a tf RR . OA + SÅ w setet - så tet vr e + sd or FE VA SPARE MR KN RESAS ryske SSE rerna I nens REA Sno NN bytkfadol s RN KAP SrNEa nd Pe DAR SA - - s Ng , 4 v bo - så V Fobo, SE I FRAS or ER 04 Arr rer a ? ac yt ee bo É 9 4 ån 0ge bada rnststee let skäres n | står ma ss SMA SESA 5 SIE Fra : - NS > e-- : é s ANSER AA ROSA WAR na je bita osecR Nea se BArsn 4 . PE WAERE Ar - . KOTA rätt nen, rr 00 saR SMS SKEN FRAN CRP RR se RR 4 Bas då - - 3 a SA Arrdt kg RR & Apr) OR ANTR FAN RKAAA ÖFVERSIGT af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar. IX. Med 1 planche. ROR 1866—1867. | | | - a ; fa ÖPVERSIGT af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar. IX. 1S66—1867. Med 1 planche. SO HELSINGFORS. J. Simelii arfvingars boktryckeri, 1867. SJ81-—ddet oMrnnig th ståt AR OTONLATINR Vt hn bragatitto yng Innehåll. Sammanträdet den 17 September 1866 Sammanträdet den 15 Oktober 1866 En notis om slägten Speitz. — Af W. Lagus . Nya fragmenter af Ciceros och andra klassiska faktor ers FRE ter. — Af W. Lagus . Om den nya stjernan i bdnstellanonen Ger Horeäli — Af A. Krueger Sammantrdäet den 19 Nöxceber 1866 Sammanträdet den 17 December 1866 Sammanträdet den 21 Januari 1867 Om den fysiska astronomins nyaste framsteg. — OA E, än delöf 3 Sammanträdet den: 18 Bebruari 1867 : 5 Om de nyaste upptäckterna inom retinas An Och fysla- logi. — Af F,. J. von Becker Sammanträdet den 19 mars 1867 SFS EF SE TNG Professor Schiaparellis hypotes om meteorernas ursprung. — MARTA SOKTUeSer:. I 0 < Sammanträdet den 15 April 1867 Årssammanträdet den 29 April 1867 Finska Vetenskaps-Soeietetens årsberättelse . Sammanträdet den 20 Maj 1867. : Om en ny art af slägtet Pimelea. — Af 8. fot Piidbers ; Iakttagelser rörande en Ficus-form. — Af S. 0. Lindberg Ytterligare om Strepsiptera oeh deras förekommande i Fin- land. — Af Fr. W. Mäklin : Om sönderdelning af djurben förmedelst sikaller. — At dd E. Arppe . Sammandrag af de klitntölogiska ätten i Flalsed år 1866. — Af A. Moberg . : Sr Förteckning öfver de skrifter Finska Velcnskapdueteleler er- hållit ifrån den 1 Juni 1866 till den 31 Maj 1867 . ” ” 16. JK > Lå ol ssd Å Ta il NE FaR Me fv dn Hu ju rt 0 RA SE Alkdon 9 Å far Reg - | Va Ne NR ÖN MA Asta visrodbs SUR MAN aus TRS oss SEEN i tysk Revide är PORN a ködlöna saniter most amsld NT nov It hr SLA YORr art er oh i = urges smmmsralsar MO estoqvd I a | VBR ad ä fort TVÄRT fingA. 08 ast tal « seine emhtvivn aut ; Aa Test alt Of Ash f medönkt .O.38 14 — isatt elle He vodbolt OB TÅ — urea a bröa al tb blandar ömvb otro. vger mag Ae a UTHARE SN AL LÅ I AU i ädla Sr umdiustb ta avialskb ol besolnöt i NISEKANN silälnöbörna te ut jä runolchA TA — 08 249 di in jslaoMTRN axon rofvåR oh sav10 Hök ant nl få nb In 398 inn Each dd Mae Mij Sammanträdet den 17 September 1866. Professoren MoBERG beskref inrättningen af en munder- vattenslampa, som på anmodan af härvarande. dykeribolag blifvit förfärdigad af mekanikern Österlind. Professoren HJELT redogjorde för CL0OETTAS undersöknin- gar öfver igenkännandet af sirychnin i menniskokroppen. Så säkra äfven de reaktioner, dem strychninet lemnar, äro från kemisk synpunkt, har man likväl haft ganska motsägande uppgifter, huruvida stryehnin vid en förgiftning kan, utom i magen, återfinnas i andra organer, 1 blodet, urinen 0. s. v. Cloetta fann, att då han försatte urin med strychnin, så kunde han deruti uppvisa ännu +; gran af detta ämne, men var strychninhalten mindre, så lät dess närvaro icke med säkerhet bestämma » sig. .Deremot lyckades det icke honom att fram- ställa strychnin i blod och urin af dermed förgiftade djur. För att förklara strychninets försvinnande eller svårigheten att återfinna detsamma, kan man föreställa sig, att detsamma ingår föreningar med blodets organiska ämnen, hvilka göra dess frånskiljande medelst de vanliga methoderna omöjligt. Äfven andra alkaloider visa ett sådant förhållande. Anmärk- ningsvärdt är ännu, att strychninet, som synes kunna så lätt omsättas i den lefvande organismen, bibehåller sig oförändradt under förruttnelseprocessen -och såsom bekant är, länge nog efter döden kan uppvisas i maginnehållet. Sammanträdet den 15 Oktober 1866. Professoren LaGUs meddelade med anledning af en i benhuset vid Sääksmäki kyrka funnen äldre oljemålning några underrättelser om slägten SPEITZ. Professoren LaAGUs omnämnde vidare ett arbete af J. KLEIN, der några nya fragmenter af Ciceros och andra klas- siska auktorers skrifter förekomma. Professoren KRUEGER talade om den nya stjernan i kon- stellationen Corona borealis. Professoren HJELT höll ett föredrag öfver den af Ri- CHARDSON i nyaste tid införda metoden att framkalla lokal känslolöshet. Efter flere försök att medelst kombination af en köldalstrande blandning tillsammans med narkotiska äm- nen framkalla lokal anegesthesi, föll Richardson på den idén att medelst pulveriserad gether vinna detta ändamål, då han fann att ju lägre en vätskas kokpunkt är, desto större är den kyla, som uppstår vid dess fina fördelning. Medelst en ända- målsenlig apparat lyckades Richardson på detta sätt nedsätta hudens temperatur lokalt ända till — 202 C. Denna method kan användas vid mindre plågsamma operationer, der man vill bespara patienten smärtan och der chloroform är kontra- indicerad. Vid större operationer är den likväl icke använd- bar. Genom att mätta sether med tannin och derefter be- handla den med xyloidin, lyckades R. tillika att hämma blöd- ningen, när den efter upphörd inverkan af kölden, inträdde. Kanslirådet REIN tillkännagaf att 2:dra delen af de af honom samlade Materialier till Finlands statistik, innefattande Uleåborgs län, vore färdig att läggas under pressen och skulle detta arbete upptaga 10:de häftet af ”Bidragen.” Pa En notis om slägten Speitz. (Meddelad den 15 Okt. 1866 af J. J. W. LAGUS.) Vid redigerandet af min afl. käre faders efterlemnade Anteckningar om Finska lagöfversättningar, hvilka blefvo pu- bliecerade i Societetens Bidrag ete. Hft. 7 (1863), stötte jag stundom på dubbla tidsuppgifter för samma sak, den ena nå- gongång beledsagad af frågetecken. Der jag icke hade hjelp- medel att säkert afgöra mellan de stridiga data, lät jag båda gå i trycket. Sådant är, bland annat, fallet beträffande laglä- saren Henrik Jakobsson Speitz' dödsår, hvilket dymedelst an- gifves sålunda: 1620 (1618 212). Frågan är i och för sig af ringa vigt, Enär dock den nämnde mannens son Hartvig, såsom af Anteckningarna sy- nes, egare af Liuttula i Tavastland m. fl. gårdar och i äkten- skap befryndad med den berömda Stjernkorska ätten, blef en ganska märkelig man, ej mindre genom sin på de tiderna ovanligare ifver för Finska språket, än genom den långvariga injurie process med Presidenten Jöns Kurck och Åbo hofrätt, hvari Speitz dömdes lifvet förlustig, gjorde jag ett försök att få omförmälde dittografi aflägsnad. Detta lyckades ej; ty då jag hörde efter i Speitz födelsebygd, Sääksmäki, befunnos dervarande kyrkoböcker begynna först med året 1691. Numera har jag kommit målet närmare och tillika er- hållit några andra dermed sammanhängande historiska antyd- ningar. Vid ett besök, förleden sommar, i Sääksmäki efter- letade neml. stud. E. I. NERVANDER, af berömvärdt intresse för vårt lands tyvärr ännu så värnlösa fornminnen, sådana äfven i ett till socknens kyrkogård hörande benhus med den påföljd, att han från glömska och förgängelse lyckades rädda, bland annat, en gammal oljemålning, hvilken, enligt på densamma befintlig inskrift, tillhört och afbildar medlemmar af familjen Speitz. Härom underrättad, hade jag ingen svårighet att, ge- nom universitetets Herr Rektors benägna medverkan, för vårt 4 läroverks samlingar vinna sagde målning, hvilken f. n. befin- ner sig i etnografiska museum. Den åberopade inskriften, skuren i det trädbräde hvar- på taflans duk sen gammalt är uppdragen, lyder sålunda: 1619 HARDEVICUS HENRICI SPEITZ Bin ICH GENANT GEBOREN ZU LIUTTULA IN TA- VASTLANDT. Sjelfva målningen, ett för tiden ingalunda dåligt (Finskt eller Tyskt?) arbete, hållande i bredd ungefär 8, 1 höjd 6 qvarter, samt kringsluten af en simpel, men med goda träd- sniderier i hörnen försedd ram, är ännu temmeligen väl be- hållen. Dess ämne utgör: Frälsaren på korset, hvaromkring stå till venster tvenne äldre män med sina hustrur, till höger 6 ynglingar af olika åldrar och 4 små flickor. Af dessa 14, i allvarlig högtidsdrägt klädda personer bära 8, eller den ena mannen, 5 af ynglingarne och 2 af flickorna röda kors på bröstet, måhända till tecken att de voro aflidna vid den tid, då taflan förfärdigades. Jag är benägen tro, att den såsom afliden betecknade mannen är ingen annan, än just Henrik Jakobsson Speitz, hvaraf skulle följa, att af de tvenne ofvan- före meddelade uppgifterna den inom parentes slutna (161813?) är den riktiga. Såsom ett appendix till taflan hör ett från ramens un- dre list nedhängande skåp af 4 qvarters höjd och 3 qvarters bredd, men icke djupare än att dörren berör skåpets botten. Derinnanför är uppklistrad en på 11 ark tryckt skrift utan trycknings-ort eller -år, så börjande: Deo Opt. Max. S. (acrum) Sälkftmuifto-Kiriotus, Liuttulan Sufulaisten . . . maifefta || niden iotfa nuorel ijäll täftä Surfeudefta Jumala pois cutzsun(ut on) cafillen || tila andamahan nijftä edefmännehiftä oikein ajachdella; Oma Ajan . oc vc. ja nijtä Suvullifia Locddutella, Kirioi- tettu. Derefter följer, i tvenne spalter, en af bibelspråk och La- tinska citater sammansatt tröstemaning mot döden, hvarur för- tienaryanföras:t ark FE musd ssk sive Sog fij8 Iumala,: jofa codta näke cutfa hänellen felpa, täftä Elämäft muutamat nuovell ijällä (nijn cuin tämä Taulu ofotta) otta pois, nijn äl fitä foman idmettele, mutta parammin fijtä opi mös finä muftamahan finun aijfas LyHyfäifijs. Ipse jubet mortis te meminisse Deus. — «— — — — NN Andra afdelningen inledes af tänkespråken: Quem diligit Deus, is moritur Juvenis. 'Menan. Ten Gott gar Hertslid) lieben thut) 1. Den nimpt er meg in fruer Bluet) Quid n. est diu vivere nisi diu torqueri? August. Was ift Lange Leben, dann Lang im 2 Eländ Schweden? Pie mori nov. est interire, dicunt Christiani. Germani ita: 3. (Pol fterben ift nidt verderben. Et 4, (DBeffer ift jung geftorben, dann alt verdorben. Miseram hanc vitam Deus morte maturå vult finire, Ambro- sius Mors n. est melior quam vita amarå Syrae. 30. || Vo- cantur: ante tempus boni ne diutius vexentur d noxijs. Au- gustinus. hvarpå följer i tre spalter en poetisk utgjutelse på Finska, Svenska och Tyska, så lydande: Såsom den fagerst Bloma grön Then ther i een örttegård skön, Wäxer i Sehwarta muld och Sand QR Först wpriffwes, och tags i Hand, TyYGeR Och warder aff then Winteren kall TÅ >e Snart skamfert och kommen på fall: 1 LIBR Alt så går och i thenna Wärld ee Med ungt folck opå theres Färd, ve ROD Som Leffwa här ostraffeligh AD fp gt Stella sigh from oeh Gudeligh, v Them skonar sellan döden Soor cd Uthan bårttagar i bäste floor. Såsom nog sampt seeandes är I Tafflor flere, så och här. I sista afdelningen, en fortsättning af den första, läses bland annat: David moriturum filium flebat, mortuum non lugebat; flebat ne BSibi eriperetur, sed flere desimit ereptum, quem sciebat esse cum Christo. &Se on, David hän Huofais Jumalan tygd ia idfi nijn caumwan cuin hän toiwos of Lapfens paranewan: Ian coffa hän näft että Lapfi on cuollut oli, nijn eij idfenyt hän fitten enämbi: Sillä hän tieft Hänen tullehen Chrifturen tygö: Iofa caifille wanhemmille Heidän Lapfens pas rambana jällens anda. Lue. 7. Tällä lodhdutti fe Waimo idzens, jolda. Seidzemen poifa pannus paiftettihin. 2. Macchab. 