5 - San VSEN a dBA REPA na nde r . a Safe Sek b As äo toto PA IDEAS elit uta förr at. i tag rr ken-vfrr "Bi hommfbrl)ely får ; FRVSEssknener tre SSA räsdrfgn ar ERS i SA dn rt tlarbr rr talet FARS FARA) RAD , e v , ”42 - . sor FSA Aa på rr . FUN Yar r : rr AB for PY SOM tallapnbr IRA CAL FUL EE hetbetnrk ag Are tn Metrkn; eve fö Rujbebygg oboe tr Beda NHR so tetetyrårikete led pa ” < , av = soffor - - > 4 Satie ke RR FANG å aa : törn TAN Arbete teaser a. Seb Retyis frossa uk, FANER Metaketetan AA AN ar ARA NN sSbI Lr 5 « j 2 NPR - ÖFVERSIGT || FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS ill FANS DR KE 1610 =IOT9 oo KÄR ÖFVERSIGT FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS FÖRHANDLINGAR. XXI. 1378-1879. ERETESTINGEORS; J. SIMELII ARFVINGARS TRYCKERI, 1879. N sk Ar ; TREE AA 7 REPA TNNOE-C9 TA öv ITV ER AR - NV AV IN 0 Adds 4 RYGG FÖR ie SITEM Innehåll. Öfversigt af förhandlingarne vid Vetenskaps-Societetens sam- manträden: Den 14 Oktober 1878 . MSKSRNOTOMDer 3 oo sa fe fer SA SIE >» 16 December > 205Januarinn 18794. > 7 öRebruar. Is > 24 Mars 2 LS FA Pri » > 29 April » > 19 Maj D Vetenskapliga meddelanden: Statistiska beräkningar angående en tilläimnad pensionskassa för folk- skollärares enkor och barn, af L. Lindelöf . : Diagnoses Hemipterorum novorum, scripsit O. M. Reuter De Hemipteris e Sibiria orientali nonnullis adnotationes critice, scrip- sit O. M. Reuter. ; Till en djurgeografisk fråga, ett litet bidrag af 0. M. Böuter bt Om möjligheten af ett finskt-ugriskt etymologiskt lexikon och om Donners komparativa ordbok, af A. Ahlqvist e En jemförelse mellan finskan och latinet, af F. Gustafsson . Till kännedomen om mimiska LE och deras lefnads histo- ria, af O. M. Reuter Capside Turkestane. Diagnoser öfver nya Chpstder från Turkestan Af 0. M. Reuter Diagnoser öfver nya Pbysanoptera från FHuland: md 0. M. Ruler Reseberättelse afgifven till Finska Vetenskapssocieteten af T. G. Ami- NO é ; Skilnaden öllan varg- och SiftnEar. af F W. Mäklin : 5 Fabricii och Erichsons Statira-arter, ånyo beskrifna af F. W. Möklin Om Turkarnes primitiva kultur, af A. Ahlqvist . Magnetnålens deklination i Fredrikshamn, af E. eos NN NN NN Or SN KS c 00 An [Vv Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Finland år 1878, af ANMoberg . oo. 261 Månadtliga medelhöjden af Balsylan vd Finlands kuster år 1878 i jemförelse med det årliga medeltalet, af A. Moberg . . . 281 Medeltemperaturen och nederbörden i Helsingfors under året 1878. al JENGENBORENVUS! milla dr Ro SE Br Ri än An Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1879: 0 Ordförandens helsninostal: ti kö CK SE og Ng II. Årsberättelse, afgifven af Sekrelerären de SVAL > SERA III. Om allmänna helsovårdsangelägenheter i Käpkagd: Föredrag AOCHEKOOnE WVGILEDK OA era NG - 294 IV. Coup d eil sur les peuplades filnolses oceidsutales dans: anti- quité. Rédigé d'aprés le discours fait en suédois, par G. Fro- Stef US T oe la fe a LR ådra är er Har JESSE Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Societeten förärade från den 20 Maj 1878 till den 19 Maj 1879, af A. Moberg . . . 844. FEV EVAS VASS SSE Öfversigt af förhandlingarne vid Vetenskaps-Societetens sammanträden. Den 14 Oktober 1878. Ordföranden var af sjukdom förhindrad att bivista sam- manträdet, hvarföre förhandlingarne leddes af vice-ordföran- den hr FRostTERUS ; och antecknades främst att med anled- ning af ordförandens illamående samt vice-ordförandens och sekreaterarens frånvaro från orten något sammanträde under September månad icke egt rum. Föredrogos skrifvelser från Universitetet och Naturfor- skare-Sällskapet i Dorpat, Naturvännernas Sällskap 1 Moskva, Vetenskaps-Åkademien i Stockholm, Universitetet i Lund, Videnskabernes BSelskab i Throndhjem, Naturforsehende Ge- sellsehaft i Zurich, Historiseher Verein fär Steiermark, Histo- riseher Verein för Sehwaben und Neuburg, Zoologiseh-Mine- ralogiseher Verein i Regensburg, Literary and philosophieal Society i Liverpool, Meteorolosgical Office i London, Society of Natural History i Boston samt professor Jos. Lenhossék i Budapest, angående dels afsända, dels i bytesväg emottagne bokremisser. I cirkulär från Smithsonian Institution i Washington af den 14 Maj detta år meddelades, att inrättningens sekrete- rare och direktor Joseph Henry den 13 i samma månad af- lidit samt att professor Spencer Fullerton Baird blifvit utsedd till hans efterträdare. Från Kuopio tillkännagafs, att Societetens observator derstädes läneforstmästaren CARL JOHAN FORSTÉN den 29 Maj aflidit 1 en ålder af 64 år. Med anledning häraf meddelade sekreteraren, att han vid ett besök i Kuopio nyligen vidtalat apotekaren PIiIsPANEN angående öfvertaganudet af de meteorologiska observationerna derstädes och att denne lofvat sitt biträde för sakens ord- I nande. Underrättelse härom hade jemväl meddelats till Fy- sikaliska Centralobservatorium i S:t Petersburg såsom svar på en derifrån ingången förfrågan om orsaken till de från Kuopio erhållna väderlekstelegrammens upphörande. Professor E. VAN BENEDEN erinrade i ett cirkulär af den 17 Maj om en tillämnad jubelfest för professor SCHWANN i Liége samt meddelade detaljer om dennes verksamhet och vetenskapliga utmärkelser. Från Société Meétéorologique de France hade medelst cirkulär af den 20 Juni inbjudning anländt till Societeten att deltaga i en internationel meteorologiskt kongress, ämnad att hållas i Paris den 24—28 derpåföljande Augusti, hvilken in- bjudning i följd af sommarferierna ej förr än nu kunnat 5o- cieteten delgifvas och såsom sentida föredragen ej föranledde någon åtgärd. En i S:t Petersburg bildad Djurskyddsförening medde- lade Societeten, jemte skrifvelse af den 26 Maj, program öf- ver en journal, som föreningen ämnade utgifva, anhållande om programmets publicerande härstädes; och skulle detsamma i sådant afseende öfverlemnas till någon härstädes utkom- mande tidning. Direktorn för forstinstitutet å Evois A. G. BLOMQVIST hade till Societeten inlemnat ett arbete med titel: Eine neue Methode den Holzwuchs und die Strandortvegetation bildlich darzustellen, jemte 6 vegetations bilder från norra Finland och Lappland, anhållande om dess publicerande i Societetens skrifter. Arbetet hänskjöts till Naturalhistoriska Sektionens granskning. Sedan den under hr AHLQvists ledning utarbetade ord- boken till Kalevala numera utkommit och det visat sig att de med dess utgifvande förenade kostnaderna för korrekturläs- ning m. m. med 157 mark 75 penni öfverstego det belopp 200 mark Societeten härförinnan för ändamålet beviljat, be- slöts på anmälan härom, att författaren skulle för sagde dif- ferens af Societetens medel godtgöras. Herr Donner meddelade utdrag ur ett bref från d:r T. AMINOFF, skrifvet i Votjakbyn Ulöngurt, 120 verst nordost III från Kasan, den 5 Augusti detta år. Brefskrifvaren förmäler bland annat, att han studerat votjakernas språk först i Ka- san tillsammans med en votjakisk folkskollärare samt deref- ter i Ulöngurt, omgifven af hedningar och muhamedaner. Språket står i flere hänseenden på en mycket ursprunglig ståndpunkt. Hittills hade han samlat omkring 200 gåtor och 20 stycken besvärjelser, hvilka röjde stort syskontycke med de finska, äfvensom några tiotal sånger. Votjakerne i denna trakt hafva troget och ostördt bibehållit sin hedniska guda- lära. Gudstjensten består i offer, hvaraf familjeoffren anstäl- las af husfadren i kotan, på votj. kuola. De flesta byar hafva derjemte en för hela byn gemensam storkuola, der offren och gudstjensten ledas af delvis ärftliga prester (mudoréi). Of- ferlunder och heliga träd finnas i mängd kring hvarje by. De döda begrafvas utan kista ofvan jord och förses för sin sista färd med knif, sked, spade m. m.; på grafven uppföres ett slags boning af hopbundna störar. Den döde antages fort- sätta samma slags lif som förut, uppmanas att gifta sig 0. s. v. Herr REUTER redogjorde för några iakttagelser, som han varit i tillfälle att göra beträffande Collembola och deras par- ningsförhållanden, äfvensom för några i sammanhang dermed anställda undersökningar af den hos en del arter förekom- mande s. k. ventral-tuben, om hvars ändamål olika menin- gar blifvit framkastade. En afhandling öfver detta ämne med titel: ”Etudes sur les Collemboles I—IITI” utlofvades för akterna. Under loppet af sistförflutne sommar hade Societetens bibliotek riktats med inalles 350 volymer eller häften, för- ärade af 62 in- eller utländska samfund samt af några en- skilda personer. Den 18 November. Föredrogs ett cirkulär från Smithsonska Institutionen i Washington af den 1 Juli d. å., hvari denna erbjuder sig att efter skedd anmälan, så vidt möjligt är, fylla de luckor, som kunna förefinnas i Societetens samling af Institutionens i en bifogad förteckning uppräknade skrifter, samt tillika anhål- ler om uppgift på härvarande vetenskapliga samfund och in- rättningar. IV I ett brefkort af den 21 nästvikne Oktober underrät- tade hr ÅA. Agassiz, att ett paket med böcker blifvit från Mu- seum of comparative zoology i Cambrigde afsändt till Veten- skaps akademien i S:t Petersburg för att till Societeten be- fordras. På framställning af Naturhistoriska Sektionen beslöts, att Direktor Blomqvists till Societeten inlemnade afhandling, ”RBine neue Methode den Holzwuchs und die Standortvegeta- tion bildlich darzustellen”, finge i Societetens Bidrag offent- liggöras. Herr HJELT redogjorde för de experiment, som på sena- ste tider blifvit verkställda till utrönande af lungsotens smit- tosamhet. Sedan de försök, som sedan något mer än ett de- cennium tillbaka utförts af Villemain o. a., dels att på djur inympa det tuberkulösa sekretet, dels att dermed inpregnera deras födoämnen, icke ledt till något afgörande resultat, har nyligen en annan metod blifvit bragt i användning af hr Top- peiner och diskuterad vid naturforskaremötet i Munchen. Me- toden består deri, att vatten uppblandadt med tuberkelsekret medelst en pulverisatör eller ångmaskin utsprides i fint för- deladt tillstånd i det rum, hvari djuret hålles instängdt, och detta tvingas att inandas den sålunda förorenade luften. Hos de flesta djur, som underkastats en sådan behandling, upp- repad 30 å 40 gånger, hafva tuberkler yppats ej blott i lun- gorna utan äfven i andra organer, tydande på allmänna, icke blott lokala störingar i organismen. Härmed synes det alltså vara bevisadt, att tuberkulos verkeligen kan meddelas ge- nom inandning. Att öfverföring från en individ till en an- nan emellertid ej oftare eger rum, förklaras derigenom, att luftens förorening genom upphostning ej sker i lika intensiv grad som genom en pulverisatör. Om dessa försök än yt- terligare bekräftas, är härmed ett i hygieniskt afseende vig- tigt resultat vunnet. Herr Donner refererade en af den ungerske språkfor- skaren Budenz nyligen utgifven skrift: Uber die Verzweigung der Ugrischen Sprachen”, hvari förf. söker leda i bevis, att finskan och lappskan icke vore så nära beslägtade med hvar- Y andra, som hittills antagits, utan skulle tillhöra hvar sin af de tvenne grenar, i hvilka den ugriska språkstammen enligt hans åsigt fördelar sig och hvilka han benämner den nord- och sydugriska. Den likhet, som emellertid förefinnes mel- lan de båda språken, vill förf. förklara derigenom, att lapp- skan lånat en stor del af både ord och former från finskan, en åsigt som enligt ref:s mening ej torde vara hållbar. Herr MÄKLIN förevisade exemplar af Colorado skalbag- gen äfvensom af några andra insekter, hvilka isynnerhet på senare tider ådragit sig uppmärksamhet genom de förödelser de åstadkommit bland skilda kulturvexter inom sädes- och tobaksodlingen. Herr Donner förevisade fotografier af några intressanta och dyrbara fornsaker af silfver, funna under sistlidne som- mar uti byn Ilinsk i Permska guvernementet. Detta fynd, som för 600 rub. silfv. blifvit inlöst till Stroganoffska sam- lingen i S:t Petersburg, innehåller bland annat en mängd gre- kiska och sassanidiska mynt, tydande i likhet med de ar- keologiska föremål, som förut blifvit funna i Perm, — bl. a. silverkärl från andra seklet af vår tideräkning — på de handelsrelationer, som fordom egt rum mellan dessa trakter och södern. Herr ELMGREN inlemnade vattenhöjds observationer an- ställde af honom under sistlidne sommar morgon och afton å Munkholm i Esbo skär. Till Soecietetens bibliotek hade efter senaste samman- träde såsom föräringar från särskilda samfund inkommit in- alles 100 volymer, deribland en större sändning från Un- gerska Akademien i Budapest. Den 16 December. Föredrogos skrifvelser från Naturwissenschaftlicher Ve- rein i Elberfeld, Naturvännernas Sällskap i Moskva, Société de physique et d”histoire naturelle i Geneve, Direktionen för Kejs. Botaniska Trädgården i S:t Petersburg samt Académie des sciences et lettres de Montpellier, angående BSocietetens skriftutbyte med berörda samfund. VI Herr REUTER anmälde för intagning i Societetens Öfver- sigt följande tvenne af honom författade uppsatser: De He- mipteris e Sibiria orientali nonnullis adnotationes eritieae, och Diagnoses hemipterorum novorum. samt redogjorde derjemte för ett af docenten J. SAHLBERG i Svenska Vetenskaps Aka- demiens handlingar nyligen utgifvet arbete med titel: Bidrag till nordvestra Sibiriens insektfauna; Hemiptera heteroptera, insamlade under expeditionerna till Obi och Jenisej 1876 och 1877. Herr MÄKLIN omnämnde att den kände instrumentma- karen Edw. Steinheil i Mänchen, som äfven sysselsatt sig med entomologiska studier och bland annat ur sin samling lemnat typerna till de af hr Mäklin på hans anhållan be- skrifna Statira-arterna från Nya Granada, nyligen aflidit. Herr HJELT framställde några iakttagelser rörande bru- ket af bromkalium i medicinen. Detta medel har, såsom be- kant, i senare tid begynt användas vid nervösa störingar och ref. hade haft tillfälle att dermed behandla ett fall af ago- rafobi. I likhet med jodpreparater framkallar äfven brom- kalium, när det begagnas under längre tid, utslag i ansigtet och på kroppen, och det har numera lyckats en tysk kemist Guttmann att uppvisa tillvaron af bromkalium i utslagsblem- morna. Sekreteraren meddelade ”Statistiska beräkningar öfver en tillämnad pensionskassa för folkskollärarenes i landet en- kor och barn”. Med afseende å den vetenskapliga metod förf. dervid sökt tilllämpa och som kunde finna användning vid andra likartade anstalter, trodde han sig ega skäl att för detta arbete, som egentligen utgjorde ett komitébetänkande, anhålla om plats i Öfversigten. Societetens bibliotek hade efter senaste sammanträde vunnit en tillökning af 54 volymer. Den 20 Januari 1879. Upplästes särskilda skrifvelser från Geologiska Byrån i Stockholm, Fysikaliska Central-Observatorium i S:t Petersburg, och Meteorological Office i London, berörande Societetens VII skriftutbyte med dessa inrättningar, samt från apotekaren V. Sahlberg i Sysmä, rektorn K. M. Kandolin i Mariebamn, apo- tekaren E. Westerlund 1 Uleåborg och vicepastorn J. Sime- lius i Pyhäjärvi angående af dem anstälda meteorologiska observationer. Lotsåldersmannen vid Jungfrusunds lotsplats A. V. Sa- lomonson anmälde i bref af den 2 Januari d. å., att den till apparaten för vattenhöjdsmätningen derstädes hörande träd- kistan vore af ålder förfallen och behöfde delvis ombyggas, samt erbjöd sig att mot en ersättning af 60 mark iståndsätta densamma, hvilket förslag af Societeten antogs. Herr MÄKLIN förevisade några till hans undersökning lem- nade föregifna vargskinn, om hvilka hans utlåtande begärts. Svansändarne voro afklippta, men med lupp kunde likväl några hvita strån på dem urskiljas, hvilka röjde att ett bedrä- geri här förelåg och att de ifrågavarande skinnen tillhörde räfungar. Herr FRrRosTERUS förmälde, att han numera genomgått det till Societeten för någon tid sedan inlemnade manuskriptet med titel: Historiskt politiska anteckningar för åren 1743—1796 af Henrik Adlercreutz, samt meddelade biografiska notiser om författaren. Frågan om manuskriptets tryckning lemnades tillsvidare beroende. Sekreteraren föredrog en af professorn K. HÄLLSTÉN in- gifven afhandling med titel: Några observationer beträffande Fresnel-Cauchy's teori, I, och skulle denna enligt författa- rens önskan införas 1 Acta, såsnart den hinnner afslutas. Till Societetens bibliotek hade efter senaste sammanträde i bytesväg ingått inalles 30 häften. Den 17 Februari. Föredrogos skrifvelser från forstmästaren C. Brander i Parkano, d:r C. Ehrström i Brahestad, d:r P. A. Karsten i Mustiala och kontraktsprosten J. Granholm i Orimattila, be- träffande af dem anställda observationer. I bref af den 20 Januari erbjöd sig apotekaren F. G. BorG i Torneå att öfvertaga de af hans företrädare å derva- QQ ANA : LIB Av VII rande apotek besörjda meteorologiska observationerna, i hän- delse BSocieteten derom ville anmoda honom, hvilket anbud med nöje antogs. Ingeniörkaptenen G. H. ÖHMANN i Wiborg hade jemte barometer- och termometer-observationer för sistlidet år in- sändt af honom beräknade medeltal af dem såväl för pen- tader som för månader och för året, äfvensom nederbörds observationer. De sistnämnde skulle särskilt införas i Öf- versigten. Ett nybildadt sälskap, Der Alderthums Verein in Agram (Kroatien), öfversände första häftet af sina förhand- lingar med anhållan om framtida skriftutbyte, hvartill bi- fölls. Hr HJeLrTtT fäste uppmärksamheten på ett nyligen utkom- met arbete, ”Der Alkoholismus, seine Verbreitung und seine Wirkung auf den individuellen und socialen Organismus, so- wie die Mittel, ihn zu bekämpfen, von dr A. Baer, Berlin 1878”, hvartill han varit i tillfälle att bidraga genom statis- tiska uppgifter från Finland och upplysningar om vår lag- stiftning i ämnet. — Det är en nog allmän fördom att alko- holen måttligt njuten höjer kroppsvärmen och befordrar dess omsättning till mekanisk kraft. I verkligheten förhåller det sig dock tvärtom, såsom erfarenheten isynnerhet under po- larfärder ger vid handen. Alkoholen kan ej i något fall be- traktas såsom näringsmedel; dess lifvande verkan beror på en tillfällig retning af magens slemhinna, hvilken för svaga per- soner, såsom för barn och qvinnor under graviditeten, stundom kan medföra vådliga följder. Att det omåttliga bruket af starka drycker alstrar brott, sjukdomar och en ökad dödlighet, är en afgjord sak, hvilken äfven den hithörande, visserligen ännu mycket bristfälliga statistiken ojäfaktigt ådagalägger, I hvilket förhållande drye- kenskapen står till pauperismen, derom hafva meningarne varit något delade. I Liebigs yttrande: ”folket super, emedan det är fattigt”, ligger tvifvelsutan någon sanning, ity att arbetslös- het mången gång föranleder dryckenskap; dock anser förf., att pauperismen i allmänhet är snarare en följd af än en or- IX sak till dryckenskapen. — Bland medel att bekämpa denna last framhåller förf. måttlighets föreningar enligt amerikanskt mönster äfvensom vissa hygieniska och lagstiftnings åtgärder samt förordar i sistnämnde hänseende såsom de mest verk- samma medel: inskränkning af utminuterings ställena, försvå- rade vilkor för rättigheten att sälja starka drycker, väl afpas- sad beskattning, inskränkning af köpetiden och särskildt för- bud att sälja spirituosa om söndagen samt inrättandet af kur- anstalter för drinkare. Herr MALMGREN förevisade en af Sällskapet för antropo- logi och geografi i Stockholm nyligen utgifven karta öfver sven- ska ishafsfärden 1878 från Jeniseis till Lenas mynning en- ligt ett hemsändt utkast af prof. Nordenskiöld, hvaraf fram- går en delvis ganska betydlig förflyttning af den hittills an- tagna BSibiriska kustlinien. I sammanhang härmed uttalade hr Malmgren den öfvertygelsen, att Nordenskiöldska expedi- tionen antagligen icke befinner sig så nära Behringssund, som de amerikanska telegrammen låtit förmoda, utan sannolikt af . de under fjolåret synnerligen ogynsamma isförhållandena blif- vit tvungen att öfvervintra på en långt vestligare belägen ort, måhända nägonstädes mellan Lena och Kolyma floder- nas utlopp. Herr DONnseR anmälde till intagning 1 Societetens akter ett arbete med titel: Die gegenseitige Verwandschaft der Fin- nisch-Ugrisehen Sprachen, för hvars innehåll i korthet redo- gjordes. Herr ALHQViIsST utvecklade sina åsigter om möjligheten af och vilkoren för åstadkommandet af ett etymologiskt lexi- kon på det finskt ugriska området. En skriftlig framställning af ämnet utlofvades för Öfversigten. Ingeniören A. O. LEFFLER från Sverige förevisade en te- lefon med signalapparat efter Siemens konstruktion äfvensom en fonograf. Biblioteket nade efter senaste sammanträde genom ut- byte och föräringar riktats med inalles 21 häften. Den 24 Mars. Föredrogos skrifvelser från Meteorological Office i Lon- don och Vetenskapsakademien i Turin, innehållande underrät- telser om hit afogångna bokremisser. Af sistnämnde Akade- mies memoirer kunde de 15 första volymerna, såsom ur bok- handeln utgångna, icke mera tillhandahållas Societeten. Sedan åtskilliga handlande i Nystad hos härvarande Te- legrafstyrelse anhållit om tillstånd att upptaga och publicera de väderleksdepescher, som öfver nämnde ort dagligen vex- las emellan Ryssland och Sverige, och förfrågan härom gjorts hos Fysikaliska Central Observatorium i S:t Petersburg, med- delade direktor Wild i bref af den 22 Febr. (g. st.), att det begärda tillståndet borde utverkas hos telegrafdirektorn i S:t Petersburg, men att observatorium för sin del vore vil- ligt låta stormvarningar utgå till Nystad, såframt en meteoro- logisk station derstädes blefve inrättad. Provineialläkaren af TEnGstrRöm hade för sekreteraren anmält, att han med anledning af förestående flyttning från orten ej vidare kunde fortsätta med de meteorologiska obser- vationerna i Kexholm, men att han öfverlemnat af de honom anförtrodda instrumenterna barometern och psykrometer-ap- paraten åt apotekaren ÖSKAR EDVARD THIL, som förklarat sig villig att öfvertaga sagde observationer. Deremot återlemna- des till Societeten maximi- och minimi termometern, hvil- ken råkat i oskick och ej kunnat användas. Från herr J. V. Sahlstein i Wiitasaari hade anmälan ingått om afsändandet af en skadad barometer. Förestånda- ren för Otava jordbruksskola hr G,. Serlachius erbjöd sig att anställa nederbördsobservationer, om nödiga instrument dertill kunde erhållas. Herr MALMGREN erinrade om den diskussion, som för omkring 20 år sedan fördes inför Societeten angående klo- fällningen hos ripor, hvilket af professor Nilsson omnämnda samt af herr Malmgren och andra observerade fenomen för- nekades af hr E. J. Bonsdorff, under förklaring att det endast vore en patologisk process. Senare iakttagelser hafva emel- lertid icke blott konstaterat tillvaron af en periodisk klofäll- XI ning hos nämnde fågelslägte, utan äfven ledt till kännedomen af andra dermed analoga förhållanden, utvisande att klofäll- ningen icke är ett i naturen enstaka fenomen. Man har näm- ligen funnit att äfven näbben hos vissa foglar kan till en vä- sendtlig del förnyas. En sådan periodisk regeneration af näb- ben förekommer exempelvis hos fratercula arctica (Lin.), enligt hvad d:r L. Bureau i en deröfver nyligen publicerad afhandling utredt. Af fil. magistern F. GUSTAFSON hade tvenne afhandlingar blifvit till Societeten inlemnade, den ena med titel: De vo- cibus consonantibus poötarum graecorum, den andra inehål- lande en jemförelse emellan finskan och latinet, af hvilka den senare skulle ingå i Öfversigten, hvaremot den förra, äm- nad att intagas i Akterna, remitterades till historisk-filoiogi- ska sektionens granskning. Herr ÅLHQVIST fäste Societetens uppmärksamket vid ett på ryska författadt arbete af Anton Budilowitsceh med titel: TlepBoOnitHere ÖCAIaBaAHe BT UXT A3HIKT, ÖMTE UM MOHATAXB IO JAHHHIMB JCKCUKAIBHBIMS; VCAfIOBAHIA BE OÖJACTA JMHIBU- cTU4ecKOH MateoHTOJoriu CsaBatB. (Fornslavernei deras språk, lefnadssätt och föreställningar enligt lexikaliska data; forsk- ningar på området af slavernes lingvistiska paleontologi), hvaraf I:sta delen i 2 häften utkommit 1878 och 1879 uti Kiew och som tyckes på det slaviska språkområdet vara en efterbildning af Pictets bekanta arbete, Les origines indoeu- ropéennes. Herr REUTER oaf en framställning af den s. k. skyd- dande likheten hos vissa djurformer, samt anmälde till infö- rande i Öfversigten tvenne afhandlingar: 1) Till kännedomen om mimiska Hemiptera och deras lefnadshistoria och 2) Ad cognitionem familiae Cimicidae. Ett af hrr Donner och Forsman undertecknadt skriftligt förslag till inväljande af ny ledamot i historisk-filologiska sektionen hänsköts till berörde sektions utlåtande. Soeietetens bokförråd hade efter senaste sammanträde vunnit en tillökning af 25 volymer, XII Den 15 April. I skrifvelse af den 6 dennes tillkännagaf direktorn för V École Polytechnique i Paris, att den derstädes utgifna tid- skriften Journal de Vécole polytechnique framdeles komme att tillsändas Societeten i utbyte mot dess publikationer, samt an- höll derjemte att till polytekniska skolans bibliotek få en fullständig samling af BSocietetens härtills utgifna skrifter, i hvilket fall i gengäld utlofvades de delar af berörde jour- nal, som ännu funnes i förråd. BSoecieteten antog med nöje detta anbud. Likaledes beslöts, att Société Archéologique croatei Ågram samt Gewerbeschule i Bistriz (Siebenbiärgen), från hvil- ka anhållan gjorts om skriftbyte, skulle få del af Societetens framdeles utkommande skrifter, sistnämnde anstalt dock en- dast af Öfversigten och Bidragen. Sekreteraren för Vetenskaps-Akademien i Brissel anhöll i bref af den 20 Mars om fyllande af några luckor i Akade- miens bibliotek beträffande Societetens skrifter. Föredrogs en skrifvelse från direktor Wild af den 13 Mars (g. st.) med anhållan om åtgärd derhän, att ifrån de stationer i Finland, som emottaga stormvarningar, en afskrift af de derstädes gjorda meteorologiska observationerna vid slu- tet af hvarje månad måtte tillhandahållas Fysiska Central- Observatorium i S:t Petersburg i och för revision af de sy- noptiska kartorna och härledning af de meteorologiska ele- menternas normalvärden för de skilda stationerna. Bref i detta syfte hade af sekreteraren redan aflåtits till vederbö- rande observatörer. Till ledamot af Vetenskaps-Societeten inom dess histo- risk-filologiska sektion invaldes direktorn för Statistiska By- rån fil. doktorn KARL EmMIL FERDINAND IGNATIUS. I enlighet med historisk-filologiska sektionens nu afgifna yttrande godkändes mag. F. Gustafsons afhandling ”de voci- bus consonantibus poäötarum graecorum” till införande i Acta. Herr AHLQVIST öfverlemnade å bergmästaren Furuhjelms vägnar en samling handskrifna anteckningar, härrörande från aflidne statsrådet HARALD FURUHJELM, som i en följd af år var XII anstäld hos generalguvernören öfver Östra Sibirien och del- tog i den s. k. Amurexpeditionen år 1855 samt i gränsreg- leringen mellan Ryssland och Kina år 1856. Samlingen, som har till påskrift: ”Historiskt och lingvistiskt material ur Ha- rald Furuhjelms qvarlåtenskap,” innehåller följande handlingar: 1. De mongoliske herskarnes historia, ur mongoliska handskrifter, till ryskan öfversatt af en mongolisk skollärare; 234 sidor in folio. 2. ”Den i Chinesiska Crönicorna funna antehistoriska berättelsen om uppkomsten af Mandschuriska väldet i China,” utdrag ur den ryska andliga missionens i Peking utgifna ar- beten, I tomen, påbegynt på svenska, men till största delen affattad på ryska. 3. Allehanda historiska anteckningar om Buräterna. I detta häfte finnas dessutom mongoliska ordspråk på ryska, mongoliska sånger med rysk öfversättning och en burätisk saga. 4. Tablå öfver Kinesiska rikets folkmängd från år 1749 till 1842; för sistnämnda år upptages den till något mer än 4143 miljoner. 5. En mängd handteeknade kartor öfver delar af östra Sibirien. 6. ”Skizzer från Amurlandet,” på svenska författade af Furuhjelm ; ofulländadt manuskript i 4 ark. 7. ”Sibiriens klimat,” på svenska påbegynt afhandling af Furubjelm, 2 ark. 3. Ett häfte ryska sånger om Buräterna. I. Mongolisk historisk legend. 10. Ett häfte mongoliskt språkmaterial, bestående af ordförteckningar, samtal m. m. 11. Ett häfte tungusiskt d:o, bestående af sånger, ord- förteckningar och namn. Societeten beslöt att förenämnde handlingar skulle för- varas i dess arkiv. i Herr REUTER anmälde att tredje delen af hans arbete ”Hemiptera gymnocerata Europae” nu vore färdigt att läg- gas under pressen och att till denna del hörde 5 plancher, XIV för hvilka kostnaden beräknats uppgå till 1600 mk. Derjemte upplystes, att plancherna till föregående del medtagit, utöf- ver den af Soecieteten beviljade summan, 50 mark samt der- till 127 m. 50 p:i i fraktkostnader, enligt en obetald räkning, Societeten beslöt att författaren skulle hållas skadeslös för samtliga dessa utgifter. Sekreteraren föredrog en af d:r E. BONSDORFF insänd afhandling ”Uber cyklich-projektivisehe Systeme,” hvilken skulle intagas i Acta. Likaledes godkändes till införande i Bidragen ett af d:r P. A. KARSTEN insändt arbete: ”Flora öfver Rysslands, Fin- lands och skandinaviens Hymenomyceter eller Hattsvampar, 1.” Till biblioteket hade under den förflutna månaden in- kommit 12 häften. Den 29 April. Efter slutad årshögtid och sedan hr FROSTERUS nu till- trädt ordförandeskapet inom Societeten, anställdes val af vi- ceordförande för tiden intill nästa årsdag, och tillföllo dervid flesta rösterna hr MITTAG-LEFFLER. Den 19 Maj. Föredrogos särskilda skrifvelser från Vetenskaps Aka- demierna i Amsterdam och Wien, Naturforsehender Verein i Brinn, Historiseher Verein i Augsburg, Institut Météorologi- que des Pays-Bas i Utrecht, Société Hollandaise des Sciences och Fondation de P. Teyler van der Hulst i Harlem samt bokhandlaren Watkins & C:o i S:t Petersburg, angående dels afsända, dels emottagna bokremisser. Der Verein fär Naturwissenschaftliche Unterhaltung i Hamburg hade anmält sin önskan att inträda i skriftutbyte med Societeten. Förslaget antogs och skulle Föreningen derom underrättas. Professor Hébert i Moulins sur Allier anhöll i bref af den" 6 Maj att för sina cyklon-undersökningar få del af me- teorologiska observationer i Finland från 1 Oktober 1876 till 1 April 1877. Observationerna skulle honom tillhandahål- las, såsnart tryckningen af dem hunnit afslutas. XF Societetens observator i Nikolaistad rektor E. E. Ing- man tillkännagaf i bref af den 17 April, att han såg sig tvun- gen upphöra med de meteorologiska observationerna, utan att kunna ge anvisning på någon lämplig person för deras öf- vertagande. Societeten lemnade saken beroende, tills utväg att få den ändamålsenligt ordnad framdeles möjligen kunde erbjuda sig. Professor H. GYLDÉN, som öÖfvervarade detta samman- träde, anmälde till införande i Societetens Akter en afhand- ling med titel: ”Versuch einer matematischen Theorie zur Erklärung des Lichtwechsels bei den veränderlichen Sternen”, för hvars väsentliga innehåll i korthet redogjordes. Herr LaAGUs omnämnde en filologisk fråga af viss bety- delse för astronomiens historia. Hvar Ptolemaeus, forntidens store astronom, lefvat och verkat, är ej med säkerhet kändt. I de arabiska öfversättningarne af hans verk finnes till hans namn Botlimos (= Ptolemaeus) bifogadt ett något gåtligt epi- tet qaludi eller feludi, hvilket man ansett syfta på hans fö- delseort och återgifvit med ”pelusiensis”, I ett nyligen an- träffadt manuskript, som inköpts till vieekonungens af Egyp- ten bibliotek, återfinnes samma epitet, men under den äfven annars förekommande formen alqaludi, hvari man tydligen igenkänner det romerska förnamnet Claudius. För antagandet att Ptolemaeus härstammade från Pelusium finnes således icke mera något stöd. Hr Lagus meddelade vidare ur Lexells kor- respondens ett troligen ej förut kändt bref till Vargentin an- gående Eulers sista stunder och död. Herr MÄKLIN inlemnade till intagning i Öfversigten tvenne uppsatser 1) Skilnaden mellan varg- och räfungar samt 2) Fabricii och Erichsons Statira-arter ånyo beskrifna. Herr MITTAG-LEFFLER anmälde andra delen af sina ”funk- tionsteoretiska studier”, hvari han lyckats framställa några nya allmänna utvecklingar af de elliptiska funktionerna, inne- fattande såsom speciella fall de serier, af hvilka Gyldén gjort bruk i sina undersökningar öfver planetstöringar. Herr MoBERG meddelade ett sammandrag af vattenhöjds observationerna vid Finlands kuster under sistlidet år, samt XVI anmärkte i sammanhang dermed åtskilliga bristfälligheter, som vidlåda dessa observationer å en del stationer. Herr AHLQVIST redogjorde för ett nyligen utkommet ar- bete af Våmbéry om den turko-tatariska stammens primitiva kultur, hvarom en skriftlig notis utlofvades till Öfversigten. Herr LEMSTRÖM anmälde sin önskan att få i Societetens Akter införd en på franska språket gjord bearbetning af sitt akademiska specimen om jordens magnetiska tillstånd. Herr WiK ingaf till offentliggörande i Bidragen tvenne afhandlingar: 1) Geologiska iakttagelser under en resa i östra Finland mellan Joensuu och Lahtis sommaren 1878, samt 2) Om fossilierna i Ålands silur-kalksten, jemförda med de i Sverige och Estland förekommande. Herr FROSTERUS ansåg sig böra tillkännagifva, att han ernade i Öfversigten publicera en fransk bearbetning af sitt vid senaste årshögtid hållna föredrag. Mag. R. HAUSEN, som år 1877 af Societeten erhållit ett anslag om 700 mk för undersökning af Kuustö slottsruiner i Piikkis socken. hade nu inlemnat en skrift, åtföljd af plan- teckning och fotografier, deri han redogjorde för de af ho- nom i omförmäldt afseende verkstälda utgräfningarne samt anhöll om ytterligare understöd för deras fortsättande. 9So- cieteten beviljade för ändamålet 700 mark. Likaledes beviljades, på derom gjord ansökning, 200 mk åt studeranden A. O. HeiKEL för arkeologiska forsknin- gar i Birkala härad samt 200 mk. åt fil. mag. friherre H. 0. WREDE för undersökning och beskrifning af de fasta fornlem- ningarne i Pernå härad. Wid beviljandet af samtliga dessa understöd ville Societeten dock fästa det vilkor, att redogö- relse öfver undersökningarnes gång och resultater i sinom tid blefve Societeten meddelad. Sekreteraren tillkännagaf, att Societeten numera fått emot- taga meteorologiska ubservationer för 1878 från inalles 23 stationer. Då med anledning häraf fråga uppstod om be- arbetningen af dessa observationer och dervid anmäldes, att såväl prof. Borenius som lektorn Nordenskiöld förklarat sig villige att mot förut bestämdt arvode öfvertaga sagde arbete, fann Societeten lämpligt öfverlemna saken till Matematick- fysiska sektionens pröfnivg och afgörande. L. Lindelöf. AAA AA Vetenskapliga meddelanden. Statistiska beräkningar angående en tillämnad pensions- kassa för folkskollärares enkor och barn. Sedan fråga uppstått om inrättande af en pensionskassa för folkskollärarnes i landet enkor och barn och Hans Kej- serliga Majestät genom nådig resolution af den 18 Januari 1877 till grundfond för densamma af finska statsmedel för- unnat ett anslag af 200,000 mark samt landets senast för- samlade ständer härtill beviljat ett tillskott af 10,000 mark årligen i fem års tid, hvarutom för samma ändamål på en- skild väg insamlats inemot 30,000 mark, har den för ända- målet nedsatta komitén uppgjort ett förslag till reglemente för pensionskassan, hvari ingå bland annat följande bestäm- ningar: a) Delegarene i pensionsinrättningen äfvensom de till delegarenes .enkor och barn utgående pensionerna fördelas i två klasser, och utgör den årliga afgoiften i 1:a klassen 40 och i den 2:a klassen 20 mark. Samma förhållande skall äfven ega rum emellan pensionsbeloppen i de båda klasserna. ($ 4.) b) Atlider i tjenst varande delegare innan pensionsaf- gifter af honom i 15 års tid erlagts, utgifves endast halfpar- ten af pensionen och andra hälften innehålles, intill dess pen- sionskassan sålunda blifvit godtgjord för de bristande afgif- terna. ($$ 6 och 7.) c) Folkskollärare, som från sin befattning afgått, be- frias från skyldigheten att erlägga de i mom. a) faststälda årsafgifter, så snart de af honom gjorda inbetalningarna sam- manlagda uppgå till ett belopp motsvarande minst 30 års af- gifter i den klass han vid afskedstagandet tillhörde. ($ 8.) DD d) Berättigade till pension äro: enka under hela sin åter- stående lifstid samt oförsörjda barn af hvardera könet intill 18 års ålder, sålunda att sterbhus bestående af två eller flere personer undfår hel pension inom behörig klass, men ensam familjemedlem, vare sig enka eller barn, endast två tredje- delar af en sådan pension. ($$ 15, 16 och 1073) För att kunna beräkna huru stor den-pension är, som kassan enligt ofvanstående preliminärt faststälda grunder kan förbinda sig att till vederbörande sterbhus utbetala, erfordras kännedom af 1:0 folkskollärarnes antal och dess progressiva förökning i framtiden, 2:o deras ålder och familjeförhållan- den samt 3:0o mortaliteten bland folkskollärarne och deras familjer. Vi skola till en början redogöra för den utredning ; dessa afseenden kunnat vinnas enligt det till hands varande Statistiska materialet. Genom skolöfverstyrelsens bemedling har från samtliga folkskollärare i landet infordrats uppgifter bland anvat om följande omständigheter: 1) lärarens födelseår och dag, 2) tiden för inträdet i folkskolans tjenst, 3) om och när ingått äktenskap, 4) hustruns födelseår och dag samt 5) antal barn. I följd häraf inkommo i början af år 1876 så beskaffade upp- gifter från inalles 168 folkskollärare. Af dessa voro 74 ogifte, 93 gifte, 1 enkling. Medelåldern vid inträdet i folkskolans tjenst var 26,3 år. Vid äktenskapets ingående befanns man- nens medelålder vara 27,0 och hustrun var i medeltal 2,3 år yngre än mannen. Af de 94, som ingått äktenskap, voro 31 barnlöse; 22 hade ett barn hvarje, 18 två och 23 flere än två barn. Barnens hela antal var 141. Dessa uppgifter, som hvad lärarenes antal beträffar, ej kunna göra anspråk på fullständighet, kompletteras i viss mon genom den af hr A. Berner sedermera utgifna folksko- lekalendern för läseåret 1876-77 (Suomen kansakoulut ja niiden opettajat). Enligt denna kalender voro under sagde läseår vid samtliga folkskolor i städerna och på landet an- stälde inalles 231 manlige lärare och för en hvar af dem meddelas i en bifogad förteckning biografiska notiser, upp- 3 tagande bland annat födelseår och tiden för inträdet i sko- lans tjenst. För att lättare tillgodogöra detta material, det enda som hittills finnes att tillgå beträffande folkskollärarnes per- sonliga och familjeförhållanden, hafva vi derur gjort nedan- stående sammandrag, som för bättre åskådlighet ordnats i tabellarisk form. Deri upptagas tillika i skilda kolumner några räkningsresultat, för hvilkas tillkomst och betydelse längre fram redogöres. gifterna för 1876. Sammandrag af de till skolöfverstyrelsen insända upp- TS. So 323 z i 3 3 OR > Hö ERS CI) GR 0 -—- ee 200 a 2 SNS Oe - Fed FA 25 [SS Sä 4 fo - A. Folkskollärarnes ålder och civilstånd NM samt hustruns åldersskilnad. | - Pensionernas kapi- = | Antal Alder 1879. UML för de 2 ES EN Hustruns 2 | > = Z 25 SNISESR För en. | För alla. Ö Se a tal. er Hör | | SSA EN SSR AR Me = SSE RONNE — — 1859:] :81.- 21-121) HON RISE AND 1850 | 31 d-—1281-+- 30) 5) I 1850 | 6 | 6|—1|29-—05:) Bare 1849.) 4) 1l—]|801--I1)- VAS | TLS 18487) HI BELT 2,43 17,02) VS LGI — 18 HSRTSSONON 1846 | 6) 5|—1|33| — 4,6 | 2,99 14.96 | 1845 | 4| 6|—|34|/— 2,8] 2,86 17,18 | 1844 | 51 4l-— 135 | 6,2 |. 3500. | 12,82 1843 | 51 IE 13610 2500 20,64 18545; | al Tleosv) ST SS | NE SE RT ER [CV EN ES Er rå a 18400-—| Hi] TNI9 |) MANIRL 9,64 | 1830 |. Il.61— | 401.— 67.1. BD 200) P9S SNRA a NAS 1837 |—] 1|— 42 | — 3.0 LG 3,19 | 1836) 112], 65) TO TE 1895-16) ABN NN SN 1834 | 1| 3|/— 145) — 2,7 2) 9,58 | [SETS ES EEE | Ta =— = 1998). 2|--31-— 147-50], 23 ÅG S:a [74|93] 1 | 268,23 1685 | | Med. | | — 2,3 | 2884 B. De gifte | folkskollärarnes | ålder vid äkten- Iskapets ingående. 20 | 21+ 5,5 21 | 41 + 42 22.1 6) —+ 2,0 | 231 BE 241 194-16 25 | 91 + 0,6 26 | 10! —+ 0,4 | 27 |131|-—- 3,6) 28 | 6) — 1,3 29 | 61 — 6,5 30.) J1=—=0= TD ll) NS 32 | 5) — 4,6 330 NAO 34 | 21-955 | BR OEM 41 10 S:a 94 Med. | — 2,3 nm" | | D Sammandrag af uppgifterna i ST. UR för 1876-77. é Folkskollärarnes fördelning C. Folkskollärarnes fördelning | D. 5 PEST j s | efter ålder vid inträdet i folksko- efter lefnadsålder. | lans tjenst. z Ana Pensionsafgifternas Söp IE kapitalvärde 1879. se ÄG dande. Te båd & = = PORT = SR AN es E | 2 de oo) 2) fören. |; Förala. Hel | För en. | För alla, 1856) "Ti23] 1492 I Tag] 19 1 | 15,04 15,04 11855] 5124] 14,89 | 74,45) — 20 51 15,01 "> 15,05 1854) 17 125)-14,;85 | 103,95) 21 -|-101-14)98 | 149,80 1853) 19:1261-14;80.] 133.201 1122 at25J4, IBN INN 1350 1A IA STU. 1475] 29125 23 ilsa JAR ALG 1851| 12/28| 14,69 | 176,28 24 | 29 14,89) 431,81 1890 129) GS LAST 20) 29) 14,85! 450:65 1849) 19130) 14557 | 7 276,83)” "2611 231 14.801 340,40 1848 18 |31|-14,50 | 261,00) 27 | 101 14,75 147,50 1847| 19/32) 14,43 | 274,17 28 Ik 14569 ha 13 I5T0) 14.133), 14,35 1, 200,90) +.297 | 131 14563) 190,19 1845] 15/34) 14,27 | 214,05) 30 | TAM) sist 13 1844| 10/35) 14,18 | 141,80) = 31 8) 14,50 | 116,00 1843] 15/36] 14,09 | 211,35) 32 5| 14,43 | — 72,15 1842] 12/37) 13,98) 167,76) 33 814155) 11480 1841) 4138ka3,8545 55MOl 84 YIT) ASH 18406 51391 13,73) 68,65) 35 IR 0 LJ NE (Are 1839| 8/40) 13,60 ; 108,80 36 21 14,09 i 28,18 1836) 9 lar 18471 12123 SHE föra AS 07 0 FOS | ved nere MN 088 178,85 0I385 1836). 4/43) 13,17 > 52,681--- 39 Fli137310 TAG 1835). 144] 13,00) 13,00) 40 hlk360 and 350 a 4145) TAS SON 43 SP ENN EN | a (ft DR ES NE RR F 19 saa Ra oh äg gg ons PARES 1 BITNA 1831] 1148) 12,31) 12,31) M. 26,1 14,75 NSP Sun SL LIT Vä, 1826) 1153) 11,30 | 11,30 sa 231 3289,13 | ; | Med. | 14,24 | Af de Bien första tabellen A upptagna 168 folkskol- lärare voro, såsom redan antyddes, 56 procent gifte eller enklingar. Detta procenttal får dock icke betraktas såsom uttryck för det normala förhållandet i framtiden; ty med sä- kerhet kan antagas, att af de 74 folkskollärare, som vid ifrå- gavarande tidpunkt (1876) voro ogifte och bland hvilka $/, ännu ej uppnått 35 års ålder, flere sedermera ingått eller framdeles ingå äktenskap, hvarigenom nämnde procenttal måste blifva ansenligt större. För oss är dock af mindre betydelse, huru detta förhållande slutligen kommer att gestalta sig för en grupp af samtidigt lefvande personer; det som här borde: utredas, är huru stor del af en viss på engång inträdande generation af folkskollärare öfverhufvud förr eller senare in- går äktenskap och huru stor del deremot dör ogift. Om man jemför antalet af gifte och ogifte, som enligt tab. A öfver- hufvud (1876) passerat en viss ålder med antalet af dem, hvilka enligt tab. B vid äktenskapets ingående redan öfver- skridit samma ålder, finner man att vid uppnåendet af ne- dannämnda åldersstadier antalet af gifte och ogifte folkskol- lärare var följande: / Procent. Alder. Ogifte. Gifte. Summa. Ogifte. Gifte. 20, KL 25 146 83 17 30 50 30 80 63 37 35 lil 23 34 32 68. Häraf synes, huru för en viss generation procenttalet af gifte ökas år från år. Af 34 folkskollärare, som öfverhufvud öf- verskridit 35 års ålder, voro, då denna ålder af dem upp- nåddes, 68 ?/, gifte. Räkningen kan för närvarande ej full- följas längre, emedan endast ett ringa fåtal ännu uppnått en högre ålder än 35 år. Men af det anförda torde man redan, äfven om i betraktande tages att af den ursprungliga gene- ralionen några kunnat dö ogifte, innan de fyllt de i nästfö- regående tabell upptagna åldersstadierna, vara berättigad: till den slutsats att minst 709/, af samtliga folkskollärare förr eller senare ingå äktenskap. Då denna siffra emellertid för närvarande ej kan närmare utredas och vi måste åtnöja oss i med en ungefärlig uppskattning, antaga vi, att det slutliga förhållandet här blifver detsamma, som enligt en af d:r Ig- natius (i N:o 48 af Morgonbladet för 1875) meddelad upp- gift befunnits ega rum bland delegarene i civilstatens enke- och pupillkassa, nemligen att 85 9/, af samtlige delegare öfverhufvud komma att ingå äktenskap och endast 15 /, dö ogifte. Med afseende å den föreslagna bestämningen, att sterb- hus bestående af två eller flera pensionsberättigade medlem- mar (hvartill barn öfver 18 år ej räknas) borde åtnjuta hel pension inom behörig klass, men ensam familjemedlem, vare sig enka eller barn under 18 år, endast ?/; pension, är det nödigt att söka på något sätt utreda, huru förhållandet i fram- tiden antagligen ' kommer att gestalta sig emellan antalen sterbhus hörande till dessa skilda kategorier. Då emellertid folkskolestatistiken ännu ej lemnar något material för en så- dan utredning, återstår ej annat än att taga till råds den er- farenhet, som vid andra likartade inrättningar i detta hän- seende vunnits. Komitén har derföre vändt sig till lektor Arrhenius i Åbo med anhållan om hithörande uppgifter be- träffande ecklesiastik- och skolstatens enke- och pupillkassa och såsom svar härå under den 27 nästvikne Maj fått emot- taga följande upplysningar: Delegarenes antal i sistnämnda pensionskassa utgör om- kring 1,790. Antalet af pensionerade sterbhus, som bestå af a) enka utan barn eller med barn öfver 18 ANKI REIN bk åt ran bott arb b)uenka,med barn; under,d8) år/sahem sas 105; GA aett. barn; under: åts. mor ade: snv20: d) två eller flere barn under 18 år . . 29. 623. Bjuibarndöfssertsrår: Cable. 3 male 4. be RA SYM Af dessa uppgifter inhemtas nu, att bland 623 sterbhus, som enligt de för folkskollärarnes pensionskassa antagna grun- der öfverhufvud vore berättigade till pension, inalles 134 en- DRAR Un ygron ( gp 6 || 1, ä Å Xx oh FN Z£& q (of? row [1 Å UU LIBRAR i” , Å Su 3 MR ee Q0 ligt samma grunder komme att åtnjuta hel och 489 tvåtre- djedels pension, d. v. s. att hvarje sterbhus i medeltal finge uppbära 0,74 eller, för jemn räkning, ”/, pension inom behö- rig klass. Detta resultat antaga vi, i brist på direkt utred- ning, såsom i framtiden äfven gällande för folkskollärarnes enke- och pupillkassa. Nyss anförda uppgifter gifva för öfrigt äfven vid han- den, att på 1,790 delegare belöpa sig 623 sterbhus med enka eller barn under 18 år, alltså 35 sterbhus på 100 delegare. Vid vår behandling af det förelagda problemet kommer detta resultat visserligen ej i användning; 1 förbigående må dock anmärkas, att ecklesiastik- och skolstatens enke- och pupill- kassa ännu ej egt bestånd i så lång tid, att det slutligen in- trädande normala förhållandet mellan pensionsberättigade sterbhus och delegare redan kunde anses vara uppnådt. Af vigt för oss är deremot att utreda, i hvad förhål- lande hela antalet pensionsberättigade sterbhus står till en- kornas antal. Enligt de för nyssnämnda kassa meddelade uppgifterna belöpa sig på 574 enkor 49 sterbhus utan enka men med barn under 18 år: enkornas antal borde alltså ökas 49 I med 574 eller ES pensionsberättigade sterbhus. Sistnämnda bråk förefaller dock anmärkningsvärdt litet för att kunna utan vidare pröfning godkännas. Det synes derföre nödigt att i denna punkt taga hänsyn till den erfarenhet, som derom vunnits vid några an- dra kända pensionsinrättningar. Uti ”Brehmische Wittwen- kasse” fann man (se Gauss Werke B: IV, s. 134) att pen- sionerna ökades med ungefär !/; i följd af beslutet att till- dela fader- och moderlös familj, tills yngsta medlemmen fyllt 18 år, samma pension som enka förut åtnjutit. Gauss åter fann att under samma förutsättningar ett något mindre för- hållande, nemligen !/,, gällde för universitetets i Göttingen pensionskassa. Då någon särskild anledning att i förevarande fall gifva företräde åt det ena eller andra af de tre anförda af sitt belopp för att gifva hela antalet UINENET TREE | SRSTEORE TR | i värdena => — ej föreligger, välja vi bråket <> som i (ÖREN det närmaste utgör medeltalet af dem. Vi antaga förty i det följande, att de pensionsberättigade sterbhusens hela an- tal utgör !/s mer än enkornas och att hvarje sterbhus, såsom redan nämndes, i medeltal åtnjuter 3/, pension. En vigtig faktor vid bestämmandet af pensionernas be- lopp är delegarenes antal vid kassans stiftelse samt den pro- gression, hvari detta antal i framtiden ökas. Ty då pen- sionsinrättningen är baserad ej blott på delegarenes afoifter, utan i väsendtlig grad äfven på en af staten donerad grund- fond, och den enskildes fördel af donationen är så mycket mindre, på ju flera den fördelas, så måste pensionsbeloppet' fastställas allt lägre, ju större antal delegare inrättningen nu eller framdeles har att emotse. Den af oss förut åberopade folkskolekalendern för läseåret 1876—77 upptager 231 man- lige lärare. Några af dem torde väl sedermera hafva afgått; men då det å andra sidan är möjligt, att en eller annan lä- rare ej finnes i kalendern upptagen, så antaga vi att alla dessa 231 blifva delegare i kassan. Under de två läseår, som derefter hunnit förflyta, innan kassan begynner sin verk- samhet, hvilket måhända kan ske i medlet af nästkommande år 1879, hafva ytterligare en mängd folkskollärare tillkom- mit, om hvilka personaluppgifter saknas. Deras antal kan, efter medeltillvexten under de närmast föregående fyra åren, uppskattas till 20 för hvardera året eller inalles till 40, så att de vid kassans första organisering inträdande delegarenes antal blefve omkring 270. Huru antalet sedermera kommer att tillväxa, derom kan endast en gissning framställas, hvil- ken blifver desto mer osäker, ju längre framåt i tiden den utsträckes; lyckligtvis minskas å andra sidan det inflytande, denna osäkerhet har på den närvarande beräkningen, i ännu starkare förhållande. Det enda, som härvid kan anses nå- gorlunda säkert, är att det årliga tilloppet af folkskollärare, som nu utgjort omkring 20, under en tid framåt skall ökas, tills det omsider blifver stationärt. Tvungne som vi äro att bestämma oss för en viss hypotes, antaga vi att tilloppet under de närmaste 20 åren ökas i aritmetisk progression från 20 till 40, så att under 1:a året efter kassans stiftelse 21 10 nya medlemmar inträda, under det 2:a året 22 0. s. v. ända till det 20:de året, då de nytillkomnes antal uppginge till 40, hvarefter det årligen bibehölle sig vid denna siffra. I afseende å de nytillkomne folkskollärarnes ålder til- lämpa vi helt enkelt det förut funna medelvärdet och antaga således att enhvar af dem vid inträdet är 26 år gammal, äf- vensom att 35 9/, af dem äro eller blifva gifte samt att hu- strun är 21/, år yngre än mannen, hvilken sistnämnda siffra finner sin motivering i det följande. | Enligt komiténs förslag skola delegarene i pensionsin- "rättningen fördelas i två klasser samt erlägga afgifter, utgö- rande i den första klassen 40,i den andra 20 mark för året. I hvad förhållande delegarenes antal inom dessa klasser kom- mer att stå till hvarandra, låter sig svårligen på förhand med tillförlitlighet bestämma; endast det kan med visshet förut- sättas, att första klassen kommer att räkna betydligt flere delegare än den andra i följd af bestämningen, att förestån- dare för högre folkskola ovilkorligen skall hänföras till för- sta klassen. Antager man att ?/; af samtlige delegare kom- ma att erlägga den högre afgiften 40 och !/; den lägre af- oiften 20 mark, så blifver den afgift, som i medeltal belö- per sig på enhvar 33!/; mark, eller ?/; af den högre afgif- ten. Hvad pensionerna beträffar, antaga vi att enahanda för- hållande kommer att ega rum, så att den för hvarje sterb- hus i medeltal beräknade helpensionen komme att utgöra ?/; af helpension i första klassen. För utredande af mortaliteten bland folkskollärarne och deras familjer förefinnes ännu intet statistiskt material; men det synes å priori icke osannolikt, att densamma skall föga afvika från den, som i medeltal befunnits gälla för landets hela befolkning. Vi ha derföre trott oss vid efterföljande beräkningar kunna lägga till grund de af oss förut konstrue- rade allmänna lifslängdstabeller för hvardera könet, som fin- nas meddelade i inbjudningsskriften till 1873 års magister- promotion. . En preliminär fråga af stor betydelse, som ännu måste afgöras, innan man kan skrida till sjelfva beräkningen, är ll den räntefot, enligt hvilken kassans tillgångar med sannolik- het kunna göras fruktbärande. Försigtigheten bjuder att upp- skatta den hellre för lågt än för högt. Ehuruväl för säkra plaeeringar i närvarande tidpunkt torde kunna beräknas minst 5 procent, antaga vi derföre blott en ränta af £1!/; proc. på kassans medel. Hvad deröfver möjligen kan erhållas, be- trakta vi såsom bidrag till förvaltningskostnaden, hvartill der- jemte i vår beräkning anslås en fix summa af 3,000 mark för året. Slutligen måste äfven tagas 1 betraktande att nå- gon större eller mindre summa alltid kommer att ligga oför- räntad; detta döda kapital upptages förslagsvis till 4,000 å 5.000 mark. Beräkning af pensionens maximibelopp. Vi öfvergå nu till hufvudfrågan, nemligen utrönandet af det högsta möjliga belopp, hvartill pensionen, utan att äf- ventyra kassans framtida bestånd, kan fastställas. Vid lös- ningen af detta problem har man i allmänhet att upprätta kassans bilans för en gifven tidpunkt sålunda, att man ul- räknar ej blott kassans sannolika tillgångar vid denna tid, utan äfveu det matematiska eller kapitalvärdet af alla dess framtida inkomster och utgifter, d. v. s. det kapital som ge- nom dem enligt den antagna räntefoten blefve amorteradt. [ denna bilans ingår på utgiftssidan såsom faktor det tills- vidare obekanta pensionsbeloppet, hvilket derefter bör så be- stämmas. att credit och debet jemnt motsvara hvarandra. Valet af tidpunkten för detta bokslut är egentligen godtyck- ligt och utan inflytande på resultatet, som oberoende häraf alltid måste blifva detsamma, såvidt förutsättningarna i öfrigt bibehållas oförändrade. Man kunde exempelvis välja den tidpunkt, då det normala förhållandet mellan delegare och sterbhus antagligen inträdt, ett förfarande, som vi vid en lik- artad beräkning (i fråga om sjömännens pensionskassa) här- förinnan användt. Denna gång föredraga vi likväl att redu- cera samtliga värden till tidpunkten för kassans inrättande, hvarigenom den, visserligen blott skenbara, fördelen vinnes, att dessa värden framstå i en genom diskontering minskad skala. Den fråga kring hvilken undersökningen hufvudsakli- gen hvälfver sig, är den om afgifternas och pensionernas ka- pitalvärden och vi skola derföre främst taga den under pröf- ning. Hvad först pensionsafgiften beträffar, utgör denna, en- ligt uppskattning, i medeltal 33!/; mark för hvarje en Vi beteckna detta medelvärde med a och föreställa oss alltså, att hvarje inträdande medlem, i enlighet med de för inrätt- ningen antagna grundbestämningar, förbindes atti 30 år, så- framt han lefver, erlägga en annuitet a, med vilkor derjemte att, om han dör inom 15 år och efterlemnar pensionsberät- tigadt sterbhus, inbetalningen fortsättes, tills 15 annuiteter blifvit för honom inalles erlagda. Kapitalvärdet af denna förbindelse, eller den summa, genom hvars inbetalning i ett för allt vid inträdet hvarje ny medlem kunde tillåtas infria sin delaktighet i pensionsinrättningen för all framtid, finnes uträknad för skilda åldersår i tab. II, enligt förut angifven mortalitet och räntefot. Upplysningsvis bör nämnas atti denna tabell, hvars inrättning för öfrigt torde vara tillräck- ligt tydlig, annuiteten är tagen till enhet. Den fördel, som tillskyndas kassan genom tilläggsbestämningen om dess er- sättande i vissa fall för hvad som brister i 15 års afgifter, har i tabellen sålunda observerats, att en dylik ersättning beräknats för halfva antalet af alla dem, som dö innan de varit 15 år i kassan delaktige, emedan antagas kan att en- dast halfva antalet af dessa tidigt bortgångne varit gifte. Vid den faktiska beräkningen af pensionsafgifternas ka- pitalvärde 1879,5 särskilja vi tre grupper af delegare, nemli- gen: 1:o dem, som finnas upptagna i folkskolekalendern för 1876—77, 2:0 dem, som tillkommit under läseåren 1871—79 och 3:0 dem, som inträda efter kassans stiftelse 1879. Den första gruppen omfattar 231 personer, hvilkas ål- der är känd. För enhvar af dem är pensionsafgifternas ka- pitalvärde, då han 1879 inträder i pensionsföreningen, härledd enligt hans dåvarande ålder ur förenämnda tabell II. Räknin- gen, som finnes sammanstäld i de båda sista kolumnerna af tab. C (sid. 5), utvisar att det sökta kapitalvärdet utgör för en- LÄ 13 hvar i medeltal 14,244a och för hela gruppen tillsammans 3290 a. Vi hafva begagnat oss af de för denna grupp tillgäng- liga åldersuppgifterna ännu i annat syfte, i det vi samman- ställt i tab. D samtlige lärare efter deras ålder vid inträdet i folkskolans tjenst och för enhvar af dem beräknat det ka- pital, som skulle motsvarat hans afgifter, om han från sam- ma ålder förbundits att erlägga dem enligt reglementet, d. v. s. om pensionsinrättningen då redan existerat och han ge- nast ingått såsom delegare i densamma. Det ur räkningen framgångna medeltalet 14,75 a kan anses beteckna kapital- värdet af de afgifter, som hvarje framdeles inträdande ny medlem förbindes att erlägga. Till den andra gruppen höra 40 folkskollärare, hvilka i medeltal varit 1 år i tjenst, då de vinna delaktighet i kas- san. Det häremot svarande kapitalvärdet af utfästa pensions- afoifter är för enhvar i medeltal 14,69 a och för hela grup- pen 588 a. Den tredje gruppen består af ett obegränsadt antal suc- cessiva generationer, som inträda efter 1879. För hvarje in- trädande ny medlem är, enligt hvad nyss utlades, kapital- värdet af de afgifter han förbindes att erlägga 14,75 a. Denna summa kan anses tillfalla kassan hvarje gång en ny medlem i framtiden intages, således, enligt vår förutsättning, under första året efter kassans stiftelse 21 gånger, under andra året 22 gånger, under tredje året 23 gånger o. s. v. samt under det tjugonde och hvarje derpå följande år i all fram- tid 40 gånger. Tänker man sig åter alla dessa efterhand årligen inflytande summor 21.14,75 a, 22.14,75 a, 23.14,75 a 0..s. v. kapitaliserade efter 4!/,9/,, så finner man att deras sammanlagda kapitalvärde vid tidpunkten för kassans stif- telse är 746,52.14,75 a, eller med andra ord: all den in- komst kassan har att påräkna genom dess efter 1879 inträ- dande delegares afgifter, är, under förutsättning att tilloppet försiggår enligt den antagna progressionen, uppskattad enligt sitt kapitalvärde 1879 densamma, som om 746,52 delegare 14 med ens inträdde"). Det närvarande värdet af hela denna framtida inkomst är således 110112. För att visa hvilket jemförelsevis obetydligt inflytande på resultatet en i någon 'mon modifierad förutsättning om den framtida tillvexten af delegarenés antal utöfvar, må här nämnas, att om man tänkte sig den aritmetiska progressio- nen för denna, tillvext. (21, 22, 23 . . . -) fortsatt 1 30år, så att tilloppet slutligen uppginge till 50 i stället för 40 om året, resultatet i afseende å afgifternas kapitalvärde härige- "nom blefve detsamma. som om 822,71 delegare med ens in- trädde, hvarigenom slutsiffran för samma kapitalvärde blefve 12135 a eller endast !/,, större än i förra fallet. Det följer nu att utreda å andra sidan pensionernas kapitalvärde. Enligt reglementet särskiljas äfven pensionerna i två klasser och skall pension i första klassen utgå till dub- belt högre belopp än i den andra. Om hvarje sterbhus er- hölle full pension i behörig klass, så skulle enligt föregående framställning, på hvart och ett af dem i medeltal belöpa sig ”/6 af en pension i första klassen. Detta tillsvidare obekanta medelvärde af helpensionen beteckna vi i det följande med p. Den i verkligheten till hvarje sterbhus i medeltal utfal- lande pensionen är likväl icke p utan endast 3/, p, i följd af stadgandet att helpension tillkommer blott sterbhus med 2 eller flere medlemmar, men ?/; pension alla de öfriga, hvilka antagligen utgöra flertalet. Kände man det antal enkor, som vid en gifven tidpunkt åtnjuta pension, så behöfde man, enligt föregående utlägg- ning, endast öka detta antal med !/; af sitt belopp eller multiplicera det med 1 —4+1!/g för att finna hela antalet af pensionsberättigade sterbhus vid samma tid. Häraf följer alltså, att, om enkornas antal är AK, hela den summa, som +) För att finna detta tal. har man att summera serien bi 2lv + 22v2 tt 23 vv +... + 39 v + 40 (v? Fv +...). 1 der v betecknar diskonteringsfaktorn 10,3: Den sökta summan är - 04: (20 och mr je 746,52. —V för året utbetalas i pensioner' till samtliga sterbbus, utgör (1 + 1/3) E:3/, p, eller lika mycket, som om hvarje enka er- hölle beloppet (1 + Ya P=""7/30 pe Vi ha alltså endast att utreda, hvad kassans utgift i sådan händelse blefve. Det närvarande värdet af den förbindelse kassan åta- ger sig genom att tillförsäkra gift qvinna en viss årlig lifs- tidspension (?7/s>p) efter mannens död, beror af mannens och qvinnans ålder vid pensionsaftalets ingående samt af mortaliteten för hvardera könet äfvensom af den antagna räntefoten och kan, när dessa premisser äro gifna, enligt kända formler beräknas. Har denna räkning blifvit utförd för hvarje möjlig kombination af mannens och qvinnans ål- der, så kan man uppställa en tabell, ur hvilken öfverlefvel- seräntans eller pensionens kapitalvärde & hvarje särskildt fall omedelbart kan uppsökas. En sådan tabell, grundad på den allmänna mortaliteten för landets manliga och qvinliga befolkning, meddelas här nedan under N:o IV. Den utgör resultatet af ett omfattande arbete, hvars detaljer för öfversigtlighetens skull här förbi- gås. Den åt enkan utfästa årliga pensionen är der tagen till enhet och tabellen gifver för olika ålderskombinationer kapitalvärdet, enligt 41/, procents räntefot, af en så beskaf- fad försäkring, uttryckt i samma enhet. I förevarande fall har man alltså endast att hvarje gång multiplicera 27/3) p med det ur tabellen funna talet. Vid tillämpningen häraf skola vi åter betrakta hvar för sig de tre grupper af delegare, om hvilka nyss var fråga, dervid ihogkommande att, enligt sannolik uppskattning, 85 procent af delegarene inom hvarje grupp eller generation öfverhufvud ingå äktenskap. 1:o. Till den första gruppen, som består af 231 med- lemmar. höra bland andra de i tab. A (sid. 4) upptagne 93 gifte folkskollärarne. Deras medelålder 1879 är 35,0 år och då hustrun i medeltal är 2,3 år yngre än mannen, blefve det häremot svarande kapitalvärdet af en utfäst pension i medel- 16 tal”2,87:2"/30 0: BDUTUVAl Vi kunde atnöja oss med detta sum- mariska förfarande, såsom för ändamålet tillfyllestgörande, hafva vi dock ej velat lemna obegagnadt det tillfälle, som i förevarande fall erbjuder sig för en något noggrannare be- räkning. Med ledning af de åldersuppgifter, som finnas att tillgå beträffande ifrågavarande 93 folkskollärare och deras hustrur och som äro sammanstälda i tab. A, låter nemligen pensionens kapitalvärde beräkna sig för enhvar af dem. En sådan räkning hafva vi utfört och hufvudmomenten deraf fin- nas upptagna i de båda sista kolumnerna af nyssnämnda ta- bell.") Deraf framgår medelvärdet 2,884 .?7/3> p, således obe- tydligt större än förut. För att vid den förut anförda sum- mariska beräkningen komma till samma resultat, behöfde man endast ändra åldersskilnaden 2,3 till 2,5 år, och detta iakt- taga vi vid enahanda beräkningar i det följande. Förevarande orupp består af 231 medlemmar. Om sist- anförda medeltal anses gälla för gruppen i dess helhet, blir alltså: det kapital, som tages i anspråk för pensionering af till densamma hörande enkor och barn inalles USB JR Dr RN BB 4 ua NE 8 2:0. För de 40 folkskollärare, som höra till den andra gruppen, är medelåldern vid tiden för kassans inrättande 27 år, och då hustruns åldersskilnad nu antages till — 2,5 år, erhålles ur tabellen IV talet 2,65, hvarigenom kapitalvärdet af samtliga pensioner för denna grupp blir 0385 LORRNGS n E=NN0D: 3:0. Den tredje gruppen består af successiva genera- tioner, om hvilka åter det gemensamma antagandet göres, att medelåldern för hvarje sådan vid inträdet är 26 år samt att åldersskilnaden mellan man och hustru i hvarje hione- lag är 2,5 år. Härmed erhålles ur tab. IV såsom kapitalvärde af hvarje enskild försäkring i medeltal 2,63 .?7/sp. Vid- hållande de antaganden vi förut gjort beträffande den fram- +) Talen i sista kolumnen äro summor af de för hvarje hjone- lag skildt uträknade (i tabellen icke upptagna) pensionsvärdena; näst föregåendé kolumn innehåller derur härledda medelvärden för hvarje åldersgrupp. 17 tida tillvexten af delegarenes antal och tillämpande samma betraktelsesätt, som användts i fråga om pensionsafgifterna, finna vi äfven här, att resultatet för kassan med afseende å pensioneringen af de till denna grupp hörande enkor och barn blir detsamma, antingen delegarene tillkomma successivt enligt den förutsätta stigande progressionen, eller om med ens 746,52 nya delegare intagas i föreningen. Häraf följer alltså omedelbart, att kapitalvärdet 1879,5 af pensioner till samtlige efter denna tid inträdande folkskollärares enkor och barn kan uppskattas till ; 0585 146-526 ST TADS Tp. Utom enkor och barn efter de folkskollärare, som höra till någon af förenämnda tre grupper, finnas ännu några en- skilda pensionstagare, som för fullständighetens skull äfven måste tagas i betraktande. Af folkskollärarne sjelfva har nemligen den önskan blifvit uttalad, att enkor och barn till några bland dem, hvilka arbetat och gjort uppoffringar för åstadkommande af en pensionsinrättning, men aflidit innan den hunnit komma till stånd, måtte hugnas med pension en- ligt det för kassan i öfrigt gällande reglemente. De enkor, hvilka sålunda omedelbart efter kassans inrättande skola komma i åtnjutande af pension, torde vara omkring 3 till antalet. Enligt en för ändamålet uträknad tabell II, som anger kapitalvärdet af en genast börjande lifränta, är, om deras ålder 1879 antages till 32 år, kapitalvärdet af det till- kommande pension 15,60 gånger pensionens belopp för en- hvar och således för alla tre 658 ras 39005. Men för hvarje af dem bör å andra sidan, enligt reg- lementet, innehållas pensionsafgifter i 15 års tid, ETS kassan beredes en ersättning, hvars kapitalvärde, uppgående till 32 a, bör på inkomstsidan observeras. Öftiga poster, hvilka ej direkte bero af delegarenes el- ler sterbhusens antal, kunna med större säkerhet fastställas och erfordra endast obetydlig räkning. Dertill höra bland inkomster: a) Det af allmänna statsmedel utlofvade anslaget till 2 18 grundfond. som torde tillfalla pensionsinrättningen, såsnart den hunnit blifva organiserad, och derföre här upptages till sitt nominela belopp 200,000 mk. b) Det af ständerna beviljade tillskottet 10,000 mk år- ligen i 5 års tid. Om detta bidrag inflyter under åren 1879 —1883, utgör dess efter 4!/;9/, diskonterade värde 1879 sammanlagdt 45,875 mk. c) Härförinnan insamlade medel till ett ungefärligt be- lopp af 29,125 mk. Bland utgifter observeras, utom pensionerna till enkor och barn, ytterligare följande poster: a) Kostnaden för inrättningens första organisation, för- slagsvis upptagen till 3,000 mk. b) Den årliga förvaltningskostnaden. Emedan denna kostnad i viss mon är beroende af inrättningens omfång och det förräntade kapitalets storlek, kan den anses bestå af två delar, en konstant och en annan föränderlig, utgörande en viss proceut af kapitalet. Den senare delen är redan tagen i betraktande, då den såsom ren inkomst beräknade räntan nedsatts till 4!/,9/,. Det fasta beloppet af den årliga för- valtningskostnaden uppskatta vi till 3,000 mk och denna ut- gift kapitaliserad efter 4!/, 9/, medtager en totalsumma af 66.667 mk. c) Uteblifna räntor för medel, som måste hållas dispo- nibla i kassan. Det häremot svarande döda kapitalet anslå vi, för att afrunda summan af nästföregående två poster till 5,333 mk. Sammanfatta vi nu alla de poster hvilka i det före- gående hvar för sig blifvit tagna i skärskådande, framställer sig följande bilans öfver kassans ställning vid tidpunkten för dess inrättande, då deri afses ej blott kassans närvarande tillgångar, utan äfven det kapitaliserade värdet af alla dess framtida inkomster och utgifter, såvidt de kunnat förutses: 19 Inkomst. krnskaprat statsmedel mo ij I. ske s00000: > 3 bevillhiddgsmedelt Ho... iv-sås TTO D. Insamlade medel >. .c oc fa SARAS Pensionsafdrag för 3 gb blont Ida Kapitalvärdet af pensionsafgifter, er- lagde af: De under läseåret 1876—77 anstälde 231 folkskollärarne -. -. 32290 a. Under läseåren 1877—79 Hikömné 40 lärarer a oc å 588 a. Efter 1879 TI ORT dena RN fTAN STING MES ke Rs ve INA Es rota; a 275000 + 14921 a. Utgift. fÖrSanISArONSkoSsihal +. ; os cc. neue « 23000 Kapitalvärdet af årlig förvaltningskostnad RO DOTTER RE Pa RS OO ON Raäntelost kapital . . . I 2 BIO Kapitalvärdet af pensioner åt anor ch barn efter: 3 redan aflidne folkskollärare . . . 39,5 p- 231 under läseåret 1876—77 anstälde HEDE SPRIT NIT Se EE | 47,8 p 40 under felen 1877—79 tillkomne (EO l ; 76,0 p. Framdeles intradande butler i Väsgån 1408,1 p- ny. 15000 + 2001,4 p. Här betecknar, enligt öfverenskommelse, a den årsaf- gift, som i medeltal belöper sig på hvarje delegare, och p medelvärdet af utfallande helpension. Den förra af dessa qvantiteter är åtminstone närmevis bekant, den senare åter- står att bestämma. Det högsta belopp, hvartill den obekanta p får fastställas, är det som gör hela summan af utgifter lika med inkomstsumman. Uppställa vi alltså likketen 215000 ++ 14921 a = 75000 + 2001,4 p eller 2001,4 p = 200000 + 14921 a, så fås häraf närmast p=599,93 -+F 7,455 a. Första termen mk 99,93 i denna formel är den pen- sion, som skulle kunna utbetalas, om delegarene vore helt och hållet befriade från afgifter. För att beräkna den senare termen har man att för a insätta dess värde. Antages detta, såsom förut, = 33 !/3 mk, blifver p=Imy 348,43 = 10,453 a. Det maximum pensionen enligt denna beräkning ej får öfverskrida, är alltså 10,453 gånger afgiftens belopp, och då denna utgör i första klassen 40, i andra 20 mk, så blefve maximum för helpension i första klassen mn; 418,12 i andra , > 209:06- Ehuru vi i det föregående öfverhufvud ställt våra an- taganden så, att det slutliga värdet för p blefve hellre för litet än för stort, torde likväl, när det gäller att fastställa ett för alla tider oföränderligt pensionsbelopp, en nödig för- sigtighet fordra, att detta utsättes något lägre än det beräk- nade maximum; och få vi derföre slutligen föreslå att pen- sionen bestämmes i första klassen till 400 och i den andra till 200 mark för året. Kassans bilans för 1879 komme då att visa ett öfverskott af 30,233 mk. Här måste likväl anmärkas, att när man sålunda af omtanke för kassans framtida bestånd nedsätter pensionerna under det belopp, som enligt beräkning af kassans närva- rande ställning sannolikt kunde utbetalas, och derigenom be- reder möjlighet för pensionernas höjande i framtiden, ett så- dant förfarande i sjelfva verket innebär en afvikelse från en princip, hvars giltighet ej torde kunna ifrågasättas, den nem- ligen att man är skyldig samma omtanke åt den närvarande generationen som åt den kommande och förty ej borde till- godose den senare på den förras bekostnad. Vill man strängt vidhålla denna princip af fullkomlig likställighet, återstår ej någon annan utväg in att fastställa pensionens belopp en- dast för en viss tid, t. ex. för 10 år i sender, efter det man för hvarje gång, på sätt vi här sökt göra, upprättat en i möjligaste måtto noggrann bilans öfver kassans ställning för tillfället med afseende å dess både närvarande och framtida inkomster och utgifter. Ju längre tid kassan egt bestånd, desto säkrare kan en sådan bilans göras, och det skall in- nan kort visa sig, att de jemkningar, som hvart 10 år be- höfva göras i pensionsbeloppet för bibehållande af jemvig- ten, blifva föga b ande och för den enskilde knappt märk- bara. En sådan periodisk fixering af pensionerna vore der- före enligt min tanke att förorda, såsom den mest rationela, såväl vid denna”som vid andra dylika pensionsinrättningar. Tabeller. Här bifogas slutligen de tabeller (I—IV), som legat till grund för beräkningen af pensionernas och afgifternas kapi- talvärden, jemte en kort förklaring af deras konstruktion och ändamål. S 22 I. Mortalitetstabell. Q "tOpIy 21 45 Antal lefvande. Män. Log. 4,00000 3,99704 99383 99052 98711 98375 98052 ITI2 IU3IT 97069 I6728 96376 96013 95638 95252 4863 I4469 94073 93664 93233 92780 92296 91778 91236 0668 90064 39423 88743 38032 31218 Qvinnor. Log. 4,00000 3,99726 99443 99150 98848 ISHDd 98231 97923 97604 IT276 96946 26605 96253 25899 95526 I5141 I4737 94313 93876 93426 2964 92496 I2014 1519 1008 90492 89961 89413 38859 38279 "9pLy Antal lefvande, Män, Log. 3,56491 ö 4787 33876 32901 31881 30813 179693 18507 Tegl 15769 74155 72379 70422 68311 66009 63473 60649 57569 34274 30757 47006 42928 38520 354 L9 28517 227140 16232 08943 00927 | Qvinnor. Log. 3,87671 87036 86372 85667 84920 84108 53249 82341 81357 80272 19066 vikinla re 176225 74578 TD 70787 68605 66197 63565 60746 HI 34428 30899 47082 42950 38472 33546 28101 22091 15519 RR Antal lefvande. 23 Antal lefvande. = = = = 3 Män. Qvinnor. 2 Män. Qvinnor. Log. Log. Log. Log. 30 2,92278 | 3,08369 r 1,65660 | 1.98261 81 83392 00522 67108 81024 32 74032 2,91902 a 28202 | 63415 83 83857 82341 93 08573 47445 84 52843 71749 94 0,84269 29836 85 40498 60300 95 54166 12227 86 26594 48400 96 24063 0,91815 37 12144 36531 JH 9,93960 69630 88 1,97302 24856 98 52021 89 82041 12767 5199 21918 24 II. Kapitalvärdet efter 41/;9/, af lifränta eller pen- sionsafgift (= 1), som betalas årligen, första gången ett år efter aftalets aftalets ingACNde. Ao oasen ses 11,42 12,11 12.12 mRG AA HH HAN oo Vv Värdet af lifränta för jg so skole = sena : Man. | ”Qvinna. | i 30 år. | ene | da reelemena i | 20 16,92 17,19 | 14,13 15,01 21 16,80 1508: ukriv 1470 14,98 22 1 0; 68 16,97 14.66 14,95 23-| 16,57 16,85 14,63 14,92 24 16,45 16,13 14.59 14,89 25 16,32 16,61 14,55 14,85 26 | 16,18 16,48 14.49 14,80 pk 16,04 P6 14,44 14, 75 28 | 15,89 16,20 14,37 14,69. 0 NAS 16,06 | 14,30 103 I 30 | 15,57 15,91 14.23 14,57 31 | 15,40 15, i6 14,15 | 14,50 30 15,23 15,60 14,07 14,43 33 15,05 alt 13,98 | 14,35 34 | 14,87 15,27 13,88 | 14,27 | 35 | 14.68 15,10 13,77 14,18 36 | 14,48 14,93 13,66 14,09 Sc Lag 14,16 13,53 13,98 38 | — 14,05 14,58 13,38 13,85 39 | 13,84 14,39 13,24 13,13 | 40 | 13,61 14,20 13,08 13,60 41 13,38 14.00 12,92 IA Ba. NS 13,79 12,15 13,32 43 12,92 | 13,58 12,57 13,17 44 | 12:67 13,36 Er 13,00 45 12,43 13,13 12,18 12,85 46 12,18 12,89 11,97 12, 67 47 11,93 12,64 17.76 12,49 | 48 11,68 12,38 11,54 12.31 25 så o . I | så Värdet af lifränta för som VESA dililgar. | - : Man. Qvinna. | i 30 år. enligt — | | reglementet. | | 50 | TEESE OR 11,06 11.91 | 51 10,88 | 11,54 WSA fc 52 10,60 11,25 VIE os oa bistrar... LR 53 10,31 10,95 | 10,28 115 1 RN 54 10,02 10.64 1... -10:0001 0 11,09 | 55 9,72 10,33 ÖNOVLirI: 10.88 | 56 9,42 10,01 JD 4 10,66 57 9,10 9,68 9.09 | 10,43 58 8,17 | 9,35 år JA 10288 59 | 8,44 9,02 8,44 | 9,98 60 | 8.12 8,69 | BH 9.77 III. Kapitalvärdet efter 4!/,9/, af en förbindelseränta (= 1), som betalas årligen till (eller af) ett hjonelag, så länge man och hustru båda lefva; första gången -ett år efter aftalets ingående. | Mannens Hustruns ålder. | År je | = | t. +. | to TT | tg | t —10 | a : 20 14,79, | IR 14,67 | ER 14,54 | 14,66 | | 23 14,42 | 14,53 | | | 2400 1429 | rage | 145201 | | 25 14,16 14,28. | 14,39 | | | | Secdi 1401-742 dar 3 | ER 13,86 |- 13,99 | 14,10 | 14,20 | | 28 13:70 | d83 I STAR 1408 Hiclioo | 29 13,53" |” 45,67 | L13,80) 13:90) FIN00 30 13,36" | 13,50: | 13,63v | 18,74 |. 13:84 |G 31 13:19. | 13,33 | 1346: | -13,58-1 13168, | GA 32 13,01 13,16 2.290] 18 13,51 13,60 | 33 12,82 12,98 |: ,13,12 | 13,24 | 13585 ad | 34 12:64 | 12,80- | ak2,94. | 13:06) sju TSL MD | 85 | 1244 | 1260 | 1275 | 12,88 | 1299 | 1309 [Se 12,25 12,41 12,55 12:68), 1280 | 12,90 Se 12,04 | 1220 | 12,35 | 12,48 | 12,60 | 12:70 38 | 118800) 1199 11214 | 22270: 1239 (SA | 39 11:62 | ALS | 1192 | 12:06 | 12050 40 11740 0) 11,56: | 7 | 1840 19 SN 41 11517 | 1185 |, 01149.) 11,62 dy 1575 JE 42 10:95. | "1118. | 11,28 | ILAL |, 1183 RuGA In LAS 10.72 | 10,90 | IL06 | 1119-1 INS Pre [4 AR 10,48 10,67 10,83 10,97 11,09 11,20 45 10,24 "|. 10/44 1 110;60: | 10,74.) 10:86 RON | 46 | 10,00 | 1020 | 10,37 | 1052 | 10,64 | 10,74 47 9,74 9,96 |. 10:18: | 10:28 ol 1045 ROSE 48 9,48 9,71 9,89 | 10,05" |. 30:18 |; IDA |. 49 9,22 9,45 9,65 9,80 9,94 | 10,05 | 50 895 | 919 | 9,39 | 956 | 9,69 | 980 | 8,67 8,92 9,13 9,30 9,44 9,56 | 52 8,39 8,64 8,86 9,04 9,19 | 9,30 | 33 8:10 0 > 886 8,58 8,77 8,92 | 9,04 la Så 7,81 | 807 8,30 8,49 8,65 | 878 55 | 7,51 7,18 8,01 8,21 837 | 850 | 56 eo - TT Za! 7,91 8,0g 8,22 - | 689 PV TT 7,40 7.61 7.78 7,93 | 58 6,57 6,85 7,09 7,30 7,48 7,62 | Hd Hl OD | 6,53 6,78 6,99 sb 7,32 (AG0 (UJ Ii 622 | 6,47 6.68 6,86 | 702 27 IV. Kapitalvärdet efter 4!/,9/, af öfverlefvelseränta eller pension (= 1), tillförsäkrad gift qvinna efter mannens död. Hustruns ålder. tape > SUJUULN t—2. | 1—3. & —6. | t—7. | t—8. | t—9. | 1—10 | I tf. ra ft > at > SEE TI IOTI PI PODO > DD [So] PAU OTO > - - KE -— på ND ny] [0 0 20 [GA] [Dr 30 co jaa ND OO [9 0] og [Ja ÖN R KH IÄAÄDDSLV OR So [ SG So H> jerd > I PION PI IOIG HPI IINO RA - vv S Sv NORIN OMM vd al =) SK OK OR SKOOG a DN 30 [9 5] an KC [To] ND DD [do] OO &S (> [>] se ss NS do [0 «] = DD co [I 0 (> -— & -— (=) S&S poaå [Tel & do -— 2 UI UVI UR UI UD UI UD 0 OR RU URIN Se So An ot [SONSOKSENSO) ö0 BRTCK fö rt RAR 2 edge EE a EO ON ONE ml | S S INNAN erkerker ke EN ND PODI TI TITO 3 ARP DRA > u co [ee] OO 28 Tab. I innehåller ett utdrag ur de liflängdstabeller för landets manliga och qvinliga befolkning, som finnas medde- lade i inbjudningsskriften till 1873 års magisterpromotion. Den angifver, huru många af 10,000 20-åriga personer fin- nas qvar vid de successiva åldersstadierna. För större be- qvämlighet vid tillämpningen uppgifvas i tabellen logaritmer i stället för sjelfva talen. Tab. II. Kapitalvärdet efter 41/,9/, af genast börjande lifränta samt af pensionsafgifter. Här förutsättes, att en lif- ränta eller pensionsafgift lika med myntenheten utbetalas år- ligen, första gången 1 år efter aftalets ingående. Om man med f(t) betecknar antalet öfverlefvande (vare sig män eller qvinnor) vid t års ålder och sätter v = OS 2 1,045 så kan värdet V af lifräntan vid åldern t Beräknas genom formeln: i Vf) = vf + 1) + vt -+ 2 +++ 3) Fo. Kapitalvärdet af en afoift, som skall betalas i 30 år, erhålles enligt samma formel, då serien i högre membrum afbrytes med termen v39f(t + 30). För att finna kapitalvär- det af de pensionsafgifter en delegare enligt reglementet för- bindes att erlägga, då afseende fästes jemväl vid vilkoret om kassans ersättande för hvad som tilläfventyrs brister i 15 års afgifter för delegare, som vid sin död efterlemnar pen- sionsberättigadt sterbhus, bör nästnämnda värde ökas med 14, då SY HÄGN va Bri | FORE NG | OL JRR )+e( 70 Jaa FE Una OR Sf) I enlighet härmed är sista kolumnen i tabellen beräknad. Tab. III har ej omedelbar användning vid föregående undersökningar, men den utgör en nödvändig mellanlänk för beräkningen af pensionsvärdena i nästföljande tabell. 