”- 
NM 


”; 


ör) 


FO 


EX LIBRIS 
William Healey Dal 


Division of Mollusks 
Sectional Library 


EN 


OS 
; 
” 


- TT 
KL 


JE PKR 


< 
fa 


fr 


/ 


FINLANDS MÖLLUSK 


BB SSI RUE SESNOR 


SA NN 
SELS-Jpt 


ot Molluske 
Division 
är Sockondå ee 


AR 
Ära 


| PA X 
NY? 4. E. Nordenskiöld, 
u 
Licentiat, 


2 
5 och 
DIY 
LE Nylander, 


Kandidat. 


Med 7 Plancher. 


EO EE SEE SE EAA ES a 


| 


HELSINGFORS, 
J. SIMELIi ARFVINGAR, 


1856. 


k 


Imprimatur. G. F. AMINOFF. 


AHSON 

AN Er lån 
SEP 2- 1952 
LIBRARNS 


Förord. 


DD till allmänheten nu öfverlemnas den första Handbok uti Fin- 
lands malakozoologi, sker det endast 1 den afsigt att offentliggöra 
hvad som hittills uti denna branche af zoologin är kändt hos oss 
och förnämligast att lifva hågen för molluskernas studium uti vårt 
land. Att detta första försök öfverflödar på brister och fel känna vi 
alltför väl, men vi hoppas dock, att då man tager i betraktande att 
på svenska språket förut ännu ej finnes något likartadt och hos oss 
ännu inga förarbeten blifvit gjorda, våra bemödanden ej skola oblidt 
betraktas. Vi hafva ej skytt att hellre producera något bristfälligt, 
än att det material vi ägde kanske skulle, i likhet med hvad så 
ofta under likartade förhållanden hos oss förut händt, blifva helt och 
hållet ofruktbart för den fosterländska vetenskapen. Genom båda 
författarenes frånvaro från tryckningsorten hafva äfven en mängd 
tryckfel och inadvertenser insmugit sig i texten; de svåraste bland 
dem hafva blifvit upptagna bland Rättelserna och vi bedja läsaren 
före bokens begagnande rätta dem. 

För att öka lättnaden vid examingrigén. hafva vi försett ar- 
betet med plancher, för hvilka vi stå hos Herr Studeranden Severin 
Falkman i största förbindelse, emedan han godhetsfullt lemnat oss 
de dertill nödiga teckningar, hvilka han verkställt till största delen 
efter Finska exemplar. Det är oss en kär pligt att här afbörda vår 
tacksamhet för alla dem, som understödt vårt arbete genom att till 
begagnande för oss upplåta sina snäcksamlingar; endast derigenom 


har det varit oss möjligt att erhålla uppgifter från en större mängd 


orter. Vi hafva vid hvarje art anfört namnet på den person, som 
observerat densamma der vi ej varit i tillfälle att göra några un- 
dersökningar.  Särskildt äro vi Kejserliga Alexanders-Universitetets 
Consistorium Academicum förbundne för dess liberalitet att anslå oss 
medel till offentliggörandet af detta arbete. 

För att gifva mer stadga åt beskrifningarne och bilda en typ- 
samling af Finska Mollusker hafva vi till Sällskapet pro Fauna & 
Flora Fennica öfverlemnat exemplar af alla oss tillgängliga Finska 
Mollusker.  Afven hafva Herrar Stats-Rådet A. v. Nordmann, Kon- 
duktör H. J. Holmberg och Docenten F. W. Mäklin afstått exem- 
plar till denna samling. Vi våga uppmana hvarje mtälskare för 
fosterlandets Fauna att lemna bidrag till denna början för ett full- 


ständigt Finskt malakozoologiskt museum. 


Inledning. 


Mer än någon annan branche af den fosterländska Fau- 
nan, har Malakozoologin blifvit försummad uti vårt land. 
Vi äga intet 'arbete, knappast någon enda notis om Fin- 
lands mollusker, som vore publicerad här i landet eller 
af någon landsman. De enda som lemnat heldst några 
upplysningar uti detta ämne äro, Herr Stats-Rådet D:r 
A. Th. von Middendorff uti S:t Petersburg och Herr 
Professoren Mag. W. Liljeborg uti Lund. Desse båda 
eminente naturforskare hafva sommaren 1848 genomrest 
Finland och under resan verkställt zoologiska iakttagelser 
samt offentliggjort dem. Herr v. Middendorff, som uti 
andra Bandet af sin ”Sibirische Reise” lemnat en utmärkt 
sakrik öfversigt af de nordiska Molluskernas geografiska 
utbredning, har äfven uti samma arbete gifvit åtskilliga 
och de första upplysningar om Finlands Mollusk-fauna. 
För honom voro omkring 30 Finska landt- och sötvattens- 
mollusker kända; vi äro i tillfälle att anföra mer än dub- 
belt så många och säkert skola framtida forskningar ännu 
ytterligare öka detta antal. Herr Liljeborg undersökte 
förnämligast Ladoga-trakten och har deröfver uti Svenska 
Vetenskaps-Akademiens Handlingar för år 1850 publice- 
rat många intressanta iakttagelser. — Från äldre tider 
känna vi ej några Finska Konchyliologer, endast på sed- 
nare tider hafva hos oss några få med ifver samlat snäc- 
kor och musslor. Herr Konduktören H. J. Holmberg har 
både uti södra och nordliga delen af landet gjort talrika 
insamlingar af konchylier. Herr Stats-Rådet Professoren 


IV 


A. von Nordmann och Docenten F. W. Mäklin hafva un- 
dersökt flera intressanta lokaler. Herr Studeranden J.J. 
Chydenius har äfven såväl under en exkursion med Kan- 
didaten E. Nylander sommaren 1853 till Åland, som ge- 
nom uti trakten af Helsingfors gjorda forskningar, an- 
skaffat ganska vigtiga bidrag till kännedomen af vårt land 
uti Malakozoologiskt hänseende. 


Finland är ej så alldeles armt på landt- och söt- 
vattens-mollusker, som man tillfölje af landets naturför- 
hållanden i öfrigt skulle hafva rättighet att sluta. Der- 
emot är antalet af egentliga Hafsmollusker högst ringa. 
Tager man i betraktande de nordliga molluskernas stora 
geografiska utbredning, torde det knappt behöfva omnäm- 
nas att vårt land ej äger några egendomliga arter. Alla 
som blifvit anträffade hos oss, återfinnas uti de öfriga 
Skandinaviska länderna. Ejheller förmärkes det något in- 
flytande från den östra kontinenten. Många arter uppnå 
uti Finland sin nordliga gräns och hafva vi fördenskull 
bemödat oss om att, så noga efter hittills gjorda under- 
sökningar varit möjligt, bestämma denna gräns. Vi hafva 
också derigenom lyckats för åtskilliga rycka denna gräns 
vida högre mot norden än hittills varit kändt. Låtom oss 
nu kasta en flyktig blick på dessa förhållanden och i sam- 
manhang dermed torde äfven en jemförelse med de an- 
gränsande ländernes Molluskfauna här vara på sin plats. 

Om vi först skärskåda landt-molluskerna, så uppta- 
ger Nilsson för Sverige följande Limacea, hvilka hittills 
ej blifvit funna hos oss: Arion albus Mull., A. rufus L. 
och A. flavus Möäll. samt Limax tenellus; alla dessa utom 
ÅA. rufus saknas äfven uti Norge. Arion fasciatus och Li- 


Vv 


max agrestis förekomma uti hela Finland och uti Lapp- 
marken. 4. ater tyckes ej väl trifvas uti vårt land och 
är anträffad endast uti sydligaste delen deraf. L. cinereus 
deremot, ehuru ej angilfven för Norge, finnes stor och 
fullt utbildad uti södra Finland. Slägtet Helix uppträder 
uti vårt land med 16 arter (eller 18, om man vill taga 
uti räkningen H. Schrenki och H. bidentata, hvilka den 
förra anföres för Finland af v. Middendorff, den sednare 
af Liljeborg för östra Ladoga-trakten), Norge äger äfven 
16 (H. pura upptages ej, men deremot H. crystallina), 
Sverige enligt Nilsson 23 (derifrån torde dock kunna af- 
föras H. conspurcata såsom endast en ung MH. strigella 
och H. albella såsom en form af H. lapicida eller H. ro- 
tundata), af hvilka H. ericetorum, H. bidentata och H. in- 
carnata ej äro medlemmar af vår Fauna. I trakten af 
Petersburg finnas enligt v. Siemaschko 14 arter, bland 
hvilka denne författare upptager H. incarnata, H. ericeto- 
rum och HH. glabella Drap., hvilken uppgift dock v. Mid- 
dendorff drager uti tvifvelsmål; deremot saknas vid Pe- 
tersburg af våra arter: H. arbustorum, H. strigella, H. cel- 
laria, H. nitida och H. lapicida. Enligt Schrenk före- 
komma uti Liffiand äfven 14 Helices och ungefär desam- 
ma som vid Petersburg. Detta förhållande tyckes gifva 
vid handen att, åtminstone södra delen af Finland, är li- 
ka rik, om ej rikare, på Helix-arter än trakten af Pe- 
tersburg och Liffland; ehuru vi dock ville hysa den för- 
modan, att sistnämnda orter genom en noggrannare un- 
dersökning torde komma att i detta afseende öfverträffa 
vårt land. Hvad slägtet Helix” geografiska utbredning in- 
om Finland angår, så uppnås enligt v. Middendorff pol- 
cirkeln af: II. Schrenkä, H. hispida, H. ruderata, H. pura, 
H. fulva, H. pulchella och H. nitida. Till dessa kunna vi 


VI 


lägga H. aculeata från Kuusamo, hvilken af v. Middendorft 
anses upphöra vid 58”. Enligt samme författare upphöra 
vid 60”, af de hos oss förekommande arter: H. horten- 
sis, H. fruticum och H. pygmea. Af dessa hafva vi fun- 
nit H. hortensis och H. pygmea vid 61” samt H. fruticum 
vid 62”. v. Middendorff angifver 98” som nordlig gräns 
för H. pomatia, H. arbustorum, H. strigella, H. aculeata 
och H. crystallina. Helix arbustorum förekommer med 
den normala, större formen på Åland och den mindre, 
var. b, (alpestris Fer.) uti Karelen d. v. s. vid 60? 30”. 
Endast vid samma bredd äro H. strigella och H. hispida 
af oss observerade. H. cellaria och H. lapicida äro an- 
träffade endast uti sydligaste delen af Finland. 

Uti Sverige äro 6 arter af slägtet Clausilia anmärk- 
ta: Cl. laminata, Cl. nigricans, Cl. plicatula, CI. labiata 
Mont., CI. ventricosa Drap. och Cl. plicata Drap., af hvilka 
endast de tre förstnämnda äro funna uti Finland och Nor- 
ge. För trakten af Petersburg anföras Cl. bidens, CI. den- 
sestriata Ziegl. och macilenta Rossm., men deremot hvar- 
ken Cl. nigricans eller plicatula. Balea perversa är ej 
heller uppgifven för Petersburg eller Liffland, ehuru den 
förekommer både i Finland, Sverige och Norge. Uti 
sistnämnda land finnes dessutom en annan art af detta 
slägte: B. Sarsit Phil. 

Synnerligen lyckliga hafva vi varit att hos oss an- 
träffa Pupa-arter, hvilkas antal ej är mindre än 6, då 
deremot för trakten af Petersburg endast tvenne äro be- 
kanta: P. muscorum och P. dilucida Ziegl. Uti Norge 
skola förekomma 4, bland hvilka P. umbilicata Drap., som 
ännu ej är funnen hos oss. Sverige hyser 9, af hvilka 
för oss fremmande äro: P. costulata Nilss., P. umbilicata 
och P. avena Rossm., de tvenne sistnämnda äro dock tag- 


vu 


na endast på Gottland. Auricula minima finnes uti Norge, 
Sverige, Finland och Liffland, men saknas vid Peters- 
burg. 

De snäckor och musslor, som lefva uti våra insjöar 
och floder äro äfven till det närmaste gemensamma med 
grannländernas. : Dock är Amphipeplea glutinosa känd endast 
för Sverige och Finland, men ej hvarken för Norge, Peters- 
burg eller Liffland. Lymneus elongatus Drap. är ännu ej 
funnen hos oss, ehuru den förekommer uti de öfriga här 
ifrågavarande länder. Af slägtet Planorbis har Finland 8 
arter, Norge 7 (Pl. corneus saknas), Sverige 9 (Pl. cari- 
natus Mull. tillkommer), Petersburg äfven 9 (Pl. septem- 
gyratus upptages af v. Siemaschko?). Paludina-arterna 
torde vara desamma uti Finland, Sverige, Norge, Liffland 
och trakten af Petersburg; v. Siemaschko anför dock för 
Petersburg P. fasciata Mull., P. decollata Siem. och P. 
Kickxt Westend., hvilka alla äro fremmande för vår Fau- 
na. Uti Norge är ännu ingen Ancylus-art observerad. 
Uti Sverige och Norge finnas Cyclas lacustris Drap. samt 
uti Liffland &. rivicola Lam., hvilka ännu ej äro upptäckta 
hos oss. För de här omfattade länder skulle vi vilja tro 
att musslorna af slägtena Unio och Anodonta äro lika, 
ifall de till dem hörande arter bestämdes enligt samma 
principer. 

Af ofvanstående flyktiga öfverblick, finner man att Fin- 
lands Molluskfauna i afseende på landt- och sötvattens- 
arter närmast öfverensstämmer med Norges, ehuru vår är 
något artrikare d.v.s. upptager 77 arter, då för Norge 
endast 62 äro kända. Sverige har omkring 90, Peters- 
burg 70 och Liffland 78. Till Sverige höra dock Skåne, 
Gottland och Öland, hvilka genom sin äfven i öfrigt egen- 
domliga och rika natur, följaktligen också uti Malakozoo- 


VIII 


logiskt hänseende måste innehålla sydligare former än de, 
hvilka trifvas uti Finland. 

Vi hafva redan nämnt att antalet af egentliga Hafs- 
mollusker hos oss är högst obetydligt; ty vid Finlands 
kuster lefva endast 6 arter. Redan vid Reval anträffas 8 
eller 9 och uti Kattegat stiger detta antal till 110. Uti 
Finska viken öster om Hogland och uti den Bottniska 
norr om Qvarken finner man icke mera några hafsformer, 
utan endast sådana snäckor som lefva uti söttvatten. Li- 
kaså förekomma öfverallt vid våra kuster, tillochmed uti 
sjelfva hafsbandet, en mängd sötvattens-snäckor såsom: 
Neritina fluviatilis, Physa fontinalis, Lymneus palustris, L. 
ovatus, L. pereger, L. stagnalis, L. fuscus, Paludina im- 
pura, Planorbis contortus, Pl. albus m. fl. Ej blott till 
arternas äro Finlands haf arma på hafsmollusker, utan äf- 
ven till deras beskaffenhet; ty både musslorna och snäc- 
korna äro här' endast krymplingar, i jemförelse med den 
utbildning de äga uti Nordsjön och andra större haf, der 
desamma förekomma. Orsakerna till denna fattigdom böra 
förnämligast sökas deruti, att vår saltsjö utgöres af ett 
så kalladt innanhaf, till hvilket Oceanens mångtaliga djur- 
former hafva ett försvåradt inträde. Också utöfva vatt- 
nets salthalt och temperatur ett mäktigt inflytande på de 
uti hafvet lefvande djurens trefnad och beskaffenhet. v. 
Middendorff angifver enligt särskildte forskares undersök- 
ningar den procentiga halten af koksalt för vattnet uti 
Medelhafvet 3,71, Nordsjön 3,45, Hvita hafvet 3,22, Ö- 
stersjön vid Kiel 1,7, Finska viken vid Reval 0,6. Då 
man tager uti betraktande de många och stora floder, 
hvilka utgjuta sig uti Bottniska och Finska viken, torde 
man med säkerhet kunna sluta, att vattnets salthalt vid 
våra kuster är ännu obetydligare än wid Reval; ehuru 


IX 


hittills ej några analyser deröfver blifvit bekantgjorda. 
De öfriga beståndsdelar såsom svafvelsyrad kalk och talk 
m. m., hvilka äfven ingå uti hafsvatten äro mindre kända, 
ehuru de dock i sin mån torde inverka på hafvets Fauna. 
Hvad temperaturen angår, så äro våra haf uti detta af- 
seende underkastade betydliga vexlingar, hvilka naturligt- 
vis måste menligt inverka på de uti dem förekommande 
djurens välbefinnande. 

Några egentligen fossila mollusker finnas, tillfölje af 
vårt lands geologiska bildning, naturligtvis ej hos oss. Der- 
emot förmärkas vid våra kuster flerstädes såsom uti Ålands 
skärgård t. ex. på Söderjurmo, vid Nådendal, uti Ingo 
skär t. ex. på Kiälkö, vid Helsingfors på Kampen och 
Sumparn 0.s. v. lager af subfossila mollusker, tillochmed 
på en betydlig höjd öfver hafvets yta. Denna så kallade 
snäckjord består af en otalig mängd ännu uti Finlands 
haf lefvande arter, såsom Mytilus edulis, Tellina balthica, 
Cardium edule, Paludinella stagnalis. Då vid Nådendal 
detta lager, enligt Hällström, är beläget 60 fot öfver haf- 
vets yta och den Finska jordvallen uti trakten af Äbo 
anses höja sig med 2 fot uti seklet, så kan man förmo- 
da att vår Fauna med hänsyn till hafsmolluskerna för 3000 
år tillbaka varit densamma, som uti våra dagar samt att 
Östersjön ejheller då stått uti en öppnare kommunikation 
med Oceanen. 


Molluskerna kunna uppsökas och samlas hela som- 
maren igenom, tillochmed ända sent på hösten sålänge 
marken icke fryser eller täckes af snö: Då hösten blif- 
ver kall och vintern är 1 antågande krypa dessa djur djupt 
under affallna löf, mossa m. m. dyl., för att uti dvala till- 


Xx 


bringa den kalla årstiden. Landt-snäckor finner man 
företrädesvis uti löfskogar, gamla trädgårdar, på ängar, 
vid beskuggade gamla murar och uti bergsklyftor. Uti 
barrskog, isynnerhet på sandgrund, anträffas deremot säl- 
lan andra än Helix nitida, H. pura och Vitrina pellucida, 
hvarföre de ej lemna exkurrenten något synnerligt byte; 
dock öfverkommer man på sådana ställen ofta Limax ci- 
nereus, synnerligast om aftnarna vandrande på vägar och 
stigar för att söka sin föda, hvilken i likhet med öfriga 
Molluskers består af unga blad och förmultnande vexter. 
Limax agrestis vistas deremot på ängar, bråddåkrar, po- 
tatis- och kål-länder; på sådana lokaler kan man ibland 
om aftnarna se hundrade tal utaf dem. Arion ater och 
A. fasciatus uppehålla sig mest uti skuggrika lötskogar. 
Om dagen då solen bränner hett hålla sig snäckorna i 
skuggan under blad och vid trädens stammar, i mossa 
eller under affallna löf; men mot aftonen då luften blir 
svalare och daggen slår ned på jorden eller efter ett lin- 
drigt regn, återfå de full Hiflighet och krypa omkring. 
Denna tid är derföre lämplig för samlandet af snäckor, 
isynnerhet observerar man då med lätthet de större. Vid 
uppsökandet af de mindre arterna, särdeles utaf slägtena 
Helix och Pupa, måste man gå mycket noggrannt tillvä- 
ga. Väljer man ett skuggrikt ställe vid någon trädstam, 
heldst af lind, ek, björk, asp eller al samt söker der med 
försigtighet bland aftallna löf, så är man säker om att 
finna Åchatina lubrica, Vitrina pellucida, Helix fulva, H. 
nitida, H. pura och H. pygmea, möjligen äfven Clausilia 
laminata, Pupa substriata, P. edentula m. fl. Granskar 
man åter noga de fina mossorna på stenar, trädstammar, 
stubbar o. d., så påträffar man Pupa pusilla o. a. Under 
barken på förmultnande stubbar uppehålla sig Helix ru- 


xI 


derata äfvensom Clausilier och Pupa-arter samt dessutom 
Limaceer. Uti bergiga trakter finner man under affallna 
löf Clausilier, möjligen äfven Auricula minima, på berg- 
väggarna och uti springor H. lapicida samt Clausilia-arter, 
under stenar Pupa muscorum m. m.; desamma uppehålla 
sig äfven på gamla murar och i deras omgifningar. Ut- 
torkade diken och tidtals öfversvämmade flodstränder äro 
för konchyliologen synnerligen gynnsamma lokaler. Ju 
mera beskuggad och öfverhopad med affallna, förmultna- 
de löf samt humusrik en trakt är, desto större skörd af 
snäckor kan man vara öfvertygad om att derstädes göra. 

Det finnes knappast någon sjö, flod, bäck, dike el- 
ler pöl, som ej skulle vara en vistelseort för flera eller 
färre Sötvattens-snäckor och -musslor. På vexter, 
ved och stenar uti dessa hvimla vanligen en mängd indi- 
vider af slägtena Lymneus, Planorbis, Paludina, Physa, 
Ancylus, Cyclas och Pisidium. Ej sällan äro Phryganea 
larfvernas omhölje beklädda med välbehållna skal af små 
Planorbis- och Ancylus-arter. Vid solsken ser man ofta 
de till Fam. Lymneacea hörande snäckor uppkomma till 
vattenytan för att sola sig uti de värmande strålarna; vid 
mulen och kall väderlek hålla de sig deremot på djupet. 
Cyclas- och Pisidium-arterna fordra för sin obetydliga stor- 
lek någon omsorg vid efterletandet, dem finner man dock 
ganska lätt om man från bottnet vid stränderna af smärre 
sjöar och pölar upptager dy och vexter samt noga ge- 
nomsöker det. Musslorna af slägtena Unio och Anodonta 
anträffas endast på bottnet af floder och sjöar, ibland på 
ett djup af fiera famnar, de vistas der bland sand, ste- 
nar, slam och dy samt äro ibland svåra att åtkomma. 
De kunna under simning utan svårighet tagas med hän- 
derna, äfven kan till detta ändamål begagnas en håf med 


XT 


skaft af efter behofvet afpassad längd. På stränderna upp- 
kastade toma skal, hvilka tillochmed ännu äro användbara, 
förråda ofta musslornas förekommande uti vattudraget. 
Hafsmolluskerna ligga dels på bottnet såsom 
Cardium, Tellina, Mya, Littorina och Paludinella, dels äro 
de fästade vid Alger och stenar såsom Mytilus. Närmast 
hafsytan hafva vi hos oss observerat Mytilus edulis, sedan 
Cardium och Tellina; på något djupare botten uppehålla 
sig Mya och Paludinella. För att fiska hafsmollusker bru- 
kar man en släphåf, med något tung jernram, hvars ne- 
dre kant glider fram långs bottnet och uti den bakåt lig- 
gande fina näthåfven insamlar snäckor, musslor m. m. 
Under en malakozoologisk exkursion bör man vara 
försedd med åtskilliga smärre uti ena ändan tillblåsta glas- 
rör för att uti dem förvara de mindre snäckorna; de 
större inbäddas bland fuktig mossa uti en vanlig vextpor- 
tör eller dylikt. Uti denna mossa hålla sig tillochmed 
Unio- och Anodonta-arter lefvande under flera dagars tid. 
Äfven kan man uti ett käril med vatten, hvilket dagligen 
ombytes, flere veckor bibehålla vid hf allehanda vatten- 
musslor och -snäckor; litet sand på kärlets botten ökar 
deras trefnad. Då man vill uti en samling förvara kon- 
chylier, böra djuren från dem först bortskaffas och detta 
sker lämpligast sålunda, att man kastar snäckorna och 
musslorna uti kokhett vatten eller sprit, der de innan 
kort dö och djuret låter sedermera hos snäckorna lätt 
utdraga sig förmedelst en krökt nål; hos musslorna bör 
man med en knif lossa musklerna, som fästa djuret vid 
skalen, då det sedan utan svårighet kan uttagas. Med 
snäckor och musslor som hafva mycket små och bräck- 
liga skal, kan man ej utan fara att krossa detta verk- 
ställa denna operation, hvarföre det är rådligast att blott 


XIHI 


döda dem uti hett vatten och låta dem någon tid ligga 
deri, då man genom att omskaka kärilet, åtminstone till 
någon del kan aflägsna djuret. Ejheller är det till nå- 
got synnerligt men, om djuret hos dessa får helt och 
hållet torka inne uti skalet. Vill man uti sin samling 
hafva vackra exemplar isynnerhet af Unio, Anodonta, Pa- 
ludina m. fl, bör man med en borste aftvätta den smuts- 
skorpa, hvarmed deras skal äro öfverdragna. Önskar man 
uti samlingen tillika äga djuren, så kunna molluskerna 
förvaras uti vanligt 12-gradigt sprit, hvarigenom de vis- 
serligen förlora något, men äro likväl äfven uti detta till- 
stånd tillgängliga att undersökas uti flera afseenden. Li- 
macea kunna endast på detta sätt bibehållas. 


Den Malakozoologiska Terminologien är nå- 
got olika hos särskildte författare, vi vilja dock här i öfver- 
ensstämmelse med Rossmässler och L. Pfeiffer lemna 
de uti detta afseende nödvändigaste upplysningar. Djuret 
hos molluskerna består af en muskulös massa och om- 
gifves till större eller mindre del af en hud eller man- 
tel, pallium. Denna mantel bildar hos Limacea en sköld, 
clypeus, hvilken betäcker främre delen af snigelns rygg. 
Hos de enskaliga snäckorna beklädes deraf den sista vind- 
ningen invändigt och skiner ofta igenom densamma. Hos 
somliga arter är manteln mycket vid och kan mer eller 
mindre öfverdragas skalets yttre yta såsom t. ex. hos 
Amphipeplea och Physa.  Musslornas mantel omsluter dju- 
ret helt och hållet samt utgöres af tvenne, hvardera ska- 
len motsvarande flikar. Halshud, collare, är den om- 
kring skalets mynning synliga kanten af manteln och in- 
nesluter de kalkafsöndrande körtlarna. Trefvare, ten- 


XIV 


tacula, äro från snäckdjurets hufvud utskjutande känslo- 
organer, hvilka kunna antingen helt och hållet indragas: 
retractilia (hos Limacea och Helicea), eller blott något 
förkortas, sammandragas: contractilia (hos Lymneacea och 
Paludinida). 

Djuret omgifves antingen af ett skal, testa, eller 
tvenne förmedelst ett låsband, ligamentum, förenade 
till en mussla, concha. De spiralvridna snäckornas kalk- 
beklädnad består utaf vindningar, anfractus, hvilka hvar- 
ochen bildas af ett hvarf, som det rörlika skalet gör kring 
sin axel: spindeln, cohwmella. Om man betraktar ska- 
let uti den ställning det befinner sig då snäckan rörer 
sig från oss, kallas det om mynningen, apertura, är 
belägen till höger, högervridet, dextrorsa, och uti mot- 
satt fall venstervridet, sinistrorsa. Den på skalets yt- 
tre yta befintliga fåra, som betecknar skillnaden emellan 
de olika vindningarna bildar: sömmen, sutura. De öfra 
vindningarne, hvilka vanligen äro mindre och trångt vrid- 
na utgöra spiran, spira. På skalets undre sida befin- 
ner sig vanligen en dels vidare, dels trängre grop eller 
fåra, hvilken fått namn af nafvel, umbilicus, och bildas 
derigenom att vindningarne icke äro vridna tätt tillhopa, 
utan midtuppå lemna en öppning. Då nafveln är mycket 
vid, så att alla vindningar synas uti densamma, kallas skalet 
perspective umbilicata, då den deremot är trång benämnes 
det genomborradt, perforata, utgöres den af endast en 
fåra eller strimma blir snäckan rimata, är spindelns ne- 
dre kant tillbakaviken öfver nafveln uppstår benämningen 
betäckt-nafladt, obtecte-umbilicata. Längs-band, 
-fåror, -strimmor m. m. kallas de, som löpa paral- 
lelt med sömmen; de deremot som följa rigtningen af 
mynningens kant äro tvär-band m. m. Gom, palatus 


XV 


kallas den utåt belägna, mynningen motsvarande inre y- 
tan af sista vindningen. Munsöm, peristoma, är den 
yttersta, mynningen omgifvande kanten af sista vindnin- 
gen. Munsömmen kan vara rak, rectum; vidgad, pa- 
tulum, då den är något utåtböjd; tillbakaviken, re- 
flexum; enkel, simplex, då den ej är besatt med någon 
läpp, tänder eller lameller och är då vanligen tillika hvass, 
acutum; nästan läppad, sublabiatum, då den innantill 
är öfverdragen med ett något tunnt lager skalsubstans; 
läp pad, labiatum, då den är försedd med en läpplik för- 
tjockning eller valk. Munsömmen utgöres utaf spindel- 
randen eller -kanten, margo columellaris, hvilken bör- 
jar vid nafveln och fortlöper vidare utåt till yttre kan- 
ten, margo externus. Mynningen kan vara försedd med 
lameller, lamelle, veck, plice, och tänder, dentes. 
Lamellerna äro vanligen tvenne: öfra, supera eller lamella 
partetalis, hvilken är belägen vid mynningens öfra kant och 
nedra, infera, fästad vid spindeln, spindel-lamell. Vecken 
äro tillfölje af sitt läge: månveck, lunella, hvilket består 
af ett på tvären löpande, uti den mynningen motsatta, inre 
ytan af sista vindningen befintligt veck, som på yttre si- 
dan af skalet är betecknadt med en hvitaktig strimma; 
gomveck, plice palatales, hvilka sitta uti gomen, de öfre 
af dem äro parallela med sömmen, de nedre sneda; 
spindelveck, plica columellaris, beläget på spindeln och 
löper vanligen deröfver, det saknas aldrig hos Clausilia- 
arterna, men är ofta täckt af den nedra eller spindel- 
lamellen. Lameller och veck förekomma synnerligast hos 
slägtet Clausilia. Tänderna befinna sig: vid spindeln, 
dentes columellares; på hvälfningen af sista vind- 
ningen, dentes parietales; uti gomen, dentes palatales; 
vid slutet af yttre kanten eller mynningens nedra vin- 


XVI 


kel, dens eller plica angularis. Isynnerhet Pupa- och 
Auricula-arterna äro beväpnade med tänder. 