7. De utdrag jag meddelat lemna intet tvifvel derom, att tryckskriften (hvilken väl är ett unicum) på det närmaste sammanhänger med framställningen på taflan. Det hela är påtagligen en komposition i anledning af flera inom Speitzska familjen timade dödsfall, förnämligast bland ungfolk (7?). Fö- reställer, såsom jag antagit, den ena äldre mansfiguren Henrik Speitz, så kunde man förmoda, att den andra afbildar Hart- vig; dock är det knappast troligt att denne redan 1619 var gift, enär hans enka, enligt Anteckningarna, ännu lefde 1672. Långt sannolikare blir det derföre, att Hartvigs bild är den bland ynglingarnes, som ensam saknar det röda korset. Jag bör dock tillägga ännu en gissning, hvilken för ge- nealoger och heraldiker ej torde vara svår att bekräfta eller vederlägga. Måhända antyder det röda korset icke afliden person, utan medlem af familjen Stjernkors; ty Hartvig Speitz var gift med en Stjernkors ") och hade med henne, enligt Anteckningarna, många (97?) barn, af hvilka dottern Anna i sin tur äktade en Stjernkors. Detta antagande gåfve ett nytt uppslag i taflans förklaring. År 1619 torde Hartvig Speitz hafva varit 20 till 30 år gammal, ty redan kring 1628 hade han, såsom han sjelf säger, ”ex zelo seu amore Patrice”, öf- versatt krigsartiklarna till Finska. Till sist må anmärkas att den citerade inskriptionen, genom deri begagnade rim, mycket erinrar om Hartvig Speitz” x) Stjernkorska vapnet finnes uppstäldt i Sagu kyrka. Se Fin- ska Adelns gods och Ätter af W. G. Lagus. eget skrifsätt, hvarpå några prof förekomma i Anteckningar- na. Kunde det bevisas, att han äfven är den, som målat taf- lan, blefve denna ett för Finska konsthistorien högst värde- rikt dokument. Nya fragmenter af Ciceros och andra klassiska auktorers skrifter. (Meddeladt den 15 Okt. 1866 af J. J. W. LAGUS.) Hvem vill bele eller misstro filologernes städse återkom- mande drömmar om fynd af litterära forntidsskatter, hvilka ännu stode att göras, hvem vet hvar? — i dunkla kloster- hvalf, i Muhammedanska moskeer, i seraljens gömmor, i Egyp- tens kungagrafvar, bland Pompeji ruiner, under Palimpsesters mögel, o. s. v. —; hvem vill förtycka dem deras fröjd öfver hvarje liten bråkdel besannadt hopp? De stora upptäckternas andra period är ännu ej kommen, den, då vi skola återfå hela tragedier af Sofokles m. m. Men under förväntan hållom ock till godo med mindre godbitar. För ungefär ett år tillbaka nämnde jag om Millers forsk- ningar och fynd i. Athos klostren, Denna gång vill jag ge en kort notis om innehållet i ett arbete af J. KLEIN med ti- tel: Uber eine Handschrift des Nicolaus von Cues nebst ungedruck- ten Fragmenten Ciceronischer Reden. Berlin 1866. 8.0. Sidd. VII 158. Den äfven politiskt och såsom matematiker ryktbare kardinal Nicolaus Cusanus (f. 1401 + 1464) hade under re- sor i Italien och Grekland sammanbringat en mängd Hebrei- ska, Grekiska och Latinska handskrifter. Dessa testamente- rade han till det af honom stiftade, ännu existerande hospi- talet för sjuklingar och gubbar i hans födelseort Cues i Trier- ska regeringsbezirket vid Mosel. Den dyrbara samlingen har under tidernas lopp blifvit jemmerligen sköflad; kodieces med dess bomärke påträffas i Brässels biblioteker och 1 Brittiska museum medflerstädes, andra äro spårlöst försvunna; dock återstå ännu 300, och bland dessa den af Klein med stor noggranhet beskrifna. Kleins manuskript är en pergament foliant från 12:te århundradet, af blandadt, mest teologiskt innehåll på 3311 blad. Vid närmare granskning af detsamma, besannas den ofta uttalade förmodan, att månget guldkorn ännu vore att hopleta ur dessa dammiga medeltidsluntor, af hvilka nästan hvarje större bibliotek eger 'ett åntal, om ock. katalogerna i denna väg sällan äro fullständiga. Väl upptages handskrif- tens största del af excerpter ur de gamle kyrkofädren eller ur patristiska uppsatser af 2:dra och 3:dje rangklassen, såsom Augustinus, Hieronymus, Lactantius, Rufini expositio in sym- bolum samt hittills ordnade dieta' de fide catholica, o. d., men äfven den klassiska forntiden är representerad. Så förekomma här på fulla 26 folia, under titel ”Pro- verbia 'Grecorum” de i Publii Syri namn gängse och väl ursprungligen äfven ur hans skrifter hopstälda ”Sententize”, hvilka redan i forntiden samt sedan hela medeltiden igenom utgjorde en: omtyckt lärobok i moral. Vidare: utdrag ur Ses neca de moribus, ur Marius Plotius. och Priscianus, ur Vege- tius de re militari, ur Orosius, ur Macrobius, ur Frontinus strategematicon, ur Valerius Maximus, ur Cicero in Pisonem, de inventione, ad Herennium, pro Flacco, pro Fonteio, Phi- lippicee och Paradoxa, m. fl. "Alla dessa lemna bidrag, och delvis ganska goda, till textkritiken af sagde auktorer. Särskild uppmärksamhet förtjena dock de ganska om- fattande fragmenten ur Ciceros tvenne tal in Pisonem och pro " Fonteio. Desse äro neml. till en del (ungefär 50—60 rader i tryek) hittills okända och komplettera besagda tal i väsendtliga stycken, jemte det de rikta latiniteten med blom- mor af oförgänglig skönhet. Det blir icke heller svårt att införa dem på sina rätta ställen i det helas sammanhang, ty vid jemförelse med de stycken vi ega förut och hvilka här återkomma, röjer sig, att excerptorn i noga ordningsföljd af- skrifvit sitt original. Utan tvifvel skall det ej töfva länge, innan dessa värderika och till nya spaningar manande fynd, genom editioner blifva en kär egendom för hvarje beundrare af Roms störste vältalare. 10 Om den nya stjernan i konstellationen Corona borealis. (Meddeladt den 15 Okt. 1866 af ÅA. KRUEGER.) Sistförflutne vår har för astronomerna varit märkvärdig genom en händelse, som är så sällsynt, att den i medeltal inträffar icke oftare än en eller två gånger under loppet af ett århundrade, nemligen genom en oförmodadt uppflamman- de ny stjerna. Jag ber att i korthet få meddela upptäckts- historien jemte andra härmed i sammanhang stående omstän- digheter. Den första underrättelsen man erhöll om den nya stjer- nan, härleder sig från hr Courbebaisse, ingenieur des ponts et chaussées å Rochefort, som natten emellan den 13 och 14 Maj observerade en mycket starkt lysande stjerna i kon- stellationen Kronan, lika stor som Gemma eller « i sam- ma konstellation. Upptäckaren påstår med bestämdhet, att denna stjerna icke hade funnits till den 11, emedan han då äfven betraktat samma konstellation, utan att varseblifva någonting ovanligt. Han meddelade straxt denna upptäckt åt flera astronomer och öfverallt började man anställa observa- tioner på den nya stjernans position och skenbara storlek. Lika snabbt, som den hade vuxit till så stor glans, aftog den äfven; den 15 Maj hade den gått ned från 2:dra storleken till 51, den 23 till 7:de storleken, d. v. s. den var icke me- ra synlig för obeväpnade ögon. Samma afton, som Courbebaisse upptäckte stjernan, ob- serverades den äfven af J. F. Julius Schmidt, föreståndare för observatorium i Athen. Schmidt beskrifver den såsom obe- tydligt mindre än &« Corone, med något gulaktig färg; den 15 Maj var storleken emellan 3 och 4. Enligt Schmidts försäkran har stjernan icke varit syn- lig aftonen förut, den 12 Maj emellan kl. 8 och 11, eller åt- minstone hade den bort vara af mindre än 5:te storleken. Schmidt hade nemligen hela denna tid varit sysselsatt med 11 observationer på åtskilliga stjernor i grannskapet och enligt hans åsigt hade det varit alldeles omöjligt att icke varseblif- va densamma, om den hade varit någorlunda i ögonen fallan- de. Det finnes få astronomer, som äro så vana vid observa- tioner med blotta ögon och så bevandrade i konstellationerna som Schmidt, som företrädesvis egnat sin tid åt slika obser- vationer, och för honom måste det i sanning vara nästan otänkbart att förbise en ny stjerna i en så välkänd konstel- lation som Kronan. Vidare upptäcktes den nya stjernan af Mr. Chandler i Boston den 14 Maj, en dag senare än af Schmidt och Cour- bebaisse; hans anteckningar rörande stjernans storlek äro öf- verensstämmande med de af Schmidt meddelade. Emellertid blef det genom Engelska tidningar bekant, att man redan den 11 Maj hade lyckats upptäcka den nya stjernan. Det var Mr. John Birmingham från Tuam i Irland, som, stadd på en nattlig resa, varseblef densamma natten emellan den 12 och 13 kl. 111 eller 11: Greenwich tid. Jemför man hans underrättelse med Schmidts, som icke ha- de sett stjernan samma natt emellan kl. 8 och 11, d. v. s. emellan 61 och 91 Greenw. tid, så är man nästan tvungen att antaga, att densamma under loppet af två timmar har vuxit ifrån högst 5:te storlek ända till 2:dra. Äfven i Amerika upptäcktes den nya stjernan redan d. 12 Maj. Enligt ett meddelande af Mr. Davis hafva flera per- soner i Washington varseblifvit densamma och funnit dess glans lika med « Corone. Som Wasbington är belägen me- ra än 5 timmar vester om Greenwich-meridianen, är denna uppgift alldeles förenlig med de förut anförda och alla om- ständigheter synas bevisa att stjernan hastigt uppflammat den 12 Maj emellan kl. 91 och 111 Greenw. tid. Emellertid anlände ytterligare underrättelser ifrån Ame- rika. Mr. W. Barker från London, Canada West, hade ge- nom tidningar fått höra, att den nya stjernan hade blifvit upptäckt icke förrän den 12 Maj och föranleddes derigenom att meddela egna, mycket tidigare observationer, som han anställt alltsedan den 4 Maj och som han äfven offentliggjort 12 genom en tidskrift: ”the Canadian Detroit free Press.” Han hade först den 4-kl. 9 varseblifvit en ny stjerna, som då var lika! stor som & .Coronee, och. sedermera hastigt. tilltog ända tills: den 10: Maj; hvarefter. .den återigen började, aftaga.; Icke förrän den 17. meddelade. han denna upptäckt åt Prof. Wat- son, | föreståndare för. observatorium i Ann Arbor,: Michigan, U:; S: och uttalade tillika sin förmodan, att han redan för ett eller två år sedan: hade iakttagit en ovanlig stjerna i samma himmelstrakt. Dessa iakttagelser motsäga nu helt och hållet Schmidts och andras påstående, att före den 12 Maj icke någon ny stjerha skulle hafva funnits. Negativa bevisningar äro visser- ligen ofta ganska vilseledande, men i ifrågavarande fall an- ser jag ändock frågan om tiden för stjernans första upptäckt ännu som oafgjord. Jag har hittills kallat vår stjerna för ny; den är lik- väl icke ny i ordets egentliga bemärkelse. Man finner nem- ligen densamma antecknad på 20:de bladet af Argelanders nya stora stjernatlas som en stjerna af 9—10:de storleken. Den har blifvit observerad af Prof. Schönfeld och mig den 18 Maj 1855 och 31 Mars 1856, hvardera gången af 9 —10d:e storleken och enligt dessa observationer har den intagits i ka- talogen (Zone + 26? N:o 2165 9.5 537 26”.9 + -:269/207.1). Den bör således: räknas till de föränderliga stjernor, och så- som sådan har den sedermera enligt bruket blifvit betecknad med namnet -T Corone. Att den fortfarande ännu jär förän- derlig, bekräftas föröfrigt genom flera här och annorstädes anställda observationer. Den 11 och 14 Oktober uppskattade jag storleken till 8, hvaremot den förut hade varit mycket mindre. I Bessels och Lalandes zonobservationer saknas T Corone, deremot : har man försökt att hitta på andra äldre iakttagelser. Man har: på glober af Cary och Baudin funnit en stjerna, som intager. precist det ställe, den nya innehar, men det vore fåfängt att, sluta någonting deraf. Begge dessa glober äro ritade. efter Wollastons stjernkatalog, som är in- genting annat än en compilation eller: ett utdrag ur flere för- 13 teckningar öfver stjernor, nebuloser, dubbelstjernor m. m. Hos Wolläston finnes nu en dubbelstjerna, enligt Herschels obser- vation, som i anseende till orten nära på öfverensstämmer med T Coronze, men Wollastons, resp. Hersehels observatio- ner höra uppenbarligen till en annan stjerna. I det senast utgifna häftet af Monthly Notices of the Royal Astronomical Society har jag vidare funnit ett medde- lande af Sir John Herschel (den yngre), som tror sig hafva observerat T Corone redan år 1842. Herschel var nemligen den tiden sysselsatt med att på lösa blad, som omfattade en liten del af himmeln, anteckna alla för blotta ögon synliga stjernor, och ett af dessa blad, som han ritade den 9 Juni 1842, innehåller en stjerna, som nära på synes öfverensstäm- ma med T Corone. Vid närmare undersökning har jag emel- lertid funnit, att ifrågavarande observation mycket bättre kan förenas med en annan stjerna af 7:de storleken, som under gynsamma förhållanden är synlig för blotta ögon. Jag anta- ger det derföre för afgjordt, att inga äldre observationer an- gående T Corone finnas, utom de tvenne förut omnämnde. Det torde icke vara ur vägen att här ännu anföra, hvad som spectral-analysen har kunnat uträtta i och för utredandet af den nya stjernans natur. Enligt Huggins', den namnkun- nige spectral-analystens iakttagelser, som af andra till alla hufvuddelar blifvit styrkta, skiljde sig stjernans spectrum vä- sendtligen från andra; det var sammansatt af tvenne superpo- nerade spectra, hvaraf det ena hade mörka linier, det andra deremot ljusa. Hufvudspecetrum liknar solens spectrum och består af ljus, som går ut ifrån en glödande massa i fast eller flytande tillstånd, och som sänder sina strålar genom en at- mosfer af lägre temperatur. Ofvanpå detta spectrum syntes ligga ett annat med några få ljusa linier och som således härleder sig ifrån ett ämne i glödande gasformigt tillstånd. De ljusa linierna visa öfverensstämmelse med vätgaslinierna. De äro starkare än de motsvarande delar af det continuerli- ga spectrum, hvilken omständighet förklaras sålunda, att ga- sen, från hvilken deras ljus utsändes, har högre temperatur än stjernans glödande kärna. Öfverhufvud tyckes vätgas spe- 14 la en vigtig rol i stjernornas konstitution, ty de flesta förän- derliga stjernor, med röd eller gul färg, utmärka sig genom frånvaron af vätgaslinier, hvaremot de uppträda i särdeles stor glans hos alla hvita och blå stjernor. 