29 Om man med W betecknar värdet af en förbindelse- ränta (=1) för ett hjonelag, der mannens ålder är x och hustruns y år, samt med qg(f) antalet öfverlefvande (enligt liflängdstabellen) af mankön vid åldern t och med w(f) an- talet öfverlefvande af qvinkön vid samma ålder, kan W här- ledas ur formeln W-.9(2)-wWy) => yx + 1) vy + 1) i + vy(r+2) yt Fyr +3) v lytt... och enligt denna formel är tabellen III beräknad. Tab. IV innehåller kapitalvärdet af den pension eller öfverlefvelseränta, som är tillförsäkrad enka efter gift del- egare, då räntan tages till enhet. Denna öfverlefvelseränta är tydligen ingenting annat än skilnaden emellan en genast börjande lifränta för hustrun i ett hjonelag och förbindelse- räntan för hjonelaget. Det sökta värdet erhålles alltså ome- delbart, då talen i tab. III subtraheras från de tal i lifränte- tabellen för qvinnor (tab. II, tredje kolumnen), som motsvara hustruns ålder. Räkningen är utförd direkt för de jemna ål- dersdifferenserna 0, 2, 4,... och genom interpolation för de mellanliggande udda differenserna. Vid sjelfva kalkylen är en decimal mer begagnad, än i tabellen finnes upptagen; der- igenom förklaras att sista siffran någon gång kan skilja sig på en enhet från det tal, som framgår ur tab. II och IH i deras nuvarande form. Helsingfors i December 1878. L. Lindelöf. Diagnoses Hemipterorum novorum. Seripsit Oo. M. RBewuter. 1. Tropicoris nigricornis: Fusco-testaceus, transversim rugosus, nigro-puncetatus, ca- pite, pronoti parte anteriore scutelloque nigricantibus; pronoto macula media fusco-interrupta marginis lateralis anterioris lineaque magis minusve distineta longitudinali disci, scutello apice connexivoque macula media transversali segmentorum aurantiacis; subtus aurantiaco-flavescens, nigro-punetatus; an- tennis piceo-nigris, articulo primo supra rufescente; pedibus obscure rufescentibus, femoribus nigro-punctatis, marginibus superioribus eorum tibiarumque picescentibus; pronoti mar- gine laterali ante angulos non nisi subtilissime serrato. Long. (64 [BI ALL Unicum tantum individuum in Imeritia invenit D. Bro- therus (Museum Helsingforsige). Species Tr. rufipedi Linn. pröxima, statura minore, antennis piceo-nigris, pedibus obscurioribus, pronoto minus transverso et ejus margine laterali anteriore sub-integro, scu- tello basi convexiore puneturaque paullo subtiliore distineta videtur. 2. Epimecis (n. g. Capsidarum): Corpus elongatum, subtilissime pubescens; capite forti- ter nutante, antice viso elongato-triangulari, pone oculos collo brevi lateribus recto instrueto, vertice inter oculos ca- nalicula tenui; clypeo cum fronte confluente, gula sat longa, obliqva, genis altis; oculis a pronoto paullo distantibus; an- 31 tennis articulo secundo apicem versus clavato-incrassato:; ro- stro coxas posticas attingente; pronoto latitudine basali paullo longiore, antice constrieto, disco postico convexo, apice stric- tura annuliformi instrueto, callis magnis sed leviter convexis, fere dimidiam partem apicalem occupantibus, postice preeser- tim ad latera pronoti suleo transversali determinatis, lateri- bus antice ad medium usque subtiliter et anguste, sed sat acute marginatis; tarsis posticis articulo secundo primo lon- gitudine 2eqvali et tertio breviore. Genus ad divisionem Miraria referendum videtur, ab omnibus reliqvis hujus divisionis pronoti apice recto divergens. E. cyllocoroides: Niger, opacus, capite -:maculis duabus frontis superiori- bus oblongis guttaque ad basin antennarum, pronoto annulo apieali maculisque tribus posticis, scutello apice hemelytris- que flavis, elavo ad magnam partem covrioque sutura clavi vittisque duabus logitudinalibus fusceis; membrana venis fla- vis, areolis totis limboque externo late fuscis, hoc basi ma- cula albida; maculis pectoris abdomineque basi et lateribus flavis; rostro pedibusque flavo-testaceis, illo apice nigro; fe- moribus seriatim fusco-puncetatis, apice tibiarum tarsisque fuseis. Long. I 8!/, mm. In peninsula Tauria unicum specimen legit D. Ribbe; benevole communicavit D. Dr F. Stein (Mus. Dris Stein). 3. Lopus? insignis: Niger, sat nitidus, parcius flavo-pubescens, fronte vitta orbitali utringue maculaque utringue ad basin elypei, pronoto margine laterali antice ad medium usque anguloque externo acetabularum anticarum albis; scutello macula media testa- cea; cuneo albo-testaceo, intus pallide aurantiaco, angulo in- terno apiceque nigris; femoribus et tibiis annulo albo-testa- ceo ornatis; pronoto crebre et fortiter punctato, limbo late- rali antice ad callos anguste explanato, margine inerassato, strietura apicali convexiuscula, callis valde discretis; heme- lytris sat profunde rugoso-punctatis. Long. 6 mm. In alpibus Pyrengeicis Hispanie inventus; a D:no D:re Fr, Stein benevolissime communicatus (Mus. Dris Stein). Cum L. mat Rossi ad genus proprium a speciebus re- liqvis forsitan discernendus. Caput verticale, minus latum, basi pronoti circeiter duplo angustius, antice visum longitu- dine tantum paullulum latius, clypeo a fronte impressione disereto, gula obliqua peristomio cireiter duplo breviore, ge- nis minus altis, altitudini oculorum 2eqvalibus: vertex maris L. insignis oculo vix magis qvam 3/, latior. Species cor- pore satis nitido, parum signato, precipue autem punetura fortiore ab affinibus mox distineta. 4. Calocoris ventralis: Niger, opacus, supra pilis aureis divellendis vestitus; pronoti limbo basal fuseo, strietura apiceali annuliformi lata; apice secutelli, fascia transversali cunei, marginibus apieali- bus mesostethii maculaque basali ventris albis; antennis ni- gris, articulo secundo saepe basin versus ultimisque fusecis, tertio annulo basali testaceo, articulo primo robusto capite parum breviore:; femoribus totis nigris, tibis testaceis, basi et apice earum tarsisque fuscis, spinulis tibiarum nigris e puncetis fuscis nascentibus; segmento maris genitali ad sinum sinistrum juxta angulum ejus anteriorem denticulo instructo. Long. & 9 6!/,—7 mm. In insula Corsica a DD. Cocezioroviteh et Otto Hjelt leetus (Mus. Lethierry et Reuter). Species C. fulvomaculati De Geer varietatibus obscu- rioribus simillima, differt autem articulo antennarum primo distinete longiore et crassiore, nigro, femoribus totis nigris maculaque alba ventrali; a C. vicino Horv. statura magis oblonga, colore tibiarum dilutiore, scutello apice albo, fascia cunei albida ut etiam macula ad basin veutris distineta. 5. Calocoris sulphureus: Oblongus, sat gracilis, sulphureus, unieolor, ubique sub- tiliter flavo-pubescens; antennis longis, pulehre fulvis, articulo primo virescente, sat robusto et pronoto (annulo hujus api- 33 cali excepto) fere zeqve longo; pedibus innotatis, tibiis nigro- spinulosis, apice earum tarsisque fuscis; membrana sub-hy- lina, areolis areuque exteriore circa venas dilute flavescenti- bus; capite nutante; pronoto apicem versus fortiter angustato, strictura apieali annuliformi crassitiei articuli antennarum se- cundi 2eqvali; segmento maris genitali ad medium marginis superioris sinus sinistri tuberculo sat obsoleto instrueto. Long. l/min. In Hispania a D:no D:re Bolivar ecaptus et mihi be- nevole communicatus. (Mus. Bolivar et Reuter). C. alpestri Mey. et affini H.-Sch, proximus, ecolore et pubescentia corporis, antennis pulehre fulvis longioribus earumque preesertim articulo primo longiore et crassiore, a C. alpestri adhuce capite longiore et levius nutante mox dis- tinetus. 6. Eurycyrtus (mn. g. Capsidarum): Corpus ovatum, sat robustum; ecapite valde nutante, vertiee immarginato, fronte fortiter declivi, elypeo vix pro- minente, gula haud distinguenda; antennis articulo primo for- titer inerassato obeonico, secundo valido, apicem versus sen- sim inerassato et apice primo tantum paullo graciliore; rostro coxas intermedias attingente; pronoto trapeziformi, disco api- cem versus fortiter declivi, posterius transversim ruguloso, strietura apicali annuliformi medio lato, latera versus sensim angustiore; scutello pronoto paullo breviore; cuneo brevius- culo; membrana vena brachiali a basi valde et late arcuata, vena cubitali in membranam fortiter oblique exeunte. Genus insigne divisionem Capsaria corpore robustiore et breviore brevitateque cunei appropinqvans, ad divisionem Phytocoraria tamen pronoto impunctato, tantum transversim rugoso, nee non coril vena brachiali distineta referendum. Furea ceubiti distineta. Cuneus latitudine basali haud lon- giore. Ale areola hamo nullo. (Artieuli ultimi antennarum pedesque in exemplo desunt). 3 34 E. Bellevoyei: Testaceus, capite pronotoque brevissime, parce et sub- tilissime flavo-pubescentibus; capite margine verticis posteriore sat late punetoque utringue ad sinum oculorum pigro, fronte utrinque striis obliquis ferrugineis; antennis articulo primo nigro, secundo triente apicali basique nigro-piceo, cetero ru- fo-ferrugineo, annulo angusto in ipsa basi albo, tertio basi albo (cetero?); pronoto disco in ferrugineum vergente, an- nulo apicali pallidiore postice anguste nigro-marginato, ma- cula minus distineta utrinque prope angulum apicalem, striga postiea ecallorum discoque posteriore utringue puneto nigris, angulis postieis margineque basali pallidis; scutello parte ba- sali nigro-picea, apicali testacea vittis tribus longitudinalibus sub-ferrugineis; hemelytris testaceis, brevissime subtilissime- que nigro-pubescentibus, vena clavi medio apiceque summo clavi, ipso margine externo hemelytrorum, dimidio apicali venarum brachiali et cubitali cuneique triente basali et apice piceo-nigris, membrana hyalina, venis piceo-nigris, vena cu- bitali basi testacea; pedibus anticis totis testaceis (posterio- res desunt). Long. 3!/; mm. In Aegypto a D:no Bellevoye inventus et a D:no D:re Puton benigne communicatus. 7. Lygus rufinervis: Dilute aurantiaco-rufus vel fere carneus, dense et lon- gius albido-pubescens, capite rufo-ferrugineo, cetero unicolor; antennis pedibusque flavo-testaceis, illis unicoloribus, his fe- moribus ferrugineis, apice flavo-testaceis, tibiis testaceo-spi- nulosis, posticis basi ferrugineis; hemelytris unicoloribus, mem- brana hyalinescente, limbo externo, areola minore arecuque cirea venam brachialem dilute fumatis, venis fere puniceis. LöngaoWSt/, emm: Duo specimina, alterum ad Daya, alterum in Gallia (Marseille) leetum, communicavit D. D:r Puton. Species L. atomario Mey. primo intuitu simillima, cor- pore minore, punetura densiore et subtiliore, pubescentia mi- nus tenui et fere albida, oculis minoribus minusque exsertis, 35 antennis unicoloribus, spmulis tibiarum dilutioribus, signatura membrane diversa ejusque venis puniceis distinguenda; a L. rubricato Fall. colore magis in roseum vergente, oculis mi- nus convexis, pronoto antice minus angustato, densius et paullo subtilius punetato, hemelytris aliter pubescentibus, cu- neo toto unicolore, venis membrane aliter coloratis femori- busque apice pallidioribus et basin versus obseurioribus di- vergens. 8. Hadrodema parvula: Ovatus, ochraceus, piceo-variegatus; clypeo apice linea- que infra oculos piceis: pronoto sat dense impresso-punctato, limbo postico, margine excepto, nigro-piceo; scutello margine basali vittisque duabus apicalibus nigro-piceis, punctis desti- tuto, sed transversim subtiliter strigoso; hemelytris subtilius punetulatis, cuneo sub-levi, pallido-pubescentibus, apice clavi, faseia apicali corii apiceque cunei piceis, corio basi clavoque juxta marginem scutellarem late rufo-piceis; membranege ve- nis sangvineis; pectore nigro-piceo-maculato; femoribus ma- culis presertim in postieis confluentibus lineaque tibiarum basali piceis; antennarum articulo primo latitudini verticis zeque longo. Long. IS 23/, mm. Unicum ad Daya captum individuum benevole commu- nieavit D. D:r Puton. H:te Pinastri Fall. multo. minor, vertice angustiore, oculis maris majoribus, magis gramnulatis superneque magis convergentibus, pronoto densius et minus fortiter punctato, sceutello punetis destituto, hemelytris multo subtilius punetu- latis mox distinceta. 9. Orthocephalus confinis: Niger, opacus; vertice depresso, capite apicem versus longe rostrato-produeto; antennis articulo secundo (5) apicem versus levius inerassato; hemelytris sub-rugoso-punetatis, pi- cescentibus, subtiliter sed longius fusco-pubescentibus, pilis brevibus sqvamiformibus albidis faciliter divellendis parcius 36 intermixtis; antennis articulis duobus ultimis, tarsis basi ro- stroque, apice excepto, fusco-testaceis. Long. I 6!/; mm. Individuum in Sarepta Rossicee meridionalis captum D. Jakovleff benigne communicavit (Mus. Jakovleff). Species Orihocephalo brevi Panz. magnitudine, statura et colore simillima, differt autem articulo secundo antenna- rum paullo longiore et presertim dimidio basali tenuiore he- melytrisque pilis sqvamiformibus albidis instructis. 9. Pachytoma Jakovleffi: Nigra, admodum nitida, pilis albidis facillime divellen- dis parce vestita; margine orbitali oculorum interiore anguste, margine genarum posteriore, fascia laterali obliqva capitis mox infra medium posita sat angusta, marginibus acetabulo- rum orifieciisque metasterni testaceis, fronte tumido-convexa, elypeo basi a fronte disereto, a latere viso arcuato; antennis articulo primo latitudine verticis interoculari longiore (35); pedibus totis nigris; pronoti disco antice bi-foveolato. Long. GRASS: Specimen in Rossia meridionali ad Åstrachan inventum benevole misit D. Jakovleff (Mus. Jakovleff). Species nigra, admodum nitida, fronte tumido-convexa pedibusque totis nigris mox distinguenda. 10. Globiceps cruciatus: Niger, minus nitidus, supra subglaber; capite maris opa- culo, vertice planiusculo, margine elevato arcuato, fronte con- vexa, capite femine nitido, vertice convexo, immarginato, supra oculorum superficiem tamen levius surgente, fronte sub- verticali; antennis articulo primo, rostro pedibusque ferrugi- neis, femoribus, apice excepto, tibiis posticis basin versus apiceque farsorum fuscescentibus; pronoto basi quam apice fere triplo (5) vel fere duplo (2) latiore, lateribus in femina fortiter sinuatis et callis disci valde elevatis, obtuse rotunda- tis; hemelytris maris: explicatis, feminge abbreviatis, intus membrana brevi preeditis; corio mox pone basin macula magna cuneoque albidis, hoc apice nigro. Long. 5 6, 9 42/, mm. 31 Habitat in insula Corsiea, a D:no D:re Puton commu- nieatus (Mus. Puton). Inter Gl. flavomaculatum Fabr. et fulvipedem Scop. qvasi intermedius. Ab illo divergit mas vertice superne pla- niusculo, oculis supra verticis superficiem leviter surgentibus, fronte minus convexa, macula corii basali apice truncata structuraque foreipum, femina verticee multo minus alto, arti- eulo secundo antennarum paullo minus inerassato coloreque pedum; a Gl. fulvipede differt mas capite opaculo, vertice ante marginem subtilius carinatum haud impresso, carina ver- ticis subtiliore distinete areuata et utrinque oculos haud at- tingente, pronoto postice angustiore et minus convexo, corii macula basali majore structuraque foreipum, femina vertice altiore, callis pronoti magis elevatis coloreque pedum. Mas foreipe dextra irregulariter eordata, lobo dextro breviore et latiore, sinistro longiore et lateribus sub-parallelo, margine supero forcipis medio angulariter emarginato et preesertim in lobulo dextro aciculis pluribus armato. 11. Globiceps suturalis: Niger, opaculus, supra sub-glaber; feminge vertice levi- ter convexo, immarginato, supra superficiem oculorum parum surgente, basin versus haud declivi, ipso margine solum per- pendiculariter declivi, antice ad oculos puneto leviter impresso> fronte verticali; antennis articulo primo, rostro pedibusque flavo-ferrugineis, femoribus rufo-ferrugineis, tarsis fuscis; ros- tro coxas postieas attingente; pronoto (9) basi quam apice cireiter 2/3 latiore, lateribus fortiter sinuatis, callis sat eleva- tis, valde obtuse rotundatis; hemelytris (9) abbreviatis, bre- viter parceque pallido-pubescentibus, sordide albido-flaventi- bus, corio apicem versus dilute ochraceis, ipsa basi corii, elavo toto maculaque eorii communi rotundata circa commis- suram nigris. Long. Q 33/,—4 mm. Specimina dua, alterum in Helvetia, alterum in Gallia boreali (Lille) lectum, D. D:r Puton benevolissime commu- nieavit (Mus. Puton). A speciebus maxime affinibus colore hemelytrorum struc 38 turaque capitis feminee bene distinetus. Gl. sordido Reut. longior et gracilior, corpore minus opaco vertice supra ocu- lorum superficiem surgente, toto immarginato, pronoto basi latiore, antennis longioribus earumque articulis ultimis palli- dis, hemelytris pilis brevibus flavis instructis et aliter pictis demumque colore pedum mox distinguendus. 12. Platycranus Putoni: Dilute virescens, capite basi pronoti latitudine seqvali, vertice vittisque duabus frontis apicem versus divergentibus nec non basi scutelli aurantiacis, capitis apice parcius bre- viusque argenteo-pilosulo; antennis ochraceis articulo primo pallido-pubescente; tibiis pallido-spinulosis, tarsis apice fusco. Long. S&S 5!/, mm. Specimen in Algeria (Geryville) inventum D. D:r Pu- ton benigne misit (Mus. Puton). A Pl. Erberi Fieb .colore, capite minus lato, apice ejus parceius et brevius argenteo-piloso, dorso abdominis virescen- tis concolore ete. certe distinctus. 13. Orthotylus parvalus: Ovalis, viridis, supra sat longe flavo-pubescens, capite, pronoto antice, basi scutelli, venis membrane levissime fu- mate, antennis femoribusque lutescentibus, tibiis virescenti- flavescentibus, pallido-spinulosis, apice fusco; capite pronoti basi tantum circiter !/, angustiore. Long. 5 2t/; mm. In Rossia meridionali ad Astrachan D. Jakovleff in- venit mihique benevole communicavit (Mus. Jakovleff). O. flavinervi Kirsehb., cujus feminee colore simillimus, triplo minor, 14. Tuponia arcufera: Virescens, supra pilis pallidis, pro certo lumine fuscis pubescenus, subtus subtiliter pallido-pubescens; capite, scutello antennisque ochraceis, apice scutelli virescenti-albido; heme- lytris albidis, elavo apicem versus fasciaque corii ante api- cem fuscescenti-ochraceis; membrana albido-hyalina, venis al- 39 bis, brachiali testacea, areolis totis areuque infra venas con- neetentem et brachialem eisque parallelo fuscis: mesosterno ochraceo; tibis nigro-spinulosis, apieibus earum tarsorumque nigro-fuseis. Long. I 2!/; mm. Habitat in Rossia meridionali ad Astrachan, D. Ja- kovleff (Mus. Jakovleff). Species Tuponie Tamaricis Perr. similis, corpore mi- nore, oculis maris paullo minoribus, paullo minus convexis et in vertice minus convergentibus preesertimque signatura insigni membrane distinguenda. 15. Atomoscelis brevicornis: Prasinus, unieolor, tantum ecapite nonnihil flavescente; antennis virescentibus, unicoloribus, articulo secundo capitis latitudini posticee longitudine feqvali; membrana tota hyalina, venis virescentibus; femoribus supra innotatis, subtus apicem versus atomis nonnullis adspersis; spinulis tibiarum nigris e punetis nigris nascentibus; tarsis posticis articulo ultimo duo- bus primis simul sumtis paullo breviore. Long. o 21/, mm. Specimen unicum in Rossia meridionali ad Astrachan inventum D. Jakovleff benigne communiecavit (Mus Jakov- leff). Struetura capitis et pronoti, longitudine rostri etc. ÅA. onusto Fieb. omnino similis, differt brevitate antennarum et precipue articuli earum secundi, corpore unicolore, puncetis : femorum minutis, superne omnino obsoletis tibiisque nigro- spinulosis. 16. Psallus criocoroides: Nigrieans vel fusco-niger, nigro-pilosus, pilis longiori- bus pallide aureis vel sub-albicantibus densius pubescens: antennis flavo-testaceis, articulo primo toto ipsaque basi et apice secundi fuscis, hoc articulo fortius sub-zeqvaliter incras- sato (5); pedibus flavo-testaceis, femoribus fusco-punctatis, tibiis subtilius nigro-spinulosis, spinulis tibiarum posticarum e punctis remotis sat magnis nigris nascentibus, tibiis anti- cis fere inpunctatis, tantum intus spinulis 2—3; apice tibia- rum articuloque tarsorum ultimo fuscis; cuneo basi arcu al- 40 bido notato, apice paullo dilutiore; areolis totis infuseatis, vena brachiali apice connectenteque ut etiam maculis dua- bus limbi externi albidis. Long. I 3!/5 mm. Specimen e Gallia meridionali (Avignon) D. D:r Pu- ton benevole misit (Mus. Puton). Ps. siculo Reut. proximus videtur, differt autem colore antennarum, pedum et hemelytrorum. 18. Xylecocoris (n. g. Anthocorinorum): Corpus ovatum, parvum, capite brevi, latitudine postica vix longiore; capite inter antennas modice prolongato; rostro tantum medium inter basin ecapitis et coxas anticas attin- gente, articulo primo perbrevi; antennis capite et pronoto si- mul sumtis brevioribus, articulo primo apicem capitis vix at- tingente, secundo ecapite fere duplo breviore, apicem versus incerassato, tertio secundo ?/; breviore, qvarto compresso et tertio paullo longiore; pronoto apice trunceato, basi profun- dius late sinuato, lateribus depresso marginibusque acutis; femoribus haud inerassatis. A gen. Brachystele Fieb., cui affinis videtur, corpore ovato, antennis multo brevioribus et aliter construectis, pro- noto eallo multo minus elevato, sceutello haud transversim impresso etc. distincetus. X. ovatulus: Supra sat longe flavo-pubescens; capite et pronoto ru- fo-ferrugineis; antennis, pedibus, apice scutelli hemelytrisque flavo-testaceis, cuneo fusco-nigro; oculis, limbo basali pro- noti, basi scutelli abdomineque fuscis. Long. 1 mm. Habitat sub cortice Platani; ad Beziers a D:no May et inventus et a D:no Dire Puton benevolissime communiecatus. 19. Piezostethus nigritulus: Nigro-piceus, oblongo-ovatus, pallido-pubescens, capite pronotoque antice seepe rufescenti-piceis, antennis, rostro pe- dibusque dilute fusceescenti-testaceis, femoribus fortius inceras- satis, picescentibus; pronoti margine basali parum sinuato ; 41 hemelytris totis nigro-fuscis, completis, membrana dilute fu- mata. Long. 1!/; mm. In Borussia circa Berolinum. Species P. cursitanti Fall. minor, a congeneribus he- melytris totis nigro-fuseis mox distinceta. De Hemipteris e Sibiria orientali nonnullis adnotationes critice. Scripsit O. M. Reuter. Anno 1858 vir celeberrimus Stål, quem nuper mor- tuum esse vehementer doleo, in commentariis, qui ”Entomo- logisehe Zeitung” inseripti in urbe Stettin eduntur, de He- mipteris Nibiriee orientalis et Amerieze qvondam rossicee pri- mus omnium seripsit. Generibus vero, ad qve rettulit spe- cies, qvas novas deseribebat, ab aliis auctoribus postea dis- junetis, qvum ille species plerisque nostre setatis entomolo- gis ignote manserint, ego postqvam specimina typica in Mu- seo Holmize comparavi, hoc opusculo e& species ad qve ge- nera nune referendee sint, dijudieare eonabor. Novas quo- que species qvasdam accuratius deseribam, quee a viro clar. F. Sahlberg in provineia Irkutsk repertée in collectione qvam reliqvit asservantur; harum fere omnium diagnoses in libellis, qui inseribuntur ”Petites nouvelles entomologiques” (N:o 136, p. 544), jam antea breviter exposui. 1. Phimodera nodicollis Burm., Germ. Zeitsehr. I, 1, Pa Ö22,. LÄD. G fe. (1339). Heec species in Sibiria (Barnaul) a D:no Gebler in- venta, a Germarl. c. nimis breviter desecripta, forsitan eadem est ac species sequens. In collectione sibirica F. Sahlbergi est specimen, quod quoad colorem et pieturam. preeter pedum, cum deseriptione et figura Germari optime congruit; pedes tamen haud annulati (”mit blassen Ringen”), sed qvomodo in desecriptione infra data Ph. levilinee exhivetur signati. 43 Humera D. Germar rotundata esse dixit (”ohne Ausschnitt hinter den Schultern” addit); sed in exemplo nostro distincte, quamvis leviter et obtuse multoque minus quam in Ph. gal- gulina H.-Seh., qva cum speciem D. Germar comparavit, excisa. Hice idem autem auector seutelli lineas duas basales albas dicertis verbis commemoravit, corpus quoque inferne fusco-nigrum (”braunsehwarz”) et superne flavo-griseum (”gelb- grau”) descripsit. Caput figure supra citate lateribus satis profunde sinuatum delineatur. Qve note omnes in Phim. levilinea Stål bene qvadrant; pedes vero nescio au D. Ger- mar false descripserit et depinxerit. 2. Phimodera levilinea Stål, Enum. Hemipt. III, Sö. Caput ab oculis ultra medium sensim fortius angusta- tum deindeque fortius ampliatum, jugis basin versus conve- xis, lateribus sat deflexis, apice oblique sub-truncatis, angulo apieali interiore sub-acuto, angulo apiecali exteriore obtuso, rotundato; eclypeo ante juga prominulo. Pronotum margini- bus lateralibus anterioribus obtuse levius sinuatis, angulis an- tieis parum prominulis, obtusis, angulis lateralibus leviter ob- tuse execisis. BSecutellum linea media longitudinali levigata nec basin nec apicem attingente, basi utrinque ruga fere qvartam partem scutelli longitudinis occupante elevata al- bido-flava instructum. Corpus supra fuscescenti-griseum vel rarius sordide testaceum, scutello plaga dorsali obscuriore fusco-marginata lateribus fere ad medium parallelis, dein ob- tusius sinuato-angustata; versus latera utringque maculis vel plagis duabus obliqvis cuneiformibus seepe nigerrimis, qvaruam altera circa rugam longitudinalem albidam, altera infra ejus apicem sat remote posita, a margine plage late dorsalis versus latéra exeunte; subtus fuscum vel fusco-nigrum, uni- eolor. Pedes nigri, apice femorum margineque superiore ti- biarum testaceis; trochantera inermia. Venter tuberculis mar- ginalibus minusculis. Long. 6 mm. Heec species quoad pieturam Ph. galguline H.-Sch. sat similis est, sed obscurior, plaga sceutelli diseoidali lateri- 44 bus medio minus profunde sinuata. Differentia specifiea ce- tero a Cel. Stål I. e. optime definita. Plura specimina hujus speciei in collectione F. Sahlbergi, que omnia in Dauria sunt leeta, vidi et examinavi; inter illa autem exempla asservantur nonnulla ejus modi, qve speciem bene distinetam et, qvantum mihi innotuit, non descriptam condant. Species hecce his notis dignoscenda est: 3. Phimodera carinata n. sp. Capite ab oculis ad medium sensim angustato, dein la- teribus sub-parallelo, tantum ante ipsum apicem levius am- pliato, jugis basin versus leviter convexioribus, apice obli- que sub-truncatis, angulo externo obtuse rotundato; pronota marginibus lateralibus anterioribus fortiter rotundatis mox pone angulos anticos satis profunde sinuatis, his angulis ob- tusis, sed prominentibus; pronoto- et seutello guttis magis minusye numerosis ecallosis levibus et dilutioribus, scutello carina elevata longitudinali magis minusve extensa, interdum nec basin nec apicem attingente, interdum in pronotum et usque in ejus apicem continuata, instructo, ruga basali cal- losa utrinque destituto, angulo basali puneto minuto lzevi no- tato; supra colore valde varians, subtus fuscescenti-testacea, nigro-puncetata; trochanteribus inermibus; tuberculis margina- libus ventris majusculis. In collectione Sahlbergi qvattuor specimina hujus speciel asservantur, qve omnia differentias prebent quoad colorem et elevationem atqve longitudinem carinee longitudi- nalis secutelli. Omnia tamen structura pronoti convergunt, qve structura presertim marginibus anterioribus lateralibus (usque ad sinum sat profundum mox pone angulos anticos positum) fortiter rotundatis excellit. Species statura Ph. gal- guline H.-Sch. similis, sed differt capitis lateribus minus parallelis, jugis distinete oblique truncatis, pronofti lateribus antice rotundatis, angulis lateralibus multo minus excisis, api- calibus obtusis, carina elevata scutelli, colore obscuriore et minus variegata trochanteribusque inermibus. -A Ph. lcevili- nea Stål, incola ejusdem territorii, divergit statura latiore, 45 capitis lateribus tantum leviter sinuatis et ampliatis, ab ocu- lis leviter, nec ultra medium angustatis, pronoti marginibus lateralibus anterioribus multo magis rotundatis et antice pro- fundius sinuatis, angulis anticis magis prominentibus, sub-ro- tundatis, scutello carina longitudinali elevata instructo, sed utringque ruga basali callosa destituto, tuberculis ventris mar- ginalibus paullo majoribus, corpore subtus testaceo nigro- punetato coloreque pedum. Specimina quattuor supra commemorata hoc modo di- vergunt: Var. a, nigra: Capite, pronoto, scutello abdomineque supra nigris, pronoto maculis parvis adspersis in marginibus lateralibus maculisque duabus transversis in sulceo transver- sali, macula majore in utroque latere basis scutelli pun- etisque nonnullis callosis versus apicem scutelli, corio, mar- ginibus segmentorum dorsalium tubereulisque marginalibus ventris testaceis, his maculis ad partem nigro-puncetatis; sub- tus obscure testacea, nigro-punctata, epimeris prothoracis mar- gine excepto nigris; pedibus testaceis, femoribus apice excepto densissime nigro-variegatis, tibiis utrinque basi et apice vitta nigra vel fusca, tarsis fuscis; scutello linea longitudinali con- colore levigata et distinete elevata nec apicem nec basin at- tingente; pronoto linea elevata destituto. Long. SS 5!/, mm. Var. B, carinata: Supra fuscescenti-testacea, nigro- et fusco-punetata, pronoto postico, corio, scutelli macula margi- nali a basi fere ad medium extensa plagaque discoidali fu- sco-marginata pallidioribus; hac plaga basi fusea, margine laterali a basi lata versus medium fortiter angustata, mox ante medium fortius sinuata et dein leviter ampliata, in parte qvarta apicali iterum sinuata deinque sub-recta, angusta; prvnoto at scutello carina media communi longitudinali for- tius elevata, levi, testacea, nigro-interrupta, versus apices pronoti et scutelli paullo debiliore, sed distinguenda; pronoto angulis anticis punetisque duobus discoidalibus partis ante- rioris remotis, callosis, testaceis; parte posteriore pronoti seutelloque apicem versus puncetis callosis pallidis; subtus fusco-testacea, nigro-puncetata; pro- et mesostethio utringue 46 vittula vel puneto flavo calloso; femoribus testaceis, dense nigro-adspersis, tibiis testaceis annulo ante medium apiceque late nigro-fuscis, tarsis fuscis. Long. g 42/; mm. Var. y. callosa m.: Supra livido-testacea, capite mar- ginibus lateralibus, marginibus elypei, vittis duabus margine- que postico verticis et pronoto antice punetis qvatuor in ar- cum obtusum positis nigris, pronoto adhuc maculis densius ni- gro-punctatis indeterminatis in suleo transversali et inter an- gulos laterales et posticos; scutello plaga longitudinali fusco- marginata fere concolore, lateribus a basi lata ad medium usque sat fortiter (sed minus qvam in precedente) anguståta, dein (qvam in preecedente multo latiore) ad quartam partem apicalem parallela ibique iterum subito sinuata et demum am- pliata, margine corii et scutelli punetis nigris notato; pronoto et scutello carina longitudinali perceurrente sat debili, sed distinete levigata, testacea, hic illie nigro-adspersa; pronoto punetis rarioribus, sed scutello ubique punetis numerosis cal- losis pallidis; subtus testacea, ineqvaliter fusco-punetata, peetore densius nigro-punetato; pro- et meso-stethiis utringque vittula eallosa flavescente; pedibus ut in preecedente. Long. UF Sn Var. d, pallida (an immatura?): Pallide testacea, su- pra fere unicolor, ad maximam partem concoloriter punctata; capite ut in precedente signato: pronoto antice punetis duo- bus remotis callosis nigro-terminatis, carina longitudinali de- stituto; scutello plaga longitudinali obsoleta nebulis nigro- punetatis hic illie definita, punetis callosis vix distinguendis, carina longitudinali versus basin et apicem evanescente; sub- tus remotius fusco-punetata, limbo laterali pectoris nigro, ipso margine tamen testaceo; pro- et meso-sthetiis utringue vit- tula callosa flavescenti; pedibus ut in preecedentibus, sed mar- gine superiore tibiarum fere toto testaceo. Long. 9 52/3 mm. 4, Sternodontus similis Stål, Enum, Hem. V, 31, 1. Aneyrosoma id. Stål, Öfv. Vet. Ak. Förh. 1854, 232, 1; | ÄN SAN [RANG el lå E Corpus scutiforme, supra flavo-testacewn, punetatum, punetis ad partem fuscis vel nigris. Caput linea media pun- 4 etulata elevata, jugis apice rotundatis. Pronotum lineis quin- qve, qvarum media percurrente dimidio apicali callosa et di- latata, flavo-albida et ufringque nigro-marginata, intermediis subrectis antice abruptis vel sepe totis obsoletis, lateralibus versus angulos laterales excurvatis, basin versus callosis, api- cem versus evanescentibus; his lineis in scutellum continua- tis; angulis lateralibus supra et subtus nigris, margine late- rali anteriore ad angulos laterales posterioreque toto albidis. Secutellum linea discoidali percurrente, medio autem paullo minus distineto, lineis intermediis omnino vel fere omnino obsoletis, lateralibus tantum in qvarta vel qvinta parte ba- sali scutelli distinetis et ecallosis, cetero omnino obsoletis. Venter ut in seqvente. Long. I 5, 9 6 mm. Individua duo in eollectione sibiriea F. Sahlbergi verisimiliter in Dauria capta; specimen generis Sternodonti in eadem collectione est, novam, ut mihi videfur, speciem constituens, qvam nomine sequenti describo: 5. Sternodontus purpureus n. sp. Corpus scutiforme, punetatum, capite, pronoto, scutello lateribusque pectoris obscure purpureis. Caput linea media econcolore elevata. Pronotum parte dimidia antica carina media margineque laterali postico ut etiam ad angulos late- rales antico flavis, cetero lineis nullis elevatis nisi exteriori- bus lateralibus divergentibus et ultra dimidium basalem pro- noti haud extensis, elevatis, sed conecoloribus, in sextam tan- tum partem basalem scutelli continuatis. Secutellum cetero lineis omnmnino destitutum, basi inter lineolas supra diectas transversim rugulosum, cetero 2qvaliter punetatum, apice pallescens. Corium intus purpureum, extus testaceum, nigro- punetatum. - Venter lividus, angulis segmentorum punceto ni- gro, disco vittis duabus convergentibus nigro-punctatis. Long. S I5t/, mm. Colore insigni, pronoti carina media tantum in dimidio antieo distinguenda seutelloque carinis tantum externis, valde abbreviatis, instrueto, cetero carinis omnino destituto a pree- cedente distinguendus. 48 6. Masthletinus n. g. Corpus sub-ovatum; capite longitudine latiore, antice semi-circulariter rotundato, marginibus integris ante oculos haud exeisis; rostro coxas posticas sub-attingente; antennis articulo tertio secundo paullo breviore: pronoto antice late sinuato, medio sub-truneato, disco tantum transversim con- vexiusculo, impressione transversali obsoletissima vel nulla; scutello tantum apicem segmenti tertii abdominis attingente, basi capite paullo angustiore, apice latissime rotundato, pla- no, marginibus rectis: hemelytris abbreviatis, segementum se- cundum dorsalem paullo superantibus, corio margine externo a medio intus curvato, apice late sub-truneato, parte tertia interiore, scutello proxima, membrana angusta, ad partem sub scutello occulta et apicem scutelli paullo superante pree- dita; ventre convexo; tibiis apicem versus dilatatis, suleatis, marginibus dentibus vel spinis brevibus anteriorum validis et dense positis, posticorum remotioribus, apice inferne spinis longioribus instruetis; tarsis articulo primo reliqvis simul sum- tis breviore, secundo minuto. Generi Sciocoris F all. affinis, pronoto antice magis 2e- qvaliter sinuato, disco impressione transversa destituto, scu- tello plano, hemelytris abbreviatis corio apice intus late rotundato-truneato divergit; note autem he forsitan tantum formam brachypteram signifieant; genus proprium tamen, Menaccaro Am. et Serv. affine, caput breve semicirculari- ter rotundatum, pronotum antice haud angulariter emargina- tum, scutellum medium abdominis haud attingens tibieque fortiter spinulose apicemque versus dilatate condere viden- tur. ÅA genere Menaccarus Am. et Serv. marginibus late- ralibus ecapitis et pronoti non eiliatis strueturaque tarsorum distinetus. 7. M. abbreviatus n. sp. Ferrugineus, supra subtiliter et obsoletius concoloriter puncetatus, oculis, pronoti plagis duabus basalibus angulisque segmentorum econnexivi nigris; subtus fortius sed sat remote punetatus, pectore utrinque vitta percurrente fusca densius 49 punetata, ventre lateribus dense et subtilius punctatis ut etiam vittis duabus disci apicem versus convergentibus paullo den- sius punetatis fuscescentibus, intus ad spiracula puneto leevi, pallido; antennis articulis duobus ultimis, basi tertii excepta, fuscis; femoribus dense fusco-conspersis, anticis subtus fere totis fuscis; tibiis fusco-spinosis, apice earum tarsisque fuscis. Hong. oe 5/, mm. Uniecum tantum individuum in collectione sibirica F. Sahlbergi, verisimiliter ad Irkutsk inventum, asservatur. Corpus leviter ovatum, ferrugineum, supra sat obsolete coneoloriter puncetulatum. Caput linea inter apices oculorum ducta quam linea ab illa ad apicem capitis ducta duplo lon- giore. Oeculi nigri, leviter prominuli. Antenne ferruginere, articulo tertio secundo breviore et primo parum longiore, se- cundo qvarto longitudine sub-zeqvali, hoc quinto circiter 1/3 breviore. Pronotum breve, longitudine fere triplo latius, mar- ginibus apicem versus leviter angustatis, angulis apicalibus et basalibus &eqvaliter et sat leviter obtusis. BScutellum seg- menta ultima tria dorsalia haud tegens, a basi lateribus rec- tis sensim leviter angustatum, latitudini basali sub-zequelon- gum, apice latissime rotundatum et corii apice paullo magis qvam duplo latius. Corium scutello paullo brevius, distin- ctius punetatum, vena media distineta. Abdomen segmentis dorsalibus medio truncatis, ventralibus sinuatis. 7. ”Nysius Thymi” Stål, Stett. Ent. Zeit. 1858, 179, 17. Specimina ut ”varietas solito minor et in omnibus ob- seurior” a Stål 1. c. relata ad N. grenlandicum Zett. (sec speceimina in Mus. Holmize asservata) referenda sunt. 8. ”Nysius Erice” Stål, 1. c. 179, 18. Exempla sub nomine N. Erice Schill. enumerata sunt N. punctipennis H.-Seh. (= pubescens J. Sahlb.). N. eri- ce Bohem. est N. helveticus H.-S ch. 9. Nysius eximius Stål, 1. ec. 180, 19. Subgenus ÖOrtholomus Stål in Öfv. Vet. Ak. Förh. 1872, 43 (typo O. punctipennis H.-Sch.) appropinquat et 4 50 inter illud et subgenus Nystus Stål 1. e. quasi intermedius. Cum hoc margine costali corii antice reeto, dein paullo am - pliato, cum illo bacculis postice haud distinguendis, sensim evanescentibus. articulo primo rostri pone partem distinetam buccularum extenso, oculis prominentibus orificiisque apice extrorsum auriculato-prominulis convenit; ad subg. Ortholo- mus optime referendus, 10. Rhyparochromus convivus Stål, 1. ce. 180, 23. Generis Trapezonoti species, ad hoc tempus tantum in Sibiria inventa; specimina enim svecieca et fenniea nomine ”Trapezonotus convivus”? deseripta omnia ad Tr. distinguen- dum Flor, speeiem bene distinetam, referenda, 11. Oxycarenus viduus Stål, 1. ce. 181, 26. Generis Philomyrmex Sahlb. potissimum esse videtur. Femora antiea spina armata. Buccula capitis brevissima, tantum in apieali parte capitis distinete elevata. Gula levi- ter suleata,. Rostrum apicem mesosterni attingens, articulo primo insertionem antennarum nonnihil superante, articulo secundo trientem basalem prosterni attingente. Antenne ar- ticulo primo elypeum sub-superante, secundo qvarto distinete longiore, tertio hoc multo breviore. Pronotum lateribus si- nuatum. Hemelytra elavo ad margines laterales seriatim pun- etato, membrana magna, late valvante. venis omnibus apice fureatis et in medio membrane magis minusve conjunetis, areolas 1—3 basales formantibus. 12. ”Geocoris albipennis” Stål, 1. c. 181, 29. Speeimina ad G. lapponicum Zett. referenda. — As- servatur in colleetione D:ni F. Sahlberg hujus speciei exem- plum brachypterum hemelytris tantum segmentum qvartum abdominis attingentibus membranaque abbreviata parva. Pro- notum in hoc exemplo magis pallidum quam in typieis. 13. Anthocoris sibiricus Reut., Pet. nouv. ent. 1875, 545, 6 (diagnosis brevis). Niger, nitidus, longius pallido-pubescens, antennis totis 51 nigris, eapite et pronoto simul sumtis longitudine sub-eeqva- libus, articulo qvarto tertio paullo longiore; rostro piceo, ar- tieulo secundo tertio vix duplo longiore; pronoto basin ver- sus ampliato, lateribus apicem versus fortius angustatis, me- dio subsinuatis et antice pilis nonnullis exsertis instructis, basi apice magis qvam triplo latiore, disco postice sub-ru- goso-punetato; scutello parte apicali transversim fortius stri- 2080; hemelytris fusco-testaceis, margine elavi scutellari, com- missura, vena corii cubitali apieem versus ramoque furcee brachialis exteriore nee non cuneo' pieescentibus; membrana hyalino-albida, parte dimidia apieali interdum vittas duas emittente fuscea; coxis, trochanteribus, genubns, tibis et tar- sis testaceis. Long. 3?/, mm. Habitat cirea Irkutsk, D. D:r F. Sahlberg. Å. nemorali Fabr. affinis, sed longius pubescens, an- tennis totis nigris gracilioribus, pronoto lateribus antice sat longe eiliatis, hemelytris fere unicoloribus staturaque minus elongata distineta; ab ÅA. Sarrothamni Dougl. et Sec., cui antennis totis nigris similis, corpore majore, colore hemely- [rorum, pronoto eiliato antennarumque, ut videtur, paullo gracilium articulis paullo longioribus divergens. 14. Deraeocoris triannulatus Stål, I. e. 183, 45. Heec species est generis Calocoris Fieb. (= Dermwoco- ris Dougl. et Se.), C. tenebroso Reut. et varietati nigree C. seticornis Fabr. simillima et proxima, his eodem modo ac C. annulicornis F. Sahlb. C:i Chenopodii affinis vide- tur, Annulus flavus artieuli antennarum secundi non ”sub- apiealis?, ut dicit Stål, sed sub-basalis. Supra aureo-pube- scens, pile autem faciliter divellende. Antenne articulo primo inerassato, tertio et qvarto conjunetis secundo tantum paullo longioribus et hoc parum tenuioribus, qvarto tertio magis quam duplo breviore, summo apice flavo. (Cetero ut deseripsit, 8 tål 1. ce). 15. Calocoris tenebrosus Reut., Pet. nouv. ent. N:o 136, FUEL: Oblongus, niger, capite et pronoto nitidis, hoc strietura 52 apieali angusta, lineari, disco antico bifoveolato, postico trans- versim ruguloso; rostro piceo: antennis testaceis, gracilibus, artieulo secundo toto nigro, articulis ultimis simul sumtis se- cundo longioribus; pronoto ipso margine basali, cuneo ma- cula marginali ad medium marginis exterioris extensa, femo- ribus apice, tibiis tarsisque, his articulo tertio excepto testa- ceis. tibiis nigro-spinulosis; hemelytris aureo-pubescentibus. Long. 8 mm. Habitat cirea Irkutsk. C. seticorni Fabr. affinis, colore et presertim anten- nis longioribus et gracilioribus distinguendus. 16. Dereocoris nigronasutus Stål, 1. ce. 184, 46. Ad genus Lygus referendus. Corpus ovatum, virescens, pallido-pubescens, nitidum. Caput vertice convexo, haud sul- eato, elypeo toto nigerrimo. Antenne articulo secundo lati- tudine basali pronoti parum longiore et primo ecireiter 2/3 longiore, duobus ultimis simul sumtis secundo brevioribus, apice articuli secundi duobusque ultimis fuseis. Pronotum et scutellum innotata. Hemelytra ipso margine laterali corii nigro, fascia undulata marginis corii apicalis in angulum ba- salem interiorem cunei continuata nigro-fusea, cuneo apice sat late nigro; membrana infuscata, venis virescentibus, areola majore apicem versus minoreque tota fusecis, linea angusta ad apicem cunei hyalina, limbo exteriore late obscurius in- fuseato, macula rotundata hyalina ante medium notato, disco fascia magis minusve distineta obliqua hyalina. Dorsum ab- dominis virescens. Femora annulis duobus apicalibus fuseis. Tibie spinis nigris e punetis minutis nigris nascentibus, apice nigro. ”Tarsi articulo ultimo nigro. Species (circa Irkutsk habitans) L. limbato Fall. pro- xima et ad eandem divisionem referenda: vertex nempe con- vexiusculus, suleo destitutus, tibie nigro-spinulose et nigro- punetate, ut etiam antennarum articulus secundus latitudine basali pronoti paullo longior; a DL. limbato tamen cuneo apice sat late et determinate nigro femoribusque apice haud rufis distinguenda. dö Lygus nigronasutus Reut. in Hem. Gymn. Sc. et Fenn. I, 69, 10 alia est species. 17. Deraeocoris approximatus Stål, Il. c. 185, 50. Species generis Lygus L. rubricato Fall. proxima. Corpus elongatum, fusco-testaceum, pallido-pubescens. Caput fuscescens, vertice oculo fere angustiore, acutius marginato. Rostrum medium abdominis attingens. Antenne testacere, sat robuste, artieulo primo apicem eclypei attingente, secundo hoc circiter triplo longiore et latitudine basali pronoti circi- ter ?/; longiore. Oculi magni, granulati. Pronotum punctu- latum, fuscescens, medio postice dilutius, lateribus rectis, basi quam apice circiter triplo latius, strietura annuliformi apicali convexo, flavo. BSecutellum transversim rugulosum. Hemely- tra pallidius testacea, angulo corii apicali exteriore, margine interiore anguloque apicali cunei obscurius rufescenti-testa- eceis vel sangvineis: membrana fumata, venis rufo-testaceis, areola majore apicem versus minoreque tota fuscescentibus, vitta ad apieem ecunei, macula sub-rotundata in triente basali limbi externi obscurius infuseati nec non fascia disei obliqua hyalinis. 18. Lygus distinguendus Reut., Pet. nouv. ent., 1875, 544, 2 (diagnosis brevissima): Sub-ovalis. sordide flavo-testaceus vel rufo-testaceus, supra sat dense longius cinereo-pubescens, subtus ventre me- dio nigro; capite margine verticis postico, fronte signatura antice trilobata elypeoque nigris; antennis articulo secundo capite circiter !/, longiore et pronuoti basi fere duplo breviore; pronoto diseo apicem versus minus fortiter convexo-declivi, erebre et sat subtiliter punctato, fascia transversa basali nigra; seutello transversim ruguloso, apice et plerumque marginibus lateralibus exceptis, nigro; hemelytris erebre et subtiliter pun- etatis, maculis plurimis interdum confluentibus nigris vel fus- eis notatis, cuneo apice sat late strigaque marginis interioris basali nigro-fuscis, ipso margine corii anguste nigro vel fusco; membrana infuseata, areol majoris maxima parte, macula 54 pone apicem cunei postice fusco-terminata aliagque majore pone hanc sita hyalinis, venis fusco-testaceis, externa pal- lida; femoribus apice fusco-biannulatis, anticis tri-annulatis, tibiis impunctatis, testaceo-spinulosis, apice fuscis. Long. 4!/, —5 mm. Var. 8: Nigredine valde extensa; capite nigro, tantum ad oculos et ad basin clypei utrinque macula parva testa- cea; pronoto annulo apieali vittisque obsoletis discoidalibus testaceis: scutello tantum apice testaceo; hemelytris maculis valde confluentibus. angulo apicali externo ecorii fasciaque transversali cunei testaceis; femoribus apicem versus late fu- sco-signatis, tibiis fusco-testaceis. Habitat circa Irkutsk. Species Lygo pratensi L. sub-speciei campestri L. pro- xime affinis, differt tamen tibis spinulis testaceis, pronoto minus convexo-declivi, punetura ejus multo erebriore et sub- tiliore, fascia pronoti basali nigra bene determinata hemely- trisque maculis fuscis irroratis. Agnocori rubicundo Fall. primo intuitu sat similis, colore strueturaque antennarum, sig- natura capitis, pronoto postice determinate nigro-fasciata, he- melytris fusco-irroratis, cuneo apice sat late nigro-fuseo fron- teque femingee latiore distinctus. 19. Deraeocoris mutans Stål, I. c., 186, 353. Generis Lygus Hahn, auct. rece. (subgeneris Orthops Fieb., Reut.) species valde distineta. 20. Deraeocoris illotus Stål, I. c., 184, 47, Heec species genus novum prope Hadrodema Fieb. po- nendum condit, cujus note he sunt: Lygidea nov. gen. Corpus oblongo-ovatum, capite nutante, vertice lato, tota latitudine postica sat distinete marginata, ad oculos utrinque fovea oblonga transversali instructo; elypeo a fronte parum disereto, fortiter deorsum arcuato, loris buccatis: genis sat altis; antennis articulo primo elypeum paullulum superante, secundo erassiusculo; oculis pronoto contiguis; rostro coxas 55 intermedias attingente, artieulo primo caput parum superante; pronoto apicem versus sat fortiter convexo-declivi, disco an- tiee callis elevaftis glabris, postice fortiter punetato, basi late rotundato basin scutelli obtegente, margine basali medio le- viter sinuato, lateribus apicem versus sat fortiter angustatis, basi quam apice ecireiter duplo latiore; scutello transversim strigoso; hemelytris subtiliter et dense punetatis, his flavo- pubescentibus, pilis sqvamiformibus autem omnino destitutis. 21. ”Deraeccoris Dalmanni” Stål, 1. e. 187, 58 (ex Irkutsk) = Peciloscytus vulneratus Wolff, varietas. Speeimina sibiriea a me examinata omnia a specimini- bus europeis divergunt colore in rufo-testaceum nonnihil ver- gente; signature, gve in speciminibus europeeis nigre sunt, in sibirieis sunt colore fusco-rufo. Caput margine postico nigro. Pronotum stramineum, lateribus vittisque duabus di- sei fusco-rufis. Scutellum pallido-testaceum, lateribus fusco- rufis. Hemelytra vittis longitudinalibus obliquis obsoletissimis vel nullis. Cuneus coccineus, marginibus apiceque pallidis. Membrana fere hyalina, venis albidis. 22. Deraeocoris brachialis Stål, 1. c. 185, 51, Tab. I, fig. 1 I (figura mala). Species hec magnifica genus novum divisionis Capsaria constituens, qvod prope gen. Derceocoris Kirschb., Reut. (Capsus auct. ree.) ponendum, sed tamen ad cohortem BB, p. 84 ”Revisionis critiee Capsinarum” referendum est (cor- pore tamen supra glabro). Macrocapsus nov. gen. Corpus magnum, glabrum, oblongum, supra impresso- punetatum: capite mnutante, latitudine longitudini seqvali, quingqvangulari, apicem versus rostrato-producto: vertice im- marginato, clypeo cum fronte confluente, haud prominulo, genis angustis, gula sat longa; oculis magnis; antennis arti- culo primo capitis longitudine, elypeum fere dimidia parte superante, secundo apicem versus sensim incrassato, piloso, tertio et qvarto simul sumtis secundo multo brevioribus, qvarto 56 tertio breviore; pronoto disco apieem versus valde convexo- declivi, basi quam apice fere qvadruplo latiore, lateribus rec- tis, apice strictura annuliformi angusta, glabra, callis glabris et levibus; scutello valde convexo; tibiis pilosis, haud spi- nulosis, tarsis articulo primo secundo multo longiore et eras- siore, duobus ultimis simul sumtis secundo longioribus, un- gviceulis ad medium explanato-laminatis. 23. Deraeocoris simulans Stål, I. c., 186, 57. Generis Capsus Fabr. Reut. (Bhopalotomus Fieb.). Antenne articeulo secundo haud a medio subito, sed usque a basi sensim et minus quam in C. atro L. inerassato. Cetero huic speciei valde similis. 24. Leptomerocoris prolizus Stål, 1. c., 187, 61. Species generis Macrotylus Fieb. antea a D:no F. Sahlberg (Mon. Geoe. p. 89, 3) nomine Lopus cruciatus de- seripta. Caput fusco-virescens. Rostrum coxas posticas su- perans. Pronotum fusco-virescens, basi longitudine eirciter duplo latiore, apice longitudine parum angustiore, emarginato, diseo callis valde diseretis, postice et presertim antice im- pressione profunda bene determinatis, limbo antico ante cal- los annulo collari sub-simili, disco posteriore maculis tribus nigro-fuscis, qvarum laterali utringue extus ad marginem po- sticum calli, media in triente basali pronoti. Scutellum in luteum vergens, medio fuscescens. Hemelytra sordide obscure virentia, venis pallidis. ”Tibize nigricantes. — In Museo Be- rolinensi specimina hujus speciei ad Ural a D:no Eversmann inventa examinavi. 25. Leptomerocoris mundulus Stål, 1. c., 188, 65. Hec quoque species ad genus Macrotylus referenda. Ungvieuli breves, faleiformes. Corpus flavo-virens, nigro-pu- bescens, puneto apieali interiore lineaque exteriore articuli basalis, basi apiceque articuli secundi antennarum, vena (haud ”sutura”, ut descripsit Stål) eclavi, costa, venis brachiali (mi- nus distinete) et cubitali corii ejusque margine apicali nec 57 non medio marginis apicalis cunei dense nigro-pubescentibus; membrana pallida, macula pone cuneum ad medium margi- nis extensa, sub-ovata, hyalina, fascia media nigro-fusea, ve- nis flavis, vena brachiali nigro-marginata, areola majore api- cem versus et minore tota fuseescentibus. Rostrum coxas postieas vix superans, flavo-virens, apice nigro, articulo primo dimidium xyphi attingente. Pedes flavo-virentes, marginibus femorum et macula basali tibiarum nigris, tarsis fuscescentibus, 26. Leptomerocoris giloipes (lege: gilvipes!) Stål, 1. GS LST OD Species e Sitka generis Chlamydatus Curt. Chl. am- bulanti Fall. valde affinis, colore autem hemelytrorum fe- mine distingvitur. — In Museo Holmize mas speciei generis Chlamydatus in BSitka a D:no Sahlberg lectus asservatur, mari Chl. ambulantis statura coloreque omnino similis, tan- tum antennarum articulo secundo longiore distinguendus. An mas Chl. gilvipedis? 27. Leptomerocoris sericans Stål, 1. c. 188, 64. Species ex insula Sitka genus novum (in propinqvitate generis ÖOrthocephalus Fieb.) gignit, his notis dignoscendum: Irbisia nov. gen. Corpus oblongo-ovatum vel ovatum (92), supra flave- scenti-sericans; capite magno, triangulari, sub-verticali, api- cem versus rostrato-producto; vertice sat lato, postice mar- ginato, elypeo basi cum fronte arcuatim sub-confluente, genis altis, gula sat longa, oculis fere reniformibus, pronotum at- tingentibus, antice apicem versus divergentibus; rostro coxas intermedias paullo superante, antennis ad apicem oculorum interne insertis, articulo primo verticis latitudini saltem z2eque longo, haud "rigido-setoso, secundo apicem versus vix ineras- sato, qvarto tertio fere dimidio longiore; pronoto strietura apieali nulla, callis vix discretis, basi supra scutellum si- nuata; xypho prosterni plano, vix marginato; femoribus po- sticis feminge crassioribus, tibiis evidenter spinulosis, tarsis articulo primo secundo fere longiore. 58 Genus ab Orthocephalo Fieb. pråesertim structura an- tennarum tarsorumque, rostro longiore et xypho plano di- vergens. Species dimorpha. Mas hemelytris abdomine longiori- bus; femina hemelytra habet abdominis longitudine vel hac cireiter 1/, — /, breviora membranaque minore preedita. 28. Labops Burmeisteri Stål, 1. c., 189, 67. Species a D:no D:re Puton in ”Catalogue des Hémip- teres d'Europe”, ed. secunda p. 38 qvasi synonymum L. Sahlbergi Fall. esset allata, sed ab hoc certe distincta est, transitum ad subgenus Pachytoma Costa efficiens. Labops et Pachytoma nisi excavatione verticis oculisque peduncula- tis aut sessilibus non divergunt. Oculi autem in L. Burmet- steri qvam in L. Sahlbergi multo brevius pedunculati ver- texque multo minus exeavatus; contraea Pachytoma Frey Fieb. oculos sub-pedunculatos verticemque leviter, sed distin- cte excavatum habet, subgenus Labops igitur valde appro- pinqvat. Genera (vel subgenera) hec dua, ab auctoribus (vide Puton l. ec. p. 38, 39) disereta, conjugenda potius censeo. Species he due proxime generis Labops hoc modo discernende. 1. Major; oculi longe pedunculati, peduneulo sursum et nonnihil antrorsum produeto; antenne articulo primo la- titudini marginis apicalis pronoti 2eque longo et articulo se- cundo minus qvam duplo breviore. ”Tibize nigra, annulo me- UTELESLA CCD AL STD res rele mel seg sr Se sd L. Sahlberqv Fall. 2. Minor; oculi brevius pedunculati, pedunculo levius sursum et vix antrorsum producto; antenne articulo primo latitudine marginis apicalis pronoti distincte breviore et ar- tieulo secundo magis qvam duplo breviore. ”Tibize testaceze, basi et apice anguste fuscis. , . . ... L. Burmeisteri Stål. 29. Anapus Kirschbaumi Stål, 1. c., 189, 66. Etiam hec species ad genus Labops (subg. Pachytoma) referenda; nuperrime a D:no Jakovleff ad Astrachan Ros- site meridionalis leeta et addito nomine ÖOrthocephalus opa- cus descripta (Bull. Mosc 1875, III, p. 170). Caput perpen- 59 diculari-deelive, supra visum brevissimum, apicem versus ro- strato-produetum, vertice latissimo, cum oculis pronoti basi haud (forma brachyptera) vel parum (forma macroptera) an- gustiore, haud transversim excavato, elypeo perpendiculari cum fronte confluente, nec medio nec apicem versus dilatato, genis altis, gula haud distinguenda. Oculi globosi, breves, prominentes. Antenne sub oculis inserte et ab his remote, ab apice elypei tamen longe distantes, artieulo primo ver- ticis latitudine multo breviore, rigido-setoso, articulo qvarto tertio fere longiore. Rostrum ecerassum, coxas intermedias vix attingens, articulo primo valde dilatato, secundo brevi, ter- tio et qvarto longitudine sub-eqvalibus. Pronotum trapezi- forme, lateribus sub-rectis, basi qvam apice tantum paullu- lum (f. brach.) latius vel paullo magis qvam /; (f. macr.) latius. - Membrana albida areola unieca semi-ovali, fusca. Femora postica valde inerassata, tibizee nigro-spinulose, tarsi artieulo primo secundo duplo breviore, arolia divarieata. OCor- pus ecolore nigro, opacum, antennis, articulo primo excepto, apice femorum tibiisque testaceis, earum apice nigro. JVa- riat femoribus testaceo-conspurcatis. Forma macroptera ha- bet hemelytra abdomen dimidia parte membrane superantia: hemelytra forme brachyptercee tota coriacea, medium dorsi vix attingentia, apice intus nonnihil oblique truncata. 30. ”Eurymerocoris ericetorum” Stål, 1. c., 189, 68. Specimen a Stål ut ”Kur. ericetorum Fall.” enume- ratum valde mutilatum ideoque determinari vix potest, ad ge- nus Litocoris tamen haud referendum. 31. Eurymerocoris flaveolus Stål, I. c., 189, 69 (1858!). Ad genus Oncotylus Fieb. referendus et a D:no Fieber in ”Criterien zur generischen Theilung der Phytocoriden? (vide Wiener Entom. Zeitschr. 1859) sub sp. 19 nomine O. fenestratus descriptus. Heec species in Siebenbuergia, Gali- zia, Bohemia, Alsacia et Gallia in Fuphorbia cyparissia etc. occurrit. Specimina typica descriptionis D:ni Stål cum spe- cimine a D:no Fuss in Siebenbuergia capto et a Fieber ipso 60 determinato (a D:no D:re Horvath benevole meeum com- municato) comparavi. 32. Macrycoleus soror Reut., Pet. nouv. ent. 1875, 544, 3 (diagnosis brevis). Virescens, longius nigro-pilosus, antennis pedibusque nigro-pubesecentibus, illis tarsisque obscuris, leviter fuscescen- tibus, tibiis subtiliter spinulosis; hemelytris commissura ne- bulaque anguli apicalis interioris corii fumatis, cuneo extus leviter fumato, basi intus latius glabra, pallida; membrana cum areolis fumata, venis dilute virentibus, brachiali fusce- scente, macula ad apicem cunei hyalina apicem areole mi- noris attingente postiee obscure et latius fusco-terminata. Long. I 2!/> mm. Species ad genus Macrocoleus haud referendum; xyphus enim convexus. Specimen valde mutilatum, vix quoad ge- nus determinandum. Corpus oblongum. Caput pronoti basi fere duplo angustius, leviter nutans, elypeo arcuato, angulo basali acuto, ipsa basi supra lineam mediam ocularem po- sita, angulo faciali sub-receto, gula brevi, horizontali. Oeculi in lateribus eapitis oblique positi, prominuli. Antenne paullo supra oeulorum apicem interne inserte, articeulo primo api- cem eclypei attingente. Rostrum coxas postieas attingens, ar- ticulo primo medium xyphi attingente. Pronotum apice si- nuatum ibique longitudini latitudine zeqvale. Hemelytra com- pleta, membrana bi-areolata. Alae in specimine omnino mu- tilate. ”Tibie subtiliter spinulose. Tarsi postici articeulo se- cundo superne viso usque a basi tertio sub-zequelongo. Ung- vieuli sat magni, aroliis brevibus, conniventibus. Ad qvam divisionem heec species re vera referenda non dijudieare possum; specimen enim, ut antea dicitur, nimis mutilatum, alarum areola haud observanda. 33. Coriscus flavomarginatus Sch oltz. Hujus speciei specimina nonnulla feminea (ex Irkutsk) in ecollectione D:ni F. Sahlberg vidi unumque etiam ma- rem examinavi eodem loco eaptum, quod tamen forsitan pro- 61 priam subspeciem constituat, a me in ”Pet. nouv. ent.” loco jam antea commemorato var. sibirica nominata. Hoe speci- men nempe dorso abdominis latius flavo-testaceo, vittis disci percurrentibus tribus fuscis vel nigro-fuseis, qvarum laterali- bus latioribus, segmento genitali ad maximam partem flavo- testaceo, hamo copulatorio scapo non nisi levissime curvato, ventre vitta intra-marginali fusea excepta fere toto flavo he- melytrisque limbo laterali late flavo-testaceo insigne; heme- lytra formge maecroptere abdominis longitudine. 34. ”Nabis fuminervis” Stål, I. ce., 190, 76. Specimina hoc nomine enumerata ad Coriscum (N-.) minorem Reut. referenda. Heec species autem jam antea a D:no Scholtz in ”Aufzähl. d. Schles. Land- und Wasserwan- zen” (1846) p. 112, 2 ut N. brevis descripta, qvam descrip- tionem olim ad N. rugosum Linn. rettuli. D. Scholtz ta- men verbis expressis seripsit: ”Vordersehenkel keulig ver- diekt, aussen und unten fast bis zur Spitze braunschwäreg- lich. Die Weiber sind etwas länger und gestreckter”; qvee note in N. rugosum minime, in N. minorem optime qva- drant. Illa species femora, qvantum mihi innotuit, semper unicolora, heec contraea eadem presertim externe et subter vitta lata picea signata habet, 35. Salda oblonga Stål, 1. e., 191, 80. In vieinitate S. scotice Curt. ponenda. 36. Salda laticollis Reut. (rectlius ÅAcanthia id., Pet. nouv. ent. N:o 136, 544, 3). S. saltatorice similis et ad eandem divisionem referenda, sed multo major, pronoto valde transverso, impressione ar- cuata et foveolis disci profundis, lateribus medio sub-rectis, seutello basi subtilissime aspero-opaco; hemelytris guttulis strigisque disci ut in S. saltatoria variantibus, sed margine corii tantum guttula sepe didyma mox pone medium sita; corio cetero gutta rotunda prope angulum externum, sed a margine longius remota notato; membrana ut in S. saltato- 62 ria; pedibus flavis, femoribus subtus, tibiis basi apiceque ni- gris, his anticis ultra medium extus fuscis. Long. 43/, mm. Ad Irkutsk habitans. Species in hoc opusculo commemoratze, systematice enu- meratze. 1. Phimodera nodicollis Germ, 2. Ph. levilinea Stål. 3. Ph. carinata Reut. 0. sp. 4. Sternodontus similis Stål. 53 Sterpurpureus Ret: ns=sp. 6. Mastletinus abbreviatus Reut. n. g. et sp. 7. Nysius grenlandicus Zett. = N. Thymi Stål, var. minor. 8. N. punetipennis H.-Sch. = N. EricÅe Stål nec Schill. nee Bohem. 9. N. eximius Stål. 10. Geocoris lapponieus Zett. = G. albipennis Stål nee Fieb. 11. Philomyrmex viduus Stål = Ozxycarenus id. Stål. 12. Trapezonotus convivus Stål = Bhyparochromus id. Stål. 13. Calocoris triannulatus Stål = Dercwocoris id. Stål. 14. C. tenebrosus Reut. 15. Lygus approximatus Stål = Derceocoris id. Stål. 16. L. nigro-nasutus Stål = Dercocoris id. Stål. 17. LDL, distingvendus Reut. 18. LIL. (Orthops) mutans Stål = Dercocoris id. Stål. 19. Lygidea n. g. illota Stål = Dercocoris id. Stål. 20. Poeciloscytus vulneratus Wolff = Dercwocoris Dalmanni Fall., Stål. 21. Macrocapsus n. g. brachialis Stål = Dercocoris id. Stål. 22. Capsus simulans Stål = Dercocoris id. Stål. 23. Irbisia n. g. sericans Stål = Leptomerocoris id. Stål. 24. Labops Burmeisteri Stål. 25. L. (Pachytoma) Kirschbaumi Stål = Anapus id. Stål = Orthocephalus opacus Jak. 63 Cyllecoris eqvestris Stål.") Chlamydatus gilvipes Stål = Leptomerocoris id. Stål. Oncotylus flaveolus Stål = Hurymerocoris id. Stål = Oncot. fenestratus Fieb. Maerotylus eruciatus F. Sahlb. = Leptomerocoris pro- lixus Stål. | M. mundulus Stål = Leptomerocoris id. Stål. Gen.? soror Reut. Anthocoris sibiriecus Reut. Acanthia (= Salda) pilosa Fall. var. = Salda seri- cans Stål."+) Å. oblonga Stål. A. laticollis Reut. Coriseus (= Nabis) flavomarginatus Scholtz var. sibiri- cus Reut. C. brevis Scholts = Nabis fuminervis Stål nee Dahlb. = N. minor Reut. +) Supra haud commemorata generis Cyllocoris species vera. +) Supra haud commemorata, jam antea a denominatore et syno- nymum S&S. pilose relata (Vide Enum. Hemipt, III, p. 148. 2). Till en djurgeografisk fråga, ett litet bidrag af O. M. Reuter. Redan sedan långa tider tillbaka har den åsigten bland 200logerna varit ganska allmänt utbredd att djuren, ju mera man närmade sig polerna, egde en allt vidsträcktare utbred- ning från vester till öster, hvarjämte man äfven antagit. att de högnordiska formerna skulle härstamma från Altais bergs- trakter, en sats, hvilken synts hemta nog talande bevis från den omständighet att en stor mängd af de högnordiska for- merna erhålla sin sydgräns allt längre mot söder, ju mera österut man förföljer dem. Hvad sålunda Skandinaviens dägg- djur beträffar har professor Nilsson delvis på väl kända geologiska skäl grundat den öfvertygelse att de nordliga trakternas fauna först under en senare period invandrat från norra Ryssland och Sibirien. Med afseende å de högnordi- ska insekterna i Skandinavien och Finland har professor Mäklin i sina ”Bidrag till kännedom om insekternas geogra- fiska utbredning i norden” uttalat en likartad förmodan an- gående dessa, hvilken han sökt bestyrka genom talrika exem- pel. Äfven särskildt med hänsyn till Skandinaviens och Fin- lands hemipterfauna har förf. i sin ”Revisio eritiea Capsina- rum” p. 50 yttrat sig i samma syfte, hvarvid han påpekat önskligheten af en närmare undersökning af Sibiriens insekt- fauna. Nu har nyligen docenten J. Sahlberg i sextonde ban- det af Kongl. Svenska Vetenskaps Akademiens Handlingar offentliggjort en förteckning öfver de såväl af honom och studeranden E. Bergroth, som af de svenska expeditionerna 65 till nordvestra Sibirien 1 detta land under senast förflutna år insamlade Hemiptera Heteroptera”), hvarjämte han fram- stält några allmänna från ofvanstående afvikande resultat, dem han hemtat från jämförelsen af n. v. Sibiriens fauna med Europas, äfvensom mellan faunorna i olika territorier inom det undersökta landstycket kring Obi och Jenisej. En redogörelse för hr Sahlbergs arbete torde redan derföre vara af intresse för Societeten, att densamma delvis bidragit till utrustande af den af herr Bergroth gjorda re- san till Sibirien: då vi dessutom äro 1 tillfälle att rätta nå- gra förbiseelser eller misstag i Sahlbergs afhandling hafva vi trott oss till publikation böra öfverlemna nedanstående meddelanden. Sahlberg indelar det i fråga varande gebitet i fyra ter- ritorier, särskilda genom olikartad topografi och öfriga na- turförhållanden äfvensom i faunistiskt hänseende, hvilka han kallar: det bergiga (t. montosum), urskogs (t. silvosum), ark- tiska (1. arcticum) och tundra-territoriet (t. frigidum). I och för inhämtande af dessa områdens närmare begränsning och karakteristik hänvisa vi till den ofvan anförda afhand- lingen, p. 5. Det sydligaste af de nämnda territorierna är t. mon- tosum, som öfvergår 1 söder i Altai och BSajanska bergen och inom området hufvudsakligen omfattar trakterna kring staden Krasnojarsk. Hemipterfaunan förhåller sig, enligt den kännedom man i dag har om henne, sålunda, att af de inom hela nordvestra Sibirien funna 186 arterna uppträda här 82, af hvilka endast 8 species eller 10 9/, äro rent sibiriska, un- der det alla öfriga eller 90 9/, anföras såsom europeiska. Af dessa senare upptagas 36 species såsom utbredda från vestra Europa ända till östra Sibirien (Irkutsk), hvilket antal dock egenteligen bör vara 38">"). Med östra Sibirien, men ej med +) ”Bidrag till nordvestra Sibiriens insektfauna. Hemiptera Heteroptera.” ++) Coriscus (= Nabis) flavo-marginatus 5Scholtz och C. brevis Scholtz, anförda p. 8 såsom uteslutande europeiska, hafva dock hemförts från Irkutsk af doc. Sahlbergs fader, afledne Dr F. Sahl- berg. Den senare arten antecknas äfven p. 37 från ”Sibiria orientalis”. 2 66 Europa, äro blott tre arter gemensamma; fem arter hafva hittills icke blifvit funna utom territoriet. Det andra territoriet i ordningen, t. silvosum, går nord- ligt upp till inloppet af Nedra Tunguska vid Jenisei och Sosvas mynning vid Obi. Faunan säges visa ganska stor öf- verensstämmelse med södra och mellersta Skandinaviens. Af de omtalade 186 arterna förekomma här 122, af hvilka 27 äro utbredda från vestra Europa till östra Sibirien"), medan i föregående territorium ej mindre än 38 hade denna vid- sträckta utbredning. Blott en art är gemensam med östra Sibirien, men ej med Europa, under det sju äro egendom- liga för territoriet, hvadan vi hafva 8 arter eller blott 7?/, rent sibiriska former, medan 93 9/, äro gemensamma med Europa, af hvilka ej färre än 86 9/, förekomma ända upp i dess norra delar. Det tredje territoriet är det arktiska, t. arcticum, hvil- ken från det föregående sträcker sig upp till trädgränsen, som vid Jenisej vidtager vid 682,55”, vid Obi deremot redan vid 662,30”. Härifrån hafva expeditionerna hemfört endast 29 arter heteroptera, af hvilka blott 79 9/, europeiska och 2199/, rent sibiriska. Af de förra upptagas 8 arter, d. v. s. 10,1 9/, såsom utbredda: äfven till östra Sibirien, men äfven här torde antalet få ökas med en, Acanthia (= Salda) pal- lipes, som visserligen icke med säkerhet är känd derifrån, men deremot tagen på Sitka, dit den förmodligen utbredt sig öfver Sibirien. Det nordligaste territoriet, t. frigidum, sträcker sig slut- ligen upp till norra ishafvet och karakteriseras af den året om frusna marken, som upptinar blott på ytan. Faunan vi- sar synnerlig likhet med Lappmarkernas fjellregion. Endast 16 heteroptera äro här anträffade, af hvilka blott tre ut- bredda från vestra Europa till östra Sibirien samt af de öf- +) Sahlberg angifver blott 24 arter, men redan Stål upptager 1858 i Stett. Ent. Zeit. två arter, dem Sahlberg anför från urskogs- territoriet, och hvilka förekomma från Irkutsk! till vestra Europa, nemligen Piesma capitata och Gerris (= Hydrometra) rufo-scutellata; till dessa kommer ytterligare Coriscus (= Nabis) brevis. 67 riga fyra förekomma blott i det nordligaste Europa (tre i Lappland, en i Lappland och Skotland); således vore blott 44 9/, arter gemensamma med Europa, under det d2 öfriga 9 arterna eller 56 ?/, anföras såsom uteslutande sibiriska tun- dra-former; af dessa är Allorhinocoris flavus n. sp. likväl funnen icke blott vid Ural, men äfven vid Astrachan”), så att procenttalet i sjelfva verket ställer sig så att tundra-ter- ritoriet eger jämt 50 9/, för sig egendomliga arter, hvaremot de öfriga 50 9/, äfven äro gemensamma med Europa och af dem fyra arter (58 ?/)) äro högnordiska. Resumera vi det nu anförda, så erhålla vi för hvarje territorium följande procent-tal för de med Europa gemen- samma arterna och för de icke utom Sibirien funna: äfven europeiska; blott sibiriska, Terrtitortum montosum: FOG NOA - Ja . S 0 > silvosum: öl ww » areticum: EA SURA » frigidum: SÖKA 509/,. Till följe häraf drager nu hr Sahlberg följande slut- ledning: ”Det visar sig”, säger han p. 12, ”att Hemipter- faunan nordligast så ändrat natur på ungefär 200 geogra- fiska mils afstånd, att icke ens hälften af arterna äro ge- mensamma för Lappmarkerna och trakterna vid Jeniseis nedre lopp och att faunans likformighet småningom tillta- ger så, att ungefär 150 mil sydligare på omkring 400 geo- grafiska mils afstånd arterna inom Jeniseis urskogs terri- torium till !2/,; äro identiska med inom Skandinavien eller dess närmaste grannskap förekommande species, men att faunan derifrån söderut åter blir mera föränderlig, så att antalet gemensamma arter i förhållande till total-antalet ånyo börjar förminskas.” Detta anser han såsom ett icke blott med afseende å hemiptera isoleradt faktum, men såsom förmodligen en regel för alla landtdjurs utbredning. På grund af den väsendtliga olikhet, Sahlberg anser sig hafva framvisat emellan vestra Sibiriens och Lappmar- +) Enligt mig meddeladt exemplar från hr Jakovlefr. 68 kernas faunor, förmodar han slutligen att de arktiska djur- arterna hafva skilda utbrednings-centra i de från norr mot söder gående höjdsträckningarna, Norska fjellryggen, Ural och Stanovoj-bergen. Hvad denna förmodan angår, vilja vi dock påpeka att den ingalunda ännu får anses för annat, än den sjelf synes utgifva sig för. Något säkert resultat, som grundlade en teori, är visst icke ännu vunnet. Ty såsom vigtigt hafva vi först att anteckna ofullständigheten af de ännu gjorda un- dersökningarna i Sibirien; af betydelse är äfven det ringa artantalet, som utmärker de nordligaste territorierna, enär procenttalen genom upptäckandet deraf, att ytterligare blott par af arterna äro med Europa gemensamma, tilltager i ha- stig progression; så finna vi redan att genom blotta borträk- nandet af en art, Allorhinocoris, till de äfven europeiska for- merna procenttalet af de med Europa gemensamma arterna stiger från 44 till 50. Anträffas yttermera t. ex. 4 af de nu från nordvestra Sibirien funna arterna i Europa, så har pro- centtalet gemensamma former redan stigit till 75. Och huru lätt kan sådant icke ske, då man betänker att hela norra Rysslands ofantliga landsträckor äro alldeles oundersökta i hemipterologiskt afseende”). Vi kunna derföre ännu icke tillmäta de anförda siffrorna så stor betydelse att de för- mådde kullkasta en gammal och, såsom det synes, på nog talande skäl grundad hypotes. Exkursionerna i Sibirien hafva företagits icke ens alla årstider; särskildt är af territorium montosum blott en mindre del undersökt och det under för hemipteras utveckling jämförelsevis olämplig tid. I min ”Revisio eritiea Capsinarum” p. 51 har jag utta- lat om Stiphrosoma steganoides, Platypsallus acanthioides, Teratocoris hyperboreus, Psallus intermedius, Ps. cethiops, Ps. graminicola och Agalliastes signatus, att de jämte Di- placus inom vår fauna torde representera ett ryskt-sibiriskt element bland Capsiderna; då jag förmodade detta, var ännu +) För icke längesedan voro t. ex. de från östra Sibirien be- skrifna Diplacus alboornatus och Anapus Käirschbawmi okända från Europa. 69 ingen af dem (förutom Diplacus) känd ifrån Sibirien; genom de nyaste undersökningarna af nordvestra Sibirien hafva nu på två arter när alla dessa blifvit funna i Sibiriens tundra- region"). f[Stiphrosoma steganoides och Psallus intermedius kunna härvid icke komma med i beräkningen, emedan den förre befunnits vara icke rent nordlig, i det den förekommer t. ex. vid Stockholm, i England och i Tyrolen, och den se- nare endast är en (också i Sibirien funnen) varietet af Ps. cethiops.] Europa eger i öfrigt icke flere än 11 kända arter he- teroptera, dem vi enligt vår närvarande kunskap, kunna anse såsom rent arktiska, nemligen: Phimodera lapponica, Agalliastes Wilkinsoni, > fennica, Psallus graminicdla, Teratocoris hyperboreus, > — thiops, Orthotylus boreellus, Temnostethus nigrellus, Ågalliastes signatus, Åcanthia (Salda) borealis, Acanthia bifasciata; alla dessa hafva sitt egentliga hem i Lappmarkerna, ehuru en och annan (Psallus graminicola och cethiops) går, fastän ytterst sällsynt, sydligt ned i södra Finland eller (Temno- stethus nigrellus) förekommer äfven på Dalarnes och Norges fjell eller slutligen (Agalliastes Wilkinsoni) uppträder syd- vestligt i Skotland, hvars fauna för resten företer den säre- genheten att uppvisa flere med Lappmarkerna och norra Skandinavien gemensamma insektarter. Af de ofvan uppräknade arterna förekommer ingen i n. v. Sibiriens bergiga och urskogs-territorium, men deremot Teratocoris hyperboreus och Psallus cethiops i arktiska samt, utom dessa två, ytterligare Platypsallus acanthioides och Agalliastes Wilkinsoni i tundra-territoriet. Med Sibirien är således bevisligen 36,3 ?/, gemensam af hela artantalet. Men sannolikheten att äfven de andra skola finnas der är desto större, som t. ex. 5 af dem (d. v. s. 45,5 9/,), neml. Phimo- +) En sådan art är äfven bland Cicadarie Bathysmatophorus Reuteri, hvilken, först upptäckt i våra Lappmarker, visat sig vara särdeles allmän i Sibirien. 70 dera lapponica och fennica, Temnostethus nigrellus samt Acanthia borealis och bifasciata äro så sällsynta, att de inom Lappmarkerna blifvit funna i blott ett eller ytterst få exem- plar, hvarjämte i Sibirien finnes en art, Å. serior(!), som står så nära Å. bifasciata, att dess arträtt icke utan skäl kan betviflas. Under sådana förhållanden synes det oss vara ett ganska vackert resultat af de till Sibirien företagna expedi- tionerna att under en jämförelsevis kort tid och efter under- sökning af ett likaså temligen inskränkt område hafva för- mått uppvisa att icke mindre än 36 9/, af våra rent arkti- ska arter kunna förföljas ända in i Sibiriens tundror. Men i norra Europa förekomma dessutom åtskilliga arter, hvilka, utan att gå upp ända till Lappmarkerna eller åtminstone så godt som uteslutande tillhöra dem, ännu icke antecknats för andra trakter af vår verldsdel. Dessa, hvilkas allra sydli- gaste gräns är mellersta Sverige eller Livland (för några få derjämte England), äro följande 33: Berytus affinis, Calocoris annulicornis, Lamproplax piceus”), Lygus innotatus, Philomyrmex insignis, Zygimus nigriceps, Pionosomus trichopterus, OChlamydatus flaveolus, Serenthia femoralis, Chl. geminus, Hebrus ruficeps, Oncotylus pulchellus, Aradus brevicollis, Macrotylus cruciatus, ÅA. bimaculatus, Piezostethus lativentris, Å. simillimus, P. formicetorum, ÅA. moestus, Pachycoleus rufescens, A.. annulicornis Sahlb., +") Scoloposcelis obscurella, Å. signaticormis, Acanthia morio”"+), Å. lceeviusculus, Å. Sahlbergi, Actinocoris signatus, A. opacula tt), Teratocoris Saundersiv"+) A. marginalis "++), Phytocoris intermedius, AS fucieloa ===); VARbestitar =), +) Afven i Skotland. =) Aradus annulicormis Sahlb., Reut., hvilken Sahlberg anför såsom gemensam för norra och mellersta Europa tillhör blott det förra. Exemplar från mellersta och södra Europa, kända under detta namn, äro en annan, måhända den rätta Fabricianska arten. +++) Ehuru gående ända ned till södra England, torde denna art likväl böra räknas till nord-europeiska; i Britanien går gränsen för flere sådana, såsom redan sagts, ganska sydligt. 71 Af dem förekommer blott en enda inom nordvestra Si- biriens båda nordligare territorier, men inom bergs- och ur- skogs-territorierna följande sju: Lamproplax picea, Teratocoris Saundersi, Serenthia femoralis, Calocoris annulicornis, ÅAradus annulicornis, Acanthia (Salda) opacula, ÅA. vestita, af hvilka Calocoris annulicornis är utbredd ända till östra Sibirien, hvarest äfven Macrotylus cruciatus och Acanthia fuceicola äro funna. [Den förra af dem är äfven tagen vid Ural af Eversmann och visst icke främmande för nordve- stra Bibirien.] Sålunda hafva vi här blott 27,2 2/, gemen- sam för nordliga Europa och Sibiriens motsvarande bredd- grader, alla funna inom dess territorium silvosum eller mon- tosum (ÅAcanthia opacula äfven i t. arcticum). Men om nå- gonsin gäller det här om de återstående 24 arterna att man icke bör låta siffrorna tala, utan att granska deras verkliga värden, ty af dessa arter äro icke färre än 16 funna blott på en eller två! lokaler och endast i ett eller någon gång par exemplar; den siffra, de representera, betyder således så godt som intet, ty i sjelfva verket är möjligheten ganska stor för att de lika väl blifva påvisade i mellersta och södra Europa (och till ett sådant element höra påtagligen flere af dem), som i dess östra delar och i Sibirien. Endast Hebrus ruficeps, Chlamydatus flaveolus och geminus, Scoloposcelis obscurella, Piezostetlhus formicetorum, Acanthia morio och Å. marginalis hafva något oftare och talrikare anträffats i nord- liga Europa, utan att vara iakttagna inom öfriga delar af den paläarktiska zonen; och helt visst skola många, om icke alla, af dem vid nästa undersökningar inom n. v. Sibi- riens sydligare territorier derstädes återfinnas. Man bör sär- skildt betänka att isynnerhet trakterna kring Krasnojarsk blott i förbigående och under en för insamlandet af hemip- tera synnerligen olämplig årstid blifvit undersökta. Alla be- räkningar, utgående från en jämförelse af den nordeuropei- ska faunan med hvad man nu känner från territorium sil- vosum och isynnerhet montosum inom n. v. Sibirien torde TR derföre måhända anses onödiga. Vi hafva dock trott det vara lämpligt, vid tal om det förhållande, Sahlberg sökt uppvisa i Sibiriens fauna vice Europas, att särskildt påpeka de arter, hvilka hos oss äro egendomliga för norden och re- dan funnits äfven i Sibirien, äfvensom dem, hvilka der med all sannolikhet stå att anträffa. Härvid böra ytterligare några arter i håg kommas, nemligen sådana, hvilka helt och hållet saknas i vestra Eu- ropa, t. ex. i Frankrike, medan de deremot förekomma i nå- ora öfriga delar af mellersta Europa, men i synnerhet i det nordliga, under det dessutom för några af dem deras utbredning kan förföljas ända in i sydöstra Ryssland, vch hvilka arter nästan samteligen återfinnas i Sibirien. Dessa, för hvilka vi upptaga deras närmare utbredning, äro följande: 1. Clinocoris Fieberi: S:t Petersburg, Ural 699--65?, Kasan, Orenburg, BSarepta, n. v. Sibirien 632,15'—582,20", Irkutsk. ' 2. Geocoris lapponicus: svenska nedre Lappmarkerna, Sverige ända ned i Småland, en stor del af Finland, ryska Karelen, Arkangel, Olonetz, Livland, Astrachan, östra Sibi- rien vid Irkutsk. Je Trapezonotus anorus: södra Finland, ryska Kare- len, Livland, Estland, Österrike, Böhmen, Ryssland vid Vilno och Kasan, nordvestra Sibirien 59920/-—58215”. 