IsjÄXA^ L^ ii-=^^lk^>^^gr5r^ i Utgifven af Einar Lönnberg J ^MfM 4 f/fMM iumm I boRKandeln Kar titKommit: G AG IN VÄXTER särsKildt titländsKa Deras förekomst, egenskaper och användning B. JONSSON Professor vid Lunds Universitet. Med 162 illustrationer. "Vår svenska litteratur har länge lidit brist på ett arbete, där i en för alla tillgänglig form och omfattning upplysningar lämnats om växter, som spela en roll i människans hus- hailninu-. „ Professor B. Jönsson har sedan gammali sa- som lärare vid landtbruksinstitut och frökontroll- föreståndare stått i beröring med den tillämpade botaniken i en helt annan grad, än vanligen är fallet med botanister af facket. Han har därför ei blott varit mera förtrogen med behofvet af en sådan framställning än andra vetenskapsmän på området, utan också förvärfvat sig särskild kompetens till att lämna den. iSedan numera i skolornas undervisning ett något större utrymme beredts åt känne- domen om de ekonomiskt viktiga växterna, bör en sammanfattande behandling af dessa blifva af särskildt gagn för lärare, som i skolor af olika slag skola meddela sådan undervisning, men äfven förbrukaren af växtalster kan här tinna kunskap af värtle och intresse för ho- nom. Förbrukaren af växtalster är ju ej blott teknikern, som arbetar vegetabiliskt råmate- rial, utan strängt taget hvarje människa, och i våra dagar med sina lifliga handelsförbin- delser öfver hela världen är ju mängden af de produkter från aflägsna länder, som vi dag- ligen använda, stadd i ständig ökning. Allt oftare måste man göra sig frågad "hvad är det för en växt, som lämnar det eller det äm- net, hvar växer den, hur får man produkten?" o. s. v. På alla sådana frågor finner man svar i professor Jönssons bok, som dels är försedd med uppslagsregister öfver såväl latinska växtnamn som svenska namn på växter och vegetabiliska produkter, dels har stoffet ord- nats på ett sådant sätt, att man lätt kan skaffa sig en öfversikt öfver växter, som begagnas för något visst ändamål eller lämna råmate- rial af ett visst slag." Arbetet, som kommer att omfatta cirka 700 sidor, utgifves i 10 häften ä 50 öre. C. W. K. GLEERUP. Förlagsbohhandel Lund. Fauna och Flora Populär Tidskrift for biologi utkommer med 6 häften årligen, hvarje häfte om 48 sidor. Pris vid postprenumeration eller i bok' handel för år S kronor för hälft år 3 kronor I frågor rörande tidskriftens distribution torde man hänvända sig till Almqvist ét Wiksells Bok- tryckeri=A.-B., Uppsala, Meddelanden till redaktionen behagade man in- sända under adress: **Fauna och Flora**, Veten= skapsakademien, STOCKHOLM, FAUNA OCH MORA POPULÄR riDSKRlI"!' BIOLOGI LTGIl-VRN AF EINAR LÖNNBERG SJÄTTE ÅRGAXGEN 19U libräry NEW YORK BOTANICAL GARDEN UPPSALA & STOCKHOLM ALMaVlST & WIKSELLS BOKTRYCKEUIA.-B. (I DISTRIBUTION) UPPSALA 191 1 ALMQ.\aST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. INNEHALL. U Några ord om renen och rensköt- seln i våra nordligaste lappmarks- socknar. Af Eiik Beri^strö})i Om hvalarnes liärstamning. Af Eifiar Lön?iberg 20, En exkursion i trakten af Nairobi nyårsafton 19 10. Af Ki7ia7- Lönnbe?-g Ovanligt stor äggkull i ett bo af den fläckiga sumphönan (Por- zana porzana) samt fågelns till- vägagångssätt att reducera den- samma. Af J'. A. Engholm . En iakttagelse öfver renens knäpp- ning. Af Erik Bergström . . Physa acuta, en i spridning stadd sötvattensnäcka. Af A7/jr Ot//i- ner Några bilder ur fågellifvet på lan- det, vintertiden. Af/*. G. Rosén Några svenska forskningsresande från föregående tider. KIL. G. Andersso7i loi, Gamla anteckningar om djur och växter i Lerbäcks socken i Ne- rike. Meddelade af Karl Bäck- gren Små ströftåg i Brittiska Ost-Afrika. Af Einar Lönnberg Ornitologiska anteckningar från de jämtländska fjällen kring Enafors samt från Östersund 1 91 o. hS. R. Nicolin Några nya förvärf till Riksmusei samlingar af utländska dägg- djur .... Bastard mellan bläsgås och grå- gås. Af ^. B — ;;/ (med plansch) Ornithologiska iakttagelser från ppsatser. Sid. Torne lappmarks fjälltrakter somrarna 1906 och 1909. Af I ' Nils Gyldenstolpe De fossila florornas betydelse för 57 frågan om de arktiska trakter- nas forntida klimat. Af A. G. Nathorst 49 Kentska tärnan häckfågel i Sve- rige. Af Paul Roseniiis . . . Hastigt uppstående af en nv sik- form Dvärgelefanten från Kongo . . . 54 Hafshästen (Fulmarus glacialis) stadd i utbredning mot söder. 83 Af Einar Lön fiber g Klätterfiskens fortplantning. Af Einar L^ön?iberg 88 Några ord angående öfvertaliga äggkullar och i redet inbäddade 93 ägg. Af P. Bolin Kräldjur, groddjur och fiskar in- samlade af den svenska Zoolo- 201 giska expeditionen i Brittiska Ost-Afrika. Af Einar Lönn- berg Märkning af fjällvråkar. Af G . iiö Kihlén Ströftåg i Kaukasus. Af Otto Cy- 125 rén Något om skogsdufvor. Af Hugo Granvik En ödesdiger sjukdom bland bin 134 Knubbsjäl funnen subfossil vid Köping Den kaukasiska orren 144 Hutiaråttan. Af L. G. Andersson Något om göteborgstraktens sjöar 145 I och deras lägre djurlif. Ai Xils i Odhncr Sid. 149 177 190 220 223 224 241 247 264 269 274 277 280 28: Smärre Meddelanden Sid. Falco gyrfalco funnen på Spets- bergen Förekomst af hasselmus i Skåne »Xeroterma relikter i Ölands al- varfauna:^ Steglitsa och kaja öfvervintrande vid Östersund Igelkotten i rörelse under vintern 'rurdusruficoUisatrogularisTemni. iakttagen i Sverige Hassel blommande i januari . . Svarta råttans (Mus rattus L.) ut- bredning i Sverige Hosenvingade gräshoppan . . . Bryodema tuberculatar Knipa(Fuligula clangula) häckande i Småland Svalornas ankomst till nordligaste Norrbotten våren 1910 . . . . Fågelmorden i Italien Tornfalken, Cerchneis tinnuncu- lus (Lin.) Boie, i Torne lapp- mark Sälls\-nta fågel- och växtarter, som s\nas ha försvunnit irån några at deras förekomstställen i lan- det Storskarf fångad i sjön Åsnen . . Fågelnotiser från Skåne .... Från Vättern Karl XI:s hvita ekorre • Tretåiga måsen iakttagen i Da- larne Olvervintrande sädesärla .... Intressant fynd 46 46 47 47 48 ^8 48 48 ^)7 98 99 99 99 100 146 147 147 147 148 148 148 196 Sid L'ng rackelhane skjuten vid Bjur- fors 197 Om Sterna hirundo's, Sterna para- disa^as och Larus canus' häck- platser i Ronneby skärgård . . 197 Steppvråken häckande i Deger- lors, Västerbotten 198 lin tossil delfin med knöliga tänder 198 Nötkråkor och getingar 199 Några ornithologiska iakttagelser 199 Törnskatans tilltagsenhet .... 200 En insektätande huggorm , . . 200 Cerchneis tinnunculus i Torne lappmark 233 Ar 191 1 ett mass-år 253 Skator och kattugglor 2 3_:i Fågelhålkar 235 Ovanliot stor mört 235 Svart varietet af bruna husråttan 235 Bruna husråttan 236 »An en gång xeroterma relikter från Ölands alvarfauna» . . . 236 Nötkråkor och getingar än en gång 236 Makrill infångad i Södermanlands skärgård 236 Pungråtta med fettsvans .... 237 Bufo viridis i Skåne 238 Nötkråkor 238 Sällsynta växter, som böra iredas 239 Litteratur 240, 288 Sällsynta fåglar 286 Slagugglan (Syrnium uralense Pall) häckande på Skansen 287 Växtplats för Vicia pisiformis L. 287 Några ord om renen och renskötseln i våra nordligaste lappmarkssocknar. Af Erik Bergström. Vy^ ^^B?!!!-^ redvid den \'anliga, allmänt kända boskaps- r^j*3^ /m^^fi^ skötseln existerar som bekant öfver stora sträc- JJ.^:^^^^?^ kor af vårt land en annan, mera exotisk och '^^,^^^^^r^ mindre känd, nämligen renskötseln. ^ Från ^^^^^^SBi nordligaste spetsen af Karesuando genom hela ^^^SS^S^^^ Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Här- jedalen ända ned till Idre socken i Dalarna äro väldiga om- råden så godt som uteslutande upptagna af lapparna och deras renhjordar — enligt en approximativ beräkning uppgår det om- råde, inom hvilket renskötseln spelar den afgjorda hufvudrollen, till icke mindre än 400 kvadratmil. I norr är det af lapparna behärskade området störst. Det omfattar sålunda hela Kare- suando och största delen af Jukkasjärvi långt ned i barrskogen. Längre åt söder närmar det sig mer och mer fjällryggen, tills det i Jämtland, Härjedalen och Dalarna uteslutande består af fjäll- partierna of van barrskogsregionen. Utom detta fjällappanias utbredningsområde med fjällkedjan som centrum finnes emel- lertid ett annat, nämligen skogs- eller, som det förr mera be- tecknande kallades, granlapparnas. Detta område ligger helt och hållet inom barrskogen och sträcker sig på bägge sidor om gränsen mellan Lappmarken och landskapet Västerbotten * Den följande framställningen af renskötseln i Karesuando och nordligaste Jukkasjärvi är grundad på iakttagelser under en resa i de nämnda trakterna, hvilken jag våren ocl; sommaren 1S09 företog tillsammans med fil. kand. Thore Fries. En del af resans resultat ingår i utförligare form i professor E. Lönn- bergs arbete: Om renarna och deras lefnadsvanor. Uppsala 1909. Fauna och Flora 1911. Haft. 1. I 2 FAUNA OCH FLORA från Pajala i norr ned mot Umeåtrakten i söder. Här är emellertid renskötseln ingalunda dominerande, här förekommer den mitt uppe i ett fullt utveckladt jordbruk, hvarmed ren- skötseln ofta råkar i konflikt, ett förhållande, som lätt kan ses af de talrika polemikerna i Norrbottenstidningarna. Efter samma grund, som man indelar lapparna, brukar man också indela deras renhjordar. De renar, som blott under vintern vistas i barrskogen, medan de om sommaren vistas i Fig. 1. Lafhedlandskap från Njutum väster (mh Torneträsk. E. B— m foto. juli 1909. högfjällen — alltså hufvudmassan af Sveriges c:a 250,000 renar — bli fjällrenar, medan de, som hela året om förbli i barr- skogarna, urskiljas som skogsrenar. Ända till inpå sista tiden har man trott, att dessa kate- gorier voro skilda från hvarandra blott genom lefnadssättet, och hänfört dem till samma systematiska art. Visserligen är det genomgående, att skogsrenarna äro afsevärdt större än fjällrenarna, men då denna storleksskillnad kan få sin för- klaring däri, att de stationära skogsrenarna icke äro under- kastade alla de strapatser, med hviika fjällrenarnas oupphör- OM RENEN OCH RENSKÖJSEI.N I VÅRA NORDF.. I .\l'J'MARKSSOCKNAR 3 liga flyttande är förbundet, liar endast detta gifvetvis icke kunnat gälla som någon artkaraktär. Det har emellertid lyc- kats professor E. Lönnberg att påvisa, att olikheten mellan fjäll- och skogsrenar är betydligt större, än man förut antagit, och att man verkligen torde vara berättigad att urskilja en stor del skogsrenar från fjällrenarna som en särskild underart. Det har nämligen visat sig, att afsevärda olikheter förefmnas i de båda renslagens kraniebyggnad. ^ Särskildt påfallande är Fig. 2. Reliktförekoinst af Niiinig Cladonia alpestris från Kortovaara i Karesuand< E. B — m foto. au g. 1909. skillnaden i näsbenens form. Betraktar man nämligen en ty- pisk fjällrenskalle från sidan, ser man så godt som ingenting af näsbenen, tydligen beroende därpå, att de äro starkt till- plattade. Undersöker man på samma sätt en skogsrenskalle, ser man däremot näsbenen mycket väl, en följd af, att de äro starkt åsformigt upphöjda. En annan olikhet är skillnaden i tandradens längd hos de fullvuxna djuren. Tandraden hos skogsrenen är nämligen, trots dess större skalle, genomgående ' Se härom E. Lönnberg: Taxonomic notes on palearctic reindeer. Arkiv för zoologi. Bd 6, N:o 4. Stockholm 1909. 4 FAU.VA OCH FLORA kortare än hos likåldriga fjällrenar af samma kön, och detta är en karaktär, som måste anses mycket bevisande, emedan tandraden, sedan den en gång blifvit fulltalig, hela lifvet ige- nom bibehåller samma längd, till dess den åter genom nötning minskas. Betraktar man nu något närmare det sätt, hvarpå fjäll- renskötselii" sker i olika delar af vårt land — det är den, som i det följande uteslutande skall behandlas — fmner man, att Fig. 3. Lafrik björkskog från Rasekåbbo i Jukkasjarvi. E. B— m foto. juli 1909. det är möjligt att urskilja i hufvudsak tvenne typer. Den ena, sydliga och största, är den, där Sverige ensamt eller huf- vudsakligen räcker till att föda de vandrande renhjordarna året om. Den andra, nordliga, som blott omfattar Karesu- ando och norra delen af Jukkasjärvi, är den, där det är ett lifsbehof för renarna att under hela sommaren söka bete i ^ Äfven skogsrenskötsel förekommer i det afhandlade området. 1 Kare- suando socken finnas inga där skrifna skogslappar, men i Jukkasjärvi finnas ganska många »insocknes» sådana. I såväl Karesuando som Jukkasjärvi är det dessutom regel, att de förmögnare finnbönderna ha några skogsrenoxar, hvilka de om vintern använda till diverse transporter. Då jag emellertid äger blott föga erfarenhet om skogsrenskötseln i dessa trakter, har den här icke medtagits. OM RKNF.N OCH RKNSKÖISKI.N I VAkA NORlJf.. I.Al'I'MAkKSS(JCKNAR 5 Norge. Karesuando ocli Jiikkasjärvi norr om Torneträsk* intaga sålunda med afseende på renskötseln en undantags- ställning geiit emot det öfriga Sverige. För alt förstå orsaken härtill måste man något närmare gå in på fjällrenarnas lefnad^- förhållandcn. Som bekant är renen utmärkt gent emot de flesta andra växtätande djur därigenom, att en mycket stor del af dess föda består af laf. Visserligen är det i våra nordligaste socknar Fig. 4. Lafrik tallskog från Idivuoma i Karesuando. Tallskogen är i dessa nord- liga trakter alltid starkt uppblandad med björk. E. B — m foto sept. 1909. en mycket utbredd vana att ge äfven nötkreatur laffoder, men bland vilda djur intaga renarna i detta afseende en särställ- ning. Nu är det en synnerligen utbredd åsikt, att all renens föda utgöres af laf, men i verkligheten ställer sig förhållandet helt annorlunda. Det är nämligen blott om vintern, som laf- födan spelar sin stora roll, under våren, sommaren och hösten måste renen ha gräs. Orsaken till denna olikhet i mathåll- ningen är lätt funnen. Blott då lafven är våt, är den njutbar för renen, då den är torr och spröd, röres den aldrig, detta ^ Närmare bestämdt intages den omnämnda »undantagsställningen af de renar, hvilka flytta öfver gränsen mellan riksrösena 280 och 294. FAUNA OCH FLORA antagligen beroende därpå, att renen ej är mäktig den oerhörda salivafsöndring, som måste fordras för tillgodogörandet af en stor kvantitet torr laf. Att det verkligen är torrheten, som förhindrar ätandet, visas bäst däraf, att renen under och strax efter regnväder ofta ifrigt äter laven äfven om sommaren. Med lafvens beskaffenhet är renen föga noggrann. Utom den klassiska »renmossan» (Cladonia vidgar is, silvatica och al- pestris), hvilken otvifvelaktigt är eller åtminstone varit hufvud- Fig. 5. Gräsrik fjällhed från Kebnekaisetrakten. De mörka partierna på de torra smååsarna är lavförande risvegetation. Det övriga är gräs och örter. E. B— m foto. juni 1910, lafven, äter renen så godt som alla lafarter, en sak hvartill den särskildt i Sverige blifvit tvingad därigenom, att den förr i de lappländska skogarna oerhördt vanliga Cl. alpestris ge- nom hårdt utnyttjande till stor del tagit slut och ersatts af andra lafvar. Som en kuriositet kan emellertid anföras, att renen ytterst ogärna smakar islandslaven (Cetraria islandica). Med afseende på > gräset» är renen däremot noggrannare. Så- lunda äro de sträfva C«ré'x-arterna så godt som alldeles ute- slutna från hans matsedel, vidare ätes icke gräs, som gått i strå. OM RENF.N OCH RKNSKOTSKI.X I VARA NORIiL. I.AI'I'MARKSS(jrKNAR 7 och icke heller rör han tlera af björkskogens höga örter. Det är framför allt de fina bladen af Festiica ovina och Aira flexiiosa — de gräs, som lapparna sammanfatta nnder namnet sitno - samt en del låga örter som Polygonum vivipariim och Saliv herbacea, hvilka utgöra hans föda. Denna distinktion genom- föres synnerligen strängt, då tillgången på föda är riklig. Men vid tillfällen, då födan är knapp, hvilket ^Kuw i eminent grad är under vissa af flyttningarna, blir han icke så nogräknad. Då Fig. 6. Gräsrik björkskog från Vietusvagge vid Stora Sjöfallet. Gellivare. E. B-m foto. aug. 1910. kan han äta både gammal vissen Carex och det torraste kråkris, och då drar han sig inte för de bruna bladen af Arctostaphylos alpina eller nakna björkkvistar. Då renen hålles inom hus i stall, hvilket särskildt i Finland är ganska vanligt, blir han ännu mer allätare. Själf har jag sett sådana renar med god smak äta potatisblad, narf och torrt hö, och en vanlig sommar- föda är enligt ägarnes utsago ett gröpe af agnar och renlaf. Denna renens olikhet i kosthåll under olika årstider för direkt öfver till hans vandringar.. I stort sedt kunna dessa sägas vara ett oscillerande mellan trakter med laf (om vintern) 8 FAUNA OCH FLORA och trakter med gräs (om sommaren). De väldiga barrskogs- områdena i Lappland liksom åtminstone i norr största delen af björkskogsområdet höra i utpräglad grad till de karakteris- tiska typer, som i växtsamhällsläran gå under namnen Pineta och Betiileta lichenosa (lafrika tall- och björkskogar), och ett motsvarande förhållande gäller om de lägre fjällen. Så godt som alla de låga fjäll, som dels isolerade sticka upp ur barr- och björk- skogen, dels liksom bilda en förplatå till de egentliga högfjällen, äro läckta af en risig lafmatta, i de flesta fall ett Empetretum lichenosiim (kråkris och laf). På dessa områden vistas renen under snötiden. Annorlunda te sig de trakter, där han lefver på sommaren, högfjällen. Här utgöres vegetationen till öfver- vägande del af täta gräsmattor eller rika örtbackar, och lafven förekommer blott på de torraste och magraste ställena. Emel- lertid är det icke alla högfjäll, som hysa ett dylikt gräsbete. Genom en mängd iakttagelser har det visat sig,^ att de vida, tätbevuxna grässlätter, som äro nödvändiga för fjällrenarna under sommaren, äro oupplösligt förbundna med fjällkedjan och dess skiffrar. Blott där lättvittrade seve- och silurbergarter bilda ett tjockt, fmkornigt jordlager, kunna de ömtåliga gräsen och örterna få ett tillräckligt skydd och sammansluta sig till verkliga samhällen. En annan, synnerligen viktig faktor för gräsvegetationens uppkomst är slutligen fuktigheten, ty blott där jorden genom det sipprande vattnet från länge kvarliggande snöfläckar hålles våt äfven ett stycke fram på sommaren, kan en verkligt kraftig örtmatta uppstå. Går man öfver till granit- fjällen förändras genast landskapet. Äfven om dessa fjäll äro mycket höga och ha mycket länge kvarliggande snödrifvor, ser man på dem ytterst -sällan gräsvegetation af den yppig- het som i fjällkedjan. Skälet är det, att grundvillkoret, en djup och fm mylla, i de flesta fall saknas. De svårvittrade graniterna och gneiserna komma i allmänhet blott upp till en för renen knappast användbar Carex /7^/äf«-formation med ' Se härom E. Bergström och Th. Fries: Anteckningar till karta öfver renbetesmarkerna ofvan barrskogsgränsen inom Karesuando och Jukkasjärvi norr om Torneträsk. Uppsala 1909. OM RKNKN OCH KKNSKÖTSEI.N I VARA NORDI. F AIM'MARKSSO( KNAR 9 mycket glesa Festiica- eller /I/rflr- stånd, och blott på alldeles särskildt gynnade platser (exempelvis mot söder vettande, skyddade strandsluttningar) kan man få se en veiklig gräs- matta. I allmänhet äro granitfjällen helt laf- och risklädda och fullständigt odugliga som sommarland åt renen (se fig. 1 — 6). Det är således fjällkedjan, som är renarnas gräsland, och det blir alltså dess förlopp, som bestämmer öfver renens vand- ringar. Detta ger genast lösningen till motsatsförhållandet mellan Karesuando-Jukkasjärvi * och det öfriga Norrland. En blick på en geologisk karta ger nämligen vid handen, att fjällkedjan sträcker sig i ett obrutet sammanhang från Dalarna till Torneträsk — men där slutar den. Genom den tvära knyck åt öster, som riksgränsen gör vid Pålnoröset, kommer fjäll- kedjan att norr om Torneträsk löpa så godt som helt och hållet i Norge. Blott en smal remsa alldeles vid norra stranden af träsket, liksom ett mindre parti med Pältsa som centrum i nord- ligaste spetsen af Karesuando, är fjällkedja i Sverige. Där finnes också i öfverensstämmelse med den nyss yttrade åsikten rik- ligt med gräs. Praktiskt taget är emellertid Karesuando och nordligaste Jukkasjärvi utan gräsbete. Den ojämförligt största delen hvilar på granit och gneis och har iföljd häraf uteslu- tande lafvegetationen ända in mot norska gränsen. Går man någon mil eller halfmil in i Norge, växlar åter landskapet, ty då träffar man åter fjällkedjan, och det blir genast ett rikligt gräsbete för 10,000-tals djur. Ndgot tusental renar skulle visserligen äfven de svenska fjällkedjepartierna kunna föda, för de återstående minst 40,000 (hvilket är det ungefärliga antalet renar i det afhandlade området) blir en öfvergång till Norge en absolut nödvändighet. Emellertid är Karesuando-Jukkasjärvis särställning icke tillräckligt uttryckt genom det förhållandet, att dessa socknars renar till sin afgjorda hufvudmassa äro hänvisade att söka sitt gräsbete i Norge. Det i närvarande stund viktigaste är ^ Med detta uttryck menas, som förut antydts, blott Karesuando och allra nordligaste Jukkasjärvi. I o FAUNA OCH FLORA icke detta, utan i stället det, att renarna i denna trakt icke ens kunna kalfva i Sverige, utan långt före snöns bortsmäl- tande och alltså före gräsbetets begynnelse (redan de första dagarna i maj) måste bege sig in i Norge. För ett närmare förstående af denna sak mksit flyttningens förlopp något när- mare granskas. Man kan i de afhandlade renarnas flyttning i stort sedt iakttaga fyra^ väl skilda stadier, urskilda dels på grund af olikheten i de naturförhållanden, som orsaka flyttningen, dels på grund af de olika slag af renar, som flytta under olika tider. Dessa stadier äro betesflyttningen, skarflyttningen, vaj- flyttningen och herkflyttningen. Betesflyttningen är den tidigaste. Den börjar redan i förra hälften af mars och är den första rörelse, lapparna företaga från sina sydligaste vintervisten mot norr. Den förorsakas, som namnet anger, af att lafven genom betande och trampande tagit slut eller blifvit oåtkomlig. Ett vidare trängande mot söder skulle i de allra flesta fall vara lönlöst redan därför, att i söder betesmarkerna förut äro upptagna af skogsren- hjordar. Den enda utvägen blir därför att uppsöka de om- råden i norr, som tidigare under vintern skonats. Denna flyttning går i mycket långsamt tempo och sker helt och hållet inom barrskogen, och renarna äro under densamma i lapparnas hand. Det är emellertid framför allt ett annat hänsyn, som gör, att lapparna icke, äfven om de någon gång skulla ha tillfälle till det, vilja drifva renarna mot söder i mars. Det är tanken på skarflyttningen. Under normala år börjar skaren att infmna sig på allvar de sista dagarna i mars och första i april, och då är det slut med betandet i barrskogen. Äfven förut in- träffar visserligen ett och annat töväder, som lämnar efter sig hårdare lager i snön, med dessa skikt äro i allmänhet så tunna, att de lätt genomträngas, åtminstone af de friska djuren. * Dessa 4 stadier gälla blott flyttningar //// Norge. På återvägen till Sve- rige och vidare mot söder kunna säkerligen också olika faser urskiljas, men om dem saknar jag erfarenhet. iJM RKNKX OCH RENSKÖISKI.X I VAF^A NURDI,. I.Al'rMAkKSSOCKNAR 1 1 Annat blir förhållandet efter de ihållande tövädersdagar, som vatiligen inträffa kring Marie bebådelsedag. Snön hinner då att uppblötas decimeterdjupt och mer, och så snart några dagars kallväder följer på töandet, har man en skare så fast, att man kan köra med häst och släde på den utan att knappt lämna något märke. En dylik skare är fullkomligt ogenomtränglig för renen, och födan från marken är således afstängd. I sitt olika förhållande i denna situation är det, som skogs- och fjällrenarnas vägar skiljas. Marken är stängd för båda. Skogsreiien söker då ersättning i trädlafvar, främst busklafvar (A/ectoria', men äfven skorplafvar 'Parmeliaj. Dessa trädlafvar förekomma i Lappland visserligen i betydligt större mängd än i söder, men den tid, då de enbart måste brukas som föda (och det är från skarens bildning till dess snön smält undan och det blir bar- fläckar), är den svåraste af alla tider för skogsrenen. Fjäll- renen undviker denna nödföda och uppsöker i stället skarfritt område, och detta finner han i norr ofvan barrskogsgränsen. Dit kommer skaren betydligt senare än till barrskogen, och där är alltså marken länge tillgänglig, under det den är oåt- komligt i barrskogsområdet. Skarflyttningen sker ofta i ett synnerligen hastigt tempo. Det händer icke sällan, att då lappen vaknar efter en kall, skarbildande natt nere i barrskogen, han finner hela hjorden spårlöst försvunnen — den har i ett enda ryck begifvit sig den 5 — 10 mil långa vägen till björkskogen — och för lappen blir intet annat att göra än att skida efter och försöka leta upp renarna igen. Det är för att undvika sådana eventualiteter, som lappen inte vill vara för djupt nere i skogen strax före skartiden, ty ju närmare han är det skarfria området, desto kortare blir den för både människor och djur kraftödande marschen undan svälten. I april månad vistas nu lappen på dessa eftervinterbetes- land i björkskogen, och genom att långsamt draga sig mer och mer mot norr eller genom att från björkskogen fly upp på fjällslätterna undviker han skaren. Mot slutet af månaden närmar sig emellertid den tredje fasen i vandringen, ty kalfningstiden är snart inne. Då ha renarna hunnit så FAUNA OCH FLORA långt mot norr, att de äro blott omkring 5 mil från grän- sen, och då måste vajvandringen börja, det vill med andra ord säga, att de dräktiga renkorna (eller, som de med ett från lappskan lånadt ord kallas i norra Sverige, vajorna) måste till sina kalfningsplatser i Norge. Man frågar sig då efter orsaken till, att dessa renar icke kunna kalfva inom Sveriges gräns. I alla andra trakter af Sverige hålla re- narna sig inom landet under kalfningstiden, till och med de lappar, som lefva närmast norr om Torneträsk, kalfva i all- mänhet sina renar i Sverige. Det är en ofrånkomlig fordran för att kalfvarna skola lefva, att kalfningen skall ske i björkskog. Endast där kunna kalfvarna få det skydd, de behöfva undan stormar och yr- väder, och om man också har något exempel på, att kalf- ningen gått lyckligt på kala fjället, så kan man mot detta enda framgångsrika fall sätta upp tio andra, då kalfvarna gått full- ständigt förlorade. Nu är det visserligen så, att det äfven i Sverige finnes ganska stora björkskogspartier inom det ännu obetade området, men de äro odugliga, och det därför, att de äro full- ständigt snöbetäckta och öfverdragna med ogenomtränglig skare. Så sent som mot slutet af april har nämligen skaren eröfrat hela björkskogsområdet i Sverige och nått upp ända till Kilpisjärvi och Pältsa. Inga barfläckar ha heller hunnit bildas i björkskogen, ty så långt i norr och så nära fjällkedjan, som det här behandlade området ligger, är snön så godt som fullständigt kvar ända fram mot slutet af maj. Blott på fjäll- platåerna, där vinden svept undan snön, och där solen obe- hindradt får värma, finns det tillräckligt med barfläckar, men dit vore det döden för kalfvarna att komma. Längre i söder, såsom i trakten kring Torneträsk, dit värmen kommer tidigare och hinner smälta undan snön äfven i björkskogen till kalf- ningstiden, sker, som nämndt, kalfningen i allmänhet i Sverige. Det nordliga läget tvingar alltså Karesuando-lapparna till sär- skilda åtgärder, de måste söka kalfningsplatser åt sina renar utom Sverige, och de finna dem rikligt i Norge. Här, där landet ligger direkt under inflytande af Atlanten, smälter snön också OM RKNF.X OCH RENSKÖTSKI.N I VÅRA NORDI.. I.AI'1'M AKKSS(JCKNAR 1 3 i björkskogen öfver stora vidder redan i sUitet af april, och bättre platser än liär kan man därför icke tänka sig (be fig. 7 och 8). Hm- stor skilhiaden mellan Sverige och Norge verk- ligen är, far man bäst en föreställning om, då man hör, att medan slädtrafiken utmed Könkämä älf är liflig så godt som hela maj, är den mellan Lyngen och riksgränsen (således rätt i norr) i det närmaste omöjlig redan de första dagarna i må- naden. Äfven den regeln har emellertid sina undantag, ty Fig. 1. Bild från björkskogen i nordligaste Karesuando sista dagarna af april. Utseendet är detsamma ännu i midten och slutet af maj. Th. Fries och E. B— m foto. 1909. kalfning kan verkligen ske också i Sverige. Det är på 2 eller 3 särskildt gynnade platser i Kilpisjärvitrakten, där snön på gund af exponeradt läge redan tidigt smälter bort, som det regelbundet kalfvas i Sverige. Men dessa ställen ge tillräcklig föda blott åt på sin höjd ett enda tusental vajor, och prak- tiskt taget bli de sålunda utan betydelse. De öfriga cirka 20,000 vajorna ha ingen annan utväg än de snöfria skogarna i Norge. Lapparna låta alltså renarna gå öfver till Norge i tiden 14 FAUNA OCH FLORA kring första maj — men icke hela hjorden tågar då, utan blott den del, som nödvändigt måste. De skilja nämligen^ innan flyttningen sker, hjorden i tvenne partier: vajorna och de köroxar, som behöfvas för transporter, draga till Norge, de öfriga (herkar, sarvar och fjolårskalfvar) hållas kvar i Sve- rige till fram mot midsommar och beta uppe på de svenska fjällens barfläckar ofvan trädgränsen. Orsaken till detta arran- gemang är helt och hållet ekonomisk. Visserligen skulle också Fig. 8. Bild från björkskogen i trakten af Tromsö i Norge i inidten af maj. Th. Fries och E. H— m foto. 1909. herkarna få betydligt bättre bete, om de samtidigt med vajorna finge gå till Norge, men det bete, som vid denna tid finnes i Norge, ligger så godt som helt och hållet i björkskogen, nära bebodda ställen. Nu är förhållandet det, att vajorna, som hålla sig mycket stilla under kalfningstiden, äro betydligt lättare att vakta än herkarna, som vilja ströfva omkring öfver vida sträckor. Herkarna skulle alltså kunna göra afsevärd skada på de bo- fastas ängar, och dennna skada skulle lapparna få gälda med en dryg >taxt». Längre fram, då det blifvit bart också högt uppe på fjällen långt bort från gårdarna, kunna äfven her- karna utan olägenhet få gå till Norge. Hur rent ekonomisk OM RENEN OCH RENSKOTSF.LN I VARA NORDI.. I.Al'PMAHKSSOCKNAR I 5 denna anordning är, visas bäst däraf, att den har samma fö- delseår som den internationella lapplagen. Före år 1883 bru- kade nämligen lapparna i regel föra hela hjorden samlad öfver redan 1 maj. Herkarna gjorde visserligen också då stundom skada, mcii lappen behöfde ingenting betala, och då var det honom naturligtvis likgiltigt. Sedan ganska dryga böter ha införts, ha lapparna tvungits att ändra förhållandena.^ Flyttningen med vajorna kan sägas vara så godt som en enda språngmarsch på 20 å 30 mil. På den grund, att samma flyttningsväg begagnas af flera lappar, bli nämligen de få bar- tläckar, som finnas, snart alldeles sköflade, och det blir därför nödvändigt, att med uppbjudande af all energi hinna fortast möjligt fram till målet i Norge. Renen måste, som förut nämnts^ reda sig så godt som uteslutande med kråkris och vissna strån, ty af laf finns det knappast ett spår. Af denna föda blir han gifvetvis mycket kraftlös, och ingenting är vanligare än att utmed flyttningsvägen se flockar af kvarlämnade renar, som inte orkat följa med den stora hjorden. Att dessa ofta bli vargrof är klart. De olika lappbyarna flytta mycket olika långt in i Norge. Somliga gå blott till de allra närmaste partierna af fjällkedjan, andra gå ända fram till kusten. Ett alldeles särskildt intresse erbjuda bland dessa senare de, som gå öfver till öarna i skär- gården. En stor mängd renar vistas nämligen om sommaren på de stora öarna Senjen, Ringvasö och Kvalö i Tromsö amt. För att komma dit måste de simma öfver sund, som i ett fall (mellan Ringvasö och fastlandet) gå upp till ^/i mil, och i hvilka det ofta är en mycket stark strömsättning. Denna * Det bör kanske här anmärkas, att det nu rådande tillståndet mer ufver- ensstämmer med de vilda renarnas vanor, än det, som rådde före år 1883. De vilda renarna i Amerika dela sig vid sina flyttningar mot norr regelbundet på 2 grupper, den ena bestående af hufvudsakligen vajor, den andra af tjurar. Vaj- flocken flyttar alltid ungefär en månad tidigare än tjurflocken. En antydning härom får man för öfrigt äfven vid ett närmare aktgifvande på de tama renarna. Dä man under flyttningen skall hopsamla den under natten spridda renhopeii. visar det sig nämligen vara regel, att tjurar och oxar äro samlade i en flock längre åt söder, medan vajorna bilda en gles, mot fjälls sträfvande rad i norr. Se närmare om de amerikanska renarna hos E. Lö.nnberg : Om renarna etc. sid. 126 ff. i6 FAUNA OCH FLORA öfversimning (se fig. 9, 10) måste anses som ett storartadt kraftprof, allrahelst af de dräktiga vajorna, och hade inte renen sin tjocka, luftfyllda päls, som håller honom ovanligt högt öfver vattnet, skulle den säkerligen aldrig lyckas. Natur- ligtvis omkomma vid så godt som hvarje simning några få renar, men de flesta ta sig alltid välbehållna öfver. Ifall någon kalf, som ofta händer, föds före öfversimningen, måste han naturligtvis tas med i en båt. Fig. 9. Renarna kasta sig i Ryströminen för att simma öfver till Kvalö i Norge. Th. Fries och E. B— m foto. maj 19C9. En egendomlig vana hos renen skall i detta samband om- nämnas, och det är hans förhållande, då han får se hafvet. Så fort renarna skymta ändan af den innersta fjorden, bli de som galna. Hela hjorden sätter af i sken, och utan att hvarken människor eller djur kunna hindra det, störtar sig renmassan ut i fjorden och dricker hafsvatten och äter tång. Detta högst påfallande förhållande har mycket sysselsatt äldre författare. Man har nämligen på allvar sökt förklara hela renflyttningen såsom förorsakad af renarnas längtan efter saltvatten. Utom det apriori absurda i dessa spekulationer, får man direkta bevis på deras oriktighet genom att iakttaga renarnas uppförande OM RENEX OCH REXSKÖTSELX I VÅRA NORDI.. I.APP.MARKSSOCKXAR 1 7 efter den första stormlöpningen till hafvet. De förtära nämligen sedan mycket sällan hafsvatten eller tång, lägga snart alldeles bort vanan och hålla sig helt och hållet till gräset och söt- vattnet. Dessutom kan hafsvattendrickningen i vissa fall vara direkt skadlig. Hos många renar uppstår nämligen efter drickandet under hakan en egendomlig, påsformig bildning, af hvilken renarna till och med kunna dö. Lapparna pläga bota denna sjukdom genom att helt enkelt sticka hål på påsen, hvarvid det utrinner en ganska stor mängd vätska. Möjligen Flg. 10. Renar i Ryströmmen mellan fastlandet och Kvalön i Norge. Th. Fries och E. B — in foto. maj 1909. är det en inflammation, förorsakad af hafsvattnets inverkan på exempelvis spottkörtlarna. Ännu alltjämt är emellertid herkhjorden^ kvar på lafbetes- markerna i Sverige. Herkarna beta på områdena närmast det norska territoriet, och allt som tiden lider, komma de allt längre mot norr och närma sig mer och mer gränsen. Detta framryckande mot Norge går här särskildt fort därigenom, att ^ De här ofta begagnade uttrycken sarv, herk, vaja behöfva en förklaring. De äro lånade från de lappska sarves, hierke och vatjau (så uttalas de i Lule lappmark) och betyda respektive rentjur, renoxe och renko. De nämnda lånorden äro de enda, som i Lappland begagnas om de olika renslagen, och de rent svenska uttrycken hör man så godt som aldrig. Fauna och Flora 1911. Haft. 1. 2 1 8 FAUNA OGH FLORA gränsområdena äro enastående blottade på bete och det därför, att de också användas som höstland, då renarna återvända från Norge. Då är det ofta barmark, och genom de många hjordarnas trampande blir lafven snart alldelas söndersmulad. Marken består på stora sträckor af nästan bart grus och naken mylla, och det enda som fmns där, är kråkris och fjällmjölon. Allt efter som snön smälter bort, blir också den lilla laf, som fmns kvar, oduglig genom att den torkar, och det blir då nöd- vändigt också för herkarna att öfverge risplatåerna och bege sig till gräsfjällen i Norge. Detta sker i allmänhet i början eller midten af juni genom den vandring, som urskiljts under namn af herkflyttningen. Den går till på samma sätt som vaj flytt ningen, dock med det undantaget, att den går långsam- mare på grund af det nu relativt rikligare betet och högre upp på fjällen för att icke förorsaka skada på ängarna i da- larna. I Norge bli sedan renarna kvar till dess gräset börjar vissna och bruka åter vara på de nordligaste lafbetena i Sve- rige i början af oktober. Som bekant är frågan om renarnas gång öfver gränsen för närvarande förem.ål för politiska förhandlingar. Sedan gammalt ha lapparna haft rätt att komma till Norge redan 1 maj, genom ett beslut i Karlstadskonventionen har emellertid denna rätt tagits ifrån dem, och de få enligt detta (dess ikraft- trädande har dock uppskjutits på några år) komma till Norge först 15 juni. För den sydligare boende delen af de svenska lapparna har denna ändrade bestämmelse mindre att betyda, men med afseende på den här behandlade delen af dem, torde det vara klart, att fasthållandet vid det gamla helt enkelt är en lifsfråga. Och äfven om man inte genom direkta undersök- ningar visste, att detta tidiga flyttande är omedelbart betingadt af naturförhållandena, så skulle man blott behöfva närmare erfara lapparnas förhållanden under flyttningen för att bli fullt öfvertygad. Det är knappt någon öfverdrift att beteckna den som en af de mest strapatsrika färder, som kunna tänkas. Äfven för den, som hela tiden får bekvämt åka i pulka och blott i de värsta backarna och morasen behöfver ta till ski- OM RENEN OCH RKNSKÖTSKr.N I VÅRA NORDL. I.Al'I'.MARKSSOCKNAR 1 9 dorna, är det så godt som omöjligt att iiitc före framkomsten vara nästan apatisk af trötthet. För lappen, som ständigt måste fram på skidor och hvarje ögonblick måste hålla ögonen på renhjorden, så att han på flera dygn inte får mer än någon enda timmes sönni, måste resan vara mångdubbelt mera på- kostande. Med kännedom om lapparnas karaktär, där ener- gien sannerligen icke utgör hufvudbeståndsdelen, kan man med fullständig visshet säga, att om flyttningen inte behöfdes, så skulle lappen aldrig göra den. Om hvalarnes härstamning. Af Einar Lönnberg. Föredrag på K. Vetenskaps-Akademiens högtidsdag den 31 mars 1910. f^^\\ j"//WS^^ edan Aristoteles hade en klar uppfattning om att hvalarne ej voro fiskar, utan att de anda- des med lungor och födde lefvande ungar, som de gåfvo mjölk till att dia. Men trots ■g^^^^g^l detta och trots det stora anseende, som [^' .^^^édBS Aristoteles åtnjöt och som gjorde honom till högsta auktoritet på det naturvetenskapliga området under många århundraden, räknades hvalarne ej blott af den stora allmänheten utan äfven af de vetenskapliga skriftställarne till fiskarne under mera än 2,000 år efter den store grekiske forskarens död. Visserligen frånskilde engelsmannen Wil- LUGHBY (t 1672) hvalarne från fiskarne, då han höll på med utarbetandet af ett verk om de senare, men då detta först efter hans död kom att utgifvas af hans vän och medarbetare Ray, vågade denne ej fullfölja Willughby's uppslag i denna riktning. Han ville ej alltför mycket afvika från allmänna uppfattningen och framlägga några paradoxa meningar, sade han, och därför räknade han hvalarne till fiskarne. Det blef sålunda Linné förbehållet att år 1758 definitivt öfverföra hva- larne från fiskarnes till däggdjurens klass. Orsakerna till detta sega fasthållande af en felaktig upp- fattning af hvalarnes natur är att söka i deras lefnadssätt och deras kroppsform. Alla hvalar tillbringa hela sitt lif i vatten, och i samband härmed förete de i hela sin organisation en mängd af tillpassningar, som vid flyktigt betraktande delvis OM HVAI.ARNES HÄRSTAMNING 2 1 kunna förefalla såsom likheter med fiskarne. Egentligen in- skränker sig dock denna ytliga likhet till hvalarnes spolformiga skapnad, deras nakna hud, förefintligheten af ett par bröst- fenor, en stjärtfena och i vissa fall äfven af en ryggfena. Äf- ven dessa likheter äro dock blott skenbara. Hvalarnes hud är aldrig försedd med fjäll af något slag och afviker till sin bygg- nad äfven i andra afseenden helt och hållet från fiskarnes. Hvalarnes fenor utgöras ej af en hud stödd af fenstrålar som hos fiskarne, utan i hvalarnes bröstfenor träffas ett skelett, hvars olika delar ha sin fulla motsvarighet i frambenen hos andra däggdjur. Rygg- och stjärtfenan ha inga stödelement utan utgöras af läderhudsbildningar och fettväfnad, hvarjämte stjärtfenan är horisontal hos hvalarne o. s. v., sålunda allt- igenom grundväsentliga skiljaktigheter. Och går man till granskning af hvalarnes anatomiska byggnad i öfrigt, skall man finna, att denna öfverensstämmer till sin allmänna grund- plan med öfriga däggdjurs. Ehuru det sålunda ej kan råda det ringaste tvifvel om, att hvalarne äro däggdjur, ha de dock till följd af sitt lefnadssätt i vattnet ombildats i så hög grad, att de intaga en utpräglad särställning inom denna klass. Innan vi öfvergå till att mera i detalj påvisa några af de viktigaste olikheterna mellan hvalarne och de typiska land- däggdjuren, torde det dock vara lämpligt att taga en om också blott hastig öfverblick öfver en del af de förstnämndas vikti- gaste nutida former. Både med afseende på lefnadssätt och kroppsbyggnad kunna hvalarne uppdelas i tvenne väl skilda grupper, tandhvalar och bardhvalar. De förra äro, som nam- net antyder, utrustade med tänder i större eller mindre antal, åtminstone i underkäken, men sakna däremot de för den andra gruppen kännetecknande barderna, hvarom senare skall talas. I samband med den olika munbeväpningen står det förhållandet att tandhvalarne ha underkäkens hälfter framtill fast förenade med en symfys, men bardhvalarne ha dem fria från hvarandra. Tandhvalarne äro snabba och lifliga djur, som rastlöst jaga sitt af fiskar, bläckfiskar och stundom af än större djur bestående byte. Flera olika organisationstyper göra sig gäl- 2 2 FAUNA OCH FLORA lande inom denna grupp. De, som lefva af fisk, ha vanligen mycket talrika tänder, men dessa äro likformiga och af enklaste slag, i regel enspetsade och med en rot. De äro ordnade i öfver- och underkäk så, att de gripa in emellan hvarandra, då käkarne slutas. De förlängda käkarne med sina hvassa tänder bilda på detta sätt ett utmärkt fångstredskap för kvarhållande äfven af det halaste och slipprigaste byte. Hos dem, som lefva af bläckfiskar, har tandsystemet däremot oftast undergått en stark reduktion, och i regel finnas hos dem fungerande tänder endast i underkäken, och stundom kunna de till och med där inskränkas till blott tvenne. Bland de fiskätande tandhvalarne äro deljinerna bäst kända. Till denna grupp hör den äfven vid våra kuster allmänna Springare. tumlaren (Phoccena phoccena), som årligen vår och höst före- tager vandringar in i och ut igen ur Östersjön. Under dessa vandringar var den förr föremål för fångst i rätt stor skala vid Middelfart. Den är en af de mindre arterna, som ej blir mer än 180 cm. lång och kännes lätt igen på sina från sidorna hoptryckta tänder, som äro från 16 till 26 till antalet i hvar käkhalfva. Andra arter af samma släkte förekomma bl. a. i Sydatianten och i Stilla Oceanen. En egendomlighet för tum- larne är, att de stundom, i synnerhet den sydatlantiska arten, ha benknölar i huden vid och på ryggfenan. ^ Dessa antagas vara rester af ett yttre pansar, som skulle ha funnits hos dessa tandhvalars förfäder. ^ Liknande knölar träffas i ett längsband på ryggen af ett närstående släkte Neophoccena, som finnes i Indiska och Stilla Oceanen. Detta släkte sak- nar ryggfena och har kortare nos. OM HVAI.ARNES HÄRSTAMNING 23 De egentliga delfinerna, som omfatta många arter förde- lade på flera släkten, ha talrika släta, koniska tänder. Hos den kanske mest kända och mest omtalade af alla delfmer, springaren (Delphinus delphis) stiger antalet tänder i hvarje käkhalfva till 46—50, d. v. s. med andra ord, den kan ha ända till 200 tänder.' Springaren är hemma så godt som allestädes Prodelpliinus ohscurus. i de stora världshafven med undantag af dessas kallaste delar. Under sjöresor får man ofta se flockar af springare, som under upprepade luftsprång skynda mot fartyget, ila förbi det och väl framkomna till stäfven under en längre eller kortare stund, Hvitnosig delfin. ibland kanske i timmar, liksom lekande simma framom den kors och tvärs, alldeles som om den fart, skeppet har, intet betydde för dem. Dock kan denna fart vara rätt betydlig 6 — 8, ja kanske ända till 12 knop eller mera. Gör fartyget däremot mindre fart t. ex. 3—4 knop, öfvergifva springarne detsamma vanligen strax, sedan de gjort en rond om det. Det ser alldeles ut, som om de skulle tycka, att det ej vore roligt, En andra art kan t. o. ni. ha 246 tänder. 24 FAUNA OCH FLORA då det gick långsamt. Otaliga gånger ha springare gifvit om- växling under långa sjöresor och kanske äfven ett för sjö- folket välkommet tillskott till den enformiga kosten, då man lyckats från bogsprötet harpunera någon af de muntra sällarne. Många äro äfven de sägner, som sjömännen ha om springarne, huru de spå väder, båda storm o. s. v. Denna art, som är allmän i Medelhafvet, var äfven antikens >delphinus», så många gånger omtalad i den grekiska och romerska mytologien. Från den stammar också den heraldiska delfmen, som just fått sin krökta form såsom en efterbildning af springarens hållning, då den hoppar upp ur vattnet. Det är sålunda denna art, som gaf ursprunget till de franska tronföljarnes titel »dauphin». Springaren är ingalunda stor, dess längd belöper sig till omkring 2 ^U meter. Den är ofvan svart, under hvit och flammig i brunt eller grått på sidorna. Steno perniger. Ett liknande lefnadssätt ha flera andra delfinformer af släktena Prodelphinus (omkring ett dussin arter i alla haf) och Lagenorhynchiis. Till det senare, hvars 11 arter hufvud- sakligen synas trifvas i tempererade haf, höra bl. a. äfven några, som stundom anträffas vid våra kuster såsom den hvit- nosiga delfmen fLagenorhynchus albirostrisj och hvitsidingen (L. acutus). Dessa former, som utmärka sig genom hvita teckningar, såsom namnen antyda, lefva i stora hjordar och frossa på fisk. Släktet Sotalia omfattar ett ännu obestämdt antal arter af delfmer, som utmärka sig genom sin vanligen ljusa kroppsfärg. Dessa former hålla till i närheten af kusterna och gå ofta högt upp i större floder. Detta är t. ex. fallet med den mjölkhvita kinesiska delfmen (Sotalia chinensis), OM HVALARNES HÄRSTAMNING 2$ som beskrefs af Linnk's lärjunge Osbeck. I Amazonflodens öfre delar lefva tvenne eller kanske flera arter af detta släkte. Den indiska spräckliga delfnien (S. lentiginosa) är ljusgrå med små fläckar. Dessa delfiiier äro vanligen rätt små från något öfver 1 till 2 ','2 m. Om en art, som anträffats vid Kamerun (S. teuszii), har uppgifvits, att den skulle vara växtätare, men detta är säkerligen misstag, ty ingen enda hvalform är vege- tarian.^ Släktet Steno med tvenne arter i Sydatlanten och Indiska Oceanen utmärker sig genom sina tämligen grofva tänder, 20 — 25 i hvar käkhalfva, hvilkas emalj är på ett karakteristiskt sätt rynkad eller fårad. Den ena af dessa arter beskrifves såsom kolsvart med hvita fläckar ofvan samt hvit under. öresvinet. Öresvinet (Tiirsiops tarsio) är en af de större delfmarterna, som ej sällan uppenbarar sig i Östersjön och då alltsomoftast ger upphof till merendels starkt färglagda berättelser om egen- domliga hafsdjur. Den är ofvan mörkt blygrå till svart, under hvit och kan bli omkring 3 '2 meter lång. I augusti 1909 visade sig några sjödjur utanför Riga, hvilka till en början togos för undervattensbåtar. När man emellertid väl fått klart för sig, att det verkligen var djur och ej undervattens- båtar, beskötos de. Skyttarne uppgåfvo, att djuren voro 10 — 13 meter långa, men strax efteråt strandade vid Adia- mynningen norr om Riga en Tursiops, som var sårad af gevärs- ^ De växtlämningar, som träffats i djurets mage och som gifvit upphof till den ofvan citerade uppfattningen, ha med all säkerhet slukats endast af en till- fällighet. 2 0 FAUNA OCH FLORA kulor, men längden hade då krympt ihop till 12 fot. Vikten var 458 kilo. Tursiops-former förekomma i alla haf, men huru många arter, som finnas, är oafgjordt. En del äro mindre än T. tursio och af annan färg. De igenkännas bl. a. på sina tämligen grofva tänder, som blott äro omkring 20—26 i hvarje käkhalfva. Cephalorhynchus heavjsidii. Släktet Cephalorhynchus omfattar 4 — 5 små arter på södra halfklotet. De äro vanligen föga mer än meterlånga med tämligen bredt, föga utdraget nosparti med små tänder (25—30 i hvar käkhalfva) och trekantig ryggfena. Ofta äro dessa delfmer försedda med skarpa hvita teckningar på nos och sidor. Grindhval. I Stilla hafvet fmnes ett delfmsläkte Lissodelphis, som alldeles saknar ryggfena. 1 norra Atlanten och i Stilla hafvet ända till Nya Zeeland lefver grindhvalen (Globicephaliis melasi} Det är en tämligen stor, 4—6 m. lång, svart tandhval med få tänder (7-11 i hvar käkhalfva). Grindhvalen uppträder vanligen i stora hjordar, och denna sällskaplighet underlättar fångsten. Särskildt vid Flera andra former ha beskrifvits från olika haf. OM HVALARNF.S HÄRSTAMNINn 27 Färöariie är grindlivalen af ekonomisk betydelse. Om en flock af dylika djur, som där kallas »grind», iakttages tämligen nära •land, skyndar man sig genast att omgifva den på utsidan med en rad båtar och söker med stenkastning och rop drifva den mot land. När man fått hvalarne intill land på passande plats, helst vid en grund bukt, börjar harpuneringen och slutar vanligen så, att de sårade och skrämda hvalarne alla rusa mot land och stranda där. Färöborna äta köttet och tillgodogöra sig så godt som hela djuret. De äro eller voro åtminstone förr så begifna på denna fångst, att det berättas att en söndag, då prästen stod på predikstolen, bud om en »grind» kom, och i ett nu var hela församlingen nere vid bå- tarne och kyrkan tom. Späckhuggare. De största tandhvalarne af delfmgruppen äro späckhug- garne (Orchms orcaj. De äro stora och starka djur, som uppnå en längd af inemot 9 meter, men de äro tillika glupska rofdjur och de enda delfindjur, som anfalla större och äfven varmblodiga djur. Det finnes en ofta citerad uppgift af Esch- RiCHT, att i magen på en späckhuggare anträffats ej mindre än 13 tumlare och 15 själhundar. De senare årens antarktiska expeditioner ha vid upprepade tillfällen iakttagit, huru späck- huggarne förföljt själhundar och äfven anträffat dylika, som undsluppit sin fruktansvärde fiendes käftar, men hvilkas gräsligt sargade kropp bar vittne om dennes tänder. Man har äfven vid upprepade tillfällen sett flockar af späckhuggare anfalla stora bardhvalar, som de slutligen öfvermannat och sönderslitit. Flera iakttagare ha härvid framhållit, att späckhuggarne sär- 2 8 FAUNA OCH FLORA skildt äro benägna att anfalla den försvarslösa bardhvalen framifrån, bita i dess läppar och söka slita ut dess tunga. Späckhuggaren igenkännes lätt på sina breda, rundade bröst- fenor och framförallt på den höga ryggfenan, som ofta ses sticka upp öfver vattenytan. Den är längst hos hanarne och kan hos dem bli mer än meterhög. Tänderna äro jämförelse- vis få, 10 — 13 i hvarje käkhalfva, men stora och kraftiga med tillplattad rot. Till färgen äro späckhuggarne ofvan svarta, under hvita med karakteristiska hvita fläckar på sidorna. Denna teckning är något varierande, hvilket har gifvit upphof till uppställandet af flera arter, men några bindande bevis ha ej förebragts för att det skulle vara mer än en art, som be- Halfspäckhuggare. bor hafven från arktiska till antarktiska trakter och äfven före- kommer vid våra kuster, t. o. m. tillfälligtvis i Östersjön. Det är ju uppenbart, att om ett djur med sådana vanor som späckhuggaren skall ha uppstått en hel mängd utsmyckade sägner om hafsvidunder o. s. v., men man vet ej af, att späck- huggare vid något tillfälle skulle ha förgripit sig på båtar eller fartyg. Halfspäckhuggaren {Pseiidorca crassidens) beskrefs först såsom fossil i England, men har sedan anträffats lefvande så- väl i Nordsjön som annorstädes. Den har äfven strandat vid svenska västkusten. Den är så godt som helsvart och omkring 5 m. lång; rygg- och bröstfenor äro mindre än hos späckhuggaren och tänderna ha cylindriska rötter.^ ^ Dvärgspäckhuggaren (Orcella) är en liten, något öfver 2 m. läng delfin- forni, som är hemma i Iravaddy och äfven vid indiska kusten. Den har flera tänder och liten, skärformig ryggfena samt är skifferfärgad. OM HVAf.ARNES HÄRSIAMNIXG 29 Befryndad med späckhuggaren är också en intressant form, som ofta kallas Rissos delfin Grampiis griseus), men då den öfvergått till att lefva af bläckfiskar, beliöfver den ej så stark tandbeväpning, utan har reducerat bort tänderna i öfverkäken och har blott 3—7 dylika på hvardera sidan af Rissos delfin. underkäken. Den blir 3— 3 ^'2 m. lång och har en ganska egendomlig grå färg, som nedåt ljusnar till gulhvitt, men vid och på fenorna öfvergår till svart. Den är dessutom oregel- bundet tecknad på ryggen med ljusare strimmor och fläckar. Hvitfisk. som se ut som om djuret skulle där skrapat af sig färgen. Grampiis-QxemplsiV ha träffats i de mest skilda haf från Nord- sjön till Nya Zeeland och Kalifornien. Den är dock ingen- städes allmän. Vid Nya Zeeland är den mycket populär för sin vana att följa skeppen. Den kallas där >Pelorus-Jack» efter navigationsinstrumentet pelorus och har blifvit fridlyst. Hufvudsakligen eller uteslutande i arktiska haf lefva tvenne delfinformer, hvilka skilja sig från de förut anförda bl. a. därigenom att halspartiet, som har alla kotorna fria, äfven 30 FAUNA OCH FLORA utvändigt är synligt såsom en svag afsmalning bakom det rundade hufvudet och genom saknaden af ryggfena. Hvit- hvalen eller ^hvitfisken» (Delphinapteriis leucasj var fordom talrik i Norra Ishafvet och var då af stor ekonomisk betydelse/ men har på senare år mycket aftagit i antal på grund af den mest hänsynslösa förföljelse från fångstmännens sida, hvarför den varit utsatt. Ehuru hafsdjur till sin natur plägar hvit- hvalen stundom stiga högt upp i floderna för att jaga lax. I Yukonfloden har den träffats 700 engelska mil från mynningen. Den förirrar sig stundom från sitt egentliga hemvist i Ishafvet Narlival. och har ej så sällan äfven på senaste år visat sig i Östersjön, dock mestadels på finska sidan. Hvithvalen, som är enfärgadt hvit och når en längd af omkr. 4 m., äger vanligen omkring 9 tänder i hvar käkhalfva, men dess släkting narhvalen har blott tvenne betar i öfverkäken. Af dessa är vanligen blott den vänstra af hanens fullt utvecklad i form af en vågrätt framskjutande, lång, rak men spiralvriden stöttand. Den högra stannar i växten och kommer i regel ej alls till synes, hvilket ock gäller om honans båda tänder. Undantagsvis kan dock hos hanarne båda eller blott den högra tanden komma till * Denna form utmärker sig genom sin för en hval ovanligt fasta läderhud. Öfverhuden af hvithvalen ätes allmänt på Grönland och säges > smaka mandel». OM HVALARXES HÄRSIAMNINC 31 utveckling. Stöttanden är vriden åt vänster, äfven om det är den högra, som är utvecklad. Narhvalarne äro gråskäckiga och omkring 4 m. långa. Narhvalens lefnadssätt är föga kändt, då den håller sig uppe bland den eviga polarisen. Man vet ej ens, hur den använder sin stöttand, som kan bli öfver 2 m. lång. Många hypoteser härom ha framkastats, såsom att den därmed skulle stöta hål i isen, eller på den spetsa sitt byte, för att blott omnämna de minst äfventyrliga. Sannolikast är dock, att den hufvudsakligen är ett vapen vid hanarnes in- bördes strider, alldenstund blott de och ej honorna äro för- sedda därmed och den sålunda är en sekundär könskaraktär. strandad kaskelot. Man kan ju på sätt och vis jämföra narhvalarnes betar med hjortarnes horn. Många fabler ha knutits vid narhvalständerna, såsom t. ex. om »hafsenhörningar» och andra vidunder. Förr i tiden, då endast få narhvalständer kunde komma i handeln, betraktades de såsom oerhörda dyrbarheter och betalades med fabelaktiga summor. Smärre stycken af sådana tänder an- vändes nämligen såsom lyckobringande medel och t. o. m. som medicin. Genom sin svaga tandbeväpning bilda dessa hvalar på sätt och vis biologiskt ett slags öfvergång till de bläckfisk- ätande hvalarne, som dock utgöra en särskild familj. Denna omfattar ej så många arter som delfinerna men kan dock framvisa flera olika typer, som naturligt fördela sig i två 32 FAUNA OCH FLORA grupper, kaskeloter och näbbhvalar. Den förstnämnda af dessa, som utmärker sig genom ett flertal tänder i underkäken, inne- sluter jätten bland tandhvalarne, kaskeloten eller spermaceti- h valen (Physeter catodon), som bl. a. utmärker sig genom sitt kolossala hufvud, hvars kranium är det mest ombildade i hela däggdjursserien, i det att en del ben äro undertryckta eller saknas och andra äro omformade, så att de knappt kunna igen- kännas (se bilden sid. 37). Framförallt i ögonen fallande är en hög kam, som reser sig bakom och delvis på sidorna af nos- partiet, så att skallen i viss mån får utseendet af ett ofullstän- digt jättetråg. I detta ligger en ofantlig säcklik bildning, som innesluter den värdefulla spermacetioljan, hvilken jämte späcket gör kaskaloten mycket eftersträfvad af hvalfångare. En annan värdefull produkt, som erhålles från denna art, är ambran, en gråaktig massa, som bildas i djurets tarmkanal, men som ej fmnes hos alla individer och troligen är en sjuklig bildning uppstånden med gallans hjälp. ^ När ambran först erhålles, är den oljig och illaluktande, men den hårdnar i luften och antager i stället en fm lukt, som sedan i handeln förstärkes med allehanda parfymer. Förr användes ambra äfven som medicin, men nu endast i parfym- industrin. Den betalades enligt uppgift ännu för få år sedan med kr. 13:50 till kr. 22:50 pr uns, och klumpar ha anträffats af ända till 9,000 kronors värde. Att ett djur, som hyser eller kan hysa så värdefulla ämnen som spermaceti och ambra, skall ifrigt eftertraktas ligger i sakens natur, men kaskeloten är ingalunda en ofarlig motståndare, och i synnerhet förr, då hvalfångaren var utrustad endast med harpun och lans, hände det ofta, att båtar krossades och människolif spilldes under den sårade kaskelotens kamp för sitt lif. Ja, hvalfångare visste t. o. m. att berätta om en del gamla kaskelothanar, som ej ens väntade på att bli anfallna, utan själfva togo till offen- siven. En fullvuxen kaskelothanes längd kan uppgå till om- kring 18 m., men honorna äro mycket mindre. Dessa stora ^ Ambran innehåller ofta käkar af bläckfiskar och andra osmälta rester af kaskelotens föda. OM HVAI.ARNKS HÄKSTAMNINf; T^;^ djurs föda utgöres uteslutande af bläckfiskar, som de antag- ligen fånga på ganska stort djup. De kunna i öfverensstäm- melse härmed uppehålla sig länge under vattnet från 50 till 75 minuter. Med sin jämförelsevis smala, tandbesatta underkäk kunna de med stor skicklighet fånga massor af bläckfiskar, hvilkas nedsväljande underlättas därigenom, att strupen är försedd med tvenne fåror eller veck, som göra den mera ut- vidgningsbar. Fursten af Monaco hade under en af sina un- dersökningsexpeditioner tillfälle att åskåda harpunerandet af en kaskelot och märkte då, huru denne under dödskampen gaf upp en del af sitt maginnehåll, som utgjordes af massor af bläckfiskar. Fursten lät utsätta en båt, som lyckades upp- Näbbhval. samla en del häraf, innan det sjönk, och vid närmare under- sökning dels af detta material, dels af den till 100 kilo upp- gående återstoden i magen träffades flera intressanta och till och med för vetenskapen nya bläckfiskformer. Några af dessa voro af rätt betydande storlek, och kaskelotens läppar buro djupa märken efter dessas sugskålar. Närmaste släktinge till den stora kaskeloten är släktet Kogia möjligen med tre arter, som blott nå en längd af 3 till 4 meter. I olikhet med kaskeloten ha /Co^/a-arterna en välut- bildad ryggfena och likna häri liksom i flera andra hänseenden mera delfinerna än sin stora släktinge. Hos en af Kogia- formerna har träffats två tänder äfven i öfverkäken, men ovisst är, om detta skall betraktas som normalt. Näbbhvalame, hvilkas namn härleder sig från nospartiets starka afsmalning jämfördt med skallen i öfrigt, ha tandupp- sättningen reducerad till 1 eller 2 fungerande par i underkäken, Fauna och Flora 1911. Haft. 1. 