13 Sammanträdet den 19 November 1866. Professoren LAGUS omtalade en af filologen ÖSIANDER nyligen gjord upptäckt angående det forn-himiaritiska språ- ket i Södra Arabien, hvilket i afseende å nominers deklina- tion befunnits ega en öfverraskande likhet med det forn-assy- riska kilskriftspråket, bestående i en för begge dessa språk gemensam mimation (ett motstycke till den bekanta nunna- tionen i de semitiska språken), en omständighet, som lemnar ett nytt stöd och en oväntad bekräftelse åt ÖPPERTS snillrika forskningar. Professoren HJELT redogjorde för de nyaste undersök- ningarne öfver en i mjölk förekommande egendomlig svamp- bildning. I grädden af mjölk, som stått endast några tim- mar under luftens åverkan, finner man redan en myckenhet sporer lägrade emellan smörkulorna. Dessa sporer förena sig snart till stammar med utskjutande grenar, hvilka slutligen som ett fast nät genomtränga och omsluta massan. Denna svampbildning genomgår icke blott grädden, utan alla deraf erhållna produkter, såsom smör och ost och är sannolikt or- saken till det illamående, som stundom uppkommer efter för- tärandet af mjölk och grädda. 16 Sammanträdet den 17 December 1866: Professoren HJELT redogjorde för MosLERsS undersöknin- gar om förekommandet af hypoxanthin i urin och transsudater 5 vid leukämiska sjukdomstillstånd. ki Sammanträdet den 21 Januari 1867. Professoren vo WILLEBRAND omtalade en belgisk läka- res, doktor BastiNGS försök att bota vissa lungsjukdomar med tillhjelp af induktions-elektricitet, hvars verkan referenten an- såg bestå i fördelning af uppkomna hårdheter i lungorna, hvarigenom under vissa förhållanden galopperande lungsot kan förekommas. Professoren MoBERG redogjorde för experimenter, dem han anställt för att finna den närmare förklaringen till de fe- nomen, som kallas rotationsmagnetism, och tillkännagaf pro- fessorn, det han härom utarbetat en afhandling, som kommer att i Akterna införas under titel: Anmärkningar om de i rote- rande metallskifvor af en magnet inducerade elektriska strömmar. Professoren LINDBERG talade om lefvyermossornas giftiga egenskaper och då det befunnits, att de på träden vexande alltid äro giftiga, hvaremot de, som förekomma 1 vattnet, först efter torkningen visa dylika verkningar, ansåg professorn or- saken till denna giftighet böra sökas i den eteriska kamfer- eller terpentinartade olja, som ifrån torkade lefvermossor med vatten kan afdestilleras, ehuru det visserligen måste medgif- väs, att qvantiteten deraf är ganska obetydlig. Professoren LINDBERG tillkännagaf sin afsigt att i Akter- na införa ett arbete om de af danska expeditionen till Spets- bergen år 1838 insamlade mossor, hvilka till professorn med afseende å deras vetenskapliga bearbetning blifvit öfverlem- nade. Professoren LInDELÖF höll ett föredrag om den fysiska astronomins nyaste framsteg. 18 Om den fysiska astronomins nyaste framsteg. (Meddeladt af L. LINDELÖF den 21 Januari 1867.) Allt sedan Galilei uppfann teleskopet, hafva astronomer- na sökt att med dess tillhjelp utforska himlakropparnes natur och fysiska beskaffenhet. Men om man undantager månen, hvars nära granskap gjort det möjligt att icke blott upptäcka ojemnheter på dess yta, utan tillochmed att mäta höjden af dess berg, äro de upplysningar, som i sådant afseende kunnat vinnas genom direkta observationer, högst obetydliga och o0- säkra. De inskränka sig hufvudsakligen till iakttagelser af några otydliga spår af vexlande årstider på de oss närmaste planeterna samt af solfläckarne, på hvilkas form och förän- dringar man grundat en högst komplicerad hypotes om s0- lens konstitution. Enligt denna hypotes vore solen en mörk kropp, närmast omgifven af en dunkel och utanför denna af en lysande atmosfer, eller såkallad fotosfer. Om fixstjernor- nas natur har man saknat all positiv kunskap och endast va- rit hänvisad till mer eller mindre sannolika gissningar. Med uppfinningen af spektral-analysen öppnar sig ett nytt fält för den vetenskapliga forskningen äfven inom detta område. Det är om denna uppfinning samt om de för astro- nomin vigtiga resultater, hvartill densamma redan ledt, som jag utbeder mig att vid detta tillfälle få meddela några noti- ser, hemtade ur utländska tidskrifter. Redan år 1802 hade Wollaston observerat några af de mörka linierna i solspektrum, hvilka 13 år sednare närmare undersöktes och till sitt inbördes läge bestämdes af Fraunho- fer. Att dessa mörka linier eller afbrott i det färgband, hvar- af solspektrum består, har sin grund i någon absorption af ljus vare sig på solen eller i vår atmosfer, var en naturlig förmodan, som erhöll ett vigtigt stöd genom ett af Brewster år 1832 anstäldt experiment. Han lät ljusstrålen genomgå den färgade ånga, som utvecklar sig från salpetersyra, och 19 fann att derigenom nya mörka linier frambragtes i spektrum. Dylika försök gjorda med ångor af andra ämnen gåfvo andra absorptionslinier och utvisade tydligen, att dessa linier voro egendomliga för hvarje särskildt ämne. En annan vigtig upptäckt gjordes kort derefter af Wheat- stone. Han undersökte spektra af glödande metalldunster och fann, att de bestodo af jemförelsevis få isolerade glänsande linier, åtskilda från hvarandra genom vida, mörka mellanrum. Så bestämd var dessa ljusa liniers inbördes anordning och så egendomlig för hvarje särskild metall, att Wheatstone redan då (1835) ej tvekade förklara, att man genom detta exami- nationssätt kunde skilja metallerna från hvarandra. Vi hafva här motsatsen af det förut beskrifna fenomenet: under det solspektrum består af ett färgband genomskuret af mörka li- nier, ger den till glödgning upphettade metallgasen ett mörkt spektrum genomskuret af några ljusa linier i bestämd amord- ning. Befinner sig deremot den glödande metallen i fast eller flytande tillstånd, erhålles ett kontinuerligt färgband, liknande solspektrum, men utan mörka linier. Att ett nödvändigt sammanhang existerar emellan de ljusa och mörka spektral-linier, som. samma ånga eller gas frambringar, eftersom den är mer eller mindre upphettad, är en förmodan, som ganska tydligt uttalades af Foucault, Ång- ström och andra. Det synes också vara en naturlig sak, att en kropp absorberar de serier af vibrationer, som den sjelf kan antaga, hvaraf följer att en gas vid lägre temperatur må- ste absorbera ljus af samma färg eller brytbarhet, som den i glödande tillstånd utsänder. Men förtjensten att först hafva framställt denna sats såsom en allmän naturlag bevisad ge- nom noggranna experimenter tillhör Kirchhoff. Han under- sökte spektra af åtskilliga metallflammor, och fann dem alltid bestående af isolerade glänsande linier; men då han derefter lät en intensivare stråle af solljus eller af det Drummondska kalkljuset gå genom en sådan flamma, blefvo de glänsande linierna omvända till mörka linier. Dessa liniers identitet var sålunda konstaterad och det låg nu nära tillhands, att man genom en omvändning af problemet måste af linierna i spek- 20 tralbilden kunna i viss mon sluta till sjelfva ljuskällans be- skaffenhet. Ett af de första och, man kan väl säga, vigtigaste re- sultater, som framgingo ur Kirchhoffs undersökningar, var en åsigt om solens fysiska beskaffenhet, fullkomligt motsatt de teorier, som intill dess varit rådande. Den omständigheten, att solspektrum väsendtligen utgöres af ett sammanhängande färgband och ieke af isolerade ljusstrimmor, bevisar oveder- sägligen, att solen ej kan vara, såsom man hittills antagit, en mörk kropp med en lysande atmosfer, utan tvärtom måste antagas vara en starkt glödande massa i fast eller flytande tillstånd. De mörka linierna i spektrum antyda tillvaron af en dunkel eller svagt lysande atmosfer, som absorberar en del af det från sjelfva solkroppen utstrålande ljuset. Men icke nog härmed: dessa linier lemna äfven ett medel att ke- miskt bestämma de ämnen, som förekomma i sol-atmosferen och följaktligen äfven i sjelfva solen, hvaraf denna atmosfer utgör en emanation. Det är sålunda man kunnat konstatera tillvaron af jern, calcium, magnesium, natrium jemte spår af åtskilliga andra kända ämnen i solatmosferen. Isynnerhet märkbara äro jernlinierna, hvaraf Kirchhoff funnit mer än 60 endast i den mellersta delen af spektrum. Man måste der- före antaga, att dunster af denna metall eller dess föreningar förefinnas i stor mängd inom solatmosferen, hvilket ger en föreställning om den enorma temperatur, som der måste va- ra rådande, I denna hypotes, som numera utträngt alla an- dra, förklaras solfläckarne helt naturligt såsom verkliga moln- bildningar i solatmosferen. Ett sådant moln afstänger värme- utstrålningen och förorsakar derigenom nya kondenseringar i de högre delarne af atmosferen. Sålunda förklaras äfven den omständigheten, att solfläckarne vanligen synas omgifne af en halfskugga. Äfven på undersökningen af andra himlakroppars ljus har spektral-analysen på de sednaste åren blifvit med fram- gång använd. De vigtigaste och mest omfattande undersök- ningar i detta afseende hafva blifvit gjorde af tvenne engel- ska naturforskare Huggins och Miller, hvilka derföre nyligen 21 blifvit prisbelönta af astronomiska sällskapet i London. MHuf- vudsvårigheten var att för de nattliga observationerna erhålla en lika säker måttstock, som de Fraunhoferska linierna er- bjödo för observationer om dagen. Huggins valde dertill det af honom så kallade atmosferiska spektrum, d. ä. spektrum af det ljus, som emanerar från beståndsdelarne af sjelfva den atmosferiska luften, när den genom täta elektriska urladdnin- gar bringas till ignition. Med linierna i detta spektrum jem- fördes till en början de ljusa linierna i spektra af glödande -.metalldunster och sedan dessa förberedande undersökningar blifvit utförda för större delen af de kända enkla ämnena, kunde Huggius skrida till analysering af stjernornas ljus, hvars spektrum likaledes jemfördes med ett superponeradt atmosfe- riskt spektrum. Vi gå nu att i korthet meddela de vigtiga- ste resultaterna af dessa undersökningar. Fixstjernorna gifva i allmänhet spektra af samma slag som solen, d. v. s. färgband genomskurna af en stor mängd fina mörka linier; endast grupperingen af dessa linier är olika för olika stjernor. Åtskilliga af dem hafva befunnits vara iden- tiska med linier tillhörande bekanta kemiska elementer. Så har man i den klara, rödaktiga stjernan « Tauri eller Alde- baran konstaterat tillvaron af natrium, magnesium, vismut, tellur och qvieksilfver, uti & Lyrg eller Vega natrium, mag- nesium och jern, i Sirius nyssnämnda elementer samt dess- utom väte o. s. v. Huggins har på detta sätt undersökt mer än 60 fixstjernors ljus; öfverallt har man funnit åtminstone några af de enkla ämnen, som äro gemensamma för solen och jorden, men derjemte äfven spår af andra elementer, hvilkas identitet med jordiska ämnen ännu ej blifvit uppvist. Det är ju möjligt, att för vår jord fremmande elementer der- städes äfven förekomma och bilda nya, vigtiga serier af före- ningar, hvilka för dessa aflägsna verldar kunna betinga egen- domliga fysiska förhållanden, hvarom vi ej kunna göra 0ss någon föreställning. Dessa iakttagelser lära oss emellertid att fixstjernorna, åtminstone de mest lysande bland dem, till de allmänna dra- gen af sin konstitution likna solen; deras ljus härrör från en 22 till intensiv hvitglödgning upphettad massa, omgifven af en dunstkrets, som absorberar en del af ljuset. Men i afseende å sin kemiska sammansättning och möjligen deraf beroende fysiska förhållanden skiljer sig den ena stjernan från den an- dra, hvilket gör det tänkbart, att de kunna individuelt upp- fylla ganska olika ändamål i naturens hushållning. Den egendomliga färgnyans, som utmärker några fix- stjernor, synes icke egentligen tillhöra sjelfva ljuskällan, utan härröra från dunster, som företrädesvis absorbera den kom- plementära färgen, hvilket bevisas derigenom, att absorptions- linierna äro talrikast och starkast i den delen af spektrum, som motsvarar sistnämnde färg. Att den röda färgen af Al- debaran och « Orionis ej kan tillskrifvas en ringare grad af incandescens, såsom man möjligen vore böjd att antaga, föl- jer äfven deraf, att deras atmosferer befunnits innehålla jern- dunster, hvilket förhållande förutsätter en utomordentligt hög värmegrad. Hvad de s. k. variabla stjernorna beträffar, d. ä. såda- na, hvilkas ljus periodiskt till- och aftager, har spektral-ana- lysen hittills förmått gifva endast obetydliga bidrag till afslö- jande af deras hemlighetsfulla natur, Huggins tror sig ha kon- staterat uppkomsten af nya mörka linier i spektrum af en variabel stjerna, när dess ljusstyrka närmade sig till sitt mi- nimum. Huruvida dessa linier hafva sin orsak i någon fysisk förändring inom sjelfva stjernans atmosfer, eller i mellankom- sten af någon dunstformig kropp med eller utan fast kärna, är tillsvidare svårt att afgöra. Ännu gåtlikare än de variabla stjernorna äro de nya ljus, som någongång plötsligen uppflammat på himlahvalfvet och efter att en kort tid hafva lyst som de klaraste stjernor, åter slocknat eller nedgått till en knappt märkbar storleks- klass. Tycho Brahe ansåg dem för helt nya skapelser; Ric- cioli antog dem för kroppar lysande blott på en sida, som genom en hastig omsvängning blefve för en tid vänd emot jorden. Båda dessa hypoteser hafva väl af alla nyare natur- forskare blifvit förkastade, utan att man lyckats uppställa nå- gon annan mera antaglig 1 stället. 