4. Trapezonotus distingvendus: England, Sverige, Åland, Wiborgs län, ryska Karelen, Livland, n. v. Sibirien 61925”. 5. Åcalypta platychila: mellersta Sverige, Åland, sö- ära Finland, ryska Karelen, Livland, Böhmen, Österrike, n. v. Sibirien 59920”. 6. Aradus betulinus: mellersta Sverige, mellersta och södra Finland, Tyskland, Schweitz, n. v. Sibirien 58220”. 7. Aradus crenaticollis: Finland, ryska Karelen, Liv- land, n. v. Sibirien 6225”. [Uppgifves äfven från Tyskland, men de medeleuropeiska exemplaren äro osäkra; arten är måhända rent nordlig, hvarföre äfven den nordliga fyndor- ten i Sibirien synes tala.] 73 8. Aradus lugubris: Lappmarkerna, norra och meller- sta Sverige, hela Finland, ryska Karelen, Livland, Kurland, Tyskland, Schweitz, Ryssland mellan Wolga och Ural, Oren- burg, Saratow, Astrachan, Kaukasien, n. v. Sibirien ända upp till Turuehansk (65255”), vid Birussa och Barnaul. 9. Systratiotes nigrita: mellersta Sverige, Åland, sö- dra Finland, Petersburg, Livland, (uppgifves äfven från Tysk- land och Schweitz, men exemplaren torde vara osäkra; Dr Puton upptager i sin Catalogue des Hemipteres d”Europe denna art endast ifrån Skandinavien). Ryssland vid Mohilew och Sarepta, Ural vid Orenburg, n. v. Sibirien 639—56?. 10. Orthocephalus vittipennis: södra Norge, mellersta och södra Finland, ryska Karelen, Livland, Schlesien, Tysk- land, Schweitz, Ryssland vid Vilna och Sarepta, n. v. Sibi- filenbH0e! 11. Labops Sahlbergi: Lappland, norra och mellersta Sverige, mellan Wolga och Ural, Ural. 12. Diplacus albo-ornatus: ryska Karelen, Ryssland vid Moskwa, Simbirsk, Sisranska och Chvalenska, Orenburg, Sarepta, n. v. Sibirien 66230”, Irkutsk. 13. Orthotylus virens: Lappland, mellersta Sverige, södra Finland, Karelska näset, Livland, Preussen, Wiesba- den, n. v. Sibirien 632. 14. Criocoris 4-maculatus: mellersta och södra Sve- rige, södra Finland, ryska Karelen, Livland, Tyskland vid Mänehen (?, Gistl enl. Flor), Ryssland vid Astrachan, n. v. Sibirien 68925”, Irkutsk. 15. Gerris aspera: Sverige, södra Finland, Livland (?), Tyskland, Ungern (?), n. v. Sibirien 65250: Ehuru en del af dessa arter utbredt sig i mellersta Europa så vestligt som ända till Schweitz, hafva de dock alla sitt egentliga hem i norden, der flere af dem (t. ex. Geocoris lapponicus, Trapezgonotus anorus, Acalypta platy- chila, Aradus lugubris, Systratiotes nigrita, Orthocephalus vittipennis, Labops Sahlbergi, Orthotylus virens, Criocoris 4-maculatus) icke äro synnerligen sällsynta och, der de fin- nas, ofta uppträda i massor, under det de i de sydligare 74 trakter, der de förekomma, visa sig ytterst sporadiskt och på synnerligen inskränkta lokaler samt i blott ett eller annat exemplar. Andra af dem (t. ex. Clinocoris Fieberi, Dipla- cus albo-ornatus) äro uteslutande ostliga former, om hvilket hela deras utbredning vittnar, i det de visserligen stiga högt nog mot norden, men inom mellersta och södra Europa hålla sig till deras östra och ostligaste delar; en utbrednings-linie, som för öfrigt äfven är egen för en stor mängd ”nordiska” skalbaggar. För vår del tro vi dock att icke blott dessa arter, utan alla de uppräknade (hvilka ännu icke blifvit i akt tagna i vestra Europa, ehuru t. ex. Frankrikes fauna kan anses gan- ska väl undersökt) härstamma från ett ostligt utbrednings- centrum och, då de samteligen äro funna i Sibirien, måste vi medge att vi äro böjda att söka detta centrum i dettå lands södra delar, troligen någonstädes kring Altai, härvid anslutande oss till den gamla åsigten om de nordiska arter- nas härstamning; ty såsom nordiska former inom Europas fauna måste de dock alla anses. Förutom de nu ofvan uppräknade hafva vi inom Eu- ropa blott följande arter, hvilka äro funna i norra Europa och på par ställen i det mellersta, men icke tillhöra vår verldsdels vestliga fauna: Plimodera Flori,) A. longiceps,”) Stygnus pygmeeus,”) Phylas limitatus.!?) ÅAradus erosus,?) Psallus Kolenati!!) Å. crassicornis,") Triphleps agilis,!?) Teratocoris paludum.”) Temmnostethus stigmatellus,!?) Globiceps dispar,”) Myrmedobia tenella,!") Orthotylus bilineatus,') ÅAcanthia riparia,!”) Amblytylus nasutus,”) Coriscus lineatus.!5) 1) Livland, Berlin, ?) Finland, Sverige, Tyrolska alperna. >?) Mellersta Sverige, södra Finland, Tyskland, Tyrolen. +) Mellersta Sve- rige (1 ex.), Tyskland. >?) Sverige, Finland, Livland, Schlesvig. +") Mellersta o. norra Sverige, Finland, Livland, England, Preussen. 7) Sverige, Finland, Livland, Tyskland, Britanien. ?) Södra Sverige, Livland, Tyskland, Ungern. 2) Livland,- 19) Mellersta Sverige, södra '5 Dessa 16 arter hafva ännu icke blifvit funna i Sibirien, men om flere bland dem (t. ex. Pluimodera Flori, Aradus crassicornis, Amblytylus longiceps, Triphleps agilis) gäller det att de äro ytterst sällsynta och lokala öfverallt. Sammanslå vi nu de allmännare arterna. hvilka inom Europa bebo endast dess nordliga del med sydligaste grän- sen i södra Sverige och Livland (eller undantagsvis England) med de likaså allmänna bland dem, som, egenteligen till- hörande norden, dock utbredt sig temmeligen sydligt och hvilka vi nu senast berört, erhålla vi ett antal af 42 arter, af hvilka 23 eller 54,7 9/, förekomma äfven i Sibirien. Att vi i denna beräkning upptagit blott de allmännare torde vara fullt motiveradt genom den jämförelsevis ringa kännedom vi ännu ega af Bibiriens fauna; hade vi upptagit alla, äfven dem, som ännu äfven hos oss blifvit funna i blott ett eller par exemplar, hade resultatet blifvit osäkrare, ty helt säkert skola ännu flera af de i beräkningen medtagna arterna blifva observerade 1 Sibirien. Emellertid finna vi att procenttalet gemensamma arter för den fauna, vi ofvan betecknat såsom egenteligen tillhö- rande det nordliga Europa, och för WSibiriens fauna synes kunna antagas vara betydligt större än det, som utmärkte likheten emellan de båda verldsdelarnes arktiska faunor. Här- vid hafva vi haft uteslutande hänsyn till de arter, hvilka vi ansett såsom särskildt karakteristiska för de resp. om- rådena och vi hafva på denna väg kommit till något så när samma resultat, som det af Doc. Sahlberg vunna, att nem- ligen de närmast de arktiska breddgraderna liggande terri- torierna skulle hafva att uppvisa flere gemensamma arter, än de arktiska, eller såsom Sahlberg uttrycker sig, att faunans likformighet ' tilltager från de arktiska territorierna söderut inom en viss bestämd gräns, från hvilken den åter visar sig Finland, Österrike. 1!) Södra Finland, Livland, Schweitz, Ungern. 12) Livland. 3) Lappland, Gottland, Österbotten—södra Finland, ry- ska Lappmarken, Livland, Tyskland vid Regensburg. 14) Lappland, Sverige, Finland, Livland, Brittanien, Tyskland. 15) Sverige, Finland, Tyskland. 16) Södra Sverige, Danmark, Preussen, England. 16 vara 1 aftagande. Sahlberg har ernått detta resultat på en annan väg, nemligen genom en jämförelse mellan hela den i resp. områden uppträdande faunan, oberoende af dess olik- artade sammansättning, hvarjämte han utgått från en jämfö- relse af Sibiriens fauna med Europas, då vi förfarit tvärtom. Då resultaten likväl stämma öfverens, synes det såsom om det verkeligen vore fallet att de rent arktiska arterna egde en mindre vidsträckt utbredning i vester och öster, men de endast nordliga deremot en vidsträcktare sådan.") Vi anmärka dock att denna slutsats, hemtad uteslutande från en jämförelse af hemipterfaunan, icke kan tillmätas någon all- män giltighet, äfvensom vi erinra om hvad vi förut sagt om de arktiska arterna, att nemligen genom upptäckandet i Si- birien af ytterligare några europeiskt arktiska arter förhål- landet ytterst lätt kan visa sig vara helt annat."") Ehuru vi således icke vunnit några hållbara resultat, lika litet som vi anse vår kollega, Sahlberg, hafva gjort det och lika litet som detta ens är möjligt med den jämfö- relsevis ringa kännedomen af den sibiriska faunan, vi dock, oaktadt de vackra resultaten från senaste expeditioner, ännu kunna säga oss hafva, torde de beräkningar, som ofvan an- stälts så till vida icke vara utan gagn, som de hänvisa till den åtminstone enligt vår åsigt enda rätta methoden för er- nåendet af ett svar på frågan om det sätt, på hvilket de olikartade fauna-elementen utbredt sig, och dymedelst för den slutliga upptäckten af deras geografiska utbrednings- centrum. Vi hålla nemligen före att de resultat, som ernås ge- nom en jämförelse emellan tvänne territoriers hela fauna icke leder till målet, emedan faunorna hysa en så stor mängd +) Detta strider för öfrigt icke emot förut framstälda åsigter, hvilka afse ”nordiska” arter öfverhutvud. ++) Härtill må tilläggas att största delen af de för Sibiriens arktiska territorier egendomliga arterna äro tundra-former och att tundrorna emellan Dwina och Petschora i nordvestra Ryssland ännu icke äro undersökta. Då dessa arter bero af en särskildt egendomlig lokal. torde de inom norra Europa icke heller böra väntas annat än der en dylik möter. olikartade element, som blott verka förvirrande; så t. ex. kunna vi icke genom att jämföra Skandinaviens hemipter- fauna i dess helhet med Jenisejtraktens territorium silvo- sum och på grund af den stora likhet, vi finna dem emel- lan hvad beträffar antalet gemensamma arter, derföre med fog tala om de nordliga arternas stora utbredning i öster och vester, om vi äfven, såsom Sahlberg gjort, kunna påpeka faunornas likformighet; emedan till dessa sednare höra en stor mängd arter, hvilka icke äro rent nordliga, utan invan- drade från sydliga o. a. trakter samt tillhöra ett helt annat element eller ock sådana som äro utbredda t. ex. öfver hela Europa och Sibirien och om hvilkas centrum vi väl fåfängt söka någon säker närmare uppgift. Ett verkligt resultat kan först ernås genom att undersöka hvilka arter med skäl kunna anses såsom nordiska samt sedan följa deras utbredning, art för art. Det är detta vi sökt tillämpa på de nord-europei- ska hemiptera gymnocerata och vi hafva dervid funnit att utbredningslinien för ett stort antal af de arter, hvilka kunna tagas med i beräkningen, pekar emot östern och in i Sibi- rien. I motsats emot Sahlbergs förmodan (p. 13), tro vi derföre ännu icke på nödvändigheten att för de nordiska ar- terna antaga något utbredningscentrum ft. ex. i Skandinavien. Men vi vilja ytterligare påpeka hvilken stor betydelse under- sökningen af den Altaiska bergskedjan skulle ega för djur- geografin. Det är hufvudsakligen hit, de nordiske forskare. hvilka önska lösa dess gåta, den der ännu höljer sig i en slöja af mer eller mindre löshaltiga hypoteser, borde ställa sina steg. Upptäckas härstädes (vid omkr. 502 n. 1) ett större antal af våra nordiska former, så kunna vi väl med allt skäl anse dem hafva sin vagga i dessa höga bergstrak- ter. Måhända skola vi äfven här återfinna af de arktiska formerna, Wärskildt vilja vi påpeka trakten kring Bielucha och Sajanska kedjan. Till de ofvan uppräknade nordliga arterna böra må- hända ännu följande tilläggas, hvilka äfven äro de enda, som tills vidare blifvit 1 Sibirien funna af det element inom den europeiska faunan, som utbredt sig öfver såväl norra som 78 mellersta Europa samt ända in i dettas vestligaste delar; an märkas bör att flere af dem äro sub-alpina former. Vi upp- räkna dem för att dermed komplettera den lista, vi redan förut uppgjort öfver nord-europeiska arter, och hvilken må- hända skall underlätta framtida undersökningar i ämnet. De äro: Plociomerus sylvestris,") Euryopocoris nitidus, Trapezonotus nebulosus Dicyphus stachydis 2 Y , Plesiocoris rugticollis,"") Acompocoris alpinus. Lygus limbatus Coriscus limbatus. "+ g > Vi anmärka att, ehuru de alla äro funna äfven i Frank- rike, de dock derstädes äro ganska sällsynta, hvaremot de flesta af dem i många delar af Skandinavien och Finland anträffas allmänt och talrikt. I Sibirien förekomma af dessa följande ända in i östra Sibirien i trakten af Baikal sjön och det 4.980 pariserfot höga Charmanoi Chrebet: Plociomerus sylvestris, Trapezonotus nebulosus, Plesiocoris rugicollis, Lygus limbatus och Euryopocoris mnitidus. Af de förut an- tecknade arterna kunna vi kompletteringsvis från samma trakt uppräkna: Clinocoris Fieberi, Geocoris lapponicus, Ca- locoris annulicornis, Diplacus alboornatus, Macrotylus cru- ciatus, Criocoris 4-maculatus och Acanthia fucicola. Det nordliga Europas fauna bildas ännu af ett element, förutom det som utgöres af de öfver hela Europa utbredda arterna, nemligen sådana species, hvilka egenteligen tillhöra mellersta Europas fauna och derifrån inkommit i det norra. Dessa, som alla gå ända in i det vestligaste Europa, utgö- ras af nedanstående arter: Berytus cognatus, Plociomerus fracticollis, "Nysius helveticus, Pl. luridus, Ozxycarenus modestus, Rhyparochrowus sabulicola, O. Preyssleri, +) Går ända upp i Lappmarkens regio sylvatica. ++) Går ända upp i Lappmarkens regio sub-alpina. "=+) Acantlhia marginella, som äfven hör hit, är måhända blott en varietet af A. saltatoria. Peritrechus angusticollis, Chl. Caricis, Trapezonotus dispar, Chl. pygmeeus, Acalypta brunnea, Orthotylus tenellus, Galeathus spinifrons, O. flavinervis, "Aradus dilatatus, O. prasinus, Teratocoris antennatus, O. viridinervis, Phytocoris dimidiatus, O. diaphanus, Ph. distinctus, O. fuscescens, Ph. intricatus, Macrocoleus Tanaceti, Ph. Beuteri, Amblytylus albidus, Calocoris 4-punctatus, Sthenarus Roseri, Lygus contaminatus, Neocoris nigritulus, L. viridis, Temnostethus nigricornis, Allaeotomus gothicus, Scoloposcelis pulchella, Bryocoris Pteridis, Microphysa pselaphiformis, Myrmecoris gracilis, M. elegantula, Macrolophus nubilus, ÅAcanthia pilosa, Globiceps fulvipes, Å. c-album, Chlamydatus ambulans, ÅA. flavipes, Coriscus limbatus. Af dessa förekomma blott följande ända upp i norra Skandinavien och Finland: Bryocoris Pteridis, Globiceps ful- vipes, Chlamydatus ambulans, Caricis och pygmeaeus, Neoco- ris nigritulus, Temnostethus nigricornis, Scoloposcelis pul- chella, Acanthia pilosa, hvilka arter deremot alla äro säll- synta i mellersta Europa och derföre, äfven de, måhända egenteligen nordiska former. De öfriga gå icke högre emot norden än till södra och mellersta Sverige, södra Finland eller till mellersta och nordliga Skottland. Då ingen af dessa arter blifvit funnen i Sibirien, före- faller det såsom man deraf hade ytterligare skäl att antaga att de tillhöra ett rent medel-europeiskt element med något utbredningscentrum i mellersta Europa. Att de med norra Skandinavien gemensamma i framtiden skola påvisas äfven från Sibirien betvifla vi visst icke, men intressant skall blifva att erfara huruvida detta blir fallet äfven med de nu senast anförda, hvilka dessutom till en mycket stor del på intet 30 sätt kunna räknas till sälleyntheterna i mellersta Europa. Vi betvifla "det åtminstone för vår del. Någon af dem hade dock bordt blifva funnen af expeditionerna till n. v. Sibirien. Men Sahlberg anför, såsom sagdt, ingen enda af dem: alla de af honom såsom gemensamma för norra och mellersta Europa uppräknade arterna äro nemligen sådana, som vi redan fört till de i det föregående afhandlade kategorierna, med undan- tag af en del arter, dem han orätt upptagit och hvilka miss- tag vi, innan vi sluta denna lilla uppsats, skola korrigera. Oss synes det således ännu en gång som om vi fortfa- rande, i motsats emot Sahlbergs antagande, kunna fast- hålla vid den förmodan att våra nordiska och nordliga arter inkommit från Sibirien. Oberoende af alla geologiska syn- punkter, finnes egenteligen intet bevis deremot: åtminstone lemna hemiptera icke något sådant. En stor mängd af de nord-europeiska formerna äro redan påvisade från det dock ganska litet undersökta Sibirien och den omständighet, att i detta senare land åtskilliga arter finnas, hvilka ännu icke utbredt sig emot vester, betyder i det hela ingenting. Det är icke längesedan, man antog Diplacus albo-ornatus och Anapus Kirschbaumi för rent ost-sibiriska arter (från Irkutsk !) och emellertid är den ena redan anträffad vestligt ända in i ryska Karelen, den andra vid Astrachan. Hvad åter beträffar det af oss ofvan berörda medel- europeiska fauna-elementet, kunde man måhända tro sig i motsvarande sydligare breddgrader inom Asien hafva skäl att återfinna detta; men härstädes möta helt andra naturför- hållanden i de stora Ischimska, Kirgisiska och Turkestanska stepperna, från hvilka man, tack vare några ryska forskare, särskildt hrr Fedtsehenko och Oschanin, eger ett ma- terial, väl lika rikhaltigt, som det från Sibirien: och enligt hvad vi känna af detta, har det att uppvisa endast en art, som kan hänföras till den kategori, vi ofvan afhandlat eller de upp emot norden sig utbredande medel-europeiska ar- terna, nemligen, egendomligt nog, den ganska högt upp hos. oss gående Chlamydatus Carieis. Ingen enda af de arter, vi ofvan betecknat såsom nordligt europeiska, förekomma här. Si Men för öfrigt visar faunan en ingalunda ringa mängd spe- cies, hvilka äro gemensamma med södra Europa eller både södra och mellersta eller ock Europa i dess helhet. Det ligger dock icke i ändamålet för förevarande upp- sats att söka påpeka de sydliga fauna-elementens utbrednings- förhållanden; vi afbryta derföre här, sedan vi ännu engång omnämnt den relativa ofullständigheten af de undersöknin- gar, särdeles i Asien, på hvilka alla beräkningar af detta slag måste stödja sig. Den särskiljning, vi i det föregående underkastat den europeiska hemipterfaunan, torde dock icke sakna sin nytta i och för vidare studier åt detta håll; vi hafva derföre icke tvekat att åt offentligheten öfverlemna densamma. Derjämte hafva vi velat fästa uppmärksamhet på det arbete, doc. Sahlberg nyligen publicerat och hvilket öpp- nar för oss en ny och så väl behöflig utsigt öfver hittills nästan alls icke undersökta trakter; — BSoecieteten kan lyck- önska sig till att i sin mon hafva bidragit härtill. Om vi icke i allo dela de åsigter, förf. i sin inledning yttrat, och hvilka åsigter just delvis förestafvat vårt uttalande i ofvan- berörda frågor, så inse vi dock till fullo den tacksamhets- skuld, i hvilken vetenskapen stadnar hos honom för hans mö- dosamma, ihärdiga och flitiga arbete i Sibiriens skogar och på dess öde tundror. Det vore dock orätt att sluta, utan att förut meddela några rättelser till en del i det ofta anförda verket förekom- mande uppgifter, hvilka i annat fall kunde blifva missle- dande. Vi hoppas att förf. i den entomologiska vetenska- pens intresse ursäktar oss detta. Pag. S upptagas Nabis flavomarginatus och N. brevis såsom icke funna i östra Sibirien; båda äro dock tagna i Ir- kutska guvernementet. På samma pag. anföras såsom funna blott i norra och mellersta Europa: Nysius Jacobece, som äfven förekommer i södra Europa, Systratiotes nigrita, funnen vid Mohilev och Sarepta samt AÅygalliastes pullus, tagen vid Astrachan och i Italien. 6 Pag. 9 uppräknas Piesma capitata, Nabis brevis och Hydrometra rufoscutellata bland de arter, hvilka vore ut- bredda till vestra Europa, men ej till östra Sibirien; alla tre äro tagna kring Irkutsk af Dr EF. Sahlberg. Pag. 10 anföras följande arter, såsom funna blott i norra och mellersta Europa: Arenocoris spinipes, som dock går ned ostligt ända in i Caucasus; Stenocephalus agilis, hvilken alls icke finnes i norra Europa, men sydligt är tagen ända ned i' Biskra i norra Afrika och i Transkaukasien, den fin- nes äfven i Turkestan; Scolopostethus affinis och pilosus, hvilka begge äro funna i Transkaukasien; Drymus brunneus, som finnes i södra Europa; Systratiotes nigrita, om hvilken vi redan sagt att den är tagen i södra Ryssland. Samma pag. säges ÅAcanthosoma haemorhoidale vara i akt tagen blott i mellersta och södra Europa; den förekom- mer dock i Sverige ända upp vid Stockholm och i Norge hafva vi tagit den vid Christiania. Samma pag. säges Sciocoris distinctus vara funnen blott i mellersta Europa, men är likväl tagen i sydligaste Ryss- land. Pag. 11 anföres för andra gången Agalliastes pullus såsom funnen blott i norra och mellersta Europa. FA AAA Om möjligheten af ett finskt-ugriskt etymologiskt lexikon och om Donners komparativa ordbok. Af Aug. Ahlqvist. Etymologi kallas den gren af språkvetenskapen, som sysselsätter sig med utredandet af ordens härkomst, förvandt- skap sins emellan och ursprungliga betydelse, och ett ety- mologiskt lexikon är i enlighet härmed en så beskaffad alfabetisk förteckning öfver orden, som framställer en dylik utredning. Etymologin eller rättare etymologiserandet uppkom sam- tidigt med eller måhända tidigare än försöken att uppdaga och ordna böjningsformerna, ty utredandet af ordens ursprung hade större lockelse och erbjöd mera spelrum för fantasin än framställningen af deras böjningar, medan derjemte ety- mologiserandet tycktes vara en så lätt konst, att hvem som helst trodde sig kunna utan förberedelse och på måfå upp- göra hypoteser om ordens förvandtskapsförhållanden. Detta förfaringssätt har, i synnerhet uti det med etymologiserandet i nära sammanhang stående komparerandet, sträckt sig ända till våra dagar, ja det fortfar ännu att vara gängse, särdeles på de språkområden, hvilka först nyligen blifvit föremål för forskningen och der kritiken ännu icke gjort sig hemmastadd. I all synnerhet har denna okritiska metod frodats på det fin- ska språkfältet, der den från CAJANUS och JUSLENIUS samt sed- nare IDMAN ända till LINDSTRÖM och EUROPAEUS i våra dagar haft anhängare, hvilka, för att begagna DiEz' ord om det okritiska etymologiserandet, af den tillfälliga yttre likheten hos ord, till ursprunget alldeles främmande för hvarandra, 84 slutit till deras förvandtskap eller identitet, eller, när likhe- ten varit ringa eller ingen, tvingat den fram genom anta- gandet af mellanformer, dem de sjelfve godtyckligt uppgjort och hvilka aldrig bevisligen existerat. Detta förfaringssätt har litet hvarstädes bragt den ety- mologiska forskningen i vanrykte. Trots tviflet och gycklet är dock, säger G. CURTIUS, sträfvandet att uppspåra ordens ursprung och slägtskap oafvisligt. Etymologin har fullt ut samma lockande makt som alla de andra vetenskaper, hvilka sysselsätta sig med uppkomsten af stora frambringelser på naturens område eller andens. Dock, ingen kan förneka det, är dervid äfven faran att misstaga sig mycket nära och myc- ket stor. Det är ju så på alla områden, att menniskans forskning kan gå endast till en viss gräns, och icke derut- öfver. Den första uppkomsten af hvad hon i rik mångfald finner omkring sig och hvad hon förmår särskilja, ordna och i dess sednare stadier begripa, är för henne förborgad. Hon kan endast annalkningsvis närma sig densamma genom mer eller mindre sannolika hypoteser, hvilka dock sakna den noggranna forskningens visshet och derför lätt kunna föra på afvägar. Faran att förlöpa sig i ohållbara antaganden, så stor den än är för dilettanten eller den om språkforskningens rätta metod obekymrade, har dock för den samvetsgranne och sakkunnige etymologen blifvit betydligt mindre efter de stora framsteg, linguistiken gjort under det sednaste halfsek- let. Tager etymologen ljudlagarne till beständigt rättesnöre, ger han akt på den kulturhistoriska ståndpunkt, hvilka den eller de språk som han etymologiskt utreder hunnit, och kän- ner han detta eller dessa språk grundligen, skall hans arbete i allmänhet krönas med framgång, om han ock ej alltid kan undgå att misstaga sig. Vi hafva numera flera exempel på sålunda utförda, väl lyckade etymologiska arbeten, som i sin mån kasta nytt ljus öfver de forskningsfält, der deras för- fattare arbetat, och för hvilka språkvetenskapen hos desse står i stor tacksamhetsskuld. Jag vill här omnämna blott tre etymologiska och komparativa verk, alla från den indo- 85 germaniska linguistikens område, hvilka äro så klart upp- ställda, så omsorgsfullt utförda och så upplysande, att de hvart i sitt slag väl förtjena att tagas till mönster af dem, som på andra språkstammars område i etymologin vilja åstadkomma någonting dugligt och varaktigt. Ett etymologiskt-komparativt lexikon kan vara af tre till omfattningen olika slag, och bland de tre etymologiska arbeten, jag åsyftar, representerar hvarje ett af dessa tre slag. En etymologisk ordbok kan neml. inskränka sig till blott ett enda språks ordförråd, i det den jemförer dess ord med beslägtade eller identiska ord ur slägtspråken och inom detta språk sjelft sammanställer allt, som hörer tillsamman d. v. s. som härstammar från samma rot. Ett sådant verk är G. Curtius” bekanta Grundziäge der griechischen Etymologie, hvilket vunnit ett sådant bifall, att 4:de upp- lagan deraf förekommer tryckt redan 1873. Eller ock kan ett etymologiskt lexikon utsträcka sig öfver ordförrådet i en af flera språkindivider bestående språkfamilj, t. ex. den sla- viska, den germaniska. En sådan ordbok måste för öfver- sigtlighetens skull uppställas i afdelningar, af hvilka den för- sta omfattar de ord, som äro gemensamma för hela språk- familjen d. v. s. som anträffas i alla till familjen hörande språk eller munarter, men de öfriga äro egnade hvar för sitt språks ordförråd särskildt. Utaf detta slag är ett af de äld- sta etymologiska verk som blifvit utarbetade i enlighet med den nyare språkvetenskapens grundsatser, neml. DiEz' lika- ledes mycket bekanta Etymologisches Wörterbuch der romaniscehen Sprachen, som utkom redan år 1853 och består af två delar: 1. Gesammtromanische Wörter, hvari den italienska ordgestalten står i spetsen för hvarje artikel och derunder ordets öfriga gestalter (franska och spanska) uppräknas; 2. Wörter aus einzelnen Gebieten, hvari såsom underafdelningar förekomma: A. Italienisches Gebiet, B. Spa- nisches Gebiet och C. Französisches Gebiet. Eller kan slut- ligen ett etymologiskt-komparativt lexikon utsträcka sig öf- ver en hel språkstam, såsom FIicK's utmärkta Vergleichen- des Wörterbuch der indogermanischen Sprachen, 86 hvaraf inom en icke alltför stor tidrymd utkommit tre upp- lagor (den 3:dje tryckt 1874-1876). Det ofantliga språk- område, som utgör föremålet för detta verk, är deri afdeladt på följande sätt: I. Wortschatz der indogermanischen Grund- sprache in ihrem Bestande vor der Spaltung des Urvolks in Årier und Furopåäer, upptagande sådana ord, som an- träffas öfver hela språkstammen: II. Wortschatz der arischen Spracheinheit vor der Spaltung der Arier in Inder und Eranier, hvari det ordförråd framställes, som är gemensamt för denna språkstams asiatiska familjer; III. Wortschatz der europäischen Spracheinheit vor der Spaltung der Europåäer nach Nord und Sid, Tiefebene und Bergland, som innehål- ler det för de europeiska tungomålen gemensamma; IV. Wort- schatz der graeco-italischen Spracheinheit; V. Wortschatz der slavo-deutschen Spracheinheit; VI. Wortschatz der letto- slavischen Spracheinheit med ett bihang Zum pruso-lettischen Wortschat2; och slutligen VIL. Wortschatz der germanischen Spracheinheit, som allena upptager hela tredje bandet, hvar- efter såsom ett slutband följa indices öfver samtliga i arbe- tet berörda ord. Gemensamma för alla tre verken äro den vidtomfattande kännedom af ämnet, det fulländade mäster- skapet i dess behandling och den försigtighet vid tillväga- gåendet, som deras författare ådagalägga i sina resp. arbeten. För att nu komma till vår fråga, den om möjligheten af och vilkoren för ett etymologiskt-komparativt lexikon på det finska språkgebietet, är det nödigt att kasta en blick på detta sjelft. Vi finna då, att detta gebiet, med olika bredd i norr och söder, på längden sträcker sig från Östersjön i vester till floden Obi öster, och att de tungomåls antal, som höra dertill, väl utgör ett dussin, om ej mera. Vi finna vi- dare, att de geografiskt närmast till hvarandra belägna af dem också i linguistiskt afseende äro närmast beslägtade, hvaremot frändskapen aftager med det tilltagande afståndet, så att de yttersta af dem i språkmaterialet hafva blott räk- neorden och pronominerna samt endast ett ringa antal andra ord gemensamma. Vid närmare granskning af de finska (finskt-ugriska) språken finna vi slutligen, att de hufvudsak- 31 ligast på grund af lexikalisk förvandtskap dela sig i två stora hälfter, den vestfinska och den ostfinska. Å ena sidan ut- göra neml. de baltiskt-finska idiomerna en familj, hvars sär- skilda individer (Finskan, Karelskan, Estniskan, Wepsiskan m. fl.) äfven i ordförrådet stå mycket nära hvarandra. Till dem ansluter sig, ehuru något fjermare stående, Lappskan med sina dialekter, från hvilka åter öfvergången till Mor- dvinskan är genom många förbindande trådar förmedlad. Å andra sidan bilda de permska tungomålen Tscheremissiskan, Wotjakiskan och Syrjänskan (på sitt sydöstra område kalladt Permskan) en tätt sammansluten familj, likasom de ugriska, Woguliskan och Ostjakiskan med sina munarter, göra det. Den från det geografiska sammanhanget ryckta och långt bort i sydvest slungade Magyariskan sluter sig närmast till dessa. Denna de finska språkens gruppering åskådliggöres bäst genom följande sammanställning. 't9xeASeN 'oxehsg 'tomSom 'touRlrig 'IogehoM 'I9sstuDIoOUIS], 'IVATT "1998 "toSdoM "I9JOM "I9ISBART, 'IIBJOIEH be NR - "1913 "191019 I 'I9utApION "tedde 'teuung Nehe | SO RBROERAELEN SlAven ert (RT Not Pa — 2 8 TERRI ARA (TIRANA AR "wDuuYISsO 'tPUUYISIA (Te 38 89 Frågar man sig nu, huru ett etymologiskt eller kompa- rativt lexikon öfver de finska språken skulle gestalta sig i enlighet med denna indelning, så bör man framförallt ej lemna den omständigheten ur sigte, att olikheten på det fin- ska språkområdet mellan de från hvarandra fjermare stående familjerna är åtminstone lika stor som olikheten mellan de språkfamiljer på det indogermaniska gebietet, som stå längst från hvarandra. Ett allmänt etymologiskt-komparativt lexi- kon på vårt språkområde kan derför ej uppställas annor- lunda än efter mönstret af FicK's ofvannämnda jemförande ordbok. Detta medgifvet skulle en sådan ordbok komma att bestå af följande afdelningar: Ord, som genomgå hela språkstammen. 2. Ord, som äro gemensamma för den ostfinska grenen. 3. Ord, som äro gemensamma för den vestfinska grenen. 4. Ord på det ugriska området. 5. Ord på det permska området. 6. Ord på det mordvinska området. 7. Ord på det lappska området. 8. Ord på det karelska området. 9. Ord på det jämiska området. Men nu uppstår frågan, huruvida det för handen va- rande lexikografiska materialet redan medgifver möjligheten af ett sådant arbete som det ifrågavarande. En sådan fråga kan besvaras antingen nekande eller jakande, allt efter som anspråken ställas större eller mindre. Det är klart, att ma- terialet här ej ens aflägset är jemförligt med hvad FicK och andre författare af etymologiska ordböcker haft att tillgå på det indogermaniska området, hvarest de flesta af språken äro eller varit högt bildade nationers litteraturspråk och äfven i lexikaliskt afseende blifvit i grund undersökta. Men allde- les oförberedt är dock ett lexikon af detta slag ej heller på det finskt-ugriska gebietet. I allmänhet kan först sägas, att det numera ej återstår något enda af hithörande språk, från hvilket större eller mindre fullt pålitliga ordsamlingar ej vore gjorda. För den vestfinska grenen är vidare det lexi- kografiska materialet tillochmed rikligt, åtminstone för större ” -. . 90 delen deraf. Beträffande den ostfinska är deremot förhållan- det ett annat. I den permska familjen fyller väl RoGoV's permiakiskt- (d. ä. syrjänskt-) ryska lexikon sin plats bra nog och SAVvVAITOV's äldre ordförteckning, såsom härrörande från en infödd Syrjän, är ingalunda att förakta, hvarjemte ett större syrjänskt lexikon, med hvars utarbetande och tryc- kande akademikern WIEDEMANN i S:t Petersburg för det när- varande är sysselsatt, snart är att förvänta. Men för Wot- jakiskan finnes ej någon annan ordsamling än den torftiga i nyssnämnde språkforskares votjakiska grammatik, hvarför det af d:r AMInorF nyligen sammanbragta materialet är så mycket mera efterlängtadt och skall väl fylla den nu för handen varande luckan. En sådan företer äfven Tsehere- missiskan, ehuru CASTRÉN'S, WIEDEMANN'S och mina (handskrift- liga) materialer till någon del dock torde kunna anses fylla densamma. I den ugriska gruppan slutligen finnes för Ma- oyariskan naturligtvis material mer än till fylles, och de öf- riga språken torde kunna anses vara för första behofvet till- räckligt representerade genom det material, CASTRÉN och HUN- FALVY utgifvit och det jag i en snar framtid skall utgifva. Men skulle det anses ogörligt och för tidigt att med så ringa ordförråd som det för den ostfinska grenen här berörda nu redan skrida till utarbetandet af ett allmänt finskt-ugriskt etymologiskt och komparativt lexikon, finnes deremot intet så- dant hinder för bearbetandet af den vestfinska språkgrenen i denna riktning, hvarvid åter DiEz romaniska lexikon kunde tjena såsom förebild. Ett sådant lexikon öfver denna gren skulle då lämpligast komma att bestå af följande afdelningar: Ord, som äro gemensamma för den vestfinska grenen, Ord på det jämiska området. Ord på det karelska området. Ord på det lappska området. Ord på det mordvinska området. Jändeles upplysande och intresseväckande vore till en början äfven ett etymologiskt-komparativt lexikon af detta slag. Material dertill finnes för hufvudspråken i ymnighet för handen och mera väntas inom kort (Frus' stora lappska RS co 91 lexikon, GENETZ' karelska och ryskt-lappska ordsamlingar). För Wepsiskan och Wotiskan kunde de af mig publicerade ordsamlingarne för första behofvet vara till fylles. Vigtigt såväl för det vetenskapliga behofvet som för språkets prak- tiska begagnande i litteraturen vore framförallt att komma under fund med, hvad som är gemensamt för denna språk- gren, likasom det i mer än ett afseende vore af vigt, att det hela språkstammen genomgående ordförrådet, ingalunda stort, blefve kändt. | Vid planerandet af ett finskt etymologiskt-komparativt lexikon, vare sig i större eller mindre skala, gör dock ma- terialets torftighet ej det största bekymret. Ännu känbarare är bristen på personer med nödiga insigter till utförandet af ett sådant värf. På det indogermaniska språkgebietet finnas många sådana vetenskapsidkare, 1 synnerhet Tyskar, hvilka äro förtroliga med hela det ofantliga området och i grund känna en stor del af de derå förekommande tungomålen. På det finska språkgebietet finnes ingen enda, och har aldrig funnits någon, som på en gång ens något så när dominerat hela fältet. Det vestfinska området, såsom lättare tillgäng- ligt genom litteratur och ordböcker och bestående af mera homogena elementer, är åtminstone för i Finland födde for- skare mera möjligt att bemäktiga sig. Men i de finska språ- ken förekommer ett element, i endast ringa grad anträffeligt i de indogermaniska, som gör etymologens värf här mång- faldigt svårare och omger honom med långt flera och större faror än på de sistnämnda tungomålens gebiet. Onomato- poesin spelar neml. en stor role vid den primära ordbildnin- gen i de finska språken, i synnerhet uti de vestfinska och framförallt i vårt tungomål här i Finland. Och det är rent af omöjligt — det intygar den dagliga erfarenheten hos fin- ske språkforskare och språklärare — att lära sig att rätt fatta de onomatopoetiska ljudsammanställningarnes betydelse, i fall man ej fått klaven dertill derigenom, att Finskan ut- gjort ens första och verkliga modersmål. Om språkkänslan stundom äfven på andra språkgebiet har rättighet att, då an- dra bevismedel saknas, i sista instansen afgöra om ett ords 92 etymologiska ursprung och ställning, är detta långt mera fal- let på vårt område. Det är denna känsla, och den allena, som kan t. ex. uppfatta skilnaden mellan Kkohisee, hohisee, tohisee och sohisee; mellan suhisee, sohisee, sälhisee och si- hisee; mellan purskaa, pärskää och pirskaa; mellan kalke och kilke, hilke och helke, kalke och kalske. Om ock dessa och dylika rent onomatopoetiska ords betydelser, till följe af de i dem ingående ljudsammanställningarnes enkelhet och så att säga musikaliska beskaffenhet, kunna af språkforska- ren tillnärmningsvis beskrifvas och således äfven af icke-Fin- nen i någon mån (ej helt och hållet) uppfattas, är detta alls icke fallet med de talrika halfonomatopoetiska ord, som fö- rekomma i vårt språk och i hvilka onomatopoesin hänförer sig ej till hörseln utan till synsinnet eller känseln, såsom t. ex. rehvana, kutvana, lötvänä; vonkale, kutale, retale, ret- kale; huitukka, haitukka; nuhjus, nahjus, ruhjus, rahjus; lotti, lontti, rontti; kötöstää, rötöstää, lötöstää, retustaa, re- tostaa; löntätä, läntätä; vilkkaa, välkkää; puikkaa, tuikkaa; ruiskaa, tuiskaa, huiskaa. Ord af denna beskaffenhet un- dandraga sig alla språkforskarens bemödanden att med af- seende å rotstafvelsens betydelse ordna dem under generela synpunkter, och de kunna förstås och njutas (ty en njutning skänka de verkligen, rätt använda) endast förmedelst språk- känslan hos den infödde Finnen. Endast denna känsla för- mår rätt uppfatta poesin och onomatopoesin i sådana Kale- vala-verser som (5. 230—236): Mene Pohjan tyttärihin, Siell" on tyttäret somemmat, Neiet kahta kaunihimmat, Viittä, kuutta virkeämmät, Ei Joukon jorottaria, Lapin lapsi-lönttäreitä, eller sådana som (25. 301—312): Paljo on tällä neitosella Oman värttinän väkeä, Oman kehrän kiertämätä, 93 Hyvät hurstit huilalukset, Pään-alaiset pällähykset, Sivallukset silkkihuivit, Vilahukset villavaipat, hvilka äro fullkomligen omöjliga att öfversätta till något som helst språk. Språkkänslan är det äfven, som i vissa fall får och bör afgöra, huruvida ett tvifvelaktigt ord skall förklaras genuint eller främmande. För det lånade ordgodsets urskil- jande från det egna äro dock äfven andra och mera väsent- liga kriterier af nöden, framförallt god kännedom af grann- folkens tungomål. På hela det finska språkgebietet är så- lunda kännedomen af Ryskan oundgängligen nödvändig, ej blott för igenkännandet af de myckna slaviska elementerna i de finska språken, utan äfven för att kunna begagna den på ryska skrifna litteraturen om dessa språk. Den på det vestfinska området arbetande etymologen har också af nöden någon förtrolighet med de litthauiska språken samt Fornnor- diskan jemte det svenska allmogespråket, likasom etymolo- gen på det ostfinska gebietet bör hafva någon insigt i Ta- tariskan (Turkiskan). Vi hafva i det föregående gjort oss reda för de mön- ster, språkvetenskapen på andra områden erbjuder för ett etymologiskt-komparativt lexikon på vårt språkområde, tagit kännedom om det material, som för det närvarande är till- gängligt för utarbetaren af ett sådant, och derjemte gjort ett utkast till de qvalifikationer, denne sjelf borde hafva för att kunna med framgång utföra ett så svårt arbete. Det åter- står nu, att vi göra oss bekanta med de försök, som allare- dan blifvit gjorda för att lösa denna uppgift. Den veten- skapliga verlden är neml. redan i besittning af tillochmed tvänne arbeten af ifrågavarande slag, och ehuru dessa vis- serligen icke ännu äro slutförda, torde ett bedömande af dem på grund af hvad som utkommit ej vara för tidigt, ty deraf framgår mer än tydligt såväl de resp. verkens plan som ock författarnes förmåga att gå i land med hvad de företagit. 94 Det ena af dessa arbeten är Magyar-ugor összeha- sonlitö Szöétår (magyariskt-ugrisk jemförande ordbok) af BUDENZ, den bekante professorn i altaisk språkvetenskap vid universitetet i Budapest, en i ynglingaåren till Ungern ut- vandrad Tysk. Af detta lexikon hafva sedan 1873 utkom- mit 3 häften om inalles 595 sidor, innehållande ordförrådet under samtliga konsonanterna (med ett litet undantag), så att numera blott de vokaliskt anljudande orden återstå. Ver- ket är, såsom titeln äfven (ej blott för prål) utvisar, skrifvet på magyariska. Det andra arbetet är DOnnerR's på tyska skrifna Vergleichendes Wörterbuch der finnisch- ugrischen Sprachen, försedt äfven med finsk titel, troli- sen blott till prydnad. Deraf har sedan 1874 utkommit 192 + 160 sidor i 2 häften, i hvilka orden, som anljuda med k, h, j, t, 1, s, blifvit behandlade. Till planen äro båda arbetena ungefär lika, i det hvart- dera utgår från det egna språket och under dess stamord och rötter samlar allt hvad derinom hörer tillsamman och det ur slägtspråken, som med de ungerska, resp. finska or- den af författaren anses vara identiskt eller beslägtadt. Det ungerska lexikonet är dock kanske mera komparativt, me- dan det finska är mera etymologiserande. Ville man jem- föra dem med något af de i det föregående såsom mönster anförda arbetena, torde de i uppställningen närmast likna CurTtIUsS” grekiska etymologi, d. v. s. de äro egentligen ej komparativa ordböcker öfver hela språkstammen, såsom man skulle förmoda af titeln å DONNER's arbete, utan försök att, med tillhjelp af slägtspråken, etymologiskt utreda det unger- ska, resp. det finska ordförrådet, hvilket titeln på BUDENZ' verk äfven rätteligen innebär. Naturligtvis hafva författarne haft rättighet att uppställa sina resp. arbeten såsom de för vodt funnit. Men en verklig vinst hade det varit, om de sammanställt materialet gruppvis, efter Fick's mönster. Öf- versigtligheten hade sålunda blifvit större, och det verkligen identiska eller beslägtade hade bättre hittat tillsamman, li- kasom man å andra sidan hade undvikit att sammanställa verkligen identiska ord med ord, som väl hafva en tillfällig 95 likhet med, men äro eller kunna vara af helt annat ursprung än de, hvarunder de ställts (t. ex. hos Donner n:o-375 f. järvi, veps. estn. järv, la. javrre, hvilka verkligen äro iden- tiska, med det magy. ar-viz öfversvämning, hvari ar har in- genting att skaffa med det vestfinska ordet, utan är identiskt med det ostj. ar mycken, öfverflödig, hvarigenom magy. ar- viz ordagrannt har betydelsen: det myckna 1. öfverflödiga vattnet). Sådant åstadkommer oreda och framkallar miss- troende. Hvarför båda författarne öfvergifvit den vanliga alfabetiska uppställningen (hvilken dock de ofvannämnde stora mästarne följt), är icke lätt att inse. Imellertid ökar denna omständighet förvirringen, hvilken eljest också genom bemödandet (i synnerhet hos Donner) att hopa en mängd ord under supponrerade rötter, utan indices som båda arbe- tena tills vidare äro, gör dem nästan obegagneliga, intill dess sådana indices, förmodligen först i slutet, meddelas. Ge- mensam för dessa ordböcker är äfven den omständigheten, att båda författarne äro främlingar på det finskt-ugriska språk- gebietet och först i ynglingaåren begynt inhemta de språk, hvilkas talan de nu föra. Denna omständighet har ej kun- nat annat än menligt inverka på deras ifrågavarande arbe- ten. Det af mig i det föregående påpekade kriterium, en etymolog på ett så onomatopoetiskt språkområde som det fin- ska i många fall eger i språkkänslan, har sålunda helt och hållet frångått dem. Olägenhet häraf har för den ungerske etymologen dock varit mindre, dels emedan onomatopoesin i Magyariskan numera ej på långt när är så verksam och i ordbildningen ingripande som i Finskan, dels ock derför att hr BUDENz dock, såsom i tal och skrift dagligen begagnande det magyariska språket, numera torde i språkligt afseende vara nästan jemförlig med en magyarisk inföding, Då den fin- ske författaren ej gjort sig så förtrolig med Finskan, och då detta språk, såsom jag förut antydt, aldrig skall afslöja sina hemligheter för någon annan än den, hvars hörsel- och tal- organer redan i den första barndomen blifvit stämda i sam- klang med dess egendomliga och sällsamma ljudmålningar, är det ej att undra öfver, att hr DONNER gjort månget miss- 96 hugg, som en infödd Finne hade kunnat undvika, Månget sådant har han begått äfven under bemödandet att under de s. k. rötterna hopa likt och olikt, någon gång tillochmed alldeles främmande elementer. Dessa, i synnerhet de ryska, har han neml. oftast ej kunnat urskilja. Stundom har han såsom genuint finska upptagit sådana kulturord, hvilkas främ- mande ursprung är ögonskenligt och redan förut af andra blifvit ådagalagdt. Detta har tydligen skett af afsigtlig chau- vinism, som med namnen velat åt Finnarne rädda uppfin- ningen eller bruket af föremål, hvilkas begagnande omöjligt hört till deras äldre kulturstadier. Dock — det torde vara på tiden att jag förfogar mig till den speciala granskning, jag har i sinnet. Här må jag till slut blott tillägga, att jemförer man de två parallelt gående lexikografiska arbetena, lutar vågskålen till det unger- skas förmån. Ur arbetet framgår neml. tydligt — hvad som bland sakkännarne annars också är bekant — att hr BUDENZ känner finskan och de öfriga baltiska språken mycket väl, förmodligen lika väl som den finske lexikografen, och i denna del är således jemnbördig med denne. Men den förres full- ständiga bekantskap med hans sednare modersmål Magyari- skan, hans större förtrolighet med åtskilliga bland de andra slägtspråken, hvilken förtrolighet äfven på annat håll genom monografier och specialundersökningar blifvit ådagalagd, och slutligen hans icke ringa insigter i de slaviska tungomålen, i synnerhet Ryskan (de ständigt återkommande ryska cita- ten vittna härom), gifva honom en afgjord öfverlägsenhet öfver den finske medbrodren. I detalj hugger dock äfven han ofta yxen i stenen. Men jag har denna gång hvarken tid eller håg att inlåta mig i en noggrannare granskning af det ungerska arbetet, hvars genomgående försvåras redan af språket — graeca sunt, non leguntur — utan vänder mig nu till den finska jemförande ordboken, och följer i min grank- ning den numrering, hvarmed arbetets författare ordnat ar- tiklarne deri. Såsom n:o 1 anträffas i arbetet ordstammen kauka ”fern” och derunder bland annat ordet kökas ”grossgewachsen”, så- IH som enligt författarens mening dermed beslägtadt. Detta grofva misstag har förf. efteråt rättat i ”Berichtigungen”, men dervid begått ett nytt, då han uppger att kökas vore sam- mandraget af kokokas. Att kookas är uppkommet af bestånds- delarne koko och kasa är säkert; men sålunda hafva de ej blifvit förenade, utan under formen kogon kasa = kogokkaha, kogokas (hos Juslenius ännu hafva vi lugen, lugun); jemför estn. koguga, kogukas. Under n:o 2 finna vi under en antagen grupp af ord- rötter (kak, kok, kuk o. s. v.), som skulle betyda ”gebogen, krumm”, bland annat orden koukku krok och kuokka gräfta. Att dessa båda ord äro lånade, säger den finska språkkän- slan tydligt; såsom gemensamt original hafva de det sv. krok. Om kuokka har jag sagt (Vestf. Spr. Kulturord), att det inkommit i den speciela betydelse af redskap för jordens uppristande för sådd, som krok har i sv. allmogemålet (jmfr nyl. verbet kroka plöja med ett sådant redskap). Att våra Finnar lånat namnet på detta redskap, såsom de flesta an- dra tekniska termer på jordbrukets område, bestyrkes äfven deraf att Esterna och Liverna likaledes lånat det, från an- nat håll. Hr D. menar att i anljudet af lånord &r i Finskan antingen bibehålles eller upptages blott såsom r. Detta är visst det vanliga. Men exempel förekomma äfven derpå, att af två anljudskonsonanter i ett lånord den förra bibehålles och den sednare bortkastas (se inledn. till den tyska öfvers. af Kulturorden). Stundom förekomma båda sätten att tillegna sig det främmande ordet, det ena i den ena, det andra i en annan dialekt; sålunda finnes grop i gestalterna kroopi, kuoppa och ruoppa. Ordet krok uppträder i Lapp- skan uti gestalterna kruokke, roakke, ruokke och kouko, kuokke, i olika, ehuru beslägtade betydelser: krok, gräfta, krampe, häkta. Under n:o 5 hänföres äfven ordet kakku och det deraf härledda kakkara kaka, litet bröd till ofvannämnda rotgrupp. Jag har sökt bevisa, likasom ock "Thomsen, att ordet är ett lånadt kulturord och ingenting annat än det sv. kaka, lika- (6 98 som Jleipä är XIb0b och alla de vestfinska språkens benäm- ningar på bröd äro af främmande ursprung. Vid n:o 9 kokka ”etwas aufrechtstehendes, spitze des bootstevens” förvånar det, att förf. för detta ord ej känner grundbetydelsen hufvud, hvari det dock förekommer ej län- gre borta än i 1:sta sången af Kalevala. Också är den af- ledda betydelsen ej spitze des bootstevens, utan helt enkelt Vordersteven. Likaså förundrar man sig vid n:o 14 kokea ”versuchen, präfen, streben”, att detta ords konkreta och ursprungliga betydelse smaka ej blifvit anfördt. I denna betydelse före- kommer ordet Kal. 9. 497—8: Koki ukko kielellänsä, Maistoi suullansa sulalla, hvilket synes tydligen af parallelordet maistoi, och i denna betydelse anträffas det såsom stam i ordet kokiainen, som förekommer i viinan-kokiaiset, suolan-kokiaiset. Under n:o 15 förekommer ordet kinkeri uppräknadt bland en hel hop genuint finska ord, för hvilka förf. anser kank, kink utgöra roten. Jag har i Kieletär, 6 h. s. 80 ådagalagt, att detta ord ej kan vara annat än det sv.-österb. gänger i ordet gängermål, måltid eller kalas af samman- fördt matskott, i synnerhet vid läsförhör, biskops- och pro- stevisitationer. Ordet är en törvridning af det sv. gengärd, som Rietz beskrifver sålunda: ”sammanskott af lifsmedel, som skickades biskopen till mötes under hans resor; äfven det underhåll, som kyrkoherden lemnade honom, då han kom till socknen; sammanskott af lifsmedel till konungen eller hans länsman, samt det af honom, då detta sammanskott gjordes, hållna gästabud” (jemför härmed LILJENSTRAND, Fin- lånds Jordnaturer; 8106): Mest nyttjas ordet kinkeri numera i betydelsen läsförhör; äfven LÖNNROT anser gengärd för dess original. Att för öfrigt roten kank, kink ej har betydelserna ”krumm, gebogen”, utan betydelsen styf, är tydligt af ord sådana som kanki, kankea, kangoittaa, kingoittaa m. fl, Det estn. kank, båge, såsom identiskt med f. kanki, har afseende Gu på bågens styfhet, ej dess egenskap af böjd. Ordet kangas i dess båda bemärkelser väf (någonting uppspändt) och mo, ås hörer äfven hit; det förvånar, att detta ord här är bort- glömdt, så mycket mera som kangastaa, ett derivat deraf, anföres. Under n:o 20 upptages ordet kukko tupp bland genuina finska ord, tvärtemot alla andras mening, som yttrat sig om detta ord och andra gestalter på de finska språkens område af samma indogermaniska ord, hvaraf detta är den finska formen. Hr D. tror att ordet är onomatopoetiskt och sätter det i förbindelse med verbet kukkua. Imellertid betecknas med detta sednare ord blott gökens galande, ej tuppens (orätt uppger han att kukkua betyder ”kakeln”), hvilket sednare benämnes laulaa (i en folkvisa heter det äfven: ”kaikki lin- nut laulelee, vaan käki yksin kukkuu”). Orden kukko tupp och kukkua gala stå således ej i någon förbindelse, utan är kukko ett lånord och kukkua ett onomatopoetiskt ord, hvar- med gökens namn kukku, kukkuk, förekommande äfven i många ural-altaiska språk, har skyldskap. Till n:o 23 liv. kuoig, koig fartyg anmärker jag, att det står alldeles enstaka i de vestfinska språken och kan så- ledes ej vara annat än r. Karorr, eller lett. kugis. Att dessa i sin tur äro lånade från sydost, der man i Turkiskan har kajik, bestrides ej; och det turkiska ordet kan vidare vara lånadt, eftersom äfven Spanskan har cajucco. Det magy. hajé, st. hajag, härstammar helt visst i närmaste hand från nedra Donau. Hvarken Slaver eller Turkar eller Finnar, så- som från början kontinentalfolk, kände till sjöväsendet eller dess termer (se härom mera i mina Kulturord). Det behöfves mycken fantasi till att antaga, att n:o 29 koi morgonrodnad och n:o 31 kuu fett skulle vara af samma rot kai, koi ”dumpf tönen, leuchten?, För min del tror jag, att dessa ord äro alldeles sjelfständiga ”rötter” sjelfva, så mycket mera som de äro enstafviga. Ordet kuuja en art lax är troligen en förfinskning af la. goaigem hanlax, helst ordet förekommer blott i norra Finland, och har intet att skaffa med kuu fett, hvilket ord alls icke nyttjas om fiskfett, 100 emedan det: egentligen betyder njure, njurfett (jmfr bibelns munas-kuut). N:o 35 kaima, af hr D. öfversatt med ”einer der den- selben Namen hat” (hvilket i det närmaste torde = ingenting), på tyska rätteligen Namensvetter, är ej något genuint finskt ord, utan det litth. kaimas, kaimynas, öfver Estniskan in- kommet till Finskan och från detta språk till Lappskan i formerna guojbme, gajbme. Att den lappska komitativ-än- delsen guim skulle härstamma från detta, ord, är i högsta grad oantagligt. Under n:o 39 sättes ordet kantele i samband med kanst, kante lock och säges uttryckligen, att det är eti diminutiv af detta. Härvid bör anmärkas, att Finskan ej känner nå- gon härledningsform för diminutiver med ändelsen lehe; denna förekommer endast i några halfonomatopoetiska ord, såsom siekale, retale, retkale, hvilkas derivationsbetydelse är dun- kel. Tanken derpå att kantele skulle vara diminutiv af kanst är således ej hållbar. Jag tror ej ens att kantele står i nå- gon förvandtskap med kansi, af orsak att i detta instrument ej förekom något, som kunde kallas kansi lock. Instrumen- tet beskrifves noga i Kalevala 40:de och 44:de sångerna, hvarest dess uppfinning genom Wäinämöinen förtäljes, och det säges bestå af: koppa eller emäpuu den urhålkade ku- pan, i Wäinämöinens sednare kantele gjord af masur, nau- lat eller vääntimet tapparne af ek och kielet strängarne, tvin- nade första gången af hästtagel, för den sednare kantele af en jungfrus fina hårstrån. Någon del, som rimligtvis kunnat kallas kansi förekom således alls icke i den gamla kantele, och detta ord kan ej hafva det förra till stamord. För min del tror jag, att kantele ej är något annat än litth. kanklys, namnet på folkharpan hos Litthauerna, af hvilket i Östersjö- länderna urgamla folk de sednare hitkomne Finnarne lånat så många andra kulturföremål och kulturord. Vid n:o 42 sättas orden kotelo, kotero hylsa, kapsel, foderal i förbindelse med kete, kesi skinn. Påtagligen är dock kotelo, hvaraf kotero är en variantform, ett diminutiv- derivat från kota hus (se härom Suomen kielen Raken- 101 nus, $ 107). Detta är äfven LÖNNROTS mening (se hans Le- xikon). Ordet kotelo hörer således rätteligen till författa- rens n:o 44. Under n:o 43 hänföres ordet kinnas, st. kintaha till roten kat, kant. Detta ords lappska gestalt kamtes föranle- der oss dock snarare att ställa det i förbindelse med käm- men flat hand. Om n:o 46 kätkyt vagga säger förf. ”hängt ohne zwei- fel mit f. kätken zusammen”. Vet han då ej, att kätkyt är ett alldeles regelbundet diminutiv af kätkö, som åter är ett lika regelbundet derivat från verbet kätken? Under n:o 52 sammanföres magy. kötni med f. kutoa. Naturligare och riktigare synes dock vara, att för kötni så- som stam antaga det ord, som i Finskan har gestalten köyte, köysi, hvarför kötni har sin rätta plats under n:o 54. N:o 53 kytky och n:o 54 köyte äro påtagligen besläg- tade och hade således bordt vara sammanställda. Till n:o 53 anmärker jag dessutom, att ordningen kytky, kytkyn, kyt- ken är oriktig, ty kytken är stamordet och kytky samt kyt- kyn (i fall detta neml. verkligen existerar) derivater. Under n:is 58—560 framställas såsom uppkomna ur ro- ten kant ”tragen? kantaa, kanta och kunta. Äfven här är ordningen mellan de två första orden oriktig, ty kanta häl, fot (på svampar o. d.), det hvarpå något stöder sig, är stam- ordet, och kantaa bära derivatet. Hvad ordet kunta be- träffar, behöfver man ej vara någon djupliggare i Finskan för att veta, att detta ord i folkspråket ej varit något sjelf- ständigt ord, utan blott ett derivations- eller kompositions- element; detsamma säges om dess lappska gestalt kunde i Lind. et Öhrl. Lexikon, i det ordet kallas ”dietio enclitica”. Jag har i mina Kulturord (se den tyska uppl.) ådagalagt, att ordet är af gothiskt ursprung och inkommet till Finskan i lånord samt sedermera begagnadt såsom genuint ordbild- ningselement, ungefär på samma sätt som den slav. ändel- sen -HUKB i gestalten mniekka (i runomiekka, apuniekka m. fl.) på finskt område vunnit indigenatsrätt och ansetts nästan för ett sjelfständigt ord. Hr -«D. sammanställer kunta med 102 vog. kant, ont ”familie, geschlecht, stamm” och säger: ”das vog. kant verglichen mit f. kanta scheint die etymologie die- ses wortes sicher zu stellen als ableitung aus der wurzel kant”. Skulle kunta verkligen vara en ”ableitung” från kant ell. kanta, så skulle här vexling af rotstafvelsens vokal spela rolen af derivations- eller ordbildningselement, något som annars är alldeles okändt på detta språkområde. Redan af denna orsak är det ej att tänka på någon gemenskap mel- lan kanta och kunta. Dertill kommer, att det der förmed- lande vog. kant, yont väl finnes till, men betydelserna för detsamma ”familie, geschlecht, stamm” af hr D. äro gripna ur luften. Vog. yont och ostj. kant betyda ingenting annat än ondska, vrede, hat, och det förra äfven strid i ordet xont- qum (ordagrannt: vredesman) krigare, hvilket ord dock är ett i den vog. evangelieöfversättningen tillkommet nybildadt ord. I Kulturorden har jag uttalat den förmodan att den mera obsoleta benämning på hunden eller rättare hundval- pen, som förekommer i Estniskan uti gestalten kuts och kut- sikas, hvilken återfinnes i vot. kuitsikko, liv. kutski, votj. kuta och magy. kutya vore af ariskt (indogermaniskt) ur- sprung, emedan samma ord anträffas i lett. kutsa och kut- sens samt i r. KYT-öHOKT. Hr D. godkänner ej denna hypo- tes, utan anförer dessa ord under n:o 82 såsom genuint finskt- ugriska. Imellertid har jag sednare funnit långt flera fakta bestyrkande min mening än jag hade att tillgå vid nedskrif- vandet af Kulturorden, neml. i Ryskan utom KYT-öHOK'B, som är en diminutivform, KyTbKa likaledes diminutiv och KYTbA, som är stamordet och oförändradt blifvit upptaget i Magyariskan såsom kutya (se DauLs förträffliga ryska Le- xikon) samt i Sydslaviskan kutak hund och kutit valp (FRÖH- ricH, illyriskt Lexikon). Det kan ej vara något tvifvel om att ju ordet är slaviskt och öfver Ryskan såsom lånord kommit in på det finska området. Under n:is 85—92 framställas såsom uppkomna ur den supponerade roten kas ”feucht sein, blähen, anschwellen, zu- wachsen? orden kasuan, kasvan växa, kasi dagg, vätska, kas- 103 tan fukta, väta, kaski sved, kasea fuktig, tjock, kässä puc- kel, käsnä 1. känsä vårta och koso ”reichlich, zahlreich”. Här äro åter flera ord- eller rotgrupper sammanförda allde- les godtyckligt och uppenbarligen mot bättre vetande. Först och främst är det klart, att verbet kasuan, nu vanligen sam- mandraget kasvan växa, tilltaga är ett derivat af kasu, di- minutiv af kasa hög, hop, trafve, hvilken mening äfven LÖNN- ROT synes hylla (se Lexikonet); ordet kasa har hr D. imellertid under n:o 93 uppfört såsom allena stående och derunder ställt bland annat det i ryska Karelen brukliga ryskt-tatariska ordet £kasna kronokassa, allmänna medel, kro- nan; af detta kasa är koso en variant, och icke ett adjek- tiv, utan ett substantiv, hvaraf endast ablat. kosolta ymnigt, rikligen, nyttjas såsom adverbium. Och vidare synes det vara påtagligt, att ordet kast stam Aase ger upphof åt ordet (kase-tan) kastan och äfven åt kasea, hvaraf åter genom om- kastning uppkommer sakea (likasom pyterä: typerä), något som hr D. ej varsnat, ehuru omkastningen spelar en ej all- deles obetydlig role i den finska primära ordbildningen. Och slutligen hafva kaski samt kässä, känsä och käsnä ej något att skaffa med de förenämnda ordgrupperna. De tre sedna- ste orden äro olika gestalter af det ursprungliga käsnä. Or- det kaski åter har den ännu i de sydjämiska språken anträffe- liga ursprungliga betydelsen björk, och måste betraktas så- som en sjelfständig, allena stående ordstam. I Finskan har detta ord fått sin nuvarande betydelse sålunda, att man ef- ter det nomadiska jordbrukets, svedjandets, uppkomst begynte benämna ett med björk bevuxet land kaskimaa företrädesvis svedjeland, hvarefter man, tack vare en i den finska ord- bildningen vanlig förkortning, af det ursprungliga kaskimaa bibehöll blott sammansättningens förra del kaski. När nu detta ord sålunda förlorat sin ursprungliga betydelse och erhållit en alldeles annan, upptogs en dittills oegentlig och poetisk benämning för björken Kkoiva, i diminutivform Koivu, den hvita, det hvitstammiga trädet, såsom detta trädslags egent- liga namn. Ordet £isa (n:o 100) betyder äfven och kanske ursprung- 104 ligast brunst (jmfr kiima). Denna betydelse, eller en der- med beslägtad, har det motsvarande la. gasse 1. kasse par- ningslopp. Ordet kuosali (n:o 107), rättare kuoseli betyder ej ”spinn- rad”. utan blott totten och det krokiga trä, hvarpå totten var fästad, då man spann med slända, sedermera hela inrätt- ningen för spinnandet med detta redskap. Samma betydelse har estn. koogel och koots. Men ordet, som har föga utbred- ning i Finskan, är ej genuint, utan en förvridning af slav. kuzel totte, hvilket torde motsvaras af det lett. kusli. Mera utbredning har den andra slav. gestalten af samma ord KEY- Hear, KYACIbA vunnit i våra vestfinska språk i gestalterna f. kuontalo, estn. koonal o. a. Spinnrocken blef så sent införd, att den för 100 år sedan ännu var okänd hos Esterna. Deraf är det lätt förklarligt, hvarför dess samtliga namn äro lånade. Under följande n:r (108) har hr D. ofrivilligt ådaga- lagt, huru oundgänglig kännedomen af något slaviskt språk är för den finskt-ugriske linguisten och till hvilka svåra miss- tag bristen häri kan föra honom. Hr D. har neml. samman- ställt f. kasukka lång rock, pels, estn. kasuk och kasukas pels, magy. kazakin ”kurzes hauskleid” och ostj. kus ytter- pels. Detta sistnämnda ord, som rätteligen heter käs och är sammandraget af kuves, kuvis, kävis, måste dock genast afskiljas från de andra, emedan dermed benämnes en ren- skinnspels (den öfversta af de tre, hvarmed polarmenniskan skyddar sig, då kölden är mycket stor) och de andra ka- sukka och kasuk (kasukas) benämna uteslutande fårskinns- pelsen samt detta ostjakiska ord i intet fall har något ge- mensamt med de sistnämnda. Dessa äro neml. ingenting an- nat än r. KOmyXb pels, tschech. koiih pels, sydslav. kozuh pels, pol. kozuh pels, hvarmed identiskt är lett. kasoks pels, från hvilket sistnämnda ord till den estniska gestalten kasu- kas afståndet är mycket litet. På Finskans område är ordet brukligt troligen blott i någon vrå af Ingermanland. Af det sistanförda synes, att ordet är de slaviska språkens allmän- naste benämning på nämnda plagg, och att det är rent sla- viskt synes deraf, att det uppenbarligen är ett derivat från 105 ordet Koxa (köza) skinn. Äfven LÖNNnroT, som ofta under- låter att upptaga lånords främmande original, har vid kasukka anfört det nyssnämnda ryska ordet. Ordet kazgakin åter är ett så allmänt ryskt ord (Ka3aKMHT), att det förekommer äf- ven i handlexika och höres stundom tillochmed i det sven- ska samtalsspråket i Finland. Det är derivat från ordet Ka- 3aKb kosack och utgör namnet på den kända korta kosack- rocken. Magyarerna hafva lånat bruket af denna för ryttare passande rock af Sydryssarne och dermed äfven upptagit dess slaviska namn oförändradt i sitt språk. Vid n:o 112 finna vi estn. verbet kostma anfördt bland onomatopoetiska, ord sådana som kahajan, kuhisen wm. fl. Detta är ett svårt missgrepp. Nämnda verb och f. kostan äro till ljud och betydelse fullkomligen identiska. Det estn. ordet har bibehållit den ursprungliga betydelsen svara; i me- ningen af svara har ordet äfven betydelsen återskalla (såsom man äfven i Finskan säger: metsä vastaa) och alls icke så- som följd af onomatopoesi, ty någon sådan finnes ej i detta ords ljudsammansättning. I Finskan har ur den ursprungliga betydelsen utvecklat sig den af återgälda, vedergälla (kost Jumala! tacksägelseformel) och den nu allmännaste: veder- gälla ondt med ondt, hämnas. Att kiehun (n:o 114) och koho med kohoan, kuohun (n:o 121), såsom nära beslägtade både till ljud och betydelse, bordt ställas tillsamman, är temligen sjelffallet. Vid kiehun saknas kehun, som dialektvis ännu har den ursprungliga kon- kreta betydelsen sjuda, koka (intrans.), fastän det i Finskan numera nyttjas blott i den afledda betydelsen af andligt sju- dande eller pösande: skryta. Ordet kuhilas, allmänt i de vestfinska språken, är ej ”garbe” (på finska: lyhde), såsom hr D. (n:o 122) öfversatt det, utan Hocke. Ej heller är detta ord af finskt ursprung, utan det lett. kuhlis, kuhls, litth. kulys, öfver Estniskan in- kommet i Finskan. Med estn. kuhi stam kuhja och f. kuhjo har det troligen ej något samband. Under n:o 127 och ytterligare under n:o 141 finna vi f. karvaan garfva vara deriveradt ur f. karva hår. Utom 106 hr D. torde det knappast finnas någon Finne, som ej ville medgifva, att karvaan helt enkelt är sv. garfva. Ordet kar- vaan kan visserligen regelbundet afledas från karva, lika- som mustaan svärta afledes från musta svart, kultaan för- gylla från kulta guld, likaan smutsa från lika smuts o.s. v. Men då betyder det ej beröfva håren, utan förse med hår! F. kari är (n:o 151) upptaget såsom ett genuint ord, ehuru det dock uppenbart är sv. skär, uttaladt enligt nyl. allmogemålet; detta är äfven LÖNNROTS mening. Vid kirjun (n:o 153) hade dess variantform kiljun bordt anföras. Vid n:o 170 är keri öfversatt med ”birkenbast”. Björ- ken har ej något bast. Se om ordets betydelse LÖNNROTS Lexikon. Under n:o 180 anträffas kure och under n:o 181 kuron, ehuru det förra är ett alldeles regelbundet derivat från det sednare och således bordt hafva sin plats efter eller tillsam- mans med detta. Vid n:o 272 sammmanställes f. kypärä, estn. kibar mössa, hatt, hjelm med orden kiperä krokig (nyttjas mest om korfven: ei makkaran kiperyydestä, eikä miehen mustuu- desta!), kipperä id. och kippura vridet, böjdt, sammanvridet tillstånd. Det är svårt att inse, hvad för ett sammanhang dessa ord skulle hafva med kypärä. Skulle hr D. helst hit- tat på ordet kupera ”hvälfd, gröpt, konvex, kullrig” (LÖNN- ROT), så skulle mellan dess betydelse och betydelsen af ky- pärä varit något som rimmar sig ihop. Men förhållandet är, att ordet ej kan räddas åt Finskan; det är och förblir det litth. kepurre mössa, öfver Lettiskan inkommet i Finskan och från detta till Lappskan (kapper). Lösa mössor eller andra hufvudbonader hade ej Fornfinnarne (se Kulturor- den); derför hade de ej heller namn på dem. Under n:o 278 finna vi åtskilliga ord af alldeles olika ursprung sammangyttrade. Estn. käpp gen. käpa och liv. käba tass (på djur) höra tillsammans med det f. käpälä tass, som är ett derivat ur det i Estniskan qvarlefvande stamor- det. Men estn. kopr, f. kopra näfve har ej någon gemen- 107 skap med dessa ord. Sistnämnda ord finna vi i gestalten koura ännu en gång (n:o 294) anfördt uti en annan grupp, ehuru det dock är allmänt bekant, att detta ej är annat än en nyare form af kopra. Ett derivat af detta är kopru vat- tenfall mellan tvänne klippväggar (i meningen af någonting sammantryckt, sammanpressadt), hvilket vi dock finna hos hr D. under n:o 286 anfördt såsom ett sjelfständigt eller pri- mitivt ord. Om ordet £kapio hästhof delar jag LÖNNRGTS me- ning, att det är det r. KomBito hof, endast att det finska or- det af fonetiska skäl ej kunnat bibehålla originalordets t. Af kapio åter är kavio en förmildrad biform, ehuru det orätt uppträder i en annan grupp under n:o 292. I betydelsen af sädesmått är ordet kappa obestridligt det sv. kappe. Men då f. kippa dialektvis antager gestal- ten kappa (genom en förvexling af a och i, som förekom- mer ej sällan), sammanfalla detta genuina och det nämnda lånordet till ljudet, men hållas dock af språkkänslan till be- tydelsen åtskils. Dessa frän olika håll härstammande ord hade således ej bordt sammanföras (n:o 279). Under n:o 283 finna vi estn. kabel gräfta (ej ”wurf- sehaufel”), liv. kapil id. och magy. kapa trädgårdshacka sammanställda, ehuru de ej hafva annat gemensamt än att de på olika håll blifvit lånade från de lettiskt-slaviska språ- ken, hvarest verbet r. KomartB, lett. kappat gräfva utgör de- ras grundord. En närmare utredning om dessa ord lemnas i Kulturorden. Orden kiverä, kovera, kuvera anföras ytterligare under n:o 294, sedan de dock i sina äldre gestalter kiperä, kopera, kupera förut förekommit under åtskilliga numror. N:o 337 utgöres af syrj.-permska ordet komi ”einhei- mische benennung des volkes bei den BSyrj. u. Permiern”, sammanställdt med ostj. yo, yui man och vog. qum id. Detta innebär mer än ett misstag. Det syrjänska ordet har intet att skaffa med dessa ugriska ord, emedan det är identiskt med kom, det syrjänska (och ursprungliga) namnet på flo- den Kama, med ett tillagdt i, som möjligen är en samman- dragning af adjektiv-ändelsen -ja, eller kanske hellre blott 108 det z, som förekommer i flera af de ural-altaiska språken in- skjutet mellan delarne uti ett sammansatt ord och hörer till den förra af dem. Vi hafva således i komi antingen ett ad- jektiv, som i Finskan skulle motsvaras af kamainen (— ka- malainen), eller ock qvarlefvan af ett sammansatt ord, hvari ordet kom Kama utgör den förra lemmen (om förekomsten af sådana stympade composita i våra språk se Suom. Kiel. Rak. $ 145). I sjelfva verket nyttjas också det fullständiga komi-mort mera såsom inhemsk benämning på det syrjänskt- permska folket; detta ord betyder ordagrannt Kama-menni- ska och just deraf anser jag komt, som derjemte nyttjas, vara en förkortning. Detta slags bildning af folkslagsnamn är tem- ligen allmän bland de permska och ugriska Finnarne. Wot- jakernas inhemska namn ud-murt ell. vudi-murt är bildadt på detta sätt, af murt = det nyssnämnda syrj. mort och ud ell. vud det inhemska namnet på floden Wjatka. På samma sätt är namnet Ostjak, hvarmed de lärda så mycket bråkat sina hufvuden, bildadt af as Ob, sing. as-yo Ob-man plur. as-jay Ob-män, Ob-menniskor, folk som bor vid Ob, af hvil- ket sistnämnda Ryssarne och andra nationer fått ÖCTBAK, Ostjak. Inom Obs flodsystem kallas vid nästan hvarje större biflod innevånarne med denna biflods namn, såsom Peol-jay, Kasim-jay, Saku-jay innevånare vid Poluj, Kasim och Saku d. ä. Sigva ell. nordl. Sosva. Mellan de ugriska och perm- ska språken finnes i denna bildning af nomina gentilia ännu en intressant beröringspunkt, neml. pluralteckneti dessa namn. Uti ostj. as-yo är den sednare delen yo man, menniska, hvaraf plur. regelbundet är yojet. Men af as-yo heter plur. as-fjay. Detta jay kan omöjligen vara uppkommet af yojet, ej heller anträffas det i språket såsom ett sjelfständigt ord, utan är rätt och slätt en pluraländelse, hvilken i Ostjakiskan nyttjas blott af ifrågavarande nomina gentilia, men deremot i Syr- jänskan-Permskan i gestalten -jas är den allmänna ändelsen för pluralis. Angående Kama's inhemska namn kom, äfven uttaladt kam, vill jag tillägga, att det påtagligen är identiskt med det finska ord, som i vårt språk framträder i gestal- terna kemi och kymi, hvarför komi, i fall det skulle uppta- 109 gas i hr D:s ordbok, hade bordt sammanställas med dessa ord under n:o 334. Såsom bekant är Kemi namnet på två stora floder i Finnarnes nordliga område, af hvilka floder den ena faller i Bottniska viken och den andra i Hvita haf- vet. Kymi är namnet på Kymmene-floden i södra Finland. Detta ord är ännu tillika ett nomen appellativum, betydande stor flod, hufvudflod (i motsats till bifloderna). Denna be- tydelse har äfven ordets andra gestalt Kemi påtagligen haft; och denna betydelse har äfven den permska gestalten Kom, Kam. Så är förhållandet äfven med as i Ostjakiskan; och det kan väl hända, att en Ostjak frågar fremlingen, om i dennes land finnes någon as (flod, hufvudflod) så stor som den Ås, vid hvilken han bor. Deremot kallas bifloder jogan, jugan, som är identiskt med f. joki. Till n:o 341 härjy ”sehlecht, böse, gemein” kan anmär- kas, att ordet i folkspråket nästan allmännare anträffas i ge- stalten häjy, men är rätteligen en förmildring af ett ursprung-, ligt häiky, häikä. Dess ursprungliga konkreta betydelse är: svag, kraftlös (hos RENVALL äro dess första betydelser ”usui ineptus, inutilis, nequam”), i hvilken betydelse det återfinnes i derivater sådana som håätkenen, häikitän o. s. v. Med denna betydelse förekommer ordet äfven i Lappskan uti gestalterna hegjo, hoejo, hvilka vi hos hr D. finna under n:o 598 sam- manställda med f. heikko, som dock ej är annat än en va- riant eller tillochmed ett derivat af häiky, häijy. Det lapp- ska ordet har dock äfven den afledda betydelsen fattig. Ver- bet häviän blifva fattig, af hr D. anfördt under egen num- mer (771), härstammar troligen från detta ord, och kan, så- som trestafvigt, i intet fall vara ett primitivt ord. Egendom- ligt nog finna vi denna samma artikel hätjy hos hr D. (i 2:dra häftet) under n:o 809 upprepad och förbättrad, ett hand- gripligt bevis derpå, att sådana arbeten som det ifrågava- rande ej böra utgifvas i häften. Till n:o 342, deri f. härkä oxe och la. hergge ”renn- thierochs” (rätteligen blott körren) äro sammanställda med ugr. yxor, kan anmärkas, att detta sednare ej betyder alls oxe 110 (emedan nötkreatur först i nyare tid blifvit införda i Ugrer- nas land), utan handjur i allm. (af ren, hjort, hund o. s. v-). Vid n:o 344 finna vi med hilja stilla, sakta, stillsam, och dess derivater sammanställdt bland andra äfven hillitsen styra, hålla i styr, beherrska, hvilket ord likväl är af annat ur- sprung än det förstnämnda. Ordet Iillitsen är närmast de- rivat af hilti hejd, återhåll, deraf språket företer flera deri- vater, såsom: /illitöin, hiltiä, hiltimätötin; men detta hilti synes dock vara endast en variaut af holti ell. holtti, som har samma betydelse och uppenbarligen är sv. folkspråkets håll hejd, återhåll från verbroten halt. Ordet hilti och dess derivat Ahillitsen, hvilka ej återfinnas ens i Estniskan än min- dre i något annat slägtspråk, äro således och uppfattas äfven af språkkänslan såsom på Finskans område, genom förvex- ling af a och Z, uppkomne varianter af halti (i haltija t. ex.) och hallitsen, för hvilka uppenbarligen ligger till grund den nämnda germaniska verbroten halt. — Verbet hilaan släpa, hala, som äfven anföres här, synes verkligen vara af samma rot som hAhilja, och förbindes naturligt med detta ord genom sin lappska gestalt hilggot, hilgodet skjuta ut en båt (af hr D. ej anfördt), hvaraf synes, att de finska ordens ursprung- liga gestalt varit hilka och hilkaan. Den andra betydelsen för hilja: sen, sentida har hr D. glömt. Sammanställer man ordets två nuvarande, skenbart så olika betydelser med hvar- andra, kommer man till den rätta ursprungliga betydelsen långsam, såsom en gemensam utgångspunkt för dessa båda, och härmed öfverensstämmer betydelsen af f. hilaan och la. hilggot förträffligt. Några af mig under bokstafven 4 anmärkta ordlikhe- ter mellan Finskan och Lappskan, hvilka jag ej kunnat finna i hr D:s ordbok, må här få plats. De äro: f. halu lust la. vuolo id.; f. harva gles la. vuorje, vuorjes tunn (om skägg o. d.): f. haukata bita la. havkkadet 1. hauketet qvälja (t. ex. om röken i tältet); f. henki lif, ande la. vuoin ande, f. hieho, hehko qviga la. guiggo, kuigo, hvilken gestalt tyder derpå att ordet rätteligen är af skandinaviskt ursprung; f. hieroa gnugga, gnida, blanda maten med kräkla, f. hierin 141 kräkla la. fierrot hvispa, fierro hvispel; f. hilpeä hurtig la. hilbad ostyrig, f. hippa qvick, liflig la. happ2 hurtig; f. hinta la. hadde id.: f. hirsi stock la. garssat hugga ett träd (möj- ligen motsvarar det lappska ordet dock f. karsia); f. hui- kean skämmas la. higjedet håna, bringa att skämmas (fak- tivform, som förutsätter higjat, hvilket motsvarar det finska ordet); f. hullu tokig la. jal, jalla id.; f. huokaan la. Suok- ket 1. Suoket id.; f. huokea billig la. vuoiggad id.; f. huoli omsorg, huolia bry sig om la. fuol och fuollat id.;f. huono dålig la. fuodno id.: f. hyljätä öfvergifva la. hilggot; f. hy- pätä hoppa la. gappat id.: f. höyhen dun, mindre fjäder la. uvja dun; eller skulle detta lappska ord möjligen böra sam- manställas med f. haven, estn. habeme? Under n:o 355 påstås, att namnet på den bekante man- nen i Kalevala Joukahainen ”ohne zweifel” härstammar från roten jok komma, flyta, hvilken rot förekommer t. ex. i juok- sen, och att detta namn således betyder ”einer, der schnell vorwärts läuft, rennt, ein charakterzug, den er ganz beson- ders bei der begegnung mit Wäinämöinen in den tag legt”. Ett sådant karaktärsdrag är det dock svårt att spörja hos Joukahainen vid nämnda tillfälle. Han kör visserligen sin fimmelstång fast i Wäinämöinens rede, men detta sker ej af behofvet eller lusten att komma hastigt förbi den mötande, utan af begär att komma i delo med den berömde sånga- ren. hvars rykte han afundas. Detta framgår mer än tyd- ligt af det efterföljande uppträdet och af hvad sången för- täljer om J. i det föregående. Också kan det på fullt all- var betviflas, huruvida ifrågavarande namn har det af hr D. supponerade ursprung. Namnet Joukahainen förekommer neml. på runosångarnes läppar oftast i formerna Joukkavai- nen (i denna gestalt äfven hos Ganander) och Joukkamoi- nen. hvaremot Joukahainen, Joukamoinen torde vara endast sednare uppkomna biformer af det ursprungliga namnet, som till stamord kan hafva joukka (deraf den äfven i Kalevala, 5:te sången, förekommande varianten af namnet Joukahainen Joukko kan vara ett regelbundet derivat). Då ordet joukka jemte dess allmännare gestalt joukea betyder smal, mager 112 (om ansigtet) och Joukahainen i sången äfven kallas ”laiha poika Lappalainen”, så skulle detta namns betydelse vara temligen klar. Det kan dock äfven sättas i förbindelse med verbet joukua, joukkua, joikua, la. juoiggat sjunga enfor- migt, sjunga med dof ton (hos hr D. under n:o 367), och i sådant fall skulle Joukkahainen, Joukahainen beteckna den dålige sångaren, hvilket namnets innehafvare verkligen var. Till n:o 357 vill jag hafva anmärkt, att f. joki i Ost- jakiskan motsvaras af jogan, jugan (se förut). Under n:o 359 finna vi f. juusto, estn. juust ost bland de genuina ord, som härstamma från den supponerade roten jok komma, flyta. Att den lappska gestalten af ordet, vuosta, ej anföres här, ser ut såsom en tanke. Jag har i Kultur- orden temligen utförligt sökt ådagalägga, att detta finska ord till original har det skand. ost, som i svenska och dan- ska folkspråket anträffas äfven i gestalten ust. I de vest- finska språken förekommer en egenhet, som icke heller är främmande på andra språkområden, neml. den att ofta nog någon af konsonanterna Ah, j, v anskjutes framför vokaliskt anljudande ord, hvilken företeelse af somlige språkforskare kallas spiration. Talrika fall af spiration med Ah anträffas uti Finskan i förhållande till Estniskan. Spiration med » är i Finskan sällsynt, men i Lappskan ganska vanlig, i synner- het framför u och 0o i anljudet. Spiration med j förekom- mer ej i Finskan, men är anträffelig i Lappskan och ganska vanlig i Liviskan. Denna omständighet, att spiration med j ej förekommer i vårt språk anser nu hr D. bland annat tala emot att f. juusto vore = skand. ost, ust. Förfullständigande mina förra uttalanden angående detta ord får jag häremot anföra, att det skand. ordet kan vara först inkommet på Li- vernas språkområde, hvilka ögonskenligen jemte Lapparne voro de Vestfinnar, som tidigast invandrade till Östersjölän- derna. Der har ordet i sådant fall fått det egendomliga an- ljudet och derifrån sedan öfver Estniskan inkommit i Finskan. I det lilla och ofullständiga lexikon, vi ega öfver Liviskan, förekommer ordet ej; men detta hindrar det ej att finnas el- ler att hafva funnits i språket. Det har ock möjligen kun- 1910 nat inkomma på det estniska språkområdet och der få den finska utstyrseln, ty spiration med /j är ej främmande för somliga estniska munarter (t. ex. iitlema:jutlema). Vid upp- tagandet till Lappskan undergick ordet ost, ust en analog förändring, i det deraf vardt vuosta, på samma sätt som af skand. oxe i Lappskan blir vuoksa, vuofsa, af öl blir vuol, åf ovn (ugn) blir vuobne. GRIMM's mening, som jag anfört i Kulturorden, att ordet ost måtte vara till de skandina- viska språken lånadt från de vestfinska, emedan det står all- deles enstaka i de germaniska och indoeuropeiska tungomå- len, kan ej vara afgörande. I mitt nyssnämnda arbete upp- räknar jag vid detta ord en mängd svenska ord, hvilka äro lika allenastående som det ifrågavarande, utan att någon be- stridt deras genuina germaniska härkomst. Huru skulle det dessutom varit möjligt, att från det supponerade finska ori- ginalordet juusto med ett radikalt / uti anljudet komma till det skand, must, ost? Vigtigare synes vid första ögonkastet en annan af en äldre språkforskare uttalad mening om för- hållandet mellan ost och juusto vara, en mening, som jag i nämnda arbete äfven anfört. Jag syftar på den af IHRE gjorda förmodan, att juusto vore ett derivat från juosta flyta, löpa, löpna. På denna hypotes sätter hr D. ett synnerligen högt värde, ja han anser den vara afgörande för ordets fin- ska ursprung. Men så lätt är dock saken ej som hr D. sy- nes förmoda. Af juosta, stam juokse, som redan i Estniskan ej har den sednare uppkomna afledda betydelsen löpna, kan aldrig fås något annat hit passande substantiviskt deri- vat än juoksu; men detta ord har alls icke någon sådan be- tydelse som skulle likna sig till den af juusto, och dessutom är från juoksu till juusto det oöfverstigliga svalget utaf öf- vergången af uo till uu, som är exempellös, och den knap- past mindre af -£su till -sto. Hr D. anför det från juokse afledda ordet juostu såsom ett bevis till derpå, att dock Jjuusto också kan härledas från stammen juokse. Han har dock dervid glömt den lilla omständigheten, att juostu är regelbundet preet. part. pass. af denna stam (urspr. juok- se-ttu, deraf sammandraget juostu) och att denna böjnings- S 114 forms betydelse alldeles icke passar till betydelsen af juusto (pret. part. activi juokse-nut, smdr. juosnut, juossut ”geron- nen”, löpnad skulle deremot passa förträffligt till betydelsen, men har ty värr till ljudet råkat blifva så alldeles olika med juusto att derpå ej varit att tänka!). Och från juostu till Jjuusto återstår i alla fall det der svalget, som ingen lingui- stisk escamotering kan fylla. Hr D. anför äfven orden syök- sin och syöstävä, från stammen syöksä (rätteligen syökse) för att bevisa, att af juokse kan fås juusto. Ehuru jag ej för- står hans tankegång härvidlag, kan jag ej lemna oanmärkt, att syöksin är ett fullkomligen regelbundet derivat från verb- stammen syökse (syöksä) och att syöstävä är ett lika regel- bundet prees. part. pass. deraf (syökse-ttä-vä, sammandr. syös- tävä). Men yö har här ej gått öfver till yy, hvilket dock vore erforderligt, i fall här förefunnes någon analogi med Jjuokse: juusto. Här måste äfven nämnas, att. LÖNNROT sam- manställt juusto med ett verbum juun, juuda, hvilket han kallar en ”obruklig stam” för juutua. Om detta juun kan dock sägas, att då det är ”obrukligt”, det äfven är obefint- ligt, en linguistisk fiktion, ty någon annan källa än bruket d. v. s. det lefvande talet på folkets läppar finnes ju på några få undantag när icke för ett i skrift så ungt språk som vårt. Osannolikt är det äfven, detta juun; åtminstone känner språ- ket ej något annat enstafvigt verbum med långt u till vokal. Dessutom är juutua en biform af juuttua, som synes vara det ursprungligare och är det ojemförligt allmännast begag- nade; och dessa intransitiver motsvaras af transitiverna juu- taa (juudan) och juuttaa (juutan). Också är sammanhan- get "mellan juusto och juuda, antaget att detta sednare verk- ligen funnits till. ändock ej möjligt att förklara ur språkets ordbildningslagar, ty med ändelsen -sto kan, enligt dem, sub- stantiver ej afledas ur verber. Slutligen måste anmärkas, att om Jjuusto vore uppkommet af juokse, är det omöjligt att begripa, i hvilket förhållande la. vuosta, som likväl påtagli- gen innehåller samma elementer som juusto, skulle stå till detta. Svårigheterna här äro lika oöfvervinneliga som vid antagandet af öfvergången från juusto till skand. ust, ost. 115 Jag har i Kulturorden antydt de naturliga, kulturhi- storiska orsaker, hvarför Finnarne måste låna ett sådant ord som det ifrågavarande, och då hr D. ej ens försökt att ve- derlägga de der anförda skälen, anser jag dem tills vidare för goda. Och på grund af dem och de linguistiska skäl, som här blifvit förebragta, fortfar jag att upprätthålla min mening, att juusto är ett lånord, som till original har det skand. ust, ost. Vid n:o 363 joutsen saknas la. jeudah svan. Under n:o 373 finna vi la. jirbme ”kopf” (rätteligen hjer- na) och la. jurd tanke samt syrj.