VERSA EN ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. TJUGONDEFÖRSTA ÅRGÅNGEN. 1864. MED SEXTON TAFLOR. STOCKHOLM, 1865. P. A. NORSTEDT & SÖNER, Kongl. Boktryckare. + + INNEHÅLL. Utförliga uppsatser äro betecknade med en asterisk. Sid. ANDERSSON, ref. GOSSELMANS och WINSLOWS berättelser .................. .. 1. — = resa i Luleå lappmark ...... RE We: — , esendomligheter hos barrträd i sla pplandia AES ANAR Nee 427. BLOMSTRAND, tantaleruppens metallsyror = ooo .. een de 541. BoHEMAN, Spetsbergens insektfauna ......e..ae.he. Aeseasgenseraesenasen 267. ST dä TEGS 1, Olandi.l. 2.0.02... 1a a BR I SEE 371. ÖLEVE, Diatomaceer vid Uddevalla .................cccccccnnenn seiosres radade aa 75. DAHLANDER, värmeenhetens mekaniska eqvivalent .. . ........ ce. 169. EDLUND, galvaniska inductionsströmars värmeutveckling ........ ..... ..... 1, 79. — ,ref. THOMSENS polarisationsstapel ..... . ......cc.cccee.. BERN, 427. — och LInMEHÖÖK, vattnets temperatur i Östersjön .................. 2. Pons, Me, mill Skaudinavienss lafloraı, nenn. 269. (GOSSKEMAN) (vill Blekangs. taumalı. ru. ee ee 1. HILDEBRANDSON och RosrN, vattenängans tryck på omgifvande luften ... 123. IRI sıtTornasehisonia ss sera ek ben Sa AL 1. iss gomkenraregiftet) N... ee EHRE. 427. GIS SIR OMS pysochroit, trau, Pajsberg. . u nen 208. — =, gediget bly från Pajsberg. ............ JOSE DA en hand 417. HRINIBIER Gö Annulatannovan a ee Mn 6 SA Ne 559. LILLIEHÖÖK och EDLUND, vattnets temperatur i Östersjön .................. 2. — och LINDHAGEN, telegrafkorrespondens med observatorium i Paris 75. LINDBERG, Skandinaviens Seligerie oa omosm ceenerensenenesen ren ch 185. — 222 Sedum dasyphyllum på Gotlanden nat 19. — ,de Tortulis etc. europeis ........ Ve A RAN nde 213. EN Brder sneciebusk Dimmer sd Re sense dene Sa 333. — 7. Done N ae EEE 421. — > bladmossornas locklösa former ..............uccceneneneneen on 575. = familjen, Nüunariacee kossa on one OR ee nee 589. LINDHAGEN, den medeleuropeiska gradmätningen s..ossssmmssssssrsrsrn sn 347, 415. — = och LILLIEHÖÖK, telegrafkorrespondens med observatorium i Paris 75. — och SELANDER, om gemensam borgerlig tid ..................... 416. TIYNIDMAN (em deflnit: integral... ss. dont bss dere ses artnr 313. LINDSTRÖM, sekundär formation på Spetsbergen ...... sssssssosersssenionen enn 415. LJUNGMAN, Skandinaviens Ophiurider \....... sososerstsrssrrarennnegn seen rna 359. Hosen SD SES ekaspiaka, Grustaceer. rn esse ee era 415. LÖWENHJELM, fogelarter i Kihls socken ................ zeossseneenseeeseen 30 MALMGREN, Spetsbergens fogelfauna ..............ssserenerneneenenaere nennen 377. — , högnordiska hafs-Annulater ..................... DUNEELR ERBE LRENOS 415. ER Spetsberzens'fskfauna) N... nassen nee says ana 489. INTE SSON NOD Nhalassophryne.. scenisk refers sel ie 415. NORDENSKIÖLD, nya förvärf vid mineral-kabinettet ........eeneeeeeeenen- 74, 415. — , om 1864 års Spetsbergsexpedition..,........-s.-se-=>>++ 371, 427, IV Sid *_ Norpvı, till Östänmarkens fauna 2... ee Te: * "OyEnıus, urinkanalernas förloppet ss. ses ..... 0... ee 173. * Paykuıı, kristall. jernglans från Längbansgrufvan ...... ........uccueue o- 3. ; — X mineralogiska jakttagelser ......... 0.2.0 engere 207. { — u rullstensäsarnes’ bildning ms u... Ve 319. * Ros N och HILDEBRANDSON, vattenängans tryck på omgifvande luften .. 123. SANTBSSON, ref. Heyfelder, Traité des r§ions ..........en serenesnene stas St. SELANDER och LINDHAGEN, om gemensam borgerlig tid ..................... 416. SMITT, Sveriges hafsbryozoer ..... ................. a a a SR GE al ce 311. * SUNDEVALL, sällsynta skandinaviska djurarter ..... .............. u ER 73. * THORELL, T., två europeiska Argulider .......... ee ER A re 7, ; — ; Argulüs daetylopteri. bis: ssp ze ee 609. Toren, ©,, Yoldia-lerorna fran istıden 2.2027 er 167. — > den skandinaviska inlandsisens utsträckning . SE 167. — , hafsströmen mellan Grönland och Amerika oc det anliegrs polarhafyet. =... sand ern ae ee 307. ==. "om. Skanes: Jeror... ne ee BE Eee 307. — zeseberättelsesn ee 307, 347. -ZULLEREN, bestämninggat indigotm 7.0 0 ee ee 349, ” WAHLBERG, anmälan om Spetsbergsexpeditionen ...... ....- Ds era 268. * WAHLGREN, tvä nya skandinaviska djurarter ...............u... use. DM. "I WEGELIN, sjöars.stemperatur 1... 20... ee 429. ZSWERTERBERG, Vill Calmarmaktensı faunar ee 73: " WIDECEEN, om Sveriges Salmoniderf 2 nee EN SHINE 219. * ZETTERSTEDT, J. E., Bulimus montanus vid Jönköping ....................- 399. "TF ÄNGSTRÖNM, om arter, af Sphaguum 202072272 197. Sekreterarens' berättelse pa hogbidsdagen 2... 0.0. ee 252. Praesidium öfverlemnas af Hr BoHEMAN till Hr LILLIEHÖÖK ... ........... 19. Med döden afsängne ledamöter: Rosz, 168; STRUWE, 428. Invald ledamot: KorBE 416. Intendent för palaeontologiska samlingarne utsedd: ANGELIN . ..... ............ 76. Afhandlingar inlemnade: ANGELIN, 267; HOLMGREN, 416; Lang, 347, 371; 416; WALLENGREN, 75, 167. Ledterstedtsk stipendiat: DAHLANDER ..................... EL. REN en 428. Reseanslag: ANDERSSON ........ REN ER AS Herr EIA EES Rene 168. Belöningar: Letterstedtska: SCHLYTER, MELIN, 76. — Fermerska: DILLNER, 167. . — Lindbomska: THALÉN, 168. Flormanska: THORELL, 168. — Wallmarkska: LAGERMAN, 416. Meteorologiska iakttagelser: abstract logs, 167. Utbyte-af skrifter” ...........2000.0000 2 Re EEE 416. Friherrinnan BERZELI donation af bref, 416. — Griızıs af 10,000 rdr, 267. — WEGELINS donation, 307. Skänker till Akademiens Bibliotek: 2, 6, 76, 122, 135, 172, 184, 193, 204, 268, 278, 306, 342, 348, 368, 371, 413, 416, 420, 424, 428, 540. Skänker till Riks-Museum: Zoologiska afdelningen: 135, 204, 345, 425, 615. — Botaniska afdelningen: 136, 370, 414. — Mineralogiska afdelningen: 184. 425, 615. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AK ADENIENS FÖRHANDLINGAR. + Årg. 21. 1864. nen, Onsdagen den 13 Januari. Hr EDLUND meddelade resultatet af sina undersökningar rörande galvaniska inductionsströmmars värme-utveckling och deras förhållande till det mekaniska arbetet. Hr WAHLBERG föredrog en af Docenten C. W. PAYKULL insänd uppsats: Om kristalliserad jernglans från Längbans grufvor i Wermland”, samt anmälde ett från Hr HILL ingånget med- delande: Bidrag till siffrornas historia. Hr ANDERSSON redogjorde för de af Magister C. A. GOSSEL- MAN samt af Magister A. P. WINSLOW ingifna berättelser öfver de resor i botaniska och zoologiska ändamål, de med Akademiens understöd sistlidne års sommar företagit, den förre i Blekinge, den sednare i Bohus län och i trakten af Helsingborg. Berät- telserna skulle nedläggas i Akademiens Bibliotek. Hr S. LoVvEÉN tillade några meddelanden om Magister GOSSEL- MANS iakttagelser till Blekinges fauna, och fästade dervid ser- skilt uppmärksamhet vid uppgifterna om några fiskarters före- komst i denna del af Östersjön, deribland Scomber scombrus, Trigla gurnardus, båda sällsynta; Aspidophorus cataphractus, vid Carlshamn; Gobius Ruthensparri, en form med sex strålar i främre ryggfenan och rundad bukfena, utanför Carlskrona; u paris barbatus, sällsynt. Hr ÅKERMAN och Frih. Fock afgafvo yttrande med anledning af Kongl. Majt:s nådiga remiss af Fabriksbolaget Hylin & Comp:s Anm. En asterisk betyder att uppsatsen är införd i detta nummer. 2 ad besvär mot Öfverstäthällare-embetets beslut om upplag af s. k. paraffinolja. Hrr SUNDEVALL och S. LOVÉN afgafvo utlåtande i anledning af K. Kammar-Collegii remiss af handlingar angående fiskets be- drifvande inom Närdinghundra och Sjuhundra härader. Akademien gillade Hrr LILLJEHÖÖKS och EDLUNDS hem- ställan i anledning af den sednares förslag om observationers anställande öfver vattnets temperatur på större djup i Östersjön, och uppdrog åt Hr EDLUND ledningen af iakttagelserna. Från Kongl. Telegrafstyrelsen hade ingått skrifvelse angående öfversändandet af meteorologiska observationer till och från Observatorium i Paris, hvilken remitterades till Hrr LILLJEHÖÖK och LINDHAGEN. Från Kongl. Commerce-Collegium hade skrifvelse ingått med en skeppsjournal, hvilken öfverlemnades till Akademiens Fysiker. Akademien beslöt att inleda utbyte af skrifter med Société botanique de France, och Naturhistorisches Landes-Museum von Kärnthen. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Universitetet i Christiania. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, 12: 4. Från Finska Vetenskaps-Societeten i Helsingfors. era, 7. Ofversigt, 5. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk, H. 5, 6. » » Finlands Naturkännedom, H. 8, 9. Förteckning öfver Finska Vetenskaps-Societetens boksamling, Hfors 1862. 8:0. Från Ordnance Survey Office i London. JAMES, H., Extension of the triangulation of the Ordnance survey into France and Belgium with the measurement of an arc of parallel in lat. 52° N. from Valentia in Ireland to Mount Kemmel in Belgium. Lond. 1863, 4:0. (Forts. å sid. :6.) Om kristalliserad Jernglans frän Längbans grufvor i Wermland.*) Af EC W. PAYKULL. [Meddeladt den 13 Januari 1864.] Redan förlidet år erhöll jag från Längbans grufvor i Werm- land en mineralstuff, hvarpå suto anväxta några få och otydliga kristaller af Jernglans. Som jag under innevarande höst lyckats bekomma ännu ett par dylika stuffer, har jag, tillfölje af säll- syntheten af mineralets förekommande under denna form inom fäderneslandet, alldenstund, såsom bekant är, någon fyndort för kristalliserad jernglans icke förut blifvit härstädes angifven, sökt att närmare bestämma kristallformerna. Dervid hafva följande . olika former befunnits förhanden: 1:0) Grundrhomboédern, P, (Traité de Mineralogie, par A. Dufrenoy, Paris 1845, Tome II. pag. 468), Fig. I, förekommer i små, föga talrika kristaller af 1 till 1,5 lineas diameter, dels drusformigt, dels gruppformigt anväxta på ett kornigt till bladigt- kristalliniskt aggregat af jernglans, svagt bemängd med magnetisk jernmalm och med några insprängda korn af manganspat. Kristallytorna äro svagt strekade parallelt med rhomboöder- kanterna och dessutom något ojemna och skrofliga, samt följ- aktligen ofullkomligt speglande. Den i ögonen fallande likhet dessa kristaller ega med hexaödrar, äfvensom den med reflexions- goniometern mätta lutningen emellan ytorna angifver tydligen hvilken form de tillhöra. P:P = 86° 10. 2:0) Tafvelformig kristall af grundrhomboödern och basiska planet, a. ig. II. Endast en enda tydlig kristallindivid af denna form har blifvit iakttagen, anväxt, tillsammans med otydligare kristaller, af hvilka en del synas tillhöra följande form, på en blandning af finkornig jernglans och gul, derb granat. P: a = 122° 30. *) Härtill taflan I. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 1. 4 PAYKULL. 3:0) Tafvelformiga kristaller, 1 hvilka trenne former äro rådande, nemligen grundformen, basiska planet och en rhomboöder af motsatt ordning, b', Fig. III. Basiska planet igenkännes på sin streckning i trenne rigt- ningar. Jemte grundformens planer äro bas-planerna de enda jemna och tydligt speglande. Planerna b’ äro deremot dunkla och skrofliga, samt nägot konvexa, och tillata derföre icke heller en alldeles fullt noggrann vinkelbestämning. Likväl göra de med flera ytor anställda vinkelmätningarne, äfvensom planernas ställning i öfrigt, deras karaktär otvifvelaktig. a mot b — 141° 53". Detta är deremot icke händelsen med de modifierande planer, som afstympa kombinationskanterna mellan P och b. De till- höra en skalenoöder, sannolikt den på kristallerna från Elba all- männa skalenoödern e’ (P mot € = 153° 3°; a' mot e® — 118° 54'); dess planer äro dunkla och ojemna, äterkasta endast ljuset, utan att tillåta uppfattandet af någon bild, och kunna sålunda icke ens approximativt bestämmas. Utom nu anförda former, hvilka meddela kristallen dess allmänna utseende, iakttages å kombinationshörnet mellan P, a och b' samt den nyss nämnde skaleno@dern en ganska liten, glänsande yta under form af en rhomboid, synbarligen tillhörande en trubbigare skalenoöder, och slutligen befinnes kombinations- kanten mellan a' och b' ega en fin afstympning af ett plan, till- hörande en trubbigare skalenoöder af motsatt ordning. Alla de nu angifna ytorna hafva blifvit iakttagna på en enda kristall, af vid pass tre liniers diameter öfver basiska planet och något mer än en half lineas tjocklek. För öfrigt befinnas å de kristaller, som jag undersökt, endast planerna a, jemte P och b', ett af hvarje, a hvilkas kombinationskant stundom visar sig en afbruten del af ett plan, tillhörande den spetsiga skalenoödern. Någon gång framskjuter äfven ett afrundadt hörn, hvarå de nämnde planerna jemte skalenoöderns ytor kunna vara mer eller mindre tydligt utbildade. Af ofvan nämnde kristaller äro en del anväxta på kornig jernglans, andra åter jemte kristalliniska korn af rhodonit och KRISTALLISERAD JERNGLANS. 5 manganspat pa derb, gul granat, hvilken i beröringsytan mot jernglansen visar sig kristalliserad. Jernglansen är äfven här inmängd med magnetisk jernmalm, sa att till och med sjelfva kristallerna dragas af magneten. Dessutom träffas äfven tydligt utbildade kristallytor a den vid Längbans grufvor förekommande, derba, rätskåliga, i stor- spatig manganspat inväxta jernglansen. Åfven på dessa kristaller igenkännes basiska planet å sin starka streckning i trenne rigtningar, med i öfrigt jemna och speglande ytor, vidare grundformen i kom- bination dermed och slutligen, ehuru mera sällan en rhomboöder af motsatt ordning. Å en dylik tafvelformig kristall af vid pass en half tums diameter öfver basiska planet, men af hvilken endast den öfre delen är synlig, befinnes dessutom kombinationskanten mellan de båda rhomboödrarne afstympad af ett skalenoöderplan med parallella kombinationskanter. På ett annat kristallfragment, begränsadt af formerna P och a befinnes ett hörn afstympadt af en triangulär yta, tillhörande en rhombo&der af motsatt ordning. De trenne genomgångar, som äro parallela med grundrhom- boöderns planer låta hos den rätskåliga jernglansen med lätthet framkalla sig. Åfven denna är i öfrigt starkt inmängd med magnetisk jernmalın. Det såsom manganspat angifna, storspatiga mineralet är af en svagt vingul färg, glasglänsande, på genomgångarne perlemor- glänsande, genomlysande, dekrepiterar och svartnar för blåsröret, men drages sedan icke af magneten, ger med soda reaktion för mangan och färgar boraxperlan violett. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 2.) Frän British Association for the advancement of Science. Report of the 32:th meeting. Från Chemical Society i London. Journal. New Series, Vol. I: 1—8. Från Museum of practical geology i Caleutta. Memoirs of the geological survey of India, 2: 3—5. Frän Societe Geologique de France. Bulletin, 20: 21—30. Från Bataviaasch Genootschap van Kunsten en Vetenschappen i Batavia. Verhandelingen, D. 29. Tijdsehrift voor Indische Taal- Land- en Volkenkunde, D. 11, 12. Från Académie Imp. des Sciences i S:t Petersburg. Mémoires, T. 4: 10, 11. Bulletin, T. 4: 7—9. 3 1, 2. Från Naturforschende Gesellschaft i Danzig. Schriften. Neue Folge Bd. I 1. Frän Verein für Naturkunde i Offenbach. Denkschrift zur Sekularfeier der Senckenbergischen Stiftung 1863. Offenb. 1863. 4:0. Bericht. 4. Från K. Offentliga Biblioteket i Stuttgart. KEPLERUS. J. Opera omnia ed. Ch. Frisch, Vol. 4: 2. Från k. k. Geologische Reichsanstalt i Wien. Jahrbuch, Bd. 13: 3. Från Physikalisch-Medicinische Gesellschaft i Würzburg. Naturwissenschaftliche Zeitschrift, Bd. 4: 1 Medicinische Zeitschrift, Bd. 4: 3, 4. Från Göteborgs och Bohusläns K. Hushällningssällskap. OLBERS, E. W. Geologisk karta öfver Tunge, Stångenäs och Sotenäs härader; jemte beskrifning. Göteb. 1863. Fol. o. 8:0. (Forts.) Om tvenne europeiska Argulider; jemte anmärkningar om Argulidernas morfologi och systematiska ställning, samt en öfversigt af de för närvarande kända arterna af denna familj.*) Af T. THORELL. [Meddeladt den 9 December 1863.] Bland de djurgrupper, som under de sednaste åren ådragit sig zoologernas synnerliga uppmärksamhet, intager den lilla kru- stacé-familjen Argulide ett särdeles framstående rum. Länge representerad af en enda art, den i en stor del af Europa all- mänt förekommande och redan före LINNÉS tid bekanta Argulus foliaceus, har denna märkvärdiga familj under loppet af de trenne sistförflutna decennierna vunnit en hastig och oväntad tillväxt i artantal. KRÖYER, som sednast sysselsatt sig med de hithörande djuren, uppgifver sålunda") antalet af för närvarande kända Ar- gulider till tretton, af hvilka åtta blifvit beskrifna sedan början af 1857, och deribland de tre arter, som bilda det af HELLER upp- ställda Amerikanska slägtet Gyropeltis. Af dessa tretton Argulider tillhör en, A. gigantens Lucas, Afrika, och likaledes blott en, A. foliaceus (LINN.), Europa: de öfriga elfva härstamma alla från Amerika. Det torde under sådana förhållanden icke vara utan intresse att erfara, att vår verldsdel eger ytterligare tvenne arter af Argulidernas familj, den ena en hafsform, från södra Europa (Medelhafvet), den andra en sötvattensform, liksom A. foliaceus, och tillhörande de mellersta och nordliga delarne af Sverige. Den förstnämnda af dessa två arter, Argulus purpureus, är visserligen redan beskrifven af Rısso under namn af Binoculus bicornutus”) *) Härtill taflorna II, III, IV. !) Bidrag til Kundskab om Snyltekrebsene, i Naturhistorisk Tidskrift, 3:die Raekke, Bd. 2 (1863) p. 8. 2) Histoire Naturelle des Crustaces de Nice (1816) p. 170. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 1. 8 T. THORELL, och Agenor purpureus'); men den synes hafva blifvit helt och hället förbisedd af sednare forskare, hvartill orsaken väl är att söka dels i den ringa spridning, som nagra af Rıssos arbeten eca, dels i denne författares i allmänhet dåliga beskrifningar och figurer, hvilka ofta göra igenkännandet af de arter, han haft för sig, särdeles vanskligt (Ayenor purpureus har fått sin plats i familjen Bopyride!) En ny beskrifning af denna art, hvaraf jag i Nizza funnit ett exemplar på bröstfenan af en Pagellus ery- thrinus, torde derföre icke anses öfverflödig. Den andra, Skandinaviska arten, som jag kallar Argulus coreaoni, är deremot ny för vetenskapen. Jag gjordes uppmärk- sam på densamma genom en afhandling af Dr C. L. NYSTRÖM”), i hvilken omnämnes »en ovanligt stor Argulus» såsom en af de parasiter, hvilka i Jemtland plåga Siken. Exemplar af denna Argulus hafva af Hr NYSTRÖM blifvit hemförda till zoologiska Riksmuseum i Stockholm, der äfven exemplar från Dalsland, in- samlade af Docenten H. WIDEGREN, finnas; och genom Hr Pro- fessor LOVÉNS samt Hrr NYSTRÖMS och WIDEGRENS godhet har jag blifvit satt i tillfälle att granska såväl Jemtländska, som Dalsländska exemplar af denna stora och utmärkta art. I. Innan jag öfvergår till beskrifningen af de ifrågavarande djuren, anser jag mig böra redogöra för min uppfattning af Argu- lidernas särskilda kroppsafdelningar och appendikulära organer, hvilka blifvit på ganska olika sätt tolkade af de författare, som hittills afhandlat denna djurgrupp. — Den första stora kropps- afdelningen, som bär antennerna, mundelarne och de följande två, enkla extremitetparen, och som hos dessa djur utväxer till en stor, bakåt i tvenne flikar utdragen sköld, kallar jag hufvudet eller hufvudskölden (scutum cephalicum); den andra, på hvilken ") Histoire Naturelle des principales productions de V Europe méridionale ete. Tom. V, (1826) p. 139. 2) Jakttagelser rörande Faunan i Jemtlands Vattendrag. Akademisk Afhandling etc. (1863) p. 19. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 9 de klufna simfötterna äro fästade, bålen (truncus), hvarpa följer en till en bladlik respirations-skifva transformerad stjert (cauda), bärande tvenne små bihang, som hbos den nyutkläckta larven sitta fästade i spetsen af stjerten (såsom fallet är hos närstående former, Phyllopoder och Copepoder), men under djurets tillväxt småningom rycka upp till basen af den inskärning, som hos det fullbildade -djuret delar respirations-skifvan i tvenne flikar.') — 1) Denna terminologi afviker således något från den numera vanligast antagna, enligt hvilken krustaceernas kropp indelas i hufvud, thorax, abdomen och postabdomen. Mot denna indelning synes nämligen åtskilligt vara att invända. Thorax och abdomen äro (inom Leddjurens stora afdelning) begrepp, som blifvit hemtade från insekterna, och med full rätt endast kunna tillämpas på dem och på arachniderna, hos hvilka klasser de motsvaras af funktionelt åtskilda kropps- afdelningar. Detta är deremot icke fallet hvarken hos myriapoderna eller krustaceerna, hos hvilka på sin höjd hufvudet är tydligt begränsadt mot den följande bålen: dock skilja sig hos krustaceerna (likasom hos skorpionerna) bålens bakersta segment merendels till form och funktion från de öfriga, och bilda derigenom en särskild kroppsafdelning, en stjert eller s. k. postabdomen. Med bålens tre första, insekternas thorax morfologiskt motsvarande segment är väl deita inom krustaceernas klass ingenstädes händelsen, och det synes mig derföre alldeles olämpligt, att hos dessa djur tala om en thorax, såvidt man vid detta uttryck vill fästa betydelsen af en naturlig, icke godtyckligt bestämd kroppsafdelning — och med benämningen thorax stå eller falla naturligtvis termerna abdomen och postabdomen. Deremot visa bålens främre segment här, likasom hos myriapoderna, en stark tendens att sammansmälta med det egentliga hufvudet, och deras extremiteter förvandlas då oftast till hjelporganer vid födans fasthällande eller vid tuggningen, d. v. s. blifva mundelar (»käkfötter»). An är det blott ett af bålens segment, som på detta sätt förlorar sin sjelfständighet och går upp i hufvudet (hedriophthalmer) ; än två — eller äfven här blott ett, om nämligen båda paren käkfötter tillhöra samma segment — såsom hos copepoder och argulider; än alla tre de s. k. thoracal-segmenten (decapoder). Stundom blifva dessa segment jemte deras appendikulära organer mer eller mindre rudimentära eller synas alldeles saknas, såsom hos branchiopoderna. (Hos squilliderna äro till och med bälens fem första segment på sätt och vis uuderordnade hufvudet). — I alla dessa hän- delser synes det mig bäst att kalla hela den genom en sådan sammansmältning uppkomna främre kroppsafdelningen för hufvud, antingen den i sig upptagit ett, två eller tre af bålens segment, och dessa må nu vara väl utvecklade eller rudimentära. Hos decapoderne, der dessa med hufvudet förenade segment äro tre till antalet, skulle främre kroppsafdelningen kanske med rätta kunnat kallas en cephalothorax, om icke hos dessa djur hela bålen sammanväxt med hufvudet till ett enda stycke, en cephalocormus, såsom jag skulle vilja kalla det. Med större skäl kunde man tala om en cephalothorax hos argu- liderna och en stor del parasitiska copepoder, t. ex. caligiderne, hos hvilka de med hufvudet sammanvuxna segmentens extremiteter eller »käkfötterna» 10 T. THORELL, Bälen benämnes af en del författare thorax, af andra abdomen, allt efter som de kalla den första kroppsafdelningen hufvud (huf- vudsköld) eller cephalothorax; den sista afdelningen uppfattas på samma sätt antingen såsom abdomen eller postabdomen, i de- scriptiva arbeten merendels kallad cauda. KRÖYER') kallar den för genitalring, emedan han, märkvärdigt nog, anser den motsvara endast den med detta namn betecknade främre delen af Cali- _ gidernas »postabdomen»: bihangen hos Arguliderna skola enligt honom representera icke blott bihangen, utan hela den bakom genitalringen befintliga delen af stjerten hos Caligiderna — och naturligtvis då också hos alla andra Copepoder. Men genital- ringen är ju ingenting annat än de sammanvuxna två första eller blott det första segmentet af stjerten, hvilket hos Copepo- derna allmänt står i generationens tjenst och hos Caligiderna samt en mängd andra, i synnerhet poecilostoma och siphonostoma Copepoder utvecklar sig mera, särdeles på bredden, än de följande caudal-segmenten. Dessas antal är mycket olika, fyra eller färre; stundom förblifver stjerten till och med osegmenterad och består af ett enda stycke, t. ex. hos vissa arter af slägtet Corycaus — och på alldeles samma utvecklingspunkt befinner sig stjerten hos icke äro accessoriska mundelar, utan sjelfständiga fäst- eller hakorganer: dock är härvid att observera, dels att alla möjliga öfvergångar finnas mellan dylika fästorganer och vanliga käkfötter, dels att i en sådan cephalothorax endast ett, högst två af bälens segment kunna anses ingå. Väl sammanväxer ofta hos copepoderna ännu ett bäl-segment med de föregående och hufvudet; men detta segments extremiteter äro alltid af samma form, som de följande seg- mentens (d. v. s. äro simfötter, aldrig käkfötter), och måste således anses till- höra samma kroppsafdelning, som de. Det torde till och med gälla såsom en regel för alla de lägre krustacé-ordningarne (Xiphura, Branchiopoda, Ostracoda, Copepoda och Cirripedia) att de typiskt ha två par käkfötter, aldrig fera, i olikhet med de högre eller Malacostraceerna, som ha antingen tre eller ett par, likasom att de förra blott ega ett par maxiller, då Decapoder och öfriga Malacostraceer allmänt ha tvenne par. — För att ernå på samma gång enhet och praktisk användbarhet i terminologien för krustacéernas klass, synes det mig således vara nödvändigt att öfverge de inom denna djurgrupp aldeles betydelselösa benämningarne thorax och abdomen, och att, såsom i det före- gående är antydt, indela krustacé-kroppen i tre afdelningar: hufvud, bål och stjert. !) Loc. eit. p. 88. TVÅ BUROPEISKA ARGULIDER. 11 Argulus. Sa framt nu den osegmenterade stjerten hos en Coryceus motsvarar stjerten inclusive genitalringen hos Caligiderna — hvilket väl ingen lärer betvifla — så måste också Argulidernas stjert motsvara hela stjerten hos Caligiderna och Copepoderna 1 all- mänhet. — Ännu oriktigare, än KRÖYERS, är GEGENBAUERS upp- fattning af Argulidernas bakersta kroppsafdelning: GEGENBAUER') anser den nämligen bestä af »ett par till en del med hvarandra sammanvuxna gälblad», och icke blott fysiologiskt — hvilket vore riktigt — utan äfven morfologiskt motsvara andra krustaceers gälar. Då GEGENBAUER uppgifver, att denna åsigt delas af LEYDIG, synes detta bero på ett missförstånd”). — Under larv- stadiet har stjerten hos Argulus en form, som lätt visar oriktig- heten af GEGENBAUERS åsigt: den liknar då alldeles stjerten hos äldre Phyllopod- och Copepodlarver, och bär, såsom redan är nämndt, i spetsen de vanliga bihangen, mellan hvilka anal- öppningen befinner sig. (Se tafl. II fig. 12.) Om de särskilda kroppsafdelningarne hos Arguliderna blifvit olika tydda, är detta i lika eller högre grad fallet med de appen- dikulära organerna, isynnerhet de främre eller de, som tillhöra hufvudet. Om de egentliga mundelarne skola vi längre ned tala, och fästa oss att börja med vid de fyra par extremiteter, som hafva sin plats framom och bakom dem. Tydningen af dessa organer, af hvilka vi kalla de två främre paren för första och andra paret antenner, och de två bakre för första och andra paret käkfötter, har, såsom sagdt är, varit särdeles vacklande, utan tvifvel genom inflytandet af den felaktiga föreställningen om en fullkomlig mot- svarighet mellan hufvudets appendikulära organer- hos de lägre Krustaceerna och hos Decapoderna, hvilken gjort terminologien för de förra i så hög grad förvirrad och motsägande”). Af an- tennerna har vanligen ettdera paret blifvit ansedt såsom käk- !) Grundzüge der vergleichenden Anatomie, (1859) p. 255 o. 246, not. ?) Jfr LEDIG, Ueber Argulus foliaceus, ein Beitrag zur Anatomie, Histologie und Entwicklungsgeschichte dieses Thieres, i Zeitschrift für wissenschaftliche Zoologie, Bd. II. (1850) p. 338 o. 339. 