23 I Maj månad förlidet år uppflammade plötsligt en ny stjerna i stjernbilden Corona borealis. Dess ljus analysera- des af Huggins, som dervid fann, att spektralbilden bestod af tvenne öfver hvarandra lägrade spektra, det ena kontinuerligt med mörka linier, det andra bestående af fyra glänsande li- nier. Här funnos således tvenne skilda ljuskällor af olika natur. Det kontinuerliga spektrum med mörka linier tyder på en glödande kropp omgifven af en atmosfer, som absor- berar en del af ljuset. De glänsande linierna åter låta för- moda, att samtidigt en annan ljuskälla fanns förhanden samt att denna bestod af en brinnande gas, som åtminstone till en en del utgjordes af väte. Dessa omständigheter i förening med den hastighet hvar- med stjernan uppflammade och den korta tid den lyste, in- nan den åter nedgick till tionde storleken, synas bevisa att stjernan plötsligen befunnit sig omhvärfd af en stark låga af brinnande vätgas. Man måste antaga, att inom densamma försiggått någon storartad naturrevolution, någon explosion, åtföljd af en enorm gasutveekling. En stor del af gasen ut- gjordes af väte, som sedan förbrann på ytan af stjernan, der- vid förenande sig med något annat element. Sedan det fria vätet blifvit förbrukadt, slocknade stjernan åter eller nedgick till sin ursprungliga glans. Härvid bör icke förglömmas, att ljuset, ehuru den snabbaste budbärare, likväl behöfver en gan- ska lång tid för att tillryggalägga vägen ifrån stjernverlden till oss, och att redan åtskilliga år, ja möjligen sekler för- gått, sedan den katastrof, som vi nyligen trott oss bevittna, i verkligheten egde rum. Då Huggins första gången riktade sitt instrument på en nebulos i konstellationen Draco, blef han högeligen öfverra- skad att finna dess spektrum bestående af tre isolerade ljusa linier, af hvilka tvenne tillhörde qväfve och väte samt den tredje något ännu obekant ämne. Denna observation var till- räcklig för att lösa den länge omtvistade frågan om dylika himlakroppars natur och visa att man åtminstone i detta fall hade att göra icke med en grupp af skilda stjernor, utan med en lysande dunstmassa eller gasformig kropp af ofantlig ut- 24 sträekning, en verld stadd i sin första utveckling och som ännu ej hunnit konstituera sig till skilda kroppar. En liten ljuspunkt eller kärna, som befinner sig nära midten af denna nebulos, gaf ett ytterst svagt kontinuerligt spektrum, hvaraf man kan sluta att kärnan ej är gasformig, såsom den öfriga kroppen, utan består af en ogenomskinlig materie, måhända en af fasta eller flytande partiklar samman- satt lysande dimma. Blott ett par kometers ljus har hittills blifvit analyse- radt medelst spektroskopet. En komet af år 1864 företedde enligt Donati två lysande linier. I Januari förlidet år syntes en liten teleskopisk komet, som undersöktes af Huggins. Den bestod af en liten kärna omgifven af ett töcknigt dunsthölje. Det svaga kontinuerliga spektrum af höljet utvisade att dess ljus var lånadt från solen. Kärnan gaf ett skildt spektrum med en lysande linie, tydande på en sjelflysande gasformig kropp af en med nebuloserna analog sammansättning. TI af- seende å kometerna, med hvilka äfven de under namn af stjernfall kända meteorerna enligt Schiaparellis beräkningar synas stå i ett nära sammanhang, har man sannolikt att i en snar framtid vänta vigtiga och intressanta upplysningar af de spektral-analytiska undersökningarne. De spektra, som erhållas af månens och planeternas ljus är med få afvikelser öfverensstämmande med solspektrum, såsom naturligt är, då dessa himlakroppar endast reflektera solljuset. Dock har man i spektra af Mars, Jupiter och Sa- turnus varsnat några additionella absorptionslinier, antydande tillvaron af vattengas med flere dels kända, dels ännu okän- da ämnen i dessa planeters atmosferer. I månspektrum har man deremot icke funnit någonting, som skulle motsäga den gamla åsigten, att månen saknar en atmosfer. 25 Sammanträdet den 18 Februari 1867. Professoren KRUEGER redogjorde för en af SCHIAPARELLI framställd ny åsigt om meteorernas ursprung. Tillika om- nämnde professoren att en ny komet blifvit upptäckt af STE- FAN i Marseille samt att densamma enligt anställda beräknin- gar passerat perihelium den 28 Januari detta år. Professoren VON BECKER meddelade ett referat om MAx. SCHULTZES undersökningar angående retinans fysiologi. Professoren MoBERG förevisade ett akustiskt instrument, uppfunnet af KoEniG i Paris och förfärdigadt härstädes efter en i Poggendorffs Annaler för år 1864 meddelad beskrifning. Instrumentet, som ursprungligen var afsedt för analysering af hjerttoner, har visserligen befunnits vara föga lämpligt för detta speciela ändamål, men deremot visat sig särdeles an- vändbart såsom stetoskop i allmänhet, synnerligen genom en sedermera tillagd inrättning, bestående af särskilda kautschuk- slangar, hvarigenom flere personer samtidigt kunna auskultera samma organ. En af Doktor Hu6o GYLDÉN författad och till Societeten insänd afhandling med titel: Relationer emellan cosiner och si- ner för irrationela vinklar, skulle i Akterna införas. 26 Om de nyaste upptäckterna inom retinas anatomi och fysiologi. (Meddeladt den 18 Febr. 1867 af F. J. VON BECKER.) Vid sammanträdet den 14 sistlidne Maj hade jag nöjet att, enligt en mig af Prof. M. SCHULTZE tillsänd notis, för So- cieteten framställa de upptäckter nämnde forskare kort förut gjort i afseende på stafvarnes och tapparnes anatomiska bygg- nad, äfvensom några derur framgående fysiologiska slutsatser och hypotheser. Sedan dess har Prof. SCHULTZE uti Archiv f. mikroskopische Anatomie Bd. II, Heft. 2 & 3 meddelat en fullständig beskrifning öfver sina hittills erhållna resultater, och till densamma fogat åtta med särdeles omsorg utförda plancher i stålgravyr. Såväl för det allmänna intresse dessa undersökningar erbjuda, som ock emedan jag sjelf under mina båda sednaste besök i Bonn varit i tillfälle att se och studera en mängd hithörande preeparater, tager jag mig friheten att af nyssnämn- de arbete lemna en sammandragen öfversigt. Den nya undersökningsmetod, som förnämligast möjlig- gjort de upptäckter, jag nu går att referera, består i begag- nandet af öfverosmiumsyra. Häraf begagnar 9. lösningar i vatten från 1 till 34, "/,. De starkare verka hastigt förhård- nande, utan att dock förorsaka interstitiella coagulationer, så att isolerade retina-stycken redan efter en half timmas inver- kan i riktning af radialfibrerne kunna sönderspjelkas i tunna skifvor, i hvilka stafvarnes och tapparnes fibrer lätt synas, och äfven kunna isoleras, så framt preparatet ej redan blif- vit alltför skört. De af bindväf bestående radialfibrerne fram- träda härvid ännu ganska otydligt. Särdeles skarpt markerar öfverosmiumsyran gränsen emellan inre och yttre delen af stafvarne, och utgör derigenom ett det bästa medel till deras undersökning. Concentrationsgrader under 1 ?/, verka ej me- ra företrädesvis förhårdnande, utan derjemte macererande, så PN att vid sönderplockning af preparaten de nervösa fibrerne of- ta på långa sträckor låta isolera sig. Af stort värde vid undersökning af alla ömtåliga textu- rer i friskt tillstånd, och således äfven af retina, är Jodse- rum. : Detta äfvenledes af S. i den mikroskopiska tekniken införda medel, beredes genom att till klar amniosvätska till- sälta så mycket concentrerad jodtinktur att det hela får en vingul färg. Efter förutskieckandet af dessa notiser följa vi den af förf. uppställda ordningen, och begynna derföre med beskrifningen IL Om stafvarne och tapparne i retina jemte de yttre kornen. Alldenstund nämnde elementers anatomiska struktur, så- dan den uppträder hos menniskan, redan vid mitt föregående föredrag vidlyftigt nog blifvit beskrifven, får jag till undvi- kande af en återupprepning af samma sak hänvisa till dessa Förhandlingar 1865—66 p. 155 0. f., och öfvergår derföre genast till det i många afseenden afvikande förhållandet hos djuren. I likhet med menniskan hafva, såsom bekant, bland däggdjuren endast aporne en macula lutea, som äfvenledes hos dem består uteslutande af tappar. I afseende på fördelningen af stafvar och tappar herrskar deremot bland de öfriga dägg- djuren en, som det synes, hittills icke anmärkt olikhet. Hos menniskan utgör mellanrummen mellan tapparne från mac. lutea ända till ora serrata ej mer än två å fyra stafbredder, och så är äfven förhållandet hos de flesta af våra större hus- djur (får, nötboskap, svin, häst och hund); hvaremot tapparne alldeles saknas hos flädermöss, igelkottar, mullvadar, möss och marsvin. Katt, kanin och råtta bilda en slags öfvergång i det här antingen tunna verkliga tappar (katt) förekomma, eller ock blott antydningar till dylika, medan stafvarne före- komma i sådan mängd, att de mellan dem stående tapparne lätt alldeles förbises. Uti de med benbyggnad försedda fiskarnes retina om- vexla tappar och stafvar med hvarandra, likasom hos dägg- djuren. Rockor och hajar hafva deremot, såsom redan LEY- 28 pIG och H. MiiLnreEr funnit, blott ett slag af elementer, och dessa äro, enligt SCHULTZES undersökningar, stafvar. Från den hos däggdjur och fiskar förekommande typen afviker foglarnes, reptiliernes och amfibiernes retina på ett gan- ska egendomligt sätt. Tager man förhållandet mellan stafvar och tappar hos menniskan till utgångspunkt, så finner man hos däggdjur och fiskar ett fortskridande aftagande af tappar- nes antal, till dess slutligen hos flädermöss, igelkottar, mull- vador m. fl. bland däggdjuren, samt hos hajar och rockor bland fiskarne, endast stafvar återstå. Uti foglarnes och rep- tiliernes retina deremot tilltaga tapparne mer och mer, så att densamma har den största likhet med menniskans macula lutea. Oberäknadt yttre delens form (som hos stafvarne är cy- lindrisk, men hos tapparne koniskt tillspetsad) skiljer sig tap- parne hos foglarne från stafvarne genom ett mycket karakte- ristiskt kännetecken. De innehålla nemligen, som det synes utan undantag, uti yttre ändan af sin inre del (tappkropp) en inlägrad rund fettkula, vanligtvis till färgen gul eller röd. Denna kula intager, der den ligger, hela diametern af tappen, så att intet ljus kan framtränga till tappens yttre del utan att passera densamma. Hos foglarne der fyra olika slag af percipierande ele- menter, nemligen gula, röda och färglösa tappar samt stafvar, förekomma, är det således af största intresse att bestämma hvilket slag som företrädesvis förekommer på det, till det skarpaste seendet bestämda stället af retina, och såsom detta hafva vi åter allt skäl att antaga de af H. MuäLLERrR hos en del foglar upptäckta foveee centrales, af hvilka falkarne t. o. m. hafva tvenne i hvardera ögat. Hos falco buteo fann SCHULTZE att foves centrales inne- höllo endast gulpigmenterade tappar, hvilkas yttre ändar vo- ro af utomordentligt liten diameter, ungefär 0,001 mm. Först vid omkretsen af dessa foveze tillkomma några tunna stafvar, likasom ock rödtpigmenterade tappar här begynna uppträda. Alla dessa elementer bilda derpå en regelbunden mosaik än- da till ora serrata. Färglösa tappar förekomma nemligen ej hos falkarne. 