peter fjotetelp Fa Honda BRANTA Ar äett-futretyler SMD SRS FAN tar ot 0 PSA SRA SPAN AST SATAN 4 ANGE ARA ar MVA BRN hr VR ; en ket två HUNT tala DR OVR RA TRE SAKEN ÅS Bö SEN ; FANS an IN (SE -y SRCTR a Fa HI (aL fe & CR RR RA PA AAA LLIPLLPLLINLLAD ÖFVERSIGT af PL LIP LLIPL PIL APPLLPLPPAGAPA, RR PPP PPPPSFI LP LS PAA Finska Vetenskaps-Societetens & . SLAG Förhandlingar. (SZ9938X Vv. ZÅ on PAP APAPPPLPLLLLLPPLLLPLLLLLELPPLLLLLLLDPLA | 1857—1863. | | | ; ; | Med en planche. : | . | | : ; ; — 2 Ö X Mm or - 4 | AFRAID PL LIPPS ÖFVERSIGT af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar. Vv. 1857—1863. Med en planche. HELSINGFORS, Finska Litteratur-Sällskapets tryckeri, 1863. , så . jen « aovante IK an Innehåll. Årsberättelse afgifven 1858 : Om Ålands Häradsrätts Sigill. — Af så Mölle SN Ett minnesmärke af Peter den Store. — Af K. A. Bomansson Strängaste kölden i Finland. — Af F. J. Rabbe . Bo af Sidensvansen funnet i Finland. — Af A. E. Nye Förteckning öfver däggdjur och foglar m. m. — Af A. Nordmann Årsberättelse afgifven 1859 E Om portativa solur. — Af A. Moberg Om Planimetrar. — Af A. Moberg . c Förslag till en sjelfregistrerande Tide -- At A obdkg Årsberättelse afgifven 1860 : Å Om astronomins närvarande stärdfoskt -— At 10 Lindelöf Fornromerska vägbyggnader och kommunikationsanstalter. — Af EE; J. W. af Brunér a 5 Beskrifning af en kraterformig rdluosing å fkddässn vid Fan merfors. — Af N. Nordenskiöld Om luftfiltrering och generatio spontanea Årsberättelse afgifven 1861 ER Naturalhistoriens närvarande förhålligrden 1 vårt inde — Af Fr. W. Mäklin Om Trichina Spiralis. — Af 0. E. 2 Hat Ord yttrade af ordföranden vid årsdagen 1861 . Årsberättelse afgifven 1862 Ett experiment af Plateau. — Af L. Lindelöf Om gradmätningen mellan Svartahafvet och Ishafvet. — At. 1 I; Lindelöf ; Om klofällningen hos ripan. — Af E. he "Höusdart : Skrifvelse af A. J. Malmgren . : Om betydelsen af de s. k. stafvarne i ögats retina. — Ar E. J. Bonsdorff . ; Om en litterär söldni sadlar Kadris och unik: — At G. Geitlin ö Ord yttrade af tälöranden id ÖR Nee 1863 . Årsberättelse afgifven 1863 UA SSE Om några 1 afseende å meteorologin Fådande Nidéiöar. — Af A. Moberg Se ESA IDR DIA SRL Rå Reseminnen från Krim Be S:t andike kloster. — Af W. Lagus Förslag till konstruktion af en Planimeter Thallium, en ny metall Om Grahams dialytiska försök Si d. 1 En ny källa för SE i luften Syntés af kol och väte . g Den ornitologiska nomenklaturen. — NN fd Mäklin Om Kilskriften och Finnarne. — Af W. Lagus Om Wallins Arabiska ljudlära. — Af W. Lagus . Något om finska lagöfversättningar. — Af W. Lagus Om Deviennes gåfva till Myntkabinettet. — Af G. Geitlin Sammanträdet d. 18 Maj 1863 Om Cyprinoideernas svalgtänder. — Af A. Nardssne Strödda notiser Sammandrag af de kiimatolepieka Kby dr AR år 1862 . 202. 255. 257. 274. 276. 283. 288. 290. 291. 293. 294. Årsberättelse af Societetens ständige Sekreterare af- gifven på års- och högtidsdagen den 29 April 1858. Den årsberättelse mig åligger att på Finska Vetenskaps- Societetens vägnar vid detta tillfälle afgifva, bör innefatta en redogörelse för BSocietetens verksamhet under det nu tillända- gående året jemte en uppgift å de förändringar, som derunder inom WSeccietetens personal inträffat. Finska Vetenskaps-Societe- ten, som under sin tjuguåriga tillvaro sett icke mindre” än tolf af sina ordinarie ledamöter bortryckas af döden, har äfven un- der det sistförflutna året genom bergmästaren VICTOR HARTVALLS frånfälle gjort en förlust, som för Societeten dock hade egt en annan, om ock smärtsammare betydelse, i fall den hädangångne med större och verksammare deltagande omfattat Societetens sträfvanden och icke — redan tio år före sin död — upphört att betrakta sig som ledamot af detta samfund. De förtjenster om vetenskapen, hvilka tillskyndade Hartvall ifrågavarande ledamotskap, har han inlagt under en tidigare period af sin lef- nad: ty då han år 1839 den 8 April intogs i Finska Veten- skaps-Societeten, hade han redan lemnat lärarekallet vid Uni- versitetet och med detsamma alla vetenskapliga forskningar, i stället uteslutande egnande sin verksamhet dels åt den tjenst han vid bergstaten i landet innehade, dels och isynnerhet åt led- ningen af den inrättning för artificiella mineralvattens beredning, han härstädes grundlagt och med utmärkt framgång ända till sin död förestod. — Hartvall föddes i Åbo den 27 Okt. 1800; föräldrar voro Handianden Erik Johan Hartvall och dess hustru Anna Charlotta Bergqvist; inskrefs år 1817 som student i Åbo och promoverades år 1823 till filosofie doktor efter undergången kandidatexamen och sedan han såsom gradualspecimen författat 1 2:dra häftet till den samling af mineralanalyser framlidne profes- sor v. Bonsdorff under titel: 4d mineralogiam fennicam mo- menta begynt utgifva. Hartvall redogör i detta häfte för af ho- nom verkställda analyser af kopparkis från Orijärvi och skapolit från "Pargas. Påföljande år utgaf han ett specimen: Periculum chemico-mineralogicum de Wernerito, hvilket kan betraktas så- som en fortsättning af förenämnde arbete, i det det innehåller undersökningar af särskilda vid Pargas kalkbrott förekommande varieteter af skapolit, denna ganska märkvärdiga mineralfamilj, som ända intill sednaste tider sysselsatt mineraloger och kemi- ster, utan att alla hithörande frågor ännu blifvit nöjaktigt ut- redda. Då Hartvall begynte sina kemiska arbeten, hade kort förut i kalkbrotten i Pargas, till det mesta genom grefve Fa- bian Steinheils outtröttliga bemödanden, oväntadt rika minera- logiska skatter blifvit framdragna och det dröjde ej länge innan dessa väl utbildade och mångfaldiga stenrikets alster blefvo före- mål för kemisters och mineralogers ifrigaste undersökningar. Vv. Bonsdorff och Nordenskiöld voro de förste, som lemnade mera omfattande bidrag till kännedomen af dessa likasom i all- mänhet af Finlands mineralier; ty hvad de äldre kemisterne i sådant afseende uträttat försvinner jemförelsevis till en obetyd- lighet. Ekebergs undersökningar af tantaliterna från Kimito in- taga dock ett mera framstående rum, hvaremot den vidtfrejdade Gadolins namn i den finska mineralogiens historie knappt be- höfver anföras; ty det är blott ett enda finskt mineral — Granaten från Orijärvi — han kemiskt undersökt. Genom utbildningen af den kemiska proportionsteorien och upptäckten af läran om isomorfismen ingick mineralogien vid ifråga- varande tid i ett nytt skifte af sin utveckling, hvilken smånin- gom ledde till en vetenskaplig gestaltning af dess innehåll. Den tid och möda, som offrades åt en mineralanalys, voro i samma mån väl använda, som analysens resultater utöfvade inflytande på utredningen af allmänna vetenskapliga frågor; hvarföre också mineralogiens fält dåförtiden af kemisterne med samma ifver och framgång bearbetades som den organiska naturens i våra dagar. De här antydda omständigheterna synas kunna förklara, icke blott hvarföre Hartvall företrädesvis vände sina forskningar till 3 mineralogien i allmänhet, utan äfven till en början uteslutande begagnade inhemskt material för desamma. Snart förlorade han dock de finska mineralierna ur sigte och sysselsatte sig efter nyss anförda analys af verneriten icke vidare med dem. Sedan han på grund af denna undersökning år 1825 utnämnts till docent och 1826 till adjunkt i kemien, kom han åter i tillfälle att arbeta på Berzelii laboratorium, hvil- ket han redan förut besökt och der han fortfarande sysselsatte sig med mineralundersökningar, hvaraf de första resultaterna fin- nas intagna i Vetenskapsakademiens handlingar för år 1828, der analyser af fergusonit och manganepidot anföras. I Berzelii års- berättelse för åren 1829 och 1830 omtalas vidare analyser af halotrikit och edel serpentin samt af ett nytt mineral som be- nämndes aeschynit. Slutligen har Hartvall i 31 bandet af Pog- gendorffs Annaler meddelat en analys af fenakit, hvilken var hans sista undersökning. Ifrån Berzelii laboratorium begaf sig Hart- vall till Odessa, der han på furst Woronzoffs föranstaltande an- lade en inrättning för artificiella mineralvattens tillredning. Sin der utbildade praktiska erfarenhet gjorde han sig till godo, då han anländ till hemlandet, i samråd med framlidne professoren von BONSDORFF, grundlade den inrättning, som ännu bär hans namn. Han tog då afsked från kemieadjunkturen, förordnades 1833 att förestå kontrollverket för guld-, silfver- och tennarbe- ten och utnämndes år 1834 till bergskommissarie vid finska bergsstaten; erhöll bergmästaretitel år 1840. Han afled härstä- des den 8 Augusti 1857. Äfven en bland Societetens hedersledamöter har under årets lopp med döden afgått: theologie doktorn, universitetsbiblioteka- rien, professoren JOHAN HENRIK SCHRÖDER afsomnade i Upsala den 8 Sept. 1857 efter få dagars sjukdom, 66 år gammal. Här är ej stället att framhålla hans mångfaldiga vetenskapliga för- tjenster, hvilka otvifvelaktigt i hans hemland skola finna fullt värdiga tolkar; den välvilja han vid flere tillfällen visade det finska Universitetet och flere af dess medlemmar, för hvilka Up- sala biblioteks rika skatter aldrig tillslötos, skall med erkänsla länge ihågkommas. De nu anförda förlusterna har Societeten varit i tillfälle 4 att godtgöra, i det hon haft fägnaden att, efter den 16 Novem- ber 1857 anställdt val, såsom hedersledamot helsa Kejserl. Ale- xanders-Untversitetets vicekansler, generallöjtnanten och ridda- ren friherre JOHAN REINHOLD MUNCK, hvarjemte NSocieteten till ordinarie ledamöter i naturalhistoriska sektion inkallat under sist- nämnde dag professoren i botanik doktor WILLIAM NYLANDER samt den 14 innevarande April professoren i barnförlossnings- konst och barnsjukdomarnes klinik doktor ERIK ALEXANDER INGMAN. — Inom Bocietetens embetsmannapersonal har den förän- dring inträffat, att sedan omedelbart efter sednaste årsdag ord- förandeskapet af professoren MOBERG afträddes till viceordföran- den statsrådet TÖRNROTH, till viceordförande för det ingående året utsågs professoren CYGNEUS. Dessutom har Societeten sett sig föranlåten att på sekreterarens anhållan befria honom från vården af Societetens bibliotek och att öfverflytta detta ålig- gande på en särskild bibliotekarie; tillfölje hvaraf val till biblio- tekarie den 16 sistl. November anställdes, dervid professoren MOBERG till denna befattning utsågs. Ifrågavarande åtgärd har varit så mycket mera af behofvet påkallad, som Societeten, hvil- ken från de flesta vetenskapliga samfund i Europa i utbyte mot sina utgifna arbeten emottager betydliga boksändningar, sett sitt bibliotek så hastigt tillvexa, att dess nödigvordna katalogisering lika litet som öfriga med dess vård förenade åligganden af se- kreteraren kunnat medhinnas. De af BNocieteten föranstaltade vattenhöjdsobservationerna vid Finska och Bottniska vikarne hafva, likasom de klimatolo- giska och meteorologiska iakttagelser, hvilka efter af Societeten utfärdade formulärer och med hennes instrumenter anställas, utan arbrott fortgått. Med vattenhöjdsobservationerna, hvilka fortfarande stått under öfverstelöjtnanten och riddaren Stjernereutz's ledning och öfverinseende, har Societeten vidtagit den förändring, att de äldre instrumenterna, såsom varande alltför täta reparationer underkastade, blifvit utbytta mot enklare, sådana de vid de svenska observationsstationerna begagnas, hvarjemte för framti- den observationerna komma att anställas blott en gång dagligen, nemligen kl. 2 e. m., hvarigenom bland annat åsyftats att göra 3 dessa observationer lättare jemförliga med de samtidigt försiggå- ende observationerna vid svenska kusten. De ställen, der för det närvarande observationer å vattnets höjd anställas äro föl- jande: Helsingfors, Porkala, Hangöudd, Jungfrusund, Lypertö, Lökö, Rönnskär och Brändö, hvarjemte observationer å Båkhol- men vid Helsingfors blifvit gjorda, men för framtiden komma att upphöra. Termometer- och barometerobservationer har Societeten fått emottaga af borgmästaren CEDERMAN i Torneå, prosten DAHL- STRÖM i Witasaari, majoren KARSTEN i Kuopio, apotekaren MALMGREN i Kajana, direktor PIPPINGSKIÖLD i Mustiala, prosten SADELIN i Hammarland och apotekaren WESTERLUND i Uleåborg. För framtiden har Societeten att förvänta enahanda observatio- ner från Keuru och Sodankylä, till hvilka orter under nyssvikne vinter nödiga instrumenter blifvit aflemnade. ”Termometerobser- vationer har prosten WENELL i Taipalsaari samt vicepastorerne LUNDENIUS i Föglö och LINDEGREN i Keuru insändt. Antalet af återställda klimatologiska anteckningshäften har, i jemförelse med föregående år, märkbart förminskats. Efterföl- jande tabell upptager de observatorer, från hvilka Societeten erhållit särskilda klimatologiska anteckningar. Observationsorten. Observatorns namn. 2948 -SUOTJBATISY 0) Län Socken eller stad. Nylands. Karis. Strandberg, OC. H., kon-| 1857 traktsprost. Mörskom. Granholm, J., vicepastor.| Åbo och Björ-| Bjerno. Smedberg, I., vicepastor.| . neborgs med|Eura. Homén, G. W., prost. ES Åland. Föglö. Hamberg, A., klockare. | » Lundenius, A. M. vice- pastor. & Hammarland. |Sadelin, P. U. F., kon- traktsprost. ES Kiisko. Laurell, BE. J., prost. så Korpo. Kumlinge. Lemland. Nådendal. Raumo. 'Töfsala. "Tavastehus. Tammela. Wiborgs. Taipalsaari. Kuopio. Kides. Kuopio. Nurmis. Tohmajärvi. Wasa. Keuru. Jyväskylä. Uleåborgs och Hyrynsalmi. Kajana. Uleåborg. Utsjoki. Sodankylä. Ehrman, C-., kronoläns- man. Sjöblom, klockare. Eriksson, J., prost. Bredenberg, G., löjtnant. Brander, H. G., posses- sionat. Lundell, J., agronom. Stackelberg, E., baron. Bonsdorff, E. N., vice- pastor. Wenell, E. J., prost. Arppe, ÅA. E., professor. Hartman, HE., kommis- sionslandtmätare. Telén, U. V., kyrkoherde. Karsten, J., major. Brofeldt, P. F., vicepa- stor. Riigonen, 5S., bruksbok- hållare. Haaranen, S., bonde. Lindegren, P. H., vice- pastor. Schildt, W. S., provin- cialläkare. Löwenmark, G., vicepa- stor. Westerlund, E., apote- kare. Andelin, A., kyrkoherde Ekroos, ”T., kronoläns- man. 1844 1857 1856 1857 Då erfarenheten visat, att intresset för dessa observationers anställande icke kan hos den Svenska delen af landets innevånare mera allmänt väckas och underhållas, torde det väl för Societe- ten, i händelse hon önskar fortfarande insamla fullständigare bidrag till landets klimatologi, blifva en nödvändighet att inom en vidsträcktare krets söka vinna några medhjelpare för detta ändamål samt att i sådant afseende af de klimatologiska anteck- ningsformulärerna ombesörja en finsk öfversättning, hvartill äfven på enskild väg redan för någon tid sedan början blifvit gjord. Af de fyratiosju vetenskapliga meddelanden, hvilka vid So- cietetens sammanträden under årets lopp förekomit, hafva tvenne, nemligen: ,Om ursprunget till Finnarnes Hisi af E. Lönnrot"”, föredragen den 8 sistl. Febr. och , Analyser af finska mineralier” af undertecknad, ingått i den nyss utkomna 2:dra fascikeln af 5:te tomen af Societetens akter; en uppsats af professor Nylan- der med titel: Notices sur quelques cryptogames Scandinaves nouvelles, meddelad den 21 December 1857 begynner 3:dje häf- tet af Bidragen till Finlands naturkännedom, hvaruti dessutom en i föreg. årsberättelse omnämnd förteckning öfver Nyländska vexter af magister T. Szlan redan blifvit tryckt. I förbigående må anmärkas, att med detta häfte en ny serie af Sällskapets pro fauna et flora fennica Notiser vidtager. Det fjerde häftet af Bidragen", hvars tryckning äfvenledes påbegynts, kommer att innehålla , Materialier till Finlands geognosi" af H. J. Holmberg, föredragen den 12 innev. April. Äfven det 5:te häftet är nära färdigt att läggas under pressen och upptager en af beskrifnin- gar åtföljd, under sistnämnde dag BSocieteten meddelad förteck- ning öfver Finlands foglar, upprättad af M. von Wright, hvar- jemte i samma häfte början till en förteckning öfver i Finland funna Diptera, upptagande familjen Syrphici, af E. J. Bonsdorff, kommer att inrymmas. Med anledning deraf, att Societeten vid sammanträdet den 12 innev. April fått emottaga tvenne omfångs- rikare arbeten i Finlands litteratur- och politiska historie, det ena med titel: Bidrag till Finlands Calendariografi af F. W. Pip- ping, det andra ett äldre, af filosofiemagistern och biblioteks- amanuensen R. A. Renvall påträffadt manuskript, innehållande: Sammandrag af femte brigadens af finska arméns krigshändel- ser och operationer uti Savolaks, Carelen, Öster- och Vesterbot- ten under kampagnen i Finland år 1808 och 1809 författad af öfverste Johan Jak. Burman", har Societeten beslutat, att med 8 dessa arbetens tryckning påbegynna utgifvandet af en serie af- handlingar under en gemensam titel: Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. — För öfrigt har HSocieteten, sedan sista årsberättelsen afgafs, wutgifvit 3:dje häftet af Notiser ur sällskapets pro fauna et flora fennica förhandlingar, hvarmed den äldre serien af denna samling blifvit afslutad, hvarutom såsom supplement till Akternas femte tom 1:sta häftet af statsrådet Nordmanns arbete: Palaeontologie Suedrusslands, hvaraf redan 17 ark äro färdigtryckta, innan kort torde lemna pressen. Då BSocieteten deremot icke så snart torde finna skäl att utgifva öfversigten af dess förhandlingar under det nu afslutade redogörelseåret, må det tillåtas mig att här kasta en flyktig åter- blick på de meddelanden af vetenskapligt innehåll, hvilka under nämnda period vid sammankomsterna förekommit och i det före- gående ännu icke blifvit berörda. Vid sammanträdet den 18 Maj förlidet år höll statsrådet Törnroth ett föredrag om amylén, detta flygtiga ämne, hvilket erhålles ur potatisfinkeloljan genom särskilda ämnens inverkan derå och på sednaste tider blifvit i stället för kloroform föror- dadt som döfvande medel. — Professor Lagus föreläste en skrif- velse från svenske litteratören Zetterqvist, hvilken redan en längre tid varit sysselsatt med att anskaffa öfversättningar af finska ru- nan: Jos minun tuttuni tulisi" till så många språk och dialek- ter som möjligt och i sitt företag redan hunnit så långt att nämnda öfversättningars antal uppgår till 400, hvilka jemte nå- gra musikbilagor och en filologisk-historisk inledning komma att tryckas, hvarvid afsigten är att så mycket som möjligt begagna hvarje språks egna alfabet. På kanslirådet af Schulténs vägnar anmäldes en för akterna tillämnad uppsats med titel: Remarque sur la repartition des nombres premiers. — Statsrådet Nordmann inlemnade en förteckning öfver däggdjur och foglar, hvarmed Universitetets finska museum på sednaste tider blifvit riktadt och hvarur bland annat kunde inhemtas, att däggdjurs samlingen är nära fullständig och saknar blott tvenne species af mindre gna- gare, några vespertilioner samt ett godt exemplar af bäfvern, hvilket djur torde förekomma inom Kuolajärvi socken. Den 5 Oktober höll prof. Moberg ett föredrag om Ålands [La] häradsrätts sigill och af kandidaten ÅA. E. Nylander inlemnades några skriftliga uppgifter rörande sidensvansens bo, hvilka begge uppsatser till deras väsendtliga innehåll i Finlands Allmänna Tid- ning redan blifvit offentliggjorda. Den 26 Oktober meddelade filosofiemagistern Bomansson några upplysningar rörande Ålands häradsrättssigill och förevi- sade vidare en afteckning af ett af kejsar Peter den Store å Ledskärs klippö i Lemlands skärgård inhugget minnesmärke. Statsrådet Nordmann förevisade kolorerade afteckningar af siden- svansens bo och ägg och förelade dessutom af de sistnämnda några i träd svarfvade modeller. Vidare fästade statsrådet So- cietetens uppmärksamhet vid en kolossal mytilus-art — M. gigas — en 8!/; +t. lång och 4 t. bred mussla — hemtad af herr Holmberg från ryska nordamerikanska kolonierna; en mikrosko- pisk form af en rhizopod fanns dessutom på skalet af mvusslan. Assessor Rabbe hade om strängaste kölden i Finland inlemnat en uppsats, hvilken nu förelästes; några tillägg till samma upp- sats hafva af assessoren Rabbe vid sammanträdet den 12 sistl. April blifvit Societeten meddelade. Vid sammanträdet den 16 November höll professoren Bons- dorff ett föredrag om vattenkurens inflytande på kräftan samt refererade resultaterna af Stillings nyaste undersökningar om nervcellens strukter; begge uppsatserna äro ämnade att i Öfver- sigten införas. — Professoren von Willebrand, hvilken under sistl. September månad bivistat de tyska naturforskarnes möte i Bonn, fästade Societetens uppmärksamhet vid tvenne derstädes omta- lade medicinska iakttagelser, hvilka tycktes vara af allmännare intresse: statsrådet Weiss ifrån S:t Petersburg hade nemligen omtalat, att man vid den sjukdom hos barn, som benämnes di- arrhoea infantum funnit hackadt rått tscherkessiskt oxkött sär- deles verksamt, men att efter en sådan kur binikemask oftast infunnit sig, en företeelse, som funnit sin naturliga förklaring i den iakttagelse, att det tscherkessiska oxköttet mycket allmänt är behäftadt med s. k. dynt — cysticercus — hvilken, såsom Siebold ådagalagt, ger upphof åt binikemask. — Vidare hade Poznansky från Köpenhamn anfört, att under rådande kolera pulsens aftagande hastighet antyder fara för sjukdomens utbrott; 10 pulsen, som i normalt tillstånd gör 70—80 slag i minuten, kan falla ända till 40 slag, en observation, som synes vara vigtig i profylaktiskt hänseende. — Statsrådet Nordmann förevisade exem- plar af den fossila Cerithium giganteum jemte en varietet af densamma från Damary i Champagne; snäckan, som tillbyttes af en genomresande amerikanare, hörer till de största formerna och förekommer i undre lagret af grofkalken. Den 21 December redogjorde professoren Bonsdorff för re- sultaterna af Köllikers undersökningar rörande orsakerna till den 8. k. lysmaskens förmåga att lysa, hvilken befunnits bero af vissa egna nervösa apparater, de der hafva sina närmaste mot- svarigheter i de elektriska organerna och sättas i verksamhet dels af djurets vilja, dels af sådana medel, hvilka i allmänhet verka på nerverna; fosfor, som några forskare ansett förorsaka lysandet, har Kölliker icke kunnat finna, utan anser han lysor- ganerna vara i ständ antingen att frambringa ett elektriskt ljus eller också är deras lysande förmåga en följd af vissa deras beståndsdelars kemiska, af nerverna beroende inverkningar på hvarandra.' Den 18 Januari innevarande år redogjorde professoren von Willebrand för en inom den medicinska fysiken gjord upptäckt, hvilken blifvit underkastad pariser akademiens pröfning och tycktes lofva ganska märkliga resultater, nemligen Collongues dynamo- scopie. Härmed betecknar uppfinnaren en art auskultation, hvar- igenom han vid anställda försök å sjukhus bådei Paris, Montpel- lier och Toulouse visat, att ur hvarje kroppsdel, äfven om den till det yttre är försatt i hvila, förnimmes ett brusande (bourdon- nement)i samma förhållande starkt som vitaliteten är det. Detta brusande skulle genom ifrågavarande metod förnimmas ännu en stund efter döden, fem, tio, tillochmed femton minuter och upp- höra småningom först i de från hjertat aflägsnaste partierna. Uti en amputerad lem höres brusandet ännu några minuter ef- ter dess afskiljande från kroppen, men äfven här försvinner det tidigast uti det från bålen aflägsnaste partiet. Collongue tror sig härigenom icke allenast kunna mäta olika grad af lifsenergi hos lefvande organismer, utan ock — vid fråga om skendöd t. ex. — förmå på det bestämdaste intyga att verklig död inträf- 11 fat i de fall, då genom dynamoscopien intet brusande å krop- pens yta kan höras. — Dernäst föredrog prof. v. Willebrand om de hufvudsakliga förhållanden, hvarunder blodet finnes stelna i ådrorna hos en lefvande menniska samt om de farliga icke sällan hastigt dödande följder, hvilka häraf framgå. — Stats- rådet Nordmann talade om en vid Gulahafvet upptäckt polyp, hvaraf man extraherar en sur vätska, med anledning hvaraf dju- ret blifvit benämndt polype &å vinaigre. — Professoren Woldstedt anmälde till intagande i Akterna en uppsats med titel: Lösung der Aufgabe, denjenigen Punkt zu finden, dessen Abstände von drei gegebenen Punkten ein Kleinstes sind. — Vid draggningar i Finska viken under sistlidne sommar hade statsrådet Nord- mann på särskilda ställen anträffat sjömalmsbildningar, nemligen i trakten af Sandhamn på 6—7 fammnars djup, närmare Hel- singfors på 13 famnar och emellan Rönnskär och Enskär på 7—9 famnar. Förut har man visserligen observerat en sämre slags sjömalm i Stockholms skärgård äfvensom vid Hogland dy- lika bildningar uppgifvas förekomma, men i allmänhet har sjö- malm på hafsbotten blott sällan blifvit funnen, ehuru den vis- serligen förtjenade en omsorgsfullare efterletning, helst de före- visade profven voro af en förträffiig beskaffenhet, utgörande dels en ganska utmärkt s. k. penningemalm, bildande skifvor af omkr. 2—3 tums diameter, dels egna skålformiga gestalter, sådana de i våra sjöar icke — åtminstone ej allmännare — anträffas. Den 8 Februari redogjorde professoren Bonsdorff för sina observationer beträffande vattenkurens inflytande på lungsot, samt refererade en afhandling af Snell, rörande nervernas inflytande på inflammation, hvarefter professoren Moberg, med anledning af statsrådet Baranoffskis nyligen utgifna brochyr: de la Pneu- mation, framställde åtskilliga anmärkningar, hvilka låta befara, det förslaget att begagna komprimerad luft som drifkraft, i ut- förandet torde möta vissa svårigheter. Den 1 Mars redogjorde statsrådet Nordmann för de ny- aste upptäckter beträffande spermatozoideellernes inträngande genom äggets elementer. Hithörande fakta hafva blifvit konsta- terade hos mollusker, insekter samt några högre djur och kom- plettera märkvärdigtvis analoga iakttagelser vid befruktningen 12 af vexter. Den öppning, hvarigenom spermatozoerna inkrypa i ägget och som kallas mikropyl är icke väsendtlig, utan kan hos några lägre djur saknas. De vid sammanträdet den 12 dennes anmälde större arbe- ten hafva i det föregående redan blifvit omnämnda, hvarföre här blott behöfver tilläggas följande: En okänd hade till Societeten insändt en skriftlig uppsats innehållande beskrifning af försök, hvilka han i S:t Petersburg anställt att genom galvanism i före- ning med en icke sjelfroterande induktionsapparat framkalla färg- förändringar å amfibier och fiskar. — Undertecknad omnämnde det ett nytt vid Lupikko skärpning i närheten af Pitkäranta före- kommande mineral blifvit på Universitetets laboratorium analy- seradt och befunnits utgöra ett vattenhaltigt silikat af lerjord, jernoxid, kalk och talk. — Professor Moberg meddelade en ef- ter fjolårets observationer gjord beräkning af medelvattenhöjden vid finska kusterna samt redogjorde för öfverstelöjtnant Stjern- creutz' till Societeten afgifna berättelse om de nya vattenmät- ningsapparaternas anbringande och de dervid iakttagne omstän- digheter. Öfverstelöjtnant Stjernereutz hade vidare till Societe- ten inlemnat beräkningar och tabeller öfver vindarne i Helsing- fors år 1857, hvilka sammanställningar äro af stort intresse och gifva ganska åskådlig föreställning af vindarnes hufvudriktningar under sagde år. Vid extrasammanträdet den 14 dennes förevisade statsrå- det Nordmann ett stenredskap af ovanlig form och tillkännagaf det en längre skrifvelse anländt från naturforskaren Radde, hvil- ken fortfarande är stadd på resor i Asien. AE: Arppe. Om Ålands Häradsrätts Sigill. — Af A. MoBERG. (Meddeladt d. 5 Okt. 1857.) För omkring fem år sedan lästes i våra tidningar, att stats- rådet v. BAER vid Kejserliga Vetenskaps-Akademiens i Peters- burg sammanträde den 1 Sept. 1852 fästat nämnde Akademis uppmärksamhet å det sigill, Ålands häradsrätt begagnar, och att framl. statsrådet Sjögren fått i uppdrag att anställa forskningar öfver detta sigills ursprung samt betydelsen af den derå befint- liga omskrift. Om och på hvad sätt statsrådet Sjögren verk- ställt detta uppdrag, har jag mig icke bekant, men då deni sig sjelf obetydliga frågan en gång blifvit väckt, har jag ansett den kunna förtjena ett försök till utredning här hos oss, ehuru denna troligen alltid måste stadna vid en mer eller mindre lyckad kon- jektur. Det är också endast en sådan, jag här kan erbjuda, jemte de skäl som föranleda mig att anse densamma för sannolik; — måhända kunna HH. fornforskare, hvilka jag först och främst ber om benägen ursäkt för detta intrång på deras område, deraf finna någon ledtråd för verkliga undersökningar åt detta håll. Statsrådet v. Baers uppgift ,att invånarne på Åland nyli- gen hafva gjort den upptäckten, att det officiela sigill, som ännu i denna dag begagnas i denna landsort, icke är fullt begripligt" är i flere hänseenden mindre noggrann. Först och främst be- gagnas på Åland icke ett, utan flere officiela sigill, i thy att kronofogden och, som jag har anledning att förmoda, hvarje länsman äger sitt särskilda embetssigill. Dessa administrativa myndigheter hafva alla i sina sigiller Grefskapet Ålands vapen, en elg med ring om halsen i blått fält. Men det sigill, hvarom här är fråga, är Ålands häradsrätts sigill, hvilket föreställer en konung sittande på en thron med krona på hufvudet och hållande i ena handen en bila, i den andra ett riksäple. Omskriften, graverad med vanliga latinska kapiteler, lyder: s8: BRATI: OLAWS: DE: STAOZARSWIO. Denna omskrift har, för det andra, ingalunda nyligen begynt att synas obegriplig, emedan man alltifrån år 1730 har flere särskilda till och med i tryck publicerade försök 14 att förklara och uttolka densamma, hvilka Radloff i sin Be- skrifning öfver Åland och andra efter honom uppräknat. Det första, som af honom anföres, är af L. Hallborg i dess Dis- sertatio Academica de Alandia 1730, hvilken antager att konun- gen är Olof den helige och att omskriften ursprungligen bestått af 8. k. munkstyl, men i någon omgravering af sigillet bokstäf- verna blifvit utbytta mot vanliga latinska och ordet Staozarsmio dervid felaktigt anbragts i stället för det förutvarande Sota- skärs mik. Dessa ord skulle hafva afseende på den seger, Olof den helige vann öfver vikingen Sote vid Sotaskär, hvilket Hall- borg förklarar vara detsamma som Sottunga. En annan är gif- ven af Ternström äfvenledes i en disputation de Alandia maris baltiei Insula 1739, enligt hvilken den Olof, sigillet föreställer, skall hafva varit ståthållare öfver Åland och ägare af Tosarby, det nuvarande kronofogdebostället på Åland, af hvilket namn således Staozarswio skulle utgöra en korrumperad läsart. Den tredje uttolkningen förekommer i Dan. Backmans Dissertatio stricturas criticas in Historiam Alandiae maris baltici insulae continens, 1792, hvaruti Hallborgs förklaring i hufvudsaken gillas, men det ursprungliga ordet anses hafva varit Sotaskär smwio. Härvid synes man sedan hafva låtit saken bero. Anledningen till frågans hänskjutande till Vetenskaps-Akademien i Petersburg lärer varit en af prosten d:r Knorring för statsrådet v. Baer yttrad förmodan, att det omtvistade ordet möjligen kunde vara af ryskt ursprung, så vida stafvelsen zar deri förekommer, och zarsmio måhända någon misskrifning 1 stället för zarstmwo eller zarstmie. Alla dessa hypotheser hafva dock ingen annan grund än ett godtyckligt uttolkande af omskriften. Att likväl denna häntyder på Olof den helige och att sjelfva figuren i sigillet föreställer detta helgon är ganska sanno- likt deraf, att dylika sigiller med nämnde konungs bild finnas äfven annorstädes i Sverige begagnade såsom officiela. De i Dahlbergs Svecia aniqua et hodierna aftecknade stadsvapen förete tvenne exempel härå. Så väl staden Thorshällas som staden Norrköpings vapen äro alldeles öfverensstämmande med det Åländska häradssigillets figur. TI den till detta planchverk förlidet år utkomna beskrifning förekomma om dessa vapen tvenne 15 korta notiser, hvilka äfven i afseende å det i fråga varande tjena till ledning. Om Norrköping heter det nemligen sid. 122 Staden har i äldre tider haft tvenne vapen, nemligen ett krönt N med en bila, och det andra S:t Olofs bild med krona, riks- äple och yxa. Det sednare har bibehållit sig som sigill till våra tider". I beskrifningen öfver Thorshälla säges sid. 61: ,Dess vapen är S:t Olofs gilles sigill, hvaruti konung Olof finnes af- bildad med riksgloben och en bila". Detta slags vapen eller sigill tillhörde således egentligen S:t Olofsgillena, och att det Norrköpingska stadssigillet äfven från början varit ett dylikt gilles sigill är ganska troligt, i synnerhet som S:t Olof derstä- des var storkyrkans skyddshelgon. Och i sammanhang härmed torde den slutsats vara ganska tillåtlig, att Ålands häradsrätts sigill äfven ursprungligen tillhört ett S:t Olofsgille, eller är gjordt efter ett sådant gilles sigill. Huruvida ett dylikt gille äfven exi- sterat på Åland, nödgas jag lemna till fornforskares efterspaning — en antydning till något sådant kunde möjligen anses gifven i det fynd af bracteater med ofvannämnde gillevapen, som för omkring 20 år tillbaka gjordes i ruinerna af S:t Olofs kapell vid Lemböte by i Lemland. Månne ej dessa kunde vara något slags tecken (tesserae) för gillebröderna, eller ock vara ämnade till sigiller att fästas vid gillets bref? Men om man ock sålunda kan framställa en temmeligen sannolik gissning om nämnde sigills ursprung, möta oss det oak- tadt nästan oöfvervinneliga svårigheter vid uttydningen af om- skriften. Nästan alla, som skrifvit om densamma, hafva förklarat den vara korrumperad. Det borde dock vara en möjlighet att utforska när och huru en sådan korruption för sig gått. Något aftryck af häradsrättssigillet, i ett eller annat hänseende olika de nuvarande, finnes troligen icke på Åland i behåll. Men i Svenska riksarkivet finnas enligt uppgifter i de af Arvidsson utgifna Handlingar till upplysning af Finlands häfder flere offi- ciela handlingar för Åland med vidfästade väl bibehållna sigiller, allt ifrån år 1428, ehuru visserligen ordalydelsen i dessa doku- menter icke vid handen gifver, huruvida det ,jneigle", som »landzins domare" hängt vid desamma, varit rättens officiela eller hans enskilda sigill. Att fallet beklagligtvis merendels varit det 16 sednare, kan man dock nästan med säkerhet sluta af Brefvet N:o 92 i II delen af nämnde Handlingar, hvarest det heter: ,» Phil tessins breffs mere wisso och höghre forwaringh tha haf- wom wij betz oppa eth satth landz thing landzens Jnceighle ath hengia fore thetta breff Oc til withnisbyrdh haffwom wj bedz velborens manz Jneighle symon körningh foghath oppa Castal- holm oppa Aerlix manz wegna Hannis Kröppelin Och niclis domare j Alandh ath heangia fore thetta breff met warom eghnom Jneighlom Som scriffuat er oppa Castalholm Anuo Do- mini M:o CD:o XXXVIII" etc., hvari ,,landzens Jnceighle'" och do- marens omnämnas såsom skilda. Men just häraf ser man att, ett slikt ,,landzens Jneighle" åtminstone redan år 1438 funnits, och måhända är något af de , fem väl bibehållna sigill", hvilka en- ligt utgifvarens anteckning finnas qvar under dokumentet, ett aftryck deraf. I alla händelser torde en granskning af sigillen under dessa Åländska dokumenter gifva den säkraste upplysning i denna fråga. Det kunde visserligen tyckas vara rådligast att vänta på resultatet af en sådan granskning, förr än man gifver sig ut på ett försök till tolkning af de på det nu existerande sigillet be- fintliga ,, mystiska ord", såsom en nyare författare kallar desamma Men jag fruktar storligen att denna väntan intet båtar, eller med andra ord att omskriften på det gamla sigillet icke har något gemensamt med den på det nuvarande, och att endast likheten af den i det förra graverade S:t Olofs-figuren gifvit anledning till det nu begagnades förfärdigande efter ett för Åland helt och hållet främmande sigill, ursprungligen tillhörande ett Olofsgille i Sverige, hvarvid äfven omskriften blifvit öfverflyttad, men med moderna bokstäfver och modifierad i enlighet med gravörens el- ler någon annan kopierares innanläsningsförmåga. Den enda utväg till dess dechiffrering, som sålunda torde återstå, är att föreställa sig dess utseende med de i medeltiden begagnade smärre bokstäfver, och så vida abbreviationer i denna ofta före- komma, lära äfven sådana här kunna få antagas. Sjelfva skrif- ten lyder, såsom redan ofvan angafs: $: BEATI: OLAWS: DE: STAO- ZARSWIO. I händelse bokstafven s verkligen fär anses begynna omskriften, och denna, att dömma af det följande ordet BEATI, 17 hvilket icke synes vara något tvifvel underkastadt, är latinsk, så kan den väl ej betyda något annat än Sigillum. Måhända kunde dock denna bokstaf föras till inskriftens slut. Är vidare ordet BEATI rätt läst, kan det följande icke vara OLAWS, utan måste heta OLAUI. Bokstafven w, som visserligen i handskrifna dokumenter från 15:de seklet användes för att beteckna vokalen vu, förekommer icke i den präntade eller textade stilen, utan i stället för v i början af stafvelser U, hvilken bokstaf jemte det åtföljande I vid transeription lätt blifvit förvandlad till w. Bok- stafven s måste derföre hänföras till följande ord. Den närmast stående bokstafven kan i sådant fall icke hafva varit D, utan troligen det dermed snarlikna 0, äfvensom den derpå följande icke E, utan Cc. 'Tager man dertill ännu den närmaste bokstaf- ven s, erhålles soc:s, en icke orimlig abbreviation af socielas eller societatis. Om detta sigill ursprungligen tillhört något Olofs- gille måste nödvändigt ordet framför eller efter orden beati olavi uttrycka detta begrepp. Någon bestämd latinsk benämning för gille synes ej hafva varit allmänt antagen, emedan man fin- ner det återgifvet än med communitas, än med convivium, än med collegium. Månne icke äfven societas kunnat af något gille användas? Är denna gissning antaglig, så måste de följande bok- stäfverna uttrycka orten. S:t Olofsgillen funnos på många orter i Sverige, så väl i städer som på landet. Wieselgren uppräk- nar sådana i Stockholm, Thorshälla, Linköping, Frötuna i Ros- lagen, Wingåker i Södermanland. Men dermed är antalet af dessa gillen säkerligen icke uttömdt. Det torde derföre visser- ligen vara en mycket vågad konjektur att anse det återstående TAOZARSWIO utgöra ett rådbråkadt eller misskrifvet namn på just en af ofvanuppräknade orter. Likväl må den vågas. Den för- sta stötestenen, bokstafven z, är lätt undviken, ty en af de ka- rakterer, som i medeltiden begagnades för ljudet r (t), är verk- ligen så likt ett z, att en ovan läsare icke kan taga detför an- nat. Det dubbla w kan äfven lätt förklaras hafva uppkommit af ill. Då hade vi TAORARSILLIO. Vore nu det första A ett otyd- ligt graveradt eller svårläst H och den sista bokstafven o läst i stället för E, så hade man THORARSILLIE. Staden Thorshälla, der bevisligen ett S:t Olofsgille funnits, hvilket sigill sedermera blif- J 18 vit stadsvapen, hette ursprungligen Thorshargr, men detta namn förvandlades småningom till Thoresillia , Thoreshälla och Thors- hälla. Månne det således vore alldeles orimligt att anse ifråga- varande sigill utgöra en kopia af nämnde stads sigill och om- skriftens ursprungliga lydelse vara: S. beati Olaui societatis thorarsillie eller Beati Olavi societas thorarsilliens? Denna för- modan grundar sig nu visserligen på en mängd mer eller min- dre godtyckliga antaganden, men kan dock möjligen utvisa un- gefärliga hållet, åt hvilket forskningarna böra rigtas, i händelse någon anser det löna mödan att anställa några dylika. Tillägg. Någon tid efter det ofvanstående försök till utredning af rätta meningen med och anledningen till den hittills oförklarliga omskriften omkring Ålands domsago-sigill blifvit framställdt, har Doktor K. A.: Bomansson så väl i ett inför societeten hållet mundtligt föredrag, som i en akademisk afhandling ,,Om Ålands fornminnen" (d. 19 Maj 1858) upplyst att vid af honom an- ställda forskningar både i svenska riksarkivet och i Finlands senatsarkiv det äldsta s. k. ,landzens insegel", som är vidfo- gadt brefvet af d. 11 Maj 1538, befunnits föreställa Olof den helige med omskrift S. TERE. ÅLANDIE. ET. SCI. ÖLAVI. REGIS., men att deremot ifrån år 1609 till 1632 förekommer under åländska handlingar ett sådant med omskrift i munkstils versa- ler lydande: S: BOATI: OLAWS:D6 STAMANS:WIO hvarefter ifrån och med år 1633 det nuvarande sigillet med la- tinska bokstäfver och ordet STAOZARSWIO, tydligen uppkommit genom oriktig läsning af Stamarswic, blifvit begagnadt. Det faller således af sig sjelft, att på skrifarten STAOZARSWIO ingen utläggning kan byggas och att hypothesen om Thorshälla Olofs- gilles sigill ohjelpligen ramlat. Men min mening har dock i det hela vunnit stöd i dessa forskningar, ehuru de ingalunda ännu gifvit något slutresultat. Ty om det ock är afgjordt, att om- skriften icke är den ursprungliga för Ålands sigill, och saken således i detta hänseende för oss förlorat i intresse, så är den på det äldre (1609—1632) ännu en olöst gåta. Samma an- . 10 märkning om omöjligheten af sammanställningen BEATI ÖLAWS i en latinsk inskription, som gjordes i afseende å det nyare, gäller äfven här. Samma öfvertygelse angående korruption (ehuru ej så långt kommen) af den ursprungliga omskriften, måste derföre äfven här uppstå. Svårligen lär det kunna nekas, att läsarten S. BEATI OLAUuI har för sig den enda sannolikheten och till följe deraf den närmaste bokstafven s måste föras till följande ord, eller ock utgöra blotta initialbokstafven till ett särskildt. I förra händelsen kan de icke följa omedelbart på detta s, hvarföre jag fortfarande skulle vilja läsa soc: helst man vet att i munkstilen d och o samt e och c mycket likna hvar- andra. I sednare fallet är de icke omöjligt, men gifver ej nå- gon rätt plausibel mening, ty betydelsen i kan väl knappast tilldelas denna preposition. Ej heller kan inskriften innebära att salig Olof varit hemma ifrån den angifna orten. Antager man nu vidare att en bokstaf (eller möjligen flere) äro bort- lemnade eller otydliga, så är spåret i det närmaste borttappadt. Supplerar man äfven, såsom Hrr Styffe och Bomansson vilja, ett o, så uppstår dock den svårighet, att OSTAMARS: WIC: icke är Osthammar, utan tvenne skilda ord. Att staden Östhammar någonsin skulle egt namnet Osthammarswic är också icke af dess historia, som sträcker sig till år 1365 och längre tillbaka, kändt. Ett annat uppslag vore att med ihågkommande af om- skriftens latinska språk tolka wic: med by (vicus). Äfven kan det i STAMARS förekommande R med förutsättande af tecknin- gens fullkomliga aceuratess lika väl läsas som N. Dessa giss- ningar gifva dock icke heller någon ledning för närmare utred- ning. Allt nog, vi hafva härigenom icke vunnit annat än en bekräftelse på den uttalade förmodan, att ifrågakomne sigill är afkopieradt ifrån ett äldre S:t Olofsgilles och att inskriften der- vid blifvit korrumperad till den grad, att någon tolkning deraf, utan närmare kännedom af dessa gillens historia, knappast är möjlig. 20 Ett minnesmärke af Peter den Store. — Af K. A. BOMANSSON. (Meddeladt d. 26 Okt. 1857). Detta verkligen praktfulla minnesmärke i sten af Rysslands genialiske Tsar PETER DEN STORE förefinnes å norra stranden af Ledskärs klippö, i Lemlands sockens sydvestra skärgård, i ett slätt, mot den några famnar nedanför belägna sjön sluttande gråstensberg. Bokstäfverna C. P. A. betyda CZzARrR PETER ÅLE- XEJEWITSCH, men hvad den under korset befintliga inskriften be- träffar, så måste här den mellersta bokstafven YI vara en fel- 2 aktig inhuggning i stället för det latinska Y eller det ryska U och det hela således bilda ordet JYL eller JUL. Denna förmodan, hvilken hr professor Akiander jemväl uttalat, bekräftas kraftigt af historiens intyg: att Tsar Peter under det närvarande stora nordiska kriget, hvars sista period 1714—1721 sammanfaller med den i Ålands historie oförgätliga , Flykten" den 5 Julii med sin flotta sjelf ankommit till Lemlands skärgård. Utan tvif- vel har han just vid samma tid, under sin personliga ledning, såsom traditionen förmäler, låtit inhugga detta ståtliga minnes- märke efter sin vistelse på stället. Kronan och Andreas-korset inom årtalet äro på det utmärktaste sätt utförda i upphöjdt ar- bete. Bokstäfverna äro nära 1 tum djupt inhuggna i berget, med en omsorg, som visar att man härvid, likasom vid hela arbetet öfverhufvud, begagnat ordentliga verktyg af jern. Denna ovanliga inhuggning har af ingen härintills blifvit omnämnd, ehuru den ligger alldeles invid allmänna segelleden mellan Fin- land och Sverige. be Dy Strängaste kölden i Finland. — Af F. J. RABBE. (Meddeladt d. 26 Okt. 1857.) I Finska Efämerider pagg. 9 och 93 läser man, att den 5 Jan. 1759 i Torneå varit en ovanligt skarp köld, nemligen — 899; på förra stället står likväl genom tryckfel — 499. Detsamma uppgifves äfven i Nordens Sjukdoms-Historia af IL- MONI 3:dje delen pag. 233. Då jag icke kunde erinra mig att hafva sett en så hög köldgrad som — 899 Celsius någorannor- städes angifven, och förty således den strängaste kölden skulle vara antecknad för den finska orten Torneå, föreföll mig denna uppgift något ovanlig. Härtill kom att jag den 3—5 Jan. 1834 på en resa genom Kemi, Rovaniemi och Kemiträsk socknar var utsatt för en i tre dygn uthållande ovanligt skarp köld, sanno- likt till några och 409 Celsius, emedan man i Uleåborg under samma tid antecknade kölden till — 389. Sjelf hade jag icke någon thermometer med mig, men på tillfrågan om man å orten någonsin haft starkare köld, svarades mig af äldre personer bland allmogen, att kallare än det kallaste kan det ju ej vara. Att nu antaga möjligheten af en köldgrad dubbelt högre, eller om man så vill lägre, än den upplefvade, föll mig svårt, och jag önskade derföre hafva reda på saken. Anteckningen i Efämeriderne samt i Nordens Sjukdoms- historia är tagen ur en af Kronobefallningsmannen i Lappmar- ken Ekonomie Direktören ANDERS HELLANT till Svenska Veten- skaps-Akademien i Stockholm insänd uppsats Med titel: An- märkningar om en helt ovanlig köld i Torneå, intagen i Aka- demiens Handlingar 4:e häftet 1759. Uppsatsen är dock skrifven den 6 Jan. 1760 eller dagen efter då den ovanligt skarpa köl- den inträffade, hvilket sålunda skulle skett, icke år 1759 utan år 1760. Denna uppsats lyder som följer: Den 22 sistlidne December (1759) var kölden här i Torneå så stark, att thermometern föll till 44 grader under fryspunk- ten. Den 26 Dec. kl. 8 om morgonen var kölden åter lika 23 skarp. Men i går, som var den 5 Januari (1760), om morgo- nen föll svenska thermometern till 45 grader, som svarar mot 36 på Reaumurs. Sådan var kölden minst hela dagen till kl. 3 e. m., då den begynte sätta till med än större allvare. Ibland 6 qvick- silfvers thermometrar och en af spiritus vini, som voro graderade till 50 eller 60 grader under fryspunkten, började den ena ef- ter den andra krypa in i kulan. Till all lycka voro 2:ne af dem delte till nog många och den ena till 120 grader under frys- punkten. Kölden tilltog mer och mer till kl. 10!/3 om aftonen, då den sunkit till 89 grader efter Celsii eller den allmänt här i Sverige brukliga graderingen, som svarar mot 71 grader på Reau- murs. Efter kl. 11 begynte kölden redan gifva sig. I dag, som är den 6 Jan. 1760, hafva thermometrarne ännu stått minst hela dagen till 42 Celsii eller 34 Reaumurs grader. Barometern var under kölden 25,75 tum hög. Det blåste helt sakta nordvest (rättadt till nordost) väder, som kunde mär- kas af den tjocka röken utur alla skorstenar, som då rökte, om någonsin annars. Hygrometrarne viste att luften var ganska torr, som den ock varit hela den förflutna vackra och snölösa hösten i Torneå. Den förskräckliga kölden var här så mycket mera ovanlig som sedan år 1737, ifrån hvilken tid dagliga meteorologiska ob- servationer här äro gjorda, svenska thermometern sällan gått mer än 38 eller 40 grader under fryspunkten, icke heller i Juk- kasjärvi eller Utsjoki, som ligga så långt norr om Torneå, in- emot Nordcap. År 1737 den 6 Jan. funno de franske herrar mathematici Reaumurs thermometer nedstiga till 37 grader, som äro 46 sven- ska; lägre har han sedan ingen gång varit, förrän nu. En så grufvelig köld, som den vi utstodo i natt, är aldrig, så vida jag vet, observerad. Dock gick den ej långt derifrån, som år 1735 den 16 Jan. blifvit observerad i Jeniseisk i Sibe- rien, som dock ligger en grad sydligare än Stockholm, der Reaumurs thermometer fallit till 70 grader, såsom hr De LEIsle berättar i K. Franska Vetenskaps-Akademiens handlingar för år 24 1749 pag. 14. Jag har sjelf verkligen dragit den i tvifvelsmål, men emot min förmodan fått pröfva en dylik. Jag kunde under den skarpaste kölden ej afhålla mig att några gånger i timmen gå ut för att se på thermometern, och hoppas ej deraf få någon olägenhet, har ej heller ännu hört, att någon annan deraf tagit skada". Så lyder nu uppsatsen. Redaktionen af Svenska Akademiens Handlingar vidfogade till densamma följande tillägg: Här i Stockholm var kölden den 22 Dec. (1759) allenast 5 grader med NV. Den 26 Dec. 10 grader med S0. Den 5 Jan. (1760) om aftonen 23 grader. Den 6 om morgonen 24,5. Den 7 om morgonen 29 grader, som svarar mot 23 på Reau- murs thermometer: och var denna den kallaste dag här varit sedan den 21 Febr. 1751. Dessa senare dagar var här nästan ingen blåst". Och i Vet.-Akad. dagbok heter det, att herrar Leche och Kalm i Åbo den 25 Dec. 1759 observerat 369 under fryspunk- ten, och den 7 Jan. 1760 — 379 och 389; men i Lovisa har kölden samma dag varit ännu skarpare, nemligen hela 409, så- som herr RÖNGREN gifvit tillkänna. Emellertid fick Hellant tillfälle att till sina anmärkningar afgifva ytterligare förklaring, då den 23 i samma månad (Jan. 1760) kölden åter skärpte till. Han befann sig då i Sombio i Kemi Lappmark midt emellan Utsjoki och Torneå och observe- rade med en qvicksilfversthermometer, som var delad i 150 grader under nollpunkten. Sina anteckningar härom insände han såsom ledamot af Svenska Vetenskaps-Akademien äfven nu dit, och i 4:de häftet af Handlingarne för år 1760 offentliggjordes dessa under titel: Om den sednare ovanliga kölden i Torneå och Lappmarken, som inföll den 23 Jan. och följande dagar år 1760. I denna uppsats ingå anmärkningar, som röra äfven observationen i Torneå den 5 Jan. och närmare redogöra, huru med observerandet då tillgick. Hans egna ord lyda sålunda: Under den sista starka kölden i Torneå den 5 Januari märkte jag att qvicksilfret var ovanligen qvickt att stiga: när man med bara handen eller ljuset kom på 3 eller 4 tum nära kulan sprang det i bast upp 2 eller 3 grader, så att man hade 25 svårt att noga se dess rätta ställe i kölden. Jag måste med en cirkelspets eller pennknifsudd teckna punkten på längre håll, innan jag fick sätta ljuset, handen eller ansigtet så nära till thermometern, att jag kunde se delningen af numrorne på ska- lan, men det besynnerligaste af allt var det, som hände kl. 1013 i starkaste kölden i Torneå. Då jag med pennknifsudden märkte punkten på thermometerskalan och kom med handen och ljuset närmare kulan, i det thermometern togs in inom fönstret, utan att likväl vidröra kulan, föll qvicksilfret först i hast 3 eller 4 grader under pennknifsudden, som hölls stilla mot kulan, men sprang i lika hast upp igen 7 eller 8 grader öfver pennknifs- udden, så att jag hade största svårighet att få rätt på SSBR meterns rätta stånd i sjelfva fria kölden". Också var den sednare antecknade kölden den 28 Jan. 1760 icke så låg som den förra. Under förmiddagen anteck- nade Hellant i Sombio kölden till — 31!/; grader. På efter- middagen reste han ännu 1'/> svensk mil norrut till Nelseilloslak nybygge, der han vid midnatten observerade att thermometern då var under 70 grader. Om han gick än längre senare in på natten kunde han ej säga, ty då slöts med observerandet. Enligt observationer samma dag i Torneå, Utsjoki och Jukkasjärvi antecknades der kölden sålunda. I Torneå från kl. 7 om morgonen till midnatten föll thermometern från 42!/; gra- der till 69; sedan blef den under natten ej observerad. I Uts- joki, der observationerne gjordes med en qvicksilfversthermo- meter delad i 62 grader under noll, var qvicksilfret helt och hållet inne i kulan den 23, 25 och 26 Jan., så att köldens styrka der ej kunde nogare utsättas. I Jukkasjärvi gick köl- den den 23 Jan. e längre än till 51!/7 grader under frys- punkten. För oss, som hafva oss bekant, att qvicksilfret antager fast form redan vid 40 graders köld, förekommer det eget att Hellant begagnat qvicksilfverthermometrar graderade ända till 150 grader under nollpunkten, och att Svenska Vetenskaps-Akade- mien vid offentliggörandet af hans anteckningar om dessa ovan- liga köldgrader icke upplyst om rätta förhållandet. Men saken blir klar, om man crinrar sig att vid den tid, då dessa anteck- 26 ningar gjordes, man ännu icke hade sig bekant att qvicksilfret kunde antaga fast form, hvarföre man ock då vid graderandet af thermometrar lät samma grader, som utsattes mellan kok- punkten och fryspunkten, löpa äfven under den sednare ända till 150, troligen i förmodan att kölden icke skulle gå lägre. Angående tiden för upptäckten af qvicksilfrets öfvergång i fast form vid lägre köldgrader meddela vi derföre här ur Gehlers physikalisches Wörterbueh följande anteckningar härom. Först i medlet af 1700-talet öfvertygades man derom, att qvicksilfret kunde frysa, d. v. s. hade en fryspunkt. Dittills gällde det för en flytande metall. GMELIN var den förste, som år 1734 i Jeniseisk såg sin qvicksilfverthermometer sjunka till — 1209 Fahrenheits — — 84,44 Celsius, då qvicksilfret vunnit fast form. ”Trogen den sats att detsamma icke kunde antaga fast form, trodde han att det verkligen visade en så enorm köldgrad, och då vid repeterade observationer han fann att qvicksilfret verkligen stod stilla vid denna köldgrad, härledde han detta af den tillblandning af ättika med hvilken detsamma hade blifvit renadt. Ett steg längre kom BRAUN, som först be- styrkte att qvicksilfret kunde frysa. Han insänkte nemligen en qvicksilfverthermometer den 14 Dec. 1759 i en blandning af snö och rykande salpetersyra och såg den sjunka till — 3522 F. = — 213,33 C., då han förnam dess öfvergång i fast form. Den 25 i samma månad förnyade han försöket med samma re- sultat. Nu sönderslog han kulan och fann qvicksilfret derinne bestå af en metall, som lät hamra sig, hade en dof klang och var oelastisk. Nu börja physikerne forska efter den köldgrad, då qvicksilfret öfvergick i fast form. Den 11 Jan. 1774 vars- nade BLUMENBACH, att qvicksilfret stelnade i en blandning af snö och salmiak, deri en spiritusthermometer visade — 109 F. eller — 23,33 0. Detta befanns dock sedermera något afvika från det rätta förhållandet. Emellertid hade Vetenskaps-Societeten i London gifvit Guvernören HUTCHINS i Albany-Fort vid Hudsons bay i uppdrag att vid den stränga kölden derstädes anställa för- sök med qvicksilfrets fryspunkt, och han fann i Jan. och Febr. 1775, att qvicksilfret verkligen tvenne gånger stelnade till fast form. RICKER i Rotterdam förde i Jan. 1776 vid en köldgrad DS > af — 179 C. thermometern in i en afkylande blandning, och såg qvicksilfret härunder sjunka till — 709. Utan tvifvel var det då redan fruset, dock trodde han sig se endast dess yta stelnad till amalgama. Vid samma tid förnyade FOTBERGILL detta försök vid en lufttemperatur af — 139 C. och öfvertygades derom att qvicksilfret verkligen hade stelfrusit. Alla dessa försök gjordes med qvicksilfverthermometrar för att bestämma denna metalls fryspunkt, utan att man hade afseende derå, att detta blef omöjligt genom metallens starka sammandragning, och häraf blef följden att man fastställde dess fryspunkt till — 3529 F. enligt Brauns försök. Det var der- före ett förnuftigt råd, som CAVENDISH och BLACK nu gaf, nemli- gen att sänka en spiritusthermometer i fritt qvicksilfver, det man ämnade låta frysa och sålunda få reda på dess fryspunkt. Dessa försök gjordes af Hutchins i Albany-Fort år 1781, och härigenom utreddes, att denna fryspunkt icke kunde ligga lägre än — 399,5 OC. och att de anmärkta högre graderne måste be- traktas såsom följder af metallens sammandragning. Dock re- dan tidigare kan man anse detta förhållande utredt, alldenstund PALLAS i Krasnojarsk i Sibirien den 6 Dec. 1772 såg vid na- turlig köld qvicksilfret icke allenast i thermometern utan ock i ett öppet kärl stelna till fast metall, och när nu vid en nord- vestvind kölden slog sig, visade thermometern — 439,33 OC. Äf- ven LAXMAN såg i Sibirien qvicksilfret stelna vid en naturlig köld, derefter EULER och KRAFT i Petersburg anställde ytter- mera försök härmed, och kommo till den slutsats att qvicksilf- ret fryser, så fort temperaturen sjunker under — 379,5 OC. Vi- dare fann GUTHRIE, att det ingalunda är så svårt att vid sträng yttre köld få qvicksilfret att frysa och att denna metall dervid kunde vara alldeles ren, hvilket man hittills dervid betviflat. Då sedermera genom WALKERS blandningar af snö med salmiak och syror man lärde sig att åvägabringa en starkare köld, blef qvicksilfrets öfvergång genom köld till fast form något icke ovan- ligt. Med stöd af härigenom vunnen erfarenhet antar man nu qvieksilfrets fryspunkt till 399 C., dock fann POoVILLET genom sin thermomagnetiska apparat densamma vid — 409,3 C., hvil- ket äfven torde vara det rättare. Ross, som i polarhafvet hade 28 tillfälle att göra försök med qvicksilfret vid lägre grader af den naturliga kölden, lät detsamma frysa i trädkärl och fann att det tidigare frös, då samma massa oftare härtill användes. Nytt qvicksilfver stelnade vid — 399 C., men det, som oftare fått stelna, vid — 359 CO. på en spiritusthermometer. Angående för öfrigt de för Torneå stad på 1700-talet antecknade lägsta köldgrader, förekommer härom i HULPHERS be- skrifning öfver denna stad år 1797 följande: Utom hvad i Westerbottens samlingar (pagg. 72, 114 och 223) är nämndt om vintrar i orten, må tilläggas: att starkaste kölden i Torneå varit år 1769 den 1 Febr, då thermometern sänkt sig till 530 grader. (Inrikes Tidning 1769 N:o 15). År 1758 den 22 Dec. föll den till 44 och 1759 den 5 Jan. till 43 grader under fryspunkten. (A. Hellants anmärkningar i K. Vet.-Akad. Handl. 1759 pag. 314). Att den år 1751 den 8 Febr. gått till 34 grader (Lärda Tidn. 1752 N:o 35) ansågs ovanligt, men icke för den strängaste köld, såsom uppgafs i Stockholms-Posten 1783 N:o 198 och Götheborgs Allehanda 1791 N:o 80. År 1782 den 17 Dec. skall thermometern sänkt sig till 42 grader. Likaså år 1788 till 42 grader". Härvid är att anmärka, att Hölphers under åberopande af Hellants samma anmärkningar, dem vi här ofvan citerat, an- gifver köldgraden för den 22 Dec. 1758 (äfven orätt i stället för 1759) till rigtigt 44 grader, men hvad lägsta gradtalet för den 5 Jan. 1759 (rätteligen 1760) beträffar, uppger detsamma till endast 45 grader. Frågas nu, hvarifrån fick Hiilphers hög- sta köldens gradtal till 43 (kölden om morgonen), i stället för 89 (kölden om aftonen), såsom Hellants anmärkningar tydeli- gen upptaga högsta kölden. Månne äfven han misstänkte här- vid något misstag. Eget är det dessutom, att äfven Hilphers såväl som Ilmoni i Nordens Sjukdomshistoria låtit af årtalet 1759 på Akademiens Handlingar, hvarunder anmärkningarne äro in- förda, förleda sig att uppgifva Hellants observationer gjorda åren 1758 och 1759, i stället för åren 1759 och 1760. Angående värmen i Torneå under olika årstider har J. ÖFVERBOM uti Svenska Vet.-Akad. Handl. år 1817 meddelat re- sultatet af elfvaåriga observationer anställda af Hellant på 1700- 25, talet. Medelvärmen för året blir enligt dessa än + 1,0 och än — 0,3. Tillägg till föregående uppsats. Professor D:r CARL TRAFVENFELT har i Svenska Läkare-Säll- skapets Handlingar, 1;sta bandet 1813 infört en uppsats: ,.Om nyttan och nödvändigheten af medicinska topografiska beskrif- ningar öfver Sverige, och af observationer på väderleken och dess inflytande på helsan", deri han angående den observerade kölden i Torneå åren 1759 och 1760 anför följande: » Att man observerat kölden den 22 Dec. 1759 i Torneå 44 grader, i Stockholm 5 grader; den 5 Jan. 1760 i Torneå 45 grader, i Stockholm 23 grader; den 6 Jan. samma år i Tor- neå 42 grader, i Stockholm 24 grader, anföres för jemförelsens skull, ehuru numera, sedan man fått begrepp om kroppars olika förhållande i fast och flytande tillstånd, hvarje observation på qvicksilfverthermometer af 38 och på spiritusthermometern af 42 grader och deröfver under fryspunkten, icke mera kan an- ses vara physiskt sann, emedan vid dessa grader vanligen qvick- silfret och spiritus stelna". I Finsk National-Kalender 1840, Stockholm 1839, före- kommer äfven , Om den starka kölden i Finland 1760", hem- tadt ur Svenska Vet.-Akad. Handl. för år 1761 följande: De kallaste vintrar man i Finland vet omtala, voro de åren 1709 och 1760. Under den sednare var till och med köl- den starkare än under den förra, ehuru icke så ihållande. Re- dan i medlet af Dec. 1759 hade den i Åbo hunnit en styrka af omkring 12 å 13 grader under fryspunkten; steg den 23 kl. 5 f. m. till 28 grader, men slog sig redan samma dag, så att den kl. 11 på aftonen ej var mer än 4 grader; tog så åter upp sig till den 25, då den kl. 11 på aftonen hunnit en höjd af 36 grader. Derefter aftog den under de följande dagarne ända till årets slut, men började i de första dagarne af Jan. 1760 åter tilltaga från 8 grader den 1 Jan. ända till 34 gra- der den 6 kl. 8 f. m.; höll sig hela denna dagen öfver 30 gra- der och steg den följande dagen kl. 14,6 f. m. till 38 grader, 50 den starkaste kyla man vet någonsin hafva egt rum i Åbo. Samma dag på aftonen föll emellertid kölden till 24 grader, var den 8 icke mer än 12 och den 10 endast 6 grader; men bör- jade åter stiga, så att den hann en höjd af 26 grader den 11; föll den 12, 13 och 14, men steg den 15 åter till 23 grader och den 19 kl. 10 på aftonen ända till 29 grader; var så de följande dagarne i starkt fallande, men nådde den 23 kl. 10 e. m. åter en höjd af 32 grader. Derefter var den under det åter- stående af vintern mindre ovanlig. Flere menniskor blefvo under denna förfärliga vinter dels ihjälfrusne, dels illa skadade af kölden. Äfven foglarne funnos till stora skockar förfrusna i skogarne eller sökte sin tillflykt i städerna, der de flocktals inflögo i husen och läto utan svårig- het taga sig". Bo af Sidensvansen (Bombycilla garrula) funnet i Finland. — Af A. E. NYLANDER. (Meddeladt d. 5 Okt. 1857.) Ända till våren 1856 hafva Sidensvansens bon varit all- deles okända, ehuru denna fogel, isynnerhet om hösten i stor ymnighet förekommer uti alla delar af Finland och man äfven på särskilda orter inom landet observerat den också om som- maren samt till och med ungar blifvit skjutna i trakterna af Kuopio. Genom trägna och fleråriga efterletningar lyckades det ändtligen en engelsman, herr JoHN WOLLEY atti nejden af Kyrö by vid Ounasjoki i Kittilä Lappmark upptäcka denna fogels bo och ägg. Sedermera hafva äfven dylika på samma trakter denna vår blifvit tagna. I medlet af Juni månad detta år har lappen Pehr Kyrö också på Ajas holme i Bottniska viken vid Kemi elfs utlopp funnit bo med ägg af Sidensvansen. Denna sednare fyndort tyckes antyda att Sidensvansen häckar på mycket olik- artade lokaler och derföre äfven åtminstone i mellersta Finland. Enligt de upplysningar jag varit i tillfälle att erhålla, bygger denna fogel, Korvarastas af nybyggarene i Lappmar- ken benämnd, sitt bo i öde skogstrakter med grof skog, helst uti 5—6 famnar höga tallar, men äfven någongång uti björkar och granar. Boet befinner sig en famn från trädtoppen fästadt midt på någon gren och är hopflätadt af lafvar ( Evernia ochro- leuca och E. jubata samt Usnea barbata); inuti är det fordradt med fina höstrån och några fjädrar. Äggen äro 5 till antalet, hvitgrönaktiga med mindre svarta fläckar och likna något dem af bofinken, men större. I början af Juni månad tyckes häck- ningstiden infalla och fulla antalet ägg, nemligen 5, vara lagda i medlet af månaden. oo bo Förteckning öfver däggdjur och foglar, hvarmed K. A. Universitetets Zoologiska Museum sednast blifvit riktadt. — Af A. NORDMANN. (Meddeladt d. 18 Maj 1857.) Däggande djur. En stor Warglo, Felis Lynx, i vinter- drägt från Pyttis af prosten CREMER. En gammal Utter, Lutra vulgaris, från Mickelskär. En ung utmärkt vacker Gråskäl, Halichoerus grypus, med fäld ullklädnad. Ehuru Gråskälen nästan aldrig förekommer inom inre skärgården, har detta exemplar blifvit dödadt nära Svsaborg. En svart varietet af ringlad skäl, Phoca anellata Nilss. från Ladoga, uppköpt af Prof. NORDMANN under resa till Kare- len 18356. En Korsräf, Canis vulpes cruciatus, från Fagervik af Med. Licent. PIPPINGSKJÖLD. En Filfras, Gulo borealis, från Lappmarken. Sminthus betulinus från Tammerfors, af afl. D:r LUNDAHL. Numera saknas bland finska Mammalier på Zoologiska Museum två Spec. af mindre gnagare, några Vespertilioner, jemte ett godt exemplar af Bäfvern, hvilken torde förekomma i Kuolajärvi. Foglar. Falco peregrinus från Yläne Nygård af d:r F: SAHLBERG. Emberiza rustica Pall., en hanne, skjuten i Juli 1856 på gränsen af ryska Karelen af Stud. ARTHUR NORDMANN. Coccothraustes vulgaris, en hanne, skjuten af densamma d. 11 Maj 1857 i Botaniska trädgården. Sylvia hippolais, en hanne, skjuten af densamme i Juli 1857, likaledes i Botaniska trädgården. Sylvia philomela, skjuten af densamme vid Helsingfors d. 19 Maj 1856. Tringa alpina, en hanne i vackraste vårdrägt, skjuten af densamme d. 16 Maj 1857 i Sibbo skärgård. 