3) Jfr Craus, Zur Morphologie der Copepoden, i Würzburger Naturwissenschaft- liche Zeitschrift, Bd I (1860) p. 26 o. följ. — Se också härofvan sid. 10, not. 12 T. THORELL, fötter, det första paret af HELLER!) och CoRNALIA?) det andra af t. ex. MILNE-EDWARDS?) och KRÖYER '). Den tydning, vi antagit, Ööfverensstämmer med den af DanA och HERRICK’) gifna, och dess riktighet bevisas icke blott af de motsvarande delarnes form och läge hos Phyilopoder och Copepoder, med hvilka Argu- liderna äro närmast beslägtade, utan äfven af deras uivecklings- historia. Den nyutkläckta larven af Argulus har, såsom JURINES*) samt DANA'S och HERRICKS') figurer öfver densamma visa, ett par antenner och två par simfötter, likasom Phyllopodernas och Cope- podernas larver, och dä de organer, till hvilka Phyllopod- och Copepod-larvernas antenner och första benpar utveckla sig, nu- mera allmänt betecknas såsom första och andra paret antenner, måste detsamma äfven gälla för Arguliderna. En blick på larven af en Argulus (tafl. II fig. 12) visar genast, att förhållandet här är fullkomligt detsamma, som inom Phyllopod- och Copepod- grupperna. Den enda olikheten mellan Arguliderna och dessa är den, att antennerna hos Argulus-larven småningom öfverga till hakformiga fäst-organer genom en starkare utveckling af deras tvenne första leder, under det de öfriga lederna reduceras och slutligen blott bilda ett litet bihang på andra antenn-leden. Första benparet hos larven är, såsom vanligt hos de närstående kru- staceerna, Etvaklufvet: dess bakre gren har redan formen af det !) Beiträge zur Kenntniss der Siphonostomen, i Sitzungsberichte der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften, Mathematisch-Naturwissenschaftliche Klasse, Bd. XXV, Hft 1 (1857) p. 91. | ?) Sopra una nuova specie di Crostacei Sifonostomi, i Memorie del R. Istituto Lombardo, Vol. VIII (Ser. II. Vol. II) Fase. 3, (1860) p: 163. 3) Histoire Naturelle des Crusiaces, Tom. III (1840): jfr tabellen vid p. 436 samt p. 442. 3) Loc. cit. p. 87. — KRÖYER kallar dem dock, likasom de verkliga käkfötterna, för bröstfötter. 5) Description of Argulus Catostomi, a new parasitic crustaceous animal, i SILLIMANS American Journal of Science and Arts, Vol. XXXI (1837) p- 298. 299, 307. 6) Memoire sur ÜArgule foliace (Argulus foliaceus), i Annales du Museum d’Hi- stoire naturelle T. VII (1806); Pl. 26, fig. 4. 7) Loc. cit. fig. 10. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 13 utbildade djurets andra antennpar, den främre grenen försvinner under larvens utveckling. Jag skulle icke så länge uppehållit mig vid Argulidernas antenner, om icke KRÖYER') helt nyligen sökt göra en annan åsigt gällande, hufvudsakligen, såsom det synes, för att derigenom adagalägga en närmare slägtskap mellan Argulider och Caligider, hos hvilken sednare grupp, likasom hos de parasitiska krustaceerna i allmänhet, det icke är första, utan andra parets antenner, som antaga formen af fästorganer. Enligt KRÖYER skulle hvad jag kallat första antennparet bestå af de med hvarandra samman- vuxna båda antennparen: bihanget skulle då vara det första, sjelfva hakorganet det andra antennparet. I sammanhang härmed förklaras det verkliga andra paret antenner såsom första paret käkfötter. Hvad ofvan blifvit anfördt om de ifrågavarande or- ganernas utvecklingshistoria, synes göra det öfverflödigt att upp- taga KRÖYERS hypothes till särskild vederläggning. Hvad hufvudets öfriga appendikulära organer beträffar, så försvåras jemförelsen mellan dem hos Arguliderna och de när- stående grupperna genom den omständigheten, att Argulus-larven vid sin framkomst ur ägget är vida mer utvecklad och redan försedd med mundelar och de bakom dem befintliga tvenne extremitetparen, så att dessa delars uppkomst icke kan genetiskt följas. Af analogien torde man likväl kunna sluta, att hos Argulus, likasom hos Phyllopoder och Copepoder, mandiblerna utbildas från basen af larvens andra benpar, och maxillerna bakom dem såsom ett sjelfständigt extremitetpar.”) Huruvida de två följande ) Loc. cit. p. 87. 2) Jfr Jouy, Histoire d'un petit Crustacé (Artemia salina) ete., i Annales des Sciences Naturelles, Ser. IT, Tom. XIII (1840), p. 260, Pl. 7, fig. 9, 10. (Ar- temia salina). — ZADDACH, De Apodis cancıiformis anatome et historia evolutionis (1841), Tab. IV, fig. 4-6 (Apus cancriformis). — GRUBE, Bemerkungen über die Phyllopoden, nebst einer Uebersicht ihrer Gattungen und Arten, i Archiv für Naturgeschichte, XIX. I. (1853) p. 76, (Limnetis bra- ehyurus). — Cıaus, Die frei lebenden Copepoden, mit besonderer Berück- sichtigung der Fauna Deutschlands, der Nordsee und des Mittelmeeres (1863) Tafl. XII, fig. 4 (Canthocamptus staphylinus), 14 As IDHOREEL; extremitetparen äfven hos Arguliderna, såsom CLAus') visat för de fritt lefvande gnathostoma och åtminstone en del af de para- sitiska Copepoderna, ursprungligen äro grenar af ett enda par extremiteter, är visserligen osäkert: dock visar deras form och ställning (isynnerhet hos larven) en allt för påtaglig öfverens- stämmelse med käkfötterne hos de högre Siphonostom-familjerna (Ascomyzontider, Caligider), för att gerna kunna antagas vara till sitt ursprung och sin morfologiska betydelse afvikande från dem. Det första paret synes uteslutande göra tjenst såsom fäst- organer: de antaga, såsom bekant är, hos de utvuxna arterna af slägtet Argulus formen af sugskålar, under det de hos lar- verna och hos slägtet Gyropeltis äro i spetsen beväpnade med en hake. Det andra parets funktioner äro icke lika lätta att bestämma, och om de också biträda vid att bålla djuret fästadt på sin värd, torde de väl äfven och hufvudsakligast tjena såsom rörelseorganer, och kunde derföre kallas kryp- eller gång-fötter (pedes gressorit), såsom de äfven benämnas af KRÖYER. VoGT’) pästär, att djuret betjenar sig af desamma »zum Ausputzen des Saugnapfes und zum Entfernen fremder Körper aus der Höhle desselben.» Deras första led visar vanligen pa undersidan ett plant, tydligt begränsadt fält, som bakät merendels utlöper i tre starka tänder, och som vi derföre i likhet med KRÖYER kalla kammen (peeten). Straxt bakom basen af andra paret antenner befinner sig en starkt chitiniserad tand eller hake, som af KRÖYER') för- klaras vara en palp. Till läge och utseende öfverensstämmer den nämligen med en has Caligiderna ofta: förekommande hake (första paret mawiller enligt MILNE-EDWARDS m. fl.), som KRÖYER !) Die frei lebenden Copepoden p. 28. — Ueber den Bau und die Entwicklung von Achtheres percarum, i Zeitschrift für wissenschaftliche Zoologie, Bd. XI (1861) p. 298. 2) Beiträge zur Naturgeschichte der Schweitzerichen Crustaceen, 1 Neue Denk- schriften der Allg. Schweitzerischen Gesellschaft für die gesammten Natur- wissenschaften Bd. VII (1845) p. 12. 3) Loe. eit. p. 97. TVÅ EUROPRISKA ARGULIDER. 15 benämner antennpalp'), men som af STEENSTRUP och LUETKEN’) kallas andra antennparets hjelpkrok (hamulus), och säledes af dem icke anses böra räknas till de egentliga appendikulära organerna, utan vara en cuticular-bildning, tillhörande hudskelettet. Denna åsigt synes äfven delas af CLAus”), och är enligt min mening den rätta, både hvad Caligider och Argulider beträffar. För dessa sednare bevisas den af den omständigheten, att Arguliderna ofta ha ytterligare två par alldeles dylika hakar, det ena mellan andra paret käkfötter, det andra bakom dessa, framför basen af första paret simfötter, hvilka hakar svårligen låta tyda sig såsom reducerade appendikulära organer eller delar af sådana. På basal-leden af såväl första och andra paret antenner, som andra paret käkfötter utvecklas äfven chitinhöljet merendeis till dylika hakar, och vissa delar af kroppens undra sida, isynnerhet randen af hufvudskölden framtill, äro vanligtvis tätt besatta med små tänder, som hafva en liknande betydelse, som de förstnämnde större hakarna, och jemte dem tjena att fixera djuret på det ställe, der det sugit eller hakat sig fast. Alla dessa hakar och tänder hafva nämligen spetsen riktad bakåt, och hindra derigenom djurets glidning eller afstrykning framifrån bakåt, den enda riktning, i hvilken någon större tryckning under vanliga förhållanden kan utöfvas på detsamma”). Dessa cuticularbildningar torde också i allmänhet visa sig vara starkast utvecklade hos de arter, som förnämligast lefva på fiskarnes yttre hud, t. ex. A. foliaceus, coregoni, purpureus, och svagare hos sådana som, lik A. cato- stomi, upphålla sig i deras gäl-kavitet. Det återstår oss att i korthet redogöra för de egentliga mundelarne hos Arguliderna, så vidt dessa blifvit oss bekanta. 1) Loc. cit. p. 105. 2) Bidrag til Kundskab om det aabne Havs Snyltekrebs og Lernwer ete., i Kongl. Danske Videnskabernes Selskabs Skrifter, d:te Raekke, Naturhist. o. Mathem. Atdelning, Bd. V (1861) p. 350. 3) Zur Morphologie der Copepoden, p. 29. not. 2) »Dans quelque place qu’il» (l’Argule foliaee) »se fixe, il a Vinstinct de diriger toujours son corps dans le sens de celui du poisson, afin de ne pas s’exposer a en etre detache malgre Jui, et pour ne pas avoir a lutter contre le courant de l’eau,» JURINE loc, cit. p. 446. 16 T. THORELL, De äldre forskare, som sysselsatt sig med undersökningen af Argulus foliaceus, till och med den utmärkte JURINE'), antogo, att munöppningen befann sig i spetsen af den framåtriktade gadden (aculeus eller stimulus) hos detta djur, och saknade följ- aktligen all kännedom om de egentliga mundelarne. För den första exakta beskrifningen öfver dessa delar hos en Argulid hafva vi att tacka DANA och HERRICK, som i sin redan citerade ut- märkta afhandling om Argulus Catostomi gifvit en noggrann skildring af munrörets bildning hos denna nordamerikanska art, och visat. att det innesluter två par mundelar. Dessa kalla de för yttre och inre maxiller: sjelfva slidan, som omsluter dem, anse de motsvara mandiblerna, en åsigt, som står i sammanhang med dessa författares försök att uppvisa en likadan segmentering och samma antal appendikulära organer hos Arguliderna, som hos Decapoderna, följaktligen också ett par mandibler och två par maxiller, såsom hos dessa. Fiera år sednare gaf VoGT’) en beskrifning pa A. foliacens, i hvilken JURINES misstag angående munnens läge rättas; men den framställning, som VoGT lemnar öfver mundelarne är ännu oklar, hvilket äfven är fallet med den åtföljande figuren. VOGTS beskrifning är denna: »Hinter dem Stachel, in einem keulen- förmigen Vorsprunge befindet sich die Mundöffnung. Sie ist durch zwei flügelförmige Hornplatten von beiden Seiten geschützt, die wie Schieber sich nach Innen bewegen und an deren innerer Fläche noch zwei kleinere Platten von ähnlicher Gestalt sich finden. Unterhalb sieht man eine sonderbare doppelt S-förmig ausgeschweifte Lippe, welche sich nach oben bewegt und einem einfach gebogenen Hornstreifen, der von oben herab über die Oeffnung hängt, opponirt ist.» — LEYDIG, som skrifvit en för- träffig afhandling om den inre byggnaden af A. foliaceus, har äfven i korthet omnämnt mundelarne, och beskrifver dem på följande vis:”) »Die Mundöffnung befindet sich in einem Keulen- N) Loc. cit. p. 440. END cci Apa RAN LIND: 3) Ueber Argulus foliaceus p. 332. TVA EUROPEISKA ARGULIDER. 17 förmigen, nach unten gerichteten Vorsprung. Sie wird nach hinten begrenzt von einer halbmondförmigen Unterlippe, nach vorn und seitlich von zwei breiten, sich allmählig verschmälernden Platten; nach innen unterscheidet man mehrere Gerüst- und Scheibenartige Stücke. Die letzten entsprechen den Mandibule.» — Man ser, att icke heller denna beskrifning är tillfredsställande, då den ej innehåller någon närmare upplysning om de delars form och an- tal, som sägas motsvara mandiblerna. Dessa två författare, VoGT och LEYDIG, synas vara de enda, som gifvit en på sjelf- ständig undersökning grundad framställning af munverktygen hos A. foliaceus. Andra, såsom MILNE-EDWARDS') och BAIRD”), hafva utan vidare på denna europeiska art tillämpat DANA'S och HERRICKS skildring af mundelarnes byggnad hos den amerikanska A. catostomi; men huru vågadt detta är, inser man bäst derutaf, att enligt HELLERS beskrifning”) munröret hos en annan ameri- kansk art, A. MNattereri HELL., endast innesluter ett par tugg- verktyg, af ett helt annat utseende, än de motsvarande delarne af A. catostomi. Att också betydliga olikheter finnas mellan mundelarne hos A. foliaceus och A. catostomi, ser man för öfrigt lätt, om man jemför DANA'S och HERRICKS beskrifning och figurer af t. ex. mandiblerna och maxillerna hos den sednare arten med här nedan gifna framställning af samma delar hos A. foliaceus. — Med A. Nattereri öfverensstämmer, enligt HELLER‘) och CoR- NALIA°), slägtet Gyropeltis derutinnan, att munröret blott har ett par käkar. Hos detta slägte består det tydligen af en öfver- läpp framför och en underläpp bakom käkarne: hos de Argulider, som ha en yadd framför munröret, torde detta vara bildadt en- samt af underläppen, och gadden deremot vara en transformerad öfverläpp, såsom också Vogt °) och andra antaga. 1) Loc. cit. p. 443. 2) The Natural History of the British Entomostraca (1850) p. 248. 3) Loc. cit. p. 105. 4) Loc., cit.. p.’9b. 5): Doc. cit. P- I, o- 10. / 6) Loc. cit. p. T. f Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 21. N:o 1. Ina 18 T. THORELL, Af de författare, som beskrifvit Argulider, har ingen mer än de nu anförda gjort närmare reda för munnens beskaffenhet: de enda arter, om hvilkas mundelar vi ega en tillfredsställande kännedom, äro således Argulus catostomi och Nattereri samt de tre arterna af slägtet @yropeltis. Till och med KRÖYER, som sednast sysselsatt sig med dessa djur, och gifvit utförliga be- skrifningar och figurer öfver flera dithörande arter, försummar munnens byggnad till den grad, att han icke ens upplyser, huru- vida hans Argulus-arter ega en gadd eller icke, hvilket varit sa mycket nödvändigare, som de, för att döma af hans figurer, sakna detta organ, hvars närvaro dock skall utgöra en af de karak- terer, som skilja Argulus från Gyropeltis. Om käkarnes form och antal far man alls ingen upplysning. Och dock är det tydligt, att en naturlig uppställning af denna i snabb tillväxt inbegripna djurgrupp utan kännedom om dessa vigtiga organers byggnad blifver omöjlig eller åtminstone i hög grad vansklig att åstad- komma. — | Af Aryulus foliaceus (tafl. IV, fig. 33—37) har jag endast haft några få spritexemplar att tillgå, hvarföre följande beskrifning af dess mundelar ej är så fullständig, som jag skulle önskat. — Gaddens byggnad är angifven med tillräcklig noggrannhet af VoGT och LEYDIG, och kan säledes här förbigås. Den torde väl endast fungera såsom ett reiningsorgan, hvars styng förorsakar ett starkare blodtillflöde till det ställe, der djuret vill suga. — Munröret (fig. 33) har, såsom bekant är, ett omvändt koniskt eller kiubblikt utseende; hos ett mycket ungt exemplar har jag trott mig se antydan till en längsgående sutur å dess framsida, hvaraf jag slutar, att underläppens båda kanter här samman- vuxit med hvarandra för bildandet af munröret. Ofvanför midten af dess framsida iakttager man tvenne små tänder. Sedt från sidan är dess diameter ungefär densamma öfverallt, och den klubblika formen beror således derpå, att det mot spetsen är något bredare. Sjelfva spetsen är snedt afhuggen och visar bakåt en kapuschong-lik utvidguing af rörets vägg, som lägger sig öfver bakre delen af munöppningen i form af en stor, rörlig, TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 19 nästan halfmånformig läpp (fig. 33 l). Den nästan trekantiga munöppningen begränsas af de tvenne bakre (undre) armarne af en ungefär H- eller X-formig chitinbildning, samt af tvenne med dem sammanvuxna, straxt inunder dem belägna och parallelt med dem divergerande, tunna, aflånga, i spetsen rundade chitinlameller, som i den inre brädden visa några få sägtänder. Dessa båda lameller anser jag vara mawiller (fig. 33 mw; fig. 35). Något högre upp i röret ligga de båda mandiblerna (fig. 33 md; fig. 36). De äro aflånga, nästan trekantiga, något krökta, och sluta i en på ömse sidor fintandad spets, ofvanför hvilken den kon- vexa (undre och inre) brädden är utdragen i två smärre och två starkare tänder. Dessa mandibler äro med spetsen riktade mot hvarandra inåt och uppåt i matstrupen, under det maxillerna divergera bakat och utåt. För att gifva fäste ät dessa tuggverktyg samt stadga åt sjelfva munröret, innehåller detta en temligen komplicerad ap- parat af chitin-lister. Å ömse sidor om röret, och invuxen i sjelfva dess vägg, ser man en dylik list, som straxt under den halfmånformiga läppen är något förtjockad och bildar en knöl på hvardera sidan af röret. Mot denna knöl stöder sig för- nämligast mandibulan. Tvenne andra lister, som ligga mera inåt och bakåt i röret och icke beröra dess väggar, sträcka sig ned i läppen, hvars hvalf de synas stödja, och bilda här en båge, medelst hvilken de förena sig med hvar sin af de två sidolisterna. Den X-formiga chitinbildningen, som begränsar munöppningen, star äfven medelst sina armar i förbindelse med dessa lister, och sålunda bildas i munrörets spets en fast chitinställning, hvars vigtigaste delar jag sökt framställa genom fig. 34 & tafl. IV. Matstrupen stiger uppät såsom ett fint, starkt chitiniseradt rör, och går, bågformigt böjd, genom nervsvalgringen bakåt till magen, i hvilken den inmynnar förmedelst ett märkvärdigt, bägar- likt organ (fig. 37), en cardia eller magmun, som förmodligen verkar såsom en sugpump. — Jag anser troligt, att maxillerna tjena att åstadkomma en öppning i huden på det djur, på hvilket parasiten fästat sig, och att de uppsugna blodkulorna på vägen 20 T. THORELL, genom den trånga matstrupen sönderrifvas af mandiblerna'). — Hos de former (t. ex. arterna af slägtet Gyropeltis), som sakna maxiller, ligga mandiblerna vid sjelfva munöppningen, och kunna, dä de äro starkt tandade i nedre brädden, förena de funktioner, som vi anse tillkomma mandiblerna och maxillerna hos A. fo- liaceus och närstående arter. Inuti såväl mandiblerna som maxillerna iakttager man vanligtvis en annan, alldeles likadan, blott något mindre man- dibel eller maxill, som förmodligen är ämnad att vid hudombytet ersätta den äldre, yttre. En dylik supplementar-bildning finnes också i klon på första parets antenner. Hos A. coregoni visa mundelarne 1 det närmaste samma byggnad, som hos A. foliaceus. Olikheterna finner man lättast genom att med hvarandra jemföra de motsvarande figurerna & tafl. II och IV. A. purpureus afviker isynnerhet derigenom, att mandiblerna sitta fästade djupare ned, vid sjelfva munöppningen, och att maxillerna ej äro tandade i inre brädden. Äfven läppen har en olika form (jfr tafl. IV figg. 29—31). Efter dessa anmärkningar rörande Argulidernas morfologi öfvergå wi nu till beskrifningen af våra tvenne arter, Å. pur- pureus och A. coregom. IT. ARGULUS PURPUREUS (Rısso).’) (Tafl. III fig. 20—28, tafl. IV fig. 29—32.) Syn. Binoceulus bicornutus RIsso, Hist. Nat. d. Crustac&s de Nice (1816) p. 170. | Agenor purpureus Rısso, Hist. Nat. d. princip. prod. de l’Europe merid. Tom. V (1826) p. ISIS Verne. 28 1) Jfr Levoig, Ueber Argulus foliaceus p. 382, not. 2. 2) Ehuru namnet bicornutus är äldre, än purpureus, hafva vi dock upptagit det sednare, enär det förra grundar sig på en falsk uppfattning af djurets an- tenner; och för öfrigt ingens prioritetsrätt härigenom trädes för nära. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 21 Scutum cephalicum maximum, oblongum, multo longius quam latius, in lateribus parum rotundatum, antice utrinque profunde sinuatum, postice anguste et profunde incisum, pedes omnes to- tamque caudam tegens; segmentum trunci ultimum utrinque lamina foliacea pr&editum; cauda ampla, latissima, dimidiam re- liqui corporis longitudinem zquans, vix ad medium incisa, la- ciniis acuminato-rotundatis; stimulus longissimus, sipho sub-eylin- dratus; cotyledones parvi, diametro +, longit. corporis aequantes; _ pecten plaga media scabra nulla, dentibus tribus acutis; pedes fla- gello carent. — Longit. c:a 18, lat. 10 millim. (2). Hab. in Mari Mediterraneo, ad Niczam, in Selenia (Carangi) luna (GEOFFR.) a Rısso, et in Pagello erythrino CUV. a me ipso inventus. Plerumque in pinna pectorali piscis parasitat. Deser. femin&. Scutum cephalicum maximum, totum truncum cum cauda et pedibus tegens, plus dimidio longius quam latius, aequaliter convexum, antice ad lobum frontalem abrupte sinuato-angustatum, angulis utringue rotundatis, lateribus sub-parallelis, parum rotundatis, fissura angustiori, fere ad medium scuti longitudinis ducta bipartitum, laeiniis apice late et oblique rotundatis; supra lave, subtus ad mar- eines antice, praesertim capitis, denticulis minutissimis dense sparsum. Pars media (cephalica) medio scuto duplo angustior, latitudine plus dimidio longior, margine antico (frontali) rotundato-triangulo, sulco utringue valde manifesto, formä fere liter S, a religuo scuto separata et costis duabus chitinosis, in medio appropinquantibus, ut in 4. Joliaceo cet., praedita. — Z’runcus convexus, postice -paullo angustatus, segmentis duplo latioribus quam longioribus; segm. 4:to utrinque laminam oblongam, incurvam, apice rotundatam, cauda dorso in- positam gerenti (fig. 27). Cauda maxima, eadem cireiter longitudine ac latitudine, segmentis 4 trunei conjunctim non brevior, 4 totius cor- poris longitudine zequans, in lateribus rotundata, antice ad segm. trunci 4:tum excipiendum angulis rotundatis sub-emarginata, postice fissura, fere ad medium longitudinis ducta, in duas lacinias rotundato- triangulas divisa. Appendices (fig. 28) minute, ceylindrata, diametro multo longiores. Oculi sat parvi, semi-lunati. Macula ocellaris ab oculis multo longius distat, quam illi inter se. Antenne (fig. 22) in fovea communi utrinque ante oculos locat& marginem capitis minime attingunt. Ant. I:mi paris (a,) robust; art. 1 brevis, sub-triangulus, aculeo forti armatus; art. 2 oblongus, brevior et crassior quam in A. coregoni et foliaceo, apice in uncum fortissimum incurvo, angulo vel dente acuto antrorsum et intus di- recto ad basin in latere anteriore, uncoque forti fere in medio lateris posterioris armatus; appendie tenuis, parum ultra apicem antenn& 22 T. THORELL, pertinens, artieulis 2: art. 1 latitudine multis partibus longior, in apice postice seta brevi, lata, acuminata instructus, art. 2 fere triplo brevior et paullo angustior quam art. 1, sub-acuminatus. Ant. 2:di paris (a,) longitudine priorum, at inter se multo longius distantes, ad basin crass®e, extus tenues, articulis 5, sub- cylindratis.. Art. 1 diametro paullo longior, unco forti ad basin postice; art. 2 prioris fere erassitudine, sed duplo brevior, apice an- tice rotundato-fornicato, articulum 3 postice gerenti, qui artieulus 3:plo angustior est, sub-curvatus, diametro 3—4:plo longior, in latere anteriore piloso; art. 4 priore duplo angustior et paullo brevior est, versus apicem pilosus; art. 5 eo etiam: angustior et duplo brevior, sub-angustatus, in apice sub-pilosus. — Pone antennas dens vel uncus ausiliaris fortis utringue adest, cum unco art. 1:mi antenn. 1:mi paris trapezium latius quam longius formans. Stimulus (fig. 23) longissimus est, et sulco profundo, lato, an- tice dilatato, in lateribus transverse striato, apice acuminato inter antennas 2:di paris ducto exeipitur; vagina verticulam ad basin ostendit et sulco illo longior est; porrectus ultra antennas 1:mi paris per- tinere videtur. Sipho (fig. 23) tenuis, sub-eylindratus, in lateribus sub-sinuatus, in apice circa 4 millim. latus, diametro saltem 3:plo longior, retro et deorsum direetus, paullo pone stimulum oriens, paullo ultra basin maxillipedum 2:di paris pertinens. Apex (fig. 29) labio transyverso, rotundato-triangulo, formä fere cuculli, subtus aperto effieitur, cujus in fundo apertura oris se ostendit, maxillis definita. Margo labiı in media parte membranula tenuissima, striata auetus. Mawille (fig. 30) oblong®, apice rotundat&, in margine interno non dentatz, divari- cantes, ad basin costa lata, chitinosa conjuncte. Mandibule (fig. 31) transverse positx, in ipsa apertura oris apparentes, ad basin late, sub- quadrate, tum repente supra angustatze, religua parte oblonga, sub- angustata, in margine inferiore versus apicem et im ipso apice obtuso dentis en armatae. Ootyledones (mazillipedes I:mi paris) parvi, diametro +; longi- tudinis totius corporis vix superantes, radiis marginis c:a 65. Masxillipedes 2:di paris (fig. 24) breves, basi fortes, artieulis 3 ultimis tenuioribus. Ex articulis 5 constare videntur: art. 1 foras direetus, crassissimus, postice convexus, pectine postice latiori, antice rotundato, latitudine paullo longiori, glabro, plaga scabra nulla, den- tibus 3 minoribus, acuminatis eademque fere magnitudine armato. Art. 2 amgustior et brevior, sub-conicus, deorsum et antrorsum direetus, artieulo vel patella quasi auctus, qua instar cotyledonis supra basin articuli proximi eminet. Articuli sequentes retro et paullo foras direeti sunt: art. 3 sub-eylindratus, latitudine duplo longior; art. 4 paullo angustior, latitudine non longior, intus rotundatodilatatus; art. 5 minutus, priori dimidio brevior at multo angustior, sub-ovatus, intus versus apicem abrupte angustatus, inermis. Inter basin maxillipedum 2:di paris adsunt dentes vel unci duo, fortes, cum aliis duobus multo minoribus pone eos sitis trapezium postice latius formantes. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 23 Pedes breves, tenues, ultra marginem scuti vix prominentes, flagello carentes. Par. 1—3 (fig. 25) eadem fere sunt forma et lon- gitudine, stipite compresso, sub-eequali, articulis 3, quorum 1 brevis- simus est, 2 diametro breviori dimidio longior, 3 ad apicem rotun- dato-acuminatus, diametro illo vix vel parum longior. Rami parvi, stipite dimidio — duplo breviores, ad basin crassi, extus acuminati, ramo superiore crassiore et paullo longiore, in marginibus pilosi. Ramus inferior pedum J:tii paris (fig. 26) differt in eo, quod ex articeulis 2 constat, primo breviore et crassiore, sub-cylindrato, dia- metro fere duplo longiore. «Pedes 4:te paris (fig. 26) reliquis dissimiles, magis retro directi, et ita segmento ultimo trunci affıxi, ut angulum reetum inter se forment. Stipes ex 2 artieulis constat: art. 1 basi 'truncatus et sub- rectangulus est, extus latitudine brevior, intus ita angustato-produc- tus, ut duplo longior quam latior evadat, normxe formam simulans. Exeipit extus artie. 