29 Kråkans retina liknar mycket falkens blott att dess fo- vea centralis alltid innehåller några stafvar och röda tappar, hvarigenom den öfverensstämmer med den närmaste omgifnin- gen kring falkens fovea. Till följe af ofvanstående måste vi således antaga att de gula tapparne med de ytterst tunna chorioidealändorne äro de bästa percipierande elementerne i foglarnes retina. Men likasom förhållandet mellan tappar och stafvar hos olika däggdjur är mycket olika, så är äfven förhållandet hos foglarne. Ett särdeles anmärkningsvärdt undantag från den allmänna regeln göra ugglorne. Hos dessa öfverväga de enormt långa stafvarne till antal så öfver de med blekgult pigment försedda, mycket korta tapparne, att dessa endast med svå- righet kunna observeras. Röda pigmentkulor sakna ugglorne alldeles, och äfven de gula förblekna mot ora serrata till all- deles färglösa. Då nu de i mörker lefvande däggdjurens retina just ka- rakteriseras genom bristen på tappar, så måste man väl ock- så sluta till att minskningen af tapparne, förökningen af staf- varne och förbleknandet af pigmentkulorne, stå i nära sam- band med ugglornes förkärlek för skymning. Om reptiliernes retina är kännedomen tyvärr ännu gan- ska knapp. HANNOVER, NUNNELEY och LEYDIG uppgifva att sköldpaddornes retina ansluter sig till foglarnes, alldenstund i dess percipierande lager likaledes röda, gula och färglösa ku- lor förekomma. H. MäLLErRs noggranna undersökning af cha- meleontens retina, visar att uti densamma blott tappar före- finnas. Dylikt är äfven enligt SCHULTZE förhållandet hos la- certa agilis och viridis. Hos nämnde ödlor förekomma tvenne slag af tappar, tunnare och tjockare. De förstnämnde äro för- sedda med en mörkt citrongul pigmentkula; de sednare haf- va på samma ställe en dylik något blekare, samt äro dess- utom inåt ifrån kulan fyllda med diffust gult pigment. Denna inrättning erinrar om en dylik pigmentfördelning uti de röda tappar, som förekomma i några delar af dufvornes retina. Hos anguis fragilis, hvars retina nära öfverensstämmer med ödlornes, likna likväl alla tapparne mera hvarandra, och äro 30 samteligen blott svagt gult pigmenterade. Enligt hvad man kan sluta till af spritpreparat hafva ormarne äfvenledes blott tappar, men om dessa innehålla pigment eller ej måste afgö- ras genom undersökning af färska preparat, emedan pigment- kulorne förlora sin färg i sprit. Om amfibierne veta vi att stor öfverensstämmelse herr- skar mellan retina-elementerne hos grodor, paddor och sala- mandrar. Mellan talrika kolossala stafvar stå enskilda små tappar, med en blekgul eller färglös kula. Hos alla förefin- nas staf- och tapp-korn, staf- och tapp-fibrer, men en skarp skillnad mellan dessa elementer kan ej genomföras, såsom hos däggdjur och fiskar. Den skillnad i tjocklek som så constant observeras hos sistnämnde begge djurslag, upphör hos amfi- bier, reptilier och foglar, d. v. s. hos de djur, der tapparne nästan uteslutande innehålla färgade pigmentkulor, genom hvil- kas inflytande tapparnes yttre delar blott erhålla mer eller mindre monochromatiskt ljus. De från stafvarne och tapparne utgående fina trådarne visa alla de egenskaper som i allmänhet tillkomma märglösa nerffibrer, sådana som t. ex. de i retinas opticuslager före- kommande. Ehuru ännu alldeles intet är kändt om dessa trådars förlopp inom de inre retinalagren, är det likväl sä- kert att de ej vidare återförenas till tjockare fibrer. Hos de djur der skillnaden mellan staf- och tappfibrer försvinner, kan ett sönderfallande i finare trådar observeras äfven hos de från stafvarne utgående fibrerne. Detta synes äfven vara förhål- landet hos fiskarne, hvaremot det är föga sannolikt att de enormt fina staffibrerne hos menniskan och däggdjuren ytter- ligare skulle dela sig i ännu finare. Hos en del däggdjur äro stafvarnes (ej tapparnes) korn försedda med tvärstreck, enligt hvad HEnLE redan 1864 visa- de. Deremot har SCHULTzZE, lika litet som BRAUN, HENLE och andra, kunnat konstatera tillvaron af den af RITTER inom staf- kroppen beskrifna axcylindern, och är väl derföre denna s. k. Ritterska tråd mer än problematisk. Särskild uppmärksamhet förtjena ännu de pigmentceller, som vanligen räknas till ehorioidea, men hvilka såväl genom 31 sitt läge, som enligt sin utveckling hos embryo egenteligen böra föras till retina. Hos foglar och nedom dem stående djur, har man redan längesedan öfvertygat sig om att de ifrå- gavarande pigmenteellerne utsända så kallade skidor kring yttre delen af stafvarne och tapparne. Äfven Bräcke och H. MiLLER omnämna likväl redan, den förre hos menniskan, den sednare hos däggdjuren, att stafvarnes yttre delar hvila i dem upptagande fördjupningar i pigmentet. I sjelfva verket herr- skar äfven blott en relatif skillnad mellan förhållandet hos menniskan och de öfriga djuren. Hos alla utgå från pigment- cellernes inre yta en mängd fina hårformiga trådar, som sträc- ka sig mer eller mindre djupt in emellan tapparne och staf- varne hos de olika djurslagen, djupast likväl hos foglar och nedom dem stående vertebrerade djur. Grundsubstansen i dessa utlöpare består af en färg- och kornlös cellsubstans, uti hvil- ken runda eller stafformiga pigmentkorn äro inbäddade. Der, såsom hos albinos och i djurens tapetum, cellerne ej äro pig- menterade, äro de från dem utgående utlöparne äfvenledes pigmentfria. Cellerne uti, som det vanligen benämnes, chorioideas pigmentepithel bilda således ej någon vägg, emot hvilken staf- och tappändarne hvila, utan ligga tvärtom med sina större pigmenterade delar emellan tapparnes och stafvarnes yttre ändar. Blott de yttre pigmentlösa delarne, uti hvilka kär- norne ligga, betäcka staf- och tappändarne. I. Om tapparne i macula lutea och fovea centralis i menni- skans retina. Efter att hafva lemnat en detaljerad framställning öfver tapparnes i macula lutea ställning till hvarandra, äfvensom öfver deras dimensioner, öfverensstämmande med förut af förf. publicerade uppgifter, upptages åter den vigtiga frågan om tappspetsarnes diameter. Ännu för kort tid tillbaka ansåg förf. sig böra söka or- saken till den bekanta förlängningen af tapparne inom fovea centralis (enligt SCHULTZES mätningar i fovea 0,18 mm., i pe- riferin af samma öga 0,047 mm. långa) deruti, att de i pig- -” 32 ment inbäddade tappspetsarne, som 8. antog vara de perci- pierande elementerne, härigenom skulle komma att stå så nä- ra hvarandra som möjligt. Ju mindre tappspetsarnes diame- ter vore och ju flere som rymmas på den plats retina-bilden intager, desto mera i detalj bör ju denna bild uppfattas, 5. mätte derföre tappspetsarne och fann dem vara 00006 mm. i diameter. Samtidigt leddes Prof. HENSsEN i Kiel genom sina mera teoretiska undersökningar till den åsigt, att man i stället för den hittills såsom grund för beräkningen af retinas perceep- tionsförmåga laggda diametern af tappkropparne (tappens in- re del) borde taga den af tappstafvarne. I anseende till dessa sednares vida mindre diameter, skulle härigenom ett passli- gare anatomiskt substrat för små bilder erhållas. För bedömmandet af finheten uti uppfattningen måste likväl utom antalet af de på en gifven yta befintliga känsliga punkterne, afseende äfven fästas på den percipierande ytans känslolösa ställen, på lucekorne mellan de känsliga elementerne. Att vi genom vana och rörelse af ögat lätt förbise dylika luckor, kan med afseende å den erfarenhet vi hafva om Ma- riotte's blinda fläck ej betviflas. WEBER och VOLCKMAX hafva äfven genom sina försök fastställt att två punkter sinsemellan åtminstone måste hafva en distans motsvarande diametern af ett känsligt element i retina, för att kunna uppfattas såsom skiljda. Med fästadt afseende på ögats minimala rörelser vid fixering, kan det derföre ej vara tvifvel underkastadt, att ju ej HENSENS antagande, att tappspetsarne och ej tappkropparne äro de percipierande elementerne, erbjuder en fördel vid be- räkningen af synskärpan. Emot ett dylikt antagande uppre- sa sig likväl äfven grundade betänkligheter. De percipie- rande elementernes inre och yttre delar visa väsendtliga fy- siologiska olikheter. Isynnerhet är detta lätt att konstatera hos stafvarne, der, såsom KRAUSE först påpekat, äfven i all- deles friskt tillstånd en skarp begränsningslinie existerar mel- lan den inre och yttre delen. Det tyckes t. o. m. som om en kittsubstans låge mellan båda. Mot kemiska reagentier visa de dessutom ett olika förhållande, likasom också den 33 yttre delen bryter ljuset mycket starkare än den inre. Till följe häraf måste en ljusstråle, som på vanlig väg genom de inre retinallagren framträngt till stafvarne, och inom dem snedt träffar gränsytan mot den starkare brytande yttre delen, till största delen reflekteras, och åter intränga uti stafvens inre del. Den del af ljuset, som åter intränger uti stafvens yttre del, absorberas delvis af den omgifvande pigmentslidan, men reflekteras äfven till en del. Fungerar nu den yttre delen af stafven såsom en reflektionsapparat, så kan den ej tillika ut- göra det perceipierande elementet, utan måste i så fall den inre delen betraktas som sådant. Denna träffas nemligen bå- de af det infallande och det reflekterade ljuset, hvilket sed- nares perception åter förmedlas äf spegelapparaten i den yttre delen. Gränsytan emot stafvens yttre del, d. v. s. staf- resp. tapp-kroppens ändyta träffas således först af det reflek- terade ljuset, i det den bildar den mot detta ljus vända ytter- sta nerfändan. Antager man åter det reflekterade ljuset vara det som uteslutande percipieras af de vertebrerade djuren, så uppstår tillika den fullkomligaste analogi med ögats bygg- nad hos de icke vertebrerade djuren, hos hvilka äfvenledes den yttersta synnerfsändan är vänd emot det densamma affi- cierande, men här direkt infallande, ljuset. Diametern af dessa tapparnes inre delars ändytor i fo- vea centralis uppgifver SCHULTZE till ungefär 0,001 mm., och detta vore således det mått, som bör läggas till grund för be- räkningar af synskärpan. III. Om utvecklingen af retina, samt isynnerhet af stafvarne och tapparne. Efter att hafva lemnat en kritisk öfverblick af hithöran- de litteratur, öfvergår förf. till sina egna undersökningar i ämnet: Han konstaterar först och främst den redan förut af KÖLLIKER yttrade åsigten att det s. k. chorioideal-epithelet obe- roende af hela öfrige chorioidean, sjelfständigt för sig, bildas af den primära ögonblåsans yttre blad, hvilket helt och hållet transformeras dertill. Hos hönsembryoner märkas första spå- ren till pigmentet vid slutet af fjerde och början af femte 3 34 kläckningsdygnet. Den primära ögonblåsans inre blad be- gränsas utåt af en skarp kontur, motsvarande membrana limi- tans externa. Denna membran är nu ända till början af tion- de dygnet glatt, men nämnde dygn begynna halfrunda upp- höjningar att uppstiga på densamma på bestämda afstånd från hvarandra. Mellan dessa större upphöjningar bilda sig snart andra något mindre. De förra utvexa till tappar, de sednare till stafvar. På adertonde dygnet visa sig redan de röda, samt under det påföljande de gula pigmentkulorne i tapparne. Första spåret till chorioidea märkes på nionde dygnet, i form af ett tunnt lager, kapillarkärl innehållande, bindväf, skarpt skildt från pigmentlagret, och sjelft utan allt pigment. Fullkomligt analog härmed förhåller sig utvecklingsgån- gen hos däggdjuren; endast att hos de djur, som födas blin- da, ännu vid födseln intet spår till tappar och stafvar kan observeras. Blindheten hos dessa djurs nyfödda ungar beror således ej blott på en sammanklibbning af locken, utan på en bristande utveckling af retina. Hos menniskan infaller utvecklingen af stafvar och tap- par före födseln. Hos ett 24 veckors foster fann förf. ännu ej något spår dertill. IV. Om olikheten hos stafvar och tappar med afseende på deras funktion. En utvidgad kännedom om texturen och fördelningen af de båda skilda elementerne i det percipierande lagret af re- tina måste naturligtvis framkalla frågan om derigenom vun- nits några nya hållpunkter för bedömmandet af de hittills obekanta fysiologiska olikheterne mellan dessa elementer. Till besvarande af denna fråga anställer förf. följande reflexioner: Alldenstund fovea centralis hos menniskan uteslutande består af tappar, måste dessa icke allenast vara fullt tillräck- liga att se med, utan dessutom äga ett afojordt företräde fram- för stafvarne. Dock måste dessa sednare äfven allena förslå till seendet, alldenstund flädermöss och flere andra djur helt och hållet sakna tappar. Alla dessa djur föredraga likväl skymning och natt framför dagsljus. Genom att undersöka 35 hvilket af retina förmedladt intryck, som försvinner i skym- ningen, hafva vi således ett medel att leda oss till tapparnes betydelse. Betecknar man med AUBERT de tre grundintrycken af synsinnet såsom ljussinne, färgsinne och rumsinne, så framgår genast att ljussinnet, eller förmågan att uppfatta quantitativa ljusdifferenser, måste tillkomma äfven det allra enklaste syn- organ. En enda nerfända, d. v. s. en enda staf är nog här- till. Äro flere stafvar förenade till ett percipierande organ, så uppstår redan rumsinne, som just beror på retningen af flere särskildt för sig kännande punkter. Ljus- och rumsinne tillkomma