sjöns höjdgräns inom ifrågavarande område har Professor G. De Geek benäget framhållit, att något bestämdt värde där för närvarande ej kan sättas. Men för fyndplatsen i Trönö kan följande omdöme afgifvas: »med säkerhet öfver och kanske inemot 150 m. öfver hafvet. Grän- sen [för Ancylussjön] går sålunda med visshet långt ofvan 41 m. , som var vikareskelettets ungefärliga höjdläge. Emellertid har nog äfven i senare tider vattnet natt öfver dessa trakter, så att Litorina-aflagringar l täcka Ancylus-af- lagringarna och därigenom förklaras föroreningen af Lito- rina diatomaceer i profvet. Men ännu i långt senare tid sträckte sig Östersjön in öfver nuvarande Trönö socken, såsom redan framgår af namnet. Traditionen omtalar äfven något liknande. Urmakaren Flodin nämner äfvenledes i sina uppgifter, att un- gefär 3 km. från fyndplatsen finnes en myr, »som ligger ganska högt öfver nämnda plats». Denna myr kallas »Skeppsmyren» och torde ha fått sitt namn af att där i forna dagar hafver funnits rester af ett skepp». 3. Fynd af vikareskelett i Norrbotten. I slutet af december 1908 erhölls ett bref från Hr A. F. Holmgren, Person, hvari meddelades, att »vid pågående ut- dikning af frostförande mark har på IV2 meters djup påträf- fats 2 djurskelett i närheten af hvarandra». Samtidigt sändes äfven några delar såsom prof af det ena skelettet. Vid fram- komsten befunnos dessa ben utgöras af högra underkäken samt en del af högra öfverkäken af en vikare eller ringlad själ- 1 Från den följande tiden då Östersjön återfått förbindelse med oceanen och till följd häraf saltvatten. 2 62 FAUNA OCH FLORA hund (P/wca hispida). På därom gjord framställning skickade sedan Hr Holmgren ned de delar af båda skeletten, som blif- vit tillvaratagna samt meddelade tillika om fyndplatsen följande. Fyndorten är belägen i Rutviks by af Neder-Luleå socken och platsen lär enligt den beskrifning jag erhållit, ligga omkring 11 kilometer rakt norr om Luleå och långt från nutidens haf». De vid detta tillfälle mottagna benen utgjordes af följande ben tillhörande den vikare, af hvilka förut käkdelar erhållits, sista bröstkotan, sista ländkotan, vänstra radius, 14 st. refben, högra halfvan af bäckenet, lårben, skenben och vadben från båda sidorna, andra, tredje och femte tårnas mellanfotsben från båda sidorna, första högra tåns mellanfotsben och första falang samt penisbenet. Det andra skelettet visade sig också ha tillhört en vikare. Af denna erhölls båda underkäkarne (något skadade), bullce ossece med omgifvande delar, atlas, 4:de och 5:te halskotan, l:sta, 9:de och 10:de bröstkotan, sista ländkotan, sacrum, båda skulderbladen (söndriga)öfverarms-och armbågsben, höger radius, 1 1 refben, ett stycke af vänstra bäckenhälften, höger/4 m. under markytan samt 0,5 m. öfver medelvattenstånd i Bottniska viken. De voro inlagrade i slam- jord eller lättlera. Det bäcken, i hvilket fyndplatsen är belä- gen har fordom haft förbindelse söderut genom ett trångt sund nedåt Björkskatafjärden norr om Luleå, hvars nutida Förbindelse med Bottniska viken österut går genom det smala Stinksundet och sedan norrut till Sörfjärden o. s. v. Fynd- platsen har sålunda en gång varit den innersta delen af ett långt labyrintartadt system af sund och vikar, såsom en blick på Luleå-bladet af »Norrbottens läns kartverk 1896» ådagaläg- Det innersta nu torra bäckenet i detta system, hvarest Fyndet anträffades, är dessutom afstängdt genom en tröskel, som visserligen nu är genomgräfd, men som Landtbruksingen- jören Berggren uppskattar till en höjd af omkring 2 till 3 meter. De funna vikarena kunna sålunda, om man tager hänsyn till landhöjningen, ej tillskrifvas någon synnerligen hög ålder Från geologisk synpunkt. Till följd af det långa och inkrång- lade utloppet från fyndplatsen och utåt hafvet, är det sanno- likt, att de förirrat sig in någon gång under högvatten samt sedan ej hittat ut, när lägre vattenstånd inträdt, utan blifvit instängda och slutligen på ett eller annat sätt omkommit. 4. Ett fynd af en gas i hvarfvig lera. 1 midten af april detta år erhölls ett meddelande från ►r Gottfrid Adlerz, att vid grundgräfning på en bygg- nadstomt i Sundsvall anträffats ett fågelskelett. Fru Adlerz h^dc sett en notis härom i en tidning och insåg det veten- skapliga värdet at ett dylikt fynd, hvarför hon med prisvärd genast begal sig till fyndplatsen och tog reda på saken. Härigenom sattes lektor Adlerz i tillfälle att bärga fyndet, hvilket väsentligen underlättades däraf, att arbetarna varit kloka K. LÖNNBERG, NÅGRA FYND AF SUBFOSSILA VERTEBRATER 265 nog att lämna benen in situ och lossat en större lerklump, hvari de lågo. Denna lerklump ombyggdes sedan försiktigt med en låda och inpackades, så atl allt i bästa skick framkom till Riksmuseum några dagar senare. Fyndplatsen var belägen på åkaren Jönssons tomt vid Sjögatan i Sundsvall och enligt af stadingenjör Aberstén benäget verkställd afvägning låg skelettet »på en nivå af 1,20 m. öfver medel vattenstånd». Det material, hvari skelettet befanns inbäddadt, utgjordes af hvarfvig lera, ganska mörk till färgen med smala grågula mellanränder. En del skikt voro ända till 5 mm. mäktiga, de flesta dock endast omkring 3 mm. Vid på Geologiska Undersökningen benäget upprepade gånger företagen slamning anträffades, såsom af Dr Munthe konstaterats, inga diatomaceer i denna lera. Detta synes tyda på rent glacial natur. Sedan lerklumpen med skelettet framkommit till Riksmu- seum, skedde framprepareringen så noga och försiktigt som möjligt. Detta arbete försvårades visserligen genom lerans seghet och vissa bens stora bräcklighet, men så godt som alla ben eller rester af dylika, som funnos inneslutna i lerklumpen torde ha räddats. De flesta kunde också med försiktighet lös- göras, hvarefter de rengjordes med sprit och preparerades med schellaklösning för att ej falla sönder vid torkningen. När friprepareringen hunnit så långt, att det plan, hvari de flesta benen lågo, barlagts, visade sig den situation, som fig. 2 företer. En del ben, som stucko upp i öfverliggande lager ha borttagits. Men följande ben låta urskilja sig. Till höger nedtill en fot (vänster) och tillhörande tärs; därframom en tibia och femur. Till vänster om dessa bäckenet och ned- till till höger en rad tåfalanger af höger fot. Till vänster framåt om bäckenet synas en ulna och radius (höger) och framom till höger om dessa en humerus (vänster) och till höger om den en radius af samma sida (tillhörande ulna och en fingerfalang hade redan vid framgräfningen kommit lösa). Större delen af ytplanet mellan benen hade ett ockrafär- FAUNA OCH FLORA gadt ufverdrag, men under detta öfverdrag var leran svart af organisk substans. Litet hvarstädes syntes aftryck och äfven rester af fjädrar, hvilka till dels voro svarta, som om de varit förkolnade. På en del ställen kunde såväl på aftrycken som fjäderresterna till och med fanets bistrålar skönjas under lup. 'i al det fram preparerade gåsskelettet för att visa benens läge kenet och humerus ha blifvit upplyftade och den senare omvänd, men de ligga på sin ursprungliga plats. Vid framprepareringen blottlades bland det första vänstra Foten in situ. Proportionen mellan benen såväl som deras egen storlek ådagalade då, att det var frågan om en gås, och då fyndet låg i en hvarfvig lera måste tanken först falla på någon af de arktiska gässen. Då Branta leucopsis ; och bernicla ha proportionsvis mycket kortare framtar och smärtare tarser E. LÖNNBERG, NÅGRA FYND Al 5UBF0SSILA VERTEBRATER 267 än lerfyndet och Anser erythropns är alltför liten i alla dimen- sioner, kunde de genast uteslutas. Det återstod då i främsta rummet Anser brachy rhynchus, men äfven dess släkting på Novaja Semlja A. neglectus, samt af de med hvil näbbnagel försedda gässen A. albifrons. Sedan humerus och andra ving- ben rengjorts gjordes därför först en jämförelse med A. brachy- rhynchus. Det framgick emellertid däraf, att den subfossila var med afseende på vingbenen afsevärdt större än A. brachy- rhynchus. Detta är desto mera beaktansvärdt, som den sub- fossila gåsen varit ett tämligen ungt exemplar, hvllket framgår bl. a. af bäckenets grad af förbening. Under sådana omständigheter måste A. brachy rhynchus tillsvidare lämnas åsido och jämförelsen utsträckas till de större arterna A. fabalis och A. anser. En sådan jämförelse gaf vid handen, att dimensionerna af vingbenen (luimerw, ulna och radias) af den subfossila gåsen ganska nära öfverensstämde med de motsvarande hos sädgås och grågås. Men när bakre extremiteternas ben af dessa båda arter jämfördes med mot svarande af den subfossila gåsen, blef resultatet ett helt annat. I synnerhet grågåsens tibia och tärs voro betydligt längre än den subfossila gåsens. Hos sädgåsen var skillnaden i längd hos dessa ben ej så särdeles påfallande, men deras groflek var betydligt större än hos den subfossila gåsen. Hvad som emellertid framför allt var i ögonen fallande var den så betydligt mycket större baktån hos grågås och säd- gås än hos den subfossila gåsen. Baktåns basala falang hos den sistnämnda är emellan 8V2 och 9 mm., men hos grågås 16,5 hos sädgås 15. 5 och till och med hos bläsgås drygt 13 mm. Härigenom blir äfven den sistnämnda (A. albifrons) genom sin stora baktå utesluten från listan på de arter, som kunna ifrågakomma för den subfossila gåsens identifikation. Däre- mot måste A. brachy rhynchus åter upptagas för jämförelse, då den har en liten baktå liksom den subfossila. Visserligen mäter den basala delen hos ett exemplar af A. brachyrhynchus 10 mm., men med afseende på falangens spenslighet liknar den den subfossila gåsen. Jämföras mått af andra tåfalanger 268 FAUNA OCH FLORA t. ex. mellantans och innertåns basala falanger, så finner man, att den subfossila gåsen visserligen är större än Spetsbergs- gåsen, men dock kommer närmare till denna än till sädgåsen och grågåsen. Äfven i andra afseenden påminner den subfossila gåsen trots sin betydliga storlek mera om A. brachyrhynchus än om sädgås och grågås. Halsen är sålunda betydligt smärtare byggd Fig. 3. Vänstra vingens ben. nat. storlek. Fig. 4. Höger radius och ulna. nat. storlek. än hos dessa senare och likaså äro den subfossila gåsens svanskotor gracilare än grågåsens och sädgåsens. Bäckenet al den subfossila gåsen öfverensstämmer till sin form rätt bra med Spetsbergsgåsens. Hos båda är det mindre starkt kon- kavt på öfversidan än hos grågås och sädgås. Men för öfrigt skiljer det sig tydligt från bäckenet både hos denna och andra arter, som användts för jämförelse. Dei stycke af kraniets kalott och vänstra orbitaltaket, som finnes i behåll af den fossila gåsen, antyder ett större hufvud K. LÖNNBERG, NÅGRA FYND M ilLA vi R i ill* \ i i R 2<><, än hos Spetsbergsgåsen, och af uiidcrkäksdelarnä, som fTnnas, kan man approximativt beräkna, att den Fossila gåsens näbb varit omkring 12 mm. längre än hos den nämnda. Fig. 10 Vänster tärs och fot in situ. Nat. storl. Sammanfattar man livad som ofvan framställts, torde alltså kunna sägas, att den subfossila gåsen varit en gås, som med afseende på sina vingars byggnad varit mycket större än Spetsbergsgåsen och därvidlag nästan nått samma storlek som Fauna och Flora 1909. Haft. 5, 6. IQ 2-0 FAUNA OCH FLORA grågåsen och sädgåsen, men med afseende på tarser och föt- ter varit mycket mindre