3 34 FAUNA OCH FLORA men dessutom finnas rudiment af tänder i större eller mindre antal. De nu lefvande formerna fördelas på 4 släkten med ett fåtal säkra arter, men då de flesta äro mycket sällsynta och ej så väl kända, har man ofta tilldelat de vid olika tillfällen gjorda fynden olika namn i tro, att nya okända former före- lågo. Den vanligaste är den atlantiska näbbhvalen, fångst- männens »bottlenose», {Hyperoodon rosträtas), som är före- mål för en betydande fångst i norra Atlanten. Undantagsvis kommer den t. o. m. in i Östersjön, hvarest två exemplar strandade vid Furusund 1879. Deras vanliga längd är om- kring 7 — 10 m. Som unga äro de svarta, men ljusna med åren till blygrått och gulhvitt. Den gamla näbbhvalhanens kranium företer en viss likhet med kaskelotens, då det har Sowerby's hval. höga benkammar bildade af öfverkäksbenen baktill. Framför dessa ligger ock som hos kaskeloten en reservoir med sper- maceti, som ökas med åren och är störst hos gamla hanar. Detta släkte har de båda tänderna i spetsen af underkäken snedt framåt riktade. Näbbhvalarne lefva i små hjordar, som hålla väl tillsammans, så att de sällan öfvergifva en harpunerad kamrat, förr än han utandats sin sista suck. De äro utom- ordentliga dykare och gå ned till afsevärdt djup samt kunna stanna under vattnet i ända till 2 timmar. Det förefaller all- deles gåtfullt, huru ett luftandande djur skall kunna hålla sig under vattnet så länge. Vid Nya Zeeland har anträffats en stor, nästan helsvart näbbhval, som kallats Berardius. Det uppgifves om denna, att den skulle ha sina tänder, två på hvardera sidan nära underkäkens spets, rörliga, så att de skulle kunna framskjutas ur tandköttet, när de behöfde användas, vid bläckfiskfångst OM HNALAKNF.S HÄRSTAMNING 35 t. ex., och sedan dragas tillbaka igen. Är detta riktigt, vore det något enastående bland däggdjuren, men nian känner mycket litet om denna hval. Släktet Mesnplodon har en stor, hoptryckt tand på hvar- dera sidan i underkäken ett stycke bakom spetsen. En art Sowerby's småhufvudhval {M. bidctis) har tillfälligtvis strandat äfven vid svensk kust. Bland andra arter till detta släkte märkes en sydlig form M. layardi, hos hvilken de nämnda tänderna växa ut bandformigt och kröka sig om öfverkäken, så att munnen alltså blott ofullständigt kan öppnas. Det är Inia. ej att undra på, att detta till en början ansågs vara ett patho- logiskt fenomen, men man har senare funnit det vara normalt. Det fjärde släktet Ziphius har två fungerande tänder i un- derkäkens spets. Många artnamn ha gifvits inom detta släkte, men ovisst är, om det i nutiden innesluter mera än en art, Z. cavirostris, som äfven tillfälligtvis strandat i Bohuslän, men som tyckes vara utbredd i alla haf. Af tandhvalarne återstår nu blott en liten grupp af flod- delfmer, som sinsemellan äro rätt olika, men, som i sin bygg- nad förete en hel del ursprungliga karaktärer, som förena dem med utdöda former. Men tillika visa de åtskilliga drag, som äro gemensamma för dem och de typiska delfinerna och andra ^6 FAUNA OCH FLORA häntyda på ett sammanhang med kaskeloterna. Med alla sina afvikelser intaga de sålunda en ganska central ställning af en viss ålderdomlig prägel. I Ganges lefver en af dessa former, infödingarnes »Susu»^ {Platanista gangeticä). Den saknar egentlig ryggfena, men är välförsedd med tänder och rotar med sin känsliga nos i flod- gyttjan efter fiskar och kräftdjur. Ögonen äro högst minimala och torde knappt kunna göra tjänst. Kraniet påminner med sina höga kammar något om en kaskelots. Halsregionen är ovanligt väl utvecklad. I Amazonfloden och Orinoco finnes ett annat släkte med en art {Ma geoffroyensis), hvars kranium äfven påminner om kaskelotens liksom äfven andra drag i dess byggnad. Tänderna äro talrika (26—32 i hvar käkhalfva) och ha veckad emalj samt dessutom hos de bakre tänderna en liten bispets, som häntyder på, att dess förfäder haft flerspetsade tänder. Ett annat minne från förfäderna är den borstbesättning, som Iiiia har på nosen. Äfven denna form saknar ryggfena. Inia betraktas med stor fruktan och vidskepelse af infödingarne. Det tredje hithörande släktet Stenodelphis (/. Pontoporia) har däremot ryggfena som en delfm och påminner mera om de egentliga delfmerna äfven i andra afseenden på samma gång, som den erinrar om de öfriga floddelfmerna genom sina fria halskotor o. s. v. Äfven den är sydamerikansk, den är näm- ligen hemma i La Platå floden. Den andra gruppen inom hvalarnes ordning, bardhvalarne, har sitt namn af barderna, d. v. s. tunna, långsträckta triangu- lära hornplattor, som från gommen nedhänga i munhålan. Den korta basen är deras fäste vid gommen, yttersidan är rak och slät, innersidan är afsneddad nedåt och bär längs sin kant en tät frans af hårlika bildningar (se bilden sid. 38). Dessa bar-der bilda tillsammans en silapparat, med hvars tillhjälp hva- larne åtskilja ur vattnet de smådjur, som utgöra deras näring. Med den breda skopformade underkäken intager hvalen en mängd vatten med däri innehållna smådjur. Munnen slutes därpå och ^ Ett onomatopoetiskt namn, som härmar djurets fnysning vid andhämt- ning. ()M HVAI. ARNES HÄRSTAMNING 37 vattnet silas då ut mellan barderna, hvilkas hårfransar bilda en filtrerapparat, på hvilken alla småkrypen fastna. Genom en rörelse af tungan slickas dessa därefter från barderna och befordras ned i svalget. Genom upprepade rörelser af detta slag kunna de st()rsta nu lefvandc djur lifnära sig af smådjur, hvart och ett mätande blott ett fatal millimeter, men naturligt- vis förtäras de milliardvis. Skelett af tandhval (kaskelot). Af tänder fmnes ej hos de vuxna bardhvalarne ett spår, men i fosterstadiet har man lyckats påvisa talrika rudiment, som visserligen aldrig komma till utveckling, men som dock visa, att bardhvalarne härstamma från djur, som ägt tänder. Skelett af bardlival (grönlandshval). Bardhvalarne bilda en vida mera homogen grupp än tand- hvalarne, men man kan dock särskilja äfven här tvenne grupper, räthvalar och fenhvalar. Den förra gruppen kännetecknas genom frånvaron både af ryggfena och af fåror eller veck på strupen, däremot ha de hithörande hvalarne längre barder. Främst bland dessa märkes grönlandshvalen {Balcena niysticetiis), som nu tyvärr är nästan utrotad, så att endast ett fåtal numera kan fångas hvarje år i polarisen på båda sidor om Grönland. Det är dammoderna, 38 FAUNA OCH FLORA som i detta som så många andra fall bära skulden för en intressant djurforms tillintetgörande. Grönlandshvalen har till sin olycka de finaste af alla slags barder eller s. k. »hval- fiskben», som användas till korsetter m. fl. andra liknande Schematisk tvärgenomskärning af liufvud af bardhval. ändamål. Värdet af barderna hos en tämligen fullvuxen grön- landshval uppgår till omkring 25 å 30 tusen kronor. Få torde alltså ha ett dyrbarare mungarnityr! Bardernas längd kan Nordkapare. Uppgå till 12 — 13, sällan 15 engelska fot eller omkring 360—390 cm. Hela djurets längd är omkring 15 — 19 m., sällan 21 m. Hufvudet upptager en tredjedel häraf. Den vanliga färgen är svart med underkäkspartierna hvitaktiga. OM HVAI. ARNES HÄRS rAMNlNt; 39 Grönlandshvaleii är rent arktisk till sin förekomst. I de tempererade delarne af Atlanten lefver nordkaparen {Balcena glacialis) eller som den också kallas biscaya-hvalen efter dess forna talrika förekomst i Biscayabukten. Den var mycket tidigt där föremål för fångst af baskerna och sedan af allt flera folk, som förföljde den undan för undan allt längre mot norden öfver hela dess utbredningsområde och detta med sådan in- tensitet, att man hade alla skäl att tro den vara fullständigt utrotad vid 1800-talets början. Då på grund af trytande jakt- föremål denna gren af hvalfångsten upphörde, fanns dock en mycket fåtalig stam kvar, som något ökats, så att man i slutet af förra århundradet åter började få se nordkapare i Nordatlanten. Med den tekniska fulländning, som hvalfång- Blåhval. sten nu fått, är det dock föga hopp, att nordkaparens historia skall bli särdeles lång, ty äfven den har dyrbara barder för- utom späckets värde. Nordkaparen är helsvart och har pro- portionsvis mindre hufvud än grönlandshvalen, det är nämli- ligen blott 25—28 procent af kroppslängden, som är 14—17 m. Mycket närbesläktade former finnas i södra Atlanten och i hafvet kring Japan. Neobalcena marginata har man kallat en liten bardhval, som blott är omkring 6 m. lång och är hemma i södra Stilla oceanen. Den bildar en öfvergång mellan räthvalar och fen- hvalar, ty den saknar strupfåror som de förra men har en liten ryggfena som de senare. Denna hval säges vara en ovanligt god dykare, och den har ett större antal refben (17 par) än någon annan hval. Refbenen äro också jämförelsevis grofva men löst fästa. Bland fenhvalarne fmnes äfven i nutiden ett större antal former än bland räthvalarne. I norra Atlanten finnas ej 40 FAUNA OCH FLORA mindre än 5 goda arter fördelade på två släkten. Det ena af dessa {Baloejiopterä) innesluter 4 arter, blåhvalen {B. musculus), den längsta af alla kända arter, som blir 21 till omkring 26 m. och är mörkt blågrå med helsvarta barder; sillhvalen (B. physalus) 18—20 m., ofvan gråsvart, under hvit, en del barder mörka, en del mer eller mindre ljusa, ofta randiga med borstens färg i öfverensstämmelse härmed från svarta till gråhvita; sej- hvalen {B. borealis) 12 till 15 m., blåsvart ofvan, under hvit, svarta barder med hvita borst; vikh valen {B. acutorostratä) 7,5 — 9,5 m., ofvan svart, under hvit med ett hvitt band öfver bröstfenan och hvita barder. Till åtminstone en del af dessa finnas parallellformer i andra haf, men om de äro fullt skilda Knölhval, arter eller ej, är ännu ovisst. Vikhvalens parallellform i Stilla hafvet har t. ex. beskrifvits under namn af B. davidsojii och blåhvalens under namn af B. siilphiireus. Den sistnämnda lär bli ännu längre än sin atlantiska frände, alldenstund man mätt ett exemplar, som varit 95 engelska fot långt. Det andra fenhvalsläktet, som är utbredt i de flesta haf och äfven fmnes hos oss, är knölhvalen {Megaptera nodosa), som kallas så till följd af en hel del knölformiga upphöjningar på hufvudet. Dess bröstfenor äro ofantligt långa (3 meter eller mera) längre än hos någon annan hvalart, under det att hela djurets längd är 12—15 m. Till sin färgteckning är knöl- hvalen ganska varierande, svart till grå med mer eller mindre hvitt. I öfrigt öfverensstämmer knölhvalen ganska nära med föregående släkte till sin byggnad. Båda ha nospartiet af OM nVAI.ARNKS HÄRSTAMNING 41 kraniet betydligt kortare än hos rätlivalarne och ej på långt när så bågböjdt. Till följd häraf blir nuiiihålans höjd mindre och barderna följaktligen ej så långa. Men till ersättning är hos fenhvalarne underkäks- och struppartierna starkt utvidg- ningsbara, tack vare de förut omn^lmnda vecken eller fårorna. Fenhvalarnes barder äro betydligt gröfre till sin textur och därför mindre värdefulla för industriella ändamål. Då tillika dessa hvalars späcklager är tunnare än räthvalarnes, så att deras värde äfven härigenom är mindre, och de dessutom sjunka, när de dödas, fingo de länge lefva tämligen ostörda af människorna, så länge som hvalfångsten bedrefs på det gamla sättet med blott harpun och lans. Men sedan man Gråhval. uppfunnit en metod att skjuta hvalar med kanoner och till projektil använda en i spetsen granatbärande harpun, kom turen äfven till dem, och deras större liflighet och snabbhet förmå ej heller rädda dem, då de förföljas med snabbgående ångbåtar. Äfven fenhvalarnes antal har på senare åren af- tagit i oroväckande grad, och måhända är ej den dag långt atlägsen, då de öka antalet af de många värdefulla djurarter, som genom människornas snikenhet oeh oförstånd utrotats i stället för att blott bli föremål för en med förnuftig hushåll- ning förenlig beskattning och på detta sätt bibehållas så, att de må kunna bidraga äfven till kommande generationers väl- stånd. Förutom hvad nordkaparens historia lärt, visar äfven en annan stor hvalarts öde, att den nyss anförda spådomen ty- värr lätt nog kan blifva besannad. Det är den kaliforniska 42 FAUNA OCH FLORA gråhvalen {Rhachianectes glaucus), som nu ej längre finnes till. Denna intressanta form, som utgjorde en mellanlänk mellan fenhvalar och räthvalar, var omkring 12 m. lång eller något mera, ofta grå till färgen och svartspräcklig med korta, ljusa barder. Den saknade ryggfena, men hade ett par strupfåror. Denna hval lefde förr vid Nordamerikas västkust. Den vista- des om sommaren ända upp mot Ishafvet, men drog sig sö- derut om vintern, dock alltid hållande sig nära land och gick ofta in på helt grundt vatten. Ja, det berättas t. o. m., att den stundom låg kvar på grund öfver ebbtiden och väntade, till dess floden åter tog den flott, hvilket ingen annan hval vågar eller ens kan göra efter. Gråhvalen beskrifves såsom vildsint, så att den t. o. m. skulle haft för vana att gå till anfall, då den förföljdes, och söka slå sönder båten med sin stjärt. Det förtäljdes också många rörande berättelser om, huru gråhvalsmodern sökte skydda och försvara sin unge mot fångstmännens blodtörst. Detta hjälpte dock ej. År 1846 började jakten på denna djurart. På ungefär 30 år hade om- kring 11,000 dylika djur dödats, och nu finnes ej en enda kvar. Efter denna hastiga öfverblick öfver de nutida hvalarnes viktigaste former, torde dessa djurs tillpassningar till lefnads- sättet i vatten lättare framstå. I främsta rummet märkes den långsträckt spolformiga kroppen, som, för att göra minsta möjliga motstånd mot vattnet, visar en fullständigt glatt yta utan hår. Under öfverhudslagret, som kan vara ända till 8 mm. tjockt men ytterst obetydligt förhornadt, följer i regel ej någon fast och afgränsad läderhud, utan blott ett af bindväf och elastiska trådar stödt fett- eller späcklager, som tjänar på en gång såsom temperaturskydd och till att minska djurens specifika vikt. På samma gång utgör detta späckskikt ett elastiskt hölje, som skyddar djuret mot de betydande växlingar i tryck, som det är utsatt för, när det dyker ned till större djup. Ställförflyttningen har i all hufvudsak öfvertagits af stjärtfenan, som uppstått såsom sidoflikar af svanshuden och fullkomnats till en halfmånformig, tvåbladig propeller, som till sina verkningar öfvergår allt, hvad mänsklig ingenjörsvetenskap OM HVALARNFS HÄRSTAMNING 43 lyckats framställa. Till följd af denna förträffliga lokomotions- apparat äro de båda extremitetparen ej längre beliöfliga för ställförflyttningen, och det bakre har också så fullständigt bort- reducerats, att det ej längre fmnes annat än som inre rudiment. Det främre har återigen ombildats till ett par bröstfenor. Dessa bröstfenor utan naglar eller klor, hvilka bildningar skulle vara onödiga, tjäna dock mera som balansorgan och sidoroder än som organ för kroppens framdrifvande genom vattnet. I sam- Utandning (> blåsning») från en sydlig sillhval. band härmed är det egentligen blott mellan öfverarmsben och skulderblad, som en egentlig ledgång kvarstår. De öfriga för- bindelserna mellan de olika benen äro funktionslösa genom bindväfsband. Därtill har hos en stor del hvalar en ryggfena utvecklats, hvilken liksom stjärtfenan är en hudbildning utan skelettstöd och hvars funktion är att utgöra ett balansorgan, ett slags centerbord på öfversidan. Denna ryggfena är också i regel bäst utvecklad hos de skarpaste simmarne. För lungandande djur, som lefva i vatten, är det af fördel, ju mindre de behöfva dyka upp öfver vattenytan för att kunna 44 FAUNA OCH FLORA andas, och med anledning häraf är det en allmän regel, att hos dylika näsborrarne förflyttas till nosens öfversida. Man fmner exempel härpå redan bland reptilierna hos vattenormar, kro- kodiler o. s. v. Hos hvalarne har detta gått än längre. Näs- borrarne ha flyttats uppåt och bakåt, så att de förefalla ligga midt på hufvudet. Detta medför naturligtvis en förkortning af näsbenen, som kan ske desto bättre, som luktsinnet till följd af lefnadssättet upphört att ha någon särdeles betydelse. I samband härmed har en förskjutning af andra ben försiggått såsom närmare framgår af en direkt jämförelse. För fångsten Skalle af hval (tandhval) sedd uppifrån. af bytet och näringsupptagandet i vattnet har ansiktsdelen eller kraniets nosparti i hög grad förlängts i förhållande till hjärnskålen. Käkpartiets byggnad och beväpning är visser- ligen helt olika hos olika hvalar, såsom redan omtalats, bero- ende på af hvad slags byte de lefva. Men den omnämnda förlängningen gör sig alltid märkbar. För att kraniets förbin- delse med den sålunda förlängda nosdelen skall erhålla till- räcklig fasthet ha öfverkäksbenen förlängts äfven bakåt och utbreda sig där, så att de täcka den största delen af pann- benen. Hos en del arter tandhvalar, hos hvilka den elastiska kudde af fettväfnad på nospartiet, som utgör ett slags väg- brytare vid deras häftiga sim- och dykrörelser, utvecklat sig till ovanlig storlek, höja sig öfverkäksbenen baktill och äfven OM liVAI.AKNF.S HAKS rAMNINC; 45 på sidorna till lu)ga kainniar, som utgijra sU)d för denna fett- bildning, Tydligast framträder detta hos kaskelotcr och näbb- hvalar. Äfven mellankäksbenet, ehuru ej tandbärande, och plogbenet förlängas i motsvarande grad som öfverkäksbenen. Nackbenet är mycket stort och sträcker sig upp till kraniets öfversida, där det dels täcker (■)fvcr, dels liksom tränger åt sidan hjässbenen, hvilka alltså hufvudsakligen eller endast (hos flertalet tandhvalar) bli synliga på hjärnskålens sidor, under det att nackben och pannben mötas på hjässan hos tandhvalarne. Hjärnskålen blir på grund af dessa förhållanden sammantryckt, kort och bred till sin form. Till dessa egen- domligheter kommer dessutom hos tandhvalarne en ofta mycket långt gående assymmetri, så att den ena sidans ben äro mycket mera utvecklade än den andras. En lång och vek hals skulle vara till hinder vid simmandet under vatten, och därför har detta parti i hög grad förkortats och de sju kotor, som normalt bilda halsen hos däggdjuren, vare sig denna är kort eller lång, ha blifvit helt tunna och ofta sammanväxa de helt eller delvis sinsemellan. En fast bröstkorg skulle vid dykande till större djup löpa fara att sammantryckas, och i samband härmed har bröstbenet hos hvalarne reducerats och refbenens förbindelse med så väl kotor som bröstben gjorts mera lös och elastisk. Ryggens kotor äro mycket elastiskt men tillika fast förbundna med hvarandra för att möjliggöra simrörelserna med stjärtfenan. Det skulle bli för långt att ingå på en vidlyftigare skildring af andra hvalarnes tillpassningar.^ Må det vara nog att erinra om att ytteröra saknas, att ögonen äro inrättade för seende i vatt- net, att näsöppningen genom en intressant mekanism kan tillslutas fullständigt, så att intet vatten kan intränga o. s. v. Genom en äfven i förhållande till kroppsvolymen mycket stor blodmängd samt i samband härmed en ofantligt rik, del- vis nätformig förgrening af blodkärlen, undanrödjas de olägen- ^ En sådan tillpassning till lifvet i vattnet är det förluillandet, att ungarne ha hunnit mycket långt i sin utveckling, då de komma till världen. Detta inses redan af storleksförhållandena. En nyfödd bardhvalunge är omkring '/» och en dylik tandhvalunge stundom ända till -/ö så lång som modern. 40 FAUNA OCH FLORA heter, som sammanhänga med att vid hvalarnes dykning and- ning kan försiggå endast med ganska långa tidsmellanrum. Men från fysiologisk synpunkt sedt fmnas nog åtskilliga pro- blem att lösa inom hvaldjurens grupp, såväl med afseende på andningen, som en del andra lifsfunktioner. (Forts.) Smärre meddelanden. Falco gyrfalco funnen på Spetsbergen. Under min i ornitologiskt syfte företagna resa på Spetsbergen sommaren iqio erhöll jag den 17 sept. ett dödt och fullständigt torkadt exemplar af Falco gyrfalco islandiis Gmel., funnet på stran- den i Recherche bay, Belsund. Undre sidan af fågeln samt vänstra sidan af hufvudet, som tydligen en längre tid legat emot marken, voro ganska illa tillty- gade, hvaremot hela ryggpartiet, högra sidan af hufvudet samt vin- garna voro fullkomligt väl bibehållna och vackra. Att döma af de delvis mycket slitna klorna, är fågeln ett gammalt exemplar. Till följd af dess hoptorkade tillstånd, samt att hufvudet därtill är tätt slutet mot bålen, kan man emellertid ej af måtten sluta sig till hvilket kön det tillhört. Visserligen anföra redan såväl Malmgren (Öfvers. af Kungl. Vet. Ak. Förh. 1863, p. 113), som v. Heuglin (Reisen nach dem. Nordpolarmeer in den Jahren 1870 und 1871, p. 83) arten såsom hörande till Spetsbergens fågelfauna, men basera sina anföranden endast på berättelser af några fångstmän, som skulle hafva sett den där uppe. — Emellertid hafva inga bevis för artens förekomst på Spetsbergen hittills kunnat åberopas, hvarför ock Kolthoff (Om norra Polartrakternas däggdjur och fåglar, 1903, p. 98 — Kungl. Sv. Vet. Ak. Handl. Band :^(i, n:o 9.) icke upptagit den bland Spetsbergens fågelfauna. Ludv. Munsterhjelm. Förekomst af hasselnius i Skåne. Den 18 sept. detta år sköts af herr Nils Möllerberg å Tomarp, beläget nära Ekestads station på Kristianstad — Glimåkra järnväg, ett exemplar af hasselmusen (Miiscardimis avellaiiarius L.). Djuret skänktes till härvarande h. allm. läroverks naturhistoriska museum och har inlämnats till konservering. Enligt ett gåfvan åtföljande skriftligt meddelande från herr Möllerberg hade djuret jämte minst 4 fullvuxna ungar uppehållit sig i ett bo, som var byggdt af löf och mossa samt fästadt i en mindre lind omkring 3 meter från marken. Vid undersökning af boet flydde djuren därifrån, hvarvid det ena sköts. Den 2 okt. besöktes platsen af skolynglingen H. Lohmander, som därvid påträffade icke mindre än 5 dylika bon, alla ungefär på samma ställe, men ftistade i olika träd, nämligen i en gran, en lind, en björk, en ask och ett päronträd, samt pä en höjd af om- SMÄRRE MEDDELANDEN 47 kring 2V2 ä 3 meter öfver marken. Ett af lK)na lösgjordes försik- tigt från sitt fäste i en gran och befinner sig för närvarande i här- varande h. alhn. läroverks samlingar. Jioet är ungefär äggformigt, omkring 40 cm. längt och något mindre i bredd, byggdt hufvud- sakligen af mossa med däri intlätade kvistar af hassel och lind. Pä ena sidan är ett märke efter dess fäste vid granens grenar och vid sidan af detta, nära öfre ändan, är en öppning af r)mkring 3 cm. diameter. De öfriga bona, som voro fastade i löfträd, voro omgifna af löst instiu kna löfklädda kvistar, af hvilka de nästan helt och hållet doldes. Kvistarna syntes vara afgnagda. Alla bona voro vid tillfället tomma. Enligt nyligen erhållet meddelande har herr Möllerberg ytter- ligare anträftat flera bon af samma slag på ett annat ställe i när- heten af det förut omnämnda. Då hasselmusen väl torde få anses såsom ett i värt land, äfven här i Skåne, tämligen sällsynt förekommmande djur, har jag ansett fyndet vara af så pass stort intresse, att det kunde förtjäna ett ko.»-! omnämnande i > Fauna och Flora». Kristianstad i nov. 19 10. Ernst Ardell. Lektor. »Xeroternia relikter i Ölands alvarfauna». Under ofvanstående rubrik återfinnes i häftena 5 — 6 af »Fauna och Flora» för år 1910 en intressant artikel af E. Wahlgren. Som författaren emellertid utgår ifrån att rosenvingade gräshoppan Bryode??ia tuberculata i sin förekomst inom Sverige skulle vara inskränkt till Öland, har jag velat meddela, att den på en del trakter inom Nerike ingalunda är så särdeles sällsynt, ehuru antalet individ på hvarje fynd- ort ej är så stort. Särskildt omkring Ammeberg känner jag från min barndom flera fyndorter. Hon förekommer där, dels på gamla kolhyggen, där efter risets förbränning en kort, hälft förtorkad gräsmatta färgad af lingonris uppstått, dels på i barrskogen belägna öfvergifna s. k. potatislyckor. Särskildt synes hon vilja hålla sig i närheten af plantskolor med unga granar, tallar och lärkträd. Helt nära Åramebergs bruk före- kommer hon äfven i den s. k. Djurhagen, en blandskog af björk, ek och hassel med här och hvar inströdda granar. Midt i denna hage ligga två plantskolor, kring hvilka man sällan en varm sommardag skall behöfva söka den vackra rosenvingade gräshoppan förgäfves. Emellertid måtte hon vara mycket noga med valet af terräng, ty hon återfinnes endast på små fläckar här och hvar, så vid Spån- banan på Känashagen, Röjan på Amme m. fl. kring Ammeberg belägna platser. Östersund, dec. 19 10. Roland Nicolin. Steglits och kaja öfvervintrande vid Östersund, Som en egendomlighet för trakten må förtjäna meddelas att jag den 6 dennes iakttog en steglits (Acanthis cardiielis) här invid staden. Hon flög just upp från ett tistelstånd, då jag kom gående. 48 SMÄRRE MEDDELANDEN Corvus monedula öfvervintrar här i år liksom vintern 1909 — 1 9 10, men båda gångerna blott ett par, som hela tiden hållit sig midt inne i staden. Östersund, dec. 191 o. Roland Alcolin, Igelkott i rörelse under vintern. Som en märkvärdighet för årstiden kan jag meddela, att jag den 10 december vid en vandring i skogen såg en igelkott. Den tycktes vara årsunge samt ganska pigg. Någon anledning, hvarför han blifvit uppväckt ur sin dvala, kunde jag ej finna. En 4 å 5 dagar förut hade det varit full vinter 10° kallt imder ett par dagar, och när han syntes, var temperaturen på fryspunkten med nordlig blåst. Svensksund, Norrköping den ^^l\t 191 o. .S". Flack. Tiirdiis riificollis atrogularis Temm. iakttagen i Sverige. I närheten af Trollenäs slott i Skåne kom undertecknad i till- fälle att den 29:de sistlidne december iakttaga ett exemplar af den svarthalsade trasten {Turdiis riificollis atrogularis Temxm.). Denna trastart är mig veterligen med säkerhet endast funnen en gång förut i Sverige, denna gången i mellersta delen af landet. Detta exem- plar, som nu finnes i Riksmuseet, fälldes nämligen å Kaggeholm den 28 december 1905 af jägmästare V. Vult von Steijern. Den svarthalsade trasten häckar hufvudsakligen i västra Sibi- rien, men har vintertiden blifvit funnen flera gånger i Europa, så- som i Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Österrike, England m. fl. länder. Nils Gyldenstolpe. Hassel blommande i januari. Den 22 januari anträffade jag hasseln i blom (J^ hängena) på södra sluttningen af Balsberget, Kristianstads län. Kristianstad ^'/i 1911- Johan Lenhoff. Extra lärare. Svarta råttans (Mus rattus L.) utbredning i Sverige. Som bekant har vår stora nu så allmänna ,i^rå eller bruna råtta tämligen sent invandrat till oss, ej förrän i slutet af 1700-talet, då den började tränga undan den här förut allmänna något mindre och svagare svarta rattan. Ännu ha dessa senare dock lyckats bibehålla sig på sina ställen, som det uppges i aflägsna skogsbyggen, men tydligen på sådana ställen, där det är mycket godt om födan och striden om denna därför ej varit så skarp — den finnes t. ex. på flera ställen i Stockholm. Af intresse skulle vara att få utrönt, i hvilken utsträckning den ännu förekommer, och redaktionen får därför vördsamt uppmana vänner af vår djurvärld och kunskapen om den att meddela hvad de veta om denna fråga. Säkrast är ju alltid att skicka in dödade exemplar. Äcd. (adress Vetenskapsakademien.) Stockholm. En exkursion i trakten af Nairobi nyårs- afton 1910. ^^^^^^gj^P lockan 7 på morgonen rullade jag iväg från ^^^^^^Hfe i Nairobi i en vagn dragen af tvenne mulor. _^:^^^^^^^3Jf Själ f va staden ligger i en sänka, men inom r^"^^^^^^^^^^ 1^^^^ komma vi upp på den på västra sidan i ^|.v^^^^^. .-liggande stepplatån. Vid en nu torr bäck- \M?^?.'....:f^][^^} fåra växa några höga träd, och i toppen af ett af dem sitter en mindre roffågel. Det är den vackra, ofvan askblå, undertill hvita Elanus cceriileiis, som i förbifarten in- höstas till samlingen. Ute på steppen är fågellifvet ej rikt. Våra vanliga stenskvättor, som öfvervintra här, synas nästan vara de allmännaste fåglarna, men dessutom såg jag som has- tigast äfven en svarthakad stenskvätta. En grönhufvad gulärla (Motacilla campestris) trippar omkring, och i toppen på en liten mimosabuske sitter en svart och hvit törnskata (Dry- oscopusj, som äfven tyckes höra till detta steppområdes karak- tärsfåglar. När vi hunnit ungefär 4- — 5 kilometer från staden, se vi en flock af stora, svart-hvita fåglar, som styra sin kosa utöfver steppen. När de komma närmare, visa de sig vara krontranor (Balearica). De sänka sig hastigt och slå ned om- kring en half kilometer från oss. Det synes ej vara stor för- hoppning, att man skall kunna komma åt dessa vaksamma fåglar på släta steppen, men ett försök måste göras. Åtföljd af min trogne vapendragare Kongoni, en wahamba-neger, beger jag mig i väg. En liten obetydlig kulle bevuxen med gräs och glesa, torra örter tages så mycket som möjligt till skydd. Men krontranorna spatsera skyndsamt iväg bort från denna. När vi äro nästan framme vid den lilla kullen, höres lockljud bakom oss, och vi lägga oss orörliga på marken, ty flera flockar af Fauna och Flora 1911. Haft. 2. 4 5° FAUNA OCH FLORA krontranor komma flygande i riktning mot oss och ut mot steppen, där den redan ditkomna flocken besvarar lockropen. Hoppet att någon skulle flyga inom håll, besveks visserligen, men en flock slog ned blott 150 meter bakom kullen. Vi orma nu oss fram till den, och då vi speja fram mellan de vissna stjälkarna, ter sig en härlig syn för våra ögon. Om.kring ett 70-tal af de ståtliga fåglarna stå där, fördelade i flera flockar. Den bortersta är den största. Där knixas med de ljusgrå halsarna, de stora svarta, bruna och hvita vingarna utbredas, och fåglarna hoppa upp och ta några dansande steg. Den närmaste flocken är däremot hågad för att äta, och lyckligtvis ta de kosan mot den lilla kullen, där vi ligga gömda. Steg för steg närma de sig. De gula spiralvridna borsten, som bilda kronan på hjässan, sticka bjärt af mot framhufvudets sammets- svarta fjädrar, den stora hvita plåten på sidan af hufvudet och den blodröda skinnlappen på strupen. Slutligen äro de inom håll, och just som de ana oråd och sträcka halsarna, smäller det, en fågel segnar ned på marken, en annan dalar ned ur luften och faller omkring femtio steg längre bort. Kongoni är genast framme, och hans svarta anlete skiner af belåtenhet. När vi kommit ut på vägen, möta vi några kikuyunegrer, och jag kommer på den tanken att skicka in vårt byte till Nairobi för att det fortare må komma till konservatorn. Vi underhandla med kikuyus, som ej äro ovilliga. En sida ur annotationsboken förvandlas till ett bref med adress och uppmaning att betala kikuyus vid framkomsten. Detta bref fästes i en klufven käpp, och de båda negrerna få instruktion af Kongoni, huru de skola bära krontranorna och Elaims, som får göra sällskap. Så tåga de iväg och belönades vid framkomsten med en rupee för sitt välförhållande. Vi fortsatte ytterligare 5 — 6 kilometer och kommo små- ningom in i ett område, hvarest täta skogssnår omväxlade med små öppna platser. Här stannade vi vid en farm, där mulorna fingo beta, och Kongoni och jag drogo iväg på zoolo- gisk jakt. När vi följde kanten af en skog mot en öppen plats, fmgo vi se en tornfalk, som spejade efter byte i gräsmarken. KN KXKIKSION 1 I KAK IKN AK NAIR()l:i NYÅRSAFTON I91O 5 I Medan vi ännu betraktade den, kom en stor, svart fågel trån den andra skogen. Ömsom med tunga vingslag, ömsom seg- lande närmade den sig och blef nedskjuten. Det var ett präk- tigt exemplar af en stor näsliornsfågel (Bycanistes cristatiis). Den är svart med grönaktig metallglans och hvit på bakryggen, stjärtspetsen och undervingarna. Den stora hjälmformiga ut- växten öfver den svartgrå näbben är gulaktig. Strax efter ertappades äfven tornfalken, hvarefter vandringen fortsattes. Efter en stund hviskade Kongoni »Kima», d. v. s. markatta. Vi trängde oss in i det täta skogsbeståndet hukande under lianer, så godt som möjligt undvikande deras hvassa taggar och till- lika sökande göra så litet buller som möjligt, hvilket dock endast är relativt, då marken är täckt af torra löf och torra kvistar samt lianer och buskar hindra livarje steg. Efter en stund sågo vi en markatta kila längs en gren, göra ett språng öfver till ett annat träd och strax igen till ett tredje, som var tätare i löfverket. Här trodde hon sig vara dold, men förgäf- ves; ett hagelskott kom henne att störta ned till marken. Det var en ung hane af Cercopitheciis rufoviridis. Ett halfvuxet exemplar sågs strax efteråt men fick löpa ostördt. Däremot nedsköts för samlingen en stor hona af samma art från top- pen af ett högt träd. Härinne i skogens halfdunkel vistas en hel del fåglar, som fått sin fjäderdräkt mer eller mindre gående i grönt för att öfverensstämma med omgifningen. Från en tät trädkrona hördes en kort, men fyllig, smattrande hvissling. Upphofvet till denna var mycket svår att upptäcka, men visade sig sedan vara Andropadiis eiigenius. Det är en hufvudsakli- gen olivgrön fågel med rostbrun stjärt och ett klargult streck på hvardera sidan om strupen. Den är något trastlik till ut- seendet (20 cm. lång), men har fintandade näbbkanter. Denna Andropadiis liksom en dess släkting (Phyllostrephiis cabanisi), äfven den olivgrön men under ljusare, som lefde i samma skog, torde höra till den skogsfauna, som här är nära sin nordost- gräns. Däremot har en medelstor hackspett, Thripias namaqims, som äfven anträffades här i skogen, en vidsträckt utbredning, såsom dess artnamn antyder. Den är olivbrun med hvita teck- c 2 FAUNA OCH FLORA ningar, röd hjässa och svarta sträck på hufvudets och halsens sidor. I kanten af skogen var fågellifvet rikare. Där flög den vackra paradisflugsnap paren, Terpsiphone perspicillata, från kvist till kvist. Det är en vacker fågel med rödbrun rygg och stjärt, hvars mellersta pennor äro starkt förlängda, och med det tofsprydda hufvudet svart med blåaktig glans. Där fanns ock en annan tofsbärande flugsnappare, Trochocereus bivittatus, som är stålsvart med tvenne hvita vingband. En helt liten fågel, som likt en löfsångare tycktes undersöka löf och kvistar, be- fanns vara en nectarinid, Cinnyris falkensteini. I färgprakt kan den täfla med en kolibri. Hela öfversidan är grön med blå metall- glans, under det att panna och strupe glänsa i violett och un- dersidan är gul. Vackra fjärilar fladdrade på öppna platser, men då den entomologiska utrustningen liksom en hel del af våra öfriga utensilier ännu kvarligger i Mombasa, kunde ej några fångster af dylikt slag göras. Tiden hade nu framskridit så långt, att det var tid att få en liten matbit ur den medförda matsäcken. Medan denna inmundigades, hördes från en närliggande skog då och då ett kort, enstaka skällande, som när en stöfvare med groft skall väcker på slag. Det var babianer. Fastän det försäkrades, att det skulle vara omöjligt att få fatt i någon af dessa sluga krabater, ville jag dock göra ett försök. Farmens ägare skulle också med nöje se, om någon babian kunde skjutas, ty de göra stor skada på hans gröda, gräfva upp potatisen, bryta ned och äta upp majsen o. s. v. Kongoni och jag gåfvo oss in i skogen, men babianerna drogo sig alltjämt undan, då och då med ett kort enstaka gläfsande tillkännagifvande sitt misshag. Undervegetationen af lianer och buskar var så tät, att man endast undantagsvis kunde se mer än några steg framför sig. Visserligen hände det ett par gånger, att en skymt af en babian syntes på afstånd, men ej så mycket att det var tanke på att skjuta. Efter en timmes motande hit och dit tog jag plats vid en liten glänta i skogen och väntade. Mycket riktigt, efter en stund kom en stor babian, som sannolikt var bandets anförare, och med ett argt gläfsande hoppade han upp på en stubbe EN KXKIKSION I 'IRAKIKN Al- NAIROIU NVAkSAl-lON I9IO 53 på omkring 40 meters afstånd för att se sig om. I samma stund small skottet. Tre liagelmärken i en trädstam bakom stubben och omedelbart ofvan om, där babianens rygg varit, intygade, att han fått större delen af svärmen i sig, men han hade kraft att kasta sig in i buskarna, och trots letande kunde han ej påträffas i de nästan ogenomträngliga snåren. Det var stor skada, men kunde ej hjälpas. Det blef också nu med ens tyst, inga babiangläfs hördes vidare. Efter något ströfvandc hit och dit träffades en liten olivbrun ekorre, som i skogens dunkel nästan syntes grön. Det är den mest skyddande färg- dräkt, som ett skogsdjur kan ha, och den är också utomordent- ligt svår att få syn på, isynnerhet som den vanligen ej håller till i träden utan mest i snåren. Med mjuk flykt flög en fågel upp i ett träd och blef skju- ten. Det var den vackra trogoniden Hapaloderma narina, som kan berömma sig af en fullt tropisk färgprakt. Hela öfversidan af kroppen samt halsen är grön med präktig me- tallglans, men undersidan är mättadt rosenröd, under det att nakna partier på strupen samt vid näbbvinkel och öga skifta från himmelsblått till ljusgrönt och gult. Honan, som gjorde hanen sällskap, är nästan lika vacker, men brunskiftande på halsen och pannan. Det led nu mot kvällen, och det var redan mycket mate- rial för konservering insamladt, hvarför kosan åter ställdes mot Nairobi. På vägen genom skogen sågos några turtur- dufvor (Tiirtur semitorqiiatiis), och en grön Turaciis med pur- purfärgade vingar flög och hoppade från gren till gren i ett träd vid skogsbrynet. Då och då lät den höra ett skorrande kraxande. Då vi foro öfver steppområdet, syntes där återigen krontranorna, och på afstånd betade fyra vackra Thomson- gaseller. Men solen sjönk hastigt, och innan vi voro inne i staden tändes de elektriska ljusen, och 1910 års sista arbets- dag var tillända. Nairobi 1 jan. 1911. Einar Lönnberg. Ovanligt stor äggrkull i ett bo af den fläckiga sumphönan (Porzana porzana) samt fågelns till- vägagångssätt att reducera densamma. Af v. A. Engholm. å Yxstads strand vid sjön Tåkern hittades i l^^en starrtufva ett bo af den fläckiga sumphö- nan d. 22 maj 1910. Boet var tämligen stort, |Hpa3:^^#'i»'»l omkr. 16 cm. i genomskärning. Balen var ;. af torrt gräs, ganska hög. Det märkligaste med -^V-sIt...?^ detta bo var det stora äggantalet, icke mind- re än 25 stycken. De lågo i lager på hvarandra, ungefär som man lägger upp hönsägg på en flat tallrik. Äggen voro oruf- vade. Fågeln låg i boet, men flög icke upp, utan sprang från boet med nedhukadt hufvud och gömde sig i starren. Jäg- mästare E. ViBÄCK hade meddelat mig några dagar förut, att han på samma plats hittat ett sumphönsbo med 6 ägg. Var detta samma bo, skulle sumphönan på 4 å 5 dagar värpt 19 ägg, hvilket är orimligt. Denna öfverproduktion kan dock för- klaras sålunda, att flera fåglar värpt i samma bo. Ungefär samma företeelse har jag förut iakttagit i ett sothönsbo, där äggantalet på ett par dagar ökats med 6 ägg. Några dagar senare, d. 29 maj, besökte jag åter platsen, och hade då äggens antal reducerats till 18 st., ett ägg låg utanför på marken. Den 8 juni, då jag likaledes besökte platsen, hade äggantalet ytterligare reducerats till, som jag vill minnas, 12 stycken. Hvart de öfriga äggen tagit vägen var mig en gåta, då jag med säkerhet visste, att ingen skattat boet. Den 16 juni, då jag för sista gången besökte platsen, voro äggen kläckta; en- OVANI.IOT SlOkA AfJfiKCI.I.AK 55 dast 2 rötägg fuiinos kvar, för ötrigt äggskal. Da den fläckiga sumphönan är en tämligen sällsynt fågel, beslöt jag att taga redet ur starrtufvan för liärv. museum; nu visade det sig, att djupt ned i redet voro de försvunna äggen nedgräfda. Dessa nedgräfda ägg voro alla orufvade, hvilket visade sig vid urblås- ningen, och skilde sig från dem i balen genom en m(>rkare färg, troligen af den orsak, att de icke varit utsatta för sollju- set. Härmed en förklaring på, hur äggkullen reducerats. Af instinkt eller beräkning hade nämligen fågeln själf minskat ägg- kullen, då den icke ansåg sig kunna rufva alla äggen eller draga försorg om den blifvande stora barnaskaran. Af pietet för äggen eller måhända af ordningssinne hade han icke, som kunde tyckas enklast, kastat ut dem ur boet, utan gifvit dem en hederlig begrafning i starrtufvan. Riktigheten af min förmodan, att det var 2 hönor, som värpt i samma bo, framgick ytterligare däraf, att jag d. 12 juni fann ett nytt rörhönsbo alldeles i närheten af det nu omtalade, likaledes i en starrtufva, innehållande 12 ägg. Äfven denna höna såg jag med långsamma steg smyga från boet; hon stan- nade för några ögonblick på en öppen plats, så att jag noga kunde taga henne i betraktande; ett tillfälle, som icke ofta erbju- der sig. Rörhönans vana att icke flyga från boet som de flesta fåglar gör, att hennes bo sällan anträffas, och då hon därjämte för det mesta vistas i vassen och bland starren, ser man henne sällan, hvilket allt gör, att hon anses vara en myc- ket ovanlig fågel, hvilket icke är fallet här vid Tåkern. Sitt karakteristiska läte låter hon äfven sällan höras, i motsats till hennes släkting kornknarren. Sannolikt hade dessa 2 hönor värpt i det l:sta boet, men hade den ena fått vika, när rufningen började, och då byggt sig ett nytt, det senast funna. Äggen i detta 2:dra bo voro orufvade, hvilket bevisar, att det var lagdt senare än det l:sta, där äggen vid samma tid voro långt rufvade. Af en händelse och egendomligt nog fick jag vid min hemkomst från Tåkern samma dag, som jag funnit de öfvertaliga äggen 56 FAUNA OCH FLORA nedgräfda i rörhönsboet, ännu ett bevis på, att andra fåglar bruka reducera äggkullen efter samma metod, som den nu nämnda. En f. d. lärjunge, medicine stud. Peder Björk, en för orni- tologien mycket intresserad ung man, öfverlämnade till mig ett bo af hämpling (Acanthis canabhia), som han funnit öfvergifvet i en krusbärsbuske i hospitalets trädgård. Troligen hade fågeln blifvit skrämd eller tagen af en katt, då han icke på 6 dagar visat sig vid boet. Detta innehöll 5 Ågg, det vanliga normala antalet. Dessutom fanns ett nedgräft i balen, som B. mycket riktigt iakttagit och som påpekades som högst märkvärdigt. Balen var icke djup, och ägget kunde därför icke nedgräfvas djupare än att det skymtade igenom, men var dock i det läge, att det icke kunde rufvas. Boet innehöll sålunda 6 'Ågg, det högsta antalet för denna fågelart, men sannolikt ansåg sig fågeln icke kunna rufva mer än 5, hvarför han nedgräfde det 6:te. Äggen voro alldeles färska och orufvade, hvaraf framgår liksom vid rörhönsboet, att reduceringen sker, innan rufningen börjar. Samma företeelse har jag äfven iakttagit i fågelhålkar, som på hösten nedtagits för rengöring. Särskildt minnes jag mig påträffat digg af talgoxe nedgräfda på nu nämnda sätt. Här är icke fråga om rötägg eller obefruktade digg, som ligga kvar i balen efter kläckningen, hvilket är en vanlig företeelse, utan här synes fågeln själf liksom jämna af äggkullen, om den sy- nes honom för stor, vare sig i och för rufningen eller för upp- födandet af ungarna. — Då jag ej sett denna företeelse förut omnämnd i litteraturen, har jag meddelat densamma, och vore det af intresse att få ytterligare bekräftelse härpå, om till äfven- tyrs någon af tidskriftens läsare iakttagit samma sak; troligen är denna reduceringsmetod af äggen vanlig hos många fåglar. Om hvalarnes härstamning. Af Kinar Löniibcrj;. Föredrag på K. Vetenskaps-Akademiens högtidsdag den 31 mars 1 9 10. (Forts.) ^^.-^ ^lljj^..j^ ^^^^ hvalarnes afvikelser från den vanliga dägg- r I.-. ^' djurstypen äro så många och så i ögonen i,^,- 5 "^^ = y6 FAUNA OCH FLORA mera påtaglig, om man ihågkommer den stora reduktion af tänderna, som ägt rum hos hvitlivalen, i det att tandkronorna hålla på att öfvergå till rudimentära organ. De äro nämligen helt små, vanligen högst omkring 2 till 3 mm. breda men ej ens dubbelt så långa. Denna krona sitter som en vårta på den starkt förtjockade roten, som alltjämt tillväxer och fram- skjutes samt inom kort, sedan den lilla kronan bortnötts, en- sam bildar den fungerande tanden hos den vuxna hvithvalen. Häraf framgår, att det ej är förbundet med några svårigheter att härleda en tanduppsättning sådan som hvithvalens direkt från en Squalodontids blott genom att antaga den förra som en produkt af en alltjämt fortgående reduktion af den senare. Flera karaktärer hos hvithvalen såsom de fria halskotorna, saknaden af ryggfena, bröstfenornas korta och breda skapnad o. s. v., tyda på en mera primitiv form, hvars direkta härled^ ning från någon af miocentidens hvalformer ej synes innebära någon ologisk ansträngning af materialets beviskraft. Bland de nu lefvande delfindjuren intager äfven tumlaren och dess närmaste släktingar en ganska ursprunglig ställning, såsom framgår däraf, att hjässbenen ännu äro något synliga midt på kraniet, och tillika af tändernas hoptryckta form och tillvaron af rester af ett hudpansar. För några få år sedan hade Abel tillfälle att vid bearbetning af ett fynd, som gjorts af Andrussow i lager från mellersta miocentiden på halfön Taman (Svarta hafvet), ådagalägga, att tumlaretypen sträcker sig tillbaka ända till omnämnda skede af tertiärtiden. De ifrågavarande fynden tillhörde nämligen ett släkte, som af Abel kallades Palceophoccena och som nära ansluter sig till nutidens Neophocccna och Phoacna, ehuru det, som ju var att vänta, företer en något ålderdomligare prägel. Hjäss- benen äro t. ex. mera synliga på kraniets öfversida och äfven mindre öfvertäckta af fjällbenen på sidorna o. s. v. Äfven var Palceophoccena, såsom anstår en ursprungligare form, mindre och hade en kroppslängd af blott en meter.^ Några äldre fynd ' En annan ungefär lika liten urtumlare') Protophocceiia minima har be- skrifvits af Abel från öfre miocenlagren vid Antwerpen på främre delen af ett OM HVAI.AKNKS HÄRS 1 AMMNC 77 \ än dessa, som kunna direkt sammanställas med tumlarne har man ej. Tyvärr liar man ej några tandrester, vare sig at Fa- iceop/ioccena eller den öfvermiocena Protop/wca:na{\i' Antwerpenj och vet sålunda ej, om dess tänder voro som hos nutida tum- lare eller mera öfveiensstämmande med tidigare formers af Sqiialodoiityp. En tumlare, som lefver i Svarta hafvet och Asowska sjön, har nyligen beskrifvits af Abhl under namn af Phocccna relicta, då den ju är en reliktform frän den tid, då dessa vatten utgjorde en del af det stora saiinatiska tertiär- hafvet.^ Denna relikta tumlare har enligt Abel något olika tänder mot den vanliga tumlaren. Endast de 5 — 6 bakersta tänderna hos den förra ha ,— v, en sådan spadform ig krona /' \ , som hos den senare. På de öfriga markeras skillnaden Tre tänder från högra underkäkshalfvan mellan roten och den mejsel- af en tumlare (Phoccena) sedda från formiga kronan blott af en insidan. Efter original i Riksmuseum, 4 ,...,. c^ , gångers förstoring. grund insankning. Samma sak ses dock stundom äfven hos vanliga tumlare, hos hvilka tandkronornas vidd är ganska växlande liksom tändernas utse- ende öfverhufvud taget. Ibland äro de enklare, ibland mera komplicerade, men det senare tillståndet är utan tvifvel det ursprungligare samt lämnar en anknytning till förhållandena hos tumlarnes förfäder. När tandkronorna äro breda, är deras kant isynnerhet upptill ganska tydhgt crenelerad, just som en del Spualodontidtänder beskrifvas. Tandens insida är ej heller slät, utan visar tvenne längsgående fåror (se ofvanståendefig.), som dela tanden så att säga i tre partier.^ Ej sällan visar sig motsva- rande förhållande äfven på utsidan. Äfven detta tyder på ur- sprungligare förhållanden, särskildt då man finner hos en del kranium. Från öfre miocen beskref JoH. Muller rester af en med hud- pansar försedd tumlareUk form Delphinopsis freyeri, som också måhända hör till denna serie. ^ Från Medelhafvet kan den nämhgen ej ha kommit, emedan där ej fmnas några tumlare. '^ KuKENTHAL har äfven observerat en liknande »tredelning- hos tumlares tänder 'jS FAUNA OCH FLORA af de bakre tänderna tandkronans midtparti på insidan utbuk- tadt till en mer eller mindre tydlig inre häl/ De bakersta tänderna visa ej sällan en oregelbundet småknölig krona (jfr fig. här nedan). Alla dessa egenskaper, ehuru växlande och ej alltid tillfinnandes hos hvarje tumlare men alltid varierande, då de uppträda, hvilket är själfklart, då det är fråga om rudimenter, tyda hän på tumlarnes härstamning från former med tlerspet- sade tänder, och hvilka sålunda åtminstone i det afseendet likna Squalodontiderna. Huru öfriga mera specialiserade delfmformer utvecklats, därom har paleontologien ännu ej lämnat några direkta vitt- ^1; ^ 18:de, 19:de och 20:de tänderna i öfverkäkens högra sida af en tumlar efPhocce na) i öfre bilden sedda från kronan, i den undre från yttre sidan. Efter original i Riksmuseum, 6 gångers förstoring. nesbörd. Men det torde ej vara för djärft att antaga, att de- ras utveckling försiggått på analogt sätt som de omnämnda formernas. Men differentieringen har hos deras stamformer inträffat tidigare. Hos delfinsläktet Steno är tändernas emalj- öfverdrag liksom rynkigt och fåradt i likhet med, hvad för- hållandet var hos vissa Squalodontider. Äfven hos en ung grindhval i Riksmuseum visade sig några ännu ej nötta tänder vara försedda med ganska starkt rynkad emalj. Det är ej osannolikt, att genom en undersökning af de onötta tänderna hos ungar af en del tandhvalar, särskildt sådana, hos hvilka tändernas antal ej mångdubblats, det skulle kunna uppdagas ^ Understundom träffar man äfven sammanvuxna tänder hos tumlare såsom äfven KuKENTHAL anfört. OM HVAI.ARNKS HAKS lAMNING 79 liknande företeelser som de ofvan för hvitlivalcn omtalade. Men dylikt material är tyvärr sällsynt ocii svåråtkomligt. Bardhvalarnes härstamning är mera höljd i dunkel. Det är omöjligt att tiinka sig, att de skulle kuinia härleda sig från tandhvalar af någon nu lefvandc typ, ty dessa ha alla gått längre i specialisering i vissa fall, t. ex. med afseende på näs- benens reduktion m. m. Det samma gäller äfven om de kända Squalodontiderna. Men å andra sidan bevisa de talrika taiid- rudiment, som man träffar hos bardhvalarnes foster, att dessa hvalar härstamma från tandbärande djur och tillika från for- mer, som af någon anledning fått de primitiva däggdjurens tanduppsättning (frt. V;], ht. Vi pm. ^ 4, m 'Vs) förenklad till sin byggnad men betydligt ökad till antalet. Förhållanden som ofta gå hand i hand. Man måste tänka sig några ursprung- liga däggdjur och då antagligast creodonter såsom första ut- gångspunkt. Det finnes nämligen så många likheter mellan tandhvalarne, särskildt zeuglodonterna och bardhvalarne, att dessa ej gärna alla kunna bero blott på parallellutveckling genom tillpassning till lefnad i vattnet. Men under det att zeuglodonterna utbildade sig till fiskätare och vattenrofdjur, får man tänka sig, att bardhvalarnes stamfäder, som utan tvifvel stodo dessa nära, började att lifnära sig af smärre vat- tendjur,^ t. ex. smärre räkliknande kräftdjur, Mysis etc, som i riklig mängd förekomma vid kusterna. Välutvecklade tänder voro därvid ej till någon nytta och reducerades till följd häraf. Men då djuren intogo den som sagdt af smärre organismer bestående födan i munnen, kunde detta ej ske annat än till- sammans med vatten. Bytet kunde då för vattnets frånskil- jande bäst fasthållas medelst tungans pressande mot gommen, hvars bakåtriktade tvärveck redan från början kunde vara till stor nytta l>ärvid. Det är nämligen alldeles visst, att creodon- terna haft väl utvecklade gomveck, ty sådana finnas hos alla däggdjursordningar, där de ej sekundärt på grund af särskilda ^ Till denna divergens i vanor med ty åtföljande olikheter i munbeväpning erbjuda bland andfåglarne de fiskätande, tandnäbbade skrakarne och de med sil- apparat i näbben försedda änderna till en viss grad en analogi. So FAUNA OGH FLORA skäl bortreducerats (såsom bl. a. just hos tandhvalarne). Men hos rofdjur så väl som hos klöfdjur m. fl. äro de till finnandes. Genom den yttre retning, för hvilken gomvecken genom detta slags näringsupptagande utsattes, eggades de till ytterligare tillväxt, och differentierades vidare genom naturligt urval. Se- dan de väl utvecklats så långt, att de kunde fungera såsom silapparat, d. v. s. hunnit bli barder, fingo djuren med deras hjälp en så riklig tillgång på näring af ifrågavarande slag, att deras tillväxt i hög grad befordrades. Den kunde också till följd däraf, att vattnet är ett bärande element, som ej lägger hinder i vägen för kroppsviktens ökande, fortsätta därhän, att bardhvalarne nådde den jättestorlek de nu ha och som vida öfvergår alla landtdjurs. Redan under miocentiden funnos otvetydiga bardhvalar. Alltså medan hufvudmassan af tandhvalar ännu kvarstod på Squalodontidstadiet eller blott jämförelsevis litet differentierat sig från detta stadium, hade bardhvalarnes organisationstyp hunnit att utvecklas till ungefär hvad den ännu i dag är, ehuru ej fullt så specialiserad. Detta faktum ådagalägger, att bard- hvalarne ej kunna härledas från Squalodontiderna, och det- samma framgår tillika däraf, att de senare äro i flera afseenden mera ombildade och från den centrala däggdjurstypen mera af- vikande än bardhvalarne äro, t. ex. med afseende på näsbenens utveckling o. s. v. Ser man på det väl bevarade kraniet af en miocen bardhval från Argentina, Cetothernim moreni Lydekker, skall man finna, att näsbenen hos detta ha en afsevärd längd och utgöra omkring \'8 af hela kraniets längd. De äro sålunda längre än hos nutida bardhvalar och erinra till sin skapnad ganska mycket om zeuglodonternas näsben, liksom ock hela kraniet i sin platta, långsträckta form, pannbenens utsträckning m. m. påminner om motsvarande hos sistnämnda urhvalar. Allt detta sammantaget styrker den förut uttalade hypotesen om bardhvalarnes härledande från former, som tillika med zeug- lodonterna och delvis parallellt med dem framgingo från creo- donterna. Det återstår nu endast att i största korthet vidröra tvenne OM HVAI.ARNKS HAkSJ AMNING 8 I frågor, som äga ej ringa intresse, iiiimligcii orsaken till urliva- larnes plötsliga uppstående och hastiga utveckling under eocen- tiden och deras därpå följande lika plötsliga försvinnande och utdöende, under det att så att säga sidoskott från dem kvar- lefde och utvecklades i skilda riktningar. Med afseende på det första af dessa spörsmål har dan engelske paleontologen Dr. Andrews säkerligen med full rätt påpekat den synnerligen viktiga omständigheten, att med utgången af den mesozoiska tidsåldern och före inbrottet af eocentiden den talrika mäng- den af allehanda stora marina reptilier {khtliyosaiirier, Hesio- saiirier, Mosasaiirier o. s. v.), som under sekundärtiden svär- made i hafven, utdött, ehuru man ej känner anledningarna därtill. Det eocena hafvet beboddes alltså egentligen ej af några andra ryggradsdjur än fiskar samt några enstaka Rhynchoce- phala ödleformer. Till följd häraf är det klart, att, om något slag af landtdäggdjur skulle kunna tillpassa sig för lefnad i vattnet, så skulle där yppa sig utomordentligt gynnsamma ut- vecklingsmöjligheter ej blott till följd af den relativa frihet från mäktiga och farliga fiender och konkurrenter, som hafskräl- djurens utdöende medfört, utan äfven genom den rikliga till- gången på föda i form af fiskar och lägre djur, som där erbjöd sig likt ett dukadt bord. Det är också tydligt, att denna nä- ringstillgång skulle utöfva dragningskraft på de primitiva rof- djur af creodonternas grupp, som sökte sin föda kring strän- derna. De sträfvade helt naturligt att blifva delaktiga af vatt- nets rikedomar, antagligen först i sumpmarker och grundt vat- ten kring flodmynningar och liknande ställen. Men i den mån, som deras tillpassning till lifvet i vattnet blef fullständigare och bättre på det sätt, som ofvan skildrats, kunde de sträcka sina ströftåg allt längre ut mot hafsvidderna. Vattnet blef så småningom allt mera fullständigt deras nya hemvist, och slutligen blefvo de alldeles oberoende af den jord, där deras förfäder fostrats, ja, den blef dem till och med främmande och farlig, så att de måste undvika hvarje" beröring med den. Orsaken återigen till att urhvalarne, zeuglodonterna, lika hastigt utdogo, som de uppstått, torde ligga i deras bristande Fauna och Flora. 1911. Haft. 2. g 82 FAUNA OCH FLORA förmåga till fortsatt utveckling och tillpassning, sedan de hun- nit till ett visst stadium och uppnått en betydligare storlek. De utgjorde en låg typ, som ej kunde vidare fullkomnas. Detta framgår bl. a. af deras obetydligt utvecklade hjärna. Man har nämligen vunnit kunskap om denna dels därigenom, att man vid Fajum i Egypten funnit en naturlig afgjutning af en Zeug- lodon-hjärna, och dels genom en annan afgjutning, som af Dr. Andrews åstadkommits i British Museum med tillhjälp af ett kranium af en Zeiiglodoii. De sålunda erhållna afgjutningarna, både den naturliga och den artificiella, ha studerats och afbil- dats af Prof. G. Elliot Smith. På detta sätt har man kommit till insikt om, att Zeuglodon liksom en mängd af nu utdöda eocena däggdjur hade en mycket liten och särdeles lågt orga- niserad hjärna. Med sin relativt stora lillhjärna, men svaga storhjärna utan vindlingar och med skaffade luktlober liknade den rätt mycket en reptiliehjärna, och dess vikt beräknades till betydligt mindre än 400 gr., kanske snarare närmare 300 gr. I jämförelse härmed bör erinras om, att hjärnan hos nu- tida hvalar är rik på djupa vindlingar och har en betydlig vikt. Hos en tämligen liten tandhval Tiirsiops väger hjärnan 1,886 gr. Dock är hufvudet hos den senare mindre än Zeuglodon- hufvudet. Någon direkt jämförelse i andra afseenden låter sig ej göra, men urhvalarnes underlägsenhet i detta afseende är tydlig. Det är dock sannolikt, att äfven andra omständigheter bidragit till de primitiva formernas utdöende, ehuru man ännu ej lyckats lära känna dem. Trots den nödtvungna ofullständigheten i paleontologiens urkunder kan man dock, tack vare de senaste årens lyckliga upptäckter, säga, att en af de mest specialiserade och mest ombildade däggdjursgrupper, hvalarne, fastknutits genom tyd- liga mellanformer vid den centrala däggdjurstypens stamträd, och utvecklingsläran har härigenom vunnit ytterligare ett nytt stöd för sin allmängiltighet. En iakttagelse öfver renens knäppning. Af Erik Bergström. ^^.-^ JBIIj^^et är ett för alla välkändt frjrliallaiide, att re- ^. .B-.' -,^"6" vid gående och springande frambringar ^IJJff^ett synnerligen markant ljud, som sedan gam- malt gått under namn af »renens knäppning». '(M^if, w,- .----^^^^ Då man iakttar blott ett enda djur, låter liu- .fe-T^";^é5!^:S^ det ungefär som slaget af ett par järnsprintar itar mot hvarandra, men då man hör de samlade knäppningarna från en hel hjord af renar, går tanken närmast till sprakandet och knastrandet af gnistorna från en väldig jätteeld. Ljudet frambringas både i fram och bakbenen och af både gamla och unga djur, dock skola de yngsta kalfvarna icke kunna åstad- komma någon knäppning.^ Alltsedan vetenskapsmännen först började syssla med re- nen, har orsaken till det ofvan antydda fenomenet varit ett af de mest gouterade problemen. Redan Linné sysselsatte sig ingående med detsamma, men hade mycket svårt att komma till någon klarhet. Så mycket var han dock öfvertygad om, att ljudet utgick från extremiteterna, men då han gick saken närmare inpå lifvet, blef han vacklande. Till en början - ansåg ^ Uppgiften har jag från Ekman (Die Wirbeltiere der arktischen und subark- tischen Hochgebirgszone im nördlichsten Schweden. I Naturw. Unters. des Sarek- gebirges gel. v. Dr. A. Hamberg Bd. 4, Lief. 1, Sid. 31 ff.'. Själf har jag ald- rig varit i tillfälle att iakttaga några nyfödda eller mycket unga kalfvar. Där- emot har jag iakttagit sådana, som voro 3 — 10 månader, och hos dem har jag åtminstone ibland hört knäppningen. Då därför Ekman (1. c. sid. 32) säger: »Die Kälber bnngen keine Knacklaute hervor», kan detta blott gälla mycket unga kalfvar. ^ Carl v. Linnh: Iter lapponicum . . . 