2, qui eadem fere est longitudine, sub-cylindratus, in latere interiore leviter rotundatus, diametro plus duplo longior. Rami longitudine eireiter articuli prioris, formå ut in pedibus 3:tü paris, art. 1:mo rami inferioris multo cerassiore et parum breviore quam art. 2. Color (in vivo): scutum cephalicum pallide coeruleo-virescens, rarius albo-punetato, vittis in utraque ala 3 violaceis, parallelis, versus apicem scuti latioribus et confluentibus, et linea tenui, obscurius violacea, antice introrsum geniculata, inter vittas duas interiores ducta (fig. 20). Lobus frontalis margine sub-violaceo. Rami gastriei luteo-fusi. Ovarium in dorso perlucens album, dense violaceo- punctatum, linea media ad longitudinem ducta, purius alba geminatum. Cauda seuto pallidior, densius albo-punctata, versus apicem et in margine externo pallide violacea, vitta violacea ad marginem in- ternum, receptaculis seminis obscure fuscis. Truncus subtus in medio late fuscus, in lateribus albicans, ipso margine cum stipite pedum coeruleo-virescens. Dentes corporis, partium oris, maxillipedum cet., cum annulo chitinoso cotyledonum fusci. Partes oris ceterum, ut rami pedum, hyalini. Om djurets inre byggnad har jag endast följande att meddela. Det skiljer sig från A. foliaceus i det afseendet, att magens stora sidogrenar utsända smågrenar icke blott på den yttre, utan äfven på den inre sidan. Mag-förgreningen förhåller sig nämligen på följande sätt. Straxt framför första benparet utskickar magen å ömse sidor en stark, utåt och något bakåt riktad stam, som, då den nått ungefär midten af sköldens vinge, böjer sig i nästan rät vinkel bakåt, sedan den straxt förut utsändt en stark stam framåt. Den delar sig derefter snart i tvenne smalare stammar, som sträcka sig ned mot spetsen af skölden, och å ömse sidor 24 T. THORELL, utsända talrika grenar och smågrenar, hvilka dock aldrig anasto- mosera med hvarandra. Åfven den korta, framåt riktade stammen förgrenar sig på enahanda sätt. — I alla dessa kärl ser man hos det lefvande djuret det brungula innehållet rhytmiskt pulsera fram och tillbaka. — Blodets cirkulation iatktages särdeles tydligt i den breda och tunna stjerten. Ovariet (fig. 32) sträcker sig långt fram mellan basen af andra paret käkfötter, och är derföre i främre ändan något, till- spetsadt. Det är långt och smalt (7 millim. långt, 2 millim. bredt), och innehåller en stor mängd tätt hoppackade och med hvarandra sammanhängande ägg, af omkring 4 millim. i längd och 4 millim. i bredd. Åggen visa samma byggnad och utseende, som hos A. foliaceus och A. coregoni. Då djuret lefver, ser man äggstocken å dess ryggsida genomskimra såsom ett hvitaktigt, tätt violett-prickigt organ, längsefter tudeladt genom ett rent hvitt band (tafl. III, fig. 20). Af denna sköna art erhöll jag i Nizza den 8 Mars 1862 ett enda exemplar, en hona, sittande på insidan af bröstfenan af en Pagellus erythrinus Cuv. Högra fliken af såväl hufvud- skölden som stjerten är på detta exemplar något kortare, än den venstra (tafl. III, fig. 21), hvilket tvifvelsutan endast är en till- fällig abnormitet. Rısso har äfven funnit denna art vid Nizza, i Maj månad, på Selenia luna (GEOFFR.) BoNAP. (le Caranz magnifique, Üi- tula Banksii Rısso), vanligen sittande vid basen af fiskens bröstfenor. Honan var honom obekant: hanen utmärker sig genom »deux petits tubercules coniques, blanchätres... situes a la base de la derniere paire de pattes» Till färgen säges den vara »d’un pourpre violätre, traverse par six lignes longitudinales paral- leles, blanchätres» — Beskrifningen i Hist. Nat. d. Crustaces de Nice är ganska utförlig, men innehäller mänga oriktigheter; den beskrifning, som förekommer i Hist. Nat. d. prine. prod. de V Europe merid., synes endast vara ett sammandrag af den förra. Den beledsagas af en figur, i hvilken det ej torde vara lätt att igenkänna en Argulid. TI sitt förstnämnda verk har Rısso riktigt TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 25 angifvit djurets affinitet och upptagit det i GEOFFROYS slägte Binoeulus, under namn af BD. bicornutus. Men i det sednare arbetet söker man förgäfves någon Dinoculus eller Argulus; med vanlig oefterrättlighet har Rısso der infört djuret i familjen Do- pyride under namn af Agenor (n. g.) purpureus, bredvid arter af slägtena Dopyrus och Ceerops (!) A. purpureus torde mer än någon annan Argulus-art för- tjena att uppställas såsom typ för ett särskildt slägte (Agenor Rısso). Utom genom hufvudsköldens ovanliga utveckling ut- märker den sig isynnerhet genom saknaden af gissel pa de bada främre benparen, samt genom de två lamellerna på sista bal- segmentet. Äfven mundelarne visa en något afvikande byggnad; likaså andra paret maxillarfötter, genom den egendomliga »patella», som är inskjuten mellan dessa extremiteters andra och tredje led (se sid. 22). ARGULUS COREGONI. n. sp. (Tall. II, fig. 1—11; tafl. III, fig. 13—19 och tafl. IV, fig. 38—40). Scutum cephalicum antice utrinque sub-sinuatum, in 2 inverse sub-ovatum, vix longius quam latius, pedes ultimi paris non tegens, in I amplissimum, sub-orbiculatum, laciniis apice se invicem et omnes pedes tegentibus; cauda ovata, longitudine 4 reliqui corporis superans, saltem ad medium ineisa, laciniis apice lanceolato-acu- minatis; art. I antenn. 2:di paris dente minuto armatus; stimulus minutus, sipho sub-cylindratus; cotyledones sat parvi, diametro 1—} longitudinis corporis zquantes; pecten plaga media oblongo- rotundata scabra, dentibusque 3 conicis, acuminatis. — Long. 2 usque ad 13, latit. ad 84 millim.; © longit. 104, latit. 8 millim. Hab. in lacubus majoribus Suecie medie et septentrionalis; Storsjön aliisque lacubus Jemtlandie a D:re ©. L. NYSTRÖM Coregono lavareto LINN. et Thymallo vulgari NILss. inventus; Laxsjön Dalslandie in Coregono lavareto et in lacu Vettern Salmone trutta Linn. a D:re H. WIDEGREN quoque captus. In cute externa piscium parasitat. i 5 i = i > i > 26 T. THORELL, Deser. femins®. Corpus in universum eadam est forma, atque in A. foliaceo: ovatum, depressum, supra modice convexum. Scutum cepha- licum inverse sub-ovatum, longitudine maximam latitudinem (paullo pone medium) parum superanti, in lateribus aequaliter rotundatum, antice utringue sinuatum, lobo frontali aequaliter rotundato; postice late at non profunde (vix ad tertiam longitudinis partem) exeisum, laciniis, a parte posteriore segmenti 1:mi trunei orientibus, in margine interiore sinuatis, apice rotundatis, fere ad medium segmenti ultimi trunei pertinentibus. Truncus tertiam seuti partem latitudine equans, quoad liberus est parum longior quam latior, postice rotundatus et sub-angustatus, segmentis sub-aequalibus, duplo latioribus quam lon- gioribus, ultimo tamen prioribus breviore sub-lunato. Cauda, longit. 1 totius corporis haud zequans, + vero multo superans, oblonga est, sub-ovata, basi angusta trunco affıxa, in lateribus sub-rotundata, pro- funde, plerumque ultra medium, fissa, laciniis latitudine duplo lon- gioribus, apice lanceolato-acuminatis. Ad basin caud® subtus eique adnata adest lamina parva, breviter sub-ovata, apice in formam trian- guli inciso, longitudine diametrum artie. ultimi pedum 4:ti paris haud superans. Appendices (fig. 11) supra in fundo fissurse minutis- sime sunt, eylindrate, diametro c:a 3:plo longiores, in apice pilis 4—5 instruct&. Oculi rotundati, oblongi, inter se paullo longius quam a mar- gine capitis distantes. Macula ocularis cum oculis triangulum zequi- laterum formant. Antenne (fig. 5) utriusque lateris, e callo obliquo exeuntes, foras et antrorsum direct sunt; latera capitis ad eas excipiendas utrinque in foveam sunt excavata. Ant. 1:mi paris, inter se sat longe distantes, ex art. 2 constant: 1 brevissimus, aculeo forti subtus armatus; 2 oblongus, extus angustatus et in unguem fortem, ineurvum productus, tuberceulo foras directo versus basin in margine anteriore, in margine vero posteriore, paullo supra hoc, unco forti armatus. =E latere arti- culi superiore et posteriore, infra medium ejus affıxa, excurrit appen- die longa, tenuis, angusta, parum ultra ipsam antennam pertinens, articulis 2, 1:mo longo, subzequali, in apice setam fortem et arti- culum 2 gerenti, hoc art. illo 3:plo saltem breviore, paullo angustiore, duplo longiore quam latiore, apice rotundato, piloso. Antenn® 2:di paris prioribus paullo breviores sunt et fere duplo longius inter se remote, artieulis 5: 2 primis crassis, reliquis tenui- bus. Art. 1 fere zeque latus ae longus, in latere postico dente mi- nuto armatus; art. 2 paullo angustior, et duplo fere brevior; art. 3 multo angustior quam art. 2, latitudine duplo longior; art. 4 etiam paullo angustior et brevior; art. 5 priori paullo brevior et duplo angustior. Omnes art. in apice pilis aliquot brevibus instrueti. — Paullo pone antennas utrinque adest uncus auxiliaris fortissimus, callo illo antennarum ab iis divisus, unco artieuli 1:mi antenn. 1:mi paris robustior. Quattuor unei, quorum meminimus, trapezium, for- mant antice latius, latitudine antica fere duplo brevius. Stimulus (fig. 4), in medio inter cotyledones oriens, sulco pro- fundo, usque inter antennas 1:mi paris ducto receptus, tennis est et TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 27 brevis, parum conspicuus, ad basin antennarum 2:di paris, quum porrigitur, nullo modo pertinens, vagina tertiam partem longitudinis sulei fere aequanti. Sipho (figg. 4, 6) e sulco stimuli in medio inter cotyledones surgens, retro et deorsum direetus, basi innititur costis duabus crassis, postice divaricantibus, foveam latam et profundam definientibns. Bre- vis est satisque tenuis, non ad basin maxillipedum 2:di paris perti- nens, diametro plus duplo longior, sub-ceylindratus, versus apicem tamen paullulo incrassatus, ipso apice planitiem fere libratam formantı. Tubum format tenuem, costam utringue fortem chitinosam, ipsi parieti siphonis innatam, a basi ejus versus apicem ductam, aliasque duas ejusmodi costas liberas ineludentem. Qux cost omnes in apice siphonis ad pegma satis complicatum, instrumenta manduca- tionis gerens, formandum concurrunt. Ipsa apertura oris, qua forma fere trianguli est, postice definitur labio quodam mobili, semilunato, cueulli instar, (fig. 6 ,!), in lateribus vero mawillis (fig. 6, me; fig. 8) duabus oblongis, divaricantibus, in apice rotundatis, in margine in- terno sub-recto dentatis, callo chitinoso fere H- vel X-formi ad basin (antice) conjunctis, qui callus cum costis illis chitinosis quoque con- junetus est (figg. 7, 8). Etiam profundius observantur mandibule (fig. 6, md; fig. 9), transverse posit®, oblong®, basi late, versus apicem -angustate et sursum sub-eurvat®, in apice aculeis minutis quasi pilosee, ante apicem in margine convexo (inferiore et interiore) dentibus tribus gradatim ne ultimo in apice bifido, armatze. Ipsa mandibula et maxilla plerumque aliam mandibulam vel maxillam supplementarem includit. Cotyledones (mawillipedes 1:mi paris) sat parvi, —4 longitudinis scuti diametro apicali aequantes, a margine scuti et er se paullo plus quam diametro illo distantes. Radios marginis plus 80 numeravi; ipse margo plerumque inaequaliter dentatus, quasi lacerus est (fig. 4). Masxillipedes 2:di paris (fig. 4) extensi non ad marginem scuti pertinent. Art. 1 brevis, erassus, postice valde convexus; pecten obli- quus, in margine interiore fortiter sinuatus, latitudine media fere duplo longior, plaga dentibus hispida rotundata, oblonga, sub-obliqua, maximam latitudinis partem occupanti praeditus dentibusque 3 forti- bus, longis, acuminatis armatus. Art. 2 versus apicem angustatus, latit. media duplo longior; art. 3 eo multo angustior, duplo brevior, sub-eylindratus; art. 4 etiam angustior, sub-quadratus; art. 5 (fig. 19) priori minor, oblongus, apice in digitum, articulo minuto auctum excurrenti et 2 aculeis minutis, eurvatis armato. Inter maxillipedes 2:di paris adsunt dentes vel unci duo, et pone eos alii duo, ante basin pedum 1:mi paris siti, qui prioribus paullo minores sunt et paullo magis inter se remoti. Pedes (figg. 13, 14) versus apicem satis zqualiter angustat, e stipite compresso binisque ramis consistunt, 1:mi et 2: paris fla- gello introrsum directo prasterea instructi. Par. 1—3 eadem fere longitudine sunt, ultra marginem scuti pertinentes, 1:mi paris reliquis tamen paullo breviores. Stipes, in latere posteriore versus apicem pilis plumatis vestitus, ex 3 articulis parum distinetis compositus 28 T. THORELL, est. Art. 1 omnium parium brevissimus est; art. 2 ordine gradatim paullo brevior, art. 3 gradatim paullo longior evadit: art. 2 diametro breviore fere duplo (1:mi paris)—vix dimidio longior est, art. 3 priore fere duplo (1:mi paris)—parum brevior, paullogue angustior, versus apicem sub-angustatus, diametro illo non (1:mi paris)—di- midio longior. Rami stipite paullo longiores, »equaliter angustati, sub-reeurvi, pilis crebris longis, plumatis, curvatis in latere posteriore et versus apicem) vestiti, non distinete annulati; ramus superior in- feriore parum longior est, at versus basin multo crassior. HFlagellum, quod prope apicem art. 3 stipitis in latere ejus superiore initium capit, longitudine stipitis est, tenue et angustum, parum curvatum, in margine postico plumato-pilosum, in apice setis 2 fortibus, eur- vatis instructum. Ramus inferior pedum J:tii paris (ut et 4:ti paris) a religuis in eo differt, quod verticula manifesta in duos articulos divisus est, art. 2 altero dimidio longiore. Pedes 4:ti paris, qui non a sento teguntur, prioribus paullo breviores sunt, stipite praesertim . breviore, articulis tantum 2, in margine postico toto plumato-piloso. Art. 1 latitudine brevior est, basi postice in lobum rotundatum, oblique introrsum direetum pro- duetus; art. 2 paullo angustior, versus apicem sub-angustatus, dia- metro breviore dimidio longior. Aamus inferior paullo ante medium verticula in duas partes divisus. Color (in exemplis in spiritu vini asservatis) virescens, albicans vel rufescens. In alis scuti subtus valde manifestee sunt plage du, colore pallidiore, nigra linea limitate, anteriore parva, posteriore magna, oblonga, a maxillipedibus 2:di paris usque inter pedes 2:di et 3:tii paris pertinenti. Cauda ad basin supra plagam fuscam, in- terdum in duas divisam ostendit, cujus ad basin receptacula seminis maculas duas rotundatus fusciores formant. Mas in eo presertim a femina differt, quod scutum cephalieum multo est amplius, aeque latum ac longum, sub-orbieulatum, omnes pedes et basin caudee tegens, laciniarum lateralium altera alteri ita ineumbenti, ut spatium parvum, sub-triangulum tantum inter se re- linquant (fig. 2). Lobus frontalis latior, minus rotundatus, sub- truncatus. Cauda lamina illa parva ad basin subtus caret: lacinize ejus acutiores sunt, appendices angustiores: testes inverse et anguste ovati, a basi ultra fissuram porrecti, longitudine + cauda non equan- tes (fig. 10). Pedes parium 2—4 quoque a feminse diversi sunt, instrumentis copulationis praediti. Art. 2 pedum 2:di paris in latere postico tres procursus rotundatos ostendit, duos infra, quorum alter prope basin, alter versus apicem situs est, tertius supra, versus basin arti- (ig. 15). Flagellum horum pedum longius est quam pedum 1:mi paris. — Pedes S:ti paris magis etiam diversi: in latere an- teriore, supra, art. 2 ad basin eminentiam parvam, fere semieireulatam gerit, et prope hanc, ad apicem, in dentem mollem productus est; art. 3 procursum longiorem, apice rotundatum, huie denti quasi incum- bentem ad basin ostendit; in latere posteriore adest eminentia major, fere semicireulata, art. 2 et 3 conjunctis imposita (capsula semuinis), TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 29 et ipse ramus superior horum pedum basi in formam dentis versus procursum illum productus est (fig. 16). Pedes 4:ti paris art. 1 non adeo introrsum dilatatum habent, atque in @ (fig. 10); art. 2 brevior est, quam in illa, in latere anteriore versus apicem procursu forti armatus, eujus apex in aculeos vel digitos excurrit, uno (intimo) eorum sub-incurvo, apice incrassato et rotundato, in latere concavo denticulato (figg. 17, 18). Inre byggnad. — Likasom hos A. foliaceus, är nervsystemets centrala del (fig. 39) hos A. coregoni i hög grad concentreradt. I det väsendtligaste öfverensstämma de båda arterna med hvar- andra hvad denna del af nervsystemet beträffar; men några lätt i ögonen fallande divergenser förefinnas dock. — Hos A. coregoni når buk-gangliekedjan endast från svalget till basen af andra paret käkfötter, och är omkr. 14 millim. lång. Den öfvergär med två korta, kraftiga, svalget omfattande armar i hjernan, som ofvanifrån sedd är nästan qvadratisk, dock något längre än bred, bakåt rundad, framtill något afsmalnande och här utskickande de båda starka synnerverne. Ofvanpå visar hjernan den vanliga, i tre rundade flikar utvidgade portion, som bär den opariga ögon- fläcken. Buk-kedjan utgöres af sex ganglier, som ligga tätt intill hvarandra, utan märkbara kommissurer, men alla tydligt åtskilda. Det första gangliet är mycket längre, än de öfriga, rundadt, och genom en starkare insnörpning skildt från resten af kedjan. De fem bakre ganglierna bilda en gemensam, aflång, mot ändarne något afsmalnande afdelning: det sista gangliet är något längre och smalare än de föregående, hvilkas bredd är mer än dubbelt så stor som längden. De äro insvängda i bakre randen, och äro midtpå något mera genomskinliga, samt antyda derigenom, att de ursprungligen bestå af tvenne sidohalfvor. Men det är isynnerhet genom de ifrån denna centrala ganglie- kedja utsträlande nervstammarnes antal och förlopp, som A. core- goni skiljer sig från A. foliaceus, åtminstone efter den framställning af den sednare artens nervsystem, som LEYDIG') gifvit. Hos A. foliaceus utgöres buk-kedjan likaledes af sex ganglier; men från det andra, fjerde och femte af dessa skola, märkligt nog, inga nerv- 1) Ueber Argulus foliaceus, p. 329. 30 T. THORELL, stammar utgå. Det första och tredje utskicka hvardera ett nerv- par, det sjette trenne par, af hvilka det innersta (sista) begifver sig in i hufvudskölden, de öfriga förgrena sig till andra paret käkfötter samt till benen. — Hos A. coregoni är nu förhållandet helt annorlunda. Det första gangliet utskickar å ömse sidor en stark stam (likasom hos A. foliaceus, der denna stam afger en gren till sugskälarne, en annan till andra paret käkfötter); från hvardera af alla de följande ganglierna utgå två par nerver, och dessa nerver förena sig till tvenne knippen, sträckande sig ett å hvardera sidan af bålen ända till stjerten. De särskilda nerv- stammarnes vidare förlopp har jag icke lyckats bringa till klar åskådning: huruvida några af dem förgrena sig eller samman- smälta med hvarandra (såsom hos A. foliaceus), vågar jag icke afgöra, men betviflar det. Att ett af de främre nervparen löper in i andra paret käkfötter, att vidare ur sidoknippena en nerv begifver sig in i hvarje ben, och att det sista (innersta) nerv- paret oförgrenadt träder in i stjerten, har jag dock med säkerhet iakttagit. Tvifvelsutan begifva sig vissa stammar in i hufvud- skölden, ehuru det icke lyckats mig att följa dem dit. — Af de två nervpar, som utstråla från andra—femte gangliet, synes det främre, som också är det gröfre, utgå från sjelfva brädden af gangliet, det bakre från dess undra sida. Det sjette gangliets nerver äro ungefär lika starka, och det ena paret utgår från dess sida, det andra från dess bakre brädd. Ögonen synas vara af alldeles samma byggnad, som hos A. foliaceus. Antalet af krystallkäglor har jag funnit variera mellan 40 och 50. Den opariga ögonfläcken består endast af pigment, utan krystallkroppar. Tarmkanalen. Den trånga, chitiniserade matstrupen sträcker sig i en båge från munröret till magen, i hvilken den inmynnar förmedelst ett bägarlikt organ, en cardia (tafl. IV, fig. 38), som är mycket längre och smalare, än hos A. foliaceus (jfr sid. 19). Längden af detta organ är omkr. 0,33, största bredden 0,15, minsta bredden 0,09 millim. I mynningen är det tätt besatt med papiller eller trubbiga tänder. Före sitt inträde i detsamma TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 3l visar matstrupen en utvidgning (dess största diameter omkr. 0,06 millim.; diametern vid inträdandet i cardia omkr. 0,04 millim.) Sjelfva magen är en kort, rymlig, baktill rundad säck, som mellan de båda första simfötterna med tydlig gräns öfver- gar i tarmen. På ömse sidor utsänder magen en stark stam in i hufvudskölden: huru denna stam der förgrenar sig, är ej lätt att på sprit-exemplar se, och jag vågar derföre ej afgöra, om grenarne äro riktade endast utåt, såsom hos A. foliaceus, eller om de, såsom hos A. purpureus, utgå från de större stammarne såväl inåt som utåt. — Tarmen sträcker sig såsom ett rymligt, småningom afsmalnande rör från magsäcken till den mellan stjertens bihang belägna analöppningen. Hjertat eller ryggkärlet har det icke lyckats mig att isolera. — Såsom respirationsorgan uppfattar jag stjerten, hvilken i sitt inre visar ett rikt nät af muskeltrådar, genom hvilkas kontraktioner näringsvätskan här kan hållas i snabb och kraftig rörelse. Generationsorganerna — Äggstocken bildar hos fullvuxna honor en oval massa, som sträcker sig från basen af andra paret käk- fötter till stjertens bas, der den har sin mynning på ett lågt, rundadt utsprång. Den omslutande membranen är utefter midten vidvuxen djurets ryggsida, och prydes å ömse sidor om denna midtel-linea af stora, 1 rader ställda, mörka fläckar. Inuti den säck, som bildas af denna membran, ligga nu äggen packade tätt tillsammans, stundom temligen fast förenade med hvarandra, stundom, som det synes, alldeles lösa. De omgifva här ett smalare, nästan cylindriskt organ (det egentliga ovariet), vid hvilket de innersta äggen sitta starkt fästade. Stundom har jag funnit detta organ innehålla en stor mängd ägg 1 ett mycket tidigt utvecklingsstadium, under det att de utanför belägna voro fullt mogna. Jag förmodar, att sedan dessa blifvit lagda, skulle de yngre hafva utvecklat sig till mognad, lösfallit från det ställe, hvarest de bildats, och sålunda kommit att omedelbart om- slutas af den yttre äggstocksmembranen. — LEYDIGS uppgift, 32 T. THORELL, att äggstocken hos A. Joliaceus är »ein einfacher Schlauch»,') passar således icke in på A. coregoni. | De mogna äggens antal är mycket omvexlande. Hos ett stort exemplar har jag räknat omkring 350 stycken. Till sitt utseende äro de alldeles lika äggen af A. foliaceus. Längden är omkr. 4, bredden omkr. 4 millimeter. Sädesgömmena ligga, såsom hos A. foliaceus, vid basen af stjerten. De hafva formen af en nästan sferisk blåsa, från hvilken en lång utföringsgang med tjocka väggar och mycket trångt lumen beger sig till en konisk papill, belägen i en fördjupning vid sidan om och något bakom äggstockens mynning. I denna utföringsgång inmynnar, något närmare papillen än sädesgömmet, en annan, blind, mot spetsen spiralformigt krökt kanal (hos A. foliaceus finnas tvenne dylika kanaler). Sjelfva sädesgömnet är hos unga exemplar tomt, men hos äldre innehåller det en annan blåsa, af mörkare färg. Så också hos A. foliaceus, der enligt LEYDIG”) denna inre blåsa först visar sig efter parningen och är fylld med spermatozoider. Den synes vara fullkomligt sluten, och kan med lätthet uttagas ur sädesgömmet utan att brista. LEYDIG säger, att dess membran hos A. foliaceus förlänger sig i en homogen tråd, som sträcker sig genom utföringsgången ända till papillens spets. En sådan tråd har jag icke funnit hos A. coregoni. Utföringsgångens lumen lemnar alldeles samma optiska intryck hos individer med, som utan den nämnda spermatozoid- blåsan, och den accessoriska kanalens lumen är fullkomligt likt utföringsgängens: existerade här en dylik tråd, som den LEYDIG omtalar, så skulle den då också sträcka en gren in i denna kanal. Då blåsan uttages, borde väl ett stycke af tråden med- följa, om den funnes till; detta inträffar dock icke, och lika litet har jag lyckats att isolera den genom att afslita sädesgömmets utföringsgång. De båda testiklarne äro smalt äggformiga och sträcka sig något ned i hvar sin af stjertens flikar. Sädesblåsan, i bålens 1) Loc. cit. p. 399. ?) Loc. eit. p. 341. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 33 bakre del, är aflångt äggformig, och utskickar framtill på hvar- dera sidan en bakåt riktad rymlig ductus deferens, som mynnar ut i spetsen af bålen. Accessoriska körtlar, som tvifvelsutan finnas, har jag dock icke varseblifvit. För de yttre generations- organerna, hvilka äro vida mera komplicerade, än hos A. foliaceus, har jag redan (sid. 28 o. 29) redogjort. — Den Argulus-art, med hvars beskrifning vi nu sysselsatt oss, är först funnen i Jemtlands sjöar af Dr C. L. NYSTRÖM, så väl på Sik, som på Harr. Den sik-art, som der förekommer allmännast, är Coregonus lavaretus LINN., och på denna art är det, enligt mundtligen mig meddelade upplysningar, som A. coregoni blifvit träffad, ehuru den tvifvelsutan äfven förekommer på andra arter af detta slägte. Docenten H. WIDEGREN har funnit och meddelat mig flera exemplar från Laxsjön i Daisland, också tagna på Coregonus lavaretus, och har dessutom uppgifvit, att den före- kommer på Salmo trutta i Vettern. Troligtvis är arten vida kringspridd i Skandinavien. I Dr NYSTRÖMS redan citerade »Iakttagelser rörande Faunan i Jemtlands Vattendrag», läses sid. 19 följande, som har af- seende på Argulus coregoni: »En af sikens parasiter är märk- värdig derföre, att den gifver anledning till ett eget fiske. En ovanligt stor Argulus-art fäster sig nemligen vissa tider af sommaren, isynnerhet omkring Olsmessotiden, i stor mängd på siken, och äfven, ehuru mindre begärligt, på harren. Nästan hvarje fisk har under denna tid på sin kropp en eller flera af dessa blodsugare, som bita honom så att buken är röd af blod. Fisken skyndar då hoptals till vissa ställen af sjön, der förmodligen kallare strömdrag gå fram, och fastnar i mängd i de der utsatta näten. Detta fiske varar icke länge, ibland blott ett par dagar, men inbringar under denna tid på somliga ställen flera tunnor fisk.» em we Öfvers. af K. Vet.- Akad. Förh. Ärg. ZEN: O1. 34 T. THORELL, III. Då frågan om den plats i krustaceernas system, som till- kommer familjen Argulid&, ännu är långt ifrån att hafva erhållit en tillfredsställande lösning, torde upptagandet af densamma till närmare belysning här icke anses obefogadt. — Förd af LINNÉ till slägtet Monoculus, som ungefär motsvarar alla de lägre kru- staceé-ordningarne eller »Entomostraceerna», med undantag af Cirripedierna, erhöll den enda då kända representanten af Argu- lidernas familj, A. foliaceus, i Systema Natur& Ed. X sin plats emellan M. polyphemus och M. apus, således mellan en Limulus och en Apus'). I Fauna suecica Ed. II har en Caligus (Mon. piscinus LINN.) blifvit införd mellan Argulus och Apus”). Hos MUELLER, som först uppställt slägtet Argulus”), finna vi det- samma upptaget mellan Polyphemus och Limulus, och först der- efter anföres slägtet Caligus. Men efter denna tid började man allmänt föra Caligus och Argulus närmas tintill hvarandra, isyn- nerhet sedan LATRBILLE lagt grunden till den numera rådande indelningen af krustaceernas klass, och för de med sugrör för- sedda formerna uppställt ordningen Siphonostoma, samt i denna upptagit slägtena Argulus och Caligus såsom med hvarandra närmast beslägtade‘). Denna uppfattning af Argulidernas syste- matiska ställning delas af de fiesta nyare forskare, såsom af BURMEISTER ”), MILNE-EDWARDS‘), BAIRD ') DANA ?), HELLER”), 1) CAROLI LINNEI Systema Nature, cet., Ed. X, T. I (1758), p. 634. 