än de sistnämnda och i allmänhet visat en smäckrare byggnad, som påminner starkt om Spetsbergs- gåsen framfor allt med afseende pa den lilla baktån. Tarsen synes ha varit omkring 10 mm. längre än hos Spetsbergsgåsen och näbben omkring 12 mm. längre än hos denna. Spetsbergs- gåsens närmaste släkting Anser neglectus Sushkin skiljer sig just från densamma genom betydligare storlek, längre tärs och längre näbb, alltså genom de karaktärer, hvarigenom den sub- :!a gåsen afviker från Spetsbergsgåsen. A. neglectus är hemma på Novaja Semlja, Kolgujev och troligen andra ställen i norra Ishafvet. Under flyttningarna har den med säkerhet träffats åtminstone så långt västligt som i Ungern och har måhända under istiden haft en västligare utbredning. Ehuru intet skelett af denna sällsynta gås stått till förfogande för jämfö- relse, kan det dock sägas vara ganska sannolikt, att den sub- äila gåsen från Sundsvall bör räknas till denna art eller representera den gemensamma stamformen för den och A. brachyrhynchus. Då endast rester af tvenne refben funnos och bröstben liksom nyckelben helt och hållet saknades, ehuru så många ben af det öfriga skelettet funnos i behåll, synes det ganska sannolikt, att gasen ifråga tagits af en roffågel, som hackat upp bröstet, sa att de nämnda benen skiljts från det öfriga skelettet, hvilket sedan i ett sammanhang kommit i vattnet 'kan- hända från ett drifisstycke), sjunkit och inbäddats i leran. Fynd af fossila fågelrester äro synnerligen sällsynta och därigenom vinner detta ett än mera ökadt intresse, då det ger en antydning om den fauna, som lefde här i landet vid tiden för isens afsmältning. Förutom det fynd af strömand (Histrio- nicus histrionicus (Lin.)), som erhållits i Holms socken i Hal- land' torde dessa gåslämningar vara de enda fågelrester funna glaciallera i Sverige. 1 Nathorst: Sveriges Geologi, Senare delen, p. 255. Om Plankton och ämnesomsättningen i hafvet. Af Hjalmar Théel. Föredrag, afsedt för Kungl. Vetenskapsakademiens högtidsdag den 31 mars 1909. |j!^0.f11^[yi)|ffilffiär du Bois-Reymond, den frejdade tyske fysio- BIlilBlI1'1^1'1' ' januari 1890 inför Berliner Akademien MiiiWM Wf framlade några ai de resultat, som vunnits ai jHwKgjSB Rdrn nyss afslutade tyska Planktonexpeditionen Ii Atlanten, ombord å skrufångaren »National», H2I yttrade han bland annat följande tänkvärda ord: »Den organiska materiens kretslopp genom allt lefvande består som bekant däri, att de gröna växtdelarne under sol- ljusets inverkan återuppbygga den af djuren väsentligen till kolsyra och vatten förbrända organiska materien, h varvid syre frigöres för djurens andning. Denna längesedan vunna erfaren- het passade närmast in pä djur och växter pä land äfvensom på dem, som lefva i de söta vattnen och vid hafskusterna. Däremot var ända in i nyaste tid knappast den frågan framställd, hvarifrån den för oceanernas tallösa massor af djur- organismer erforderliga växtnäringen ledde sitt ursprung, med andra ord, huru försiggår den organiska materiens kretslopp ute i världshafven?» Det är denna vidtomfattande fråga, som i afton skall utgöra föremål för några betraktelser. Världshafvet utgöres som bekant af en kolossal samman- hängande vattenmassa med en ytvidd af omkring :\ s af hela jordens. Enbart den stora oceanens eller Stilla hafvets yt- område öfverstiger hela fastlandets med öfver 700,000 geogr. 2-2 FAUNA OCH FLORA ""mil. Erinra vi oss därtill, att sänkningen från land ned mot djupet sker skäligen hastigt, att djuphafvet vidtager, där det diaphana kustområdet slutar vid 400 å 500 metersdjupet, sålunda vanligen ej långt trän land, och att det största hittills upplc- dade djupet uppgår till 8,515 m. Gaurisankar, ett af jordens berg i Himalaja, mäter 8,840 meter i höjd — så kunna vi inse, att storleken af den vattenmassa, som bildar det egent- liga djuphafvet, är för oss nästan ofattbar. När man därtill betänker, att hela bottnen af djuphafvet, hvilket upptager mer än hälften af jordens yta, tillhör den aphotiska regionen, d. v. s. är höljd i evigt mörker och på grund däraf vegetationslös, så förstår man, hur ringa del af hafvets botten, som är växt- bärande. I r att i någon man, utan att fördjupa oss i detaljer, kunna öfverskåda oceanernas organismer, så oändligt rika på former af olika slag, synes det mig lämpligast, att i likhet med Hensen och H/ECKEL indela dem i några få större grupper, i enlighet med de förhållanden, under hvilka de lefva. Till den första gruppen, som af H/ECKEL kallas Benthos, räknas alla icke simmande eller flytande hafsorganismer, d. v. s. alla djur^och växter, som uppehålla sig på hafsbotten tian stranden ned till oceanernas afgrunder, där de antingen Fastsittande eller röra sig fritt omkring. Hvar och en, som besökt vår västra kust, har ej kunnat undgå att lägga märke till dylika benthoniska organismer t. ex. strändernas algforma- tioner, svampdjur, sjöanemoner, sjöborrar, sjöstjärnor, maskar, krabbor, humrar, snack- och musseldjur etc. 1 ien andra gruppen, H^eckels Nekton, omfattar alla sådana djur, hvilka äga förmåga att aktivt simma omkring i hafvets olika vattenlager och hvilka sålunda kunna förflytta sig obe- roende af hafsströmmarne. Exempel på nektoniska djur hafva vi i alla fiskar, utom deras ägg och larvstadier, själar, delfiner, hvalar m. fl. Slutligen finnes en tredje grupp, af Hensen benämnd Plankton, hvilken inbegriper alla växter och djur, som ej äro ; besittning af en aktiv rörelseförmåga eller som äga denna i III. I Ull I ., OM PLANKTON OCH ÄMNESOMS VTTNINGEN I II \1 \ I I 273 sa ringa grad, att de för förflyttning äro beroende af vind och strömmar. Plankton inom kustområdena kallas neritisk plank- ton i motsats till oceanisk plankton, hvilken tillhör de öppna hafven. Den är talrikast i de öfre diaphana vattenlagren men aftager gradvis ner möt de största djupen, där ständigt mörker råder. Plankton inbegriper en oöfverskådlig, för oss hell enkelt ofattbar mängd af organismer från stora, genomskinliga, vackert färgade maneter, siphonophorer, kam maneter, salpor och andra manteldjur till de minsta, encelliga växt- och djurorganismer, hvilka endast med hjälp af nutidens starkaste förstoringar kunna iakttagas. Dessa, de minsta organismerna, hvilka utgöra den egentliga »urnäringen» i öppna sjön, och hvilka således hafva en oerhörd betydelse, alldenstund nästan hela ämnesom- sättningen i hafvet hvilar på dem, förtjäna att behandlas sär- skildt för sig i en följande afdelning af mitt föredrag. Det synes mig nämligen, att flera skäl tala för att först några o:d ägnas åt planktondjuren, hvilka såsom kolsyreproducerande och syrekonsumerande förbruka urnäringen i hafvet. Tidt och ofta berätta resande naturforskare om oerhörda skaror af djur, som mött dem under deras färd öfver ocea- nerna, och de kunna ej nog prisa det hänförande, praktfulla skådespel hela hafvet, så långt ögat når, erbjuder, då deras fartyg under mörka, tropiska nätter banar sig väg genom skaror af millioner och åter millioner organismer, hvilka sprida ett så starkt fosforescerande ljus, att, såsom Hackel säger, hela oceanen liknar ett gnistrande eldhaf. Studer, som deltog i Gazelle's världsomsegling 1874 — 1876, omtalar också, att han ute på hafven mött dylika skaror af djur, bland hvilka p> ro- somor, stora cylindriska kolonibildande manteldjur, afgåfvo ett så starkt sken, att man med deras hjälp under mörka nätter kunde urskilja bokstäfverna i en bok. Hensen, som tagit till uppgift att studera ämnesomsättningen i hafvet, mötte i augusti 1885 mellan Hebriderna och Rockall en dylik oöfverskådlig djuranhopning, i hvilken en praktfull hydromedusa, Aglantha digitalis, förekom i så otrolig mängd, att han genom stickprof . - , FAUNA OCH FLORA - i 4 uppskattade deras antal till 23,:. billioner. Ar 1889 fann han i när- heten af samma plats ånyo lika stora skaror af samma djurform. Utaf alla planktondjur äro de sina kräftdjur, som kallas copepoder eller klyffotingar, af den allra största betydelse för hafvets ekonomi. Deras individantal äro också så godt som obegränsadt. Sålunda veta vi, att de kalla vattnen i de båda ishafven innehålla sådana massor af calanider, att hafven jas af dem öfver stora vidder. Men öfverallt i liafvet träf- copepoder i stor myckenhet. Så t. ex. har Hensen efter efter noggranna beräkningar, grundade på stickprof med ver- tikalhal, funnit att i västliga delar af Östersjön, ett haf som för den ytlige betraktaren synes vara mycket fattigt, ej min- dre än 100 billioner af copepoder lefva under hvarje □mil yta. Detta är ju ett tal så stort, att vi svårligen kunna fatta det, men hvilket åtminstone bör bibringa oss ett begrepp om hafvets oändliga rikedom på djurformer. Det är just genom sin talrikhet, som dessa djurs bety- delse för hafvets ekonomi är så stor. Bardhvalarne, nutidens största djur, lifnära sig så godt som uteslutande af plankton -ammansatt af kräftdjur inom calanidernas familj, och blötdjur af pteropodernas ordning, hvilka på samma sätt som copepo- derna lefva i otroliga skaror i de kalla vattnen. Milliarder af dessa varelser måste dagligen släppa lifvet till för att stilla en enda af dessa kolossers hunger, och ändock kan ingen minsk- ning af dem för märkas. HjECKEL antager, att en enda medelstor hafsfisk dagligen förbrukar minst 100 pteropoder och 1,000 copepoder. Sill och makrill äro glupska rofdjur, hvilka i kolossala stimmar stöfva omkring i hafven. Hvilken kvantitet af föda under form af små kräftdjur m. m. dessa dagligen förtära, därom kan man ej göra >ig ens en aflägsen föreställning. Om man betänker, att alla dessa smådjur, hvilka tjäna till föda ål större, själfva måste hafva tillgång till näring under form af ännu smärre organismer, vanligen urnäring, äå kan man förstå, att en oerhördt liflig ämnesomsättning stundligen måste försiggå i hafvet. HJ. THÉEL, OM PLANKTON OCH ÄMNESOMSÄTTNINGEN I HAFVE1 275 I detta sammanhang ma det tillåtas mig att anföra ett par exempel på mikroskopiska planktondjurs stora betydelse för var jord. Bottnen i tropiska och tempererade haf under ett djup af 450 till 5,300 meter bestar af kalkartadt slam, som till åtminstone 90 °/o härleder sig från foraminiferer liufvud- sakligen af släktet Globigerina, däraf namnet globigerina-bot- ten. Dessa små encelliga djur, försedda med ett kalkskal, hafva en gäng tillhört plankton och lefvat i eller invid hafsytan. Efterhand hafva de dött och sjunkit till botten, där resterna af deras organiska substans utgöra hufvudfödan för hela hjordar af sjöborrar, holothurier m. fl. djur. Så pågår dagligen och stundligen ett tätt regn af små foraminiferer från ytan ned mot botten, och så har det fortgått under milli- oner år. Kalkslammet tilltager i mäktighet och bottendjuren, som aflidit, inbäddas i detsamma. Skulle af en eller annan orsak denna botten höjas ofvan vattenytan, så skulle vi fram- för oss se bildningar, hvilka på ett slående sätt erinra om kritformationen, sådan man finner den i England, n. Frankrike, Danmark, Skåne m. m.; äfven kritbergen hafva nämligen i forn- tiden uppkommit på samma sätt. I själfva verket pågår än i dag en kritbildning på stora, oöfverskådliga sträckor af hafsbotten. Äfven de sirliga, mikroskopiska radiolarierna med kisel- skelett, hvilka lefva massvis i de tropiska hafven, bilda på samma sätt mäktiga lager af radiolaria-slam, hvilket dock förekommer vida mer begränsadt till sin utbredning. Dylika lager träffas hufvudsakligen i Stilla hafvets mellersta och västra delar samt vid den Malajiska arkipelagen på ett djup, som växlar från 4,100 till 8,400 meter. Den här ofvan lämnade redogörelsen är allt för knapphändig och ofullständig för att man af den skall kunna erhålla ens en till- närmelsevis trogen bild af oceanernas planktonfauna. För att i någon mån fylla denna lucka, bifogas här en lista på ett antal arter, släkten eller större grupper, hvilka ingå såsom väsentliga beståndsdelar i plank- ton och utmärka sig genom talrikhet, ett påfallande utseende etc. Jämf. fig. i — 24! 