1732. 1 Carl v. Linnés Ungdoms- skrifter, samlade af Edvard Ährling, Stockholm 1889. Sid. 106. 84 .FAUNA OCH FLORA han, att ljudet måste frambringas någonstädes inuti extremite- ten, men då han kort därefter för andra gången tog upp frå- gan, kom han till ett annat resultat och ansåg, ^ att ljudet uppstod därigenom, att klöfvarna (på samma fot) vid upplyf- tandet från marken hastigt slogo mot hvarandra och gåfvo genljud. Vid denna åsikt stannade Linné, och den har sedan bland allmänheten förblifvit den ännu i dag rådande. Efterföljare till Linné opponerade sig emellertid snart mot hans åsikt. Sålunda menade Hollsten, ^ en ypperlig kännare af lappar och renar, att ljudet kom från det inre af klöfvarna och utpekade till och med ett speciellt mindre ben inuti klöf- ven, från hvilket det enligt honom hade sitt upphof. Äfven Sven Nilsson'^ hade en annan åsikt än Linné, men anslöt sig dock närmare till honom än Hollsten. Han ansåg nämligen, att knäppningen hade helt och hållet yttre orsaker, men icke att den berodde på sammanslagning mellan de egentliga klöf- varna på samma fot, utan mellan de inre lättklöfvarna på mot- satta fötter (de bägge framfötterna eller de bägge bakfötterna), hvilka han ansåg böra komma i kontakt med hvarandra vid renens gång och språng. Äfven senare forskare ha ägnat frågan uppmärksamhet. Sålunda har Brehm^ ingående iakttagit renen vid knäppningens frambringande och genom sina studier kommit till det bestämda resultatet, att Linnés senare åsikt är oriktig. Brehm har sett, att knäppningen förorsakas af både fram- och bakben, såväl vid sakta gång som vid hastigt löpande. Men han har där- jämte tydligt märkt, att knäppningen icke sker, då renen lyfter upp foten, utan i stället, då foten hvilar på marken. Härmed är tydligen åsikten om klöfvarnas sammanslagning som orsak fullt affärdad. Ett hopslående af klöfvarna är nämligen endast ' L. c. sid. 110. - HoLLSTEX, Jonas: Afliandling om renen. K. V. A. Handl. Bd. 35, Stock- holm 1114 sid. 125. ^ Nilsson, Sven: Skandinaviens Fauna. Del. 1. Däggdjuren. Sid. 502 och 494. •* Brehm, A. E.: Thierleben Abt. 1. Die Säugethiere. Bd. 3. Huftiere etc. Leipzig 1880, sid. 122 ff. KN iakt'ia(;klsf ()i-vi;r rf.nkns knäppning 85 tänkbart, då foten sväfvar i luften — dåden dilrenujt år tryckt mot marken, äro klöfvarna så vidt skilda fian Iivarandra, som det gärna är möjligt. Då Brkhm inte luir hiiinit någon anled- ning att nppställa ett tredje alternativ, ansluter han sig till HoLLSTENS åsikt, att ljudet utgår från klöfvanias inre. På allra sista tid Iiai" också Ekman ' dryftat frågan. Han repete- rar Brehms iakttagelser, vederlägger Sven Nilssons tro angå- ende lättklöfvarnas hopslagning och ansluter sig helt och hål- let till den Hollsten-Brehmska uppfattningen. De senaste undersökarne äro således ense därom, att knäpp- ningen icke kan vara någon yttre kontaktföreteelse, utan att orsaken är att söka i det inre af extremiteterna, närmare be- stämdt inuti klöfvarna. Då man granskar detta resultat, är det framför allt en fråga, som framställer sig, och det är, hur det varit de nämnda författarna möjligt, att utan något som helst experimenterande med sådan säkerhet förlägga knäppningen just till klöfvanias inre. Att ljudet inte kan vara något yttre, därom kan man redan med synsinnet mycket lätt och absolut säkert öfvertyga sig, men då det sedan gäller att närmare lo- kalisera detsamma, har man blott hörseln att tillgå, på hvilken det väl torde vara ytterst vanskligt att utan vidare bygga en vetenskaplig slutsats af detta slag. Visserligen är det obe- stridligt, att ljudet kan tyckas komma från klöfvarna, men den frågan torde inte ligga alltför fjärran, om icke denna lokalise- ring kunde vara ett psykologiskt fenomen, framkalladt däraf, att man genom den Lin?ic-a.nska auktoriteten var okritiskt öf- vertygad därom, att ljudet skulle komm.a från just klöfvarna. Det var ett teoretiserande af denna art, som gjorde, att jag under en vistelse i Karesuando vintern 1909 kom att till- sammans med fil. kand. Thore Fries underkasta saken en ny granskning. En ren slaktades särskildt för ändamålet, och omedelbart efter djurets död anställdes böjningsförsök med ex- tremiteterna. Det resultat, som erhölls, var öfverraskande. Trots ifrigt experimenterande med tålederna närmast klöfvarna, kunde därigenom intet som helst knäppningsliknande ljud åstadkom- ^ L. c. sid. 31 f. 86 FAUNA OCH FLORA mas, men dä däremot häl- och handlofslederna böjdes och sträcktes, hördes ljudet skarpt och tydligt. Vid försök med andra leder högre upp på benen blef resultatet återigen nega- tivt. Tyvärr kunde problemet inte kommas närmare inpå lif- vet, ty då dissikeringsförsök gjordes, upphörde knäppningen, troligen beroende på, att dödsstelhet började inträda. Det torde genom detta experiment vara bevisat, att den gamla åsikten om klöfvarna som säte för knäppningen är orik- tig, och att man i stället har att söka ursprungsorten högre upp i vristerna och handlofvarna. Problemet har sålunda blif- vit något förändradt, men tydligen långt ifrån löst. Efter det experimentella fastställandet af lokale?!^ för knäppandet, åter- står gifvetvis den vida svårare frågan om mekaniken för det- samma, och om denna vet jag intet som helst." Man skulle visserligen a priori kunna tro, att man från ett helt annat område — människoanatomien — skulle kunna få viktiga vin- kar om renproblemets lösning, detta på grund af den slående likhet, som fmnes mellan de regelbundna knäppningarna hos renen "^ och de tillfälliga" ljuden af samma slag i människans ^ Som bevis på hörselsinnets beroende af förutfattad mening vill jag fram- hålla, att jag efter det nämnda experimentet icke längre kan höra ljudet utgå från klöfvarna. Af mig hörs det numera alltid lokaliseradt till handlofven eller hälen. - Det är här min plikt att framhålla, det jag troligen icke är den första, som hyst åsikten, att knäppningen utgår från ett ställe högre upp i benen än tårna. I sitt stora arbete »Om Lappland och lapparne», Stockholm 1873, sid. 65, yttrar nämligen G. v. Duben efter att ha anfört såväl Linnés som Nilssons och HoLLSTENS åsiktcr: »Ingendera förklaringen af ljudets uppkomst torde dock vara riktig. . . Det påminner lifligt om ljudet vid de s. k. andeknackningarna och måste, liksom detta, ha sin orsak i senorna för musculus tibialis posticus (mus- keln bakom skenbenet) eller för andra fotens sträckmuskler glidning i deras få- ror». Speciellt yttrandet om m. t. p. torde här peka på, att v. Duben hyste en liknande uppfattning som den i föreliggande uppsats häfdade. Det är emellertid att märka, att Ekman har en annan åsikt om v. Dubens ställning i frågan. Ef- ter att ha framhållit, hur Hollsten förlägger knäppningen till det inre af tårna, säger han (1. c. sid. 31) > was auch v. Duben tut». Detta strider tydligen mot det ofvan citerade Ingendera» och väl också mot termen m. t. p., hvarför denna tydning af v. Dubens yttrande väl knappast kan vara riktig. ^ Det bör här påpekas, att knäppningen är helt och hållet oberoende af re- nens vilja. På densamma kan sålunda icke tillämpas något teleologiskt reso- nemang af exempelvis den art, att knäppningen skulle ha uppkommit /ör a/'Mjäna något bestämdt biologiskt ändamål. Man kan därför icke fullt gilla Hollstens åsikt, då han säger (1. c. sid. 125): »Försynen har ej utan orsak lämnat dessa EN lAKTTAflELSE OFVEk KF:NKNS KNÄI'1'NING 87 häl och handlof (särskildt vid gymnastiköfniiigar hör nian dem ofta). Vid en förfrågan, som jag gjort prof. A Hlltkkantz i denna sak, har jag emeUertid fått mycket nedslående under- rättelser. Slår man upp ett specialverk af sådana dimensio- ner som Rudolf Fk;k, Handbuch der Anatomie und Meciianik der Gelenke (Del 2, Jena 1910, sid. 56 ff.), så tlnns det knappa två sidor att läsa om saken, hvilkas innehåll dessutom är yt- terst klent. Hvad man får se är, att tvenne teorier gjort sig gällande, af hvilka den ena går ut på, att ljudet uppstår däri- genom, att en ledkapsel sträckes öfver det normala, så att luf- ten ytterligt förtunnas i densamma — då sedan spänningen upphör, och benen hastigt glida tillbaka i sitt gamla läge skulle ljudet uppstå. Den andra vill göra gällande, att ljudet uppstår genom att vissa starkt spända senor skulle glida eller kanske hellre »slås» mot något ben. Då det sedan gäller att värdera de bägge teorierna med faktiska iakttagelser, äro emellertid dessa ytterst sparsamma, och det enda säkra resultat af ge- nomläsningen blir, att också hos människan knäppningsproble- met är olöst. ^ Nya undersökningar äro sålunda af behofvet, och säkerligen är den mera lätthandterliga renen därvid det lämpligaste objektet. Genom lokalbedöfning borde man ha för- hoppning om att af renen få resultat, som äfven för det mänsk- liga knäppningsproblemet kunde ge värdefulla anvisningar om vägen för dess lösning. djur denna egenskap : ty när de . . . varda i fjället betäckta af de tjocka inolnstoder soin ibland nedfalla . . . kunna renarna . . . genom lyssnande på detta knackande, höra hvarandra, när de ... kommit något att skingras ... > A andra sidan är det tydligt, att krräppningen kan vara ett utmärkt ofrivilligt hjälpmedel för medlem- marna af en skingrad hjord att återfinna hvarandra under de af Hoilsten skild- rade omständigheterna. Troligen är knäppningen ett nödvändigt följfenomen till något för renen speciellt, i och för sig kanske nyttigt oganisationsförhållande i det inre af extremiteterna. ^ Då det möjligen kan vara af vikt för problemets lösning, skall till slut äfven framhållas, att knäppningen icke höres under vissa, speciella förhållanden. Sålunda anför Brehm (1. c. sid 122), att en norsk vetenskapsman helt och hållet lyckats hindra ljudets uppkomst genom att binda om foten på en ren med ett tygstycke. Vidare kan man iakttaga (och detta torde vara analogt med det nyss- nämnda experimentet) att ljudet saknas, då renarna måste vada i djup, lös snö. Physa acuta, en i spridning stadd sötvattenssnäcka. Af Nils Odhiier. ämviktsförhållandena i naturen befinna sig i ständigt fortskridande förändring. Där en art finner sitt utbredningsområde för trångt, eröf- rar den nya; något »status quo» gifves icke. Människan, som berömmer sig af att vara na- Ä.!T«'r..r. ! turens herre, får därvid ofta stå i naturens tjänst för att underlätta dess expansionssträfvanden. Hon är en utbredningsfaktor af betydenhet, och många former ha just henne att tacka för sin vidsträckta utbredning. När människan hjälper till, brukar också en arts eröfring af nya områden ske både snabbt och bekvämt. Härpå kunna otaliga exempel framletas inom flera djurgrupper, men det må vara nog att här påminna om den bruna råttan, om vinlusen och en mängd andra skadeinsekter. Mindre allmänt kändt torde vara, att också mollusker, trots sin benägenhet för ett stationärt eller rent af fastsittande lef- nadssätt, under en jämförelsevis kort tid tagit nya områden i besittning. Ett typiskt exempel härpå erbjuder den s. k. vand- rarmusslan, Dreissena polymorpha, som trots namnet lefver fast- sittande på stenar och pålar, men till följd af sina frisimmande larver och människans skeppsfart »vandrat» in öfver stora om- råden. Upptäckt af Pallas 1768 i nedre Uralfloden och Kas- piska hafvet, har den sedermera efter hand spridt sig till Svarta hafvet samt genom de ryska floderna och Donau till Östersjö- kusten, Holland, Frankrike och England. Vid Köpenhamn är PHVSA ACUIA 89 den sedan länge bekant, och på sista tiden lär den äfven liafva anträffats hos oss (vid Lund). Dreissena synes emellertid 1111 hat va uppnatt ett relativt stillestånd i sina expansionssträfvanden. I-or närvarande gör den inga vidare landvinningar. I stället riktas var uppmärk- samhet på en vattensnäcka, Physa acuta, som just for tilllället håller på att acklimatisera sig på nya områden i Huropa. Da det gifvetvis är af intresse att närmare känna till, huru detta försiggår, är det af vikt att redan från första stund följa de olika faserna i förloppet och klargöra de m()jligheter till utbred- ning som förefinnas. Physa acuta har för sin nuvarande stora utbredning helt och hållet att tacka människan, isynnerhet hennes intresse för botaniken. Sedan det blifvit allmänt att hålla vattenväxter i akvarier, ha de lämpliga betingelserna för snäckans spridning uppkommit. Dess hemland är Frankrikes södra och mellersta delar, de västra Medelhafsländerna och norra Afrika. Österut finnes den i Elsass och Lothringen, men Rhen utgör gränsen för dess naturliga utbredningsområde. Därifrån har (\t\\ emellertid blifvit utförd med vattenväxter, så att den på senare tid, från omkring 1900, blifvit anträffad i akvarier inom hela det öfriga Europa. I England synes dess förekomst datera sig ända från 1839, då den redan hade innästlat sig i akvarier i Kew Garden vid London. Detta tyckes dock hafva varit dess enda förekomst under hela seklet, ty först i början af innevarande århundrade omtalas den* från ett par andra håll, nämligen från Dublin på Irland (1902) och från Aberdeen i Skottland (1905). De engel- ska författarne äro dock ovissa om hvarifrån den införts; de antaga, att den inkommit från Västindien eller Brasilien, men Physa acuta har, mig veterligt, inga utomeuropeiska förekomster. Af ojämförligt större intresse är snäckans utbredning i Tyskland, där ju också akvarieliebhaberiet står på sin höjdpunkt. Den är där anträffad i växthus och botaniska trädgårdar i flera större städer, såsom Miinchen och Leipzig (1899), Gotha (1901) samt Dresden och Königsberg (1903). <)0 FAUNA OCH FLORA Häri ligger intet anmärkriingsvärdt. Men därtill kommer, att P/z. acuta anträffats i det fria på tvenne ställen i Tyskland under omständigheter, som tyda på att den redan blifvit ackli- matiserad. I januari 1906, således midt i vintern, anträffade Franz^ lefvande exemplar af arten under isen på några smådammar i närheten af Halle vid Saale. Då den alltså kan uthärda vin- terkölden, antager nämnda författare, att den verkligen förvärf- vat sig medborgarrätt på platsen. Man må emellertid ihåg- komma, att vintertemperaturen oftast är af mindre betydelse för molluskerna än en tillräckligt hög sommartemperatur, som måste förefinnas för deras fortplantning och utveckling. Huru- vida denna senare blifvit till snäckornas belåtenhet, därom yttrar författaren intet, men antagligen har så varit fallet, då han vid upprepade tillfällen återfunnit arten på samma plats. Denna enstaka fyndort vore kanske af mindre betydelse, om den icke blifvit tillökad med ännu en. Sigl, som blifvit uppmärksam på snäckans förekomst i Miinchens botaniska träd- gård, sökte efter den i stadens omgifningar och fann den äfven där pa flera ställen, hvarför den måste hafva fullständigt an- passat sig till de förhandenvarande naturförhållandena. Då arten alltså visat sig äga acklimatisationsförmåga, bör det vara af intresse att veta, hvar den blifvit iakttagen i akvarier för att därigenom kunna öfvervaka dess frihetssträfvanden. Ar 1910 meddelade Lindholm i Nachr. Bl. d. deutsch. Ma- lacozool. Ges., att han några år förut (1908) anträffat P/i. acuta i Ryssland, såväl vid Moskwa som i St. Petersburg, på båda lokalerna som snyltgäst i akvarier. De i St. Petersburg före- kommande voro enligt Lindholm en dvärgform med spiran an- frätt, så att blott de båda sista vindningarna voro kvar. Detta är emellertid en rätt vanlig företeelse på många skal äfven i det fria, t. ex. Paludina, och förorsakas af alger. Om vi så slutligen undersöka snäckans förekomst / Sve- rige, så finna vi den äfven införd hos oss. Den förekommer emellertid endast i botaniska trädgårdar, där akvarier hållas. ' Blätter fiir Aquarien- und Terrarien-Kunde. H. 35. 1907. PHVSA ACUTA Sålunda fann jag den 1905 i ccmentbassänger med Nymphaea i Bergianska trädgården, Stockholm, samt helt nyligen i Upp- sala botaniska trädgård, där den funnits under c:a 20 år, ehuru den först på sista tiden förökat sig till den grad. att den nu- mera är högst besvärande. I växthuset vid Stockholms högskolas botaniska institut, som varit i ordning endast ett år, har den redan innästlat sig. Däremot känner man ej till den i Göteborg; enligt meddelande från d:i- L. A. Jägerskkh.d har den ej observerats i därvarande botaniska trädgård. Ej heller har den ännu iakttagits i Lund. Enligt uppgift af kand. Rasmuson torde detta bero på att ui der senare tid inga nya växter utplante- rats i den i växthuset befintliga dammen. I Köpenhamn har den likaledes fun- nits en längre tid. Öfverallt tyckes den hafva införts med vattenväxter från Tyskland. Ehuru inga klagomål öfver dess skadlighet för- sports från andra håll, uppgifves det p,,^,^^ ^^^^^ .^f^^^^^, pj^ j^^.^. både i Uppsala och Stockholm, att den norum (den vänstra nedtill , går mycket illa åt växterna, hvarför den I"^-^""*'"^"^^^^ ^"^ra nedtill. ^ -^ ' Djur 1 nat. st., skalen X 1,5. starkt efterhålles. Det är ju möjligt, att Physa aciita äfven hos oss skall kunna acklimatisera sig. Af släktet hafva vi redan två inhem- ska arter, Ph. fontinalis och Ph. hypnoriim. Den här bifogade figuren visar tydligt, hvarigenom skalet af Ph. acuta (öfverst) skiljer sig från de öfriga till sin form. Det lefvande djuret upp- till är fotograferat i naturlig storlek, sedt underifrån, krypande på akvarieväggen. Man ser, hur manteln betäcker en del af skalet och är försedd med fingerlika utskott. Hos denna art är manteln ej så starkt utbredd öfver skalet som hos Ph. fon- tinalis, hvilken bildar ett steg i riktning mot Amphipeplea, där manteln nästan helt omsluter skalet, som till följd däraf är mycket tunt. Hos Ph. fontinalis är det, som en följd af man- telns större utbredning, tunnare än hos Ph. acuta. Djuret liknar närmast, både till habitus och lefnadssätt 92 FAUNA OCH FLORA en liten Limncea, men är lätt att skilja från en sådan genom den nämnda egendomligheten hos manteln samt genom de trådlika tentaklerna, som hos Limnaeorna äro triangulära flikar. I akvarier fortplantar sig Ph. acuta med ovanlig hastighet, och öfverallt fmner man dess aflånga geléartade ägghöljen afsatta, innehållande 50—180 ägg. Redan tredje dagen efter äggläggningen kan man urskilja djuret, och efter tjugu dagar eller i varmare vatten endast 15 kläckas ungarna. I sitt hemland träffas Ph. acuta såväl i rinnande som i stagnerande vatten bland tät växtlighet, på fuktig mossa, på stenar o. s. v. Några bilder ur fågellifvet pa landet vintertiden. hopp om att följande små iakttagelser möjli- gen kunna liafva något intresse för tidskriftens läsare, har jag trott mig böra meddela de- samma. Under den nu snart tilländalupna vintern 1910—11 hafva vid en villa, belägen ungefär en half mil från Stockholm och alldeles invid Mälaren, nedan- nämnda fåglar hela tiden från början af november till slutet af mars varit stationära, detta säkerligen icke minst därför, att de blifvit på hvarjehanda sätt omhuldade samt vederbörligen utfodrade och bespisade. För att då göra en början med mesarna, har naturligtvis talgmesen varit talrikast representerad, men äfven entitan, blåmesen och svartmesen hafva snart sagdt dagligdags gjort oss sin uppvaktning, ehuru ej i så stort antal som de förra. Vidare hafva också ett eller annat par nötväckor tidt och ofta hälsat på samt ändtligen 5 stycken koltrastar och en ensam bofink (en hona). Slutligen ha också pilfmkar (däribland som jag tror jämväl bastarden med husfmken iakttagits, hvaremot husfinken själf aldrig synts till) infunnit sig i långa banor och ingalunda visat sig vara några kostföraktare. Den mat, som beståtts alla dessa fåglar, har i främsta rummet utgjorts af kokt och skalad potatis, talg, ostkanter och hvetebröd. Därnäst kommer åtskilliga matrester, såsom af pannkakor, plättar, fläsk och kött samt ibland äfven äggröra eller åtminstone äggvita. Allt detta hackades i smärre bitar och rördes tillsammans samt lades på en tallrik eller i en 94 FAUNA OCH FLORA karott, som utsattes på marken och lämnades »till benäget påseende». En dag gjordes äfven försök med paltbröd, men detta konvenerade ej någon af herrskapet; endast såsen därtill åts med begärlighet, dock först sedan den blifvit frusen, och sammalunda förhöll det sig äfven med välling, när dylikt någon gång serverades. Preparerade hafregryn, som några gånger utlades på ett papper, spisades hufvudsakligen af koltrast- honorna och möjligen af någon enda bland de öfriga fåglarna. Annars försmåddes den utlagda maten näppeligen af någon art, och när ben af kotletter och dylikt, där alltid något fläsk eller kött brukar fmnas kvar, utkastades på marken, formligen kifvades koltrastar, finkar och mesar därom. Talgmesarna höllo dock mest och helst till på ett större talgstycke med kvarsittande hinnor (ibland ersatt af en fläsk- sval), som uppspikades på en stolpe i staketet till en angrän- sande villa, men äfven de andra mesarna höllo där gärna till synnerligast under de kallaste vinterdagarna. Ständiga slags- mål och strider utkämpades då såväl mellan talgmesarna in- bördes som mellan dem och de andra arterna. Entitan och den lilla svartmesen vågade naturligtvis blott sällan klyfva näbb, men annorlunda förhöll det sig med blåmesarna. Åtmin- stone en af dem (antagligen en hane) var så käck och modig, att han körde bort alla de andra, till och med talgmesarna; ja han tålde ej ens se dem sitta i de närmaste buskarna, innan han som en pil var nere och leverade batalj med den ene efter den andre och sen, efter väl förrättadt ärende, bums upp på stolpen igen. Nötväckorna voro också flitiga besökare af talgen, resp. fläsksvålen, och när de infunno sig på stolpen, måste mesarna vanligen ge sig i väg, trots att icke mindre än fyra stycken allt som oftast sutto eller hängde däruppe på en gång. Visserligen försökte en dag en något öfvermodig och stridslysten talgmes göra en nötväcka platsen stridig, men detta skulle han aldrig hafva gjort, ty ögonblickligen flög hon honom i lufven och oaktadt ett tappert motstånd af mesen, därvid bägge två slutligen ramlade ner på marken nedanför stolpen och det med sådan fart, att snön yrde högt upp öfver NÅGRA BILDER UR 1- AGKLI.IFVKI ]>.\ I.ANDKT VINTF.RTIDF.N (^5 dem, måste mesen dock till sist ge vika, och den s(jm omedel- bart kom upp på stolpen igen, det var allt väckan det. Icke sällan fick man ock se koltrastarna vara uppe på stolpen och hugga sig ett stycke talg eller fläsk. Annars tycktes potatisen vara dessas mest omtyckta föda, men äfven det andra, som fanns på karotten, strök också med. Ja till och med den förutnämnda såsen och vällingen förtärdes af dem med god smak. Dessa senare (koltrastarna) utgjorde ursprungligen en ta- milj af hane, hona och en unghane, men tillökades efter hand med ytterligare tvenne äldre fåglar, hane och hona. I förbi- gående må anmärkas, att den sistnämnde hanens näbb var pomeransröd, hvaremot familjefaderns» var citrongul och först nu fram på vårsidan fått en mera rödaktig anstrykning. Ung- hanen däremot hade liksom honorna helt mörk näbb, och en- dast i svalget och munvikarna lyste den citrongula färgen fram. Under de kallaste och snörikaste dagarna i början af detta år voro alla dessa trastar till den grad matfriska och orädda, att de tidigt om morgnarna och långt innan det blef dager antingen lågo nere på snödrifvorna eller sutto på de nedersta grankvistarna (granar finnas i mängd på angränsande tomt) och väntade på att få »sin varma mat». Synnerligast den nämnda unghanen blef slutligen så förtrolig och nästan halftam, att man knappt hann vända ryggen till, innan han var nere på karotten, och när denna fylldes på, var »svartsorken», som vi kallade honom, vips nere på staketet och tittade efter livad som vankades, och det var slutligen ej långt ifrån, att han kommit fram och ätit ur hand på oss till och med. Numera mot slutet af mars synas dessa fåglar endast sällan till, och de hafva tydligen blifvit allt mer och mer skygga igen. Bofmkhonan var dock den fågel, som beredt oss det stör- sta nöjet under vintern, framför allt genom sin tillgifvenhet och sin graciösa hållning. Till en början var hon nog litet rädd för mesarna och pilfmkarna, men så småningom tog hon likväl mod till sig och kom, då hon lockades, ända fram till (^6 FAUNA OCH FLORA förstutrappan för att få något med af de bullbitar, som sär- skildt för hennes räkning utkastades, men hvilka vanligtvis höggos af de förra. Tydligen fann iion, att det bland en sådan massa glupande ulfvar ej duger i längden att vara blyg eller uppträda försynt. Hvetebröd var nog det, som mest tilltalade henne, och hon undfägnades också rikligen därmed, men hon lät dock ibland både talgen, fläsket samt en och annan pota- tisbit ur karotten sig väl smaka. Hon är ännu kvar och be- finner sig fortfarande i högönsklig välmåga. En vacker dag kom ock en gulsparf i sällskap med pil- finkarna, men han försvann strax. Uppenbarligen fanns ej något på karotten, som »låg för hans röst», och fläsksvålen såväl som talgen föraktades både af honom och pilfinkarna. Domherrar ha endast i ringa antal uppenbarat sig, sanno- likt därför att det här såväl som annorstädes i höstas vardt nästan total brist på rönnbär och oxelbär. (Detsamma är väl också orsaken till att sidensvansar och tallbitar hela vintern igenom lyst med sin frånvaro.) Trots denna brist på passande näring har det dock aldrig lyckats oss att locka ner en enda domherre för att smaka på den utlagda maten. Förmodligen ha de nöjt sig med knoppar och skott från syren- och fläder- buskarna, som bägge finnas här i mängd. De äro för öfrigt liksom nötväckorna sedan början af denna månad (mars) i det närmaste försvunna, och äfven svartmesarna, entitorna och blåmesarna synas numera sällan till. Skatorna må till sist ej heller förglömmas. De ha funnits här, jag hade så när sagt, »massvis», och det har måst föras ett ständigt krig af oss för att kunna hålla dem något så när på marginalen, men icke förty hafva de i ensamheten gång på gång lyckats röfva till sig både talgen, resp. fläsksvålen, uppe på stolpen och sannolikt åtskilliga läckerbitar ur karot- ten också. P. G. Rosén. P. S. En bofinkhane, klädd i full sommardräkt, anlände hit från sydligare nejder redan den 15 mars, hvilket väl må NAfJRA IMI.DKR IK FA(;i;i.I.IKVl.l' I'A I.ANDF.l' VlNl l-.Kl lUFN q-J anses vara ovanligt tidigt fur breddgraden. Han liar också slagit sig ner liär pa platsen och håller godt till godo med hvad huset förmår, synnerligast sedan äfven hampfrö börjat inga i den nämnda mathållningen. Denna senare spis (hamp- fröet) tycks äfven vara en deh'katess för botlnkhonan, ja till och med nötväckan, entitan blåmesen och svartmesen ha på nytt lockats hit däraf, efter det de i flera dagar varit alldeles liksom bortblåsta. Densamme. Smärre meddelanden Hosenvingade gräshoppan. I en uppsats öiver »Xeroterma relikter i Ölands alvarfauna» i denna tidskrifts 5 — 6 häfte 1910 linner jag en uppgift af förf. Herr Einar Wahlgren, att rosenvingade gräshoppan, Bryodema tuberciilata, inom Sverige endast skulle vara funnen på Öland. Där heter helt kort: »Annorstädes i Sverige förekommer den icke-^. Det kan då möjligen vara af intresse, att jag två gånger under längre tid funm't denna art i Kalmar län. Första gången var i slutet på 90-talet — året kan jag ej nu erinra mig — då jag i juli månad besökte en häckplats för bivråk (Pernis) i en löf^ing på Byrums ägor, ett par mil norr om Kalmar och cirka en half mil från kusten. Jag kände då ännu ej denna insekt i det fria och erinrar mig väl min förvåning öfver det rass- lande ljud den åstadkom, då den lyfte från en torr, solig plats några steg framför mig. Vid den tiden samlade jag lite insekter och tog naturligtvis djuret som en raritet. Dess betydelse såsom sådan föll dock afsevärdt, då jag sedan fann den allmän på Öland, och att be- trakta den som en märkvärdighet för lokalen på fastlandet, det tänkte jag ej på. Sedan träffade jag den åter på fastlandet först 1902, då jag med cykel i)asserade en liten fläck hedmark vid Wassmolösa tings- hus. Vägen var dammig och därför körde jag uppe 1 gräset. Då flög ett exemplar af den numera så välkända gräshoppan upp strax framför cykeln och slog ett stycke bort. Men — j:ig hade fortfa- rande ingen aning om, att ett så allmänt ölandsdjur vore värdt be- aktande på smålandssidan, och passerade utan vidare. Först den ifrågavarande uppgiften i Fauna och Flora, har väckt retlexionen. Det synes mig osannolikt, att en så kraftig insekt som denna skulle vara bunden vid en så liten lokal som Öland, helst då fast- Fauna och Flora 1911. Haft. 2. 98 FAUXA OCH FLORA landet ligger sa nära. Det har ofta luändt mig under många års båt- och kanotfärder kors och tvärs i hela Kalmarsund, att jag sett starka insekter, oftast humlor, komma från endera landsidan och målmedvetet sätta kurs mot den andra. Ett par gånger har jag iakttagit två tre fjärilar (Vanessa), som högt i luften tagit kosan till det andra landet. Och för ett sådant lefvande aeroplan som den rosenvingade gräshoppan skulle det väl då vara enkel sak att taga sig öfver Kalmarsund. För öfrigt är nog arten därnere kanske äldre än landets ska])nad. Det är väl möjHgt, att de lefnadsbetingelser, som denna gräs- hoppa fordrar, äro just tillgodosedda på Öland, och att djuret är »hemma» där, men jag tror ändå, att det är oförsiktigt att inne- stänga det på en så liten lokal, liksom det i allmänhet är oförsik- tigt att alltför drakoniskt uppdraga gränser för en djurarts utbred- ningsområde. Kalmar den 28 mars igii. Bry odenia tuberciilata? Med anledning af min uppsats »Xeroterma relikter i Ölands alvarfauna» uppgifves det under rubriken »Smärre meddelanden», i denna årgångs första häfte, att Bryodema tuhercidata skulle ej så särdeles sällsynt förekomma i en del trakter af Närke. Som denna uppgift föreföll mig mycket osannolik, och då jag förmodade, att här en förväxling förelåg med Psophiis stridulus, som både till stor- lek, bakvingarnas röda färg och det rasslande läte, den vid flykten åstadkommer, liknar Bryode/na, tillskref jag meddelaren och gaf uttryck åt denna min förmodan. I sitt svar upplyser regementsin- tendenten Nicolix, att han blott på min allmänt hållna beskrifning af Bryodcnia trott sig igenkänna den rödvingade, rasslande gräshoj)pa han sedan sin barndom erinrar sig från sin hemtrakt i Närke, men att han efter mina upplysningar håller för troligt, att arten är Pso- phus stridulus. Full visshet kan ju endast vinnas efter undersökning, och intendenten Nicolix har också ställt en sådan i utsikt; men tills vidare finnes således inga skäl att anse arten vara en Bryodema. Äfven såsom gällande J^sophus är notisen dock af ett visst in- tresse, då denna arts lokala utbredning inom landet är föga kiind. Den är emellertid antecknad från Bohuslän, Dal, Skåne, Småland, Öland (möjligen förväxlad med Bryodema), Östergötland, Stockholms- trakten, Västerbotten samt Piteå och Skellefteå lappmarker. Egen- domligt nog skall den saknas såväl i södra Skåne som i Danmark. Sedan ofvanstående redan var skrifvet och insändt, har jag af Red. blifvit satt i tillfiille att taga del af Herr Bexgt Bi-.rgs i detta häfte publicerade meddelande rörande Bryodema tuhereulata. Att en förväxling af denna art och PsopJius stridulus äfven i detta fall ägt rum, vill jag naturligtvis ingalunda påstå, och lyckligtvis har ju med- delaren tilharatagit Byrums-exemplaret. Att möjligheten af en för- SMAK RF. .MlhDKIANDKN Q9 växling dock icke är alldeles utesluten, synes mig emellertid framgå däraf, att meddelaren frän cykeln trott sig kunna bestämma Vassnio- lösa-exemi)laret till Bryodcina luhcrculata och således knappast synes ha haft en tanke pä att det möjligen kunde vara en Psop/ms sfri- diiltis. som d()( k sedan gammalt är käntl just frän Kalmartrakten. Den omn;imnes därifrån redan i ZK.rrKRsiKi) rs -Ortlu)ptcra Sueciaj», 1821, och är äfven sedermera där återfunnen. I'.i)nir Walilxrcn . Knipa (Fuligiila clangula) luickaiidc i SmalaiKl. Som komplement till meddelandet i haft. 5 — 6 sid. 280 af fö- regående årgång må nämnas följande. Våren 1863 tog en min pojkbekant två ungar af knipa i sjön Öijeu; dagen därpå släppte han dem i sjön Jaioi, som ligger om- kring 2,s kilometer österom förstnämnda sjö. Båda sjöarna ligga i Kronobergs län. Knipungarna Uj^ptogos af en gräsand, i hvars kull de sedan uppväxte. Knipa häckar fortfarande i nämnda tvä sjöar. Aren 1872 — 74 (då Karlhamn-Wislanda järnväg byggdes) häc- kade knipa på sjön Asnens västra sida; hur den gör, sedan järn- vägen blef färdig och framgår där, är mig icke bekant. Karlskrona den 20 januari 191 1. Erik Quistgaard. Svalornas ankomst till nordligaste Norrbotten våren 1910, Till Muonio kyrkoby, belägen på finska sidan af gränsälfven ungefär vi 68° n. br. ankom Jiussvalan (H. urbica) i stort antal den 22 maj, men försvann åter den 24 maj, då kall väderlek inträftade. Återkom först den ^V^'»- Ladiisvalau (H. rustica), som är en stor sällsynthet här uppe och ej med säkerhet häckar på orten, ankom i år i ovanligt stort antal likaledes den ^^/r, och försvann den ^^/r., hvarefter den ej vidare observerades. Enligt uppgift af trovärdig ])erson skall ett par ladu- svalor observerats redan den ^''/r,. Hvardera arten ankom några dagar tidigare än h\a(l fallet va- rit under de närmast föregående 7 vårarna. Muonio -'/Il ig 10. Justus Mouiell. Fågel morden i Italien. I hvilken utsträckning fågelmördandet ännu försiggår till och med i det civiliserade Norditalien, framgår af en notis i ett utländskt fackorgan. I densamma meddelas, att vid Chiavenna, helt nära den schweiziska gränsen, under förliden höst dödats öfver tiotusen små- fåglar i ett enda fågelgiller. > Fågelskörden >^ skall ha varit särdeles lOO FAUNA OCH FLORA god 1910, säga de italienska landsortsbladen. Det handlar här ute- slutande om våra nordiska sångfåglar, svalor, rödstjärtar, löfsångare lärkor, finkar och andra. För den italienska smaken är allt detta läckerheter, och i millioner försäljas dylika småfåglar på torgen till de italienska köken. Enbart i Chiavennas omgifningar finnas tio så- dana fågelgiller, och i nästan hvarje liten by finnas två eller tre dy- lika, icke sällan tillhöriga prästen eller skolläraren, hvilka sålunda föregå med godt exempel. Åt det nordiska fågelskyddet skrattar man i solens land, senterar det dock samtidigt i ett visst hänseende: ju mera sångfåglarna omhuldas och skyddas i Norden, desto rikare utbyte skall fageljakten ge i södern under hösten. Tornfalken, Cerchneis tinnunciiliis (Lin.) Boie, i Torne lappmark. Under en båtfärd under senaste sommar utför Könkämä älf (Muonio älfs öfre lopp), observerade jag den 19 augusti, ungefär en km. söder om Siikavuopio gård i Karesuando socken, fem tornfal- kar — påtagligen en kull — kretsande öfver älfven. Följande dag såg jag åter en tornfalk i Karesuando kyrkoby. Siikavuopio gård är belägen ungefär 5 svenska mil norr om Karesuando kyrkoby (c:a 68° 40' N.Er.) samt utanför barrskogens nordgräns. Tornfalken, som ju egentligen icke tillhör Lapplands fågelfauna, har äfven de närmast föregående åren rätt ofta visat sig här uppe i trakten kring gränsälfven. Första gången jag observerade arten här var den 13 maj 1907 nära Muonio kyrkoby. Samma sommar den 7 juni hittade jag ett bo med q ovanligt ljust färgade ägg nära Ylimuonio by i finska Muonio (68° N. Br.), och den 22 i samma månad åter ett bo med blott 2 starkt rufvade ägg, måhända tillhö- rande samma par. Under eftersommaren observerades tornfalkar upprepade gånger såväl på svenska som på finska sidan, bl. a. den 6 augusti vid Kuttanen by i Karesuando socken. Det var mest ung- fåglar som då observerades. Ar 1907 var ett s. k. lemmelår, och synnerlignn rikt på rof- fåglar. Alla därpå följande somrar har jag observerat enstaka exemplar af tornfalken i Muonio. Senaste sommar har han åter uppträdt nå- got mera talrikt, isynnerhet under augusti och början af september. Då tornfalken nu regelbundet under 4 år kommit hit upp, ehuru tillgängen på gnagare, isynnerhet under åren 1908 och 1909, varit synnerligen ringa, ser det nästan ut som om den vore på väg att göra sig hemmastadd här. Muonio den 6 mars 191 1. Justus Moutell. bo cö ^ Några svenska forskningsresor från föregående tider. Af D:r L. G. Andersson. det intensiva arbete, som under århundraden pågått för att utforska, livad främmande de- lar af vår jord gömmer af okänd natur såväl död som lefvande, ha vi svenskar sedan gam- malt tagit lifiig del. Det är ju också att vänta från ett folk som vårt, för hvilket det främ- mande okända allt sedan hedenhös utgjort en retande lockelse. Särskildt under den för vår andliga odling så nitälskande fri- hetstiden är det lifiig verksamhet från vårt land ut åt alla trakter, kända och okända, för att göra deras naturförhållan- den, framförallt deras djur och växter, bekanta för den kun- skapssökande forskarvärlden. Tack vare Linni':'s vidtomfattande ande intar Sverige då ledarplatsen i biologisk forskning. Den ena expeditionen efter den andra företages af Linnk's lärjungar, inspirerade och troget understödda af mästarens snille och stora inflytande på alla håll. Våra stora handelshus, som då kanske mera än nu hade lifliga förbindelser med långt aflägsna länder, och som besjälades af fosterländsk önskan att befrämja all svensk såväl materiell som andlig odling, understödja med fria resor och rekommendationer till inflytelserika personer af deras kundkrets därute. Kraftigt understöd lämnades också från hof- vet, där Lovisa Ulrika var Linné's ifriga gynnare och på allt sätt hjälpte honom i hans forskningsarbete. Fauna och Flora 1911. Haft. 3. 8 102 FAUNA OCH FLORA De hemförda samlingarna beskrefvos af Linné eller forsk- ningsresandena själfva, och om resan skrefs vanligen en ut- förlig resebeskrifning, som i många fall är af stor icke allenast vetenskaplig utan äfven kulturell betydelse. Då emellertid dessa arbeten äro svårtillgängliga, äro både de och deras författare allt för litet kända i vårt land, hvilket är att beklaga, då de äro väl förtjänta af ett annat öde. För naturforskaren, som med förstående kan följa med resans olika rön och med forskaren fröjdas öfver dem, äro de naturligtvis af speciellt intresse, men äfven för andra äro de talande vitt- nesbörd om en tid, då vårt land, ehuru politiskt sedt i misére, dock på många håll kunde uppvisa den lifligaste omsorg för allt hvad dess materiella och andliga förkofran hette. Några korta utdrag från en eller annan af dessa reseskild- ringar tror jag därför väl kunna försvara sin plats i Fauna och Flora, hvars läsare, tänker jag, icke allenast äro intres- serade för vårt eget lands djur- och växtvärld utan äfven för hvad våra landsmän gjort och göra för främmande länder. För denna gång göra vi början med ett referat af Linné's högst skattade lärjunges, Fredrik Hasselkvist, Iter Palcestiniim eller Resa till Heliga Landet förrättad ifrdn år I'] 4g till i']S2 med Beskrifningar, Rö?7, Anmärkningar öfver de märkvärdigaste natiiralier på Hennes Kongl. Majits Befall- ning iitgifven af Carl Linnceiis. Om Hasselkvist's person lämnar Linné i sitt företal till den af honom efter författarens förtidiga död utgifna resebe- skrifningen en sympatisk skildring, hvilken endast skulle förlora på att omskrifvas med andra ord än Linné's egna: »Fredric Hasselquist var född den 3 Januarii, st. vet. 1722, uti Östergötland och Törnvalla. Fadern And. Hasselquist, därstädes Comminister vid den sämsta Sacellanie i Stiftet, af- led i Sonens späda år, utan att efterlämna för honom minsta undsättning; Modren Maria Helena Pontin, i sinnes krafter lika svag, inlöstes til fribröd i Vadstena Hospital. Således SVENSKA 10RSKNlNGSRi:SANDE UNDER ÄLDRE TIDER 1 03 hade denna Fredric, hvilken lik^-oni uprunnit at en utmärglad rot lätteligen förtvinat uti sina spädaste är, om ej Morbrodern Pastor PoNTiN förbarmat sig öfver honom och haUit honom tiUika med sina barn i Linköpings Schola, där han dock nog snart saknade detta understöd, ocii nödgades igenom yngie barns undervisning hjälpa sig fram, som han kunde, til dess han ändteligen var så vida kommen, att han borde lämna Scholan. Härifrån begaf han sig till Upsala Acadejnie av 1741, hvar- äst han måste låta sig åtnöja med de sämsta conditioner, som likväl tilbringade honom den förmon att stadigt få vistas vid Academien och dageligen afhöra Docentium Föreläsningar. Han fattade straxt en synnerlig hug för Medicinska Vetenskapen, och tillika uptändes uti honom en brinnande lust för Natur- kunnigheten, under det för öfrigt i honom lyste några gnistor af Poesie.» Han fick så ett stipendium af medicinska fakul- teten samt utgaf 1747 sitt första akademiska prof y>de viri- bus Plantarum , »hvilket han så kvickt försvarade som han det artigt utarbetat». Han gick naturligtvis äfven på Linné's föreläsningar, där han bland annat fick höra om det yHeliga Landet Palcestina, hvilkets Naturalier in til denna dag voro mera obekante än någonsin de, som finnas i de mast aflägsne Indier». — »Fredrik Hasselquist fattar häraf en out- släckelig lust att blifva den i verlden, som en sådan sten rögde ur vägen och satte sig aldeles i sinnet, at icke återvända förrän han kunde komma dit och utreda Palaestinae Natural Historia. Detta sit fattade upsåt förtrodde han mig icke långt därefter, men jag, som förundrade mig öfver en sådan tiltagsenhet, före- stälde honom den långa vägen, den myckna möda, de många farligheter, den stora omkåstnad, som vid et sådant företagande skulle möta, och at två toma händer fåfängt fäktade i luften, samt ändteligen at han borde betrakta sina svaga lifskrafter, och förnämligast sit bräkliga bröst, som redan haft anstöt af blodstörtning.» Allt afrådande var dock förgäfves, och Hassel- quist började ifrigt ordna för resan. Han läste arabiska och andra österländska språk och gjorde allt i ordning för erhål- I04 FAUXA OCH FLORA landet af medicinska graden. Ar 1749 flyttade han till Stock- holm, där han föreläste botanik, och där han med all kraft fortsatte sina förberedelser. Den allra nödvändigaste reskassan erhöll han genom en del stipendier i Uppsala och sammanskott från enskilda, men det var alldeles för litet, och nytt under- stöd måste sedan sändas honom från Sverige. Fri resa fick han af Levantiska handelskompaniet. »Jag gick ombord 1749 den 7 Augusti, på Svänska Levan- tiska compagniets skepp Ulrica, som nu skulle göra 8:de resan till Smirna, och fördes af Capit. Jonas Ekeroth, samt seglade kl. 10 från Stockholm. Skägga-hamn gaf oss om aftonen vårt första nattläger.» Med ett kort uppehåll i Helsingör för att erlägga den Danska tullen framkom man den 30:de till Göte- borg. Det var andra Göteborgsresor då än nu. Där låg far- tyget till den 8:de sept., då resan på allvar togs upp igen med Smyrna som mål. På grund af »flygande storm» måste man den 15 november söka hamn på ön Milo, men annars gick fär- den som Hasselquist klagar endast ute på »det vilda hafvet, som betagit mig tiliälle at se många naturens märkvärdig- heter. En fisk, som undertiden fastnat på en krok, och en sparf, som stundom väderdrifven hos oss sökt härbärge, hafva varit de endaste, som då och då någon stund kunnat förnöja min längtan och sysselsätta mig något litet at beskrifva sig och igensöka sit släke. De senare, nämligen MotacilUv, Em- berizic^ Fringillce, Alaiida', hafva oftare hälsat på oss, än vi åstundat, emedan de aldrig varit några goda budbärare. Det börjades i Östersjön och räkte till Archipelagen, och slog ald- rig felt, at så snart en liten fågel kom om bord, så fingo vi därpå hårdt väder.» 30 sådana småfåglar beskrefvos på resan, infångades och uppstoppades, men förlorades sedan genom en »förtretlig händelse». En ny scombrid, Naucrates ductor, »lot- sen», beskrifves från Medelhafvet, och en sparid från Milo om- talar han också såsom förut obeskrifven. SVENSKA FORSKNINGSRESANDE UNDER ÄLDRE TIDER I05 I Milo låg man stilla i två dagar, hvilka naturligtvis an- vändes till exkursioner. Vid ett så tillfälligt besök var dock ej mycket att få, i synnerhet som det var senhöst och de flesta växter blommat ut. En gammal bekant från fosterlandets magra höstflora, Leontodon aiitumnalis, är den f(>rsta blommande växt han möter här nere i södern. Dock fanns äfven annat, som na- turligtvis insamlades, en blommande Anemone: Neriiim Oleander träffades som -stora buskar dock utan blom. Vildt var det godt om på ön. För öfrigt studerades landets geologi och folkets seder och bruk. Kvinnodräkten var den »besynnerligaste och tillika oanständigaste, man ser på någon ö i Archipel, af hvilken hvar och en har sit eget sätt för könet, at utstoffera sig». Ön lämnar något bomull och vin, »men den, som vil veta, hvar det sämsta vin finnes i verlden, så kan jag visa honom til Milo». Den 18 november kunde man åter lätta ankar, och den 27 var fartyget i Smyrna, där det just i hamnen stötte på grund, dock ej värre »än at ett väder från land hjelpte oss i tilräcke- ligt vatten». Så var nu första stationen nådd. Här i Smyrna hade Hasselquist en släkting, Anders Rydelius, som var svensk konsul och som ytterst beredvilligt hjälpte honom till rätta i det främmande landet. Med afstickare då och då in åt Nato- lien låg han kvar här ända till maj följande året. I bref hem till LiNNK uttrycker Hasselquist sin förtjusning öfver platsens lämplighet från naturvetenskaplig synpunkt: »Här är et ställe, som jag ser mig kunna göra mycket i Natural-Historien. Hafvet ger här anledning, at få fiskar och sjökräk. Vilda fåglar finnas här mer än någorstädes, som dagligen föras in från land och sjö. Blomster-rika bärg, dalar och fält, skola här vara maka- lösa, när den tiden kommer: jag kan ock aldrig få önskeligare tilfälle i verlden, at se mig omkring på en främmande ort. Vår Consuls Drogue-män, Janissarer och hästar stå mig til tjenst när jag behagar, och jag bor dessförutan i et hus, der dagelig tilförsel är af fisk och vildt.» Rydelius gör honom bekant med de andra ländernas kon- Io6 FAUXA OCH FLORA suler, af hvilka särskildt den franske mr Peyssonal är litligt intresserad för naturvetenskapen. Den omständigheten, att lian är läkare, är honom äfven till stor nytta. Stadens läkare, alla greker, få tag i honom och konsultera honom i svårare fall, och då han kommer til Magnesia, en stad inne i landet en bit från Smyrna, blir han där ytterst väl mottagen af turkiske befälhafvaren, som önskar få sin dåliga mage kurerad, och han får obehindradt röra sig hvar som helst, hvilket annars ej kom en otrogen till del, och riklig hjälp vid sina exkursioner. Vintern är emellertid ovanligt hård, hvilket naturligtvis vållar stort afbräck. Holländarne åkte skridskor i hamnen. »Är \'interen proportionerad i Upsala, så bevare Gud vårt Up- sala Paradis.» Fram i februari blir det dock vår, och fälten sta nu i lysande prakt, för nordbon naturligtvis med en massa rara saker. »Mandelträdet blomstrades rundt omkring Smirna på bar kvist. Anemoner och Tulipaner prydde fälten, och växte i dalarna och vid bärgsfötterna öfveralt vildt.» Ficania- arter, Rosmarin, Ornithogalum, Hyacinther och Pärlhyacinther 'Muscarij omtalas också; den senare är de älskandes blomma. »En ung karl skickar denna blomma til en flicka, som han fattat kärlek före. Då hon ser at det är Miischiriuni (det tur- kiska namnet på pärlhyacint), bör hon komma ihog et ord på rim, som svarar däremot, och är ydskenimi, som påminner hanne genom omsvep, hvad hannes älskare af hanne åstundar.» »Detta må med rätta kallas et förblomerad sätt at tala,» vitsar författaren. På resan till Magnesia påträffas äkta saffran. »Om jag ej mera märkvärdigt funnit på hela denna resan, så tykte jag mig nögd, at se den samma i sit egit rike.» Som läkare är han särskildt intresserad för alla droger, och särskildt har han från Linnk uppmaning att söka reda på, hvarifrån den kostbara Meccabalsamen kommer. Det lyckas visserligen ej fullständigt, men en del villfarelser och sägner om densamma kan han vederlägga, och han visar äfven, hur man skall kunna skilja den oförfalskade för dåtidens medicin så högt skattade drogen från dess mångfaldiga förfalskningar. svi:n'ska forsknint.srf.sande undiir äldre tider 107 Fikonträden äro föremal för lians bärskilda iippiiiärkbamhet, särskildt pollineringaii genom gallsteklar. Bland djuren beskrifver han en del fiskar, snäckor, insek- ter och annat han fmner på. Den stora musslan. Pinna, som innanför sitt skal äfven lämnar boningsplats åt en liten krabba (Pinnothaeres - Pinnas väktare) och tycks lefva i ett slags symbios med denna, beskrifves noggrant, likaså en Sepia med endast 8 tentacula, kameleonter, sköldpaddor, den vanliga schakalen »Canis Jackhals> och en del fåglar. 1 bref till Linné heter det: »Mina beskrifningar, som jag hitintils gjort af djur, fåglar, skridfä och växter, stiga vid pass til 500 stycken, som alla äro fullkomligen beskrefne; hvartil jag kan lägga äfven så många anmärkningar öfver åtskilliga ämnen i Natu- ral-Historien. Så många af dem jag hinner at skrifva rena skal jag för min afresa hafva den äran, at til Hr. Archiaterns gunstige vård och ompröfvande öfverlämna.» Sålunda skickas redan nu hem en del naturalier och rön för att publiceras i tidskrifter, och äfven i andra frågor är han verksam. Särskildt studeras hafvets sänkning och sjukdoms- förhållanden. I ett bref från Smyrna ber han sålunda Linné öfverlämna till Herr Archiatern Rosén och Herr Lif-medicus Bäck hvardera en berättelse, den förra om medicinens tilstånd nu för tiden i Smyrna: den senare om en hemsjuka i Alepp. »Jag vil på det sättet uppvakta min Gynnare». Man kan för- stå, att resan ej var någon sinekur, och att Hasselkvist ej låg på latbänken. Liflig uppmärksamhet ägnades också själfva folket och deras seder och bruk, framför allt de många olika religionsbekännarnas ritualer. Allt, som möjligen kunde vara till nytta för hemlandet tages reda på och beskrifves. Det var tidens sed att visa vetenskapens praktiska nytta, och här be- skrifves bland annat en >; artig plog» och hur trädgårdarna om- gärdas med pilhäckar, som de våra borde lära sig etc. I slutet af april 1750 lämnar författaren Smyrna och an- kommer den 10 maj till Ålexandria, där han ligger ett par månader med diverse utflykter i trakten. I juli far han till Cairo, där han har sitt hufvudkvarter till i början af mars nästa år, då jo8 FAUNA OCH FLORA han åter beger sig norrut för att anträda resan till Palestina, det hufvudsakliga målet för expeditionen. Egypten är ett här- ligt land för en naturforskare, och han gör storartade sam- lingar samtidigt med ifriga vetenskapliga undersökningar för att klargöra en del dunkla frågor. Särskildt dadelpalmen och dess befruktning intresserar honom. Sedan urminnes tider hade araberna haft reda på skillnaden mellan han- och honträd, och att det var nödvändigt att båda funnos på platsen för att mogna frukter skulle er- hållas, och de hade äfven vetat att befordra, hvad vi nu kalla poUinering. Att en befruktning måste äga rum hos växterna likaväl som hos djuren hade emellertid för västerns lärda varit alldeles okändt ända till slutet af 1600-talet. Då visades emel- lertid detta af Camerarius, och genom Linné's sexualsystem blef saken allmänt omtalad. Det var så att säga frågan för dagen. Förhållandet med dadelpalmen blef då kändt. Man hade här ett påtagligt bevis att framdraga, som kunde öfver- tyga alla. Den arabiske trädgårdsmästaren blef mycket för- vånad, då Hasselqvist hade reda därpå; det hade aldrig några franker förut haft. Blomningstiden var nu öfver, men året därpå strax innan afresan från Egypten fick han se, hur man skötte om pollineringen. Det var i Damiette den 21 mars- »Jag hade på morgonstunden det nöjet, at se från mit kammar- fönster et af de märkvärdigaste Naturens spectakel. En palm- hona hade den natten skutit sina blommor fram ur sin balja. Jag gick dit, at se hanne med morgonronnan, och medan morgon- daggen ännu föll. Jag fann en Trägårdsmästare, som klef upp i denna sin Palm, hvilken var så hög, som våra högsta Tallar. Han hade med sig en klase Han-blommor, med hvilka han pudrade Honan, och på detta sättet gjorde henne hafvande, och försäkrade sig om en tilkommanöe frukt.» Studierna på fikonen fortsättas här på sykomorerna, som han fniner ytterst egendomliga och svåra att förstå. »Jag har öpnat, icke hundrade, utan tusendetals af dess fikon, innan jag kunnat få någon rättelse på dess Fructification.» Mimo- sorna och acacierna studeras också särskildt, men i allmänhet SVENSKA FORSKNINGSRESANDE UNDER ÄLDRE TIDER lOQ finner författaren ej så många egendomliga växter, som han väntat Egypten har, säger han, mest inplanterade växter, som trifvas här förträffligt, men den egna floran är fattig. Herbariet växer dock ansenligt, och särskildt bemödar han sig att få frön och frukter, som skickas till Uppsala Botaniska trädgård för att där planteras. Af djuren studerar han naturligtvis krokodilen, dess lef- nadsvanor, men äfven dess anatomi. Han dissekerar och be- skrifver d^n inre byggnaden och skingrar en del villfarelser om det sagolika djuret. De egyptiska gräshopporna få sitt kapitel ; han polemiserar med de författare, som ansett, att uppgiften att Johannes åt gräshoppor skulle vara en fabel. Tvifla de allt fortfarande oå denna uppgift, böra de resa >^til Egypten, Arabien eller Syrien och hålla til godo en måltid med Araberna, så skola de än i dag bland landets rätter få et fat stekta gräshoppor». Ett par nya apor Cercocebus cuthiops och Papio hamadryas) beskrifvas, \\k2i's>k faraokatten Ichneii- nion), »et kreatur, som går i husen som katter». En noggrann skildring af kamelen insändes till Vetenskapsakademien, och till Vetenskapssocieteten i Uppsala skickades bland annat en be- skrifning på »et slags Råttor, hvilka hafva hufvud som Hare: nos, som Svin: kropp, som Råtta: svants, som Lejon; kunna aldrig röra jorden med framfötterna, utan hoppa som Gräs- hoppor», (Dipiis cegyptiaciisj. En del fåglar erhållas; de nya beskrifvas, och andra studeras i lefvande lifvet. Särskildt ibi- sen intresserar honom. Ödlor och ormar får han många. De små gecko-ödlorna springa på vägarna öfverallt; en af dem beskrifves särskildt såsom utblåsande et farligt gift med fötterna». Ormarna har han blifvit ålagd att noggrant studera och särskildt taga reda på, hvad de gamla menat med sina hemska skildringar öfver »Haemorrhois, Dipsas, Aspis, Seps etc.,» men han säger sig ej kunna få klarhet i de dunkla legenderna. Dock skild- ras flera noggrant både till utseende och lefnadssätt. Nilens fiskar äro egendomliga, men äfven från Röda hafvet och Medel- hafvet har han former, som beskrifvas, särskildt sardinen och sagfiskeji. Insekterna glömmas naturligtvis ej, framförallt my- Xio FAL'XA OCH FLORA rorna, af hvilka en »är en af de sju Pharaonis plågor». Bin- nike-mask, skabb och andra sjukdomar intressera läkaren lika mycket som naturforskaren. Äfven mineralogi och geologi sysselsätta honom. Han beskrifver sålunda alla >Petrifikater i Pyramiderna», en del egendomliga stenar, och framförallt söker han få reda på fabrikationen af salmiak, som förr endast bereddes i Egypten. En afhandliiig därom sändes till Veten- skapsakademien. Den 21 mars 1751 lämnar författaren Egypten och kom- mer 1 april till Jajfa, där han fick härbärge hos latinska munkar, som upprättat ett hospitium för pilgrimer. »Jag blef väl und- fägnad, men illa härbergerad, i anseende til deras lilla trånga bygnad ; ty Turkarnas girighet hade ej tillåtit dem, at udvidga densamma, då de likväl bordt hafva et af de största härbergen i Levanten, i anseende til den myckenhet resande, som dit an- lända.» Att han var kommen till det Heliga landet märktes fullväl. Det var »ständiga underrättelser om helgedomar». Munkarnas hospits var det ställe, där Petrus haft sin fiskar- hydda, vinet som serverades var från den heliga ödemark, där Johannes vistats och oliverna naturligtvis från Oljeberget vid Jerusalem. »Dessa voro, dock heligheten åsidosatt, af det bästa slag jag smakat i Levanten, sådane, som Palestina fram- bringar, hvilken altid varit berömd för sine Oljoträn. Utan- för staden lågo tält med trädgårdar, i hvilka odlades fikon. »Gärdesgårdarna voro beväxta med åtskilliga taggiga växter, i hvilka vilddjur hade sina gångar och bon, i synnerhet den lille österländske vargen Chikal, som här omkring finnes til öfverflöd.» En Mustela-art omnämnes också, likaså ett 20-tal växter, som naturligtvis pressas. Den 5 april anträddes resan till Jerusalem med en liten karavan bestående af diverse folk. Munkarna bli ytterst för- vånade och missnöjda, när Hasselqvist helt ärligt säger, att hans mål i Jerusalem ej var någon »devotion» af de heliga platserna, men de lugnade sig, då han räknade upp de 62 piaster, som var taxan för logi och resa till Jerusalem. SVKNSKA I-ORSKNINGSRi:SANDE fNDIlR ÄI-DRH TIDHR III Landet var någoiiuiKla uppodladt, och livad ej iiiiinniskan orkat med, hade iniillvaderna fuUbordat. »Det var kiiapt et steg mellan hvar hög», som dessa uppkastat, en fördelaktig sak för alla vildväxter, som fingo mylla att gro i. »Därför voro ock hela fälten fulla med Biiphtlialiuum foliis loiigis den- tatis, som gjorde dem långt gulare än vara Svenska ängar äro i Juni månad af Caltha palustri och Ranunculus. På andra ställen voro fälten hvita af en Matricaria.» 