-perm. jur hufvud samman- ställda. Att de två lappska orden ej äro af samma ursprung blir klart, när man sammanställer dem med deras finska mot- svarigheter. Ordet jur, jurd är nemligen identiskt med ro- ten i f. jär-ki, och jirbme, äfven jerbme, är väl af samma rot som f. ymmär-tää. Det under n:o 387 anförda java, javo, jauho mjöl, som förekommer . blott i de vestfinska språken, är förmodligen ej genuint, utan har att tacka det litth. javas sädeskorn plur. javai säd, spannmål för sitt ursprung, och är således ursprung- ligen detsamma som jyvä sädeskorn. De två betydelserna äro nära beslägtade, och äfven hos andra folk, som ej idka jordbruk eller först sednare begynt dermed, benämnas säd vch mjöl med samma namn; ett sådant namn är det ostjak. lant. Vare sig dock huru som helst med ofvannämnda ord, så har det ej något gemensamt med det ostfinska i2-nz mala, emedan stamordet för detta verb är i2 sten. Detta ord nytt- jas i de permska språken såsom benämning på handqvarnen alldeles på samma sätt som i Finskan ordet kivi (äfven kä- sikivi); och syrj. igki handqvarn är tillochmed diminutivum på samma sätt som kivonen, en annan benämning på detta redskap, är det i Finskan. I de östliga Syrjänernas språk benämnes det äfven fi2in, som är derivat från verbet i2ni, och detta ord har såsom lånadt kulturord, i likhet med så många andra, ur Syrjänskan öfvergått till Ostjakiskan i for- men isen. Att n:o 403 tykö och n:o 404 tyvi stam ell. tjockände 116 af träd äro identiska, såsom äfven hr D. antager, är obestrid- ligt. Den ursprungliga gestalten för ordet har varit kanske tyke, tyki, hvaraf genom förmildring nuvarande tyvi och så- som diminutiv tykö. Antagandet om dessa ordgestalters iden- titet vinner styrka af den omständigheten, att tykö såsom postpositionelt ord i Estniskan motsvaras af juuri rot. Det var en äkta skogsmennisko-åskådning som ledde Finnen och Esten, när de ville uttrycka t. ex. satsen: jag sitter hos dig, att säga: mä istun tykö-nä-st d. v. s. invid din stam, el- ler: ma istun so juures i ell. vid din rot. . N:o 412 tähdän ”wahrnehmen, merken, bezeiechnen, zielen”, och n:o 413 tähti prick, punkt, stjerna äro i oriktig ordning, så vida det förra ordet, hvars regelbundna gestalt är tähtään, är ett derivat från det sednare. Oriktigt äro ock betydelserna för detta ord ordnade. Dess egentliga och kon- kreta betydelse är ”zielen”, hvilket hr D. ställt till sist. Under n:o 416 anträffa vi bland de genuint finska or- den äfven tenka, dehga, ett litet ryskt skiljemynt, hvilket andre forskare samt nu sist och uttryckligen äfven LÖNNROT i Lexikonet, ansett för det ryska seHbra. Till detta miss- hugg har hr D. låtit förleda sig af följande omständighet. I flera ostfinska språk benämnes den ryska kopeken med nam- net på ekorren, påtagligen af den orsak, att ekorrskinnet i fordna tiders byteshandel hade ungefär samma värde som en kopek, hvars värde då var mycket större än nu. Nu he- ter ekorren på ostjakiska Jlangi, tlangi, och detta anser hr D. vara identiskt med tenka, hvilket ord, i förbigående an- märkt, i hela Finlands folkspråk är så godt som okändt. Oturen vill dock, att just i Ostjakiskan ekorrens namn icke tillika är namn på kopeken, hvilken der heter voy, ett ord, som ursprungligen betyder koppar och förmodligen är iden- tiskt med f. vas-ki. Det är således ej att tänka på någon förbindelse mellan f. tenka och ostj. tlangi; och de öfriga ostfinska namnen på ekorren ur, koni, lin kunna väl ej hel- ler sammanställas med f. tenka. Också var det mynt, hvars namn tenka AeHbra var, till värdet så betydligt mindre än kopeken, att det ingalunda kunde förvexlas med denna. 117 Under n:o 418 tahto, tahdon måste åter oordning i de beslägtade ordens uppräknande anmärkas. Det f. verbet tah- don är derivat af tahto, hvilket i sin tur är nomen actionis af det i Estniskan ännu bevarade ursprungliga verbet tahft- (a-)ma, som har a till bindevokal. Hvarför verbet tiedyn, som är den intransitiva formen af tiedän, blifvit ställdt sjelfständigt (under n:o 425) och ej tillsammans med detta (under n:o 423), är svårt att inse. Ungefär samma gäller om tulukset (n:o 432) och tuli (n:o 431), af hvilket sednare det förra är ett regelbundet derivat. Under n:o 435 få vi veta, att r. Tocka ångest är det f. fuska, hvilket Ryskan lånat från Finskan. Detta påstående stöder hr D. hufvudsakligast derpå, att då Tocka ej förekom- mer i Fornslaviskan, måste det vara ett lånord i Ryskan. Jag kan ej kontrollera hr D:s uppgift härom ur MIKLOSICH” lexikon, då jag ej har detta arbete till hands. Det af Pe- tersburgska Vet. Akademien utgifna CioBapr IleproBHo-Ca- BAHCKAro MH Pycckaro A3bKa (Lexikon öfver Kyrkoslaviska och Ryska språket) upptager imellertid ordet tocka, och DAHL i sitt bekanta stora lexikon sätter detta ord i förbindelse med verbet TECHUTB tränga, trycka, förfölja, som obestridli- gen är ett slaviskt ord. Samma Tocka återfinnes i gestalten teska såsom stamord uti många polska, tschechiska och syd- slaviska ord: tesknost, tesklivost, teskota m. fl., alla med samma eller närbeslägtad betydelse: ångest, andligt qval, ledsnad. Det är således temligen säkert, att tocka är af ge- nuin slavisk härkomst och ingalunda lånadt från Finskan, och sannolikt åtminstone är det motsatta förhållandet. Men jag vill nu ej uppehålla mig dervid, utan anmärker ännu vid: denna artikel i hr D:s ordbok, att han deri om ordet tuska uttalar äfven den meningen, att det vore till roten besläg- tadt med tuiskan flyga ell. strös hastigt omkring (hvaraf bland annat tuisku snöyra) och med tiuskan yttra otåligt och med gnällande ton. snäsa till. Detta är dock föga troligt. Såväl tuiskan som tiuskan höra till dessa halfono- matopoetiska ord, om hvilka i det föregående var fråga och 118 som för iecke-Finnen äro så svåra att fatta; tuiskan är ett onomatopoäticon för synsinnet (beslägtadt dermed är huiskan och kanske äfven luiskan), hvaremot tiuskan är ett sådant för hörseln. Men i tuska förekommer ej någon onomato- poesi alls. FE. terve frisk har af andre forskare och sednast äfven af LÖNNROT ansetts vara r. 340poBBIÄ frisk. Detta ryska ord begagnas i gestalten 310poBo (neutrum) och äfven i deriva- tet 3zpaBie helsa såsom helsningsord uti folkspråket, och har i denna användning vunnit stor utbredning bland de finska folken. Karelarne säga ännu vid helsning: terve, terve! li- kasom Esterna sitt: tere, tere! och hos de närmast Ryssarne bosatte Finnarne hör man ock: torovo, torovo! Genom denna användning har ordet småningom vunnit den medborgarrätt i de vestfinska språken, som det obestridligen nu eger, men kan ej sammanställas med några genuint finska ord, allra- minst med dem, med hvilka hr D. under n:o 452 satt det i förbindelse. Ordet terä har för hvarje Finne, som känner finska språket, en betydelse. hvilken LönnroT rätt lyckligt karak- teriserat med orden: ”i allmänhet för alla ting det förnäm- sta 1. det hvarmed de yttra sin verkan, spets, udd, egg, bett, klinga, blomkrona, ax, skida, korn”, I Kalevala, 15. 219, 229, kallas tillochmed solens runda skifva terä. Så mycket underligare är det att finna, att hr D. fördelat ordet på två artiklar (n:o 454 och 456) blott på grund af de två skenbart olika betydelserna af kärna eller korn i sädesvexter och bett, egg, hvilka betydelsers gemensamma ursprung klar- ligen framgår ur den anförda definitionen. I den sednare artikeln sammanförer hr D. med terä ordet terva, som ar alla andra forskare, äfven LÖNNROT, ansetts vara ett lånord. Under n:o 476 äro f. tarttua häfta vid, fastna, tarjoon framräcka, bjuda och la. doarjot stöda, stötta, uppehålla, för- svara, anförda såsom hörande till ett. Stamordet för verbet tarjoan, tarjoon är subst. tarjo, hvars förvandtskap med verb- stammen ftfarttu är mer än osannolik. Det lappska ordet åter är påtagligen identiskt med f. torjun försvara, afhålla ifrån; FL9 tillochmed har Lappskan uti ordet doarje stötta bevarat stam- ordet, hvilket i Finskan ej kommit i bruk. De tre samman- ställda orden hafva i sjelfva verket intet gemensamt utom den yttre tillfälliga likheten. Artikeln n:o 489 utgöres af Syrj.-permska turi trana, sammanställdt med identiska ord ur andra slägtspråk, och författaren uttalar den förmodan att ordet vore ”wurzelhaft verwandt”, med magy. tarka brokig. Detta är svårt att medgifva. Sammanställer man med detta turi det motsva- rande finska kurki (förvexling af t och k är ej sällsynt), så vinnes förbindelse med f. kur-kku hals, strupe, en förbindelse, som synes naturlig med afseende å tranans långa hals. Då tallus och tallaan äro regelbundna derivat ur talla, är det ej lätt att inse, hvarför dessa tre ord anföras under särskilda numror. Af derivaterna synes, att ordet talla, hvaraf en biform talka finnes, ursprungligen betyder fot, och genom denna betydelse kan det bringas i förbindelse med f. Jjalka och mordv. pilge. Det ostj. verbet lailem, taitem stå är kanske ur samma rot som dessa ord, ehuru det väl ock kan sättas i förbindelse med f. seison. Adjektivet tania (rätteligen fanea) är under n:o 516 upptaget såsom artikelns utgångspunkt, ehuru dess stamord tana äfven finnes i språket. Ett mycket bekant derivat af det förra är tanakka, hvilket hr D. orätt skrifver tanikka, som är något helt annat och bordt anföras under n:o 518. Det vestfinska ordet tappi (n:o 525) är sv. tapp och har ingenting att skaffa med typpään stympa m. fl. verkli- gen genuina ord, ej heller med tuppaan, tuppia, hvilka äro genom förvexling af & och p uppkomna bigestalter af tuk- kia tillstoppa eller ock möjligen blott lånord af sv. stoppa. Ordet tappi kan lika litet hafva sjelfständigt uppkommit på finskt botten som tynnyri och olut. Det under n:o 530 upptagna temppu är, såsom hvar man vet, ej något genuint ord, utan Jemförelsevis nytt eller ungt i Finskan, ty det har till original det ital. tempo, hvil- ket i Svenskan och äfven andra språk bland annat brukas såsom benämning på handgrepp i soldatexercis. Det har na- 120 turligtvis genom det svenska militärväsendet inkommit i fin- ska språket och sedan fått en något vidare betydelse. Det i Estniskan allmänt brukliga töbi sjukdom, stam töbe, anträffas i Finskan uti verbet pote-a, hvari ordets kon- sonanter äro omkastade. Detta verb är ej observeradt hos hr D. vid nämnda ord (n:o 533), men i stället är det der satt i förbindelse med ett halfonomatopoetiskt verb tepertyä, hvarmed det dock ej torde hafva något gemensamt. Jag tager väl ej för afgjordt, att f. tammi ek är lånadt och identiskt med slav. dub; men då detta ord med den ur- sprungliga nasaleringen hetat dumb, hvilken gestalt det ännu har i Polabiskan, och då det i Polskan heter damb, hade vår lexikograf dock kunnat under n:o 547 fästa uppmärk- samheten vid en sådan likhet, som knappt kan vara tillfäl- lig. Budilovitseh anser ifrågavarande slaviska ord för ursla- viskt; se hans förträffliga nyligen utkomna TlepBoObirHBbIe C1aBaAHe BB MUXB A3HIKG, ÖMTL HM MOHATIAXT MO JaHHHIMG JeKCUKAILHELIMS. HM3crbaoBaHia BT OoÖJacrTH AMHPBYCIMYCCKONH maseoHTosoriu CaaBanb. Y L KieBrt 1878, 1879 (Fornsla- verna i deras språk, lefnadssätt och föreställningar, på grund af lexikaliska data; undersökningar på området af Slavernas linguistiska paleontologi). Under n:o 550 vid ordet tuomi hägg anföres, att SCHIEF- NER sammanställt detta ord med ostj. jäm och votj. löm, hvilka hafva samma betydelse som det finska ordet. Denna mening förkastar dock hr D., sammanställande dessa ostfin- ska ord med f. lemmen puu kärlekens träd och lemmen lehti kärlekens löf. En hvar som närmare känner runorna, der allena ordet lempi förekommer, vet att med uttrycket lem- men lehti ej menas löf af något bestämdt träd, utan ett löf eller blad, hvarmed såsom trollmedel genkärlek väckes (Kal. 2. 196); undantagsvis begagnas uttrycket såsom benämning på ett sår helande läke- eller trollmedel (Kal: 9. 411). Der- emot förekommer uttrycket lemmen puu aldrig i runorna, mig veterligen ej heller i folkspråket, och jag kan ej finna, hvarifrån LÖNNROT fått det och af hvilken anledning han kal- lar det hägg, då Kalevala (2 runon) tvärtom uppgifver, att [21 lemmen lehti växte på eken. Men äfven om lemmen puu verkligen vore namnet på något trädslag, vore det dock ej identiskt med ostj. jäm och votj. löm. Det ostjakiska ordet heter egentligen lum, lom och dial. jum, med ett anljud, som i Finskan motsvaras än af t, än af s, sällan af l, och detta lum heter i de permska språken löm och i Finskan tuomi. Den af SCHIEFNER gjorda sammanställningen är således riktig. Till n:o 556 harva kan tilläggas, att i Ostjakiskan yar betyder detsamma som detta finska ord. Under n:o 560 förekommer suu och i omedelbart sam- manhang dermed uppräknas en mängd derivater derur. Der- för förvånar det, att först under följande nummer och såsom sjelfständig artikel finna verbet suutelen, som dock är ett alldeles regelbundet derivat från suu, i denna följd: suu, suu- dan, suutelen. Verbet suudan har hr D. alldeles glömt bort. Att sammanställa (n:o 566) magy. Id, vog. lu, lo och ostj. lou häst, hvilka höra tillsamman, med liv. loju sto och f. laikko hör till de djerfheter, hvilka endast hr D. kan begå. Om det liviska loju säger Wiedemann, att det är ”veraltet”, hvaremot stoets rätta namn är kev. Det är dock troligt att loju, i fall det ej är ett lånord, icke är djurets rätta namn, utan en föraktfull benämning på en mager, dålig märr (jmfr f. loju, lojuan wm. fl.). Vare sig dock huru som helst med det liviska ordet: det finska laikko har alldeles intet att skaffa med ofvananförda ugriska namn på hästen och bety- der ej heller ”pferd” såsom hr D. öfversätter det, utan bläs, hvit fläck i pannan på en häst, och är 1 annan gestalt det- samma som det i Kalevala förekommande laukki. En häst, som har en sådan fläck, heter rätteligen laikko-pää, laukki- påää (Kal), laukki-otsa (Kal.), men då dessa sammansatta ord kunna, på sätt jag om dylika composita här ofvan upp- gifvit, förkortas till laikko, laukki, kunna dessa nyttjas så- som benämningar på en bläsig häst, såsom man ock i Sven- skan i stället för bläshufvud ell. bläshufvad i vårdslöst tal säger blott bläsen. Häraf synes, att laikko alls icke är dju- rets namn såsom sådant och ej har något gemensamt med det ifrågavarande ugriska ordet. i 122 Under n:o 572 med f. sakara i spetsen finna vi en stor mängd ord sammangyttrade, af hvilka flera ej hafva nå- got annat gemensamt med detta finska ord än en tillfällig, större eller mindre yttre likhet. Sådana äro bland andra: f. sahra gaffelplog, estn, haganik agnhus, estn. aguli, rätteli- gen hakuli förstad, mordv. sakal och magy. sakal skägg. Ordet sahra ställer LÖNNROT i förbindelse med r. coxa gaf- felplog, men det torde rätteligen vara litth. Zagre gaffelplog, som dock står i nära förvandtskap med det ryska ordet. Estn. haganik, äfven aganik, öfversätter WIEDEMANN närmast med ”Kaffscheune”; dess närmaste stamord är hagan ell. agan, gen. hagana, agana, som betyder ”Kaff, Spreu”. Sistnämnda ord är således detsamma som f. akana, med sv. agn till ori- ginal, och aganik, haganik kunde på finska efterbildas med akanikko. I ordet hagan, jemfördt med det ursprungliga agan, finna vi spiration med Ah, något som dialektvis före- kommer i Estniskan, ehuru det vanliga der är, att ett anlju- dande Ah bortlemnas. Den oreda, som härigenom uppkom- mer i ordens uppställning i ett lexikon, har också föranledt den nyssnämnde lexikografen att i sin ordbok alls icke upp- ställa något Ah, utan anföra de med A anljudande orden un- der den vokal, som i hvarje ord närmast efterföljer detta anljud. I ordet akuli finna vi h bortlemnadt, ty ursprung- ligen heter det hakuli och förekommer äfven i Finskan uti denna sednare gestalt med betydelsen palissadering, palis- sadverk, förstad (såsom belägen vid den egentliga stadens förskansningar). Ordet är dock ej af finskt ursprung, utan har till original det tyska ord, som förekommer i det sam- mansatta numera föråldrade Hakel-werk, hvilket just bety- der en af pålverk gjord förskansning. Slutligen är det i Mordvinskan och Magyariskan förekommande sakal skägg intet annat än den i alla turkiska dialekter allmänna benäm- ningen på denna det manliga könets af naturen gifna pryd- nad soqgal, saqgal, hvilket ord, märkvärdigt nog, till dessa finska språk blifvit såsom kulturord lånadt hos de närmaste grannarne Turkarne (Tatarerna), medan de vestfinska språ- 123 ken lånat namnet på detta föremål hos de slaviska eller ger- maniska grannarne: Goposa, Bart, parta. Om ordet sikka har ur RENVALL's lexikon influtit i LÖNN- ROT's ett groft fel, som åter föranledt hr D. till ett stort misshugg (n:o 584). LÖNnNROT's bestämning, ordagrannt öfver- satt från RENVALL's, lyder: ”sikka parningslust, brunst (hos får, getter); olla sikassa 1. sikoillansa vara brunstig”. En- dast det sista är riktigt, ty saken är den, att ordet sikka 1. sikko, föga brukligt i Finskan, men så mycket mer i Estni- skan (ehuru äfven der troligen af främmande ursprung), i sistnämnda språk betyder bock, handjur af fåret eller geten, i synnerhet det sednare. Från denna betydelse synes det vara långt till den af de två lexikograferne angifna. Det är likväl ej så. Man säger i Finskan om kon, då hon är brun- stig: ”lehmä on härjillänsä? med adess. plur. af härkä oxe, tjur. Utirycket är omöjligt att ordagrant efterbilda; närm- ningsvis kan det öfversättas med: kon har lust till tjurar. På samma sätt säges om svinet: ”sika on karjuillansa” sug- gan har lust till fargaltar, af karju fargalt. Och likaså sä- ger man om getter och får: ”uuhi, kili on sikoillansa” har lust till bockar, af det ifrågavarande ordet sikka 1. sikko bock. LÖNNROT's ”olla sikoillansa vara brunstig” är således rätt, blott man underförstår att uttrycket gäller endast om får och getter, hvilket dock framgår af hvad han yttrar li- tet förut. Hr D. har tagit sig friheten att utvidga betydel- sen af ordet sikka till ”brunst bei thieren” i allmänhet, och detta har han gjort sannolikt för att kunna med detta ord sammanställa verbet sikiän aflas, alstras, emedan detta ej begagnas blott om får och getter, utan äfven om andra djur, ja sjelfva menniskan. Men dessa ord hafva ej något gemen- samt med hvarandra; sikka, med dubbelt £-ljud, betyder bock, sikiän, med enkelt sådant, betyder aflas, alstras, och har till stamord ett siki ell. sike med betydelsen foster, som väl ej sjelft numera förefinnes i språket, men dock anträf- fas i ordet sikiö, sikiä foster, afföda såsom stamord. Under n:o 620 förekommer ordet syst kol, stam syte, och hr D. synes förmoda, att det är derivat från syttyä tän- das, då han om sysi säger: ”der bildung nach wärde das wort so viel heissen als das angezuändete”. Sanningen är dock den, att sysi är stamordet, hvaraf regelbundet bildats verbet syt-tää tända och deraf intransitivet eller passivum sytt-yä tändas. Äfven syden, syteä kytta, förkolas är ett regelbundet derivat från syte. Lappska ordet suorgge trädgren, flodarm torde ej kunna sammanställas med f. saara, haara gren (n:o 635), utan med f. sorkka fot, ben (hos djur), ehuru dessa båda ord till roten dock kunna vara beslägtade med de förra. Till 638 sarvi och 6385 (läs: 639) hirvi, der vi bland annat finna magy. szarv horn och s2arvas hjort anförda, hade äfven bordt hänföras f. tarvas. Om detta i Kalevala förekommande ord (i verserna: ”Pohjola porolla kynti, Ta- kalappi tarvahalla”), som eljest är alldeles obsolet, tvistade man länge, tills jag anträffade ordet i Ljungo Thomee lagöf- versättning i betydelsen elg (se Suomi, 2:n Jakso 1 osa s. 1). Orätt är ordet suoro ”glied der thiere” under n:o 642 uppställdt såsom ett sjelfständigt stamord. Det är identiskt med eller åtminstone derivat från suora rak och hade såle- des haft sin rätta plats tillsammans med detta ord. Vid n:o 668 sairas sjuk hade mordv. verbet särädan vara sjuk (f. sairastan), såsom dermed nära beslägtadt, bordt anföras. Att surma död fått sin egen nummer (670) och ej står tillsamman med verbet suren, som i Estniskan och Wotiskan har betydelsen dö och deraf surma (sure-ma) är ett tydligt derivat, förefaller besynnerligt. Härmed har jag kommit till första häftets slut. Tid och tillfälle medgifva mig ej att egna det andra häftet en så ingående granskning som den det första nu erhållit. Lik- väl kan jag ej lemna det andra häftet heller utan att an- märka om ett och annat, som fallit mig mest i ögonen. I detta häfte, som kom två år sednare ut än det l:sta, har arbetets plan undergått en betydlig förändring, deri neml. att rotgrupperna i detta häfte äro mycket större än i det första, hvilket dock kan till en del äfven bero af ämnets be- 125 skaffenhet (det är bokstafven s, här afhandlas). Ju större imellertid den ordmassa är, som antages hafva sitt ursprung i en s. k. rot och derunder sammanställes, desto större må- ste äfven det godtycke vara, hvarmed de sålunda samman- fösta orden likasom på en prokrustesbädd af etymologen gö- ras lika eller liknande hvarandra och lemlästas såväl till be- tydelse som ljud. All ordning och öfversigtlighet gå häri- genom förlorade, egenskaper, hvilka dock ett lexikaliskt ar- bete i första rummet bör ega. Och hvad har härmed vun- nits? Knappt något annat än att författaren varit i tillfälle att visa sin skicklighet i fonetikens trollkonster och sin full- komliga oafhängighet af allt hvad som kallas sundt förstånd. Ty fåfängt är det att hoppas, att någon skulle bli öfverty- gad t. ex. derom, att roten sap (med varianter) i de finska språken ursprungligen har följande 14 betydelser: dräcken, sehmutz, eng, zupfen, umwickeln, umwählen, magern, ertrin- ken, sauer werden, greifen, secblagen, figen, schleifen, sam- meln (2 häftet s. 60), och att ord, sådana som: suppu, siipi, sauva, sepä, saapas, häpeä, happama, sappi, savi, suoja, hauta, haava, seppä skulle hafva sitt gemensamma ursprung i detta sap. Så vidt mig är bekant har ingen af de språk- forskare, hvilkas arbeten kunna kallas mönstergiltiga, gifvit teorin om ordrötterna en så vidsträckt tillämpning som ht D. Dock, det är icke min mening, att denna gång granska planen i hans arbete, utan måste jag inskränka mig att till det sednare af de tvänne utkomna häftena nu göra några anmärkningar i detalj. I spetsen för artikeln n:o 682 står veps. seraidan bäfva, darra. Hvarför äro de beslägtade finska säräjän, särähtää (”pyy pyrähti, maa järähti, Jeesuksen sydän särähti”) ej an- förda här? Under n:o 683 finna vi bland annat f. hieroa, men sakna dess lappska motsvarighet fierrot. Verbet strtää (n:o 686) är helt visst uppkommet af samma rot som f. syr-jä, hvilken rot kanske finnes i tscher. sir rand, kant, och hade således rätteligen bordt samman- ställas med dessa ord under n:o 648 (i 1:sta häftet). 126 Under n:o 690 förekommer f. särki mört, jemte åtskil- liga ord ur slägtspråken, som dels äro dels af författaren antagas vara identiska med detta ord. Bland de sednare anträffa vi äfven magy. sårga i sammansättningen sårga si- råly ”häringsmöve”. Hr D. resonnerar så här: siråly allena betyder mås, sårga siråly betyder sillmås, således måste sårga betyda sill och vara identiskt med f. särki. Olyckan vill dock, att sillens namn i Magyariskan helt enkelt är lå- nadt från Tyskan och ter sig ungerskt skrifvet hering, samt att magy. sårga alls icke är namnet på någon fisk, utan be- tyder gul. Således är sårga siråly ordagrant gul mås och med detta namn, troligen af nytt datum, har man påtagligen, ehuru ej lyckligt, efterbildat artnamnet larus fuscus eller möj- ligen artnamnet larus canus. Bland de andra ord, som här sammanställas, förekomma äfven ostj. saray, sarak ”plötze? och nordostj. soroy ”rothauge”, och hr D. gör i slutet af ar- tikeln den anmärkningen, att ”das magy. sårga, welches nicht eiuzeln vorzukommen scheint, stimmt ganz besonderse mit ostj. sarak iberein?. Att på en sådan öfverensstäm- melse ej är att tänka, synes af det nyss sagda. Också äro de ostjakiska orden ej namn på någon cyprinus-art, såsom f. särkt och de af hr D. anförda öfversättningarne, utan be- téckna en coregonus-art (ce. vimba). Det ostj. ordets rätta form är soriy, och det har äfven blifvit lånadt till Obtrak- tens ryska språk i gestalten CbIPOKB. Skatans finska namn harakka och dess magyariska namn szarka äro troligen lånade och hafva det slav. copora skata till original. Denna fågel trifves mest i närheten af fasta menniskoboningar och torde derför 1 en tidigare period va- rit obekant för de nomadiserande eller jagtidkande Finn- Ugrerna. Nämnda ryska ord nyttjas också såsom namn på en art qvinnohufvudbonad (jmfr härmed det sv. kråka, an- vändt på samma sätt). I denna betydelse har ordet ingått i Wotiskan uti gestalten sorokka. N:is 692, 693. I f. solki bröstspänne hafva THoMSEN och jag trott oss igenkänna det fn. syllgo, nyare sölga, sölja. Hr D. anser ordet vara genuint och sammanställer det med mordv. Sul- 127 gamo, namnet på en stor bröstprydnad af läder ell. tyg, öf- versydd med silfvermynt, hvilket ord han sätter i förbindelse med mordv. $olgan sammansluta. Härvid är att märka att sulgamo ej samman- ell. fastsluter något, utan betäcker hela bröstet, derpå nedhängande från ett band kring halsen, och att detta ord i Mordvinskan likasom i Tscheremissiskan är ett lånord, hvars original är tsehuv. Stäilgemé id. Mellan dessa ord och f. solki är således ej någon förvandtskap. Till n:o Y11 helmi perla måste äfven la. helma räk- nas, ehuru det här blifvit bortelömdt. Det är ej troligt att det ryska aImMa3b diamant är ursprungligen slaviskt, eftersom det ej tyckes förekomma i de öfriga slaviska språken. Men att det vore till Ryskan lånadt från Liviskan, såsom hr D. efter GREWINGK antager, är dock föga troligt. Det ryska or- det skall, enligt G., återfinnas i Kurdiskan, Persiskan och Arabiskan, hvilken uppgifts tillförlitlighet jag ej kan kontrol- leraa Om så är, är ingenting naturligare än att ordet in- kommit i Ryskan från det hållet. Möjligen kunde aIMa3b dock äfven vara det grekiska adauac. Att deremot antaga, att liv. elmas bernsten skulle vara originalet derför och öf- ver Ryskan gått i de sydligare språken, motsäges såväl af olikheten i betydelserna för aIMa3b och elmas som mycket mera deraf att Ryssarne och Perserna m. fl. dock långt ti- digare känt både till diamanten och bernstenen och haft namn för dem än Liverna hade bosatt sig vid den bernstengifvande sydöstra kusten af Östersjön. Härmed bestrider jag ingalunda, att Liverna ”sjelfständigt deltagit” i fångsten af bernstenen. Denna fångst har väl tillgått och torde ännu tillgå på det allra enklaste sätt i verlden och förutsätter ingen högre kul- tur än att den väl hade kunnat bedrifvas af ett vida min- dre kultiveradt folk än Liverna voro ens vid sin ankomst till Östersjön. Dessutom är till denna artikel att anmärka, att det är blott ordet elm som är identiskt med f. helmi; ordet är enligt all sannolikhet genuint samt ur samma rot som hely, helisee m. tl., och betecknade något skramlande, klin- gande. Ännu i dag är qvinnodrägten hos de ostfinska fol- ken behängd med små bjellror och annat skrammeltyg, och 128 helmi, plur. helmet, liv. elm kunde ursprungligen hafva va- rit namnet på en art af dylika prydnader samt med tiden inskränkts till namn för en halsprydnad, hvartill sednare glas- perlor nyttjades. När Liverna kommo till Östersjön, var det naturligt, att deras qvinnor skulle fatta tycke för den mjuka, genomskinliga och annars präktiga bernstenen, och de be- gynte nyttja halsperlor, gjorda af detta ämne. Och bern- stenen fick nu naturligen sitt liviska namn elmas, som ur ordet elm är deriveradt i en derivationsform, hvari bildas namn för ämnet till det föremål, hvars namn stamordet är. Ordet elmas betyder således ämne till elm, såsom bernste- nen hos Liverna i sjelfva verket torde varit det för de ri- kare qvinnornas halsperlor. Alldeles på samma sätt har or- det teräs stål i Finskan uppkommit i en jemförelsevis nyare tid genom afledning ur terä bett, och det betyder ordagrant: ämne till bett ell. egg; dylika bildningar äro: aidas, kengäs, tervas, vastas. Att elmas stundom förvexlas med sitt stam- ord elm och att dess egenskap af derivat ur detta ord för språksinnet fördunklats, beror af den oreda, som äfven an- nars på alla håll genom språkets aftynande gjort sig gällande i Liviskan. Till de öfriga baltiskt-finska språken har detta ord dock ej kunnat tränga; ej heller nyttjas ordet helmi i dem ens ännu såsom namn på bernstenen, utan betyder blott perla, helst glasperla, hvaremot ädla perlor benämnas i folk- språket med det lånade simpukka, simpsukka, ehuru äfven de i det nyare poetiska och litteraturspråket begynt kallas helmet. Vid n:o 740 kan, utom de af hr D. uppräknade hin- kua, hynisen m. fl., tilläggas hönkyä, hönkäisen. Ordet hyöntiö insekt (de vanligaste formerna hyöntein och hyönteinen äro ej omnämnda) anser hr D. (n:o 741) vara uppkommet af ett ursprungligt hyöntäjä, som skulle be- tyda ”einer der das summen verursacht”, Detta förutsätter ett stamord hyöntää surra, som dock ej finnes till, hvarför hr D. sätter ifrågavarande ord i samband med verbet hynään surra, brumma. Emot ett sådant antagande sätter sig den finska språkkänslan, kvilken i ordet hyöntein ej förnimmer 129 något ljudligt-onomatopoetiskt, såsom i sistnämnda verb, hvar- med det ej kan vara beslägtadt. Och rätta förhållandet är, att detta ord är afledt från hyönti ”liten och lätt partikel (lumen hyöntejä)” Lönnr. och närmast från hyönne lätt och tunn flisa, något flisartadt, hinnartadt ell. d. Under n:is 746—749 stå i spetsen för hvar sin artikel orden: suppuun sammandraga, sepakhko dragsnöre, supu 1, suppu tilldraget, tillsnörpt tillstånd. och suppea tillsnörpt, sammandragen. Att suppu är stamordet för suppuun och suppea är oemotsägligt, och denna omständighet hade bordt läggas till grund för ordenas ordnande. Angående skrifsät- tet suppuun 1 stället för det regelrättare och allmännare brukliga suppuan anmärker jag i förbigående, att hr D. vid detta slags verba contracta synes (efter Euréns exempel?) hysa en viss förkärlek för den fula karelska, i ett etymolo- giskt arbete alldeles oberättigade sammandragningen. Ordet sepakko måste alldeles afskiljas från dessa ord, emedan det är ett regelbundet derivat från ordet sepä (n:o 759). Detta ord betyder ursprungligen hals, bröst, sedermera äfven fram- delen ell. stäfven af en släde. Med den sednare betydelsen står den af sepakko ”dragrep fästadt i framändan af släden” (Lönnr.) i närmaste förbindelse. Betydelsen bröst, hals der- emot framträder i verbet sepään omfamna, ”omhalsa”, hvil- ket verb hos hr D. föregår sepä, således äfven här derivatet framom stamordet. Det ryskt-lettiska camorr (sapdog) litt. sopagas och lett. saäbaks, som betyder stöfvel, hafva alla finska folk från Öster- sjön till Ob lånat från Letterna, resp. Ryssarne och i sina språk införlifvat det i gestalter, hvilka föga afvika från ori- ginalordet. Alla författare, som befattat sig med de finskt- ugriska språken och föranledts att omnämna detta lånord, såsom BSAVVAITOY, HUNFALVY, MIKLOSICH, ROGOV och jag, hafva ansett det för ett sådant. Sjelfva folken, åtminstone de ost- finska, anse det äfven så; när man frågar en Ostjak efter det ostjakiska namnet på camorp, förklarar han, att Ostja- kerna nyttja detta ryska ord såsom namn på det främmande fotplagget, och han nämner vid ytterligare förfrågan ordet 9 130 sopek. Endast hr D,. hyser en annan mening och antager (n:o 762), att då ifrågavarande ord ej förekommer i andra in- doeuropeiska språk än de lettoslaviska, dessa måste hafva lånat det ur de finskt-ugriska. Jag har i det föregående an- tydt, något som ligger i öppen dag, att i hvarje språk, än mera således i hvarje språkfamilj, finnas ord, hvilka hvarken äro lånade eller anträffas i slägtspråken. Detta är äfven fallet med det lettoslaviska sapdg. Ur hr D:s antagande framgår, att de finska folken nyttjat stöflar redan förr än de gingo i sär, eftersom namnet är genomgående i deras språk. Derefter lärde de redan då i byar och städer boende och jordbrukande Ryssarne samt Letterna och Littauerna af dei skogiga och sumpiga trakter boende Finnarne känna detta fotplagg och upptogo äfven dess finska namn i sina språk. Är detta sannolikt? Föga. Intet fotplagg är så olämpligt på våra nordiska moras och i den djupa snön samt stränga kölden om vintern som stöflarne. Detta intyga bland annat herremän och andre, hvilka vanligen nyttja stöflar, men un- der. resor i den högre norden aflägga dem och, i synnerhet om vintern, påtaga sådana fotplagg som infödingarne på stäl- let nyttja. Stöflar kunna dessutom ej förfärdigas af ren- el- ler elghud, det enda material för fotplagg, som förekommer i nämnda trakter. Och sådant som dessa trakter var i fordna dagar, när de finska folken först gjorde "bekantskap med Ryssarne, nästan allt det land, dessa folk innehade, De hafva ej varit så enfaldiga som hr D. vill göra dem till, neml. att hafva uppfunnit ett sådant fotplage, som ej kunde förfärdigas af lätt tillgängliga material, som är dyrt (äfven der material förefinnes), emedan det erfordrar mycket mate- rial och mycket arbete, i hvilket fukt och väta lätt intränga och som om vintern mycket illa emotstår kölden. Stöfveln är ett fotplagg att gå med på gatorna i kultiverade länders städer och byar, och äfven i dessa länder nyttjar allmogen i hvardagslag bast- och träskor samt andra dylika billigare och för dess sysslor mera passande skodon. De högnordiske folken deremot uppfunno fotplagg, hvilka äro oöfverträffligt väl afpassade efter klimatet och andra förhållanden i deras 131 land, men till konstruktion och form alldeles afvika från den, den lettorussiska sapdg har. Jag hänvisar för öfrigt till hvad jag i Kulturorden ss. 129—133 (i den tyska upplagan ss. 144—149) omständligen ordat om Finnarnes nationella ben- beklädnad och fotplagg. Ett annat ryskt ord finna vi under n:o 764 upptaget såsom ett genuint finskt. Det är ryskt-kar. täpsä, syrj. te- pets qvinnohufvudbonad. Hvarför det finskt-kar. säpså ej tagits med, är oförklarligt. Originalet för dessa ord är det ryska 4emenb, i en annan gestalt temuuKt, med hvilka ord den till den ryska nationaldrägten hörande bekanta mössan benämnes. I Karelen bäres den endast af hustrur af gre- kisk trosbekännelse, och ännu för 20 till 30 år sedan var den allmän tillochmed så vestligt som i Taipale grekiskt-ry- ska församling i Libelits socken. Qvinnor, hörande till den lutherska trosbekännelsen, hafva aldrig burit denna mössa. Ordet suoja (n:o 780) betyder i första rummet skydd mot vinden, dernäst skjul, sedan boning, boningsrum och slutligen äfven varm, Det ostj. tovi, tou vår synes vara när- mast beslägtadt med f. suvi. Med ordet seppåä skieklig, slöjdkunnig, handtverkare, i synnerhet smed, äro (n:o 783) sammanställda magy. szabd skräddare och ostj. Seban trollkarl. Sistoämnda ord, äfven i gestalten Saban, betyder såväl trolleri som trollkarl; der- med identiskt är antagligen det uti vårt europeiska etnogra- fiska språk begagnade schaman, hvilket af några författare uppgifves vara af sanskrit-ursprung. Ordet kunde hafva öf- ver Tatariskan inkommit i Ostjakiskan. Visst är att det är alldeles enstaka der, och för samma begrepp hafva de ugri- ska språken ett annat namn natt, hvilket, såsom identiskt med f. noita, är genuint. I alla fall synes ej ostj. Saban hafva något att skaffa med f. seppä, uti hvars betydelse ej ligger den minsta antydning på kunnighet i trolldom. Ännu mindre synes detta finska ord vara beslägtadt med magy. sgabd, som är ett regelbundet derivat ur verbstammen szab skära, tillskära och för hvars betydelse således en helt an- nam föreställning ligger till grund än den för seppä. Något 132 verb sepän, seppåä förfärdiga finnes ej i Finskan, såsom i denna artikel uppgifves. Till n:o 788 kan tilläggas, att med stvakka i öfverförd betydelse äfven betecknas en skida. Detta ord motsvaras i Lappskan af savek. Under n:o 796 äro bland annat estn. hääl och liv. ööl. öl sammanställda med f. sävele. Detta är dock ett miss- tag. Estn. Aääl, vanligare heal, är fullkomligen identiskt med f. äänt, endast att i detta fall. tvärtemot det vanliga förhållandet, Estniskan spirerar det vokaliskt anljudande or- det; dock förekommer äfven eal, hvarmed den liviska gestal- ten nära öfverensstämmer. Vid n:o 796 b huutaa ropa saknas la. huttet skälla (om hunden). Under n:o 815 finna vi f. atvo, aju hjerna, förstånd rätteligen sammanförda med estn.-vot. aju och veps. aiv id. samt la. oaivve, oive hufvud. Hit hör ock f. otva, som ej upptagits i lexikonet. Detta ord uppfattas numera såsom ett oböjligt adjektiv med betydelsen duktig, förträfflig, men är dock ingenting annat än ifrågavarande substantiv; och då det står tillsamman med ett annat substantiv, t. ex. otva mies en duktig karl, är otva icke attribut, ty i sådant fall skulle det antaga deklinationsändelser (men man säger: oiva mie- helle, oiva lailla, oiva tavalla), utan förra delen i en sam- mansättning, otva mies således ursprungligen likasom: huf- vudman, ”kapital” karl. Äfven LÖnsrkort är af den mening, att f. ova är identiskt med la. oive; jag tillägger att det måhända i denna användning är ett lån från Lappskan el- ler att det kommit i bruk 1 Lapparnes granskap. Veps. agj hufvud, ände hörer väl äfven hit. Det mordv. ut märg, hjerna deremet bör kanske hellre sammanställas med f. ydin märg. Men vi finna i denna artikel äfven estn. oim, liv. vaim ande, själ och mordv. oime ande, anda. Dessa, måhända besläg- tade med de förenämnda, hade dock kunnat utgöra en sär- skild artikel, hvartill då bordt fogas la. vaibmo, vaimo hjerta och f. vaimo hustru, Hustru heter i Finskan ursprungligen nainen; från samma rot som detta ord d. v. s. nat, nei, ne 133 äro namnen på begreppen qvinna, hustru afledda i de flesta finska språk. Ordet vaimo förekommer i betydelsen hustru allenast i Finskan och har i början varit ett smekord från mannens sida, såsom man ju äfven i Ryskan smekande till- talar sin hustru eller älskade med AVIHeHbKAa ell. IymetuKa, dim. af ZyxB ande, lif, själ, i Tyskan med mein Herzechen, i Svenskan med mitt hjerta lilla. Genom bruket har denna ursprungliga betydelse af det finska ordet bortnötts. I en annan gestalt förekommer sistberörda ord uti vårt språk i aimo, hvilket har samma adjektiviska betydelse som oiva och är likasom detta indeklinabelt. Dess grammatikaliska beskaffenhet och ställning i satsen äro också desamma som det sistnämnda ordets, hvarmed äfven LÖNNROT tyckes jem- föra det. ; Det vot. ummikko långt skjortlikt gqvinnoplagg, som nyttjas i stället för kjol, är under n:o 830 sammanställdt med mordvy. stmana kort öfverrock och några andra ostfin- ska benämningar på öfverplagg. Det är dock solklart, att vot. ummikko ej har någonting gemensamt med dessa, eme- dan det är afledt från ordet umpi tillsluten. Namnet grun- dar sig på den omständigheten, att en sådan kjol ej har nå- gon öppning framtill, utan blott ett hål för hufvudet. De under n:is 834 och 835 sammanställda himo begär, lust, siemi, siemyt klunk och sima honing kunna ej förnuf- tigtvis anses för beslägtade. Hr D:s resonnemang härvid ly- der: ”Fin. himo bedeutet nicht nur ”begierde, verlangen”, sondern auch ”das begehrte, verlangte”. In dieser weise kann man es erklären. wie die bedeutung zum ”trinken, trunk” täbergeht und dann weiter zu dem besonders angeneh- men getränk: meth, mileh”. Härvid är dock att anmärka: l:o att himo icke betyder ”das verlangte”, föremålet för be- gäret, lusten, annorlunda än oegentligtvis, såsom i det af LÖNNROT anförda exemplet ur bibelöfversättningen; så säger man ju äfven i Svenskan: min lust är Guds ord ell. n. d.; 2:0 att himo i folkspråket och således ursprungligen betyder blott könslusta, såsom äfven tydligen framgår af de utaf LÖNSROT använda orden till dess definiering: begärelse, lusta, 134 åtrå, passion, lystnad, brånad, drift; 3:0 att af denna ur- sprungliga betydelse den vidare af åtrå i allm., passion, li- delse, lusta i religionsspråket utvecklat sig; och 4:0 att himo alls icke i folkspråket användes om den naturliga åtrån att dricka, då man är törstig, hvilken åtrå heter jano, utan blott om den, som är förenad med dryckenskapslasten, således i en betydelse, som man lärt känna genom det asketiska och litteraturspråket öfverhufvud. Antaget, att himo skulle hafva den af hr D. supponerade betydelsen, skulle sima då ur- sprungligen betyda dryck öfverhufvud, sedermera honings- dryck, mjöd och slutligen honing. Men så är ej heller fal- let. Detta ord betyder ej något annat än flytande honing och sedermera honingsdryck. Hvad åter siemi och siemyt beträffar, äro de jemte siemaan, siemaisen m. fl. nära be- slägtade med mordv. siman dricka. Tilläggas bör, att honing heter i Mordvinskan med = f. mete, mesi. De ifrågavarande tre finska orden höra således till tre särskilda rötter och hafva intet gemensamt med hvarandra, Under n:o 841 förekommer f. hempeä veklig, känslig, fin, intagande, sammanställdt med f. hymy småleende, små- löje och estn. simane söt, vänlig. Sistnämnda ord är ett adjektiv, alldeles regelbundet afledt ur det här just ifråga- vordna sima honing, hvilket sistnämnda, ehuru ej upptaget i estniska lexika, således finnes eller funnits äfven i detta Fin- skans systerspråk. Med hymy har hvarken detta ord eller derivater derur någonting gemensamt. Ej heller är det för mig möjligt att upptäcka något samband mellan hempeä och hymy. Tillochmed misstänker jag detta sednare ords sjelfstän- diga existens eller åtminstone uppkomst. Af ordet finnes neml. en annan gestalt myhy eller, med hårda vokaler, muhu, muho och häraf muhuilen, muhoilen le, småle. Dessa, mulu, mu- hotilen, torde vara de i folkspråket vanligen förekommande, ehuru Aymy fått företrädet i litteraturen. Endera af dessa ordformer måste vara den ursprungliga, och den andra en genom konsonantomkastning uppkommen sekundär form. Se vi oss om i slägtspråken, så finna vi ingenstädes anförvandter till hymy, men väl talrika sådana till den andra gestalten, 135 såsom: estn. muhalema, muhatama, liv. mujald, veps. mu- handan, muhaidan, la. mogjat, mojotet, alla med samma be- tydelse: småle. F. muhu är således den ursprungliga ge- stalten, och af jemförelsevis yngre datum är hymy, hvarmed hempeä, äfven om så ej vore, synbarligen icke skulle kunna stå i någon slägtskap. Förunderligt nog saknas i artikeln f. hempi vällust, skönhet, som dock är stamordet för hempeä, hvilket sednare hr D. oriktigt tilldelar stamordets betydelser. Likaså saknas derivater ur hempi, sådana som hempo, hempu m.fl Detta är hvad jag vid ett ingalunda grundligt genom- J23 LJ (=) [Sa gående funnit mest anmärkningsvärdt i denna skrift. Mini här gjorda anmärkningar uttömma dock ej på långt när allt J (] J 2 hvad som kunde och borde anföras om och mot densamma, och jag kan ej annat än beklaga, att detta första i Finland gjorda försök till komparativ etymologi på vårt språkområde Do [9 cc ej utfallit mera tillfredsställande. När fortsättningar af arbetet utkomma, anser jag mig S ? J28 2 i den finska språkvetenskapens intresse böra fortsätta med anmärkningarne. Tillägg. Till anmärkningen vid n:o 796 b (här sid. 132) kan ännu tilläggas liv. utt, utaab, hvilket i likhet med det la. huttet betyder skälla (om hunden). AAA En jemförelse mellan finskan och latinet. At F. Gustafsson. Såsom bekant uppställa språkforskare en bestämd skil- nad mellan agglutinerande språk. i hvilka ändelserna eller rättare formelementen blott sammansättas, men icke fullstän- digt sammansmälta med stammarne, och flekterande språk, i hvilka det senare förhållandet eger rum. Det förra inträf- far t. ex. i formen tulet ”du kommer” af stammen tule i finskan, det senare är deremot fallet i formen willst ”du vill” af tyska stammen woll. Huru mycket sanning eller tvärtom oriktighet än må ligga i antagandet af en sådan skilnad, är åtminstone det säkert, att densamma ej obetingadt kan uppställas som grund för indelandet af språken i grupper. Då man, för att taga ett oss ganska nära stående exempel, är frestad att karakterisera de finsk-ugriska språken som agglutinerande, kan man icke förbise den omständigheten, att finskan tydligen är ett flekterande språk, något såsom ock Steinthal ehuru med en viss tvekan anmärker (Charakteristik der hauptsächliehsten 'Typen des Sprachbaues. Berlin 1860. 5. 322). Svårt är det i sanning att inse hvarför den finske språkanden borde anses endast ”fastlimma” t. ex. ändelsen fä till stammen kykene i ordet kyetä, då man i ett flekte- rande språk som t. ex. latinet har former sådana som ani- mat jemte anime, af hvilka det förra tydligen fyrstafvigt slutar en hexameter hos Lucretius. Då saken så förhåller sig är det glädjande att se huru forskare inom de ”högre” stående flekterande språkens om- råde finna och erkänna det i detta afseende riktiga. Så har den som skrifvit dessa rader hört den välbekante Leskien NGN för några år sedan inför en talrik åhörarekrets framställa exempel på verklig flexion i ungerskan och på grund af dem förneka att detta språk vore endast agglutinerande. Genom att fasthålla sådana sanningar vinner man i forskningen på de hithörande språkens område tillfällen till förtydligande jemförelser och analogier, hvilka språkvetenskapen i så hög orad måste använda. Ty sådana kan man med fullt skäl begagna utan att derför brådstörtadt antaga slägtskap mel- lan två vidt skilda språkgrupper. Det är en sådan jemfö- relse jag ville anställa mellan tvenne finska och latinska ver- balformer, hvilka mig veterligen förut icke blifvit med hvar- andra jemförda. De intressanta ändelserna »i och pi, som förekomma i tredje personen singularis af de finska verbernas presens och koncessivus (ottavi, syöpt, ottanevi), hafva af O. Blomstedt blifvit undersökta i en särskild afhandling +) och äro i sjelfva verket af en omtvistad beskaffenhet. Då Blomstedt med en modifikation af Lönnrots och Sjögrens åsigter i dessa ändel- ser likasom ock i den allmänna ändelsen för tredje personen pluralis vat, vät""), hvilken i anseende till härledning, ehuru icke till användning motsvarar de i fråga varande, ser en form af pronomen för tredje personen singularis, hvars nu- varande form i finskan är hän, anser deremot Ahlqvist del- vis öfverensstämmande med Castrén att ändelserna vi; pi och vat, vält äro desamma som ändelserna för den s. k. adjecti- vus primus. Sålunda förklaras på ett mycket enkelt och naturligt sätt t. ex. ottavi ”han tager” vara detsamma som ottava ”den tagande?, ottavat ”de taga” detsamma som den lika lydande partieipialformen med betydelse af ”de ta- gande.” ++) För sin förklaring af ändelserna vt, pi, vat, vät ") Suomen verbien vi eli pi päätteestä tutkimus. Helsingissä 1869. Detta arbete och egna anteckningar efter prof. Ahlqvists före- läsningar öfver finsk grammatik har jag att tacka för åtskilliga upp- lysningar i ämnet. ++) Former sådana som ottaavat i st. f. ottavat beröra ej huf- vudfrågan. +++) Icke blott i formen vat, vät för pluralis, utan äfven i den ursprungliga formen för singularis pa, på förefinnes verkligen ännu KU LIBRAR 138 hemtar Ahlqvist ett enligt vår åsigt, som vi nedan skola framställa, icke behöfligt stöd i den omständigheten att un- gerska och andra beslägtade språks presensformer bildas ge- nom en participialforms tilläggande till stammen framför ändelsen; ”jag för” t. ex. heter på finska vie-n, på ungerska deremot »vi-se2-ek, detta senare egentligen ”förande jag.” Nu antager Ahlqvist att äfven finskans konjugation ursprungli- gen varit en sammanställning af personaländelserna med ”no- men agentis”, att tecknet för detta småningom bortfallit från första och andra personen för att i dem framför allt bibe- hålla personaländelserna, men att deremot i tredje personen tvärtom persontecknet bortlemnats och ändelsen för nomen agentis qvarstått. Häremot gör Blomstedt egentligen blott en invändning af betydenhet. Han anmärker, och det väl med rätta, att, om pi, vi vore en dylik för konjugationen ursprungligen nöd- vändig participialform, densamma borde hafva sin plats emel- lan stammen och modustillägget, så att man t. ex, i koncessi- vus borde hafva formerna otta-va-ne icke otta-ne-vi. Men hans egen förklaring anse vi ännu mycket mindre kunna godkännas. Han anser nämligen att vv bör härledas från pronomen för tre- dje personen singularis hän. Om man nu också kan följa med hans bevisföring, ehuru den är något sväfvande, så länge han för att visa, att vi kunnat uppkomma från hän eller, om vi förstått honom rätt, båda från en tredje ursprungligare form, jemför kiherä och kiverä, hieno och vieno, så förlorar han sig på det otroligas område, när han påstår att formen pi, hvilken naturligtvis ej väl kan härledas från hän, upp- kommit från den vekare formen vi, Att förhållandet är det motsatta, tyckes dock vara naturligt och bevisas äfven af sammanställningar sådana. som äänettä, äänetä, ääneti med pa, va, vå. Hvad åter angår den af Blomstedt gjorda sammanställ- i språket, såsom Ahlqvist utan tvifvel riktigt anmärker, ett tydligt spår af participial betydelse, nämligen i ordet epä, som är bildadt af nekningsordet e och pä och således egentligen betyder ”icke varande”, t. ex. epätoivo ”icke varande hopp”, ”hopplöshet”, ”förtviflan.” 139 ningén af de enklitiska orden han, hän och pa, på, hvilka hafva en försäkrande, förstärkande betydelse och fogas äf- ven till första och andra personens verbalformer, så är den- samma väl icke betydelselös, men kan åtminstone i afseende å pa, på lika väl användas för att bevisa den participiala betydelsen af denna form och på, vi. Säger man t. ex. otan-pa ”jag tager dock”, ”jag tager ju”, så måste Blomstedt deri finna en ”muistamattomuuden hairaus? af språkanden, då det egent- ligen vore ”jag tager han”, Deremot kan man mycket väl för- stå otan-pa ”jag tager varande” d.v.s. ”jag tager och det är verkligen så” eller ”jag tager och är verkligen den tagande.” När slutligen Blomstedt såsom till ett slags förmedling antager att både personaländelserna vi, pi, vat, vät och parti- cipialändelserna va, vä, pa, på, vat, vät härledes från pro- nomen för tredje personen, så qvarstår omöjligheten af sjelfva utvecklingsgången och densamma göres ej antagligare g2e- nom jemförelsen med latinets amant ”de älska” och amant, stam till participiet ”älskande”. Denna jemförelse visar blott att verbets participium och tredje person kunna bildas på ett liknande sätt, men att den latinska formen 2t (ursprung- ligen väl an-ta ”han”-”han” d. ä. ”de”) är en pronominal- suffix bevisar alls icke att »i och pi äro beslägtade med hän. Men vi hafva i latinet andra former, som kunna ådaga- lägga att språket som persontecken kan använda en partici- pialsuffix, utan att denna egentligen är nödvändig för hela konjugationen. Det är de bland latinets öfriga personalän- delser afstickande formerna mini och mino, hvilka förekom- ma, den föregående som tecken för andra personen pluralis i passivum (ama-mini imdicativus och imperativus, ame-mini, amaba-mini, amare-mini, amabi-mini), den senare som tec- ken för andra och tredje personen singularis i gamla former af presens imperativi passivi (frui-mino). Dessa former an- tagas temligen allmänt vara bildade genom participialsuffixen mino, ursprugligen mana, i grekiskan puevo. Denna i san- skrit och grekiskan så allmänna suffix förekommer för öfrigt i latinet blott i enstaka fall såsom i ordet alumnus ursprung- ligen alo-meno-s, ”den som näres”, ”fosterbarn”. Sålunda 140 betyder ama-mini egentligen ”de som älskas”, ama-mino vore: ”den som älskas” nämligen ”vare du” — träffande har man härmed jemfört det tyska imperativt använda aufgepasst. Utan att vilja våga någon egentligen kronologisk be- stämning tyckas vi dock med fullt skäl kunna antaga att latinet (och troligen äfven oskiskan och umbriskan, der lik- nande former finnas) tillegnat sig dessa omskrifvande for- mer på en tid, då personbildningen i det närmaste redan var fulländad, i en viss analogi med hvad fallet är i grekiskan, der man t. ex. säger rerowpuévor sioi jemte teroiqgara. Må- hända kunde man af de indo-europeiska språken ännu jem- föra gammal iriskan, der man har t. ex. scrib-thar = scrib- itur, scrib-atur = secrib-untur, men i 2 pers. pl. ändelsen id, som hos BSehleicher (Compendium, 4 aufl., s. 692) förklaras vara uppkommen ur ttt urspr. ati och utgöra ett participium i nomin. plur. mase. Märkvärdigt nog är det samma form som 1 latinet omskrifvits. På samma sätt kan man enligt min åsigt anse ändel- serna för tredje personen i de finska verberna hafva upp- stått. Ieke tillfredsstäldt med de förut befintliga ändelserna för denna person) tillade språket för vissa verbalformer participialändelsen pa under formerna pi och vi i singularis och det regelbundna vat, vät 1 pluralis. Hvarför nu finskan upptagit dylika omskrifvande former i tredje personen, lati- net åter med förkärlek i andra personen, vedervåga vi ej att afgöra. Öfverhufvudtaget böra sådana frågor visserligen i språkvetenskapen uppställas, men deras förtidiga besvarande är af mindre vigt i jemförelse med de misstag, hvilka dessa svar kunna såväl sjelfva innehålla som ock ytterligare för- anleda. Också i förevarande fall torde redan det kunna be- fraktas som en fördel, om åsigten om de i fråga varande ändelsernas uppkomst genom den nu framstälda jemförelsen blifvit bragt ett steg närmare vissheten. ") Anmärkningsvärdt är att t. ex, jemte kävi-vät och kävisi-vät förekomma formerna kävi-t och kävist-t. NA Till kännedomen om mimiska Hemiptera och deras lefnads historia. Af O. M. Reuter. Sedan Wallace utgaf sitt epok görande arbete ”Con- tributions to the theory af Natural Selection” (London 1870), hvars tredje kapitel bär ofvanskriften ”Mimiery, and other protective resemblance among animals”, har frågan om den ibland insekterna, isynnerhet i tropikerna, så talrikt repre- senterade förklädnaden eller skyddande likheten allt mer tillvunnit sig entomologernas uppmärksamhet och delvis äf- ven för kännedomen om insekternas systematik och den rätta uppfattningen af flere arter blifvit af största betydelse, hvar- förutom han lemnat de vigtigaste bidrag till dessa djurs na- tural historia. Hufvudsakeligen hafva emellertid Coleoptera, Orthop- tera, Lepidoptera och Diptera varit föremål för i akt tagel- ser åt detta håll. Jämförelsevis mycket litet har skrifvits öf- ver Hemiptera, hvilka likväl ingalunda äro så fattiga på mimiska former af intresse samt exempel på skyddande lik- het, som författarene synas hafva antagit. De förtjena helt visst att i detta hänseende närmare stu- deras. Det enda, Wallace i sitt ofvan anförda arbete sä- ger om denna ordning, är att ”den utsprider en stark lukt och företer ett mycket stort antal lifligt färgade och lätt synliga insekter” (pag. 72). Hans antagande att ”hela ord- ningen Hemiptera” skulle ega en sådan lukt håller dock icke streck och vi skola äfven finna att många arter visa en protektiv likhet i färg, m. m. och att dessa arter oftast icke skyddas af lukten för fienden. 142 I det följande hafva vi sammanstält alla oss tillgäng- liga uppgifter öfver detta ämne med hänsyn till Hemiptera. Då det likväl först under senaste decennium blifvit mera uppmärksammadt af entomologerna, få vi icke vänta oss att de motiver, som stått oss till buds, äro talrika. Hos äldre auktorer finnes knapt en enda och hos senare författare förekommer äfven ytterst sällan någon iakttagelse öfver de mimiska arternas lefnads sätt, som skulle förklara deras skapnad. Under loppet af några år har jag under mina exkur- sioner städse hållit insekternas maskering och färg-protektion 1 ögnasigte och jag tror derföre att några af de observatio- ner, jag dervid gjort och hvilka jag nedan skall meddela, kunna vara af intresse. Tyvärr omfatta de endast nordliga Europas fauna, emedan de alla verkstälts i Skandinavien och Finland, norra Frankrike och Skotland. Jag har ansett lämpligt att i denna afhandling upp- taga äfven alla sådana mig bekanta arter, hyilka visa en tydlig ”mimiery”, äfven om något närmare om desammas lefnads sätt ännu icke är kändt. Jag har gjort det för att framdeles fästa forskares och samlares uppmärksamhet vid dessa species. Härvid har jag, såsom synes, varit i tillfälle att beskrifva åtskilliga dylika arter, hvilka hittills varit obe- skrifna. Med afseende å den allmänna protektion, som erbjudes djuret genom dess färglikhet med vistelseorten, möta oss bland Hemiptera flera exempel. Dessa förekomma hufvud- sakeligen inom sådana grupper och arter, hvilka ieke hafva något särskildt skydd i öfrigt. Så saknas dylika former mer eller mindre bland de hemiptera, hvilka äro utrustade med väl utbildade stink-körtlar. De anträffas derföre jämförelse- vis sällan bland Scutellerider, Pentatomider, Coreider och Reduviider, hvilka sist nämnde i sitt starka rostrum dessutom ega ett godt försvars-medel +). ") En intressant i akt tagelse om en Pentatomid, Sciocoris ter- reus, anför dock Douglas i ”the Entom. Monthl. Mag.”, VII p. 143 Men för öfrigt finna vi såsom en allmän regel att t. ex. arter, hvilka lefva på jorden, under stenar o. d., vanligen äro svarta eller bruna +). Så t. ex. flertalet af Lygceiderna. Arter åter, hvilka förekomma på torra, solbrända backar och på hårdvall, hvarest det förtorkade gräset är mer eller min- dre grått eller gult, eller ock på bergklintar, bevuxna med grå lafvar, visa deremot en grå, gråbrun eller gulaktig färg- ton, såsom arterna af slägtena Nysius och Berytus, Acalypta, Philcenus exclamationis och campestris, Agallia, Eupelix, Liburnia collina, exigua, m. H., Doratura, 0. s. v. Kändt är att flere på ängarne lefvande arter äro till färgen gröna, ofta med inblandning af brunt eller svart, såsom Myrmus miriformis, flere Miris-arter, Chlorita viridula, Thamnotet- tix sulphurella, quadrinotata, qvinguenotata, m. I., m. fl. Näst den gröna färgen är den gula allmännast och imiterar xanthophyllen hos de vissnade vexterna, likasom de före- gående ega sin färg efter ehlorophyllen. Vissa slägten synas vara särdeles egnade att tjena så- som exempel på denna färgens adaption efter olika lokaler. Ett sådant är bland Heteroptera t. ex. genus Lygus. På träd och större vexter på skuggiga lokaler förekomma an- tingen rent eller nästan rent gröna arter, såsom Lygus viri- dis, contaminatus, lucorum, Spinolce, pabulinus; Lygus lim- batus, som lefver på Salix nigricans m. fl. videarter, är visserligen ej rent grön, men dess svartaktiga, starka teck- ning synes särskildt lämpad efter den mörka färgen på of- van nämnda buske, och färgen hos bladens medelnerv är synnerligen lik just den gröna färg, som tillhör kanten på denna art hemelytra. Andra arter åter, hvilka lefva på 138. Han säger nemligen att den plägar kasta sig ned på sanden, der den ligger alldeles orörlig en lång stund och då icke är lätt att upp- täcka. Namnet »terreus« har just afseende på dess likhet med jor- den, men kan passa lika väl in på hvilken Sciocoris som helst, ty alla visa samma färg-imitation. ") Nepa cinerea imiterar till färgen leran på bottnen af dam- mar och sjöar. (Den lefver äfven vid Finska vikens stränder i brack- vatten). 144 åkerrenar, backar och bland ruderatvexter, såsom L. praten- sis, äro grå-gröna eller gulgrå. Särskildt anmärkningsvärd är den bland ljungen förekommande rödaktiga lokalformen L. punctatus (var. af pratensis) med sin starka glans och punktur. LD. rubricatus och L. atomarius, som lefva på barrträd, äro rödgula, en färg, som längre fram i denna upp- sats skall finna sin naturliga förklaring. Den på torra bac- kar lefvande L. (Orthops) flavovarius är brun och höst- exemplaren äro i allmänhet mörkare än vår-exemplaren. Bland Homoptera spelar genus Deltocephalus en unge- fär liknande röle. De grå- eller brunaktiga arterna lefva egentligen på fältbackar, ehuru de väl esomoftast nedstiga till hårdvalls ängarne; hit räkna vi t. ex.: D. collinus, pallidi- nervis, striatus, pulicaris, punctum; och såsom för hårdvalls ängarne mera egendomliga: D. pseudocellaris, Falléni, ocula- tus, breviceps, vitripennis, m. tl. Särdeles väl skyddad ge- nom sin färg är den på sandiga stränder förekommande D. sabulicola, hvilken jag var i tillfälle att observera på de stora sandkullarne vid Calais samt på de vidsträckta dynerna vid Skottlands norra kust. — Undersöka vi åter en torr, men yppigare gräsbevuxen äng, träffa vi på former, sådana som D. abdominalis, pascuellus, striifrons, w. fl. renare gröna species, hvilka karakterisera dessa lokaler. Gå vi till mossarne, möta vi der bruna eller brun-grå arter, såsom D. Pangzgeri och costalis, hvilka tillsammans med några Athy- saner, åtminstone ÅA. grisescens, och med den gula Notus flavipennis hos oss i Finland representera större delen af dessa lokalers homopter-fauna. AÅthysanus grisescens har jag funnit endast på sphagnum-mossar och dess färg är i högsta grad lämpad efter hvitmossarnes, hvarföre den icke är lätt att upptäcka, der den hoppar kring rötterna af den sparsamma starr-vegetationen; att den t. ex. från Sverige uppgifvits såsom sällsynt, beror troligen just härpå. En likartad efterhärmning i färg, som vi nyss omtalat, kan äfven återfinnas med hänsyn till den jordmån, som ut- märker lokalen, der insekten uppehåller sig, och kan i akt- tagas särskildt hos Acanthiiderna. Någongång varierar äf- 145 ven en och samma art till färgen, beroende på samma omstän- dighet. Sålunda hafva vi på de af våra stränder, hvarest före- kommer en svartbrun humus, den allmänna ÅA. litoralis, med dess svarta af en fin matt gulaktig pubescens betäckta och för- mildrade färg; med denna lefver A. marginalis och då man ser denna lilla art krypande och hoppande omkring på den svartaktiga jorden emellan t. ex. stånden af Heleocharis, kan man ej undgå att fästa sig vid dess ytterst fördelaktiga färg, så lik jorden, att man mycket lätt förbisåge insekten, då icke dess rörelser tillkännagåfve dess närvaro; i skogskärr med kolsvart mylla förekommer de glänsande rent svarta A. morio och ÅA. flavipes och jämte dem A. opacula; på sandiga strän- der lefva åter sådana arter, hvilka hafva mer eller mindre utbredda hvita eller gula teckningar, såsom ÅA. arenicola, A. melanoscela och ÅA. stellata (= c-album); mellan den fuktiga mossan på bergsklackar lefver ÅA. orthochila, hvilken har en särskildt efter lokalen lämpad, nästan svagt metallisk glans; tvenne arter förete dessutom en serie af varieteter, i det deras hemelytra vexla till färgen från nästan rentsvarta till nästan helt hvita och jag har mer än en gång lagt märke till huru denna förändring i färg öfverensstämmer med fär- gen på den jordgrund, på hvilken de hoppa; dessa arter äro ÅA. lateralis ") och ÅA. pallipes; också A. pilosa förhål- ler sig på ett liknande sätt; jag fann sålunda blott svarta exemplar på den mörkgyttjiga stranden af Koster-ö vid Bo- huslänska kusten jämte likaledes nästan rent svarta indivi- der af ÅA. pallipes (var. apicalis Sahlb.""), under det åter de varieteter af Å. pilosa, som lefva på ljusare botten, äro brungula eller gulbruna samt i allmänhet större. Särskildt må nämnas att jag af Å. lateralis eger en högst egen- domlig alldeles svart, glänsande varietet, hvilken jag ingen- städes funnit beskrifven, och hvilken jag genom hr Lethierry erhållit från Calais. Tyvärr saknas uppgift om lokalitetens +") Dess varieteter hafva äfven beskrifvits såsom skilda arter, neml. pulchella, bicolor och eburnea. +) Denna är en varietet af pallipes, icke, såsom Sahlberg trott, af saltatoria. 10 146 beskaffenhet på det ställe, der den tagits. Med A. pallipes öfverensstämmer äfven ÅA. pilosula, hvad beträffar sättet att variera till färg, ehuru variationen här så att säga rör sig inom trängre gränser, hvilket beror derpå att arten uppe- håller sig mera uteslutande på vissa lokaler, stränder med brungul gyttjegrund. Jag har ofvan nämnt några exempel på arter, hvilkas olika varieteter visa en särskild adaption efter jordmånen hos lokalen 7). Den nordamerikanske he- mipterologen Uhler omnämner ytterliga par fall af mycket intresse. Det ena afser en Geocoris, G. bullatus, om hvil- ken han (Bull. af Survey, III, N:o 2, p- 409) anför att de mycket bleka varieteterna af denna art springa på den ljust färgade sanden; de mörkare imitera kulören hos den mörka sandiga lera, som bildats i fårorna efter snabbt rinnande vårströmmar. Icke mindre instruktiv är en äfvenledes nord- amerikansk Asopid, nemligen Perillus claudus Say, om hvilken samma författare, 1. ce., p. 398, förmäler att den före- kommer i en blek och en mörk varietet. Den förra är all- männast i vestra Colorado och han anser att denna bleka varietet bättre skyddas genom dess öfverensstämmelse med samdfärgen hos slätterna derstädes, på hvilka hon springer omkring, samt förmodar att hon just derföre är talrikare på sådana platser. ”De mörkare variteterna hafva en rikt röd grundfärg och de svarta teckningarne äro ofta färgade med violett och indigo. Dessa mörka varieteter blifva bättre skyddade på den röda jord-ytan i de Triassiska regionerna +) En mycket varierande homopter, Cicadula sex-notata, visar äfven en betydlig förändring i färg efter olika lokaler. Den träffas ofta vid gräsens rötter; den form, som förekommer vid rötterna af Heleocharis ete. vid stränder, får vanligen en brun färg med ett öf- verdrag af daggblått (se J. Sahlberg, Öfvers. af Finl. Cicad, p. 250), hvilket isynnerhet hos larver är särdeles tydligt, och den på bladen af vattenvexter, t. ex. Potamogeton natans, lefvande C. cyane, är helt och hållet blå, en färg som för öfrigt är ytterst sällsynt hos Hemip- tera. Måhända föreligger här någon imitation efter vattnet. Från Turkestan känna vi äfven en på samma sätt med daggblått öfverdra- gen art, nemligen slägtet Maracanda Oseceh, (in litt.), hvilket för- modligen äfven lefver på fuktiga ställen. 147 och i trakter, hvarest marken är fläckig genom jern-oxid. Deras fiender, sådana som Phynosoma, åtskillige species af Sceloporus, Cnemidophorus, ete. äro skarpsynta och snabba och tvifvelsutan är derföre mönstret för teckningarna och färgen just sådant, att det å stad kommer den närmaste harmoni med omgifningarna”, De intressantaste färg-imitationerna förekomma dock öfver hufvud taget hos de phytophaga arterna, och särskildt hos de af dem, hvilka icke utsprida någon särskild lukt; hos Capsider, Cicadarier och Chermetider (= Psyllider) kunna vi derföre i akt taga en i ögonen fallande. färg-imitation ef- ter vexter i allmänhet, men äfven ofta särskildt just ef- ter de vextarter, hvilka tjena dem till näring. Medan sålunda arterna af de slägten, hvilka utmärkas af en star- kare odör, såsom t. ex. genera Leptopterna, Calocoris, De- reocoris, Psallus "), likasom äfven de med förmåga att fram- bringa starka ljud begåfvade större Cicaderna, prunka med lifliga, brokiga färger eller ock äro mer eller mindre svarta, ega deremot sådana arter, som de af slägtena Lygus, Mala- cocoris, Aetorhinus, Orthotylus, Plagiotylus, Platycranus, +) Beskaffenheten af den gas, som utgår från orificia hos dessa djur, är ännu icke fullt undersökt. Hr Pierret har i ”Compte Rendu” för sammanträdet den 7 Aug. 1875 af Société entomologique de Belgique meddelat i akt tagelser af intresse, hvilka synas tala för att den består af ättiks-ether eller något liknande ämne, Han hade neml. i ett litet rör (50 mm. långt, 3 mm. bredt) inneslutit fyra exemplar af Derceocoris capillaris och två Heterotoma, hvilka någon tid derefter lågo orörliga i röret, från hvilket, då det öppnades, utträngde en lukt, lik den som tillhör den i kommersen under namn af frukt- essans gående uppblandade ethern; då djuren en tid varit utsatta för inverkan af frisk luft, försatt med något ammoniak, uppvaknade de åter från sitt lethargiska tillstånd; hr Pierret instängde dem då ånyo under ett glas, i hvilket han låtit en droppe ättiksether för- flygtiga sig och han erhöll samma resultat, som det hvilket frambragts genom insekternas egen utdunstning: samma orörlighet och känslo- löshet, samma lethargi, samma tid för återuppvaknande. Jag vill tillägga att jag hos Psallus cethiops observerat en dylik ether-lukt och äfven en liknande lethargi, då flere individer någon tid inne- slutits i ett mindre profrör. 148 m. fl. en helt och hållet eller till största delen grön färg. Jag har särskildt förvånat mig öfver huru noga denna färg t. ex. hos genus Orthotylus lämpar sig i alla nyanser efter de olika näringsplantornas. Under mina exkursioner i Skot- land var jag i tillfälle att otaliga gånger i detta hänseende jämföra den mättadt gröna färgen hos Örthotylus chloropte- rus med den hos bladen af Sarrothamnus scoparius; de ar- ter, hvilka lefva på videbuskar hafva en mera glänsande grön färg, t. ex. O. diaphanus, O. virens; men märkvärdi- gast är dock färgen hos den på Chenopodiaceer förekom- mande OO. flavosparsus; denna arts kulör är nemligen grön, men hemelytra äro beströdda dels med genomskinliga fina gulaktiga fläckar, dels med fläckar af en hvit, något silfver- artad lätt afnötbar filtlik ludd, som i högsta grad imiterar det mjöllika stoft, hvilket betäcker blad och stjelk t. ex. hos Chenopodium album. På Chenopodiaceer i södra Ryssland lefva andra arter med alldeles liknande färgteckning, t. ex. O. Fieberi. Vi komma här in på en jämförelse emellan vissa vex- ters egendomliga färg och de arters öfverhufvud, som lefva på dem; och vi skola finna att dessa insekter, de må sedan höra till i systematiskt hänseende äfven vidt åtskilda familjer, likväl röja särskilda gemensamma drag i färg och teckning, hvilka ända till den grad äro utmärkande, att en öfvad hemipterolog redan endast på grund af dem något så när kan sluta till djurets näringsplanta. Jag kan af egen erfa- renhet intyga detta, emedan jag mången gång, vid åsynen af vissa arter, frapperats af färglikheten med andra och deraf dragit den slutsats att äfven dessa förra måste förekomma på samma planta: och i sjelfva verket har denna slutledning knappast någonsin kommit på skam. En sådan karakteri- stik erbjuder färgen hos också till andra slägten hörande, på Chenopodiaceer lefvande arter, t. ex. yttermera hos två Capsider: Atomoscelis onustus och Solenoxyphus lepidus. Lethierry och Puton anmärka äfven i en uppsats öfver Biskra-traktens Hemiptera (”Faunule de Biskra”, se Annales de la Soc. entom, de France, 1876, p. 14) att det förefinnes 149 en stor affinitet emellan färgen hos 'Salsolaceerna och Ta- marix å ena sidan samt hos de insekter, hvilka vistas på dem. På Tamarix, säga de, äro insekterna blekt gröna, ofta med en inblandning af rödaktigt, likasom äfven vextens blad visa spår af rödt?); på Salsolaceerna deremot hafva de en grön färg med dragning i blågrått (”ils sont d'un vert glauque”). Denna likhet sträcker sig stundom än längre, i det insekten till och med imiterar bladets form; sålunda yttra sig nämnda författare: ”rien ne ressemble plus å une feuille de Salsola que la Tarisa dimidiatipes, et il faut une attention extréme pour ne pas sy tromper” (1. e. p. 14). Säsom illustrerande exempel, hvilka tala mera än alla be- skrifningar, vilja vi uppräkna några arter, hvilka lefva på de nyss i fråga varande vexterna, och man skall i sanning vara blind om man ej anslås af den högst märkvärdiga lik- heten i färg och fördelning af teckningar, hvilka utmärka dessa insekter, till så olika grupper många af dem äf- ven höra. Sålunda lefva på Salsolaceer: Tarisa dimidiatipes, T- virescens, T. leprosa m. fl., Brachynema cincta, B. tri-gut- tata, B. virens, Lethwus Lethierryi, Orthotylus curvipennis, O. rubidus var. Moncreaffi (jämte den röda hufvudformen), samt flere gröna arter af genus Zosmenus, af hvilken Z. convexicollis erbjuder samma dragning i rödt, som utmärker flere Atriplex-arter; bland Homoptera t. ex. Thamnotettix alboguttata. Andra på Salsolaceer lefvande species äro blekt färgade med hvita, ljusa hemelytra, hvilka äro tätt be- strödda med fina svarta punkter; så är fallet med Pseuda- galliastes kirgisicus; alldeles liknande teckning hafva de ifrån Turkestans saltstepper hemmavarande Atomophora alba och Maltacosoma punctipennis samt Solenoxyphus crassiceps (= Psallus fuscovenosus Fieb.). Såsom exempel på en särskildt efter Tamarixz lämpad färg-imitatiön kunna vi åter anföra t. ex. Leptocercea viri- ”) Detta gäller icke blott Hemiptera; denna teckning tillhör äfven flere på Tamarix lefvande skalbaggar, t. ex. Coniatus tamaricis- 150 dis, Exeretus Meyeri, Camptotylus Yerseni och Reuteri (Jakovl. ined.), Tuponia tamaricis, hippophaés, elegans, unicolor, prasina, concinna, Coriscus viridulus, Athysanus scutellaris, Pallasi, jocundus, Heydeni, hvilka fyra senaste arter, jemte den äfven på Tamarix lefvande ÅA. stactogalus, Fieber fört till ett särskildt genus, Opsius; de bilda äfven i sjelfva verket, såsom äfven Lethierry anmärker i sin Faunule de Biskra, p. 51, en liten genom den märkliga färg- teckningen, m. m. väl karakteriserad grupp. Äfven de på sand-vexter lefvande arterna hafva en egendomlig med dessas öfverensstämmande färgton, så t. ex. Chorosoma Schillingi och macilentum, hvilka lefva på Psam- ma och Elymus. Instruktiv är den varietet af den vanligen på fuktiga ställen lefvande gröna Trigonotylus ruficornis, hvil- ken jag i stor mängd anträffade på Psamma arenaria uppå sand-dynerna vid Forres i norra Skotland. Medan hufvud- formen nemligen är rent grön med mörkare ränder samt röda antenner och tibier, är denna sand-form enfärgadt grå- eller blågrått grön (utan rödt), och fullkomligt lik till färgen den planta, hvarpå den lefver (Se Entom. Monthly Magaz»1876, Sept.). Man vore frestad till en början att anse den såsom skild art. Flere på Synanthereer lefvande arter imitera an- tingen färgen på blad eller stjelk (t. ex. Macrocoleus mol- liculus efter Achillea millefolium) eller ock blommor (såsom de på Tanacetum lefvande Macrocoleus Tanaceti och Onco- tylus punctipes). De på ljungen förekommande arterna äro äfvenledes af intresse. Så visar Orthotylus ericetorum en ypperlig färg- imitation efter ljungens blad; likaså den lilla rödbenta Ery- thria aureola samt bland Chermetider (Psyllodeer) Bhinocola Ericae. Redan förut hafva vi omnämnt Lygus pratensis var. punctatus. Också barrträden herbergera arter, hvilkd" förete en protektiv likhet i färg. Bland dem äro dock endast jäm- förelsevis få gröna; en särskildt efter barren lämpad färg hafva bland Homoptera de på tallen lefvande blågråaktigt 151 gröna Fupteryx Germari och Notus juniperi, bland Hetero- ptera: Pentatoma juniperina och pinicola samt hemelytrerna af Zygimus nigriceps. Stundom förekommer en vanligen på löfträd lefvande grön art äfven på barrträd; i sådana fall är ofta den gröna färgen tydligt mörkare hos de på löfträd lefvande individerna. Detta har t. ex. J. Sahlberg anfört om Chlorita viridula (Öfv. af Finl. o. Skand. Cicad. p. 17). "De flesta arterna förete deremot en egendomlig rödgul, nå- gon gång rödbrun färg, ofta beledsagad af nog stark punktur och glans. Detta är förhållandet med t. ex. följande: arterna af genera Orsillus, Ischnorhynchus, Gastrodes, Alloeotomus gothicus, Lygus rubricatus, DL. atomarius, L. cervinus (som lefver äfven på barrträd, såsom Abies pectinata, Larix euro- pea), Dicrooscytus rufipennis, Psallus pinicola och lappo- nicus, Plesiodema pinetellum, Tetraphleps vittatus, Acom- pocoris lucorum, Temnostethus stigmatellus. Denna för alla dessa barrträds-arter gemensamma egendomliga färg kan icke vara blott en tillfällighet. Jag tror mig sistlidne sommar hafva funnit en förklaring derpå. Jag uppfödde nemligen då en mängd barrträds-hemiptera, hufvudsakligen för att ut- röna deras förhållande till Lachnus-arterna (hvilka äfven visa samma rödbruna färg) och kom dervid visserligen icke till åsyftadt resultat hvad denna senare fråga beträffar, men fann i stället att de flesta af de på barrträden (i förevarande fall tallen) lefvande arter icke uppehöllo sig på de gröna barren, utan hufvudsakligen på de af rödgula fjäll betäckta ungskotten. Angående Dicrooscytus rufipennis vet för öf- rigt Scott att berätta att denna art företrädesvis vistas på kottarne. (Se Entom. Monthly Magaz. 