I afseende på musselskalen hafva vi följande termi- 
nologiska bestämningar. Hvälfning, umbo ”), är den 
mest hvälfda och vanligen högsta delen af skalen, hvil- 
ken slutar med en buckla, nates, apex, eller topp, som 
motsvarar spetsen hos de enskaliga snäckorna. Då muss- 
lan betraktas uti sin naturliga ställning, så befinner sig 
den öppna kanten nedåt och kallas nedre, margo infe- 
rior, den åter på hvilken låsbandet är beläget ligger uppåt 
och heter öfre kant, margo superior. Om man ställer 
musslan på tvären framför sig, med öfre kanten uppåt 
och så att bucklorna äro höger om låsbandet, så utgör 
den till höger belägna ändan af skalen främre kanten, 
margo anterior, och den motsatta bakre kanten, margo 
posterior. Högra skalet, valva dextra, kallas det som 
är till höger, då musslan står på nedre kanten och har 
den främre vänd ifrån oss, det som ligger till venster 
kallas det venstra, valva sinistra. Sköld, area, är 
det bakom hvälfningen befintliga rummet af skalens yta; 
det åter som är beläget framom hvälfningen kallas främre 
eller mindre skölden, areola. Inuti musslans skal finnes 
låset, cardo, hvilket tjenar till att stödja och stärka ska- 
lens ledgång samt består oftast utaf vid öfre kanten be- 
lägna, uti hvarann gripande låständer, dentes cardina- 
les, hvilka äro mer eller mindre kegellika, och sido- 
tänder, dentes laterales, hvilka äro längre och skiflika 
samt befinna sig antingen på hvardera eller endast på 
ena sidan om låständerna. Muskelintryck, impressio- 


+) Umbo betecknar hos några författare äfven buckla, vi hafva af 
förseende, uti beskrifningarne af arterna hos slägtet Pisidium också 
användt det uti denna betydelse. 5 


XVII 


nes musculares, äro på skalens inre yta synliga gropar, 
uti hvilka djurets slutningsmuskler hafva sitt fäste; dessa 
äro antingen främre, impressio anterior (egentligen im- 
pressio musculi anterioris), som befinner sig nära främre 
kanten eller bakre, impressio posterior (egentl. impres- 
sio musculi posterioris) nära bakre kanten. Mantel- 
intryck, impressio pallealis, kallas den emellan hvardera 
muskelintrycken, med nedre kanten parallelt löpande fåran. 


Uti Helsingfors finnes ej tillgång på en fullständig 
malakozoologisk litteratur; dock hafva vi genom Herr 
Stats-Rådet von Nordmanns utmärkta hiberalitet haft till- 
fälle att begagna såväl Universitetets Zoologiska Musei 
Bibliothek, som hans enskildta rika boksamling. Vi vilja 
här nedan uppräkna de författare, som legat till grund 
för våra bestämningar och ur hvilka vi hämtat de vigti- 
gaste upplysningar. 

Blainville, Duchotay de, Manuel de Malacologie et de 

Conchyhologie, Paris 1825—27. 

Bronn, H. G., Lethe&ea Geognostica. Dritte stark ver- 

mehrte Auflage. Stuttgart 1851—18953. 

Friele, Joachim, Norske Land- og Ferskvands-Mollusker. 

Christiania 1853. 

Hoeven, I. van der, Handbuch der Zoologie B. 1. Leip- 

zig 1850. 

Liljeborg, Wilh., ”Bidrag till norra Rysslands och Nor- 

riges Fauna” uti Svenska V. A. Handlingar för år 1850. 
Linné, Carl, Fauna Suecica. Editio altera. Stockholm 

1761: | 
Middendorff, A. Th. von, Beiträge zu einer Malaco- 

zoologia Rossica. S:t Petersburg 1849. 


XVIH 


Middendorff, A. Th. von, Sibirische Reise. Band II. 
Th. I. S:t Petersburg 1851. | 

Nilsson, S., Historia Molluscorum Suecig. Lunde 1822. 

Pfeiffer, Carl, Naturgeschichte deutscher Land und Suss- 
wasser-Mollusken. Cassel 1821—1828. 

Pfeiffer, Ludv., Monographia Heliceorum viventium. 
1—2 Bd. Lipsige 1848. i 

Rossmässler, E. A., Iconographie der Land- und Säuss- 
wasser-Mollusken. Dresden und Leipzig 1835— 
1844. 

Reeve, Lovell, Conchologia Systematica. London 1841. 

Scholtz, H., Schlesiens Land- und Wasser-Mollusken. | 
Breslau 1843. 

Schren'ck, Alex. Gust., ”Uebersicht der Land- und 
Susswasser-Mollusken Livlands” uti Bulletin de ia 
Societé Imp. des naturalistes de Moscou för år 1848. 

Siemaschko, Julian von, ”Beitrag zur Kentniss der Kon- 
chylien Russlands” uti Bullet. de la Soc. Imp. des 
naturalistes de Moscou för år 1847. 

Stein, J. P. E., Die lebenden Schnecken und Muscheln 
der Umgegend Berlins. Berlin 1850. 

Walmstedt, E., ”Om slägtet Clausilia och dess i Sve- 
rige förekommande arter” uti Öfversigt af Sv. Vet. 
Akad. Förhandl. år 1855. 

Wahl, Eduard von, ”Die Sässwasser-Bivalven Livlands 
uti Archiv fär die Naturkunde Liv- Est- und Kur- 
lands. Dorpat 1855. | 


” 


Animalia Mollusca. !) 


KI. 1. M. Gasteropoda. 


HFBjuret med fritt hufvud, ögon och trefvare. Det rör 
sig förmedelst en nedtill befintlig, muskulös, vanligen 
stor fot. Kroppen dels bar, dels omgifven af ett oftast 
spiralvridet skal. 

De ytterst talrika djur, hvilka höra till denna klass, 
indelas efter sina respirations-organer i tvenne ordningar, 
nemligen : Gasteropoda pulmonata och Gasteropoda bran- 
chiata. 


Ord. I. Gasteropoda pulmonata. 


Djuret andas förmedelst en som lunga fungerande 
håla, hvilken står i förening med yttre luften genom en 
öppning, som efter behag kan öppnas eller tillslutas, samt 
är stundom bart, men oftare betäckt af ett spiralyridet skal. 


Fam. I. Limacea.”) 
Djuret ej omgifvet af något skal, i hela sin längd 


1!) Här upptages endast landt- och sötvattens mollusker; de egentliga 
hafsformerna finnas afbandlade i Bihanget. 

2) Limacea äro hos oss ännu föga studerade och kända, samt torde, 
för att fullständigt kunna framställas, behöfva en noggrannare un- 
dersökning än vi varit i tillfälle att egna dem. Emedan vi nödgats 
beskrifva några hithörande arter efter i sprit förvarade exemplar, 
bafva vi till en del begagnat de af Nilsson anförda mått, m. m. 


TR Y , å YR 9 ; N og 
2 « $ SO. MEK ha 5 ; i» sf ob / 
eh MANN AA UP ELUPA JA LUM : U 


2 


fästadt vid foten. Trefvarne fyra, af hvilka de öfre äro 
längre och i spetsen försedda med ögon. 


Gen. I. Arion Ferussac. 


Limazx Linné, Nilsson, m. (UN 


Kroppen jemnbred, ofvanpå ryggen rundad, baktill 
okölad och afrundad. I bakre ändan ofvanom fotbrämet 
öppnar sig en slem-körtel. Andhålet beläget på högra 
sidan, framom midten af skölden; under detsamma befin- 
ner sig genital-öppningen. Under skölden ligger en fin- 
kornig, hvit kalkmassa, omgifven af slem. 

Blott några få lefvande och, som man af den faull- 
komliga bristen på hvarje kalkskal kunde förmoda, inga 
fossila arter äro kända af detta slägte. De lefva för- 
nämligast 1 de kalla och tempererade delarne af jordklo- 
tet och uppehålla sig bland fuktiga affallna löf o. s. v. 


Li AGE 100 eter Linné 


Limaz ater Lin. F.S. p. 507. n. 2088, 
-— NOS Pjarickep. 19: 
IS — -Nilss. p. 4. 


”Limazx niger, clypeo granuloso, postice rotundato; dorso sul- 
cis striisque abruptis rugoso; limbo lineis transversis striato; aper- 
tura laterali antica. 

Longit. 10—412 centim. Latit. 22—24 millim”.  Nilss. 

 Snigeln tjock, svart eller svartbrun. Skölden bak- 
till rundad. Ryggen afbrutet fårad och strimmad. Fot- 
brämet framskjutande, på tvären djupt strimmadt. Tref- 
varne tjocka, svarta. 

Till färgen varierar denna art betydligt. Nilsson 
upptager följande varieteter: 


3 


var. Alldeles svart, undertill på midten ljusare. 
Svart, med rödt fotbräm. 

Svart, med orangetärgad mun och fotbräm. 
Mörkbrun, med gulaktigt fotbräm. 

Hos oss hafva vi af denna art funnit endast var. d, 
och äfven den tyckes vara sällsynt, ty blott på Åland 
och i Ingo socken har den hittills blifvit observerad. I 
det öfriga Europa är den bland de allmännaste sniglar. 
Schrenk anför den likväl ej för Liffland. 


fe c&, 
- 


| 
> BR 


latin 3. Arion fasciatus Nilsson. 


Limazx fasciatus Nilss. pag. 3. 
— subfuscusC: BRfr..A,p1 20. 


Corpus reticulate-rugosum; clypeo granuloso; fasciis utringue 
elypet et dorsi tentaculisque nigricantibus. ” 

Kroppen nätådrigt fårad; skölden kornig. Snigelns 
färg hvitgrå, gulbrun eller rödaktig, med tvenne svarta 
eller brunaktiga band, hvilka sträcka sig öfver skölden, 
långsmed sidan af ryggen. Trefvarne mörka. 

Längd 30—50 m. m. (Nilsson). 

Hos oss förekomma flere färg-modificationer, hvilka 
man kan föra under följande tre hufvudformer. 

var. «. Hvitgrå, med nästan svarta sidoband. 

— 68. Rödaktig, med rödbruna sidoband. 

— 7. Gulbrun, med mörkbruna sidoband. 

Dessa sidoband tyckas alltid vara konstanta hos den- 
na mångfaldigt varierande art; rummet emellan dem är 
alltid mörkare till färgen än rummet emellan foten och 
bandet. Den gulbruna formen är större och tjöckre än 
den hvitgråa, hvilken i likhet med den rödaktiga är mera 
långsträckt och spenslig. 


Arion fasciatus är vår allmännaste snigel och finnes 
öfver hela landet till och med i Lappmarken (Karesuan- 
do, Mäklin). Den lefver i skogar och trädgårdar under 
affallna löf, i stubbar, under stenar, med fl. d. ställen. 
I Europas flesta öfriga länder anträffas den äfven. På 
Finska kallas denna äfvensom alla Limacea Etana. 


UH. Limax Gister. 


Kroppen bakåt afsmalnande i en spets, på ryggen 
och mot bakre ändan skarpt kölad samt utan slemkörtel. 
Andhålet på högra sidan, bakom midten af skölden. Ge- 
nitalöppningen belägen på högra sidan, under öfre trefva- 
ren. Under skölden ligger en vanligen oval kalkskifva”). 

Af detta slägte äro omkring 20 lefvande arter kän- 
da, hvilka äro fördelade på de tempererade och kalla 
zonerna. I några af de alldra yngsta sedimentära bild- 
ningar har man funnit ett skal, hvilket ansetts härröra 
af en fossil Limax art. 


1. Limax cinereus Lister. 


Limax maximus Linn. F. S.p. 507. n. 2090. 
-— cinereus Nilss. p. 6. 
Var TN ÖV Pr, pre 
— cinereo-niger Nilss. p. 7. 
Corpus reticulate-rugosum, cinereum, fusco-griseum vel rufe- 
scens, concolor aut fasciatum, postice triquetrum, acuminatum; cly- 
peo subcirculariter striato, postice leviter angulato. 


Kroppen nätådrigt fårad, gråsvart eller brunaktig, 
antingen enfärgad eller med dels hela, dels afbrutna längs- 


") Då man försiktigt med en knif på midten skär upp skölden, så kan 
man lätt uttaga denna kalkskifva. 


3) 


band. Ryggen starkt kölad; kölen fårad, hvit eller röd- 
aktig, bakåt upphöjd och skarp, hvarigenom kroppens 
ända blir hvasst trekantig. Skölden bakåt vinklad, på y- 
tan med fina, 1 krets löpande strimmor; vanligen af krop- 
pens grundfärg samt blott vid nedre kanterna något lju- 
sare. Den under skölden befintliga kalkskifvan är tunn, 
genomskinlig och äggformig. Trefvarne äro långa och 
ljusare till färgen än kroppen. 

Längd 128—140 m. m. (Nilsson). 

Denna art varierar betydligt till sin färg. De hos 
oss funna former kunna likväl sammanföras under följan- 
de tre hufvud-varieteter: 

var. &«. Gråsvart, med hvitaktig ryggköl. Fotbrämet 

undertill af kroppens färg; foten hvit. 
— 8. Gråsvart, med ett hvitt eller brunaktigt band 
längs midten och hvardera sidan af krop- 
pen. Fotbrämet och foten som hos a. 

— 7. Rödaktigt-brungrå, med ljusare ryggköl och 
tvenne mer eller mindre tydliga, hela eller 
afbrutna, svartaktiga band längs hvardera si- 
dan af kroppen. Foten, liksom brämet, un- 
dertill hvitaktig. 

Formerna « och 8 blifva störst, till och med 5/2 
fum långa; formen y är mindre, och uppnår endast en 
längd af omkring 4 tum. 

Denna snigel, som är den största i slägtet, förekom- 
mer ganska allmänt uti hela södra Finland. Vi hafva e- 
xemplar från Åland, Raseborg, Ingå, Helsingfors, Mänt- 
sälä, Hogland (der den var den allmännaste arten), Sor- 
davala o.s.v. Formerna &« och 8 anträffas ofta om aft- 
narne krypande på vägar, isynnerhet i sandiga trakter, 
formen y älskar löfrika ställen och finnes bland affallna 


6 


löf, under barken på förmultnade träd, under stenar, m. m. 
I Sverige (men ej Norrige), Liffland och öfriga Europa 
finnes denna snigel mer eller mindre allmän. 


2. Limax agrestis Linné. 


Limax agrestis Linn, F.S. p.508.n, 2091. 
= == ESP fr: pad. 
-— — Nilss. p. 8. 


Corpus striatum, albidum vel pallide griseum, unicolor vel 
fusco variegatum ; clypeo subtiliter striato, postice rotundato; carina 
brevi. 4 

Kroppen regelbundet fårad, hvit-, grå- eller röd- 
aktig, enfärgad eller gråsvart fläckig... Trefvarne gråbru- 
na, stundom svarta. Midtpå halsen och öfver hufvudet, 
emellan trefvarne, löpa tvenne parallela fåror. Skölden 
baktill afrundad, fint strimmad; andhålet med en upp- 
höjd, ofta ljusare kant. Ryggen något plattad och af- 
rundad, mot ändan höjande sig till en mycket kort, föga 
skarp köl. Kalkskifvan aflångt-oval, hvit, nästan ogenom- 
skinlig. 

Längd 25—535 m. m. (Nilsson). 

De hos oss förekommande färg-förändringar af den- 
na art kunna föras till följande hufvudformer. 

var. «. Enfärgad hvit eller gråaktig. . 

— 68. Hvit, rödaktig, ibland något gråsprängd på 

ryggen; halsens sidor med eller utan svarta 
fläckar. 

— 7. Hvit eller ljusgrå, beströdd med svarta punk- 

ter: 

— Id. Grå, med svarta fläckar. 

I Skogar, men isynnerhet på åkrar, potatis- och kål- 
länder samt ängar finnes denna snigel öfverallt i Finland 


7 


äfvensom Lappmarken (I Karesuando uppå ett fjäll tagen 
af Mäklin). I hela det öfriga Europa lefver äfvenledes 
denna Limax art. 

Följande förekommer dessutom utan allt tvifvel hos 
oss, ehuru vi ej ännu med säkerhet anträffat densamma. 


”Limax tenellus. Miller. L.luteo-virescens, clypeo luteo; 
tentaculis et linea colli utrinque. nigris”.  Nilss. s 


ob 3 
Fam. II. Helicea. 


Foten blott framtill sammanväxt med kroppen. Den 
öfriga, fria delen af kroppen spiralvriden och täckt af ett 
skal. Trefvarne liksom hos Limacea. Skalet ej tillslutet 
af ett med djuret sammanväxt lock, blott då djuret går 
i vinterdvala tillsluter det detsamma med en tunn kalk- 
hinna. 


9 


Gen. I. Vitrina Draparnaud. 


Djuret stort och långsträckt, med en framtill förlängd 
mantel, hvilken sträcker sig öfver halsen och utskickar 
vid spindelranden upp emot skalet ett tunghkt bihang. 
Trefvarne fyra, af hvilka de två öfre äro längre, de två 
nedre mycket korta. 

Skalet utan nafvel eller nafvelfåra, tunnt, genomskin- 
ligt, glänsande, bestående af få och hastigt tilltagande 
vindningar, hvilka bilda en föga framstående tillplattad 
spira. Mynningen stor. 

Omkring 60 arter äro kända af detta slägte och 
bland dessa äro blott 9 Europeiska. De öfriga förekom- 
ma spridda i Asien, Afrika, Australien samt Amerika. 
Alla Europeiska arter äro små och ytterst bräckliga; åt- 


8 


skilliga deremot, t. ex. V. gigas, från Asien och Afrika 
temmeligen stora. Till följe af sitt tunna, bräckliga skal 
torde dessa snäckor sällan hafva bibehållit sig såsom fos- 
silaa Man känner äfven derföre blott några få, i olika 
tertiära aflagringar spridda fossila arter af detta slägte. 


4 1. Vitrina pellucida Muller. 


Vitrina pellucida Nilss, p. 1. 
AR 5 ROSSM. I. PL Ag RSSE 
— — IDA Pfr ÄITEp MAGRA 
pa beryllina C. Pfr. I. p.47.t. III, fig.A. 


Testa subdepressa, tenwissima, nitida, levissime transversim 
striata, lyalina, virescenti-alba; anfractibus tribus, celeriter accre- 
scentibus ; apertura ampla, lunato-rotunda. 

Skalet något plattadt, mycket tunnt och glänsande, 
ytterst fint tvärstrimmadt, alldeles genomskinligt, hvitt el- 
ler svagt stötande i grönt. Vindningarne 3, hastigt till- 
tagande och bildande en något framskjutande, ej synner- 
ligen hög spira. Mynningen mycket stor, sned, rundadt 
månformig. Munsömmen enkel, hvass, vid öfra randen 
utdragen, vid spindelranden inskuren. 

Skalets diameter 6, höjd 3!/2 m. m. 

Djuret rödaktigt grått, med dunkelt gråa trefvare: 
och hufvud. Manteln, hvilken till en del betäcker hal- 
sen, ojemn: och mörkgrå. Det öfver skalet framskjutan- 
de tunglika bihanget ljusare. 

Denna snäcka är allmän i Europa och Norra Ame- 
rika, samt anträffas äfven hos oss ymnigt under fuktiga 
förmultnade löf, m. m. från södra kusten, åtminstone än- 
da upp till Kuusamo. 


IH. Succinea Draparnaud. 


Djuret tjockt, med korta trefvare. De nedre tref- 
varne kegellika, trubbiga, mycket korta; de öfre Irån' ba- 
sen till midten tilltjocknande, i spetsen klotformiga och 
försedda med ögon (Nilsson). 

Skalet utan något spår till nafvel, aflångt äggformigt, 
tunnt. Mynningen stor, oval. Munsömmen hvass. 

L. Pfeiffer upptager i sin monografi öfver Fam. 
Helicea 63 till detta slägte hörande arter, af hvilka mer 
än hälften lefva 1 Amerika och blott 8 i Europa. De 
vistas dels på fuktiga ställen nära vatten, dels på vexter 
i sjelfva vattnet. Blott 7 fossila arter, alla tillhörande 
mellersta och öfra lagren af molass-formationen, äro kän- 
da af detta slägte. 


1. Succinea putris Linné. 


SUCcEnea putris LL: Pft. IL po oda. 
— amphibia C. Pfr.I.p.671. III. fig.36—38, 
— = Rossm, I. p. 91. p. 45. 
— — & Nilss, p. 41. 

”Testa ovata, tenius, rugoso striatula, pellucida, nitidula, suc- 
enea vel straminea; spira conica, acutiuscula; anfr. 3—3!/2 con- 
vexiusculi, ultimus ventrosior, ?/3 longitudinis subaequans; sutura 
levis; columella simplex, leviter arcuata; apertura vix abliqua, ova- 
lis, superne angulata. Long. 15—16, diam. 7—8 mill. Ap. 11 
mill. longa, medio 7 lata”. L. Pfeiffer. 

Skalet ovalt, tunnt, genomskinligt och något glän- 
sande, tvärstrimmadt, bernstensfärgadt eller smutsgult. 
Vindningarne 3—3!/5, konvexa, bildande en något spet- 
sig, konisk spira. Sista vindningen ganska stor. Myn- 
ningen föga sned, regelmässigt oval, upptill vinklad, upp- 
tagande ?/3z af hela skalets längd. 


19 


Djuret gulaktigt, med två svarta streck, hvilka sträc- 
ka sig från de öfre trefvarne öfver ryggen. 

Denna art varierar ganska mycket och äfven hos oss 
hafva följande begge af L. Pfeiffer upptagna varieteter 
blifvit funna. 

var. 8. Stor och af en ljusare färg. 

— 7. Mycket stor och rödaktig (Längd 24, bredd 

11 m. m. enligt L. Pfeiffer. Hos oss, längd 
2013, bredd 11!/3 m. m.). 

Denna snäcka är mycket allmän öfver hela Europa 
och Norra Amerika, samt förekommer, enligt Middendorff, 
till och med i motsvarande breddgrader af södra hemi- 
spheren, så att den skulle utgöra en fullkomligt circum- 
tellurisk art. Hos oss anträffas den ymnigt på fuktiga 
ställen ifrån södra kusten ända upp till Kuusamo, hvarest 
den blifvit tagen af H. J. Holmberg. Af £ och y hafva vi 
exemplar ifrån Åland. 7 är ganska mörk rödbrun, något 
- tjockskalig och invändigt perlemoskiftande. 

Följande art förekommer utan tvifvel äfven hos oss, 
ehuru vi, tillfölje af brist på tillförlitligt bestämda utländ- 
ska exemplar, ej med fullkomhg säkerhet kunnat afgöra 
detsamma. 


2. Succinea Pfeifferi Rossmässler. 


Succinea Pfeifferi L. Pfr. II. p. 514. 
— — Rossm. I. p. 92 fig. 46. 
— amphibia 8. Nilss. p. 41. 

”Testa oblongo-ovata, solidula, striatula, pellucida, nitidula, 
succinea vel corneo-lutescens; spira brevis, conica, subpapillata; anfr. 
3, viz convexi; ultimus 3/4 longitudinis subaequans, utrinque attenua- 
tus; apertura elongato ovata, superne acutiuscula, basi oblique pone 
axin recedens, intus margaritacea, striata; columella levissime ar- 


11 


cuata. — Long. 12, diam. 6 — 7 mill. Ap. 9 mill. longa, medio 5 
lata” rd Pfeiffer: 

Skalet ovalt, aflångt, finstrimmadt, glänsande, bern- 
stensfärgadt, genomskinligt. Vindningarne 3, föga kon- 
vexa och bildande en kort spira. Sista vindningen stor, 
mot hvardera ändan afsmalnad. Mynningen aflångt oval, 
upptill vinklad, mycket sned. Spindeln svagt böjd. 

Djuret svartaktigt eller mörkgrönbrunt, undertill och 
på sidorna gulgrått, tjockt och slemmigt, så att det knap- 
past får rum i skalet (Rossm.). 

Äfven denna art, hvilken i alla hänseenden står nära 
den föregående och af många författare sammanföres med 
densamma, är spridd öfver nordliga delen af Europa. 
Den vistas i sjelfva vattenbrynet eller på ställen, hvilka 
tidtals äro öfversköljda eller öfversvämmade, då deremot 
den föregående arten vistas på ställen mera aflägsnade från 
vattnet. Vid södra kusten torde denna art böra anträf- 
fas temmeligen allmänt, ehuru vi blott bemärkt den vid 
utloppet af Borgå å, på sumpiga af vattnet tidtals be- 
täckte ställen. Exemplaren från detta ställe öfverensstäm- 
ma till formen alldeles med Rossmässlers figur, men äro 
mycket tunna och hafva ej heller invändigt någon perle- 
moskiftning. 

Succinea oblonga Draparnaud, torde äfven möjligen 
framdeles anträffas i Finland, och derföre vilja vi här an- 
föra L. Pfeiffers beskrifning på densamma. 

”Testa ovato-oblonga, tenwis, subarcuatim striata, diaphana, 
fusco vel virenti-lutescens; spira subelongata, conica, acutiuscula; 
sutura profunda; anfr. 3—4 ventrosi, celeriter accerescentes, ultimus 
spiram paulo superans; columella leviter arcuata; apertura parum 
obliqua, regulariter ovalis, superne vix angulosa. — Long. 8, diam. 
4 mill. Ap. 4'/2 mill. longa, medio 3 lata”. 


12 


III. Helix Linné. 


Djuret, då det dragit sig tillsammans, täckt af skalet, 
långsträckt; manteln ej utdragen, utan något bihang, hal- 
sen ej täckt af manteln; trefvarne fyra, af hvilka de öfre 
äro längre, klubblika, med ögonen i spetsen. 

Skalet är plattadt klotformigt eller koniskt, mynnin- 
gen halfmånformig eller rundad, omgifven af en vanligen 
enkel, mindre ofta tandad munsöm, hvilken merendels ej 
är sammanlöpande. 

Detta slägte är mycket talrikt. I sin monografi öf- 
ver fam. Helicea upptager L. Pfeiffer öfver tusen ar- 
ter, hvilka äro fördelade öfver alla trakter af jordklotet 
och uppehålla sig på ställen af mycket olika natur, men 
isynnerhet uti fuktiga och lummiga löfskogar. De äro i 
allmänhet ej synnerligen stora, så att skalens diameter 
blott hos ett jemnförelsevis ringa antal uppnår ett par 
tum. Ifall Helix pomatia verkligen skulle höra till Fin- 
lands: mollusk-fauna, vore derföre en af detta slägtets 
större arter en inbyggare af vårt land. 

Äfven i fossilt tillstånd är ett ganska stort antal, till 
detta slägte hörande arter bekant; af dessa äro blott ett 
par funna i jura- och kritformationerna, men de [lesta i i 
tertiära sötvattens aflagringar. 

” Skalet rundadt — koniskt. 


1. Helix fulva (Möller) Draparnaud. 


Helix fulva Nilss, p. 15. 
— KC) Pfri lp. 23 tv fig. 
— — - Rossm. VIII, p.38. fiy. 555. 
— — -L. Pfr. p, 50. 


Testa globoso-conica, imperforata, fulvo-cornea; subtilissime 


13 


striatula, nitida; anfractibus sex; apertura semilunari, depressa; 
peristomate acuto, recto. 

Skalet rundadt kägelformigt, gulbrunt, ytterst fint 
strimmadt, glänsande, undertill plattadt, utan någon naf- 
vel, men försedt med en fördjupning midtuppå. Vind- 
ningarne sex, hopträngda; den sista är nedtill omärkligt 
trubbigt vinklad. Mynningen halfmånformig, sammantryckt, 
dubbelt så bred som hög. Munsömmen skarp, rak och 
enkel. 

Skalets diameter 3, höjd 21/5 m. m. 

Djuret ljusgrått, med mörkare hals och trefvare. 
Foten mycket smal, baktill spetsig, undertill hvit. 

Ofta anträffar man äfven en mera plattad varietet 
af denna art (var. y. L. Pfeiffer), hvilken, isynnerhet då 
den ännu ej är fullt utbildad, har något tycke af Helix 
pygmaea Drap. 

Denna art är spridd öfver hela nordliga delen af 
jordklotet, såväl i Europa (från Italien och Kaukasus till 
nordligaste Lappmarken) som Norra Amerika. I Finland 
anträffas den i fuktiga löf- och barrskogar, under affallna 
löf, m. m. ganska allmänt. 


2. Helix aculeata Muller. 


Helix aculeata Nilss. p. 16. | 
— — C. Pfr. III. p,. 24.t. IV. fig. 24,25. 
— — Rossm, VIII, p. 38. fig. 536. 
-— — NP RIEREpA 50. 
Testa globoso-turbinata, anguste umbilicata vel perforata, cor- 
neo-lutescens, lamellis transversis, ciliatis munita ; anfractibus 4— 4/2; 
apertura rotundata; peristomate membranaceo, subreflexo. 


Skalet trångt-nafladt, horngult, besatt med ribbor 
eller tvär-lameller, hvilka äro beklädda med en lätt af- 


14 


' 


fallande, mot spetsen böjd borst. Vindningarne 4—41/,; 
något konvexa. Mynningen rundadt halfmånformig, om- 
gifven af en tunn, något utvidgad och tillbakaviken mun- 
söm. , 
Skalets diameter 3, höjd 3!/4 m. m. (Exemplar från 
Kuusamo). | 

Djuret ljusgrått, med ryggen och de långa trefvarne 
gråa. 

Denna lifliga och nätta snäcka igenkännes straxt på 
sina sirliga tvärribbor, hvilka fortgå öfver hela skalet, 
och redan med obeväpnadt öga tydligen skönjas. Bor- 
sten, med hvilka dessa äro besatta, bortfaller deremot 
lätt, isynnerhet på äldre individer. 

I nordliga delen af Europa anträffas denna snäcka, 
ehuru den, som det tyckes, är mindre allmän. Hos oss 
har den blott blifvit tagen på tvenne ställen, nemligen 
vid norra foten af Kasberget i Jomala på Åland och af 
H. J. Holmberg i Kuusamo socken. Exemplaren från sist- 
nämnda, kanske nordligaste ort, hvarest denna art blif- 
vit funnen, äro ganska stora (diametern 3 och längden 
35/, m. m.), bestå af nära fem vindningar och hafva rib- 
borna något mindre och mera sammanträngda, men lik- 
na föröfrigt fullkomligt exemplaren från Sverige och Å- 
land. : 

"+ Skalet klotformigt. 


3.(£) Helix pomatia Linné. 


Helix pomatia Nilss. p. 17. 
— — €- Pfr, Ip: 23. € TIAGO 
— — Rossm. I. p. 54. fig. 1, 2,79. 
= — L. Pfr. I. p. 234. 


Testa magna, solida, globosa, ventricosa, rugoso-striata, sub- 


15 


umbilicata, rufescens vel flaveseens, fasciis obsoletis fuscis; anfracti- 
bus 5; apertura lunato-ovali, magna; peristomate margine columel- 
lari reflexo, umbilicum obtegente. 