1 Jerusalem besökas de viktigaste af de heliga platserna, af hvilka dock de flesta ha mycket litet af sannolikhet för sig att vara äkta. Utanför den Heliga grafvens kyrka stod en turkisk vakt af tre man dels för att ta upp entré, men dels också för att se till, att icke »något oväsende må förefalla imellan de Christna af så olika Secter, som här begå sin an- dakt». På Zions berg botaniserar författaren och finner här några allmänna växter, bland andra Alliiim pallens veroneiise, Betonica officinalis, Biscutella didyma, 3 Trifolium-diriQv, och Ephedra distachya. Det var påsktiden, som Hasselquist var i Jerusalem, och därför var det fullt med högtidligheter öfverallt i de olika bekännarnas kyrkor, i synnerhet som högtiden firades två gånger, af somliga efter gamla och af andra efter nya stilen i tideräkningen. Den 11 april är påskdagen efter nya stilen, och Hasselquist följer då med en karavan på flera tusen män- niskor, hufvudsakligen grekisk-katolska, som besöker de Heliga orterna i Judeen, såsom Bethania med Lazari graf, »Bärget, där Christus fastade och frestades af djäfvulen», Jericho, Jor- dan, Döda hafvet m. fl., men han hann det oaktadt hem till den 12 efter gamla stilen och firade då långfredagen med latinarna. Naturligtvis botaniseras och naturaliseras sam- tidigt med att de till namnen så välkända ställena pietetsfullt beses. En natt utanför Jericho är författaren glad att ha sitt herbarium, som får tjäna som örngott: »Lyckeligt, at jag hade detta, då de öfriga af sälskapet, och sjelfve Superioren. hade ej annat at luta sig på, än bara jorden.» Trakten kring Döda hafvet är naturligtvis ytterst fattig. y>Tamarix, Reaiimiiria, en didy- I I 2 FAUXA OCH FLORA i^amist med grufvelig lukt växte här och där i denna ödemark. En enda buske fann jag af Mijnosa Hört. Ups. 46., hvilken blifvit hit planterad af foglar från Arabien». En ljuspunkt blef fyndet af »Arabiens och Heliga landets Åkerhöns; en fogel som aldrig förr varit beskrefven, hvilket fynd jag ensamt an- såg värdigt min resa til Döda Hafvet. Dessa foglar äro ofel- bart Israels åkerhöns.» I beskrifningen liar den namnet Tetrao israélitariim och är vår vanliga vaktel. Från Jerusalem reser författaren sedan till Betlehem, som han naturligtvis också önskade se. Här och på vägen visas fullt med heliga platser mer eller mindre apokryfiska. Landet ligger alldeles i lägervall, några små tobaksplantager och en kornåker för hästfodrets skull är allt, som fmnes. Kring or- terna vid Medelhafvet odlas dock bomull. Olivträd är den enda kulturväxt, som mera allmänt finnes. Turkarnas herra- välde verkar förstörande öfverallt. De låta allting förfalla, sam- tidigt med att de så hålla efter judar och kristna, att dessa endast med yttersta svårighet kunna slå sig fram och ej våga sig på att söka förbättra sin tillvaro. I ett kloster ha mun- karna skörbjugg, emedan de under den långa fastan endast kunde äta salt fisk; af fruktan för araberna måste de ständigt hålla sig inom klostret och kunde ej komma ut att få sig något färskt. I brist på Cochlearia ordinerar Hasselquist en dekokt på Nasturtium aqiiaticum, som växte ymnigt i trakten. Efter hvad han sedan fick höra bekom detta dem särdeles väl. I maj besökes Galliléen, Nazaret med berget Tabor och Tiberias. I Tiberiska sjön finner han delvis samma fiskar som i Nilen. Därifrån fortsattes till Tyrus och Sidon, hvilka platser gåfvo god botanisk skörd, äfven en del nytt. Här är väl upp- odlad mark; särskildt silkesodlingen blomstrar. Stora mull- bärsplanteringar fmnas, och här lyckas författaren ändtligen att få se silkesmasken, hvilket han förgäfves försökt i Mindre Asien. Befolkningen, »besynnerligen Qvinfolken, hvilka snart sagdt i hela verlden hafva en släng af de gamle Aegyptiers religion, hvad skräck och vidskepelse angår» tror nämligen, att silkesmaskarna dö, om någon främling får se dem, och ägarne SVENSKA FORSKNINGSRESANDE UNDER AEDRE TIDER II3 gömma dem därför ytterst väl. »Omkring Sejde (Sidon) är i hvar trägård en riskoja, i hvilkeii de vid denna tid föddes, växte, spann och förvandlades. Min dräng, som ock vai- en dristig Armenian, skaffade mig tilfälle, at ga in i en af dessa, där jag betraktade detta rika kräk, så allmänt och så värde- radt i Östra verlden; men aldrig tilfyllest förundradt». Den 23 maj lämnas Sidon och därmed också Palestina och Syrien. Cypern var nu målet, dock ej för vetenskapligt ändamål utan för att därifrån lättare få lägenhet tillbaka till Smyrna, där de flesta af samlingarna funnos, och hvarifrån återresan till Sverige skulle äga rum. Ett par smärre exkur- sioner gjordes dock, som trots att det mesta vid denna årstid var förbrändt, alltid gåfvo en del intressant. Nerium blom- made vackert, Aloé, myrteii och annat grönskade äfven. Med ett fartyg till Marseille lämnas ånyo en rapport till Linni-, med hvilken färfattaren hela tiden står i korrespondence, och från hvilken han då och då får frågor, som mästaren vill ha lösta på ort och ställe. I midten af juni afgår ett fartyg med Smyrna som mål. Den 12 juli 1751 kastas ankare utanför Stanchio (Chios), hvar- med den egentliga resebeskrifningen slutar. I senare bref till Linné d. 29 augusti, 13 september och 22 november 1751 ligger Hasselquist ännu kvar i Smyrna, där han fortsätter sina undersökningar. En planlagd färd till Konstantinopel blir om intet på grund af en förskräcklig »päst, som stundom borttagit 10- till 12,000 själar om dagen»; i stället planeras för hemfärden, men den ansträngande resan har tyd- ligen, som Linné redan i början befarade, varit för svår. Has- selquist sjuknar; det är lungsot, som nu kommer till fullt ut- brott. Han försöker med en mjölkkur ute på landsbygden, men förgäfves. »Alt detta oaktadt, aftynade vår älskade Doc- tor Hasselquist dagligen såsom en lampa, hvars olja är för- tärd, och utslåcknade den 9 Februarii 1752 klåckan 6 om aftonen, med allas sorg och afsaknad som honom kände», skrifver Linné. Lugnt för Hasselquist var att under sjukdomen ha sin 114 FAUNA OCH FLORA Vän och släkting Rydelius till hjälp, och lycka var för Sverige, att han fanns därute. Det visade sig nämligen, att de vid- lyftiga resorna kostat betydligt mer, än hvad Hasselquist hade med sig och fått genom skickningar hemifrån. Han hade en skuld på 14,000 daler kopparmynt, och kreditorerna in- funno sig genast för att lägga beslag på alla hans ovär- derliga samlingar. Rydelius skref hem om detta till Linné. »At få en sådan summa i hastighet tillsammans», skrifver LiNNi-: i företalet, »sågo vi oss ingen utväg, men den värde Herr Archiater Bäck, som altid så högt älskat Vetenskaper och deras idkare, vågade föredraga dessa beklagelige omstän- digheter för Hennes Kongl. Maj:t vår allernådigaste Drott- ning Lovisa Ulrica, som så nådigt hägnat vetenskaper och fattat den finaste smak för de sällsammaste Naturens under: H:s Majj:t beslöt straxt, at utaf egna pänningar desse 14,000 Daler betala och Samlingen inlösa, utom hvilken nåd verlden sent eller aldrig fått fägna sig utaf detta verk.» Tack vare denna storartade frikostighet af en furstinna, som ej alltid blifvit så väl behandlad i vårt land, kommo de stora samling- arna i svensk ägo. De förvarades på Drottningholm, dit Linné genast kallades för att ordna dem. »Jag hissnade vid beskådandet utaf så många oerhörda saker på en gång. De många Herbarier från Natolien, Aegypten, Palestina, Cypern etc, alle de Stenar och Jordarter ifrån så många märkvärdiga ställen uti Aegypten och förlofvade Landet; de många säll- synte Fiskar utur Nilströmmen; och giftige ormar ifrån Aegyp- ten ; de rare Insecter; de vidlöftiga samlingar utaf Orientaliska Drogner: Arabiska Mamiscripter : Aegyptiska Mumier etc. kunde intet annat än sätta en största förundran.» Sedan samlingarna blifvit ordnade, får Linné äfven hand om Hasselquist's manuskript, som han samlar och ger ut till nu refererade resebeskrifning tillsammans med de bref, Linné själf fått från honom. Det mesta af hvad Hasselquist ansåg SM.NSKA loRSKMNGSRHSANDE UXDl.K Al.DKh TIDER II5 vara nytt, hade han själf skildrat i längre noggranna latinska beskrifningar, men naturligtvis var det mycket, som återstod för LiNNi': att göra; Linni-: fick tripletterna af alla växter och utgaf öfver dem sin Flora Palastlna. HAssELgL'iST's egna be- skrifningar, utgifna tillsammans med reseskildringen, gälla 13 däggdjur, 39 fåglar, 14 reptilier, 32 fiskar, 32 insekter, 7 Ver- mes, d. v. s. mollusker, 52 växter, 3 lapides (mineral). Dess- utom finnas förteckningar på påträffade f(')rut kända växter samt en del redogörelser för allmännare naturvetenskapliga ämnen. Medicinska och ekonomiska frågor ha äf\'en sina sär- skilda kapitel. Gamla anteckningar om djur och växter i Lerbäcks socken i Nerike. Meddelade af Karl Bäckgren. mkring 1820 synes man varit öfvertygad om värdet för samtid och eftervärld utaf socken- ^. beskrifningar. För 1819 förelåg en beskrif- ning öfver Ljungarums socken uti Jönköpings län.^ Och uti »Journalen» n:r 6, 7 och' 8, hvilka utkommo respektive 17, 18 och 19 augusti 1824, finnas uppgifter rörande »Våra Hushållnings- Sällskapers förtjenster om Fäderneslandets Landthushållning och statistiska kännedom», hvarvid redogöres för »De af Jön- köpings Läns Kungl. Hushållningssällskap önskade uppgifter rörande hvarje socken i länet >. De här meddelade uppgifterna rörande Lerbäcks socken (Örebro län) äro samlade utaf Vice Presidenten, Bergs-Rådet m. m. Carl Magnus af Robson. Han var född -^12 1776; afled '''a; 1840. Bodde på Wissbo (nuv. Vissboda) i Lerbäcks förs. Son till bruksägaren Carl Magnus Robsahm (född i Wissbo 1735, död 1819) och hans hustru Anna Lisa Geijer. — Presidenten C. M. af Robson kallas uti ett bref i härva- rande kyrkas arkiv: »Zoolog och väldig jägare». Bidrag till nämnda beskrifning ha lämnats utaf: 1) en ej namngifven person, hvilken uti Lerbäck ser sin »Älskade Födelsesocken.» Dennes bidrag begynna så: Så ock öfver Hardemo socken (Örebro län af Bernhardt. KARL BÄCKGF^I-N, GAMLA AMLC KXLVGAR OM DJUR O. VÄXTLR I NERIKF. II7 »Mariestad 9 Febr. 1S19. Brors bref finner jag, efter en Geologisk resa till Kinne- kulle, här för mig, och har i det igenkänt Bror Carl Magnus. - — — Längre fram: >Själf Zoolog och väldig Jägare känner Bror bäst Djurslagen i Lerbäcks Skogar och mer än hundrade sjöar.» 2) Kontraktsprosten i Kumla Kontrakt, kyrkoherden i Ler- bäck Samuel Sahlstedt, kyrkoherde här 1800 — 1835. Det med Bidraget sända brefvet är dagtecknadt »Lerbäck d. 21 febr. 1819». Brefvet börjar så: »Med Victor öfversänder jag nu de materialier jag kunnat samla till sockenbeskrifningar.» — Nämnde Victor är Per Victor Robsahm, gift med Sofia Ulrika Sahlstedt; Bergs- fogde i Lerbäck, 3) en ej namngifven person. Som ofvan synes stamma uppgifterna n:r 1 och 2 från året 1819. Sammanställandet af dem till Beskrifningen företogs af C. M. AF Robson år 1833. Anm. Om släkten Robson (Robsahm). Petter Robsahm, sonson till den från Skottland (med namnet Robson) inkomne stamfadern, afled på Wissbo i 75 i. Gift med Ester TONTIN ; son Carl Magnus Robsahm, bruksägare; född å Wissbo 1735; död 18 19. Gift med Anna Lisa Geijer. Carl Magnus Robsahm och Anna Lisa Geijer's barn: s. Per Victor Robsahm. Bergsfogde i Lerbäck. d. Lisa Lotta Robsahm. s. Carl Magnus Robsahm; adlad af Robson efter i8iq. > Ko- nungens Troman, Bergsråd, Riddare af Kungl. Nordstjärnan Hög- ädle Herr Carl M. Robsahm» är hans titel ^V^ 1819. — »Presi- denten och Riddaren, Högvälborne Herre Herr C. M. af Robson», Wissbo, är hans titel --/u 18^^. Jakt och Djurfång. Inom mannaminne vet man flera exempel på, att älgar summit öfver sjön Tisaren för att från den stora skog, som utgör Kumla härads allmänning, komma åt Nyckelhultsmar- Faiina och Flora 1911. Haft. 3. 9 I 1 8 FAUNA OCH FLORA kerna, hvilkas skogar förbinda sig med mera löf och gräsgif- vande trakter. En särdeles trefnad skola dessa högdjur haft i nejderna af Släte och Rude hemman, men åtskilliga af dem hafva olofligen blifvit fällda och andra efterjagade, så att de nu mindre ymnigt fmnas. Dock äro de ännu att tillgå, och detta år (1833) hafva de visat sig både vid Å, Kull och Kass- myra hemman.^ — Rddjiir hafva äfven fordomdags funnits; senare än år 1769 har intet veterligen blifvit skjutet, då ett fälldes vid Vissbo på ängen vid sjön Skiren.^ Björnar hafva här någon gång visat sig, men troligen aldrig varit bosatta utan endast vandrat genom vissa skogar. Man hör visserligen någon gång rykten om dem, men någon skada känner man icke till att de nyligen ha gjort. Den se- naste, som blifvit skjuten, höll till uti Nyckelhults hemmans skogar, där han fällt några kor; han blef genom gillerbössa därstädes afdaga tagen år 1775.^ — På vargar däremot är ymnig tillgång; och dessa hafva äfven sina vissa sträckfärder eller stråk, som de i synnerhet begagna, äfvensom åtskilliga trakter, hvarest de företrädesvis vistas och yngla. Socken- skall brukades fordom, helst om sommaren, sedan någon större eller allmännare skada på kreatur inträffat. Men sedan länets nitiske Öfverjägmästare Herr Hof-jägmästare B. Hamnström på egen bekostnad lät anlägga en skallplats med varggård på allmänningsskogen Östra Tiveden, hvilken gränsar till det längst norr i Lerbäcks socken belägna hemmanet Kassmyra, hafva en mängd vargar blifvit fångade.^ Sådant har på olika tider blifvit med olika omkostnad af dagsverken verkställdt, allt efter som själfva afjagningsmetoden blifvit förbättrad i sammanhang ^ På norra Nyckelliults område finnes ett torp, som bär namnet Elgvad eller Elgavad. — I östra delen af socknen finnes ett torp, som bär namnet Elgstens- torp; s. ö. uti Storsjön fmns en ö, benämnd Elgön. - Om rådjurs förekomst vittna namnet Rabocksmossen på en mosse uti s. ö. delen af socknen. ^ Att björnar funnits inom Lerbäcks socken vittna gårds- och b}-namn: Björnabro 1. Björnabo 'n. v.). Björnfall (Norra, Södra, Västra och Lilla Björnfall) (s.) Björnhaga 1. Björnhagen (s. ö.) samt väl ock Björstorp 1. Björdstorp (s. ö). * Om ^skallgång vittna ex. gårdsnamnen Skalltorp och Skallerud: på Östra Tiveden uti respektive Snaflunda och Hallsbergs socken. KARL BÄCKGREN', GAMLA ANTECKNINGAR OM DJUR O. VÄXTER I NERIKE II9 med en i själfva varggården eller varghaget anbragt grop. Härom har Herr Öfverjägmästaren år 1829 från trycket utgif- vit en beskrifning med planscher (se ock Jäg. Förb. Tidskrift pag. 503). — Räfvar finnas i myckeniict i anseende till den ymniga tillgång på ungfågel, som i Lerbäcks skogar vankas.^ Få räfgröpper äro anlagda, men pa åtskilliga ställen vakar man för glugg och skjuter på åtel, hvarigenom en och annan lo äfven kan falla, hvilka man annars någon gång åtkommer i skogen, uppkörda i träd eller satta för hundar. — Mdrdar fmnas och blifva stundom skjutna; dock skjutas oftare Uttrar, dem man, så snart spårsnö blir, gärna förföljer. Af Däggdjurens klass äfven Igelkott, Lekatt o. d. Rofdjursskytte öfvas i allmänhet mycket litet, men desto mera fågelskyite, som utgör en inkomst för mängden af bergs- mansdrängar och äfven andra. Merendels äro emellertid gevär och ammunition af så dålig beskaffenhet, att en del villebråd skadas utan att erhållas och en större del friar sig alldeles. Knappt gryr våren, förr än tjädrar och orrar hemsökas, och hönorna fredas sällan så som en rätt hushållning kräfde, för skott och för snaror. De uppsökas äfven under ungarnas första värnlösa tid; och med ett eller annat krypskytteskott spränges hela kullen, utan beräkning af den skada, som jakten häraf lider. Otaliga giller döda, hvad krypskytten icke kan åstadkomma. — Detsamma gäller ock om gräsänder och om hjärpar. En rackelhane har vid Skyllberg skjutits år 1821. Af roffdglar fmnas örn, berguf, flera ugglearter — äfven sparfugglan, — hök, glada, ormätaren m. fl. falk-arter. Öfriga märkligare fåglar äro tjäder, orre, hjärpe, rapphöns, skogs- dufva, kornknarr, morkulla, brushane, trana, lom, tlskmåse tärna, vipa, strömstare, gräsand, knipand, årtor m. fl. arter, beckasin, vårfågel (Lanius), blåkråka, gök, siebenschwantz, natt- vakor, domherrar, vanlig trast och kramsfågel. Bland säll- syntare i Lerbäck skjutna fåglar kan nämnas den sjö- eller hafs-orre (se Nilson om Sv. fåglar), som sköts i Vissbo-sjön Ett torp med namnet Räfhult fmnes i västra Lerbäck I20 FAUNA OCH FLORA på 1790-talet. — Flyttfåglarna anlända hit, troligen genom klimatets inflytande, några dagar senare än till slättbyggden. Af Fågelklassen äfven Sidensvansar ymnigt. Starar. Af amfibier förekomma padda, kärrgroda, källfrö, ödlor; eller ätlig groda (Ran. esc). Af oskadliga ormar kopparorm, snok eller tomt-orm; af giftiga de 2 huggormarterna. Tagel- orm namnes ock. Fisket är godt nästan i alla sjöarna ; dock är Tisaren den fiskrikaste.^ Not äges endast af få; af mängden användes krok Ljuster begagnas med fördel de mörka kvällarna, och fiskaren lönas icke sällan med en betydlig fångst. Fisksorterna äro: gädda (såsom sällsynthet torde kunna anföras, att en gädda fångats uti Ä-sjön, som vägde 1 pund och 15 marker eller 35 tt vikt; abborre, gers, braxen, sarf, ruda, lindare, mört, löja, kvidda, lake, ål, bäckål eller nejonöga. (Lindare, Kviddor, Bäckål eller Nejonöga äro de sällsyntare). Insekter och skaldjur äro de vanliga: skalbaggar, steklar och bi. Biskötseln idkas tämligen allmänt,- ehuru allmogen ej riktigt förstår att begagna sig däraf: man skattar på hösten vanligen hela bilägrets kupor, hvaraf för bien följa aftyning och hungerdöd; slaktning af bien, ehuru det vissa rätta, är ej införd. Sällsyntare _//'åW/ö!r äro: Liguster-sphinx, Apollo-fjärilen, Populi, Machaon och lo. Bland sällsyntare larver: Myrlejonet (myrmelion), som lurar på rof i sanden. — Vidare finnas kräf- tor ymnigt i bäckar och i strömdragen, musslor i s]ö- och dammbottnar. Blodiglar finnas sparsamt. Växtriket. Utom den vanliga barrskogen med tall, gran och en fin- nes såsom vildt växande löfträd: björk, al, asp, sälder, korg- pil, hilster (Sal. pent.) och benved. Äfven förekomma ask, ' Enl. en ungefärlig beräkning af gamle Fiskargubben Andhrs i Bygget, som så noga kände hvarje fiskstrand och fångst ur sjön Tisaren, uppgick den kvantitet fisk, som i vanliga år uppfiskades, till omkring 60 lispund. - Vid Bondgårdarna, där biskötsel börjat idkas, i synnerhet vid Estabo. KARL BÄCKGREN', GAMLA ANTECKNINGAR OM DJUR O. VÄXTER I NERIKE 121 lönn, lind, hägg, rönn och oxel, ehuru ej till myckenhet. Säll- syntare äro alm, ek, apel, popel och hästkastanie, hvilka dock i regel äro en af människohand planterade. — Anmärknings- värd är den f()rhärjning af skogen, som skett. Den lider tro- ligen af insekter, ehuru de ej kunna upptäckas. Träden viss- na och förtorka i sträckor. En sådan förödelse har varit på Vissbo skog och har nu öfvergått till Kumla härads allmänning, där flera tunnland ha lidit skada genom dessa objudna gäster. Af löfträden äro Björk, Al, Asp, Sälder, Korgpil, Hilster (Sal. pent.) och dylika Virkträd såsom Benved m. fl. nästan allmänt växande och nyttjade till slöjder (Hjulmakeri vid Mugg- hult). Ask, Lönn, Linn, Hägg, Rönn, Oxel, som brukas till samma ändamål, finnas stundom ymnigt vid Hemmanen och Herrgårdarne såsom sköna alléer och äfven såsom Villträd ut- spridda till skogsmarken. Sällsyntare trädslag äro Alm, Ek och Vildapel. Af Bok, Poppel och Hästkastanie är ännu knappt något planteringsträd tillfinnandes. Socken har vilda Biiskarter och Bärsorter i mängd; såle- des växa än ymnigt, än sällsynt kring skogssjöar, på svedje- land, bergshöjder och hedar: Snöbollsbuske, Stärkbär, Tibast, Njupon, Fjällvinbär (Rib. alp.). Hassel; Hallon, Björnhallon, Hjortron, Tranbär, Smultron, Lingon, Blåbär som mer eller mindre nyttjade Bärväxter. — Kärräng- der och måssar hysa sina vanliga: Getpors, Sqvattram, Kråkris o. d. och de bägge Tätmjölks- gräsen: Drosera och Pinguicula. Bland trädgårdsväxter förekomma: syren, fläder, ärtträdet (Robinia). Provinstörnros, hagtorn, berberis, vinbär, krusbär, schersmin eller citronrosbuske, dvärgmandel, mespel, buxbom, isop, åbrodd. lavendel, salvia o. d., ehuru ännu mycket sällsynt i allmogens trädgårdar. TvMgävd^blommor d kall jord äro vanligen: solros, stormhatt, stockros, aster, vallmo, såpört, pion, narcissa, belliser m. fl. acklimatiserade. Köks- och krydd- växter af åtskilliga slag, såsom Turskbönor, välskbönor, soc- I 2 2 FAUNA OCH FLORA kerärter, rödbeta, pepparrot, lök, morötter, palsternacka, ange- likört, ålandsrot, jordärtskockor, rädisor, gurkor. Sparris och melon fmnes blott såsom yppiga sällsyntheter. De vanliga grönsakerna äro spenat, portlake, pimpinell, indisk krasse, krusmynta, mejram, dill, vinruta, rabarberblad, hvilka finnas uti herrgårdarnas trädgårdar; i Bondens täppa ännu sällan natura- liserade. Fruktträd finnas tyvärr sällsynt vid bondgårdarna, — i mot- sats till i Uppland m. fl. st. — men saknas icke vid herrgårdarna, särskildt vid Vissbo, såsom äpple, päron, genom ympning och ockulering förädlade, plommon, körsbär. Fruktträden skjuta i sandjorden fort och trifvas väl men äro för sin brådväxts skull af mindre lång varaktighet. Apoteks- och Husbe/iofs-växter fmnas ymnigt, dem all- mogen likväl icke har den omtanken att samla; allmogen kän- ner icke sitt förråd. De märkligare äro: Vattenklöfver, Stäkra, Sprängört, Hästsyra, Fetört, Wipefett (Drosera Pinguicula) m. m. uti kärrängarna. Kring hustomterna växa Fläder, Bolmört, Leijontand, Millefoliört, Renfana, Malört, Kyrfvel, Karrborre, Brödkummin, Malva, Hundkäx, Svalört, Libbesticka, Odört m. fl. — Uti ängslundar och backar växa: Kungsljus, Jordrök, Arnica-té, Orchis-rot, Ernpris, Timjam, Kammilblommor, Vero- nik-té, Jordref, Blodrot, Qvesved, Valerianört, Harsyra, Neglike- rot, Hvitsippa, Styfmors viol (Sal. sofi. Tragop. Scorzonera) m. fl. — Vid Rännilar och sjöar växa: Fackelros, Svärds- lilja, Foderbräken, Kabbeleksört, Misnebröd, Kalmusrot, Näck- rosen. Uti Bergrötter och Skogshedar växa: Ormbunkar, Tallört (Monotropa), Mjölonris, Linnésört, Renmossa, Islandsmossa, Fjällört (Latraea), Springkorn, Mosippa (An: vern:), Stensöta, Lycopodiört, Fetknopp och många ymniga färgmossor. Bond- folkets vanligaste färgväxter.^ ' Allmogens färgkonst är likväl ännu i sin linda. Blott några grofva färger ur Stenmossa, Albark, Björklöf, Jemna o. d. efter förfäders sed, ehuru allmogen eljest — med insikt — kunde umbära dyrköpt färgstoft och kunna förskaffa sig flera äfven äkta färgmedel. KARL BÄCKGREN, GAMLA ANTFXKNINGAR OM VÄXTER O. DJUR I NERIKi: I 23 Bland sällsyntare växter: Dentaria, Silene noctiflora, Pedi- cularis sylvatica, Hieraciuin paludosum m. fl. Af ätliga svampar finnas: murklor, clianipignoner; af gif- tiga: Flugsvampen m. fl. — Björksvamp till fnöske. Foderörter å hårdvall liar socknen uti mindre mängd. Ängsgräs mest rådande. — - Thimotei, Klöfver och Ängskafle finnas, men nästan endast vid Herrgårdarna a därstädes verk- ställda odlingar.^ Plantage växter: Tobak i Bondtäppor; Hampa likaså i smått, Lin, Humle. Rotfruktsodling: Rotkål, Rofvor, Hufvudkål. — Potatis odlas. Prästgårdens potatisodling är ej^mplarisk. Socknens sandjord är så gynnsam för Potatiskulten. Ur Kontraktprosten Samuel Sahlstedt's- bidrag till soc- kenbeskr. Husdjur: de vanliga. Rofdjur: Vargar, Lodjur och Räfvar stryka omkring i skogarna och göra alla tider på året betydlig skada. Skall- gångar anställas väl till deras utrotande; de ha dock sällan lyckats. Enskilda skyttar hafva mera bidragit till deras för- drifvande och förminskning. Björnar hafva på längre tid ej visat sig; den sista, som här var synlig och gjorde mycken skada, blef medelst gillring dödad. Mdrdar och gräfsvin äro icke sällsynta. Älgar framstryka då och då uti ängsbottnarna. Rdbockar ha skjutits vid Christineberg m. fl. ställen. Harar finnas till betydlig mängd. Af roffdglar finnas Hökar, Glador, Korpar. Af ätbara fåglar finnas Tjädrar, Orrar, Hjärpar, Rapphöns, Skogsdufvor, Morkullor, Änder. Bland allmänna befintliga växter af ekonomisk nytta äro smultron. Hallon, Lingon, Blåbär, Hjortron, Tranbär, Enbär; af ' Sädesogräset är sällan Klase för Fallråg sädets skull. Än mindre ha Åkersenap och Vildhafre hunnit spridas upp från Slättbyggden. X^anligast ogräset är Qvickrot: tjänlig nödbrödsväxt. - Kyrkoherde i Lerbäck enl. fullmakt af '"U 1800: tillträdde pastoratet »/;« 1800; död "^ 8 1835 såsom kyrkoherde här. 124 FAUNA OCH FLORA medicinsk nytta Millefolium, Vattenklöfver, Sqvattran, Styfmors violer etc. Af Färgämnen finnas ganska många färgmossor. Planteringar. Löfplantering. Löftäckten är dock utan hushållning, utan omtanke. Björkar och Aspar antingen nedfällas eller tvärt aftoppas, hvaraf aftyning följer. Lerbäcks nuv. klockare Ham- marberg har nyligen kringplanterat Kyrkogården med åtskilliga vackra löfträd. Trädplanteringens uppmuntringar äro förgäfves, om ej Regeringen en dag stadgar: »hvar en Landtbo, hvarje Lysnings- hjon skall, innan Lysningssedel får bekommas, hos Försam- lingens Pastor bestyrka med Socknemäns intyg, att de plan- terat till vård några löfträd i den mark, de bebo.» Så sker i Holstein m. fl. Tyska stater, där hvarje Bonddräng måste plantera ett dussin telningar, innan han får gifta sig. Tvärtom skalar man här, äfven i Lerbäck, bort ett dussin de skönaste granar till vägprydnader vid Bröllopstiden. Små ströftåg i Brittiska Ost-Afrika, Af I^inar I.ininhcrg. lider niiii vistelse i Nairobi styrde jag gärna mina steg till en »forest-reserve- (kronoskog), som låg omkring 6 7 kilometer från staden, emedan erfarenheten lärt mig, att där var ett rikt dJLirlif. En liten skildring af ett par ex- ÄfSikursioner till denna plats kan måhända in- tressera tidskriftens läsare, och jag väljer då tvenne dagar, en under torktiden t. ex. den 4:e januari och en dag efter regn- tidens inbrott den 9:e april. Den 4:e januari på morgonen begaf jag mig i väg, åtföljd af min bössbärare Kongoni och en kikuyupojke. Den senare medtogs för att bära hem fåglar i förväg, så att konserveringen skulle kunna äga rum så snart som möjligt. Vi gingo ut ur staden, passerade villakvarteren och slogo in på vägen till en plats, som heter Limuru. Denna väg förde oss genom delvis odladt, delvis gräsbevuxet land med smärre skogspartier. Slut- ligen voro vi framme vid det ställe, där vi skulle taga af till kronoskogen. Vägen gick här i en dalgång, som genomrinnes af en liten nästan utsinad bäck. Sluttningarna upptogos delvis af negrernas odlingar, »shambas», som man kallar dem i Ost- Afrika, delvis af f. d. odlad mark, som var öfvervuxen med täta snår, till stor del bestående af en taggig nära manshög Solaiunn med runda gula frukter. Dessa snår äro särdeles omtyckta af en hel del småfåglar, som här finna utmärkta gömställen och boplatser. Nere vid bäcken ibland säfven syntes en gul väfvare, och ett par små röda Lagonosticta briinneiceps flögo upp från vägen och försvunno i snåren. I toppen af en buske sitter en liten vacker blå astrild Urccgin- tliiis bengalas), ofvan gråbrun, under himmelsblå med ett kar- 126 FAUXA OCH FLORA mosinrödt band öfver örontrakten. Längre in skymta andra fåglar, som jag just skulle gå för att taga i närmare beskå- dande, då en turturdufva med svart halsband (Turtiir semitor- qiiatiis kommer flygande och slår till i ett träd vid vägen, där den blir skjuten. En liten törnskata (Dryoscopiis ciibla), ofvan svart och under hvit samt med de särdeles yfviga gumpfjädrarna likaledes hvita, blir nästa byte. I snåren visar sig ett par svarta och gula Reichenows väfvare (Ploceus reichenowi . Ha- nen, som har panna och hjässa gula, lyckas jag komma åt, men den ofvan helsvarta honan räddade sig i de ogenomträng- liga snåren. I snåren höres ofta ett smattrande kvitter, och en grå fågel visar sig ett litet tag för att åter dyka ned i vegetationen. Det är representanter af det artrika släktet Cisticola, som till och med här är företrädt af flera olika for- mer. Denna gång får jag en af de större arterna (C. robusta) med klarbrunt hufvud och ryggen strimmig i Ijusgrått och svart. Från skogskanten ljuder nu fylliga flöjttoner. De komma från den stora svarta och hvita orgeltörnskatan (Laniarius cethiopiciis . Så vandra vi af och an utan att få se eller höra något, men efter en stund, när vi lyssna, nås våra öron af en tvådelad hvisslande lockton. Den kommer från ett högt, aflöf- vadt träd, och där på en af toppgrenarna sitter en liten fågel, som jag ej kan känna igen på afstånd. Jag skjuter emeller- tid, fågeln faller, och Kongoni bär fram till mig en smaragd- gök {Metallococcyx smaragdineus), en af Afrikas vackraste fåglar. Den gör i sanning skäl för namnet, ty hufvudet och hela öfver- sidan äro glänsande smaragdgröna och undersidan guldgul. Näbben och ögonkanterna äro ljusgröna, gapet svartbrunt och fötterna ljusblå. Detta var ett glädjande förvärf, desto mer som denna fågel ännu för få år sedan ansågs mycket rar. En liten stund senare, sade Kongoni »cow». Han menade emel- lertid därmed ej någon ko, det visste jag förut, och det var denna gång desto klarare, som han pekade uppåt ett träd, utan det var hans beteckning för hondjur i allmänhet. Jag sköt den lilla fågel, som han pekade på, och när den fallit, fann jag, att det verkligen var en hona, men ej till smaragdgöken. E. LÖNNBERG, SM A STRÖFTAG I BRITTISKA OSl-AFRIKA I27 som Kongoni liade trott, utan till en broiisgök iChrysococcyx klaasij. Äfveii den är dock cii vacker fågel med bronsgröii och delvis kopparröd glans. I träden \id skogsbrynet voro några rätt stora s\arta mesar med luitt pa vingen ocii pa under- sidan (Paras albivctitris) sysselsatta med att undersöka lötverk och grenar alldeles som talgoxarna här hos oss. Tämligen stora blågrå tlugsnappare med hvit ring kring ögat (Dioptrornisj äro rätt vanliga och likna i lefnadssätt våra flugsnappare. På torra kvistar sutto små biätare Melittophagiis oreobates,, och vaktade på rot. Då och då skjuta de upp som pilar i luften, flyga kring några tag som svalor, dåderas gröna, gula, rödbruna och blå dräkt glänser i solskenet. Ännu prydligare äro dock de små honungsfåglarna (Cinnyris falkensteini), som glittra i metallgrcMit och violett och undertill äro gula. En annan större dylik art (Nectarinia kiliminensis) har förlängda stjärtfjädrar och ser nästan svart ut, ehuru den vid närmare påseende är bronsglänsande. Båda dessa ha dock förut införlifvats i samlingen och intressera därför mindre just nu, men i buskarna skymtar en rödstjärt- liknande fågel, som jag ej har förut, och efter ett försiktigt manövrerande lyckas jag få den. Det är en Erythropygia. Brun rygg, röd stjärt och hvit ögonbrynsstrimma är det mest utmärkande för den. Sedan jag ytterligare skjutit en liten skatfmk fSpermestes ciiciillatiisi och konstaterat, att den väst liga rasen med en bronsgrön fläck på sidan sträcker sin ut- bredning ända hit, skickas kikuyu-pojken tillbaka till staden med fåglarna, och Kongoni och jag vända oss mot skogen. Vi genomtränga ett skogsband och komma ut på en liten slätt, bevuxen med knähögt, grenigt gräs. Här varsna vi en brun, långsvansad ödla (Mabuia , som slingrar fram som en liten orm ofvanpå gräset. Den hade därvid en utomordentligt god hjälp af den långa svansen, som bar upp henne. Den infångas och stoppas i en bleckburk tillsvidare. Vi kommo så in i skogen igen. Den var här mycket tät, och buskar och lianer bildade nästan ogenomträngliga snår. Endast djupt nedhukad kan man sakta taga sig fram. Oupphörligen fastna taggar af slingerväxterna i kläder eller skinn. Särskildt var det obe- 128 FAUNA OCH FLORA hagligt, när en hvass och krokig tagg hakade fast i ett öra eller dylikt. Här lefde tydligen flera arter små antiloper. Vi se åtskilliga stora högar af pärlformad» spillning af den lilla suni- antilopen (Nesotragus). Högar, som stundom ha större volym en hela det lilla djuret. — Detta ådagalägger tydligen, att denna art, liksom fallet är med flera andra smärre antiloper, åter- vänder många gånger till samma ställe för att atleverera sina exkrementer, en biologisk vana, som är synnerligen svår att lämna någon tillfredsställande förklaring på. Hvad kan det månne vara för nytta för djuret att gå tillväga på detta sätt? Denna vana kan ju svårligen vara till skydd mot fiender, ty de kunna ju lika lätt finna reda på antilopen ändå. Det synes knappt heller kunna vara ett utslag af renlighetskänsla, ty exkrementerna gömmas ju ej, utan äro blott hopade på ett ställe, och det tycker man kan vara tämligen likgiltigt för ett djur, som har dylik fast form på sin spillning och dessutom ej hämtar sin näring på marken utan säkerligen på buskarna. Och dock kan jag ej se någon annan rimligare anledning till denna vana än en slags renlighet. Buskbockar (Tragelaphiis), dik-dik ( Madoqua) m. fl. andra arter har jag sett göra på samma sätt. Ja, t. o. m. noshörningarna återvända tydligen upprepade gånger till samma afträdesplats, men sparka sedan omkring exkrementerna åt olika håll och rifva upp en grop i marken med sina klumpiga fötter. På steppmark ser man stundom fläckar med skarp begränsning, som äro alldeles öfvertäckta med spillning stundom af flera olika djurslag. Om en sådan fläck är belägen under ett träd är ju saken klar, då beror det bara därpå, att djuren stått i skuggan af detta träd dag efter dag. Men om den ifrågavarande fläcken ej i något afseende skiljer sig med afseende på belägenhet från omgif- ningen, då är det ett analogt fenomen till det nyss omtalade. Jag såg t. ex. en gång strax på södra sidan af Guaso Nyiri en sådan gödselhög af Grant gazell med bidrag af Grevy zebra och vattenbock. — Vi hålla på en god stund att smyga genom snåren, men se intet mera utom spår, gräfningsmärken och en tagg af piggsvin. Så komma vi äter ut på en plats, där trä- E. LÖNNBERG, SMA STRÖFTAG I BRITTISKA OST-AFRIKA I 29 den ej stå tätare än att solstrålarna tränga ned mellan kro- norna. Här tlyga ett par paradistlugsnappare (Tchitrea viridis) frän kvist till kvist, från träd till träd, och de bandformigt för- längda, nicllci-sta stjärtpciinoiiia Ikjs hanen tladdi-a som langa vimplar. De äro rckibruna iios detta exemplar, men kunna stundom hos andra vara hvita. Hufvudet är tofsprydt och glänsande svart med blått skimmer. Ryggen har stjärtens färg och undersidan är skiffergrå, näbb och ögonlock blå, gapet gult. Honan liknar hanen, men har ej förlängda stjärtpennor. Båda förvärfvas för samlingarna efter en stunds smygande. Här ungefär på samma ställe sköt jag några dagar förut ett par intressanta svarta törnskator med korallröd, guldspetsad näbb (Sigmodiis retrjii) och en röd flikig ring kring de gula ögonen. Nu synas dessa ej till, men några gröna och pur- purvingade plantanätare (Turacus hartlaubij, som här tyckas spela våra nötskrikors roll, sätta sig i säkerhet, när de märka oss. Plötsligen pekar Kongoni på en liten fågel i ett träd. Då jag tager upp kikaren för att se bättre efter, hvad det är, hviskar han ifrigt på sitt brutna mål »S[h]ooti, S[h]ooti, good». Jag skjuter alltså och får ännu en härlig smaragdgök. Men jag vill gärna försöka få någon af de små antiloperna i snåren, och vi vända sålunda inåt den täta snårskogen och börja åter det ganska påkostande framsmygandet i hukställ- ning under buskarna i de små tunnlar, som gjorts af busk- bockar eller andra djur. Slutligen har Kongonis panterögon upptäckt något. »Dickidik» hviskar han (det är för honom alla små antiloper) och pekar inåt snåren. Jag anstränger mina ögon, men kan till en början ej se något alls. Det är mörkt ini snåren. Men slutligen ser jag rätt långt in något litet och ljust, som rör sig ungefär som ett dallrande löf. Då inga löf röra sig i min närmaste omgifning och jag vet, att en del små antiloper hålla svansen i en nästan oafbruten rörelse, drager jag den slutsatsen, att det måste vara svansen af en »suni». Äfven sedan jag fått klart för mig detta, kan jag dock ej se kroppen af djuret. Jag vet ej, om det står till höger eller vänster om den viftande svansen, så mörkt är det. Det är sålunda I30 FAUNA OCH FLORA ingen annan råd än att korna på svansen och skjuta i hopp om, att haglen må sprida och träffa bra ändå. I samma ögon- blick, som skottet smäller, springer en annan liten »suni» ur några buskar närmare oss. Men till sin olycka anser den sig säker i de täta snåren och tager blott några steg, så att jag får skjuta den. Det är en bock med små ringlade, spetsiga horn, ett särdeles vackert litet djur. Vi leta efter den först påskjutna, men kunna ej finna den. En stund senare får jag se skymten af en suni i ett annat snår. Jag gör en kring- gående rörelse och får se den igen och skjuter den. På sina ställen i skogen växer 2—3 meter hög Abutilon i stor mängd. Kongoni tager några dylika, flår af barken, som gifver en ut- märkt bast, och fäster därmed ihop benen på de båda suni och binder sedan vid ett bredare barkstycke som gehäng, så att han kan bära en öfver hvardera axeln. Det hela göres med utomordentlig behändighet, så att man får en liten lektion i den civiliserade människans underlägsenhet, när hon kommer utanför sin egentliga sfär. Under tiden skjuter jag en liten gråblå flugsnappare (Alseonax ccerulesceiis), som höll till bland småbuskarna under de höga träden. Strax därefter får jag också skjuta en liten ekorre, som ser alldeles olivgrön ut i skogens dunkel. Vi ha nu full last, och jag beslutar vända om hem. När vi så kommit ett stycke på väg, får jag se den suni, som jag först sköt på, ligga stendöd på en liten öppen plats i skogen. Jag visar den för Kongoni, och med ett förnöjdt grin, som upplyser hans chokoladfärgade ansikte, slänger han denna tredje suni på nacken. Om en stund möta vi några kikuyus, och jag frågar Kongoni, om han vill, att vi skola leja någon af dem till hjälp att bära, men han afböjer detta och binder ihop alla tre och bär dem på ryggen med ett bredt bastband öfver pan- nan. Strax innan vi komma ut ur skogen, får jag skjuta ännu en fågel, som jag hittills ej fått förut. Det är en gråblå fågel (Coracina pura) ungefär af traststorlek. Larvätare kalla tys- karna den; det egendomliga med den och dess släktingar är, att fjädrarna på gumpen ha styfva och nästan stickande E. LÖNNBERG, SMÄ STKÖFTAG I BRITTISKA OST-AFRIKA I3I Spolar. Längre fram, när vi ni()ta en ensam kikuyu, anser Kongoni lämpligt att ta honom till hjälp att bära en del af bördan. Näi" han skulle aflönas, tog jag upp en handfull nickelmynt ur fickan och lät Kongoni välja ut en passande summa, och han tog 3 cents. Sa kommo vi lyckligen tillbaka, och konserveringen börjar. Den '•^/4 regnade det på förmiddagen, och jag var dessutom upptagen af hvarjehanda bestyr, så att jag ej kunde tänka på någon exkursion förr än efter lunch kl. 2 e. m. Det var då visserligen blott 4 timmar till solnedgången och afstandet till min favoritplats kronoskogen vid Limuruvägen ej så kort, men afstånd hade jag lärt mig att taga rätt ringa hänsyn till. Jag tog med mig bössbäraren Siruru och en annan neger af Wakambastammen, Kiboko, en kraftig och pålitlig karl samt en skicklig skinnare, då det gällde större däggdjur.^ Vi stegade i väg med rask fart, öch efter 1 '/i timme voro vi framme vid skogsbrynet. Genast vi kommit dit, få vi se en vacker grå hackspett (Mesopicas rhodeogaster) med ![;ul rygg, röd hjässa och en bred vallmoröd strimma längs kroppens undersida. Den blir vårt byte liksom omedelbart därefter en annan hack- spett ( M. ttamaquas), som hufvudsakligen är svart och hvit- spräcklig med röd nackfläck och gula stjärttäckare. En svart och hvit liten flugsnappare med kastanjebrunt bröstband Batisi blef nästa offer för samlingarna. Vi gå därpå in i skogen, där svarthufvade gyllingar af en ganska sällsynt art (Oriolus per- civali) med mellersta stjärtpennorna helsvarta lockade med flöjttoner. Den lilla grässlätten var nu våt af regnen, och grodorna hade vaknat till lif. Här fångades därför tlera olika arter dylika i små vattenpölar. Där fanns bl. a. den fläckiga Cassina senegalensis, hvars hane har liksom en svart disk under hakan, och en liten Årthroleptis. I ett busksnår sågos ' Kiboko var dessutom den enda neger jag såg, som tuggade snus. Han lade in en ordentlig mullbänk då och då, hvilket konservator Jansson tyckte var riktiga hemlandstoner, så att han sade mer än en gång: ^-Kiboko är alldeles som en hederlig svensk bonddräng.» I ".2 FAUNA OCH FLORA några utomordentligt nätta små astrildfmkar £5//77^/rt ^'s/r/Vfl^, bruna och grå med fin svart vattring, rosenröd undersida och gump. Ett par af dessa insamlades, och så vände vi mot de täta snåren för att om möjligt få en antilop. En buskbock gick upp framför oss, det kunde vi se af spåren, men djuret själf sågo vi ej. Däremot fick Siruru efter en stunds sökande se en annan antilop, och han pekade inåt snåren och hviskade frågande »You see?». Jag nickade till svar. Jag såg ett huf- vud och ett stycke hals, siktade och sköt. Efter skottet tyckte jag mig se ett par buskar röra sig till vänster om skottlinjen. Detta tydde på, att djuret sårats och sprungit åt det hållet. Siruru höll med mig. Vi gingo emellertid fram till skottplatsen. Där var ingenting att se. Kiboko fann dock ett spår, alldeles färskt, som gick åt höger strax bakom den plats, där vi sett antilopen, och båda negrerna följde detta spår. Jag stod kvar för att behålla utgångspunkten, och dessutom var det min öfvertygelse, att djuret gått åt vänster. Hållet hade visserligen varit litet drygt, och afrikanska djur äro hårdskjutna, men ändå. — Siruru kom tillbaka om några minuter; han hade samma uppfattning som jag om djurets kurs. Efter en stunds sökande uppspanade hans skarpa ögon något, som låg i ett ytterst tätt snår. Det var den redan stendöda antilopen, en vacker kas- tanjeröd Harvey's duiker (Cephalophus harveyi). Jag var mycket glad öfver detta byte, ty dessa djur äro visserligen ej så säll- synta i skogarna i dessa trakter, men ytterst svåråtkomliga till följd af sitt undangömda lefnadssätt. Antilopen bands ihop, och Kiboko tog den på sina breda axlar. När vi nu anträdde återmarschen och ånyo kommo ut på den regndränkta, delvis öfversvämmade grässlätten, hördes en mängd grodor kväka. Bland andra hörde jag en, hvars läte skulle kunna återgifvas med ett rätt kraftigt »errrrr». Jag gick med all försiktighet dit, ty en del grodor äro både skygga och svåråtkomliga. När jag kom fram, fick jag se en medel- stor, tjock groda, alldeles sammetssvart men med stora klart mönjeröda fläckar på ryggen. Med en snabb rörelse grep jag den och fann den ha runda hvita fläckar undertill. Ännu en E. LÖNNBERG, SM A STRÖFTAG I BRITTISKA OST-AFRIKA I33 togs på samma ställe, och de tycktes vara rätt tröga och så- lunda lättfångade. — Då denna groda ej fanns omnämnd i tillgäng- lig litteratur för Ost-Afrika, trodde jag nästan till en början, att det skulle vara en ny art, men den visade sig vid hemkomsten vara Phrynomantis bifasciata, som är känd och beskrifven från Syd- och Ost-Afrika förut. Emellertid var fyndet från djur- geografisk synpunkt intressant. — Längre bort hördes samma läte, och vi gingo dit och plockade ihop en hel burk af samma groda och togo bl. a. en, som hade fläckarna ljusare, ungefär laxröda. Plötsligen ryggar Kiboko tillbaka under utropet »nyoka» (-- orm). Jag gick genast till honom och fick se en liten huggorm (Caiisus rhombeatusj. Det var det ilsknaste djur, man kunde se. Fastän vi stodo 3—4 meter ifrån honom, hväste han högljudt och högg ut i luften mot oss, ja, han när- made sig till och med något, som om han ville skrida till an- fall. Då det var svårt att fånga honom i det höga gräset på annat sätt, måste jag skjuta honom i halsen med ett dunst- skott från den lilla bössan. På hemväg sköts en halsbands- turturdufva och en svarthufvad gul väfvare (Ploceiis nigricepS', som hade sina runda, ännu ej fullt färdiga bon hängande i ett högt fristående träd i en shamba. Mörkret började nu komma, men vi voro ute på stora vägen, och marschen gick med rask fart, desto mera som vi voro väl belåtna med vårt byte af en antilop, 10 fåglar, en hel mängd grodor och en orm på några få timmar. Påföljande morgon när Harveys duiker skulle skeletteras, pe- kade jag på köttet och sade åt Siruru : »chakula mzuri = god mat. Men Siruru skakade på hufvudet och sade »hapana halal, hapana chakula» (ej slaktad, ej mat).^ Nej visst, antilopen var redan död, när vi kommo fram till den, och den kunde därför ej halallas. Siruru och Kiboko, som åtminstone så tillvida voro rättrogne musulmän, kunde alltså ej äta af dess kött, men den gamle hedningen Sindano, som dock tillhörde samma stam, han var ej så noga. Han samlade in hvarenda bit kött och hade sedan säkerligen med några liktänkande en ordentlig köttorgie. ' »Halal» = muhamedansk ej ritualslakt med strupafskärning. Fauna och Flora 1911. Haft. 3. Ornitologiska anteckningar från de jämt- ländska fjällen kring Enafors samt från Östersund 1910. Af R. Nicolin. |7^;c;':3?> miji^ien 16 juni ofvanstående år var jag åter nog r , ■.. ^lycklig att för en månads tid få lämna det dag- C-'0... "^^fl^l l^g^ arbetet för att i stället idka friluftslif och i|ri||^|BM||||^g^ naturstudier på de gamla kända fjällen Snasa- ^^^^"T^Sj högarna, Blåhammarfjället, Enlifjället, Glucken c?^^^^;;^:^^ och Rundvalen. Då jag under min vistelse däruppe denna gång hade tillfälle att i ganska afsevärd mån komplettera mina iakttagelser från 1908 delgifna i 2:a häftet af denna tidskrift för år 1910. För bättre öfversikts skull anser jag mig böra taga fåglarna i samma ordning som förra gången. Accentor modularis, som år 1908 synes alldeles undgått min uppmärksamhet, visade sig längs Enaälfvens och Rekåns stränder ingalunda vara sällsynt. Hans sång hördes här och hvar från någon torr björktopp. Likaledes hörde jag flera gånger hans karakteristiska sång från någon grantopp i barr- skogen mellan Rundhögen och Storvallen. Bo med 5 tämligen starkt rufvade ägg fanns den 27 juni. Boets läge var rätt egendomligt. Barken på en tämligen tjock björk af cirka 30 cm. diameter hade fläkts upp vid fästet af någon död, affallen gren 40 cm. från marken. I detta ärr låg boet skyddadt på en sida af stammen, på två af den utåt fläkta barken och på fjärde sidan af en del rotskott och grenverk. Materialet ut- gjordes ytterst af grön mossa och gräs blandadt med enstaka ripfjädrar. Innerst några renhår; det hela som vanligt löst sammanfogadt. R. NICOLIN. ANTECKNINGAR OM FAGELLIFVET I JÄMTLAND I91O I35 Acaiithis flammea var i år i motsats till 1908 ganska all- män. Hvar jag gick i björkskogen, hörde jag dem under ideligt drillande flyga omkring liksom på måfå. Det första boet inne- hållande 4 ägg iakttogs den 17 juni; sedermera sag jag flera stycken. Så den 18 ett med 5 och ett med 2 ägg, den 28 ett med fem m. fl. Anas boschas, aciita och crecca voro betydligt bättre re- presenterade än för 2 år sedan. Jag såg vid upprepade tillfällen och på vidt skilda ställen längs älfven och i småtjärnar flere kullar med dunungar. Så den 28 juni en kull crecca på 9 nykläckta ungar och acuta på 8 d:o. Under flugfiske å laxöring i en mindre tjärn fick jag under aftonens lopp den 24 juli besök af två kullar A. boschas, en acuta och en crecca, som i tur och ordning kommo sim- mande till mig. Archibuteo lagopus fann jag i år häckande den 22 juni i en tämligen låg fjälltopp söder om Glucken. Boet innehöll efter hvad jag kunde se fyra ungar och 2 nyss dödade lemlar. Calcariiis lapponicus befanns utom å förut angifna fynd- orter med minst tre par häcka i trakten af Riksröset 158. Charadriiis apricariiis var kring samma röse å det s. k. Enlifjäll (på kartan med orätt kalladt Gräslifjäll) mycket allmän. Den 22 juni såg jag ej mindre än tre bon med hvardera 4 starkt rufvade ägg. CorvLis cornix. Ett par, som häckade ett par km. från jaktstugan, där jag bodde, hade tämligen samvetsgrant lyckats tömma så godt som hvartenda bo af snöskata och dock voro dessa synnerligen talrika. Jag sökte de första dagarna för- gäfves gärningsmannen, men kom sedermera vid flere tillfällen på dem på bar gärning. En dag stod jag och tittade på en riphöna, som sprang rundt om fötterna på mig af ängslan för sina små, då jag plötsligt fick se en kråka ifrigt förföljd af ett par skvattrande snöskator slå till vid kanten af deras bo. Jag skrek till åt henne, och då hon däraf genast lät skrämma sig, gick jag upp i boet, som visade sig innehålla två ihjälhackade FAUNA OCH FLORA omkring 10 dagar gamla ungar. Pa den ena hade hjärnan blottats med ett hack i hjässan, på den andra var ryggen genomhackad. Denna mordgärning gjorde emellertid att jag ägnade några timmar åt kråkorna med resultat, att de båda gamla med tre flygfärdiga ungar förhjälptes till en bättre jakt- mark. Mergiis serrator anträffades med nykläckta ungar den ^^/e i Enaälfven. Miiscicapa atricapilla. som 1908 undgått mitt spanande öga, häckade i björkskogen vid Enaälfven på åtminstone två ställen, där jag den -^' g iakttog paret, ehuru jag ej såg själfva boet. Numenius phceopus var talrikare än 1908. Bon med starkt rufvade 'Ågg sågos den 18, 19 och 20 juni. Sistnämnda dag på myren mellan Storvallen och Enkroken ej mindre än 3 olika bon. Pariis äter iakttogs i barrskogen vid Rundhögen. Pariis borealis anträffades med halfvuxna ungar i björk- skogen vid Enan den "^ «. Paras major iakttogs här och livar i björk- ocli barrskogen. Phalaropiis lobatus var nu minst lika talrik som 1908 men häckade ej som då i ganska tät koloni utan anträffades nu mera spridda öfver hela deltat längs Enan mellan Rundvalen och Blåhammaren. Häckningen synes som regel inträffat något tidigare. De första äggen sågos redan den ^^/e. Pica caiidata häckar med ett eller annat par såväl vid Rundhögen som Enkroken. Picus minor iakttogs ett par gånger i björkskogen. Saxicola oenanthe tämligen jämnt spridd på alla fjäll från skogsregionen upp till topparna. Bo med 7 starkt rufvade ägg sågs den ^^6 i en gammal lemmelgång. Saxicola riibetra torde häckat på Storvallen, där jag iakttog fågeln den '■' o. Telmatias gallitmgo i år ej fullt så allmän som 1908. Troligen på grund af torkan. Telmatias major visade ungefär samma tillgång. Bo med ägg nästan på samma ställe som 1908 den ^•' <;. Äggen något R. XICOLIX. ANTIXKNLNGAR OM FAGELLIFVET I JÄMTLAND IQIO T37 rufvade. Boet låg vid foten af en liten b}i')vk i en tämligen torr björksluttning c:a 500 m. öfver älfvens yta. StiiniLis viilgaris har jag sett så väl i april som under juni vid Enafors och Storlien. Sylvia hortensis \\ö\\\ii jag en dag sjunga i ett videsnår utanför jakthyddan, men har ej antecknat datum. Phylloscopus trochilas rätt allmän såväl i björk som blandskog. Tetrao bonasia synes hafva nyligen spridt sig kring Rund- högen och Enkroken. Totamis totmms något mera allmän än 1908. Totaniis glareola nästan den mest allmänna snäppan åt- minstone näst Actitis. Totaniis glottis alltjämt rätt talrikt förekommande. Turdus pilaris hade egendomligt nog i klyftan väster om Storvallen två bon i klippbranten innehållande den ^■' c om- kring en vecka gamla ungar. Läget för boen förvånade mig så mycket mera, som det växer björk vid kanterna af klyftan. T. torquatus söktes här i år förgäfves. Falco merillus hade tagit ett gammalt kråkbo i besittning och där lagt 4 Ågg, som dock den 28 juni visade sig vara öfvergifna. Falco rusticolus söktes af mig förgäfves på såväl Glucken som dess förgreningar. Clangiila clangula var i år liksom öfriga andarter mera talrik. De första dunungarna såg jag den 2 juli, och sedan såg jag dagligen vid mina roddturer på Enan minst 3 kullar på 2 — 6 ungar. Jag har undrat mycket öfver hvar dessa knipor häcka, ty såväl i af mig uppsatta holkar som i de ihåliga träden har jag förgäfves sökt dem. Emellertid mötte vår jakt- bevakare en af de sista dagarna i juni en hona med tre eller fyra nykläckta ungar uppe i en stenig sluttning af Storvalls- höjden, hvarför jag börjar fundera, om de möjligen häruppe skulle häcka i stenrös. Afståndet från den plats, där han mötte dem, till Enaälfven är minst 2 å 3 km. Grus cinerea iakttogs den 18 och 19 juni på maden vid 138 FAUNA OCH FLORA Enaälfven 3 km. från Rundhögen. Om de hade ungar eller ej kan jag ej med säkerhet afgöra, men det synes mig pa grund af deras uppträdande ganska troligt. Oaktadt jag med Zeiss- kikare observerade dem under flere timmar, lyckades jag dock ej nå något resultat, till stor del beroende på de täta snöbyar, som försvårade bevakningen. Då jag den 25 åter sökte dem, voro de försvunna från maden men kunde ju uppehålla sig på någon af de talrika småmyrarne i björkregionen. Hirujido iirbica tycks jag 1908 hafva uteglömt. Den häckar emellertid vid Enkroken på vägen Enafors- Rundhögen. Lestris lougicauda var en ny och ytterst intressant be- kantskap. Jag har under mina ströftåg i fjällen såväl i lapp- markerna, som här i Jämtland städse förgäfves sökt denna fågel. Så mycket större blef min glädje, då vi (min fru och jag) den 22 juni, just som vi voro på väg fram till ett bo af Ch. apricarius, hvarur min ena gordonsetter just stött upp honan, möttes af ett läte i någon mån påminnande om fisk- måsens »katt, katt» eller kanske kiett kiett, och nästan sam- tidigt upptäckte jag en fjällabb, som nu på ett par hundra meters afstånd styrde kosan rakt på oss. Första gången man ser denna labb tror jag, att man ovillkorligen kommer att tänka på en stor trollslända, dels på grund af den kolossalt förlängda stjärten, dels på grund af den egendomliga, sväfvande flykten. I hopp att möjligen få se maken och boet följde vi efter när labben återvände i sin ankomstriktning, och redan efter 100 m. marsch hade vi dem båda omkring oss, ännu dock på skotthålls afstånd, men då vi så nådde en liten kulle, blefvo de rent ursinniga, slogo på några meter från oss, men det oaktadt kunde jag där ej finna något bo. Plötsligt försvann emellertid den ena, hvarför jag gick upp på en något lägre kulle för att få bättre utsikt, under det min fru gick ett hundra tal meter åt sidan. Båda fåglarna voro nu återförenade, utan att jag sett, hvarifrån den andra kom. Sedan jag emellertid suttit stilla några minuter, flög honan direkt till boet och lade sig. Boet var minst 150 m. från den plats, där de förut visat största oron, och bestod endast af en grund fördjupning i ren- R. NICOLIX. ANTECKNINGAR OM FAGELLIFVET I JÄMTLAND I9IO 139 mossan på kammen af en liten kulle och innehöll ett starkt rufvadt ägg. Terrängen rundt om (400 m. söder om riksröset 158) är tämligen steril, genomfluten här och där af små rännilar, kring hvilken marken synes bestå af myrj(jrd mer eller mindre blottad. Här och livar höja sig små kullar af sten och grus täckta med ett tunnare jordlager, mäktigt nog att uppehålla lifvet på ren- mossa och några få alpina växter. Vid boet blefvo fåglarna så närgångna, att man skulle kunnat nå dem med en vanlig spatserkäpp, då de slogo öfver våra och hundarnas hufvuden. Under hela tiden utstötte de endast det ofvannämnda lätet, men läto höra detta hela tiden. Då och då slogo de ned på en sten eller kulle bredvid. Jag saknar ord att beskrifva, hur oändligt vackra och smidiga de syntes oss. Sedan vi åtmin- stone en half timme iakttagit alla deras rörelser, fortsatte vi vandringen mot Glucken, föga anande att vi på den dagen skulle få formera bekantskap med ytterligare tre par, som alla visade fullkomligt samma uppträdande. Af ännu större intresse skulle det emellertid visa sig vara att studera dem, då de hade ungar. Den 29 gjorde vi från roset en afstickare in på norska sidan och möttes här af ytter- ligare ett par, hvaraf den ena dock genast återvände för att, som jag såg i Zeisskikaren, lägga sig direkt på boet. Då vi gingo fram, uppträdde de som ofvan beskrifvits, men då vi kommo fram till själfva boet, som innehöllo två ungar tämligen nykläckta, men torra och pigga, läto de höra ett läte, som påminde om vanliga labbens, ehuru ej så starkt: jaö, jaö eller jeö. Då vi sutto vid boet och beundrade de små utmärkt vackra ungarna, hvars bruna dundräkt påminde om ljus eller mellan- Ijus mård, slogo föräldrarna ned på marken, där de klefvo om- kring under afgifvande af ett fmt sisande läte påminnande om en bofinks varning för roffågel. Den ena af dem gick härunder och haltade helt ynkligt, dock utan att släpa vingarna. Då och då gjorde de ett anfall på de bredvid oss sittande gordon- settrarna, hvarvid labbarne slogo, så att de snuddade vid hun- 140 FAUNA OCH FLORA darnas hufvuden, hvilket gjorde dessa betydligt skamsna. Då de gingo på marken, hade vi dem ofta på blott 4 å 5 m. afstånd. Jag funderade starkt på att sända hela den vackra gruppen till Riksmuseum, men som jag antog, att det ej vore någon nyhet, kunde jag ej förmå mig att aflifva dem. Säkert är, att denna fågelarts hela uppträdande i förening med dess diskreta men vackra färger ej kan underlåta att göra det starkaste intryck på fågelvännen. Flykten påminner rätt mycket om en tärnas, men dessemellan om en roffågels, det senare, särskildt då man ser fågeln taga höjden för att flyga en längre sträcka. Luscinia phoenicurus iakttogs vid bo med 8 'Ågg den -'c. Passerina nivalis hade jag vid alla föregående färder sökt förgäfves, men å andra sidan ej lieller särskildt lagt an på att söka honom. Emellertid begaf jag mig i år den ^^ e upp på Blåhammarkläppen, där jag efter en stund fick höra hans be- hagliga sång, och snart nog upptäckte jag äfven fågeln eller fåglarna, ty såvidt jag kunde fmna torde där hafva varit fyra å fem par spridda i stenskraflen. Efter åtskilligt springande upp och ner i de tämligen branta sluttningarna lyckades jag ock få se ett bo med ungar, beläget c:a 40 cm. in under en flat stenhäll. Egendomlig plats för ett sädesärlebo. En sädesärla byggde här utanför mitt fönster i våras sitt bo i ett gammalt björk- trastbo nära toppen af en omkring 8 m. hög gran, och synes hon där i allsköns lugn hafva fostrat sin familj. Podiceps auritiis, hvars enda offentligt omnämnda fyndort i Jämtland hittills varit den lilla Ändsjön på Frösön, häckar äfven i en liten tjärn i Hallen, belägen till vänster om vägen till Bydalen. Åtminstone tre par iakttogos där af mig i somras. Aegitfialos (Paras) caadatas, som jag under flere års tid endast ett par gånger lyckats finna häruppe, synes i år hafva ökat i antal. Jag har nu i höst på helt olika delar af Frösön sett familjer på ett 10-tal fåglar, och en gång såg jag en hel R. NICOLIX. ANTECKNINGAR OM IAGELLIFVET I JÄMTLAND I910 I4I flock på 26 eller 27, som från Frösön begåfvo sig ut öfver Storsjön mot Ytterålandet. Om de bibehöllo kursen, hade de ett par mil att flyga. Det är första gången i mitt lif jag sett en dylik flock af denna vanligen i familjer pä 8 å 15 st. indi- vider uppträdande mes. Senast i dag såg jag några stycken stjärtmesar utanför min bostad. Under min fjällvistelse i somras fann jag ett bo af Frin- gilla montifringilla i en ihålig l:>jörkstabbe omkring 3 m. från marken. Hålet hade nog ursprungligen urhålkats af någon hackspett, men kanterna hade så småningom murknat, så att hålet fått en vertikal diameter af c:a 10 och horisontal af c:a 5 a 6 cm.; bottnen med boet låg i dagen. Acanthis spinns häckade här utanför min bostad i år form- ligen kolonivis. Inom en areal af omkring 3 tunnland fann jag sålunda icke mindre än sex bon och torde väl ändå icke funnit alla. Troligen var det den rika tillgången på ogräsfrön i backsluttningen vid min bostad, som lockade hit dem, ty här frossade de dagarna i ända. Likaledes uppträdde domherrarne dagligen därstädes, och jag lyckades konstatera, att åtminstone 3 par häckade ganska nära. Omkring 500 m. från min bostad häcka i en klippbrant å Östberget årligen ett par pilgrimsfalkar ^ hvaraf jag efter ägg- läggningen årligen sedan 3 år brukat skjuta den ena, oftast honan. Egendomligt är att det aldrig dröjt mer än en vecka, förrän den kvarlefvande lyckats skaffa sig en ny äkta hälft. Pilgrimsfalkar äro dock ej så vanliga, så att jag tycker det skulle hafva sig- en smula svårt för dem att så där hux flux hitta en make eller maka å prendre. En ejderhona (åd) sköts den 17 dennes strax utanför Östersunds stad i Storsjön. Skytten påstod, att det skulle varit ännu en liknande fågel sedd, men ingen visste hvad slags fågel det var. Den skjutna honan föreföll ytterligt mager. Östersund den 20 nov. 1910. Några nya förvärf till Riksmusei samlingar af utländska däggdjur. ^^^^^^tSS%^ sista åren ha Riksmusei samlingar af intres- ^J^V^^santa däggdjursformer i afsevärd grad ökats särskildt genom en enskild persons välvilliga ||^fy~5?:tij^^«\»'»l understöd. En framför andra dyrbar och i ögo- inen fallande nyhet är ett exemplar af det stora •/^y.slT...?^ svarta afrikanska skogs-svinet. Redan när Stanley gjorde sitt världsberyktade tåg genom Afrika, hörde han af infödingarna omtalas, att det skulle finnas i de tätaste och otillgängligaste skogarna ett mycket stort svart svin. Emellertid fick han själf aldrig se något dylikt. Då och då förnummos sedan svaga och obestämda rykten om detta märkliga djur, men det dröjde mycket länge, innan någonting närmare blef kändt härom i Europa. Till Kongomuseet i Ter- vueren i Belgien torde det första materialet ha kommit, utan att dock de belgiska zoologerna tyckas ha fattat dettas stora vetenskapliga värde. Först år 1904 kunde Oldfield Thomas lämna en fullständig beskrifning på detta djurslag med ledning af material, som han erhållit från Brittiska Ost-Afrika af löjt- nant Meinertzhagen. Thomas fann, att detta svin utgjorde typ för ett eget släkte, som utgjorde en förbindningslänk mellan vårt-svin ( Phacochoerusj och de s. k. busksvinen (Potamochoeriis). Det nya släktet kallades Hylochcerus, som just betyder skogs- svin. Det material, som löjtnant Meinertzhagen insamlat, var dels från Kenia, dels från Nandi och utgjordes af ett stycke skinn af ett djur, skalle och ett stycke skinn af en ung men vuxen galt samt en ofullständig skalle af ett tredje exemplar När man sedan så småningom fick mera material, fick man veta, att detta skogs-svin var helsvart med rätt tät borstbetäckning öfver hela kroppen. Befarna äro ej så stora som hos vårt- NÅGRA NVA FÖRVÄRl- TILL KlKsMlhl^l SAMLLVGAR 14.