2) Esusp. Fauna Suecica, sistens Animalia Suecie Regni, cet.; Ed. II, (1761), p. 497. 3) Entomostraca seu Insecta testacea, que in aquis Danie et Norvegie reperit, de- scripsit et iconibus illustravit O. F. MUELLER (1785), p. 121. 1) LATREILLE, Familles naturelles du Regne animal, exposées succinetement et dans un ordre analytigue, avec lindication de leurs genres (1825). — Citerad efter BerTHoLDS tyska öfversättning: Natürliche Familien des Thierreichs etc. (1827), Da Es i 5) Beschreibung einiger neuen oder weniger bekannten Schmarotzerkrebse, etc., i Nova Acta. Acad. Leop. Carol. Nat. Cur. Tom. XVII. P. I (1835) p. 331. 6) Loc. cit. p. 441. 7) Loc. eit. p. 242. 8) United States’ Exploring Expedition during the years 1838—1842, etc. Vol. XIV: Crustacea, Part. II (1853), p. 1348 o. 1446. 9) Loc. cit. TVA EUROPEISKA ARGULIDER. 35 CORNALIA'), CLAUS”), KRÖYER’) m. fl. Sedan LATREILLES Siphonostoma jemte MILNE-EDWARDS’ Lerneides blifvit förenade med denne författares Copepodes till en enda ordning, af ZENKER*) benämnd Entomostraca, af sednare forskare Copepoda, är det sålunda de parasitiska, med sugrör försedda Copepoderna (Cope- poda siphonostoma N.), i hvilka man trott sig finna Argulidernas närmaste slägtingar. Men denna uppfattning af Argulidernas affinitet har dock ingalunda blifvit biträdd af alla: från mer än en sida hafva mot densamma anmärkningar blifvit framställda, som göra en ytter- ligare granskning af de anförda skälen för och emot nödvändig. — Redan DANA och HERRICK?) hafva påpekat den stora olikheten mellan mundelarne hos Arguliderna och de äkta Siphonostomerna, och uttrycka den förmodan, att Argulus kanske med tiden borde blifva typen för en ny ordning, stående mellan Siphonostomer och Poecilopoder eller Xipluwrer. Deras försök att uppvisa en närmare slägtskap mellan Arguliderna och dessa sednare måste dock anses såsom förfeladt, enär, såsom väl allmänt torde med- gifvas, de organisationsförhållanden, hvilka närma Arguliderna till Zimulus, i ännu högre grad hänvisa på Phyllopoderna, i synnerhet slägtet Apus. Limulus visar för öfrigt så många märkliga egendomligheter i sin byggnad, att detta slägte nöd- vändigt måste anses såsom typ för en särskild ordning, oaktadt det är närmare beslägtadt med Branchiopoder och Argulider, än med någon annan krustace-grupp. Afven VOGT') uttalar sig mot Argulidernas förening med Siphonostomerna, »da die Organisation der Mundtheile es durch- aus von diesen entfernt»; men han yttrar sig icke vidare om deras plats i systemet. 1) Doe. cit. 2) Untersuchungen über die Organisation und Verwandtschaft der Copepoden, p. 54. 3) Loc. cit. 4) System der Crustaceen, i Archiv für Naturgeschichte, XX Jahrg. Bd. I. (1854), p- 113. 3) Loc. cit. p. 306. 6) Loc. cit. Pp. 3. 36 T. THORELL, Det är ensamt ordningen Dranchiopoda, som, understödd af flera sakförare, kunnat uppträda med starkare anspråk på Ar- ouliderna såsom sin tillhörighet. Pä deras frändskap med denna ordning hade uppmärksamheten redan blifvit fästad af forskare, som räknat dem till Siphonostomerna: sa t. ex. af MILNE- EDWARDS, som om Argulidernas simfötter säger, att de »parais- sent &tre intermediaires entre celles des Branchiopodes et des Siphonostomes ordinaires»'). ZENKER?’) är dock den förste, som tagit ut steget och i sitt krustace-system förenat dem med Bran- chiopoderna, pa samma gang han fästat uppmärksamheten pa deras stora Öfverensstämmelse med dessa i vissa vigtiga punkter, såsom ögats och digestionsapparatens byggnad m. m., samt visat, att flertalet af de karakterer, som synas tala för deras anslutande till Copepoderna, äfven återfinnas hos många Branchiopoder. Denna ZENKERS uppfattning af Argulidernas systematiska ställning har blifvit biträdd af GEGENBAUER’), mig”), samt af STEEN- STRUP och LUETKEN”), hvilka hänföra Argulus till Phyllopoderna »som Snyltelivets Representant indenfor denne Gruppe.» En förnyad undersökning af Argulidernas kroppsbildning, jemförd med Copepodernas och Branchiopodernas, har ytterligare hos mig befästat öfvertygelsen om den Zenkerska åsigtens riktig- het. Jag har trott mig finna, att Arguliderna böra bilda en underordning under Branchiopoderna, således en grupp af samma värde, som Phyllopoder och Cladocerer, ehuru närmast beslägtad med de förstnämnde; och då jag nu öfvergår till en samman- ställning af de grunder, som ledt mig till denna öfvertygelse, önskar jag blott, att den i någon mån må kunna bidraga till frågans slutliga lösning. En undersökning, sadan som denna, har synts mig så mycket nödvändigare, som KRÖYER nyligen 1) Loc. cit. p. 443. 2) System der Crustaceen, p. 115—117. 3) Grundzüge der Vergleichenden Anatomie (1859) p. 195. 2) Bidrag till kännedomen om Krustaceer, som lefva i arter af slägtet Ascidia L., i K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar Bd III, N:o 8 (1859—1860), p. 14. 5) Loc. eit. p. 345. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 37 uppträdt säsom mälsman för den äldre äsigten om Argulidernas systematiska ställning, och sökt bevisa deras Copepodnatur med flera skäl, som varit mer eller mindre förbisedda af föregäende forskare, hvilka nästan uteslutande i munnens form af ett sugrör och det dermed sammanhängande parasitiska lefnadssättet sökte grunden för Argulidernas införande bland de parasitiska Cope- poderna. För att kunna bilda sig ett klart begrepp om Argulidernas förhållande till Copepoder och Branchiopoder, måste man söka fastställa dessa båda gruppers förhållande till hvarandra, d. v. s. bestämma, dels hvad som är för båda typerna gemensamt, dels de hufvudsakliga karakterer, som betinga deras uppställning så- som tvenne skilda ordningar inom klassen, och i sammanhang dermed tillse, i hvilka afseenden Arguliderna likna den ena eller andra gruppen eller afvika från begge. — Vi vilja blott i förbi- gående erinra om det gemensamma band, som förenar alla de lägre krustace-ordningarne, Xiphura, Branchiopoda, Ostracoda, Copepoda och Cirripedia med hvarandra, och som synes oss berättiga till sammanfattandet af dessa ordningar till en större underklass, /ntomostraceer i LATREILLES mening, i motsats mot de öfriga, högre krustacé-ordningarne eller Malacostraceerna.') Xiphurerna sluta sig till Phyllopoderna inom Branchiopodernas ordning, med hvilken ZENKER till och med varit böjd att förena dem”); Ostracodernas nära slägtskap med Cladocererna är väl allmänt erkänd, likasom de ofta blifvit ställda i ett nära samband med Copepoderna; och dessa sednare visa slutligen icke blott en stor affinitet med Ostracoderna, utan äfven med Cirripedierna å den ena sidan och med Branchiopoderna, särdeles Phyllopoderna, a den andra. Denna Copepodernas och Phyllopodernas nära slägtskap visar sig i synnerhet i deras utvecklingshistoria. Inom båda grupperna genomgår larven, såvidt bekant är, alltid ett Nauplius-stadium, och visar då tre par extremiteter, af hvilka de två första ut- 1) Jfr sid. 10, not. 2) System der Crustaceen, p. 117. 38 T. 'THORELL, veckla sig till första och andra parets antenner, det tredje till mandibulan och dess palp, da en sådan finnes. — Alltid (utom hos de lägre parasitiska Copepoderna) är kroppen tydligt seg- menterad; mundelarne utgöras, då de äro fulltaliga, af fyra par bihang, ett par mandibler, ett par maxiller och två par käkfötter. Benen äro klufna eller flikiga sim- eller respirations- organer. — Cladocererna afvika genom sin otydligt segmenterade bal-och derigenom, att de inom ägghöljet genomlöpa de meta- morfoser, som motsvara Nauplius-stadiet, och således icke genomgå metamorfoser. I dessa afseenden ansluta de sig till Ostracoderna. Argulidernas utveckling står midt emellan Phyllopodernas (och Copepodernas) å den ena sidan och Cladocerernas (och Ostra- codernas) å den andra: deras larver genomgå Nauplius-stadiets tidigare phaser inom äggskalet, och lemna detta i en gestalt, som närmast motsvarar hvad CLAUS') kallar Copepodernas sista Nau- plius-stadium, hvarföre Argulidernas metamorfoser, jemförda med Phyllopodernas och Copepodernas, kunna kallas ofullständiga. För öfrigt finna vi äfven hos Arguliderna de karakterer, som vi anfört såsom gemensamma för Phyllopoder och Copepoder. Söker man bestämma, genom hvilka kännemärken Copepoder och Branchiopoder alltid och säkert låta skilja sig från hvar- andra, så får man först och främst icke förbise, att de förra bilda en mycket kompaktare enhet, än de sednare, och att vissa organisationsförhållanden, som inom den ena typen, Copepodernas, utmärka sig för en hög grad af beständighet, inom den andra äro mycket varierande. Så vexlar antalet af kroppssegmenten hos Copepoderna inom ojemförligt trängre gränser, än hos Bran- chiopoderna, och samma är äfven, och i ännu högre grad, fallet med benens antal. Då bålen hos Copepoderna alltid bär ett in- skränkt antal, högst (och oftast) fem par extremiteter, skulle det derföre också vara en högst märklig afvikelse, om man upp- täckte en dithörande form med mer än fem par ben, hvaremot det ej kan förvåna att hos de genom sina talrikare extremiteter 1) Die frei lebenden Copepoden, p. 19. TVÅ EUROPEISKA ARGÜLIDER. 39 visserligen oftast utmärkta Branchiopoderna träffa former med blott några fa par ben (t. ex. fyra, såsom Arguliderna hafva), då deras antal hos Phyllopoderna varierar från tio till sextio, och hos Clado- cererna gar ned till sex, fem eller till och med blott fyra par. Åfven mundelarnes antal är hos Copepoderna mera konstant, än hos Branchiopoderna, der maxillarfötterna oftast äro för- krympta eller alldeles saknas. Till och med då båda paren före- finnas, såsom hos Apus, äro de bakre alltid rudimentära — ett förhållande, som hos Copepoderna deremot högst sällan iakttages. Hos dem är det vanligen endast i sammanhang med ett para- sitiskt lefnadssätt, som mundelarnes antal reduceras; dock är det härvid vigtigt att anmärka, att det parasitiska lefnadssättet 1 allmänhet betingar en starkare utveckling af mawillarfötterna, åtminstone alltid inom de grupper, som hafva sugrör och tydligt segmenterad kropp (t. ex. Ascomyzontider, Caligider). Detta ger oss en vink, att om det finnes parasitiska Branchiopoder, analoga med de nämnda Copepodfamiljerna, så böra maxillarfötterna, såsom utgörande de förnämsta fästorganerna, äfven hos dem hafva erhållit en starkare utveckling, än hos de fritt lefvande formerna. Oaktadt Arguliderna, såsom bekant är, i sammanhang med sitt parasi- tiska lefnadssätt erhållit särdeles kraftiga maxillarfötter, förbjuder denna karakter således icke att räkna dem till Branchiopoderna, så framt de för öfrigt öfverensstämma med denna grupp. Hos Copepoderna äro vanligtvis både mandibler och maxiller försedda med en palp, hvaremot detta aldrig är fallet inom Bran- chiopodernas ordning, utom hos det i så många afseenden af- vikande, en öfvergång till Decapoderna (Mysis, Cuma) bildande slägtet Nebalia. Hos Copepoderna saknas palper visserligen stundom, isynnerhet, hos parasitiska former: men hos de högre Siphonostomerna, Ascomyzontider och (aligider, finnes allmänt åtminstone ett par palper, under det att dessa organer alldeles saknas hos Arguliderna. Här torde följande tvenne anmärkningar vara pa sin plats: Hos de parasitiska, med sugrör försedda Copepoderna inne- sluter sugröret aldrig mer än ett par mundelar, mandiblerna. 40 T. THORELL, Hos Arguliderna deremot oftast två par, både maxiller och man- dibler, och dessa till sin form helt olika de smala, såg- eller lancett-lika mandiblerna hos Siphonostomerna; Hos de parasitiska Copepoderna är det alltid andra parets antenner, som fungera såsom fästorganer; hos Arguliderna är det deremot det första paret, som erhållit denna funktion. Såsom något för Copepodernas ordning egendomligt är i första rummet att märka formen af bålens extremiteter. De bestå, som bekant är, af ett basalstycke, sammansatt af två leder, samt tvenne på detta fästade grenar, hvardera bestående af tre leder. Allmänt äro de till samma par hörande benen förenade medelst en mellanskifva, så att de röras samtidigt. Denna benens byggnad kan väl förenklas, derigenom att vissa delar sammansmälta med hvarandra eller bortfalla; men så snart benen äro fullt utvecklade, hafva de alltid den nu beskrifna formen. Så äfven hos de para- sitiska formerna t. ex. Caligiderna. — Hos Branchiopoderna är benens byggnad i hög grad omvexlande, men låter dock äter- föra sig till en gemensam typus'): här är det nog att anmärka, att de aldrig hafva den för Copepoderna karakteristiska formen, och att mellanskifva alltid saknas. Detta är äfven händelsen hos Arguliderna, hvilkas simfötter, såsom nedanför skall visas, lätt nog låta jemföra sig med benen hos Apus. Närvaron af »gäl- bihang» på Branchiopodernas ben är icke ett fullt konstant känne- märke för denna ordning: de äro helt rudimentära eller saknas alldeles hos många Cladocerer, såsom Polyphemus, Podon, Evadne, Bythotrephes, Leptodora, på stjertens extremiteter hos Nebalia; och frånvaron af sådana bihang hos ett djur — såsom hos Ar- gulus — bevisar således icke, att det ej kan tillhöra Branchio- podernas grupp. Nästan lika utmärkande, som benens form för Copepoderna, är för Branchiopoderna, jemförda med dem, synverktygens byggnad. Branchiopoderna ha två stora, af talrika krystallkäglor samman- satta, oftast rörliga sidoögon (hos Cladocererna sammanvuxna till 2) Jfr GRUBE, Bemerkungen über die Phyllopoden, p. 97 o. följande. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 41 ett enda) med åtminstone på utsidan ofacetterad cornea. Ingen Copepod har med dessa fullt jemförliga ögon, ty det mediana, opariga ögat hos Copepoderna, hvilket ofta innehåller två eller flera krystallkulor, motsvarar den bakom sidoögonen belägna, stundom också med krystallkulor försedda ögonfläcken hos Bran- chiopoderna; och de stora pariga ögonen hos vissa Copepoder, t. ex. Pontellider och Coryceider, visa en helt annan byggnad, än Branchiopodernas sammansatta ögon, om de ock morfologiskt motsvara dem.') — Ögonen hos Argulus äro rörliga och öfver- ensstämma till sin byggnad, såsom väl är bekant, med Phyllo- podernas ögon i deras skarpast utpräglade form. Hos Copepoderna visa sig aldrig de skalbildningar, som i form af en hudduplikatur från främre kroppsafdelningen hos Bran- chiopoderna så allmänt omsluta eller täcka kroppen. Den stora skölden hos Arguliderna visar den största öfverensstämmelse med ryggskalet hos Apus, och skiljer dem långt från Copepoderna. Hvad den inre byggnaden beträffar, lemnar denna i många fall en osäkrare ledning för bedömandet af de lägre krustaceernas affinitet, än de karakterer, som hemtas från deras yttre form. Så kan nervsystemet, cirkulationsapparaten o. s. v. hos helt nära hvarandra stående former visa högst betydliga olikheter, hvarpå vi såsom exempel blott vilja anföra det bekanta förhållandet, att till och med inom den strängt naturliga grupp, som bildas af de gnathostoma Copepoderna, Calanider och Pontellider ega ett hjerta, under det de närstående Cyclopiderna m. fl. sakna ett särskildt centralorgan för cirkulationen På samma gång som den inre byggnaden företer en så utomordentlig omvexling och obestän- dighet äfven inom närbeslägtade grupper, visar den dock å andra sidan i sina allmännaste drag en så betydande öfverensstämmelse hos Branchiopoder och Copepoder, att det är svårt att fixera någon anatomisk karakter såsom tillkommande blott endera af dessa båda ordningar. Generationsapparaten ensam torde hos Copepoderna förete ett par egendomligheter, på hvilka det här 1) Jfr t. ex. LevypiG, Naturgeschichte der Daphniden (1860), p. 36 o. 40. — Craus, Die frei lebenden Copepoden, p. 44 och följande. 42 T. THORELL, är af vigt att fästa uppmärksamheten. Äggen förenas, dä de lemna äggstockarna, hos Copepoderna till en eller två yitre ägg- säckar, med undantag af de säsom oäkta parasiter lefvande Notodelphyiderna och Buproriderna, hos hvilka de emottagas i en matrix, nästan som hos Cladocererna. Hos Branchiopoderna förekomma aldrig sadana äggsäckar. — Hos Copepoderna sker befruktningen, sa vidt bekant är, alltid genom spermatophorer, som fästas utanpå honans kropp vid könsöppningen eller vid mynningen af en särskild, till sädesgömmet ledande kanal. Bran- chiopoderna visa aldrig dylika spermatophorer. — I båda dessa punkter aflägsna sig Arguliderna från Copepoderna i allmänhet och särskildt från de analoga formerna inom denna ordning, Caligider och Ascomyzontider, i det de sakna både äggsäckar och yttre spermatophorer. Oaktadt den öfverensstämmelse med Branchiopoderna, som Arguliderna sålunda förete i afseende på sina fortplantnings- förhållanden, visa de dock just här flera såväl egendomligheter, som analogier med andra ordningar. ZENKER har redan antydt detta: med afseende på generationsapparatens form och produkter närmar sig Argulus, säger han, »am meisten den Ostracoden durch fadenförmige Zoospermien und die Existens einer männlichen Schleimdrüse und einer weiblichen Samentasche»'). Han kunde hafva tillagt, att de härutinnan äfven ansluta sig till Copepoderna, hos hvilka trädlika zoospermier stundom också förekomma (jag har sjelf iakttagit dem hos en Lichomolgus); accessoriska körtlar 1 sammanhang med de hanliga generationsorganerna förefinnas ofta, och ett enkelt eller parigt receptaculum seminis troligtvis alltid hos Copepoderna. Öfverensstämmelsen i dessa afseenden, med undantag af det sistnämnda, är dock af relativt ringa vigt. — Generationsapparaten hos Arguliderna hänvisar emellertid, såsom häraf synes, i vissa punkter på Branchiopoderna, i andra på Copepoderna. Men högst egendomliga förhållanden skilja dem från begge dessa ordningar. Olyckligtvis är ännu mycket oklart 9) System der Crustaceen, p. 116. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 43 rörande Argulidernas fortplantning, och till och med LEYDIGS noggranna undersökningar pa detta gebit') lemna mången vigtig fråga obesvarad. De karakteristiska, förmodligen såsom kopula- tionsorganer fungerande bihangen på de två eller tre bakre paren simfötter (tafl. III figg. 15—18) äro till sin betydelse okända, med undantag af kapseln på baksidan af tredje benparet, hvilken enligt LEYDIG fylles med sperma från mynningen af ductus de- ferens och derefter, under parningsakten, pressar in sitt innehåll i sädesreservoirerna. Den funktion, som tillkommer »haken» på sista benparet, hvilken till sin byggnad (fig. 18) så lifligt erinrar om parningsorganet hos Spindlarne och Julus, är obekant. LEYDIG har endast sett, att den under kopulationen var »eng angedrückt an oder in (?) die Samenkapsel des vorletzten Fusspaares», och att den alldeles icke tjenade till att fasthälla honom. Denna sednare funktion torde kanske tillkomma de hos vissa arter, sa- som A. coregoni, förekommande utskotten på baksidan af andra benparet; om betydelsen af utskotten på framsidan af tredje ben- paret tillåter jag mig ej någon gissning. Argulidernas honor hafva, såsom redan är nämndt, två recep- tacula seminis, som med hvar sin utföringsgäng mynna ut på en rörlig papill vid stjertens undersida, bakom ovariets mynning, och således synes här en omedelbar förbindelse mellan sädes- eömmena och ovariet saknas. Huru säden under sådana för- hållanden kan komma i beröring med äggen, är ännu oförklaradt. Ett annat, äfven af LEYDIG (för Argulus foliaceus) anfördt förhållande, är af stort intresse. Sädesgömmet är, säger han, »bei Weibchen, die sich noch nicht begattet haben, leer und nach innen faltig.. Nach dem Begattungsacte trifft man im Innern eine andre derbe Blase, welche mit Spermatozoiden dicht angefüllt ist. Merkwürdiger Weise zieht sich von der Haut dieser ein- geschlossenen Blase als unmittelbare Fortsetzung ein homogener, scharf konturirter Faden durch den Ausführungsgang bis zu der in einer Scheide steckenden Papille.» — Om betydelsen af denna ') Ueber Argulus foliaceus, p. 339 o. följande. 44 T. THORELL, -blåsa yttras ingenting. Men månne man icke i den har att se en spermatophor, hvilken icke, såsom hos Copepoderna, blifvit fästad utanpå honans kropp medelst en rörformig sträng, genom hvilken spermatozoiderna intränga i sädesgömmet, utan som blifvit hel och hållen införd i detta? Och om denna förmodan är riktig — hvar bildas spermatophoren? Männe i kapseln på tredje benparet, ur hvilken den måste antagas hafva kommit in i sädesgömmet — hvarvid »haken» på sista benparet säkert spelat en vigtig roll? Eller månne de båda accessoriska körtlarne, som mynna ut i nedre delen af hvar sin ductus deferens, lemna det sekret, som bildar sjelfva spermatophorväggen? Och huru kunna spermatozoiderna komma ut ur denna blåsa eller sper- matophor, om utföringsgången fylles af en »homogen» tråd? (jfr sid. 32). Jag har uppehållit mig vid dessa förhållanden hufvudsakligen för att på desamma fästa deras uppmärksamhet, som hafva tillfälle och håg att på lefvande Argulider underkasta dem en behöflig granskning. Särdeles lämplig för sådana undersökningar torde den stora Argulus coregoni vara, hvilken synes förekomma all- mänt nog i flera af Sveriges större insjöar. — Egen för Arguliderna är vidare den omständigheten, att äggen komma direkte ur ovariet ut i det fria: de uppehålla sig hvarken i en »uterus», matrix eller de dermed analoga bildningar, som förekomma hos de flesta Branchiopoderna, ej heller bäras de fästade vid utskott af vissa benpar, såsom hos en del former af denna ordning (jfr emellertid hvad vi sid. 31 anfört om ovariets byggnad hos A. coregoni). Detta är likväl af underordnad be- tydelse: man kan anse ovariet hos Argulus motsvara både uterus och ovarium hos t. ex. Branchipus, såsom en enklare bildning, der för äggens producerande och för deras vidare förvarande af- sedda afdelningar ännu icke till rummet skilt sig från hvarandra. De öfriga egenheter, som Argulidernas könsapparat företer, äro ej af större vigt, och kunna i alla hänseenden lätt reduceras till de förhållanden, som hos Branchiopoderna äro vanliga. De låta mest förklara sig derutaf, att stjerten är starkt afsatt från TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 45 bålen, hvarigenom också könsapparatens särskilda delar blifvit mera åtskilda från hvarandra. Sa ligger ovariet helt och hållet i bålen, men sädesgömmena i stjerten; testes hafva fått sin plats i denna, under det sädesblåsan och ducti deferentes ligga i bålen. — Hos Branchipodiderna hafva både ovarium och testes sitt läge i stjertens främre del'). — Då vi äro på tal om Argulidernas könsförhällanden, böra vi icke underlåta att nämna en omständighet, som något aflägsnar dem från Branchiopoderna: fortplantning medelst parthenogenesis, som synes vara så allmän inom denna ordning, torde lika litet förekomma bland Arguliderna, som bland Copepoderna. — Bland anatomiska karakterer, genom hvilka Copepoderna skulle tämligen konstant skilja sig från Branchiopoderna, har man anfört tarmkanalens saknad af gall-afsöndrande grenar. Dock besitta, enligt CLAUS”), några Copepoder, isynnerhet slägtet Sapphirina, ganska starkt utvecklade körtellika lefverbihang, och då dessa äter hos många Branchiopoder, t. ex. Branchipodiderna äro föga utvecklade eller, såsom hos Limnadria och många Cla- docerer, alldeles saknas, kan man ej tilldela denna karakter någon särdeles betydelse. Dock gifver tarmkanalens starka förgrening i hufvudskölden hos Apus och Argulus visserligen ett ytterligare stöd för antagandet af dessa djurs nära slägtskap. Hvarken 1 nervsystemets eller cirkulationsapparatens byggnad finner jag något kännemärke, som är afgörande vid bestämmandet af gränsen mellan Branchiopoder och Copepoder. Blodrikedomen ti hufvudskölden hos Argulus, som ZENKER anser tala för Argu- ') LexpiG, Ueber Artemia salina och Branchipus stagnalis, Beitrag zur ana- tomischen Kenntniss dieser Thiere, i Zeitschrift für wissenschaftliche Zoologie, Bd III (1815), p. 297 o. följ. — Levoıg har gjort JoLy orätt, dä han säger, att denne hos Artemia salina icke sett de egentliga ovarierna, utan endast uterus, samt tagit denna för en äggstock. JoLy uttrycker sig (loc. cit. p. 240) på följande sätt: »Sur les parties laterales des deux premiers anneaux de l’abdomen on appercoit..... deux sacs allonges, cylindriques, dont le fond est tourne du cote de la queue. (es deux sacs sont les ovaires proprement dits. ls, viennent deboucher dans une matrice ou ovaire externe, qui parait etre une dilatation considerable de leur propre membrane.» 2) Die frei lebenden Copepoden, p. 59. ' 46 T. THORELL, lidernas Branchiopod-natur, beror väl Sudaiek pa den starka ut- vecklingen af denna sköld, hvars gestalt emellertid, sasom redan är sagdt, häntyder på en nära förvandskap med-Branchiopoderna. Enligt LEYDIG och CLAUS skola blodkulor saknas i Copepodernas näringsvätska; de finnas deremot både hos Phyllopoder och Cla- docerer samt hos Argulus'). Denna olikhet är dock icke kon- stant, ty de finnas äfven, enligt DANA”?), i mängd hos Caligiderna inom den förstnämnda ordningen. Stjertens skarpa afsättning från bålen och förvandling till vespirationsorgan torde vara det för Arguliderna mest utmärkande draget i hela deras organisation. — LEYDIG synes vara den förste, som i Argulidernas stjertfena igenkännt deras förnämsta och egentliga andedrägts-redskap, på samma gång han medger, att likasom hos de lägre krustaceerna i allmänhet, så äfven här respirationen till en god del förmedlas af den tunna kroppshuden, isynnerhet på den stora, membranösa hufvudskölden”). Af någon betydelse för respirationer torde också de små bladlika bihang vara, som någon gang, sasom hos Årg. purpureus (tafl. II, fig. 27) och, enligt KRÖYER”), hos Gyropeltis longieauda, utveckla sig på bålens sista segment, och som synas vara analoga med de bladlika ryggskifvorne hos Pandariderna. Det sista benparets bakre brädd är ofta mer eller mindre utplattad och utvidgad, men denna utvidgning kan hvarken funktionellt eller morfologiskt jemföras med de s. k. gälbihangen på Branchiopodernas extremi- teter. För öfrigt sakna Argulidernas ben hvarje spår af dylika bihang, men afvika eljest icke mycket från Branchiopodernas, och likasom det är med Phyllopoderna bland dem, som de till sin allmänna habitus mest öfverensstämma, så är det också extre- miteterna hos dessa, som Argulidernas simfötter mest likna. !) Leyvie, Ueber Argulus foliaceus, p. 939. — Ueber Artemia salina och Bran- chipus stagnalis, p. 288. — Naturgeschichte der Daphniden, p. 56. — CLAUS, Die frei lebenden Copepoden, p. 61. 2) Loc. cit. p. 1340. 3) Ueber Argulus foliaceus, p. 398. 4) Loe. eit. p. 101. TVÅ EUROPEISKA: ARGULIDER. 