FAUNA OCH FLORA POPULÄR TIDSKRIFT BIOLOGI UTGIFVEN AF EINAR LÖNNBERG TIONDE ÅRGÅNGEN 1915 UPPSALA & STOCKHOLM ALMQ.VIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. (i distribution) UPPSALA 19 1 5 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A. -B. INNEHALL. Uppsatser. Sid. Något om nissögat (Cobitis tcenia L.j och dess biologi. Af O. Lit ndblad i Ölands fåglar. Af Bertil Han- ström 12, 49 Små bidrag till de lägre ryggrads- djurens psykologi. Af Otto Cyrén 29 Iakttagelser af fåglar under solför- mörkelsen 191 4. Af Einar Lönnberg 43 Synzoisk fröspridning genom däggdjur och fåglar. Af Aug. Heintze 67 En intressant ny nattskärra från södra Arabien. Af E. L. . . 77 Till frågan om kalkens inflytande på växternas geografiska utbred- ning. Af Aug. Sörlin .... 8] Drag ur vegetationen i Kalifor- nien och Arizoria. Af C. Skotts- berg 97 Hvad bör förstås med »Mellan- skarfveti (Phalacrocorax carbo medias Sv. NlLSSON)»? A t A". Lönnberg 115 Ett och annat om pilgrimsfalken. Af Hugo Granvik 122 Ornitologiska anteckningar. Af Gunnar Alm 129 Till kännedomen om sidensvan- sens vandringar. Af Sigurd Hanström 133 Livia juncorum Latr. och dess gallbildning. Af Otto Gertz.. 145 Två märkliga renhorn. Af Erik Bergström 164 Staren häckande i Västerbottens lappmark. Af Erik Bergström 169 H.\alha)en, Rnineodontyfas Smith. Af Einar Lönnberg 172 Ett intressant fossil från Vilhel- minafjällen 179 En tertiär krokodil från Kongo . 181 Det orientaliska muflonfåret. Af E.L . 193 Några smärre iakttagelser från Tåkern. Af E. L 198 Den högnordiska gråsiskans (Acan- this Hornemamnii Holb.J före- komst på Spetsbergen. Af A. G. Nathorst 204 Eu stycke perukhorn af ren . . 208 Vattensångaren, Acroceftludus aquaticus Gmelin, en för Sveri- ges fauna ny fågelart. Af Einar Lönnberg 210 Om sidensvansens vandringar o. folktron. Af Einar Klefbeck 212 Själhunds-och hvalfångstens ställ- ning i subantarktiska Atlanten. Af Robert C us Ii man Murphy 214 Förteckning öl ver Svensk Littera- tur rörande ryggradsdjuren. För åren 191 1 och 1912. Samman- ställd af Fr. E. Åhlander . . 225 Harar med svarta öron. Af E. L. 241 Djurkroppar i en jordvaxgrufva. Af C. IV i man 247 Iakttagelser öfver blomning och fruktsättning af s. k. bärväxter i Vem dalstrakten (Härjedalen) sommaren 191 5. Af Karl B. Nordström 252 Några svenska forskningsresorfrån föregående tider. IV. Af Lars Gabriel Andersson 2^7 Bergsnvalan (Tragelafinus buxto- ni Lydekker). Af, E. L. . . 277 Smärre meddelanden. Sid. Albinohararna på Ulfön .... 44 Ejder häckande vid Vättern . . 44 En ringmärkt gräsand 44 En ringmärkt sillgrissla .... 44 Knipskraken i Vänersborgs mu- seum 45 Litteratur . . . 47,95, 143, 186, 287 Nya resultat af laxmärkning i Västernorrlands län 85 Fägelnotiser 86 Videsparfven funnen i Jämtland . 87 Samlar sparfugglan förråd? ... 88 1 hvilka delar af Sverige uppträ- der myrspofven (Limosa lappo- nica L.) som häckfågel? ... 88 Svanar i Västergötland 89 Ejder häckande på Gotska Sandön 90 Växternas utveckling sommaren 1914 90 Fvnd af S:t Persfisk utanför väst- kusten 90 Vicia pisiformis i Sverige .... 91 Fynd af storskarf i Värmland . . 92 Ekorren och skogen 92 Jaktfalk skjuten vid Uppsala . . 92 Biologiska iakttagelser under sol- förmörkelsen 1914 93 Ett par lappländska fynd af sot- höna (Fulica atra L.) .... 137 Kråka, som samlar lindbast till bomaterial 13; Iakttagelser af fåglar under sol- förmörkelsen 1914 138 Vicia pisiformis vid Huskvarna . 139 Fynd af björnkäk och hasselnötter i Ångermanland 140 Till kännedomen om huggormen 140 Hastig förändring 14] Lunnefågel skjuten i Söderman- land 141 En för Danmarks fauna ny fiskart 141 Den palearktiska regionens minsta däggdjur 142 Flugornas förökning 142 Sid. Snatterand häckande i svdligaste Sverige 183 En hafsabborre 183 Några för Jämtland ovanliga fåg- lar .. .' 183 Hasselmusens nordgräns . . • . 183 Fynd af renklöfvar i en mosse . 184 Försenad äggläggning 184 En blåkråka 185 Gula hallon 185 Thlaspi alpestre i Härjedalen . . 233 Ornitologiska iakttagelser i Vil- helmina, Lappland 234 En fossil, gavialartad krokodil funnen i Florida 235 En svart rödstjärt ef 235 Alkekung skjuten på Öland ... 235 1 ex. af hökugglan 236 Domherrar häckande i Borgholms stad 236 Stenknäck 236 Kvickgräsfjärilen 236 Vanessa polvchloros — ett skade- djur 236 En stympad rapphöna 237 »Blåklöfver» 238 Unge af ringdufva i boet i slutet af september 238 Gallinula chloropus på Öland . . 238 Gammal kniphane i half som- mardräkt 239 En fyndort för lökgrodan (Pelo- bates fuscus) i Skåne .... 240 Järnsparfven häckande i björkregio- nen vid Abiskojokk 282 En mindre sångsvan 282 Albino af nötskrika 282 En Circus pygargus 9 .... 283 Indisk Gås 283 Mammutfynd vid Östersund . . 283 Den stora murgrönan vid Halleberg 284 En Bändelkorsnäbb 285 Björnarne i Härjedalen 285 En efterblifven strandskata i Vät- tern 286 Utgifven af Einar Lönnberg IB in ■ ./ I1 ' i ,VL A Af Sveriges fåglar och fågelbon af D.r PAUL ROSEtt/US ha nu fyra häften utkommit. • .»■■ii O. v. NI. skrifver i tidskriften Från Skog och Sjö: "Arbetet är något hett och hål/et enastående hos oss och värdt den största spridning." IDROTTSARTIKLAR JAKT. OCH MÅLSKJUTNINGSVAPEN JAKT. OCH FISKREDSKAP HÖGSTA KVALITÉER jj^ BILLIGASTE PRISER AKTIEBOLAGET GEORG A. BASTMAN H. M. Konungens Hofleverantör 12 KUNGSTRÄDGÅRDSGATAN » STOCKHOLM Något om nissögat (Cobitis taenia L. och dess biologi. Af O. Lundblad. äkerligen hör nissögat till dem af våra söt- vattensfiskar, som äro minst kända och upp- märksammade af den stora allmänheten. Detta beror på flera omständigheter, framför allt därpå, att fisken är af obetydlig storlek, unge- fär decimeterlång, och därför ingenstädes är föremål för fångst, i synnerhet som dess kött är torrt och segt och, enligt hvad G. C. Cederström uppgifver, äfven lär vara föga välsmakande. Dess undangömda lefnadssätt — ■ den ligger vanligen nedgräfd i bottenslammet i de sjöar och floder, där den uppehåller sig - - är äfven en af orsakerna, hvarför den så sällan iakttages. I själfva verket är dock denna lilla fisk vidt utbredd öfver åtminstone södra och mellersta Sverige och därstädes observerad på flera, ehuru från hvarandra rätt långt åtskilda, lokaler. Säkert skulle en närmare undersökning bringa i dagen många nya fyndställen, ty helt visst är nissögat ingen sällsynthet. Där den förekommer och finner lämpliga lokaler för sin trefnad, träffas den ofta i stor mängd tillsamman. På dylika platser kan man vanligen på kort stund och inom ett helt litet, be- gränsadt område gräfva fram en hel mängd exemplar; de synas lefva mer eller mindre sällskapligt tillsamman. Fiskens allmänna utseende förbigår jag här, under hän- visande till gängse handböcker och faunor, för att i stället Fauna och Flora 1915. Haft. 1. \ FAUNA OCH FLORA uppehålla mig något litet vid ett par detaljer i den yttre kropps- byggnaden samt lämna några biologiska iakttagelser, som gjorts på fiskar från Mälaren, insamlade 1909. Från denna sjö är arten sedan gammalt känd, och sjön är en bland de nord- ligaste lokalerna för densamma (Lilljeborg förmodar dock, att den äfven kan finnas i Dalarna och Gästrikland). Under må- naderna juli och augusti nämnda år blef jag i tillfälle att i Fig. 1. Totalbild af fångstlokalen, visande vegetationens ' utseende i början af juli. Skofjärden (vik af Mälaren) observera en mängd exemplar af nissögat och infångade då några stycken, af hvilka ett seder- mera hölls i akvarium i sex månaders tid. Af dessa exemplar att döma synas de båda könen vara ungefär lika vanliga. De bifogade bilderna 1 och 2 kunna gifva en föreställning om fångst- lokalens utseende och beskaffenhet. Som synes af fig. 1, är det en långgrund strand med lös gyttjebotten. Fiskarna togos på området innanför vassvegetationen. Möjligen lefde de äfven längre ut på djupare vatten, fast jag ej kunde iakttaga dem där. Emellertid synas de föredraga mycket grundt vatten, ja, NÅGOT OM NISSÖGAT OCH DESS BIOLOGI 3 ofta vistas de alldeles inne vid stranden, där det Va — 1 deci- meter djupa vattnet blir betydligt starkt upphettadt under varma solskensdagar. Fig. 2 visar en detaljbild från fyndorten sådan den ter sig under eftersommaren, när vegetationen hunnit växa upp. Vi se hur tät och sammansluten den då blir och hur vattenväxternas blad vid denna tid nästan helt täcka vatten- ytan, framför allt bladen af Polygonum amphibium. När växt- Förf. fot. Fig. 2. Detaljbild från samma plats; vyen tagen den 1 augusti. En yppig vege- tation uppfyller det grunda strandvattnet. Särskildt märkas Pylygonum amphibium, Sagittaria och Equisetum fluviatile. I bakgrunden synes ett strandsnår. ligheten hunnit så långt och blifvit så tät och snärjande, som denna fotografi visar, blir det hart när omöjligt att kunna iakt- taga nissögonen. De lefva ju då i en tät skog af skyddande stänglar och blad. Vid minsta oförsiktiga rörelse i grenverket rusa de upp från bottnen och skynda blixtsnabbt bort. Det möter därför också större svårighet att fånga dem vid denna tid; på försommaren däremot går det lättare. Man kan t. ex. gå så till väga, att man med spetsen af en käpp försiktigt 4 FAUNA OCH FLORA genomsöker bottnen. Om man då stöter på ett nissöga, så kommer det genast upp ur dyn och simmar hastigt bort, ocli det gäller då att se efter, livar det slår ner på bottnen. Ett på bottnen hvilande nissöga är mycket svårt att upptäcka, ty grundfärgen harmonierar synnerligen väl med underlaget, åt- minstone då de lefva på dybotten. Huru härmed förhåller sig, när djuren vistas på sandbotten, hvilket också förekommer, har jag ej varit i tillfälle att observera. De på ofvan nämnda sätt uppskrämda nissögonen grumlade alltid upp bottnen åt- skilligt vid nerslaget, hvarefter de lågo alldeles orörliga ofvan- på densamma. Jag iakttog aldrig, att de omedelbart borrade sig ner däri. Men då de vid uppskrämmandet alltid, eller åt- minstone i de allra flesta fall, lågo helt och hållet nergräfda, så får man väl antaga, att de åter gräfde ner sig, så snart de hämtat sig från den första förskräckelsen, och allt åter blifvit lugnt och stilla. Att de emellertid ibland rätt länge förbli lig- gande kvar ofvan bottnen, innan nergräfning sker, bevisas af att ett exemplar, som jag oafbrutet observerade i hela 45 minu- ter, låg alldeles orörligt kvar under denna tid, utan att ens röra så mycket som en fena. - - De uppstötta nissögonen fån- gades sedan, ehuru ej utan svårighet, på så sätt, att en bleck- cylinder hastigt trycktes ner öfver dem i den lösa bottnen, hvarvid de blefvo innestängda i densamma och sedan lätt kunde tagas med handen. Nissögat är, som bekant, en utpräglad bottenfisk. Såsom sådan är den mycket trög och simmar ej i onödan. Den lig- ger vanligen nedgräfd i gyttjan eller sanden, där den lefver, och den tillbringar en stor del af sitt lif i stillhet. Att den likväl vid behof förmår utveckla en rätt stor snabbhet och äfven är rätt skygg, särskildt när den ligger ofvanpå bottnen och sålunda ej är skyddad genom att vara nergräfd, är lätt att iakttaga, såväl i naturen som i akvarier. Oroas den, simmar den med stark fart, ehuru endast kortare sträckor, en eller några få meter, stundom under några tvära svängar i sidled, så att banan ej blir rät utan vinkelböjd, resp. sicksackformig, och skyndar att så snart som möjligt sätta sig i säkerhet. Gärna kilar den NÅGOT OM NISSOGAT OCH DESS BIOLOGI 5 in i en dunge tätt stående vattenväxter. När den ligger och hvilar ofvan bottnen kan den, då den oroas, göra en blixtsnabb vändning och simma bort i motsatt riktning mot det håll, åt hvilket den nyss förut vände hufvudet. Härtill bidrager väl dess smidiga, särskildt hos hannarna bandlika kropp, hvilken till- låter nissögat att ligga nästan dubbelvikt. Rörelserna äro också något slingrande, orm- eller ållika. Nissögat kan länge hållas i akvarium. Det uthärdar lätt fångenskapen, äfven om vattenombyte sällan sker och vattnet blir osunt. Fisken är nämligen i hög grad seglifvad. Ett par individer, som jag en tid förvarade i akvarium -- en större cylindrisk glasburk — lågo mestadels stilla, nedgräfda i bot- tenslammet, så djupt att ej ens ögonen eller munnen sköto upp därur. Hela fisken, således äfven hela hufvudets öfversida, var fullständigt dold. Ibland kommo dock ögonen och munnen upp. I synnerhet om kvällarna blefvo fiskarna mera rörliga och kommo upp samt simmade omkring. De lockades äfven af lampsken, på samma sätt som många nattfjärilar. Det synes därför, som om nissögat skulle vara en fisk med hufvudsak- ligen nattliga vanor. Sannolikt hämtar den sin mesta näring under de mörka timmarna af dygnet, under det att den om dagen vanligen ligger nergräfd och ogärna är i rörelse. Dock är mina ofvan anförda observationer ej tillräckligt talrika eller noggranna för att afgöra, huru härmed förhåller sig. De fångna fiskarna togo emellertid till sig hufvudparten af sin föda först sedan det blifvit mörkt. De bökade då alltid ifrigt i dyn. Ett par ord om nissögonens diet kunna här vara på sin plats, då ej så mycket därom förut är kändt. Sedan länge vet man, att födan utgöres af mycket små organismer. Redan en flyktig blick på fiskens yttre upplyser oss ju om att så måste vara fallet. Munnen är nämligen mycket liten. Som nämndt, söker djuret sin näring genom att rota i bottnen. Den lefver således företrädesvis af de djur. som lefva däri eller i bottnens omedelbara närhet. Därjämte medfölja naturligtvis alltid en hel del oorganiska partiklar jämte förmultningsrester, såväl animaliska, som vegetabiliska. Nissögat är en slamslukare, 6 FAUNA OCH FLORA och ehuru väl ett urval sker i munnen af de upptagna sub- stanserna, hvaraf det mesta slammet åter utstötes genom gäl- öppningarna som två stora moln, medföljer dock en hel del slam, som slukas tillsammans med de närande beståndsdelarna. I tarmen finner man också vanligen talrika små sandkorn. Födan intages genom sugningsrörelser samtidigt med det and- ningen försiggår. Den är ju af lättsmält beskaffenhet och fint fördelad redan vid intagandet. Tarmen, som är kort och för- löper rak utan några vindlingar, tyder ej heller på svårsmält växtnäring. Munnens läge på hufvudets undersida och ej fram- till i nosspetsen som hos flertalet fiskar är ett drag, som ut- visar, att nissögat är en bottenfisk. Gälöppningarna äro små och sträcka sig ej alls fram på hufvudets undersida ■ — ett annat drag, som nog äfven sammanhänger med det gräfvande lefnadssättet och är en skyddsinrättning för gälarna. Tarm- innehållet hos en hanne af denna art från Skofjärden utgjordes af följande. Stora mängder sandkorn, 6 Bosmina coregoni, många Alona sp. -individer, 1 Enrycercus lamellatus, ungefär 10 Mac- röthrix laticornis, Acroperus liarpoc, många copepoder, före- trädesvis Cyclops, men äfven harpacticider samt 2 spermato- forer af centropagider, sannolikt Diaptomas (själfva sperma- toforhylsan hade motstått näringsvätskornas digererande in- flytande, under det djuren, såsom varande mindre motstånds- kraftiga, hade upplösts så när som på antennerna). Vidare talrika små ostracoder, några små nematoder, 1 oligochoet, 1 chironomidpuppa, 1 chironomidlarv (de båda senare af omkr. 8 mm:s längd) samt talrika smärre fluglarver; två nådde dock en längd af 10 mm. och lågo dubbelvikna. Dessutom innehöll tarmkanalen några diatomacéer och redan smält föda, som ej lät sig bestämmas till sina beståndsdelar. Säkert ingingo också andra smådjur, särskildt rotatorier. Cederström uppgifver sig dessutom ha funnit ephemeridlarver och angifver, enl. Lloyd, att tillika maskar, fiskrom och fiskyngel förtäras. Dock får nog detta senare anses som en sällsynthet. Som synes, hålla nissögonen till godo med en stor del af de smådjur, som befolka det litorala området. Lilljeborg upp- NÅGOT OM NISSÖGAT OCH DESS BIOLOGI 7 gifver sig uteslutande ha funnit cladocerer i tarmen, hufvud- sakligen chydorider (lynceider), men tror, att copepoder och ostracoder äfven kunna förtäras. Härtill kan sägas, att födan naturligtvis är beroende på faunan på stället. I föreliggande fall bör anmärkas, att macrothriciderna voro ungefär lika tal- rika som chydoriderna och att både copepoder och ostracoder träffades allmänt i djurets tarmkanal. Dessutom voro ju, som synes, flera andra djurgrupper mer eller mindre talrikt repre- senterade. Nilsson uppger, att leken skall försiggå i april och maj. Cederström nämner, att han funnit ej fullt läggfärdiga ägg i början af juni månad, och förlägger på grund häraf leken till längre fram i juni. Lilljeborg antager, att den försiggår i juni och juli och uttalar den förmodan, att den leker flera gånger årligen på den grund, att han hos en och samma hona funnit ägg i olika utvecklingsstadier. Huru det förhåller sig med fort- plantningen tycks således ej vara till fullo utredt. Alla de honor, som jag själf hade tillfälle att undersöka under slutet af juli och början af augusti, buro talrika, läggfärdiga ägg. Leken hade sannolikt redan börjat, men var dock på långt när icke afslutad. Möjligen äger den rum vid något olika tid pä olika ställen i landet och utsträckes kanske under något olika lång tid. Osannolikt är emellertid ej, att leken äger rum åtminstone två gånger hvarje sommar, dels i början, dels i slutet. Under förra hälften af augusti 1911 fångade jag nämligen (på samma lokal) några stycken ungar. Den största var 16,.". och den minsta 8,> mm. lång. Ehuru jag ej med absolut visshet kan åtgöra om de utvecklats från ägg, lagda samma sommar, så förefaller mig dock detta ganska troligt. De skulle då tillhöra försommarens kull. Åtminstone gäller nog detta det minsta exemplaret, som helt säkert är mycket ungt (se fig. 3 a). Som synes af de bifogade bilderna, sammanhänga nämligen, särskildt hos det mindre exemplaret, rygg-, stjärt- och analfenor helt och hållet med hvarandra. Hos det största exemplaret ha de visserligen blifvit något tydligare utdifferentierade, men äfven här förbindas de ännu af en sammanhängande fensöm. Denna 8 FAUNA OCH FLORA söm går som ett tunt hudveck -- utan stödjande strålar — från bakkanten af hufvudet längs hela ryggen till stjärtfenan och böjer sedan framåt på buksidan för att fortsätta till anal- öppningen. Hos det yngre individet kunde t. o. m. en svag, oparig söm urskiljas äfven framför analöppningen. De unga nissögonen ha på detta tidigare stadium ännu ej antagit de utvuxnas färgdräkt. De äro ljusare och svagare pigmenterade. Hvad man särskildt lägger märke till är likväl det mörka ban- det genom ögontrakten, som hos små ungar t. o. m. är tyd- ligare markeradt än hos äldre. Fig. 3. Två ungar af nissögon; a 8,5 mm.; b 16,5 mm. (Förstorade.) Som bekant, förekommer hos nissögat på hivar sida under ögat en liten springformig grop eller ficka, i hvilken befinner sig en bakåtriktad, flerspetsig tagg, som är rörlig och kan fällas ut åt sidan. Hvartill denna tjänar, är man ej riktigt på det klara med. Cederström anmärker, att taggarna kunna tänkas skydda ögonen vid gräfning i bottnen; Lilljeborg nämner dem såsom försvarsorgan. Cederström synes ej heller vara obe- nägen att antaga denna senare teori, ty han nämner, att de exemplar, han observerat, »nästan alltid, så snart de fattades och kände sig fångna, genast böjde ned hufvudet och tryckte flata delen af kinden tätt intill skinnet å mina fingrar, hvarvid jag också ibland förnam en oangenäm, svag retning, närmast NÄGOT OM NISSOGAT OCH DESS I3IOI.OG1 9 liknande sugning (koppning) å den berörda delen af skinnet». De skulle således bete sig på ungefär samma sätt som sten- simpan, som ju brukar spärra ut de taggiga gällocken, då hon fattas mellan fingrarna. Lilljeborg har dock aldrig iakttagit något dylikt hos nissögat, och själf liar jag heller aldrig känt det, fastän jag med händerna vidrört ej så få exemplar. C. V. Otter- STR0M framkastar, att fiskarna möjligen kunde använda tag- garna att haka sig fast med, då de arbeta sig uppför strömmar och floder (nissögat lefver nämligen äfven i dylika vattendrag). Denna senare åsikt tror jag ej har mycket som talar för sig, ty vanligen lefver nissögat i grunda vikar, och om den träffas i bäckar, så torde strömmen ej vara så synnerligen stark, om den skall trifvas. Åtminstone kan det nog ej vara taggarnas egentliga och ursprungliga uppgift att tjäna som fastklämnings- organ i rinnande vatten. Den närstående grönlingen (Cobitis barbatula) synes däremot föredraga rinnande vatten. Den ställer äfven större fordringar på vattnets klarhet och friskhet. Men det är att märka, att denna art helt saknar nissögats ögon tagg ar. Cederström har lämnat figurer af taggarna och säger, att de hos honorna ha två, hos hannarna tre eller fyra spetsar. Detta är dock ej alltid fallet. Variation förekommer ofta här- vidlag. Visserligen synes taggen alltid vara minst tvåspetsad, men å andra sidan har jag hos de hannar jag undersökt, ej heller sett mer än två spetsar. Att använda det olika antalet spetsar som sekundär könskaraktär låter sig således näppe- ligen göra. En annan sådan könskaraktär af större betydelse, och som äfven är fullt konstant och således alltid användbar, är bröst- fenornas relativa längd i förhållande till kroppslängden. Redan Cederström anmärker, att hannarnas bröstfenor äro jämförelse- vis längre än honornas. Lilljeborg tillägger om strålarna, att »den yttersta, som icke är grenig, hos hanen är stor och plattad». Detta måtte likväl bero på felobservation; ty bort- sedt från att äfven den yttersta strålen kan vara grenig utåt, ehuru grenarna då bruka ligga tätt intill hvarandra, så är det FAUNA OCH FLORA den andra bröstfenstrålen, som hos hannen är stor ocli iögonenfallande (se fig. 4). På alla mina exemplar var den grenad (och hos en hanne vid basen betydligt tjockare, än livad fig. 4 visar). I förstärkningen af 2:dra bröstfenstrålen hos hannen liknar således nissögat en annan af våra sötvattens- fiskar, nämligen sutaren eller lindaren, där denna könsdifferens äfven är mycket skarpt markerad. Hos den senare är det emel- lertid i bukfenorna, som den andra strålen för- tjockats och den lär alltid vara ogrenad. Bröstfenorna hos han- nen af nissögat ha äfven en annan form än hos honan; de äro spetsi- gare och längre. Bröstfenornas olika längd hos de olika könen i förhållande till kroppslängden fram- går af följande tabell öfver mätningar af 7 nissögon (mått i millimeter): Fig. 4. Hanlig bröstfena af nissöga. (Förstorad.) Kön & O* o 9 9 9 Totallängd . . 76,0 67,9 72,0 94,0 98,0 92,2 93,5 . . 12,8 11,1 12,0 11,1 11,4 10,9 10,7 Bröstfensindex . . . 16,8 16,3 16,7 11,8 11,6 11,8 11,4 Ännu bättre åskådliggöres måhända skillnaden genom en »bröstfensindex» / = brostfenans längd xjoov hvj]ken ,ämnar d£ \ totallängden värden, som i tabellen finnas angifna. Som synes är, hannar- nas index betydligt större, mellan 16 och 17, under det honor- nas varierar mellan 11 och 12. Stuxberg omnämner, att nissögat vid infångandet brukar afgifva ett ljud. Något sådant har jag dock aldrig förmärkt, men det är ej alls otroligt, att ett »pipande» ljud - - som en NÅGOT OM NISSOGA1 OCH DESS BIOLOGI II del författare kalla det - - kan uppkomma t. ex. då man oför- siktigt trycker fisken mellan fingrarna. Fiskarna till under- familjen Cobitince, dit nissögat hör, ha nämligen förmåga att sluka luft, som sedan tillgodogöres genom s. s. tarmandning. Tarmkanalen (och därmed sammanhängande haligheter) inne- håller således små luftmängder, och möjligen är det dessa, som åstadkomma ljudet, då de vid omild behandling af fisken — eller eventuellt äfven frivilligt - - bli utpressade. Ölands fåglar. Af Bertil Hanström. Westerlund's lands tagelfauna har på grund af de för land- skapet egendomliga naturförhållandena och på grund af öns lämpliga läge midt i korsningen af flyttfåglarnas större stråkvägar ett särskildt intresse. Därtill kommer, att någon utförligare skildring af Ölands häckande fåglar efter C. A. Ölands fåglar» i Göteborgs Vet. och Vitt- Samlr.s samlade handlingar för år 1853 ej blifvit publicerad, och, då denna, som säkerligen ej var grundad på någon längre tids observationer, dels är ganska ofullständig, dels innehåller en del felaktigheter, kan en närmare beskrifning af Ölands fågelfauna vara berättigad. Jag nämnde, att Öland ligger mycket lämpligt till för flytt- fåglarna. Längs Sveriges ostkust går nämligen en väg för de i det inre af landet häckande fåglarna, hvilka stryka utmed älfvarna till hafvet och sedan följa kusten söderut. De på Novaja Semlja och i nordligaste Ryssland häckande fåglarna följa en väg öfver Hvita hafvet, Onega, Ladoga, längs Finska viken samt öfver Östersjön och Ölands södra udde, där de stöta tillsammans med de längs Sveriges ostkust flyttande. Då de flesta flyttfåglarna — jag tänker därvid särskildt på vadarna -- begagna Öland som anhaltstation på grund af rike- domen på crustaceer vid stränderna och de kolossala mängder ÖLANDS FÅGLAR 13 insektlarver, som utvecklas i de väldiga ruttnande tångbankarna på den långgrunda sydöstra stranden, finnes här i synnerhet under juli — oktober ett utomordentligt rikt fågellif. Konser- vator D:r Gustaf Kolthoff har i , Zur Herbstwanderung der Nordischen Sumpfvögel iiber die Insel Öland» lämnat nog- granna uppgifter om de öfver ön flyttande vadarna. Jag öfvergår nu till att lämna en kort skildring af Ölands natur och en öfversikt af de allmännare häckfåglarnas fördel- ning på de olika områdena för att sedan utförligare behandla hvarje art för sig. Öland är närmare 12 mil långt och pä det bredaste stället över 1 Va mil bredt. Det skiljes från Småland genom Kalmar- sund, som är smalast vid Kalmar (6 km.). Ön bildar egent- ligen en enda stor kalkstensklippa, som åt väster och öster begränsas af de s. k. landborgarna. Den västra landborgen, som är skarpt markerad, sammanfaller i norra delen af ön ungefär med stranden, hvilken här på somliga ställen stupar brant i hafvet, medan den söder om Borgholm på mellersta och södra delarna af ön löper 2 å 3 km. från stranden och lämnar plats för ett strandområde med god jord, delvis upp- odladt och delvis bevuxet med skog, från Borgholm i norr till Wickleby i söder. Skogen utgöres hufvudsakligen af löfträd, vid Borgholm mest ek, söderut af blandad ek och björk samt längs stranden al, och har öfverallt en riklig undervegetation af hassel, slånbuskar och en. — Detta strandområde hyser en stor del af våra behagligaste småfåglar: näktergalen, som är utomordentligt allmän vid Borgholm, rödhaken, sångtrasten, Sylvia atricapilla, S. salicaria, S. nisoria, S. sylvia, S. curruca, löfsångaren, bastardsångaren, talgoxen, kärrmesen, törnskatan, gulsparfven, grönfinken och bofinken. Östra landborgen är svagare framträdande och begränsar icke något trädbevuxet strandområde. Stranden är här ytterst långgrund, så att man på vissa ställen kan vada flera hundra meter ut, och är delvis betäckt af väldiga tångbankar. Talrika grund sticka upp öfver vattenytan, och på dessa ha salarna sina hviloplatser. Alla de tre svenska sälarterna äro repre- '4 FAUNA OCH FLORA senterade. Den allmännaste är dock gråsälen (Halichoerus grypiis), men äfven knubbsälen (Phoca vitulina) är tämligen allmän. Mellan landborgarna ligger ett mot öster sluttande flackt lågland, som i norra och mellersta delarna är odlingsbart och delvis bevuxet med skog, men i öfrigt utgör det s. k. alvaret, där jordskorpan öfver kalkgrunden är så tunn, att endast kort gräs och dvärgartade hassel- och enbuskar finna näring. På nordligaste delen ligger Ölands enda större barrskog, Boda kronopark, som är nära 2 mil lång. Denna del af ön öfver- ensstämtner till sin natur i det närmaste med Småland, och fågellifvet liknar också Smålands. Ormvråken är här allmän, och ett par hafsörnar häcka årligen. På mellersta västra de- len från Borgholm i norr till Thorslunda i söder ligger ett område med en vegetation af ek, björk och hassel, liknande strandområdets, men ej så yppig, omväxlande med ängar och åkerlappar. Hit har älgen under de senaste åren tagit sig öfver Kalmarsund, så att där nu finnes en liten stam, och några årligen skjutas, men märkvärdigt nog har den icke sökt sig till kronoparken, där den kunde påräkna skydd för den ut- rotning, som nu hotar den. Räf och hare äro just ej sällsynta. Fåglarna äro desamma som de för området nedanför västra landborgen uppräknade, till hvilka kan läggas följande större, för båda områdena gemensamma arter: kattuggla, hornuggla, sparfhök, lärkfalk, dvärgfalk, tornfalk, kråka, skata, kaja, nöt- skrika. Så godt som hela östra och hela södra delarna af ön med undantag af ett område kring Ottenby (Ottenby lund) på södra udden sakna däremot all skog, och om något enstaka träd sticker af mot den obrutna horisonten, kan man vara säker på, att det är några popplar kring en prästgård eller kyrka, eller några klarbärs- och plommonträd kring en bondgård. Ved till bränsle får den fattiga befolkningen genom att samla ihop torkad nötkreatursspillning, som blandas med några ved- pinnar och användes såväl till uppvärmning som till matlag- ning. På ett par ställen ha bönderna med en företagsamhet, ÖLANDS FÅGLAR I 5 som eljest föga öfverensstämmer med det öländska folklynnet, planterat skog, och dessa uppväxande barrträdsdungar ha lockat en del fåglar att häcka, oftast -- naturligtvis - kråkor och skator, men äfven kajor och starar. Då dessa senare på grund af bristen på äldre träd här icke kunnat finna sina van- liga boplatser i ihåliga stammar, ha de löst bosättningsfrågan på det sättet, att de inkräktat gamla skatbon, i hvilka man ofta finner ägg af kaja eller stare. De ha sålunda tillpassat sig efter förhållandena liksom Stockholms gråsparfvar på grund af sin talrikhet mot sin vana lägga sina bon i träden, där det är vanligt att finna dem i Humlegården och Kungsträdgården. - En egendomlig boplats för stenskvätta fann jag en gång i Gärdslösa, i det att boet låg alldeles öppet på en tufva i en gammal vipbale, såmedelst markerande ägarens ogillande af de smala öländska stenmurarna, hvilka bestå af tunna, flata kalk- stenshällar, lagda på hvarandra, endast en i bredd och således omöjliggörande fästandet af ett bo emellan dem. Alvarets lågväxta, men kraftiga gräsmatta ger uppehälle åt tusentals hästar (alvardampar), kor och får. I trots af bristen på träd och buskar är haren ganska allmän, och i sten- murar och stenrösen håller vesslan till. Af de fåglar, som an- träffas på det egentliga alvaret, äro brockfågeln, vipan och större strandpiparen jämte lärkan, stenskvättan och kornsparf- ven (tämligen allmän) de vanligaste. Man kan säga, att brock- fågeln, vipan och lärkan ge alvaret dess karaktär, de två se- nare på grund af sin talrikhet och brockfågeln eller, som den på öländska heter, alvargremen, på grund af sin med markens färg öfverensstämmande teckning och sitt klagande läte, som så väl harmonierar med de ödsliga vidderna. För öfrigt på- träffas i de å alvaret talrikt kringströdda vattenfyllda mossarna Anas boschas, acuta och qaerqiiedula, Totanus totanus, Hydro- chelidon nigra, Sterna hirundo och paradiscea, Larus canus och ridibnndus, Podiceps auritus, Motacilla flava m. fl. Äfven inne- hålla dessa mossar en rikedom på grodor och paddor, där- ibland Bufo viridis och Råna agilis, som 1910 fanns talrik i kärren vid Vickleby. 1 6 FAUNA OCH FLORA På norra delen af ön, 3 V» mil norr om Borgholm, ligger en liten sjö, Hornsjön, med några små holmar och täta vassar, omgifven af barr- och löfskogsdungar samt åkrar. Denna hy- ser ett rikt fågellif. Af där häckande arter må, förutom de för Ölands mossar nyss uppräknade, nämnas Acrocephalus ariindinaceus (allmän 1912), Fulica atra, Nyroca ferina, Sterna minuta (2 par 1912) och Podiceps cristatus. Ett annat ställe med synnerligen stor fågelrikedom är ön Kåreholm, belägen vid östra kusten, nära 2 mil nordost från Borgholm, hvilken har gifvit författaren Bengt Berg materialet till hans »Måseskär». Kåreholm, som ligger på ett par böss- hålls afstånd från Öland, har en ytvidd af omkring 36 tunn- land och bär märken efter forna förskansningar. Den saknar helt och hållet träd och buskar, men äger en yppig gräsmark samt här och där stora, täta samlingar af hundkäxa, ett ut- märkt gömställe för änder och andra å holmen häckande fåg- lar. -- Hela moln af måsar och tärnor sväfva vid besök uppe i luften, och bo ligger vid bo öfver så godt som hela holmen, så att man lätt från en och samma plats kan räkna ända till sex å sju bon med ägg uti, de flesta förstås af Larus canus och ridibiindus samt Sterna paradiscea och hirundo, men där- jämte Pavoncella pugnax och Totamis totanus i mängd samt flera slags änder. Kråkorna tyckas icke våga sig ditöfver för att stjäla ägg på grund af det starka försvar, som bjudes dem. De fågelarter, som i regel häcka där, äro följande: Saxicola oenanthe, Motacilla alba och flava, Hirundo rustica (i en hö- lada), Alauda arvensis, Sturnus vulgaris (i ett sjömärke), Va- nellus cristatus, Hcematopus ostralegus, Morinella interpres, Aegialitis hiaticula, Pavoncella pugnax (allmän), Totanus tota- nus (allmän), Scolopax gallinago, Tadorna tadorna (under golf- vet till en sjöbod; en gång i en gammal säng inne i boden!) Anas boschas, Spatula clypeata, Anas crecca, Nyroca marila, Oedemia fusca, Sterna hirundo (allmän), Sterna paradiscea (all- män), Larus canus (hundratals par), Larus ridibiindus (hundra- tals par). Därjämte häcka ibland Tringa alpina, Crex crex, OLANDS FÅGLAR I 7 Anas acuta och möjligen Anthus pratensis. Äfven en kull af Läras minutus liar en gång påträffats där. Här nedan följer en redogörelse för de olika arternas före- komst, ankomst- och flyttningstider samt ungefärliga häcktiden på Öland och det sannolika antalet kullar. Tärdas maskas (sångtrast). Tämligen allmän häckfågel på norra och mellersta Öland. Anländer i slutet af mars och början af april samt flyttar i oktober, unga och gamla samti- digt. Ägg i maj och juni. Tärdas iliacas (rödvingetrast). Förekommer endast under flyttningen, om våren i slutet af mars och början af april, om hösten i oktober. Enstaka exemplar öfvervintra. Tärdas viscivoras (dubbeltrast). Ett och annat par har enligt uppgift från Borgholm häckat därstädes de senare åren. Tärdas pilaris (björktrast, öl. skvittschära). Häckar koloni- vis vid Västerstad, Ottenby, S. Möckleby, Vickleby och Färje- staden. Förekommer ofta vintertiden i flockar på tusentals in- divider, som hufvudsakligen tyckas lifnära sig af enbär. Ägg i maj och april. Tärdas merula (koltrast, öl. buskstare). Häckar här och där, särskildt kring Färjestaden och Stora Rör. Mänga öfver- vintra årligen och hålla sig då i trädgårdar och odlade trakter. Lägger ofta två kullar, den första i senare hälften af april. Tärdas torquatas (ringtrast). Är ej anträffad på Öland ens under flyttningen, som sker efter västkusten. Aedon lascinia (näktergal). Häckar allmänt öfver hela ön med undantag af alvaret och är synnerligen talrik vid Borg- holm. Anländer i början af maj och flyttar i september, ha- narna före honorna. Ägg i slutet af maj och i juni. Dandalas rabecala (rödhakesångare). Häckar tämligen all- mänt i skogslundarna. Anländer i början af april, hanarna något före honorna, och flyttar i oktober, de äldre före ungarna. Den lägger ibland 2 kullar, den första i maj, den andra i juni eller juli. Häckar ofta i hålkar i trädgårdarna. Fauna och Flora 191.5. Haft. 1. 2 I 8 FAUNA OCH FLORA Cyanecula suecica (blåhakesångare). Förekommer en och annan gång under flyttntngarna. Phoenicuriis ochrurus gibraltariensis (tit hys) (svart röd- stjärt). En årsunge sköts vid Ottenby i augusti 1887. Phoenicuriis phoenicuriis (rödstjärt). Ej synnerligen all- mänt häckande. Anländer i slutet af april, och sträcket öfver Ottenby varar från slutet af augusti till in i oktober. Lägger vanligen 2 kullar, den första i början af maj. Saxicola rubetra (buskskvätta). Häckar ganska allmänt. Anländer i slutet af april och början af maj — hanarna först - och flyttar i september, de äldre före ungarna. Ägg i slu- tet af maj eller början af juni. Saxicola oenanthe (stenskvätta, öl. stenguppa). Häckar mycket allmänt öfver hela ön. Anländer i början af april, hanarna först, och flyttar i september och början af oktober, de äldre före ungarna. Ägg i maj. Cinclus cinclus (strömstare). Häckar ej på Öland och är ej, såvidt jag vet, där iakttagen. Regulus regulus (kungsfågel). Häckar sällsynt, åtminstone i kronoparkens barrskogar. Är däremot mycket allmän under flyttningarna, i synnerhet under hösten. Anländer i mars— april och flyttar i oktober. En hel del kvarstanna öfver vin- tern. Ägg i maj. Accentor modularis (järnsparf). Häckar ej, men är åt- minstone vissa år allmän på höstflyttningen öfver södra udden i september — oktober. Sylvia atricapilla (svarthätta). Häckar ganska allmänt, såsom vid Ottenby, Stora Rör och Borgholm. Anländer i slutet af april och början af maj samt flyttar i september, många af de unga först i oktober. Lägger ibland 2 kullar, första gången i maj. Sylvia salicaria (trädgårdssångare). Häckar mycket all- mänt på mellersta och norra delarna af ön. Ankommer i bör- jan af maj, hanarna först, och flyttar i september, de gamla först. Ägg vanligen i början af juni. Sylvia nisoria (hökfärgad sångare). Häckar tämligen all- Öl W DS l VGLAR 19 mänt på Öland och numera äfven i Kalmartrakten, där dvn icke fanns för 25—30 år sedan. Flyttningarna vid samma tid som S. salicaria. Ägg i juni. Sylvia sylvia (chierea) (grå sångare). Häckar allmänt, i synnerhet kring Stora Rör och Borgholm. Flyttningen = S. salicaria och nisoria. Lägger ofta 2 kullar, första gången 1 maj. Sylvia curruca (ärtsångare). Häckar tämligen allmänt. Flyttningen som de föregående. Äggen i regel något tidigare än öfriga Sylviaarter. Phylloscopus sibilatrix (grön sångare). Häckar mera säl- lan på Öland. Anländer i början af maj, flyttar i augusti september. Ägg i slutet af maj och i juni. Phylloscopus trochilus (löfsångare). Häckar ganska allmänt. Anländer i slutet af april, hanarna först, och flyttar i septem- ber, de äldre först. Förekommer under höststräcket massvis på Öland. Ägg i slutet af maj och i juni. Phylloscopus collybita abietina (gransångare). Häckar ej, men är mycket allmän under höststräcket september — oktober. Hippolais hippolais (bastardsångare). Häckar allmänt. An- länder i början af maj, hanarna före, och flyttar i slutet af augusti, de äldre före. Äggen sent, vanligen i sista hälften af juni. Acrocephalus schocnobenus (säfsångare). Häckar, fast säll- synt, i mossarna här och där, t. ex. i Kastlösa och Smedby socknar. Anländer i början af maj och flyttar i september. Ägg i slutet af maj. Acrocephalus arundinaceus (rörsångare). Påträffades första gången häckande på Öland i ett kärr vid Borgholm i juli 1912. Samma sommar var den ganska allmän i Hornsjön, fastän nå- got bo ej kunde anträffas därstädes. (Sedan slutet af 1890- talet häckar den ganska allmänt i Wesslö vassar, en mil från Kalmar, ytterligare ett tecken på, att rörsångaren häller på att sprida sig i södra Sverige.) Den anländer sent på våren och flyttar i början af september. Ägg vanligen först i slutet af juni. 20 FAUNA OCH FLORA Acrocephalus palustris (kärrsångare). Har ej blifvit funnen livarken på Öland eller i Småland. Lanias excubitor (vårfågel). Iakttagen ett par gånger, höst och vår. Lanias collnrio (vanl. törnskata). Häckar mycket allmänt. Anländer efter midten af maj, hanar och honor samtidigt, och flyttar i slutet af augusti. Ägg i slutet af maj eller början af juni. Mascicapa atricapilla (svart och hvit flugsnappare). Häckar ganska allmänt. Anländer i slutet af april och början af maj, hanarna först, och flyttar i september, de äldre först. Den lägger gärna sitt bo i hålkar i trädgårdarna. Ägg i slutet af maj och i juni. Mascicapa collaris (halsbandad flugsnappare). Häckar an- tagligen på Öland, då den upprepade gånger anträffats under häckningstiden, så af Meves ett par i maj 1867 vid Borgholm, ett par på samma ställe i maj 1886 enligt Aug. Carlsson, en hane vid Stora Rör 26 maj 1901, ett par vid Persnäs i juni 1909 (Bengt Berg). Mascicapa parva (lilla flugsnapparen). Är två gånger funnen på Öland, båda gångerna vid Ottenby, den ena af Meves 28/s 1867, den andra af Kjell Kolthoff den 31/io 1891. Båda exemplaren voro honor. Kolthoff håller för troligt, att den häckar i Sverige. Mascicapa ficedala (grå flugsnapparen). Häckar allmänt. Anländer efter midten af maj, hanarna först, och flyttar i augusti — september, de äldre före de yngre. Ägg i juni. Troglodytes enropcens (gärdsmyg). Häckar åtminstone vid Stora Rör och i Borgholmstrakten. En del kvarstanna öfver vintern. Under höststräcket i oktober förekommer den i mängd på Öland. Lägger sannolikt 2 kullar, den första redan i april. Aegithalas candatns (stjärtmes). Häckar sällsynt på norra delen af ön, t. ex. vid Horn 1913. På vintern synas flockar ofta ströfva omkring. Lägger antagligen 2 kullar, den första i slutet af april eller början af maj. Paras coeruleas (blåmes). Häckar sparsamt på norra och i II ANDS F \' .1 \l< mellersta Öland. En stor del flyttar i oktober, då den passerar södra udden i rätt stort antal. Ägg i slutet af april och början af maj. Paras palastris (kärrmes). Häckar tämligen allmänt öfver hela den trädbevuxna delen af ön. En del flyttar, en del öfver- vintrar. Ägg vanligen i maj. Paras borealis (talltita). Häckar tämligen allmänt i barr- skogarna på norra Oland, äfven i Källa tall vid Stora Rör. Ägg 1 maj. Paras cristatas (tofsmes). Häckar sparsamt på norra Öland. Ägg i slutet af april och i maj. Paras äter (svartmes). Häckar troligen i Bödaskogarna, fast något fynd af bo ej är mig bekant. Paras major (talgoxe). Häckar allmänt, där träd finnas, ofta i hålkar i trädgårdar. Lägger vanligen 2 kullar, den första i början af maj, den andra i slutet af juni. Certhia familiaris (trädkrypare). Häckar sparsamt här och livar, såsom vid Ottenby, Borgholm och Horn. Höst och vinter synes den oftare, emedan den då liksom mesarna stryker kring bygderna. Lägger en första kull i april, en andra i juni. Sitta earopcea (nötväcka). Häckar liksom trädkry paren fåtaligt i de trädbevuxna delarna af ön. Ägg i april och maj. Chelidon rastica (ladusvala). Häckar mycket allmänt öfver hela Öland. Ankommer i början af maj, flyttar i september och början af oktober, båda könen samtidigt och ungarna till- sammans med föräldrarna. Lägger en första kull i slutet af maj, en andra i juli. Hirundo arbica (hussvala). Häckar mycket allmänt öfver hela ön. Hanar och honor anlända samtidigt i midten af maj och flytta tillsammans med ungarna i början af september. Vanligen läggas 2 kullar, den första i slutet af maj, den andra i juli. Riparia riparia (backsvala). Häckade förr vid Byrums sandvik och på östra kusten, men är nu alldeles försvunnen, såväl som från Stensöskärgården, söder om Kalmar, där den ända till omkring: 1900 var eanska allmän. 2 2 FAUNA OCH FLORA Motacilla alba (sädesärla, öl. »dalkulla»). Häckar mycket allmänt öfver hela ön. Anländer omkring 1 april, hanarna först, och flyttar i september — oktober, de äldre före de unga. Ägg i maj och juni. Motacilla flava (gulärla). Häckar allmänt, såväl å alvarets mossar som på ängsmarkerna nedanför landborgen. Anländer i slutet af april eller början af maj, hanarna först, och flyttar i september, de äldre först. Ägg i maj och juni. Anthus campestris (fältpiplärka). Häckar tämligen allmänt, åtminstone på norra delen af ön. Anländer i maj och flyttar i september. Ägg i slutet af maj och början af juni. Anthus spinoletta littoralis (skärpiplärka). Ej, såvidt jag vet, funnen häckande på själfva Öland, men väl på ön Jung- frun i Kalmarsund. Ett par observerades i juni 1895 på Kåre- holm. Anländer i april och flyttar i september. Anthus pratensis (ängspiplärka). Häckar tämligen allmänt öfver hela ön. Anländer i slutet af mars och början af april och flyttar i september — oktober. Ägg i maj. Anthus cervinus (rödhalsad piplärka). Förekommer säll- synt på höstflyttningen. Anthus trivialis (trädpiplärka). Häckar tämligen allmänt på norra och mellersta Öland. Anländer i slutet af april och flyttar i september. Ägg i maj. Emberisa calandra (kornsparf). Tämligen allmän stann- fågel på södra Ölands älvar, äfven på alvaret sydost om Borg- holm. Boet lägges i gräs eller säd eller småbuskar. Den lägger 2 kullar, den första i slutet af april eller början af maj. Emberisa citrinella (gulsparf). Häckar mycket allmänt så- väl å alvaret som i lundarna nedanför landborgen. Lägger en första kull i slutet af april eller början af maj, en andra i juni och möjligen ibland t. o m. en tredje. Emberisa hortulana (ortolansparf). Har i Sverige en väst- lig utbredning och förekommer icke på Öland samt mycket sällsynt i det öfriga Kalmar län. Emberisa schoeniclus (säfsparf). Ej observerad. Calcarius lapponicus (lappsparf). Ej observerad. OLANDS FÅGLAR 23 Plectroptienax nivalis (snösparf). Förekommer sa godt söm hvarje vinter och under stränga sådana i stora flockar. De anlända vanligen i november och flytta norrut i mars. Passer domesticas (gråsparf). Är tyvärr alltför allmän. Första kullen i midten af april. Passer montanus (pilfink). Häckar tämligen allmänt, ofta i hålkar, som äro afsedda för mesar. Lägger flera kullar, den första vanligen i slutet af april. Fringilla coelebs (bofink). Häckar mycket allmänt. An- länder i slutet af mars, hanarna först, och flyttar i oktober. Några exemplar öfverviutra nästan årligen. Ägg i maj. Fringilla montifringilla (bergfink). Förekommer endast under flyttningarna, i april och september — oktober. Båda könen anlända ungefär samtidigt på våren, och ungarna flytta tillsammans med föräldrarna på hösten. Coccothranstes coccothraustes (stenknäck). Ej observerad. Chloris chloris (grönfink). Häckar tämligen allmänt. En del flyttar, men återkommer tidigt. Lägger en första kull i slu- tet af april eller början af maj och en andra i juni. Linota cannabina (hämpling). Häckar mycket allmänt, äfven vid de träd- och buskfattiga kalk- och cementbruken vid Degerhamn på södra Öland, där den lägger sitt bo på gruf- vornas bergväggar, mellan stenar och dylikt. Hanar och honor anlända samtidigt i mars, och gamla och unga flytta gemen- samt i oktober. Blida vintrar stannar en del kvar året öfver. Lägger en första kull i slutet af april och en andra i juni. Linota flavirostris (vinterhämpling). Förekommer vissa år från september till april, ensamma eller i små flockar. Acanthis linaria (gråsiska). Häckar icke, men förekommer flockvis på vintrarna. Acanthis spinns (grönsiska). Häckar möjligen sällsynt på norra Öland, men uppträder talrikt pa vintrarna. Carduelis carduelis (steglits). Häckar sparsamt, men äi betydligt talrikare på vintrarna. Ägg i slutet af maj. Pyrrhula pyrrhula (domherre). Häckar ej sällsynt på norra 24 FAUNA OCH FLORA Öland och vid Stora Rör, men är svår att ertappa vid boet. Ägg i slutet af maj. Pinicola enucleator (tallbit). Ej iakttagen på Öland. Loxia pityopsittacus (större korsnäbb). Ej funnen häckande. Loxia curvirostra (mindre korsnäbb). Häckar icke sällsynt i Bödaskogarna och Rälla tall. Bosättningen redan i februari — april. Sturnus vulgaris (stare). Ytterst allmänt häckande, då den öfverallt fredas, och hålkar finnas uppsatta vid nästan hvarje stuga. Båda könen anlända samtidigt redan i slutet af februari eller början af mars, och gamla och unga flytta på samma gång i oktober. Mindre flockar öfvervintra någon gång under milda vintrar. Ägg i april. Oriolus oriolus (sommargylling). Ett exemplar påträffadt af Meves vid Ottenby 1868. Garrulus glandarius (nötskrika). Häckar tämligen allmänt på mellersta och norra Öland, t. ex. vid Färjestaden och Horn. På vintrarna stryker den ikring i stora flockar, hvilkas talrik- het antagligen beror på invandring norrifrån. Äggen läggas vanligen i april, ibland i maj. Pica pica (skata, öl. schöra). Häckar mycket allmänt öfver hela ön. Ägg i april. Nucifraga caryocatactes (nötkråka). Har flera gånger visat sig på Öland i samband med sina vandringar, ibland i enstaka exemplar, ibland i flockar. Sålunda förekom den rikligt år 1869, då ingen allmän invandring ägde rum till Sverige, och år 1884, då den samtidigt fanns i alla Sveriges landskap samt i hela norra och västra Europa. I september 1885 sköts ett efterblifvet exemplar. Är 1900 skedde åter en stor invandring till Sverige, hvarvid den visade sig talrikt på Öland och i Kalmartrakten. 1911 var den tämligen allmän. Hösten 1913 syntes enstaka exemplar både på Öland och vid Kalmar och ännu i januari 1914 sågs ett exemplar i Kalmar stad. Några bon vare sig från Öland eller Småland äro mig ej bekanta. Coloeus (Corvus) monedula (kaja). Lär ännu på 1850-talet varit sällsynt, men är numera mycket allmän. Den tyckes Öl \\I>S FÅGLAR 25 tilltaga alltmera och håller på att förminska skogsdufvans antal och alldeles uttränga blåkråkan frän Kalmar läns fastlandsdel, en af de få platser, där denna vackra fågel häckar i vårt land. De flesta öfvervintra, men en del flyttar, livarvid båda könen såväl unga som gamla följas åt. Ägg i slutet af april eller början af maj. Corvus cornix (kråka). Häckar tyvärr mycket allmänt öfver hela ön. En del flyttar undan för vintern. Sålunda sträcka stora skaror söderut under oktober — november och återvända i februari — mars. Ägg i sista hälften af april. — Ölands- re- spektive Smålandskråkorna ha den egenheten, att de under hösten och vintern hvarje kväll strax före solnedgången styra färden öfver Kalmarsund till Öland för att söka nattkvarter i de midt emot staden liggande dungarna och nästa morgon företaga återfärden. Corvus corax (korp). Häckar sällsynt, men är ganska tal- rik under vintern. Ägg i slutet af mars. Corvus frugilegus (råka). Häckar allmänt i stora kolonier vid Västerstad, Ottenby och Högby. Den anses för skadedjur genom sin åverkan på nysådda åkrar, där hon rycker upp sädesbrodden, hvarför det åtminstone förr var satt ett pris på hennes hufvud. Är 1884 dödades 1,000 ungar vid Västerstad, men oaktadt dylika blodbad märktes knappt någon minskning i antalet. 1902 häckade därstädes 300 par, och man kunde se ända till 20 bon i samma träd. Ätminstone en del af de dödade ätas upp, och en del lära exporteras till Stockholm. - Råkorna flytta i regel, endast undantagsvis stanna några öfver vintern. Ägg i slutet af april eller början af maj. Corvus corone (svart kråka). Ej iakttagen. Westerlund säger i Ölands fåglar 1853, att den ej är sällsynt och t. o. m. häckar, hvilket naturligtvis är misstag och antagligen beror på förväxling med råkan. Ampelis garrulus (sidensvans). Stryker omkring i flockar under vintrarna och afäter oxel- och rönnbären. Den är tal- rikast under oktober — januari, och antalet växlar hvarje år. (Synnerligen talrik 1903 och 1913.) 26 FAUNA OCH !• I. OKA Eremophila alpestris flava (berglärka). Förekommer endast under höstflyttningen och är då tämligen allmän i slutet af oktober. Alaada arvensis (sånglärka). Häckar ytterst allmänt. An- länder i början af februari, ibland sista dagarna i januari och flyttar i oktober. Snöfria vintrar kvarstannar en och annan. Hanarna komma före honorna, men gamla ocli unga flytta samtidigt. Äggen finner man i maj, juni och juli, och den lägger årligen minst 2 kullar. Galerida cristata (tofslärka). Har under flera år varit iakt- tagen både sommar och vinter på såväl Öland som i Kalmar- trakten och tycks nu ha fattat fast fot på Öland, i det kand. Rydbeck enligt meddelande i »Fauna och Flora» 1911 funnit ett bo i en klöfvervall på mellersta delen af ön och samtidigt meddelar, att den där är tämligen allmän. Lullula (Alaada) arborea (trädlärka). Häckar rätt sällsynt, såsom vid Horn och Högsrum. Anländer i mars, hanarna först, och flyttar i oktober, gamla och unga samtidigt. Lägger 2 kullar, den första i slutet af april eller början af maj, den andra i juni. Upupa epops (härfågel). Häckade förr ganska allmänt, så- som vid Borgholm och Horn. Ännu 1898 fanns bo vid Färje- staden och 1899 vid Röhälla, men nu tycks den vara alldeles försvunnen, icke blott från Öland utan från hela Kalmar län och därmed från vårt land. Dryobates major (större hackspett). Häckar sällsynt, så- som vid Ottenby och i Bödaskogarna. Ägg i maj. — Kolthoff fann den senhösten 1869 vara så vanlig, att den uppträdde öfverallt, äfven på det trädlösa alvaret kring stenmurarna och på tångbankarna vid hafsstranden. En del syntes komma fly- gande från öppna hafvet österifrån och voro alldeles uttröttade vid framkomsten. Dryobates medias (mellanspett). Ej, såvidt jag vet, obser- verad på Öland. Dryobates leaconotas (hvitryggig hackspett). Möjligen häc- kande i Bödaskogarna. OLANDS FAGLAK Dryobatés minor (lilla hackspetten). Häckar troligen, fast något bo ej, det jag vet, är funnet. På vintern är den ganska vanlig. Dryocopus martius (spillkråka). Häckar sparsamt på norra Öland. Ägg i maj. Picus viridis (gröngöling). Häckar, men är icke vanlig. Bon funna vid Ottenby och Stora Rör. Ägg i maj. Picus camis (gråhöfdad hackspett). Förekommer icke. Iynx torquilla (göktyta). Häckar sparsamt t. ex. vid ot- tenby och Horn. Anländer i slutet af april och flyttar i slutet af augusti eller början af september. Ägg i maj. Caciilus canorus (gök). Allmän, hvarhelst det finnes några träd eller buskar. Anländer i slutet af april eller början af maj. De gamla flytta redan i slutet af juli och början af augusti, ungarna i slutet af augusti och i september. Alcedo ispida och Merops apiaster. Ej iakttagna. Coracias garrula (blåkråka). Observerades af Meves 1867. På senare aren har den iakttagits ett par gånger vid Tors- lunda, och den har äfven häckat vid Ekerum. Anländer i maj och flyttar augusti — september. Ägg i juni. Apus apas (tornsvala). Häckar mycket allmänt i tegeltak och i Ölands många kyrkor. Anländer i början af maj och flyttar i september. Ägg i juni. Caprimulgus europceus (nattskärra). Häckar ej sällsynt. Hanarna anlända i maj, honorna ofta först i juni. Höstflytt- ningen äger rum i slutet af augusti och början al september. Äggen sent, i juni eller juli. Strix flammea (tornuggla). Ej iakttagen. Nyctala funerea (pärluggla). Skall enligt Carlsson och Kolthoff häcka på Öland, men i sa fall mycket sällsynt. Vintertiden oftare iakttagen. Syrnium aluco (kattuggla). Häckar tämligen allmänt, så- som i ekdungar vid Stora Rör och Borgholm. Ägg i slutet af mars och i april. Asio accipitrijius (kortörad uf). Har af Kolthoff funnits häckande vid Ottenby. Ses under höstflyttningen i oktober rätt ofta. En del öfvervintrar. 