^ svinen och kindtänderna förete en utveclTrädiitterny {Cynogale bennetti Gray) har man kallat ett sällsynt rofdjur af viverridernas familj, som är hemma på Bor- neo, Sumatra och Malacka. Detta djur är gråbrunt eller röd- brunt till färgen med bred nos, hvitaktiga läppar och väldiga knippen af morrhår på sidorna af nosen. Näsborrarna ha flikar att stänga dem, när djuret går i vatten. Djurets kroppslängd är omkring 80 cm. och svansen ej fullt 25 cm. Fig. 2. Träduttern > Cynogale bennetti Gray). Man känner föga om detta djurs vanor mer än att det i vatten fångar fisk och krabbor, som det förtär. Men desslikes gar den på jakt efter hvarjehanda landtdjur och klättrar i träd med skicklighet. Det är sålunda med afseende på dess vanor och utseende ej olämpligt att kalla den »trädutter», ehuru d^n ej har någon släktskap med de egentliga uttrarna. Ett exem- plar, som hölls i bur i Calcutta zoologiska trädgård, föredrog fisk framför k('A{, men var tämligen allätande. Detta exemplar utvecklade en tydlig zibetlukt, så att dess släktskap med zibetkattorna lätt kunde märkas blott på den saken. Bastard mellan bläsgås (Anser albifrons Scop.) och grågås {A. anser Gmel.) (Se planschen.) ^f||'j('/7R!^Jf^edan våren 1Q09 hade en bläsgåshane synts '^iiyi'|w sig tillsammans med en grågåshona i _' ^ I Skansens svandamm, hvarest dessutom funnos ^^^ ^m flera ex. af båda gåsarterna. Någon påföljd R^^^^g^Bblef det dock ej detta år. Men följande vår i.^' .iiflKlhade grågåshonan efter parning med ofvan- nämnda hane lagt ägg. Den 3 maj, då rufningen tog sin bör- jan, funnos fem stycken. Den 3 juni kläcktes en unge och den 8 ytterligare 2 st. Under hela rufningstiden höll sig bläs- gåshanen i redets omedelbara närhet. Strax efter kläckningen flyttades hela familjen öfver till en annan damm, från hvilken de kunde företaga promenader ut på kringliggande gräsvallar. En af ungarna trampades ihjäl första dagen af modern, men de två andra utvecklade sig väl. Dagligen kunde man se fa- miljen gå i gåsmarsch ute på vägar och ängar med bläsgåsen- fadern i spetsen och grågåshonan bildande eftertrupp. A. B—m. Visserligen höra båda föräldrarna till den ofvan omtalade gåsbastarden till samma artgrupp inom släktet Anser nämligen till dem med hvit näbbnagel, men det oaktadt är bastarden ifråga af stort intresse. Visserligen omtalades på 1880-talet en förmodad gåsbastard af liknande slag från England, men det visade sig sedan vara ett misstag i observationen, och uttalandet dementerades af samme person, som först fram- kommit därmed. Ett annat misstänkt fall af liknande art har ,^(3 FAUNA OCH FLORA omtalats från Halland, men uppgifterna därom äro motsägande hvarandra. I Alplieraky's stora monografi om gässen namnes intet om någon bastard som den nu föreliggande men väl om en bastard mellan bläsgås och sädgås. Såsom synes af taflan, är bastardens färg till dels inter- mediär mellan föräldrarnas. Bläsgåsfaderns hvita bläs är hos bastardafkomman reducerad till en smal hvit linje kring näbb- roten o. s. v. E. L Smärre meddelanden. Sällsynta fågel- och växtarter, som synas ha försvunnit från några af deras förekomstställeii i landet. Uti en på sjöar rik trakt af Faurås härad i Halland hade på ett skogsskifte, kalladt Elmerbärget, tillhörigt Köinge stamhemman, ett par glador för några är sedan slagit sig ner och byggt bo uti en bland de där befintliga högkroniga bokarna. Då gladan mig veterligen ej finnes bosatt på något annat ställe i Halland, måhända beroende på att lämpliga boplatser för henne saknades — skogshult med mycket höga träd — så var det min afsikt att få en del af det bokhult fredadt för afverkning, i hvilket gladorna hade lagt sitt bo. För att få kännedom om, huruvida fåglarna fortfarande häckade i Elmerbärget, tillskref jag kronojägaren i området med begäran om upplysning i detta fall, och ingick såsom svar å denna förfrågan det beskedet, att så numera ej var fallet, utan hade boet under de två senaste åren tagits i besittning af ormvråkar. Att gladorna försvunnit från denna sin boplats tillskrifver jag den omständigheten, att en fågel af denna art och sannolikt en af makarne från Elm bärget hade fastnat i en orrbul vansax, gillrad några mil söder om den trakt, där fåglarna haft sitt hem. På Vira bruks ägor i Södermanland fann jag under en skogs- mätning på 1870-talet den stora vackra Umbellaten rieiirospcrminn austriaciim ymnigt växande i en nämnda bruk tillhörig skogsäng. Jag har i lifligt minne, hurusom jag med en mätningslinje måste tränga mig igenom detta snår af växten, därvid många af de säll- synta exemplaren måste falla för yxan. Vid min hemkomst till Nyköping öfverlämnade jag några medförda exemplar af växten till läraren i botanik vid läroverket där D:r Samselius, och lät han det blifva infördt i en under utgifning varande flora, jag minns nu ej hvilken. Då fråga väckts i naturskvddsföreningens årsskrift för iqio SMÄRRE MEDDEI.AMJl-.N I 47 att freda denna växt å ett bland de fä växtstallen i landet, dar den ännu finnes, nämligen vid Oxåker under mamorbruket j)ä Kolmården, så rann det mig i sinnet att äfven söka bereda fred åt växten på den plats, där han på 1870-talet af mig anträffades i mängd, nämligen å nämnda Vira bruks ägor. Innan jag vidtog någon åtgärd i den nämnda riktningen, ville jag (lo( k forvissa mig om, att växten fortfarande var att finna pä det nämnda växtstället, den lilla skogsängen vid Vira bruks ägor. Uti erhållen underrättelse frän skogsvaktaren vid bruket förklarade denne, att när han i början pä 1880-talet kom till bruket, fanns växten ännu kvar pä ängen ifråga, men försvann hon några år därefter, efter det ängen utdikats och torrlagts. Sceptrum carolinum, som äfven prunkade å denna äng, har nu väl också den gått all världens väg. Halmstad den 7i-' lo- C. A. HoIIxrci. Storskarf fångad i sjön Asnen, I senare hälften af maj i år fångades på långref i sjön Asnen i Sniåland en storskarf, en ung hane. Exemplaret öfverlämnades till Riksmuseum. /. Z. Fågelnotiser från Skåne. Den 1 1 maj iakttog undertecknad en mängd kajor, som slagit sig ned och plockade på ryggarna af 5 st. kor. Huruvida det var för att plocka insekter eller endast för att rycka till sig hårtussar, hvilket 2 stycken synbarligen gjorde, kunde ej konstateras. Som kajorna här i Skåne redan den i maj hade fulltaliga kullar, är det emellertid ej troligt att alla dessa sysslade med bobyggnad. Medde- lar detta, enär i »Nordens Fåglar» dylikt omtalas såsom ett ena- stående fall. Kristianstad 191 1. Ture Sa>Hfgrc?2. Enär uppgifterna angående pilgrimsfalkens häckningstid variera, från slutet af mars till början af juni, får jag meddela, att i Skåne hade pilgrimsfalken nylagda ägg den 22 april detta år, Kristianstad 191 1. Ture Sand^i:;rc/i. Från Vättern. Den ^^/i2 19 10 erhölls i Vättern en ärsunge af tordmule; den hade under dykning fastnat i ett nät på c:a 16 famnars djup. H/. Flodin. 148 FAUNA OCH FLORA Karl XI:s hvita ekorre. Till kompletterande af hvad jag förut meddelat om detta djur, för hvars afbildande konungen anlitade två berömda målare, kan jag nu tillägga, att enligt benäget meddelande af bibliotekarien Olof Granberg den Ehrenstrahlska taflan finnes i behåll, och åtminstone i juni i fjol tillhörde änkefru Emmy Nisbeth i Stockholm. Det är en medelstor oljemålning på duk, å hvilken den hvita ekorren är fram- ställd sittande på en kulle i ett skogrikt landskap. Djuret visas sit- tande på bakbenen, vändt åt vänster, med framtassarna vid munnen, således gnagande på något matnyttigt. Ögonen äro, såsom var att förmoda, röda. På själfva duken nederst till vänster läses denna inskrift: »A:o 1696 D. 27 ]u\\] blef een sådan Ekorn vid Kungs bar- kare fången af Stalldrengen Anders Eek och till Hans Kongl. Maij. lefwandes l)racht. Klöker Ehrenstrahl.» C. S. Tretåiga måsen iakttagen i Dalarne. Beder härmed få meddela, att den 3 april i år observerades fem stycken måsar kretsande öfver det lilla öppna vatten, som fanns i älfven (Österdalälfven) vid Mora-Noret (Kopparbergs län). Fåglarna visade ej någon skygghet för människor, och blefvo de matade med strömming m. m., hvilket de begärligt åto. Senare på dagen sköts tvenne med salongsgevär af en yngling, som någon dag senare lämnade dem till uppstoppning hos underteck- nad. Samtidigt hade jag hittat tvenne exemplar döda på isen på älfven, och befanrs alla vara den tretåiga måsen, och kunde ej min- sta skada upptäckas ä de två senare. Genom min far i Säffle, som åtagit sig uppstoppningen af de fyra exemplaren, har jag haft meddelande, att de voro till ytterlig- het utmagrade, hvadan de troligen svultit ihjäl. Enligt uppgift skall den 30 mars 1875 ^^ skjutits en dylik fågel i Mora. Mora-Noret den 13 a])ril 191 1. S. Dahllöf. Öfvervintrande sädesärla. I den händelse det skulle intressera har jag äran meddela följande : Sedan sista dagarna af oktober månad har under hela vintern här på Söderarm uppehållit sig en sädesärla, och har fågeln, tro- ligtvis en af förra årets ungar — färgerna på fjädern icke fullt så skarpa, som på de fullvuxna — hvarje dag under hela vintern synts hoppa omkring vår byggnad. Snöstormdagar har den icke varit synlig, och boet måste bon ha på något intilliggande skär, ty här på skäret ha vi ej kunnat upptäcka det. Insektätande, har hon dock pickat i sig gryn, som barnen kas- tat ut. Den 5 mars, således i går, ankommo redan tre starar, hvilka troligen äro desamma, som häckade på skäret förra året. Söderarm, Gräddö, 5 mars 191 1. K. Mahfiberj^: Fvrmästare. Ornithologiska iakttagelser från Torne lappmarks fjälltrakter somrarna 1906 och 1909. Af Nils Gyldenstolpe. ommaren 1906 uppehöll jag mig under juni och juli månader i Torne lappmark i och för ornithologiska studier. De trakter, som jag bestämt mig för att närmare undersöka, voro dels omgifningarna af Kiiruna, dels och fram- förallt Vassijauretrakten och delar af Torne träsk-området. Under de fjorton första dagarna af juni vista- des jag i Kiiruna, där jag af Disponenten Fil. Doktor Hj. Lund- bohm rönte stort tillmötesgående och välvilja, som bl. a. tog sig uttryck i anskaffandet af en för mitt ändamål lämplig och duktig handtlangare. Vid min ankomst till Kiiruna låg snön till en stor del kvar, och isen var ännu fast på Luossajärvi, den mellan Kii- runavaara och Luossavaara belägna sjön. Vintern hade varit mycket sträng, och snön hade fallit ovanligt rikligt. Synner- ligast på fjällsluttningarna låg snön kvar på sina ställen me- terdjup, men äfven i skogen och på myrarna kvarlåg den ännu, här och hvar afbruten af bara fläckar. Fågellifvet hade dock redan vaknat till lif efter vinterns långa hvila, och flertalet af de flyttfåglar, som häcka häruppe, hade redan anländt och voro ifärd med bobyggandet. Flera fågelarter hade till och med ägg i boen, och några tidiga häckfåglar redan ungar. Ett flertal exkursioner företogs i den omgifvande trakten, och under en af dessa gjorde jag en tur längs Torne älf upp Fauna och Flora 1911. Haft. 4. \\ I50 FAUNA OCH FLORA mot Tarrakoski. Från Kiiruna gick jag till byn Kurravaara och därifrån dels med båt och dels till fots uppåt älfven, hufvudsakligen följande den västra stranden. Några kortare utflykter företog jag äfven till den lilla fmnbyn Käyrävuopio, belägen vid Rautasjokk ungefär 1 \ 2 mil norr om Kiiruna, samt till Säkkivuoma, en rätt stor myr i närheten af Kalixfors järn- vägsstation, omkring 2 mil söder om Kiiruna. Vegetationen i dessa trakter utgöres af både barr- och björkskog, och jag hade hoppats på att djurlifvet skulle vara både rikt och omväxlande. Dessa mina förhoppningar slogo dock tyvärr fel, ty särskildt fågelfaunan visade sig vara täm- ligen fattig, och ej heller var hvarje art representerad af så värst många individer, dock med undantag af ängpiplärkan fA?2thus pratensis L.J, som var ytterst allmän på alla passande lokaler. Märkvärdigt fåtaliga voro alla roffågelarter, och detta oaktadt året var ett s. k. lemmelår. Nästan öfverallt syntes lämningar efter lemlarna, eller också såg man dem med ett argt hväsande ljud söka skydd i något stenrös eller dylikt. När jag slutat mina undersökningar i Kiirunatrakten begaf jag mig upp till den Naturvetenskapliga stationen vid Vassi- jaure, hvarest jag erhållit tillstånd att förlägga mitt hufvud- kvarter. Härifrån företog jag dels en mängd smärre exkur- sioner i alla riktningar kring Vassijaure, dels for jag med järn- vägen till åtskilliga af de sydligare och östligare belägna järn- vägsstationerna, och med dessa som utgångspunkt företog jag ströftåg i den kringliggande trakten. De i ornithologiskt hän- seende mest gifvande lokalerna visade sig ligga i närheten af Stordalen, en järnvägsstation belägen vid den smalaste delen af Torne träsk. Trakterna kring Björkliden voro äfven ganska intressanta, men en verkligt fågelrik trakt lyckades jag aldrig upptäcka. Vassijaures Naturvetenskapligas tation ligger som bekant invid den södra stranden af sjön Vassijaure. Strax söder om stationen reser sig Vassitjåkko, en omkring 1,400 meter hög fjälltopp. Något längre söderut ligger fjället Vuottasreita (1,576 m.). ORNITHOLOGISKA lAKlT. FRÅN JORNK LAPPMARKS FJÄLLTRAKTER 151 som i sin tur ej är vidare långt aflägset från den bekanta KårsojökeliL Norr om Vassijaure fmnes ett helt system af större och mindre fjällsjöar, och här hade jag hoppats finna ett rikt fågellif. Den högst belägna större fjällsjö, som jag under nn'na vandringar besökte, var den på gränsen till Norge liggande Katterjaure, belägen ungefär 776 meter öfver hafvet. Vid min ankomst till den Naturvetenskapliga stationen den 15 juni låg Vassijaure betäckt med ett nära metertjockt istäcke, och sjön gick icke upp förrän en af de allra sista dagarna i månaden. Katterjaure gick upp mycket senare; om jag icke misstager mig var det någon dag i midten af juli. Fjällen lågo fortfarande betäckta af ganska djup snö, och endast de mot söder vettande och lägst belägna delarna voro något så när fria från snö. Ungefär en kilometer öster om stationen flyter Vassijokk ut i Vassijaure, bildande ett litet delta, utmärkt ge- nom det rikaste fågellifvet i hela den omgifvande nejden. Växtligheten i Vassijaures omgifningar utgjordes af några enstaka stående björkar, samt smärre videbestånd i de lägst liggande delarna. Vassijokk's delta däremot visade en ganska yppig videvegetation. Den Naturvetenskapliga stationen ligger sålunda ungefär vid själfva trädgränsen, och redan på denna grund kunde man sluta sig till frånvaron af en i ordets egentliga bemärkelse rik fågelfauna. Likväl kunde det ju dock vara af ett visst intresse att se hvad dessa våra nordligaste fjälltrakter hade att bjuda på i ornithologiskt afseende. Stränderna kring Torne träsk äro bevuxna med en vacker björkskog både på norra och södra sidorna. Midt emot Stor- dalen ligger det vackra fjället Maivatjåkko och strax väster om detta rinner den lilla älfven Ortojokk ut i Torne träsk. Till denna älf, hvars stränder inom parentes sagdt äro beväxta med en synnerligen yppig vegetation, företogs äfven en några dagars exkursion. Sommaren 1909 återvände jag i midten af juni ånyo till Lappland för att fortsätta mina 1906 påbörjade studier i Vassi- 1^2 FAUNA OCH FLORA jaure-området. Äfven denna gången tog jag mitt hufvudkvarter på den Naturvetenskapliga stationen, och härifrån företogs unge- fär samma exkursioner som vid mitt förra besök. Fågellifvet visade sig vara om möjligt ännu fattigare, och endast trenne arter kunde läggas till listan öfver de sommaren 1906 iakttagna. Däremot saknades några arter, som då och då hade visat sig under mitt föregående besök. I min resplan ingick äfven att så ingående som möjligt taga kännedom om det högre djurlifvet i den blifvande natio- nalparken kring Abisko. Därför begaf jag mig den 22 juni till Abisko, hvarifrån jag i sällskap med en handtlangare star- tade en fjorton dagars tur mot Abiskojaure samt sedan längs Kamajokk till denna älfs förening med Håikamajokk. Hela denna exkursion försvårades i hög grad genom det synnerligen ogynnsamma väder, som var rådande under större delen af min vistelse i dessa trakter. Från Abisko återvände jag ännu en gång till Vassijaure, där jag stannade till midten af juli. Under denna min vistelse vid stationen företogs äfven en ex- kursion till den cirka 1 mil söder om Torne träsk belägna järnvägsstationen Bergfors, hvars omgifningar undersöktes. I det följande skall meddelas en förteckning öfver de af mig under de båda somrarnas ströftåg iakttagna fågelarterna. Iakttagna fågelarter. 1. Turdus iliacus L. Inom Kiirunaområdet var denna trast mycket allmän och häckade talrikt tillsammans med björktrasten f Turdus pilaris L.J på flertalet lämpliga lokaler, i de flesta af mig undersökta boen anträffades omkring den 10 juni ganska starkt rufvade ägg samt i några t. o. m. ungar. Kring den lilla fmnbyn Käy- rävuopio var rödvingetrasten den ojämförligt allmännaste tras- ten. Äfven inom större delen af Abiskoområdet var Turdus iliacus talrikt representerad, men så långt norr ut som kring Vassijaure blef han aldrig iakttagen. Den -^c 1909 anträffades ORNITHOLOGISKA lAKTT. FKAN TORNE LAPPMARKS FJÄLLTRAKTER 153 nära Abiskojaiire ett ho innehållande 7 tämligen färska ägg. Detta bo var i motsats till det vanliga förhållandet placeradt på marken under en kullfallen björk och mycket väl doldt. För öfrigt var boet af normal byggnad. Rödvingetrasten vi- sade sig i allmänhet vara betydligt skyggare än sin frände björktrasten. Under det att denna senare under ett ideliget snattrande flög rundt omkring så länge man uppehöll sig i boets omedelbara grannskap, höll sig rödvingen mera på af- stånd och var betydligt tystare. 2. Turdus pilaris L. Som förut blifvit omtaladt var björktrasten allmän på samma lokaler som föregående art; dock synes han hafva en något vidsträcktare utbredning mot norr. Sålunda anträffades han häckande inom den öfversta delen af björkregionen såsom t. ex. på fjället Njalkavaara nära Vassijaure. I allmänhet voro ungarna flygfärdiga i Torne träsk-trakten omkring den 1 juli. 3. Cyanecula suecica L. Med undantag af Abiskoområdet syntes blåhakesångaren vara tämligen sällsynt i de genomströfvade trakterna. Vid Vassijaure fanns han dock i flera par på det med videbuskar beväxta deltalandet vid Vassijokks utflöde i sjön Vassijaure. Hit anlände han sommaren 1906 omkring den 20 juni. Den 7 och 10 i samma månad anträffades år 1906 nära Kiiruna tvenne bon innehållande hvardera 3 ägg. Således syntes kul- larna detta år vara fulltaliga först fram mot midten af juni i denna trakt. Kring Abiskojaure var blåhaken en af de all- männaste fågelarterna, och flera bon anträffades under mina exkursioner därstädes. Boen voro för det mesta belägna mellan rötterna af täta videbuskar och ganska svåra att finna. För- äldrarna visa föga rädsla vid människans annalkande till boen, och flera gånger låg honan så hårdt på äggen, att man nästan kunde vidröra henne. 154 FAUNA OCH FLORA 4. Saxicola oenanthe L. Stenskvättan var ganska allmän öfverallt, särskildt ofvan trädgränsen, och anträffades ofta häckande bland stenören på fjällsluttningarna. Vid Kalixfors påträffades den 13 juni 1906 ett bo med 7 orufvade ägg. Boet var beläget i slutet af en nära meterlång gång i mossan på en kulle. Fig. 1. Blåhakesångare. Abiskojaure d. ^*\\i 1909. (Foto. Nils Gyldenstolpe.) 5. Phoeniciirus phoeniciiriis L. Ett enstaka par af rödstjärten iakttogs på sydsluttningen af Nuoljafjället vid Abisko sommaren 1909, och är detta enda gången, som denna fågelart af mig iakttogs i dessa nordliga trakter. 6. Cinclus cinclus L. Strömstaren fanns endast inom Abiskoområdet, och äfven här tycktes han vara sällsynt. Sålunda iakttogs ett par vid ORNITHOLOGISKA lAKTT. FRÅN TORNE LAPPMARKS FJÄLLTRAKTER 1 55 Kamajokk den -"Ve, och den '^'V.; anträffades vid Kårsovagge- jokk ett bo innehållande fem, cirka en vecka gamla ungar. 7. Pliylloscopiis trochihis L. Denna löfsångarart synes hafva en vidsträckt utbredning mot norden och var allmän ända upp till trädgränsen t. ex. vid Vassijaure. Här anträffades några gånger hans bo inne- hållande ägg eller ungar. Äfven inom Abiskoområdet var han talrik, och ett bo med 5 tämligen rufvade ägg iakttogs nära Kamajokk den -'g 1909. 8. Muscicapa atricapilla L. Den svart och hvita flugsnapparen blef af mig endast funnen nära Ortojokk's utflöde i Torne träsk och är väl detta en af de nordligaste fyndorterna för denna fågelart. 9. Parus borealis Selys-Longchamps. Denna mesart blef endast iakttagen sommaren 1906 och förekom då i spridda exemplar inom Torne träsk-området, speciellt i närheten af Björkliden. 10. Parus cinctiis Bodd. Tvenne bon af lappmesen anträffades vid Björkliden den 26 juni 1906, båda innehållande alldeles nykläckta ungar. För öfrigt iakttogs denna mesart endast ett fåtal gånger under mina ströftåg kring Abiskojaure, och vid Kiiruna blef han aldrig påträffad, oaktadt han företrädesvis uppehåller sig där barrträd börja blandas med björk. 11. Chelidoii urbica L. Hussvalan häckade 1906 i Abiskojokks kanjon. Sommaren 1909 tycktes hon vara något talrikare på denna häckningsplats. Dessutom häckade hon äfven på det nära Abiskojaure belägna fjället Kieronas nordsluttning. 156 FAUNA OCH FLORA 12. Motacilla alba L. Denna fågelart blef endast iakttagen i spridda exemplar såsom vid Stordalen den 'S-, 1906, vid Vassijaure den Vt 1909 och vid Bergfors den "'i- 1909. 13. Motacilla flava borealis Sundev. Den nordiska gulärlan förekom tämligen sällsynt inom alla af mig undersökta trakter. Allmännast syntes den dock vara i Kiirunaområdet t. ex. kring Kurravaara och Käyrävuopio. Under hela min vistelse kring Abiskojaure blefvo gulärlor endast iakttagna tvenne gånger. Ett bo innehållande 3 färska ?igg anträffades på en holme i Torne älf norr om Kurravaara den "/g 1906. 14. Anthiis pratensis L. Ängpiplärkan var synnerligen allmän öfverallt på lämpliga lokaler och fanns häckande på så godt som hvarje myrmark. Många bon hittades, och innehöllo dessa vanligen 5 å 6 till färgen mycket varierande digg. Fulla kullar anträffades inom Vassijaureområdet omkring den 20 juni sommaren 1906. Som- maren 1909 tycktes fåglarna häcka något senare i samma trakt; sålunda voro kullarna i allmänhet fulltaliga först i början af juli. Den ^7 1909 anträffades vid foten af fjället Vassitjåkko ett bo af ängpiplärka byggdt i en gammal ansjovisburk. Under min vistelse vid den Naturvetenskapliga stationen fälldes som- maren 1906 af konservatorn vid Stockholms Högskola O. Roth en albino af ängpiplärkan. 15. Anthus cerviiius Pall. Denna i Sverige ganska sällsynta piplärka erhölls som- maren 1906 i några få exemplar, samtliga fällda i deltalandet vid Vassijokks utflöde i Vassijaure. Helt säkert häckade hon ORNITHOLOGISKA lAKTT. FRÅN TORXE LAPPMARKS FJÄLLTRAKTER 1 57 Ilar eller på de omgifvande myrmarkerna, att döma efter ligg- fläckarna hos samtliga tillvaratagna honor, men något bo lyc- kades jag aldrig finna. 1909 iakttogs endast ett enstaka exem- plar (J") af den rödstrupiga piplärkan på fjällheden strax norr om den Naturvetenskapliga stationen. Inom något annat af de af mig undersökta områdena blef denna fågelart aldrig med full visshet iakttagen; dock trodde jag mig en gång sommaren 1906 hafva iakttagit ett exemplar på södra stranden af Luossa- järvi, men som detta exemplar icke fälldes, kunde arten icke med bestämdhet konstateras. 16. Emberiza schoeniclus L. Säfsparfven förekom tämligen talrikt inom björkregionen, men så långt uppe bland fjällen som kring Vassijaure blef han aldrig iakttagen. I Kiirunatrakten påträffades fulla kullar omkring den 10 juni 1906, oaktadt snön ännu betäckte en stor del af marken. Inom Abiskoområdet var han äfvenledes ganska allmän och iakttogs allt som oftast. 17. Calcarius lapponicus L. Förekom tämligen allmänt både inom Abisko- och Vassi- jaureområdena. Inom det senare dock endast i större mängd i Vassijokks delta och på de kringliggande myrmarkerna. Kring Kiiruna var han betydligt sällsyntare, äfven om han dock icke saknades på lämpliga lokaler. År 1906 påträffades fulla kullar — dock med något rufvade ägg — omkring den 20 juni. I närheten af Abiskojaure hittades den 26 juni 1909 ett bo med 6 nästan kläckfärdiga ägg. 18. Passerina nivalis L. Snösparfven fanns endast som häckfågel i de högre lig- gande trakterna inom Vassijaureområdet. I närheten af Katter- 15» FAUNA OCH FLORA jaure anträffades den 25 juni 1906 ett i en brant klippvägg beläget bo med 5 färska ägg. Snön låg då kvar till en stor del, dock fanns det här ocli hvar en del bara fläckar. Som en egendomlighet må påpekas, att intet enda exemplar af snö- sparf blef iakttaget under alla mina exkursioner i fjällen som- maren 1909. Fig. 2. Häckningsterräng för Calcarius lapponicus & Tringa temmincki vid Vassijokk's utflöde i Vassijaure. (Foto. Nils Gyldenstolpe d. -7« 1909.) 19. Pinicola enucleator L. Af denna fågelart, som ju så godt som uteslutande fort- plantar sig i Lapplands barrskogar, iakttogos endast trenné exemplar i närheten af Kurravaara under en af mina exkur- sioner dit sommaren 1906. Något bo af tallbiten lyckades jag aldrig finna, och han synes icke förefinnas i någon större mängd i Kiirunaområdet. ORNITHOI.OGISKA lAKTT. FRÄN TORXK I.AI'I'.MARKS FJÄLLTRAKTER I 59 20. Passcr doincsticiis L. Gråsparfven var ganska allmän inom Kiiruna samhälle samt häckade för öfrigt i ett eller annat par vid de flesta järnvägsstationerna mellan denna ort och F^^iksgränsen. Var äfven ahmän både vid Kurravaara och Käyrävuopio. Fig. 3. Bo af Acanthis flanimea. Vassijaure d. 7' 1909. (Foto. Nils Gyldenstolpe.) 21. Fringilla niontifriiigilla L. Var en af de oftast anträffade häckfåglarna inom björk- regionen. Nästan öfverallt hörde man hanens karaktäristiska bräkande läte, och ofta hittades det konstnärligt utförda boet, hvilket i hög grad liknade barken på det slags träd, i hvilket det var byggdt. Sommaren 1906 hade bergfinken icke lagt några ägg till den 15 juni inom Kiirunaområdet, men samma år anträffa- des fulltaliga kullar omkring den 25 juni i Björklidens omgif- ningar. Vid Vassijaure iakttogs endast enstaka exemplar, och något bo blef aldrig funnet, hvadan han troligen icke häckade I 6c FAUNA OCH FLORA däruppe. Kring Abiskojaure däremot var han mycket allmän, och flera bon tillvaratogos under min vistelse i denna sjös grannskap. 22, Acanthis flammca L. Utom i Abiskoområdet kunde denna art endast sägas vara talrik kring Vassijaure. Dock blef den funnen — om också mera sparsamt — inom de flesta exkursionsområdena. Vid Vassijaure anträffades ett bo med 5 färska d^gg så sent som den 15 juli 1906, men detta bo tillhörde väl något par som antingen lade ännu en kull eller, hvilket nog är troligare, fått sin första kull på ett eller annat vis förstörd. Vid samma tid hittades i den närmaste trakten af stationen några bon med nära flygfärdiga ungar. Kring Abiskojaure var gråsiskan äfven ganska allmän, och de flesta boen innehöllo omkring den 2Q juni 1909 stora ungar. 23. Acanthis flammea holboelli Brehm. De flesta af de tillvaratagna exemplaren af den långnäb- bade gråsiskan förskrifva sig från omgifningarna af Stordalen, men några exemplar härstamma äfven från Abiskojaure och Vassijaure. Som denna art till sitt utseende endast föga afviker från Acanthis flammea L., var det mig omöjligt komma till full klar- het öfver denna gråsiskearts utbredning inom de undersökta gebiten. Troligen förekommer den dock på samma lokaler som den vanliga gråsiskan, med hvilken den för öfrigt delar häckplats. 24. Pica pica L. Ett exemplar af skatan iakttogs så långt norr ut som vid den Naturvetenskapliga stationen den 1 juli 1909. Enligt den vid stationen tjänstgörande amanuensens utsago hade skator iakttagits både vid Vassijaure och vid Riksgränsen under hela vintern. ORXITHOI.OGISKA lAKTT. FRÄN TORNE LAPPMARKS FJÄI.I/IRAKTER l6l 25 (^orviis cornix L. Ett par af dessa människans »trogna följeslagare häckade sommaren 1906 så långt norr ut som vid Käyräviiopio, d. v. s. ungefär 68° n. br., och 1909 hade de utbredt sig ännu längre mot norden och fanns bl. a. häckande på sluttningen af Nuolja- fjället. Fig. 4. Rufvande Acanthis flaminea. Vassijaure d. "/t 1909. (Foto. Nils Gyldenstolpe.) 26. Corvus corax L. Korpar iakttogos allt emellanåt särskildt i de högre lig- gande fjälltrakterna. Sommaren 1906 häckade ett par i Vassi- vagge, men ungarna voro vid min ankomst redan flygfärdiga. 27. Cuciilus canoriis L. Under mina vistelser i lappmarken kom jag upprepade gånger i tillfälle att både se och höra göken. Särskildt i Kii- l62 FAUNA OCH FLORA runas omgifningar och vid Torne älf var han allmän, men äfven så långt norr ut som vid Vassijaure blef han flera gån- ger iakttagen i synnerhet sommaren 1906. 28. Asio accipitrinus Pall. I närheten af Kopparåsen iakttogs sommaren 1906 ett en- staka exemplar af denna fågelart. Vid Stordalen fällde jag samma sommar en jorduggla (?), och att döma af de stora liggfläckarna häckade hon antagligen här, oaktadt något bo icke anträffades. 1909 iakttogs arten aldrig. 29. Circiis cyaneus L. Den blå kärrhöken föreföll att vara ytterligt sällsynt inom undersökningsområdena. Dock hade jag åtminstone väntat att finna honom kring Kiiruna och Torne älf, men under alla mina exkursioner i dessa trakter iakttogs endast ett exemplar nära Kurravaara. 30. Falco rusticolus L. Sommaren 1906 häckade ett jaktfalkpar på det vid Abisko belägna Nuoljafjället. Vid mitt besök därstädes, d. v. s. i midten af juli månad, voro ungarna redan flygfärdiga. Den 19 juni 1906 iakttogs tvenne exemplar nära Vassijaure. 1909 hade fåglarna tydligen öfvergifvit sin gamla häckplats på Nuolja, och intet enda exemplar iakttogs inom hela Abiskoområdet. 31. Falco mcrillus Gerini. Denna småfåglarnas mordängel var den ojämförligt van- ligaste roffågeln inom samtliga undersökningsområdena. Enligt Ekman [Die Wirbeltiere der Arktischen und Subarktischen Hochgebirgszone im nördlichsten Schweden. Stockholm 1907] ORNITHOLOGISKA lAKTT. FRÅN TORNE LAPPMARKS FJÄLLTRAKTER 163 skulle dvärgfalkcn aldrig eller mycket sällan häcka ofvan träd- gränsen. Jag fann emellertid tlera bon belägna inom det egent- liga högfjällsområdet. Sommaren 1906 syntes, att döma efter tvenne fynd gjorda den 2 och 3 juli, ungarna kläckas i början af denna månad inom Vassijaureområdet. Dvärgfalkens föda synes hufvudsakligen utgöras af smärre fåglar såsom ängpip- lärkor, snö- och lappsparfvar m. fl. i fjällen allmänna småfåglar. Oaktadt 1906 var ett s. k. lemmelår tyckes dvärgfalken icke i någon större mängd förtära dessa djur att döma efter de af mig fällda exemplarens maginnehåll. 32. Archibutco lagopus Brunn. Under lemmelåret 1906 var fjällvråken ganska allmän sär- skildt inom Kiirunaområdet, men den var heller ingalunda säll- synt inom vare sig Torne träsk- eller Vassijaureområdena. 1909 däremot, som icke var ett lemmelår, var fjällvråken så godt som alldeles försvunnen, och endast ett bo anträffades (inom Abiskoområdet). Sommaren 1906 däremot erhölls ett flertal vackra kullar tagna inom samtliga de olika undersök- ningsområdena. Kring Kiiruna häckade han såväl i branta klippväggar som i höga träd. Dock var boet aldrig beläget i toppen, utan alltid inom den öfre tredjedelen at trädets höjd. I alla de af mig undersökta boen anträffades i midten af juni inom Kiirunaområdet något rufvade ägg. Den 7 juli 1906 an- träffades på fjället Vuoskovaara söder om Stordalen ett bo innehållande 5 till åldern ganska olika ungar, af hvilka den äldsta säkerligen var minst fjorton dagar gammal och den yngsta ej mer än ett par dagar. Troligen börjar fjällvråken därför rufva så fort det första ägget blifvit lagdt, och detta har naturligtvis till följd, att en ganska stor åldersskillnad upp- kommer mellan ungarna. I motsats mot dvärgfalken synes fjällvråken hufvudsakligen lefva af lemlar. Att den äfven håller till godo med större djur bevisas däraf, att i ett af de fällda exemplaren anträffades rester af en ripa. 164 FAUNA OCH FLORA 33. Aquila chrysactus L. Enda gången, som kungsörnar iakttogos under mina båda resor i Lappland, var den 13 juli 1906, då tvenne exemplar visade sig vid den Naturvetenskapliga stationen. Här bemäk- tigade de sig en af de tama kaniner, som tillhörde stationens vaktmästare. Om kungsörnen häckade inom något af de olika undersökningsområdena är ovisst. Jag själf lyckades aldrig finna något bo, och ej heller kände de af mig utfrågade nybyg- garna och lapparna till någon häckningsplats. 34. Pandion haliactus L. Ett fiskgjusbo anträffades den 2 juli 1906 nära Torne träsk och innehöll då ett nästan kläckfärdigt ägg samt en några dagar gammal unge. Inom Kiirunaområdet iakttogs fiskgjusen ett fåtal gånger. 35. Lagopus niiitiis Montin. Häckade rätt sällsynt inom de högsta fjälltrakterna och uppehöll sig mest inom gråvide- och lafregionerna. Så snart honorna lagt sig, drogo sig hanarna upp bland stenören på de högre fjälltopparna, där de i slutet af juni eller början af juli ofta anträffades i smärre flockar. 36. Lagopus lagopus L. Förekom jämförelsevis sällsynt i de Vassijaure omgifvande trakterna, men var däremot och särskildt år 1906 mycket all- män både inom Kiiruna- och Abiskoområdena. Flera par med nyss flygga ungar anträffades kring Ortojokks nedre lopp den 13 juli 1906, och samma år hittades vid Stordalen så sent som den 6 juli ett bo med 8 färska ägg. Dalripan häckade nog äfven kring Vassijaure att döma efter liggfläckarna hos några där fällda honor. Sommaren 1909 hittades flera bon, af hvilka ORNITHOI.OGISKA lAKTT. FRÄN TORNK LAPPMARKS FJÄLLTRAKTER 165 de flesta innehullo tämligen starkt rufvade ägg omkring den 20 juni. Detta år var dalripan inom samtliga undersöknings- områden betydligt sällsyntare än 1906. Särskild! var detta fallet kring Vassijaure. 37. Anser tahalis Lath. Sädgåsen blef endast iakttagen år 1906 och blott inom Kiirunaområdet. Enligt nybyggarnes utsago skulle sädgåsen i flera par årligen häcka på några små öar i Torne älf nedanför Vakkakoski, men detta var tydligen icke fallet åtminstone som- maren 1906, ty vid mitt besök på dessa öar kunde trots ifrigt sökande intet rede upptäckas, och ej heller syntes några gäss. 38. Anser erythropus L. Fjällgåsen iakttogs i spridda par öfverallt på lämpliga lo- kaler inom alla de olika undersökningsområdena. Dock var den talrikare både inom Vassijaure- och Abiskoområdena än t. ex. kring Kiiruna. Något bo lyckades jag aldrig finna, oak- tadt fjällgåsen säkerligen häckade på södra stranden af Abisko- jaure, där han så godt som dagligen sågs under min vistelse vid sjön. 39. Anas boschas L. Gräsanden förekom spridd öfver de olika områdena och anträffades äfven ofvan trädgränsen såsom vid Vassijaure, där det dock synes mig ovisst, om han häckade. Kring Torne träsk var han rätt vanlig och häckade vid Abiskojaure i minst 3 par sommaren 1909. Nykläckta ungar iakttogos vid Stor- dalen den 7 juli 1906. 40. Mareca penelopc L. Mycket vanlig inom Kiirunaområdet. Däremot föreföll bläs- anden att vara betydligt mindre allmän ju längre mot norden Fauna och Flora 1911. Haft. 4. 1 2 1 66 FAUNA OCH FLORA man kom och saknades fullständigt kring Vassijaure. Kring Abisko var den ännu rätt talrik och fanns häckande vid Abiskojaure. 41. Nettion crecca L. Blef endast iakttagen nära Kiiruna samt vid Abiskojaure. I närheten af Kamajokks inflöde i sistnämnda sjö hittades den 25 juni 1909 ett bo af krickanden innehållande 9 tämligen orufvade ägg. Skall föröfrigt vara allmän inom hela björkre- gionen (Sv. Ekman: Die Wirbeltiere der Arktischen und Subark- tischen Hochgebirgszone im nördlichsten Schweden. Stock- holm 1907). 42. Dafila aciita L. Stjärtanden fanns i spridda par öfverallt på lämpliga lo- kaler; dock syntes hon vara något allmännare kring Abisko- jaure än t. ex. kring Kiiruna. Längs Torne älfven däremot var hon näst bläsanden den vanligaste andarten. Äfven så nordligt som vid Vassijaure iakttogos några par i början af juni 1906. 43. Fiiligula marila L. Berganden iakttogs endast inom Kiirunaom.rådet, men var där ingalunda sällsynt. Sålunda syntes flera par vid den nära Kalixfors järnvägsstation belägna myren Säkkivuoma. 44. Fiiligula fiiligula L. Blef endast iakttagen vid Kalixfors den 13 juni 1906 i 3 exemplar (2 d", 1 ?). 45. Clangula clangula L. Knipan fanns endast inom Kiirunaområdet och förekom här spridd öfver större delen af området dock endast i ringa ORNITHOLOGISKA lAKTT. FRÅN TORNF. LAPPMARKS FJÄI.I/IRAKTER 1 67 mängd. Längs Torne älf och Rautasjokk sågos ofta de af ny- byggarna uppsatta hålkarna vara bebodda af antingen knipor eller skrakar. I sista hälften af juni tycktes äggen i allmänhet vara lagda. 46. Ilarclda Iiycnialis L. Denna fågelart var tämligen allmän inom alla undersök- ningsområdena, men tycktes tilltaga i antal mot norden och var sålunda talrikare både kring Vassijaure och Abisko än kring Kiiruna. Den 13 juni 1906 hittades nära Kalixfors ett bo inne- hållande 9 fullkomligt färska ä.gg. 47. Oidemia nigra L. I Torne älfven var sjöorren ojämförligt den allmännaste simfågelarten. Omkring midten af juni 1906 uppehöll den sig i stora flockar, hvilka ibland säkerligen räknade flera hundra- tals individer och hade tydligen ännu icke börjat häcka, då flockarna bestodo af både hanar och honor. Föröfrigt fanns sjöorren både kring Abisko och kring Vassijaure, om också sällsynt på det senare stället. Vid Abiskojaure fanns som- maren 1909 efter allt att döma endast tvänne par häckande. 48. Oidemia fusca L. Svärtan blef af mig endast observerad en gång, nämligen nära Kurravaara by inom Kiirunaområdet den Ve 1906, då 5 exemplar (3 J", 2 ?) blofvo iakttagna. 49. Mergus nierganser L. Storskraken blef endast iakttagen sommaren 1906 under min exkursion från Kurravaara längs Torne älf upp mot Vak- kakoski och sågs här endast i ett fåtal exemplar. Dock skall den enligt nybyggarnes utsago vissa år vara ganska allmän, under det att den andra år så godt som alldeles saknas. I 68 FAUNA OCH FLORA 50. Mergus serrator L. I motsats mot föregående art var småskraken både 1906 och 1909 betydligt allmännare och förekom både inom Kiiruna- och Abiskoområdena. Vid Vassijaure sågs han däremot aldrig. 51. Charadrius apricarius L. Ljungpiparen observerades endast tvänne gånger under mina resor, nämligen ena gången vid Käyrävuopio 1906 och andra gången nära Bergfors sommaren 1909. På det sist- nämnda stället var den emellertid rätt vanlig och 4 par häc- kade på en liten myr sydost om fjället Nakerivaara. 52. Aegialites hiaticiila L. Den större strandpiparen var ganska allmän inom de olika områdena. För det mesta syntes den hålla till vid sjösträn- derna, men den fanns äfven på de högt belägna fjällhedarna och på dessa t. o. m. långt från någon sjö eller vattendrag. Kring Torne träsk var han vanlig, och på de små lagunvallarna utanför Ortojokks mynning häckade flera par. Den 13 juli 1906 fann jag här tämligen nykläckta ungar, hvilka föräldrarna, och särskildt hanen, försökte skydda från upptäckt genom att lägga sig öfver den lilla ungen och med benens och vingarnas tillhjälp hålla honom tryckt mot marken. Ungarna förstodo tydligen icke, att det var fara på färde vid vårt annalkande, utan de försökte på alla vis befria sig från föräldrarna för att så fort detta någon gång lyckats genast springa upp och upp- söka något enligt egen åsikt mera lämpligt gömställe. Fak- tum är också, att de ensamma voro vida svårare att upptäcka än när föräldrarna försökte dölja dem. Strandpiparen anträf- fades äfven uppe vid Vassijaure, om också i ringare antal än kring Torne träsk eller Abiskojaure. ORNITHOLOGJSKA IAK'1'1-. FRÄN 'lOKNK I.AI'I'.MAKKS FJÄI.I.TK AKTER 1 69 53. Niiiiiciiiiis phacopus L. Småspofven finnes blott sporadiskt inom de högre liggande fjälltrakterna. Inom Kiirunaomradet däremot fanns han dock här och hvar, men öfverallt ganska fåtaligt. Att döma af för- äldrarnas uppträdande hade han antingen kläckfärdiga ägg eller nykläckta ungar vid tiden för ett af mina besök vid Käyrävuopio (den ^Vc 1906). Kring Vassijaure blef han aldrig iakttagen, men inom Abiskoområdet sågs den -'^ .; 1906 tvänne exemplar. 54. Totanus totanus L. Denna snäppa var rätt allmän inom undersökningsgebiten, men förekom dock endast i spridda par. Oftast synes den uppehålla sig där någon älf eller bäck vid utflödet i en sjö bildade ett med videbuskar bevuxet deltaland, men den anträf- fades äfven allt som oftast vid inom björkregionen belägna småsjöar eller träskmarker. 55. Totanus glareola L. Grönbenta snäppan var allmän på sumpiga sjöstränder samt vid myrarna inom björkbältet. Små dunungar anträffades vid Stordalen den 5 juli 1906. Så nordligt som vid Vassijaure iakttogs grönbenan den 6 juni 1906. Eljes synes den i allmän- het icke öfverskrida trädgränsen. 56. (ilottis nebularius Gunn. Blef endast observerad ett fåtal gånger inom björkregio- nen, såsom t. ex. vid Stordalen, där två par häckade i när- heten af sjön Vuoskojaure. Dessutom fälldes ett exemplar nära Vassijaure den 170 FAUNA OCH FLORA 57. Tringoides hypoleucos L. Öfverallt vid steniga eller sandiga flod- och sjöstränder var drillsnäppan vanlig, och jag fann där ofta hennes i en liten fördjupning på marken belägna bo. Vid Vassijaure observera- des drillsnäppan sommaren 1906 först den 19 juni och på samma trakt tycktes äggen i allmänhet vara lagda omkring 1 juli. (Färska ägg anträffades den - 7 1906 och den V7 1909- Fig. 5. Bo af Tringoides hypoleucos. Vassijaure d. ^/t 1909. (Foto. Nils Gyldentsolpe.) Hvardera boet innehöll 4 ägg.) Inom Kiirunaområdet lades äggen omkring början af juni 1906 och vid Abiskojaure iakt- togos fulla kullar omkring den 20 juni. Sommaren 1906 ob- serverades nykläckta ungar vid Ortojokk den 13 juli. 58. Pavoncella piignax L. Brushanen föreföll att vara jämförelsevis sällsynt inom de undersökta trakterna och anträffades endast i Kiiruna- och Torne träsk områdena. 1906 hade brushanarna redan anländt ORNITHOLOGTSKA lAKTT. FRÄN TORNE LAPPMARKS FJÄLT.TRAKTER 17I till Kiirunatrakten vid min ankomst dit, d. v. s. den 3 juni, och vid Säkkivuoma hittades en kull med 4 starkt rufvade ägg den 13 juni 1906. Nykläckta ungar iakttogos nära Vuosko- jaure den 5 juli 1906. fu' glareola L täml. allm. h. täml. allm. h. täml. allm. h. sällsynt Glottis nebularius Gunn. . . . 9 ganska sälls. h 9 1 ex. 1906 Tringoides hypoleucos L. . . . allmän h. allmän h. täml. allm h. täml. allm. h. Pavoncella pugnax L ganska sälls. h. ganska sälls. h. ej iakttagen ej iakttagen Tringa temmincki Leisl ej iakttagen ej iakttagen ej iakttagen allmän h. Limicola platyrhyncha Temm. . ej iakttagen ej iakttagen ej iakttagen 2 ex. 1906 Gallinago major Gmel ej iakttagen ej iakttagen ej iakttagen 1 ex. 1906 » gallinago L ganska sälls. ganska sälls. ganska sälls. sällsynt Phalaropus lobatus L ganska sälls. h. täml. allm. h ganska sälls. h? täml. allm. h? Sterna paradisaea Brunn. . . . sällsynt ej iakttagen ej iakttagen ej iakttagen Larus canus L 9 täml. allm. h. täml. allm. li. täml. allmän » fuscus L ej iakttagen sällsynt h. ej iakttagen ej iakttagen Stercorarius longicauda Vieill. . ej iakttagen ej iakttagen ej iakttagen täml. allm. 1906 Colymbus arcticus L ganska sälls. h. ganska sälls. h. ganska sälls. ganska sälls. j » septentrionalis L. . . ganska sälls. j täml. allmän täml. allmän ganska sälls. 1 De fossila florernas betydelse för frågan om de arktiska trakternas forntida klimat.' Af A. G. Nathorst. ^land de problem, om hvilka man oupphörligen erinras under geologiska forskningar i ark- tiska länder, kräfver naturligen det angående gångna tiders klimat särskild uppmärksamhet. Motsatsen mellan nutid och forntid är där mera slående än i några andra trakter. Un- der den snö och is, som kantar Ishafvet, blir man förvånad öfver att finna t. ex. stora koraller i lager, som tillhöra sten- kolstiden, eller lämningar af saurier [jätteödlor], ammoniter eller nautilider i sådana från triastiden. Men då man erinrar sig den utomordentliga rikedomen af det lägre djurlifvet i Is- hafvet äfven i nutiden, då man ihågkommer de kolossala hvalar, som finna sin näring i dessa vatten, kan man bli hågad att fråga, om det ej har varit ett misstag att af de nämnda fos- silens tillvaro sluta sig till att klimatet förr varit blidare än nu. Skulle vi ej underskatta lifvets skapande krafter, om vi inbillade oss, att bland saurier, ammoniter och nautilider ingen art kunnat utvecklas, som var tillpassad till att lefva i ishaf. Om renar och myskoxar voro utdöda, hvem skulle kunna in- billa sig, att dessa djur skulle kunna lifnära sig på den knapp- ^ Föredrag hållet på franska för 11 :te Internationella Geologkongressen i Stockholm 1910. IjS FAUNA OCH FLOEA händiga växtligheten på höga breddgrader t. o. m. norr om den 80:de. Och hvem skulle kunna tro, att sådana vidunder som mamuthen och den ullhåriga noshörningen skulle kunna finna tillräcklig näring i den fattiga vegetationen på tundrorna eller i barrskogarna? Sådana exempel mana till eftertanke; det är säkerligen ingen fråga, som kräfver så mycken försik- tighet, som problemet om att från forntidens faunor sluta sig till de klimatiska villkor, under hvilka de frodades. Denna anmärkning hänför sig med lika eftertryck till flo- rorna. Ehuru i nutiden cycadofyter endast finnas i varma länder, skulle det vara ett misstag att sluta däraf, att forntidens cycadofyter alltid ha frodats under liknande förhållanden. Tvärtom måste vi medgifva, att under den mesozoiska tiden, då dessa växter voro särdeles talrika, det otvifvelaktigt skulle kunnat finnas åtskilliga arter, som tillpassat sig för ett alpint klimat, om något sådant då existerat. Och om sedan en differentiering af klimat börjat göra sig kännbar, skulle det ånyo vara ett fall af förbiseende af lifvets skapande kraft, om vi antaga, att ingen art af cycadofyter skulle varit iståndsatt att tillpassa sig till ett tempereradt klimat i polarländerna. Vi möta åter svårigheter till och med då vi studera Tertiär- periodens växter, som hänföras till ännu lefvande släkten. Vår vanliga enbuske (Juniperus communis L.J, som lefver i norra Europa så långt mot norr som vid Nordkap, öfverskrider på östra halfklotet med 20 till 25 breddgrader nordgränsen för ej blott de öfriga arterna af släktet utan äfven för hela familjen Cupressinece. Om man nu antoge, att enen vore utdöd, skulle man naturligt nog draga slutsatser angående fossila rester med hänsyn till de andra arternas utbredning. Och man skulle följaktligen antaga, att den lefvat under ett mycket varmare klimat än som verkligen är fallet. Man skulle knappt vilja tro, att man hade att göra med en växt, som var tillpassad ej blott till ett tempereradt utan äfven till ett arktiskt klimat. (Man finner en på västsidan af Grönland upp till 64:de bredd- graden.) Dessa exempel mana till eftertanke, och saken måste be- DE FOSSILA FLORORNAS BETYDELSE lyq handlas med omdöme och försiktighet. Men äfven om det är nödvändigt att göra reservationer, då man frän de fossila väx- terna söker bedöma naturen af de forntida klimaten i arktiska länder, så kan man åtminstone ej tvifla på att de varit afgjordt varmare än i nutiden. Svårigheten att förklara dessa forna klimat, isynnerhet då man tager hänsyn till vinternattens längd, är utan tvifvel det skäl, som förmått en del vetenskapsmän att undvika frågan i st. f. att söka lösa den. Det är sannerligen ett sätt att söka undvika frågan, då det djärft försäkras, att de växtlämningar, på hvilka Heer ^ baserat sina teorier om forna arktiska klimat, ha drifvit af hafsströmmar till de ställen, där de funnits. Det kan ej bestridas, att växtlämningar kunna transpor- teras i vatten mycket långa sträckor utan att fördärfvas, för- utsatt att de föras på tillräckligt djup för att undgå inflytandet af rörelserna i vattnets ytliga lager. När Agassiz höll på att dragga vid de amerikanska kusterna, fann han, att hafsbotten — stundom på ett djup af ända till 3,000 m. — var täckt af växtlämningar, såsom trä, grenar, blad, frön och frukter i alla stadier af förmultning. På somliga ställen voro dessa läm- ningar tämligen talrika äfven på ett afstånd från kusten af 1,100 — 1,200 kilometer. Detta afstånd motsvarar ungefär 10 breddgrader. Det är sålunda bevisadt, att växtlämningar kunna transporteras mycket betydande sträckor. Men det är sant endast för marina aflagringar. Då det gäller sötvattensaflag- ringar har det anförda exemplet ingen tillämpning. Man kunde likväl förnuftigtvis antaga, att en flod, flytande i meridianens riktning från söder mot norr, skulle kunna med- fört från sydliga trakter blad och andra växtlämningar, som sedan blefvo begrafna i någon aflagring i strömmen själf eller i en sjö, som den genomlöpte, eller i dess deltaland. Detta är en möjlighet, som ej får förbises, men å andra sidan får det ej behandlas som ett fastslaget faktum, då man ej vet, huru stor tillämpning det har i ifrågavarande fall. o. Heer, Flora fossilis arctica, vols. I -VII. 1868-83. l8o FAUNA OCH FLORA Faktiskt är det barnsligt att försöka draga några slutsat- ser om forna klimat i arktiska trakter, innan man förvissat sig om de aflagringars natur, i hvilka de fossila växterna funnits. Det är isynnerhet viktigt, att ett försök göres till att besvara frågan: frodades växterna en gång i tiden i närheten af de aflagringar, i hvilka de funnits, eller ha de ditförts från fjärran länder? Det är denna fråga, som här skall söka lösas genom att lämna en kortfattad öfversikt öfver de viktigaste aflagringar, som innehålla fossila växter, i de arktiska trakterna. På Björnön (Beeren Eiland) ^ och på Ellesmere land- träf- far man lager, som äro utomordentligt rika på växtlämningar och som tillhöra det devoniska systemet. De fossila växterna på Björnön förekomma i en lagerserie, som också innesluter åtskilliga band af stenkol. Under kolet, som hufvudsakligen består af bark och stammar af Bothrodendron, finner man lik- som annorstädes bituminösa lerskiffrar innehållande rötter, och däraf kan man sluta, att växterna, om hvilka det är fråga, åt- minstone delvis växte på platsen. Detta bevisas likaledes af växternas egen natur såväl i de äldre lagren med Archce- opteris fimhriata Nath. som i de yngre med Pseudobor- nia ursina Nath. Den senare arten har påträffats med stora stammar eller underjordiska stammar, »rotstockar», liksom äf- ven med mycket små sådana, endast ett fåtal millimeter i ge- nomskärning, vid hvilka de ytterst späda, nästan hinnartade bladen ännu äro vidfästade. Det är därför alldeles säkert, att de ej kan vara fråga om att växterna kommit dit från aflägsna länder. Materialet har ej undergått någon sortering. Man ser blott ett virrvarr af grenar, små och stora, och det fullkomliga bevaringstillståndet af de ömtåliga bladen visar tydligt, att de ej underkastats transport från aflägsen ort. Det samma gäller om Archicopteris fimbriata. Kolbäddarna, leran med rötterna och växternas egen natur, allt leder till samma slutsats, näm- ^ A. G. Nathorst: >'Zur Oberdevonischen Flora der Bären Insel.') K. Vet. Akad. Handl. Vol. XXVI. N-o 3, 1902. ■ A. G. Nathorst: »Die Oberdevonische Flora des Ellesmere Ländes»: Rep. 2nd Norweg. Aret. Exp. in the Fram. Christiania 1904. DI-: FOSSILA FLOROKNAS BliTYDKLSE l8l ligen, att vi här ha en flora, som växte och frodades delvis på samma plats, där den nn anträffas. Såsom jag redan har påpekat i min beskrifning af den de- voniska floran på Ellesmere land, kommer man till samma slut- satser här också, och det är onödigt att ingå i vidare detaljer. I arktiska trakter äro culmlager/ som lämna fossila växter, kända från Spetsbergen - från nordöstra Grönland '^ och tro- ligen från södra delen af Melvilleön i det arktiska Amerikas arkipelag. Vi skola här sysselsätta oss endast med Spetsbergen, ehuru i förbigående må nämnas, att culm-floran, som upptäcktes af den danska expeditionen till Nordost-Grönland på 8I:sta nord- liga breddgraden består nästan af samma arter som på Spets- bergen. Den senare floran har iakttagits på många ställen upp till den 79:de breddgraden. Den karakteriseras af när- varon af Stigmaria med ännu fastsittande rötter, som utstråla i alla riktningar och genomtränga den underliggande leran. Vi äro sålunda på åtskilliga platser i stånd att iakttaga när- varon af Stigmaria i naturligt läge, hvilket ger ett oemotsäg- ligt vittnesbörd om det faktum, att växterna lefde på det ställe, där vi nu finna dem. Lepidodendrum-siRmnmr, funna på samma plats, ha en diameter af åtminstone 40 cm. Det är öfverflödigt att anföra andra exempel, ty man kan svårligen tvifla på, att culm-växterna frodats på den plats, där de nu träffas eller i dess grannskap. Å andra sidan äro de iakttagelser, som hänföra sig till trias- växter på Spetsbergen och Ost-Grönland något olika. De se- nare höra till den rhätiska afdelningen och innesluta åtskilliga arter af Pterophylliim, Podozajiiites, Cladophlebis ^ etc. På * Culm kallas i vissa trakter den undre afdelningen af stenkolsformationen. - A. G. Nathorst: Zur Paläozo. Flora d. Aret. Zone: K. Vet, Akad. Handl. Vol. XXVI. N:o 4, 1894. ^ Ds. Contributions to the Carbonif. Flora of N. E. Greenl. Meddel. om Grönland. Vol. XLIII. Köpenhamn 1911. * N. Hartz: Planteforsten. fra Gap Stewart i Ost-Grönl. Meddel. om Grönl. Vol. XIX. Köpenhamn 1896. Fauna och Flora 1911. Haft. 4. jr 1 82 FAUNA OCH FLORA Spetsbergen finner man dem så långt mot norr som på 78°.^ Hvarken där ej heller på Ost-Grönland, hvarest man finner dem mellan 70:de och 71:sta breddgraden, äro de bundna vid kollager, men det sätt, på hvilket de förekomma på Grönland, antyder, att de i intet fall ha kommit från aflägsna lokaler. Man har icke med säkerhet iakttagit några marina försteningar i förening med växterna, men det har ännu ej klargjorts, om Trias-lagren med fossila växter på Spetsbergen äro af marint eller sötvattensursprung. De äldsta Jura-lagren på Spetsbergen äro marina och till- höra den undre delen af »hvita Juran» (den öfversta af syste- mets tre hufvudafdelningar). Det var sålunda ett långt afbrott i aflagringen efter bildandet af de rhätiska lagren.- Öfre delen af »hvita Juran» (Portland) lämnar en serie af växtförande sandstenar, kol och lager af otvifvelaktigt sötvattensursprung innehållande Uriio och Lioplax polaris. De fossila växtläm- ningarna höra till två olika floror, af hvilka den äldre, karak- teriseras at Ginkgo digitata Brongn, sp., den yngre, af Ela- tides curvifolia Dhr. sp. De två flororna stå i förbindelse med kollager, och man kan också här framhålla den uppfattningen, att växterna ursprungligen frodades på det ställe, där de nu träffas. Ett af kollagren vid Kap Boheman innehåller en stor rikedom af Podozamites och Pityophyllum: stundom är skiffer- ytan lika fullständigt täckt af blad af Ginkgo digitata som jor- den under ett lefvande Qinkgo-\xd.å kan bli om hösten. All- denstund grenar och frön af samma träd också äro inblandade, har man rätt att antaga, att en Gm^^o-skog fanns ej långt från denna plats. Samma iakttagelse gäller till Elatides cur- vifolia i den yngre floran, som finnes i sötvattensaflagringar, med Unio och Lioplax. Floror af samma ålder och samman- sättning äro också kända från Kung Karls land, Nysibiriska öarna, ^ norra Sibirien och arktiska Alaska. ' A. G. Nathorst: Zur Mesozo. Flora Spitzberg. K. Vet. Akad. Handl. Vol. XXX. N:o 1. Stockholm 1897. - A. G. Nathorst: Beitr. zur Geol. d. Bären Insel, Spitzb. u. d. König Karls Land.. Bull. Geol. Inst. Upsala. Vol. X, 1910. •' A. G. Nathorst: Uber Trias- u. Jurapflanz. v. d. Ins. Kotelny , Mém. Acad. Imp. Se. St. Petersbourg, ser. VIII, Vol. XXI, N:o 1901. DE FOSSILA rLORORXAS BET\'DF.LSE 183 De äldsta lagren af krit-systemet (neocom) på Kung Karls land äro (■)fverlagrade med hasaltbäddar ofta med mandelstruk- tiir och iiiiichållaiide kalcedon och agater. Strnrc (jch mindre fragment af ftMkisladt triid finnas Tifven luii-, och dessa ha ntan tvifvel vnlkaniska fenomen att tacka för sin förstening. Somliga af dessa stammar äro ganska stora, och jag har själf mätt en, som ehnru ofullständig var 70 — 80 cm. i genomskär- ning och visade 210 årsringar. Somliga af dessa länmingar utgöras af stammens nedre del och de första förgreningarna af rötterna. Den mikroskopiska undersökningen af dessa exemplar, som utförts af Dr. W. Gothan, ^ har visat, att årsringarna i de fossila stammarna från Kung Karls land voro mycket mera utpräglade än dem, som funnos i motsvarande lager på euro- peiska kontinenten, hvilket antyder, att de lefvat i en trakt, hvarest skillnaden mellan årstiderna varit ytterst utpräglad. De kunna därför ej ha transporterats från södern af hafs- strömmar, och då stammarna, som funnits på Spetsbergen i motsvarande lager,^ visa samma egendomlighet, är det för- enadt med full trygghet att sluta sig till att vi här ha att göra med stora träd, som verkligen växt på dessa breddgrader och som ej ha transporterats från sydligare trakter.^ Kritsystemet är, som vi veta, representeradt på västra Grönland mellan 69^ och 71° af en viktig lagerserie, som inne- håller fossila växter, och omfattar afdelningarna Urgon-, Ceno- man- och Senon- perioderna, de två första innehållande kol- ^ W. Gothan: Die foss. Hölzer v. König Karls Land. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Vol. XLII. N:o 10, 1907. - Ds. Die foss. Holzreste von Spitzbergen Dsst. Vol. XLV. N:o 28, 1910. ^ Det bör nämnas här, att en förkislad Dadoxyloji, funnen i aflagringar från stenkolstiden på Spetsbergen och beskrifven af Gothan, ej visar några årsringar alls, alldeles som fallet är med motsvarande paleozoiska stammar i Europa. Såsom påpekats för mig af Th. Halle, är detta en ytterst egendomlig sak, all- denstund mörkret under den långa vinternatten i dessa trakter — förutsatt att nordpolen hade samma läge som nu — borde ha orsakat ett afbrott i tillväxten, äfven om klimatet varit varmt och blidt. Då exemplaret likväl ej påträffats i na- turligt läge, är det möjligt, att det härstammar från marina lager, till hvilka trä- det förts af hafsströmmar från sydligare trakter. Men en Dadoxylon från Spets- bergens Trias visar också blott ringa antydningar till årsringar (Gothan 1. c.) 184 FAUNA OCH FLORA lager. Jag har kunnat visa som ett resultat af de studier jag gjorde på Grönland 1883, att lager fulla af rötter ligga under dem, som innehålla fossila växter vid Unartoorsuk så- väl som vid Igdlokunguak. Utan tvifvel utgör den urgoniska liksom den cenomanska floran lämningar af en växtlighet, som ■en gång i tiden frodades i samma trakter (där vi nu finna fossilen). Men i motsats häremot förekommer den cenoman- ska floran eller floran vid Patoot delvis i marina lager inne- hållande Inoceranius etc. och kan alltså hafva ditförts från något aflägset håll. Den urgoniska floran eller floran vid Kome är sammansatt af ormbunkar, cycadofyter och barrträd, under det att den cenomanska eller Atane-floran förutom träd- lika ormbunkar iDicksonia) och cycadofyter (Pseiidocycas) ^ är särdeles rik på blad af dikotyledona träd, bland hvilka äro funna sådana af plataner, tulpanträd och brödfruktträd, de sistnämnda nära liknande dem af brödfruktträdet (Artocarpus incisaj ' på Sydhafvets öar. Med det begränsade utrymme, som står till mitt förfogande, har jag måst nöja mig med ett kort sammandrag rörande de lager, som innehålla fossila floror från paläozoiska och meso- zoiska perioderna. Men af hvad som sagts, är det klart, att vi ha hvarje skäl att tro, att flororna från Devon-, Culm-, Jura- och Krit-tiden i arktiska trakter äro sammansatta af växter, som växt just i dessa trakter. Det finnes inga bevis för att Trias-floran transporterats från sydligare trakter af hafsström- mar, men man vet ännu ej något med säkerhet härom. Med afseende på vårt problem är utan tvifvel Tertiär- floran den viktigaste, och därför vill jag inlåta mig på den mera i detalj. Men materialet är så underbart rikt, så att jag måste inskränka mig till att omtala några exempel, som visa naturen af de lager, som innehålla tertiära växter på Spets- ' A. G. Nathorst: f^aläobot. Mitt. 1. Pseudocycas eine neue Cycadophy- tengatt. aus d. Cenoman. Kreideablag. Grönlands. K. Vet, Akad. Handl. Vol. LXIl. N:o 5. 1901. - Ds. Ober die Reste eines Brotfruclitbauines, Artocarpus Dicksoni n. sp. aus d. Cenoman. Kreideablag. Grönlands. K. Vet. Akad. Handl. Vol. XXIV N:o 1. 