47 För att undgå att förbise denna likhet måste man likväl för jemförelser icke välja sådana extremiteter, som genom sin förvandling till »respirationsfötter» nästan helt och hållet förlorat den för rörelseorganer typiska formen, utan sådana, der denna form ännu är fullt utpräglad. Detta är nu isynnerhet fallet med första benparet eller de s. k. simfötterna hos Apus. De bestå (hos Apus caneriformis) af en treledad, förlängd basal-del, som i spetsen bär tre långa, otydligt ledade simgrenar eller gissel. Dessa delar motsvara tydligen till form och funktion Argulus- fötternas af tre leder bestående stam samt de i dennas spets fästade bada simgrenarne och «gisseln». Enda skillnaden är, att denna gissel hos Arguliderna blifvit böjd uppåt och inåt; men detta är dock icke ens alltid händelsen, ty hos Arg. funduli är den enligt KRÖYER') riktad åt samma håll, som de båda simgrenarne. Någon gång saknas gisseln, såsom hos Arg. pur- pureus. De två branchial-bihangen på öfre sidan af benen hos Apus, äfvensom ett par gissel-lika bihang på på deras undre sida samt det s. k. tugg-stycket vid deras bas saknas deremot helt och hållet hos Arguliderna: antagandet, att gisseln hos dessa motsvarar Branchiopodernas gälbihang, är följaktligen oriktigt, hvilket för öfrigt så väl dess fästpunkt, som dess form tydligen visar. — Åfven pa de följande benparen hos Apus igenkänner man lätt de nämnda delarne; men som simgrenarne småningom blifva allt kortare och bredare, under det branchial-bihangen tilltaga i utveckling, aftager småningom med likheten i funktion äfven den likhet i form, som det första benparet så slående visar med Argulidernas simfötter Vi kunna nu öfvergå till en närmare skärskädning af de grunder, med hvilka KRÖYER ”) sökt bevisa, att Arguliderna äro !) Zoe. eit. p. 96. ?) Loc. cit. p. 25—29. — Tankegängen i följande inkast mot ZENKER, som skilt Arguliderna från Siphonostomerna, har jag icke lyckats fatta. »ZENKER ud- trykker som Resultat af sine Undersögelser: So muss denn Argulus entweder eine eigne Ordnung bilden oder mit den Branchiopoden vereinigt werden. Men ved at opstille et saadant Alternativ erkjender han jo selv tydeligt, at dersom Argulus ikke passer sammen med Siphonostomerne, saa passer den heller ikke sammen med Branchiopoderne, thi hvorfor skulle der vel ellers taenkes paa Opstillingen af en ny Orden for denne Slagt.» 48 T. THORELL, siphonostoma Copepoder, närmast beslägtade med Caligiderna. — Hans första argument är, att Gyropeltis antyder en öfvergång mellan båda dessa familjer genom »vissa väsendtliga förhållanden», hvarmed väl menas, att arterna af detta slägte sakna gadd, och hafva första paret käkfötter hakformiga, icke utvecklade till sug- skålar. Häremot kan invändas, att gadden och sugskålarne äro alldeles egendomliga för Arguliderna: de förekomma icke vidare hvarken inom Branchiopodernas eller Copepodernas ordning, och genom saknaden af dessa bildningar kan Gyropeltis således lika väl sägas bilda en öfvergång till Apodiderna t. ex. bland de förra, som till Caligiderna bland de sednare. Genom upptäckten af Gyropeltis hafva endast tvenne karakterer, på hvilka man möjligen kunnat stödja Argulidernas uppställande såsom egen ordning, för- lorat i betydelse, alldenstund de visat sig icke vara konstanta; men något skäl för dessa djurs förening med endera af de två ifrågavarande ordningarna har icke derigenom vunnits. — Hvad särskildt formen på första paret käkfötter beträffar, hafva för öfrigt dessa organer hos Gyropeltis endast stannat på det stadium, som tillhör Argulus såsom larv. Ett annat skäl för sin åsigt om Argulidernas slägtskap med Caligiderna har KRÖYER trott sig finna i antennernas byggnad: han söker nämligen identifiera de förras första par antenner med andra paret hos de sednare, på grund af deras funktionella likhet såsom fästorganer. Vi hafva redan (p. 11) haft tillfälle att med stöd af utvecklingshistorien ådagalägga det oriktiga i denna sammanställning, och Arguliderna visa just derigenom, att hos dem icke det andra, utan det första antennparet blifvit fäst- organer, att de äro långt skilda från Caligiderna och andra para- sitiska Copepoder. -- KRÖYER söker vidare bevisa, att Argulus, likasom Caligiderna, har två par käkfötter. Detta bestrida vi så mycket mindre, som vi anse två par käkfötter typiskt till- komma alla de lägre krustacé-ordningarna, hvaraf åter följer, att denna karakter lemnar fullkomligt oafgjordt, till hvilken af dessa ordningar Arguliderna höra. Såsom redan är visadt (p. 12), har KRÖYER misstagit sig om dessa delar så tillvida, att han ansett TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 49 andra paret antenner sasom varande det första paret käkfötter, och sugskälarne, eller det verkliga första paret, sasom det andra. Vidare har KRÖYER genom att parallelisera stjerten hos Arguliderna med genitalringen hos Caligiderna förmenat sig kunna uppvisa en närmare frändskap mellan dessa familjer. Jag har redan (p. 10) påpekat det oriktiga i denna jemförelse och sökt visa, att Argulidernas stjert motsvarar hela stjerten inclusive genitalringen hos Caligider och andra Copepoder. Detta är dock alldeles likgiltigt för besvarandet af den frågan, huruvida Argu- liderna äro Copepoder eller Branchiopoder. Branchiopoderna ha en ledad eller oledad stjert likaväl som Copepoderna, och hos många Phyllopoder, t. ex. Branclupus och Artemia, stå de första caudalsegmenten vida mer i »generationens tjenst», än hos Cope- poderna och Argulus, enär de, sasom redan är nämndt, innesluta - både testes och ovaria. AÄfven bland Cladocererna — som för öfrigt med fa undantag (Leptodora, Bythotrephes) likna Argu- liderna deruti, att deras stjert är osegmenterad — har man härpå ett exempel i Zeptodora hyalina (hvaraf dock hanen är obekant), hos hvilket djur åtminstone ovarierna hafva sitt läge i de främre stjertsegmenten '). KRÖYER anför vidare, att sedan man nu känner, att gadden icke hör till munröret, erbjuda Argulidernas mundelar inga svårig- heter för deras förening med Siphonostomerna. Vi hafva deremot visat, att den enda likheten mellan mundelarne hos båda grupperna är den, att munnen bildar ett sugrör, sasom fallet så ofta är bland de parasitiska leddjuren, icke blott bland krustaceer af olika ordningar, utan äfven bland insekter och arachnider. Att denna karakter är af ett högst underordnadt värde för bestämmandet af parasitiska krustaceers systematiska ställning, visar bland annat den omständigheten, att man nödgats just i Copepodernas ordning förena former med fria och med i ett sugrör inneslutna mundelar. ZENKER, som visat nödvändigheten häraf, säger med ') LILLJEBORG, Beskrifning öfver tvenne märkliga Crustaceer af ordningen Clado- cera, i Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1860, p. 266. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 1. 4 50 T. THORELL; rätta angående den Milne-Edwardska underklassen Crustacés su- ceurs'): »Kann die Gestalt der Mundorgane hier von so grosser systematischer Wichtigkeit sein, hier, wo durch die parasitische Lebensweise eine bestimmte zweckmässige Form verlangt und hervorgebracht wird? Wären die Thiere nun auch verwandt oder nicht, so würden sich doch ihre Mundbildungen ähnlich sehen. Verhältnisse also, die durch die Lebensweise modifieirt sein müssen, sind kein Zeichen für ursprünglich natürliche Verwandschaft; bessere Zeichen sind solche, die sich möglichst unabhängig von der Lebensweise erhalten.» — Närvaron af ett sugrör bevisar säledes endast, att Argulus är en parasit-krustace, men anger icke, till hvilken ordning han bör föras. — Om gadden säger KRÖYER, att den »säkerligen motsvarar giftredskapet hos många lägre krustaceer, såväl fritt simmande Copepoder (t. ex. Cy- clopsine castor), som parasiter, dock med egendomlig form och ställning.» Då KRÖYER här nämner Cyclopsine castor, som ej har något med Argulidernas gadd jemförligt organ, förmodar jag, att han menar den s. k. skalkörteln, som man icke blott iakt- tagit hos Argulus och några Copepoder”), deribland Cyclopsine castor, utan som förekommer allmänt hos Branchiopoderna, både Phyllopoder och (ladocerer°), hos Cytheriderna bland Ostraco- derna‘), ech som antages vara samma organ, som den bekanta gröna körteln hos Decapoder och Amphipoder. Denna »skal- körtels» betydelse af ett sekretions- och särskildt ett gift-organ är emellertid högst oviss, så mycket mer, som man ännu ej med säkerhet vet den ega någon utföringsgång. ZENKER påstår vis- serligen, att den hos Cythere mynnar utåt genom en tagg på de undre antennerna, och KRÖYER har en liknande uppgift, då han säger”), att hos Caligiderna klon på andra parets antenner 1) System der Crustacéen, P. 113. 2) ZENKER, Ueber die Cyclopiden des süssen Wassers, i Archiv für Naturgeschichte, XX (1854), p. 98. — Craus, Die frei lebenden Copepoden, Pp: 60. 3) Leyvig, Naturgeschichte der Daphniden, p. 23 o. följ, der flera hithörande uppgifter äro samlade. 4) ZENKER, Monographie der Ostracoden, i Arch. f. Naturgeschichte, XX (1854), p. 18 o. 29. 5) Loc. eit. p. 105. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 51 »å den konkava sidan mycket ofta , (kanske alltid) visar ett borst eller en fin tagg, som synes stå i förbindelse med en ut- sträckt inre apparat (körtel, utföringsgang och blåsa).» Men han fortsätter sålunda: »om denna är att hänföra under kate- gorien af de organer, man på den sednaste tiden har uppvisat hos flera lägre krustaceer och betecknat såsom giftredskap, må lemnas oafgjordt», och tillägger, att han »mycket ofta funnit en helt liknande apparat på andra fotparet, krokfötterna» — ett tillägg, som gör befogenheten af en jemförelse med »giftredskapet» hos t. ex. Cyclopsine mycket tvifvelaktig. Om emellertid dessa ZENKERS och KRÖYERS uppgifter äro riktiga, och om skal- eller »gift»-körtlarne hos Argulus mynna utåt genom gadden — hvilket dock ingen ännu iakttagit — så blir det endast den nämnda taggen på andra parets antenner hos Caligider och Cytherider (således djur, tillhörande tvenne olika ordningar), som kunna jemföras med gadden hos Argulus. Då sjelfva »giftkörteln» före- kommer hos flera vidt skilda ordningar, inses lätt, att dess när- varo hos Arguliderna ej bevisar någonting om dessas zoologiska affinitet; och om den skulle mynna utåt genom en tagg hos vissa parasitiska Copepoder, så förhålla sig dessa till Cyclops och Cyelopsine, hvilka sakna ett dylikt redskap, på samma sätt som den parasitiska Argulus med gadd till de fritt lefvande Bran- chiopoderna utan gadd. KRÖYER framhåller ytterligare tvenne skäl för. sin åsigt om Argulidernas systematiska ställning, hvilka det återstår att be- möta. Det första är »saknaden hos Arguliderna af yttre ägg- säckar, som finner sin analogi hos slägtena Notodelphys, Doro- pygus o. s. Vv.» Det synes oss emellertid vara solklart, att sakna- den af yttre äggsäckar just talar för, att Arguliderna icke äro Copepoder, då dessa, med undantag af Notodelphyiderne och Bu- prorus, allmänt hafva yttre äggsäckar, såsom särskildt är fallet med Caligiderna och alla andra Siphonostomer, till hvilka ju Argu- liderna skulle räknas, om de vore Copepoder. Den anförda ana- logien är för öfrigt mycket svag, ty hos Arguliderna stanna äggen i sjelfva äggstocken, till dess de afsättas i det fria, hvar- 52 T. THORELL, emot de hos Notodelphys etc. öfverga från äggstockarne till en matrix, jemförlig med den s. k. uterus hos Branchiopoderna, eller ännu bättre med Üladocerernas matrix. Det sista beviset för Argulidernas Copepodnatur finner KRÖYER i »de i triangelform ställda enkla ögonen, som icke blott igen- finnas hos frittsimmande Copepoder (Saphirina), utan också hos parasiter i larvtillständet.» — Härvid är blott att anmärka, att ett oparigt, från larvstadiet qvarstående öga utan eller med två, tre eller flera krystallkroppar (»enkla ögon») är helt vanligt, icke blott bland Copepoder, hos hvilka det oftast utgör det enda syn- organet, utan äfven bland Phyllopoder, Cladocerer och andra lägre krustaceer, och att således närvaron af ett dylikt öga hos Argulus alldeles ingenting bevisar för dess slägtskap med Cope- poderna. För öfrigt är KRÖYERS föreställning om detta opariga ögas byggnad hos Argulus oriktig, ty hvad han kallar tre enkla ögon är hos detta djur en treflikig förlängning af sjelfva hjernan, bärande en pigmentfläck, i hvilken icke ett spår till krystallkulor eller »enkla ögon» står att upptäcka, åtminstone hvarken hos A. foliaceus eller A. coregomi. Såsom en dylik pigmentfläck, sittande på ett fullkomligt likadant treflikigt utskott från hjerngangliet visar sig det opariga ögat äfven hos många Branchiopoder, t. ex. Branchipus och Artemia.') — Vi hafva nu genomgått de bevis, som af KRÖYER blifvit anförda till stöd för Argulidernas förening med de siphonostoma Copepoderna, och, såsom vi hoppas, visat, att ej ett enda af dem kan anses såsom i någon mån bindande och afgörande. Vi skola nu i korthet sammanställa de resultat, till hvilka före- gående undersökning ledt oss, och derefter tillse, till hvilken slutledning angående Argulidernas systematiska ställning dessa resultat synas oss berättiga. I. Arguliderna öfverensstämma med Copepoderna i allmän- het, utom i sådana organisationsförhällanden, som äro gemensamma för Branchiopoder och Copepoder, endast deruti, att 1) Jfr Leyvig, Ueber Artemia salina und Branchipus stagnalis, p. 291. — Natur- geschichte der Daphniden, p. 39 o. följande. 1. 2. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 53 honan eger receptacula seminis, och att ingen parthenogenesis synes förekomma. II. Men de skilja sig från Copepoderna i allmänhet der- igenom, att I. Lö deras extremiteter sakna mellanskifva och icke hafva den för Copepoderna karakteristiska formen; att de hafva tvenne rörliga, af talrika krystallstafvar samman- satta ögon framför det opariga larvögat; att hufvudets integumenter äro utdragna till en tvådelad sköld, oftast täckande större delen af kroppen; att äggen hvarken förenas till yttre äggsäckar eller upptagas i en matrix, då de lemna äggstocken; att befruktningen icke sker medelst utanpå honans kropp fästade spermatophorer, och att larverna framkomma ur ägget i ett vida mer utveckladt stadium, än hos Copepoderna. III. Med de (högre) siphonostoma Copepoderna öfverens- stämma de emellertid i vissa afseenden, som dock alla bero på det parasitiska lefnadssättet: de hafva nämligen 1. en nedtryckt kroppsform ; ett par af antennerna förvandlade till fästorganer; munnen ombildad till ett sugrör, och starkt utvecklade käkfötter. IV. De skilja sig likväl från dessa Siphonostomer derigenom, att 1. första, icke andra paret antenner äro fästorganer; att 2. palper saknas; att 3. en gadd kan finnas framför munröret; att 4, två par mundelar kunna inneslutas i detta rör, och att 5. första paret käkfötter kunna hafva formen af sugskalar. V. Till Branchiopoderna 1 allmänhet sluta sig Arguliderna genom I. extremiteternas grundform; 2. synorganets byggnad; 3. tendensen till skalbildning, uttryckt i hufvudsköldens form; 4. saknaden af palper; 54 T. THORELL, 5. saknaden af yttre äggsäckar, och 6. saknaden af yttre spermatophorer (jfr II, 1—5). VI. Till Phyllopoderna särskildt närma de sig derigenom, att 1. bålen är tydligt segmenterad, och 2. de pariga ögonen icke sammanvuxna till ett enda. VII. Till Cladocererna särskildt närma de sig genom 1. det ringa antalet extremiteter, och 2. den osegmenterade stjerten. VII. De stå midt emellan Phyllopoder och Cladocerer genom 1. sättet för utvecklingen. IX. Från både Phyllopoder och Cladocerer afvika de i följande punkter: 1. de äro organiserade för ett parasitiskt lefnadssätt (jfr III och IV); 2. extremiteterna sakna normalt och fullständigt branchial- bihang; 3. stjerten är transformerad till en respirationsskifva; 4, generationsapparaten visar några egendomligheter, särskildt närvaron af receptacula seminis; 5. äggen afsättas direkte utät, då de lemna äggstocken; 6. parthenogenesis synes icke förekomma. En blick på denna öfversigt af Argulidernas förhållande till Copepoderna & ena sidan och Branchiopoderna å den andra, skall, förmoda vi, leda till den öfvertygelsen, att Arguliderna omöjligen kunna hänföras till den förstnämnda ordningen, men att de der- emot genom så vigtiga karakterer sluta sig till Branchiopoderna, att deras upptagande bland dessa måste anses såsom i allo berättigadt. — För oss äro Arguliderna parasitiska Branchiopoder, och vi kunna följaktligen icke dela den åsigten, att de böra upp- föras såsom en särskild ordning, oaktadt de, såsom ofvan är visadt, i rätt många afseenden afvika från både Phyllopoder och Cladocerer. De karakterer, som äro både nödvändiga och till- räckliga för begränsningen af Brauchiopodernas ordning gentemot de öfriga lägre krustaceerna: sammansatta ögon med ofacetterad TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 55 cornea, saknaden af palper eller gälbihang på mundelarne, flikiga eller klufna respirations- eller simfötter utan mellanskifva, skilda kön — tillkomma nämligen äfven Arguliderna. De afvikelser, som bero pä det parasitiska lefnadssättet, kunna icke andragas såsom skäl för Argulidernas isolerade ställning, aldraminst nu- mera, sedan parasitiska och fritt lefvande Copepoder allmänt föras till samma ordning. Fränser man dessa afvikelser, så finnes, det mellan Arguliderna å ena sidan och Phyllopoder och Cladocerer å den andra inga större olikheter, än de, som skilja dessa båda grupper från hvarandra. — Ehuruväl det måste er- kännas, att Arguliderna stå närmare intill Phyllopoderna, än till Cladocererna, så synes oss likväl de nämnda olikheterna — vi framhålla särskildt stjertens form och funktion samt närvaron af receptacula seminis — i förening med de karakterer, som stå i sammanhang med parasitismen, tillräckligt vigtiga för att tillbaka- visa tanken på Argulidernas upptagande bland Phyllopoderna. Vi anse dem följaktligen såsom en grupp af samma systematiska värde, som dessa och Cladocererna, således såsom en under- ordning bredvid dem inom Branchiopodernas ordning, och före- slå — enär Argulide eller Argulina endast är passande såsom familjenamn — för denna underordning benämningen Branchiura, hemtad från stjertens för dessa djur så karakteristiska betydelse. Likasom Cladocererna endast utgöras af familjen Daphnid&, inne- fatta sålunda Branchiurerna tillsvidare endast en familj, Ar- guliderna. Vi tro, att Branchiopoderna — om man frånser de tvifvels- utan till dem hörande fossila Triobiternu, hvilkas mundelar och ben ej äro tillräckligt bekanta — kunna karakteriseras på följande sätt: BRANCHIOPODA. Oris partes palpis fere semper carentes, appendicibus branchiali- bus nullis; maxillarum par 1—0, maxillipedum 2—0. Oeculi duo magni laterales, sepe in unum coaliti, e multis bacillis erystallinis compositi, cornea supra zquali praditi. Segmentorum et pedum numerus valde varians: pedes fissi vel foliacei, appendicibus bran- chialibus plerumque instructi, nulla lamina intermedia bini conjuncti. 56 T. THORELL, Corpus testa membranacea, plerumque bivalvi, sepissime inclusum. Sexus distincti. I. PHYLLOPODA. Oeuli compositi plus minus sejuncti. Pedum paria 10—60. Metamorphosis completa. Libere natantia. 1. Branchipodide. — 2. Apodide. — 3. Limnadide. — 4. Ne- balidee. II. CLADOCERA. Oculi compositi in unum coaliti. Pedum paria 4—6. Meta- morphosis nulla. Libere natantia. 1. Daphnide. II. BRANCHIURA. Oculi compositi sejuneti. Pedum paria 4. Metamorphosis in- eompleta. Parasitantia. 1. Argulide. IV. En öfversigt af de hittills kända arterna af Argulidernas familj tillåter jag mig här bifoga, ehuru många af dem äro så ofullständigt beskrifna, att de endast med svårighet kunna be- stämmas. Den ordning, jag följt, kan derföre ej vara annat än provisorisk, och är framställd endast för att fästa deras upp- märksamhet, som komma i tillfälle att undersöka nya eller ofull- ständigt kända Argulider, på de karakterer, som för dessa djurs systematiska . gruppering synts mig vara af den största bety- delsen. — Utom för de tre europeiska arterna, hvilka jag haft tillfälle att sjelf undersöka, äro diagnoserna sammanställda efter andras beskrifningar och figurer. Jag skall först uppräkna de 15 (eller 16) bekanta Arguliderna i den ordning, som synts mig vara den naturligaste, och derefter i korthet redogöra för hvarje särskild art. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 57 BRANCHIURA. Corpus depressum, capite in scutum magnum, postice plerumque bifidum dilatato; oculi compositi longe sejuneti. Antenn&® breves: 1:mi paris unco incurvo armate, cum maxillipedibus 1:mi paris ad figendum apt®; 2:di paris simplices, articulis paucis (...4—5...). Os in siphonem productum, mandibulas et, si qua adsunt, maxillas quoque includentem; maxillipedes fortissimi, anteriores plerumque cotyledones formantes. Truncus segmentis 4 distinctis; pedum paria 4, natatoriorum, biramium, appendicibus branchialibus carentium. Cauda non segmentata, plana, foliacea, respirationi inserviens, testes aut receptacula seminis includens. Metamorphosis incompleta. Animalia in cute externa, in cavitate branchiali vel in bran- chiis piscium (et batrachiorum) parasitantia. Fam. ARGULIDA& Lach, cet. (Argulina Kr., Burm., cet.). Cha- racter subordinis etiam familie unica. Gen. I. Argulus MÜLLER (1785). (Monoculus LINN., cet.; Binoculus GEOFFR.,‚cet.; Ozolus LATR., Agenor Rısso). Maxillipedes primi paris in adultis cotyledones formantes. a. Pedes flagello carent. Stimulus ante siphonem adest. Sipho mandibulas et maxillas continet (Agenor Rısso). 1. A. purpureus (Rısso). ? 2. ÅA. giganteus Lucas. ß. Pedes parium 1 et 2 flagello instructi. Stimulus adest. Sipho mandibulas et maxillas continet (Argulus MunL) A. foliaceus (LINN.) A. coregoni THOR. A. pugettensis Dana. A. catostomi Dana et HERR. y. Pedes par. 1 et 2 flagello instructi. Stimulus adest. Sipho mandibulas tantum includit (Camulus') NOB.) 7. A. Nattereri Heut. ö. Pedes par. 1 et 2 flagello instructi. Stimulus nullus? Sipho ? D RF RR vo 8. A. salmini KR. 9. A. chromidis Kr. 10. A. funduli Kr. ? 11. A. alosse GouLD. ? 12. A. elongatus HELL. ') Nomen propr. mythol. 58 T. THORELL, Gen. II. Gyropeltis HELLER (1857). Maxillipedes primi paris apice unco forti armati (cotyledonibus nul- lis). — Pedes parium 1—3 flagello instructi. Stimulus nullus. Sipho mandibulas tantum includit. 1. G. longicauda HELL. 2. G. doradis Corn. 3. G. Kollari Herr. P 4. G. Lacordairei (Aw.)] I ARGULUS MUELLER. 1. A. PURPUREUS (Risso). Se sid. 20. 2. A. GIGANTEUS LUCAS. Syn. Argulus giganteus Lucas, Exploration scientifique de V’Al- gerie: Hist. Nat. d. Animaux Articules, Premiere partie: Crustaces (1845), p. 83, Tele an. »A. ovatus, flavescens, subtiliter rubro-punctatus; testa dilatissima, membranacea, utrinque fusco-rubescente, unilineata.. — Long. 11 millim., latit. 7 millim.» Hab. in Mari Mediterraneo, ad oras Africe (Algeri&), in kaje sp. inventus. Ofvanstäende diagnos har jag måst lemna sådan, som Lucas gifvit den: visserligen åtföljes den af ett slags beskrifning, men af denna får man just ingenting vidare veta om djurets utseende. Beskrifningen är tagen efter ett torkadt exemplar och är så brist- fällig, att om författaren ej uttryckligen sagt, att han sett »de chaque coté de la base du bec, un appendice gros et court terminé par une ventouse cupuliforme», skulle man knappast kunnat veta, att djuret hör till Arguliderna. »il ne me reste», säger han, »de ce crustacé curieux que le test... Les antennes n’existent plus, et les organes de la locomotion ainsi que l’abdomen étant en trop mauvais état pour que je puisse en decrire la forme, je n’en parlerai pas» — Med ordet bec menas förmodligen gadden, icke munröret. Allt hvad som för öfrigt rör djurets utseende imnehälles i följande ord: »Cette espece est bien moins discoidale que VA. foliaceus.... Jaunätre, la tete est grande, tres allongee, et parait arrondie å ses parties an- terieure et posterieure; elle est fortement sillonne longitudinalement entre les yeux, et ceux-ci, qui sont noirs, affeetent une form discoi- dale. Le test est tres dilate, membraneux, transparent et parait posterieurement ne pas etre depasse par labdomen; il est jaune, fine- ment pointille de rougeätre, et parcouru longitudinalement, de cha- que cote, par une ligne d'un brun rougeätre. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 59 Mera värd än denna beskrifning är uppgiften, att djuret blifvit träffadt »en mai sur une Raie qui avait été prise dans la rade d’Al- ger, entre le fort de ’Eau et le cap Matifou.» Figuren ger ej ett klarare begrepp om djurets karakterer, än beskrifningen. — Jag har ställt det närmast A, purpureus på grund af sköldens längsträckta form, och derföre, att den, enligt ofvan kur- siverade uttryck, tyckes sträcka sig öfver och betäcka stjerten, såsom hos denna art. Båda förekomma dessutom 1 samma haf. 3. A. FOLIACEUS (LINN.). Syn. Monoculus foliaceus LINNE, Syst. Nat. Ed. X, Tom I (1758), p- 694. Arsulus charon MÜLLER, Entomostraca (1785), p. 723, Tab. XX, fieg. 1, 2 (larva). » delphinus :d., ibid., p. 123. » foliaceus, JURINE, Ann. du Mus. d’Hist. Nat., Tome VII (1806), p. 431, Pl. 26, figg. 1—21. » » MILNE-EDWARDS, Hist. Nat. d. Crustaces, III, p. 444. » » BAırD, British Entomostraca, p. 255, Pl: 31) tool, 220 1. Scutum cephalicum sub-ovatum, antice utrinque parum sinuatum, pedes omnes, ultimi paris exceptis, tegens; cauda ovata, longitudine c:a + reliqui corporis, vix usque ad medium incisa, laciniis apice ro- tundatis; stimulus longus, sipho sub-clavatus; art. 1 antennarum 2:di paris aculeo valido armatus; cotyledones parvi, diametro cireiter 4 corporis longitudinis aequantes; pecten plaga media oblongo-rotundata scabra, dentibusque 3 fortibus, acutis; alii dentes 2 inter maxillipedes 2:di paris adsunt. — Longit. 6—7 millim., latit. c:a 33 millim (SP). Hab. in aquis duleibus fere totius Zurope, in cute externa et in cavitate branchiali (?) piscium (Gasterosteorum, Cyprini carpionis, Abramis brame'), Leucisci rutili, Tinc® vulgaris, Esocis lucü, Perce Suviatilis, Salmonis trutte), et in larvis Ranarum parasitans. För utförligare synonymik hänvisa vi till de anförda arbetena af MILNE-EDWARDS och BarrRD. — Det är icke omöjligt, att under benämningen A. foliaceus tvenne skilda arter blifvit sammanblandade. De figurer, som Vocr?) gifvit af detta djur, skilja sig från den svenska och således genuina formen genom en mycket smalare, på sidorna nästan insvängd stjert. JURINE och BATRD afbilda stjerten sådan, som jag funnit den hos de exemplar, jag haft att tillgå. 4. A. COREGONI THOR. Se sid. 25. !) Enligt uppgift af Docenten WIDEGREN. 2) Loc. cit. 60 T. THORELL, 5. A. PUGETTENSIS Dana. Syn. Argulus pugettensis Dana, United States’ Exploring Expe- dition: Crustacea, II, (1853), p. 1351, Pl. 94, fig. 2, a et b. Scutum cephalicum oblongum, ellipticum, pedes omnes tegens; cauda magna, oblonga, longitudine c:a 3 reliqui corporis, et latitu- dine 2 latit. scuti fere zequans, usque ad medium incisa, laciniis sub- acuminatis; stimulus longus, sipho sub-elavatus; cotyledones sat magni, diametro 1—1 corporis longitudinis aequantes; pectinis dentes 3 sub- conici; dentes 2 inter maxillipedes 2:di paris adsunt. — Long. c:a 17, latit. 10 millim. (9?) Hab. in America boreali (ad oras occid.: »Puget’s Sound»). — Hospititum ignotum. Den högst knapphändiga beskrifningen innehäller ingenting rö- rande mundelarne; men de åtföljande figurerna, som synas vara goda, och som framställa djuret både från rygg- och buksidan, visa så stor likhet med närmast föregående tvenne arter, att jag ej tvekat att föra det till samma underafdelning af slägtet, som dessa. Stjerten är i proportion större och isynnerhet bredare vid basen, än hos A. coregoni. 