76 I AINA OCH FLORA fff^-n 9 iif Djurplankton. 1. Globigerina bulloides 7'- 2. Heliosphaera actinota y. 3. Acanthometra mull' l Noctiluca miliaris 1,s- 5. Beroe ovata förminskad. 6. Hormi- phora plumosa n storlek. 1. Aurelia aurita m. förminskad. 8. Physophora hy- drostatica förminskad. 9. Physalia caravella m. förminskad. 10. Diphyes acmninata n. storlek. 11. Velella sp. förminskad. 12. Spadella claparedi förstorad. 13. fanthina fragilis förminskad. 14. Clio pyramidata n. storlek. 15. Carinaria atlantica förminskad. 16 Pyrosoma atlanticum mycket förminskad. 11. Salpa maxima m. förminskad. 18. Appendicularia acrocerca förstorad, svansen afskuren. 1. 11. 15 efter Thomson; 2—10, 12, 13, 16 efter Leunisj 11 efter Cuvier, 17 "i h 18 efter < iegenbaur. HJ. THÉEL, OM PLANKTON OCH ÄMNESOMSÄTTNINGEN IH\I\II 277 äiäNS? äl Djurplankton. 19 Aglantha digitalis n. storlek. 20 Appendicularia furcata förstorad. 21 Phyllirhoe bucephalum förstorad. 22 Oithonia plumifera \~ . 23 Lubbockia squil- limana 2T7. 24 Phronima sedentaria n. storlek (fig. 19 efter Haeckel; 20 efter Gegenhaur; 21 efter Brown; 22, 23 efter Giesbrecht; 24 efter Wbltereck). Pro to z o a: infusoren Tintinnus, cvstoflagellaten Nöctiluca, som ger upphof till marelden i nordiska haf, fbraminiferer t. ex. Globr gerina och radiolarier t. ex. Acanthometra, Heliospfazra. Coelenterata: actinien Arachnactis^ manetdjur t. ex. Aurelia, hydro- medusor t. ex. Aglantha digitalis, siphonophorerna Velella> Por- pita, Physalia, Physophora och Diphyes samt Ctenophorerna Cestum Beroé och Pleurqbrachia och Hormiphora, Annuläta: chsetognatherna Sagitta och Spadella samt anneliderna Tomopteris och Alciope. Mo l lus ca: vissa bläckfiskar, snäckdjuren Jarithina, Ulanens och Phyl- lirhoe, pteropoder t. ex. Clione och Limacina samt heteropo- der t. ex. Carinaria. Crustacea: copepoder t. ex. Calanus, Oithonia och Lubbockia, ostracoder, phyllopoder t. ex. Evadne> amphipoder t. ex. Phro- nima och schizopoder. Tu-ni cata: appendicularier, salpor och Pyrosoma. 2yS FAUNA OCH FLORA Men utom vuxna, könsmogna djur innehåller plankton oerhörda massor af ägg och larver till alla möjliga djurformer, som föra ett benthoniskt eller pelagiskt lefnadssätt. Afven ägg och utvecklings- stadier af talrika fiskar träffas i hafvens öfre vattenlager. Jag b>»r ej underlåta att här tillfoga några upplysningar oin planktondjurens förmåga att tillpassa sig för ett pelagiskt lefnadssätt. Ty med skäl kan man nämligen framställa frågan, huru är det möjligt att dessa djur kunna tillbringa hela sitt lif i de öppna hafven. De planktoniska kräftdjuren, larver, copepoder (fig. 22, 23) m. 11. äga en ej ringa grad af själfständig rörelseförmåga och äro därtill ofta utrustade med egendomliga bihang, hvilka i hög grad underlätta sväfvandet i de olika vattenlagren. Hos nästan alla verkligt pelagiska djur förmärkes en ut- präglad sträfvan att på ett eller annat sätt förminska krop- pens specifika vikt, så att denna så mycket som möjligt när- mar sig vattnets. Samtidigt finner man också, att kroppens yta förstorats, hvilket sker på olika sätt hos olika djur, men hvilket har till följd, att djuren förbruka minsta möjliga kraft för att hålla sig sväfvande i vattnet. Naturen begagnar sig af flera olika sätt för att minska kroppens specifika vikt. Ett af de allmännast förekommande är att djurets väfnader ansvälla, blifva vattenrikare och ombildas till slem eller geléväfnader. Ett af de bästa exempel på dylika väfnader lämna oss mane- terna, hos hvilka de äro så starkt utvecklade, att t. ex. den vid våra kuster vanliga öronmaneten, Aurelia aurita, enligt Möbius består af 97, q °/o vatten och endast 2,x % fasta bestånds- delar. Dessutom har kroppen hos maneterna så småningom Förvärfvat formen af en skifva eller klocka, hvarigenom den är synnerligen väl tillpassad för att sväfva i hafvens öfre vattenlaget . Hos många andra djur, hvilka bebo oceanerna, såsom t. ex. en del möllusker, manteldjur, ja till och med fiskar, hafva HJ. THKl.l , OM l'l \\ki"\ OCH ÄMNESOMSÄTTNINGEN 1 HAFVE1 27g väfnaderna äfvcnledcs blifvit gejéartade på samma gång som beröringsytan med vattnet förstorats. Ett annat sätt att förminska vikten och underlätta sväf- vandet i vattnet åstadkommes genom förvärfvandet af en s. k. hydrostatisk apparat. En dylik af mycket enkel beskaffenhel träffas hos encelliga djur t. ex. radiolarierna. Här utgöres den blott af små vakuoler eller droppar af en vätska, som är lättare än vattnet. Vid yttre retning t. ex. vid temperaturväx- ling, aflägsnas en eller flera af dessa vätskedroppar, tills dju- ret blir tyngre än vattnet ocli sjunker. När retningen upphör, nybildas andra vakuoler och djuret höjer sig ånyo mot ytan. Häri se vi kanske i viss mån förklaringen till att många djur företaga vertikalvandringar, d. v. s. sänka sig ned till ett betydande djup, ända ned till gränsen för det aphotiska områ- det. Härigenom undergår plankton under dygnets olika tider betydande förändringar, livilka med all säkerhet hafva sin orsak i temperaturväxlingar, i närvaro eller frånvaro af ljus m. m. Många pelagiska djur äro ytterst ljusskygga och komma aldrig till ytan annat än under natten. Hos andra djur eller rättare djurkolonier är den hydro- statiska apparaten ej så enkel som hos radiolarierna. Hos de s. k. siphonophorerna uppträder den under form af en större eller mindre blåslik gasbehållare vid ena ändan, så att kolo- nien hålles i vertikalt läge, hvartill ofta kommer, att ett antal till simklockor förvandlade individer bidraga att förflytta djur- kolonien i horisontal såväl som ofta också i vertikal riktning. Hos den s. k. »sjöblåsan», Physalia, är gasbehållaren så stor, att kolonien ständigt måste hålla sig vid hafsytan; den erbju- der dessutom en ansenlig yta, hvarigenom kolonien af vinden kan drifvas fram på vattnet. Den s. k. »bidevindseglaren», Velella, har kanske af alla siphonophorer uppnått den högsta grad af tillpassning för ett dylikt kringseglande lif på oceanernas yta, ty utom det att själfva stammen, från hvilken de enskilda individerna utgå, är skiflik, båtformad och försedd med gaskanaler, bär den en snedt ställd kam eller segel, med hvars hjälp kolonien seglar 2go FAUNA OCH FLORA fram på hafsytan. Flera af dessa siphonophorer äga förmågan att utsläppa gas och att nybilda sådan, hvarigenom de kunna uppehålla sig på mycket olika djup. Hos andra djur träffar man anordningar, hvilka tjäna för -amma ändamål, men hvilka äro af väsentligen olika beskaffen- het Sa t. ix. möter man ofta pa oceanerna en vacker, hög- blå snäcka, Jant/iina, hvars lilla fot bär en stor af blåsor sam- mansatt [ena», hvilken är en afsöndringsprodukt. Med hjälp af din na fena, som förvillande liknar hafsskum, håller sig snäc- kan flytande på ytan. Slutligen har man funnit, att den specifika vikten hos mänga djur betydligt reduceras, genom att de maganisera fett såsom ett slags reservmaterial. Detta måste ju i hög grad underlätta sväfvandet i vattnet. Denna förmåga att magasinera fett i en eller annan form synes hafva närmaste samband med den hos planktondjur så vänligt förefintliga egenskapen att utstråla ljus eller fosfores- cera. Denna lysförmåga anser man nämligen uppstå genom att i väfnaden inlagrade fettsubstanser eller reservämnen i närvaro af alkalier förbinda sig kemiskt med syre. Ljuset kan antingen utstråla frän vissa platser af kroppen eller från hela djuret. De djur, som äro nattdjur, d. v. s. som nattetid hålla i de öfre vattenlagren, äga i regel den starkaste lysför- mågan. Dessa äro sa känsliga för dagsljuset, att de vid dag- gryningen sänka sig ned från ytan, enligt Studer, till ett djup af SO till ISO meter. De kolonier af manteldjur, hvilka erhållit namnet »eldkrop- par , Pyrosoma, därför att de afgifva ett ovanligt intensivt sken, äro till den grad känsliga för ljus, att de första månstrålarna tvinga el em att försvinna mot djupet. Den, som berest oceanerna, har säkerligen lagt märke till en annan egenskap hos de pelagiska djuren, hvilken yttrar sig i en stor förmåga af färgtillpassning. En stor mängd plank tondjur äro fullkomligt färglösa, klara och genomskinliga som vattnet, i hvilket de lefva; detsamma gäller också vissa plank- tonfiskar, t. ex. alen- utvecklingsstadier, Leptocephalns, hvilka III. THÉEL, OM PLANKTON OCH ÄMNESOMSÄTTNINGEN I HAFVE1 2 I äro så glasklara, att de knappast äro iakttagbara i hafsvattnet. J allmänhet kan man säga, att genomskinligheten är mest påfallande hos sådana organismer, hvilka växelvis lefva vid ytan och i något djupare vattenlager. Däremot är det en känd -ak, att många djur, hvilka lefva omedelbart vid eller på hafsytan, hafva antagit en blå fä*rg, stundom skiftande i violett. Det lider intet tvifvel om, att vissa djur hafva stor fördel af att vara vattenklara och genomskin- liga, under det att andra draga nytta af den blåa färgen; ty i båda fallen åstadkom mes ett väl behöfligt skydd mot rofdjur. Den egendomliga, blåa snäcka, som bär namnet Janthina, erbju- der ett slående bevis på en ändamålsenlig färgtillpassning för ett oceaniskt ' lif. Hensen omtalar, att den hänger ned i vatt- net från den af små blåsor bildade »fenan», hvilken är lättare än vatten ocli därför alltid flyter på ytan. »Fenan» liknar för- villande en samling hafsskum, hvilket skyddar snäckan från att uppslukas af fåglar, och skalets blåa färg gör densamma nästan osynlig för fiender, som komma underifrån. När man vet, att intet djurlif kan existera utan växtlif, ty växten ensamt äger förmågan att tillgodogöra sig oorganiska substanser och ombilda dem till organiska, så ligger den frågan nära till hands, hvar finnes eller hvarifrån kommer den växt- näring, som ute i de öppna världshafven kan lifnära ett så ofattbart stort antal djur af allahanda slag? Man har då att tänka på 3 näringskällor: kontinenternas inre, kusternas flora och växtligheten ute i de öppna oceanerna. Floderna, af hvilka många hafva sina rötter djupt inne i kontinenterna, transportera till hafven utom sand, slam m. m. en icke obetydlig mängd organisk substans. Man har beräknat, att t. ex. Rhenfloden dagligen för med sig förbi Bonn ej mindre än 150,000 kub.-fot fast substans, oorganisk och organisk. Indus anses dagligen tillföra oceanen omkring 1 1 millioner kub.