Skalet stort, ovalt-klotformigt, gult eller brunaktigt, 
med 3—5 otydliga, bruna längsband, oregelmässigt tvär- 
strimmadt, bestående af 5 vindningar, af hvilka den sista 
är mycket större än de öfriga tillsammantagne. Mynnin- 
gen ovalt-månformig. Munsömmen vid spindeln tillbaka- 
viken och betäckande nafveln. 

Skalets diameter 35—40, höjd 30 m. m. 

Djuret gulgrått eller smutsgult, med blekare tref- 
vare och en bred, undertill grå fot (Nilsson). 

I Tyskland, Frankrike, Schweitz, m. m. förekommer 
denna stora Helix art ganska allmänt, äfvensom uti gamla 
trädgårdar 1 Sverige. Om den med rätta kan räknas till 
vår mollusk-fauna, är deremot ännu ganska osäkert. Ett 
exemplar, hvilket uppgifves fordom hafva blifvit funnet 
på Frugårds egendom i Mäntsälä socken, förvaras i N. 
Nordenskiölds samling; på sednare tider har den likväl 
ej blifvit återfunnen, oaktadt denna trakt är ganska noga 
undersökt. Till Liffland säger Schrenk att den blifvit 
införd af. munkar, för att tjena till föda under fastan, 
och möjligen torde den äfven hos oss anträffas i nejden 
af gamla kloster, t. ex. Nådendal och Walamo. Den till 
stor förlust för Finlands Zoologie så tidigt bortgångna 
D:r Lundahl gjorde för några år sedan ett försök att 
plantera H. pomatia 1 trädgårdarne i nejden af Tammer- 
fors; likväl utan framgång. Snäckan dog nemligen ut 
redan under första vintern. 


16 
4. Helix arbustorum Linné. 


Helix arbustorum Nilss, p. 1R. 
— — CSR. Mp 24 TINAS 
— -— Rossm. I. p. 56. fig. 54. 
— — L. Pfr. p. 339. 


Testa globosa, subobtecte perforata, solida, transversim rugolosa, 
fusca, maculis stramineis conspersa, rufo unifasciata; anfractibus 6; 
apertura lunato-ovata; peristomate albo, reflexo. 

Skalet starkt och tjockt, betäckt genomborradt, klot- 
formigt, tätt tvärfåradt samt ytterst fint längsstrimmadt, 
gulbrunt, med hvitgula fläckar och ett brunt längs-band. 
Vindningarne sex. Mynningen halfmånformig, oval. Mun- 
sömmen hvit, tillbakaviken och betäckande den trånga 
nafvelhålan, så att blott en fin strimma återstår. 

Skalets diameter 23, höjd 16 m. m. : 

Djuret svart, med bakre och undre delen gråa. 

I hela nordliga delen af Europa, Tyskland, Frank- 
rike, Schveitz, norra delen af Italien, Sverige, m. m. är 
denna snäcka ganska allmän. I Finland har den blott blif- 
vit funnen i Karelen (W. Nylander) samt på Åland, hvar- 
est H. arbustorum utgör den allmännaste af alla större 
Helix arter, och enligt Schrenk på Hogland. På denna 
sistnämnda ö har den dock ej blifvit återfunnen af E. 
Nylander. 


5. Helix hortensis Muller. 


Helix hortensis Nilss, p. 21. 
— — CHPfRAT. pi 2911, II: fig 12 MA 
— — Rossm. I, p. 59. fig. 6. 
— - nemoralis var. B. L. Pfr. p. 277. 
Testa subglobosa, imperforata, striata, plerumque lutea, uni- 
color vel fasciata; anfractibus 5; apertura oblique ovato-lunata ; 
peristomate albo, reflexo. 


17 


| Skalet nästan klotformigt, saknande nafvel, strim- 
madt, glänsande, gult, enfärgadt eller försedt med oftast 
5 bruna längsband, af hvilka de två nedersta äro bre- 
dast och blott märkbara på den sista vindningen. VWVind- 
ningarne 5; den sista vid mynningen nedböjd. Mvynnin- 
gen ovalt-halfmånformig, tillfölje af den raka spindelran- 
den och starkare böjda yttre kanten, något sned. Mun- 
sömmen vidgad, hvitläppad, på högra sidan hvass, vid 
spindeln tillbakaviken. 

Skalets diameter 23, höjd 14 m. m. 

Djuret gult eller mörkgrått, på sidorna ofta grå- 
fläckigt; trefvarne mörkgråa. 

Af de nästan oräkneliga färgförändringar, hvilka blif- 
vit observeräde hos denna art, hafva blott följande anträf- 
fats i Finland: 

var. «. Gul, enfärgad (var. a Nilss.). 

— 8. Gul, med 3 bruna längsband (var. d Nilss.). 

I Nordliga och mellersta delarne af Europa är den- 
na art allmän. Deremot utgör den en af våra sällsyn- 
tare snäckor. Vi hafva nemligen blott funnit den vid 
Perheniemi i Ithis, Fiskars i Pojo och på Åland. På 
detta sistnämnda ställe är den vida mindre allmän än H. 
arbustorum, men anträffas dock i tillräcklig mängd bland 
gräs, affallna löf, m. m. Uti Karelen har den blifvit ta- 
gen af W. Nylander. 

Helix nemoralis Linné skiljer sig från ofvanbeskrif- 
ne art blott genom en svart eller mörkbrun munsöm, och 
har "hittills ej blifvit funnen hos oss. 


2 


18 


6. Helix fruticum Muller. 


Helix fruticum Nils. p. 22. 
FAS - CEPfRY TAP 25 ENTIRE fig er 
— — Rossm. I. p. 61. fig.8. 
2 för L. Pfr. p. 155. 

Testa aperte umbilicata, globosa, tenuis, corneo-lutescens vel 
rufescens, unicolor vel castaneo unifasciata, transversim striata; an- 
fractibus 5— 6; apertura rotundato-lunata; peristomate patulo, albo 
sublabiato. 


Skalet klotformigt, nafladt, tvär- och ytterst fint längs- 
strimmadt, smutsigt hvitt eller rödaktigt, ibland med ett 
brunt längsband. Vindningarne 3—56. Muynningen run- 
dadt halfmånformig. Munsömmen vidgad och skarp, isyn- 
nerhet vid nafveln tillbakaviken, invändigt försedd med en 
ofta otydlig, hvit läpp. | 

Skalets diameter 21, höjd 14 m. m. 

Djuret, liksom skalet, varierande till färgen, gult el- 
ler brunaktigt, med gråbruna trefvare. Manteln gulaktig, 
beströdd med större och mindre, svarta fläckar, hvilka på 
det lefvande djuret skina genom skalet och gifva detsam- 
ma ett brokigt utseende. 

I Finland hafva följande färgförändringar blifvit funna: 

var. «. Hvit eller smutsgulbrun, enfärgad. 

— 8. Hvit eller smutsgulbrun, omgifven af ett 

brunt längsband. 

— 7. Rödaktig eller rödbrun, ofta med rödbrun 

munsöm. 

I nordliga Europa, med undantag af Britannien, är 
H. fruticum allmän, och äfven hos oss utgör den en af 
de större Helix arter, hvilken man oftast anträffar. In- 
tressant är att iakttaga, huru skalet hos denna snäcka 
småningom tyckes förtunnas ju högre emot norden den 
lefver. Sålunda är det i sydligaste delen af landet (Å- 


19 


land, Pargas, Wiborg) dubbelt större och fastare än t. ex. 
en och en half mil norr om Willmanstrand (Taipalsaari), 
och på exemplar från Sääminge socken vid Nyslott var 
skalet så tunnt, som fint postpapper. 

En mindre form af H. fruticum anses af Midden- 
dorff för ett särskilt species, hvilket han benämner H. 
Schrenkit och sålunda beskrifver. 

Helix Schrenkii Middendorff (Sibirische Reise B. II. 
Th. 1. p. 302. t. XXX. fig. 20—26). 


”Testa umbilicata, orbiculato-convexa vel interdum depresse 
globosa, diaphana, incrementi stris et stris longitudinalibus (hisce 
ultimis microscopicis) obsolete striata, corneo albida, ad suturas rufo 
umnfasciata; anfr. 5'fo—6 convexiusculi; apertura lunato-rotundata; 
peristoma subpatulum, vix labiatum. Diam. maj. 15, min. 14, 
alt. 10,5 m. m.” 


Enligt nämnda utmärkta naturforskare skiljer sig den- 
na art från I. fruticum genom: 1) En mindre storlek: 
2) En lägre spira: 3) En i allmänhet trängre nafvel: 
4) Derigenom att den normala färgen hos H. Schrenkit, 
utgör en ganska sällsynt färgvarietet hos H. fruticum. 
Middendorff och Schrenk hafva först anträffat denna art 
i Sibirien. Sedermera har den äfven blifvit funnen vid 
Wytegra (Grewingk), Archangelsk (Middendorff), och 
ett ungt exemplar, hvilket Middendorff erhållit ifrån sö- 
dra Finland (troligen Frugård), anser han äfven tillhöra 
samma species. 


slotts 


7. Helix strigella Draparnaud. 


Helix strigella Nilss. p-23. 
- 2 C. Pfr. I. p. 32. t. II. fig.6. 
— — Rossm. I. p. 61. fig. 9. 
ba 2 L. Pfr. p- 142. 
Testa depresse globosa, aperte umbilicata. cornea,fascia lon- 


20 


gitudinali albida cineta, striata; anfractibus 6; apertura lunato- 
rotunda; peristomate patulo, albolabiato, margine columellari di- 
latato, subreflexo. 

Skalet plattadt klotformigt, öppet och djupt nafladt, 
starkt tvärstrimmadt, genomskinande, hornfärgadt, omgif- 
vet af ett hvitaktigt längsband. Vindningarne 6, den si- 
sta vid mynningen något nedböjd. Mynningen rund, af 
näst-sista vindningen månformigt urnupen. Munsömmen 
vidgad, vid nafveln utbredd och tillbakaviken, invändigt 
omgifven af en hvitaktig läpp. 

Skalets diameter 14—15, höjd 9!/3> m. m. 

Djuret gulgrått, med upphöjda punkter och mörka- 
re trefvare. Manteln beströdd med svarta fläckar, hvil- 
ka synas igenom skalet. Unga individer af Helix stri- 
gella äro finludna; denna ludd försyimner dock meren- 
dels då skalen blifva större. Redan genom sin storlek 
skiljer den sig dock från AH. hispida, så att den svårli- 
gen kan förvexlas med densamma. 

Denna snäcka är spridd öfver hela mellersta och 
nordliga delen af Europa. Hos oss är den mindre all- 
män och åtminstone hittills tagen blott i södra delarne 
af landet, på skuggiga ställen, bland stenrös, affallna löf 
0. S. Vv. t. ex. vid Åbo, Ingo, Pojo, Helsingfors, m. m. 


8. Helix hispida Linné. 


Helix hispida Nilss. p. 26. 
— — - Rossm. VII. p.2. fig. 426,427. 
= dk. Pri ande. 
—  Sericeag C. Pfr. I. pi 34. lt. IINNUgs TZ. 
Testa subglobosa, magis minusve depressa, aperte umbilicata, 
tenuiter striata, mitida, cornea, pilis brevibus adspersa; anfractibus 
5—6; apertura semilunari; peristomate patulo, plerumque leviter 
albo labiato. 


21 


Skalet mer eller mindre plattadt-klotformigt, fint 
strimmadt, besatt med korta hår, något glänsande, brun- 
aktigt, genomskinande; bestående af 5—6, ganska tätt 
hopvyridna och något konvexa vindningar, af hvilka den 
sista är knappast märkbart kölad och omgifven af ett ofta 
otydligt, ljusare längsband. Mynningen halfmånformig. 
Munsömmen hvass, vid nafveln något tillbakaviken, invän- 
digt merendels omgilven af en ytterst tunn läpp. 

Skalets diam. 8, höjd 5 m. m.. 

Djuret blågrått, med mörkare, nästan svarta trefvare, 
hufvud och hals, ljusare fot, samt ofta ett svart band 
långsmed foten och ett annat upp längs halsen. Manteln 
är dels svart, dels hvitgul med svarta fläckar. Skalet 
varierar såtillvida betydligt att spiran ibland är bredt ko- 
nisk, ibland alldeles tillplattad. Ludden affaller lätt, isyn- 
nerhet hos äldre exemplar. 

I nordliga och mellersta delen af Europa är denna 
art allmän. För Sibirien anföres den af Middendorff. 
På skuggiga och fuktiga ställen under blad, trädstammar, 
affallna löf, m. m. anträffas densamma här och deri sö- 
dra Finland, t. ex. Åland, Ingo, Helsingfors (bot. träd- 
gården samt synnerligen ymnig vid Härtonäs), Wiborg 
(Mäklin, Kolenati). 

Helix incarnata Muller torde äfven förekomma i 
Finland, ehuru vi ännu ej anträffat den. Den skiljes från 
H. hispida genom en trängre nafvel, tydligare köl på 
sista vindningen, rödaktig färg och en starkare läpp på 
insidan af munsömmen. 


atv alstras 


> Skalet tillplattadt. 


9. Helix lapicida Linné. 


Helix lapicida Linné F.S. p. 526. 

=— — Nilss. p. 28. 

— — CC: Pfr I IA p:140. tt! II. figr26: 

— — Rossm. I. p. 63. fig. 11. 

— — LSPriprSz0. 

Testa depressa, aperte umbilicata, acute carinata, striata et 

granulata, opaca, solida, cornea, fusco maculata; anfractibus 5; 
apertura ovali; peristomate patulo, continuo. 


Skalet plattadt, öppet nafladt, hvasst köladt, oregel- 
mässigt strimmadt, fint, men tydligt och vackert punkte- 
radt, föga genomskinande, hornbrunt, med mörkare”bru- 
na, tvärsöfver vindningarne gående fläckar. Vindningarne 
5, på öfre sidan något plattade; den sista vid mynnin- 
gen starkt nedböjd. Mynningen horizontal, oval, vinklad. 
Munsömmen vidgad, tillbakaviken, hvit, sammanhängande. 

Skalets diam. 18, höjd 73/4 m. m. 

Djuret gråaktigt, med mörkare nacke, samt bakre 
delen af foten smutsgul. 

Denna vackra snäcka är spridd öfver nordliga och 
mellersta delarne af Europa, samt är en af våra sällsyn- 
tare arter. Den har nemligen blifvit tagen i Finland blott 
vid Pargas kalkbrott (N. Lund), på stenar och murar i 
ruinerna af Kastellholms slott, på aspstammar vid Skarp- 
näto på Åland, samt i porfyrklyftorna vid hafsstranden på 
vestra delen af Hogland. 


10. Helix ruderata Studer. 


Helix ruderata C. Pfr. III. p. 30. t. IV. fig. 26. 
-— — Rossm. VII. p. 13. fig. 455. 
— — L. Pfr. p. 105. 
— rotundata var. B. Nilss. p. 31. 
— umbilicus Marklin (L. Pfeiffer). 


Testa depressa, late et perspective umbilicata, fusco cornea, 


23 


opaca, costulato-striata; anfractibus convexis, 4—5, spiram con- 
vexam, obtusam formantibus; apertura obliqua, ovato-lunata; pe- 
ristomate simplici, acuto. 

Skalet vidt nafladt, så att alla vindningarne synas 
genom nafveln, något plattadt, opakt, brunt, ofläckadt, 
strimmadt eller fin-ribbadt. Vindningarne 4—535, kon- 
vexa, hopvridna till en rundad, trubbig spira, märkbara 
både ofvan och undertill i nafveln. Mynningen sned, run- 
dadt oval, månformigt urnupen af näst sista vindningen. 
Munsömmen, hvass, enkel. 

Skalets diam. 7, höjd 3 m. m. 

Djuret grått, med ljusare fot samt mörkare hufvud 
och trefvare. 

Helix ruderata är utbredd öfver nordliga Europa och 
Asien (Middendorff). I Finland är den ganska allmän 
och förekommer till och med i Lappmarken. (Kuusamo 
H. J. Holmberg; Muonio F. W. Mäklin.) Den vistas i 
förmultnande stubbar, under löf, bland gammalt murbruk, 
m. m. 

Helix rotundata Möller torde äfven förekomma hos 
oss, ehuru vi ännu ej anträffat densamma. Den skiljer 
sig från H. ruderata genom ett mera plattadt och fläc- 
kadt skal, ett större antal (6—6!/2) vindningar, af hvilka 
den sista är lätt kölad. 


11. Helix costata Muller. 


Helix costata C. Pfr. I. p. 43. t. II. fig. 31. 
bs ba L. Pfr. p. 366. 
-— pulchella &. Nilss. p. 30. 
FS — Rossm. VII. p. 56. fig. 439, 
Testa depressa, perspective umbilicata, albida, costulata; an- 
fractibus 3'/0—4, ultimo antice deflexo; apertura obliqua, rotun- 
data; peristomate diatato, reflexo, subcontinuo. 


24 


Skalet plattadt, öppet nafladt, hvit- eller gråaktigt, 
knappast genomskinande, ribbadt. Vindningarne 3!/,—4, 
konvexa, på hvardera sidan af skalet skönjbara, den sista 
vid mynningen nedböjd. Mynningen rund, sned, föga ur- 
nupen af näst sista vindningen. Munsömmen nästan sam- 
manhängande, vidgad och tillbakaviken. 

Skalets diam. 3, höjd 1!/4 m. m. 

Djuret hvitt och genomskinande; ögonen svarta. 

Denna snäcka anträffas i mellersta och nordliga Eu- 
ropa. Hos oss är den allmännare än följande art, samt 
anträffas troligen öfver hela landet under stenar, aftallna 
löf, vid murar, m. m. 


12. Helix pulchella Muller. 


Helix pvulchella 'C. Pfr. Ip. 43.t. IT, fig. 32. 
-— — PIPfr AIP II00 
— — var, 8. Nilss. p. 530. 
— — — Rossm. VII, p.å5. fig. 440. 


Testa depressa, perspective umbilicata, albida, subtiliter stria- 
ta, nitida; anfractibus 3'/2, ultimo antice non deflexo; apertura 
rotundata, parum lunata; peristomate albo labiato, reflexo, margi- 
nibus approximatis. 

Skalet plattadt, öppet nafladt, hvitt, glänsande, ge- 
nomskinande, finstrimmadt. Vindningarne 3!/2, något kon- 
vexa, på hvardera sidan af skalet skönjbara, den sista vid 
mynningen utbredd, ej nedböjd. Mynningen sned, af näst 
sista vindningen månformigt urnupen. Munsömmen ej sam- 
manlöpande med kanterna, vidgad, tillbakaviken samt för- 
tjockad. 

Skalets diam. 23/4, höjd 11/3 m. m. 

Djuret, liksom hos föregående art, hvitaktigt med 
svarta ögon. 


20 


Helix pulchella (under hvilket namn äfven H. co- 
stata inbegripes) angifves af Middendorff som circum- 
polär. I Finland anträffas den äfven ganska allmänt, e- 
huru man dock finner den vida mindre ymnigt än AH. 
costata. På Äland tyckes likväl förhållandet vara omvändt, 
så att Helix costata här är den sällsyntare arten. I all- 
mänhet tyckes den förra mera älska skogbeklädda, den 
sednare mera bergiga och steniga nejder. 

Många författare sammanföra H. pulchella och costata 
till en art, men då de skilja sig, ej allenast genom ska- 
lets beklädnad, utan äfven i afseende å nedböjningen af 
sista vindningen, mynningens och munsömmens beskaffen- 
het, m. m., så hafva vi, följande L. Pfeiffers auktoritet, 
åtskiljt dem. 


13. Helix pygmaea Draparnaud. 


Helix pygmaea Nilss, p. 32, 
— — C. Pfr. III. p. 21.t. IV. fig. 20,21. 
-— — Rossm. VIII. p. 37. fig 532. 
— — LPfr: Pp. I7- 


Testa depressa, orbiculata, convexa, perspective umbilicata, 
fusco brunnea, minutissime striata, sericina; anfractibus 4, sensim 
crescentibus; apertura semilunari; peristomate simplici, acuto. 

Skalet plattadt, öppet nafladt, brunaktigt, tunnt, ge- 
nomskinande, matt eller något sidenglänsande, mycket fint 
strimmadt, bestående af 34/3—4, långsamt tilltagande, 
konvexa, af en djup söm skilda vindningar.  Mynningen 
halfmånformig. Muusömmen enkel, skarp. 

Skalets diam. 1!/3, höjd ?/4 m. m. 

Djuret ljusgrått. 

Denna art tillhör de flesta länder i Europa. I Sö- 
dra Finland är den en af de allmännaste i slägtet, ehuru 


26 


den till följe af sin litenhet är svår att bemärka. Sålun- 
da har den blifvit funnen isynnerhet under förmultnande 
löf, t. ex. på Åländska öarne, i Ingo, Helsinge, Mäntzä- 
lä, Ifalvola pos Sswv. 


14. Helix cellaria Muller. 


Helix cellaria Nilss p. 32. 
-— — C.PfrioI) pa42 styv Vffigt: 29,30: 
= — Rossm. I. p. 70. fig. 22. VIII. p. 36. fig. 527. 
— — DPfr. p. 111. 


”Testa aperte umbilicata, depressa, planiuscula, nitida, sub- 
pellucida, striatula, pallide virescenti-cornea, subtus albida; anfra- 
ctus 6, planulati, ullimus depressus; apertura vix obliqua, depressa, 
oblique lunaris; peristoma simplex, acutum, margine columellari 
non reflexo. — Diameter major 13, minor 11'/2, altit. 5—5!/0 
mill.” LL. Pfeiffer. 

Skalet öppet nafladt, plattadt, glänsande, svagt ge- 
nomskinande, tunnt, fint bågformigt tvätstrimmadt, blek- 
gulbrunt, något stötande i grönt, på undre sidan hvitak- 
tigt, bestående af 6 plattade vindningar. Spiran föga kon- 
vex. Mynningen oval, snedt-månformig. Munsömmen en- 
kel, hvass. 

Skalets diam. 13, höjd 5—5!/2> m. m. 

Djuret dels ljusgråblått, med trefvarne och en linje 
på hvardera sidan af nacken mörkare, dels gråblått med 
ljusare sidor och hvit underdel (Nilsson). 

Denna snäcka är allmän, isynnerhet 1 mellersta Eu- 
ropa. I Finland hafva blott några få exemplar af densam- 
ma blifvit funna vid Kastelholm på Åland, på Fagervik i 
Ingo socken, samt af W. Nylander i Karelen. Den ut- 
gör således en af våra sällsyntaste arter. 


- 


27 


15. Helix pura Alder. h. ( 


Helix nitidosa Rossm. I. p. 71. fig. 23. 
— pura L. Pfr. p. 96. 
— nitidula C. Pfr. I. p. 45. t. II. fig. 35. 

”Testa umbilicata, depressa, concolor, cornea, pellucida, ni- 
tida, striatula; spira subplanata; anfr. 4, viz convexiusculi, cele- 
riter accrescentes, ultimus depressus; umbilicus mediocris, pervius; 
apertura perobliqua, lunato-rotundata; perist. simplex, acutum. 
Diam. maj. 4/3, min. 4, alt. 2 mill.” L. Pfeiffer. 

Skalet nafladt, plattadt, genomskinande, glänsande, 
strimmadt, gulbrunt eller hvitaktigt, bestående af 4, plat- 
tade, hastigt tilltagande vindningar. Spiran nästan platt. 
Mynningen sned, månformigt rundad. Munsömmen enkel, 
hvass. 

Skalets diameter 4?/3, höjd 2 m. m. 

Djuret gråblått. 

Af denna art anträffas två former hos oss nemligen: 

var. «. Skalet gulbrunt. 
— 2. Skalet ofärgadt, genomskinande. 
H. pura y L. Pfr. 

I Tyskland, Frankrike, Schweitz, Britannien, Sverige, 
Ryssland, m. m. är denna snäcka allmän. Äfven öfver 
hela Finland (Åland, Helsingfors—Kuusamo), anträffar 
man hvardera formerna ganska ymnigt bland fuktiga för- 
multnade löf o. d. å 

Var. 8 har till det yttre mycken likhet med H. cry- 
stallina Miller, men skiljes lätt från denna genom en 
vidare nafvel, samt färre och hastigare tilltagande vind- 
ningar. 


28 
16. Helix nitida Mäuller. 


Helix nitida Nilss. p!3<. 
— — L. Pfr. p. 94. 
—  olucida C. Pfr. I. p. 35. t. II. fig. 19. 
— -— Rossm. I. p.72. fig. 25. 


Testa globoso-depressa, aperte umbilicata, subtiliter striata, 
pellucida, nitida, fulvo-fusca; spira convexa; anfractibus 4'/2—5, 
ultimo tereti; apertura lunato-rotunda, peristomate simplici, acuto. 

Skalet tilltryckt-klotformigt, öppet nafladt, finstrim- 
madt, genomskinande, glänsande, brunt, bestående af 41/3— 
5, trinda, ej synnerligen hastigt tilltagande och till en 
konvex spira hoplindade vindningar. Sista vindningen 
trind samt slutande med en rundadt månformig, föga sned 
mynning. Munsömmen enkel, hvass. 

Skalets diam. 6, höjd 3 m. m. 

Djuret svart. 

Denna snäcka är spridd öfver hela nordliga delen 
af Europa. I Finland anträffas den ganska allmänt på 
fuktiga ställen nära vatten, bland fuktiga förmultnade löf 
0. s. v. från södra kusten ända upp till Kuusamo. 


Följande arter af detta slägte torde anträffas i Fin- 
land, ehuru vi ej ännu funnit dem, nemhgen: 


Helix bidentata Gmelin. 


”Testa obtecte perforata, turbinato globosa, cornea, pellucide 
cingulata, superne eleganter costulato-striata, multispira; anfr. 6—7 
vix convexiusculi, apertura depressa, trisinuato-lunaris; perist."subre- 
flexum, albo- vel rufo-labiatum, basi intus bidentatum, extus scerobicu- 
latum. Diam. maj. 9, min. 8'jo, alt. 6 mill.” L. Pfeiffer. 


Af W. Liljeborg funnen vid Wytegra på östra stran- 
den af Ladoga. 


| 


Helix incarnata Muller. 


”Testa perforata, depressv-globosa, leviter carinata, tenwis, 
opaca, pruwinosa, rufescens, pellucide unifasciata, minulissime granu- 
lata; anfr. 6, convexiusculi, ultimus antice deflexus; apertura lu- 
naris; perist. acutum, subreflexum, extus rufescens, intus labio incar- 
nato, marginem non attigente, munitum. Diam. maj. 16, min 14'/2, 


alt. 9'fo mill.” LE. Pfeiffer. 
Helix rotundata Muller. 


”Testa perspective umbilicata, depressa, arctispira, corneo- 
lutescens, rufo maculata, subtiliter costulato-striata; spira convexa; 
anfr. 6'fe planulati, ultimus angulatus; apertura depressa, lunaris ; 
perist. rectum, simplex, acutum. Diam. maj. 8, min. &?'/3, alt. 3 


mill.” -— LC. Pfeiffer. 
Helix crystallina Mäller. sd. 


”Testa perforata, depressa, vitrea, diaphana, glabra, nitidissi- 
ma; anfr. 4—4/0 planiusculi: apertura lunaris; perist. rectum, sim- 
plex. Diam. maj. 4, min. 3!/0, alt. 1?fa mill.” L. Pfeiffer. 

Oaktadt denna art enligt Nilsson är temmeligen 
allmän i Sverige, hafva vi ej anträffat den i Finland, 
men deremot är H. pura var. 8, hvilken till skalets klar- 
het och genomskinlighet öfverensstämmer med H. crystal- 
lina Möller, men vid närmare påseende lätt skiljes från 
densamma, mycket allmän hos oss. 


IV. Bulimus Scopoli. 
Djuret likt djuren hos slägtet Helix. 


Skalet aflångt eller kegellikt. Mynningen mera hög 
än bred. Spindeln hel (icke såsom hos Achatina afstym- 


30 


pad), vriden. Munsömmen rak eller utvidgad, ej samman- 
löpande. 

Emellan 6- och 7-hundra lefvande arter äro kända 
af detta slägte. De äro spridda öfver alla delar af jord- 
klotet, och uppnå ofta ibland tropikernas yppiga vegeta- 
tion en, i jemförelse med de flesta andra på land lef- 
vande snäckor, ofantlig storlek. "Den enda art af detta 
slägte, hvilken såsom en stor sällsynthet blifvit funnen 
hos oss, är deremot ganska liten och föga i ögonen fal- 
lande. I fossilt tillstånd anträffar man detta slägte i de 
tertiära sötvattens aflagringarne, samt äfven här blott med 
ett ringa antal arter. 


1. Bulimus obscurus Muller. 


Bulimus obscurus Nilss. p. 56. 
— — CC: PfF- IT: p.-d2.160: JIE Aiga. 
— Rossm. VI. p. 46. fig. 387. 
Y Gå L. Pfr. p. 124. 


Testa oblongo-ovata, fusca, pellucida, striatula; anfractibus 
6—7, convexis; aperlura ovata; peristomate subreflexo. 

Skalet ovalt, aflångt, bukigt, försedt med nafvelfåra, 
svagt glänsande och strimmadt, genomskinande, brunt, be- 
stående af 6—7 konvexa vindningar, af hvilka den sista 
upptager nära 13 af skalets längd. Mynningen aflångt 
rundad, upptill snedt utskuren af näst sista vindningen, 
omgifven af en vidgad, tunn, hvit, något tillbakaviken 
munsöm. 

Skalets längd 10, diam. 4 m. m. 

Djuret ofvanpå gråbrunt, undertill hvitaktigt. 

Några få exemplar af denna snäcka finnas förvara- 
de i W. Nylanders samling och hafva troligen blifvit tag- 
na i sydöstra Karelen. För öfrigt har den ej blifvit an- 


51 


träffad hos oss, men deremot uppgifves den för de fle- 
sta länder i mellersta och norra Europa. Den skall vi- 
stas vid gamla mossbelupna murar, under affallna löf, på 
trädstammar och blad, m. m. 


V. ”"Achatina Laåmarck. 


Djuret såsom hos föregående slägte. 

Skalet äfvenledes likt det hos Bulimus, men skiljer 
sig från detsamma genom en inåt vriden, emot basen af- 
stympad spindel. 

De snäckor, hvilka höra till detta slägte, äro till sin 
gestalt mycket lika slägtet Bulimus, så att man, vid min- 
dre typiskt utbildade former, ofta blott med svårighet kan 
afgöra, till hvilkendera de böra föras. De äro ganska 
talrika (L. Pfeiffer upptager i sin monografi 157 species), 
spridda öfver nästan alla trakter af jordklotet, samt gifva 
sina samslägtingar al genus Bulimus ingalunda efter i 
storlek, ehuru de i vårt kalla land blott representeras 
af en enda, ytterst liten och bräcklig art. Närmare 20 
fossila Achatina-arter hafva blifvit funna, nästan alla i de 
undre och mellersta molass-aflagringarne. 