6. A. CATOSTOMI DANA et HERR. Syn. Argulus catostomi DANA et HERRICK, Silliman’s Amer. Journ, XXXI (1837), p. 297, figg. 1—11. MILNE-EDWARDS, Hist. Nat. d. Cru- staces, III, p. 445. Scutum cephalicum amplum, sub-orbieulatum, paullo latius quam longius, antice utringue sub-sinuatum, pedes quoque ultimi paris ad partem tegens; cauda lata, rotundata, longitudine c:a + reliqui cor- poris, postice non usque ad medium incisa, laciniis late rotundatis; stimulus longus, sipho ovatus; cotyledones mediocres; peeten plaga media scabra sub-triangula, dentibusque 3 late truncatis; inter maxillipedes 2:di paris dentes null. Ramus inferior pedum 1:mi paris artieulis 3, quorum 2 ultimi brevissimi; flagella pedum verticula media pra- dita. — Long. c:a 10, lat. 9 millim. (P). Hab. in America boreali (Connecticut, New Haven), in flumine Mill River, etiam ubi aqua marina aestu crescente aqua dulei ad- miscetur. In cavitate branchiali et in ipsis branchiis Catostomi sp. (©. bostoniensis LESUEUR aut communis ID.) inventus. 7. A. NATTERERI HELL. Syn. Argulus Nattereri HELLER, Sitzungsberichte d. Kais. Akad. d. Wissensch., Math.-Naturwissensch. Cl. XXV (1857), p. 103, Taf. I, figg. 4—12. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 61 Argulus Nattereri KRÖYER, Naturhist. Tidskr., 3:die Reekke, II (1863), Pp. 9% .0. 103, Tab of tes, a— d. Scutum cephalicum amplum, sub-orbiculatum, paullo latius quam longius, lobo frontali paullo prominenti, supra denticulis et setis scabrum, pedes omnes et basin caudx tegens; cauda parum pro- minens, brevissima, longitudine c:a 74) reliqui corporis, transverse elliptica, vix usque ad medium incisa; sipho magnus, sub-clavatus; cotyledones magni, diametro fere # longit. corporis aaquantes; pectinis dentes 3 longi, sub-acuminati. — Longit. c:a 12, lat. 13 millim. (2). Hab. in America meridionak (Brasilia): in branchiis et cute Sal- mini (Hydrocyonis) brevidentis Cuv. (Salmini Cuvieri VAL.) inventus. Denna utmärkta art är utförligt beskrifven och afbildad både af HELLER och Kröyer. Den förre har egnat synnerlig uppmärk- samhet åt mundelarne, och hans beskrifning kompletterar derigenom KRÖYERS, som i öfrigt är mycket fullständigare och åtföljd af bättre figurer. 8. A. SALMINI KR.') Syn. Argulus salminei KröyEr, Naturhist. Tidskr., 3:die Rackke, II (1863), p. 89, o. 105, Tab. I, figg. 2, a— GC. Scutum cephalicum amplum, sub-orbieulatum, parum latius quam longius, lobo frontali lato, prominenti, pedes omnes, exceptis ultimi paris, tegens; cauda rotundata, paullo latior quam longior, fere ad tertiam longitudinis partem incisa, longit. -—4 reliqui corporis sequans; cotyledones magni, diametro c:a 4 totius corporis longitudinis aequan- tes; pectinis dentes truncati, latiores quam longiores. — Long. c:a 13, lat. 11 millim. (2). Mas differt magnitudine plus duplo minore, scuto cephalico elliptico, cauda paullo longiore quam latiore. Hab. in America meridionali (Brasilia, Minas Gera6s), in bran- chiis Salmimi') sp. inventus. Af såväl denna, som de två följande arterna, har KRÖYER gifvit noggranna och utförliga beskrifningar. Skada blott, att mundelarne blifvit försummade. 9. A. CHROMIDIS Kr. Be Arsulus chromidis Kröyer, Naturhist. Tidskr., 3:die Rackke, Il (1863), p. 92 o. 102., Tab. I, figg. 2, d—.C. Scutum cephalicum breve, ad segmentum trunei tertium tantum pertinens, fere inverse ovatum, parum longius quam latius, lobo fron- tali angustius rotundato; cauda sub-oyata, longit. —1 reliqui cor- 1) KRÖYER har Salmineus, Argulus salminei, hvilket förmodligen är ett skriffel. 62 T. THORELL, poris, paullo longior quam latior, postice vix ad tertiam longitudinis partem exeisa, laciniis apice sub-rotundatis; cotyledones medioeres, diametro c:a + corporis longitudinis aequantes; dentes peetinis multo longiores quam latiores, medio acuto, lateralibus obtusis; ova non trunceum tantum, sed totum fere scutum occupantia. — Longit. c:a 6, latit. 4 millim. (9). Hab. in America centrali (Nicaragua), in branchis Ohromidis sp. ex lacu Nicaragua semel inventus. 10. A. FUNDULI Kr. Syn. Argulus funduli Kröyer, Naturhist. Tidskr., 3:die Raekke, II (1863), p. 94 o. 103, Tab. II, figg. I, OG Scutum cephalicum parvum, longitudine c:a dimidii corporis, paullo latius quam longius, antice angustatum, stipitem pedum 1:mi paris saltem tegens, dorso postice gibbo; cauda longa, dimidiam re- liqui corporis longitudinem fere aaquans, "duplo ten longior quam latior, postice profnnde, at non usque ad medium incisa, laciniis apice rotundatis; cotyledones magni, diametro c:a # corporis longitu- dinis aequantes; art. 1 maxillipedum 2:di paris dentibus caret. Longit. c:a 3, latit. versus 2 millim. (SP). Hab. in America boreali (Louisiana, New-Orleans), in cavitate branchiali Funduli sp. inventus. 11. A. ALOSAE GoULD. Syn. Argulus alose GouLD, Report on the Invertebrata of Mas- sachusetts, comprisimg the Mollusca, Cru- stacea, Annelida and Radiata (1841), p. 340. Scutum cephalicum parvum, dimidio corpore paullo longius, in- verse ovatum vel sub-cordatum, parum longius quam latius, stipitem pedum 1:mi paris tegens; cauda longa, 4 reliqui corporis longitudine superans, circiter duplo longior quam latior, usque ad basin fissa, laeiniis sub-acuminatis; cotyledones mediocres; truncus angustus, pedes longi. — Longit. c:a 13, latit. 6 millim. (9?) Hab. in America boreali (Massachusetts), in branchiis Alos® sp. (A. tyranni DEKAY?) semel inventus. Den ytterst korta och torftiga beskrifningen beledsagas af ett groft träsnitt, föreställande djuret, sedt från undra sidan, men hvarä man hvarken kan urskilja antenner, gadd eller formen på sugröret. Å bakre käkfötterna synas inga kamtänder. Stjerten beskrifves med följande ord: »Then» (pä abdomen) »follow two short folia, covered by two others, each of them nearly as long and as broad as the exposed part of the abdomen.» — Arten står utan tvifvel A. funduli nära, men synes skilja sig genom en nägot längre hufvudsköld, längre och djupare klufven stjert med spetsigare flikar, samt mindre sug- TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 63 skålar. Om benen ha gissel, erfar man hvarken af beskrifningen eller figuren. Denna Argulus är enligt GouLD funnen på »the alewife», som af honom identifieras med den europeiska Alosa vulgaris. Förmod- ligen har den ifrågavarande fisken varit en Alosa tyrannus DEKAY, hvilken enligt VALENCIENNES ') är Förenta Staternas Alewife. I SILLIMANS American Journal of Science and Arts, Vol. XXXVI (1839) p. 393 finnes under titel: New Species of Argulus; notice from Dr T. W. Harris, följande rader: »It may interest some of your readers to be informed of the discovery of another species of Argulus in this country. It was found in the gills of a herring, caught upon Brighton bridge from Charles river, during the month of June last. It differs from Argulus folia- ceus of Europe, and from the species described in a former number of your Journal, Vol. XXXIV, p. 225°), in the size and form of the body, and in shortness of the legs. Having presented the specimen to Dr A. A. Gould, for description, I shall not attempt to anti- eipate him by giving a detailed account of its specific characters at this time. Cambridge, (Mass.) Febr. 8, 1839.» Det är tvifvelsutan A. alos@, som här åsyftas, ty GoULD säger om denna, att den blifvit honom tillskiekad af Dr T. W. HARRIS, som funnit den på gälarne af »the alewife», hvilken.fisk i Amerika, likasom Alosa vulgaris hos oss, ofta inbegripes under det allmänna namnet »herring» eller sill. Någon annan Argulus-art har GOULD icke beskrifvit. — Att arten skiljer sig från A. foliaceus genom benens korthet, är väl ett misstag. Jfr diagnosen. 12. A. ELONGATUS HELL. Syn. Argulus elongatus HELLER, Sitzungsber. d. Kais. Akad. d. Wissensch., Math.-Naturwissensch. Cl., XXV (1857), p. 106, Taf. II, figg. 1—4. Seutum cephalicum minimum, longitudine trunci, inverse sub- cordatum, postice parum sinuatum, non exeisum, neque truncum nec pedes tegens; cauda c:a + longitudinis reliqui corporis aaquans, profunde incisa, lobis sat longis, lanceolatis; cotyledones parvi; art. 1 maxillipedum 2:di paris dentibus caret. — Longit. 10 millim., latit. 6 millim. (9). Hab. in America meridionali (Brasilia). Hospitium ignotum. Bland alla bekanta Argulider har denna art hufvudskölden minst utvecklad, och dess utseende är derföre mycket olika de öfrigas. — HELLERS beskrifning är mycket kort och lemnar, likasom hans figurer, N ST et VALENCIENNES, Histoire Naturelle des Poissons, Tom. XX (1847), P- 2) Skall kanske vara »Vol. XXXI, p. 297», der Argulus catostomi Dana beskrifves. Det är en Caligus (C. americanus PICKERING et DANA), icke en Argulus, som omtalas Vol. XXXIV, p. 225. 64 T. THORELL, oafgjordt, huruvida djuret har en gadd, och om dess ben äro för- sedda med gissel eller icke. Obs. ARGULUS ARMIGER. Mürr. (Entomostraca p. 124), = Monoculus armiger SLABBER'), är icke någon Argulus, utan larven af en cirrhiped. I: GYROPELTIS HELLER. 1. G. LONGICAUDA HELL Syn. Gyropeltis longicauda HELLER, Sitzungsberichte d. Kais. Akad. d. Wissensch., Math.-Naturwis- sensch. Cl, XXV (1857), p. 101, Taf. I, fee 4 = » » KRÖYER, Naturhist. Tidskr., 3:die Raekke, II (1863), p. 99 o. 103, Tab. I, figg. 4, a—e. Scutum cephalicum sub-orbieulare, amplum, omnes pedes tegens; cauda longissima, 14 —2:plo longior et duplo angustior quam seutum et reliquum corpus, fere usque ad basin in duas lacinias angustas, sensim lanceolato-acuminatas fissa; pectinis dentes 3 coniei, acuti. — Longit. 28, latit. 11 millim. (SP). Hab. in America meridionali (Brasilia), in branchiis Salmini bre- videntis (Cuv.) inventus. 2. G. DORADIS Corn. Syn. Gyropeltis doradis CORNALIA, Mem. del. R. Istit. Lombardo, VIII (1860), p. 161, Tab. I, figg. 1—18. Scutum cephalieum sub-orbieulare, pedes ultimi paris vix tegens; cauda sat longa, religui corporis dimidiam longitudinem circiter zequans, fere usque ad basin in duas lacinias angustas, sub-lanceolatas fissa; peetinis dentes 3 breves, acuti. — Longit. 22, latit. 11 millim. (9). Hab. in America zequinoctiali, in corpore Doradis nigri VALENC. in ventus. 3. G. KOLLARI HELL. Syn. Gyropeltis Kollari HELLER, Sitzungsberiche d. Kais. Akad. d. Wissensch., Math.-Naturwissensch. Cl., XXV . (1857), p. 102, Taf. I, figg. 20, 21; Taf. IL, figg. 1—3: Scutum cephalicum inverse sub-cordatum, amplum, omnes pedes et basin caude tegens; cauda brevis, 4—1 reliqui corporis longi- 1) Natuurkundige Verlustigingen, behelzende microscopische waarneemingen, etc. (1769). — Citerad efter P. L. St. MuELLERS tyska öfversättning: Physi- calische Belustigungen ete. (1775): p. 19, Tab. VI, fig. 1 TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 65 tudinis aequans, inverse rotundato-ovata, postice parum profunde in- cisa, laeiniis brevibus obtusis; pectinis dentes 3 breves, obtusi. — Longit. 12, latit. 9 millim. (2). Hab. in America meridionali (Brasilia). Hospitium ignotum. ?4. G. LACORDAIREI (Auvp.) Syn. Dolops Lacordairei Aupoumn, Annales de la Soc. Entomol. deskirances Sen IN (1837), Bull, p. 13. Long. plus 15 millim. — Hab. in America meridionali (Cayenne), in pisce Aymara dieto parasitans. Om detta djur förekommer å ofvan citerade ställe följande: »M. Aupovin présente deux individus d'un crustace :singulier, qui a beaucoup d’analogie avec l’Argule foliacé de JURINE, mais qui en differe surtout par l’absence de ventouses aux pattes anterieures, et par sa taille, qui depasse un centimetre et demi. Ce crustace a été trouv6 å Cayenne par M: LACORDATRE; il est parasite sur un poisson nomme Aymara, dont la chair est tres- estimee, et qui vit dans toutes les rivieres. M. Aupovn en donne la description et le regarde comme le type d'un nouveau genre, auquel il assigne le nom de Dolops. Il dedie cette espece å M. LACORDAIRE: Dolops Lacordairei. Ce nouveau genre sera decrit en detail et figure.» : Att denna Dolops Lacordairei är en Gyropeltis, eller åtminstone står detta slägte mycket nära, torde väl få anses såsom säkert. Men ehuru namnet Dolops är äldre än Gyropeltis, synes det mig dock i alla händelser vara rättast att bibehålla den sednare benämningen, alldenstund Aupovın icke bestämdt och tydligt angifvit de karakterer, på hvilka han grundar slägtet Dolops. — Naben "beskrifning ä arten har, så vidt jag vet, icke blifvit publicerad. Då hittills på sin höjd 16 arter af Argulidernas familj blifvit bekanta, och detta antal tvifvelsutan kommer att betydligt ökas, är det ännu för tidigt, att på grund af hvad man känner om dessa arters förekomst, söka draga några allmänna slutsatser om familjens geografiska utbredning. Att den stora Amerikanska kontinenten är dess egentliga stamhåll, torde man dock med KRÖYER kunna antaga, alldenstund tre fjerdedelar af de arter, som tillhöra slägtet Argulus, samt alla arterna af slägtet Gyro- peltis förskrifva sig derifrån. Flertalet tillhör de varma delarne - Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 1. 2 66 T. THORELL, af denna kontinent; endast en art (Arg. pugettensis) är känd från vestra kusten af (Nord-) Amerika. Af de fyra icke- ameri- kanska arter, som vår förteckning upptager, har Muropa lemnat tre och Afrika en (i Medelhafvet lefvande) art. Af intresse är det redan att aktgifva på relativa antalet af de arter, som lefva i sött och salt vatten. Man finner genast, att Arguliderna, likasom de öfriga Branchiopoderna, i öfver- vägande antal utgöras af sötvattensformer. Frånräknar man de fyra arter (Årg. pugettensis, funduli och elongatus, samt Gyr. Kollari), om hvilka uppgifter i detta afseende saknas, så visar det sig, att af de återstående arterna endast två, Arg. pur- pureus och giganteus, äro tagna på fiskar, som uteslutande lefva i hafvet; alla de öfriga härstamma från sött vatten. Af stor vigt skulle det vara att erfara, huruvida icke en del af dessa sötvattensformer äfven kunna lefva i salt vatten, och särskildt om icke de arter (t. ex. Arg. coregoni och alose), som lefva på fiskar, hvilka företaga vandringar ur hafvet upp i floderna, följa sina värdar, då dessa begifva sig tillbaka till hafvet. Att Arg. catostomi lefver äfven i bräckt vatten nära flodmynningen, är redan anfördt. I närmaste sammanhang dermed, att flertalet Argulider till- hör sjöar och floder, och endast en ringa del hafvet, står naturligt- vis det resultat, hvartill man kommer, om man efterser, huru de äro fördelade på de särskilda grupperna af fiskarnes klass. Att Arguliderna icke alltid — kanske aldrig — äro bundna vid ett enda djurslag, visar förhållandet med de tre europeiska arterna, hvilka lefva på fiskar af olika slägten, ja af vidt skilda familjer, såsem isynnerhet är fallet med Arg. foliaceus, den enda Argulid, om hvars förekomst och lefnadssätt vi ega en någorlunda tillfreds- ställande kännedom. Han suger sig fast icke blott på sötvatteus- fiskar af helt olika ordningar (Acanthopteri, Pharyngognathi och Physostomi), utan angriper till och med grodlarver, hvilket icke är bekant om någon af de öfriga arterna. För tre af dessa (Arg. pugettensis och elongatus samt Gyr. Kollari) är det obekant, på hvad djur de förekomma. De öfriga hafva alla blifvit funna på TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 67 fiskar, och, med undantag af en enda art, på Teleostier eller Ben- fiskar. Af de öfriga underklasserna hafva nämligen endast en, Sela- chiernas, lemnat ett bidrag till var Argulid-förteckning: Arg. giganteus är funnen på en Kocka. Bland Benfiskarne är det, såsom man nästan a priori kunde sluta, isynnerhet ordningen Physostomi, som besväras af dessa parasiter. En art af Siluroi- dernas familj hyser Gyropeltis doradis; flera Cyprinoider angripas „af Arg. foliaceus, en af A. catostomi; Cyprinodonterna hafva lemnat A. funduli, Characinerna A. Nattereri, A. salmini och Gyr. longicauda; Salmonoiderna plågas af A. coregoni och A. folia- ceus, som äfven blifvit tagen pa en Ksocid; Olupeoiderna hafva slutligen bidragit med en art, Arg. alose. — Bland Pharyngo- gnathernas ordning har familjen Chromide en parasit i Arg. chromidis; och bland Acanthoptererna är det familjerna Scombe- roide (med Arg. purpureus och foliaceus), Sparoid@ (med Arg. purpureus) och Percoide (med A. foliaceus) på hvilka man hittills iakttagit representanter af Argulidernas familj. + Jag begagnar mig af detta tillfälle att till bemötande upp- taga några anmärkningar, som nyligen af CLaus') blifvit fram- ställda mot det försök till en systematisk uppställning af Cope- podernas ordning, som jag meddeladt i min ofvan (sid. 36) ci- terade afhandling: »Bidrag till kännedomen om Krustaceer, som lefva i arter af slägtet Ascidia L.»°). Denna indelning (i tre parallela serier, Gnathostoma, Poecilostoma och Siphonostoma) grundar sig på munverktygens bildning, hvilka, säger han, »in der ersten Abtheilung zum Kauen, in den beiden anderen zum !) Die frei lebenden Copepoden, p. 9. 2) Äfven Hr Professor KRÖYER har (i sina ofta citerade Bidrag til Kundskab om Snyliekrebsene, p. 82) uttalat sig öfver detta försök, som han utan vidare för- kastar. Dä han emellertid ej anför nägonting i sak hvarken emot indelnings- grunden eller dess tillämpning, utan öfverhufvud inskränker sig till bittra ut- fall mot de zoologer, som icke låta sig nöjas med att »optraede blot deserip- tivt», utan äro djerfva nog att »opbygge Systemer», så anser jag mig kunna lemna denna Hr Kröyers kritik i det värde, den möjligen eger. 68 T. THORELL, Stechen') und Saugen eingerichtet sind. Ohne das Princip die - ser Eintheilung, welche wesentlich der freien und parasitischen Lebensweise parallel läuft, zu verwerfen, macht sie die Ausführung der Gruppenbildung schwieriger, indem die drei Formen der Mundwerkzeuge zahlreiche Uebergänge bieten. Sie trennt nahe Verwandte und bildet, streng durchgeführt, ein einseitiges, un- natürliches System. Uebrigens beruht der für die Poecilostomen angegebene Charakter: »Os mandibulis et siphone carens, maxil- larum paribus 3—1 (—0) instructum» auf einem Irrthume, in- . dem die Mandibeln sehr wohl erhalten sind.» För att börja med den sista anmärkningen, sa förefaller den särdeles graverande, enär det tyckes, som om CLAUS velat säga, att jag hos Poecilostomerna förbisett närvaron af just de organer, mandiblerna, på hvilkas när- eller frånvaro skillnaden mellan Gnathostomer och Poecilostomer skulle grunda sig. Att detta ej varit hans mening, ser man dock af ett uttryck sid. 28, der det heter: »Hier» (hos Coryceiderna) »reduciren sieh die Maxillen auf sehr einfache, mit mehreren Borsten bewaffnete Platten, die von THORELL als Anhänge der Mandibeln betrachtet werden konnten» I sjelfva verket reducerar sig olikheten i CLAUS” och min uppfattning af Poecilostomernas mundelar der- hän, att hvad han kallar mandibler, anser jag för maxiller, och maxillerna hos honom äro enligt min åsigt bihang till maxillerna, maxillarpalper. De skäl, hvarpa jag grundar min uppfattning, äro följande. Först och främst äro de ifrågavarande organerna stundom sammanvuxna med hvarandra, såsom hos slägtena Cory- ceus och Lichomolgus, och isynnerhet visar det sig tydligt hos det sednare slägtet, att de bakre ej äro något annat än bihang till de främre, så mycket mer, som de ej äro riktade mot mun- öppningen, utan vända sin fria brädd bakåt”). Då jag nu inom Copepodernas ordning ej känner något exempel på, att maxillerna uppträda såsom bihang till mandiblerna, men väl (bland de para- sitiska formerna), att palpen skiljer sig från sin förening med ') Riktigare: »Stechen oder Lecken». ?) Jfr THORELL, Krustaceer i Ascidier, Tafl. XI, figg. 15 R, 15 M, etc. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 69 mandibulan eller maxillen, har jag häri trott mig finna ett vigtigt skäl för det antagandet, att de nämnda organerna höra till samma par mundelar. Att jag förklarar dem för muaxiller, och således anser mandiblerna saknas, och icke tvärtom, beror dels derpå, att de äro belägna längre bakåt, än Gnathostomernas mandibler, dels och förnämligast på den omständigheten, att jag hos ett par arter af slägtet Lichomolyus just pa det ställe, der hos Siphonostomerna sugröret med de deri inneslutna mandiblerna utgår, funnit en halfränna, som jag ansett böra tydas såsom ett rudimentärt sugrör"). — Vore CLAUS” åsigt riktig så skulle också det märkliga inträffa, att »mandiblerna» hos de ifrågavarande Copepoderna alltid saknade mandibularpalp, och »maxillerna» på samma gäng alltid vore utan maxillarpalp. — Man saknar för öfrigt icke hos de lägre krustaceerna exempel på, att mandiblerna bortfalla. Bland Ostracoderna ersättes mandibulan hos Cypridina af ett bihang å maxillen, och saknas alldeles hos Plulomedes”). Inom Copepodernas ordning vill jag — för att icke tala om para- sitiska former — blctt erinra om slägtena Sapphirinella CLAUS, som af mundelarne endast har ett par maxillarfötter i behåll, och Monstrilla DANA, som saknar alla appendikulära mundelar”). Exempel på verkliga öfvergångar mellan Gnathostom- och N Poecilostom-mundelar har jag icke kunnat finna bland de former, som genom autopsi eller afbildningar äro mig bekanta. Hos slägtena Candace DANA och Hemiculanus CLAUS afvika man- diblerna visserligen genom sin längre och smalare gestalt samt derigenom, att de blott visa tvenne tänder i spetsen, icke obe- tydligt från den i Gnathostomernas serie vanliga mandibular- formen, och det är troligt, att de mera fungera såsom stick-, än som tuggverktyg. Men närvaron af en stark, tvågrenig mandibular- palp och dessutom särskilda mångflikiga maxiller af helt vanlig 1) Ibid. sid 70 och 73, Pl. XI, fig. 15 R; Pl. XII, fig. 19 Rz. 2) LILLJEBORG, De Crustaceis ex ordinibus tribus Cladocera, Ostracoda et Cope- poda in Scania oceurrentibus (1853), p. 169 och 175. 3) CLAUS, loc, cit., p. 149. 70 T. THORELL, gestalt visar genast, att dessa slägten icke kunna föras till Poe- eilostomerna, utan äro äkta Gnathostomer. Icke heller känner jag några öfvergångar mellan Poecilo- stomer och Siphonostomer. Att bland former, som sakna alla appendikulära mundelar, det någon gång kan vara svårt att be- stämma, till hvilken serie de böra hänföras, medgifves gerna; men i sådana fall måste öfverensstämmelsen i kroppsbildningen i öfrigt afgöra frågan. Sa är det t. ex. lätt att finna, att Mon- strilla är en Poecilostom och kommer Coryceiderna nära, till hvilken familj den ock af CLAUS hänföres. Af hvad nu blifvit anfördt, följer, att jag icke kan medgifva, att min indelning af Copepoderna försvårar bildningen af under- ordnade grupper, familjer och slägten. Att den någon gång från hvarandra aflägsnar former, som till sin habitus stå hvarandra temligen nära, medgifves deremot; men- denna olägenhet torde till en god del vara afhjelpt derigenom, att serierna äro parallela. Säkert är, att genom den indelning af Copepoderna i Copepoda carcinoidea och Cop. parasitica, som CLAUS antagit, denna olägen- het icke undvikes: pa någon genom formkarakterer fixerad be- gränsning af dessa bäda grupper är alls icke att tänka'). CLAUS medgifver sjelf detta. men tröstar sig dermed, att »die Un- möglichkeit einer scharfen Begrenzung liegt eben im Wesen eines naturgetreuen Systems»°). Mången torde dock finnas, som i likhet med mig icke låter sig nöja med ett dylikt resonnement, utan anser en fast indelningsgrund vara nödvändig för hvarje syste- matisk byggnad. Och är indelningsgrunden hemtad från modi- fikationerna af organer, som för djurets hela lif äro af genom- gripande betydelse, såsom fallet här synes mig vara med mun- delarne, så behöfver visserligen icke en skarp begränsning göra systemet ensidigt och onaturligt. !) Jfr, THORELL loc. cit. p. 9 och följ. 2) Cnaus, Untersuchungen über die Organisation und Verwandtschaft der Copepoden, i Würzburger Naturwissenschaftliche Zeitschrift, Bd III (1862), p. 53. ig. 13. 14. TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. 71 Explicatiwo figurarum. Tab. 11. . Femina. Arguli coregoni supra. (Magn. nat.) . Mas ejusd. sp., supra. (Magn. nat.) . Femina subtus. . Pars anterior femins®, subtus. Antennz® utriusque paris, cum hamulis 1. uncis auxiliaribus (ha), in situ: a,, ant. 1:mi paris; a,, ant. 2:di paris. Apex siphonis: l, labium; me, maxilla; md, mandibula. Maxille eum callo X-formi chitinoso, in situ. Maxilla. . Mandibula. . Pars postica corporis maris. Fundus fissursee caudalis, cum appendieibus. . Larva Arguli catostomi, secundum DANA et HERRICK. eo, JUDE Pes 2:di paris Arguli coregoni, supra. Idem pes a latere posteriore. 15—17 partes sexuales 1. copulationis in pedibus A. coregoni 18. tor 20. 21. 22. FJ ostendunt; fig. 15: partem pedis 2:di; fig. 16: 3:tü et fig. 17: 4:ti paris. Apex procursus genitalis in pede 4:ti paris ejusdem maris. Apex maxillipedis 2:di paris ejusd. spec. Argulus purpureus 9, supra. (Magn. nat.) Idem subtus. Antenne in situ: aj, antenne 1:mi paris; a,, antenne 2:di paris; ha, hamulus vel uncus auxiliaris. . Stimulus et sipho. . Maxillipes 2:di paris, cum parte adjacente corporis. . Pes 2:di paris, postice. . Pes 3:tii paris, postice. . Pars postica corporis. . Fundus fissure caudalis, cum appendieibus. 72 T. THORELL, TVÅ EUROPEISKA ARGULIDER. Br abs Vi: 29. Apex siphonis Arguli purpurei. 30. Maxillee ejusdem. 31. Mandibula ejusd. 32. Ovarium ejusd. 33. Sipho Arguli foliacei: 1, labium; me, maxilla; md, mandi- bula; oe, oesophagus. 34. Pegma chitinosum in apice siphonis ejusdem; /, labium. 35. Maxilla ejusd. 36. Mandibula ejusd. 37. Pars cardiacalis oesophagi ejusd.: e, cardia; oe, oesophagus. 38. Pars cardiacalis oesophagi Arguli coregoni: c, cardia; oe, oesophagus. , 39. Pars centralis systematis nervosi ejusdem speciei. 40. Receptaculum seminis cum ductu efferente cet. ejusdem. STOCKHOLM, 1864. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 21. 