1890. DE FOSSILA FLORORNAS BFTVDELSE 1 85 bergen, Island och Circniland. Särskildt bkall jag erinra om att de äro funna på 79° n. hr. på Spetsbergen; på ostkusten af Grönland mellan 74° ocli 75° och på västkusten mellan 69° och 73°; vid Lady Franklin Bay på Grinnell land (81° 42); på Ellesmere land mellan 77° och 78°; vid Mackenziefloden vid 65°; på Alaska söder om 60° och därför utanför polcirkeln; och slutligen på Nysibiriska öarna vid 75°. Island ligger visser- ligen utanför polcirkeln, men dess Tertiärtlora bör också med- tagas i behandlingen. Tertiärformationen på Spetsbergen, hvars mäktighet kan uppskattas till omkring 1,200 m., innehåller fossila växter och kolflötser både i de öfre och de undre lagren, hvaremot den mellersta delen är marin. Såsom exempel på lager med fos- sila växter från basen af denna formation må nämnas de skiff- rar, som fått namn af »Taxodium-sk\fira.rna.y> vid Kap Starat- schin. Dessa äro fmkorniga, svarta, mjuka skiffrar, som bilda tak till en liten kolflöts. 1 skiffrarna äro bladbärande kvistar, blommor, frön och hankottefjäll af sumpcypress, (Taxodium distichum mioceniim), barrbärande grenar af Sequoia Norden- skiöldii Hr. och Librocedriis Sabiniana Hr. särdeles allmänna. Där finnes äfven inblandade talrika lämningar af gräs, half- gräs, flera arter granar och tallar, en Potamogeton och löf af diverse dikotyledona träd. Sålunda ha vi här, som Heer visat, att göra med sötvattensaflagringar i närheten af hvilka tydligtvis sumpcypresser bildat skogar såsom i sumpmarkerna i södra delarna af Förenta Staterna i nutiden. Denna slut- sats styrkes också af förekomsten af rester af ganska talrika insekter, bland hvilka det finnes ett tjog skalbaggar, af hvilka två äro vattenbaggar (Hydrobiiis och Laccopfuliis . Dessa lager med fossila växter vid basen af Tertiärforma- tionen på Spetsbergen öfverlagras af mäktiga marina bäddar. I dessas öfre del visa de senare tecken till ett tillbakavikande af hafvet och en ånyo begynnande afsättning af sötvattens- aflagringar. Det är möjligt, att bladen i den undre delen af det öfre lagret, som innehåller fossila växter, transporterats från aflägsna platser af en flod och aflagrats nära dess myn- I 86 FAUNA OCH FLORA ning, men med afseende på den öfre delen måste aflagringen ägt rum i vidsträckta sumpmarker, i hvilka flertalet af växterna lefde. I dessa bäddar träffar man tunna ränder af kol, en stor mängd bladbärande grenar och äfven kottar af Sequoia Langs- dorfii Brongn. (närbesläktad med den s. k. »redwood »i Kali- fornien (Sequoia sempervirens Endl.) och sumpcypress Taxo- dium distichiim miocenam. Här och där förekommer en stor fräken {Eqiiisetiim Nordenskiöldi Nath.) i sådan mängd, att man skulle kunna tro att den bildat små skogar. Inblan- dade finnas ock rotstockar med ännu fastsittande rötter och knölar. Jag kan nämna, att Equisetum arcticiim Heer före- kommer på samma sätt i den lägre zonen af de växtförande lagren. Där finnes också i riklig mängd ormbunken Osmiinda spetsbergensis Nath. och i samma horizont knölar af lerjärn- sten alldeles fyllda med blad och stammar af sistnämnda växt, i hvilka väfnaderna förstenats så fullständigt, att man kan studera den mikroskopiska byggnaden lika noggrant som på en lefvande Osmunda. Man ser i de kollika förstenade lagren smårötter och sporer af ormbunkar liksom ock stycken af grenar. Detta skulle med rätta kunna kallas förstenad torf. Bland de dikotyledona träden, hvilkas blad förekomma i stor mängd, finner man blad af alla storlekar hörande till de van- ligare arterna. Jag har exemplar bl. a. af blad af Ulmiphyllum asperrimum Nath. växlande från 1 till 17 cm. i längd. Alla observationer tyda på, att denna aflagring bildats i deltat af en älf, som rann genom en sumpmark bevuxen med sådana träd, som trifdes på en fuktig ståndort, under det att rester af andra växter, som växte på något afstånd, ha ditförts an- tingen af vind eller vatten och blandats med dem från sump- markerna. De vid Kap Lyell upptäckta lagren, tillhörande denna hori- sont, äro utmärkta genom den enorma mängden af bladbärande grenar af Sequoia Langsdorfii, löf af Grewia crenata Hr. och af Acer arcticum Hr., af hvilken sistnämnda äfven frukter fin- nas. En bädd full af rötter påträffades också, visande att trä- den växte på den plats, där de nu finnas. Bland kärrväxter DE FOSSILA FLORORNAS HFTVOELSE IÖ7 förekommer eii Alistna. Bland de dikotyledona träden från denna liorisont äro popplar fPopnlns , pilar (Salixj, alar Al- nusi, björkar (Betala), afvenbokar (Carpinusi, hasslar fCorylusj, bokar (Fagiis), ekar (Quercus), almar / Ulmus , p\a.ianer (P/ata- niis), magnolior iMagnoliai, lindar (Tilia) och lönnar (Aceri etc. Vi kunna alltså visa, att under Tertiärtiden alla dessa träd växte vid 78° eller 79° n. br. På Grinnell land finna vi nära 82° breddgraden sumpcypresser, granar, tallar, popplar, björkar, almar, lindar etc. På Island kan den tertiära floran studeras i vulkaniska tuffer eller i lösa aflagringar bildade af dem, och vid Brjåm- slaekur, t. ex. i ett lager, som kan jämföras med skiffrig torf. Sålunda finna vi här, som Heer antagit och Thoroddsen be- visat, formationer aflagrade ofvan hafsytan och öfvertäckta af basaltbäddar. Ett ögonkast på exemplar från Brjåmslaekur visar, att vi här ha att göra med sötvattenslager. Östrup's ^ mikroskopiska undersökningar af diatomaceer, funna i samma lager som de fossila växterna, bekräfta denna slutsats, ty de äro sötvattensarter. Bland de så talrika lager på Grönland, som lämna tertiära växter, vill jag endast nämna dem på Harön nära Waigattet. Här finnas växterna antingen i verklig basalttuff, eller i en omvandlad tuff eller sediment bildad af den, som öfverlagrats af basalt. Den undersökning af två aflagringar, som jag gjorde år 1883 har visat, att de ej kunna vara annat än formationer bildade ofvanför hafsytan. I en af dessa består den fossila flo- ran nästan uteslutande af lönnblad i Acer), hopad som löf på marken om hösten, och bland dessa löf finnas stora vingfruk- ter liknande dem af A. otopteryx. I en annan aflagring var tuf- en bildad af vulkanisk aska och små lapiller, och det sätt, på hvilket växtlämningarna lågo inbäddade, kommer en att för- moda, att grenar, blad och frukter af dessa träd afbrutits af en skur af aska och lapiller. En oredig blandning af förkis- * E. ÖSTRUP : Diatom. i nogl. isländsk. Surtarbrandslag. Meddel. fr. Dansk Geol. Foren. N:o 3, 1896 & N;o 6, 1900. FAUNA OCH FLORA lade grenar af olika storlek förekommer och bland dem kottar af gran, nötter af valnöt (Juglans) och hickory (Carya), blad af Ginkgo o. s. v. I de finare tufferna finna vi likaledes blad af valnöt, blad och frukter af en ask {Fraxums macrophylla Hr.) och blad af sådana arter, som äro vanliga i Grönlands Tertiärflora, såsom platan, ek, kastanje, bok etc. Närvaron af blad af nate ( Potamogeton) tillsammans med en sötvattensmussla (Unio) angifver, att aflagringarna äro af sötvattensursprung. Några af grenarne äro förkislade och visa under mikroskopet en utomordentligt väl bevarad struktur. D:r J. ScHUSTER, som har företagit en preliminär undersökning af dessa lämningar, drager den slutsatsen, att alla höra till samma art, som troligen var en trädformig medlem af familjen LegaminosecB eller Rosacecc. Det är klart, att vi här ha att göra med brottstycken af växtligheten, som afbrutits af en skur af aska och begrafts i den, ehuru somliga brottstycken kunna ha vräkts i . en sötvattenssamling, som innehöll musslor och vattenväxter. De tertiära växter, som af den norska expeditionen upp- täcktes på Ellesmere land, förtjäna särskildt att omnämnas på grund af deras bevaringstillstånd. De bestå nästan endast af Sequoia Langsdorfii inbäddade i en bituminös lera, ur hvilken jag kunnat aflägsna dem genom en tvättningsprocess med det resultat, att de nu äro isolerade som de torra exemplaren i ett herbarium. Jag måste nu afsluta min öfversikt af de gamla växtfö- rande aflagringarna i arktiska trakter. Vi kunna draga den slutsatsen, att i flertalet fall det är tydligt, att växterna verk- ligen ha växt i de ifrågavarande trakterna. Ehuru vi känna fossila växter i några marina lager såsom Grönlands Senon och kanske också Spetsbergens Trias, så äro dessa undantag, som ej ha någon vikt och betydelse, emedan andra aflag- ringar af nära motsvarande ålder äro af sötvattensursprung. Ehuru det må medgifvas, att äfven på Spetsbergen en del af den tertiära floran kan ha transporterats från ett mer eller mindre aflägset land af en flod, så angifva andra aflagringar DE FOSSILA FLORORNAS BETVDIXSE 1 89 från tillnäriiielsevis samma liorisont, att största antalet arter ocli bland dem de viktigaste typerna verkligen frodats i just samma trakt. Med hänsyn till de fakta, som jag uppräknat, är det klart att den arktiska regionens fossila floror alltjämt måste anses som basen för hvarje diskussion om forna klimat i denna re- gion. Huru skall nu detta gynnsamma klimat förklaras? Det är en fråga, som vi ej kunna besvara för närvarande och hvars lösning tillhör framtiden. Kentska tärnan häckfågel i Sverige. .^ ^llii^i e data, som föreligga, äro följande: ■.;. .^^ Vid ett besök å Måkläppen utanför Fals- i3J-P5?S^j terbo den 5 maj detta år visade sig på långt ^HJMémH liåll en tärna, som föreföll större än våra van- .-. :^^l»'»él^ liga och som då antogs möjligen vara en skrän- I^^^S^i??^:^^ tärna; Fågeln hann endast helt flyktigt iakttagas. Den 27 juni sågos å holmen tvenne bon af kentska tärnan (Sterna cantiaca), hvardera med ett 'iigg. Ingen af fåglarna blef då iakttagen. Den 6 juli sågs en individ af samma tärnart i fågelsvär- men öfver holmen. Den var tämligen orädd och syntes hafva intressen på ön att bevaka. Man kunde med kikare tydligt se, att benen voro svarta och att det fanns en gul spets på den svarta näbben, att stjärten var, jämförd med våra vanliga tärnors, kort och att fågeln var större än dessa — fisk- och silfvertärnan — men mindre än skräntärnan. Slutligen kunde man också se, att främre delen af kalotten var hvitspräcklig. Vid samma tillfälle sågos, helt flyktigt, ett par tärnungar i dun- dräkt, hvilka på grund af sin storlek och sin påfallande ljusa färg tycktes kunna tillhöra arten i fråga. Den 11 juli sågos öfver holmen tre individer af arten, och det observerades äfven å dessa, att pannan var hvitaktig. Den 30 juli iakttogos sammastädes sex individer, af hvilka tre hade helt svart kalott men de öfriga framtill hvitaktig.^ — Kentska tärnan har ju några gånger sedan 1830 blifvit skjuten inom Sydsverige och däribland ett par gånger under ^ Kalottens färg tyder på, att det varit såväl äldre som yngre individer, som nu immigrerat till Måkläppen. KF.NTSKA TÄRNAN M ACK1'A(;KI. I S\ KRIGE IQ I liäckningstiden, men har diirvid, såvidt jag vet, endast varit fråga om tillfälliga besök ellei- viiiddrifiiiiig. Först med iakt- tagelsen pä Måkläppen liar den \iiiiiiit hemortsrätt i vår famia. Fågeln, som under något afvikande men samiiiantlytandc former har representanter öfver hela norra hemisfären och som under vår vinter utbreder sig lika mycket öfver den södra, har som häckfågel i västliga Europa mestadels hållit sig till at- lantiska och nordsjökusten: från Spanien i söder upp öfver de brittiska öarna till Jyllands kust i norr. Den har emellertid, analogt med förekomsten t. ex. i Svarta hafvet och i insjöar på Jylland, visat sig kunna fördraga de mindre salta vatten, som ligga öster om den dansk-tyska halfön. Den har, ehuru den tiden ligger rätt långt tillbaka, uppträdt som häckfågel äfven i Östersjön. Om det är troligt, att den af Latham (A General History of Birds, 1824) som varietet under Sterna can- tiaca uppförde Sterna nubilosa, hvilken af honom uppgifves hemmahörande i Finland, endast varit i detta land tillfälligt ertappade vilsekomna fåglar, så synes det å andra sidan vara ett faktum, att arten häckat i närheten af Riigen. Latham om- talar i nämnda arbete likaledes som »varietet» den »stubberska tärnan», af Bechstein angifven som häckfågel på ön Stubber sydost om Riigen. Uppgiften om denna häckplats bekräftas af den tyske ornitologen Otto (slutet på 1700- och början på 1800-talet), som meddelar, att fågeln, hvilken han riktigt afbil- dar, i stor mängd häckat på nämnda ö. Dessa förekomster i Östersjön ligga dock som sagdt rätt långt tillbaka i tiden, tro- ligen bortåt ett hundratal år, och sedan mannaminne har man ej i våra trakter känt östligare häckplatser än holmar vid Samsö norr om Fyen och vid Läsö öster om Jyllands nordända. Frågar man sig nu, hvilka orsaker som kunnat föra fågeln till Måkläppen, så torde flera faktorer böra tagas i räkningen. Af betydelse har utan tvifvel varit Måkläppens för våra kuster säregna markkaraktär — en sandrefvel med sandrörsvegetation och med sandvallar erinrande, om ock i blygsam mån, om det västjylländska kustlandskapet, på samma sätt som de relativt 192 FAUNA OCH FLORA obetydliga sandåsarna från Falsterbo och österut erinra om o de danska »klitterna». A de friesiska och västslesvigska öarna äro å denna tärnas häckningsplatser en rätt likartad natur den rådande. Vattnet kring Måkläppen är också begärligt för mås- och tamfåglar i allmänhet till följd af det ringa djupet och den stora näringsrikedom, och om äfven kentska tärnan är brän- ningsfågel par préférence, så saknas inte alldeles vattenplask öfver reflarna kring holmen. Därnäst har man att taga hänsyn till den föränderlighet i denna tärnas uppträdande som häckfågel, hvilken man kun- nat konstatera. Otvifvelaktigt har den förföljelse — speciellt äggskattning — till hvilken den inbjudit genom sin starkt ut- präglade benägenhet för massuppträdande å rufningsplatserna, varit ett agens vid fåglarnas ombyte af boplatser. Kentska tärnan lär vara en klok och försiktig fågel. På ön Suderoog utanför Slesvigs västkust har man velat göra den iakttagelsen, att dessa tärnor, om de under häckningen mycket oroats ge- nom skjutande och oväsen, visserligen kunnat stanna kvar »säsongen» ut men sedan kunnat blifva borta en rad af år. Sådant förföljande har väl antagligen till stor del varit skul- den till att arten numera helt öfvergifvit den ostfriesiska öra- den äfvensom ön Sylt utanför Slesvig, hvilka platser förut hyst rent otroliga massor af häckande kentska tärnor. Troligen kunna äfven andra mer eller mindre kända förhållanden göra en förut använd häckplats mindre tilldragande för tärnorna. Den lilla ön Norderoog vid västkusten af Slesvig, hvilken af J. F. Naumann 1819 omtalas som rufningsplats för en half million kentska tärnor, hyste år 1872 20,000 individer, och år 1907 visade sig antalet ytterligare så reduceradt, att natur- skyddsvänner i Tyskland inköpte ön för att helt skydda den. Trots detta synes fågeln helt vilja lämna ön. Medan det år 1909 ännu fanns 1,600 par, ha i år ej mer än ett hundratal par häckat där, och anledningen anses vara det ökade antal grå- trutar, som häcka därsammastädes. Fåglarna ha visserligen icke dragit längre än till Suderoog, men det är ju fatalt för naturvännerna, som betalt 12,000 mk för Norderoog, hufvudsak- KENISKA TÄRNAN HACKKAGKL I SVKRIGK 193 ligen för att skydda just fåglarna i fråga. En tröst i olyckan är, att fågeln de sista tvenne åren för första gången tagit uppe- håll på Jordsand, som äges af samma naturskyddsförening. Men man har också velat tro på en af människans åtgö- randen oberoende ostadighet i fågelns hemkänsla. Naumann yttrar härom: »Det synes sålunda måhända vara en egendom- lighet för denna art att plötsligt för alltid öfvergifva en länge begagnad boplats och för långa tider taga i besittning en annan mer eller mindre aflägsen.» Som exempel härpå må nämnas, att fågeln, som enligt Latham vid tiden för det ofvannämnda verkets puplicerande var rätt allmän vid kusten af Kent, icke under föregående tider varit känd som tillhörande brittiska rikets fauna — tidigaste fyndet synes ha varit det af Bewick (A History of British Birds) omnämnda från Farn Island, 1812 — och att han å andra sidan nu icke mera förekommer vid den kust, som gifvit honom namn. I början af 1800-talet fanns ar- ten i stora mängder häckande i de nordjylländska insjöarna Sperring och Siörring (57° n. br.) men är sedan 30 å 40 år helt försvunnen därifrån. Sedan 1900-talets ingång häckar den däremot i allt större skaror på holmar i Ringkiöbing fjord. Naumann omnämner, att fågeln tidtals varit bosatt på Mås- holmen vid staden Slesvig (nordväst om Kielerbukten), där han numera icke förekommer, och ofvan är omtaladt, att han försvunnit från Stiibber vid Rugen. En särskild anledning till att vår fågelfauna nu — tillsvi- dare åtminstone — fått den nya presenten, torde väl i sista hand vara: fågelfreden på Måkläppen. Sedan denna holme år 1899 blifvit afstängd för de förut så störande påhälsningarna från allmänhetens sida har den dragit till sig flera för platsen helt nya fågelarter. År 1902 kom skrattmåsen. År 1909 hade ett par gråtrutar bo på holmen — redan två år förut hade tvenne individer gjort en visit nere i fågeldammen i Malmö slottspark. År 1910 kom det första paret skedand. Och nu, 1911, kommer kentska tärnan. Denna lilla invandringshistoria är ju i sin mån ett vitt- nesbörd om naturskyddets betydelse särskildt som betingelse 194 FAUNA OCH FLORA för djurarternas fria utbredning. Men historien om kentska tärnan i Sverige är ännu inte slutbehandlad. Fågelfred bety- der nämligen icke utan vidare, hvad man skulle önskat, fred och trefnad framförallt för de arter, som vi hålla för dyrbarast. Naturen tar inga sådana hänsyn. Tack vare freden kom skrattmåsen, och på mindre än tio år hade han med sin nuva- rande styrka på några tusental blifvit en makt att räkna med. Han gör hvad han förmår för att drifva småtärnan från hol- men, och får han råda, unnas inte stor plats åt de kentska tärnorna. Måkläppsföreningen lofvar emellertid att med all makt söka understödja de svagare i denna deras kamp för till- varon. Malmö, augusti 191 1. Paul Rosenius. Hastigt uppstående af en ny sikfornn. 11 tysk zoolog AuG. Thienemann har helt ny- ligen gjort en synnerligen intressant upptäckt, som ådagalägger vissa djurformers högst be- tydliga föränderlighet och tillpassningsförmåga till ändrade lefnadsförhållanden. I Laachersee, en sjö, som bildats genom vattenfyllning af en krater från en tid, som motsvarar ancy- lustiden eller äldre stenåldern, ha jesuiterna i Maria-Laach vid upprepade tillfällen försökt inplantera sik. Första försöket gjordes 1866 med rom af sik från Maduesjön (Coregonus ma- rcena) och af Bodensjö-sik (^Coré-^o/zws/éraj. De flesta romkor- nen af förstnämnda slaget voro dock redan döda vid inläg- gandet, och man har all anledning förmoda, att detta försök var resultatlöst. År 1872 infördes ånyo en million rom af Boden- sjö-sik. Man märkte till att börja med inga följder häraf, och saken föll i glömska. Men år 1900 fångades af en händelse några sikar i en ryssja, och 1903 började man fiska med nät. Vid närmare undersökning, som nu företagits af dessa si- kar i Laachersee, visar det sig, att de till sin yttre kroppsform öfverensstämma med stamformen i Bodensjön, men att de högst väsentligt förändrats med afseende på gälräfständernas antal och längd. Gälräfständerna äro t. ex. på första gälbågen hos Bodensjö-siken blott omkring 23, men hos Laachersee-siken omkring 44. På en centimeters gälbågslängd kommer i förra fallet 5,) och i senare fallet 1 1 gälräfständer. I förra fallet är förhållandet mellan gälbågens hela längd och längsta gälräfs- tandens längd 5,!» och i senare 3,7. Dessa högst märkliga förändringar stå i förbindelse med 196 FAUNA OCH FLORA olika lefnadssätt och framförallt olika näring. Bodensjö-siken lefver mest af små musslor {PisidUim) och insektlarver, som lefva i bottengyttjan, under det att Laachersee-siken har blif- vit uteslutande planktonätare och därför är i behof af en mera fullkomlig silapparat. Redan mellan nykläckta larver af båda sikformerna gör sig vissa olikheter i pigmentering och propor- tioner gällande. Laachersee-siken blir lekmogen på 6 år. Det har sålunda blott åtgått 7 generationer för att genomföra en så stor för- ändring, och med rätta betecknar Thienemann detta som ett underbart faktum. Smärre meddelanden. Intressant fynd. I slutet af augusti sköt en hr August Johansson nära Forserum i Småland en morkulla, som till sin banemans förvåning om ena benet bar en aluminiumring, märkt »Rossittener Vogelwarte». Tack vare jägarens omtänksamhet att för en ortstidning omtala sitt fynd, bragtes detta till kännedom och visade sig också synnerligen in- tressant. En tysk ornitolog, doktor H. Weigold, har nämligen på Helgoland märkt ett antal morkullor på detta sätt, och den fällda, som markerades i september förra året, bevisar d:r W:s antagande, att de vid flyttningstiden ötver Helgoland dragande morkullorna äro hemma i Sverige (och FinlandV). Detta fynd torde helt säkert ej vara ensamt. Det är af stor vikt, att hrr jägare, som fälla dylika markerade fåglar, lämna med- delande om sina fynd (med insändande af ringarna) och upplys- ning om datum och plats för fyndet, samt om fågelarten häckar i trakten. I3ylika meddelanden kunna (på tyska) sändas till doktor Weigold, Vogelwarte Helgoland, eller för vidare befordran till un- dertecknad (adr.: Högskolans Zootom. institut, Stockholm). Hiabnar RendaJil. (Redaktionen ber att för sin del få instämma i denna uppma- ning till aktgifvande på och tillvaratagande af märkta fåglar för un- derlättandet af det internationella samarbetet för utrönande af fåg- larnas vandringsvägar. Jfr några meddelanden härom i förra årg. af denna tidskrift, p. 248.) SMÄRRE MKDDKF.ANDEN' 1 97 Ung rackclhanc skjuten vid lijurfors. (Till Riksmuseum har benäget öfverlämnats en vacker ung rackelhane jämte följande intressanta meddelande.) : Ofversiinder samtidigt härmed en ung rackelhane, som i dag skjutits å Bjurfors kronopark i Västmanlands län, hvilken såsom va- rande i ungfågelsdräkt möjligen kan vara af intresse. Ur samma kull, i hvilken rackelhanen fanns, befann sig dessutom tvenne van- liga tjäderhönor och en vanlig tjädertupp, hvilken senare för öfrigt sköts samtidigt, i samma uppflög. Att rackelhanen tillhörde den kull af vanliga tjädrar, i hvilken han för tillfället Ijefann sig, är all- deles påtaghgt dels på grund af lokalen och dels äfven att döma af fåglarnas utveckling i öfrigt. I detta samm.anhang vill jag äfven omnämna, att under gångna vintern å ungefär samma trakt sköts en vacker äldre rackelhane — som befinner sig uppstoppad i Bjurfors skogsskolas samling för när- varande — hvarför förbindelser af ifrågavarande art ej synas vara så sällsynta här i trakten. Modern till den nu skjutna imgrackel- hanen var, såsom ju för öfrigt framgår af ofvannämnda — tjäderhöna. Bjurfors, Avesta den ^7» 191 1- Gustaf Lundbtrg, e. jägmästare, lärare vid K. Skogsinstiiutet.» Om Sterna hirundo's Sterna paradisaea's och Larus canus* häckplatser i Ronneby skärgård. Mången gång har jag iakttagit, hurusom fåglarna i Ronneby skärgård, isynnerhet tärnor och måsar, när de häcka på de högre skären lägga sina bon åt ett visst väderstreck och då vanligen åt V. eller SV. Till en början trodde jag, att fåglarna med hänsyn till rufnin- gen just därför valt denna plats, på grund af dess mera fördelaktiga läge åt solsidan, isynnerhet som bon och ägg af dem helt och hållet saknades på östra delen af dessa skär. För att möjligen få någon bekräftelse på denna min förmodan, hänvände jag mig till därva- rande meteorologiska observatorium, och de upplysningar jag erhöll rörande vindförhållandena i skärgården gaf mig god ledning till att ytterligare fullfölja denna intressanta fråga. Som vindarna öfver- vägande äro O. eller NO., och dessa vindar oftast äro starkare än de öfriga, blir följden den, att fåglarna under fortplantningstiden vid val af häckplatser med förkärlek uppsöka de högre skären, där de af den klippiga terrängen och bakom dess uppstående kammar lät- tare kunna söka skydd, hvarför de också lägga sina bon på den lugnaste sidan, där de äro minst utsatta för starkare vindar. På de lägre skären, där fåglarna på grund af den mindre klip- piga terrängen ej kunna hänvisas till något synnerligen lämpligt ställe och sålunda ej hafva ett naturligt skydd åt sina bon, häcka Fauna och Flora 1911. Haft. 4. 14 198 FAUNA OCH FLORA de lite här och hvar, dock i betydligt mindre antal, hvilket säker- ligen äfven far sin förklaring af de starkare ost- och nordostliga hafsvindarna, som där isynnerhet under våren och sommaren oftast äro rådande. Ginuiar Lindqvist, Malmö. Steppvråken häckande i Degerfors, Västerbotten.^ I Degerfors socken, Västerbottens län, fann undertecknad den 2 juni detta år ett bo af steppvråken (Buteo Zimmermannae) inne- hållande 3 d.gg. Boet var beläget 4 meter från marken i en gran. och terrängen var en fuktig, tätt sluten s. k. granslejd. Två gånger besöktes boet, och bägge gångerna försvann vraken och iakttog under min därvaro största tysthet, något som skulle vara afvikande från vanlig ormvråk, hvilken alltid, enligt mina iakt- tagelser, för mycket väsen, när man vistas i närheten af dess häck- plats. Då jag höll mig väl dold, återkom vraken till boet efter en timmes väntan, då den sköts och tillvaratogs. Boet, som utgjordes af torra ris och pinnar, hade en diam. af 90 cm., balens diam. 22 cm. och djup 10 cm. Balen utgjordes af något fjäder, nyss af- bitna skott af tall och gran samt cladonia som underlag. Aggen voro obetydligt rufvade och dessutom olika tecknade — det längst rufvade ägget hade blågrå grundfärg samt stora, bruna och violett- grå fläckar, synnerligast kring smalare ändan. Det andra ägget med mindre markerade, svagt ljusgula och bruna fläckar lika för- delade Öfver hela ägget. Det tredje och minst rufvade ägget grå- hvitt och ofläckadt. Äggens vikt 4,61, 4,60 och 4,54 gram. Storlek 55X43» 54X44, 55X43 mi'11- Vindeln i aug. 191 1. Bo J J itt- Strö mer. En fossil delfin med knöliga tänder har nyligen upptäckts i Miocenlager i Maryland enligt ett kort med- delande af d:r F. True. Hela skelettet har anträffats, och True säger, att man däraf kan se att det tillhör familjen Delphiuidce, men har knöliga tänder. Detta fynd är af vikt för lösningen af frågan om de nutida tumlarnas härstamning, säger den nämnde förf. »Det förefaller nu otvifvelaktigt», tillägger han, >^att tumlarna härstamma från former med knöliga eller sågtandade tandkronor, rynkig emalj samt främre och bakre längsåsar.- Denna tandform finnes antydd hos det nutida släktet Stcno.-» De äldre Delphiniderna och Squalo- dontiderna ha antagligen samma härstamning. Närmare detaljbe- skrifning af det funna skelettet utlofvas och kommer antagligen att än ytterligare belysa denna intressanta fråga. ^ Jfr äfven förra årg., p. 479. - Jfr hvdd härom yttrats i denna årgång, p. 76—78. SMÄRRE MEDDKI. ANDEN 199 Nötkråkor och j^ctin^ar. Under dagens lopj) har jag h;ir i triidgården iakttagit en fltn k om c:a lo nötkråkor (Caryocatactes guttatiisj. Det har väckt min förvåning att se, med hvilken förkärlek de uppehållit sig vid ett getingbo i jorden. Under hela dagen höllo de på med att ideligen hacka ned i jorden och efter kringflygande getingar med den på- följd, att nu mot aftonen icke en lefvande geting stod att upptäcka. Däremot lågo en mängd döda kring boet och valplatsen. Då jag hvarken i Nilssons eller Kjaerböllings böcker sett detta omnämnas, torde detta faktum ju kunna intressera Fauna och Floras läsare. Botillelund pr Stångby dtin lo sept. 191 i. 7/e//rj Söltoft. Några ornithologiska iakttagelser. Om tofslärkans (Alauda cristata) förekomst. Då tofslärkan an- ses som en mycket sällsynt fågel på Öland, kan förtjäna meddelas, att jag sommaren 1910 flera gånger såg förenämnda lärkart på mellersta Öland. Nästan hvarje dag under en längre tid (häcknings- tiden) kunde resp. fåglar iakttagas, när de begåfvo sig till eller från boet. Detta var beläget i en gammal klöfvervall, och plägade fåg- larna ofta slå sig ned på telefonledningen, som gick fram i närheten af boet. Då de voro föga skygga, kunde man passera rakt under denna deras utsikts-hviloplats och således iakttaga dem på mycket nära håll. Att tofslärkan numera är tämligen allmän på Öland, är uppen- bart, då jag senare flera gånger på olika platser på ön observerat fågeln i fråga. Hökfärgade sångaren (Sylvia nisoria) har jag flera gånger fun- nit häckande i trakten af Kalmar. Då fågeln, som. är mycket skygg, till häckplatser väljer täta buskar och snår, voro bona merendels belägna i buskager af slån (Prunus spinosa) samt oftast ganska svåra att upptäcka. I ett par fall hade törnskator slagit ner bopålarna i samma snår. Om Picus medhis L. I flera zoologiska arbeten (ex. Kolthofi"- Jägerskiöld, Nordens fåglar) ui)pgifves Picus medius förekomma huf- vudsakligen endast i Skåne och Blekinge, hvad Sverige beträffar. — 1 oktober månad förra året sköt jag i konserveringsändamål en hackspett i en barrskog i närheten af Kalmar. Min tro var, att jag fått en vanlig Picus major, men genast jag fått fågeln i hand, kunde jag på de svarta fläckarna längs magens sidor och bröstet konsta- tera, att så ej var fallet. Vid en närmare undersökning visade det sig nämligen, att fågeln var den s. k. mellanspetteti (Picus medius 2 00 FAUNA OCH FLORA L.). Att ej någon förväxling med P. major ju v., som lätt kan ske, förelåg, är faktum. Då jag vid samma tillfälle och tillsammans med den skjutna såg flera hackspettar — först af mig ansedda för P. major — är det troligt, att dessa äfvenledes voro »P. medius-individer». Senare har jag ej kunnat påträffa denna hackspettart i trakten, hvadan man väl får antaga, att det endast var nägra på ströftåg stadda mel- lanspettar. Kalmar i juli 191 1. Eric Rydbeck. Törnskatans tilltagsenhet. Ett par uppgifter i en engelsk tidskrift denna sommar ådaga- lägga, att törnskatan understundom kan vara lika rofgirig som en vartagel. Den ena af de åsyftade uppgifterna maler, att en törn- skata öfverraskade en hussvala, som satt vid en liten vattenpöl, dö- dade den och flög bort med den. Den andra berättelsen handlar om en törnskata, som dödat nykläckta rapphönsungar i en park. En insektätande huggorm. Det synes egendomligt, att en huggorm, hvars giftapparat är lämpad till att förlama och döda högre djur, som kunna tjäna or- men till föda, skulle nöja sig med att förtära blott insekter. Dock har nyligen professor Mehely beskrifvit en huggorm från Bosnien och Herzegovina, som fått namnet Vipera viacrops och som lär ha dylika vanor. Den är nära besläktad med den österrikiska Vipera ursifiii, som ej är mycket skild från vår huggorm. Den nya arten blir omkring 45 cm. lång. Den tyckes, för så vidt man genom undersökning af maginnehåll af ett stort antal exemplar och exkre- menter kunnat finna, lefva så godt som uteslutande af gräshoppor. Dessa undersökningar ha utförts vid olika tillfällen af flera personer, och en af dessa, grefve Tomasini, säger, att om det ej vore fråga om en orm med giftapparat, skulle han obetingadt förorda dess skyddande såsom ett nyttigt djur, som är särdeles framstående som utrotare af skadliga insekter. Men äfven tillvaron af giftapparaten tyckes ej tala mot denna huggorms skyddande, ty den är särdeles godsint. Om den retas, hväser den visserligen och till och med låtsar hugga, men den håller munnen sluten, och endast i yttersta nödfall, då den svårt misshandlas, brukar den sina tänder. Äfven den typiska Vipera ursinii, som lefver af ödlor och möss, tyckes vara mera saktmodig till lynnet än vår huggorm. Några svenska forskningsresor från föregående tider. Af Lars (iabricl Andersson. II. Fctcr Forskal. ASSELQVisTS framgångsrika forskningar i Min- dre Asien, Palestina och Egypten lockade till fortsatta undersökningar af de orientaliska sagoländernas natur och folk. Helt obetydligt längre bort låg Arabie?t, Muhammeds land och hemlandet för medeltidens andliga odling, så intresseväckande men på samma gång så litet kändt af västerns kunskapssökande värld. Europeiska köpmän besökte visser- ligen dess hamnar och kunde berätta om det fordom så lysande och rika väldets både andliga och ekonomiska nedgång, men det inre af det underbara landet med dess frihetsälskande, strids- lystna nomadbefolkning, dess för vetenskapen säkerligen i hög grad intressanta fornminnen, dess sandöknar och oaser med deras egendomliga djur- och växtvärld var allt ännu ett fullkom- ligt terra incognita, ett stort hvitt fält på kartan. Man visste därom ingenting annat än genom sägner och fantasirika ara- biska urkunder, men hur mycket var väl sanning, hur mycket dikt i dessa? Ej underligt därför, att man redan länge i Europas lärda kretsar talat om en vetenskaplig expedition dit bort, och i midten af 1700-talet hade saken kommit så långt, att man var sysselsatt med allvarliga förberedelser härför. Olika lärda säll- skap diskuterade lifligt planen och uppsatte sina önskemål för resan och de vetenskapliga spörsmål, som genom den skulle Fauna och Flora 1911. Haft. 5. 15 20 2 FAUNA OCH FLORA kunna lösas. Alla dessa förslag skulle insändas till dåtidens mest frejdade orientalist, professorn och hotrådet Michaelis i Göttingen, som var själen i planen. Då som nu var emellertid penningfrågan den svåraste att få löst och det oundgängliga villkoret för företagets realiserande. Det skulle bli en lång och dyrbar expedition, och blefve den af, borde den också göras så fruktbringande som möjligt; flera olika vetenskapsmän borde följa med, och de borde ha så ändamålsenlig utrustning som möjligt. Pengar och mycket pengar behöfdes därför, men hvar få dem ifrån? Äfven den svårigheten blef dock löst och på ett utomordentligt lyckosamt sätt, i det den danske kungen Fredrik V helt frikostigt lofvade bekosta hela utrustningen. Expeditionen blef härigenom dansk, ehuru Michaelis gjorde upp resplanen och fick välja lämpliga deltagare, hvilka natur- ligtvis om möjligt af hänsyn till expeditionens mecenat togos från Danmark. Då det gällde att få en lämplig zoolog och botanist, fanns där dock ingen sådan att tillgå, utan vände han sig till Sverige, som genom Linné då var det ledande landet i biologisk forskning, och där en af dennes lärjungar äfven åtnjutit hans egen undervisning och som han sedan dess högt skattade som en i högsta grad intresserad och själfständig forskare. Denne man var Peter Forskål, trots sin ungdom väl känd i Europas bildade värld genom sin opposition mot det rådande filosofiska systemet, men som också var framstå- ende orientalist och dessutom naturvetenskapsman och därför enligt Michaelis mening liksom enkom beställd för resan. I upplänningarnas nationsmatrikel i Uppsala, där han inskrefs 1742, finner man på några få rader hufvuddata af denne märk- lige mans lif. Det heter där om honom: »Filius past. et prae- pos. Tegelsmorensis. Eleganti ingenio juvenis. Natus 1732 11 Jan. Stipendarius Guthermuthianus 1751. Peregrinatus 1753. Philos. mag. promotus Gottingae 1756. Redux 1756. Senior 1757. Cur. Nat. 1759, eodemque anno Professor Hafniae design. Iter at exteros Orient. imp. Reg. Dan. ingressurus. Obiit in Arabia Fel. 1763.» Släkten är en gammal finsk prästsläkt, väl känd från Fin- SVENSKA F()RSK\IN(;SRF.SAM)K UNDKR Af. DRE 1 IDEK 20^ lands äldre andliga odling; själf var I'htf:r Forskal född i Helsingfors, däv fadern då var kyrkoherde oeli kontraktsprost och tydligen en mycket ansedd nian. lian var sålunda riks- dagsman i prästeståndet, och då han l(>rut varit kyrkoherde vid finska församlingen i Stockholm, var han väl känd äfven i moderlandet. Ar 1741 flyttar han för beständigt hit öfver, kal- lad till kyrkoherde i Tegelsmora i Uppland af dess patronus. Peter Forskål. baron Karl de Geer, den kände entomologen, hvars lärdom och vetenskapliga rykte möjligen inverkat på den unge Peters redan mycket tidigt utvecklade andliga intressen. Redan året därpå inskrefs denne som student vid Uppsala universitet, sålunda endast 10 år gammal. Han skulle naturligtvis likt far och för- fäder bli präst, men en grundlärd sådan ville han bli. Utom de rent teologiska ämnena studerade han därför filosofi och österländska språk framför allt arabiska, och snart träda dessa ämnen i förgrunden. Professor i österländska språk var då den gamle, mångsidige Olof Celsius, därjämte intresserad 2 04 FAUNA OCH FLORA botanist och bland mycket annat känd för sitt stora arbete om bibelns växter. Antagligen påverkad af denne börjar Forskål också ägna sig åt naturvetenskaperna; naturligtvis bör han som hvarje intresserad student åtminstone något höra Linnf, Uppsala universitets prydnad. Dennes fängslande föredrag till- talar tydligen i hög grad hans mottagliga sinne, och botanik och zoologi kommo nu att täfla med de österländska språken om den mångfrestande ynglingens vetenskapliga intresse. Snart blir Uppsala emellertid för litet; efter tidens sed ville han fullända sina studier vid annat universitet, och han väljer härför Göttingen, som genom Michaelis då var hufvudsätet för orientalisk forskning. Hos honom och hos Göttingens hela universitetsintresserade värld väcker den unge Uppsalastuden- ten snart liflig uppmärksamhet såväl för sin lärdom och stora kunskapsintresse som framför allt för sin själfständighet i forsk- ningen och mod att opponera mot af de rådande vetenskapliga skolorna som oemotsägliga dogmer antagna satser. Efter tre års vistelse i den tyska lärdomsstaden är han färdig med sin gradualafhandling: Dubia de principiis philosophicc receii- tioris (Tvifvelsmål om den nyare filosofiens grundsatser), hvil- ken i hela Tyskland väcker oerhördt uppseende och lifligt debatteras i den tidens lärda tidskrifter. En häftig polemik uppstår, hvari Forskål själf lifligt deltar äfven sedan han samma år 17136 återvändt till Sverige. Han är en stridens man, och snart råker han äfven här hemma i bittra fejder med vederbörande. Han blir informator för en grefve Horn och får häraf sitt uppehälle, samtidigt med att han utvidgar sina kunskaper åt alla håll och äfven är sys- selsatt med själfständigt vetenskapligt arbete, framförallt i de österländska språken. Han blir docent och utger för att få rättighet att föreläsa en skrift om y>den medborgerliga friheten^ . Redan förut illa anskrifven på en del håll på grund af sin filo- sofiska opposition ger denna skrift motståndarna vapen i hand. Hos det rådande hattpartiet utmålas han som farhg rabulist, och trots de lifligaste ansträngningar lyckas han ej erhålla den sökta tillåtelsen. Då han ger ut sitt arbete på svenska för SVKNSKA lOKSKNINOSKKS ANDl. LNhKR ÄI.DKK llliKR 205 att fa cicii allniäiiiKi opiiiioncii U)i- sig, blir det konfiskeradt; 1,000 dalei- silf\ciniynt bestämdes i böter för den som läser, säljer eller k()per den farliga boken, som väckt häftigaste upp- seende, men som eftei" nutida begrepp ej innehåller annat än själfklara medborgerliga satser, hvilka dock för den s. k. frihets- tiden tydligen voro allt för deiuokratiska. Med sitt häftiga och känsliga sinne tar Förskal motgån- garna djupt, och hans svar på de förmenta orättvisorna för- bättra ej hans sak. Hans framtidsutsikter se mörka ut, och han blir bitter till sinnes. Som en klar ljusstråle kommer da erbjudandet; från Michaelis att deltaga i den stora expeditionen som dess botanist och »historia naturalis peritus»; mörkret skingras, och framtiden står åter ljus och förhoppningsfull. Med stor och uppriktig glädje tar Forskål emot det smickrande erbjudandet; det enda villkor han uppsätter är karakteristiskt för honom, som har så svårt att foga sig under andra. »Alla skola vara likställda och vänner och ingen underordnad den andra.» Men äfven här uppstå svårigheter; fadern sätter sig med all gevvalt mot resan. Han ansåg risken vara för stor — Hasselqvists öde var ännu i liHigt minne, — och äfven om sonen verkligen skulle lyckas genomgå alla resans vanskligheter,, ansåg dock fadern, att han skulle föga vinna genom densamma. Bättre då vara hemma och verka för återställandet af ett godt förhållande med myndigheterna och för en säker framtidsplats. Mot faderns vilja ville ForskÅl, så motspänstig han än var, ej ge sig iväg och med svidande sinne skrifver han återbud till Michaelis. Detta var ett hårdt slag för denne, som ansåg, att F^ORSKÅL skulle vara expeditionen till utomordentligt stor nytta, och han är lifligt verksam för att öfvervinna faderns motstånd. Han utverkar sålunda lysande villkor för sonen. Kung Fredrik lofvar, att allt, som denne rimligtvis begär, skall beviljas honom, och då kan fadern ej längre stå emot sonens ifriga böner, understödda af uppmaningar från inflytelserika håll, utan ger ändtligen efter. De förmåner Forskal begärde och utan prut erhöll voro: professors titel, 500 riksdalers årligt understöd, tills resan blef af, samt 300 riksdaler i årlig pension efter hem- 2o6 FAUNA OCH FLORA komsten jämte löfte om verklig professorsplats, om han då så ville. Därvid skulle intet afseende fästas vid hans vägran att begå ämbetseden, mot hvilken han i dess dåvarande betydelse var ifrig principiell motståndare, och intet intrång skulle göras i hans frihet att uttrycka sig i skrift. Dessa båda sista villkor skattade han själf, säger han, högst; de öfriga voro mera för faderns skull. Under sommaren 1759 blef allt detta klart, och med rast- lös ifver kastar han sig nu på förberedelserna till resan. Allt, som var kändt och åtkomligt om Arabien, studeras; med Linnks hjälp ökar han sitt naturvetenskapliga kunskapsförråd, och af honom får han informationer om hvad han särskildt bör vinn- lägga sig om att studera och samla. I oktober 1760 samlades expeditionen i Köpenhamn, och efter ett par månaders ytter- ligare förberedelser därstädes afseglade man den 4 januari 1761 med det danska krigsskeppet Grönland, som skulle till Medel- hafvet för att skydda de danska handelsskeppen mot engels- männen, som under det pågående kriget mot Frankrike tagit sig för att väl närgånget visitera de neutrala makternas fartyg. Utom Forskål deltogo i expeditionen den danske ingenjö- ren Carsten Niebuhr, han är dess geograf, astronom och matematiker men sysslade äfven med andra frågor såsom arkeologi, nationalekonomi och allmän kulturhistoria. Det är en utmärkt duglig man och tycks vara expeditionens chef, om man nu kan tala om någon sådan, ehuru han var Forskäl betydligt underlägsen i bildning och framför allt i språkkunskap. Han var den ende, som återvände — alla de andra dogo under resan — och han har i tre stora kvartvolymer i en minutiöst anlagd resebeskrifning skildrat expeditionens öden, jämte de iakttagelser och rön han själf gjort under färden.^ Den tredje vetenskapliga deltagaren är dansk-tysken v. Haven, som var med som språkforskare, och som under året före affärden fick ligga i Rom och lära sig ny-arabiska. Han tycks dock mindre ^ Carsten Niebuhrs Reisebeschreibung nach Arabien iind andern iimliegen- den Ländern. Lsta och 2:dra bandet Köpenhamn 1774 och 1778; band 3 utkom ej förrän efter Niebuhrs död och trycktes i Hamburg 1837. SVENSKA FORSKNINGSRKSANDK UNDKR AI. DKK TIDKR 207 lämplig för sitt värf; iiidolcnt, (Hiitålig tVjr strapatser och umbä- randen samt som det tycks föga intresserad för expeditionens mål är han sina båda ifrigt arbetande kamrater till föga hjälp. Man hade vidare sin egen läkare, v. Cuamhu, egen tecknare och målare, artisten Baurenfeind samt en svensk betjänt vid namn BERCiGREN. Allt var sålunda väl förberedt, ocii då konun- gen frikostigt understödde med penningar till goda instrument och med rikligt underhåll under färden, hade man alla skäl att vänta sig goda resultat af den med så stort intresse mot- sedda och nu lyckligen åstadkomna expeditionen. Början var emellertid föga lofvande; storm och ständig motvind i sundet gjorde, att man gång efter annan drefs till- baka söderut, och först den 10 mars lyckades man ändtligen komma ut i Nordsjön, det var då 4:e gången man lämnat Hel- singörs redd. Ännu fortsatte dock motigheterna; vidriga vin- dar förde dem sålunda ända upp mot Island, där man dock ändtligen fick gynnsam vind. Nu gick allt väl, och redan den 14 maj var fartyget i Marseille, där dess tjänst togs i anspråk af en liten dansk kofferdiflottilj, som begärde konvoj till Smyrna. Den långvariga skeppsresan har af Niebuhr och Forskål begagnats på bästa sätt — v. Haven, som ej tålde den hårda sjön, hade i februari lämnat fartyget och rest landvägen till Marseille — Niebuhr gjorde talrika astronomiska observationer, under det Förskal tar saltprof och i små akvarier, han ställer i ordning, studerar och beskrifver åtskilliga sjödjur. Särskildt intresserar honom maneterna, som af olika slag fiskas upp ur hafvet. Han visar deras själflysande förmåga och anser, att det är deras väldiga skaror, som med sitt slem åstadkomma hafsvattnets fosforescens. Men äfven maskar, mollusker, salper, hydroider och andra sjödjur beskrifvas och afritas. I Marseille ligger man en hel månad och därefter på Malta en vecka. Tiden användes af Forskal till flitigt botaniserande. I sällskap med den franske botanisten Sauvages beser han den botaniska trädgården i Montpellier och föres af honom omkring till andra för en naturforskare intressanta platser. Resultatet af dessa exkursioner är framlagdt i Flonila Littoris 2o8 FAUNA OCH FLORA Gallice och i Florida melitensis. Här är ju emellertid redan utfor- skad mark, hvarför de nya fynden ej kunna bli många. Dessa »flo- rulae» äro också, som titeln blygsamt anger, blott förteckningar på de växter, som funnos, med små randanteckningar om varia- tioner och fyndorter. Den förra upptar 265, den senare 87 arter. Från Malta fortsattes till Smyrna, där Rydelius allt fort- farande är svensk konsul, och hos hvilken Forskål får afhämta hvad som ännu var kvar hos honom af Hasselqvists samlin- gar. Här låg man emellertid endast en vecka för att med första lägenhet komma öfver till Konstantinopel, där man i det osman- ska rikets hufvudstad ville ytterligare förbereda sig för resan till Arabien och nu närmast till Egypten, öfver hvilket land den bekvämaste vägen till slutmålet gick. Här fick man pass och rekommendationsbref till myndigheterna såväl i Egypten som i Arabien. Man låg här hela augusti och ett stycke in i september i afvakten på att Niebuhr skulle fullt tillfriskna från en månadslång sjukdom. Tiden användes af Forskål som vanligt till exkursioner; en del zoologiska fynd göras och beskrifvas och af växter samlas ett stort antal. Han skrifver en Flora constanti?iopolitana, littoris ad Dardanellos et insu- lariim Tenedos, Imros, Rhodi, innefattande 481 arter, af hvilka närmare ett 50-tal särskildt beskrifvas antingen såsom förut obeskrifna eller emedan den gamla beskrifningen behöfde kor- rigeras. Den 26 september var man i Alexandria, där ett mindre fartyg hyrdes för färden till Raschid (Rosette); landvägen hade nog varit intressantare, men där var godt om arabiska röfvar- horder, och man ville ej riskera den dyrbara utrustningen. Efter åtskilliga grundstötningar i det i synnerhet med sådana usla sjömän, som där funnos att tillgå, ytterst svårnavigerade Nildeltat kom man lyckligt och väl fram till Rosette, där man hyrde sig en nilbåt och fortsatte till Kairo, dit man framkom den 6 november och där man måste ligga i hela tio månader i afvaktan på lämplig karavanlägenhet till Suez, hvarifrån man åter fick ta sjövägen för att komma till Jemen eller Arabia felix. Det långa dröjsmålet begagnas dock på bästa sätt. SVKNSKA FORSKNINGSRKSANDK INDKK AIUKK IIDKR 20(> NiEBUHR far pa den östra stora iiilariiicii iicd till Daniiette och gör öfverallt iioggraiiiia ortsbestäiiiniiigar och ge(jgi-atiska be- skrifningar. lian tar dessutom i Kairo reda på mycket annat, som kan vara af inti^esse för cui'opéerna och värdt att bevaras till eftervärlden. Han skildrar i oid, och artisten förevigar i bild, minnesmärken, Liyggnader, redskap, vapen, kläder, seder och bruk, och Fof^skal å sin sida ligger ej heller på latbänken. Trots kringsvärmande arabhorder, som med glädje begagnade sig af hvarje tillfälle till den extra förtjänst en liten plundring kunde medföra, vågar han sig ut på långa färder, och allt går bra, ehuru det mången gång såg hotande ut. Öfverallt är han dock situationen vuxen, och genom sitt raska, ofta humoristiska uppträdande skaffar han sig vänner äfven bland dessa råa otyglade människor. En gång blir han utplundrad på allt, men ber att åtminstone få behålla byxorna på för att anständigtvis åter kunna visa sig i staden. Han samlar under dessa färder material för sin stora, högt värderade Flora egyptiaca, Inari äro upptagna 576 arter med utförliga beskrifningar på omkring 250 dels nya, dels förut ofullständigt beskrifna former. Arbe- tet är ej blott systematiskt utan har äfven en kort allmän del, i hvilken behandlas särskilda biologiska frågor; sålunda beskrif- ves noggrant jordgrunden i olika trakter, jämförelser göras mellan parallellfenomen hemma i Sverige och här i Egypten, t. ex. växternas beväpning och annat. Tiden för bladens utsprick- ning- och affallande antecknas hos olika växter, hvarjämte natur- ligtvis deras praktiska användning och inhemska namn noggrant uppgifvas. Men zoologien blir ej vanlottad; Nilens fiskar beskrifvas, flera nya erhållas; flyttfåglar observeras, och sär- skildt insekterna intresserar honom. Af dylika skickar han stora samlingar till Köpenhamn, sedan beskrifna af Fabricius i dennes Systema Entomologuc 1775. Ändtligen fick man emellertid bege sig i väg. Det langa dröjsmålet var förorsakadt af den fientliga stämning, som rådde mellan Egypten och araberna kring Suez. Men då den stora pilgrimskaravanen från Mekka återkom med underrättelsen att freden var återställd, bröt man genast upp, det var den 27 aug. 2 I O FAUXA OCH FLORA 1762, åtföljande en mindre karavan på 400 kameler lastade med säd och skeppsvirke för varfvet i Suez. I och för arkeologiska studier göra Niebuhr och v. Haven liärifrån en exkursion in på Sinai-halfön till Sinaiberget med dess berömda kloster. Genom arabernas oginhet gick man dock miste om en hel del utlof- vade fyndorter af gamla steninskrifter, och det var endast genom Niebuhrs energi som dock en del resultat erhöllos. Under tiden låg Baurenfeind sjuk i Suez, hvarför han ej kun- nat följa med, och hos honom hade naturligtvis äfven läkaren stannat. Forskäl föredrog också att stanna här, då han i Röda hafvet hade en alldeles ny fauna att studera; rikliga fynd göras här, och en massa fiskar, medusor, koraller och andra hafsdjur beskrifvas. Den 25 sept. återkommo Niebuhr och v. Haven, och man förberedde sig nu till ny sjöfärd. En liten flottilj på 4 fartyg afgick i början af okt. till Dsijdda, och med den fick expeditio- nen följa med. Man tkk mot dryg betalning och ständiga dricks- pengar till lotsar och matroser hyra en kajuta på ett af farty- gen, och kunde på så sätt lefva alldeles för sig själfva, hvilket var en god sak, då de öfriga passagerarna till stor del voro muhammedanska pilgrimmer, som i sin heliga ifver ej voro vidare trefliga mot de otrogna. Trots alla försiktighetsmått och trots att de försökte vara så ödmjuka och undflyende som möjligt, fingo de i alla fall veta hvad sorts folk de voro. Så snart de visade sig, var hånet i full gång, och det blef värre ju närmare man kom de heliga orterna. Det blir Forskål, som räddar situationen. Han förutspår solförmörkelse, och man gör i ordning sotade glas, så att de förvånade heliga kunde i ro betrakta undret. Forskål anses då för en stor läkare, och de flesta blefvo sjuka. Han har fullt göra med att ge dem ordinationer för deras inbillade krankheter, och då en af dem beklagar sig öfver, att han ej kan se om natten, ordinerar iionom Forskål att tända ett ljus. Han får skrattarna på sin sida och blir härefter vänligt bemött. Långsamt men dock utan svårare olycksöden nalkades man Dsijdda, där man kas- tade ankar den 29 okt. Man förstår Niebuhrs tacksamhets- SVKNSKA F()RSKNI.\(;SKi;SANM)K INDKK AI.DRK IIDER 21 T suck mot försynen, att allt gått lycklii;t, da man hör, att ett at de ötViga fartygen kantrade i själfxa iiamnen och att på deras eget skepp elden två gånger hade kommit lös i ett hareni, som skulle forslas öfver till Arabien. Då detta skedde för andra gången, skickade kaptenen in en underhuggare med en stor karbas, och det blef ett förskräckligt hallo. Men sedan hörde man ej på 24 timmar ett knyst från kvinnoburen, hvarifrån man annars dagen om underhölls med högljudt gräl och oljud. Man hade fruktat för befolkningen i Dsijdda, men allt gick här väl. Rekommendationsbref från Konstantinopel göra myn- digheterna beredvilliga, och tack vare sina arabiska dräkter och förvärfvade vana med österländska förhållanden, gick man obehindradt öfverallt på gatorna. Dock varnades man för att komma i närheten af porten, som vette mot Mekka. Upptäckte pöbeln européer där, svarade man ej för följderna. Forskål botaniserar och samlar flitigt med fisk och andra djur, men länge fick man ej stanna här; det slutliga målet, Jemen, låg nu nära och lockade ifrigt våra resenärer. Med en ny skeppare seglade man vidare till nordligaste viktiga hamnstaden därstädes, Loheia, dit man ankom den 29 dec. 1762, och var man sålunda nu ändtligen efter två års resa framme vid målet, Arabia felix. Ståthållaren i Loheia var en frigifven svart slaf, duktig och bildad och stor vän af européer. I honom fick expeditio- nen en mäktig gynnare, och allt artade sig nu förträffligt. Man lefver i god sämja med alla; särskildt v. Cramer var mycket anlitad, men då han en dag kallades att bota en hög herres älsklingshäst, såg det vanskligt ut. Lyckligtvis hade betjänten Berggren en gäng i tiden varit anställd vid ett svenskt husar- regemente och därför lärt sig sköta hästar. Han tog kuren om hand och lyckades förträffligt, hvarför han fick stort anseende som hästläkare och anlitades ofta äfven af ägarna själfva, med hvad resultat omnämnes dock ej. Ståthållaren rådde dem att lämna det obekväma fartyget och fortsätta landvägen, hvilket naturligtvis äfven bäst öfverensstämde med deras egna önskemål, då en sjöresa ej gaf mycket för vetenskapen, men de hade ansett en sådan färd allt för riskabel. Det visade sig dock, att deras 212 FAUXA OCH FLORA .Vt c b II hr- del Peter- Ifcuxs Ycuip Forskåls resa i Jemen. SVKNSKA IDRSKNINCSRKSANDK LNDKR Ar.hRK TIDER 213 farhågor voro ogrundade; man reste, säger Nii-BCHk, lika tryckt i Jenieii som i Fiiiropa, ocli Förskal g(')i- utan att bli antastad kortare eller längre resor inåt landet.' Den 20 felTruari lämnade man det gästvänliga Lolieia; bagaget skickades töre pä kameler och själfva kommo de re- sande efter pa åsnoi". Färden gick mot sydost genom ett torit sterilt landskap öfver byn Okem till ett ställe, som hette Dsjalie, där man öfvernattade efter en dagsresa på ej mindre än 6 mil. Efter sex kortare eller längre dagsresor kom man fram till staden Beit el fakih, där expeditionen fick slå sig ner i ett hus, som öfvergifvits af ägarna på grund af termiternas härjningar. Det var ju mindre trefligt, men Forskal är glad att få studera dessa egendomliga skadedjur, som han nu för första gången på- träffar. Annars är allt bra äfven i denna stad, ståthållaren lät dem gå hur de ville, och folket är fredligt. Niebuhr beger sig härifrån åter ned till kusten på en resa till hamnstaden Hodeida för att undersöka en del gamla städer, han ofta hört omtalas; men Forskål vill inåt landet upp i Kaffebergen, som här lågo rundt omkring, och beger sig därför österut. Härifrån beskrif- ver han landet i så förtjusta ordalag, att v. Cramer och v. Haven också lockas dit upp. När Niebuhr återvänder från sin utflykt, finner han därför buren tom och ger sig äfven själf ditupp för att få litet frisk luft och få njuta af en klunk drick- bart vatten, säger han. Han finner sina kamrater i den några få mil österut belägna staden Hadie, midt uppe i Kaffebergen. Kaffeträden stodo nu i mars i full blom och utsände en ange- näm doft från trädgårdarna, som lågo terassformigt öfver hvar- andra uppe bland bergen, som voro så branta, att ej ens åsnorna kunde ta sig dit upp. Sedan man gemensamt återvändt från detta paradis till Beit el fakih, var meningen att färden skulle ställas till Mocka och därifrån sedan i en stor båge inåt landet till hufvudstaden Såna, men Niebuhr, som önskade få en så noggrann karta som möjligt öfver landet, ville först besöka några platser i landets mellersta bergsområde med städerna Dsjöbla och Taäs, ^ En längre sådan till bergstrakten vid V^adi Surdiid är utsatt på kartan. 2 14 FAUNA OCH FLORA och beslöt sig därför först för en mindre exkursion till dessa trakter. Han ville dock gärna ha Forskål med, som var skick- ligare i språket och mera van att umgås med folket. Denne var ej svår att öfvertala, och redan den 26 mars finna vi de båda vännerna, båda lika ifriga i sin forskning, på väg söderut endast åtföljda af en vägvisare. Utan alla äfventyr kommo de efter några dagsresor fram till staden Dsjöbla, hvarifrån man fortsatte till Taäs, där vägen svängde västerut och sedan åter mot norr tillbaka till Beit el Fakih. En morgon på hemvägen i början af april gjorde Forskål ett fynd, som gladde honom otroligt. Han fann ett träd med härligt doftande blommor, hvilket vid undersökning visade sig vara det som lämnar den så eftersökta äkta Mecka- eller opobalsamen. Så var det andligen funnet det som så många förut, bland andra Hasselqvist, så ifrigt sökt; det visade sig vara en Amyris-art. Kvistar af detsamma skickades sedan så fort ske kunde till Köpenhamn och till Linné, som blir öfverförtjust och genast beskrifver den i en dissertation ■»Opobalsamum declaratinn» Upsala 1764, i hvilken Linné också i amplaste ordalag omtalar Forskål som en ytterst framstående naturforskare. Vid återkomsten till Beit el Fakih den 6 april funno de v. Haven sjuk och ytterst missmodig. Allt vin och brännvin var slut, vattnet var ytterst dåligt och värmen tryckande; äfven Niebuhr var vid hemkomsten febersjuk. Man började därför längta efter annat hufvudkvarter, och den 20 april anträddes färden till Mocka. För hettans skull råddes man att resa om natten, men hvarken Forskål eller Niebuhr funno sig i detta, då de i mörkret ej kunde uträtta någonting för sina forskningar; de redo före på dagarna, och sedan fingo de andra komma efter på natten. Redan på kvällen den 23 kommo Niebuhr och Forskål fram till Mocka, och dagen därpå kommo de öfriga med allt bagaget. Expeditionen hade goda rekommendationer både till ståthållaren och till andra inflytelse- rika personer i staden, och då man dessutom här hade en bekant arabisk köpman, som kunde holländska och som förut visat sig mycket tjänstvillig och angelägen om européernas vänskap, så tycktes allt tala för att vistelsen här skulle förlöpa SVENSKA Ft)RSK.\I.\(;SkKSANI)l. I NI) K K AI. DKK IIUKK 21 5 lika lugnt som i de (jfriga jenieiiska städerna. Men des?