1876, Aug., p. 65). Här torde förtjena att anföras en af mig gjord i akt tagelse öfver Hadrodema pinastri. Medan nemligen alla de hun- dradetals exemplar, på ett när, af denna på tallen lefvande art, dem jag sett i sydvestra Finland, tillhört den svarta va- rieteten, fann jag deremot under min vistelse 1 norra Skot- land (Forres) icke en enda svart individ, utan hörde alla till den rödgula varieteten. Denna senare utmärkes i mot- sats mot den förra af en skyddande färglikhet och ofvan- 152 stående kan jag icke förklara på annat sätt än genom anta- gandet att arten i Skotland är utsatt för någon fiende, som icke här angriper densamma; på grund hvaraf derstädes en- dast sådana individer blifvit vid lif, hvilka haft fördelen af den rödgula färgen, samt fortplantat denna på sina efter- kommande, så att under loppet af generationer den svarta varieteten derstädes helt och hållet utträngts och förintats. Det är för öfrigt icke blott efter barrträdens ungskott, som en färgimitation eger rum. Densamma återfinnes äfven bland löfträden. Efterhärmningen af grenarnes och småi- qvistarnes färg eger här icke så få representanter. Dessa finnas isynnerhet ibland Pediopsis- och Idiocerus-arterna. In- gen skall väl kunna neka till att Idiocerus Populi eller lami- natus eger en stor likhet i färg med de unga qvistarne till de buskar, på hvilka de lefva. Inom samma genus finnas arter, af hvilka den ena synes imitera bladens, den andra grenarnes färg, t. ex. Pediopsis virescens och P. nassatus, Idiocerus confusus och I. lituratus, båda lefvande på samma buske. Pediopsis flavicollis är en särdeles varierande art, hvilken än är nästan helt grön, än, likasom P. rufusculus och ÄAlni, påtagligen imiterar grenarnes färg. Jämföra vi nämligen dessa arter med de späda qvistarne af björken eller alen, så se vi huru de gråa vingarne med deras mörka, stun- dom brunskuggade ådror frappant härma den sprickfulla, tunna, gråaktiga epidermis på de späda qvistarnes bruna un- derlag, hvilket till färgen än yttermera öfver ens stämmer med insektens kroppsfärg. : Högst märkliga äro färg och teckning hos de på träd- stammar springande arterna af slägtet Phytocoris. Vi åter- finna nemligen här samma slags efterhärmning efter laf- varna, hvilken bland -coleoptera och lepidoptera eger många företrädare; och hos flere af nu ifråga varande arter är den ingalunda mindre mästerligt genomförd. Vi nämna blott Ph. Tilice, longipennis, dimidiatus, populi, pini. Denna teckning har till och med föranledt den amerikanska hemip- terologen Uhler att skapa en särskild, uttrycksfull term, som han använder i sina beskrifningar, neml. ”liehenated” (se 153 t. ex. ”Report of the insects coll. by P. R. Uhler during the explor. of 1875”, Bulletin of the Survey, vol. III, N:o 2, p. 414 i beskrifningen öfver Phytocoris inops). Enligt Kaltenbach (die Pflanzenfeinde ete. p. 562) lurar Ph. Tilie på lind- och poppelstammar efter små, mjuka fjäril-larver och bladlöss; färglikheten med lafvarne gör henne för dessa omärkbar och underlättar henne att nå sitt byte. Ifrån lafvarne ledas vi till trädens bark. Också ef- ter denna samt efter den öfre sidan af trädsvamparne (boleti) förefinnes en imitation, som karakteriserar en hel fa- milj, nemligen Aradiderna med deras mörka, vanligen grå eller svarta färg samt ojämna med upphöjda ribbor m. m. försedda platt-tryckta kropp. Imitationen är så stor, så till form, som färg och skulptur att måhända just denna är or- saken till de hithörande arternas sällsynthet i samlingar. Ännu några andra färghärmningar torde förtjena att omnämnas. Åthysanus argentatus, som vistas på Phragmi- tes, erbjuder en ytterlig likhet i färg med de torra bladsli- dorna hos vassen; nerverna hos dessa imiteras mästerligt af vingådrorna hos nämnde art; och vid undersökning har jag funnit den mycket ofta krypande uppför stjelken af nämnda vext; på vassens gröna blad åter löpa eller hoppa de gröna arterna af slägtena Teratocoris och Chloriona. — Eurygaster maurus, hvilka jag alltid funnit på blomhufvudena af Erio- phorum, imiterar till färgen båda såsom imago och larv fjäl- len på dessa. Innan vi sluta redogörelsen för färgimitationen bland hemiptera, återstår ännu att omnämna ett egendomligt för- hållande, hvilket blifvit påpekadt att den skotske entomolo- gen och botanisten F. Buchanan-White. I den af ho- nom redigerade tidskriften ”the Scotish Naturalist”, I, p. 264, yttrar han nemligen på tal om Miris holsatus: ”vår- och de tidiga sommar-exemplaren äro allmänt gröna, men i Augusti, då gräset, bland hvilket arten lefver, börjar att gulna") äro de flesta exemplaren ochra-färgade. Om, såsom +) Vi anmärka att flera arter förekomma äfven i våra sädesåkrar. 154 sannolikt är, vår-individerna äro öfvervinträde höst-individer, huru har då denna förändring från ochra-gult till grönt för sig gått? Genom en direkt inverkan af näringsplantan? Orsaken må vara hvilken som helst. vi hafva i alla händel- ser här ett godt exempel på protectiv mimiery.” Detsamma anföres vidare äfven om M. lcwvigatus och Brachytropis calcarata.") Jag vill tillägga att jag också hos oss gjort samma observation angående ofvan stående arter samt aft äfven Miris virens förhåller sig på samma sätt; dess vår- form har Fieber benämnt var. virescens; höstformen har jag kallat var. testaceus (Hem. Gymn. Se. et Fenn. p. 19). Af denna art förekommer ytterligare en varietet, den rostgula var. fulvus Fieb., hvilken jag likaså funnit endast om hö- sten, men märkvärdigt nog alltid på en för .den bland grä- set på ängarne vanligen lefvande hufvudformen helt främ- mande lokal, nemligen på barrträd (gran) och egendomligt är att just den färgnyans, som utmärker denna varietet, är alldeles den samma, som den, hvilken karakteriserar flere af de ofvan omtalade barrträds-capsiderna, såsom t. ex. den gula formen af Hadrodema pinastri. Vi stå här framför fakta, dem vår närvarande kunskap om dessa djur icke förmår förklara, då vi icke ens med säker- het veta om dessa djur uppträda i en eller två generationer om året. Det vissa är emellertid att alla dessa arter hos oss öfvervintra samt att höst-exemplaren äro gulaktiga, de öf- vervintrade vår-exemplaren, hvilka framträda redan de för- sta vårdagarne, deremot gröna. I sammanhang härmed förtjenar den under sommarens lopp småningom för sig gående färgförändringen hos Cher- metiderna (Psyllodea) att omnämnas. Redan Flor hari Rhynch. Livl. flerestädes fäst uppmärksamheten dervid. Se- nast har hr Fr. Löw, som nyss så förtjenstfullt studerat Psyllodeerna, i ”Verhandl. d. zool. bot. Gesellsch. in Wien,” 1876, yttrat öfver densamma bland annat: ”Ett alldeles +) Fallén särskiljer (Henr. Succ. 130, 4) af Miris levigatus tre varieteter; pallescens, grisescens och wvirescens; Fieber upptager af Brachytropis calcarata-: grisescens och virescens. 155 särskildt inflytande utöfvar vintern på de öfvervintrande ar- ternas färg. — — Om man i en trakt, hvarest Psyllodeer förekomma, om våren uppmärksamt undersöker örter, träd och andra vexter, så finner man på dem tidigare eller senare och mer eller mindre talrikt allt efter rådande väderlek, re- dan imagines af dessa djur, hvilka hafva en mycket mörkare färg än de om sommaren dersammastädes uppträdande. Dessa äro de öfvervintrande individerna, som utkommit ur sina smygvrår och nu äro stadda att uppsöka de vexter, som skola tjena såsom näringsplantor åt deras atföda.” I synner- het är denna förändring i färg, som förefinnes emellan de tidigaste, öfvervintrade vår-individerna och de under som- marens lopp utkläckta, särdeles stor hos Chermes parvipen- ns Löw (== saliceti Elor = microptera? Thoms). Man skulle, utan att känna dessa individers lefnadshistoria, utan tvifvel anse dem såsom väl skilda arter. Hvar på denna färg- förändring beror, detta hvilar ännu i det dunkla, likasom äfven fallet är med nyss ofvan nämnda Miris-arter. Här må blott anmärkas att flere af de unga individerna af Chermes-arterna äro rent gröna, då de först under sommaren blifvit imagi- nes, men att så småningom gula och bruna teckningar fram- träda, tills de ofta emot hösten erhålla en mera entonig brun färg +). Hos Miris-arterna deremot öfvergick under vintern, såsom ofvan anförts, den gula färgen till grön. Denna fråga är af intresse och påkallar entomologernas särskilda upp- märksamhet. | Några arter visa endast under larv- och nymf-stadierna en imitation med hänsyn till bladens gröna färg. De mesta- dels svartaktiga Plagiognathus arbustorum och Liocoris tri- pustulatus, hvilka lefva på nässlor, äro såsom nymfer gröna, beströdda med fina svarta punkter. I min Revisio eritica Capsinarum, p. 29, har jag derjämte fästat uppmärksamhe- ten vid den gröna nymfen till den brokiga Cyllocoris fla- >) Något liknande förekommer äfven hos flere små Cicadarier, särdeles inom slägtet Zygina. Vi hänvisa till J. Sahlbergs arbete ”Finl. o. den Skand. halföns Cicidarier,” pag. 17, angåenda Z. blan- dula och rosea. 156 voquadrimaculatus (= Globiceps flavonotatus auct.), likasom på uymferna af Lygus pratensis och Kalmi, åtskilliga Mi- ris-arter, Monalocoris, o. s. v. Jag kunde tillägga Elasmo- stethus dentatus, Bryocoris, Panthilius tunicatus, Pithanus Märkelii, Macrocoleus molliculus, o. a., hvilka äfven hafva gröna nymfer, ehuru imagines äro gråa, bruna eller svart- aktiga. Skyddet för larverna är till och med i viss mån vig- tigare, än för de redan könsmogna djuren, emedan larvtiden ej sällan jämförelsevis är längre och djuret derföre löper större risk att förstöras af fiender, förr än det fullbordat den vigtigaste akten i sitt lif.") Såsom fullt utbildad lefver ha- nen blott en kortare tid och kopulerar vanligen ganska snart; honan deremot lefver ofta ganska länge, innan hon lägger sina ägg, hvarmed den omständighet äfven sammanhänger, att detta kön hos en del species än mera än hanen efterhär- mar bladens färg; så är t. ex. honan af Orthotylus virens rent grön, hvaremot hanen är tecknad med svart, honan af Chlamydatus Caricis är vida mera brokig i grönt, än den nästan svarta och bruna hanen, o. s. v. Härmed vilja vi sluta vår redogörelse för de af oss kända exemplen inom Hemiptererna på en allmän efter- härmning i färg efter lokalen öfverhufvud eller den speciella näringsplantan. De exempel, vi ofvan anfört, hänföra sig nästan ute- slutande till den europeiska faunan och till stor del till det nordliga Europas. Helt säkert skola tropikerna hafva att uppvisa en mängd i än högre grad märkvärdiga former af en dylik imitation, ehuru samlare hittills icke gifvit akt på dessa och hemipterologerna allt för litet känt vextverlden i dessa trakter, för att sådana fall skulle hafva uppmärk- sammats. i Då vi i det följande gå att betrakta de i egentelig me- ning mimiska eller maskerade formerna, vare sig att dessa efterhärma särskilda vext-delar eller andra insekter, gäller +) Derföre visa äfven larverna till så många Lepidoptera och vextsteklar exempel på färgimitation. KN tyvärr äfven om dem samma anmärkning. Vi hafva också här nödgats hålla oss inom gränserna för Europas och när- mast liggande länders faunor, endast med undantag för några få fall, hvilka den redan ofvan citerade nordamerikanske hemipterologen Uhler i sitt senast oss tillhanda komna ar- bete berört. Det har synts oss lämpligast att behandla de mimiska formerna i systematisk ordning, emedan derigenom bäst fram- går hvilken slags maskering för de särskilda familjerna är öfvervägande eller likasom karakteristisk. — Till sist skola vi lemna en öfverblick af alla de berörda företeelserna och söka hänföra dem till vissa grupper. CX DNTDA: Flere af hithörande arter erbjuda en viss likhet med åtskilliga skalbaggar, hvarföre också många af de till den europeiska faunan hörande erhållit namn efter sådana, t. ex. Corimelceena ”scarabeeoides? Linn., Cephalocteus ”histeroides” Leon-Duf. (= ”scarabeoides? Fabr.), Byrsinus ”sphoeri- dioides? Fieb. (synonym till albipennis Costa), B. ”scara- beoides? Fieb. (synonym till fossor Muls. et Rey), Cydnus ”20ophogoides?” Ramb. (synonym till C. pilosus H. Sch., 0. s. v. Förmodligen är dock denna likhet endast beroende på arternas lefnadssätt, hvilket, öfverensstämmande med de skalbaggars, de något erinra om, betingat en i vissa afseen- den likartadt danad kropp. Vi hafva upptagit dem här eu- dast för att påpeka att de enligt vår tanke icke torde vara att betrakta såsom mimiska former i egentelig mening. Lobonotus anthracinus Uhler, Bull. Geol. Survey, II, NEOKR 305 -(18VY): Uhler uppgifver 1. c. att denna nord-amerikanska Cyd- mid ”erbjuder genom den smäckrare formen af skutell, he- melytra och kropp öfverhufvud analogier med några svarta arter af åtskilliga Lygeid-slägten.” Detta torde dock icke heller få anses såsom en maskering, utan endast, såsom nämnde förf. äfven uttrycker sig, såsom en tillfällig ”ana- kd (DS G logi.” Dylika analogier förekomma äfven inom andra he- mipter-familjer. Så har jag varit i tillfälle att beskrifva en Lygeid, Bledionotus systellonotoides från Syrien, som erin- rar om en Capsid, Systellonotus, (se Ann. Soc. ent. Fr. 1878, p. 144) vidare en Capsid, Camelocapsus oxycarenoides, som påminner om ÖOszycareninerna bland Lygeide (se Ann. Soc. ent. Fr. 1878, Bullet. p. CV) samt vidare en annan Capsid, Teratodella anthocoroides (Gen. Cimieid. Eur. p. 8), som har starkt tycke af Anthocoriderna. Också Uhler beskrif- ver en Capsid (1. ce. p. 425) under namn af Pamerocoris anthocoroides. (Denna art, som herr Bergroth i Ent. Nachr. 1879, p. 38. identifierat med min Teratodella är dock, så- som han äfven senare meddelat, 1. ce. p. 108, från denna myc- ket väl skild. Ingen af ofvan stående arter torde dock med skäl kunna anses såsom en verkligt mimisk form. Deras lik- het torde vara endast tillfällig, isynnerhet som den icke hän- för sig till någon viss art, vanligen ej ens något bestämdt slägte, och ej heller genom lefnadssätt, m. m., så vidt kändt är, kan i ringaste mån belyses. Alla fallen representera lik- het med andra hemiptera. COREIDA. Phyllomorpha Lap., Fieb. Eur. Hem. 214, 133. Detta slägte är onekeligen. ett af de allra märkvärdi- saste inom hela hemipter-ordningen, såsom äfven Herrich- Schäffer (Wanz. Ins., VI, p. 102) anmärker. Det utmärker sig ”genom de på alla kroppsdelar, med undantag af täckvingar och flygvingar, tätt stående tornarne och de lapplika fortsat- serna vid mellankroppens och bakkroppens sidor. Kroppen sy- nes upptill urhålkad, emedan lapparne äro snedt uppåt rigtade, undertill åter kölad” (1. ce.) Dessa arter lefva i södra Europa och i Afrika. D:r Ferrari anför i sitt arbete ”Hemiptera Agri Ligustici”, p. 20, att den i Italien vanliga arten, Ph. la- ciniata D. Vill. förekommer under tufvor af Plantago Cynops och Calluna vulgaris. Men hos någon förf. (hvilken, kan Jag tyvärr icke för närvarande erinra mig) har jag sett upp- gifvet att dessa djur förekomma på en del stora tistelartade 159 Synanthereer och att de till sin form och färg på ett frap- pant sätt erinra om de taggiga holkfjällen hos dessa. Alydus calcaratus Linn., Fieb., Eur. Hem. 226, 1 (= hirsutus Kol., Mel. ent., p. 64, 26, Tab. VIII fig. 8). Jag har med denna art identifierat Alydus luirsutus K ol., hvilken blott är en helt svart varietet af densamma. Denna varietet är i Finland den vanliga; jag har tagit flere exemplar af henne, medan jag blott funnit ett enda af den af Fieber beskrifna, detta i sällskap med den svarta va- rieteten. Denna arts larv erinrar i högsta grad om en myra. Sommaren år 1877 fann jag en endast 3!/; mm. lång larv i Nagu på en sandig holme vid håfning på Elymus, Artemisia etc. tillsammans med en Myrmica, som jag tyvärr försummade att bestämma. En redan 8!/, mm. lång nymf upptäckte jag är 1874 bland Trifolium ”) på dikesrenen af en åker, hvil- ken nymf jag beskrifvit i I:sta häftet af ”Meddelanden från Societas pro Fauna ett Flora Fennica.” I, p. 70. Jag på- pekade då dess stora likhet med en stor röd Formica. Sist ledne sommar lyckades jag i Vänö skärgård af Kimito soc- ken, allt i Finland, anträffa ytterligare en nymf af denna samma art, och denna gång på en backe, der hon kröp i sällskap med Formica sangvinea. Då jag två gånger funnit denna art tillsamman med myror, synes dess frappanta ma- skering efter dessa djur stå i påtagligt samband med dess lefnadssätt. Detta vinner än mera i antaglighet, då Reiber och Puton i deras ”Catal. des Hém. Hétér. de V'Alsace et de la Lorraine”, p. 11, omförmäla att hr Puton en gång funnit denna art i en stor myrstack (”une fois dans une grande fourmiliere”). Hvilket deras förhållande till myrorna är, förblir dock tills vidare outredt. Då emellertid Coreiderna äro rofdjur, ligger den förmodan nära till hands att maske- ringen eger rum för att bereda insekten tillfälle att ostörd +) Imago synes särskildt lefva bland Papilionaceer; så är den angifven såsom förekommande bland Mediecago, Spartium, Genista, Cy- tisus; jag har oftast tagit den bland Trifolium. 160 kunna intränga i myrornas boningar; måhända anfaller han fullt utbildade myror, måhända lefver han af dessas larver och pupor. HEgendomligt är dock att myrorna, hvilka till och med känna skilnad emellan individer af samma art, huru vida de t. ex. tillhöra egen eller fremmande stackar, skulle låta förvilla sig af en huru väl som helst genomförd maske- ring. Här föreligger i alla händelser ett faktum af intresse, som ännu väntar sin förklaring; måhända skall den kunna lemnas af någon -myrmecolog, som blir i tillfälle att utreda denna och andra myrlika hemipterers verkliga relationer till myrorna. Till dess förtjenar detta och liknande fall, af hvilka vi nedan skola anföra flere, att hållas i godt minne. Den af mig i sällskap med Formica sangvinea funna nymfen, med hvilken min beskrifning i meddelanden från Soc. pro F. et FL F. LI c. fullkomligt instämmer, liknar i hög grad just denna myra. Egendomligt är derföre att den larv, jag tagit tillsammans med ofvan omtalade Myrmica, mästerligt imiterar denna till färg och äfven genom de uppstå- ende sträfva borsten får en likhet i skulptur med densamma. Jag lemnar här nedan en beskrifning öfver djuret i detta utvecklings stadium. Alydus calcaratus Linn, larva: long. 3!/; mm. Castanea, supra pilis rigidis erectis pallidis; capite fusco- castaneo, fere ut in imagine constructo, sed pone oculos longius constrieto, his fere in medio laterum capitis positis, rotunda- tis; ocellis nullis; antennis corporis fere longitudine, articulis tribus basalibus rostroqve rufo-ferrugineis; hoc articulo primo capite duplo breviore: articulo primo antennarum apicem clypei sub-attingente, basi pallido, secundo hoc paullo lon- giore, tertio secundo nonnihil breviore, qvarto ecrasso, leviter areuato, duobus priecedentibus conjunetis zeqve longo, fusco- castaneo; thoracis segmentis capite circiter !/; angustioribus, omnibus 2&eqve latis et longitudine sub-zeqvalibus, fusco-casta- neis, linea longitudinali percurrente lineolisqve apicalibus meta- noti qvinque pallide flaventibus, metanoto utringqve lateribus rufescente; abdomine thorace parum longiore, ovali, basi con- stricto ibiqve thorace paullo angustiore, medio hoc saltem di- 161 dimidio latiore, unicoloriter fusco-castaneo; pedibus casta- neis, basi articuli primi tarsorum anteriorum dilutiore, arti- culo primo tarsorum posticorum albo; femoribus postieis om- nino muticis, Alydus rupestris Mey., Fieb., Eur. Hem. p. 226, 2. Denna synnerligen intressanta alphemipter upptäcktes först i ett exemplar på Rhöne-gletschern i Schweiz af Mey er- Där samt derefter i några exemplar under stenar på Tracuit- alpen af herr prof. Frey-Gessner, som haft godheten med- dela mig ett af dessa. (Se Mitth. d. Schweiz. Ent. Gesellsch. "II, hft 1, pagg. 323 och 324). En figur af densamma ingår i nyss citerade tidskrift, IV; N:o 1, Taf. 1, fig. 5. BSeder- mera har han äfven blifvit tagen i Tyrolen, hvarest D:r Gredler fann flere exemplar i Fassa-dalen på Monzoni och i Oetz-dalen. Likaså är han funnen vid Breslau af Prof. Grube (Se ”Nachlese zu den Wanzen Tirols”, i Wien. zool. bot. Zeitschr. 1874, p. 555). Gredler är tveksam huru vida hans exemplar verkeligen tillhöra den rätta Alydus rupestris, emedan Meyer-Dir på baklåren räknat ”framför de fyra svarta taggarne ännu 3—4 mindre,” hvaremot hans pupor från Monzoni visa blott 4 taggar, imagon ifrån Oetz-dalen blott 3; af de ?”3—4 mindre” finnes ej spår, hvarken hos de förra eller den senare (1. e.). Också i färgen finner Gredler en liten afvikelse från Fiebers beskrifning. Han har god- hetsfullt till jämförelse meddelat mig sina exemplar och jag är i tillfälle att konstatera deras identitet med de schweizi- ska. Det exemplar jag eger från Schweiz (”Valais alpes”), har de två mellersta antennlederna ännu ljusare än Gredlers individer; taggarne på baklåren variera, så att det venstra låret på mitt schweiziska exemplar har fyra, det högra blott tre större taggar; båda derjämte två små, men icke på mot- svarande ställen belägna. Den af Fieber gifna slägtkarak- teren (Eur. Hem. p. 225) måste alltså modifieras. Fiebers art-diagnos är icke heller fullständig. Han har försummat att omnämna de stora hvita fläckarna utåt på sidan af hvarje acetabulum, äfvensom att connexivum vid bashörnet af hvarje ul 162 segment har en hvit- eller röd-aktig fläck. Arten varierar med ventralsegmenternas bakkanter hvita. Detta om den utbildade insekten. Nymfen, som ännu är obeskrifven, liknar en myra, likasom nymfen af föregående art. Jag meddelar här en kort karakteristik af densamma, särskildt fästande uppmärksamheten vid den hvita fläcken ' på hvardera sidan om abdomens bas"), hvilken ger denna utseende af att vara ännu mera hopsnörd, än den i sjelfva verket är. En sådan hvit fläck åter finnes för öfrigt äfven hos imagon, sitter här i form af en utåt bredare, inåt tillspetsad fläck före spetsen af corium och å stad kommer delvis samma effekt. Det, som för öfrigt i första rummet bidrager till dju- rets maskering, är formen af de höga benen samt det deraf beroende sättet att springa. Denna art synes imitera någon svart eller svartbrun myr-art. Alydus rupestris Mey., nympha: Capite fere ut in imagine instructo, vertice linea obtuse angulata apice anguli basin versus vergente fortius im- pressa, antice breviter et rigide flavo-setuloso, vertice subglabro, oculis quam imaginis minoribus, collo pone hos lateribus sub- parallelis; fusco-nigro, nitidulo, guttula utrinque colli, linea supra commemorata impressa lineaqve longitudinali frontis testaceis; ocellis obsoletis; pronoto sub-rectangulari, lateri- bus apicem versus ad angulos leviter rotundatis, angulis posticis acutis, prominulis, basi qvam apice vix latiore et ca- pite cum oculis fere paullo augustiore, latitudine basali tan- tum paullo breviore, margine basali subrecto, fusco-nigro, niti- dulo, macula magna antica apicem attingente, postice acumi- nata nigerrima, opaca mnotato, pilis erectis destituto; meso- noto, scutello rudimentisqve hemelytrorum fusco-nigris, haud pilosis, nitidulis, his elongatis, apicem versus margine externo oblique attenuatis, apicem versus nigris, opaculis; abdomine ovato-globoso, basi constricto, fusco-nigro, sub-glabro, macula magna laterali basali aliaqve mox ante medium albidis, non- =) Äfven nymfen af ÅA. calcaratus har en dylik. 163 nihil nigro-puncetatis; pedibus omnino ut in imagine colora- tis, femoribus speciminis desecripti subtus tantum tri-dentatis. Long. 6!/; mm. Megalonotus limbatus Klug, Fieb., Eur. Hem. 226, 1. Af denna art har jag sett nymfer, samlade vid Görz af D:r A. Palmén, hvilka synas vara maskerade efter någon stor svart myrart; lika litet om denna, som om följande arts lefnads förhållanden föreligga några uppgifter; allt hvad man känner är att hon lefver såsom imago bland åtskilliga vex- ter i södra Europa. Den i fråga varande nymfen igenkän- nes genom följande karakterer: Megalonotus limbatus, nympha, long. 9:/; mm. Tota nigra, capite et pronoto nigro-setosis; illo capiti imaginis structura simili, sed pone oculos minus exsertos lon- gius constrieto, collo lateribus leviter rotundato, linea arcu- ata inter oculos obsolete ferruginea; antennis et rostro ut imaginis, sed illarum articulis paullo brevioribus, primo ba- sin versus sordide fuscescenti-testaceo: pronoto basi capiti oculis exceptis fere seqve lato, capite supra viso paullulum breviore, margine basali medio leviter sinuato, angulis basa- libus erecte spinoso-prominentibus, disco levi, apicem versus leviter declivi, medio utrinqve impresso, marginibus laterali- bus leviter rotundatis apicem versus levius convergentibus, apiee basi fere '/; angustiore; mesonoto pronoto parum bre- viore, scutello carina longitudinali tenui instrueto, cetero levi, apice tuberculato flavo; metanoto apicem versus angu- stato; hemelytrorum rudimentis pro- et meso-noto simul sumtis longitudine 2eqvalibus, apicem versus acuminato-rotundatis, nigro-eeneis, levibus, ipsa basi nigra, leviter aciculata; ab- domine globoso-ovali, basi constricta apici metanoti zeqve lato, thorace et capite supra visis simul sumtis longitudine sub-geqvali, superne transversim aciculato, nigro, segmento primo utringve macula basali sub-triangulari segmentiqve secundi margine basali utrinqve albis, hoc segmento basin versus geeneo-nitente; coxis posticis epipleuris hemelytrorum contiguis; pedibus nigris, genubus fuscis, tibiis et tarsis fusco- nigris: basi articuli primi tarsorum posticorum latius albo; 164 femoribus posticis subtus apicem versus denticulis tribus ir- regulariter positis armatis. Camptopus lateralis G erm., Fieb., Eur. Hem. 225, 1. Hr Fedtsecehenko har i Turkestan, der denna insekt synes förekomma ganska talrik, funnit en larv och en nymf af densamma. Båda två hafva en myrlik skapnad och jämte det vi härpå fästa samlares uppmärksamhet, för att uppmana till undersökning af detta djurs lefnadssätt, meddelas nedan beskrifningar af insekten under de nämnda utvecklings sta- dierna. Larven med dess thoracal- och scutell-spiner synes ännu mera likna en myra, än nymfen. Camptopus lateralis Germ., nympha, long. 9 mm. Cinnamomeo-testacea, capite et pronoto pallido-seto- sis, hemelytrorum rudimentis abdomineque pallide pubescen- tibus; capite eidem imaginis sat simili, sed pone oculos mi- nus prominentes sat longe constrieto, colio lateribus rectis, superne vittis duabus discoidalibus unaque utrinque laterali, subtus vittis qvatuor basalibus abbreviatis fuscis; antennis testaceis, articulo primo supra et subtus, apieibus artieulorum secundi et tertii qvartoque ipsa basi excepta fuseis, hoc basi lateribusqve articuli primi albidis, articulo primo ecapiti a basi usqve ad antennee insertionem seque longo, secundo huic artieulo longitudine eeqvali, tertio hoc vix longiore et qvarto circiter "/, breviore; pronoto sub-qvadrato basi capiti oculis exceptis eeqve lato, capite a basi ad antennarum insertionem zeque longo, margine basali medio subrecto, sed angulos ver- sus obliqve truncato, his angulis erecte spinoso-prominentibus, angulis anticis late rotundatis, angulis posticis, vitta juxta marginem lateralem, lineis duabus mediis longitudinalibus per- currentibus vittisqve anticis duabus postice convergentibus fuscis vel fusco-ferrugineis; scutello pronoto zeqve longo, tri- angulari, apicem versus acuminato, ipso apice sub-calloso, diseo earina media longitudinali utringve infusceata; hemely- trorum rudimentis secutello duplo longioribus, versus apicem acuminato-rotundatum fuscis; abdomine globoso-ovali, basi constricta capitis basi latitudine 2eqvali, maculis nonnullis pal- lidis ferrugineo-punetatis, segmentis 3—5 utrinqve ocello ni- 165 gro pallide flavo cineto: pedibus fusco-punctatis, brevius pal- lido-setosis, apice tibiarum basique articuli primi tarsorum ut etiam eorum articulo ultimo nigro-fuscis. Larva (long. 6 mm.) capite rhombico, apicem versus ionge rostrato-producto, basi pone oculos in tertia parte basali positos et vix prominulos longius constrieto, latitudine ad ocu- los cireiter duplo longiore, a basi ad apicem versus subeequa- liter arcuato-declivi, pilis albis rigidis instrueto, pronoti angu- lis posticis altius spinosis scutelloque apice in spinam erec- tam pallidam excurrente insignis. LYG/EIDA: Subfam. Berytina Stål, En. Hem. IV, 127. Alla till denna underfamilj hörande arter hafva en gan- ska stor likhet med myggor. Uhler omtalar i sitt redan citerade arbete, p. 406, en nord-amerikansk art, Neides mu- ticus Say (Heter. New Harm., 13), om hvilken han säger att densamma flygande i klart solsken, lätt kan misstagas för en Tipulid. Likasom fallet är med de äfvenledes mygg- lika arterna af slägtet Ploiaria, röra sig alla hit hörande djur på marken endast långsamt och till följe af de ofantligt långa, spinkiga benen, med svårighet. Denna extremiteter- nas skapnad är dem derföre icke till synnerligt gagn vid gången, utan synes deras egendomliga struktur endast kunna erhålla sin förklaring ur synpunkten af en maskering. De långa, fina benen och antennerna, den smala kroppen samt färgen bidraga äfven i förening till utbildandet af denna mask efter tipulider; redan Linné beskref i Fauna svecica, p- 973, en hithörande (Neides-) art under namn af Cimex tipu- larius. Samma imitation, som hos slägtet Neides, återfinnes för resten äfven hos flere Berytus-arter (t. ex. B. lurticor- nis Brullé), hos Apoplymus pectoralis Fieb., Metacanthus elegans Curt., Metatropis, Cardopostethus, Megalomerium m. fl., hos de sist nämnda i ännu högre grad genomförd. Under det sålunda en grupp bland Lygeceiderna (Fie- bers Berytidea) imitera arter af ordningen Diptera, hafva 166 vi deremot ibland de öfriga (Fiebers Lygcode) exempel på imitation efter arter af Coleoptera och mestadels sådana, som lefva, liksom dessa hemipterer, på marken. I allmänhet har hela denna stora grupp så att säga en coleopteroid typ. Härifrån torde vi dock böra undantaga slägtet: Pterotmetus Am. et Serv., Fieb., Eur. Hem., 182, 88. Arterna af detta slägte likna väl Staphylinerna knap- past i andra afseenden än genom de korta täck-vingarna hos den brachyptera formen, ehuru en art på denna grund er- hållit namn Pt. staphylinoides (Burm.). Till sitt språng erbjuda de deremot en icke så ringa likhet med röda my- ror; de utveckla samma snabbhet och röra sig äfven i öf- riga detaljer på ett sätt, som rätt starkt imiterar myrorna. Härtill kommer de röda täckvingarne. Jag har äfven upp- repade gånger erhållit denna art med röda skogsmyror från ljungbevuxna backar vid skogsbryn eller 1 skogsflackor. Hr André uppräknar i sitt arbete öfver myrorna och de myrmecophila insekterna (Manuel descriptiv des Fourmis d'Europe, etce., p. 80, 546) äfven detta species såsom enligt uppgift af D:r Puton funnet i myrstackar (myrarten är ej angifven), Likasom de flesta, om ej alla myrmecophila hemipterers, så äro äfven dennas relationer till myrorna ännu icke närmare utredda. Lamprodema Fieb., Eur. Hem., 184, 92. Båda arterna af detta slägte, neml. L. maurum Fabr. och brevicolle Fieb., hvilka lefva i södra Europa, erinra isynnerhet såsom kortvingade i hög grad genom sin form och glans om åtskilliga smärre Amara-arter af samma stor- lek som tt. ex. ÅA. tibialis.") Dessa Lygeider krypa om- kring på marken efter rof och denna maskering skyddar dem förmodligen för anfall af de ofvan nämnda, på alldeles likartade lokaler lefvande Carabicerna. Plinthisus Fieb., Eur. Hem. 177, 82. Flere arter af detta genus påminna starkt om coleop- terer. En art, P. pusillus Scholtz (Horw., Die Hemip- +") Se härom äfven ”Meddelanden från Societas pro Fauna et Flora Fennica”, I. 167 teren-Gattung Plinthisus, p. 6) som lefver under stenar, mossa 0. s. v., har på denna grund af F. Sahlberg (som ansåg den såsom förut obeskrifven) i Monogr. Geocoris. Fen- nie, p. 61, beskrifvits under namn af Rhyparochromus co- leoptratus. Sahlberg anför att den förekommer i myrstac- kar. En annan ännu mindre i södra Frankrike och i Ita- lien funnen art Pl. minutissimus Fieb. (Horw. 1. ce. p. 5) förekommer uteslutande i myrornas samhällen, enligt Puton (Lyg. de France, p. 45) med Formica rufa och pratensis (= congerens). Den visar ett icke ringa tycke med en Tricho- pteryx eller Ptilium, hvilket i ännu högre grad är fallet med Blptilioides Put. (Ann. Soc: ent: Er Str; V>. Pss210,13, 1875) från Syrien, som på grund häraf har erhållit sitt namn. Antagligt är att äfven denna art lefver bland myror och, så- som kändt, förekomma flere Trichopterygier i myrstackar. Imitationen efter Trichopteryx frambringas här:-derigenom att arterna äro brachyptera och förutom kroppsformen i all- mänhet bidraga just i hög grad de baktill tvärt afhuggna täckvingarna till genomförandet af denna mask. Letheus Dall., Fieb., Eur. Hem. 193, 104. Af detta slägte förekomma åtminstone två mimiska ar- ter. Den ena, Letheus nitidus Dougl. et Sc. (Ent. Monthl. Mag. V, p. 66) från Nazareth, liknar i så hög grad Cara- bicin-slägtet Calathus bland Coleoptera, att Douglas och Scott, hvilka uppförde den såsom ett nytt genus, på grund häraf benämnde detta Mimicus. Arten springer, likasom Calathus, på marken efter rof. Den andra arten, Lethseus Lethierryi Put. (Ann. Soc. ent. France, 1869), som före- kommer i Egypten och i Biskra, vid rötter af Salsolaceer, imiterar äfven arter af samma genus”) COWPBT DYK! Phytocoris inops Uhler, U. 8. Survey, Vol. III, N:o Sp: 413. Denna nord-amerikanska art skall, enligt Uhler 1. c så mycket likna vissa arter af Neuropter-slägtet Psocus, att ") Se ”Meddel. från Soc. pro Fauna et Flora Fenmn.”, I. PO (LÅ SVAODA N , AV SÅ 20 RR RA a 168 han på grund deraf en eller par gånger 'höll på att helt och hållet förbise densamma. Uhler uppger icke att han har iaktagit något vidare om insektens relation till Psociderna, men möjligt är att den lifnär sig af dessa, likasom Ph. Ti- Zice (enl. Kaltenbach, Pflanzenfeinde, p. 562) af Aplides. Kanske likheten dock endast beror på en hos båda dessa insekter (Phytocoris och Psocus) förekommande färgimita- tion efter trädstammarnes lafvar 5). : Phytocoris Salsolae Put., Ann. Soc. ent. Fr. 1875, 35, 14. Angående denna på Salsolaceer i Biskra (och i Grek- land) lefvande art anför D:r Puton 1. ce. att hon på ett frappant sätt är maskerad efter en annan hemipter, som lefver tillsamman med henne och måhända är hennes fiende, nemligen Coriscus sareptanus Dohrn. Pilophorus Hahn (= Camaronotus Fieb., Eur. Hem. BARR PIN I min ”Revisio eritiea Capsinarum”, p. 30, har jag fäst uppmärksamhet på att arterna af detta slägte likna myror; denna likhet åstadkommes genom den egendomliga färgen, de delvis matta. delvis sidenskimrande eller annars glänsande half- vingarna, den på midten hopsnörda kroppen, antennernas teck- ning samt ställningen och formen af de långa benen (särdeles bakbenen). Kedan Douglas och Scott säga i ”British Hemi- ptera”, pag. 360, om P. bifasciatus (= cinnamopterus Kirscehb., som lefver på barrträd (Pinus sylvestris)"+) att ”han i håfven mycket lätt misstages för en liten Formica rufa”. Jag har nä- stan alltid funnit honom på sådana tallar, hvilka äfven besökts af ofvannämnda myra, som derstädes skattat Lachnus-arterna - på honung; och jag har i min nyss citerade afhandling ut- talat den förmodan att maskeringen efter myrorna troligen skyddar honom för dessa. Derjämte har jag supponerat att nu i fråga varande art måhända lefde af Lachnus-arter. Jag +) Också europeiska Psoci, t. ex. Ps. fasciatus och variegatus, imitera lafbeklädnaden på trädens stammar. ++) Douglas och Scott hafva säkert med denna art hopblan- dat äfven P. perplexus, emedan de anföra exemplar också från ek. Likaså Fieber, Eur. Hem, 314, 1. 169 trodde mig kunna göra det, då kändt är att äfven andra Capsider, såsom t. ex. Phytocoris Tilie enligt Kalten- bach (die Pflanzenfeinde etce., p. 562) lifnära sig af Apli- des 5). Emellertid uppfödde jag senaste sommar, för att ut- röna om detta verkligen vore fallet, flere exemplar af ofvan nämnde art jämte Lachnus-individer, men kunde icke obser- vera att den i fråga varande Capsiden angriper dessa, utan fann att den suger tallens barr och ungskott. Onekligt är dock att dess likhet med" myrorna är så stor, att den måste stå i något samband med insektens lif bland dessa. Douglas säger att arten finnes på träd, konstant i sällskap med Formica rufa (Ent. M. M. 1874). Äfven D:r Puton har i Annales de la Soc. ent. de Fr. Sér. V, 1877, Bull., p. CXXN, anfört iakttagelser, liknande mina. Han säger: ”Vid afskakandet af de unga tallarne i närheten af en myr- stack, föll i mitt paraply en hop af Formica congerens och med dem ett nog stort antal af Pilophorus bifasciatus Kb., men denna hemipter egde en så stor analogi med myrorna i kroppsform, rörelse, sätt och färg, att mycken uppmärk- samhet erfordrades för att ej förvexla dem. Detta är ett nytt exempel på mimicry. Anmärkas bör att längre bort, der my- rorna voro försvunna från tallarne, jag icke heller mötte någon Pilophorus.” En annan art af samma slägte, P. clavatus Linn., uppe- håller sig på björkar, alar och aspar, der han ses krypa om- kring på bladen samt uppför stammen. Denna art är liksom den förra långvingad, och utgör mig veterligen nästan det enda exempel (förutom andra arter af samma slägte) på långvingade hemipterer, hvilka imitera myror. Men likhe- ten med myror är ännu större hos larven och nymfen och ") Här må antecknas att några af de såsom vextsugande kända Capsiderna dock äfven nära sig af djuriska safter. Så har Professor Stål meddelat mig att han engång blifvit stucken af en Phylus me- lanocephalus Linn. samt att stygnet kändes ungefär såsom det af en mygga. I Berlins zoologiska trädgård blef jag i juni 1876 i tillfälle att se flere nymfer af Psallus variabilis, varians och diminutus utsu- gande en fjäril-larv. 170 jag har många gånger funnit dessa på ofvannämnda träd i sällskap med den lilla svarta myran, Lasius niger. Också förekommer detta species på BSalices och i Pargas socken har jag flere somrar tagit den i en vide-buskage tillsamman med Lasius fuliginosus, hvilken dersammastädes förekom i stor mängd. De delvis sidenskimrande, delvis glatta täck- vingarna bidraga mycket till likheten med just denna myra). D:r Puton anför på ofvan citeradt ställe att denna art ”imi- terar andra nfyr-arter än Pil. cinnamopterus, neml. Formica cinerea och cunicularia”. Också P. confusus Kirschb., som lefver på gråal och videbuskar, har jag funnit med Lasius niger, om hvilken den äfven påminner. I senaste häfte (April) af Entom. Monthl. Mag. 1879 har Mr. Douglas berättat att han i början af juli såg åt- skilliga larver af Pilophorus perplexus Dougl. et Scott springa upp och ned på stammen af ett äppleträd tillsam- man med ett antal Formica fusca. Före månadens slut före- kommo fullt utbildade individer under samma förhållanden. Mimocoris coarctatus Muls. et Rey, Opuse. ent. I, p. 147 [Capsus]. Då Scott i Ent. Monthl. Mag, 1872, 195, beskref denna art såsom ett nytt slägte Mimocoris och på grund af dess likhet med Pilophorus (= Camaronotus Fieb.) valde detta slägtnamn samt kallade arten camaronotoides, anade han föga att det generiska namnet skulle göra vida mera skäl för sig; ty mindre egenteligt är att kalla denna insekt Mimocoris på grund deraf att han vore att anses såsom en mimisk form efter Camaronotus; denna hans likhet med detta slägte be- ror nemligen på verklig affinitet och icke på någon ma- skering. Men sommaren 1876 meddelade mig D:r Stein i Berlin en hemipter ifrån Grekland, hvilken jag på grund af alla kännemärken måste anse såsom den hittills okända ho- nan af Mimocoris coarctatus Muls. et Rey. (= camaro- notoides Scott). Hanen är hittills känd från södra Frank- f)y-Bev: ertyCaps.p. s0: 171 rike, Corsica, Italien och Algier; i Berliner Museum har jag sett ett exemplar från Dalmatien. Honan, som är i hög grad kortvingad (eryptodimorph), liknar till ytterlighet en myra: och då ännu ingen beskrifning varit offentliggjord öfver den samma, vil jag här meddela en sådan: Mimocoris coarctatus M. et R., 2: Brachyptera; nigro-fusea, capite et pronoto lete fulvis, angustis, abdomine autem valde sub-circulariter rotundato- ampliato, nigro, basi constrieto; hemelytris abbreviatis, tan- tum petiolum abdominis tegentibus et scutello vix triplo lon- gioribus, medio e lateribus nonnihil compressis, nigro-fuscis, fascia mox pone apicem scutelli striaqve transversa exte- riore apicis albis, membrana nulla; scutello apice depresso. Long 37; mm, Tyvärr saknas alla notiser om denna arts lefnadssätt. Att döma af dess stora slägtskap med Pilophorus, torde man dock få antaga att äfven hon lefver under liknande förhål- landen, d. v. s. i sällskap med myror. Diplacus albo-ornatus 5 tål, Stett. ent. Zeit. 1858, p. sd, 400 Reut., Hem. Gymn., ec. et Fenn. 116, 1. Af denna art beskrefs först (från Irkutsk) den långvin- gade formen af Stål på anfördt ställe. Sedermera upptäcktes den kortvingade af Oschanin 1 Moskva-trakten och gjordés af Fieber i hans ”Dodecas neuer Gatt. und neuer Arten”, pag. 11, Taf. VI, fig. 10, till typ för ett nytt slägte, hvilket han på grund af dess stora likhet med en myra kallade Myrmeco- phyes (Oschanini = M. tricondyloides Osceh.). Denna likhet med myror är än större hos honan än hos hanen. En figur öfver den förra har jag i ”Notiser ur Sällsk. pro fauna et flora fenn. förhandl.” XI, Tab. I, fig. 2, lemnat till J. Sahl- bergs afhandling om Ryska Karelens Hemiptera (1. c. pag. 259, 69). Sahlberg anför om artens lefnadssätt att hon, der han fann henne på högsta toppen af Maanselkä vid Se- gosero i ryska Karelen, hoppade temligen högt och snabbt. Men han nämner intet om att hon förekommer i sällskap med myror. Icke heller anföres något sådant i hans ”Bi- drag till nordvestra WSibiriens insektfauna”, der arten uppta- 172 ges pag. 28. Hela hennes skapnad påminner dock så starkt om dessa djur, att den tanken måste tränga sig på enhvar att hon står 1 någon slags ännu okänd relation till dem. Ifrån Turkestan eger jag tvänne nya arter af samma slägte, hvilka i icke mindre grad likna myror, och öfyer hvilka jag, då de ännu äro obeskrifna, här nedan lemnar diagnoser, Diplacus nigripes np. sp.: Niger, nitidus, antennis pedibusque concoloribus, illis in mare articulo primo fortiter elavato-inerassato et dense ri- gido-setoso, in femina artieulo primo apicem versus secun- doque medio plerumque fusco-ferrugineis; femoribus posticis fortiter inerassatis; oculis haud pedunculatis; hemelytris formee brachyptere apice latissime rotundatis ibique latius albis. Long. 3—3!/, mm. Denna art är funnen vid Jagnob i Turkestan af herr A. Fedtsehenko. Från D. albo-ornatus Stål afviker hon genom antennernas och benens färg, genom den hos hanen tjocka första antenn-leden, genom icke urgröpt hjessa, ses- sila ögon, vid basen mindre hopsnörd bakkropp och något tjockare baklår. 3 Diplacus limbatus n. sp. Niger, eneo-nitens, antennis articulo primo et basi ar- ticuli secundi pedibusque flavo-testaceis, femoribus utrinque vitta fusea vel tantum serie punetorum fusco-nigrorum noto- tis cum tibiis nigro-spinulosis, spinulis hic illie e punetis minutis nigro-fuseis nascentibus; oculis prominentibus, sessi- libus; hemelytris formzce brachypteree apice truncato limboque externo oblique et late flavo-albis; basi abdominis minus fortiter constrieto. Long. Q 3'/, mm. Denna art är beskrifven efter några hon-exemplar, tagna äfvenledes af hr Fedtschenko i Turkestan vid Ka- rakasuk och Vartsaminor. Hon skiljer sig från D. albo-or- natus Stål genom metallglans, sessila ögon, vid basen min- dre hopdragen bakkropp samt täckvingarna, hvilkas spets utåt är snedt gulhvit. 173 Angående denna, likasom föregående arts lefnadssätt, känner man ännu intet närmare. Men maskeringen synes, såsom sagts, tala för någon relation till myrorna och sär- skildt vilja vi fästa uppmärksamheten vid de äfven hos alla dessa arter förekommande hvita teckningarna vid kroppens midt, hvilka ytterligare föröka dess hopsnörda utseende. Myrmecoris gracilis Sahlb., Fieb., Eur. Hem. 238, 165. Då Sahlberg i Monogr. Geoc. Fenn., pag. 123, be- skref sin Globiceps gracilis, kände han endast dess långvin- gade form och kunde derföre icke omnämna artens lik- het med myror; ty denna framstår, likasom inom föregående slägte, först hos den kortvingade, hvilkens vingar äro till ytterlighet reducerade och hos hvilken, lika som hos Dipla- cus, äfven bildningen af thorax är betydligt afvikande. Det var först Gorski, som upptäckte den brachyptera formen och beskref arten såsom ett väl skildt slägte, hvilket han på grund af dess stora likhet med en myra, benämnde Myr- mecoris. Likasom hos Diplacus (och Mimocoris) är det äf- ven här isynnerhet honan, som ända till förvexling liknar en Formica. Kirsehbaum (Rh. Wiesb. p. 40) börjar äf- ven sin beskrifning af djuret: ”Das ganze Thier im Bau einer Ameise ähnlich”. Man har till senaste tid icke känt något närmare om orsaken till denna maskering. I min ”Revisio ceritiea Capsinarum”, pag. 30, har jag anfört att jag engång tagit ett exemplar af denna art (kortvingad hane) alldeles i närheten af en stack, tillhörig Formica rufa (jag har ingen- städes funnit uppgifvit att denna art förut blifvit funnen med myror; ehuru hvarken detta exemplar eller det, jag snart skall omtala, tagits 2 sjelfva stacken, togs det dock i sällskap med myrorne, Senaste sommar anträffade jag åter en hane i Vänö skärgård på samma backe, der jag tog den ofvan omtalade nymfen af ÄÅlydus calcaratus Linn. Denna Myrmecoris- hane sprang i min håf muntert i kring i sällskap med en hel mängd myror, tillhörande Formica fusca. utan att anfallas af dessa. Då jag således två särskilda gånger (de enda, jag tagit denna mycket sällsynta art) har funnit den tillsammans med myror, så torde intet tvifvel vara att den ju icke lef- 174 ver i deras sällskap: men den närmare beskaffenheten af det förhållande, hvaruti hon står till myrorna, är äfven med af- seende å denna art ännu outredt. En högst märkvärdig omständighet vittnar yttermera högt för att Myrmecoris är en insekt, hvilken måste stå i till och med särdeles nära relationer till myrorna. Då jag nemligen närmare jämfört de båda af mig funna exemplaren af detta hemipteron (båda hanar) har jag iakttagit hos dem en ganska stor skilnad till färgen, en skilnad så stor, att derpå skulle kunna grundas tvänne särskilda arter, om blott någon olikhet i struktur derjämte vore för handen. Men nå- gon sådan har jag ej kunnat upptäcka. Hvad nu den ofvan berörda färg-olikheten beträffar, visar det sig att färgen hos det exemplar, som jag tagit med Formica rufa helt och hållet rättar sig efter denna myra; färgen är nemligen myc- ket rödare och imitationen går ända in i detaljer. Det exem- plar deremot, som jag fann med Formica fusea är nästan alldeles svart, med undantag af en del af antennerna och benen. Här föreligger utan tvifvel en polychroism, likar- tad den, som är känd hos Volucella bombylans bland Dip- tera, eller, med andra ord, här hafva vi tvänne racer af samma art, den ena lefvande 1 sällskap med Formica rufa, den andra med F-. fusca, och båda till färgen imiterande hvar sin myrart; på samma sätt som de olika varieteterna eller rättare racerna af VWVolucella imitera till färgen olika Bombus-arter. Vi vilja här nedan beskrifva båda de nu af oss kända formerna, af hvilka den förra synes vara den åt- minstone i Finland oftare funna. 1. Varietas rufuscula (cum Formica rufa habitans): Capite ferrugineo, vertice gulaque infuscatis; rostro ru- fo-piceo ; antennis articulo primo toto secundoque lete rufo- testaceis, hoc apicem versus duobusque ultimis nigris, tertio basi anguste flavo-testaceo; pro- et mesonotis fuscis, hoc antice maculis tribus rufo-ferrugineis; hemelytris formee brachypterae dilute fuscis, ipsa basi testacea, apice albido; sterno cum coxis rufescenti-fusco; abdominis segmento primo rufo-ferru- gineo, ante apicem fascia angusta fusca, segmentis 2—5 fu- 175 scis, limbo apicali latissime (dimidio postico segmentorum) rufo-ferrugineo, reliquis segmentis totis fuscis, ano ferrugineo, ventre fusco, segmento primo margine postico secundoque toto flavo-ferrugineis, marginibus postiecis segmentorum 2—5 connexivi late rufo-ferrugineis; pedibus rufo-ferrugineis, femo- ribus basin versus ipsoque apice atque tarsorum articulo primo pallidioribus. 2. Varietas fusca (cum Formica fusca habitans): Capite thoraceqve omnino fusco-nigris; antennis fu- seis, ipsa basi articuli tertii, articulo secundo a basi ultra medium artieuloqve primo toto obscurius ferrugineis; heme- lytris nigro-fuscis, ipsa basi apiceque albis; abdomine supra fusco-nigro, ipso margine apicali segmentorum primi et se- cundi fusco-ferrugineo; ventre fusco-nigro, segmentorum pri- mi et secundi margine apicali albicante, connexivo margini- bus apicalibus segmentorum 1—3 anguloqve externo segmenti qvarti albido-testaceis; pedibus cum coxis nigro-fuscis, apice femorum omnium, tibiis anticis, apiece excepto, basi articuli primi tarsorum anticorum articuloqve primo toto tarsorum posteriorum ferrugineis. Att döma af författarenes beskrifningar, synes Kirsech- baum hafva känt var. fusca (Rh. Wiesb., p. 41, 23), Fie- ber åter var rufuscula (Eur. Hem. 239); Flor torde hafva haft exemplar af båda racerna (Rhynch. Livl. I, 636, 1). Arten är, likasom alla maskerade species, öfver allt sällsynt, men synes vara utbredd öfver en stor del af nordliga och mellersta Europa. Camponotidea n. g. I ”Annales de la Société entomologique de France”, 1875, p. 281, har D:r Puton beskrifvit en Capsid ifrån Grek- land, som han kallat Myrmecoris Saundersti och om hvilken han anför att den ända till förvexling liknar vissa Formici- der af slägtet Camponotus: ”form, struktur, färg, pubescens, allt förenar sig till att framkalla en den mest frappanta illu- sion”, Icke heller om denna art känner man något vidare. Jag har af densamma genom D:r Krueper i Athen erhållit exemplar och funnit att den emellertid i många hänseenden 176 så mycket afviker från slägtet Myrmecoris, att den förtjenar att blifva typ för ett nytt genus, hvilket på grund af dess ”mimiery” lämpligast kan kallas Camponöotidea. Detta släg- tes karakterer meddelas här nedan. Enligt hvad mina exem- plar utvisa synes myr-likheten vara hos denna art mera ut- bildad hos hanen än hos honan (?); abdomen är nemligen hos det förra könet mera utvidgad bakom basen, hos det senare mera oval. Likasom hos Myrmecoris bidraga äfven här de långa benen och särskildt bildningen och ställningen af höf- terna yttermera till genomförandet af den märkvärdiga ma- skeringen. Camponotidea nov. gen.) Corpus myrmecoideum, sub-glabrum, opaculum; eapite sub-verticali, pone oculos oblongos vix prominulos in collum longius constrieto, ante oculos longe acuminato-rostrato, ver- ticee haud exeavato, fronte areuatim convexa, elypeo basi cum fronte confluente, genis altissimis, loris diseretis, gula longa, valde obliqva vel sub-ereeta; rostro coxas intermedias attingente, articulo primo capite breviore; antennis ante oculos insertis, corpori longitudine sub-eeqvalibus, articulo primo apicem elypei haud attingente, secundo apice paullo incerassato; pronoto basi levissime sinuato, disco valde con- vexo, limbo latiore autem basali depresso, mesonoto detecto pronoto breviore, subplano: hemelytris formee brachyptere coriaceis pronoto fere 2eqvelongis; abdomine ovali vel fere spheeroideo, basi constrieto; pedibus cum ecoxis longis, coxis postieis epipleuris hemelytrorum appropinqvatis, femoribus posticis anterioribus longioribus, erassiusculis, tibiis spinulo- sis, tarsis subtus tomentosis, posticorum articulo primo se- cundo paullo longiore, aroliis divaricatis. Typus: Camponotidea Saundersi Put. (= Myrmecoris 1 0RBIONON EN: Camponotidea Fieberi n. sp. Bland Fiebers efterlemnade teckningar öfver Europei- ska Hemiptera finnes en, som föreställer ytterligare en art >") Tantum forma brachyptera cognita. 177 af detta myrmecoida genus. Arten, som år 1878 den 19 mars blifvit tagen vid Smyrna, afviker till färgen så väsent- ligt från C. Saundersi, att den visar sig vara tvifvelsutan skild från denna; vi beskrifva den under namn af Camponotidea Fieberi n. sp.: Capite abdomineqve toto nigris, pronoto, mesonoto, hemelytris, femoribus apicem versus, tibiis, apice excepto, tar- sisqve ferrugineis; basi femorum apiceque tibiarum sat late pallide flaventibus; hemelytris abbreviatis, apice truncato albo-marginatis; antennis flavo-testaceis, apice articuli se- eundi nigro, ultimis fuscescentibus, basi tertii latius albido. Long. 9 3 mm. e Denna art skiljer sig ifrån C. Saundersi Put. genom mellankroppens och täckvingarnes färg, de mot basen ljusare låren samt genom bakkroppen, hvilken saknar de hvita ba- sal-teckningar, som karakterisera detta senare species. Möjligt är att den utgör blott en race af den nyss nämnda arten, hvilkens färg rättat sig efter någon annan myr-art. Systellonotus Fieb., Eur. Hem. 323. 255. Af detta slägte äro tre europeiska arter beskrifna, SS. triguttatus Zinn., alpinus Frey-Gessn. och thymi Sign. Endast af de två föregående känner jag båda könen. Dessa äro hvarandra synnerligen olika. Hanen är nemligen alltid långvingad och lik vanliga Capsider, honan deremot, så vidt man vet, alltid kortvingad ") och kanske mera än någon annan art lik en myra. Vi sysselsätta oss till en början med Systellonotus triguttatus Linn., Fieb., Eur. Hem. 324. Den som först upptäckte honan af denna, var prof. Kirsehbaum, som i sitt arbete ”Die Rhynchoten Wiesba- dens” (1855) yttrar om densamma, pag. 110: ”Jag hade länge förgäfves sökt efter honan, till dess jag ändteligen er- höll det enda exemplar, som ligger till grund för beskrifnin- gen. Från andra samlingar, ur hvilka jag utbedt mig denna +) Såväl Fa'llén (Hem. Svec, 121, 12), som Fieber (1. c.) be- skrifva likväl båda könen alldeles lika; men detta beror helt visst på ett oförklarligt misstag. Kirschbaum? har beskrifvet arten full- komligt rätt. 12 178 art till påseende, erhöll jag alltid blott y. Äfven Sahl- berg (Monogr. Geocor. Fenn. p. 92) anmärker att han al- dring sett en Q”. Flor påpekar i ”Dié Rhynch. Livlands? I, p. 482, honans likhet med en myra i följande ord: ”Ho- nan har till följe af sin gestalt och snabbhet en stor lik- het med en myra” och han tillägger att hennes sällsynt- het lätt förklaras derigenom att hon, der hon kryper om- kring på marken, är mycket svår att finna. Han eger 45 och blott 4 o. Den första, som funnit denna art i sällskap med myror, är Douglas, som i ”the Entomologist's Monthly Magazine”, Vol. II, pag. 30 anför att han tagit densammas hona i gallerier, tillhöriga Formica fusca, samt förmodar, i det han påpekar dess ”imitation efter myrorna i struktur och snabba rörelser”, att hon lefver af myrornas larver och pu- por eller deras hemförda föda (se samma tidskrift, 1874, p. 128). I ”Mittheilungen der- Schweizer. entomol. Gesell- schaft”, IV, pag. 159 har jag offentlig gjort mina första i akt tagelser öfver denna art. Jag fann nemligen redan för åt- skilliga år sedan flere honor af densamma under stenar på torra backar och alltid i verkliga kolonier af Lasius niger, ibland hvilka hon ostörd sprang omkring, till den grad lik- nande denna lilla myra, att jag måste använda all min uppmärksamhet för att icke taga miste; mången gång tog jag det oaktadt ur myrhopen en myra i stället för Systel- lonotus-honan. Sedermera var jag i tillfälle att i akt taga densamma, jämte den långvingade hanen, i flere exemplar på de små jordstackar, som Lasius miger uppkastar på torra hårdvalls-ängar, på hvilka hon kröp ikring jämte myrorna; också här lemnades hon helt och hållet i fred af dessa. Derefter har jag årligen tagit henne i Pargas socken i sydve- stra Finland på liknande lokaler med håf, men alltid har jag derjämte fått en mängd Lasius i håfven. Det är i syn- nerhet ljumma sommaraftnar, denna art lättast kan fångas med håf från gräset på torra backar och det synes sålunda såsom om hon, i likhet med hvad jag funnit vara fallet med den i systemet nära stående HEroticoris rufescens H. Sch., skulle någon tid före solnedgången lemna sin egentliga vi- NN stelse-ort på marken och krypa upp längs gräsens och vex- ternas stjelkar. Jag har i min uppsats uti ”Mitth. d. Schweiz. ent. Gesellsch.” antydt att nymfen äfven af hanen torde vara mimisk; jag kände då endast honans nymf, hvilken, likasom imago af detta kön, liknar lilla svarta myran. De han-nym- fer, jag sedan funnit, äro mera långsträckta, men visa äfven en, ehuru mindre långt utbildad, likhet med en myra. Huru vida Douglas har rätt i sin förmodan angående orsakerna till denna arts relationer till myrorna måste ännu lemnas derhän ; endast direkta i akt tagelser i naturen kunna lösa gåtan. Systellonotus alpinus Frey-Gessn., Mittheil. Schweiz. entom. Gesellsch. IV, N:o I, p. 21. Äfven denna arts hona, som är betydligt större, än den af ofvan afhandlade species, är i högsta grad lik en myra. Den är upptäckt af den schweiziske entomologen, prof. Frey-Gessner, som fann båda könen i Wallis på Tracuit-alpväggen (1,700 meters höjd); honan anser han en- dast såsom en nymf; men det exemplar, han haft godheten meddela mig, är dock en fullt utbildad imago, och då han blott i största korthet beskrifvit detsamma, tillåter jag mig här att lemna en ny diagnos af arten i dess helhet. Eget nog, anmärker Frey-Gessner alls icke honans likhet med en myra, ej heller meddelas några närmare detaljer om fynd- orten, m. m.; han säger endast att han tagit den i sällskap med Alydus rupestris, således under stenar. Vi påpeka här- vid myrlikheten äfven hos larven af Ålydus. Systellonotus alpinus Frey-Gessn. Mas: Obscure fuscus, subtilius flavo-pubescens, capite, pronoto et scutello pilis erectis omnino destitutis; capite pone oculos in collum longius fortiter constrieto; pronoto apicem versus valde angustato, basi qvam apice triplo latiore, disco postice alte convexo, apicem versus fortiter declivi; scutello parte postica convexa; hemelytris longis, obsceure fuscis, hic illie pilis semi-erectis minus longis fuseis, corio fasceiis duabus albis notatis, altera mox ante medium obliqva, suturam clavi attingente, in margine corii externo autem haud continuata 180 (margine externo tamen hoc loco pallidiore), altera in apice corii posita transversali angulum interiorem apicalem haud attingente, in marginem autem exeunte; clavo mox pone me- dium fascia semilunata, antice bisinuata; paullo ante hane gutta rotundata et paullo pone fasciam primam corii fascia latiore transversali tertiam partem posticam corii attingente pallidius fuscis; membrana tota fumata, areolis cum venis fusceis, lineola ad apicem ecunei apicem areolce minoris sub- attingente hyalina: antennis pedibusque longissimis, dilute fuscis, illis glabris, articulo primo basique ipsa tertii pallidiori- bus, articulo primo eapiti ab oculorum basi longitudine zeqvali, artieculo secundo latitudine pronoti basali fere !/; longiore, tertio secundo &eqve longo, qvarto tertio fere duplo breviore. Long. 6!/, mm. Femina: Myrmecoidea, nigro-fusca, sub-glabra, tantum pronoto hemelytrorumque rudimentis pilis nonnullis brevio- ribus erectis; pronoto latitudini basali eqve longo, scutello parte postica leniter convexa; hemelytris abbreviatis, scu- tello fere duplo longioribus, totis coriaceis, nigro-fuscis, pone medium fascia alba, extus dilatata, intus valde attenuata et commissuram attingente; abdomine globoso, basi fortiter con- strieto, pone medium pronoto saltem duplo latiore; pedibus dilutius fuscis, apice tibiarum tarsisque obscurioribus; femo- ribus margine supero breviter et parce setoso. (In exemplo caput deest). Long. 5 (2) m. m. (sine capite 4 mm.) Genom storleken, de längre antennerna och benen, fär- gen och isynnerhet saknaden af långa hår afviker denna vackra art från S. triguttatus. Diagnosen är gjord efter exemplar, meddelade från ofvan anförd ort af Prof. Frey- Gessner. Enligt Dr Puton är arten äfven funnen i Frank- rike och i berliner-museum har jag sett en hane, som, ehuru ljusare, synes tillhöra denna art; den är tagen i Andalusien af Staudinger. Systellonotus Thymi Sign., Ann. Soc. ent. de Fr. Sér. V, Tome 5, p. 125 (1865). D:r Signoret har först i ”Nouveau guide de PAmateur d'Insectes?, 1859, p. 49 beskrifvit denna art efter exemplar, 181 funna af honom i närheten af Paris i juni och juli månader under timjam (Thymus). Dock har han endast beskrifvit hanen, hvaremot Honan, såvidt vi veta ännu icke är känd. Att hon står att träffas med myror vid rötterna af ofvan- nämnda vext, som just trifves på af dessa djur älskade loka- ler, kan tagas för gifvet. D:r Signoret har haft godheten meddela mig tvänne han-exemplar af denna art. Då ingen beskrifning af den- samma ingår i vårt mest spridda hemipterologiska arbete, Fiebers ”die Europäisehen Hemiptera”, och äfven D:r Sig- norets diagnos i Ann. Soc. ent. de Fr. är mycket knapphän- dig, torde en kort deskription icke anses öfverflödig: Mas.: Nigro-fuscus, sub-glaber, nitidulus; ecapite pone oculos in collum brevius constrieto; oculis exsertis; antennis dense pilosulis, nigro-fuscis, tantum articulo primo obscurius testaceo, artieulo secundo pronoti latitudine basali parum longiore, tertio secundo breviore, qvarto tertio circiter !/, breviore; pronoto apicem versus fortiter angustato, apice basi cireiter ?/. angustiore, disco postice alte convexo, apicem versus fortiter declivi; scutello parte postica leviter convexa; hemelytris totis nigro-fuscis, opacis, basi corii, margine late- rali, margine corii commissurali anguloqve ejus externo api- cali nec non cuneo nitidis, elavo unicolori, corio fasceiis dua- bus albis, altera lata mox ante medium, postice rotundata, antice obliqve truneata, altera apicali angulum interiorem apiealem haud attingente; membrana fumata venis cum areo- lis fuscis, lineola ad apiecem ecunei hyalina; pedibus fuseis. Long. 4 mm. Till ofvan upptagna, hittills beskrifna arter af slägtet Systellonotus kunna vi ytterligare tillägga tvänne och der- jämte en art af ett nytt närstående genus, hvilkas karakterer ännu icke blifvit offentlig gjorda; tyvärr känna vi honan till endast en af dem, men per analogiam kunna vi äfven för de öfriga sluta till en korfvingad, myrlik hona: Systellonotus (?) Bruckii Fieb. (inedit.) n. sp. Cum antennis et pedibus nigro-fuscus, hemelytris fuscis, fasciis duabus albis, anteriore ante medium corii cum macula 182 triangulari in elavi medio posita omnino confluente, maculam unicam triangularem basi lata in margine corii externo api- ceque acuminato in commissura eclavi positis formante; poste- riore in apice corii posita, transversa, sub-rectangulari, mar- ginem interiorem haud attingente; corio extus supra hane fasciam obliqve nigro-fuseo cuneoqve ejusdem coloris; mem- brana fumata, areolis cum venis nigricantibus; capite verti- cali, gula vix distinguenda, oculis angulis pronoti attingen- tibus; pronoto lateribus sub-rectis, apicem versus modice an- gustatis, disco postico altissime convexo; sceutello parte ba- sali valde convexo-declivi, apicali alte bucculato-eonvexo. &£. Denna art är beskrifven enligt en väl utförd, detaljerad figur, gjord af Fieber efter ett exemplar ifrån Spanien, Huru vida den likväl bör hänföras till genus Systellonotus eller Lemocoris måste tills vidare lemnas oafgjordt, må- hända bildar den ett nytt slägte; hufvudet är icke hopsnördt bakom ögonen, hvilka enligt Fiebers detaljteckning stöta till framkanten af pronotum. TI alla händelser står den ytterst nära Systellonotus, särskildt genom pronoti och skutellens struktur; Fieber sjelf har ansett den såsom hörande till detta slägte. i Systellonotus unifasciatus Fieb. (inedit.) n. sp. Mas: Fusco-niger, opaculus, hemelytris abdominis longi- tudine fusecis, fascia tantum unica corii ante medium posita cum macula media elavi conjuneta fasciam unicam triangu- larem albam basi lata in margine corii externi apiceqve acu- minato in commissura clavi sitis formante, hac fascia colore opaco nigrieante anguste terminata, corio apice extus sat late cuneoque nigro-fuscis, membrana cum areolis fusca, sub apice cunei macula majore alba vittulam albidam ab areo- larum apice versus apicem membrane emittente; pedibus fuscis, trochanteribus, femoribus apice, tibiis anticis totis, po- sterioribus apicem versus flavo-testaceis, tarsis fuscescentibus :; capite pronoti basi angustiore, pone oculos constrieto, vertice supra oculos elevato, his fere in medio laterum capitis posi- tis, gula longa, obliqva; pronoto latitudine basali longiore, apicem versus valde angustato, lateribus late sinuatis, an- 183 nulo apicali vix ullo, disco posticeo sat alte convexo; scutello basi fortiter convexo-declivi, parte apicali gibboso-convexo. Long. 3!/, mm. Femina: mari colore simillima, differt tantum hemelytris obscurioribus; cetero etiam mari similis, distineta tamen capite majore, cum oculis pronoti basi latiore, vertice supra oculos adhuc altius convexo, pronoto et scutello basin versus levius convexis, corpore medio distinetius constriecto, hemelytris ab- breviatis, tertiam partem apicalem" abdominis haud tegenti- hus, membrana brevi, angusta, tota fusea, tantum ad margi- nem cunei interiorem distinguenda. Long. 3?/; mm. Hanen af denna art är beskrifven efter en figur af Fieber, mig meddelad af D:r Puton, utan angifven fund- ort för insekten; en hona af samma art, tagen i Algier, har D:r Signoret benäget sändt till min undersökning. Denna hona afviker från de öfriga kända Systellonotus-honorna ge- nom något långsträcktare, i midten vida mindre hopsnörd kroppsform samt mycket mindre förkortade vingar; men det stora hufvudet, benens struktur m, m. påminner om myrorna och illusionen fullständigas genom det ungefär vid abdomens bas tvärs öfver täckvingarna dragna enda hvita bandet, som från att vara bredare utåt afsmalnar emot kroppens medel- linea. Således verkar färgen här detsamma som strukturen hos öfriga arters honor. Bakkroppen är för resten hos båda könen före spetsen tydligt dilaterad. Laemocoris Jakovl. (in litt.) n. g. Genus Systellonoto valde affine; corpus gracile, capite transversim rugoso, vertice postice obsolete marginato, mar- gine postico a tergo viso late sinuato; elypeo basi a fronte impressione bene disereto, basi in linea inter bases antenna- rum dueta posita; antennaram articulo primo apicem clypei vix attingente; pronoto apicem versus valde constrieto, disco postice valde convexo, angulis postieis subtiliter ruguloso; scutello parte posteriore valde cumulato-convexo. Detta slägte afviker från Systellonotus hufvudsakligen genom hufvudets struktur och kortare första antennled. 184 Laemocoris Reuteri Jakovl. (in litteris) n. sp. s: Fusco-ferrugineus, sub-nitidus, fusco-pilosus, anten- nis ferrugineis, apicem versus paullo obscurioribus, pedibus fusco-ferrugineis, femoribus nigricantibus, coxis et trochan- teribus pallidis ; hemelytris dilute fusco-testaceis, maculis dua- bus magnis triangularibus, altera ante medium, altera in apice corii posita, margine externo corii inter has maculas guttaque anguli corii interni apicalis albis, macula anteriore corii ni- gro-fusco-terminata, cuneo nigro-fusco; membrana fumata, vena nigra, fascia transversali albida; capite cum oculis pro- noti basi ecirciter 2!/; angustiore; pronoti basi apice circiter triplo latiore. Denna art, som till storlek och teckning rätt mycket erinrar om Systellonotus triguttatus Linn., är beskrifven efter ett exemplar, taget vid Krasnowodsk, och hvilket hr Jakovleff i Astrachan haft artigheten sända mig under of- vanstående namn, som jag ansett mig böra bibehålla, för att undvika möjliga synonymer, i händelse hr Jakovleff sam- tidigt beskrefve arten under detsamma. Honan af detta species är icke känd, men enligt all sannolikhet myrmecoid. Cremnocephalus umbratilis Fabr. Helt visst skall mången icke finna synnerlig likhet emel- lan denna art och en myra, då han i en samling jämför dem med hvarandra. Men förhållandet är annat ute i naturen. Den lefver på Pinus sylvestris och jag har mångfaldiga gån- ger erhållit densamma i håfven jämte en mängd exemplar af Formica rufa. Det är hufvudsakligen likheten i rörelser och språng, i benens ställning och skapnad och i antenner- nas struktur, hvilka senare genom den mot spetsen tilltjock- nade andra leden få en likhet med brutna antenner, samt slutligen äfven någon viss verkan, åstadkommen genom de egendomliga hvita teckningarna, som bidrager dertill att äf- ven denna art i hastigheten kan undgå uppmärksamheten der hon löper omkring bland myrorna. Jag har uppfödt henne inom hus och funnit henne suga barren på tallen. 185 Globiceps dispar Boh., Reut., Hem. Gymn. Sc. et Fenn. 136, 3. Honan af denna art är ytterst sällsynt såsom långvin- gad; såsom kortvingad visserligen äfven sällsynt, men detta är den vanliga form, i hvilken hon uppträder. Ehuru 8åsom sådan något lik en liten myra, har hon alltid blifvit tagen af mig i gräs på fuktiga ängar, utan att, så vidt jag kan erinra mig, jag derjämte anträffat myror. Tvifvelaktigt är derföre om här föreligger ett fall af ”mimiery” eller ej. CIMICIDA. Myrmedobia coleoptrata Fall., Fieb., Eur. Hem., 133, 1. Hanen af denna lilla art liknar öfriga Microphysarier, men honan är ytterst olik hanen och företer en af de mest märkvärdiga maskeringar, vi känna bland hemiptera. Hon förekommer enligt Maerkel i myrstackar (deraf det af denne författare gifna artnamnet Microphysa myrmecobia (G er- mars Zeitschr. V, p. 262), likasom Bärensprungs namn för slägtet: Myrmedobia (uppstäldt i Berl. ent. Zeit. 1858, p. 160). Enligt Douglas och Scott är hon ytterst lik en liten skalbagge, Alexia pilifera, i hvilkens sällskap äfven D:r Power tagit flere exemplar af denna hemipter i High- gate Wood under löf på en sandbank. Efter ofvan nämnda auktorers erfarenhet var Myrmedobia ”icke associerad med myrorna, ehuru väl äfven sådana funnos på platsen” (Brit. Hem, p. 485). Härvid torde dock böra påpekas att den nyss omtalade lilla skalbaggen, enligt uppgift af M. Rouget i André's ”Manuel descriptiv des Fourmis d' Europe”, p. 80, lefver tillsamman med en myrart, nemligen Lasius fuligino- sus. Denna omständighet synes oss, gent emot de britiska författarenes antagande, tala för den åsigt att maskeringen hos Myrmedobia coleoptrata efter Alexia pilifera dock står i något, om äfven ännu outredt samband med lifvet bland myrorna, så mycket mer som äfven Douglas och Scott anföra att myror förekommo på samma ställe. Vi hänvisa för öfrigt till det redan förut omtalade fallet med maskerin- gen hos Plinthisus efter Trichopterygier samt till den hos andra Myrmedobia-arter efter Pselaphider och hos Cerato- 186 combus m. fl. efter Corticarier eller Lathridier, inom hvilka alla skalbaggsfamiljer just en mängd myrmecophila arter förekomma, under det derjämte dessa hemipterer blifvit funna i myrornas boningar. Vi skola längre fram uttala vår för- modah om arten af denna relation till myrorna och nämnda skalbaggar. Myrmedobia Signoreti Fieb., Eur. Hem. 133, 2. Enligt Merkel (”Beitr. z. Kentn. der unter Ameisen le- benden Insekten”, N:o 276) är äfven denna art funnen i myr- stackar, tillhörande Formica rufa. D:r Puton har i dessa dagar godhetsfullt meddelat mig båda könen af denna säll- synta art. Ehuru något mindre kullrig, än den förra, synes äfven denna arts hona vara maskerad efter Alexia. Der- jämte sände mig samme celebre entomolog honan af en an- nan, ännu okänd art, funnen på Corsiea, hvilken likaledes till kroppsformen i hög grad påminner om de föregående. Då jag snart ernar publicera en revision af de europeiska Cimieciderna, meddelas här endast en kort diagnos af denna nya art, som jag kallat Myrmedobia antica. D:r Puton har icke lemnat någon närmare notis om dess lefnadssätt. Myrmedobia antica n. sp. M. Signoreti Fieb. 9 statura et M. coleoptrate Fall. colore sat similis; capite, rostro, pronoto, margine hemelytro- rum anguste pedibusqve rufo-testaceis, fronte medio infuscato ; femoribus superne basin versus picescentibus; antennis pi- ceis; scutello, hemelytris abdomineque nigris, illis remote subtiliter brevius flavo-sericeis; rostro coxas anticas attin- Senteilong German. Myrmedobia rufo-scutellata Bär,, Berl. Ent. Zeit. 1858, p- 160. Denna art erinrar, i likhet med följande, om åtskilliga bredare Pselaphider. Arten, som är obekant för Fieber, har af mig blifvit efter Bärensprungs typexemplar i Ber- liner museet undersökt och jag skall närmare redogöra för densamma 1 nyss utlofvade afhandling. [Myrmedobia tenella Zett. och M. inconspicua Dougl. et Sc. imitera måhända Pselaphider; de äro icke, oss ve- 187 terligen, funna med myror. Saunders” misstanke (Syn. Br. 615, 3) att M. inconspicua vore synonym med M. Signo- reti är ogrundad, enligt hvad jämförelse emellan exemplar af båda arterna utvisat.]. Microphysa pselaphiformis Curt. (= Zygonotus stigma fiteb., Eur: Hem, 134,-2). Hanen är långvingad, likasom hos föregående arter, ho- nan deremot alltid brachypter; hon visar en aflägsen likhet med vissa bredare Pselaphider, hvilken dock är så stor att den föranledt tvenne särskilda författare att derefter benämna arten, nemligen Curtis, som år 1833 i Ent. Mag. I, 198, 1, beskref henne under namn af Loricula pselaphiformis och Burmeister, som i sin Handb. d. Entom. II, 287, kallade henne Microphysa pselaphoides. Huruvida likheten med Pse- laphiderna är en verklig mask eller icke, är svårt att afgöra; flere arter af dessa skalbaggar lefva bland myror, men den ofvan nämnda skinnbaggen är ännu icke observerad i dessa insekters sällskap. Det synes oss dock såsom om alla så- dana fall, då honan förekommer blott i den bra- ehyptera formen och till skapnad väsentligen af- viker från hanen, vore att anse såsom betingade af ma- - skering. Ceratocombus coleoptratus Zett. (= CO. muscorum NaN En eb; Hur) Hem, påg. 143). Denna art förekommer vanligen kortvingad, så som jag karakteriserat dess Yorma brachyptera i min afhandling om ”Skandinaviens och Fimlands Acanthiider”, pag. 406. Under denna form erinrar hon i hög grad om små Lathridius-ar- ter, hvilket redan Fallén påpekar i ”Hemiptera Sveciee” pag. 153, 3, der arten beskrifves såsom Bryocoris musco- rum. Zetterstedt har på grund af denna likhet benämnt henne (redan år 1819 i Act. Holm, 173, 24) Anthocoris cole- optratus. Enligt åtskilliga författares uppgifter förekommer hon i myrornas stackar +), hvarest, såsom vi veta, också myr- mecophila arter af slägtena Lathridius och Corticaria lefva. "y Fieber, Eur. Hem., p. 143. 188 För öfrigt vistas hon äfven under mossa, fallna blad, un- der lafvar o. s. v. (deraf namnet Lichenobia Bärenspr. i Berl. Ent. Zeit. 1857, p. 167), alla dessa ställen äfven loka- ler för Lathridier. Dess lefnads historia är för öfrigt ännu höljd i dunkel. Men måhända vågar man uttala den förmo- dan att arten, likasom öfverhufvud Anthocorinerna, lefver af Aphides (Pemphigus eller dylika genera?) och genom sin lik- het-med de af myrorna tålda Lathridierna undgår de för- ras uppmärksamhet, då hon uppehåller sig i dessas bladlöss- hjordar. Pachycoleus rufescens J. Sahlb., Not. ur Sällsk. pro FE et; ElRenny Förbi ÄN Apu 305soch Dipsocoris pusillimus J. Sahlb., 1. e., XI. 288, 68, erinra äfvenledes båda om små arter bland Lathridier eller Corticaria. Den förra af dem har blifvit upptäckt af J. Sahlberg i ryska lappmarken; den senare anträffades först af samme flitige entomolog på ett fuktigt ställe i fjell- regionen vid Dworetz i ryska Karelen; men sedermera har jag af samma art erhållit fill undersökning ett exemplar från södra Frankrike (Frejus!) af herr Rey och två exemplar från Corsica genom hr Saunders. Den synes således, ehuru sällsynt, ha en särdeles vidsträckt utbredning i norr och söder. FÖRD UNTEN Coriscus lativentris Boh. (= Nabis sub-apterus Fieb., Eur. Hem. 160, 2): o Denna art är icke såsom imago mimisk, men 1 dess högre grad såsom nymf och larv. Nymfen af densamma har äfven blifvit beskrifven såsom en skild art af Costa under namn af Nabis myrmicodes (Annuar. Zool. 1834, p. 71). Detta namn antyder att också här föreligger en maskering efter myror. Och denna mask är verkeligen särdeles lyckligt ge- nomförd. I parker och löfskogar i trakterna kring Lille i norra Frankrike var jag i tillfälle att med håfven från gräset i de skuggrika lunderna fånga en stor mängd af denna arts larver från 2—4!