1864. en Onsdagen den 10 Februari. Herr NILSSON meddelade en af Professoren FR. WAHLGREN i Lund insänd uppsats innehållande beskrifningar öfver två för Skandinaviens fauna nya djurarter, hvilka sistlidna året blif- vit funna i Skåne, Vespertilio Bechsteini LEISL. och Ardea nycticorax IL.” Herr SUNDEVALL lemnade underrättelser om sällsynta djur- arters förekomst inom Skandinavien. Ur ett bref från Handlan- den A. G. NORDVI på Mortensnes vid Varangerfjorden i Östfin- marken meddelades följande utdrag: »Jeg tillader mig at meddele, at den 26 Sept. dette Aar (1863) blef skudt en gammel Han af Co- lumba turtur ved Jacobselv, een Miil öst fra Mortensnes. Af denne Art er tidligere af L. SCHRADER skudt et Par paa Ny- borg, to Miile vest fra Mortensnes ved Varangerfjordens Bund. — Jeg har til forskjellige tider hört omtale Formodning om Fore- komsten af »smaa Duer,» saaledes en Gang paa Vadsö og en Gang paa Vardö, uden at jeg dog har seet de formodede Duer. Ligeledes hörte jeg omtale en Sommer, at der var seet to Duer i Bunden af Varangerfjorden, af Störrelse som en tam Due af mörkagtig Farve, som kanske kunde have veret C. gelastes, da Lapperne, som omtalte det for mig, beskrev den som mindre end som en Due, men aldeles som en Due. Den Gang disse formo- dede Duer bleve seete i Carlebotten var der ingen anden end jeg som havde Duer i en Afstand af fem Mile. — Den ved Jacobs- elven skudte Columba turtur var meget tam og havde Kroen fuld af Gresfrö og var feed. Exemplaret er i mit Eie.» — Från Tveta=""r ES 74 socken i Calmar Län hade Candidaten A. J. F. WETTERBERG meddelat följande: »Den 17 Junii 1862 skjöt jag pa en större kärräng i Mörlunda socken en Ortygometra minuta femina, dervid jag äfven erhöll hennes näste med nio fullt friska ägg, (ett ägg blef dock af hundarna förderfvadt). — Den 17 October detta år skjöt jag i sällskap med Inspektor Aug. Danielsson på Tveta bys uppskog i Tveta socken en Ulula lapponica mas adult.; de voro två i sällskap och utan allt tvifvel var den andra hona, hvilken äfven sedermera varit synlig några gånger i samma trakt. Med anledning af tiden, då denna blef skjuten, äfvensom att de voro två i sällskap, vågar jag tro och antaga, att den varit häckande i Tveta sockens eller dess grannskaps stora, ber- giga och ödsliga skogar, och att den således häckar i Calmar län, fastän der som annorstädes högst sällsynt. — Rana esculenta träffade jag först under sommaren 1847 i Tveta socken vid Muntorp och i Mörlunda socken emellan Mörlunda och Tu- lunda. På båda ställena uppehöll hon sig i djupa vattenpölar; går understundom upp på landet i närheten af vattnet, dit hon genast vid minsta buller begifver sig och dyker ned, oftast ej uppkommande på en lång stund; för öfrigt har jag ingen- städes i orten märkt henne, och äfven här, på uppgifna ställena, sällsynt; på det första stället utrotad, hvad jag kunnat finna, och på det sednare har hon otroligt minskats, emedan jag gifvit naturforskare, som besökt mig, anvisning på denna grodas uppe- hålls-ort och dessa hafva illa nog fångat och tagit så många grodor de kunnat. Förgäfves försökte jag för många år sedan (1850?) att under sommaren utplantera på flera passande ställen (8—10 st. för hvarje) af förenämnda grodart; dagligen nära nog besökte jag dem, men de minskades till antalet mer och mer, och på hösten och påföljande våren voro de utan undantag för- svunna; jag har äfven i år på sommaren (i medio af Aug.) fån- gat några stycken lefvande, för att i vår utplanteras, ty jag fruk- tar i annat fall för deras snara utrotande. Herr A. E. NORDENSKIÖLD förevisade tvenne till Riks- musei samlingar inköpta meteorstenar af betydligare storlek, samt 75 Beryll och Columbit från Reboda i Lindes socken af Örebro län. Beryllen bildar temligen stora smutsigt grågröna kristaller, hvilka äro insprängda i pegmatit-granit och åtföljas af Columbit, ett förut inom Sverge ej med säkerhet funnet mineral. Vid Reboda förekommer Columbiten dock endast i ringa mängd, och bildar små rhombiska kristaller, hvilkas egentliga vigt befanns = 5,67 (15”). Dess på öfligt sätt från tenn- och wolframsyra befriade metallsyra förhöll sig för reagentier alldeles som underniobsyra. Herr EDLUND redogjorde för en af Studerande vid Universi- tetet i Upsala, H. H. HILDEBRANDSON och P. G. ROSÉN insänd uppsats: Nägra undersökningar om det tryck vattenangan under afdunstningen utöfvar pa den omgifvande luften. * Herr S. LovEn framställde resultaten af en af Docenten P. T. CLEVE företagen microscopisk undersökning af de Diatomaceer, som förekomma i lager af blalera under en del af Uddevalla stad till ett djup af 110 fot. Densamme redogjorde för innehållet af en af Docenten HJ. WIDEGREN insänd uppsats: Om den hos arter af Laxslägtet förekommande steriliteten. S. M. Adj. H. D. J. WALLENGREN hade inlemnat en af- handling: Heterocer-fjärilar samlade i Kafferlandet af J. A. WAHL- BERG. Afhandlingen remitterades till Herrar WAHLBERG och BOHEMAN. Från H. Exec. Statsministern för Utrikes Ärendena hade skrifvelse ingått med bref från Direktören öfver Museum i Moskwa jemte fotografiska afbildningar af Byzantinska miniaturer. Med anledning af remiss från K. Kammar-Collegium afgafs af Herrar SUNDEVALL och S. LOVÉN utlåtande angående fisket inom Väne, Bjerke och Flundre härader af Elfsborgs län. Med anledning af skrifvelse från K. Telegrafstyrelsen före- drogs ett af Herrar LILLIEHÖÖK och LINDHAGEN afgifvet utlå- tande angående den meteorologiska telegrafkorrespondensen med Observatorium i Paris. Akademien beslöt, att detsamma skulle åtfölja Akademiens underdäniga skrifvelse i ämnet. 76 Akademien utsåg enhälligt till Paleontologie Intendent vid det naturhistoriska Riksmuseets zoologiska afdelning Adjunkten vid Universitetet i Lund, Dr N. P. ANGELIN. Akademien beslöt, i enlighet med Komiterades förslag, att öfverlemna den Letterstedtska belöningen för utmärkt original- arbete till Akademiens ledamot Professoren och Commendören C. J. SCHLYTER för hans förtjenstfulla skrifter: »Om laghistoriens studium»; »Om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskaps- lagarnas uppkomst»; samt företrädesvis för »Samling af Sveriges gamla lagar»; samt priset för utmärkt öfversättning till Professo- ren vid Universitetet i Lund, L. N. O., Dr H. M. MELIN för hans öfversättning af hela det gamla testamentet. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Vetenskaps-Societeten i Upsala. Nova Acta. Ser. 3:a Vol. 3. Arsskrift, Arg. 2. Från Universitetet i Kiel. Schriften, Bd. 9. Från Academie R. de Medecine i Bruxelles. Mémoires, T. 4: 3—6. Mémoires des concours, T. 3: 5. 3% 1—4. Bulletin, 2:e Serie. T. 2 6—12. 3, 4, 3: 1—11. 6: 1—3. Tome supplementaire 2. - Från R. Geographical Society i London: Journal, Vol. 32. Från Istituto I. R. di Scienze etc. i Venedig. Ang db 8:43, 4. Från Musée Public i Moskwa. Copies photographiées des miniatures des manuscrits grecs conserves å la bibliotheque synodale de Moscou. Livr. 1. Moskwa 1862. Fol. Från Furst A. Demidoj. Observations meteorologiques faites a Nijue—Taguilsk 1861, 1862. Par. 1863. 8:0. (Forts. & sid. 122). F. WAHLGREN. — TVÅ FÖR SKAND. FAUNA NYA DJURARTER. TT Två för Skandinaviens Fauna nya djurarter. Af F. WAHLGREN. [Meddeladt den 10 Februari 1864.] Vespertilio Bechsteini LEISL. igenkännes derpå, att örat, som har 9—10 tvärfallor, räcker, nedtryckt, med omkring 1 af sin längd framom nosspetsen; örlocket, af halfva örats längd, är smalt och i utkanten svagt lieformigt böjdt; på midten af svans- flyghudens fria rand finnes en liten vartlik flik, utmärkande spet- sen af sporrbenet; flyghuden fastvuwen till roten af bakfotens tär.*) Ett exemplar af denna art fängades lefvande i ett ihäligt trä sistl. September i närheten af Tjörnarpssjön, 4 mil från Sös- dala jeruvägsstation. Marken är der mycket kuperad, nästan bergig, bevuxen med gammal ek- och bokskog, och ligger ungefär 400 fot öfver hafvet. Oaktadt noggranna efterspaningar, kunde jag icke erhålla mer än detta individet (>). I allt träffar den in med beskrifningen på Vespert. Bech- steimni hos BLASIUS, »Wirbelthiere Deutschlands ,» utom hvad öronens relativa längd beträffar. Lyckan ville emedlertid, att bland den samling af medel-europeiska flädermöss, hvilken Prof. NILSSON förärat till Lunds Museum, äfven fanns en Vespertilio Bechsteini från Braunschweig (sålunda troligtvis bestämd af BLASIUS sjelf); och vid jemförelse befinnes, att hos båda räcker örat endast med ungefär 4 af sin längd framom nosspetsen. Ardea nycticorax L.**) En ung hona sköts sistl. höst vid Silfäkra af Löjtnant MÖRCK och skänktes till Lunds Museum. *) Härigenom skiljes den mest i ögonen fallande från Vespert. Myotis Bechst., hos hvilken flyghuden endast räcker till midten af fotsulan. **) Artkännemärket är (eft. Keyserling & Blasius): »Schwanz 12-federig; der Oberkiefer in der Endhälfte stark gebogen, Kiel gerade; die Innerzehe etwas kürzer als die äussere, die nackte Stelle des Schienbeins nicht so lang als + des Laufs; die 2:te bis 4:te Schwinge deutlich verengt; Schwingen und Bürzel grau; bei den Alten drei schmale verlängerte Kopffedern; Kopf und Rücken metallglänzend schwarz; Hals und Unterseite weiss; die Jungen unten gefleckt, oben heller getropft.» Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 2. 78 F. WAHLGREN. — TVÅ FÖR SKAND. FAUNA NYA DJURARTER. Den påträffades händelsevis under en harjagt, sittande i en al- buske, och hade säkert undgått uppmärksamheten om icke en mängd kråkor hade skrikande flaxat öfver gömstället; ett par gånger uppskrämd, innan den fälldes, visade den sig föga skygg. Den hade alls icke farit illa här i Skåne, ty den var särdeles fet och hade, vid öppnandet, magen fullproppad med fyra stora grodor, af hvilka den ena satt med bakdelen uppe i svalget. Den vägde I & 18 lod. — En nära samtidigt till Museum ankommen Ardea stellaris vägde 2 & 11 lod, var temligen mager och hade i magen endast några fragmenter af Dytiscus och Notonecta. Som ungfogeldrägten hos Ardea nycticorax är så betydligt olik de gamles, vill jag här något närmare beskrifva detta exem- plaret: Längden fran näbb- till stjertspetsen 58 centimeter, ving- bredden 110 c.m.; iris höggul; ögonlocken och den nakna fläcken mellan ögat och näbben gulaktigt grågröna. Ofvannäbben svart- brun, 1 undre randen rödgul; undernäbben i spetsen svartbrun, för öfrigt rödgul med grönaktig anstrykning. Kroppsfärgen ofvan mörkbrun dragande i grått, med blekgula, i långsrader ställda fläckar, uppkomna derigenom, att hvarje fjäder har en långdragen, stundom helt smal, triangulär fläck i spetsen. Undertill är fär- gen ljust hvitgul, med svartbruna långsfläckar, härledande sig deraf, att hvarje fjäder har två mörka långsband; fläckarna aftaga bakät, så att buken är enfärgadt gulhvit. Hufvudet och halsen bära långa, smala, mörkbruna fjädrar med rostgul spole. Ving- pennorna brunaktigt skiffergråa med hvit spets, likaså de stora vingtäckarne; de mindre hafva rostgula spetsar. Alla större fjädrar hafva en grönaktig sidenglans. Då vingen utbredes förlöper öfver densamma en, i tvenne bågar böjd rad af hvita fäckar (= de stora vingtäckarnas hvita spetsar). Undra sidan af vingen ljust skiffergrå; undre vingtäckarna med gråa fläckar. Stjertfjädrarna tolf, ofvan ljust askeblåa, enfärgade; undergumpen hvit. Tarserna blekt gröngula, tårna något mörkare. BE. EDLUND. — GALV. INDUKTIONSSTROMMARS VÄRMEUTVECKLING. 79 Undersökning om galvaniska induktionsströmmars värmeutveckling och dennas förhällande till det dervid förbrukade mekaniska arbetet. *) Af Er. EDLUND. [Meddeladt den 13 Januari 1864.] 1. Om en sluten ledare närmas intill en galvanisk ström, så uppkommer i den förra en induktionsström, hvilken får en sådan riktning, att repulsion mellan båda äger rum. Om deremot ledaren aflägsnas ifrån den galvaniska strömmen, så erhåller in- duktionsströmmen en motsatt riktning mot den i förra fallet, och en attraktion emellan de båda strömmarna blifver deraf följden. Induktionen är således i båda dessa fall åtföljd af en förbrukning af mekaniskt arbete. Om deremot den galvaniska induktionen förorsakas af en intensitetsförändring i den inducerande strömstyr- kan, utan att dervid de båda strömbanorna förändra läge relativt till hvarandra, så uppstår ingen förlust af mekaniskt arbete. De båda nämnda induktionsslagen äro således i detta hänseende olika med hvarandra. Det tyckes vid första påseendet, att ett när- mande af de båda strömmarna borde åstadkomma samma verkan som ett förökande af den inducerande strömstyrkan, samt att strömbanornas aflägsnande från hvarandra borde vara likbetydande med en förminskning i den inducerande strömstyrkan; emedan genom induktionsbanans närmande till eller aflägsnande från den inducerande strömmen i sjelfva verket ingenting annat åstadkom- mes än en förstoring eller förminskning af den inducerande ström- mens inverkan. Men om den mekaniska värmetheorien äfven här äger tillämpning, så måste, då induktionen äger rum med förlust af mekaniskt arbete, mer värme uppstå än om induktionen för- siggår genom en intensitetsförändring hos den inducerande ström- men, och detta öfverskott af värme bör med det förlorade arbetet vara proportionelt. Induktionsströmmarne erbjuda således ett lämp- *) Härtill Tafl. V. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 2. S0 ER. EDLUND. ligt medel att experimentelt pröfva den mekaniska värmetheoriens allmängiltighet. Jag har derföre företagit mig att närmare, än som hitintills skett, undersöka de galvaniska induktionsströmmar- nes värmeförhållanden. I det följande skall jag först framställa lagen för induktionströmmarnes värmeproduktion och derefter öf- verga till förhållandet mellan det producerade värmet och det för- brukade mekaniska arbetet. 2. Då en induktionsström svårligen kan hafva andra egen- skaper än en vanlig galvanisk ström, hvars intensitet oupphörligt förändras, så var det väl att förutse, att dess i hvarje tids- moment producerade värme borde vara proportionelt med qvadra- ten på dess intensitet i samma tidsmoment. Riktigheten häraf kan emellertid icke fullständigt bevisas med tillhjelp af de medel, som förut blifvit använda för samma ändamål vid fråga om gal- vaniska strömmar af konstant styrka. Deremot erbjuder W. WE- BERS Elektrodynamometer en enkel method för att undersöka giltigheten af denna sats. Detta instrument består, såsom bekant är, af tvänne rullar med öfverspunnen koppartråd, af hvilka den ena är fast och den andra upphängd på två långa och fina silfver- trådar, så att densamma fritt kan oscillera omkring det af dessa trådar bestämda jemnvigtsläget. Då den inre rullen befinner sig i detta jemnvigtsläge, så är dess axel vinkelrät mot den yttre rullens axel. Låter man nu en och samma galvaniska ström genomga båda rullarne, så måste, till följe af dessas galvaniska inverkan på hvarandra, den rörliga rullen göra ett utslag. Detta bestämmes med tillhjelp af tub och skala på vanligt sätt. Om: är ströminens intensitet vid ett visst tidsmoment och dt är ele- mentet af tiden, så är det lätt att inse, att utslaget måste vara proportionelt med /i2dt, då integralens gränser är tiden för ström- mens början och slut. Med samma storhet måste det af induk- tionsströmmen utvecklade värmet vara proportionelt, ifall den gjorda förutsättningen äger giltighet. 3. Vid försöken begagnades en induktionsrulle, 118 milli- meter lång och 135 m.m. i inre diameter. Denna rulle, på hvil- ken flera lager af en 0,75 millimeter tjock, öfverspunnen koppar- GALV. INDUKTIONSSTROMMARS VÄRMEUTVECKLING. sl träd var upplindad, sattes i förbindelse med den galvaniska sta- peln. Strömmen afbröts och slöts med tillhjelp af ett blixthjul, hvilket medelst en vef kringvreds med handen. Blixthjulet hade 50 kuggar, så att strömmen för hvarje helt hvarf, som blixthjulet vreds omkring, slöts och öppnades tillsammans 100 gånger me- delst en på sidan om hjulet anbringad släpfjäder. Inuti den nämnda induktionsrullen insattes en annan trådrulle, hvilken hade en så stor yttre diameter, att den rätt och jemnt kunde inskjutas i den förra. Ändarne på den sednare induktionstråden kunde efter be- hag förbindas antingen med dynamometern eller med tvänne nära hvarandra stående messingsståndare, mellan hvilka en tunn pla- tinatråd var utspänd, genom hvilken induktionsströmmen kunde passera. För uppmätning af den genom induktionsströmmen i platinatråden förorsakade uppvärmningen, uppsattes på denna en liten thermoelektrisk stapel, från hvilken tvänne koppartrådar ledde den thermoelektriska strömmen till en, på passande afstånd uppställd, magnetometer — samma instrument, som vid föregående undersökningar af mig blifvit begagnadt. Utslagen på magneto- metern aflästes på öfligt sätt med tub och skala. Den thermo- elektriska stapeln var vid några försöksserier densamma, som jag förut "begagnat vid undersökningen om värmeutvecklingen vid fa- sta kroppars volumförändring, *) och vid andra försök användes tråden och stapeln ställdes en glasklocka för att skydda dem för luftströmmar. 4. För att genom induktionsströmmen åstadkomma en så stark uppvärmning af platinatråden, att en mätbar thermoelektrisk ström deraf förorsakades, måste blixthjulet kringvridas flera gånger. Vid de försök, som anställdes för att utröna värmeutvecklingens beroende af induktionsströmmens intensitet, kringvreds blixthjulet med uniform hastighet ända till dess, att magnetnålen i magneto- metern kom i hvila, och utslaget således blef konstant. Det var detta konstanta utslag, som observerades. Det är af sig sjelft *) Öfversigt af Vet. Akad. Förh. 1861 sid. 119. 82 ER. EDLUND. tydligt, att, sedan detta inträffat, lika mycket värme: bortgär under hvarje tidsmoment från tråden genom strålning och be- röring med luften, som det, hvilket under samma tidsmoment utvecklas genom induktionsströmmen. Men det värme, som bort- går, är proportionelt med temperaturöfverskottet, då detta är ringa. Det på en gifven tid af induktionsströmmen utvecklade värmet är således äfven proportionelt med samma temperatur- öfverskott. Vid ett föregående tillfälle har jag experimentelt be- visat, att den thermoelektriska strömmen, och följaktligen äfven dess utslag på magnetometen, är proportionel med temperatur- öfverskottet, så snart detta är litet.*) Häraf följer således, att utslagen på magnetometern äro proportionela med det på en gif- ven tid af induktionsströmmen i platinatråden utvecklade värmet. Det är lätt att experimentelt bevisa riktigheten häraf. Det värme, som utvecklas i platinatråden på en gifven tid, måste tydligen vara proportionelt med induktionsströmmarnes antal, för- utsatt att strömmarne icke följa tätare på hvarandra, än att en föregående hunnit sluta, innan den efterföljande börjat. Om der- emot tidsintervallen mellan tvänne induktioner är mindre än ström- marnes duration, så måste två på hvarandra följande strömmar, emedan de äro af mosatt riktning, till en del upphäfva hvar- andra, och det utvecklade värmet derför blifva mindre, än som svarar mot strömmarnes antal. Om nu, enligt det nämnda på- ståendet, utslagen på magnetometern äro proportionela med de utvecklade värmemängderna, så maste de äfven vara proportionela med induktionsströmmarnes antal, så vida detta antal icke är för stort. Försöken visade äfven, att den nämnda proportionali- teten ägde rum, ända till dess att induktionsströmmarnes antal uppgick till mer än 200 i sekunden. Man ser häraf, att de in- duktionsströmmar, jag begagnade, hade en fortvaro, som var mindre än 0,005 sekund. Af efterföljande tabell inhemtas, huru stor noggranhet man kan påräkna vid värmemätningar af detta slag. i) Öfversigt af Vet. Akad. Förh. 1861 sid. 119. GALV. INDUKTIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECRLING. 83 Blixthjulet kringvreds sa mycket som möjligt uniformt med handen, så att det först gjorde ett helt hvarf pa sekunden (= 100 induktionsströmmar på samma tid) och derefter dubbelt så ha- stigt. Kringvridningen fortsattes till dess att utslagen blefvo kon- stanta. Dervid erhöllos följande tal: 100 induktions- 200 induktions- strömmar i sekunden. strömmar 1 sekunden. Den mindre strömstyrkan. 36,0 72,0 35,5 74,0 35, Bu. 4% 73,5 36,0 73,0 36,5 72,0 Med. 35,9 - Med. 72,9 Den större strömstyrkan. 77,0 151,0 74,5 151,0 73,0 154,0 75,0 154,5 75,0 155,0 Med. 74,9 Med. 153,1. Man ser häraf, att utslagen i det närmaste äro proportionela med de producerade värmemängderna. Skulle man vilja söka ett fysiskt skäl dertill, att utslagen för den dubbla hastigheten äro för de båda strömstyrkorna något mer än dubbelt sa stora som för den mindre hastigheten, sa finner man detta i den omständig- heten, att stapelns elektromotoriska kraft vid den större hastig- heten till följe af en något förminskad polarisation blifvit i ringa mån ökad. Detta ämne skall längre fram blifva närmare utredt. Då den thermoelektriska stapeln appliceras till platinatråden på det sätt, ofvanföre nämndes, är det nästan omöjligt, åtminstone om stapeln är så inrättad, som den jag begagnade, att få stapel- skänglarne att stå alldeles fullkomligt midt emot hvarandra. Det minsta fel i detta hänseende förorsakar en delning af den värme- 84 ER. EDLUND. producerande strömmen, hvarigenom en del af densamma medföl- jer den thermoelektriska strömmen till magnetometern och bidra- ger der till magnetnälens utslag. I figuren 1 tafl. V föreställer ab platinaträden, och c och d de båda stapeländarne, hvilka här för tydlighetens skull äro satta mycket på sidan om hvarandra. Då nu strömmen ankommer till e, delar den sig i två delar, af hvilka den ena genomgår platinatråden till d, men den andra går från c till e, derpå genom magnetometern, och framkommer der- efter till f och d. Denna sednare strömdel blir naturligtvis i samma mån mindre, som stapeländarna komma närmare midt för hvarandra. Om man släpper en något starkare galvanisk ström genom platinatråden, så går alltid en del af strömmen till magneto- metern och förorsakar utslag, emedan det sällan eller aldrig lyc- kas att få stapeländarne fullkomligt midt för hvarandra. Upp- värmes platinatråden med induktionsströmmar på det sätt, som här ägde rum, så ästadkommes dock icke något utslag, eme- dan strömmarne vid öppnandet och slutandet äro af motsatt riktning och derföre upphäfva hvarandras inverkan på magnet- nålen. Att förhållandet verkligen är sådant, öfvertygade jag mig om på det sättet, att stapelskänglarne gjordes båda af samma metall. Någon thermoelektrisk ström kunde då icke uppkomma, och magnetnälen förblef äfven i hvila, emedan de delar af induk- tionsströmmarne, som öfvergingo till magnetometern, upphäfde hvarandras verkan, och detta skedde äfven, om stapeländarne sattes mer snedt emot hvarandra än hvad som egde rum, då den verkliga thermoelektriska stapeln begagnades. De observerade ut- slagen härledde sig säledes frän uppvärmningen och icke frän någon medföljande induktionsström. För att öfvertyga mig om, att den begagnade dynamometern var i behörigt skick, jemnfördes dess utslag för induktionsström- marne med qvadraterna på de inducerande strömstyrkorna. Blixt- hjulet kringvreds icke nu såsom förut, till dess att utslaget blef konstant, utan ett bestämdt antal induktionsströmmar genomsläpp- tes på en sekund, hvarefter den skaldel observerades, hvarest rullen vände. Dervid erhölls: GALV. INDUKTIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. 85 Strömstyrkan hos den inducerande strömmen före försöket = Ty . 56°10'. ö Dynamometerutslagen 56,0 57,0 57,0 57,0 56,5 Med. 56,7. Strömstyrkan efter försöket = 74. 56°. Strömstyrkan före försöket = Tyg . 4405. Dynamometerutslagen 26,0 26,0 26,0 26,0 25,0 Med. 25,8. Strömstyrkan efter försöket = Tyg . 43940". Om af strömstyrkorna före och efter dynamometerobservatio- nerna tages medium, så kunna dynamometerobservationerna be- räknas enligt eqvationen x = 26,0 (Tyg .y)?, med följande diffe- renser: Beräkn. Observ. Skillnad. z = 30,9 56,7 + 0,8 — 24,0 25,8 — 1,8 Ett annnat prof, hvarpa dynamometern sattes, var föl- jande: Ett visst antal induktionsströmmar släpptes igenom dynamo- metern på en sekund; derefter dubbelt så många och slutligen tre gånger så mänga på samma tid. Observationerna gjordes i den ordning, att de erhållna media blefvo i det närmaste obero- ende af de möjliga variationerna i den inducerande strömstyrkan. Dervid erhöllos följande tal: 36 ER. EDLUND. 16,0 30,0 46,0 16,5 31,0 45,0 15,0 31,0 46,0 16,0 30,0 44,0 15,0 29,5 45,0 Med. 15,7 30,3 45,2. Man ser häraf, att de erhällna media verkligen förhälla sig till hvarandra i det närmaste som talen 1, 2, 3, såsom förhäl- landet borde blifva. Sedan dessa försök blifvit anställda till undersökning af de experimentela medlens användbarhet, öfvergick jag till de egent- liga värmeobservationerna. 5. Dessa observationer anställdes på det sätt, att först för- bands dynamometern med den ofvannämnda inre induktionsrullen, och sedan några observationer med detta instrument blifvit gjorda, uteslöts detsamma och platinatråden insattes i dess ställe. Sedan värmeutvecklingen med magnetometern blifvit bestämd, gjordes åter några dynamometerförsök. Derpå gjordes samma försök vid en annan strömstyrka hos den inducerande strömmen, utan att vid samma serie någonting i öfrigt förändrades. Två observations- serier af detta slag må här anföras: a) Dynamometern. Värmeutslagen. 49,0 48,0 48,0 48,0 50,0 52,5 45,0 45,0 44,0 47,0 43,0 Med. 48,1 Med. 46,5. 17,0 22,0 19,0 20,0 19,0 21,5 17,0 20,0 GALV. INDUKTIONSSTROMMARS VÄRMEUTVECKLING. Dynamometern. Värmeutslagen. 185 21,0 19,0 Med. 20,9 Med. 18,25. 87 Om värmeutslagen (=) beräknas enligt eqvationen & = 1,09, , sa erhälles Skillnad. — 1,01 + 2,59. Beräkn. Observ. x = 19,89 20,90 50,69 48,10 b) I följande serie gjordes observationer vid fem olika ström- styrkor: Dynamometern. Värmeutslagen. 102,0 113,5 100,0 112,0 101,0 115,0 95,0 114,0 97,5 112,0 97,5 Med. 113,3 98,5 Med. 98,8. 53,0 58,0 54,0 61,0 53,0. 61,5 51,0 60,0 52,0 60,0 51,5 Med. 60,1 Med. 52,4. 74,0 84,0 76,0 83,0 75,0 82,0 72,0 83,0 73,0 82,0 72,5 Med. 82,8 Med. 73,75. 38 ER. EDLUND. Dynamometern. Värmeutslagen. 42,5 49,0 41,0 47,5 41,0 46,5 40,0 47,0 41,0 44,0 40,0 Med. 46,8 Med. 40,9. 18,0 21,0 19,0 20,5 19,0 20,0 18,5 20,0 18,5 20,0 17,5 Med. 20,3 18,5 17,5 Med. 18,3. Om förestående observationer beräknas enligt eqvationen x = 1,l4y, så erhålles: Beräkn. Observ. Skillnad. x - 112,6 113,3 nn 84,1 82,8 + 1,3 59,7 60,1 — 0,4 46,6 46,8 — 0,2 20,9 20,3 + 0,6. Vid de anförda observationerna förändrades den inducerande strömmens intensitet, utan att någon förändring gjordes i afseende på sättet för öppnandet och slutandet af densamma. Detta för- blef oförändradt vid alla försöken. Om intensiteten af den för- änderliga induktionsströmmen kallas z, och i utmärker tiden, så var således i samma funktion af it vid alla bestämningarne. För tvänne olika strömstyrkor m och n hos den inducerande ström- men var följaktligen induktionsströmmen för motsvarande tids- GALV. INDUKTIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. 89 moment mi och ni. De föregäende observationerna bevisa nu, att det af induktionsströmmarne producerade värmet för dessa fall är proportionelt med m2/fi?dt och n?/i?dt. Men häraf följer icke obetingadt, att samma lag gäller, om den inducerande ström- mens intensitet förblifver oförändrad, men tiden för denna ströms stigande och fallande förändras. För att undersöka detta, förfors pa följande sätt: | c) På blixthjulet tillsattes en ny fjäder, hvilken slöt en biledning i det ögonblick, som stapeln vid strömmens öppnande genom den andra fjädern franskiljdes. Den vid stapelns öppnande i induktionsrullen uppkommande extraströmmen fick derigenom tillfälle att verka och åstadkom på detta sätt, att den induce- rande strömmens aftagande vid öppnandet gick betydligt lång- sammare, än om ingen biledning var infogad. Genom denna till- ställning förorsakades naturligtvis ingen förändring i den induk- tionsström, som uppstod vid stapelns slutande. För att slutligen äfven förändra tiden för denna induktionsström, var från början i den inducerande strömbanan en extra induktionsrulle insatt, och i dennna inlades en mjuk jerncylinder. Genom dennas inverkan på den inducerande strömmen blef stigningen vid dess slutande långsammare. Denna induktionsrulle var så långt aflägsnad från den rulle, i hvilken den induktionsström bildades, hvars värme skulle uppmätas, att någon inverkan emellan dem icke ägde rum. På det att den producerade värmemängden icke skulle blifva allt för liten, borttogs för detta fall biledningen. Den inducerande ström- styrkan var i det närmaste konstant vid de tre försöken. Utan biledning och elektromagnet. Dynamomelern. Värmeutslagen. 74,0 110,0 71,0 115,0 75,0 110,0 72,0 105,0 70,0 Med. 110,0 71,0 Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. Ärg. 21. N:o 2. 