33 Larus tridactylus, för första gången i södra Finland, skjuten af densamma d. 30 Maj 1857 vid Enskär. Sterna hirundo, ung varietet eller kanske ett nytt species, skjuten af densamma i Augusti 1856 på Uleåträsket i Paldamo socken. Somateria spectabilis, en hanne, uppköpt och skjuten om våren 1857 vid Enskär. ww (SC Ta Årsberättelse afgifven på års- och högtidsdagen den 29 April 1859. Det i dag tilländagående tjugundeförsta året af Finska Vetenskaps-Societetens verksamhet har icke varit utmärkt ge- nom några större förändringar inom Societetens personal. Kort före senaste årsdag — den 14 April — invalde Societeten till ledamot i dess naturalhistoriska sektion professoren i accouche- mentsvetenskapen och barnsjukdomarnes klinik, filosofiemagistern , doktor ERIK ALEXANDER INGMAN och kort efter samma årsdag — den 14 Maj — dukade han under för ett svårt och lång- varigt invärtes lidande. Då professoren Ingman inkallades till ledamot i denna Societet, befann han sig redan på dödsbädden och hans inväljande skulle ej haft något ändamål, om icke So- cieteten för att uttrycka sin aktning för hans grundliga och mångsidiga lärdom, hans allvarliga forskningsnit och hans ädelt fosterländska sinne önskat införlifva den döende mannens namn med sina minnen. Finska läkaresamfundet förlorade i honom en af sina grundligast bildade och skickligaste medlemmar; den unga finska litteraturen, som räknade Ingman bland sina lyck- ligaste bearbetare, saknar i honom en lika human som nitisk sakförare; den akademiska katedern, som vid det finska Uni- versitetet så ofta blifvit i förtid plundrad på sina utmärktaste prydnader, gick åter genom Ingmans frånfälle miste om en man, som var fullt värdig och vuxen att bekläda en lärareplats, hvar- till han genom omfattande studier och vidsträckta vetenskapliga resor utbildat sig samt genom sjelfständiga forskningar banat sig vägen. Då det här icke kan blifva fråga om att lemna en fullständig teckning af Ingmans lefnad och vetenskapliga verk- samhet, hade det varit önskligt att åtminstone kunna hänvisa 30 till nägon sådan af sakkunnig person uppsatt biografi; men Ing- mans ståndsbröder hafva ännu ej visat honom denna sista tjenst att för fosterland och efterverld framställa hans bild, som dock i så många afseenden förtjenar ihågkommas. Hans personalier och yttre lefnadsomständigheter finnas intagna i det den 3 Maj 1858 efter hans till professor vid kejserliga Alexanders-Univer- sitetet skedda utnämning utfärdade program. Under årets lopp har Societeten varit i tillfälle att invälja blott en ny ledamot, i det professoren i matematiken vid kej- serliga Alexanders-Universitetet, filosofiemagistern, doktor $Lo- RENZ ÅLEONARD ÅLINDELÖF medelst den 4 dennes anstäldt val kallats att intaga ett rum inom matematico-fysiska sektion. Finska Vetenskaps-Societeten räknar för det närvarande 15 heders- och 31 ordinarie-ledamöter, af de sistnämnde 8 i matematisk-fysiska, 9 i naturalhistoriska och 14 i historisk-filo- logiska sektion. Af de ordinarie ledamöterne hafva 10 såsom icke bosatte i Helsingfors eller af annan anledning föga eller alldeles icke i Societetens förhandlingar deltagit. Ordförandeskapet har under årets lopp innehafts af pro- fessoren CYGNUS; till viceordförande utsågs omedelbart efter senaste årsdag bergskonduktöreu HOLMBERG. Societeten har under ifrågavarande period haft 9 samman- träden, dervid bland annat följande 38 vetenskapliga meddelan- den förekommit: Vid årssammanträdet den 29 April sistl. år höll professo- ren Cygneus ett föredrag öfver skalden JAKOB FRESE, angå- ende hvars dunkla lefnadsöden det lyckats talaren att insamla flere upplysande nya fakta. Professoren von Willebrand ta- lade om den medicinska verkan af Secale cornutum (mjöldry- gan), hvilket föredrag blifvit tryckt i den med denna afhand- ling påbörjade 6:te tomen af Societetens akter. Vid sammanträdet den 27 sistl. September meddelade pro- fessoren Cygnus ett utdrag ur rådsprotokollet för den 3 Au- gusti 1742, innehållande ett i anledning af krigshändelserna 1741 med kapten baron Armfelt anstäldt förhör inför rådet i Stockholm. Konduktören Holmberg förevisade afteckningar af finska fornlemningar i trakten af Åbo, af hvilka större delen [9 Ne) 26 ansetts vara celtiska grafvar, hvaraf äfven i närheten af Hel- singfors qvarlefvor torde förekomma. Från f. d. studeranden D. E. D. Europaeus upplästes en skrifvelse med anhållan, det Societeten på sin bekostnad ville låta trycka en af Europeus efter den s. k. ljudmetoden utar- betad abebok för döfstumma, hvilket förslag Societeten dock ej såg sig i tillfälle att kunna antaga. Den 18 Oktober föreläste statsrådet Nordmann en skrif- velse, dat. Simonstown (nära Capstadt) den 24 Mars 1838, från dess son f. d. studeranden A. Nordmann, hvilken redogör för åtskilliga naturalhistoriska observationer under resan till nämnda ort. Statsrådet talade vidare om en nyligen i England gjord uppfinning att medelst fotografi af särskilda föremål taga till den grad förminskade bilder, att de blott genom stark för- storing kunna tydligt varseblifvas; några sådana mikroskopiska fotografier förevisades. Statsrådet Nordenskiöld förelade So- cieteten några jemförande grafiska teckningar af vattenytans och barometerns höjning och sänkning i Östersjön. Statsrådet före- läste vidare en skrifvelse från dess son, d:r A. Nordenskiöld, stadd på återresan från dess till Spetsbergen företagna veten- skapliga exkursion. Professor Nylander förevisade några för- sök att grafiskt åskådliggöra vissa förhållanden beträffande la- vernas geografiska utbredning. Den 22 November förevisade och beskref statsrådet Nord- mann en till slägtet Halionema hörande glaspolyp från Japan och framlade derefter åtskilliga prof af utmärkta petrifikater förekommande vid Sohlenhofen i Bayern i den derstädes upp- trädande litografskiffern. — Hans excellens generalguvernören grefve Berg, som bivistade detta sammanträde, omtalade ett besök, som han haft lyckan att göra i sällskap med kejsar Alexander I vid saltgrufvorna i Orenburgska guvernementet: det derstädes förekommande bergsaltets renhet, lättheten att till- godogöra det — hvilket sker förmedelst saltblockens utsågning — grufvans praktfulla utseende, då de glänsande saltväggarne belysas af solstrålarne, skildrades af H. E. i ett utförligt före- drag. Professoren Cygnzus redogjorde för innehållet af en utaf framl. grefve Ehrensvärd uppsatt försvarsplan af Sveaborgs fästning och Finland, hvilket dokument blifvit funnet bland de Gustavianska pappren i Upsala. Den 20 Deeember höll professoren Bonsdorff ett före- drag, hvilket under titel: Försök att bestämma lungornas vital- kapacitet vid olika stadier af lungsot och att med tillhjelp af spirometern diagnosticera denna sjukdom, i akterna kommer att införas. Vidare meddelade professoren Bonsdorff innehållet af en uppsats, hvari han söker ådagalägga, det professor Nilssons antagande, att Dalripan (Lagopus subalpina) två gånger om året fäller klor, icke är grundadt i verkligheten. — Professoren Moberg beskref inrättningen af s. k. portativa solur med an- ledning af ett dylikt, på en gammal svensk kopparpenning an- bragt ur, hvilket anträffats i Universitets myntsamling, samt meddelade till publicering i de af Societeten utgifna , Bidragen" åtskilliga, år 1853 med tillhjelp af barometern anställda höjd- mätningar i norra delen af Åland. Vid sammankomsten den 10 Januari omtalade statsrådet Nordenskiöld, det hans son professor A. Nordenskiöld påträffat en ny fyndort för tantalit, nemligen Rosendal i Kimito socken, derifrån qvartz tages till bottenhällar för vällugnarna vid Björk- boda. — Statsrådet meddelade derjemte några anmärkningar rö- rande vattnets och barometerns fallande och stigande vid Stock- holm och Helsingfors; på hvardera orten är ett stigande i det ena afseende åtföljdt af ett fallande i det andra. Barometerns oscillationer öfverensstämma på begge ställena bättre sinemellan än vattnets, hvilka dock äfvenledes komma närmare till hvar- andra än vattnets och barometerns jemförda med hvaran, den senares rörelser tagne omvändt — förhållanden, som genom en grafisk tabell åskådliggjordes. — Undertecknad förevisade en ifrån Berlin hitsänd eldqväfningsapparat, hvilken består i en sluten, mindre pappdosa, innehållande en blandning af svafvel och salpeter, som med en vid dosan fästad lunta antändes och vid förbränningen utvecklar svafvelsyrlighet, hvilken med stor häftighet ur dosan utströmmar och släcker brinnande kroppar; dock torde af dess verksamket inga synnerllga resultater vara att förvänta, då mängden af det eldsläckande ämnet, om det skall motsvara ändamålet, måste stå i direkt förhållande till 38 eldens styrka och utbredning. Att hämma en eldsvåda med detta preparat torde knappt kunna komma i fråga. Den 7 Februari föredrog professoren von Willebrand en af ÖLLTER gjord upptäckt rörande sättet att förmedelst trans- plantation af benhinnan efter behag kunna frambringa benväfs- bildning i olika partier af en lefvande djurkropp, en upptäckt, som måste vara egnad att gifva kirurgernes operationer en snart sagdt obegränsad utsträckning. — Professor Moberg talade om planimetriska instrumenter och förevisade en härstädes förfärdi- gad modifikation af AMSLERS planimeter, kombinerad med WAL- LACES eidograf. Herr Holmberg förevisade den första artificielt framkläckta fisk i Finland — en sikunge från fiskodlingsinrätt- ningen å Stockfors vid Kymmene. Professoren Lönnrot an- mälte till intagning i akterna ett på tyska författadt lexikaliskt arbete med titel: ,,Nordtschudische Wörter", hvartill materialet blifvit insamladt af professoren Lönnrot och magister Ahlqvist. — Statsrådet Nordmann föredrog åtskilliga skrifvelser af veten- skapligt innehåll, hvarur bland annat inhemtades, att de af lek- toren, magister M. Gadd i nordligaste delen af Lappland in- samlade mikrolepidoptera blifvit bestämda af professoren Zel- ler i Glogau, som i den af 29 species bestående samlingen funnit några nya arter; — att statsrådets son, f. d. studeran- den A. Nordmann lyckligen anländt till Amurlandet och beredde sig att i vår deltaga i en expedition längs floden Usuri i Mand- schuriet, en trakt, hvilken aldrig blifvit besökt af naturalie- samlare, men som i sina naturalhistoriska förhållanden företedde många märkvärdiga egenheter. Vid sammanträdet den 7 Mars meddelade professoren Bons- dorff en för akterne tillämnad undersökning, huruvida för för- klaringen af det stillestånd i hjertats rhytmiska sammandragning och tarmkanalens peristaltiska rörelser, som Weber och Pfliä- ger visat förekomma vid retning af nervus vagus och splanch- nicus, erfordras antagande af s. k. hämmande fibrer i de nämnde nerverna. — Professoren Moberg förevisade en ay konstruktion af en sjelfregistrerande termometer, baserad på en zink- och glasstångs lineära utvidgning och sammandragning vid temperatur- förändring. Beskrifning öfver instrumentet kommer att i akterna 39 meddelas. Kanslirådet Lagus anmälde till införande i , Bidra- gen" en afhandling, innehållande en kritisk granskning öfver åtskilliga till finska språket gjorda öfversättningar af lagcodices och andra öfverhetliga författningar. ”) Det nyaste är dock ej ännu af så särdeles gammalt dato: Litt- rows Gnomonik, 1831. 47 Men likasom icke tornur och icke ens väggur uppfylla menniskans fordringar på beqvämlighet i utvägar att alltid hafva reda på tidens lopp, så kunde icke heller de fasta soluren el- ler timstenarne göra det. Denna olägenhet gaf anledning till ett särskildt kapitel i gnomoniken, det om de portativa soluren, och det är derur jag nu vill, med anledning af det för Socie- teten uppvisade exemplaret af ett sådant ur, framställa ett stycke. Detta kapitel förekommer i alla de framställningar af gnomoniken, som varit mig tillgängliga och som synts mig vidlyftiga nog, ganska knapphändigt behandladt och den konstruktion, som ut- märker det ifrågavarande uret, icke ens omnämnd. Likväl vill jag med ledning af gnomonikens allmänna grunder våga ett försök till förklaring af densamma. De portativa soluren kunna likasom de fixa vara af olika slag t. ex. horizontalur, vertikalur, eqvinoctialur 0. 8. v. Det 'som egentligen utmärker dem är, utom deras förminskade form, någon dervid anbragt anstalt för deras ställande i behörigt läge i afseende å solen. Denna består vanligen i en liten kompass, men då här ej är fråga om den magnetiska, utan om den astro- nomiska meridianens finnande, är tydligt att magnetens dekli- nation för tiden och orten måste vara känd och afses, om nå- gon rigtig tidsbestämning skall erhållas. Den horizontala eller vertikala ställningen bestämmes med tillhjelp af en libell eller ett lod, eller ock genom sjelfva urets upphängning. Skall taflan äga någon viss lutning mot horizonten, förses uret med en gra- derad vertikalceirkelbåge. Allt detta måste finnas hos ett portativt eqvinoctialur. För öfrigt är taflans konstruktion hos detsamma den lättaste: en cirkelperiferi indelad i 24 lika delar och ett mot dennes plan vinkelrätt stift såsom gnomon. Det kan i anseende till möjlig- heten af förändrad ställning efter polhöjden begagnas på hvilken ort som helst; men bör hafva stift och siffror på taflans båda sidor. Ett horizontalur behöfver ej den vertikala gradbågen, före- kommer ock merendels utan libell, och är sålunda enklare, men bågens indelning eller timmarnas utsättande är svårare, emedan dessa icke blifva lika stora, utan måste genom en viss geome- trisk konstruktion eller beräkning af timvinklarnes projektioner 45 på horizontalplanet bestämmas ”). Betecknar q polhöjden, s timvinkeln och 2 en timlinies vinkel med meridianen, så är formeln för dennes beräkning Tang m= Sin & Tang s. Eme- dan dessa vinklar således äro olika för särskilda polhöjder, så kan ett sådant ur angifva tiden rigtigt endast för den polhöjd, för hvilken det är gjordt. Visaren eller gnomon måste också hafva samma lutning mot urtaflan, som verldsaxeln mot horizon- ten d. v. s. lika med polhöjden. Alla dessa ur tillkännagifva tiden genom solens och följ- akteligen äfven skuggans rörelse i horizontal riktning. Men 80- len äger tillika en vertikal rörelse, till följe hvaraf den på olika tider af dygnet befinner sig på olika höjder öfver horizonten. Äfven denna eller skuggans motsvarande rörelse kan begagnas -till tidsbestämning förmedelst dertill konstruerade vertikala solur. Ett sådant är det som gifvit anledning till detta föredrag, och hvars konstruktion jag således närmare vill beskrifva. På samma sätt som solen före middagen höjer sig allt mer öfver horizonten, sänker den sig, efter nådd kulmination, på eftermiddagen. Den äger derföre tvenne gånger om dageu samma höjd, och detta inträffar på lika lång tid före och efter kulminationen eller middagstiden. Föreställer man sig nu ett vertikalt plan så ställdt, att det går tillika genom solen, så sam- manfaller solstrålen med detta plan och bildar med en deri be- findtlig vertikal linie en vinkel, som uttrycker solens zenith- distans, samt med en deri dragen horizontal linie en vinkel lika med solens höjd. Dessa begge vinklar äro naturligtvis hvaran- dras komplementer eller utgöra tillsammans 909. Har man der- före uträknat endera af dem, solens zenithdistans eller höjd, för kulminationstiden eller då solen passerar meridianen samt för hvarje särskild timme före eller efter denna tid, så kunde man, om solens höjd eller zenithdistans berodde endast af dess dagliga rörelse, lätt i ett dylikt vertikalt plan konstruera ett solur genom att i en punkt på en deri dragen vertikal linie ”) Timvinkel kallas den vinkel, som ett genom verldsaxeln och so- lens medelpunkt gående plan bildar med ortens meridianplan, är således KERO ="050 kl 2 1800007-5) vi 49 fästa ett mot planet vinkelrätt stift och tillika i samma punkt och emot denna vertikala linie anbringa vinklar nedifrån uppåt lika stora med solens zenithdistanser för kulminationstiden samt för en, två, tre o. s. v. timmar före eller efter denna tid och beteckna dem med 12, 1, 2, 3 etc. Så väl planets som den vertikala liniens riktiga läge bibehålles eller återvinnes genom lämplig upphängning af den skifva, hvilkens yta det ifrågava- rande planet utgör, då stiftets skugga i detta fall skulle utvisa timmen. Eller ock kunde man vid stiftet förmedelst en tråd hänga ett litet lod och på skifvan uti sjelfva vertikallinien ne- danom det förra anbringa ett annat stift eller något märke för att utvisa denna linie. Ställes nu taflan vertikalt och alltid till- lika så, att skuggan af det första stiftet faller på det andra, d. v. 8. den ursprungliga vertikala linien lutas så att hon samman- faller med sknggan, så utvisar lodet eller dess tråd tiden. Men emedan solens höjd tillika beror af jordens årliga rö- relse (äfvensom af ortens polhöjd) måste, såsom här äfven är fallet, stiftet göras rörligt. För detta ändamål är det fästadt vid ändan af en visare rörlig omkring den punkt, hvarest stif- tet sjelf eljest bordt sättas, d. v. s. i en punkt på vertikal- linien, hvartill lämpligast väljes taflans medelpunkt. Omkring denna beskrifves en cirkelperiferi med visaren eller stiftets af- stånd från medelpunkten som radie. Derefter sättes emot ver- tikallinien vid sistnämnde punkt en vinkel lika stor med solens minsta zenithdistans för orten, d. v. s. den för kulmination vid sommarsolståndet. Den radie, som jemte vertikallinien omfattar denna vinkel, utdrages nedåt, tills den råkar cirkelns periferi och den punkt, der detta sker, betecknas med 12. Tydligt är att den så dragna linien gör med en genom 12-punkten dragen rät horizontallinie en vinkel lika stor med solens största meri- dianhöjd. Om nu i denna punkt emot nämnda horizontallinie sättas vinklar lika med solens meridianhöjd för t. ex. hvar tionde dag, och de punkter af den motsatta delen af cirkel- periferin, som råkas af dessa vinkellinier, betecknas med der- emot svarande månaders namn eller initialer, så har man deri- genom en anvisning för visarens ställning med sitt stift för hvarje tid på året. Emedan solhöjden minskas ifrån sommar- 4 530 till vintersolståndet och derifrån åter ökas, är klart att beteck- ningen måste vara dubbel, för sommar och höst nedåt, för Vin- ter och vår uppåt. Timpunkterna bestämmas sedan sålunda att skilnaden emellan solens zenithdistanser för kulminationstiden (kl. 12) och hvarje timme beräknas i grader och minuter, och dessa fördubblade sättas såsom vinklar vid medelpunkten emot den till 12-punkten gående radien nedifrån uppåt eller på dess öfra sida. Den punkt som bestämmes af den förste timmens vinkel betecknas med 1 och 11, den af den andras med 2 och 10 0. 8. v. Orsaken hvarföre vinklarne vid medelpunkten gö- ras dubbelt större än skilnaderna i zenithdistans äro, är den att vinklar som stå på samma bågar äro vid medelpunkten dub- belt större än vid periferien, der i detta fall vinklarne egentli- gen borde appliceras. Urets form för öfrigt synes af figuren 1. Är taflan försedd med tvenne stift eller märken låter man det första stiftet i vinklarnes sammanställningspunkt vara orör- ligt och gör det andra flyttbart antingen i cirkel omkring det förra eller ock i rät linie förbi detsamma. TI alla fall bestäm- mes dess läge för hvarje månad eller vecka genom vinklar lika stora med solens zenithdistanser vid dess kulmination på dessa tider, hvilka vinklar sättas vid det fasta stiftet emot den linie, som derifrån är dragen till 12-punkten och kl. 12 alltid står vertikalt. Dessa vinkellinier eller rummen emellan dem beteck- nas, på sätt som vid förra fallet är sagdt, med månadernas ordningsnummer eller initialbokstaf. Det rörliga märket flyttas för hvarje månad (eller oftare) till det streck, som med denna är betecknadt, och urtaflan hålles så att skuggan af det öfra stiftet faller långsåt detta eller på den linie, som förenar dem båda. Det är naturligtvis ej nödvändigt att lodets tråd fästes vid det stift, derifrån skuggan utgår; det kan tvertom an- bringas hvar som helst, endast att rundt omkring denna fäst- ningspunkt timcirkelbågen uppritas, och den vertikallinie, hvar- medelst 12-punkten och följakteligen äfven de öfriga timpunk- terna bestämmas, går genom densamma. Dessa urs yttre gestalt kan mycket variera. De göras ofta ringformiga, då ett hål, hvarigenom en solstråle insläppes, företräder det omtalade stiftet. Äfven dessa kunna vara af Dl ofvanbeskrifna tvenne slag, d. v. s. ringen kan antingen hän- gas vid en tråd och vara försedd med rörligt hål, eller ock äga utom nämnda hål ett flyttbart märke och lod. TI sednare fallet får uret vanligen form af en rund dosa eller ett vanligt fickur. Fig. 2 föreställer ett dylikt, som jag för 20 år sedan såg begagnas i Kimito socken. Fördelarne af dessa slags portativa solur, hvilka kunde kallas solhöjdsur, äro umbärligheten af en magnet och oberoen- det af dess deklination; men föga kan man räkna på någon noggrannhet eller tillförlitlighet i den af dem angifna tidsbe- stämningen, emedan icke blott solens höjd för olika tider på året är olika (hvilket korrigeras genom det flyttbara märket), utan sjelfva höjdskilnaderna för hvarje timme under olika års- tider differera och således afståndet emellan timpunkterna för särskilda månader äfven borde göras olika. Att ett sådant ur kan begagnas blott vid den latitud, för hvilken det är gjordt, är äfven af det föregående klart. Hos ett dylikt konstrueradt för 609 n. lat. borde de särskilda timpunkternas bågdistanser från 12- punkten (= höjdskilnaderna) teoretiskt vara följande, beräknade i grader och hela minuter för solstånds- och dagjemningstiderna. Timm. Vintersolst. Dagjemn. Sommarsolst. 1 och 11 09 54 BORTA 19 28 RP BAD RCA 40 40 DONSS ON ret) 90 18 119 28 2 ban de ONS 1805 nd 20 2 ORRS GY 0 300 Sp raibed Or KD 409 24 OEI: ATOPES SERA H20 TS Hvad särskildt det ur beträffar, som gifvit anledning till denna framställning (Fig. 1), är detsamma konstrueradt för en ort af 469 å 479 nordlig latitud samt gjordt af ett svenskt kopparmynt, sedan pregeln på ena sidan blifvit bortslipad. Den andra sidan, som är väl bibehållen, utvisar detsamma hafva gällt 1 öre silfvermynt och liknar fullkomligt de under Carl XI:s re- gering år 1677 slagna. Huru en svensk kopparslant blifvit 2 metamorfoserad till ett solur begagneligt för en så sydligt be- lägen ort (medlersta Frankrike, Schweitz, Tyrolen, Ungern, Siebenbirgen, Moldau, Bessarabien, länderna norr om Svarta hafvet) och derifrån åter hitkommit, är en gåta, som troligen endast gissningsvis kan lösas. Den mest prosaiska förklaring är den, att denna förändring försiggått i Sverige efter ett mön- ster lånadt från sydligare länder. Dock — denna sida af fyn- det hänskjutes till antiqvarierna. un [SK Om Planimetrar. — Af ÅA. MoBERG- (Meddeladt d. 7 Febr. 1859.) Emedan Vetenskaps-Societeten i Tom. IV af dess akter redan äger en beskrifning öfver en Planimeter uppfunnen af Statsrådet Baranovski och med afseende å dylika instrumenters stora nytta ej blott för geometriska uträkningar utan ock isyn- nerhet för den meteorologiska forskningen, så vida den fulla användningen af sjelfregistrerande observationsinstrumenter är deraf beroende, har jag ansett det icke fremmande för Societe- tens intressen att för en stund rigta dess uppmärksamhet på den enklaste och minst kostsamma form af förstnämnda instru- ment, som tills dato blifvit framställd. Baranovskis planimeter var förenad med en pantograf. Denna omständighet bragte mig på den tanken att med en WALLACES eidograf, hvilken jag för fysiska kabinettet låtit för- färdiga, kombinera en planimeter, som skulle vara enklare och mindre dyr än så väl Baranovskis, som den i dessa hänseenden ostridigt företräde ägande Wetlis planimeter. Men då jag ge- nom FicKs Medizinische Fysik förnam att samma idé, hvilken jag för detta ändamål ville använda, redan var utförd af Ams- ler, återstod för mig ej annat än dess utförande i en efter konstruktionen af ofvannämnde eidograf lämpad modifikation, hvilken härhos framvisas i provisoriskt skick, men så snart den- samma blifvit fullkomligt färdig, ytterligare för Societeten skall framställas. Wallace's eidograf (eller pantograf) består af en horizon- talt liggande staf, hvilken kan skjutas fram och tillbaka samt med en skruf fixeras i en hylsa fästad vid en vertikal axel, som på en stadig fot låter kringvrida sig. I hvardera ändan af stafven är ett horizontalt hjul anbragt, hvilka begge hjul för- medelst spända fina keder så äro förenade att de endast iden- tiskt kunna röra sig, d. v. s. det ena åt samma håll och lika mycket som det andra. Derigenom händer att tvenne vid dessa 04 hjuls axlar fästade horizontala armar, hvilka ock genom fram- och återskjutning i hylsor kunna förlängas och förkortas, om de från början ställas parallelt med hvarandra, under alla sina rö- relser förblifva parallella. I de motsatta ändarne af dessa ar- mar fästas vertikalt, vid den ena armen en metallgriffel, vid den andra i en stadig hylsa ett blyertsstift, som med ett öfver en liten derstädes fästad trissa löpande snöre kan upplyftas och af sin egen tyngd nedfaller. Ställas nu instrumentets armar gå, att de äro proportionella hvardera mot sin ända af den för- skjutbara stafven, och konturerna af en figur öfverfaras med metallgriffeln, så uppritar blyertsstiftet en dermed likformig fi- gur, hvilkens skala förhåller sig till originalets såsom de åt hvardera vända delarne af stafven eller som blyertsstiftets arm till metallgriffelns. Denna pantograf arbetar mycket lätt och säkert. Då nu Amslers planimeter består endast af tvenne medelst en ledgång eller charnier förenade armar, af hvilka den enas fria ända fixeras orörlig dock kringvridbar i en punkt, den an- dras, hvarvid en lättrörlig vinkelrätt mot densamma anbragt be- räkningstrissa är fästad, deremot förses med en metallgriffel, hvarmed figurens konturer öfverfaras, så är det klart att dessa delar fullkomligt motsvara eidografens ena stafända och den der- vid anbragta armen, och att således icke något annat erfordras för dess förvandling till planimeter, än att vid denna arm fästa en beräkningstrissa på samma sätt som i den Amslerska plani- metern. Emedan likväl armen här ej kommer att stödja sig på sjelfva trissan, måste denna anbringas i en vertikalt rörlig ram, så att densamma af sin egen tyngd tryckes mot den yta på hvilken hon löper. Det är visserligen en olägenhet, som äfven gör ett mindre noggrannt förfärdigadt instrument ännu osäkrare, men den kan afhjelpas derigenom att stafven med allt sitt tillbehör bortiyftas ifrån foten och instrumentet, då det fun- gerar såsom planimeter, får hvila på den vertikala axeln, metall- griffeln och trissan. Emedan Amsler i sin afhandling: Ueber die mechamische Bestimmung des Flächeninhaltes, der statiscehen Momente und der Trägheilsmomente ebener Figuren insbesondere iiber einen neuen Planimeter i Vierteljahrsschrift d. naturforschenden Ge- 25 sellschaft zu Zirich I. 1 s. 417 redan utförligt bevisat den teo- retiska riktigheten af denna planimeters konstruktion, är det onödigt att här upprepa detta bevis. Men till deras tjenst, hvilka icke kunna följa infinitesimalkalkylens deduktioner, må följande försök till ett enklare sådant för det fall, att den figur, som skall mätas, ligger utom den af den inre armen (= den i ena ändan orörliga) beskrifna cirkeln, här framställas. Antage vi först att den med beräkningstrissan försedda armens vid ledgången befindtliga ända rörde sig utmed en rät linie AB, under det ändan med grif- feln fördes utmed figurens konturer, (d och till denna linie såsom till en ab- NN (0 | | | scissaxel fällas vinkelrätta linier (ordi- | WINE nater) ifrån punkter på figurens kontur- linie tagna så nära hvarandra att vinkelräta afstånden dem emel- lan blifva oändligt små, men lika stora — vi vilje benämna dessa lika stora afstånd a — så delas hela figuren samt det emellan densamma och räta linien befindtliga rum i oändligt många rektanglar. Kallas de till figurens öfra sida sig sträckande rektanglarnes höjder /h,, fa, 3, 0, 8. V. och de emellan dess nedra sida och linien AB befindtliges 4, I>, !;, etc., så är figu- rens yta F = a (hy + hia + lig FH -«- .) — a (lj + + lg +---) Benämnas de särskilda vinklar, armen 7 under griffelns rörelse framåt förbi rektanglarnas al, ah, ete. öfra ända bildar med filen AB, dorntsg) da SANsoskär Jy =rSinviy, la= 1 Sinva, hy; =r Sinvs, ete., samt de vinklar, samma arm under rörelsen tillbaka förbi öfra ändan af rektanglarne al, al, als, ete. gör med”, samma >linie AB, uu, Ua Ugz, 0: BV; Så är äfven 4 = r Sinu, la — r Sin ua etc. och derföre VV = ar Sinv, + ar Sinv, + ar Sinvs + etc. — (ar Sinu, + ar Sinuz + ar Sinus + etc.) => (asSinv; + a Sin va ++ asSinvs + etc.) — r (asSinu, + a Sin uz + a Sin uz + etc.) eller om summan af asSinv, + asSinv, + etc. kallas 2 och summan af aSinu; + asSinuz + etc. n så är V = rm — rn = r (m —n). Nu bör vidare märkas att, emedan armen efter figurens omfarande kommer i precis samma ställning som vid början, 006 all den rörelse hos trissan, som härrörer af armens olika lut-' ning mot linien AB är tillintetgjordt — ty all den vridning t. ex. framåt, som uppstått genom vinkelns v förminskning, upphäfves åter genom rörelse tillbaka vid denna vinkels återställande till sin förra storlek. Således qvarstår endast den rotation, som hos trissan uppkommer genom dess rörelse parallelt med linien AB. Storleken af denna rotation beror af armens (eller tris- sans axels) lutning mot AB. Föres nemligen trissan framåt ett stycke — a, under det armen med linien AB bildar vinkeln v;, Så utvecklas af trissans periferi endast den delen af rörel- sen som sker i trissans plan, således a Sinv,. På samma grund utvecklar trissan under färden förbi rektangeln ah ett stycke = daSinva 0. 8. V., samt under den motsatta riktningen stycken, som äro lika med asSinu,, a Sinuz o. 8. v. Summan af de styc- ken af trissans periferi, som utvecklas under rörelsen framåt är derföre = a Sinv, + a Sinvaz + asSinvs +F etc.=m och un- der rörelsen tillbaka aSinu, + asSinuz +F aSinuz + etc. = n eller hela det utvecklade stycket = m-— >. Figurens yta är således proportionel emot det utvecklade stycket af trissans peri- feri, eller fullständigare uttryckt, lika stor med produkten af detta stycke och längden af den arm >, hvarvid trissan är fästad. Substitueras i stället för räta linien AB ett stycke af en cirkelperiferi CD, blifver resultatet enahanda. Väl utvecklas af trissans omkrets under rörelsen framåt stycken, som mot- AR svara rektanglar af större höjd än hn - öka ar Sinv,, ar Sinvg, 0. 8. v.(r Sinv,, 7 Sinva m. m. äro nemligen här större än /y, ha, 0. 8. V.), men emedan armens utmed cirkelperiferien löpande ända alltid återkommer jemnt antal gånger till samma punkt, eller lika många gånger under tillbaka-, som under framåtgåendet, så blifva de under rörelsen framåt tillagda stycken subtraherade vid rörelsen till- baka, och derföre likasom i den förra händelsen differensen dem emellan lika med den figur, som uppmätes. Om nemligen A och I! äfven här beteckna de mot en rät linie AB, som tangerar cirkeln, rätvinkligt fällda ordinater och ne 3 a lika stora stycken af abscissaxeln, så är V = ah, + ah, + ah; + etc. = (al, + al + al; + elc.). Men här äro hh, — r Sinv, — a, ha = r Sinva — pP, hs Sr Sinvs —'Y, -. > Rin-» = Sin vn. — Q> lny =" SMVn3 — Vs In = r Sinv, — w och derföre äfven lj =7Sinu, — Y, la = r Sinus — y», Iz = r Sinus: — 9, -- >> Ino = SN Un-2 — Y, RNE Sin uy 0 405 =E Sinup = 0 sSäledes. är rv = ar [Sinv, +F Sinva +F Sinvs + etc. — (a +F BB + 7 +. Fv txt pl — ar (Sinu + Sinus + Sinus + et. — (0 Fp Er Fö Fo Fä FW r (a Sinv, + a Sin va + etc.) —r (a Sinu, + a Sin uz + etc.) =7"7m — rn = r (m — n). Häraf är tydligt att beskaffenheten af den linie, utmed hvilken armen föres, är för resultatet likgiltig, blott en och densamma begagnas vid förandet så väl framåt som tillbaka. Cirkelbågrörelsen är likväl den ledigaste och lättaste att åstad- komma. Emedan figurens area är lika stor med produkten af ar- mens längd och den upprullade delen af trissans omkrets, så följer deraf att man genom armens förkortning (inskjutning i ledgångshylsan) kan göra mätningen noggrannare, äfvensom man genom förändring af armens längd (inskjutning eller utdragning) kan uppmäta en figur uti hvilket slags ytmåttsenheter man behagar. 28 Förslag till en sjelfregistrerande Thermometer. — Af A. MOBERG. (Meddeladt d. 7 Mars 1859.) Nyttan och snart sagdt nödvändigheten af sjelfregistrerande instrumenter för meteorologiska observationer, om dessa skola erhålla erforderlig utsträckning och kontinuitet, är känd och erkänd. Man kan i det närmaste jemföra begagnandet af så- dana med det af maskiner 1 industrien. Orsaken dertill att dylika instrumenter ännu så litet eller knappt alls begagnas är utan tvifvel till stor del den, att för de vigtigaste och första observationer i detta hänseende, — af luftens värme, — något sådant af verklig praktisk användbar- het icke finnes. Då nu thermometerobservationer endast af en »förnuftbegåfvad varelse" kunna anställas, så låter man de öfriga dermed följa i släptåg. Skulle deremot en förståndigt inrättad mekanism i afseende å dessa visa sig uppfylla alla rätt- mätiga fordringar, så torde det väl hända att äfven de öfriga på samma sätt blefve expedierade. Svårigheterna för konstruktionen af en sjelfregistrerande thermometer, hvarmed den yttre luftens temperatur skall be- stämmas, ligga deri att sjelfva thermometern måste vara utsatt för alla omvexlingar i athmospherens beskaffenhet: blåst, regn, snö, hagel o. s. v., utan att dess indikationer deraf skola rub- bas, skrifapparaten skall deremot ovillkorligen för allt detta vara fredad och måste derföre befinna sig inom tak och väggar, ja för dess jemna gångs skull till och med i uppvärmdt rum. Likväl håller jag för säkert att dessa svårigheter lätt kunna öfvervinnas genom den inrättning, jag nu föreslår och hvartill idén är tagen dels af de nu brukliga pyrometrarne, dels af den så kallade ,, Fähblhebeln" eller häfstångs-mikrometern. Ställas en zinkstång och en glasstång bredvid hvarandra på ett och samma fasta underlag och dessa vid 09 temperatur äro lika långa, så skola de vid hvarje annan temperatur be- 39 finnas af olika längd. Är denna vid 09 lika med 1 fot, så är vid 1009 C. zinkens längd 1,003 och glasets 1,0009 fot, skil- naden således 0,21 linie. Fästes vid zinkstångens öfra ända en visare eller en häfstång, som hvilar på eller hålles tryckt emot öfre ändan af glasstången, och dessa båda stödjepunkter befin- nas på en linies afstånd ifrån hvarandra samt visarens hela längd utgör t. ex. 1 fot, så öfverfar dess fria ända under nämnde temperaturvexling af 1009 en längd af 2,1 tum. Verkar nu denna ända på den kortare armen af en annan häfstång, hvil- kens begge armar äro fästade vid en genom väggen gående ho- rizontal axel, den ena utan- och den andra innanför väggen, och till sin längd förhålla sig som 1:10, så skall den inre ar- mens ända deruuder röra sig framåt 21 tum. Vid denna arm fästes det stift, som uppritar temperaturkurvan på ett på van- ligt sätt af ett urverk i rörelse satt papper. Anbringas detta på en roterande cylinder, så kunna dermed flere sjelfregistre- rande instrumenter kombineras, t. ex. barometer, anemometer, hygrometer 0. 8. vV. Så snart en dylik thermometer hunnit förfärdigas, utbeder Jag mig att få inlemna deröfver en fnllständig teckning åtföljd af beskrifning till införande i Societetens akter. 060 Årsberättelse afgifven på års- och högtidsdagen den 29 April 1860. Blott sällan har det inträffat under de tjugutvå år Finska Vetenskaps-Societeten sedan dess stiftelse tillryggalagt, att den berättelse öfver Societetens arbeten, som vid hvarje årsdag bör afgifvas, icke tillika behöft innehålla erinringar om förluster, som egt rum inom BSocietetens fåtaliga arbetares leder. Det nu tilländagående redogörelseåret hör icke till de lyckliga undan- tagen. Under detsamma har nemligen en af Societetens stiftare och verksammaste ledamöter, professor emeritus, kanslirådet och riddaren doktor WILHELM GABRIEL LAGUS slutat sin åt vetenska- skapens och statens tjenst egnade lefnad. Hans lefnadsbana, derunder han med aldrig tröttad hängifvenhet omfattade före- trädesvis Finlands häfdeforskning, kommer i dag att tecknas af den man, som bäst bör kunna bedömma hvarje förtjenst, som inlägges på nämnda fält. Jag bör vid detta tillfälle äfven påminna om f. d. vice- ordföranden i kejserliga senaten för Finland, verklige geheime- rådet, kammarherren och riddaren, filosofiedoktorn, friherre LARS GABRIEL VON HAARTMANS den 16 sistl. December inträffade frånfälle, alldenstund han i egenskap af hedersledamot, hvartill han invaldes den 3 April 1843, stod i förbindelse med Vetenskaps- Societeten. I dessa dagar har äfven underrättelse derom ingått, att en frejdad vetenskapsman, en af Societetens utländske heders- ledamöter, professoren i anatomin och fysiologin vid kungl. ka- rolinska mediko-kirurgiska institutet i Stockholm, filosofie- och medicinedoktorn ÅDOLF ANDERS RETZIUS, som sedan den 13 Nov. 1854 tillhörde äfven detta samfund, efter en kort sjukdom den 20 dennes med döden afgått. 61 Dessa förluster har BSocieteten ännu icke varit i tillfälle att genom val af nya ledamöter ersätta. Omedelbart efter sista årsdag öfvergick ordförandeskapet till viceordföranden, d. v. bergskonduktören, numera inspektö- ren för fiskerierna ilandet HOLMBERG, hvarefter professoren von WILLEBRAND utsågs till viceordförande för det ingående året. Societeten har oafbrutet såsom förut sökt samla bidrag till utredande af Finlands klimatologiska förhållanden, dels ge- nom ombesörjande af barometer- och thermometer-observationer på särskilda ställen, dels genom att anskaffa uppgifter om na- turföreteelser, hvilka stå i sådant samband med klimatet, att de riktigt kända och bedömda kunna lemna vigtiga upplysningar om dettas beskaffenhet. De i sådant afseende af Societeten ut- delade klimatologiska anteckningsböcker hafva dock endast at ett ringa antal personer bland de många, som erhållit del af dem, blifvit för det afsedda ändamålet begagnade. De ärade landsmän, hvilka härutinnan gått Societetens önskningar till mö- tes, upptagas i efterföljande tabell: (<>) Observationsorten. AA 200 rr Observatorns namn. Ö 5 ER Län. Socken eller stad. 2 un Nylands Ekenäs Leidenius, K. G., skol-| 1859 lärare. Karis Strandberg, C. H., kon- traktsprost. 3 Mörskom Granholm, J., vicepastor.] —, Åbo och Björ-| Bjerno Smedberg, I., vicepastor.| neborgs med| Björneborg Appelberg; J,: GH, dir, vt 1855 Åland Eura Homén, G. W., prost. 1859 Hammarland |Sadelin, P. U. F., 1858 Kiisko Laurell, E. J., prost. 1859 Kökar Lundenius, A. M. 1858 Lemland Eriksson, J., kyrkoherde.| 1859 Raumo Lundell, J., possessionat.] ., 62 Wiborgs Mohla Lindberg, J. W. landtm.- direktör. 1859 Taipalsaari Wenell, E. J., prost. 9 Kuopio Tlomants Nyman, M., bruksbok- hållare. 5 Kides Hartman, E., kommis- sionslandtmätare. er Nurmis Brofeldt, P. F., vicepa- stor. 1858 - Frimah, ”JIf: drtalle uppsyningsman. 1859 a Hannikainen, klockare. gå Wasa Jyväskylä Schildt, W. S., provin-] 1858 cialläkare. 1859 Keuru Lindegren, P. H., vice- pastor. 1859 Uleåborgs och! Hyrynsalmi = |Löwenmark, G., vicepa- Kajana stor. ” Kajana Mojlanen, J., handels- bokhållare. »” Uleåborg Westerlund, E., apote- kare. 3 Ett sammandrag af dessa observationer, hvilket måhända är egnadt att lifva det mer och mer aftynande intresse för dy- lika anteckningar, har blifvit uppsatt af professoren Moberg och skall i sammanhang med denna årsberättelse offentliggöras. Barometer- och thermometerobservationer hafva från de påräknade ställena med undantag af Sordavala och Åland in- kommit och står Societeten för dessa observationer i stor för- bindelse till borgmästaren ÖCEDERMAN i 'Torneå, kyrkoherden DAHLSTRÖM i Wiitasaari, kronolänsmannen EKRO00s i Sodankylä, direktor HARTMAN i Tammela, majoren KARSTEN i Kuopio, vice- pastoren LINDEGREN i Muldia, apotekarene MALMGREN i Kajana 63 och WESTERLUND i Uleåborg. På Åland hafva barometerobserva- tionerna varit inställda till följe deraf, att barometern, som ef- ter d:r Sadelins frånfälle skulle från Hammarland flyttas till Lemland, vid flyttningen råkade i oskick och först i vår kan återuppsättas efter den reparation den härstädes undergått. Thermometerobservationer hafva blifvit Societeten tillhanda- hållna af vicepastoren LUNDENIUS i Kökar för år 1858, titulär- rådet BJÖRKMAN i Fredrikshamn, kyrkoherden ERIKSSON i Lem- land, vicepastoren LÖVENMARK i Puolango, bruksbokhållaren NY- MAN i Ilomantz och prosten WENELL i Taipalsaari, hvarjemte gymnasiilektorn Arrhenius till Societeten öfverlemnat dess framl. fader, provincialläkaren assessoren ÅRRHENH anteckningar af ba- rometer-, termometer- och väderleksobservationer, anställda i Björneborg åren 1841—1839. De af BNocieteten föranstaltade Fitlenhöjdstysetråtlentt hafva under öfverstelöjtnanten och riddaren Stjernereutz' insigts- fulla öfverinseende på vanligt sätt fortgått och har professoren Moberg ur de förda journalerna meddelat följande utdrag, som här intages: Årets medelhöjd och skilnaden emellan denna och de för hvarje månad beräknade utgör i decimaltum: Porkala. Hangöudd. nage: Lypertö. — Lökö. Rönnskär. sund. Arets Med.h. 34,423 44,997 38,748 49,561 d2,082 69,110 Jan. — +F 3438 + 3626 + 3,913 + 4,882 — Febr. — + 3924 + 2,970 + 4103 + 4,864 — Mars — + 10,787 + 10,755 + 10,420 ++ 10,072 — April — 0.707 + 4,413 + 4,79L + 3,0906 + 3,171 — Maj — 6,332 — 8,300 — 9,277 — 9,387 — 9,653 + 9,890 Juni — 3,969 — 6.281 — 7,264 — 6,664 — '7,099 + d,177 Juli +F FJ455 + 1,232 + 0,929 — 0,406 — 0,508 + 0,174 Aug. + 3616 + 0,928 + 2,581 + 1.626 + 1,441 — 3,118 Sept. + 2158 — 1317 — 1,325 — 0181 — 0,212 + 1,730 Okt. — 0,209 — 3,900 — 3,597 — 3,687 — 3,915 + 1,961 Nov. + 3,469 — 0,061 + 0,985 + 1,119 + 0,881L — 2,581 Dec. — 2,952 — 4,584 — 4,980 — 3,690 — 3,511 + 1,168 Observationerna äro i Porkala och på Rönnskär anställda endast vid öppet vatten, men på de öfriga orterna under hela 64 året. Årets medelvattenstånd var vid Helsingfors, Hangöudd, Jungfrusund och Lypertö litet högre, men vid Porkala, Lökö och Rönnskär något lägre än år 1858. Det anmärkningsvärda och allt sedan år 1747 iakttagna förhållande, att Östersjöns vattenyta sjunker när barometern stiger och tvertom höjer sig, när barometern faller, ett förhål- lande, som äfven synes ega rum i Medelhafvet, föranledde redan framlidne professoren Hällström att i första tomen af Finska Vetenskaps-Societetens akter låta införa några anmärkningar rö- rande detta ämne, hvaraf nog tydligt framgår, att man ännu är långt ifrån att känna ifrågavarande fenomen och att man ej får hoppas act kunna uppgöra någon säker teori till fenomenets för- klaring, innan säkrare och talrikare observationer öfver vatten- höjden, barometerståndet, vindarnes riktning och styrka vid särskilda punkter af Östersjön samtidigt blifvit gjorda. De mät- ningar af vattenhöjden, Societeten sedermera på flere ställen fortfarande låter verkställa jemte det vindarnes riktning och styrka tillika antecknas, torde väl, om de sammanställas med likartade observationer på andra kuster, med tiden kunna leda till en förklaring af ifrågavarande fenomen. Dock synes ända- målet hastigare och äfven säkrare kunna vinnas, om observatio- nernas antal ökas, så att de t. ex. anställas hvarje timme af dygnet — hvaremot de endast behöfde en kortare tid fortsättas — och observationsorterna derjemte så utväljas, att de äro långt ifrån hvarandra och på motsatta kuster belägna. På So- cietetens till kongl. vetenskaps-akademin framställda förslag hafva derföre i Sverige vid Stockholm och Carlskrona observationer å vattenhöjden blifvit verkställda hvarje timme under Mars och April månader innevarande år; vid norra hamnen härstädes fortgå dylika observationer lika tätt hela dygnet igenom; men huruvida, såsom åsyftadt var, motsvarande observationer kunnat fås i gång vid Reval eller Riga, derom har Societeten ännu ej fätt emottaga någon underrättelse. Tryckvingen af de utaf Societeten bekostade skrifter har under årets lopp i mån af Societetens tillgångar — eller sna- rare med större raskhet, än dessa tillgångar det egentligen med- givit — fortgått. 65 Af den under tryckning varande sjette tomen?af Societe- tens akter hafva under årets lopp arken 4—253, innehållande följande uppsatser och afhandlingar, lemnat pressen: Determination analytique de la forme des ondes lumineu- ses elementaires, af professoren Lindelöf, föredragen för Socie- teten den 4 April 1859; Lösung der Aufgabe denjenigen Punkt zu finden dessen Abstände von drei gegebenen Punkten zusammengenommen ein Kleinstes sind; af professoren Woldstedt, föredr. den 18 Ja- nuari 1838. Note sur la determination de la direction de courbure des lignes planes dans le systeme de coordonnées polaire, af kansli- rådet af A. Schultén, föredr. redan den 6 Nov. 1843; Anteckningar i nordtschudiskan, af docenten Ahlqvist, föredr. den 7 Febr. 1859. Några historiska underrättelser om boktryckeriet i Finland, af statsrådet Pipping; sjette stycket, föredr. den 19 Sept. 1859; Bemerkungen in Betreff der rechten Art die Constitution der Mineralien zu betrachten, af statsrådet Nordenskiöld, föredr. den 7 Nov. 1859. Försök att bestämma lungornas vitalkapacitet hos Finnar och det inflytande ålder, kön och olika sysselsättning utöfva på densamma, af arkiater Bonsdorff, föredr. den 2 April 1860, hvilket arbetes tryckning för det närvarande pågår. Utom en afhandling af öfverstelöjtnant Stjernereutz med titel: Anmärkningar om strömmarne i Östersjön, hvilken till Societeten inlemnades den 7 Mars 1859 och till tryckning i akterna blifvit godkänd, hafva till intagning i densamma blifvit anmälde tvenne uppsatser af kanslirådet af Schultén, nemligen: Några anmärkningar öfver kontinuerliga bråk, föredragna den 16 Jan. 1860 samt Note sur Veffet de la rotation de Ila terre sur le mouvement relatif d'un corps glissant åsa surface, med- delad Societeten den 2 April 1860. Af statsrådet Nordmans Palaeontologie Sidrusslands har 3:e och 4:e häftet utkommit, utgörande tillsammans 22 ark 4:0, hvarmed detta arbete är afslutadt till den del Societeten åtagit 5 66 sig att bekosta detsamma. Det utgör inalles 46 ark med 30 plancher, in folio. Af den samling afhandlingar, som bär titeln: Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk, har 3:e häftet begynt utgifvas. Detsamma innehåller: Bidrag till en historia om gym- nasiiboktryckeriet i Wiborg, af statsrådet Pipping, meddelade den 19 Sept. 1859, 4 ark 8:0, och kommer dessutom att in- rymma andra historiska afhandlingar. Det 4:e häftet är ämnadt att upptaga en den 35:e December 1859 Societeten meddelad Historisk teckning af 1788 års krig, af kanslirådet Rein. Tryckningen af Bidrag till Finlands naturkännedom, etno- grafi och statistik, hvilken samling tillsvidare ännu fortsättes, har hastigare skridit framåt: det tredje häftet, som tillika bör- jar en ny följd af sällskapets pro fauna et flora fennica Noti- ser, utkom kort efter sednaste årsdag och innehåller, utom hvad förra årsberättelsen upptager: Anmärkningar och tillägg till Finlands småfjäril-fauna af stadsläkaren af Tengström, föredr. den 7 Mars 1859; Ad vegetationem lichenosam Helsingforsiae, Savolaxiae et Alandiae addenda af professoren Nylander, föredr. den 30 Maj 1859. Vid samma tillfälle anmälde professoren Ny- lander till intagning uti Notiserna ur sällskapets pro fauna et flora fennica förhandlingar icke blott de strödda anteckningar, hvarmed ifrågavarande häfte afslutats, utan äfven följande upp- satser, till hvilkas tryckning Societeten jemväl bifallit, nemligen: Bidrag till Nylands flora samt Notiser om Characeerna, hvardera af magister Saelan: Notiser om Ishafvets småfjäril-fauna af stads- läkaren af Tengström, Notiser om entomologiska samlingar i Österbotten gjorda af stadsläkaren Hellström. Sistnämnda upp- satser torde ingå i ett följande häfte af Notiserna. Emedan tryckningen af ifrågakomna tredje häfte, som på- begyntes redan i början af år 1858, emot beräkning fördröj- des, kunde det fjerde häftet tidigare utgifvas och har sedan sistnämnda år varit i bokhandeln tillgängligt. Det femte häftet, som under innevarande år utkommit, innehåller förra hälften af den finska ornithologi teckningsläraren von Wright utarbetat och med hvars afslutande han för närvarande är sysselsatt. Det utgör 20 ark, 67 Det sjette häftet innehåller ett redan förut anmäldt arbete, nemligen: Öfversigt af Finlands hittills kända orthopterer af friherre magister Hisinger, samt första delen af Finlands två- vingade insekter af Professoren Bonsdorff, meddelad Soecieteten den 16 Januari 1860. Tio ark äro färdiga af detta häfte, hvil- ket dock ej förr än i höst torde kunna utgifvas. Deremot lem- nas det sjunde häftet, om 25 ark, af denna samling under in- gående vecka i bokhandeln; detsamma innehåller: Klimatologi- ska iakttagelser i Finland föranstaltade och utgifna af Finska Vetenskaps-Societeten; första delen 1846—1855; I. Natural- historiska anteckningar ordnade och sammanställde af professo- ren Moberg. 25 ark. Detta häfte efterföljes, så snart sig göra låter, af en sammanställning af de meteorologiska observa- tionerna. Denna öfversigt af de arbeten, som af Societeten redan befordrats till trycket eller snart komma att läggas under pres- sen, innefattar tillika en uppgift om de vigtigare vetenskapliga meddelanden, som vid Societetens sammanträden under året före- kommit. Ett uppräknade af de öfriga, hvilka visserligen be- rört många för vetenskapen vigtiga frågor och dess nyaste fram- steg, synes vara så mycket mindre lämpligt, som äfven de för det mesta redan blifvit i landets tidningar refererade +) och dessutom komma att ingå i den utförliga öfversigt af Societe- tens förhandlingar undertecknad hoppas blifva i tillfälle att snart utgifva. Inalles har Societeten emottagit 41 vetenskapliga med- delanden, hvaraf 12 omfattat fysiskmatematiska, 24 natural- historiska och medicinska samt 5 historiskfilologiska kunskaps- ämnen. Societetens bibliotek har erhållit en betydlig tillvext icke blott genom värdefulla sändningar från de talrika vetenskapliga samfund, med hvilka Societeten underhåller litterär förbindelse, men i främsta rummet genom en föräring, hvarmed en af Socie- tetens hedersledamöter, geheimerådet och riddaren friherre WAL- LEEN öfverraskat Societeten. Denna gåfva, som Societeten med utmärkt tacksamhet alltid skall ihågkomma, består i en full- ') Se Finlands Allmänna Tidning för 1859 N:ris 222, 244, 293. 68 ständig samling af kongl. svenska vetenskapsakademiens hand- lingar, inträdes-, praesidii- och minnestal, prisskrifter och års- berättelser, utgörande tillsammans icke mindre än 170 elegant inbundna volymer. Då Societetens litterära förbindelser under de senare åren betydligt ökats och numera väl äga den utsträckning, att de blott långsamt kunna tillvexa, vill jag här förteckna de lärda sällskaper och institutioner, af hvilka Societeten i utbyte mot sina utgifna arbeten fått emottaga enahanda gengåfvor. De äro följande: finska litteratur- och finska läkare-sällskapet; ve- tenskapsakademierna i Amsterdam, Berlin, Brissel, Dublin, Minchen, S:t Petersburg, Stockholm, Turin och Wien; svenska akademin, vitterhets-, historie- och anteqvitetsakademin i Stock- holm; Smithsonska institution i Washington, Leopold-, Carol-, naturforskareakademin i Jena, naturforskareakademierna i New- orleans och Philadelphia; vetenskapssocieteterna i Göttingen, Köpenhamn, Leipzig, Manchester, Prag, Trondhjem, Upsala; naturforskaresällskaperna i Amsterdam, Bonn, Cherbourg, Chri- stiania, Dorpat, Genéve, Giessen, Lyon, Moskwa, Strassburg, Wiesbaden, Wärzburg och Ziärich; mineralogiska sällskapet i S:t Petersburg; zoologisk-botaniska föreningen i Wien, Linneanska sällskapet i Lyon; fysikaliska centralobservatorium i S:t Peters- burg; furstl. Jablonowskiska sällskapet i Leipzig, germaniska museum i Nirnberg, åkerbrukssällskapen i Wisconsin och Lyon, Richelieuska lyceum i Odessa samt universiteterna i Charkow, Christiania, Dorpat, Kasan, Kiew, Köpenhamn, Lund, Moskwa och Upsala. Beträffande Societetens ekonomiska ställning utvisa räken- skaperna sedan sista årsdag följande: Inkomster : Stan (0 AA IRAN MORE rt 5 1 SEAN CN 2 ren REA AR RAR RAR 500: — SÖN DOPkET co om SS VS 290: — Summa s:r rub. 1,918: 60. 69 Utgifter : FRA cn « NÄRA Fr revd ofte rn tt 300: — föimslnnosomkostnadef .f: 5 a or os - eve 08: KESO JdSODSerVAROUEET «os de Lene & JA 200: — Intressen; UppPassning Mm. Mi. . - . - . - « 100: — Kn East sanera fo RÅ 4 hn AA Mejer 31: 60. Summa s:r rub. 1,918: 60. Härvid må blott den anmärkning göras, att Societetens inkomster utfallit något högre, om Societeten icke funnit med rättvisa och billighet öfverensstämmande att af några arbeten, som i Bidragen ingått, afstå hela den del af upplagan, som för bokhandeln varit bestämd, såsom honorarium till författarene. Sammandrag af klimatologiska observationerna i Finland för år 1859. Angående flyttfoglars ankomst befinnes antecknadt, att Lär- &£an inträffade i Ekenäs d. 5, Helsingfors d. 6, Lemland d. 15, Raumo d. 19, Bjerno och Kisko d. 22 Mars; i Karis d. 1, Muldia d. 4, Mörskom, Mohla och Taipalsaari d. 9, Kides d. 14, Nurmis och Uleåborg d. 19, Iomants d. 23, Kajana d. 23 April; Torneå d. 1 och Puolango (i Hyrynsalmi) d. 12 Maj. — Svanen i Lemland d. 21 Mars; i Karis d. 8, Kajana d. 11, Puolango d. 12, Mohla d. 14, Momants d. 13, Kides och Uleå- borg d. 16, Sodankylä d. 20 och Nurmis d. 26 April. — Vildgåsen i Lemland d. 21 Mars; Raumo d. 8. Iomants d. 20 April; Sodankylä d. 9, Puolango d. 10 och Mohla d. 13 Maj. Tranan varseblefs i Raumo d. 7, Ekenäs och Kisko d. 8, Bjerno och Mörskom d. 13, Mohla d. 17, Muldia d. 19, Uleåborg d. 20, Kides d. 24 April; Ilomants d. 3, Puolango och Torneå d. 4, samt i Sodankylä d. 14 Maj. — Sädesärlan ankom till Raumo d. 12, Lemland d. 14, Mörskom d. 15, Mohla och Muldia d. 18, Taipalsaari d. 19, Ekenäs d. 20, Puolango d. 21, Kides d. 22, Tomants d. 23, Kajana d. 25, Uleåborg d. 26 och Sodan- kylä d. 28 April. — Spofven syntes i Lemland d. 8, Raumo d. 13, Kides d. 24 April; Torneå d. 9, Puolango d. 14 och 70 Sodankylä d. 15 Maj. — Svalan anlände till Lemland och Raumo d. 9, Karis och Helsingfors d. 10, Kisko d. 11, Kyrk- slätt, ”Taipalsaari och Nurmis d. 12, Kides d. 13, Mörskom, Mohla och Muldia d. 14, Ilomants, Kajana, Puolango och Uleå- borg d. 15, Sodankylä d. 17 och Torneå d. 23 Maj. — Göken hördes i Ekenäs och Mohla d. 8, Lemland, Karis, Kyrkslätt och Raumo d. 9, Helsingfors, Kisko, Mörskom, Taipalsaari och Muldia d. 10, Kides och Nurmis d. 13, Ilomants d. 14, Kajana d. 18, Puolango d. 19 och Sodankylä d. 23 Maj. Ibland anteckningarne om vexter må anföras att Häggens löfsprickning begyntes i Mörskom d. 10, Mohla d. 14, Raumo d. 15, Lemland och Ekenäs d. 16, Kides d. 20, Karis d. 22, Muldia d. 24 och Puolango d. 25 Maj. — Vinbärsbuskens blad- sprickning iakttogs i Mörskom d. 10, i Kisko och Mohla d. 12, i Lemland och Karis d. 14, Ilomants d. 19, Raumo och Kides d. 20, Muldia d. 23 och Puolango d. 26 Maj. — Hvitsippan blommade i Kisko d. 10, Lemland d. 15, Karis d. 16, Mörskom d. 17, Kyrkslätt d. 22 och Kides d. 26 Maj. — Björken be- gynte löfvas i Kisko, Mohla, Raumo och Ilomants d. 17, Helsing- fors och Kajana d. 18, Lemland d. 19, Karis, Mörskom och Kides d. 20, Nurmis d. 21, Muldia d. 24, Puolango och Sodan- kylä d. 28, Torneå d. 30 Maj. — Kalflekan (Caltha palustris) blommade i Lemland d. 18, Mörskom d. 19, Karis, Kyrkslätt och Kides d. 20, Kajana d. 26 Maj; i Torneå d. 4 Juni. — Häggen blommade i Helsingfors och Kyrkslätt d. 26, Karis, Mörskom, Mobhbla och Raumo d. 27, Ekenäs och Kisko d. 28, Kides d. 29, Lemland d. 30 och Muldia d. 31 Maj; i Nurmis d. 6, Puolango d. 12 och Torneå d. 21 Juni. — Blåbärsriset blommade i Mohla d. 24, Kides d. 26, Lemland d. 28, Mör- skom d. 29, Muldia d. 30 Maj; i Nurmisg d. 1, vid Raumo d. 2, Karis d. 3, Puolango d. 15, vid Torneå d. LSLJupnE- Kersbärsträdet blommade i Kyrkslätt och Mobhla d. 27, Ekenäs, Karis, Helsingfors, Kisko och Mörskom d. 28, i Lemland d. 29 Maj. — Rönnen utslog blommor i Ekenäs d. 28, Mobhla d. 30 Maj; i Helsingfors d. 2, Karis d. 3, Kyrkslätt och Kisko d. 5, Raumo d. 8, Kides d. 11, Muldia d. 13, Lemland d. 15 och Puolango d. 22 Juni. — Liljekonvaljen blommade i Mörskom 11 d. 2, Lemland d. 5, Kides d. 7, Karis och Kyrkslätt d. 10, Torneå d. 21 Juni. — Blåklinten (Centaurea cyanus) blommade i Mörskom: d. 15, Lemland d. 18; Karis d. 20, Kides d. 23, Muldia d. 25 Juni och Puolango d. 8 Juli. — Smultron be- gynte mogna i Lemland, Mohla och Kides d. 26 Juni; Muldia Oi Nurfmis d. 9, vid Tornea d. 28 Juli. Hvad sädesvexterna beträffar må här upptagas att kornet såddes i Lemland och Mörskom d. 14, i Taipalsaari d. 16, vid Raumo d. 19, Kisko d. 20, Kides d. 23, vid Ekenäs och Sodankylä d. 24, i Karis och Mobhla d. 25, vid Kajana d. 26, i Muldia d. 28 Maj; i Nurmis d. 1, i Puolango d. 3 och Ilomants d.-6 Juni. — Rågen gick i ax i Lemland och vid Ekenäs d. 27, vid Raumo d. 30 Maj; i Karis och Mobla d. 1, Kides d. 2, Nurmis d. 11, Iomants d. 14, vid Torneå d. 19, Puolango d. 20 och Sodankylä d. 24 Juni. — Rågens blomning inträffade vid Ekenäs d. 9, i Mörskom d. 12, Lemland, Karis och Kyrk- slätted. 15, vid Baumo. d.. 17, 1 Mobhla, d; 18, Kidesid. 19; Tlomants och Nurmis d. 24, Muldia d. 27, Puolango d. 30 Juni och i Sodankylä d. 3 Juli; samt dess mognad till skörd i Mohla d. 21, Mörskom d. 22, Kides d. 23, Lemland d. 25, Karis d. 28, Nurmis d. 30 Juli; i Muldia och Ilomants d. 3 och i Puo- lango d. 29 Augusti. Islossningen försiggick i Lemland d. 22, Bjerno och Hel- singfors d. 24, Karis d. 27 och Mohla d. 28 April; vid Raumo d. 6, i Kisko och Mörskom d. 10, Uleåborg (elfven) d. 14, Taipalsaari och Kides d. 20, Torneå (elfven) d. 21—25, Muldia d. 23, Nurmis d. 22—30, Sodankylä (Jessiö- och Kittinen-elf- var) d. 24, Ilomants d. 23, Puolango d. 26 och Kajana (Uleå träsk) d. 31 Maj. — Isläggningen skedde i Torneå d. 16, Sodan- kylä d. 17, Puolango d. 20 Oktober; Kides, Muldia, Raumo och Kisko d. 11, Mörskom d. 12, Mohla d. 13, Kajana, Nur- mis, Ilomants och ”Taipalsaari d. 15, Karis d. 16 November; Uleå elf d. 1, vid Ekenäs d. 2, och i Lemland d. 16 December. Oaktadt ombrometrar till flere ställen i landet blifvit för- sända, hafva uppmätningar af nederbörden skett endast i Mör- skom, Kides, Ilomants och Muldia under hela året och i Sodan- kylä under regntiden (Maj—Oktober). Resultaterna af dessa 12 mätningar framstå i följande tabell, i hvilken för jemförelses skull äfven nederbördsmängden antecknad vid härvarande meteo- rologiska observatorium är upptagen. Talen uttrycka höjden af nederbörden, förvandlad till vatten, i finska decimaltum. Helsing- Mörskom. Kides. Ilomants. Muldia. Sodan- fors. kylä. Januari 12 0,85 0,95 0,62 0,60 = Februari = 1,660 0,90 0,67 0,58 0,97 — Mars 2,913 2,11 1512 2,60 1,60 — April 3,379 3,92 2,69 1,65 3,41 — Maj 0,253 0,59 0,39 0,60 0,49 0,77 Juni ISDN 2,00 1,39 2,10 1,53 2,49 Juli 2,921 1,52 2,18 2,47 VX 1,25 Augusti 0,998 2,18 3,08 2,56 2,97 2,34 September 3,279 öd 2,04 3,85 201 2,10 Oktober 2,051 1,30 1,90 1,99 lapa 1,56 November 1,587 1,44 TO 1,10 1 — December 2,402 1508 2,24 1,63 1,30 — 24,217 21,97 .1' 20,75 215751, LIDAS Häraf synes att fastän nederbörden för de särskilda må- naderna varit något olika på skilda orter, densamma likväl för hela eller halfva året öfverallt i landet (utom i Helsingfors, der snömängden varit större än annorstädes) varit i det närmaste lika stor och i allmänhet öfverensstämmande med den i Finland förut observerade medelqvantiteten 20 dec.tum. Ad. Moberg. -— Gin ww Om astronomiens närvarande ståndpunkt. — Af L. ÖLINDELÖF. (Föredrag hållet vid års- och högtidsdagen den 29 April 1859.) Vid fullgörandet af det hedrande uppdrag, som fallit på min lott, då jag af den Finska Vetenskaps-Societeten blifvit ut- sedd att i denna dess högtidsstund inför en aktad krets af den fosterländska bildningens vänner till betraktande upptaga någon fråga af vetenskaplig betydelse, är det min afsigt att söka i några enkla och flygtiga drag teckna astronomiens närvarande tillstånd samt i korthet antyda de frågor, af hvilkas lösning denna vetenskaps närmaste framtid synes vara beroende; och vågar jag alltså för ett ögonblick utbedja mig mina högtärade Åhörares uppmärksamhet. Ingen gren af menskligt vetande har att uppvisa en så konseqvent och storartad utveckling, en sådan följd af glän- sande upptäckter, som astronomin i den nyare tiden. Den djerfva idén om jordens rörelse utgjorde begynnelsen och lik- som fröet till denna utveckling. Menskliga egoismen, som i det längsta ville betrakta sig såsom skapelsens medelpunkt och hög- sta mål, sökte väl, dels i form af filosofisk lärdom, dels såsom kyrklig auktoritet, motarbeta en åsigt, som hotade att omstörta hela den gällande verldsåskådningen, men förgäfves. Hvar och en känner den hårda strid, som Kopernikanska systemets an- hängare i det 16:e seklet hade att utkämpa emot tidens fördo- mar och mot den katolska hierarkin, en strid, hvars lyckliga utgång icke blott afgjorde astronomins framtid, utan i väsendt- lig mon bidrog till alla vetenskapers pånyttfödelse genom exemp- let af en fördomsfri tolkning af naturens företeelser. Det Kopernikanska systemet hade intet direkt bevis för sin giltighet; tvärtom tycktes det innebära en motsägelse såväl emot den sinliga åskådningen, som emot den heliga skrift. Ännu mer: den nya läran, enligt hvilken jorden antogs beskrifva en cirkelformig bana omkring solen, framställde planeternas appa- 14 renta rörelser i sjelfva verket icke bättre eller fullständigare än de gamles epicykler, men den gjorde det ojemförligt enklare; blott deruti bestod dess styrka och företräde. Det var sålunda öfvertygelsen om de primitiva naturlagarnes enkelhet, som förde COoPERNICUS till hans stora upptäckt och samma fasta tro har sedan dess oupphörligen fört astronomin fram emot dess mål. Men af naturlagarnes enkelhet följer icke, att fenomenen eller rörelserna skola vara lika enkla; de kunna tvärtom, när de bero af flere samverkande orsaker, blifva mycket invecklade. De cirkelformiga banor, som Copernicus tillskref jorden och pla- neterne, förklarade ungefärligen, hvad de borde förklara, men fullkomligt noga tillfredsställde de ännu icke de gjorda iakt- tagelserna; de qvarlemnade tvärtom afvikelser, hvilka i samma förhållande blefvo mera märkbara och besvärande, som de astro- nomiska observationerna, isynnerhet genom TYCHO BRAHES be- mödanden, vunno i noggrannhet. Att tro, det himlakropparne nödvändigt måste röra sig i cirklar med likformig hastighet, var en urgammal fördom, som genom seklers tradition hade vunnit en sådan helgd, att man helre tog sin tillflykt till de äfventyrligaste hypoteser, hopande cirklar på cirklar i oändlig- het, än man vågade frångå detta axiom. Det var först KEP- LER, som egde nog frimodighet att sätta denna cirkelns mysti- ska företrädesrätt framför andra linier i fråga och som efter fleråriga mödosamma räkningar och försök omsider fann, att planeterna i verkligheten beskrifva ellipser 1 hvilkas ena bränn- punkt solen är belägen. Genom denna märkvärdiga upptäckt och genom de tre lagarne för planeternas rörelser, som Kepler i sammanhang dermed uppställde och genom hvilka hans namn är förevigadt, erhöll den teoretiska astronomin en utveckling, som fullkomligen motsvarade observationernas dåvarande stånd- punkt. Den Keplerska teorin var i sjelfva verket så enkel och framställde med sådan noggrannhet planeternas apparenta rörelser, att dess sanning ej mer kunde betviflas. Men ett vä- sendtligt steg återstod ännu att taga. Mäktigare än förut på- trängde sig nu den frågan, hvilken kraft det är, som reglerar planeternes rörelser och tvingar dem att beskrifva sina evigt enahanda banor. - en NEWTON var den ödets älskling, hvilken det framför an- dra dödliga förunnades att liksom med en öfvermensklig siare- blick genomskåda den allmänna principen för himlakropparnes rörelser. Han var, såsom LAGRANGE säger, utan tvifvel den största af alla vetenskapsmän, men han var äfven den lycliga- ste, ty det ges blott ett verldssystem att upptäcka. Också var han icke blott af naturen begåfvad med ett sällsynt skarpsinne, utan derjemte af ödet stäld i de gynsammaste förhållanden. CARTESIUS och FERMAT hade genom sina vigtiga arbeten på matematikens område gifvit denna vetenskap ett nytt utseende och lagt grunden till den högre analysen; icke mindre vigtiga voro HUYGHENS och GALILÉS upptäckter i den allmänna meka- niken. Till och med den allmänna gravitationen var redan, om än ofullkomligt, anad af Kepler och Hook m. fl. Men det återstod att finna lagen för denna gravitation och att tillämpa densamma på de himmelska rörelserna. i Utgående från betraktelsen af den dragningskraft, som jorden utöfvar på kroppar befintliga vid dess yta, och som tydligast röjer sig i deras fall, leddes Newton till den gissning, att nämnde kraft möjligen sträcker sig ända till månen och i förening med månens tangentialhastighet förorsakar denna himla- kropps elliptiska rörelse omkring jorden. Om så. förhöll sig i verkligheten, var det naturligt att tänka, att äfven planeterna gvarhållas i sina banor omkring solen genom en dylik drag- ningskraft hos sistnämnde himlakropp. Denna hypotes lycka- des han äfven bringa i öfverensstämmelse med de Keplerska la- garne genom det enkla antagande, att attraktionen förhåller sig omvändt emot qvadraten af planetens afstånd från solen. Det var skäl att förmoda, att äfven jordens attraktion minskas i ett dylikt förhållande, ju mer man aflägsnar sig från jorden, och då attraktionen vid jordytan var bekant genom direkta försök, kunde dess inverkan på månen deraf lätt beräknas, om man nemligen kände månens afstånd från jorden. Denna kunskap förutsatte åter kännedomen om jordens storlek, ett vigtigt ele- ment i astronomin, hvars bestämning allt ännu hvilade på en högst osäker grund. En lycklig omständighet gjorde likväl, att den Newtonska teorin icke alltför länge behöfde vänta på sin (6 slutliga bekräftelse. År 1669 utförde nemligen fransmannen PICARD en gradmätning emellan Paris och Amiens, hvarigenom jordens ”storlek blef för första gången med någon noggrannhet utrönt. Resultatet af denna gradmätning tjenade nu till ut- gångspunkt för attraktionsteorins tillämpning på månens rörelse, och Newton hade den tillfredsställelsen att härigenom se sin hypotes vinna en afgjord bekräftelse. Läran om den allmänna gravitationen, bestående i den enkla satsen, att alla kroppar attrahera hvarandra i förhållande till deras massor och i omvändt förhållande till afståndets qva- drat, denna lära har varit oändligt fruktbärande såväl för den allmänna mekaniken, som för astronomin. Så enkel den är, har den lemnat en tillfredsställande förklaring icke allenast af de empiriska lagar, som Kepler hade uppställt för planeter- nas rörelser, utan äfven af de mångfaldiga afvikelser och modi- fikationer, som dessa lagar äro underkastade och hvilka genom sednare observationer blifvit bragta i dagen. Ur ett enda axiom har den eelesta mekaniken genom ojäfaktiga matematiska de- duktioner konseqvent utvecklat sig till ett system af storartadt omfång, ett verk af det 18:de och 19:de seklets mest utmärkta analyster, bland hvilka här endast må nämnas EULER, LAGRANGE, LAPLACE, GAUSS och i våra dagar HANSEN. Likväl är det långt ifrån, att systemet ännu vore fulländadt, och det är ingen utsigt förhanden, att det ens någonsin skall blifva det i absolut me- ning. Hvilken utveckling än de matematiska vetenskaperna kunna erhålla i en framtid, förmå de likväl aldrig uttömma den celesta mekanikens, d. ä., gravitationens problem. Hvad Newton var för den teoretiska astronomin, det var BRADLEY för den praktiska. Han försåg observatorium i Green- wich med instrumenter af en ny och fullkomligare konstruktion, än man dittills egt, med hvilka han ihärdigt observerade icke blott de till vårt solsystem hörande himlakropparne utan äfven ett stort antal fixstjernor; och så stor är den noggranhet, hvar- med han bestämde deras läge på himmeln, att alla föregående fixstjernobservationer derigenom förlorat hela sitt värde för framtiden. Ty de qvantitativa bestämningarne af jordaxelns och jordbanans oscillationer, af fixstjernornas skenbara och --— a | verkliga rörelser, som utgöra nödvändiga data för de astrono- miska beräkningarne och hvartill observationer erfordras, som omfatta en mycket lång tiderymd, gifva sig med vida större precision ur Bradleys observationer än t. o. m. PTOLEMZAI, ehuru de förra ligga oss vid pass 12 ggr närmare än de sed- nare. Detta gör, att Bradleys observationer bilda den grund- fond, till hvilken astronomerne allt ännu taga sin tillflykt, så ofta de vilja verkställa en revision af astronomins elementer, en fond hvars värde likt ett räntebärande kapital vexer med tiden. Sin betydelse att utgöra den materiela grundvalen för astrono- min kunna de Bradleyska observationerna förlora endast genom nya utomordentliga framsteg i den praktiska astronomin, hvilkas möjlighet ligger 1 ett aflägset fjerran. Om vi nu efter denna hastiga öfverblick af astronomins utveckling rigta uppmärksamheten på dess nuvarande stånd- punkt och, för att börja med det som är oss närmast, först betrakta vår jord, så finna vi dess form och storlek genom vidsträckta gradmätningar utrönt med en noggrannhet, som lemnar föga öfrigt att önska. Det är t. ex. nästan omöjligt, att den nu gäl- lande bestämningen af jordens omkrets vid eqvatorn vore felak- tig på '/,, mil. — Bland dem som bidragit till denna kunskap bör jag ej underlåta att nämna en landsman WAHLBECK, hvars olyckliga öde hos mången ännu torde fortlefva i sorgligt minne. Han var den första, som företog sig att i en enda kalkyl förena alla dittills utförda gradmätningar, för att genom deras kombi- nering enligt sannolikhetsteorin härleda ett så noggrannt re- sultat som möjligt i afseende å jordens form, hvilket arbete han likväl icke hann fullända. Dylika beräkningar hafva seder- mera vid tillkomsten af nya gradmätningar blifvit utförda af åtskilliga andra astronomer, sednast och med största omsorg af BeEssEL, i hvilken den praktiska astronomin i 19:de seklet haft sin utmärktaste representant. I sammanhang härmed bör jag nämna den gradmätning, som hufvudsakligen under STRUVES ledning blifvit verkstäld i Ryssland, och omfattande en ofantlig båge af 25 grader sträcker sig ifrån Donau oafbrutet ända till Ishafvet. Den är nyligen fulländad och beräkningarne öfver den- samma äro ännu icke afslutade. Jordens afplattning eller dess (5 utvidgning mot eqvatorn, ur teoretiska grunder anad redan af Newton, framgår ur dessa gradmätningar med sådan evidens, att intet tvifvel om dess verklighet kan ega rum. Denna af- plattning, till följe hvaraf diametern vid polerna är ungefär /30,9 kortare än vid eqvatorn, är ett af de tydligaste bevisen för jordens rotation kring sin axel och för dess ursprungligen fly- tande aggregations tillstånd. Jordens följeslagare månen har i alla tider varit ett in- tressant föremål för astronomernes iakttagelser, såväl som för icke-astronomers fantasier. Dess elliptiska bana omkring jorden är på mångfaldigt sätt störd hufvudsakligen genom solens at- traktion, likasom månen å sin sida störande inverkar på jordens elliptiska rörelse omkring solen. Att teoretiskt bestämma de banor, som jorden och månen af deras inbördes attraktion i förening med solens centralkraft tvingas att beskrifva, är en af den fysiska astronomins svåraste uppgifter, som under namn af de tre kropparnes problem sysselsatt de största matematici allt sedan Newtons tid, men hvars fullkomliga lösning ännu ej är funnen. Den högre analysen tyckes i sjelfva verket ej ännu vara mogen för en allmän härledning af de invecklade rörelse- fenomen, som bhärflyta ur gravitationslagen, då tre eller flere himlakroppar inbördes verka på hvarandra. Man har derföre varit tvungen att anlita mer eller mindre speciela och mödo- samma approximations-metoder för att närma sig detta mål. Sednast har den berömda Hansen i Gotha under en lång följd af år uteslutande gjord månteorin till föremål för sina forsk- ningar; resultatet deraf har nyligen skådat dagen i de mån- tabeller, som han uwutgifvit och om hvilka man hoppas, att de med stor noggrannhet skola framställa denna himlakropps apparenta rörelser, så invecklade och nyckfulla de än tyc- kas vara. Såsom ett bevis å priori för den precision man har att vänta af dessa tabeller, och för att gifva en föreställning om obetydligheten af de korrektioner, kring hvilka nutidens astro- nomiska undersökningar hvälfva sig, kan följande faktum an- föras. Hansen begagnade för uppgörandet af sina tabeller bland anvat de månobservationer, som blifvit gjorda i Greenwich och 79 Dorpat. Svårigheten att bringa dem i sådan öfverensstämmelse med teorin, att de öfverblifvande differenserna kunde tillräk- nas oundvikliga observationsfel, ledde honom till den förmodan, att det antagna afståndet i geografisk longitud emellan Green- wich och Dorpat vore felaktigt på ungefär 12/3; tidssekund. Han underrättade härom Struwe, som vid samma tid hade föran- staltat en kronometer-expedition emellan Pulkowa och Dor- pat i afsigt att nogare utröna dessa orters longitudsskilnad, hvaraf sedan longitudsskilnaden emellan Dorpat och Greenwich kunde erhållas, då den emellan Pulkowa och Greenwich redan förut var noga bekant. Beräkningen af ifrågavarande expedi- tion, som var mig anförtrodd, gaf ett resultat, som fullkomli- gen besannade Hansens förmodan, ity att Dorpats observato- rium befanns vara 1/7 tidssekund eller vid pass 200 famnar vestligare beläget, än man dessförinnan antagit. Det intressanta häruti är, att den noggranna kännedomen om Dorpats longitud sålunda ledde sin första upprinnelse ifrån — månen. Föröfrigt är anförda fall icke det enda, i hvilket månens rörelser spridt ljus öfver jordiska förhållanden. Tvärtom hafva månobservationer redan lång tid tillbaka utgjort ett af de be- qvämaste och isynnerhet af sjöfarande begagnadt medel, att finna orters geografiska longitud, och månen har sålunda i vä- sendtlig mon bidragit till de betydande framsteg, som geogra- fin gjort i våra dagar. Det kan ännu tilläggas, att Laplace ur månens rörelser härledt såväl jordens afplattning som solens af- stånd, och att de resultater, till hvilka han på denna väg kom- mit, underbarligen öfverensstämma med de nyaste på helt olika och mera direkta metoder grundade bestämningarne af samma elementer. Månen är den enda himlakropp, som, tillfölje af sitt nära grannskap, tillåter någon undersökning af dess fysiska beskaf- fenhet. Man har med omsorg antecknat dess yta, sådan den visar sig i de bästa teleskoper; man har mätt höjden af åt- skilliga bland dess otaliga berg, hvilkas ringformiga gestalt tyckes vittna om vulkaniskt ursprung; man har äfven sökt ut- forska djupet af dess kratrar. Men till kännedomen om de or- ganiska varelser, hvarmed fantasin så gerna vill befolka månen, 30 såväl som alla andra himlakroppar, har astronomin hittills kun- nat lemna endast negativa bidrag. Att månen icke har någon : atmosfer, är en gammal känd sak, hvilken man har tillfälle att konstatera, hvarje gång en stjerna bortskymmes af denna himla- kropp. Vore en atmosfer förhanden, som bade likhet med någon af våra kända gasarter, så skulle den ifrån stjernan kom- mande ljus-strålen, då den passerar nära intill månens rand, ovilkorligen undergå en brytning, som hade till följd, att stjer- nan ännu vore synlig för oss någon tid efter det den i verk- ligheten redan befunne sig bakom månens disk. Den observe- rade tiden, under hvilken en stjerna är bortskymd af månen, blefve till följe häraf kortare än den verkliga eller beräknade tiden. Men: erfarenheten visar, att sådant ej är fallet, och be- rättigar således till den slutsats, att månen ej har någon märk- bar atmosfer. Att der lika litet kan finnas vatten, är äfvenså klart; ty i motsatt fall skulle genom vattnets afdunstning en atmosfer af vattengas nödvändigtvis hafva bildat sig. De stora, dunkla fläckarne i månen, som af de förste selenograferne be- tecknades med ,,stormarnes ocean", ,lugnets haf", ,,drömmarnes sjö", med flere vackra och poetiska namn, utgöras sannolikt af slättländer eller hedar, måhända lika vattenfattiga som Saharas öken. Då nu luft och vatten, så vidt bekant är, utgöra nöd- vändiga vilkor för allt jordiskt lif, och dessa elementer helt och hållet saknas eller i omärklig grad förefinnas på månen, synes mån-innevånarnes existens tills dato hvila på högst prekära grunder. Det säkra är, att man hittills ingenting iakttagit, som skulle antyda tillvaron af organiskt lif på månens yta. Det sednaste decennium har i astronomiskt hänseende va- rit isynnerhet utmärkt genom upptäckten af en stor mängd små planeter. Ledde af öfvertygelsen, att i det stora mellanrummet mellan Mars och Jupiters banor ännu flere okände planeter återstå att upptäcka, hafva några astronomer nästan uteslu- tande egnat sig åt planetsökeriet. Den oväntade framgången af deras bemödanden bör hufvudsakligen tillskrifvas den ut- sträckning, som stjernkatalogerna och stjernkartorne erhållit ge- nom Bessels, Argelanders m. 1. mångåriga och mödosamma ar- beten. Ty den enkla omständigheten, att en liten stjerna af Sl 9:de eller 10:de storleken, som engång blifvit sedd och till sitt läge ungefärligen fixerad på himmelen, icke återfinnes i stjern- kartorne, är nuförtiden i de flesta fall ett temmeligen säkert tecken till att en ny planet blifvit påträffad. Antalet af de små planeter, som för närvarande äro kände, uppgår till 55. Af dem hafva 17 blifvit upptäckte i Frankrike, 15 i England, 12 i Tyskland, 8 i Italien och 3 i Nordamerika. Det största antalet har GOLDSCHMIDT i Paris upptäckt nemligen 11; der- näst Hinp i London, som funnit 10 samt GAsPARIS i Neapel och LUTHER i Bilk, hvilka hvardera upptäckt 7. Rikast på nya planeter voro åren 1852 och 57, hvardera af dem bragte nemligen 8 nya medlemmar af vårt solsystem i ljuset. Under sistlidne år riktades deras antal med inalles 5, af hvilka de två sista upptäcktes på en och samma dag den 10 September. — Det är ej att förmoda, att fortgången af dessa upptäckter skall märkbart minskas under en följd af år, isynnerhet då flere astro- nomer nyligen förenat sig om ett planmessigt uppsökande af nya planeter. Emellertid saknas icke personer af vetenskapligt namn och anseende, som med betänklighet åse denna himmel- ska jagt, befarande att beräkningen af de nya verldskropparnes banor snart icke mer kan hålla jemna steg med de växande upptäckterne; några ogilla äfven denna upptäcktsifver såsom en för astronomin skef riktning, hvarigenom vigtigare delar af ve- tenskapen blifva beröfvade en mängd bearbetare. Redan Gauss hade för flere år sedan yttrat den åsigt, att man bland de små planeterna borde utvälja de intressantare och klarare för att med uppmärksamhet följa deras rörelser, men öfverlemna de öf- riga åt sitt öde. Nyligen framställdes åter i en astronomisk tidskrift den önskan, att med upptäckterna måtte pauseras åt- minstone under flere år, tills man hunnit med tillräcklig nog- grannhet beräkna de redan kända planeternas banor. Men om man också ej vill erkänna vigten af de framsteg kännedomen om vårt solsystems omfång härigenom gjort, så kan det ej ne- kas, att planet-upptäckterne föranledt väsendtliga förbättringar af den invecklade perturbations teorin eller beräkningen af det störande inflytande himlakropparnes ömsesidiga attraktion utöf- var på deras rörelser, på samma gång de nya planeterna er- 6 d2 bjudit ett rikt fält för användningen och pröfningen af denna teori. ; Hand i hand med förenämnde upptäckter fortgår äfven det planmässiga uppsökandet af kometer, hvaraf icke mindre än 8 observerades förlidet år. På det sednaste decennium hafva omkring 40 kometer blifvit sedda, och hela antalet af dem, som blifvit astronomiskt observerade eller i historiska skrifter omtalas, uppgår till flere hundrade. — Väl är det längesedan bekant, att äfven kometerna i sina rörelser underlyda den all- männa gravitationen; men deras natur föröfrigt och den roll dem är anvisad i vårt solsystems ekonomi är ännu lika dunkel och outredd som någonsin. Laplace ansåg dem hafva uppkom- mit genom kondensering af den töckenlika materie, som enligt hans förmenande skulle i ymnighet förefinnas i universum. Ir- rande i rymden kunde dessa kaotiska massor råka inom den trakt, der solens attraktion är förherrskande, och blefve då tvungna att beskrifva elliptiska eller hyperboliska banor omkring solen. Denna hypotes, enligt hvilken kometerna vore att betraktas såsom fremmande för vårt solsystem, förklarar på ett tillfreds- ställande sätt såväl den omständigheten, att kometerna röra sig utan åtskilnad i alla möjliga rigtningar, som orsaken dertill, att deras banor äro så excentriska eller aflånga, att de stundom komma solen mycket nära, stundom aflägsna sig derifrån långt utom solsystemets kända gränsor. — Så är t. ex. fallet med den stora kometen af 1858, hvars minsta och största afstånd från solen förhålla sig nära nog som 1 till 570, hvilket ab- norma förhållande äfven eger rum emellan kometens hastigheter i de motsatta delarne af dess bana. Då kometerna vanligtvis endast en kort tid äro synliga och deras banor, såsom redan nämndes, alltid äro mycket af- långa, är då blott undantagsvis man kan afgöra, huruvida de röra sig i ellipser eller hyperbler. Hvilketdera som helst kan enligt gravitationslagen lika väl ega rum. TI förra fallet åter- komma de periodiskt, i det sednare deremot aflägsna de sig i oändlighet utan att någonsin återvända till solen. Antalet af periodiska kometer eller sådana, som beskrifva slutna banor och med visshet blifvit särskilda gånger observe- 53 rade, är högst obetydligt. Utom den ryktbara Halleyska ko- meten, som har omloppstid af 76 år, känner man med säkerhet endast 4 periodiska kometer, nemligen Enckes, Bielas, Fayes och Brorsens, alla med en kort omloppstid af 3 till 8 år. — Bland dem hafva Enckes och Bielas kometer tillvunnit sig ett särskildt intresse genom företeelser af en ny och oväntad be- skaffenhet. Den förstnämnde har sedan 1819, då Enke förut- sade dess periodiska återkomst efter 3!