/, millimeters längd; derjämte upptogs i massa med håfven exemplar af en Myrmica, som jag dock 189 ej bestämde till arten; individerna af dessa båda i systema- tiskt hänseende från hvarandra så vidt åtskilda species lik- nade hvarandra emellertid ända derhän, att man ytterst lätt kunde förvexla dem. Till maskeringen efter Myrmica bidraga i hög grad de fyra uppstående taggarna hos larven, en på hvarje sida af meso- och metathorax; bakkroppen är visserligen i sjelfva verket icke så synnerligen starkt hopsnörd vid ba- sen, men får utseende af att vara det till följe af den hvita, hinnartade fläcken, som finnes på basens hvardera sida. Det synes såsom om det hos denna art egenteligen vore de yngre larverna, som behöfva masken, ty hos nymfen blir denna re- dan något mindre utpräglad, i det de fyra ofvannämnda tag- garne på mellankroppen försvinna"). Arten har då redan upp- nått en sådan storlek, att maskeringen efter en Myrmica icke mera kan vara den till nytta, enär dessa senare icke blifva lika stora. Färgen hos de små individerna är äfven mera öfverensstämmande med den hos en Myrmica. Coriscus lati- ventris är ett rofdjur, dess lefnadshistoria och beskaffenheten af dess förhållande till myrorna är för öfrigt ännu okänd. Mecistocoris lineatus Reut., Pet. nouv. entom. vol. II, Pag. Sk. Denna högst märkvärdiga hemipter, hvilken bildar ett nytt slägte närmast Centroscelis Jakovl., har jag erhållit af hr Oschanin i Taschkent och äfven från Fedtschenkos Turkestanska samling. Jag känner intet om dess lefnadssätt, men uppmärksamheten bör dock fästas vid densamma, eme- dan den på samma sätt, som ”spökena” (Phasmidece) inom Orthoptera, synes imitera stickor och göra skäl för benäm- ningen ”en vandrande pinne”, Ploiaria Scop., Fieb., Eur. Hem. 149, 52. Alla hit hörande arter visa den ypperligaste maskering efter Culices. Det var på grund häraf, som redan De Geer i sina ”Mémoires pour servir a Phistoire des insectes? beskref en hit hörande art under namn af Cimex culiciformis (1. e€. I, 3, ”) De finnas hos larver af 43 mm. längd, ej mera hos 6 mm. långa nymfer, 190 tab. 17, fig. 1, 2). Denna art beskrefs senare af Fallén såsom Pl. erratica (Hem. Sv. p. 164, 2). De öfriga arterna af samma slägte, såsom Pl. vagabunda Linn. och Pl. pilosa Sign., äro i nästan ännu högre grad mygglika. Då man ser dem sitta på väggar, plank o. d.. såsom de ofta pläga, kan man lätt i hastigheten misstaga dem för Culices. Flor anför äf- ven i ”die Rhynch. Livlands”? denna deras imitation (p. 689), hvilken åstadkommes genom den smala kroppen, de mygg- lika täck-vingarna, de långa benen, med undantag af första benparet, som är ombildadt till ett par rof-fötter samt till sin ställning någorlunda motsvarar myggornas antenner och icke kan användas vid gåendet; men i dess ställe äro anten- nerna fina, långa och knäböjda samt användas såsom ett slags fötter, i det djuret stöder sig äfven på deras spetsar; de hafva sålunda åtminstone delvis öfvertagit funktionen af extremiteter. Dessa djurs gång är trög och långsam; der- emot är deras flygt snabb. Den egendomliga masken efter myggorna erhåller sin förklaring, då man erfar att insekten lefver af rof och särskildt af just Culices, hvarföre dess ”mi- micry” underhjelper honom att nalkas myggorna utan att väcka misstankar. Enligt Burmeister (Handb. d. Ent. II, p- 224) betäcker sig larven af PI. culiciformis med stoft och dam och erhåller derigenom ett skydd, i det hon sålunda gör sig oigenkännelig. Stenolemus Sign., Ann. Soc. ent. de Fr. 1858, p. 251. Äfven detta till divisionen Ploiariaria Stål hörande slägte, af hvilket blott en art, St. Bogdanovi Osch. +) (mo. HaC. 3apaB. JO MHBH p. 15, 10) från Turkestan är mig bekant, är i hög grad imitatoriskt. Den nämnda insekten liknar till den grad en större Tipulid, att en icke entomolog utan tvif- vel icke skulle draga i betänkande att-förklara honom för en sådan. Opsicetus personatus Linn., Fieb., Eur. Hem. 155, 1 (Beduvius). +) Denna art upptages icke af Stål i Enum. Hemipt. IV, p. 94 et 95. KYL Redan De Geer (Mém. III, p. 281) och efter honom flere författare veta att om larven till denna art berätta att hon betäcker sig med dam och orenlighet; detta sker helt visst för att djuret öfverhöljdt af detta lättare må undgå sina fienders uppmärksamhet. Liknande torde förhållandet vara med öfriga arter af samma genus. HYDROMETRIDA. Hydrometra stagnorum Linn., Fieb., Eur. Hem. 103. Den långa och smala insekten, som långsamt rör sig på vattenytor, isynnerhet bland Lemna och andra vexter, synes i sin skapnad och färg hafva ett godt skydd, i det han myc- ket imiterar små smala stickor, svartnad barr eller dylikt. N E PA. Ranatra linearis Linn., Fieb., Eur. Hem, 102. Denna art löper omkring på slammet i stilla stående vatten och erbjuder, likasom öfriga arter af detta slägte, en icke ringa likhet med en trädpinne. CERCOPIDA. Inom denna homopter-familj är visserligen icke insek- ten sjelf mimisk, men här förekommer dock en slags för- klädnad, ehuru af högst egendomlig art. Enhvar känner nemligen det hos oss så kallade ”grod-” eller ”orm-spottet”, hvilket förekommer på gräs och örter och i sjelfva verket icke är något annat än ett skum, som omgifver hithörande arters larver och härrör från deras exkrementer. Ett bättre skydd, än detta, kan man dock ej gerna tänka sig, ty ingen kan af sig sjelf fa'la på den idén att detta ”spott”, hvilket omgifver nästan alla så kallade Skum-Cicaders larver och nymfer, inom sig sluter ett lefvande djur. Den tyvärr för kort tid sedan aflidne fransyske entomologen Perris, som så förtjenstfullt studerat insekternas biologi, har i Ann. de la Soc. ent. de France, Sér. V, tome 6, p. 192 (1876) med- delad några intressanta detaljer om en hithörande art, Aphro- phora Alni Fall. I hans underhållande ”Promenades ento- mologiques? heter det nemligen: ”Några dagar senare erin- 192 rade mig en promenad vid stranden af den bäck, som flyter vid Mont-de-Marson, tillfölje af liknande omständigheter, om en händelse, som jag på samma ställe och på samma tid för några år sedan upplefde med M. Lafaury. Med ens be- funno vi oss nemligen under ett nog häftigt regn, ehuru da- gen var en af de vackraste och himlen en af de klaraste. Min väns förvåning var ej ringa, men hans intelligens och erfarenhet läto honom genast misstänka att en insekt vore orsaken till detta egendomliga fenomen, och, i sanning, jag visade honom att de stora pilarne, hvilka vexte ofvan om oss, voro betäckta med flockar af skum, frambragdt af lar- verna till en hemipter, Aphrophora Alni, hvilka voro der- städes så talrika och så verksamma i deras nutritions-arbete, att de tusendetals stygn, de gjorde i pilarnes bark, i den rika safven, förorsakade det hällregn, under hvilket vi pas- serade”. Så långt hr Perris. Vi måste tillägga att hans sist anförda förklaring öfver fenomenet förefaller oss min- dre sannolik. Det synes oss nemligen såsom om dessa in- sekters stygn icke kunde förorsaka ett sådant starkt utfly- tande af safvan. Hellre ville vi söka orsaken till regnet i det skum, som produceras af insekterna sjelfva och som ved- faller från trädens grenar. j JASSIDAE. Ulopa reticulata Fabr. Denna art, som förekommer både såsom kort- och lång- vingad, den senare formen beskrifven af prof. Kirsehbaum i ”die Cicadinen Wiesbadens” såsom Ulopa macroptera, lef- ver bland Calluna vulgaris och erhåller vanligen i håfven jemte en mängd vissnade blommor af denna vext. Der denna art ligger ibland dessa, visar hon en så stor likhet med dem, att man lätteligen skall förbise henne. Icke blott formen af de hvälfda täckvingarna och af thorax, men äfven den egendomliga färgteckningen bidraga till denna intressanta arts maskering. CHERMETIDAE: Larverna af åtskilliga Chermes-arter äro betäckta med en mjöllik eller ullik massa, som döljer sjelfva djuret. Detta 193 är således visserligen icke mimiskt, men, likasom hos en del Fulgorider, Jassider och Cercopider, producerar det en slags mask, som tjenar det till skydd. Blicka vi tillbaka på de ofvan anförda detaljerna an- gående skyddande likhet och ”mimiery” bland Hemiptera, så finna vi att denna ingalunda är en sällsynthet inom denna insekt-ordning. Vi kunna följa densamma steg för steg, en- dast ifrån en likhet i färg med de föremål, som utgöra in- sektens vistelseort, till en utbildad maskering efter särskilda insekter af andra ordningar samt slutligen till frambringan- det af en slags mask, som är en produkt af djuret sjelft och icke ligger i dess egen skapnad. Sammanfatta vi alla dessa olika slag, så kunna vi in- dela dem på följande sätt. TI änmbukitetintaörnrsmiedjiokalenvelletidet före: mål, hvarpå insekten lefver. Imitatio coloris. :0.oKA Vi nvängiiik he fort förgmimeda jorda ån en m. m. hos lokalen, hvarest insekten uppehåller sig. Imi- tatio generalis nature loci: Exempel: Sciocoris terreus, Perillus claudus, Geocoris bullatus, Nysius, fHertalet Lygeider, Acanthia, Cicadula 6-noiala. 2:o. Särskild likhet i färg med färgen hos de vexter, blommor, bark lafvar eller dylikt, hvarpå djuren lefva. JImitatio specialis coloris plantarum: a: Likhet med vexternas blad. JImitatio coloris foliorum. ee: Likheti färg med vexters blad öfverhufvud. Imitatio communis coloris foliorum. Exempel: Flere gröna Capsider, Cicadarier, Cher- metider. 2: Likhet i färg med vissa vexters blad särskildt. Imitatio coloris foliorum plantarum certarum: Exempel: en del af de ofvan omtalade arterna från barrträden, arter från Salsolaceer, Chenopodiaceer, Tamariz, Calluna, Psamma, Elymus, Artemisia, Sphagnum m. fl. 13 194 b: Likhet i färg med vexternas blommor. JImi- tatio specialis coloris florum: q Exempel: Oncotylus Tanacett, Macrocoleus Tanaceti. c: Likhet med förvissnade blad. Imitatio specia- lis coloris foliorum siccorum. Exempel: Athysanus argentatus efter de vissnade blad- slidorna hos Phragmites. d: Likhet i färg med trädens qvistar, särdeles ungskotten. Imitatio specialis coloris ramulorum arborum: Exempel: de ofvan nämnda på Coniferer lefvande arterna. e: Likhet i färg och teckning med lafvarne på trädens stammar. Imitatio coloris signaturceque Lichenum: Exempel: Flere arter af genus Phytocoris. f£: Likhet i färg och skulptur med trädens bark. Imitatio coloris partimque sculpturce corticis: Exempel: Arter af familien Aradidee. Denna sist nämnda form af härmning i färg efter de föremål, på hvilket djuret lefver, står redan på gränsen till det andra slaget af skyddande likhet, eller II. Maskering, likhet i form och färg med vissa naturföremål. Simulatio specialis coloris atque forme. ”Mimiery”. Af denna hafva vi flere slag: 1:o. Maskering efter föremål ur vextriket. Simu- latio partiwm plantarum, s. phytoidea: a: Maskering efter blommor. Simulatio florum, s. floroidea. Exempel: Ulopa reticulata efter den vissnade blom- man af Calluna. b: Maskering efter stickor, pinnar, ete. Simula- tio baculorum pusillorum, s. bacilloidea. Exempel: Mecistocoris, Ranatra, Hydrometra stag- norum. 2:o. Maskering efter andra insekter, nästan alltid tillhörande andra ordningar. Simulatio aliorum insectorum, s. entomoidea. 195 a: Maskering efter skalbaggar. Simulatio coleopte- roidea. a: Maskering efter Carabiciner. Simulatio cara- boidea: Exempel: Bland Lygceider: Lamprodema, Letheus m.fl. 8: Maskering efter Pselaphider. Simulatio psela- phoidea: a Exempel: Microphysa pselaphoides (2), Myrmedobia Signoreti (9). 7: Maskering efter Trichopterygier. Simulatio ptilioidea: Exempel: Plinthisus minutissimus, P. ptilioides. d: Maskering efter Corticarier. dSimulatio lathri- dioidea: Exempel: Ceratocombus muscorum, Pachycoleus rufe- scens, Dipsocoris pusillimus. &: Maskering efter Scymnider: Simulatio scym- noidea : Exempel: Myrmedobia coleoptrata (2) och antica (2) efter Ålexia. b: Maskering efter myror. Simulatio myrmicoidea. e: Maskering i alla utveeklings stadier eller åt- minstone såsom imago efter myror. Saltem imaginis simulatio myrmicoidea. + Båda könen maskerade. Maris et femince simulatio. Exempel: Diplacus, Myrmecoris, Camponotidea, Pilo- phorus; i mindre grad: Cremnocepholus, Pterotmetus. +& Endast honan maskerad. Femince solius simulatio. Exempel: Mimocoris, Systellonotus, Lemocoris (2). 8: Maskering efter myror endast under larv och nymf-stadierna. Larve et nymphe solarum simulatio: Exempel: Alydus calcaratus, A. rupestris, Megalono- tus limbatus, Camptopus lateralis, Coriscus lativentris. ce: Maskering efter myggor. Simulatio tipuloidea: Exempel: Neides och en stor mängd Berytider; hela divisionen Ploiariaria. 196 Slutligen kunna vi anföra III. Det slags skyddande likhet, som erbjudes dju- ret genom någon af densamma frambringad produkt; sjelfva djuret är i detta fall icke mimiskt. Protectio ab in- secto ipso effecta. a: Skyddande likhet genom afsöndring af en skum- lik materia. Protectio spumosa: Exempel: larver af Cercopide. b: Skyddande likhet genom afsöndring af en ullik materia, Protectio lanosa: Exempel: Larver af en del Chermetider och Aphider. c: Skyddande likhet genom afsöndring af en krit- eller mjöl-lik materia. Protectio farinosa vel cretata. Exempel: Några arter af slägtena Trigonosoma, Sele- nocephalus, Goniognathus, Aglena, flere Fulgorider. De intressantaste fallen af alla äro onekligen maske- ringarne efter andra insekter. En dylik maskering efter skalbaggar representeras sålunda inom familjerna Lygaeidee och Cimicide, den efter myggor inom familjerna Lygaeide (Berytina) och Beduviide (Emesina) samt slutligen den ef- ter myror inom Capside samt bland larver eller nymfer af arter, hörande till familjerna Coreide och Reduviidee (Nabina). Detta senaste slag af ”mimiery” synes oss mest an- märkningsvärdt. Det torde icke kunna betviflas att den står i ett nära samband med dessa djurs lefnads historia och i ganska många fall har, såsom af det föregående framgår, det i sjelfva verket blifvit uppvisadt att nu afsedda arter lefva i sällskap med myrorna. Afej ringa intresse är att se hvilka olika medel naturen användt till fulländandet af masken, Antingen är kroppsformen fullkomligt illusoriskt lik en my- ras, såsom t. ex. hos honorna af Myrmecoris och Systello- notus triguttatus samt alpinus; eller ock, då abdomen icke är nog hopsnörd vid basen, å stad kommes likheten förme- delst tillhjelp af färgteckningen, i det en hvit fläck på hvar- dera sidan derom, såsom hos larverna af ÅAlydus-arterna, af 197 Megalonotus limbatus, af Coriscus lativentris, eller och på motsvarande ställe af täckvingarne, såsom hos Systellonotus unifasciatus, underhjelper illusionen. I särdeles många fall och i alla, der masken är fullt genomförd, underhjelpes myr- likheten hos den fullt utbildade insekten genom en högt upp- drifven phamerodimorphism, och äfven i dessa fall äro de förkortade täckvingarne, hvilka räcka till abdomens bas eller kroppens midt, i spetsen hvita, hvarigenom ytterligare krop- pen erhåller ett hopsnördt utseende, t. ex. arterna af Dipla- cus, af Myrmecoris, honorna af Mimocoris och Systellono- tus. Äfven hos de långvingade myrlika arterna af slägtet Pilophorus underhjelpa de hvita tvärbanden jämte olika glans på olika delar af täckvingarne till att likasom afdela kroppen i två delar, den ena hänförande sig till myrornas hufvud och thorax, den andra till deras abdomen. Af synnerligen stort intresse synas mig de uppräta tag- gar, hvilka finnas vid bakhörnen af pronotum hos larverna och nymferna af Ålydinerna (ÅAlydus, Camptopus, Megalo- notus) samt hos larven af Coriscus lativentris vid basalhörnen af både meso- och metanota, hvilka taggar, likasom äfven be- nens ställning i hög grad förhöja likheten med vissa myr-arter. Denna gemensamma säregenhet i teckning och äfven, såsom nu just senast framhållits, i skulptur hos arter, för öf- rigt hörande till vidt åtskiljda familjer, synes bevisa att här, om någonsin, föreligga fall af verklig maskering. En fråga af ej mindre intresse är den om arten af dessa djurs relationer till myrörna, men härom ega vi tyvärr ännu, såsom äfven blifvit framhållet, ingen kunskap. I alla fall synas hemipterernas maskering äfven i andra fall än det, då den är myrmecoid, hänföra sig till dessa re- lationer, Vi åsyfta härmed flere arter, hvilkas mask är co- leopteroid. Endel af dessa, t. ex. Plinthisus, Myrmedobia, Ceratocombus, äro sjelfva funna i myrornas kolonier eller i sällskap med myror och de skalbaggar, hvilka imiteras af ofvan nämnda slägten, äfvensom af Microphysa pselaphoides, höra alla till familjer, hvilka äro särskildt rika på myrme- cophila species. Vi hafva förut framstält vår förmodan 198 angående orsaken till denna hemipterernas ”mimiery” efter just myrmecophila coleopterer. Här återstår i alla händelser för forskaren ännu mycket att uppdaga. Vi hafva endast i det ofvanstående velat rikta upp- märksamheten på de arter, hvilkas naturalhistoria framför andras synes oss förtjena studeras med hänsyn till den in- tressanta företeelse inom den organiska verlden, som man kallat ”mimiery? och hvilken så djupt ingriper i djurens biologi. I denna uppsats hafva följande arter blifvit beskrifna: Alydus calcaratus Linn., larva -- - pag. 160. A. rupestris Mey., nympha- - - - - - > ID2: Megalonotus limbatus Klug, nympha > 163. Camptopus lateralis Germ., nympha > 164. > > > Järva cts der NOD: Mimocoris coarctatus M. et RB. Q -- >» 171. Diplacus mnigripes n. sp. -- -- --- EN (ER D. limbatus n. Sp.- - -- -- - - - -- 30 LZ: Myrmecoris gracilis var. rufuscula - >» 175. > > 30 fusca- = == on 5. Camponotidea n. g. = ---- = ---- SNNLLON > Fieberi n. sp. - - - - - > 176. Systellonotus alpinus Frey. I 2 -- >» 179. S. Thymi Sign. &Ö ------ sr -- > 181. S. Bruckit (Fieb.) n. sp. - ----- 3 Hol S. unifasciatus (Fieb.) n. sp.- - - - - > 182. Loemocoris (Jak.) n. g. -- -- ---- 3 FiI8BS IL. Reuteri (Jak.) n. sp.- - - - - - - - > 184: Myrmedobia antica n. Sp. -- -- -- 380 AN Capside Turkestane. Diagnoser öfver nya Capsider från Turkestan. Af O. M. Reuter. De utförligare beskrifningarne öfver dessa arter komma att på ryska språket ingå i det stora verk, som utgifves öf- ver A. Fedtschenkos resa i Turkestan, under hvilken samtliga dessa species äro insamlade. Då emellertid publi- kationen af den hemipterologiska delen af detta arbete sy- nes blifva ännu en längre tid fördröjd, hafva vi ansett lämp- ligt att här lemna latinska diagnoser öfver de nya arterna: 1. Calocoris Fedtschenkoi: oblongo-ovatus, satrobus- tus, supra sordide virescenti-flavus, colore in ferrugineum magis minusve vergente, dense et longius flavo-pubescens, pilis nigris brevioribus intermixtis; antennis sordide virescen- tibus, nigro-pubescentibus, articulo primo valde robusto, nigro- punctato et setis pluribus rigidis nigris instrueto, secundo apicem versus duobusque ultimis ferrugineis, illo apice paul- lulum robustiore nigro-fusco, articulo tertio basi albido; ca- pite maris et feminee discolore, fronte parum declivi; pronoto apicem versus sub-constricto, strictura apicali annuliformi sat lata, linea subtili intermedia longitudinali, disco utringque ma- cula oblonga sat parva, vittula media marginis lateralis an- gulisque saltem maris posticis fusco-nigris vel nigris; scutello basi lineaque longitudinali media nigris; hemelytris rufo-fer- rugineis, inter suturas et venas limboque corii externo palli- dioribus, venis omnibus rufo-nigris, cuneo flavescente, apice rufo-nigro; membrana venis saturate rufo-ferrugineis: pedibus 200 nigro-pubescentibus, femoribus dense sériatim nigro-fusco- punctatis, tibiis spinulis sat brevibus nigris e puncetis nigro- fuscis nascentibus, tarsis saltem apice fuscis. 2. Megacelum brevirostre: supra glabrum, capite, pro- noto et scutello opacis, testaceis, hoc apicem versus vel vittis duabus latis fuscescenti-ferrugineis; hemelytris dilutis- sime pallido-stramineis, pellucentibus, tantum margine elavi scutellari punetoque ecorii in apice vene cubitalis, interdum evanescente, obscure ferrugineis; rostro tantum apicem meso- sterni attingente, articulo primo caput tantum paullo supe- rante; antennis pedibusque pallide flavo-testaceis, interdum hic illic ferrugineo- vel aurantiaco-conspurcatis, tibiis spinulis subtilioribus et brevioribus pallidis armatis; abdomine vire- scente; segmento genitali maris ad marginem superiorem sinus sinistri aperture tuberculo sat magno armato, subtus sub-mutico. 3. Lygus pachycnemis: late ovatus, supra impresso- punetatus, griseo-pubescens; vertice postice tota latitudine subtiliter marginato; clypeo a fronte sat disereto; rostro co- xas postieas attingente; antennis breviusculis, dimidio corpore haud longioribus, articulo secundo latitudine pronoti basali circiter !/, breviore; pronoto fortiter convexo-declivi; heme- lytrorum margine externo nigro; dorso abdominis nigro: pe- dibus breviusculis, tibiis crassis; spinulis nigris sat brevibus, validis, e punetis nigris sat magnis nascentibus. Colore va- rians. ÅL. pratensi Linn. et plerumque hujus varietati cam- pestri Linn. similis et huic punetura et pubescentia affinis; corpore latiore, hemelytrorum lateribus magis rotundatis, pe- dibus distinete brevioribus, tibiis erassioribus, robustis earumque spinulis paullo validioribus et brevioribus e puncetis sat mag- nis nigris nascentibus distingvendus. 1. Lygus (Orthops) sangvinolentus: oblongo-ovatus, supra capite excepto sat fortiter minus dense punctatus, corii apice euneoque obsolete puncetatis; colore varians, supra sang- vineus vel pallide ochraceus et ferrugineo-variegatus, clypeo 201 plerumque concolore; margine verticis carinato-elevalo; pro- noto strietura annuliformi apicali et margine basali scutelloque apice flavo-testaceis; membrana immaculata; femoribus nigro- piceis vel magis minusve ochraceis; tibiis et tarsis testaceis, apice fuscis, illis spinulis testaceis, tibiarum posteriorum stepe fuscescentibus, tibiis anticis externe muticeis; fronte cum elypeo confluente, rostro coxas posticas attingente; antennis dimidio corpore haud longioribus, artieulo primo latitudine verticis sub-breviore (5) vel distinete breviore (Q), articulo secundo latitudine basali pronoti paullo minus quam duplo breviore, articulis ultimis simul sumtis secundo longitudine eeqvalibus; vertiee oculo medioeri cireiter !/, (5) vel !/3 —fere 350) latiore. L. (Orthopi) montano Schill. et Foreli Mey. affinis. 5. Camptobrochis pilipes: oblongo-ovalis, pallide ochra- ceus, supra remote fortiter fusco-punetatus, scutello sub- levi; pronoto antice presertim lateribus longe pallido-piloso, annulo apieali sat lato, pubescente, cetero supra glaber; pro- noto unicolori vel eallis magis minusve nigro-piceis, linea longitudinali pallidiore notato; scutello maculis duabus, apice elavi, corio summa basi inter venas cubitalem et brachialem, macula media discoidali et fascia apicali euneoque angulo interno et apice lato nigro-fuscis vel fuseis; venis membranee fuseis; antennis articulo secundo apiee duobusque ultimis fu- scis, tertio basi pallido, pilis exsertis longis ornatis; pedibus pilosis, femoribus subtus tibiisque adhuc pilis longis exsertis, his cetero mutieis, annulis duobus apiecalibus femorum annu- lisque basali et medio tibiarum fusco-ferrugineis. C. lutescenti Schill. colore scutelloque sub-lzevi similis, corpore majore, oblongo-ovali, pronoto longiore et annulo apicali latiore, cuneo ad apicem usque fusco, lateribus pronoti, antennis pe- dibusque longe pallido-pilosis mox distincetus. 6. Peciloscytus brevicornis: niger, sat nitidus, supra pilis fragilibus aureis vestitus, antennis, puneto verticis orbi- tali utringue, margine postico pronoti, apice scutelli, corio basi ultra medium angulisque apicalibus, cuneo basi et apice, venis membrane pedibusque flavis, femoribus medio magis 202 minusve infuscatis, apice tibiarum et tarsorum nigro; tibiis saltem anterioribus spinulis conecoloribus; antennis maris arti- culo secundo latitudine postica pronoti haud vel vix longiore, duobus ultimis simul sumtis huic longitudine zeeqvalibus. Va- riat capitis apice, clypeo excepto, abdomineque, lateribus medioque exceptis, flavescentibus. P. unifasciato Fabr. mi- nor, magis nitidus, antennarum structura divergens. 7. Boopidocoris n. gen.: corpus latius ovale; capite lato, pronoti basi paullo angustiore, levi, fortiter transverso, vertice margine postieo carinato, fronte nitida, genis superne impressis, loris bene diseretis; oculis magnis, orbita interiore late sinuatis, postice pronoti angulis anticis ineumbentibus; rostro articulo primo caput paullulum superante; antennis paullo supra apicem oculorum insertis, sat robustis, articulo primo apicem eclypei attingente; pronoto basi truneato, tan- tum leviter transverso, disco profunde punetato, xypho pro- sterni convexo, apice bi-foveolato; tarsis longis, articulo ter- tio duobus primis simul sumtis longiore. Gen. Stiphrosoma Fieb. affinis. B. vitticollis: virescenti-albus, vitta lata capitis, vit- tis quatuor pronoti qvarum discoidalibus postiee abruptis, basi scutelli, mesosterno coxisque ad partem ochraceis, vitta capitis vittisque pronoti lateralibus ad magnam partem piceis, antennis ferrugineis; hemelytris albidis, fusco-punctatis; femo- ribus nigro fusco-punetatis, tibiis nigro-spinulosis, spinulis in mare e punctis nigro-fuscis nascentibus, tarsis apice fuscis; segmento maris genitali supra fusco-bimaculato. Long. Is 4, OF 3. Pilophorus sinuaticollis: angustior, fulvus, sub-opa- cus, summo apice clypei, margine verticis, pronoto medio vel toto, scutello marginibus et apice vel toto hemelytrisque pone fasciam posteriorem fuscis; abdomine, basi excepta, nigro- piceo; hemelytris fascia postica recta, pilis brevibus nigris subseriatis pubescentibus, parte fusca nitidis, corio postice fortius ampliato; antennis articulo secundo parte apicali cla- 203 vato-inerassato ibique nigro-fusco, articulis duobus ultimis in- ter se longitudine 2eqvalibus, fuscis, basi albis; capite basi pronoti latitudine eeqvali vel paullulum latiore (2); pronoto latitudine basali longitudine 2eqvali, lateribus presertim in femina medio fortius sinuatis et dein basin versus ampliatis; rostro tantum apicem coxarum intermediarum attingente; co- xis ad magnam partem albidis. P. clavati magnitudine. 9. Orthocephalus niger: totus cum antennis pedi- busque niger, supra nigro-pilosus, pilis argenteis divellendis tectus; antennis articulo secundo gracili et primo circiter triplo longiore; ipsa sutura clavi angustissime pallida; capite sat lato. Ab O. coriaceo Fabr., ceui colore antennarum pedumque similis, structura illarum diversa coloreque hemelytrorum distinetus. 10. Labops (Pachytoma) brevipennis: nigra, opaca, sub- olabra, tantum in capite, pronoto et hemelytris parce et subtili- ter albo-pubescens; antennis pedibusque nigris, tibiis medio ma- gis minusve late fuscescentibus; antennis articulo primo brevi, verticis latitudine interoculari longitudine eqvali (0) vel hac paullulum breviore (5); vertice ne minime qvidem excavato : marginibus orbite interioris, vitta longitudinali frontis macu- laque utrinque juxta basin elypei (in mare deficientibus), marginibus acetabulorum apiceque coxarum albido-testaceis, orifieiis nigris; pronoto seutelloque sub-levibus, hoc late bre- viterque triangulari; hemelytris formee brachyptere tantum mesonotum extremamque basin abdominis tegentibus, apice intus oblique truncatis, angulo externo apicali late rotunda- fetong: & 17; — 2 9 2 /,- m.m. 11. Dicyphus orientalis: supra sordide cinerascenti- vel albido-testaceus vel stramineus, subtus niger vel fusce- scens; capite, pronoto ante sulceum transversalem scutelloque nigris, macula vertieis orbitali utrinque, vittula apicali fron- tis, macula infra basin antennarum, guttis duabus approxima- tis colli, lateribus annuli pronoti apicalis, maculis tribus par- tis antice pronoti vittaque utringve laterali scutelli albidis 204 vel ad partem albido-testaceis; antennis brevibus, sat robu- stis, nigris, articulo primo concolore vel basi et apice albido, secundo pronoto vix geque longo, inerassato, basin versus fortius graecilescente, duobus ultimis conjunetim secundo vix vel paullulum longioribus; pronoto disco postico transversim levius ruguloso; hemelytris nigro-pilosis, angulo externo corii apiceque cunei plerumque nigris; pedibus pallidis, femoribus maculis magnis tibiisque superne macula basali et subtus serie basali punetorum nigrorum notatis. Long. 3!1/,—3?/; mm. Variat abdomine pallido. 12. Dicyphus thoracicus: cum ecapite et toto pronoto piceo-niger; illo utrinque vitta orbitali a basi verticis usque ad basin antennarum ducta straminea; pronoto longe et parce flavo-pubescente, postice transversim levius ruguloso; sceutello macula straminea; hemelytris pallide cinerascenti-testaceis, sub-seriatim nigro-pilosis, commissura, punetis duobus apica- libus corii apiceque cunei fuscis; antennis nigris, cireiter di- midii corporis (hemelytris exceptis) longitudine, articulo se- cundo pronoti longitudine, articulo primo basi et apice albo, secundo sat gracili; pedibus pallidis, femoribus parcius seria- tim subtiliter nigro-punetatis, tibiis superne basi fusea vel seepe concolore, subtus punetis destitutis. Variat eapite vit- tula apicali frontis sub-aurantiaca magis minusve distineta vel capite nigro, vertice fronteque sub-aurantiacis, medio ni- gro-bivittatis, vitta orbitali straminea. Long. 2/,—3!/; mm. 13. Dicyphus testaceus: ochraceus, fusco-pilosus, ca- pite stramineo, vittis duabus divergentibus ochraceis; pro- thorace utrinque infra angulum anticum lineaque media an- nuli apicalis in caput nonnihil prolongata fuseis; pronoto po- stice sub-levi; scutello lateribus et apice stramineis; heme- lytris pallide et sordide ochraceo-testaceis, unicoloribus, fusceo- pilosis; antennis dimidio corpori, hemelytris exceptis, zeque longis, artieulo secundo pronoto vix longiore, articulis duo- bus ultimis simul sumtis parum longioribus, qvarto tertio cir- citer ”/, breviore, articulis duobus primis testaceis, basi arti- culi primi, basi et apice secundi duobusque ultimis fusecis; 205 pedibus pallidis, femoribus seriatim fusco-punetatis, tibiis uni- ceoloribus, posticis longius subtiliter fusco-spinulosis, anteriori- bus sub-muticis, tantum pilosis. Long. o 3!/, mm. 14. Megalobasis n. gen.: corpus oblongum (5): capite verticali, fronte convexa, elypeo basi ab ea bene discreto, sub angulo recto fortiter prominente, deorsum vergente, a latere viso ubique latitudine seeqvali marginibusque rectis et parallelis, gula vix distingvenda; oculis rotundis; rostro api- cem coxarum anticarum paullo superante, articulis brevibus, primo dilatato medium xyphi sub-attingente, secundo hoc pa- rum longiore, duobus ultimis inter se longitudine seqvalibus et simul sumtis secundo paullo longioribus; antennis ante apicem oculorum insertis, articulo primo erassissimo et longo, pronoto dimidioque capite supra visis simul sumtis longitu- dine fere ceqvali, setis rigidis ornato; pronoto apice latissime et leviter sinuato, annulo apicali instrueto; areola alarum hamo destituta; xypho prosterni marginato; femoribus posti- cis elongatis (>), tibiis nigro-spinulosis et- punctatis, tarsis posticis articulo ultimo duobus primis simul sumtis longitu- dine sub-eqvali. Gen. Exceretus Fieb. affinis. M. bipunctatus: flavo-virens, squamulis brevissimis albi- dis nitentibus vestita, pronoto ad marginem anticum setis nonnullis longis mnigris ornato, cum capite dilute ochraceo- variegato; hemelytris pilis nigris fragilibus, corio in medio marginis apicalis puneto nigro signato. Long. 2 mm. 15. Nasocoris n. gen.: corpus elongatum, parallelum, opacum ; clypeo, articulo antennarum primo, femorum mar- gine inferiore tibiisque anterioribus preesertim feminee longe et dense pilosis, capite et pronoto antice intricato-pilosis; capite pronoti basi parum angustiore, verticali, antice viso triangulari, elypeo valde prominente, compresso, a latere viso latissimo, valde rotundato-arcuato, angulo faciali recto, gula haud distingvenda; rostro coxas anticas haud superante: an- tennis corpori cum hemelytris longitudine geqvalibus, articulo primo crasso et pronoto seqve longo, tribus reliqvis gracili- 206 bus, setiformibus, tertio secundo feque longo; pronoto brevi; hemelytris longis; alis areole hamo venaque decurrente ex eodem puncto emissis; tarsis posticis articulo tertio duobus primis simul sumtis longitudine eqvali. N. argyrotrichus: capite, pronoto, scutello, pectore ar- ticuloque antennarum primo badiis vel dilute fuscis, seepe ca- pite apiceque scutelli albidis; capite pronotoque pilis intrica- tis argenteis vestitis; antennarum articulo primo dense et longe argenteo- vel plumbeo-piloso; eclypeo et tibiis anterioribus dense et longe argenteo- vel albo-pilosis; hemelytris pallide stramineo-flavis, argenteo-pubescentibus, membrana fumata : antennarum articulis tribus ultimis pedibusque albidis; abdo- mine dilute virescente. Long. 3?/,—4!/,; mm. — (Etiam in Rossia meridionali lectus, D. Jakovleff). NA Diagnoser öfver nya Thysanoptera från Finland af O. M. Reuter. Denna insektgrupp, om hvilkens systematiska ställning författarene varit ganska tvehågsne, har af entomologerna blifvit synnerligen försummad, oaktadt de hithörande små dju- ren dock spela en icke så obetydlig rol i naturens hushåll- ning. Från Finland finnes mig veterligen ingen enda sam- ling af Thysanoptera, förutom den, som jag under de sena- ste åren hopbragt i dess sydvestra del, och Dr Thomson säger i sin handbok öfver Skandinaviens insekter att från Sverige sex arter äro kända. Att den Skandinaviska norden likväl hyser ett vida större antal synes redan af resultatet af mina samlingar från ett jämförelsevis mycket ringa område. Jag har nemligen funnit icke mindre än 21 arter, af hvilka jag likväl kunnat efter mig tillgängliga arbeten bestämma endast följande: Phloeothrips Ulmi Fabr., Phl. Statices Halid.(?), Sericothrips staphylinus Halid., Thrips (Chiro- thrips) manicata Halid., Thr. (Limothrips) denticornis Ha- lid., Thr. atrata Halid.(?), Thr. vulgatissima Halid., Thr. physapus Linn., Halid., Thr. Urticce Schr., Aeolothrips albicineta Halid., Aeol. (Coleothrips) Jasciata Linn., hvilka alla jag funnit i Pargas socken. Alla de öfriga har jag nöd- gats beskrifva såsom nya") Så vigtigt Haliday's arbete ”An Epitome of the British Genera, in the Order Thysanop- tera” än är med hänsyn till dessa djurs indelning i genera och grupper, så knapphändiga äro å andra sidan hans art- ") En (kortvingad) Thrips har Jag dock icke vågat beskrifva, förr än jag funnit den i flere exemplar. 208 diagnoser, ja, stundom upptager han endast nominalarter, om hvilka blott anföres den planta, på hvilken de lefva. Det är derföre möjligt att ett eller annat af de i det följande be- skrifna species tillhör någon art, som äfven Haliday haft framför sig, likasom äfven att par af de ofvan uppräknade icke äro desamma, som de af denne författare under samma namn beskrifna. Detta är en fråga, som endast genom un- dersökning af Haliday's typ-exemplar står att afgöra. Då jag nu publicerar diagnoserna öfver de arter, jag ansett såsom nya, sker det hufvudsakligen för att rikta sam- lares uppmärksamhet inom vårt land på dessa djur. Särskildt vore af vigt att närmare undersöka deras utvecklingshistoria samt anteckna de vexter, på hvilka de lefva. De tidigare lefnads stadierna äro nemligen kända endast af jemförelsevis få arter. Flere species äro dock af den beskaffenhet, att de ganska mycket böra intressera jordbrukaren och trädgårds- odlaren. På sädesslagen lefva nemligen flere än en art och enligt Vasalli Eandi (Mem. Acad. Turin XVI, L, XXVI) blef år 1805 omkring !/; af hveteskörden ödelagd i Piemont af Thrips cerealium Halid., hvilket djur äfven samma år i hög grad förstörde hvetet i England (Halid. I. ce. p. 445). År 1847 gjorde det stor skada på rågen i Pommern, i det 20—40 individer kunde upptäckas på hvarje ax. Också hos oss är man ofta i tillfälle att se följderna af Thrips-arternas härjningar. På hvete, råg- och kornåkrarna ser man ofta vissnade hvita ax, hvilka vid närmare undersökning visa sig vara förorsakade af blåsfötterna, i det strået är utsuget of- vanom dess första ledknut. Och på ängarne kan man vid slåttertiden mycket ofta se både timotej och andra grässlag stå med gula, vissnade ax, såsom vore de öfvermogna, i stäl- let för att de nu skulle stå i blom. Undersöker man dessa, skall man också här finna strået hopskrumpet och utsuget ofvanom öfversta ledknuten, mera sällan ofvanom den näst öfversta. Detta är — om icke uteslutande, så i alla fall till stor del — blåsfötternas verk”). Hos oss har jag tills nu +) W. M. Schgyen, De for Ager, Eng og Have skadeligste In- sekter og Smaakryb, p. 153. 209 funnit Phloeothrips statices samt Thrips (Limothrips) den- ticornis och Thr. (Thrips) vulgatissima och physapus på säden. Larverna äro små, mjuka och gula eller rödaktiga. Måhända blir jag i framtiden i tillfälle att lemna en utförligare redogörelse för Finlands Thysanoptera. Men der- till erfordras bidrag äfven från andra samlare från olika de- lar af landet. Universitetets Finska Museum, som ännu sak- nar helt och hållet en Thysanopter-samling, emottager med nöje dylika, särdeles om arterna åtföljas af närmare uppgif- ter om deras förekomst och lefnads historia. De arbeten, jag vid bestämmandet af min samling be- gagnat, äro: Linné, Fauna Svecica, p. 266, (4 arter beskrifne). 1761. Linné, Systema Nature, ed. XIII, T. I p. IV: (10 arter); De Geer, Mémoires pour servir å Vhistoire des Insectes, III, p. 1—18. (4 arter). 1773. De Villers, Caroli Linnei Entomologia, I, p. 564 ff. (10 ar- ter). 1789. Schranck, Enumeratio insectorum Austrig indegenorum. p. 296—299. (8 arter). 1791. Fabricius, Systema Rhyngotorum, p. 312. (8 arter). 1803. Haliday, A Epitome of the British Genera, in the Order Thysanoptera, with Indications of a few of the Species (i the Ento- mological Magasin, III, p. 439--451). 1836. (41 arter uppräknas och delvis beskrifvas). Haliday, Additional Notes on the Order Thysanoptera (ibid. IV, p. 145—146). 1837. (Ytterligare två arter). Zetterstedt, Insecta Lapponica. 1840, p. 312. (3 arter). Heeger, Beiträge zur Naturgeschichte der Physopoden. (Sit- zungsberichte d. Keis. Acad. d. Wissensch. in Wien IX, pp. 123—144). 1852. (10 arter). Heeger, Beiträge zur Insekten-Fauna Österreichs (ibid. p. .473—490) 1852. (6 arter). Heeger, Beiträge zur Naturgeschichte der Insekten Öster- reichs (ibid. XIV, p. 365—5372). 1854. (2 arter). Newman, Characters of Two undescribed Species of Thrips (Trans. of the Entom. Society. New. Series. Vol. III, part VII, p. 264—267). 1856. (2 arter från Mysore). Regel, Ein noch unbeschriebener Thrips, der die Gewächs- hauspflanzen der S:t Petersburger Gärten bewohnt. (Mélanges biolo- giques tirés du Bull: Phys.-Math. de P'Acad. imp. d. Sciences de S:t Petersburg. Tome II, pp. 628—633.) 1858. 14 210 Kolenati, Einige neuen Insekten-Arten vom Altvater. (I Wiener entomologische Monatsschrift IV, p. 390.) 1860. (1 art). Förr än jag meddelar beskrifningar på de nya arterna, torde det vara lämpligt att låta dessa föregås af en schema- tisk uppställning af hit hörande slägten, enligt Haliday; hvarjämte diagnoserna öfver de i det föregående omnämnda arterna införas under resp. genera och subgenera, så lydande som de förekomma hos Haliday eller Fabricius, då denna förf. af honom citeras. Ordo Thysanoptera: Metamorphosis semi-completa. Ale quatuor sub-eqva- les, haud plieate nec reticulate, longe ciliate, antice fir- miores; tarsi apice vesiculosi, exungves. A. Femina terebra destituta. Stirps et fam. I. Tubulifera. Antenne 8-articulate; ale membranacee, cruciato-ineum- bentes; segmentum ultimum abdominis tubuloso-attenuatum -. Gen. 1. Phloeothrips. AA. Femina terebra e valvulis qvatuor composita. Stirps II. Terebrantia. B. Terebra feminge decurva; elytra marginibus omnibus cilia- tis, venis longitudinalibus. Fam. II. Stenelytra. C. Corpus elevato-reticulatum; ale fere capillares, Gen. 2. Heliothrips. CC. Corpus leve. D. Abdomen sericans, corpus opacum; caput ad oculos usque immersum. Gen, 3. Sericothrips. DD. Corpus glabrum, nitidum aut nitidulum; caput pone oculos magis minusve productum. Gen. 4. Thrips: BB. Terebra femine recurva; elytra latiuscula, margine antico ciliis destituto, venis longitudinalibus et transversis. Fam. III. Coleoptrata. FE. Antenne distincte 9-articulate, Gen. 5. Melanothrips-. EE. Antenn&e qvasi 5-articulate, articulis 4 ultimis minutissimis in apiculam teretem connatis. Gen. 6. Aeolothrips. De hittills af mig i Finland funna arterna äro, uppräk- nade i systematisk ordning, följande: 211 I. Phloeothrips Halid. 1. Phl. longispina n. sp. Nagu, sub fuco ejecto. 1 specimen. 2. Phl. tibialis n. sp. In vicinitate Aboge; ad Helsing- forsiam sub muscis, D. J. Sahlberg. 3. Phl. Ulmi Fabr., Halid. 1. ce. p. 141: ”Piceo-nigra, antennarum articulo 3:tio toto, seqventibus basi flavo-palli- dis; tiblis basi apiceque, antiecis totis tarsisque ferrugineis; femoribus anticis incrassatis; pollice in utroque sexu distin- cto.” — Pargas, 1 spec. apterum; in foliis Tilice. ASNERJöNestarreesinElalid:: INe pr A42,05: DAlatan atra, antennis medio, tibiis anticis apice tarsisque fusco-pallidis; fe- moribus anticis incrassatis; pollice maris distineto, feminee obsoleto.” Frequens, preesertim in Chrysanthemo. 5. Phl. pallicornis n. sp. Ad Aboam locis paludosis. II. Heliothrips Halid. In Fennia haud inventa. III. Sericothrips Halid. 6. S. staphylinus Halid. In Alandia, ad Aboam et in Pargas; in Papilionaceis (vide infra in deseriptionibus spe- eierum novarum). IV. Thrips Halid. Conspectus subgenerum: A. Ocelli nulli nec ale. Aptinothrips. 44. Ocelli tres. B. Prothorax antrorsum attenuatus, caput perparvum; pedes an- tici perquam incrassati, antenn&e compresse. Chirothrips. BB. Prothorax zeque latus vel lateribus rotundatus. C. Segmentum ultimum abdominale femine bispinosum; ale maris nullze. Limothrips. CC. Abdomen inerme. D. Antenne stylo articulo 6:to breviore; ale plerumque adsunt. Segmentum feminze ultimum compresso-conicum. Thrips: 212 DD. Antenne stylo articulo 6:to longiore; segmentum femine ultimum longum, compresso-carinatum, spinam apicalem for- mans. Belothrips. Aptinothrips Halid. Nulla species fenniea hactenus detecta. Chirothrips Halid. .Thr. (Ch) manicata HMalid. ke po42tpieeRar gas, I specimen. Limothrips Halid. 8. Thr. (L.) denticornis Halid. 1. ce. 445, 2: ”Antenne articulo 3:tio extrorsum acuminato”. In Tritico ete. passim. Dole. (di), bidensin. sp. Pargas, .lispecs Thrips Halid. A. Tibia apice intrinsecus uncinata. 10. Thr. (Thr.) basalis n. sp. Pargas, passim. AA. Tibia inermis. B. Elytra linearia, unicolora vel basi tantum pallidiora. VI: Tkr. arrata Halid. Her p: fö LOFONIonsans tennis pedibusque fere concoloribus; elytris nigricantibus, basi albidis.” Pargas sat freqvens, in floribus Campanule etc. 12: Thr., physapus THinn:?; Hald; 4 esp: 448 IA: ”Nigra, antennis pallidis, basi apiceque summo fuscis; tibiis anticis tarsisque lutescentibus; elytris fuseis.” Ubique freqvens. 13.0 Thr. vulgatissima Halid.; 1; :e:p: AE eE physapus De Geer, Fabr., Syst. Rh. p- 313: "I. elytris glaucis, corpore atro.” Heeger, Sitzungsber. IX, p. 488: ”Corpore fusco; antennis, oculis, pedibusque flavis; alis di- lute flavo-griseis. Long. 3/,'”? Ubique in Fennia australi freqvens. 14. Thr. flavicornis n. sp. Pargas, rarius. 15. Thr. Salicis n. sp. In Salice repente et rosmari- nifolia, par. Pargas. 16: Chr. Urtiee Schr.,, Fabr., Syst, Rb: ps ol3 0: »T. flava elytris albidis.” Hab. in floribus plerumque corolla flava; in Lilio sepe copiosissima. (An Thr. flava, De Vill., Ent. p. 5672?) 213 BB. Elytra linearia, fasciata. Hactenus species nulla fennica. BBB. Ale pterothorace breviores. 17. Thr. spee.? Tria specimina inveni, verisimiliter ad quandam speciem jam antea ab auctoribus descriptam refe- renda. Belothrips Halid. 18. Thr. (B) bicolor n. sp. Pargas, I individuum. V. Melanothrips Halid. In Fennia hactenus haud inventa. VI. Aeolothrips Halid. 4. Pterothorax latissimus, subqvadratus; ale complete. Maris abdomen lateribus appendiculatum. Coleothrips Halid. TosPAco Lr (Col )Iygscieta inn: vtkalndö NED A5: ”Elytris basi, fascia apiceque albis”; Corpus nigrum, nitidum; antennis annulo albo (see. De Geer, Mem. III, p. 17). Par- gas, ad Aboam passim; in Potentilla tormentilla, Lathyro pratensi; etc. 20. Aeol. (Col.) limbata n. sp. (an = vittata Halid., I: ce. p. 451, 2?). Pargas, in Abiete excelsa. AA. Corpus longius; pterothorax constrictus; alarum vix rudi- menta. Aeolothrips Halid. UEPAeOl (CAeol)valbiceinetanE alid3.1 ep 45.3: ”Atra, abdominis apice ferrugineo; antennis basi et abdomi- nis antici annulo albis”. Pargas, verisimiliter in Galio bo- reali. Variat basi mesonoti, pedibus anticis femoribusque in- termediis fusco-testaceis. In Chelidonio, Yläne, D. J. Sahl- berg. AAA NOVAE SPECIES: - Genus Phloeothrips Halid. Entom. Mag. III, p. 441, 1. 1. Phloeothrips longispina n. sp.: e Nigra, nitida; capite longissimo, mesonoto longiore, cy- lindrico, lateribus rectis, latitudine duplo longiore; oculis ad ejus marginem anteriorem positis; antennis basin rudimento- rum alarum attingentibus, novem-articulatis, articulis primis duobus nigris, primo capitis latitudine ecirciter 3/, breviore, cylindrieo, secundo primo parum longiore, crasso, apice ad- huce erassiore, articulo tertio gracili, secundo magis quam triplo longiore, apicem versus eclavato, toto flavo-testaceo, qvarto et qvinto flavo-testaceis, a basi gracili apicem versus fortius clavatis, dimidio apicali piceo-nigro, articulo qvarto tertio fere !/3 breviore, qvinto qvarto nonnihil breviore, sexto — nono nigris, sexto basi angustissime testaceo, his quatuor simul sumtis secundo longitudine vix zseqvalibus, sexto sep- timo erassiore et ultimis omnibus tribus conjunetis longitu- dine sub-eqvali; duobus ultimis gracillimis; apice articulorum piloso; pronoto trapeziformi, transversim tri-impresso, latere utroqve tuberculis duobus parvulis piliferis; mesonoto sub- rectangulari, pronoti basi distinete latiore; rudimentis alarum angustis, apicem mesonoti attingentibus; metanoto depresso, lineari; abdomine tubo excepto corpori reliqvo 2eque longo, segmentis 6-primis dilatatis et lateribus late reflexo-limbatis, segmento primo transversaliter lineari, secundo tertio lon- giore, tertio—nono longitudine sub-geqvalibus, tubo apicali seg- mentis tribus ultimis abdominis zeque longo, segmento sexto angulo basali utroque spina longa apice curvata fere me- 215 dium segmenti octavi "attingente armato, abdomine a basi segmenti septimi apicem versus sensim fortius acuminato, seg- mento octavo lateribus ante angulos apicales dente acute prominente instrueto; segmentis 1—5 in limbo pila longa pal- lida versus medium discei vergente pilaqve marginali instru- etis, reliqvis pilis nonnullis, exsertis; femoribus sat crassis, antieis adhuc crassioribus, totis nigris, reliqvis piceis, basi constrieta late ipsoqve apice testaceis, tibiis omnibus tarsis- que flavo-testaceis, his apice nigro-piceo. Long. usque ad tubum apiecalem 2 mm. Unicum specimen sub fuco rejeceto in insula paroecize Nagu m. Augusti 1878 inveni. Phl. lativentri Heeger (Sitzungsberichte d. K. Akad. d. Wissensch. IX B., 1852, p. 479, 3, Wien) armatura ab- dominis similis, antennarum colore et structura, capite fere adhue longiore, lateribus omnino parallelo, structuraque ab- dominis valde diversa bene distineta species. 2. Phleothrips tibialis n. sp.: Nigra, nitida; capite longissimo, pro- et meso-noto si- mul sumtis tantum paullo breviore, cylindrieo, lateribus sub- rectis, latitudine duplo longiore; oculis ad margimem anticum capitis positis, ne minime qvidem prominulis:; antennis basin pronoti attingentibus, 9-articulatis, articulis duobus primis nigris, crassis, primo capitis latitudine fere magis qvam 3/, breviore, secundo primo longitudine sub-zeqvali, basi nonni- hil gracilescente, apice testaceo, tertio et qvarto flavo-testa- ceis, ipso apice nigris, tertio primo cireiter duplo longiore, a basi gracili apicem versus eclavato, qvarto tertio circiter 1/, breviore, ut etiam qvinto elavato, hoc qvarto cireiter 2/, breviore, testaceo, apice late piceo; sexto piceo-nigro, basi flavo-testaceo, septimo hoc angustiore et ?/; aut fere du- plo breviore, duobus ultimis gracillimis, simul sumtis septimo parum longioribus, articulis 7—9 piceo-nigris; apice articu- lorum 2—4 reliqvisque hiec illie pallido-pilosis; pronoto tra- peziformi, strigis tribus transversalibus profunde impressis, utroque latere tuberculis duobus piliferis instrueto; mesonoto 216 pronoto vix longiore basique ejus haud latiore, apice late rotundato, disco apicem versus subtiliter granulato: rudimen- tis alarum angustis apieem mesonoti sub-attingentibus; meta- noto depresso mesonoto fere duplo breviore, lateribus pice- scente; abdomine corpori reliqvo &eque longo, lateribus di- latatis segmentorum sex basalium late reflexo-limbatis; limbo hoc laterali seriebus duabus pilarum longarum pallidarum instructo, reliqvis segmentis apicalibus pilis exsertis; segmento primo lineari, seceundo omnium maximo, reliqvis longitudine sub-eeqvalibus, seomentis 7—9 sensim apicem versus modice angustatis, octavo subtus margine apicali testaceo; tubo api- cali segmentis qvatuor precedentibus longitudine geqvali; fe- moribus piceis, basi et apice testaceis, anticis reliqvis cras- sioribus, fere totis piceis, tibiis tarsisque flavo-testaceis, apice tarsorum fusco; tibiis anticis apice mutieis. Long. usque ad tubum analem 15/.—2 mm. Unicum tantum individuum in vicinitate Abogee olim in- veni; sub muscis ad Helsingforsiam legit D. J. Sahlberg. Species preecedenti colore antennarum et pedum simil- lima, mesonoto majore abdomineque inermi et aliter constru- eto ete. mox distinceta. 3. Phleothrips pallicornis n. sp.: Nigro-picea, nitida; capite pronoto tantum paullo lon- giore, sub-qvadrato, oculis ad marginem antieum capitis po- sitis, ne minime qvidem prominentibus; antennis capiti cum pronoto longitudine sub-eeqvalibus, flavo-testaceis, tantum ima basi et apice fuscis, omnibus inter se fere aeqvalibus, secundo et qvarto tamen reliqvis paullo crassiore, ultimo minimo; pro- noto basin versus tantum leviter ampliato; mesonoto pronoto latiore; alis explicatis, abdomine paullo brevioribus; abdomi- nis segmentis sub-zeqvalibus, tubo apicali segmentis duobus preecedentibus simul sumtis fere breviore; pedibus piceis, femo- ribus anticis reliqvis paullulum erassioribus, tibiis anticis totis, intermediis apice tarsisque omnibus testaceis. Long. 11/5 mm. Ad Ispois prope Aboam mense Junii locis paludosis, inter Heleochares ete. sat frequenter occurrit. 217 Phl. staticis Hal. proxima, differt antennarum et pe- dum eolore, pronoto postice minus ampliato femoribusque an- tieis posticis tantum paullulum erassioribus. Genus Sericothrips Halid. 1. c. p. 444, 3. 1. Sericothrips staphylinus Halid. I. c. 444, 1: Sat robusta, capite et thorace nigerrimis, totis opacis, capite brevi, ad oculos usque immerso, cum oculis longitu- dine circiter triplo latiore; antennis apicem mesonoti sub-at- tingentibus, gracilibus, articulis tribus basalibus pallide flavis vel primd basi fusco, reliqvis nigris, secundo reliqvis cras- siore, tertio qvarto paullo longiore, qvarto et qvinto zeque longis; pronoto capite triplo fere longiore, lateribus rotun- dato-dilatatis; abdomine late ovato, nigro, griseo-sericante, segmentis omnibus fere zeque longis; prosterno medio basique mesosterni flavo-testaceis; pedibus pallide flavo-testaceis, fe- moribus basin versus nigris, summa apice tarsorum fusco; raro etiam tibiis posticis basin versus nigro-piceis. Forma macroptera: mesonoto pronoto adhuc latiore, lateribus fortiter rotundato-dilafatis: alis anticis angustissi- mis, abdominis saltem longitudine, linearibus, fere in triente basali basin versus oblique ampliatis, basi fusea, pone basin fascia lata nivea, cetero fuscis, opacis, vena longitudinali ele- vata pilosa, margine antico brevius, postico apicem versus longius ciliatis. Long. 3/,—1!/, mm. Forma brachyptera: Adhuc robustior; meso- et meta- noto simul sumtis pronoto longitudine 2eeqvalibus et ejus la- titudine maxima paullo angustioribus, inter se zeque longis; alarum rudimentis late distantibus, sqvamiformibus, medium metanoti haud attingentibus, apice rotundatis, niveis, ipsa basi nigricantibus. Long. 2/; mm. In Fennia australi, ex. gr. prope Aboam, in parcecia Pargas et in insulis Alandige hanc speciem passim legi. Ha- bitat in floribus Papilionacearum. 218 Obs. Haliday tantum formam brachypteram descrip- sit, apud nos autem f. macroptera freqventius occurrit. Genus Thrips De Geer, Halid. 1. ce. p. 444, 4. Subgenus Limothrips Halid. 1. c. p. 444. 1. Thrips (Limothrips) bidens n. sp.: Nigra, nitida; capite pronoto longitudine 2eqvali, lati- tudine basali paullo longiore, inter oculos longitudinaliter canaliculato, lateribus a basi ad oculos levissime rotundatis, his ante eorum medium sitis; antennis capitis longitudine, ar- ticulo primo secundoque ecrasso piceo-nigris, articulis tertio et qvarto basique qvinti pallide flavis, omnibus inter se longi- ludine sub-zeqvalibus, solum tertio reliqvis latiore, articulis ul- timis piceo-nigris, sexto stylo longiore; pronoto 2eqve lato, disco plano qvadri-foveolato: meso- et metanotis pronoto pa- rum latioribus et simul sumtis hoc distinete brevioribus, pi- cescentibus, metanoto mesonoto paullo longiore, utrinque fo- veola instrueto, margine apiecali sinuato; alis nullis; abdomine capite thoraceque distinete longiore, apice pilis nonnullis ex- sertis, nigro, basi et apice picescente, a basi, metanoto non- nihil angustiore, apicem versus sensim ampliato et ab apice segmenti octavi subito acuminato, latitudine maxima circiter duplo longiore, segmento primo meéesonoto seque longo, se- cundo metanoti longitudine et tertio paullulum longiore, re- liqvis inter se longitudine sub-zeqvalibus, nono ad medium marginis basalis dentibus duabus semi-erectis, sub-triangula- ribus armato, ad angulum apiealem seta brevi crassiore; pe- dibus nigris aut piceo-nigris, robustis, femoribus erassis, an- tieis adhuc erassioribus, tibiis dilatatis, anticis pallidioribus. Long: dlsnmm, i; Uniecum individuum in parecia Pargas inveni. 219 Subgenus Thrips Halid. 1. c, p. 446. 2. Thrips (Thrips) basalis n. sp.: Nigra, nitida; capite brevi, longitudine ecireiter duplo latiore, fere ad oculos immerso; antennis pilosis capite et pro- noto simul sumtis vix longioribus, articulis duobus primis ul- timisque piceo-nigris, articuli secundi apice, tertio et qvarto flavis, hoc ultimo apice infuscato, tertio et qvarto 2eqvalibus, qvinto his zeque longo, sed multo graciliore, basi fortiter gra- cilescente, sexto dilatato stylo longiore; pronoto capite la- tiore, lateribus rotundatis subtiliter marginatis, disco postice bifoveolato; mesonoto pronoto distinete latiore et hoc circi- ter 2/3 breviore; alis anticis fuscis, pone basin fascia sat lata alba notatis, abdomen sat longe superantibus, cultri-formi- bus, margine postico longe ciliatis, antico pilis longioribus aliisque brevioribus intermixtis ciliatis, disco venis duabus longitudinalibus elevatis piliferis, alis posticis anticis paullo brevioribus, margine antico brevius, postieo longe ciliatis; abdomine lateribus piloso, apice longe setoso, medio (Q) pro- noto duplo latiore, a medio apicem versus sensim acuminato, segmentis inter se zeque longis, tantum ultimo penultimo paullo breviore, tubo apicali segmento ultimo paullo longiore, seg- mentis omnibus qvadriseriatim obsolete foveolatis; pedibus nigris, femoribus anticis incerassatis, tibiis anticis tarsisque omnibus flavo-testaceis, illis apice intrinsecus unicatis. Long. 11/,—1!/, mm. In floribus Fennige australis, ex. gr. in paroecia Pargas passim minus freqvens. A Thr. Ulicis Halid., Heeger, Sitzungsber. etc. p. 130, cui similis videtur, colore corporis, antennarum pedum- que anticorum ut etiam structura abdominis apicem versus minus acuminati et antennarum divergens. 3. Thrips (Thrips) flavicornis n. sp.: Piceus, nitidulus; capite longitudine duplo latius, ocu- lis magnis fortiter granulatis; antennis capiti et pronoto zeque 220 longis, totis dilute flavis, articulo secundo crasso, tertio—sexto inter se sub-zeqvalibus, sexto qvinto haud latiore et stylo distinete longiore, hoc distinete bi-articulato; pronoto capite parum latiore, lateribus leviter rotundatis, disco postice bifo- veolato; mesonoto pronoto latiore et hoc duplo breviore; alis anticis griseis, margine antico triseriatim ciliatis, serie nempe pilarum longarum, alia medioerium et adhuc alia pallidarum breviorum, margine postico longe ciliatis, diseo venis duabus longitudinalibus elevatis piliferis; alis postieis antieis paullo longioribus, margine postieo longe ciliatis; pedibus piceis, an- ticis totis tarsisque omnibus pallide flavis. Long. 1—1!/; mm. In paroecia Pargas inventa. A Thr. vulgatissima Halid. corpore minore, antennis pallidioribus, totis usque in apicem flavis, colore pedum, he- melytris obscurioribus ete. divergens; a Thr. physapode Linn. statura multo minore, corpore piceo, antennarum articulo se- cundo toto flavo pedumque antieorum colore mox distinguenda. 4. Thrips (Thrips) Salicis n. sp.: Capite thoraceque rufo-piceis, nitidulis, abdomine nigro, nitido; capite brevi, longitudine duplo latiore, fere ad ocu- los immerso: oculis testaceis; antennis albido-pilosis, capiti et pronoto econjunetis longitudine sub-eeqvalibus, articulo se- cundo crasso, piceo, tertio et qvarto flavo-testaceis, ovalibus, secundo paullo gracilioribus, inter se eeqvalibus, reliqvis ul- timis piceis, in clavam elongato-fusiformem apice acumina- tam confluentibus, cujus articuli 2egerrimi discernendi, hac elava stylo excepto articulis qvarto et secundo simul sumtis parum longiore; stylo articulo sexto breviore; pronoto ro- tundato, capite fere triplo longiore et medio hoc distincte latiore, subtiliter marginato, disco foveolis qvatuor (duabus anterioribus, duabus posterioribus) notato; meso- et metanoto simul sumtis sub-qvadratis, pronoto paullo longioribus et la- tioribus, lateribus rectis; alis anticis rufescenti-griseis vel al- bidis, margine antico longe pallido-ciliato et adhuc setis ri- gidis sat longis fuscis instructo, margine postico longe ci- liato, disco venis duabus longitudinalibus elevatis, qvarum 221 anteriore tantum basi setis 3—4 et apice ipso 2—3 fuscis, cetero glabra, posteriore autem tota longitudine longe fusco- setosa; alis postieis anticis paullo brevioribus; abdomine apice setis pluribus exsertis, segmentis inter se longitudine sub-2e- qvalibus; meso- et metasternis medio piceis, lateribus flavo-- testaceis; pedibus cum coxis flavo-testaceis, femoribus posticis medio såepe leviter fuscescentibus, tarsorum apice fusco. Long. 12/.—12!/, mm. : In Salice rosmarinifolia et repente ad Dirfall in insula Stortervö paroecize Pargas m. Julii 1878 freqvens. Species strucetura antennarum, pilositate alarum colore- que distinguenda. Subgenus Belothrips Halid. I -eamm.450: 5. Thrips (Belothrips) bicolor n. sp.: Nitida tota, capite et thorace lete testaceo-flavo, bre- viter remote, rigide pallide flavo-pilosis; capite margine ba- sali basi pronoti cireiter !/, angustiore, longitudine vix duplo latiore, pone oculos brevi; his nigro-fuscis, granulatis; anten- nis capite et pronoto simul sumtis longitudine 2eqvalibus, pal- lide flavo-testaceis, articulis qvinto sexto funiculoque fusce- scentibus, articulo secundo crasso, diametro transverso oculi nonnihil breviore, tertio—qvinto sub-eqvalibus, sexto qvinto eque longo et stylo gracili bi-articulato breviore; pronoto capite latiore et duplo longiore, immarginato, margine antico et postieo rectis, angulis posticis late rotundatis, lateribus non nisi levissime rotundatis, disco qvadri-foveolato; meso- noto pronoto fere qvadruplo breviore, metanoto sub-qvadrato et pronoto paullo longiore; alis anticis albido-testaceis, niti- dulis, margine anteriore longe pallido-ciliatis et adhuc setis pallidis instrueto, disco venis duabus longitudinalibus usque in apicem pallido-setosis, margine postico longissime ciliato; alis posticis anticis longitudine seqvalibus; abdomine piceo- nigro, fusiformi, metanoto latiore, segmento ultimo excepto capite et thorace simul sumtis parum longiore, segmento pri- 222 mo secundo distinete longiore, 2—7 sub-&eqvalibus, ultimo ca- rinato-compresso, longe producto, spinam horisontalem seg- mentis 4 et 3 simul sumtis &eque longam formante, hac spina basi et apice setosa; pedibus totis pallide testaceo-flavis. Long. 1!2/, mm. j Unicum individuum in paroecia Pargas a. 1876 detexi. A speciebus reliqvis structura insigni segmenti ultimi abdominis coloreque mox distineta. Genus Aeolothrips Halid. INGIpIREDINNG: Subgenus Coleothrips Halid. 1. ce. p. 451. 1. Aeolothrips (Coleothrips) limbata n. sp.: Nigra, nitida; capite longitudine vix duplo latiore, an- tennis capite cum pronoto haud longioribus, articulis duobus primis pigris, articulo secundo crasso, tertio et qvarto elon- gatis, albidis, illo duobus primis conjunetis paullo longiori- bus, qvarto tertio fere breviore, qvinto (ab artigulis qvatuor ecerrime discernendis composito) tertio longitudine ceqvali; pronoto eapite longiore sub-reetangulari, mesonoto pronoto cireiter dimidio latiore, lateribus angulato, pronoto zeque-lon- go; alis anticis albis, nitidis, iridescentibus, pone qvintam aut sextam partem basalem fascia lata fusco-nigra medium fere ale attingente et versus ejus apicem in margine poste- riore fere usque ad qvintam partem apiealem ut vitta mar- ginali sat lata, 2/5 ale latitudinis occupante, produeta, mar- gine postico apiceque longissime nigro-ciliatis; pedibus totis nigris, tantum tarsis anticis basi fusco-testaceis. Long. 12/; —1!/; mm. In speciminibus junioribus Abietis; in paroecia Pargas in horto Lofsdaliensi m. Augusti 1878 parce occurrit. An forsitan Aeol. (Col.) vittata Halid. 1. e. p. 451, 2 (”Elytrorum basi et coste dimidio exteriore albis?), eujus note in speciminibus meis sat bene qvadrare videntur? AÅe- olothrips vittata autem in Heeger, Sitzungsber. ete. IX, p. 223 136, Tab. XXII, alia est species, mihi ingnota. Etiam Aeol. fasciata Heeg. 1. ce. p. 136, Tab. XXI, est species ab Aeol. fasciata Linn. Sceandinaviam et Fenniam habitante diversa, colore corporis fusco, antennis aliter construectis et coloratis eapiteque longiore distinguenda, NANA Reseberättelse afgifven till Finska Vetenskapssocieteten. Då den slutliga redaktionen af det lingvistiskt-ethno- grafiska material, som undertecknad var i tillfälle att samla under sin på societetens bekostnad sednaste sommar företagna forskningsresa till Votjakerna inom guvernementerna Kazan och Vjatka, torde blifva beroende af en ytterligare komplet- teringsresa, anser jag mig böra i korthet redogöra för resul- taten af mina sistledne sommar företagne forskningar. Den permiska stammen intager i kulturhistoriskt hän- seende utan tvifvel det främsta rummet bland de ostfinska folken. Genom dess område gick en urgammal handelsväg, längs hvilken nordens dyrbara pelsverk fördes åt söder och utbyttes mot alster af kulturländernas industri och konst. Vid stränderna af Kama (namnet är votjakiskt: Kam = flod) utvecklade sig tidigt, såsom de arkeologiska forskningarna visat, en sjelfständig permisk jernkultur. Oaktadt denna den permiska stammens stora kulturhistoriska betydelse, har dock den finsk-ugriska forskningen nästan helt och hållet förbisett en gren af densamme, nämligen Votjakerna, ehuru dessa, till följe af sitt lands afskilda läge emellan floderna Kama och Vjatka, bättre än Syrjäner och Permier motstått fremmande inflytelse och bibehållit sina nationela egendomligheter i språk, seder och delvis äfven i religion. Att i någon mån bidraga till fyllandet af denna anmärkningsvärda lucka i den kom- parativa finsk-ugriska ethnografin och lingvistiken var derföre uppgiften för min sednaste sommar företagna resa till Vot- jakernas land. Hufvudmassan af Votjakiska folket (omkr. 230 t.) be- bor s. ö. och s. delen af guvernementet Vjatka, isynnerhet kretsarne Glabov, Jelabuga, Malmys och Sarapul. Afskilda 225 från denna hufvudmassa anträffas Votjaker boende bland Tatarer i n. ö. delen af Kazanska guvernementet, i kretsarne Kazan och Mamady$s (omkr. 10 t.) samt i Ufimska guverne- mentet (omkr. 15 t.) bland Baschkirerna, mest i Birska kretsen. För ett språk, hvilket såsom Votjakiskan saknar skrift- liga urkunder från äldre tider, är ett noggrannt studium af de särskilda dialekterna af stor vigt för utredandet af de grammatikaliska formernas och ljudöfvergångarnas relativa ålder. Då Vjatka hufvuddialekten åtminstone till sina vä- sendtligaste grunddrag var känd genom akademikern Wie- demanns votjakiska grammatik, beslöt jag att i främsta rum- met egna min tid åt studiet af de Kazanska Votjakernas språk, religion och seder. Efter några veckors vistelse i Kazan, der jag med till- hjelp af en ung Votjak, som af direktorn för Kazanska folk- skollärarseminariet herr Ilminski ställdes till min disposition, begynte mina Votjakiska studier, begaf jag mig till Votjak- byn Ulön-gurt (R. Ceao IOma), omkr. 120 verst åt nordost från Kazan, inom Mamadyäska kretsen. Omgifna af muham- medanska tatarer och derigenom mera skyddade mot reli- glöst tvång hafva Votjakerna inom Kazanska guvernementet bibehållit troget sina förfäders hedniska tro. Nästan i hvarje by finnas ännu odöpta hedningar, och äfven de döpta offra fortfarande jemte sina hedniska landsmän åt de gamla gu- darne. Offerlundar (lud) och heliga träd finnas i mängd kring hvarje by. Från Kazanska guvernementet reste jag i slutet af Augusti vidare längs Vjatka och Kama till Izevska gevärsfaktoriet samt derifrån norrut till byn Jaksur Bädja (belägen 42 verst från IZevsk), der jag var i tillfälle att stu- dera Vjatka Votjakernas språk och gudalära. Genom en vid ryska militären i Fredrikshamn tjenande Votjak har jag ef- ter min hemkomst varit i tillfälle att erhålla någon känne- dom om språket och religiösa bruk hos Ufimska Votjakerna, hvilkas förfäder på 1600-talet flytt undan för kristendomen och bosatt sig bland Baschkirerna. 226 Språket inom Kazanska guvernementet har bibehållit i många hän- seenden en ålderdomlig prägel. Vokalers elision är mindre allmän än inom Vjatka dialekten, Af särdeles intresse äro i ljudfysiologiskt hänseende ljudöfvergångarne inom den Kazanska dialekten. Max Muöl- ler och andra framstående vetenskapsmän hafva framhållit, att rotstafvelsen i de turanska språken är oföränderlig, och att de modifierande stafvelsernas Vokaler måste rätta sig ef- ter rotstafvelsens. Ehuru vokalharmonin i dess finska och ungerska betydelse saknas i Votjakiskan, tyckas dock några likartade företeelser i detta språk lemna stöd för åsigten, att den så kallade vokalharmonin, som ansetts vara utmärkande för de turanska språken, är en ljudfysiologisk assimilations företeelse af sednare ursprung, samt att vokalharmonins rikt- ning är beroende af accentens läge. I finskan och magya- riskan, i hvilka hufvudacecenten ligger på första stafvelsen är vokalharmonin progressiv. I votjakiskan åter, der huf- vudaceenten ligger på slutstafvelsen, förändrar sig ofta rot- stafvelsens vokal efter ändelsens. I Kazanska dialekten går rotstafvelsens u (finskt u), då det omedelbart följes af i el- ler e, öfver till u (= svenskt u), af stammen lu (gutturalt I och djupt u) blir 3 pers. sing. imperfektum Itiz (vanligt I och svenskt u). Likaså förändras ofta i Kazanska dialek- ten grundstafvelsens u till ä genom inverkan af en följande muljerad konsonant eller i, t. ex. käz = Vjatka kuz', töi, näfver — Vj. tui. I Ufimska dialekten tyckes denna ljudöf- vergång från u till ä vara regelbunden, tf. ex. käz'o, ät', täs” för kuzior0.n 8. Vs Äfven rotstafvelsens oföränderlighet visar sig, att döma efter Votjakiskan, vara beroende af accenten. Den första stafvelsens vokal, som i Votjakiskan icke är skyddad genom skarp betoning bortfaller ofta både i Kazanska och Vjatka dialekten. Sålunda säges t. ex. skal i stället för yskal, nal, dag, för nynal, rom= urom, aranty = araninty. Anmärk- ningsvärda, ehuru svåra att bringas under allmänna reglor, äro vokalernas förändringar vid sammansättning af ord. I 227 Vjatka dialekten förekomma blott enstaka fall af denna fö- reteelse, t. ex. murt== menniska, men ud-mort = Votjak, my-dor = mudor. I Kazanska dialekten är den deremot myc- ket allmän. Sålunda förvandlas ofta u till y (dialektvis — ö), t. ex, puz — ägg, kurek-pyz (pöz) = hönsägg, pu träd, kispy (kispö) = björk, syrpy (sirpö), alm; u till o, murt, menniska, ud-mort = Votjak; o till y (ö), t. ex. $or, midt, lym-Syr (Sör), middag. I formläran förekomma några från Vjatka dialekten af- vikande ändelser. Ablativi ändelsen är lig = Vj. les”. Än- delsen för elativus är, då possessiv suffix följer, isk, i stäl- det för de ostliga dialekternas is't, t. ex. myneskym = Vj. mynestym, af mig. Både i Kazanska och Vjatka dialekterna förekommer kasusändelsen is'en. Wiedemann anser en i denna ändelse vara en paragogisk stafvelse och ändelsen is'en till sin betydelse identisk med elativändelsen is”. Enligt min erfarenhet är dock betydelsen hos dessa ändelser icke densamme. Ändelsen ig'en uttrycker icke såsom elativen is' en rörelse inifrån. Den betecknar rörelsens allmänna rikt- ning och motsvarar till sin betydelse finska adverbet päin, t. ex. karis =ur staden, karis'en — kaupungista päin. An- tagligen är denna ändelse sammansatt af elativändelsen is” och instrumentalis ändelsen en. Den hos pronomina och i possessiv suffixerna förekom- mande accusativändelsen é (hos Wiedemann = ä) nyttjas äf- ven af ordet murt menniska, acc. murtéö. I hedniska böner förekommer samma accusativändelse i uttrycket buré (acc. af bur = god) vais'ko = jag hemtar godt, d. ä. offrar. I vissa adverbiala uttryck förekommer ändelsen A, dels ensam, t. ex. (d)jyriå = hufvudstupa, dels i förbindelse med härledningsändelsen la, t. ex. ullan = nedåt (af ul — finskans ala, la och NH), vallad = uppåt. Denna kasusändelse hf be- tecknar rörelse till och torde derföre böra sammanställas med den i många finsk-ugriska språk förekommande lativändel- sen ne (finskan: minne, sinne, ung. nek). I konjugationen förekomma liksom äfven inom Vjatka dialekten en mängd egendomligheter, i hvilka verbets ur- 228 sprungligen nominala natur framträder. Sålunda har ordet van (stam varm = finskans on) betydelserna 1) är; 2) all: 3) rikedom samt böjes såsom ett vanligt nomen. De sär- skilda personerna af presens indikativus användas i förening med hjelpverbets imperfekt val (= finska oli) eller vylem (= finska olema) till bildning af perifrastiska former. Ton todis'kod betyder: du vet, deraf bildas sammansatta formen ton todis'kod val, efter orden: du vet var, d. ä. du visste, (ehuru jag icke trodde det), ti zem veralody vylem = i haden rätt. Icke allenast participierna utan äfven verbets substan- tiv-former hafva sin särskilda tidsbetydelse. Af verbstam- men kar — egör, bildas t. ex. följande substantiv-former: 1) presens karon = görandet; 2) preteritum karem, hafva gjort, det gjorda; 3) futurum karono = skola göra. | Den ursprungliga ändelsen m för 1:a person singularis tyckes förekomma öfverallt i Votjakiskan i frågesatser t. ex. mon ku kulom (i stället för kulo) = när dör jag. Då de flesta af de Kazanska Votjakerna utom sitt eget tungomål äfven tala tatariska, hafva de upptagit en stor mängd ord från tatariskan samt äfven några tatariska härlednings- ändelser. såsom lyk för bildandet af abstrakta substantiver, t. ex. taga — ren, tazalyk = renhet; ci, som betecknar per- soner, t. ex. s'uan, bröllop, suanc'i = brölloppsgäst. Den andra af mig undersökta Votjakiska dialekten, som jag vill benämna Syd-Vjatka eller Jaksur dialekten visar i allmänhet stor öfverensstämmelse med språket i Wiedemanns grammatik. I ljudläran är denna dialekts anmärkningsvär- daste egenhet saknaden af det nasala »ng-ljudet och dess er- sättande genom m, t. ex pum för pufi = ände, skaft, eller n, h, t. ex. dihö = difé. I in- och slut-ljudet förstärkes i denna dialekt z' till dz” och 2 till dz, t. ex. kudz'o = kuz'0, udé — uäz. Anmärkningsvärd i denna dialekt är vidare ac- cusativändelsen ty eller dy, som dock förekommer endast i pluralis, t. ex. adz'iz kionjos-ty (af kion = varg) = han såg vargar, murtjasty, menniskor, mil'em-dy = oss. Denna aceu- sativändelse förekommer icke omnämnd i Wiedemanns gram- matik; dock upptager han vid anförandet af i evangelii öf- 229 versättningarna förekommande accusativformer: milemdy = oss och tiledely eder. Kazanska Votjakernas religion. Ehuru hedendomen, såsom ofvanföre anförts, ännu fort- lefver bland de Kazanska Votjakerna, finner man dock vid en närmare granskning af deras böner, att deras nationela gudalära erhållit en viss lutning åt monotheismen, utan tvif- vel genom deras beständiga beröring med de dem omgif- vande muhammedanerna. Bönerna ställas i främsta rummet till Osto Inmar, och nästan i hvarje bön uppräknas de öf- riga gudomligheterna men blott såsom bipersoner vid sidan af den egentliga guden. Deremot hafva de urgamla begraf- ningsformerna bibehållit sig i Kazanska guvernementet bättre än bland Vjatka Votjakerna, hos hvilka kristendomens yttre antagande försvårat deras bibehållande. Castrén har i sin snillrika, banbrytande finska mythologi framhållit, att det herrskar i Finnarnes fornsägner en dubbel mening om andar- nes vistelseort efter döden. Enligt den ena fortlefde de sitt skugglif i grafven, enligt den andra samlades de alla på ett ställe i underjorden. Den förra åsigten är, tillägger Castrén, utan tvifvel den äldre liksom den äfven är den råare. Denna Castréns åsigt bekräftas fullkomligt af Votjakernas uppfatt- ning af lifvet efter döden. Någon benämning motsvarande Finnarnes Manala eller Tuonela finnes icke i Votjakiska språ- ket. I evangelii öfversättningarne återgifves begreppet hHel- vete med ordet Saipydes, som dock egentligen betyder en- dast: grafvens botten. Begrafningsceremonierna och bruken vittna om, att man tänker sig att den aflidne fortsätter sitt lif i grafven. Liket nedlägges i grafven utan kista. På graf- ven. på en del orter äfven 1 grafven, läggas föremål, som den aflidne anses mest hehöfva, såsom sked, spade, kopp, på en del orter äfven tobak och the samt åt barn någon lek- sak. Om den aflidne var ogift uppmanas han eller hon att gifta sig och att icke lefva allena. Då något barn dör, upp- manas någon afliden anförvandt att taga vård om den lilla. Öfver grafven uppföres åt den aflidne ett skyddstak (lipet) 230 som uppbäres af 4 i jorden slagna pålar, som upptill före- nas genom horisontala störar, hvilka betäckas med lindbark. Denna öfverbyggnad är påtagligen en efterbildning af Votja- kernas boningshus. Men ehuru de aflidne sålunda tyckas hafva hvar och en sitt särskilda hem, äro de likväl icke bundna vid grafven, utan ströfva omkring i osynlig gestalt, besöka sina fordna jordiska hem samt dväljas i de djupa skogarne. Ofta visa de sig i drömmen för sina lefvande anförvandter och beklaga sig, i fall det ej till alla delar blifvit sörjdt för deras behof i andra verlden. Sålunda berättades för mig att någon i Ulyngurt underlåtit att resa den sedvanliga taköf- verbyggnaden öfver en afliden anförvandts graf. Den afiidne visade sig då för honom i drömmen och yttrade klagande: hvarför har du lemnat mig utan skydd för regnet. Oaktadt sålunda de hädangångne efter döden hafva samma menskliga behof, som under sitt jordelif, framträda de dock derjemte i Votjakernas föreställning såsom begåfvade med öfvernatur- lig, nästan gudalik makt. De ega förmåga att hemsöka de lefvande med sjukdomar och atöfva liksom gudarne inflytande (påtagligen dock endast ett skadligt) på växtligheten. För att göra de aflidne sig bevågna anställa Votjakerna libatio- ner (Votj. kiston af kisto =;jag gjuter) åt dem.") Åt hvarje enskild afliden anställas följande libationer: 1) på tredje da- gen efter hans död (kän ui); 2) på sjunde dagen (sizym är); 3) 4:e dagen (häl'don) samt årsdagen (ares kis'ton) ef- ter” hans död. Allmänna offer åt alla aflidne anställas der- jemte 2 gånger om året: vår-libationen (tulys kis'ton) snö- smältningstiden och höst-libationen (siz'yl kis'ton) i oktober. Offret består af bröd, pannkaka, köttsoppa, öl och annat godt, som Votjakerna värdera under sitt jordiska lif. Offret ka- stas på grafven eller i ett tråg (tus') kring hvars kanter vax- ljus blifvit fästade och uttalas dervid följande bön: Gamle aflidne, I som ären och I som icke ären (närvarande) måtte detta falla framför eder. Vredgens icke, sägande: I hafven icke bragt oss offer. Hållen edra efterlefvande (anförvand- +) Dylika förekomma äfven bland den Ryska allmogen. 