-fot 282 FAUNA <)CH FI.ORA slam och enligt beräkning skall Amazonflcden dagligen förse Atlanten med 222,200 kub. -meter organisk och oorganisk sub- stans Med dessa siffror för ögonen skulle man hålla för sanno- likt, att alla jordens floder tillsammans borde tillföra oceanerna så mycken näring, att den skulle räcka till för de öppna hafvens planktondjur. Detta är dock ingalunda fallet. Det mesta afsättes mom kustområdena, så att endast en bråkdel hamnar ute i hafven. Endast i några få fall, säger Boguslawski, bortföras atlagringar genom gynnsamma strömförhållanden så långt som [50 sjömil från kusten. Så t. ex. skola Amazon- och Orinoko- flodernas slampartiklar af equatorialströmmen ledas tämligen långt ut i NV riktning, och Hoang-ho's gula slam föres så långt ut, att Gula hafvet däraf fått sitt namn. Det slam, af hvilket ursprung det vara må, som förorenar flodvattnet är i regel sa fint fördeladt och så lätt, att det under normala förhållanden kräfver mycket lång tid, flera månader, innan det hinner afsätta sig på botten. Detta synes strida emot, att slammet skulle utfällas redan inom kustområdet. Men sa är det dock ej. Om en flaska fylld med uppslammadt flodvatten t. ex. frän Rhen får stå orörd, åtgår det månader, ja ett helt år, innan grumset hinner afsätta sig såsom ett tunt lager på flaskans botten. Men tillsättes en obetydlighet af kok- salt, så fälles grumset inom en half timme. Hafvets salthalt åstadkommer samma verkan ute i naturen. För de öppna hafvens planktondjur är sålunda flodvattnets slam, bemängdt med m. 1. m. multnande organismer, af jäm- förelsevis ringa betydelse; däremot lämnar det helt säkert ett mycket viktigt tillskott till föda åt de djur, som lefva inom kustområdena. Härefter halva vi att taga i öfvervägande, i livad mån hafsväxterna på kustområdena kunna hafva betydelse för näringen af oceanens djurvärld, den planktoniska såväl som den abbysala. Den yppiga och rika flora, som gördelform igt omsluter kusterna, utgöres till större delen af bruna, gröna och röda alger i alla färgnyanser och i alla storlekar. Emellertid kan 11.1. THÉEL, OM PLANKTON OCH ÄMNESOMSÄTTNINGEN I ll\l\li 283 detta floristiska bälte ej vara synnerligen bredt, hvilket har sin orsak i ljusets oförmåga att tränga ned i djupare vatten- lager utan att förlora i intensitet. Ty hafsväxterna äro i lika hög grad som växterna på land beroende af ljusel för atl kunna assimilera. Med hjälp af djuphafsphotometern vet man, att ljusets kemiskt verksamma strålar äro iakttagbara pa 400 meters djup och att ännu på ett djup af 483 m. det rader ett mycket svagt ljus. Nedanför 500 å 550 metersdjupet härskar evigt mörker. Först absorberas de röda strålarna, hvilka framför allt befordra assimilationen hos de gröna växterna, under det att de gula, gröna och blå strålarna, hvilka gynna ämnesomsättningen hos röda växtdelar, tränga längre mot djupet. Nu är det också ett faktum, att de gröna, incl. grönbruna algerna lefva på ringa djup. Man har indelat det diaphana kustområdet i 3 zoner. Den öfversta, från stranden ned till ett djup af 80 meter, är rikast på assimilerande växter. Den andra zonen, som sträcker sig från 80 m. till 350 m., utmärker sig genom en mycket stark reducering, och den understa från 350 m. till 500 m. är nästan fullkomligt i saknad af växtlif. Man skulle kunna tycka, att det tillskott af näring under form af sporer m. m., som från kustområdenas algflora tillföres oceanerna, borde vara afsevärdt. Redan våra egna kuster lämna oss talande bevis på, huru rik och yppig algfloran kan vara. Skogar af fukaceer växa ända upp vid stranden, och något djupare ned iakttaga vi de brunbladiga, glänsande lami- narierna, intill 3 å 4 meter långa. På andra ställen finna vi gröna, röda eller i annan färgton skiftande bred- eller finbladiga alger, hvilka bekläda klippor, stenar och skal m. m. De grunda vikarna äro formligen igenvuxna af gräsliknande zostera. Pa eller invid dessa lätt iakttagbara växtformationer lefver en hel värld af små mikroskopiska växtorganismer ss. bakterier, diatomaceer, peridineer och andra flagellater m. m. Ett likartadt förhållande synes vara rådande i det när- maste öfver allt, ja på flera ställen är den vegetativa rike- 2g4 1 Al \ \ « K 11 FLORA domen ärtnu mer slående. Jag vill här i förbigående erinra om jättealgen Macrocystis pyrifera, hvilken uppnår en längd af ända till 200 å 3C0 meter, och hvilken i väldiga skogar bekläder Patagoniens, Eldslandets och Sydgeorgiens kustom- råden. En motsvarande kolossal algformation har man i den norra hemisfären vid Behringshafvet och Alaska, där jätte- tången Nereocystis} hvilken uppnår 90 m. i längd, ger forma- tionen sin prägel. Man skulle kunna tycka, att den massa sporer, som alstras af dessa alger, borde kunna föras långt ut i öppna sjön, och att (.Wn värld af små mikroskopiska växter, hvilka lefva pa dessa littorala områden äfvenledes borde utgöra en för oceanernas djur eftersökt näring. Men så är nog ej för- hållandet, åtminstone icke i någon vidsträcktare mån. Ty den tyske botanisten Schutt har påvisat, att t. ex. de diatomaceer, som födas vid kusterna, hafva ett förökningssätt, hvarigenom de illa lämpa sig för ett pelagiskt lif samt att deras morfolo- giska byggnad är sådan, att de ej kunna lefva i de öppna hafven. Enligt Schutt är oceanen för kustflorans barn en ständigt öppen graf, till hvilken de drifvas för att efter längre eller kortare kamp dö. På samma sätt torde det nog <>ck>a gå med en hel del algsporer, som förrirrat sig ut ifrån kustområdet. Härmed vill jag emellertid ej frånkänna dessa organismer all betydelse såsom näringsämne för de öppna hafvens djur- värld. Men denna kan ej vara anmärkningsvärd, dels därför att organismerna i fråga ej äro tillpassade för ett oceanlif, dels därför att kusterna äro bärare af en mycket rik fauna, som torde förbruka den största delen af växtorganismerna, innan de hinna spridas ut till öppna hafven. Utaf allt hvad jag här haft äran att frambära, synes det sannolikt, att l\v\) organiska substans, som genom floderna eller han kustområdena tillföres världshafven, endast kan ut- göra en ringa procent af den »urnäring», som behöfves för att uppehålla oceanernas oändligt rika djurvärld. Innan jag går att redogöra för själfva »urnäringen», vill HJ. Tllll.l, OM PLANKTON OCH \MNESOM VTTNINGEN I HAFVET 285 jag här i korthet omnämna ännu en näringskälla, som står i närmaste förhållande till kustfloran. Det finnes nämligen vissa hafsområden i Atlanten såväl som i Indiska och Stilla lialven, hvilka äro utmärkta genom förekomsten af tångknippen i större eller mindre ymnighet. I Atlanten, mellan 40° a 45 N. B. och ungefär 10 S. B., hafva vi ett dylikt område, som begrän- sas af en cirkelström. I det inre af detta område, som bär namnet Sargassosjön och som är nästan strömstillt, anträffas långa band af tångknippen, hvilka äro m. 1. m. tätt samman- hopade. Sjöfarandes berättelser om »oerhörda tångmas- or torde ej vara så litet öfverdrifna. Ofta är det ända till 60 meters afstånd mellan tångbanden. Dessa tångknippen, hvilka till största delen utgöras af Sargassam bacciferam, äro emel- lertid ej alstrade ute i öppna hafvet utan leda sitt ursprung från Vestindiens och Antillernas strandklippor, från. hvilka de genom påverkan af stormar, cykloner och ett upprördt haf slitits loss och sedan af strömmar förts bort, tills de slutligen hamnat i Sargassosjöns stilla vatten. Sargassum upptager näring och kan också i viss begrän- sad mån tillväxa, men fortplantar sig ej. Öfverhufvud taget för den ett tynande lif, dör så småningom och sjunker till botten samt ersattes oafbrutet af nya hopar, hvilka drifvits bort från Antillernas kuster. Enligt Hensens beräkning kan denna tång ej uthärda lifvet i Sargassosjön mer än 5 å 6 månader, ty, säger han, vore ej så förhållandet, borde dess massa vara betydligt större och tätare. För Hensens åsikt talar också, att lifsbetingelserna i Sargassosjöns nästan stilla- stående vatten måtte vara högst ogynnsamma för sargassum, ty under normala förhållanden är den nämligen fästad vid stränderna, hvarest genom hafvets bränningar och periodiska rörelse nytt vatten med riklig näring oafbrutet tillföres. Emellertid är det otvifvelaktigt, att dessa tånganhopnin- gar med deras säregna djurvärld utöfvar ett visst inflytande på ämnesomsättningen i den del af hafvet, där de drifva om- kring. Genom att de upptaga ur hafvet all den näring, som -är dem möjligt, och genom att vattenomsättningen i Sargasso- Fauna och Flora 1909. Haft. 5, 6. 20 2 36 FAUNA OCH FLOR \ sjön är högst otillfredsställande, så återverkar detta i hög grad pa den mikroskopiska »urnäringen», hvilken utgör hufvudmasr san på platsen. Den tyska plankton-expeditionen har genom noggranna undesrökningar påvisat, att denna »urnäring» är anmärkningsvärdt fattig i Sargassosjön, i medeltal 15 gånger Fattigare än i norden och 10 gånger fattigare än på alla andra af expeditionen undersökta platser, hvilket måste bero däråt; att tångknippena förbruka en ej obetydlig mängd näring, så att de små växtorgan ismerna lida brist. Detta kan ej bero af brist på syre, emedan växterna själfva i ljuset utveckla ant, ej heller på kolsyra, då vi veta, att hafsvattnet inne- håller detta ämne i riklig mängd; däremot tror Hensen, att hafven under tropiken äro fattiga på kväfveföreningar och att detta kan vara orsaken till denna påtagliga fattigdom af mikror skopisk plankton i Sargassosjön. Detta oaktadt lämnar oss Hensen den öfverraskande upp- lysningen, att volymen af plankton i Sargassosjön är ända till 50 gånger större än den af tångknippena. Häraf kan man Förstå, hvarför Hensen anser, att tånganhopningarna i Sargasso- sjön äro af en underordnad betydelse för ämnesomsättningen i det öppna hafvet, så mycket mer som de ej ha förmågan att bilda sporer. Men, hagar man, hvar finnes då all den »urnäring». hvaraf alla dessa milliarders milliarder oceandjurs väl och ve beror. Från djuphafvets botten kommer den ej, ty, såsom bekant, härskar där ett evigt mörker, och växten behöfver, utom vatten, kolsyra och chromophyll, nödvändigt ljus för att kunna lefva och assimilera. »Urnäringen» måste således hafva sitt hemvist i oceanernas öfre diaphana vattenlager ned till 500 meters djupet. Allt efter som ljusets intensitet aftagerv minskas emellertid växtlifvet, så att detta vid 4C0 a 500 meters djupet är reduceradt till det minsta möjliga. Detta gäller ute i oceanerna lika väl som inom kustområdena. Under 500 meters djupet anda ned till oceanernas botten finnes i regel intet växtlif. Emellertid vill jag erinra om, att vissa undantag från III. Illl.ll. OM PLANKTON OCH ÄMNESOMSÄTTNINGEN ! Il\l\ll j X ; denna allmänna regel blifvit iakttagna, ehuru inan ej är i stånd att förklara dem. Under »Nationals ■, plankton-expedi- tion i Atlanten fångades med slutbar vertikalhål talrika i plar af en encellig, blåsformig alg, Halospcera viridis, pa ett djup af mellan 2,200 meter och 1,030 meter. Vid tern upp- repade håfningar frän samma djup erhöllos alltid lefvande exemplar af denna alg. Huru den kan lefva och assimilera i fullkomligt mörker är en olöst gata, när man vet att den uppträder massvis i de öfre, belysta vattenlagren, lin km förmodar, att ljuset från djuphafvens fosforescerande djur skall vara tillräckligt för assimilationsverksamheten, men detta kräfver bevis. Mindre underligt är det då, att man pa stora djup anträffar massor af ljusskygga bakterier, ty i saknad af assimilerande färgämnen torde dessa lifnära sig af frän hats- ytan nedsjunkna, i upplösning stadda organismer. Den egentliga »urnäringen> är sålunda att söka sa godt som uteslutande i oceanernas öfre, diaphana