/; år, fulländat 11 om- lopp och lika många gånger varit observerad, sednast förliden höst. Derunder har dess omloppstid kontinuerligen aftagit, så att kometen hvarje gång ernått sitt perihelium ungefär 2 tim- mar tidigare än beräkningarne gifvit anledning att förvänta. En minskning af omloppstiden förutsätter enligt Keplerska lagarne ett närmande till solen, hvilket åter ej låter förklara sig annor- lunda än att kometens tangentialhastighet småningom aftager och solens attraktion derigenom blifver mer och mer öfvervä- gande. Men huru förklara en sådan minskning af tangential- hastigheten? Vi hafva här ett fall, och det är det första, i hvil- ket den Newtonska teorin visar sig vara otillräcklig. En ny princip, en kraft, som man förut ej afvetat, tyckes här modi- fiera gravitationen. Encke har sökt denna kraft i ett ytterst fint i verldsrymdem utbredt ämne, som han antager göra mot- stånd emot den töckenlika kometens rörelse, utan att derföre kunna märkbart afficiera de millioner gånger tätare planeternas hastighet. Tills vidare förslår Enckes hypotes fullkomligen att bringa observationerna i samstämmighet med teorin; men fenomenet är alltför enstaka för att ännu kunna tillskrifva en för dess behof uppställd förklaringsgrund allmän giltighet eller objektiv sanning; och det måste öfverlemnas åt framtiden att genom nya argumenter bekräfta eller vederlägga ifrågavarande hypotes. Bielas komet, som likaledes har en kort omloppstid af 63/, år, beskrifver en mycket exentrisk ellips, som i en punkt kommer jordbanan så nära, att ett sammanträffande af båda himlakropparne icke vore omöjligt. Dertill erfordras likväl, at båda samtidigt passera just den trakt, der deras banor mest närma sig hvarandra, ett vilkor hvars inträffande i sjelfva ver- 84 ket har ytterst ringa sannolikhet. Emellertid har man beräknat, att om jorden år 1852 varit en månad framom sin verkliga ort i rymden, den då skulle hafva passerat rakt igenom kometen — ett märkvärdigt möte, hvaraf vår planet troligen skulle haft föga känning, men som kunnat tillintetgöra kometens existens såsom sjelfständig himlakropp. Denna komet är obetydlig och med möda synlig för blotta ögat, när den är i sin största glans. Icke dess mindre har den fästat vid sig astronomernas synnerliga intresse genom ett fysiskt fenomen, som är alldeles ensamt i sitt slag. År 1846 i Ja- nuari månad sågs densamma dela sig i tvenne kometer, hvilka derefter i vänskaplig endrägt genomtågade en båge af 709 på himlahvalfvet. Deras skenbara afstånd från hvarandra tilltog småningom; likväl voro de under hela tiden af deras synbarhet så nära hvarandra, att de på engång kunde ses i synfältet af ett teleskop. Derunder föregingo märkvärdiga vexlingar i de- ras gestalt och inbördes förhållande, i det den nybildade ko- meten, som i början var ytterst svag, småningom tillväxte på bekostnad af sin kompanjon, hvilken den snart öfverträffade i storlek och ljusstyrka, hvarefter den åter begynte aftaga. En dylik vexelverkan emellan båda kometerna bemärktes äfven un- der deras korta synbarhet hösten 1852, ehuru deras afstånd nu redan var 8 gånger större än under föregående apparition. Måhända existerar något sammanhang emellan denna besynner- liga sjelfdelning och den enorma utsträckning några kometers töckenlika massor stundom erhålla i solens grannskap. Någon ännu okänd repellerande kraft synes här röja sitt inflytande. Fenomenet är emellertid en gåta, hvars lösning måste lemnas åt framtiden. Men det vore i sanning att misskänna astronomins nu- varande ståndpunkt, om man ansåge upptäckterna af planeter och kometer eller undersökningarne af deras fysiska beskaffen- het för de vigtigaste frågorne för dagen. Dylika frågor, huru intressanta de än kunna vara i och för sig, äro likväl för den egentliga astronomin af en underordnad betydelse. Denna vetenskaps uppgift är fastmer att fastställa de allmänna lagarne för himlakropparnes rörelser under en sådan form, att deras 80 orter på himlahvalfvet deraf kunna beräknas för hvilken tid som helst. För att komma till detta mål erfordras å ena sidan en fulländad teori, å andra sidan vissa med noggrannhet be- stämda data, som erfarenheten, d. ä. observationerna böra gifva vid handen. Nu ligger det i sakens natur, att de astronomiska mätningarne, likasom alla qgvantitativa bestämningar öfverhufvud, aldrig kunna ega absolut noggrannhet; de komma sanningen mer eller mindre nära, men de gifva aldrig fullkomligt hvad de borde gifva. Sanningen, då det gäller qvantitativa förhållanden, är att jemföras med en odelbar punkt, som har sin ideela till- varo, men ej kan fixeras med några materiela verktyg. Tiden har visserligen medfört, och kan ännu medföra stora förbätt- ringar i de astronomiska instrumenterna och deras användning; observationerna hafva vunnit en förvånande grad af noggrann- het; men sin allmänna natur, att endast närma sig sanningen, hafva de derigenom ej förlorat och kunna de aldrig förlora. Häraf följer, att astronomin väl kan närma sig mer och mer till sitt mål, som är en fullkomlig kunskap om himlakrop- parnes rörelser, men att hon aldrig kan uppnå detsamma. Emel- lan teorin och iakttagelsen kan en fullkomlig öfverensstämmelse aldrig ega rum, men hvarje tid bör arbeta derpå, att de ound- vikliga differenserna blifva så små- som möjligt. Förekomma afvikelser, som öfverstiga den möjliga gränsen af observationer- nas osäkerhet, så är antingen teorin eller dess tillämpning fel- aktig och en förbättring eller utveckling deraf genom behofvet påkallad. Kunna afvikelserna deremot tillskrifvas observatio- nernas felaktighet, så bör närmaste omsorgen rigtas på deras möjliga förbättring. Hvad särskildt vår tid beträffar, vore det för astronomins utveckling visserligen icke nödigt att rigta uppmärksamheten på helt nya föremål, eller att uppsöka ännu flere af de små verlds- kroppar, som i oräknelig mängd kretsa kring vår sol. Det för- handenvarande materialet lemnar tillräckligt många och intres- santa utgångspunkter för den vetenskapliga forskningen, af hvilka jag tillåter mig att här blott antyda de hufvudsakligaste. Vi hafva sett, huru den matematiska analysen ur en enda princip likasom ur en outtömlig källa härledt förklaringen af de 56 mest invecklade fenomen i vårt solsystem; men det vore fåfängt att förneka, att just vid denna härledning mycket återstår för kommande tider att förenkla och förbättra. Denna del af astro- nomin, som har att göra med solsystemets innersta konstitution, skall framgent såsom hittills taga de bästa och ädlaste krafterna i anspråk. Genom att fortfarande och med uppmärksamhet följa planeternes och isynnerhet de periodiska kometernes rörelser skall man å andra sidan säkrare utreda, huruvida jemte attrak- tionen några andra ännu okända relationer existera emellan himla- kropparne, som för den noggranna beräkningen af deras banor måste tagas i betraktande. — Ifall verldsrymden är uppfyld af en eter, såsom man har anledning att tro, så är det äfven en vigtig fråga, att utreda hvilket inflytande denna eter kan hafva på planeternas och kometernas rörelser, samt huru den i öfrigt är beskaffad, om den har lika täthet öfverallt eller möjligen är mera concentrerad i solens närhet o. 8. Vv. Men större vyer än vårt eget solsystem erbjuda de oräk- neliga solar, som äro spridda i universum på sådana afstånd ifrån oss, att hela jordbanan sedd ifrån dem skulle tyckas sam- manfalla i en punkt. Detta ofantliga afstånd gör visserligen, att man för alltid måste försaka hoppet att erhålla någon känne- dom om deras fysiska beskaffenhet eller ens kunna mäta deras storlek. Men detta har äfven för astronomen ett jemförelsevis mindre intresse än undersökningen af deras rörelser. Man har nemligen äfven hos fixstjernorne bemärkt utom den rotation kring axeln, hvartill man sluter af vissa föränderliga stjer- nors periodiska vexling i ljusstyrka, äfven ett fortskridande i rymden, ehuru sistnämnde s. k. egna rörelse är så långsam, att den först efter årtionden blifver märkbar. Vid första påseende tyckes densamma vara fullkomligt regellös, hos några stjernor större hos andra mindre, hos den ena riktad åt ett, hos den andra åt ett annat håll, men vid en närmare sammanställning af ett stort antal stjernor, röjer sig i deras rörelse en allmän tendens att aflägsna sig ifrån en viss punkt på himlen, belägen i Hercules konstellation. Orsaken dertill kan icke vara någon annan, än att vår sol med alla dess planeter, kometer och dra- banter fortskrider just emot samma punkt på himmelen. Ett 87 omätligt fält öppnar sig här för vetenskapen icke mindre än för fantasin. Det är sannolikt, att vår sol jemte alla de fix- stjernor vi kunna se, antingen såsom isolerade himlakroppar el- ler såsom otaliga ljuspunkter hopade i vintergatan, bilda ett enda system, der hvarje individ rör sig omkring den gemen- samma tyngdpunkten i en mer eller mindre komplicerad bana, hvars beskaffenhet i hvarje ögonblick bestämmes af alla de öf- riga stjernornas samfälda attraktioner. För att erhålla närmare kännedom om stjernornas gruppering i allmänhet inom detta stora samfund och särskildt om den ställning vårt solsystem in- tager uti detsamma, erfordras i främsta rummet, att afståndet eller parallaxen bestämmes för så många fixstjernor som möjligt, ett problem, som länge trotsat alla bemödanden och som man först i sednaste tider i några få enstaka fall kunnat lösa med någon sannolikhet. Genom långvarigt aktgifvande på de appa- renta förändringarne af stjernornas inbördes ställning kan man sedan hoppas att vinna närmare utredning om den bana vår sol beskrifver i rymden; men enligt sakens natur måste denna utredning jemte det fullständiga besvarandet af öfriga hithörande frågor blifva en aflägsen framtid förbehållen. Fornromerska vägbyggnader och kommunikations- anstalter. — Af E. J. W. AF BRUNÉR. (Föredrag på års- och högtidsdagen den 29 April 1859.) Då Finska Vetenskaps-Societeten uppdragit ett populärt föredrag på denna dess högtidsdag åt en medlem, som det tillhör att i hennes samfund uppträda på den Romerska filolo- gins och fornkunskapens vägnar, har han valt sitt ämne från ett fält inom sin vetenskap, som i den nyaste tidens lif mot- svaras af det område, till hvilket naturvetenskaperna hafva sträckt sina upptäckters mest beundransvärda verkningar. Kom- munikationernas uppbringande till en underbar höjd af fullkom- lighet utgör på vår tid naturvetenskapernas största ära eller åtminstone den förtjenst, hvarigenom de på det mest imponerande sätt hafva ingripit i det praktiska lifvet, och en hufvudorsak dertill, att de i vetenskapernas krets nu lysa af ett skimmer, som icke blott är den eviga glansen af deras höga värde, utan äfven det efemera skenet af den närvarande tidens eget dags- ljus, hvilket fullast och rikast faller på dem, emedan tiden med sitt intresse är vänd mot dem förnämligast. Ingen vetenskap står mera aflägsnad från dagens praktiska bestyr och likväl närmare kulturens innersta lifsfrågor än den, som till sitt före- mål har den klassiska forntidens språk, litteratur och hela lif. Men hvad denna i tvenne delar sig grenande vetenskap har verkat för menskligheten, och hvad den för henne är och för- blir, derom hör det ej till min uppgift vid detta tillfälle att tala. En enskild fråga från den Romerska fornverldens yttre lif är mitt redan antydda ämne. Det är om åtgärder hos Ro- marne till befordrande af kommunikationerna jag nu går att lemna en kort och flygtig framställning. Bland alla Romarnes tillgöranden till förmån för kommu- nikationen voro deras väganläggningar märkvärdigast. Hvad Grekland gjorde för denna sak, är mindre framstående; äfvenså hvad Orienten åstadkommit, särdeles Perserne, hos hvilka väg- 39 byggnader hade utgjort ett föremål för regeringens omsorg. Rom öfverträffade häri vida alla de äldre staterna, och följande fram- ställning skall lemna tillfälle att bedöma, huruvida Romarne — om man förbiser de med allt annat ojemförliga jernvägarne — blifvit öfverträffade af de nyare folken. Krutets uppfinning och ofantligt förökade vetenskapliga hjelpmedel hafva ländt de sed- nare till gagn; men åtminstone i storartad” kraftutveckling äro Romarne oöfverträffade. Emedan jag i detta mitt anförande icke fäster mig vid gator i stad, blir den äldsta Romerska vägbyggnad, jag bör nämna, den ryktbara via Appia, som så kallades efter en i flera afseenden märkvärdig man, Appius Claudius den blinde, hvil- ken som censor år 312 f. Chr. f. och de följande åren lät an- lägga denna väg från Rom till Capua. Vägen fortsattes seder- mera till det långt i söder vid Adriatiska hafvet belägna Brun- disium, hvarifrån öfverfarten till Grekland och Orienten vanli- gen plägade anträdas. Öfver den äldre delen af denna väg, sträckan från Rom till Capua, som omfattade nära 20 Svenska mil, har Procopius, omkring 81/5; århundrade efter dess anlägg- ning, meddelat en beskrifning i sitt arbete de bello Gothico. Han yttrar, att vägen var helt och hållet belagd med stenar af samma slag som qvarnstenar, alldeles släthuggna och med sina hörn så väl slutande till hvarandra, att alltsammans såg ut som en af naturen sammanhängande stengrund. Till stenarnes sam- manfogande hade hvarken metall eller något annat blifvit an- vändt. De voro månghörniga, och deras utskjutande partier omslöto hvarandra fast och tätt. Denna vägarnes drottning, regina viarum, såsom poeten Statius säger, ägde enligt Proco- pius en sådan bredd, som för tvenne mötande vagnars förbi- passerande behöfdes, men dervid inberäknar han icke de på vägens begge sidor befintliga, öfver densamma något upphöjda och med hvilosäten här och der försedda trottoarer för fotgån- gare, om hvilkas tillvaro man har flerfaldig kännedom. Den stenläggning, om hvilken Procopius talar, och hvars då ännu fullkomligen oskadade skick och vackra utseende han beundrar, härleder han alltifrån Appii Claudii tid. Skäl finnas både för och mot riktigheten af denna hans uppgift; men visst är, att 20 icke blott trottoarerna voro yngre, utan att äfven hela den sträck- ning af vägen, som gick öfver Pontinska träsken, blef nybyggd under kejsar 'Trajanus. Pontinska träsken, denna det sköna Latiums förödande styggelse, existerade icke i landets äldsta tid. Det gebit, som de innefatta, var enligt de gamles be- rättelse ett fruktbart land med 23 städer och byar, då floderna Nymphaeus, Amasenus och Ufens, hvilkas bäddar saknade er- forderligt djup och isynnerhet all förstoring af djupet vid de- rag närmande till hafvet, uppsvällda af vattenflöden ifrån ber- gen, begynte öfversvämma landet och småningom förvandlade det till ett vattendränkt moras. Appius Claudius hade i detta sumpiga land ledt vägen under många omvägar och krokar, bestämda af terrängens beskaffenhet, till Terracina, der moraset slutar. Caesar hade sedermera öfver moraset låtit gräfva en kanal, som var ett väsendtligt medel till dess uttorkande, och hvilken resande hellre synes hafva begagnat än den i långa bugter framslingrande Appiska vägen. Trajanus tillgjorde myc- ket för träskets uttorkande, hvarpå redan M. Cornelius Ce- thegus, konsul år 160 f. Chr. f., samt sedermera Caesar och Augustus hade arbetat, och förstnämnde kejsare gaf åt via Appia en ny riktning. Af gammalt lopp den nästan snörrätt från Rom till trakten af Suessa Pometia, der moraset vidtog, och Trajanus lät fortsätta den i rak lnie till Terracina, hvar- vid den sumpiga marken fylldes och höjdes till samma nivå med vägen bortom Suessa, samt präktiga broar uppfördes, der vattendrag eljest skulle förorsakat en afvikelse från den raka kosan. Från Capua hade Appiska vägen icke samma dyrbara konstruktion som från Rom dit. Den nuvarande landsvägen mellan Rom och Neapel går till en stor del i samma direktion som den fordna Appiska, och ännu återstå på sina ställen lem- ningar af denna Romerska väg, hvilka icke motsäga hvad Pro- copius berättar om dess byggnadssätt. Högst märkvärdiga äro vägens höga substruktioner af qvadersten, till hvilka jag snart skall återkomma. Den öfra stenläggningen är af basalt; trot- toarerna bestå af tuffsten. Dessa lemningar finnas qvar i trak- ter, dit Trajanus veterligen icke sträckte sina förbättringar, och der framrulla således vagnarne ännu öfver stenar, som kan- 91 hända för mera än 211/, århundraden sedan (räknadt från Appii tid) nedlades på dessa platser. Redan före 2:dra Puniska kriget, men isynnerhet efter detsamma byggdes i Italien flera andra stora chausséer, som med hufvudstaden förenade Italiens öfriga största städer och utgrenade sig i bivägar. Af dessa chausséer må nämnas tvenne de förnämsta i nordlig riktning: via Flaminia, som lopp till Ariminum (det nuvarande Rimini) och derifrån under namn af via Aemilia fortgick i cisalpinska Gallien utmed Adriatiska haf- vet till Aqvileja i norr om detta haf, och via Aurelia, som ut- med kusten af Etrurien gick till Genua samt derifrån till Are- late (det nuvarande Arles) i det transalpinska Gallien. Ty väg- anläggningar företogos redan under republikanska tiden äfven i provinserna, såsom t. ex. via Appia, afbruten genom Adriati- ska hafvet, derpå erhöll ett slags fortsättning i via Egnatia. Från Brundisium ställdes nemligen sjöresan vanligast nordligt till Dyrrbachium i Grekiska TIlyrien vid nämnda haf, hvilken korta färd kunde tillryggaläggas på mindre än en dag, stundom äfven till det närmare, sydligare Apollonia, och från begge . dessa Grekiska orter utgick i tvenne snart förenade armar via Egnatia till Macedonien och Thracien intill utloppet af floden Hebrus (nu Marizza) i Arkipelagen, en väg, som har sin märk- värdighet äfven som en anlitad handelsväg emellan Adriatiska och Svarta hafven. Men den republikanska tidens vägbyggna- der i provinserna voro få och obetydliga i jemförelse med kejsar- tidens, hvilken äfven i Italien tillade mycket nytt samt förbätt- rade och fullkomnade gammalt. Augustus gjorde början, och hans exempel följdes isynnerhet af de bästa bland hans efter- trädare. Präktiga chausséer anlades i Spanien och Gallien, och alla det ofantliga rikets länder — mera dock Occidenten än Orienten, om hvars Romerska vägar man åtminstone har en mindre kännedom — genomkorsades af de stora stråkvägar, hvilkas anläggningssätt jag nu vill beskrifva, i det att jag här- vid naturligtvis framlägger andras resultater, utan att i någon mån för egen del hafva utredt hithörande frågor. Redan år 123 f. Chr. f. eller följande året stadgades ien lag, som Gajus Gracchus såsom folktribun lät stifta angående 92 publika vägars byggande, att dessa vägar borde löpa i en rak linie med undanrödjande af mötande hinder. Denna grundsats följdes i allmänhet sedermera och redan förut. Och man åsyf- tade icke blott, att vägen skulle framgå i en rak riktning för- utan andra böjningar åt sidorna, än det olika läget af orter, som voro föremål för en och samma väg, föranledde, utan äf- ven att den, så vidt möjligt, skulle bibehålla samma nivå. Vår tids jernvägar torde i dessa afseenden icke mycket öfverträffa de Romerska landsvägar, som anlades med största omsorg. Man fyllde nemligen och höjde den del af en dal eller lågländt trakt, der vägen skulle gå fram, genomgräfde höjder, borthögg klip- por och genombröt berg 7), då ett vattendrag framflöt invid ber- get och vägens anläggande öfver berget förekom dess krökande i annan direktion, samt byggde broar öfver strömmar och bråd- djup. Icke allenast bestämda uppgifter härom, särdeles i in- skriptioner, som uppsattes till åminnelse deraf, utan äfven qvar- stående anläggningar bevittna, att förhållandet var sådant. Så t. ex. finnes icke långt från Fossombrone i Romagna, vid byn Furlo, en vägsträcka, 1,000 fot lång, som är huggen genom ett berg bredvid den förbiflytande floden Metauro, och en in- skrift tillkännager, att Vespasianus lät genombryta detta berg för att åt den omnämnda via Flaminia förskaffa en ändamåls- enlig riktning. Ungefär dubbelt längre är den höga och breda tunnel vid Neapel, som är bekant under namnet Posilippos grotta. Den genomskär en bergsudde emellan Neapel och Poz- zuoli och öppnades på Augusti tid. En Fransk fornforskare Bergier, som i 17:de seklet utgaf ett af de vigtigaste verk man har om de Romerska vägarne, grundadt på omfattande forskningar, anför exempel derpå, att till och medi nejder, hvil- kas natur åtminstone numera hvarken genom sumpighet eller ojemnhet röjer en anledning till markens höjande för anlägg- ning af väg, likväl konstgjorda vallar finnas, hvilkas rygg bu- rit Romerska landsvägar. Nära Rheims och annorstädes i det ") Till att bryta sten hade man, utom dertill egnade jernredskap, äfven det medlet, att man med eld uppglödgade en klipphäll och derpå begjöt den med ättika, hvarefter åtminstone vissa stenarter kunde lättare sönderstötas. 98 fordna Gallia Belgica anträffades sådant isynnerhet. Bergier mätte flere dylika åsar, hvilka höjde sig 10, 15 till 20 fot öf- ver den omgifvande trakten och fortgingo oafbrutet 5 å 6 lieues. Afsigten med dessa vallars bildande var dels att vidhålla den nivå för vägen, som denna från början hade erhållit, dels att förskaffa en fördelaktig militärisk position åt en på en sådan väg framtågande krigsstyrka, dels att förekomma vattensamlin- gar på vägen; för hvilken sistnämnda orsaks skull vägens hö- jande i någon mån öfver den kringliggande marken var en all- deles vanlig sak. Det under kejsartiden för en publik landsväg öfliga uttrycket agger tillkännager detta tillräckligt. Poeten Statius, som skrifvit om en af kejsar Domitianus anlagd arm af via Appia, som från Sinuessa ledde till det nu- varande Pozzuoli, och hvars anläggning för naturhinders skull var förenad med stora svårigheter, upplyser dervid om det van- liga sättet för vägars upptagande i en trakt med lös jordmån. Man finner, att den lösa jorden uppgräfdes, till dess man kom till fast botten, hvarpå det toma rummet åter fylldes med fasta ämnen, och sidorna af chausséen särskildt byggdes fast, för att hindra den att sätta sig åt någondera sidan. Äfven annorstädes än hos Statius omnämnas landsvägarnes substruktioner, och Ber- gier har spridt ljus öfver denna sak genom de gräfningar han företog på lemmingarne af flera Romerska vägar i Frankrike. Substruktionen fann han bestå af flera olika lager. Hans för- sta gräfning anställdes på en vägruin, som förekom i en kloster- trädgård i staden Rheims, hvilket ställe ursprungligen icke hade hört till stadens område, utan varit landsväg. Substruktionen hade der 3 fots djup. Det understa var ett sammanhängande tunnt lager af kalk och sand. Sedan följde ett annat af 2/3 fots höjd, som utgjordes af flata och breda stenar, lagda på hvarandra och så fast sammanfogade med murbruk, att de med svårighet kunde åtskiljas. Det tredje lagret, af 2/3 fots tjock- lek, bestod af runda stenar, blandade med tegelskärfvor och grus samt hoppackade så hårdt, att man knappt var i stånd att på en timmes tid lösgöra en mansbörda. Ett fjerde lager, 1 fot tjockt, innehöll en fet kritartad sand, eljest förekommande i trakten. Vägens yta var betäckt med kisel, som fanns gvar 94 till en höjd af 2/7 fot. Bergier undersökte bland andra vägar äfven en, som låg på en konstgjord ås tjugu fot öfver landet bredvid. Mera än tre fot af denna höjd bestod likaledes af fem skilda lager, men till en del olika de nyss omtalade till be- skaffenhet och fördelning. Det undre af åsen (hvarom Bergier ingenting meddelar) hade naturligtvis icke någon omsorgsfull sammansättning, men de öfra lagren voro så mycket mer fasta och egnade att utestänga väta. Äfven i Italien och annorstädes har man funnit chausséer- nas grundvalar bestå af olika lager, till sammansättningen mer eller mindre öfverensstämmande med de omtalade och vanligen, såsom det tyckes, till antalet tre. Högst intressanta äro de lemningar, som på flera ställen återstå af Appiska vägens sub- struktioner. Dessa utgöras af sorgfälligt lagda murar af qvader- sten. Emellan Albano och Ariccia finnes på en lång sträcka, som är qvar af via Appia, under vägen en hög och vacker mur, som hade den bestämmelsen att höja landsvägen öfver en dalsänkning, och som underst delas af hvalfbågar, hvilka synas varit ämnade att lemna genomlopp åt vatten, som der samlade sig ifrån bergen. Den vanliga bredden för en Romersk chaussée var enligt de af Bergier företagna jemförelser 60 fot och omfattade tre afdelningar, hvarje af 20 fot. Midten af en i sådan proportion indelad väg var något högre än sidorna och sluttande mot dessa, på det att regnvattnet skulle rinna bort. Men byggnadssättet var olika. ”Tredelad på bredden var i allmänhet alltid en stor stråkväg, men den mellersta delen stundom mycket bredare än hvardera af de andra, som då endast utgjorde trottoarer och voro anbragta något högre än midten. I detta fall var vägen sannolikt alltid helt och hållet stenlagd, och trottoarerna genom- skuros då, såsom på Appiska vägen, af smala rännor för vatt- nets bortflytande. Emellertid var stenläggning på de stora Ro- merska vägarne dock tvifvelsutan sällsyntare, än att de betäck- tes med kisel eller med grof sand, som sammanstampades med kalk för att bilda en fast massa. BStenläggningen bestod dels af släthuggen, dels och: oftare af naturligt formad sten. Slutligen förekom äfven det, att midten af vägen ensam var stenlagd 95 hvarvid den tjenade till trottoar och var upphöjd öfver de breda sidoafdelningarne. Broar byggdes dels af sten dels af träd dels af hvardera materialet tillika. De äldsta ledde öfver Tibern i och vid Rom, och alla, på hvilka man der ännu färdas, härstamma från Ro- martiden, ehuru de sedermera undergått större eller mindre för- ändringar. Den fordna pons Aelius, nu ponte di San Angelo, hvilken ledde till Hadriani mausolé (som nu är förvandlad till citadell och statsfängelse), är den präktigaste. I Rimini finnes från Augusti tid en fullkomligt bibehållen bro af hvit marmor, hvilken sammanband den omtalade via Flaminia med dess nord- liga fortsättning via Aemilia. Företrädesvis anmärkningsvärd är äfven en bro nära Rom på vägen till det fordna Gabii, anmärk- ningsvärd både för sin höga ålder, — ty denna så kallade ponte della nona, som fortfarande begagnas, har ansetts härleda sig ända från Gaji Gracchi tid, — och derföre att dess nio hvalf- bågar äro murade öfver en däld, der endast under den regniga årstiden bildar sig ett smalt vattendrag. På Pyreneiska halfön beundrar man en majestätisk, af Trajanus uppförd bro öfver Tajo i staden Alcantara och de imponerande ruinerna med 26 hvalfbågar af bron öfver Tormes i Salamanca, hvilken Trajanus enligt en inskrift lät ombygga. Dess äldsta ursprung är obe- - kant. Spanien, Portugal, Italien, Frankrike äga ännu andra sådana minnen från Romarnes tid. Den byggnad af detta slag, som de gamle sjelfva synas mest beundrat, var 'Trajani kolossala bro öfver Donau, hvars 20 stenpelare enligt Dio Cassius hade, fun- damentet oberäknadt, en höjd af 150 fot och 60 fots tjocklek. Dess plats sökes vanligen vid Orsova i Servien, der några rui- ner stå qvar i floden. Romarnes vägbyggnader voro värdiga ett folk, som var kalladt att herrska öfver verlden. Militäriskt och dynastiskt var hufvudändamålet med de stora chausséerna, hvilka likt armar utsträcktes från Rom kring verlden för att omsluta den. I an- dra rummet kom omsorgen om den privata kommunikationen. Derjemte verkade äfven en håg för storartade kraftyttringar, såsom ett uttryck af nationens karakter och af individers. Då den republikanska andan var som ädlast, älskade man 96 prakt i gudarnes tempel och i offentliga byggnader, medan de privata boningarne ännu voro enkla, och från dessa tider gick i arf till de sednare ett sträfvande att inlägga förtjenst om det allmänna, att utmärka sig och vinna ära genom publika bygg- nadsföretag. Derföre utgöra så väl väganläggningarnes som an- dra offentliga byggnaders lemningar äfven då, när dessa verk omedelbart bestämts af någon vansinnig despots vilja, likväl en vördnadsbjudande påminnelse om Roms allmänanda och en reflex af dess glansfulla storhet. Republikens censorer tillhörde det egentligen, och under dem 2dilerne, att sörja för vägbyggnader i Italien, likasom i staden Rom, och dessa embetsmän täflade häri med hvarandra. I provinserna bestämdes dessa företag af pro- vinsens ståthållare. Äfven ifrade några folktribuner för denna angelägenhet, som beredde de fattiga medborgarne tillfälle till förtjenst, och genom Gajus Gracchus tillkommo egna embetsmän för omsorgen om nya vägars anläggande och de gamlas vidmakt- hållande, de så kallade curatores viarum, ett embete, som un- der republikanska perioden förekom tidtals som ett extraordinärt, men från Augusti regering var ett beständigt, j det att kejsa- ren likväl i högsta instansen var curator viarum, hvilken titel Augustus upptog bland dem han tillegnade sig. Kostnaden för de stora chausséernas nybyggnad ålåg egentligen statskassan, dock att denna kostnad äfven befinnes blifvit fördelad på de - trakter af riket, som fingo nytta af de nya vägarne, hvarjemte vissa kejsares liberalitet anslog de nödiga medlen ur /iscus, den privata kejserliga skattkammaren. I underhållet af dessa chausséer deltogo kommunerna, och dem tillhörde anläggnings- kostnaden för allmänna landsvägar af mindre utsträckning, de så kallade viae vicinales. För provinserna var chausséernas byg- gande icke någon tryckande börda, ty om också materialernas anskaffande utan all ersättning tidtals drabbade provinciales, verkställdes dock arbetet der af legionsoldaterne, till hvilkas tjensteåligganden vägbyggnad hörde. Jag slutar detta anförande om vägarne med att påminna om den mycket allmänna vackra Romarseden att invid desamma resa de aflidnes grafvar, likasom man i Italien äfven gerna helt nära dem valde platsen för tempel, villor och andra byggnader, hvilka 97 lifvade och förskönade utsigten. På trottoarerna (crepidines) voro ofta inrättade hvilosäten för vandrare. Milstenar med in- skrifter förekommo efter ?/3, af en Svensk mil. Af kanaler till befordrande af kommunikationen har jag omnämnt en. De flesta arbeten af detta slag företogos i Gal- lien. Domitius Corbulo, en man som under Claudii och Ne- ros regeringar spelade en stor roll, använde på den förres tid en sysslolös armé till att gräfva en kanal emellan Rhen och Maas. Den är längesedan försvunnen. Och äfvenså hafva de förändringar, som lokaliteterna wundergått, utplånat spåren af den kanal, som tidigare, under Augusti principat, Drusus lät anlägga på högra Rhenstranden, och som sammanband Rhen med Zuider Zee. De Romerska kanalgräfningarne vid Rhones utlopp existera icke heller mera: Det förnämsta arbete af denna art var för öfrigt restitutionen af en äldre kanal i Egypten emellan Nilen och Röda hafvet, hvaraf förtjensten tillhörde Trajanus. Romarne älskade i allmänhet icke att röra sig på vattnet och voro ingen genom handelsföretag utmärkt nation. : Derföre voro de kanalgräfningar, som tjenade kommunikationen, jemförelsevis få och obetydliga. Romarnes storartade aquxducter och kloa- ker höra ej till mitt ämne. Det kan betraktas som en sjelffallen sak, ehuru bestämda underrättelser derom saknas, att någon ordnad skeppskommuni- kation underhölls emellan sådana orter som Brundisium och Dyrrhachium. Men säkert är äfven (ty ett ställe hos Tacitus bevisar icke motsatsen), att de fartyg, som hade till sin bestäm- melse att föra privata resande emellan sådana ställen, voro en helt och hållet privat inrättning. Staten gjorde icke någonting, utom genom väg- och kanalanläggningar, för att befordra så- dana personers resor, hvarken till lands eller vatten. Kejsar- tidens postinrättning, till hvilken jag straxt skall komma, gällde resande och budskap i statens tjenst. Att privata diligenser till lands förekommo, finner man icke heller. Omständigheter ver- kade, att den klassiska forntiden hjelpte sig annorlunda på re- sor. Främst gästvänskapen, hvilken just ledde sin uppkomst från behofvet af understöd för resande. Denna urgamla insti- tution, ursprunglig i Italien, likasom i Grekland och annorstä- 7 98 des, förband gästvänner icke blott att herbergera, utan äfven att för öfrigt verksamt understöda hvarandra. Och enligt forn- tidens allmänna åsigt betraktades icke de tjenster, som en re- gande gästvän emottog, såsom i någon mån tryckande och för- ödmjukande för honom, utan såsom en ovilkorlig, en helig rättighet. Romerska juristers rättsbestämningar ställde pligterna mot gästvänner efter dem mot föräldrar och efter pligter mot myndlingar, dels före dels efter skyldigheterna mot klienter i detta ords äldre Romerska betydelse, men enhälligt öfver pligter mot andra blodsfränder än föräldrar. Det var vidare ett van- ligt förhållande, att hela samhällen ingingo gästvänskap med utmärkte Romare, hvilka då tillika blefvo denna stads eller detta folks patroner. Dessutom fanns ännu annat, som lättade eller afhjelpte svårigheterna på resor för de högre klasserna. Den Romerska senaten tillät sig att åt sina medlemmar vid deras resor utom Italien uppdraga en så kallad ,,fri beskickning" (Ie- gatio libera), som berättigade personen att åtnjuta alla ett Ro- merskt statsombuds fördelar utan några offentliga åligganden. Och till det furstliga lefnadssätt, som män af rang och rikedom i sednare tider förde, hörde äfven den lyx att utom egentliga villor äga på flera ställen i Italien hus och byggnader för att der taga in på resor, hvarvid vänner begagnade hvarandras mansiones. Stora hoteller för resande kände man ej. Värdshus funnos öfverallt, men de voro allmänt af sämre slag. På resor färda- des man med egna hästar och mulåsnor, och på längre färder fingo derföre de mindre bemedlade hjelpa sig, så godt de kunde. Att på stora stråkvägar den enskilda företagsamheten ställde sig till resandes tjenst med transportmedel, är dock högst sanno- likt, och detta finnes bevittnadt, hvad angår den förut om- nämnda kanalen i Pontinska träsken. Men man vet icke något om reglerade diligens-inrättningar till lands förrän under kej- sarne för statsbehof. — Budskap i statsärender affärdades hos Romarne i början genom extraordinära kurirer, likasom Grek- lands samhällen för utomordentliga budskickningar använde sina för sådant ändamål inöfvade löpare, /ueoodoouor. För privat korrespondens anlitade man tillfälliga lägenheter, hvarjemte de SE förnäma och rika i Rom äfven hade egna tabellarii, slafvar som förde bref från en ort, en stad, ett land till ett annat. Men oberäknade maktens och förmögenhetens särskilda befordrings- medel af den privata bref- och persontransporten, var saken af gammalt väsendtligen ställd på gästvänskapens för de moderna civiliserade folken obekanta sköna lagars kraft. Jag går nu att i största korthet anföra de allmänna dra- gen af kejsartidens postväsende. En reglerad kurirpost för regeringens behof hade existerat i den gamla Persiska monarkin och måhända äfven annorstädes i Orienten. I Romerska staten införde Augustus en ständig kurirpost för rapporter och re- skripter. Först fördelades utmed de stora stråkvägarne statio- ner för löpare, hvilka aflöste hvarandra; sedan inrättades ri- dande och åkande kurirer, som förde skrifvelsen ända fram till dess bestämmelseort. Snart och, såsom det synes, redan under Augustus utvidgades denna inrättning, så att den omfattade icke blott brefpost genom kurirer, utan äfven persontransport. Trajanus torde hafva förbättrat postväsendet. Ett antal kejser- liga konstitutioner af Constantinus, Julianus och flere andra sednare imperatorer, hvilka innehålla speciella föreskrifter eller äro riktade emot förefallna oordningar, låta dervid finna, att postin- rättningen sträckte sig öfver hela Romerska riket, så att en or- dinarie postgång rörde sig på de stora chausséerna, der såväl stationer för ombyten af dragare, multationes, som ställen till nattqvarter, mansiones, voro anordnade, hvarjemte en extrapost, i fall af behof, kunde åstadkommas på de mindre vägarne. Förhållandet var dock icke sådant, att den ordinarie posten skulle afgått på vissa fastställda tider, utan det var en obestämd kurirpost, men med beständiga anstalter för dess framfärd, och tillika förekom en daglig transportering af resande, hvarvid lik- väl det antal af hästar och andra dragare, som för hvarje dag borde stå till förfogande på stationerna, var inskränkt till ett visst mått. Hvarken bref- eller persontransporten var inrättad för privat räkning, utan hvardera för statens. Dock finner man, att brefkurirerne plägade på eget bevåg emot betalning med- taga privata skrifvelser, hvilket egentligen var ett missbruk, och att jemväl sådana personer, som icke stodo i statens tjenst eller 100 reste i dess ärender, ofta genom särskild välvilja undfingo de förpassningar, hvilkas uppvisande på stationerna erfordrades till erhållande af skjuts. Men de omnämnda kejserliga brefven näpsa begångna missbruk i sistnämnda afseende, och detta med skäl. Ty hela inrättningen led af det väsendtliga fel, att för skjutsen något slags ersättning aldrig erlades åt kommunerna, som be- kostade den. En talrik personal, som var anställd för post- väsendet, aflönades ur statskassan, men skjutsen bestreds af de nejder, genom hvilka posten framgick, i hvilket förhållande blott en och annan kejsares frikostighet att låta utgifterna för skjut- sens underhåll i ett visst land eller i allmänhet utgå ur den kejserliga fiscus gjorde korta afbrott. I cursus publicus ingick äfven ett annat slag af skjuts, nemligen fortskaffandet af tunga varor för statens räkning, t. ex. förnödenheter för arméerna. Allt detta, men isynnerhet de missbruk till privat fördel, hvilka icke kunde afstyras, betungade i högsta grad kejsarens under- såter. Till förekommande af oordningar utsändes fåfängt rese- fiskaler, eller inskränktes förgäfves provinsståthållarnes rätt att utfärda förpassningar. Dessa förpassningar — diplomata, evectiones, tractoriae — voro de enda resepass, som någonsin voro i bruk hos Ro- marne i fredstid. Blott der krig fördes, kunde pass komma i fråga för obehindrad resa. | 101 Beskrifning af en kraterformig fördjupning å Sand- åsen vid Tammerfors. — Af NIinLs NORDENSKIÖLD. (Meddeladt d. 1 Okt. 1859.) Det är en känd sak, att å de stora sandfälten som, be- täcka en del af Wiborgs län, finnes en mängd större och min- dre kraterformiga fördjupningar, som ofta i botten hafva ett litet träsk eller ett kärr och sällan äro alldeles tomma. Endast undantagsvis finnes ett utlopp för vattnet, men vattenhöjden i träsken tyckes ändå vara densamma, ehvad något synligt utlopp finnes eller ej. På vägen emellan Ruokolaks och Hiitola finnes en mängd sådana kratrar, isynnerhet en vid Ilmes af ovanlig storlek. Skulle man på en stor höjd öfver jordytan kunna på en gång öfverskåda större delen af Wiborgs län, skulle det pre- sentera dylika ringformiga fördjupningar, som dem man i sådan mängd observerar på månskifvan. För de öfrige delarne af Finland äro sådana kratrar ej heller främmande, ehuru de mera sällan förekomma. Huru dessa fördjupningar uppkommit, blir ett svårt pro- blem att lösa. Prof. S. LovÉN har framkastat den idén, att de skulle härröra af stora ismassor, som stadnat under sanden, hvilka, sedan de småningom nedsmält, orsakat sandens instörtande. — Om man med MURCHISON antar, att icke glacierer utan fly- tande ismassor strukit öfver hela norden och medfört de stenar och grus, som fårat och slipat våra berg, så skulle väl en så- dan förklaringsgrund vara möjlig; jag utber mig dock få visa att fenomenet åtminstone någongång kan härröra af en annan orsak. Under ett vistande denna sommar af några veckor i Tammerfors var jag nemligen, genom Herr Brukspatron NOoTr- BECKS benägna meddelande, i tillfälle att observera en ej långt derifrån befintlig rätt vacker krater och studera orsaken till dess bildning. — Tammerfors stad ligger vid utloppet af Näsijärvi sjö på en sandås som sträcker sig från NV till SO. Vester om 102 Tammerfors, på 3 å 6 versts afstånd från staden, är åsen myc- ket smal och afståndet emellan Näsijärvi och den nedanföre liggande sjön Pyhäjärvi, oaktadt de tillandningar som skedt, obetydligt. Här befinnes den nu ifrågavarande utmärkt vackra kraterformiga fördjupningen på norra sidan om åsens största höjd. Hosgående skizz torde närmare belysa, hvad jag rörande detta intressanta ställe i det följande har att anföra. (Se planchen). Kratern (d) är omkring 30 fot djup, från dess sidor är all sanden bortsköljd och består nu endast af små rundade stenar. Vid foten af sandåsen på södra sidan om kratern åt Pyhäjärvi till vid (g) befinner sig en mängd källor, som föra så mycket vatten, att en qvarn mycket väl dermed kunde sättas i gång; källornas brusande hörs redan ett stycke väg innan man kommer till stället der de framspringa. Den omständigheten, som Herr Notbeck anmärkte, att kratern ligger emellan källorne och den 60 fot högre liggande Näsijärvi sjö, visar tydligen att kraterns bildning dermed sammanhänger. En liten vid (f£) nom den gamla befintlig ytterligare kraterbildning hade uppstått så nyss, att stenarne uti den ännu ej voro klädda med mossa. Den tyckes visa, att sandens undergräfning ännu fortgår; möjligen hade fördjupningen bildats under den hastiga snösmältningen denna vår eller ock emedan det i Näsijärvi detta år var så högt vatten. Emellan åsen och Pyhäjärvi ligger en låglänt kärrmark (hh) med djup svart mylla, hvilken man höll på att odla; skulle denna kärrmark sträcka sig under åsen, samt före eller vid det äsbildningen skedde en större mängd dyjord sammanhopat sig under det ställe der kratern nu befinnes, vore förhållandet lätt förklaradt derigenom, att dyjorden småningom af vattnet blifvit upplöst och bortsopad, och på så sätt genom sandens infallande orsakat kraterns bildning. Genom det vatten, som hvarje år in- faller i kratern har ytterligare all fin sand blifvit bortförd, så att numera endast grofsand och rullstenar återstå. Anmärkas bör likväl, att det från källsprången nu utrinnande vattnet är fullkomligen klart och icke tyckes innehålla någon humus. Det vore en möjlighet att, liksom den nu beskrifna, alla kraterformiga fördjupningar, som förekomma hos oss, kunde 103 förklaras deraf, att i de trakter, der sådana finnas, någon tjockare massa af dy, jäslera eller annan lösjord legat på betydligt djup under sanden, hvilken i tidens längd blifvit af vatten bortsopad , hvarigenom sandgruset småningom infallit. Ehuru litet jag i detta afseende varit i tillfälle att observera, framkastar jag min tanke härom i den öfvertygelse, att andra observatorer ej torde underlåta att rätta, hvad af mig oriktigt blifvit uppfattadt. I sammanhang härmed bör jag nämna att WANGENHEIM VON QWALEN redan år 1849 uti Bulletin de la Societé Imperial des Naturalistes de Moscou afritade och beskref en liten på god- set Sall på Oesel befintlig krater, hvilken han i tillägg till samma afhandling år 1850 anser härröra af en explosions vulkan, eme- dan ej något spår af lava eller vulkaniska bergarter finnas kringom kratern. Jag vill dock påminna mig, att man sednare funnit åtskilliga sådana i Liffland och att man numera anser dem här- röra deraf, att den öfra hårdare skorpan blifvit undergräfd af vatten och infallit. "Troligen torde dessa fördjupningar befinnas analoga med dem hos oss. 104 Om TIuftfiltrering och generatio spontanea. (Meddeladt d. 5 Mars 1860.) Atmosferiska luftens verksamhet vid de kemiska proces- serna har visserligen blifvit noga studerad och synes vara äfven i sina detaljer någorlunda fullständigt utredd. Icke dess mindre ges det dock vissa processer, som uppenbarligen försiggå under luftens inflytande och i afseende å förloppet och resultaterna äro ganska väl utredda, men till sitt ursprung eller kemiska grundorsaker hböljda i ett visst mystiskt dunkel. Jästkulor- nas uppkomst eller vextlimmets organisering till jästceller, deras förmåga att åstadkomma sockrets sönderfallande i kolsyra och alkohol, möggelbildningen på ytan af vextsafter, och andra vid de organiska ämnenas s. k. frivilliga sönderdelning inträdande företeelser komma härvid främst i fråga. Vid alkoholjäsningen förvandlar sig det qväfhaltiga ämneti vätskan genom upptagande af syre till ett ferment — jäst — och denna åstadkommer ge- nom katalytisk kraft socker atomernas söndersprängning i kol- syra och alkohol. Men så länge den katalytiska kraften sjelf ifrån kemisk synpunkt är en oförklarig gåta, har man genom denna af BERZELIUS uppställda jäsningsteori väl fått ett namn, men ej en förklaring på fenomenet. Icke stort bättre förhåller det sig med den redan af STAHL uttalade, af LIEBIG sednare åter upptagna åsigten, att de i ständig sönderdelning stadda jästcellernas molekulära rörelse öfverflyttas på det jäsande äm- net, hvars atomer derigenom komma ur jemvigt, skiljas från hvarandra och omgrupperas till nya föreningar. Inkasten mot en sädan teori, enligt hvilken alla lösningar, redan då de ska- kas med en pulverformig kropp, som förorsakar stötar emot de- ras atomer, borde kunna försättas i jäsning eller på ett eller annat vis sönderdelas, gifva sig sjelfva. — Svårigheten att ifrån sjelfva förloppet och resultatet af processen härleda en antaglig förklaring för densamma har ledt till noggrannare undersökning af dess första upphof. 105 GAY-LUssAC visade genom försök att luftens tillträde är nöd- vändigt för jäsningens början, men icke för dess vidare fortgång. SCHWANN ådagalade år 1837 genom mycket noggranna undersökningar, att luft som blifvit glödgad — passerat genom ett glödande rör — förlorat sin förmåga att inleda jäsning i en eljest jäsanda vätska. H. SCHRÖDER och v. DuscH anställde 1853 försök med filtrerad luft, hvaraf följde, att luft som blifvit silad (filtrerad) genom bomull äfven wundergått samma förändring som genom glödgning, och fått egenskapen att skydda de flesta organiska ämnen för det slags sönderdelningar, som de utsatte för ofiltre- rad luft, lätt undergå. Luftens kemiska sammansättning och beståndsdelar förän- dras hvarken genom glödgning eller filtrering, men ändå visar glödgad och filtrerad luft andra verkningar än oglödgad och ofiltrerad. Är beständigheten i luftens sammansättning endast skenbar, beroende af ofullständig kännedom af dess beskaffenhet och har det s. k. ozon möjligen någon del i dessa olika reak- tioner? Eller finnas der fasta ämnen, mikroskopiska organiska varelser, som genom glödgningen dödas, genom filtreringen derur afskiljas? Enligt Schwann äro i luften frön af mikroskopiska vexter utbredda; om dessa frön träffa en passande jordmån, sådan en mängd qväfhaltiga ämnen erbjuder dem, så utveckla de sig till svampar eller infusorier, som sedan föranleda jäs- ning af en sockerlösning och andra dylika sönderdelningar, utan att deras verkningssätt närmare kunnat utredas. Försöken med filtrerad luft leda ungefär till samma resultat. Dessa försök anställas på följande vis: Den lösning — t. ex. vört eller infusion på kött — som man vill utsätta för inverkan af filtrerad luft, inslås i en glaskolf; kolfven förses med en tätt- slutande kork, hvarigenom tvenne öppna rätvinkligt böjda glas- rör äro lufttätt inpassade; det ena röret förenas med ett 20 tum långt, 1 tum vidt glasrör fylldt med bomull; det andra sam- manbindes med en sugapparat, hvartill man lämpligen kan an- vända en vanlig gasometer, som för försöket fylles med vatten och hvars öfra kran är medelst kautschuk fästad vid röret från kolfven. Profvätskan i kolfven upphettas till kokning och får 106 koka tills alla -ledningsrör kännas heta. Då vattnet ifrån gaso- meterns nedra kran långsamt afrinner, åstadkommes en sakta luft- ström, som passerar genom bomullsröret i kolfven och gasome- tern. Försöket fortsättes i några veckor, hvarunder gasometern fylles med vatten om morgon och afton hvarje dag. Men ehuru man på grund af dylika försök haft talande skäl för det antagande, att i luften organiska varelser eller frön till sådana öfverallt finnas, bar dock ingen förmått att afskilja dem i sådan form, att de kemiskt och mikroskopiskt kunnat till sin natur närmare undersökas och bestämmas, innan det all- deles nyligen lyckats PASTEUR att genom användning af en lika enkel som sinnrik metod isolera de mikroskopiska varelser, hvilka vid luftens filtrering qvarstannat i bomulln. I stället för vanlig bomull använder han nämligen bomullskrut. Detta preparat, till utseendet alldeles lika bomull, har, som bekant, den märkvär- diga egenskap att upplösas uti en blandning af alkohol och eter. Härigenom har det blifvit möjligt att få allt det stoft, som bomulln upptagit ur luften, derifrån afskildt. Det har vi- gat sig, att detta stoft innehåller frön, hvilka frambringa vegeta- bilier eller infusionsdjur. I lösningar, hvilka i beröring med glödgad luft icke förändras, inträda sönderdelningar och möggel- bildningar, så snart dessa frön, dem bomulln upptagit, i dem införas; lösningar, hvilka då de genom ett upprättstående glas- rör kommunicera med den yttre luften, lätt förvandlas och för- skämmas, bibehålla sig oförändrade, om röret krökes i flere böjningar, så att inga frön i lösningen kunna infalla. Genom dessa försök, hvaraf fortsättning utlofvas, har frå- gan om de organiska ämnenas frivilliga sönderfallande — ytterst till. oorganiska föreningar — och de oorganiska ämnenas för- måga att ,under gynsamma förhållanden” organisera sig och begynna lefva — generatio spontanea — kommit ett betydligt steg närmare sin lösning. De många anmärkningar, som isyn- nerhet af Liebig blifvit uttalade emot den teori, hvilken i lef- vande organismers lifsfunktioner söker orsaken till det slags kemiska processer, hvarom här varit fråga, synas komma att genom dem förlora mer och mer i betydenhet och beviskraft. SA EE AASE 2 RA RATE 107 Årsberättelse afoifven på års- och högtidsdagen den 29 April 1861. Vid den öfversigt mig åligger att vid detta tillfälle lemna ej mindre af Finska Vetenskaps-Societetens verksamhet under loppet af nu tilländagående redogörelseår, än af de händelser, som på denna verksamhet kunnat utöfva något väsendtligt in- flytande, fästes uppmärksamheten i främsta rummet på den lika oväntade som smärtsamma förlust, Societeten tillskyndats genom professor emeritus, kanslirådet NATHANAÉL GERHARD AF SCHUL- 'TÉNS den 5 sistl. Augusti timade frånfälle. Den hädangångne, som ända till sina sista tider verkade för sin vetenskap, var icke blott en af de män, hvilka för tjugutre år sedan fattade idéen till Finska Vetenskaps-Societetens stiftelse; han utsågs äf- ven till det nya sällskapets förste sekreterare, i hvilken befatt- ning han sedermera under sjutton år oförtrutet och med en al- drig svalnande värma vårdade Societetens intressen. Hans verk- samhet såsom akademisk lärare, embets- och vetenskapsman kommer i afton, enligt Societetens uppdrag, att tecknas af den man, som i det akademiska lärareembetet efterträdt honom. Ännu en annan af Societetens stiftare har under sistlidet år blifvit Societeten frånryckt — sen dock redan långt förut ålder och sjuklighet ryckt honom från alla vetenskapliga syssel- sättningar — nemligen professor emeritus doktor CARL REINHOLD SAHLBERG, som afled den 18 sistl. Oktober. Han tillhörde So- cietetens hedersledamöters antal sedan den 7 November 1853. En minnesteckning öfver honom kommer BNocietetens ledamot statsrådet 'Törnroth att i akterna meddela. Dessutom hafva tvenne af de utländska vetenskapsmän , hvilka Societeten i sitt samfund såsom hedersledamöter upptagit, lemnat det jordiska; den ena är professor emeritus vid universi- 108 tetet i Upsala, doktor ISRAEL HWASSER, invald till hedersleda- mot den 24 April 1846, död den elfte sistlidne Maj; den andra professor emeritus vid universitetet i Heidelberg, doktor FRIE- DRICH TIEDEMANN, invald den 3 April 1854, död den 22 sistl. Januari. — Må det tillåtas mig att några ögonblick dröja vid dessa frejdade fremlingars minne, helst den ene af dem knappt kan kallas en fremling hos oss. — Tiedemann, född 1781 i Kassel, var professor i zoologi, anatomi och fysiologi vid uni- versitetet i Landshut från 1805 till 1816, samt derefter i Hei- delberg till 1850, då han öfverflyttade till Frankfurt am Main, der han tillbringade sina återstående dagar. Han var en af sitt lands och sin tids förtjenstfullaste forskare och vetenskapsmän; hans arbeten äro talrika och omfatta alla de kunskapsgrenar, i hvilka han som universitetslärare var anställd. Bland hang så- som oöfverträffliga ansedda anatomiska arbeten förtjenar särskildt ihågkommas hans skrift om ,Negerns hjerna jemförd med Euro- péens'", deri han lemnade humaniteten ett kraftigt vapen i hand till negerslafveriets bekämpande från naturvetenskaplig stånd- punkt, i det han ådagalade, att det af egoismen och snikenhe- ten uppställda påståendet om negerracens fullständiga underläg- senhet icke har något stöd i anatomiska eller andra naturför- hållanden. Hans fysiologiska arbeten grepo djupt in i veten- skapens utveckling. Den tiden låg ännu den exakta fysiologin i sin linda: den på speciela försök och iakttagelser grundade forskningen hade på detta fält knappt ännu blifvit anlitad. I stället uppställde man några allmänna idéer om organism och det organiska lifvet och byggde på dem fantastiska teorier, der en allsmäktig lifskraft ingick som det första och det sista mo- ment, en verklig trollkraft, för hvars verkningar man ej kunde göra sig någon reda — annorlunda än genom nebulösa fraser och oförklarliga konsttermer. Tiedemann var en af de förste, som motsatte sig denna riktning och inslog en annan väg. I förening med sin vän GMELIN offentliggjorde han angående blod- berednings- och matsmältningsprocesserna några undersökningar, hvilka öppnade vägen för en rationellare användning af kemi på lösningen af fysiologiska frågor och ledde äfven lifvets ve- tenskap in på den experimentella bana, der hon sedermera 109 under några decennier skördat rikare frukter, än som förut på lika många sekel tillfallit henne. Hwasser, den mångsidige och snillrike skriftställaren, den kärleksfulle läraren tillhörde, såsom bekant, en tid äfven Fin- lands högskola. Han var född den 17 September 1790 i Elf- karleby socken i Upsala län; studerade vid universitetet i Up- sala från den 4 December 1804 till den 6 Juni 1812, då han undergick medicinelicentiatexamen, hvarefter han den 3 Juni påföljande år promoverades till medicinedoktor. Under åren 1813 och 1814 var han såsom sjukhusläkare kongliga svenska arméen under fälttågen i Tyskland och Norge följaktig; utnämn- des den 19 Mars 1817 till medicinae practicae professor vid universitetet i Åbo, hvilket embete han den 30 Dec. 1829 af- trädde, med rättighet att öfverflytta till Sverige. — För den, som söker reda för sig Hwassers vetenskapliga ståndpunkt på samma gång som Tiedemanns, måste det snart blifva klart, att hvar- dera dessa utmärkta forskare rörde sig på olika grund och bot- ten, gingo ut från olika principer, ehuru i det hela arbetande för samma sak och på samma fält. Ty om det också ej kan påstås, att Hwasser företrädesvis tillegnat sig just den s. k. naturfilosofiska riktning, hvilken Tiedemann bekämpade, så sy- nes dock vara klart, att han hade en stark lutning ditåt. Han var mera naturfilosof än naturforskare, om han än lika ofta ut- talade sitt ogillande af naturfilosofin, som af den exakta forsk- ningen. Rik på stora tankar och snillrika vuer, aktade han föga de minutiösa undersökningarna och ville knappt se dem tillämpade på lösningen af medicinska frågor — af farhåga, att i de många detaljerna uppfattningen af medicinens höga idé, dess vetenskapliga bestämmelse skulle gå förlorad. För Hwas- sers siareblick var den organiska naturen en tafla, hvars bety- delse han genom reflexionens styrka trodde sig kunna utgrunda och förklara; den var ej som en bok, hvilken förstås först, sen man inhemtat bokstäfvernas och ordens betydelse, sen man lärt sig att i dessas lagbundna sammanställning läsa uttryck för tan- kar och känslor. Den oorganiska forskningsmetodens tillämpning på den or- ganiska naturens processer ansåg han i öfverensstämmelse med 110 denna sin tro på reflexionens makt för förkastelig; hvaremot det var just denna forskningsmetod Tiedemann sökte göra gällande och som i sjelfva verket gaf vår tids fysiologi sin egentliga pregel. Den tyska vetenskapsmannen betecknar derför början af en ny riktning äfven i den praktiska medicinen, medan med den svenska sannolikt en af den gamla skolans sista utmärk- tare representanter slocknat. Men hans snillrika och tankedigra skrifter, der en upphöjd andes arbete , att fatta tingens imre väsen, ej hvad de synas, men hvad de betyda” herrligt afspeg- lar sig, skola länge öfverlefva honom; lärorika och upplyftande för en hvar, måste de främst för den unge läkaren vara en väckelse att rikta blicken bortom förgängelsens områden och leda honom till en högre, en ideel uppfattning af sitt kall. Någon tid efter det Hwasser öfverflyttat till Sverige, ut- gaf han en politisk brochyr: Om allianstraktaten mellan Sverige och Ryssland år 1812", hvilken föranledde en långvarig pole- mik, hufvudsakligen angående Finlands politiska ställning och statsförfattning. Hwassers bekanta sats, att Finland på landt- dagen i Borgå genom sina ständer slutit separat fred med kej- saren af Ryssland och sålunda öfvergått , till en stat för sig, med representativ statsförfattning, egen styrelseform och egna lagar", behagade så litet den svenska kritiken, att den tvertom, med GEIJER och ÅRWIDSSON i spetsen, icke tvekade att förklara Finlands på bekräftade och stadfästade grundlagar hvilande kon- stitution för en , politisk parad”, ,en dikt" utan motsvarande verklighet; men hvad helst man än kunnat anföra emot giltig- heten af den bevisning Hwasser till styrkande af sin teori an- litade, det vissa är, att denna teori, som han med så mycken värma och kärlek för Finland förfäktade, i hufvudsaken äfven innehöll de politiska idéer, som efter landtdagen i Borgå be- gynte vinna insteg i det allmänna medvetandet, som sedermera allt djupare inträngde i hvarje finsk mans öfvertygelse och nu- mera uttrycka ett förhållande, som svårligen genom någon be- visning kan tillintetgöras. Skulle dock beträffande befogenheten af denna öfvertygelse och detta förhållande ännu några tvifvel kunna hysas, måste de skingras såsom hatlösa sofismer, sedan den ädle Furste, i hvars händer Finlands öde nu hvilar, i öppet ma- je nifest högtidligen förklarat sig vara bunden af denna represen- tativa statsförfattning och delar den öfvertygelse, att enligt Fin- lands grundlagar flere åtgärder i lagstiftningsväg ej utan stän- dernas medverkan kunna åstadkommas. Det var derföre verk- ligen profetiska ord, som Hwasser riktade till Geijer, då han sade: Det är just från den ryska ståndpunkten, som Finlands nationela sjelfständighet icke låter behandla sig såsom en dikt". Men när så är, när försynens skickelse ställt det finska folket bland ,,nationerna$' antal, när verldshändelsernas gång, regen- ternes vishet och folkets stilla arbete under ett halft sekel sam- verkat att höja dess nationela krafter, på samma gång den nya ställning, det derunder innehaft, vunnit i stadga och fasthet, då tränger sig på hvarje upplyst finsk medborgare tanken på det mäktiga öde, som så sammanlänkat tidsförhållanderna, att de ej engång tillåta den mest högsinnade af monarker att i öfverensstämmelse med Hans varma önskningar utöfva den enligt Finlands grundlagar honom tillkommande rättighet att samman- kalla landets , fria och sjelfständiga, lagstiftande, men laglydige ständer", för att grundlagsenligt arbeta på ett älskadt fädernes- lands så materiela, som andliga förkofran. — Som dels genom ofvanberörda, dels genom äldre förluster åtskilliga rum inom BSocieteten såväl för heders- som ordinarie- ledamöter befunnits lediga, har Societeten, medelst den 8 den- nes anställdt val, kalladt följande vidt frejdade vetenskapsmän att intaga afgångne utländske hedersledamöters plats, nemligen: kemieprofessoren vid universitetet i Göttingen doktor FRIEDRICH WÖHLER , professor emeritus vid universitetet i Upsala doktor ELrias FRIES och professor emeritus vid universitetet i Lund doktor JOHAN WILHELM ZETTERSTEDT samt till inländska heders- ledamöter s8. d. utsett Societetens ordinarie ledamot, en af So- cietetens stiftare, f. d. ledamoten i kejserliga senaten, professor emeritus doktor FREDRIK WILHELM PIPPING och chefen för finansexpeditionen i kejserliga senaten, guvernören, kammarherren , filosofiemagistern friherre KARL FABIAN THEODOR LANGENSKJÖLD. Samma dag blef till ordinarie ledamot i Societetens matematisk fysiska sektion invald direktörens för öfverstyrelsen för lots- och 112 båkinrättningen adjoint, öfverstelöjtnanten IvAR JOHAN ÅLBIN STJERNCREUTZ. Sedan vid sednaste årsdag ordförandeskapet öfvergått till viceordföranden professoren VON WILLEBRAND, utsågs professoren AF BRUNÉR till viceordförande för det ingående året. I enlighet med WNSocietetens stadgar har BSocieteten under året haft tio sammankomster, dervid särskilda vetenskapliga med- delanden blifvit föredragna. Vid årsdagen den 29 April sistlidne &r höll kanslirådet Rein ett minnestal öfver framl. kanslirådet Lagus och e. o. pro- fessoren Mäklin ett föredrag om Finlands naturalhistoriska för- hållanden i afseende å egendomligheten af dess organiska naturalster. Den 21 Maj anmälde statsrådet Nordenskiöld till intagning i akterna en afhandling med titel: Direktion af de refflor, som förekomma på bergen uti åtskilliga delar af Finland jemte be- skrifning af några i sammanhang dermed förekommande förhål- landen, hvilket arbete kommer att åtföljas af en karta. Den 8 dennes inlemnade statsrådet Nordenskiöld en äfvenledes för Akterna bestämd uppsats, innehållande beskrifning af ett sätt att utan heliostat begagna solljuset vid mätningen af mindre glänsande krystallytor. Förf. har funnit, att man för sådant ändamål med mycken beqvämlighet kan begagna det reflekterade solljuset från en glänsande glaskula, emedan den fina solbilden ifrån en sådan kula alldeles omärkligt förändar sitt läge under den tid mätningen sker. En med en lättsmält metall invändigt folierad glaskula är för åstadkommande af ifrågavarande belys- ning synnerligen passande. — Dessutom har statsrådet vid sam- manträdet den 1 sistl. Oktober gjordt några meddelanden an- gående en vid Fredriksberg i närheten af Helsingfors förekom- mande vittrande granit, som vid jernvägsarbetet kommit i da- gen och för hvilken närmare kommer att redogöras i samman- hang med andra geognostiska iakttagelser, statsrådet varit i till- fälle att göra å jernvägen mellan Helsingfors och Tavastehus. Den 1 Oktober förevisade professoren Moberg en konstant galvanisk apparat af tio par, konstruerad enligt Marié-Davys anvisning af zink och förtennta jernbleckslådor på botten be- 113 lagda med stycken af smält chlorbly samt fyllda med koksalt- lösning. De hufvudsakliga fördelarne af denna konstruktion äro en betydlig förminskning af det rum, en vanlig bägarapparat erfordrar och umbärlighet af de porösa lerkärlen. — Vid samman- trädet den 8 dennes förevisade och förklarade professoren Mo- berg en af honom konstruerad mekanisk apparat, hvilken åskåd- ligt framställer vågrörelsen, såväl då molekylerna vibrera longi- tudinelt (ljndvågor), som transverselt (ljusvågor) samt både longitudinelt och transverselt (liqvida vågor). En beskrifning öfver apparaten kommer att i Societetens Akter införas. Den 3 sistl. Dec. anmälde professoren Lindelöf till intag- ning i Akterna en på franska språket författad uppsats om den till Spanien företagna expeditionen för observerande af solför- mörkelsen den 18 Juli 1860, i hvilken expedition professoren varit i tillfälle att deltaga. Inspektören för fiskerierna Holmberg har vid sammanträdet den 5 November redogjort för några resultater af nyare geo- gnostiska undersökningar i Norige beträffande den s. k. rull- stensfloden, hvilka ledt till den slutsats, att bergens reffling och slipning ej kan tillskrifvas en sådan flod, utan måste anses så- som verkningar af glacierer, såsom flere geologer redan länge antagit. Undertecknad, som någon tid varit sysselsatt med att undersöka oljsyrans och andra feta ämnens oxidationsprodukter, har vid särskilda tillfällen för Societeten redogjort om fortgån- gen af dessa undersökningar, hvilka i främsta rummet åsyftat, att i rent tillstånd framställa de många vid oxidationen bildade syrorna, hvilka hittills varit föga kända, ehuru nog ofta under- sökta; genom en ganska enkel metod har det äfven fullständigt lyckats att erhålla de krystalliserande syrorna insolerade och i helt annat skick, än hvari de förut uppträdt. — Vid samman- trädet den 4 Febr. förevisade undertecknad en ovanligt stor Tantalit, funnen i Tammela och inlöst till Universitetets mineral- kabinett. En närmare beskrifning af mineralet och dess sam- mansättning kommer att ingå i Akterna; här må blott anmär- kas, att mineraloger och kemister, hvilkas uppmärksamhet så ofta förut varit riktad på de finska tantaliterna, erhållit en för- 8 114 nyad anledning att sysselsätta sig med dem, sedan professor KOBELL i Miinchen funnit en ny syra — Diansyra kallad — i en tantalitart, som uppgifves härstamma från 'Tammela; den låga specifika vigt (5,34) som tillhör det Kobellska mineralet, låter dock förmoda, att lokalen är oriktigt uppgifven: ty de mångfalldiga å Tammela tantalit utförda bestämningarna på speci- fika vigten, hafva ej gett något enda på långt när så lågt tal. Den 8 dennes redogjorde undertecknad för sammansättningen af ett nytt vid Lupikko-skärpning nära Pitkäranda förekommande fluor- och vattenhaltigt silicat, hvilket af löjtnant J. GALLINDO blifvit analyseradt. Statsrådet Nordmann talade vid sammankomsten den 21 Maj om spindlarnes sexualförhållanden efter observationer an- ställda å Pachygnata De Geeri, dervid äldre iakttagelser blifvit dels bekräftade dels rättade. Professoren von Willebrand meddelade den 3 Dec. några iakttagelser, hvilka bekräfta den nyligen gjorda observation, att lamhet i särskilda muskelgrupper kan uppkomma såsom följd af den s8. k. halsrötan. Fallen äro för många för att kunna till- skrifvas tillfälliga orsaker, ehuru det verkliga sammanhanget emellan orsak och verkan ännu ieke kunnat utredas. Den 4 Febr. fästade professoren von Willebrand uppmärksamheten vid vigten af termometerns användning såsom sjukdomsmätare, Professoren Hjelt gjorde vid sammanträdet den 1 Oktober några meddelanden angående de nyaste undersökningar af tri- china spiralis, ett parasitiskt mikroskopiskt djur, som stundom i otrolig myckenhet produceras i djurkroppen och der framkallar svåra sjukdomar. Professoren Lönnrot redogjorde vid sammanträdet den 17 Sept. för ett arbete af prosten A. Andelin, hvilket under titel: Enare-lappska språkprof med ordregister i Akterna offentliggöres; och kommer detsamma att åtföljas af tvenne enare-lappska sa- gor, till finskan öfversatta af kyrkoherden E. W. Borg i Utsjoki. Den 14 Jan. förevisade och beskref professoren Geitlin ett arabiskt guldmynt, som anträffats i den värderika samling af österländska mynt, framl. kammarrådet Schaumans arfvingar förärat till k. Alexanders-Universitetets myntkabinett, och hvil- 115 ket för sin höga ålder och sällsynthet är särdeles anmärknings- värdt. En utförlig beskrifning af detsamma ingår i Societetens Akter. Angående ett annat sällsynt arabiskt guldmynt, som påträffats i en åker på gränsen emellan Schweitz och Tyrolen och till myntkabinettet nyligen blifvit inlöst, gjorde professoren Geitlin några meddelanden vid sammanträdet den 8 dennes. Dessutom hafva redogörelser om nya vetenskapliga rön och upptäckter blifvit Societeten vid särskilda tillfällen meddelade. Af 6:te tomen af Societetens Akter, hvars tryckning vid sednaste årsdag hade fortskridit till det 26 arket, hafva under årets lopp 40 ark blifvit tryckta. De afhandlingar, som upp- taga dessa ark, äro utom det i sista årsberättelsen omnämnda arbetet af arkiater Bonsdorff, hvars tryckning då pågick, föl- jande: Försök att medelst Spirometern diagnosticera de olika stadierna af lungturberkulos af samme förf., föredragen den 20 Dec. 1858; Anmärkningar rörande strömmarne i Östersjön at öfverstelöjtnant Stjernereutz, föredr. den 7 Nov. 1859; Enare- lappska språkprof med ordregister af kyrkoherden Andelin, föredr. den 17 Sept. 1860; Ad rem librariam Graecorum el Romanorum pertinentia guaedam af professoren af Brunér, föredr. den 7 Mars och 4 April 1859, hvarutom kanslirådet Reins minnestal öfver framlidne kanslirådet Lagus äfven lemnat pressen. Samlingen af BSocietetens bidrag till kännedom af foster- landets historie och naturförhållanden har under året blifvit rik- tad med tre häften, hvilka blifvit tillgängliga i bokhandeln. De innehålla följande arbeten: Kriget i Finland 1788, 1789 och 2790 af kanslirådet Rein, 1:sta häftet 11!