Achatina lubrica Mäller. 


Achatina lubrica Rossm. I. p. 88. fig. 43- 
-— — EVPfr. pla. 
Bulimus lubricus C. Pfr. I. p.50.t. III. fig.7. 
2 — Nilss. p 37. 
Testa ovato-oblonga, glabra, nitidissima, pellucida, fulvo-fusca ; 
anfractibus sex, convexis; apertura ovata, superne angulata; peri- 
stomate recto, subincrassato. 


Skalet aflångt ovalt, utan något spår till nafvelfåra, 


32 


glänsande, glatt, genomskinligt, gulbrunt. Vindningarne 
sex, något konvexa, den sista upptagande öfver 13 af 
skalets längd. Mynningen oval, upptill vinklad. Mun- 
sömmen rak, på inre sidan merendels försedd med en 
brunaktig, tunn valk. 

Skalets längd G!/3, diam. 2!2 m. m. 

Djuret gråsvart med mörkare hufvud, hals och tref- 
vare, samt ljusare sidor. 

Ach. lubrica är ganska allmän öfver hela Europa, 
samt förekommer äfven i norra Amerika. Under affallna 
löf, stenar, bland mossa o. s. v. anträffar man den ym- 
nigt från södra kusten af Finland ända upp till Kuu- 
samo. 

Följande art torde äfven möjligen finnas hos oss: 


Achatina acicula Muller. 


”Testa fusiformi-cylindracea, acicularis, apice attenuata, ob- 
tusa, hyalina, polita, albida; sutura anguste marginata; anfr. 6—7 
plani, ultimus Is longitudinis aequans; cohwmella arcuata, basi an- 
guste et abrupte truncata; apertura angusta, lanceolata; perist. sum- 
plex, rectum, acutum. Long. 4/3, diam. 1'fa null. Ap. 2 mill. 
longa, fa lata”. LL. Pfeiffer. 

Den skall lefva djupt (143 fot) under jorden vid 
trädrötter och stenar, isynnerhet i närheten af vatten. 


VI. Clausilia Draparnaud. + 


Djuret likt det hos slägtet Helix, spensligt samt då 
det dragit sig tillsammans fullkomligt inneslutet i skalet. 
Trelvarne 4; de öfre längre försedde med ögon i spet- 


sen, de undre mycket korta. 


I » 4 / fd AA 
| f JF sh Fal Jago / 
KH & fd ' ' , NN j Ä & | Höra s J 
| b / 


S 33 


Skalet spolformigt, vanligen venstervridet och i inre 
delen af mynningen försedt med en egendomlig hornar- 
tad skifva (clausilium "), tjenande att, då djuret dragit 
sig in 1 skalet, i det inre af första vindningen tillsluta 
detsamma. Mynningen merendels elliptisk och försedd 
med tvenne vid spindeln fästade lameller. 

Dessa snäckor lefva förnämligast uti springor och 
klyftor på berg, stenrös, murar, m. m. och anträffas ofta 
i stor ymnighet såväl till arter som exemplar på ett ställe, 
då de deremot tyckas saknas på ett annat närbeläget. 
Pfeiffer beskrifver i sin Monographia Heliceorum öfver 
tvåhundra arter, hvilka till större delen härstamma från 
de bergiga delarne af södra och mellersta Europa. Om- 
kring 20 fossila arter, alla förekommande i molassforma- 
tion, äro kända af detta slägte. 


1. Clausilia laminata Montagu. 


Clausilia laminata L. Pfr. II. p. 397. 
— bidens Nilss. p- 43. 
— — C-Pfro rp a60C CE TIL fig 25e 
- -— Rossm. I. p. 76. fig. 29. 


Testa, fusiformis, laevis, nitida, pellucida; apertura ovali, py- 
riformi; columella bilamellata, lamella superiore parva, inferiore 
valida; plicis palatalibus 4, quarum prima et tertia longiores, ce- 
terae exiquae; lunella nulla; peristomate albo, connexo, limbato. 


Skalet spolformigt, brunt, glatt eller ytterst fint tvär- 
strimmadt. Vindningarne 10—11, föga konvexa, den si- 


") För att kunna se denna skifva (clausilium), hvilken gifvit anledning 
till slägtets namn och på sätt och vis karakteriserar detsamma, bör 
man afbryta skalet nära mynningen och utdraga djuret. Man ser 
då den böjda hornartade skifvan i bottnet på första vindningen. 


3 


Je 


34 


sta nedtill tydligare tvärstrimmad. Spiran tornlik, trubb- 
spetsad. Mynningen päronformig. Den öfre spindella- 
mellen liten, den nedre ganska stor och nedtill döljande 
spindelvecket. Gommen försedd med 4 veck, af hvilka 
det första och tredje äro ganska långa, det andra kort 
men dock tydligt, det fjerde beläget i mynningens botten, 
ofta omärkligt. Munsömmen sammanlöpande, tillbakavi- 
ken och hvitkantad. Clausiliet bildande en mjölkhvit på 
ena sidan urholkad, på den andra konvex, något vriden 
skifva, hvilken i öfre ändan är tillspetsad, i nedre afrun- 
. dad och försedd med en djup, emot tredje gomvecket 
svarande inskärning. 

Skalets längd 16, diameter 4 m. m. 

Djuret ljusgråbrunt med öfra delen af nacken, huf- 
vudet och trefvarne svarta. 

Denna clausilia-art lefver i de flesta trakter af Eu- 
ropa. Äfven i södra delen af Finland förekommer den 
här och der ganska allmänt under affallna löf, stenar, 
förmultnad bark o. s. v. I medlersta och nordliga de- 
len af landet tyckes den deremot saknas. 


2. Clausilia plicatula Draparnaud. 


Clausilia plicatula Nilss. p. 45. 

- — C. Pfr. I. p.64. t. III, fig. 31. 

— — Rossm. I. p.79. fig. 32. 

— — KSP fr: Rp ASA 

Testa fusiformis, costulato-striata, rufo-fusca, opaca; aper- 

tura rotundata, superne sinu aucta; columella bilamellata, lamella 
superiore valida ad marginem extensa, inferiore truncata, ramo- 
sa; spatim interlamellare obsolete-multiplicata. 


Skalet spolformigt, rödbrunt, fätty våjupt tvärstrim- 
madt. Vindningarne 10—213, plattade. Spiran konisk. 


30 


Mynningen rund eller något oval och upptill försedd med 
en halfrund urnupning. Den öfre spindellamellen ganska 
stor, tilltryckt och nående sjelfva kanten af mynningen, 
den nedre upptill försvinnande, tjock och grenad. Rum- 
met emellan dessa begge lameller besatt med två eller 
tre mindre, ofta otydliga veck. Spindelvecket skönjbart 
bakom den nedre spindellamellen. Af gomvecken före- 
finnes blott det öfre. Gommen vid munsömmen försedd 
med en hvitaktig tvärvalk. Munsömmen sammanhängan- 
de, starkt tillbakaviken, hvit.  Clausiliet mjölkfärgadt, å 
ena kanten tilltjocknadt, brunviolett, vridet, baktill starkt 
utdraget samt framtill afrundadt (ej urnupet). 

Skalets längd 2310, diameter 3 m. m. 

Djuret grått, med undre delen ljusare, halsen, huf- 
vudet och trefvarne nästan svarta. 


Äfven detta species förekommer i större delen af 


Europa. I södra delen af Finland tyckes den vara mera 
sällsynt. Den har blifvit tagen tillsammans med andra 
arter af detta slägte under stenar, affallna löf o. s. v. af 
oss vid Frugård och Stansvik (nära Helsingfors) af J.J. 
Chydenius vid Nordsjö i Helsinge, och af J. H. E. 
Nervander vid Nevas kalkbrott i Sibbo. 

Anm. Från Frugård ega vi en utmärkt varietet af 
denna art. Den har nemligen mynningen alldeles såsom 
den är hos CI. nigricans, d. v. s. det nedre spindelvec- 
ket klufvet och gomvecken tvenne, men öfverensstämmer 
föröfrigt med CI. plicatula, ehuru den är mindre. Längd 
11 och diameter 2/3 m. m. 


36 


3. Clausilia nigricans Pulteney. 


Clausilia nigricans L. Pfr, II. p. 476. 
— rugosa Nilss. p. 46. 
— C. Pfr. I; p.63, t. III, fig. 30. 
— obtusa Rossm, VII. p.19. fig. 482. 


Testa fusiformis, subtiliter striata, fusco brunnea, solida; a- 
pertura pyriformi; columella bilamellata, lamelta superiori margi- 
nali, inferiore intus ramosa; plicis palatalibus duobus; lunella di- 
stincta. 

Skalet 'spolformigt tvärstrimmadt, brunt. Vindnin- 
garne 10—11, något platta. Spiran spetsig och små- 
ningom utdragen. Mynningen päronformig, mer eller min- 
dre aflång, försedd med tvenne spindellameller, af hvilka 
den öfre når sjelfva kanten, den nedre är upptill försvin- 
nande och nedtill tvågrenad (den ena grenen stundom o- 
tydlig). Rummet emellan de begge spindellamellerna är 
stundom svagt veckadt. Gomvecken 2, parallela med hvar- 
andra och sömmen. Spindelvecket framstående bakom 
spindellamellen. Månvecket tydligt. Munsömmen -sam- 
manhängande, hvit, tillbakaviken. Clausilhiet alldeles af 
samma form som hos föregående art. 

Skalets längd 11, diameter 2!/3 m. m. 

Djuret mörkgrått, på öfre delen svart. 

Denna är utan tvifvel den hos oss allmännast före- 
kommande art af detta slägte, ty den finnes öfverallt i 
södra Finland (Åland, Ingo, Wichtis, Mäntsälä, Wiborg) 
på enahanda lokaler som de föregående arterna af detta 
slägte. I det öfriga Europa är den äfven allmän. 


VI. Balea Prideaux. 


Pupa Nilsson o. a. förf. 
Djuret liknande det hos slägtet Clausilia. 


37 


Skalet spolformigt, med många vindningar. Mynnin- 
gen halft-oval eller nästan päronformig. Munsömmen ut- 
bredd; dess kanter olika; på valken, som förenar myn- 
ningens kanter, höjer sig vid yttre vinkeln en vecklik 
tand. 

Balea bildar en öfvergång från Pupa till Clausilia, 
med hvilket sednare slägte det till skalets byggnad för- 
öfrigt alldeles öfverensstämmer, med undantag deraf att 
snäckan saknar clausilium. IL. Pfeiffer upptager sju arter 
Balea, af hvilka tvänne äro Skandinaviska. Blott en enda, 
i de aldra yngsta sedimentära aflagringarne förekomman- 
de, fossil art är bekant af detta slägte. 


1. Balea perversa Linné. 


Turbo perversus Lin. F.S.p. 525 n. 2172. 
Pupa fragilis Nilss. p. 48. 

-— — SER GR AS KG DDR RUSSIA | fö DS 
Clausilia fragilis C. Pfr. III. p. 62. 
Balea fragilis Rossm. X, p. 24. f. 636, 

— -— EE. Pr, proc. 

”Testa sinistrorsa, rimata, fustformi-turrita, tenera, subtilis- 
sime costulato-striata, sericina, olivaceo-cornea; spira turrita, apice 
acutiuscula ; anfr. 9 convexiusculi, ultimus basi rotundatus; aper- 
tura rotundato-pyriformis; columella simplex: perist. simplex, bre- 
vissime expansum, marginibus callo tenui, juxta insertionem labri 
lamellam parvam emittente junctis, sinistro superne sinuosa. Long. 
9!0, diam. 2/3 mill. Ap. 2"/3 mill. longa, 1/3 lata”. L. Pfeiffer. 


Skalet venstervridet, med tydlig nafvelstrimma, torn- 
likt, tunnt, genomskinande, på tvären vackert ribbigt-fåradt, 
silkesglänsande, hornfärgadt eller grönaktigt-hvitt. Spiran 
tornlik, något spetsig. Vindningarna 9, något hvälfda, 
den sista mot basen afrundad. Mynningen rundadt-päron- 
formig. Munsömmen enkel, vid nafveln utviken, kanter- 


38 


na förenade med en tunn valk, på hvars venstra del man 
på fullt utbildade exemplar bemärker en uppsvällning lik- 
nande ett veck eller tand. 

Denna snäcka kan lätt, isynnerhet i mindre utbildadt 
skick, tagas för en ofullständig Clausilia; men skiljer sig 
redan vid första påseende från våra clausilia arter genom 
sin ljusare, smutsigt hvitgröna färg och tunna, genom- 
skinliga skal. 

I bergiga trakter, på fuktiga mossbelupna klippor 
och träd, vid murar och under stenar finnes denna art 
spridd öfver hela Europa från Sicilien och Italien till 
Britannien och Skandinavien. Hos oss är den tagen en- 
dast på Åland (vid Kastelholms ruiner) och af J. J. Chy- 
denius vid Nordsjö i Helsinge socken. De Åländska e- 
xemplaren äro något glattare än normalt, deras längd 7!/2 
m. m. 


VII Pupa Draparnaud. 


Djuret litet och, då det drar sig tillsammans, full- 
komligt omslutet af skalet. De nedre trefvarne mycket 
små, nästan omärkliga; de öfre längre, 1 spetsen försed- 
da med ögon. 

Skalet äggformigt eller cylindriskt, med sista vind- 
ningen föga större än den närmast föregående; trångt 
nafladt. Mynningen med eller utan tänder, halfrund. Mun- 
sömmen rak eller tillbakaviken; dess kanter icke samman- 
löpande men förenade med en hvitaktig emalj. 

De snäckor, hvilka höra till detta slägte, finnas sprid- 
da öfver hela jordklotet och vistas företrädesvis i bergiga 
trakter bland affallna löf, på mossa, under stenar, för- 
multnande träd, bark o. s. v., men äro ofta för sin li- 


39 


tenhet rätt svåra att upptäcka. Storleken och färgen är 
mycket olika i skilda klimater; ty då representanterna 
af detta slägte hos oss blott uppnå en längd af 2 till 3 
millimeter, finnas inom tropikerna arter ända till 44 m. m. 
långa. Skalet är hos de nordiska formerna brunt, då det 
deremot uti andra zoner ofta prålar med ganska lysande 
färger. Uti sin ”Monographia Heliceorum viventium” be- 
skrifver L. Pfeiffer 156 skilda till detta slägte hörande 
species. Liksom de flesta andra slägten af ordningen 
Pulmonata, träffar man detta fossilt, först i tertiära aflag- 
ringar, från hvilka nära 50 arter äro kända. 

Några författare hafva efter Miller delat detta slägte 
med afseende på de nedre trefvarnes längd uti tvänne, 
nemligen: «) Pupa med ganska korta och £) Vertigo 
med nästan omärkliga nedre trefvare. 


«i Pupa. 
I. Pupa muscorum Linné. 


Turtbo muscorum Lin, F.S., p. 525, 
Pupa maärginata CIPfe Ip SI CE fi. 25, 24, 
— Muscorum Nilss, p. 49. i 
SER 4 C. Pfr. I. p.57.t. 3. f.17,18. III, p. 61. 
— — ROsSsm Ip. Sö. I NOZ. Vi laser 
— — L. Pfr, p. 311, 
= bid entata 0 Pfr: IP, ön fs2122, 
= Ten dentata CC bf Ip TSAR 20. 
Testa ovato-cylindrica, apice obtusa, dextrorsa, lutescente- 
brunnea, levissime striata ; apertura edentula vel dente (raro 2) 
parvo, obtuso munita; peristomate reflexo, extus callo albo cincto. 


Skalet äggrundt, cylindriskt, i spetsen trubbigt och 
afrundadt, mycket trångt nafladt, högervridet, brunt, svagt 
strimmadt. Vindningarne 6—7!/3, afrundade; den sista 
upptagande ungefär !/3 af hela skalets längd. Mynningen 


40 


nästan halfrund, vid yttre kanten otydligt vinklad, otan- 
dad eller försedd med en (sällan två) obetydlig, vid spin- 
deln fästad tand; på yttre sidan, bakom munsömmen går 
ett gulhvitt tvärband öfver sista vindningen. Munsömmen 
något tillbakaviken, hvitaktigt kantad. Djuret grått, med 
öfre delen, hufvud och trefvare svartaktiga. 

Pupa muscorum anses för en af Europas allmänna- 
ste Pupaarter. I Finland är den hittills anträffad på få 
ställen, men i synnerlig ymnighet under stenar vid kalk- 
brott, såsom vid Nevas (Sibbo), i Pargas, dessutom vid 
Frugård och uti Karelen (Ruskiala). 

B. Vertigo. 


2. Pupa edentula Draparnaud. 


Vertigo edentula C. Pfr. III. p. 42. t.7. f. 28, 29. 
— — Rossm. X. p. 28. f. 646. 
Pupa = L. Pfr. p. 305. 


Testa cylindrico-attenuata, obtusa, fusco-lutescens, nitidula, 
leevis, dextrorsa, subumbilicata; anfr. 5—6, convexiusculis; ultimo 
inflato, ad aperturam productiusculo, Ya longitudinis equante; aper- 
tura semiovali, edentula; peristomate recto, acuto, simplici. 

Skalet afsmalnande cylindriskt, trubbigt, brungult, 
något glänsande, glatt, högervridet, svagt nafiadt. Vind- 
ningarne 5 eller 6, något konvexa; den sista obetydligt 
vidgad och litet utskjutande vid mynningen, utgörande 
ungefär !/, af skalets hela längd. Mynningen halft-oval. 
Munsömmen rak, skarp. 

Längd 213, bredd 1!3 m. m. (Finska exempl.). 
Enligt L. Pfr. längd 23/4, bredd 1!/3 m. m. 

Djuret gråaktigt, ofvantill svart. 

Denna art kan lätt af nybegynnare anses för unga 
individer af föregående, men skiljer sig från densamma, 


41 


genom smalare, mot spetsen afsmalnande, ljusare och me- 
ra glänsande skal; sista vindningen är märkbart uppblåst 
samt saknar något tvärband vid mynningen. 

Pupa edentula förekommer uti Tyskland, Schweitz, 
Frankrike, Sverige och enligt Boheman (uti Svenska Ve- 
tenskapsakademins öfversigt för 1844) uti Luleå Lapp- 
mark. I Finland hafva vi tagit den under förmultnande 
löf uti Ingo skärgård, samt vid Stansvik nära Helsing- 
fors. 


3. Pupa antivertigo Draparnaud. 


Pupa antivertigo Nilss. p. 52. 
— — EF: Pfe: CIRRpSON. 

Wentigo, semwdentata CC.Pfr. I Pp. Mad. AD, 44, 
— septemdentata Rossm. X. p. 28. f. 647. 


Testa dextrorsa, ovata, fuscobrunnea, laevis, nitida; apertura 
eordata, septemdentata; dentibus collumellaribus 3, parietalibus 2, 
palatalibus 2 (4); margine exteriori medio impressa. 

Skalet högervridet, mycket trångt nafladt, äggformigt, 
något uppblåst, mot spetsen trubbigt, glatt, glänsande. 
Vindningarne 5, plattadt-konvexa; den sista upptagande 
Y3 af skalets längd och föga större, men mera hvälfd än 
den nästföregående. Mynningen snedt-hjertformig, försedd 
med 7 (eller 9) tänder, af hvilka 3 äro fästade vid spin- 
deln, 2 vid hvälfningen af sista vindningen, 2 (eller 4) 
i gommen; af dessa sistnämnda är den ena belägen på 
inböjningen af mynningens yttre kant. Förutom dessa 
tänder finnas ofta ännu 2, mycket små, emellan den yttre 
gomtanden och slutet af yttre kanten. Munsömmen hvit- 
aktig, något tillbakaviken. 

Skalets längd 2/4, bredd 143 m. m. 


42 


- 


Djuret grått, med trefvarne och öfre delen af halsen 
svarta (Nilss.). 

I mellersta och nordliga Europa skall denna art ej 
vara sällsynt. Den lefver på fuktiga och tidtals öfver- 
svämmade ställen, bland affallna löf, på förmultnande träd, 
under stenar o. s. v. Hos oss är den hittills ej funnen 
annorstädes än på Åland (uti ett uttorkat dike vid Yt- 
terby). 


4. Pupa pygmaea Draparnaud. 


Pupa pygmaea Nilss. p. ds. 
— -- E-Pfr. ILlpis62, 

Vertigo pygmaea C. Pfr. I. p.72,.t.3.f. 47,48. 
2 — Rossm, X. p. 29. ; 648. 


Testa dextrorsa, cylindraceo-ovata, fulvo-cornea, levissime stria- 
ta, nitida; apertura semiovata, 5-dentata; dentibus columellaribus 
2, parietalibus 1, palatalibus 2, margine exteriore medio impres- 
siuscula. 

Skalet högervridet, ovalt-cylindriskt, brungult, tunnt, 
genomskinande, glänsande, glatt eller otydligt strimmadt. 
Vindningarne 5, konvexa; den sista upptagande ungefär 
13 af skalets längd, föga större än den nästföregående. 
Mynningen halfrund, 4—5 tandad, af hvilka tänder tvänne 
(den ena af dem högst obetydlig) äro belägna på spin- 
deln, 2 på hvälfningen af sista vindningen och en i go- 
men. Munsömmen hvitaktig, tillbakaviken, vid yttre kan- 
tens midt föga intryckt. HNalike last” & Er dam & mio. 

Bland fuktig mossa och förmultnande löf vind 
denna snäcka öfver hela Europa, från Sicilien tillochmed 
Brittannien och Skandinavien. I vårt land har den spar- 
samt bhfvit funnen af oss uti Raseborgs ruiner, Ingo soc- 


43 


kens skärgård, samt af J. J. Chydenius vid Nordsjö i Hel- 
singe. 


9. Pupa substriata Jeffreys. 


Pupa (Alaea) substriata L. Pfr. II, p. 363. 

”Testa dextrorsa, subperforata, breviter ovata, striata, sub- 
opaca, flavido fusca; spira subconica, obtusiusculf; anfr. 4'/0 con- 
vexiusculi,” ultimus basi vix compressus; apertura oblique-subpyri- 
formis, 6-dentata: dentibus 2 pariegtalibus, 2 columellaribus, 2 
palatalibus, pliceformibus; perist. expansiusculum, margine dextro 
sinuoso, supra medium extus impresso. Long. 2, diam. 1'/3 mill. 
Åp. ?/5 mill. longa”. L. Pfeiffer. 

Skalet högervridet, ovalt-cylindriskt, gulbrunt, föga 
glänsande, tydligt och regelmässigt strimmadt. Vindnin- 
garne 4!/3—5, hvälfda; den sista nästan lika stor med 
den närmast föregående, utgörande 3 af hela skalet, 
glattare än de öfriga. Mynningen oval eller något pä- 
ronformigz, 6-tandad; med tvänne tänder fästade vid spin- 
deln, 2 vid sista vindningens hvälfning och 2 vid gom- 
men. Munsömmen något utbredd, på högra sidan, ofvan 
midten grundt intryckt. Exemplaren från Finland ha i 
längd 2, i diameter 1!/5 millimeter. 

Pupa substriata står mycket nära följande art, men 
skiljer sig från densamma förnämligast derigenom, att den 
är högervriden och, skarpare strimmad. 

Denna lilla och vackra snäcka torde ej vara särde- 
les sällsynt uti södra Finland; ty vi hafva tagit den un- 
der förmultnande löf flerestädes uti Ingo skärgård (Kobb- 
holm, Bäijarholm), vid Stansvik nära Helsingfors samt 
J. J. Chydenius på Nordsjö i Helsinge. I England, Bä- 
jern och Sverige förekommer den äfven. 


44 


Vv 6. Pupa pusilla Muller. 


Vertigo pusilla ”C. Pfriskp. 72. t. 3. [. 40, 40. 
— — Rossm. X. p. 29. f. 649. 
Pupa vertigo Nilss. p. 53. 
— pusilla L. Pfr. II. p. 364. 

Testa sinistrorsa, cylindrico-ovalis, fulva, leviter striatula, ni- 
tida; apertura subcordata, 6 (7) dentata, dentibus columellaribus 2, 
parietalibus 2 (vel 3), palatalibus 2; peristomate tenue,expanso. 

Skalet vensteryridet; ovalt-cylindriskt, fint-strimmadt, 
genomskinande, gulbrunt, glänsande. Vindningarne 5— 
51/3, hvällda, skiljda af en temmeligen djup söm; den 
sista är föga större än den nästföregående och upptager 
13 af skalets längd. Mynningen oval eller genom högra 
sidans intryckning något hjertlik, försedd med 6 eller 7 
tänder, af hvilka 2 äro lamellformiga och fästade på spin- 
deln, 2 eller ibland 3 på hvälfningen af sista vindningen, 
samt 2 i gommen. Munsömmen tunn, något utbredd, 
hvitaktig. 

Skalets längd 2, bredd 1 millimeter. 

Djuret hvitgrått; trefvarena och öfra delen af krop- 
pen vackert gråblå. 

Denna art förekommer uti nordliga och medlersta 
Europas fleste länder. I dälder och lummiga skogar, 
bland mossa på stenar och träd, under affallna löf, bar- 
ken på förmultnande stubbar och under stenar finner man 
denna lilla snäcka temmeligen talrikt åtminstone i södra 
delen af Finland, så att den hos oss kan anses för den 
allmännaste af hela slägtet. Vi hafva tagit den vid Hel- 
singfors, 1 Ingo, Mäntsälä och J.J. ar MÄN vid Nord- 
sjö i Helsinge. 

Utom här anförda arter, torde äfven i Finland före- 


45 


komma Pupa umbilicata Drap. och minutissima Hartm., 
hvarföre vi här upptaga L. Pfeiffers beskrifningar af dem: 


Pupa umbilicata Draparnaud. 


”Testa dextrorsa, perforata cylindrico-oblonga, glabra, nitida, 
diaphana, fulvo-cornea; spira oblonga, apice obtusiuscula; anfr. 7 


Or 


convexiusculi, ultimus "fs longitudinis subequans, basi COMpPressus, 
excavationem infundibuliformem formans; apertura oblique semi- 
ovalis; plica angularis 1, parvula, interdum obsoleta; perist. expan- 
sum, albo-labiatum. Long. 4, diam. 2 mill. Ap. 19/a mill. longa”. 


Pupa minutissima Hartman. 


”Testa dextrorsa, profunde rimata, cylindrica, obtusa, elegan- 
ter et confertim striata, tenwis, pellucida, cornea; anfr. 5—06 con- 
vexi, ultimus !/3 longitudimis fere equans; apertura oblongo-subcir- 
cularis, edentula; perist. reflexiusculum, margine dextro superne ar- 
cuato. Long. 2, diam. ”/3 mill. Ap. fere ”/3 mill. longa”. 


Fam. dl Auriculacealy. 


Foten blott framtill sammanvext med den spiralvrid- 
na och af ett skal täckta kroppen. Trefvarne blott tven- 
ne. Ögonen belägna vid trefvarnes bas. 


Gen. I. Auricula Draparnaud. 


Djuret med tvenne trubbiga trefvare. Ögonen fä- 
stade vid trefvarnes bas (Nilss). 

Skalet högervridet, aflångt-ovalt. Mynningen mera 
lång än bred, försedd med tänder eller veck. Munsöm- 
men tjock, uppsvälld, tillbakaviken. 


46 


De få arter af detta slägte hvilka blitvit anträffade 
i Europa äro alla ganska små; de deremot, hvilka här- 
stamma från mera tropiska nejder, blifva ganska stora 
och tjockskaliga. Vanligen lefva de på mycket fuktiga 
ställen nära sjelfva vattenbrynet. Redan i neocomien for- 
mation har man påträffat skal, hvilka anses tillhöra detta 
slägte, men i större mängd uppträder det först i tertiära 
sötvattensbildningar. 


1. Auricula minima Muller. 


Auricula minima Nilss. p. sö. 
Carychium minimum C. Pfr. I. p- 69. t. III. fig. 40, 41. 


Testa ovato-oblonga, alba, pellucida, nitida; apertura oblique- 
ovata, tridentata; perist. crasso, reflexo. 

Skalet ovalt-aflångt, hvitt, genomskinande, glänsan- 
de. Vindningarne 5—5!/3, något konvexa; den sista 
upptager !3 af skalets längd. Mynningen snedt-elliptisk, 
upptill något afsmalnande, beväpnad med tre tänder, af- 
hvilka en är vecklik och fästad vid spindeln, en vid hvälf- 
ningen af sista vindningen och en vid yttre kanten af 
densamma. Munsömmen tillbakaviken, uppsvälld. 

Skalets längd 2!/3, diameter 1 m. m. 

Djuret hvitt med svarta ögon. 

Denna lilla och vackra snäcka anträffas ganska all- 
mänt i Sverige, Norge, Tyskland, Liffland o. s. v. Oak- 
tadt flitigt efterletande, hafva vi dock ej kunnat upptäcka 
den i Finland på något annat ställe än vid Kalkkisaari 
kalkgropar på Frugårds ägor i Mäntsälä socken, hvarest 
den förekommer ganska ymnigt tillsammans med Helix 
pygmaea, costata och fulva, Achatina lubrica, m. m., dels 
under fuktiga, affallna löf, dels krypande på sjelfva den 
af förmultnade vexter betäckta kalkväggen. 


47 


Å 
Fam. IV. LymnZacea. 


Djuret täckt af ett spiralvridet eller platt skal, hvil- 
ket ej tillslutes med något lock. Trefvarne tvenne, borst- 
formiga eller nedtill breda och upptill spetsiga. Ögonen 
belägna på inre sidan af trefvarnes bas. Alla till denna 
familj hörande arter uppehålla sig 1 vattnet. 


Gen. I. Physa Draparnaud. 


Djuret med borstlika trefvare. Ögonen belägna på 
främre sidan af deras bas. Foten temmeligen lång, fram- 
till afrundad, baktill lancettformigt spetsad. Manteln, då 
djuret sträckt sig fram ur skalet, stundom tillbakaslage 
öfver detsamma och i kanten fransad eller fingerdeldt. 
Seglet som framtill betäcker munnen tvådeldt. 

Skalet ovalt eller aflångt,. mycket tunnt, utan naf- 
vel eller nafvelstrimma. Mynningen långsträckt, upptill 
sammantryckt. Spindeln vriden. Omkring 20 lefvande 
arter af detta slägte äro hittills kända, hvilka finnas för- 
delade på alla verldsdelar. — I fossilt tillstånd äro äf- 
ven åtskilliga i tertiära aflagringarne förekommande spe- 
cies bekanta. 