lager ned till 500 meters djupet, där det aphotiska området tager vid. Också öfverenstämma alla uppgifter däri, att just detta är alstrings- härden för en oändligt rik florer af encelliga, oansenliga växter, hvilka i talrikhet öfverstiga planktondjuren många gånger om. Här är alltså den »urnäring» tillfinnandes, hvaraf oberäkneliga skaror af simmande och kringdrifvande djur dagligen hämta sin näring, och det lider intet tvifvel därom, att det är just dessa små växtorganismer, hvilka födas, lefva och dö ute i hafven, som hafva den allra största betydelse för ämnesom- sättningen i de öppna oceanerna. Jag har förut visat, att planktondjuren hafva förvärfvadt sig en utpräglad förmåga att tillpassa sig för ett lefnadssätt i öppna sjön. Hos planktonväxterna saknas ej heller en dylik tillpassningsförmåga, om den ock ej är så i ögonen fallande som hos de förra. Grundprincipen är här, att en stegring af cellens förmåga att hålla sig svarvande uppnås. Detta synes säkrast kunna vinnas, om cellkroppens specifika vikt så nära som möjligt närmar sig det omgifvande vattnets. Emellertid torde det vara odisputabelt, att cellen i och för sig själf är 2 88 FAUNA OCH FLORA något tyngre, ty dess innehåll utgöres hufvudsakligen af ägg- hviteämnen och kolhydrater, båda tyngre än vatten, och dess membram innehåller kiselsyra under en eller annan form. Schött anser att denna olikhet i vikt kan tänkas utjäm- nad pa flera sätt, bland annat genom en förstoring af cell- ytan utan att det organiska innehållet ökas och genom assimila- tionsprodukternas beskaffenhet. Ett faktum är också, att flertalet af planktonväxter hafva ytan enormt förstorad, samt att genom assimilationsverksam- heten ämnen bildas, hvilka äro lättare än vatten, t. ex. oljor, fett etc. Därtill är det sannolikt, att tyngden regleras genom ämnesomsättningens större eller mindre liflighet, hvilket kan bero af temperaturen i olika vattenlager, ljusintensiteten m. m. Härigenom kan en jämvikt ernås, som förebygger, att växten sjunker för djupt eller att den höjer sig för högt upp mot hafsytan, hvilket ej heller är till förmån för densamma. Min planktonväxterna hafva äfven andra medel till sitt för- ande, hvarigenom sväfningsförmågan i hög grad befordras. Sålunda bilda många alger ett slem, som sammanhåller en eller mänga celler i oregelbundna klumpar, t. ex. Phccocystis (fig 25), ett algsläkte, som träffas i oerhörda massor på ytan af nordiska haf. Andra organismer, t. ex. peridineer, hafva om ett eller flera piskformiga, rörliga gissel en viss rörelse- Förmåga, hvilket naturligtvis i hög grad underlättar sväfvandet i vattnet. Var kunskap om dessa encelliga växter, hvilka utgöra hafvets egentliga »urnäring», är tyvärr ännu äfven från syste- matisk synpunkt allt för ofullständig. Det är mig därför omöjligt att här anföra de viktigare af dem i någon godkänd systematisk ordning. Jag nödgas inskränka mig till att här nedan omnämna de mest betydelsefulla typerna, och jag föl- jer därvid öfverhufvud den tyske botanisten Schutt i hans arbete om Nationals» planktonväxter. M|. ill i . II, OM PLANKTON OCH ÄMNESOMSÄTTNINGEN I HAFV] "EU Växtplankton. 25 Phaeocystis poucheti. 26 Antelminellia gigas. 27 Chaetoceras secun- dum. 28 Chaetoceras sp. 29 Rhizosolenia styliformis. 30 Rhizosolenia semis- pina. 31 Pyxilla baltica. 32 Gossleriella tropica. 33 Acrospliaera spinosa med Zooxantheller. 34 Halosphaera viridis. 35 Pyrocystis noctiluca. 36 o. 37 Rhab- dosphaera. (Fig. 25, 33, 34 efter Oltmanns; 35 — 37 Thomson; alla de andra efter Schiitt. Alla figurer äro mycket förstorade.) Diatomaceerna, mikroskopiska växter af mycket skiftande form, ge- nom vissa bestämda karaktärer indelade i kustdiatomaceer och planktondiatomaceer. De bära ett kiselskal af växlande tjocklek. Planktondiatomaceerna utgöra tvifvelsutan en af urnäringens vik- tigaste beståndsdelar. Uppträda i oerhörda massor i alla haf, mest påfallande dock i de kalla hafven, hvarest vattnet öfver stora sträckor färgas af dem, det s. k. Black YVater . En stor mängd af djuphafsdjur lefva nästan uteslutande af dessa pelagiska organismer, hvilka, sedan de genomlefvat sitt Hf i de öfre diaphana vattenlagren, sjunkit till botten af oceanerna, där deras kiselskal flerstädes bilda betydande lager. Släktena Chcetoceras, Rhizosolenia, Antelminellia, Pyxilla, Gossleriella, synas vara oänd- ligt talrikt representerade i de öppna hafven. Fig. 26 — 32 FALNA OCH FLOR \ Peridineer. 36 Ceratium. 39 Ornithocerus splendidus (efter Schutt; mycket förstorade). framställa en del former med olika tillpassningssätt för det pelagiska lifvet. Din/o lagellaterna eller Peridineerna> hvilka ån räknas till växter än till djur, ehuru de äga chromatophorer, vanligen af gul _. och assimilera såsom växterna. Synas vara af största be- tydelse för att uppehålla stammen af små djurformer till sådan mängd, att denna i sin tur kan lifnära de oerhörda skaror af -torre djur. som finnas i oceanerna. Rika på växlande former i de varma hafven, men individantalet är störst i kalla haf. I våra haf hör Ceratium tripos (fig. 38) till de allmännaste företeelserna. Ornithocerus splendidus (fig. 39) visar prof på en varmvatten- form, som är väl tillpassad för oceanlifvet. / , xanthellerna äro gula, runda encelliga alger af minsta dimen- sioner, o, o,,; — 0,015 mm., hvilka lcfva i djurs väfnader t. ex. inuti maskar, medusor, hydromedusor, actinier, svampar och in- fusorier, men framför allt i radiolarier. De ingå bolag med dessa djur, afgifva syre och bilda organisk substans under form af stärkelsekorn, d. v. s. de upptaga från omgifningen kolsyra 1 omarbeta denna till stärkelse under afgifvande af syre. Den kolsyra, som under form af afFallsprodukt uppkommer i djurväf- nader, upptagas och bearbetas af algerna, hvilka därvid afgifva syre, som direkt kommer djuret tillgodo. Zooxanthellernahafva IIJ. Till I I , OM PLANKTON OCH VMNESOMSATTNINGEN I HLAFVE1 2Q1 ungefär samma spridning som radiolarierna, bland hvilka deras svärmsporer röra sig i plankton fig. 33). Pyrocysterna äro små blåslika alger af växlande storlek Iran o,; mm. till i,, inm. Pyrocystis noctiluca (fig. 35 träffas i enorma massor vid ytan af de varma och tempererade hafven, där tem- peraturenej understiger 20° Cels., och ger upphoftill de tropiska oceanernas mareld. Nostocaceerna uppträda med en art, Limnochlide flos aquce, pe- riodvis i Östersjön i sådana massor, att man dä säger, att vatt- net blommar . 1SS7 underkastade Hknskn denna alg en kvanti tativ undersökning i olika delar af Östersjön. I Stettiner Hafif uppskattar han dem till 350 millioner på litern välten. Limno- chlide är egentligen en kustform. Chroococcaceerna (= H.kckki.s chromaceer) äro ytterst små, ännu föga kända encelliga alger, hvilka träffas litet hvarstädes i p'ank ton. H.eckkl anför, att formen Procytella primordialis, hvilken i genomskärning mäter 0,001 mm. till 0,012 mm., uppträder i sådana massor i de kalla oceanerna, att vattnet färgas brunt eller grönt. Oscillariaceerna bilda en viktig del af urnäring i de varma haf- ven. De utgöras af små skifformiga celler, hvilka hänga till- sammans, så att de bilda oförgrenade stafvar; hos TricJwdestnium erythremm förena sig en hel del dylika stafvar till knippen. HACKEL fann denna art i stor ymnighet i Indiska hafven och under Challengerexpeditionen iakttogs denna trådalg flerstädes i sådana anhopningar, att vida sträckor af hafvet färgades mörk- rödt eller gulbrunt. Röda hafvet har sitt namn af denna alg, emedan den kan uppträda i sådan mängd, att vattnet längs kusterna antar en blodröd färg. Haplocklorophyterna äro i Medelhafvet och Atlantens varma vatten representerade af Hcdosphozra viridis (fig. 34), en grön, klotformig, encellig alg af ända till 1 ä 2 mm. i genomskärning. I Sargassosjön skola enligt Hensen 6,417 individer lefva under 1 10 af en Q] meters yta. Såsom förut påvisats, har man egen- domligt nog träffat denna klotalg på stora djup, ända till 2,200 meter. Voccolithophoriderna. Hit höra de mycket omtalade Coccosphara ■ och Rhabdosphara (hg. 36 o. 37) incl. coccolither och rhabdo- lither, hvilka af H/ECKEL förts till en grupp af alger, som han benämner calcocyter. Enligt Lohman bör namnet Coccosphcwa utbytas mot Cot<:olithophora och Rhabdosphara mot Discosphcera. Under Nationals och Yaldivias färder hade dessa former 2Q2 FAUNA OCH FLORA helt och hållet undgått natur forskarnes uppmärksamhet och med anledning häraf uttalar Schutt den förmodan, att de ej alls äro organismer utan sannolikt oorganiska bildningar. Emellertid har det kunnat konstateras, att har verkligen är fråga om en- celliga alger, innehållande gult eller grönt färgämne och om- gifna af ett skal af små, egendoml:gt formade kalkplåtar (cocco- lither, rhabdolither). De äro små plankton organismer med • utbredning i alla oceaner, utom i de kalla hafven, där de saknas. Döende sjunka de till botten, och deras skaldelar, coccolitherna, spela en mycket viktig roll i alla djuphafsaflag- ringar under de varma och tempererade zonerna. Den redogörelse för planktons djur- och växtvärld, som i det föregående lämnats, är naturligtvis högst ofullständig, men för att förstå »ämnesomsättningen i hafvet», torde en större utförlighet beträffande de olika djur- och växtformerna knappast vara behöflig. En uppräkning enbart af de mera i ögonen fallande formerna jämte en nödtorftig redogörelse för deras utseende och lif skulle kräfva många gångar om den tid. som kan anslås till detta föredrag. Däremot anser jag, att myckenheten, kvantiteten af det organiska lif, som alstras i hafven, ej hittills fått ett korrekt uttryck. Ty, för att beteckna mängden af organismer på en plats, äro sådana uttryck som »talrik, allmän, tusentals, ota- liga skaror oerhörda massor, etc.» högst otillfredsställande, all- denstund de äro för subjektiva, växlande efter hvars och ens uppfattning. För att rätt fatta hafvets produktionsförmåga kräfvas mera exakta uppgifter. Så vidt jag kan förstå, kan detta ej ernås på annnat sätt än att, sedan en vattenpelare af viss höjd och under en likaledes bestämd yta noga genomfilt- rerats, den på filtret uppsamlade fångsten mätes i volym, väges, räknas och kemiskt analyseras. Hensen är den förste som infört en dylik metod och här- igenom har han säkerligen fört vetenskapen om hafvets orga- Il|. THEKI , OM PLANKTON OCH ÄMNESOMSÄTTNING I HAFVE1 2; i annat fall sjunka de till botten, där säkerligen en stor pro- cent går u\]l\vv, ett lätt och begärligt byte för benthoniska djur, såsom kräftdjur, maskar, snäckdjur, sjöstjärnor m. m. Beträf- fande de- flytande äggen fann Hensen, att de först äro hopade vid de olika lekplatserna, men att de inom kort skingras och efter en viss tid äro likformigt fördelade öfver stora vidder af hafvet. Denna likformighet i fördelningen af äggen åstadkom- nio genom hafvets rörelser, hvilka verka omskakande och för- delande. Genom flera experiment har man sökt bevisa, att detta alltid blir resultatet, ehuru han tillstår, som naturligt är, att här ej kan blifva tal om absolut likformighet. Emellertid au^qv han den vara så stor, att han, genom att med en verti- kalhåf af bestämda dimensioner på spridda ställen taga »stick- prof» och genom att beräkna äggens antal i hvarje prof, skall kunna vinna en tillnärmelsevis trogen bild af äggens