/, ark med 4 kartor; Bidrag till en historia om Gymnasii boktryckeriet i Wiborg och Historiska bidrag till Finlands Calendariografi, 2:dra stycket; hvardera afhandlingen af statsrådet Pipping, tillsammans 6 ark; Öfversigt af Finlands hittils kända Orthopterer af friherre Hi- singer; Finlands tvåvingade insekter af arkiater Bonsdorff, 193/, ark med 1 planch. Anteckningar af de med Societetens instrumenter anställda meteorologiska observationer hafva blifvit insända af borgmä- staren CEDERMAN i Torneå, prosten DAHLSTRÖM i Wiitasaari, 116 kronolänsman EKRo00s i Sodankylä, kyrkoherden ERICSSON i Lemland, direktor HARTMAN i 'Tammela, majoren KARSTEN i Kuopio, kapellanen LINDEGREN i Muldia, mademoiselle MALM- GREN i Kajana, apotekarene RELANDER i Sordavala och WESTER- LUND i Uleåborg. Det allmänna intresse, som på de sednare åren begynt fästas vid observationer af ifrågavarande beskaffen- het, har hos Societeten väckt önskan att kunna i tryck offentlig- göra de af henne allt sedan år 1846 föranstaltade antecknin- garne; men bristande tillgångar nödga henne att tillsvidare af- stå ifrån ett dylikt, med betydliga kostnader förenadt företag. Termometer- och särskilda andra anteckningar angående klimatologiska förhållanden har Societeten dessutom haft nöjet emottaga af prostarne FELLMAN i Lappajärvi, RÖNNHOLM i Pa- rikkala och WENELL i Taipalsaari, löjtnant BREDENBERG i Nå- dendal, titulärrådet BJÖRKMAN i Fredrikshamn och pastor Lö- WENMARK i Hyrynsalmi. HKlimatologiska anteckningar grundade på de af BSocieteten utdelade observationsformulärer hafva er- hållits enligt följande förteckning: Observationsorten. 7 — Observatorns namn. : z Län. Socken eller stad. = Nylands Karis Strandberg, C. H., kon-| 1860 traktsprost. Kyrkslätt Smedberg, I., vicepastor.| .. Mörskom Granholm, J., vicepastor.| Åbo och Björ-| Eura Homén, G. W., prost. s neborgs med | Kiisko Henriksson, J. N., ka-| >» Åland pellan. Lemland Eriksson, J., kyrkoherde.] 1857 Nådendal Bredenberg, G., nan. 1859 1860 Raumo Lundell, J., possessio-| 1860 nat. | Wiborgs Mohla Taipalsaari S:t Michels Jockas Kuopio Kides Tohmajärvi Wasa Jakobstad Keuru Laukas Uleåborgs och! Hyrynsalmi Kajana Kajana Uleåborg 117 Lindberg, J. W. landtm.-| 1860 direktör. Wenell, E. J., prost. 55 Hartman, E., kommis- sionslandtmätare. Haaranen , S., possessio-| =» nat. Poppius, A., kapellan. 2 | | Conradi, F. E., direk-] 1859 tor. 1860 | Lindegren, P. H., ka- | pellan. 1860 | Wallenius, A., kyrko- herde. 1857 | Löwenmark, G., vicepa- stor. 13860 Mojlanen, J., handels- bokhållare. SR Westerlund, E., apote- kare. ” Ett af professoren Moberg sammanfattadt utdrag ur dessa anteckningar meddelas i sammanhang med denna årsberättelse. Vattenhöjdsobservationerna vid finska kusten hafva såsom vanligt fortgått. Enligt en af professoren Moberg utförd be- räkning hafva de lemnat följande årliga medelhöjd och månatliga förhållanden till densamma i dec.tum. 118 Medelhöjden för hela året. Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December Helsing: fors. 217119 0,941 0,744 d,470 4,526 2,087 0,363 3,6085 3,340 7,294 8,632 2,365 9,090 Igar) I +++++1 1 | Porkala. Hangöudd. Jungfru- 32,619 — 0,704 0,160 2,678 3,672 2,742 2,791 4,784 6,436 2,281 4,674 0,974 — 10,942 +t++t+t+tl ll + 40,625 + 0855 I PäpsRe 0,526 3,248 d,795 1,941 0,365 3,62 3,078 7,211 6,233 2,049 7,351 sund. 34,366 0,043 1,396 3,789 3,043 2,973 0,331 2,302 3737 7,234 TER 2,303 3,286 I++ I +++++1 1 Lypertö. 45,872 + 1,063 0,369 4,77 4,905 3,162 0,281 4,176 3,0302 6,281 7,496 1,782 7,953 II +t+t+tttl ll + Lökö. I++ I +++) 48,740 1,283 1,105 4,340 4,980 4,113 0,533 2,007 3,379 6,710 7,808 1,687 3,033 Rönnskär. rann. 68,866 Kongl. vetenskapsakademien i Stockholm har tillhandahål- lit Societeten de vattenhöjdsobservationer, hvilka, samtidigt med da, anställdes vid Stockholm och Carlskrona hvarje timme under loppet af Mars och April månader sistlidet gjor de härstädes För dessa observationers ändamål redogjordes i sista års- berättelsen. ar. o 1 fi a I o ån såvä ländska som utländska lärda samfund erhållit en tillvext upp- Societetens bibliotek har genom remisser fr 1 19 gående till 240 voll. och består nu af 634 verki 1,356 volumer; sina relationer har Societeten utvidgat, i det hon antagit de af det lärda esthniska sällskapet i Dorpat, fysikaliskt-ekonomiska sällskapet i Königsberg och naturhistoriska föreningen Pollichia o i Rhenpfalz gjorda anbud att i afseende å utgifna arbeten träda i bytesförbindelse med dem. Ur Societetens räkenskaper meddelas här följande mandrag: Inkomster : Behällming! från. föregående Jar .<-w.5, HUNDS. 73 31: RA 5 khbadado dala <> 2» MINDIR PR SV 5300: Statsanslag . . . I 4, BIDESIVTPOD TRPGA Försäljning af Hocieletens skrifter MI. Dt BID a Summa s:r rub. 1,838: Utgifter : Balm sc SVENERA MTG Ja SIR AE 200: pyälatbedölsköstisad 3 EI LÄNET SMA Le 910: NEN NBJUSONBEFVÄRONeP NET LISE ST) he. ssh "SJU. cs 94 BItrRle "vid BOkfölotelleb: sh USA saglie pe dat AA 20: Intressen . . NTE 30: Uppassning, frakt af böcker. MSN I KAS SA a 76: FRAS EOTLAS = > > UNGAS 200 sa Gav NE ir 176: sam- Summa s:r rub. 1,838: 70 : 60. 70 Öfversigt af de vigtigaste klimatologiska anteckningar gjorda i Finland år 1860. (Anteckningar inlemnade från 18 orter.) Lärkan anlände till Lemland d. 20, Nådendal och Helsing- fors d. 22, Raumo d. 29 Mars; till Kisko d. 4, Muldia (Keuru) d. 7, Karis d. 9, Mohla, Kides, Tohmajärvi, Jakobstad d. Mörskom d. 11, Taipalsaari d. 12, Uleåborg d. 13, Jock: 15, Kajana d. 23 och Puolango (Hyrynsalmi) d. 28 Apri WlLBRARYIZ t0, as d. piren [a 120 Sädesärlan förmärktes i Lemland d 29 Mars; Muldia d. 8, Kisko d. 10, Mörskom d. 11, Raumo och Taipalsaari d. 13, Mohla d. 16, Nådendal d. 17, Karis d. 20, Kajana d. 22, Uleå- borg d. 23, Jakobstad d. 24, Puolango d. 25, Kides d. 27 April och i Jockas d. 1 Maj. — Svanen observerades i Kides d. 6, Puolango d. 8, Jakobstad d. 10, Mohla d. 12, Uleåborg d. 16 och Lemland d. 17 April. — Tranan iakttogs i Karis d. 10, Uleåborg d. 12, Mobla d. 18, Muldia d. 19, Kisko och Mörskom d. 21, Kides och Jakobstad d. 22, Jockas och Puo- lango d. 23, Taipalsaari d. 24 samt Kajana d. 23 April. — Vildgåsen sågs i Lemland d. 3, vid Raumo d. 18, Uleåborg d. 20, Puolango d. 24. Mobla d. 25 och Jakobstad d. 29 April. — Spofven observerades i Lemland d. 6, vid Raumo d. 18, Ki- sko d. 21, Kides d. 22, Puolango d. 26, Jockas d. 27 och Ja- kobstad d. 29 April. — Stensqvettan förmärktes i Nådendal d. 16, Lemland d. 17, Jockas d. 21, (troligen, ehuru antecknadt 21), Mobhla och ”Taipalsaari d. 22, Kisko och Raumo d. 23, Mörskom d. 24, Kides och Jakobstad d. 30 April; Kajana d. 1 och Puolango d. 11 Maj. — Svalan ankom till Karis och Taipalsaari d. 2, Kisko och Mohla d. 9, Lemland, Nådendal, Eura, Raumo och Kides d. 10, Mörskom och Jockas d. 11, 'Tohmajärvi och Jakobstad d. 13, Kajana d. 17, Muldia och Uleåborg d. 18, Kyrkslätt och Puolango d. 20 Maj. — Göken hördes i Lemland (sedd d. 29 April) och vid Raumo d. 9, i Karis, Kisko, Mohla, Taipalsaari och 'Tohmajärvi d. 10, Näå- dendal, Kyrkslätt, Mörskom och Jockas d. 11, Kides d. 12, Eura och Muldia d. 14, Kajana d. 18 och Puolango d. 20 Maj. Häggens löfsprickning begynte i Mohla d. 2, i Lemland d. 15, ,Kides d. 17, Karis d. 18, Kisko och Jakobstad dai20; Jockas d. 22, Muldia d. 29 och Puolango d. 30 Maj. — Vin- bärsbuskens (R. nigrum) bladsprickning observerades i Mörskom d. 29 April; i Mohla d. 4, Lemland d. 8, Karis d. 9, Jakob- stad d. 11, Kisko d. 17, Kides d. 20, Jockas och Muldia d. 21 Maj; Puolango d. 6 Juni. — Björken begynte löfvas i Mohla d. 7, Mörskom d. 12, Kides och Kajana d. 17, Eura d. 18, Karis d. 19, Jockas d. 21, Kisko och Jakobstad d. 22, Lem- Jand d. 23, Tohmajärvi d. 26, Muldia d. 28 Maj och Puolangao 121 1 Juni. — Hvitsippan begynte blomma i Karis d. 1, Kisko d. 7, Lemland d. 10, Mohla d. 12, Kyrkslätt d. 14 och Mörskom d. 15 Maj. — Kalflekan blommande i Lemland och Mörskom d. 10, Jakobstad d. 13, Karis d. 17, Kisko d. 18, Kyrkslätt d. 20, Kides, Jockas och Kajana d. 25 Maj. — Häggen blommade i Karis och Mörskom d. 29, i Mohla och Jakobstad d. 30 Maj; i Kides d. 1, Kisko d. 2, Jockas d. 3, Muldia d. 6, Lemland d. 11 och Puolango d. 18 Juni. — Körsbärsträdet blommade i Kisko d. 31 Maj; Mobla d. 2, Karis och Kyrkslätt d. 3, Mör- skom d. 4, Lemland och Jockas d. 7, Kides d. 9 Juni. — Äpple- trädet blommade i Karis, Mörskom och Mohla d. 4, Kisko d. 10, Jockas d. 13, Kides d. 14 och Lemland d. 15 Juni. — Rönnen blommade i Mohla d. 9, Karis d. 13, Mörskom och Ki- des d. 14, Muldia d. 15, Kisko och Jockas d. 16, Lemland d. 19 och Puolango d. 23 Juni. — Blåbärsriset blommade i Mohla d. 21, Kyrkslätt d. 25, Kides d. 29, Karis och Kisko d. 30, Mörskom och Jockas d. 31 Maj, Muldia d. 1, Puolango d. $ och Lemland d. 17 Juni. — Smultron blommade i Mohla d. 28, Kidest di:n29; Mörskom d. 31 Maj; Jockas d. 1; Kiskord. 2, Karis och Muldia d. 3 samt Lemland d. 4 Juni. — Blåklinten blommade i Lemland och Mörskom d. 19, i Kisko, Jockas och Kides d. 21, Karis d. 24, Muldia d. 25 och Kyrkslätt d. 28 Juni. — Smultron begynte mogna i Mohla och Kides d. 26, Lemland d. 28, Jockas och Muldia d. 30 Juni; Kisko d. 3, Mörskom d. 3 och Karis d. 8 Juli. — Angående sädesvexterna är antecknadt, att kornet såddes i Lemland d. 15, Eura d. 18, Kisko och Mörskom d. 21, vid Raumo d. 22, Jokkas och Puo- lango d. 24, Jakobstad d. 25, Karis och Kides d. 29, Muldia d. 30, Tohmajärvi d. 31 Maj; Mohla d. 1 och Kyrkslätt d. 4 Juni. — Rågen gick i ax i Mohla d. 2, Lemland och Karis d. 4, Kisko d. 6, Kides d. 7, Jockas och Tohmajärvi d. 13, Mul- dia d. 14 och Puolango d. 16 Juni. — Rågens blomning be- gynte i Kisko och Mörskom d. 19, Karis och Mobhla d. 20, Lemland, Taipalsaari och Kides d. 21, Jockas d. 23, Muldia och Puolango d. 235 samt i Tohmajärvi d. 26 Juni. — Råg- skörden börjades i Mohla d. 22, Mörskom d. 28, Karis d. 30, Taipalsaari d. 31 Juli; Kides d. 1, Eura och Raumo d. 2, Ki- 122 sko d. 3, Kyrkslätt och Jockas d. 4, Lemland och Muldia d. 8, Uleåborg d. 10, Jakobstad d. 15, Puolango d. 21 och Tohma- järvi d. 25 Augusti. Islossningen försiggick i Nådendal d. 21, Lemland och (träsk) vid Raumo d. 25, Helsingfors och Mohla d. 26, Karis, Mörskom och Jakobstad (hamn) d. 27, Kisko d. 28, Uleåborg (elfven) d. 29 April; Jockas d. 2, Taipalsaari d. 3, Tohmajärvi d. 5, Muldia d. 6, Kajana d. 7, Kides d. 8 och Puolango d. 20 Maj. — JIsläggningen skedde i Kajana d. 13, Mohla d. 15(2) Oktober; Mörskom d. 7, Puolango d. 8, Kides d. 9, Kisko och Muldia d. 25, Karis och Helsingfors d. 29, Nådendal d. 30 November samt Lemland d. 1 och Uleåborg (elfven) d. 11 De- cember. Mätningar af nederbörden förmedelst ombrometrar hafva blifvit Societeten meddelade endast från tvenne orter, Suorlaks by i Kides och Mörskom sockens kyrkoby. Resultaterna af dessa upptagas i följande tabell öfver höjden af nederbördsmängden förvandlad till vatten i finska dec.tum. Kides. Mörskom. Januari OG 2,22 Februari 0,67 1927 Mars 0,81 0,81 April 0,22 1,30 Maj 0,94 1,60 Juni 2,96 2,20 Juli 3:00 2,80 Augusti 2,32 4,71 September = 1,33 1,44 Oktober 2,20 3,20 November 0,93 2,19 December 1,54 0,47 8:37 ATT Naturalhistoriens närvarande förhållanden 1 vårt land. — Af Fr. W. MÄKLn. (Föredrag på års- och högtidsdagen den 29 April 1860.) Då finska Vetenskaps-Societeten begår sin årshögtid och firar minnet af sin stiftelse, helgar hon enligt vidtagen plägsed icke allenast en stund åt hågkomsten af dem, hvilka i dess egna leder under det sednast förflutna årets lopp trötta nedlagt vandringsstafven, sedan de under ett rastlöst lif uppoffrat hvarje från ett ansvarsfullt lärarekall eller från andra arbetsdryga em- betsgöromål ledig minut vetenskapernas allmänna framåtskridande till tjenst och förkofran, — hon använder äfven denna hög- tid i öfverensstämmelse med sin stiftelse till betraktande af någon vetenskaplig fråga, hvilken genom sin allmännare be- tydelse är egnad att framkalla intresse icke blott hos Socie- tetens egna medlemmar, utan äfven hos den högtärade allmän- het, hvilken genom sin härvaro ådagalägger sin värma, sin för- kärlek för vetenskapernas utveckling äfven inom vår aflägsna bygd. Då jag vid detta tillfälle har den äran att å den natur- historiska sektionens vägnar framställa till betraktelse ett ämne inom dess område, anser jag mig icke hafva kunnat träffa ett lämpligare val, än då jag förelagt mig att i korta drag teckna naturalhistoriens närvarande förhållanden i vårt land; och det är för framställningen af dessa förhållanden jag vågar taga mina högtärade åhörares välvilliga uppmärksamhet under en kort stund i anspråk. i Att i hvarje land mångfalden af organiska mnaturalster äfvensom rikedomen på ihopbragta, ordnade och kritiskt be- stämda samlingar af väl konserverade djur och vexter från eget och andra länder utgöra de förnämsta, de lyckligaste konjunk- turer för naturalhistorien och dess studium, är väl ganska lätt att inse; det vore derföre äfven min afsigt att i främsta rum- met fästa tillbörlig uppmärksamhet på dessa förhållanden i vårt land samt derjemte försöka att ådagalägga, hvilken betydelse 124 vår fauna och flora kan äga för den zoologiska och botaniska vetenskapen i allmänhet. Hvar och en känner genom resebeskrifningar och andra populära naturskildringar, att det är i ett tropiskt klimat, un- der söderns blida himmel, der naturen utvecklar den största ri- kedom på skilda och ofta genom en yttre fägring och färgprakt särdeles framstående former inom djur- och vextriket, men att denna mångfald i naturens organiska skapelser aftager i samma mån som vi nalkas högre mot norden. Kasta en blick uppå kartan och uppsök Suomis bygder der långt vid och inom pol- cirkelns rand; — och en aning skall genast tillviska dig ett nega- tivt svar på alla sanguiniska förhoppningar, att så högt i den kulna norden finna en rik vexling inom den organiska verlden. Härtill kommer ännu det missgynnande förhållande att Finland inom sitt område hvarken äger eller kan äga en enda djur- eller vextart, som uteslutande vore egendomlig för densamma. Nyare tiders geologiska forskningar lemna nemligen vid handen, att hela den skandinaviska norden ännu vid tillkomsten af den nu lefvande generationen af djur- och vextformer befann sig i en belägenhet, som ingalunda var egnad att lemna bostad åt dess nuvarande organiska alster. Den afbrutna och tvära for- men af våra bergssträckningar emot södra sidan, den mängd af inskurna refflor löpande i en bestämd riktning från NV till SO öfver alla slätare berg inom vårt land, der dessa lösryckta klippkanter blifvit framdrifna samt slutligen den härigenom upp- komna mängd af rullstenar, som ligga strödda icke blott inom hela den skandinaviska norden, utan äfven i en vid halfeirkel öfver det mellersta Europa, lemna nog tydliga bevis för den af de flesta naturforskare hyllade åsigt, att åtminstone hela den högre europeiska norden fordom varit betäckt af ett gletscher- haf. Direkta mätningar och vattumärken ifrån äldre tider lemna dessutom vid handen att den mellersta delen af Skandinavien och södra Finland fortfarande höja sig öfver hafvets yta och det ungefär två fot under en tiderymd af hundrade år, hvar- emot denna successiva höjning i den nordligare delen af vårt land äfvensom under en motsvarande nordlig bredd på den Skandinaviska halfön under en lika tid uppgår ända till fyra 125 fot. Att den tidpunkt, då dessa länder helt och hållet stodo under hafvets yta, infaller efter tillkomsten af de nu på jordens rund lefvande djur- och vextformerna, kan man bland annat sluta deraf, att på de högsta delar af Skandinaviens berg blif- vit funna lemningar af ännu i våra dagar lefvande marina djur- former, och då flere af dessa äro identiska med dem, som nu- mera endast återfinnas t. ex. vid kusterna af Grönland och Is- land, kan man dessutom anse sig berättigad till den slutsats, att medeltemperaturen i förenämnda länder fordom varit vida lägre. Att efter hvarje större revolution, som öfvergått jordens yta, nya generationer af vext- och djurformer uppkommit, hvilka till sin organiska bygnad motsvara dåvarande temperatur- och öfriga naturförhållanden samt att dessa vid en derpåföljande omstörtning åter försvunnit, är ett förhållande, som numera in- gen naturhistoriker, måhända med undantag af en eller annan snäcksamlare, hvarken kan eller vill bestrida; men att en skapelse af nya vext- och djurarter ännu i våra dagar skulle fortgå ef- ter tillkomsten af den nu lefvande generationen af organiska former är ett antagande, som icke kan grundas på något pro- babelt faktum. TI öfverensstämmelse härmed måste således hela Finlands fauna och flora anses vara inkommen under en sed- nare period och hela detta område kan derföre icke heller uppte någon enda för detsamma egendomlig artform. Dessa resulta- ter, hvilka jag hade äran anföra, äro hemtade ur geologin. I sednare tider hafva åtminstone naturvetenskaperna uppnått och intagit en sådan lycklig ställning till hvarandra, att den ena icke allenast kan användas att kontrollera den andras resultater, utan de kunna äfven i många fall räcka hvarandra en hjelpsam hand. Det är derföre äfven i denna fråga naturalhistoriens skyldighet att efter bästa förmåga söka utgrunda, huruvida före- nämnda teori ur dess synpunkt kan anses antaglig. Jag för min del betviflar ingalunda möjligheten deraf, att densamma ända i de minsta detaljer kan stödas äfven på naturhistorisk grund. Det vore säkerligen öfverflödigt att här lemna en för- säkran derom, att ingen enda art bland våra vertebrerade djur uteslutande tillhör Finlands fauna, ty man kan till och med redan i denna stund ådagalägga de flesta af våra lägre kända 126 djurformers förekommande vida utom Finlands gränsor, och der det icke är fallet med en eller annan art, så kan och bör man söka orsaken dertill i en mindre noggrann undersökning eller kännedom af samma djurgruppers förekommande i angränsande länder. Under sådana förhållanden måste det åtminstone för den speciellare kännedomen 'af Finlands fauna äfvensom för djur- geografin i allmänhet onekligen vara af ett betydligt intresse att med säkerhet kunna uppge, hvarifrån de hos oss nu förekom- mande arterna ursprungligen böra anses hafva inkommit. Om ock uppgiften öfver enskilda djurarters förekommande här eller der från estetisk synpunkt möjligtvis icke kan anses äga samma vigt och värde som en , närmare pröfning af de fyra olika språkskiftningar, hvari det svenska talet berättas bryta sig inom Ingo församling" 7), hvilken synes kunna utgöra en ledtråd att närmare bestämma de olika trakter af Skandi- navien, hvarifrån dessa bebyggare inkommit till vårt land, så ser sig likväl den praktiska naturforskningen nödsakad att an- lita sådana i den alltför stränga vetenskapsmannens ögon be- tydelselösa data för att vinna en lösning i ofvanantydda fråga. Om man nemligen efter sådana uppgifter hos skilda för- fattare följer våra djurarters förekommande i andra länder, så skall man finna att hela vår fauna består af tvenne till sitt ur- sprung väsendtligen olika beståndsdelar. Den ena, den till art- antalet betydligaste, är gemensam med den 1 mellersta Europa i allmänhet förekommande, ehuru endast en proportionsvis ringare del af dessa länders fauna framträngt så högt emot norden; den andra beståndsdelen deremot, som innefattar alla de arter, hvilka ända till sednaste tider blifvit ansedda som egendomliga för den nordligaste delen af Skandinavien, för Lappland och Finland, har, enligt hvad Professor Nilsson utredt åtminstone såvidt det beträffar mammalierna, inkommit ifrån den nordliga- ste delen af Ryssland och Siberien. ”Tager man likväl i be- traktande icke allenast mammalierna och de vertebrerade djuren i allmänhet, utan äfven insekterna, hvilka genom sitt öfver- ") Fredr. Cygnus, »Ur dagens frågor«, Helsingfors 1862, pag. S. 127 vägande artantal äro särdeles egnade att lemna antydningar öf- ver djurarternas geografiska utbredning, så skall man ledas till det nog egendomliga resultat, att dessa rent nordiska represen- tanter i vår fauna i största mängd förekomma just i samma trakt, dit både historisk och filologisk forskning velat försätta de finska folkstammarnes ursprungliga bostäder, och denna må- ste således äfven anses som den ursprungliga utgångspunkten för dessa djurarters geografiska utbredning. Det må föröfrigt tillåtas mig att här i förbigående anmärka, att detta ingalunda är ett ensamt stående faktum, det djurarters geografiska ut- bredning sammanfaller med mindre civiliserade folkslags tåg och vandringar, emedan dessa äfvenledes helt och hållet äro be- roende af klimatologiska och andra yttre naturförhållanden. Det är nemligen endast mera civiliserade nationer, som i någon mån kunna trotsa förändrade temperaturförhållanden i skilda zoner, men sålänge nästan alla utvägar saknas, att skydda sig emot den yttre naturens inflytelser, äro äfven folkstammar säkerligen mer eller mindre nödsakade att i sina utvandringar rätta sig efter de såkallade isotermiska linierna, isynnerhet då dessa un- der en särdeles betydlig sträcka åtföljas af en sådan naturlig begränsning emot söder och emot helt andra naturförhållanden , såsom det är händelsen långsmed de Altaiska bergen. Både den rent nordiska eller siberiska äfvensom den eu- ropeiska beståndsdelen i vår fauna har hufvudsakligast inkom- mit till oss öfver Finlands östra gräns och denna invandring fortfar enligt all sannolikhet ännu i denna stund. Till detta antagande torde man väl berättigas deraf, att i samma mån man nalkas emot den östra gränsen af Finland uppträder den ena djurarten efter den andra, som äro okände i den öfriga delen af landet, och tar man i betraktande de uppgifter, hvilka finnas publicerade i tryck öfver lokalfaunan i trakten af S:t Pe- tersburg, skall man finna att redan här förekomma en betydlig mängd artformer gemensamma med det mellersta Europa i all- mänhet, hvilka ända till innevarande tid aldrig blifvit funna inom vårt land. Om denna invandring ännu fortgår, såsom det är troligt, skall likväl med bestämdare fakta kunna afgöras inom en tillkommande tid. — Då jag under de sednaste åren varit i 128 tillfälle att besöka den vestra delen af Finland eller Åbo län äfvensom Ålands skärgård, har jag äfven med full visshet blif- vit öfvertygad derom, det åtminstone en ringare del af den europeiska beståndsdelen i vår fauna inkommit och måhända ännu fortfarande inkommer äfven ifrån denna sida till vårt land. På Åland förekomma nemligen äfvenledes några lägre djurarter i temmeligen stor mängd, hvilka alldeles icke bufvit observerade i vestra Finland; andra återigen som endast blifvit funna inom dessa begge områden i vårt land, men deremot äro mer eller mindre allmänna i den mellersta delen af Sverige eller på Gott- land. Att ytterst sällsynta arter, hvilka endast någon gång blifvit påfunna, icke blifvit tagna såsom grund för dessa be- räkningar, anser jag mig knappast behöfva antyda, och gäller detta äfven sådana grupper, hvilka äro mindre undersökta i vårt land. Då den nordiska eller asiatiska beståndsdelen i vår fauna under sin utbredning från Siberien ända till vårt land hufvud- sakligen åtföljt de isotermiska linierna, eller linier som tänkas dragna genom orter, hvilka äga en lika årlig medeltemperatur, så torde äfven möjligheten för deras invandring vara lätt att inse; och som isotermerna inom Finland för hafvets granskap göra en betydlig böjning emot norden ju mera man nalkas emot vester, kan man äfven deraf inse orsaken dertill, att dessa så- kallade nordiska former i den östra delen af landet förekomma vida sydligare. För att deremot förklara de med mellersta Eu- ropa gemensamma arternas förekommande så högt emot norden, då denna fauna emot söder hufvudsakligen begränsas af Alper- nas bergsträckningar, och detta område således innefattar lands- sträckor af betydligt olika temperaturrörhållanden, må det till- låtas mig att anföra, det de flesta höra till sådana grupper inom djurriket, hvilka tillbringa vintern i en letargisk sömn och derigenom äro oberoende af den låga temperaturen under denna årstid. Det är nemligen den långa och kalla vintern, hvilken i så betydlig grad nedsänker årets medeltemperatur i vårt land, hvaremot densamma beräknad endast för den varmare årstiden föga eller alldeles icke står efter den i det mellersta Europa, och det hufvudsakligen genom de proportionsvis mycket kortare 129 nätterna. Ännu i Lappland är medeltemperaturen under den korta sommaren af circa två eller på sin höjd 21/7, månad gan- ska hög, och då man ihågkommer att solen under en längre tid alldeles icke nedgår, t. ex. i Muonioniska på 4, i Enontekis och Karesuando på 6 veckor, hvarigenom temperaturen emot och under natten nedsjunker högst få grader, synes detta för- hållande äfven ganska naturligt. På denna stora värmeqvanti- tet, som utstrålar ifrån solen till jorden under den korta tiden, beror icke allenast det förhållande, att kornet utsås och skör- das inom sex till åtta veckor, men vi måste i denna omstän- dighet äfven söka orsaken dertill, att en hel mängd af det mei- lersta Europas djurarter framträngt ännu långt inom polcirkeln. Då derjemte den ojemförligt största delen af vår fauna inkom- mit ifrån öster, bör man i ofvan antydda naturförhållanden söka den enda och säkra förklaringsgrunden för sådana företeelser, hvilka ofta framkallat en särdeles förundran, att t. ex. enskilda insektarter blifvit funna inom Finlands område, hvilka förut endast varit kända från Österrike eller något annat lika syd- ligt land, utan att någonsin hafva blifvit observerade icke ens i den sydligaste delen af Skandinavien. Man bör härvid likväl ihågkomma, att de länder, som äro belägna emellan Finland och Österrike, icke just höra till de i naturhistoriskt afseende nog- grannast undersökta, och således borde det icke synas särdeles förvånande, om man icke känner några, isynnerhet sällsynta ar- ters förekommande i desamma. Den mängd af fogelarter vi äga gemensamt med flere syd- ligare länder, behöfva här naturligtvis icke komma i någon be- räkning, då de flesta af dem vid den kallare årstidens annal- kande draga åstad till en blidare himmel, och det proportions- vis ringa antal arter, som öfvervintra hos oss, förekomma långt in i Siberien, till en del äfven i de nordligaste delarne af Nord- Amerika, och man behöfver således icke heller uppsöka någon förklaringsgrund för möjligheten af deras invandring till vårt land. Hvad åter Finlands vextalster beträffar, måste jag väl medgifva, att vi ännu icke äga en närmare sammanställning af deras förekommande i andra närgränsande länder, men jag tror mig likväl med säkerhet kunna uppgifva, att vår flora innefattar 9 130 alldeles samma beståndsdelar som vår fauna. Uppslår man t. ex. Wiedemanns och Webers , Beschreibung der phanerogami- schen Gemwächse Esth-, Liv- und Curlands'", skall man genast finna, att de flesta af våra högre stående vextarter finnas upp- tagna i detta arbete såsom förekommande söderom Finska vi- ken; och hvad de ännu i denna dag hos oss under benämmnin- gen af lappska vexter kända arter beträffar, kan man ur ryska botanisters arbeten öfvertyga sig derom, att de icke allenast förekomma långt in i NSiberien, utan till en del äfven på de Aleutiska öarna och i de ryska besittningarne i N.V. Amerika 0. 8. v., emedan de likformiga naturförhållanden, som äro rå- dande i hela den högre norden, äfvenledes underlätta de siberi- ska både djur- som ock vextarternas utbredning åt öster, så att några species äro numera hvad man kallar cireumpolära. — För den åsigt, att våra vextalster företrädesvis äfvenledes skulle hafva inkommit och ännu fortfarande inkomma till oss öfver Finlands östra gräns samt en icke ringa del öfver Åland till den vestligaste delen af landet, talar onekligen den mängd af arter, som inom vårt land endast kunna påfinnas i trakten af Ladoga sjön eller i Karelen i allmänhet, andra deremot blott på Åland och i skärgården utanför Åbo. Det är äfven dessa förhållanden som locka den unge botanikern, att med förkärlek omfatta hvarje tillfälle till en utflygt inom dessa Finlands gräns- trakter, och derigenom äga vi äfven snart sagdt de fullständi- gaste uppgifter öfver floran i dessa delar af landet. Det är visserligen en möjlighet, till och med troligt, att en eller annan vextart kunnat inkomma direkte öfver Finska viken ifrån Öster- sjö-provinserna, men detta antal bör i alla fall icke kunna upp- skattas särdeles högt. Att numera följa enskilda djur- och vextarters successiva utbredning inom vårt eget land med afseende på den trakt, hvarifrån desamma, 1 öfverensstämmelse med deras kända före- kommande i andra länder, måste anses hafva inkommit, kan visserligen i många fall bli förenadt med otaliga svårigheter, isynnerhet då en framåtskridande kultur kan afbryta flere ar- ters tillvaro under långa sträckor och i allmänhet i betydlig mån förminska artantalet på de i vildt tillstånd existerande djur 13i och vexter, såsom det särdeles märkbart skall vara händelsen inom de förenta staterna i Nord-Amerika, men det vetenskap- liga intresse, som är förenadt med lösningen af dessa frågor, skall säkerligen öfvervinna alla betänkligheter, att anställa under- sökningar i detta afseende. Naturalhistorien torde dessutom kunna påräkna biträde i dylika forskningars anställande. Öfver- tygelsen nemligen derom, att djur- och vextarters förekommande i ett land äfvensom deras första uppträdande om våren helt och hållet är beroende af temperatur- och andra yttre natur- förhållanden, har småningom stadgadt sig ända derhän, att man numera nästan allmänt i omvändt förhållande börjat göra anteck- ningar i skilda länder öfver enskilda djurarters förekommande äfvensom öfver deras första uppträdande om våren, flyttfoglars ankomst, vexters blomning och fruktmognad, m. m., för att derigenom vinna närmare kännedom om sjelfva landets klima- tologiska förhållanden, och derigenom kommer i framtiden den fysikaliska vetenskapen och dess sakförare att mer och mer med verksam hand deltaga uti ifrågavarande undersökningar. Naturalhistorien kan icke ens i denna stund nnderlåta, att med den varmaste erkänsla intyga, det äfven i vårt land nu redan en hjelpsam hand blifvit henne räckt ifrån detta håll, och man bör kunna hoppas, att detta framdeles skall ske ännu mera. Då derjemte den nu på jorden existerande generationen af djur- och vextarter ovilkorligen måste anses hafva uppkom- mit på flere skilda ställen samt derifrån sedermera utbredt sig i olika riktningar, emedan de i skilda verldsdelar och zoner förekommande organiska naturalster äro så ytterst olika, så bör kännedomen om djur- och vextarternas utbredning lemna de säkraste, törhända de enda antydningar öfver de ursprungliga skapelseorterna äfvensom öfver jordytans utseende och natur- förhållanden i allmänhet under den sagoperiod, då de skilda menniskoraserna och folkstammarna först uppträdde på jordens rund såsom dess envåldsherrskare.' Djur- och vextgeografin måste således ren ifrån denna synpunkt alltid komma att äga ett nog allmänt vetenskapligt intresse, och då tillika föga nå- gon annan trakt af jorden torde kunna erbjuda tillfälle till en lika åskådlig lära om de vilkor och förhållanden, på hvilka 132 möjligheten af djur- och vextarters utbredning grundas och be- ror, än just Skandinavien och Finland, der alla organiska natur- alster först i en sednare period inkommit, så bör faunan och floran i vårt land nu och i framtiden i dessa förhållanden all- tid lemna full ersättning med afseende på sann vetenskaplig forskning för deras bristande egenskap, att kunna uppte för de- samma uteslutande egendomliga artformer. Detta måste åtn in- stone anses som en särdeles lycklig konjunktur, under i öfi ot mindre gynsamma förhållanden. För att emellertid kunna kontrollera äfven en framtida invandring af förut inom vårt land icke observerade vext- och djurarter, är det särdeles nödvändigt att området för vår flora och fauna determineras så noggrant som möjligt, och i detta afseende finnes i sjelfva verket en tillräckligt markerad linie, nemligen den som innesluter vårt politiska område och öfver hvilken tillräcklig uppgift kan inhemtas under hvarje exkursion i Finlands gränstrakter. Man har likväl i sednare tider velat förflytta denna gräns för våra organiska naturalster, såsom det på ett särdeles rekommenderande sätt heter: för att vinna en naturlig begränsning för våra djur- och vextarter, till en min- dre noggrannt bestämd linie, som vore dragen från Finska vi- kens botten genom Ladoga, Onega och Hvita hafvet till Wa- ranger fjord samt derifrån uppför Tana elf o. s. v. — Denna begränsning emot öster t. ex., som visserligen är hvad man kunde kalla fysiko-geografiskt naturlig, bestämmes emellertid härigenom så ofullkomligt, att godtycket på många ställen kan förflytta densamma betydligt fram- eller bakåt, och genom en sådan framflyttning kan emellertid flere tiotal arter inom djur- och vextriket förskottsvis införas i vår fauna och flora, i motsatt fall återigen derifrån uteslutas, ty den med det meller- sta Europa gemensamma beståndsdelen ökas märkbart vid det minsta framåtskridande åt SO. — För att tillika icke blott fram- hålla den omständigheten, att det i alla händelser borde vara förenadt med ett sannt vetenskapligt intresse, att den utstakade gränstrakten ligger inom vårt eget land, hvarigenom undersök- ningar i densamma alltid skola blifva lättare utförbara, vill jag tillika utpeka vådan deraf, att inom detta område innesluta den 133 S:t Petersburgska faunan och floran, hvilka i sjelfva verket ligga inom den projekterade gränslinien och enligt kända förhållanden kunna uppvisa några hundrade arter, som åtminstone tillsvidare äro fullkomligen främmande för vårt land. Vi ställa oss häri- genom i beroende af samlingar, som vi aldrig kunna jemföra och kontrollera, helst då några af desamma, i hvilka de exem- plar som legat till grund för uppgiften om många arters före- kommande, långt för detta blifvit bortförda ifrån Rysslands hufvudstad. Våra inhemska samlingar skulle härigenom äfven- ledes alltid lemna stora luckor öfriga, hvilka troligen aldrig kunde fyllas. Och skulle en sådan gränslinie i sjelfva verket utgöra en begränsning helst för någon större del af de djur- eller vextarter, som förekomma uti vårt land, så våre den vis- serligen att förordas, men som jag redan haft äran anföra, be- gränsas den med det mellersta Europa gemensamma beständs- delen af vår fauna och flora emot söder hufvudsakligen af Al- pernas bergssträckningar, samt den siberiska eller uteslutande högnordiska af Altaiska bergen ända till sjön Baikal och Dau- riens berg, och detta är ett faktum som ingen kan vederlägga, ty oaktadt all relativ fattigdom på organiska artformer i vär höga nord, kunna här likväl tusendetal bevis derpå framhållas. Hela vinsten af den projekterade utvidgningen af området för vår fauna och flora skulle således på sin höjd blifva det smick- rande förhållandet att bland annat ur Ishafvets egendomliga fauna och flora i förteckningar öfver våra inhemska organiska naturalster kunna införa en serie med marina former, som i alla fall icke höra dit, och detta är och förblir, måhända sorgligt nog, ändock det faktiska i saken. TI alla afseenden är gräns- linien för vår flora vida lämpligare, sådan den finnes modifie- rad på den lilla kartan till Herbarium Musei Fennici, ty här är åtminstone det S:t Petersburgska området uteslutet, och de ur ryska Lappland och ryska Karelen upptagna arterna göra i denna förteckning tillfölje af den tydliga och klara framställnin- gen ingen oreda. Ehuru vi således i sjelfva verket icke ailenast inom vår fauna sakna alla representanter för de djurgrupper, som till tu- sendetal af individer och i mångfaldiga artformer uppträda vid 134 kusterna af de större salta hafven, utan derjemte inom florasg gebit fåfängt efterleta det antal alger t. ex., hvilka vid ena- handa lokaler kunna fästa naturforskarens uppmärksamhet, så är likväl antalet på skilda arter af naturens organiska skapel- ser i vårt land för det närvarande ingalunda så ringa, som de flesta torde förutsätta, emedan det ojemförligt största antalet är mindre i ögonen fallande. Det är säkerligen icke öfverdrifvet, om man approximativt uppskattar antalet på de djurarter, som till närvarande tid inkommit till vårt land till öfver 10,000 spe- cies, ty representanterna af insekternas klass allena måste uppgå till närmare fyrafemtedelar af denna summa eller emellan 7 och 8 tusen arter. Man beräknar nemligen insektarternas antal al- lenast i den S:t Petersburgska faunan till 8 och i Skandinavien till 12,000, ja ända till 15,000 species. Skulle man deremot anse Ratzeburgs beräkning motsvara verkligheten, att nemligen i Europa de fanerogama vexternas antal skulle förhålla sig till insekternas som 1 till 9, så borde antalet af insektarter i vårt land uppskattas ännu högre. Hvad åter antalet på de vextarter beträffar, som före- komma inom vår flora, så uppgår detsamma enligt den af Prof. Nylander och Med. Kand. Saelan upprättade förteckningen öfver Universitetets inhemska örtsamling till 991 species faneroga- mer, och afräknas derifrån de 41 arter som endast blifvit funna inom ryska Lappmarken och hvilka tillfölje deraf tillsvidare icke kunna anses som egentligen finska, återstå 950 species, och som det likväl är troligt, att åtskilliga ännu kunna upptäckas, ehuru det måste medgifvas att Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica bragt denna samling till en viss grad af fullständighet, så torde de fanerogama vexterna i vårt land för det närva- rande likväl belöpa sig till närmare 1,000 arter. — Då många grupper af kryptogamerna hos oss ännu äro ganska ofullstän- digt insamlade och kända, kan deras artantal naturligtvis endast approximativt beräknas, och tager man till grund för en sådan kalkyl, att dessa lägre stående vexters antal hos oss skulle stå i samma proportion till de i Skandinavien förekommande, som förhållandet är emellan fanerogamerna i dessa länder, så måste dessa till största delen obemärkta vextalster uppgå till 133 öfver 5,000 arter i vårt land, och det är isynnerhet de lägsta svamparna som uppträda i ett sådant öfvervägande artantal. — Man beräknar nemligen fanerogamernas antal i Skandinavien till 1,400, kryptogamernas deremot till närmare 8,000. Man ser således häraf, att antalet på organiska former inom vårt land i närvarande stund, ehuru dess fauna och flora icke kan täfla i rikedom på arter med de flesta andra länder, t. o. m.i Europa, likväl ingalunda är så ringa, att ej naturhistorisk forskning i många afseenden kunde finna ett vidsträckt fält nog inom dess eget område. Väl är det sannt, att både våra högre stående eller vertebrerade djur äfvensom våra fanerogama vexter icke kunna lemna tillfälle till ett mera verksamt biträde i descrip- tivt afseende för den zoologiska och botaniska vetenskapens framsteg i allmänhet, och det just emedan vi ej kunna fram- hålla några egendomliga artformer, som ej långt för detta skulle utgjort föremål för de noggrannaste undersökningar i andra län- der. Med ytterst få undantag, och gälla dessa i allmänhet en- dast den öfver norra Ryssland till oss inkomna siberiska eller såkallade rent nordiska beståndsdelar i vår fauna och flora, äro nemligen de flesta högre stående djur och vexter på det sorgfälligaste beskrifna nästan på alla för vetenskapliga ändamål mera begagnade europeiska tungomål. Största delen äro t. o. m. aftecknade i åtskilliga planchverk. Häri ligger säkerligen äfven den väsendtligaste, kanske den enda orsaken dertill, att vi ej äga någon särskild beskrifning öfver våra vertebrerade djur och våra fanerogama vexter. Då en vetenskapsman publicerar ett arbete i naturvetenskaperna, fordras nuförtiden som ett oefter- låtligt vilkor, att detsamma skall innehålla någonting verkligen nytt; någonting som länder vetenskapen i dess helhet till sann förkofran och nytta. Det må tillåtas mig att anföra, det hvar- ken den zoologiska vetenskapen behöfver en beskrifning öfver våra vertebrerade djur, ej heller den botaniska öfver våra fa- nerogamer. Vetenskapen äger dessutom i sjelfva verket en gan- ska fullständig flora, sådan den behöfver öfver våra högre vex- ter, nemligen den af mig redan citerade förteckningen öfver Herbariuwm Musei Fennici, uppgjord efter en omsorgsfullt och kritiskt bestämd samling. En mängd uppgifna lokaler öfver de 136 enskilda arternas förekommande i vårt land lemnar nu redan en antydning öfver deras utbredning inom detta område, och man bör kunna hoppas, att den yngre generation, som med värma och kärlek omfattat botanikens studium, inom några år med vextförteckningar öfver skilda trakter af Finland i betydlig mån skall rikta kännedomen häraf”). Skulle någon vara särdeles angelägen om den möjligtvis något tvetydiga äran att se sitt namn paradera på titelbladet till en flora på svenska språket öfver våra högre vexter, så behöfde han sannerligen icke an- vända något själamördande arbete derpå, ty det vore ej ens nödvändigt att ur något annat lands flora på tyska eller något annat språk öfversätta beskrifningar på de i förteckningen upp- tagna arter; han kunde helt enkelt afskrifva dem ur Hartmans Skandinaviens Flora. Med ytterst få undantag finnas äfvenledes alla hittills inom Finlands gränser observerade vertebrerade djurarter förvarade i universitetets samlingar; af de flesta finnas derjemte skeletter i des anatomiska museum. Endast några få arter kunna ännu ') Emedan likartade namnförteckningar öfver inskränkta områden af ett land, oftast afkopierade efter allmänt begagnade handböcker, från rent vetenskaplig synpunkt på sin höjd likväl kunna anses som ett afläg- sel stående material för blifvande sammanställningar, vore det åtminstone önskvärdt att desamma i typografiskt afseende skulle uppträda i så litet voluminös form som möjligt, ty i motsatt fall kan man förvänta sig öfver ett så vidsträckt område som Finlands ett helt bibliothek af — toma namnförteckningar. Då isynnerhet den studerande ungdomen mycket lätt lockas alt uppträda som författare, helst det kan ske på ett så lätt sätt, som att efter förut bestämda samlingar och med ledning af en vanlig handbok upprätta en namnförteckning öfver de naturföremål, man an- sett sig hafva observerat i en viss trakl, och det sålunda är troligt, det vi framdeles äfven kunna påräkna slika zoologiska förteckningar, vill jag begagna detta tillfälle att afråda blifvande författare att aflkopiera så- dana halft populära arbeten, såsom t. ex. Nilssons nyaste upplaga öfver Skandinaviens fiskar och foglar (Skandinavisk fauna), hvilka företrädesvis äro beräknade för jägaren och en större läsande allmänhet, och åtmin- stone icke öfverensstämma med nyare forskningar öfver den systematiska anordningen och den zoologiska vetenskapens närvarande ståndpunkt — att förtiga mångfalldiga inkonseqvenser i sjelfva namnförteckningen. Så- dana opera skulle nemligen i utlandet endast kompromettera den veten- skapliga förening, i hvars afbandlingar de publiceras. möjligtvis upptäckas inom vårt land; förteckningarna öfver uni- versitetets samlingar i detta afseende är således för vetenskapen nästan nog. Uppgifter öfver flertalets förekommande i vårt land finnas dessutom publicerade i skilda afhandlingar 7); några förut obeskrifna arter äga vi ej, icke ens sådana, hvilkas kännedom ej kunde inhemtas ur arbeten affattade på det svenska språket. Det ringa hvar och en enskild naturforskare kan tillägga till kännedomen om dessa arters förekommande, lefnadssätt, m. m., kan säkerligen återges på några få pagina. Undantag göra tillsvidare hufvudsakligen endast tvenne fiskslägten, mnemligen Salmo och Coregonus, icke för den skull att det vore troligt, det vi ägde någon för vårt land egendomlig art, men väl eme- dan dessa slägten i allmänhet äro mindre kända och utredda. Emedan likväl representanterna af dessa genera höra till dem, hvilka i främsta rummet måste blifva föremål för en artificiel fiskodling i Skandinavien och Finland, så bör man kunna hop- pas, att äfven våra arter inom några år blifva fullkomligt kända, och denne förhoppning kan anses så mycket mera grundad, som universitetets museum nu redan varit i tillfälle, att genom denna för landet särdeles vigtiga kultur erhålla en ganska lof- vande början till en samling för detta ändamål. — Det möjlig- heten att förvärfva sig en kännedom om Finlands vertebrerade djur i allmänhet äfven i denna stund icke just hör till antalet af stora svårigheter, torde kunna antydas derigenom, att en sådan kännedom bland annat förutsättes som vilkor för under- gående af kandidat-examen inom den fakultet, dit den zoolo- giska vetenskapen räknas. Ehuru denna vetenskap således icke kan anses vara direkte i behof af en beskrifning öfver våra vertebrerade djur, måste det å andra sidan medgifvas, att en kort, systematisk och deskriptiv framställning af desamma, nemligen i öfverensstämmelse med vetenskapens nuvarande for- ”) Särskildt förtjenar äfven omnämnas, det vi äga en af W. Nylan- der utarbetad nammförteckning på finska språket öfver våra fogelarter. Dessa finska benämningar äro, åtminstone såvidt vi kunna bedömma dem, ganska väl valda; måhända kan endast den anmärkning göras, att, på- tagligen af ett misstag, Pagophila (Larus) eburnea Gmel. och Larus leu- copterus Faber erhållit samma benämning Walkialokki. 135 dringar, vore högst nödvändig för den studerande ungdomen i vårt land "). Om man ock således kan medgifva att våra högre djur och vexter äro temmeligen väl kända, dels derigenom att de äro nära nog fullständigt representerade i universitetets samlingar af inhemska naturföremål, dels emedan de förut i andra länder blifvit undersökta och beskrifna, så kan samma påstående omöj- ligen tillämpas på våra lägre stående organismer. Föga öfver 2/,:delar af Finlands insektarter torde för det närvande finnas i universitetets samlingar och likväl utgöra representanterna af denna djurklass onekligen närmare 4/; af hela dess fauna. Att insekterna vore af mindre betydelse i naturen än de högre stå- ende djuren och derigenom förtjena en mindre grad af upp- märksamhet, är ett påstående som endast kan grundas antingen på det förhållande, att de icke pläga ätas, åtminstone ej hos oss, eller helt enkelt på den fullkomligaste okunnighet om verk- liga förhållandet; ty det är emellertid mer än säkert, att re- presentanterna af ingen djurklass spela en mera vigtig rollina- turens stora ekonomi, åtminstone i våra dagar, än just insek- terna. Det må tillåtas mig att framhålla endast den omstän- digheten, att nästan alla döda djur och vexter mer eller mindre äro hemfallna till födoämnen för insekter och deras larver, van- ligen kända under benämningen af maskar, och kunde man un- der den varma årstiden aflägsna alla insekter ifrån ett land, så skulle detsamma samtidigt troligen öfvergifvas af hela sin be- folkning af öfriga djur och menniskor. Det borde dessutom vara föga troligt, om ej måhända orimligt, att det ojemförligt största >) Vi hafva visserligen nyligen erhållit första delen af en finsk fogel- fauna, påtagligen beräknad för den studerande ungdomen vid universite- tet, men den är i alla fall för vidlyftig för skolan; jag för min del måste endast beklaga att förf., som användt både tid och ospard möda samt derjemte varit nog lycklig att framställa äfven för vetenskapen nyll, nem- ligen obeskrifna drägter af naturligtvis i öfrigt förut kända fogelarter, an- sett sig föranlåten att följa det föråldrade systemet, om det ens förtjenar en sådan benämning, i Naumanns Naturgeschichte der Vögel Deutschlands, då ornitologins rent vetenskapliga sträfvande i nyare tider hufvudsakligen just varit riktadt på den systematiska anordningen af de generiska former som höra till denna djurklass. 139 antalet djurarter skulle vara utan någon betydelse i naturen, der likväl allt synes vara beräknadt till det helas bestånd. Det faktiska i saken är emellertid att icke blott en betydlig del af insekterna, med undantag likväl af flere grupper bland Lepi- doptera, öfver hvilka man äger särdeles användbara planchverk , är högst ofullständigt insamlad och känd i vårt land, utan derjemte nästan alla lägre djur, och grunden dertill bör ej allenast sökas i den omständigheten, att dessa djurarter äro vida svårare att be- stämma, hufvudsakligen emedan deras antal är vida större och emedan man äger fullständiga faunistiska arbeten öfver högst få grupper, utan derjemte i det förhållande, att många familjer, isynnerhet bland insekterna, äro nästan obearbetade äfven i an- dra länder, och derpå beror äfven möjligheten deraf, att vi ännu i denna stund äga en mängd obeskrifna arter i Finland. Blöt- djuren, d. v. s. musslorna och snäckorna, i vårt land göra här- ifrån ett undantag, ty de äro troligen i det närmaste alla kända, men det måste äfven medgifvas, att man äger fullständiga ar- beten öfver dessa djurarter i nästan alla europeiska länder. De lägre crustaceerna i Finland komma deremot säkerligen inom kort tid att blifva närmare kända och förtecknade, då man nu- mera äger ett svenskt arbete öfver hithörande arter. Öfver Skandinaviens spindlar torde man äfven snart kunna påräkna ett utmärkt deskriptivt arbete af en skarpsinnig naturforskare, hvilken på deras studium användt en längre serie af år. En sådan handledning skulle säkerligen äfven i vårt land framkalla namnförteckningar öfver de arter, som inom skilda delar af Fin- land blifvit observerade af denna proportionsvis dock fåtaligare djurordning. Äfven en flyktig blick i förteckningen öfver den inhemska vextsamlingen kan genast öfvertyga en derom, att svamparna, isynnerhet de lägre stående arterna, lemna ett vidsträckt fält för undersökningar i vårt land. Då dessa vexter derjemte ännu i allmänhet äro mindre noggrannt bestämda och beskrifna, kan äfven Finlands flora lemna material nog för upptäckter till fromma för den botaniska vetenskapen i allmänhet. Ehuru den lefvande naturen är naturalbistoriens egentliga observationsfält , ty det är endast här hvarje enskild art kan 140 framvisa sin betydelse som en länk i det helas sammanhang, så utgöra likväl systematiskt ordnade samlingar ett nödvändigt me- del att på kortare tid förskottsvis kunna förvärfva sig en kän- nedom om naturens organiska skapelser, och detta är så myc- ket nödvändigare, då aldrig någon kan blifva i tillfälle att när- mare betrakta naturen i alla jordens länder. För att äfven i detta afseende kunna framhålla naturalhistoriens närvarande re- surser i vårt land, må det tillåtas mig att i största korthet och endast summariskt uppge antalet på de artformer, som förefinnas i universitetets samlingar. I dess zoologiska museum finnas nemligen 260 skilda arter mammalier, således ungefär en sjette del af alla nu på jorden lefvande och kända artformer, 1220 species foglar eller närmare en femtedel af det kända artantalet, något öfver 200 arter amfibier och 403 species fiskar, således af de förre omkring en sjundedel, af de sednare endast en femtonde del af alla kända arter. Då de vertebrerade djurens systematiska indelning, till en väsendtlig del äfven artkaraktererna grundas på deras osteologi- ska och anatomiska byggnad i allmänhet, länder det zoologin och dess studium till en icke ringa fördel att universitetet äger en särdeles vacker och välordnad osteologisk samling, uppställd i dess anatomiska museum. Denna samling innefattar för det närvarande 161 species däggande djur, 270 sp. foglar, 20 arter ampbhibier och 56 arter fiskar. På samma ställe förvaras dess- utom universitetets inhemska fogelsamling, hvilken nu innehåller 209 arter. Härtill kan ännu läggas, att på zoologiska museum finnes en samling af omkring 250 skilda slag af fogelägg. Hvad åter universitetets samlingar af lägre djur beträffar, kan jag anföra att vi äga i det närmaste 19,000 arter Coleo- ptera, omkring 1,000 sp. europeiska fjärilar, men deremot en- dast cirea 450 exotiska arter, närmare tusen representanter af hvarje af ordningarna Hemiptera, Hymenoptera och Diptera samt endast några tiotal af Orthoptera och Neuroptera. Den inhemska samlingen af Diptera innefattar deremot allena när- mare 1,500 arter, deribland jemförelsevis ett ringa antal hö- rande till underafdelningen Nemocera. Äfven af ordningen Le- pidoptera äger wniversitetet numera en ganska betydlig samling 141 af inhemska arter, sedan Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica till detsamma afträdt sina fordna samlingar. Härigenom tillhöra nu de flesta typer till de af W. Nylander beskrifna myror och bin bland annat äfvenledes universitetet. Sällskapets pro Fauna et Flora Fennica fordna samling af Coleoptera innefattar der- emot endast omkring tvåtredjedelar af de arter, som blifvit på- funna inom Finland. Då säkerligen ganska många anse universitetets entomo- logiska samlingar för stora, må det tillåtas mig att upplysnings- vis meddela, det universitetets museum i Berlin 1859 innehöll 74,260 arter insekter, deribland t. ex. 39,200 sp. Coleoptera, 5,500 sp. Diptera, öfver 10,000 arter fjärilar o. s. v. TI alla fall äger vårt universitet föga öfver en tionde del af alla nu på jorden förekommande insektarter samt måhända ungefär en sjette- del af de beskrifnas antal. Utom ofvan uppräknade samlingar, äga vi omkring 400 arter crustaceer samt ett lika antal ara- chnider, deribland en särdeles intressant samling af acarider från trakten af Wasa; 300 skilda arter af snäck- och mussel- skal utom 200 mollusker i sprit samt slutligen omkring 500 ar- ter af annulater, entozoer, echinodermer, acalepher och polyper. Universitetets herbarium, om man undantager den särskildt uppställda samlingen af inhemska arter äfvensom en typisk sam- ling af lafvar, torde icke äga något högre vetenskapligt värde. Under loppet af detta år får universitetet likväl som föräring emottaga Verkl. Statsrådet STEVENS utmärkta vextsamling, hvil- ken enligt uppgift skall innehålla omkring 30,000 arter och deribland typerna till de flesta species som blifvit beskrifna från södra Ryssland och till en del äfven från Caucasien. Det måste visserligen medgifvas att universitetets natur- historiska samligar icke kunna mätas med dem, som vetenskaps- societeterna äga i Stockholm och S:t Petersburg, men man bör härvid ihågkomma, att vid hvardera af dessa inrättningar fin- nas anställda t. ex. trenne professorer endast i de skilda bran- cherna af zoologin, hvilkas tid icke upptages af några föreläs- ningar, att förtiga mycket rikare anslag för samlingarnas för- ökande. Deremot är det mycket säkert, att intet universitet hvarken i Skandinavien eller Ryssland han uppvisa samlingar, 142 hvilka i något afseende kunde jemföras med våra, icke ens med afseende å deras yttre värd; men det torde äfven vara och bli en nödvändighet, då våra omständigheter icke tillåta den fin- ska Vetenskaps-Societeten att anlägga särskilda samlingar, och utan sådana äro ifrågavarande vetenskapers utbildning i ett land knappast tänkbara. I högsta grad missgynnande för zoologin i vårt land är deremot universitets bibliothekets beklagliga fattig- dom på nödvändig litteratur i denna vetenskap. Till särdeles gynsamma konjunkturer i ett land för en vetenskap måste man slutligen onekligt räkna det förhållande, om densamma omfattas med värma och förkärlek af den större allmänheten. Svenska författare omtala visserligen att i ett nordiskt sinne skulle innebo en medfödd böjelse för naturens beundran, en varm uppfattning af dess skönhet och en afgjord håg för dess forskning; men skulle någon öster om Bottniska viken i närvarande tid uttala detta påstående, så vore man san- nerligen frestad att anse det som en — satir. Sällan torde man i vårt land kunna se kärlek och beundran för naturen uttala sig genom annat, än genom några brutna blommor i en förgyld vas och genom en Nerium eller Pelargonium på en fönsterkarm; och den varma uppfattningen af naturens skönhet sträcker sig till den observation, att utsigten från något ställe kan vara — gu- domlig och vädret stundom ganska vackert. Thågkommer man dock att äfven medfödda anlag kunna slumra, om de ej väckas — samt att undervisningen i vårt land ända till sednare tider föga sträkt sig utom det område, som står i omedelbar berö- ring med menniskans eget jag, och ibland dessa ämnen hufvud- sakligen endast språk och historie — så kunde en dom öfver bristande värma i vårt land ör naturen möjligtvis anses öfver- ilad. I sednare tider då man småningom lärt sig inge, att det finnes en hel verld äfven utom ens eget jag samt att det äfven kan finnas ett vetande, en kunskap om denna verld, har man för några få år sen infört äfven naturalhistorien som ett läro- ämne i skolan. Då beundran för naturen samt håg för dess studium väckes redan i barnaåren, skall densamma säkerligen aldrig utslockna under sednare lefnadsår, och i den fullaste öf- vertygelse derom, då det tillika är bekant att en person, till 143 hvilken det finska folket redan förut står i så mångfalldig för- bindelse, utarbetar en flora öfver våra högre vexter på det fin- ska språket, ej för att rikta den botaniska vetenskapen, men väl för att lemna den finska allmänheten tillfälle att på egen hand förvärfva sig insigter om de väsendtligaste naturalster i Finland och derigenom undgå det missödet att vara fremlingar i sin närmaste omgifning, i sitt eget land, så vågar jag nu re- dan förutspå i framtiden vida lyckligare förhållanden för natural- historien i vårt land, än under närvarande tidpunkt. 144 Om Trichina Spiralis. — Af O. E. A. Hjerr. (Meddeladt d. 1 Okt. 1861.) Denna parasit har under detta år blifvit föremål för natur- forskarenes synnerliga uppmärksamhet, sedan man funnit, att dess invandring hos menniskan kan framkalla de mest betänk- liga sjukdomssymtomer. Detta lilla djur observerades för första gången af Engelsmannen HILTON år 1832 i bröstmusklerne och ehuru OWEN erkände dess djurnatur, räckte det likväl länge, innan man derom kunde blifva ense. Ja, ända till nyaste tid betraktades Trichina såsom ett outveckladt ungdomstillstånd af någon annan nematod, en uppfattning, som genom DUJARDINS och Vv. SIEBOLDS anseende infördes i vetenskapen. Under detta år har LEUCKART i Giessen offentliggjort undersökningar öfver Trichina, hvilka plötsligt kasta ett oväntadt ljus öfver hithö- rande frågor. Då han födde hundar med trichinhaltigt kött af något annat djur, fann han redan på 4:de dygnet inom deras tarmkanal nematoder med fullt utvecklade könsdelar och man kunde” se, att de i honornas frukthållare liggande äggen äfven voro befruktade. På 7:de dygnet hade dessa ägg förvandlat sig i embryoner, till ett antal af 60—80 stycken inom hvarje hona. Trichinerne äro således verkliga vivipar&e. Vidare fann Leuckart, att, då han födde djur med tarmtrichiner, deras muskler efter någon tid innehöllo en ofantlig mängd af dessa parasiter. Mikro- skopet visade musklerna fullsållade med dessa väsenden och de- ras antal kunde uppskattas till flere miljoner. Längden af det fullbildade djuret utgör omkring /3 linie, hvarföre man äfven med blotta ögat kan igenkänna detsamma. Tarmtrichinerne hade sålunda förvandlat sig i muskeltrichiner och att de tillika van- drat ut från tarmkanalen var klart. Det lyckades äfven Leuc- kart sednare, att å bukhinnan finna fria, krypande trichiner, hvilka således hade genomborrat tarmen för att genom denna vandring utbreda sig inom musklerna. Genom dessa spridnings- sätt inom en djurkropp, genom denna verkliga vandring skiljer - 145 sig Trichina från alla andra bekanta parasiter. Sedan de unga djuren kommit in i en muskeltråd, börja de undergå vissa för- ändringar, de förtjocka sig och utveckla småningom sina orga- ner, de inrulla sig tillika spiralformigt och omgifvas af en kalk- kapsel, i hvilken de sedan under årtionden kunna ligga ostörda. Först när de tillfälligtvis kommit i ett annat djurs- mage eller fallit i händerna på en experimenterande anatom, lefva de ånyo upp, framalstra sin afföda och gifva uppkomst till svåra sjuk- domssymtomer inom den kropp, dit de öfverflyttats. Det för- sta sjukdomsfall; beroende på invandring af 'Trichiner, förekom i år på ett sjukhus i Dresden. En förut frisk 20-årig qvinna intogs derstädes med stark feber, ömhet i buken och ytterst häftig smärta i musklerna. Likundersökningen visade vid mikro- skopisk undersökning ett ofantligt antal fritt i muskelväfnaden liggande, icke inkapsulerade, lefvande trichiner. Det var tyd- ligt att djuren befunno sig som bäst på vandring inom krop- pen. Den anställda efterforskningen öfver patientens föregående tillstånd ådagalade, att hon varit i tjenst hos en landtman i närheten af staden och att vid tiden för hennes insjuknande en sugga blifvit slagtad, hvaraf ännu köttet fanns i behåll och som innehöll en stor mängd trichiner. Äfven andra personer af samma familj hade samtidigt varit mer eller mindre illamående. Sannolikt är, att den aflidna qvinnan smakat på det råa köttet. Man finner lätt, af hvilken vigt dessa undersökningar och denna upptäckt äro för sjukdomsläran, dietetiken och sundhets- polisen. Man tvingas att uppkasta den frågan, om djurens öfverflyttande till menniskan sker endast genom njutandet af rått kött eller om dess användande i form af skinka och korf äfven kan gifva anledning dertill. Det sednare vore icke osan- volikt isynnerhet vid förtärandet af skinkor, som icke blifvit ut- satta för tillräckligt hög värmegrad samt det slags korf, der köttet endast sönderhackas och rökes. För utredandet af hit- ' hörande frågor fordras likväl ännu noggranna undersökningar. Måhända är Trichina sjukdomen icke så alldeles sällsynt, ehuru den undgått uppmärksamheten och förvexlats med andra. Om den förekommer i Finland vet man icke. Hittills har jag vid 10 146 de redan temmeligen talrika liköppningar, dem jag anställt, ännu icke funnit detta lilla djur och de exemplar jag deraf sett; härstamma från Tyskland. + 20 Ord yttrade af Societetens ordförande vid års- och högtidsdagen den 29 April 1862. Finska Vetenskaps-Societeten, som vid detta tillfälle begår sin tjugufjerde årshögtid, har sedan sin första tillvaro ägt den äro- fulla lycka att få som sin årsdag räkna den, med hvilken ett lefnadsår fylles för Finlands nu regerande Höge Monark. Socie- teten är derföre van att, innan hon går att framställa sin års- redogörelse inför fäderneslandet, lyfta sin blick till thronen och nedlägga vid dess fot ett offer af undersåtlig vördnad. Men de känslor, hvilka det Finska folkets medlemmar hembära åt sin Storfurste, äro ej ett rökoffer, som upptändes af en pligtskyi- dig sed. Det är ej endast pligtens bud, som vid kejsar ÅLE- XANDER DEN ÅNDRE fäster hans Finska undersåtare. Hela den mensklighet, som 'fröjdas åt frihetens och humanitetens segrar, har egnat sin varma beundran åt frigöraren af dessa millioner slafvar: huru skulle då ej vårt fosterland, hvilket fordom Thron- : arfvingen visade så många prof af huldhet, och som under Mo- narkens spira ser sitt statsskicks lagbundna former frigöras från alla yttre, hindrande bojor, huru skulle det icke gälda Honom tillbaka med det bästa, som menskliga sinnen kunna erbjuda äfven åt Furstarne, med tacksamhetens och kärlekens rena käns- lor? Derföre höjas på denna dag i våra bygder de innerligaste, varmaste önskningar för vår ädle Storfurstes välgång under en fridsäll, lång och lyckosam regering, och hvarje Finsk med- borgare vet, att detta tillika är att önska sitt lands väl, att det är att önska dess ostörda samhällsutveckling i den fria anda, som är framåtskridandets vilkor. Ja, likasom redan på den tid, då denna vetenskapliga institution blef stiftad och det förunna- des henne att på sin årliga högtidsdag helsa som vetenskaper- nas och sin beskyddare äfven kejsaresonen, det Finska Uni- versitetets dåvarande höge kansler, likasom redan då och seder- mera Finland lärde sig att med hjertats tillgifvenhet och för- 148 hoppningar skåda upp till Honom, så ställer detta land i den dag, som är, sina käraste och närmaste framtidsutsigter i skygd af Kejsarens ljusa bild. Lifvad af djup, undersåtlig vördnad, skattar sig Finska Vetenskaps-Societeten lycklig att kunna vid detta tillfälle vara en tolk af den allmänna sinnesstämningen hos Finlands folk. I tider af ett rörligt politiskt lif och omfattande sociala reformer synes den strängare vetenskapen mindre än någonsin kunna påräkna ett allmännare deltagande för sina tillgöranden och uppskattning af desamma. Den vetenskapliga forskningen sysselsätter sig, enligt sakens natur, med enskildheter, och ju mera speciela dessa ämnen äro, desto mindre kunna de göra anspråk på att allmänt uppfattas som betydande uppgifter i bredd med: dem, som gälla den praktiska lösningen af det medborgerliga. samhällets egna lifsfrågor. Det kan icke ofta inträffa, att den teoretiska forskningens enskilda resultater äga eller genast röja en mäktig inflytelse på samhället och dess omedelbara intressen. Men äfven de mest glänsande upptäckter och de mest praktiska vetenskaper stå, för hvad de äro och för hvad de blifva, i skuld hos detta vetenskapens allmänna arbete, som vet sig icke vara till för den tillfälliga samhällsnyttans skull, utan upphöjdt öfver denna, sträfvar att med sina bidrag gagna mensklighetens ve- tande och tjenar endast Gud. Ja, ieke blott att alla de veten- skapernas verkningar, som på det mest framstående sätt be- fordra samhällets ändamål och behof, och deribland mennisko- snillets mest förvånande uppfinningar, hafva förutsatt och utgått från specialundersökningarnes långa och förberedande, af många individer utförda arbete och från den vetenskapernas gemen- samma ande, som förbinder dem alla till ett helt, utan det är äfven den spekulativa och den mångsidiga empiriska forsknin- gens enskilda resultater, som, huru föga direkt de än hvar för sig synas ingripa i samhällets lif, dock tillsammans och i massa hafva upptändt det vetandets ljus, som lärt folken att varse- blifva föråldrade institutioners brister, att hålla friheten kär och - att hos vetenskapen söka sin förädling. ; Dessa för denna högtärade församling välbekanta förhål- landen hafva icke blifvit åberopade med några anspråk för det 149 vetenskapssamfund, vid hvars högtid orden yttrats. Hvad sär- skildt angår Finska Vetenskaps-Societetens verksamhet, så sy- nes denna måhända föga tillfredsställa de fordringar, hvilka fo- sterlandskänslan kan upställa för en inrättning, som med natio- nens namn påtagit sig en talan å dess vägnar i vetenskapernas rike. Om så är, må dock icke förgätas, att detta fattiga Suomi- land icke heller eljest intager något lysande rum i verlden, och att de af natur och historie beroende inskränkningar, som be- stämt dess anspråkslösa ställning i andra fall, verkat äfven i detta. Ty det enskilda är underkastadt det allmännas vilkor, och individerna lösgöra sig ej från sitt lands och sitt samhälles förhållanden. Äfven utvisar en blick på det Finska Universi- tetets sednare historia, huru ofta det händt, att individer, vid hvilka de rikaste förhoppningar fästat sig, eller som redan rätt- färdigat dem, bortryckts genom döden i unga dagar från sina lefnadsmål, likasom skulle en naturens oblida stränghet röja sig äfven i detta ofta så knappa tillmätande af utmärkta vetenskaps- idkares lifslängd. För öfrigt är det tydligt, att ett mindre an- tal personer i detta afskilda land, hvilkas verksamhet tagits i anspråk af universitetslärarens göromål eller ock af andra ålig- ganden, äfven af annat författarskap, icke böra anses hafva kunnat uppbringa en vanlig vetenskapssocietet till någon täflan med stora till vetenskapernas förkofran inrättade stiftelser. Men att Finska Vetenskaps-Societeten dock arbetat i sin kallelse och söker uppfylla densamma, derom vittna hennes utgifna skrifter. Derom vittna äfven de talrika förbindelser, som äro knutna emellan henne och lärda samfund i Europas nästan alla bildade länder samt bortom Atlanten, förbindelser, hvilka Societeten i sednare tider ingått uppsökt, icke sjelf sökande dem. Härvid bör erkännas, att det varit på naturforskningens och den med henne förbundna mathematikens område, detta fält, der i vår tid kulturens arbete rör sig allralifligast, som äfven Finlands Vetenskaps-Societet från sin början och allt fortfarande utveck- lat sin största produktivitet. Sådant intygas äfven för det sed- nast förflutna året genom den berättelse, som Societetens stän- dige Sekreterare nu kommer att uppläsa. 