2 8 FAUNA OCH FLORA Asio otus (skogsuf el. hornuggla). Häckar tämligen all- mänt, t. ex. i N. Möckleby, och är mycket talrik under höst- flyttningen i oktober. Återkommer redan i februari och mars, och många öfvervintra årligen. Ägg vanligen i april. Bubo bilbo (berguf). Ej anträffad häckande på Öland, men skjutes ibland vintertid. Glaucidium passerinum (sparfuggla). Ej anträffad häckande. Nyctea scandiaca (fjälluggla). Förekommer under vintrarna tämligen ofta i Kalmar län, och tyckes där föredraga Ölands älvar. Vissa år är hon ganska talrik, så vintrarna 1888^89 och 1895 — 96. Andra år skjutas enstaka exemplar, 1884 ett redan i augusti och ett i september samt 1905 ett i april. Hufvudsakliga födan är antagligen sorkar, men hon gör äfven skada på rapphönsen. (Forts.) Små bidrag till de lägre ryggradsdjurens psykologi. Af Otto Cyrén. [vår stora själföfverskattning se vi människor allt för ofta med ett medlidsamt löje ned på • djuren och deras själslif. Framför allt per- soner, som aldrig studerat eller lärt känna djursjälen, mer eller mindre omedvetna an- hängare af modernare antropocentriska åsikter begå detta fel. Endast de större djuren eller rättare alla de djur, som kunna blifva dem farliga, betrakta dessa personer med någon aktning eller kanske fruktan, alla öfriga äro dem fullkomligt likgiltiga. Hur mycket har ej skrifvits för och emot antagandet, att djuren öfverhufvud taget ha någon »själ», som endast till gra- den skiljer sig från människans! Olika slag af intelligens hos djuren ha hänförts under det rent mekaniska schablonuttrycket > instinkt». Detta ord är visst icke dåligt som benämning på medfödda själsanlag — för att icke säga själsreflexer, men vi få icke glömma, att sådana finnas äfven i rikt mått hos män- niskan. Hur mycket af det rent instinktmässiga, som är med- födt, och hur mycket som är frukten af uppfostran och vana, kunna vi i detta sammanhang lämna därhän. Det finnes dock otaliga prof på intelligens hos både högre och lägre djur, prof på handlingar, som ej haft det minsta med någon »instinkt att göra, af det enkla skälet, att djurets föregångare aldrig råkat ut för liknande situationer, utan intelligensen har — om ock i dess lägre grader - - verkat rent spontant. ^O FAUNA OCH FLORA Hvad de ofvannämnda personerna också alltid öfverse, är djurens individualitet. Vi kunna ju lugnt påstå, att bland alla de milliarder människor, som lefvat och lefva, aldrig två varit hvarandra -- fysiskt såväl som psykiskt -- fullständigt lika. Detsamma gäller inom hvarje djurart, fastän gradskillnaden, särskildt den psykiska, kanske där ej är så stor. Intelligensens variationer är den bäste gradmätaren för artens ståndpunkt: ju större intellektuell olikhet mellan individerna, desto högre står arten. Den oinvigde anser i allmänhet, att alla exemplar inom en djurart äro tämligen lika och uppföra sig enahanda, men hvarje jägare vet, huru olika hans villebråd uppföra sig vid olika tillfällen, både när de jagas och när de betraktas under fredligare förhållanden! Det är hufvudsakligen med de indi- viduella och artolikheterna, jag i det följande kommer att sys- selsätta mig, och detta inom ett par djurklasser, som i all- mänhet väcka mindre intresse och därför äro mindre kända, nämligen reptilierna och groddjuren. Af dessa stå groddjuren i intellektuellt hänseende betydligt lägre än reptilierna, och bland groddjuren stå salamandrar och vattenödlor lägre än grodorna. Lifvet i vattnet tycks ej in- verka vidare förmånligt på psyken, vattenödlorna utmärka sig knappt framför fiskarne i allmänhet; långt större liflighet visa de på vattenytan eller på land lefvande grodorna, hvilka för öfrigt stå på ett högre utvecklingsstadium. Icke förty finner man äfven hos normala 1 individer bland vattenödlor och salamandrar en viss individuell skillnad, t. ex. i deras sätt att bemäktiga sig bytet, deras egenhet att välja speciella uppehållsorter, att vänja sig vid de nya omgifningarne i fångenskapen o. s. v. Hastigheten, med hvilken de reagera på vissa yttre retelser: en masks rörelser, födans erhållande genom olikt färgade glas o. d. har ju mer med sinnesorganens beskaffenhet och de därmed sammanhängande reflexfenomenen att göra än med den egentliga psyken. Man får vidare ej jämföra handjur med hondjur, ty hanarne äro nästan utan 1 Jämförelser mellan friska å ena sidan och svaga eller sjuka djur å andra sidan äro naturligtvis för behandlingen af vårt ämne alldeles värdelösa! SMÅ BIDRAG TILL DE LÄGRE RYGGRADSDJURENS PSYKOLOGI 3 i undantag djärfvare, stridslystnare, framfusigare, i det hela ak- tivare, än honorna, detta mer beroende på könskörtlarnes större aktivitet och däraf beroende sinnelag än på en annan grad af själslif. Hanarna kämpa gärna och intensivt om bytet, under det en hona ofta hellre lämnar den mask åt sitt öde, som en annan redan nappat tag i. Hos grodor och paddor blir olikheten mellan individerna redan större. Här märkes ofta en ganska stor skillnad i till- tagsenhet, om vi så få kalla den större aktiviteten. Den ena förstår ofta betydligt bättre än den andra att välja en skyddad plats, hvarifrån han kan öfvervaka grannskapet och snappa upp förbikommande kryp. Bland en hel de! nyinfångade djur (endast unga eller endast gamla grodor, af samma storlek), som man ej ger allt för riklig föda, får man snart se, hur en del bli feta pa de andras bekostnad, de äro vaknare och an- tagligen psykiskt starkare och därför högre stående än de öfriga. Att denna tilltagsenhet icke endast beror på bättre utrustade sinnesorgan (se ofvan!), visar det förhållandet, att många af dem ej låta skrämma sig från födan, som de just skola hugga tag i, hvaremot de andra, mindre tilltagsna, äro lättskrämda och lätt bortjagade. De förra blifva fortare »tama», som man säger, de vänja sig vid människan, de bli ej rädda, nar man berör eller lyfter upp dem. Mellan de olika arterna är skillnaden betydlig, äfven om djuren äro lika stora eller af samma ålder. Emellertid är studiet af de intellektuella egenskaperna inom en så jämförelsevis lågt stående djurklass som groddjurens ej lätt, det fordrar åtminstone ganska långvariga, jämförande iakttagelser. På ett betydligt högre plan komma vi, när vi i det följande öfvergå till reptilierna. För att erhålla en tillförlitlig måttstock måste vi först un- dersöka begreppen tämjbarhet och läraktighet och deras bety- delse. En af mina vänner, också herpetolog, påstår alltid, att han tycker bättre om sådana djur, som ej så lätt låta tämja sig, och håller dem för intelligentare än andra, som genast bli tama. Eller med andra ord, han håller dem för ointelligenta, 32 FAUNA OCH FLORA som äro nog dumma att snart bli tama. Jag är af absolut motsatt åsikt, och det är väl i allmänhet så, att vi skatta så- dana djur som mest intelligenta, hvilka vi lättast kunna tämja och dessutom lära en hel del. Ty redan förmågan hos det vilda djuret att vänja sig vid människan och förstå, att det ej har något att frukta af henne, vidare att lära sig lyda en hel del hennes vinkar, som ej ha det minsta med den rent meka- niska s. k. > instinkten» att göra och voro fullständigt obekanta för djuret i frihet, den måste vi väl ändå uppskatta som in- telligens! I motsats till de djur, som i sin vanmäktiga vrede eller af ändlös fruktan och feghet hoppa upp efter väggarne i sina burar eller hvar de nu äro inhysta och som aldrig bli egentligen tama. Åtminstone kan en sådan, bestående vildhet, äfven om den räknas som en egenhet i karaktären, aldrig an- ses som ett tecken på högre intelligens. Förlorar icke räfven i nyare tid, åtminstone bland djurpsykologerna, mycket af den klokhetens nimbus, han ärft från vidskepelsens dagar; han är ju ett af våra fegaste rofdjur! Eller för att taga ett exempel från den djurklass, det här är frågan om: nog måste jag anse en sandödla, som efter ett par månaders fångenskap låter handskas med sig hur som hälst, och som sittande på axeln äter den ena masken eller flugan efter den andra ur handen, nog måste jag anse en sådan sandödla intelligentare än en stor kaukasisk murödla, som efter 3 års fångenskap är nästan lika rädd och vild som vid infångandet? Att vi icke få för- växla denna bestående skygghet och rädsla i fångenskapen med skygghet hos djuret i det fria, är en själfklar sak; i frihet äro djuren alltid mer eller mindre skygga, och en viss förmåga att hastigt och säkert dölja sig måste ju där anses som bevis på intelligens. Likaså bortser jag naturligtvis från alla grofva fel, som kunna begås vid tämjandet, såsom dålig behandling, skrämsel genom häftiga rörelser, o. s. v. Bland reptilierna stå ormarne utan fråga lägst. Om en del, t. ex. giftormarne, är det af förklarliga skäl ej lätt att yttra sig. Ty såsom varande lifsfarliga hållas de sällan som »husdjur», och dragas gifttänderna ut, äro de ju skadade, och s\l.\ BIDRAG TILL DE LÄGRE RYGGRADSDJURENS PSYKOLOGI $3 man får ej förvåna sig öfver, om de ej bli vidare »tama». Icke förty synes dock en del giftsnokar, såsom den bekante glas- ögonormen och hans egyptiske släkting, vara i ringa måtto läraktiga, hvaremot alla viperorna (dit vår huggorm, skaller- ormarne o. d. höra) äro och förbli ilskna, lata, fega och - sannolikt mindre intelligenta. Deras fruktansvärda vapen har gjort dem lifvet allt för bekvämt för att intelligensen skulle ha nått någon högre grad af utveckling. Af våra svenska ormar är också huggormen, af hvilken jag haft tjogtals i fångenskap, den minst intelligente och intressante, han förblir alltid lika otillförlitlig, ilsken och lättjefull. Våra snokar liksom de flesta utländska äro mer eller mindre tämjbara och läraktiga. Så t. ex. vänja sig de ilsknaste snart af med att bitas, med ilskan upphör också den häftiga sinnesrörelsen, när man vill fatta tag i dem, så att de sluta upp med att hväsa; så småningom vänja de sig så vid vårdaren, att de utan vidare låta fatta sig med händerna,1 taga födan ur handen, krypa omkring och trifvas på vårdaren, framför allt i hans fickor, event. välja de vissa möbler nära brasan eller värmeledningen som uppehålls- ort, precis som hvilken hund eller katt som hälst! Mycket olika förhålla sig skilda ormgrupper gent emot människan ute i det fria. Under det vissa klättersnokar (Coronella, Coluber, Contia, Tarbophis, o. s. v., alltså äfven vår hasselsnok) visa sig alldeles orädda, ofta ej försöka fly, äro andra särdeles skygga (Zamenis m. ti.) och fly med enorm snabbhet, de flesta af dem — särskilt de senare — ■ bitas gärna vid beröring. Vattensnokarne {Tropiäonotus, m. ti.) äro också skygga och fly snabbt, vid infångandet hväsa de och synas hugga omkring sig, men det är endast tomt hot, de öppna aldrig munnen. Alla dessa ormar äro lätta att tämja, såsom redan ofvan nämndes. Håller man ett större antal ormar samtidigt, märker man snart åtskilliga individuella olikheter; alldeles särskildt i ögonen fallande är vissa exemplars stora godmodighet med 1 Härtill inskränker sig vanligen »dressyren» hos alla ormtämjares större eller mindre förevisningsobjekt, livilka med fullständig resignation låta handskas med sig nästan hur som hälst. Fauna och Flora 1915. Haft. 1. t, 34 FAUNA OCH FLORA åtföljande tämjbarhet. Jag har flere gånger ägt snokar, som uppnått en stor grad af tamhet. En t. ex. var icke blott min, utan alla bekantas vän, när jag gick bort, fick han följa med; när han då fick krypa ut på bordet med talrika personer rundt omkring, återvände han efter besök vid gästernas kaffekoppar alltid till sin tillfälliga bostad, min rockärm. Trots många dylika exempel göra dock ormarne med sina stela, nästan orörliga, alltid öppna ögon inte något vidare »själfullt» intryck; de stå också i intelligens betydligt efter sina närmaste släktingar, ödlorna. Inom (kilegruppen börja vi då med de mer eller mindre fotlösa ödlorna1 Anguis, Ophisauriis, Chalcides, Lygosoma, m. fl.), till hvilka vår vanliga ormslå hör, men hvilka annars endast till utseendet skilja sig från de fyrfotade ödlorna. Men vår ormslå med sina närmaste släktingar kan i följd af sin ovanligt stora godmodighet i detta sammanhang behandlas som en grupp för sig. Hvem känner icke till den vanliga ormslån (kopparormen), hur beskedligt uppför hon sig ej redan vid in- fångandet! Råkar man fatta henne i den sköra svansen, läm- nar hon visserligen ifrån sig ett stycke af denna, men aldrig öppnar hon munnen för att bitas, aldrig ger hon med så häftiga rörelser sin ängslan eller vrede tillkänna som de flesta ormar och ödlor, och vid fångenskapen vänjer hon sig i allmänhet fortare än någon annan reptil. Sköter man sin skyddsling väl, kan man snart få se henne alldeles orädd komma emot sig i terrariet, höja sig upp mot handen och taga den godbit, man räcker henne. Kommer man tomhändt, märker hon det mycket väl, och under det hon på ödlornas sätt lägger hufvudet på sned och blinkar ett par gånger, ser det sannerligen ut som om hon ville fråga, om man skojar med henne eller hvad det skall betyda! På ungefär samma sätt förhålla sig alla ormslåns när- maste släktingar, äfven den största af dem alla, den sydost- 1 Som bekant, betyder fötternas befintlighet ej mycket inom denna grupp, fötterna äro ofta rudimentära, ocli det finnes alla slags öfvergångar mellan de fyrfotade och fotlösa ödlorna. SMA BIDRAG III. I. DE LÄGRE RYGGRADSDJURENS PSYKOLOGI 35 europeiske scheltopusiken, som i Sydryssland och Asien når öfver 1 m. i längd och en barnarms tjocklek. Skulle detta kraftiga djur liksom ödlorna använda sina hårda och starka käkar mot människan, blefve han betydligt svårare att fånga; nu tömmer han endast liksom många snokar och ödlor på ett mindre fint sätt kloaken och blir för öfrigt mycket snart tam. Han vänjer sig snart vid fångenskapen, ligger och sofver med slutna ögon halfva dagarne i solen, men vaknar hastigt, när det vankas mat. Som han förtär alla krypande, krälande, lö- pande och flygande smådjur, han kan komma åt, hålles han ofta som riktigt husdjur; han jagar lika väl kakerlackor och skorpioner som ödlor, ormar, sorkar och möss, vid tillfälle håller han gärna till godo med ur boet nedfallna fågelungar o. d. — själf kan han ej klättra och blir därför ej farlig för fågelbona. Tack vare sitt hårda hudpansar behöfver han ej frukta några giftiga djur. Icke minsta nyttan gör han genom att ränsa vinbergen och trädgårdarne från sniglar och snäckor. Just beträffande scheltopusiken kan jag anföra ett exempel på, huru olika fångenskapen kan inverka på olika exemplar. Utvecklingen af skilda egenskaper hos fångna djur beror ju i första hand alltid på behandlingen, från verkligt dålig eller oförståndig behandling bortser jag här alldeles. Ju mer man sysselsätter sig med djuret ifråga, desto tamare blir det, desto mer fästes det vid sin vårdare. Detta är ju något så naturligt och själfklart, att det knappt behöfver omnämnas. Jag hade för några år sedan fått ett par kaukasiska scheltopusiker mycket tama. Så besökte jag en vän i Tyskland, som sam- tidigt med mig och i mitt sällskap också hemfört några schelto- pusiker från Kaukasus, men dessa voro så vilda och kastade sig med sådan våldsamhet öfver födan, att min vän för att ej riskera fingrarne måste räcka in köttfatet medelst en lång pincett. De hade också tilltygat hvarandra ganska svårt. Mina två förhöllo sig alltid högst ordentliga, togo aldrig för sig af köttet förrän jag ställt in det, och den mindre lärde sig mycket snart (förståndigt nog!) att låta sin större broder äta Först, för att det ej skulle blifva något bråk af. Min vän hade 36 FAUXA OCH FLORA ej närmare sysselsatt sig med sina djur, utan dessa hade för- vildats, antagligen på så sätt, att de vant sig vid att kämpa om köttstyckena, de hade blifvit ena riktiga »kamptjurar». — En väldig scheltopusik, som jag förliden vår fångade i Lao- diceas ruiner, är för mig en fullständig gåta, så fromt förhöll han sig redan vid infångandet och har sedan dess aldrig ens med en häftig rörelse förrådt hvarken vrede eller fruktan. De egentliga ödlorna äro i frihet vanligtvis allt annat än godmodiga, medlemmarne af den stora gruppen Lacerta (dit våra och för öfrigt de flesta europeiska ödlor höra) bita vildt omkring sig, när man fångar dem, under det andra (Chalcides, Mabuia, Agama, geckoer m. fl.) på sin höjd öppna gapet och se farliga ut. Se ormarne med sina stirrande, nästan orörliga ögon tämligen »själlösa» ut, kan man sannerligen ej säga detta om ödlorna. Med sina lifliga, rörliga ögon observera de allt, som händer i omgifningen, deras stora antal, deras skygghet och rörlighet göra dem till de mest bemärkta af reptilierna, särskildt i södern. Synen är mycket god, efter ögonen kommer tungan som det förnämsta sinnesorganet, den förenar i sig hos alla reptilier både smak, lukt och känsel (d. v. s. praktiskt taget!). Ödlorna äro mycket skygga, vid minsta annalkande fara kila de in i sina gömslen. Intressant är emellertid att se, huru de vid starkt trafikerade gator och vägar vänja sig vid bullret, ja -- hvilket är ännu märkligare -- äfven vid förbi- skymtande skuggor, ty för sådant äro de mycket känsliga, synen står ju betydligt öfver hörseln! Vid sådana vägar kan man göra intressanta iakttagelser, man kan väl utan svårighet komma djuren närmare, men de äro »nervösare» än på andra ställen; de märka genast skillnaden, om någon passerar lugnt förbi eller stannar, äfven om detta ej sker alldeles i närheten. Den som vill fånga dem bör kunna göra detta åtminstone på någon meters afstånd. Ett stycke afsides från en sådan väg är känsligheten för ovana ljud och rörelser större, man måste smyga sig fram, men här kommer ofta en annan ödlornas egenskap reptiliejägaren till hjälp, nämligen deras stora ny- SMÅ BIDRAG IIU. DE LÄGRE RYGGRADSDJURENS PSYKOLOG] 37 fikenhet. Härvidlag förhälla sig de olika arterna, ja hela släkten eller familjer mycket olika. De ytterst skygga agamerna t. ex. försvinna redan, när man är rätt långt ifrån dem, och ha de en gång gömt sig, komma de ej fram så snart. Dem kommer man närmare vid trafikerade vägar, som ofvan nämnts, deras skygghet och försiktighet är mycket starkare än nyfikenheten. Nästan lika skygga äro Maöuia, Chalcides {Gongylas), geckoer m. ti. Lacertorna däremot, och icke minst de stora, praktfulla smaragdödlorna, försvinna väl vid fara, men komma strax fram igen. De plågas af en obetvinglig nyfikenhet; står man stilla framför deras hål, ligga de och fixera en, alltjämt vridande hufvudet, än med högra, än med vänstra ögat (ödlorna kunna ej »fixera» med mer än ett öga i sänder!). När de då känna sig lugnade, komma de åter fram. Vill man fortare ha fram en ödla, sträcker man ett långt spö mot henne,- då stegras hennes nyfikenhet ytterligare och hon går efter spöändan. En beröring med tungan säger henne, att det är trä, men enligt ögats iakttagelser rör det sig ju, alltså hugger hon i och biter för säkerhets skull. Hon märker genast sitt misstag, men följer gärna efter och tycks rent af road. Sticker eller slår man henne lätt med spetsen, är hon genast beredd att för- svara sig och hugger ögonblickligen. På sådant sätt kan man i timtal leka med en ödla i full frihet! Jag har t. o. m. fått en vild sandödla att krypa upp längs rockärmen och sedan blifva sittande på axeln under en ett par timmars picknick. Äro agamer och smaragdödlor (dessa såsom representanter för lacertorna i allmänhet) olika ute i frihet, blir olikheten i fångenskap ännu större! Agamerna bli aldrig livad vi kalla tama, i de största och bästa terrarier bibehålla de sin skygghet åratal, fastän de frodas och må utmärkt. De bitas aldrig, men låta sig aldrig godvilligt fångas med handen, de förbli hela sin lifstid klippornas otämjbara bebyggare. De största smaragd- ödlor däremot, på bortåt en half meters längd, rusa de första veckorna med öppet gap mot den framsträckta handen och hugga i ordentligt (tjocka vinterhandskar nödvändiga!), men så småningom vänja de sig vid människan och bli mycket 3S FAUNA OCH FLORA tama, honorna naturligtvis fortare än lianarne. Dessa prakt- djur bli då ägarens största glädje, gentemot människan bli de som husdjur, men sinsemellan afgöra de alla oenigheter medelst väldiga slagsmål. Här träffa vi på en betydande grad af indi- vidualitet, bland flere hanar tager alltid en ledningen, men visst icke alltid den störste; denne kan ofta vara en sådan intrigant och ställa till sådan förargelse (t. ex. stympa eller rent af döda andra), att man måste göra sig af med honom. Så äro emel- lertid alla lacertor. I en större samling smålacertor, repre- senterande åtskilliga arter, hade jag en sådan där farlig en- våldshärskare, som jag ej kunde gripa på bar gärning, men som ovillkorligen måste bort, ty hvarje dag visade en afbiten ödlesvans eller en ihjälbiten ödla, hur illa han huserade. En kaukasisk sandödla, något större än alla de öfriga, hade jag redan tagit ut för att såsom den ende tänkbare föröfvaren läggas i sprit, då efter en riktig liten jordbäfning i den moss- klädda delen af terrariet förbrytaren rusar fram, förföljande en af mina dyrbaraste ödlor. Det var en mindre, kaukasisk sand- ödla, som fört detta skräckvälde och därför måste bort. Men likaväl som ett sådant där större sällskap kan uppvisa enskilda slagskämpar och bråkmakare, finnas där också godmodiga stackare, som — fastän fullt friska — äro mycket tillbaka- dragna och ej våga sig fram till matställena förrän de andra mättat sig. Det är alltså ej underligt, om man inom samma art, kön och ålder får det ena djuret tamt och »människo- vänligt» på få veckor, under det ett annat sent eller aldrig riktigt aflägger sin vildhet och skygghet. Intressant är att studera skillnaden mellan helt närstående varieteter af samma art. Den kaukasiska sandödlan är, ehuru större, starkare och vildare än sin europeiska släkting, både skyggare och svårare tämjbar än denna. Ännu märkvärdigare är förhållandet mellan den kaukasiska murödlans {Lacerta saxicola Evers.) olika varieteter. Dessa äro ju ej alltför svåra att tämja, från den typiska formen i norr till den lilla minsta varieteten vid Tiflis (var. chalybdea eller Portschinski), under det den största af dem alla, den stora underarten rudis, är SMÅ BIDRAG TILL DE LÄGRE RYGGRADSDJURENS PSYKOLOGI .}() alldeles omöjlig i detta hänseende. Sin otroliga skygghet bi- behåller hon under åratal i fångenskap, ett par exemplar hos mig äro ej annorlunda i dag än för 3 år sedan! Det ser nästan ut, som om detta stora präktiga djur (hon lefver i fuktigare trakter än alla de andra varieteterna), som bevisligen med en öfvergångsform härstammar direkt från den typiska formen, lede af någon hjärndefekt - - en fråga, som jag gärna skulle ställa under en Edingers pröfning, blott materialet ej vore så sällsynt och dyrbart. Jag borde kanske tillägga, att de två nämnda exemplaren ej utgöra ett undantag, ty jag har tvänne gånger hemfört dylika djur och gjort precis samma iakttagelser, en kollega likaså. Komma vi så till den sista gruppen, sköldpaddorna. De stå intellektuellt allra minst på samma höjd som ödlorna, ofta kanske öfver dem, fastän landsköldpaddorna såsom hufvud- sakligen vegetarianer med sina tröga rörelser och bekväma lefnadssätt ej förmå visa sådana prof på intelligens som de på rof och i vatten lefvande släktingarne. Tillräckliga bevis finnas dock för landsköldpaddornas icke ringa förstånd, hur ofantligt tama dylika kunna bli, hur de lyda namn o. s. v. Att land- sköldpaddor t. ex. kunna lockas af musik, bevisar följande lilla historia, som jag har från den bekante framlidne herpetologens, professor O. Boettgers i Frankfurt a. M., egen mun. B. plåga- des lång tid af en positivspelare, som med en obehaglig regel- bundenhet lät höra sina ljufva toner utanför professorns träd- gård. En dag, då denne ej var vid särdeles godt lynne, ropade han till positivspelaren, innan denne vefvat många hvarf, att han skulle gärna få en slant, bara han ville draga hädan. »Snälle herrn», bad då denne, »låt mig bara spela lite till, jag ville så gärna träffa herrns sköldpaddor!» Han berättade för professorn, hur hvarje dag, innan han spelat många minuter, professorns båda sköldpaddor konimo fram till staketet och stannade där. Att positivspelaren öppnat sitt hjärta för dessa tacksamma åhörare, var ju ej att undra på, han fick nu också spela vidare och vann en tredje intresserad åhörare eller rättare 40 FAUNA OCH FLORA åskådare i professor B! Det var visst ett par persiska Testudo horsfieldi, det handlade om. Jag har ej förut yttrat mig om reptiliernas »musikaliska begåfning» af den enkla orsak, att det är svårt skaffa så träffande bevis på musikglädje som för de ofvannämnda sköld- paddorna. Reptilier äro ju i allmänhet tysta djur, som ej ge några lockrop ifrån sig. Att de emellertid ej fly musikens toner, är tämligen säkert, och att t. ex. ormar bli liggande på ett piano, när man spelar, har jag mer än en gång fastställt, men det är också allt. Grodorna reagera däremot starkt på ljud — om på musik, kan jag ej yttra mig om -- de kväka och svara hvarandra under leken, och under sommarkvällarne behöfver endast en eller ett par börja för att hela kören skall stämma in. En person, som imiterar kväkningarna, kan utan svårighet anföra kören. Lika tröga som landsköldpaddorna äro, lika lifliga äro vatten- resp. kärrsköldpaddorna. Såsom varande rofdjur, hvilka skola fånga snabba grodor, fiskar o. d., måste de ju också kunna röra på sig. De sköldpaddor, som hållas tama, spatserande omkring på golfven, visa ej mycken likhet med sina syskon i frihet eller med dem, som äfven fångna få lefva i en »naturenlig» omgifning. Dit hör framför allt utrymme, sol och mycket vatten. Då förbli de samma lifliga, intelligenta och synnerligen intressanta djur, som de äro i full frihet, och då först har man det riktiga nöjet af dem. Som de aldrig aflägsna sig långt från vattnet, är detta alltid deras tillflykts- ort, och fordras det ofta stor snabbhet och list för att fånga dem, men en gång fångade, bli de vanligtvis snart tama, ju yngre, desto fortare. Att uppföda små nykläckta eller års- gamla kärrsköldpaddor (af en tvåkronas storlek) är därför en tacksam och intressant uppgift, som man har stor glädje af. En gång för några år sedan hemförde jag några kärr- sköldpaddor, som fingo bo på min balkong. Som dörrarne till denna voro öppna dag och -natt, kunde djuren komma in i rummet, om de ville, men de stannade vanligtvis därute, mot nattens kyla funno de skydd i en trälåda, fylld med mossa. SMÅ BIDRAG TILL DE LÄGRE RYGGRADSDJURENS PSYKOLOGI 41 Intressant var nu att se, hur olika de respektive djuren vande sig vid mig och bortlade sin skygghet. Af den ena arten (Clemmys caspicä) blef den största fortast tam, af den andra arten (Emys orbicularis) återigen den minsta; dessa båda djur vande sig snart vid att jag berörde deras hufvud och ben, utan att de drogo in dem, de kände mig tydligen såsom va- rande den, som gaf dem mat. Snart började de komma etter mig in i rummet. Under sommarens lopp fingo de nu den vanan att komma in till mig, när jag frukosterade, och tigga vid bordet. Det var både originellt och rörande att se, hur väl de hörde och uppfattade slamrandet med servisen, när det dukades de kunde hvarken se mig eller bordet. Genast började då klättrandet öfver tröskeln, och snart stodo de bred- vid mig med långt utsträckta halsar och frågande blickar. Jag hade ju intet för dem ätbart vid kaffebordet, ty salt och rökt kött rata de, utan tvingade de mig att beställa deras kött- ranson till frukosten i st. f. som förut till middagen. De båda andra sköldpaddorna förhöllo sig äfven framgent trots precis samma behandling mycket reserverade, den ena caspican blef aldrig livad man kallar tam. Jag har framställt detta exempel så utförligt därför, att vi här ha att göra med den utpräglade individuella olikhet, man hos ett så intelligent djur som kärrsköldpaddan kan vänta sig. Att de båda »förtroliga» djuren voro från Böjykderédalen på Bosporens europeiska sida och de »reserverade» från Smyrna- trakten, förefaller kanske egendomligt, men har intet med ka- raktären att göra, ty under sist förlidna år fick jag andra Smyrnaexemplar af båda arterna lika tama, som de ofvan- nämnda europeiska. De unga sköldpaddorna äro som sagdt lustigast, de vänja sig snart vid vårdaren och taga mat ur hans hand. De bli snart så vanda vid att få maten t. ex. om morgnarne, att de ställa till ett fasligt spektakel och slåss om platserna vid rutan, så fort de märkt, att man kommit in i rummet. Om sköld- paddorna och en del ödlor är det väl knappt för mycket sagdt, att de lära kanna sin värdare, andra reptilier lära väl på sin 42 FAUNA OCH FLORA höjd endast känna hans rörelser och sätt att handskas med dem. I denna korta öfversikt har jag undvikit alla öfverdrifter och endast berättat fakta ur min egen erfarenhet. Ty det är ju bekant, hur lätt djurvännerna frestas att öfverdrifva, att se snilledrag hos sina skyddslingar och tillförskrifva dem mer eller mindre mänskliga känslor och tankar. Har jag emellertid genom ofvanstående lyckats öfvertyga läsaren om att äfven dessa i allmänhet — vi kunna väl lugnt säga föraktade — med- lemmar af de kallblodiga ryggradsdjuren äga individuella olik- heter och en viss grad af intelligens, är ju ändamålet med dessa rader vunnet. Iakttagelser af fåglar under solförmörkel- sen 1914. i. nder solförmörkelsen den 21 aug. gick jag ungefär- 12,.~>o e. m. från nya Riksmuseum till "Stockholm. Kl. 12,5-2 till 12,56 e. m. sågos grå- sparfflockar söka föda bland hästspillningen !på vägen. ?**?& Kl. 1 e. m. sågs en flock gråsparfvar flyga in i Experimentalfältets trädskola. Ungefär samtidigt kom en sparfhök, och förföljdes den lifligt af tvenne sädesärlor. Kl. 1,2 — 1,4 e. m. hördes kråkor skrika i skogsbacken vid nya Skogsinstitutet. Kl. 1,2 e. m. flög en skata dit och satte sig på en gran- gren, öppet på grenens halfva längd. Kl. 1,5 e. m. flögo gråsparfvar från buske till buske ej långt från Experimentalfältets station. Kl. 1,8 e. m. sågos dylika fåglar äta på vägen. Likaså 1,12 e. m. vid Kräftriket, där spilld hafre låg på vägen. Kl. 1,14 e. m. sågos en del gråsparfvar dels flygande dels sittande på ett plank. Kl. l,ii» e. m. gingo dufvor ätande på Roslagsgatan, upp- skrämda af spårvagnen flögo de jagande h varandra på lek. Iakttagelserna nedskrefvos omedelbart. Einar Lönnberg. Det vore intressant om från olika delar af landet exakta iakt- tagelser skulle kunna erhållas, och därför publiceras ofvanstående såsom en uppmaning att efterföljas! Red. Smärre meddelanden- Albinohararna på Ulfön. I denna tidskrift för år ig 13 omtalades (sid. 239) en albino- hare, som skjutits på Ulfön och genom direktör C. G. Strokirk öfverlämnats till Riksmuseum. Äfven under år 19 14 ha albinoharar iakttagits därsam mastades. En dylik har skjutits och sedan blifvit uppstoppad, och en annan gick under jakt under en sten, hvarifrån den oskadad framtogs och sändes till Skansen, där den tyckes trif- vas godt. Detta upprepade anträffande af albinoharar på samma plats tyder pä denna egenskaps ärftlighet. Ejder häckande vid Vättern. Det hör gifvetvis till sällsyntheterna, att ejdern häckar så långt in i landet som vid Vättern, som dessutom är en källsjö, där han just inte har så godt om musslor och kräftdjur, som ju utgöra hans förnämsta föda. — I somras häckade emellertid ett par vid Häst- holmen, strax söder om Omberg. Boet lades vid kvarndammen där- städes några hundra meter från sjön. Hanen blef ganska tidigt skjuten (finns nu uppstoppad), men honan låg dock ut äggen. Kul- len (5 el. 6 st.) observerades sedan flera gånger långt ut i sjön. Hjo den 19 dec. 1014. Nicke Olsson. En ringmärkt gräsand sköts den 14 nov. 1914 vid Eliinge gård, Eslöf, i Skåne. Ringen bar inskriften »Witherby, High Holborn, London 34853». Sedan Mr. H. F. Witherby genom Riksmuseum erhållit underrättelse härom, ingick frän honom en tacksamhetsskrifvelse, hvari han äfven med- delade, att gräsanden i fråga ringmärkts såsom fullvuxen fågel (!£) vid Leswalt, Stranraer, Wigtownshire, Skottland, den 28 febr. 19 14. En ringmärkt sillgrissla. Från skeppshandlanden Hr Alfred Warrer, Hundested i Dan- mark, har inkommit meddelande om, att vid Issefjordens mynning den 18 jan. 1915 fångats en fågel, som bar Riksmuseets ring 979 >\1 \RRE MKIUtEI.AM 'I \ 45 om foten. Fot och ring inskickades vänligen på samma gäng för verifikation. Fågeln ifräga, en sillgrissla, ringmärktes såsom unge den 3 juli 1913 på stora Karlson af kand. HlALMAR RENDAHL. Knipskraken i Vänersborgs museum. Hufvudet är svart med grön glans. Upptill liar hufvudet en livit fläck, som med en 7 mm. bred, hvit strimma framom ögal sam- Knipskiaken i Vänersborgs museum, sedd framifrån. manhänger med den hvita strupen. Hufvudet undertill vid näbb- roten med en svart fläck. Näbbets längd (räknadt från fjädergrän- sen) 3,6 cm. och bredd (mätt öfver näsborrarna) i,$cm. Näbbna- geln, som är S mm. lång (bakre gränsen dock något tydlig), räc- ker 2 mm. nedanför undernäbben. Hals, bröst, buk och undre stjärttäckare rent hvita. Det hvita på halsens öfversida sträcker sig upp i en 1,5 cm. lång bit på bada sidor om nacktofsen. Ryggen svart. De bada svarta banden från ryggen nedåt 46 SMÄRRE MEDDELANDEN bröstets sidor svagare antydda än på den i Nordens fåglar af Kolt- hoff o. Jägerskiöld, i :a uppl., afbildade knipskraken. Längs vingen finnes ett och tvärs öfver vingen två svarta band. Handpennor och stjärt svarta, i spetsen svartbruna. Knipskraken i Vänersborgs museum, sedd från sidan. Fågeln är skjuten af framlidne godsägare E. Carlström vid Öna- fors, som ligger vid Göta älf circa 4 km. sydost om Vänersborg. Bestämd uppgift om tiden, då fågeln sköts, finnes ej, men den torde ha blifvit skjuten något af de första åren på 1900-talet, en- ligt hvad jag inhämtat af gamla vänner till den arlidne. Till Vänersborgs museum skänktes den i sept. 1910. Vänersborg den 8 jan. 191 5. Josef Sjögren. Litteratur. Anton Reichenow, Die Vögel, Handbuch der systern atisch en Or nithologie. II Bd. Stuttgart, Verlag von Ferdinand Euke 1914. Med berömvärd raskhet har redan det andra bandet af detta förträffliga arbete, hvars första band af oss omnämndes i förra arets törsta häfte, redan utkommit. Det börjar med klätterfåglarne och genomgår sedan de återstående ordningarne och familjerna af få- gelsystsmet. Då ju särskildt bland småfåglarne antalet är ofantligt stort, har trots bokens 620 sidor en viss inskränkning af de be- handlade formernas antal fått lof att göras. Fortfarande sägas dock alla de egentliga arterna i Europa och de tyska kolonierna vara medtagna. Geografiska underarter kan man ju omöjligen begära att få diagnostiserade i en handbok af denna omfattning. De upp- lysande textfigurernas antal är 273. Det är mest hufvuden, som äro afbildade, men de gifva ofta en god ledning för bestämningen. Textbeskrifningen måste ju vara kort, men är träffande, så att äfven den mindre förfarne torde i de flesta fall kunna reda sig därmed. Att ingå på någon längre utläggning af innehållet tillåter hvarken tid eller utrymme, men såsom totalomdöme måste gifvas högt beröm åt författaren till en så nyttig ornithologisk handbok. A. L. Danmarks Fauna 16. S. C. Jensen, Haarup & K. Henriksen: Bitter III Trrebukke. Gads Forlag, Köpenhamn 1914. Denna gång är det »långhorningarne», Cerambycidce, som kom- mit i tur för behandling i denna serie. Genom sina bestämnings- tabeller för släkten och arter samt de talrika afbildningarne i texten torde föreliggande lilla bok på 112 sidor med registret kunna vara till god nytta för dem, som studera denna skalbaggsgrupp. Friedrich K.nauer: Der Zoologische Garten. Deutsche Naturwiss. Gesellschaft, Leipzig. 246 sid. Föreliggande lilla bok handlar, såsom namnet antyder, om zoo- logiska trädgårdar cch är ett ganska innehållsrikt compendium i det afseendet. I det första kapitlet får man reda på, huru urgamla anor de zoologiska trädgårdarne ha i många länder. Redan 11 50 t. Kr. anlades t. ex. en dylik i Kina; Montezuma hade stora sam- lingar af lefvande djur o. s. v. Då samfärdsel medlen spela t 48 LITTERATUR ofantlig roll för anskaffandet af djur från olika länder egnas na- turligt nog nästa kapitel åt djurimport och -transport. Därefter skärskådas från olika synpunkter de zoologiska trädgårdarne, deras hushållning, djurafveln o. s. v. Det är då med stort nöje man ser Skansens zoologiska trädgård upprepade gånger med beröm om- talad. Den tyske förf. nämner t. ex. såsom särskildt anmärknings- värda de lyckliga resultat, som man där vunnit med uppfödandet af ungar af isbjörn, lo, hare, trana o. s. v. Bland rariteter i dylika anläggningar afbildar han järfvar från Skansen o. s. v. Likaså citeras iakttagelser från Skansen rörande hornfällning hos hjortdjur. Såsom rätt naturligt är, tillmätes det största utrymmet åt skildringen af de stora zoologiska trädgårdarne i Berlin, London, Stellingen o. s. v., men i kalenderform lämnas äfven uppgifter om alla dylika anläggningar i alla världens länder. E. L. S.ALLCOCK&C:oLtd. Standard Uorks, Redditch, England FISKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADC MARK. Under åren 1900—1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prix<>, hvilket bekräftar den öfverlägsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är försedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok ätven å båda sidor. Frånvaron af alla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. N:o 7249 "TIT-BIT" « r. j (liten storlek) Hufvudagenter: PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. SKJUT fl.-B. Svenska LANDS- endast Rikstelefon 91 HED Krutfaktoriernas KRONA Telegrafadr. : Normal ÖFVERLÄGSET FABRI K A T ENGELSK HAGELSORTERING -~cs. Innehåll: i Något om nissögat (Cobitis ta?nia L.) och dess biologi. Af O. Lundblad .... Ölands fåglar. Af Bertil Hanström . . . Små bidrag till de lägre ryggradsdjurens ps3'kologi. Af Otto Curén Iakttagelser af fåglar under solförmörkel- sen 1914. Af Einar Lönnberg .... Smärre meddelanden: Albinohararna på Ulfön. — Ejder häckande vid Vättern. — En ringmärkt gräsand. — En ring- märkt sillgrissla. — Knipskraken i Vänersborgs museum Litteratur Fauna och Flora Populär Tidskrift för Biologi Utgifven af Einar Lönnberg Haft. 2 1915 Af Sveriges fåglar och fågelbon af D.r PAUL ROSEMUS ha nu fyra häften utkommit. O. v. M. skrifver i tidskriften Från Skog och Sjö: "Arbetet är något helt och hållet enastående hos oss och värdt den största spridning." IDROTTSARTIKLAR JAKT. OCH MÅLSKJUTNINGSVAPEN JAKT. OCH FISKREDSKAP HÖGSTA KVALITÉER ^&^ BILLIGASTE PRISER AKTIEBOLAGET GEORG A. BASTMAN H. M. Konungens Hofleverantör 12 KUNGSTRÄDGÅRDSGATAN = STOCKHOLM SVERIGES RYGGRADSDJUR Av EINAR LÖNNBERG. II. FÅGLARNA. Inb. 4:50. Några pressuttalanden om del I, Däggdjuren (inb. 1: 75): > Rekommenderas på det livligaste till alla lantbrukare och jägare.» Sv. Jägarförb. Tidskr. »Man önskar den av behovet synnerligt påkallade nya faunan all framgång. Den kommer otvivelaktigt att kraftigt bidraga till en vidgad kännedom om vårt lands högre djurvärld » Göteborgs Handelstidning. ). Häc- kar ytterst allmänt såväl vid stränderna och på holmarna som vid alvarets kärrmarker. Anländer i slutet af mars och bör- jan af april samt flyttar hufvudsakligen 15 juli— 15september, de äldre före ungarna. Ägg i maj. Aegialitis dubia (mindre strandpipare). Häckar sällsynt. Kolthoff har funnit en kull på norra udden, och äfven har den observerats under häcktiden vid Hornsjön och Ottenby. Anländer i slutet af april och början af maj samt flyttar sam- tidigt med föregående. Förr var den ytterst sällsynt på höst- sträcket öfver södra udden, men förekommer numera något vanligare. Ägg i maj. Aegialitis alexandrina (svartbent strandpipare). Har af Kolthoff funnits häckande vid södra udden 1891, där han äfven iakttog 2 gamla fåglar den 16 juni och en ung den 8 augusti på sträcket. Eudromias morinellus (fjällpipare). Ej anträffad ens under sträcket. c HANDS FÅGLAR 5.3 Charadrius apricarius (ljungpipare, öl. alvargrem»). Häc- kade förr i stor mängd, men aftager år efter ar till följd af äggplundring och jakt. Anländer i slutet af mars och början af april. De gamla flytta i augusti — september, de unga i sep- tember— november, men följa ej den för de flesta andra vadare vanliga stråkvägen längs kusterna, utan taga merendels vägen öfver fastlandet. Ägg i slutet af april eller början af maj. Squatarola squatarola (kustpipare). Ej sällsynt under höst- flyttningen. Enstaka individer påträffas ibland redan i slutet af juni, antagligen sådana som ej fortplantat sig. De gamla sträcka från slutet af juli till början af september, de unga under september — oktober. Under vårflyttningen sällan iakt- tagen. Vanellus vanellus (tofsvipa, öl. kovipa). Häckar ytterst allmänt öfver hela ön. Anländer tidigast i slutet af februari, vanligen i mars, och hanarna före honorna. De äldre draga bort från häckplatserna så snart ungarna äro flygga i slutet af juni och början af juli, hanarna först. De unga sträcka i juli och augusti. Äggen läggas ibland redan i slutet af mars, vanligen i april, så att de ofta bli förstörda af snö och köld. Morinella interpres (roskarl, öl. »hötring»). Häckar vid Ottenby och på Kåreholm. Anländer i slutet af april och bör- jan af maj. De gamla flytta i slutet af juli och början af augusti, de unga från midten af augusti till slutet af septem- ber. Ägg i slutet af maj eller början af juni. Haematopus ostralegus (strandskata). Häckar allmänt, särskildt längs kusten, men träffas också vid sötvatten, vid en del mossar. Anländer i slutet af mars och början af april. De gamla börja höststräcket i midten af juli, de unga i slutet af augusti och fortfara till i början af oktober. Ägg i maj. Scolopax rusticola (morkulla). Häckar sparsamt i skogs- trakterna, på mellersta Öland äfven i oblandad löfskog, ehuru hon eljest föredrager blandad barr- och löfskog. Anländer i början af april och flyttar i oktober, gamla och unga sam- tidigt. Ägg finnas från midten af april till långt fram på sommaren. 54 FAUNA OCH FLORA Gallinago media (dubbelbeckasin). Häckar numera ytterst sällsynt, såsom vid Ottenby, Skedemosse och Petgärde. An- länder i slutet af april och flyttar i slutet af augusti och sep- tember. Ägg i maj. Gallinago gallinago (enkelbeckasin). Häckar tämligen all- mänt på lämpliga lokaler öfver hela ön. Anländer vid tidig vår i slutet af mars, vanligen i april, och förekommer på höst- sträcket från slutet af juli till in i oktober, talrikast i september. Enstaka exemplar iakttagas emellanåt på vintrarna. Ägg i maj. Gallinago gallinula (halfenkel beckasin). Häckar icke, men förekommer ej sällsynt på höstflyttningen, hufvudsakligen i oktober. Calidris arenaria (sandlöpare). Ej observerad under vår- flyttningen. Om hösten flytta de gamla öfver södra udden i slutet af juli och i augusti, honorna före hanarna, de unga i slutet af augusti och i september. De äldre synas enstaka eller några få tillsammans, de unga i mindre flockar. Tringa canutns (kustsnäppa). De gamla flytta 20 juli- — 25 augusti, båda könen samtidigt, de unga i slutet af augusti och hela september. Den förekommer tämligen talrikt och slår sig ofta tillsammans med Tringa alpina och subarquata. Un- der vårflyttningen mycket sällsynt. Tringa subarquata (spofsnäppa). Förekommer i otaliga skaror vid södra udden under hösten. De gamla börja sträcka i midten af juli, de unga en månad senare och fortfara till slutet af september. På vårflyttningen sällsynt. Tringa alpma (sumpsnäppa). Häckar allmänt vid mossar och kärr. Anländer i början af april. Under höststräcket är hon talrikast af alla vadare vid södra udden och uppträder i flockar på tusentals individer under augusti — september. Ägg i maj. Tringa minuta (småsnäppa). De gamla flytta 20 juli — 15 augusti (honorna något före hanarna), de unga 15 augusti— 15 september, de senare vissa år i väldiga skaror. Träffas ofta i sällskap med Tringa alpina. På vårflyttningen i maj mycket sällsynt. OLANDS FÅGLAR 5 5 Tringa Temminckii (mosnäppa). De gamla börja Hytta i tnidten af juli, de unga en månad senare och hålla på till midten af september. Då denna art i olikhet med Tringa alpina och subarquata icke uteslutande håller sig till kusterna utan äfven drager öfver fastlandet, är den jämförelsevis fåtalig på Öland. Under vårflyttningen i slutet af maj är den sällsynt. Tringa maritima (skärsnäppa). Anträffades af Kjell Kolt- hoff i oktober 1895 för första gången vid södra udden och då ganska talrikt, men flyttar annars längs vestkusten. Limicola platyrhyncha (myrsnäppa). Kolthoff träffade henne häckande vid Petgärde 1869. De gamla börja flytta i midten af juli, de unga i början af augusti och fortsätta till början af september. Under höstflyttningen förekommer den mycket sparsamt, men är däremot vanligare på våren i senare hälften af maj. Phalaropus lobatus (smalnäbbad simsnäppa). Mycket säll- synt på sträcket, och då den under flyttningarna blott sällan träffas i det öfriga Sverige såväl som i Norge och Finland, torde den flytta öster om Finland. Iakttagna vid Ölands kuster 1867 'Vt 2 st. gamla, 1869 16/8 5 st. unga och 1891 28/8 2 st., b 3 st. samt 7/!» J st-> alla ungar för året. Crymophilus (Phalaropus) fulicarius (brednäbbad sim- snäppa). Ett exemplar af de få, som äro anträffade i Sverige, fälldes vid Ottenby den Vi o 1876. Pavoncella pugnax (brushane, öl. »uvern ). Häckar allmänt på lämpliga lokaler, såsom vid Ottenby, Petgärde och på Kåre- holm. När hanarna fällt kragarna, börja de flytta i midten af juli och kort därefter honorna. Ungarna sträcka i stora massor från slutet af juli till midten af september. Ägg i maj. Numenius arquatas (storspof, öl. »vindspole»). Häckar vid Ottenby samt på ett och annat ställe för öfrigt. Sträcka tal- rikt genom Kalmarsund och längs öländska kusterna, honorna redan i slutet af juni, hanarna från midten af juli till midten af augusti och ungarna i senare hälften af augusti och i sep- tember. Ägg i senare hälften af maj. Numenius phoeopus (småspof). Sträcker talrikt såväl 56 FAUNA OCH FLORA genom Kalmarsund som öfver Öland, de gamla från början af jiili till början af augusti, de unga från midten af augusti till midten af september. På vårflyttningen i april sällsynta. Limosa limosa (melanura) (rödspof, öl. »fåvitta»). Häckade förr allmänt på starrbevuxna mossar och sänka ängar med högt gräs, t. ex. Petgärde och Dalby, men är numera mycket fåtalig på grund af mossarnas utdikning och äggplundring. Så länge den ännu fanns talrikt, använde öländingarna dess ägg till pannkakor eller svinmat, och när den sedan blef säll- synt var det äggsamlare, som gjorde allt hvad som kunde göras för att fördrifva rödspofven från dess sista besittningar i Sve- rige. På framställning af Vetenskapsakademien har den jämte Sterna nigra och minuta samt Larus mimitus dock blifvit frid- lyst af K. Bef.-h., om det nu kan hafva någon effektiv verkan. Ännu 1905 iakttogos i en mosse i Borgholmstrakten ett 10-tal par och några bon med ägg af Ture Sandgren. (Se Fauna och Flora 1906.) • — Rödspofven förekommer sällsynt på sträc- ket, oftast i enstaka exemplar i sista hälften af juli. Anländer i början af maj. Ägg i midten af maj. Limosa lapponica (myrspof). Förekommer vissa år i stort antal på höstflyttningen. De gamla flytta 15 juli — 20 augusti, de unga i september. Tringoides hypoleucus (drillsnäppa, öl. »tolkapiga»). Häc- kar sällsynt. De äldre sträcka kring den 15 juli, de yngre lifligast kring den 10 augusti. Anländer i midten af april. Ägg i maj. Totanus fasens (svartgrå snäppa). Allmän under höst- sträcket. De gamla flytta i juli, de unga i augusti. Af de förstkommande är flertalet honor, då dessa öfverlämna ruf- ningen och ungarnas vård åt hanarna, liksom flera andra va- dare. Sällsynt på vårsträcket under senare hälften af maj. Totanus ochropus (gropsnäppa). Westerlund säger (1853), att den häckar i trakten af Horn. Förekommer under höst- flyttningen i enstaka individer och flockar på 2 — 5 stycken längs kusterna under juli — augusti. Totanus totanus (rödbent sn., tolk). Häckar mycket all- ÖLANDS FÅGLAR 57 • mänt, helst vid kusten (allmän på Kåreholm), men äfven i mossarna pä alvaret. Anländer i midten eller senare hälften af april. De gamla börja höststräcket i midten af juli, de unga senare och fortfara till midten af september. Ägg i maj. Totanus glareola (grönbent sn.). Häckar sparsamt, t. ex. i Bredmossen (kull 4 22/b 1903) och Fetgärde. - - Kolthoff i »Nordens fåglar» och Westerlund i »Skand. Fågl. Fortpl. hist.» 1904 angifva, att den häckar i hela Sverige utom på Öland. I Westeklund's »Ölands fåglar» 1853 säger han, att den häckar där! - - De gamla sträcka under senare hälften af juli, de unga i augusti och början af september. Anländer i början af april. Ägg i senare hälften af maj. Totanus litoreus (glottis) (gluttsnäppa). Allmän på höst- sträcket, de gamla under juli, de unga hufvudsakligen i augusti. Sällsynt på vårsträcket under senare hälften af maj. Recurvirostra avocetta (skärfläcka). Då skärfläckans historia i Sverige nu tyckes vara all, kan det vara af intresse att sam- manföra en del spridda anteckningar öfver hennes förekomst vid hennes sista uppehållsort här, nämligen Sandviken vid Ottenby på Ölands södra udde. Ar 1762 förekom den där enligt Tuneld. Äfven Linné om- nämner den i sin »Öländska resa». I Nilsson's fauna (1835 och 1848) uppgifves den vara allmän. 1867 uppskattades antalet af konserv. Meves till 12 ä 15 par 1868 » min far, rådman P. Hanström, till 18 å 20 par 1869 » » » konserv. Kolthoff till 20 par 1872 » min far till 8 ä 10 par 1878 » » » » 4 » 1879 >> » » ' » » » 2 » 1880 » » » » » » 2 » 1881 observerade min far intet exemplar 1884 fanns enl. medd. i Jägarförb. Tidskrift intet exemplar 1885 » » konserv. Roth » 1886 » » medd. i Jägarförb. Tidskrift 2 å 3 par 1887 » » » » » intet exemplar. Sedermera tycks den varit försvunnen till 1895, då trenne exemplar anlände i maj och uppehöllo sig vid Ottenby till i augusti, dock utan att häcka. Därefter har den icke observe- rats i Sverige. - - Hufvudsakliga skulden till dess försvinnande 5S FAUNA OCH FLORA hvilar nog på äggplundring från människans och kråkans sida, men Kolthoff anser, att den förändring af de lokala förhål- landena, som ägde rum vid islossningen 1871, äfven kunde bidragit till skärfläckans landsflykt. Nämnda år förde isen bort de gamla tångbankarna, som år efter år legat utanför Sand- viken och hvilka voro ett omtyckt tillhåll för skärfläckan. — Bona lågo alltid tillsammans med några meters mellanrum, ibland på tångbankarna, ibland i gräset på ängen innanför. Grus grus (trana). Häckar icke, men flyttar öfver ön i stora flockar, hvilka länge uppehålla sig på de skördade sädes- fälten. Flockarna börja anlända norrifrån i augusti och sträcka till slutet af september. Båda könen anlända samtidigt i april. Ciconia ciconia (hvit stork). Häckar icke, men visar sig ibland på våren eller om sommaren. Ciconia nigra (svart stork). Iakttagen af Kolthoff vid södra udden, 1 ex. 28/s 1878, 1 ex. z4/a 1891, 3 ex. 9/9 1895, alla unga. Ardea cinerea (grå häger). Häckar ej, men enstaka exem- plar iakttagas ibland. Botaurus stellaris (rördrom). Åtminstone ett exemplar skjutet på Öland. Rallus aquaticus (vattenrall). Häckar sparsamt i flera kärr, t. ex. i Borgholmstrakten. Sträcker öfver fastlandet. Ägg i juni. Crex crex (ängsknarr). Häckar mycket allmänt. Anländer i början af maj och flyttar i september. Äggen läggas tämli- gen sent, då gräset och säden hunnit växa upp, i midten eller slutet af juni. Porsana porzana (kärrhöna). Häckar tämligen allmänt, såsom i Bredmossen och Petgärde. Anländer i midten af april och flyttar i augusti — -september, de gamla före de unga. Sträcket går icke öfver södra udden utan sannolikt in öfver Kalmar och vidare öfver fastlandet. Ägg finnas från maj till in i juli. Gallinula chloropus (rörhöna). Sällsynt. Ett par obser- verades i maj 1903 i Vedby mosse, där den sannolikt häckar. Fulica atra (sothöna). Har på senare åren betydligt till- OLANDS FÅGLAR V) tagit i antal. Kolthoff säger sig ej ha anträffat henne (Nor- dens fåglar). Är 1897 fnnnos kullar i Petgärde och 1900 i kärren norr om Borgholm. Numera är den ganska allmän i Hornsjön och Fetgärde. Anländer i april och flyttar i septem- ber. Ägg i maj. Branta leucopsis och ruficollis ej anträffade. Branta bernida (prutgås, taflacka). Flyttar i talrika skaror genom Kalmarsund höst och vår och går ibland upp på strän- derna för att beta vid Ottenby. Vårsträcket varar från midten af maj till slutet af juni och höststräcket från midten af sep- tember till in i november. Anser fabalis (sädgås). Sällsynt under flyttningen. Anser brachyrhynchus (kortnäbbad gås). Ej iakttagen. Anser cinereus (grågås). Häckar icke på Öland men uppe- håller sig i mindre flockar vid Ottenby och östra kusten hela sommaren. Anländer i april och flyttar i september. Anser erythropas (fjällgås). Ett exemplar skjutet på Öland. Skall enligt Kolthoff flytta öster om Östersjön. Anser albifrons (bläsgås). Förekommer sparsamt under flyttningen. Tadorna tadorna (grafand). Häckar talrikt vid Ottenby och på östra kusten, ofta under golfvet till sjöbodarna. An- kommer i midten af mars och flyttar i oktober. Ägg i maj. Casarca casarca (rostand). 2 exemplar observerade vid södra udden i augusti 1893. Cygnus olor (knölsvan). Förekommer hvarken som häck- eller flyttfågel. Cygnus cygnus (sångsvan). Förekommer under vintern vid Ottenby och ostkusten i flockar på tusentals individer och slå ibland till i kärren på alvaret, men äro svåra att skjuta på grund af sin försiktighet. Flytta norrut i april och återkomma i oktober och november. Cygnus bewickii (mindre sångsvan). Ett exemplar skjutet vid Ottenby i november 1894 och ett i oktober 1914. Spatula clypeata (skedand). Häckar ej sällsynt, såsom pä Kåreholm och vid Ottenby. Anländer i slutet af april och 6o FAUNA OCH FI.ORA flyttar i september. Allmän under höstflyttningen. Ägg i maj. Anas platyrhyncha (boschas) (gräsand). Häckar allmänt öfver hela ön och bibehåller sig trots hänsynslös jakt i för- bjuden tid. Öfvervintrar flockvis på ostkusten äfven stränga vintrar och uthärdar de hårdaste snöstormar. Äggen läggas ofta mycket tidigt (kull 11 i Gärdslösa 26/3 1910), i senare hälf- ten af mars, men vanligen i april. Anas strepera (snatterand). Häckar möjligen nu på Öland, då familjer med flygga ungar iakttagits i Gärdslösa, där ett par individer skjutits i juli 1911 och 1912. Anas acuta (stjärtand). Häckar allmänt både i träsk och vid kusten, såsom vid Ottenby och på Kåreholm. Under höst- sträcket är hon nästan lika talrik som gräsanden. Ägg i maj. Anas querqiiedala (arta). Häckar sparsamt, t. ex. i Pet- gärde och på Kåreholm, men är ganska talrik under flytt- ningarna. Anländer i april och flyttar i oktober. Ägg i maj. Anas crecca (kricka). Häckar sparsamt, men är mycket talrik under flyttningarna. Anländer i slutet af mars och bör- jan af april och flyttar i oktober. Ägg i maj. Anas penelope (bläsand). Häckar ej, men förekommer un- der flyttningarna. Enstaka individer uppehålla sig ibland vid stränderna hela sommaren utan att fortplanta sig. Nyroca fuligula (vigg). Häckar tämligen talrikt, t. ex. i Petgärde, dock ej gärna vid salt vatten. Allmän på sträcket. En del öfvervintrar. Ägg i midten och slutet af maj. Nyroca marila (hvitbuk). Häckar talrikt vid Ottenby och ostkusten (Kåreholm), de flesta vid salt vatten, men ett och annat par uppe i mossarna. Allmän under sträcket. Ägg från midten af maj in i juni. Nyroca ferina (brunand). Häckar ej sällsynt, såsom i Horn- sjön och S. Möckleby. Anländer i början af april och flyttar i oktober. Ägg i början af juni. Oedemla fnsca (svärta). Häckar allmänt längs östra kusten, ofta i sädesåkrar och nässelhögar, ibland flera kilome- ter från stranden. Ankommer i april och flyttar i slutet af ÖLANDS FÅGLAR 6r september och i oktober. Äggen läggas sent, vanligen i slutet af juni, ofta i juli. Oedemia nigra (sjöorre). Förekommer talrikt under flytt- ningarna om våren i mars — april, om hösten i oktober — november. Clangula clangula (knipa). Häckar icke, men är allmän höst och vår och kvarstannar vid isfritt vatten öfver vintern. Hareida hyemalis (alfågel). Allmän vid kusterna om vin- trarna, hvarhelst det finnes öppet vatten. I april — maj draga de norrut, i november söderut i stora massor. Somaieria spectabilis (praktejder). Skjutes emellanåt un- der sträcket i Kalmarsund. Somateria mollissima (ejder). Häckade förr vid Ottenby och norra udden, men är nu fullständigt försvunnen. Möjligen finnes den ännu kvar på Jungfrun. Sträcker genom Kalmarsund i april och september — oktober i otaliga skaror. Mergus albellus (salskrake). Skjuten i sundet i februari 1870. Bastard mellan knipa och salskrake (knipskrake). Ett af de sex kända exemplaren i världen sköts i Kalmarsund 20/u 1881. Mergus merganser (storskrake). Skall ha häckat vid norra udden (Aug. Carlsson). Talrik vintertiden i Kalmarsund, så länge några strömdrag äro öppna. Mergus serrator (småskrake). Boet ej funnet på Öland, men troligtvis häckar den. Öfvervintrar liksom storskraken. Carbo carbo (storskarf). Påträffas ej sällsynt höst och vår. Carbo cristatus (toppskarf). Ett exemplar skjutet i Kal- marsund i maj 1887. Sterna tschegrava caspia) (skräntärna). Häckar ej. men iakttages ibland. Sträcker genom sundet i slutet af september och början af oktober. Sterna minnta (småtärna). Häckar sällsynt, förr något vanligare än nu. 1912 häckade 2 par i Hornsjön. Anländer i början af maj och flyttar i augusti och början af september, da hon något oftare sträcker längs Ölands ostkust. 6 2 FAUNA OCH FLORA Sterna paradiscea (rödnäbbad tärna). Häckar allmänt, t. ex. vid Ottenby och på Kåreholm. Anländer i midten af maj och flyttar i augusti — september. Ägg i maj. Sterna hirundo (fisktärna). Häckar allmänt, såväl vid kusterna som i mossarna. Flyttning = föregående. Ägg i maj. Hydrochelidon nigra (svart tärna, öl. »blåvinge»). Häckar ännu tämligen talrikt i flera mossar, såsom i Petgärde, Vick- leby och Alböke, fastän torrläggning och uppodling har in- skränkt antalet. Anländer i midten af maj och flyttar i slutet af juli och början af augusti. Ägg i slutet af maj och början av juni. Lams mimitus (dvärgmås). Har enligt äldre uppgifter tid- vis fåtaligt häckat på ön, såsom vid kärren norr om Borgholm 1852, men ej fått vara i fred. — Kolthoff såg en ungfågel vid södra udden n/s 1891. Ture Sandgren uppgifver i Fauna och Flora 1906, att en kull »härom året» hittats på Kåreholm. Ett exemplar sköts af Bengt Berg på östra kusten i slutet af augusti 1905. Ett par sköts i Ingersta träsk i maj 1908. Lams ridibnndus (skrattmås, öl. »svartnacka»). Häckar mycket allmänt kolonivis såväl vid kusten (Kåreholm, Ottenby) som i nästan hvarje träsk på alvaret. Anländer i början af april och flyttar i september — oktober. Ägg i maj. Lams canus (fiskmås). Häckar mycket allmänt såväl vid kusten som i» träsken. En del öfvervintrar, så vidt det finnes öppet vatten. Ägg i maj. Lams argentatus (gråtrut). Häckar ej på Öland, men väl på Jungfrun. Lams glaucus (hvittrut). Sällsynt iakttagen vintertiden. Lams marinus (hafstrut). Häckar ej på Öland, men skall häcka på Jungfrun. Lams fuscus (sillmås). Förekommer ganska allmänt, men häckar icke. Häckar på Jungfrun. Rissa tridactyla (tretåig mås). Sällsynt i Östersjön om vintern. ÖLANDS FÅGLAR 63 Stercorarins longicaudus (fjällabb). Några gånger anträffad i Kalmarsund under flyttningen. Stercorarius parasiticus (labb). Häckar ej, men anträffas ibland under sommaren vid kusterna. Stercorarius pomarinus (bredstjärtad labb). Sträcker regel- bundet genom Kalmarsund under höstflyttningen i slutet af sep- tember och i oktober. Podiceps minor (smådopping). Observerad vid Hammarby i juli 1S76 och ett par gånger vid Kalmar (1875 och 1897). Podiceps Jiigricollis (svarthalsad dopping). En gång funnen i Kalmarsund n/.