antal och fördelning utöfver stora sträckor af hafvet. Just detta, att fiskäggen efter en kort tid befinnas likfor- migt fördelade, eller nära så, kom Hensen att reflektera öfver, huruvida ej äfven plankton-organismerna, framför allt de minsta al dem, hvilka utgöra själfva »urnäringen» i hafvet, måste Följa samma lagar och fördelas ungefär likformigt. Genom en mängd förberedande undersökningar kom han också till den öfv< n att så måste vara förhållandet. Nu ansåg han • också ligga inom möjlighetens gräns att något så när exakt kunna uppskatta hafvets produktionsförmåga af organisk sub- stans. För att utröna, om likformigheten i fördelningen af plankton äfven är en verklighet ute i oceanerna, företog Hen- ■ 1S.S9 i sällskap med en vetenskaplig stab en expedition ombord på skrufångaren »National» ut i Atlanten, en expedi- ll.l. llll.ll, <)\l PLANKTON OCH ÄMNESOMSÄTTNINGEN I HAFVE1 295 tion som varade mellan tre och fyra månader. Resultatet synes i öfver raskande grad hafva bekräftat hans teori, synner- ligast när det rörde sig om de små organismerna, hvilka han Fann vara nästan likformigt fördelade utöfver vidsträckta zoner, motsvarande de klimatiska förhållandena. Egentligen hafva vi att, beträffande planktons sammansätt- ning i öppna sjön, fästa <>ss vid trenne stora hufvudområden: ett kallt nordligt, ett kallt sydligt och ett mellanliggande varmt. Hvart och ett af dessa områden är utmärkt genom ett antal för detsamma egendomliga former. GlESBRECHT delar denna uppfattning och i sitt stora arbete öfver pelagiska copepoder framhåller han, att dessa djur äro mindre afvikande frän livat - andra i de tre oceanerna, Atlantiska, Indiska och Stilla haf- ven, än i de tre nyssnämnda områdena hvilkas gränser han förlägger till ungefär 47 n. och 44 s. Emellertid får det ej förtigas, att motståndare finnes till Hensens »likformighets» teori. H/ECKEL t. ex. utslungar sin förkastelsedom öfver densamma och förklarar, att fördelningen af plankton i oceanerna är högst olikformig, hvilket han till- skrifver temperaturväxlingar, årstider, klimatiska förhållanden och framför allt hafsström marna. Många resenärer och for- skare dela också med all säkerhet denna H^eckei.s uppfattning, ehuru de lika litet som han utfört några kvantitativa under- sökningar. Öfverhufvud taget veta de endast att berätta om kolossala anhopningar af organismer, hvilka mött dem på vissa ställen under färderna på oceanerna, eller om ödsliga, tomma, obebodda områden. Detta öfverstämmer dock ej med verkligheten, ty öfver allt i hafvet finnes planktoniska organismer, och i likhet med Hensen är jag öfvertygad om, att den likformiga fördelningen af dem inom vida zoner är i stort sedt riktig. Att i världshaf- ven påträffas kolossala djur- och växtanhopningar det kan ingen förneka, allra minst Hensen, men i jämförelse med mas- san af den likformigt fördelade plankton ute i oceanerna spela dessa ingen roll. Massanhopningar af organismer eller s. k. djurgator • förekomma mest invid kusterna och säkrast inom 2q6 fauna och flora hamnområdena. Ute i de öppna hafven visa de sig hufvud- sakligen på gränsområdena mellan olika hafsströmmar. Normalt är fördelningen i det stora hela likformig och organismernas täthet och sammansättning växla blott inom vida zoner, mot- svarande de klimatiska förhållandena. Utan att här uttala någon som helst egen åsikt om möj- ligheten eller omöjligheten att uppnå det stora mål, som Hensen satt sig före, har jag velat lämna dessa meddelanden uteslutande för att förklara ändamålet med de oerhördt tids- ödande beräkningar, hvilka måste ligga till grund för här nedan anförda siffertal, hvilka jag letat fram ur en rätt omfattande litteratur. Genom att anföra dessa siffror har jag velat gifva ett begrepp om den hafvets rikedom på urnäring så exakt, som det i närvarande stund är möjligt, hvilket ju vid detta tillfälle är hufvudsak. Siffrorna må sålunda här först tala: Genom att på olika, mer eller mindre aflägsna platser i södra Östersjön tagit »stickprof» har Hensen beräknat, att under en □mils yta ned till 20 meters djup lefva omkring 100 bil- lioner copepoder, hufvudnäringen för strömming och sill. Under december månad har man funnit, att i Kielerbuk- ten 2 kub. -meter vatten innehåller 8 kub.-centimeter organismer, hvilkas antal beräknas uppgå till 5,7CO,000, nämligen 5,000,000- peridineer, 630,000 diatomaceer, 80,000 copepoder, 7,000 infu- sorier och 3,C00 andra djur. 1 Matomaceerna äro ytterst talrika i Östersjön. Sålunda har man räknat ut, att i mars månad en kub.-meter vatten ni rymmer 45 millioner af Clicetoceras och dessutom 100 millio- ner af Rhissosolenia semispina. Hvarje droppe Östersjövatten innehåller några diatomaceer. Emellertid växlar antalet efter årstiderna. I april räknade man i en 20 meters hög vattenpelare under en [^meters yta endast 44,500 individer af Ceratium, men den 16 oktoder samma år funnos i samma volym 147,951,200 individer. Slutligen vill jag anföra ett enda exempel, som visar Hen- 3ätt att beräkna urnäringens» vikt och omsättning. Han HJ. MIM!, OM PLANLTON OCH ÄMNESOMSÄTTNINGEN I HAFVE1 2n~ fastställer först, att under hvarje □meters yta i södra Öster- sjön lefva minst en million copeoder. Under dygnet förtär hvarje copepod, lågt beräknadt, 12 st. ceratier, alltså under aret 4,370 (egentl. 4,380) individer. Häråt följer, att l million copepoder årligen förbrukar 4,370 (egentl. 4,380) millioner cera- tier- Men nu har man genom noggrann analys visat, att 1 million ceratier innehålla såsom ett minimum 0,031,345 gram organisk substans. Alltså måste under hvarje □meters yta i Östersjön årligen produceras 133,35 gram organisk substans. Om därtill lägges den organiska substans, som i samma vat- tenpelare lämnas af diatomaceerna, så uppgår den organiska substans, som under hvarje år under en □meters yta i södra Östersjön nybildas, till minst 150 gram. Jämför man detta med afkastningen på land, så säger sig Hensen från fullt sakkunnigt håll hafva erfarit, att en □meter åker eller äng producerar omkring 20 °/o mer än hafvet under samma yta. Men af flera skäl anser Hensen, att hafvets pro- duktion är större. Med sådana svindlande siffror för ögonen, som dem, hvilka här ofvan angifvits, skulle ej det väcka förvåning, om mången ansåge, att Hensen öfverskattat hafvets förmåga att producera urnäring». Detta är emellertid så långt ifrån förhållandet, att han bevisligen i högst väsentlig grad underskattat densamma, hvilket måste tillskrifvas fångstappparaternas ofullkomlighet, Hensen själf hade misstänkt, att en mindre del af de minsta organismerna gått förlorad genom håfvens maskor, ehuru dessa endast mäta 0,o5 mm. i vidd. År 1901 bekräftades detta af Lohmann, hvilken genom upprepade försök kommit till den öfvertygelsen, att det an- vända, fina nätet tillfyllest fyllt sitt ändamål, när frågan gällt att infånga makroplankton (ctenophorer, siphonophorer, medu- sor, salpor m. fl. större djur) eller mesoplankton (maskar, kräftdjur, mollusker och andra medelstora djur), men att fler- talet mikroplanktoniska organismer antingen i hög grad redu- cerats eller helt- och hållet gått förlorade, genom att de trängt r \I\A I ICH Kl uRA igenum nätets fina maskor. Härigenom har man kommit att under-katta urnäringens mängd i hafvet. 1908 betonar Lohmann ännu kraftigare detta. Sedan han undersökt tarminnehållet hos en mängd större djurformer, t. ex. pteropoder, salpor, appendikularier m. m., fann han, att sa lifnära sig af små hafsorganismer, hvilka ej alls eller -t sparsamt insamlats af håfven. Bland annat upptäckte han i tarminnehållet massor af små kalkalger, coccolithopho- rider, och af ytterst små grönfärgade celler, hvilka helt förbi setts af de tyska expeditionerna ombord å »National» och »Val- divia». Och ändock har det länge varit kändt, att ifrågavarande kalkalger förekomma i oändlig myckenhet i hafvet, så att delar af deras karakteristiska kalkrustning återfinnas i riklig mängd i sedimentet, som täcker djuphafvets botten. Detta kan enligt Lohmann endast förklaras däraf, att flertalet af de minsta organismerna gått förlorade genom fångstapparatens ofullkom- lighet. Lohmann företog sig nu att utföra en del kontrollunder- sökningar genom att filtrera en viss upphämtad vattenmängd. genom sidentaft eller härdadt pappersfiltrum och äfven genom att centrifugera densamma. Dylika undersökningar verkställ- de- på vidt -kilda ställen dels i Kielerbukten (1899— 19C0), dels vid Syrakusa (1900—1901) och slutligen i Atlanten (1902). lom dessa kunde han fastställa, att de flercelliga djuren blifvit tillräckligt väl kända genom insamling med Hensen> vertikal håf. Detsamma kunde han också säga om de större protisterna, organismer som sammanbinda djur- och växtvärl- den, men beträffande nästan allt annat, hvilket utgör hufvud- massan af »umäringen», fann han att intet eller högst obetyd- ligt insamlat-. Lohmann säger bl. a.: »den verkligen i hafvet Förhanden varande mängden af individer är j — zo—jo — ioo och ännu /Irra gånger större än det i fångst med håf påvisade antalet, och arterna, som drabbas af denna förlust, äro icke för hatven- ämnesomsättning betydelselösa organismer, utan hafva såsom umäring en mycket stor betvdelse för lifvet i III. MIMI, OM PLANKTON OCH * MNESOMSATTNINGEN I HAFVE1 hafven.) Det lider sålunda intet tvifvel dan »m, att de öppna hafvens produktionsförmåga af urnäring är mycket betydande och vida större än hvad man hittills vågat antaga. I detta föredrag har jag sökt lämna en öfverblick af »urna- ringens» beståndsdelar, alstringsplats, förekomstsätt och bety- delse. Jag har visat, att den födes och lefver i de öppna hafven så långt som ljuset förmår nedtränga, att den är sam- mansatt af mikroskopiskt små, encelliga växtorganismer, hvilka, i likhet med växterna på land, genom sina gröna, bruna, röda och gula chromophyllkroppar, äga förmågan att under ljusets inverkan af kolsyra och vatten nybilda organiska föreningar, samt att den är själfva urkällan, som bestämmer och behär- skar hela djurlifvet i de öppna oceanerna. Urnäringens betydelse kan säkrast uppskattas, om man tänker sig, hvad följden skulle blifva, om den af en eller annan orsak upphörde att existera. Detta skulle i första hand drabba alla sådana smärre djur, hvilka för sitt lifsuppehälle äro när- mast beroende af urnäringen, ss. foraminiferer, radiolarier, cope- poder, salpor, appendicularier tn. fl. Alla dessa måste inom mycket kort tid aftaga i antal och dö hungersdöden. Detta åter skulle hafva till omedelbar följd, att alla andra världshafvens innevå- nare efter hand måste skatta åt förgängelsen. Hafsfiskar, bland dem våra värdefullaste näringsfiskar, själar, hvalrossar, hval- djur m. fl. måste snabbt gå under, och inom kort vore de öppna oceanernas vattenmassor beröfvade allt lif från ytan ända ned till djupens afgrunder. Hvad skulle detta innebära för lifvet i kustområdenas grundare vatten, där en egenartad flora och fauna härskar, är ej lätt att angifva, men sannolikt är, att äfven där lifvet komme att röna intryck af de förändrade förhållandena i öppna sjön. Ty det är antagligt, att stora massor af oceaniska djur med för- flyttningsförmåga skulle efter hand tvingas att söka sig in till- just dessa områden för att undgå hungersdöden. Dit skulle ^00 FAUNA OCH FLORA med all