1. Physa fontinalis Linné. 


Bulla fontinalis Lin. F.S. p. 3523. 
Physa — Nilss. p. 56. 
= =P CIPIKI pA T. IV: fUORkee: 
Testa ovata, leviter striatula, nitida, pellucida, lutescente cor- 
nea; spira brevissima, obtusa; anfr. 4, ultimo amplo; apertura ob- 
longa, superne acutata, fa longitudinis teste subequante; peristo- 
mate acuto. 


svd 


é Skalet trubbadt ” äggförmigt, lätt strimmigt, glän- 
sande, genomskinligt, gulaktigt, ibland något stötande i 
brunt. - Spiran ytterst kort, trubbig. Vindningarne 4, af 
hvilka den sista är utomordentligt vidgad. Mynningen 
aflång, upptill spetsigt vinklad, upptagande närmare 5/4 af 
hela skalets längd. Munsömmen skarp, mot spindeln o- 
betydligt tillbakaviken. 

Skalets längd 6—58, diameter 4—4!/3 m. m. 

Djuret gråblått eller gult. Trefvarne, hufvudet och 
foten ljusgråa, den delen af manteln, som ligger inneslu- 
ten af skalet, gråsvart, med gula fläckar. 

Physa fontinalis är temmeligen allmän, åtminstone i 
södra delen af landet. Vi hafva erhållit den ifrån Åland, 
«Pojo och Ingo skärgård, Laha fors 1 Borgnäs, Helsing- 
fors (Holmberg), Borgå å, Wichtis (Åberg). Såsom ett 
bevis på huru föga marin mollusk-faunan vid våra kuster 
är, förtjenar omnämnas, att Physa fontinalis lefde tillsam- 
man med Limnaeus baltfcus, peraeger, minutus och stag- 
nalis på de yttre klipporna vid sjelfva hafsbandet i Ingo 
socken (t. ex. vid Halsholms-sundet). I de flesta af Eu- 
ropas länder torde denna snäcka äfven anträffas. Den 
vistas på stenar och växter 1 diken och åar. 


2. Physa hypnorum Linné. 


Bulla hypnorum Lin. F.S. p.522. 
Physa CP: Sp St: KV. Rae. 
-— — Nilss. p.- 57. 

Testa elongato-ovata, fusiformis, fusco-fulva, diaphana, niti- 
dissima; anfr. 5—6, ultimo ceteris multo majori; spira acuta; a- 
pertura ovali, acuta; peristomate simplici. 

Skalet aflångt-ovalt, spolformigt, smutsgult, mycket 
glänsande. Vindningarne 5—6, den sista mycket större 


49 


än de öfriga tillsammans. Spiran spetsig. Mynningen smalt 
aflång, upptill spetsigt vinklad. Munsömmen skarp, mot 
spindeln något tillbakaviken. 

Skalets längd 8, diameter 41/3 m. m. 

Djuret svart eller gråaktigt, med gråa trefvare. Man- 
teln enkel, utan någon framskjutande flik. 

Denna art tyckes hos oss vara ganska sällsynt; hit- 
tills är den tagen endast på Åland, der den fanns flere- 
städes i diken, smärre bäckar eHer kärrpölar. Enligt 
Middendorff går denna, i mellersta och nordliga Europa 
allmänna snäcka, i Sibirien upp till Taimur-landet, vid 73 Y2? 
nordlig bredd, hvarest sommaren räcker blott 6 veckor. 


I. Amphipeplea Nilsson. 


Djuret tjockt och kort. Munseglet framtill afrun- 
dadt. De tvenne trefvarne korta, triangulära, något sam- 
mantryckta. Foten oval, långsträckt, baktill rundad. Man- 
teln mycket vid, omslutande skalet (Nilss.). 

Skalet äggformigt, utan mnafvel, ytterst tunnt och 
bräckligt.  Spiran tillplattad, knappast utstående. Myn- 
ningen vid. 

Till skalets form öfverensstämmer detta slägte, af 
hvilket blott två lefvande och inga fossila arter äro be- 
kanta, med slägtet Lymnaeus, men är deremot mycket 
skiljdt från detsamma genom munseglets och mantelns 
beskaffenhet. 


1. Amphipeplea glutinosa Muller. 


Amphipeplea glutinosa Nilss. p.58. 
2 — Rossm. I. p. 93. fig. 48. 
Testa ovata, ampullacea, nitidissima, diaphana, pallide lute- 


4 


320 


scens; spira parva, parum prominula, anfr. 3: apertura ovata, 
ampla; columella plica absoleta, arcte compressa. 

Skalet ovalt, blåsformigt, ytterst tunnt och bräckligt, 
nästan veckigt strimmadt, starkt glänsande blek-gulbrunt. 
Vindningarne 3, hastigt tilltagande. Spiran föga utskjutan- 
de, tillplattad. Mynningen oval, omgifven af en enkel, 
hvass munsöm. Spindeln vriden. Någon nafvelstrimma fin- 
nes ej, emedan munsömmen ligger tätt till spindelranden. 

Skalets längd 10, diameter 8 m. m. Mynningens 
längd 9, bredd 7 m. m. 

Djuret slemmigt, kort, tjockt, mörk-olivgrönt, be- 
strödt med gula punkter, undertill ljust. Manteln tjock, 
helt och hållet viken öfver skalets konvexitet, så att den 
alldeles omsluter densamma och snäckan har utseende af 
en slemkula. Stundom, isynnerhet då man tager den ur 
vattnet, drager den manteln tillsammans, och skalets blan- 
ka glänsande yta blottas (Nilsson). 

Från Lymnaeus-arter, hvilka den ofta till skalets 
form är ganska lik, skiljer sig Amphipeplea glutinosa ge- 
nom en större tunnhet och glans. 

Denna intressanta snäcka tyckes ej vara särdeles 
sällsynt uti våra insjöar. Vi hafva den från Samen, Wi- 
borg (Holmberg) och uti A. v. Nordmanns samling, af 
Finska conchylier finnes den äfven, ehuru utan närmare 
angifven fyndort. Exemplaren från Wiborg hafva följan- 
de dimensioner: längd 6, diameter 41/3; mynningens 
längd 5, bredd 3!/3; von Nordmanns deremot 11 m. m. 
i längd. 

HI. Lymnaeus Draparnaud. 


Djuret tjockt, med tvenne tillplattade, triangelformi- 
ga. något korta trefvare, hvilka framtill, vid basens inre 


ol 


sida äro försedda med ögon. Munseglet framtill tvådeldt. 
Foten oval, baktill rundad. Manteln helt och hållet in- 
nesluten 1 skalet, ej såsom hos föregående slägte bre- 
dande sig utöfver detsamma. 

Skalet äggformigt-tornlikt. Vindningarne hastigt tillta- 
gande; den sista bukig, oftast upptagande den betydligaste 
delen af skalet. Mynningen aflång, mera hög än bred. Mun- 
sömmen skarp, merendels vid spindelranden tillbakaviken. 

Ehuru detta slägte ej är synnerligen rikt på arter, 
är dock en riktig och redig framställning af detsamma 
förknippad med stora svårigheter. Nästan hvarje art har 
nemligen, utom den typiska formen, en mängd olika va- 
rieteter eller öfvergångsformer, hvilka sammanbinda den- 
samma med andra närstående arter, så att man ofta stan- 
nar i villrådighet, till hvilket af tvenne beslägtade species 
en form bör föras. Dertill kommer, att vid våra kuster 
uti saltsjön lefva en mängd Lymnaeer, hvilka nästan all- 
tid till följe af denna vistelseort erhålla en större eller 
mindre egendomlighet i anseende till skalets form och 
beskaffenhet. Största antalet af de lefvande arter, hvil- 
ka äro bekante af detta slägte, förekomma dels i Europa 
dels i Norra Amerika. Afven 1i fossilt tillstånd anträffas 
Lymnaeerna ganska ymnigt i tertiära sötvattens aflagringar. 


1. Lymnaeus stagnalis Linné. 


Helix stagnalis Lin. F.S. p.530. 


Limnaeus — CEPfRMpSSOrti RV fig: 19. 
— — Rossm. I. p. I5. fig. 49. 
Lymnaea — Nilss. p. 60. 


Testa ovato-oblonga, ventricosa, pellucida, striata, nitidula, 
lutescens; anfr. &, celeriter accressentibus, ultimo elongato-ventrico- 
so; spira turrita, apertura ovata; peristomate acuto, ad marginem 
columellarem reflexiusculo. 


22 


Skalet spetsigt-aflångt, bukigt, genomskinande, strim- 
madt, gulaktigt. Vindningarne 7, hastigt tilltagande, den 
sista aflång, bukigt uppblåst och upptagande mer än hälf- 
ten, näst den sista !/4 af skalets längd. Spiran skarpt 
framskjutande, mer eller mindre långspetsad, något upp- 


åtsträfvande. 


Mynningen oval. Munsömmen skarp, vid 


spindelranden tillbakaviken. 
Djuret gulgrått, mer eller mindre gulprickigt. 
Af denna art förekommer hos oss tre former: 


var. «. 


Skalet utan nafvelstrimma, tillspetsadt, af- 
långt. Vindningarne 7, den sista aflångt 
vidgad, upptill vanligen trubbigt vinklad. Spi- 
ran långspetsig, ungefär lika hög som myn- 
ningen, något uppåtböjd. Munsömmen vid 
spindelranden obetydligt tillbakaviken och 
hvitkantad. Längd 50—969, diameter 26— 
29. Spirans längd 28—30; mynningens 
längd 32—34 m. m. 

Skalet äggrundt, tillspetsadt. Vindningarne 
6, den sista uppblåst vidgad, upptill rundad. 
Spiran kortare (upptagande blott närmare 
hälften af mynningens höjd) och hastigare 
tillspetsad än hos föregående varietet, med 
hvilken den föröfrigt öfverensstämmer. Längd 
50, diameter 27. Spirans längd 22!/3; myn- 
ningens 31 m. m. 

Skalet till formen liknande än « än £ dock 
mycket fastare, föga genomskinande och of- 
tast af mindre storlek. Nafvelfåran tydlig, 
bildad af den vid spindelranden tillbakavik- 
na hyvitläppade munsömmen. 


Formerna «& och 8 förekomma allmänt öfver hela 


03 


landet uti sjöar och stillastående vatten. Var. y åter an- 
träffas lika allmänt fästad vid stenar på hafsstränderna 
långsmed hela vår kust och finnes till och med uti yttre 
skärgården (t. ex. uti Ingo vid Granholm, Orslandet o. 
s.v.). I det öfriga Europa äfvensom enligt Middendorff 
i Sibirien och Norra Amerika är den en af de allmän- 
naste sötvattens-snäckor. 


2. Lymnaeus auricularius Draparnaud. 


Limnaeus auricularius C. Pfr. I. p. 85. t. IV. fig. 17,18. 
— — Rossm. I. p. 98. fig. 55. 
Lymnaea auricularia Nilss. p. 61. 


Testa perforata, ampullacea, inflata, spira brevissima, acuta; 
apertura amplissima, ovato-rotundata; peristomate patulo; columella 
exesa. 

Skalet med nafvelfåra, bukigt uppblåst, blekgult el- 
ler hornfärgadt, temmeligen glänsande, mycket tunnt och 
skört, finstrimmigt. Vindningarne 4, den yttersta formad 
nästan som ett öra, utgörande så godt som hela skalet. 
Spiran kort, men temmeligen skarpt tillspetsad. Mynnin- 
gen utomordentligt vidgad, äggformigt rundad. Munsöm- 
men snedt utstående, mot spindelranden tillbakaviken. 
Spindeln starkt vriden. — Hos yngre individer är mun- 
sömmen rak, spiran skarpt utstående och mera spetsig. 

Skalets längd 2713, diameter 26!/3. Mynningens 
längd 27, diameter 18 m. m. 

Djuret gråbrunaktigt, med smutsgula punkter. 

Unga exemplar af denna art kunna lätt förvexlas 
med Lymnaeus peraeger och ovatus, men skiljas från dessa 
genom formen på spindeln och skalets sista vindning, som 
alltid är upptill något vidgad, men deremot nertill starkt 
afsmalnande. 


534 


På Åland förekommer denna snäcka i de större in- 
sjöarne allmänt och är troligen äfven ej sällsynt i södra 
delen af Finlands fasta land, ehuru den hittills endast 
blifvit tagen vid Wiborg (Middendorff), Borgå ås utlopp, 
samt särdeles vacker och i fulländade former 1 Lojo sjö 
(A. v. Nordmann). I Frankrike, Tyskland, södra delen 
af Sverige, Ryssland och Sibirien är L. auricularius gan- 
ska allmän. 


SA Lymnaeus ovatus. 


Testa ovata, subperforata, tenwis, pellucida; anfr. 4—5, ulti- 
mo amplo, ampullaceo; spira brevi, acuta; apertura ovata; peristo- 
mate simplici, recto. 

Skalet äggrundt, med nafvelfåra, tunnt, genomski- 
nande. Vindningarne 4—5, den sista vidgad, blåsformig. 
Spiran kort, tillspetsad. Munsömmen enkel, rak, endast 
mot nafveln något tillbakaviken. 

Under namnet Lymnaeus ovatus hafva vi samman- 
fört de tre arterna Lymnaeus ovatus, vulgaris och balti- 
cus. Ty ehuru man utan svårighet finner typiska exem- 
plar, 1 afseende på hvilka ej någon villrådighet kan upp- 
stå, till hvilken af dessa tre arter de böra föras, anträf- 
far man likväl ofta såväl i våra insjöar, som isynnerhet 
i Finska vikens föga salta vatten otaliga mellanformer, 
hvilka bilda öfvergångar från den ena arten till den an- 
dra. För att dock göra nybegynnare uppmärksamma på 
dessa former och således om möjligt i en framtid bere- 
da en fullständig kännedom af dem; vilja vi likväl här 
upptaga dessa tre arter med Rossmässlers och Nilssons 
diagnoser. 


30 
ae. Lymnaeus ovatus Draparnaud (Rossmässler). 


Lymnaeus ovatus C. Pfr. I. p.89.t. IV. fig. 21. 
— — Rossm. I. p. 100. fig. 60. 
Lymnaea ovata 8. Nilss. p. 63. 


”Testa rimata, ovata, corneo-lutescens, tenera; spira brevi, 
acuta; anfractu extremo ampullaceo, ovato; apertura ovata, plica co- 
lumellari obsoleta; peristomate subpatulo. A.5—2?"; I. 3!f0e — 40"; 
arfr. 4—5”.  Rossm. 

Skalet med en fin nafvelstrimma, ovalt-äggformigt, 
tunnt, genomskinande, något glänsande, strimmadt, gul- 
aktigt hornfärgadt. Vindningarne 4—05, konvexa, åtskilj- 
da af en temmeligen djup söm; den sista mycket stor, 
blåsformig. Spiran kort, spetsig. Mynningen oval. Mun- 
sömmen föga vidgad, hvass, tillbakaviken öfver den raka, 
föga vridna spindeln. 

Skalets längd 25, diameter 19; mynningens längd 
21, diameter 14!/3 m. m. h 

Denna snäcka är spridd öfver hela nordliga Europa 
och finnes äfven uti Finland högst allmänt i alla sjöar 
och större vattendrag från södra kusten ända upp till 
Muonio Lappmark (derifrån hemtad af Mäklin). 


8. Lymnaeus vulgaris Pfeiffer (Rossmässler). 


Lymnaeus vulgaris Rossm. I. p. 97. fig. d3. 
Lymnaea ovata & Nilss. p-05. 


”Testa subrimata, ovata, acutispira, cornea; apertura ovata.; 
peristomate recto.  A. 8”; Il. 5"; anfr. 4—5”. Rossm. 

Skalet med nafvelfåra, ovalt, tunnt, ytterst fint strim- 
madt, glänsande, gulaktigt hornfärgadt. Vindningarne 4— 
5; den sista stor och något uppblåst, dock ej såmycket 
som hos Lymnaeus auricularius och ovatus. Spiran län- 


26 


gre än hos dessa tvenne föregående arter, upptagande unge- 
fär 1/3 af skalets längd. Sömmen något djup. Mynningen 
oval. Munsömmen hvass, tillbakaviken öfver spindeln. 

Skalets längd 17, diameter 10; mynningens längd 
12, diameter 8 m. m. 

Tillsammans med föregående art anträffas denna snäc- 
ka ganska allmänt och tyckes äfven hos oss äga en lika 
vidsträckt utbredning (från södra kusten ända upp till 
polarcirkeln) som Lymnaeus ovatus. Enligt Middendorff, 
som förenar begge dessa arter till en och samma, före- 
kommer ovatus hufvudsakligast i nordliga, formen vulga- 
ris mest i sydliga delen af landet. 


y Lymnaeus balthicus Linné. 


Helix balthica Lin. F.S. E. 2: p. 532. 
naea — Nilss. p. 64. 

”L. Testa ovata, subperforata, rugoso-striata, brunneo-virescen- 
te, suberosa; spira brevi, acutiuscula; anfractibus quattuor; apertura 
ovata, subampliata, columelle plica distincta. Longitudo 12; lati- 
tudo 7; apert. 10, spira 4 millim.” Nilsson. 

Skalet med en fin nafvelstrimma, ovalt äggrund, tunnt, 
strimmadt, genomskinande, gulbrunt. Vindningarne 4; den 
sista vidgad och uppblåst. Spiran kort, spetsig. Mynnin- 
gen oval. Munsömmen ofta något vidgad, utbredd, till- 
bakaviken öfver spindeln. 

Djuret mörkgrönt, med öfre delen mörkare, sidorna 
och trefvarne ljusare. Manteln grönsvart, merendels med 
ljusare fläckar. 

I Östersjön, Finska och Bottniska viken är denna 
snäcka mycket allmän. Den tyckes likväl blott vara en 
genom vistelseort i saltare vatten betingad form af Lym- 


dv 


naeus ovatus. Åtminstone anträffar man vid södra ku- 
stens yttre skärgård, jemte alldeles typiska former af L. 
ovatus, vulgaris och balgcus, otaliga öfvergångsformer e- 
mellan dessa tre arter. 


4. Lymnaeus pereger Draparnaud. 


Lymnaeus pereger C. Pfr. I. p. 90. t. II. fig. 23, 24. 
— — Rossm. I. p. 97. fig. 534. 
Lymnaea peregra Nilss. p.- 56. 

”Testa subrimata, elongato-ovata, acuta, subventricosa, cor- 
nea, brevispira; anfractu ultimo superne attenuato; apertura acuta, 
ovata; peristomate plerumque sublabiato. A. 52"; Il, 30—4"Y90"; 
anfr. 4—5"2 — Rossmässler. 

Skalet aflångt-äggformigt, försedt med nafvelstrimma, 
genomskinande, strimmadt, gulbrunt. Vindningarne 4—5, 
starkt konvexa, skilda af en mycket djup söm. <Spiran 
spetsig, medelmåttig. Mynningen oval, upptill föga märk- 
ligt vinklad. Munsömmen enkel, hvass. 

Skalets längd 13, diam. 7; mynningens 1. 9, d. 6 m. m. 

Djuret grått, med ljusare punkter. 

Enligt Middendorff går denna Lymnaeus-art i Fin- 
land upp till polarcirkeln. Vi hafva likväl ej anträffat den 
på några andra ställen än i insjöar på Åland och vid ku- 
sterna af saltsjön, hvarest man ofta finner öfvergångsfor- 
mer emellan denna och L. balthicus, dock är den djupa söm- 
men skarpare utpräglad hos den förra. För öfrigt är den 
ganska allmän 1 nästan hela Europa och norra Asien. 


0 Lymnaeus palustris Pfeiffer. 


Lymnaeus palustris C. Pfr. I. p.88. t. IV. fig. 20. 
= — Rossm. I. p. 96. fig.51,52. 
Lymnaea = Nilss. p- 09. 
Testa imperforata, oblonga, solida, nitidula, fusca vel cinerea, 


58 
pov 
fasciis albis vel purpureis offata; spira turrita; anfr. 6—2; aper- 
tura ovato oblonga. 

Skalet aflångt, ogenomborradt, fast, glänsande, strim- 
madt, brungrått, vanligen med hvita och rödbruna tvärband. 
Vindningarne 6—-7, något konvexa. Mynningen aflång. 
Munsömmen invändigt försedd med en brunröd läpp. 

Skalets längd 26, mynningens 12, spirans 15 m. m. 

var. 8. Skalet mindre, med färre antal vindningar 

och tydlig nafvelstrimma. Skalets längd 23, 
diameter 11. Mynningens längd 14, diame- 
ter 8. Spiran 91/3 m. m. | 

Den typiska formen af L. palustris hafva vi blott 
erhållit från Uleåborg och Taipalsaari (Mäklin). Var. £ 
deremot, hvilken är mindre och något närmar sig till L. 
pereger, men skiljer sig från densamma genom en grun- 
dare söm och färgade tvärband på skalet; är ganska all- 
män. Då denna form å andra sidan alldeles bestämdt 
skiljer sig från de typiska exemplaren af L. fuscus (ge- 
nom mindre konvexa vindningar, större mynning, mindre 
vriden spindel o. s. v.) och då vi ej heller kunnat be- 
märka några öfvergångsformer emellan dem, så hafva vi 
upptagit den som en varietet af L. palustris. 


6. Lymnaeus fuscus Pfeiffer. 


Lymnaewus fuscus C. Pfr. I. p.92. t. IV. fig. 25. 
Lymnaea fusca Nilss. p-70. 


Testa subrimata, oblonga, turrita, acuta, solida, obscura, fu- 
sca vel rufescens; spira acuta; apertura ovata, intus fusco-cincta. 

Skalet med en svag nafvelstrimma, aflångt, tornlikt, 
tillspetsadt, fast, ogenomskinligt, grågult eller rödaktigt, 
ibland med färgade tvärband, tvärstrimmadt, till följe hvaraf 


29 


det ofta erhåller en sidenglänsande yta. Spiran tornlik, 
längre än mynningen. Vindningarne 5—6 !/2, konvexa, skil- 
da genom en temmeligen djup söm. Mynningen äggrund, 
ungefär af halfva skalets längd, oftast försedd med ett 
brunt tvärband. Munsömmen rak, vanligen hvitkantad. 

Skalets längd 21, diameter 9; mynningens längd 10, 
spirans 12 m. m. 

Denna art har spiran starkare vriden och munsöm- 
men mindre tätt tryckt till spindelranden än föregående. 

Djuret mörkgråblått, med hvitgula punkter. 

L. fuscus lefver talrikt öfver hela Finland i insjöar 
och rinnande vatten, äfvensom vid kusterna af saltsjön. 
Också i det öfriga nordliga Europa är den allmän. 


7. Lymnaeus minutus Pfeiffer. 


Lymnaeus minutus C. Pfr. I. p. 93. t. IV. fig. 27. 
Lymnaea minuta Nilss. p. 72. 
Lymnaeus truncatulus Miiler (Stein) p. 68. 


Testa perforata, ovato-elongatula, acutispira, fusca vel rufe- 
scens, striata, subobscura; anfr. 5—6, convexis, superne truncatu- 
lis, sutura profunda; apertura rotundato-ovali. 

Skalet nafladt, spetsigt, aflångt, gråaktigt eller röd- 
brunt, strimmadt, nästan ogenomskinligt. Spiran lång- 
spetsad, hvass. Vindningarne 5—56, konvexa, upptill, till 
följe af den djupa sömmen liksom stympade. Mynningen 
rundadt äggformig. 

Skalets längd 81/3, diameter 4; mynningens längd 4; 
spirans 5 m. m. 

Djuret ofvantill mörkgrått, undertill ljusare. 

Från lika stora exemplar af föregående art skiljer 
sig denna genom tydligare nafvel och djupare söm. 

L. minutus är i Finland mindre allmän än de an- 


60 


dra i samma slägte. Den lefver i gyttjiga pölar och di- 
ken, på stenar, träd o. d., äfvensom uti vikar af saltsjön 
(Pargas, Ingo). 


IV. Planorbis Muller. 


Djuret spensligt, med tvenne långa hårformiga vid 
basen något utbredda trefvare. Ögonen belägna vid tref- 
varnes bas. Foten jemnbred, i hvardera ändan afrundad. 

Skalet platt, bestående af vindningar, hvilka äro i- 
"hoprullade till en skifva och alla träda fram såväl på öfre 
som undre sidan af detsamma. Mynningen rund eller 
månformigt urnupen af näst den sista vindningens hvälf- 
ning. Munsömmen enkel; merendels är dess yttre kant 
något utdragen och längre framgående. Mynningen ej 
tillsluten af något lock. 

Alla de 60 arter, hvilka äro bekanta af detta slägte 
äro merendels ganska små samt vistas på plantor och 
gräs i stillastående, mindre ofta 1 rinnande vatten, för- 
nämligast 1 kalla och tempererade zonen. Den största, 
nemligen Planorbis corneus, finnes äfven hos oss. Redan 
ifrån mussel-kalken är en fossil Planorbis-art angifven, nå- 
gra anträffas dessutom i Liasgruppen och Wealder-leran, 
men först i de tertiära sötvattens aflagringarne uppträder 
detta slägte i ymnighet. 


1. Planorbis corneus Linné. 


Helix cornea Linné F.S. p.527. 

Planorbis corneus C. Pfr. IL. p.77. t. IV. fig. 34. 
— — Nilss. p- 74. 
= — Rossm. II. p.14.t. 7. fig. 113. 


Testa magna, utrinque, presertim supra concava, livido-vel 


61 


olivaceo-fusca, subtiliter arcuatim striata; anfr. 5-—6, teretibus, 
celeriter crescentibus; apertura rotundato-lunata, obliqua, intus fu- 
sco-cincta, albo-callosa; peristomate simplict. 

Skalet ganska stort, på hvardera sidan, isynner- 
het den öfre, urholkadt, ogenomskinligt, glänsande, båg- 
formigt strimmadt, grön- eller röd-brunt. Vindningarne 
o—6, trinda, hastigt tilltagande. Mynningen sned, half- 
månformig, inuti med ett brunt tvärband och ett hvitak- 
tigt öfverdrag. Munsömmen rak, obetydligt vidgad. 

Skalets diameter 30, höjd 11 m. m. 

Denna i Skandinavien och angränsande länder all- 
mänt förekommande Plilanorbis-art är ganska sällsynt bos 
oss. Den har nemligen hittills blifvit funnen blott vid 
norra stranden af Ladoga (W. Nylander), Uguniemi (E. 
Niklander), Lojo-sjö (A. v. Nordmann, Mäklin), äfvensom 
vid Monrepos i Wiborg (A. v. Nordmann). 


2. Planorbis spirorbis Linné. 


Planorbis spirorbis Rossm. I. p-106. fig. 106, 
= — CS PfirsIEspe 29 sv fig NS 
— — Nilss. p- 78. 


Testa utrinque parum concava, minutissime striata, nitida, ful- 
va, cornea; anfr. 5, ultimo majori, aperturam versus ampliato, te- 
reti; apertura oblique-rotundata, peristomate albo-labiato. 

Skalet mycket platt och lågt, på hvardera sidan li- 
tet konkavt, fint strimmadt, glänsande, brunt eller gul- 
brunt. Vindningarne 5, afrundade, den sista större än 
de öfriga, trind eller nedtill knappt märkbart trubbyink- 
lad, mot mynningen något vidgad. Mynningen sned, nå- 
got rundad. Munsömmen invändigt försedd med en hvit 
läpp. 

Diameter 59/4 samt höjd 1 m. m. 


62 


Djuret rödt, med brunt hufvud och hals, ljusröda 
trefvare och svarta ögon (Rossmässler). 

I diken och dammar anträffas denna art 1 Europa 
ganska vidt spridd. Hos oss har den likväl hittills blif- 
vit tagen blott vid Eckerö på Åland och på Hogland. 


3. Planorbis contortus Linné. 


- Planorbis contortus C. Pfr. I. p. 81. t. IV. fig. 11. 
— — Rossm. II. p-16. fig. 117. 
-— — Nils. p-73. 

Testa supra plana, subtus concava vel late umbilicata, fusca; 
anfr. 5—7, dense compressis parumque accrescentibus; apertura 
suboblique-lunata. 

Skalet ofvantill platt eller i midten föga urholkadt, 
på undra sidan vidt-nafladt, brunt. Vindningarne 5—7, 
tätt hopträngda, svagt strimmade, ytterst långsamt tillvä- 
xande. Mynningen obetydligt sned, månformig. Munsöm- 
men skarp, med öfre randen föga utdragen. 

Skalets diameter 4—5, höjd 2 m. m. 

Djuret ofvantill gråsvart, med trefvarne och kanten 
af foten ljusare. 

Denna art förekommer ganska allmänt såväl i Fin- 
land, som alla angränsande länder. Den vistas dels på 
vattenplantor i insjöar eller andra stillastående vatten, 
dels under stenar till och med i starka forssar, t. ex. 
Laha fors i Borgnäs kapell. Äfven i Ladoga-sjö äfven- 
som inskjutande vikar af saltsjön ifrån Systerbäck ända 
upp till Uleåborg anträffas den nästan öfverallt. 


4. Planorbis vortex Linné. 


Planorbis vortex C. Pfr. p.79. t. IV. fig. 7. 
— — Rossm. I. p. 104. t. II. fig. 61. 
— — Nilss. p. 79. 
Testa valde deprssa, subtus plana, supra parum concava, te- 


63 


nutiter striata. pellucida; anfract. 6—7, ultimo carinato; apertura 
obliqua, ovata, angulata. 


Skalet mycket tillplattadt, på öfre sidan något kon- 
kavt, på undre alldeles platt, genomskinande, gulbrunt, 
svagt bågformigt strimmadt. Vindningarne 6—7, lång- 
samt tilltagande; den sista nedanom midten kölad, vid 
mynningen något vidgad. Mynningen oval och på yttre 
sidan vinklad. Munsömmen hvass, dess öfre del starkt 
utdragen. 

Skalets diameter 8, höjd I m. m. 

Djuret rödaktigt, med ljusa trefvare samt en mör- 
kare skuggning öfver nacken och öfra delen af hufvudet. 

P. vortex kan af nybegynnare förvexlas med P. mar- 
ginatus, men skiljes genast genom sin större platthet och 
den till en skarp köl afsmalnande sista vindningen. 

I nordliga Europa tyckes denna Planorbis-art före-. 
komma ganska spridd. Hos oss har den bhfvit funnen 
på några få ställen, nemligen vid utloppet af Borgå å 
(ymnigt tillsammans med P. contortus, albus och nautileus) 
samt af H. J. Holmberg i trakten af Wiborg och vid Sor- 
davala. 


5. Planorbis marginatus Draparnaud. 


Planorbis marginatus Nilss. p-80. 

- — C. Pr IDA mild Vafig dr 

— = Rossm. I. p.102. t. II. fig. 59. 