-, 1879. Podiceps auritus (svarthufvad dopping). Häckar allmänt i mossar och träsk, t. ex. i Petgärde, S. Möckleby, Kastlösa och Vickleby. Ankomma i april och flytta i oktober — novem- ber, de äldre före ungarna. Ägg i slutet af maj och början af juni. Podiceps grisegena (gråstrupig dopping). Ett par gånger anträffad på ön, men torde ej häcka där. Podiceps cristatus (skäggdopping). Häckar talrikt i Horn- sjön. Anländer tidigt, så snart isen brutits, och flyttar i okto- ber, en del unga i november. Öfvervintrar emellanåt. Ägg i maj. Colymbus septentrionalis (smålom). Sträcker talrikt genom sundet från midten af april till slutet af maj och från midten af september till början af november. Colymbus arcticus (storlom). Häckar ej, men är allmän under flyttningen genom sundet, ungefär samma tid som före- gående. Colymbus glacialis (islom). Ett exemplar skjutet i sundet den *7a 1890 Uria grylle (tobisgrissla). Häckar ej på Öland, men på Jungfrun. Stryker höst och vår talrikt genom sundet, vanligt- vis enstaka exemplar. Uria troille (sillgrissla). Anträffas emellanåt i sundet. Mergulus alle (alkekung). Ej anträffad. Morman arcticus (lunnefågel). Ett exemplar skjutet vid 64 FAUNA OCH FLORA södra udden i augusti 1891 af Kjell Kolthoff, och ytterligare 4 st. observerade på hösten samma år. Alca torda (tordmule). Under vintern icke ovanlig i Kal- marsund. Af Sveriges till ett antal af ungefär 230 uppgående häck- fåglar kunna ungefär 130 beräknas häcka på Öland, oberäknadt Jungfrun, i hvilket antal då medtagits en del tveksamma arter, som enligt uppgift häcka där, medan en del, som troligen häcka, fastän något bevis därpå ej blifvit funnet, uteslutits. Ett lands fauna och flora befinner sig ju ständigt i för- ändring, och denna ombildning sker med jämförelsevis stor hastighet för fågelfaunan, då fåglarna genom sin liflighet och sina stora förflyttningsmöjligheter hastigare än andra djur reagera för ändrade livsbetingelser, förorsakade af växlande naturförhållanden. Så har äfven Ölands fågelfauna hunnit för- ändras i märkbar grad under de senaste femtio åren, både hvad antalet individer inom arten och hvad antalet arter be- träffar. De arter, som nu helt och hållet ha lämnat Öland, äro Riparia riparia, Upapa epops, Recurvirostra avocetta och Soma- teria mollissima. I aftagande och numera sällsynta äro Galli- na go media (== major) och Limosa limosa (äfven Larus minntus och Sterna minuta, men de ha ju aldrig i större antal bebott Öland). Mindre talrika än förr fast ännu tämligen allmänna äro Charadrius apricarius och liydrochelidon nigra. Tämligen nya för Öland men likväl fast bosatta äro Acro- cephalus arnndinaceus och Galerida cristata. Under de sista åren skall äfven Turdus viscivorus ha häckat vid Borgholm. Totanus glareola, som af Westerlund 1853 namnes häckande, hvilket förnekas af Kolthoff och af Westerlund själf 1904, är väl intet nytt förvärf, utan säkerligen lika gammal på Öland som i det öfriga Sverige. Anas strepera häckar numera an- tagligen på ön, och Fulica atra har betydligt tilltagit i antal. Genom inplantering har Ölandsfaunan blifvit två arter rikare, nämligen Tetrao urogallus och Phasianus colehicus. (»[.ANDS I ADLAR 65 Öland har naturligtvis de flesta häckfåglarna gemensamma med fastlandet på andra sidan Kalmarsund, men ett undantag härifrån bilda vadare, måsfåglar och andfåglar. Bland de öfriga uppträda ju en del, till följd af att Öland till största delen är ett skogfattigt slättland, i olika stort antal på fastlandet och på ön. Så äro hackspettarna betydligt sällsyntare samt mesar och korsnäbbar mindre vanliga än på fastlandet - - däremot äro sfenskvättan, sädesärlan, lärkan och tofslärkan mycket allmännare på Öland, och kornsparfven, som på alvaret är tämligen allmän, saknas alldeles på fastlandet. Vanligare på ön äro också Sylvia nisoria och 5. atricapilla. Nattroffåglarna äro ungefär lika starkt representerade på båda sidorna af sun- det. Bland dagroffåglarna är förhållandet detsamma med orm- vråken, sparfhöken och de mindre falkarna, medan dufhöken och bivråken äro sällsynta på Öland, under det att de före- komma tämligen allmänt på fastlandsdelen af länet. Vadare, måsfåglar och andfåglar äro i stort sedt betydligt talrikare på Öland, såväl hvad arternas antal beträffar som , individernas. - - Ett undantag härifrån bilda de större mås- fåglarna, som på grund af bristen på holmar och skär vid kusterna icke häcka på Öland. — Till antalet rikligare på ön äro Vanellus vanellus, Tadorna tadorna, Anas acuta (om den ens häckar i Småland), A. querquedula, Nyroca marila och Lams ridibundus. Följande arter häcka eller ha häckat på Öland, men ej i det öfriga Kalmar län: Charadrius apricarius, Limosa limosa, Recarvirostra avocetta (nu försvunnen), Nyroca fuligula, Sterna minuta, Hydrochelidon n/gra och Podiceps auritus. — Grus grus och Mergus serrator häcka sällsynt i Smålandsdelen af länet, men ha ej blifvit funna å Öland. Gottlands natur visar ju en ganska stor likhet med Ölands, och denna likhet tar sig äfven uttryck i fågelfaunan. Gemen- samma för de bägge öarna äro eller ha varit Limosa limosa (nu endast på Öland), Recarvirostra avocetta, Larus minutus och Sterna minuta, af hvilka den sistnämnda, som bekant, äfven träffas i Skåne. Endast på Öland jämte i Skåne och Halland häcka Em- Fauna och Flora 1915. Haft. 2. ; 66 FAUNA OCH FLORA berisa calandra, Galerida cristata1 och Corvus frugilegus'1 (äfven Cotarnix coturnix har sin förnämsta utbredning i dessa tre landskap), hvilket naturligtvis sammanhänger med dessa lands- ändars karaktär af relativt skogfattiga slättland. 1 Äfven i Göteborgstrakten. Red. 2 Äfven i Östergötland. Red. Synzoisk fröspridning genom däggdjur och fåglar. Af Ang. Heintze. ynzoisk spridning af frön och vegetativa delar kommer till stånd på flera olika sätt. En del |? däggdjur och fåglar sörja för framtiden genom att upplägga förråd. Under transporten tappas ett och annat frö bort, andra glömmas bort och få kvarligga i förrådskamrarna, där de eventuellt finna lämpliga groningsbetingelser. Vidare händer det ej så sällan, att ägaren faller offer för sina fiender, innan 'nan fullständigt hunnit tillgodogöra sig sin egendom. I rätt stor utsträckning ingå utvecklingsdugliga spridningsenheter i bon af fåglar och vissa smärre däggdjur. En del af dessa för- ökningsindivid kunna gro i själfva bona, andra ryckas loss af vinterstormarna eller nå marken, när bona falla sönder o. s. v. I föreliggande uppsats skall jag med stöd af uppgifter i den botaniska och zoologiska litteraturen jämte egna iaktta- gelser söka lämna en öfversikt af, hur denna spridning kom- mer till stånd och hvilka djur som ombesörja densamma. Synzoisk spridning genom fåglar. Nötväckans vana att kila in sädeskorn, nötter och ollon i barkspringor för att användas vid framtida behof kan, såsom Nathorst först visat, ha till följd, att bortglömda frön komma 68 FAUNA OCH FLORA till groning uppe i träden. I synnerhet är detta fallet med hafrekorn. En del af våra hackspettarter förtära mer eller mindre regelbundet barrträdsfrön. För att bekvämt kunna plocka ut fröna ur kottarna sättas dessa fast i barkspringor. Och hack- spettarna måste ofta flyga rätt långa bitar för att finna lämp- liga springor, ty kottar med sönderklufna fjäll och uttagna frön träffas äfven inkilade i barken af löfträd. Åström1 har för öfrigt iakttagit Picus major, leuconotus, minor och tridac- tylus flyga med barrträdskottar i näbben. Då granplantor och unggranar ej så sällan träffas såsom epifyter på stammen eller uppe i kronan af löfträd, är det rätt antagligt, att hack- spettar medverkat till granens spridning till dessa egendomliga växplatser. Äfven genom skator torde synzoisk spridning komma till stånd. Vid tider af öfverflöd bruka nämligen dessa fåglar gömma undan en del födoämnen, »dock stundom på sådana ställen, dit sedermera endast slumpen för dem». I detta sammanhang vill jag äfven omnämna en observation af Norman. På Livelten i Nordnorge fann han nämligen en liten enplanta, »udvoksen af en fin rift på perpendiculaer berg- vaeg, hvor frugten neppe kan vaere indkommen uden ved hjaelp af en fugl's neb». En utländsk författare, C. Servettaz," påstår, att många fåglar ha för vana att, när de lämna de träd eller buskar, där de intagit föda, medtaga sista bäret i näbben, se reservant, suivant 1'expression consacrée, une poire pour la soif», men mycket ofta tappas bäret under flykten och faller till marken. I en nyligen utkommen uppsats i Sv. Bot. Tidskr. har jag lämnat en förteckning öfver lefvande växtdelar, som anträffats i fågelbon, insamlade under åren 1911 — 1913, hufvudsakligen i sydvästra Skåne. Sedan dess har jag varit i tillfälle att fortsätta undersökningarna och därvid i första hand riktat min uppmärksamhet på sådana fågelarter, hvilkas bon förut ej varit 1 Medd. af Soc. pro F. et Fl. Fenn. 1881. 2 Beih. z. Bot. Centralblatt 1909. SYNZOISK FRÖSPRIDNING GENOM DÄGGDJUR OCH FÅGLAR 69 föremål för dylika studier. Det nya material, för hvilket jag här kommer att redogöra, härstammar från Bohuslän, Väst- manland och norra Jämtland.1 Koltrast. Tre bon från trakten af Västerås voro hop- fogade af rätt växlande material, men i samtliga funnos skogs- mossor (//. proliferiun, parietinum och triquetrum), grässtrån, örtstjälkar, kvistbitar och lera i riklig mängd. Ett bo innehöll dessutom Climacium dendroides, kottar af gråal samt en nöt af refranunkel och en gräsfrukt, de båda senare fastklibbade i leran; ur ett annat bo utplockades talrika bitar af skägglafven (Usnea barbatä). Inne i ett fjorgammalt bo hade en hel liten AfwV/w-vegetation växt upp. Nyligen har Rosenius3 fäst uppmärksamheten på, att kol- trastens uppträdande i våra sydligaste provinser undergått rätt vidtgående förändringar under de senaste årtiondena. »Här har han liksom i Danmark betydligt ökats i antal och har också här tilldels förändrat art och lynne. - - Koltrasten befinner sig, äfven han, under inflyttning till städerna.» Dessa förändringar tyckas äfven ha sträckt sig till valet af bobyggnadsmaterial. I »trädgårdskoltrastens» bon spela nämligen mossor en långt mindre roll, än hvad fallet plägar vara i bon af hans > vilde» släkting, »skogskoltrasten ». I 20 koltrastbon, som insamlats i parker och trädgårdar i sydvästra Skåne och omnämnas i min uppsats i Sv. Bot. Tidskr., funnos mossor i någon afsevärd mängd endast i 2 å 3 bon, under det att de helt saknades i mer än hälften af de undersökta nästena. Och denna olikhet kan ej förklaras genom brist på lämpliga mossor, då åtminstone grofväxtare Brachythecia och Hypna säkerligen öfverallt finnas att tillgå, liksom ofta också H. squarrosum. När Nilsson år 1858 utgaf tredje uppl. af sin bekanta fauna, uppträdde koltrasten endast under vintern i trädgår- 1 Amundsgrund, Elba, Östra holmen och Björnön ligga i Mälaren utanför Västerås. — Följande förkortningar användas: Br. = Brachythecium; D. = Dicranum; E. = Eurhynchium; Ev. = Evernia; H. = Hylöcömium; Hp. = Hypnum; P. = Parmelia. '-' Sveriges fåglar och fågelbon. Lund 191^ -. 7 O FAUNA OCH FLORA darna på skånska slättbygden. >Han ses i trädgårdarna vid Lund ännu den 20 — 25 April och om hösten börjar han visa sig här kring den 20:de Oktober.» Numera häckar koltrasten talrikt i Lund liksom i andra skånska städer. Jag har svårt att tänka mig, att koltrasten ungefär sam- tidigt skulle skiftat skaplynne inom så vidsträckta områden som Danmark och sydligaste Sverige. Långt sannolikare före- faller det mig, att trädgårdskoltrasten uppstått som »ras» på kontinenten och därifrån under senaste årtiondena öfver Dan- mark nått fram till Sverige. En detaljerad kännedom om träd- gårdskoltrastens utbredning i vårt land skulle säkerligen bringa klarhet i denna fråga och äfven lämna oss medel i handen att afgöra, huruvida han är stadd i spridning norrut. Sångtrast. Östra holmen. ■ Fyra bon byggda i ung- granar eller enbuskar 1 — 2 m. ofvan marken. I tre af dem voro skogsmossorna (H. squarrosum, proliferum och par ietinum) öfvervägande och annat material (strån och blad af gröe, tuf- tåtel och hven, fina grankvistar o. s. v.) af mer underordnad betydelse. I det fjärde boet var förhållandet omvändt. Enst. bitar af andra mossor funnos äfven (H. triquetrum, Hp. cuspi- datum, Hp. sp., Br. sp. och björnmossa). I tvenne fjorgamla bon hade späda nyskott af H. squarrosum växt igenom det af trämassa hopknådade innerpartiet. Björktrast. Två bon från trakten af Västerås voro byggda af gräsblad, grässtrån och lera. Endast helt få mossbitar (Hylocomia, E. pr&longum och Br. sp.). Rödhake. Västerås. — I bomaterialet ingingo talr. moss- bitar (Hylocomia, Br. sp. och Hp. sp.). Rödstjärt. Uddevalla. - Boet var till största delen byggdt af blad af kruståtel och fårsvingel och utanpå klädt med mossa (E. pr&longum och H. squarrosum). Bland gräs- bladen en vipprest af fårsvingel. I ett annat bo, som låg på en bjälke i en jaktstuga i närheten af Gunnarvattnet i norra Jämtland, voro gräsbladen till stor del ersatta med fina strimlor af en bast. Mossinblandningen utgjordes af Hylocomium-a.rter. Sylvia spp. Amundsgrund. — Ett sångarbo, som låg i SYNZOISK FRÖSPRIDNING GENOM DÄGGDJUR OCH FÅGLAR 71 en måbärsbuske, var hopfogadt af grässtrån, bitar af löfbinda och ett par tomma flockar af hundkäx. Dessutom en vippa af tuftåtel och en fruktställning af Arabis hirsuta. Ett nedblåst Sylvia-bo på samma holme hade nästan uteslutande byggts af fårsvingel, däribland enstaka småaxbärande vippor. Tvenne sångarbon i slån- och Berberis-snår invid Västerås voro sammanflätade af grässtrån och fina örtstjälkar. I det ena funnos äfven enstaka stjälkbitar af snärjmåra och en frukt- ställning af stormåra (Oalium Mollugö). Löfsångare. Västerås. — Det synnerligen vackra boet var konstfullt hopflätadt af strån och blad af kruståtel och något ängsgröe. Af den förra arten funnos flera vippor, men så godt som alla småaxen hade afrepats af fågeln. Äfven balen bestod af kruståtel. Bastardnäktergal eller gulbröstad sångare. Uddevalla. - De för denna fågels nästen så karakteristiska näfverstrim- lorna voro ersatta med talrika bitar af torr bandtång (Zostera marina). Ur bomaterialet utplockades en vippa af fårsvingel och en af ängsgröe. Järnsparf. I närheten af byn Gunnarvattnet i norra Jämt- land. — Boet låg i en tät unggran i kanten af en mossrik granskog och 7 dm. öfver marken. Det var uppbyggdt af H. proliferum med sparsam inblandning af andra mossor (Iip. uncinatiim, H. parietinum, D. scoparium och hvitmossa) och var inuti fodradt med tagel och manlaf {Alectoria jubata). Svart och hvit flugsnappare. Västerås. — I bomate- rialet, som utgjordes af gräsblad och grässtrån med inblandning af vanligen starkt macererade fjorårsblad och något fin björk- näfver, funnos ett par vippor af ängsgröe. Gärdsmyg. Björnön. ■ — Boet låg i en tät unggran 1,6 m. öfver marken och var hopfogadt af skogsmossor (//. parie- tinum, H. proliferum och några få bitar H. triquetrum) med sparsam inblandning af 5—10 cm. långa grankvistar. Inuti var boet öfverallt tapetseradt med Hp. serpens' fina refvor. Bale saknades. Ängspiplärka. I närheten af byn Laxviken i norra Jämt- 7- FAUNA OCH FLORA land. — Boet, som låg i kanten af en myrtufva, var löst hop- flätadt af tuftåtelstrån och starrblad samt innehöll ett par vipprester af Aira ccespitosa. Bofink. Tre bofinkbon, som voro fastade inne i mycket täta, cypressliknande enbuskar på Östra holmen, 1,5— 2 m. öfver marken, afveko från den vanliga typen, därigenom att lafrester alldeles saknades, representerades af en enda bit Ev. prunastri eller af helt få stycken af denna art jämte skägglaf. Innerpartiet i alla tre bona utgjordes af enbast, utanpå med tät beklädnad af skogsmossor i växlande mängd [H. squarrosum, proliferum och parietinum med eller utan inblandning af D. scopariam eller björnmossa) jämte tuffragment af fårsvingel. Inuti vore bona fodrade ensamt med fjädrar eller af sådana i förening med skägglaf eller fruktpenslar af vägtistel. Bon, som anbringas i grenklykor på glesare enbuskar med talrika döda grenar och där de alltså äro mindre väl dolda, pläga däremot vara rikligt försedda med lafvar. Ett par dylika bon från Elba voro byggda af Hp. cupressiforme och utanpå beklädda med lafbitar i mängd (P v. salcata med sparsam in- blandning af Ev. prunastri eller P. physodes). Innanför mossan kom ett lager af fina gräsblad och grässtrån. I det ena boet voro fjädrar och tagelstrån till stor del ersatta af fruktpenslar af vägtistel (nära nog alla frukter tomma). Inne i städerna kunna bofinkbonas mossbeläggning ofta vara starkt uppblandad med trådbitar, snören, fårull o. s. v., såsom fallet var med ett par bon, som insamlades i Västerås och Uddevalla. I det ena af dem ingingo Hp. cupressiforme, P. physodes och fruktställningar af silfverfingerört (Potentilla argenteä), i det andra funnos P. v. sulcata och en Br.-a.vt med vidhängande små barkrester. Att döma af innehållet i bon från Skåne, Bohuslän och Västmanland använder bofinken än jordmossor (t. ex Hylocomiä) än mossor från stenar och klippor (Hp. cupressiforme) än sådana från trädrötter och basen af gamla trädstammar (Br.- arter). Lafvarna tyckes han alltid afrepa från trädstammar, löfträd eller mer sällan barrträd (P physodes). SYNZOISK FRÖSPRIDNING GENOM DÄGGDJUR OCH FÅGLAR 73 Hämpling. Västerås. - - Ur tvenne undersökta bon ut- plockades fjorårsstjälkar af gulmåra med en och annan delfrukt kvar. I det ena boet funnos dessutom mossbitar (Hypnci och Hylocomia) i sparsam mängd. Kråka. Amundsgrund. — Boet innehöll endast helt få lefvande växtdelar: H. parietinum och skägglaf. Ljungpipare. Lafrik rished strax ofvan trädgränsen på fjället Forsahappen i norra Jämtland. — Boet låg på en tufva, bevuxen med kråkris, odon, renlaf och prostrat dvärgbjörk, samt innehöll 4 ägg d. 1 juli 1914. Bomaterialet utgjordes af hopsamlade lafbitar (renlaf och andra Cladonia-arter) med spårs, inblandning af blad af dvärgbjörk och lingonris jämte helt få smärre mossrester (Ii. parietinum och D. sp.). Lafrester i fågelbon, byggda i träd och buskar, tillhöra i regel epifytiskt lefvande arter, och för dessa är den synzoiska spridningen säkerligen af mycket ringa betydelse. Jordlafvar träffas vanligen endast i nästen, som placerats på marken. I flertalet af de i det föregående beskrifna bona ingå mossor i större eller mindre mängd. Särskildt omtyckta äro skogs- mossorna (Hylocomia), och dessa finnas ju också att tillgå nära nog öfverallt och i obegränsade kvantiteter. Rätt ofta före- komma äfven riypnum-a.rier, under det att de så vanliga björn- mossorna (Polytrichum commune m. ti.) ej tyckas erbjuda något lämpligt byggnadsmaterial. Alla ofvan anförda gräs och örter äro vinterståndare, d. v. s. strån och stjälkar stå kvar öfver vintern. Ännu på- följande vår, när de insamlas af fåglarna, kunna många af dem innehålla grobara frön i sina kapslar eller vippor. Så är exempelvis fallet med tuf- och kruståtel (Aira ccespitosa och flexuosa), fårsvingel (Festuca ovina), ängsgröe (Poa pra- tensis), måre-arter (Galium aparine, Mollugo och verum), silf- verfingerört (Fotentilla argentea) m. ti. Största utsikten att nå marken, medan de ännu ha gro- barheten i behåll, äga frön och mossbitar, som ingå i löst hopfogade bon, aubragta i löffällande träd och buskar, under 74 FAUNA OCH FLORA det att bon i täta granar och enbuskar ofta kvarsitta under åtskilliga år. I öfvergifna bon af på marken häckande fåglar finna sprid- ningsenheterna ofta lämpliga groningsbetingelser, och t. o. m. vegetativa delar af kärlväxter kunna här ej så sällan utveckla sig vidare. Flera måsarter (exempelvis Rissa tridactyla, Läras argen- tatus och marinas) häcka mer eller mindre regelbundet på branta bergväggar. Bomaterialet, som utgöres af grässtrån, örtstjälkar, storväxtare alger o. s. v., hämtas till stor del från hafsstranden. Då dylika måsbon ofta innehålla grobara frön och frukter,1 är det tydligt, att dessa fåglar bidraga till att föra gräs och örter upp till strandklippornas springor, hyllor och afsatser. Synzoisk spridning genom däggdjur. Ekorre. På Östra holmen, i hvars hasselsnår och gran- skogar ekorren är synnerligen talrik, hade jag tillfälle att taga närmare kännedom om talrika såväl bebodda som öfvergifna bon. En del af dessa hade byggts i enbuskar eller täta ung- granar, ej högre än att de kunde nås med handen; andra voro fastade i höga granar, antingen inne vid stammen och högt öfver marken eller ute mot spetsen af större grenar och då på ungefär 2 — 4 m:s höjd. Fem bon, som nedtogos för un- dersökning, hvilade alla på ett underlag af rätt få gran- eller hasselkvistar. Fyra af dem voro till största delen byggda af skogsmossor (//. sqaarrosam, proliferum, parietinam och triqne- tram). Enstaka bitar af andra mossor {Hypna, Mnia, Antltrichla och Aalacomniam palustré) funnos äfven. Andra beståndsdelar, såsom enbast, gräsblad och tuffragment af fårsvingel, voro af underordnad betydelse. Ett af bona var inuti tapetseradt med hårbärande småax af bladvass. Det återstående boet bestod till öfvervägande del af enbast och gräsblad (gröe och liven), 1 Jfr. Fauna och Flora 1913, p. 145—146 SYNZOISK FRÖSPRIDNING GKNOM DÄGGDJR OCH FÅGLAR 75 under det att skogsmossorna endast förekommo i rätt sparsam mängd. Detta senare bo innehöll ett par vippor af ängsgröe. Ett ekorrbo, som insamlades i Rom fart u na socken bortåt en mil norr om Västerås, var fästadt i en stor gran, inne vid stammen och högt öfver marken. Det låg på ett underlag af grankvistar och hade hopfogats af manlaf med helt sparsam inblandning af skägglaf. Ekorren samlar, som bekant, vinterförråd af nötter, ek- och bokollon o. s. v., hvilka antingen läggas i ett ihåligt träd eller nedgräfvas i marken. Hattsvampar skall han ofta förvara på så sätt, att de upphängas i grenklykor uppe i träden. Hasselmus. Denna arts såväl sommar- som vinterbon uppgifvas vara förfärdigade af mossa (Hylocomia?), torrt gräs, löf och kvistar. Fastän hasselmusen ligger i dvala under vintern, skall den dock om hösten lägga upp ett förråd af nötter, ollon o. s. v. att användas på våren, när den vaknar upp ur sin vintersömn. Skogsmus. Enligt Nilsson och andra förff. samlar skogs- musen i sina underjordiska gångar rätt ansenliga vinterförråd af säd, barrträdsfrön, ollon, nötter, rönnbär, saftiga rötter o. s. v. Fjällemmel. Sernander omtalar, att lemlarna vinter- tiden under snön släpa tillsamman hopar af torrt gräs och mossa. Ekman, som närmare studerat dessa ofvanjordiska lemmelbon, nämner, att de i regel äro hopflätade af »Riedgräser»; blott en gång fann han ett bo, byggdt af mossa. De många bon, jag iakttagit under mina färder i Lapp- marken, utgjordes af blad af ängsullarter, stagg, fårsvingel, kruståtel, lapprör o. s. v., mer sällan af tuftåtelblad. Ett lem- melbo, som låg på en liten starrmyr invid Abisko i Torne lappmark, var mycket omsorgsfullt byggdt, hufvudsakligen af fårsvingelblad. Invändigt mätte det 11x4 cm. och ägde 2 — 3 cm. tjocka väggar. Ett närliggande bo på torrare mark bestod af blad af starrgräs, ängsull och fårsvingel i förening med talrika björk- och videblad jämte små lefvande mossbitar (D. sp., Hp. sp. och J nn germannia). 76 FAUNA OCH FLORA Åkersork, Såväl åker- som vattensorken lefva under vintern af säd och andra »frön», som de hopsamlat i sina gångar. Den förra arten skall enligt Nilsson stundom äfven upplägga förråd af blomsterlökar samt rotknölar af Stachys palustris, »efter hvilken sistnämnda han isynnerhet är begärlig och hvaraf hela göpnar finnas samlade». Sorkbona äro i regel byggda af torrt gräs och innehålla stundom fröbärande växt- delar. Igelkott. Ett bo från Hököpinge i sydvästra Skåne bestod hufvudsakligen af gräsblad och grässtrån, däribland några få vipprester af hvitgröe och ängssvingel samt ett par mosstappar (Br. rutabiilum). Gräfling. I en i Sv. Bot. Tidskr. 1909 införd uppsats om »Skandinaviens tryfflar och tryffelliknande svampar» med- delar Th. M. Fries, att gräfling, ekorre och nötskrika uppgräfva och förtära hjortsvampar (Elaphomyces). G. Schröder har äfven iakttagit, att gräflingen samlar förråd af sådana svampar i sitt gryt; i ett dylikt fann han sålunda Elaphomyces »till en myckenhet af 3 å 4 liter». Då så många olika fågel- och däggdjursarter medverka vid den synzoiska spridningen, och då densamma äger rum i mycket stor utsträckning, är det tydligt, att den ej kan vara utan betydelse, om den också i regel endast försiggår på korta afstånd. Mest iögonenfallande blifva dess verkningar, när ört- eller vedartade växter föras till mer ovanliga växplatser, t. ex. upp i trädkronor eller till afsatser och springor på branta bergväggar, eller när man träffar täta samlingar af säd- eller örtplantor exempelvis i öfvergifna sorkbon. Uddevalla i mars 1915. En intressant ny nattskärra från södra Arabien. Af E. L. nom vissa fågelgrupper träffar man ej sällan ett mycket likartadt färgmönster, som t. o. m. 2 återkommer hos helt olika släkten. Härpå skulle kunna framdragas en mängd exempel. .Ibland äro hela och äfven på samma gång vlh-.Jartrika familjer ganska likfärgade såsom t. ex. de sydamerikanska Dendrocalaptidce, som dock med afseende på sitt lefnadssätt och sin öfriga utveckling förete en sådan mångfald af typer, att man bland dem skulle kunna tala om hackspettar, trädkrypare, piplärkor, busksmygar, trastar, säfsångare o. s. v. Härvid skulle det dock kunna invändas, javäl, men dessa äro ju alla klädda i en enkel, brun dräkt. Detta är sant, men det finnes ju också fågelgrupper med lysande granna färger, där likväl ungefär samma mönster kom- mer tillbaka hos skilda släkten. Så är t. ex. fallet med biätarne. Inom den för Afrika egendomliga turakofamiljen ha vi ock flera väl skilda släkten, som ha en fjäderskrud af eljest öfver- vägande grönt och blått, men som alla ha prunkande purpur- röda vingpennor. Än flera exempel på liknande företeelser skulle kunna framdragas, hvilka alla visa, att fjäderdräktens färger eller åtminstone det allmänna mönstret för färgernas fördelning ej sällan bibehåller sig mycket segare än många morfologiska karaktärer. 7 8 FAUNA OCH FLORA En familj, inom hvilken en stor inbördes öfverensstämmelse i fjäderdräkten härskar, är nattskärrornas (Caprimulgidce). Vi finna där i regel en brun eller grå fjäderskrud, som är spräck- lig genom mörkare och ljusare fläckar och streck. Denna an- språkslösa och föga i ögonen fallande dräkt står naturligtvis i öfverensstämmelse med dessa fåglars lefnadssätt. Det är tyd- ligen fråga om en tillpassning till omgifningen, som gifver fåg- larna skydd om dagen, då de orörliga trycka på marken eller längs efter någon trädgren. Men öfverensstämmelsen i färg inskränker sig ej blott till den allmänna grå eller bruna grund- tonen, utan sträcker sig äfven till vissa fläckar och märken, genom hvilka nattskärrornas hanar skilja sig från honorna. Dessa mär- ken, som vi ju säkerligen känna till och som vi så väl kunna iakttaga hos hanen af vår vanliga nattskärra vid dess flykt under våra ljusa sommarkvällar, utgöras af hvita fläckar på några af de första handpennorna samt mer eller mindre hvitt i spet- sen af de yttre stjärtpännorna. En teckning efter detta mön- ster förekommer ej blott hos det öfvervägande flertalet af det stora nattskärresläktet Caprimnlgus, utan äfven hos åtskilliga andra. Såsom exempel må anföras det amerikanska släktet Stenopsis, som utmärker sig för sina långa borst, som räcka långt utanför näbben, ehuru denna är rätt lång för en nattskärra; Nyctidro- muSj likaledes från Amerika, som har jämförelsevis långa tar- ser och därför ganska bra kan röra sig på marken; den afri- kanska Scotornis med kilformig stjärt; Macropsalis från Syd- amerika med gaffelklufven stjärt. Vidare gäller detsamma om flera släkten, som afvika från våra nattskärror därigenom, att de sakna borst vid näbben eller blott ha svaga dylika, t. ex. Euro stop o dus från Australien, Cfiordeiles från Amerika, hvars arter jaga myggor i skymningen, samt Podager i Sydamerika m. fl. Visserligen finnas äfven inom släktet Caprimulgus några få arter, som sakna hvitt på de yttre stjärtpennorna, och en art från Nordamerikas sydstater (C. carolinensis) samt en från Sydamerika (C. rufus) ha ej heller hvitt på handpennorna. Teckningsmönstret i fråga är ju dock, såsom framgår af det KN INTRESSANT NY NATTSKÄRRA FRÅN AUSTRALIEN 7g redan sagda, så pass genomgående inom familjen, att det är ägnadt att väcka en viss uppmärksamhet i de fall, då det ej återfinnes. Af den första Mjöbergska expeditionen infångades, då den var på väg till Australien, vid Aden fyra stycken nattskärror, hvilka tillsammans med öfriga fåglar inlöstes till Riksmuseum. Enligt etiketterna utgjordes dessa af 2 hanar och 2 honor. Vingmåtten på de båda förra äro resp. 183 och 180 mm. och på de senare 172 och 169 mm. Denna storleksskillnad talar för att könsbestämningen är riktig. Detsamma styrkes äfven däraf, att på etiketten uppgifves, att i färskt tillstånd en hane mätt 255 och en hona 240 mm. i totallängd. En hane och en hona ha sliten fjäderdräkt, delvis i ruggning, och äro alltså gamla fåglar, de båda andra med oslitna fjädrar kunna antagas vara unga. Med all sannolikhet representera därför dessa fyra fåglar en nattskärrefamilj. Det märkligaste med dem är emellertid, att ej ens hos hanfåglarna finnas hvita spetsar på de yttre stjärtpennorna. På första handpennan hos den gamla hanen finnes intet hvitt ; på den andra finnes en 9 mm. bred och hälften så lång hvit fläck på innerfauet, innesluten i ett rostgult tvärband öfver pennan, och på den tredje handpennan saknas denna fläck, utom att spolen på ett kort stycke midt för det nämnda rost- gula bandet är hvit. Hos den unga hanen (liksom naturligtvis hos honfåglarna) saknas äfven dessa små antydningar till hvita fläckar på de yttre handpennorna. Denna nattskärreform afviker alltså på ett ganska anmärkningsvärdt sätt från den vanliga typen. En närmare undersökning och jämförelse gaf för öfrigt snart nog vid handen, att här var fråga om en alldeles ny, hittills okänd art. Att här upprepa en fullständig beskrifning1 är af mindre intresse. Det må blott omnämnas, att den till sin allmänna färg är mycket ljust grå, hvilket åstadkommes genom en mycket fin, mörkbrun vattring på nästan hvitaktig botten. De mörka spolstrecken äro helt smala. På hufvudet, 1 Arten finnes beskrifven i Ornithol. Monatsber., 23. Jahrg. N:o 3., Ber- lin 1915. 8o FAUNA OCH FLORA där de pläga vara bredare, äro de knappt mer än 2'/2 mm. och vanligen smalare, på ryggen högst l1/-' mm. Vingpennorna svarta med gråmarmorerade spetsar och rostgula fläckar, som delvis bilda ofullständiga tvärband. Dessa sträcka sig längre ut mot spetsen ' än hos vår vanliga nattskärra. De mellersta stjärtpennorna ha ryggens färg med smala, vågiga svarta tvär- band, de yttre ljust rostgulgrå med svarta spräckligheter. Krop- pens undersida rostgulhvit med mörka tvärband. Från sina närmaste geografiska grannar är denna art väl skild. Så väl C. europceus som den något blekare C. unwini i Turkestan och Persien ha stora runda hvita fläckar på de 3 första handpennornas innerfan samt hvita yttre stjärtpenn- spetsar hos hanen. Detsamma gäller om den med ett rostgult nackband försedda C. ruficollis i Nordafrika och på Pyreneiska halfön. C. cegyptius från nordöstra Afrika och tillgränsande delar af sydvästra Asien saknar visserligen hvitt på stjärten, men i dess ställe är det hvita på handpennorna ytterligare ut- veckladt till breda tvärband. Teckningen i öfrigt är också olika hos den sistnämnda med korta fläckar på hufvudet i st. f. långa spolstreck o. s. v. Den vid Aden funna nattskärran intager alltså en ganska isolerad ställning. Dess mycket bleka färg tyder på, att dess hemvist med all säkerhet är torr, sandig och ökenartad. Det är också sannolikt, att denna är att söka i de södra och inre delarna af arabiska halfön, som ha en dylik natur. Det ifrågavarande fyndet gifver ock stöd åt den uppfattningen, att södra Arabien i zoogeografiskt och faunis- tiskt afseende intager en viss själfständighet. Särskildt har det på senare åren ådagalagts, att flera däggdjursformer där- städes äro ganska olika de närstående i andra länder. De fyra nattskärrorna, som gifvit upphof till ofvanstående, erhöllos ej i land vid Aden under någon exkursion i dessa heta trakter, utan de voro nog tillmötesgående att flyga ombord på den svenska ångaren »Indianic», där de blefvo vederbörligen omhändertagna. Detta lilla sjöäfventyr har gifvit anledning till, att arten fått namnet Caprimulgus nauta. Till frågan om kaikens inflytande på växternas geografiska utbredning. Af A. Sörlin. om G. Andersson antyder i arbetet »Den norrländska florans geografiska fördelning och invandringshistoria», har spörsmålet om kal- kens betydelse för växternas utbredning i vårt land ej ägnats ett sådant intresse, som den är värd, och som varit fallet t. ex. i våra grann- länder, där omfattande undersökningar af kalkens fysiologiska betydelse gjorts, hvilka bragt klarhet i många utbredningsför- hållanden, som förut synts svåra att förklara. Undertecknad, som gjort botaniska resor såväl inom våra silurområden som i de kalkfattigaste trakter af landet, har härunder kommit i tillfälle att göra några jämförelser rörande floran inom de olika områdena. I ofvannämnda arbete framhålles särskildt, hurusom de kalkföredragande växternas temperaturgränser förskjutas inom silurtrakterna, d. v. s. växterna ifråga gå in i kallare zoner, blott kalk erbjudes, än annars är fallet. Nu finnes det vissa arter, som inom en del af sitt förekomstområde äro kalk- bundna, inom en annan del indifferenta eller kalkskyende. Rörande dessa arter kan den iakttagelsen göras, att de, i de sydligare eller eljest klimatiskt bättre gynnade trakterna, äro indifferenta, d. v. s. förekomma pä underlag af olikartad be- skaffenhet, i de nordligare och kallare däremot bli kalkbundna. (Undantag utgöra dock några fjällväxter i södra Sverige, som Fauna och Flora 1915. Haft. 2. 6 82 FAUNA OCH FLORA där, egendomligt nog, äro kalkbundna.) Som ett belysande exempel härå skulle jag vilja anföra Epipactis palustris. Arten är spridd öfver större delen af södra och mellersta Sverige å växlande underlag och har sin egentliga klimatiska nord- gräns i stort sedt samman- fallande med vinterisotermen för — 5° C. I Norrland är den endast anträffad å kalk; den var en lång tid endast känd från kalkmarkerna i Gäfletrakten, tills den för några år sedan upptäcktes på ett par lokaler å den jämtländ- ska siluren. Från det mellan- liggande, klimatiskt bättre lot- tade, kustlandet är den ej känd. Ungefär samma för- hållande gäller ifråga om E. latifolia (ej att förväxla med E. latifolia var. violacea, som torde vara en västlig invand- rare), hvilken äfven har sina Karta öfver Orchis incarnatas % och nordligaste kända utposter å o.cruentas (o) utbredning. For båda jämtiandssiluren. Nämnas kan arterna äro alla kända norrländska loka- ler inlagda. O. cruenta finnes dessutom Också, att CliamorchlS alpina äfven å Gottland; som dess utbredning och, Qymnadeniaalbidai Torne där ej är närmare känd äro lokalerna ej medtagna å kartan. Inom det streckade området förekommer O. incarnata mer eller mindre allmänt eller sällsynt; i Västergötland är förekomstsättet obekant. Uppgifterna för Göta- och Svealand äro hämtade ur A. Berlins växtgeografiska sydliga Växter af denna klass uppräknade i det ofvan cite- rade arbetet. Härtill skulle möjligen kunna läggas Circa?a alpina, som af mig, i Norrland, observerats endast å kalkhaltigt substrat. Lpm. äro anträffade uteslu- tande å kalk (Th. Fries). Utom de här nämnda orchi- déerna finnas ett flertal andra KALKENS INFLYTANDE PÅ VÄXTERNAS GEOGRAFISKA UTBREDNING 83 I nämnda arbete förekommer äfven uttrycket »vikarierande arter», hvarmed här afses sådana, som uppkommit genom klyf- ning af en stamart i tvenne former, af hvilka den ena är kalk- skyende eller indifferent, den andra däremot, genom en allt fastare anpassning för kalkdiet, blifvit kalkbunden. Den mel- laneuropeiska floran lämnar flera exempel på sådana arter, i vårt land äro däremot endast ett fåtal kända. Som exempel an- föres Phegopteris robertiana, som hos oss är fullständigt kalk- bunden, och systerarten Ph. dryopteris, som villigt växer å våra kiselsyrerika bergarter. Enligt hvad jag kunnat finna, ha vi ett sådant vikarierande artpar i Orchis incarnata och O. cruenta, af hvilka den förra växer spridd öfver största delen af Göta- och Svealand å olik- artadt underlag och vid sin nordvästgräns aflöses af den senare, som efter allt att döma är strängt kalkbunden. Som båda arterna äro rätt lika och mycket variabla, är det nog fara för, att de stundom förväxlas i gränsområdena, men man kan i alla fall tydligt se, att den förras klim. nordgräns rätt väl sammanfaller med den senares sydgräns.1 Ungefär samma gränslinjer äga Pr imula far inösa och P stricta och äro möjligen också att föra hit. Äfven af Platanthera bifolia äro särskilda tvenne former, en sydlig a) densifiora och en nordlig [3) tenuiflora. Den förra är indifferent; äfven den norrländska formen förekommer utom kalkmarkerna, men då vanligen i sydbergens varma solsidor, då den å siluren växer på samma slags lokaler som i Sydsverige. En sak, som äfven vore värd uppmärksamhet, är utbred- ningen af den ofvannämnda Epipactis latifolia var. violacea, jäm- förd med stamarten. Den går betydligt nordligare än denna, i Norge ända till kulturtrakterna kring Alten, hvarifrån den, 1 Här kan äfven anmärkas de reliktartade förekomsterna af Orchis cruenta på Gottland, där äfven O. incarnata allmänt förekommer. Säkerligen äro de gamla arter och uppkomna långt innan de började sin invandring på skand. halfön. Den förra inkom sannolikt något senare än den glaciala floran till nämnda ö och fann då lämpliga lifsbetingelser på de kalkrika sankmarkerna, där den sedan hållit sig kvar; som förut är nämndt, finnas åtskilliga andra fjällväxter i södra Sverige, som där äro mer filer mindre strängt kalkbundna. 84 FAUNA OCH KLOKA genom de låga passen, inkommit till Torne Lpm. (Ortovare, på kalk). Hur den förekommer i den skandinaviska halföns syd- ligare delar känner jag ej, men det förefaller, som den skulle ha lägre temperaturfordringar än hufvudarten. De vegetativa organens violetta färg som värmeabsorberande medel kan möjligen få en förklaring härigenom; äfven Orchis cruenta är, som bekant, vanligen mer eller mindre starkt violett färgad, hvilket ej är fallet med stamarten. Smärre meddelanden Nya resultat af laxmärkning i Västernorrlands län. 1 sin redogörelse för fisket i Västernorrlands län under år 1914 har fiskeriinstruktören J. A. Ling äfven lämnat några intressanta meddelanden 0111 de resultat, som senast vunnits genom märkning af laxfiskar i nämnda län. Hr Ling skrifver: »Af de under hösten 1912 vid fiskodlingsanstalten i Flo och i Resele märkta afvelslaxarna hafva under året återfångats sex styc- ken, alla honlaxar, samt en öringhona, som utsläppts i Resele år 1 91 2, men återfångats i Faxälfven i närheten af dess utlopp i Ånger- manälfven. Laxarna hafva alla återfångats i samma vattendrag el- ler nedanför detsamma. N:o 8 och n:o 14 utsläpptes i Flo, de öf- riga i Resele. Deras tillväxt och fångstplats framgår af nedanstå- ende förteckning, där vikten och längden vid utsläppandet är an- gifven inom parentes: N:o 14 fångades i juni vid Löfvik, vikt 14,4 kg. (9,5 kg.) längd 104 cm. (104 cm.), n:o 2,684 fångades i juni vid Abord, vikt 15 kg. (12 kg.) längd — (105 cm.), n:o 2,689 fångades i juni i Sand, Ed, vikt 10, s kg. (6 kg.) längd 95 cm. (82 cm.), n:o 2,697 fångades i juni i Österås, vikt 2,1 kg. (0,5 kg.) längd — (47 era.), n:o 2,696 fångades den 10 juli i Skorped, vikt 12,5 kg. (9 kg.) längd 107 cm. 106 cm.), n:o 2,677 fångades den 18 juli i Västerås, vikt 13 kg. (10 kg.) längd 113 cm. (110 cm.), n:o 8 fångades i okt. i Flo, vikt 10, j kg. (5 kg.) längd 105 cm. (90 cm.). Största tillväxten företer den förut nämnda öringen, n:o 2697, och de yngre laxarna. Märkligt nog har nu af de 27 laxar och öringar, som hösten 1912 utsläpptes i Resele, redan återfångats mer än en tredjedel eller 10 stycken, hvaraf 4 laxar och 1 öring 1913, samtliga hanfiskar, och lika många 1914, men då blott honfiskar! Ledsamt nog hafva ej några laxmärken hitsändts de sista åren af den internationella hafsfiskekommissionen, och de af mig inlösta märkena hafva ej heller betalts under 19 14, hvadan forskningen inom detta område svnes komma att inställas, just då resultaten börja visa sig mera tydligt än någonsin förut. De i höstas utsläppta afvelslaxarna märktes blott genom ett eller två hål i fettfenan, något som väl icke torde sä lätt observeras.» Af intresse är bl. a. att se, huru ringa längdtillväxten är, när laxen hunnit till en längd af något öfver 1 m. Denna längd kan alltså sägas vara blanklaxens normala maximilangd, ehuru den na- 86 FAUNA OGH FLORA turligtvis ej sällan betydligt öfverskrides af gamla fiskar. För sam- ma sak talar också det faktum, att ej heller viktökningen hos dessa laxar är särdeles stor, om man tager hänsyn till, att laxarna, när de släpptes, voro utlekta och sålunda då förlorat omkring 30 % af den vikt, de hade vid början af uppstigandet i älfven. Vidare se vi ånyo en bekräftelse på den gamla satsen, att laxen återvänder till sin hemälf för leken. Säkerligen skulle ytterligare en hel del intressanta rön kunna vinnas genom fortsättning af denna märkning och det är synnerli- gen beklagligt, att den ej kunnat fortsättas. Fågelnotiser. Af sällsyntare fåglar har undertecknad iakttagit följande: Bändelkorsnäbben (Loxia leucoptcra), som österifrän tidtals i större eller mindre mängd invandrar till vårt land, sågs i Fin- köping 1909 i februari. De sällsynta fåglarna, som utgjorde en flock på 4 stycken, nämligen en röd hane och tre honor, hade vid tillfället slagit sig ned i en grupp rönnbärsträd vid en gata i staden. Rönnarna voro då rätt rika på bär, som fåglarna fingo hålla till godo med i brist på sin naturliga föda, barrträdsfrön. På markens bara fläckar i närheten tycktes de dock hällre vilja hoppa omkring för att söka efter något annat ätbart att stilla sin hunger med. Stenkmicken (Coccotliraustcs coccothraustcs) förekommer i en- staka exemplar i Finköpings parker och trädgårdar, där jag varit i tillfälle att iakttaga honom höst- och vintertiden under åren 1907 — 12, då jag vistades i staden. Jag lyckades också fälla en hane, som nu hos mig befinner sig i uppstoppadt skick bland mina öfriga fåglar. Äfven i Rumskulla socken af Kalmar län, som är min hem- trakt, har jag — våren 19 13 — observerat ett par stenknäckar. De bägge fåglarna — troligen hane och hona — voro i sällskap och uppehöllo sig en längre tid under våren i trädgårdarna vid en by i norra delen af socknen. Jag såg dem ofta sysselsatta med att krossa gamla körsbärskärnor sedan föregående år, och redan på ett längre afstånd röjde de sin närvaro genom det knastrande ljud, som uppstod vid kärnknäckningen. De kvarsittande, förtorkade stenfrukterna af häggen (Prumis padus) syntes äfven vara begärliga för dem. Det är ju möjligt att fåglarna stannade kvar under sommaren och häckade någonstädes i trakten. Emellertid är detta den enda gång, jag i nämnda socken sett stenknäcken, och mig veterligt har han ej förut af någon ornitolog blifvit sedd där. yordugglan (Asio brachyotus) iakttog jag sommaren 1908 häc- kande i Tångeråsa socken i Väster-Nerike, där jag tidvis uppehållit mig för att studera den rika fågelvärlden. Boet var beläget på en tufva i den s. k. Skagershultsmossen. Så länge ungarna lågo kvar i boet, voro föräldrarna ej särdeles skygga. Redan ett par timmar före solnedgången voro de ute och flögo, ofta sväfvande likt orm- vråkar på betydlig höjd. SMÄRRE MEDDELANDEN 87 Då jordugglan, som ju är en fjällfågel, enligt för mig tillgäng- liga uppgifter påträffats häckande endast på några få lämpliga lo- kaler nedåt landet, såsom i Skåne och på Öland, torde denna iakt- tagelse vara värd att uppmärksammas. Elving W eländer. Videsparfven funnen i Jämtland. Under en jaktfärd till Öfverbodarnes fähovall på Gevågsskogen i Ragunda socken, Ö.^tra Jämtland' anträffade jag en kull af vide- sparfvar (Emberiza rustica Pall) den 18 aug. 1907, strax öster om fäbodarna helt nära gränsen mot Ångermanland. Det var en gammal bekant, jag här stötte på — en bekant från tidiga barndomen från Södra Norrbottens skogar. Men sam- manträffandet var öfverraskande. Jag väntade icke att återfinna den så långt söderut, på omkring 630 n. br. Uppmärksamheten på fågeln fästes först genom hans rätt karakteristiska lockton, ett svagt hvisslande läte, som något påminner om trädpiplärkans fastän mycket svagare. Det skulle kanhända kunna återgifvas med tsitr, tsin. Jag lyckades äfven skjuta ett exemplar, en ungfågel, men tyvärr blef det mycket sönderskjutet. Fågelns ena vinge bevarades och sändes för en tid sedan till prof. L. Jägerskiöld, som godhets- tulit fastställde identiteten. Videsparfven tyckes vara stadd i snabb spridning inom värt land. Zetterstedt fann den först 1S21 vid Haparanda. Vid Luleå tillvaratogs den 1835. Därefter märktes den ej förrän 1897 vid Aminne i Edefors socken, där förf. äfven fann det första boet med ägg år 1900. (Se därom: Arvid Frisendahl, Om fågelfaunan i södra Norrbotten, Arkiv för Zoologi, Band 4, 1907.) Sedermera har den anträffats här och där i Norrbotten, där den icke torde vara sällsynt. I Ragunda synes den dock ännu vara sällsynt. Under de sju somrar, som jag vistats i dessa trakter och där ströfvat omkring ganska vidt och bredt, har jag icke anträffat den på någon annan än ofvan omnämnda plats, där en kull med ungar fanns äfven år 1908 i augusti. Zetterstedt, som beskrifver arten under namn af Emberiza borealis i sin »Resa genom Sveriges och Norges Lappmarker, för- rättad år 1 82 1», skrifver: »finnes om våren ganska sällsynt vid Haparanda, där den i sällskap med andra sparfwar på åkrar och vid husen uppsöker korn och wäxtfrön till sin näring». Själf har jag däremot aldrig funnit den annat än långt från människoboningar, och synes den mig vara ett den ödsliga, försumpade granskogens barn. För den händelse någon ornitolog närmare skulle vilja studera fågeln på denna hans sydligast kända häckplats inom vårt land, så är nog hemmansägaren Wai.frid Halén, Gevåg, Pålgård, villig att tjänstgöra som vägvisare. Axel Flisan! a hl. 88 FAUNA OCH FLORA Samlar sparftigglan förråd? Kändt är ju att en hel del rofdjur, då tillfälle därtill yppar sig, döda långt flera rof, än de för tillfället hafva användning för, och synes motivet härtill ej så mycket vara tanke på framtida behof, som fastmer endast ett utslag af grymhet och blodtörst. Roffåglarna däremot bruka ju i allmänhet, äfven vid riklig till- gång å föda, ej bemäktiga sig mera än de för tillfället orka för- tära, och är det hufvudsakligen endast vid boet hos ungarna, som man plägar finna anhopningar af födoämnen. Det kan därför kanske vara af intresse att relatera ett fall, då en sparfuggla befanns hafva samlat förråd, säkerligen för att därigenom kunna möta eventualiteter, som en sträng och snörik vinter kan föra med sig. Den 26 nov. sistlidet är iakttog undertecknad under en skogs- förrättning en sparfuggla, som kom flygande med något byte i klorna och kröp in i en torrtall, i en hålighet, som synbarligen uthackats och bebotts af P. tridactylus. Efter en stund kom hon åter ut och blef då skjuten. Då jag hade intresse af att närmare taga reda på, hvad fågeln haft i klorna, lät jag fälla trädet, och befunnos då däri vara gömda 2 ex. af Sorex araneus 8 ex. af Evotomys rufocanus samt 2 af Evot. glareolus, hvilka alla syntes vara färska. Förvånansvärdt är huru fågeln kunde praktisera sig in i trädet med sitt byte i klorna, då hålöppningen endast var drygt 4 cm. i dia- meter och äfven sorkens tyngd, 22 gram, syntes varit besvärande, då fågeln under de omkr. 300 meter, jag såg den flyga, måste hvila sig tre gånger. Efter en flerårig mellantid af bortavaro hafva sparfugglor denna vinter uppträdt litet hvarstädes i Västerbotten, troligen en följd af den rikliga tillgången å sorkar och möss. R. Gram. I hvilka delar af Sverige uppträder myrspofven (Limosa lapponica (L)) som häckfågel? I »Nordens Fåglar» andra upplagan, säges om myrspofvens före- komst i Sverige, sid. 215: »I Sverige är han funnen häckande i Muonioniska. Enontekis och vid Kyrö i Torneå Lappmark. Vid Qvickjock skall han saknas (Kinberg)». Detta är allt! Dessvärre vill det synas, som om dessa lokaluppgifter vore oriktiga, ty de två första af de uppräknade orterna ligga i Finland, icke i Sverige, och med den sistnämnda afses äfven högst sannolikt en ort i finska Lappland. Muonioniska är nämligen det officiella namnet på finska Muonio — svenska Muonio heter Muonionalusta — och Enontekis är den till Karesuando gränsande socknen på finska sidan af Muonio älf. Att därmed skulle afses Karesuando är föga troligt, ehuru man visserligen någon gång hör en sådan benämning an- vändas. Hvad slutligen Kyrö beträffar, är det ju möjligt att en ort med detta namn finnes i Torneå lappmark, men då orten Kyrö i norra Kittilä (Finland) är en gammal, känd häckningsplats för SMÄRRE MEDDELANDEN 8a myrspofven, som ofta namnes i den ornitologiska litteraturen, lig- ger det nära till hands att förmoda, att uppgiften i Nordens Fåglar gäller denna ort, ehuru den af misstag förlagts till Torneå lapp- mark. Om myrspofven verkligen blifvit funnen häckande på alla de angifna orterna eller om uppgifterna, liksom så många andra från gränstrakterna mellan Sverige och Finland, böra betvifias, är en fråga, som det väl numera är för sent att utreda. Säkert är emel- lertid, att arten nu saknas i såväl svenska som finska Muonio, och att jag under en mer än 12-årig vistelse här uppe ej en enda gång sett arten i Enontekis eller erhållit ägg af densamma därifrån. I trakten af Kyrö i norra Kittilä häckar han däremot, ehuru ytterst sällsynt. Till Muonio, Muonioniska och Muonionalusta förläggas en massa fynd, som säkerligen icke äro gjorda där. Detta beror därpå, att på gården Muoniovaara på svenska sidan om gränsälfven under långa tider bott ägguppköpare, börjande med engelsmannen John Wolley, hvilka med de höga pris de erbjödo lockade företagsamma personer bland befolkningen att anskaffa ägg äfven från aflägsnare trakter, isynnerhet från Kittilä i finska Lappland och Koutokeino i norska Finnmarken. Då dessa personer sedan, kanske i andra, tredje hand sålde äggen åt »äggherrarna» på Muoniovaara, är det ej underligt, om det blef si och så med lokaluppgifternas tillförlit- lighet. Jag har ansett det vara skäl att rikta uppmärksamheten på denna omständighet, emedan jag har mig bekant, att ägg från finska Lappland allt ännu levereras till samlare i Sverige, ofta ge- nom mindre pålitliga mellanhänder och fara sålunda föreligger, att nya oriktiga uppgifter om sällsynta arters häckning skola smyga sig in i litteraturen. Muonio den 1 febr. 191 5. Jusftts Montell. Svanar i Västergötland. I Härna socken af Älfsborgs län finnas tre obetydliga småsjöar i Viskans öfre lopp, vid hvilka sångsvanor ofta äro synliga under vintern. Särskildt mot våren bruka de regelbundet hålla till där. I vinter ha 2 å 3 st. observerats den 28 nov., den 18 dec. och senast den 19 jan., då ännu något öppet vatten fanns. För när- varande äro sjöarna helt och hållet tillfrusna. I februari och mars^ om öppet vatten finnes, bruka svanarna infinna sig mera talrikt. Förliden vinter räknade jag ibland 18 st., både unga och gamla. De höllo vanligen till i den minsta af sjöarna, som är så grund, att den om sommaren nästan är fylld af fräken, kalmus och nata med bottenvegetation af dyborre m. m. De voro mycket skygga och styrde genast ut till midten af sjön under klagande låt, om man närmade sig stranden. Ofta lyfte de sedan och flyttade sig till närmaste sjö, men återkommo efter någon timme till sitt vanliga 9° FAUNA OCH Fl. OKA tillhåll. En hel del änder, mest dykänder, höllo då samtidigt till där. I slutet af mars försvunno både änder och svanor från platsen. Nitta 3% 15. Karl Kloo. Ejder häckande på Gotska Sandön. Bland de fågelbiologiska meddelanden, som för 1914 insändts till Riksmuseum (å formulär för iakttagande af fåglarnas flyttningar), meddelar från Gottska Sandön fyrmästaren K. Bourgström, att den ulb 1914 observerades å öns östra strand en ejderhona häckande. Under de närmast förflutna 60 åren har med visshet ingen ejder häckat å ön ; huru fordom förhållandet varit torde ej vara kändt. Hiahnar Rendahl. Växternas utveckling sommaren 1914. Efter att nyligen ha uppmärksammat artikeln »Den varma som- maren och växternas utveckling», Fauna oeh Flora, haft. 4 i år, får jag härmed omtala ett par af mig observerade fall, som möj- ligen kunna ha intresse. — Då jag den 29 september detta år kom till Bordsjö gods' skog, Askeryd socken, Jönköpings län, Små- land, befann sig linnean där i riklig blomning. Öfverallt i skogen på lämpliga lokaler funnos blommor i så ymnig mängd, att man lätt kunnat plocka hela buketter däraf, och blomdoften kändes, så snart man kom i närheten. Först efter några mycket starka frostnätter under första veckan af oktober föllo de sista blommorna af. Så sent som omkr. den 10 oktober observerade jag vidare 3 st. blommande exemplar af Pyrola uniflora. De voro då redan på retur och blombladen något bruna i spetsen. De gröna stjälkbla- den voro af en spädare grön färg än vanligt. Edvard Wibcck assistent, e. jägmästare. Fynd af S:t Persfisk utanför västkusten. Då det är af ett visst intresse, vill jag meddela, att en stude- rande vid härvarande h. allra, läroverk, Åke Unell, öfverlämnat ett ex. af Zfus faber L. Ex. i fråga är taget mellan Vinga och Skagen den 14 januari innevarande år (trawlångaren »Helga», kapt. Joset Ohlson); det mäter från nosspetsen till basen af stjärtfenan 216 mm., och största höjden är 130 mm. Flera ex. af denna fisk lära på sista tiden fångats i svenska farvatten. P. H. Strömman. SMÄRRE Ml KIM I WDI \ Vicia pisiformis i Sverige. 