sannolikhet samlas ett stort antal själdjur och mindre hvalar samt möjligen äfven vissa fiskar, hvilka kunnat undfly de öppna hafven, äfvensom otaliga skaror af simfåglar af alla slag, hvilka förut haft för vana att hämta sin näring långt borta från land. Följden häraf blefve, att på de smala kustområdena en förtvinad kamp för tillvaron måste utkämpas mellan det gamla djurbeståndet därstädes och de invandrade, och resul- tatet af denna täflan blefve väl också inom kort hungersnöd och undergång i första hand för de mindre motståndskraftiga. Slutligen kan det ej lida något tvifvel därom, att äfven det i landets innebyggare, människan däri inbegripen, skulle röna intryck af de förändrade förhållandena i hafvet; ty i och med »urnäringens» försvinnande i hafvet måste alla större nåringsfiskar, t. ex. torskfiskar, sill, makrill, tonfiskar m. fl. upphöra att existera. Hvad det skulle betyda, att allt s. k. storfiske måste nedläggas, hvilket för kustbefolkningen jorden rundt sedan urminnes tider varit en hufvudnäring och allt fortfarande ger bröd åt millioner människor, det kan man tänka sig. Utaf det, som jag här haft äran att frambära, har jag velat visa, ii 1 1 just dessa minsta, dessa mikroskopiskt små, obetyd- liga växtorganismer, hvilka länge varit nästan helt och hållet förbisedda, hafva sig förelagt ett arbete af så stor innebörd, att, om det upphörde, hela jordens hushållning skulle på ett I betänkligt >ätt rubbas. Smärre meddelanden. Föder ekorren mer än en kull årligen? I 'ti en uppsats i denna tidskrifts 5:0 häfte för år 1007 har en insändare R. S g lämnat några meddelanden beträffande ek< parningstid och därvid uttalat den förmodan, att, då små ekorrungar anträffats långt Tram på sommaren till och med i september månad, detta djur satte två kullar ärligen. Till belysande i någon inan af denna fråga, får jag anföra, att ett ekorrpar tre år å rad bebott tor starar och hackspettar uppsatta halkar å en skog, Galgberget kallad, belägen i Halmstads om bara närhet. Som dessa halkar, i hvilka ekorren haft sina bon, äro belägna på knappt hundra alnars afstånd frän hvarandra, vågar man kanske påstå, att det varit samma ekorrpar, som under dessa ar i dem haft sitt hem. När ungarna föddes första året har jag ej tecknat mig till min- ne-, men det andra året (1908) sågs ekorrmamma den 13 maj i färd med att flytta sina ungar frän en halk till en annan; hon an- träffades nämligen da bärande vid pass åtta dagar gamla ungar i munnen en och en i sänder. Den 11 juli i år (1909) hittades på marken under en starhålk en nära död ekorrunge af en husmus storlek och blind. Da vid företagen undersökning af den hålk, hvarunder ungen låg, denna befanns innehålla endast ett underlag af mossa men ej några ungar, är det att antaga, att dessa voro flyttade till någon af de större hack- spetthålkarne i närheten, där ekorrarne sedan syntes hålla till.1 Vid detta flyttande af ungarne hade antagligen den såsom död ansedda ungen utkastats ur den hålk, hvarifrån flyttningen skedde. Då några arsungar ej före den nämda tiden setts springa omkring i träden, såsom fallet varit under förlidne år, får man väl antaga, att denna i juli månad anträffade unge ej tillhörde en andra kull. Ett sådant fall, att ungen fanns så sent som i juli, behöfver ju ej leda till det antagandet, att ekorren sätter tvä kullar ärligen. Måhända har man att söka orsaken till de sa sent på aret satta kullarna antingen i den omständigheten, att en förut under året född kull blifvit af någon anledning bringad om lifvet, eller också däruti, att ekorren vid parningens ingående rättade sig efter den olika tillgången på barrträdskottar under året, hans hufvudsakligaste 1 Kanhända att ekorren alltid sa där flyttar sina ungar, när det ursprung- liga boet blifvit trångt och osnvggadt, och att häri ligger förklaringen till. att han bygger flera bon årligen Fauna och Flora 1909. Halt. 5, 6. 302 FAUNA OCH Fl. OKA föda. Finnes under året god tillgäng på mogna kottar, har han ju föda af dem tills fram i maj. ja, äfven längre, då fröen i en del :• falla i april och maj utan först senare. Saknas åter fjol- tillgång finnes på sådana för året, sa äger han å frön af dessa kottar börjar blifva ätbara eller i med- en allmän regel kan nämligen med fog sägas gälla den, att diuren skrida till bosättning och uppfödande af ungar under r och a områden, hvarest tillgång af deras mast omtyckta föda är till finnande-. rid barrträdsfröätande fåglar vet man ju, att sa förhåller sig med korsnabben: han siar sig endast ner där, hvarest riklig kott- aret tinnes. Och han har, jämte en ordinarie ägglägg- d i februari oeh mars äfven en extra sådan, som infaller fram på sommaren. Att han det oaktadt sätter mera än en kull årligen har man sig, som jag tror, ej bekant. C. A. Hollgren. Spridda bidrag till kännedomen om kräldjurens utbredning i östra Småland och på Öland. En slät snok (Coronella austriaca) anträffades d. 10 juni 1909 i kanten af <. n fuktig skogsäng invid Törneby strax söder om Kal- mar. Exemplaret mätte 576 mm. I Kalmar h. a. läroverks natur- iska samlingar förvaras en C. austriaca från Kalmartrakten, som mäter 534 mm. frän nos till stjärtspets. Nilsson uppgifver i sin fauna, att professor Lilljeborg och med. kandidat Wetterberg tagit släta snoken i det inre af Kalmar län», och själf har Nilsson erhållit den frän ( >densjö socken sydost om Jönköping. an Öland känner jag tvenne fynd af släta snoken. Ett mindre exemplar, endast 180 mm. långt, togs d. 26 maj 1892 af lektor K. F. Dusen på landsvägen uppe pä landborgen invid Al- gutsrum. Ett större exemplar, som mätte 624 mm, infångades d. 14 juni 190g bland gles ljung i en liten torr tallhed strax in- kör i Högsrums socken. »rmen och vanliga snoken äro allmänna i östra Smaland och förekomma bada på Oland åtminstone i skogstrakterna < in o, h Mörbylånga å öns västsida. En fullständigt -orm, Lr Coluber Prester», langades d. 3 juni 1909 Berg ortåt en hall" mil norr om Kalmar. Det synnerli- gen vackra exemplarel mätte 616 mm. tidödlan (Lacerta agilis) är allmän i trakten af Kalmar såväl r om staden; äfven sedd frän Oskarshamn. Afskogs- iftara) har jag erhållit ett 112 mm. långt exemplar i Kalmar län, taget ar 1907 så tidigt som d. 29 mars. Örmslån (Anguis fragilis har anträffats på många ställen i 1' '»and är den tagen vid Borgholm och Stora R frän St. Ror d. 1 juli [909 mätte 380 mm. från i.l stjärts] Kalmar i juni 19 Aug. Heintze, SM VRR] \ll DD1 I \\J»I \ Stor skrakkull. 3°:> Den ! augusti 1908 observerades 1 Vindelälfven en hona al småskrake, som var åtföljd al en ovanligl stor skara ungar. A 1 • timmerbom sutto uppkrupna 29 stycken och i vattnet bakom den- samma lågo ytterligare 3 å 4. Ungarna voro i dundrägt, men syntes alla vara af samma storlek och ålder. Foglarne hade en veckas tid synts i samlad flock, men tillhörde de påtagligen flera kullai-, hvilka slagit sig samman under gemensam ledning, sedan mödrarne på något sätt omkommit. K. Gram. Ytterligare angående nötskrikans häckningstid. I häftet 4 'af denna tidskrift 190(1 liar intagits en notis om ovanligt sen häckningstid för nötskrikan. Äfven undertecknad kan anföra ett liknande exempel frän \ terbotten, hvilket emellertid torde böra anses som typiskt för våra nordliga byggder. Den 5 juni 1906 anträffades ett nötskriksbo i närheten af De- gerfors by med 3 orufvade ägg uti. Boet var beläget omkring 7 m. frän marken i en grenklyka på en mindre gren samt be>tod ytterst af torra kvistar, där innanför af blåbärsris samt innerst af rottågor och stjälkar af björnmossa. K. Gram. En hermafroditisk domherre. Dr. Heinroth i Berlin köpte i januari i år af en fågelhand- lare en domherre, hvars undersida till xänster var brungrå som hos en hona och till höger röd som hos en hane. Såg man den från ena sidan kunde man alltså tro, att man hade en hane fram- för sig, men vände den andra sidan till, föreföll det att vara en hona. Den sades vara fångad i Mähren i dec. iqo8. Emellertid var den tyvärr sa svag, att man måste aflifva den redan i mars detta år. Vid anatomisk undersökning visade det sig, att vid högra njurens framända låg en testikel sä stor som ett sagogryn och där bredvid en liten äggstock. Till vänster fanns blott öfre tredjedelen af en äggledare men sädesledaren till höger var normal. En dylik hermafroditisk färgfördelning liar förut i tre fall ob- serverats hos domherrar men dessutom älven hos bofink, hos en sockerfågel (Dacnis) samt hos en amerikansk guldspett (Colaptcs ditf a tus) Rapphönsen vid Torneå älfdal. Dä jag våren 1906 första gängen besökte Torneå älfdal, erfor jag, att rapphönan dä redan visat sig åtminstone höst- oeh vinter- tid uti Alkkula by af Öfvertorneå socken, era 6 mil norr om Tor- neå stad. Samma ar visade sig en flock i Turtola kyrkoliv, c:a 10 mil norr om Torneå. Pa höstvintern 1007 iakttog> en flock på FAUNA OCH FLORA c:a IO_I2 individer i Pello by af Tnrtola socken — 13 mil norr om Torneå, och ungefär samtidigt uppträdde en liknande flock i Sieppijärvi by af Kolari socken - 4 mil norr om Pello by) där nnade öfver hela vintern. Under denna tid decimerades de af en eller annan anledning till endast några få — enl. upp- 4 st. - och visade sig senast kort innan åkrar och ängar blefvo bara. Emellertid förefaller det, som om dessa hade häckat därstä- tj den ig november 1908 kom norrifrån till Pello flygande en rapphönsflock, bestående af 13 individer. De visade sig seder- mera <»fta, eller ock var man i tillfälle att af här och hvar mmande spar konstatera, att flocken ännu kort efter jul be- af det ursprungliga antalet individer. Emellertid decimerades de nu härefter så, att den 19 februari 1909 endast 10 st. återstodo. Den ;:t bo kunde ej finnas. Enligt uppgift af allmogen har emellertid under höstens lopp flockar iakttagits här och hvar uti byn, samt var jag den 14 novem- själf i tillfälle att iakttaga en flock på 12 — 13 indiv. vid nden på finska sidan. Därifrån flögo de öfver till Sverige. »ch torde de vistas ungefär lika mycket pa hvardera sidorna. Antagligt är att dessa flockar bestå af på orten kläckta kullar. Vore de icke sådana, hade de icke visat sig här så tidigt på hös- ten (enligt uppgift i september) utan betydligt senare. Och då åt- minstone några ex. kunnat öfverlefva vintern, är det ju helt natur- att häckning försiggått. Hvarken från Kolari kyrkoby eller frän de österut på samma höjd som Tnrtola, Pello och Sieppijärvi belägna skogsbyarne har ört arten omnämnas, hvaraf man kan sluta sig till, att fåglarne endast följt de vid älfstranden mera sammanhängande odlingarne åt — såväl på svenska som på den finska sidan. Då dessa fåglar lika mycket hålla till på svenska sidan af älf- 50m på den finska, har jag velat omnämna detta i Fauna och Flora. Finska Pello 16— XI 1909. L udi • . .1 funsterhjelm . Huggormens storlek. D - största exemplar, som man känner af vår vanliga hugg- orm har i höst tagits i Massa skärgård af herr. stud. Meissner och Selander och öfverlämnats till Riksmuseum. Det mätte 78 cm. under det atl om tinnes uppgifvet i litteraturen för 1 art blott är 70 1 m. Såväl detta exemplar som några andra tillhörde den svarta varieteten. De aflämnades den ' ' gra dagar höllos lefvande, föddes ett dus- sin ungar i fångenskap. SMÄRRE MIM >E1 ANDE N 305 En ejdérhane, som förvillat sig, sköts