4 150 S Årsberättelse afgifven på års- och högtidsdagen den 29 April 1862. Innan jag går att meddela den redogörelse för Finska Ve- tenskaps-Societetens arbeten, som i dag bör afgifvas, är det skäl att med några ord ihågkomma de förändringar, som inom Societetens personal under det nu tilländagående året inträffat. Äfven detta tidskifte har för Societeten icke aflupit utan förlu- ster, i det tvenne af Societetens ordinarie ledamöter, hvardera tillhörande dess matematisk-fysiska sektion, nemligen astronomie- professoren vid kejserliga Alexanders-Universitetet doktor FRE- DRIK WOLDSTEDT och direktörsadjointen vid öfverstyrelsen för lots- och båkinrättningen, öfverstelöjtnanten IVAR JOHAN ÅLBIN STJERNCREUTZ derunder med döden afgått, den förre dukande under för ett svårt och långvarigt själs- och kroppslidande, den senare i åtnjutande, såsom det tycktes, af ännu oförsva- gade krafter plötsligen bortkallad från det jordiska lifvets om- sorger och förrättningar. JM Professoren Woldstedt var född den 22 Mars 1813, in- skrefs som student vid k. Alexanders-Universitet den 1 Oktober 13829, blef filosofiekandidat den 12 December 1834 och utnämn- des året derpå den 14 Mars till amanuens vid Universitetets astronomiska observatorium, hvilken befattning han innehade in- till den 9 April 1842. Undergick den 14 Juni 1837 filosofie- licentiat-examen och promoverades 21 Juni 1844 till filosofie-- doktor. Den 20 Februari 1846 utnämndes han till professor i astronomin och hugnades den 31 Oktober 1853 med en bril- janterad ring och med förmån att såsom verklig tjenstgöring beräkna tiden från den 9 April 1842 till den 20 Februari 1846; under denna tid var nemligen W. uteslutande sysselsatt med gradmätningsarbeten i Finland, i hvilka han deltog alltsedan år 1835 och hvilka till en del under hans ledning utfördes. Om sommaren 1843 medföljde han såsom medarbetare kronometer- . expeditionen emellan Pulkova och Altona och 1852 bestämde - 151 han i Rautalampi socken polhöjden för en af finska gradmät- ningens triangelpunkter. Professoren Woldstedts utgifna skrifter utgöras af tvenne akademiska disputationer: De gradu praeci- sionis positionum cometae anni 1377 a cel. Tychone Brahe per distantias a stellis fixis mensuratas determinatarum et de fide elementorum orbitae, quae ex illis positionibus deduci possunt; Helsingfors 1844; De longitudine et latitudine geographica ex azimuthis ope theodoliti astronomici vel instrumenti sic dicti universalis observatis determinanda, ibid. 1845: Stipendiatteser: De mutua mathesis et astronomiae inter se relatione meditatio- nes mnonnmullae, ibid. 1850—1852 samt följande afhandlingar i finska Vetenskaps-Societetens Akter: 1) Die Höhen der Dreieckspunkte der finnländischen Grad- messung iiber der Meeresfläche, 1849: 2) Untersuchung der ”Theilungsfehler des Reichenbach- Ertelschen Meridiankreises der Sternwarte in Helsingfors, 1852; 3) Die Biegung des Meridiankreises der Helsingforser Stern- warte aus den Beobachtungen des Herrn Professor Argelanders hergeleitet, 1855; 4) Lösung der Aufgabe: denjenigen Punkt zu finden, des- sen Abstände von drei gegebeuen Punkten zusammengenommen ein Kleinstes sind, 18353. Professoren Woldstedt var sin vetenskap varmt tillgifven; hade ej en förtidig sjuklighet brutit hans krafter skulle den ihär- dighet, hvarmed han arbetade, onekligen varit egnad att fort- farande för Finlands astronomiska observatorium bevara det ve- tenskapliga anseende, som ÅRGELANDERS verldskunniga observa- tioner hade skänkt detsamma; men en längre ostörd verksamhet var Woldstedt lika litet som hans närmaste företrädare i pro- fessionen förunnad. Om vetenskapen i allmänhet hade Woldstedt en hög tanke och ansåg hvarje kunskap hafva värde endast i den mån den grundade sig på fasta, helst matematiska principer; af veten- skapernas popularisering, der dessa principer mer eller mindre måste uppoffras eller åtminstone ej kunna strängt utvecklas, var han ingen vän; det var derföre lätt förklarligt, om med den ringa matematiska underbyggnad, som vid våra läroverk 152 stått att vinna, astronomins studium vid universitetet ej med någon förkärlek omfattades. De brister som vidlådå den mate- matiska undervisningen hos oss, insåg Woldstedt mer än väl och var äfven betänkt på att genom lämpligare läroböckers ut- gifvande och förordande härutinnan åstadkomma en förändring till det bättre: men denna, likasom så många andra af hans vetenskapliga planer, gingo genom hans om hösten 1855 iråkade och sedan nästan utan afbrott intill den 18 Oktober 1861, då han slutade sitt lidande, fortfarande sjuklighet om intet. Om man vill kalla professoren Woldstedt en representant af den allvarliga vetenskapen i dess allra strängaste form, så kan den andra af Societetens senast hädangångne ledamöter på- minna derom, huruledes den vetenskapliga forskningens och iakt- tagelsens fält är icke blott omätligt till sitt omfång, utan äfven såtillvida oinskränkt, som det lemnar rum och väckelse för en nyttig verksamhet äfven för dillettanten, blott han lifvas af detta vetandets intresse, detta kunskapsbegär, som för vissa naturer är så utmärkande och hvari man velat finna ett af den sanna bildningens säkraste kännemärken. I främsta rummet erbjuda sig såsom föremål för en sådan verksamhet de fosterländska äm- nena — språket, historien, naturen — hvarföre det äfven mera än engång yrkats, att den vetenskapliga forskningen borde, åt- minstone i ett från kulturens hufvudpunkter så afstängdt land som Finland, inskränka sig till utredningen af fosterländska frågor och förhållanden; endast genom denna inskränkning har man sagt, kunde den finska vetenskapsmannen åstadkomma nå- got för vetenskapen dugligt och varaktigt. Den patriotism, som i denna uppfattning uttalar sig, är dock såtillvida skef, som den förgäter, att äfven de obetydligaste resultater af den veten- skapliga forskningen, utan afseende derpå, hvar de skådat da- gen, kunna vinna fullt erkännande och bidraga att utvidga ve- tandets horizont, så framt de blott grunda sig på exakt kun- skap eller hafva fakta, ej fraser till underlag. Men onödigt är äfven ett sådant kategoriskt yrkande derföre, att i hvarje land, der ett vetenskapligt lif finnes och sinne för allmänt menskligt vetande röjer sig, äfven allt hvad inhemskt är nödvändigtvis måste indragas i kretsen af de vetenskapliga undersökningarne 153 och der alltid intaga ett dessmera framstående rum, ju högre ståndpunkt vetenskapen i allmänhet i landet innehar. I ett afseende kan dock påståendet derom, att det veten- skapliga forskningsarbetet bör inom fäderneslandets gränser lika- som interneras, anses hafva en fördelaktig verkan: det kan nem- ligen tjena till väckelse för mången, som egentligen ej egnat sig åt vetenskapen, att blifva för densamma nyttig. Dertill fordras ej annat än ett uppmärksamt aktgifvande på, ett sam- vetsgrannt antecknande eller träget samlande af hvad hembyg- den erbjuder "egendomligt och anmärkningsvärdt eller eljest är af sådan beskaffenhet, att det kan stå i gemenskap med all- männa vetenskapliga frågor och hafva något inflytande på de- ras lösning. Men så ringa detta än synes vara, förutsätter det dock en håg och en ihärdighet, som ingalunda höra till så all- dagliga företeelser att de ej förtjenade, der de någongång fram- träda, med erkännande nämnas, med aktning ihågkommas. Ve- tenskaps-Societetens sednast hädangångne ledamot egde denna iakttagelselust och förmåga i mindre vanlig grad och har oak- tadt hans verksamhet egentligen var riktad åt helt andra håll, dock så troget och träget kunnat följa denna sin böjelse, att den fosterländska forskningens förbindelse till honom ej får så alldeles lågt uppskattas. Med outtröttligt nit hade han öfver- inseendet öfver de vattenhöjdsobservationer, hvilka på Societe- tens föranstaltande år 1852 med hans verksamma biträde först tillvägabringades och sedan dess blifvit fortsatta; hans för So- cieteten gjorda meddelanden bära vittne om ett uppmärksamt öga, som uppfattar fenomenen, om ett sinne, som söker upp- skatta deras allmänna betydelse. Hans sista arbete, en nautisk ordbok för finnar, som på finska litteratursällskapets förlag som bäst tryckes, framgick äfven ur hans oegennyttiga önskan att efter sina krafters mått i fosterländsk riktning vara nyttig och verksam. I finska Vetenskaps-Societetens Akter har Stjernereutz of- fentliggjort följande tvenne arbeten: 1) Uppgifter rörande vatten- märken i Bottniska viken, 1853; samt 2) Anmärkningar rö- rande strömmarne i Östersjön, 1859; hvarutom han under åren . 1852 och 18353 gjorde särskilda meddelanden angående de reff- 154 ior, hvaraf bergen vid Finska vikens norra kust äro med be- stämd riktning fårade och hvaraf resultaterna ingått i öfversig- ten af finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar. Äfven an- gående vindarnes riktning hade han' gjort talrika observationer och samlat ett betydligt material, med hvars bearbetande han un- der sina sista dagar var sysselsatt. — Ur Stjerncereutz's lefnad må följande omständigheter här antecknas. IlJan var född den 8 April 1808 i Ijo socken, blef student den 25 Februari 1828 och ingick år 1831 vid 1:sta finska sjöekipaget, der han efter- hand avancerade till kaptenlöjtnant och 1849 blef chef på ång- fartyget , Paspeschnij"; 1850 utnämndes han till inspektör för lots- och båkinrättningen samt befordrades 1854 till öfverste- löjtnant och adjoint hos direktören för nämnde inrättning. Han var riddare af särskilda ordnar och blef den 8 April 1861 in- vald till ledamot i finska Vetenskaps-Societeten. Till ordinarie ledamöter i Societeten blefvo den 7 dennes invalde: professoren i pathologisk anatomi och statsmedicin dok- tor OTTO EDVARD AuvGUsT HJELT samt docenten i de finska språken doktor AUGUST ENGELBRECHT AHLQVIST, af hvilka den förre intager ett rum i naturalhistoriska, den sednare i historisk- filologiska sektion. Ordförandeskapet inom Societeten har sedan sednaste årsdag innehafts af professoren af BRUNÉR; viceord- förande har varit professoren LINDELÖF. Meteorologiska observationer, anställda med Societetens in- strumenter, hafva blifvit insända af dess bepröfvade och nitiske observatörer borgmästaren CEDERMAN i 'Torneå, prosten DAHL- STRÖM i Wiitasaari, kronolänsman EKRO00s i Sodankylä, kyrko- herden ERICSSON i Lemland, direktor HARTMAN i 'Tammela, majoren KARSTEN i Kuopio, kapellanen LINDEGREN i Muldia , apotekarene RELANDER i Sordavala och WESTERLUND i Uleåborg. o hvarjemte de å apotheket i Kajana anställda observationerna . kommit Societeten tillhanda. Enahanda observationer, ehuru icke anställda med Societetens instrumenter, har Societeten fått emottaga af titulärrådet BJÖRKMAN i Fredrikshamn, samt termo- meterobservationer af pastor LÖWENMARK i Hyrynsalmi, bruks- bokhållaren RIIGONEN i Ilomants och prostarne RÖNNHOLM iPa- rikkala och WENELL 1 Taipalsaari. Särskilda klimatologiska anteckningar gjorda i de af So- cieteten utdelade förmulärer, hafva enligt följande förteckning kommit Societeten tillhanda: 3 OO Observationsorten. = 5 —- Observatorns namn. SS | cr = Län. Socken eller stad. 2 cn U Strandberg, C. H., kon- Nylands Karis traktsprost. Kyrkslätt Smedberg, I., vicepastor.| Mörskom Granholm, J., vVicepastor.| Åbo och Björ-| Eura neborgs med | Kiisko Homén, G. W., prost. KR Henriksson, J. N., ka- | fe Aland pellan. Lemland Eriksson, J., kyrkoherde.| » Nådendal Bredenberg, G., löjtnant.| Raumo Lundell, J., possessio- nat. ” Tavastehus Janakkala Bredenberg, E. A., ka-| pellan. S:t Michels Jockas Poppius, A., vicepastor.| ». Wiborgs Parikkala Melart, G. T., vicepastor.| , : Rönnholm, A., prost. AR Taipalsaari Wenell, E. J., prost. Kuopio Kides Hartman, E., kommis- sionslandtmätare. Kuopio Manninen, A.,landtbruks- skoleförest. Verk Ilomants valtare. 1861 i — — ——-—lj tt — — — — —-— — — — e— — — — — — — —— —-—-—.—.:;zÉH— —-— 0 ———— > tre Riigonen , 5., SR 1860 156 Wasa Keuru Lindegren, P. H., vice-| 1861 pastor. 4 Saarijärvi Crohns, C. E. ör Uleåborgs Hyrynsalmi - |Löwenmark, G., vicepa- stor. : ” Uleåborg Westerlund, E., apote- | kare. sd Då Societeten ändtligen blifvit i tillfälle att utdela en finsk öfversättning af dessa observationsformulärer, är anledning att hoppas, det framdeles anteckningar från flere orter skola in- komma och ändamålet med ifrågavarande observationer sålunda fullständigare vinnas. Vattenhöjdsobservationerna vid finska kusten hafva såsom förut å särskilda lotsplatser blifvit anställda och enligt en af professoren Moberg gjord beräkning gifvit följande årliga medel- höjd och månatliga förhållanden till densamma i dec.tum. 157 Medelhöjden för året. Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti Septewher Oktober November December Helsing- fors. 29,244 — 7,274 4,158 — 0,184 6,241 3,481 3,49 2,124 3,632 7T,274 2,907 0,623 d,397 Porkala. Hangöudd. Jungfru- d4,280 6,961 3,816 0,845 3,674 5,078 3,887 1,342 3,397 d,793 0,052 1,390 2,749 +l++tt+l ++) IEI IN ++ l++l1 41,788 6,401 3,442 0,186 4,518 3,941 5,055 2,404 SUR 7,442 3,685 0,055 dJ,373 sund. 36,783 6,406 3,187 1,152 4,027 3,630 6,047 2,435 9,146 6,633 3,709 0,176 5,001 EPS RA Band tat | Lypertö. 47,462 6,872 2,698 0,980 3,230 3,380 d,959 1,498 7,051 6,858 3,949 0,181 d,218 a SA an ++! ++ Lökö. Nn RR ++tl ++] 49,990 6,930 1,919 1,265 d,497 3,742 3,830 1,406 8,535 6,373 3,142 0,641 3,910 Rönnskär. 67,134 — 1,023 6,436 1,661 7,975 4,674 2,438 3.224 I++) + Sitt material för utvecklingen af landets klimatologi har Societeten slutligen sett ökadt genom tvenne samlingar af äldre och fleråriga anteckningar, hvilka till Societeten välvilligt blifvit öfverlemnade: o den ena samlingen innehåller meteorologiska ob- prosten doktor WILHELM ÅKERMAN; den andra omfattande åren 1850—1861 består af dylika anteckningar gjorda i Kuopio stad servationer för åren 1830—1845 anställda i Hvittis af framlidne af framlidne kammarrådet och riddaren GustaAF THILÉN. 158 Sedan årsdagen sistlidet år, vid hvilket tillfälle d. v. ord- föranden professoren von Willebrand höll ett föredrag om den medicinska betydelsen af begreppet gift och professoren Linde- löf uppläste en minnesteckning öfver framlidne kanslirådet af Schultén, har Societeten haft nio sammanträden, hvarvid hufvud- sakligen följande vetenskapliga meddelanden förekommit: 1. I matematisk-fysiska sektion. Vid sammanträdet den 29 Maj 1861 anförde statsrådet Nordenskiöld på grund af de vattenhöjdsobservationer, som under November, December och Januari månader 1860 blifvit anstälda vid Reval och hvilka blif- vit till statsrådet insända för att med andra observationer jem- föras, att man i allmänhet kan anse vattnets höjning och sänk- ning inträffa samtidigt på alla punkter i Östersjön, vid Torneå och Stralsund t. ex. alldeles liktidigt och blott med en timmes skilnad vid Stockholm och S:t Petersburg. Den 14 Oktober förevisade statsrådet några mineralier från Taurien och Japan samt meddelade några notiser angående de nyaste observationerna beträffande lefvande djurs förekom- mande på stort djup i hafvet. — Professoren Moberg förevisade tvenne i Stockholm för fysikaliska kabinettets räkning förfärdi- gade modellapparater enligt friherre WREDES konstruktion, den ena åskådliggörande ljusets polarisation, den andra ljusvågornas interferens. Den 4 November förevisade och beskref Societeteng he- dersledamot friherre Langenskjöld en väsendtligen förbättrad konstruktion af en dendrometer, hvarmed trädens dimensioner med största noggrannhet kunna utan direkt mätning bestämmas. En beskrifning af det för forstväsendet synnerligen vigtiga in- strumentet torde innan kort komma att offentliggöras. | Vid sammanträdet den 2 December förevisade professoren Lindelöf PLATEAUS experiment, tjenande till att åskådliggöra den form, som en af tyngdkraften oberoende vätska antager i dess jemvigtsläge. Det medel den berömde fysikern uppfunnit för att åskådliggöra dessa af molekylarkrafterna betingade former och som länge varit kändt såsom en barnleksak, men numera blifvit upphöjdt till ett vigtigt och intressant vetenskapligt ex- periment, består i såpbubblor, hvilka genom användning af en 139 egen blandning glycerin och marsgeillertvål kunna fås så starka, att de hafva en varaktighet af flere timmar och tillåta nog- granna undersökningar och mätningar. Då man genom ganska enkla tillställningar kan få dessa, bubblors form att på mång- falldigt sätt variera, har man häri ett medel att låta naturen sjelf besvara åtskilliga geometriska frågor, till och med sådana problemer, hvilkas speciella lösning oftast öfverstiger analy- sens krafter. ; Den 3 Februari redogjorde professoren Lindelöf för fort- gången af den stora gradmätningen emellan Svartahafvet och Ishafvet, hvarmed finska, ryska, svenska och norska astrono- mer och, geodeter varit sysselsatta ifrån år 1816 till 1855 och hvarom under året 1857 till 1860 en utförlig framställning blif- vit utgifven af direktorn för centralobservatorium i Pulkova verkl. statsrådet STRUVE. — S. d. anmälde inspektören för fiske- rierna Holmberg till intagning i Akterna 2:dra delen af. sina Ethnographische Skizzen iiber die Völker des russischen Ame- rika, hvilket "arbete redan lemnat pressen samt föredrog vid sammanträdet den 7 April ett förslag till en metod för upp- rättande af geognostiska kartor öfver Finland, hvilket kommer att i Bidragen” offentliggöras. — Undertecknad meddelade vid , samma tillfälle till intagning i Akterna en afhandling med titel: Chemische Untersuchungen tiber einige Oxydationsprodukte der Fette. Bergmästaren A. F. Thoreld har till Societeten inlemnat en geognostisk undersökning innehållande bidrag till kännedom af sandåsbildningen i Finland, hvilken på Societetens föranstal- tande kommer att offentliggöras. 2. Inom naturalbistoriska sektion hafva följande meddelanden förekommit: Vid sammanträdet den 27 Maj lemnade professoren von Willebrand en framställning af de nyaste undersökningar rörande de omständigheter, hvarpå sömnen beror. Den 23 Sept. anmälde statsrådet Nordmann till intagning i Akterna en afhandling angående Rhytina Stelleri, af hvilket djur Universitetets zoologiska museum nyligen erhållit ett ske- lett genom guvernören i Sitka, kaptenen af 1:sta rangen herr H. FURUHJELMS benägna föranstaltande (och hvaraf förutom detta 160 exemplar endast 2 skeletter i zoologiska samlingar förvaras). Ifråga- varande hvalart erbjuder ett märkvärdigt exempel på djur, som under den historiska tiden blifvit af menniskan fullkomligt utrotade. Ännu 1741 fanns detta djur vid Beringsön, der det tjenade till föda åt den skeppsbrutna besättningen från BERINGS fartyg. Det var öfver 20 fot längt, vägde ända till 80 centner, var mycket långsamt i sina rörelser och hade svårt att undkomma sina för- följare. Inom 17 år var det utrotadt och 1768 anses det sista exemplar hafva blifvit fångadt. STELLER, adjunkt vid S:t Peters- burgska vetenkapsakademin och en af deltagarne i Berings ex- pedition, är den enda som undersökt och beskrifvit djuret i dess lefvande tillstånd. Betydliga priser hafva blifvit utsatta både af S:t Petersburgska vetenskapsakademin och franska rege- ringen för tillrättaskaffandet af skelettet deraf. Den 14 Oktober förevisade statsrådet Nordmann ett exem- plar. af Orypto-Chiton Stelleri, en större, sällsynt snäcka från Amurområdet, hvilket universitetets zoologiska museum nyligen erhållit, samt lemnade några notiser angående detta djur. — Vid samma tillfälle förevisade statsrådet Nordmann en liten brokig fisk, som förekommer allmänt i Simonsbay vid Godahoppsudden och är märkvärdig såsom ett sällsynt exempel på en giftig fisk- art. — Angående molluskers konservering i sprit meddelade stats- rådet den erfarenhet. att dessa djur lämpligen förvaras sålunda, att i ett glaskärl, der djuret befinner sig i litet sjövatten, till- slås sprit i små portioner, hvilken operation kan räcka i flere timmars tid, ända till dess vätskan visar en styrka af 15—17 grader. På det viset hafva meduser, hvilkas geléartade kropp af omedelbart påslagen sprit alldeles förstöres, i flere års tid bibehållit sig oförändrade. Den 4 November omtalade professoren von Willebrand, huruledes man på sednare tider med stor fördel begynt använda ett förökadt lufttryck såsom ett verksamt medel i respirations- organernas sjukdomar och ansåg det ingen större sjukvårds- anstalt numera borde sakna de visserligen något kostsamma in- rättningar, hvarigenom detta läkemedel kunde komma de sjuke till godo. 161 Den 2 December utvecklade arkiater Bonsdorff ytterligare sina åsigter angående den förmenta klofällningen hos ripan och tillkännagaf, det han i ämnet publicerat en uppsats i svenska vetenskapsakademiens öfversigt. En af deltagarene i den svenska spetsbergsexpeditionen magister A. J. MALMGREN hade till undertecknad adresserat en skrifvelse, daterad Kalfjorden den 30 Oktober 1861, deri han redogör för de vigtigaste resultaterna af resan och hvilken i öfversigten af Societetens förhandlingar kommer att offentliggöras. Den 3 Februari omtalade professoren von Willebrand de försök, som blifvit gjorda af OSANAN i Frankrike att genom ma- gen tillföra kroppen den för organismen nödiga syrgasen. Den 3 Mars tillkännagaf statsrådet Nordmann, det han önskade i Akterna offentliggöra en afhandling angående Usuri- områdets ormar, illustrerad af 53 plancher. E. 0. professoren Mäklin inlemnade till införande i Akterna en derstädes numera tryckt monografi: Die Arten der Gattung Acropteron Perty samt en uppsats med titel: Bemerkungen iiber Tanymecus (Curculio) cireumdatus Wiedemann. Vid sammanträdet den 7 dennes höll arkiater Bonsdorff ett föredrag angående den olika fysiologiska betydelsen af de s. k. fria och med tappar (coni) förenade stafvarne (bacilli) i ögats retina och e. o. professoren Mäklin anmälde till intagning i Akterna tvenne entomologiska uppsatser, den ena med titel: Zur Synonymie einiger nordischer Käferarten, den andra: Bra- silianische Arten der Gattung Statira Latr. 3. I historisk-filologiska sektion: Vid sammanträdet den 27 Maj sistl. år höll professoren Geitlin ett föredrag om en emellan statsrådet KOEHNE och akademikern KUNIK icke länge- sedan förefallen litterär polemik, hvilken isynnerhet i Ryssland väckte ett ofantligt uppseende och föranleddes af ett gammalt silfvermynt, som statsrådet Koehne år 1858 anträffade i kung- liga myntkabinettet i Stockholm samt ansåg vara ett Olegs mynt, pregladt emellan åren 879 och 882, och det äldsta af alla i Ryssland hittills upptäckta forntidsminnen. Akademikern Kunik, som fick i uppdrag att om samma märkvärdiga mynt afgifva jemväl sitt utlåtande, kom angående detsamma till en helt an- 11 162 nan åsigt, hvilken han slutligen utvecklade i ett vidlyftigt ar- bete, der det med stor lärdom ådagalägges, att det omtalade myntet är pregladt i Jaroslaw I Wladimirowitseh's tid i 12:te seklet. Den 4 November anmälde professoren af Brunér till in- förande i Akterna en latinsk afhandling: De ordine atque tem- poribus carminum OCatulli, innehållande en undersökning om de dikters ursprung och kronologiska förhållande till hvarandra, hvilka man eger af den Romerska poeten Catullus samt ett för- slag att i editionerna på ett nytt sätt ordna dessa poemer. Den 13 sistl. Januari anmälde professoren Geitlin till intag- ning i Akterna ett arbete med titel: ,,Beskrifning öfver Kejserl. Alexanders-Universitetets i Finland muhammedanska myntsam- ing", hvilket innan kort kommer att läggas under pressen. Vid sammankomsten den 7 dennes meddelade Societetens hedersledamot statsrådet Pipping, det tredje stycket af hans hi- storiska bidrag till Finlands Calendariografi blifvit så långt ut- arbetadt, att tryckningen af detsamma kan vidtaga vid början af nästa sommar. Arbetet kommer att innehålla jemte Universi- tetets förste matheseos professors Simon Kexleri biografi, många upplysningar af samma slag om de tio unge män, hvilka af honom vid första promotionen i Åbo blefvo för filosofie magi- strar förklarade och ibland hvilka två då redan voro adjunkter vid Universitetet, en tredje sedermera blef professor och en fjerde, Abraham Kollanius, utmärkte sig genom öfversättning till finskan af Sveriges Lands- och Stadslag, tillika med Rättegångs- - ordinantien, Processen och Domare-reglorna. Sedan tryckningen af 6:te tomen af Societetens Akter till sednaste årsdag framskridit till det 66:te arket, har Societeten haft den tillfredsställelsen att se denna tom, omfattande 88 ark, under loppet af sistlidne höst utgifven och till de lärda sam- fund, med hvilka Societeten underhåller litterär förbindelse, ut- delad, hvarefter tryckningen af 7:de tomen vidtagit och numera så långt framskridit, att 16 ark lemnat pressen. — Deremot har af de bidrag Societeten utgifver till upplysande af Finlands na- tur- och kulturförhållanden, intet häfte sedan sista årsdag ut- kommit. 163 Sina litterära förbindelser har Societeten utvidgat genom att antaga de förslag i sådant afseende blifvit henne meddelade af k. k. geografiska sällskapet i Wien, vetenskapssocieteten i Goerlitz i Oberlausitz och . Offenbacher Verein fär Naturkunde" i Offenbach a. M: Utdrag ur de till Finska Vetenskaps-Societeten inlemnade klimatologiska anteckningar för år 1861. Lärkan hördes i Lemland den 20, i Kisko d. 25, Nåden- dal d. 26, Raumo d. 27, Parikkala d. 29, Kyrkslätt d. 30 Mars: i Mörskom d. 1, Janakkala, Taipalsaari och Muldia d. 2, Jok- kas och Saarijärvi d. 5, Kides d. 8, Uleåborg d. 16 April, -Puolango (Hyrynsalmi) d. 20 Maj (2). — Starar sågos i Lem- land d. 24, Kisko d. 25, Nådendal d. 28 Mars; Janakkala d. 6 April. — Sädesärlan ankom till Eura d. 28 Mars; till Lem- land d. 4, Nådendal d. 12, Kides d. 21, Kisko d. 25, Parik- kala d. 28, Mörskom d. 30 April; till Taipalsaari och Uleåborg d. 1, Laukkas, Jokkas och Puolango d. 3, Janakkala d. 4 och Muldia d. 7 Maj. — Stensqvättan förmärktes i Lemland d. 16, Nådendal d. 28, Mörskom d. 29 April; Kisko d. 4, Karis d. 3, Raumo d. 6, Kides d. 7, Janakkala d. 9, Uleåborg d. 17, Puo- lango d. 18 och Jokkas d. 19 Maj. — Tranan observerades i Janakkala d. 3, Kides d. 11, Parikkala d. 18, Kisko d. 23, Kyrkslätt och Uleåborg d. 25, Mörskom d. 26, Taipalsaari d. 27, Muldia d. 28 April; Jokkas och Puolango d. 2, Nådendal d. 11 Maj. — Göken hördes i Muldia d. 2, Kisko, Taipalsaari och Parikkala d. 10, Lemland, Karis och Raumo d. 11, Kyrk- slätt och Janakkala d. 13, Nådendal och Orimattila d. 14, Eura d. 15, Jokkas och Kides d. 17, Saarijärvi d. 24 och Puolango d. 26 Maj. — Svalan anlände till Kides d. 11, Raumo d. 12, Lemland d. 14, Kisko och Muldia d. 15, Nådendal och Kyrk- slätt d. 16, Karis d. 20, Taipalsaari och Parikkala d. 23, Jok- kas d. 24, Orimattila och Uleåborg d. 25, Janakkala och Saari- järvi d. 26, Puolango d. 28 Maj. — Krusbärsbuskens blad- 164 sprickning begynte i Janakkala d. 9, Lemland d. 11, Karis och Kisko d. 12, Nådendal d. 18, Orimattila, Kides och Parikkala d. 23, Kyrkslätt och Jokkas d. 24 Maj. — Vinbärsbusken be- gynte att få blad i Kisko d. 14, Janakkala d. 16, Karis d. 17, Lemland, Nådendal, Muldia och Kides d. 23, Jokkas d. 25, Orimattila och Parikkala d. 26 Maj; Puolango d. 5 Juni. — Häggens löfsprickning inträffade i Kyrkslätt d. 13, Janakkala d. 16, Karis d. 24, Lemland och Kides d. 28, Kiskö d. 29, Jokkas d. 30, Uleåborg 31 Maj; Muldia d. 1, Puolango d. 4 Juni. — Björkens löfsprickning inträffade i Kyrkslätt d. 15, Eura d. 23, Karis d. 24, Orimattila och Kides d. 26, Janakkala och Jokkas d. 27, Lemland, Nådendal, Parikkala och Saarijärvi d. 28, Kisko d. 30, Muldia d. 31 Maj; Uleåborg d. 2 och Puo- lango d. 5 Juni. — Rönnens d:o i Karis d. 17, Kyrkslätt d. 18, Lemland d. 21, Janakkala d. 23, Nådendal d. 24, Orimat- tila d. 26, Kides och Parikkala d. 28, Saarijärvi d. 29, Kisko, Jokkas och Uleåborg d. 30 Maj; Muldia d. 1 och Puolango d. 6 Juni. — Hvitsippan blommade i Lemland, Kyrkslätt och Ki- sko d. 12, Karis d. 14, Nådendal d. 15, Janakkala d. 16, Ori- mattila d. 20, Kides d. 27 Maj. — Kalflekan (Caltha palustris) d:o i Lemland d. 16, Kyrkslätt d. 21, Karis och Kisko d. 23, Janakkala d. 25, Orimattila och Kides d. 26 Maj; Uleåborg d. 1 Juni. — Harsyran (Oxalis Acetosella) d:o i Karis d. 24, Lemland d. 27, Kisko och Janakkala d. 28, Jokkas d. 29, Jy- väskylä och Kides d. 31 Maj; Orimattila d. 1 och Muldia d. 3 Juni. — Häggen d:o i Orimattila d. 4, Janakkala d. 5, Karis och Kisko d. 6, Nådendal och Kides d. 7, Kyrkslätt och Jok- kas d. 8, Muldia d. 9, Uleåborg d. 11, Puolango d. 12, Parik- kala d. 15 Juni. — Blåbärsriset d:o i Kyrkslätt, Kisko och Orimattila d. 2, Jokkas, Muldia och Kides d. 3, Nådendal d. 5, Janakkala d. 7, Karis d. 9 och Puolango d. 12 Juni. — Smul- tron d:o i Orimattila d. 2, Kyrkslätt, Kisko och Jokkas d. 3, Janakkala d. 4, Muldia d. 5, Kides d. 6, Nådendal, Karis och Parikkala d. 7 Juni. — Nyponbusken fick blad i Janakkala d. 28, Jockas d. 29, Lemland d. 31 Maj; Kisko d. 2, Nådendal d. 3, Karis och Muldia d. 4, Puolango d. 12 Juni. — Rönnen blommade i Kyrkslätt d. 7, Karis och Janakkala d. 10, Ori- - 165 mattila d. 11, Kides d. 12, Kisko, Jokkas och Muldia d. 13, Parikkala d. 14, Lemland d. 153, Nådendal d. 18, Puolango d. 27 Juni. — Sirenen d:o i Nådendal, Karis, Kisko, Orimattila d. 11, Kyrkslätt, Janakkala och Parikkala d. 12, Lemland och Jokkas d. 14, Kides d. 17 Juni. — Blåklinten "d:o i Orimattila d. 17, Lemland d. 23, Kisko d. 24, Karis d. 26, Muldia d. 29, Kyrkslätt och Jokkas d. 30 Juni; Janakkala och Kides d. 1, Puolango d. 12 Juli. — Hallonbusken d:o i Janakkala d. 22, Lemland d. 23, Kisko d. 24, Nådendal d. 26, Jokkas d. 27, Kides d. 28, Puolango d. 30 Juni; Muldia d. I Juli. — Smul- tron begynte mogna i Kides d. 26 Juni; Lemland och Karis d. 1, Kisko, Orimattila och Jokkas d. 2, Nådendal och Muldia d. 4, Parikkala d. 7, Janakkala d. 8 Juli. — Blåbär d:o i Nåden- dal d. 8, Kisko d. 10, Lemland d. 11, Parikkala d. 13, Muldia d. 14, Janakkala d. 16, Orimattila och Jokkas d. 20, Puolango d. 25 Juli. — Hallon d:o i Lemland och Orimattila d. 27, Ki- sko och Kides d. 29, Janakkala och Muldia d. 30 Juli; Karis d. 1, Nådendal d. 3, Jokkas d. 5, Puolango d. 8 Augusti. — Angående sädesväxterna må nämnas att kornet såddes i Lem- land och Kisko d. 23, Orimattila och Kides d. 27, Nådendal d. 28 Maj; Raumo och Janakkala d. 1, Muldia d. 3, Puolango d. 4 och Karis d. 6 Juni. — Rågen gick i ax vid Nådendal d. 6, Raumo d. 7, Karis och Janakkala d. 9, Kisko och Orimattila d. 10, Jokkas d. 12, Kides d. 13, Muldia d. 16, Puolango d. 28 Juni; blommade i Orimattila d. 18, Kisko d. 19, Nådendal och Kyrkslätt d. 20, Lemland och Eura d. 22, Karis och Ja- nakkala d. 23, Taipalsaari och Kides d. 24, Parikkala d. 27, Muldia d. 29 Juni; Jokkas d. 3 och Puolango d. 5 Juli; samt skördades i Nådendal och Kides d. 27, Janakkala d. 28, Ori- mattila. d: 129; »Kiskon dd: 30: Juli; i Karisoch Parikkala. d..1, Kyrkslätt och Eura d. 3, Lemland, Raumo och Taipalsaari d. 5, Uleåborg d. 14, Puolango d. 19 och Muldia d. 22 Augusti. — Islossningen försiggick i Karis d. 14, Nådendal d. 17, Lem- land d. 24 April; vid Raumo (i träsk) d. 1, Kisko och Janak- kala d. 7, Taipalsaari, Saarijärvi och Uleåborg (elf) d. 13, Jokkas och Muldia d. 15, Parikkala d. 23, Kides d. 24 Maj; Puolango d. 3 Juni. — Isläggningen skedde i Puolango d. 7, 166 Kides d. 8, Uleåborg d. 9, Jokkas d. 10, Janakkala och Kisko d. 11, Karis och Muldia d. 12, Taipalsaari och Parikkala d. 13, Lemland och Nådendal d. 17 November. Nederbörden har genom mätning blifvit bestämd i Kides, Ilomants, Mörskom (Januari —April) samt Orimattila (Maj —Dec.), och har densamma vid beräkning befunnits utgöra i dec.tum: Mörskom. Orimattila. Kides. hållanden, som verka klons förslitning, icke kunna träda i verk- samhet, hvaraf följden är, att klon växer till en längd som, vida ”öfverträffande den i naturtillståndet, ofta är hinderlig för foglars gång. ,Natura non facit saltus". Ör” Skrifvelse af ÅA. J. MALMGREN till A. E. A. (Meddeladt d. 2 Dec. 1861.) = Kalfjorden d. 30 Oktober 1861. Lat. 69" 40 — — Efter Expeditionens återkomst den 2? till Tromsö från Spetsbergen, qvarstannade jag här på anmodan af TORELL, för att tillsammans med D:r Gots på Akademins bekostnad och för dess räkning göra insamlingar af hafsdjur. Jag kunde ej lemna det erbjudna tillfället att göra intim bekantskap med Fin- markens fauna obegagnadt, alldenstund min afsigt är att så snart som möjligt för den Finska vetenskapen eröfra den okända och derföre så intressanta hafsfaunan från Wardöhus kanoner till Sa- lovetskojs mossbelupna murar. Hittills har allt gått väl och de vetenskapliga resultaterna äro ganska tillfredsställande. Men nu äro dagarne redan så korta och vädret så stormigt och regnigt, att man icke längre kan arbeta med någon framgång, derföre ämnar jag nästa måndag gå ombord på , Nordkap" för att för detta år lemna dessa hyperboreiska nejder. Angående resultaterna af denna Spetsbergska expedition har jag alltsen min återkomst haft för afsigt att lemna hr pro- fessorn en allmän öfversigt. Men jag har icke haft tillfälle dertill förr än nu i en Fiskarlapps usla boning. Storm med snö hindrar allt arbete derute i dag och jag är glad att hafva tak öfver hufvudet hos en smutsig och talrik iktyofagfamilj. Som bekant var expeditionens hufvuduppgift den geogra- fiska slädtouren norrut. Och då denna icke blef af, emedan den jemna och fasta is, som den förutsatte såsom gifven, nu . likalitet stod att finna som 1827 då Parry sökte den, borde väl expeditionen anses misslyckad. Men man skulle göra sig saker till en stor orättvisa, om man alls intet afseende fästade vid hvad af expeditionen blifvit uträttadt för Zoologi, Botanik, Fysik, Geologie och äfven Geografi. Och gör man det, måste äfven den strängaste domare erkänna resultaterna om icke för ATT briljanta, så åtminstone fullkomligt tillfredsställande och vid jem- förelse med likartade expeditioner skall den svenska till Spets- bergen 1861 intaga ett framstående om icke det främsta rum. Geografin har riktats af professor NORDENSKIÖLD med noggranna kartor öfver flere tiotal sjömil långa kuster, hvilka hittills varit så litet kända, att vår kunskap om dem gränsat till fullkom- lig okunnighet. De gamla korten hafva nemligen så liten likhet med verkligheten, som natten hos oss i September har af da- gen samma årstid. Öfver vestra, norra och östra Spetsbergens geognosi hafva vi en ganska fullständig öfversigt genom BLOMSTRANDS trägna undersökningar och TORELLS och Nordenskiölds vidsträckta båt- resor. Rika samlingar af petrefakter från permiska och kol- formationerna äro på väg till Riksmuseum i Stockholm. Mäktiga lager af stenkol har Blomstrand upptäckt på vestra kusten. DUROCHER menar i ,, Voyages sur ,la Recherche” par GAI- MARD'", I. 2. att snögränsen ofvan 789 n. lat. sänker sig ända ned till hafvet. Huru de franske fysikerne kunnat komma till ett så förhastadt resultat är svårt att föreställa sig, ty den slöaste observationsförmåga kan och måste ännu öfver 809 n. lat. längs Spetsbergens norra kuster öfverallt finna förhållanden, som tvinga att draga snögränsen cirea 1000 fot ofvan hafvet, åtminstone vid kusten. Jag fann den eviga snön vid kusten aldrig under 1000 fot från hafvets niveau, men ofta högre. Vegetationen räk- nar här ännu, utom en mängd lafvar, mossor och alger, 60 sp. fanerogamer, af hvilka nästan halfva antalet af mig ännu fanns på 1000 fots höjd, under 809. Vid Bränvinsbugt (809 30 n. lat.) vadade jag på 4-—-500 fots höjd jems med knäna bland de frodigaste cochlearier och de vackraste ranunkler, jag någon- sin sett. Hafvets temperatur vid ytan var i September under 802 n. lat. på något afstånd (3—4 mil) från kusten + 3 till 49; närmare kusten var den lägre tillfölje af glacierernas inflytelse. När vi i medlet af Maj seglade upp till 809 träffades drifis endast vid Beeren Island, 749 n. lat. I början af Juni kommo vi redan till Treurenberg bay på Spetsbergens nordostliga kust vid inloppet till Hinlopen-strait. Här var isen öfverallt i rö- 12 178 relse, endast Bayisen låg. På samma årstid 1827 fann Parry isen alldeles dylik. SCORESBY seglade här en gång i slutet af Maj ända upp till 829 n. lat. I September äro Hvalrossfån- garene icke rädda för att segla ofvan 809 — emedan då nästan aldrig drifis är synlig. Huru kan man då draga snögränsen till hafvet vid 789, der sjön vid ytan är + 59 OC. varm i Sept., äfven om man ihågkommer, att hafsvattnet fryser vid circa — 20 C. Öfverallt på den norra kusten finnas otroliga massor drifved uppkastade, af hvilka hufvudmassan består af pinusarter, såsom jag tror vår vanliga tall och gran. Men man finner der- ibland mycket ofta äfven pimsten och lafva samt, hvad som isynnerhet är intressant, märkta kablar af träd och glasballoner, precis dylika, som nu allmänt begagnas här i Finmarken och Lofoten vid garnfisket. Ja, Torell var nog lycklig att finna på stranden en frukt af den Westindiska Mimosa scandens, vid 809 15 n. lat. och 199—209 long. ö. Gr. Som bekant är denna frukt karakteristisk för Golfströmmen och man kan ju icke betvifla, att kablarne från Finmarken af samma ström blifvit förda dit till 809, 5 n. lat. Det är således bevisadt, att Golfen åtmin- stone med en arm fortsätter sin väg vester och norr om Spets- bergen bortom 809 norrut och här hafva vi att söka orsaken till, att hafvet ännu N. om Spetsbergen från Maj till September eller ännu längre är segelbart samt vegetationen så intensiv äf- ven på större höjd ofvan hafvet. Men man finner bland drifveden också en mängd rullar af näfver, sådana som begagnas i Finland till uppbärande af nät i ingjöar och floder. Då sådane alls icke användas i Norge, men deremot otvifvelaktigt af de finska folkstammarne i nord- östra Europa och norra Asien, är man frestad att der förlägga deras hemland och för deras transport antaga en annan ström derifrån. Detta vore då Ryssarnes , Polinje", som vinter och vår anses strömma från öster åt vester (till och norrom Spets- bergen) samt den öfriga årstiden från vester åt öster, ofvanom Siberien. Om denna ström är kunskapen så ringa, att man knappt med visshet vet den existera; det är derföre vågadt att kombinera gifna fakta med så ovissa. Men det är så mycket mera frestande satt antaga Polinje eller någon annan strömning 79 hemta de nordosteuropeiska och siberiska mnäfverrullorna och drifveden till Spetsbergen under en del af året, vinter och vår, medan hvarje sommar och höst Golfen skulle rycka fram norrut några breddgrader, som det enligt MaurRYs bekanta , Physical Geography of the Sea" vid Newfoundland lärer vara iakttaget, att Golfen här rycker 3—6 breddgrader nordligare under September månaden. Det är åtskilliga iakttagelser af mig gjorda, som sy- nas antyda, att Golfen icke hela året tyckes gå så högt mot norr som sommar och höst. Mera härom en annan gång. Man har påstått, att jorden vore frusen på Spetsbergen ofanteligen djupt, så att inga källor der kunna finnas. Att det är gannolika förhållandet i det inre landet, der ett snöhaf af ofantelig mäktighet gifver upphof åt en stor mängd i hafvet fallande glacierer, är otvifvelaktigt, men lika visst är, att vid ku- sten marken icke är frusen alltför djupt. Det finnes nemligen öfverallt på kusten mer eller mindre högt belägna träsk med sött vatten, hvilka aldrig bottenfrysa. Ett sådant i Kobbebay, lat. 799 40', hade i Maj 3!/; aln tjock is och under den 3 fam- nar vatten. Bottensatsen innehöll en hel massa lefvande krusta- ceer af copepodernas familj, samt diatomaceer och desmedia- ceer. Temperaturen på bottnet var +H1 till 29 C., om jag ej missminner mig. I September var detta träsk isfritt med var- mare botten än yta. I en elf, som från ett dylikt träsk föll i hafvet vid Vide” bay (norra kusten), tog man en art lax. Mitt bref håller på att Växa utöfver det vanligas omfång, men jag kan ej underlåta att nämna några ord om de två ve- tenskaper, zoologi och botanik, hvilka det ålåg mig ensam att på amiralskeppet Eolus sköta. Djurlifvet i hafvet deruppe är utomordentligt rikt. Det är icke mängden af arter eller synnerlig mångfalld i former, som är egendomlig för den arktiska faunan, utan det är den utomordentliga rikedom på individer inom alla djurklasser, som isynnerhet anslår forskaren. Jag erinrar blott derom, att under ett helt sekel 10—80 fartyg årligen voro sysselsatta med fång- sten af ett enda djur, Balaena mysticetus, innan det lyckades att fullkomligt utrota detta-herrliga djur vid Spetsbergens ku- 180 ster. I slutet af sista och hela det innevarande seklet hafva Ryssar och Norrmän ansträngt sig att göra slut på Hvalrossar, Sälar och Renar, men fåfängt. Hvalrossjagten ensam syssel- sätter ännu årligen 15—20 fartyg, och fastän detta präktiga djur redan betydligt aftagit, är det dock på långt när icke ut- rotadt. Sälar och renar aftaga äfven, men finnas ännu i otro- lig mängd. Man beräknar, att på en enda fjords kuster öfver 600 Renar i sommar fallit för Norrmäns och Qvämers (våra emigrerade landsmäns) kulor. Mängden af foglar i de såkallade Fogelberg är rent af fabulös. Äfven fiskarne uppträda i stor massa, fastän små och till arten få, dock vida flere än Torell i sin kända afhandling anger. Men en så gradiös vertebratfauna låter redan ana en ofantlig utveckling inom de lägre djurklasserna (hafsinnevånare). Inom några klasser vet jag oss hafva flere arter från Spets- bergen, än som ännu äro kände för Grönland, som i lång tid varit föremål för Danskarnes trägna forskningar. Inom andra t. ex. molluskernas, äro arterna färre, men mycket flere, än man kunde vänta på så hög polhöjd. I hurudan mängd några arter äfven bland molluskerna uppträda, kan man föreställa sig, då, såsom jag fann, de talrika Hvalrosshjordarne nästan uteslu- tande lefva af en enda mussla, den äfven från kapellbankarne kända Mya truncata. (Denna iakttagelse har sitt intresse, eme- dan det upplyser hvartill Hvalrossbetar egentligen tjena. Det är nemligen otvifvelaktigt, att djuret med dessa uppgräfver den nämnda musslan ur leran, hvari den vanligen ligger några tum djupt. Att betarne skulle tjena djuret till lokomotionsorganer på det torra, är en fantasi, som icke berättigar till det nya genusnamnet , Odontobaenus". Af lägre djur hafva vi mycket stora samlingar, troligen redan i Stockholm. Att många intres- santa fakta för djurutbredningen i Ishafvet och många nya djur ligga i det samlade materialet, är otvifvelaktigt, men det är först efter dettas omsorgsfulla bearbetning, resultaterna kunna dragas. Insektverlden är på Spetsbergen ganska underordnad, dock känna vi nu dubbelt flere arter derifrån, än före vår expedition, likväl blefvo insekterna äfven denna gång försummade. Endast 181 en art mygga uppträder i mängd, af hvars larfver Phaloropus fulicarius och Tringa maritima förtära icke obetydliga qvantiteter. För ornitologin gjordes åtskilligt. Svanen helsar stundom på Spetsbergen och Strix nyctea blef skjuten på 809 30" n: lat. Boet och äggen af Larus eburneus fann jag under 809 — nå- gonting nonplusultra för ovomaner! Men främsta rummet af allt samladt intager det, som med en M'CLINTOCKS ,,bottenhuggare" upphemtades från 1000 —1400 famnars djup. D:r WALLICH, som åtföljdes af MOClintock på hans resa att undersöka möjligheten af en telegrafförbindelse öfver Island och Grönland emellan Europa och Amerika, har i Notes on the presence of animal life at vast depths in the Sea", 1860, redogjort för djurlifvet på de stora djupen. Men vi hafva många nya djurklasser att tillägga till de redan af honom uppgifna, utom en mängd nya iakttagelser. Från 1400 famnars djup hafva vi utom Foraminiferer och Diatomaceer i mängd, Koraller, Echinodermer, Annelider, Crustaceer, Arcidia och Mollusker. | Att den ofantliga tyngd, 1400 famnar djupt vatten måste utöfva på bottnet, icke verkar tillintetgörande på det animala lifvet, såsom man hittills inbillat sig, är icke blott satt utom allt tvifvel, men man vet nu, att detta lif är ganska rikt, då man i en halfkanna bottensatts finner så många djurklasser re- presenterade. Ett vackert fält för zoologen och fysiologen! Botaniken har äfven efter tid och omständigheter blifvit med ej ringa framgång bearbetad. Förut hade man sig bekant 40 sp. Fanerogamer från Spetsbergens norra kust. Nu har jag från samma trakt 60 sp. att uppvisa, utom circa 150 sp. Lafvar, cirea 30—60 Mossor och 30 sp. Alger. Af intresse i teoretiskt hänseende är den iakttagelse af mig, att lagen om Monokotyle- donernas mot polen tilltagande freqvens icke gäller i den hög- sta norden. Det är icke blott antalet af arter, men isynnerhet af individer, som på norra Spetsbergen på ett så i ögonen fallande vis aftager i förhållande till Dikotyledonerna. Jag har funnit för- hållandet vara enahanda på Grönland, det bäst undersökta ark- tiska land, ehuru ingen hittills gifvit akt derpå. Det är LAN- GES förteckning öfver WAHLS 9-åriga botaniska samlingar från 182 Grönland, som legat till grund för min beräkning. Mera och bättre härom i sinom tid. - På vestra kusten har Blomstrand, Goös och Smitt riktat Fanerogamförteckningen med flere nya rekryter, så att vi för närvarande för Spetsbergen hafva cirea 80 sp. kända. Torells redogörelse för Spetsbergens flora i hans disputa- tion är ifrån början till slut felaktig. Till slut må jag ännu bifoga några notiser om resan. Den 28 Maj kastades ankar vid Amsterdam Island, lat. 799 50', för första gången, sedan vi den 10 Maj lemnat Norge ur sigte. Efter några dagars uppehåll här i trakten seglade båda expedi- tionens fartyg genom enorma drifismassor till 'Treurenberg bay, der vi ankrade den 7 Juni och straxt derpå instängdes för en hel månad. Fartyget Magdalena kunde nu icke återvända till sin bestämmelseort Kobbebay, hvarest dess verksamhet hade bort begynna efter ursprungliga planen, men var nu jemte Eo- lus försatt i en hel månads overksamhet. Detta var så mycket förargligare, som chefskapet alldeles onödigtvis och emot ve- tenskapsmännens, ombord å Magdalena, önskan och vilja lät fartyget utsättas för en så riskabel seglats, som den under dåvarande omständigheter verkligen var. TI början af Juli voro vi åter fria, men Magdalena kom först i slutet af Juli dit, hvar- est dess verksamhet i Maj bort begynna. Följden var att Stor- fjorden, som var målet för dess vetenskapsmäns längtan, all- deles icke hann anlöpas. Man tröstar sig dermed, att drifis tid- tals hållit denna fjord otillgänglig, men efter hvad jag af Hval- rossfångarkaptenen hört, skall ingen drifis i Augusti generat seglingen derstädes. — Emellertid har Magdalena gjort en gan- ska vacker vetenskaplig skörd på Spetsbergens nordvestra ku- ster. Detta fartyg fördes af kapten KUYLENSTJERNA under ad” junkten Blomstrands vetenskapliga ledning. Den likaså humana som insigtsfulla Blomstrand har riktat geologin och mineralo- gin med vackra iakttagelser och goda fynd. Hrr v. Goös, Smitt och v. YHLER skötte de zoologiska forskningarne, medan DUNÉR gjorde ortsbestämningar och fysikaliska observationer. Beklaga måste man, att ingen fanns, som kunnat egna sig ute- slutande åt botaniken. Denna vetenskap, som i allmänhet be- 183 handlades styfmoderligt af expeditionen, har dock af hr Blom- strand, Goös och Smitt blifvit efter omständigheterna riktad med många intressanta fynd och iakttagelser. Men det oaktadt skulle en .botanisk exkursion under en sommar till södra Spets- bergen ännu gifva ett utmärkt rikt och vackert utbyte. Eolus, som fördes af löjtnant LILLIEHÖÖK, seglade under tiden på norra och nordöstra kusterna af Spetsbergen samt i Hinlopen-strait. Det vetenskapliga arbetet ombord såväl som ute verkställdes nästan uteslutande af Finnar, nemligen af Nor- denskiöld, Chydenius och mig. ”Torell var upptagen af chef- skapsbestyr och Lilliehöök af de nautiska göromålen. I förande af abstrakt logg tog dock Lilliehöök en verksam del; likaledes har han upptagit några hamnar och fört en utförlig logg. I början af September möttes fartygen efter öfverens- kommelse i Kobbebay, hvarifrån vi afseglade den 10 September. Den 18 gjordes sista djuplodningen vid sydvestkusten af Spets- bergen och den 22 kommo vi till det vänliga och bildade Tromsö, hvarest man redan hyst farhågor om att något vidrigt händt expeditionen och tänkt afsända en ,,Damp" att söka oss. Magda- lena kom några dagar efter oss till Tromsö. — — — 184 Om den olika fysiologiska betydelsen af de så kal- lade fria och med tappar (coni) förenade staf- varne (bacilli) i ögats retina. — Af &E. J. BONSDORFF. (Meddeladt d. 7 April 1861.) Då det är en af den nyare fysiologin erkänd sanning, att till begreppet af sinnesorgan hör en icke nervös ändapparat, hvil- ken står i anatomiskt sammanhang med den intrycket ledande nerven, och den mikroskopiska undersökningen ådagalagt, att endast tapparne genom den så kallade Millerska tråden stå i kontinuerligt sammanhang med den nerveeli, som i retina är att anses såsom den periferiska ändan af de här förlöpande nervrören, de så kallade fria stafvarne deremot icke stå i så- dant sammanhang med de nervösa elementerna i retina, utan med membrana limitans, har man redan af detta olika förhål- lande rätt att sluta till en olika fysiologisk betydelse hos dessa två arter af stafvar. Redan länge har man betraktat stafvarne i retina såsom en katoptrisk apparat, och, såsom bekant, är den så kallade gula fläcken i retina stället för det tydliga seen- det, till följe hvaraf äfven ögonen då man skall fixera ett yttre föremål, riktas emot detsamma, så att den optiska axeln i hvar- dera ögat förlängde skära hvarandra 1 det yttre föremålet och vid normal accommodation den föremålet "motsvarande bilden faller på den gula fläcken, som utgör ändan af den optiska axeln. Den anatomiska undersökningen af den gula fläcken har ådagalagt, att här icke finnas några fria stafvar, utan endast stafvar, som medelst tappar äro i anatomiskt sammanhang med nervcellerne. Ifrån denna del af retina framåt aftager deremot det relativa antalet af tappar, under det antalet af fria stafvar betydligt tilltager. Det fysiologiska experimentet har äfven ådaga- lagt, att, i samma förhållande som det relativa antalet af fria stafvar ökas och af tappar aftager, äfven bildens tydlighet af- 185 tager. Redan häraf synes man berättigad att uteslutande til- lägga endast de med tappar förenade stafvarne den fysiologiska betydelse, att utgöra den icke nervösa ändapparat, som för- medlar ljusets inflytelse på den periferiska nervcellen, för fram- kallandet af en synsensation. Genom professor DONDERS m. fl. är det ådagalagdt, att ljusstrålarne lätt genomtränga den genom- skinliga retina och sålunda träffa choroidea, hvars pigment ab- sorberar en del af desamma, då en annan del reflekteras. En- ligt fysiska lagar skulle bildens tydlighet upphäfvas genom en diffus reflexion af strålarne. Med anledning af det olika anatomi- ska förhållande, som äger rum i den gula fläcken och de öfriga delarne af retina, med fästadt afseende å det relativa antalet tappar och stafvar, synes man berättigad till den slutsats, att de strålar, som reflekteras från choroidea bakom den gula fläc- ken, träffa stafvarne och tapparne och sålunda blifva en adae- qvat retelse för synnerven, att här ingen reflexion äger rum, hvilken skulle förhindra det tydliga seendet, men att deremot i de öfriga delarne af retina reflexion af ljusstrålarne sker ge- nom de fria stafvarne, att genom dessa denna reflexion hindras att blifva diffus, och att dessa reflekterade strålar återgå ge- nom den dioptriska apparaten i ögat samma väg, som desamma inträngt. Vid sådant förhållande skulle de fria stafvarnes fy- . siologiska betydelse vara väsendtligt afvikande från den, som tillkommer den andra arten af stafvar, som man kunde kalla tappstafvar, nemligen att icke såsom dessa förmedla ljusstrålar- nes intryck på den upptagande nerveellen, utan endast attreg- lera desammas reflexion, så att de återgå till det yttre föremå- let samma väg, som de derifrån inträngt genom ögats dioptriska apparat. Att ljuset endast förmedelst tapparne kan framkalla ett intryck på den nervösa apparaten i retina, hvaraf ljussensa- tion är en följd, är ett erkändt faktum, ehuru man icke kunnat utreda tillgången härvid, om ljuset härvid omsättes till ett. an- nat agens eller icke, likasom att ljusstrålarne, om de träffa synnerven omedelbart, icke utöfva ett sådant intryck, hvaraf ljussensation är en följd, att således tappstafvarne äro ett nöd- vändigt perceptionsorgan, utan hvilket en synsensation genom ljusets inflytande, icke är möjlig. 186 Om en litterär polemik emellan KorEnnE och KUNnIK.. — Af G. GEITLiN. (Meddeladt den 27 Maj 1861.) Anledning till denna strid, som isynnerhet i Ryssland väckt ett ofantligt uppseende, hade varit följande: Statsrådet KOEHNE, hvilken i fem års tid (1845—1850) varit konservator vid Kej- serliga Eremitagens i S:t Petersburg Myntkabinett samt i flere år redigerat tidskriften Mémoires de la Société Impériale d'Ar- chéologie, och hvars namn på titelbladet för nämnde memoirer illustreras af en mängd ordnar och ledamotskap i lärda säll- skaper — elfva fint tryckta rader upptagas häraf — hade under en resa till Sverige år 1858 i kongl. myntkabinettet i Stockholm fästat sin uppmärksamhet vid ett derstädes förvaradt gammalt silfvermynt, som han aftecknade och hvarom han, återkommen till S:t Petersburg, inlemnade till föreståndaren för första af- delningen af Kejs. Eremitagen en framställning, deri besagde mynt nämnes OLEGs-mynt och förklaras vara det äldsta af alla i Ryssland hitintills upptäckta forntidsminnen. Hr Koehnes be- skrifning innehöll: att på åtsidan af myntet framställdes stor- fursten Oleg, hållande i högra handen en lans och stödande den venstra på en sköld. Inskriften på denna sida är OLEG REX; på frånsidan, hvars fält upptages af en groft formad fogelskep- nad, förklaras inskriptionen vara: REGPIEP O + NROGADU = REGWIGW o NROGADU. (Den norrmanske myntmästarens i Nov- gorod namn). Enligt hr Koehnes mening är myntet pregladt emellan 879 och 882. — Den nuvarande konservatorn af Kejs. Eremi- tagens myntsamling, akademikern KUNIK, fick nu i uppdrag att om samma märkvärdiga mynt afgifva jemväl sitt utlåtande, men detta utföll helt annorlunda, än statsrådet Koehnes i ämnet af- gifna relation gaf anledning att vänta. I stället för det la- tinska OLEG REX läser hr Kunik de grekiska orden: "O TEQAPIIO (DEN HELIGE GEORGIUS, hvars bröstbild på åt- sidan vore aftecknad). På frånsidan läser hr Kunik: + Apo- caae + ae cpeöpo (Jaroslaws silfvermynt),- i stället för hr 187 Koehnes REGWIGW o NROGADU, samt anser myntets typ icke vara anglosaxisk, som hr Koehne förmodat, utan rysk-byzan- tinsk. Denna af hr Kunik meddelade beskrifning, som så himmels- vidt skiljer sig från den förut afgifna, ogillade hr Koehne till alla delar och yttrade, i en ny till föreståndaren för Eremitagen inlemnad skrift, sin förvåning öfver en så orimlig tolkning af den tydliga latinska inskriptionen samt nämnde, det han såväl i ryska arkeologiska sällskapets i Odessa handlingar, som i en tysk journal låtit införa en uppsats om detta Olegs-mynt, hvari- genom sålunda hans beskrifning skall underkastas alla sakkän- nares dom, till hvilka sednare han dock, beklagligen, ej kunde räkna hrr tjenstemän vid första afdelningen af Kejs. Eremitagen, så vida ingen af dem hitintills publicerat något enda numis- matiskt arbete. Härigenom hade icke allenast hr Kunik utan ock hans colieger BROsSSET och STEPHANI af hr Koehne blifvit stämplade som idioter, inkompetente att fälla något omdöme i hithörande ämnen. "Till följd häraf fann sig föreståndaren för Eremitagen föranlåten uppmana hr Kunik att offentligen i tryck försvara sig emot dessa anfall och så vidt möjligt vederlägga hr Koeh- nes jemväl i en fysk journal, (Zeitschrift fir Mänz-Siegel- und Wappen-kunde, Berlin 1859, sid 72—76) införda beskrifning af detta såkallade Olegs-mynt, hvilken beskrifning dessutom af hr Koehne i särskilda afdrag utspriddes i Ryssland hösten 13859. Det dröjde något innan hr Kunik framträdde med sitt för- svar. Hans förbindelser till Vetenskaps-Akademin och hans åligganden som medlem i Arkeografiska kommissionen vållade, att han ej genast kunde befatta sig dermed. Dock utkom re- dan i god tid 1860 hans vidlyftiga, med en respektabel lärdoms- apparat utstyrda afhandling på ryska språket, hvars titel i öfver- sättning lyder: ,,Om de rysk-byzantinska mynten af Jaroslaw I. Vladimirovitsch, jemte en teckning af den helige Georg, den segersälle. En historisk-numismatisk undersökning af A. Ku- NIK, ledamot af Kejs. Vetenskaps-Akademin, konservator af Kejs. Eremitagens ryska myntsamling och ledamot af Arkeo- grafiska kommission vid ministeren för folkupplysningen. (Med 4 plancher). S:t Petersburg 1860, 166 sidor in 4:0. 188 Genom detta lärda arbete, hvari hr Kunik begagnat alla för ifrågavarande utredning tillgängliga källor, har han på ett humant och, såsom det eger en sådan vetenskapsman, från all bitterhet aflägset sätt, ådagalaggt, att antagandet af i Olegs tid i Ryssland preglade mynt är ohistoriskt, samt att den enda rätta tolkningen af det omtvistade myntet är den af honom afgifna. Det tillhör således en Jaroslaw. Men då icke färre än omkring 20 furstar i Ryssland med detta namn ifrån det elfte till med- let af trettonde seklet funnits, uppstår en ny fråga, hvem bland dessa furstar detta, bland alla hittills kända, troligen äldsta ry- ska mynt bör tillskrifvas? Äfven denna fråga har af hr Kunik blifvit besvarad, och han har, på högst antagliga skäl, hvilka här måste förbigås, tillerkänt detsamma WLADIMIR 1:stes son JAROSLAW, som i dopet erhöll namnet Georg, och derföre äfven på myntet lät pregla sin helige skyddspatrons namn och bild. — Om förenämnda strid har den ryska pressen haft mycket att förtälja, ofta på ett sätt, som bjert afsticker mot hr Kuniks värdiga, af endast vetenskapligt intresse lifvade framställning. ee ae RR 189 Ord yttrade af Ordföranden vid års- och högtids- dagen den 29 April 1863. Ingen lär frånkänna de vetenskapliga sträfvandena en framstående plats i den menskliga utvecklingens historie. Äfven de, som lägga mindre vigt på kunskap och intelligens i och för sig, kunna ej förbise den praktiska nyttan af åtskilliga veten- skapsgrenar och deras medelbara eller omedelbara inflytande på det materiella välståndets höjande. Vi behöfva endast jemföra vår existens med de förhållanden, i hvilka våra förfäder lefde för något sekel tillbaka, för att inse huru mycket vetenskapen och dess tillämpning i det allmänna lifvet sedan dess förändrat verldens utseende. ,, Det moderna idealet", säger den snillrike författaren af les miserables, ,,har sin urbild i konsten och sitt medel i vetenskapen. Det är genom vetenskapen man skall för- verkliga skaldernas herrliga dröm: det socialt sköna. Genom A—+B skall man återställa Eden. På den punkt, dit veten- skapen är kommen, utgör det exakta en nödvändig beståndsdel af det sköna, och den konstnärliga känslan är icke blott betjent, utan kompletterad af den vetenskapliga organen: drömmen bör kalkylera. Konsten, som eröfrar, bör hafva till stödjepunkt ve- tenskapen, som vandrar fram. Den moderna bildningen, det är Greklands ande uppburen af Indiens, det är Alexander på Elefanten". Jag har tillåtit mig åberopa dessa ord af den store skal- den och tänkaren, emedan de bevisa, huruledes äfven han från sin rent konstnärliga ståndpunkt erkänner vetenskapens stora betydelse i det moderna bildningsarbetet. Att likväl för honom konsten, Greklands ande, såsom det högsta, står öfver veten- skapen, Indiens ande, kan ej förundra oss, då vi besinne, huru han med all sin håg och själ lefver in uti den förra och der- 190 emot bedömmer den sednare , endast efter dess synbara verk- ningar i yttre motto. Vi måste dessutom erinra oss, att då V: HuGo talar om vetenskap (science), det är endast de exakta ve- tenskaperna han, såsom hans landsmän öfverhufvud, hedra med detta namn. Den hastiga utveckling, de flesta vetenskaper erhållit i sednare tid, och det inflytande de till följe häraf kunnat ut- öfva på såväl den andliga, som den materiella kulturen, har i väsendtlig mån befordrats genom inrättandet af vetenskapsaka- demier och andra lärda samfund. För 200 år sedan, vid den tidpunkt, då grunden lades till vetenskaps-akademin i Paris, voro de flesta vetenskaper ännu i sin linda; det var den ny- vaknade hågen för astronomi och matematik, som närmast gaf anledning till denna stiftelse; också voro de sju medlemmar, af hvilka denna akademi i första begynnelsen utgjordes, uteslu- tande matematici och astronomer; öfriga vetenskaper blefvo först efterhand representerade, till dess föreningen skedde med den några år tidigare af kardinal Richelieu inrättade Franska aka- demin. Härigenom gafs en ny hittills okänd impuls åt den ve- tenskapliga forskningen. Man öfvergaf en ofruktbar filosofi, som sedan sekler tillbaka hade förblifvit på samma punkt. Man åt- nöjde sig icke mer med toma ordtermer; man ville utforska verkligheten. Man pröfvade de gängse åsigterna med friare om- döme än förut; man gjorde sig efterhand oberoende af de fjett- rar auktoritetstron under så många sekel hade pålagt mennisko- anden. Och frukterna häraf dröjde ej att visa sig inom alla grenar af menskligt vetande. Inom naturvetenskaperna var det astronomin, som gaf exemplet. Det nyligen uppfunna -telesko- pet, på hvars fullkomnande all möda användes, utvidgade syn- kretsen samt ledde till nya och vigtiga upptäckter på himla- hvalfvet, bland hvilka jag tillåter mig att exempelvis framhålla den af Jupiters månar, emedan denna skenbart ringa upptäckt blef af stor betydelse för framtiden. Man fann nemligen, att Jupiters drabanter, i likhet med jordens måne, blifva förmör- kade, när de inträda i planetens skugga, och man insåg snart, att ett sådant fenomen, obåerveradt från tvenne skilda orter, kunde tjena till att finna dessa orters tids- eller longitudsskil- CH nad. Till följe af Jupiters-satelliternas antal och korta omlopps- tider inträffa dylika förmörkelser ganska ofta, neml. 1300 gån- ger om året, och de gifva sålunda ett godt medel vidhanden för den geografiska longitudsbestämningen, hvilken dessförinnan hade hvilat på alldeles osäker grund. CaAssmy, en af de förste medlemmarne i Pariser akaädemin, försummade icke att begagna sig häraf: han beräknade tabeller för Jupiters månar och för- anstaltade samtidiga observationer af dem på flere punkter, hvil- kas geografiska läge derigenom blef närmare kändt. Så stor var den osäkerhet, som dessförinnan herrskade i kunskapen om vår jord, att man fann ett fel af 7 hela grader i Goda Hopps uddens longitud samt för longituden för franska kolonien i Siam ett fel af icke mindre än 25 grader. Hvilka hinder och faror genom sådana misstag kunna uppkomma för navigationen ligger för öppen dag. — Det var äfven ur observationer af Jupiters månar, hvilkas förmörkelser tycktes inträffa så mycket sednare, ju längre himlakroppen var ifrån jorden, som danske astrono- men OLAUS RoEMER vid samma tid drog den slutsatsen, att lju- set icke, såsom man dittills förmodat, fortplantades ögonblick- ligt, utan med en viss ändlig hastighet af omkring 40,000 geo- grafiska mil i sekunden, hvilket åter gaf HUYGHENS anledning att uttänka sin snillrika teori för ljusets fortplantning genom vågrörelse i ett supponeradt ytterst fint elastiskt ämne. Detta exempel, taget ur de lärda föreningarnes tidigare period, utvi- sar, huru de vetenskapliga sanningarne fäste sig vid hvarandra liksom länkar i en ked, huru en skenbart obetydlig upptäckt stundom kan innehålla fröet till en rik utveckling, samt huru vigtigt det är till följe häraf, att hvarje nytt faktum erhåller tillräcklig uppmärksamhet, att hvarje ny idé undergår en mogen och mångsidig pröfning, innan den antingen antages eller för- kastas. Matematiken skulle från samma tid kunna erbjuda oss ännu mer slående exempel. De speciella undersökningarne i analyti- ska geometrin, som då utgjorde den högsta grenen af mate- matiken och hvarmed 17:de seklets mest framstående lärde ef- ter Cartesius sysselsatte sig, deras bemödanden att fimna en all- män metod att draga en tangent till hvilken kroklinie som helst 192 skulle kanske mången af oss ha ansett vara en lek för sysslo- lösa hjernor, utan rimlig nytta och utan annat mål än att till- fredsställa en ensidig, nästan barnslig kuriositet. Och likväl var det just ur dessa bemödanden, som hela den sköna och storar- tade bygnad, som utgör den högre analysen, sjelfmant och na- ”turligt framgick och utvecklade sig — en byggnad, hvilken, äf- ven om den ej inneslöte den Jakobsstege, som höjer forskaren till de himmelska rymderna, eller den magiska staf, som för honom öppnar naturens hemligheter, likväl ej kunde frånkännas en hög betydelse såsom ett evärdeligt monument för den mensk- liga tankens skapande kraft. Det är i allmänhet svårt att säga, hvad som kunnat inträffa, om förhållandena varit andra, än de i verkligheten varit: men sannolikt synes det åtminstone, att de matematiska vetenskaperna länge kunnat få vänta på den ut- veckling de erhållit, om icke vid den tidpunkt, om hvilken fråga är, vetenskapsidkare af alla nationer trädt i närmare förbindelse med hvarandra och med större enhet och energi än förut ver- - kat till samma mål. Det vore icke svårt att uppvisa, huruledes äfven andra vetenskaper från denna tid datera dels en krafti- gare utveckling, dels äfven sin upprinnelse; men det tillhör icke mig att nu ingå i vidlyftigare utläggning af detta intressanta ämne. Af hvad jag haft äran anföra, inses redan tillräckligt, huru epokgörande i vetenskapens annaler inrättningen var af Pariser akademin, liksom det är bekant, att denna institution ännu anses och gäller för intelligensens brännpunkt. Efter dess mönster hafva akademier efterhand blifvit inrättade i andra län- der. I vår tid, då hågen för associationer af alla slag allt mer tagit öfverhand, räknar man i de festa stater redan en stor mängd vetenskapliga föreningar. Äfven Finland erhöll en sådan, ehuru sgednare än de flesta andra länder i Europa; det var ett tecken, att vetenskapens betydelse äfven hos oss begynte vinna erkännande. Den finska Vetenskaps-Societeten är dock ingen akademi; hvarken dess yttre ställning eller dess verksamhet berättiga till detta namn. Societetens materiella tillgångar äro jemförelsevis ringa. Dess medlemmar kunna åt HSocietetens angelägenheter egna endast den tid, som egentliga mer eller mindre trägna 193 embetsgöromål lemna öfrig. Ser man djupare, skall man finna äfven andra ännu väsendtligare hinder och svårigheter. TI ett litet land måste antalet af de personer, som egna sitt lif åt ve- tenskapen jemväl vara ringa; de stå derföre en hvar i sin sak mer eller mindre isolerade och saknande den väckelse, som mån- gas medverkan och intresse gifver hvarje företag. Afståndet från civilisationens medelpunkt, ännu mera kännbar genom de hinder naturen under större delen af året lägger för kommuni- kationen med utlandet, tillåter att endast på långt håll följa framstegen i andra länder. Då man genom tidskrifter eller lärda - afhandlingar erhåller kännedom om en ny fråga, är denna ofta nog redan utagerad; tillfälle saknas sålunda att från början och steg för steg följa de vetenskapliga idéernas utveckling. 