9i Under åren 1911 och 1912 lämnades i Fauna och Flora åtskil- liga uppgifter om förekomsten af Vicia pisiformis i Öster- och Väs- tergötland, Af dessa framgår, att denna växt numera förekommer endast på ett par lokaler i det förstnämnda landskapet, nämligen Hamra i Vårdsnäs socken, Äbv i Kvillinge socken samt Opphem i Fjärstad socken. På framställning af K. Vetenskapsakademien frid- lystes den inom länet i mars 191 2, hvarjämte beslöts, att Hamra- lokalen skulle genom akademiens naturskyddskommittés försorg inhägnas. Till de nu nämnda fyndorterna vill undertecknad lägga ännu en, nämligen Västra väggar vid Omberg. Där förekom den, åtmin- ~;k~Z.t /■ /OOOOOC stone för några år sedan, i ganska stort antal bildande snår bland buskarna på den steniga stranden nedanför berget mot Vättern. Ar 1905 sågs i augusti riklig fruktsättning. Utom från dessa lokaler anges växten i Hartmans flora finnas på ytterligare sju platser i Östergötland. På tre af dessa (Kettil- stad, Borgberget och Gräfsten) anges den vara utgången (Norden- ström, Nord och Hammerz i Fauna och Flora, 191 \ och 12), och på de öfriga, Malexander, Åtvidaberg, Borkhult och Björsäter, synes förhällandet vara detsamma, då i »Sveriges natur», 1913, sid. ri8, Hamra i Vårdsnäs s:n af Kinda härad anges vara »den enda kända växtlokalen inom länet». Tilläggas bör, att i Ncumans flora ( 1 901) Vicia pisiformis älven uppges växa i Småland. Einar Klefbeck. Q 2 FAUNA OCH FLORA Fynd af storskarv i Värmland. I oktober 1914 hittades i ett nät i sjön Alkvettern i Östra Varmland en årsunge af storskarv. E. Klefbeck. Ekorren och skogen. Litet hvar ha vi sett, att granskogens mark ibland är alldeles öfversållad af små tumslånga, friska grenspetsar. Vi veta, att det är ekorren, som varit framme. För att komma åt blomknopparna har han bitit af de yttersta kvistarna. Men hur snabb han är i sitt ödesdigra värf, det är få, som ana. I går hade jag tillfälle att iakt- taga en knoppätande ekorre. På en minut lät han i medeltal 13 kvistar regna ner. Knappt 5 sekunder var således nog för honom att hinna fatta en kvist med framfötterna, afbita spetsen och pilla i sig knopparna. Detta gör 780 blomknoppbärande skott i timmen. Skulle vi söka räkna ut, livad en enda ekorre hinner med i den vägen under en säsong, finge vi en svindlande siffra. Inte under- ligt, om man klagar öfver klena fröskördar! Stockholm den 23 mars 1915. Carl Fries. Det äger nog sin obestridliga riktighet, att ekorrarna i ofvan- nämnda hänseende göra stor skada, men en ren multiplikation af ett iakttaget faktum leder å andra sidan lätt till öfverdrift i upp- skattningen däraf. Red. Jaktfalk skjuten vid Uppsala. Då ett meddelande om ett mycket ovanligt skott, jag blef i tillfälle göra den 25 dennes, torde vara af ett visst intresse, tar jag mig härmed friheten omtala följande. Jag var på morgonen sysselsatt med kråkskytte för lefvande uf vid Grenby utanför staden, då en stor roffågel kom och slog för ufven: jag sköt honom, och min förvåning blef inte litet stor, då jag gick ut och hämtade honom och fann, att det var en jaktfalk. Falken, som nu stoppats hos Kolthoffs, är en ung hona med tydligt utvecklade äggstockar. I kräfvan, som var helt fylld, hade hon så godt som en hel rapphöna. Uppsala den 27 mars 191 5. Petrus Falk, Löjtnant. Smärre mi ddelanden 93 Biologiska iakttagelser under solförmörkelsen 1914. Iakttagelser af fåglar under solförmörkelsen 1914. Vid tidpunkten för sol förmörkelsen vistades jag på en plats vid Ångermanälfven mellan Härnösand och Sollefteå, där förmörkelsen var total. Jag hade uppsökt ett ställe invid älfven, där sä många fåglar som möjligt på en gång kunde observeras. Följande iakt- tagelser nedskrefvos vid tillfället: En flock kråkor gingo här och hvar letande föda vid strän- derna och på en närbelägen ängsmark. Dä solen började mista sitt sken, iakttogs bland dem en påfallande oro, de lyfte och foro omkring i luften med kraxande läten. Då förmörkelsen blef total, flög flocken till en närbelägen grandunge, där jag förut visste de hade nattkvist. Två kråkor stannade, sittande pä en gärdsgårdsstör under hela förmörkelsen, men flögo omedelbart sin kos, då ljuset började återkomma. Öfriga kråkorna kommo så småningom åter, men först kl. 1.20 e. m. En skata sågs och hördes i en grandunge. Hon syntes helt förskräckt och förde mycket oväsen, innan hon slutligen kröp till ro i en lummig gran, men kom omedelbart ut, då solen började titta fram. Flera björktrastar höllo till i ett närbeläget buskage och tvekte jag mig vid förmörkelsens inträdande tydligt igenkänna dessa fåglars kvitter, som de vanligen låta höra, innan de slå sig till ro på kvällen. Detsamma var förhållandet med en rödstjärt, som sågs och hördes på samma ställe. En flock gråsiskor sutto i ett albestånd och åto af dess frukter, 7 — 8 sädesärlor flaxade omkring eller sprungo på marken, men sa snart sol förmörkelsen blef total försvunno alla dessa fåglar spårlöst. Bo Witt-Strömer. Iakttagelser vid solförmörkelsen den 21/s 1914. Värmland, Karlskoga. Humla flyger omkring. (moln) Kål fjäril flyger. Sorgmantel (Vanessa antiopa) flyger. HvitklövernslT. repens (småblad böjda till 450 vinkel. Egendomlig dager. Lösa fåglar flyga. Solfläckar under träd aflånga. Käringtand (Lotus corn.) viker ihop bladen. Kl. 12.20 I 2.i\ I2.50 I2.5; 12.,; I 2.;o I2.;5 I T 'em P- 2I°,S c 20 ,9 20°,5 0 20 .8 21°,: 0 20 ,8 20° *9°r- *9° 94 FAUNA OCH FLORA Kl. i. is Temp. i8°,3(solförm. Arior ute. Hyponomenta irunella max") flyger. 1.20 Iö ,2 1-2s 1 8°, 3 Tuppen gal. Fåglar börja kvittra. !-3o 1 8°, s Klöfverblad öppna sig. Blomster- flugor och spindlar i rörelse. i-35 i9C.' Klöfverblad fullt öppna. !-4° 19° ',9 Bin flyga. 1-45 I9°»9 I.50 20°,2 o 1-55 22 Karlskoga 28/3 19 15. E. Klefbeck. Litteratur. E. Lönnberg: Sveriges Ryggradsdjur. II. Fåglarna. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris inbunden i starkt klot kr. 4: 50. Alltför sparsamt har facklitteraturen öfver vår inhemska djur- värld rekryterats med de oumbärliga exkursionsfaunorna eller mindre handböckerna, som äro afsedda att vara en större allmänhet till gagn och glädje. Det är en anmärkning, som gör sig själ f, sär- skildt med tanke pa allt som i öfrigt blifvit uträttadt för att i vid- sträcktare mening öka och väcka det biologiska kunskapsvärdet och intresset. Man behöfver i detta sammanhang endast erinra om å ena sidan våra nya biologiska tidskrifter eller naturskydds- och jaktvårdslitteraturen, å den andra skolornas förbättrade läroböcker, äskadningsmaterielen, reseanslagen o. s. v. Detta är säkerligen icke någon tillfällighet. Att gifva en om- fattande naturvetenskaplig disciplin exkursionsfaunans eller den mot- svarande handbokens innehåll och omfång är en uppgift, som icke förenklas i samma proportion som den begränsas. Det är snarare tvärtom. Den systematiska delen af ämnet, det vill här säga den beskrifvande faunistiken, hvars kraf en dylik bok i främsta rummet måste tillgodose, fordrar en behandling, som förenar en kortfattad, men omsorgsfull och tillräckligt gifvande karakteristik med öfver- skådlighet, lättillgänglighet och tydlighet i framställningen. Ett godt resultat kommer här således att bero af konsten att urskilja och ut- välja för att åter sammanföra dels till klara, förenklade examina- tionsschemata eller system, dels till en träffande och i möjligaste grad fullständig artbeskrifning. Endast en omfattande erfarenhet och den särskildt på det ornitologiska området nog så kinkiga dräkt karakteristiken ger den härför erforderliga vanan och kritiska blicken. Föreliggande 367-sidiga volym i oktavformat utgör en själf- ständig andra del af den handbok öfver Sveriges ryggradsdjur, hvars första del öfver däggdjuren utkom förra aret, och hvars syfte är att fylla det sedan länge mycket kännbara behofvet af mindre och lätt- handterligare faunistisk litteratur. Många eller vidlyftiga rekommenderande ord äro här icke be- höfliga. För denna tidskrifts läsekrets är det tillfyllest att framhålla, att detta arbete är ett sådant »resultat», som ofvan antydts, att de där berörda synpunkterna blifvit tillgodosedda på ett förträffligt sätt. g6 FAUNA OCH FLORA som ställer denna lilla handbok vida öfver hvad vi förut ägt i den vägen. Man har icke mycket och icke annat än det gamla och för- åldrade att jämföra med, hvilket ju ä priori bör göra skillnaden väsentlig. Men det bör ock sägas, att den moderna och ändamåls- enliga form, detta arbete erhållit, förutsatt en ny och själfständig planläggning och utarbetning. Utom i systematiskt hänseende, dit de nya namnen få räknas (de gamla ha bibehållits som synonymer), kommer detta äfven till uttryck i de koncentrerade, till hvarje art fogade skildringarna af dess förekomst och utbredning. Härvidlag ha de nya rönen, af hvilka en del meddelats i denna tidskrift, gifvit anledning till många förändringar i öfverensstämmelse med nutida förhållanden. Jämte den öfversiktliga geografiska utbredningen inom och utom landet, hvarpå lagts särskild vikt bl. a. för att rikta uppmärksam- heten på ett af de problem, som hvar och en kan hjälpa till att utreda, underrättas man i få och korta ordalag om andra mer fram- trädande drag i artens lefnadsförhällanden. Genomgående är detta fallet med äggens utseende och mått, i regel äfven med födans be- skaffenhet, boplats, uppehållsort och flyttning. Några nya släkten eller arter ha tillkommit, och om rasformerna i närgränsande gebit ges ofta en antydan. Törhända skulle det ej skadat, då utrymmet föga tagits i anspråk däraf, om med afseende på måtten äfven de relativa storleksförhållandena (totallängden) medtagits vid de olika arternas beskrifning. Ur examinationssynpunkt är detta visserligen icke lämpligt, då den alltid noggrant angifna vinglängden är det enda tillförlitliga och afgörande. Men i betraktande af bokens an- vändbarhet vid mångahanda olika tillfällen hade dessa mått knappast varit öfverfiödiga. Boken är i anseende till det föga skrymmande formatet inne- hållsrik nog, och den synnerligen goda examinationsöfversikten öfver familjer, släkten och arter ger den framförallt praktiskt värde. Art- beskrifningen omfattar äfven ungfåglar och dunungar och den för- tydligas dessutom genom en hel del nya och upplysande textfigurer. En förstahandsbok, som denna fauna är ämnad att vara, riktar den sig i främsta rummet till den yngre och äldre nybörjaren för skolbruk eller själfstudier. Ett kompendium för andra, lämpar den sig emellertid särdeles väl som en uppslagsbok att vara tillhands under färder och friluftsstudier af fågelvärlden i vårt skog- och vattenrika land. R. S—jr. S.ALLCOCK&doLtd. Standard Uorhs, Redditch, England FISKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADE MARK. Under aren 1900—1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prix», hvilkei bekräftar den öfverlågsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är försedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok äfven å båda sidor. Frånvaron af alla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. N:o 7249 •TIT-3IT" 1J t j (liten storlek) Hufvudagenter : PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. ^ SKJUT B.-B. Svenska LANDS- Kikstelefon «»1 endast HED Krutfaktoriernas KRONA Telegrafadr. : Normal OFVERLÄGSET FABRIK A T ENGELSK HAGELSORTERING Vr- zJJ Innehåll: Sid Ölands fåglar. Af Bertil Hanström . . 49 Synzoisk fröspridning genom däggdjur och fåglar. Af Aug. Heintze 67 En intressant njr nattskärra från södra Arabien. Af E. L 77 Till frågan om kalkens inflytande på växternas geograliska utbredning. Af A. Sortin 81 Smärre meddelanden: Nya resultat af lax- märkning i Västernorrlands län. — Få- gelnotiser. — Videsparfven funnen i Jämtland. — Samlar sparfugglan förråd? — I hvilka delar af Sverige uppträder myrspofven (Lim osa lapponica (L.)som häckfågel? — Svanar i Västergötland. — Kjder häckande på Gotska Sandön. — Växternas utveckling sommaren 1914. — Fynd af S:t Persfisk utanför väst- kusten. — Vicia pisiformis i Sverige. — Fynd af storskarf i Värmland. — Ek- J orren och skogen. — Jaktfalk skjuten vid Uppsala. — Biologiska iakttagelser under solförmörkelsen 1914 8J Litteratur 9." m Fauna och Flora Populär Tidskrift för Biologi Utgifven af Einar Lönnberg Haft. 3 1915 A -S.S. Af Sveriges fåglar och fågelbon af D:r PAUL ROSEH/US ha nu fyra häften utkommit. O. v. M. skrifver i tidskriften Från Skog och Sjö: "Arbetet är något helt och hållet enastående hos oss och värdt den största spridning." B— ■■■■■■■■■■■—■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■—■ IDROTTSARTIKLAR JAKT. OCH MÅLSKJUTNINGSVAPEN JAKT. OCH FISKREDSKAP HÖGSTA KVALITÉER J/a-cecidiet som en efter höslåttern uppträdande säsongsform af Gramen junceum folio articulato aquaticum (= Juncus articulatus L.), utmärkt genom blåsformiga och rikt förgrenade skott. Bauhin iakttog äfven, såsom af ofvan anförda citat synes, den väx- lande, röda eller gröna färg, som utmärker ifrågavarande defor- mation. Tvenne i Prodomos theatri botanici (I, 12) förekom- mande afbildningar, af hvilka jag här i reproduktion återgifvit den ena, visa dess karakteristiska utseende. Första gången cecidiet af Livia juncorum omnämnes i svensk botanisk litteratur, är i Olof Rudbeck's (»faderns och sonens») Campi Elysii (Glysis wald),1 detta berömda, i imperial- folio utgifna planschverk från Sveriges storhetstid och ett af världslitteraturens märkligaste arbeten, hvilket, om det kunnat fullföljas i ämnad omfattning och enligt den ursprungliga planen (med handmålade, s. k. illuminerade figurer), skulle kunnat värdigt ställas vid sidan af vår tids förnämsta botaniska verk, det monumentala Flora danica. Som bekant är, hindrades för- verkligandet af Rudbeck's stort anlagda plan genom Uppsala- branden år 1702, som förstörde större delen af nämnda stad. Från trycket hade då endast två tomer af Campi Elysii ut- kommit, omfattande den första 558, den andra 623 afbildningar. Af den sagda år utgifna tornen I, hvilken anmärkningsvärdt 1 Titeln skrifves olika, Campi Elysii, Canipus Elysius, Campus Elysii. Se härom utredningen i Johannes Rudbeck's 1911 utgifna bibliografi öfver verket ifråga. LIVIA JUNCORU.M I AIK. OCH DESS GALLBILDNING 147 nog utkom senare än tornen II (tryckt redan 1701), undgingo endast två exemplar att förstöras, det öde, som drabbade samt- Grarnen iunceum folio articulato cum vtriculis. Fig. 1. liga de till omkring 7,000 uppgående, färdigskurna träsnitts- stockarna till arbetets fortsättning. I Campi Elysii, tornen I finnas å sidan 43 tvenne individ af Juncus articulatus afbildade, hvilka visa den af Caspar Bauhin beskrifna missbildningen. Liksom öfver hufvud taget 148 FAUNA OCH FLORA är fallet med de i Campi Elysii aftecknade växtformerna, an- vändes här den i Pinax theatri botanici gifna nomenklaturen. cx.ttuLLta.tc atfqLLaXLX lu^l c -iU „L u~im-CuJs; forxrrLurn ururritc&rifji Fie. 2. Den första afbildningen bär titeln Gramen junceiim folio arti- culato aqnciticiim cimi utriculo prumnn erumpente och återger LIVIA JUNCORUM LATR. OCH DESS GALLBILDNING 1 49 fe n4H* Fic. 3. 150 FAUNA OCH FLORA ett af Livia juncorum deformeradt vegetativt skott; den andra, Gramen junceum folio articulato aquaticum cum utriculis supe- rioribus & paniculis, visar en inflorescens med några basala skottaxlar pä samma sätt ombildade. Att det i bägge fallen är fråga om cecidiet af Livia juncorum, ligger i öppen dag, och att just Juncus articulatus afses, framgår dels af växtens allmänna habitus, dels af bladens å figurerna något öfverdrifvet markerade tvärdiafragmer. Dess af Rudbeck gifna svenska benämning är särdeles betecknande: Bandachtigt tu/gräs med stora gryna baljor. Hvad beträffar nyssnämnda tvenne afbildningar, så röja dessa, till skillnad från verkets öfriga figurer, knappast någon mästarhand. Och hvad som är än mera anmärkningsvärdt, de bifogade namnen jämte synonymiken angifvas icke med tryckta typer, utan äro handskrifna, hvilket gäller, utom för ifråga- varande blad 43, om samtliga foliosidorna 41 — 48 i samma tom. Förklaringen ligger däri, att de nämnda 8 sidorna äro i det mig tillgängliga, Lunds universitetsbibliotek tillhöriga ex- emplar af Campi Elysii, tomus I, icke originalsidor, utan repro- ducerade; de representera till och med en reproduktion i andra hand. Det i Lund befintliga exemplaret tillhör nämligen en fotolitografisk facsimileupplaga af denna tom, som år 1863 ut- fördes genom öfverbibliotekarien Klemming's försorg å Man- delns officin i Stockholm, en upplaga, hvilken omfattade alle- nast 20 exemplar eller i det närmaste samma antal, som finnes i Sverige och utlandet i behåll af tornen II. Originalet till facsimileupplagan är ett tidigare i den engelske naturforska- ren Sherard's bibliotek befintligt och efter dennes död till universitetsbiblioteket i Oxford doneradt exemplar af Campi Elysii, hvilket, såsom varande på sin tid endast utlånt till Sherard, på 1860-talet återbördades till Sverige och numera finnes i Kungl. biblioteket. Detta exemplar saknar, såsom redan omnämnes af Wikström i hans år 1831 utgifna Con- spectus litteraturår botanicse in Suecia, originalsidorna 41-48 och har dessa ersatta genom handskrifna och handtecknade, en komplettering, hvilken torde hafva företagits i Sverige, innan L1VIA JUKCORUM LATR. OCH DESS GALLBILDNING 151 exemplaret gjorde färden till England, sannolikt redan på 1720- talet, då det ägdes af historikern Eric Benzelius d. y. Teck- ningarna måste sålunda hafva kopierats efter det exemplai af samma tom, hvilket då tillhörde Olof Rudbeck d. y., emedan detta var det andra af de två, som räddades, och sålunda det enda fullständiga, som efter Uppsalabranden fanns i behåll. Efter Rl;dbeck's död försåldes sistnämnda exemplar till en af Linné's samtida, den berömde entomologen, friherre Charles de Geer och införlifvades af honom med fideikommissbiblioteket å Leufsta bruk i Uppland. Enligt Wikström (I, 226) hade det emellertid redan i början af 1800-talet där förkommit, och då Klemming år 1863 lät utgifva sin facsimileupplaga, fanns, bort- sedt från några lösa blad,1 endast Oxfordsexemplaret kvar. Nytrycken kommo som följd häraf att innehålla de handskrifna och handtecknade sidorna 41 — 48.2 Från hvems hand ifråga- varande teckningar härröra, är obekant. De intaga, som i det föregående blifvit anmärkt, icke någon rangplats bland de för öfrigt konstnärligt utförda planscherna i Campi Elysii. Emellertid har ett verkligt originalexemplar af tornen I, sannolikt just det ofvan antydda originalet till manuskript- sidorna 41 — 48 i Oxfordsexemplaret och sålunda äfven till motsvarande sidor i facsimileupplagan, återfunnits, nämligen det som förloradt ansedda exemplaret i biblioteket å Leufsta. Det anträffades där på 1870-talet af de båda LiNNÉ-forskarne Ährling och Swederus. Enligt livad nyare forskningar gifvit vid handen, är detta oersättliga och unika exemplar af ett synnerligen stort intresse, emedan, bortsedt från de här före- kommande orieinalsidorna 41 — 48, sidorna 1 — 40 tillhöra en 1 De lösa blad, som äro i behåll af originaltomen I, innehålla icke någon af. sidorna 4l — 48, ej heller finner man några af ifrågavarande sidors afbildningar reproducerade i det aftryck, som verkställdes genom Smith och af denne 1789 utgafs såsom Reliquiae Rudbeckianae, eller i det nyligen upptäckta, måhända frän Linné härrörande, som i ett exemplar finnes i Linnean Societys bibliotek i Lon- don (Rudbeck, IV, 59 ff.). 2 Se härom närmare de i litteraturförteckningen anförda arbetena af Wik- ström (I, 225 ff.), Swederus (II, 557 ff.), Andersson (I, 12), Carlander (I, 118) och Rudbeck (IV, 49 ff). 152 FAUNA OCH FLORA hittills okänd, af Olof Rudbeck själf år 1702 ombesörjd andra upplaga af Campi Elysii, tomus I (Rudbeck, IV, 57). Jag har uppehållit mig vid dessa rent bibliografiska spörs- mål något utförligare än som kanske varit i detta samman- hang nödvändigt. Historien om Campi Elysii erbjuder emel- lertid, som synes, flera rent af romantiska drag, hvilka äfven för biologer torde erbjuda ett visst intresse, och å andra sidan har jag med den utredning, som efter uppgifna källskrifter lämnats af arbetets tom I, dess historia och öden, åsyftat att förklara de tekniska bristfälligheter, man eljest vid betraktande af vissa där lämnade växtafbildningar vore böjd att tillvita det i allt förstklassiga Campi Elysii. För att återvända till utgångspunkten för denna historiska exkursion, skall ytterligare anföras, att Rudbeck i anslutning till det afbildade Gramen janceum meddelat en förteckning öfver de synonymer, hvarunder varieteten ifråga omnämnts i den patristiska litteraturen. Listan, som är särdeles utförlig, om- fattar icke mindre än ett tjugutal arbeten, hvilket visar, att den beskrifna deformationen å Juncus articulatus vid upprepade tillfällen i litteraturen anförts. Det är obekant, huruvida Rud- beck anträffat de exemplar, han afritat, i Sverige. Campi Elysii lämnar härom icke någon upplysning. Det förtjänar dock att i detta sammanhang nämnas, att Rudbeck fattade planen till utgifvande af sitt Campi Elysii vid studium af den berömde tysk-danske botanisten Joachim Burser's stora herbarium, hvil- ket på 1650-talet bortfördes som krigsbyte från Soro akademi i Danmark och sedermera genom Rudbeck's åtgöranden done- rades till Uppsala universitet. Detta från olika länder i Europa sammanbragta herbarium, hvilket ännu i dag besitter stort värde och för den närmare bestämningen af arterna i Bauhin's Pinax theatri botanici kan sägas vara rent af klassiskt, ville Rudbeck söka i viss mån föreviga genom att afteckna dess växtexemplar, hvilka, som han förmodade, eljest kunde råka att förr eller senare förstöras. Det är möjligt, att något ex- emplar i Burser's herbarium legat som original till grund för L1VIA JUNCORUM LATR. OCH DESS GALLBILDNING 1 53 de afbildningar, Rudbeck gifvit af Ju?icus-deformat\onen. Han citerar också Burser, vol. 15, 1, p. 59—60. Huru det förhåller sig härmed, är mig emellertid obekant, då jag icke haft tillfälle att genomgå det BuRSER'ska herbariet. Skulle det emellertid vara så, att Rudbeck själf anträffat i vårt land Livia-cecidiet, är detta dock icke första gången, som det blifvit af botanister i Sverige uppmärksammadt. Den af cecidiet framkallade deformationen å Junciis articulatus om- namnes nämligen 80 år tidigare af den danske naturforskaren Georg (Jörgen) Fuiren, som åren 1622 och 1623 på uppdrag af konung Christian IV af Danmark bereste i botaniskt syfte flera dåvarande danska provinser och bland andra besökte Gottland. Under denna resa, i hvilken deltog en annan be- römd dansk naturforskare, Ottho Sperling, blefvo 49 af dem namngifna växtarter å Gottland anträffade. Bland dessa väx- ter, hvilka Fuiren anfört med till större delen BAUHiN'sk nomen- klatur i en förteckning: Index plantarum indigenarum quas in itinere suo observavit D. Georgius Fuiren [plantae itineris Gothici], intagen i Thomas Bartholini Cista medica, Havniae 1663 (pp. 278 — 293), namnes Gramen junceum cum utriculis, hvilken växt otvifvelaktigt är identisk med en af Livia junco- rum deformerad Juncus articulatus. Lindblom lämnade på 1830-talet en redogörelse för de i Skåne och Blekinge samt på Gottland anträffade växter, hvilka Fuiren i sina artlistor upp- tagit, och vill där (1,381), om ock med tvekan, identifiera ifråga- varande Gramen junceum cum utriculis med Juncus bulbosus (syn. med Juncus compressus och J. Gerardi), ett antagande, som troligen dock är oriktigt.1 Anmärkningsvärdt är, att Fuiren anfört äfven fyndorten för detta cecidium, »inträ Bussvig et Hafflingbon» (Burgsvik och Habblingbo). I tidigare botaniska arbeten är det nämligen endast sällan som dylika, mera bestämda fyndortsbeteckningar meddelas. Enligt undersökningar, som gjorts i senaste tid, ; Härmed är dock ej förnekadt, att Livia juncorum kan äfven å dessa arter bilda cecidium. LAGERHEIM (I, 22) omnämner Iran -\land Mariehamn) ett genom Livia deformeradt individ af Juncus Gerardi. 154 FAUNA OCH FLORA förekommer det af Livia juncorum förorsakade cecidiet flere- städes på Gottland. Lagerheim (1,21) anför det sålunda från Stånga och Skälsö, på hvilka orter det iakttagits å Juncus fascoater Schreb., samt från Mästermyr, där det uppträdde å Juncus lamprocarpus Ehrh. (= J. articulatus L.). A Juncus fuscoater är cecidiet därjämte kändt från Visby. I mitt eget herbarium ligga exemplar af Juncus articulatus, deformerade genom Livia juncorum, hvilka exemplar härröra från Roma myr mot Dalhem och från Slite socken, Stora Rändlen i Mäs- termyr. Cecidiet af Livia juncorum blef först sent identifieradt så- som gallbildning. Linné omnämner det visserligen i sin Flora suecica (III, 113), där det om detsamma heter: »[i varietas vivi- para antumno occurrit in fossis, ubi loco florum, foliorum fasciculi prodeunt», men höll det sålunda för en vivipar höst- form på samma sätt som före honom Bauhin. Först i början af det nittonde århundradet blef denna missbildnings cecido- gena natur utredd och Livias biologi i samband därmed när- mare studerad. Detta skedde genom Latreille, som beskref insekten och gaf den det namn, den fortfarande bär, och Bur- meister (I, 97), som fann ifrågavarande hemipter lefva såsom larv, puppa och imago å Juncus lamprocarpus (= J. articulatus) och förorsaka den förändring af värdväxten, att blommans delar omvandlas i vegetativa blad och därigenom få större omfång.1 Cecidiet finna vi dock första gången år 1870 utförligare undersökt, då nämligen Buchenau — i samband med sina undersökningar öfver vivipariteten hos Juncus öfver hufvud — äfven lämnade en utredning af de för denna cecidogena defor- mation utmärkande egendomligheterna. Buchenau (I, 390) träf- fade den hos Juncus lamprocarpus L., J. supinus L., J. acumi- 1 Dahlbom (I, 132) citerar Burmeister's uppgifter, men anser, att Livia juncorum, barrfloget, tillika förorsakar de utväxter på gran. som kallas gran- äpplen och vanligen finnas i toppen af granskotten. Sistnämnda deformation härrör emellertid af aphider, Adelges abietis Kalt. jämte några andra arter af samma släkte. I.IYIA JUNCORUM I VTR. OCH DESS GALLBILDNING 1 55 natus Michx. var. legitimus Engelm. (den senare växtens namn, J. paradoxus E. Meyer, hänvisar just på denna missbildning) och J. Elliotii Chapm. I ett senare arbete (II, 79) nämner Buchenau ytterligare 5 Juncus-arter, å hvilka cecidiet ifråga iakttagits. Dessa äro Juncus anceps Lah. var. atricapillus Fr. B., J. prismatocarpus R. Br. var. Leschenaultii Fr. B., J niponensis Fr B., J. acutiflorus Ehrh. och J. marginatus Rostk. De deformerade skotten, å hvilka man finner ljust gulbruna eller köttfärgade larver af Livia juncorum med sin plattryckta kropp och korta antenner, utgöra icke blott omvandlade blom- ställningar, utan uppträda mycket ofta äfven å vegetativa sido- skott, ja, till och med å hufvudskottet tätt cfvan marken. Enligt Buchenau äro för gallbildningen följande morfolo- giska egendomligheter karakteristiska. Stamleden förkortas och blifva vanligen alldeles outvecklade, så att bladen skenbart komma att utgå från en och samma punkt och på detta sätt gifva intryck af täta, sammanträngda, nästan kvastlika gytt- ringar. Därjämte kompliceras skottbyggnaden därigenom, att riklig skottbildning inträder från axlarna af nästan samtliga blad, hvilka äro insererade efter en divergens mellan 1/'° och l/3, fast icke fullt regelmässigt, så att skottens ställningsförhållande underkastas mångfaldiga vridningar och förskjutningar. Bladets sliddel blir i ifrågavarande skott mäktigt utvecklad och antager lifligt purpurröd färg,1 medan skifvan starkt reduceras och endast representeras af en kort, ofta bågböjd spets med bibe- hållen grön färg. De nybildade skotten blifva till ett antal af 4 — 6 eller därutöfver samlade till en flera centimeter lång, bred kvast. Detta hvad angår deformationen, när den träffar vegetativa skottsystem. En liknande skottbildning äger emellertid rum i 1 Så länge skotten ännu äro inneslutna inom bladaxlarna och icke direkt utsatta för ljuset, hafva de grön färg. Först i ett senare stadium inträder röd- färgning. I Buchenau's arbete, som skrefs 1870, då växtpigmenternas biokemi ännu var föga undersökt, hyllas den vid den tiden på vissa håll gängse uppfatt- ningen, att den röda färgen uppstår ur den gröna genom omvandling af kloro- fyll. Rödfärgningen framkallas emellertid, som jag på annat ställe (Gertz, I, 45) visat, af anthocyan, ett af klorofyll oberoende, i cellsaften löst rödt färgämne, som i detta fall ymnigt uppträder i grundväfnadens celler. i56 FAUNA OCH FLORA Fie. 4. LIVIA JUNCORUM LATR. OCH DESS GALLBILDNING I 57 perigonbladens axlar. På detta sätt uppstå äfven där stora bladbuskar, hvilka tränga blommans öfriga delar åt sidan och genom sin intensiva näringsabsorption leda till atrofiering af dess sexualblad. För denna, hufvudsakligen i hypertrofiering af bladens vaginaldel sig yttrande kvastbildning, som karakteriserar Livia- cecidiet, har Buchenau (II, 82) föreslagit beteckningen Vagi- nomania. De anatomiska förändringar, som åtfölja deformationen, hafva likaledes i sina grunddrag undersökts af Buchenau. Dessa äro tämligen genomgripande och yttra sig i hypertrofie- ring af grundväfnaden, reduktion eller saknad af de i normala blad förekommande luftgångarna, reduktion af det mekaniska systemet och i svagare utbildning af epidermiscellerna. Tilläggas skall, att de af Livia deformerade J«w«s-skotten särdeles länge (årvis) hålla sig på växplatsen i afdödt tillstånd, hvilket torde hafva sin orsak i en betydande halt på garfämne hos denna liksom hos flertalet andra gallbildningar. Livia juncorum förekommer i vårt land ingalunda sällsynt. Cecidiet har iakttagits, förutom å de redan nämnda gottländska fyndorterna, i Skåne, där det är från flera orter mig bekant1 (Öja mosse, Bingsmarken, Oxie, Stehag vid Ringsjön, Kjeflinge [å Juncus articulatus och J. fuscoater], Kjells Nöbbelöf, Esphult [å Juncus articulatus, J. bufonius och J. supinus], Dufeke bar- mosse [Halmstads socken], Kvinö i Tydingesjön), Småland (Lund i Jersnes socken, hvarest det iakttagits å Juncus silvaticus [L ] Reichard), Bohuslän (Fjällbacka [Lagerheim och Palm, II, 348]). Göteborgstrakten (Göteborg [Wahlberg, I, 38], Hönö [Stora Möet], Jonsered), Dalsland (Forsbacka), Uppland (Väddö [Lager- heim, I, 31], Söderby [Carls socken]), Södermanland (Dalarö enligt Lagerheim och Reuter [I, 204], hvilken senare forskare uppgifvit cecidiet förekomma å Juncus conglomeratus, en upp- gift, som dock torde bero på felbestämning af värdväxten), 1 Där ingen särskild uppgift beträffande värdväxten meddelas, åsyftar jag följande förteckning öfver fyndorterna arten Juncus articulatus. 158 FAUNA OCH KLORA Nerike (Örebro), Värmland (Ekenäs [å Juncus ustiilatiis Hoppe]) och Öland (Lenstad [Lagerheim]). Enligt Lagerheim (I, 22) förekommer cecidiet på Juncus Gerardi vid Mariehamn å Åland.1 Hvad beträffar insekten, var denna redan af Zetterstedt (I, 306) känd från flera provinser i vårt land, bland andra från södra Lappmarken, där den likväl uppgifves förekomma säll- synt. Enligt Reuter (II, 147) är den anträffad i följande land- skap: Skåne, Öland, Småland, Öster- och Västergötland, Bohus- län, Nerike, Södermanland, Stockholm, södra Lappmarken. Livia juncorum torde sålunda vara utbredd öfver hela Sverige, möj- ligen med undantag af landets nordligaste delar och regio alpina. För att än en gång dröja vid Rudbeck's Carnpi Elysii, ut- gångspunkten för denna skiss, så räddades undan branden 1702, förutom de redan nämnda exemplaren af tomerna I och II, intill 6,000 handritade och handmålade planscher till arbe- tets fortsättning. Efter Olof Rudbeck d. y:s död 1740 för- såldes dessa, jämte det unika exemplaret af tornen I och andra värdefulla alster af de båda professorerna Rudbeck's natur- historiska forskning, till deGeer's fideikommissbibliotek åLeufsta. När Swederus i sin lefnadsteckning öfver Olof Rudbeck d. ä. säger, att ifrågavarande planscher på 1870-talet där upptäcktes af Ährling och Swederus (I, 569 ff.), så vittnar denna upp- gift om, huru det märkliga verket Carnpi Elysii råkat efter 1 I Europa har cecidiet af Livia juncorum iakttagits på icke mindre än 15 olika Juncus-arter, hvilka Houard sammanställt i sin stora cecidologiska handbok (I, 99; 111, 1278). Dess geografiska utbredning synes vara särdeles vidsträckt. Åtminstone uppträda med Zif/a-cecidiet öfverensstämmande galler såväl i Ame- rika å Juncus marginatus (utbredd i Nord-, Mellan- och Sydamerika), J. acumi- natus (Nordamerika) och J. Elliotii (södra Förenta Staterna) som i Ostasien å J. prismatocarpus och J. uiponensis (Japan). (Buchenau, II, 79). I Lunds botaniska institutions extraskandinaviska herbarium visa följande Juncus-arter cecidiet ifråga: Juncus lamprocarpus Ehrh. (prope Goettingam frequentissime; Neisse [Schlesien]), J. obtusiflorus Ehrh. (in paludosis prope Cam- bridge), J. acuminatus Michx. (Calgary [distriktet Alberta, Canada]) och J, cana- densis J. Gay (Andover [Massachusetts, U. S. A ]). Såsom värdväxt för Livia juncorum torde den sistnämnda Juncus-arten vara för vetenskapen ny. LIVIA JUNCORUM LATR. OCH DESS GALLBILDNING 159 halftannat sekel i glömska. Redan i sin 1831 utgifna Con- spectus litteraturae botanicae in Suecia omtalar dock Wikström (I, 228), att å Leufsta då funnos de 11 till Campi Elysii hörande manuskripttomerna. Dessa bära numren 2 — 12. Den första delen förstördes nämligen vid Uppsalabranden jämte så många andra skatter, bland Ii vilka t. ex. befunno sig två af det Bur- SER'ska herbariets 25 fasciklar, hvilka Rudbeck vid det tillfället hade till låns. En närmare undersökning af dessa Rudbeck's efterlämnade originalteckningar, hvilka endast äro bekanta genom en kortfattad redogörelse af Swederus (II, 572, III), torde säkerligen bringa i dagen åtskilligt af värde och ytterli- gare rehabilitera de båda professorerna Rudbeck's anseende såsom botaniska forskare. Från den yngre Olof Rudbeck härrör en 1701 utgifven tom af ett annat monumentalverk, Lapponia illustrata (Nora Samolad). Detta, hvilket liksom Campi Elysii afbröts genom Uppsalabranden, afsåg att i 12 tomer gifva en beskrifning af Lappland, bland annat dess växtvärld. Dess bättre finnas äfven af detta verk i behåll de handritade planscher, som, konstnär- ligt utförda af Andreas Holtzbom, skulle influtit i arbetets botaniska del. Liksom manuskriptet till Campi Elysii förvaras de å Leufsta. På 1840-talet undersöktes de af Hartman, som senare i en uppsats lämnade en identifiering af de afbildade växtformerna. En kort beskrifning af de för vetenskapen nya växter, som Rudbeck anträffat på sin lappländska resa, härrör redan från år 1720. I Hartman's uppsats (I, 66) omnämnes en å manuskript- sidan 41 afbildad egendomlig 5a//>-art. Om denna heter det: »S.(alix) Caprea (3 luimilior: en qvist med den monströsa af insecter bildade blomlika skålen, som ofta förekommer på Viden och fordom gaf anledning till Salices rosece. Äldre påskrift: 5. latifolia Rosea alpina; sedan införd i Act. Lit. Su. 1720 med liten ändring i namnet.» I Rudbeck's förteckning från år 1720 (af allt att döma har denna i Acta Literaria Sueciae förekommande notis icke af IÖO FAUNA OCH FLORA Rudbeck själf publicerats) kallas ifrågavarande växt (III, 100) Salix alpina latifolia rosea. Denna videros, Salix rosea eller Rosa salicina, som den också kallats, är ingenting annat än en af gallstekeln Rhabdo- p/iaga rosaria H. Löw härrörande gallbildning. För denna är utmärkande, att skottets internodier förkortas och att bladen, hvilka erhålla kortare och bredare skifvor, sammanträngas till en rosliknande gyttring. Dylika i ögonen fallande deforma- tioner förekomma i Sverige flerestädes och träffas icke minst i Lappland allmänt. Linné omnämner cecidiet i flera bland sina skrifter. Han fann det redan under sin lappländska resa 1732 i Gästrikland och gjorde i dagboken för den 13 maj föl- jande anteckning om detsamma: »Här såg jag en ömnoghet af Salix rosea, hkn fält alla sina fjohlgambla blad, allenast desse suto in summis ramulis lika calyces Carthami, sed colore de- perdito; ratio.» (Linné, I, 11). I manuskripttomen till Nora Samolad träffas enligt Hart- man (I, 54) å sidan 12 en steril stjälk af Vaccinium Vitis Ida?a L. med röda blad. Månne icke denna afbildning representerar ett å växten ifråga uppträdande, af Exobasidium Vaccinii (Fuck.) Wor. förorsakadt mykocecidium? Till slut skall också erinras om det på sidan 5 i samma manuskripttom afbildade, senare af Linné i Flora lapponica (II, 252) och Flora suecica (III, 337) omnämnda individet af Urtica urens med rödfläckiga blad utan blommor, hvilket Rud- beck anträffat >extra Pomeria urbis Torneå». I växtkatalogen från år 1720 kallas växten (III, 100) Urtica urens minor, foliis eleganter variegatis, caule intorto rubente. Den förmodan ligger nära, att det äfven här är fråga om ett cecidium, nämligen det karakteristiska, af Aecidium urticae förorsakade mykocecidiet, hvilket yttrar sig i lokal rödfärg- ning af bladskifvan jämte krökning och förtjockning af blad- skaft och stamled. Samma uppfattning, att den s. k. Rudbeck'- ska nässlan, hvilken Linné betraktat som en särskild varietet af Urtica urens, torde vara en deformation af cecidogen natur har äfven uttalats af Th. M. Fries. I den af honom utgifna LIVIA JUNCORUM I.ATR. OCH DESS GALLBILDNING 1 6 1 svenska upplagan af Linné's Flora lapponica (II, 350) har näm- ligen Fries bifogat följande not: '»Straxt utom Staketet i Törnen (Torneå) fann Rudbeck >en myckit rar nässla med wriden röd stiälk och bladen halfwa delen röda och halfwa parten gröna », hvilken han skyndade att afbilda. Tvifvelsutan var det en parasitsvamp, som gifvit upphof till afvikelsen.' Dock, detta är endast gissningar. Huruvida de träffat det rätta, kunde lätt fastställas, om de outgifna, handtecknade planscher, som tillhöra de båda Rudbeck's efterlämnade skrif- ter, deponerades å något af rikets offentliga bibliotek och på detta sätt blefve för vetenskaplig forskning tillgängliga. Citerad litteratur. Aksel Andersson. Bibliographia Klemmingiana 1844 — 1889. Förteckning öfver de af öfverbibliotekarien G. E. Klemming från 1844 till 1889 författade och utgifna skrifter. Thomas Bartholinus. Cista Medica. Havniae 1663. Caspar Bauhinus. tcooBdoulo; theatri botanici. Francofurti ad Moenum. Anno iMDCXX. . -ivccc; theåthri botanici sive index in Theophrasti, Dioscoridis, Plinii et botanicorum, qui a seculo scripserunt, opera. Basileae MDCXXIII. Franz Buchenau (I). Kleinere Beiträge zur Naturgeschichte der Juncaceen. VII. Ueber die Erscheinung der Viviparie bei den Juncaceen. (Ab- handlungen des naturwissenschaftlichen Vereines zu Bremen. II. 1870. p. 387-) . (II) Ueber Knollen- und Zwiebelbildung bei den Juncaceen. (Flora öder allgemeine botanische Zeitung. Neue Reihe. 49. Jahrgang. Mar- burg 1 89 1. p. 71.) Burmeister, H. Handbuch der Entomologie. Zweiter Band. I. Berlin 1835. Carländer, C. M. Svenska Bibliotek och Ex-libris. II. Första afdelningen. Andra upplagan. Stockholm 1902. Dahlbom, G. Kort underrättelse om Skandinaviska Insekters allmännare skada ocli nytta i hushållningen. Lund 1837. Gertz, O. Studier öfver anthocyan. Akademisk äfhandling. Lund 190$. Hartman, C. I. Olof Rudbecks Lappska vexter. (Botaniska Notiser för år 1841. Lund 1841: pp. 49, 65.) HOLMSTRÖM, I. A. L'tkast till Svenska Florans Literatur-Historia. (Nya Bo- taniska Notiser för år 1849. Stockholm 1849. pp. 105, 156.) Houard, C. Les zoocécidies des plantes d'Europe et du Bassin de la Médi- terranée. Torne I — III. Paris 1908— 191 3. LäGERHEIM, G. (I) Baltiska zoocecidier. (Arkiv för Botanik. Band 4. N:o 10. Uppsala 1905.) Fauna o. Flora 1915. Haft. 4. \ \ I 62 FAUNA OCH FLORA Lagerheim, G. (II) och Palm, B. Zoocecidier från Bohuslän. (Svensk Bota- nisk Tidskrift. Band 2. Stockholm 1908. p. 340.) Lindblom, A. E. Om O. Sperling och G. Fuirén samt deras bidrag till Skan- dinaviens Flora. (Physiographiska Sällskapets Tidskrift. Första bandet. Lund 1837—1838. p. 360.) Carl von Linné. (I). Iter Lapponicum. Andra upplagan, ombesörjd af Th. M. Fries. (Skrifter af Carl von Linné, utgifna af Kungl. Svenska Vetenskapsakademien. V. Uppsala 191 3.) Caroli Linnaei (II) Flora Lapponica. Öfversatt till svenska språket af Tu. M. Fries. (Skrifter af Carl von Linné, utgifna af Kungl. Svenska Vetenskapsakademien. I. Uppsala 1905.) — Originalupplagan tryckt 1735— 1738. . (III) Flora Svecica. Editio secunda. Stockholmiae 1755. Reuter, O. M. (I) Från Dalarö i September (1880). Entomologisk skizz. (Entomologisk Tidskrift. Band I. Stockholm 1880. p. 201.) . (II) Till kännedomen om Sveriges Psylloder. (Entomologisk Tidskrift. Andra årgången. Stockholm 1881. p. 145.) Ross, H. Die Gallenbildungen (Cecidien) der Pflanzen, deren Ursachen, Ent- wickelung, Bau und Gestalt. Ein Kapitel aus der Biologie der Pflan- zen. Stuttgart 1904. Olof Rudbeck. (I) Campi Elysii liber primus, opera Olai Rudbeckii, patris & filii, editus Upsala;. Then första delen af Glysis Wald igenom Olof Rudbäck, fadren och sonen, uthgången och tryckt uti Upsala åhr 1702. — Liber secundus, Then andre delen, Upsala åhr 1701. , Filius. (II) Nora Samolad sive Lapponia illustrata et Iter per Uplandiam, Gestriciam etc. — Nora Samolad eller Uplyste Lapland. Medh Resan genom Upland, Gestrikland etc. Upsalae 1701. . (III) Index Plantarum praecipuarum, quas in Itinere Lapponico Anno 1695 observavit Dn. Olaus Rudbeck, filius. (Acta Literaria Suecut. Upsalae 1720. p. 95.) Johannes Rudbeck. (IV) Campus Elysii. Några bibliografiska anteckningar. (Samlaren, tidskrift utgifven af Svenska Litteratursällskapets arbetsutskott. Trettioandra årgången. Uppsala 191 1. p. 49.) Smith, J. E. Reliquias Rudbeckianaä. Londini 1789. Swederus, M. B. (I) Botaniska trädgården i Upsala 1655 — 1807. Ett bidrag till den svenska naturforskningens historia. Falun 1877. . (II) Olof Rudbeck den äldre, hufvudsakligen betraktad i sin verksamhet såsom naturforskare. (Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och in- dustri. Första årgången. Stockholm 1878. pp. 441, 551.) . (III) Die zehn letzten Theile des Werkes »Campi Elysii» von Olof Rudbeck. Ein Beitrag zur Geschichte der schwedischen Xaturforschung. (Botanische Zeitung. Siebenunddreissigster Jahrgang. Leipzig 1879. p. 25.) Wahlberg, P. F. Flora Gothoburgensis. Prasside C. P. Thunberg. Upsaliae MDCCCXX. Wikström, J. E. Conspectus litteraturs botanicas in Suecia ab antiquissimis temporibus usque ad finem anni 1831. Holmiaj 1831. Zetterstedt, J. Wt. Insecta Lapponica. ^Lipsia; MDCCCXL. 1. 1 VIA JUNCORUM LATR. OCH DESS GALLBILDNING I 63 Förklaring till figurerna. Fig. 1. Juncus articulatus, deformerad genom Livia juncorum. Facsimile af Caspar Bauhin's figur 1620. Fig. 2. Juncus articulatus. Af Livia juncorum deformeradt vegetativt skott. Facsimile efter Olof Rudbecks Campi Elysii, 1702. Fig. 3. Juncus articulatus. Af Livia juncorum deformerad inllorescens. Facsimile efter Olof Rudbeck's Campi Elysii, 1702. Fig. 4. Juncus articulatus med cecidier, förorsakade at Livia juncorum. Hälften af den naturliga storleken. — Efter Ross. Två märkliga renhorn. Af Erik Bergström. [ET har genom en mångfald iakttagelser blifvit ikonstateradt, att hjortdjurens horn stå i en märk- ■P^jlig, bestämd relation till vissa andra organ i jj djurkroppen. Sålunda har man, främst genom I studium af kronhjort och rådjur, kunnat fast- ^sä*~^äilslå> att vid skador, defekter eller kastreringar af könsorganen äfven hornen i väsentlig grad blifvit defekta eller ombildade. Vidare har man kunnat leda i bevis, att äfven vid skador i extremiteterna, såsom benbrott, halta och dylikt, hornen blifvit afvikande och ej nått sin fulla utbildning. För det synnerligen svåra studiet af hithörande problem är renen ett särskildt lämpligt objekt. Genom djurens tamhet och talrika förekomst äro dels iakttagelser och experiment här betydligt lättare att göra än beträffande andra hjortdjur, dels de intressanta fallen lättare att anträffa. Hitintills har emel- lertid renen i detta afseende blifvit mycket förbisedd, främst beroende därpå, att renarna under den lämpliga årstiden be- finna sig på mera obanade trakter i fjällen. Redan ett samtal med de renskötande lapparna ger vid handen, att bland renarna exempel på hornrelationer af olika slag ingalunda äro sällsynta. Sålunda ha lapparna genom de årligen förekommande, omfattande kastreringarna af rentju- rarna tillfälle att iakttaga det icke obetydande inflytande, som denna procedur utöfvar beträffande hornens konsistens, fejning, fällning m. m. Emellertid känna lapparna äfven relationerna TV A MARK LIGA RENHORN l65 mellan skadade extremiteter och horn. De ha i stort sedt gjort fullständigt samma iakttagelser som vetenskapsmännen be- träffande kronhjortar och rådjur och ha till och med en för- klaring till hands. Enligt lapparna är det egentligen blott vid skador å bakbenen, som äfven hornen bli influerade. Blir det högra bakbenet skadadt, blir enligt deras iakttagelser det högra hornet litet och outveckladt, blir vänstra bakbenet defekt, in- verkar det på det vänstra hornet. Bli bägge bakbenen skadade, bli äfven bägge hornen abnorma. Enligt lapparnas mening Foto Th. Lindfors. Fig. 1. Hornkrona af i högra bakbenet skadad rentjur, från sidan och framifrån. skulle nu dessa märkliga förhållanden vara att förklara på föl- jande sätt: mellan klöfvarna på bakbenen (men ej på fram- benen) sitter en stor, tofsliknande körtel, af lapparna kallad njuolla (pilen). Denna körtel afsöndrar under hornväxnings- perioden ett sekret. Under hornväxningen kan man iakttaga, hur renen gång på gång lyfter upp än det ena än det andra bakbenet och närmar mynningen af denna körtel till spetsen af hornanlagen, hvilka han liksom gnider mot körteln. Lapparna bruka säga, att renen därvid smörjer hornen. Denna smörj- ning anse lapparna vara själfva grunden till att hornen växa ut, renen anses därigenom liksom »göra hornen». Blir renen nu genom någon skada i bakbenen urståndsatt att lyfta upp i66 FAUNA OCH FLORA dessa och smörja hornen, upphöra enligt lapparna dessa na- turligtvis» att växa. Däraf relationen. Det har synts mig vara af intresse att kunna framvisa några fullt säkra exempel på det slag af hornrelationer, som lapparna söka förklara genom den nämnda berättelsen. Det ena af de här anförda fallen gäller en ren, hvilkens högra bak- ben blifvit afbrutet och därpå åter hopläkt (fig. 1). Som synes är det vänstra hornet fullständigt normalt, medan det högra är synnerligen defekt. Istagg och ögontagg äro visserligen Foto Th. Lindfors. Fig. 2. Hornkrona af i bägge bakbenen skadad rentjur, från sidan och framifrån. normalt, om än svagt utvecklade, men stången är helt afvikande. Dels är den fullständigt utan grenar, dels och framför allt är den synnerligen oregelbundet böjd, med kurvor helt skilda från de för det normala renhornet karakteristiska. Stången ger närmast intryck af att helt ha kommit utanför någon för till- växtsystemet reglerande kraft. Det andra hornet härrör från en ren, hvilkens bägge bak- ben blifvit i mindre grad skadade, dock så att renen haltat på dem bägge. Äfven här är det endast stången som influerats, i det den på bägge hornen är utan taggar. Stången har i detta fall bibehållit betydligt mer af sin karakteristiska böjning, dock är den på bägge hornen betydligt rakare än normalt (fig. 2). TYA MÄRKLIGA RENHORN I 67 Beträffande den vetenskapliga förklaringen till de skildrade fenomenen, torde i stort sedt kunna sägas, att intet som helst med säkerhet är kändt. Talrika teorier angående saken ha blif- vit uppställda, men ingen uppbäres ännu af fullt otvetydiga bevis och experiment. Med afseende på hvad som i ofvanstående uppsats yttras om relationen mellan klöfkörteln och dess sekret samt horn- tillväxten hos renarna, så är det ju visserligen svårt att därom uttala något bestämdt omdöme. Det torde dock näppeligen kunna antagas, att lapparna ha rätt, då de tillskrifva ifråga- varande körtelsekret någon för horntillväxten betydelsefull di- rekt skapande kraft, så att renarna med användning däraf skulle kunna tänkas »göra» hornen. Däremot torde det kunna tillåtas att uppställa en annan hypotes, som tillsvidare torde kunna få anses lika god som någon annan. Den ifrågavarande körteln mellan klöfvarna är en fettkörtel, och dess afsöndring är fettartad. För åtskilliga blodsugande insekter synes ett fettartadt resp. oljeartadt öfverdrag vara motbjudande af en eller annan anledning. Jfr t. ex. det allmänt bekanta medlet att hålla bort fäflugor från hästar genom att smörja bomolja på de mest hemsökta ställena. Hornen äro hos hjortdjuren, såsom är väl kändt, under tillväxten synnerligen blodfulla och därför, framför allt i de mindre täthåriga, kolflika spetsarna, ut- satta för anfall af blodsugande insekter, som orsaka blodför- lust och klåda. Om nu renen med tillhjälp af den hårborste, som sticker fram ur klöfkörtelmynningen, penslar det fett- artade sekretet öfver spetsarna på de växande hornen, torde detta kunna medföra en lisa, som utgör nog förklaring för smörjningen. Om smörjningen kan indirekt genom afhållandet af blodsugande insekter bidraga till hornets tillväxt är mera ovisst, men ej alldeles uteslutet, då man tager hänsyn till rike- domen på mygg och andra blodsugande insekter i Lappland. Dock torde en sådan förkrympning, som i här ofvan omtalade intressanta fall, knappt kunna ha sin grund uteslutande i ute- 1 68 FAUNA OCH FLORA blifven smörjning utan i benskada på annat sätt, allmän för- svagning, materialets användning på annat håll o. s. v. Såsom förf. mycket riktigt omnämner, har man gjort analoga iakt- tagelser på andra hjortdjur förut. Men vi hoppas, att förf. skall fullfölja sina undersökningar på renar och fullt utreda frågan. Red. Staren häckande i Västerbottens lappmark. Af Erik Bergström. nder en tids vistelse i de västliga delarna af Tärna socken i Västerbottens län innevarande 'år har jag haft tillfälle att till min förvåning iakttaga, att staren i dessa nordliga trakter är en ingalunda sällsynt häckfågel. I byarna rr^.