-a för- hoppningar slogo alldeles fel. Den inställsaninie araben var ingen vän att lita pa, och då han såg, att européerna ej helt ville öfverlämna sig i hans våld, så att han skulle få fritt sko sig på deras bekostnad, var det också slut med vänskapen. Trå- kigheterna började redan andra dagen i tullen; det var Forskåls samlingar, som blefvo närmaste orsaken härtill. Det första godset var ett stort kärl med fiskar från Röda hafvet, och då spriten var dålig, luktade det ej vidare godt. Forskål bad därför, att kärlet ej skulle öppnas, hvilket antagligen väckte deras misstro, att här fanns dyrbarheter, som man ville dölja. Det öppnades därför ifrigt, innehållet omrördes, och då man ingenting kostbart fann, slog man ut allt ihop på golfvet, upp- fyllande hela tullhuset med en otäck stank. Det blef stor upp- hetsning, och glåporden började hagla öfver frankerna, som ville förpesta de rättrogna och dessutom till dem införa den förbjudna spriten. En del halftorra sjödjur och musslor för- bättrade ej situationen; tullnärerna kunna ej tänka sig, att folk ville föra med sig sådant, utan vädrade dyrbarheter gömda i dem. Trots ifriga protester från Forskåls sida undersöktes de bräckliga föremålen mycket närgånget och många brötos sönder. Ännu så länge förhöll sig ståthållaren, som var när- varande vid förtullningen, neutral, men då en stor glasburk med hemska ormar blef synlig, steg folkets ilska. Man började skrika, att frankerna ville förgifta dem och att stadens välfärd stode på spel. Ståthållaren ansåg då, att det var klokast för honom att följa med strömmen och förordnade i uppbragt ton, att de farliga människorna ej skulle få vistas i hans stad. Nu var gärdet alldeles uppgifvet, tullhuset stängdes för dem; de fingo ej ens sina bäddar och kökssaker, och i det hus, där de tagit in, kastades allt hvad de där hade genom fönstret ut på gatan. Till slut fingo de dock tag i en hygglig borgare, som lofvade dem skydd, blott de kunde utverka kadins (domarens) försäkran, att intet ondt skulle drabba honom härför. Detta lyckades, och så var man åter inlogerad. Snart erhöllo de också hjälp från en inflytelserik skottsk köpman, och genom 2l6 FAUNA OCH FLORA 50 dukater till ståthållaren fick man så småningom ut sitt gepäck, men stora delar af Forskåls dyrbara samlingar voro förstörda. När sedan ståthållaren genom en olyckshändelse fått sig ett skott i ena benet och till sist bekvämade sig att anlita den europeiske läkaren, var freden återställd. Alla dessa oroligheter hade emellertid ytterst störande inverkat på v. Haven, som redan förut var sjuk; hans tillstånd förvärras, och den 25 maj dog han. Dagen därpå följdes han till grafven af de européer, som funnos i staden. Efter alla dessa tråkigheter började man tänka på att lämna Mocka, och efter många och besvärliga underhandlingar fick man ändtligen ståthållarens tillåtelse att ge sig i väg. Färden ställdes nu åter inåt landet, först mot öster till Taäs, hvarifrån man sedan tänkte vända mot norr till hufvud- staden Såna. Den 9 juni 1763 lämnade expeditionen Mocka, till någon del på redan förut kända vägar till Taäs, där man låg en tid och där Forskäl förgäfves ansträngde sig att komma upp i de närliggande Sabber-bergen, där enligt arabernas utsago all världens växter skulle finnas. Ståthållaren vägrade honom tillträde dit, emedan befolkningen där var upphetsad mot stads- borna på grund af ståthållarens egenmäktiga uppträdande, och då Forskål upprepade gånger anhöll om tillåtelse att fara dit, blef förhållandet spändt och det såg ut, som man ej ens skulle fä tillåtelse att fara vidare till hufvudstaden. Efter långa under- handlingar och påtryckningar från andra myndigheter gaf han ändtligen efter, men Forskål är då missmodig öfveralla motighe- terna och är redan vid affärden den 28 juni sjuk. Sjukdomen förvärras genast under resan. Man vill stanna, men i de usla byarna får man ej underhåll för karavanen utan man försöker nå fram till staden Jerim, där den sjuke dessutom kunde få bättre vård och där det var större utsikt till förbättring, högt uppe bland bergen som den låg med härlig luft och godt vat- ten. Med den sjuke Forskål bäddad på kamelryggen går nu resan långsamt fram, och på aftonen den 5 juli är man i Jerim. Kamelryggen är dock ingen lämplig sjukbädd, och tillståndet är nu mycket betänkligt; den hälsosamma luften tyckes dock SVKNSKA rORSKNlNGSRKSANlJR rXDKR Af.DRK llhKk 217 verka godt, och de första dagarna blir sjukliiigcii betydligt bättre, nieii detta var blott af tillfällig natur, och den 11 juli kl. half tio pa morgonen dör i\(^n verksamme mannen, endast 31 ar gammal. Sorgen var stor, och ej heller lindrades den genom befolk- ningens oginhet och muhammedanernas ovilja mot de kristna, som vid ett sådant tillfälle som döden visar sig värre än annars. På anvisning af domaren fick man köpa en plats för begrafningen, men då en bevattningsränna för kringliggande fält gick här i närheten, blefvo jordägarna uppbragta; vattnet kunde förpestas af franken och skörden förstöras. Man fick då annan plats längre bort; men så uppstod ny svårighet att få bärare. Ändtligen fick man sex man, som kommo mellan klockan 3 och 4 på natten den 12 juli, för att ej kamraterna skulle upptäcka deras förehafvande att forsla liket af en otrogen hund. NiEBUHR själf var dålig, och endast Cramer, Bauren- FEiND och ett par infödda tjänare voro vittnen till den dystra, sorgliga begrafningsakten, som ägde rum i nattens mörker och under största skyndsamhet i ängslig oro för våldsamheter från befolkningens sida. Sedan denna sorgliga plikt var uppfylld, fortsatte expedi- tionen till Såna, där man fick höra, att de roflystna araberna åter gräft upp den jordade för att undersöka kistan, om där ej var några klenoder att finna, och sedan lämnat liket obegrafvet. Ståthållaren hade då ålagt en jude att åter begrafva det, hvar- för denne skulle erhålla kistan i belöning. Från Såna fortsätter sedan expeditionen åter till Mocka, där den på ett engelskt fartyg fortsätter till Indien, som också enligt reseplanen skulle undersökas. Under sjöresan dör emel- lertid både Baurenfeind och den andre svenske deltagaren, Berggren, och för Indiens klimat stryker också v. Cramer' med i februari 1764. Niebuhr är då alldeles ensam, men håller dock tappert ut. Först i november 1767 återkommer han till Köpenhamn efter en lång hemresa landvägen öfver Persien, Syrien, Turkiet, Polen och Tyskland. Han har emellertid redan förut skickat hem Forskåls papper och samlingar, och samtidigt med att han ordnar och ger ut sina Fauna och Flora 1911. Haft. 5. 1 6 2 I 8 FAUNA OCH FLORA egna rön, gör han äfven vännen samma tjänst. 1772 utkom- mer hans Beschreibung von Arabien, 1774 den första delen af lians stora Reisebeschreibiing, och sedan utkommo Forskåls floror och beskrifningar 1775 och 1776. Af dessa äro här redan omnämnda: Maltas, Konstantin opels ocli Egyptens floror. Huf- vLidarbetet gäller dock Arabiens växt- och djurvärld, och dessa beskrifvas i Flora Årabico — Jemen med åtföljande Descriptio- nes, 800 stycken ordnade efter sexualsystemet i åtta centurior (häri dock äfven upptagna beskrifningar på växter från de öfriga lokalerna). Zoologien är ej ordnad efter olika länder utan är samlad i ett enda arbete, som utkom 1775: Descriptiones Åni- maliiim, aviam, ampfiibioriun, pisciiim, insectorum, vermium, quce in itinere orientali observavit Petrus ForsJidl. Äfven detta inne- fattar först en förteckning på alla djur, som observerats, med smärre anteckningar om lokal, namn och variationer, hvarpå sedan följer noggrannare beskrifningar på nya eller förut ofull- ständigt beskrifna former. Af däggdjur äro endast antecknade 21 (inget nytt), af fåglar 33 (17 särskildt beskrifna), 2A ampiii- bier äro 20 beskrifna (släktena Testudo, Lacerta, Coluber, Raja och Squalus) samt 21 stycken dessutom i korthet omnämnda. Fiskarna var en af hans älsklingsgrupp, en stor del af Röda hafvets och många af Nilens fiskar äro namngifna och beskrifna af Forskal, hvarvid han ofta använde de infödda namnen som artnamn t. ex. Silurus (Bagrus) docmak, Bagrus bajad och många andra; ej mindre än 114 fiskar äro beskrifna och 56 dessutom uppräknade. Af insekter äro beskrifna 63 stycken, samt 53 dessutom antecknade. Vermes delas i 4 grupper: I Mollusca, med 51 beskrifna (dessutom ett 100-tal observerade) arter fördelade på släktena Teredo, Limax, Nereis, Priapus, Scylla^a, Holothuria, Sepia, Medusa, Salpa, Pterotrachea, Physo- piiora och Fistularia; II Testacea med 26 beskrifna arter, för- delade på 13 snack- och musselsläkten samt dessutom Serpula; III Zoopliyta 10 arter på släktena Gorgonia, Alcyonium, Sertu- laria och Hydra samt IV Corallia med 33 beskrifna arter, de flesta från Röda hafvet, fördelade på 3 släkten, Madrepora, Millepora och Lithophyta. SVENSKA FORSKNlNtJSRKSANDF. INDKR ÄI.DKK 1 IDl.R 2 K) Ett iiiiiiiicsniärkc af dcii iitniäi"ktL' tVjfskareii är läniiiadt till eftervärlden i iiaiiiiiet på en af honom funnen urticacé, soni af LiNNi-; benämnts Forska/ca teiiacissima. Klandersjukan, som söker afvigsidor (■)fverallt, har häftigt förebrått Linnk, att han just uppkallat en nässla efter Forskåi.; det skulle, mena de, vara en förföljelse äfven efter döden frän de akademiska myndigheterna, utpekande för eftervärlden det egensinniga och stridbara hos Forskål. Anklagelsen verkar löjlig; har Linni-: menat, att någon likhet skulle finnas mellan den af honom alltid berömda lärjungen och den växt, som fått bära dennes !iamn, ligger väl detta i artnamnet, som kanske får anses syfta på Forskål's utomordentligt sega, motståndskraftiga och ihärdiga själ, som spänner alla nerver och alla muskler för att vinna det mål han anser godt och värdigt.^ ^ En mera ingående lefnadsbeskrifning öfver Peter Forskål är författad af tinnen Lagus: Peter Forskåls lefnad, Helsingfors 1877, och hänvisas intres- serade till detta arbete, hvarur en del uppgifter i denna uppsats, särskildt om Forskåls öden f<)re resan, äro hämtade. Dvärgelefanten från Kongo. O r 1906 beskref Noack under namnet Elephas piimilio en liten elefant, som kommit i den bekante djurgrosshandlaren Hagenbeck's ägo Ifrån franska Kongo. Denna elefant kom till : Stellingen nära Hamburg, hvarest Hagenbeck |5J|^ 7^?^Ä^! har sin intressanta djursamling, år 1905 och var då blott 120 cm. hög, d. v. s. en storlek som en vanlig afrikansk elefant uppnår vid 1 ^ I2 års ålder. Men denna lilla ele- fant hade redan 12 centimeters betar, hvilket ej en elefantunge af denna storlek har. Hagenbeck uppskattade med ledning häraf djurets ålder till 6 år, och Noack ansåg sig därför kunna beskrifva exemplaret såsom en ny art. Hagenbeck sålde sedan denna lilla elefant till Amerika, där den hamnade i New Yorks zoologiska trädgård, hvarest den ännu lefver. Helt nyligen har direktören för denna zoologiska trädgård, Hornaday, låtit foto- grafera denna elefant, som fått smeknamnet »Congo». Denna fotografi har i höst publicerats af Dr. H. Schouteden i »Re- vue zoologique Africaine», hvarifrån vår bild lånats. Såsom synes på denna, äro befarna nu proportionsvis riktigt stora, och det kan ej lida något tvifvel om, att vi här ha framför oss bilden af ett utvuxet djur. Men ändock har denna elefant ej nått större höjd än 152 7:2 cm., då den senast mättes i juli i år. Sedan januari 1910 har den vuxit omkring knappa 6 cm., så att den torde nu ha nära nog afslutat sin tillväxt. Den väger nu 770 kilo. Befarnas längd är 56— 58\/2 cm. Det är alltså fråga om en verklig dvärg för att vara en elefant. Men, skulle någon kunna invända, det är ju möjligt, att det blott är en indi\'iduell variation, ty enstaka dvärgexemplar påträffar man I)\' \l<(iKI.l£lANrKX KRAN KnSCO 22 2 FAUNA OCH FLORA ju då och då bland olika djur liksom bland männniskorna. Häremot kan då framhållas, att det äfven hos denna Ele- phas pumilio finnas verkliga artmärken, som tydligt skiljer den från alla andra elefanter. Ett dylikt af märklig art har påpekats af P. Chalmers Mitchell. Hos den vanliga afrikanska ele- fanten utgöres gripapparaten i snabelns spets af en rundadt triangulär läpp på öfversidan och en likadan på undersidan, hvilka båda läppar arbeta mot hvarandra. Hos den indiska elefanten har snabeln i spetsen på öfversidan en fingerformig bildning, som svarar mot en kort med en urringning försedd läpp på undersidan. Hos dvärgelefanten är snabelspetsen ej konstruerad på någotdera sättet utan hos den finnes på öfver- sidan ett fingerbihang och på undersidan en kort läpp, som dock ej är urringad. Dvärgelefantens snabelspets är sålundi på sätt och vis ett mellanting mellan den indiska och den afri- kanka elefantens. Hertig Afolf af Mecklenburg iann under sin expedition i Kongoskogarna ett skelett af en dvärgelefant, som dödats af de små Wambutti-jägarna i närheten af Fort Mbeni, sålunda på samma ställe, hvarest okapin för första gången påträffades. Hafhästen (Fulmarus glacialis) stadd i utbredning nnot söder. Af Kinar Lrmiiberg. sommar meddelades i en engelsk tidskrift, att en koloni af stormfåglar eller hafhästar anträf- fats af Mr. S. H. Meiklejohn vid Caithness i Skottland. Förut hade man redan 1900 fått kännedom om en liknande koloni vid Cape •^JSii^.mAy'!?...! Wrath på Skottlands nordkust. I juli månad detta år träffade Mr. R. J. Ussher en liten koloni af samma fågelart på en hylla af en hög klippvägg 400 fot öfver hafvet vid kusten af Mayo, Irland. Fiskarena, som åtföljde M. Ussher, talade om, att fåglarna första gången visade sig där för omkring 4 år sedan och att de årligen ökats i antal. Mr Ussher erfor äfven något senare, att en annan irländsk hafhästkoloni hade etablerat sig 1910 på kusten af Ulster. Dessa förhållanden äro af synnerligen stort intresse, särskildt om man genomgår hafhästens utbredningshistoria, för så vidt som den är känd, under det senaste seklet. Den var såsom häckfågel arktisk ända till 1839, då den enligt uppgift skulle ha slagit sig ned på Färöarne. År 1878 tog den Foula. en af de mest otillgäng- liga af Shetlandsöarne. i besittning. Redan 1891 hade den nått Orkneyöarne och 1900, såsom redan anförts. Cape Wrath på Skottlands kust. Det visar sig sålunda, att hafhästen på jämförelsevis kort tid sträckt sin utbredning långt ned öfver norra Atlanten utgå- ende från Ishafvet. 2 24 FAUNA OCH FLORA Hafhästen har tvenne mycket nära befryndade släktingar (Fiilmarus glupischa och rodgersi) i nordhga delarna af Stilla hafvet, hvilket haf är mycket rikare på stormfåglar än Atlanten. Med tanke härpå och med ofvan omtalade utbredningsfakta för ögonen torde det förefalla sannolikt, att hafhästen under jäm- förelsevis sen tid inkommit i Atlanten, troligen öfver den ark- tiska amerikanska arkipelagen från Behrings sund. Klätterfiskarnas fortplantning. Af Einar Lönnberg, ^"let är en sedan länge bekant sak, att vissa fiskarter bära sin rom på ett eller annat sätt, till dess att den kläckes. Helt nyligen har den bekante engelske ichthyologen G. A. Bou- LENGER funnit, att en afrikansk klätterfisk Ana- "^^^^i^^^^bas multispLjiis, som lefver i Zambesifloden Okowangofloden, Lake Bangwelu, Lake Ngami samt vatten i Bechuanalandet har liknande vanor. En hona af denna fiskart, som hade en längd af omkring 12 ^2 cm., bar 7 — 8 ägg tätt hoppackade på hvardera sidan i en hålighet bakom gälarna och öfvertäckta af gällocket. Äggen voro jemförelsevis stora, öfver 2 mm. i diameter. Detta intressanta faktum framstår i desto bjärtare ljus, emedan denna fiskarts släktingar ha alldeles olika fortplantningsvanor. Den västafrikanska klätterfisken Anabas kingsleycc har flera gånger lagt 2^gg i akvarier, och man har funnit, att dessa ägg äro mycket små och mycket tal- rika samt flyta omkring vid vattenytan, där de kläckas på två dagar. Den indiska klätterfisken Anabas scandens återigen uppgifves fästa sina små -kg^g på vattenväxter. Några ord angående öfvertaliga äggkullar och i redet inbäddade ägg. Af V. IJolin. häftet 2 af Fauna ocli Flora för innevarande år omtalas af W. A. Engholm fyndet af ett bo af småfläckig sumphöna vid sjön Tåkern, hvil- ket bo innehöll ej mindre än 25 ägg, af hvilka omkring hälften befunnos vid ett senare besök ÄO':NI\W...i»nedgräfda» i redet. Författaren uttalar den förmodan, att fågeln på detta sätt afsiktligt velat befria sig från omsorgen om de öfvertaliga äggen. Samma förklaring gifves äfven beträffande ett hämplingbo, som förevisats honom, och som innehöll 6 ägg, men ett af dessa inbäddadt bland själfva bomaterialet, så att det blott »skymtade igenom» detta. Insändaren af dessa rader har flera gånger iakttagit lik- nande, nämligen att utom äggkullen, som rufvats i redet, fun- nits ett eller annat ägg, till synes nedgräfdt under dettas bot- ten. Så erinrar jag mig särskildt ett bo af tofsmes (Pariis cristatusj, såsom vanligt byggdt i en murken, smal björkstubbe- Denna hade till omkring 7 å 8 cm. höjd af fågeln fyllts med mossa, och nästan nere i bottnen af detta mosslager låg ett alldeles orufvadt ägg samt i själfva redet 4 halfrufvade. Lik- nande fall torde ingalunda vara ovanliga särskildt hos mesar och andra fågelarter, som bygga i ihåliga träd eller i hålkar, såsom Engholm äfven anmärker. För min del tror jag emellertid, att den rätta förklaringen till, huru ägg blifva sålunda gömda, är en helt annan än den af honom framkastade, nämligen att fågeln, om den finner, att den lagt flera ägg, än den bör, skulle gräfva ner en del af dessa 2 26 FAUNA OCH FLORA i redet. Oafsedt att det synes nästan otänkbart, huru t. ex. den ofvan omnämnda hämplingen skulle kunnat praktisera in ett ägg oskadadt i den ganska kompakta bobyggnaden, till på köpet sedan äggkullen blifvit färdigvärpt och sålunda låg hind- rande i vägen för ett dylikt gräfningsarbete i bottnen af redet, så förefaller det också mycket otroligt, att fågeln skulle välja detta besvärliga sätt att göra sig af med en del af äggen, om den nu ansåg det nödvändigt att reducera dessas antal. Mig synes en annan förklaring ligga vida närmare till hands, och det är den, att fågeln under byggande af redet värpt i detta ett ägg, som den sedan kommit att täcka öfver under bobyggnadens fullbordande. En sådan förtidig varpning kan ju tänkas äga rum, om fågeln af en eller annan orsak blifvit tvungen att lämna ett påbörjadt bo för att bygga ett nytt. Något som rörande de anförda fallen ■ — hämplingen och tofsmesen — äfven styrker denna min förklaring är, att i intet- dera af dessa fall äggkullen i verkligheten var öfvertalig, om de »nedgräfda» äggen inberäknades. Men till och med om så hade varit förhållandet, torde detta ej kunnat anses som något bevis för, att fågeln företagit sig någon reducering af äggens antal. Jag skulle hållit för troligare, att fågeln funnit de löst i redet liggande äggen för få och därför tvärtom kompletterat kullen. I fråga om det omtalade boet af sumphöna, i hvilket med all sannolikhet, såsom också Engholm antar, mera än en höna hade värpt, duger ju ej den förklaringen, att fågeln skulle från början iia byggt in en del af äggen i redet. Detta motsäges bland annat däraf, att äggen i redet uppgifvas ha blifvit så småningom »reducerade» till antalet. Men här synes den för- klaringen sannolikast, att genom den rufvande fågelns och äggens sammanlagda tyngd en del af dessa senare blifvit pres- sade ner i balen och småningom blifvit höljda af material från denna, dä hönan, för att få äggen bekvämt placerade, vändt och vridit på sig och möjligen äfven skrapat med fötterna i redets botten. Man kan ibland få iakttaga alldeles samma för- hållande, då man lagt en tamhöna på för många ägg, om ruf- balen består af något lösare material. På tal om öfvertaliga äggkullar vill jag i förbigående omnämna, att jag i somras fann vid stranden af en mindre sjö i Upland ett bo af Fiiligula feriiia i en rugge af flytande gam- mal vass, i hvilket hade lagts ej mindre än 13 ägg. Ett par af dessa lågo dock vid mitt besök i vattnet utanför redet, ett par åter alldeles nedtryckta inuti bobädden. Vare sig det hade varit en cllei- två fåglar som värpt härstädes, så hade tydligen ägarinnan af boet arbetat med äggkullens ordnande, ända tills hon fått denna att rymmas i redet, liggande i blott ett lager, något som i allmänhet torde vara nödvändigt för, att rufningen ej skall misslyckas. Kräldjur, Groddjur och Fiskar insamlade af den Svenska Zoologiska Expeditionen till Britiska Ost-Afrika. Af Einar Lönnberg, let vetenskapliga material af ofvaniiämnda tre djurklasser, som i år hemförts till Riksmuseum 'jaf den svenska zoologiska expeditionen till Britiska Ost-Afrika, är redan bearbetadt och berättelsen därom föreligger i tryck. ^ Britiska Ost-Afrika är ej särdeles rikt på kräldjur, och i synnerhet under torrtiden kan man ströfva om- kring veckotals utan att få se några dylika djur. Då större delen af den tid af omkring ej fullt 3 \/2 månader, som den nämnda expeditionen hade tillfälle att göra insamlingar just inföll under torrtiden, då kräldjuren mestadels ligga i dvala, kunde samlingen af dylika djur ej bli så särdeles stor. Den omfattar dock representanter af 41 arter, som fördela sig på följande sätt: 1 art krokodil, 3 arter sköldpaddor, 27 arter ödlor och 10 arter ormar. Krokodilerna — det var den i Afrika vidt utbredda nilkrokodi- len — anträffades i floden Guaso Nyiri, hvarest flera stycken skö- tos. Den största, som kunde bärgas, var jämnt 3 meter lång. Den sköts på en sandbank, där den låg och solade sig. Vid under- sökning befanns den ha resterna af en Grantgasell i magen och dessutom några kiselstenar. Krokodilerna i denna flod äro ganska glupska och farliga. Det omtalades, att 3 negrer bort- snappats där från en jaktexpedition några månader förut. Den svenska expeditionens negrer voro mer än en gång nära att råka ut för samma öde. En krokodil hade sitt tillhåll i floden midt utanför en lägerplats, där expeditionen uppehöll sig en tid och alltsomoftast, när någon neger skulle gå för att hämta vatten eller tvätta sig, var »mamba» färdig att hugga honom. ' K. Sv. Vetenskapsakad Handl. Bd. 47 N:o 6: Reptiles and Fishes by Einar Lr)NNBERo, Batracliians by Lars Gabriel Andersson. KK\l,l)JL-k, (ikODDUR OCH FISKAR 229 Lyckligtvib iiiissIyckcRlcs den dock och ändtligen gjorde jag ett slut på dessa atteiitatf()rs()k med en iiiau^eikiila, då jag en afton återkom till lägret från en exkursion. Tandbeväpningen hos dessa krokodilei- varierade från 17 till 19 tänder på hvar sida i öfverkäken och vanligen 15 i underkäken. Den fjärde tanden fiamifraii i (■)fveikiiken äi" den st()rsta och passar in i ett hak i underkäken. Af sköldpaddorna är en art en sötvattensform, Sferno- tluvriis siniiatiis, af hvilken bl. a. erhölls ett exemplar, hvars skal mätte 32 \ 2 cm. i längd, under det att det största förut kända blott är 22 cm. De båda andra äro landsköldpaddor, nämligen den tämligen vanliga Testiido pardalis och den ny- ligen beskrifna T. tornieri. Den sistnämnda, som förut är känd i blott två exemplar från Tyska Ost-Afrika, är en ganska egen- domlig form med ovanligt lågt skal för en landsköldpadda, och dessutom är dess skal nästan mjukt. Af ödlorna tillhöra 6 arter geckofamiljen. Af dessa är en (Hemidactyliis riispolii) af särskildt intresse från biologisk syn- punkt. Den är nämligen mörkbrun eller nästan svart, men har rundt svansen bjärt mönjeröda ringar. Svansen ådrager sig sålunda gifvetvis mest uppmärksamhet, men om någon fiende, t. ex. en fågel, lockad häraf skulle söka gripa den lilla geckon i svansen, lämnas denna genom själfstympning i sticket och ödlan själf sätter sig i säkerhet i något gömställe. Den träffades vanligen under de kvarsittande torra bladskaften på doumpalmerna norr om floden Guaso Nyiri. Två af geckoni- derna, den redan omtalade och en annan art af samma släkte {H. macropholis , äro typiska Somaliformer. Det samma gäller äfven om tvenne af de tre agamorna. Den ena af dessa båda är en liten grå form, som lefde på marken i tornbusksnåren norr om Guaso Nyiri och den andra, som är större, på klipporna vid nämnda flod och andra liknande ställen. Den sistnämnda är grannt färgad, i synnerhet utmärka sig hanarna genom sitt gula hufvud, röda strupe och blågröna kropp. Tvenne arter af de stora Varanus-'(}d\o\'\\cS. äro också representerade i sam- lingen. Den ena arten, den i Afrika vidt utbredda V. niloticiis, fanns kring Guaso Nyiri. Af den andra arten V. ocellatiis 230 FAUNA OCH FLORA togs en i ett hål, som den gräft under en sten på steppen, en annan sköts i en stor buske, i hvilken den klättrat upp. Fa- miljen Lacertidce är företrädd af 3 arter små grå och strimmiga steppödlor af släktena Eremias och Latastia och en art Lacerta. De tre förstnämnda förekommo ganska talrikt på en stepp norr om Guaso Nyiri och voro de enda reptilier, som kunde sägas ha setts uppträda i mängd under hela expeditionen. Den senare tillhörde en ras af Lacerta jacksoni, som förut beskrif- vits från Kilimandjaro. En art Gerrfiosaurus bergi, som togs vid den nordligaste plats, som besöktes af expeditionen vid 1° N. lat., är förut blott känd i ett enda exemplar från tyska Ost-Afrika. Af 5a>7a/s- ödlor nas familj ha 6 arter insamlats, af hvilka en beskrifvits såsom ny för vetenskapen. Den tillhör släktet Lygosoma. Af de öfriga är en, Mabuia quinqaetceniata, märklig för den stora olikheten mellan hanar och honor. De förra äro olivbruna med en bred orangeröd strimma längs sidan, och svansens yttre del har samma färg. De senare återigen äro svarta med fem ljusa längsstrimmor och blå svans. Dessa ödlor fångades ofta i små råttfällor. Detta gick så till, att små myror, som i tornbusklandet voro till stort besvär och skada, gingo på betet i fällan och när sedan ödlorna skulle äta my- rorna, gillrade de af fällorna och blefvo fast. De angrepos sedan i sin tur af myrorna, som här fördärfvade många exemplar af olika smådjur. Af de fem arterna kameleonter var i synnerhet en art, Charmuleoii jacksoni, af intresse, emedan hanen af denna form har tre rätt långa, ringade horn på nosen. Denna art är rätt stor, exemplar af öfver 30 cm. totallängd insamlades. Den är grön till färgen med gult hufvud och gul ryggkam. Kamele- ontarter med dylika horn äro beskrifna från olika trakter af Afrika, från Fernando Po och Kamerum till skogshöjder i Tyska Ost-Afrika. Denna till synes egendomliga utbredning står i förbindelse med det faktum, att dessa djur äro skogs- former, och af klimatalogiska orsaker är skogsvegetationen bunden vid bergshöjder i synnerhet i vissa delar af Afrika. På alldeles samma sätt träffas också andra skogsdjur af olika slag på bergen i olika delar af det tropiska Afrika utan att förekomma på de mellanliggande slätterna. KK AI.niLR, CROIXJR OCH MSKAK 3 Den onistäiicliglieteii att expeditionens arbetstid inföll under torrtiden inskränkte nödvändigtvis ornisamlingens omfattning i\n mera än ödlesamlingens. Af de tio arterna var måhända en vacker svart trädorm (Thrasops rotschildt), som fr^rut var känd endast i ett exemplar, den intressantaste. Den tillhör nämligen ett släkte, som liar sina öfriga representanter i det västafrikanska skogsområdet. Från zoogeografisk synpunkt var det ock af intresse, att ett slags snok, Zamenis florulentiis, Chamaeleon jacksoni. som förut ej anträffats söder om Khartum, insamlades vid Guaso Nyiri. En liten glasögonorm (Naja haie) fanns en gång under negerkockens hufvudgärd, och det är ej att undra på, att den af negrerna sades vara »baja såna» = mycket dålig! Tvenne huggormsformer voro de enda öfriga giftormar, som anträffades. Under regntiden visa sig Python-onnar, som upp- gåfvos bli ända till »24 fot» långa. Expeditionens medlemmar sågo ej någon Pythoii lefvande, men ett hufvud af arten P. sebce erhölls i gåfva. »Grodsamlingen^ omfattar 14 arter i 209 exemplar. Under ^ Meddelandet om denna samling har benäget lämnats af D:r L. G. Andersson. 2^2 FAUNA OCH FLORA torrtiden träffades endast då och då en groda eller padda, men då i mars regnet ändtligen kom, kommo också dessa fuktäls- kande djur fram. Vattnet är en nödvändig betingelse för lar- vernas utveckling och leken är därför i full gång strax i bör- jan på regntiden. Naturligtvis träffades mellersta och södra Afrikas vanligaste groda Raiia mascareniensis, i storlek och utseende ej olik mörka exemplar af vår vanliga groda, men lätt igenkänd på talrika smaJa hudlister på ryggen. Lika vanlig som den är en stor padda med regelbundet anordnade parvis mörka fläckar på ryggen, Biifo regiilaris. Båda dessa former voro i full lek i polarna kring Nairobi, då expeditionen äfven lämnade Afrika. Äfven en annan erhållen Ran-art Råna oxyrhyncha, karaktäriserad af sin mycket långa och smala nos, kan sägas vara kosmopolitisk för hela mellersta och södra Afrika, men för öfrigt träffades, möjligen med undantag af en svårbestämd form, endast ostliga former, både sådana med mer nordlig och mer sydlig utbredning. Sålunda fanns en liten form, Cacoster- imm boettgeri, som förut blott var känd från Kapkolonien. En liten Bufo-art, som träffades i många exemplar på ett par ställen och som förut sammanblandats med en annan form, har nu nybeskrifvits och uppkallats efter expeditionens ledare (jämför dessutom sid 132—133 i denna årgång om Phryno- niantis bifasciata, en art med tydlig sydlig utredning, men som äfven förut funnits i Britiska Ost-Afrika).» Där det är ondt om vatten måste det naturligt nog vara ondt om fisk. Det lyckades dock att insamla exemplar af 11 arter fiskar, af hvilka ej mindre än 3 voro för vetenskapen nya, (1 Tilapia, 2 Barbas). Sistnämnda släkte är mycket artrikt i Afrika och företrädes af 6 arter i samlingen. Såsom ett kuriosum kan nämnas, att tvenne fiskarter i denna samling, nämligen en morinyrid, Mormyras kanname, och en malfisk Bagrus docmak, redan namngifvits af Linnks lärjunge Forskål (se ofvan sid. 201 och följande), som lärde känna dem i Nilen. Bagras docrnak visade sig vara en ganska välsmakande fisk, som gaf en angenäm omväxling i dieten, då expeditionen uppe- höll sig vid floden Guaso Nyiri. Smärre meddelanden. Ccrclincis tiiiniiiiciiliis i Torne lappmark. Till komi)letterande af hr Montells notis angående denna art i årets andra häfte af denna tidskrift meddelas, att jag för en vecka sedan fann ett par tornfalkar vid Lattevara, norr om Kortolahti i Torneträsk. Lokalens namn finns ej i)ä topogr. kärens karta, men till ledning kan nämnas, att staten har grufarbeten där. Fåglarna höllo till vid en klippvägg i öfversta tallskogen, och ehuru de ännu ej hade ägg, visade deras beteende, att de ämnade häcka. I samma klippvägg häckade ett par Falco aesalon, och dessa, som hade ägg, förföljde tornfalkarna, så snart de kommo i närheten. Som en egendomlighet må nämnas, att inom två mils radie från nämnda plats häcka ett par Falco peregrinus och minst ett par Falco gyrfalco. Enda gäng jag förut i Torne lappmark sett C. tinn. var 1906, då jag i aug. månad i Abiskodalen sköt ^ad. och c? ji-^^'- ^om flögo öfver en mig tillhörig tam fjälluggla. Men dessa bada exemplar hade måhända kommit från Norge. Det är att märka, att såväl iqo6 som innevarande år är lem- melår. I är äro massorna ännu ej komna, men de synas enstaka här och hvar, Arvicolaarterna äro allestädes närvarande och Surnia och Archibuteo lägga 6 och 7 ägg. Så att nästa år kunna vi vänta dem på allvar. Torneträsk den 8 juni iqii. Iyf//o^/ J^erg. Är 1911 ett mass-år. Att nötkråkan förekommer allmänt i år, har uppgifvits i j)ressen. Undertecknad såg den 10 sept. 2 nötkråkor i Östergötlands kust- trakt, den ena i Gryts den andra i St. Annae socken, båda frän landsvägen. F^korrår är det som bekant också, liksom äfven getingår. Tro- ligen har det observerats, att bladlössen frodats i år i värmen och varit synnerligen talrika; åtminstone har undertecknad trott sig hafva funnit detta I samband härmed har det 'åh'tn varit synnerligen rikt med nyckelpigor af flera arter. Den 13 augusti iakttog jag vid Slite på Fauna och Flora 1911. Haft. 5. 17 2 34 FAUNA OCH FLORA Gottland massor af CoccincUa '^-punctafa en del liggande döda i vattnet eller uppkastade på stranden, en del ännu lefvande. Pcå en längre sträcka lågo väl lo ä 20 pr meter. Samtidigt hade äfven vid Ljugarn, omkring 45 kilometer söderut, observerats minst lika stora mängder nyckelpigor vid stranden, döda och lefvande. lliorstcn l']kiuixn. Med anledning af ofvanstäende kan nämnas, att nölkråkan, så- som äfven framgått af strödda meddelanden i dagspressen, visat sig på åtskilliga ställen från Skåne och till Uppland åtminstone. Ovan- ligt talrik förekomst af nyckelpigor har meddelats från Motala af hr Flodin. Åtminstone Mirrotus rafticeps och Kuotomys riifoLauus hafva varit talrika i Lule lappmark. Det har sålunda för vissa djurslag varit goda fortplantningsförhållanden, men å andra sidan ha många arter, i synnerhet fåglar, lidit mycket af otjänlig väderlek. Närmare utredningar härom mottagas med tacksamhet af Red. för y>Fai/na ocJi FIoray>. Skator och kattugglor. I en lönn, växande c:a 5 m. från boningshuset å en bondgård i Landvetter, har en skatfamilj i två år byggt bo ungefär 5 m. från marken. I år observerades tidigt på våren, att skatorna byggde nytt bo i samma träd i m. högre upp. Anledningen till att det gamla boet öfvergafs kände man ej, men inom kort erfor man kväll och morgon, att skatorna icke hade riktig hemfrid. A^id anställd under- sökning, hvarför skatorna just vid dessa tider i)å dygnet voro oro- liga och förde oväsen, observerades det, att det var en kattuggla, som gaf anledning därtill. Kattugglan uppehöll sig i trädet eller i dess närhet, och när hon flög från trädet, voro skatorna hack i häl efter och anföll ugg- lan, plockande af henne åtskilligt af hennes fjäderdräkt. Icke länge därefter hördes från de båda skatbona späda röster af olika slag, från såväl slägtet Pica som Strix. Att ugglan icke kände sig nöjd med grannskapet och med att det om kvällarna funnos många människoblickar, som riktades dit uj)p, kan man förstå, ty långt innan ungarna voro flygfärdiga loc- kades eller kastades de ur l)oet med den ])åföljd, att de ramlade ned på gården. Bondfamiljen hade hela våren sökt efter tillfälle att -göra slut> på såväl skatorna som ugglorna, men icke lyckats och anmodade därför undertecknad att skjuta dem, när jag i juni flyttade till landet. Ya-\ af kattuggleungarna blef ock af en grannbonde ihjälslagen en kväll, då den satt på en stengärdesgård. Jag sökte skydda dem på bästa sätt, då såväl skator som kattugglor, ehuru rofgiriga, ju kunna anses höra till dem, som äfven göra nytta, åtminstone katt- ugglorna. Kattuggleungarna sattes gång på gång upp i trädet igen, men följande morgon, voro de åter på marken. Till slut lyckades det kattugglemor att få ungarna utanför trädgårdsonn-ådet och upp i en intilliggande skogsmark. Hon hade S.MXkki: MI.Dhl' I.ANDKN 235 tre ungar, af hvilka tva räddades. Skatungarna ilro i det närmaste tlygfärdiga, men hafva icke iinnu lämnat l)oet. Det är alltså an- tagligt, att kattugglan tagit det gamla skati)oet i besittning, innan skatorna lagt ägg, och att detta var orsaken till, att de senare llyttade en viining högre up|). I många är ha kattuggloi- funnits i trakten, där de höra ha lätt att tmna lämpliga bostäder i gamla murknade trädstammar och i bergsklyftor. Ar efter år ha också de små grähvita imgarna stru- kits öfver ryggen af mig och mina tre små flickor. Landvetter den i8 juni igri. C. 11: r.—,i. Fågelholkar. I början af maj månad lät undertecknad inom sitt nyinköpta villaojiiråde uppsätta lo st. fågelholkar, 3 afsedda för vtarar och 7 för mindre fåglar. Vid företagen undersökning har man funnit, att alla äro be- bodda, nämligen: 3 af starar, 5 af svarta och h\ita flugsnap])are, I af tofsmesar och I af talgoxar. Detta glädjande resultat lockar att nästa vår sätta upp mänga flera- Det bör anmärkas, att samtliga holkar uppsattes i träd helt nära — somh'ga endast 3 — 5 m. frän — den villa, som är under upp- förande, och strax intill ha under maj och juni månader ofta dag- ligen lossast mycket starka dynamit-spängskott, utan att detta det minsta tycks hafva stört fåglarna, liksom icke heller allt väsen vid 1)yggnadens uppförande. Landvetter den 19 juni igii. C. JI\ L — //. Ovanligt stor mört. En mört från Öjungen nära Bollnäs i Hälsingland har genom d:r L Arvidsson skänkts till Riksmuseum af hemmansägaren Rud. Jansson i Säfvesta. Denna mört torde vara den största hittills med full säkerhet kända i sitt slag i vårt land. Den vägde i kilo och 120 gram samt mätte från nosen till stjärtfenans bas 377 mm. eller med stjärtfenan inräknad öfver 40 cm. Ännu större mörtar torde dock möjligen förekomma, ty man hör stundom uppgifvas, att sådana fångats, som vägt ända till fem skålpund \ Svart varietet af bruna husråttan. För några dagar sedan inlämnades till Riksmuseum en råtta, som funnits i Stockholm och som af tillvaratagaren antogs vara ett e.xemplar af den verkliga svarta råttan (Mris raffi/s). Detta var 236 FAUNA OCH FLORA emellertid ej förhållandet, såsom de små öronen och än mera kra- niet med visshet ådagalade. Det var blott en melanistik varietet af den vanliga bruna husråttan (Mus norvcgicus). Den svarta råttan torde antagligen numera vara alldeles undanträngd och utrotad af sin bruna släkting, men om den möjligen ännu skulle förekomma på något ställe, vore det af intresse att erhålla exemplar däraf till Riksmuseum, Stockholm, hvarest ''X'[\'&w exemplar af andra svenska däggdjur med tacksamhet mottagas. j^ ^ Hriiiia husråttan. En amerikansk zoolog K. Miller, som närmare studerat den bruna råttans biologi, särskildt hennes fort])lantningsförhållande, har funnit bl. a. följande. Dräktighetstiden är 23 Va till 25 V2 dagar. Antalet ungar i hvar kull kan variera från 6 till 19, men 10 — 11 är det vanliga antalet. Råttmödrarna äta ofta upp sina ungar och para sig då genast åter. På detta sätt födde en rätthona 7 kullar pä 7 månader och åt upp dem alla. Om ungarna uppfödas, blir nästa kull bragt till världen inom två månader. 50 till 60 ungar af ett par råttor pr ar är sålunda normal afkastning, om ungarna ej upp- ätas af modern. Ungarna väga vid födseln i genomsnitt 6,4 gram; hanungar äro vanligen 52 mm. och honungar 49 mm. På tredje dagen börja de mörkna. Efter en vecka ha de fint hår. Efter 12 — 13 dagar komma framtänderna fram, efter 16 — 17 öppnas ögo- nen. De dia 5 — 6 veckor. Fullt utvuxna äro råttorna ej förr än efter 18 månader, men de äro redan färdiga för fortplantning efter 4 månader. »Än en gång xeroterma relikter från Ölands allvarfauna». Sedan jag i år haft tillfälle ställa ett exemplar af den omtalade gräshoppan till lektor Wahlgrens förfogande, får jag härmed kon- statera, att den i Nerike förekommande arten är SopJiits striduhis, och icke, som jag trodde, Bryoderma hiberculafa. Östersund den 16 okt. 191 1. Kohind Xicolin. Nötkräkor och gctingar än en gång. Med anledning af en notis under »Smärre Meddelanden» rö- rande nötkräkor och getingar beder jag fä meddela, att liknande iakttagelser blifvit gjorda härstädes under detta ovanligt rika nöt- kråke-år. En nötkräka var till och med så ifrigt upptagen med undersökningen af ett fritt hängande getingbo, i hvilket hon kört in hela hufvudet, att hon infångades med blotta händerna. Hököpinge den 20 okt. 191 j. Anders Rvda/. Makrill fångad i Södernianhmds skärgård. Natten till den 20 okt. i år fångade fiskaren Carl Söderlund sina strömmingsskötar, som han satt vid Källskären utanför Oxelö- SMARki; .\ii;()i)i;i.A.\i)F.N' 37 Miiul, cii omkring 22 cm. lång makrill, som genom hr Alh. Clriis- lund öfverlämnats till Riksmuseets samlingar. Det liänder visserligen, att makriller dä och då förirra sig in i Östersjon odi komma t. o. m. längre norrut än nu omnämnda fyndort, inen det är rätt sälls\nt, och Riksmuseum ägde ej förut något i Östersjön fängadt exemplar. Sminthopjiis. Piingråtta med fettsvans. I htt. 2 för 19 10 af denna tidskift omtalades (sid. 68;, att svansen hos vissa däggdjur tjänade till att bära upplagradt fett, som togs i anspråk för kroppens uppehälle, då tillgången på näring var knapp. Den bild, som här l)ifogas, visar ett annat exempel på denna sak. Det är ett litet jnmgdjur från Australien af släktet 238 FAUNA OCH Ff.ORA Smint/iopsis, och exemplaret, som är afbildiult, liar nyligen inköpts till Riksmuseum, där det nu finnes utställdt. Flera arter af detta släkte förekomma i Australien och Tas- manien, men det är ovisst, om mer än denna art är tjocksvansad. Sminf/iopsis-2iXi&rr\2i utmärka sig för sina smala fötter och smärta byggnad men äro rofgiriga och trätlystna, så att man ej kan hålla ens två exemplar af samma art i fångenskap tillsammans. De an- falla isynnerhet möss med stort raseri, och om de få tillfälle därtill, döda de flera än de kunna äta. De stora öronen ha de ofta hop- veckade, då de lefva. De äro mycket fruktsamma och få frän 6 till 10 ungar, men eljest känner man ej mycket om deras lefnadsvanor. Hiifo viridis i Skåne. I denna tidskrift, årgång V, pag. 280, omtalas fynd af Bufo viridis vid Falsterbo med förmodan, att nämnda paddart äfven före- kommer på andra ställen i trakten. 'J'ill komplettering må anföras följande: År 1907 anträffades grönfläckiga paddan i afsevärdt antal på Skanörs kyrkogård äfvenledes pä ett ställe invid landsvägen till Falsterbo. Angående artens utbredning i Malmötrakten kan måliända nedanstående vara af intresse. Ar 1907, några exemplar frän Limhanms strandängar. Samma år i rätt stort antal vid T.amma och Alnarp. Ar 1908, ett exemplar i Vintrie. Inom Malmö stadsområde har jag anträftat densamma flera gånger vid Pildammarna, pä turbinomrädet samt i åtskilliga träd- gårdar, där den med förkärlek uppehåller sig i drifbänkar. Malmö i november 191 t. Göfc Dnrssou. Nötk räkor ha enligt meddelande af provinsialläkaren E. Fries talrikt visat sig i trakten af Unnaryd i Småland i ganska stort antal, så att man under jakter dagligen kan fä se dem. Då de af ortsbefolkningen äro okända, är det sannolikt fråga om en invandring från annat håll, och det skulle vara af intresse att erfara, om liknande iakttagelser äfven gjorts på andra håll. Sedan detta meddelande mottagits ha uppgifter om förekomst af nötkråkor i flera olika af landets södra och mellersta landskap statt att läsa i dagspressen. Det skulle vara af stort intresse, om det kunde påvisas, huruvida denna nu rikliga till- gång på nötkråkor l)eror på ökning af en möjligen förekommande in- hemsk stam eller om det är en massinvandring österifrän. Det må äfven i detta sammanhang meddelas, att i Tyskland i är en mass- invandring af nötkråkor iakttagits och sträckt sig ända till landets västligaste del. Red. SMAkRK MKDDKI.ANDKN 239 SiillsNiita Niixtcr, som h. I Fauiiii och J'lora i(;ii li. ,:;, en upjtsats om sällsyntare eller försvinnande arter 0( h deras fredande, bl. a. om Pleiiras perni. aiitsriacum, med anledning diiraf meddelas, alt jag i juli 1884 'ann denna växt vid 'Jyrstorj) vid sjön Glattern i Kolmården (ett af de i Kinbergs ()s Flora ui)])gifna växtställena); ett annat ex. i mitt her- barium frän ^Kolmärden ö. om Stafsjöbruk- Oegit Til. Dr. V. Öberg, omkr. 1870). I sammanhang härmed skulle jag säsom skyddsbehöfvande vilja nämna Lutiarin rcdiriva vid dess växtställe: \attenfallet i Lyadalen Hallandsås, i hvars närhet tyvärr finnes en kaffeservering, besökt af en mängd badgäster frän närliggande Båstad och Målen; åtmin- stone var den för ett par år sedan utsatt för plundring; om \äxten ännu finnes kvar är mig obekant. Detsamma gäller den norr om nämnda badorter utefter hafsstranden växande l^j-yngiuin inaritiinum, hvilken badgästerna ej akta för rof att skatta. Mela)npyriufi ncino- rosiim, ^•äxande på en inskränkt fiäck nära Östra Karups kyrka, å »gamla landsvägen-, var i år försvunnen; äfven den ett rof för »sommargäster». Det vore af intresse erfara om ]'icia pisiformis på senare tider anträffats i Sverige, speciellt i Ös, där jag 1863 såg den på Borgberget, Tjärstad socken (sedan där af mig förgäfves eftersökt) och 1885 vid Gräfsten Svinstad socken. Linköping -•^A» 19 i i. //, Xordcnstyöni. Med. Dr. Med hjälp at ^ 11 af lagen om iialun-niniiesmarkens fredande torde möjligen ofvan omnämnda växter kunna komma i åtnjutande at det sk\'dd di; behöfva. Red. Litteratur. >-}Me9idelisuieny>, af R. C. Puxxett. Bemyndigad öfversättning af Ro- bert Larsson. Alb. Bonniers förlag. Sid. i — 6i. i kr. I detta lilla häfte redogöres för en ärftligbetsteori, som i syn- nerhet i botanistkretsar omfattas med synnerligt stort intresse och vunnit varma anhängare. Under sådana förhållanden kan det ej vara annat än nyttigt att få en kortfattad framställning äfven ])å vårt språk af denna teori. Ty det är alldeles riktigt, att mendelismen sprider ljus öfver åtskilliga förut oförklarade fenomen och den kan vara och är af ganska stor praktisk betydelse. Men ä andra sidan bör man afhålla sig från att öfverskatta den, såsom den nog redan blifvit på vissa håll. Mendelismen löser lika litet alla gåtor i ut- vecklingen som åtskilliga andra teorier. De ha hvar och en sin större eller mindre räckvidd. Vi ha redan sett t. ex. huru mutations- teorien, som för få år sedan af entusiastiska anhängare utropades som nyckeln till hela evolutionen, i mångt och mycket fått slå till reträtt. Så kommer det att gå med mendelismen också, om man vill bygga blott pä den. >'>Fågellif, 91 afbildningar af fåglar». Gleerupska Universitetsbok- handeln. Lund. Detta lilla häfte innehåller en serie af i det hela mycket lyc- kade och nätta bilder af fåglar, som gifva en inblick i de 53 af- bildade formernas lefnadssätt, bobyggnad, ungarnas uppfödande o. s. v. En korfattad text lämnar ytterligare upplysningar i ämnet. lM?idsneglc af C. M. Steenberg. G. E. C. Gads Forlag, Köbenhavn. 221 sidor. Denna bok utgör den loide i den serie af handböcker rörande Danmarks fauna, som utgifvits af Naturhistorisk Förening i Köpen- hamn. Den handlar om landsnäckor och -sniglar. Till sin utstyrsel liknar den sina föregångare. Den är försedd med bestämnings- tabeller och rikligen utrustad med bilder (i8r fig.) belysande såväl de beskrifna djurens anatomi (särskildt den för bestämningen viktiga radulan) som deras yttre utseende och skal. Då vår landmollusk- fauna i synnerhet i södra Sverige har stor likhet med Danmarks, torde alltså denna handbok äfven här i landet kunna finna använd- ning af för ämnet intresserade. Norges raltcdyr af R. Collett. H. Aschehoug e^ C:o Forlag, Kristiania. Af detta värdefulla arl)ete ha tills dato utkommit häftena t — 9. Då verket föreligger i fullt färdigt skick, skola vi återkomma. Märkning af fjällvråkar. Af G. Kihlcn. istliden vår, vid ett sammanträde i Biologiska Föreningen i Göteborg, ocli på tal om fåglarnas flyttningar föreslogs, att man genom märkning af olika arter flyttfåglar skulle kunna få mera klarhet i denna ännu mycket oklara men in- tressanta historia. Föreningen blef också ge- nast mycket intresserad af saken och uppdrog åt underteck- nad att i Lappland under sommaren märka så många ungar af fjällvråk som möjligt. Aluminiumringar af en i England an- vänd typ förfärdigades och märktes: »Museum, Gothenburg, Sweden» och med löpande n:r på hvarje ring från 1 till 100. Fjällvråken förekom i år i Lule lappmark, dit jag reste, ganska talrikt häckande i fjällregionen, björkregionen och i öf- versta barrskogsregionen, där gränsen för hans förekomst var synnerligen skarpt markerad, tydligen beroende på, att den i björk- och fjällregionen rikliga tillgången på lemlar — och i syn- nerhet på sorkar, Euotoinys riifocaniis och Microtus ratticeps — på nämnda nivå med ens upphörde. Den 11 juli voro vråk- ungarna stora nog att märkas, och den 30 i samma månad voro 76 st. märkta. Vid de sist besökta boen voro ungarna i all- mänhet så försigkomna, att de togo till vingarna, men hamnade vanligen på marken, där till en början en och annan kunde infångas. Jag hade då besökt c:a 30 bebodda bon, och antalet ungar var vanligen 4 å 5 i hvarje, men äfven 1 — 2 och 3 före- konimo. Jag hade oturen att i början, då ungarna voro som lämpligast att märka, råka in i ett 6 dygns oväder, som omöj- liggjorde alla längre turer, eller att i stormen kunna komma Fauna och Flora 1911. Haft. 6. i 8 242 FAUNA OCH FLORA Upp i de ganska höga, af regnet slippriga tallarna, eljest hade antalet nog blifvit större. Det återstår nu att se, om detta relativt ringa antal märkta vråkar kommer att gifva något re- sultat, icke allenast i fråga om flyttväg och uppehållsort i sö- der, utan äfven om man genom dem kunde få klarhet i den saken: livar dessa massor af fjällvråkar — och för öfrigt alla andra lemmelätande fåglar — som under rika lemmelår häcka i våra lappmarker, men som under andra lernmelfattiga år ej alls infinna sig, livar dessa fåglar hålla till under den 2 å 3 år långa mellantiden? Ty att de skulle stanna öfver i södern för att där invänta ett nytt lemmelår här, finnes ej någon som helst sannolikhet för, ej heller för, att de under tiden skulle nöja sig med att föra ett kringstrykande lif, utan i stället torde de väl besöka andra nordligt och ostligt belägna platser, med samma betingel- ser som våra och häcka där. Detta är just den tanke, jag härmed velat framhålla. Enär jag varit i tillfälle att i lappmarkerna under de när- mast föregående 6 åren noggrant följa denna historia, vill jag här i korthet redogöra för förekomsten af lemlar och de förnämsta lemmelätande fågelarterna under åren 1906—1911. År 1906 var lemmelvandringen ungefär i samma stadium som 1911, d. v. s. massorna voro i sakta nedtagande, föregångna af de olika sorkarterna. Fjällvråken, fjällabben, fjällugglan, hök- ugglan och jordugglan förekommo talrikt häckande. År 1907 försiggick den stora massvandringen af lemlar och sorkar; alla de ofvan nämnda fågeJarterna häckade ytterst all- mänt, och sträcket af ungfåglar på hösten var något alldeles storartadt. År 1908 däremot såg jag fr. o. m. maj t. o. m. augusti ej en enda sork eller fjällemmel; ej heller syntes ett enda häc- kande vrak-, labb- eller ugglepar. År 1909 var förhållandet likadant; inga lemlar ocli inga häckande >^lemmelätare». År 1910 voro isynnerhet sorkarterna i öfversta björkregio- nen i tillväxt, och en och annan lemmel syntes i de egentliga MÄRKNING W FJAI-LVRAKAR 24;^ fjälltrakterna. Där, och i öfversta björkregionen häckade fjäll- vråken ganska allmänt, samt ett och annat par at ugglearterna torde äfven hafva häckat, att dr)ma af de ungfåglar, som syn- tes fram på hösten. Däremot var fjällabben ännu totalt från- varande. År 1911 voro, som redan nämnts, sorkar och Icmlar i yt- terst hastig ökning och utbredning nedåt barrskogen; vraken, fjällabben, fjällugglan, hökugglan talrikt, jordugglan ytterst tal- rikt härskande. På de större myrarna häckade den sistnämnda så tätt, att det ofta ej var mer än 3 å 4 hundra meter mellan hvarje par. Af ofvanstående framgår således, att af de åren 1906—1907 ytterst talrikt häckande »lemmelätarna», alla voro totalt från- varande 1908—1909, samt en stor del 1910, för att åter infinna sig allmänt 1911. Och att de komma att uppträda i ännu större antal 1912, då den stora lemmelvandringen efter alla tecken att döma kan väntas, får man tills vidare antaga. Det framgår vidare — och det helt naturligt — att alla dessa lemmeläta- res förekomst i norden är alldeles beroende af lemmeltillgån- gen, och då denna tillgång under de två närmaste åren efter en vandring är så försvinnande liten, att man skulle kunna tro alla lemlar och sorkar totalt utdöda, finna de ej längre till- räcklig näring och infinna sig därföre ej alls. Jag håller därföre troligt, att fåglarna under dessa lemmel- fattiga år uppträda på andra lämpliga lokaler, som kunna bjuda dem ett »dukadt bord», t. ex. i nordliga Ryssland eller Sibirien. Som bekant anses — och sannolikt fullkomligt riktigt — , att lemmelvandringen förorsakas af en sjukdom, en bakterie- infektion, som regelbundet infinner sig vid »öfverbefolkning», och som så småningom dödar de däraf angripna gnagarna. Man skulle kunna tänka sig att denna sjukdom — öfverbefolkning och vandring — uppträder på olika tider på olika platser, så t. ex. i Sibirien på andra tider än här, och att det således existerade en sorts cirkulation i fråga om lemmelvandringarna och att fåglarna tillpassat sig därefter. En fågel, som i synnerhet markerar ett dylikt förhållande, 2 44 FAUNA OCH FLORA är fjällabben. Han infinner sig endast under rika lemmelår, och då i massa, samt uteblir totalt under fattiga. Ej ett enda par eller en enstaka individ har jag sport, eller själf iakttagit 1908 — 1909 och 1910. Men att han under dessa tre år upp- trädt häckande på andra lokaler af sitt stora utbredningsom- råde kring norra jordklotet, anser jag alldeles påtagligt. Fjäll- vråken, fjällugglan, hökugglan och jordugglan saknas knappast något år helt och hållet i våra fjälltrakter, men förekomma endast spridda och i ringa antal, och jag fann ej, eller hörde nå- gon annan göra det, något enda häckande par 1908 — 1909. Äfven andra ugglearter såsom lappugglan, slagugglan och pärlugglan stå i nära förhållande till lemmelvandringen, ehuru de ej uppträda i så stort antal som de ofvannämnda. 1906 — 1907 förekommo dessa ugglor emellertid ovanligt talrikt. Där- emot synes jaktfalkens, stenfalkens, dufhökens och den blå kärrhökens förekomst vara mindre beroende af lemlarnas. Jag har ej något år sett den sistnämnda så allmän som 1908. Det voro nu intressant, om man genom Fauna och Flora finge en och annan upplysning om, huru det förhåller sig med lem- melvandringarna på andra platser af norra halfklotet. Och om lyckan är god, så kan man kanske äfven genom de nu märkta vråkarna, inom en ej alltför atlägsen framtid, få ett godt vittnesbörd om deras här behandlade häckningshistoria. Då detta skrifves hafva redan till Göteborgs museum meddelanden ingått om 6 märkta fjällvråkar, skjutna på olika platser inom Europa — bl. a. en så ostligt som vid Moskva — hvarom mera sedan. Emellertid äro 76 st. ett alltför ringa antal, för att man skulle kunna vänta ett bättre resultat, och önskligt vore där- före, om tillfälle kunde gifvas att äfven nästa sommar, då till- gången på vråkar sannolikt blir stor, märka ett större antal, ty följande 2 å 3 år blir tillgången nog så ringa, att ingen märkning blir möjlig. Ofvanstående rön äro mycket värdefulla, då de härröra från en så god och van iakttagare i naturen som konservator MÄRKNING AF FJÄI.I,VRAKAR 245 G. KiHLi.N. Att här föreligger ett af de ej fåtaliga problem rörande vår svenska fauna, som äro väl värda att lösas, lider intet tvifvel. Att de omnämnda Icmmelätande fåglarna under mellanperioder, då tillgången på smågnagare är minimal eller praktiskt taget ingen, måste söka sig andra uppehållsorter nå- gonstädes inom det nordliga området af Europa — Asien är tämligen tydligt, men frågan är, hvar där? Detta sammanhänger nära med spörsmålet om, huru stor lokal utsträckning har hvarje optimumperiod för smågnagarnas förökning. I professor Collett's i förra häftet omnämnda synnerligen värdefulla arbete »Norges Pattedyr» fmnas högeligen intressanta uppgifter öfver de olika smågnagarnas massförekomst vissa år i Norge. Men af dessa synes framgå att. ehuru visserligen stundom ett lem- mel- eller sorkar sträcker sina verkningar öfver vidsträckta delar af skandinaviska halfön, det ofta händer, att en eller flera arters starka förökning inskränker sig till en viss trakt af större eller mindre utsträckning. Följande sammanställning af Col- lett's uppgifter för de sista 30 åren visa detta. 1879 — 80. Fj alle mm el: Giidbrandsdals- och Österdalsfjällen. 1880. Åkersork: Helgeland och nordväst till de inre Tromsö- distrikten. Gräsidig sork (E. riifoanms): Finnmarken. Rödbrun sork (E, rutilus): Tromsö amt. 1882 — 83. Åkersork: Trakterna kring Kristianiafjorden och iii)p mot Mjösen; äfven i Saltdalen. 1883. Skogssork (E. glareolus): Södra Helgeland till Saltda- len och Beieren. Rödbrun sork: Tromsö amt. Mellansork (AL ratticeps): Finnmarken. Skogslemmel (M. Schisticolor): Kristianiatrakten, Eids- vold och uppåt Hedemarken. 1883 — 84. Fjällemmel: Trakten kring Trondhjemsfjorden , Roms- dal, Söndmöre, norra Helgeland till Målsälfdalen inom Tromsö. 1887. Skogssork: I samma trakter som 1883. Gråsidig sork: Finnmarken. Åkersork: Saltdalen etc. i Nordland. 1887—88. Fjällemmel: Lomsfjällen och Dovre uppemot 'l'rond- hjemsfjorden. 1888. Åkersork: Inre delarna af Finnmarken. Skogslemmel: Söder om Mjösen. 1890. Mellansork: Finnmarken. 246 FAUNA OCH FLORA jgpo — 01. Fjäll em mel: Uovre, Gudbrandsdals- och Österdalsfjäl- len med vandring åt olika häll. 1891 Åkersork: Trondhjemstrakten och Nordland. 1891 — 92. Skogslem mel: Kristianiatrakten, Ringerike, Valders, Rondsfjorden. 1894—95. Åkersork: Södra Norge (isynnerhet Bergens stift) och Nordland. Skogslem mel: Trysils-trakten, Fjäll em mel: Alla södra Norges fjälltrakter. 1895. Me 11 an sork: Gudbrandsdalen. 1897. Åkersork: Gudbrandsdalen — Nomdalen. 1902. Skogslemmel: Kristianiatrakten och vid Randsfjorden. 1902 — 03. Fjällemmel: Trondhjemsfjällen, Nordland uppemot Tromsö. 1903. Skogssork: Samma trakter som 1883 och 1887. Rödbrun sork: Tromsö amt. 1904. Gråsidig sork: Finnmarken. 1906. Skogssork: Hattfjälldalen, Vefsen och Rånen. Åkersork: Öfre delen af Österdalen och stora delar af Nordland. Fjällemmel: Norra Helgeland Tromsö- och Finnmarkens amt och här och där söderut. 1Q06 — 07. Rödbrun sork: Finnmarken och vid Tromsöfjorden. 1907. Gråsidig sork: Finnmarken. 1909. Mellansork: Finnmarken. 1909 — 10. Fjällemmel: Sydliga högfjällen från Jotunheimen till Valders och alla västfjällen till Kristiansand. 1910. Rödbrunsork: Västftnnmarken ned till Malangen. Mellansork: Finnmarken. Men ehuru visserligen af ofvanstående framgår, att lem- mel- och sorkåreu inträffat vid olika tider på olika trakter, och sålunda de lemmelätande fåglarna kunnat flytta sin verksamhet delvis inom denna halfö, får man ej någon verklig öfverblick öfver, huru förhållandena i sin helhet gestaltat sig här, förr än äfven från vårt eget land uppgifter kunnat erhållas, som sprida mera ljus öfver saken. Med nöje mottagas därför sådana upp- gifter af denna tidskrift för att publiceras. Red. Ströftåg i Kaukasus. Af Otto Cyrén, Warschaii. I. Västkusten. ] en Väldiga landbryggan mellan Asien och Europa är ej blott för etnografen ett af de intressan- fjtaste länder i världen. Ty denna landsträcka, hvars jord så ofta dränkts i blod, som sett så många folk kämpa och förblöda, bjuder på en ^^lö;?:^:;^^ natur, så rik och omväxlande, att man för- gäfves måste söka dess like. Eller hvar fmner man väl inom ett så begränsadt område (2 dagsresor i längd och lika myc- ket i bredd) sådana motsatser som här? Den fuktiga väst- kusten med sina mäktiga urskogarkantadaf en strandremsa, som bjuder på subtropisk vegetation, högt i bergen därofvan de praktfulla barrskogarna och den väldiga hufvudkedjans alp- mattor och snötoppar, som ställa Europas högsta berg långt i skuggan! I norr och söder stäpper i oändlighet, äfven torra och ökenartade sådana; slutligen bjuder »lilla Kaukasus» på trakter med äkta nordisk karaktär, och öfver Eriwanska guver- nementets sterila lavafält kommer man ned till tamariskstäp- perna vid Ararats fot. Jag vill nu låta Fauna och Floras läsare följa mig på ett par små utflykter under den resa till Kaukasus, som jag under våren 1910 företog tillsamman med min vän, L. Lantz från Moskva, hufvudsakligen för herpetologiska studier. Den skarpt begränsade tiden tillät ej vidtgående studier på andra områden, så att det naturvetenskapliga utbytet torde synas mången en- sidigt, men några anteckningar från resan torde kanske ändock intressera en större krets af denna tidskrifts läsare. 