231 ter) vid helsa, hemsöken icke med dragsjuka, föden icke krå- kor och skator, gören boskapen och hästarne feta, gifven helsa åt barnen. Uti Vjatka guvernementet, der jagten fortfarande är en vigtig näringsgren, offras före höstjagtens begynnelse åt de aflidnes andar på samma gång, som åt skogens gudar. Både inom Kazanska och Vjatka guvernementet före- kommer ett egendomligt offer åt en afliden husbonde eller en värdinna. Denna fest firas vanligen något är efter den aflidnes död, har en glad prägel och är förenad med allde- les samma ceremonier, som ett vanligt bröllop samt benäm- nes äfven kulem murt suan, d. ä. den dödes bröllop, eller jyr-pyd s'oton = hufvud-fot offer. I Kazan hembäres dervid både åt husfader och husmoder en svart ko, men i Vjatka åt värden en svart häst, åt värdinnan en svart ko. I sist- nämnda guvernement har den ursprungliga betydelsen af detta offer bibehållit sig i folkmedvetandet. På min fråga om än- damålet med detta offer fick jag genast svaret: för att far och mor i andra verlden icke måtte sakna häst och ko. Ef- ter festens slut föres det offrade djurets ben med stor hög- tidlighet till ett särskildt ställe, som finnes i närheten af hvarje Votjakby och benämnes lyy-kujan inty = benkastningsställe. Ehuru Vjatka Votjakerna redan på 1600-talet tvungos till ett yttre antagande af kristendomen, har dock hedendo- men bland dem en ursprungligare prägel än i Kazanska gu- vernementet. De särskilda gudomligheterna hafva bibehållit sin individualitet och anropas särskildt. Castrén har med psykologisk skarpblick framhållit, att de finsk-ugriska folken ursprungligen dyrkat naturen i dess omedelbara, sinnliga form, t. ex. himmelen, jorden, vattnet, elden, att en del af de al- taiska folken, t. ex. Samojeder och Turkar, ännu till sedna- ste tider qvarstått på denna ursprungliga ståndpunkt, men att några altaiska folkslag såsom t. ex. Fornfinnarne fram- skridit till en högre ståndpunkt af gudsmedvetande och be- gynt skilja emellan naturen i dess sinnliga omedelbarhet och de i naturen herrskande personliga gudamakterna, skilja emel- lan himmel och himmelens gud, vatten och vattnets gudom- lighet. Denna Castréns åsigt om gudsmedvetandets allmänna utvecklingsgång hos de altaiska folken bekräftas på ett slående sätt af Vjatka Votjakernas böner. Ur dem framgår att Vot- jakerna, som höra till den i kulturhistoriskt hänseende vig- tiga permiska grenen af den finsk-ugriska språkstammen, vis- serligen hafva liksom fornfinnarne höjt sig till att betrakta gudarne såsom personliga väsenden, men derjemte qvarstår ännu i denna stund i en del af de äldsta bönerna den äl- dre sinnliga ståndpunkten, liksom i Rigveda ariernas gamla naturdyrkan i bredd med ett mera utveckladt sednare guds- medvetande. Den nuvarande Votjakiska benämningen på (himmelens-) gud är Inmar, men i bönerna anropas gud un- der detta namn endast vid sådana offertillfällen, som stå i sammanhang med jordbruket, och som således äro af relativt sednare ursprung. I kota-offer (familie- och byaoffer-) bö- nerna, som utan tvifvel äro de äldsta, träder den gamla, ur- sprungliga dyrkan af naturen i dess omedelbarhet fram i öp- pen dager. I dem anropas icke Inmar utan in-vu eller in. Ordet in (stam inm) motsvarar finska ordet ilma (jemför Votj. sinm = silmä) och betyder himmel, vu åter vatten. Vot- jakerna hafva således, liksom äfven våra finska förfäder, ur- sprungligen dyrkat himmelen (in) såsom gud och derjemte under benämningen in-vu förgudat det himmelska regnvatt- net, som befruktande och vederqvieckande nedfaller på jor- den. (Jemför Jupiter pluvius, Indiernas Indra, regnets gud.) Den nuvarande gudabenämningen Inmar tyckes vara sam- mansatt af in, himmel och mar, hvem, någon, och torde dess betydelse således vara: någon i himmelen. Denna nya be- nämning uppstod utan tvifvel under en sednare period, då Votjakerna begynte uppfatta gudarne såsom personliga an- deväsen. En annan luftens eller himmelens gudomlighet är guduri mumy = finska jyrinä mummo, åskans gudinna. Åt henne offra Vjatka Votjakerna vid fält-offerfesten (busy vös') ett får och bedja de dervid, att hon måtte bevara grödan för störtregn, åskväder och orkaner. I bönerna till jordens gudomligheter förekomma benäm- ningarna Mukylcin (eller Mukyldisin), Mumai. Af dessa gu- 233 danamn är det förstnämnda sammansatt af mu = jord, kyl- dis = alstrare (af verbet kyldo = jag alstrar) och in = him- mel (d. ä. gud) och dess betydelse är således: jord-alstrare- himmel. Att döma af ordets etymologiska bildning, tyckes mykyle'in ursprungligen hafva betecknat den jorden befruk- tande himmelen, som förestäldes såsom en manlig gudomlig- het i motsats till modren — jorden. Den ursprungliga be- tydelsen af ordet mukyle'in har dock gått förlorad för fol- kets medvetande: man anser honom för en manlig i jorden boende gudomlighet. Castrén har i sin mythologi framhål- lit att Forn-Finnarne uppfattat jorden såsom en qvinlig gu- domlighet (maa-emä). I böner från Ufa samt i en bön från Vjatka nämnes jemte mukyle'in mumi = moder, men i öf- riga af mig upptecknade böner finner man deremot mumati, hvars betydelse är svårare att förklara. De Votjakiska pre- ster, hvilka jag var i tillfälle att rådfråga påstodo, att äfven mumai är modren-jorden. De manliga gudanamnen, såsom in, in-vu, inmar, mu- kyle'in, föregås af attributet Osto (i Kazan), Ost (i Vjatka), hvars betydelse råkat i glömska. Möjligen sammanhänger detta ord med ungerskans isten = gud eller finskans isä, = fader.") I omedelbar, sinnlig form egnas dyrkan åt elden (tyl) och vinden (töl). Elden förmedlar äfven hos Votjakerna för- bindelsen emellan gudar och menniskor, framför det offrade upp till gudarne. Något särskildt offer åt elden förekommer likväl icke mig veterligen. Under fältoffer-festen offras i Vjatka guvernementet åt vinden en and. Dervid kastas blad på marken och bedes, att vinden icke skulle blåsa häftigt öfver åkerfälten utan gå dem förbi, att han skulle gifva åt sina grannar i (byns namn nämnes) varma vindar och varmt regn. Utom de egentliga gudarne, till hvilka hvarken elden eller vinden kunna hänföras, finnes det en oräknelig mängd andeväsen af olika slag. En del af dem äro herrskare öf- +) Jemför Votj. voz = Finska viha. 234 ver något område inom naturens rike. De benämnas kug”o = husbonde, utis = bevakare, vårdare. Främst bland dem stå vu kug'o = vattnets husbonde, äfven benämnd vu murt = vattenmenniska och hules kuz'o = skogens husbonde. Ka- zanska Votjakerna offra om hösten en and åt vattnet för att tillgången på änder och gäss måtte blifva riklig. I Vjatka offras efter barns födelse likaså en and åt vattnets husbonde. Åt skogsguden offras i Vjatka, der jagten fortfarande utgör en vigtig näring, ett grått får. Skogsanden tillskrifver man äfven ekot. Bland öfriga andar är anmärkningsvärdast korka ku2z'o = stugutomten äfven benämnd vyz ul ku2'o = husbonden un- der golfvet. Han är husets skyddsande. Om hösten efter fältarbetets afslutande.offras åt honom en gås eller and. Ute- blir offret gifver han sitt missnöje tillkänna genom att pipa under golfvet som en höna. Då en son skall skilja sig från fädernehemmet och anlägga eget hushåll går han under golf- vet i fädernestugan, tager derifrån mull samt sedan eld från fädernekotans härd och beder derefter hustomtens yngsta son att följa med honom till det nya hemmet. Nästan hvarje märkligare ställe och föremål isynnerhet åar, insjöar, källor, gamla träd och lundar hafva sin särskilda ande, åt hvilken frambäres offer af enskilda personer, då spåqvinnan (tuno) utrönt att ställets ande sändt sjukdom eller annat ondt öf- ver menniskor eller boskap. De Votjakiska besvärjelserna (Votj. kyl = ord, finskans kieli, pel'jas' kon = blåsning) af hvilka jag lyckades erhålla några i Ulyngurt äro till innehållet väsendtligen olika de finska trollrunorna. Den finska trollkarlen beherrskar ge- nom ursprungsordet de onda makterna, men Votjakernas tuno eller pel'jas'kis räknar upp en mängd omöjliga saker och säger att först då, när detta inträffar, må den onde anden tillfoga den sjuke något ondt. Sjukdomarna anses härröra från personliga onda väsen, som ingå i den menskliga orga- nismen eller slå eller röra någon del af menniskokroppen. I ryska arbeten, som behandla de ostfinska folkens gu- dalära, upprepas ofta påståendet, att dessa folkslags religion 235 är till sitt väsende dualistisk. Denna uppfattning är dock grundfalsk, framkallad genom obekantskap med språket och deraf följande missuppfattning och ofullständig insigt i guda- läran. Till sin sedliga halt äro de Votjakiska gudarne lik- som de grekiska menskliga. De vredgas om man försummar dem, men äro vänligt sinnade mot dem, som ihågkomma dem med offer. Öfvervägande är dock hos de Votjakiska gudarne det välvilliga, menniskovänliga sinnelaget. Det lig- ger något naivt patriarkaliskt i Votjakernas uppfattning af gudarnes förhållande till menniskorna. De tilltala gudarne 1 sina böner med barnslig förtrolighet och benämna sig gu- darnes grannar. Någon representant för det onda finnes icke bland de egentliga gudarne. Tvärtom anropas gudarnes bi- stånd mot de onda varelser af lägre beskaffenhet, hvilka åstadkomma sjukdomar och annat ondt. Liksom Fornfin- narne hafva lånat af grannfolken benämningarne på de mäk- tigaste onda makterna (piru, perkele), hafva äfven Votja- kerna upptagit i sitt språk Tatarernas Saitan = djefvul, och peri = ond ande. Formerna för kulten äro hos Votjakerna i hög grad utbildade, men bära derjemte tydliga spår af ursprunglighet och sjelfständig utveckling. Troligt är väl, att en långvarig beröring med muhammedaner och kristne bidragit till utbild- ningen af Votjakernas gudstjenst-former, men att denna ut- veckling dock har försiggått på inhemsk grund framgår deraf, att formerna för kulten äro de samma öfverallt bland Vot- jakerna både i Kazan och Ufa, der de bo omgifna af mu- hammedaner, och i Vjatka, der det ryska inflytandet varit det öfvervägande. Anmärkningsvärdt är att gudabilder icke förekomma hos Votjakerna. Väl omtala äldre författare (Georgi, Rytschkoff), att hos Votjakerna förekomma guda- bilder under namn af mudor, men denna uppgift torde dock bero på ett missförstånd. Votjakernas familjeoffer anställas af husfadren (kuz'o) i kokhuset, Votj. kua 1. kuala.—= Finsk. kota, i hvars venstra bakre hörn, omkring 3 alnar från golf- vet, finnes ett heligt ställe på ett vid väggen fästadt bräde. Detta bräde benämnes i Vjatka: vyle myc'em pul = det upp- 236 lyftade brädet och derpå placeras den ryska helgonbilden, på hvilken en ursprungligen hednisk benämning mydor blif- vit öfverförd. I Kazan förekomma deremot hvarken helgon- bilder eller andra bilder utan benämnes der sjelfva platsen på det upplyftade brädet mudor (= Vj. mydor), hvilket ord egentligen betyder jordens rand. Vid offer i kotan lyftas en del af offret (bröd och vin) upp på brädet, en del åter kastas i elden för att befordras upp till gudarne. Troligt är, att under detta dubbla sätt att öfverlemna det offrade åt gudarne dölja sig tvänne särskilda utvecklingsperioders olika förfaringssätt. Upplyftandet på brädet är väl den äldre for- men och kastandet i elden den sednare, eftersom det förra sättet hufvudsakligast förekommer vid kota offer. Hvarje Votjakby har sin särskilda by-kota (gurt kva), der offren förrättas af en ärftlig offerprest, som benämnes i Kazan mudorc”i eller mudor utis = mudors vårdare, i Vjatka gurt pop = by-prest. Flera bylag hafva i nejdens äldsta by en gemensam offerkota, som benämnes budzgyn kva = stor kota och förestås af 3 ärftliga prester. Både by-kotan och stor-kotan begagnas endast för gudstjenstliga ändamål och hafva de således för Votjakerna betydelse af kyrkor. Utom i kota offra Votjakerna i offerlundar (lud) och under heliga träd. I hvarje by finnes en by-offerlund (gurt lud) och derjemte förekomma i särskilda delar af Votjak- landet allmänna offerlundar (meren lud, af ryska mir = bya- samhällighet, och eFen lud, af el = främmande by), som äro oemensamma för en mängd byar. Ryktbarast bland dem är offerlunden i byn Nyrja i Kazanska guvernementet, omkr. 20 verst från Ulyn gurt. Denna offerlund är vackert belä- oen på sluttningen af en höjd. I midten af helgedomen står en urgammal ek, kring denna ek är en cirkelformig öppen plan omgifven rundtomkring af ekar. Hela lunden är omgif- ven af ett väl underhållet gärde med en port, som får öpp- nas först efter föregående offer och bön under den stora fe- sten, som anställes om sommaren hvart 3:e år. Till denna meren vös” strömma då Votjaker från hela Kazanska Votjak- landet, ja till och med från angränsande delar af Vjatka gu- 237 vernementet. I forna tider hafva dessa stora allmänna of- ferfester utan tvifvel varil af stor betydelse äfven i politiskt hänseende. I vår tid bilda de det enda andliga förenings- band, som förenar de spridda individerna af det Votjakiska folket och hindrar deras assimilering med närboende genom antal och civilisation mäktigare folkslag. De flesta af Votjakernas årliga offerfester anställas an- tingen om våren, då jordbruksarbetet begynner eller om hö- sten efter skördens afslutande. Om våren efter det snösmält- ningen för sig gått anställes offer för ymnig gräsväxt, guädor Syd pös' ton, och hembäres dervid bröd, gröt, soppa o. a. åt Inmar. Vid plöjningens begynnelse om våren firas gyrny poton. Dervid gräfver hvarje familj skildt för sig på sin åkertäppa en grop och nedkastar deri ägg, pannkaka och smör såsom offer åt Mukylc'in. Husfadren beder dervid att kornen måtte blifva stora som hönsägg, att Mukyle'in skulle gifva (åt växterna) sina varma jord-blad-ådror, bevara för hagel, frost, gifva varmt regn, varma vindar och försätta ho- nom i stånd att äfven framdeles offra åt gudarne. Då bo- skapen släppes ut på bete om våren anställes offer för bo- skapen (pudo ponna vös'jas' kon) på byns hufvudgata, och offras dervid af byns offerprest (på andra orter af 2 valde offrare) åt Inmar en oxe och ett hvitt får. Med större hög- tidlighet än ofvannämnda offerfester för sig går fält-offret. benämdt i Kazan D'u kurbon = sädes-offer, 1 Vjatka Busy vös” = fält-offer. Vid detta tillfälle frambäras 1 Vjatka offer åt särskilda gudomligheter nemligen: 1) åt jordens gud (Mu- kyle'in) ena året en svart oxe, andra året ett svart får; 2) åt Inmar, himmelens gud, ena året en oxe (icke svart), an- dra året ett hvitt får; 3) åt åskans gudinna, guduri mumy ett får: 4) åt vinden en and: 5) åt de aflidnes andar likaså en and. Genom lottkastning (pus kujan) utses dervid 6 of- ferprester (vös'jas kis'), två för hvarje af de tre gudarne, samt lika många slagtare, parc'as', och 2 penningeinsamlare. För erhållandet af regn hålles å en del orter årligen, å andra åter endast i händelse af långvarig torka, bön om 238 regn (zor kuris'kon). Dervid offras åt Inmar i Kazan en häst och 2 hvita får, i Vjatka en röd eller hvit oxe och 2 får. Efter vårsådden följa de för en mängd byar gemen- samma meren- eller el'envös” offren, hvilka ofvanföre redan varit omnämnda. Sedan skörden och höstarbetena afslutats, anställas åter såväl enskilta som allmänna offer. I början af oktober off- ras i hvarje gård i kotan samt äfven i stor-kotan åt in-vu. Detta offer benämnes siz'yl sur = höst-öl, till skilnad från tulys sur vår-ölet, som på samma sätt firas i kotarna om vårsommaren. Några dagar efter siZ'yl sur anställes i Vjatka lud vösjas kon = lund-offer åt in-vu. Offret förrättas af en ärftlig offerprest, benämnd lud kuz'o =lundens husbonde. Utom ofvannämnda öfver hela Votjaklandet allmänt fö- rekommande offerfester finnas ännu en mängd andra af mera lokal eller tillfällig beskaffenhet. Offerceremonierna äro ungefärligen desamme öfverallt bland Votjakerna. Vid djuroffer kastas alltid blod, märg, bitar af hjerta och lefver i elden, och yttrar offerpresten der- vid: Måtte det varma blodet, ångan stiga upp till dig. Offren äro talrika. På den stora Nyrja-festen t. ex. utom hästar och hornboskap ända till 60 får. Får man bedöma Votjakernas religiösa ifver och from- het från deras egen ståndpunkt, äro de utan tvifvel ett af Europas frommaste folk. Gudsmedvetandets och gudalärans sjelfständiga utveck- ling hos Votjakerna synes mig lemna ett ytterligare stöd för Aspelins på arkeologiska grunder stödda åsigt, att den per- miska stammen höjt sig till en relativt högre bildning än de öfriga ostfinska folken, och att en inhemsk och sjelfständig kulturutveckling i fordna tider för sig gått vid Kamas strand. Fredrikshamn den 17 April 1879. Torsten G. Aminoff. RR SRA Ra Ka Skilnadan emellan varg- och räfungar. Af Fr. W. Mäklin. Åtminstone i de flesta kommuner i vårt land betalas för det närvarande ganska höga premier för fällandet af björ- nar och vargar, och ehuru för ungar af nyss nämnda djur- slag vanligen utbetalas endast hälften af den för de fullvux- nas dödande bestämda summan, utfalla, såsom man äfven kan förmoda, de flesta premier för ganska små ungar, som blifvit anträffade ännu i boet eller lyan. Isynnerhet här i den sydligaste delen af Finland upptes emellertid inför rätta ganska ofta hudar af små räfungar med uppgift och försäk- ran att de tillhört vargungar, men då nämnden vid en hä- radsrätt åtminstone i de flesta fall hyser en annan åsigt be- träffande de framlemnade hudarne, ålägges premie-sökanden att af trovärdig sakkännare förskaffa sig intyg öfver de för- menta vargungarnes äkthet. Åtminstone tvenne gånger har jag sett intyg t. o. m. af buntmakare öfver hudar af otvif- velaktiga räfungar derpå att de tillhört vargungar och vid dessa uppgifna tillfällen hade häradsrätten äfven uttrycke- ligen hänskjutit den tvifvelaktiga frågans afgörande till zoo- logie professorns pröfning. Att en dylik premie-sökande se- dermera icke är angelägen om ett intyg, som icke motsva- rar hans beräkningar, är naturligt och saken stannar då der- vid. — Ehuru hudar af alldeles små varg- och räfungar ega en viss likhet med hvarandra och dimensionerna icke heller lemna någon ledning för bedömandet af den relativa stor- leken, då ungarnes ålder icke är känd, kunna de sednare likväl i de flesta fall — måhända alltid — igenkännas på en hvit svansspets. Antagligen med kännedom om detta för- hållande afnyper en fintlig premie-sökande den omnämnda 240 hvita spetsen, hvarigenom den hos räfungen relativt längre svansen i sjelfva verket äfven blir kortare. Ej sällan qvar- sitta likväl ännu några åtminstone med en lup synliga hvita hårstrån vid den afstympade spetsen, hvilka förråda den så- lunda maskerade räfungen. Utan att några hudar för tillfället för mig uppvisades, anhöll ordföranden bland kommunalnämnden i en församling här i Nylands län för omkring ett år sedan af mig en kort uppgift på den mest i ögonen fallande skilnaden emellan varg- och räfungar, och anser jag det ej olämpligt att här i af- skrift meddela den af mig då i korthet affattade beskrifnin- gen jemte några bifogade allmänna upplysningar, som må- hända ej sakna allt intresse, då de åtminstone för det när- varande hafva en viss betydelse i vårt land. ”Räfungar, som i början med undantag af svansens spets bära ungefär samma färgdrägt som vargens ungar, skilja sig från de sistnämnda genom en smalare nos, en proportions- vis längre svans samt sedan de erhållit utbildade ögon ge- nom sin vertikalt aflånga pupill. Då det emellertid oftast är förenadt med svårigheter att uppföda t. ex. vargungar och dessa derföre vanligen genast dödas, är det ej lätt att en- dast efter den afdragna huden med säkerhet bedöma nosens bredd och svansens relativa längd, emedan huden på ett eller annat ställe kan vara olikformigt utdragen. Emedan äfven andra mindre väsentliga kännetecken icke torde kunna an- ses fullt pålitliga, har man väl allmänt ansett en hvit svans- spets såsom i främsta rummet utmärkande för räfvens ungar, då man veterligen ännu aldrig anträffat vargungar med en sålunda tecknad svansända. — Nyss påpekade egenhet i färg- teckningen hos räfvens unge är äfven allmänt känd af all- mogen i Finland och ehuru jag måste tillstå, det jag bland ett nog stort antal aldrig sett en räfunge med svart eller svartaktig svansspets, vågar jag likväl ej framhålla ofvan an- gifna kännetecken för räfvens unge såsom osvikligt. Redan LINNÉ beskrifver nemligen en varietet af räfven under namn af Canis alopex, som utmärker sig genom en svart svans- spets (”eauda recta: apice nigro”; Syst. Nat., ed. X, p. 40). ; 241 Huruvida ungar af denna såkallade brandräf, hvilken äfven af GIEBEL i hans mera omfattande arbete öfver däggdjuren beskrifves såsom försedd med en svart svansspets (”mit schwar- ger Schwanzspitze”) redan ifrån början är försedd med en dylik eller om svansspetsen förändras först sednare, deröfver har jag ingenstädes kunnat vinna någon upplysning. Der- emot har man väl ingen anledning att anse en hud med en hvit svansspets tillhöra en vargunge.” ”Jag anser mig slutligen böra tillägga, det allmogen åtminstone i de flesta trakter af vårt land med ganska stor säkerhet igenkänner vargungar äfvensom huden af desamma, emedan man här nog ofta är 1 tillfälle att öfva sig häri — och så vidt jag kan påminna mig, har det alltid varit fallet, att hvarje gång man anhållit om intyg af mig öfver äktheten af en förment vargunges hud jag genast kunnat igenkänna densamma såsom huden af en räf — eller lodjursunge. Öf- ver ofullständiga hudar, t. ex. med afrifven svansspets, har jag ansett det nödvändigt att ej lemna något intyg. — Hel- singfors den 20:de April 1878.” Det är mig ingalunda obekant, att man äfven anser så- som utmärkande för vargens ungar det förhållande, att si- dorna af bröstet närmast bakom frambenen samt sidorna af buken i den närmaste trakten inom samt framom bakbenen äro nakna eller endast glest hårbeklädda, men detta torde ej kunna framhållas såsom ett alldeles säkert kännetecken. Af de trenne mindre vargungar, hvilka för det närvarande finnas uppstoppade på universitetets zoologiska museum, nem- ligen tvenne helt små från Evois och en märkbart större, må- hända omkring en half månad gammal från Mäntsälä socken >), har endast den ena ungen från Evois nyss nämnda partier äf- vensom insidan af baklåren temmeligen kala, då dessa ställen deremot hos det andra exemplaret från samma lokal äro märk- bart tätare beklädda med hår. Hos den omnämnda större vargungen från Mäntsälä är nästan endast den bakre delen af buken emellan låren temmeligen naken, och då afvikelserna +) Denna unge anträffades den 12:te, erhöll öppna ögon omkr. den 16:de samt dödades den 20:de Maj 1878. 16 i detta afseende stundom måhända äro ännu mycket större, inser man lätt, huru osäkert det vore att endast härpå grunda sin öfvertygelse om skilnaden emellan hudar af dessa arters ungar, isynnerhet då äfven bakre delen af undersidan hos räf- ungen åtminstone stundom är märkbart glesare hårbeklädd. En mera i ögonen fallande olikhet emellan varg- och räfungar finner man dock vid en direkt jemförelse på hårens längd och i färgteckningen, isynnerhet på hufvudet och föt- terna. Till jemförelse med ofvan uppgifna vargungar har jag för det närvarande i mina händer sex stycken på buksidan uppskurna hudar af räfungar, ungefär af samma storlek som den förut uppgifna vargungen från Mäntsälä, således påtag- ligen något äldre än denna. Äfven dessa sex hudar hafva blifvit lemnade till mig för att tillbörligen dokumenteras så- som vargungars. Att sluta efter dessa hudar har räfungen längs hela ryggen och kroppens sidor en mörkare grå färg, då vargungen deremot här skiftar mera i brunt. Konturhåren på nyss nämnda ställen äro hos räfungen ungefär hälften längre än hos den lika stora vargungen och morrhåren hos den förra äro mycket mera utbildade, några hårstrån bland dessa t. o. m. ganska långa. Hos alla dessa räfhudar är hå- rens färg öfver nosen, på hela framdelen af ansigtet samt oftast ända upp till öronen mer eller mindre rödbrun; hos de båda minsta vargungarne är hela trakten omkring nosen ända upp till ögonen deremot mera svartaktig, och ehuru hela partiet ofvanom nosen på öfre sidan hos den större varg- ungen är mycket ljusare än hos de båda mindre, öfverens- stämma dock alla tre deri, att den ljusaste eller blackaste färgen ej blott på hufvudet utan på hela djuret, om man un- dantager de hvitaktiga håren inom örat, anträffas på pan- nan, tinningarne, omkring öronen samt med ett ord öfver hela bakre delen af hufvudet. Framsidan af fötternas neder- sta del synes hos räfungar vara betydligt mörkare och mera svartaktig än det är fallet hos vargungar. På formen af nag- larne, som för öfrigt äfven hos de trenne vargungarne äro något olika, har jag icke kunnat finna någon anmärknings- värd skilnad. Fabricii och Erichsons Statira-arter ånyo beskrifna af Fr. W. Mäklin. Den 7 April 1862 har jag till införande i Societetens Acta inlemnat en beskrifning öfver af mig då kända brasi- lianska arter af nyss nämnda slägte, och i den förutsättning, att de fyra af FABRICIUS från södra Amerika under slägtnam- net Anthicus beskrifna species, som LACORDAIRE förmodar höra till slägtet Statira, äfvenledes blifvit anträffade i Brasilien, afskref jag då från Systema Eleutheratorum de endast med några ord at bemälde författare meddelade beskrifningarna. Då jag förliden sommar hade det nöjet att besöka herr profes- soren Schiödte i Köpenhamn och genom hans förekommande välvilja blef i tillfälle att på zoologiska museum närmare un- dersöka typerna till dessa af FABRICIUS beskrifna arter, hvilka alla enligt handskrifna anteckningar datera sig från Esse- quibo i brittiska Guyana och ej från Brasilien, vill jag nu begagna mig af tillfället att här meddela en fullständigare beskrifning öfver desamma — och anser jag detta så mycket mera nödvändigt, då en af de fyra arterna, nemligen Sta- tira abdominalis, i sjelfva verket endast är en ljusare va- rietet af Stat. fulvicollis. Genom baron v. HARoLDS beredvilliga tjenstfärdighet var jag sednaste sommar äfven i tillfälle att i Beriiner museum beskrifva den af ErRIcCcHSON (i Wiegm. Arch.) från Peru en- dast med en kort diagnos bekant gjorda Statira caelata, och då jag förut från skilda amerikanska trakter beskrifvit ett nog stort antal nya arter af här omnämnda slägte, synes det mig ej olämpligt att här tillsammans med en närmare redo- 244 görelse för Fabricii species af genus Statira tillika äfven fullständigare ånyo beskrifva den omnämnda Hrichsowska arten. Statira ruficollis: Dilutius fusea, nitida, capite et pro- thorace dilute pallide-testaceis, antennis apicem versus oculis que nigricantibus; pronoto latitudine paulo plus quam quarta parte longiore, ante medium modice rotundato-dilatato; ely- tris admodum distinete et sat dense punctato-striatis, inter- stitiis alternis punetis paulo majoribus et modice distantibus impressis. Longit. 4,4 m. m, Anthicus ruficollis Fabr., Syst. El. I, p. 289,5. Af denna art, som medfördes af Smidt från Essequibo, befinna sig i Köpenhamns museum ifrån den fordna Sehestedt'ska samlingen endast tvenne exemplar, det ena med två och det andra med tre fötter. Antennee elongatae et admodum robuste, basin versus dilutius fuscae, apicem versus adhuec fortiores et magis nigri- cantes. Pronotum, ut supra deseriptum est, latitudine paulo plus quam quarta parte longius, ante medium modice rotun- dato-dilatatum, deinde basin versus paulo magis angustatum et ante marginem basalem sinuatum, angulis basalibus nonni- hil prominentibus. Elytra admodum distinete et sat dense punetato-striata, interstitiis alternis punetis paulo majoribus — in hoc genere modiee distantibus — per totam longitudi- nem impressis. Pedes fusci, femoribus basin versus dilutio- ribus. Stat. fulvicollis: Piceo-nigricans, nitida, elytris subpoli- tis, prothorace toto, abdomine et femoribus basin versus ti- biisque posterioribus ad maximam partem rufo-testaceis, ely- tris paululum ante medium interdum saltem macula maxima indistineta et parum conspicua paulo dilutiore notatis; pro- noto latitudine vix quarta parte longiore, ante medium modice rotundato-dilatato; elytris subtilius punetato-striatis, punetis linearum sat dense impressis, interstitiis alternis ut in specie precedenti punctis majoribus impressis. 245 Longit. 5 m. m. Anthicus fulvicollis Fabr., Syst. El. I, p. 290,6. Äfven denna art har blifvit medförd af Smidt ifrån Essequibo och deraf befinna sig i Köpenhamns museum endast tvenne temme- ligen dåliga exemplar från den fordna Lund”ska samlingen. Variatio dilutior: Pallide-testacea, nitida, capite nigro, antennis totis, femoribus, elytris et abdomine apicem versus infuscatis. Anthicus abdominalis Fabr., Syst. El. I, p. 290,7. Denna varietet har likaledes blifvit medförd från Essequibo och exemplaret i Köpenhamns museum daterar sig från den fordna Sehe- stedt'ska samlingen. Preecedenti admodum affinis, sed paulo major et pree- terea pronoto paulo breviore et elytris subtilius punetato- striatis diversa. Antenne modiece elongate, sed admodum robuste, apicem versus adhuc validiores. Pronotum latitu- dine antemediali vix quarta parte longius, ante medium mo- dice rotundato-dilatatum, deinde basin versus parum angu- statum et ante marginem basalem utrinque sinuatum. Elytra subtilius punctato-substriata, punetis linearum sat dense im- pressis, interstitiis alternis ut in specie precedenti punctis paulo majoribus per totam longitudinem seriatis et inter se modice distantibus. Stat. fuscipennis: Nigra, nitida, elytris totis et femo- ribus basin versus fusco-pieeis; pronoto latitudine ante me- diali quarta cirea parte longiore; elytris punetato-substriatis, punetis striarum vel linearum admodum distinetis, sed pro- pius basin versus suturam minus regulariter dispositis, inter- stitiis alternis punetis paulo majoribus et modice inter se di- stantibus impressis. Longit. 4,3 m. m. Anthicus fuscipennis Fabr., Syst. El. I,”p. 290,8. Liksom de föregående medförd af Smidt från Essequibo och af de fyra exemplar, som ifrån den fordna Lund'ska samlingen befinna 246 sig i universitetets museum i Köpenhamn, är ett exemplar en ljusare varietet och tvenne hafva blott en skalvinge. Precedentibus paululum minor et presertim punctis line- arum in elytris versus basin eorum minus regulariter impres- sis diversa. Pronotum ante medium parum rotundato-dilata- tum et latitudine ante mediali, ut supra indieatum est, quarta cirea parte longius, basin versus pone dilatationem leviter an- gustatum et ante angulos basales prominentes modice sinua- tum. Elytra punetato-substriata, punctis striarum, ut supra in diagnosi deseriptum est, minus regulariter in lineas dispo- sitis, interstitiis ut in speceiebus precedentibus punetis paulo majoribus, modiee inter se distantibus impressis, punetis hisce versus apicem elytrorum paulo fortasse magis obsoletis. Stat. caelata: Admodum elongata, nigra, nitida, anten- nis apicem versus, elytris in medio versus basin femoribus- que basin versus fuseo-piceis; pronoto oblongo, a medio api- cem versus angustato et ante basin econtracto, in disco utrin- que minus dense subtiliter punetato et longitudinaliter latius obsoletiusque impresso; elytris erenato-striatis, interstitiis ele- vatis, alternis dorsalibus versus apicem, lateralibus fere to- tis catenato-inlerruptis. Longit. 13 m. m., Latit. hum. 4 m. m. Statira caelata Eriehson, Wiegm. Arch. 1847, I, p. 122. Beskrifven efter det enda typiska exemplaret i Berliner museum. Statira nigra Mäkl. paulo major et ab eadem inprimis pronoto multo angustiore, apicem versus magis angustato, ely- tris profundius striatis punctisque in striis elytrorum majori- bus, profundioribus et multo magis transversis diversa. Ca- put piceo-nigrum, nitidum, sublzevigatum, media fronte inter oculos foveola majore et profunda impressa. Antenne sat valide, capite cum prothorace dimidio fere longiores, apicem versus dilutius piceo-fuscere, articulis primis nigris. Pronotum latitudine dimidio circa longius, in vel paululum ante me- dium leviter rotundato-dilatatum, apicem versus sensim nonni- 247 hil angustatum et ante basin admodum profunde contractum, nigrum, nitidum, longitudinaliter obsoletius impressum et in disco utrinque minus dense, subtiliter puncetatum. Elytra prope basin pronoti basi duplo circa latiora, a basi ultra 2/; partem totius longitudinis subrequilata vel levissime dilatata, nigra, nitida, sed in medio preesertim versus basin colore fusco translucentia, sat profunde punctato-striata, punctis ereberrime impressis et transversis, interstitiis alternis elevatis et cate- nato-interruptis, tertio solummodo ante apicem, quinto jam ante medium, septimo et nono fere a basi ad apicem usque, eatenis vel tuberculis sat elongatis. Corpus subtus cum pedi- bus nigrum, nitidum, femoribus basin versus fuseo-piceis. VD Om Turkarnes primitiva kultur. Af Aug. Anqvist. Våmbéry, den bekante orientresanden och orientalisten, har nyligen utgifvit ett arbete, benämndt Die primitive Cul- tur des turko-tatarischen Volkes, auf Grund sprachlicher Forschungen erörtert von Hermann Vämbéry, Leipzig 1879. Med Turkarnes primitiva kultur menar han den odling, som spontant uppkommit bland dem före beröringen med mera kultiverade folk och före islamismens införande. Såsom källa för kunskapen om denna kultur begagnar han språkets ord- förråd, i det han af benämmningarnes på kulturföremålen ur- sprunglighet eller främmande härkomst slutar till de med dem benämnda föremålens inhemska eller främmande ursprung. Arbetet är således på de turkiska språkens område ungefär detsamma som referentens försök öfver de Westfinska språ- kens Kulturord på det finska gebitet, och hr V. tillkännager också uttryckligen, att sistnämnda arbete gifvit honom väc- kelsen till dessa hans undersökningar. Det följande är en skizz, hvari det förnämsta af innehållet i V:s verk i yttersta korthet framställes. De turkiska folkens egentliga hemland är vestra hälf- ten af mellersta Asiens stepper, hvilka ännu innehafvas af turkiska stammar. Följaktligen hade deras ursprungliga lef- nadssätt varit nomadiskt, sådant lefnadssättet ännu är på dessa stepper. De första husdjuren hos 'Turkarne redan i den förhistoriska tiden voro nötkreaturet och hästen; det förra af dessa husdjur förekommer dock numera föga hos de egent- lige steppinnevånarne, utan har det blifvit utträngdt af fåret. 249 Hästen begagnades ej blott till ridt och såsom dragare för kibitkan, utan bidrog äfven till menniskans uppehälle, i det stona mjölkades och hästkött begagnades till föda, såsom det ännu i dag sker tillochmed bland de jordbrukande Tatarerna. Näst hästen är kamelen ett af de äldsta husdjuren på steppen. Äfven det tredje rid- och lastdjuret, åsnan, är hemma i dessa trakter; detta djur har, säger författaren, ingenstädes så hög växt och så kraftiga former som i Turkestans oasländer. Af sig sjelft förstås, att också hunden, jägarens och nomadens trogne följeslagare, hört till Turkarnes äldsta husdjur. Näst nomadlifvets sysselsättningar bedref en del Turkar, redan i de äldsta tider och utan att hafva utifrån fått im- pulsen dertill, äfven jordbruk, hvartill de fruktbara stepp- oaserna erbjödo så godt tillfälle. De turkiska språken hafva att uppvisa genuina och för dem alla gemensamma namn på de flesta enkla jordbruksredskap: yxan, hackan, plogen, och sädesslagen hirs, hvete, korn samt äfven några frukter, så- som: melonen, vindrufvan, (som dock lärer begagnats blott till russin), äppel, plommon. Särskild uppmärksamhet för- tjenar den i dessa länder sedan gammalt förekommande konst- "gjorda bevattningen med dertill hörande kanaler, slussar, hjul för vattenuppfordringen m. m., hvilka alla föremål hafva ge- nuina turkiska benämningar. Deremot äro namnen på alla industriväxter, såsom hampa, lin, bomull, lånade, hvaraf kan slutas, att dessa växter först i en sednare tid blifvit kända. Nomaden har ej någon fast boning; derför äro de tur- kiska benämningarne på en sådan af jemförelsevis nyare da- tum, hvaremot namnen på tältet och dess särskilda bestånds- delar äro urgamla. Ännu mindre än fasta boningar förekomma städer på steppen; också äro hithörande benämningar i de turkiska språken lånade. Nomadens behof af husgeråd, klä- der o. d. är ej stort, men han tillverkar sjelf allt, hvad han behöfver. Deraf härrör det att sådana begrepp som väfva, sy, beredning af läder, tillverkning af filt och mattor, sa- delmakeri hafva genuina urgamla benämningar; deremot sy- nas namnen på smed, snickare o. a. d., ehuru turkiska, vara af en sednare bildning. Af metallerna hafva koppar, silfver, 16" 250 guld och jern genuina benämningar; de på bly och brons äro deremot lånade. — All handel har ursprungligen varit byteshandel; detta innebär äfven det turkiska namnet på detta begrepp (”tagning-gifning”). Begreppet pris betecknas med ett ord, som egentligen betyder motvigt, motsvarighet. Köp- man betyder ursprungligen vandringsman, fremling; en an- nan benämning på köpmannen är ”den med melankoli be- häftade, den kringirrande”, hvilka benämningar tyda derpå, att nomaderna blott tidtals besöktes af kringvandrande köp- män, Ett sällskap af sådane, en karavan, har äfven genuint namn. Penningar benämnas med samma ord som silfver. Längdmått och vigtmått hafva genuina namn; rymdmått der- emot ej. Benämningarne för aln och famn hafva äfven här sitt ursprung från dimensioner i menniskokroppen; ett väga- längdsmått betyder ursprungligen rop, rophåll; denna benäm- nings uppkomst är således analog med den för några dylika benämningar på det finska språkområdet. Likasom på sistnämnda gebit äro 1 turkiskan benämnin- garne på slägtskapsförhållanden mycket talrika och minutiösa, och språket vittnar äfven tydligt om den strängt patriarka- liska karakter, de urturkiska sociala inrättningarne hade. Öf- ver den enskilda familjens hufvud stod aulens (tältgruppens), öfver denne stammens chef och öfver stameheferna i en sed- nare tid khanen, hvars benämning Våmbéry anser härstamma från den närbeslägtade mongoliskan och ursprungligen betyda ordnare, domare. Ur chefsklassen utbildade sig tidigt en högre klass eller ett slags adel, hvars medlemmar kallades de ”hvitbenige”, i motsats till folket, som hette de ”svart- benige”. För begreppet furste finnas äfven några andra be- nämningar än khan. En af dem betyder ursprungligen ”verk- ställare af blodshämden”. Denna tillhörde väl egentligen den dödades familj eller slägt, men när samlifvet begynte ordna sig till ett verkligt samhälle, gjorde sig olägenheterna af blodshämdens privata utöfning mer och mer kännbara, hvar- för först flera familjer och sednare hela stammar förenade sig om en gemensam blodshämnare, hvars värdighet slutligen blef furstlig och ärftlig. Här se vi tydligen en af hufvud- 251 orsakerna till uppkomsten af öfverhet. Äfven för begreppen lag, domare, utskyld finnas genuina benämningar i turkiskan. — Plundringståg och krig voro af urgammalt hemmastadda på steppen. Det väcker derför ingen förvåning, att i detta språks ordförråd finnas genuina benämningar på härnadståg, öfverfall, krigsförklaring, krigshär, krig, slagtning, förtrupp, eftertrupp, vakt, front, trumma, fana m. fl. Af det anförda framgår, att den ursprungliga eller, så att säga, den genuina kulturen hos de turkiska folken icke varit obetydlig. Anmärkningsvärdt är dock det stationära i denna kultur; sedan århundraden, ja årtusenden, har den hos steppfolken stått ungefär på samma punkt. Detta är måhända ett bevis till derpå, att steppen och nomadlifvet ej utgöra den mark, hvarpå den menskliga odlingen skall slå ut i blom. Det har likväl funnits en tid, då steppfolkens kultur äfven bidragit till kulturen hos några grannfolk, hvilka sedermera gått långt framom de förra på civilisationens vädjobana. Detta utvisa t. ex. de många turkiska kulturorden i magyariskan, hvilket språk ur turkiskan lånat bland annat namnen på så- dana föremål som hvete, korn, skära, gryn, oxe, höna och på begrepp sådana som gud, djefvul, lag, ed, krigshär; till- ochmed det gåtlika namnet på ett kristet gudshus egyhåz kan förklaras endast ur turkiskan, deri ege, eje betyder herre, gud, hvilket ord på magyariskt område blifvit sammanställdt med magy. hå2 hus. Äfven i ryskan hafva många turkiska kulturord vunnit inträde under det långvariga mongoliskt-tata- riska herraväldet; sådana äro t. ex. XaIaT'b schlafrock, Ky- mar bälte, AxoHTB ädelsten, xapyr kost, vägkost, traTtept tält, kapayre vakt, ecayrb kosackofficer, scar skatt 1 pels- verk, Kaz3Ha kronokassa, kronomedel, TaMra stämpel, bomärke, ynHt rangklass. Slutligen må ur ifrågavarande arbete Våmbéry's åsigt om akkadiskans eller sumeriskans förhållande till de ural- altaiska språken anföras. Härom uttalar han sig derhän, att han i kilskriftens akkadiska eller sumeriska språkmonumen- ter, hvilka man uppgifvit tillhöra den ural-altaiska stammen, ej hade funnit något det ringaste, som kunde berättiga ett 252 sådant antagande. Påståendet derom att något obekant ural- altaiskt folk redan före den assyriska kulturperioden i vestra Asien upparbetat sig till en högre civilisation saknade tills vidare alla bevis. Väl hade Turkarne i dessa länder lem- nat spår af sin kultur, men deras inverkan derstädes hade begynt först kort före medeltiden. Hypotesen om akkadiskans förvandtskap med de ural-altaiska språken, framkastad af en dertill föga kompetent akkadist, torde således numera kunna anses vara graflagd, sedan den på flera håll blifvit vederlagd af verklige kännare af sistnämnda tungomål. Maj 1879. Magnetnålens deklination i Fredrikshamn. Af E. Neovius. Större delen af dessa observationer hafva blifvit gjorda i sammanhang med finska kadetternas geodetiska arbeten under sommarmånaderna. Uti ett trigonometriskt nät af trianglar har sanna azi- muth för en triangelsida blifvit astronomiskt bestämd och de öfriga sidornas azimuth derigenom äfven erhållits. Magneti- kal-azimuth för dessa linier har blifvit bestämd dels genom ett stort antal observationer med goda boussoler, dels med tvenne enkom inrättade lika apparater, som för kontrollens skull begge användes och hvilka längre fram närmare be- skrifvas och afbildas. Jemförelsen mellan hvarje triangelsi- das sålunda bestämda tvenne azimuther (sanna och magne- tikal) gaf ett värde för deklinationen och medeltalet af dessa värden — 10 å 20 årligen — kunde oftast anses rigtigt på 6 minuter när. Observationerna börjades år 1861 och fortsattes till 1873, då kadetternas geodetiska mätningar afskaffades och ersat- tes af andra arbeten; men från 1876 hafva observationerna blifvit fortsatta i Fredrikshamn. Sanna azimuth af en fix- punkt, observerad från en gifven station, har genom att öka observationernas antal kunnat bestämmas med större nog- granhet och ehuru antalet af magnetiska observationer redu- cerades till 4 å 8 årligen, hafva dessa blifvit utförda med de nyss omnämnda noggrannare apparaterna och approximations- graden har sålunda förblifvit ungefär densamma som förr. Sannolika felet uppgår nemligen till 207 i sanna och Y i magnetikal-azimuth. 254 De redan omnämnda apparaternas inrättning och an- vändning är följande: Vid ett hårstrå (Ah) af betydlig längd (35 e. m.) är en magnetnål (msn) upphängd i horizontel rigtning (Fig. 1). Till undvikande af det fel, som 1 vanliga boussoler lätt upp- kommer deraf, atl magnetiska axeln icke sammanfaller med den geometriska, är nålen sammansatt af 4 fina stålstänger, hvilka hvar för sig blifvit magnetiserade och derefter hop- bundna i ett knippe, så att det hela bildar en platt magnet, som på kant hvilar i den uppbärande pappershylsan (H). Innan magneten insättes, utredes jemnvigtsläget af en lika tung blynål af den längd, att den fritt kan svänga omkring i trälådan (EL), som skyddar magneten för luftdrag. Upp- 255 hängningstråden omgifves likaså af en träcylinder (C), som kan vändas omkring sin axel och skjutas upp och nedi den på lådans lock fästade cylindern (C). Sedan blynålen kom- mit i jemnvigt, bringas densamma genom cylinders (C) kring- vridning att sammanfalla med lådans längdrigtning och mag- neten insättes genom lådans i falser rörliga botten (5). Mag- neten har en längd af 26 c. m., och vid hvardera ändan hänger en liten blyvigt (v, v') på en fin tråd. Öfver dessa trådar syftar man genom tvenne glasrutor, infattade i hvar sin ände af lådan. Man anmärker på horizonten de tvenne yttersta lägen, som magneten intager under sina horizontela svängningar, hvilka fortfara ganska länge. För större nog- granhets skull göras syftningarna i magnetens begge motsatta rigtningar, hvarigenom tvenne punkter p och p” blifva be- stämda på horizonten. Under ogynsamma förhållanden (svag belysning och blåst) har den ena punkten visat sig afvika ända till 10” från det läge, som är den andra diametralt mot- satt. Sedan punkterna blifvit väl anmärkta och de kringlig- gande föremålen till förekommande af misstag blifvit afteck- nade, ersättes apparaten af en i ståndpunkten uppstäld teo- dolit och de begge på horizonten anmärkta punkternas (p och p') angulära afstånd från den antagna fixpunkten be- stämmes. Då apparaten skall flyttas och transporteras, skjutes cylindern C ned. Vigterna (v, v') falla då i hvar sin fördjup- ning i lådans botten, magneten faller deröfver i en ränna och hålles ned af cylindern, hvilken fästes med kilen K. För att förekomma trådens tvinning, sedan magneten blifvit rigtigt insatt i hylsan, förses cylindern med rännan 7»”, i hvil- ken tappen TT glider. Den nu beskrifna apparatens företräde framför en van- lig boussol beror icke blott af magnetens sammansättning och den större noggranhet, som syftningen öfver dioptrar och vinkel-mätningen med teodolit gifver, utan ännu mera deraf, att magneten stannar mycket noga i den magnetiska meri- dianen, hvilket åter har sin grund deruti, att torsion och rig- tande kraften begge blifva =0 på en gång; då deremot vid 256 en vanlig boussol friktionen mot stålspetsen, på hvilken nå- len hvilar, är konstant och således icke kan öfvervinnas af den rigtande kraften inom en viss vinkel på begge sidor om meridianen. Denna vinkel uppgår för de bästa boussoler, jag i många år användt, till !/; grad, för vanliga och sämre till 2 å 4 grader. — Vändes cylindern C i apparaten (Fig. 1) ett helt hvarf kring axeln, så afviker magneten blott 14 minuter från sitt förra läge; deraf förklaras att medeltalen af ett större antal observationer utförda med begge de lika konstruerade apparaterna skildt öfverensstämma på bråk af minuter när. Det variabla fel, som uppkommer deraf, att syftningarna göras utan tub, elimineras nemligen till större delen genom att öka observationernas antal. Naturligtvis är den med spegel försedda magneten, som efter Gauss använ- des, vida noggrannare; den här beskrifna apparaten kan der- emot lättare anskaffas. I följande observationer har fixpunktens sanna azimuth blifvit bestämd genom att samtidigt mäta solens höjd och vinkeln mellan solens och fixpunktens vertikaler, antingen med ett mindre universalinstrument eller med tvenne större instrumenter samtidigt. I sednare fallet bestämdes höjden med sextant och artifieiel horizont samt horizontalvinkeln med teodolit. Observationerna gjordes i begge fallen turvis på solens öfre och nedre, östra och vestra rand, och medel- talet af tvenne kort på hvarandra följande observationer kunde således utan märkbart fel anses hänföra sig till solens me- delpunkt. Vanligen gjordes tidigt om morgonen 4 å 12 ob- servationer, hvilka, ifall väderleken var gynsam, upprepades vid närmevis samma solhöjd om aftonen. Från solens appa- renta höjd härleddes den sanna, och då solens deklination och ortens polhöjd tillika voro gifna, blefvo alla sidorna be- kanta i sferiska triangeln mellan verldspolen, zenith och so- lens medelpunkt, hvarigenom solens och således äfven fix- punktens azimuth bestämdes. — Enligt ett stort antal obser- vationer gjorda i Fredrikshamn är latituden af stadens me- delpunkt (Rådhustornet) = 602 34"9”, och i enlighet dermed har latituden för kringliggande orter blifvit antagen enligt 257 en häradskarta.") Uträkningen af fixpunktens azimuth har blifvit skildt utförd för hvarje par af observationer, som be- stämma läget af solens medelpunkt i anseende till horizon- ten. Genom följande exempel — en bland azimuthal-mät- ningarna 1 Fredrikshamn — uppvisas närmare räkningens och observationernas gång; tillika önskade vi göra det möjligt för annan person att fortsätta observationerna utan att azi- muthalmätningen behöfde förnyas. Vi anmärka derföre att ståndpunkten (C) vid alla observationer på denna ort varit densamma, den är utmärkt genom en halfsferisk fördjupning midt på en huggen sten, som är ingräfd en decimeter under sandgången på utgående vinkeln af bastionen kring kadett- korpsens park; fixpunkten (G), hvars azimuth observerats, utgör takåsen öfver medlersta frontonen å prestgårdens ka- raktersbyggnad: men då genom förestående reparation af bygg- naden punkten G möjligen komme att förändras, bestämdes en annan fixpunkt (F) på Harala berget 158923'51” åt ven- - oo 3 stra handen från G. Fixpunkten F på Harala berget. Punkten FF utgör I | Fig. II. | spetsen af en stor | . | sten liknande till formen en pyramid och igenkännes der- på, att i närheten finnes en annan sten af samma form och storlek (se närståen- de figur). Azimuth för punkten GF, observerad från C år 1878 den 1 Juni morgonen, med hr Wetzers lilla universalinstru- ment (instrumentets begge cirklar äro graderade åt höger; vertikaleirkeln af 7,7 ce. m. 1 diameter har blott en nonie; den angifver minuter). Horizontaleirkeln var under obser- vationerna orörlig, och med tuben rigtad på G utvisade 1:a nonien 289291” både vid 1:a och sista observationen. >") Fredrikshamns longitud borde närmevis utgöra 24952' 0. fr. Paris, il 258 9 g O i" Polhöjdens komplem. 200 SÖMN: LS : Sek. = - ORG NG, ANC EE At OLLES : for — 3 D &0 fe = Min. —H Oi 2 OA rg Eee : = EN fa) S = S = = Grad. [6 [6 6) de] Es Sek. - T ) [251 :O = SN 5 —H HH 2 SS Min AA — (=) a An (=) S on 2 Grad. 28 3 = =) [eN = Sek. Aa ES AR KE SAS - [es fe 3 & Min. ER en — = SÅ ce c& i) Grad. fe ce Tiden enl. Green- | Sek. = = wich meridian 31 Maj e. m.: DR SSÖRS STT Ra . 00 16 timmar Min. HH —H — NV — N— Tiden enl. observ.-| Sek. SÄNKER TE ortens meridian: ; j . (or a Ta Vic a 6 timmar Min. SK cen TES så M ce [0 6) oh TT pk NA 1n. [ex rr —H — 2d = 5 . & do Sr & | Min: ÖS AA om 2) pA =S Bb. SELRVUSNN s ake ( 2 Grad Sa SSE - s HH — or) > EF g Min LANES TR -—-— SR 3 As 0 00 NA RS 2 FE Grad, SSM (PERS fria TOR TIA - = Vertikaleirkeln var FÅ - z - se ap vänd åt =) Sar = = v es v HOTEL NASKSSKERE > oe AI EN = > I hvilken qvadrant af hårkorset solen observe- 3 2 2 S rades. RS Ern a 259 Om komplementerna till solens dekl. och höjd beteck- nas med a och b, kompl. till polhöjden med c, solens azi- muth med « och man sätter a + b + c=2?p, så blir som kändt sin (p—b) sin in (p—ec) ga > =D sin p sin (p—a) Tillämpas denna formel på 1:a och 2:a observationen, blir azimuth för CG 168226”5” N. O.: enligt 3:e och 4:e obs. fås 168927 21” N. O.; men i medeltal af såväl dessa som flere andra obs. blir azimuth för CG-1682 2732” N. O. och således azimuth för CF 109223" 41” N. 0. Resultaterna af observationerna under de olika åren följa, med uppgift om ort och tid, för hvilka magnetiska de- klinationerna blifvit bestämda: Wannusjärvi, den 1 Juli 1861 NV Cdekli=5930' vestl. Hkochy, den 12 Juli 1862 cc Ör HERO > Hinnksela, den 1 Juli 18687... > =600' ; Marmmala, den 21 Juni 186410: 07 > =5"24 » Kymmene, den 22 Juni 1865 kl. 12 > =4951" > bBredskall,d. 22 Juni 1866 kli 3 em. > =493X > Balmistbyg d. 21 Juni 1867 kli 3erm. > =4039107 > Fredrikshamn, d. 14 Sept. 1868 kl. 12 > =4938' 40" » AIR Sept Laos kli v2v a ="40US20 Kannusjärvi, d. 29 Juni 1869 kl. 11 morg. > =4234" > Mämmälä, d. 25 Juni 1870 kl. 101 m. > =4942 » Bredskall, ANOK Juni LONE kIE SUN FI== OK > Bredskall; dr 25 Juni 1872 kl. 12775 > =49y > örcdrkskyden > Maj l876 klT2 E==380107 > > AFRO ts kisRerm: = 39 > > daRGEATS ES VSKIskesm IS = 399 > > d727- Maj ISt9orklävesm; Sr 308107 » De isogona linierna gå vid Finlands södra kust nära nog i norr och söder. Genom proportionering mot differen- serna mellan deklinationerna för Helsingfors och Fredriks- hamn eller mot differensen, som angifves af nämnde linier, kommer man i begge fallen till det resultat, att deklinatio- 260 nen i trakten af Fredrikshamn ökas från öster åt vester med 0,6 å 0,7 minuter för hvarje kilometer. Enligt denna grund hafva föregående resultater hänförts till medelpunkten af Fred- rikshamn och tillika blifvit reducerade till medeltiden af året (1 Juli) samt till den tid af dygnet, då deklinationen anta- ger sin medelstorlek. Observationer gjorda fr. d. 3 Juli 1867 till d. 27 samma månad utvisa, att deklinationen denna tid af året här tilltager med 15 min., nemligen från (minim.) kl. 8 morg. till (max.) kl. 3 afton., och att deklinationen har sin medelstorlek kl. 11 morg. och 8 aft. Genom dessa reduk- tioner erhålles följande. serie af deklinationer: År. Dekl. V. 186LILA429 NIPADE NT I8654LICKO 1864 5912 565 1866 4924” K86N LR 1868. 4940” 869 FLORA 87098 Led SRA WEM SI INSE ONA He 180 en BY DAN REK AT IK SET SE a Denna serie har med afseende å den olika lokala missvis- ningen och möjliga observationsfel blifvit enligt minsta qva- dratmetoden ersatt genom en aritmetisk serie af 1:a gor. All- männa termen i denna serie är d=49216" + 8 (1870 —?£) hvilken formel således gifver magnetnålens deklination (d) i Fredrikshamn för närmast förflutna 20 år, om t göres lika med årtalet. FARA Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Finland år 1878. Till följe af den under våren sistlidna år skedda ut- delning af nya förkortade formulär för de klimatologiska iakt- tagelserna har ett mångfaldt större antal, än det vanliga, af anteckningar till Vetenskaps-Societeten inkommit, hvarföre formen för deras meddelande i sammandrag måste förändras, emedan ett upprepande af 30 å 40 ortsnamn efter hvarje ob- serverad tilldragelse skulle upptaga allt för stort utrymme samt försvåra öfversigten af desamme. Fördenskull har det ansetts ändamålsenligast att uppställa dem i tabellarisk form, - med begagnande af den landskapsindelning, som blifvit följd i ”Klimatologiska ITakttagelser i Finland Jöranstaltade och utgifna af Finska Vetenskapssocieteten Helsingfors 1860 och 1871.” Anmärkas må derjemte att, likasom tillförene, endast de vigtigaste af de gjorda anteckningarne här blifvit upptagne, emedan Vetenskapssocicteten otvifvelaktigt kommer att särskildt publicera desamma fullständigt. 262 STENTEN ASIEN 6A FT ATIST ATIve AT så AJsö In GEA SET) ER ETEN EROD FINE Ne RANN =" — pure Se I DAN GENE OT | TAS ISAR LGRAT CTBATNO GANG a OEI VÄANIE SR ASI ” E SST TUBIION 4 OSA GTA GASTA GRAN CITAT GE ALE SE JAG ANNES TAIS FEAR SEAT 0 SBS INIIO:AN ra1eled Ag STA OG A IST A A 48 AT 6 ATOG AIlOG ATT AI 8 AT — | S AT" ” ”onsunures u:s söroqrM GIAN LA RITA ES GA fä GG AN SE | EPA NOT AE GRAN OA ET pegs SIOGIM GILSAE BIE OL ES SR ET RE AN ES (KL ANT GEA NIE EAS: SEAT BT OA TSE OM ETEANIG uu ES ES ES EE RAR = OAL = 61 ATSLAATE TATE BAN 2 Emo LENAS "BWILS | WO J2pos UajaJeY YIO SHLIOAES | CL ÅA ICT A PLA PEA 96 AILSSAR SAT = =/0T ATP ATIEIN: AT 3 uBnroqqen ereluy TT SARA GL AR | SO SAT STAD GAN BEAN a ET SAD RAI OS OR PT OJO SERIE | == GP AGA ENA Fa a TAN SE EA ALE SR EN EA Er Iroqstuuegof Äqsnyl, | SUEAC KL SA IRA SS = SIA =S MEL AT 5) = SJEL TLESTATEISAN OS fer kasta | | "PuejÄN | GR ES ÖR AG RS 60 | S SS a BATOL ATS (2 = 11SGAT 8" OTO OJFIÄJFÅN | SIRAR STRAS AL SAS 0 AS rat IRA ESA GOA GT AR EEE IS TOA EBBA OS "SA DeSAN TRA [CIN AS GiliG AS a ar a a AE SRA EL AND re | SAN OS BIE ES BIÄLY OPunT | GIAN (GGRAS SIS AS Ear 0 TORATIS AREE AT = ee Be STAT (BSS SOROS 2 'puejuig e6quaba | ISWwoYyue ssejboj)1kId I | (EEE a SE RR AR a ER SS a rn a en en Er en 263 OA ITEASIGT EN OG AT 16 ATOE ATICT AT SI ATISC AT 96 ATIAT AI OT ATAT AT 81 ATIOG AI [ÖRAT ORSA ELANIENE JAN | 6 III! & ATICT III FE SALET fr) LO ATLG AT STAN [IT AT ACA SCA | ET AT 6 AI [6 AT: | SMA OT AT FL AT 9 ATIST AT 9 AI fl ANN SANNE ANN) ANN GEA ET (OCEAT a fr SSA HGBATE = GAN 2 ANI GT ATIST ATIOT AT) 9 AT GAN leg un AN FANTA CIN GT Te Fö AMS rv EN ANI GC ATS str Fe RR OM ARS ce KG AE T GAN NNE ANI SAS PRAT — | SAT 9 AT SANN AN AN I ANI [GILA EG SAD PTE SÖN er (SG 6L ATI ATL AT 4 AT G AT 8 AIGL AT 9 AI STAN EE OM AT EIA GRAN är ARD AN SANN Fr . AqoqHIAY sepdur BVIIASKT VJLACPLOG pris BJLABPIOG BATYNI BACY[NG eALIO IN 1:g "UIJJJEY YIO SHLEJOALS EJSJ2IPOM . + FIER Or a FL 8 ELER FERRY "tt AQOYFÄJ IYrRW3URT j 4q10)8 BVUSÅS snjseT BjRdust vABjueliÄJ Somnar, ' 'PpaBB)SAud SLAYVY LOT TINJLH " SNYDJSLALT ieis A död sdeloBIENNELET "ct pagBssord BLINJLULIQ ' "eleYSOT BjIawWej, "puejsseAe.l eJpos POL VAL Te SpA SD (KASST Ir YO CREST VE Ner YE FR RE JE YE ar NA nn 1 ' ' 1W914u09]1924 OUBHFIGT : - VjUYLIg "vt pavsdssold GILYYEN fen RN, fr nns 2 FLAME STYSOY NYYILY IUNdAS SATA, reduarN ovMrejesqung 'ejunyejes eupos 264 FER bre BINSNI OpunIiH El[eASNPpeT 3 SR a HO SVE >> erg OopuniiH LILASSNH 95 A IATA IATA 3A OTzA SOLA VASA OC A "SNIOUPI ISA VEN STEN S => "snandIu -30qd e1s1ÄgS 119 l)SpOu ITSWwoOoYyue stejbBoji1lKkla IEA 6LA > "2IUuLUIO e[OIIXES LJJLADSUIIS GT AT PINT sti AT CIFAT FEAT "seq2soq SeUV PUueseIg 8 ATIOT z AT FEEANT JGA FN GG AT = Fö ATTT AT 91 ATLG ATI €C AITIGT AT €6 ATI8SE AT ET ATI9T ATI (EA SSR | Fd SAGTS Gr fö (SO AO Gi ASH Gr ATI EOLANR ord AT RATES (GILA TS AMS Tr TR AT SEAT FEN AT FR OSA AN OA Gt ATIOT ATII9T AT) 8 AI be AT ec AT|.9 AT & AI GL ATIOT AI I AT 9 AI 66 ATIOT AI & AI|OT AI GTA ENT se OSA 06 NE AT SR ATS Som | AG äre kö G Pil NERE FA i . "ct to paesard tyoksn "£qoqrLkY BeÄYuepog "puejdde7y ""-OTeMIOF IuSruBAOY . . . . + ' BI0QB2N peIsoqeIg rATBÅseNN OWBYIOG ' pess euefeg "UPPOALIIS0 BION + "ot BLIN fArelewyor, " BJÄNTALBf STOIOf "UPJdEY YIO SYLJOAES LEJON + . SnuueF OFUueBwIH " Äq9leY erg . . AqoNIÄF ÄGHILFÄN " Pes ASL HFÅN sepndyuyrg HSN "UPPIOQJIISO BUPOS 265 a SA TA TEA GA [USA SOA ES IBA GA ESS Af Tron OT SIS: RR EA fä fä OA SR AR ARE AE | Se 0 treag store va a a EG SEA [EE E GTA E SA a a 16 TEA OCR BI IST AD IE 8 HejUBITOS og NL fö. ams ösa ön ae ASS ee |GGLAL ÖILSAN IE seen lass ST BSJIUIO mag lagd ee SEA a = 5 IKOSAD | ierers | SILSAL IOGEA I SIS SRS na UuIJdIOS SBIOQTM = EE fe SE = Fn (OGEAS UTTER TSAR RAS (GEA a EP e1ST SS TO GAN RR 2 NE ER Fr SGT I KORAS BAR DA OAS I Re [Oe AG GS TAS "UJddEY YIO SHEJOALS BJPOG fn OCEAN SCRAR [SöRAR GORAN GEA I OA STA RAG IRA no de ere luv (GAN fn ÖGRAR EEE GORAN OGEAR Ira 06 SIE AR TIA EA SI PESTO Se AG Ste CL IA) SIA GG IA) & IAOG A 46 A 06 A 96 A I9IT A I6T A OAS ARE SR DNS TO feTS To NR TEE IEIV SL PES JBEST | TES GL a RES |Ioineneyryoe Phevisiudn "PUeJÄN DG IETAR SE [SG IES AA ST ANNIOG AA TEA OT AE = ÄTER "SRTOMEInDeT OMIÄFÅN [IIS RR TEN EG TEA [GORE | ITA FER AR OGIER IB AO AR ER NS ENN FETA RE RA EE NES STP AS PR OT AD IGT AE SES RIS AL rat 2 0 Ta ra ARR IE EA Ba I (SCR BCE (UTCA OTEA SISTER GT 0 era ERA Sn ann rt Surdosjuoreg "puejuig e6iuaba ZH ES SH H >: is en 2 om FA Ås ENE + Sör |Söw | Sör |SB5 EJE | 555 |aag |5e5 |2ög | Sig SCR Tf Fa (2 on Be red ("1 a 5 Re 5 2 ”8R ; SEE AE (US [MSE [SRA SE [EA EE IR Bio fr a Buiuyodradspejq ydo -Jo] sSsua2rxenA I Tv —— OH vr — — — — ——V Kj jj— — — -—t —— - = —< =—— HXfP> OO ———.z:z>——- —-— O£.B——-- = -L X 266 SA FERRAN RAR AE EEE I AR RARE IG AA TOT. AIP SÅ TAL ASTA IPA | ESR IRS AR ES ÖR SAN IOC AR GGN a 1108 AC IATSA-T Te J9GA = |SE lata 08 A SÅ I9GA GEA Jar ISTA I9TALJOGAA IBSTA | la (NG AKER leSS (SIKA SBA | Siv MAA LUISA IGIRA (SCA |" je Rs fe fn gel SE I IS AB TEA sl a sl [EST EE AEA EIGA (GL TA GT AE NOTA 196 ANSTA IT A ER = EE (GEA IT ARE 191-A IGT ANSE IPA: I A 08 A IFE A 88 A |6L A I6T A IST A | I A 91 A |A A JET A let A FIVE VIEN FE ITeA STA PTA PR ÅA ITA JETLA ITA PTA Er TA GTA HE TRUSeA SEA 166 AVD NGT AA IJAT ANT AA I9TA I9TA SEE ne VETA = MEGA — EG AIG AN SEGA TE ETTA bir TALEG-A 196 -A- BFA dT ANJIF AIF ÄNET AS Velvet [ERT AS 181 ARG A-|JSG AOL A ES ERA LETA TE A ICEA, 86 ASG Ål ö TAGE ALLE A10G AJBG AT: FA REY TI TAL — 108 ANT Ger AN RE ANET AR ATT EE ET TAL srt alk C Ae t ArEG Ac — ib SI ANSI ANF ANS AN SR GE GA br NOTE AOL AA Ina a ALA JOS AG Zm a) Sar) al a = = a? 3 Hed 3ör dög iSe bör |A | 335 E49 | ERE 93g eft | FL |erk 3 | AR Ale 2 HE SE RT 'Buruqodradspejq ydo -pol ssarxenA II "> VARIO PYNN 1:S "URIJJEY YIO SHEJOALES EJISAIIPIW . . . tt ÄqOHIÄY IYRwjITurT "> Aq1098 BVSÅS : > snysetT ejedwat "to tPpaBdisord SCAAY 2 el LMNNeH > ft SENYSISeATN 2 FEESAAeT RS PIeueg pae3)sord BINIeWUN ' ejeYSON ePwwurI "pPuejsenel edpos ' 1W91u0312 4 OUBYLLA u BLESLIN ' paRdjsard BILYFASN FA 125)” Are RN LEN Na göbedar to "SINSOM NYFILY 1 sed TURAS STATT "ejunyejes edpos I I i I I I — n—m— — —+ —<<-——q 2 . Ä €Hmnmnmmv; .eST—=—=————=—- +]=]2=——==——==>=—==—=—=—==— ===" — fe UA paesisord irofsn FE Sa I SA EE SE SITA IRS IG ÅL BRÅ fe! AqoxrÄY PJÄYULPOT "puejdde7y (OA dr i EA Fa Er ee 0 BAN [a a ES a I O[eYLOF IUSULAOY > Sy EYA Jr ee CE, 98 ÅA (brå ÅA we EN Teese 0 FL Er 4 RV Fv SIOQRAN ER UA TAIGA FOS | TI Ne peIsoqeIg SEA NER ET NE Al MOR AN ÖRAJES ES rAIBisenN Owe og ANS a SV ia fre ab HT SG AGG, INGA GILA TS pejs eueleg "UFPROQJIISO EJJON GTA 1 IE GGN ISGIANIGE AN ESA ESA ejeInN fmrefemyor, TEA OERAR EEE BETA SIGGE = NOT AR BT ASIIIG SA SE ep re ne BL ÄMATET STOTOf | "UAE YIO SHEJOALS LUJON TATT — HN == 01 — EG A ITA ILLA I9T AT — LI FARA | SS er snuuey O3UuewrH PSTN rr =S AT SAM fil bl SE SL LADIES OL BE ST Aq9reY TIWurg SS lera sr i, LE TAB TAL = asgo SLIT AÅdOUOIY ÖTETA KOSTA EE a ET ATTSTAN KG AT AV SIA SEA TA £qosrÅF ÄQOreqÅN FR AAA RAN TRES GF ADIGRA, (CCRAC 2 JOG SAGE ein do pels ÄGoLeYÅN JT Ne fe 06-408 ANI = OSA 6RA BT AO RI Ag sepndnyra LGRAT MaE 7 OG-A 46 AN OG-A BS TH OCJAN TIGA [STA re or Ae 0 ese M | "UIPROdIISO LUPOG FSA 0 TANNER HAIBEÅ St ASTON GR ALISA ETS HIANERIR Stod prOR FIS BIN RE TA OR ITA SEE GGA BOLA J6LA = enda pejs BPIBALPIOG VARA RES BR a TIG JA GR NIBT AA OG AA ICA IBLAM > il CARSINS peakaDg 268 FITA GIANG TAEG A HO | PIATST A 06 PTA DRA ET AT -E ÖCBAN ker T UC AV GG AY OG AL) far 1 SS 0 ISIR = 11- = UGTA ESV I09-A |G OLAI BEE RT ARG AKTIPG AT E-7 JÖG AT FR IDG Se je ar å Gi ATEGANTIFGSADIS = FIBA STASIS ATLAS re HG Al HE IE NR TE IOTEA In JT ET BEA TOS AN ST ERT VN = ÖRAT — HISSA NINESA REST 166 I = JAS S TTT: GIAN GAS LAG AG ASO OAS OT SA IE 2A 19 sÅgla AO ISLAND FÖRAS ATEN VTA SSE sljer ar OR GA TIGA tr an i ISS MAL SSE NOG EEE tl AIGA len sr al An far BL AT 81 AT STTA | STAG ASILL AA (O6 AN6T ANG AVC AN 0 ÅA Kö ATIST AST AT TAL 0 LE 0- dl All I0G ATS ATT FN RR OT ANLE ole ONE IA HM IELA ESO PER PES PN TAN RAA 0 GRAN ITA EN = ip | LAT BI-ATIET AT STON FR SRA AN IGEAT BIG AM er rr RE Til = Totta Ira AvIet A 160 A JETA 66 AIG AIR Allers ER ATIPE AT) 2v5 väg (SE (235 lagd bok 23, | IFE ERE SER Sr |Eng | så Buruwojq SJoIxeA "III . mest tt WOUYXON tott pireajsue mwntM SYL[UVIIOG TT ' esphturoM trefeykq ONSUNUIEH UIFIOS SSLOGLAM "tt PpejIs söIOgrM stt" BIOAIeY Qq9urAry | "UIJJdEY YIO SYLEJOALS BJIPOS .+ ' 'usnpdqqey ejelay "UT BIOJSTIeNNL ou a SSA SCEN "> sI0JDuISIPH ' PUNsYRUJ SRUIYF "puejAN : OTO OMFIÄFÅN . sv SIR ere peIsÅN ES ST RTIAGN OPUNG '(epysA) Surdoxr ofeg "puejuig e6iyusba maÉ$k<$e8 vän17nmw"bbbboS oo .wwmjJ ÄLL co tonz jnnn=GG1lJ1inn202= o mp oofoOG hnCa=cttttttftce tt tntnpvkpttn poDnn mi co - o »w( ÖUnonnnouoososo— 269 GIAN [ET ANT STEN 08 TA J IA (& C PI IA 96 SG OT TA 90 FLINGA AT TAISGC A OTETATISE CA L TAIOE A TI le AN PI IAEA 9T TAIOE A CI IAIOE A 6T A 68 A SEN IOLA: NN AN IA! C IATA ; ÅA LG A IPE AA [> er = AQ - Pe> | SR pP>>e>> -— > OFRNRODE oo DNGTIE fae Pe ePe>> ESR NSES Pepper >> GETA LAN er € IAISG A JET A ANS ARTAN SS ÖA GT AA I9TA I9T A ÖCGA ER re (OGEASIRG AE ÖRA = SAN SKANE FFRENE STIAN FAS GOA NIAN GATE CAN a AR ie GGEN ET AN ÖREN GGR (OLA len 9 A DGEAR CI ARI A — Gl A JET A GC IA IST A 188 AI EOTAGE AT GTA USA re OKEA ALFA EE SRA pee>> GRAN IKE EAT ES IR re (UGN GLUSAV AREAN a FGSAN EE 1 SGENT GGFATIG BEA IG GEA GOFATI I = SÖKA FE ATIST-ATS EAT = STEEN OCEAN ice cc A ITA [6 ATG AT FEN KAN IT A [LG ATI6T ATIET ATILT ATOG AT (06 AES I9T AT'6C AT 9L ATI6T AT GEA ES GOFAINGE AT ERE GOSSE SSfe mr dva "tt tt "BI9YST BJLALPIOG pejs LJLABPIOG FE Re AeSsng) Arns ERA OT BAR OM TRONEN "UBJIJEY YIO SHLJOAES EISJ2IPIW ST TERN härska JR EO "tt AQOYNIÄJ IYRUPSURT FER ora BUSÅG 2 Sm see ed tar WAEIIesfer ue TA SKEro Ton " PIOAPT LINPNLH "NN YSNYSIsBART, est ts tt > ejeNFeuef p1e5jsard enyewuuNj "tt "Ble0snaN ejowuwel "'pueljsenerl epos 4 er al ee "tot ot IWIUOJT2d OULYILJ AD u eTeHIN ; ' pIB3jsosd LILYYEN OF EOR fer ONIOg nimyg cc EES senpyssod) ESSER EEE ON up " veLanSAS: SATA, "> BeduseN omrefeung "ejunyejes eJpos SA a AL NER IG 270 259 [0 2 fa ra | 1 nn ar EN nn ÄR 240 9 EAA gl ön (rt RA | ön ANA [RN ESS Ti TARO EAA oe rf EOS AR er rr lr HD ANI SET a ER ER IE tt NR Ät rn iller Arv lt sr fine SIDE ÄT LANGRE HAE Re a | Le NRA UA er CS TTANFÖRN er ar le är EN SST IE SÅ TA GL 06 NET a ap dl I he gäll SEE ARGA == Ål TT ANES AE = 1] = dp 1 ee GETA OT GE OR LA ARS AA TOB-A ör vr NSP AL CET ET OT LE TAES fs OLAI TT ET VUATROLA SET TAS IA EETNCEAN FIA = Pr ös — EA AA AA are Sn AG An Sn ng SENNIA be (084 OENW IAN 1 = ==) 180-AT SSR FET NORA ERRORS EPI pe FR FY Te lj Er Agent BÖRA IFS AST Ad FIRAR BSS HER SIS RAT eb ca ua SM far = ue, äg laga (EF IS add lege ii I RER 25 FER | 235 | 253 (APR Fa? | 983 (325 | 827 |2"i SÅG < - SÄGA EST SR pr OK Se RAR = Buruwojq SJaIxeA "III pagSso1d ty0fsNn Anka " AQOHrÄY BJÄJULPOG :puejdde7 06 NS FE O[BYLOY INUNUBAOY RR Kil 16: var geo Re FS RNA S104B21N a ROKU peso BI SRS IEA tAdBfsenN OoWBYJOg FÅ Hlla fer 06 er BLY RUSE POR eueley "uPPROQL2IS0 EUJON SHE ejeInN Arelevmyog, GORA BJÄMFATBfF SIOIOf | "UajodeY YIO SHLIOALS ELON AR RR snuueY OoSuewurH GBG ee fer AA Aq9reY Ljug ENS SBILJT ÅqOUOIY SMI Aqo AF AGIeYÅN ÖF RE press AqolreFÅN Fn ROR SN ber sepndyyrg RN RESO RS rs vse M ES 'u9pOgu31s0 EUpOS FS 271 = ES el IA OG TA FINAST IAN WTOUYXoM I HIA Lö IIA IST IHAIBT TIA) — ST IA IST TA 9 TA OT TA " PUBIJSTE VUTTE AA SR FT Fa AT TAIAT TA (GIN EE | SATe NU TO NS kora AE LS 5 2 GL IAIGE FÅ — 108 TA BENTON tAIefeg Ag SPRETRAJ: "= = Fr SS 25 PF IA Mr SAO -UNUILY U:S SSLOGTAA = = 4 GA 6IA — |" Blosreq qqourary | "U9JIdeY yY9IO SYeJOAES EUPOS GETA ET ITA |G Gi AE & IA OT TA |" usnjpqgey erefuy FIA 90 TA AT TA IST TA SEEK föras u Fr 2 Hd = — 1 — I " ” Bloq -stuneqof — Äqsnuyr LA IITA | < TITA OT ITA Rå 61 IAI6T TA & TA ST TAN ” ” ” ” SIOJStISIoH = vå pe - IT IAN9T TA FN) STA NERIRISSO RI STA EROS "PUeJAN KANE Ti IT TA GT TA Sc A ICE TA bys nl OYFIÄFÅN FÖRA 86 ITA = ÖA SAN OM STA eer persÅN 6T IEA re Fö IA (OLAI OL IBAN HAN EE HEST IAN nor ERS fia LL OLAI GOSIAT E 66 ITA 61 IA [SI IA] 6 IA) € IA] I IAJOT IA] (Cerysp) Sudoxoreg = 3 =E 'puejuig ebiuoba Åge | Sr | fon | ffa LER | SEE | dig låäg lägg ÄRR ist Eat SA TE >> n TER ER SPAR er "2 Te 5 ÖR FE = . fr] cc wojq SIa1rxBÅA III — OO nf||soOmn LIIHHII———""---—-.>— > nM— LL — 1 — | co HA HA — |ö6 IA |SE IA/OG IA| 6 LÄ|OE Å |06 TA] oc senere -OFIÅÄY IYRUPSURT 5 == — = — = — -IpT IAI9E IA) — | I IAOT TITAN ">" £q109g ewség — > — = — -I98IA | — [Al IAI6T IA|OT IAI68 A | 6 IAI " snsset eredwat - = ÄN rr AA Er a BN REN Rn en Kaa Ke RR cc a 9 TIA] — or == 23 — I6LE IAI — | — | — |" " pI889s01d sexyy = = — — I ITHA — EG IA |S1 IAIPI IA) 8 IAIGI IA) € IA ” e1032d eINeH GIT GEIA EL TEA I LOTDA SG TAGGA Ir (CT TA OG TAOT LÄN & TAS TA See re TeSee eg 11 I AS € IIA 98 IA IG IA |S1 IAIET IAIST IA) S IA |OT TA) PI83)sa1d ejewnNg CQ ITA |EI IIA |. P ITA|SG IA |€8 IA |6ö IA |E6 IA IST IAIEL IA) 9 IA) & IAIST IA] erenso ejovuweg "pPUuPejISeAe LT BJpoS OCSLRAS IT FILA IST TIA FITA IOESTA ILE IA ING TAG EAT & FAIST-TAN == 7) nvgoruosToamsoue sed a ST OIOTOINEAN 2 I IIA| I ITA OG IA IST IAJST IA) T IAJOT IAIVT IA (6 eTeRTI OEKLKARK S37 Si 2: a Fr = FR NRG FAN — I8I IA|' PI83jsoxd eryYeN CITE GSTITANIST IIA | ATTANS IIANISE TA UGTA I 6 TAI6T FAST TAISTTEAOT FAT nimg (4 = = KÖTT SS GE RKAY SS FK IRNOT TAGE PAS TANSTETAT FORA essensen [(4 FARAN TR SR LT ILG TA LG TEN OT IANGTE TAN S FAN SOA 9 EA) sets oM [(G SCALP FSTTTPA GETA EF OP FOTA SE SIS TAS — I 4 IA T LA) — | YNEJUSATYPENSSEN FÖRLAG IAS FS a Sa FA = — AT TAL OTAV 4 TAGET IA "> TUUSARPSTATAT AR "eJunYe]es BJpoS å EE Bg BEE ERA er a SR NA de 288 | E9e | P9: | 585 | 3535 FF. FP |G |2ER CER |55e ET ER ER 35 FER Vi 70: : Fr PEs TEE RR 'Buruwojgq SJ2IXPeA "III -—— — —= =K XX — = = = —— —— — < < —-—-—— — — — X ————— —— ——---.LO 222>2=-— !-— VN/" 213 IATA PI ITA € IIIA 4 TIA PI ITA L ITA TAT ITA 9 TIA] 6 ITA FILA | FITA cl IIA 96 TA GI TIA TTT ITA 8 IIA) < TIA GCFA (ESSEN 8 ITA Fö ITA FT LOLRA GC TIA SG TA GORA TITTA) TITTA IA I8G6 TA 96 IA OL TIA 6 ITA 9 ITA 8 IA] I IIA 9 ITA GC [IA I9G TA] — KOREA TOS OSPAR SO GITA SS OTITEARNI6 TE TAN Sr 8 IIA IAT IAIOG TA PO IA IGT IAOG TA O6 IA IGT TIAIIG IA fe AS ONE EA SISTA FORA IST TA I66 IA 108 TA BT TA I ITA 106 IAIOG ITA G ITA |C6 IAIEG TA IC IA 61 ITAISI TA Le IA 108 IAIGCE IA Et IA 91 IAOG IA ra ÖTRTANST IA 08 TAISG ITA SIA LUTA! 6 TA ol TATE ITA ST IA GG IA LIA BITA L IAIFO TA = TNG KIA LT TA JEAN DRA GT IA AT TA VALIRA LIA] LITA KISTA SIREN GOJON O[BYLOF IWOLUVAOY FEVER oc: (ua 'tATelsenN owe Fog Aa BURN 1 SAR IRA "uPPHOQdIISO EAJON eBININ IATBÖBVUGOT ' ' BJÄYJFAIEf SOIOf "UDJddEY 490 SYEJOAES BJUON : :snuuey oduvwurH Aq9oleY VJUULA " "SBILJ ÅQOUOLY : > pers Åre ÅN ses tt BSEM "uIPROQuIISQ LJPOS .” äv . £qoqrAY syqupduwr "R[IASLT BJLALPIOT Al ” ” pejs B[BALPIOS "BALYJNG BACYNG "VALIO IT rs "UPJdUEN 4YIO SYLJOARS BISA2IPMN 18 74 RN NE EN OT IIAIGT TIITA) SITIAIOG IAIOT TAI|OG A IET A | 9 TILA) GITMIA = IGT TIA — - IFT IITA |OT IITAILG TAIST IAIGT IAIOG A 1 Fa NA Ti 9 TIA IPT ITA IGT IITIA PG IA) 6 IAIET TAPE A 2 för Ti Fp = STIAN ESSIN P GETA IAN ST IGT SA = TANSGCTEA IGT ITANGGTIA i = Fi Tr) är Hg SGANDNER TT AR Ör vän OT ITA IST ITIA| PIITAIOG IA) € IAI9T A IFG AT TITTA) 6 ITA EG TIA IPL ITA Ce TIA GT TIA] 6 UTALT TA) T IAIST AA EC ATI9G ITA EN0G TANST TEN AR GEIA GEST ER SEAT IR GOA EE Fv = EE BSEA oe JK SL Tag al TEA SISTA VO Si — | Sf 0 00 TIA — GRLFANSTTIEN | E9 TEA TIG TESTA NGE AISA] AO) € ITIAI0G TIA! 6 ITA ST IIAIOGIIIA] SIITAIFÖ IA) FIAIOG A 66 AT & ITA TIITAIEG IA IST ITA SLIFAN GT TITAN FÖTT GG IANCS TAR TRAC EG ATI Ft JA I ANGTIITA OT TIA IST TILA IGG IIA |9T IAISG A IEL AA IFG AT| — |EGIIA |ET IIAIET ITA SR) "Furu :3wru | 2 SA 5 I 9 a) Å ES "PPeS | "PIOXS SE der ce : 2 mr : IgE SRS | 35 23E Fn "2[B2100 LIGG SKY 22 Fe | TES Zz 22 2 33 ? 28 815 0 ER ! SÖN 1 OS | 'JOIXEA 92PeIlPO ”A peubowseg "AI &I IITA 08 ITAJOS ITA |öt TTAJ' ">>> > mwjOUYxoY ö IAF "> ” puedsurwmuntM SHEJULILOS) du dg BSIUIO AM IATBÅRUÅG EA ERE Sr re -UNYIBH U:S STIOGTAN fe ena SJÖGREN "uajddeY 430 SYLEJOAES EJPOS g ITA” usnfogqey ejefay 0€ IA |" StOJOLIeW ÅÄqsnyg fav RORE OG Sd DI9G -stuuegofg — Äqsny, €TIAF = vristen T ITA|' PunsYarRug SPUD YH "PUPLJÄN 0€ TA | WJOUYFIIF OJIÄJFÄN 3 TA &- Sat: Jörn PrISÅN SC IA |" "> Bie opmmg I HA (ePpysA)SudoYoreg "puejuig e5juaba BISIA VIILJLIA uoI)[NwS 2175 GT ITA/IGT IITA6T IIIA|0E TA/ET IA| € TA/9T A |OTIA) — | — Jr irA lor fra £qomrky syepdvr 1 TIA [ET IITA FI TITA 98 TA |ST JAS A (PE A [ET IITA OT TITA £8 TASTE TIA | 6 TEA PI9XSET PIoApprog = ERE TASTE BORA Sö AGES I ET — | SHAN "pers elesepaog GT IAS IA] SIIIAFS TA) 9 IAS A| 9 A (CL IDA) € IAS IA) 8 IA | 9 IA) "vALAMg PALINS 91 ITA|GT ITA] &IIA|O8 IA) 9 IAJAT A (98 AT| A IDA) PIA) — JötIA | SIA Aero PYRN 1:g "UIIIJEY YIO | SYEJOABS BISJIIPIN ET ITA|GT ITIA|63 IIA |C IA) I IAKTTA | 9AS — I68MA | — JOLIHA | — Kqoxkyrpeuosurg GT IIA|OT IITA]| < IILA|8ö IA) I IAJOG A PI A |OTIIIA] € IIA/9T IA) FIIA | PIA "' 4q100g vmskg — 108 IITA|€8 IA) — | FIAT A |OTA | öIIAST INTA) — |$&IIA |ST IA ” susseT eredwat SE — Sats ALLAN lag ng GleAD T4 — 108 ITA|ET IIA | P TIA] exesuelikg sromng [I ITAJGTIIIA) STITA SS IA) SIAJETAJ SA | — aan I fn — | CHA " piedgsoard sexyy GTA GTA ES ITA FORT ANG LANT Ag 96 ANDETAG] TITTA FT del IIA | BITA) ”BIONOg FINAEH FSE III fö TILATGS TALLEIAJST AGA TSE HA | ITE I I RE IRA] [9 a TS ne SIN RS TANT TA GA RE |) — — 10€ IA |PIRd)sord eIrewunQ 9 IILA|6T IITA| € TITAG8 IA] I JAJ9T A P6 AT| 4 IDA) 6IILA8S IIA|SIIIA | & IA) PIenen]preomurer | "PUue]ISEALL BUPOS NN 8 IIIA 06 ITA IGT IA) 9 IANG ACIPEAN — — SS — — I I0MULYLL AA MINY STORA STEN Te TITA GG TA OT TAJST A IT A US ITA |G IITA Te TIA NIT ITA | TILA PIoruogied ousåäred ÖT TIA GTTIEA) SE IILAJTE TAI SJAJBTA 9 Ak — ifall — GILA one ej LANGg 107 ITA &GIILA| LIA rö LA)9T IA) — | 6 A| LIMA — 88 ITA|4S IA |O8 ITA Predisord eIRINeN — | 6IITA| SITA 8 TALE A II A ITA | SIMA) — JAG ITA9TTA | 8 TAP i nijnsp rug ÖT ITA ÖT IIFA BITEN 6TSTA O€--A |ttAV] 910) — |G TEA — 1 OMFANA - BOLV balle GI ITA GI IITA| I IIIANE TIA) TTAFEA | 9 AN — =) — JET TIA JUTTIAJ "SISON 0 STSEA ÖA HT TIA 89-14 Sh Ju Fl ÄrIIANS TIA) i — |O1 ILA-|265TTA]SMeIUSATR LT BS Sea BITIA STINA JSTIDA ge IA] ÅE IA — 196 ATT — — OT IA |OT TIA "> IUODASG STATÄ, a I "ejunyejes etpos 216 (So HN AR SSAB [OLA - — 196 ITA| STITA| — Jiqosrkg ejkyuepog "puejdde7y ser ITA | TITTA SUIITA 86 IA BI IA I AYO G IITA STITIA SG IA) TITTA) — |OTextoy riudtarvsoy FA IRLUIAN G(GE RANE ir I ALSATIET JA TS Fi TT Fr I ÖOTPIEAN Sa CRRTE peson eIg GT ITA 68 IIA |6T IITA ISO IAJST TA NS JNE aa Lö — 186 ITA 88 ITA |86 IA LAHUSHIING OWTYOG OT ITA 0€ HA |6 1 IITA |O€ IAIST IAIEG A IPELA I — IPOTITAIGG ITA LG TIA I46 TIA ct vuefry | "UIPIOGLIIS0 EJUON 8 HA! 8 IIAl6 I IUA|68 IA/CL IAFFS A |4T A (OTIILA|OTIITA 1 ILAFIIIA |OT IIA[ereanN tarefewyor 9 ITA) AIMA| LIMMAS IA) 6 IAS A [96 AT) LIITA) €IIMA 91 IAFIIA | 9 HAN ” VÄNATef stoxof "UIJIJLEY | 490 SYEJOAES EUJON — -IGTIITA| 6 IIIA8G IA|OY IAIST A JOTA ICE ITA |GGTIIA | IA = — |' "snuaeY oSuewrH GIAN ar (OT TILA SF SANS GA ET = = = Sr Sr | AGNE EILG eT ITA|STIILA|OGIIIAPö IA| 9 IA/G8 A |OC A | TXI |LITIIA€8 IIANGIIA (88 IA " ”Ssexed £qouosy 8 IAISTIIA| SIILA|Sö IA/Gl IA|4T A OT A |OTIILA FI TIIIA|6T ITA/OEIIA |61 IAF "> 4q9kexÅN Sr OT IEA SE SITTA 0 GERA ana STAR VAR tå = Ti ER NAR GNT FATTA STÖTA E S TIA 96 FAT OTEIA 9 TEA GOAT | SITTA 6 GITAT 6T-ITA STIEA | ACTA ärr TESEN | "UPIIOQL9ISQ BUPOS "uefioq "PES "Pr0As RR Pr a å 23 Re : 282 =D 3 EM st < må "BEER. | a? | Bör | EB | få | nt SUI] "31V3122 ALIS FLY KA ES Seg 5 AN 2 23 3 28 2 23 Fes FT öre ER ? 5 rd "JOIXBA SpejlpO CA peubowJieg 'AI m-- 0 -—-—- - - - H .onmmoam——=—V iommi nn nn nn J— ..rmrr vr ones Onur —LL 66 IX TN TR ig = ES e= = ÄR OA & 08 IX — (OTEL AN ER (dj IIX—68 TNG FR Gi A= 6 ATI - | 068 96 IX = ÖT TEEN = 66 IX 2 F- NN VIN 0G TX = ÖT AT SE SÅ För II FE (GINGER OLA TIIX C6IX GG IX | FO ATI FI ATI rr SG | E OT AT 6T TTX SER AT ATI FaR = NE 61 AT FR € IIX "06 IX = E - CC IX SR 61 AT T Ez fc a OC LCAT TT 66 CC IX LTEAT 6 AI SNR "'TBAJ[O 'Tey "1e0lg "IBAJ[O 'Tey '3UTUBIK[ST I eSdrussotsi rm MMMHMJJ—— HH vw —-—AO-,-e—? -K —Ä- > - Ä —->-—- ———— —---.Z=09 HOÄOÄO—O—O—— RA — Ar (189A03H9IT) IUUDAS STAIÄTJ, "> > BeduseN omejequng "BJunNYejesS BJpoS WJOYXoOY PUBIJSUE UTA Te: lätmlendd Na STIGIT M IOGT M Be rr MARE Li 9 Are NR Ae . + TT a Ja "UIJJdEH YIO SHYEJOALG BIPOG > "(ouowwAY) ejelay FESTER ESV EAA NTE FE SIogqsuueqofr Äqsnyg, Agge da "S10JBUIS[2H SBUdYH FT An "PUeIÄN PS "WATERS OMFIÄYFÅN EON SST DIBA SLANT " eIÄPY OpunTt "SurdoYF ofeg SEG) cb! Ka KEN ch FE (er BE OM 10 AP "puejuig ebiuoba 218 66 IX |06 HX—FPe IX | 6C IX OT TINFT6C TN ST 01 IRS06 IX JE 66 IX Az VIIXT6G IX FÅ 0 GI TFAGHE 4 GC IX 3 I TIX = EKS =T Gö IX rd € IIX "86 IX = TCO IX jä 66 IX Te 66 IX - "160l9 "TBAJ[? "3UTUSSBIS C SID Ng || I NW (NES RAN 9 ISB VE SUR EN BR SS (notmjy FEET AED TOR 'g dur BACYNS "(isavemnq) 9420 1: ”U9JZJEY YIO SYEJOAES BJSJIIPIA "tt tt TYRWI9SBURT er (SNR BWUSÅK NG LES ' eIRdwdT "> reyejueliAg stojmng, ; ÖSK ae eINeH TE e[LAYLUEf 5 (Glimlga eur], ”PUelISeAe]L BJPpOS fr Å FR Sä dr 9I—9 A Er FIRA fo bs 91 A—08 AT JE oaR KAD ETS gö—61 AT 3 SRS NS) Så Lenses C A—92 AI 2 RAS NORR Lå [ÄN AONI ST SSA C0—288 AT Fe BSS feg 1 PE AT Ra FR REON ån få SÅN 28 re ORO SAF=OLAT 7 7 VORE VÅR ATAF MEST re så GrAe06 AT AR äre) otal fen a 8& Al rå rar Tel at hen Kl 82 ATI 25 RA (IS "Te0lg "IBAJ[9 "Tey "3UTUSSOTST "t' IWSIUBLYLEM NINY " (treflouesreg) u (1dwepuon MM) ouesIedg sn (rareleq£q) erexug "(JI90wmF) PIDIAEN (1s3401m3F) ning ou " (1S940IN3) SnIy — «u JALILEY) SLYSOHF NYYILY 279 BLI2QOM 'F VIN ITA 36 IX OT TX BO PIX 66 IX Gö 8 IX a IX AGT 66 IX (6LSTÖLT Gö IX 8 X Gö 9 IX 66 X I IX ETIX Vv IIX—8C IX LG IX OCK 6 IIX 61 IIX OM XR NN >>> 66 ATI SO AT AT ATA (6—EC AT 81 AI SIAT 81 AI GL FL AL LIFT AI OLA GSI AT (19 eur) G SR se RR a IT OLSNA (01ssaf Yo UJunNIY) BJÄJUBPOLK "puejdde7y z HOR WO) de HSO ES RITRO GQ BONN PER " peIsIqvIg Cp "ww rarelsenN) owrYFog " Gjsex BON) rvurley "UFPROJIJSQ0 EAJON (vjoftimng) rarelewyor, " (tAtelsnjosJ]e MM) StoIOp "UIJIJEY YIO SYEJOALS BJJON SF (9 Svrneg O3uewrH SERA T|WUL "AqouoIyY " ÄQoeFÅN 'H9 OH [LE . Sole, ar AN RING JIE CT ET TG, VAR JUR Dan aa (preljspejs 'B AÄqor) eseM "uPPOgsL2ISQ PUPOS : (eSopeT Je Yrsa) syepdwur sec > > BJIYSVT BIBALPIOT 280 Nederbörden 1878 uppmättes i Hangö, Orimattila, Wiborg och Tohmajärvi och utgjorde i Januari . Februari Mars April Maj - Juni . JT Augusti. September. Oktober November . December . Året Hangö. Orimattila. Millim. 1878 ? Millim. 20,78 21,68 44 84 35,63 TESTA 69,18 64.13 Ilas7T2 JAG 100,65 92,93 101,54 328,97 Fö LI Wiborg. Millim. 27,26 20,32 58,03 32,24 DNA 13 45,00 94,73 46,02 38,89 110,76 147,57 81,66 812,61 Tohmajärvi. Millim, 28,7 54,3 11959 49,7 25,5 24,6 47,5 42.6 25,0 39,4 174,3, 136,1 HOGG AA. Moberg. 281 "beA2QO0OM 'F 86'T — £8'0 66'F SAF EE 6F'0 vg BlArG) 69'9 — BE din Fr ITE lett 'sgeldsj0] SARAS -UUuOY gr — Or LE TE 60'6 + 99'2g — FLGE L$'e IF 0F'9 — GT'6 — (89'9F) | Ted 9£'0 vg Töre T6'& 96'T T8'& 9 FP") 90") Tex Te 7Ee'0 L6'9F Itt l ++i +++]! 'syejdsj0] | 'srejdsor NAT Q0dArT 660) — |Ez'T — |80'1 He -— = - SV =E (00 NSD a LES USA SUR MAG ole SBN E TR ASK Iö la CR Ga 69'e + lo6'e€ + I89'e + Is0o'0 — |60'€ + S0'€ — I98'€ — le9fe — ILe'T — ITT'€ — GSR dk mr (Sa a LA mn pg AC a jr NS 80 = 1E6NG 80-06 BE EEG TO'8 -—- l08', — IP8', — |60'& — |9Z, — PSL — IPTL — IF9', — ITQ + 919 — SR re ET Äl a KR a (Ost 9T'Z + lar) + 898 + TE) — liite + fö0 + lzrf0 + last0 + lut — IF0'0 — SBETICE deer0ET Rédigé d'apres le discours fait en svedois. 310 jours servi de theåtre å VU'histoire, que Vinvestigation a fait une récolte un peu abondante de faits et d'observations; quant aux autres parties, quoique sillonées par des explorateurs har- dis et illuminées de temps å autre des feux du génie, elles ouvrent encore un champ immense aux recherches savantes. Il y a en Europe mé&me, en dehors de la zone privi- légiée, une vaste étendue de pays qui, å cause de son éloigne- ment du foyer de la seience et d'une nature avare, est res- tée longtemps å lI'ombre, mais qui, dégagée de plus en plus des ténetbres qui lI'ont enveloppée, semble de nos jours, de préférence å bien des pays, appeler V'archéologie, la philo- logie et Vhistoire å y faire la moisson et å y agrandir les vues générales de la science. Il s'agit de cette région im- mense qui, å l'est de la péninsule seandinave et du golfe bothnique, s'€tend par le nord de I'Europe jusqu'aux monts Ourals et qui, se rattachant å F'ouest par de forts liens au reste de I'Europe, présente dans ses parties orientales une transition manifeste å la nature et aux peuples d'Asie. Je parle du monde qu'un savant éerivain a qualifié autrefois, non sans raison, de finnots. C'est ce monde qui va, au moins en partie, faire I'ob- jet des études suivantes. Toutefois elles n'ont aucunement la prétention d'offrir quelques faits nouveaux. Les loisirs que nous avons pu y consacrer, n'ont été employés que pour pré- senter sous une forme populaire des résultats auxquels sont parvenus des érudits marquants de notre époque, et auxquels nous avons ajouté des témoignages anciens. Le champ reste toujours ouvert å l'exploration; si ces études réussissaient å fixer l'attention du leeteur sur quelque point important entre autres, leur but ne serait pas tout-å-fait manqué. I Les contrées immenses dont nous venons d'indiquer les limites å P'ouest et å lI'est et qui, au sud, comprennent pres- que tout le littoral de la Baltique orientale, s'€étendant dun all autre coté du fond méme du golfe finlandais et des grands laes de Ladoga et d'Onega jusqu'au cours inférieur du Volga au sud-est, offrent naturellement sur cette vaste surface de grandes variations de climat et de sol. Tandis que sous le cerele arctique la végétation cesse, offrant å peine une maigre påture aux rennes des tribus errantes, et que dans la zone qui lui suecéde au midi, l'agrieculture rencontre bien des diffi- eultés, les régions qui entourent le Volga, et måme la plus grande partie du territoire baltique, comptent å juste titre parmi les provinces fertiles de UEurope orientale. De nos jours une production considérable de seigle et de froment donne å ces pays une importance incontestable dans le monde commercial; des bois de ehénes et de tilleuls rappellent un ciel assez doux et contrastent agréablement avec les sombres foréts de conifeéres qui, depuis des sieeles, couvrent les plai- nes du nord. Au midi, des populations assez nombreuses, et sur certains points méme treés-denses, trouvent sans peine de quoi subsister, tandis qu'å mesure qu'on avance vers le nord au-delå du soixantieme degré de latitude, les habitants clair- semés soutiennent une lutte de moins en moins victorieuse contre une nature inhospitaliere. Toutefois ces differences, si marquées å présent, étaient moins prononeées autrefois et se confondent aux époques les plus reculées dans une certaine monotonie å limites flottan- tes. Par analogie å ce qu'on a constaté ailleurs, la nature dans le nord de U'Europe a exercé jadis, faute de culture, un empire infiniment plus absolu que de nos jours, et ou rien n'annoncait encore ces nuances extérieures, créées par les travaux de la civilisation. C'est ce que nous verrons un peu dans la suite. Mais d'abord, qu'est-ce que les recherches sa- vantes nous ont appris sur les origines et les premiers habi- tants de ce monde lointain? Ce sujet a été en effet du nombre de ceux qui ont fait naitre des débats assez vifs et soulevé des questions tres- difficiles å résoudre exactement. «L'histoire proprement dite, toujours réduite å une forme secondaire pour ces zones, a fourni moins de renseignements que la philologie et I'archéo- 312 logie. Mais ces sciences n'ont pas été non plus bien ferti- les en résultats définitifs; on dirait méme qu'influencées par le earaeclere mystérieux propre äå ce champ d'exploration et qui séduit facilement V'imagination, elles se soient laissées aller quelquefois å des opinions assez hasardées et contradice- toires entre elles. On a constaté que les aborigeénes du nord de I'Europe ont été des peuplades finnoises, dont les avant-coureurs, les Lapons, avaient pénétré bien avant dans la péninsule scan- dinave. Mais, en s'appuyant surtout sur des arguments de lin- guistique et sur des recherches relatives aux idiomes de V'Eu- rope, des savants ont encore assigné, pour les temps préhis- toriques, des territoires plus vastes å ces races; on les a måme regardées comme un rameau d'une population mainte- nant disparue qui, å une période antérieure å toute histoire, aurait couvert une partie considérable de I'Europe vers V'occi- dent et le midi, et dont les Finnois actuels, ainsi que quel- ques autres peuplades. comme les Basques des Pyrénées, se- raient les débris. De nos jours, les conqué&tes importantes, quoique non encore terminées, qu'a faites la science en dé- echiffrant V'éeriture cunéiforme sur des monuments de VAsie occidentale, dans Vancienne Assyrie et en Perse, n'ont pas manqué de se relier en quelque sorte å ces vues sur la haute antiquité et l'expansion des Finnois. En cherchant å con- stater des éléments finnois dans les inseriptions appelées tou- ramiennes qu'on a trouvées sur les ruines, des imvestigateurs ont en effet de nouveau facilité ces hypotheses; en partant de ces données, la supposition que les Finnois ont fait par- tie de la population primitive du monde ancien, répandue au loin, s'offre en quelque facon d'elle-meéme. Mais, ces idées n'ont pas seules dominé dans la littéra- ture. Ainsi, au sein m&me de Parchéologie préhistorique com- parée, science toute moderne, qui, en examinant les objets matériels laissés en différents pays par les générations d'au- trefois, aspire å reconstruire une antiquité infiniment plus haute que celle ou V'éeriture et les monuments littéraires pri- rent naissance, il s'est élevé une voix, qui ne reconnait pas SD aux habitants du nord de PEurope la primogéniture parmi les autres races. Selon ces suppositions, appuyées sur des recherches faites en Russie må&me, les Lapons et les Finnois ny seraient arrivés d'Asie qu'å une époque relativement ré- cente; ces parages, y compris la Finlande proprement dite ainsi qu'une partie considérable de la péninsule scandinave, ' seraient restés auparavant couverts de glaciers, tandis qu'au midi et å I'ouest de I'Europe des générations fort nombreu- ses d'hommes s'étaient déja succédé.! Toutefois, ce sont lå des problemes dont il n'est pas permis dantieiper la sclution définitive, réservée å des inves- tigations prolongées. Mais, quelle quw'elle soit, el méme en supposant que la derniere hypothese soit confirmée par des preuves nouvelles, le séjour des races finnoises dans le nord se perd dans VPantiquité, et elles ont dans ces régions pris possession d'une nature encore vierge. Quand la premiere histoire éerite offrit au monde grec des notices sur les na- tions étrangeéres, il y a déja lieu de chercher les Finnois dans les contreés septentrionales, et des savants céleébres n'ont pas hésité å reconnaitre quelques rameaux de leur famille sous certaines dénominations que donne Hérodote aux peu- plades du nord lointain, au delå des Scythes et des déserts qui s'étendent au septentrion. Tels sont les Thussagetes, ”peu- plade nombreuse et singuligre, vivant de la chasse,” qu'on a rangée aux environs du Volga et de la Kama, ou bien plus å P'ouest, aux sourees du premier fleuve et du Don; tels sont aussi leurs voisins å PI'est, les Iurques, echasseurs habi- les aussi; peut-&tre encore les Androphagues et les Melan- chlaines, sur le territoire de qui il n'y a de méme que des conjectures, font-ils partie de ces races. ”? Mais les temps qui suivirent P'€époque d Hérodote n'aug- menteérent pas les notions sur les peuplades finnoises, ni ne les firent sortir davantage des brouillards qui les envelop- 1! Worsaae, Ruslands och det Skandinaviske Nordens Bebyggelse och aeldste Kulturforhold. Kjöberhavn, 1872, a Héerodote IV, 22. 