-— complanatus Lin. (Stein p.76. t. II. fig. 18). 

Testa utrinque, presertim supra concava, fusca, arcuatim 

striata; anfr. 5 —6, ultimo ceteris majori, infra medio linea seu 
carina elevata cincta. 

Skalet på hvardera, isynnerhet öfre sidan konkavt, 

brunaktigt, bågformigt strimmadt. Vindningarne 3—56, 


på öfre sidan konvexa, på undre något plattade, den si- 


64 


sta större än de öfriga, nedom midten omgifven af en 
uppböjd kant. Mynningen sned, oval, vinklad. Munsöm- 
men hvass, med öfre delen något utdragen. 

Skalets diameter 12!/3, höjd 3 m. m. 

Djuret enligt Nilsson svart, med ljusa, något röd- 
aktiga trefvare. 

Äfven denna Planorbis-art är ganska allmän och vida 
spridd. I Finland har den flerestädes blifvit funnen i stor 
ymnighet såväl 1 stillastående insjövatten t. ex. på Åland, 
i Ladoga, vid Wiborg och Pojo (H. J. Holmberg), som i 
grunda ef af saltsjön t. ex. i Ingo skärgård. 


6. Planorbis nitidus Muller. 


Planorbis nitidus Nilss. p. 82. 
Leg — CE Pfr:oIAp: S200 TVafigI2.13. 
— - Rossm. II. p.15. f. 414, 1415. 


Testa supra convexa,fossa parva centrali, subtus fere plana; 
profunde-umbilicata, nitida, pellucida, subtiliter arcuatim striata; 
anfractu ultimo amplissimo, deorsum acuto; apertura cordata, per- 
obliqua; peristomate acuto, margine superiore arcuatim producto. 

Skalet på öfre sidan konvext, med en liten urgröp- 
ning i midten, på undre sidan nästan plant och djupt 
nafladt, glänsande, genomskinande, brunaktigt, fint strim- 
madt. Vindningarne 4, hastigt tilltagande, den sista bre- 
dare än alla de öfriga tillsammantagna och nedtill ganska 
skarpt kantad. Mynningen, genom öfra delens af mun- 
sömmen framskjutande, mycket sned, smalt hjertlik. Mun- 
sömmen hvass, med öfra kanten starkt framskjutande och 
rundad, nedre kanten nästan rak. 

Skalets diameter 37/3, höjd 1 m. m. 

Djuret svartbrunt, med gulaktiga trefvare (Rossmäss- 
ler). 


62 


Denna art har blifvit förd till ett eget slägte (Seg- 
mentina), till följe af en för den egendomlig partiel till- 
slutning af sista vindningen. Den är nemligen två eller 
tre gånger invändigt tillstängd och liksom delad i kamrar 
af tre glänsande, hvita lameller, af hvilka en är fästad på 
öfre, en på nedre delen af sista och en på yttre sidan 
af näst sista vindningen, så att dessa lameller endast lem- 
na för djuret en Y-formig öppning. 

I hela Europa torde denna vackra Planorbis före- 
komma temmeligen allmän. Hos oss har den flerestädes 
i södra Finland blifvit tagen i stillastående vatten t. ex. 
på Åland, Helsinge (J. J. Chydenius) och Sordavala (Holm- 
berg), Saimen 0. s. v. 


Za Planorbis alhus Muller. 


Planorbis albus C. Pfr. p.80. t. IV. fig. 9,10. 
-— hispidus Nilss. p. 75. 


Testa supra fere plana, centro excavata, subtus umbilicata, 
albo-lutescens, hispida; anfractibus celeriter acerescentibus, tereti- 
bus, ultimo finem versus depresso; apertura larga, obliqua, angulato- 
rotundata; peristomate acuto. 

Skalet på öfre sidan, om man undantager en liten 
grop i midten, nästan platt, på undre sidan nafladt, smut- 
sigt hvitgrönt eller hvitbrunt, svagt genomskinande, fint 
tvär- äfvensom mer eller mindre tydligt längsstrimmadt. 
Vindningarne 3—4, trinda, hastigt tilltagande; den sista 
lika bred som de öfriga tillhopa, trind eller omgifven af 
en fin, nästan omärklig kant, mot mynningen något ned- 
tryckt. Mynningen sned, rund, på yttre sidan något vink- 
lad. Munsömmen hvass, med öfre sidan afrundad och 

| d 


66 


starkt utdragen, nedre sidan inskuren. Hela skalet ur- 
sprungligen ytterst tätt öfverdraget med fina taggar eller 
hår, men dessa falla isynnerhet på torkade exemplar gan- 
ska lätt bort, så att skalet blir nästan glatt. 

Skalets diameter 5!3, höjd 11/3 m. m. 

Djurets hufvud samt öfre delen af nacken gråa, tref- 
vare och fot hvita (Nilsson). 

Denna Planorbis-art anträffas ganska allmänt i nord- 
liga delen af Europa t. ex. Sverige, Norge, Tyskland o: 
s. v. För Liffland angifves den dock ej af Schrenk. I 
Finland tyckes den vara en af de allmännast spridda ar- 
ter, ehuru man sällan träffar den i stor ymnighet på ett 
och samma ställe. Den vistas såväl i stillastående som 
ytterst starkt forssande vatten (t. ex. Lahafors i Borgnäs). 
I Paanajärvi har den blifvit tagen af Holmberg. Exem- 
plaren från denna nordliga trakt skilja sig dock något 
från de hvilka blifvit funna i södra Finland. De äro nem- 
ligen litet större och högre (diametern 51/2, höjd 2 m. m.), 
till färgen ljusare; vindningarne alldeles trinda, grönhvit- 
aktiga, glatta, saknande längsstrimmor. 


8. Planorbis nautileus Linné. 


Planorbis nautileus Stein p. 81. t. II. fig. 24. 
— imbricatus C. Pfr. p. 84. t. IV. fig 15. 
-— — Nilss. p. 76. 

Testa supra plana, subtus umbilicata, corneo-lutescens, pellu- 
cida; anfractibus tribus, celeriter accrescentibus, ultimo amplo, su- 
pra depresso, subtus convexo, lateribus costatis, costis in ipso dorso 
vel angulo denticulatim porrectis; apertura ampla, obhqua, semi- 
rotunda. 


Skalet på öfre sidan platt, på den undre nafladt, 
lerfärgadt, genomskinande, fint-strimmadt. Vindningarne 3, 


67 


på öfre sidan plattade, på den undre konvexa, den sista 
mycket stor i jemförelse med de öfriga, och isynnerhet 
på sidorna besatt med glesa ribbor, hvilka i kanten af 
skalet äro utdragna till tänder. Mynningen stor, sned, 
till följe af den platta öfre och starkt buktade nedre kan- 
ten tillplattadt-halfrund. Munsömmen hvass, sammanhän- 
gande; öfra randen något utdragen och afrundad, nedra 
utskuren. 

Skalets diameter 23/4, höjd 3/4 m. m. 

Djuret hvit-gult, trefvarne långa, borstlika. 

I likhet med de öfrige arterna af detta slägte är äf- 
ven denna spridd öfver nordliga delen af Europa, t. ex. 
Sverige, Norge, Tyskland o. s. v. och torde förekomma 
ganska allmänt hos oss såväli större vattudrag som smär- 
re dammar. Den anträffas på i vattnet befintliga stenar, 
ved och växter, ehuru den till följe af sin obetydlighet 
är svår att finna. Vi hafva tagit den på Åland och vid 
utloppet af Borgå å. 


Ord. II. Gasteropoda Branchiata. 


Mollusker, hvilka andas förmedelst gälar och till föl- 
je deraf ständigt vistas 1 vattnet. Djuret liksom hos fö- 
regående ordning vanligen täckt af ett spiralvridet skal. 


Fam. I. Paludinida. 


Djuret omgifvet af ett spiralvridet, dels koniskt, dels 
tillplattadt skal, hvilket kan tillslutas förmedelst ett horn- 
eller kalk-artadt lock. Ögonen belägna på yttre sidan 
vid trefvarnes bas. 


68 
Gen: I. Valvata Muller. 


Djuret med tvenne borstformiga trefvare, hvilka på 
yttre sidan af basen äro försedde med ögon. Foten kort, 
framtill tvådelt, baktill rundad. Gälarne kontraktila, kam- 
formiga, fästade vid högra trefvaren, samt försedda med 
ett trådlikt bihang. 

Skalet koniskt eller plattadt. Mynningen rundad och 
begränsad af en sammanhängande, hvass munsöm, samt 
tillsluten af ett hornartadt lock. 

De till detta slägte hörande snäckor äro föga tal- 
rika och i allmänhet ganska obetydliga. I insjöar och 
åar vistas de merendels krypande på vattenvexter och an- 
dra i vattnet befintliga föremål. Uti fossilt tillstånd äro 
10 Valvata-arter kända och alla förekommande i de ter- 
tiära aflagringarne. 


1. Valvata piscinalis Muller. 


Valvata obtusa C. Pfr. I. p.98. t. IV. fig. 32. 
— piscinalis Nilss. p.85. 


Testa orbiculato-conoidea, umbilicata, striata; spira convexa, 
apice obtusa; anfr. 4—5, ultimo ampliato; apertura patula. 

Skalet rundadt-koniskt, hvitgrönaktigt, strummadt, öp- 
pet eller täckt nafladt. Vindningarne 4—5, skiljda af en 
temmeligen djup söm, den sista uppblåst-vidgad, mot 
mynningen något nedböjd. Spiran konvex, i spetsen trub- 
big. Mynningen utstående, gapande. 

Skalets diameter 3?/3, höjd 37/4 m. m. 

Djuret hvitaktigt; trefvarne långa, cylindriska, i spet- 
sen trubbiga; ofvanför den högra befinna sig de befran- 
sade gälarne. 


69 


Valvata piscinalis är utbredd öfver hela Europa från 
Neapel och Portugal till och med Lappmarken. Den vi- 
stas i sjöar, åar och diken med gyttjigt botten, ehuru 
den ej tyckes vara särdeles allmän i vårt land, ty endast 
från utloppet af Borgå å, Taipalsaari (Mäklin) och Paa- 
najärvi 1 Kuusamo (J. H. Holmberg) hafva vi exemplar. 


2. Valvata depressa C. Pfeiffer. 


Valvata depressa Stein p. 87. 

”Testa orbiculato-convexiuscula subdiscoidea, late umbilicata; 
spira depressa; anfractibus tribus, sutura mediocri distinctis; ultimo 
rotundato, iuxta suturam medtiocrem depresso”. Menke (Stein). 

Skalet temmeligen plattadt, vidt nafladt. Vindnin- 
garne 3, åtskilda af en grund söm. Spiran föga konvex, 
nästan platt. Mynningen vidgad, rund. 

Skalets diameter 37/4, höjd 2 m. m. 

Djuret känna vi ej. 

Från föregående art skiljer sig denna förnämligast 
genom skalets platta form, färre vindningar och bildar en 
öfvergång till följande, som åter är fullkomligt skifformig 
och till storleken mindre. 

Valvata depressa är hos oss ännu funnen blott i Sa- 
men. I Tyskland och det öfriga Europa är den lika all- 
män som föregående. 


3. Valvata cristata Muller. 


Valvata eristata CC: Pfr. I. p. 101. fig. 3ö. 
= — Nilss. p. 87. 
— — Stein p. 88. 

”Testa discoidea, supra subplana, subtus concava, striatula, 
nitidula, viridi- vel fuscescenti-cornea; anfr. 3, mediocriter accre- 
scentes, subcylindracei, ultimus finem versus subelevato ampliatus: 
apertura subcircularis”. Stein. 


fr 

Skalet trissformigt, ofvantill plattadt, under konkavt, 
finstrimmadt, genomskinande. Vindningarne 3, trinda, lång- 
samt tillväxande, den sista mot mynningen uppåt något 
vidgad. Mynningen nästan rund. 

Skalets diameter 2—3 m. m. 

Ehuru denna lilla Välvata-art af Middendorff upp- 
tages som circompulär och äfven således såsom förekom- 
mande i Finland, äga vi besynnerligt nog ej något enda 
exemplar deraf i våra samlingar. Den skall finnas i smärre 
sjöar, kärr, pölar, diken, 0. s. v. 


IH. Paludina Lamarck. 


Djuret med tvenne borstlika, föga kontraktila tref- 
vare, vid hvilkas bas på yttre sidan ögonen sitta; mun- 
nen snabelformig; de kamformiga gälarne äro inneslutna 
i en egen kavitet. 

Skalet ägg- eller klotformigt, koniskt, oftast nafladt, 
försedt med lock. Vindningarne starkt hvälfda och för- 
enade med en djup söm. Mynningen rundtäggformig, of- 
vantill trubbigt vinklad. Munsömmen sammanhängande; 
locket på ytan koncentriskt ringladt. 

Paludinerna lefva uti sjöar, diken, pölar o.s.v. för- 
nämligast i nordliga halfklotet, mera sällan i det sydliga, 
hvarest de ersättas af Ampullarier. Mest hålla de sig på 
bottnet, hvarest de krypa omkring i slammet, eller på 
vattenvexternas stänglar och blad, stenar m. m. d.; vid 
varmt solsken komma de såsom Lymnaerna till vattenytan 
och simma omkring med skalet nedhängande. 

Djuret kan ej så fritt sträcka sig utur skalet, som 
fallet är t. ex. hos slägtet Lymnaeus. Då detta sker, skjutes 
det vid fotens öfre sida fästade locket upp samt, då dju- 


Ti 


ret återdrager sig i skalet, sammanvikes foten och locket 
tillsluter mynningen. Könen äro skilda och de qvinliga 
exemplaren något större än de manliga. Flera arter bära 
lefvande ungar med redan ganska utveckladt skal, andra 
lägga grodromlika ägg. Uti Lias och Wealden äfvensom 
Molass lagren äro 85 fossila arter af detta slägte funna. 


1. Paludina Listeri Forbes et Hanley. 


Testa perforata, ovato-conoidea, ventricosa, transversim stria- 
ta, virescenti-cornea; anfr. 5, tereti-convexis, truncatulis; sutura pro- 
funde exarata; apertura subrotunda, plerumque fascia brunnea in- 
tus cincta; peristomate subpatulo, simplicit. 

Skalet bredt-kegellikt, nafladt, finstrimmigt, grön- 
aktigt hornfärgadt. Vindningarnpe 5, rundadt-konvexa, upp- 
till stympade eller afplattade; den sista med två eller tre 
bruna längsband, af hvilka de tvenne öfversta fortsättas till 
de öfriga vindningarne. Sömmen djupt inskuren. Myn- 
ningen rundad, dess kanter nästan tillhopagående. Mun- 
sömmen nästan rak, enkel, oftast inuti omgifven af ett 
mörkbrunt band. 

Skalets längd 35, diameter 28 m. m. Mynningens 
höjd 17, diam. 16 m. m. 

Paludina Listeri tyckes ej vara sällsynt uti Ladoga, 
men är ej såvidt vi veta funnen annorstädes i Finland. 
Den förekommer äfven uti Sverige och troligen flerstädes 
i Europa. 


2. Paludina vivipara Linné. 


Helix vivipara Lin. F.S. p.529. 
Aa Nilss. p. 88. 
— — Rossm. I. p. 108. f. 66. 
Testa imperforata, ovato-conoidea, striata, luteo-virescens 5 anir. 
ö—6, convexis; sutura profunda; apertura rotundatoe-ovata. 


Skalet kegellikt, utan nafvel, finstrimmigt, gulaktigt- 
grönt, med tre bruna längsband. Vindningarne 5—6, 
afrundade. Sömmen något djup, ehuru ej så mycket som 
hos föregående. Mynningen rundadt äggformig, dess kan- 
ter ej så mycket närmande sig hvarandra, som hos fö- 
regående. 

Skalets längd 26—28, diameter 20 m. m. 

Djuret klumpigt, ljusbrunt med gula punkter. De 
qvinliga exemplaren äro större, än de manliga och hela 
sommaren igenom finner man hos dem äggstockarne fulla 
med ägg och embryoner uti olika utvecklingstillstånd, ty 
aflandet sker ej på en gång, utan de fullbildade fostren 
komma tid efter annan fram. Det till födsel färdiga em- 
bryonet har redan ett 3” långt och lika bredt skal (Ross- 
mässler). 

Denna art skall enligt Liljeborg finnas uti La- 
doga, ehuru vi ej varit i tillfälle att derifrån erhålla 
några exemplar. För öfrigt är den utbredd öfver hela 
Europa. 


3. Paludina impura Pfeiffer. 


Paludina impura C. Pfr. I. p. 101. t. IV. fig. 40, 41. 
— — Nilss. p. 89. 
— — Rossm. I. p.107. fig. 65. 
Bythinia tentaculata (Lin.) Stein p. 92.t. III. fig. 3. 
Testa subrimata, ovato-oblonga, subtiliter striata, lutescenti- 
cornea, pellucida, nitidula vel plerumque impura; anfr. 5, CONVexis, 
ultimo ventricoso ampliato; spira acuta; apertura ovato rotunda, 
supra angulato. 


Skalet med en ofta ötYdlig, fin nafvelstrimma, spet- 
sigt-äggformigt, finstrimmigt, smutsigt gulgrönt, något 
glänsandet oftast med ett slam-öfverdrag. Vindningarne 


13 


5, konvexa, den sista uppblåst, äggformigt vidgad. Spiran 
bredt kegellik, hvass. Mynningen rundadt aflång, upptill 
vinklad. 

Skalets längd 11, diameter 7 m. m. Mynningens 
höjd 5, diameter 4 m. m. 

Djuret svartaktigt-violett, med gula punkter. Tref- 
varne långa, borstformiga. 

Skalet varierar än mera bukigt, med kort spira, än 
smalare, med utdragen spira och djup söm. 

Öfver hela Europa är denna art spridd uti de flesta 
länder. Uti södra och mellersta Finland är den högst 
allmän och förekommer såväl uti insjöar, pölar, åar m. m., 
som uti synnerlig myckenhet 1 saltsjön. 


Fam. II. Neritacea. 


Skalet tjockt, onafladt, båtformigt, med en föga märk- 
bar spindel, samt. tillslutet af ett tjockt lock. Djurets 
ögon belägna på en upphöjning framtill vid trefvarnes bas. 


Gen. I. Neritina Lamarck. 


Djuret med tvenne borstformiga trefvare, vid hvilkas 
bas på främre sidan ögonen befinna sig. Foten kort, i 
hvardera ändan rundad. 

Skalet äggrundt, båtlikt, undertill plattadt, onafladt. 
Mynningen halfrund, med skarp munsöm, som vid spin- 
delranden är rak och jemn (ej såsom hos slägtet Nerita 
mer eller mindre tandad). Locket nästan halfrundt och 
i öfra kanten försedt med en smal, skarp tand. 

De snäckor, som höra till slägtet Neritina lefva alla 
uti söttvatten och ibland på land vid stränder och före- 


74 


komma uti de flesta trakter af jordklotet. Omkring 100 
lefvande arter äro kända; hos oss hafva vi blott en en- 
da. Som fossil anträffas redan uti Devoniska formatio- 
nen en, några uti kritan samt omkring 30 uti de tertiära 


» aflagringarne. 
1. Neritina fluviatilis Muller. 


Nerita fluvialis Lin. F.S. 
Neritina — Nilss. p. 93. 
— — Rossm. II. t. VII. fig.18,19. 

Testa ovalis, scaphaeformis, supra convexa, subtus plana, gla- 
bra, fuscocinerea vel rufescens, reticulate albo guttata; spira brevis- 
sima, depressa, lateralis; anfr. 2—3, ultimo maximo. 

Skalet temmeligen starkt, aflångt, båtformigt, på öfre 
sidan rundadt, undertill platt, gråbrunt, eller rödaktigt, 
nätlikt hvitfläckigt.  Spiran tilltryckt, böjd mot sidan af 
skalet. Vindningarne 2—3, de öfre små, den sista myc- 
ket vidgad, aflång. Mynningen snedt-halfrund, med skarp 
hvitläppad munsöm. Locket försedt med en hake eller 
tand. 

Skalets längd 10, bredd 6 m. m. 

Djuret hvitaktigt, med hufvud och hals svarta. Bakre 
delen af foten ibland svartfläckig. Trefvarne långa, borst- 
formiga, hvita, på öfre sidan med svarta längs-linier. 

Uti våra vatten äro skalen oftast mycket anfrätta, så 
att deras vackra färgteckning ej alltid är synlig. 

Denna egentligen sötvattens snäcka, har hittills åt- 
minstone ej blifvit funnen i Finland annorstädes, än uti 
saltsjön, der den är högst talrik vid Finska vikens och 
Östersjöns kuster, krypande på stenar vid stränderna. I 
Frankrike, England, Tyskland och Skandinavien förekom- 


475 


mer den uti floder, bäckar, diken och kärr på stenar och 
vattenvexter. 


Fam. HI. Ancylea. 


Skalet utan några vindningar, skålformigt eller ke-' 
gellikt, upptill tillspetsadt. Djuret med tvenne syllika tref- 
vare, vid hvilkas bas ögonen äro belägna. 


Gen. I. Ancylus Geoffrey. 


Patella Linné F.S. 


Djuret helt och hållet täckt af skalet, med tvenne 
syllika vid basen platta trefvare, vid hvilkas rot på inre 
sidan ögonen sitta. 

Skalet skålformigt, lutande koniskt, med hvass, krökt 
spets. . Mynningen mycket vid. 

De egendomliga snäckor, som utgöra detta slägte 
äro ganska få, ty endast 14 arter äro hittuls beskrifna. 
I Nordliga Europa finnas tvenne, hvilka äfven vi hafva 
hos oss. Uti fossilt tillstånd förekomma Ancylus-arter 
endast uti Molass perioden. 


1. Ancylus fluviatilis Muller. 


Ancylus fluviatilis C. Pfr. I. p.107. 1. IV. fig. 44,45. 
-— — Nilss. p. 84. 


Testa oblique-conoidea, tenwis; vertice excentrico recurvo; a- 
pertura rotundato-ovali. 

Skalet snedt koniskt, ungelär hälften så högt, som 
bredt, ganska tunnt, fint längsstrimmadt, smutsgult, oftast 
omgifvet af fl brunsvart, tunnt smutsöfverdrag, inuti fint 
beklädt med perlemor och starkt glänsande. Spetsen be- 


76 


lägen utom skalets midt, tillbakaböjd. Mynningen rundadt 
oval. 

Skalets longitudinela diameter 5/3, transversala 4!/4; 
höjd 213 m. m. 

Djuret svartgrått. 

Denna snäcka vistas i rinnande, till och med starkt 
forssande vatten, der den är fästad vid stenar och gan- 
ska svår att taga lös. Hos oss finnes den i största ym- 
nighet i Laha-fors, Wanda-fors (J.J. Chydenius) samt 
vid utloppet af Uleå-elf. I Sverige, Tyskland o.s.v. fö- 
rekommer den äfven, ehuru mindre allmänt än följande. 


2. Ancylus lacustris Limné. 


Ancylus lacustris C. Pfr. I. p. 109. t. IV. fig. 46. 
-— — Nilss. p. 83. 


Testa de; :essa, semielliptica, tenwissima; vertice parum excen- 
trico, apice recurvo; apertura oblonga, longitudine latitudinem dupplo 
superante. Å 

Skalet nedtryckt, aflångt, half-elliptiskt, ytterst tunnt, 
ljust hornfärgadt, inuti glänsande; dess spets föga excen- 
trisk, tillbakaböjd och belägen något åt sidan. Mynnin- 
gen aflång, till det närmaste dubbelt längre än bred. 

Skalets longitudinela diameter 5!/4, transversala diam. 
SÅN höjd Klös 

Djuret gråaktigt. 

I Skandinavien och angränsande länder anträffas den- 
na snäcka ganska allmänt och vistas i stillastående samt 
långsamt flytande vatten. I södra Finland är den mera 
spridd och mindre sporadisk än föregående art. Den fin- 
nes vanligen fästad vid vattenvexter, mindre ofta vid ste- 
nar. 


v 
Hl. 2. M. Acephala. 


Djuret saknar särskildt hufvud, ögon och trefvare 
samt är med ett eller tvenne par muskler fästadt vid 
tvenne musselskal; det rörer sig förmedelst en tungfor- 
mig, muskulös fot, som framskjutes ur skalen. 

De till denna klass hörande mollusker lefva stän- 
digt i vatten och andas med gälar. Man indelar dem ef- 
ter antalet af de murkler, med hvilka djuret är fästadt 
vid skalet, i tvenne ordningar, nemligen Acephala Bimu- 
sculosa och Acephala Unimusculosa. Blott af den förra, 
af dessa ordningar, hafva vi funnit representanter uti våra 
floder och insjöar. 


Ord. I. Acephala Bimusculosa. 


Djuret fästadt förmedelst tvenne par muskler vid ska- 
len. Dessa muskler hafva sitt fäste nära hvardera ändan 
af skalets öfra kant och lemna der tvenne tydliga muskel- 
intryck. é 


Fam. I. Conchaceee. 


Musslan likskalig, rundad, nästan klotformig. Lås- 
tänderna små, merendels tvenne 1 hvardera skalet; sido- 
tänderna listformiga eller inga. 


Gen. I... Cyclas Lamarck. 


Hvardera skalen fullkomligt lika, hjertformiga, nä- 
stan liksidiga, uppblåsta. Sidotänderna skifformiga, hop- 
tryckta och utdragna; låständerna små och böjda, på det 
ena skalet tvenne, på det andra en. 


Djurets mantel framtill öppen, baktill bildande tven- 
ne nedtill sammanvexta mantelrör. Föder lefvande un- 
gar, hvilka Wbringa sin embryonaltid inom moderdjurets 
skal, så att man i början af sommaren inom Cyclas-arter- 
nas musslor finner en hel mängd små individer med skal 
af omkring 1 m. m. i diameter. 

Uti alla trakter af jordklotet är detta slägte utbredt. 
Det utgöres af små musslor, som lefva uti dy och mossa 
(samt ibland äfven fästade vid stenar), uti stillastående 
och långsamt flytande vatten. Redan i Juran och isyn- 
nerhet Wealdenleran finner man åtskilliga till detta slägte 
hörande arter; derpå försvinna de åter i kritan samt upp- 
träda först ånyo i tertiära lager. 


1. Cyclas cornea Linné. 


Cyclas cornea C. Pfr. II. p.120. t V- f.A1,2. 
= — Nilss. p. 96. 


Conca tenuis, globosa, ventricosa, subtilissime striata, sordide 
virescenti-fusca, margine zonisque mediis sepe luteis; apicibus tumi- 
bis, obtusis. 

Musslan är såväl till form som färg i exemplar af 
olika åldrar ytterst varierande. Hos de yngre individer- 
na är den nemligen hvit eller hvitgul, plattad, hos de 
äldre uppblåst, stundom nästan klotformig, smutsigt gul- 
brun, vanligen med ljusare gula band och isynnerhet ett 
gult bräm kring kanten. Inre sidan hvit- eller blåaktig. 
Bucklorna uppblåsta trubbiga. 

Musslans längd 10; bredd 7; höjd 8 m. m. (äldre explr:) 

Djuret hvitt, genomskinande. Foten, som sträckes 
ut från musslans främre del, mycket lång och kägelfor- 
mig. Då djuret rörer sig, fäster det foten vid ett före- 
mål och drager den tillsamman, så att musslan följer med. 


79 


I Skandinavien och angränsande länder, äfvensom 
Finland är denna art ytterst allmän. Den anträffas öf- 
ver hela landet uti stillastående eller långsamt flytande 
vatten på bottnet och vid stränderna, bland gyttja och 
smärre växter. Mindre ofta finner man den med en fin 
byssus fästad vid stenar i strömmar, såsom t. ex. i Laha- 
fors 1 Borgnäs kapell, äfvensom vid Tammerfors (Lun- 
dahl). Exemplaren från sistnämnda lokaler afvika ifrån 
de andra af denna art genom en egen vaxgul färg samt 
musslans form, som något närmar sig till den hos Cyclas 
calyculata. Musslans dimensioner äro hos dessa: längd 
9, bredd 7?/3 och höjd 7?/3 m. m. 


2. Cyclas calyculata Draparnaud. 


Cyclas calyculata €.Pfr. I. p. 122. t. V. f.17,18. 
oo -— Nilss. p. 99. 


Concha orbiculato-rhomboidea subcompressa, tenuis nitida, dia- 
phana, loviter striata, apicibus protuberantibus, verruciformibus. 

Musslan rundadt-rhombisk, tilltryckt, genomskinlig, 
ytterst tunn, glänsande, svagt strimmad, hvitgrå eller rök- 
färgad, hos äldre individer ofta med ett gulaktigt bräm 
och tvärband. Bucklan vårtlikt utskjutande. 

Musslans längd 8, bredd 5, höjd 61/3 m. m. 

Djuret lika det hos föregående art. 

Denna mussla anträffar man i dammar och vatten- 
grafvar temmeligen allmänt i nordliga delen af Europa 
t. ex. Sverige, Norige, Tyskland, Estland, Lifland m. m. 
I Finland har den hittills blott blifvit funnen på Frugård 
1 Mäntsälä socken, vid utloppet af Uleå elf och af F. W. 
Mäklin 1 Orimattila. 

Utom ofvannämnda tvenne arter torde i Finland äf- 


30 


ven förekomma följande, som finnes 1 trakten af Peters- 
burg och vid Stockholm. 


”Cyclas lacustris Draparnaud. 


Testa orbiculate-subrhombea, compressa, tenui, pellucida, tenui- 
ter striata, cinerea vel lutescente; umbonibus convexis depressiusculis. 
Latit. 6—10 millim.”  Nilss. 


I. Pisidium Pfeiffer. 


Djurets mantel bildar ett enkelt, mycket kort rör, 
som knappast sträcker sig utom musslan. 

Musslan likasom hos slägtet Cyclas, men tydligen o- 
liksidig.  Låsets tänder äfven lika dem hos Cyclas. 

Alla till detta slägte hörande arter äro mycket små 
samt ganska svåra att åtskilja från hvarandra. De vistas 
bland gyttja och vid smärre växter uti vattenpölar, diken 
o. s. v. Uti fossilt tillstånd äro sju arter kända, här- 
stammande dels från Wealden leran, dels ifrån yngre ter- 
tiära aflagringar. 


1. Pisidium obtusale Pfeiffer. 


Pisidium obtusale C. Pfr. I. p. 125. t. V. f. 135,16. 
Cyclas obtusalis Nilss. p-101. 


Concha oblique-trigona, ventricosa, tenwissime striata, pellu- 
cida, inequilatera; umbonibus prominentibus; margine obtuso. 

Musslan bildande en afrundad, sned triangel, upp- 
blåst, strimmad, hvit eller hvitgul, genomskinlig, med upp- 
drifna, trubbiga bucklor och trubbig kant. 