248 FAUNA OCH FLORA När man under 3 nätter och 2 dagar oafbrutet färdats i dammiga ryska järnvägsvagnar genom det visserligen bördiga, men förskräckligt långtråkiga Sydryssland, där man under långa och många timmar ej ser ett träd höja sig öfver det vågformiga landet, då hälsar man med verklig glädje de första skogklädda kullarna, förebuden till det väldiga berglandet i söder, och mellan hvilka jag af ånghästen fördes ut till min första hållplats under resan, Noworossijsk vid Svarta hafvet. Noworossijsk är en viktig handelsplats, den äger stora magasin och elevatorer och är försedd med modernaste an- ordningar för utskeppning af spannmål från de Donska kosac- kernas land. Dess utmärkta hamn ställer den långt framför alla hamnstäder vid den grunda Asowska sjön. — På torget, dit jag först styrde kosan, var marknaden i full gång, och man fick genast se prof på en hel del af Kaukasiens många folkslag. Men jag längtade allt för mycket efter naturen och drog mig snart uppåt bergen för att på bästa sätt använda min »väntedag», innan båten skulle föra mig till sydligare trakter. Fastän det var i midten af april, stodo många träd ännu nakna, men marken var öfversållad med olika anemoner och andra vårblomster. Djurlifvet var ganska fattigt, inga små kvicka murödlor lifvade upp kalkklipporna, såsom vid denna tid är fallet öfverallt i Sydeuropa, men ett präktigt hanexemplar och en unge med vackert linierad rygg af den vackra kaukasiska smaragdödlan (Lacerta viridis var. strigata Eichw.) blefvo dock mitt byte. De sydeoropeiska smaragdödlorna äro i vuxet tillstånd oftast helt gröna, emellanåt med två, mera sällan med fyra ljusa linier längs ryggen, dessutom skiljer sig honan i färg- teckningen ej väsentligt från hanen. Hos den kaukasiska varie- teten saknas däremot aldrig linierna, äfven hos helt gröna hanar ser man åtminstone spår utaf dem, och i ryggens midt löper en oparig femte längslinie. Honan är oftast brun eller olivbrun med 5 nästan hvita längslinier, en utmärkt vacker teckning! STROFTAG I KAT^KASUS 240 I ravinerna mellan kalkbergen tluto små bäckar — här vimlade det af snokar, dock ej vår vanliga vattensnok, utan dess sydeuropeiske släkting Tropidonotiis tessellatiis Laur. Denne är den allmännaste ormen i Kaukasus, långt vanligare än vattensnoken; på sumpiga ställen förekommer den massvis, så t. ex. i snåren kring Palaeostom vid Poti och kring Batum, där man sannerligen ej kunde taga många steg, utan att snokar prasslade i alla riktningar. Innan jag vände åter till staden, fick jag se en annan snok, en väldig Zamenis på ett par meter, som för brinnande lifvet flydde in i ett taggsnår. Och det hade han sannerligen alla skäl att göra! Annars korsades min väg endast af ett par tröga kaukasiska landsköldpaddor {Testudo ibera Fall.), d. v. s. jag korsade väl egentligen deras väg, ty dessa trögdjur bry sig sällan om andras vägar. Lyfter man upp dem, ge de medelst ett hväsande sin missbelåtenhet tillkänna, annars äro de ju de hyggligaste djur i världen. Så var min lilla utflykt i Noworossijsk tillända, och min resa börjad på ett något så när värdigt sätt; hade jag haft tid att besöka de stora träsken i stadens midt, hade jag fått skåda en hel del andra intressanta djurformer. På kvällen gick jag ombord på båten, som på 24 timmar skulle föra mig till Suchum-kalé. De ryska Svartahafsångarna, som trafikera Kaukasushamnarna, äro ej berömda för någon vidare stor ren- lighet. Maten är ganska bra — under resan Suchum — Poti fingo vi vara med om ett riktigt svenskt kräftkalas! — men båda de trafikerande sällskapens båtar äro framför allt berömda för sina talrika — råttor! Jag tror det är Petzholdt, som i sin reseskildring från Kaukasus talar om, hur han kom i \äl- digt gruff med sin medpassagerare, när han en natt råkade sparka en råtta från sitt sängtäcke rakt i ansiktet på med- passageraren. Inte fick jag någon råtta till sängkamrat, men så många fler höllo mig sällskap, när jag en eftermiddag satt ensam och skref i salongen; jag tycktes något störa de stora, präk- tiga, feta djuren i deras kamp om smulorna under matbordet. 250 FAUNA OCH FLORA Det var ett pipande och oväsen, minst ett dussin »familjer» måtte ha bott i salongssofforna. Resesällskapet var nästan helt och hållet kaukasiskt, endast några få ryssar; militärer, tjänstemän och ett par köpmän, som skulle till någon badort vid kusten, annars en profkarta på kaukasiska raser, alla i sina pittoreska dräkter och beväpnade till tänderna. Inga västeuropéer — nota bene utom under- tecknad — inga turister. Kaukasus är ju ännu så godt som kemiskt ren från dylika — lyckliga tillstånd, hur länge skall du få fortfara! Kaukasus är för naturvännen en enda, nästan oafbruten idyll, som rufvar på oanade skatter, om den ock drömmer om årtusendens strider och vapenrassel. Öfverallt vild, ofta kärf och rå, såväl till natur som klimat, och resan- den måste själf se till, hur han kan reda sig med de lika kärfva och primitiva invånarna. På morgonen, när jag kommer upp på däck, bränner solen redan hett öfver den spegelblanka hafsytan. Tumlare hoppa lustigt kring båten, hela svärmar följa oss allt som oftast. Åt öster sträcker sig den väldiga bergskedjan med sina snöiga toppar och ljust vårgrönskande sluttningar: den pontiska Rivi- eran! Än stupa bergen brant ned i hafvet, än draga de sig något tillbaka och lämna plats för ett sumpigt deltaland, öfver- vuxet af täta, ogenomträngliga skogar. Kustbergen äro rika på mineralkällor, floran öfverväldigande. Någon hamn finnes ej mellan Noworossijsk och Poti, utan all in- och utskeppning sker med småbåtar, ej alltid så lätt, när sjön går liög. Vid frukostdags stoppa vi utanför Sotschi, kustens viktigaste badort, vackert belägen vid en större dal- mynning. Cypressern-a påminna om den italienska södern, men den nordiskt friska grönskan visar, att man är långt ifrån den skogfattiga apenninska halfön. Millioner grodors kärleks- sång ljuder från de talrika träsken. — Som det är söndag, är utbytet af passagerare ganska lifligt, det är ett nöje att följa lifvet och stojet, som är nästan ännu intensivare än i de levan- tiska hamnarna. Själf är man så tunnklädd som möjligt i värmen, men dessa bergens män komma i pälsar med kragarna STKOFTAG I KAUKASUS 25 I uppspända och i väldiga pälsmössor Kaukasus bjuder för öfrigt på en mångfald af hufvudbonader, som få andra länder. Färden går vidare, \'i hålla vid den ena lilla badorten efter den andra, måsar och tärnor eskortera oss i hundratal, äfven en del vattenfåglar synas talrikt, men på för långt håll för att kunna igenkännas. Tumlarna fr)lja oss troget, fram mot sol- nedgången blifva de mest uppsluppna och géira sina högsta språng. Vid Gagry,' som ligger synnerligen pittoreskt på slutt- ningen af en brant i hafvet stupande bergjätte, får vattnet en Adler», karaktäristisk bild från pontiska kusten, vidsträckt deltaland. blåare färg, annars gör Svarta Hafvet i det stora hela skäl för sitt namn. På stranden synas rättrogna muhammedaner breda ut sina bönmattor och i ödmjukhet buga sig mot söder. Fram emot midnatt voro vi ändtligen vid målet och ångade in i den varma, kvafva Suchum-bukten. Utskeppningen tog tid, ty för- däckspassagerarna måste legitimera sig och visa pass; i kaoset och trängseln till båtarna råkade jag få en samling särdeles ruskiga individer som sällskap, men det betraktades som »trä- ning i naturförhållandena» och bars med jämnmod. Suclmm-kalé är en varm, skyddad plats med synnerligen rik vegetation. Svajande palmer, mörka cypresser och pyramid- ^ Den af bildade orten »Adler» är belägen mellan Sotsclii och Gagry. 2^2 FAUNA OCH FLORA formiga Eucalyptus minna åter om det sydligaste Italien, men de nära, med praktfulla skogar bevuxna kullarna tala om en annan flora, vi ha urskogar, som aldrig hört ekot af yxslag, alldeles inpå oss. Folklifvet påminner om det i en liten turkisk hamn- stad, också är det turkiska elementet starkt representeradt i alla dessa pontiska kuststäder, med inslag af de olika berg- folken, här de mörkt blickande abchasierna i sina svarta, egen- domliga hufvuddukar med flikarna hängande utefter ryggen. I Suchum träffade jag min reskamrat, som kommit dagen förut, och härifrån ämnade vi nu resa med diligensen inåt landet till ett gods Olginskoje, dit vi voro inbjudna, c:a 3 mil från kusten. Men när vi fingo se diligensen med dess inne- håll, afstodo vi gärna från detta samfärdsmedel och föredrogo att betala något mer och få egen vagn och kunna njuta af naturen under vägen. Vi hade snart gjort upp med en kusk om priset, han skulle bara hem och spänna för en häst till, vi väntade i hotellet. Och vänta fmgo vi! Efter en timme förlorade vi tålamodet, gingo ut och fingo fatt i en annan, som också gärna ville köra för oss, men för den långa vägen måste han ovillkorligen ha ännu en häst, han skulle strax vara hos oss i hotellet — och borta var han. Jojo, man vänder icke för ro skull Europa ryggen! Efter ännu nära en timmes väntan hämtade vi helt enkelt en vanlig tvåspänd droska och kommo så ändtligen i väg. Mellan härliga trädgårdar bär det af ut till stranden, som vi följa en bra bit längs en allé af Aleppotallar, innan vi vid den första diichan vika af innåt Madscharadalen. »Duchan är i Kaukasus ett mellanting mellan 5:e klassens byvärdshus och 5:e klassens handelsbod, där man kan få det allra viktigaste, af hvad som till lifvets nödtorft hörer, åtminstone bröd och ost, event. äfven en skrubb till nattlogi, nota bene om man är så rikligen försedd med det persiska pulvret, att man tror sig om att kunna ligga kvar en hel natt. Vid den af ett par väl- diga valnötsträd öfverskuggade vattningsplatsen står en rad föror, lastade med virke och tobak; bufflarna ha lagt sig, trögt idisslande under oken, medan körsvennerna njuta sitt dolce far STROFTAG 1 KAUKASUS 253 niente. Här finnes ingenting af nervös bråcfska, tiden niätes efter orientaliskt mått, d. v. s. den kostar ingenting! Buffeln är nästan uteslutande dragare i liela Kaukasus. Första milen resa vi genom delvis bebyggdt land, här och där en liten gård med trädgårdar och fält, sedan tager skogen vid, bergen bli högre och brantare, de tränga slutligen ihop sig till en enda hålväg. Den lilla floden synes ej mer, man ser endast den af de hundrade trädslagen sammansatta skogen \'id en > duchan Madscharadalen. sänka sig i djupet, på hvars botten det blågröna vattnet forsar. Ofta är vägen insprängd i klippan, murgrönor sträcka väldiga, 10 — 15 m, långa, täta girlander öfver klippkanten, allt växer och frodas. På dessa klippor gjorde vi vår första bekantskap med den kaukasiska juurödlaii {Lacerta saxicoiaEvERSM.). Denna är i färg och teckning betydligt beständigare än den europeiske släktingen; äfven dess olika varieteter visa alltid på urformen, huru olika de annars kunna vara. Hade vi tänkt oss komma fram med den fina droskan till vår bestämmelseort, så hade vi bedragit oss grundligen, ty från det ställe, där vägen tog slut, hade vi ännu ett par km. att gå 254 FAUNA OCH FLORA till fots. Där stodo vi nu med vårt rätt digra bagage. Men det var ej annat att göra än taga detta på raggen och trafva på, det började skymma, så det var hög tid. På en gyttjig väg, där vi — tyngda af bagaget — ofta sjönko ned ett bra stycke öfver fotknölarna, kommo vi sent omsider, efter att med svårighet ha funnit vägen, fram till gården, där vi mottogos af ett halftjog vilda hundar, som rusade på oss. Emot dem hade vi emellertid ett medel, en liten leksakstrumpet att tuta i; detta obekanta ljud förbluffade eller förskräckte dem till den grad, att de ej tänkte på att anfalla, innan deras herre kom och kallade dem. Jag vill ej här särskildt orda om den ryska gästfriheten^ därtill är denna allt för väl bekant. Vare nog sagdt, att vi mådde förträffligt i det lilla hvita boningshuset mellan de väl- diga valnötsträden, 10 min. från tätaste urskogen, och vi fingo råda oss själfva och göra planer för dagen, hur vi ville. Första dagen ägnades helt åt den närliggande skogen, vår förträfflige Vassili Ivanowitsch, förvaltaren, blef vår ledsagare. Det vore förmätet att söka skildra en västkaukasisk urskog, därtill räcka ej mina botaniska kunskaper, jag vill endast för läsaren flyk- tigt räkna upp de viktigaste och mest i ögonen fallande formerna. Framför allt bok (utom den vanliga boken äfven Carpinus betulus och C. orientalis), ek och alm, men dessutom hassel, lönn, valnöt, den valnötsliknande Pterocarya fraxinifolia, bux- bom och den praktfulla Prunus laurocerasus (»Kirschlorbeer») äro de viktigaste skogbildande formerna, vidare öfverallt fikon, persikor och andra fruktträd vilda i stort antal, allt öfvervuxet af murgrönan (Hedera colchica), vinrankan, åtskilliga Clematis, Rosa, Lonicera för att ej tala om de taggiga Smilax och Rus- ens m. fl., som göra framträngandet särdeles svårt. De vilda vinrankorna klättra upp för de högsta träd, deras drufvor an- vändas delvis till vin, fastän de ge ett mycket surt sådant. För hvarje steg blir man hängande i de taggiga slingerväxterna, slippriga, mossbelupna jättestammar ligga tvärs öfver ens väg, vill man stiga upp på en dylik, faller den ofta till stoft under ens fötter. Blomsterdoften är berusande och omväxlar med STRÖFJÅO I KAUKASUS 255 den intensiva lukten från en tuscnfoting (en Julus-art), in- vånarna kalla den rätt och slätt >stinkniask •. Och den gör skäl för namnet, råkar man komma honom för nära, stinker han ytterst intensivt, på långt håll är det en egendomlig, syr- ligt aromatisk lukt, ej allt för obehaglig. På h varje ställe, där skogen glesnar, är marken öfvertäckt af den härliga Azalea pontica, en buske på öfver manshöjd med stora, gula, utom- ordentligt vackra blommor. Vi sågo senare ställen, där yxan farit svårliga fram med skogen, där voro bergsluttningarna ett enda böljande haf af gula Azaleor. Björnar skola vara mycket allmänna i dessa skogar, vår följeslagare omtalade flera upplefvelser med dylika. Någon i ögonen fallande fågel blefvo vi ej varse, däremot var en liten kvick ödla allmän i skogen. Det visade sig vara den lilla Lacerta Derjiigini Nik., mycket lik vår skogsödla (L. vivipara)^ både hvad form och lefnadssätt beträffar, men egendomlig för sitt ringa antal femioralporer, hvarigenom den skiljer sig från alla öfriga Lacertider. I en bäck djupt inne i skogen funnos märkvärdigt nog grodor, den vanliga ätliga grodans sydöstliga varietet {Råna esculenta var. ridibiinda Pall.) och i en större bassäng nedanför ett litet vattenfall höllo paddor {Bufo vulgaris Laur.) på att lägga sina långa romsnören. Det var ena väl- diga honor, knappt någon under 15 cm., med de små hanarna sittande på ryggen. I samma bassäng funno vi äfven sötvattens- krabbor (Telphusa fluviatilis), landtkrabbor kan m'an också kalla dem, då de gå ganska långt bort från vattnet, under stenar o. d. De äro pigga och lustiga djur, mycket tacksamma att hålla i akvarium. För de följande dagarna hade vi planerat en utflykt inåt Kodordalen. Resande i dessa trakter hade påstått, att i Ko- dordalen skulle finnas »en stor, grön salamander», och den be- kante hereptologen prof. O. Boettger i Frankfurt am Main hade särskildt lagt mig på hjärtat att om möjligt undersöka denna fråga. För en utflykt till Kodor hade vi aldrig kunnat önska oss en bättre utgångspunkt än Olginskoje, vi hade därifrån knappt mer än 15 å 20 km. tvärs öfver till dalen och skulle 256 FAUNA OCH FLORA sedan kunna färdas ytterligare 20 å 25 km. uppför denna samma dag. Vår präktiga Vassili Ivanovitsch hade själf tänkt följa oss, men som han blef förhindrad, skaffade han oss en tillför- litlig kosack, Ivan, såsom tolk och vägvisare. I Kaukasus äro Kodordalen, utsikt nedåt mxnningen. kosackerna icke blott ryssväldets, utan äfven civilisationens utposter, så märkvärdigt detta kanske än låter för västeuropéen, som endast lärt känna kosacken genom tidningsnotiser om alle- handa hemska blodsdåd i nuvarande såväl som i forna Ryss- land. Och trognare tjänare kan man ej gärna önska sig i dessa ogästvänliga trakter. Så snart man lämnat kusten, är det slut med ryska språket, och man är hänvisad till tolk; nästan hvarje STRÖFTAG I KAUKASUS 257 större dal är befolkad med en annan stam, med annat språk, andra seder; tanker man färdas tvärs öfver flera dalar, måste man alltså skaffa sig motsvarande tolkar eller också en, som talar flera språk, hvilket lär vara ganska svårt att finna. Kl. \'2 6 nästa morgon kom Ivan med hästarna, och vi satte genast npp, ty packningen af det ringa bagaget tog ej många nnniiter. Som jag fått en tretlig och liflig häst, som ej gärna ville se någon annan framför sig, tog jag genast led- ningen, också för att i ett ögonblick kunna vara af hästen ifall vi skulle träffa på ormar o. d. Vägen togs på äkta kaukasiskt vis, d. v. s. så nära fågelvägen som möjligt, i traf uppför skogs- backarna och klättrande ned för branter och klippor, ofta i 45° eller mer. Den s. k. vägen sågo vi i början ej mycket af. De kaukasiska hästarna, som synas så klent byggda, äga en beundransvärd uthållighet och skicklighet. På något så när jämn väg trafva och galoppera de, att det är en lust åt det, och i klättring öfverträffas de ej ens af de sydeuropeiska mu- lorna, hvilket ej vill säga så litet. Första delen af vägen, till abchasierbyn Zebelda (Zebel- dinskoje), var ej af vidare intresse, vi fröjdade oss framför allt åt de härliga blommor, bl. a. stora, vilda pioner, som växte öfver- allt vid vår väg. I byn väckte vi åtskillig uppmärksamhet, folket tittade mörkt »under lugg» på oss, vi måste ju hålla en stund vid smedjan för att få den ena hästen skodd. Sedan blef vägen intressantare, vackrare, ju närmare vi kommo Amzchel- dalen. En storartad utsikt öppnade sig åt alla håll, västerut det blånande hafvet, österut härliga dalar med mäktiga snö- berg i bakgrunden. Här gjorde jag också den första fångsten för dagen. Vägen gick brant ned mot den nämnda dalen, mel- lan höga sandvallar; plötsligt slingrar sig en stor, vacker hugg- orm öfver vägen strax framför min häst. Jag var af i ögon- blicket och fick ormen ut på vägen, där vi alla tre beundrade den en stund innan den kom ned i specialsäcken för giftiga ormar. Det var ett vackert, orangegult exemplar af den väst- kaukasiska huggormen {Vipera kaznakovi NiK.) med den för huggormen så karaktäristiska sicksacklinien, men med betydligt Fauna och Flora 1911. Haft. 6. 19 2c;8 FAUNA OCH FLORA bredare hufvud än på vår vanliga Vipera berus. Dessutom är den i allmänhet af rödaktig färg och kallas också af rys- sarna »den tegelröda viperan». Till karaktären är denna kau- kasiska huggorm ännu trögare än vår, ej på långt när så »ettrig» och ofta svår att få till att bitas. Strax nedanför, vid bron öfver Amzchel, rastade vi ett par timmar för att låta hästarna hvila och för att vi efter en has- tig måltid skulle kunna studera omgifningarna en smula, Vipera- fyndet hade gifvit oss lust. Af ormar fångade vi endast Tro- pidonotus tessellatus. På kalkklipporna fångade vi några vackra murödlor (L. saxicola Evers.), och Lantz hade fått fatt på en intressant rödbrun Råna, med längre ben än Råna agilis och trubbnosig. Jag fångade en vecka senare en liknande vid öfre Kura, dock äro dessa ännu ej noggrant bestämda, de kau- kasiska bruna grodorna äro ännu föga kända och bearbetade. — Dessutom vimlade det i buskar och vid vägkanter af den intressanta sydryska varieteten af vår vanliga sandödla, La- certa agilis var. exigiia Eichw.^ Det är den skyggaste ödla, jag någonsin träffat på och ytterst svår att fånga. Hon låter aldrig en människa komma inom räckhåll och att jaga henne trött bland de taggiga buskarna är ingen rolig historia. Lät- tare är att helt enkelt låta henne försvinna i sitt hål och sedan — gräfva fram henne. Den metoden praktiserade vi ofta, och jag fångade på detta sätt en väldig hane. Allra lättast fångar man naturligtvis hvilken ödla som helst, om hon kryper under en mindre sten, trädstam o. d.; när man lyfter upp denna, betänker hon sig ett ögoblick, innan hon kilar i väg, så då gäller det att vara kvick i vändningarna. Och i ett ögonkast måste man ha förvissat sig om, att hon ej har huggormar, skorpioner eller tusenfotingar i sällskap, ty i en sådan sam- ling är det roligt sticka in fingrarna. Denna sydryska sandödla har vållat herpetologerna åt- skillig hufvudbry. Hanen blir mycket stor och helt grön — som en smaragdödla och mycket svår att skilja från en sådan. ^ Vi, min reskamrat och jag, komma att behandla vårt rika ödlematerial från Västkaukasien i ett specialarbete. STROFIAG I KALKASU: 259 Honan behåller i alliiiäiilict uni^^ainas dräkt: gråbrun eller oliv- grön med 3 å 5 ljusa, tydliga längslinier jämte en del oregel- bundet spridda svarta fläckar pa ryggen. Ar hanen genom sin gröna dräkt, sin betydande storlek och uppblåsta kindei" svår att skilja från smaragd()dlan, så komnici" lioiian med sin linieteckning också nära den likaså linierade, sällan eller aldrig helt gröna honan till den kaukasiska smaragdödlan. De båda arterna stå hvarandra mycket nära, säkerligen ha de divergerat från hvarandra i eller icke långt från Kaukasus, och alldeles säkert har sandödlan från detta land kommit (jfver till Europa. Från Amzchel hade vi ej långt kvar, endast en mindre bergrygg att komma öfver, och Kodordalen öppnade sig i all sin prakt för våra blickar. 200 m. djupt under oss brusar den vattenrika Kodor, bergsidorna äro till en tusen meters höjd tätt bevuxna med löfskog, först där ofvan tager barrskogen vid. På branter, där träden ej finna fäste, betäcker Azalea pontica marken med sin blomsterrikedom. Vägen leder delvis genom tät skog, delvis rundt klipputsprång och längs svindlande bråddjup. Ett svårt ställe hade vi att passera, där längs en lodrät bergvägg nedstörtade klippblock tagit hälften af den redan förut smala vägen med sig i djupet (se fig. å sid. 260!); där måste vi sitta af och leda hästarna tätt intill bergväggen. På de solbelysta klipporna kilade kvicka murödlor omkring, inne i skogen funno vi på vägen en ihjälslagen svart huggorm, hufvudet var full- ständigt krossadt, så att det ej lönade sig konservera exem- plaret. Det var dock af stort intresse att kunna konstatera, att Vipera kaznakovi liksom vår huggorm förekommer i en helt svart varietet. I skogen började också den härliga Rhodo- dendron ponticum visa sig och göra Azalean platsen stridig; med sina stora, lilafärgade blommor tar den utan svårighet skönhetspriset från den senare. Under eftermiddagen rastade vi ännu en gång vid en kosack- post, bestående af 3 bräckliga trähus, hysande lika många fa- miljer; kosackerna tjänstgöra som något slags förpost mot det inre landet och för att något befrämja säkerheten längs vägen. På en större äng nära posten sågo vi flera stora sandödlor, 26o FAUNA OCH FLORA hii obL-iiai^lig |> ige i Kodordalen. särskildt stora vackra honor, men vi lyckades ej fånga någon, däremot en ung vattensnok. Vägen bär nedför, vi närma oss mer och mer floden och öka på farten för att före mörkrets inbrott nå vårt mål, byn STRÖriÄG I KAUKASUS 26 I Lata, där vi hade rekomnieiidatioiier till starosteii (byäldsten) och kunde ta nattlogi. Mörka ovädersmoln hopade sig mellan de uppvärmda bcrgjättarna, denna årstid bjuder nästan hvarje kväll på åskväder i dessa trakter. Stora droppar började redan falla, när vi sista kvartmilen i sträckt galopp ilade genom den långsträckta, glest befolkade byn, förföljda af en skock ilskna hundar, som tycktes vilja kasta sig öfver oss som hungriga vargar. Ändtligen kommo vi lagom under tak, innan ovädret bröt lös, haglet slog mot taket, att man hade svårt att göra sig förstådd. Efter kvällsmaten, bestående af ett väldigt fat af den obligatoriska äggröran med skinka, drogo vi oss ut en stund för att efter regnet syna vägarna med lykta. Löfgro- dorna läto höra sitt intensiva kväkande, vanliga paddor hop- pade omkring i mängd och i vattensamlingar vimlade det af ätliga grodan. En brun Råna var det enda af intresse, vi funno. Men det var skönt att få röra på benen efter den långa ridten, och luften var af kyld och rensad genom det uppfriskande regnet, allt hade varit så utmärkt, om bara icke de ilskna hundarna ansatt oss så illa, vi hade all möda att hålla dem från lifvet — ■ Lantz hade under ridten förlorat den viktiga trumpeten! Det var ock särdeles nödvändigt att stärka våra lungor med frisk luft före nattens vedermödor — vi skulle sofva 13 per- soner i den kvafva stugan: vår värd starosten med gumma, svärmor och 4 barn, 3 arbetare och kreatursvaktare, vi två och vår Ivan. Med rätt hade vi fruktat, att vi såsom gäster skulle »inbjudas» taga plats i värdfolkets sängar, hvilket också blef fallet och enligt landets sed på inga villkor fick afslås. »Natten» vill jag förbigå med tystnad, jag sof ju något så när, ty jag hade pepprat in mig så som man pepprar in en päls under sommaren. Midt i natten, under hagel och regn, väck- tes vi af hundskall. De beväpnade männen skyndade ut, staros- ten sof ju med geväret på armen och patronbältena omspända, väl medveten om ansvaret för sina gäster och deras hästar. Man fann ingen därute, men var öfvertygad om att någon, som haft lust till sin nästas häst el. d., strukit omkring. 202 FAUNA OCH FLORA Med glädje hälsade vi morgonens första ljusning, och vid V2 5-tiden vandrade min vän och jag till fots uppåt dalen några km., till ett ställe, där en större biflod flyter in i Kodor. Här hade vi också tillfälle att se, hurudana broar bergfolken bygga öfver de strida strömmarna. Det var härligt i den daggfriska morgonen, men några vidare fynd gjorde vi icke, d. v. s. jag fångade en ormslå (Augeris fragilis L.) och en mycket spets- nosig padda {Bufo viilgaris Laur.), under hemvägen började en del ödlor visa sig. Vid 9-tiden anträdde vi återfärden, det blef en lika vacker och intressant färd som dagen förut, äfven nu gjorde vi en del fynd, först vid kosackposten och sedan vid Amzchel. Vi funno nu den lilla vivipara-liknande Lacerla Derjugini, L. saxicola, L. agilis var. exigua, en Tropidonotus tessellatiis, en nästan svart Tr. natrix och en kopparröd hasselsnok {Coronella au- striaca Laur.). Den senare var ett typiskt exemplar, om man kanske undantar den intensivt rödbruna färgen; intressantare var att finna, att vanliga vattensnoken {Tropidonotus natrix L.) så ofta förekom i den typiska formen, då annars i Sydöst- europa och Mindre Asien den strimmiga varieteten (var. bili- iteatus BiBR., syn: pusa Fall., murorum Bonap.) är den van- ligare.' Hemfärden gick snabbare, så att vi trots det sena uppbrottet redan vid solnedgången voro tillbaka i Olginskoje. Hvad nu den omtalade »gröna salamandern» beträffar, så funno vi hvarken salamandrar eller ens vattenödlor i Kodor- dalen. Att de senare förekomma där, är väl tämligen säkert, om däremot salamandrar finnas högre upp, är osäkert, men naturligtvis ej uteslutet. Talet om »gröna salamandrar» hän- syftar emellertid tydligen på de stora gröna ödlorna (L. agilis var. exigua), ty efter hvad vi funno skiljer man ej här mer än någon annanstans mellan ödlor och salamandrar, bådadera äro ju »fyrfötter» och förväxlas. Nästa förmiddag ströfvade vi endast omkring i godsets när- maste omgifningar, innan vi på middagen togo afsked af vårt * Under hela vår resa fångade vi endast 2 ex. af denna varietet, nämligen vid Jewlach på Kuråstäppen (där järnvägen Tiflis — Baku korsar Kura). STROFTAG I KAUKASUS 263 gästfria värdfolk ocli återvände till biicluini, dciiiia gång med diligensen. Men kusken måste förbinda sig att köra långsamt och stanna öfverallt, där vi önskade göra undersökningar; medpassagerarna hade absolut ingen brådska. På så sätt vandrade vi långa stycken till fots, än nere på klyftans botten, än uppe i skogsbrynet ofvan vägen. Mest gifvande blef den hälft uttorkade flodbottnen näimarc ned mot hafvet, där vi fångade både ödlor och ormar, hinan vi lämnade hålvägen, fann jag i en murken stubbe en vattenödleart, som antagligen svämmats ned från någon damm i bergen, ty i närheten fanns ingen den Fiiinsta vattensamling, hvarifrån den kunde ha kom- mit. Den visade sig senare vara en larv af den vackraste bland alla vattenödlor: Molge vittata Gray. Mera om detta djur i en följande uppsats, då jag skall taga läsaren med på salamanderjakt uppe i Adscharims vilda berg sydost om Batum Endast ogärna togo vi afsked af de härliga skogarna, hvars make vi ej skulle få skåda under den återstående resan. Samma kväll, som vi återkommo till Suchum-kalé, skeppade vi in oss för att fortsätta resan till Poti och Batum. Något om skogsdufvan Af Hugo Granvik. zoologiska tidskrifter har under de senare åren ofta stått att läsa intressanta medde- landen om fåglarnas förmåga att anpassa sig efter de lifsbetingelser en viss plats har att bjuda. Man har visat, hurusom kråkorna kunna acklimatisera sig så godt som öfverallt, huru de t. ex. i skärgården bygga sina bon på marken och anamma de där förekommande måsarnas vanor o. s. v. Men icke blott hos denna fågel har man funnit dylika abnormiteter utan hos många andra, och bidragen till kännedomen härom äro synner- ligen rikliga. En trakts fattigdom och brist på ihåliga träd tvingar katt- ugglan och kajan att understundom lägga sina bon ute på trädens grenar, hvilket jag själf upprepade gånger varit i till- fälle att iakttaga. I normala fall bebo ju dessa arter alltid ihåliga träd. Ofta händer det att fåglar emigrera från en trakt till en annan, och de faktorer, som medverka härtill äro stark för- följelse eller brist på föda. Mången gång välja då fåglarna å sin nya uppehållsort egendomliga boplatser, hvilka man skulle tycka vara ogynnsamma för dem. Att de till en början också äro det, framgår redan därur, att ungarna ej sällan af en eller annan anledning gå under. Men de som kunna inrätta sig efter de nya förhållandena ändra så småningom sina vanor, sitt lefnadssätt m. m., hvaraf stundom följer en genomgri- pande förändring till det yttre. NÅGOT OM SKOGSDUFVAN 265 Då jag emellertid i detta saniniaiiliaiig saknar tillräcklig anledning att närmare ingå på detta sp(')rsmal, vill jag med hänsyftning på det nu sagda ufvergå till att omtala mina iakttagelser angående skogsdufvan (Columba oenas). För några år sedan vistades jag under en del af som- maren i Ronneby skärgård för ornitologiska studier. Den intressanta och rika fågelfaunan, som här fanns, fick för mig en särskild lockelse, då jag under mina dagliga färder bland skären, som öarna och holmarna här mesta- dels kallas, var i tillfälle att tämligen ofta iakttaga ett par skogsdufvor. Ej långt från inloppet till Ronneby hamn ligger en liten ö, benämnd Hög- skär, hvilken speciellt i zoologiskt intresse är an- märkningsvärd. Just på denna plats såg jag oftast dufvorna, och hvar gång jag landade där, flögo de skrämda af min ankomst bort. Denna ö är helt liten och nästan helt och hållet betäckt med väldiga block och stenar. Endast på den norra sidan är den steniga terrängen afbruten af ett område, bevuxet med gräs och några enstaka örter. Eljest är ön mycket en- formig och svårtillgänglig. Första gången jag såg dufvorna här, antog jag, att det var förvildade tamdufvor, som tagit sin tillflykt ute bland skä- ren för att ostörda framlefva sina dar. Då jag likväl ständigt såg dem här, tänkte jag, att de möjligtvis häckade i någon undangömd vrå. Denna tanke tillbakavisade jag dock snart^ Fig. 1. Högskär. Häckplatsen för Columba oenas (fot. H. G.). 266 FAUNA OCH FLORA enär lokalen minst af alla föreföll mig lämplig såsom häckort för ett skogsdufpar. Men det oaktadt beslöt jag mig dock att tidigt en morgon ro ut till platsen och undersöka densamma. Det var den 18 juni, då jag i tidiga morgonstunden for dit ut och landsteg, utan att jag såg mina dufvor. — Jag hade väl knappast vandrat omkring på stenarna mera än en half timme, förrän jag i min omedelbara närhet såg en af dem flyga ut från en springa mellan två tämligen stora stenblock. Vid närmare undersök- ning visade det sig, att den yttre springan förde in i en ^:4 meter lång gång, i hvars inre jag kunde skymta två hvita ägg. Med några fiskares hjälp lyckades jag vältra undan ett af de block, som så att säga bildade en för- skansning kring boplatsen, och bilden här bredvid visar boet efter stenens bort- skaffande. Något bo i egentlig mening kan man näppeligen tala om, ehuru väl ett underlag, på hvilket äggen hvilade, tydligt mar- kerade sig. Detta underlag, eller kanske rättare denna bale, bestod hufvudsakligast af torra strån och obetydlig mossa. Några små fjädrar lågo äfven strödda såväl i balen som rundt kring densamma, och här och hvar såg jag dessutom några torra kvistar. De två äggen voro obetydligt rufvade och af vanlig stor- lek och vikt. Till formen voro de långt ovala, bukiga, vid båda ändar afrundade och med tydliga porer. Deras färg är Fig. 2. Bo med ägg af Columba oenas. (fot. H. G.i NÅGOT OM SKOGSDUFVAN 267 som lios alla diifvors i\gg glänsande hvit, och skalet är myc- ket tunnt.^ 1 regel lägger skogsdufvan sina ägg i iiialiga träd o. d\ 1., men afvikelsen härifrån kan i detta fall ej anses som en ren tillfällighet, hvilket jag genom iakttagelser under följande år funnit. Då jag nämligen sommaren därpå åter besökte samma platser, fann jag ungefär på samma ställe en ny kull, och vid ett förnyadt besök nästföljande sommar häckade två par på i)n. Jag antar därför med full säkerhet, att det nya par, jag vid mitt sista besök fann, kan härleda sin släktskap från förut nämnda par och att således genom ärftlighet den egenskapen att lägga äggen på marken blifvit öfverförd på ungarna. Äfven om så icke skulle vara, är fallet dock af intresse och kan tjäna som en illustration på fåglarnas förmåga att anpassa sig efter de lokala betingelserna. Det må äfven här påpekas, att angränsande trakter inga- lunda saknade skogar med ihåliga träd, hvarför det ju ej rätt gärna kan ha varit bristen på dylika, som drifvit fåglarna ut till hafs. Denna omständighet skulle måhända kunna tala för att det vore tamdufvan (Columba livia domestica), som öf- vergifvit sin rätta hemort. Att det emellertid ej är denna art, vågar jag påstå, enär jag från en dold plats kunde iakttaga fåglarna på några meters afstånd och då med full säkerhet konstatera, att det var Columba oenas. Den egentliga orsaken till att fåglarna öfvergifvit skogen, är nog svår att fullt exakt fastställa. Dock står det fast, att det ej kan vara samma anledning, som drifver skogsdufvan å vissa platser, att antingen helt och hållet öfvergifva sina gamla häckplatser eller lägga sina ägg på trädens grenar, d. v. s. kajornas hastiga förökning och inkräktande på nästan alla ihåliga träd, ty i närmast angränsande skogar var kajan \isst icke allmän. Angående förut kända afvikelser hos skogsdufvan i valet Kullen förvaras i min samling. 2 08 FAUNA OCH FLORA af boplats, omtalar Brehm, att han en gång fann ett skogs- dufbo under jorden i den ihåliga roten af en afsågad tallstam. I Holland och annorstädes skulle enligt senare iakttagel- ser skogsdufvan lägga sina ägg på marken. Ja, man har ofta funnit hennes bo i gamla kaninhålor o. s. v.^ Orsaken till att hon valt en så egendomlig häckort, skulle här vara den totala frånvaron af alla ihåliga träd. Slutligen vill jag tillägga det, att skogsdufvan i allmänhet lägger tre kullar årligen, hvilket jag själf flera gånger funnit. Dock är att märka, att om man tar bort den första kullen, inträffar det nästan aldrig, att honan lägger en ny kull i samma hål. Prof. Nilsson säger att denna dufva lägger två kullar årligen, hvilket emellertid Holmgren m. fl. förneka. Att upp- ställa någon fullt giltig lag eller regel kan naturligtvis ej komma i fråga, då ju undantag gifvas så godt som öfverallt. Meerwarth-Soffel: Lebensbilder aus der Tierwelt. (Vögel. I.j En ödesdiger sjukdom bland bin. -BB||^ ] eii kände engelske zoologen Professor A. E. 1... /^ SniPLEY har i en nyligen publicerad uppsats ^ ■..'•^ffjfl^i omtalat en synnerligen farlig och smittosam BttMM|||| sjukdom på bin, som för närvarande härjar .-.•j')l")'B| i vissa delar af Storbritannien. Denna sjuk- ^^^^^^^^:^ä dom uppträdde för första gången redan år 1904 på ön Wight i en by söder om Newport ej långt från öns midt. Den visade sig ytterst smittosam och hade redan år 1906 utbredt sig öfver nästan hela ön. Aret därpå hade den nått öns kuster på alla sidor. Samma år (1907) sändes en vetenskapsman Mr. A. D. Imms till Wight för att studera den härjande sjukdomen och försöka utfinna dess orsak. Då fanns endast tvenne platser på hela ön, hvarest bisvärmarne ej voro smittade. Innan Imms hann långt med sina undersök- ningar, blef han dock kallad som professor till Allahabad, och hans arbete öfvertogs nästa år (1908) af D:r W. Malden. Då fanns endast en bisvärm kvar på hela ön Wight, men sjuk- domen hade ännu ej kommit öfver till engelska fastlandskus- ten. Redan år 1909 uppträdde den dock i Hampshire, Dorset Sussex och Surrey och sprider sig nu så småningom öfver stora delar af England och till och med Skottland. Den har med full visshet konstaterats i de södra delarna af England, där den är vidt utbredd i de östra grefskapen nordväst till Wisbeach, samt i Cornwall, likaså i Skottland i Elgin och For- farshire. Rapporter om sjukdomen ha äfven inkommit från Yorkshire, Lancashire och Glamorganshire i södra Wales, för- utom en del platser i västra England och Wales. Troli- gen är äfven smittan spridd i trakterna mellan dessa olika ' »The Diseases of Hivebees.» 270 FAUNA OCH FLORA härdar. Det är sålunda en stor fara, som hotar biskötsehi i hela Storbritannien, men äfven fruktträdgårdarnas ägare komma att lida förluster, om bien dö ut, ty det är framförallt dessa djur, som ombestyra befruktningen af fruktträdsblommorna. Shipley anför ett exempel på de betydande förluster, som kunna drabba en biodlare genom denna bipest. En man W. Jar- man har i närheten af Royston i öfver 25 år hållit bin och af dem haft hela sin inkomst. Denna kunde ett godt år stiga till om- kring 4,350 kr. I midten af juni 1910 märkte han, att bina från en af kuporna voro oförmögna att flyga, och när de försökte strax föllo ned i gräset. I september voro alla bin i denna kupa döda. I juli voro bina i en närstående kupa angripna, strax därefter de i en tredje och i augusti alla i närheten af den första. I oktober voro 50 kupor förstörda och på våren lefde af 160 blott 30, och äfven dessa voro smittade. På mindre än ett år hade Jarman sålunda förlorat alla sina existensmedel. De inhemska bien lida mest. De liguriska (italienska) och hybridsvärmarna äro mera motståndskraftiga. Ibland händer^ att en svärm blir angripen af smittan på våren och i viss grad tycks tillfriskna under sommaren, men om hösten omkomma de ömkligen. Arbetarna angripas mest, drönarna endast säl- lan. Om drottningen är smittad, anser Shipley antagligt, att hon skall fortplanta sjukdomen på afkomman. Men man har stundom undersökt bikupor, i hvilka drottningen var den enda kvarlefvande. De yttre symptomerna hos bin angripna af denna sjukdom är att de förlora sin liflighet och arbetslust. De bli lata och overksamma, ha svårt för att röra sig, och vingarna förefalla att vara snedvridna, och musklerna, som röra dem, ha förlorat sin kraft. Till följd däraf att tarmens bakre del är utspänd, blir hela bakkroppen (abdomen) uppsvälld. Detta beror på, att bina ha fått ett starkt begär efter vax och frömjöl och ej kunna afföra de osmältbara ämnena ur sin tarmkanal. Detta kan nämligen under normalt tillstånd blott ske under flykten — ett förhållande, som bidrager till att hålla kupan ren — och sjuka bin förlora snart flygförmågan. KN ÖDF.SDIGER SJUKDOM ni. AND lUN 27 I Redan 1907, nilr Mr. Iiiiiiis iKHJade sina undersökniiigar på Wiglit, fann han, att de sjnka bina ledo af en iiopning af osmält föda i tarmens bakre del (colon). Man tirjdde då, att de ätit för mycket frömjöl. För förståendet af denna bisjnka är det af vikt att erinia om byggnaden af ett bis näringskanal. Munnen öppnar sig i en kort matstrupe, hvilken snart vidgar sig till den s. k. honungs-säcken eller »honungsmagen». Därpå följer den egent- liga magen, så kommer tarmen, som i sin främre del är smal, men bakåt är utvidgad till den tjocktarm eller colon, där de osmältbara delarna hopas, innan de utföras genom den korta ändtarmen. Sjuka bin sägas få en abnorm aptit på frömjöl och vax, och det var hopningen häraf, som Imms trodde orsakade sjuk- domen. När sjuka bin dissekerades, fanns colon särdeles starkt svälld och klart gul till färgen. Innehållet var en solid massa af osmälta pollenkorn och vax jämte ett stort antal af bakte- rier, mögel och jästsvampar. Med undantag af colon och ma- gen föreföll den öfriga delen af näringskanalen ej särskildt an- gripen. Den egentliga magen (chylusmagen) syntes särdeles bräcklig. Den normala ljusröda färgen försvinner och efter- trädes af en smutshvit eller gulbrun färg, och det ringade ut- seende, som ringmusklerna framkalla hos en normal bimage, försvinner. Stora mängder af bakterier träffas bland magin- nehållet. En af dessa bakterier, som har nästan samma ut- seende som pestbacillen, har D:r Malden kallat Bacillus pesti- formis apis, och han har träffat den hos 60 procent af sjuka bin. I de flesta fall har den trängt in bland cellerna i chylus- magens väggar. Det har varit förbundet med stora svårighe- ter att söka renodla denna bakterie, därför att andra bakterier såsom Bacillus subtilis, som också alltid är tillstädes, växa fortare och kväfva den andras utveckling i kulturerna. Det har ej heller gått att inympa denna bakterie på friska bin och smitta dem därmed. På grund häraf är det ingalunda bevi- sadt, att den nämnda bakterien är sjukdomens orsak, ehuru man en tid trodde det. 27 2 FAUNA OCH FLORA Shipley försöker därför gifva en annan tolkning af sjuk- domens källa. Redan år 1906 funno D:r H. B. Fantham och Miss Annie Porter en liten parasitisk protozo känd under namn af Nosema apis (äfven Gliigea apis) i sjuka bin på ön Wight. Tyvärr publicerades ej detta fynd, och på grund af bristande material upphörde de med sina undersökningar. Det är dock otvifvelaktigt, att de på Wight funno den organism, som enligt professorerna Zander och Doflein härjat och kan- ske ännu härjar bikuporna i Bajern. Shipley antyder till och med, att det är sannolikt, att sjukdomen kommit till Wight från Bajern, men han lämnar ej uppgift på, huru detta gått till (möjligen genom import af bin). I april i år visade D:r Fantham och Miss Porter i Zoological society, London, bin och vaxkakor från Cambridgeshire och Hertfordshire. De smit- tade honungskakorna voro bruna i stället för gula, och bina ledo af en slags dysenteri, som snart slutade med deras död. Det sjukdomsalstrande fröet till denna »torra dysenteri», nämligen Nosema apis, bildar tusenden af mycket små sporer, som förorena kupan. Smittan sprides troligen till andra ku- por med sjuka och hungriga bin, som söka sig in i andra sunda kupor för att få mat. Sporerna äro 2 till 3 tusendels millimeter breda och 4 till 6 tusendels millimeter långa. Vissa stadier af Nosema apis utvecklingshistoria äro nog nu kända, dock ej så väl som motsvarande af Nosema bombycis, som på 1860-talet förintade silkesmaskarna i Frankrike. Den snabbhet, hvarmed den sistnämnda sjukan spred sig öfver den silkesod- lande delen af världen, ger en aning om hvad som möjligen kan inträffa med våra honungsbin. Silkesmaskarna i Frank- rike hade nästan dött ut. Man skaffade sig då ägg af silkes- fjäriln från Spanien och Portugal, men snart drabbades pyre- neiska halfön af samma öde som Frankrike. Därpå kom turen till Grekland, Turkiet, Syrien, Kaukasus o. s. v., så att 1864 alla silkesodlande länder utom Japan voro smittade, och för- lusterna voro oerhörda. Nosema hör till Sporosoa eller spordjuren, och släktet upp- träder eget nog som parasit hos fiskar och insekter. EN ODKSDIGF.K SJUKDOM Hl. AN I) 15 IN 273 Sporerna äro mycket niotståiidskraftiga mot t(jrka ocli hetta, emedan de äro omgifna af ett skal. Hvarje spor har en kapsel, u\- livilken kan utskjutas en thi tråd liksom ur en ma- nets nässelkapsel. När sporen kommei" in i matsmältnings- kanalen hos insekten, upplöses skalet, och en liten amöboid organism kommer ut och intränger i cellerna, som bekläda näringskanalens väggar o. s. v. Hos bin är det isynnerhet chylusmagen, som angripes. När spordjuret kommer in i kroppsväfnaderna hos bien, öfvergår det i ett hvilstadium och utbildar nya sporer. Stundom dödas dock bina af parasiterna, innan sporutvecklingen börjat, men en del kunna lefva rätt länge och fungera som sporspridare. Det har lyckats D:r Fantham och Miss Porter att inficiera friska bin, murarbin och getingar med sporer af Nosema apis, hvarefter de smittade insekterna erbjödo de typiska sjukdoms- symptomen. Shipley är ganska missmodig öfver sakernas ställning i England med afseende på denna sjukdom hos bina. Om ej något göres och göres snart, torde det inom få år ej bli många bin kvar i England, säger han. Hvad som för närvarande kan göras är måhända blott att noga gifva akt på bina och, så snart som någon kupa visar sig vara smittad, hänsynslöst bränna rubb och stubb, såsom Fantham och Porter tillråda. Men för länder, som ännu ej blifvit smittade, gäller det att vara på sin vakt, att ej sjukdomen må införas. I Sverige spelar ju biskötseln för mången en stor roll och skulle kunna ha ännu större betydelse, särskildt i samband med fruktodlin- gen. Det torde därför vara starka skäl för att söka förebygga sjukdomens spridning till vår bistam. I främsta rummet torde det kanske vara lämpligt att utfärda förbud mot import af bin, vax, honung, kupor och allehanda för biskötsel använd mate- rial från sådana länder, som äro eller kunna antagas vara smittade af denna bipest. Fauna och Flora 1911. Haft. 6. 20 Knubbsjäl funnenisubfossil vid Köping. februari lOlOfunnos enligt meddelande af kyrko- herde K. Örström några ben i blålera på 2,20 meters djup vid gräfning på gården Vallhall n:r 1 i staden Köping och på omkring 3 km. afstånd från Köpings- åns utlopp i den vik af Mälaren, som bär namnet Galten. Vid närmare undersökning visade sig dessa ben utgöras af ett stycke af högra öfver- käken (Tig. 1) samt båda underkäkshalf- vorna af en knubbsjäl (Phoca vita- lina). Detta framgår af såväl formen på underkäken (fig. 2) som på tänderna och dessa sistnämndas sneda ställning. Underkäkens totallängd är omkring 104 mm. Den har sålunda tillhört ett litet exemplar, men djuret har dock ej varit så särdeles ungt, ty tänderna äro fullt uppe ur alveolerna och visa spår af nötning. För att utröna, från hvilken tid dessa ben stamma, underkastades erhållna ler- prof undersökning, och sedan slamning på diatomaceer utförts, hade fru A. Euler Fig. 1. Ett stycke af högra underkäkslialfvan af den vid Köping funna knubbsjälen, sedd underifrån för att ådaga- lägga tändernas sneda ställ- ning. Hörntanden och två kindtänder sitta kvar, men godheten att bestämma de i leran före- "leiian de båda sistnämnda 1,^^ A^ A- L 1- T- ses de snedt ställda alveol- kommande diatomaceerna. Fru Euler ,.„ , ,.. . paren till tvenne tänder, som lämnade sedan följande meddelande: utfallit. FAIXA OCH II.ORA 275 »Diatoiiiaceer, allmänna: B? ActiiiocycUis elireiihcri^i I^ai.i s ir. FB Ampliora ovalis var. lihyca EiiB. rr. B Cainpylodisciis bicostatus W. Sm. r. B » ecliineis Ehb. i (hel). F » nariciis Eiib. rr. (fragment). FB Cocconeis pcdiciilus Eiib. r. M Coscinodisciis ociiliis Iridis Emb. r. F(B) Cymatoplciira elliptica (Breb.) W. Sm. cc. F Cymbella aspera Ehb. { gastroides Kg.) rr. B Diploneis didyma Ehb. rr. F » domblitensis Grun. - . FB Epithemia argas (Ehb.) Kutz. r. FB » turgida (Ehb.) Kutz. f . F » turgida var. Hyndmanni Sm. r. B » turgida Westermanni +. Eunotia-fragmen t. F(B) Melosira arenaria Moore r. F » helvetica O. M. ( - lineolata Grun.) c. Navicula punctulata W. Sm, rr. B Nit-jsc/iia circumsuta Dail. r. (hel). B » panctata (Sm.) Grun. r. F Pleurosigma attemiatum (Kutz.) W. Sm. cc. M Rhabdonema arcuatum (C. Ag.) Kutz. rr. Taggig spor (af Chcctoceras Schuttii?) rr. Spongianålar rr. Blandning af Ancylus och Litorina-(Clypeusgyttja)-aflagring. Litorina-diatomaceerna vanligen hela och väl bibehållna. Ancylus-diatomaceerna mestadels mycket frätta (undantag Pleu- rosigma attenuatuml) utgöra hufvudmängden. Enstaka former indicera starkare salthalt (Cosc. oc. Iridis, Rhabdonema, Cam- pylodiscas), men äro få, trasiga och frätta.» Att döma efter denna utredning torde det få anses som sannolikast, att de ifrågavarande själhundsbenen härstamma 276 KXUBBSJÄL FUNNEN SUBFOSSIL VID KÖPING från Litorinatiden, då, som bekant, Östersjön stod högre och sträckte sig på sina ställen långt in öfver nuvarande land. I nutiden är knubbsjälen hufvudsakligen hemma i södra och västra delarna af Östersjön. Den uppgifves ha iakttagits i Södermanlands skärgård, men torde vara mycket sällsynt, och de vanligaste själhundarna där äro gråsjäl och vikare. Från ^^% «i». Fig. 2. Underkäkhalfva af den vid Köping funna knubbsjälen, för att visa den allmänna formen samt de jämfördt med vikarens (Phoca foetida) grofva tänderna. Östergötlands skärgård är knubbsjälen ej känd. Vid Gottland uppträda alla tre arterna, men sydväst därifrån torde knubb- själen tillika med gråsjälen vara alldeles dominerande. Knubb- själens hem är alltså västra och sydvästra Östersjön, hvarifrån dess utbredning sedan sträcker sig utåt nordsjökusterna. Kö- pingsfyndet är sålunda af intresse äfven därför, att det visat^ att knubbsjälen under Litorinatiden gick längre mot norr i Östersjön än nu. Den kaukasiska orren. 1^ å Kaukasus lefver en i museer ganska sällan ^ sedd orre, som af den polske ornithologen Taczanowski 1875 erhållit det för en väs- ||^Ti*=Cc^N^»'***4 terländsk tunga outtal bara namnet Tetrao L i mlokosiewiczL Till det yttre afviker denna \.:.^\ ganska mycket från vår vanliga orre. Tuppen saknar den karakteristiska lyrformen på stjärten, som är ganska lång och rak men klufven i spetsen och med något nedböjda flikar. Ej heller har denna kaukasiska orre vår orres starka, blåa glans, utan metallglansen är i det hela ganska svag. En annan särdeles viktig skillnad är att den kaukasiska orren ej har något hvitt under stjärten och ej heller på vingpennorna. Hönan är, som synes på bilden (fotografi efter exemplar i Riksmuseum), vida mera tlnspräcklig än en vanlig orrhöna. Stjärten är betydligt längre än hos en vanlig orrhöna, ehuru hela fågeln är mindre, så att skillnaden i längd på den hopfällda vingen hos hönorna är omkring 3 cm. och hos tupparna kanske något mera. Den kaukasiska orren förekommer såväl på nord- som sydsidan af Stor-Kaukasus men äfven på Lill-Kaukasus berg. I allmänhet har den sitt tillhåll högt uppe på bergssidorna nära skogsgränsen. Om sommaren lefver den hufvudsakligen ofvanför denna gräns i de vackra men täta och ogenomträngliga Rhododeiidrom-snäv^n. Här häckar den också och föder upp sina ungar. Tidvis håller den till i löfskogarna, som bildas af bok, lönn och björk, men stundom äfven i barrskogen, där denna utgör trädgränsen med bestånd af tall och gran. En rysk 278 FAUNA OCH FLORA jägare Behanow omtalar, att han på Lill-Kaukasus i september sökte efter dessa orrar i närheten af trädgränsen, men där var örtvegetationen så hög och terrängförhållandena så svåra, att han blott lyckades stöta upp en enda fågel. En herde, som han mötte, omtalade emellertid, att de vid denna tid höllo sig Den kaukasiska orren. högre upp på kala fjället. Där fann Behanow dem också lö- pande på fjällsluttningarna i flockar. Rådde anser, att de kaukasiska orrarna finnas öfver hela Kaukasus-området, såvidt detta är skogbevuxet och då i när- heten af trädgränsen på en höjd af 6,000 till 8,000 fot öfver hafvet. Uppgiften om dess förekomst på Ararat är däremot osannolik. Om våren i maj, då björklöfvet nyss spruckit ut och då vårblommorna i nyutsprucken fägring smycka marken, spelar luxAK i.önnbkrg: den kaukasiska okrkn 279 den kaukasib^ka orren. Den beter sig då på liknande sätt som den vanliga orren, släpar vingarna, spärrar ut fjädrarna, slår hjul med stjärten och gör höga luftsprång. Då kråkbär {Empctriim) saknas på Kaukasus och blåbär och lingon blott sparsamt förekom mo därstädes, måste den kaukasiska orrens diet ställa sig delvis olika mot den vanligas. Från djurgeografisk och utvecklingshistorisk synpunkt är den kaukasiska orren och dess förekomst af stort intresse. Den står tydligen på ett ursprungligare stadium än vår orre, såsom den raka stjärten, frånvaron af vingspegel och hvita stjärttäckare samt hönans allmänna teckning antyder. En annan sak, som talar för samma uppfattning, är att den kau- kasiska ortuppen behåller hönans färg och teckning hela första året och ej förr än vid andra ruggningen erhåller den svarta dräkten. Men då är det ju intressant att finna denna så att säga mera ursprungliga typ i en afkrok af världen, afspärrad från andra tetraoniders utbredningsområde af den egentlige orrens vidsträckta rike. Detta sträcker sig nämligen, om man inräknar de geografiska raserna, öfver större delen af norra och mellersta Europa och Asien, från England och skandina- viska halfön till långt bort i Turkestan. Hutiaråttan. Af L. G. Andersson. pi^^^PJ merika är gnagarnas förlofvade land; på dess ?^o^|^ri stora, bördiga grässlätter ha dessa djur öfver- O n o^flöd af näring, och de få där en storlek som g^lgMj ingenstädes på annat håll. Vid den norra WB^^^^^^j kontinentens vattendrag har det ännu ej lyc- FrÉr""^T"^"""" ] il vinningslystnaden att utrota bäfvern — på sina ställen finns det ännu starka stammar kvar af de väl- diga massor, som för ej allt för länge sedan befolkade hela Nordamerika — och i Sydamerika träffas på liknande lokaler dennes ställföreträdare därstädes den betydligt mindre, utter- stora smnpbäfvern, som vid Sydamerikas många floder och åar för ett liknande lefnadssätt med sin beryktade namne i norr, och liksom denne högt skattad som pälsdjur (pälsverket nu- tria är sumpbäfverskinn). Vid samma floder träffas också den största af alla gnagare, vattensvinet eller kapybaran, ett klum- pigt, marsvinslikt djur, som blir stort som en ettårig gris. Ute på de vida fälten åter lefver i norr bland andra den välbekanta präriehunden i sina jordhålor, och på den södra kontinenten föra marsvinen och den betydligt större viskatschan och pakan ett med präriehundarna liknande lefnadssätt, under det att den stora, men lättfotade maran från Patagonien och de små vackra agutis eller guldhararna föra ett mer rörligt lif på grässlätterna och i skogarna. Både i lefnadssätt och utseende påminna de ej så litet om idisslare; i synnerhet agutis kunna sägas vara Nya världens dvärgantiloper. L. G. ANDERSSON: HUTIARATTAN 2«1 Äfven träden ha i Amerika sina stora gnagare. I båda kontinenterna träffas flera arter piggsviii, som i motsats mot den europeiska brodern ej hålla sig nere på marken, utan krupit upp i trädkronorna, där de lefva sitt lif, klättrande om- kring bland grenarna, och liknande Icfnadssätt föres äfven af här afbildade form. Som bilden visar göra hutiardttorna, Ca- proniys pilorideSy fullt skäl för benämningen ratt(jr, men det är duktigt stora sådana. Kroppen kan bli öfver en half meter lång, men svansen når knappt tredjedelen däraf. Den är dock betydligt kraftig och användes som stöd och balansering vid klättringen, för hvilken äfven de starka klorna äro lämpade. Färgen påminner mycket om en vanlig stor gråråtta; pälsen är grof och användes ej som pälsverk, men köttet är godt, och djuren jagas sedan gammalt ifrigt af infödingarna. Det är ej dåliga stekar man får af dem, då de kunna väga in- till 8 kg. I gamla skrifter omtalas hutiaråttan från de västindiska öarna, hvarifrån den dock snart utrotats, med undantag af Kuba, där den ännu påträffas, ehuru undanträngd till landets 282 FAUNA OCH FLORA mer otillgängliga trakter. Förestående bild är ett fotografi af två stoppade exemplar i Riksmuseet, erhållna från Kuba genom benägen förmedling af en därstädes boende svensk, Hr Oskar ToLLiN, ett för museet s'ärdeles värdefullt förvärf. Hutian är ett utprägladt nattdjur. Dagen lång sofver hon i något gömsle, men när mörkret kommer, ger hon sig iväg ut för att proviantera. Hon klättrar då omkring bland gre- narna eller beger hon sig ned på marken bland buskverket, där hon rör sig hoppande som en kanin eller i tämligen klum- pigt språng. Den stora, tunga bakdelen gör att rörelserna ej kunna bli så lifliga och graciösa som hos de verkliga råttorna. Som föda använder hon alla möjliga slags frukter, blad, bark saftiga rötter och andra vegetabilier. Under provianteringen sätter hon sig då och då på bakbenen och höjer på kroppen likt en kanin, ifrigt vädrande om allt är lugnt. Faror lura från många håll och ej minst från människans sida. Särskildt Kubas negrer skola vara passionerade hutia-jägare; på dagen söka de upp djuren i deras trän, och på natten förfölja de dem med hundar och bloss. Enligt gamla skildringar hade infödingarna för denna jakt tamt och dresserat den inhemska vindthundslika savannavargen eller maikongen, och som lykta användes stora lysande insekter. I fångenskapen ha liutiaråttorna visat sig sällskapliga och fredliga alldeles saknande de egentliga råttornas ilskna, strids- lystna humör. De vilja helst lefva i fred, slåss ej ens om maten och leka gärna med hvarandra. Förföljda och bragta i trångmål skola de dock likt många andra gnagare tappert försvara sig med sina starka framtänder. Intelligensen tyckes ej vara vidare framstående, och om fortplantningen vet man ingenting. Något om Göteborgstraktens sjöar och deras lägre djurlif. Af Nils Odhner. Y^^^^^^mSk "'^^' ä^ ^'^" geografiska såväl som den biolo- ^^^^^rt^^j giska kunskapen om våra svenska insjöar myc- ^^^^^^^^^^ ket bristfällig. Vi känna visserligen djupet af Ba^^ii))). ,iRSH de större och en del andra, men många äro p ^i^- _^ -v^j j^j^g ^Ijg upplodade, och äfven den kringboende i^.^.^=iiT?^^^.'.l;;.J befolkningen är ofta mera hågad att gissnings- vis uppskatta deras djup än att genom en enkel apparat, be- stående af en lina med en tyngd i ändan, empiriskt bestämma detsamma. Man tror att Sveriges djupaste sjö är Hornavan (200 m.); den största, Vänern, är 89, Vättern 120, Mälaren 72 och Hjälmaren blott 22 m. djup. I somras utförde författaren med understöd från Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle samt Göteborgs Mu- seum lödningar, temperaturmätningar och biologiska undersök- ningar i de större sjöarna i Göteborgstrakten, och då det torde vara af intresse att känna de viktigaste resultaten, skall jag här i korthet redogöra för dem. Närmaste anledningen till undersökningarna var den, att man påvisat förekomsten af den bekanta ishafskräftan Idothea entomon i sjön Färgen nära Alingsås. En uppgift blef nu att fastställa dennas utbredning i trakten, hvarjämte djupfaunans sammansättning i sjöarna skulle utredas, ett biologiskt kapitel, som länge förblifvit obeaktadt i Sverige, medan andra länder, 284 FAUNA OCH FLORA särskildt Schweiz, riktat vetenskapen med många intressanta rön från alpsjöarnas djupare regioner. Belägna i en skarpt skulpterad terräng, äro de större sjö- arna i Göteborgstrakten, som man kan vänta, jämförelsevis djupa. Största djupet, 66 m., mättes i Ö. Nedsjön vid Hindås. Mjörn är 48 m., Färgen 41, Ömmeren 48 och Lygnern, som förut noggrant uppmätts af Trybom, 45 m. Temperaturen väx- lade betydligt efter olika läge och storlek; kallast var Ö. Ned- sjön, där bottenskikten höllo +4 gr. C; ännu vid 10 m. var temperaturen blott +7,35 gr., och vid 5 m. var den +13,2 gr. Mellan 10 och 5 m. låg alltså det s. k. språngskiktet, där tem- peraturen plötsligt stiger, och detta skikt påträffades i alla sjö- arna mer eller mindre tydligt utprägladt. Lygnern var märklig genom en jämförelsevis hög bottentemperatur, som vi funno utgöra +7 gr. C^/t); Trybom mätte här (%) + 12,2 gr., så att det är tydligt, att hela vattenmassan uppvärmes, medan i Ö. Nedsjön de djupa regionerna troligen hålla konstant +4 gr. året rundt. Till jämförelse kan nämnas, att Torne träsk, trots sitt högnordiska läge, enligt mätning af S. Ekman (i augusti) höll +5,6 gr. vid 102 m. djup. Vattnets genomskinlighet var högst olika. Den uppmättes genom den s. k. Forels skifva, som i Nedsjöarna syntes ned till 7,8 m., i Säfvelången till 4 å 4,5 m. I allmänhet hade de högt belägna sjöarna det klarare vattnet; äfven planktonorga- nismerna voro där fåtaligare än i slättsjöarna. Bottnen bestod mest af lös dy eller gyttja; i norra Mjörn och i Anten fanns godt om myrmalm, som på förra stället före- tedde ärtlika bildningar, på det senare penninglika skifvor, af- satta koncentriskt omkring småstenar o. d. De glaciala relikternas utbredning var inskränkt till de sjöar, som stått i förbindelse med det ishaf, som fordom täckt Öst- och Västgötaslätterna, livilket visar, att de inkommit där- ifrån. I sådana sjöar, som stått i förbindelse med ishafvet en- dast västerut, t. ex. Ingsjöarna öster om Lindome, saknades de helt och hållet. Idothea entomon anträffades icke blott i Färgen utan äfven i Mjörn och Säfvelången; Pontoporeia och Mysis GÖTEBORGSTF^AKTICNS SJÖAR (j( H DKRAS LÄGRK DJ|-RLIF 2S5 relicia äfvcii i Aiiten ocli Aspen, (jch L/>;z/zoa//