^Ä Limasjö (vid Öfver-Uman), Umfors (strax öster om Öfver-Uman), Klippen, Björkfors (bägge vid landsvägen Öfver-Uman— Tärna) och Laisholm (vid norra sidan af sjön Stor-Laisan) förekommer nämligen staren häckande med ett till fem par i hvarje by. Hans häckningsplats utgöres genom- gående af boningshusen i byarna, där han reder sitt bo i sido- gaflarna på -takröstet», mellan brädfodringarna och själfva timringen. Det torde vara af intresse att observera, att samt- liga de anförda lokalerna ligga i den rena björkskogsregionen, långt ofvan barrskogsgränsen, å en höjd öfver hafvet af mellan 450 (Laisholm) och 520 (Umasjö) meter. Som var att vänta, är staren i dessa trakter alldeles »ny» som häckfågel. Han har tidigare brukat visa sig då och då i enstaka exemplar, hvilka dock snart dragit sin färde igen. Först på de allra senaste åren har han däremot blifvit bofast. Äldst som häckfågel tycks han märkligt nog vara i byn Lais- holm, den östligaste af förekomsterna. Där har han, enligt en som det synes dock något osäker uppgift, funnits häckande 170 FALNA OCH FLORA i ett enda par åtminstone i 10 års tid. I de öfriga byarna uppges det däremot vara först under de sista 4 — 5 åren, som den begynt uppträda som häckfågel. Till en början säges han ha förekommit blott i några enstaka par, men från och med det förflutna året iakttogs han blifva betydligt allmännare. Nu torde i hela Tärna socken förekomma åtminstone 10 — 15 par häckande starar. Den egendomliga, svarta fågeln väckte naturligtvis blard befolkningen icke så liten sensation, då den först började visa sig mera talrikt. Man hade ganska märkliga funderingar om, »hvad det kunde betyda». Numera har dock befolkningen, tack vare turisttrafiken, ganska väl reda på dess fredliga egenskaper och fågeln ses öfverallt med mycket blida ögon och ofredas på intet sätt. Äfven namnet stare är nu genom turisterna ganska allmänt kändt bland befolkningen. Beträffande den väg, som staren kommit, torde utan vidare Norge kunna anges som dess ursprungsland. Vid den när- maste norska kustorten, Mo i Rånen, förekommer staren mycket talrikt och plausibelt synes, att han letat sig därifrån öfver de ganska låga gränsfjällen till Tärna. Vägen är icke lång, till det närmast belägna Umasjö c:a 7V2 mil, till det längst bort belägna Laisholm c:a 1 1 mil. Orsaken till, att han först på senaste tiden börjat bli bofast på svenska sidan, är svår att utleta. Mycket antagligt är dock att den sammanhänger dels med byggandet af en landsväg mellan östra ändan af Öfver-Uman och Tärna kyrkoplats, dels med den ifrigare od- lingen kring de svenska byarna. Af allt att döma synes staren i dessa nordliga trakter vara mycket starkt bunden till män- niskan och knappast företaga vare sig några rekognoscerings- turer eller bosättningar annat än efter de större stråkvägarna. Möjligen har den lifligare trafik, som blifvit en följd af lands- vägen, inverkat på staren därhän, att han med större trygghet letat sig fram mot öster. Den utvidgade odlingen återigen har antagligen väsentligt ökat starens möjlighet att finna föda. Det synes nämligen uteslutande vara å de odlade partierna, han letar och finner den erforderliga näringen. STAREN HÄCKANDE I VÄSTERBOTTENS LAPPMARK 1 7 I Huruvida på den nu inslagna vägen kan förväntas en större kolonisation af starar längre in mot Sverige, är gifvetvis myc- ket vanskligt att bedöma. En särskild omständighet förefaller emellertid bestämdt tala emot en dylik tanke. I södra Sverige är staren mycket starkt bunden till löfskogarna och alldeles särskildt till ekdungarna. Barrskogen flyr han däremot. Det är påfallande, att de örtrika björkskogar med yppig undervege- tation, som så synnerligen allmänt förekomma just i de skild- rade trakterna af Tärna, i många stycken likna de af staren gouterade löfskogarna i södra Sverige. Den i de östiga delarna af Tärna förekommande barrskogsregionen har däremot i sin helhet ej alls några lummiga löfskogspartier att bjuda. Sanno- likt kommer därför barrskogsregionen äfven i framtiden att bilda den naturliga muren mot starens utbredning åt öster. I någon mån tydande härpå är uppgiften, att staren några gånger visat sig kring det i barrskogen belägna Björkvattnet i Tärna (391 m. ö. h., c:a 12 mil från Mo i Rånen), men aldrig häckat där, trots betydligt mildare klimat och afsevärdt framskriden odling. H Val hajen, Rhineodon typus Smith. Den största af alla fiskar. Af Einar Lönnberg. |P^l^.jWWtt]|ffiiiii]iH't haj är hos de flesta, som ej äro fack- IWllMfflKlaK™ 11KI11, förbundet med tanken på stora, glupska WJIIMEW Ml:0(-'n '"ofgiriga varelser, som utgöra hafvens BBlfflgW B; skräck och fasa. Sant är ju också, att åt- jgj H^killiya dylika hajarter finnas, såsom t. ex. HBH Klblåhajen Carc har ias glaucus och dess släktingar och den ännu större och farligare människoätarhajen, Carcha- rodon rondeletii, som lefver i varma haf och lär kunna bli 10 — 12 m. lång. Men lyckligtvis är det stora flertalet af haj- arter, som befolka hafven, helt ofarliga för människor. Detta gäller ej blott om de smärre arterna, utan äfven för många af de större, ja, t. o. m. om de allra största. Den äfven i Nord- Atlanten och utanför norska kusten förekommande brugden, Cetorhinus maximus, som har en kolossal kroppsmassa och blir öfver 10 — 12 m. lång, lifnär sig sålunda uteslutande af smärre hafsdjur. Dessa silar han ur vattnet med tillhjälp af mycket långa och smala hornartade utskott, som bilda liksom en kam på gälbågarnas insida. Hans sätt att nära sig är alltså ungefär detsamma som hos sikar, sillar och andra planktonätare. Något liknande gäller äfven om den, så vidt man känner, största af alla nu lefvande hajar, hvalhajen, Rhineodon typus Smith. HVALHAJEN 173 Närmast med anledning däraf att för ett par år sedan en dylik jättefisk fångades i trakten af Miami i södra Florida, liar en amerikansk zoolog, E. W. Gudger, gjort en sammanställning af, livad man har sig bekant rörande denna väldiga haj, dess utseende, förekomst o. s. v. Ur denna skildring har i hufvudsak det följande hämtats. I april 1828 harpunerades en stor haj vid Goda Hopps- udden och föll lyckligtvis i händerna på en naturvetenskapligt intresserad läkare, Dr. Andrew Smith, som sålunda fick tillfälle att beskrifva och gifva namn åt denna intressanta fisk. Såsom särskildt karakteristiskt framhöll han, att tänderna voro små och ordnade i längsrader på sådant sätt, att de bildade ett band i öfverkäkens främre del och ett motsvarande i under- käken. Från denna egenskap hämtades släktnamnet, som här- ledes från det grekiska ordet pivvj (rhine), fil, och o&oö? (odous) tand, d. v. s. de små spetsiga tänderna bildade tillsammans liksom en fil. Äfvenledes omtalades, att den vida munnen öppnade sig i spetsen af det breda, aftrubbade och nedtryckta hufvudet, d. v. s. nosen sköt ej fram förbi munöppningen, så att denna kom att ligga på undersidan af hufvudet såsom eljest är det vanliga förhållandet hos hajar. Kroppen hade längsåsar på sidorna och en tydlig köl på hvardera sidan af stjärtspolen. Analfenan satt ungefär rätt under den bakre ryggfenan. Färgen var grå med talrika hvita fläckar och streck på rygg och sidor, undertill rödhvit. Detta första exemplar var 15 fot långt och 9 fot i omkrets. Det inköptes för Parisermuseet. Det dröjde emellertid länge, innan ytterligare något exem- plar kom till zoologernas kännedom. När Muller och Heule 1841 skrefvo sitt stora berömda arbete öfver Plagiostomerna, hade de därför blott typexemplaret att basera sig på. Är 1849 lämnade Smith en ny och utförligare beskrifning jämte en god afbildning (se fig. 1). Under de följande åren omnämndes i litteraturen jättehajar af »ofta 40 och stundom 60 fots längd» från skilda ställen i den Indiska oceanen, och vissa af dessa, som uppgifvas varit fläckiga, torde tämligen säkert kunna hän- föras till den ifrågavarande arten. Ar 1865 beskref den ameri- I 7 4 FAUNA OCH FLORA kanske ichthylogen Th. Gill med stöd af bristfälligt material af en fläckig jättehaj från kaliforniska golfen en ny art, som han kallade Micristodus punctatus. Men senare undersökningar ha visat, att denna åtminstone hör till samma släkte som Rhineodon. Nästa meddelande om dessa jättehajar kommer ånyo från Indiska oceanen. En viss Perceval Wright omtalar 1870, att de voro allmänna vid Seychellerna. Han säger sig ha sett exemplar af öfver 50 fots längd, och »trovärdiga män, vana att uppskatta längden af kaskeloter», skulle ha meddelat honom, att 70 fots exemplar förekommo. Några bidrag af något värde till kännedomen om hvalhajen har dock Wright Fig. 1. Hvalhajen enl. Smith. ej lämnat, ehuru han säger sig ha haft flera exemplar till för- fogande. Han omtalar emellertid, att den trots sin oerhörda storlek är alldeles ofarlig. Är 1883 fick chefen för museet i Colombo på Ceylon ett exemplar af 23 fots längd, 13 fots om- krets och 3 fots bred mun. Detta uppstoppades i nämnda museum. Sex år senare strandade ett nästan lika långt exem- plar vid Madras och troddes först vara en hval. Samma och följande år erhöllos flera smärre exemplar vid Ceylon. År 1883, då det italienska forskningsfartyget Vettor Pisani låg i Panama- bukten, varsnades en stilla dag flera väldiga hajar. Man begaf sig ut i båtar och lyckades harpunera en af dessa. Den bog- serade flera båtar under mera än 3 timmars tid med 2 knops fart, men dukade slutligen under af blodförlusten och släpades då upp på stranden, emedan den var för stor att hissas ombord. HVALHAJEN I 75 Denna erfarenhet visar, att hvalhajen hvarken är särdeles snabb eller våldsam. Ar 1901 i juni blef en stor haj af omkr. 10 m. längd in- trasslad i ett drifgarn utanför Kap Inubo, Japan. Den tillvara- togs och stoppades upp, hvarefter K. Kishinouye hade tillfälle att beskrifva den. Han trodde nämligen, att det var en ny art och kallade den därför Rh. pentalineatus, emedan dess hud var glatt, utan några hudtänder längs fem köllika upphöjningar, en i midten af ryggen och två på hvardera sidan. Den skulle äfven ha något olika tänder och läppveck än Rh. typus. Kishi- nouye påpekar bl. a. gälöppningarnas enorma storlek. Den andra gälspringan, som var längst, mätte 86 cm. Samma egen- skap hade dock äfven visats på Smith's figur. År 1902 strandade en Rhineodon vid Ormond, Florida. Vidare finnas uppgifter om artens upprepade förekomst vid Peru, Java, Filippinerna och i Bengaliska viken under 1900-talet. Häraf framgår, att hvalhajen kan träffas i nästan alla var- mare haf, men att den tydligen är mest talrik i det Indiska. Det senaste fyndet, som just gifvit upphof till Professor Gudger's sammanställning, torde förtjäna att något närmare omtalas. En vacker majmorgon 1913 varsnade en kapten Thompson stjärtfenan af en stor haj i närheten af en viadukt vid Knights Key, Florida. En båt sattes ut, och man begaf sig i väg för att harpunera den. Inom kort hade man nått fram till hajen, som då var blott 3 — 4 fot under vattenytan, så att man mycket tydligt såg dess fläckiga rygg, och Thompson slungade harpunen i honom. Detta skedde ungefär vid Va 10 tiden på morgonen. Flera fiskarbåtar kallades till hjälp, och man »lyckades så småningom med hjälp af en skarp krok kastad öfver fiskens nos få upp hans kropp närmare vattenytan». Under dagens lopp skötos omkring 40 — 50 skott med kulgevär mot hans rygg. Ett hagelskott, som aflossades på »ungefär 2 fots afstånd från hans rygg, studsade från honom» och gjorde blott en obetydlig grop i hans rygg. Fisken cirklade omkring i bukter af en half engelsk mils storlek till och från viadukten åtskilliga gånger, och vid ett tillfälle kl. 1 på middagen, då 176 FAUNA OCH FLORA tidvattnet rann med stor hastighet, fruktade man, att han skulle gå ut. Men så skedde ej, utan han beskref ytterligare en cirkel inåt land. Något verkligt aktivt motstånd gjorde han ej, utan bara sam långsamt med stjärtfenan, som hela tiden delvis var öfver vattnet, beskrifvande en båge af 8 — 10 fot, långsamt och regelbundet. Flera harpuner voro indrifna i hajens kropp och en lina var fäst i stjärt- och en i ryggfenan. Omkring kl. V26 på e. m. gjorde han sin sista cirkelbukt in mot land, och man fick honom riktad mot en sandbank, där han slutligen strandade Fig. . Hvalhajen uppdragen på en slip vid Miami. Ofvanför det uppspärrade gapet synas näsborrarna och på hajens venstra sida det lilla ögat. och bands med linor fast vid pålar och åror, som stuckos ned i sanden. För att döda honom band man en knif på en stång och skar därmed ett hål i hufvudet för att nå hjärnan. Därvid fick man karfva igenom brosk af »3 tums tjocklek». Nästa dag fördes hajen åter ut i vattnet, och med hjälp af en bogserbåt fick man den så småningom till Miami.1 Den blef där flådd och uppstoppad. När hajen låg på sandbanken, mättes den af 1 Denna fångsthistoria har i hög grad utbroderad och öfverdrifven för att blifva rafflande tryckts i »Wide World Magazine». Det är betecknande nog för dylikt slags journalistik, att hajens längd uppgifves till 45 fot och att fångstbåtarna släpades omkring i 39 timmar. HVALHAJEN 177 en Mr. Ch. T. Brooks från Cleveland, i hvars tjänst kapten Thompson f. t. var. Enl. Brooks' uppgift till prof. Gudger fanns längden vara 38 fot = ungefär 11 l/2 ni. och omkretsen omkr. 18 fot. Med ledning af dessa mått har Gudger beräknat ungefärliga vikten til! 13 '/i ton. Ett så stort djur skulle naturligtvis kunna väntas vara mycket farligt, särskildt borde det ju kunna försvara sig med kraft, men slöa sinnen och en stor tröghet åstadkommer en sådan liknöjdhet och okänslighet för smärtor, att ej ens en eller Fig 3. Miamiexemplaret sedan det uppstoppats. flera harpuner kan framkalla någon liflighet. Hvalhajen är så trög och dess föda utgöres så uteslutande eller hufvudsakligen af små hafsdjur, kräftdjur o. s. v., som tillhöra planktonfaunan, att sugfiskar utan fara kunna ha sitt tillhåll in i och fästa sig vid dess breda munhålas väggar. Flera iakttagare ha nämligen funnit detta. Huru silapparaten för födoämnenas afskiljande från vattnet är konstruerad framgår ej fullt tydligt af beskrif- ningen, som lämnats af Smith. Han talar om tätt sittande broskartade tuber i inre delen af h varje gälspringa och en tunn membran kantande inre ändan af hvarje tub, så att blott vatten kan komma igenom. Hvalhajens yttre framgår af de bifogade bilderna. Hvad färgen angår uppgifves den af olika författare vara grå eller Fauna o. Flora 1915. Haft. 4. \o 178 FAUNA OCH FLORA brun och fläckarna sägas än vara hvita, än gula och mer eller mindre talrika. De hvita tvärlinjerna kunna stundom vara otydliga. Ögonen äro små och sitta lågt, ej långt från mun- vinkeln. Hufvudet är bredt och tämligen flått, men framkroppen tämligen upphöjd med en tydlig ryggås framför främre rygg- fenan. Hajens kroppsbyggnad är dock så lös, att, då den ligger nyfångad på fast mark (se fig. 2), den faller ihop och synes ganska tillplattad. Kölarna på kroppssidorna äro rätt väl mar- kerade och framträda äfven på det uppstoppade exemplaret från Miami (fig. 3). Om hvalhajens fortplantning känner man intet. Hvarken ägg eller ungar ha funnits i de exemplar, som omhändertagits af zoologiskt intresserade personer. Sannolikt beror detta på, att de infångade hajarne trots sin storlek ej varit fullt utvuxna. Om djurets inre anatomi är kunskapen äfvenledes ofullständig och hufvudsakligen begränsad till det, som meddelats af A. Smith. Man behöfver alltså en mera fullständig kännedom om hvalhajen i åtskilliga afseenden, innan man kan fastställa denna jättes plats i systemet, men sannolikt torde den bilda en familj för sig, då den ej förefaller vara närsläktad med någon annan känd art. Ett intressant fossil från Vilhelmina- fjällen. är afbildade fossil liar insändts till Naturhis- toriska Riksmuseum af hr Erik Holmgren, Skansholm. Det påträffades på Dannefjället i Vilhelmina socken omkring 850 m. öfver haf- vet. Det är inneslutet i en jökelsten, som i synnerhet på sin ena bredsida visar tydliga refflor och märken, som inristats, när glacieren pressade sig fram och slipade den mot underliggande bädd. Stenen synes £*r- vara en sandhaltig kalksten, och fossilet själft är en stenkärna af en större snäcka (gastropod) och några få rester af dennas rätt tjocka och tvärskulpterade skal. Vindlingarna ligga näs- tan i ett plan, och mynningen är afsevärdt vidare än närmaste ! So FAUNA OCH FLORA innanför följande del. Högsta diametern är omkring 8 cm. Det torde vara svårt att få någon säker artbestämning till stånd på detta material enbart, men sannolikt är det dock fråga om någon med släktet Euomphalus nära befryndad form Dock synes den ej vara identisk med någon Euomphalus eller Oriostoma af de från Gotland beskrifna. Då fossilet ligger i en lös sten, kan den ju af isen släpats ett långt stycke, innan den blef kvarliggande. Man vet sålunda ej, hvarest de berg- lager, från hvilka den stammar, stå i fast klyft. Det oaktadt är ju fyndet af intresse, då fossil endast sparsamt äro kända från våra lappländska fjäll. En tertiär krokodil från Kongo. ed forskningens framåtskridande har den afri- kanska kontinenten ej blott visat sig utgöra hem för en stor mångfald ännu lefvande in- tressanta djurformer i ovanlig yppighet, utan äfven paleontologien har där inhöstat mycket betydelsefulla skördar. Såsom bevis härför må endast framhållas de paleontologiska skatter, som fram- dragits i Egypten vid Fayum och genom hvilka ett ganska klart ljus kastats öfver elefanternas härstamning och äfven till en viss grad öfver tandhvalarnas, hvarjämte också många andra intressanta djurformer såsom den underliga Arsinoetherium m. fl. påträffats. Reptiliefynden i Sydafrika ställa sig värdigt vid sidan häraf. Måhända skall genom dem en gång samban- det mellan kräldjur och däggdjur uppklaras. I tyska Ostafrika maldes det strax före kriget om synnerligen betydelsefulla pa- leontologiska upptäckter, men någon fullständig redogörelse därför hann ej att bli färdig. Det antydes dock om sakförhål- landen af mycket spännande art. Nu i dagarna har från Brys- sel utsändts ett litet häfte af den framstående och flitige fors- karen professor L. Dollo, hvari han beskrifver en intressant, ny fossil krokodil från Kongo. Samtidigt har till oss ingått det hugnesamma skriftliga meddelandet från honom, att det stora museet i Bryssel är oskadt och att arbetet där fortgår. Den omnämnda krokodilen hör till Teleosauriernas grupp, som bl. a. igenkännes på, att ryggkotorna äro amficöla (kon- kava i båda ändar), att näsöppningarna äro terminala och sam- manflytande samt att de äro långnosiga. Den afviker däremot I 8 2 FAUNA OCH FLORA från de typiska Teleosaurierna genom att ha fyra längsrader benplåtar på ryggen samt genom att ha fyrkantiga, tegellagda buksköldar. Till följd häraf bildar Dollo ett nytt släkte för denna krokodil och kallar den för Congosaurus. Egendomligt nog har samme förf. föiut haft tillfälle att beskrifva ett kort- nosigt krokodilsläkte, Bernissartia, från Wealdenformationen i Hainaut, med en liknande form och anordning af bensköldarna som den ofvan beskrifna. Dessa båda äro alltså till en viss grad parallelltyper. Congosaurus-exemplaret är 3 '/-> ni. med 71 cm. långt hufvud. Det är bevaradt i ett nästan fullständigt skelett med hufvud, ryggrad, fram- och bakfötter samt hudpan- sar. Tillsammans med denna krokodil funnos äfven lämningar af ett par hajar, Odontaspis och Lämna, tänder af örnrocka, Myliobatis och en del mollusker. Man kan häraf bedöma af- lagringens ålder till den äldre tertiärtiden. Man kan vidare inse, att Congosaurus varit en hafskrokodil och att ett haf un- der tertiärtidens äldre skeden täckte Landana i landskapet Ka- binda af Belgiens Kongoområde. Arten har kallats C. bequaerti efter upptäckaren, en belgisk botanist, d:r J. Bequaert. I allmänhet höra dessa slags krokodiler af underafdelnin- gen Mesosuchii till den mesozoiska tiden. Congosaurus är så- ledes en form, som lefvat kvar längre än sina samsläktingar. Dollo påpekar, att detta är ett bevis för, att ingen direkt ka- tastrof skilde den mesozoiska tiden från tertiärtiden, utan de ålderdomligare djurtyperna utdogo så småningom och lämnade plats för nya, som voro bättre rustade i ett eller annat af- seende. Smärre meddelanden. Snatterand häckande i sydligaste Sverige. Enligt ett till undertecknad lämnadt meddelande af v. härads Holding C. A. Trolle å Fulltofta har snatteranden (Chauelasmus strepera Lin.) i år häckat uti en gammal under vintern sönderblåst bok (cirka 4 m. från marken) i närheten af Klinte by invid Ring- sjön. 16 ungar jämte modern visade sig i Ringsjön den 6 juni Strax intill häckplatsen. A samma egendom påträffades i fjol af f. konservatorn vid Naturhistoriska Riksmuseet A. Svensson en snatterand häckande strax invid den i det föregående omtalade boken — denna gång uti en trädstubbe nära marken, och fanns då 9 ägg uti boet i midten af maj månad. A ils Gyldenstolpe. En hafsabborre, Morone labrax Lin. (ofta också känd under namnet Labrqx lupits Cuv. & Val.) har nyligen fångats i Stömstadstrakten samt insändes af tandläkaren Göran Svenning till Naturhistoriska Riksmuseum den 1 juli. Hafsabborren är en fisk med öfvervägande sydlig utbredning i Medelhafvet och mellersta Europas västkust och en mycket sällsynt gäst vid vår västra kust, där den dock erhållits några gånger, t. o. m. en gång i Öresund. Från Norge äro öfver 30 exemplar kända, de flesta från Kristianiafjorden, men en är tagen vid Tromsö. Den är på ryggen stålblå, på buken hvit, silfverglänsande pä sidorna. Några för Jämtland ovanliga fåglar. Enligt meddelande frän jägmästaren A. F. Östberg har blåmes en gäng häckat i en hålk uppsatt vid en villa vid Mörsil. Hane och hona af svarthätta ha varit synliga vid samma plats i år och komma sannolikt att häcka där. Hassel musens nordgräns. Enligt uppgift till mig af Brukspatron I. Kolthoff, Hammarby bruk, Nora, togs för några år sedan en hasselmus i blandskog (mot al) väster om Norasjöns aflopp. Exemplaret hölls först i fångenskap, men uppstoppades sedan och förvaras i Örebro läroverks museum. 184 FAUNA OCH FLORA Detta torde väl vara den nordligaste kända fyndorten för denna däggdjursart. Dalen är synnerligen bördig, och är det ej omöjligt, att liknande närliggande dalar (såsom Hedströmmens i dess nedre delar) äfvenledes äro hemort för hasselmusen. /. Arwidsson. Fynd af renklöfvar i en mosse. Vid skogsdikning af en myr å Grosshandlaren Seth Kempes egendom Drafle på Hemsön vid Ångermanälfvens utlopp påträffades en hög med renklöfvar omkring 4 decimeter under jordytan. I närheten hittades samtidigt en träslef. Klöfvarne voro ej hela utan i stycken, men i alla fall så väl bevarade, att man lätt nog kunde konstatera arten. Herr Kempes förmodan, att de äro rester af en forntida renslakt, har alla skäl för sig, men tydligt är, att det förlupit lång tid sedan dess. I vanliga fall pläga hornslidor, klöfvar o. dyl. bildningar af hornämne snart nog förmultna i jorden, men i sura mossar händer det stundom, att de bevaras, under det att där ben fördärfvas och upplösas. Så har man t. ex. i Tyskland en gång i en sådan mosse funnit en hornslida af en uroxe. Herr Kempe har bekräftat, att ofvan omnämnda renklöffynd gjordes i sur mossjord. Försenad äggläggning. På Käringön finnes likasom på de flesta öar och större holmar i Bohuslän stinkpaddan, Bufo calamita. Vid min ankomst till Käringön den 23 juni 19 14 voro på grund af sedan i april rådande torka nästan alla vattensamlingar uttorkade och allt där eljest i tusental förekommande yngel af nämnda padda omkommet. Endast i en berghåla funnos ett 20-tal, som dock snart gingo under genom uttorkning. Först d. 23 juli kom regn, och så snart litet vatten fanns, var en stor kväk-konsert i full gång. Den 27 på morgonen fann jag i den förut omnämnda berghålan strax vid ett af badhusen en mängd långa, pärlbandsliknande trådar af ungefär en gåspennas tjocklek, bestående af ett genomskinligt slem med på 1 cm:s afstånd från hvarandra liggande, omkring 1 mm. stora, svarta, aflånga ägg. Strax insamlade jag en del af dessa redan delvis i upplösning stadda trådar och lade dem i en glasskål. Redan på aftonen voro slemtrådarne upplösta och på de fina äggen kunde man tydligt urskilja en insnöring till kropp med hufvud och en koniskt afsmalnande svansdel, i hvilken ett lifligt sprittande ägde rum. Dagen därpå urskildes tydliga yttre gälar och den mörka svansen inom den delvis genomskinliga från sidorna hoptryckta bakkroppen. Ynglet var nu 6 mm. långt. Den tredje dagen voro hufvud, kropp och svans mycket tydligt skilda. Kroppen var mera rundad, och yttergälarnes förgrening synlig för blotta ögat samt djurets längd 7 mm. På fjärde dagen summo ungdomarne friskt och lifligt omkring, men nu var deras lek snart slut, ty på femte dagen måste jag till följd af plötslig afresa spritlägga hela sällskapet. SM \KKK MEDDELAND) N 1 <^5 Huruvida detta yngel nådde sådan utveckling pä hösten, att det- samma kunde öfverlefva vintern, är oafgjordt. Af detta framgår, att paddorna, hvilkas äggläggning af torkan under vår och försommar blef hindrad, kunnat uppskjuta denna förrättning ända till slutet af juli, då härtill lämplig väderlek inträffade. Älven detta år har genom svar vår och försommartorka varit ogynnsamt för paddornas ägg läggning, ty när jag den 25 juni hitkom, voro alla polar torra utom den förr omnämnda, i hvilken dock endast ett 50-tal yngel fanns. 1 år kom dock rikligt med regn redan den 3 juli, och genast tonade »sången» kraftigare än vanligt. En oerhörd mängd ägg lades och har gifvit upphof till ett myllrande af yngel i alla vattensamlingar. Ynglen äro nu den 10 aug. försedda med väl utvecklade bakben och ha troligen god utsikt att utvecklas sä, att de kunna öfvervintra, hvarigenom den här rätt populära »grod»-stammens existens kan anses väl tryggad. Käringön d. 10 aug. 1915. Henning Asklund. En blåkråka sågs på Rosenhälla ägor i närheten af Linköping den 12 aug. i år. Förr voro blåkråkor vanliga i denna trakt, men på de allra senaste åren har jag ej sett några där. T. L. Gula hallon. I By i Renneslöfs socken, Hallands län, har anträffats en buske Rubus Idaeus med gula frukter, växande vid en åkerren, tillsammans med flera andra buskar af samma art med frukter af vanlig färg. Busken bar rätt rikligt, åtminstone en half liter, och frukterna voro till smaken mycket goda, ej påminnande om odlades. Om någon förvildning kan det icke vara tal, ty stället ligger långt ifrån hvarje bostad och sådan har ej heller i mannaminne funnits i närheten. Ägaren har nu inhägnat platsen för att hindra åverkan frän män- niskors eller kreaturs sida. Laholm 23 augusti 191 5. R- !>'■ Litteratur. H. Nilsson-Ehle, Den moderna ärftlighetsläran. (A. -B. Nord. Bokhandeln i distribution). Inom biologien i allmänhet, men särskildt på botanikens fält, emedan försöken där lättare kunna utföras och öfverskådas, ha un- der de senare åren ett intensivt och i många afseenden framgångs- rikt arbete utförts för utrönandet af ärftlighetslagarna och deras verkningar. I Sverige har man också ägnat denna intressanta forsk- ningsgren sin uppmärksamhet, särskildt vid Svalöf, och den ofvan- nämnde förf:s namn är väl kändt och namnes med aktning långt utom vårt lands gränser, då det är fråga om undersökningar på mendelismens område. Det är därför otvifvelaktigt mycket värde- fullt att från så kompetent håll få en i allmänfattlig form gjord framställning i detta ämne. Att lämna något verkligt referat af det föreliggande arbetet låter sig af utrymmesskäl ej göra, utan måste hänvisas till direkt studium af detsamma för den, som hyser in- tresse för denna onekligen ytterst viktiga gren af biologisk forsk- ning. Ett särdeles godt intryck röner läsaren däraf, att förf. ej nöjer sig med att, såsom ofta eljest plägar äga rum, blott framställa mendelismens tydliga landvinningar inom de enklaste och lättfatt- ligaste fallens krets, utan äfven genomgår en del mera komplicerade fall och söker förklara, h varför de erhållna resultaten då ej längre hålla sig efter det vanliga schemat. Dessa förklaringar äro alltid intressanta och ofta tillfredsställande. Förf. anser, att nedärfningen af egenskaper i regel skall följa Mendels lag »åtminstone vid kors- ningar mellan olika ärftliga typer, tillhörande samma växtart. . .» Men med vetenskaplig ärlighet erkänner han också dess begräns- ning. Och försiktighet är af nöden. Det är ej så särdeles många år sedan De Vries' mutationsteori med mycket buller och bång, säkerligen med mera dylikt än upphofsmannen önskade, gick sin rundtur och särskildt i botanistkretsar accepterades med på vissa häll nästan fanatiskt trosnit. Det må dock erkännas, att man då hade vida färre och mindre klara fakta att bygga pä än med af- seende på Mendels ärftlighetslära nu. Men så får nu också muta- tionsteorien nöja sig med en relativt anspråkslös ställning. Med afseende på mendelismen och dess ställning till »det stora utvecklingsproblemet» yttrar sig förf. försiktigt. Han säger, att se- dan man genom den mendelska forskningen trängt djupare in i formernas natur, man eventuellt skall kunna närma sig till en bättre LITTERATUR 1 87 förståelse af nämnda stora problem, livars »innersta kärna i själfva verket är en större gåta än någonsin». Någon »världsförklaring» utlofvas sålunda ej, och detta är nog det klokaste. Nyligen har ju t. ex. prof. W. Bateson, en af de mest kända forskarne på mende- lismens område, vid afslutningen af ett sammanfattande föredrag om ärftligheten (»Heredity») speciellt med hänsyn till de upptäckter, som gjorts »by Mendelian or analytical methods of study», yttrat: »The outcome, as you will have seen, is negative, destroying much that till lately passed for gospel. Destruction may be useful, but it is a low kind of work». - — Emellertid är det ju möjligt, att mendelismen i fortsättningen, då den idkas på det vetenskapliga och samvetsgranna sätt, som prof. Nilsson-Eiilf. representerar, kan blifva uppbyggande äfven i högre mening. Ett faktum är, att den redan i mycket riktat värt vetande, och redan detta är ju af stort värde. E. L. Thorsten Renvall, Finsk Exkursions faun a. Lilius & Hertzbergs förlag. Helsingfors 191 5. '361 sid.) Föreliggande arbete är alsedt att tjäna för examinering af Fin- lands ryggradsdjur. Men förf. hyser den förhoppningen, att detta skall kunna ske ej blott på det vanliga sättet, utan särskildt hvad fåglarna angår, med tillhjälp af ett »topografiskt-biologiskt system». Han indelar fåglarna i fem »topografisk-biologiska grupper», näm- ligen 1) skogsmarkernas, 2) fältens och odlingarnas, 3) sumpmar- kernas och strändernas, 4) vattnens och 5) lufthafvets fåglar. Efter färg och teckning indelar han fåglarna i 1) hvitfågiar, 2) svartfåg- lar, 3) brokfåglar .(sådana som äro både svarta och hvita), 4) tec- kenfåglar (med i ögonenfallande hvita tecken på vingar, stjärt o. s. v.), 5) färgfåglar (gula, gröna, röda o. s. v.) och »6:te gruppens fåglar», som ej kunna hänföras till någon af de öfriga kategorierna. Med kombination af dessa olika synpunkter menar förf, att man skall kunna »säkert och rätt examinera» de fåglar, som påträffas. Man skulle alltså exempelvis få skogsmarkernas svartfåglar, brokfåglar, teckenfåglar, färgfåglar och »6:te gruppens» fåglar. Emellertid, äf- ven om detta vid första påseendet kan tyckas enkelt och äfven i mänga fall kan tillämpas, dock egentligen af den, som är van att iakttaga i naturen, så stöter man snart nog på stora svårigheter, hvilka naturligen för nybörjaren, som mest har behof af hjälp, äro svåröfvervinneliga nog. Dessa framträda bjärt t. o. m. i förf:s egen klassificering. T. ex. rödstjärten föres till »skogsmarkernas tecken- fåglar», emedan den (ef) har hvitt på pannan; men rödhaken och gråsiskan till färgfåglar», hos hvilka »den röda färgen är domine- rande», och blåhaken till dem med den »blå färgen dominerande». Det kan man väl knappt påstå, när man håller dem i handen, och olant- ligt mycket mindre, då man ser dem röra sig i busksnår resp. träd- toppar. Inte väntar man väl heller, att rapphönan skall räknas till färgfåglar»l Äfven den topografiska indelningen förefaller mången -ang rätt egendomlig. Så t. ex. finner man riporna upptagna bland »Mimpmarkernas och strändernas (h vit-) fåglar». Detta beror på den klara och tydliga saken, att det ej låter sig göra att lägga en scha- 1 88 FAUNA OCH FLORA bion på det lefvande lifvet. Det går ej att dekretera, att en fågel uteslutande hör till den eller den landskapstypen, äfven om det i vissa fall häller streck. Utan att ytterligare framdraga flera exem- pel torde man väl våga påstå, att detta »topografisk-biologiska» system ej håller måttet och ej heller motsvarar de förväntningar förf. själf ställer pä detsamma. Därmed vilja vi dock ingalunda ut- tala någon allmän förkastelsedom. Afsikten är ju god, och mången gång kan ju hjälp och ledning erhållas af detta »system». Det kan måhända ock tjäna till att väcka mera uppmärksamhet och efter- tanke hos en del personer. Emellertid torde man behöfva med mycket stor försiktighet upptaga identifieringar gjorda endast med tillämpning af detta system, så vida de ej äro gjorda af en person, som är hemma nog i fågelkunskap att egentligen ej behöfva det. Utom nu nämnda »system» gifver förf. ett vanligt faunistiskt exa- minationsschema belyst med teckningar i hufvudsak hämtade från »Nordens Fåglar», då det gäller nämnda klass. Äfven för identi- fiering af fågelbon gifves en vägledning. Rörande nomenklatur kan man ju ha olika uppfattning, men den nomenklatur, som förf. till föreliggande exkursionsfauna använder, torde väl knappt kunna vinna godkännande, då den ej konsekvent följer något visst system och dessutom vanställes af allt för talrika tryckfel såsom t. ex. crythri- nus för erythrinus, Jfi/ifa för Ji?ita, poccilops för poeciloptis, sibitati ix för sibilatrix, suesica för suecica, bonacia för bonasia, isterpres för interpres o. s. v. E. L. Sveriges Natur, Svenska Naturskyddsföreningens årsskrift 1915. (252 sid.) Utom genom en mängd bilder i texten prydes denna nya vo- lym af åtskilliga särdeles vackra försättsplanscher, bland hvilka Karl- Erik Forslunds »parti af sjön Jätturen» och Edv. Wibecks illustra- tioner till uppsatsen »Litet om grågåsen» äro särskildt tilltalande. Textinnehållet är som vanligt intressant och underhållande. Den första uppsatsen är »Ett märkligt svenskt naturskvddsdokument» af P. A. Säve, åter framdraget i ljuset af godsägaren C. Otto Wibom. Det är ett typiskt exempel på, huru svårt det är för äfven de allra bästa tankar och förslag att arbeta sig fram och vinna gehör i vårt land, såvida ej en ny impuls kommer från utlandet. Säves varm- hjärtade uppslag ledde ej till något resultat, förr än Conwentz un- gefär ett kvarts sekel senare — och naturligtvis alldeles oberoende däraf — kom hit och höll sina föredrag om naturskydd. "Vidare märkas Karl-Erik Forslunds uppsats om »naturskydd i Dalarne». »Murgrönan i Sverige» skildras utförligt af Th. Örtenblad. Floran i Stockholms yttersta skärgård belyses i ord och bild af L. G. Ko- mell. Årsskriftens redaktör Th. Högdahl har själf skrifvit om »Sva- narne, som naturskyddsföremål och som jaktbart villebråd". Ön Jungfrun» i Kalmar sund beskrifves af G. Einar du Rietz. Dess- utom finnas ytterligare större och mindre uppsatser, de flesta rikt illustrerade. Man kan alltså i sanning säga, att Svenska Natur- skyddsföreningens medlemmar i denna årsskrift få en riklig och god LITTERATUR 1 89 valuta för sin årsafgift af 2 kr. och redan den saken förutom för- eningens goda syfte borde egga till en riklig tillströmning af nya medlemmar. E. L. Arwidsson, Ivar. Spridda studier öfver vanliga kräftan i sam- band med kräftmärkningar i Södermanland och Hälsingland. (Med- del. fr. Lantbruksstyrelsen n:r 192 [n:r 7 år 1914]).1 Förf. till ifrågavarande studier märkte under åren 1905 och 1906 599 kräftor, som utsattes i en tämligen näringsrik sjö i norra Häl singland och 1911 och 1912 480 kräftor, som utsattes i Söderman- land — dels i en sjö, dels i samma sjös afloppsä; denna närings- rikare än sjön. I Hälsingland utsattes kräftor frän Västmanland, enär kräftor praktiskt taget förut saknades i sjön - - kräftor Iran en del tidigare planteringar dock undantagna. I Södermanland marktes kräftor från resp. vatten. Själfva märkningen, som afsåg att ge hvarje individ sitt nummer, grundades pä inklipp i stjärtfe- nans flikar i nära öfverensstämmelse med prof. Appellöfs metod för hummermärkning, och tillåter det använda systemet en märkning af 599 individ. Om hanar och honor skiljas åt, kommer man sålunda, om så önskas, upp till praktiskt taget 1,200 individ. Ännu efter tvenne skalömsningar kan man tydligt afläsa märkena, som emeller- tid sedermera blifva mer eller mindre utplånade, särskildt hos yngre djur; hos dessa blifva de med inklipp försedda fenflikarna gärna mer eller mindre vågiga och dessutom hopdragna. Af märkta hanar hafva följande procent återfiskats: Söderman- land i sjön: 15 %, dito i ån 22,7 % och i Hälsingland 43,75 %; mot- svarande tal för honorna 12,3, 6,7 och nära 28 %. Vid upprättandet af förteckning öfver de märkta kräftorna, som i Södermanland aldrig fingo hafva större skillnad i klolängd än 3 mm., mättes förutom kroppslängd äfven klornas längd. Vid upp- rättandet af en grafisk tabell (jfr uppsatsen) öfver alla likkloiga in- divid framstår tydligt det kända förhållandet, att klorna under till- växten öka jämförelsevis starkare än kroppslängden och vidare att hanarnas klor öka mera än honornas. Dessutom kommer det i det hela regelbundna förhållandet till synes, att af Sörmlandskräf- tornas både hanar och honor de i ån hafva större klor än motsva- rande i sjön, men att de i Hälsingland utsatta kräftorna förhålla sig olika allt efter könet och detta pä sådant sätt, att hanarna här ha större klor än föregående hanar, då däremot honorna stå midt emellan föregående hongrupper. I samband med denna olikhet i klornas relativa längd kan på- pekas, att procenten honor med första stjärtsegmentets fotanlag mer eller mindre utbildade (i någon likhet med hanarnas) stiger från I % i Sörmlandssjön till 8,2.% i Hälsingland och 18,1% i Sörm- landsån; således en viss, ehuru kanske mycket väl tillfällig öfverens- stämmelse mellan relativ klolängd och befintligheten af resp. fotanlag. Att dessa senare skulle, såsom tidigare framkastats, hafva något samband med den å kräftans gälar parasiterande igeln Branchio- 1 Autoreferat enl. redaktionens uttalade önskan. 190 FAUNA OCH FLORA bdella synes uteslutet, enär denna parasit saknas inom ifrågavarande områden. För öfrigt synas nu fortsatta undersökningar visa, att dessa anlag sällan uppträda, innan djuren åtminstone närma sig könsmognaden. Angående tydligt olikkloiga individ, som säkerligen alltid hafva tidigare förlorat åtminstone den ena klon, så visar det sig inom bägge områdena, att både hanar och honor något oftare hafva vän- ster klo större än höger; emellertid är skillnaden obetydlig och för öfrigt ej genomgående inom olika grupper. Vid skalömsning min- skas i vanliga fall befintlig längdskillnad hos klorna; i enstaka fall kanske skillnaden kan fullt utjämnas (dock kvarstår säkerligen länge tydlig skillnad mellan klornas bredd eller med andra ord allmänna fyllighet). Närmare ex. återfinnas i flertal i uppsatsen. Beträffande återbildandet af helt förlorade kloben, som ju i regel afbrytas utan- för basalleden, kunna följande talande exempel framdragas, alla från Hälsingland. Hanar: ett 88 mm. långt individ har första våren ett c:a 2 mm. långt benanlag, hvars klo blir 8 mm. efter nästa och 17 mm. efter därpå följande skalömsning; ett annat 93 mm. långt individ har på våren före skalömsningen ett 5 mm. långt klobens- anlag, som följande maj utbildat en 8 mm. lång klo; ett 95 mm. långt individ, som första våren helt saknar anlag till det förlorade benet, har efter följande skalömsning en motsvarande klo af 9 mm. längd, och året därpå har klons längd ökat till 20 mm.; ett 88 mm. långt individ, som vid utsättningen fullständigt saknar bägge klobenen, äger efter tvenne skalömsningar 12 mm. långa klor; ett 03 mm. långt individ, som äfvenledes saknar klobenen vid utsätt- ningen, har efter tvenne skalömsningar den ena klon 18 mm. lång, men den andra (jämte benet) ånyo förlorad — här har tillkommit ett nytt 2 mm. långt benanlag; ett 105 mm. långt individ, som från ena våren till den andra utbildat ett 9 mm. långt benanlag (dess- emellan ett anlag förloradt?), har efter andra sommarens skalömsning motsvarande klo ej mindre än 18 mm. lång (ursprungliga kropps- längden 98, slutliga 112 mm.). Honor (ej rombärande): ett 94 mm. långt individ utbildar från 8/6 till 21/s ett 8 mm. långt klobenanlag och ett 98 mm. långt individ under samma tid ett 7 mm. långt dito, i bägge fallen saknades anlag fullständigt vid utsättandet. Hos flertalet stympade individ blir tillväxten i regel ej normal; emellertid finnes exempel på mer eller mindre stark tillväxt, dal- man kunde vänta, att de stympade djuren ej skulle kunnat föda sig ordentligt. Med afseende på tillväxten hos de normala individen, på hvilken gifvetvis hufvudvikten ligger, må följande tillväxtsiffror anföras, hvar- vid skillnad lämpligen göres mellan hanar, honor utan rom och ho- nor med (yttre) rom. Minsta, resp. största återfunna kräftor i Häl- singland voro 75 och 130 mm. långa; i Södermanland qi och 132 mm. långa närmast före den iakttagna tillväxten. Vidare bör an- märkas, att samtliga dessa individ tydligen blott ömsat skal en gång hvarje år. I medeltal ha hanarna i Hälsingland ökat på följande sätt första året (motsvarande siffror för andra året återfinnas inom []): LITTERATUR igf under So mm. ursprunglig kroppslängd, med öfver ii mm.; mellan So och 99 mm. med 8 — c:a 8,7 [9,7 — 10] mm.; mellan 100 — 104 mm. med nära 10 [ca 10, 6\ mm. och mellan 105 — 125 mm. 7 mm., minsta tillväxten eller 5 mm. hos ett 125 mm. långt individ. Andra året visade storleksgrupperna 109 — 114 en tillväxt af 8,25 — 8,6 mm. och tvenne 123, resp. 130 mm. långa individ ännu en af 5 resp. 6 mm. Dessutom finnas här liksom äfven i andra fall uppgifterom individ, som först återfångats efter resp. andra skalömsning. I Södermanland — resp. sjön och ån ■ — visade hanarna föl- jande tillväxt: gruppen 95 — 99 mm. ?, resp. 10,5 mm.; 100 — 104 mm. ?, resp. 10 mm.; 105 — 109 mm. 9,75, resp. 10,5 mm.; 110 — 114 mm. 8,é resp. 9,44 mm.; 115 — 119 mm. 9,85, resp. 9,25 mm.; 120 — 124 mm. S (1 individ), resp. 8,S7 mm. Individ från än resp. 125, 130 och 132 mm. längd tillväxte ännu med resp. 8, 10 och 6 mm. Dessa hanar visade genomgående större tillväxt än hanarna i Hälsingland första sommaren och uppnåddes eller öfverträffades af dessa under andra sommaren blott undantagsvis; vidare tillväxte åns hanar, med ett undantag, något starkare än sjöns. Af honor, som saknat rom, resp. ungar samma sommar som den ifrågavarande skalömsningen ägde rum, hafva de i Hälsingland med en längd af 82 — 124 mm. första sommaren ökat med i medel- tal 8,j4 mm.; ännu vid 120, resp. 124 mm. längd 7, resp. 8 mm.; motsvarande romhonor med en längd af 92 — 107 mm. hafva i me- deltal ökat med 5,4 mm. Andra året ökade de här iakttagna ej rombärande honorna (102 — 112 mm.) 8 mm. och romhonorna (92 — 113 mm.) 4,83 mm. I Södermanland ökade (första och enda året) ej rombärande honor i sjön (102 — 112 mm.) 7,33 mm. och i ån (91 — 106 mm.) 8,2; mm. Af rombärande honor iakttogos här blott 2 individ (106, resp. 112 mm.), bägge med en tillväxt af 6 mm. De rombärande honorna visa sålunda, för öfrigt helt naturligt, ge- nomgående en mindre tillväxt än öfriga honor. Angående honornas fortplantning, som väl i vanliga fall inom ifrågavarande områden sker hvartannat år, sä föreligga från Häl- singland bevis för att åtminstone 3:ne honor fortplantat sig tvenne är i följd; med 6 andra har samma förhållande mer eller mindre sannolikt ägt rum. En 124 mm. lång hona har sammastädes ej fortplantat sig under två år i följd, och på liknande sätt har sanno- likt en annan hona, 112 mm., förhållit sig. I många fall hafva de märkta kräftorna ej vandrat något nämn- värdt, i andra fall något. I sjön i Hälsingland gingo af de vand- rande hanarna flertalet från afloppet, då däremot honorna voro mera obestämda. I än i Södermanland vandrade t. ex. två hanar och en hona c:a 450 m. nedåt pä c:a 1 år och 9 månader och en annan hona samma sträcka på 1 år och 1 1 dagar. Till sist innehåller uppsatsen några spridda uppgifter om smärre individ tagna i sjön i Södermanland och göres försök att gruppera dessa individ efter årsklasser; emellertid påpekas behofvet härutin- nan af fortsatta undersökningar, som nu också pågå i en närbelä- gen sjö under beaktande af olika gynnsamma års högst betydligt olika resultat särskildt i afseende på de yngsta årsklassernas tillväxt. 102 FAUNA OCH FLORA Karl-Erik Forslund: Fridlysta Vildmarker. Wahlström & Wid- strand, Stockholm i g i 5. Förlidet år skänkte oss samme förf. en synnerligen läsvärd bok, som han kallade »Hembygdsvård», men hvars första del ägnas åt naturskydd och nationalparker. Den nu föreliggande vackra och tilltalande volymen handlar helt och hållet om Sveriges national- parker, som förf. genomströfvat och med skaldens och naturvännens varma och öppna sinne studerat. Tack vare detta är hans fram- ställning i ovanligt hög grad fängslande. Få personer ha den för- måga som han att lämna en klar och lefvande bild af landskapet. Ofta sker detta med tillhjälp af liknelser som stundom förefalla oväntade, men som dock i hög grad bidraga till att gifva en fyllig- het och påtaglighet åt beskrifningen, som måhända eljest vore svårt att få fram. Man lefver därför med i skildringen, ty förf. har den afundsvärda förmågan att framställa för läsarens syn ej blott land- skapet i dess allmänna drag, berg och skog, sjö och älf, dess skuggor och dagrar, utan han gifver oss också rikligen del af dess blomster- prakt och dess djurlif. Hela boken är en lofsång till vår härliga svenska natur och en varm maning till att älska den. Må den ej förklinga ohörd! E. L. Sedan nu i den nya Riksmuseibyggnaden öppnats en post- station, hvars namn är Vetenskapsakademien, bura alla bref och andra postförsändelser af sedda för Naturhistoriska Riks- museum eller där arbetande personer adresseras: Vetenskaps- akademien [Obs.! ej Stockholm, ty i sddant fall försenas för- sändelsen]. Tidskriften »Fauna och Flora» har äfvenledes sin post- adress numera blott: Vetenskapsakademien. S.ALLCOCK&C:oLtd. Standard Uorks, Redditcb, England FISKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADE MARK. Under åren 1900—1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prix», hvilket bekräftar den öfverlägsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. N:0 7249 "TIT-BIT" (liten storlek) Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är försedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok äfven å båda sidor. Frånvaron af alla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. Hufvudagenter: PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. :^ SKJUT fl.-B. Svenska LANDS- endast Rikstelefon 91 HED Krutfaktoriernas KRONA Telegrafadr. : Normal ÖFVERLÄGSET FABRI K A T ENGELSK HAGELSORTERING vb zJJ I nnehåll: Livia juncorum Latr. och dess gallbild- ning. Af Otto Gertz 145 Två märkliga renhorn. Af Erik Berg- ström 164 Staren häckande i Västerbottens lapp- mark. Af Erik Bergström 16S Hvalhajen, Rhineodon tijpus Smith. Af Einar Lönnberg 1" Ett intressant fossil från Vilhelmina- fjällen 17J En tertiär krokodil från Kongo .... 181 Smärre meddelanden: Snatterand häc- kande i S3'dligaste Sverige. — En hafs- abborre. — Några för Jämtland ovan- liga fåglar. — Hassel musens nordgräns. Fynd af renklöfvar i en mosse. — Försenad äggläggning. — En blåkråka. Gula hallon 183 Litteratur 186 Fauna och Flora Populär Tidskrift för Biologi Utgifven af Einar Lönnberg 1915 NY BOK av PAUL ROSEN/US: ia^ Fågelskyddet i Sverige ♦♦♦♦»♦♦♦♦»♦»♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦ Pris 1 krona C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG, LUND BiaaiiaiiiiiiiiiiiiiaaiiiaiiiiiiiiiaiiiiiiiiiiiiiiiiiliiiiiiiiHi IDROTTSARTIKLAR JAKT. OCH MÅLSKJUTNINGSVAPEN JAKT. OCH FISKREDSKAP HÖGSTA KVALITÉER BILLIGASTE PRISER AKTIEBOLAGET GEORG A. BASTMAN H. M. Konungens Hofleverantör 12 KUNGSTRÄDGÅRDSGATAN -. STOCKHOLM OBS.! Årgångarna 1906, 1907, 1908, 1909, 1910af FAUNA och FLORA erhållas till nedsatt pris af kr. 2:50 pr årgång, 1911 å kr. 5: — . Alla sex årgångarna tillsam- mans erhållas till ett pris af kr. 15:—. Allt fraktfritt, om beloppet insändes till Almqvist & Wiksells Bok- tryckeri-Aktiebolag, Uppsala. Det orientaliska muflonfåret. (Nytt förvärf till Riksmuseum.) Af E. L. |e egentliga fåren i motsats mot getterna in- delas numera vanligen i tre släkten. Af dessa *\ skiljer sig lättast manfåret, Ammotragus, genom j sin långa svans samt frånvaron af ansikts- och klöfkörtlar. Nahurfåret, Pseudois, har vis- !^^^?S^3sern§e11 klöfkörtlar, men de äro rudimentära, och tårgropar saknas. Detta släkte bildar på sätt och vis en öfvergång till getterna genom sin släktskap med den kauka- siska släthornade Capra cylindricornis. De äkta fåren af släk- tet Ovis i inskränkt mening ha både ansiktskörtlar, liggande i de så kallade tårgroparna på skallen, och klöfkörtlar. Detta släkte är utbredt öfver norra halfklotet både i Gamla och Nya världen särskildt i bergstrakter i det tempererade området. På grund af att utbredningen är bunden till vissa lokaler isolerade frän andra, ha ett stort antal geografiska raser utbildats, men dessa kunna sammanföras under sex hufvudarter. Af dessa träffas tvenne inom Europas gränser. Dessa äro det egentliga muflonfåret, Ovis mnsimon, på Korsika och Sardinien samt det orientaliska, O. orientalis, på Cypern och med andra raser ge- nom Mindre Asien och inåt Persien. Muflonfåret är ganska litet. Baggarnes höjd öfver bogarna är vanligen högst 67, 5 cm. Till färgen är det som bekant ganska mörkt rödbrunt eller svartbrunt med en gråhvit sadelfläck och ljus undersida skild från öfversidans bruna färg af ett svart band. Svansen har svart spets, undersidan af halsen och ett streck längs hals- Fauna o. Flora 1915. Haft. 5. 13 194 FAUNA OCH FLORA ryggen svartaktiga. På Korsika ha hondjuren af muflon små korta horn, men på Sardinien lära dylika i regel saknas. Muflon- fåret anses åtminstone delvis vara stamform till tamfåret och korsas lätt med detta (jfr nednn). Det hålles äfven i jakt- parker på några ställen i Tyskland, Österrike och Italien. Det orientaliska muflonfåret, Ovis orientalis Brandt och Ratzeburg, uppträder i flera lokalraser. Den minsta af dessa är hemma på Troodosbergen på Cypern. Denna ras är t o. m. något mindre än det egentliga muflonfåret, men på det asiatiska fastlandet finnas större former hvilka dock ej äro särdeles väl kända. Den ras, som lefver på Taurusbergen, kallas O. o. gmelini. Af denna har Riksmuseum genom friherre Erik Leijonhufvuds frikostighet nyligen erhållit ett särdeles präktigt exemplar, som här är afbildadt. Denna ståtliga bagge är ljust hl I i iKl 1 \ I \l [SK \ Ml i I i i\l \l:l I 195 rödbrun på kroppens öfversida med en mörkare fläck midt på ryggen och därbakom ett tvärgående, hvitskäckigt band, som utbreder sig till en fläck på sidan af buken. Djurets under- sida är hvit med ett svartbrunt band i färggränsen mot det rödbruna på kroppssidorna från bogvecket till ljumsken och ett stycke ned på bakbenets framsida. På framhalsens under- sida finnes en ganska yfvig, svartaktig man. Hufvudet är grå- brunt, men nospartiet både ofvan och under hakan gråhvitt. Öronens insida är hvit. Hela den korta svansen är svartbrun, men rundt om densamma utom i öfre midtlinien finnes en liten hvit spegel. På frambencts öfre del är färgen mörk, nästan svartbrun. Fötterna äro hvita till ett stycke öfver handlofven (»knäet») och hälleden. Höjden öfver bogen är ungefär 78 cm. Hornen äro omkring 70 cm. långa längs yttre kurvan. De gå, som synes på figuren, i en båge uppåt-, utåt-, bakåt och böja sedan inåt med spetsarna. De äro rynkiga af låga, tvärgående åsar och något trekantiga i genomskärning, i det att framsidan är något plattad med en yttre, tämligen markerad vinkel, men den inre mera rundad. Till färgen äro de ganska mörka. En- ligt benäget meddelande från friherre Leijonhufvud är denna muflonbagge från Taurusbergens östra sträckning. I Riksmuseets samlingar finnes förut ännu en ras af orien- talisk muflon representerad, nämligen den som är hemma i norra Persien. Af denna har nämligen regementsintendenten Roland Nicolin öfverlämnat ett skinn och en skalle. Till den allmänna teckningen är detta skinn lika med Taurus-baggens, men mycket blekare. Kroppsfärgen är nästan grågul med någon dragning i rödbrunt, ungefär sandfärg. Den mörka fläcken midt på ryggen är liten och föga utpräglad. Det hvit- skäckiga tvärbandet bakom den uppträder mindre skarpt lik- som andra tecken. Så t. ex. är det mörka bandet i färggrän- sen mellan den hvita buken och kroppssidans färg knappt mer än antydt på en liten sträcka bakom bogvecket. Svansen är ej så mörk som hos muflonfåret från Taurus och ej heller fram- benens öfre del. Det hvita på buk och ben är lika som hos muflonbaggen från Taurus, dock är nosens öfversida hvit i ig6 FAUNA OCH FLORA mindre utsträckning, men i stället äro öronen mera hvita äfven på halfva utsidan. Största olikheten visa hornen, som äro helt bleka och dessutom gröfre tvärskrynkliga med större och mera utpräglade tväråsar. De äro kortare — hos föreliggande exemplar ej fullt 50 cm. — än hos Taurusrasen och äfven olika till formen. Framsidan är nämligen mera tillplattad, nästan alls icke kupig och på båda sidor är en väl utpräglad nästan rätvinklig kant. Hornets baksida tunnar också ut vida mera i en egg än hos Taurusrasen, och detta markeras än mera däri- genom, att den inre hornytan delvis är konkav. Muflonfåret från norra Persien, Elburzbergen, har beskrifvits med stöd af blott ett par hufvuden år 1904 och kallades då efter en engelsk sportsman W. Erskine, Ovis [orlentalis] erskinei af den engelske, nyligen aflidne zoologen Richard Lydekker. Namn ha äfven gifvits åt muflonraser närbesläktade med de nu nämnda, en lefvande i trakten af Urmijön, en i mellersta Persien kring Ispahan samt en i sydöstra Persien i Laristan. O. g. erskinei bildar på sätt och vis genom sina framtill plattade och på sidorna skarpt kantiga horn en öfvergång till det strax öster därom på grän- sen till Turkestan lefvande urial-fåret, Ovis vignei. Den sist- nämnda arten är dock väpnad med starkare krumböjda horn, som ha sina spetsar riktade framåt på sidorna af hufvudet och något utåtvridna. Detta får från Köpet Dagh anses af den schweiziske zoologen Duerst vara stamform för vissa tamraser af får, som sedan förts västerut till Europa. Detta skulle ha skett så tidigt, att enligt den nämnde forskaren pålbyggnads- folket i Schweiz skulle ha haft får af dylikt slag. Andra urial- raser i Tibet och Ladak skulle ha lämnat material till där domesticerade får. Ett faktum är att det går lätt att korsa urial med tamfår. Enligt dessa antaganden, som synas ha gan- ska starka skäl för sig, skulle tamfårets ursprung vara ganska sammansatt. Till jämförelse meddelas här några mått af skallen af O. o. erskinei och af europeisk muflon. l 1 De senare måtten citerade efter Miller. DET ORIENTALISKA MUFLONFARET I 97 O. o. erskinei O. o. musimon Condylobasal längd 231 mm. 210—230 mm. Bredd öfver okbågarne 109 » 94 — 106 » Största bredd öfver ögonhålorna 131 116 — 127 » Längd af näsbenen 95 78—91 » Största bredden af båda näsbenen tillsammans . 35 » 31 — 36 » Öfverkäkens kindtandsrad 75 63 — 71 » Underkäkens 75,5 » 65,6—75 » Af dessa mått framgår, att det nordpersiska muflonfåret är något öfverlägset det sardiniska— korsikanska i storlek, dock ej särdeles mycket. Det orientaliska muflonfåret håller till på de kala bergs- sluttningarne, hvarest ingen vegetation lämnar det något skydd. Det är också ett skyggt djur, svårt att komma inom håll och därför rätt sällsynt i museer. Om vintern, då mycket snö hindrar muflonfårens rörelser, säges jakten vara något lättare och det är också mest exemplar i vinterdräkt, såsom den väl utvecklade manen på framhalsen visar, som erhållas. Några smärre iakttagelser från Tåkern. Af E. L. _^._^_ -^^|j™"ienna härliga sjö erbjuder alltid naturforska- re" ren och jägaren tillfällen till nya iakttagel- 3^™?P^iser och rön, ty där lifvet är så sprudlande rikt, visar det ju alltid nya faser för den, som har håg för att studera dem. Då nu tillfälle S=^é^~^S3yppats för mig att få tillbringa några semester- dagar (13 — 16 augusti) äfven i år vid och på Tåkern, tror jag, att några korta anteckningar därifrån möjligen må intressera äfven andra. Hvad då först sjöns allmänna utseende angår, var detta i år vida mera tilltalande än i fjol, emedan då till följd af torkan och det olagliga sänkningsförsöket vattentillgången var minimal och gyttjebankarna lågo bara t. o. m. utanför vassen på många ställen. I år återigen torde man kunna säga, att vattenståndet var normalt. Men fjolårets ringa vattentillgång hade nog lämnat spår efter sig. På ett par ställen syntes blott några få gröna vasstrån ibland tät, död fjolårsvass. Men det tager nog upp sig igen, allra helst vassen i öfrigt var frodig. Ännu viktigare och för sjöns flora mycket betydelsefullare är, att vattenpesten, Elodea canadensis, synes vara i det närmaste utgången. Den täckte ännu i fjol botten så godt som öfver hela sjön. På grund af det låga vattenståndet under sistliden vinter frös emellertid vattnet ända till botten öfver vida sträckor af sjön. Detta synes ha varit mer än Elodea tålt vid, ty nu var den som NÅGRA SMÄRRE IAKTTAGELSER FRÄN TÄKERN IQ9 sagdt liksom bortblåst. Det är ju ock möjligt, att den ej längre var så lifskraftig som förut, ty denna växt plägar ju efter ett maximum i utveckling efter ett visst antal år aftaga i inten- sitet. Den finnes dock kvar i ån. Elodea hade, då den var som frodigast, alldeles vuxit öfver den Chara, som förut täckte botten i ett sammanhängande skikt. Mångenstädes hade Chara t. o. m. alldeles kväfts och gått ut, och där låg nu gyttjebottnen klar, sedan äfven Elodea forsvunnit. På andra och rätt vida sträckor hade Chara åter börjat frodas, så att »mossan», så- som denna alg här kallas i dagligt tal, ånyo satte sin domi- nerande prägel på bottenfloran och bildade sammanhängande täcken. Under fjolårets låga vattenstånd och starka värme led fisken mycket. Laken sades ha dött ut, och jag såg då äfven många aborrar döda. Den mera storvuxna fisken tvangs ut till sjöns djupare delar. Detta förhållande hade då där gifvit tillfälle till högeligen gifvande fångster framförallt af aborre och gädda. -- Från en enda järnvägsstation sändes för åtskil- liga tusen kronor fisk. - - Denna fångst hade idkats dels med drag, men hufvudsakligen med »strö» eller ringnät. Utan tvif- vel blef härigenom stammen af äldre fisk åtskilligt decimerad, men äfven i sommar syntes det vara riklig tillgång på småfisk och med den rikedom på näring, som Tåkern erbjuder, liksom äfven på gynnsamma fortplantningsmöjligheter, lider det intet tvifvel om, att fiskstammen snart ånyo skall vara lika stark som före 1914. Med afseende på fågellifvet föll det genast i ögonen, att sothönsen i sommar ej förekommo i sådana myriader som under de närmast föregående åren. Dock var det naturligtvis ingen brist på dylika fåglar. I detta sammanhang må äfven omnämnas, att en småfläckig sumphöna tillfälligtvis blef skjuten af en af jaktkamraterna. Svanarna voro mycket talrika och sågos vissa dagar i flera hundratal ute på klarvattnet. Ruggsvanar hade bl. a. i stort antal sitt tillhåll i vassen omkring Österkullen. Den 12 aug ., då jag stakade förbi där, kom en flock på väl ett 50-tal FAUNA OCH FLORA eller mera ut ur nämnda vass. Sedan jag kommit fram till vasskanten och vek de yttre skymmande stråna åt sidan, syn- tes dock svan vid svan ännu kvar därinne. Hopen af hvita kroppar gaf anledning till utropet. »Det är ju som att titta in i ett fårhus»! Dessa svanar voro föga rädda. De tycktes tyd- ligen ha reda på, att fridlysningstiden för dem ännu ej utlupit. Å andra sidan visade dessa hopar af värnlösa ruggsvanar samt likaså de föga mer än halfvuxna och ännu blott af gråhvitt dun klädda ungarna, att det var i hög grad af nöden, att fridlys- ningen utsträcktes till 1 sept. Skjutes en svan i Tåkern för- vandlas den vanligen till korf, då detta anses vara det lämp- ligaste sättet att tillgodogöra det ganska grofva köttet. Men nog är det en ganska prosaisk afslutning på tillvaron för en sådan präktig fågel! Gräsänder var det såsom vanligt godt om, dels ute på klarvattnet, dels också i vassarne inom sådana områden såsom vid Hånger, hvarest jakten skötes och ej för hvarje dag fåglarna oroas genom jakt. Skedänderna syntes måhända något tal- rikare än vanligt, och jag lyckades äfven förvärfva några dy- lika i sommardräkt för Riksmuseum. Krickor uppträdde som vanligt på för dem lämpliga platser, men bläsänderna, som för två år sedan öfversomrade i så stort antal, syntes ej alls till i år liksom ej heller i fjol. Brunandantalet föreföll snarare mindre än vanligt åtminstone i trakten af vassarne. Men ute på klarvattnet funnos ju talrika kullar, som vid annalkande fara visade sin utomordentliga färdighet att dyka och, om vatt- net krusades af vågor, så godt som spårlöst försvunno. I en gata i vassen sköt min son Sverker en ruggande brunandhona, som jag till följd af den starkt färgade dräkten i första ögon- blicket tog för en hane i sommardräkt. Hufvudet var ofvan svart, på sidorna ganska mörkt brunt. Kräftraktens fjädrar svarta med klart roströdbruna kanter. Skulderfjädrar och flankfjädrar ovanligt mycket gråhvitpudrade. Öfvergumpen och öfre stjärttäckare rent svarta. Denna brunand hade ej någon kull. Det är möjligt sålunda, att hon var steril och detta or- saken till de starka färgerna. NÅGRA SMÄRRE IAKTTAGELSER FRÄN TAKERN 20 1 Viggen hade märkbart ökat i antal. Flera kullar ungar sågos, och ett par dylika skötos ock för museibehof. Från brunandungarna skilja de sig lätt genom sin bredare näbb, hvita buk och gula iris. Vid dykning tycktes de visa mera af kroppen än brunandungarna och knappast nå dessas mästerskap. Ett utmärkt intressant förvärf för Riksmuseum var en vacker kniphane i sommardräkt, som min jaktkamrat hr Sven Kniphane i sommardräkt från Tåkern. Hanström en dag lyckades skjuta och som han vänligen öfver- lämnade. Den hade redan fått sina nya vingpennor så pass långt utvecklade, att den först flög en sträcka, men sedan sökte rädda sig genom dykning, hvilket dock slutligen slog fel. Då många af tidskriftens läsare ej torde ha sett en kniphane i sommardräkt, torde en beskrifning af denna ej anses opåkallad. Hufvudet och öfre delen af halsen mycket mörkt bruna, trak- ten mellan öga och näbb (alltså platsen för praktdräktens hvita fläck!) nästan rent svart; panna, hjässa och örontrakten äfven- 202 FAUNA OCH FLORA ledes så godt som svart med ett helt svagt grönt skimmer i vissa dagrar. Nedre delen af halsen askgrå med en svag skift- ning åt brunt. Kräftrakten något mörkare ask- eller snarare skiffergrå, öfverlagd med orent hvitaktiga bräm på fjädrarne. Sidorna ännu något mörkare, men med bredare ljusa bräm. Hela undersidan hvit med undantag af trakten på sidorna af anus, som är grå. Rygg och skulderpartier svarta med m. 1. m. tydliga ljusa kanter i skuldertrakten, hvars yttre fjädrar bli bredt hvitspetsade och dessutom ofta delvis ha ett hvitt midt- streck; de yttersta helt hvita blott med svarta kanter. Vingar och stjärt som i vinterdräkten, utom att en del handtäckare äro svarta. Utom den vanliga doppingen hade jag äfven i år tillfälle att få se svarthakedoppingen (Podiceps auritus). Det är nu tredje sommaren å rad, som jag iakttagit den ungefär på samma ställe, och jag har redan förut misstänkt, att den häckat där. Nu torde väl detta få anses ganska säkert. Af särskildt in- tresse var att se, att den ena af paret redan hade fullfärdig vinterdräkt med strupe och framhals hvita, under det att hal- sen på den andra var rödbrun. Detta urskildes tydligt med hjälp af Zeiss-kikaren, men båda flögo, innan jag kom dem alltför nära. Tåkern är dock som bekant ej blott ett kärt tillhåll för simfåglar, utan utöfvar tillika en mäktig dragningskraft på alle- handa vadare. På mader och betesmarker i sjöns omgifning sökte tofsviporna i stora flockar sin föda eller tumlade oroligt om i luften. Unga spofvar på flyttning syntes då och då, mestadels enstaka draga mot söder. Vid en plats, som är känd under namnet Kråkbröstet, är en idealisk vadarestrand. En fuktig, af betande kreatur delvis söndertrampad gräsmark sträc- ker sig ned till det grunda vattnet, där på en sträcka ingen vass eller säf växer, och på båda sidor om denna finnas kärr och mader. I dessa senare var det ganska godt om enkel- beckasiner. Vid den kala stranden syntes nästan alltid kärr- snäppor, Tringa alpina, både äldre svartmagade och yngre fåg- lar. Alla våra Totanus-artev voro representerade. Skogssnäp- pan (T. ochropus) mest vid vattenhål i kärrmarken, de andra NÅGRA SMÄRRE IAKTTAGELSER FRÅN TÅKERN 203 oftare vid sjöstranden. Grönbenan (T. glareola) var talrikast. De oroliga gluttsnäpporna förekommo likväl också i ganska stor mängd, stundom enstaka, men ofta äfven i sällskap med andra arter såsom brushanar och kärrsnäppor. Deras hvita ryggar ocli gump lysa så prydligt, då de med ett ty ty ty» taga till vingarna. Blott en svartsnäppa (T. fiiscus) hade jag tillfälle att se under de korta stunder jag uppehöll mig vid denna strand, men rödbenor kommo och slogo till ett par gånger. Brushanar kommo både i små flockar och enstaka. Af mindre strandpiparen (Aegialitis dubia) sågos några ung- fåglar, och en ännu svartmagad kustpipare (Squatarola squa- tarola) gjorde äfven en stund halt på denna lockande plats. Detta är af ett visst intresse, då ju de gamla fåglarna af denna art mestadels hålla sig längs kusterna under flyttningen. Om härtill lägges, att äfven en drillsnäppa sågs flyga längs vatt- net, så var det ju en afsevärd procent af våra vadarearter, som visade sig vid de båda korta besöken vid >Kråkbröstet». Sannolikt fanns nog ytterligare någon Tringa-art, men då detta ej med visshet konstaterades, må det förbigås. Att äfven faror lura på småvadarna under deras Tåkernbesök visades af en energisk jakt, som en lärkfalk anställde på en liten Tringa. Hon tog emellertid höjden, och hans försök misslyckades gång på gång. Till slut hann först snäppan en sådan höjd, att hon försvann ur min åsyn, och snart därefter falken. Jag fick så- lunda ej tillfälle att se dramats upplösning. Af öfriga roffåglar syntes ganska många sparfhökar. Den bruna kärrhöken jagade i säfruggarna, en fiskgjuse flög med tunga vingslag spanande efter gäddor och på en gärdsgårdsstör vid stranden satt en vi åk. Skrattmåsar och tärnor voro synnerligen talrika, ehuru man nästan skulle vänta, att de senare redan skulle ha dragit i väg till sydligare luftstreck. Äfven fiskmåsar voro vanliga, och en oerhörd mängd af svalor, däribland backsvalor kanske mest talrika, flögo öfver vattnet. I synnerhet en dag, då det var blåsigt och ruggigt väder, höllo de sig tätt öfver vattenytan, så att man af dem alldeles förbryllades, då man var på spaning efter dykande fåglars uppstickande hufvuden. Den högnordiska gråsiskans {Acanthis Hornemannii Holb.) förekomst på Spetsbergen. Af A. G. Nathorst. Kolthoffs »Bidrag till kännedomen om Norra Polartrakternas däggdjur och fåglar» (K. Vet. Akad. Handl. 