18, 20. 314 paient. Le monde immense des Scythes, occupant la Russie méridionale et agité par des mouvements propres aux tri- bus nomades, les éclipsait; les savants grees, tout en faisant des découvertes brillantes dans le domaine de PVintelligence, n'avaient que des connaissances défectueuses, contradietoires méme, sur ces régions. Aux siecles qui précéderent la nais- sance du Christ, il n'y eut, ce semble, qu'un seul homme dont le regard ait pénétré dans le nord de I'Europe. C'est ce Py- théas de Marseille (vers l'an 320 av. J. Ch.), å T'égard du- quel Strabon s'est montré si inerédule, et dont il a exclu les récits de ses propres oeuvres; toutefois on est fondé å ad- mettre au nombre des hypotheses sur les voyages du Massa- liote aussi ecelle qui lui attribue I'honneur d'avoir relevé le premier V'existencee d'une partie nouvelle du monde finnois, savoir de ces régions qui, au nord-ouest, s'étendaient dans la péninsule scandinave, et qui ainsi comprendraient la fameuse Thulé. I Bien plus tard lP'érudit Romain Pline, empressé d'agran- dir les connaissances de son temps dans la géographie et les sciences naturelles, a donné certains récits sur le nord, sur- tout sur les environs de la Baltique, sans qu'il soit possible pourtant d'en tirer des conelusions précises relativement å notre sujet. Que parmi les dénominations de peuples et de lieux qu'il énumére, quelques-unes se rattachent aux tribus finnoises, on I'a supposé; tel est le cas de ecertains noms de l'intérieur de la Russie actuelle, ainsi que d'un autre eöté de cette ile d'Eningia ou Feningia, comme quelques savants ont eru devoir lire ce mot; toutefois il n'y a rien de positif et le vague prédomine inévitablement dans les conjeetures des érudits. Ce n'est qu'au grand historien Tacite, environ 100 ans aprés la naissance de J. Ch., que nous devons des ren- seignements un peu plus détaillés, en méme temps qu'un nom historique qui s'est conservé pour jamais. Aprés avoir fait le tableau céleébre des nations de la 1 Voir Tiedot Suomen-suvan muinaisuudesta par Yrjö Koskinen, Helsingfors, 1862, p. 76 ss. 315 Germanie, et avoir conduit le lecteur jusqu'aux environs du littoral sud-est de la Baltique, Tacite nous montre dans le lointain les Fenni, dont ce mot rappelle le séjour au milieu d'un pays rempli de marais (fanni, fenni = marais dans la langue teutonne ancienne). Parmi les nations que Y'historien vient de mentionner avant d'arriver jusqu'å eux, se trouvent les Gothons, ainsi que ”au littoral droit de la mer des Sugves,” les Aestiens; plus preés encore, au sud, les Vénéetes ”parcou- rent en pillant tout ce qu'il y a de foråts et de montagnes entre les Peucines et les Fenni.” Au delå de la terre ferme, ”sur I'océan m&me,” on rencontre ”les états des Suéons, puis- sants non seulement par leurs hommes armés, mais aussi par leurs flottes.” Il parait certain que les Gothons sont les Goths, dont le nom, gråce aux incursions sur le territoire romain dans les sigeles suivants, acquit une renommée sinistre å Rome, et que les Aestiens, qui, selon Tacite, seuls recueillent P'ambre sur la plage, sont les ancétres des peuples litthuaniens; les Vénetes au contraire. s'étendant vers le sud jusqu'au versant nord des Carpathes, ou se trouvent les Peucines, sont les Slaves d'autrefois, n'ayant point encore quitté leurs résiden- ces primitives. Dans ces derniers, ainsi que les ÅAestiens, on rencontre ainsi pour la premiere fois des nations qui, durant bien des siecles, se sont trouvées sur les confins de la race finnoise, de méme qwå VI'ouest apparaissent, sous le nom de Suéons, les Scandinaves: il y a donc une preuve remar- quable, ce semble, pour constater la présence des tribus fin- noises sous les Fenni de V'historien. Mais le territoire qu'occu- paient ces derniers, n'en est pas moins bien difficile å indi- quer; on dirait qu'il est entigrement livré aux conjectures. Tandis qu'un historien moderne I'a cherché dans les provin- ces maritimes de la Baltique, å partir de la Prusse orientale et de la Lithuanie å travers la Courlande et la Livonie,! d”autres le font reculer bien au nord-est, au delå du lac d'Il- men et vers le cours supérieur du Volga.”? 1 Voigt, Geschichte Preussens, I, 55. ? Schafarik, Slawische Alterthiimer, 1, 300. Zeuss, Die Deutschen 316 Les moeurs des Fenni sont déecrites de la manmiere sui- vante: ”Ils sont singuligrement sauvages, d'une pauvreté dé- gottante; ils n'ont ni armes, ni chevaux, ni pénates; ils se nourrissent d'herbes, s'habillent de peaux, se couchent sur le sol. Leur seul espoir est en leurs fleéches, quils garnissent dos, å défaut de fer; et la méme chasse fait vivre les hom- mes et les femmes. Car elles les suivent partout, en de- mandant leur part du gibier. Quant aux petits enfants, il ny a pas dautre moyen, pour les mettre å couvert des bétes féroces et des pluies, que de les cacher sous des ra- meaux entrelacés. Lå les petits se retirent; c'est aussi lå que les vieux trouvent leur abri. Mais ils econsidérent cette ma- nigre de vivre comme plus heureuse que de labourer pénible- ment les champs, de construire des maisons et de traiter leurs affaires ainsi que celles des autres, ballotés entre I'espérance et la crainte. Tranquilles å I'égard des hommes, tranquilles 3 Pégard des dieux, ils ont atteint la chose la plus difficile, savoir de n'avoir rien å désirer.? 1 Mais ce tableau, attestant sans réplique Vabsence de toute culture intellectuelle ou physique des Fenni, retrace-t-il réellement, comme VP'ont pensé bien des savants, les habitu- des des ancétres des Finnois? Trouve-t-on en effet ceux-ci dans ces Fenni de Tacite, auxquels il était presque impos- sible d'indiquer des contrées certaines? Il y a certainement des raisons trös-graves pour reculer devant cette conclusion; comme nous verrons bientöt plus en détail, des recherches philologiques récentes ont attesté une culture primitive plus élevée chez les Finnois de F'occident; ils ont pratiqué origi- nairement une espece d'agriculture nomade, ils ont possédé, comme animaux domestiques, des chiens, voire méme des che- vaux et des vaches; quant aux métaux, le cuivre et V'argent, ce semble, leur &taient connus.? Les Fenni sont, on doit und die Nachbarstämme, en étendant la résidence primitive des peu- ples Wendes jusqu'au lac nommé (p. 621), partage le méme avis. — Voir du reste, pour ce qui précede, ces deux auteurs passim. ! Germania, ce. 46. > Aug. Ahlqvist, De Vestfinska språkens kulturord, 232, 233 passim. Sk le supposer, quelque tribu consanguine des véritables Finnois dont les traces se sont perdues depuis; ou bien, seraient-ce ces Lapons qui en général ont précédé les Finnois propre- ment dits vers I'ouest, et avec lesquels ils ont été souvent eonfondus aux yeux des étrangers, témoin quelques dénomi- nations qui subsistent encore en partie? Toutefois le séjour des Lapons dans ces parages parait impliquer une énigme. Mais il y a encore un détail mentionné par Tacite et qui peut-etre se rapporte å une branche de la race finnoise. Il s'agit des peuples des Sitons qui dans le nord extreme se trouvent limitrophes des Suéons. ”Is ressemblent å ceux-ci å Pexception de ce qu'une femme les gouverne.” Au site géographique, mais surtout å la maniére singuligre de g0u- vernement, des savants ont eru voir poindre pour la premiére fois å P'extrémité de la péninsule scandinave les Kwenes, Kai- nulaiset, dont le nom, rapporté å V'étymologie germanique, I fit naitre plus tard des récits sur des amazones et le pays des femmes. Aprés Tacite, Ptolémée, å la fin du deuxieme sitele, fait mention des Finnois; il les place pres de la Vistule inférieure, enclavés entre d'autres peuples, dans la proximité des Goths. On a trouvé le måme nom, en latin et en grec, å cöté d'au- tres dénominations populaires, sur deux monnaies frappées sous lI'empereur Volusien (253). Ces indices mn'offrent pour- tant rien de positif sur le séjour, ni sur la nationalité réelle des tribus en question. Plus tard, å mesure que I'empire romain tombait en ruine et que les peuples germaniques s'en partageaient les pProvinces, les relations que les Romains avaient entretenues aux bords de la Baltique, furent interrompues, et avec elles les occasions de compléter I'€bauche de Tacite. Aux déchirements Politiques se joignirent du reste Vindifférence en matiere scien- tifique et la décadence des lettres; il ne se trouva plus d”in- vestigateur assez hardi pour explorer le nord. On a cepen- " Voir Geijer, Svea Rikes häfder, 323, 324, (Samlade skrifter, sedn, afdeln, I. Stockholm 1850). SLS dant quelques notices, datant précisement de cette triste épo- que, et qui, bien que la forme en soit towt empreinte de la barbarie de ces temps, sont d'une grande valeur en ce qu'el- les répandent un jour positif sur les peuplades finnoises. E”historien Jornandes qui, au sixigme sigele, s'€tait pro- posé de décrire Porigine et les exploits des vaillants Goths, maitres pour quelque temps de I'empire d'Occident, ainsi que de ecertaines contrées du nord, donne en passant quelques noms ethnographiques sous lesquels, å les regarder de bien preés, sont désignées des tribus finnoises. En énumérant les conquétes qu'avait faites au quatrieme sigcle illustre roi Her- manarie et qui, selon quelques-uns, égalaient celles d"Alexan- dre-le-Grand, il nomme ”des nations du nord, nombreuses et treés-guerrigres.” ! Parmi les noms de ces nations qu'il donne en les corrompant, on reneontre ”Thuidos in Aunxis, Va- sinabroncas, Merens, Mordensimnis” ete.? Or, que par les premiers on doit entendre les Tschoudes, dénomination slave des aborigénes finnois, et que les noms suivants désignent les Ves, les Meria et les Mordwins, autres peuplades de sou- che finnoise s'étendant des régions å l'est du golfe de Fin- lande vers Pintérieur de la Russie, cela est confirmé par le tableau éthnographique du religieux russe Nestor (+ 1113), rédigé six sigcles plus tard et ou se trouvent indiqués, outre leurs noms, les territoires de la plupart de ces peuplades. «L'é- poque ei-dessus constitue done un point de départ certain pour les investigations ultérieures, comme, depuis le savant Schlö- zer, d'autres érudits I'ont reconnu.? Mais quelles ont été les autres peuplades dans ces contrées? Il est impossible å la eritique de Pindiquer au juste, vu le texte vicieux de Jornan- des; toutefois on entrevoit parmi les voisins å P'ouest et au ! »”Multas et bellicosissimas arctoas gentes perdomuit suisque parere legibus fecit.” 2 Ces noms sont écrits de différentes manieres. Pour le pre- mier, il y a par exemple aussi Thiudos, Thividos ete. — Voir Jor- nandes, De Getarum sive Gothorum origine et rebus gestis, ed. C. A. Closs, Stuttgart, 1866, c. 23, notae p. 89, 90. 3 Schlözer, Nestor, 1I, 39 ss.; comp. Zeuss, 688, et Schafarik, I, 304, 305. 319 sud, comme au temps de Tacite, ”la nation populeuse” des Vénéetes, également subjuguée par Hermanaric. Mais Jornandes a quelques netions sur les habitants de la péninsule scandinave, ou de ”la grande ile de Scandza,” comme il P'appelle. Toutefois les noms quw'il donne, en grand nombre du reste, sont aussi peu corrects que les autres. Au nord sont les Adogit qui, au milieu de VPété, jouissent d'une lumieére continue pendant quarante jours et quarante nuits, mais qui, en revanehe, n'en ont point en hiver pendant un temps également long. Les Rerefenni ne eherchent pas å se proceurer de céréales, et se nourrissent de la chair des bétes sauvages et d'oeufs d'oiseaux. Puis sont énumérés les Fin- naithae, les ”Finni mitissimi,” plus doux que les autres ha- bitants du pays, et les Vinoviloth, ”leurs égaux.”1 On trouve en outre chez quelques autres éerivains de cette époque ou du temps suivant, des notices éparses sur les habitants de ces contrées, dont les habitudes semblent avoir éveillé une certaine curiosité chez les méridionaux,. ”Parmi les barbares de Thulé”, dit le Greece Procope, ”une seule peuplade nommée BSerithifinoi vit en quelque facon å la maniére des bétes. Car ils n'ont pas de våtements, ni de chaussure, ni ne boivent de vin, ni ne possedent aucun ali- ment provenant de la terre. Ils ne labourent pas eux-mé- mes la terre, et leurs femmes ne font pas de travail; mais les hommes en compagnie des femmes se livrent toujours å la chasse” ete.” Paul Diacone raconte plus tard då peu preés les måmes choses, en appellant le peuple Seritobini. Chez le géographe de Ravenne on trouve encore, avec la méme des- eription, le nom de Birdifenni å cöté de Rerefenni. Les indices géographiques ainsi que les moeurs annon- cent qu'ici, de méme que peut-étre dans la description de Tacite, nous avons devant nous des peuplades pour la plu- part laponnes. Il parait certain qu'il en est ainsi d”Adogit de Jornandes: Zeuss suppose que par les BSecrithifinoi, Seri- tobini et meme Birdifenni il faut entendre les tribus erran- Ae 320 tes qui parcouraient sur leurs raquettes les hautes monta- gnes, et par les Rerefenni, les habitants des grandes vallées boisées situées au nord-est, au bord de la mer polaire. ! Le méme savant voit encore dans les Vinoviloth de Jornandes les Kwenes ou Kaiuulaiset. Mais, dans les sigcles qui séparent Jornandes de Nestor, le nombre de notices isolées augmente, et I'on voit quelques membres nouveaux de la grande famille finnoise sortir de F'obsceurité. Quant aux Kwenes, ils sont distinetement dé- signés avec leurs territoires par le savant Alfred, roi d'Angle- terre (+ 901); s'appuyant sur les récits d'Ottar, le norwés gien, il raconte quils demeureut au nord des Sutons, au-delå du désert. Le golfe bothnique méme est nommé lac des Kwe- nes. A Vest et au sud-est de ceux-ci se présentent les Caréliens contre lesquels les Kwenes, dont le roi, Faravid, avait solli- cité le secours de Thorolf, commissaire du roi norwégien, di- rigérent å la fin du neuvieéme siecle une attaque mentionnée dans les vieilles traditions. Vers la meme époque, Eric fils d'Emund, souverain de la Suede et fameux roi de mer, sou- mit au midi, selon les vieux récits, le pays des Caréliens ou Kirialiens (Kirialand), de meéme que les autres régions qui con- finaient au golfe de Finlande, savoir la Finlande, V'Esthonie et méme la Courlande. Et plus loin, au nord-est, sur les cdtes de la mer Blanche et å l'embouchure de la Dwina, cet Ottar que nous venons de nommer, avait découvert les Béormas (Biarmiens), avec lesquels il s'était entretenu et dont le pays était, å son dire, bien cultivé. Aprés lui, des guerriers illu- stres nommés par Snorre fils de Sturle, avaient abordé dans les mémes régions, attirés par l'appåt des richesses qui en avaient rendu célebres les habitants, Vers la fin du onzieme sigele nous rencontrons ce chro- niqueur russe renommé qui, assez instruit des événements arrivés dans l'immense plaine de F'est de I'Europe, a rendu ä la science moderne des services réels, surtout par Fatten- 1 685 ss. — BSelon lui, Seridefinni = Kletterfinnen; altnord. skridha = kriechen, klettern, 321 tion quw'il apporte å P'origine des peuples. Gråce å cet in- stinet assez rare, nous devons aux récits naifs de Nestor un apercu passablement eclair de la distribution des peuplades finnoises dans la Russie actuelle. Dans les tableaux placés å la téte de sa chronique !, cet historien, complétant les notices de Jornandes, énumére parmi les nations étrangöres ”de la souche de Japhet habi- tant les pays du nord” et tributaires des Russes, outre les 'Tschoudes sur la mer des Varégues, les Ves aux environs de Bieloséro, les Meria pråés des laes de Rostow et de Kle- seino, les Muroma au confluent de TOka et du Volga, les Cze- remisa, les Mordva, les Perm, les Pecera, les Iam, les Liv et et les Kors; il mentionne å part les Tsehoudes au delå du Vo- lok (isthme ou forét) et les Ugra. Les régions boisées et ma- récageuses qui, å partir du littoral oriental de la Baltique, des laes de Ladoga et d Onega, ainsi que du cours supérieur du Volga et de ses affluents, se prolongent jusqu'å la mer glaciale, sont done partagées å grands traits entre différentes peuplades finnoises. Car outre les indiecations géographiques déja données dans le texte méme il faut, par les Tsehoudes des bords de la mer, les Liv et les Kors, entendre les Esthons, les Lives et les Coures, par les Tschoudes d'au delå du Volok les Finnois (Caréliens) au sud de la mer Blanche, par les Perm, pro- bablement les habitants å Pest et au sud-est de la Dwina, par les Pecera et les Ugra, les tribus aux bords du fleuve Pet- schora et ecelles aux echaines septentrionales des monts Ou- rals; les Iam enfin sont les Heemeeleiset d'aprés la pronon- ceiation russe, dont encore au onzieéme sigele une partie con- sidérable restait massée au nord-est des Esthons, entre les lacs de Ladoga, d'Onega et de Bieloséro. Toutefois, malgré ces renseignements précieux, il reste encore certains points obscurs, et le religieux de Kiew n'a pas résolu toutes les questions, Nous ne parlons pas du carac- tere véritable de ces Meria et ces Muroma, dont les noms ont disparu depuis, mais quwon n'a regardés que comme des grou- 1 Chap. I et VII. 322 pes isolés des: Tcecheremisses et des Mordwins: nous ne rele- vons pas Pomission de quelques tribus comme les Suriaines, les Wotiakes etc. alors que les Petschora, peu connus, sont nommés; selon nous les lacunes sont surtout econsidérables en ce qui concerne la Finlande proprement dite et la distri- bution de ses habitants. De méeme, Pépoque oi les régions situées au midi du golfe auraient été peuplées par les tribus que cite Nestor, n'a pas été meme indirectement indiquée au leeteur. Or, pour saisir l'ensemble véritable de toutes les peuplades en question, comment faut-il se figurer ces détails? Un érudit renommé de nos jours a présenté, comme on sait, une théorie fort plausible å cet égard. Selon lui quel- ques siecles avant Nestor, mais å une époque postérieure de deux ou trois centaines d'années å Jornandes, immigration au nord et au midi du golfe en question se serait effectuée de la maniére suivante. De grands mouvements s'étant pro- duits dans lI'est de la Russie actuelle vers la fin du sep- tieme siécele par lFinvasion des Bulgares qui s'établirent sur le Volga moyen, le contrecoup s'en serait fait sentir parmi les tribus finnoises résidant meme å Pouest. Groupés au- paravant å Pest et au sud des laes de Ladoga et d'Onega, les Caréliens et les Tavastes se seraient trouvés désormais dans la nécessité de cherceher å F'occident de nouveaux terri- toires; ainsi une partie de ceux-lå, savoir les Lives et les Coures, mélés de Tavastes, se dirigérent dés le commenee- ment du VIII:me sieéele vers les provinees baltiques, ou ils laissérent leurs noms, en meme temps que d'autres Caréliens envahissaient les terres å I'ouest du Ladoga. Plus tard une branche des Tavastes, dans laquelle se trouvaient les Sou- mes ou Finnois proprement dits, se serait ébranlée dans la méme direction; au sud du golfe ils arrivérent jusquw' aux con- fins des Lives et peuplérent P'Esthonie, tandis qwau nord, dépassant les colons qui les avaient précédés, ils se répandi- rent dans le coin occidental de la Finlande. La branche res- tante des Tavastes, les Iaemes ou Heemeieleiset, serait par- tie la dernieére; tout en envoyant queiques groupes isolés vers les confins meridionaux des Esthons, le gros de cette popu- 323 lation aurait pris possession des régions de la Finlande si- tuées au delå de la riviere de Kymmene et qui furent nom- mées depuis pays des Tavastes, Tavastie. Tout ce placement des tribus en question se serait terminé avant la fondation de Pempire des Varégues au neuvieéme sigele; cependant, comme nous venons de le voir, il était resté encore, au temps de Nestor, un certain nombre des Izeemes å V'est. 1 Cette théorie, qui s'accorde assez bien avec les notices préeédentes, tout en supposant que la plupart des tribus fin- noises de V'intérieur de la Russie avaient été un peu refoulées vers Pouest par Pétablissement de la Grande Bulgarie, cette théorie complete les indieations de Nestor, et nous renseigne suffisamment, ce semble, sur la distribution ethnographique des peuples en question. Maintenant, si nous passons au röle que les différentes branehes distribuées sur le sol de la Russie actuelle ont joué dans le drame varié de plusieurs siecles que la chronique déroule, nous voyons qwil est assez inégal et en général de peu d'importancee. Il n'y a en effet qu'un point remarquable; c'est la fondation de I'empire varégo-russe au neuvieme siécle. Voiei le récit naif de Nestor: ”En F'année? — les Varégues arriverent d'outremer et levérent des tributs sur les Tschou- des, les Slaves, les Meria et les Ves et les Kriviez. ... En Fannée — ? ils chassérent les Vareégues au delå de la mer, ne leur paygrent pas de tribut et commencérent å se gouver- ner eux-mémes; mais la justice fut mal rendue, les tribus se leveérent les unes contre les autres, la discorde se mit entre elles; on commenca å se faire la guerre. Alors ils se di- rent: ”allons chercher un prince qui nous gouvernera et nous rendra la justice d'une maniere équitable.” Et ils partirent outremer chez les Varegues, les Russes, car ainsi s'appele- ! Quant aux traces d'habitants qui, outre des Lapons errants. se seraient trouvés en Finlande antérieurement & VPimmigration, voir le meéme auteur, Tiedot Suomen suvun mutinaisuudesta p. 41 ss. 2 6367 d'apreés la chronologie de Nestor = 859 d'aprés Pere ordinaire. 3 6370 d'apres Nestor — 862 d'aprés I&re ordinaire. 324 rent ces Vareégues, de méme que d”autres s'appelaient Svéons, d'autres Normands, d"autres Anglais, d'autres Goths. Et les Tschoudes, les Slaves, les Kriviez, les Ves dirent aux Rus- ses: ”Notre pays est vaste et plantureux; mais lordre y man- que; venez donc nous gouverner et régner sur nous.” Et I'on ehoisit trois freres avec leur suite; ceux-ei arrivérent, ame- nant tous les Russes avec eux. Rurik, Painé, s'établit äå Nov- gorod, et le second, Sineäs, å Bieloséro et le troisieme, qui se nommait Truvor, å Isborsk. Et c'est d'apreés ces Varegues que P'empire russe a été nommé aå partir de cette époque?...l ÅA en juger par ce récit, les institutions sociales des Fin- nois et de leurs voisins n'étaient gueére développées; ils re- connurent d'eux-mémes Pavantage quoffrirait une domination étrangere. Quwen effet, dans Popinion de Nestor, ceux-la sur- tout aient occupé un rang inférieur, résulte de ce qui suit; tandis quil rend compte par exemple des dynasties princie- res qui avaient å l'origine gouverné des tribus slaves, qu'il dé- erit les moeurs et raconte les exploits guerriers de ces tribus, il ne donne aucun détail semblable sur les Finnois. Dans la suite les princes russes se partagent une treés-grande partie de leur territoire selon les eonvenances politiques et le hasard des combats; ils sont eux-mémes de temps å autre enumérés parmi d'autres peuples faisant partie des armées varegues. Lorsque Oleg, tuteur d'Igor et vrai fondateur de la puissancee russe dans lintérieur du pays, prépare, au commencement du dixigme siecle, sa fameuse expédition contre Constantinople en réunissant les peuplades de la Grande Scythie, on rencontre aussi parmi les recerues des Tschoudes et des Meria; quand Wiladimir prépare la guerre contre Rogvolod, prince de Po- lotzk, on voit de måéme des Tschoudes parmi ses troupes.? Un petit nombre d'expéditions faites par des princes russes contre certaines tribus éloignées, sont aussi mentionnées en passant. ? 2 Nestor, ch. XIV, XV. 2 Ch. XXI, XXXVIII. 3 Vers le milieu du onzieme siecle, en V'année 1042, Wladimir, fils de Jaroslaw, attaqua viectorieusement les Tam; å la fin du meéme sigele Gleb, fils du Swiatoslaw, fut tué dans le pays au delå du Vo- 325 Mais si, en quittant le religieux de Kiew, le lecteur con- sulte sur ces temps-lå des récits scandinaves, les vieux Fin- nois, au moins en partie, se présentent å lui sous un autre aspect, un peu plus riche de détails. C'est le cas surtout dans l'extréme nord; au bord de la mer Blanche et aux en- virons de la Pwina, chez ees Tschoudes au delå du Volok dont Nestor sait si peu de chose, une vie active s'etait ma- nifestée; des richesses, dues å un commerece étendu, et le culte religieux des habitants avaient fait de ces contrées, aux yeux des Scandinaves, un pays enchanté, dont la poésie hé- roique a exalté les merveilles.t Dans des sagas on décrit ainsi les géants, les sorciers redoutables et les trésors fabu- leux de ces régions désignées sous des noms particuliers. Bien des vikings habitués å parcourir les mers lointaines, te- naient å honneur de echereher des aventures nouvelles en méme temps que du butin dans ces régions aimées du goöät romantique du temps. Le premier témoignage positif sur Jes Biarmiens a été donné, ainsi que nous Pavons mentionné, par le norwégien Ottar. Dans le livre des rois de Snorre fils de Sturle, on lit qu'au sigele suivant Eric Blodyxe (å la hache sanglante), ? fils chéri du puissant Harald Hårfager en Norwége et qui avait passé sa jeunesse å dévaster les cötes de V'Atlantique et cel- les de la Méditerranée, était passé dans le pays des Biarmiens, nu il livra une bataille acharnée. Harald Gråfäll (å la four- rure grise), fils d”Erie, en fit autant quelque temps aprés; il gagna un butin immense, aprés avoir vaineu les indigénes ”å la colline de Vina (Dwina).” L'expédition la plus curieuse et qui nous donne des renseignements remarquables sur le pays, fut celle des deux freéres Karle et Gunsten et de Tore Hund, adversaire impitoyable du roi St. Olof.? Les aven- lok et en Fanné 1103 le prince Jaroslaw subit une défaite dans une campagne contre les Mordwins. Ch. LV, LXX et LXXXVI. ? Voir par exemple les aventures d'Orwar Oddur et celles de” Herraud et Bose. Fr DA > Tué par Tore quelques années plus tard å la bataille de Stik lastad (1030). 326 turiers, marchands et pirates en meme temps, ayant fait au lieu ordinaire un commeree d'échange avantageux avec les habitants et en ayant recu bon nombre de peaux d'écureuil, de eastor et de zibeline, firent, la tréve terminée, une atta- que contre le sancetuaire des Biarmiens. Ils pénétrerent par la barrigre de planches derrigére laquelle se trouvait Fidole de Iomala, emportörent beaucoup d'or et d'argent déposé prås de la statue, de méme que le collier attaché å son ecou, et se sauvérent sur leurs vaisseaux, poursuivis å& cor et å eri par les Biarmiens. On peut conelure que le butin fut assez considérable du fait que Tore Hund, ayant plus tard perfi- dement dépouillé ses compagnons, se fit remarquer par ses richesses et jouit de grands honneurs å Ja cour de Knut, roi d Angleterre, ou il s'était réfugié.! A quelles conclusions la lecture de ces récits nous con- duit-elle? Que les richesses et la culture des Biarmiens n'é- taient pas un fait isolé, provenant seulement de ce sol glacé, mais qu'elles se rattachaient nécessairement 3 quelques cau- ses qu'il faut chercher chez les peuplades voisines habitant Pintérieur du pays. En effet, des rechercehes historiques ont constaté qu'au sud-est et å P'est, chez les Perm de Nestor (auxquels il faut ajouter, ce semble, les Surianiens, au nord; qu'il ne nomme pas), il s'était établi un commerce tråés-consi- dérable, dont celui que faisaient les Biarmiens était en quel- que sorte le débouché vers la mer Blanche, tout en ayant valu å cette population auprés des Scandinaves la dénomina- tion de ses freres limitrophes, de méme que d'un autre ecöté les usages religieux des Biarmiens leur avaient acquis une réputation particuliére. Mais le trafie des Permiens propre- ment dits unissait en quelque sorte V'Asie å I'Europe; au sud, aux bords du Volga, se trouvait le royaume puissant des Bul- gares, sur la nationalité desquels bien des hypotheses ont été émises, mais dont F'influence sur les peuples environnants est 1 Voir le récit dramatique de Snorre fils de Sturle, Konunga- Boken, öfversatt af H. O. H. Hildebrand, Örebro 1869, II, 171, ss. 189, 217. — Voir aussi I, 93, 157. Sur VFexpédition du roi Håkan To- resfostre (+ 1095), voir III, 94. 327 incontestable. Ces Bulgares, dont dépendaient probablement plus ou moins les Czeremisses, les Mordwins et peut-&tre d'au- tres tribus encore, et qui eux-mémes, d'aprés la relation qui en est conservée, avaient, au commencement du dixigéme siecle, solennellement embrassé le mahométisme, entretenaient par leurs earavanes de fréquentes relations commerciales avec les pays situés au sud de la mer Caspienne. 1! Les marehandises de F'Orient arrivaient done par ce moyen, ou sur des navires, å Bolgari, eapitale des Bulgares sur le Volga, et aux autres villes des environs, ou les Permiens en recevaient une par- tie, en échange des produits du nord. ? TLT'activité que met- taient en revanche ces derniers å étendre leurs rapports avec les eontrées septentrionales, est attestée par la navigation fré- quente des rivieres de Kama et de ses affluents du nord, de méme que de ceux de la Dwina et de ce fleuve måme; les Permiens établirent m&me un chemin nouveau au pays éloigné des Ugra ou Iougriens en percant les monts Ourals; Nestor en parle avec un naif étonnement, comme d'un miracle. ? Mais pour en revenir aux récits des Scandinaves sur les Finnois, ce n'étaient pas seulement les trésors qui avaient frappé leur imagination; ce qu'ils eroyaient observer le plus souvent, chez tous ces peuples indistinetement, c'était la sor- cellerie et une connaissance profonde des puissances occul- tes. Dans la péninsule secandinave méeme les habitants du nord, du Finnmark, appelés par les poéätes Iotun, peuple des montagnes, fils des rochers etc, et ennemis naturels des Své- ons, se distinguaient sous ce rapport et l'on rencontre å leur 1 Fraehn, Die ältesten arabischen Nachrichten iber die Wolga- Bulgaren, aus Ibn Foszlans Reiseberichte. Mémoires de P'Acad. des Sciences de St. Pétersbourg. Sixieme série. T. I, p. 542. Cpr.le meéme volume, p. 178, V'extrait de Masudy. ? Sur les différents objets et monnaies de provenance étrangéere trouvés de nos jours dans ces parages. voir Aspelin, Antiquités du nord Finno-Ougrien, II, 124. 3 Nestor, ch. LXXXI. (Les citations se rapportent å une tra- duction récente de beaucoup de mérite: Nestors russiske Krönike, over- sat og forklaret af C. W. Smith. Kjobenhavn 1869). Cpr. Castrén, Nordiska resor och forskningar, IV, 147, 148; 111. 328 égard, dans la vieille littérature, des traces de cette défiance instinetive que fait naitre tout pouvoir mystérieux. Aussi, å& en juger par les récits de Snorre fils de Sturle, les Finnois faisaient usage de la sorcellerie en toute occasion, å la chasse, å la påche, aux combats pour vainere les ennemis. Deja å Pépoque mythique, Drifva, fille d'un prétendu roi de Finlande, afin de se venger de V'infidélité de Vanlande d'Upsal, le fait tuer par sortilége, et Skälf, autre princesse mythique de ce pays, abusant de son influence sur le roi Agne, lui fait subir un sort également funeste. Harald Hårfager qui s'était épris d'un amour passionné pour Snöfrid, fille du Finnois Svase, erut åa la fin découvrir qu'il avait épousé une magiecienne, laquelle méme apråés sa mort tenait son esprit sous le eharme. Dans les combats, les Finnois, gråce aux ineantations, sont repré- sentés comme des adversaires redoutables; le roi St. Olof, ayant abordé en Finlande et dévasté le littoral, n'échappe qu'avec peine å la tempéte et aux flots furieux que les habi- tants avaient déchainés contre lui.! Tels sont en résumé les renseignements que les plus anciens documents slaves et scandinaves fournissent sur les habitudes et la maniere de vivre des Finnois. TIls prouvent jusqu'å Pévidence combien est pauvre Phistoire des peuples qui, comme dit Geijer, n'en ont pas d'autre que celle de leurs voisins. Disséminés sur d'immenses espaces, ils étaient restés, pour ainsi dire, enfouis dans les solitudes pendant des sigeles, s'y contentant d'une existence humble et peu apercue. Ce mest qu'aux abords du golfe de la Dwina et du littoral de I'ouest, ainsi que sur quelques points de Vl'intérieur, que certains symptömes d'une vie plus active s'étaient manifestés. II. Mais les voisins envahirent peu å peu ces vastes terri- toires. Du midi les Slaves, animés d'une nouvelle énergie sous la dynastie varegue, s'avancaient vers l'est et le nord; 1 Konunga-Boken, I, 20, 25, 87 ss. II, 8, 9. 329 dés le douzieéme sieele ils franchirent les foréts au delå des- quelles se trouvait le pays de Biarmiens. Durant ce meme sigele et le suivant les Suédois, les Danois et les chevaliers allemands soumirent définitivement les habitants de la Fin- lande et des provinces baltiques. Avant donc que les tribus finnoises ne soient éclipsées par les conquérants, regardons- les encore de prés pour essayer, å l'aide de recherches mo- dernes, de suppléer å V'image assez vague que nous en ont laissée les documents historiques cités ci-dessus. C'est surtout å la philologie comparée, qui, å force de ereuser les mots et de les rapprocher d'idiomes étrangers, est arrivée å des conclusions remarquables, ainsi qu'aux vieilles épopées .fin- noise et esthonne, également recueillies et rédigées å notre époque, qu'il faudra recourir pour atteindre en quelque fa- con ce but. Quant aux lettrés étrangers contemporains des conqué- rants, il y en a surtout un qui, n'étant ni d'origine slave ni seandinave, mais lettonne, a vu de pres l'envahissement des provinees baltiques par les Allemands et qui fournit des no- tices assez exactes sur les indigénes au début du treizigeme sigele. Pour les ehroniqueurs suédois au contraire, ils appar- tiennent å une époque postérieure et ne nous offrent que des récits sommaires. La chasse et la péche, qui de temps immémorial avaient fourni les moyens de subsistance aux tribus finnoises, et qui, å mesure qu'on s'approchait de l'extréme nord et de l'est, se trouvaient å P'état primitif, avaient en revanche aux environs de la mer Blanche et surtout dans eceux de la Baltique ac- quis des développements et s'étaient alliées å d'autres genres d'activité, de nature å influencer visiblement la situation de ces peuples. Tandis qu'au nord des nomades isolés, évitant une concurrence incommode, suivaient la trace du gibier dans les foréts, ou bien, montés dans un fréle esquif qu'ils diri- geaient avec un seul aviron, påchaient dans les rivigres, ne cultivant tout au plus qu'un peu d'orge et de navets, V'agri- culture å V'occeident se faisait sur une plus large échelle et y avait amené au moins quelques-unes des conséquences ordi- 330 naires. Il parait qu'en Finlande elle avait été adoptée d'abord par les Tavastes, dont les rapports avec les peuples slaves et d'autres étrangers avaient été fréquents; au sud du golfe de Finlande, chez les Esthons et les Lives, il y avait des champs assez plantureux, nourrissant une population relative- ment nombreuse. Les habitants de ces contrées vivaient dans des hameaux que Henri le Letton appelle villae; selon lui ceux-ci étaient, surtout en Esthonie, ”d'un aspect trös-agréable, grands et populeux.”1 Le méme historien mentionne méme des villes dans VP'ile d'Oesel.? Dans ces pays le nombre des animaux domestiques était trés-considérable; les Allemands dans leurs invasions en' prenaient d'ordinaire des milliers comme butin. ? a Des passages de la vieille épopée finnoise, qui nous transporte surtout aux bords du Wuoksen et du Ladoga, dans la Carélie actuelle, nous font aussi connaitre des faits assez analogues; lå aussi on rencontrait des hameaux et en outre le poöme nous montre ”des maisonnettes en sapin, soigneuse- ment construites? et contenant måéme différentes pieces. Se- lon la méeme source, la chére qu'on y faisait et les ustensi- les dont on s'entourait, n'étaient certainement pas ceux du sauvage chasseur; dans les occasions solennelles, aux noces par exemple, on y voyait meéme de nombreux objets en or et en argent; les convives y étaient régalés ”de gros gåteux, de beurre, de bonne biere, d'enormes rötis, de lard” 2? etc. Parmi les céréales sont nommés Forge, le froment, le seigle, Tavoine. Ailleurs, dans Vintérieur du pays, ou F'agriculture tenait peu de place, les habitations étaient, selon toute proba- 1 Erat tune villa Carethen pulcherrima et magna et populosa, sicut omnes villae in Gerwen et in tota Estomia fuerunt. Origines Li- voniae rec. J. D. Gruber, Francofurti & Lipsiae, 1740, p. 82, 7. 2 T'ouvr: cité; p. 182,5: 3 On lit concernant une expédition: Equos et pecora innumera- bilia acceperunt. Erant enim boum et vaccarum quatuor millia; ex- ceptis equis et aliis pecoribus, et captivis, quorum non erat nume- rus. "IG OMvr. CIle, ps (lyrk0. £ Kalevala, XXV 383, ss. 529. 331 N bilité, de la facon la plus simple; elles se composaient de pieux fixés dans le sol et reliés par le haut de maniére å for- mer un eÖne dont V'extérieur était recouvert de peaux pour empå&cher la chaleur de sortir; en hiver les habitants les plus pauvres se contentaient méme de trous creusés dans la terre et pourvus d'une toiture. Mais dans les contrées occidentales les progreés du bien-&tre matériel mn'étaient pas les seuls; il g'y joignit quel- ques autres, propres å modifier, au moins légårement, cet amour prédominant d'indépendance individuelle qui de tout temps avait rendu les Finnois inférieurs å leurs voisins. Chez les Tavastes on rencontre originairement, ce semble, la dé- nomination d'une espeéce de commune primordiale (pitäjä), eonsidérée plus tard comme synonyme de paroisse; il y a aussi le mot keräjä, désignant une assemblée populaire ou vraisemblablement les affaires se débattaient et la justice était rendue. On rencontre en outre des termes destinés, å& ce qu'on suppose, å désigner originairement un chef, comme kuhmu; il y a encore le mot pour exprimer impöt, contri- bution (vero). Toutefois, au sud du golfe de Finlande, certaines insti- tutions sociales rudimentaires se dessinent d'une maniére un peu plus distinete. L'€popée esthonne Kalewipoöég fait meéme élire son héros rot du pays; comme pour mieux faire res- sortir Jes liens qui attachaient l'ordre social å P'agriculture, le poéme montre le fils de Kalew conduisant lui-meéme, la charrue et, gråce å sa force extraordinaire, défrichant le pays, le sac au dos et P'épée au ecdté.! Du reste la poösie I'en- toure de quelques attributs qui caractérisent aussi la royauté dans les traditions d'autres peuples; il réunit autour de lui ses compagnons d'armes dans sa résidence et vide bruyamment avec eux le gobelet d'hydromel;? il fait construire å ses fide- les des places fortes et des villes pour y abriter les vieilles gens;? å P'approche des ennemis il fait retentir son cor dans FVT 6278 SRA HSV I? SB TO NSS: 3 XVII, 1—37, XIX, 381 se. 332 le pays et å la téte des guerriers rassemblés, se bat contre les envahisseurs jusquå la derniére extrémité.! Mais en fait d'institutions, I'histoire nous présente des données positives. Henri le Letton fait mention non seulement de petits distriets (kylegunde), mais de provinces. Au mi- lieu de F'Esthonie, dans la province de Harria, toutes les peup- lades des alentours se réunissaient chaque année å un cer- tain endroit, Rugele, pour vider les différends. 2 Cependant il y avait aussi une autre espece d'assemblées mnationales, appelées maia, de måme qu'une armée populaire, malewa. Lors des guerres contre les conquérants étrangers, des traces de confédérations sur une échelle assez vaste se font voir; un chef ”eonvoqua tous les guerriers de toutes les provin- ces”, que l'auteur énumére séparement.? Mais å la téte des masses on ne voyait ni rois, ni princes, seulement des anciens (seniores) qui réunissaient entre leurs mains, ce semble, ce qu'il y avait d'autorité militaire. Toutefois, å en juger par la puissance que quelques-uns d'entre eux exercérent, de méme que par Pépithete de ”prin- ceps et senior” et ”quasi rex et senior”, que le ehroniqueur leur décerne, on pourrait songer å un groupe de personnes élevées au-dessus de la masse en vertu d'autres titres que celui de F'åge. Mais rien ne nous explique quels auraient été ces titres, si c'étaient des mérites personnels ou de vastes domaines; aussi ne sait-on pas si peut-&tre Véleetion popu- laire ou I'hérédité y auraient joué quelque röle ou si quelque caracteére judiciaire ou religieux y aurait été attaché avec les autres attributions. Toujours est-il que ces anciens occu- POE RAR SLOÖHSFLLYY TVI > Miserunt per universam Estoniam et congregaverunt exerci- tum magnum nimis et fortem - - Lembitus convocavit omnes de om- nibus provinciis, veneruntque ad eos tam Rotalienses, quam Harrio- nenses, Wironenses quam Revalenses, Gervanenses et Saccalenses. — L'ouvr. cité, 118, 2. Cpr 70, 8. (Estones) miserunt per omnes pro- vinceias Estoniae, conjurantes et confoederantes ut essent cor unum et anima una contra nomen Christianorum. 333 paient, méme dans la vie ordinaire, une position en vue, — ils habitaient une espece de places fortes entourées de remparts et de fossés (”Bauerburgen”), ou le peuple des environs se réfugiait en temps de guerre; de leurs rangs sont parvenus å la postérité quelques noms, surtout celui de Lembitus, ce chef énergique qui, apreés avoir opposé une résistance dé- sespérée aux Allemands, fut tué dans la bataille sanglante de Fellin (1216). Bien que les documents historiques se taisent å ce sujet, on est pourtant fondé å supposer, ce semble, quelques ana- logies en Finlande. Cependant le silence des chroniques suédoises sur ce détail, de m&me qu'en général sur Vétat in- térieur des Finnois durant les guerres de conquéte, fait nai- tre certaines réflexions. La pauvreté et la brigveté des notices qu'offrent la grande chronique rimée, celles d' Ericus Olai, d'Olaus Petri et les autres, tiennent-elles uniquement å ce que les auteurs, dissemblables en cela å Henri le Letton, avaient été postérieurs aux événements, qu'ils ne contaient que d'apreés des traditions sommaires, ou bien å ee que la résistance des Finnois aurait été moins réglée, moins riche en épisodes, et que par conséquent les liens qui unissaient les habitants entre eux auraient été moins solides, moins développés? C'est lå un probleéme å indiquer aux recherches historiques ; toutefois il ne faut pas oublier que, pour le dou- zieme sigele, I'histoire de Suede elle-méme n'est qu'incom- pletement connue; pour le sieécele suivant, au contraire, le jour commence å se faire. Mais å cöté de ces institutions primitives, et méme au- dessus d'elles, la famille se présentait comme le centre le plus solide autour duquel se groupaient les forces vitales des peuplades finnoises et ou elles se trouvaient le plus å leur aise. C'est une chose digne dattention que les dénomina- tions nombreuses qu'offrent leurs idiomes pour les différents degrés de parenté;! c'est comme si les peuples eux-memes avaient tenu å préciser les rapports qui s'étahlissaient entr. ÅA. Ahlqvist, P'ouvrage cité, 180, ss. 334 les individus par la naissance ou le mariage. «L'alliance entre les familles était considérée comme VPaffaire la plus impor- tante; conjointement avec des aventures qui s'y étaient atta- chées, le récit d'une union pareille constitue en quelque sorte le fond de la vieille épopée finnoise. On inculquait en dé- tail et d'une manieére touehante aux nouveaux mariés non seulement les devoirs et les égards auxquels ils étaient tenus Pun envers Pautre, mais aussi ceux qu'ils devaient au li- gnage de chacun d'entre eux. Dun autre cöté V'attachement réciproque qui existait entre les parents et les enfants était trés-fort et les passages qu'il a inspirés aux poöätes sont des plus beaux. Les adieux que fait en partant la jeune fiancée å son pere et å sa mere, å sa soeur et å son freére, de meéme que le regret qu'elle a de quitter le séjour ou s'est passée son enfance, sont d'une pureté peu commune. ! Dans le poéö- me Kalewipoég le héros cherche partout sa mere chérie, qui lui a été enlevée; en fils pieux il s'adresse avee effusion, å I'heure des épreuves, aux månes des parents défunts, et e'est en I'honneur de Linda qwil nomme Lindanissa la ville qu'on a construite, ? Qu'on ne se fasse pourtant pas d'illusions å ce sujet; le fonds de passions violentes et de haines impitoyables, pro- pres au paganisme, ne se démentit pas non plus et la vieille poésie ne I'a aucunement dissimulé. En dépit du mnaturel flegmatique et des sentiments souvent doux il y avait des explosions terribles; des familles nagugre alliées se faisaient fréquemment la guerre å outrance et la vengeance sanglante, implaeable que Kullerwo, dont la race avait été exterminée, tira des ennemis de sa famille, a då étre d'une vérité typique, au moins dans les econtrées de V'occident. Du reste, les com- bats eux-mémes avaient des attraits; la mort du brave est représentée comme un sort trés-beau et c'est avec des mar- ques de joie et au son d'une musique figre que le dit héros part pour la guerre, ”jouant dans les rmarais et les campa- 1 Voir Kalevala, XXIV. 2 Voir ITIL SV, 7380-9584 VIN 807 ssWXVI 15228: 3355 gnes et faisant résonner son cor dans les bruygres.” 1 T'hu- meur guerrigre dans P'antiquité et le gott des aventures ont été en outre idéalisés dans la personne de Lemminkeeiner qui, pour venger une offense, jetait le défi au milieu de ses ennemis et errait au loin å la recherche d'entreprises hasar- deuses. Et la lutte une fois engagée, combien ne mettait-on pas d'obstination dans PFattaque, quel n'était pas le mépris du danger, méme lorsqu'on se battait avec des armes impar- faites contre des adversaires bardés de fer? Nous le voyons par les récits dramatiques que le vieux chroniqueur letton nous a faits des combats livrés aux étrangers et nous repro- duisons en bas un de ces récits.? Mais les combats se livraient aussi sur mer, ou le cou- rage naturel trouvait plus de ehances et suppléait aux défauts de Parmement. Les courses maritimes plaisaient du reste, ce semble, singuligrement aux peuples qui habitaient les iles et le littoral de la Baltique; la vieille littérature nous l'apprend en bien des passages. Quw'il suffise de rappeler les reproches caractéristiques que fit äå Lemminkeinen son navire auquel il tardait de partir pour la guerre, 3 de me&me que I'expédition jusqu'aux ”frontieres de I'extréme nord” quw'entreprit le héros de Kalewipoég entouré de ses compagnons.t Les Esthons et les Coures étaient surtout redoutés comme pirates; ils fai- saient des descentes subites dans les pays scandinaves, brå- laient les églises, ravageaient les campagnes et emmenaient de nombreux captifs parmi leur butin. Attaqués par les flot- tes ennemies, ils avaient ordinairement recours å des ruses pour détruire les vaisseaux et vainere I'€quipage; feignant 1 Kalevala, XXXVI, 30 ss. 155 ss. 2 Simul in unum conveniunt (Estones); clamoribus suis aäörens turbant, in multitudine magna Christianis occurrunt; lanceas super eos, tamquam imbres mittunt. Christiani lanceas clypeis ferreis ex- cipiunt, quibus exhaustis gladios arripiunt, propius accedunt, bellum committunt, cadunt vulnerati, pugnant viriliter pagani. Quorum for- titudinem videntes milites, per medios hostes confestim irruunt; equis suis phaleratis timorem eis incutiunt, - - - Orig. Livoniae, 717. 3 Kalevala, XXX, 10 ss, + Kalewipoög, XVI. 336 de fuir vers les rivages voisins, ils s'élancaient å un moment opportun sur leurs adversaires, tiraient å tour de bras leurs navires sur la plage et les percaient de leurs armes.! Pourtant les courses maritimes et la navigation ne se faisaient pas exclusivement dans un but de guerre et de pil- lage; il est permis de supposer qu'on y joignait quelquefois le commerce, å l'instar des Sceandinaves, et qu'ainsi ces ex- péditions étaient propres å amener quelques rapports pacifi- ques, en profitant de cette facon, au moins en certains en- droits, å la civilisation des populations. Il est établi par les documents historiques que des marchands étrangers, sur- tout de Gottlande et d'”Allemagne, avaient eu de temps im- mémorial I'habitude d'aborder sur les eötes de la Finlande et sur celles des provinces baltiques; aussi sait-on que les Sean- dinaves, dans F'antiquité, ont longé ou bien traversé ces pays pour se rendre par la Néwa, le lac d'Ilmen et le Dniepr å la mer Noire et å Constantinople.? Il n'y a done rien de trop invraisemblable å supposer que les Finnois aussi aient cher- ché å débiter dans les ports voisins les objets qui se ven- daient dans le commerce d'échange établi par les étrangers, comme des fourrures, du miel, de la eire, du lin, de la graisse 1 Orig. Livoniae, 23, 24, 1, 178, 1; passim, Comparer Saxo Grammaticus, livre XIV, 329, ss. (ed. Stephanius 1644), ou le roi Wal- demar I du Danemark informe ses chevaliers comme ses pirates . .. ”navigiis suis in littus subductis, de industria citato cursu latebram petant hostibusque liberum instandi locum tribuant. Sed mox ut eorum navigia ardenti remigum studio passim littoribus applicata conspexe- rint, improviso recursu latebris erumpentes, eadem brachiis per foros injectis apprehensa subducant subductaque nautis partim lapidum, partim telorum nimbo obrutis, ferro perfodiant ac erebris foraminibus absumant.” — Le récit qui suit d'un combat livré aux Esthons et aux Coures preés d'Oelance, nous représente ces stratagémes avec évidence. Henri le Letton mentionne chez les payens comme armes d'atta- que des haches, des épées, des lances, des fleéches et des frondes, des massues; mais quant aux armes défensives il y en avait peu. ”Non habent (Estones) consuetudinem armorum in tantum quantum aliae gentes.” P. 76, 3. Comp. Saxo Grammaticus: ”Inermes illi nudisque pene corporibus dimicantes” . .. Lieu cité. 2ANestor, cm. bye SON d'animaux etc. Cette supposition permettrait aussi d'expli- quer d'une maniere plus satisfaisante cette quantité d'or et d'argent dont la poésie fait mention et qui se présentait sous bien des formes; on avait des chaines, des plaques, des bra- celets, des anneaux, des agrafes, des gobelets, des étoffes brodées d'argent etc. =Les étoffes de soie ne manquaient pas non plus. Mais toujours est-il qwil faut tenir compte des altérations possibles et du reste faciles å comprendre qu'a pu subir å cet égard le texte des poömes aux époques mo- dernes. Il en est de må&me des passages ou sont déerits certains objets provenant selon le réeit de F'industrie indigeéne. C'est ie eas de différentes pieces de vétements, dont la forme, la couleur et la matiere rappellent exactement les habitudes ac- tuelles.! Mais d'un autre eöté la vieille poésie met hors de doute que Part de filer et de tisser était connu; par exemple la nouvelle fianceée recoit le conseil de ne pas confier ce tra- val aux autres, mais de filer elle-m&me la laine et d'en con- feetionner du drap épais pour les habits des hommes et les jupes des femmes.? Le travail de certains métaux était en estime particuliére et les individus qui s'y occupaient jouis- saient d'une grande considération. Le cuivre et F'argent avaient été, ce semble, connus des Finnois aux époques les plus reculées; quant au fer, qu'on tirait du fond des lacs et des marais, on le travaillait de manieére å le rendre dur et tenace å différents degrés; des hommes habiles en confec- tionnaient des épées renommées dans le nord. Le fils de Ka- lew alla acheter chez un maitre fameux en Finlande son glaive fait, dit le poöme, de sept sortes de fer et auquel on avait travaillé pendant sept ans. ? Cependant cette industrie, de méme que d'autres genres d'activité, se trouvait intimément liée å ce phénomene moral caractéristique des Finnois, que nous avons mentionné déja 1 Voir par exemple Kalevala, XVIII, 340 ss. Ffritalevala, AX SCLESS: > Kalewipoäég, VI, 400 ss. 338 et sur lequel lI'ancienne poésie répand un jour nouveau; nous parlons de la magie ou, comme disaient les étrangers, la sorcellerie des Finnois. A regarder ce phénoméene en général, il parait hors de doute que lF'isolement prolongé sous un climat rigoureux, peu propre å diriger les esprits au dehors, vers les choses réelles, et la fréquente oisiveté forcée qui était la conséquence de ce climat, a été pour beaucoup dans ce gott de mysticisme et de réverie qui se manifestait chez toutes les peuplades finnoises. Toutefois il y avait, ce semble, certains degrés d'intensité et des modifications å cet égard. Les pratiques de la magie et les incantations se rencontraient dans les pro- vinces baltiques, témoin P'histoire et la vieille poésie; le fils de Kalew mn'était pas noviece en cette matiere et la descente, par exemple, au royaume des ténåbres que la poésie lui a fait faire, de méme que les combats livrés au prinee de cet empire, constatent une imagination assez fertile en måéeme temps que naive. Mais le poöme nous présente cerlains in- dividus possédant des facultés surnaturelles, ”des soreiers” proprement dits, plutöt qu'une elasse du peuple, et le ton dont ils sont décrits, n'est pas toujours celui de Padmirat:on; Pépopée les peint comme des monstres, objets presqu'autant d'hilarité que d'effroi. Il men était pas ainsi en Finlande, désignée meéme dans ces chants comme le séjour d'un savoir plus profond; la magie y était tenue en grand honneur et tous les personnages s'€levant au-dessus de la foule, les héros aussi bien que d'autres, s'en occupaient. Par une conception aussi hardie que touchante, la connaissance exacte de V'ori- gine des phénomé&nes et des objets était censée en conférer le pouvoir ”aux savants;” ce savoir mystique, de måme que les prigres propres å fléchir les différentes divinités était contenu dans des runas fameuses, transmises de génération en génération. Avant d'en venir aux mains, les guerriers ri- valisaient souvent d'incantations; si les dangers, de quelque nature qwils fussent, les maladies ou la mort menacaient, on recourait au må&me reméede; dans les travaux de tous les jours il n'en &tait pas autrement pour s'assurer un résultat 339 heureux. Les éléments mémes étaient dominés par le sage Weeingemceinen, aux formules puissantes de qui ”les lacs mu- gissaient, la terre tremblait, les montagnes de cuivre s'agi- taient violemment et des rochers massifs rendaient un son retentissant,” Les traits essentiels des idées religieuses s'offrent en quelque sorte d'eux-m&mes par ce qui préc&de. Le monde vi- sible était partagé entre une foule de divinités, dont chacune présidait au domaine qui lui était assigné; en outre il y avait pour ehaque objet, pour echaque individu, des génies qui en dirigeaient les destinées; Vunivers entier était ainsi plein d”esprits et de puissances secerdtes. Dans V'origine, il y a lieu de le supposer, on se les est représentés sous des formes grossieéres, å peu prés identiques avec les objets matériels mémes; plus tard on leur a pråté dans I'occident des exis- tences personnifiées. En général les divinités de la mytho- logie finnoise offraient des analogies remarquables avec ce qui se voyait chez le peuple méme; c'étaient å l'ordinaire des peres de familles plus ou moins nombreuses, habitant des demeures å l'instar de celles des mortels et vaquant å leurs affaires particuligres, tout en se trouvant dans une indépen- dance å peu preés complete les uns vis-å-vis des autres. Le principal d'entre tous était le vieux (Ukko chez les Finnois; echez les Esthons Vanna Issa, Vanna Taat, Tara), résidant au ciel, dont il maniait le tonnerre et les vents et dirigeait les nuages, distribuant å son gré la pluie et la neige aux mortels, qui dailleurs imploraient son secours en bien des occasions. Dans les régions célestes en outre les douces di- vinités du soleil, de la lune et de PF'étoile ete. régnaient dans des domaines particuliers. Sur la terre, Tapio, maitre des foréts, et sa femme Mielikki, entourés d'enfants et de servan- tes, surveillaient du fond de leur chåteau le gibier et, si tel était leur plaisir, en accordaient largement aux chasseurs; la mer, les lacs et les rivigres avec leurs trésors étaient soumis au vieux couple Ahti et Wellamo, dont V'entourage aussi était considérable. Dans les régions souterraines, ou d'ailleurs on rencontrait une nature å peu prés analogue & celle de la 340 terre, le sombre 'Tuoni ou Mana, avec sa terrible épouse et ses filles, dispensatrices des maladies et des souffrances, gou- vernait les morts, dont en général les vivants se défiaient. Outre cela cependant la nature fourmillait d'étres malins, sappliquant å tourmenter les mortels et m'obéissant quäå la voix puissante de l'enchanteur. Les idoles n'étaient nullement inconnues au culte; té- moin la fameuse image de Iomala chez les Biarmiens au bord de la Dwina. HElles étaient placées dans les bois ou sur les montagnes sacrés, ainsi que prös de certains lacs ou rivieres. Henri le Letton mentionne un rocher et une belle forét en Esthonie ou, selon la tradition populaire, Tharapita ou Tharapilla, ”grand dieu des insulaires d'Oesel”, était né et d'ou il s'était rendu en Oesel, qui gardait son image. En Esthonie il y avait encore d'autres idoles; chez les Finnois on rencontrait des arbres sacrés. Pour se rendre les divi- nités propices, on leur offrait des victimes; dans le pays nommé plus haut c'étaient des boeufs et d'autres animaux domestiques. Mais les sacrifices humains n'étaient pas in- connus non plus; d'affreux détails sont mentionnés au sujet du sort réservé quelquefois aux prisonniers de guerre, et le fanatisme religieux semble avoir augmenté les tortures qu'on faisait subir aux missionnaires chrétiens'". Chez les peuplades lointaines du nord et de F'est, les eroyances étaient plus simples, plus grossiéres, tout en offrant 1 Gregoire IX annonga dans une épitre (1237) que les payens tavastes arrachaient les entrailles aux captifs chrétiens avant de les immoler å leurs dieux. Orig. Livonize, 261. — Comparer 70, 8. Erant ex eis (cuptivis) XIV Teutonicorum nostrorum, quorum alios vivos assarunt, alios, nudantes vestimentis suis, et gladiis suis in dorsis eorum ecrucibus factis, jugulaverunt. - - - P. 154, 6. Post hoc iidem Saccalenses (rebelles) abierunt in Gerwam, et comprehendentes ibi Hebbum, Danum, qui erat advocatus eorum, cum ceteris Danis redu- xerunt eum in castrum suum, et crudeli martyrio cruciaverunt eum, et alios, dilacerantes viscera eorum, et extrahentes cor Hebbi adhuc vivum de ventre suo, et assantes ad ignem; et dividentes inter se, co- mederunt illud, ut fortes contra Christianos efficerentur - - - Voir encore 97, 8; passim. 341 des rapports avec celles des oceidentaux; on dirait qu'ellse étaient unies å des pratiques qui quelquefois éveillaient l'effroi des voisins. Le pieux Nestor raconte par exemple comment, en temps de disette, des sorciers avaient fait tuer des vieil- lards: selon la vraisemblanece, c'est d'enchanteurs de souche finnoise qu'il s'agissait. Dans un autre passage il fait men- tion d'un sorcier qui avait évoqué des démons terribles!. Les divinités proprement dites et les puissances mytho- logiques n'exeluaient pas toutefois, ce semble, d'autres objets d'adoration ou du moins de profond respect. Tels étaient aux bords de la Baltique les héros m&mes, les illustres Ka- lewides dont nous avons eu F'occasion de parler et dont les vieilles épopées ont immortalisé les exploits. Des recherches savantes ont måéme conduit å& admettre la possibilité que dans la haute antiquité ils aient été véritablement adorés comme dieux, mais que, suivant le caractére du polythéisme, ils aient dans la suite dérogé, et soient descendus au rang d'hommes extraordinaires. Toujours est-il que le vieux texte de Ka- lewala représente Weeineemeinen comme eréateur du monde; il rend la terre fertile, la fait ensemencer et fait naitre par bien des démarches le bonheur au milieu des mortels; il est fort vraisemblable qu'une espåce de culte lui a été offert dans le temps. Il en fut de méåme de ses deux compagnons, dont Pun, VFingénieux Ilmarinen, qui avait forgé la voåte céleste, fut selon toute probabilité originairement respecté comme le génie de Pair, et VP'autre, Vinconstant Lemminkeeinen, comme le maitre de la mer. D'un autre cöté, la puissante magicienne du nord, Louhi, leur adversaire selon les runas, gardait une place parmi les déesses dautrefois. Les dieux en général, cela s'entend par ce qui précede, n'exercaient d'influence sur les mortels que sous le rapport physique. Présidant aux éléments ou bien aux choses visi- bles de la nature, ils ne s'intéressaient gugre qu'aux besoins matériels; inspirer des sentiments élevés, faire naitre et en- 1 Voir ce qui s'est passé å Susdal sous Jaroslaw p. 111; Vhis- toire du sorcier tschoude se trouve p. 131. 342 courager ces qualités morales qui se rencontrent chez les peuples ayant plus de eohésion ou bien dans des sociétés or- ganisées, cela ne pouvait pas avoir lieu parmi des peuplades auxquelles les conditions essentielles en manquaient. Entre les tres supérieurs, Weeinzemoinen presque seul appartenait å une catégorie plus élevée; il sg'adresse aux åmes et par ses chants d'une douceur touchante, accompagnés sur le kantele, il soulageait tous les eoeurs, ceux des hommes aussi bien que ceux des dieux, les animaux et toute la création. De concert avec ses compagnons déja nommés il accomplit en outre des hauts faits au profit de ses compatriotes, en con- quérant sur les habitants de Pohiola le mystérieux Sampo dont les débris méeme devaient porter bonheur et lumigre ”aux vastes campagnes de Suomi”. Ces personnages mar- quent done ainsi les plus hautes conceptions ou se soit élevé F'esprit finnois et un degré de culture qui se rapproche un peu de celle des peuples oceidentaux. Nous avons deja fait sentir qu'il en était de méme du héros de Kalewipoég; les deux épopées, quoique renfermant bien des diversités et mé- lées de certains éléments d'une date plus récente, visibles surtout dans le poäöéme esthon, offrent sous ce point de vue des données treés-importantes pour apprécier les derniers ré- sultats qu'aient atteints les vieux Finnois dans leurs médita- tions sur I'univers et sur eux-m&mes. Voilå la vie matérielle et morale des Finnois dans P'an- tiquité reconstituée å grands traits. Malgré les lacunes que la science devra encore combler, malgré les conjectures aux- quelles des analogies servent surtout d'appui, il en reste as- sez, ce semble, pour qu'on comprenne sans trop de difficulté la destinée historique réservée dans la suite å ces peuplades, Pour garder å l'avenir une indépendance politique å P'égard des nations germaniques et slaves elles manquaient de cohé- sion et d'organisation sociale; les rudiments de liens com- muns n'y suffisaient point. Sous le rapport de Pagriculture, de PFindustrie et des oceupations pacifiques en général, ils étaient, bien que sortis de F'état d'ignorance, également in- 343 férieurs å ces peuples auxquels ils firent plus tard bien des emprunts. Mais en revanche ils possédaient dans la vie de famille et le caractére individuel, replié sur lui-méme et ré- veur, dans Pimagination et la veine poétique, des ressources intarissables qui, méme dans des conjonetures peu propices, devaient leur assurer une existence morale å part. Le meilleur sort est éehu, on le sait, aux habitants de la Finlande, qui, sous les lois et les institutious de la Su&de, ont vu les germes natifs se développer pendant des sigcles au point d'atteindre de nos jours une certaine maturité, d'ac- cord avec la civilisation européenne. C'est lå un phénoméne treés-rare dans les annales des peuples vaincus; il constitue pour ce pays une situation unique sur toute la cireonférence de la Baltique, ou non seulement des tribus de la må&me sou- che, mais aussi des peuples d'une autre extraction ont suc- combé d'une maniére plus ou moins complete sous des natio- nalités étrangéres. TL'attention est done forecément ramenée sur tout ce qui se rapporte aux origines de VP'élément suédois en Finlande. Ainsi, ces colonies suédoises aux bords du golfe de Finlande et du golfe bothnique, entrepöts jadis de la culture de leur patrie et jouant un röle important dans Vhistoire intérieure, de quelle époque datent-elles? Ne sont- elles pas réellement, en partie du moins, antérieures å la pé- riode de la conqué&te proprement dite sous laquelle on les a communément ecru fondées, et n'ont-elles pas contribué plus töt qu'on ne I'a supposé å amener ce rapprochement entre les deux peuples si important dans nos annales? Pour les pro- vinees de langue suédoise du midi, ne faut-il pas chercher leur origine dans une période fort reculée, eontemporaine des expéditions des Varégues vers Vl'intérieur de la Russie? Ce sont lå des questions å la solution définitive desquelles Var- chéologie, de méme que la philologie et I'histoire proprement dite, qui ont dejå produit des résultats remarquables, auront encore å s'occuper et qui sans doute répandra un jour nou- veau sur plus d'un détail obscur. G. Frosterus. Förteckning öfver de skrifter. som blifvit till Finska Vetenskaps-Societeten förärade från den 20 Maj 1878 till den 19 Maj 1879. Finska Läkaresällskapet. Handlingar B. XX 2—4, XXI 1. , Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Toimituksia: XLV Saul, näyt. Toukko'lta — L Suoma- lainen ja Ruotsalainen Sanakirja XII vihko. — LI Suom.- Ugrilaisen Muinastutkinnon alkeita J. R. Aspeliniilta. — LV A. Kiven valitut Teokset II. — LVII Suoma- lainen kirjallisuus 1544—1877 toim. V. Vasenius. — LVIII Ranskan kielin alkeisoppi, toim. C. G. Svan. Suomi. Toinen jakso XII osa. Societas pro Fauna et Flora Fennica. Acta Vol. I. Meddelanden H. 2—2. Suomen Historiallinen Seura. Historiallinen Arkisto, vihko 6. Juridiska Föreningen i Finland. Tidskrift år 1877 4, 1878 1. Öfverstyrelsen för Medicinalverket i Finland. Årsberättelse för år 1876. Statistiska Byrån i Finland. Bidrag till Finlands officiela Statistik. II. 3:dje serien. Öf- versigt af Finlands ekonomiska tillstånd åren 1871—1875. 345 Finska Missions-sällskapet. A B D Moshindonga (Ondonga kielen A B D) kirj. P. Kur- vinen. Katekismus kashona ka Dr. Mart. Luter, ka piangoa m'Oshin- donga ka K. L. Tolonen. Omaimbilo Moshindonga (Virsiä Ondongan kielellä). Omalombolelo ga Ombiblia (Kertomuksia Pipliasta) käänt. Ondongan kielelle G. M. Skoglund. LI Académie imp. des sciences de S:t Petersbourg. Bulletin T. XXV 1—3. Memoimres Vv il:me berie he XXLV OT=IYXDEV 135 EJ IHCKI FL. AN NLA, Ioray NAN obs 23 ANNAT GH. Mélanges asiatiques T. VIII, 1, 2. Mélanges greco-romains T. IV 3. Mélanges physiques et chimiques 'T. X 1—3. Mélanges biologiques T. IX 5, 6, X 1. Mélanges mathematiques et astronomiques T. V 3, 4. Oruet: o 19:omt mpucyxgseHiu Harpare fpaca YBapoBa. IyremectBie Ha CcEBept u BocTokt Cuömpu ÅA. MuzIeHIopoa S:elln6. Reisen und Forsehungen in Amurlande 1854—1856 von L. v:S:e hrenek Bl IVA: Pycckaa meropuueckaa Buömorpavia r. 9 (1863). D'historiens Armeniens traduits par M. Brosset T. II. Russische Expeditionen zur Beobachtung des Venusdurehgangs WO ATAbtbo IL Geschichte der grossen Liao, uäbers. von H. C. v. d. Gabelentz. Sanskrit-Chrestomathie herausgeg. von O. Böhtlingk. 2:te Aull. Mrkkhakatika d. i. das irdene Wägelehen, tbers. von O. Böhtlingk. Das Kuis. Nicolai-Central-Observatorium zu Pulkowa. Jahresberitht dem Comité abgest. vom Director J. 1878. Observations de Poulkova publiées par O. Struve,. Vol. IX. 346 Unn. Pycckoe Teowaduueckoe Obwecmeo. Vaetcrtia T. XIV 1—4. Orgett 3a r. 1877. Inn. C. HemepOypickia Bomanuueckiu Cad. Acta Horti Petropolitani T. V 2. Die kaiserl. Universität zu Dorpat. Verzeichniss der Vorlesungen 1877 2, 1878 1. Personal der kais. Universität 1877 2, 1878 1. Akademiska dissertationer 1877 (11 st.) och 1878 (7 st.). Ad solemnia Cees. Univ. Dorpat. 1876 (Helmlingi commen- tatio de Determinantium usu ad funetiones explieandas analyticas) et 1877 (E. Peterseni1i de Atreo et Thy- este disputatio). Festreden d. 12 Dec. 1877 von A. Bruchner u. C. Weih- rauch. Die Dorpater Naturforscher Gesellschaft. Sitzungsberichte B. I, II, III 3, 4, IV 3. Archiv fär die Naturkunde Liv-, Ehst- und Kurlands I Serie BI 3, II IL AIV 1 Mo I3V Ibolu ys VIL Ba ISEN Betl LV) VIE LENI OR: Die gelehrte estnische Gesellschaft. Sitzungsberichte 1877. La Société imp. des Naturalistes de Moscou. Bulletin 1878 2, 3. Mockoeckoe Mamemamuueckoe O0wecmeo. Martematuuecrkiä Coopnurp T. IX 1. MHmn. O6uwecmeo JIwb6umereä Ecmecmeosnania, Anmponosouu u Imnowadfiu 65 Mockero. VNagteria T. XXIX 2. 347 Kieeckoe O6wecmeo Ecmecmeoucnovmameei. BanncKaA I. V. I 211203. Yrazsartesb Pycckoä JIutepatypH mo MateMaTUKT, YMCTHIME U MPUKAaJLHLIMB ECTECTBEHHHIME HAYKAMT, MelUNAHS UH Be- TepuHapin 3a 1877 r. T. VI Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien. Handlingar. Ny följd B. XIV 2. Öfversigt af Vetenskapsakademiens förhandlingar år 1877. Meteorologiska iakttagelser i Sverige. II Ser. B. III 1875. Bihang till Sv. Vetenskapsakademiens handlingar B. IV 1,2. Minnesteckningar öfver Chr. Carlander af Santesson, Carl v. Linné och Pehr af Bjerkén af P. H. Malmsten. Kongl. Carolinska Universitetet i Lund. Årsskrift B. XIII (1876, 77). Bibliothekets Accessionskatalog 1877. Byrån för Sveriges geologiska undersökning. Sveriges geologiska undersökning Bl. 46—49 samt 63—67 jemte upplysningar. Halle- och Hunnebergs Trapp af E. Svedmark. On the causes of the glacial phenomena in the northeastern portion of North-America by O. Torell. De paleozoiska bildningarna vid Humlenäs i Småland af G. Linnarsson. Underdånig berättelse om en år 1875 företagen undersökning af malmfyndigheter inom Gellivare och Jukkasjärvi sock- nar af Norrbottens län afgifven af Chefen för Sveriges geologiska undersökning. Om Floran i Skånes kolförande bildningar af A.G. Nathorst. I Floran vid Bjuf H. 1. Götheborgs kongl. Vetenskaps- och Vitterhets Samhälle. Handlingar. Ny tidsföljd H. 15, 16. 348 Kongel. Norske -Frederiks Universitetet och Videnskabs Selskabet i Christiania. Forhandlinger i Videnskabs Selskabet Aar 1876, 1877. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne B. XXII 3, 4, XXIII 1—4, XXIV 1—3. i Universitetets Aarsberetning for 1876, 1877. Norske Rigsregistranter B. VI 2, VII 1. Bidrag til Kundskaben om Norges arktiske Fauna. I Mollusea regionis arcticee Norvegie, af G. O. Sars. La Norvége, Catalogue special pour I'exposition universelle der Paris, Love: Festskrift til det kongel. Universitetet i Upsala vid dets Ju- bileum 1877. 1. Ringen i Forsa Kirke af 8. Bugge. 2. Stratifikationens spor af T. Kjerulf. Beretning om Christiania Almueskolevesen for 1871—72 af Jespersen. Statistiske Centralbureaun i Ohristiamnia. Norges officielle Statistik udgifven 1876 C 5, F 2; 1877 A 2, B 2, 3, C.30b cr 8, ID. IF 17 1878 Ant Bode TED Tab RT Det kongel. Norske Videnskabers Selskab i Trondhjem. Skrifter i det 19:de Aarhundrede B. VIII 4, 5. Tromsoe Museum. Aarshefter I. Det kongel Danske Videnskabernes Selskab i Kiöbenhavn, Skrifter. Femte Rekke. Naturvidensk. og mathem. Afdeling. 15 rd [IRS I Oversigt over Selskabets Forhandlinger i Aar 1877 3, 1878 INNE kSmorL Das germanische Nationalmuseum. Anzeiger för Kunde der deutschen Vorzeit. Neue Folge Jahrg. XXV (1878). 349 Die königl. Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Abhandlungen 1877. Monatsbericht 1878 Febr.—Dec. Die königl. Forstakademie zu Neustadt-Eberswalde. Jahresbericht iäber die Beobachtungs-Ergebnisse etc. Jahrg. PISPRSN: Die kön. physikal.-ökonomische Gesellschaft zu Königsberg. Schriften, B XII 1, 2, XIII 2, XVII 1, 2, XVII 1. Der naturwiss. Verein von Neu-Vorpommern und Riigen. Mittheilungen Jahrg. X (1878). Die königl. Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen. Abhandlungeu B. XXIII (1878). Nachriehten 1878. Der Westphälische Provingial-Verein fiir Wissenschaft und Kunst gu Miinster. Jahresbericht VI (1877). Der naturwissenschaftliche Verein zu Elberfeld. Jahresberiehte H. V (1863-1877). Die naturforschende Gesellschaft zu Halle. Abhandlungen T. XIV 1, 2. Beriehte iäber die Sitzungen Jahrg. 1877. Die oberlausitgzische Gesellschaft der Wissenschaften. Neues Lausitzisches Magazin B. LIV 1, 2, LV 1. Der Verein fär naturwiss. Unterhaltung 2u Hamburg. Verhandlungen B. III (1876). Die kömigl. öffentliche Bibliothek zu Dresden. Archiv fär Litteraturgeschichte herausge Vv. Carolsfeld "BI VIL 3,4, VI 1. g. von Fr. Schnorr 350 Fährer durch die Räume der kön. Sachsisehen Porzellan- und Gefäss-Sammlung, von J. G. Th. Graesse. Verzeichniss der kön. öffentl. Bibliothek zu Dresden einver- leibten Werke und Zeitschriften 1876, 1877. Die astronomische Gesellschaft 2u Leipzig. Vierteljahrsschrift Jahrg. XII 4, XIII 1—4, XIV 1. Die firstl. Jablonowskische Gesellschaft zu Leipzig. Preisschriften H. XXI. Der Freiberger Alterthumsverein. Mittheilungen H. XIV. XV. Die medicin.-naturwissenschaftliche Gesellschaft zu Jena. Jenaische Zeitschrift Jahrg. XII 2—24, XIII 1. Sitzungsberichte 1878. Die oberhessische Gesellschaft fir Natur- und Heilkunde. Siebzehnter Bericht. Der Offenbacher Verein fir Naturkunde. Berieht 17:r, 18:r (1875—1877). Die kön. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-physik. Classe B. XIII 1. — Philos.- philolog. Cla se B. XIV 3. — Histor; Classe, B. XIII VVE Sitzungsberichte.. Math.-phys. Classe 1877 1, 3, 1878 1—4. — Philos.-philolog. u. histor. Classe 1877 1,2, 1878 1—4, 1 ag Almanach fär d. Jahr 1878. Catalogus eodicum mss. Bibliothece reg. Monacensis T. IV 3. Ueber die lateinisehe Komödie, Rede von A. Sprengel. Ueber die chemische Synthese, Rede von A. Baeyer. Die phlysikalisch-medicinische Gesellschaft in Wäirzburg, Sitzungsberichte 1877, 1878. 351 Die physikalisch-medicinische Societät zu Erlangen. Sitzungsberichte H. 10. Die naturforschende Gesellschaft zu Bamberg. Bericht XI 2. Der 2goologisch-mineralogische Verein zu Regensburg. Correspondenzblatt Jahrg. XXI (1867), XXV (1871), XXVII t813) KT 1817): Der Mstorische Kreisverein im Regierungsbezgirke von Schwa- ben und Neuburg. Zeitschrift Jahrg. IV 1—3, V 1—3. Die kaiserl. Akademie der Wissenschaften in Wien. Denkschriften Philos.-historisehe Classe B. XXVII. Mathem.- naturwissenschaftl. Classe B. XII, XXXV, XXXVIII. Sitzungsberichte. Philos.-historisehe Classe B. LXXXVIII— LXXXIX 2. — Mathem.-naturwiss. Classe I Abth. B. LXXVI, LYXXVII 1—4. II Abth. B. LXXVI 2—5, LXXVII 1—3. «IUI Abth. B. LXXVI 1—5. Register der Sitzungsberichte der philos.-hist. Classe B. LXXI —LXXVIII. Almanach lahrg. XXVIII (1878). Die k. k. zoologisch-botamische Gesellschaft in Wien. Verhandlungen B. XXVII. Die k. k. geographische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen. Neue Folge Jahrg. X 1877. Die anthropologische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen B. VIII 1—12. Die k. k. geologische Reichsanstalt in Wien. Verhandlungen Jahrg. 18178 1—18. Jahrbuch Jahrg. XXVIII 1—4. 332 Der Verein zur Verbreit. naturwiss. Kenntnisse in Wien. Schriften B. XVIII. Der naturforschende Verein in Brinn. Verhandlungen B. XVI (1877). A Magyar Tudomdanyos Akademia Pesten. Évkönyvei köt. XIV TS YR CV) 5-0 ANI EÉrtesftöje — szerk. A. Fötitkar. Évfolyam IX 13—17, X 1—15, XI 1—17. Nyelvtudomånyi Közlemények — szerk. Hunfalvy P. Köt. KAT 2 STATE Mathematikai es Természettudomanyi Közlemények szerk. 5za- bo J. Köt. XI—XIII. Archaeologiai Közlemények Köt. X 1—3, XI 1, 2. Ertekezések a nyelv-és szeptudomånyi osztåly köreböl szerk. Gyulari P. Köt. Vv, 1—10, VI 1— 105 VIESENS2 Értekezések a tårsadalmi tudomånyok köreböl szerk. Ronay J. Köt. III 7—9, IV 1—9. Ertekezések a történelmi tudomånyok köreböl szerk. Frankl V. Köt. V 2--6, VI 1—10, VII 1—4. Ertekezések a bölesészeti tudomånyok köreböl, szerk. Frankl VE Kött; IE4NND: Ertekezések a mathematikai tudomånyok