'Tagas alla dessa omständigheter i välvilligt öfvervägande, lär man, hvad finska Vetenskaps-Societeten beträffar, nödgas ansenligt nedsätta de anspråk i andra länder kunna ställas på likartade institutioner, och man torde vid opartiskt betraktande af den verksamhet Societeten hittills utvecklat och hvarom dess Akter bära vittnesbörd, ej kunna neka henne det erkännande att efter förmåga hafva sökt uppfylla dessa anspråk. Man skall i dessa Akter måhända finna en och annan tanke, värd att behjertas, ett och annat resultat förtjent af hågkomst: man skall der finna, att de vetenskapliga frågor, som utgjort dagens lösen i andra länder; äfven hos oss funnit genklang och utgjort föremål dels för uppsatser och afhandlingar, dels för meddelanden vid Socie- tetens sammankomster. Jag vågar hoppas, att dessa betraktelser öfver finska Ve- tenskaps-Societetens ställning och verksamhet ej skola anses all- deles obefogade vid detta tillfälle, då Societeten högtidligen be- går sin 25:te årsdag. Det qvartsekel, hon hittills genomlefvat, kan väl anses för hennes första ungdomsperiod. Huru hennes och den: finska vetenskapens framtida öden komma” att gestalta sig, beror väsendtligen på sjelfva det finska folkets utveckling i andlig kultur. Denna utveckling åter skulle utan tvifvel ej kunna frambringa annat än en sjuklig och nödväxt pianta, om den ej värmdes och lifvades af den europeiska civilisationens sol. De som tro, att det finska folket har behof af isolering för 13 194 att dess inneboende anlag fritt och sjelfständigt må kunba ut- veckla sig, sväfva, jag fruktar det, i en farlig villfarelse, den att förbise innehållet för formen, ändamålet för medlet. Bild- ningen måste utan tvifvel för hvarje nation ha sin särskilda form; men ligger väl den enda eller ens den hufvudsakliga vig- ten derpå, att denna form är så egendomlig och så afvikande som möjligt från den allmänna typen? Och hvart syftar väl konse- gqvensen af ett sådant alltför ensidigt sträfvande efter originali- tet, om icke derhän att ställa oss på en ståndpunkt, den öfriga nationer sedan sekler tillbaka lemnat, för att steg för steg en- samme för oss bana vägen till en ny kultur? Hellre än att in- låta oss i ett så äfventyrligt företag, må vi med villigt begag- nande af den ledning, som kan vinnas af andra mera framskridna nationers erfarenhet, söka, om möjligt, hålla oss i jembredd med dem. Må vi, med ett ord, arbeta för det nationella utan att förbise det allmänt menskliga. Det tillkommer de vetenskapliga föreningarne i ett land, dels att oberoende af alla nationella inskränkningar i sin mon medverka för ökandet af vetandets oförgängliga skatter, dels att för sitt land tillgodogöra frukterna af egna och andras forsk- ningar. Sådan är äfven den uppgift, finska Vetenskaps-Societe- ten för sig uppställt. Långt ifrån att öfverskatta sina krafter, inser hon väl, att hvad hon hittills kunnat uträtta, varit ringa, om man ville mäta hennes verksamhet efter måttstocken af mot- svarande institutioner i andra lyckligare lottade länder. Men hon gör anspråk på att åtnjuta den rätt, som ej plär frånkännas någon, att nemligen bedömmas efter de tider och förhållanden i hvilka hon verkat, och hoppas, att domen då skall utfalla min- dre sträng. Måhända skola äfven för henne och för den finska vetenskapen öfverhufvud bättre tider randas. I den rådande tidsandan ligger onekligen ett rastlöst sträfvande att utforska sanningen under alla de former, i hvilka hon uppenbarar sig, samt att deraf draga all möjlig nytta för det allmänna och en- skilda lifvet. Det finska folket har ej kunnat undgå att be- röras af denna fläkt; det har vaknat till klarare medvetande om sin kraft och förmåga att deltaga i dessa sträfvanden. Det är på detta nyvaknade intresse för mensklighetens dyrbaraste ange- 195 . lägenhet, på detta stegrade och i allmännare kretsar sig utbre- dande deltagande för kunskap och forskning, som Vetenskaps- Societeten bygger sina förhoppningar om en allt mera frukt- bringande verksamhet för framtiden. Hon tryggar sig der- jemte vid den oskattbara lyckan att såsom sin Höge Beskyd- dare få vörda en monark, som i högre grad än någon annan nu lefvande gjort sig förtjent af samtidens tacksamhet och efter- verldens beundran, då han endast drifven af sitt ädla hjertas ingifvelse återskänkt miljoner undersåter deras naturliga och menskliga rättigheter och derigenom lagt den säkraste grund till en talrik nations höjande till frihet och kultur, — en monark, som genom de ojäfaktigaste bevis äfven ådagalagt sin aktning för det finska folkets ärfda rätt och derigenom — trots sekel- gamla traditioners makt — förstått tillvinna sig detta folks ode- lade kärlek. Det är med tanken härpå den finska Vetenskaps- Societeten, hvars årshögtid lånar glansen af dess Höge Be- skyddares födelsefest, med glädje instämmer i de välönskningar;, som på denna betydelsefulla dag af tacksamme undersåter höjas för Hans Majestät Kejsar ALEXANDERS regering; och det är der- före hon emotser framtiden med glad förtröstan om det godas och sannas segerrika framgång äfven i vår aflägsna bygd. Hvad BSocieteten under årets lopp uträttat, skall framgå af den redogörelse Societetens ständige sekreterare enligt veder>- taget bruk nu kommer att afgifva; hvarefter tvenne vetenskap- liga föredrag komma att hållas öfver ämnen tillhörande den naturalhistoriska och den historisk-filologiska sektionen. 196 Årsberättelse afgifven på års- och högtidsdagen den 29 April 1863. Finska Vetenskaps-Societetens tjugondefemte årsberättelse borde måhända begynna med en återblick på Societetens öden och arbeten under det fjerdedels sekel, som nu sedan Societc- tens stiftelse tilländagått. Det synes dock i många hänseenden vara lämpligare att åt andra öfverlemna utförandet af den teck- ning, hvartill en sådan granskning kunde föranleda, likasom be- dömmandet af den framgång, hvarmed det lyckats Societeten att motsvara det ändamål, för hvilket hon varit verksam. De femton män, till större delen lärare vid det finska Universitetet, som, ledde af den öfvertygelse, att vetandets och upplysningens sak, likasom hvarje annan, bäst befordras genom en ändamåls- enlig samverkan af flereg krafter, i början af året 1838 grum- dade denna förening, förklarade derjemte dess ändamål vara att dels framkalla sjelfständiga vetenskapliga forskningar, dels att genom lemnadt tillfälle till ömsesidiga meddelanden af de framsteg, vetenskaperna å andra orter gjort, i allmänhet lifva och befordra vetenskaplig verksamhet. Så naturligt det är, att hvar och en, som omfattar en idé och egnar sig åt dess för- verkligande, blott ogerna frånkänner sitt arbete en allmännare betydelse, men snarare är böjd att öfverskatta dess värde, så kan också ingen medlem af denna litterära förbindelse, som har en så vigtig kallelse att uppfylla, utan de giltigaste skäl afsäga sig den öfvertygelse, som just utgjort grunden för föreningens ofta under mindre gynnsamma yttre förhållanden bestående verk- samhet, öfvertygelsen att denna verksamhet lika litet varit all- deles fruktlös för vetenskapen, som betydelselös för fosterlandets anseende och heder. Och skulle än det omdöme om finska Vetenskaps-Societeten, som af andra bildade medborgare uttalas , utfalla annorlunda och den förtjenst, hon sjelf velat tillmäta sig, befinnas vara öfverdrifven, så kan hon dock i det erkännande och i de många bevis af välvilja, hon fått röna af andra veten- ROT skapliga institutioner i hela den civiliserade verlden, finna en tillräcklig anledning att obekymrad om stundens klander eller bifall fortgå på den bana hon engång beträdt, utan att vid öfvervägandet af .sin föregående verksamhets frukter, behöfva misströsta om rikare skördar i framtiden. Hvad den korta tidrymd beträffar, som denna redogörelse särskildt bör afse, så har den icke varit utmärkt genom några sådana tilldragelser, som skulle på Societetens hufvudsakliga verk- samhet hafva utöfvat antingen ett störande eller mera lifvande in- flytande. Societeten har derunder förlorat en af sina åldrige ledamöter, kyrkoherden i Nykyrka församling, t. f. kontrakts- prosten, teologie doktorn och ordens ledamoten ANDERS JOHAN HIPPING, som vid nära 74 års ålder med döden afgick den 8 sistl. December. Doktor Hipping hade vid sidan af presterliga göromål med förkärlek omfattat häfdeforskningen och på detta fält förvärfvat sig ett aktadt namn genom några arbeten i fä- derneslandets äldre historie. Han hade i S:t Petersburg, der han från år 1812 till 1823 var anställd vid gymnasium såsom religionslärare för finska ynglingar, 1817 låtit trycka en hufvud- sakligen historisk beskrifning öfver sin födelsebygd Perno soc- ken i Finland; 1819 utgaf han en liten brochyr: Pontus de la Gardie oder Nachforschungen fiber eine in der Gegend um S:t Petersburg bekannte Volkssage och 1820: Bemerkungen iiber einen in den russischen Chroniken erwähnten Kriegszug der Russen nach Finnland.. — Under sin vistelse i S:t Petersburg hade han tillfälle att göra bekantskap med flere ansedda vetenskaps- idkare, bland andra slöt han med den bekante danske språk- forskaren professor RASK ett nära vänskapsförbund, som hade sin näring i likstämmiga litterära bemödanden och ledde honom till studium af isländskan, hvari Rask lemnade honom daglig undervisning, samt till djupare forskningar i Nordiska historien. En frukt af dessa litterära sysselsättningar blef en af Orvar Odds Saga utförd öfversättning, hvaraf ett utdrag förekommer i tid- skriften Mnemosyne för 1819, men som i sin helhet aldrig blef tryckt. Sedermera öfversattes, också med afseende å ryska hi- storien, Edmunds Saga, hvaraf en afskrift förekom i Rumän- zoffska biblioteket. Hipping hade nämligen 1820 blifvit anställd 198 som bibliotekarie hos den frejdade maecenaten Rikskanslern Grefve Rumänzoff, hvars ynnest han lyckades tillvinna sig i så hög grad, att grefven ännu kort före sin död skref till honom det vänskapligaste bref — från Kaukasien, der han begagnade varma bad, till Wichtis, dit Hipping 1823 som kyrkoherde öfverflyttat. Äfven här fortsatte han sina historiska arbeten. Af hans största arbete: Neva och Nyenskans intill S:t Peters- burgs anläggning utkom första delen, sträckande sig till 1617 eller Stolbovafreden, år 1836 i Helsingfors: den andra författades på ryska och erhöll 1852 halfva Demidoffska priset af kejserl. vetenskapsakademin i S:t Petersburg. År 1845 utgaf H. en be- skrifning öfver Wichtis socken och sedan han den 5 April 1841 blifvit invald till ledamot i finska Vetenskaps-Societeten, offentlig- gjorde han i dess handlingar år 1842: Utkast till en undersök- ning om Tyska landet i Finland, samt 1846: Om Svenska Språk-- dialekten i Nyland. År 1847 blef han utnämnd till kyrkoherde i Nykyrka. Han blef ledamot af särskilda lärda sällskaper, bland andra af k. vetenskaps-akademin i S:t Petersburg, såsom korre- sponderande ledamot 1846. — Det bör ännu tilläggas, att H. hade af naturen så stor fallenhet för de sköna konsterna, att han i sina unga år lemnade undervisning i ritkonsten och äm- nade egna sig uteslutande åt musik. I sådant afseende vistades han i S:t Petersburg från 1807 till 1811 och var derunder an- ställd som violinspelare vid kejserliga kapellet, sysselsättande sig dessutom med notskrifning och fortepianostämning. Han kände sig dock icke i längden der på sin plats, utan längtade att komma i andra förhållanden, hvarefter han beträdde den pre- sterliga banan. Vid den 13 dennes anställdt val har professoren i astro- nomin vid Kejs. Alexanders-Universitetet i Finland, filosofie doktoren ADALBERT KRUEGER blifvit kallad att intaga ett af de ledige rummen inom fysisk-matematiska sektion. Bland BSocietetens embetsmän har ej någon annan förän- dring inträffat, än att sedan vid sednaste årsdag ordförande- skapet öfvertogs af professoren LINDELÖF, till viceordförande för det ingående året valdes e. o. professoren MÄKLIN: 199 I afseende å de af Societeten på särskilda orter i landet- föranstaltade barometer- och termometerobservationer har det förhållande inträffat, att genom prosten DAHLSTRÖMS frånfälle ob- servationerna i Wiitasaari blifvit afbrutna, med anledning hvaraf de ej heller komma att derstädes fortsättas, utan har tillfälle er- bjudit sig att begagna instrumenterna i Jyväskylä stad, dit de för sådant ändamål redan blifvit öfverflyttade. — Deremot har Societeten såsom vanligt fått emottaga anteckningsjournalerna af borgmästaren ÖCEDERMAN i Torneå, kronolänsmannen EKRO00S i Sodankylä, majoren KARSTEN i Kuopio, kapellanen LINDEGREN i Muldia, apotekarene RELANDER i Sordavala och WESTERLUND i Uleåborg samt de som blifvit förda å apoteket i Kajana. För de vattenhöjdsobservationer, hvilka Societeten vid fin- ska och bottniska viken ombesörjer, har det sista året icke va- rit rätt gynnsamt. Observationerna vid Helsingfors, som verk- ställdes vid kanalen emellan södra och norra hamnen, hafva ef- ter kanalväggarnes med anledning af den tillämnade ombyggna- den inträffade rasering och fruktlösa försök att finna en ny lämplig plats för ändamålet, större delen af året hvilat; — de vid Rönskär hafva till följe af observationsbryggans förstöring ej heller kunnat hållas i gång, hvarutom de ifrån Porkala in- sända anteckningarne utvisa, att önsklig omsorg vid deras upp- rättande icke blifvit iakttagen. — Då kännedomen om vatten- ståndet och dess oscillationer bör vara af lika stor vigt för sjö- farten som för vetenskapen och det svårligen skall lyckas 9So- cieteten att utöfva någon jemn och verksam tillsyn öfver de vid de spridda och aflägsna lotsplatserna belägna observations- stationerna, tyckes skäl vara för hand, att den tekniska delen af dessa observationer af öfverstyrelsen för lots- och båkinrätt- ningen i landet öfvertages och har Societeten äfven anledning tro, att på hennes önskan härutinnan afseende skall fästas. Resultaterna af en af professoren Moberg, med ledning af de insända observationerna verkställd beräkning öfver hafsytans. månadtliga medelhöjd, jemförd med årliga medelhöjden för hvarje ort i dec.tum år 1862, synas af följande tabell: 200 Medelhöjden för året. Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December Porkala. 54,021 — 4,985 — 4,664 40 AR EN — 2259 2-0i41993 + 9,405 ala il200 = TA + 2,641 4 10,199 + 4,154 Hangöudd. 39,371 — 0,419 om CARD — 8,407 2.737 0,703 3,079 11,594 6,210 4,297 6,181 0,567 8,135 far JAR Jungfru- sund. 34,765 — 0,384 — 2,508 ge ÅG 3,08 2,820 2,298 + 11,700 + 5,387 — 2,768 + 6,425 md 0,282 Lypertö. 45,721 = 1.348 ee — 8395 — 3,904 NGN + 2,433 + 10,421 + 4,592 — 1,694 + 5,044 + 0,389 — 4,641 Lökö. 48,303 — 1,070 — 3,003 — 8003 RN el AN + 2,674 4 11,568 + 4768 — 1,986 + 5,610 + 0,934 wi Särskilda klimatologiska uppgifter har Societeten fått emot- taga enligt nedanstående förteckning: Observationsorten. Län. Socken eller stad. Observatorns namn. UuaIg -SUOTJBATIS] () Nylands Åbo och Björ-| Éura neborgs medj| Jomala Åland —— - Karis ” IStrandberg, C. H., kon- traktsprost. 1862 Kyrkslätt Smedberg, I., vicepastor.| , Orimattila Granholm, :J., kyrko-j » herde. Retola, H. E., inspektor.| Tenala ” Eriksson, J., kyrkoherde.] Homén, G. W., prost. Hummelin, J. V.,kapellan.| 1858 Henriksson, J. N., ka- Kiisko pellan. Nådendal Raumo Lundell, nat. Uskela Renvall, G. J Bredenberg, G., löjtnant. Possessio- ” 1862 ” ” 1881 1862 201 Tavastehus Janakkala Bredenberg, E. A., ka- pellan. 1862 Wiborgs Taipalsaari Wenell, E. J., prost. > Kuopio Kides Hartman, E., kommis- sionslandtmätare. & Kuopio Manninen, A.,landtbruks-| 1861 skoleföreståndare. 1862 Jyväskylä Schildt, W. S., provincial- läkare. 2” Wasa Keuru Lindegren, P. H., vice- pastor. ” Saarijärvi Taipale, M., jordbrukare.| » Uleåborgs Suomensalmi |Hendunen, P., bruksför- valtare. - Uleåborg Westerlund, E., apote- kare. »” Dessutom bör nämnas, att åtskilliga till meteorologin sig hänförande anteckningar blifvit insända af titulärrådet BJÖRK- MAN i Fredrikshamn, doktor ELFvING i Åbo, prosten FELLMAN i Lappajärvi, vicepastor LÖVENMARK i Puolango och prosten WENELL i Taipalsaari; hvarjemte assessoren RABBE till Societe- ten öfverlemnat Sällskapets Pro natura handlingar och klimato- logiska anteckningar samt statsrådet PIPPING en mängd väder- leksanteckningar, dels funna i interfolierade almanackor, dels gjorda eller samlade af den bekante bibliofilen MATTS POHTO. Vid öfversigten af de vetenskapliga meddelanden, som inom Societeten egt rum, bör jag främst i minnet återkalla, att vid sednaste års- och högtidsdag professoren Moberg å fysisk- matematiska sektionens vägnar höll ett föredrag om några med afseende å meteorologin rådande fördomar samt att professoren Lagus, som blifvit utsedd att föra historisk-filologiska sektio- nens talan vid nämnde tillfälle, lemnade en skildring af några 202 arkeologiska förhållanden på Krim, efter egna reseanteckningar. Begge föredragen skola i den snart utkommande öfversigten af Societetens förhandlingar offentliggöras. De månadtliga sammankomsterna hafva upptagits hufvud- sakligen af följande meddelanden: 1. Inom fysisk-matematiska sektionen: Den 19 Maj 1862 omtalade statsrådet Nordenskiöld efter en engelsk tidskrift ett bögst ovanligt geologiskt fenomen, som den 1 Juni 1861 förefallit på ön Manilla och hufvudsakligen bestod deruti, att vattnet i floden Pasig, vid hvars stränder staden Manilla ligger, på en sträcka af omkring !/, engelsk mil kom i ett slags kokning, derunder stora luftblåsor uppstego, och hela floden betäcktes af ett tjockt skum, som hopade sig till en flere fot hög dymassa, hvilken tycktes vilja bilda sig till en bestående dybädd. Men sedan detta tillstånd varat från kl. 6—10 f. m., försvann dybädden och floden återtog sitt vanliga utseende. "Temperaturen i floden hade derunder stigit med nära 609. Fenomenet ansågs allmänt hafva varit af vulkaniskt ur- sprung. 3 Vid sammanträdet den 15 September höll professoren Mo- berg ett föredrag om de hittills vanligen anlitade metoder för bestämning af ljusets intensitet och bristfälligheterna i dessa, bestående dels i inskränkt användbarhet, dels i de förändringar genom reflexion, absorption eller polarisation, ljuset ifrån en ljuskälla underkastas för att bringas till lika styrka med det från en annan, dels och hufvudsakligen i saknaden af en be- stämd måttsenhet för ljusstyrkan. I anledning deraf beskrefs ett af SCHAFHÄUTL gjordt försök till uppställande af ett sådant absolut mått förmedelst hans Universal-Vibrations-Photometer, ” som grundar sig derpå, att ett starkare ljusintryck på ögats nät- hinna måste ega längre varaktighet än ett svagare. Ljuset be- traktas nemligen genom en liten öppning anbragt i en liten skärm, fästad på en vibrerande urfjäder, hvilkens svängningar genom dess förkortning eller förlängning kunna göras hastigare eller långsammare. Vid en viss vibrationshastighet erhåller det ge- nom öppningen kommande ljuset ett fladdrande utseende, här- rörande deraf att ljusintrycket i ögat ej fortvarar till nästa wvi- 203 bration, hvarföre ljusets styrka således kan bestämmas genom den vibrerande fjäderns längd. Professorn ansåg likväl begag- nandet af detta mått vara underkastadt praktiska svårigheter, ty det egentligen mätande är vibrationernas antal, hvilka hos hvarje särskildt instrument kunna blifva olika äfven för samma vibrerande fjädern skulle ersättas genom en med flere rader hål försedd skifva, som förmedelst ett urverk kan försättas i en bestämd, dock för olika försök föränderlig rotationshastighet. Den enklaste fotometriska princip vore likväl, enligt professo- rens mening, den att låta ljuset genomgå till sin tjocklek nog- grannt mätbara lager af genomskinliga media af bestämd sam- mansättning, ehuru äfven dervid såsom i de öfriga metoderna omdömet hufvudsakligen är beroende af ögats individuella käns- lighet och således icke kan göra anspråk på absolut giltighet. Den 3 November föreläste statsrådet Nordenskiöld ett bref från professor MILLER i Cambridge, deri han bland annat med- delar resultaterna af sina undersökningar rörande de pyrosmalit- krystaller statsrådet tillsändt honom och dem han på grund af deras optiska förhållanden funnit vara tydligt rhomboedriska, oaktadt de efter direkta vinkelmätningar syntes vara irreguliera. Den 1 December anmälde professoren Lindelöf till intag- ning i Akterna en uppsats, angående de ytor, som uppkomma när en flytande membran får oberoende af tyngdkraften bilda vissa konturer; under titel: Théorie des surfaces de révolution ä courbure moyenne constante har detta arbete nyligen lemnat pressen. Den 19 Jauuari föredrog statsrådet Nordenskiöld en skrif- velse från Sir RODERICK MURCHISON, deri han yttrar sin be- låtenhet med den honom tillsända, af statsrådet utarbetade karta öfver bergrefflorhas riktning i Finland, hvarjemte han önskar erfara, hvilken mening härstädes gjort sig gällande angående uppkomsten af de otaliga sjöar, som i Finland förekomma, till- läggande, att professor RAMmsaY för sjöarne i Schweitz uppställt den teori, att de alla skulle vara utgräfningar af ofantliga gla- cierer, som utgått från centrum af landet. — Statsrådet anförde -vidare, att han i GREWINGKS nyligen utgifna arbete: Geologie von 204 Liv- und Kurland, funnit, att reffiorna i dessa länder följa nä- stan samma riktning som i Finland, ehuru de der stryka öfver siluriska och devoniska berg. Den 9 Mars förevisade professoren Mög en hos Du- boseq i Paris förfärdigad spektralapparat, hvarmed några för- sök anställdes. — Vid samma tillfälle tillkännagaf inspektoren för fiskerierna Holmberg, det han vore sinnad att med afseende å dess offentliggörande i bidragen till Finlands naturkännedom, etnografi och statistik, inlemna en förteckning öfver finska forn- saker, med afbildningar upptagande 20 plancher, hvilket arbete, utgörande det 9:de häftet af nämnde bidrag, nyligen lemmat pressen. Vid sammanträdet den 13 dennes redogjorde statsrådet Nordenskiöld för en blåsrörsundersökning af en från Sitka af hr Holmberg hemförd sand, som blifvit utvaskad ur ett lerlager i nejden af Kijatenzemes bostad vid floden Nuschagak, 150 verst från reduten af samma namn. Sanden befanns till det mesta bestå af ofärgade qvarzkorn, jemte hvilka förekomma diamant- glänsande, rödaktiga korn af topas, några rätt vackra krystal- liserade hyacinter, liknande hyacinter från Expailly i Frank- rike; ett par metallglänsande, svårt bestämbara svarta stycken samt några okrystalliserade, genomskinliga färglösa korn, som ansågos vara den varietet af zirkon, som HOFFMAN benämdt Engelhardtit. Qvantiteten var för ringa för att tillåta en full- ständig analys. — Vid samma sammanträde förevisade profes- soren Moberg ett af BUNIAKOWSKIJ inventeradt; härstädes af mekanikus Österlind förfärdigadt instrument, som har för ända- mål att på mekanisk väg utföra och kontrollera vissa räkningar, såsom qvadraters summering, 0. dyl., som vid minsta qvadrat- metodens begagnande ofta förekomma. Societetens sekreterare redogjorde den 19 Maj för fort- sättningen af sina undersökningar rörande några vid feta äm- nens behandling med salpetersyra bildade syror, hvarvid sär- skildt framhölls, att sebacylsyran, emot hvad hittills varit be- kant, uppträder som en allmän oxidationsprodukt af de feta syror, hvilka efter sammansättningen hänföras till serien CO" H" Of, hvaremot azelainsyran på samma vis lika allmänt bildas ur de 205 feta syror. som äro annorlunda sammansatta; samt förevisade den 1 December ett för Finland nytt mineral, som å Ulrikas- borgs berg vid Helsingfors blifvit påträffadt af t. f. preparatorn vid universitetets kemiska laboratorium studeranden IKULLHEM och ansetts vara krysoberyll, hvarom den kemiska analysen dock ännu ej lemnat tillförlitlig utredning. Dessutom har sekretera- - ren vid särskilda tillfällen enligt utländska journaler meddelat underrättelser om nyare kemiska arbeten af allmännare intresse, hvarom äfven i öfversigten en utförligare redogörelse kommer att ingå. Med tystnad bör här icke förbigås, att framl. Kanslirådet AF SCHULTÉN redan år 1853 till Societeten inlemnat ett förseg- ladt konvolut, som enligt hans önskan i Societetens arkif blif- vit förvaradt och vid öppnandet den 19 Jan. innev. år befanns innehålla en skriftlig uppsats, deri förf. utvecklar en ny idé till konstruktion af en planimeter, samma idé, som 1856, således tre år sednare, blifvit realiserad af AMSLER och som ligger till grund för den planimeter, som bär hans namn. Af tvenne vetenskapsidkare utom Societeten hafva afhand- lingar blifvit inlemnade, nemligen af professoren KRUEGER den 9 Februari: Ueber die Parallaxe des Sternes LL 21,258 och Ueber die Parallaxe des Sternes Oeltzen N:o 17415,6 samt af docenten CHYDENIUS den 9 Mars: Om Thorjord i euxenit. — De två förstnämnde uppsatserna hafva sedermera blifvit tryckta i Akterna, och kommer den sistnämnde derstädes äfven att in- rymmas. 2. I naturalhistoriska sektion: Vid sammanträdet den 19 Maj tillkännagaf statsrådet Nord- mann, att han, som efter det hans Observations sur la Faune pontique 1840 utkommo, varit i tillfälle att besöka Taurien sex gånger, sednast år 1860—1861, ämnade i Societetens handlingar publicera en ny bearbetning af södra Rysslands Iktyologi; — pro- fessoren Hjelt inberättade om en af d:r KöÖHNE gjord vigtig upptäckt angående rörelsenervernas periferiska ändorganer. Mu- skelsubstansen behandlas med chlorsyradt kali och salpetersyra, för att erhålla de enskilda fibrillerna isolerade. I de sålunda preparerade muskelfibrerne kan man följa de inträngande ner- 206 verna. Efter det desse genomborrat sarcolemmat, sönderfalla de i flere greniga ändskott och sedermera öfvergående i bleka nerv- trådar, sluta de med af Kihne så kallade ändknoppar, hvilka äro att anse som motoriska nervernas slutapparat; — e. 0. pro- fessoren Mäklin talade om missbildningar inom djurriket och förevisade en ödla försedd med två svansar, som blifvit funnen i botaniska trädgården härstädes. Vid sammanträdet den 3 November refererade professoren von Willebrand resultatet af de försök CLAUDE BERNARD utfört å sympatiska nerven, slutande sig till dem han förut angående afskärningen af halsdelen af samma nerv offentliggjort, och hvar- igenom ådagalades; att en sådan afskärning hade till följd en stegrad värme i ansigtet å samma sida. De nya försöken, der- vid andra delar af samma nerv afskuros, hafva lemnat dylikt resultat, att nämligen i de partier, hvilka berodde af de af- skurna nervdelarne samtliga blodkärlen starkt vidgades ochi hit- hörande väfnader värmegraden stegrades ända till 6 å 89 ut- öfver temperaturen å den motsatta sidan. Af dessa experimen- ter framgår ovedersägligt, att sympatiska nerven förser blod- kärlsystemet med motoriska nervelementer, hvilka vid retning medföra sammandragning af blodkärlens lumen, men tvertom en vidgning af densamma jemte häraf följande värmeutveckling, då sagde mnervers ledning försvagas eller alldeles upphäfves genom afskärning. Då nu alla inflamationer och febrar röja sin grund- egenhet i ett ökadt blodtillopp och stegrad värmeutveckling, ligger vigten af dessa forskningar i öppen dag. Kunna dessa febern och inflamationen utvecklande fenomener af stegrad tem- peratur artificielt framkallas å djur, skall äfven en vetenskaplig metod att säkert beherrska dessa afvikelser ej länge låta vänta på sig. 4 Den 1 December förevisade statsrådet Nordmann ett af PETTEAU och RoUussEAU (anställde vid Jardin der Plantes i Pa- ris) utgifvet etnografiskt album, hvilket under titel: Les Races humaines innehåller fotografiska bilder af representanter för sär- skilda folkslag på jorden; statsrådet framlade vidare tvenne hvarandra mycket nära stående fjärilspecies, nämligen Saturnia ricini och 8. ailanthi, hvilkas larver bereda silke och derföre 207 blifvit föreslagna att begagnas i stället för den vanliga silkes- fjäriln, som under det sednaste decennium varit utsatt för en ofta omtalad sjukdom — muscardine benämnd — hvarigenom silkesodligen lidit betydligt afbräck. Den förra fjäriln föder sig af Ricinus palma Christi den sednare af Ailanthus glandu- losa, ett trädslag hemma från Japan, hvilket lätt odlas i mel- lersta och södra Europa; — professoren Hjelt redogjorde för de nyaste undersökningarne öfver lymfkörtlarnes finare byggnad och framställde resultaterna af FRrReyrs undersökningar i detta hän- seende. Man har derigenom kommit till insigt deruti, att dessa körtlars sammansättning är ytterst komplicerad. De förut kända alveolerna bilda med hvarandra kommunicerande luckor, hvilka å ena sidan genom sina omhöljningsrum sammanhänga med de ka- vernösa gångarne i märgsubstansen och de utförande kärlen, medan de å andra sidan öfvergå i de mångfalldigt förgrenade, föröfrigt slutna lymfrören. Det finnes sålunda en dubbel ström- ning inom lymfkörtlarne. Den 19 Januari inlemnade verklige statsrådet Nordmann en förteckning öfver finska och lappska spindlar, hvilken under titel: Erstes Verzeichniss der in Finnland und Lappland bisher gefunde- nen Spinnen redan blifvit tryckt. — Af professoren Nylander emot- tog BSocieteten vid samma tillfälle följande uppsatser, hvilkas tryckning i Akterna som bäst pågår, nämligen: 1) Circa Liche- nes Armoricae et Alpium Delphinatus observationes, innehållande de hufvudsakligaste resultaterna af två botaniska resor i Frank- rike, den ena år 1860 till Dauphiné, Alperna och glaciererna derstädes, den andra 1861 till hafskusten i Bretagne; 2) Licheno- graphiae Novo-Granatensis Prodromus, utarbetad med ledning af de rika samlingar, som förvaras i Pariser museum; samt 3) Mi- kroskopiska analyser af hymenomyceternes eller skifsvamparnes fruktifikationsorganer, hvari författaren visar, att dessa organer förete en högst olika anatomisk struktur hos arter af särskilda grupper och att olikheterna i detta afseende erbjuda förträffliga och hittills förbisedda karakterer för systematiken. Den: 9 Februari förevisade v. statsrådet Nordmann ett bo af en till familjen Sphex hörande stor och prydlig hymenopter: Pelopoeus pensilis Iliger, hvilket verklige statsrådet STRVEN till- 208 sändt honom från Krim. Boet, som jemte flere dylika anträffa- des i köket hos hr Steven, inne i takvinklarne i närheten af spiseln, derifrån matångor uppstiga, är sammansatt af lera och sand, af halfklotformigt utseende, och består af 20 större cel- ler, hvilkas öppningar djuret tilltäpper med lera och sand, sen det dock dessförinnan fyllt hvarje cell med 10—15 spindlar af samma slag och storlek i afsigt att skaffa den i boet inneslutna larfven näring och underhåll. — Professoren von Willebrand an- förde följande: Inom Pariser akademin har nyligen DELBRUCH uppkastat tvifvelsmål angående allmängiltigheten af den såsom ett axiom antagna åsigt, att frisk och ren luft under alla momen- ter af lifvet vore för dess funktioners normala gång oundgäng- ligen nödvändig. Delbruch anser nämligen, att om man följer naturens fingervisning, bör man för sofvande mskränka tillflödet af frisk luft och icke t. ex. genom luftventilers öppnande låta deraf i sofrum under sömnen för mycket inströmma. I sofvande tillstånd andas menniskan långsammare, kolsyrebildningen i lun- gorna minskas och värmegraden sjunker, tillfölje hvaraf behof- vet af luft äfven måste minskas. Vilddjuren, tigern, björnen och alla de öfriga, söka sin hvila och sofva uti illa ventilerade hålor; när hunden sofver, gömmer han sin nos under låret och foglarne, hos hvilka dock respirationsbehofvet är högst utveckladt, hålla näbben djupt instucken i dunet medan de hvila. Dessa för- hållanden äro onekligen anmärkningsvärda, men huruvida af dem något praktiskt resultat för helsa och sjukvård under sömnen står att draga, beror på ytterligare iakttagelser. — E. o. pro- fessoren Mäklin anmälde tvenne uppsatser för att i Akterna of- fentliggöras, nämligen: Bemerkungen fiiber einige von Fabricius beschriebene Helopsarten, samt Die Gattung Praogena und deren Representanten. Den 9 Mars inlemnade statsrådet Nordmann en skriftlig uppsats, deri han redogör för den andel han haft i bekant- görandet af det medel mot vattenskräck, doktor ÅRENDT på Krim upptäckt och hvilket består i arsenikpreparater. Den 13 dennes anmälde e. o. professoren Mäklin till in- tagning i Akterna en entomologisk afhandling med titel: Mexika- 209 nische Arten der Gattung Statira samt föredrog en för öfversig- ten utarbetad uppsats: Om den ornitologiska nomenklaturen. 53. I historisk-filologiska sektion: Vid sammanträdet den 19 Maj sökte professoren Geitlin” ådagalägga att namnet Chazar, hvarunder ett af de folkslag upp- « träda, som i medeltiden bodde i trakten af det nuvarande Astra- chan, bör anses vara af hebreiskt ursprung, betecknande i all- mänhet ett med murar omgifvet ställe. I sitt arbete om Uni- versitetets muhamedanska myntsamling har författaren utförligt utvecklat denna sin åsigt. Den 15 September tillkännagaf professoren Gyldén det han för Akterna utarbetat en afhandling, som kommer att innehålla: Försök att förklara företalet och inledningen till BUNSENS be- kanta arbete: Gott in der Geschichte. Den 6 Oktober höll docenten Ahlqvist ett föredrag om Ungerskans förvandtskap med Finskan. Professoren Lagus fästade vid sammankomsten den 3 No- vember uppmärksamheten vid ett redan ofta förut omtaladt för- hållande, att nämligen ett finskt element i väsendtlig mån an- setts ingå i Kilskriften samt att på sednaste tid den berömde orientalisten BENFEY i Göttingen omfattat denna åsigt. ooDen 1 December omnämnde professoren Lagus, att fram- lidne professoren WALLINS arabiska ljudlära nyligen undergått en grundlig kritik af fysiologen BRrRöcKE i Wien, som under led- ning af en derstädes bosatt arabisk lärd studerat sig in i språ- ket och ifrigt sysselsatt sig med undersökningar öfver de mensk- liga ljudorganernas funktioner i skilda språk. Wallins uppfatt- ning har i alla väsendtliga delar befunnits riktig, vittnande på ett utmärkt sätt om hans skarpa öra för de orientaliska ljudens egendomligheter. Utförligare meddelas härom i öfversigten. Den 9 Februari redogjorde professoren Geitlin för en värde- full gåfva af äldre koppar- och silfvermynt, som universitetets myntsamling nyligen fått emottaga af sjökaptenen DEVIENNE. Den 9 Mars inlemnade kanslirådet Rein ett större arbete med titel: Materialier till utredande af Kuopio läns statistik, hvars tryckning i Bidragen redan påbörjats. 14 210 Den 13 dennes höll professoren Gyldén ett föredrag an- gående tolkningen af ett ställe hos Platos Phaedon; — profes- soren Geitlin förevisade ett märkvärdigt, i Hauho socken redan år 1855 påträffadt fynd, hvilket dock icke förr än i Mars må- nad innevarande år, genom prosten Adolf Siréns välvilliga åt- gärd blef kejserliga Alexanders-Universitet hembjudet. Fyndet består af en halsked, flätad af fin silfvertråd, afdelad och sam- manhållen af 16 ihopvirade — icke sammanlödda — silfverringar, vid hvilka åtskilliga inskriptioner äro fästade medelst en vid myntet fastnitad silfverögla. - Af de orientaliska mynten återstå numera endast tio, jemte en tunn, rund silfverplåt, också af österländskt ursprung. Utom dessa orientaliska, till keden ur- sprungligen hörande mynt, har man i en gednare tid medelst ihopvirade silfversnodder fästat fem anglosachsiska mynt af Ethel- red II och Knut den store, samt en liten koppformig pryd- nad, allt af silfver. Det äldsta orientaliska mynt är en Sama- nid af år 284 efter Hedschra (= 897 efter Chr. födelse), det yngsta af år 362 — 973. — Keden jemte dithörande mynt, bland dem ett af Wolga-Bulgharerne (år 338 — 949), skall framdeles i Akterna aftecknas och beskrifvas. — Professoren Lagus lemnade några upplysningar om finska lagöfversättningar. Under den tid, som förflutit sedan sista årsberättelsen af- gafs, har tryckningen af Societetens arbeten sålunda fortgått, att af Akternas 7:de tom arken 17—54 lemnat pressen samt af Öfversigten af Societetens förhandlingar under 1857—1863 12 ark äro redan färdige. Af Bidragen till kännedom af Finlands Natur och Folk hafva 5:te och 6:te häftena utkommit, hvarjemte 8:de och 9:de häftena af den andra samlingen Bidrag snart blifva synliga i bokhandeln. Dessutom har BSocieteten utgifvit en af dess bibliotekarie utarbetad systematisk förteckning öfver Socie- tetens boksamling. Inalles utgör Societetens årstryck 38 ark in 4:0 och 40 ark in 8:0, utom ett betydligt antal plancher. Det må slutligen tilläggas, att Societeten antagit erbjudna tillfällen att träda i litterär förbindelse med Freiberger Alther- thums-Verein i Freiberg, Société Linnéenne i Caen i Normandie samt Société royale des Sciences i Liittich. 211 Oo Om några i afseende å meteorologin rådande för- SS domar. — Af AD. MOBERG. (Föredrag på års- och högtidsdagen den 29 April 1862.) Det har ofta blifvit sagdt, att det säkraste medel till mot- arbetande och förskingrande af vidskepelse och fördomar är stu- dium och kännedom af naturen, och sanningen i detta påstå- ende har äfven alltid blifvit erkänd. Men så kraftigt detta svärd ock varit, då det svängts för upplysningens sak, likaså skarpt har det äfven bitit, då det förts af mörkrets partigängare för att dermed kufva och beherrska menskligheten, och missbruket af detta vapen har måhända ej mindre hindrat menniskoandens sträfvan efter sanning och ljus, än det rätta bruket deraf be- fordrat densamma. Dock, det är ju en allmän genom tidehvarf- ven gående erfarenhet, att de ädlaste gåfvor, en huld försyn skänkt åt menniskan till hennes upplysning och förädling, äfven mest varit ett sådant missbruk underkastade till vinnande af låga och brottsliga ändamål. Sjelfva religionens gudomliga låga har ju ofta i nedrigt beräknande eller af fanatismens yrsel be- dårade menniskors händer blifvit förvandlad till en härjande eld, hvars vild€ och hemskt flammande sken snarare synts utgöra en reflex ifrån de eviga qvalens hemvist, än leda sitt ursprung från den himmelska klarhetens mildt strålande ljus. Och hvarföre skulle icke då den naturliga kunskapens fackla lika ofta eller oftare blifva begagnad till att förblinda mensklighetens ögon än att upplysa dem? Det är således att anses som en mera i sa- kens natur liggande och sjelffallen, än blott af en tillfällighet föranledd omständighet, att det missbruk af ovanligare insigter, som från forntiden är kändt under namn af magi (eller troll- domskonst) innebar ett otillbörligt användande så väl af religio- nen som af naturkunskapen. I och för sig hade väl magin från början icke afsett endast missbruket af dessa insigter, men att det i sjelfva verket snart blef fallet synes af PLInu ord: Magicas vanitates saepius gquidem -- - coarguimus, detegemus- 212 que etiamnum: in paucis tamen digna res est, de qua plura di- cantur, vel eo ipso, quod fraudulentissima artium plurimum in toto terrarum orbe plurimisque seculis valuit.. Auctoritatem ei maximam fuisse nemo miretur, quandoquidem sola artium tres alias imperiosissimas humanae menti complexa in unam se rede- git. Natam primum e medicina nemo dubitat, ac specie salutari irrepsisse velut altiorem sanctioremque, ”quam medicinam; ita blandissimis desideratissimisque promissis addidisse vires religio- nis, ad quas maxime etiamnum caligat humanum genus. Atque ut hoc quoque succeessit, miscuisse artes mathematicas, mnullo non avido futura de sese sciendi atque ea e coelo verissime peti credente. Ita possessis hominum. sensibus triplici vinculo, in tantum fastigii adolevit, ut hodieque etiam in magna parte gen- tium praevaleat et in oriente regum regibus imperet "). Jem- före vi dessa ord med det som kulturens historie för alla tide- hvarf, äfven de senaste, och alla bildningsgrader förkunnar oss, se vi lätt att hufvudmedlen vid dessa försök att använda kun- skapen till upplysningens motarbetande och hämmande af andens utveckling alltid varit desamma, nemligen den hos menniskan genuina, fastän mer eller mindre tydligt sig gestaltande idén om ett samband emellan hennes ande och en högre, mäktigare +) »Magiens dårskaper hafva vi ofta vederlagt och skola äfven fram- gent blotta dem: i några hänseenden utgör den likväl ett ämne värdt att utförligare behandlas, om ej för annat, så isynnerhet derföre att denna den bedrägligaste af alla kunskaper haft ett ganska stort inflytande i hela verlden och under ganska många århundraden. Att dess anseende varit ganska stort bör ingen förundra sig öfver, emedan den ensam i sig inne- fattar och förenat tre andra kunskapsarter, som utöfva det största herra- välde öfver menniskans själ. Ingen drager i tvifvelsmål att hon uppstått ur läkarekonsten och under sken af helsogifvande insmugit sig såsom nå- gonling högre och heligare än den vanliga medicinen, och sålunda till de ljufvaste och begärligaste förespeglingar fogat religionens kraft, i afseende hvarå den isynnerhet ännu förblindar menniskoslägtet. Och då hon äfven häri lyckats, har hon tillagt naturvetenskaperna, (= astrologi), emedan hvar och en är begärlig att känna sin framtid och tror att den sannast ulletas från himlahvalfvet. Sedan hon sålunda fängslat menniskornas själar med en tredubbel boja, har hon vuxit till en sådan höjd, att hon ännu i dag är rådande hos en stor del folkslag och i orienten beherrskar konungars konungar«. 213 andeverld samt själens fortfarande lif efter den kroppsliga döden, och en i förhållande till den öfriga bildningsgraden mer eller mindre långt framskriden kännedom af åtskilliga frappantare naturfenomener, — äfvensom att de lockmedel, som användts för att förmå de fåkunnige att sträcka halsen i snaran, varit dels förhoppningen om förespeglad befrielse från sjukdomens plågor och olägenheter, samt i högre grad stegrad, begärelsen efter en långvarig och njutningsrik lefnad, dels nyfikenheten att på förhand skåda in i framtidens dolda skickelser. — Det är icke min afsigt att här försöka att framställa till åskådning en historisk tafla af detta naturkunskapens missbruk till mörkrets tjenst — så lockande det än vore att ingå på detta område, när jag en gång kommit att beröra detsamma — (alkemins, astrologins, nekromantins, messmerismens eller animala magne- tismens och den ännu som bäst grasserande spiritualismens an- naler skulle dertill gifva rikliga materialier), emedan vi kunne nu åtminstone vara öfvertygade derom, att vetenskapen icke mer skall erkänna såsom sin tillhörighet några fantasiens gyckelverk, utan med kraftig hand afvisa alla de försök, som — tyvärr ännu länge — till deras inpraktiserande deri kunna göras. — Jag vill endast anföra några ord härom af en välkänd tysk författare: Vor dem Hahnenschrei der neueren Wissenschaft musste end- lich der Spuk, der so viele Jahrhunderte hindurch die Mensch- heit genarrt hatte, ganz weichen, und heute sind die Jiänger der Naturwissenschaft wieder das, was sie im fernsten Alter- thum waren, Magier im wahren und edelsten Sinne des Wortes. Heute wie damals geht das ganze Streben dahin, die Natur zu erkennen und dem Menschen dienstbar zu machen, aber im Ver- trauen auf die eigene Kraft ohne Beihälfe der bösen und guten Geister. — Die sonst so gefirehteten Magier (im bösen Sinne des Wortes) sind heutiges Tages zu Taschenspielern und son- stigen Gauklern herabgesunken und sehr unschuldiger Natur, wie man es von einen Professor der Magie, wie sie sich so gerne nennen, auch nicht anders erwarten darf. Der Zulauf zu ihnen ist freilich sehr gross; ebenso das Erstaunen iiber das, was man sieht, aber die Furcht und damit auch die Macht sind längst verschwunden. Man staunt nicht mehr iiber die Wunder, son- 214 dern iber die Fertigkeit, zu der es der Mensch bei natärlicher Gewandtheit und Geschick durch anhaltende Uebung bringen kann. Ihre Schuld mag es freilich nicht sein dass es so ist, aber die Wissenschaft macht es jedem leicht an ihrer Hand hin- ter die Coulissen zu schauen und da fallen selbst dem Leicht- gläubigen die Schuppen von den Augen. — Die Naturwissen- schaft tritt als unversönlicher Feind dem Aberglauben gegen- iber. Dadurch dass sie sich bemäht, die in der Natur walten- den Gesetze zu erkennen, gewinnt und verleiht sie die Ein- sicht, dass diese Gesetze, so zu sagen, ewige Vernunftgesetze sind und in der Natur nichts wider das Gesetz geschehen kann. Dadurch, dass die Wissenschaft sich bemiiht ihre Lehren im praktischen Leben zur Geltung zu bringen, weckt sie das Nach- denken, den gefährliehsten Feind des Aberglaubens, in Tausen- den, und das ist ibr Hauptverdienst. Aber deshalb darf man nicht wähnen, dass der Glaube an ibernatiärliche Kräfte, die in den Gang der Natur eingreifen, ganz versehwunden sei. Mehr als man vielleicht zugestehen will besteht noch heute trotz aller Aufklärung das blinde Vertrauen zu den Walirsagungen; Quack- salber allerlei Art treiben noch heute ihr Unwesen bei Menschen und Vieh, und sogar die Liebestränke sind noch nicht ausser Gebrauch gekommen. BSelbst bei vielen Gebildeten ist der Aber- glaube ein Schoosskind; sie scheuen sich nicht öffentliceh fär ihn aufzutreten und die Wissenschaft zu beschuldigen, dass sie un- sere Auffassung der Natur prosaisch, d. h. nöchtern mache, sie verflache und dadurch den Reiz, die Poesie des Aberglaubens zerstöre. Allein wenn man den Gräueln des Mittelalters, die nicht allein aller Poesie baar sind, sondern auch auf das Be- gtimmteste beweisen, dass die Welt des Aberglaubens in ihrer höchsten Entfaltung gerade das Gegentheil ist von Poesie oder Schönheit, und die ohne Zweifel einen weit grösseren Einfluss auf das Leben und Denken ausgeibt haben, als es die meisten neueren WSchilderungen jener Schreckenszeit vermuthen lassen, das Wort redet, so zeigt man nicht allein einen Mangel an Ehrerbietung vor der Wahrheit und Wirklichkeit, sondern man begeht auch einen Frevel gegen die Menschheit. Cå 215 Dass man sich noch nicht ganz vom beschämenden Joche des Aberglaubens losgemacht, hat seine natärliche Grände. Un- sere Erziehung ist nicht der Art, dass die Lehren der Wissen- schaft iiberall ins Fleisceh und Blut ibergehen. Und dann dir- fen wir auch nicht verhehlen, dass die Wissenschaft noch lange nicht dem Zeile ihrer unendlichen Aufgabe nahe gekommen ist. Die Nachtseiten der Naturwissenschaft lassen sich nicht läugnen. Aber darum darf unsere Hoffnung nicht verzagen, ein gut Ding will Weile haben. Eine gewisse Vollendung kann man der Wis- senschaft nicht absprechen; so wie sie uns viele Geheimnisse der Natur entschleiert und unseren blöden Augen offen dargelegt hat, wird sie ung nach und nach auch manches Andere, das uns jetzt noch verborgen ist, enthillen und dadurch dem Aber- glauben einen Schlupfwinkel nach dem anderen entreissen". Men för vetenskapen är det ej nog att uttala en sådan förhoppning att genom hennes forskningar vantro, vidskepelse och fördomar af sig sjelfva skola försvinna, det tillkommer henne äfven att göra det anspråk på sina idkare att dessa öfverallt i det praktiska lifvet skola direkte bekämpa och motarbeta de villfarelser, som grundat och underhålla dylika mot sanningen stridande och ofta fiendtligt mot densamma uppträdande åsigter. Dock huru alldagligt inträffar det ej, att vetenskapsmannen, så väl som mången annan, icke vill strida emot en opinion, som råkat taga fart, utan tänker: det osanna förgår dock med ti- den, sanningen skall i alla fall segra till slut, äfven utan mitt tillgörande — eller: mundus vult decipi, ergo decipiatur — och besinnar ej att sanningen kan segra endast derigenom, att den bestämdt uttalas, samt att det är en oafvislig skyldighet för hvar och en, som helgat sig åt dess tjenst, att för henne stå och falla. Och huru mycket måste ej vetenskapens anseende lida deraf till slut, då sanningen begynner att taga ut sin rätt; jag vill ej ens tala om den vetenskapsmans, som bedragande sig sjelf eller andra för sanning utgifvit det, som han antingen icke kunde veta eller ock visste icke sannt vara. Emellertid inträffar detta så ofta, att man till slut ej ens sjelf märker sig vara en medbrottsling i det sedan urminnes tider praktiserade bedrägeriet. Såsom exempel härå kan anföras, att 216 säkerligen icke många af oss vid detta Universitet lagt på sitt samvete den synd mot vetenskapens och sanningens anda, som årligen bedrifves i Universitetets namn genom utgifvandet af en liten skrift, om hvilken med rätta blifvit sagdt, att den är på en gång det lärdaste och mest populära af alla tryckpressens alster hos oss, — nemligen almanachen. Hvar och en inser genast hvilkå uppgifter deri jag åsyftar, — dem om väderleken; hvar och en finner dem vid minsta eftertanke vara — lindrigast uttryckt — ett stort charlataneri. Nej, det är för strängt sagdt, torde de flesta invända — der står ju uttryckeligen utsatt att det är den för 19 år sedan observerade väderleken, ej den som för året skall inträffa. - Men jag vill fråga, hvarföre infö- res den 19 års gamla väderleken der — enligt ordspråket bryr man sig ej att tala ens om fjolgammal snö, hvad större värde eller intresse skulle då den 19-åriga hafva. Jo man insinuerar dermed hos den, som är så pass förståndig, att han vet att väderleken ej kan i åratal på förhand bestämmas, en annan osanning, den att samma väderlek efter 19 år skall eller plä- gar återkomma. Och hvar eller när har någon gjort sig den mödan att underrätta dem, för hvilkas räkning dessa uppgifter egentligen införas, om den rätta betydelsen af desamma? Åt- minstone hafva ganska många af dem, med hvilka jag haft till- fälle att om denna sak samtala, sagt sig helt och hållet hafva förbisett den lilla notis derom, som i början af Januari månad finnes införd. — "Tydligen är hela denna extra utstyrsel till de kalendariska uppgifterna blott en qvarlefva från de astrologiska tiderna, som, ehuru föga öfverensstämmande med vår tids upp- lysning och ännu mindre med Universitetets värdighet, man ej haft hjerta att utmönstra. Vår nyligen aflidne professor i astro- nomin protesterade dock ofta, ehuru måhända icke nog ener- giskt, emot dessa officiela osanningar, hvilka plågade hans sam- vete såsom menniska och vetenskapsman. — Måhända göres det inkast att dessa väderleksspådomar dock ofta (ehuru ej alltid) inträffa, och att således likväl någon grund måste finnas för desamma. Men detta inträffande bevisar ej annat än att väder- leken för ett år i de flesta eller åtminstone i många hänseenden är lika med den för ett annat, ty man kan tryggt taga hvilket 217 års almanach som helst och inträffandet skall ske lika ofta. Och tager man äfven dessa uppgifter ad libitum — såsom här verk- ligen gjordes, sålänge 19-årsgamla anteckningar för Helsingfors saknades — så blifva dessa ingalunda mindre sanna, ifall de äro gjorda med någon slags urskiljning. Jag kan ej underlåta att härvid omnämna hvad en gammal observator för något tiotal år sedan skref bland sina till Vetenskaps-Societeten in- sända väderleksanteckningar, mnemligen: , Väderleksuppgifterna i almanachen hafva alltsedan professor ÅRGELANDERS tid varit idel badinaget — hvarvid är att märka att just under Arge- landers tid Observatorii Amanuensen egde, emedan 19-års ob- servationer för Helsingfors då saknades, fullkomlig frihet att ef- ter egen ingifvelse bestämma det kommande årets väderlek, i almanachen förstås, endast med förbehåll att ej låta det snöga under sommaren. — Deraf synes att ifrågavarande antecknare tog det vetenskapliga skämtet nästan för fullt allvar, ehuru hans höga tankar om prof. Argelanders värde som vetenskapsman ej tillät honom hysa någon misstanke, att en under hans auspi- cier utgifven skrift äfven kunde innehålla badinage. Och då föreställningen om Universitetets meteorologiska insigter är så- dan hos de bildade i landet, samt allmogen kallar almanachen rentaf för ,ljugarboken", så måste det väl medgifvas, att det föregifna vetandet i allmänhet uppskattas efter sitt verkliga värde, och att det toma skrytet ej ens lönar den ringa mödan. Att profetiorna i alla fall ej borde kunna gälla för andra orter än för Helsingfors, är en omständighet, som ingen heller tager i öfvervägande, ty då skulle väl få i andra trakter af landet vid dem fästa något afseende eller desamma äfven anses vara lika användbara för Uleåborgska almanachen — nu , slå de in" lika väl eller lika illa öfverallt, och ställa landets vetenskapliga cen- trum i mångas tanke i samma kategori med de bedagade ma- tronorna, hvilka med kaffekoppens eller kortlekens tillhjelp af- slöja framtidens mysterier. | Det oriktiga och falska i de sålunda genom vetenskaps- idkarenes egna tillgöranden underhållna anspråken på ett förut- -sägande af väderlekens förändringar, är likväl icke någon en- staka mörk punkt uti tidens vetenskapliga bildning, utan det 218 utgår ifrån och sammanhänger på det närmaste med en helt och hållet falsk uppfattning af meteorologins vetenskapliga syfte- mål i dess helhet. Det är nemligen en ganska vanlig, att icke säga en fullkomligt allmän mening att meteorologens egentliga och vetenskapliga uppgift är att förespå den blifvande väder- leken. Man har till och med till stöd för denna pretention åbe- ropat såsom yttradt af vetenskapsmannen HuMBOLDT: ,att naturvetenskapen då först vore något, när den med vetenskaplig säkerhet kunde angifva väderlekens kommande skiften". — I "hvilken mening Humboldt skulle hafva uttalat en sådan para- dox, är icke lätt att förstå, antingen låg deri en bitter ironi; eller ock skulle dermed antydas det mål — absolut fulländning — hvartill naturforskningen alltid har att sträfva. Att Hum- boldt för sin del icke instämt i det fåvitska ropet på meteo- rologins divinatoriska förmåga, utan endast såsom dess åliggande uppställt utredningen af det regelbundna, det af oföränderliga orsaker beroende uti de atmosferiska förhållandenas vexlingar, skulle jag sluta af hans yttrande i första delen af Kosmos (pg. 364) der han säger: ,Den meteorologiska delen af den natur- målning, hvilken vi härmed sluta, visar att alla processer af ljusabsorption, värmeutveckling, förändringar i elasticiteten, det hygrometriska tillståndet och den elektriska tensionen, hvilka försiggå i det omätliga lufthafvet, så intimt sammanhänga med hvarandra, att hvarje enskild meteorologisk process modifieras af alla de öfriga som samtidigt inträffa. Denna mångfaldighet i störingarne, som ofrivilligt erinra om dem, hvilka de näralig- gande och isynnerhet de minsta verldskropparna (drabanter, kometer, stjernfall) lida i sitt lopp, försvårar förklaringen af de invecklade meteorologiska fenomenerna; den inskränker och till . största delen omöjliggör den förutbestämning af atmosferiska förändringar, som vore så vigtig för landtbruket och trädgårds- skötseln, för sjöfarten, för lifvets njutning och fröjder. De som anse meteorologins värde bestå icke i kunskapen om (eller kännedomen af) sjelfva fenomenerna, utan i denna problemati- ska förutbestämning, äro genomträngda af den fasta öfvertygelse, att den delen af naturvetenskapen, för hvilkens skull så många resor företagits till aflägsna bergstrakter, meteorologin, icke på 219 flere århundraden gjort några framsteg. Det förtroende, de för- neka fysikerne, skänka de åt månskiften och vissa länge be- ryktade kalenderdagar". Dessa ord antyda åtminstone icke att han sjelf ville räknas ibland denna åsigts förfäktare. Och be- traktar man saken från den synpunkt, som eljest i vetenskap- liga frågor är den vanliga, det vill säga, om man åtnöjer sig dermed att meteorologin skall gifva en förnuftig förklaring af de inträffade atmosferiska fenomenerna, så synes en fordran på uppgifter när regn, storm, åska o. 8. v. skall inträffa vara lika så litet befogad som anspråket att en hydromechaniker skall på förhand bestämma hvarje i en fors befintlig vattendroppes rö- relser, eller som yrkandet att botaniken då först är en veten- skap, när den kan bestämma huru många blommor eller frukter ett träd under nästkommande år skall frambringa. Det är visserligen icke svårt att uppspåra anledningarna till dessa vidskepliga åsigter om naturvetenskapens åligganden — de äro tydligen att sökas i det nära samband, hvari meteo- rologin i början stod med astronomin, på en tid då denna vetenskap antingen låg bunden i astrologins fjättrar eller för att kunna soutenera sin existens måste inför mecenater och folk uppträda i astrologins skepnad. Förvexlingen af astronomiska och meteorologiska bestämningar gjorde att säkerheten i de förra öfverskylde misstagen i de sednare. Och sedan den falska före- ställningen en gång blifvit inrotad, understöddes densamma af allt för många biomständigheter för att kuuna åter utrotas och tillintetgöras, då astrologins dimbilder slutligen skingrades af den stigande upplysningens solstrålar. Dels ville man ej öppet tillstå att den visdom man låtit påskina i sjelfva verket var in- billad, dels torde äfven egennyttiga beräkningar grundade på den begärlighet, hvarmed den enfaldigare hopen eftersträfvade dessa förutsägelser, icke underlåtit att utöfva sin mäktiga infly- telse, dels torde ock förkunnarena sjelfva mången gång hyst verklig tillit till sina så kallade ,, gamla märken", ehuru dessa säkerligen i fordomtima voro lika litet osvikliga, som de i se- nare tider befunnits vara. Att åter förtroendet till, om just ej sjelfva förutsägelserna — ty i afseende å dem har erfarenheten dock redan gjort menskligheten temmeligen skeptisk — dock 220 till möjligheten af desamma, ännu i våra dagar kunnat fortfara, måste man väl tillskrifva detta meteorologins fordna samband med astronomin. Man resonerar nemligen i allmänhet sålunda: då det genom astronomiska observationer blifvit en möjlighet att utforska lagarne för de aflägsna himlakropparnas rörelser med den noggrannhet, att dessa till sina minsta detaljer kunna förut bestämmas, och deras inbördes ställningar till hvar- andra för hvilken tidpunkt som helst beräknas, så måste det också ligga inom den menskliga förmågans område att genom meteorologiska iakttagelser utreda de lagar, som ligga till grund för de oss oändligt närmare liggande rörelserna i jordens at- mosfer, och sålunda bestämma de deraf förorsakade förändrin- garne i dess beskaffenhet. Men man besinnar dervid icke att förhållandena i dessa begge hänseenden äro så olika, att man ej från det ena kan draga någon slutsats, som eger tillämplig- het på det andra. De kroppar, hvilkas rörelser astronomen verk- ligen kan bestämma, äro, eller hafva åtminstone hittills varit, ganska få, nemligen de till vårt solsystem hörande planeter och deras drabanter samt några kometer, — de kunna under hela sitt kretslopp uppmärksamt följas , — de kunna observeras af flere så väl samtidigt som under långa tidsrymder — deras rörelser härrörande af en enda kraft, gravitationskraften, äro ganska regelbundna och merendels inskränkta inom snart återkommande oföränderliga perioder. Och det är just och egentligen endast dessa perioder, som genom de mångfaldigt upprepade observa- tionerna kunnat med den absolutaste noggrannhet bestämmas. — Meteorologins område är visserligen till sitt omfång vida in- skränktare, men ännu trängre begränsadt är i förhållande der- till området för den enskilda observatorns forskningar, emedan man med skäl kan säga att det är inskränkt till det utrymme hans instrumenter intaga och fixeradt till en enda punkt vid jordytan. Hvad skulle väl astronomin på ett par århundraden kunnat uträtta, om från hvarje observatorium man kunnat be- trakta endast en enskild punkt af himlahvalfvet? Någon öfver- sigt af det hela, någon kontinuitet i fenomenets utveckling är för meteorologen icke möjlig. Han kan observera tillvaron af en luftström, en rörelse i luften, som omgifver hans observa- 221 torium, men han vet ej hvar den haft sitt ursprung ej heller kan han vidare följa den i sitt lopp eller veta hvartåt den vän- der sin kosa, ej heller kan han bestämma dess utsträckning till bredd eller höjd. De strömmar, som existera litet högre upp i luften just ofvan hans hufvud, äro i de flesta fall för honom alldeles okända, emedan deras tillvaro endast tillfälligtvis kunna förnimmas. Han vet visserligen, att hufvudorsaken till de me- teorologiska förändringarne är värmet, men äger ingen utväg att qvantitativt bestämma detsamma; han mäter värmegraden (således endast relativt) hos den luftportion, som närmast om- gifver hans termometer, men på några hundrade (ja tiotal) fots afstånd åt sidan £an den vara annorlunda och på detta afstånd uppåt är den det bestämdt; — han vet af fysikens lagar, att värme oupphörligt konsumeras i luften till bildning af vattengas och produceras åter genom dennes kondensering, men eger intet me- del att bestämma mängden deraf eller orten hvarest det sker; — han kan förmedelst barometern iakttaga lufttryckningens af- och tilltagande på en ort, men om denna förändring förorsakas af luftens utvidgning och förtätning eller af vattengasens för- minskning och tilltagande, om dessa försiggå i atmosferens lägre eller Högre regioner, står allt utom gränserna för hans bestäm- ningsförmåga. Och huru skola då följderna af dessa orsaker kunna beräknas, när de data, som skulle läggas till grund för - beräkningen, äro och till följd af sin egendomliga beskaffenhet måste vara så obestämbara, och då de bestämningar, som kunna göras, äro till den grad behäftade med lokala inflytelser, att till och med observationer inom samma stad icke öfverensstämma med hvarandra, emedan det icke är precis samma sak, samma rörelser, som observeras? Det kan derföre ej förefalla besynner- ligt, att verkligen stora naturforskare äfven i våra dagar gifvits, hvilka — i det de velat mäta de meteorologiska insigterna med astronomisk måttstock — på fullaste allvar påstått, att meteoro- logiska observationer icke hafva ledt och aldrig kunna leda till något vetenskapligt resultat, emedan de ej kunna prestera de qvantitativa data, som skulle erfordras till uträkning af den högst invecklade mekanism, af hvilken atmosferens rörelser och förändringar bestämmas. 