Musslans längd 3, bredd 2!/4 och höjd 2/3 m. m. 
(Dessa mått äro tagna af yngre exemplar, några större 
ha vi ej i våra samlingar, ehuru sådana utan tvifvel tor- 
de finnas hos 0ss.) 


81 


Djuret hvitt och genomskinligt; uppgifves i hkhet 
med öfriga samslägtingar föda lefvande ungar. 

Denna äfvensom följande art äro ganska allmänna 
uti Skandinavien, Tyskland o. s. v. I Finland hafva vi 
med säkerhet tagit den blott vid Stansvik nära Helsing- 
fors, ehuru den dock ej torde vara sällsynt i vårt land. 


2. Pisidium fontinale Draparnaud. 


Pisidium fontinale C. Pfr. t.5. fig. 15,16. 
pel — Stein p. 141. t. 3. f. 16. 
Cyclas fontinale Nilss. p-111. 


Concha ovali, subtrigona, ventricosa, striata, nitidula; um- 
bonibus minus quam in precedente specie protuberantibus; margine 
acuto. 

Musslan oval, mindre uppblåst och mindre tydligt 
triangulär än hos föregående art, strimmad, svagt glän- 
sande, genomskinande, hvitaktig; bucklorna äfvenledes 
mindre uppdrifna, kanten hvass. 

Hos våra exemplar är längden 5!/2, bredden 5, höj- 
den 4 m. m. K 

Uti diken, sjöar samt andra våta och fuktiga ställen 
är denna lilla mussla ganska allmän, från södra kusten 
åtminstone upp till Uleåborg. 


3. Pisidium obliquum Pfeiffer. 


Pisidium obliguum C. Pfr. I. p. 124. t. V. f. 19,20. 
Cyclas obliqua Nilss. p.99. 


Concha oblique-trigona, subventricosa, striata, margine acuto. 
Musslan snedt-triangulär, föga bukig (hos yngre in- 
divider tillochmed tillplattad), vackert strimmad. Bucklor- 
na föga framstående. 
6 


82 


Som vi äfven af denna art äga endast icke fullt ut- 
bildade exemplar vilja vi anföra de af v. Wahl upptagna 
måttsbestämningar: Longit. 3,2—9,7 m. m.; Altitudo 
2,8—58,1 m. m. Latitudo 1,6—56,5 m. m. 

Genom skalens mindre bukighet, större snedhet samt 
tydliga strimmor skiljer sig P. obliquum från de före- 
gående. 

Blott från Saimen ha vi denna art. Uti sjöar och 
åar med gyttjigt botten förekommer den allmänt uti hela 
Europa. 


Fam. II. Naiadea. 


Musslan aflång oliksidig, öfverdragen med en oliv- 
färgad hinna, som vid bucklorna är mer eller mindre af- 
nött. Låset bestående af oftast tre temmeligen tjocka tän- 
der, stundom utan några sådana. 


Gen. I. Unio Retzius. 


Djurets mantel framtill och nedåt öppen, baktill sam- 
manvuxen och qvarlemnande tvenne öppningar, hvaraf den 
öfre, anus, är mindre, den nedre större, omgifven af be- 
fransade bihang och utgörande mun. Foten tjock, bred, 
tungformig. Såväl hos Unio som Anodonta äro djuren 
skildkönande. 

Musslan oliksidig, bestående af ganska fasta skal. - 
Låset försedt i det högra skalet med en och uti det ven- 
stra med tvenne tänder; dessutom förefinnas ofta lamell- 
formiga sidotänder. Bucklorna mer eller mindre, fram- 
stående. Hos de qvinliga individerna är musslans skal 
baktill knappt märkbart starkare hvälfd/ån hos de man- 
liga. 


83 


Detta slägte har sina arter till största delen förde- 
lade uti den nordliga hemisferen, och Norra Amerika är 
isynnerhet rikt på egendomliga Unio-arter. De bebo sjöar 
och åar, uti hvilka de hålla sig på bottnet bland sand, 
grus och slamm. Uti fossilt tillstånd äro 61 arter kän- 
da och dessa förekomma uti alla formationer. 


1. Unio pictorum Lamarck. 


Unio pictorum C. Pfr. I. p. 115. t. V. f. 9,10. 
— ss C. PI. Je psdda. tå f.8. 
- — Rossm. I pAlörfor ta. o. 
III. p. 23. f.196. XII. p.30. f.762—768. 
— - Nilss. p. 111. 
— - v. Wahl p.- 105. 


Concha elongato-oblonga, subcompressa; margine superiore et 
inferiore subrectis, fere parallelis, postice in rostrum productis; api- 
cibus et umbonibus depressis; dentibns cardinalibus compressis, an- 
teriore valve sinistre majore, dextrae tegente, posteriore minore vel 
nulla ; dentibus lateralibus lamelliformibus. 

Musslan utdraget aflång, ganska platt, vanligen gul- 
grön, med bruna koncentriska band (årsringar). Öfre 
och nedre kanten nästan raka och parallela, baktill nå- 
got sluttande samt bildande en trubbig snabel. Buck- 
lorna tillplattade. Låsbandet smalt, framtill småningom 
afsmalnande. Låsets tänder temmeligen tunna; i venstra 
skalet tvenne, af hvilka den främre är större och fram- 
stående samt helt och hållet betäcker den motsatta på 
högra skalet, den bakre mindre, ibland försvinnande 7). 
Sidotänderna lamellformiga. 


”) v. Wahl, som vi ha att tacka för en skarpsinnig och noggrann ka- 
rakteristik öfver Lifflands Bivalver, uppgifver som särdeles utmär- 
kande och beständigt hos Unio pictorum en på högra skalet, bakom 


34 


Musslans längd 77; bredd 34; höjd 23 m. m. 

Djurets fot ljusgul, upptill mörkgrå. 

De mest framstående egenheterna hos Unto pictorum 
äro: den aflånga bakåt småningom afsmalnande formen 
och låständernas i det venstra skalet beskaffenhet, hvari- 
genom den utan svårighet skiljes från både U. crassus 
och U. tumidus. 

Uti mellersta och nordliga Europa samt Sibirien fö- 
rekommer denna art allmänt, isynnerhet på gyttjigt och 
slammigt botten. Hos oss ha vi lttills tagit den blott 
uti Helsinge å (Baggböle). 


2 Unio crassus Retzius. 


Unio crassus Nilss. p.- 108. 
2) = Rossm. II. p.19. f. 127. 
— — v. Wahl p.I4. 
— batavus Nilss. p. 112. 
— — Rossm. II. p. 20. f. 4128. 

Concha ovata, subventricosa; margine superiore curvato, in- 
feriore subrecto; apicibus et umbonibus depressiusculis; dentibus car- 
dinalibus crassiusculis, crenatis, valve simistre bimis eqvalibus; den- 
tibus lateralibus lamelliformibus. 

Musslan äggformig, temmeligen bukig, vanligen brun- 
aktigt-grön, isynnerhet bakre delen vackert grönstrålig. 
Öfre kanten böjd, bakåt starkt sluttande ; nedre kanten 
nästan rak, hos yngre exemplar något böjd. Bucklorna 
föga utstående. Yngre skal äro ganska starkt hvälfda, 
äldre temmeligen plattade. Låsbandet ganska kort, bredt, 
framtill afsmalnande. Låständerna ganska tjocka, hos un- 
ga exemplar tunna, kammigt-naggade; på venstra skalet 


dess låstand befintlig annan mindre tand. Hos de 20-30 Finska 
exemplar vi haft tillfälle att undersöka, ha vi blott hos ett 
enda funnit denna bakre tand på högra skalet. 


85 


tvenne lika stora, uti den främre af dem är en urgröp- 
ning (dock ej så stor, som hos U. tumidus) för den mot- 
satta tanden i det högra skalet. Sidotänderna lamell- 
formiga. 

Musslans längd 48—60; bredd 25—34; höjd 19— 
24 m. m. 

Umio batavus Lam. upptages af flere författare (Ross- 
mässler, Nilsson m. fl.) som särskild art, men vi kunna 
ej anse den för annat än en ung U. crassus. v. Wahl fö- 
rer äfven U. ater Nilss. till denna art. Ehuru vi ännu 
ej hos oss observerat denna form, vilja vi dock här upp- 
taga Nilssons diagnos, för att göra nybegynnare uppmärk- 
samma på densamma: ”U. testa -oblongo-ovata, ventricosa, 
erassa, sub cortice atro nitido argentea; dentibus cardina- 
libus crassis, angulatis, crenatis; lateralibus lamelliformibus, 
excertis”. 

Unio crassus är utbred öfver hela Europa; endast 
uti södra delen af Finland har den blifvit funnen och det 
mindre allmänt såsom uti Kotojärvi i Borgnäs kapell (KR. 
Nordenskiöld), Orimmattila (Mäklin), Wuoksen (J.M. af 
Tengström). 


3. Unio tumidus Retzius. 


Unio. tumiaga. C-Pfr. II: ps3öZ. COXIKfr2rs6 to VII. 
— tumidus Nilss. p. 109. 
— = Rossm. I. p. 117. f.70 a. b. 
III. p. 27. f.202—204. XII. p.32.f.772—780. 
— - v. Wahl p.114. 


Concha elongato-ovata, poftice rostrata, ventricosa; margine 
superiore decurvo, inferiore plus minusve arcuato; dentibus cardina- 
libus crassis, sinistrorum posteriore valido; lateralibus lamellifor- 
mibus. 


86 


Musslan aflångt-äggformig, baktill snabellikt utdra- 
gen, bukig, mörk- eller rödbrun, ibland grön med kon- 
centriska ringar samt mörkgrönstrålig. Öfre kanten trub- 
bigt vinklad; den nedre mer eller mindre böjd. Buck- 
lorna något framstående. Låsbandet kort, bredt, fram- 
och bak-till tvärt afskuret. Låständerna tjocka, fårade” 
på venstra skalet tvenne, af hvilka den bakre är gröfre 
och längre, den främre tunnare samt försedd med en ur- 
gröpning, som upptager tandens hela främre sida; på hö- 
gra skalet befinner sig en grof, kegellik tand. Sidotän- 
derna lamellformiga. 

Musslans längd 84; bredd 40; höjd 27 m. m. 

Djuret hvitgult. 

Af denna art finnas former, som till musslans skap- 
nad öfverensstämma med U. pictorum; från denna skilja 
de sig dock genom låständernas tjockhet, den grofva ven- 
stra bakre tanden, ett i allmänhet tjöckre skal m. m. 

Unio tumidus förekommer i alla Tysklands större 
floder, i Frankrike, England, Skandinavien, Östersjöpro- 
vinserna o.s.v. I södra och mellersta delen af Finland 
finnes den allmännast af alla Unio-arter, på bottnet af 
sjöar och långsamt flytande vatten t. ex. Wichtis (Hiiden- 
vesi), Somero, Mäntsälä (Frugård), Sääksmäki (Walkia- 
koski M. Gadd). 


4. Unio margaritifer Retzius. 


Mya margaritifera L. F.S. p. 316. 

Unio — CAP TA Dp: 110: t>V. fogade 

— sinuata CHPfr.sIlI: p-33: tt PIRRA 

— margaritiferus Nilss. p- 103. 

— margaritifer Rossm. I. p.120. f.72,75,74. 
Margaritana margaritifera (Schum.)v. Wahl Pp: 148. 


Concha ovali-oblonga, compressa, crassa; margine superiore 


87 


curvato, inferiore recto vel sinuato; dentibus cardinalibus crassis, co- 
nicis; lateralibus nullis. 

Musslan aflångt-oval, sammantryckt, tjockskalig, brun- 
svart. Öfre kanten böjd, baktill sluttande; nedre kanten 
rak eller inåt bugtad. Bucklorna tillplattade, föga fram- 
stående. Låsbandet, starkt, långt, bakåt afsmalnande. 
Låständerna grofva, kegellika, fårade; på det högra ska- 
let en, tjock, framskjutande, som passar in uti fördjup- 
ningen emellan venstra skalets tvenne tänder. Sidotän- 
der saknas alldeles. Muskel-intrycken i hvardera skalen 
särdeles tydliga. 

Musslans längd 85—122; bredd 44—59; höjd 
231/,—38 m. m. 

Djuret brungrått; foten hvitgul eller smutsbrun, fram- 
till och ofvan brun. 

Unio margaritifer är cimkumpolär och finnes uti he- 
la mellersta och norra Europa, från Frankrike och Tysk- 
land till yttersta Lappmarken, uti bäckar och floder. Hos 
oss är den ymnigast uti de nordliga vattudragen. På Fin- 
ska benämnes den, liksom alla Najader, dels Raakku, 
dels Näkinkenkä och finnes flerstädes uti otalig mängd 
t. ex. uti Kuusamo (i Raakkujoki), i Pyhäjoki, vid Tammer- 
fors o.s.v. Så vidt vi känna fiskas denna mussla, för de 
vanligen uti mantelns slemhud inneslutna perlornas skull, 
hos oss endast i Kuusamo och Pyhäjoki. På det sednare 
stället af Ryssar, som årligen om sommaren anlända till 
elfven för att sysselsätta sig dermed. Dock anses denna 
industri föga lönande, emedan bland tusende musslor en- 
dast några få hafva perlor och dessa äro ofta af ett o- 
betydligt värde. 


88 
HH. Anodonta Lamarck. 


Djurets mantel baktill försedd med tvenne nästan 
rörformiga öppningar, hvilka bildas af de motsatta man- 
telflikarna, så att då skalen öppnas, de ej äro skönjbara. 
Genom den nedre af dessa öppningar, hvilken är försedd 
med syllika bihang, indrages vattnet till gälarne och ut- 
drifves genom den öfre (bakre). Foten tungformig, tjock, 
mycket kontraktil (Rossm.). 

Musslans skal lika hvälfda, oliksidiga, oftast tunna, 
öfverdragna med en grönaktig hinna och utan några lås- 
tänder. Hos detta slägte är könsskilnaden mera utpräg- 
lad än hos föregående: de qvinliga musslorna äro nem- 
ligen baktill mer hvälfda än de manliga. Anodonta-arter- 
na finnas spridda öfver alla trakter af jordklotet och lef- 
va bland slam och dy på bottnet af insjöar samt lång- 
samt flytande floder. Fjorton fossila arter äro kända och 
af dessa en från bergkalken, de öfriga från kritan och 
molassperioden: 


1. Anodonta anatina Linné. 


4nodonta anatina Nilss. p. 114. 
= - Rossm. VI. p. 57. f. 417 —420. 
= piscinalis Nilss. p. 4146. 
— — Rossm. V. 
— rostrata(Kokeil) Rossm. IV. p.25.f. 284. XI. p.2.f.7537. 
— anatina v. Wahl p- 122. 


Concha elliptica, antice rotundata, postice in rostrum trunca- 
tum producta, subventricosa; margine superiore subcurvo, inferiore 
arcuato, interdum sinuato; apicibus margine anteriore approxima- 
tis; area compressa, prominula. | 

Musslan elliptisk, temmeligen tunnskalig, föga bukig, 
framtill afrundad, baktill utdragen till en kortare eller 


89 


längre, stympad snabel. Öfre kanten böjd; nedre nästan : 
rak, ofta något inåt bugtad, båda nästan parallela. Buck- 
lorna nära främre kanten. Skölden sammantryckt, något 
upphöjd. 

Musslans längd 72—96; bredd 41—49; höjd 24— 
33 m. m. 

Djuret gul- eller grå-aktigt. 

Anodonta anatina varierar betydligt till musslans form, 
hvilket gifvit anledning dertill, att dessa former af åtskil- 
liga författare blifvit beskrifna som sjelfständiga arter så- 
som: Anodonta piscinalis Nilsson och A. rostrata Kokeil. 
Den ursprungliga A. anatina är aflång, med mycket kort 
och stympad snabel. 4. piscinalis bredt-äggformig. AA. 
rostrata äggformig, med utdragen snabel. Alla dessa o- 
likheter till skalens skapnad äro dock endast tillfälliga 
och berättiga ej till artskilnad. 

Uti mellersta och nordliga Europa samt Siberien lef- 
ver denna mussla allmänt. Uti Finland förekommer den 
äfven talrikt öfver hela landet. Middendorff anför den 
för nordliga Finland, vi ha den från Wanda å, Sääks- 
järvi 1 Mäntsälä, Kotojärvi i Borgnäs, Somero, Wihtis, 
Sääksmäki (ÅA. v. Nordmann), Hauho (M. Gadd), Wuok- 
sen (J. M. af Tengström) o. s. Vv. 


2. Anodonta complanata Ziegler. 


Anodonta complanata Rossm. I. p.142. f.68. IV. p. 24 f. 283. 
= = v Wahl p. 131. 
Concha minor, elongato-elliptica, compressa, antice et poftice 
, g pirca, 1 , 
attenvata ; margine superiore ascendente recto, inferiore levitet ar- 
cuato, anterius curvato; apicibus fere anticis; area compressa, pa- 
rum prominula. 


90 


Musslan mindre än hos öfriga arter i slägtet, aflångt- 
elliptisk, tillplattad, åt hvardera ändan afsmalnande, främre 
delen likväl smalare och lägre än den bakre, brunaktig 
med gröngula koncentriska band. Öfre kanten nästan rak; 
nedre något böjd. Bucklorna föga utskjutande och be- 
lägna mycket nära främre ändan. Skölden något tilltryckt, 
likväl utgörande högsta delen af skalet. 

Musslans längd 65; bredd 35; höjd 18 m. m. 

Denna art karakteriseras på det bestämdaste genom 
musslans mindre storlek och framtill starkt afsmalnande 
form. 

Middendorff uppgifver sig hafva funnit Anodonta 
complanata flerstädes uti södra Finland. Vi ha varit i 
tillfälle att anträffa den endast uti ån vid Frugård i Mänt- 
sälä. Föröfrigt tyckes den hafva en stor geografisk ut- 
bredning och förekommer uti Europas flesta floder, äf- 
vensom uti trakten af Aral-sjön. 


3. Anodonta cygnea Linné. 


Anodonta cellensis C. Pfr. I. p. 110. t. VIL f.1. 
— eygneda . fC. Pfir I pris. it VI a 
— sulcata Nilss. p.113. 
— cygnea Ross. I. p. 111. f. 67. 
= cellensis Rossm. IV. p. 22. f. 280. 
— cygnea vv. Wahl p. 133. 

Concha magna, tenuis, ovato-oblonga vel late ovata, ventrico- 
sa, sulcis concétricis utrinque conspicuis exarata, antice rotundata 
postice plus minusve producta; margine superiore et inferiore pa- 
rallelis, fere rectis; apicibus planis; area minus compressa, parum 
elevata. 


Musslan stor, tunnskalig, ovalt-aflång eller bredt ägg- 
formig, framtill rundad, baktill mer eller mindre utdragen 
till en trubbig snabel, starkt bukig, med djupa koncen- 


91 


triska fåror, hvilka synas både på yttre och inre sidan 
af skalen, gulgrön eller brunaktig. Öfre och nedre kan- 
terna nästan raka och parallela. Bucklorna platta och o- 
betydliga. Skölden tillplattad och föga upphöjd. 

Musslans längd 114; bredd 58; höjd 42 m. m.”). 

Djuret rödgult, med rödaktig fot. 

Musslans storlek, bukiga, tunna och fårade skal äro 
de mest i ögonen fallande egenheterna hos denna art, 
som föröfrigt till skapnaden varierar betydligt. Till följe 
häraf har den äfven af olika författare blifvit fördelad uti 
flera, så att den modifikationen, hos hvilken musslan är 
bredt äggformig och baktill afrundad blifvit benämnd AÅ- 
nodonta cygnea samt den som är aflångt-äggformig, med 
kort snabel blifvit kallad A. cellentis Schröter eller A. sul- 
cata Lamarck. Anodonta intermedia Lamarck anses äfven 
höra till denna art. 

I hela mellersta Europa är denna mussla ganska all- 
män. Den vistas vanligen på djupt botten, så den är 
svår att finna. Hos oss förekommer den talrikt uti in- 
sjöarna på Åland t. ex. Wargsunda, Bolstaholm (ÅA. Mo- 
berg); de exemplar vi tagit der, höra allesamman till 
A. cellensis Schröt. Uti Ladoga finnes enligt Midden- 
dorff A. cellensis och enligt Liljeborg A. cygnea. På 
andra orter i Finland är den ännu ej anträffad, ehuru 
den troligen lefver flerstädes uti våra insjöar. 


+) Dessa mått tillhöra formen; A. cellensis Schröt Vi äga ej Finska 
exemplar af den bredare formen, hvarföre vi här vilja anföra de af 
v. Wahl upptagna dimensionerna för A. cygnea: Longit. 47—470,2 
m. m., Altitudo 29,2—405,3 m. m., Latitudo 9—64,8 m. m. 


92 
4. Anodonta ponderosa Pfeiffer. 


4nodonta ponderosa C. Pfr. II. p. 31. t. IV. f 1—56. 
— — Rossm. IV. p. 24. f. 282. 


”Concha major, ovali-subrhombea, ventricosa, crassa, ponde- 
rosa, rudis, intus candida; anterius rotundata, posterius in rostram 
breve truncatum producta, superius adscendens, inferius subretusa ; 
umbonibus tumidis; sinu ligamentali parvo, subcordato. ÅA. 23/4— 
37; I. 40 —5!'/(0”; diam. 1'0-—2"/4”.” — Rossmässler. 

Musslan ganska stor, ovalt-rhombisk, bukig, tjock- 
skalig, tung, groft strimmad, oliv-grön eller brun-gul. 
Främre kanten afrundad, öfre och nedre något bugtade, 
baktill bildande en kort, trubbig snabel. Bucklorna fö- 
ga framstående. Skölden trubbigt vinklad, något fram- 
skjutande. 

v. Wahl förer A. ponderosa under ÅA. anatina; då 
vi endast haft några få exemplar att studera och dessa 
erbjudit så stora skiljaktigheter, ha vi ej kunnat annat 
än, tillsvidare åtminstone, upptaga den som egen art. Ty 
ehuru ÅA. ponderosa till sin habitus betydligt öfverensstäm- 
mer med A. anatina, så framställa dock skalens tjocklek, 
tyngd, större bukighet, högre sköld (ehuru ÅA. rostrata 
deruti står den nära), så i ögonen fallande egenheter, att 
man ej utan en noggrann undersökning af olika åldrar, 
kan förena dem. 

Denna mussla är uti Finland hittills tagen endast 
uti trakten kring Wiborg af Mäklin. För öfrigt förekom- 
mer den vid Petersburg, i Tyskland, Sverige o. s. v. 


BIHANG. 


Finska Hafs-mollusker. 
KI. 1. M. Gasteropoda. 


Fam I. Paludinida. 
Beskrifning se p. 70. 


Gen. I. Paludinella Pfeiffer. 


Djuret omgifvet af ett tornlikt skal, hvilket tillslutes 
förmedelst ett lock, som kan dragas in uti sjelfva myn- 
ningen. Mynningens kanter sammanhängande. 


I. Paludinella stagnalis Linné. 


Paludina balthica Nilss. p. 91. 
Paludinellk stagnalis Middf. Sib. R. II. p.139. 


Testa subimperforata, conico-oblonga, laevis, epidermide vire- 
scenti-cinerea vestita, sub epidermide albido-cornea, subopaca; an- 
fractibus 5—8, convexiusculis; apertura rotundata, supra angulata ; 
peristomate subpatulo, acuto, intus vix albo-marginato. 

Skalet smalt-kegellikt, nästan utan nafvelstrimma, fast, 
öfverdraget med en grå-grön hinna, derunder hvitaktigt 
hornfärgadt, glatt, föga glänsande, nästan ogenomskinligt. 
Vindningarne 3—S8 (hos våra exemplar endast 5—-6), 
konvexa. Spiran utdragen, spetsig. Mynningen rundad, 
upptill något vinklad. Munsömmen obetydligt vidgad och 
hvitkantad, skarp. Locket tunnt, glänsande, något konvext, 
oregelbundet strimmadt, indraget uti mynningen. 

Skalets längd 6; diameter 3 m. m. 


Till formen varierar skalet betydligt, så att man fin- 
ner exemplar, hvars sista vindning är mer eller mindre 
uppsvälld och bukig. Oafgjordt torde ännu vara om den 
långsträcktare, smalare och spetsigare formen: Paludinella 
ulve Lovén m. fl., är en från P. stagnalis skild art. Hos 
oss tyckas dessa båda öfvergå i hvarann och anträffas 
alltid tillsamman. 

P. stagnalis har en ganska vidsträckt geografisk ut- 
bredning och förekommer nästan öfverallt vid Europas, 
vid Arabiens, Nya Hollands, Syd-Amerikas kuster, uti 
Kaspiska- och Ochotska-hafven. Vid Finlands södra och 
Åländska skärgårdens kuster finnes den ganska talrikt, så 
långt mot djupet, som Algvegetationen går. 


Fam. II. Turbinacea. 


Skalet mer eller mindre kegelformigt; vindningarne 
oftast många; mynningen sluten af ett horn- eller kalk- 
artadt lock. 

Till denna talrika familj höra en mängd de vackra- 
ste snäckor af slägtena Turbo, Trochus, Deiphinula, So- 
larium, Phasianella, Turritella, genom hvilka Öceanernas 
Mollusk-fauna utmärker sig. Uti våra haf finnes den re- 
presenterad af blott ett enda slägte. 


Gen. 1. Littorina Ferrussac. 


Skalet äggrundt, temmeligen starkt; spiran spetsig; 
mynningen rundad, dess kanter icke sammanhängande; 


munsömmen skarp, något vidgad. 


1. Littorina rudis Montagu. 


Littorina rudis Middf. Malacozool. Ross. II. p.åö. 
”Testa ovata, acuta, solida, striis longitudinalibus ornata, ex 


95 


fusco lutea; anfractibus rotundatis, sutura profunda subcanaliculata 
divisis; apertura ovata; columella alba, compressa, basi produ- 
cta; faucibus fuscis”. Middendorf. 

Ehuru vi uti Finska viken österom Hogland ej fun- 
nit några hafsmollusker och Middendorff uti sin Sibiri- 
sche Reise B. II uttalar den åsigt att de marina former- 
na ej förekomma uti Finska viken förrän vid Hogland, 
uppgifver han dock Wiborg som fyndort för Littorina 
rudis. Vid de Finska kusterna hafva vi ännu ej med sä- 
kerhet anträffat den, men då den finnes äfven vid Reval 
torde den väl böra kunna uppsökas också hos oss. Vid 
Utön, i den sydligaste delen af Åländska skärgården, ha 
vi tagit en snäcka, som troligen var denna, men som e- 
xemplaren förkommit, kunna vi nu ej bestämdt afgöra det. 


HI, 2. M. Acephala. 


Ord. I. Bimusculosa. 


Fam. 1. »,Mysma 


Musslan aflång, oliksidig; det ena skalet med en 
låstand, som passar in uti en på det andra befintlig grop. 
Låsbandet beläget inom musslan, emellan låsets tand och 
grop. 


Gen. 1. Mya Linné. 


Musslan aflång, oliksidig; skalen oftast i hvardera 
ändan ej tätt tillslutna utan gapande; det ena försedt 
med en stor, platt låstand, det andra utan tänder endast 
med en grop. 


96 
1. Mya arenaria Linné. 


Mya arenaria Midd. Malacozool. Ross. p.-70. t. XX. f.1—3. 

Concha ovata, complanata, postice attenuata. 

Musslan äggformig, plattad, framtill afrundad, bak- 
till rundadt-tillspetsad, hvitaktig, på ytan strimmad och 
ojemn. 

Våra exemplar ha i längd 35, bredd 21 och höjd 
12 VN umivmt 

Mya arenaria är till sin geografiska utbredning cir- 
kumpolär. Hos oss finnes den uti vestra delen af Fin- 
ska viken samt i Ålandshaf (Sibbo—Getha) flerstädes på 
sandbotten. 


Fam. II. Nymphacea. 


Skalen med kanterna oftast slutande tätt tillhopa, för- 
sedda med två eller flere låständer. Låsbandet på yttre 
sidan. 


Gen. I. Tellina Linné. 


Skalen obetydligt längre än breda, föga oliksidiga, 
hvardera oftast försedda med tvenne lås- och tvenne, mer 
eller mindre tydliga sido-tänder. 


1. Tellina solid ula Pultney. 


Tellina solidula Middf. Malacozoo!. Ross. III. p. 61. 

”Testa albida (lutea, aurantia) aut rosea, epidermide tener- 
rima, maxime decidua, Binerascente, lutescente, aut fuscescente indu- 
ta; rotundato-ovata, subequilaterali, magis minusve solida et 
ventricosa; margine basilari arcuato; dentibus augustissimis et sepe 
obsoletis ; sinu palliari congruo, ab inferiore impr. musc. post. parte 
exeunte, et mediante arcu, tum leniter, tum distinctius versus car- 


YT 


dinem surgentey denique antrorsum declivitate magna ad impressio- 
nem palliarem descendente (nec hic retroflexo, uncinato)”. Midden- 
dorff. 

Musslan rundadt-triangulär, nästan liksidig hvit-, gul- 
eller röd-aktig, öfverdragen med en ytterst fin gul eller 
gråaktig hinna; främre kanten afrundad, bakre trubbigt 
tillspetsad. 

Af denna art förekommer hos oss endast varieteten 
balthica, som utmärker sig genom små och tunna skal. 

Våra exemplar hafva i längd 15, bredd 12 och höjd 
2—6 m. m. | 

Tellina solidula är äfven cirkumpolär och finnes all- 
mänt vid våra kuster, från Hogland upp till Qvarken, på 
gyttjigt botten. 

Möjligen kunde hos oss också anträffas Tellina te- 
nuis Lamarck, som lefver 1 Finska viken vid Reval, hvar- 
före vi här enligt Middendorff lemna dess diagnos: 

”Testa intus extusque alba, aurantia, aurantio-rubra, aut ro- 
sea; ovali, teniuscula, nitidissima, incrementi striis tenerrimis stria- 


ta, subequilaterali, latere antico longiore; dente laterali minimo, ap- 
proximato; sinu palliari Tell. solidule simillimo”. 


Fam, UL |Gardiacea. 


Skalen nästan hjertformiga, oftast med upphöjda å- 
sar, divergerande från låset mot basen. Låständerna van- 
ligen två; sidotänderna två, en, eller inga. 


Gen. I. Cardium Linné. 


Musslan oliksidig, något hjertformig; från bucklor- 
na utgå upphöjda ribbor, som symmetriskt divergera mot 
7 


98 


basen. Kanterna regelmässigt, motsvarigt naggade. Lås- 
tänderna tvenne i hvardera skalet; sidotänderna äfven 
tvenne. 