således alla vertebrerade djurs ögon. På förhand kan man vidare sluta till att ljussinnet hos de om natten kringflygande flädermössen måste vara starkare utveckladt än hos ormarne, som hellst uppehålla sig i solskenet. Detta åter tyder på att stafvarne, då frågan rör quantitativ ljuspercep- tion, äga företräde framför tapparne. Återstår således färgsinnet eller förmågan att uppfatta qualitativa ljusdifferenser. De enklaste försök, som en hvar kan anställa på sig sjelf, visa redan att med aftagande be- lysning, eller tilltagande skymning, förmågan att uppfatta färg hastigt aftager; äfvensom att vi ännu länge efter det vi ej mera förmå urskilja föremålens färger, tydligt kunna urskilja deras konturer. Såsom AUBERT m. fl. framhålla, ändra sig vid aftagande belysnings-intensitet först pigmenternes färgton och nyans, så att t. ex. cinnober synes mörkbrun, orange mörk; rent rödt, grönt och ljusblått se åter alla lika ut o. s. v., hvarefter småningom uppfattningen af färg alldeles försvinner, så att blott känslan af ljusdifferenser qvarblifver. För de om natten kringströfvande djuren gifves det således inga färger, för dem återstår blott förmågan att vid ringa ljusintensitet fortfarande särskilja den olika klarhet, som särskilda färger ännu visa. Är åter färgsinnet bundet vid ett bestämdt ana- tomiskt substrat, såsom man enligt den YoUNG-HELMHOLTZ”ska theorin har allt skäl att vänta, så måste denna apparat sak- nas hos de uteslutande i mörker lefvande djuren. Ovilkorli- 36 gen ledes man derföre till den förmodan att tapparne äro or- ganerne för färgsinnet. Tapparne böra likväl ej uppfattas såsom organer ute- slutande bestämda blott för färguppfattning, ty färgsinnet in- nefattar naturligtvis äfven ljussinnet, och såvida åter appara- terne för färgsinnet ligga mosaikartadt ordnade bredvid hvar- andra, måste de äfven förmedla rumsinnet. Frågan blir så- ledes den, huruvida tapparne, jemte det de tjena ljus- och rumsinnet, äfven förmedla uppfattningen af färg, samt vidare om vi hafva skäl att frånkänna stafvarne delaktighet i färg- uppfattningen. Utom hvad redan blifvit framhållet, kan ännu ytterligare till stöd för tapparnes funktion, såsom organer för färgsinnet, anföras följande: Enligt samteliga forskares öfverensstämmande försök af- tager finheten af färguppfattning hastigt i alla retinas meri- dianer utåt ifrån macula lutea, ehuru visserligen förmåga att uppfatta färg tillkommer hela retina. Detta förhållande öf- verensstämmer nu fullkomligt med tapparnes fördelning i men- niskans retina. Ett starkt stöd finner vidare ifrågavarande åsigt uti be- skaffenheten af de yttre kornlagret genomlöpande tappfibrer- ne. Dessa äro hos menniskor, däggdjur och fiskar mångfal- digt tjockare än staffibrerne, och upplösa sig vid mellankorn- lagret uti en mängd fina trådar. Att döma af det finstrim- miga utseendet hos de tjockaste tappfibrerne tyckas så väl de som t. o. m. ofta sjelfva tappkroppen vara sammansatt af en mängd fina fibrer. Enligt den bekanta YoUunG-HELMHOLTZ'ska theorin erfordras till uppfattning af färg minst tre skilda slag af fibrer. Äro nu tapparne elementer för färguppfattning, så måste antingen mot hvarje färg svara ett skildt slag af tap- par, eller också hvarje tapp vara i stånd att uppfatta alla färger. I förra fallet vore väl en till hjernan förande fiber nog; 1 det sednare måste tapparne sammanhänga med ett helt knippe fibrer. Att döma af den anatomiska byggnaden hos menniskan, däggdjuren och fiskarne, ser det derföre ut, som 37 om hvarje tapp skulle hafva att förmedla flere olika färgupp- fattningar. Hos foglarne innehålla tapparne, såsom redan blifvit nämndt, på ett bestämdt ställe en genomskinlig färgad kula. HENSEN fästade först uppmärksamheten på att dess ändamål ej gerna kunde vara något annat än att absorbera sådana ljusstrålar, som ej böra komma till perception. Då nu dessa färgade kulor intaga hela diametern af tapparne, kan blott färgadt ljus slippa till den percipierande yttre ändan, som väl just derföre äfven måste tjena till färguppfattning. Alla tappar hos foglarne få likväl ej likfärgadt ljus. De flesta in- nehålla gula kulor, som absorbera myeket violett och blått; ett mindre antal hafva mörkt rubinröda kulor, som genom- släppa nästan endast rödt. Här synes det således som om olika tappar för uppfattningen af olika färger skulle förekom- ma. Märkvärdigt nog öfverensstämmer härmed också att tapp- fibrerne hos foglarne i tjocklek knappt skilja sig från de tun- na staffibrerne. Ännu gifves det hos foglarne ett tredje slag af tappar, de färglösa. Dessa kunde nu möjligen förhålla sig som men- niskans och tjena till uppfattning af alla färger, i hvilket fall de likväl borde hafva tjocka tappfibrer. Möjligt derföre att dessa endast eller hufvudsakligast uppfatta violett, som ab- sorberas af de tvenne andra tappslagen. Dessa betraktelser vinna ännu 1 betydelse genom för- hållandet hos ugglorne. Under det att tapparne i hela retina hos dagfoglarne särdeles öfverväga stafvarne, och färgsinnet hos dem således tyckes vara mycket fint utbildadt, saknas tapparne nästan alldeles hos ugglorne. Hvad skulle äfven ugglorne göra med färgpercipierande elementer, då inga fär- ger existera i skymning? Till uppfattning af det som återstår af färg, eller de olika graderne af mörkt och ljust, äro de ljus- sinnet tjenande stafvarne tillräckliga. De till ringa antal hos ugglorne förekommande tapparne äro försedda med gulaktiga kulor, som i anseende till sin ringa färgintensitet, blott svagt absorbera blått och violett, och sålunda hindra det i skym- ningsljuset ännu befintliga sista spåret af fotokemiskt verkan- 38 de strålar att intränga i de ytterst känsliga tapparne, likasom förf. redan i en föregående skrift påpekat sannolikheten af att det i menniskans macula lutea förekommande gula pig- mentet skulle hafva samma ändamål. Har man nu äfven i stöd af det föregående fullt skäl att antaga, det stafvarne förestå ljus- och rumsinnet, men tap- parne dessutom äfven färgsinnet, så äro likväl derigenom än- nu ej alla olikheter de begge elementerne emellan förklarade. Så äger i afseende på rumsinnet ett svårfattligt förhål- lande rum. I omkretsen af macula lutea finner man jemte aftagande af färgsinnet, äfven en försämring af rumsinnet. Då nu rumsinnets finhet väsendtligen beror på storleken och an- talet af inom ett bestämdt område liggande perceipierande ele- menter, och de närmast macula lutea mellan tapparne inskjut- ne stafvarne ej äro gröfre, utan snarare finare än de der be- fintliga tapparne, så skulle man snarare hafva att vänta en tilltagande finhet än en försämring af rumsinnet. Sjelfva tap- parne måste derföre redan i sin byggnad hafva något som med hänseende till rumsinnet ställer dem högre än stafvarne. Förf. framkastar med anledning häraf den frågan: huruvida ej möjligen tapparnes högre värde i rumsinnets tjenst skulle kunna förklaras derigenom att desamma jemte uppfattningen af olika grader ljus och skugga, dessutom ännu uppfatta före- målens färg, Af alldeles obekant inflytande är vidare den olika for- men och längden hos stafvarnes och tapparnes yttre delar inom samma retina. Häröfver kan likväl en fruktbringande diskussion ej föras, förrän en säker hållpunkt för bedömandet af nämnde delars funktion blifvit funnen. Äro såsom förf. an- ser sannolikast stafvarnes och tapparnes ytterändar ej att be- traktas såsom hörande till det egentliga nerfsystemet, utan blott såsom optiskt verkande reflexionsapparater, så förklaras derigenom ändamålet med det hos en del djur förekommande tapetum, ett pigmentfritt, starkt reflekterande ställe i chorioi- dea. Från denna speglande yta återkastas nemligen ännu mera ljus till stafvarnes inre delar, och måste detta således bidraga till höjande af ljussinnet hos dermed försedda djur. 39 I verkligheten finner man äfven att rofdjur, nötboskap, hästar m. fl. djur, som äga tapetum, hafva en särdeles förmåga att i djupaste mörker kunna vägleda sig. Anmärkningsvärdt är det äfven att ugglorne hafva de annars hos foglar så väl utbildade pigmentskidorne kring staf- varne föga utbildade. Uppenbarligen resorberas härigenom mindre ljus, under det att mera reflekteras. Till förfullständigande af dessa nya åsigter, böra natur- ligtvis de noggrannaste undersökningar såväl öfver sjelfva byggnaden som ock formen hos tapparnes och stafvarnes yttre och inre delar anställas. Härigenom kunde möjligen ledning fås för bedömandet af strålarnes gång vid reflexionen från de som konkavspeglar verkande yttre delarne; af sättet huru lju- set af dem koncentreras m. m. hithörande. Detta allt lofvar förf. göra till föremål för framtida meddelanden. 40 Sammanträdet den 19 Mars 1867. Professoren KRUEGER meddelade fortsättningen af det vid sednaste sammanträde påbörjade föredrag om meteorerne. Professoren KRUEGER talade vidare om den nyligen gjor- da observation, att den månkrater, som kallats Linné, för- svunnit, möjligtvis i följd af någon fysisk förändring, hvari- genom kratern blifvit fylld. Professoren FORSMAN fästade uppmärksamheten vid åt- skilliga märkvärdiga upptäckter rörande Schytiska antiqvite- ter, hvilka utförligen afhandlas i de af arkeologiska kommis- sionen i S:t Petersburg rörande desamma utgifna praktverk, som nyligen blifvit äfven till societeten förärade. Professoren HJELT förevisade en af RUMANN i Göttingen förfärdigad Sphygmograf och några dermed erhållna pulskur- ver hos personer lidande af hjertfel. Soeietetens ledamot Generalmajor GADOLIN i S:t Peters- burg hade till införande i Akterna insändt en afhandling med titel: Mémoire sur la déduction dun seul principe de tous les systémes crystallographiques avec leurs subdivisions, med hvilken afhandling IX:de tomen af Akterna skulle begynna. 41 Professor SCHIAPARELLIS hypotes om meteorernas ursprung. (Meddeladt den 18 Febr. och 19 Mars 1867 af A. KRUEGER.) För några månader sedan har Prof. SCHIAPARELLI i Mai- land framställt en alldeles ny hypothes angående meteorer- nas ursprung, som har varit egnad att väcka stort uppseende icke endast genom det snillrika sätt, på hvilket han försva- rar densamma, utan äfven genom de märkvärdiga konseqven- ser, till hvilken densamma kommer att leda, ifall den full- ständigt besannar sig. Denna hypothes har blifvit meddelad i en serie af 5 bref till Fader Secechi (i Bulletino Meteoro- logico dell Osservatorio del Collegio Romano) och som jag har fått del af ett aftryck af dessa bref, ber jag att få i korthet meddela hufvuddragen af författarens spekulationer, utan att ingå på en närmare granskning af vissa omständigheter, som ännu synas stå i strid med desamma. SCHIAPARELLI meddelar i början sina observationer af stjernfall under 'sistförflutna Augusti-perioden 1866. Antalet af systematiska stjernfall, d. v. s. af sådana, som divergerade från den bekanta radiationspunkten i Perseus, hade varit be- tydligt öfvervägande mot de sporadiska eller de, som komma från andra punkter; dessutom visade alla systematiska stjern- fall en ganska stor öfverensstämmelse i anseende till färgen och andra yttre kännetecken. I allmänhet hade deras banor ett större afstånd ifrån konvergenspunkten, än 1863 och det hade derföre varit svårare att bestämma läget af densamma. Vi gå nu att betrakta en vigtig lag angående stjernfal- lens fördelning i allmänhet under loppet af en hel natt. CoUL- VIER-GRAVIER har genom en grundlig diskussion af ett stort antal observationer, som varit anställda på olika orter från Paris ända till Peking kunnat bevisa, att stjernfallens antal 42 tilltager under loppet af natten, på sätt som följande tabell utvisar: från kl. 5 till 6 e. m. 7.2 stjernfall fr. kl. 0—1 f. m. 10.7 stjernf. ” GM ” 6.5 ” ” 1—2 ” 13.1 ” Boalt PETS, gj AD ” nn 20 VINES ” 99 »” 6.3 ” ” IE ” 15.6 ” ” I—10 ” 7.9 ” ” i) »” 13.8 »” saa LA 9 VISIO RÄ 1 BG RNA 2 TIER Of NS > BY RR Dessa tal äro medelvärden för alla månader af året; endast den periodiska Augustisvärmen har vid deras beräkning icke blifvit tagen i betraktande. De visa nu såsom ett obe- stridligt faktum, att meteorernas antal är beroende af lokalti- den: det växer jemt ända tills några timmar efter midnatt, för att aftaga återigen mot solens uppgång. Denna periodi- ska förändring är analog med temperaturvexlingen och man kunde derföre förmoda, att meteorerna stå i relation med nå- gra atmosferiska eller jordiska processer öfverhufvud. Utom ofvannämnde lag för stjernfallens fördelning efter timmarne, hafva ännu andra allmänna förhållanden kunnat utredas. De hittills gjorda iakttagelserna hafva nemligen ledt till kännedom af ett ganska betydligt antal såkallade diver- genspunkter eller ”radiant points”, enligt