i oktober i en vik ai Vänern ej långt trän Karlstad ( ' /'. - dt. Morkullan, som här i Jämtland allmännast kallas moröja af allmogen, an den vara en mycket -ful» fågel, emedan hon uppgifves hacka i kornas jufver och förorsaka dem sårnader. På min förmodan, att detta troligtvis vore prat, förklarades bestämdt, att så hade hon gjort fornt, fastän mera då än nu. Har ej sett några dylika uppgifter i nå- got mig tillgängligt zoologiskt verk.1 Högaktningsfullt //( Igt ■ L öfi 'C n di ar k . Refsund. Tretåiga måsen funnen långt inne i landet. Omkring den 23 augusti 1909 sköts i Lyrestads församling i iiDrra Västergötland ett exemplar af tretåiga måsen Ovissa, tridac tvla)§ juv. Den fälldes vid Göta kanal något mer än en half mil från Vänern. Måhända har den under de häftiga stormarne i medio af augusti blifvit drifven sä långt österut. Fågeln, som var tämligen mager, är tillvaratagen och upp- stoppad. //'. N. Oologisk sällsynthet. Den 14 sistlidne juli tillvaratogs å kronoparken Högberget i Degerfors revir ett bo af sångtrast med 5 ägg uti, som företedde säregna afvikelser från dessa äggs vanliga utseende. Grundfärgen var djupare grönblå än hvad man i allmänhet är van att finna hos sångtrastens ägg, och hvarje spår af fläckar saknades fullständigt. Formen var äfven afvikande från den vanliga rena ovata typen och närmade sig den ovala. Äggens storlek var: 26: 21, 26:21, 25: 21, 26,5:21, 25,5:21, m. m., och hade de en medelvikt af 0,34 gr. Två ägg voro något rufvade. Boet var beläget 1,5 meter från marken, och mot vanligheten på en gren af en större timmergran. K. Gra»i. Till vårfågelns biologi. Allmänt bekant är ju, att vårfågeln angriper hvarjehanda små fåglar och däggdjur, som han kan bemäktiga sig och öfvermanna. Han är därvid t. o. m. nog förmäten att försöka sig på att fånga enkelbeckasinen, hvilket undertecknad var vittne till under en ripjakt 1 Detta är naturligtvis en fabel. Morkullan skulle, äfven om hon aldrig så gärna ville, ej kunna skada en ko med sin svaga näbb. Red. 306 FAUNA OCH FLORA den 30 sistlidne augusti. Ä en myr, som sedan länge varit utdikad, hade enkelbeckasiner ett kärt tillhåll i de d. o. hv. med stan- igenvuxna dikena. Invid en dylik oas observerades på långt håll en vårfågel sitta spejande i toppen af en liten torr tall. Plötsligt flög han upp och ställde sig med fladdrande vingar, liksom torn- falken plägar göra, öfver starrfläcken, hvarefter han i afsatser sänkte sig ned öfver sitt tilltänkta byte, hvilket befanns vara en beckasin, som emellertid i god tid lyfte, innan förföljaren nått marken, och efter några skarpa kast gjorde sig fri hans efterhängsenhet. Efter det misslyckade försöket återvände vårfågeln till sin torrtall, men tvekade ej att i nästa ögonblick göra ett nytt anfall mot en annan beckasin. som af min hund uppstötts och som i full fart strök förbi hans utkiksträd. Äfven detta angrepp blef naturligtvis utan önskadt resultat. Mitt försök att få blifva ensam om beckasin jakten å my- ren misslyckades äfven. Någon betydande skada å fullvuxna mindre vadare torde vårfågeln knappast kunna åstadkomma, men å Lapp- lands starrmyrar och bäckängar, der han med förkärlek stryker omkring, sedan kullarne blifvit flygga, torde smärre vadareungar ofta nog blifva hans byte. K. Gram. Bidrag till kännedomen 0111 höfjärilns och vinbergssnäckans förekomst. Såsom vidare fyndorter för den i haft. 3 af E. Wahlgren om- nämnda svafvelgula höfjäriln (Colias palaeno) vill jag nämna Hvil- sta vid Eskilstunaån samt Ulricehamnstrakten, där jag sett flera exemplar. Till uppsatsen om vinbergssnäckan (Helix pomatia) i samma häfte kan nämnas, att denna snäcka, åtminstone för några år sedan, talrikt förekom i en dalsänka vid Kungsör samt på Tärnö i mel- lersta Södermanland. Gu 11 n ar Alm. Iakttagelser angående vissa mesarters utbredning norrut. I de färskaste ornithologiska uppgifterna rörande mesarnes ut- bredningsområden inom Sverige angifves, att tofsmesen förekommer upptill Jämtland och Ångermanland, svartmesen upptill 640 och 650 n. br. samt stjärtmesen upptill Sundsvall och Östersund. Dessa gränser synas numera kunna flyttas afsevärdt längre norrut, och kunna de nämnda mesarterna anses som bofasta åtminstone i Vester- bottens kustland. Inom Degerfors socken är stjärtmesen allmän sedan tiotal år tillbaka åtminstone under hösten och förvintern, och iakttages han vårtiden då och då parvis, hvarför det är sannolikt, att han äfven häckar härstädes, fast någon iakttagelse härom ännu ej med säkerhet är gjord. Den 29 juni detta år anträffades dock i närheten af Amsele kyrkoplats en kull flygga ungar, som voro så ringa utvecklade, att de måste varit kläckta i orten. Tofsmesen, som ju sporadiskt funnits ända upp i Norrbotten, är sedan 4 ä 5 år tillbaka allmän inom Degerfors och bar i år flera M VRR] MEDDE1 \M»I \ bon iakttagits. Boet har anträffats i murkna björkstubbar i b skog, mesl .uran. Ett bo med \ ägg uti fanns den i i m 22 voro ungarna utkläckta. Då boel fanns, låg snön ännu i djup i skogen och sträng kyla var rådande. Svartmesen har under de tio aren jag varit bosatl inom Di tors ej härstädes iakttagits förr än i höst, då den il. : varit synlig i sällskap med lappmesen och talltitan. A'. Gram. En kråksainmankomst, ett domslut och en exekution. Det är icke ensamt på människornas arbetsfält, mellan kände och strejkbrytare, mellan arbetsgifvare och arbetare, som hat Utsås och strider utkämpas. Kråkorna följa människornas exempel. H vilken skogsdunge som helst kan tjäna dem till ett »folkets hus», där deras öfve ningar föras icke mindre hetsiga och hatfulla och kanske icke I mindre förständiga än på vissa andra ställen. Till deras rådslag hafva pressens män intet tillträde och ingen stenograf har ännu återgifvit innebörden af någon deras öfverlägg- ning, till följd hvaraf en stor lucka förefinnes i ornitologerna- ve tände om kråkornas sätt att resonera och om deras moral. Genom att på så nära hall som möjligt närvara vid deras sam- mankomster, lyssna till deras öfverläggningar och iakttaga utföran- det af de fattade besluten, kan man dock skaffa sig en inblick i dessa förhallanden och öfvertyga sig om, att de i mångt och myc- ket likna människornas. Det är just härom jag nu vill berätta: I början af sistlidne oktober hade jag tillfälle att öfverraska en mängd kråkor, hvilka hade en sammankomst i en ekdunge i närhe- ten af mitt sommarställe för öfverläggning om någon angelägenhet, som tydligen för dem var af stort intresse, och gaf anledning till en synnerligen hetsig debatt, så hetsig, att de debatterande icke gåfvo akt pä en objuden åhörare, som därför fick tillfälle att pa närmare håll än som eljes varit möjligt, åhöra öfverläggningen. Någon egentlig ordförande hade de icke, eller, om sa var, kunde denne åtminstone icke göra sig åtlydd, ty de föllo hvarandra ofta i talet (i kraxet kanske det borde heta). Men tydligen fram gick, att två af mötesdeltagarne ansågo sig ha upprörande skäl till berättigade klagomål, och att de med högljudda yttranden och lifliga gester sökte påtruga de öfriga sin uppfattning, hvari de också del- vis lyckades. Det gäller tydligen bland kråkor liksom bland människor, att »den som skriker ergo längst och ej blir hes* vanligen trumfar sin åsikt igenom. Då öfverläggningen fortgått en stund, voro deltagarne delade i två eller rättare tre partier, hvaraf det ena hyllade handlingens propaganda», och det andra, det moderata, förhöll sig mera passivt. Det tredje utgjordes af en enda kråka, hvilken under rådpläg- 308 FAUNA OCH FLORA nino-en knappt fick klyfva näbb, utan att mötas med ilskna genniä- len från det förstnämnda partiet. Emellertid antogs en resolution, hvilket skedde medels öppen omröstning. Dess exakta lydelse kan jag naturligtvis ej återge, men att den gick den stillsammaste kråkan emot, framgick däraf, att hon omedelbart tog till flykten, så fort hennes vingar kunde bära henne. Därvid följdes hon i hack och häl af det förstnämnda partiet och på något afstånd af det andra, hvilket antingen såsom vittnen eller som nyfikna åskådare ville närvara vid aktens själfva afslut- ning. De kråkor, som förlänats med exekutiv makt och myndighet, eller måhända själfva tagit sig en <ädan, förföljde nu den flyende kråkan, hvilken styrde kursen ut öfver en \ik af saltsjön. I ifvern kommo både den förföljda och den närmaste förföljaren ned i vatt- net, och här atlifvades nu den dömda kråkan, dels genom dränkning och dels genom häftiga hugg i halsen. Exekutionen utfördes, såsom det föreföll mig, icke med den lugna besinning, som anstår en rättvisans tjänare, utan liknade sna- rare ett vredesutbrott, som förbisåg allt annat än tillfredsställande af ett häftigt hat. Vreden är en dålig rådgifvare, vare sig det gäller människor eller kråkor, och följden i detta fall höll på att bli ödesdiger lör den exekutiva myndigheten, hvilken endast med yttersta möda lyc- kades rädda sig upp ur vattnet. Efter aktens slut åtskiljdes kråkorna under fullständig tystnad, måhända äverkade af det gripande i det skådespel, som nyss ut- spelats. Dä jag önskade öfvertyga mig om huruvida den i vattnet kvar- liggande kråkan var riktigt död, eller om hennes lif kunde räddas, rodde jag ut och tog upp henne, men fann blott ett lik med ett djupt sår i halsen. Beträffande den förbrytelse, verklig eller pådiktad, för hvilken hon fick bota med sitt lif, kan jag ingenting upplysa. November 1909. rb — — . ^MDSKRO/V/, ^uSirVGÖOtfc med fiTTaler i STOCKHOLM, flERRUUNGA och KRISTINEHAMN med högsta utmärkelser rnisbeJönla Stiperfosfarer» SdvW jo/77 <3//d andra s/ö^ &f Artificiella Gödningsämnen ée/7o/r? Aöpmért och /andfmännafore - LUNDGRENS FISKREDSKAPSFABRIK KUNGL. HOFLEVERANTÖR ALLM. TEL. 1022 ■ STOCKHOLM - RIKSTEL. 2122 12 Storkyrkobrinken 12 rekommenderar hos Herrar Amatörer, Yrkesfiskare och Återförsäl- jare sitt stora, rikligen försedda och välsorterade lager af alla sorters Verkligt prima Fiskredskap i parti och minut til! moderata priser. MÄMPM ÅTTA D starka och välgjorda, såväl knutna som af riMIN 13 IVIM I lUn väfj första sortiment till billigaste priser. Obs.! Litograferad priskurant i bokformat gratis på begäran. a / Sid. Reptiliejakt på Balkan. Af Otlo Cyren 20,") 15 ho mus frangulä och Luscinia rubecula. Af C. .1. Hollgren 222 Huru (ioodvera repens sprides. Af (]. A. lloiu/ren 230 Pupa moulinsiana Dupuy funnen fossil i Sverige. Af Nils Odhner .... 233 Studier öfver gro ddj urens utbredning i östra Smaland och på Öland. Af Ang. lleintzc 236 När jämnvikten stores i naturen. Af /*,'. Lönnberg 250 Några fynd af subfossila vertebrater. Af E. Lönnberg 254 Om Plankton och ämnesomsättningen i hafvet. Af Hjalmar Théel . . . . 271 Smärre meddelanden: Föder ekorren mer an en kull ärligen'.' — Spridda bidrag till kännedom om kräldjurens utbred- ning i östra Smaland och pä Oland. — Stor skrakkull. — Ytterligare an- gående nötskrikans häckningstid. — Ku hermafrodit i sk domherre. — ilapphönsen vid Torneå älfdal. Huggormens storlek. Knejderhane. — .Morkullan. — Tretåiga masen funnen långt inne i landet. — Oolo- gisk sällsynthet. — Till vårfågelns biologi. — Bidrag till kännedomen om höfjärilns och vinbergssnäckans före- komst. — Iakttagelser angående vissa mesarters utbredning norrut. Ku ki åksammankomst, ett domslut och en exekution 'M)\ 3 5185 00292