36:9) anföres (s. 97) grå- siskan — såväl A. linaria som A. Hornemannii — i listan på de »fåglar, som blifvit upptagna så- JÅO^Ir...!30111 funna på Spetsbergen, utan att man har säkra bevis på fyndens riktighet, och som därföre böra ute- slutas ur Spetsbergens fauna». Kolthoff hänvisar därvid till Scoresbvs bekanta uppgifter (se nedan), som af honom liksom af öfriga ornitologer antagas bero på en förväxling med unga exemplar af snösparfven. Kolthoff hade emellertid härvid förbisett, att ett exemplar af den högnordiska gråsiskan 1873 blifvit af Eaton hemfördt från Wijde Bay. Detta fynd anföres däremot af O. le Roi i A. Koenigs präktiga arbete öfver Spetsbergens fågelfauna (Avi- fauna spitzbergensis. Bonn 1911). Le Roi har emellertid icke beaktat, att det EATON'ska exemplaret bilfvit afbildadt af Dresser, och det är denna omständighet, som föranledt mig att meddela dessa rader. På samma gång torde en koit historik af hela frå- gan för Fauna och Floras läsare hafva sitt intresse. DEN HÖGNORDISKA GRÅSISKAN PÅ SPETSBERGEN 205 Scoresby omnämner gråsiskan på två ställen i sitt be- römda arbete »An account of the aretie regions». På första stället (vol. 1, p. 131) uppräknar han de fåglar, som observe- rades under ett besök på land i närheten af Kingsbay den 23 juli 1818. Dessa äro vanliga arter, bland hvilka dock äfven figurerar »crimson-headed sparrow {Fringilla flarnmea)», hvare- mot snösparfven icke omnämnes, en fingervisning att det med all sannolikhet varit just denna på Spetsbergen allmänna fågel, som Scoresby sett. Vid ifrågavarande årstid äro snö- sparfvens ungar i regel redan utflugna. När Scoresby sedermera lämnar en förteckning öfver de vid och på Spetsbergen förekommande fåglarna, omnämnes gråsiskan återigen (p. 537) sålunda: »Fringilla linaria. Lesser Redpole. — On our approach to Spitzbergen, several of this species alighted on different parts of the ship, and were so wearied apparently with being on the wing, though our distance from the land was not above ten miles, that they allowed themselves to be taken alive». Beklagligt nog får man ej veta något om år eller årstid, när detta inträffade. Om det skett under Scoresbys första resa. är det ju mycket möjligt, att det var fråga om hans första bekantskap med snösparfven, som han då tog för gråsiskor. Och sedan har kanske anteckningen härom nedskrifvits i oför- ändradt skick. Det är mycket vanligt, att snösparfvar vid flyttningstiden slå ned på fartyg mellan Spetsbergen och Norge. När vi återvände i början af september 1882 från Spetsbergen, hände det t. ex. den 13, att två af de på vårt lilla fartyg ned- slagna snösparfvarne voro så utmattade, att de omedelbart stucko hufvudet under vingen och somnade, hvarefter de utan vidare kunde tagas med händerna. Alla zoologer, som sysselsatt sig med Spetsbergens fågel- fauna (Sundevall, Torell, Quennerstedt, Malmgren, Newton) voro därom ense, att Scoresbys uppgifter hänförde sig till snösparfvar och icke till gråsiskor, ehuru saken naturligtvis icke numera låter sig med full säkerhet afgöra. Sedan kom emellertid Eatons fynd 1873. Hans uppsats (The Zoologist, 2o6 FAUNA OCH FLORA vol. 31 och 32, 1873 och 1874) har titeln »Notes on the Fauna of Spitsbergen», men den gråsiska, som han första gången iakttog, kan icke räknas såsom hörande till detta område, utan till östra Grönlands. Det hände nämligen den 27 maj, att »a male redpoll alighted on the ship when we were in lat. 75° 13' N., 2° 30' W.» Att det här var fråga om ett på flyttning till Nordostgrönland, där ju fågeln normalt förekom- mer, befintligt exemplar, kan på grund af ställets läge ej vara det minsta tvifvel underkastadt. Huru Eaton sedermera i Wijde Bay, som från Spets- bergens nordkant skjuter djupt in i landet, iakttog ett exem- plar af den högnordiska gråsiskan, må anföras med hans egna ord. Han hade tillsammans med en Mr. Kidd begifvit sig in på östra sidan af Wijde Bay för att söka efter ripor och renar. >;On my way I heard a redpoll singing, and shouted to him (Kidd) the intelligence. The ptarmigan would wait any length of time, so he made at once for the songster. Presently it flew down from the cliff and alighted in the valley beneath where he very soon shot it and placed it in my hands». .. »Apparently redpolls are not uncommon in that part of Wijde Bay. Our men saw five or six on the uplands in the same neighbourhood. They also found a nest upon the ground, containing five eggs, blue spotted with reddish, which were possibly redpolTs, but may have been snow bunting's. As these were härd set they did not bring them to me. The crop of the example shot by Kidd was full of small seeds.» Den dag ifrågavarande händelser inträffade var enligt Eaton den sjätte söndagen efter trefaldighetssöndagen. Dresser upp- gifver den 20 juli 1873. Uppgiften, att de af manskapet iakttagna fåglarna skulle varit gråsiskor, kan naturligtvis ej utan vidare godtagas såsom säker, utan är det väl möjligt att det, liksom ifråga om äggen, handlat om snösparfvar. Skinnet af den skjutna fågeln blef hemfördt till England och undersökt af Newton, som bestämde detsamma såsom DEN HÖGXORDISKA GRÅSISKAN PÅ SPETSBERGEN 2ö~ hörande till den högnordiska gråsiskan (Acanthis Hornemannii Holh.)- Hvad jag här velat fästa uppmärksamheten på är, att det hemförda exemplaret såsom nämnts afbildats af H. E. Dresser i dennes »History of the birds of Europé» (vol. 4, London 1871 81, p. 56, pl. 189, fig. 2). Han säger i texten, att Eaton »in 1873 found this bird breeding at Wijde Bay , hvilket väl är för mycket sagdt. »On the plate together with Linota exilipes I have figured the adult bird in full breeding-dress obtained in Spitzbergen by Mr. Eaton». Exemplaret, en hanne, säges finnas i Cambridge. Le Rofs framställning af Eatons fynd, dass er und seine Begleiter am 6. Sonntag nach Trinitatis in der Wijde- Bay mehrere Leinfinken gesehen und gehört hatten, von denen ein Exemplar mit kleinen Sämereien im Kropfe geschossen wurde», säger något för mycket. Ty Eaton själf såg ju intet annat än det sedermera skjutna exemplaret, och detta var ju också det enda, som hördes. Och när Le Roi med rätta framhåller, att det bleibt höchst fraglich», om de iakttagna äggen härrörde af gråsiska, så kan detta tvifvel helt visst utsträckas äfven till de af manskapet omnämnda fåglarne. Hvad man med säkerhet vet är följaktligen, att ett enda exemplar af den högnordiska gråsiskan hittills iakttagits på Spetsbergen. »Ob die Art 1873 daselbst auch genistet hat, muss zweifelhaft bleiben» (Le Roi). En undersökning af det inre af Wijde Bay med uppmärksamheten särskildt riktad åt denna fågels eventuella förekomst vore emellertid att anbefalla, ty här synes äfven växtligheten vara oväntadt rik. Man får ej glömma, att om unga snösparfvar kunna tagas för gråsiskor, så kunna, omvändt, äfven de senare af lekmän förväxlas med de förra. Ett stycke perukhorn af ren. ill Naturhistoriska Riksmuseum nedsändes i början af oktober i år från Gällivare »ett gam- [||]|y malt fynd högt uppe i fjällen, för att af Eder igranskas och få Edert utlåtande hvad det är». Det var en klump af det utseende, som när- stående figur visar, ungefär 23 V2 cm. lång, 16 cm. bred och 14 V2 cm. hög. Ytans allmänna form synes också bäst på figuren, den var småkullig med strödda små hål och sprickor; i allmänna drag företedde den en viss likhet med ett blomkålshufvud. Föremålet hade tydligen mycket länge va- rit utsatt för vädrets inverkan, och ytan var delvis bevuxen med lafvar och mossor. På båda sidor finnas dessutom en del djupa intryck af olika form, såsom äfven fotografien visar. Den begärda »granskningen» gaf genast vid handen, att här förelåg en perukhornsbildning af ren, men hornstycket ifråga hade så länge legat utsatt för yttre åverkan, väder och vind, att själfva det egentliga hornpartiet redan fullständigt vittrat bort och återstoden utgöres af den starkare förkalkade perukbildningen. Denna har i hufvudsak gjutit sig kring vänstra hornets bas samt sträckt sig öfver pannan och hjässan öfver till det högra hornet. Fotografien visar perukhornspartiets vänstra sida. Framåt är till vänster från åskådaren räknadt. I nedre högra hörnet synas rester af det afvittrade hornets basala stångparti. Från denna rest går framåt (d. v. s. till vänster på bilden) en bred och djup ränna med tämligen släta väggar. Denna är en afgjutning, så att säga, af vänstra hor- nets ögontagg, som legat innesluten häri, men nu alldeles vitt- ETT STYCKE PERUKHORN AF REN 209 rat bort. Ungefär midt på bilden synes i en stor mörk grop en vittrad brottyta. Denna representerar återstoden af is- taggen, hvars basaldel nästan alldeles omslutits af perukhorns- bildningen, men man kan längs en sned springa nedåt till hö- ger följa dess förbindelse med hornets basala stamdel. Perukhornsbildning kring vänster hornbas af ren, sedd från vänster sida. På styckets högra sida finnes en bred, fåra utgörande af- tryck af högra hornets ögontagg från hornbasen. Undersidan är platt, något konkav där den legat mot pannan. Denna perukhornsbildning har alltså legat som en tung massa ofvanpå djurets hufvud och orsakat det lidande och besvär förutom det att dess utbildning dragit en mängd kalk- salter från andra organ. Sannolikt har i detta fall som i så många andra liknande perukhornsbildningen vållat djurets un- dergång och död. Fauna o. Flora 1915. Haft. 5. 14 Vattensångaren, Acrocephalus aquaticus Gmelin, en för Sveriges fauna ny fågelart. Af Einar Lönnberg. en 13 oktober på morgonen träffade fyrmäs- taren Axel Lindberg bland den mängd fåglar, som under natten fallit som dödsoffer vid Pa- |f ter Nosterfyren, en liten fågel, som han ej kunde erinra sig att ha sett förut. Med be- c^^E—^?^^ römvärd vakenhet insände han denna fågel till Riksmuseum, där det visade sig vara en värdefull nyhet för vår fauna. Det var nämligen en vattensångare, Acro- cephalus aquaticus Gmelin. Denna art liknar närmast vår van- liga säfsångare A. schoenoba?nus därigenom, att hufvudet ofvan och ryggen äro fläckiga, men i motsats mot hvad fallet är hos den sistnämnda sträcker sig fläckigheten hos vattensångaren äfven till öfvergumpen och de öfre stjärttäckarne, som ha skarpt markerade svartaktiga midtfläckar. Öfversidans bottenfärg är i höstdräkten brungul med de nämnda brunsvarta, längsgående midtfläckarna väl framträdande. En annan olikhet mot säf- sångaren är, att vattensångaren längs midten af hufvudet har ett brungult band, som är lifligast färgadt framtill på pannan och på sidorna kantas af brunsvarta band, utanför hvilka åter- igen på hvardera sidan finnes ett ganska bredt gult ögonbryns- band. Undersidan är ljust rostgul, ljusare nästan hvitaktig på strupen och bukmidten. . Stjärtfjädrarna äro spetsiga. Stjärt- längd 48—51 mm. Vinglängd 60-66,5 mm. V \ I 1 KNSANGAREN 2 I I Om våren är vattensåiigaren blekare i den då nötta dräk- ten. I synnerhet är det rostgnla eller brnngnla mer eller mindre försvunnet, så att t. ex. ryggen synes mera olivgrå. Till sina lefnadsvauor säges vattensångaren likna säfsån- garen. Den säges sjunga likt den fastän mindre högljudt och enformigare. Bäst trifves den bland vass och säf i sumpmar- ker eller vid sakta rinnande vatten bland viden och allehanda kärrväxter, där den med stor skicklighet klättrar och flaxar fram genom den täta vegetationen. Boet lägges i buskar, som äro tätt genomvuxna med gräs och örter, men hänges ej, utan bygges fast bland gräset. Äggen äro 5 6, något mindre än säfsångarens, men mera glänsande. Vattensångarens utbredning är vidsträckt, men ganska lo- kal. Den sträcker sig genom en stor del af mellersta och södra Europa från Danmark och Holstein till Spanien och Ita- lien, och den har äfven träffats häckande i Nordafrika i Algier och Tunis. I öster träffas den genom Sydryssland till Ural. På den skandinaviska halfön har man ännu ej iakttagit den, men ett fynd vid Hammershus fyr på Bornholm tyder väl på, att den äfven har nordligare hemvist, ehuru detta ej fastsla- gits. Det fynd, som nu gjorts vid Pater Noster, är ju ytter- ligare ett stöd för ett sådant antagande. Det kan väl näm- ligen ej gärna vara troligt annat än, att den där tillvaratagna fågeln var stadd på flyttning söderut. Den kan således ej gärna ha kommit till Pater Noster annat än från norr, nord- ost eller öster. Men det är ganska märkligt, att den så sent fanns kvar på en så nordlig breddgrad, ty från Tyskland upp- gifves, att den redan omkring den 9—10 augusti plägar vara stadd på flyttning. Sannolikt skola emellertid noggrannare efterforskningar gifva vid handen, att vattensångaren förekom- mer på lämpliga platser i de södra resp. sydvästra delarna af vårt land. Fyndet ifråga utgör också en tydlig fingervisning om, huru ofullständig kännedomen t. o. m. om vår högre fauna ännu är, och ådagalägger huru mycket som ännu återstår att utforska. Om sidensvansens vandringar och folktron. Af Einar Klefbeck. »Fauna o. Flora» ha flera gånger förekommit |'kfl meddelanden angående sidensvansens (Ampe- ytfAlis garridus) förekomst i olika delar af Sve- rige samt om dess vandringar vintertid. Dessa utsträckas tämligen regelbundet öfver Öster- ItSOibiltj sjön till Nordtyskland, men endast sällan hän- der det, att sidensvansarna komma så långt söderut som till Alperna. Efter Sundevall anför t. ex. J. Maule i »Fauna och Flora» 1914 deras förekomst i Baden, Belgien, Frankrike, Eng- land, Italien och t. o. m. Algeriet. Om några sådana vandrin- gar berättar Angelo Chidini i »Bolletino della Societå Ticinese di Scienze naturali» och Kathariner i »Naturwissenschaftliche Wochenschrift» (båda 1915). En del af de i dessa uppsatser meddelade uppgifterna torde äfven ha sitt intresse för denna tidskrifts läsare. Sidensvansens uppträdande betraktas (som prof. Lönnberg efter Newton anger i F. o. F. 1914) i Sydtyskland och Schweiz som ett dåligt tecken, hvilket äfven framgår af namnen »Kreuz-, Sterbe-» och »Pestvogel». I Gesners »Historia animalum» (1555) heter det om sidensvansarna: »cum apparent pestilens aeris mutatio expectatur». Och i Rudolf Heussleins »Vogelbuch» (1600) : »So sie aber an einem Ort gefunden, bedeuten sie eine giftige Enderung der Lufft. Es komme auch auff ihre Zukunft ge- wöhnlich ein Pestilenz». OM SIDENSVANSENS VANDRINGAR OCH FOLKTRON 213 Från Schweiz berättas, att fågeln visat sig före kyrkomötet i Konstanz, lavinolyckan vid Pliirs, de böhmiska förföljelserna, trettioåriga kriget etc. Och då den 1866 på nytt infann sig, ansågs detta som ett förebud till pesten, som verkligen strax efter uppträdde i Ziirich. Sedan dröjde det — enligt befolk- ningens åsikt — ända till vintern 1913 — 14, då sidensvansar iakttogos såväl i Sydtyskland som i Tessin. (Denna vinter förekommo de också talrikast i hela Sverige.) Då så på hös- ten 1914 världskriget bröt ut, ansågs naturligtvis »der Kriegs- vogel», som sidensvansen kallas i Sydtyskland, ha bebådat detta. Chidini förklarar uppkomsten af denna folktro på följande sätt. Att den vackra och föga skygga fågeln tilldrar sig upp- märksamheten är helt naturligt. Om nu dess uppträdande sam- manfaller med någon viktig händelse, sätter folket de båda företeelserna i samband med hvarandra och minnes länge båda. Om däremot intet särskildt inträffar efter det fåglarna iaktta- gits, glömmer man det snart. Kathariner säger, att man kan betrakta detta som »ein Schulbeispiel fur die Entstehung der- artiger Volksmeinungen». Som bevis för sin åsikt anför Chidini, att t. ex. i Tessin sidensvansen förekommit mycket oftare än som vanligen angifvits. Under 1800-talet och 1900-talet före- kom den vintrarna 1806-07, 1817-18, 1827 28, 1829—30, 1835—36, 1844—45, 1847—48, 1849-50, 1859—60, 1866—67, 1867—68, 1870-71, 1872-73, 1903—04, 1913—14. Af stort intresse vore, om några jämförande siffror för Sve- rige kunde lämnas jämte uppgifter om de klimatiska och nä- ringsförhållandena dessa år för fågelns häckningsområde sär- skildt i norra Sverige. Själhunds- och hvalfångstens ställning i subantarktiska Atlanten.1 Af Hobert Cushman Murphy. Curator of Mammals, Brooklyn Museum. Ijälhundsfångsten vid kusterna af Patagonien, Falklandsöarne samt öarne norr och öster om §Kap Horn började under det 18:de seklets tredje fjärdedel. Alexander Dalrymple, som jskref år 1771, berättar, att det fanns vid Falk- landsöarne en rikedom af »Sjölejon 25 fot långa och 19 till 20 fot i omkrets», och äfvenledes pälssjälar i »sådant antal, att de på en dag med klubbor dödade 8 eller 900 på en enda liten ö». Strax efter den amerikanska re- volutionen utsträckte själfångare från New England och Stor- britannien sina fångstfärder ännu längre bort, först till Syd- Georgien 1,200 engelska mil öster om Kap Horn och därefter till Syd-Orkney- och Syd-Shetlandsöarne ett gott stycke bort- om den 60:de breddgraden. Naturforskaren George Forster, som åtföljde James Cook på hans berömda resa mot sydpolen 1775, hade profetiskt skrif- vit om Syd-Georgiens möjliga exploaterande, ehuru till och med hans fjärrsynta inbillning ej förmådde måla de snabba fram- steg, som en äfventyrlig kommersialism skulle komma att göra. »Syd-Georgien», skref Forster, »förutom det att det är obeboe- ligt land, synes ej äga en enda sak, för hvars skull det skulle 1 Öfversättning af författarens till tidskriftens förfogande ställda original- manuskript. Genom en forskningsresa till Syd-Georgien har förf. förvärfvat nog- grann kännedom om förhållandena därstädes, hvarigenom hans framställning äger särskildt stort värde. Red. SJÄLHUNDS- OCH HVALF ÅNGSTENS STÄLLNING ETC. 21$ tillfälligtvis besökas af europeiska skepp. Själlumdar och sjö- lejon, hvilkas späck räknas som handelsvara, äro mycket tal- rika på de öde kusterna af Syd-Amerika, Falklandsöarne och Nyårsöarne, hvarest de likaledes kunna erhållas med mycket mindre risk. Om det norra hafvet någonsin skulle rensas från hvalar genom våra årliga fångster, så skulle vi kunna besöka det andra halfklotet, hvarest dessa djur äro talrika, såsom kändt är. Likvisst synes det föga behöfligt att gå så långt mot söder som till Syd-Georgien för att söka efter dem, all- denstund portugiserna och nordamerikanarne på senare år dö- dat mängder af dem vid Amerikas kust, därvid ej gående längre söderut än till Falklandsöarne. Det torde därför synas troligt, att, ehuru Syd-Georgien hädanefter må blifva af betydelse för människosläktet, den tidpunkt för närvarande är så fjärran af- lägsen och måhända ej kommer att inträffa, förr än Patagonien och Eldslandet äro bebodda och civiliserade såsom Skottland och Sverige.» Forsters yttrande om möjligheten af, att det norra hafvet skulle komma att »rensas från hvalar», visar åt- minstone, att han ej hyste någon bedräglig föreställning om det »outtömliga». Knappt ett kvarts sekel efter Forsters besök hade själ- fångsten vid Syd-Georgien nått sin högsta höjd. Och år 1800 tog kapten Edmund Fanning på »Aspasia» från New York, ett af aderton segelfartyg vid denna ö, säsongens prisfångst, be- stående af 57,000 pälssjälskinn. Detta rekord uppnåddes aldrig mera, ehuru fångsten tydligen fortsatte, ty när den ryske for- skaren Bellingshausen seglade utefter den stormiga och ej kart- lagda sydkusten af ön i december 1819, träffade han två en- gelska tremastare i en af fjordarne. Dessa skepp hade redan varit där fyra månader eller under den södra vintern ocli gjort inkomstbringande affärer. Men när James Weddell mindre än fem år senare kom till Syd-Georgien, fann han, att själhundar af alla slag hade blifvit »nästan utrotade». Wedells berättelse innehåller många historiska upplysningar och följande del däraf är väl värd att citera: »[Cook's] officiella rapport om ön Syd- Georgien, i hvilken han berättar om de stora mängderna af 2 [6 FAUNA OCH FLORA sjöelefanter (af honom kallade »sjölejon») och pälssjälar, som funnos på stränderna, förmådde åtskilliga företagsamma köp- män att utrusta skepp för att fånga dessa: elefanterna för ol- jans skull och själarna för skinnens skull. Dessa djur äro nu nästan utrotade; men jag har underrättats från trovärdigt håll, att alltsedan det år, då de som bekant voro så talrika, ej mindre än 20,000 tons af sjöelefantolja skaffats för London- marknaden. En mängd af pälssjälskinn medfördes vanligen jämte oljelasten; men fordom kände pälshandlarne i England ej till metoden att bereda dem, hvarför de voro af så litet värde, att de nästan försummades. Samtidigt förde emellertid ameri- kanarne från Georgien hela skeppslaster af dessa skinn till Kina, hvarest de ofta erhöllo ett pris af från 5 till 6 dollars stycket. Det är allmänt kändt, att engelsmännen ej åtnjöto samma privilegium, hvarigenom amerikanarne helt och hållet togo från dem denna värdefulla handelsvara. Antalet af skinn, som förts från Georgien af oss själfva och utländingar, kan ej skattas lägre än till 1,200,000 stycken». Rörande själhundar vid Syd-Shetlandsöarne, hvarest Weddells båda besättningar under samma resa slogo ihjäl >inemot 2,000» sjöelefanter, skrifver denne skarpsinnige sjöman med en eko- nomisk läggning, värdig en senare tidsålder: »Den mängd af själar, som tagits vid dessa öar af skepp från olika håll under åren 1821 och 1822, kan skattas till 320,000 och mängden af sjöelefantolja till 940 tons. Detta värdefulla djur, pälssjälen, skulle genom .en lag liknande den, som lägger band på fiska- rena med afseende på maskorna i deras nät, kunna hafva spa- rats till att gifva årligen 100,000 pälsar för många kommande år. Detta kunde ha skett genom att ej döda mödrarna, förr än ungarne ha förmågan att ge sig i vattnet, och äfven då blott dem, som syntes vara gamla, tillika med en viss propor- tion af handjuren, därigenom minskande deras antal endast i långsam progression».1 1 Pälssjälarne på Syd- Shetlandsöarne äro nu för länge sedan utrotade. Det sannolikt sista enstaka exemplaret tillvaratogs af kapten C. A. Larsen och finnes nu uppstoppadt i Naturhistoriska Riksmuseet. Red. SJÄLHUNDS- OCH HVALF ÅNGSTENS STÄLLNING ETC. 217 Sedan år 1825 liar pälssjälfångsten i Syd-Atlanten såsom affär varit stadd i aftagande. I den mån som bytet blef spar- sammare, lämnade de stolta flottorna af den gamla tiden plats åt enstaka snokande skonare, som tjuffångade på pälssjälarnes kolonier på Falklandsöarne eller höstade in en mager skörd af några få säsongers återväxt på Syd-Georgien. Man anser, att pälssjälarne, praktiskt taget, utrotades på sistnämnda ö om- kring år 1874, men ett rykte maler, att en New Bedford-skuta gjorde en liten olaglig fångst där år 1907. Omkring midten af februari 1915 upptäckte några norska hvalfångare en enstaka pälssjäl på stranden nära östra ändan af Syd-Georgien. Denna vilsekomna veteran blef skyndsamligen slagen i skallen och så slutar sagan. Sjöelefanternas historia är ej så olika pälssjälarnes. Ar- ten utrotades undan för undan på sydamerikanska kusten, Falklandsöarne, Tristan da Cunha, Syd-Orkneyöarne samt Syd- Shetlandsöarne.1 Vid Syd-Georgien dref ett ihärdigt dödande arten så nära gränsen af komplett utrotning, att år 1885 besättningen på en Connecticutskonare under tio veckor af sjöelefanternas par- ningstid (sept. — -jan.) ej var i stånd att finna mera än tvä djur. Redan före detta datum och ända till efter början af det 20:de århundradet hade likväl sätet för trafiken med »elefantolja» öfverflyttats till de mera oberörda öarne i Indiska oceanen, och sålunda fick arten tillfälle att ännu en gång återvinna sitt fot- fäste på Syd-Georgien. Under de sista få åren har fångsten där åter börjat upptagas ej blott af tillfälligtvis ditkommande skepp från amerikanska eller andra hamnar, utan också af ett af hvalfångarbolagen på Syd-Georgien, hvilket genom använd- ning af med ånga drifna fartyg och högeligen verksamma me- toder gjort väldiga anfall på sjöelefanthanarne efter parnings- tidens slut. Så många som 6,000 hanar ha tagits på en som- mar! De bofasta hvalfångarne äro åtminstone böjda för att 1 I augusti 1824 anlände själfångaren Döve från Nantucket till Philadelphia med två lefvande sjöelefanter, de första, som någonsin förts till Förenta Staterna. 2l8 FAUNA OCH FLORA iakttaga andemeningen af de bestämmelser,1 som fastställts för skyddandet af djurlifvet. Kaptenerna på de föråldrade se- gelskutorna från New Bedford å andra sidan betrakta kanhända Syd-Georgien såsom liggande utanför den mänskliga rättsskip- ningens gränser, och då deras lefnadskostnader äro små, kunna de bestå sig med att besöka ön för en plundringsfärd, som t. o. m. blott inbringar några få hundra tunnor olja. Under åren 1912 och 1913 såg jag massdödande under »förbjuden tid» liksom äfven förgörandet af sannolikt ett tusental honor och ungar af sjöelefant, som det enligt lagen alltid är förbjudet att döda. Såsom ett exempel på vandalism såg jag många af de ståtliga, men hastigt försvinnande kungspingvinerna på denna ö ihjälslås, för att deras guldkragade skinn skulle användas till skor åt New Bedfordsjälfångare. Vid fångsten af sjöelefanterna planlägga »jägarne», huru de skola drifva djuren så nära intill vattnet, som kan ske utan risk, för att de skola undkomma. Därefter klubbas de, stickas med lans eller skjutas eller alla tre sätten om erforderligt. Ibland kunna de skrämmas att vältra sig mot hafvet med små- sten, som skramlas i en plåthink. Om de likväl visa sig för slöa eller motsträfviga, blifva de ofta behandlade med den mest upprörande brutalitet. Allting synes vara tillåtet, som kan drifva dem mot stranden och sålunda lindra besväret med att bära späcket. Jag har sett gamla hanar stuckna och slagna, till dess att ögongloberna spruckit, under själfångarnes an- strängningar att skingra en tätt hopad flock [»pod»]. Den gamla amerikanska metoden att taga vara på späcket är ödslande i alla afseenden. Sedan den dräpta »elefanten» fått blöda ut fullständigt, sprättas huden upp längsefter ryggen och därefter tvärsöfver på flera ställen från ryggsnittet till marken. Hudflikarne flås af härnäst, och den återstående be- klädnaden af tjockt, hvitt späck skares loss från den under- liggande muskulaturen och styckas i fyrkantiga flak. Djuret vältras sedan rundt och samma sak upprepas på buksidan. 1 Huru dessa tillkommit synes af meddelande i denna tidskrift för år 1910 sid. 112 — 117. Red. SJÄLHUNDS- OCH HVALF ÅNGSTENS STÄLLNING ETC. 219 Sålunda förloras till att börja med huden och en betydande mängd af späck, som hänger fast vid den. Späckflaken släpas till vattenkanten för att bindas med korta rep kallade »flottändar» [»raft-tails»]. De bogseras så till det förankrade skeppet, hvarest h varje »flottände» fastgöres vid en kabel, som sträcker sig från för till akter. Späcket får nu ligga i blöt i fyrtioåtta timmar, till dess att praktiskt taget de röda blodkropparna tvättats ur. Under denna blötningspro- cess förloras en viss del af oljan, och än mera, flockar af glupska »kapdufvor» {Daption) och andra allestädes närvarande sjöfåglar äta af det flytande fettet under ett obeskrifligt oväsen både dag och natt. Sedan späcket halats ombord, skares det i smala strimlor, som kallas »horse pieces», och hackas efteråt. Hackandet [mincing] skiljer sig från samma process vid kas- kelotfångsten endast däri, att fettet skares mycket fint med handknifvar. I detta stadium inträffar ånyo en förlust af olja, i synnerhet om temperaturen råkar till att vara ett stycke öf- ver fryspunkten. Slutligen blir det hackade späcket utkokadt [tried out] i de vanliga däckskokpannorna [try-works] af gam- maldags hvalfångartyp. Det blir så lite återstod eller skräp vid urkokning af sjöelefantspäck, att själfångarne vid Heard Island under förra århundradet beräknade »ett fat olja af ett fat späck». Den metod, som användes af de norska hvalfångarne vid Syd-Georgien, är mera ekonomisk, så tillvida som styckena af sjöelefantspäck få sitta kvar vid huden och lastas i ångarens lastrum, hvarefter hela laddningen - hud, späck, blod, smuts, alltsammans — vräkes i de med ånga drifna kokapparaterna vid hvalfångarstationen och reduceras till olja och grums. En undersökning rörande själ- och hvalfångst vid Syd- Georgien, som igångsattes af britiska regeringen år 1913, slu- tade beklagligtvis därmed, att den naturforskare, som fått detta uppdrag, major Barrett-Hamilton, dog. För underrättelse rö- rande sjöelefanternas nuvarande tillstånd har jag att tacka min vän J. Inness Wilson Esq., som i egenskap af ämbetsman på Syd-Georgien ända till nyligen bodde vid Cumberland Bay. Mr. 2 20 FAUNA OCH FLORA Wilson skrifver: dateradt 24 febr. 1914. »Det är ej blott min egen personliga åsikt, utan äfven den allmänna meningen här, särskildt hos sådana personer, som ha besökt olika delar af besittningen strax före eller midt under parningstiden eller den förbjudna tiden, såsom lagen stadgar — 1 okt. till 31 dec. — att bevarandet af sjöelefanterna under nuvarande bestämmelser ej hotas af någon fara. Det kanske också intresserar Eder att få veta, att förra året — 1913 -- sjöelefanterna rapporterades vara talrikare, än man någonsin förut iakttagit. Endast ett bolag tillätes nu att fånga själ med en årlig licens, som be- gränsar antalet själar [= sjöelefanter], som få tagas. Koloni- erna [»rookeries»], som besiktigades under sistlidna förbjudna tid, syntes vara i ett blomstrande tillstånd.» Jag anför detta optimistiska uttalande för att vara fullt rättvis mot en man, som lefvat på platsen och haft förstklassiga tillfällen till iakt- tagelser, och det oaktadt kan jag ej låta bli att anse, att det faktum, som jag omtalat i en nyss utkommen afhandling1, näm- ligen att under år 1913 många sjöelefanthonor befunnos vara obefruktade efter utgången af parningstidens höjdpunkt, är på ett ominöst sätt betecknande. Under 1914 — 1915 togos 17,000 tunnor sjöelefantolja från Syd-Georgien inom femton månader.2 De tunnor, som brukas af de norska tranfångstmännen, ha en rymd af femtio gallons. [= 227,ir> liter, om engelska gallons; 189,-2f> liter om amerikanska gallons. Red.] Med hänsyn till hvalfångst äro nu öarne i den amerikan- ska kvadranten af det subantarktiska området, Syd-Shetland, Syd-Orkney, Syd-Georgien och jämväl Falklandsöarne, säte för de största fångster på jorden. För länge sedan omtalade Sir James Clark Ross den öfverflödande mängden af räthvalar i vattenområdena långt ner i söder, och ehuru räthvalar senare ej funnits i stort antal, hafva de talrika knölhvalarne {Mega- pterä) och flera arter fenhvalar blifvit byte åt hvalfångarne, som drifva sitt yrke på det mest utödande sätt. Sedan början af 1 Bull. Amer. Mus. Nat. Hist., Vol XXXIII, 1914, p. 65. 2 Siffrorna äro lämnade af Mr. José G. Correia, förut vid Compania Argen- tina de Pesca. SJÄLHUNDS- OCH HVALF ÅNGSTENS STÄLLNING ETC. 22 1 detta århundrade ha ej mindre än sju hvalfångarebolag med ångfartyg och med hemortsrätt i Norge, England, Skottland och Argentina förskaffat sig rättigheter vid Syd-Georgien och ha där stationer i land eller »flytande faktorier» eller båda de- larna. Här drifves fångsten året rundt med tjugoen ångare i verksamhet. Tre ångare hörande till andra bolag jaga från Falklandsöarne, sex från Syd-Orkneyöarne, trettiotvå från Syd- Shetlandsöarne och kusten af Graham land. På de sydligare fångstplatserna, särskildt Syd-Orkneyöarne, är fångstsäsongen naturligen begränsad till sommarmånaderna. Totalmängden af hvalar, som årligen fångats vid de subantarktiska öarne, ökades från 183 år 1906 till 12,635 år 1911. För närvarande har kriget i Europa praktiskt taget desorganiserat hela hval- industrien. Den korta historien om uppkomsten af den norska hval- fångsten är i sanning en historia om företagsamhet och här- dighet. Ej förr än fångstmän från Holland, Amerika och Stor- britannien under tvåhundra år idkat sitt yrke att fånga kaske- loter och räthvalar ute i öppna hafvet vaknade norrmännen till insikt om de möjligheter, som erbjödos dem. Men när de väl kommit med, öfverträffade de alla i sina operationers om- fattning, och genom att uppfinna medel för fångst af de olika fenhvalarna funno de en skörd, som ännu var orörd af deras föregångare. När Bayard Taylor reste i Norge år 1857, skref han, att längs den dystert kala och ödsliga kusten mellan Alten och Hammerfest »hvalar funnos i stort öfverflöd, stundom sågo vi ett dussin blåsa på en gång. De tillhörde knölhvalarten och voro endast af medelmåttig storlek, dock skulle fångsten utan tvifvel betala sig väl, om infödingarna hade företagsamhet nog att taga itu därmed. Jag tror likvisst, att det ej alls förekom- mer någon hvalfångst längs hela norska kusten». År 1865, endast några få år efter publicerandet af Taylors föga smickrande anmärkningar, hade kapten Sven Foyn från Norge genom många och upprepade försök och experiment fullbordat en explosiv harpun, planerad att skjutas från en på en svifvel svängbar kanon, liksom äfven andra apparater, som 2 22 FAUNA OCH FLORA upptagits af den moderna med ångfartyg drifna hvalfångsten. Inom ett år var knölhvalsfångsten börjad, och kapten Foyn skapade sig en förmögenhet. År 1885 hade norrmännen mer än trettio ångare upptagna i dylika affärer utanför Finnmarks- kusten och fångade tolf- eller trettonhundra hvalar årligen. Senare utsträcktes fångsten till Hebriderna, Shetland, Färöarne, och Island, och därpå af norrmännen eller deras efterhärmare öfver hafvet till New Foundland, västkusten af Amerika, Syd- Afrika, Japan och Mandschuriet. I kommersiellt hänseende hade uppväxten af hvalfångsten vid kusterna varit underbar, men under det att den gjort några få män rika, hade den haft till följd ett hänsynslöst utrotande af hvalarne. Längs de flesta af jordens bebodda kuster hafva hvalfångarne slaktat gåsen, som värpte guldägget, och endast internationellt bevarande kan begränsa och reglera industrien, så att den någon gång i fram- tiden må lämna en förnuftig och ständig inkomst. Den subantarktiska hvalfångsten representerar sista kapit- let af denna historia af okontrollerad förstörelse. År 1892 iakt- tog kapten C. A. Larsen förande norska själfångaren Jason den stora mängden af fenhvalar i den fjärran södern. Efter ett andra besök i dessa trakter tio år senare såsom kapten på Nordenskjölds »Antarctic» organiserade han i Buenos Aires bo- laget »Compania Argentina de Pesca», och i december 1904 ordningställde han på Syd-Georgien vid Cumberland Bay den första af de södra hvalfångarestationerna. Så började den största hvalfångareaffär, som någonsin funnits. På Syd-Georgiens bankar är rikedomen af hvalar till och med efter 10 års förföljelse helt enkelt förvånansvärd, men då jag sett elfva ångare arbetande nästan inom hörhåll från hvar- andra och alldenstund dubbla detta antal ofta komma in i hamnarna med från två till tio hvalar hvar, kunna de olika arterna knappast hålla ut under många säsonger till. De ny- aste fartygen äro försedda med den diaboliska uppfinningen eller inrättningen af två harpunkanoner hvar, en på hvardera sidan af bogen, så att skyttarne kunna draga fördel af knöl- hvalens vana att stanna vid sidan af en träffad kamrat. SJÄLHUNDS- OCH ll\ Al FÅNGSTENS STÄLLNING ETC. 223 Den totala årsproduktionen af alla de subantarktiska sta- tionerna, Falklandsöarne medräknade, är enligt T. E. Salveson1 omkring 430,000 tunnor olja - - mer än halfva världsproduk- tionen — och 8,375 tons af guano, hvilka båda varors brutto- värde är öfver sex och en half million dollars. Industrien gif- ver arbete åt omkring 3,500 män, med inräkning af besättnin- garna på fångst- och transportfartygen samt arbetarne vid faktorierna. Engelska regeringen har sent omsider infört följande be- stämmelser i syfte att verka bevarande, men åtskilliga af dessa hänföra sig olyckligtvis blott till de bolag, som helt nyligen erhållit licenser: 1) begränsning af antalet af ångare till två per bolag; 2) exporttull på olja; 3) skydd åt honhvalar, när de åtföljas af ungar; 4) tvång att tillgodogöra hela kadavret, d. v. s. tillverkning af »hvalmjöl» och guano såväl som af olja; etc. Det är likvisst tydligt, att gränsen för slaktandet af de mest värdefulla djur i världen kommer att nås först, när hval- antalet sjunkit ned under minimivinstens ståndpunkt. »Detta rysliga spöke 'utrotning', som alltid smyger efter i upptäcka- rens fjät» [»That ugly spook 'Extermination' which always sneaks at the discoverer's heels»] för att citera professor Einar Lönnberg, har rasat i fjärran södern under nästan halftannat århundrade, och det är snarare märkvärdigt under sådana för- hållanden, att där ännu tinnes något fält för naturskyddarens nitälskan. Ett par slutord om subantarktisk hvalfångst, daterade 5 juni 1914, finnas i ett bref från kapten H. G. Melsom till Mr. R. C. Andrews vid American Museum of Natural History. Jag citerar med Mr. Andrews' benägna tillstånd: »Med afseende på hvalfångsten — vi ha haft en dålig säsong vid [Syd-]Orkney- öarne - — sista året var det bokstafligen tjockt med dem, och detta år helt få.» 1 Salveson: Whalefisheries of the Falkland Islands and Dependencies. >Scotia» Reports, Vol. IV, 1914 pp 415—486, 10 plates. En värdefull afhandling. hvilken jag har att tacka för underrättelser i åtskilliga saker inom ämnet för denna artikel. 2 24 FAUNA OCH FLORA »Jag själf har fått 130 och min andra båt 85—7,450 tun- nor olja å 170 kilo» under en säsong af två och en half må- nader. »På [Syd-]Shetlandsöarne ha de haft god tur. 18,000 till 22,000 [tunnor] hvar och en», under en säsong på fem månader. »Vid [Syd-]Orkneyöarne mycket få hvalar, vid [Syd-]Geor- gien också få, och rundt Falklandsöarne godt om hela tiden, så att bolaget, som arbetade där, ej hade något kvar att stufva in oljan i». »Under de senare åren har hvalfångsten gått med förlust där» [Falklandsöarne]. Brooklyn, New York den 1 okt. 1915. Förteckning öfver Svensk Litteratur rörande ryggradsdjuren. För åren 1911 och 1912. Sammanställd af Fr. E. Ahlander. Anmärkningar ocli kompletterande uppgifter mottagas med tacksamhet under adress : Vetenskapsakademien. Andersson, Alfred, Kaninskötsel. — Bonniers Månadsh., Sthlm, Arg. 6, 1912, s. 327 — 340, 19 textfig. Andersson, L. G., Hutiaråttan. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 191 1, s. 180 — 282, 1 textfig. -, Några svenska forskningsresor från föregående tider. — Ibid., s. 10 1 — 115. , Några svenska forskningsresor från föregående tider. 2. Peter Forskål. — Ibid., s. 201 — 219, 2 textfig. , Några svenska forskningsresor från föregående tider. 3. En Resa Til Norra America på Kongl. Swenska Wetenskaps Akade- miens befallning och Publici kostnad, Förrättad af Pehr Kalm. — Ibid., Arg. 7, 191 2, s. 49 — 63, 161 — 187. ARDELL, Ernst, Förekomst af hasselmus i Skåne. — Ibid., Arg. 6, 1911, s. 46 — 47. A., N. G., Några råd för jägaren-naturaliesamlaren. — Dalarnes Jaktvärdsför. Medd., Falun, 1012, s. 57. Behm, Alarik, Några zoologiska iakttagelser i Jämtland hösten ku 2. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 7, 1912, s. 278 — 281. Berg, Bengt, De circumpolära fåglarna och lemmelvandringarna. - Ibid., s. 25 — 29: svar af Gustaf Kihlen, s. 29 — 32. B ergste]n, P., Bör björnen fridlysas inom vårt land? — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 4, 191 1, s. 260. Bergström, Erik, En iakttagelse öfver renens knäppning. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 6, 191 1, s. 83 — Sy. , Några ord om renen och renskötseln i våra nordligaste lapp- markssocknar. — Ibid., s. 1 — 19, 10 textfig. Fauna och Flora 19 IS. Haft. 5. 15 2 26 FAUNA OCH FLORA Billberg, C, Om hermafroditism hos människan. — Populär Naturv. Revy, Arg. 2, 1912, s. 258 — 265. Birger, Selim, Naturskyddsrörelsen i Sverige. — Sthlm, Sv. Turistför. Årsskr., 1912, s. 12g — 145, 15 textfig. Brolin, E., Svinen i hvardagslag. — Djurvännernas Tidn., Sthlm, Arg. 22, 191 1, s. 90 — 91, 10c — 101, 2 textfig. Bäckgren, Karl, Gamla anteckningar om djur och växter i Lerbäcks socken i Nerike. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 191.1, s. 116 — 124. Bäfvern. Ett märkligt djur. — Skogvaktaren, Gefle, Arg. 22, 1912, s. 129 — 131. Carlsson, Albertina, Uber Cryptoprocta ferox. — Zool. Jahrb., Jena, Abt. Syst., Bd. 30, 191 1, s. 419 — 470, 3 Tafl. Darbishire, A. D., Rasförädling och mendelism. Bemyndigad över- sättning av O. Rosenberg. — Sthlm 1912. S:o. 242 s., 32 tafl., 27 textfig. Ekman, Sven, Faunistiska notiser från sydsvenska höglandet. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 49, 1911, s. 369 — 371. Ekorren som skadedjur i trädgårdar. — Trädgården, Sthlm, Årg. 6, 191 1, s. 267 — 268. Expeditionen, Mjöbergska, till Västaustralien. — Populär Naturv. Revy, Sthlm, Arg. 1, 191 1, s. 199 — 2co. E. A., Till igelkottens meriter. — Landtmannabl., Sthlm, nm, N:o 27, s. 220. Faunan, Något om den halländska. ^Undert. — d]. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 50, 1912, s. 116 — 117. Flach. S., Igelkott i rörelse under vintern. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 191 1, s. 48. F[orsberg1, E., Om räfvens skadlighet för vildnaden. ■ — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 4, 191 1, s. 120 — 121. Fridlysning af vildren och björn i Finland. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 7, 191 2, s. 141. Funkquist, Herman, Zur Morphogenie und Histogenese des Pineal- organs bei den Vögeln und Säugetieren. -- Anat. Anz., Jena, Bd. 42, 191 2, s. 111 — 123. 15 textfig. Gemsjagt. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 49, 1911, s. 337 —339. J tafla- Gran, H. H., Mendelismen, dens teoretiske og praktiske betydning. — Nord. Tidskr., Sthlm, 191 2, s. 173 — 186. Grevenkop Castenskiold, U, Litet om lejonjagt i Patagonien. [Ur Dansk Jagttidende]. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 50, 1912, s. 379—384- Grevillius, A. Y., Ein Thysanopterocecidium auf Vicia cracca. — Marcellia, Avellino, Vol. 8, 1909, s. 37 — 45, 4 textfig. — , Notizen iiber Thysanopterocecidien auf Stellaria media Cyr., S. graminea L. und Polygonum convolvulus. — Ibid., Vol. 9, 1910, s. 161—167, IX textfig. Gräfsvin, Ett. — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 5, 191 2, s. 295. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 7, 191 2, s. 300. SVENSK LITTERATUR RÖRANDI RYGGRADSDJUREN 227 Gustafsson, W\, Harens läte. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 49, 191 1, s. 269. Gyldenstolpe, Nils, Svenska zoologiska expeditionen till Siarn 191 1 — 191 2. -- Ymer, Sthlm, Årg. 32, 1912, s. 392 — 394. Hasselgren, Henrik, Ett bidrag till frågan om vara äldsta hästraser. — Sv. Veterinärtidskr., Sthlm., Arg. i6, 191J, s. 158 — 160. — , Från vårt lands djur- och växtvärld. Samt några bilder frän djurvärlden samlade af Carl Kastman.- — Sthlm 191 1. 8:0. 1105. (Svenskt Folkbibliotek, 5:4). — , Något om den forntida faunan inom Kon ga och Kinnevalds härader — sökt i ortsnamn. — ■ Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 40, 1 01 1, s. 241—243. Hermansson, K., se: Ribbing, L., Hermansson, K. Hermelin, F. M, Några hornfynd i Östergötland. — Östergötlands bins Jagtvårdsför. Arsskr., Linkpg, 191 2, s. 52. Husrättan, Bruna. — Fauna och Hora, Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 1 91 i , s. 236. [Högdahl, Thor,, Det nya jaktlagförslagets »skadliga» djur. - Sveriges Natur, Sthlm, 1911, s. 138 — 139. H — n, H. C, Fynd af ett mårdbo. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 50, 1012. s. 260 — 261. Jansson, John, Om ärftligheten och rashygien. — Sv. Veterinärtidsk., Sthlm. Arg. 17, k) 1 2, s. 395 — 415, 1 textfig. 1 1 in in D[ann]f[el]t, H., Karakulfåren och deras beroende av yttre förhållanden. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handb, Arg. 51, 1912, s. 50 — 64. JäGerskiöld, L. A., Om marina, glaciala relikter i nordiska insjöar. — Ymer, Sthlm, Arg. 32, 1912, s. 17—36, 6 tafl., 9 textfig. — , Sveriges högre ryggradsdjur. — I: Sveriges djurvärld, utg. af L. A. Jägerskiöld, Einar Lönnberg och Gottfrid Adlerz. Uppl. 2, Sthlm mil, s. 1 — 198, 176 textfig. J., H., Några rön om ekorren. — Sv. Jakttidn., Sköfde, Arg. 8, 19 1 1, s. 181 — 182. Kastman, O, se Hasselgren, H. K.AUDERN, W., D:r VV. Kauderns resa till Madagaskar. — Ymer, Sthlm, Arg. 31, 1911, s. 102 — 103. — , Dr Kauderns expedition till Madagaskar. -- Ibid., Arg. 32, 1012. s. 251 — 252. K.IHLÉN, G., se Berg, Bengt. KLnottnerus-Meyee, T., Ursus aretos Gruppe. Bemerkungen zu Greves Aufsatz Russische und s< hwedische Bären» [i Zool. Beobachter, Frankf. a. M., Jahrg. 50, 1909, s. 328 — 333] — Zool. Anz., Leipzig, Bd. 38, 1 9 1 1 , s. 117 — 121. Knöppel, Arvid, Friluftsstudier öfver älgens lif och vanor. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 40, 1911, s. 1 — 10. Leche, Wilhelm, Einige Dauertypen aus der Klasse der Säugetiere. — Zool. Anz., Leipzig, Bd. 38, 191 1, s. 551 — 559, 3 textfig. , Der Mensch, sein Ursprung und seine Entwicklung. In gemein- verständlicher Darstellung. (Nach der zweiten schwedischen Auflage.) — Jena 1,911. 8:0. 375 s., 369 fig. 228 FAUNA OCH FI.ORA Leche, Wilhelm, Uber Beziehungen zwischen Gehirn und Schädel bei den Affen. — Zool. Jahrb., Jena, Suppl. 15, Band 2, 1912, s. 1 — 106, 4 tafl. Lidforss, Bengt, Ympning i djurriket. — I: Lidforss, Naturvet. Kåserier, 2. Sami., Malmö 1912, s. 83—94. Igelkottens lokalsinne och förflyttningsförmåga. — Sthlm, Sv. Jägare- förb. Tidskr:, Årg. 50, 1912, s. 262. — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 5, 191 2, s. 209. Long, William, J., Vad skogen lär. Några studier ur livet av djurens instinkter och vanor. Bemyndigad översättning av Jane Lind- blad. [1] — 2. samlingen. — Sthlm 1912. 8:0. 117 + 130 s. LUND. Universitetets Zoologiska Institution. Wallengren, Hans, Zoologiska institutionen [läsåret 1910 — 191 1]. — Lunds Univ. Årsber., 1910 — 1911 (tr. 191 1), s. 74—81. • -, Zoologiska Institutionen [läsåret 191 1 — 1Q12]. — Ibid., 1911 — 1912 (tr. 1912), s. 80 — 86. Lönnberg, Einar, Anatomical Notes on Mammals obtained in British East Africa by the Swedish Zoological Expedition 191 1. 1. — Sthlm, Vet.-Akad. Handl., Bd 49, N:o 7, 19 12, 33 s., 2 tafl. 3 textfig. , De Afrikanska Busksvinen. ■ — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 7, 1912, s. 261 — 266, 1 tafla. , Den svenska zoologiska expeditionen till Ostafrika ig 10 — 1911. — Yraer, Sthlm, Arg. 31, 1911, s. 201 — 222, 10 textfig. — — , Der Honigdachs von Kilimandscharo. — Zool. Anz., Leipzig, Bd. 37, 1911, s. 74 — 75- , Der Penisknochen zweier seltener Carnivoren. — Anat. Anz., Jena, Bd 38, 191 1, s. 230 — 232, 2 textfig. [ ], Dvärgelefanten från Kongo. ■ — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 6. iqn, s. 220 — 222, 1 textfig. , En exkursion i trakten af Nairobi nyårsafton 1910. — Ibid., s- 49 — 53- — ], En fossil delfin med knöliga tänder. — Ibid., s. t 08. 1, En paläontologisk dödsfälla. — Ibid., Arg. 7, 191 2, s. 142 — M3- [ ], En pseudohermafroditisk älg. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 50, 1912, s. 299 — 301, 2 textfig. — , Ett anmärkningsvärdt fynd af en sällsynt Mungos i Ost-Afrika. Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 7, 1912, s. 301. , Gerenuken. [Undert. E. L.j • - Ibid., s. 131 — 136, 1 textfig. -], Hvit utter. — Ibid., s. 95 — 96. - - Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 5, 191 2, s. 141 — 142. — j, Illerns diet. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 7, 1912, s. 137. — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 5, 1912, s. ic»6. " ], Knubbsjäl funnen subfossil vid Köping. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 6, 191 1, s. 274 — 276, 2 textfig. , Mammals collected by the Swedish Zoological Expedition to British East Africa, 191 1. — Sthlm, Vet.-Akad. Handl., Bd 48, N:o 5, 1912, i88s, 15 tafl., 6 textfig. SVENSK LITTERATUR RÖRANDE RYGGRADSDJUREN 229 Lönnberg, Einar, Några exempel från Ost-Afrika på öfvertro rörande djur. — Fataburen, Sthlm, 1911, s. 245 — 247. , Några faunistiska studieämnen för sommaren. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlrn, Arg. 7, 10 12, s. 90 — 94. — ], Några nya förvärf till Riksmusei samlingar af utländska däggdjur. — Ibid., Arg. 6, 1911, s. 142 — 144, 2 textfig. -, Om hvalarnes härstamning [ur: Sthlrn, Vet.-Akad. Årsb., igio, s. 219 — 259]. — Ibid., s. 20 — 46, 57 — 82; 33 textfig. — , Ostafrikanska jagtminnen. 1. Bufflar. -- Sthlrn., Sv. Jägare- förb. Tidskr:, Arg. 49, 191 1, s. 145 — 154, 1 tafla, 1 portr. , Ostafrikanska jagtminnen. 2. Struts- och Oryxjagt. — Ibid., s. 209 — 215, 1 tafla., 1 textfig. , Ostafrikanska jagtminnen. 3. Oiraffjagt med vexlande fram- gång. — Sthlrn, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 50, 1912, s. 8r — 90, 1 tafla, 1 textfig. — , Ostafrikanska manråttan (Lophiomys ibeanus). [Undert. E. L.] - Fauna & Flora, Uppsala & Sthlrn, Arg. 7, 19 12, s. 121 — 1 23, 1 textfig. — ], Pungråtta med fettsvans. -- Ibid., Arg. 6. 191 1, s. 237 — 238, 1 textfig. , Små ströftåg i Brittiska Ost-Afrika. — Ibid., s. 125 — 133. — , Some new Mammals from British East Africa. — Ann. Mag. Nat. Hist., London, Ser. 8, Vol. 9, 1912, s. 63 — 67. ], Subfossilt älghorn funnet i Östergötland. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlrn, Arg. 7, 1912, s. 45 — 46. — ■ — ], Svart \ arietet af bruna husråttan — Fauna och Flora, Upp- sala & Sthlrn, Arg. 6, iqii, s. 235 — 236. , Svarta råttans (Mus rattus L.) utbredning i Sverige. [Undert. Red.]. — Ibid., s. 48. , se: Stockholm, Naturhistoriska Riksmuseet, Vertebratafdel- ningen. [von Mentzer, Otto], Tabärgaii eller Bobac (Arctomys bobac). — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 4, 1911, s. qo, r textfig. Modin, E., Björn i Ångermanland och Jämtland. -- Sthlm., Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 50, 191 2, s. 191 — 192. , Bör ej något göras för bäfverns återinförande i vårt land? - Ibid., Arg. 49, rqii, s. 192 — 194. , Huru mänga kullar om året sätter haren i Norrland? — Ibid., Arg. 50, 1912, s. 377—378. , Säiar vid Sollefteåforsen. [Undert. E. M.] - Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 50, 191 2, s. 193. Mjöberg, Eric, Svenska biologiska expeditionen till Australien ku o — iqii. — Ymer, Sthlm, Arg. 32, 191 2, s. 397 — 434, 18 textfig. M[öli,ersvär]d, J., Några räfstudier. — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 5, 1912, s. 62—63. M. K., Småväxta räfvar. — Ibid., s. 18. NAUCKHOFF, Vilh., Fåret, dess natur, skötsel och värd. — Sthlm, 191 1. 8:0. 44 s., 19 textfig. (Våra Husdjur. 1.1 — , Gotlandsrussen. [Undert. V. N— ff]. -- Lantmannabl., Sthlm, 1912, Nr. 49, s. 525 — 526, 2 textfig. FAUNA OCH KLOKA N[auckhojkk, V., Ponyhästar. — Hemmansägaren, Sthlm, Arg. 9, 1911, Nr 5, s. 4—5. Nordlöf, P., lin större gräfsvinshane [i Stigsjö vid Hernösandj ■ Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 50, 1912, s. 394. När sköts Nerikes sista björn? — Fauna och Flora, Uppsala e sista björnarna i Örebro län. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 7, 191 2, s. 282 — 200. — — , Carl XI:s hvita ekorre. [Undert. C. S] — Ibid., Arg. 6, 1911, s. 148. S amuelsso]n, S[ixten], Sobeln [fridlyst i Sibirien . — Frän Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 5, 191 2. s. 30. Schisc hka, Hans, Jaktförhällandena i Bukovina. — Sthlm, Sv. Jägare- förb. Tidskr., Arg. 49, 191 1, s. 386 — 389. Sefve, Ivar, Die lossilen Prlerde Siidamerikas. — Sthlm, Vet.-Akad. Handl., Bd 48, N:o 6, 1912, 185 s., 3 tafl., 32 textfig. Själhundstillgången vid Sveriges kuster. — Fauna och Flora, Upp- sala & Sthlm, Årg. 7, J912, s. 141. — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 5, 1912, s. 199. SjÖSTEDT, Yngve, Bland storvildt i Ostafrika. Jakt-, natur- och djur- lifsskildringar från en zoologisk resa till Kilimandjaro, Afrikas högsta berg, dess systerberg Meru och kringliggande massai- stäpper. — Sthlm t 911. 8:0. X+622 s., 56 tafl., 286 textfig. STOCKHOLM. Naturhistoriska Riksmuseet. Vertebratafdelningen. [Lönnberg, Einar], Vertebratafdelningen [1910 — n]. — Sthlm, Vet.-Akad. Arsb., 191 1, s. 187 — 195. [ ], Vertebratafdelningen [1911 — 1912]. — Ibid., nu 2, s. 183— 18S. Strokirk, C. G., Igelkott i Ångermanland. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 49, 191 t, s. 143. Svlvén, A., Ar ekorren ett rofdjur? — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 50, 1912, s. 390 — 391. Söltoft, Henry, Illerns sätt att proviantera. -- Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 7, 1912, s. 96; tillägg af Red. — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 5, 191 2, s. 142. Tamm, H. S., Ln tjur, som inte var någon tjur. — Sthlm, Sv. Jägare- förb. Tidskr., Arg. 49, 191 1, s. 327 — 328. Thomas, Oldfield, The Mammals of the tenth edition of Linnaeus: an attempt to fix the types of the genera and the exact bases of localities of the species. — London, Proc. Zool. Soc, 191 t, s. 120 — 158. Tullgren, Alb., Vattensorken. — Landtmannabl., Sthlm, rgn, N:o 26, s. 208 — 209. 232 FAUNA OCH FLORA UPPSALA. Universitetets Zoologiska Institution. Wirén, A., Zoologiska institutionen [läsåret 1910 — 191 1]. — Uppsala, Univ. Redogörelse 1910 — 191 1, (Tr. 191 1), s. 103 — 105. , Zoologiska institutionen [läsåret 1911 — 1912]. — Ibid., 1911 — 1912 (tr. 1912), s. 119 — 120. Wallengren, Hans, Skåne före människans hitkomst. — Medd. Skånes Naturskyddsför., Lund, 3, 191 2, s. 21 — 31, 10 textfig. , se Lund, Universitetets Zoologiska Institution. Vargar i Frankrike. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 49, 1911, s. 63. Vikare, Stor. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 7, 191 2, s. 139. Wirén, Axel, se: Uppsala, Universitetets Zoologiska Institution. Virén, Fritz, Svenska husdjursnamn. — Nyköping 191 1. 