engelska astrono- mers beteckningssätt. HeEis, A. HERSCHEL och GREG hafva lyc- kats fixera emellan trettio och femtio sådana. De flesta me- teorer synas komma från någon af dessa punkter, hvaremot de rent sporadiska äro mycket mindre till antalet. Diver- genspunkterna äro fördelade öfver hela himmeln, utan att nå- gon regel för deras läge har kunnat uppställas. Föreställa vi oss nu jorden såsom stillastående, samt en svärm af meteorer passerande förbi jorden, så inser man lätt att den förut omnämnda variationen efter timmarne i sådant fall förblir oförklarlig, men förhållandet blir genast annorlun- da, så snart vi fästa afseende uppå jordens rörelse kring so- len. Till följe af jordens nära nog kretsformiga bana gör tangenten till jordbanan alltid en vinkel af omkring 90 gra- der med jordens radius vector och således befinner sig den 43 punkt, åt hvilken jordens rörelse är rigtad, i nedra kulmina- tionen omkring kl. 6 e. m., men deremot i öfra kulminatio- nen kl. 6 f. m., d. v. s. den intager då för hvarje ort på jor- den sitt högsta läge öfver horizonten, Supponera vi nu en meteorsvärm, begåfvad med en viss hastighet, som passeras af jorden, så inser man lätt, att meteorerna måste synas tä- tast i den rigtningen, som jorden beskrifver, och således må- ste deras antal uppnå ett maximum inemot kl. 6 f. m. eller vid kulminationstiden för jordbanans tangentialpunkt. SCHIA- PARELLI anställer nu några beräkningar med tillhjelp af de af CoULVIER-GRAVIER funna medelvärden och kommer till den slutsats, att stjernfallens medelhastighet är omkring 1.447 gån- ger större än jordens. Denna hastighet motsvarar i det när- maste den så kallade paraboliska: en kropp, som beskrifver en parabolisk bana kring solen, rör sig nemligen med 1.414 gånger större hastighet än jordens, då han befinner sig på samma afstånd från solen som jorden, såsom fallet är vid en passage af jorden genom en meteorsvärm. Den sålunda fun- na paraboliska hastigheten utgör hufvudresultatet för SCHIAPA- RELLIS första bref. Vi antaga numera såsom utgångspunkt för vidare spe- kulationer följande satser: meteorerna röra sig kring solen i mer eller mindre glesa svärmar, strömmar eller, om man så vill, ringar: då de mötas af jorden, synas de som stjernfall, som i allmänhet gå ut ifrån vissa divergenspunkter. Dessa punkter äro oregelbundet fördelade öfver hela himmeln och således hafva äfven meteorsvärmarnas banor de mest olika lägen i anseende till jordbanan. Meteorernas hastighet mot- svarar i allmänhet den paraboliska. Huru skola dessa om- ständigheter kunna förklaras? Betrakta vi planetsystemets konstruktion, så fästa vi oss genast vid vissa allmänna grunddrag: alla planeter röra sig från vest till ost, banorna hafva en obetydlig lutning mot ekliptikan och äro dessutom i det närmaste cirkelformiga, axel- rullningen pågår i samma ofvannämnda rigtning. Tillochmed satelliternas banor med undantag af Uranus-systemet visa sam- ma drag. Detta så att säga uniforma och i högsta grad sta- 44 bila byggnadssätt berättigar oss att antaga, att någon allmän princip har varit verksam vid alla planeters daning, och vi anse de sistnämnda som solsystemets äldsta eller indigena del, Med kometerna förhåller det sig väsendtligen annorlunda; de- ras byggnad är i motsats till planeternas solida kroppar all- deles lös, banorna äro på ett oregelbundet sätt fördelade öf- ver himmeln och derjemte mycket långsträckta, så att de i de flesta fall kunna identifieceras med parabler. Till följe deraf utsträcka kometerna sina vandringar långt utöfver det af pla- neterna bebodda området. Dessa fakta visa, att kometerna icke hafva tillhört sol- systemet då detta började att formera sig och vi kunna der- före med rätta anse dem såsom bud ifrån den yttre fixstjerne- verlden. Kometariska massor vandra i verldsrymden åt olika håll och kring olika centralpunkter: under århundradens lopp närma de sig solen både genom sin egen och genom solens progressiva rörelse i rymden och vid någon tidpunkt skola de sålunda inträda uti solens attraktionsfer och derefter an- taga en rörelse kring densamma. Bolens progressiva rörelse- hastighet har genom O. STRUVES och AIRYS undersökningar blifvit bestämd med en viss grad af säkerhet och den har be- funnits vara jemförlig med den hastighet, med hvilken jorden vandrar kring solen. Äfven stjernornas hastighet tyckes stå i ett jemförligt förhållande till solsystemets, d. v. s. enligt allt, hvad man hittills har kunnat utreda, är den hvarken ofantligt större eller mindre än de planetariska rörelsehastig- heterna. Vi antaga följaktligen, att stjernor och kometer långt utom solsystemets gebit äro begåfvade med rörelser, analoga med dem vi iakttaga hos våra planeter. En komet, eller en materiel punkt öfverhufvud, som till följe af solens närmande öfyergår till solsystemet, börjar en- ligt kända lagar röra sig utefter en konisk sektion, hvars form väsendtligen beror å ena sidan af afståndet från solen, å andra sidan af kometens relativa hastighet perpendikulär mot radius vektor. Banans parameter är omedelbart bestämd, så snart dessa tvenne data förefinnas. Ju mindre den per- pendikulära hastigheten är, desto mindre blir äfven banpara- metern och desto mera närmar sig banan den paraboliska for- men; vid större hastighet vinkelrätt mot radius vektor skall kometens bana blifva mer och mer cirkelformig. Nu visar erfarenheten att kometerna endast i närheten af jorden blifva synliga: vid någorlunda större distans från solen och jorden undandraga de sig snart våra blickar. Men enligt nyss fram- ställda deduktion måste alla kometer, som nedstiga ända till jordbanan, följa en parabolisk bana, såsom det verkligen är fallet. Banornas aflånga form följer således omedelbart ur denna kosmiska theori och deras oregelbundna läge bjuder ej heller mera någon svårighet. Således föreställa vi oss nu- mera solsystemets område såsom uppfyldt af ett ganska stort antal kometer, som röra sig i alla möjliga rigtningar och i alla möjliga banor, men tillika observera vi, att endast ett litet antal, nemligen de med mycket aflånga banor af kort parameter uppnå vår synkrets. Detta för öfrigt icke nya å- skådningssätt ger fullständig upplysning om kometbanornas egendomliga beskaffenhet, i motsats till planetbanorna. Vi gå nu att besvara frågan, till hvilkendera klass me- teorerna böra räknas. Man kan icke neka att astronomerna hafva blifvit vana att tillskrifva dem en planetarisk natur. Man har antagit, att meteorringar af mer eller mindre cirkel- formig figur omkretsa solen: genom att beröra eller korsa jordbanan erbjuda dylika ringar fenomenet af periodiska stjern- fall, såsom Auwugusti- och November-fenomenet. Hvarenda af de många radiationspunkter skulle då hafva sin motsvarande ring och alla dessa ringar skulle vara oregelbundet fördelade öfver himmeln. Den sistnämnda omständigheten strider emot deras planetariska natur och derföre söka vi hellre meteorer- nas ursprung utom solsystemet. Tänker man sig en svärm eller ett moln af meteorer, som genom solens rörelse inträ- der uti vår attraktionssfer, så kommer detsamma, enligt hvad förut blifvit anfördt, att föras till irakterna af jordbanan, i den händelsen att den till radius vektor vinkelräta rörelsen i bör- jan har varit ringa, och beskrifver således en i det närma- ste parabolisk bana. Är deremot banan mera eirkelformig, kommer ett sådant moln aldrig att blifva synligt för en 46 åskådare på jorden. ) Vi hafva ej hos någon växt sett så vackra collenchym-celler som hos Peperomia incana, ty hela den understa raden af celler i bla- dets vattendel, som stödjer sig ofvanpå dess bladgröne-del, om vi våga så benämna bladets ytterst skarpt åtskilda lager, består af celler, hvil- kas hörn äro förtjockade så att de likna en vanlig lykta af trästomme och glassidor. Dessa hörnförtjockningar tjena sålunda blott såsom stöd för den ovanligt tunna cellhinnan. 65 gad, starkt klibbig vätska, som vid genomskärandet till stör- sta delen upplöser sig i trådar, fast vidhängande knifven. Des- sa parastemones måste vi derföre tyda såsom ett egendomligt, förut ej anmärkt slag af sekretionsrum, hvars innehåll bildas af kautsehuk eller möjligen visecin och som sannolikt står i någon sorts sammanhang med de i hela växten ytterst talrika mjölkkärlen. [bg 66 Ytterligare om Strepsiptera och deras förekommande i Finland. (Meddeladt den 20 Maj 1867 af Fr. W.: MÄKLIN.) Vid Vetenskaps-societetens sammanträde den 22 Januari 1866 har jag lemnat en kort beskrifning öfver Strepsipterernas organiska byggnad, deras lefnadsförhållanden och de förvand- lingar dessa parasitiska insekter undergå, samt derjemte med- delat de olika åsigter, som blifvit uttalade beträffande den plats desamma böra intaga i systemet, då några naturforska- re ansett dem böra representera en egen insektordning, andra deremot, och kanske de flesta, efter BURMEISTER'S föredöme hänfört dem till ordningen Coleoptera. Denna sednare åsigt, att Strepsiptererna borde anses som mycket degraderade former bland skalbaggarna, tyckes likväl ej hyllas af alla, ehuru den äfven i sednaste tider, såsom vi förut anfört, blifvit försvarad af flera utmärkta zoologer. Med anledning deraf att D:r J. LE Conte i Classification of the Coleoptera of North-Amerika, prepared for the Smithsonian Institution, (Washington 1861— 1862) uppfört ifrågavarande insekter bland representanterna af nyssnämnda ordning, yttrar nemligen D:r A. GERSTECKER i sitt referat om detta arbete i Wiegmann's eller numera Tro- schel's Archiv fir Naturgeschichte (Bericht iiber die wissenschaft- lichen Leistungen im Gebiete der Entomologie während des Jahres 1861, sep. Abdr. Berlin 1863, p. 56): ”Die Stylopiden setzt Verf. unter die Heteromeren, bemerkt aber dabei, dass die Tarsen nicht heteromer seien, was richtig ist. Fräher habe man sie als eigene Ordnung betrachtet, aber die Kenntniss ihrer Verwandlung und eine genauere (more rigid!) Interpre- tation ihres äusseren Baues habe fast alle (nearly all!) Syste- matiker dazu bestimmt, sie unter die Käfer zu setzen. (Wel- che Charaktere hat ein Strepsipteron mit einem Käfer gemein ? — Keinen! Wo sind die Uebereinstimmungen der Larven und ihrer Lebensweise? Die Strepsipteren-Larven leben parasitisch 67 im Hinterleibe von Hymenopteren, die Meloiden-Larven näh- ren sich von Honig; beide haben also in der Lebensweise nichts untereinander gemein. Ref.) In Elementarbichern sollte man Absurditäten wohl am wenigsten fär baare Mänze aus- geben!” Som svar på de af GERSTECKER gjorda anmärkningarna, anför LE ConTtE i Proceedings of the Academy of Natural Scien- ces of Philadelphia, 1864 p. 49: ”I do not propose here to en- ter into a discussion of the views which have induced LA- CORDAIRE, BURMEISTER, NEWMAN and SCHAUM to consider Stylo- pidae as a family of Coleoptera, an opinion which many others have silently acquiesced in. The subject was considered nearly exhausted, until reopened by DuvaAL, in his note on the order Rhipiptera, (Gen. Col. Europe, 3,419), published subsequently to my work on Classification; I will, however, answer briefly the questions asked by D:r GERSTAECKER in the passage above cited. The characters common to a Strepsipteron and various Coleoptera are these: 1. Hypermetamorphosis of the larva, (Meloidae); 2. Parasitism, (Rhipidius); 3. Retention of the Pu- pa within the skin of the larva, (Lampyridae, tribe Lycini, ge- nus Calopteron); 4. Unfitness of anterior wings for flight, (a character also found in Orthoptera and Hemiptera, which, ho- wever, have no metamorphosis); 5. Large development of metathoracie segment. Even if the Stylopidae are considered as a distinet order — Strepsiptera — it will be necessary to place them imme- diately after the Coleoptera. In view of the great variation of characters found in Coleoptera, it would seem rational to consider Stylopidae as an extreme amd degraded form of that order, rather than to re- gard such a small number of objects, closely related in form, structure and habits, as an equivalent to the great orders Co- leoptera, Orthoptera and Hemiptera, with whieh alone they can be morphologically compared, (characters 4 and 5). The information given by D:r GERSTECKER regarding the difference in food and manner of life between the larvae of 68 Meloidae and Stylopidae, though not original, is doubtless quite interesting, but seems to. imply that I had compared them together, which is not correct.” I en i Leipzig 1863 publicerad fullständigare handbok i zoologin, har D:r GERSTECKER, som deri bearbetat Arthropo- derna, uppställt Strepsiptererna inom ordningen Neuroptera, när- mast efter familjen Phryganeodea. Han