Detta slägte, som uti Oceanerna uppträder uti mång- 
faldiga former, har vid våra kuster endast en representant. 


1. Cardium edule Linné. 


Cardium edule Middf. Malacozool. Ross. III. p. 32. 


”Testa ovato-cordata, transversa, tenui, albida, ferrugineo 
fuscescente tincta, parum inequilatera, costis radialibus (21 ad 24; 
plerumque 22), incrementi strus rudioribus magis minusve asperis”. 
Middendor ff. 

Musslan äggrundt-hjertformig, mer eller mindre o- 
liksidig, mer eller mindre fast, hvitaktig, mot basen grå 
eller violett; ribborna 21—24, vanligen 22. 

Musslans längd 23—50; bredd 20—23; höjd 17 
m. m. 

Cardium edule finnes ganska allmänt uti Finska vi- 
ken och Östersjön (till Christinestad enligt Middendorff), 
men tyckes förnämligast hålla sig till inre skärgården; 
då vi deremot uti den yttre anträffat en mera sned form, 
hvilken öfverensstämmer med beskrifningar på Cardium 
rusticum Linné, ehuru vi dock ej kunnat skilja åt dem 
som olika arter. Middendorff beskrifver denna sistnämn- 
da sålunda: 

”Testa ovato-cordata, transversa, crassiore, valde inequilate- 
rali, costis 16 — 20 (preter illas lateris postici obsoletasj versus mar- 
ginem transverse sulcatis; latere postice subhiante”. 


Fam. IV. Mytilacea. 


Skalen aflånga, glatta. Låset försedt med ytterst 
små eller inga tänder. Från djurets fot utgå fina trå- 


SO 


dar, så kallad byssus, som tjenar musslan till fäste. Främre 
muskel-intrycket något otydligt. 


Gen. I... Mystilus Linné. 


Musslan rundadt-trekantig eller båtformig, oftast sned, 
öfverdragen med en fin, vanligen svartaktig hinna. Låset 
med flere mycket små eller inga tänder. 

Äfven af detta i andra haf på arter talrika slägte 
hafva vi hos oss blott ett enda species: 


1. Mytilus edulis Linné. 


Concha oblonga, navicularis, obliqua, tenuis, epidermide te- 
nerrima, fusca induta, sub epidermide violacea, fusco-zonata; den- 
tibus cardinalibus mimimis, pluribus (3—4). 

Musslan aflång, båtformig, något sned, tunnskalig, 
öfverdragen med en fin svartaktig hinna, under denna 
violett, med mörkare band. Låset försedt med flera 3—4 
ytterst små tänder. 

Längd 36; bredd 18; höjd 8 m. m. 

Mytilus edulis upptages af Middendorff såsom cir- 
kumpolär. Uti Finska viken och Östersjön (till Wasa) 
finnes den talrikt, med sin byssus fästad vid klippor, ste- 
nar och alger. 


Öm tygel I Mt 
4 ne ek le ET SN FT IN ORC ns 
2 bona teeilo Surtobåd valla sitasalon-ibe ma 
4 Hel Na SYADENONE bs Berti BA FA lan v 
Nå rbuör, nade Ånn, mln H 
k | otgöle. sider 2906 Bq led anbas- i -silob 16; un JA ; 


| vn AN TN FYRIS ER | 
2 KL khaa, a told ära, nod. fa pt Wo 


Kw Vär ; BUS < 4 
L | er ” oe jä ägt | lr Nu NL B RN Fö HY 4 NG sd ” Le 
; Häl NA Sonid silva Phen FI 
Ng ng ; 4 ed Å vi | NET MINE HON På E sjbtgers - 
Lö € Nr Å 
vå skämt ag ” NN ip 80 PM tunpeolde. eh MAR rs AT 
SN -MNAOV: SORAN NINO 3 burn deg KR HM (RT 


S in lr far nl öktrtoig KT stl rikygby if 
gilesela”, bön fog ST Simo! Nåd” "snälla. natet 
sist iaben otnid sitdstera nä da ba a nogetbronlö 
bk& st Kam Bora Jae FR Bad, 18 dröm, | 


YAN 


w Lä j (öd äl AR NN | 
; is ”modde AFrobis BO CN ng giluba a 
| jr våt HisY ad (NO Rs Mir GaanrT ul; Og 
FET bir bara fest åh die SE Thed: ob, ST 

20 OR btdenNOre tesen SES SE 


Lin 


LSE 


KG PR ER RAL TA H sö Hald 4 a Yo d 
ALA halls FE rr EN PPG HN batrt fanta: kolimr 
NGN "stäl ÅN mb 


Systematisk Öfversigt 
öfver 


Finlands Mollusker. 


ANIMALIA MOLLUSCA (BLÖTDJUR). 


Djur utan inre skelett; kroppen mjuk, oledad, om- 
gifven af en mantel, bar eller innesluten uti ett kalkak- 
tigt skal. 


HJ. I. M. Gasteropoda. 


Blötdjur med fritt hufvud, trefvare och ögon; foten 
skifformig, vidväxt nedre delen af kroppen, som är bar 
eller betäckt af endast ett skal. 


Ord. I. Gasteropoda pulmonata. 


Djuret andas förmedelst en lung-håla; kroppen bar 
eller betäckt af ett spiralvridet skal. 
(Alla, utom Fam. Lymnéeacea, lefva på land.) 


Fam. I -.Limaced 


Djurets kropp bar, utan något skal; foten uti hela 
sin längd vidväxt kroppen; trefvarne fyra, de öfre med 
ögon 1 spetsen. 


102 


Gen. I. Arion Fer. 


Kroppen jemnbred; ryggen afrundad, baktill okölad; 
andöppningen på högra sidan, framom midten af skölden. 


Gen. IH. LCimax List. 


Kroppen bakåt afsmalnande; ryggen baktill kölad; 
andöppningen på högra sidan, bakom midten af skölden. 


Fam. II. Helicea. 


Djurets fot endast framtill vidväxt kroppen, som in- 
neslutes uti ett spiral-vridet skal; trefvarne fyra, cylindri- 
ska, de öfre med ögon i spetsen. 


Gen. I. Vitrina Drap. 


Djurets mantel framtill förlängd och vid spindelran- 
den utskickande ett tunglikt bihang. 

Skalet tillplattadt, tunnt, genomskinligt; mynningen 
mycket stor, vid spindelranden bugtigt inskuren. 


Gen. IL.  Succinea Drap. 


Djurets mantel ej förlängd och utan bihang. 
Skalet aflångt-äggformigt, ganska tunnt, genomski- 
nande; mynningen stor, regelbundet oval. 


Gen. HER Ian. 


Djuret såsom hos Succinea. 

Skalet plattadt-klotformigt eller rundadt-koniskt, mer 
eller mindre starkt; mynningen ej så stor som hos före- 
gående, rundadt-haltmånformig. 


103 
Gen. IV. Bulimus Scop. 


Djuret såsom hos föregående. 
Skalet aflångt-kegellikt; spindeln hel; mynningen af- 
lång. 


Gen. V. Achatina Lam. 


Djuret likt det hos slägtet Helix. 
Skalet spetsigt-aflångt; spindeln vid basen afstym- 
pad; föröfrigt likt slägtet Bulimus. 


Gen. VI. = Clausilia Drap. 


Djuret såsom hos föregående. 

Skalet spolformigt; inuti sista vindningen befinner 
sig en smal, hornaktig skifva (clausiltum), som tjenar till 
att stänga densamma; mynningen päronformig, försedd 
med tvenne, vid spindeln fästade lameller. 


Gen. VII. JBalea Prid. 


Djuret såsom hos Gen. Helix. 
Skalet spolformigt, utan clausilium; mynningen oval, 
vid yttre kanten försedd med en vecklik tand. 


Gen. VIII. Pupa Drap. 


Djurets främre trefvare mycket korta, nästan omärk- 
liga. 

Skalet äggformigt eller cylindriskt, sista vindningen 
föga större än den närmast föregående; mynningen half- 
rund, ibland utan, men oftast försedd med tänder. 


104 
Fam. HDI. Auriculacea. 


Djurets fot endast framtill sammanväxt, med den af 
ett spiralvridet skal omgifna kroppen; trefvarne tvenne, 
cylindriska; ögonen belägna vid deras rot. 


Gen. 1. Auricula Lam. 


Djurets tvenne trefvare trubbiga; ögonen baktill vid 
trefvarnes rot. 

Skalet spetsigt-aflångt; mynningen oval, försedd med 
tänder. 


Fam. IV. Lymne&eacea. 


Djuret med tvenne borstlika eller vid basen tillplat- 
tade trefvare. 

Skalet äggformigt eller tornlikt, utan något lock. 

(De till denna Fam. hörande snäckor uppehålla sig 
uti vattnet och äro, emedan de andas med lunghåla, nöd- 
sakade att tid efter annan komma upp till vattenytan för 
att hemta luft.) 


Gen. I. Physa Drap. 


Djurets trefvare borstlika; ögonen vid deras rot på 
främre, inre sidan; manteln endast vid spindelranden till- 
bakaslagen öfver skalet och i kanten fingerdelt. 

Skalet ovalt eller aflångt, mycket tunnt. 


Gen. II. Amphipeplea Nilss. 


Djurets trefvare korta, triangulära, sammantryckta; 
manteln vid, helt och hållet omslutande skalet, 1 kanten jemn. 
Skalet äggformigt, tunnt. 


105 


Gen. II. Lymneus Drap. 


Djurets trefvare tillplattade, spetsigt-triangulära; man- 
teln innesluten i skalet. ' 3 
Skalet äggformigt eller tornlikt, temmeligen tunnt. 


Gen. IV. Planorbis Mull. 


Djurets trefvare borstlika, vid roten något utbredda. 
Skalet skifformigt, rundt. 


Ord. II. Gasteropoda branchiata. 


Snäckor, hvilka andas förmedelst gälar och derföre 
ständigt vistas uti vattnet. 
Skalet spiralvridet eller skålformigt. 


Fam. I. Paludinida. 


Djurets ögon belägna på yttre sidan vid trefvarnes rot. 
Skalet spiralvridet, koniskt eller tillplattadt; tillslutet 
af ett hornartadt lock. 


Gen. I... Valvata Mull. 


Djuret med kammformiga, fria gälar. 
Skalet tillplattadt eller koniskt; mynningen rund. 


Gen. II. Palidina Lam. 


Djurets kammiga gälar inneslutna uti en håla. 
Skalet kegellikt; mynningen upptill vinklad. 


Gen. III. Paludinella Pfr. 


Djuret såsom hos föregående slägte. 
Skalet tornlikt; locket indraget uti sista vindningen. 


106 


Fam. II. Turbinacea. 


Djuret med tvenne trefvare; ögonen belägna på yt- 
tre sidan vid trefvarnes bas, vanligen sittande i spetsen 
af ett knöllikt utskott. 

Skalet mer eller mindre kegelformigt; mynningen 
sluten af ett kalk- eller horn-artadt lock. 


Gen. I. Littorina Fer. 


Djurets trefvare fina, spetsiga; ögonen nästan skaftade. 
Skalet äggrundt, utan perlemor-glänsande yta; loc- 
ket horn-artadt. 


Fam. III. Neritacea. 


Djurets ögon belägna på en upphöjning framtill vid 
trefvarnes bas. 

Skalet båtformigt, med kort spira; mynningen sluten 
af ett lock. 


Gen. I. Neritina Lam. 


Djuret med tvenne borstlika trefvare; foten kort, i 
hvardera ändan rundad. 

Skalet aflångt, öfra sidan afrundad, nedra plan; loc- 
ket på inre ytan, vid kanten, försedd med en skarp tand. 


Fam. IV. Ancylea. 


Djuret med tvenne syllika trefvare, vid hvilkas rot 
ögonen befinna sig. 
Skalet utan några vindningar, skålformigt. 


107 


Gen. I.  Ancylus Geoffr. 


Djurets ögon belägna vid inre sidan af trefvarnes rot. 
Skalet skålformigt, spetsigt. 


KIL. 2. MM. Acephala. 


Djuret utan hufvud, ögon") och trefvare”+); foten 
tunglik. Djuret omslutes af en mussla, bestående af tven- 
ne med ett band (ligament) förenade skal. Alla till denna 
klass hörande djur lefva ständigt uti vattnet och andas 
med gälar, hvilka äro bladlika ock ligga tvenne på hvar- 
dera zsidan om djurets kropp. 


Ord. I.  Acephala bimusculosa. 


Djuret med tvenne muskler fästadt vid hvardera ska- 
len, uti hvilka de vid öfra kanten, i hvardera ändan, lem- 
na tydliga muskelintryck. 


Fam. IL. Myaria. 


Djurets mantel med kanterna sammanväxta, framtill 
endast lemnande en öppning för foten, som är ganska 
liten; andningsrören tvenne, liksom foten retraktila. 

Musslan aflång, oliksidig; det ena skalet med en 


+) Nyare forskningar gifva dock vid handen, att hos de flesta Acephala 
uti mantelns kant finnas en mängd, hos flera arter tillochmed 100, 
små, gröna, rödaktiga eller bruna, glänsande, ofta kort skaftade knö- 
lar, hvilka anses vara ögon. 

++) Från manteln utgå dock ibland trefvare-lika bihang. 


108 


låstand, det andra med en grop; låsbandet inom muss- 
lans skal. 


Gen. I... Mya Lin. 


Skalen med kanterna ej tätt tillslutande, utan oftast 
i hvardera ändan gapande; låstanden stor, platt, tunn; 
låsbandet emellan tanden och gropen. 


Fam. II. Nymphacea. 


Djurets mantel baktill sammanväxt, manteln 1 kan- 
ten försedd med trefvare liknande bihang; andningsrören 
ofta långa; foten triangulär, sammantryckt. 

Musslan oliksidig, vanligen tillplattad; låsbandet på 
yttre sidan förenande musslans skal. 


Gen. I.  Tellina Lin. 


Musslan obetydligt längre än bred, rundadt-triangu- 
lär, föga oliksidig; hvardera skalen med två (eller en) 
Jås- och oftast tvenne sido-tänder. 


Fam: HL Concehacea. 


Djurets mantel baktill sammanväxt och bildande tven- 
ne korta andnings-rör. 

Musslan nästan klotformig; låsbandet på yttre sidan; 
låständerna mycket små, merändels tvenne i hvardera ska- 
let; sidotänderna lamellformiga eller inga. 


Gen. IL. Cyclas Lam. 


Musslan uppblåst, föga oliksidig; låständerna uti hö- 
gra skalet tvenne, i venstra en. 


109 


Gen. II. Pisidium Pfr. 


Musslan liten, oliksidig, oftast sned. 


Fam, IV. (Cardiacea. 


Mantelns flikar baktill sammanväxta och bildande 
tvenne mycket korta andnings-rör, hvilka i kanten omgif- 
vas af hårlika bihang; foten stor. 

Musslan hjertformig; låständerna två i hvardera ska- 
len; sidotänderna två, en eller inga. 


Gen. I. Cardium Lin. 


Musslans skal med upphöjda åsar, som löpa diver- 
gerande från låset mot kanterna; låständerna tvenne i 
hvardera skalen; sidotänderna äfven tvenne. 


Fam. Vi Naiadea. 


Djurets mantel vanligen öppen, baktill bildande tven- 
ne korta andnings-rör; foten sammantryckt, stor, utan nå- 
gon byssus. 


Skalen oliksidiga inuti starkt öfverdragna med per- 
lemor, med eller utan låständer. 


Gen. I. Unio Retz. 


Musslans skal fasta, det högra med en, det venstra 
med tvenne låständer. 


Gen. II. Anodonta Lam. 


Musslans skal vanligen tunna, utan några tänder. 


110 
Fam. VI. Mytilacea. 


Djurets mantel framtill öppen; foten konisk eller 
tungformig, försedd med vidhäftnings-trådar (byssus). 
Musslans skal aflånga; låständerna små eller inga. 


Gen. I... Mytilus Lin. 


Skalen båtformiga; låset med flere mycket små el- 
ler inga tänder. 


Register 


öfver 


Slägt- och Art-namnen. 


Pag 
Acheatina Tapi. ssmlasg ac 34. Bulle fontinalis. L. ov cv. 
- acicula Möll. . . 32. - hypnorum L.. ... 
- lubrica Mäll. . . 34. — Bythinia tentaculata L... 
Amphipeplea Nilss. . . . . ATA Gad um ar RA eres 
- glutinosa Mäll. 49. - edarle: dboraskeaa 
AncylustGeolln. sas sv Rus 73. - rusticwm La. a. 
- — fluviatilis Möll.. . 75. — Carychium minimum C. Pfr. 
- — lacustris Lin. Om. IGNSING, DIAPE skena 
Anodonta Lam. ..... 85. - bidens C. Pfr. . 
- anatina Lin. . . 88. = affaguis Ca Pi. 
- cellensis C. Pfr. . 90. - — laminata Mont. . 


Auricula Drap. 


Balea 


Bulimus Scop 


complanata Ziegl. 
cygnea IL. 
piscinalis Nilss. . 


nigricans Pult.. . 
obtusa Rossm.. . 
plicatula Drap. . 
rugosa C. Pfr.. . 


Cyeläs, Lamar. oas 


calyculata Drap. . . 
COrNedhA KS Ul SN sec 
fontinalis Lam. . 
lacustris Drap. 
obliqua Lam. . .. 
obtusalis Lam. 


LITE bf SAS 


ponderosa C. Pfr. 92. 
rostrata Kok.. . 88. 
| 2102 SEE TORA SINE (ET 2. - 
Glee 2. - 
fasciatus Nilss. . . 3. - 
ED SE 45. - 
minima Mill. . . 46, - 
PIGE TE föl ae 51. - 
fragilis Diapa «vc . dc 
perversa IL. EEE - 
ENE ed FAL - 
lubricus C. Pfr. . 31. - 
obscurus Möll. . . 30. - 


aculeata Mill. . .. 
arbustorum L. . .. 
ALAA DAD De ge NARE 
bidentata Gmel . 


112 


Pag Pag 
Helix cellaria Möll.. .>. "26. -Fittorina Féri ss och 94. 
= "sorned. I. cf 60. - rudis Mont. . . 94. 
-  costata Mäll.. . . . 23. Lymnea auricularia Lam. . 51. 
-  crystallina Mull. . . 29. - — balthica Nilss. . . 56. 
- fruticem Muäll. . . . 18. = > JuScarDrap. lc rd 
= fulva Drapsommisante! -  minuta Lam... . . 59. 
=. Rispida IResi ken, 20. -  ovata Drap. . . . 55. 
-  hortensis Möäll. . . . 46. - — palustris Drap.. . 57. 
- incarnata Mäll. . . 29. ” Lymneus Drap. . .... 30. 
= Vaptcidar ey oc ov a 22. - auricularius Drap. 53. 
FAM (RE Bend tb ARR 28. - balthicus L.. . . 56. 
= "Reporals 1. AT. - fuscus C. Pr... - 58: 
= atäide Mull: sot 025; - minutus C. Pfr. . 59. 
- mnitidosa Rossm.: . . 27. - ovatus Drap. . . 55. 
= nitidula "GC: Pr: 2. - OBOTUS, ENL a ra 34. 
= pömdlid Jin. sh 44. - palustris C. Pfr. . 57. 
- pulchella Möll. . . . 24. - pereger Drap.. . ä7. 
=, PTT TTETNEE 27. - stagnalis L.. . .. 97. 
- pygmea Drap. . . . 23. - truncatulus Mäll. 59. 
= "rotundata. Mull". . 29. - vulgaris C. Pfr. . 55. 
- ruderata Stud. . . . 22. - Margaritana margaritifera 
- Schrenkii Middf. . . 19. SGU sog ös 36. 
27 SEMIC ASS IT 0 on SÖN, IRENE VIE 95. 
= " sfagnalis, 1: . . >. ot, = TORA a SSR 96. 
=. "strigellå” DTapE 4 AN FLYGUNS ere fer 2 ER 99. 
- umbilicus Markl. . . 22. - edulis "Is. > sa 99. 
sNoroi pare ÅLEN 1: 2 INerttå: fWweiatilis EX SEO. | 
Pandora 4 Neritinå Lam, Sad. 73. 
= tagrestis Le, > helt 6 - fluviatilis Möll. . 74. 
ANNE ESA Are Panel 2 LA GRdnae LAM ag 70. 
- — cinereo-miger Nilss.. 4 - balthica Nilss.. . 93. 
- " éinereus List. . . . 4 - impura C. Pfri. . 72. 
- — fasciatus Nilss. 2 - Listerr Forb:& Hul. 74. 
- " MALUNUS Lo. vo v Å =" tivipara Tk mA 
= subfuseus G:lRIEe. . JO. FäNudmelld Pi 93. 
- — tenellus Möll. i - stagnalis L. . . 93. 


Paludinella ulve auct. 


Fast Dräp. sd. fl 
= fontinalis La, so 


-  hypnorum L. 
Pisidium C. Pfr. 


- nitidus Mäll. 


- spirorbis L: .'.. 


- Vvorter L. . . 
Pupa Drap. 


- pygmea Drap. 


-  substriata Jeffr. . . . 
- umbilicata Drap. .. 
- unidentata C. Pfr.. . 
= Vertigo DAP os 


- fontinale C. Pfr. . 
- obliquum C. Pfr. . 
- obtusale C. Pfr. . 
Planer Mull a Es 
- albus Mäll. . . . 
- complanatus L. . 
- contortus L... . . 
- corner. -. 
- hispidus Nilss.. . 
- imbricatus C. Pfr. 
- marginatus Drap. 
- nautileus L.. .. 


-  anti-vertigo Drap.. . 
-  bidentata C. Pfr. . . 
- edentula Drap. . .. 
= > SFagis OR an 
- marginata C. Pfr.. . 
- minutissima Hartm. . 
= muscorum L: . s cs 


=  pmisilevMäll >... 


Pag. 


SUCEINCEDTAP. « ooo sr D. 


amphibia C. Pfr. . 9. 
oblonga Drap. . . 44. 
Pfeifferi Bossm. . 40. 
PUCRES R Slag 


Le såna KR 96. 


Turbo muscorum L. . . . 39. 
SÖN aa FRA d1. 
NO elf «sa > UD 
= nater: NISS:- ock san 4 89. 
- batavus Lam. . . . . 83. 
=! erassus Retzs'! sc. 3 84. 
-  margaritifer Retz.. . 86. 
- margaritifera L. . . . 86. 
- pictorum C. Pfr. . . 838. 
- sinuata C. Pfr. . . . 86. 
3 ”nunida C. Pfrr > 1085. 
=3 "Tumidus Belz$...s., "F9835. 
Kalvata, Mä FE 68. 
- eristata Mäll. . . 69. 


Solidula Pult. . . 96. 
tenvisädamst .—. 0. 


depressa C. Pfr. . 69. 
obtusa C. Pfr. . . 68. 
piscinalis Mäll.. . 68. 


Fertga Mull > is 8 sov PAR 


edentula C. Pfr. . . 40. 
pusilla: C. Pfr.. sa 4. 
pygmea C. Pfr. . . 42. 
septemdentata Rossm.44. 
sexdentata C. Pfr. . 44. 


Varma Dräp: 20002 Moa äv 


beryllina C. Pfr. . 8. 
pellucida Mäll. . . 8. 


8 


Pag.18. 


- 33 


- 34. 


- — 


Rättelser och tillägg: 


rad. 49. uppifr. står: mindre läs: mindre, 
4. nedifr.,. —- första - sista 

RN (INNE - — eXxique -  exiguce 

= 9 uppira CSE mmrnolkad, - — urhålkad, 

= QLmnedirsnar > tätt, - tätt och 

fanxuppuRene > 209, SAL: 2 

- 5. nedifr. tillägges: Skalets längd 27,; diam. 7, m. m. 
- 6. uppifr. står: obtusiusculi läs: obtusiuscula 
FRANSAR - — parientalibus, - — parietalibus, 
= 8 2 tenue tenue, 

EINAGE CE E Auriculacece - — Aduriculacea 
=) AARR= - Limnceacea - Lymneacea 
sr de, 1, [ESR - — tillbakaslaget - — tillbakaslagen 
= ud re - balticus, - — balthicus, 
=S - — eller - och 

SN SNR , Limnea i Lymncea 

= ND = — balticus - — balthicus 

= SAR NE - Omata - — ornata 

- 40 = Ladoga - Ladoga, 

- 1& - — glänsande - glänsande, 

= 55 Nedifris — .. tilltagande tilltagande; 
SANNA - - - Paludina 
NGE = = en ett 

- oo or brunsvart - brunsvart, 
=008--uppifr.t - > Pibringa - tillbringa 
1012: medirsmn, = Bvälfd -  hvälfda 

SES BE - — portice - — postice 
SKE - — portice - — postice 

=> WERE - concetricis - — concentricis 
= NE = Paludinellu - —- Paludinella 
FARMOR - — ginerascente - — Cinerascente 
Måtten äro angifna uti Franska millimeter och ibland uti Tyska 


linier. Vid bestämmandet af dimensionerna hos musslorna hafva 
vi kallat afståndet emellan främre och bakre kanten längd, det 
emellan öfre och nedre bredd samt största diametern af skalens 
hvälfningar — höjd ; v. Wahl och Rossmässler deremot antaga den 
af oss betecknade bredden som höjd samt vår höjd som bredd. 


Förklaring öfver Plancherna. 


Planch I. Fig. 4. Vitrina pellucida Möller”). 
2. Succinea putris Linné. 

3. - Pfeifferi Bossm. 

4. - fulva (Möller) Drap. 
d. aculeata Mill. 

6 -  pomatia Linné. 

7 - — hortensis Mull. 

8 - — arbustorum Linné. 


JM - — fruticum Möll. 
10: - — Schrenkii Middf. 
Planch II. Fig. 44. - — strigella Drap. 
42. - — Mhispida Linné. 
13. lapicida Linné. 
14. - — ruderata Studer. 
15. - — costata Mill. 
16. - — pulchella Möll. 
17. -  pygmea Drap. å 
18. - — cellaria Mull. 
19. -  pura Alder. 
20. - — nitida Mull. 
21. - — bidentata Gmel. 
22. - — incarnata Möäll. 
23. - — rotundata Möll. 
24. - — crystallina Möll. 


Planch III. Fig. 25. Bulimus obscurus Möll. 
26. Åchatina lubrica Möll. 
27. Clausilia laminata Montagu. 
28. - plicatula Drap. 
29. - nigricans Pult. 
30. Balea perversa Linné. 
1. Pupa muscorum Linné. 


32. - — edentula Drap. 
33. - — antivertigo Drap. 
34. -  pygmea Drap. 
35. - — substriata Jeffr. 
36. -  pusilla Möll. 


37. AÅAuricula minima Möäll. 
35. Physa fontinalis Linné. 
39. - —- hypnorum Linné. 
40. Amphipeplea glutinosa Möll. 


”) Det vidfogade korset betecknar här, likasom öfverallt der det finnes, 
snäckans naturliga storlek. 


Planch III. Fig. 44 a. 
414 b. 
44 c. 


42. 


Planch IV. Fig. 43 a. 
43 b. 
43 c. 


44. 


Planeh V. Fig. 59. 


Planch VI. Fig. 72. 


Planch VII. Fig. 75. 


Lymnaeus stagnalis. Linné var. a. 
- = var. 8. 
= S var. y. 
- auricularius Drap. 
- ovatus Drap. (Rossm.) 
- vulgaris Pfr (Bossm.) 
- balthicus Linné. 
- pereger Drap. 
- palustris Ptr. 
- fuscus Pfr. 
- minutus Pfr. 
Planorbis corneus Linné. 
- spirorbis Linné. 
- contortus Linné. 
- vortex Linné. 
- marginatus Drap. 
- nitidus Möll. 
- albus Möll. 
- nautileus Linné. 
Valvata piscinalis Mäöll. 
- depressa C. Pfr. 
- cristata Möll. 
Paludina Listeri Forb. et Hanl. 
- vivipara Linné. 
- impura Pfr. 
Neritina fluviatilis Möll. 
Ancylus fluviatilis Möll. 
- lacustris Linné. 
Cyclas cornea Linné. 
- — calyculata Drap. 
- — lacustris Drap. 
Pisidium obtusale Pfr. 
- fontinale Drap. 
- obliquum Pfr. 
Unio pictorum Lamarck +). 
- — crassus Retz. 
- tumidus Retz. 
- — margaritifer. 
Anodonta anatina Linné. 
- rostrata Kokeil. 
- complanata Ziegl. 
- cygnea Linné. 
- cellensis C. Pfr. 
- ponderosa Pfr. 


) Alla arter af slägtena Unio och Anodonta äro i halfstoriek. 


—!==000=— — 


PL. 1. 


EF Lrewendal letts mer. 


S. Falkmare del. 


| e TTR 
( 
12. 


20 HD | 4 
»D DRA & SS > 
Z6. | 


IS Ge 800 


SS. Lälkmar det. El Lvewenrdatr litr.&5 une. 


PLM. 


m U( in Re | / 
a A/S Ä Ö | RS 45) d S at 
) Ey AR '85 CN 3 d YAN 
SEE Se j vä FR 


EF Liewerdal ätt. Yinpr- 


2 Balkmare del. 


5 FIT 


43 ce 


SE ; DA Så. 


FER AT ER E Iiewendal ltr. y unrar. 


S. Falknar det. EE Lvewendal kör8 umper. 


É Ä 
FR 2 vå 
Ng d ka 0 
( MA 
I 
se 
Y id i 
Kö 
+ 
[ + 
I PA 
| EA 
Nr x 
mA 
s t 
. 
1 
5 
I 
, 
i 
i gå 
, 
5 
| x 
d 
h 
> 
k 4 
N T 
lj | 


| P1.VI. 


S. Balkan de ; FE. Lzewenrdal ltt. & umpr. 


S.Lalzrrarv det. 


70. 


20. 


30. 


40. 


So 


60 m NU 


; ss UA 
JSVAA s Rd fé i 
4 j ran 4 
Jia 7 
fisa 5 2 ; 
va oh Akon er Sr edt" sefausder et 
ot föder je SH urto Fat ARS Late 2 
re LAN EA RS fll fa RS PA far 
Feer FIG AA Zn EEE VR an 


(AR a fan > fran SN 
ec AE L 


NN VE 
q 


ANLERANE 


ÖN 
RA 


d 


EE 


2 Crane 


FRA 


NÄR 


SMITHSONIAN INSTIT 


UTION LIBRARIES 


NKRIEN An AN AI 


3 9088 00591 8693 


a ul e " Nera TYMYANNTTSSTRET 
PRESSA SRA = 
SSV mesh oe : : 
TGS TSE RATTSTENTA 


i SOPA rn NNE r 
TÖS PITT TE I daörsg= 0 sr VI BLÄ Sg LT 


js N 
Ar