8:0, 75 s. W[ulff], T., Mullvaden. — Trädgården, Sthlm, Arg. 6, 191 1, s. 2 10- — 211. Wöhler, K. H., Karlsöarna. — Sthlm, Sv. Turistför. Arsskr., 1912, s. 105 — 114, 10 textfig. Ärnbäck-Christie-Linde, Augusta, Der Bau der Soriciden und ihre Beziehungen zu anderen Säugetieren. Pt 2. Zur Entwicklungs- geschichte der Zähne: Ontogenie. — Morphol. Jahrb., Leipzig, Bd 44, 191 2, s. 201 — 296, 1 tafla, 47 textfig. , On the development of the teeth of the Soricidae: an onto- genetical inquiry. — Ann. Mag. Nat. Hist., London, Ser. 8, Vol. 9, 1912, s. 600 — 625, 2 tafl., 9 textfig. Öhrvall, Hjalmar, Om rudimentära organ hos människan som bevis för hennes ursprung. — Andra upplagan. — Sthlm 191 1. 8:0. 46 s., 25 textfig. (Studentföreningen Verdandis Småskrifter n:o 141.) Smärre meddelanden. Thlaspi alpestre i Härjedalen. Enligt S. Birger, Härjedalens kärlväxter (Stockholm iqoS, sid. qi), finnes ej Thlaspi alpestre i Härjedalen. Växtens förekomst på Helagsfjället reduceras till ett fullkomligt misstag, enär de »där» in- samlade exemplaren enligt uppgift af kamrer A. M. Nordström i Lund äro tagna på en helt annan lokal. Att Thlaspi alpestre fin- nes i provinsen är emellertid säkert. Vid sökande af ängsväxter pä de soliga och vackra gräsvallarna långt nedanför x\sen vid ; Väs- terlånggatan > omkring 50 meter från Vemdalens kyrka sågos den 14 augusti 191 5 vid en gammal lada ett 30-tal individ af denna art, bestående af väldiga rosetter, exemplar i blomma och half- mogen frukt samt förvissnade, delvis öppnade skidor med fullmogna frön. Växterna voro på grund af slåttern till en del afhuggna och häntydde på en rik försommarblomning. Ända så långt in i sep- tember som den if, besöktes lokalen, och oaktadt frostnätter den 30 augusti och den 6 och 7 september med en köldgrad af — 50 — 6° C ägt rum, funnos några individ i blom, på hvilka den blom- bärande stjälken på flera stånd var nästan alldeles reducerad; äfven sågos två ex. med halfmogen frukt. Oaktadt Thlaspi alpestre, hvars utbredningsområde i stort sedt sträcker sig från östra Småland till Värmland, vid kusten är funnen så långt norr ut som i Västerbot- ten, torde man knappast våga anse den som ursprungligen inhemsk. Ej långt frän nämnda fyndort finnes vid vägen den i Vemdalstrak- ten sällsynta Dianthus deltoides, som af Birger i »Härjedalens ve- getation» (Ark. f. Bot., bd. 7, n:r 13, sid. 78) räknas till de härje- dalsväxter, som äro »sannolikt införda arter, kända från Härjedalen före iS.So».1 Tänker man däremot på, att växten på ängen är väl skyddad och belägen ett stycke nedanför en sydsluttning af Åsens berg, där de äfvenledes i Vemdalstrakten ytterst sparsamma Vero- nica chamasdrys och Fragariä vesca pä myckel inskränkta lokaler bilda hvar sin lilla koloni, kunde man ju äfven antaga, att alla dessa arter äro verkligt »vilda >, då de, så vidt man har sig bekant, äro ^af naturen själfsådda inom sina naturliga utbredningsområden» (Elias Fries). Enligt meddelande af ägaren till ängen, Per Olsson, 1 Detta år har valts, enär då K. F. Dusens arbete, Bidrag till Härjedalens och Hälsinglands flora, (öfvers. af K. Y. A. Förhandl., nto 2. s. 1—44) utkom. 234 FAUNA OCH FLORA har endast för en 6 år sedan utsäde af timotejfrö ägt rum på det område, där Thlaspi alpestre finnes alldeles i yttersta kanten, hvarest vallen sänker sig en lj-> m. fram emot ladan. Han hade ej obser- verat växten, så vidt han kunde erinra sig, men ansåg den ej vara införd, enär den då, enligt hans åsikt, under de fem åren skulle spridt sig öfver det då insådda området, under det den endast fanns just vid den linje, där han börjat sä. Sannolikt torde emellertid vara, att växten under länga tider funnits på sin soliga fristad i öde- bygdernas provins, om den än ganska långt tillbaka i tiden skulle kunna hafva kommit genom människans åtgörande, men då frän ett håll, där Thlaspi alpestre finnes. Man skulle ju kunna tänka sig på grund af dess förekomst vid en lada, att den införts under något nödår, exempelvis 1902, då all stråsäd i fem socknar, bland dem Vem- dalen, frös bort och främmande hö importerades, eller genom de stora timmerdrifningarna, då en betydande mängd foder infördes och och ännu införes till provinsens olika delar. (Birger, s. 72 och 89 i Härjedalens vegetation). Äfven torde man kunna antaga, att väx- ten inkommit från Hälsingland, där Thlaspi alpestre f. tunense fin- nes. Att afgöra denna sak är emellertid ej så lätt. Alltnog, den finnes tämligen riklig på den uppgifna lokalen, där den synes för- öka sig och trifvas synnerligen väl. Efterblomstring af försommar- växter som denna art, hvilka i Härjedalen blomma i slutet af juni, är hos vissa arter ej sä ovanlig i mellersta Norrland, och dessa kunna i flere fall på skyddade lokaler uthärda en tillfällig köldgrad af — 5°-6°C. Vemdalen den 20 sept. 1015. Karl Bernli. Nordström. Ornitologiska iakttagelser i Vilhelmina, Lappland. Vilhelmina socken med sin omväxlande natur hyser en hel del intressanta fågelarter. På Marsfjällen häckar bl. a. snösparfven och nere i skogslandet en del för södra Sverige typiska fågelarter. Så- lunda har jag tvänne gånger under sommarens lopp iakttagit träd- gårdssångaren häckande -- ena gången i Hansbo vid Vojmsjön och den andra gången vid Åselegränsen. På bägge ställena vistades den i björkskog invid någon by. I Hansbo observerades äfven en nyss utflugen kull af grönfink. Både trädgärdssångaren och grönfinken äro eljest ytterst sällsynta i Västerbottens län. En ringdufva sågs den i:V? i södra delen af socknen och af allt att döma tycktes hon vara bofast där. Anda uppe vid Malgomajsjöns öfre ända iakttog poststationsföreståndaren i Stalon 2 st. dufvor (trol. ringdufvor) i april månad d. å. De kommo från väster, hvilade några timmar på en åkerteg och fortsatte sedan österut. Vid Gråtansjön, där fägellifvet i sommar var synnerligen rikt, häckade morkullan. Hon hade här den 7 juli nyss utflugna ungar. Under cirka en km. vandring utmed sjön sågos följande arter: gräs- and, stjärtand, kricka, svärta, knipa, enkel beckasin, grönbena (To- tanus glareola). trana, drillsnäppa, morkulla, gulärla, gök, rödvinge, SMÄRRE MEDDELANDEN 235 lappsparf. Af dessa arter iakttogs bo med ägg eller ungar af: stjärt-'. and, knipa, grönbena, drillsnäppa, morkulla, rödvinge och lappsparf. Stjärtmesen och tornfalken gå ända upp till byn Marsliden, in- vid högfjällen. Tornfalken hade här l>o med 5 ägg* Äfvensä har jag upprepade gånger sett trädkryparen i socknen under sommarens lopp. en fågel, som eljest förekommer sällsynt i Västerbottens län. Gransångaren, som är vanlig i kustsocknarna, där hans lätt igenkänn- liga läte ofta höres, tyckes nästan alldeles saknas i lappmarken, och har jag därstädes endast, hört honom en enda gång. Staren torde 0( kså alldeles saknas i Vilhelmina. Sidensvansen sedd här och hvar under sommarens lopp. Den '■' '7 kommo 8 st. öfver kyrkplal De flögo söderut. Bo Wiit-Strömer. En fossil, gavialartad krokodil funnen i Florida. Man har länge vetat, att under gångna geologiska perioder krokodilformerna haft en mycket vidsträcktare utbredning än i nu- tiden, och detta vetande synes vidgas mer och mer, ju längre de paleon- tologiska undersökningarna framskrida. 1 nutiden känner man blott tvenne släkten gavialliknande krokodiler, som bilda familjen Gavialidce. Dessa utmärka sig genom sin synnerligen långa och smala, ungefär jämnbreda nos och i samband därmed långa under- käkssymfys, som när bakåt åtminstone till 15:6 tanden. bada de hithörande släktena äro sydasiatiska, nämligen Gavialis i Indien och Birma och Tomistoma på Malakka, Borneo, Sumatra o. s. v. Båda släktena omfatta blott hvar sin art, hvilka trots sin betydande storlek {Gavialis öfver 6 m. och Tomistoma 4 Ysm.) sägas endast lefva af fisk. Från Europa och Asien känner man närstående fossila for- mer, af hvilka en Rhamphosuchus torde ha nått en längd af öfver 15 m. Helt nyligen har den amerikanske paleontologen Sei.lards haft tillfälle att beskrifva rester af en gavial, som han kallat Tomi- stoma americanum, från Tolk Countv i Florida. Dessa träffades i aflagningar från mio< en eller undre pliocen tid. Då nospartiet var fullständigt, så att man kunde se, att de smala näsbenen verk- ligen nådde fram till mellankäksbenen. kunde det ock med säkerhet fastställas, att fyndet verkligen tillhörde detta släkte och ej Gavialiss som har mycket kortare näsben. En svart rödstjärt <£ , skjuten vid fyrplatsen på Ölands södra udde den 22 juli i är af hr E. Råberg, har inköpts till Riksmuseum. Alkekung skjuten på Öland. 1 e\. af Alkekungcn {Alle alle L.) sköts i Grankullaviken a Noim Öland den 8 n 1914. kägeln, en äldre 2, insändes till mig för 236 FAUNA OCH FLORA uppstoppning och förvaras i min enskilda samling. Enär detta ex. antagligen är det första, som* blifvit anmärkt på Öland, har jag an- sett mig böra omnämna detsamma. Borgholm i september 1915. Alfred Lindquist. 1 ex. af Hökugglan (Surnia ulula L.) sköts i Boda socken å Norra Öland den i/d 19 14. — Fågeln, en äldre $, insändes till mig för uppstoppning och äges nu af disponent Fredgren å Gottland. Alfred Lindquist. Domherrar häckande i Borgholms stad. Den 24 maj 1913 fann jag ett bo med 6 friska ägg af dom- herre. Boet var beläget i toppen af en medelstor gran, som växer på en gård inne i Borgholms stad, och utgör fyndet ett nytt bevis för den på senare tiden vunna erfarenheten, att domherren ganska ofta väljer häckplats i omedelbar närhet af människoboningar. Boet jämte äggen förvaras i Göteborgs museum. Borgholm i september 191 5. Alfred Lindquist. Den 16 augusti 1908, då jag var bosatt i Tingsås socken af Kronobergs län, iakttog jag en Stenknäck (Coccothraustes eoeeotlira- ustes LinJ. Fågeln, som ännu bar den fläckiga ungdräkten, uppehöll sig en längre stund i ett mindre äppelträd, och var han antagligen kläckt på orten. Alfred Lindquist. Af Kvickgräsfjärilen (Pararge egeria, L. Var. Egerides, Stalo.) har jag under de senaste 4 åren hvarje sommar iakttagit flera ex. och äfven tillvaratagit några kring Borgholm, hvarför arten här ej torde vara så sällsynt, som man förr varit böjd att antaga. Borgholm i september 191 5. Alfred Lindquist. Vanessa polychloros — ett skadedjur. Under de senaste åren har larven af Vanessa polychloros L. uppträdt i stora massor i och kring Borgholm och därunder gjort sådan åverkan å såväl frukt- som andra löfträd, att den obetingadt kunnat anses som skadedjur. Det är hufvudsakligen frukt- och alm- SMÄRRE MEDDELANDEN 237 träd, som angripits af larverna, och har jag från en enda liten pä- rongren kunnat nedplocka 70 ä 80 larver. På träd, där larverna fatt husera ostörda, ha stora grenar kalätits. -- Fjäriln är själf- tället mycket allmän här. På samma gång anser jag mig böra omnämna ett massupp- trädande af Sahdgrasflärilen (Satyrus semele I .. . Under eftersommaren 1914 visade sig nämnda fjäril i tallösa skaror inne i Korgholms stad. Öfverallt pä husväggar, trädstam- mar och sandgångar sutto massor af fjärilar, och särskildt på ned- fallen, skadad frukt, samt pä fuktiga platser skockade sig fjärilarna synnerligen talrikt. Med anledning af en uppmaning i denna tidskrifts 6:e häfte af 1912 att inrapportera invasioner af vissa emigrerande fjärilar, vill jag omnämna, att 1903 ars invasion af Vanessa cardui L. äfven berörde Tingsryd i Tingsäs s:n. Tingsås ligger inom Konga härad, som är beläget i sydöstra delen af Kronobergs län, ungefärligen 560 20' och 570 nordlig bredd och omkring 30 väster om Stockholm. Nämnda år uppträdde V. cardui i tallösa skaror kring Tings- ryd, hvilka alla flögo i riktning öster till väster. Borgholm i september 19 15. Alfred Lindquist. En stympad rapphöna. Den 19 sept. i är sköts i Enköpingstrakten en rapphöna, som var på ett märkligt sätt stympad, sannolikt af en skördema- skin. Vänstra benet hade afskurits ungefär 4 och det högra unge- fär 8 millimeter under tarsalleden. Sedan detta skett, hade den återstående lilla stumpen af tarsen förtjockats och på dess under- sida hade utbildats en bred, ungefär rundad trampsula med horn- artadt öfverdrag, ungefär som en elefantfot i miniatyr. På vänstra foten är denna trampsula 13 V.' mm. bred och 12 lJ3 mm. lång, på den högra äro motsvarande mått 15 1j-, och 14 1/.,. Tar- salleden är rörlig, och tåsenorna ha fäst sig vid den återstående stumpen af tarsen, så att sålunda en sä att säga falsk fot uppstått, som dock tydligen varit fullt användbar. Rapphönan har alltså tydligen kunnat gå på dessa stumpar. Detta bevisades af de hårda lerklumpar, som fastnat vid och omgåfvo fotstumparne, och dess- utom däraf, att fågeln ej hade fjädrarne på bröst och buk nedsud- lade och ej heller vingledernas fjädrar i ringaste mån nötta. Icke ens vid uppflög har hon sålunda behöft slä i marken med vingarne. Att hon ej kunnat löpa med någon fart är ju själfklart, men hon har dock haft kraft nog att reda sig under åtminstone en vinter, ty stympningen är tydligtvis af gammalt datum. Den ifrågavarande fågeln har af grosshandlare Bengt Lindroth skänkts till Riksmuseum, där den konserverats. E. /.. 238 KAUNA OCH FLORA »Blåklöfver.» Ett enstaka exemplar af Trifolium pratense med tydligt blå- färgade blomhufvuden anträffades af mig den 19 dennes invid en dikeskant nära Kållereds järnvägsstation. Alldeles intill detsamma växande rödklöfverstånd ägde blommor af vanlig färg. Det egen- domliga exemplaret lämnades att växa i fred. Göteborg d. 21 sept. 19 15. E. Bäcklin. med lic. Unge af ringdufva i boet i slutet af september. Den 27 september fann jag vid rapphönsjakt å Gärdslösa på Oland en unge af Columba palumbus ännu i nästet. När jag passe- rade en löfdunge, flög nämligen, en ringdufva ut ur en björk ofvan- J för mig och blef tyvärr bortskjuten. Lyckligtvis kastade jag en blick uppåt trädet och varseblef då i ett mycket obetydligt näste ännu en dufva. Oaktadt det var så sent på året, förstod jag naturligtvis, att det måste vara en unge och, då modern eller fadern sannolikt var skjuten, sköt jag ned fågeln. Det var en unge, som ännu sä- kert hade närmare en vecka kvar till dess flygförmågan kommit; ett såvidt jag vet ganska säreget fall af sen häckningstid. Borgholm i oktober T915. Bengt Berg. Gallinula chloropus på Öland. Vid några undersökningar i träsk på Öland denna sommar har jag funnit Gallinula chloropus öfverraskande allmän. I en »mosse» på högst 50 tunnlands areal fann jag på en dag fyra bon, och se- nare har jag vid beckasinjakten upprepade gånger påträffat unga fåglar af denna art och sett dem flyga upp tätt framför hunden. Vid ett tillfälle, när min hund vid sökandet efter en nedskjuten beckasin gjorde stånd och tillsades att apportera, kom den med en alldeles oskadad Gallinula chloropus i gapet. Jag stäckte fågeln och släppte in den i en damm för vilda änder, som jag låtit ordna i Kalmar, där den först simmade omkring och tvektes trifvas, men senare utan vidare klättrade upp för det höga trådnätstängslet och rymde. I detta sammanhang synes det mig anmärkningsvärdt, att Galli- nula porzana på senaste år på Öland synts aftaga, då däremot Rallus aquaticus förekommer rikligt. Borgholm i oktober 191 5. Bengt Berg. Den grönfotade sumphönan har under senare år rätt mycket ökats i vårt lands sydligare landskap, och meddelanden om dess förekomst ha därför då och då inlupit. Så t. ex. skrifver kapten SMÄRRE MEDDELANDEN 239 Richard Miintzing, att han den 1 augusti i år under andjakt vid Sya i Östergötland bl. a. erhållit en rörhöna. Herr Hj. Flodin, Motala, har också lämnat meddelande om fångsten af ett exemplar af denna arl i Boren den 3 maj. Det tillägges: Den del af sjön, där den grönfotade sumphönan erhölls, ar myckel vassrik med sum- piga stränder; där häcka svan, dopping, sothöna, vanlig sumphöna [Porzana] och storspof». Red. Gammal kniphane i hall sommardräkt. Under ett besök vid Tåkern sista veckan af september i år Kikades jag skjuta en gammal kniphane i öfvergångsdräkt. Då nämnda fågels sommardräkt mig veterligt ej finnes i någon svensk fågelsamling, utan den enda kännedom vi hafva om densamma är den af den framstående ornitologen och konstnären F. v. Wrigth målade och sedan i färgtryck reproducerade bilden,1 samt då jag ej heller förr sett någon öfvergångsdräkt, anser jag denna värd att be- skrifvas. Fågeln sköts den 29 september. Ålderstecken.: Vid prepar.eringen visade sig skinnet sitta myc- ket härdt fast vid köttet, så att nästan öfver hela kroppen knif måste användas vid afpälsningen. Testiklarne för årstiden tämligen stora, den säcklika utvidgningen af luftstrupen stor; bensubstansen i epi- physerna mycket hård; iris skönt ranunkelgul; de yttre vingtäc- karne helhvita. Dräkt: Hufvudet gråbrunt, med inblandade nya gröna ijädrar; en stor kindfläck spräcklig af gråbrunt och hvitt; bakhalsen grå; ryggen, öfvergumpen och öfre stjärttäckarne svarta; stjärten brun- svart; skulderfjädrarna gråbruna med smala gråhvita spetskanter; de yttre vingtäckarne och spegeln bilda ett enda oafbrutet hvitt fält inramadt i svart; vingpennorna svarta; på framhalsen och halsens sidor en del breda, afrundade Ii vita fjädrar med brungrå kanter; baksidans fjädrar brungrå med hvita kanter; hela undersidan i öf- rigt h vit utom undergumpens sidor och under stjärttäckarna, som hafva inblandadt brunsvart. Fågeln är således midt i öfvergång från sommar- till vinter- dräkten. Kindfläcken, som på ofvannämnda plansch (för hvars till- förlitlighet konstnärens kända noggrannhet borgar) saknas, är här halftardig, och det under vintern hvita i dräkten, som i sommar- dräkten är gråbrunt, är här brokigt i gråbrunt och hvitt. Mot att det skulle kunna vara en tvåårsunge, som häller på att erhålla köns- mogen dräkt, tala de ofvan angifna ålderstecknen. Att fjäderöms- ningen i år, till följd af den sena våren försiggått tämligen sent syntes bland annat däraf, att jag vid samma tillfälle erhöll gamla ha- nar af bläsanden, hvilka voro i nästan ren sommardräkt. Fn al- fågelhane, som jag fick i Vättern i för.^ta hälften af oktober, hade äfven kvar halfva sommardräkten. För öfrigt är det intressant att se, vid hvilka tider olika andhanar ömsa. I fågeldammen i Jön- 1 Jfr ofvan sid. 201. Red. 240 FAUNA OCH FLORA köpings stadspark har jag ett par år varit i tillfälle att göra ob- servationer, och har det visat sig, att gräsanddrakarne och brudand- hanen ha varit färdiga med sin vinterskrud redan i september, då däremot krickhanen och årthanen bibehållit sin sommardräkt intill slutet af januari och början af februari påföljande år. Det är vis- serligen sant, att förhållandet med domesticerade djur i många fall ej följer samma regler, som gälla i den fria naturen, men då de ofvannämnda krick- och årthanarne visade sig lika lifskraftiga som deras öfriga tidigt fällande kamrater, kan man ju hafva skäl för an- tagandet, att äfven i det fria tillståndet dessa äro senare i fjäder- bytet. H. Nyqvist. En fyndort för lökgrodan (Pelobates fuscus) i Skåne. I mina anteckningar från en vandring i södra och sydvästra Skåne 1871 finnes en uppgift om en fyndort för larver af lökgrodan, som troligen aldrig blifvit omtalad i litteraturen. Vandringen gällde efterforskandet af arktiska växtlämningar i de zenglaciala sötvattens- aflagringarna, och jag var på densamma åtföljd af en vän och kamrat bland lundastudenterna, nuvarande professorn P. Klason. Stället i anteckningsboken lyder sålunda: »Vid huset vid stranden mellan Kämpinge och Skanörs ljung anträffades i en damm larver af Pelobates i stor mängd. Då jag först såg dem pä afstånd, trodde jag dem vara någon större Afius-art. Enligt uppgift på stället var denna damm kvarlefva af en större, numera igenfylld». Man vill naturligtvis gärna efter en så lång tids förlopp söka få sin uppgift verifierad,' och då jag hade för mig, att jag spritlagt några exemplar och lämnat dem till dåvarande professorn i zoologi i Lund F. Wahlgren, vände jag mig till professor O. Carlgren med förfrågan, om några Pelobates-\ ärver från sagda lokal funnos i museets samlingar. Så var dock icke fallet, men professor Carlgren hade i journalen för den 30 aug. 1871 funnit antecknadt, att jag till museet skänkt: »8 st. Pe/obates-larver från en torfmosse på Skanörs ljung, nära ett litet hus vid vägen till L. Hammar». Huruvida denna uppgift om vägen är lämnad af mig eller tillagd af professor YV. vågar jag icke afgöra. Af densamma skulle man kunna förmoda, att fyndorten var belägen på halföns norra sida, i närheten af vägen från Skanör till St. Hammar (vid Ljunghusen eller i deras närhet). Själf har jag dock snarare för mig, att det kunde vara vid ett hus, som låg på halföns södra sida vid gränsen mellan Skanörs ljung och Kämpinge ljung, men det är tydligt, att minnet efter 44 år icke kan vara fullt tillförlitligt. Fyndet i och för sig innebär f. ö. icke något öfverraskande, eftersom lokalen är belägen endast en knapp mil från Skegrie, den af Nilsson förut angifna lokalen från sydvästra Skåne. A. G. N. S.ALLCOCK&CroLtd. Standard Uorks, Reddilch, England FISKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADE MARK. Under åren 1900—1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prix», hvilket bekräftar den öfverlägsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. N:0 7249 "TIT-BIT" (liten storlek) Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är försedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok äfven å båda sidor. Frånvaron af alla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. Hufvud agenter: PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. :^ SKJUT fl.-B. Svenska LANDS- Rikstelefon 91 endast MED Krutfaktoriernas KRONA ÖFVERLÄGSET FABRIK A T ENGELSK HAGELSORTERING s Innehåll: Det orientaliska muflonfåret. Af E. L. Några smärre iakttagelser från Tåkern. Af E. L Den högnordiska gråsi skans (Acanthis Hornemannii Hoi.b.) förekomst på Spetsbergen. Af A. G. Nalhorst . . . Ett stycke perukhorn af ren Vattensångaren, Acrocephalus aquaticus Gmklix, en för Sveriges fauna nj- få- gelart. Af Einar Lönnberg Om sidensvansens vandringar och folk- tron. Af Einar Klefbeck Själhunds- och hvalfångstens ställning i subantarktiska Atlanten. Af Robert Cushman Marphy Förteckning öfver svensk litteratur rö- rande ryggradsdjuren. Af Fr. E. Ahlander Smärre meddelanden: Thlaspi alpestre i Härjedalen. — Ornitologiska iaktta- gelser i Vilhelmina, Lappland. — En fossil, gavialartad krokodil funnen i Florida. — En svart rödstjärt ef. — Alkekung skjuten på Öland. — 1 ex. af hökugglan. — Domherrar häckande i Borgholms stad. — Stenknäck. — Kvickgräsfjärilen. — Vanessa polych- loros — ett skadedjur. — En stympad rapphöna. — »Blåklöfver. » — Unge af ringdufva i boet i slutet af september. — Gallinula chloropus på Oland. — Gammal kniphane i half sommardräkt. — En fyndort för lökgrodan (Pelobates fuscust i Skåne Sid. 193 198 204 208 210 212 214 225 233 Populär Tidskrift för Biologi Utgifven af Einar Lönnberg Haft. 6 NY BOK av PAUL ROSEN I US 1^" Fågelskyddet i Sverige >♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦ Pris 1 krona 3S FÖRLAG, LUND IDROTTSARTIKLAR JAKT. OCH MÅLSKJUTNINGSVAPEN JAKT. OCH FISKREDSKAP HÖGSTA KVALITÉER BILLIGASTE PRISER AKTIEBOLAGET QEORQ A. BASTMAN H. M. Konungens Hofleverantör 12 KUNGSTRÄDGÅRDSGATAN » STOCKHOLM OBS.! Årgångarna 1906, 1907, 1908, 1909, 1910 af FAUNA och FLORA erhållas till nedsatt pris af kr. 2: 50 pr årgång, 1911 å kr. 5: — . Alla sex årgångarna tillsam- mans erhållas till ett pris af kr. 15:—. Allt fraktfritt, om beloppet insändes till Almqvist & Wiksells Bok- tryckeri-Aktiebolag, Uppsala. Harar med svarta öron. Af E. L. |os vår nordiska hare {Lepus timidus Lin.) och dess olika raser äro alltid öronen i själfva spetsen svarta. Denna svarta spets är dock hos den nordligaste varieteten, den s. k. »fjäll- $ haren», ej mer än omkring 5 mm. bred, men \\ blir i Svealand ungefär dubbelt så bred. Hos den sydliga varieteten, den s. k. »mohären», är denna svarta spets något större, men inskränker sig till omkring 20 mm. bredd, hvarjämte den längs örats bakre kant förlänges nedåt i en strimma till inemot örats halfva längd. Detta är det normala, men understundom uppträda äfven harar med svarta öron. Visserligen omtalas ej dessa hvarken af våra äldre faunister ej heller af Collett i hans verk »Nor- ges Pattedyr». De ha dock ej varit obekanta för zoologerna, ehuru det aldrig skrifvits något därom. I midten och på slutet af 1880-talet kommo dylika svartörade harar i massa till Dis- tingsmarknaden i Uppsala. Man kunde se hela lårar med frusna harar, som i öfrigt voro hvita, men med alldeles eller till största delen svarta öron. Dessa svartörade harar uppgåfvos af för- säljarne vara från Ovikstrakterna i Jämtland. Det ansågs bland zoologer i Uppsala på den tiden vara en själfklar sak, att en hare från Oviksfjällen skulle ha svarta öron. Trots det att detta i och för sig var ett ganska intressant förhållande, emedan ju dessa harar i sin egenskap af »fjällharar» borde Fauna och Flora 1915. Haft. 6. 1 6 242 FAUNA OCH FLORA blott ha litet svart på öronen, blef intet åtgjordt åt saken, antagligen just på grund däraf, att den syntes själfklar: Oviks- hararne skulle ju ha svarta öron. Jag skulle knappast tro, att ens Uppsala universitetsmuseum har någon enda dylik hare kon- serverad. — Emellertid rätt många år senare, någon gång i slutet af 1890-talet, beslöt jag mig för att undersöka förhållan- det litet närmare. Jag frågade i Distingsmarknaden efter svart- örade harar, men då fanns det ej längre några sådana. Samma sak upprepades flera år. Det var sålunda för sent, antingen hade de svartörade hararna dött ut och tagit slut eller hade månne marknaden med dem tagit en annan riktning. Några upplysningar stodo ej att. vinna. Upprepade spörsmål blefvo ej besvarade eller på onöjaktigt sätt. Ej ens när jag på senare tid genom den jämtländska dagspressen framställde några frågor efter den svartörade haren inkommo några meddelanden af vikt. En person lät tillkännagifva, att alla fjällharar hade svarta öron! Emellertid har nu ånyo den svartörade haren dykt upp ur glömskan. Herr O. J. Olsson i Mon, Hammarstrand, in- sände den 17 dec. 1914 till Vetenskapsakademien hufvudskinnet af en hare, som han skjutit vid Ragunda i Jämtland i oktober samma år. Denna hare hade från spetsen ända till basen alldeles svarta öron, som blott voro lite svagt ljusspräckliga på sidorna. Det var alltså en gengångare af de forna »svart- örade Ovikshararne» från Distingsmarknaden i Uppsala, och frågan om dem blef ånyo aktuell. Finnas dylika harar ännu kvar i Ovikstrakterna eller ej? Om de finnas där eller annor- städes, bilda de en konstant ras? Eller ha hararne i Jämtland en analog förmåga att då och då producera svartörade harar på samma sätt, som hararne i Kalmar län oftare än annor- städes alstra svarta varieteter? Dessa frågor framställa sig själfmant till besvarande. Från Ragunda meddelade dock hr Olsson, att honom veterligt dylika harar där på orten ej förut förekommit. Enligt meddelande till ryttmästare O. von Mentzer i Upsala från hr D. Öländer, Östersund, i slutet af dec. 1914 lär emellertid ytterligare en svartörad hare ha skjutits i HARAR MED SVARTA ÖRON 2 4.3 Jämtland samma år, nämligen vid Kännåsen (ägare Hj. Larsson). Om denna hare nppgifves, »att öronen på utsidans inre hälft äro svarta ända ner och äro öronen på insidan ovanligt mörka, delvis svarta. Utsidans yttre hälft är smutsgrå, och å nacken mellan öronen sitta en hel mängd svarta hår». I januari 1915 inköptes till Riksmuseum från konservator G. Fridell en hare (ef), som lär ha skjutits i närheten af Östersund. Denna hare, hvars allmänna utseende framgår af bifogade bild, var i hvit vinterdräkt, men hade svarta öron och dessutom en gråbrun fläck på nosen, en lika färgad lårfläck samt något lite brunt på tassarne. De gråbruna fläckarne ha den vanliga sommardräktsfärgen, och det är ju intet ovanligt, att hos hararne dylika fläckar finnas kvar på nosen, öfver ögonen o. s. v. äfven i vinterdräkten. Men de svarta öronen ha sitt särskilda intresse, i det de visa ett återupprepande af den egenskap, som förr åtminstone under en viss period, så- som förut nämnts, allmänt tillkom hararne från Ovikstrakten. För tolkningen af nämnda egenskap kunna emellertid de grå- bruna fläckarne på andra kroppsdelar vara af en viss betydelse. Då haren i öfrigt är i fullt hvit vinterdräkt, är det nämligen 2 44 FAUNA OCH FLORA alltså endast dessa kvarstående fläckar, som gifva upplysning om sommardräktens färg. Och då de ej ha någon särskildt mörk ton, kan man däraf sluta, att sommardräkten i sin helhet ej varit mörkare än vanligt eller med andra ord, att haren i öfrigt ej varit melanistisk, utan att det svarta sannolikt in- skränkt sig till öronen. Detta gör svartöradheten i och för sig mera märklig. Att mer eller mindre fullständigt melanis- tiska former då och då uppträda bland däggdjuren såväl som äfven bland andra ryggradsdjur, är ju en känd sak. Vår van- liga svenska hare förekommer också som bekant undantagsvis i rent svarta, d. v. s. fullständigt melanistiska varieteter, men äfven stundom i ett mer eller mindre utprägladt mörkt över- gångsstadium till dylik melanism. En hare (c?) i ett sådant mellanstadium har Riksmuseum i början af sept. i år (1915) genom vänlig bemedling af ingeniör Sv. Buren erhållit såsom gåfva af ingeniör Josef Berglund. Denna hare sköts i Ludvikatrakten. Den är till sin allmänna färgton mycket mörk, ungefär svartbrun på rygg och sidor. Öronens yttersida är så godt som svart, men inuti örat är en hvit fläck, hvilket för öfrigt också är fallet med den svartörade haren från Östersund. Hufvudet i öfrigt är dock föga mörkare än hos en normal hare och läpparne äro brungula. På fötterna börjar redan den hvita vinterullen att ge sig till känna, hvilket synes tidigt, då man betänker, att haren framkom till Riks- museum redan den 6/«». Af ofvanstående framgår, att äfven hos denna hare, ehuru melanismen är rätt långt framskriden och längre, som det vill synas, än hos haren från Östersund, dock melaninpigmentet mest och kraftigast aflagrat sig på öronens utsida. Detta torde väl stå i samband därmed, att just öronspetsen och särskildt dess utsida är den enda del hos en normal hare, som är rent svart. Men om själfva den direkta grunden till den excessiva utbildningen af melanin- pigment, som orsakar uppkomsten af mer eller mindre fullständigt melanistiska harar, därom känner man ännu intet närmare. HARAR MED SVARTA ORON 245 I Nordamerika finnas åtskilliga geografiska former af harar, mer eller mindre närsläktade med våra, men ehuru dessa ofta ha svart i spetsen af öronen i större eller mindre utsträckning, synes ingen ha öronen helsvarta. Sålunda tyckes ej någon parallellform till denna varietet vara känd från andra håll. Hararnes gråbruna sommarfärg åstadkommes, såsom ju är regel hos däggdjuren, genom en blandning af svart melanin- pigment och ett gult lipochrom. Variation i färgen uppstår sålunda därigenom, att det ena eller det andra af dessa färg- ämnen ökar eller minskar, så att det antingen dominerar eller undertryckes. I extrema fall kan man alltså tänka sig tre möjligheter: 1. Melaninpigmentet utbildas i så riklig mängd, att det helt och hållet skyler det andra färgämnet, hvars när- varo eller frånvaro sålunda ej alls kan skönjas. Detta feno- men kallas melanism och djuret är därvid rent svart. 2. Det svarta färgämnet felslår fullständigt, så att endast lipochromet gifver färg åt djuret. Detta fenomen kallas xanthochroism och djuret är gult. 3. Både melanin och lipochrom felslå. Djuret saknar alltså färgämne och är hvitt. Fenomenet kallas a Ib i nism. Alla dessa variationsfaser uppträda hos vår svenska hare. Vi ha ju åtskilliga svarta harar iakttagna, de flesta från Kal- mar län. Gula harar träffas också då och då. Då jag ännu var skolpojke, fick jag t. ex. skjuta en sådan vid Ringstad, Östra Eneby s:n, Östergötland. I Riksmuseets samlingar finnas tvenne dylika gula harar. Albinoharar ha i denna tidskrift omtalats från Ulfön. En af dessa finnes i Riksmuseum. Vår svenska hare synes alltså ganska fallen att variera och åtmin- stone i vida högre grad än t. ex. de amerikanska hararne. Den amerikanske zoologen E. W. Nelson säger t. ex. i en monografi öfver Nordamerikas harformer: »Både melanism och albinism äro ytterst sällsynta bland amerikanska harar. Jag har sett två melanistiska exemplar, ett af Sylvilagus1 palustris 1 Sylvilagus är ej en egentlig hare utan snarare kanin. Den föder nakna och blinda ungar i motsats mot hvad fallet är hos släktet Lepus. 246 FAUNA OCH FLORA paludicola och ett af Lepus americanus virginianus, och två albinistiska individer, en af Sylvilagus floridanus mallurus och en af 5. transitionalis* . Detta yttrande är desto mera märk- ligt, som naturligtvis Nelson haft till sitt förfogande de väldiga samlingar, som finnas i Washington. Några partiella varia- tioner omnämnas ej af den citerade förf. Djurkroppar i en jordvaxgrufva. Af C. Wiman. lid studiet af utdöda djur brukar palaeontologeu få nöja sig med skelett, skal och andra hårda delar, som vanligen äro det enda, som återstår af forna tiders djurvärld, och man får vara y\ glad, om åtminstone dessa delar äro någor- ■j-S ^~..J%t'ii\ lunda fullständiga. Stundom händer det dock, att djuren omkommit på ett sådant sätt, att äfven mjuka delar bli bevarade, och det är då oftast den massa, i hvilken kropparne blifvit inbäddade, som utgjort en slags konserveringsvätska. Gyttja, bildad af t. ex. fettrika alger, vattenblomning, synes i alla tider ha varit särskildt ägnad att hermetiskt bevara hela djurkroppar. Exem- pel härpå äro icke så sällsynta; så känner man redan från en så aflägsen period som den permiska amfibielika djur med bevarad tarmkanal. Det mest utsökta jag i den vägen har mig bekant härstammar ur en f. d. gyttja i brunkolsformationen vid Rott nära Bonn, där äfven så mjuka föremål som små grodlarver samt Hydra- och Lucernaria- liknande nässeldjur blifvit konserverade, icke endast i aftryck, utan med själfva substansen omvandlad i ett fast kolväte. Att lägga på is är ett äfven af naturen begagnadt synner- ligen effektivt konserveringssätt, hvarom de talrika i den sibi- riska tundrans frusna jord med hull och hår bevarade kadav- ren af mammut, ullhårig noshörning, myskoxe och flera andra arter vittna. Dessa djur ha åtminstone i vissa fall vistats på ;48 FAUNA OCH FLORA trakten och gått ned sig i den på sommaren upptinade flyt jorden. Det fynd, som här åsyftas, är emellertid af ett helt annat slag. I oktober 1907 hittade man i en jordvaxgrufva vid byn Starunia i Ostgalizien ett mammutkadaver, som dock blef till stor del förstördt, innan någon sakkunnig fick kännedom om fyndet. Kort därpå fann man en ullhårig noshörning {Rhino- ceros antiquitatis Blum. = tichorhinus Fisch.) en groda och en fågel, hvilken nu, då fyndet blifvit bearbetadt, befunnits vara % Fig. 1. Hudstycke från ögontrakten af mammuten. Efter Niezabitowsky. en stenknäck {Coccothraustes coccothraustes L.). Kropparne ha här konserverats därigenom, att djuren fastnat och sjunkit i en med bergolja mättad sumpmark. Jordvaxet står till sitt bildningssätt i samband med bergolja. Fyndorten visar således mycken likhet med den i Fauna och Flora Årg. 7, s. 142, om- talade palaeontologiska dödsfällan i Californien, fast konserve- ringen utfallit lyckligare vid Starunia. Af mammuten blefvo de mjuka partierna till större delen förstörda. Af huden återstår dock ett 320 cm. långt stycke med vidfästadt ytteröra. Detta är 37 cm. långt och 29 cm. DJURKROPPAR I EN JORDVAXGRUKVA 249 bredt och således ganska litet. Äfven ögontrakten af huden är be- varad, fig. 1. Hår ha vid Starunia i allmänhet icke bibehållit sig. Den ullhåriga noshörningen blef oskadad. En från vänstra sidan tagen bild af hufvudet och främre kroppshalfvan visa ett enastående bevaringstillstånd. Den enda väsentliga skadan består i, att underläppen fallit af. Öfverläppen, som är oskadd, har rak kant som hos Rh. simus och visar intet spår af någon neddåtriktad snibb såsom hos t. ex. Rh. imicornis. Näsborren, Fig. 2. Den ullhåriga noshörningen. Efter Niezabitowsky. ögat och örat äro tämligen oskadade. Högra näsborren är bättre bevarad än den på figuren synliga. Hornen äro något afskalade, men de felande delarnes fäste framträder fullt tyd- ligt på nosens öfversida. Hudvecken vid ögat och bakom örat äro tydliga. Huden är icke indelad i fält. Äfven inre mjuka delar, såsom tungan, luftstrupen med struphufvudet och musk- ler, äro bevarade. Både af mammuten och noshörningen äro skeletten utpreparerade. Stenknäcken är den bäst bevarade af hela sällskapet och ser ut, som om den nyss blifvit plockad. Kanske var den 25° FAUNA OCH FLORA fetare än de öfriga djuren. Den hade nyligen ätit och inne- höll talrika stora skalbitar af körsbärskärnor. Den synes så- ledes liksom nötkråkan hafva användt skalbitarne till mal- stenar. I handböcker uppgifves, att stenknäcken spottar ut skalbitarne, hvilket säkerligen också i allmänhet är fallet, Fig. 3. Stenknäck med bibehållen hud. Efter Mierzejewski. emedan han eljes skulle förtära mera skal än kärnor, hvilket ju vore oekonomiskt och äfven för målningen otjänligt. Stun- dom tyckes han således dock svälja skalbitar i begränsad mängd. Skalbitarne äro bestämda till Primus avium L. Af fjädrarne är endast den i huden instuckna delen af spolen bevarad. Af en dylik i längdsnitt afbildas ett mikroskopiskt DJURKROPPAR I EN JORDVAXGRUFVA 251 preparat, på hvilket man ser olika delar af huden och spolen samt papillen. Näbbens hornslida är fullständigt bevarad och klorna äro ännu hvassa. Af mjuka delar har man för öfrigt kunnat tillvarataga en del af luftstrupen, musculus pectoralis superficialis, musculus obliquus abdominis ex- ternus dexter, musculi lumbodor- sales, proventriculus, ventriculus, mjälten och en del af tarmen. Äfven har en stor del af skelettet kunnat utprepareras. Grodan är bestämd till Råna ridibunda Pallas. Äfven af denna finnas hud och andra mjuka delar bevarade, och äfven här har en del af skelettet kunnat prepareras ut, hvilket väl varit af vikt för bestämningen. Utom ofvannämnda med mjuka delar bevarade djur förekomma också skal af landt- och söt- vattensmollusker, såsom Helix, Ripa, Clausilia Limncea, Planorbis m. fl. samt insekter af Olika Slag Fig 4. Råna esculenta var. ridibunda , . ,_. , Pallas. Efter Kiernik. och växtrester. Dessa äro dock ännu icke beskrifna. Iakttagelser öfver blomning och fruktsätt- ning af s. k. bärväxter i Vemdalstrakten (Härjedalen) sommaren 1915. Af Karl B. Nordström. 1915 års sommar var i Vemdalstrakten (407 m.) ganska regnig. Frost, som i Härjedalen mätts äfven under sommar- månaderna, har under tiden 14 juli — 15 oktober, under hvilka månader dessa observationer företagits, ej inträffat förrän natten till den 30 augusti och därefter till den 6 och 7 sep- tember; vid alla tre tillfällena —5° till —6° C. En följd af dessa fysiska naturförhållanden har blifvit, att bärskörden på det hela taget slagit fel. De växter, om hvilka iakttagelser gjorts, äro blåbär, lingon, smultron, hjortron, åkerbär, hallon, rönnbär och rip- eller fjällbär. Äfven några observationer om bärbuskar i trädgårdar hafva gjorts, hvilka torde vara af in- tresse. Då jag den 14 juli började mina undersökningar i Vem- dalstrakten, voro bldbären redan något över blomningsstadiet. Därefter fortforo de att vara små kart till långt fram på som- maren. De första mogna bären insamlades sparsamt den 21 aug. i skogen nära Stortjärnvallen, 2 Va km. väster om Håll- vallen, 20 km. nordväst om Vemdalens by. I granskapet af byn funnos den 16 sept. på Högfjällets partier, 1 km. från Svedfjällvallen, på erosionspartier synnerligen rikligt mogna blåbär (omkr. 700 m.) och bland dessa äfven enstaka med svarta bär försedda buskar (f. epruinosum). Strax nedanför Orrhögbergets (omkr. 650 m.) mellersta skiffer-»knös» fanns BLOMNING OCH FRUKTSÄTTNING AF S. K. BÄRVÄXTER 253 det på sydsluttningen godt om mogna, stora bär den 31 aug. Då en något så när tillförlitlig karta ännu saknas öfver Härjedalen, bur tilläggas, att detta berg ligger 2 ljz km. väster om Rönnängens myrslåttervall, 18 km. från byn. Allmänt har man i trakten klagat öfver, att blåbärsskörden slagit fel, men detta beror till en del därpå, att man ej uppsökt de skyddade lokalerna. Den vanliga tiden för dessa bärs mognande brukar här uppe vara i slutet af augusti och början af september. Troligen slår blåbärsskörden aldrig helt och hållet fel, om än svåra klimatiska förhållanden under sommaren lägga stora hinder i vägen. I blomning sågs lingonriset den 30 juli vid vägen nära Garberget, 5 km. söder om byn. Blommornas färg var stun- dom rent Iwit (nära Garberget), men på åsen sågs en form med djupt karmosinröda kronor. Skörden blef ganska dålig, och de bär, som af mig plockats vid vägen nära Garberget, voro den 6 sept. rätt mycket frostskadade, hvilket dock ej syntes på dem. I allmänhet voro de mindre än söderut. Smultron-örttn är sällsynt i Vemdalstrakten, något som också framhäfts af S. Birger i Härjedalens vegetation. Den har af mig anträffats vid Kallmora (Åsen), vid Norra Vemåns sydli- gaste bro, på en lokal mellan byn och sågen (tillsammans med Palsatilla vernalis) samt i skydd af en lada 1 km. söder om Åsen nära byn. Öfverallt finnes den mycket sparsamt. Blommor har jag sett på den andra och sista lokalen. Vid Norra Vemån hade den några frostskadade små blommor ut- vecklade så sent som den 18 sept. jämte några kart; på lokalen nedanför Åsen blommade den lilla kolonien hela sommaren med några få blommor i sänder och utveckla de i början af september halfmogen frukt. Ej ens på denna väl skyddade plats kunde den här i trakten få mogna > bär» (= skenfrukter). Somliga år lära dock dessa blifva mogna. Äfven hjortron- skörden, som här och hvar brukar slå väl ut, var ej god. Växten sågs ännu blommande omkring den 14 juli i enstaka individ, och »snotter», halfmogna »bär», som ifrigt insamlas, funnos här och hvar i början af augusti, då exv. på Bergvallen 254 FAUNA OCH FLORA (10 km. söder om byn) den 10 aug. äfven några fullmogna anträffades. I midten af augusti funnos fullmogna »bär» något rikligare, fast sparsamt. De vackraste, d. v. s. största, hjort- ronen, jag sett i sommar, växte i en dvärgbjörksmyr med underjordiska kallkällsprång och däraf framalstrad yppig vege tation (ex. Mulgedium alpinum, Gymnadenia conopsea) sydost om Håsjövålarna, 10 km. från Hållvallen och 30 km. från byn (den 20 aug.). Submersa former finnas stundom i källor och på af dessa öfversvämmade vägar (exv. Bergvallen). Bladen bli hos dessa betydligt mindre. Någon blomning kan det naturligtvis ej vara tal om. Åkerbäret (Rubus arcticus), den speciellt norrländska väx- ten, är i hela trakten mycket sällsynt och af mig endast an- träffad vid en bäck norr om Garberget (små kolonier, bl. den 16 juli), söder om landsvägsbron öfver Södra Vemån och nära bron samt vid Rönnängens vall, där växten, oaktadt bladen voro brunröda (förfrusna), blommade så sent som den 31 aug. Nära ofvannämnda bro sågs den norr om denna, väl skyddad, ännu i blom den 16 sept., då gröna frukter (endast iakttagna på denna lokal) sparsamt förefunnos. Dessa mognade ej ens här, hvadan ingen torde hafva funnit något enda moget åker- bär i trakten (åtminstone innevarande sommar). Hallon-busken, som odlas i vissa trädgårdar och halfvild ej så sällan vid gårdar uppfyller rös och stenbunden mark, finnes i naturen här och där på varmare ställen. Vid Oddan, en bäck 1 km. från förutnämnda Orrhögbyggets vall, sågs busken i blom och med små gröna frukter den 31 aug.; vid Kallmora, Åsen, i samma stadium den 18 aug. och 16 sept. På ingendera platsen (liksom i byn) funnos under sommaren mogna hallon. Endast vid Kvarntorpet nedanför Högfjället sågos den 16 sept. inne i en varm häll 2 verkligt mogna »bär». Enligt lämnade uppgifter ha i öfrigt inga mogna hallon obser- verats i trakten under sommaren. Däremot bruka »bären» under normala år mogna rikligt exv. på Högfjällets västra sluttningar. HL0MNINO OCH FRUKTSÄTTNING AF S. K. BÄRVÄXTER 255 Rönnbären, som stå i sin skönaste prakt i början af sept., planteras allmänt i byn som alléträd, och användas ej sällan till sylt. För öfrigt äro de en synnerligen kärkommen fågel- föda. I naturen blommar busken (sällan träd) understundom (exv. i Högfjällets björkregion omkr. 900 m., den 28 juli); vid Norra Vemån (i byn) och vid Södra V., några kilometer väster om Rönnängen, är den alltid steril. Vid själfva vallen Rönn- ängen finnes numera ingen rönn alls. En bärsort, som förtjänar att tillvaratagas och är utmärkt i smaken, är ripbären (Arctostaphylos alpina), som i synner- ligen riklig mängd finnas på fjällens lafhedar (exv. Högfjället 900 — 1000 m.), där de svarta bären 2 och 3 tillsamman ligga skyddade mellan bladen och marken. Bäst i smaken voro de den 16 sept., och torde ej frosten fördärfva dem. Riset var då eldrödt och bildade en vacker kontrast mot de redan gul- nande björkarna och de gråa förvittringspartierna. Allmogen synes ej känna denna växt alls, hvilket gör, att de uteslutande blifva fågelföda. Mjölon, som förefinnes rikligt (i frukt den 5 sept), an- vändas ej alls; kråkbär någon gång. Egendomligt nog, insam- las ej de på myrarna ytterst rikligt förekommande odonbären (Vaccinium uliginosum), här äfven kallade hundsbär (jämtl. snorrbär), som äro så delikata, äfven sedan de fått något frost. Af odlade bärbuskar må framhållas de sällsynt förekom- mande krus- och röda vinbären. De förra buskarna voro all- deles sterila och lämnade 1915 ej någon skörd alls; bären växa dock ut någon gång, men mogna aldrig. Och detta oaktadt de vid Funäsdalen långt väster ut en och annan gång kunna utveckla frukt, som kan användas. Röda vinbär sågos i en trädgård i byn under sommaren (omkr. 16 sept.) lämna ett något så när godt resultat. I na- turen finnes busken vid Norra och Södra Vemån enstaka, alltid steril. Vid Rönnängen voro bladen redan förfrusna den 31 aug. På enstaka platser flyttar man in vilda buskar från skogen. Resultatet blir bättre än kulturrasernas, i det bären mogna fortare samt blifva sötare, fast klasarna äro glesare. 256 FAUNA OCH FLORA Någon gång får man här liksom i mellersta Norrland långt ute på en äng se en och annan buske, som lämnats åt sig själf. Svarta vinbär, som enligt S. Birger på två lokaler inom provinsen anträffats vilda (?), lära enligt uppgift i hans arbete, Härjedalens vegetation, någon gång inom provinsen odlas med resultat. I Vemdalstrakten synes busken ej förekomma alls. Några egentliga trädgårdar finnas också endast på ett par ställen i byn. De klimatiska förhållandena i nordöstligaste Härjedalen äro på det hela taget synnerligen ogynnsamma för odling af bärbuskar och trycka äfven sin prägel på den vilda växtvärlden. Hvad som lyckas en sommar, lyckas ej en annan, beroende på, om frost kommit eller ej. Äfven råder bland ganska när- belägna orter en mycket stor klimatisk skillnad, och öfver en viss gräns gå vissa växter ej alls, så vida ej utomordentliga förhållanden spela in. På väl skyddade sydsluttningar kunna t. o. m. i västligaste Härjedalen, oaktadt närheten till köld- centrum (Röråstrakten), vissa växter stundom lämna något resultat. Så mogna bortåt norska gränsen röda vinbär en och annan gång vid Fjällnäs (780 m.) och krusbär på Funäs- dalsbergets sydsluttning. På sistnämnda plats, där äfven andra arter gå ganska väl till, är den omständigheten, att snön täcker grenarna jämt och väl, af den allra största betydelse för som- marens resultat. Hvad som gäller om vilda ris och odlade bärbuskar, gäller naturligtvis äfven om alla planterade träd och prydnadsbuskar. Vemdalen den 26 okt. 1915. Några svenska forskningsresor från föregående tider. Af Lars Gabriel Andersson. IV. Resa till Goda Hopps-Udden, Södra Pol-Kretsen och Om- kring Jordklotet, samt till Hottentott- och Caffer-Landen Åren 1772—76. Af Anders Sparrman. Medicine Doktor och Professor. Ledamot af Kongl. Sv. Vetensk. Acad. och Intendent öfver Dess Natural-Cabinet. Medlem af Physiogr. Sällskapet i Lund, Vitterhets och Vetensk. Samh. i Götheborg samt Hessen-Homb. Sällsk. Första Delen. Stockholm. Tryckt hos Anders J. Nordström, 1783. nders Sparrman, som var född i Uppland 27/a 1748, hörde äfven han till Linnés stora lär- o^, ;jungekrets i Uppsala, där han studerade natur- -SL?_o„ vetenskap och medicin. Redan vid 17 års ålder ansågs han vara tillräckligt hemmastadd zr£ i läkekonsten för att mottaga förordnande som skeppsläkare på ett af Ostindiska kompaniets skepp och fick så göra en treårig resa till Indien och Kina under »commando» af »den vittre Capiten och Riddaren Ekeberg». Denne K. G. Ekeberg är en särdeles framstående man med en egendomlig lefnadshistoria. I början apotekselev får han anställning som skeppsläkare, hvarefter han öfvergår att bli verklig sjöman. Han får fartygsbefäl och förvärfvar sig i sitt nya kall ett utom- ordentligt högt anseende. Samtidigt är han också vetenskaps- Fauna o. Flora 19 IS. Haft. 6. j- ***&* 258 FAUNA OCH FLORA man och författare särskildt på det ekonomiska området och blir ledamot af Vetenskapsakademien. Han är en typisk expo- nent för frihetstidens lifliga sträfvan att genom landets inre uppblomstring söka ersätta de stora yttre förlusterna. »Han försummar aldrig», säger Sparrman, »tillfälle att gagna Veten- skaperna»; så hade han »under ett kort besök vid Goda-Hopps- Udden utverkat tillstånd att ditsända en Naturforskare. Men att denne genom sina undersökningar ibland Blomster och Yrfä m. m. ej skulle löpa fara att anses som en Spion af Land och Regering, samt dessutom med mindre kostnad vinna sitt före- mål; så borde han i Mathematik, Geographi och Fransyskan un- dervisa Residentens barn i Bay Falso». Sparrman, som efter hemkomsten från sin första resa fortsatt med sina medicinska och naturvetenskapliga studier, blef erbjuden platsen och uppdraget och mottog med > mycken fägnad» anbudet. Genom Ekebergs och Linnés bemedling, hvilken senare »i egit namn författade ansökningen», erhölls af Ostindiska kompaniet löfte om »fri och bequämlig resa från Götheborg till Cap», och den 10 januari 1772 anträddes färden med skeppet Stockholms Slott. Utrustningen var den minsta möjliga och reskassan 25 kronor. »Derföre långt ifrån att för penningar kunna lätteligen köpa tillfällen och samlingar, har jag ej utan faror och möda nödgats förtjena dem. Derimellan har jag måst åtnöjas, med livad lyckan, så till sågandes gratis, velat låta komma i förväg för min uppmärksamhet.» Färden ställes norr om Skottland i sällskap med ett annat af rederiets skepp Lovisa, »ämnadt att i Cadix intaga sin första förfriskning samt Cassan för bägge skeppen». Svår storm skiljer dock fartygen åt, men allt går för öfrigt lyckligt. På höjden af Paris hjälper man en holländare, som för- lorat rodret och alldeles kommit ur kosan, och hvars be- sättning »var ymkansvärdt afmagrad, samt i brist af både vatten och proviant». »Vid gränsen af Tropiken sågs ett 7 å 8 fots stort sjödjur af sjöfarande kändt under namn af sce- dlvill (sjödjäfvul)», antagligen »ett species Rajce eller Räcka. En kväll i februari sväfvar en eldkula med ett sakta fräsande SVENSKA FORSKNINGSRESANDE UNDER ÄLDRE TIDER 259 tvärs öfver skeppet, cch »Martii den 4 passerades Equinoc- tialen, då efter vanligheten en hop narraktiga ceremonier an- ställdes . Marsken börjar visa sig, och Sparrman har en del funderingar därom. Det höll sig merendels rundt, af en tre fots Diameter och var lika eldigt lysande till hela sin vidd. Då skepnaden någon gång ändrades till aflång, tycktes sådant förorsakas af sjö-sqvalpet. Med sådana lysande kroppar var nu hela hafsrymden utsirad, stundom till några skeppslängders, stundom allena till några fots afstånd från hvarandra». Sparrman anser ljuset komma från »slem- eller geléaktiga djur, hvilka allenast nättren, på vissa ställen och vid vissa ändringar i luften uppkomma till hafsytan». Särskildt medusorna kunna, säger han, stundom vara samlade i så oerhörda mängder och visa dylika höjande och sänkande rörelser, att man i dem tro- ligen har en förklaring till fenomenet. Den 29 april kom Kap i sikte, och samma dag kastades ankar i Taffelviken. Staden är liten och omgifningarna karga och ogästvänliga med sandfält och ljunghedar, och Sparrman har svårt att förstå det lof, som många resenärer bestått den. »Orsaken torde vara att ledsna af flera månaders sjöresa van- ligen kommer en att förtjusas i den första jordtårfva, som hälst man får träda på, hvaraf sedermera berättelser lemnas efter det första intryck man fått». Gatorna äro emellertid breda och ofta planterade med ekar och husen snygga, hvit- eller grönmålade i en eller två våningar samt vanligtvis täckta med ett slags säf (Rectio tectoriun). »Huru täckningen förrättas, förtjenar visserligen att af våra Landthushållare i agttagas; men på det en beskrifning derpå måtte blifva dem så mycket nytti- gare och pålitligare än min egen, har jag derom anmodat Herr Capitenen och Vasa-Riddaren Ekeberg, hvilken såsom sjelf ärfaren Svensk Landthushållare, ej allenast i Cap med en sig vanlig skarpsinnighet den i agttagit, utan äfven med fördel och kunnige Landtmäns approbition här i Sverige utöfvat.» Den stora berömda trädgården är ej heller sådan den beskrifvits, och i den bredvidliggande djurgården visas Struzar, Casuarier, 2 O O FAUNA OCH FLORA Zebrcr, stundom åtskilliga Antiloper och andra smärre fyrfotade djur, masta delen alle inländske.» Första göromålet i staden var att uppvakta guvernören baron Joachim von Plettenberg för att få tillåtelse att vistas i landet; detta beviljades utan svårighet, och Sparrman får äfven »rättighet att practisera Medicinen, då han hörde, att detsamma var mitt hufvud Studium >. Äfven kommendanten von Phrem uppvaktas; denne är »ehuru född African älskare af vetenskaper» och har »Hymen särskilt gjort hans lycka med det täckaste fruntimmer i hela Colonien>. Residenten, hvars barn Sparrman skulle undervisa, träffar han dock ej. Han är i det tre mil från Kap belägna Bay Falso på ämbetsresa, hvar- för Sparrman reser dit för att anmäla sin ankomst. Hans hjälp tages där genast i anspråk, i det han får tjänstgöra som Talk, med de till hamnen ankomne Franske. Denna nations höflighet att gissa, och till det bästa uttyda samt välment rätta det man talar illa på deras språk, var mig alltför angenäm. Sådan höflighet felade beklagligen många Capska innevånare, särdeles könet.» Redan dagen därpå får han återvända till Kap; säger där med saknad farväl åt det svenska skeppet, som seglar vidare till Kina, men träffar till stor glädje och öfverraskning en kam- rat från Uppsala, C. P. Thunberg, som vid denna tid var i holländsk tjänst och nu skickats ned till Kap. Samvaron biet ej långvarig, då Sparrman snart måste resa tillbaks till Bay Falso, men tiden utnyttjades med största ifver. »Endast en älskare af Natural-Historien lär kunna föreställa sig, hvad nöje vi egde bland blomstren. I början var nästan hvarje dag för oss en rik skördetid på de raraste och vackraste växter, och snart sagdt vid hvarje steg gjordes ett eller flera nya fynd. Emedan jag har flera Svenska vänner och särdeles den store Linné alltid i min åtanke, kände jag äfven en lycka inom mig, för hvarje duplett och triplett etc af de örter, jag afbröt.» I Bay Falso stannar Sparrman till slutet af vintern, som i Kap räknas från 14 maj till 14 augusti. Så snart han var ledig från undervisningen, är han ute och samlar, men han SVENSKA FORSKNINGSRESANDE UNDER ÄLDRE TIDER 26 1 klagar öfver, att lian ej hann ordentligt undersöka, livad han fick. I stället skickades detta så ofta ske kunde hem till Upp- sala, där Linné skötte om dess vetenskapliga behandling Här i Bay Falso är vintertiden lifligt nog. Taffelviken är då på grund af den härskande nordvästen mycket dålig hamn, h var- för fartygen då som nu ankrade i Simons Bay. Skeppskap- tener och förnämligare resande åto vid residentens bord, där Sparrman får skåda all världens folk, och det är Babylons förbistring i språk och bordskick. Om faunan närmast Kap den tiden antecknar Sparrman ej mycket; pingviner och salar finns det godt om, särskildt på den lilla Malagassön i Bay Falso och på »Dassen-ön» norr om Taffelviken. Sälfdngst bedrifves lifligt både för skinnens och tranets skull, äfven åt man köttet, och »vi inbillade oss, att det smakade som oxkött, men det hade en oangenäm svart färg». En nyfödd sälunge förvärfvas och stoppas för museet i Stockholm. En elektrisk rocka fångas men olyckligtvis un- der Sparrmans frånvaro, så att han ej fick känna på dess stötar. Cancer Norvegicus åts ofta uti Bayen liksom äfven en stor snäcka (Haliotis) samt åtskilliga bläckfiskar, (»Sepia, Loligo och Sepia Octopodia»), hvilka senare brukades till sop- por. »Myxine glutinosa var ej lätt att igenfinna bland Vermes, den liknar en Ål eller orm med platt stjärt; bett deraf berät- tades väl orsaka en elak svullnad, dock icke döden.» Växter åter uppräknas en hel del. Cunonia capensis» (släkt med schersminen) »är snart sagdt största trädet, ehuru blott 2 högst 3 mans längder högt». En ny sorts Viscum är allmän, och Calla wthiopia »stod hela vintern i blomma». »Af de dels bekanta, dels aldeles nya växter, hvilka träffades på detta ställe, voro en del mindre allmänna, en del redan aldrig mer till finnandes på de öfriga ställen, som jag besökte i Africa. Hvarje district har alltid något särskildt; ej under då om åt- skilligt torde finnas lemnadt, både af mig och Herr Demonstr. Thunberg, samt att således ordspråket: Semper aliqiiid novi ex Africa ännu för många år kommer att gälla.» Då vintern var förbi, var det också slut på vistelsen i 2Ö2 FAUNA OCH FLORA Bay Falso; residenten flyttade då till sin landtgård »Alphen kallad, belägen på Constantia-trakten, vid pass en half mil derifrån och nästan halfvägs i mel lan Taffel- och Simons-bay- erna». På ditvägen genom det bergiga landskapet träffas en »tropp Babianer, som ganska vigt uppklättrade branta klippor, samt med snabbaste löpande satte sig i säkerhet för våra Hundar, som eftersatte dem». På slätterna gingo flamingos, »som är ett slags Foglar af Tran-slägtet {Grallce), hvilka sökte sin föda, der vattnet höll på att uttorka». Floran är rik, och en mängd nya växter observeras från vagnen. Det är därför med otålighet Sparrman afvaktar resans slut, då »jag icke ett ögnableck försummade att tillskynda mig ett ännu angenämare tidsfördrif, nemligen att till fots besöka de ännu obekanta Blomstren». Här på den vackra landtgården, belägen nära foten af Taffelberget, vistas nu Sparrman till midten af november, d. v. s under vår och försommar, och här är mycket att se och stu- dera. Smärre exkursioner omväxla med längre, hvarvid fram- förallt växter och insekter samlas. I början af september är han inne i Kap för att ta afsked af Thunberg, som på hol- ländska kompaniets bekostnad skulle bege sig på en längre färd inåt landet. Hemfärden är besvärlig; han kommer vilse, råkar ut för ilskna hundar, som öfverallt hållas i stora mas- sor och ofreda hvem som kommer; på andra ställen rädes lian för uppretade slafvar, som på goda grunder ej ha några vänliga känslor mot de hvita; till sist rider han omkull i mörk- ret och hästen springer sin väg. Han står där nu ensam i natten, blott beväpnad med en stor knif, »som jag vanligen hade hos mig till Blomster-lökars uppgräfvande». Emellertid är han närmare hemmet än han tror, och allt går bra. Vid stalldörren står hästen och väntar. En åtta dagars tur till Paarl, en större by inne i Kap- landet, skildrar han i ett bland de öfriga reseanteckningarne intaget, delvis helt humoristiskt bref till en god vän. Färden börjar i Kap, där han gjort upp om sällskap med en lands- man. De skola »gå att skåda Liljorna på marken och Landsens SVENSKA FORSKNINGSRESANDE UNDER ÄLDRE TID] K 263 Döttrar, jemte andra Bygdens producter». De hyra sig en tjänare, som är stnrsk öfver namnet Bastard, h vilket visade, att han hade livitt blod i ådrorna, och ge sig i väg mot nord- ost. Man går från gård till gård under samlande af örter och insekter, af hvilka senare han snart får så fullt, att han måste med nålarne sätta fast dem i hatten Vid ett tillfälle, då det gällde att få mat och nattkvarter hos »en rik och krasslig 52 års enka, varnade mig min dräng, som der var bekant, att ej skrämma Slag och Moder-dåningar på Frun, med insekterna på mitt hattbräm, hvarför jag sorgfälligt vände kullsidan från dess ögon och gömde sedan hatten i en vrå». Här som på många andra håll är det Sparrmans läkarkunskaper, som hjälper honom fram; han ger ordinationer, för hvilka han betalas med mer eller mindre hyggligt bemötande, husrum och mat. »Min mun vardt genast satt i arbete med Ost, Smör, Bröd, Vin, Thévatten, samt afhandling om Gickt, Slag, stark Näsblod, Hosta, och salig mannens vattu-sot; Gumman var andägtig att höra och jag att äta, så vida mina föreläsningar det kunde medgifva». Det är dock ej öfverallt det bjudes på så god för- plägnad, men gästfriheten är en allmän dygd. Folket är bur- get, men landet är kargt och föga odladt; gårdarna ligga mycket glest och deras ägare lefva af boskapsskötsel, vinodling det är de berömda constantia-vinerna som här beredas — och åker- bruk. Hvete och korn är det enda som odlas, och de od- lade åkrarna äro i allmänhet hvarken stora eller många. Alla ha de slafvar, och på ett ställe klagar uppsyningsmannen öfver att husbonden ej vill hålla några slafvinnor, genom hvilkas »förökande» han skulle vinna mycket mer än på det stuteri, hvaraf han nu hade sin förnämsta inkomst. Förhållandet mel- lan slafvar och husbönder är ej det bästa; de förra piskas allmänt och straffas hårdt för alla felsteg; på ett ställe om- talas, hur en elak gumma hade sin slafvinna gående med en tung järnkedja om foten. Till gengäld få husbönderna om nätterna sofva med laddade bössor och väl instängda; slar- varna, säga de, äro aldrig att lita på, och utbrott af deras hat med stundom blodig hämnd äro allmänna samtalsämnen. För- 2 64 FAUNA OCH FLORA rymda slafvar träffas då och då, men Sparrman tar helt deras parti, trots han stundom själf råkar ut för den allmänna ovil- jan mot de hvita. Vid Alphen är djurlifvet rikare än strax utanför staden. Leoparder och tiger-vargar (Hyaenae) finnas till stor mängd och äro om nätterna mycket tilltagsna; det matnyttiga villebrådet utgöres af »Stenbockar (Antitope grimmia Pallas)1 och af Klippspringare, h vilka jag dock ej haft tillfälle att närmare examinera; äfven af Dykare-Bockar, så kallade i anseende till sitt särdeles språng, och liksom dykande under buskarna . De skjutas och fångas med snaror af olika slag. »Af andra Djur såg jag här Menishunden {Viverra Ichneumon) och Muskiliat-katten {Vi- verra genetta), fångade vid gården i fälla. De voro något större än vår allmänna katt, och skylldes i Hushåll för att göra skada på höns och ägg, ehuru de å andra sidan göra mycket gagn genom stora Råttors utödande.»2 Man borde tämja dessa djur, säger Sparrman, och ta reda på livad de använda för motgift mot ormbett, liksom man gjort i Indien och där man på så sätt fått reda på Ophioriza, som är ett förträffligt medel mot ormbett. »Naturen, som gifvit och ålagt Ichneumon samma förrättning i Africa som i Asien, nämligen att inskränka giftiga ormar, har väl ock utrustat den på båda ställen med lika goda vapen och lika säkert preservativ.