yttrar beträffande des- ga insekter: ”Diese durch ihren absonderlichen Körperbau wie durch die eigenthuämliehe Lebensweise ihrer Larven gleich merkwiärdige kleine Familie, welehe von KIRBY zu einer be- sonderen Ordnung erhoben, von BURMEISTER und NEWMAN da- gegen ohne Grund den Coleopteren zugewiesen wurde, schliesst sich dureh ihre wesentliechen Charaktere naturgemäss nur den Neuropteren mit vollkommener Verwandlung und unter diesen zumeist den Phryganiden an. Mit letzteren stimmt sie in der (bei den Coleopteren mniemals vorkommenden) Bildung des Prothorax, den verlängerten, freien Vorder- und Mittelhäften, den verkämmerten Mundtheilen, von denen die Unterkiefer mit der Unterlippe in entsprechender Weise versehmolzen sind, so wie auch in der radiären Aderung der Einterfläögel äberein, nur dass letztere hier noch entschiedener und reiner hervor- tritt als dort; beweisend fär diese Verwandtschaft sind auch die von NEWPORT an den Hinterleibsseomenten der Strepsip- teren-Larven nachgewiesenen kiemenartigen Respirationsor- gane. Hin den Strepsipteren allein eigenthämliecher und sie sehr auszeichnender Charakter liegt in der Kleinheit des Meso- und in der auffallenden Form und Grösse des Metathorax, wiewohl erstere durch die Verkimmerung der Vorder-, letz- tere durch die aussergewöhnlich starke Entwickelung der Hin- terflägel, die in weiter Ausdehnung mit ihrer Basis ansitzen, ganz naturgemäss bedingt wird. Ebenso weichen sie durch ihre parasitirende Lebensweise von allen täbrigen Neuropteren auffallend ab, ohne indessen auf Grund dieser Eigenthimlich- keit, in der sie allerdings eine gewisse Analogie mit einigen heteromerischen Käfern (Meloiden, Rhipidius) darbieten, mit diesen in eine natiärliche Beziehung gebracht werden zu kön- nen.” — — — För att här lemna en fullständigare framställ- 69 ning om de olika åsigterna om dessa insekters plats i syste- met, har jag ansett det nödigt att meddela ofvanstående ut- drag. Äfven för kännedomen om Strepsipterernas förekomman- de i Finland ser jag mig i tillfälle att lemna några ytterli- gare bidrag. HBStuderanden J. SAHLBERG har den 22 Juni 1866 i Rautus socken anträffat en hona af Miscus campestris Latr., som numera förvaras i universitetets samling af inhemska djur- arter och på hvilken sitter en strepsipterpuppa. Denna pup- pa är utom allt tvifvel af Xenos vesparum Rossi (sphecidarum v. Siebold = Rossii Kirby), som förekommer som parasit på Sphegides i allmänhet. Inom Finlands fauna förekomma såle- des åtminstone tvenne skilda arter af dessa intressanta insek- ter. Studeranden Sahlberg har dessutom den 8 Juni förlidet år i Mohla socken påträffat en Andrena gy med en strepsip- terpuppa; man torde häraf kunna sluta, att Stylops melitte förekommer öfver en betydlig del åtminstone af södra Fin- land. 70 Om sönderdelning af djurben förmedelst alkalier. (Meddeladt den 20 Maj 1867 af A. E. ARPPE.) Den metod, som allmännast användes att bringa djur- ben i det tillstånd, att de blifva brukbara för agronomiska ändamål, är, ehuru i öfrigt förträfflig, alltför omständlig och kostsam för att andra än förmögnare jordbrukare skulle kun- na draga någon verklig nytta deraf. Icke nog dermed att för den mekaniska och kemiska sönderdelningen erfordras tvenne skilda operationer, först pulverisering och sedan sön- derdelning med en syra, den första operation förutsätter dess- utom ganska vidlyftiga tillställningar — qvarnar och stamp- verk, likasom anskaffandet af de nödiga syrorna för den an- dra operation ofta kan vara förenadt med många svårigheter och betydliga kostnader. De försök, som professor ILIENKOFF i Moskwa och efter honom ENGELHARDT gjort att genom kau- stikt kali sönderdela benen utan föregående pulverisering sy- nas derföre kunna blifva af stor vigt för jordbruket, isynner- het i ett land, der kemiska fabriker icke finnas och syrorna derföre äro jemförelsevis dyra, men der man i en under lån- ga vintrar fortgående produktion af löfträds aska har ett ym- nigt material för framställning af alkalier. Huru ifrågavarande metod i stort användes, inhemtas af följande exempel: Innehåller trädaskan 10 procent kolsyradt kali och vill man arbeta med 4000 skålpund ben, så bör man dertill använda 4000 skålpund aska, 600 skålpund bränd kalk och 4500 skålpund vatten. Dervid förfar man på följande vis: man gräfver en 2 fot djup grop af sådan längd och bredd, att den kunde inrymma 6000 skålpund af blandningen; invid densamma gräfves en annan 25 procent större grop. Gro- parne fodras med bräder. Först släcker man kalken till pul- ver och blandar den med trädaskan; med denna blandning be- täckas hvarftals 2000 skålpund ben i den mindre gropen. Massan försättes med 3000 skålpund vatten och öfverlemnas 71 åt sig sjelf. Tid efter annan tillsätter man små qvantiteter vatten, för att hålla massan fuktig. Märker man, att denna första portion ben blifvit så långt sönderdelad, att den rifven mellan fingrarne låter fördela sig såsom en smörjig, mjuk massa, så betäckes den andra hälften af benen i den större gropen med denna massa hvarftals och lemnas till vidare sön- derdelning. När nu äfven denna andra portion ben blifvit sönderdelad, låter man massan torka, i det man tager den ut ifrån gropen; till slut, för att gifva den en pulverformig be- skaffenhet, tillsätter man 4000 skålpund torrt torfpulver- eller torr vegetabilisk jord. Denna blandning omskyfflas flere gån- ger och kan 1 detta tillstånd utföras på fältet. Den på detta vis beredda gödseln innehåller omkring 12 procent trebasisk fosforsyrad kalk, 2 procent alkaliska salter och 6 procent qväfhaltig substans. 72 Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Fin- land år 1866. (Meddeladt den 20 Maj 1867 af A. MOBERG). Lärkan hördes i Jyväskylä den 2, Kisko d. 3, Taipal- saari d. 4, Tenala och Eura d. 5, Jomala, Nådendal och Kyrk- slätt d. 6, Orimattila d. 7, Kides d. 8, Janakkala d. 9, Kars- tula d. 12, Uleåborg d. 16 April. — Sångtrasten förmärktes i Kisko d. 3, Orimattila d. 7, Janakkala d. 11, Jomala d. 14 April. — Svanen syntes 1 Karstula d. 5, Kides d. 6, Jyväs- kylä och Uleåborg d. 11, Janakkala d. 13 April. — Spofven ankom till Tenala d. 5, Janakkala d. 8, Jomala d. 12, Kisko d. 16, Orimattila d. 17, Kides d. 18 April; Karstula d. 5 Maj. — Tranan observerades i Kisko och Orimattila d. 6, Janak- kala och Kides d. 10, Karstula d."12, Tenala d. 13, Jyväs- kylä d. 14 April. — Sädesärlan anlände till Tenala d. 6, Ki- sko d. 7, Orimattila d. 8, Jomala, Janakkala, Jyväskylä, Kars- tula och Kides d. 13, Nådendal d. 14, Taipalsaari d. 29 April. — Bofinken sågs i Orimattila och Kides d. 10, Karstula d. 11, Tenala d. 13 April. — Stensqvättan märktes i Kisko d. 20, Nådendal d. 23, Janakkala d. 27 April, Orimattila d. 1, Kides d. 2, Tenala d. 4, Karstula d. 11 Maj. — Ladusvalan syntes i Tenala d. 26 April, i Kisko d. 4, Jomala d. 9, Tai- palsaari d. 27, Uleåborg d. 28, Karstula d. 30 Maj, Nåden- dal d. 1 Juni. — Hussvalan ankom till Eura d. 4, Tenala, Helsinge, Orimattila d. 5, Janakkala d. 6, Nådendal d. 15, Karstula d. 20 Maj, Kyrkslätt d. I Juni. — Göken hördes i Tenala, Helsinge, Kisko, Orimattila d. 5, Jomala d. 9, Eura d, 10, Nådendal, Kyrkslätt, Kides d. 11, Janakkala d. 12, Karstula d. 13, Taipalsaari d. 15 Maj. Hvad vextligheten beträffar må anföras att Krusbärsbu- skens bladsprickning begynte i Tenala d. 1, Orimattila d. 2, Janakkala d. 6, Jomala och Kisko d. 8, Nådendal d. 12, Ki- des d. 24 Maj. — Ivitsippan blommade i Jomala d. 26 April, 13 Tenala d. 3, Kisko och Janakkala d. 4, Nådendal d. 7, Kyrk- slätt d. 12, Orimattila d. 27, Kides d. 30 Maj. — Häggen be- gynte löfvas i Janakkala d. 13, Orimattila d. 14, Tenala d. 18, Jomala och Kisko d. 25, Kides d. 28 Maj, Kemi d. 13 Juni. — Kalflekan befanns blomma i Orimattila d. 15, Tenala d. 16, Jomala och Kisko d. 21, Janakkala och Kides d. 24, Kyrkslätt d. 31 Maj, Nådendal d. 4 Juni, — Rönnen fick löf i Nådendal d. 19, Jomala d. 22, Tenala d. 24, Janakkala d. 27, Kisko, Orimattila och Kides d. 28 Maj, Kemi d. 16 Juni. — Björken d:o i Nådendal d. 23, Kisko d. 25, Tenala d. 27, Jomala, Janakkala och Orimattila d. 28, Åbo d. 30, Kides d. 31 Maj; Uleåborg d. 4, Kemi d. 15 Juni. — Harsyran blommade i Tenala d. 23, Janakkala d. 28, Jomala d. 29, Kyrkslätt d. 30 Maj, Kides d. 3, Åbo d. 4 Juni. — Alen löf- vades i Jomala d. 14, Orimattila d. 24, Nådendal d. 27, Te- -« nala d. 28, Janakkala d. 29, Kisko d. 30, Kides d. 31 Maj; Kemi d. 19 Juni. — Smultron blommade i Nådendal d. 24, Tenala och Janakkala d. 31 Maj, Jomala och Orimattila d. 3, Kisko och Åbo d. 4. Kyrkslätt d. 5, Kides d. 7, Kemi d. 29 Juni. — HKrusbärsbusken d:o i Tenala d. 25, Janakkala d. 26, Jomala och Nådendal d. 27, Kisko d. 29, Åbo och Ori- mattila d. 30 Maj, Kides d. 4 Juni. — Aspen fick löf i Jo- mala d. 20, Janakkala d. 27 Maj, Nådendal d. 1, Helsinge d.;:23 Tenala; d:14;' Kisko och Kidesz:d. 5, Kemi.d: ;20 Juni. — Äppelträdet d:o i Nådendal, Orimattila och Janakkala d. 28, Tenala och Åbo d. 30 Maj, Jomala och Kisko d. 1, Ki- des 'd..2 Juni. Blåbär blommade i Tenala d. 29 Maj, Ori- mattila d. 2, Nådendal d. 3, Kides d. 4, Kisko d. 53, Jomala och Janakkala d. 6 Juni. -— Häggen d:o i Nådendal d. 1, Hel- singe d. 3, Tenala, Kyrkslätt, Kisko, Åbo, Orimattila och Ja- nakkala d. 4, Jomala d. 5, Kides d. 6, Kemi d. 24 Juni. — Åppelträdet d:o i Janakkala d. 4, Tenala d. 6, Åbo och Ori- mattila d. 7, Nådendal d. 8, Jomala, Helsinge och Kisko d. 9, Kides d. 20 Juni. — Kersbärsträdet d:o i Jomala och Nå- dendal d. 6, Tenala, Kyrkslätt, Kisko och Åbo d. 1, Janak- kala d. 11, Orimattila d. 14, Kides d. 20 Juni. — Enen d:o Helsinge d. 6;.Kisko; d:.'t, Tenvalard., 133 ad SS Ja- GILAD EE LIBRARY I= 74 nakkala d. 18 Juni. — Syrenen d:o i Nådendal d. 7, Kisko d. 9, Åbo och Janakkala d. 10, Orimattila d. 11, Tenala d. 12, Kyrkslätt d. 15, Helsinge d. 16, Jomala d. 19, Kides d. 20 Juni. — Hallonbusken d:o i Nådendal d. 11, Kisko och Ja- nakkala d. 25, Tenala d. 27 Juni. — Rönnen d:o i Orimattila och Janakkala d. 12, Helsinge d. 15, Tenala och Kisko d. 16, Åbo och Jomala d. 20, Nådendal och Kides d. 21 Juni, Kemi d. 3 Juli. — Röd väppling d:o i Orimattila d. 13, Fenala d. 14, Janakkala d. 22, Kyrkslätt och Kisko d. 23 Juni, Ke- mi d. 16 Juli. — Blåklint d:o i Orimattila d. 22, Jomala d. 24, Janakkala d. 27, Kyrkslätt och Kisko d. 28 Juni. -— Nju- ponbusken d:o i Janakkala d. 23, Nådendal d. 26 Juni, Tenala d. 1, Jomala d. 5, Kemi d. 20 Juli. — Smultron mognade i Tenala d. 26, Janakkala d. 28, Nådendal d. 29 Juni, Kisko d. 1, Jomala d. 3, Kides d. 4 Juli. — Blåbär d:o i Jomala och Tenala d. 9, Kisko och Janakkala d. 20, Kides d. 21 : Juli. — Hallon d:o i Tenala d. 24, Nådendal d. 27 Juli, Ki- sko och Kides d. 1, Janakkala d. 8 Augusti. — Ibland od- lade vexter såddes kornet i Jomala d. 19, Kisko d. 26, Kars- tula d. 29, Janakkala d. 30, Helsinge d. 31 Maj, Kyrkslätt, Taipalsaari och Kides d. 1, Kemi d. 8, Uleåborg d. 11 Juni, samt gick i ax i Janakkala d. 18, Helsinge d. 19, Kemi d. 20, Kisko d. 23 Juli. — Rågen gick i ax i Jomala d. 3, Te- nala och Orimattila d. 5, Kyrkslätt och Helsinge d. 7, Kisko och Janakkala d. 8, Kides d. 9, Taipalsaari d. 20 Juni; blom- made i Tenala d. 22, Jomala, Kisko och Orimattila d. 23, Kyrkslätt d. 24, Helsinge och Janakkala d. 25, Eura d. 29 Juni, Uleåborg d. 12 Juli, samt skördades i Tenala och Ori- mattila d. 6, Helsinge d. 7, Kides d. 8, Kisko och Janakkala d. 9, Kyrkslätt d. 13, Jomala d. 17, Karstula d. 21 Augusti. Islossningen; inträffade i Nådendal och Helsinge d. 16, Tenala d. 17, Kisko d. 28 April, Janakkala d. 3, Uleåborg (elfven) d. 13, Taipalsaari d. 15, Jyväskylä d. 19, Karstula d. 20, Kides d. 21, Kemi d. 28 Maj. — Isläggningen i Kides d. 1, Karstula d. 2, Janakkala d. 7, Åbo, Kisko och Jyväskylä d. 11, Tenala d. 18, Nådendal d. 25, Helsinge d. 28 Novem- ber; Uleåelf d. 9 December. — Sista snöfallet om våren in- 15 föll i Kyrkslätt d. 29 April, Jomala, Kisko, Eura och Karstula d. 15, Nådendal, Tenala, Orimattila, Janakkala, Taipalsaari och Kides d. 23, Uleåborg d. 27 Maj. — Första snöfallet om hösten inträffade i Orimattila, Janakkala, Karstula och Kides d. 11, Nådendal och Tenala d. 15, Kyrkslätt, Kisko, Åbo och Eura d. 16, Helsinge d. 17 Oktober, Jomala d. 9 November. Nederbörden uppmättes i Orimattila och Kides under he- la året, i Kisko ifrån Februari till midten af December, då observatorn insjuknade och afled. Resultaterna af dessa iakt- tagelser, hvarhos såsom kontroll och jemförelse de vid meteo- rologiska observatorium härstädes anstälda mätningar tillika bifogas, äro beräknade i finska decimaltum : Helsingfors. — Kisko.