222 Men — kan man invända — meteorologin, sasom veten- skap betraktad, är ännu så ung; hvad man ej på ett århun- drade förmått ernå, är icke för all framtid omöjligt. — Jag medgifver det ganska gerna. För meteorologin kan och kom- mer ännu helt säkert ganska mycket att göras. Man kan hun- dra- ja tusenfaldiga observatoriernas eller stationernas antal, man kan förmedelst elektriska telegrafer försätta dem i ständig kommunikation och samspråk med hvarandra, man kan förme- delst uppförda babelstorn eller esomoftast uppgående luftballon- ger undersöka de ända till några tusende fot ofvan jordytan befindtliga olika luftlagrens beskaffenhet till värmegrad, täthet, vattenhalt, elektricitet o. 8. v. och man skall derigenom komma till vida djupare och fullständigare kännedom af atmosferens fysiska beskaffenhet än vi nu ega. Men allt detta är ej nog för en beräkning af de rörelser, som deri kunna eller skola uppstå. Dertill behöfvas framför allt qvantitetsbestämningar, t. ex. upp- mätning af den i rörelse försatta luftmassans storlek, af den mängd vatten en sådan luftström innehåller, af det som den- samma på sin färd verkligen upptager, huru mycket den i form af moln eller nederbörd afsöndrar, hvilka hinder den under vä- gen möter, med hvilka till storlek, temperatur, vattenhålt och riktning noga bestämda luftströmmar den kommer i beröring och på hvad sätt, med mera dylikt, hvarom man på förhand måste ega en fullständig kännedom och öfversigt — och då allt detta af en stor mängd omsfändigheter, hvilkas krafter och verknin- gar oupphörligt variera, är underkastadt ständiga förändringar, så synes det mig som skulle våra förhoppningar om meteorolo- gins framtida vetenskaplighet, i fall den skall bestå deruti, böra så fort som möjligt förpassas till de utopiska drömmarnes område. ; E - Ett i sig visserligen oskyldigt, men genom det så godt som vidskepliga bruket eller missbruket deraf ganska kraftigt verkande hjelpmedel till underhållande af en slik öfvertro på meteorologisk spådomskonst, har utan tvifvel barometern, detta för de atmosferiska iakttagelserna så högst vigtiga instrument, i långliga tider utgjort. I detta tror man sig ju ega ett riktigt orakel, väl icke såsom almanachen för år och månadtal — ej 223 ens för veckor, men dock för någon dag eller åtthinstone för några timmar. Och händer det äfven någon gång att ett stört- regn inträffar, då instrumentet visar Beau fixe, eller att det flere dagar under varm och torr tid envist håller sig vid Grande pluie, så tröstar man sig sjelf dermed, att instrumentet är då- ligt eller: på något sätt råkat i olag och beskyller dess förfärdi- gare för fusk och dess säljare för bedrägeri. Visst är man också i thy fall på sätt och vis berättigad dertill. Ty visserligen är det instrumentmakarens fel att han ditsatt de bedrägliga orden; men äfven han har sin ursäkt deri, att det så brukas på alla barometrar, alldeles på samma sätt som det sker i almanachen derföre att det är från urminnestider så brukligt — och sälja- ren åter är öfvertygad om, att utan dessa ord skulle instrumen- tet, huru godt och säkert det än vore, i 99 fall af hundrade förblifvit oköpt. Väl hafva de, som egt insigt i barometerns verkliga ändamål och beskaffenhet, i tvåhundrade. år lärt "och sagt, att den icke är någon väderleksspåman, att den ej kan ut- visa något tillkommande, utan endast det närvarande tillståndet i luften, men den allmänna opinionen har nu engång för alla bestämt, att den skall vara det. Hvad hjelper det då, att fysi- kern säger: barometern är ett instrument att bestämma luftens tryckning för det närvarande ögonblicket och ingenting vidare? den bildade allmänheten, — ty den alldeles obildade består sig vanligen icke ännu en sådan lyxartikel — svarar: vi känna in- genting af luftens tryckning, men när barometern visar på vac- kert väder blir det så, och när den visar på regn, så blir det regn, om ej genast, så åtminstone efter någon tid. Nu kan det visserligen ej bestridas och har ej heller någonsin blifvit det. att förhållandet o/fa är sådant, men då något verkligt eller nödvändigt kausalsammanhang icke eger rum emellan det, som förorsakar det ena och det andra, så kan man ju ej kalla detta blinda förlitande derpå annat än fördom och vidskepelse. Men det torde med skäl fordras, att jag helst med några ord söker att närmare förklara detta förhållande. De egentligen märkbara förändringarne i barometerståndet eller den i barometerröret inneslutna qvicksilfverpelarens längd, uppstå genom variationer i luftens tryckning, hvilken förändras 224 hufvudsakligen af tvenne orsaker. Den ena är luftens utvidg- ning genom uppvärmning och sammandragning (eller förtätning) genom afkylning, den andra upptagande af vattengas och den- nas kondensering samt afskiljande såsom moln och nederbörd. Tänke vi oss luften såsom ett jemntjockt, jordklotet omgifvande skal, hvars täthet öfverallt vid jord- (eller rättare hafs-) ytan vore lika och likformigt aftagande utåt, så skulle den befinna sig i fullkomlig hvila eller jemnvigt. Men uppvärmes jordytan på något: ställe genom solens inverkan, så meddelar denna sin värme åt den dermed i beröring stående luften, hvilken deraf på detta ställe utvidgas, hufvudsäkligen uppåt, hvarigenom luft- pelaren der blifver högre, än det öfver de kallare omgifningarne befintliga luftlagret, samt måste derföre ofvantill utbreda sig öfver dessa. Luftmängden förminskas således, nemligen till vig- ten, ej till volymen, på det förenämnda stället och tilltager på de sednare, på det förra förminskas derföre dess tryckning och barometern faller, under det lufttryckningen på sidorna derom tilltager- eller barometern stiger. En partiel afkylning måste åstadkomma en fullkomligt motsatt verkan, nemligen samman- dragning af luftpelaren och den derigenom ofvantill uppkomna fördjupningens fyllande med luft från omgifvande delar samt så- lunda tryckningens förökande eller barometerns stigande under den förra och fallande under den sednare. Den första lärosat- sen blir således den: vid luftens uppvärmning på eller ofvanom en ort faller barometern derstädes, vid afkylning stiger den- samma; men utan temperaturförändring kan den falla, då den på ett annat närmare eller fjermare ställe stiger, eller stiga, då den på ett annat ställe faller. Men nu finnes alltid i luften ett ämne, som dock ej räk- nas till dess integrerande beståndsdelar, nemligen vatten, i osyn- lig måtto eller såsom gas, hvilket ehuru det sålänge det bibe- håller sin form af gas, följer samma nyss anförda regel, likväl genom den lätthet, hvarmed denna form eller beskaffenhet för- ändras, ganska ofta åstadkommer en fullkomligen motsatt ver- kan på lufttryckningen eller barometern. Då uppvärmd luft är eller kommer i beröring med vatten, upptager densamma der- ifrån mera vattengas, eller en uppvärmning af jorden producerar 225 mera vattengas, en afkylning af luften plägar deremot, då den deri befintliga vattengasens mängd är tillräckligt stor, kondensera eller afskilja densamma derutur. Men ju mer vatfengas luften upptagit, desto större är den tryckning deraf utöfvas. Den högre temperaturen eller uppvärmningen, som genom sin verkan på den egentliga luften kommit barometern att falla, höjer den säledes genom sin verkan på vattnet, afkylningen tvertom, och slutresultatet, höjning eller sänkning, beror derföre af hvilken- dera bland dessa begge motsatta, ehuru af samma orsak upp- komna faktorer skall vinna öfverhanden. Något annat kan ba- rometern icke tillkännagifva, men den urskiljer ej heller om den uppvärmning eller afkylning, som förorsakar dess rörelser, för- siggåar nere vid jordytan eller högt upp i luften, i hvilket sed- nare fail våra termometrar deraf ega ingen känning. Huru kunne vi således genom barometerns stigande eller fallande veta något om den blifvande väderleken? Sanningsenligt ganska litet; men om vi känne det inre sammanhanget emellan dessa saker, så kunna vi dock, men ock endast med detta förbehåll, af det närvarande tillståndet, så vidt detta är oss bekant, draga några slutsatser angående den närmaste framtiden. Hvarje störing i luftens jemna tryckning vid jordytan eller på lika höjd öfver densamma måste deri åstadkomma en rörelse, sålunda att ifrån det ställe, der tryckningen är större, en luftström tager sin riktning dit, hvarest den är mindre, på det den rubbade jemn- vigten måtte återställas. Vid lufttryckets förminskning kunne vi derföre göra oss räkning på blåst eller luftströmmar, som blifva desto häftigare, ju djupare och plötsligare barometern fallit. Dock är härvid att märka att dessa luftströmmar icke alltid beröra jordytan, utan äfven kunna existera endast i luf- tens högre regioner. Äfven efter ett mycket högt barometer- stånd måste en dylik utjemning af lufttryckningen försiggå, men denne kan på detta ställe vanligtvis ej blifva så häftig, hvar- före stormar efter högt lufttryck mera sällan inträffa. Emedan likväl luftströmmen måste stryka fram emellan begge dessa stäl- len, der barometern stått högt och der den stått lågt, så är klart att blåst äfven efter medelmåttigt barometerstånd kan ega rum. Häraf synes ock tydligt af huru stor vigt den i senaste 15 226 tider etablerade meteorologiska telegrafkorrespondensen emellan särskilda observationsorter är isynnerhet för bedömande af vin- dens blifvande riktning och styrka. — I afseende å nederbörden är det åter gifvet, att då varm luft är lättare och uppåt sti- gande, de sydliga eller från sydligare orter till.oss kommande luftströmmarne måste i allmänhet förorsaka lågt barometerstånd, och då de äfven just för sin högre temperaturs skull äro mera mättade med vattengas, hvilken vid afkylningen i de kallare nordliga trakterna kondenseras, så medföra de först molnbild- ning, hvaraf barometern ytterligare sänkes, och slutligen neder- börd, hvilken sålunda kan anses förebådas af det låga barome- terståndet. Tvertom är den från nordligare trakter kommånde Inftströmmen kallare och tätare, samt höjer derföre barometern, men då afdunstningen eller vattengasbildningen der är mindre, och luften tvertom derstädes afsatt största delen af sitt vatten, så är den torrare och förorsakar derföre vanligtvis icke regn, utan klar luft. Likväl om luften på en ort under varmare tid småningom upptagit vattengas, så att den dermed blifvit nära mättad, hvaraf barometern småningom stigit, och derpå en nord- lig kall luft, som ännu mera höjer barometern, afkyler den- samma, så kan äfven denna nordliga vind under högt eller sti- gande barometerstånd förorsaka nederbörd. Likaså kan en varm sydlig vind med lågt barometerstånd länge fortfara på en ort, utan att nederbörd följer der, emedan den upptagna vattengasen föres längre bort åt norr för att der afsättas. Barometerns sti- gande och fallande är derföre ingalunda tillräckligt att ensamt afgöra hurudan väderleken skall blifva, emedan denne icke be- stämmes af lufttryckningen blott, utan äfven af luftens tempe- ratur och vattenhalt samt vinden, och barometern förtjenar så- som väderleksspåman ej alls större förtroende än vindflaggan, ty likaså säkert som att nederbörd utvisas af låg och klart vä- der af hög barometer, tillkännagifves äfven den förra af sydlig, det ”sednare af nordlig vind, med den inskränkning blott att vindflaggan visar endast de vid jordytan befintliga luftström- marne. Vid det, som här är nämndt om luftströmmarne, bör märkas, att deras ursprungliga riktning förändras genom jordens rullning kring sin axel, så att de ifrån nordligare delar utgångna 227 kunna komma till oss i nordostlig riktning och de ifrån equa- torialtrakterna kommande uppträda hos oss såsom sydvestliga eller vestliga. Men frågas nu hvartill tjenar då barometern? och i all- mänhet de meteorologiska instrumenterna och observationerna, då de gifva oss hvarken någon säker kunskap om det närva- rande tillståndet i atmosferen eller någon slags upplysning om det kommande? Hvad gagnar det att veta huru högt eller lågt barometerståndet, temperaturen o. s. v. var för flere år tillbaka? Härpå kan ej annat svaras än, att hvad vi veta om atmosferen och de förändringar, som i densamma oupphörligen försiggå, samt de lagar naturen dervid följer, det hafve vi genom dessa upptecknade observationer och jemförelser dem emellan inhemtat, och någon annan väg dertill ega vi icke. Att vi vete så litet bör ju egga oss till att eftersträfva en större och fullständigare kunskap och icke bringa oss till den dolskhet och liknöjdhet att vi afstå ifrån allt vetande. De meteorologiska instrumen- terna kunna visserligen angifva endast det närvarande tillståndet men med utvidgad och fullständigare kännedom af detta, skole vi äfven kunna draga säkrare och bestämdare slutsatser i af- seende å det blifvande, hvilket alltid eger sin rot och vilkoren för dess gestaltning i det närvarande. Dock torde någon ännu uppkasta den frågan: hvad utgör då det vetenskapliga i meteorologin? Svaret härpå måste blifv: kortare än jag för den goda sakens skull önskade, men jag bör ej helt och hållet uttrötta mina vördade åhörares tålamod, som redan torde blifvit satt på ett temligen strängt prof. Det ve- tenskapliga i meteorologin är utredandet af det konstanta eller bestämdt periodiska i atmosferens vexlande skiften, så väl för densamma i sin helhet, som för särskilda delar deraf och för särskilda lokaler. Ty oaktadt de ständiga och såsom det synes högst oregelbundna förändringarne, måste dock äfven ur dessa kunna afskiljas något regelmässigt, periodiskt återkommande. Vi behöfve, för att redan på förhand kunna göra denna slut- sats, endast gå till det hufvudsakliga ursprunget till alla dessa hvarandra korsande och störande fenomener, jordytans uppvärm- ning af solen. Så många och så olikartade de störingar deri, 228 som förorsakas af denna ytas fördelning i land och vatten, och i luften försiggående processer, än äro, så beror den dock all- tid öfvervägande af jordytans särskilda partiers ställning till so- len, således af årets och dygnets tider. Och dessa omvexla med hvarandra på hvarje ort i den regelbundnaste periodicitet, samt måste äfven derföre medföra vissa, om ock först under en lång- varigare och noggrannare observationsserie märkbara periodiska verkningar. Äfven äro de störingar, som i dessa åstadkommas af lokala inflytelser för hvarje ort, ganska konstanta och följ- akteligen måste derigenom en bestämd modifikation i fenomener- nas allmänna fortgång uppstå, hvilken vi uttrycka medelst be- nämningen klimat. Att med noggrannhet utforska och bestämma det regelbundna i det allmänna, det egendomligt utmärkande i det särskilda, utgör hela naturvetenskapens och således äfven meteorologins vetenskapliga mål. 229 Reseminnen från Krim och S:t Georgs kloster. . Af Wiun. LaGuUs. (Föredrag på års- och högtidsdagen den 29 April 1862.) MM. HH. Jag tillåter mig inbjuda eder till ett kort be- sök på Svarta hafvets fordom så ogästvänliga strand; jag vågar anhålla om en stunds uppmärksamhet för framställningen af några arkeologiska reseminnen från den Tauriska eller Krimska half- öns blodbestänkta kuster. Våra betraktelser skola visserligen föra oss långt bort från det närvarande, in i förgångna seklers natt, tillochmed wut- öfver den klassiska forntidens yttersta gränser, der i så många fall sjelfva vetenskapen känner sig rådvill och tviflande. Men om det är obestridligt, att den moderna civilisationens ena stödje- pelare (ty den andra rotar i kristendomen) uppbäres af den Grekiska och Romerska kulturens blomsterklädda mark, om det vidare låter sig ådagalägga, att dock äfven det så lyckliga Hellas- folket bekräftar den sanningen att , barbariskt var engång allt fosterländskt', bekräftar de trenne orden: ,,ex Oriente lux" (= ifrån öster ljuset!), så har jag med dessa erinringar antydt en synpunkt, hvarur det ämne jag går att behandla, oaktadt dess speciella natur, kunde tillerkännas ett allmännare humani- stiskt intresse, förutom det rent arkeologiska, hvilket detsamma synes mig i så hög grad ega. Oech lyckas det mig att, inför Eder upplysta församling, på ett enkelt och åskådligt sätt föra beviset. för detta enda yrkande, jag inledningsvis vågar, då har jag ju ej i fåvitsko förspillt de minuter af vårt vetenskapliga samfunds högtidsdag, hvilka mitt föredrag gör anspråk på. Vi skola således i tankarna förflytta oss till en trakt, den vi alla redan känna och dit våra blickar för någrx år tillbaka så spanande, så frågande flögo, till en trakt der det sista de- cenniets följdrikaste verldsdrama utkämpades. Detta område är Tauriens sydvestligaste utsprång, den triangelformiga bergsplatå, hvilken från sin bas, en linie af 10—12 verst, dragen emellan 230 Inkermanska dalens och Balaklava vikens innersta hörn, skju- ter fram, bland hafvets oroligaste böljor, till sin spets, kap Fa- narys ödsliga, af en ensam fyrbåk betecknade klippudde, der vattenmassan delar sig i tvenne divergerande strömmar, — den ena hvälfvande inåt Sevastopols redd, den andra längs halföns på de festa ställen tvärbranta och mot öster alltmera stigande högstrand. Denna kala högstrand löper till en början i sydostlig rigt- ning, så rakt som hade hafvet arbetat efter lineal. Men helt plötsligt kastar den sig med en häftig böjning åt motsatt håll, at SV, utan att dock förmå hejda vågen, ty denna tränger nu tvärsigenom sjelfva hällen och bildar ett hvalf, så högt att min- dre farkoster kunna gå derunder. Efter denna attack har ström- men såtillvida uttömt sin kraft, att den icke mer mäktar genom- bryta äfven följande, tätt efter den förenämnda framspringande väldiga bergsklack, men här är dess vrede som störst, här brusar och skummar hafvet vid minsta vindfläkt med ett olycks- bådande dån, och hvarje seglare vet (såsom ock Albions flotta den 13 och 14 November 1854 det pröfva fick), att han har att göra med -— kap Fiolente. På denna plats skola vi stanna en stund, men vi måste välja en sådan, icke ens här alldeles okänd, stilla aftonstund, då hafvet redan gått till hvila och månen sänder sitt magiska ljus öfver sjö och land. Kastande blicken åt öster, se vi en långsamt rundad hafsbugt, värnad mot nord- och andra lands- vindar af en flera hundrade fot hög klippstrand, denna sednare på sina ställen glatt och lodrätt, på andra dystert brusten, med skarpa kanter och gapande klyftor. Man frågar sig, om här ett jordskalf härjat i fordomtimma, eller om ej fasthellre en ur- tidens orkan ruggat upp bergets massa, som varit flytande då, men hastigt stelnat. i Särskilt tilldraga sig vår uppmärksamhet några ofantliga, likt kolonner uppåt resta klippblock, deder fattat posto mne- danom stranden, hvarifrån de tyckas hafva lösryckt sig. När det stormar från söder, tjuter här förfärligt, bränningarna gå skyhögt, det är som sprunge klipporna mot hvarandra under nödrop. Men skådade en lugn månskensqväll, göra deras fan- 231 tastiska skepnader, med sina 1 vattnet fallande skuggor, ett mäktigt intryck på sinnet. Man tror sig se spöken, gestalter af beslöjade qvinnor, hvilka stigit ned och spegla sig i vågens jemmade yta. Två äro vida större, än de andra och bära sina hufvuden nästan lika högt med fastalandets bergsslätt. Man inser, huru. betecknande de gamle kallade den udde — kap Fio- lente — i hvars grannskap dessa monster anträffas: Parthenion: d. ä. Jungfruudden. Till denna benämning uppgifves dock van- ligen en annan orsak, antydd nedanföre, hvarmed dock den af mig förmodade kunde hafva samverkat. På andra sidan om de tvenne jättejungfruklipporna, längre inåt bugten, upptäcka vi det första gqvarblefna spår af odlande menniskohand, som möter oss sedan vi lemnat fyrbåken på kap Fanary. Jag sade qvarblefna spår, emedan tillochmed de rui- ner af det äldre Cherson, livilka ännu Pallas och Clarke i slu- tet af förra seklet funno emellan kap Fanary och kap Fiolente till sista qvaderstenen försvunnit. Först här lemnar kusten en mera inbjudande vy. En grönskande oas har längs strandens oländiga sluttning, genom idogt och ihärdigt arbete, blomstrat upp, liksom omedelbart ur hafvets öken. Bland smidiga popp- lar, dunkel, cypresslik juniperus lycia, ackasier, fikonträd och vinplanteringar framskymtar en vänlig boning — det är &S:t Georgs kloster. I sin oskyldiga frid anar det ej, att betrakta- rens öga ovilkorligt fruktar se det störta ned från sin höjd, ty så djerft har det, ett annat fågelbo, hängt sig fast vid de öf- ver brådjupet sväfvande klipporna. Låtom oss gå närmare denna asyl för den verldströtta fromheten, för den förföljda dygden och, som man säger, äfven för den undangömda lasten. En smal gångstig, och likväl den enda hela kusten er- bjuder till kommunikation med det inre landet, leder dit upp. Men äfven denna stig är, ehuru dragen i långa utvikningar tur- vis åt höger och venster, så stupande, att man blott med möda och icke gerna utan något särskilt intresse vandrar densamma. Till all lycka finnas på vägen några hviloplatser. Den första är en liten, med kål, kurbits och dylika grönsaker besådd af- sats kring en ännu mindre koja. Här bor (ty jag tänker mig 10 år tillbaka i tiden), här bor en eremit, en lång, tärd vål- 232 nad, hvars anseende är stort bland de öfriga munkarne, ty han öfvergår dem alla i fastande och — i tystlåtenhet. Ett hem- lighetsfullt täckelse döljer hans förgångna lif; det sades att han gjort sig skyldig till något svårt brott och flyktat hit till denna enslighet — ifrån Finland! Hvad han egentligen hette, visste ingen, men alla visste, att det namn han bär, var lånadt, han kallade sig Budon. Från Budons koja, som oaktadt sitt förfallna skick icke har något anmärkningsvärdt för fornforskaren, stiga vi längre upp och komma så, förbi den paviljon, som någon amiral från Sevastopol har låtit och fått låta uppbygga, midt i denna fri- stad, till besökelseort för musikens och dansens nöjen, till en i berget inhuggen fontän med friskt och vederqvickande vatten. Omedelbart derefter upphinnas den täcka kyrkan och kloster- byggnaderna, der man gästvilligt inbjuder oss i refektorium, om vi, efter en besvärlig marsch, önska stärka oss med kål, gurkor och olja. Vill någon derpå bemöda sig än högre upp, cirka 50 fot, så når han, efter en kort vandring på den ojemna bergsplatån, det fält, der under sednaste Orientaliska krig, Canrobert hade uppslagit sitt högqvarter, för hvilket klostret, så långt utrymmet tillät, tjenade till hospital. S:t Georgs kloster, hvilket skall blifva utgångs- och åter- gångspunkten för våra undersökningar, intager samma plats, hvarest i forntiden den s.k. Tauriska Artemis eller Dianas tem- pel stod. Då denna min mening icke fullt öfverensstämmer med Pallas, Dubois o. a. utmärkte forskares, borde jag af aktning för dem, söka att grundligt motivera densamma. Sådant spa- ras dock till ett annat, för andragande och granskning af en massa filologiska, mytologiska, antiqvariska och historiska de- taljer mera egnadt tillfälle, särdeles som det för hvad jag om sagde tempel nu hufvudsakligast önskade framhålla, är af under- ordnad vigt, huruvida det blifvit ombygt till detta redan i me- deltiden omtalade kloster, eller, såsom Pallas anser sannolikare, befunnit sig ofvanom den närbelägna, förut nämnda, genombor- räde bergshällen. Må dock antydas att jag, bland annat stöder min åsigt, jag vågar ej säga på en noggrannare autopsi och lokalkännedom än Pallas, men på ett noggrannare studium af 233 en källa, hvilken han och andre tyckas hafva ringaktat, kan- ske blott emedan det råkar vara — en poet. Euripides bekanta tragedi , Ifigenia i Taurien" innehåller, om man sorgfälligare ser efter, så många vinkar och hänvisnin- gar på skådeplatsen för den besjungna händelsen, att man blott fullkomligt godtyckligt kan antaga, att skalden diktat fullkom- ligt godtyckligt. Det vore i sådant fall en besynnerlig träff, att han fingerat en sådan naturomgifning och just sådana enskildhe- ter, hvilka ännu i denna dag återfinnas i den geografiska och topo- grafiska verkligheten kring S:t Georgs kloster. Vägen dit från Grekland, sjunger han, är lång; den kan verkställas till lands, men sker hellre till sjös, då kosan tages i Pontos Axeinos nära hafskusten förbi ön Leuce (nuv. Fidonisi) och Achilles vädjo- ban (så kallades den söder om Tendra utspringande svärdfor- made sandbanken) till Tauriens höga bergsstrand. Här landa de två vännerne, Orestes och Pylades, då de på oraklets bud komma för att bortröfva Artemis bildstod. En gångstig (6tipos) leder upp till templet. De speja -omkring sig bäf- vande, ty öfverallt framstå spår af den vilda, mot alla frem- lingar skoningslösa gudinnans offertjenst; — dessa spår kan ock vår fantasi tro sig upptäcka i de blodströmmar, som tyckas hafva besudlande flutit öfver berget och färglagt den strimmiga jurakalken. De besluta gömma sig undan till nattens inbrott; då smyga de in i en håla vid hafvet, — en urholkning i klip- pan, sådana denna nejd rikligen erbjuder. Jag har sjelf i båt farit ett godt stycke under de icke aflägsna Balaklava bergen. Af öfriga naturföremål, som tragedin känner, vill jag ännu blott nämna de . Sammanslående klipporna" (ZvunxAnyddes zéroar, NB. icke: voor). Man har i deras omnämnande nära templet velat se ett bevis att Euripides icke tagit så noga med lokalen, der hans drama spelar; ty det är fullt konstateradt, att de gamles Symplegader äro tvenne ännu för vår tids navi- gation ytterst farliga klippöar vid Svarta hafvets utgång i Bos- poren. Men att skalden skulle hafva begått ett så väldigt misstag, hvarvid hvarje Atheniensisk skeppare kunnat knäppa honom på fingrarna, att han utan goda skäl tillåtit sig en slik geografisk omflyttning, är omöjligt på en tid, då hans vän He- 234 rodots resebeskrifning öfver Svartahafsländerna, och särskilt öf- ver detta gebit och dess tempel, lästes med allmännaste för- tjusning, samt dessutom trafiken hitåt, till Greklands sädesma- gasin och fiskbod, den Krimska halfön, var lifligare än sjelft i våra dagar. Besinnar man allt detta, så blir det mer än san- nolikt, att poeten gifvit det expressiva, målande namnet, vare sig, såsom K. Neumann icke längesedan i en särdeles lycklig ingifvelses stund förmodat, åt Balaklava hamnen, hvilken de gamle vanligen kallade Symbolon, i anledniug af dess trånga mynning, hvars båda stränder tyckas liksom kasta sig om hvar- andra, eller, enligt hvad jag tror, åt de redan ofvanföre be- skrifna klipporna vid Jungfruudden. Att dessa af Euripides äf- ven kallas Kvaveoi, hvilket var en synonym jemväl till de verk- liga Symplegaderna, detta förklarar jag af bergartens från dunkel- rödt till violett skiftande färg. Dock må för denna gång vara nog om lokalen. En an- nan för ögonblicket svarlystnare fråga är: Hvem var denna hemska gudinna som dyrkades på Tauriens med en sådan kult såväl öfverensstämmande hemska strand? Hvem var denna Ar- temis, på hvars altare landets innevånare slagtade alla skepps- brutne sjöfarande, alla Greker och alla fremlingar öfverhufvud, hvilka här vågade stiga i land, och hvars prestinna Trojas kuf- vares, kung Agamemnons dotter, Orestes syster Ifigenia mot Sin egen .vilja var? Så mycket inser hvar och en af det myten om henne för- täljer, att hon icke är den Artemis, hvars bildstod vi känna under den, sedan: dess flyttning till Louvren, icke mer passande beteckningen: Versailler-Diana, denna herrliga marmorstaty, hvaraf äfven vårt Universitet eger ett, i Bibliotekets södra sal uppställdt, gipsaftryck. Såsom inkarnationer af den kalla, ky- ska, på himlahvalfvet irrande månen, såsom obefläckade jung-= frur tänktes de väl båda, och båda såsom jägarinnor i Taygetos eller Tauriens berg och dalar; åt båda var hjorten helgad. Men betraktom denna "Versailler-Diana, der bön lätt som vinden och höljd af en drägt som tyckes bestå af veckad luft, springer fram, hållande med venstra handen i hornet af en till hennes sida smygande späd hjort, medan den högra öfver skuldran gri- 235 per efter en pil ur kogret: är det väl blodtörstens vilda lidelse som stelnat i hennes sköna anletsdrag, inger hon fasa och af- sky, såsom allt hvad vi om hennes Tauriska namne höra och föreställa oss? Långt derifrån! Som hennes, sådant är uttrycket i en själfull qvinnas hållning och blick, då hon försvarar nå- got godt: hon synes rädd och trotsande på en gång. Skogens ädla djur, gudinnans älsklingsdjur, har blifvit ofredadt af nå- gon oberättigad jägare, och tar sin tilldykt till den framsväf- vande beskydderskan; — i detta ögonblick har mejseln förevi- gat hennes bild. Varningsvis bör jag påminna, att om man går till betraktande af detta utmärkta, af alla tider beun- drade konstverk med den, äfven i många böcker och deribland helt nya (t. ex. Liäbkes Kunstgeschichte. Berlin 1860) ned- skrifna tanken att få se en jagande Diana, man ställt en mur emellan sig och det rätta intrycket. Diana på jagt åtföljes af en hund, och hela hennes väsende strålar då af fröjd öfver den snabba pilen, hon är, som Homerus säger, loyéuwoc. Det vore dystert och nedslående, att från Versailler-Dia- nas idealiska gestalt. vända sig åter till den Tauriska Artemis barbariska, menniskofiendtliga skepelse, vore icke denna sed- nare ett bevis, att råhetens makt är oberättigad, att anden ar- betar på dess förintelse och icke ger sig tillfreds, innan han vunnit segern. Bild och bildning likna hvarandra, såsom en af våra finkänsligaste skalder och konstdomare någongång yttrat, icke blott till ljudet, men äfven till sitt djupare väsende och hela sin utveckling. Sådan bildning ett folk eger, sådana bil- der skapar det ock, vare sig i myt, i dikt. i toner, i färger eller andra kroppsliga formämnen. Hvilket folk tillhörde då denna i den Grekiska litteratu- ren städse såsom något längesedan förgånget ihågkomna Arte- mis kult? hvilket folk afbildade deri sig sjelf, sin sed, sin själ sin känsla? Enligt Dubois de Montpéreux som på slutet af 1830- talet bereste Kaukasien och södra Ryssland samt användt hela 2 månader ensamt för uppmätande af det yngre Chersons rui- ner, den vester om nuv. Sevastopol vid den s. k. Karantäns- bugten belägna stads, under hvilken templet i en sednare pe- riod hörde, — enligt denne visserligen ofta mera omständlige 230 än grundlige författare, skulle vi i de grymme Taurerne, hvilka bebodde det Krimska berglandet, återfinna ett Finskt folk. Härom några ord. Då bland alla hypoteser angående de gamles Scyther," så- som med en generell beteckning de skilda horderna i hela södra Ryssland kallades, den antagligaste är, att de motsvara, äfven till namnet, de sedan s. k. Tschuderne, och således till sin hufvudmassa voro Finnar, skulle man vänta att Dubois framför allt sökt styrka identiteten mellan Taurer och Scyther eller att de förra voro en del af de sednare. Derom har han dock icke bemödat sig, ehuru det låge nära till hands att gripa till vissa sednare Grekiska sagesmän och bland dem sjelfva Strabo, för denna åsigt. Dubois kastar kroken vida längre ut. Han fiskar upp i Kaukasien vissa barbariska bruk mot fremlingar hos Tsche- tschenser och Lesghier, hvilka kunna jemföras med ”Taurernes menniskooffer. Derpå erinrar han sig den ganska tänkvärda omständigheten att, såsom redan före honom Potocki och Klap- roth anmärkt, 1 Tschetschensiskan och andra Kaukasiska språk en stor mängd Finska ord påträffas. Hörom slutsatsen: Tau- rerne ha vissa plägseder, som likna 'Tschetschensernes, 'Psche- tschenserne ha vissa ord, som likna Finska, alltså: Taurerne voro PinHarsoE Sn: Till denna argumentation lägger Dubois, liksom på köpet, följande stöd (jag vill anföra -hans egna ord): ,,Analogin'", sä- ger han, ,är ännu större emellan Taurerne och Tschud-Fin- narne på Baltiska vikens stränder, desse beryktade pirater, hvilka under namn af Kurer, Liver och Esther, oroade nejden ända in i ll:te och 12:te seklen. Det fanns bland desse Finnar en lag, som bjöd att bränna hvar och en, som icke var af deras tro, samtlige fremlingar, hvilka de kunde bemäktiga sig, hvarje krigs- fånge offrades åt deras gudomligheter. Alla undfly denna den grymmaste bland nationer, grym isynnerhet i sin kult, säger Adam af Bremen. När lyckan icke förskaffar dem mennisko= offer, köpa de sådana, för att på det förfärligaste sätt pina dem, och kasta styckena af deras sönderslitna kroppar för rof- foglar. De utrycka ofta hjertat på dem, för att steka och se- dan äta det, vid andra tillfällen sveda de dem långsamt på koleld". 237 I sanning Dubois beskrifning af våra stamförvandta för- fäder är ingalunda smickrande för dem eller oss! Men den är tillochmed förklenande för ”Taurerne, ty att desse varit an- drophager har man ännu ej hört. Men också torde ingen anse hans vittnesbörd tillfyllestgörande, om ej att bevisa, huru yt- ligt man ännu för 3 decennier tillbaka, innan Castréns arbeten sett dagen, tog den komparativa etnografin beträffande Finnar eller Tschuder. Äfven ett annat försök att uppdaga Taurernes nationalitet må. som hastigast beröras. Det har inslagit en helt annan me- tod. Slavisten Volanski tror sig i de sedan sin fordna förva- ring i Meiningen, s. k. Meiningiska offerskålarna, hvilka för närvarande befinna sig i Gothas konstkabinett, skåda icke mer eller mindre än käril begagnade uti och på okända vägar hem- tade från den 'Tauriska Artemis tempel. Skålarne äro numera 29 till antalet, men förmodas fordom hafva varit 132, förfär- digade af röd med svart färglagd bolarjord, till formen kupiga, i medelstorlek af 1 fots diameter mot 1!/; fots höjd, sirade med hvarjehanda mytologiska, högst simpelt utförda framställ- ningar, hvaribland äfven Artemis bild igenkänts, samt betäckte med rikliga inskrifter. Dessa inskrifter af okände karakterer tolkar Volanski förmedelst det af honom upptäckta, d. v. s. fingerade, Slaviska uralfabetet, till det, äfven af honom upp- täckta, d. v. s. fingerade, Slaviska urspråket. Tolkningen, hvilken för yttermera vissos skuld, öfversättes till Ryska, Pol- ska, Fransyska och Tyska, lemnar högst fadda sentenser, de der åter högst nödvändigt skulle betarfva sin tolkning. Men lika mycket! hufvudsaken är, att de skola vara Slaviska, gu- dinnan Slavisk och följaktligen folket Slaver. Väl förklaras dessa .,schene raritäten" af Heyne o. a. som förstå sig på så- dana saker, för understuckna, för fabrikation af någon antiqva- risk industri-idkare och probenreuter, men häraf generas Volan- ski föga. Han å sin sida har ju med de klaraste skäl ställt deras äkthet i dagen, med hänvisande, bland annat likgodt, derpå, att som bilderna presentera nakna menniskokroppar, dessa kroppar ock måste hafva lefvat i ett sydligt klimat, men ett sådant är ju Tauriens! Att Taurerne, desse ur-Slaver, oak- 238 tadt eller i följd af sina sydliga boplatser, skulle hafva prome- nerat i Adamitisk drägt på Krims kuster, har Volanski lika li- tet aktat nödigt vidare bevisa, som Dubois, att deras vildhet gått ända till kanibalism. Vi ser här ett prof på den mest dräpande , urfilologi"(!), värdig att slå hand med vår imhemska. En mera sansad och mindre ,,urfilologisk" forskning må- ste stanna vid det resultat att 'Taurerne hvarken voro Finnar, således Turaner, eller Slaver, således Indogermaner, utan troli- gen Semiter, nogare Fenicer eller åtminstone med desse starkt uppblandade. Man kunde från vetenskapens nuvarande stånd- punkt förundra sig, att denna mening icke längesedan blifvit uttalad. Vår förvåning hejdar sig dock vid återtanken på vissa dogmer, dem den rätt förnämt ortodoxa kiassiska fornkunskapen gjort gällande, och hvilka så mäktigt influerat på uppfattningen af hela antiken, synnerligast i dennas äldsta perioder. TI den välmenande afsigt att värna Grekernes religion, litteratur, konst och hela folkmedvetande för sjelfva möjligheten att hafva emot- tagit lån eller rönt någon bestämmande inverkan utifrån, pre- dikade Otfried Miller i sina mångfaldiga af så djup, så varm, så snillrik lärdom flödande arbeten, oupphörligen satser, som korteligen sålunda kunde återgifvas: att den Grekiska kulturen i sin helhet upprunnit ur ett ursprungligen folket inneboende högre naturanlag, liksom Pallas Athene, enligt myten, i full rust- ning bröt fram ur Zeus hufvud. Bland-hans omsorger ingick i främsta rummet den, att visa, det forn-Hellenerne ingalunda kommit i så nära beröring med hvarjehanda mindre väl renom- merade folkslag, som de sgjelfve i sin oskuld påstå. Han stän- ger dem liksom in i en solig och dragfri barnkammare samt för- klarar sedan för barnkammarsagor allt hvad deras författare be- rätta om sina fäders långa resor till fremmande land, såsom Argonautertåget, Ios, Herakles och Artemis vandringar m. m. Stor är isynnerhet hans rädsla att låta dem sammanstöta på egna eller fjerran kuster med Fenicerne, desse forntidens En- gelsmän, hvilka beforo alla kända haf, ehuru man behöfver en föga ansträngd blick, att igenkänna det Grekerne af dem tagit tilloch- med konstruktionen på sina fartyg, sådana otaliga bilderverk dem framställa. Slika vetenskapliga insperrningsteorier skulle aldrig 239 hafva kunnat finna så allmänt gehör, hade man ej förut (vare nog att nämna Creuzer) gått till motsatt ytterlighet och tilloch- med i de allra högsta regioner af vetande och konst, dit dock, såsom ingen bättre än samme Miiller bevisat, endast den Gre- kiske anden lyftat vingen, velat igenfinna idel barbariska remini- scenser, något uppstofferade likväl. I samma tendens arbetade Ukert, då han. i den del af sitt stora geografiska - verk, hvilken specielt handlar om Scy- thien, föreger att Fenicerna aldrig besökt Svarta hafvet. Det vore verkligen obegripligt, huru samma vinningslystna krämar- folk, hvilket hade en indrägtig handel, bergverk, purpurfabri- ker och fiskerier ej blott öfverallt i Arkipelagen och längs hela Medelhafvet; men hvars flottor kryssade utom Gibraltars sund ända upp till Britanniska öarna samt åt annat håll, genom Åra- biska viken, trängde fram till Indien, ja 2000 år före Vasco di Gama kringseglat Afrika, — det vore obegripligt, säger jag, huru desse djerfve sjömän icke skulle hafva vågat sig in i den jemförelsevis så obetydliga Pontos Axeinos. Huru vore det väl å andra sidan möjligt, att Grekernes kolonisationer hitåt kunnat erhålla en så hastig och vidsträckt utveckling (de egde öfver 100 orter på dessa kuster), i fall de fått börja från början, och ej fast hellre intagit och fortbyggt redan förhandenvarande men afsigkomna äldre faktorier? Och huru betecknande är ej den synchronismen, att dessa Grekiska anläggningar just uppstå från 7:de århundradet f. Kr. eller detsamma då, till följd af många samverkande orsaker, Fenicernes politiska och kommer- ciella lif föll i sin långa dödskamp. Härtill kommer att positiva intyg i mängd förefinnas derom, att Fenicerne voro Grekernes förelöpare i Egeiska hafvets nord- ostligaste del, der de innehade den vigtiga ön Thasos med dess dotterstäder, och i Propontis eller Marmorasjön, der Pro- nektos tillhörde dem. Vidare att många dels till sin grund, dels till sin färgläggning Feniciska myter, såsom de om den Tyriske Herakles ströftåg i Scythien, om Phoinix såsom Bithy- niens första bebyggare, om Feniciern Phineus såsom Argonau- ternes lots till Colchis, — att icke ännu nämna Artemis sagan — peka än längre in åt Svarta hafvet. Slutligen att vi hafva 240 bestämda uppgifter icke blott om hamnar tillhörige Karerne, desse transportskeppare, som allestädes drogo i Fenicernes köl- vatten, ända bort vid Maeotis eller Azovska sjöns stränder, men äfven om Fenicernes stad Tyras (nuv. Akkerman) vid myn- ningen af den liknämnda floden (nuv. Dniester) — denna sista uppgift, som ensam kunde göra allt demonstrerande med sanno- likningsgrunder öfverflödigt, i god tid af ortodoxin förkättrad. För min del anser jag dessa och dylika argumenter så afgö- rande, att man högst sällan finner lika bestämda för en lika af- lägsen period i historien, ty frågan ligger 1000 till 1400 år bortom Kristi födelse. Det blir den speciellare forskningen, och äfven mina bemödanden, förbebållet att uppdaga allt flera hit- hörande data. : Äfven ett annat allmännare inkast från skepticismens lä- ger måste dock förut tillbakavisas, ty detta hotar sjelfva hjerte- punkten af min åsigt. Den 'Tauriska Artemis kulten, den År- temis kult, som kräfver menniskooffer, förklaras väl af Greker- nes egne skalder och mytografer för icke-Grekisk och äfven Ifigenia i Euripides förut åberopade tragedi klagar öfver sitt hårda öde, att måsta tjena en utländsk gudinna. Hvilka fanta- sier! menar O. Miller; vetenskapen kan ej lyssna dertill, utan bör utgå från och samla bevis under den sanningen att: ehvar Grekerne säga sig hafva hemtat den ena eller den andra af sina gudomligheter från fremmande land och folk, sådant blott sker för att gifva dem (såsom långväga resande) större anseende och ärevördighet. Javäl! så lära de, hvilka som en hederssak förfäkta den Grekiska kulturens obemängda ursprunglighet. En mindre för- domsfull granskare torde hellre tillegna sig den mening, hvilken Movers uttalar i följande kraftfulla ord: . Aldrig och ingenstä- des", säger han, .,har någonsin ett folk förnekat sina urfäderne gudar. Intet kan vara mera grundfalskt, intet kan tänkas mera. stridande mot forntidens djupt religiösa anda, än det axiom, hvarpå en stor del af den moderna Grekiska mytologin hvilar, att de gamle Grekerne uppdiktat myter och sagor, för att stämpla gudar, som ursprungligen voro Grekiske, till barbarer. Endast der, hvarest gudar verkligen kommit från utlandet eller när de 241 inhemska genom fremmande kult blifvit fremmande för den na- :tionalreligiösa känslan, uppstå sägner sådana som den om den Tauriska gudinnan". Lemna vi således, efter att hafva blottat dess godtycklig- het, den negativa, aldrig på omöjlighets frågor och tvifvel ut- tömda kritikens ståndpunkt, så tala för den redan af mig ytt- rade meningen förnämligast följande trenne positiva skäl: 1) Taurernes namn är MHSemitiskt, det kunde öfversättas , bergs- boer;'" 2) den Tauriska jungfrugudinnan är Fenicernes Astarte; 3) många enskilta fakta ådagalägga, att Fenicerne långt före Grekerne hade bosatt sig på Krims kuster. Hvad det första påståendet beträffar, behöfver man blott slå upp Castelli lexikon för att finna i Kaldeiskan thora, i Sy- riskan thuro, i Samaritanskan thaur, i Ethiopiskan dabr, i Ara- biskan thaur och thur — alla dessa uttryck för betydelsen »berg", »klippa". Härtill må läggas, såsom mindre säkra kom- parationer, Hebreiskans Ssor, Feniciskans thor (To'eog, Polyb.), Puniskans thaur (Tovoos, Diod. Sic.). Till samma rot, ehuru något derifrån aflägsnade, höra lokalbenämningarna Taurus, såsom flera berg, t. ex. i M. Asien och på det af Fenicer ko- loniserade Sicilien, kallades, det redan förutnämnde Tyras vid Dniestern och otaliga andra dylika för högländta och klippiga orter, hvarest Fenicer bodt. Häraf fölier visserligen ej direkte att Taurerne i Krim sjelfve voro Semiter, ännu mindre att de voro Fenicer, blott att de blifvit uppkallade af ett Semitiskt folk, — liksom ju ock Scythernes namn (af Skylt, Grimm.) är Indogermanskt, ehuru: de till sin börd sannolikt voro Finnar. Etymologin bevisar emellertid, att Semiter måste hafva besökt Krims bergskust och gifvit det derboende folket namn. Att åter desse besökande Semiter voro just Fenicer, kan enligt hvad i det föregående erinrats om desses sjöfart icke gerna betviflas. 2) För parallelen eller hellre identiteten emellan den Tau- riska Artemis och Astarte vill jag blott hänvisa till Movers lärda och, synnerligast i dess två sednare delar, epokgörande arbete: Die Phönizier". Dock bör jag ej fördölja, att Welcker i sitt ny- ligen utgifna, men redan i många år af hela den arkeologiska 16 242 verlden med högsta spänning väntade , Griechiscehe Götter- lehre"', i en not helt förnämt säger sig lemha Movers räsone-' mang derhän. Så skulle väl ock hans själsfrände O. Miller hafva gjort. 3) Slutligen må några af de mera strödda och tillfälliga intyg, hvilka i sin mån motiverat min åsigt, andragas. För denna gång vare nog att citera sådana ur Euripides meranämnde på 'Tauriens kust spelande drama. Här väcker det min upp- märksamhet att herden, som för Ifigenia berättar om Orestes och Pylades' ankomst, säger sig hafva upptäckt dem, der de sutto gömda i en af de hafsgrottor, hvilka landets innevånare plägade begagna vid purpurfiskeri. Han nämner således en in- dustrigren, hvilken rätt par excellence var Fenicisk. Och då samma herde beskrifver sin och sina kamraters förskräckelse öf- ver den oförmodade synen af tvenne ståtlige fremlingar på ett sådant ställe, säger han att man tog dem för hafsgudomligheter och att en skrockfullare genast. anropade Leukotheas son om skydd... Men nu är det kändt, att Leukothea egentligen hette Ino och var dotter till (Fenicern) Kadmos, samt att hennes son var Melikertes, d. ä. den Tyriske Melkarth. I en annan scen åter, der Orestes efter att hafva vunnit i den herrliga täflan att få gifva sitt lif för vännens räddning, frågar af offerprestinnan, af sin ännu okända syster: ,,Hvar är den graf, som gömma skall min döda mull?', Ifigenia svarar: ,I klippan finns en afgrund, lyst af helig eld". Detta bruk att kasta de slagtade mennisko- kropparne i underjordiska hålor och der förbränna dem, var, såsom en Grekisk historiker (Diodorus Sie.), äfven med citat just af dessa två Euripides verser erinrar, ett af de mest ka- rakteristiska vid Fenicernes afgudatjenst. Låter sålunda poeten en af sitt styckes vigtigaste handlingar vända sig kring ett Fe- niciskt motiv, så bör han ock anses icke hafva gjort det afsigts- eller medvetslöst, utan i öfverensstämmelse med de för dramat tänkta folk- och tidsförhållanderna. - För Grekernes känsla förlorade den Tauriska Artemis, i hvad hon fordrade menniskooffer, snart sin ursprungliga bety- delse och helgd. Hos ett folk, sådant som Fenicerne, Bibelns Kananiter, hvilkas ghdsmedvetande i sin högsta potens fram- 243 "kallat den fasaväckande Baals och Molochs dyrkan, i hvilken, vid rätt högtidliga tillfällen (hvaribland räknades i främsta rum- met . rådplägningarna om handelsfaktoriers anläggande!) deras egna barn slagtades och gästvännen ännu mindre var säker om sitt lif; hos ett folk, hvars hela politiska och nationella med- vetande uppgick uti det mot hela den öfriga menskligheten fiendt- ligt stämda materiella förvärfvets anda, — hos ett sådant folk kunde en gudinna, hvilken ju blott kräfde blod af de till de- ras kuster, till deras i hemlighet anlagda och i hemlighet be- varade kolonier ankomne fremlingar, fortfarande bibehålla sina tillbedjares tro. Hos Grekerne deremot, för hvilka mennisko- lifvet var gudomens högsta gåfva och den menskliga gestalten sjelf den värdigaste hamn för gudomens uppenbarelse, — hos dem blef detta lifs och denna gestalts våldsamma förstörande snart till en styggelse. Grekerne, då de offra menniskor, äro ännu icke Greker. Men minnet af det förgångna, af det öfver- vunna barbariet, det gömde, icke för barbariets men för segerns skull, myten andaktsfullt, det gömde skalderne i sina sånger och den bildande konsten i sina öfver den råaste materia trium- ferande verk. Se! kunde de säga, detta hafva vi emottagit, och detta lemna vi åt menskligheten tillbaka. | Må man icke vilseledas af det tecknet att nästan alle Greklands dramaturger och främst de trenne mästarne Aeschy- lus, Sofokles och Euripides med förkärlek behandlat den Tau- ”riska Artemissagan. Detta hafva de gjort, icke till den frem- mande gudinnans lof och beder, utan till förevigande af den ädla strid de tvenne vännerne utkämpade vid hennes altare, och å andra sidan till förherrligande af Ifigenias underbara öden och aldrig kallnade syskonkärlek till den olycklige Orestes. Samma , värma för de renaste motiver, som kunna tagas ur ett menniskobröst, var det som inspirerat Racines sorgespel , Ifi- genia"; samma beundran för antikens idealer, var det som hänryckt Göthe i hans mästerverk ,, Ifigenia i Taurien"; samma andes fläkt är ock den, som genomgår den herrliga musiken i Glucks likanämnda opera. Och, hvarföre skulle jag ej säga det? — samma art af tjusning var ock det som, då jag en månskensqväll på terras- sen utanför S:t Georgs kloster stod och tänkte arkeologi, väckte 244. hos mig den nu efter förmåga besvarade frågan: om icke just här, här hvarest sjelfva naturen tillåtit lif och fägring blomstra öf- ver afgrundsdjupen, också var skådeplatsen för ett af den mensk- liga andens, ett af humanitetens skönaste segerminnen öfver barbariets mörka blodsskuld. i 245 Förslag till konstruktion af en Planimeter. — Af framl. Kanslirådet AF SCHULTÉN. (Meddeladt d. 19 Jan. 1863.) Sedan de af Hrr BARANOWsKY och WETLI uttänkte Plani- metrar gifvit mig anledning att eftersinna, huruvida icke enk- lare instrumenter af detta slag kunde erhållas -genom ånvänd- ping af primitiva rörelser af annan beskaffenhet än rätvinkliga och rotatoriska, hvilka först framställa sig och äfven blifvit af nämnde herrar begagnade, har det lyckats mig:att, ibland flere slag af dylika rörelser, hvilka lätt kunna upptänkas, finna ett, som framför alla andra är egnadt för ifrågavarande instrumen- ters konstruktion. Detta slags dubbel rörelse är det, som äger rum för ändan af en gifven, rät eller krokig, plan linea af be- stämd längd, hvars andra ända alltid befinner sig på en annan gifven, till sin ställning oföränderlig, linea i samma plan. Före- ställer man sig den första lineans ändar sammanbundna med en rät linea, och på midten af denna räta linea anbragt ett hjul, hvars plan är vinkelrätt emot samma linea, och hvilket är rör- ligt omkring denna linea såsom en axel, så utvisar den ro- tatoriska rörelse samma hjul erhåller genom friktionen emot ett med nämnde lineer paralelt plan, under det den rörliga lineans fria ända följer omkretsen af en sluten plan figur, denna figurs area, på alldeles samma sätt som det så kallade »roue calculatrice" i Statsrådet Baranowskys instrument. Den orörliga linean antages mnaturligast att vara antingen rät el- ler att utgöra en cirkelperiferi, hvilket sednare isynnerhet synes lämpeligt genom den enklare och noggrannare kon- struktion instrumentet derigenom kan erhålla, så vida det- samma, i” detta fall, kan komma att endast utgöras af en omkring sin ända rörlig aflång parallelipiped, dylik som den i herr Baranowskys instrument så kallade ,,diaméötre pris- 246 matique"”, tillökad med en annan förstnämndes fria ända, | göra den ofvannämnde rörliga | Ev Uv TAR : IM JA kt Maj ' 1853. KS FR ER 4 Firt : 1/ YE FLYER? HONG Hä pl enes; För aR HR NA sb t UTBSBE "Ar mf RU IKARAR ole) , SÅ EET EARL N Sa ären Rb ”” sat ön ue doc: TäRNORARAN vän sta cbisicmd- Stater je Slet bit ÄN mogen sklläd abort neta Te 93 FORCE Ma yv oKA jartresvintasnd nmatstrn a else ar Ten förl tv döstv sltnanst ök rikets avtal börd HR fvt atbalbyvl ah no, Wer = NS SÖNER EI busken BOT Fl FälkviÉ, Re KAN -tsamnmpnräedi- oh fer Bak 40t Ihse vå frsbrte sin Tant tor Say vå galone bbädub seante bv så Ir ont ala abort vals fb led mktetn un kg Hin vande bille Sn st bg rg 618 ET iualby sennan I Kogil aiobelee sett. a ts böna ubardaserasa "Abele grid pin eayb aj renid Jnajd Ho rasar anti mf kornor st R: vt i todlivd doc son myveer öar HäTdskav Å NV é i er Of pni od 5208 Ha ”UrGeRe goni snabb hyrts matrolili . mönsv volts INA curites sel X i å , å F. d 2 ”-” pu ”- h . ba | swigt ash folk bar (uskq Hung AST read ller änn a a EON LSE (art | gj ti In& 9 MY: SUFPÖOTATR DL ahnlied ja tab urva fe Almunge kolet dd | POE ER ST nat Otgennmded FYlrvastiutt Ishötelnd N 4 ” t i 2 ' bulltat IREN 9 fr MORA SÄS far SDR sd fsyrfrattisvåi ovnabar Alves 'y . Å Då NOR ARD ASA urna sh RT no Bl - ollbdra OG teg äg Nog , facbac JM NUROA ( ft ' Å (OM ; nt moa. MER ov Rörig ante aven TIPNOBIN,. vt 5 UTAH | RN s 8 ST 4 RS 1 247 Thallium, en ny metall. (Meddeladt d. 19 Jan. 1863.) Under loppet af de sednare åren har man mera allmänt än förut begynt använda svafvelkis vid svafvelsyrefabrikerna i stället för svafvel från Sicilien. Den vid rostningen af svafvel- jernet uppkomna svafvelsyrligheten för med sig en mängd oför- brändt svafvel, som afsätter sig på botten af svafvelsyrekam- rarna. Men detta svafvel innehåller äfven andra mer eller min- dre flygtiga ämnen, såsom arsenik, qvicksilfver, zink, tenn, bly, till och med jern och koppar, hvilka alla metaller anträffades i svafvelsyrekammaren vid fabriken på Gripsholm. Det var i detta residuum, som BERZELIUS år 1817 upptäckte den på gränsen af metaller och metalloider stående kroppen Selenium; det är i en dylik återstod vid svafvelsyrefabrikation, som tvenne ke- mister, i Frankrike och England, genom spektralanalys fått reda på ett nytt ovanligt märkvärdigt metalliskt ämne, hvilket blif- vit benämndt Tallium, utmärkt bland annat derigenom, att det i spektrum visar ett grönt streck. Den 30 Mars 1861 observerade CRooKBs i London detta streck; han tillskref det ett halfmetalliskt ämne, som skulle hafva någon likhet med selen eller tellur. Den 16 Maj sistl. år tillkännagaf LAMY i Lille, att han vid undersökning af åter- stoden från en svafvelsyrefabrik, som matades med svafvelkis från Belgien, funnit en metall, som i spektrum visade ett grönt streck och som han med anledning deraf kallade Thallium. Re- dan den 10 Juni kunde han till expositionen i London insända ett vackert prof af sin nya metall. Thallium är såtillvida en ovanligt märkvärdig kropp, som det å ena sidan har stor likhet med bly, medan det dock med afseende å dess allmänna kemiska karakterer måste hänföras tili de alkaliska metallerne. Thallium låter utan svårighet afskilja sig ur det omnämnda råmaterialet. Det utdrages derur med tillhjelp af svafvelsyra 248 eller saltsyra och utfälles ur saltet med zink, som intager dess plats och afskiljer det i form af krystaller såsom blyet. — Det har fullkomlig metallglans på frisk yta, nära nog blyets färg, men är dock något ljusare eller mindre blått; det har föga fast- het, smidbarhet och hårdhet samt ger såsom blyet streck på papper. Dess specifika vigt och värme äro lika blyets eller 11,862 och 0,0325. Det har äfven nästan samma smältpunkt. Dess eqvivalent är 204. I lösningen af dess salter framkallas fällningar hvarken af alkalier och kolsyrade alkalier eller af gult eller rödt blod- lutssalt. Deremot uppkommer en hvit fällning med klorväte, en gul med jodkalium och kromsyradt kali. Svafvelväte utfäller ur sura lösningar metallen ofullständigt, men ur alkaliska full- ständigt i form af svart svafvelthallium. Upphettadt för blås- rör smälter thallium ganska hastigt, oxideras, utstöter en rök och fortfar länge att brinna. Oxiden är svart, dess hydrat gult och” förlorar lätt sin vattenhalt samt ger med vatten en färglös lösning, hvarur gula nålar utkrystallisera vid afdunstning i va- cuum. — Metallen löser sig med tröghet i saltsyra, med lätthet i salpetersyra och äfven svafvelsyra, hvarigenom den på ett anmärkningsvärdt sätt skiljer sig ifrån blyet. Hvarje kemist skall erkänna, att det icke är utan skäl, som denna nykomling blifvit kallad en ornithorhynchus bland metallerna. 249 Om GnRrRAHAMS dialytiska försök. (Meddeladt d. 9 Mars 1863.) När ett lösligt ämne engång blifver upplöst, utbreder det sig likformigt genom lösningsmedlets hela massa i följd af en utaf sig sjelf försiggående process. Denna process — diffussion benämnd — beror af den attraktion lösningsmedlet utöfvar på det lösliga ämnets molekyler och försiggår med olika hastighet hos olika ämnen. Så är kalihydratets diffussionshastighet dub- belt större än det svafvelsyrade kalits och detta har åter en dubbelt större diffussionshastighet än svafvelsyrade talkjorden, socker eller alkohol. Andra ämnen diffundera ytterst långsamt och tillhöra en annan klass af kemiska föreningar, karakterise- rade genom sin oförmåga att antaga det krystalliserade till- ståndet. Dit hör kiselsyrehydratet, lerjords- och analoga me- talloxihydrater, när de existera i löslig form, vidare stärkelse, dextrin, gummiarter, karamel, tannin, albumin, lim, vegetabili- ska och animaliska extraktivämnen. De äro utmärkta icke blott genom en ringa diffussionsförmåga, utan äfven genom ett gelé- artadt tillstånd hos hydraterna; lättlösliga i vatten, qvarhållas de i lösningen blott genom en ytterst svag kraft. Djurkroppens plastiska beståndsdelar höra till denna klass. Dessa ämnen benämner GRAHAM Kkolloidsubstanser, i motsats till de andra eller krystalloidsubstanserne. De geléartade kol- loidsubstansernes mjukhet förmedlar en öfvergång från de stela krystalliniska ämnena till det liqvida tillståndet och kunna tjena som medel för vätskors diffusion likasom vattnet sjelft. De gelé- artade massor, som bildas af stärkelse, animaliskt slem, pektin och hydrater af andra kolloidsubstanser, hvilka strängt taget, alla äro olösliga i kallt vatten, tillåta dock i större massor, så- som vattnet, de diffusiblare ämnena att passera igenom, medan de för genomgåendet af de mindre diffusibla ställa ett större motstånd och alldeles icke genomsläppa andra kolloidsubstanser. De likna i detta hänseende djurmembraner. Redan en tunn 250 hinna af en sådan gelé åstadkommer en slik separation. — Ett tunnt, välplaneradt pappersblad, som ej har några porösa stäl- len, genomfuktas och ställes på ytan af vattnet i ett kärl, som. har mindre diameter än pappret; man intrycker pappret i midten och slår derpå en blandad lösning af rörsocker och gummi arabicum; vattnet tränger uppåt genom pappret, men neråt passerar endast sockret genom pappret, medan gummi, som är en kolloidsubstans, icke slipper igenom. Det planerade pappret kan icke verka som ett filtrum. Det genomtränges icke mekaniskt och låter ej den blandade lös- ningen såsom ett helt flyta igenom. Endast molekyler kunna tränga igenom skiljeväggen, icke massor. Molekylerna är det, som sättas i rörelse genom diffusionskraften. Men vattnet i stär- kelse-gelén afger icke omedelbart ett medium för diffusion, hvar- ken för sockrets eller gummits, alldenstund det innehålles i en verklig kemisk förening, med huru svag frändskap detsamma än må vara fästadt vid stärkelsen, Den vattenhaltiga föreningen sjelf är fast, men socker och alla andra krystalloidsubstanser, kunna ifrån hydratet af en kolloidsubstans, såsom stärkelse afskilja vattnet, en molekyl efter den andra. Sockret erhåller på detta vis den vätska, som är erforderlig för dess diffusion och vandrar genom en geléartad skiljevägg. Gummi deremot, hvilket såsom kolloidsubstans blott har en ytterst ringa fränd- skap till vattnet, förmår icke att afskilja denna vätska. ur stär- kelsegelén och sålunda icke heller öppna sig en utväg för sin utgång genom diffusion. Detta är Grahams förklaring till de märkvärdiga företeel- ser, som vid diffusion genom en gelatinös membran inträda och hvilka han sammanfattar under namnet Dialys. Det ändamålsenligaste material för åstadkommande af en dialytisk skiljevägg är s. k. vegetabiliskt pergament eller perga- mentpapper, som i England och Tyskland och numera äfven annorstädes tillverkas fabriksmässigt. Det är oplaneradt papper, som erhåller sina särskilda egenskaper genom kort indoppande i svafvelsyra eller i klorzink. Det har en betydlig fasthet, tän- jer ut sig när det fuktas och blir genomskinligt, uppenbarligen genom att förena sig med vatten. Detta papper fäster man kring 201 å en träd- eller kautschukram och erhåller sålunda ett kärl, som liknar en sigt och af Graham benämnes dia/!ysator. Den blan- dade lösning, som skall dialyseras, slår man på dialysatorn och ' låter hela inrättningen simma i ett kärl, som innehåller en be- tydlig mängd vatten. Bland de många märkvärdiga resultater, som redan vun- nits genom denna nya analyseringsmetod, må här särskildt fram- hållas framställningen af några kolloidsubstanser genom dialys. Många kolloidsubstanser kunna nemligen med stor fördel deri- genom renas, att man ställer dem på dialysatorn, hvarigenom krystalloidsubstanserna aflägsnas, men kolloidsubstanserna åter- stå rena. Dialysen är det bästa, ofta det enda medlet att vinna detta ändamål. Löslig kiselsyra. En lösning af kiselsyra erhålles genom att slå kiselsyradt natron till utspädd saltsyra i stort öfverskott. Utom saltsyra innehåller denna lösning äfven klornatriun; brin- gas lösningen på dialysatorn, bortgår saltsyran och klornatrium fullständigt och - man erhåller en ren lösning af kiselsyra, som kan kokas i en kolf och betydligt koncentreras utan att förändras. Löslig lerjord fås sålunda, att man löser ett öfverskott af lerjordshydrat i aluminumklorid och låter på dialysatorn chlo- riden diffundera bort, då lerjorden återstår upplöst i vatten. Löslig Jjernoxid erhålles på analogt vis ur den basiska jernklorid, som bildas när man öfvermättar jernklorid med am- moniak. Man erhåller en blodröd lögning, som innehåller 1 pro- cent jernoxid upplöst i rent vatten. Lösningen kan till en viss grad koncentreras genom -kokning, hvarefter den gelatinerar. — På analogt vis förhålla sig många andra ämnen, som man an- sett vara olösliga i vatten. Vid framställningen af organiska ämnen i rent tillstånd synes dialysen: komma att blifya af stor praktisk användbarhet. Man erhåller nemligen mycket ofta vid dessa arbeten icke kry- stalliserande smörjiga massor, hvarur genom lösnings- eller fäll- ningsmedel på vanlig analytisk väg ingenting kan afskiljas, men som genom dialytisk behandling lätt sönderdelas i krystalloid- och kolloidsubstanser, 202 En ny källa för ammoniakbildning i luften. (Meddeladt d. 9 Febr. 1863.) Man har allmänt antagit, att ammoniaken i luften, der den förekommer i form af salpetersyrligt salt, skulle härröra ur qväfhaltiga organiska ämnens förruttnelse i förening med elek- tricitetens inverkan på luftens syre och qväfhalt. SCHÖNBEIN har emellertid visat, att det för detta salt finnes en annan vida ymnigare källa, ett allmänt, högst märkvärdigt, ehuru hittills alldeles förbisedt bildningssätt. Salpetersyrlig ammoniak sönderfaller vid upphettning myc- ket lätt i vatten och qväfgas. Schönbein har genom särskilda försök ådagalagt, att vatten och qväfgas åter kunna omedelbart förenas med hvarandra och frambringa salpetersyrlig ammoniak. Om man upphettar en öppen platinadegel så starkt, att en på dess botten fallande vattendroppe genast afdunstar, utan att ännu visa det Leidenfrostiska fenomenet, och sålunda låter droppe efter droppe afdunsta, så kan man i en omstjelpt flaska låta ångorna kondensera sig och efterhand wuppsamla några gram vatten, som ger tydlig reaktion för salpetersyrlighet, i det det nemligen är i stånd, att försatt med några droppar svafvelsyra, blåna jodkaliumhaltigt stärkelseklister, samt äfven reagerar för ammoniak, om det sammanföres med kalihydrat. För att framställa större qvantiteter af ett vatten, som innehåller salpetersyrlig ammoniak, begagnar man sig lämpligast af en koppar destillerpanna, som (försedd med hatt och kylfat) upphettas så starkt, att vattnet, som genom ett till botten gående rör insprutas, under häftig fräsning afdunstar och öfverdestille- rar. Repeterar man detta förfarande flere gånger, så erhåller man inom kort tid en neutral löslig i ansenlig mängd, som vi- sar alla reaktioner af salpetersyrlig ammoniak. Dock blir af ännu oförklarade orsaker, saltets mängd icke alltid lika ymnig. Denna uppkomst af salpetersyrlig ammoniak omedelbart ur vat- ten och qväfgas förklarar äfven, hvarföre detta salt alltid bildas 253 vid förbränningsprocessen 1 atmosferiska luften, ty alla vilkor för dess bildning äro ju der förhand. Endast i det fall, att en kropp ger en förbränningsprodukt, som verkar sönderdelande på det salpetersyrliga saltet, kan man sakna den ena eller an- dra beståndsdelen. Fosforsyran t. ex., som uppkommit genom fosforns förbränning, innehåller ammoniak, men har utdrifvit salpetersyrligheten. Den salmiak, som ofta anträffas i närheten af vulkaner, har uppenbarligen uppkommit genom saltsyreångors inverkan på ur vatten och qväfgas bildad salpetersyrlig ammoniak. LIEBIG säger med anledning af ifrågavarande ämne: , Jag betraktar det som en lycka, som en skänk af en mild försyn, att hafva upplefvat SCHÖNBEINS nyaste upptäckter, hvarigenom ammoniakens ursprung förklaras och ett nytt, hittills obegrip- ligt under uppenbaras för anden. I sjelfva verket kunde in- gen kemist af de fakta, som vetenskapen erbjuder, komma på den tanken, att öfverförandet af luftens qväfve till salpetersy- rad eller salpetersyrlig ammoniak öfverhufvud vore möjligt och de enklaste försök visa nu, att hvarje låga, som brinner i luf- ten, öfverför en viss mängd af luftens qväfve i salpetersyrlig ammoniak, att hvarje förmultningsprocess är en källa såväl för salpetersyra som för ammoniak, ja, att helt enkelt vattnets af- dunstning är ett medel att åstadkomma begge vextnäringsäm- nenas uppkomst. Huru stort framställer sig icke i sjelfva ver- ket detta under, när man betänker, att genom förbränningen af ett skålpund stenkol eller träd luften erhåller tillbaka icke blott elementer för att åter frambringa detta skålpund träd eller sten- kol, utan att förbränningsprocessen för sig förvandlar en viss mängd af luftens qväfve i ett för frambringande af bröd och kött oumbärligt näringsmedel! I sanning, verldsskaparens storhet och oändliga vishet fattar blott den, som i den oändliga bok, hvilken är naturen, bemödar sig att förstå hans tankar och allt, hvad menniskorna eljest veta och säga om honom, visar sig som tomt fåfängligt prat". Emellertid har det Schönbeinska underverket icke på alla håll framkallat samma entusiasm. Man har uttalat den förmo- dan, att den salpetersyrliga ammoniak, som man vid de anförda 204 försöken erhåller, redan förut finnes färdigbildad i atmosferen, som alltid innehåller mer eller mindré deraf. Det är derföre ännu en öppen fråga, som nya försök skola afgöra; men härvid får dock ej förgätas,-att det egentligen blott är frågan om sal- petersyrliga ammoniakens, uppkomst direkt ur qväfve och vat- ten, som kan vara tvist underkastad; ty att mångfalldiga för- bränningsprocesser frambringa detta salt, är ovedersägligen be- visadt. > 250 Syntés af kol och väte. (Meddeladt d. 13 April 1863). Icke mindre märkvärdig än qväfvets omedelbara förening med vatten är upptäckten af kolets förmåga att direkte kunna förena sig med syre till acetylén. Denna upptäckt är gjord af BERTHELO'T. Han begagnade till sina försök det täta kol, som afsätter sig i gasretorterna och hvilket han renade på det viset, att han först glödgade det i luften och sedan i en ström af klor- gas. Då detta kol i ett porslinsrör glödgades ända till porsli- nets smältning, medan vätgas leddes deröfver, bildades ingen ace- tylén. Äfven gnistor från Rulmkorffska inductionsapparaten, som i vätgas öfverspringa mellan två stycken af sådant kol, kunde ej åstadkomma bildningen af detta kolväte. Men under inflytande af den elektriska ljusbågen, som man framkallar emel- lan spetsar af rent kol i en ström af ren vätgas, inträder ko- lets och vätets förening och bildning af acetylén, som genom gasens inledande i ammoniakalisk kopparklorurlösning afskiljer sig i form af en röd kopparförening, hvarur den medelst salt- syra låter utveckla sig i rent tillstånd. Man har vidare funnit, att trädkol ger mindre acetylén älmsokargaskol; en naturlig följd deraf, att trädkolet för sin ringare täthet, med större svårighet låter upphetta sig i gas- strömmen än det kompakta gaskolet. Naturlig grafit lät der- emot acelylén uppkomma nästan i samma mängd som gaskol. Genom analysen är det ådagalagt, att den sålunda bil- dade kolvätegasen är identisk med det på annan väg erhållna acetylén, C'H?, det vätefattigaste af alla kolväten. Om ' man låter ammoniak inverka på zink i- närvaro af acelylkopparföre- ningen, så förenar sig det utvecklade vätet med acetylén och man erhåller oljbildande gas, CH? hvarur genom gasens ab- sorption i svafvelsyra. och destillation vanlig alkohol erhålles. Likaså fås, när man låter svafvelsyra absorbera acetylén, och destillerar blandningen, efter systematiska rektifikationer, en egen- 256 domlig flygtig” vätska, som är acetylalkohol. — Man kan Så- ledes genom kolets och vätets syntés ifrån sjelfva grundelemen- terna uppstiga till långa serier af organiska föreningar, hvilka man förut känt endast såsom metamorfosprodukter af andra gifna föreningar och ännu för icke längesedan framställt blott på ana- lytisk väg; t. ex. alkoholn genom sockrets bekanta sönderfallande. Den ornitologiska nomenklaturen. — Af Fr. W. MÄKLIN. (Meddeladt d. 13 April 1863.) Ehuru den ornitologiska litteraturen äfven under sednare tider kan framte många särdeles utmärkta och framstående ar- beten, hvilka vittna om sakkännedom, sjelfständig forskning och vetenskaplig kritik, bland hvilka exempelvis må nämnas texten till Svenska foglarna af prof. CARL SUNDEVALL, så måste det å andra sidan medgifvas, att föga inom någon del af zoologins område, knappast ens inom vissa brancher af entomologin, en sådan mängd af arbeten kunna framhållas, hvilka förråda icke allenast den fullkomligaste obekantskap med den nyare syste- matiska anordningen och den ornitologiska litteraturen i allmän- het, utan äfven en total brist på all vetenskaplig kritik. Detta är isynnerhet oftast fallet med namnförteckningar öfver fogel- arter, som blifvit observerade inom något — vanligen särdeles inskränkt — område och hvilka derjemte sällan innehålla någon enda egen observation, som på något sätt skulle bidraga till kännedomen af de uppräknade arternas lefnadsförhållanden 0. 8. v.”). Slika vetenskapliga arbeten, hvarpå isynnerhet den tyska litteraturen har många exempel att uppvisa, publice- ras vanligen antingen af sådane personer, hvilka af VoGr: ut- märkas som , andeligen fattiga bondkaplaner (geistesbeschränkte Landpfarrer) och pensionerade forstmän, hvilka gjort närmare bekantskap med hvarje fogelbo i trakten af deras hemort och så atl säga föra genealogiska register öfver sparffamiljerna, som bygga bon under taken i deras by", eller af naturalie-hand- lare, hvilka sedermera begagna samma namnlistor som prisförteck- ningar på de fogelskinn och ägg, hyilka de hafva att föryttra. Vanligen hafva dessa arbeten ett hufvudsakligt ändamål, inga- ”) Att sådana förteckningar likväl kunna vara intressanta och läro- rika, bevisar i. ex. den af W. MeveEs lill Kungl. Svenska Vet.-Akad. afeifna reseberättelse »Bidrag till Jemtlands ornithologi«, som finnes införd i Öfvers, af K. Vet.-Akad. Förh. årg. 17, N:o 4, p. 187. 17 258 lunda att lända vetenskapen till någon nytta eller förkofran, men väl att åt dess utgifvare skänka författare namn och ära samt tjena som grund för anspråk på den nog missbrukade be- nämningen af ornitolog eller zoolog i allmänhet. Att-en sålunda förvärfvad benämning af författare eller vetenskapsman likväl är ganska lätt vunnen, torde icke vara svårt att inse, då man känner att i hvarje land vid högskolor och ofta nog äfven vid lägre undervisningsanstalter finnas mer eller mindre fullständiga samlingar af inhemska fogelarter, hvarigenom flertalet af eleverna, utan några egentliga studier i ornitologin, på ganska kort tid kunna förvärfva sig en viss grad af åtminstone ytlig kännedom af hemlandets fogelspecies, och är någon bland eleverna hän- delsevis ägare af ett skjutgevär och nog ärelysten att bli ansedd som vetenskapsman och specielt som ornitolog, upprättar han med ledning af någon för den studerande ungdomens eller för den större läsande allmänhetens behof författad handbok en för- teckning öfver de fogelarter han sett eller åtminstone trott sig observera i närmaste trakten af sin hembygd, bifogar en uppgift öfver de arter, af hvilka han funnit bon samt publice- rar denna förteckning i någon vetenskaplig förenings förhand- lingar och det åsyftade ändamålet är åtminstone i flertalets ögon härigenom vunnet, ty han är och förblir författare till en orni- tologisk afhandling. Men underkastar man ett sådant arbete en vetenskaplig kritik, hvilket i sjelfva verket sällan lönar mödan, skall man genast finna, att den afkopierade nammnförteckningen, det enda, som i en likartad afhandling kan underkastas en kon- troll, lemnar nog tydliga prof på författarens egen vetenskap- liga ståndpunkt. Det är nemligen ofta, om ej vanligen fallet att handböcker öfver enskilda länders vertebrerade djur icke egent- ligen äro beräknade att tjena som en hjelpreda för vetenskapsmän, utan hafva i främsta rummet det berömvärda ändamål att po- pularisera vetenskapen, och det är just härigenom som prof. Nilgson t. ex. förvärfvat sig en icke ringa förtjenst; men deraf följer ingalunda att likartade handböcker skulle vara egnade att afkopieras för vetenskapliga uppsatser, som publiceras i veten- skapliga föreningars afhandlingar. Under tidernas förlopp har man dessutom i den zoologiska vetenskapen sett sig nödsakad 259 att antaga vissa principer för namnbeteckningen af en art, och utan att känna dessa principer kan man icke ens afkopiera en namnförteckning, utan att begå hvarjehanda misstag. Då äfven finska författare, hufvudsakligen i ornitologiska arbeten och upp- satser, gjort sig skyldiga till flerfaldiga förseelser emot dessa "i zoologin allmänt antagna principer, torde det ej kunna anses fullkomligen öfverflödigt att här framställa några anmärkningar om den ornitologiska nomenklaturen i allmänhet. Hvad fogelarternas benämning beträffar torde föga något förhållande framkallat en så stor oreda, som den visserligen äf- ven i flere andra delar af zoologin, men isynnerhet just i ornito- login särdeles allmänt använda metoden att såsom generisk be- nämning begagna något af de substantiva artnamn, Linné eller någon sednare författare tilldelat ett species hörande till samma slägte. Sålunda har man t. ex. plundrat artnamnet på Falco tinnunculus L. och bildat deraf en generisk benämning Tinnun- culus samt kallat arten Tinnunculus alaudarius; Falco milvus L. har man efter samma grunder förändrat till Milvus regalis; Anas fuligula till Fuligula cristata o. s. v. Det finnas visserli- gen många äfven utmärkta naturforskare, som anse denna prin- cip för ganska riktig, att nemligen använda latinska djurnamn som generiska benämningar, och det måste medges, att Linné sjelf föregått med otaliga exempel i den vägen, som knappast ens kan klandras, ehuru ganska många, om ej de flesta af dessa benämningar af romarne, t. ex. af Virgilius och Plinius, inga- lunda begagnades att dermed beteckna någon grupp af särskilda djurarter, utan en enskild art, och det var således namnet på ett species och ej på ett genus; men de benämningar som af Linné redan engång blifvit använda som artnamn, hade man enligt min öfvertygelse icke bort förändra till namn på genera. För min del anser jag äfven t. ex. namnen Hydroictinia Kaup. och Poecilopternis (ej Paecilopternis) Kaup. vida lämpligare än de generiska benämningarne Milvus och Buteo. Om man nem- ligen anser arten såsom bestämdt gifven i naturen, bör äfven det special-namn, som enligt vetenskapens principer engång blif- vit en djurart tilldeladt, alltid bibehållas oförändradt; hvaremot begreppet af genus är någonting som uteslutande tillhör veten- 260 skapen, och då åsigterna om den generiska begränsningen un- der tidernas lopp betydligen kunna förändras, så är det natur- ligt att de generiska benämningarna äfven blifva häraf beroende och tillfölje deraf kunna förändras. Man har dessutom i zoologin sträckt privilegierna att be- gagna artnamn som generiska benämningar till och med ännu längre, i det att man t. ex. på samma sätt användt det af LINNÉ för fjällemmeln begagnade namnet Mus lemmus för att dermed beteckna det slägte, dit man fört ifrågavarande art un- der namn af Lemmus norvegicus, och dock är lemmus icke ett latinskt namn, utan ett barbariskt ord, som under inga vilkor kan eller får begagnas såsom slägtnamn. Det må för öfrigt, till heder för flertalet af zoologer, tilläggas, det ifrågavarande och dylika namn i allmänhet icke vunnit burskap i vetenskapen; det är derföre icke utan en viss grad af förundran, som man ser förenämnda djurart ännu i Skandinavisk Fauna, 2 uppl. 1847 af NILSSON anföras under benämningen af Lemmus norve- gicus. Då en sådan princip, eller rättare principlöshet, som den ifrågavarande, endast leder till det resultat att mer eller mindre utplåna Linnés namn ur den zoologiska vetenskapen, tyckes det företrädesvis böra vara svenska författares pligt att kämpa emot en sådan metod. Anses deremot latinska djurnamn i allmän- het oriktiga och olämpliga såsom artnamn i zoologin, då borde väl sådana benämningar som Equus asinus, Canis lupus, Cer- vus dama, m. fl. helt och hållet uteslutas ur vetenskapen. Lika- ledes borde zoologer, som möjligen anse artnamnet för Nucifraga caryocatactes L. mindre användbart, icke beteckna species med sådana namn som psilodactyla (Strix!). Skulle man likväl nu- mera slutligen inse det orätta i dessa förändringar af Linnés artnamn, torde ofvanberörde oriktiga princip åtminstone inom ornitolögin redan gjort så stora framsteg, att en förändring knappast mera är möjlig, ty de flesta arter äro nu redan all- mänt kända under de förändrade benämningarna. Till icke ringa men för en ordnad och öfverensstämmande nomenklatur i ornitologin, likasom i många andra delar af zoo- login, är onekligen det lättsinne hos flere författare, isynnerhet i nyare tider, att på de mest oväsendtliga karakterer grunda 261 nya genera, som naturligtvis icke-allmänt kunna antagas. Å an- dra sidan måste åter den anmärkning göras, att flere ornitologer antaga och godkänna vissa genera, ehuru de förbise eller för- kasta andra, hvilka likväl äro fullkomligen lika mycket, om ej mera grundade. Det synes mig i den vägen lämpligt nog att som exempel anföra slägtet Lagopus, hvilket ingen tvekar att antaga såsom skildt från Tetrao, hvaremot man utesluter ge- nus Cotyle Boie för Hirundo riparia L. och Chelidon Boie för Hirundo urbica L., och likväl äro här de generiska karakte- rerna ungefär desamma; skilnaden i lefnadssätt och öfriga för- hållanden äro t. ex. emellan Hirundo urbica och Hirundo ri- paria till och med ännu vida större. Då det ofta varit en svårighet, stundom alldeles omöjligt, att efter korta och ofullständiga beskrifningar igenkänna de ar- ter, hvilka isynnerhet äldre författare velat beteckna med ett artnamn, och tolkningen derföre utfallit ganska olika, så har derigenom skilda arter stundom erhållit samma benämning och samma art olika benämningar hos skilda författare i sednare ti- der. För att derföre med fullkomlig noggrannhet utmärka den art, man i något afseende önskar framhålla, har man sett sig nödsakad att efter artnamnet utsätta namngifvaren eller egent- ligen den författare, som ifrån Linnés tider till först beskrifvit ifrågavarande art så tydligt, att den efter beskrifningen kan igenkännas, ty i annat fall skulle man ofta icke kunna inge, hvilken art med det anförda namnet egentligen menas. Alla ornitologiska kataloger och förteckningar, der denna uppgift sak- nas, äro derföre icke öfverensstämmande med grunderna för den zoologiska nomenklaturen. I högsta måtto orätt är det natur- ligtvis äfvenledes att efter speciesnamnet anföra en författare, som aldrig beskrifvit en ifrågavarande art, såsom det t. ex. är fallet med Falco peregrinus i ,, Finlands foglar af M. v. Wright", der Linné anföres som namngifvare af detta species, ehuru Linné aldrig, hvarken i sin Fauna Svecica eller Systema naturae, be- skrifvit en falk under detta namn. Mindre välbetänkt är det väl likaledes att såsom nammngifvare citera en författare vid ar- ter, hvilka icke med säkerhet kunna hänföras till de gifna be- skrifningarna. Sålunda är det väl orätt att utan vidare tvifvel 262 anföra Linné som namngifvare af den Falco lanarius, som af M. v. Wright, och det utan någon egentlig grund, blifvit in- troducerad i Finlands fauna (och ingalunda är en ,det kalla klimatets innevånare”), isynnerhet som det torde vara mer än sä- kert att Linné icke menat eller beskrifvit denna art. — Det är inga- lunda vår afsigt att genom dessa anmärkningar öfver ofvan- nämnda arbete förklena dess mångfalldiga förtjenster i öfrigt, hvilket äfven vore så mycket mera obilligt, som författaren af detsamma onekligen är den utmärktaste praktiska kännare af våra inhemska fogelarter och alltid gjort sig känd som en sam- vetsgrann och flitig observator. Genom sin sanna uppfattning af dessa djurarters lefnadsförhållanden och genom sin framstående förmåga att med penseln återgifva den på duken, har hr M. v. Wright ”förvärfvat sig ett välförtjent freidadt namn; vi hoppas derföre, att han hvarken nu eller framdeles skall misstyda rent vetenskapliga anmärkningar angående systematik, nomenklatur 0. 