-» En Viverra Pu- tor ius (möjligen Zorilla striata) fångas på en gård nära Kap, alldeles samma art, säger Sparrman, som dessutom endast finnes i Nordamerika. Han finner häri anledning att ge Buffon en släng för dennes sats, att inga djur kunna vara gemen- samma för gamla och nya världen än dem, »hvilka lätteligen kunnat komma landvägen ifrån Asien till America.. »Aldra- 1 Kaplandets »stenbockar» gå nu under det vetenskapliga namnet Rhaphicerus aimpestris, gifvet af Thunberg. Den antilop, som bär artnamnet grimmia, är en Cephalophus, alltså en »dykare». '-' Kaplandets muishond är Zorilla striata, som ännu i dag är en svår ägg- och hönstjuf, men äfven Herpestes-arter kallas med detta namn, och delvis är det nog sådana, som föresväfvat Sparrman vid hans skildring af Ichneumon. Mushi- liat-katt eller Misselyat-katt är, som Sparrmann säger, Viverra gcnctta (= Genetta felina) eller Viverra (Genetta) tigrina, båda ännu allmänna kring Kap. SVENSKA FORSKNINGSRESANDE UNDER ÄLDRE TIDER 265 säkrast hade denne store och mästerlige naturforskare gjort, att nöjas med naturens nyttiga betragtande, utan att vilja ut- staka allmänna lagar för densamma.» Vetenskapsmännen voro ej snällare mot hvarandra då än under andra tider både förr och senare, och Buffon har i det fallet mycket på sitt sam- vete, livad Linné och hans lärjungar beträffar. På en mindre exkursion öfverraskas helt oförmodadt på ett sumpigt ställe ett stort djur, som tycktes hafva »3 och en half fots höjd , var askgrått till färgen och med ett tungt språng. »Det kom mig att tro, att det ej kunnat vara annat än en ung Hippo- potamiis, eller som här kallas Sjö-ko», hvilken förirrat sig »från Zekoe Valley vid Bay Falso, h var est de ej sällan uppe- hålla sig.» Till midten af november var Sparrman ifrigt sysselsatt med de Capska Blomstren, och jag hvälfde ej sällan i mina tankar, huru jag därmed de följande månader och år skulle fortfara; men ödet hade beslutit annorlunda. Mig var beskärt att i hast förbyta det Capska landet, Sommaren och dess fäg- nande Blomster, mot en kall och med Isbärg beströdd ocean». Till Kap hade kommit kapten J. Cook, stadd på sin andra resa till Australien. Som naturforskare hade han med sig de båda tyskarna J. R. och G. Forster, far och son, hvilka i Kap tyd- ligen fått höra talas om Sparrman. De kommo till Alphen och utvecklade där planerna för sin resa. Sparrman var idel öra, och de tycktes honom öfverlyckliga, som fingo som »na- turforskare besöka en så aflägsen och okänd del af vår Glob». Hur förvånad blef han då ej, då de erbjödo honom att följa med »mot fri resa och någon del af de Naturalier, som kommo att samlas, hvaremot jag efter förmåga skulle biträda dem». Anbudet kom så oväntadt, att han till en början blef svarslös. Det blef nödvändigt att sofva på saken ; det var ju så mycket som stod på spel. »Om morgonen i första dagningen förde villrådigheten mig till fönstret af min kammare; jag fäste ögo- nen länge på omliggande slätt, och ville liksom rådfråga dess Blomster, om jag så hastigt borde skiljas vid dem. De hade för en rund tid varit nästan mitt endaste nöje, Vänner och 2 66 FAUNA OCH FLORA sällskap; voro således nu de, hvilka till en stor del afrådde från Sjö-resan. Ändtligen stannade jag i det beslut, att jag skulle företaga densamma, dock med en fast föresats, att efter lycklig återkomst till Cap därstädes å nyo sysselsätta mig med naturens nöjsamma forskning.» Nu var all tvekan borta; samlingarna packades in och skickades till Linn k och andra »Älskare af Vetenskapen». En del lämnades kvar i Kap hos residenten med hans löfte att skicka dem till Sverige, om Sparrman förolyckades på färden. Bref skref han hem till anhöriga, hvilkas oro och bekymmer han väl förstod. »Jag höll därför rådligast, att beskrifva Re- san så lätt och beqvämlig, som en någorlunda sannolikhet kunde fördraga». Den 22 november 1772 seglade man af, och under 28 månader är nu Sparrman kamrat med Cook och delar dennes öden, hvilka Sparrman skildrar i en andra del af resebeskrifningen. Här i första delen omtalas denna resa blott i all korthet, hvarefter han fortsätter med skildringen af den senare och längre Afrikavistelsen. Ty trogen sin föresats stannar han vid återkomsten till Kap den 22 mars 1775 kvar i Afrika och börjar då genast förberedelser för en längre färd in i dess ännu outforskade delar. Emellertid var det höst vid återkomsten, och vintern var ingen lämplig tid för en dylik exkursion. Han stannar därför i Kap ännu några månader, sysselsatt med förberedelser till resan och med diverse andra arbeten. Han gör meteorolo- giska observationer, praktiserar i medicinen och kirurgien »till behöfvelig hjelp till den vidlyftiga utrustningen» och får kassan ytterligare förstärkt »genom en väl lyckad Handels-speculation>-. Sextio dukater får han dessutom i arfvode för en under den australiska resan gjord öfversättning till engelska »af vår käcka Svänska läkares Arch. och Ridd. v. Rosensteins Afhandling om Barnsjukdomar». Som resesällskap förvärfvas »en ung Af- rican» D. F. Immelmann, som redan förut gjort en kortare färd inåt landet, men i allmänhet afråder man från hela företaget. Sparrman var emellertid fast besluten, att färden skulle bli af, och den 25 juli gaf han sig i väg. Utrustningen bestod af en SVENSKA FORSKNINGSRESANDE FRÅN ÄLDRE TIDER 267 »god lättbärande Hingst för 50 Riksdaler» och »en ordinarie Klippare för 34 Riksdaler», den förre Immelmanns, den senare Sparrmans, vidare en stor vagn med segeldnkskur för 200 riksdaler med tillhörande dragare, fem par oxar å 8 riksdaler stycket. På denna lastades nu hvarjehanda: medikamenter för eget och befolkningens bruk, »Glaspärlor, Mässings- skördosor, Eldstål och Knifvar samt Tobak» för hottentotternas skull. Ett stort ekkärl »inrättat till Ormars och andra Djurs bevarande i Brännvin, åtskilliga Ris papper till Örters torkande, jämte Lådor och Nålar för Insecter, tillika med nödigt ombyte af kläder. Likaledes provianterade vi oss med Thé, Caffe, Chocolad och Socker, dels för eget behof, och dels till benägenhets vin- nande hos Landt-boer. Man sade mig väl, det Liqueurer ofel- bart skulle hos många verka långt mer till samma ändamål; men både rum, tyngd och kåstnad hindrade mig ifrån att något däraf medtaga». Synålar för »Bond-Flickornas ynnest och bi- träde att samla Insecter, 30 skålpund krut, 70 skålpund bly- hagel samt ett skäligt förråd blykulor, bly och formar». Då Sparrman ämnade uppehålla sig någon tid vid en liten badort några mil österut för att där söka bot för »de förkyl- ningar, jag vid södra Pol-kretsen mig ådragit , begaf han sig nu ensam i väg med den bonde, af hvilken oxarna köpts, till körsven. Kosan ställdes till dennes gård, där vagnen lämnades i förvar, och där sedan oxar, vägvisare och kusk skulle erhållas. På den två dagsresor långa färden dit träffas på Hottentotts- berget en präktig Protea, som beskrifves i K. Vet. Akad. Handl. 1777 under namn af P. Sceptrum Gustavi. »Flora får medelst offer af detta vackra species, till ett så glorieust och August namn evigt bibehålla åminnelsen af sin för vårt Norden hed- rande tillväxt genom den protection Botaniska Vetenskapen under store Konungar af Gustavianska Ätten fått njuta, så väl som att den under vår Allernådigste Konungs Gustaf den 3:dies Spira måtte än vidare få blomstra». Från bondgården rider Sparrman ensam vidare till de varma baden genom en trakt rik på villebråd; hjordar af haartebeestar {Bubalis kaamä) och brokbockar (Damaliscus 2 68 FAUNA OCH FLORA pygargus), sebror, strutsar och annat storvildt betade på gräs- steppen; hela den rika djurvärld, som nu är en saga blott i dessa trakter. Badet, som förestods af en »Bruns-Gubbe», be- stod af ett par enkla gropar i marken, en för hottentotter och slafvar och en för de hvita. I det varma järnhaltiga vattnet söktes bot för alla möjliga sjukdomar; somliga blefvo bättre, andra sämre. En slaf, som kom dit full med bölder, afråddes på det lifligaste af Sparrman, men han var af myndigheterna kommenderad dit och måste ner i gropen, där han dock endast tålde ett besök. »Få timmar efter första badningen dog denne Patienten från både Bölder och Slafveri». Själf vistas Sparr- man här under en månad;, han är tämligen dålig men gör dock en del exkursioner i trakten. Det är vår; liljor och Iris växa fram ur denna lök- och knölstammarnas mark. Han skjuter en stor vildkatt, skildrar piggsvinen, som äro allmänna på trakten, jagar två slags »Tetraonis Novce Generis kallade Patreisen och Phesanten, liknande våra rapphöns», Snäppor, Trappar och framförallt Sekreterarfågeln »är ibland Fjäder-skaran för besynnerlig att här oberörd lemnas». Den senares utseende och ormjakter skildras, dock mest efter hörsägner. På en tur han gör efter proviant -- mathållningen är mycket dålig vid badorten - får han se en flock vildhundar (Lycaon), »som äro ibland de skadligaste Rof-djur, som både Afrikanska Colo- nistens och Hottentottens Hjordar äro utsatte före». Särdeles allmän är Tiger-Vargen eller Tiger-Ulfven (den fläckiga hyenan), som ingående skildras. Hyenornas stora betydelse som ren- hållningshjon framhålles, men bland de många berättelserna ur dessa djurs lif, som anföras, är det mycket, som är rena fantasier. Särskildt tros öfverallt, att hyenan härmar de olika djuren för att locka dem i sitt våld; Sparrman själf påstår sig ha hört, »huru Ulfven härmade Får och Lamb . Lejonen äro redan utrotade, men ett eller annat kommer någon gång ströf- vande ned från norr. Nu var emellertid tid att anträda den egentliga resan, hvarför Immelmann kommer från Kap, men det blef krångel med körare och vägvisare. I stället för två tjänare, som utlofvats, SVENSKA FORSKNINGSRESAN!'! FRÅN ÄLDRE TIDER 2Ö() erbjöds man en, och den kände ej alls till vägen; äfven oxarna, som lämnades, voro dåliga. En hottentott, som Sparrman hjälpt med medikamenter och ordinationer, värfvas ändtligen för de första dagsresorna; själfva få de bli oxkörare, och den 26 augusti bege de sig i väg österut. Morgon och eftermiddag- ar man i rörelse och hvilar under middagen och natten med »Sadeln till hufvud-gärd, själfva marken till säng, och en kapp- säck att täcka för nattköld». Regnar det, ligger man i vagnen, men där är trångt. »Bästa stället jag där kunde välja för mig, var min kista, oaktadt lacket var kullrigt. Herr Immelmann, såsom spenslig och mindre än jag, kunde ehuru med möda nog tränga sig imellan samma kista och vagnskorgen, därest han låg på några buntar papper, men hade ändå ej att skryta af stort vällustigare Sängställe». Ibland togs in på en bond- gård, men där »voro vi som oftast nästan sämre logerade». Vanligen bestod en sådan blott af rum och kök; i det förra låg bonden med hustru och barn, i det senare vanligen i den stora eldstaden på golfvet tjänstfolket, som bestod af »Hotten- totter af bägge Könen unga och gamla». Där fingo också de resande ligga, men »en cirkulation af loppor och andra olägen- heter kom oss ofta att häldre välja fria luften, så framt köld, stark blåst och regnväder ej gjorde det för oss än ohyggligare». Andra dagen fick hottentotten köra ensam med vagnen, under det Sparrman och Immelmann redo en annan väg för att botanisera, men då de på kvällen nalkades nattlägret, mötte de en »besupen Europeisk Christen» som bekände, att han tillsammans med hottentotten supit ur expeditionens »Bränvins- fastage». Den senare hade äfven af förrådet fyllt på en del buteljer för att med ett par andra gelikar fortsätta kalaset under natten. Spriten togs under mycket knöt ifrån dem, och sedan de sofvit ruset af sig, lades i deras åsyn en påträffad orm lefvande ned i spritfatet. De erbjödos nu dricka bäst de gitte, tills de sprucko af ormgiftet, men för säkerhets skull sattes dessutom ett ordentligt lås för kistan, ty tydligt var, att »de afundades det giftiga kräket att dränkas i ett så vällustigt Element». 270 FAUNA OCH FLORA Efter två dagars dröjsmål under fåfängt sökande efter en bortrymd dragtjur fortsattes vidare österut till Tigerhoek, som tillhör styrelsen och hufvudsakligen odlas för det virkes skull, som där erhålles. Nya försök göras att värfva en körkarl, och efter långa öfvertalningar fås ändtligen en yngling, som bekvämar sig att följa med till det ett par dagsresor därifrån belägna Swellendam. Man fortsätter därför 1 sept., passerar på färja öfver den nu uppsvällda Breda-floden, vänder så mot norr och anländer dagen därpå till den nämnda platsen, som är en tämligen ansenlig ort med säte för en landrost, »hvilken är Befallningshafvande öfver hela östra trakten af Africanska Colonierna». Landrosten är mycket tillmötesgående och skaffar två hottentotter i stället för de båda, som nu enligt aftal skulle lämna sin tjänst. Här träffas för första gången kvaggor, som beskrifvas- och skiljas från zebror, med hvilka de förut blifvit förväxlade. Ett sådant djur gick här tamt, och omtalar Sparrman det lilla föl han sedan förvärfvade i Kap och som nu som en ovanligt stor raritet förvaras i vårt Riksmuseum. Den 3 september bröts upp från Swellendam fortfarande österut in i Houtniquas till Mosselbay. Sparrmans mening var, säger han, att nå Algoa-Bay, men vägen var svår, oxarna dåliga och ingen ordentlig vägvisare stod att erhålla, hvarför han i början af oktober ett stycke öster om Mosel-Bay vände om. Houtniquas-landet, som ligger mellan kusten och Svarta bergen samt Groot Bräck Rivier och Keureboms Rivier i väster och öster, är i bäckdalarna och i bergstrakterna skogigt med om-" växlande gräsfält och stepper, hvilka senare, de s. k. carrow- fälten, under sommaren stå alldeles gulbrända och öde. Befolk- ningen utgöres af hottentotter, hvilkas seder och bruk omsorgs- fullt skildras. De klaga öfver, att de trängas undan af de holländska kolonisterna, hvilka ha sina landtgårdar här och hvar. Boskapsskötseln är hufvudnäringen. Massor med får beta på stepperna, oxar och smör säljas till Kap, äfven hugges virke, och till husbehof odlas säd och grönsaker. Om djurvärlden på denna tid i västra delen af syd- ligaste Afrika har Sparrman en del anteckningar. Elefanterna SVENSKA FORSKNINGSRESANDE FEÅN ÄLDRE TIDER 271 äro nästan utrotade, hvilket i än högre grad är fallet med lejonen. Kommer något sådant in från norr eller öster, blir det snart bortskjutet. Leoparderna återigen hålla sig kvar i de bergiga skogstrakterna och göra stor skada; dock anfalla de knappast människorna. Hyenor och svarta markattor finnas i de senare ej allmänna. Gräfsvin och jordsvin (»Berg- Värkens» och Aard.-Varkens») omtalas och af antiloper egentligen blott .den lilla vackra buskbocken, som förut varit okänd för veten- skapen, men nu afbildas och beskrifves under namn af Antilope sylvatica.1 Utom denna, som är allmän i skogsbältena, synas här och livar spår af en liten antilop af en hares storlek. »Gnometie äfven Evertie kallad.» Det är den lilla äfven af Thunberg funna och af honom beskrifna Cephalophus mon- ticola, som ännu är allmän utefter sydkusten. Harar, säger Sparrman, finnas åtminstone tvenne särskilda slag. Bufflarna äro ganska allmänna och gjorde »Botanicerandet mindre säkert». En »Tigerboschkatt» (servat) och en »Greisbock» {Raphicerus melanotis) »blef jag ock en gång varse». Den 9 oktober gick man åter öfver Brackrivier, Houtniquas' västra gränsflod, hvarefter kursen ställdes mot norr upp mot Oli- fantfloden och så åter mot öster genom Lange Cloof, den stora dalen mellan floden i norr och Svarta bergen i söder. Det är i början mest carrow-land, där stora hjordar af fettsvansfdr beta. Längre mot öster svänger man emellertid åter ned mot kusten in i Sizicomma, som är kustlandet öster om Houtni- quas, och där är skog med godt om elefanter. Hottentotterna ha sina hyddor lindade med långa remsor af elefantkött, som skulle torkas, och Sparrman bjudes därpå, men det föreföll honom så oaptitligt, att han vägrade, trots han i Söderhafvet hållit till godo med hundkött. En mycket vidlyftig skildring om dessa djurjättar lämnas, dock endast efter hörsägner; där är godt om elefantjägare, och de pumpas vederbörligen på sina erfarenheter. På vägen genom Lange Cloof göras många fina botaniska fynd, så af essen-trädet, hvilket gett namn åt Essenbock och Essenfloden, en af de många små och på som- ' Nu Iragelaphus sylvatiais. 2-2 FAUNA OCH KLORA maren nästan alldeles uttorkade tillflöden till Olifantfloden. Sparrman har beskrifvit det i K. Vet. Akad. Handl. under namn af Ekebergia capensis, > efter Capitenen vid K. Amiralitetet och Sv. Ostindiska Compagn. Herr Karl Gustaf Ekeberg, Kongl. Vet. Akadem. Ledamot, och Ridd. af Kongl. Vasaorden, hvilken var första orsaken till min resa, och hvilken till sådan åmin- nelse af Floras producter, med nit och mångfaldigt bemödande för Natural Historien, gjort sig ganska förtjent». För en lyckad återlåtning får Sparrman i läkararfvode en stoppad utter (Lutra capensis), som medtages hem. Klippdassarna (Cavia) äro allmänna och få af befolkningen skulden för en farlig sjukdom i boskapens urinvägar. Mot öster träffas hjordar af haartebest, och det är godt om den lilla förut nämnda af Thun- berg beskrifna antilopen. Sista hälften af november tillbringas på en gård vid Zee- koe-Rivier, en liten kustbäck på sydsidan. Tiden användes som vanligt men också till kartläggning af kusten. Som god patriot kallar Sparrman »2:ne betydliga uddar efter tvänne förfarna Svenska Sjömän, de tillika uti Afrikanska kustpejlingen mycket förtjente Capitenerna Ekeberg och Burtz». De före- slagna namnen tyckas dock ej blifvit antagna af geograferna; hvarken »Point Ekeberg* (som det tycks Cape S:t Francis) eller Burzenhoek (på Sparrmans karta beläget alldeles vid Gamtoosfloden) kan jag återfinna på en nutida karta, som naturligtvis äfven i mycket annat afviker från Sparrmans. Väntan på vägvisare var orsaken till det långa dröjsmålet; bonden man bodde hos hade lofvat säkert folk och goda dragare, men just nu var brådaste skördetiden, hvarförutom slafvarna hade »fastnat uti en bilieus Feber». Sparrman måste därför först bota dem, och det gör han med hiskliga hästkurer. Han vill ha dem att kräkas, men på hottentotterna bet ej vanliga medel. »En nyss fångad vid pass 20 års yngling fick XI gran Gummi Gutta, därefter »tekoppstals af Aqua benedicta grumligt och med flit omsqvalpadt med Crocus antimonih, och då ej heller detta hjälpte, »en half aln söderskuren torr Tobak och stora Spillknmmar af stark Tobaksinfusion och tillika nedsvälja SVENSKA FORSKNINGSRESANDE IRAN ÄLDRE TIDER 273 den deruti infunderade Tobaken». Till sist stjälptes Immelmanns snusdosa i halsen på den stackars patienten, men »verkan var ändå ganska måttelig». Epitetet »nyfångad», som användes både om denne och flera andra af patienterna, ger en ohygg- lig inblick i nybyggarnas slafjakter, genom hvilka hottentott- samhällena röfvades på allt arbetsdugligt folk. Den 30 november får Sparrman ändtligen åter bryta upp; ined tre hottentottslafvar och förstärkt oxspann gick färden närmast öfver Gamtoos Rivier in i af hvita fullkomligt obebodt område. Genom Gonaquas-hottentotternas land, ett slags bland- ningsfolk mellan hottentotter och kaffrer, gick färden fram till Son-dags Rivier, som på Sparrmans karta mynnar ganska långt upp på ostkusten. Efter hans karta kommer därför resan nu att gå i nordostlig riktning, men tydligen gick den ännu ett godt stycke nästan rakt ostligt. Man får nu göra en närmare, ingalunda behaglig bekantskap med termiter, af hvilka samlas »tillräckligt att därmed tjena Insectkännare, och i synnerhet den störste bland dem, Herr Baronn och Hofmarskalken de Geer, hvilken Tom VII p. 47 tab. 38 Fig. 1 — 4, af dess Memoires, upptagit dem, under namn af Termes capensis. Väl- diga gräshoppssvärmar omtalas af folket, kommande norrifrån dock med många års mellanrum. De förtära då allt, men hottentotterna »godtgöra sig dock för denna förlust på Skade- djuren sjelfva, och äta deraf på få dagar sig synbart bättre hull». Här i öster är det godt om bufflar, kvaggor och haart- best, som lämna nödig proviant. Äfven träffas eland-antiloper och vårtsvin, hvilka fruktas mer än lejonen, som nu börja bli mer allmänna. Sparrman får nu för första gången i vildmarken höra deras rytande, som är hemskt, men dock »på intet sätt liknar Åskan, såsom Herr Buffon anförer». Ingående skild- ringar lämnas både af lejon, vårtsvin och bufflar. Den 14 december, då Boschmansfloden passerades, var en märkesdag för Sparrman, alldenstund han den dagen »blef vid Medicinska Doctors Promotionen i Upsala genom ett smickrande Pro- clamma hedrad med Doctorsvärdigheten». Fauna o. Flora 1915. Haft. 6. ig 274 FAUNA OCH FLORA På andra sidan nyssnämnda flod svänger expeditionen af mot norr inåt landet följande Stora fiskfloden åt. Här är mycket godt om storvildt. Springbockar i hjordar på tusen- den, strutsar, clands, kudu, gnu, haartebest, kvaggor, noshör- ningar, flodhästar, vårtsvin, lejon, leoparder och annat, som gör landet till ett eldorado för jägaren. En af hottentotterna skjuter de båda första noshörningarna, som »anatomiceras» och befinnas hvad inälfvorna beträffar närmast likna hästen. Utom hornen kände man förut, säger Sparrman, ingenting om detta stora djur »till sin kroppsmassa ibland de fyrfotade Djuren, det 3:die i ordningen från Elefanten. Man lärer då något när finna, hvad högtidlighet för en Naturforskare, åsynen och undersökningen af detta djur borde åstadkomma». En lång och noggrann beskrifning jämte bilder lämnas; blott hornen kunna dock medtagas. De finnas ännu i Riksmuseet. Nu är det en flodhäst, som hägrar, och »vi hade satt oss före att icke röra ett strå af skäggen med sax eller knif, till dess vi åter råkat Christna Flickor, eller fått anatomicera Hippo- potamus». De båda resenärerna sågo nu också mycket ruskiga ut, och några hvita de oförmodadt råkade i ödemarken be- traktade dem mycket undrande; länge dröjde det också, innan det blef någon rakning af. Trots ifriga försök, hvarhelst djuren funnos, och det var ej ondt om dem, lyckades man ej få någon fullväxt flodhäst. Natt efter natt vakades vid gölarna; flera skad- skötos, men de kommo alltid undan. Först på hemvägen lyckas man fånga en kalf, hvars moder sårats, men undkommit. Han beskrifves omsorgsfullt, skinnet medföres och stoppas i Stock- holm för Riksmuseet. Julaftonen tillbringas uppe vid Stora fiskfloden. Dagen ägnas åt gnujakt. Det är den vanliga hvitsvansade gnun, som där finns. Jakten misslyckas visserligen, men man får åtminstone njuta af åsynen både af dessa och andra grässteppens stor- djur. Sedan göres festmiddagen i ordning. »Vi höllo därför inventarium öfver våra Skorpor och funno att vi högtiden till prydnad nu deraf kunde bestå oss tvenne till mans. Vi trak- terade oss för öfrigt med ett Struz-ägg, hvaraf en del stektes SVENSKA FORSKNINGSRESANDE FRÅN ÄLDRE TIDER 275 i vår gryta, och en del rördes till en liten skål Caffe. Ett stycke Elandskött utgjorde tredje rätten». Juldagen låg man som vanligt vid en göl af floden och lurade på flodhästar. Den 29 december bröts upp mot väster till Lilla fiskfloden, en biflod till den stora, där man fick härberge hos en gammal elefantjägare, som här odlat upp en liten gård, och där nyårs- aftonen firades »af vårt värdfolk med ett par Psalmer och kortspelet klaverjass». Landet här, Akter Bruntjes Hoogte, är delvis bebyggdt men ännu mycket rikt på villebråd, hvarför en gifvande 14 dagars jaktfärd företages ännu längre mot väster omkring öfre loppen af de många småfloder, som rinna ner från de strax norr härom liggande Snöbergen. Det är de vanliga stordjuren, som jagas, men dessutom omtalas och ses Rheebockar, (Pelea capreolus), Riet Rhebock (Cervicapra arundinacea), Flack- steenbock eller Bleek-Bock (Ourebia scoparia), Stenbock eller Oreisbock (Rhaphicerus), Klipp sp ringare (Oreotragus saltator), babianer, harar, råttor, mullvadar och mycket annat. Den afrikanska honungsgräflingen eller rateln och dennes enligt Sparrmans uppgift trogne medhjälpare och följeslagare honungs- göken skildras på många sidor. Här bobuschmän, och Sparrman förargas öfver deras grymma behandling; de jagas och skjutas som öfriga vilddjur. Den 21 januari sker åter uppbrott, och nu ställes kosan hemåt. In i kafferlandet kom man sålunda ej; men man var dock alldeles på gränsen, och en af de första dagarna under hemmarschen uppvaktas expeditionen af en hel hord kaffrer, anförda af tre »capitener». De föreföllo i början ej vidare vänligt stämda, och hottentotterna darrade som asplöf, men genom Sparrmans mycket bestämda och afvisande sätt att behandla dem, laddandet af bössorna med en massa kulor och andra hotande åtgärder, stämde de snart ned tonen och blefvo helt höfliga. Capitenerna» fingo litet tobak, och dagen därpå aftågade de till sitt land igen. Hemfärden, som skildras i helt korta drag, går ungefär efter samma stråk som ditfärden, och det är samma bota- niserande, samlande och jagande. Sparrman får stundom 276 FAUNA OCH FLORA tillsägelser af tjänarna att ej så mycket tänka på »Örter och Insecter» utan mer på kött till den nödvändiga födan. Allt går bra, och den 15 april är man åter i Kap, där alla sam- lingar nu ordnas i och för hemresan. Det var storartade sådana han nu hade med sig, och andra hade redan förut förts dit genom mötande kolonister. Det blef sedan ett tacksamt stoff både för Sparrmans eget och andra forskares vetenskap- liga bearbetningar. >Öfver ett par tusende för detta obekanta naturens alster, hvilka jag i det besynnerliga Africa, med en ehuru måttlig uppmärksamhet upptäckt, men ännu ej fulleligen hunnit utreda, kunna hvarken till hela beskrifningar eller kor- tare utstakningar i denna Bok vinna Rumm». Bergsnyalan (Tragelaphus buxtoni) Lydekker och dess släktingar. Af E. L. |fven under detta århundrade har den zoologi- ska världen upprepade gånger slagits med häp- nad öfver nya exempel af det gamla ordsprå- ket: »semper aliquid novi ex Africa». Till och , ''i med så sent som 1910 var detta fallet. Då SV^.^s^^r.'.".^..! beskref nämligen Lydekker en ny och från alla kända ganska mycket afvikande antilop från Abyssinien, hvilken hemförts af en engelsk sportsman Buxton från nämnda land. Den hörde till buskbockarnes och kuduns underfamilj Tragelaphincc. Hithörande vackra antiloper utmärka sig som bekant därigenom, att åtminstone handjuren bära vackra, i ge- nomskärning trekantiga, spiralvridna horn. som hos kudun nå sin högsta utveckling och inom hela antilopserien äro oöfverträffade i formskönhet. Lydekker trodde sig först i den nya antilopen ha funnit ytterligare en kuduform på grund däraf, att hornen hos den bildade en något öppen spiral och san- nolikt äfven på grund af djurets betydande storlek. Han rät- tade dock snart detta misstag och hänförde den till buskbock- släktet Tragelaphus samt gaf den efter upptäckaren artnam- net buxtoni. Släktet Tragelaphus sönderfaller i tvenne under- släkten. Det ena af dessa, Limnotragus, omfattar de i sump- marker och vatten lefvande sitatunga-antiloperna, hvilka i till- passning till detta lefnadssätt fått sina klöfvar starkt förlängda 278 FAUNA OCH FLORA och fotlederna så starkt böjliga, att djuren kunna i den blöta marken trampa äfven på de inre tåledernas undersida för att få större bäryta. Tålederna äro därför också på baksidan som en följd häraf nakna. De fyra Limnot ragusAormtrm. äro ut- bredda öfver en stor del af det tropiska Afrika, där vidsträckta sumpmarker, sjöar och floder finnas. De äga en mycket stor förmåga att simma och t. o. m. dyka. De jagas därför stund- om af negrerna med spjut från kanot, när vattnet ideras till- håll är så djupt, att man kan komma fram med en kanot mel- lan säf och papyrus. Det andra undersläktet, Tragelaphus i inskränkt mening, lefver på fast mark och har normala, korta klöfvar samt hårig baksida på de inre tålederna, alldenstund dessa ej nå ned till marken. Till detta undersläkte höra de egentliga buskbockarne, som med ett mycket stort antal lokala raser äro utbredda öfver nästan hela Af- rika söder om Sahara, den präktiga nyalan i sydöstra Afrika från Zululandet till Nyassa samt slutligen den nya abyssiniska nyfunan arten; Buskbockarne variera i hög grad, och det är ovisst, huru många verkligt konstanta raser, som skola kunna urskiljas, men omkring 30 hafva erhållit egna namn. Den bäst kända formen T. scriptus har en hvit hårkam längs ryggen, talrika hvita tvärstrimmor och två hvita längsband på sidorna förutom en hel del små hvita fläckar på låren och sidorna. Denna busk- bock har vidsträckt utbredning i västra Afrika. På Kamerun- berget finnes en närstående art, men med svart hårkam. Denna har jag kallat V. knutssoni efter grosshandlare Knutsson, som var den förste, som sköt några exemplar däraf och öfverläm- nade till Riksmuseet. I Sydafrika beskrefs redan af Sparrman en buskbockart under namnet sylvaticas. Denna är en af de enklast färgade, ty bocken saknar både tvärstrimmor och längs- band på den mörkbruna kroppen samt har blott några få hvita fläckar på låren. Däremot har den en hvit ryggkam. Hon- djuren äro rödbruna med några få hvita fläckar. Hos de an- dra formerna är färgmönstret mer eller mindre växlande. I allmänhet äro dock de, som lefva i torra trakter, mindre lifligt färgade och ha förlorat mera af de hvita teckningarne än de, BERGSNYALAN 279 som hålla till i de fuktiga, ständigt gröna skogarne och snå- ren. Buskbockarne äro mindre än sitatungaantiloperna, och deras boghöjd är vanligen blott 75—90 cm. hos bockarne och något mindre hos hondjuren. De hålla vanligen till i täta snår, som de blott lämna sent om kvällarne och nattetid för att beta. De lefva af allehanda örter, blad och frukter, men försmå gräs. Den vackraste arten inom släktet är nyalan, Tragelaphus angasi, som är hemma i sydöstra Afrika från Zululandet till Nyassalandet, men endast i vissa trakter. Nyalabocken, som har en boghöjd af omkring 105 cm, är ganska långhårig, svartgrå med 14 hvita tvärstrimmor öfver sidorna och med en yfvig svart man på halsens såväl som äfven på kroppens 2ÖO FAUNA OCH FLORA undersida. En h vit ryggkam går från bogarne till svansroten. Pannan är bjärt gulbrun, ett par hvita näckar framåt under ögonen och några mindre på sidorna af hufvudet, hakan och en halfmånformig fläck öfver bringan, äro likaledes hvita Benen äro brungula. Hornen äro kraftiga, spiralvridna och vackert lyrformigt svängda, svarta med gula spetsar. Hondjuren sakna horn och äro till färgen rödbruna med omkr. 11 — 14 hvita tvärstrimmor. Nyalan lefver som buskbockarne af blad, örter, frukter o. s. v. och håller till i täta snår, som den i regel ej lämnar annat än nattetid. Den är mera sällskaplig än sina små kusiner och kan stundom påträffas i små flockar. Negrerna fånga nyalan i vippsnaror insatta i öppningar i stängsel, som de bygga i buskmarkerna, där denna antilop håller till. För sportsmännen är den ett mycket eftersträfvadt, men svåråt- komligt byte. Den ofvannämnda, nyligen upptäckta nya arten, Tragela- phus buxtoni, har en viss likhet med nyalan, och dess namn- gifvare föreslog därför att kalla den för bergsnyalan. Den härstammar nämligen från ett högland af 9,000 fots höjd väster om Arusiplatån, i Sahatubergens område i södra Abyssinien och Gallalandet. Om dess lefnadsvanor är ännu föga kändt, men dess hemort säges vara ett öppet och stenigt buskland- skap. Där har den under de senaste åren (utom 1910 såväl 1912 som 1914) några gånger uppsökts af ifriga sportsmän och samlare, så att några få skinn och skallar hemförts till Europa. Tack vare friherre Erik Leijonhufvuds storartade frikostig- het har ett af dessa exemplar, som skickligt monterats af den bekanta firman Rowland Ward i London, kommit till Riksmu- seum. Af ifrågavarande exemplar meddelas här en bild, som visar djurets allmänna drag. Bergsnyalan är den största arten inom släktet. Dess boghöjd stiger till omkr. 130 cm. och den är ganska kraftigt byggd. Den allmänna kroppsfärgen är grå- brun, mörkare brun på nosen och på pannan ofvanför ett båg- formigt hvitt band från öga till öga. En kort brun ståndman sträcker sig längs nacken och öfvergår i en öfvervägande hvit ryggkam, kantad med svart, hvilken når till svansroten. Svan- BERGSNVALAN 2ÖI sen är yfvig, ofvan gråbrun under hvit och med svart spets. En oregelbunden rad af 8 — 9 små hvita fläckar sträcker sig längs sidorna af bakdelen och ett kort hvitt tvärband synes öfver främre delen af korset. Öfver bringan går ett hvitt half- månformigt band och ett annat öfver strupen. Hakan, öfver- läppen, en fläck under ögat och en annan på sidan af under- käken äro också hvita. Andra hvita teckningar finnas, såsom bilden visar, på benen. Hornen äro lyrformigt svängda och vridna i en öppen spiral ungefär ett och ett kvarts hvarf. Vid basen äro de försedda med tväråsar, mot spetsen släta. I öfrigt äro de mörkfärgade med spetsarne som hos nyalan, men i olikhet med buskbockarne, gulhvita. Bergsnyalans stora öron tyda på, att den lefver i sådan mark, att hörseln är för den ett mycket viktigt sinne. Smärre meddelanden. Järnsparfven häckande i björkregionen vid Abiskojokk. Då jag en dag vid midsommar i år ströfvade i björkskogen vid Abiskojokk, fick jag se en liten mörkbrun fågel flyga upp ur en en- buske. Där hittade jag hans utmärkt väl byggda bo. Det låg om- kring en tredjedels meter från marken och innehöll fyra mörkt blå- gröna ägg. D:r Paul Rosenius, som för tillfället vistades i Abisko, konsta- terade det vara ett bo af järnsparfven. Då vi fotograferade boet, flög honan ängsligt omkring mellan buskarna i närheten. Jag har ansett mig böra omnämna fyndet, emedan man att döma af mig tillgänglig litteratur icke förut tycks ha funnit järnsparf- ven häckande i björkregionen. Under det Brehm nämner 640 n. b. som fågelns nordgräns, säga Jägerskiöld och Kolthoff i -Nordens fåglar» (gamla upplagan) följande: »Järnsparfven har sitt egentliga hem i Lapplands skogar, där han allmänt häckar ... I Norge går han mot norden lika långt som barrskogen, och äfven pä fjället be- stämmer barrskogens gräns också järnsparfvens utbredning». Om hans förekomst i de svenska fjällens björkbälte säges intet, och man får anta, att författarna trodde honom vara uteslutande barrskogs- fågel här liksom i Norge. Med detta fynd är järnsparfven att räkna äfven till björkbältets bebyggare, såvida icke för mig okända bofynd redan förut gifvit honom hemortsrätt därstädes. Stockholm den 10 nov. 191 5. Carl Fries. En mindre sångsvan, Cygnus bewicki, har skjutits i Åmåltrakten (enl. »Från Skog och Sjö»). Albino af nötskrika. En nästan hvit nötskrika ^ har skjutits vid Stensåker, Närkes- berg, den 2 okt. i år. Såsom vanligen är fallet med ertappade al- binoformer, är det en ungfågel, ty genom sin i ögonen fallande dräkt SMÄRRE MEDDELANDEN 283 l)li gifvetvis dylika exemplar ej långlifvade. Såsom nämndt, är fågeln nästan alldeles hvit med ett helt svagt skimmer af grärödt, som är starkare på hufvudets sidor och nacken Det hos den normala fågeln svarta mustaschstrecket är här tämligen mörkt grått. Ving- pennornas innernaf och stjärtpennorna stöta också i askgrått. Då det blåa pä nötskrikans vinge är en strukturfärg på svart underlag, saknas det naturligtvis i detta fall alldeles. Exemplaret har inköpts till Riksmuseum. En Circus pygargus $ skjuten vid Österby bruk, Dannemora, 1914 har inköpts till Riks- museum. Indisk Gås. I juli d. ä. observerades å Ellebäckstorps ägor af Ö. Frölunda församling, Alfsborgs län, tvänne exemplar af Anser indicus. Fåg- larna uppehöllo sig på trakten under flera dagar och voro så föga skygga, att de kunde fotograferas på 10 meters afstånd. Då på denna grund skulle kunna misstänkas, att fåglarna sluppit ut från någon djurgård el. dyl., vore det af stort intresse, om någon kunde lämna upplysning härom. Anmärkas bör, att båda voro fullgoda flygare och hade fjäderdräkten fullt fraiche samt inga synbara de- fekter på fötterna. Göteborg den 17/n 11)15. Torsten Brodin, fil. stud. Manimutfynd vid Östersund. I slutet af augusti innevarande år gjordes vid planeringsarbeten kring hospitalet vid Önet på Frösön ett fynd af en mammutbete. som genom en serie lyckliga tillfälligheter fått en viss betydelse- Fyndet uppmärksammades genast af hospitalssysslomannen herr A. IVordfeldt, som också noggrant aftecknade den grop, i hvilken bet- fragmentet legat. Efter några dagar, då fyndplatsen ännu var orörd, besöktes den af en geolog, docenten G. Frödin, som i december- häftet af Geol. Fören. Förh. lämnat en uttömmande redogörelse för fyndet. Utom att mammutfynd äro ganska sällsynta i Fennoskandia - man känner tre från Skåne, ett från Dovre och fyra från Fin- land — är Frösöfyndet af intresse, dels därför att det är gjordt midt i Sverige, och dels därför att det geologiska förekomstsättet blifvit fullständigt kändt. Själfva föremålet utgjordes af ett 29,2 cm. långt och 8,5 cm. tjockt stycke ur främre delen af en bete. Det var ytterst skört och föll till större delen sönder i smulor, sä att endast ett 12 cm. långt och 3,3 cm. tjockt stycke kunnat räddas och hemföras till Uppsala. 284 FAUNA OCH FLORA Betfragmentet låg i den af siluriskt material bestående botten- moränen, som hår i trakten ligger ofvanpå en skiktad lera, som vid en oscillation i israndens läge afsatt sig i en isdämd sjö, den cen- traljämtska insjön. Genom Frösöfyndet blir det sannolikt, att mammuten lefvat i trakten under interglacial eller möjligen t. o. m. senglacial tid. Mammuten anses allmänt hafva inkommit på den Skandinaviska halfön från söder. Med anledning af Frösöfyndet torde det vara skäl taga i öfvervägande, om icke mammuten kunnat inkomma från öster och därvid passerat norr och nordväst om isdelaren. Några afgörande bevis i ena eller andra riktningen föreligga dock inte. C. 1 Vim an. Den stora murgrönan på Halleberg. Med anledning af byråchefen Th. Örtenblads intressanta upp- sats i Sveriges Natur för detta år, Murgrönan i Sverige, kan jag ej neka mig nöjet meddela följande, helst källan till professor R. Ser- nanders uppgift om den stora murgrönan å Halleberg ej namnes därstädes. I Nya Botaniska Notiser årgång 1849 förekommer en uppsats af Johannes Aug. Holmström:1 Utkast till Svenska Florans Litera- tur-Historia. I denna värdefulla afhandling, tyvärr oafslutad, i det den blott behandlar perioden före Linné, råkade jag vår murgröna (s. 159 — 160). Han skrifver: »År 1 707 försvarade Jacob Ludenius, under 01. Rudbeck d. yngres praesidium i Upsala, en acad. afhand- ling om Hedera Helix: (Exercitium Academicum de Hedera, quod &c. Praeside Dn. Olao Rudbeck Fil. &c. publico bonorum examini submittit Jacobus Ludenius, Upsaliae, Werner, 1707. 4:0 pp. 45, p. t. ded. grät. pp. 9 (s. p.)-) Denne monographi är delad i 5 capitel. Med mycken lärdom betraktas i första cap. såväl det latinska namnets härledning och växtens benämningar på olika språk och hos olika författare, som dess redan af forntiden ätskiljda, äfven hos oss befintliga, former, h vilka dock Förf. (likasom Bauhinus) ej anser kunna såsom arter söndras. Beskrifningen (p. n — 12) är allenast anförd från Rajus. I förbigående omnämnas de hos sistnämnde författare och Plukenet upptagna tropiska växter, hvilka af dem benämnas »Hedrra». Derefter följer en ganska målande beskrifning af Hunne- och Halleberg i Vestergötland. Bland de skuggrika och höga träd, som pryda det senare fanns en Hedera, som blifvit beryktad och dit- 1 Den enda biografiska upplysning jag lyckats finna om Holmström är i Hj. Linnström: Svenskt Boklexikon, där lian står upptagen: »Johan August Holmström, lärare vid Stockholm Lyceum, född i Sthlm. 1815 död derstädes 1858». Bland hans utg. skrifter vill jag blott nämna, det han hade lyckan upp- täcka en Linné-handskrift, publicerad i Bot. Notiser 1845 : Almanachs-Adnota- tioner lör år 17^5 af Carl v. Linné (sid. 210 — 218). C. O. G. W. SMÄRRE MEDDELANDEN 285 lockat mänga beundrare frän närgränsande landskapen Stödd på fyra stammar, uppsteg den rakt till en höjd af 60 alnar! På samma berg, vid den sida, som vetter åt Wenern, växte en annan, dock ej lika stor Hedera; denna blommade i Februari, men satte aldrig bär. Tvenne goda xylographiska figurer framställa (p. 17) en blomstrande och en steril gren från denna Hedera. Dessa växtplatser torde först vara anmärkte af Respondenten Lundins sjelf. Han anför vidare, enligt Rudbeck, att Hedera växer pä några ställen i Gestrikland, och vid Sigtuna i »Slangwijks Skogen» om- kring en fjerdedels mil från byn Tranbygge, nära landsvägen. En- ligt Kongl. Bibliothekarien i Stockholm Joh. Falks uppgift till Prof. L. Roberg förekom den äfven vid surbrunnen Vijksberg, på det vackra berg som af brunnsdrickarne benämdes Parnassen (jfr. Linder Flor. Wiksb. p. 18). Efter några allmänna anmärkningar om väx- tens geographiska utbredning och den jordgrund, der den helst trif- ves, öfvergår Förf. till de följande antiquariska och medico-oecono- miska capitlen, hvilka ej höra till vårt ämne». Så långt Holmström. I detta sammanhang ber jag få meddela Linders, ofvan hänvi- sade, p. 18, (Johan Linders Flora Wijksbergensis Sthlm 17 16; 2. uppl. Sthlm. 1728; [Viksberg frälse-säteri uti Salems socken, Svart- lösa härad af Sthlms. län. Hälsobrunnen upptäcktes 1683]), såsom bidrag till murgrönans forna latinska som svenska namn: » Hedera arborea, Gundelref, Bergbinda, Träwefla, Bergklängia. Wäxer i myc- kenhet wid Korpeberget». Lidö i okt. 19 1 S- C. Otto G. Wibom. En Bändelkorsnäbb. Under jakt den 19 dec. i trakten af Ulricehamn varsnade jag en Loxia bifasciata, som i sällskap med ett större antal Loxia curvirostra försåg sig af den rika tillgången på grankottar. Den lilla fågeln flög med en kotte lika stor som den själf från ett träd till ett annat. Exemplaret är inlämnadt till Riksmuseum. Då förekomsten skedde så tidigt på vintern och sä långt söderut, är det väl sannolikt, att fågeln under denna stränga vinter kom- mer att visa sig på flera ställen i landet, hvarför herrar jägare torde taga ett par patroner med beckasinhagel med i skogen och hålla ögonen på korsnäbbar med hvita band öfver vingen. Eftersom fågeln hos oss blott är en flyktig gäst och talrik i sitt hemland österut, bör den, äfven af de ifrigaste naturskyddsvän- ner, tillvaratagas hvar den anträffas och insändas till Riksmuseum. Bengt Berg. Björnarne i Härjedalen. I h. 12, 19 14, af tidskriften Skogen lämnar signaturen E. W. sid. 300 — 301 upplysning om, att under tiden 1851- — 1910 i Sverige fällts 3,253 björnar, samt att den årliga afgångsprocenten skulle i 286 FAUNA OCH FLORA medeltal uppgått till 5,2, hvarvid björnstammen i Sverige nedgått från 2,320 är 1858 till (ungefär) 200 år 1910. Därefter tillägger förf.: »Det förmodas, att björnstammen, för att hålla sig konstant, ej tål öfver 2%:s beskattning om året.» Sedan gammalt har Sonfjället i Hede socken i Härjedalen varit ett kärt tillhåll för björnar, och mänga hafva där skjutits. Da nationalparken kom till, hafva de fredats där, och enligt hvad sak- kunniga meddelare berättat, lära de därstädes i ganska stort antal trifvas väl. Stundom öfverskrida de gränsen. Det var vid ett sådant tillfälle, som gästgifvaren Anders Jansson i Härjedalens Sand- viken den 9 och 10 september 1915 på fjällets västra sida vid Nils- vallen sköt en 6 — 7-årig hane och en jämnårig hona. Skinnet af honan, som värderas till kronor 200, finnes att se ä gästgifvare- gårdens resandesal. Andreas Jansson sade sig äfven 191 3 den 9 — 10 dec. hafva skjutit en ungefär lika stor björn. Äfven i södra Härjedalen har enligt Hvar 8 dag för den 10 oktober 191 5 en 8-årig björnhona skjutits af Anders Persson i Sveg och Olof Norell i Herrö den 1 1 september i Herröskogen (Svegs socken) ej långt frän Ljusnan, 2 mil från Svegs köping. Tilläggas må, att såsom äfven meddelats i »Sveriges Natur» för år 19 1 5 sid. 233 skogsbolagen Hudiksvalls trävaruaktiebolag, A. -B. Iggesunds bruk, Bergvik-Ala nya A. -B. och Sandarne A. -B. »förbjudit all jakt och fångst af björn å bolagens marker i Härje- dalen, så att björnen numera där åtnjuter samma skydd som på kronomark». Lillhärrdal den 30 dec. 1915. Karl B. Nordstrom. En efterblifven strandskata i Vättern. En strandskata (Hmmatopus astralegus) iakttogs i år så sent som 1 1 okt. vid hamnen i Hjo. Den 8 okt. uppenbarade hon sig plötsligt och stannade sedan i 3 dagar uppehållande sig på hamn- piren, hvarifrän man ofta hörde hennes skarpa läte. Då strandskatan är en af våra tidigare flyttfåglar och sällan besöker våra insjöar, kan ju meddelandet vara af intresse. Hjo den 28/ia 1915- Nicke Olsson. Litteratur. Haiimarks Fauna: 18. Trse- og Bladhvepse. Af J. C. Nielsen og K. Henriksen. Köpenhamn 191 5. (232 sidor.) Ånyo har en volym af denna värdefulla serie utkommit. Denna gång behandlas däri trä- och bladsteklar. Uppställningen liknar den, som användts i föregående delar. Efter en öfversikt öfver vederbörande djurgrupps byggnad, som lämnar en äfven genom figurer belyst vägledning till förstående af vetenskapliga termer o. s. v., följer den systematiska skildringen. Äfven denna är rikt illustrerad och försedd med examinationstabeller såväl för arter som släkten. För hvarje art beskrifves äfven larven och dess förekomst, för så vidt kändt är. I slutet finnes en förteckning på växtarter, och vid hvarje växtnamn uppföres en lista med namn på de stekelarter, hvilkas larver parasitera på ifrågavarande växt. Ehuru boken när- mast hänför sig till Danmarks arter af ifrågavarande insektgrupp, torde den äfven hos oss med stor fördel kunna användas för iden- tifiering af trä- och bladsteklar. Rolf Palmgren: Vildnaden och människan. Helsingfors, Lilius & Hertzbergs förlag 1915. 219 sid. En varmhjärtadt skrifven bok, hvars syfte är att väcka kärlek till djurvärlden speciellt i förfis hemland samt verka för en kraftig utsträckning af naturskyddet. Förf. påpekar en hel del missför- hållanden med afseende på jakt och jaktlagstiftning i Finland och huru den ena värdefulla djurarten för och den andra efter hotas med utrotning, om nu därstädes rådande förhållanden få fortfara. Men boken är äfven mycket väl förtjänt af att läsas i vårt land, då den gifver åtskilliga uppslag, som böra behjärtas. Paul Rosenius: Om fågclskyddct i Sverige. Gleerups förlag. 63 sid. 3 försättsplanscher. I detta lilla arbete gifver förf. först en kortfattad öfverblh k öfver fågelskyddets utveckling i Sverige under de senast gångna 15 åren och konstaterar därvid en del glädjande resultat. Därefter framhåller han trenne områden Tåkern, Käfsjö mosse samt »ett eller annat Ölandsträsk» såsom särskildt i hög grad värda att be- varas och i behof af skydd för sin fågelfaunas bibehållande, men nämner äfven i sammanhang härmed vissa områden i Stockholms skärgärd och Ivareholm vid Ölands östra kust. Förf. kritiserar där- efter vissa fridlysningsbestämmelser och öfvergår sedan till de fåglar. 288 LITTERATUR som ej åtnjuta något lagskydd, hvarvid han riktar sig mot den öfver- drifna och delvis missriktade förföljelsen af våra roffåglar äfven sådana som äro nyttiga eller åtminstone indifferenta från människans synpunkt. Förf. belyser härvid vissa påtagliga missförhållanden, men använder därvid en skärpa i tonen, som mången gång är onödig i all synnerhet, som han delvis riktar sig åt fel håll. De förebråelser, som han generellt utslungar mot »jägare» och »godsägare», ha i många fall felaktig adress. Rec. har lyckligtvis kännedom om flera fall, då just den senare kategorien genom sin skyddande hand vid- makthållit t. ex. gladors och fiskgjusars boplatser. Det kan ej heller nekas till, att »våra jägare» ofta äro varma naturvänner och idka praktiskt naturskydd samt äfven i det fallet varit initiativtagare. För en hel del af våra värdefullaste prydnader inom fågelvärlden såsom t. ex. örnarne är det ej jägarne utan okynnesskyttarne, som utgöra den verkliga faran. Det är jägare, som sökt skydda hafs- örnarne i Stockholms skärgård, men det är okynnesskyttar, som mer än en gång gjort deras sträfvanden om intet. Det är också samma kategori, som plundrar nyssnämnda område pä stort och smått, måsar, smävadare etc. Det var ej heller en jägare, som mot de sakkunniges förslag till ny jaktstadga i riksdagen införde örn och falk bland »skadliga djur». Det skulle nog finnas ytterligare en del andra uppgifter, som kunde tarfva rättelse, såsom t. ex. att tre ugglearter blifvit fridlysta under »häckningstiden» först 191 2 genom »påtryckning» af naturskyddsrörelsen, då de i verkligheten alltsedan 1907 varit fridlysta från 1 mars t. o. m. 15 sept. och sagda arter äro flyttfåglar. En del andra saker kunna nog ställas under diskussion, men utrymmet tillåter det ej, och förfis inlägg, som ju äro burna af ett varmt intresse, förtjäna väl att läsas och begrundas, ehuruväl sannolikt hans ord torde verkat kraftigare, om öfverdrifterna varit borta. S.ALLCOCK&C:oLtd. Standard Works, Redditch, England FISKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADE MARK. Under åren 1900—1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prixo, hvilket bekräftar den öfverlägsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. N:o 7249 "TIT-BIT" (liten storlek) Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är försedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok äfven å båda sidor. Frånvaron af alla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. H u f vu dagen ter : PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. (F =*| SKJUT H.-B. Svenska LANDS- endast Rikstelefon 91 HED Krutfaktoriernas KRONA Telcgrafadr. : Normal ÖFVERLÄGSET FABRI K A T ENGELSK HAGELSORTERING Harar med svarta öron. Af E. L. Djurkroppar i en jordvaxgrufva. Af C. Wiman Iakttagelser öfver blomning och frukt- sättning af s. k. bärväxter i Vemdals- trakten (Härjedalen) sommaren 1915. Af Karl B. Nordström Några svenska forskningsresor från före- gående tider. IV. Af Lars Gabriel An- dersson Bergsnyalan (Tragelaphus buxtoni) Ly- dekker och dess släktingar. Af E. L. Smärre meddelanden: Järnsparfven häc- kande i björkregionen vid Abiskojokk. — En mindre sångsvan. — Albino af nötskrika. — En Circus pygargus 9- — Indisk gås. — Mammutfynd vid Öster- sund. — Den stora murgrönan på Halle- berg. — En bändelkorsnäbb. — Björ- narne i Härjedalen. — En efterblifven strandskata i Vättern Litteratur „,.. Sid. 241 2f>7 277 282 287 New York Botanlcal Garden Llbrary 3 5185 00292 5483