8. v. öfver hans utgifna arbeten. : Sönderdelas ett genus i flere skilda slägten, plägar man vanligen bibehålla det ursprungliga slägtnamnet för något af dessa nya genera och företrädesvis för det, som innefattar den första, den allmännast kända eller den mest utmärkta arten af det ursprungliga slägtet 7). Vid detta till sitt omfång sålunda inskränkta genus anför man äfven nu den första namngifvaren; detta är äfven en samvetssak, ty ingen är väl berättigad att i vetenskapen utplåna minnet af dem, som arbetat i dess tjenst. Men önskar man nödvändigt tillika utmärka det förhållande, att man i ett arbete fattar ett genus i den inskränktare betydelse, det genom en sednare författares arbete erhållit, är det väl lämpligast att tillika efter den ursprungliga namngifvaren anföra den sednare författarens namn. Det kan visserligen ej bestridas, att några under ett sådant förhållande anföra endast den sed- nare författarens namn, men detta är på anförda grunder obil- ligt och orätt; och följer man engång en sådan metod, så är det åtminstone naturligt att man bör vara konseqvent. ”) Alt denna prineip likväl icke alltid kan genomföras, torde kunna antydas derigenom att Linné beskrifvit Anas cygnus såsom den första ar- ten al slägtet Anas. 263 Efter de enskilda arters namn, hvilka förut varit beskrifna såsom hörande till det ursprungliga slägtet, anföres äfven nu, till hvilket genus bland de nybildade de sedermera än må föras, namnet af den författare som till först beskrifvit desamma; detta gäller äfven i zoologin som en regel i hvarje fall, då en art blifvit beskrifven såsom hörande till ett genus, dit det numera icke räknas. Isynnerhet i deskriptiva arbeten brukas deremot ofta att efter species-namnet anföra den författares namn, som fill först beskrifvit ifrågavarande art med samma generiska benäm- ning, som i arbetet användes, eller utsättes alls ingen namn- gifvare, men i dessa händelser bifogas alltid som synonymt det namn, under hvilket arten blifvit beskrifven af den första be- nämnaren. Publiceras deremot en namnförteckning utan likar- tade synonymer, då är det alltid en regel, som dessutom är både billig och rättvis, att efter artnamnet skrifva namnet af den första namngifvaren, såsom ofvanföre blifvit antydt. Detta kan visserligen göra betydliga svårigheter för en kompilator, men det borde väl äfven vara en lika billig som allmänt hyllad regel att man icke bör uppträda såsom författare i en veten- skap, hvilken man icke känner. Om icke denna regel följes, att nemligen efter hvarje artnamn uppge den första namngifva- ren, under hvilken generisk benämning en art ock blifvit be- skrifven, så skall icke allenast Linnés och alla äldre författares namn i detta afseende nästan helt och hållet försvinna ur dep zoologiska vetenskapen, utan äfven den största oreda uppkomma, och det fortfarande under tidernas lopp, ty man kan förutse, att de generiska bestämningarna på mångfalldigt sätt komma att förändras, och då skulle således äfven en förändring i för- berörde afseende alltid komma att äga rum. Dessutom skulle- principen att som namngifvare anföra icke den författare, hvil- ken till först beskrifvit en art, utan den som till först uppfört den under samma slägtnamn, som man sjelf i ett arbete eller i en förteckning begagnar, vara ett särdeles verksamt lockmedel för dilettanter att utan någon skälig grund och på oväsendtliga karakte- rer bilda nya genera, ty de skulle härigenom se glansen af sitt namn i dubbelt måtto förökadt, då det äfven skulle citeras vid hvarje art, som af dem hänfördes till något af de nybildade genera. 264 Har en författare sammanbliandat flere arter under ett gemen- samt namn eller hänför han skilda arter som olika kön af samma art, bör väl namnet bibehållas för den art, med hvilken diagnosen, den egentliga beskrifningen äfvensom uppgifterna öfver-dess före- kommande öfverensstämma. Alla öfriga tillägg öfver könsolik- heter, m. m. måste i en sådan händelse anges endast såsom misstag och deras relativa värde för beskrifningen bedömmas der- efter, Enligt vår öfvertygelse tilldelar derföre. Sundevall gan- ska riktigt species-namnet ”auritus L. ( Colymbus) åt Podiceps cornutus Lath., isynnerhet då Linné öfver dess förekommande anför: Habitat in summis Europae et -Americae lacubus' samt dessutom i sin Fauna Svecica uppger fogelns provincial-beräm- ningar -i Öster- och Vesterbotten. Att deremot, som Nilsson påyrkar, bibehålla det af Linné gifna namnet för Podiceps ni- gricollis Sundev., hvilken enligt Nilssons egen uppgift aldrig blifvit anmärkt i de norra trakterna af Skandinavien, der före- gående art anträffas, synes oss derföre temmeligen omotiveradt. Likaledes kan och bör vid en sådan förvexling af skilda arter, som nyss anfördes, namnet endast tilläggas det species, hvilket öfverensstämmer med sjelfva benämningen. Derföre bör det af Linné gifna namnet erythropus (Anas) bibebållas för Anser albifrons Gmel. — ehuru det måste medges, att benäm- ningen icke ens för denna art är riktigt lämplig —; ingen kan väl deremot ens sätta det i fråga, att tilldela detta namn åt Anser leucopsis Bechst., som har svarta fötter, ehuru denna art af Linné blifvit beskrifven som 3 af hans Anas erythropus. Både generiska- äfvensom artnamn, hvilka äro språkvidrigt bildade eller ortografiskt orätt skrifna, måste naturligtvis alltid förändras. Då man, för att vinna utrymme, abbrevierar en författa- res namn, är det utan tvifvel äfven i ornitologin en nödvän- dighet att det sker i öfverensstämmelse med de reglor, som all- mänt blifvit antagna i ortografin. Det är derföre minst sagt löjligt då man ser vetenskapsmän förkorta Linné's namn till Lin., Temminck's till Tem., Pennants till Pen., Bränniech's till Brin. och Willugby's till Willug., hvilket säkerligen är lika oriktigt, som om någon skulle förkorta Nilsson till Nils.; sorglig är det 265 deremot då författaren till toma namnförteckningar visa så ringa prof på sjelfständighet och vetenskaplig kritik, att de till och med afkopiera sådana ortografiska fel. För att slutligen visa huru förseelser emot ofvanstående principer för den ornitologiska och zoologiska nomenklaturen i allmänhet tillämpas i praktiken, må det tillåtas mig att särskildt framhålla ett litet arbete, som under titel af ,, Anteckningar om de i trakten af Kajana förekommande foglar af ÅA. J. Malm- gren" finnes publiceradt i , Notiser ur sällskapets Pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar", 6:te häft., pg. 95. Jag fram- ställer detta arbete så mycket hellre som exempel, emedan det- samma saknar all vetenskaplig förtjenst i öfrigt, först och främst emedan nästan utan undantag de i förteckningen upptagna ar- terna förut äro kända i ornitologin såsom förekommande både nordligare, sydligare, vestligare och ostligare än ifrågavarande ort och för den zoologiska vetenskapen torde det vara temme- ligen likgiltigt om den ena eller andra fogelarten blifvit sedd just vid Kajana eller icke, samt för det andra emedan uti denna uppsats finnes intet”), som på något sätt kunde bidraga till >") De flesta i vårt land, som läsa ofvan citerade arbete, torde väl tro, det ålminstone förfaltarens uppgift att ripan fäller sina vinterklor i slutet af Juni eller i början af Juli varit en nyhet för vetenskapen, isyn- nerhet som han publicerat en skild afhandling om denna fråga i samma häfte af Notiser ur sällskapets pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar under titel af: »Om klofällningen hos Dalripan (Lagopus subalpina Nilss.«), deri förf. bland annat p. 89 yuUrar: »För att afgöra (!) den omtvistade frå- gan« (nemligen emellan professorerne Nilsson och Bonsdorff) »om klofäll- ningen hos ripor har jag vädjat till naturen sjelf med en förfrågan häroms« samt vidare p. 92: »Hvad prof. Nilssons påstående, att sommarklorna åter skulle fällas i Augusti eller September beträffar, får jag härom meddela, att jag icke har den ringaste anledning, att antaga det, utan nödgas tvertom förneka detsammas« och p. 94: »Till slut får jag anmärka, att jag har skäl att tro, det egenheten att fälla klor, icke tillkommer riporna allena« samt lilet längre fram på samma 'p. »Skulle det bekräfta sig, att äfven andra våra. hönsfoglar äro underkastade samma lag i detta afseende, skulle saken förlora sin enstaka karakters 0. s. v. Det är likväl ingalunda fallet att br mag. Malmgren varit den, som afgjort denna omtvistade fråga, ty redan elt år förut eller den 18 April 1860 afeafhr Meves, konservator vid kungl. Riksmuseum i Stockholm, till vetenskaps-akademin derstädes en resebe- rättelse, publicerad i 17:de årgången af öfversigterna af bemälde akade- iw LIBRAR CA BwEA 266 kännedomen af en enda arts lefnadssätt, om man ej måhända vill misstyda förf:s- föga lämpliga sätt att framställa sina ob- servationer och anse uppgiften att Lusciola svecica Linné (ej Lath. som förf. anför!) icke kläcker såsom en nyhet för veten- skapen”). Jag framhåller denna förteckning äfven af den anled- ning att jag förut vid flere tillfällen uttalat, och det äfven en- skildt för några af finska Vetenskaps-Societetens hrr medlemmar, ett misstroende votum emot likartade toma, afkopierade namn- förteckningar öfverhufvud och det synes derföre lämpligt nog att derjemte underkasta detta opusculum en' kritisk granskning i allmänhet. Förenämnde arbete innehåller nemligen en förteckning på 119 fogelarter, som blifvit observerade i närmaste trakten af Kajana, och det är naturligtvis endast denna namnlista och den ordning i hvilken de enskilda arterna blifvit uppräknade, som kan underkastas en granskning. Hvad först den systematiska anordningen eller de enskilda arternas sammanställning beträffar, så synes det nog tydligt att förf. icke tagit notis om de undersökningar, som i sednare ti- der blifvit gjorda i detta afseende, då förf. ännu sammanställer mis förhandlingar, deri hr Meves icke allenast fullständigt redogör för klo- fällningen hos riporna, utan äfven hos de flesta skandinaviska hönsfoglar, och för att visa, det hr mag. Malmgren vid sitt -»vädjande till naturen sjelf: icke erhållit andra svar än dem, som redan förut finnas meddelade af hr Meves, torde det vara tillräckligt att anföra följande ställen ur denna rese- berättelse: »Af det wvid hjerpen, tjädern och orren anförda synes det, att klofällningen hos riporna”ej står ensam, således icke är ,eine ohne Bei- spiel dastehende Erscheinungs« såsom d:r Cabanis yttrar sigé . . .. samt sednare: ,Hvad nu vidare klofällningen hos riporna beträffar, så har jag genom ett stort antal exemplar öfvertygat mig om, att den blott en gång om året verkställes, men att klorna dessförinnan ofta undergå en stor för- ändring i längd och form. Fällningstiden inträffar hos olika individer ifrån slutet af Juni till början af Augustis. Det är således endast längden på klorna under de skilda månaderna hos ripor som förekomma vid Kajana, och af hvilka hr Malmgren under större delen af året fått sig fötter till- skickade, som naturligtvis icke finnes angifvet af hr Meves. ") Alt flere af de uppräknade fogelarterna »kläcka sparsamt, torde äfven vara ett uttryck, som behöfver förklaring; nu måste läsaren gissa sig till, hyad förf. dermed menar. 267 t. ex. slägterna Cypselus och Hirundo — en åsigt, hvilken nu- mera endast kan äga historisk betydelse såsom ett bevis huru- ledes man fordom äfven inom denna branch af zoologin samman- förde genera och djurgrupper i allmänhet efter yttre analogier;, då deras inre organiska byggnad alls ieke var känd; ty nu- mera föras ifrågavarande genera af alla ornitologer till skilda ordningar. Men förf. yttrar sjelf att han här följer ,,samma systematiska uppställning, som af prof. Nilsson användes i hans hos oss allmänt begagnade fogelfauna;" för vår del kunna vi likväl endast beklaga, att han icke följt en annan handbok, hvilken ännu allmännare begagnas hos oss, nemligen Sundevalls lärobok i zoologin, ty i detta fall hade han kunnat undgå att öfverlemna sitt arbete åt den vetenskapliga verlden i dess nu- varande antiqverade skick. Följandet af den systematiska uppställning, som af Nilsson användes uti hans Skandinaviska fauna, tyckes emellertid sträcka sig så långt, att förf. med ytterst få afvikelser, deri han nem- ligen äfvenledes begått vetenskapliga misstag, nästan bokstafli- gen afkopierat hela namnförteckningen ifrån sagde arbete, och det i allmänhet så fullständigt, att. han äfven anset det för sin skyldighet att afskrifva tryck- och ortografiska fel. Den som emellertid kompilerar ett arbete och publicerar denna afskrift, står naturligtvis äfven i ansvar för de vetenskapliga fel, som derigenom uppkommit. Låtom oss likväl först framhålla och granska de afvikelser förf. fördristat sig att göra från Nilssons Skandinaviska fauna. Genast på första raden af förteckningen finner man en fa- milj uppförd under benämningen af Accipitres L. samt p. 104 familjerna Gallinae L. och Grallae L., ehuru hvarje zoolog kän- ner, att Linné aldrig bildat några familjer. Allmänt torde det deremot vara bekant att Accipitres, Gallinae och Grallae äro af Linné bildade ordningar inom foglarnas klass. I flere hand- böcker hade förf. äfven kunnat vinna upplysning derom, att Sylvicolae är en ordning inom samma djurklass, som förut va- rit antagen i ornitologin. Pag. 98 är Pandion haliaétus IL. anförd med artnamnet .haliaétos 1. — en förändring i benämningen, hvilken man 268 visserligen finner i en och annan skolbok, måhända äfven hos några mindre nogräknade författare i ornitologin, men som likväl ingalunda kan försvaras. Då Linné nemligen beskrifvit arten under species-namnet halicetus, (åtminstone i Syst. nat. ed. X p. 91; ed. XI p. 129; Faun. Svec. ed. II p. 22), så kan det- samma för en riktigare ortografi endast förändras till haliaétus, och under denna benämning är ifrågavarande art äfven upptagen hos alla bättre författare. Vidare finner man p. 99 det generiska namnet Jäger för- ändrat till Jynx, men hade förf. varit bevandrad i Sundevalls lärobok i zoologin, hade han säkerligen undvikit detta misstag, emedan det i förenämnde handbok i en not uttryckligen heter: läs Iynx icke Jynx" — och hade förf. observerat en not i Nilssons arbete, så hade han kunnat inhemta, att Jynx enligt myten var en nymf och dotter af Echo, genom hvars hexerier Jupiter blef” förälskad i Aurora samt att denna nymf af den svartsjuka Juno derföre förvandlades till ifrågavarande fogel. Pag. 101 uppger förf. Latham såsom namngifvare af Lu- sciola 'svecica, ehuru densamma redan länge förut af Linné blif- vit beskrifven under namn af Motacilla svecica”"). Att förf. af den anledning icke citerat Linné som namngifvare, emedan ifråga- varande art af honom icke blifvit uppförd under samma gene- riska benämning, är väl omöjligt, då Latham icke heller anför denna art under slägtnamnet ZLusciola. För öfrigt må det ännu anmärkas att förf. anför en , Kejs." ++) som namngifvare af släg- tet Lusciola, ehuru det bör heta Keys. (Keyserling & Blasius). Vid Parus cinctus Boddaert, som af förf. uppföres under namn af Parus lapponicus Lund., säger han p. 102: .. Svenske författare tillägga denna fogel det oriktiga namnet Parus si- biricus Gmel., hvilket tillkommer en helt annan fogel; se säll- skapets pro Fauna et Flora Fennica Notiser I, pag. 3". —> ") Latham's Index ornithologicus är tWyckt i London 1790, således t. o. m. tolf år efter Linnés död. ”') Denna oriktighet förekommer på hvarje ställe der Keyserling ci- teras, nemligen dessulom efter slägtnamnen Ficedula och Sylvia, och torde derföre knappast kunna anses såsom tryckfel. Slägtet Sylvia är för öfrigt icke benämndt af Keys. och Blas., utan af Latham 1790. 269 Genomläser man likväl den anmärkning, som af Sundevall fin- nes meddelad i , Svenska foglarna" p. 89 om den art, hvilken af Gmelin blifvit beskrifven under namn af Parus sibiricus, kan man genast öfvertyga sig derom, att det icke är de svenske, men väl den finske författaren, som misstagit sig i denna fråga. Efter namnet Sterna hirundo har Nilss. p. 314 icke an- fört namngifvaren, troligen af den anledning, att det icke är säkert, hvilken art Linné velat beteckna med ofvanstående namn. Förf. har derigenom här varit nödsakad att sjelf utsätta en namngifvare och dervid fallit på det orådet att uppge Nilsson såsom den sannskyldige. Sterna hirundo är likväl under detta namn omisskänneligt beskrifven (, Rostrum rubrum, apice ni- grum'") redan i den af Gmelin redigerade 13:de uppl. af Linnés Systema naturae, tryckt i Leipzig 1788, således i en tid då Nilsson icke beskref några fogelarter. Bland de vetenskapliga förseelser deremot, hvilka upp- kommit derigenom att förf. utan någon kritik afkompilerat namn- förteckningen från Nilssons Skandinaviska fauna. torde följande förtjena att framhållas: På första sidan (eller p. 97) uppger förf. Bechstein som namngifvare af slägtet Falco, ehuru detta genus redan är bil- dadt af Linné. Man kunde till följe deraf se sig föranlåten att tro, det förf. följer den princip att som namngifvarc uppge den författare, hvilken till först framställt ett genus med samma omfång som uti ifrågavarande förteckning tilldelas detsamma (ehuru det i denna händelse säkerligen varit riktigare att här efter namnet Falco skrifva: Linné, Bechst.), men detta är lik- väl icke fallet, ty vid slägtet Anas t. ex. anföres Linné som namngifvare, ehuru Linné ingalunda framställt detta genus i den inskränkta betydelse, som det äger i förf:s eget arbete. Uppgiften öfver namngifvaren af Buteo vulgaris p. 98 för- råder afkopierandet af ett i Nilssons arbete förekommande tryck- fel. Det är att beklagas att förf. icke varit bevandrad t. ex. i Vogts Zoologische Briefe, der ifrågavarande namngifvares i den zoologiska vetenskapen frejdade namn ortografiskt riktigt angif- ves, ty då hade han kunnat undvika att afskrifva detta tryckfel. 270 Likaledes har förf. på samma pag. vid uppgiften öfver namngifvaren både af slägtet Strix äfvensom af arten Strix bubo gjort sig skyldig till ortografiska förseelser, hvilka bokstafligen äro afskrifna ur Nilssons arbete. Vid Strix funerea Lath. och Strix Tengmalmi Gmel. kan dessutom den anmärkning göras att förf. icke uppfört dessa fogelarter med de namn, som i öfverensstämmelse med den zoo- logiska nomenklaturen i främsta rummet tillkomma desamma '). I uppgiften öfver namngifvaren af slägtet Pica p. 100 har förf. äfvenledes" afkopierat "ett i Nilssons arbete förekommande ortografiskt fel. » Caryocatactes guttatus Nilss." p. 100 bör heta Nucifraga caryocatactes L., emedan det af Linné gifna artnamnet är myce- ket äldre. Under denna sednare benämning finner man äfven ifrågavarande art uppförd af de utmärktaste ornitologer i när- varande fid, t. ex. af prof. Sundevall och d:r Cabanis ( Museum Heineanum, Oscines p. 229). Riktigare hade det säkerligen äfven varit om förf. upp- fört Bombycilla garrula L. under den generiska benämningen Ampelis L., emedan ifrågavarande art icke allenast är det för- sta species, hvilket Linné beskrifvit såsom hörande till slägtet Ampelis, utan derjemte onekligen den allmännast kända arten. Vid uppgiften öfver namngifvaren af slägtet Lanius p. 101 förekommer återigen ett efter Nilssons arbete afskrifvet orto- grafiskt fel. | På samma pag. uppger förf. Latham såsom namngifvare af Ficedula trochilus, ehuru denna art redan af Linné blifvit beskrifven under namn af Motacilla trochilus. Att Latham icke heller beskrifvit ifrågavarande art med slägtnamnet Ficedula, torde ännu böra tilläggas, för att derigenom antyda, det förf. icke haft någon anledning att citera Latham såsom namngifvare i stället för Linné. Likaledes uppger förf. p. 102 Latham såsom namngifvare af slägtet Motacilla, ehuru detta genus redan är benämndt af Linné 1748. ”) Se Bonaparte, ,,Conspectus generum avium", 271 På samma pag. citerar förf. Bechstein som namngifvare af Anthus pratensis, ehuru denna fogelart redan af Linné blifvit beskrifven under namn af Alauda pratensis. Att förf. för öfrigt ingalunda följer den princip att såsom namngifvare af ett spe- cies citera den författare, hvilken till först beskrifvit detsamma med den generiska benämning, som i hans egen förteckning an- vändes, kan bevisas derigenom, att Linné t. ex. aldrig beskrif- vit några fogelarter under namn af Astur palumbarius, Astur nisus, ÅAquila chrysaötos "), Aquila albicilla, Pandion ,haliaéö- tos"", Bombycilla garrula, Saxicola oenanthe, Saxicola rubetra, Sylvia curruca, Lusciola phoenicurus, Corythus enucleator, Numenius arquata, Num. phoeopus, Totanus glottis, Tot. gla- reola, Tot. hypoleucos, Fuligula marila 0. s. v., ehuru förf. uppger Linné såsom namngifvare af dessa species. Orätt är det säkerligen då förf. emot slutet af samma pag. säger, ,.Parus palustris L. Finnes icke i Kajana", ty förf. torde lika litet som någon annan med fullkomlig säkerhet kunna uppge, hvilken art Linné velat beteckna med namnet Parus palu- stris, emedan det icke framgår ur den af honom gifna beskrifningen. Linné meddelar dessutom icke i Fauna Svecica (2 uppl.) nå- gon närmare uppgift öfver artens förekommande i Sverige och derigenom är det så mycket mera osäkert, om det af honom gifna namnet bör tilldelas åt P. palustris De Selys eller åt P. borealis De Selys. Då det likväl är troligt att det eller de af Linné beskrifoa exemplaren varit från den sydligare delen af Sverige, borde väl- den af förf. här påtagligen utpekade arten anges som Parus palustris L.2 De Selys eller för korthetens skull kanske riktigare helt enkelt Parus palustris De Selys. Pag. 103 uppges efter Nilsson en , Willug." som namn- gifvare af Regulus cristatus; denne författare heter emellertid Willugby. Det vore med anledning af denna och dylika efter Nilsson afkopierade oriktiga abbreviationer intressant att veta, om förf. äfven skulle anse det öfverensstämmande med antagna reglor i ortografin, i händelse hans eget namn, om han nemli- ") Detta namn bör i öfverensstämmelse med nu gällande principer för den zoologiska nomenklaturen förändras till chrysaétus. 272 gen i framtiden kommer att beskrifva en förut okänd djurart, skulle citeras vid densamma som Man. Vid uppgiften öfver nammngifvaren af AÅAlauda arvensis, äfvensom af slägtet Emberiza förekomma äfvenledes efter Nils- sons arbete afkopierade ortografiska oriktigheter. På samma pag. uppger förf. TIlliger som namngifvare af slägtet 'Fringilla, ehuru denna generiska benämning räknar sina af Linné (!) erhållna vetenskapliga privilegier redan från år 1748. | ; I slutet af pag. 103 borde slägtnamnet Corythus Cuv. heta Pinicola Vieill., emedan denna sednare generiska benämning da- terar sig från 1807, då Cuvier deremot bildat slägtet Corythus först 1817. Vid uppgiften öfver namngifvaren af arten enu- cleator förekommer dessutom ett efter Nilssons arbete afskrifvet ortografiskt fel. Pag. 105 uppger förf. Bonaparte som namngifvare af Cha- radrius helveticus, ehuru ifrågavarande artredan af Brisson blif- vit beskrifven under namn af Vanmellus helveticus samt derefter af Linné upptagen i hans Syst. naturae ed. XII under namn af Tringa helvetica. För öfrigt är artnamnet squatarola Linné för detta species äldre och borde tillfölje deraf antagas; de flesta ornitologer torde emellertid föredraga namnet helveticus af den anledning att Cuvier 1829 i Regn. anim. 2:de éd. upphöjt det barbariska ordet squatarola till heder, rang och värdighet af en generisk benämning, ehuru detsamma såsom sådant i dubbelt afseende är förkastligt. Då man likväl, såsom förf. här i sin förteckning, icke uppför Charadrius helveticus Briss. så- som representant af ett skildt genus Squatarola, finnes det väl föga någon anledning att förbise det äldre af Linné gifna artnamnet. Strepsilas collaris Temm. på samma pag. bör heta Stre- psilas interpres L., emedan det af Linné gifna artnamnet är mycket äldre. Den omständigheten att Linné möjligen misstagit sig på den fogelart, som på öarne i Östersjön kallas tolk, kan icke äga något inflytande på prioriteten af det af honom gifna, i öfrigt fullkomligen språkriktiga species-namnet. 213 I slutet af pag. 105 uppger förf. Cuvier som namngifvare af Machetes pugnax och likväl är denna fogelart redan af Linné beskrifven under namn af Tringa pugnazx. Likaledes uppges af förf. p. 107 Latham som namngifvare af Podiceps rubricollis ; ehuru detta species redan förut af Gmelin blifvit beskrifvet under namn af Colymbus rubricollis. Podiceps cornutus Lath. p. 108 bör heta Pod. auritus Linné, Sundev.; se härom Sv. Vet.-Akad. Öfvers. 1849 och det som här blifvit sagt i det föregående. Emedan förf. utan något eget omdöme derjemte följt Nils- son med afseende på den generiska begränsningen och derige- nom förbisett flere i nyare tider allmänt antagna slägten, kunde visserligen en mängd billiga anmärkningar göras äfven i detta afseende; antalet af de vetenskapliga oriktigheter, som emeller- tid blifvit framhållna, torde likväl kunna anses tillräckligt, för att motsvara det här åsyftade ändamålet, nemligen att icke alle- nast antyda den vetenskapliga halten af likartade opera 7), utan derjemte att lemna ett prof på den ornitologiska nomenklaturens närvarande ståndpunkt. +) Då Sällskapet pro Fuuna et Flora Fennica genom ihopbragta rika " samlingar isynnerhet af vexter i väsendtlig mån bidragit till kännedomen af Finlands organiska naturalster och derjemte af rent vetenskapligt in- tresse i sednare tider utsträckt sina undersökningar äfven i den närmaste trakten utom Finlands område, för att derigenom vinna en fullständigare insigt öfver de arters utbredning, som förekomma hos oss, hvilket endast på det högsta kan lofordas, samt tillika genom publicerandelt af flere värde- fulla afhandlingar vunnit ett allmänt erkännande, kan man endast beklaga, att äfven sådana uppsatser, som den här framhållna, utan vidare gransk- ning kunna införas i dess Notiser. Det vore derföre önskligt att sällska- pet skulle lemna i uppdrag t. ex. åt dess ordförande att genomse de in- lemnade afbandlingarna, innan de publiceras i dess förhandlingar. 214 Om Kilskriften och Finnarne. — Af Winn. LAGUs. (Meddeladt d. 3 Nov. 1862.) Då jag uti en år 1861 publicerad uppsats betitlad , Kil- skriften och Finnarne" måhända torde anses hafva alltför starkt accentuerat den i WESTERGAARDS, DE SAULCYS, NORRIS och sluteligen i ÖPPERTS hvarandra aflösande forskningar allt be- stämdare uttalade åsigten om nämnda skrifts Turanska ursprung, är det med särdeles nöje jag nu ser mig i tillfälle meddela, det på samma tid en fullkomligt kompetent domare gifvit sin likstämmiga mening tillkänna. THEODOR BENFEY, den bekante linguisten och editor af den Persiska kilskriftslitteraturen, har i den af honom redigerade tidskriften , Orient und Occident" I, 3. Göttingen 1861) vid anmälan af MÉNANTS år 1860 i Paris utkomna arbete: ,,Les écritures cunéiformes. Exposé des travaux qui ont préparé la lecture et Finterprétation des in- scriptions de la Perse et de V'Assyrie" afgifvit följande summa- riska förklaring: , Schliesslich will ich schon hier erklären, dass ich kaum begreife, wie man sich berechtigt fäihlte, die Sprache der zweiten Inschriftgattung eine medo-Scythische zu nennen. Es ist jetzt hier nicht der Ort, tiefer in diese Frage einzugehen, aber ich bin fest äberzeugt, dass sich bei genauerer Betrach- tung herausstellen wird, dass der Name der Meder, die nach Herod. VII, 62 fräher bei allen ”Aocioi hiessen, in keine derar- tige Composition gehört, dass wir vielmehr nur eine der soge- nannten turanischen Sprachen in diesen Inschriften vor uns haben, welche wir — trotz einiger arischer und semitischer Beimischungen — vollständig berechtigt sein werden mit dem blossen Namen scythisch zu bezeichnen. Wie wichtig die Kennt- niss des Scythischen schon im medischen Reich war, ergiebt sich daraus, dass schon Kyaxares nach Herodots Bericht (I, 73) den Scythen medische Knaben iibergab um scythisceh zu lernen". Häraf framgår, att Benfey håller forskningen kraftig nog att snart taga steget fullt ut på den beträdda vägen. Såsom jag 219 redan förut i en kort tidningsnotis antydt, vaknade äfven hos mig vid läsningen af Ménants bok, hvilken sorgfälligt öfversigt- ligt sammanställer allt hvad på detta fält blifvit arbetadt samt tillika utgör ett kompendium för dem, som söka inviga sig i äm- net, en förkänslå af det utslag vetenskapen slutligen kommer att fälla i denna för vårt slägtes äldsta kulturhistoria så utom- ordentligt vigtiga fråga: Jag styrkes derföre alltmera i hoppet att en dag se de svåra linguistiska undersökningar i allo krönta med framgång, på grund af hvilkas barndomslöften jag i den ofvanciterade uppsatsen sökt att åt Scytherne,; och medelbarligen genom dem åt vårt eget aflägsnaste förfädrafolk, vindicera en mångfaldt betydelsefullare plats i mensklighetens urhistoria, än man hittills tilldelat dem. Såsom vi hört, går Benfey redan så långt, att han i det språk som täckes af den mellersta kilskrifts- arten, eller just den på hvilken allt här ankommer, vill höra genuint Turanska ljud med endast försvinnande biklang af fremmande tunga. Måtte äfven hans kollega Ewald, hvilken jag för min del icke drager i ringaste tvekan att anse för nutidens störste orientalist och språkforskare, ändteligen lemna sina emot denna åsigt, såsom det tyckes ofta af personliga skäl, bittert opposi- tionella ståndpunkt, och i fortsättningen till de herrliga Sprach- wissenschaftliche Abhandlungen, i hvilka: han år 1862 äfven bör- jat indraga undersökningar om de 'Turanska språken (på grund äfven af Castréns förarbeten), med sin klart genomträngande blick skaffa nytt och besannande ljus i denna dunkla fråga. 276 Om WaLLuiNs Arabiska ljudlära. — Af Wium. LaAGUs. (Meddeladt d. 1 Dec. 1862). Hvarje gång jag återföres till min fordne lärares, den oförgätlige G. ÅA. WALLINS arbeten, slår mig ovilkorligt tanken: »non guam multa, sed gquam multum". Någon kunde tilläfven- tyrs mena annorlunda, mena att de Wallinska reseberättelserna äro nog hamrade på bredden; att hans från Österlanden skrifna talrika bref röra sig kring bagateller (måtte det icke vara en slik vantro, som alltännu fördröjer deras utgifvande!); att hans linguistiska observationer öfverhufvud förtjena det omdöme, FLEISCHER bifogat till hans förklaring redan af Arabernes för- sta bokstaf, den neml. att han: , auf Spitzfindiges und Unzu- lässiges gefäöhrt worden sey". Ett sken af sanning låge ock i detta tycke, men också blott ett sken. ; Det gifves tvenne slag af vidlöftighet; det ena, grundt, går utåt mot periferin; det andra, grundligt, går inåt mot centrum ; det ena förlorar sig i radoterande om redan bekanta saker, i bästa fall under försök att uppvisa hos dem ännu någon förbi- sedd face; det andra härflyter ur bemödandet att framställa det förut okända, stort som smått, så att hela dess väsende fullstän- digt må fattas, liksom förkroppsligadt. Det sednare kan ej från- sägas Wallin; det finnes i hans skriftställeri och författareskap en vidlöftighet som tröttar, men icke genom att lemna vettgirighe- ten hungrande på tingens yta, utan tvertom genom den an- strängning som fordras att med honom tränga in i den ena ori- ginella iakttagelsen efter den andra och alltid söka djupet. Han förutsätter kanske alltför mycket såsom kändt. Han populari- serar aldrig sitt vetande. Man följe "honom från Kairo till Sinai, och skall säkert .esomoftast känna behof att rasta, förr än han, på den jem- förelsevis korta färden. Dilettanten har föga glädje af dessa hvilostunder i en ödslig, intetsägande nejd. Men vetenskaps- mannen fäller tankfull ner den lilla boken, än för att eftersinna 201 den på Arabismens fält så vigtiga lärdomen, huru öknens mång- benämnda .,skepp" skall manövreras, än för att begrunda de karakteristiska samtalen med de förslafvade Fellaherne eller de stolte Bedåwi, än för att på kartan sticka ut dessa midti sand- hafvet, dock så säkert gifnå ortbestämmingar. Och är han en Juynboll, och har såsom denne under hand ,.Iakttagelsernas Vårdtorn" (ERLYI Mal titeln på ett väldigt Arabiskt geo- grafiskt verk), så skall han lika villigt och tacksamt som denne utmärkte editor och forskare erkänna, hvad han af Wallin har lärt. Vänder han sig åter till: Wallins språkliga skrifter, så må- ste han ännu oftare i dem anträffa samma egendomliga, alltid lärorika omständlighet. Och synes denna, såsom redan blifvit antydt, någongång bära anstrykning af hårklyfveri, så minnes " han urskuldande (om så behöfves), att intet språk i verlden till samma grad som Arabernes, och det isynnerhet betraktadt från deras egen ståndpunkt, gifver näring åt ,,nugae grammaticorum"'. Är han en FLEISCHER, en LEPsIUS eller en ERNST BRÖUCKE, skall han liksom den förstnämnde med högsta intresse helsa Beduin sångerna från öknen med deras kommentarier välkomne, — liksom alla desse tre, af hvilka enhvar är hufvudmannen i sin specialitet, vitsorda förträffligheten af Wallins Arabiska ljudlära. Det är förnämligast på sistnämnda arbete eller fastmer på ofvanbemälde kompetente domares omdömen öfver detsamma, jag vid detta tillfälle velat fästa uppmärksamheten. Förtjensten att denna vår Finska vetenskap hedrande afhandling blifvit bekant för den lärda verlden tillkommer, näst Fleischer, som uppmanat Wallin att skrifva den, dess utgifvare prof. KELLGREN. För- fattaren dog nemligen innan hän hunnit fullända sitt verk, men hans efterträdare drog försorg derom, att såväl det redan fär- diga (sidd. 1—69), som det blott i Svenskt koncept eller ut- kast förefunna partiet (sidd. 399—665) blefvo publicerade i Zeitschrift der D. Morgenländ. Geselisch. Bdd. IX (1855) & XII (1858) under titel: .Öber die Laute des Arabischen und ihre Bezeichnung", jemte Wallins ,,Bemerkungen tiber die Sprache der Beduinen". 2178 Icke såsom klander mot utgifvaren, hvilken berömvärdt åtagit sig och burit en möda den mången annan skulle hafva skytt, men för att genast påpeka, åt hvilket håll de hufvud- sakligaste' inkasten, der sådana vankats, blifvit rigtade, ställer jag främst och till reservation för Wallins auktoritet, Lepsii utlåtande: att arbetets sednare del , steht hinter dem von Wal- lin selbst vollendeten ersten Theil merklich zuriäck". Äf- ven Bricke underlåter ej att vid differrenspunkter, såvidt möjligt, undersöka huruvida Wallins mening definitivt är känd. Och då Fleischer nedtecknar sina här såsom alltid utomordent- ligt noggranna och träffande noter, gör han det städse på ett sätt som röjer, att han anser sig hafva framför sig en verklig mästares Eq9u. Mig förekommer det som hade en god eller den förnämligaste delen af de mot Wallins såväl nu förevarande som öfriga publikationer stälda anmärkningar förekommits, i fall honom unnats tid, att äfven i bisaker och lärd utstyrsel föra dem till jemnbredd med de framsteg forskningen gjort i vester- landen under de många år han uppehöll gig i Orienten, sak- nande nästan all Europeisk litteratur. För att fullt rättvist be- döma Wallins åsigter, måste man veta att med honom intaga en rent Orientalisk ståndpunkt. Ännu tvenne andra ihågkommelser behöfvas för att riktigt fatta Wallins framställning af den Arabiska ortoöpin, de: att han var en passionerad dilettant, tillochmed något mer än di- lettant, i musiken och adept i medicin. Denna dubbelinsigt och fallenhet använder ban oftast på ett mycket sinnrikt, men ofta äfven på ett nästan koketterande sätt, om sådant rimligt- vis låter sig säga om en så gedigen man, som han i alla hän- seenden var. I allmänhet hafva dock dessa bistudier högeligen gagnat hans undersökningar, hvilket man också kan förutsätta, då äfven den linguistiska ljudläran, i sin djupare uppfattning, idkeligen kommer att beröra sanningar och hypoteser, dels från tonernas, dels från talverktygens konst och vetenskap. För Ernst Bricke, som är en af Tysklands berömdare fysiologer och ur sin vetenskaps synpunkt ifrigt sysselsatt sig med undersökningar öfver de menskliga ljudorganernas funktio- ner ij skilda språk, måste ett arbete sådant som Wallins blifva 279 af väsendtlig tjenst. Också stöda sig hans 1856 utgifna ,,Grund- sige der Physiologie und Systematik der Sprachlaute fär Lin- guisten und Taubstummenlehrer", såvidt de röra Arabiskan, förnämligast på Wallins forskning. I sina 1860 publicerade ,,Bei- träge zur Lautlebre der Arabischen Sprache" uppträder dock Bricke redan sjelfständigare. Han hade nemligen begagnat mellantiden, att under ledning af en infödd Arab från Kairo, den vid polytekniska institutet i Wien anstälde läraren i mo- dern Arabiska ANTON HASSAN, studera sig in i ämnet. Dess- utom hade äfven en annan berömd fysiolog, CZERMAK, bekant bl. a. för sina experimenter med GaArzias struphufvudspe- gel, direkt undersökt mekaniken för de Arabiska gutturallju- den > och sx samt biträdt Brickes enahanda försök. Man måste erkänna att de Wallinska uppgifterna sålunda kommo under en kontroll, hvilken få linguistiska lukubrationer torde hafva genomgått, och ännu färre segrande bestått. Lycka för Wallin, att han redan sen yngre år varit lärjunge, jemväl han, till en infödd Arab, Scheich MUHAMMED TANTAWI i S:t Peters- burg, samt yttermera både i Egypten och det egentliga Ara- bien fullkomnat sina insigter. Man ser ock nu, huru väl det kom honom till pass, att hafva gjort sig förtrogen med den store fysiologen JOHANNES MÖLLERS läror och åsigter. Utan att här ingå i några detaljer, vill jag blott erinra att de Wallinska ortoöpiska karakteristikerne långt ifrån att vederläggas eller antiqveras, tvertom i de allra vigtigaste punk- ter vunnit en ny bekräftelse genom Briickes granskning. Det visar sig t. ex. att hans beskrifning af strupljuden håller prof- vet under Garzias spegel; att mången såsom det i förstone tyc- kes nog klyftig fysiologisk bestämning, såsom den om en viss nasal resonans hos 6, rätt fattad, fullkomligt försvarar sin plats. A andra sidan bör dock äfven anmärkas, att några an- dra resonemanger i hans skrift, dels såsom det om toa i vissa enskildheter förblifva något sväfvande eller oklara, dels, och bland dessa förnämligast det angående medelbokstäfverna (li- quidae «+ J 'S och gutturalen &), icke i allo kunna föras på hans kapitel. Å 280 En ännu grundligare kritik har Wallins arbete vederfarits genom LeEPsIUsS. Sedan 1855 uppfinnare och editor af ,,Das allgemeine Linguistische Alphabet'", hvilket på kort tid, hufvud- sakligast genom den Engelska Missions BSocieteten, vunnit en så vidsträckt spridning och, trots enskilda akademiers och lär- des opposition torde hafva en ännu större framtid för sig, — har denne snillrike man oaflåtet sträfvat att förskaffa sin älsk- lingsidé en större utbredning, ett fastare vetenskapligt stöd: Förberedande en ny upplaga af sin transskriptionslära har han låtit denna föregås bl. a. af en i Berliner Vetenskaps-Akademin år 1861 läsen och sedermera publicerad monografi ,,Uber die Arabischen Sprachlaute und deren Umschrift". Man finner väl snart att detta arbete har en polemisk tendens, såsom i väsendt- lig mån afseende att bekämpa alla hinder för ,, The Standard Alphabet'" och måhända just derigenom skall framkalla ännu flera hinder, — så mycket hellre som redan åtskilliga förbättz ringar d. ä. nya karakterer föreslås, — men detta hindrar ej detsamma, att vara i hög grad intressant och lärorikt. Till en början egnar han Wallins afhandling ganska stora loford, sägande: ,Diese zeichnet sich einerseits durch die aus- gedehnte Kenntniss der jetzt lebenden- Arabischen Dialekte, die er auf seinen Reisen sich erworben, und die scharfe Auf- fassung der fremden Laute zu der er wie Wenige befähigt war, andrerseits dadureh aus, dass er zuerst mit Sachkenntniss auf die wichtigste litterarisehe Quelle fär die Kenntniss der als rich- tig festgestellten Aussprache des Koran-Arabischen zurick- gegangen ist, nämlich auf die Schriften der Arabischen Ortho- episten". Allteftersom framställningen fortgår vexa dock an- märkningarna, särdeles der det gäller att försvara mönster-alfa- betet. Liksom, efter det ganska sinnrika yttrandet: , dass der Physiolog auf diesem Felde wohl die Fragen zu beantworten, aber nicht zu stellen wisse', om Bricke säges att hans under- sökningar väl 1 ett annat sammanhang hafva ett sjelfständigt värde, men för språkforskarn blott lemna materialier; så skola tvertom Wallins teorier (i vida högre grad än fysiologen Briicke det funnit) i fysiologiskt hänseende lemna åtskilligt öfrigt att önska. 281 Neka torde man ej heller kunna att Lepsius omsorgs- fullare än Wallin och än hvarje af hans föregångare granskat och bestämt de Arabiska bokstäfvernas indelning i lokalklasser eller afgjort, hvilka ljudorganer och partier i dessa vid deras uttalande äro verksamma samt huru de äro det. Huruvida han deremot, ehuru med Wallin delande ,,åen Vortheil eigner Er- fahrung in Bezug af die 'heutige Aussprache der Araber, und zwar verschiedener Stämme in ihren Wohnsitzen", lyckats att skarpare och korrektare än dennes fina öra attrapera sjelfva ljudet, må lemnas derhän; derom disputeras hela skriften ige- nom. När tankarna öfverensstämma säges deremot icke alitid så noga, hvemsom är upphofsmannen, och svårt torde ofta bli att afgöra det. Ett enda exempel vare nog. Lepsius gör utan vidare, dock på ett ställe med ,iech bemerke nur" användning af den följdrika observationen om den djupare stämningen i Se- miternes språkverktyg, hvarigenom samma bokstaf hos dem och vesterländningen särskilja sig till ljudet. Detta är alldeles rik- tigt samt i sin allmänhet redan en trivial sanning, men har dock af ingen blifvit så musikaliskt uttryckt som af Wallin. Han säger: ,Je mehr die Sprachen ausgebildet werden, desto mehr treten die Kehlbuchstaben in den Hinter- und die Lippenbuch- staben in den Vordergrund, wie dies z. B. bei den romanischen Völkern und den Engländern in hobem Grade der Fall ist. Das Sprachinstrument schiebt sich, 8o zu sagen, immer mehr vor- wärts, während es in roheren oder urspriänglicheren Sprachen tiefer liegt. Der tiefste Kehlspirant verschwindet dann allmälig ganz und gar, und die auf der Gränze der Kehle gebildeten Laute gehen, je nach der Eigenthimlichkeit der verschiedener Nationen, in die naheliegenden Laute der Mittelzunge iber, z. B. ch in 8 und ts u. s. w., sowie auf der andern Beite die auf der Spitze der Zunge gebildeten Laute gern nach den Lippen vorgeschoben werden und in f iäbergehen, wie dies im Russischen und Tirkischen gewöhnlich mit dem griechischen & geschieht". Af högt intresse är äfven Lepsii mera utförda resonnemang om bokstäfvernas ethiska karakter, hvartill icke heller antydningar saknas hos Wallin. Den förres påstående att nasaltonen uti 'Tanvin (som Wallin äfven funnit hos Beduinerne) vore ett rent 282 kan af många skäl betviflas, bl. a. emedan den i många Se- mitiska språk motsvaras af mimation. s Till sist må ock, åtminstone såsom ytterligare bevis på den ifver hvarmed vetenskapen, liksom väckt af Wallins för” arbeten, på sednare år behandlat den Arabiska ljudläran, er- inras om de af BaArRB författade skrifterna: Uber das Zeichen Hamze" (Wien 1858) och ,Die Transcription des Arabischen Alphabetes" (Wien 1860). Den förra måste dock till sitt hufvud- syfte anses vara förfelad, såsom tillbjudande att ådagalägga en ursprunglig identitet mellan de visserligen till formen något lik- nande och äfven i Persiskan i viss mening promiscue använda, men till sitt väsende samt i Arabiskan fullkomligt åtskilda ka- raktererna .< och =. Den sednare är ett uppkok af Volney'ska af den strängare doktrinen längesedan utdömda idéer, hvarige- nom transkriptionen blefve något helt och hället konventionelt, i st. f. att, såsom Lepsius vill, i högsta möjliga grad gifva skäl för sina antagna tecken. De af Barb föreslagna äro både fula och motsträfviga för pennan. Hans förutskickade ortoepi- ska betraktelser äro ingalunda djupgående. Ingendera skriften röjer något allvarligare studium af Wallin. 283 Något om Finska lagöfversättningar. — Af WizH. LAGUSs. (Meddeladt d. 13 April 1863.) Jemte det jag har äran anmäla att de ur min afl. käre faders samlingar redigerade Anteckningarna om Finska lagöfver- sättningar, hvilka komma att intagas i Societetens , Bidrag", numera äro färdigtryckta, tillåter jag mig nedanstående af detta ämne föranledda motion. Det framgår af sagde opusculum po- sthumum, att man ännu eger i behåll åtskilliga i äldre tider gjorda Finske codices af de Svenska lagarna. Bland dessa blefvo 1852 tvenne, innehållande Landslagen och Stadslagen och hvilka härröra af Ljungo Thomae (1601, 1609), på Societetens be- kostnad utgifna. Språkforskningen har redan dragit nytta af denna publikation, och skall i framtiden göra det ännu mer. Ljungo omtalar dock i sin dedikation till Hertig Öarl en ännu äldre öfversättning. Äfven demfa är återfunnen. Jag har i til- lägget till förenämnda anteckningar upplyst derom, att denna äldre version, som dock innefattar endast landslagen, är gjord redan före 1548, och det af en man, hvilken på Johan II:s tid kallades gamla herr MÅRTEN" samt varit prest vid den år 1533 inrättade Finska kyrkan i Stockholm. Det är tillochmed i högsta grad sannolikt att herr Mårtens eget exemplar finnes i behåll eller är detsamma hvilket f. n. bevaras i Kongl. Biblio- teket i Stockholm sub sign. B. 96. Genom herr Riksarkivarien NORDSTRÖMS benägna medverkan har jag hopp att med första sjölägenhet hit öfverfå denna handskrift, hvilken äfven min afl. käre fader år 18530 hade hos sig samt då delvis afskrifvit och extcerperat. Det visar sig allt klarare, att densamma medelbarli- - gen eller omedelbarligen legat till grund för alla sednare ver- sioner. Det vore obestridligen af högsta intresse, om detta hittills äldsta kända minnesmärke af Finska språkets behandling för verldsliga ämnen blefve i tryck utgifvet. Jag är dock ännu oviss, hvad gagneligast vore, att antingen in extenso publicera densamma, eller i form af lectiones variantes, som kunde bifogas 284 texten af någon annan likartad codex. Den familj till hvilken B. 96 hörer såsom stamfar, är nemligen ännu temmeligen talrik och har i fordna dar varit den i vårt land mest spridda. Ibland annat må nämnas, att härvarande Finska Litteratursällskap eger ett Finskt exemplar af L. L.,lämpadt, icke såsom alla öfriga, till handskrifter, utan till den 1608 konfirmerade och 1621 tryckta Svenska originaltexten. Skäl kunde således förefinnas att edera detta sistnämnda Finska exemplar och i noter dertill meddela åtskilnaderna. Bifaller Societeten, hvarom jag härmedelst öd- mjukast velat anhålla, min önskan att på hennes bekostnad af- trycka gamle herr Mårtens arbete, så torde ock åt min när- mare ompröfning lemnas afgörandet, hvilken codex dervid helst bör begagnas såsom. basis. Skulle det än vidare visa sig, att den förmodade Kollaniuska, på drottning Kristinas tid gjorda lagöfversättningen , hvilken jag jemväl har löfte att snart kunna rådfråga, i någon väsendtligare mån, såsom antagligt är, skil- jer sig från hr Mårtens å ena samt från Ljungos å andra si- dan, så vågar jag yttermera föreslå, att Societeten äfven ville bekosta utgifvandet af denna, hvarigenom henne tillkomme för- tjensten, att så fullständigt som för tiden möjligt är, hafva be- fordrat kännedomen om det äldsta Finska rättsspråket. Jag begagnar den anledning nu erbjuder sig äfven att, så. att säga, motivera ett misstag begånget i ofvannämnda An- teckningar. I tillägget till desamma erinras att årtalet 1548, hvilket antecknaren på ett, sedermera af honom sjelf förbisedt, ställe säger sig hafva funnit inpressadt i permen till codex B-. 96 eller hr Mårtens exemplar, vederlägger hans i sjelfva fram- ställningen intagna uppgift om Johan III:s regering såsom tid- punkten för den första Finska lagöfversättningens författande. Bland skälen för en sådan förmodan anföres Johan II:s kända deltagande för Finska språket. Till de bevis, man eger på detta deltagande, kan jag genom ett meddelande af D:r Bo- mansson, hvilket sedermera också funnits i antecknarens sam- lingar, tillägga ett särdeles framstående specielt fall: I THEI- NERS berömda: arbete ,,Schweden und seine Stellung zum heili- gen Stuhl unter Johann III, Sigismund III und Carl IX" (Augs- burg 1339) förekomma åtskilliga dokumenter rörande johan III:s 285 bemödanden för liturgin. I förteckningarna öfver Svenskar och Finnar, hvilka genom Jesuiten Possrvin blifvit intagna (1579, 1580) i de katolska seminarierna i Braunsberg och Olmitz, lä- ses angående Finnen OLAUS SONDERGELTUS, hvilken med äkta Finsk envishet vidhängde sin Lutherska trosbekännelse, följande: Quod ad ipsas catalogi personas attinet, primus in ordine, Olaus, qui erat acerrimus Eecclesiae catholicae persecutor, et minister haereticus, cupit post Philosophiae studia absoluta posse Theologiam audire; quae nondum potuit praelegi ordinate in Collegio Olumucensi, rebus ejus Collegii hoc non ferentibus. Huic vero cura data est Finlandicae Grammaticae conscribendae, out postea item eam in linguam vertatur Catechismus". Huru- vida ifrågavarande Finska grammatik blifvit fulländad och hvar manuskriptet till densamma kunde fivnas, är mig väl obekant, men redan dess blotta omnämnande bör dock inregistreras i den Finska litteraturhistorien, såsom ett det icke minst vigtiga intyg på den Fennomani, hvilken i många hänseenden vackert karak- teriserar Johan II:s styrelse. Detta är veterligen den äldsta Finska grammatik, som skrifvits eller förberedits, inemot 3/, se- kel äldre än den, med hvilken katalogen i lektor GOTTLUNDS besynnerliga .Forskningar uti det Finska språkets grammatik" begynner, d. v. s. Aeschillis Petraei (Åbo 1649), hvilken sed- nare åter tillhör samma tid som Kollanii lagöfversättning. Slutligen vill jag och här offentligen besvara några mundt- ligen men af sakkunnige för mig yttrade tvifvelsmål, huruvida Ljungos år 1852 på Societetens bekostnad aftryckta öfversätt- ningar noggrant samstämma med deras manuskripter. Väl borde redan utgifvarens namn vara en borgen härvidlag. Man borde ock trö honom, då han i företalet bl. a. säger: ,,Det händer någon gång dem, som ej sysselsatt sig med läsning af äldre handskrifter, att de anse olikheten i ordens skrifsätt, eller fel i afseende på skiljetecken, härröra af brist på nödig uppmärk- samhet hos utgifvaren. Men förhållandet är verkligen motsatt, och om i aftryck af gamla skrifter fullkomlig regelmässighet be- finnes, saknas icke anledning att tvifla på utgifvarens noggran het. Hos Ljungo förekommer ofta samma ord skrifvet på olika sätt tillochmed i en och samma period" o. s. v. Men af klan- 286 der fastnar alltid något, tillochmed hos de fördomsfriaste och mest opartiske. Man erinre sig den lumpna strid, som för en mängd år tillbaka fördes öfver de förmodade motiver, som för- mått Arvidsson, att i sin- stora kollektion införa äfven några sådana dokumenter, som förut voro offentliggjorda i Handlingar till upplysn. i Finlands kyrkobistorie. Då hette det, utan rin- gaste -bevis, att brist på noggranhet hos den förre utgifvaren föranledt den sednares åtgärd. Annorlunda talar Arvidsson sjelf i bref, som ännu finnas i behåll. De verkliga skälen voro dels hans samlings afsedda relativa fullständighet, dels att han stun- dom ej ännu öfverfått till Sverige det samtidigt i Finland ut- komna häftet, dels att han egde tillgång till sjelfva originalet, då den Finske utgifvaren följt en sekundär källa, dels att han allsicke egt den handling, som hans föregångare. Men äfven an- taget, att i dessa jemförelsevis mindre vigtiga akter någon oakt- samhet å ena eller andra sidan skulle förekomma, så bevisar sådant platt ingenting, då hvar man vet att den sak, icke de bokstäfver ett ord, eller de skiljetecken en sats innesluter, i hi- storien äro af betydelse. Det ligger ofta i den sakkunnige af- skrifvarens skön att pröfva, till hvad grad han bör slafva efter manuskriptet, äfven der dettas skrifsätt är förvillande, men med en liten (för dess beviskraft oväsendtlig) ändring kan tydlig- göras. Ett exempel tydliggör min mening. Väl har jag ej.sett- det -original, hvarur Arvidsson aftryckt det äfven i nu anmälda Anteckningar citerade förläningsbrefvet åt lagöfversättaren AN- -DERS MICHELSSON (Handl. X N:o 107), men är vid jemförelse af detsamma med det, mutatis mutandis, likalydande till HEN- RIK JAKOBSSON afgångna (meddeladt i Anteckningarnes not 22) öfvertygad, att (för att ej säga mer) åtminstone här ett komma, der: ett kolon af honom' blifvit tillsatt — och detta med rätta, ehuru jag, som hade att göra med ett mindre läsligt manuskript, icke tillät mig något sådant. — Det nu andragna vore dock" för ingen del lämpligt att försvara enahanda godtyckligheter eller, må vara, blunder, der det aftryckande dokumentet har, utom sin historiska (förtäljande), äfven en linguistisk eller juri- disk betydelse. Våra gamla lagöfversättningshandskrifter måste publiceras fullkomligt , diplomatiskt"; man eger ej frihet att 287 välja mellan de promiscue nytjade formerna caiken, caicken, cajcken, cacken, kaicken o. s. v. (= kaikken), utan får lof att begagna enhvar just der den läses i originalet. Och jag kan försäkra, att de för våra ögon och öron största vidunderligheter och inkonseqvenser i denna väg förekomma, ej blott i våra Finske codices, men äfven i de äldsta tryckta och konfirmerade Svenska upplagorna. Ljungo var ej framom sin tid i detta af- seende. Derföre är ock trycket sådant det är. Vore det annor- lunda, skulle det ej samstämma med manuskriptet. Bevis: några profafskrifter finnas äfven gjorda af PORTHAN; — de slå på pricken in med samma ställen i Societetens publikation. 258 Om DE VIENNES gåfva till Myntkabinettet. — Af G. GEITLuN. (Meddeladt d. 19 Febr. 1863.) Jag utber mig att vid detta tillfälle få för finska Vetenskaps- Societeten omnämna, det Kejserliga Alexanders-Universitetets mynt- och rmedaljekabinett åter vunnit en ganska betydlig till- ökning. Kofferdikaptenen DE VIENNE har ihågkommit det- samma med en värderik gåfva, bestående af elfva silfvermynt, femhundra nittio kopparmynt och to!f/ aftryck i tenn. Sedan kopparmynten numera blifvit på kemisk väg rengjorda, hvilket för deras dechiffrerande och framtida konservering var nödvän- digt, emedan de voro af erg illa besvärade, finnes väl, att ett icke ringa antal af dessa mynt -— omkrimg 150 — äro så ska- dade, att de numera dels alldeles icke, dels icke med säkerhet kunna dechiffreras, men att deremot de fleste äro väl bibehållne och af ett icke ringa värde. — Bland silfvermynten äro isyn- nerhet anmärkningsvärda: 1) ett af ALEXANDER DEN STORE i Macedonien; ehuru vårt myntkabinett redan förut eger af detta slags mynt fyra i silfver och fem i koppar, är det ifrågavarande dock icke fullkomligt lika med något af dem. 2) Ett ifrån Athen; åtsidan innehåller, som vanligt, ett Pallas hufvud med hjelm- buske, men inskriptionen är bortnött; frånsidan framställer en uggla, på ena sidan derom en oliveqvist, på den andra en liten cirkel och derunder ett m; också detta mynt skiljer sig något från de sju Atheniensiska silfvermynt, som kabinettet förut eger. 3) Vidare ett af PrToLeEMAavus (Soter?) i Egypten, det enda i silfver, vi nu ega, ehuru förut en mängd af Ptolemsernas mynt i koppar förefinnes. 4) Ett från /esus med vanliga symboler. 5) En arabisk dirhem af Khalifen Suleiman ben åbdelmelik, preglad i Wasit år 97 efter Muhammeds flykt, nu det äldsta Khalifmynt i vår Muhammedanska myntsamling, och 6) ett VFe- netianskt Dogemynt under Andreas T'Andivijo. — Bland koppar- mynten må här särskildt nämnas: 33 Piolemeeer, 103 Romerska 289 Kejsarmynt, 63 rara antiker från Panormus, Melito, Efesus, Macedonien, Rhodus, Rhegium, Syracusa, 59 Östromerska samt 94 Alexandriner, desse sednare utmärkt väl bibehållne, och slut- ligen ett ganska rart orientaliskt mynt af en klass, som hittills hos oss helt och hållet saknats, nemligen af Atabeken ”Emad- ed-din Sengi, äfvensom ett utmärkt väl konserveradt ortogid- mynt af Husam-ed-din Temir-Tasch, utom några andra, hvilka jag ännu ej haft tillfälle att dechiffrera. -290 Sammanträdet den 18 Maj 1863. Statsrådet Nordmann höll ett föredrag om Cyprinoideernas svalgtänder. j Professoren Arppe meddelade några mineralogiska och ke- miska notiser. Professoren Mäklin hemställde,. huruvida BSocieteten ville bekosta litografiering af 3 eller 4 plancher till en entomologisk monografi, med hvars utarbetning han vore sysselsatt — och fann Societeten godt att bifalla denna begäran. Docenten Ahlqvist tillkännagaf, att kyrkoherden ANDELIN 1 Paldamo vore sinnad att utgifva en lappsk bearbetning af RENVALLS finska Lexikon i händelse Societeten ville åtaga sig att förlägga ett sådant arbete. Societeten såg sig nödsakad att till följe af bristande tillgångar afböja förslaget. 201 Om Cyprinoideernas Svalgtänder. — Af A. VON NORDMANN. Alla till Karpfamiljen (Cyprinoidei) hörande arter, hvilka utgöra det största antalet af sötvattensfiskarna, hafva inga tän- der i käkarne, utan i svalget, fästade på de såkallade nedre svalgbenen f(ossa pharyngea inferiora). Redan för längre tid sedan har man begagnat dessa tänder, i anseende till deras form och antal, som kännemärken för de särskilda grupperna, i hvilka det stora Linnéska slägtet Cyprinus sönderfaller; och ehuruväl deras antal hos en och samma art är underkastad en obetydlig olikhet, så är dock ej att betvifla att dessa tänder tjena som säkra karakterer hos de olika grupperna. Såsom karakterform "kunna de likvisst blott i det fall nyttjas, att man af hvarje skild fiskart undersöker en mängd individer. Detta har för öf- rigt blott afseende på tändernas antal, men vida mindre på deras form och utseende; ty dessa obetydliga olikheter hos ett och samma species härröra endast af tandkronornas mer eller mindre afnötning. HECKEL och KNER uti sitt utmärkta arbete: Die Siisswasserfiscehe der Oesterreichisehen Monarchie" hafva lemnat en mängd afbildningar af dessa tänder; men efter en nogare granskning i denna väg, och sedan jag undersökt mer än hundrade karpartade fiskar, så tror jag mig vara i stånd att meddela nya upplysningar om dessa föremål. Heckel och Kner, liksom VALENCIENNES och NILSSON hafva beskrifvit blott sådana svalgtänder, hvilka vid en mindre försigtig preparering blifvit qvarsittande på svalgbenen. — När det i allmänhet är fråga om fisktänder så finna vi uti alla våra handböcker angifvet, att dessa tänder hos skilda fiskgrupper äro 1) antingen omedelbara fortsättningar af bensubstansen af vare sig plogbenet eller kä- karne, eller. 2) att de kunna vara. insatta uti egna alveoler, eller 3) förekomma löst fästade på de mjuka delarne af munnen. Det är högst intressant, att alla dessa tre skilda sätt af vid- fästning förekomma hos cyprinoidei, nemligen på så sätt, att 292 1) alla karparter äga antingen uti en enkel eller dubbel rad med svalgbenet sammanvuxna tänder, eller 2) likaså, att alla hafva nedanom dessa tänder en annan rad, hvars tandantal motsvarar antalet af de ofvanom sittande, och dessa undra tän- der äro icke fästade vid sjelfva bensubstansen af svalgbenen, utan hvar och en af dem sitter uti en hylsa, så att blott kro- nan af tanden är ossifierad, hylsan deremot är inbäddad i de mjuka delarne, hvaraf den är omgifven. -— (I början trodde jag att de voro reservtänder, hvilka vid de andras bortgång skulle intaga deras plats; men nu är jag öfvertygad om att detta inga- lunda är fallet). 3) Tänder uti egna alveoler förekomma blott hos de egentliga karparna (Cyprinus et Carpio) och sitta på den medlersta tandraden; dessa tänder hafva alls inga rötter och falla som sagdt lätt bort vid oförsigtig preparering. 293 Strödda Notiser. 1. Enligt en i England utförd analys, som kommit stats- rådet Nordenskiöld tillhanda, är den i Lupikko skärpning nära Pitkäranda förekommande jernmalmen på följande vis sammansatt: JETN OKI ohne 60,30 Jernoxidul.. >. « 24,30 Wolframoxid .. 8,00 Manganoxidul . . 0,50 ATTAN ORT sma sa 00 SVAVEL Tio so Hele 0,40 IERjOrG a erte lage Spår Olösta Silikater 4,00 fe re Sedan det uppgifvits, att wolfram gör jernmalmerna särdeles lämpliga för stålberedning, skulle Lupikkomalmen kunna ega ett betydligt värde ifall den anförda analysen vore riktig. Försök, som å Universitetets laboratorium blifvit utförda, hafva dock ådaga- laggt, att ifrågavarande malm ingen wolfram innehåller, hvil- ken beståndsdel derföre måhända blifvit det i England analyse- rade profvet afsigtligen tillblandad, en förmodan så mycket san- nolikare, som wolframsyrad kalk vid Pitkäranda förekommer. 2. Professoren A. Nordenskiöld hade meddelat Societe- tens Sekreterare, det han vid Sukula i 'Tammela socken fun- nit ett tantalitartadt mineral, som synes vara Kolumbit eller Dianit. Dess egentliga vigt är nemligen icke högre en 5,75 och dess syras = 5,48; den synes förhålla sig som underniobsyra. Professor Nordenskiöld förmodar att Kobells Dianit icke är ifrån detta ställe, utan ifrån Torro stora mossa. 294 Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Finland år 1862. — Af A. MoBERG. Orren lekte i Jomala den 135 Mars, i Kisko d. 4, Kides d. 6, Saarijärvi d. 28 April. — Lärkan hördes i Jomala d. 28 Mars; Eura d. 2, Kisko, Janakkala och Taipalsaari d. 4, Nå- dendal d. 5, Kyrkslätt d. 9, Orimattila d. 10, Kides d.: 15, Muldia d. 17, Uleåborg d. 21, Saarijärvi d. 27 och Suomus- salmi d. 30 April. — Bofinken, som öfvervintrade på Åland, sågs i Nådendal d. 28, Janakkala d. 30 Mars; Kides d. 12, Uleåborg d. 19, Suomussalmi d. 24 April. — Tranan förmärk- tes i Kisko d. 6, Muldia d. 10, Kides och Uleåborg d. 23, Ja- nakkala d. 24, Kyrkslätt och Saarijärvi d. 253 April. — Svanen syntes i Jomala d. 8, Kides d. 11, Suomussalmi d. 17, Saari- järvi d. 25 och Uleåborg d. 28 April. — Sädesärlan ankom till Nådendal och Kisko d. 7, Eura d. 8, Taipalsaari d. 10, Karis d. 13, Orimattila d. 15, Janakkala d. 16, Saarijärvi d. 22, Muldia och Kides d. 24, Suomussalmi d. 29 och Uleåborg d. 30 April. — Sångtrasten lät höra sig i Nådendal d. 7, Kisko d. 10, Saarijärvi d. 19, Jomala d. 21, Janakkala d. 22, Kides d. 28 April; Uleåborg d. 3 Maj. — Vildgåsen observerades i Jomala d. 8, Nådendal och Eura d. 7, Raumo d. 11, Saarijärvi d. 28 April; Uleåborg d. 1 Maj. — Spofven syntes i Kides d. 18, Nådendal d. 19, Kisko d. 23, Raumo d. 24, Jomala d. 235, Taipalsaari d. 28 April; Janakkala och Saarijärvi d. 6 Maj. — Stensqvättan viste sig i Janakkala d. 18, Nådendal d. 22, Ki- sko d. 29, Orimattila d. 30 April; Kides d. 4 och Uleåborg d. 12 Maj. — Göken lät höra sig i Kisko, Kyrkslätt och Janakkala d. 5, Jomala och Karis d. 6, Nådendal och Kides d. $, Raumo, Orimattila och Taipalsaari d. 10, Eura och Muldia d. 11, Le- väls d, 12, Saarijärvi d. 13 och Suomussalmi d. 25 Maj. — Ladusvalan ankom till Kisko. d. 4, ”Taipalsaari d. 10, Saari- järvi d. 13, Janakkala d. 14, Jomala d. 15, Kides d. 16, Uleå- borg och Suomussalmi d. 20 Maj. — Hussvalan till Nådendal 205 d. 29 April; Raumo d. 10; Orimattila d. 11, Janakkala d. 12, Kisko d. 14, Karis d. 18, Suomussalmi d. 20 och Saarijärvi d. 28 Maj. Hvad vextlighetsfenomenerna beträffar, förekommer att HKrusbärsbuskens bladsprickning begynte i Jomala d. 5, Karis och Kisko d. 7, Janakkala d. 8, Salo och Nådendal d. 10, Ori- mattila d. 12, Kyrkslätt d. 15 och Kides d. 17 Maj. — Hvil- sippan blommade i Jomala d. 3, Kisko och Janakkala d. 7, Nå- dendal d. 9, Kyrkslätt d. 10, Karis d. 11, Orimattila och Ki- des d. 17 Maj. — Björken begynte löfvas i Karis, Orimattila och Janakkala d. 12, Jomala d. 13, Salo och Nådendal d. 15, Kisko d. 16, Kyrkslätt, Muldia och Kides d. 20, Suomussalmi dä. 21, Uleåborg d. 28 Maj. — Häggen d:o i Janakkala d. 12, Kisko d. 14, Jomala d. 13, Salo och Karis d. 16, Kides d. 21, Muldia och Saarijärvi d. 25 och Uleåborg d. 31 Maj. Rön- nen d:o i Karis d. 12, Jomala och Janakkala d. 14, Nådendal dr tb uKyrkslättväx 17; Kisko: da 197 Orimattila. id. 20; Kides d. 21, Saarijärvi d. 26, Muldia d. 27 Maj; Uleåborg d. 1 Juni. — Kalflekan blommade i Karis och Orimattila d. 15, Kyrkslätt, Kisko och Janakkala d. 16, Jomala d. 19, Kides d. 22, Uleå- borg d. 26 Maj. — Harsyran d:o i Kisko d. 21, Jomala och Salo d. 22, Janakkala d. 23, Saarijärvi d. 29, Muldia d. 30, Kides d. 31 Maj; Orimattila d. 1 Juni. — Aspen fick löf i Ja- nakkala d. 24, Karis d. 26, Nådendal och Kisko d. 27, Ori- mattila d. 28, Saarijärvi d. 30 Maj; Muldia d. 2 och Kides d. 4 Juni. — Häggen blommade i Kisko och Orimattila d. 25, Salo och Tenala d. 26, Janakkala d. 29, Nådendal och Kyrk- slätt d. 30, Jomala d. 31 Maj; Eura d. 1, Kides d. 3, Muldia d. 4, Saarijärvi d. 10, Uleåborg d. 13 Juni. — Smultron d:o i Salo d. 22, Janakkala d. 24, Kisko d. 25, Jomala och Nåden- dal d. 28, Tenala och Orimattila d. 30 Maj; Leväis d. 1, Mul- dia d. 2, Kyrkslätt och Kides d. 4, Saarijärvi d. 13 Juni. — Syrenen d:o i Karis d. 2, Janakkala d. 3, Nådendal och Kisko d. 7, Tenala och Orimattila d. 8, Kyrkslätt d. 12, Jomala d. 13 Juni. — Rönnen d:o i Karis d. 30 Maj; Janakkala d. 6, Kisko d. 10, Tenala och Saarijärvi d. 11, Jomala och Nåden- dal d. 12, Eura och Orimattila d. 13, Muldia d. 17, Raumo d. 296 18, Kides d. 19 Juni. — Enbusken d:o i Karis d. 2, Nådendal d. 5, Tenala, Kisko, Orimattila och Janakkala d. 13, Jomala d. 16 Juni. — Hallonbusken d:o i Janakkala d. 16, 'Tenala d. 19, Nådendal d. 21, Salo d. 24, Jomala d. 26 Juni, Kisko d. 2. Muldia d. 15 Juni. — Blåklinten d:o i Jomala d. 23, Tenala. och Orimattila d. 26, Janakkala d. 27 Juni, Kides d. 3 och Muldia d. 12 Juli. — Smultron mognade i Karis d. 1, Tenala d. 2, Salo och Janakkala d. 6, Jomala d. 7, Leväis d. 10, Ki- des d. 11, Kisko d. 13, Orimattila och Saarijärvi d. 14, Nå- dendal d. 17 och Muldia d. 18 Juli. — Blåbär d:o i Jomala d. 9, Tenala d. 11, Saarijärvi d. 14, Nådendal d. 15, Kisko d. 18, Kides d. 20, Muldia d. 27 Juli. — Hallon d:o i Salo d. 1 Jomala d. 4, Tenala d. 6, Nådendal d. 9, Kides d. 10, Janak- kala d. 12, Kisko d. 15, Muldia d. 22 Augusti. — Ibland sädes- vexterna såddes JIfornet i Jomala d. 15, Nådendal d. 16, Salo och Kisko d. 17, Raumo d. 22, Janakkala d. 24, Kyrkslätt d. 25, Kides d. 26 Maj; Karis och Suomussalmi d. 2, Muldia d. 3, Uleåborg d. 5 Juni: gick i ax i Nådendal d. 14, Jomala och Janakkala d. 16, Orimattila d. 17, Kides d. 19, Kisko d. 21, Saarijärvi d. 27, Leväis d. 30 Juli; Muldia d. 1 Augusti. — Rågen bildade ax i Tenala d. 30 Maj; Jomala och Raumo d: 1, Karis d. 2, Eura och Orimattila d. 3, Nådendal d. 4; Ja- nakkala d. 5, Kyrkslätt d. 8, Saarijärvi d. 10; Kides d. 11; Leväis d. 15, Muldia d. 16 Juni; blommade i Nådendal d. 18, Raumo d. 19, Kisko d. 20, Tenala d. 22, Jomala och Orimat- tila d. 23, Karis d. 25, Janakkala d. 26, Eura d. 27, Kyrk- slätt d. 29 Juni; Leväis d. 1, Muldia och Kides d. 7 samt Saarijärvi d. 10 Juli; och skördades i Nådendal d. 7, Salo och Janakkala d. 14, "Tenala d. 15, Kisko d. 18, Karis d. 19, Kyrkslätt och Raumo d. 20, Eura d. 22, Muldia och Saarijärvi d. 26, samt Kides d. 29 Augusti. Islossningen inträffade i Karis d. 4, Salo (å) d. 23, Nå- dendal d. 27 April, Uleåborg (elf) d. 5, Kyrkslätt d. 6, Kisko och Janakkala d. 7, Suomussalmi (Kianto elf) d. 9, Saarijärvi d. 13, Muldia d. 16, Leväis d. 17, Taipalsaari d. 18, Kides d: 24 Maj; Suomussalmi (Kiannanjärvi) d. 3 Juni. — Isläggningen i Kides d. 17, Saarijärvi d. 30, Suomussalmi d. 31 Oktober; 201 Leväls d. 1, Salo d. 4, Muldia d. 53, Suomussalmi (Kiannan- järvi) d. 6, Jomala d. 17, Janakkala d. 19, Salo och Taipal- saari d. 20,'Karis och Kisko d. 23, Uleåborg d. 24, Leväis och Saarijärvi d. 28 November; Nådendal och Muldia d. 3, Ulceå- borg d. 9-och Tenala d. 10 December. Nederbörden har hela året om blifvit uppmätt endast i Kisko, Orimattila och Kides, samt under Juni—Oktober måna- der i Leväis. HResultaterna deraf hafva varit i finska dec.tum. Kisko. Orimattila. ' Kides. Leväis. Januari 0,58 0,79 0,82 — Februari = 0,70 0,40 0,39 — Mars 0,87 0,54 0,43 — April 1 1198 pe 1,05 — Maj 0,68 ÖT Ir — Juni 2,49 3,26 AN 2.31 Juli 6,24 SK) 2,94 3.05 Augusti 1528 1,68 2,14 1:70 September 0,39 1,10 0,56 0,40 Oktober 3,30 2,80 1,58 2,46 November 0,43 0,09 0,43 — , December 1,34 1529 NEF — 19599 19,08 15:50: HH re NÅ I rå . ; »4 Q Ko > n x + = TE A 4 Ela : HANGER Ad inlösen, Ao CR nal bdo ole Ke E ; 2 ROR peb ago £ TAR Ae Teråsst DRG jivbildesg f 7 srt erna ip abe k RN ; ” Htanbredatt do Ihr meg ; s (EN fis ING: vb : A I j 00. MN FONT 5 4 4 LU ä- ' d Ör ä ' py i AA KR TIN Kd ad OM dé å än vi b td . RR Y 4 138 ( Fn ” - 4, ' . AN . , 7 SLE c död - d - ” ; å 4 Ni w Å N AS 2 ; v aa lå £ j Y än j an NR Lä op 29 4 | | Md vt [S Tx Y 29 FR Xx Å 1 HH a | 5 | a ' SR ; NS & Finska Vet. Soc” Forh andlingar, 12 6 Sid. 102. dj. fasan fe Å Iyhajarror [EN EA fasen. CY 3 - 3 Ad Å SE omkiung HY Sh A he Gr SS syldlad frdjpnag L PAlh Har Hallsta Arn syla. / Ö 9 / 4 7 3 LB On malngd sammankypade Öl ed. 5 4 7 EE AN RE IE ERA tg AA on REA SES SN SR roslaetesgakadeletee my PRO Rb > Anta så KR Str DA re satsa P OSA AR / - A IRA d PETE ven Rd Ra GÖRVRgA M Å € ka är n - der RTR UR YT ag AAA LMIRAA hördenstn tid