2 90 ER. EDLUND. Dynamometern. Värmeutslagen. 71,0 70,0 Med. 71,75. Med biledning och utan elektromagnet. 31,0 48,0 30,0 44,0 31,0 48,0 32,0 50,0 31,0 50,0 30,0 Med. 48,0 Med. 30,83. Utan biledning och med elektromagnet. 61,0 85,0 59,0 92,0 59,0 92,0 62,0 84,0 59,0 Med. 88,25. Med. 60,0. Om dessa observationer beräknas enligt eavationen x = 1,512y, så erhålles: Beräkn. Observ. Skillnad. GG 48,0 TA 90,7 88,25 + 2,45 108,5 110,0 BE, Det är härmed bevisadt, ait det värme, som en induktions- ström producerar, är proportionelt med fi2dt, då till integralens gränser tages tiden för induktionsströmmens början och slut. Det följer äfven häraf, att man till flera undersökningar, för hvilkas utförande den galvaniska dynamometern hitintills ansetts vara ett oundgängligt medel, verkligen kan använda den thermoelektriska stapeln på sätt ofvanföre blifvit anfördt. Utslagen äro för båda proportionela med samma storhet. GALV. INDUKTIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. 91 6. GROVE har för flera år sedan funnit, att om mjukt jern, nickel och kobolt hastigt magnetiseras och demagnetiseras, så blifva de varma. Deremot kunde han icke förmärka, att något värme utvecklades, om samma försök gjordes med omagnetiska metaller. Han drog deraf den slutsatsen, att vid magnetiserandet en molekularförändring uppkom i den magnetiserade kroppens massa, och att den friktion emellan molekulerna, som dervid måste uppstå, var rätta orsaken till den observerade temperatur- höjningen. ") — Att den molekularfriktion, som möjligen kan uppkomma vid magnetiserandet, icke kan åstadkomma någon uppvärmning, synes väl följa deraf, att den molekularförändring, som atföljer metallers sträckning och sammandragning inom ela- sticitetsgränserna, icke gifver anledning till någon värmeutveck- ling. Jag har nemligen förut bevisat, att vid en metalls sträck- ning försvinner en lika stor värmemängd som den, hvilken fri- göres vid dess sammandragning, da den dervid förrättar lika myc- ket mekaniskt arbete som det, hvilket går förloradt vid sträck- ningen. Denna likhet skulle icke kunna existera, ifall molekular- friktionen åstadkomme värme. Det sannolika är väl således, att den värmeutveckling, som GROVE observerade, härledde sig från induktionsströmmar; men i sådant fall hade äfven en värme- utveckling bort visa sig vid användandet af omagnetiska metaller. För att få upplysning om, huru härmed sig rätteligen förhåller, anställde jag följande försök: En ihålig cylinder af jern, 65 millimeter lång, 65 mm. i diameter och 1,5 mm. tjock i godset, insattes i den ofvannämnda induktionsrullen. Cylindern var uppskuren på ena sidan utefter hela sin längd, och i denna uppskärning kunde inpassas en messingsslå, så att en fullständig galvanisk ledning derigenom kunde uppstå. För att hindra värme att öfverga från induktions- rullen till cylindern, insattes emellan båda en glascylinder, som var 10 millimeter tjock i godset. På jerneylinderns inre sida applicerades en liten thermoelektrisk stapel, bestående af tvänne *) Pogg. Ann. B. 78 sid. 567. 92 ER. EDLUND. stänger af wismut och antimon. Den trycktes mot jerneylindern med tillhjelp af en messingsfjäder, och från densamma gingo ledningsträdar till magnetometern. Då den nämnda messingsslan borttogs, kunde naturligtvis inga andra induktionsströmmar upp- komma i jerneylindern än de, som härrörde från den uppkom- mande och försvinnande magnetismen. Om deremot messingsslän insattes på sitt ställe, sa uppkommo äfven strömmar i jerneylin- dern, hvilka direkt inducerades af den omgifvande induktions- spiralen. Strömmen öppnades och slöts med blixthjulet på samma sätt som vid de föregående försöken. Först gjordes några för- sök, då jerneylindern var sluten, derefter borttags messingsslån och några bestämningar utfördes med den öppna cylindern, och till slut insattes messingsslån åter och de första försöken repete- rades. Strömstyrkan = Tyg . 249. Jerneylindern sluten. Jerneylindern öppen. 16,0 15,0 17,0 15,0 16,5 14,0 12,0 14,5 14,0 Med. 14,63 17,0 Med. 15,42. Strömstyrkan = 79. 36915". Jerneylindern sluten. Jerneylindern öppen. 43,0 40,5 46,0 40,0 45,0 43,0 43,5 40,0 46,0 Med. 40,88 40,0 43,0 Med. 43,79. GALV. INDUKTIONSSTROMMARS VÄRMEUTVECKLING. 93 Om dessa observationer beräknas under förutsättning, att värmemängderna äro proportionela med qvadraterna på ström- styrkorna (och således äfven med qvadraterna på induktions- strömmarnes intensitet), så erhålles för det fall, att cylindern är sluten, enligt eqvationen « = 79,63 (Tg . y)?. Beräkn. Observ. Skillnad. x = 15,42 15,78 + 0,36 43,79 42,81 — 0,98; och om cylindern är öppen, enligt eqvationen x = 74,92 (Tyg . y)?. Beräkn. Observ. Skillnad. x = 14,55 14,63 — (0,22 40,28 40,88 + 0,60. I bäda fallen är säledes den utvecklade värmemängden pro- portionel med qvadraten pa induktionsströmmens intensitet. Vid första paseendet förefaller det oväntadt, att värmeutvecklingen, då cylindern är sluten, är obetydligt större än da den är öppen; ehuru i förra fallet värmet af de induktionsströmmar, som direkt framkallas af induktionsspiralen, adderas till dem, som förorsakas af magnetismens uppkommande och försvinnande. Förklaringen härtill är dock lätt funnen: Genom dessa induktionsströmmars in- verkan gå både magnetiseringen och demagnetiseringen langsam- mare än om de äro borta, hvarförutan den tid, som fordras, för att den inducerande strömmen vid slutningen skall uppnå sin största styrka blir längre. Alla induktionsströmmarne få deri- genom en längre duration och deras intensitet blir derföre mindre. Vid ett annat försök insattes i induktionsspiralen en kopparcylinder af ungefär samma dimensioner som jerneylin- dern i stället för den sednare. Kopparcylindern var sluten, så att induktionsströmmarne fritt kunde cirkulera. Dervid er- hölls: 94 ER. EDLUND. Strömstyrkan = 79.67020'. Strömstyrkan = Tyg . 54050". Värmeutslag. . 80,0 32,5 - 79,0 28,5 80,5 26,0 78,0 26,0 Med. 79,4 Med. 28,3. Beräknas dessa utslag enligt eqvationen x = 13,95 (Tyg . y)?, så erhålles: Beräkn. Observ. Skillnad. x = 79,98 79,4 | + 0,58 28,10 28,3 — 0,20. Således äfven i en omagnetisk metall uppkommer värme under enahanda förhållanden som i en magnetisk; Det finnes således icke något giltigt skäl för det antagandet, att värme- utvecklingen förorsakas direkt af magnetismen. Utan tvifvel här- stammar den från de af magnetismens uppkommande och för- svinnande förorsakade induktionsströmmarne, hvilka alltid åtfölja en förändring i magnetismens styrka, elektromagneten må hafva hvilken form och hvilket utseende som helst. ; 7. En induktionsström inverkar naturligtvis på den induce- rande hufvudströmmen. Det uppståi denna sednare induktionsström- mar af andra ordningen, som allt efter sina riktningar adderas till eller subtraheras ifrån hufvudströmmen. Häraf följer, att värme- utvecklingen i den inducerande strömbanan under den tid, som induktionen räcker, kan vara en annan, än under en lika lång tid, då ingen induktion äger rum. Vill man undersöka, om värme uppkommer genom induktionen, så måste man således uppmäta icke allenast den värmemängd, som induktionsströmmen gifver under en viss tid, utan äfven värmeproduktionen i den in- ducerande strömmen för samma tid, först då ingen induktion äger rum, och sedan under det den inducerar. Dervid förutsättes naturligtvis, att stapelns strömstyrka i båda fallen är oförändradt densamma, det vill säga, att samma kemiska operationer der för- GALV. INDUKTIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. 95 sigga, eller, om detta icke är förhållandet, att de erhållna be- stämningarne reduceras till hvad de skulle hafva blifvit, i fall detta vilkor varit uppfyldt. Jag skall nu först meddela de försök häröfver, som anga induktionen medelst den inducerande ström- mens öppnande och slutande. Härvid mötte flera experimentela svårigheter, hvilka måste öfvervinnas, om det afsedda målet skulle kunna ernås: Då den inducerande strömmen stiger i intensitet, uppkommer, såsom be- kant är, i induktionsbanan en ström af motsatt riktning. Hurudan än denna induktionsström är, måste den dock vid sin början stiga från noll till en viss intensitet och på samma sätt vid upphöran- det falla från en viss intensitet till noll. Vid bada dessa inten- sitetsförändringar hos induktionsströmmen, uppstå i hufvudström- men induktionsströmmar af andra ordningen, och såsom lätt är att inse, går den, som uppkommer vid den primära induktions- strömmens början, i samma riktning som hufvudströmmen, och den, som uppstår vid dess slut, i motsatt riktning med densamma. Ett motsatt förhållande äger rum vid hufvudströmmens afbry- tande, förutsatt att en bildning är infogad, så att induktions- strömmarne af andra ordningen fa tillfälle att cirkulera. Den induktionsström af andra ordningen, som här uppstår vid induk- tionsströmmens början, går i motsatt riktning med hufvudström- men, och den, som uppkommer vid dess slut, i samma riktning. Häraf följer, att hufvudströmmens stigande vid slutningen och fallande vid öppnandet ske på annat sätt, då den inducerar, än då den icke inducerar. Då induktionsströmmarne hafva en dura- tion, som är jemnförlig med den tid, hvarunder hufvudströmmen är sluten, så är det lätt att inse, att verkan af dessa induktions- strömmar af andra ordningen blir, att hufvudströmmen en kortare tid innehar den största intensiteten, då den. inducerar, än då den icke inducerar. Den stapel, jag begagnade, var af GROVES konstruktion, med salpetersyra såsom vätska till platinablecket. Vid ett före- gående tillfälle har jag faktiskt bevisat, att en dylik stapel under 96 ER. EDLUND. de första ögonblicken efter slutningen polariseras.*) Men polari- sationen är till sin storlek beroende af strömmens styrka och dess varaktighet, förutsatt att denna sednare icke är så lang, att polarisationen hinner uppnå sitt maximum. Det följer således af det ofvannämnda, att polarisationen i stapeln borde vara mindre, och säledes elektromotoriska kraften större, da induk- tionsströmmens bana var sluten, än då den var öppen. Och sådant visade sig äfven förhållandet vara. Att skillnaden mellan strömstyrkorna uppkom af polarisationen i stapeln, bevisades dessutom deraf, att denna skillnad var mindre, då salpetersyran var koncentrerad, än då den var utspädd. I båda fallen var visserligen verkan af polarisationen icke synnerligen stor, och man skulle möjligen vid andra strömmätningar än de ifråga- varande icke behöft göra afseende derpå. Här deremot blef strömmens värmeeffekt deraf så betydligt förändrad, att den lilla qvärmeqvantitet, som skulle mätas, hade lätt gått förlorad, ifall man icke gifvit akt på denna källa till fel. Det blef således nödvändigt, att på samma gång, den inducerande strömmens värmeutveckling uppmättes, en uppmätning äfven skedde af dess strömstyrka. Det är lätt att inse, att om alla induktionsströmmarne af andra ordningen, som cirkulera i hufvudströmmens bana, få till- fälle att utveckla sig och äro utsatta för samma ledningsmotständ, så är deras algebraiska summa lika med noll, och de kunna der- före icke inverka på en galvanometer. Två på hvarandra följande gå nemligen alltid i motsatt riktning. Om deremot hufvudström- men öppnas, utan att någon biledning för de induktionsströmmar infogas, som ännu icke hunnit cirkulera, så kan algebraiska sum- man af de återstående induktionsströmmarne af andra ordningen icke blifva noll. Såsom af det följande skall synas, blir den to- tala strömstyrkan genom induktionsströmmarne då förminskad. Om man i detta fall mäter strömstyrkan, så får man således algebraiska summan af stapelströmmen och de återstående in- *) K. Vet. Akad. Handlingar 1848, sid. 155. Ba INDUK'TIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. 97 duktionsströmmarne, och då man icke känner storleken af de sednare, sa känner man icke heller den förra och kan säga, huru mycket den genom polarisationen kan hafva blifvit förändrad, Det blef derföre nödvändigt att skaffa induktionsströmmarne af andra ordningen tillfälle att fritt utveckla sig. Såsom ofvanföre redan blifvit antydt, är det nästan omöjligt att bringa de thermoelektriska stapelstängerna så fullkomligt midt emot hvarandra, att icke en del af den ström, som uppvärmer platinaträden, medföljer den thermoelektriska strömmen till ma- onetometern. Då tråden uppvärmes af induktionsströmmar af omväxlande riktning, så försvinner denna olägenhet af sig sjelf. Uppvärmes den deremot af en stapelström af oförändrad rikt- ning, så kommer magnetnålens utslag att af den medföljande strömdelen förändras. Det blef derföre nödvändigt, att välja ett sådant observationssätt, att de erhållna utslagen kunde delas i två delar, af hvilka den ena tillhörde den thermoelektriska ström- men och den andra den del af hufvudströmmen, som medföljde till magnetometern. Om den thermoelektriska stapeln fastklämmes vid tråden tvänne särskilda gånger, och denna utsättes för samma upp- värmning, så får man sällan alldeles lika stora utslag. Stapeln måste derföre sitta fullkomligt orubbad under alla de försök, som tillhörde en och samma observationsserie. För att icke sta- peln af sig sjelf skulle förändra läge på den, mellan två upp- uppstående messingspelare horizontalt utspända, platinatråden, fastgjordes densamma vid en messingsständare, och bordet, hvarpå allt detta befann sig, ställdes på ett fast statif. En öfverställd glasklocka hindrade luftströmmar att åstadkomma någon uppvärm- ning eller afkylning af platinatråden. För att skaffa induktionsströmmarne af andra ordningen tillfälle att fritt utbilda sig, försågs blixthjulet, såsom vid ett föregående försök, med en släpfjäder N:o 2. Denna var så ställd, att i det ögonblick , som den inducerande strömmen öppnades med den andra fjädern, infogades en biledning, så att, ehuru stapeln var afskiljd, förefanns dock en sluten ledning för de i induktions- 98 ER. EDLUND. rullen uppkommande strömmarnes cirkulation. Denna biledning hade samma motstånd som den frånskiljda stapeln. Då en för- söksserie vanligen räckte en hel dag, så förändrades naturligtvis motståndet i stapeln under tiden, hvarföre likheten i dessa mot- stånd icke kunde vara absolut. För att minska inflytandet häraf, valdes en stapel, som hade stor yta, så att motståndet i den- samma var litet i jemnförelse med hela motståndet i ledningen. Stapelmotståndets variationer betydde således icke mycket. Det samma kan sägas derom, att släpfjädern N:o 2 icke kunde sluta biledningen i samma mathematiska ögonblick, som strömmen genom den andra fjädern afbröts, utan några ögonblick förut, på det att biledningen skulle vara i ordning i det ögonblick, som stapeln frånskiljdes. På detta sätt blef verkligen för ett kort tidsmoment kedjan på samma gång sluten af både biledningen och stapeln. Men då motståndet i begge var jemnförelsevis litet, så märktes ingen synnerlig inverkan häraf. Emedan hufvudströmmens värmeutveckling var ganska be- tydlig, kunde man icke, på samma sätt som vid de föregående försöken, kringvrida blixthjulet med konstant hastighet ända till dess, att utslaget blef konstant, emedan i sådant fall utslaget blifvit så stort, att icke den använda skalan på långt när räckt till. Man hade derföre måst insätta ett särskildt motstånd i den thermoelektriska strömbanan, och derefter uttaga detsamma, då induktionsströmmens värmeutveckling skulle mätas. Ett sådant observationssätt skulle ock hafva medtagit för mycket tid; ty det var önskligt, att en observationsserie gjordes utan afbrott och medhanns på så kort tid som möjligt. Det behöfdes i alla fall dertill en dag. Jag lät derföre i stället strömmarne verka under ett visst antal sekunder, och observerade derefter på ett gifvet sekundslag det erhålla utslaget. Tiderna för uppvärmningen och magnetnälens afläsning voro naturligtvis lika för alla observa- tioner, tillhörande samma serie. Att man på detta sätt erhåller ett riktigt mått på uppvärmningens storlek skall jag nu först visa: Om s är den värmemängd, som utvecklas i platinatråden på enhetens tid, a den värmeförlust, som på enhetens tid förorsakas GALV. INDUKTIONSSTROMMARS VÄRMEUTVECKLINF. 99 genom utstrålning, ledning och beröring med luften, då temperatur- öfverskottet är 1, samt v trädens temperaturöfverskott vid tiden t, så har man dv = sdt — avdt, hvilken eqvation, inte- grerad och med konstanten bestämd så, att v=0, då t=0, gifver = — G Bey Låt m betyda den jordmagnetiska kraftens inverkan på näl- systemet, dividerad med det sednares tröghetsmoment, k inver- kan af den thermoelektriska ström, som uppkommer af tempe- raturöfverskottet 1, p inverkan på nälsystemet af den medföl- jande delen af hufvudströmmen, och 2n en faktor, beroende af den af den tjocka kopparhylsan och träadlagren förorsakade däm- ningen, dessa trenne sednare qvantiteter äfvenledes dividerade med tröghetsmomentet; sä erhälles för beräknande af nälsyste- mets rörelse, då x betyder den variabla utslagsvinkeln (hvilken, emedan dessa äro små, FA sättas i stället för sinus), följande eqvation: dt une pn: i hvilken p antages verka i motsatt riktning med uppvärmningen. Om värdet på v insättes i denna eqvation, integrationen utföres och konstanterna bestämmas så, att, då t=70, äfven 2=0 och dr 3 < = —0(, sa erhålles di ks —nt SS =S —— 2 = ng nt [ (22 — a) Cost Vm—n?+ il — ar ae = Sind Vm—n2] Fö — ") Ve 2— 2an + m + Pp. iR [Cost Vm—n? 4 ——— Sint Vm—n2 21 —p . (1). Vm—n? d k —nt a = Bun LE e vl en VD, SA RE + Cost VER A dt a? — 2an + m Vm—n? n2 ks —at Are bt une. a U ee a (2). — ?an+m men 100 ER. EDLUND. Egvationerna (1) och (2), hvilka uttrycka magnetnälens läge och hastighet i ett tidsmoment hvilket som helst t, gälla natur- ligtvis endast så länge, som värme utvecklas och p fortfar att verka. Fortsättes nu värmeutvecklingen lika lång tid (7) vid alla försök, som tillhöra samma serie, så erhällas magnetnälens läge och hastighet vid värmeutvecklingens slut, om 7’ insättes i dessa eqvationer. Nu äro koefficienterna till s och p i samma eqvationer endast beroende af variabeln t. Göres nu denna kon- _ stant, så blifva äfven koefficienterna konstanta och man kan skrifva eqvationerna under formen 2 Ai. 8 BD. TR VR a Dia oa c (3) dx , , mb sn... (4) hvilka eqvationer uttrycka magnetnälens läge och hastighet vid värmeutvecklingens slut. Differentialegvationen för magnetnälens rörelse, sedan värme- utvecklingen upphört, är äter d?x dx ra un Zn or as ASS EE (5). Men nu är: dv = — av dt; hvaraf v =v, e —2; hvarest v, är det temperaturöfverskott, som 0 förefinnes i tråden vid värmeutvecklingens slut. Men enligt det föregående är S = vy, = -(1 — e ) = 9s; (9 = en konstant) oe — at hvaraf saledes v=gse . Insättes detta värde i egqvationen (5), och denna derefter integreras, samt konstanterna bestämmas så, att magnetnålens hastighet och läge vid t=n0 äro de värden derpå, som erhållas ur eqvationerna (3) och (4), hvilka värden må betecknas med x, och h,, så erhålles GALV. INDUKTIONSSTROMMARS VÄRMEUTVECKLING. 101 —at FENA Rose ° kgs (a — n) ie NG —— 2 nV — —2an+m Vm—n: (a— 2 an -+ m) kgs —nt HG: — ————— — £ CostYm—n? a? — ?an-- m —nt NE —N sv ONA CNG Cost Vm—n? + 9 Sin iVm ee, Vm—n? ho a ee €U0R ” SintVm—n? Vm-—n Om nu observationerna göras vid tiden 7’, räknadt från ti- den 7, och denna tid är lika för alla observationer, som tillhöra samma serie, så blifva koefficienterna till s, x, och A, konstanta, och man kan för enkelhetens skull skrifva eqvation under formen: m AS EBD Ch ne a (6). Om nu värdena på x, och A, ur egvationerna (3) och (4) insättas i denna eqvation, så erhålles slutligen u Es ee d (7). hvarest F och @ äro nya konstanter. Om den galvaniska strömmen släppes genom platinatråden i motsatt riktning mot förut, så förändrar p tecken, emedan strömdelen, som medföljer till magnetometern, kommer att verka i samma riktning som uppvärmningen. Då allt annat i eqvatio- nen (7) bibehåller sig oförändradt, så får man således för detta fall EIS oe pa RAL BIS ske Leg (8). Om eqvationerna (7) och (8) a och summan divide- ras med 2, så erhålles RT Subtraheras deremot eqv. (7) från eqv. (8), så blir på samma sätt 2 —% —— = Gp. För induktionsströmmens uppvärmning får man sätta p=0, emedan de medföljande strömdelarnes inverkningar på magnetnålen då upphäfva hvarandra. Som nu p tydligen är proportionel med strömstyrkan, så följer således af förestående beräkning, att om 102 ER. EDLUND. man under blixthjulets kringvridning med konstant hastighet la- ter hufvudströmmen genomgå platinaträden under en gifven tid (T) och derpa observerar magnetnäalens läge efter en viss tid Cry); samt gör samma försök, sedan strömmens riktning i pla- tinatråden blifvit omvänd, så får man genom utslagstalens halfva summa ett uttryck på hufvudströmmens uppvärmningsförmåga, uppmätt i samma mått som induktionsströmmens; hvarförutan utslagstalens halfva skillnad gifver ett mått på den strömstyrka, som under uppvärmningen ägt rum. För att pröfva riktigheten af förestående beräkning, gjordes följande försök: Hufvudströmmen släpptes igenom platinatråden under 15 sekunder, under hvilken tid blixthjulet med konstant hastighet vreds omkring; hvarefter på den 40:de sekunden från uppvärmningens början magnetnålens läge observerades. Derefter gjordes samma försök, sedan strömriktningen i platinaträden blif- vet omkastad. Dylika observationer gjordes vid två olika ström- styrkor. Den större strömstyrkan. Utslag 1 skaldelar. + 1,0) Uppvärmningen och den medföljande delen af 2 hufvudströmmen verkande i motsatt riktning. + 210,0 + 211,0 + 0,0 + 1,0 + 206,0 + 206,0 i samma riktning. i motsatt riktning. i samma riktning. Den mindre strömstyrkan. + 104,0 96 Gi i samma riktning. — 26,0 — 25,0 | ai N i motsatt riktning. a SERIE riktning. — 25, — 25,0 1 motsatt riktning. GALV. INDUKTIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. 103 RN = .. 20 o + % ; För den större strömstyrkan är saledes Re 104,0, ee . + a och för den mindre —,— = 36,12; hvaremot SS ı förra fallet är = 104,25 och i det sednare = 61,37. Som nu uppvärmningen är proportionel med qvadraten på strömstyrkan, så måste, om räkningen är riktig, 104,0 104.25N 2 3612 — Gr) Den första qvoten gifver 2,879 och den sednare 2,885. Öf- verensstämmelsen är således så fullständig, som man kan önska. a). I efterföljande observationsserie kringvreds blixthjulet med konstant hastighet under 20 sekunder, ett helt hvarf i hvarje sekund, hvarefter magnetnålens läge observerades på det 40:de sekundslaget. Först gjordes tvänne observationer på induktions- strömmens värmeutveckling, derigenom att platinatråden, hvarpå den thermoelektriska stapeln var fastskrufvad, insattes i induk- tionsströmmens bana. Derpå utlöstes induktionsbanan, och plati- natraden infogades i stället i hufvudströmmens bana. Nu gjordes två försök, under det att induktionsbanan var öppen; vid det för- sta af dessa verkade den thermoelektriska strömmen och den delen af hufvudströmmen, som medföljde till magnetometern, i motsatt, och vid det andra i samma riktning, derigenom att huf- vudströmmen genom en kommutator kastades om. Af dessa båda observationer erhöll man således ett mått på hufvudström- mens värmeutveckling och styrka under de 20 sekunderna, som blixthjulet vreds omkring och hvarunder ingen induktion ägde rum. Sedan dessa iakttagelser blifvit gjorda, slöts induktionsbanan med en platinatråd af samma längd och tjocklek som den, hvarpå den thermoelektriska stapeln var fastskrufvad. Det galvaniska ledningsmotståndet i induktionsbanan var således nu detsamma, som då induktionsströmmens värmeutveckling observerades. Under det induktionsbanan var sluten, gjordes nu åter tvänne observa- tioner, den ena, då den till magnetometern medföljande delen af 104 ER. EDLUND. hufvudströmmen och den thermoelektriska strömmen verkade i motsatt, och den andra, då de verkade i samma riktning. Dessa två observationer gåfvo ett mått på hufvudströmmens styrka och värmeutveckling under de 20 sekunderna, då induktion ägde rum. Sedan dessa försök flera gånger blifvit repeterade, gjordes till slut ett par nya observationer öfver värmeutvecklingen hos in- duktionsströmmen. sStrömbanan innehöll naturligtvis behöflig strömbrytare och kommutator och derjemte en tangentbussol. Stapeln bestod af 5 GROVES elementer med stor yta. De er- hållna talen voro följande: Utslag på v—= = TT L magnetometern. — — = Nos 160 en Strömstyrkan. _ Värmentvecklingen. ee öppen 138,5 184,5. Sg N Å sluten 141,0 181,0. NR 319 In öppen 136,5 182,5. De, 317 a sluten 138,4 179,4. Na en 5.0 öppen 140,5 184,5. 334, 0) staten 147,0 187,0. Im 7 397 ei öppen 140,0 187,0. nz N f sluten 142,0 180,0. ee in öppen 138,5 181,5. N er sluten 144,0 182,0. GALV. INDUKTIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. 105 Induktionsströmmens värmeutveckling befanns vara: 27,0 FINE REN 29,04 före försöken 29,0) 30,04 efter d:o Med. 28,75. Om värmeutvecklingen i de 10 föregående försöken beräk- nas för det fall, att stapelns strömstyrka förblifvit konstant och oförändrad (= medium 140,6), så erhållas följande tal: NEO a 1901 NEO re SOTO IN:073°: ,.. 195.6 N:or Are 22 185,2 IEorar. 2. 184,8 Nor to belt N:0°7.... .'188,6 Nor 8°. .1705 NE ee LOG N:0 10°. 2. 173,5 Med. 188,84 Med. 177,26. Det sannolika felet vid det första af dessa medier är + 0,99 och vid det andra + 1,65. Skillnaden mellan dessa båda media, 11,58, utmärker den förminskning i värmeproduktion 1 hufvudströmmen, som uppkom- mer derigenom, att denna indueerar en ström i en annan ledare. Detta tal, 11,58, äfvensom det, 28,75, hvilket erhölls för induk- tionsströmmen, representera dock endast värmeutvecklingen i platinatråden, men gifva icke något begrepp om värmeutvecklin- gen i de båda ledningsbanornas öfriga delar. Man kan således icke direkt jemnföra dessa tal med hvarandra för att se, om i det hela någon värmeutveckling förorsakas af den galvaniska in- duktionen af detta slag. Men nu är för en och samma ström värmeutvecklingen proportionel med det galvaniska ledningsmot- ståndet, hvilket gäller: icke allenast för metalliska ledare, utan äfven för vätskor. Om man således multiplicerar 28,75 med in- duktionsbanans ledningsmotstånd, och 11,58 med motståndet i hufvudströmmen, så utmärka de erhållna produkterna, den första hela värmeproduktionen i induktionsströmmens bana, och den se- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 2. 3 106 ER. EDLUND. nare hela den värmeskillnad, som uppkommer i hufvudströmmens bana, da denna ström inducerar, och da den icke inducerar. Härvid mäste dock märkas, att motständet i hufvudströmmens bana förändras derigenom, att strömmen genom blixthjulets kring- vridning oupphörligt slutes och öppnas. Strömmen upphör nem- ligen icke i samma ögonblick, som blixthjulets släpfjäder lemnar den ledande kuggen, utan fortfar ett tidsmoment tillfölje af den uppkommande gnistbildningen. Gnistan utöfvar ett betydligt ledningsmotstånd, och således är ledningsmotståndet i hufvud- strömmens bana under detta tidsmoment större än förut. Huf- vudbanans ledningsmotstånd blir följaktligen genom blixthjulets kringvridning förstoradt. Om m är motståndet i induktions- strömmens bana, och M motståndet i hufvudledningen, under det att blixthjulet vrides omkring, så utmärka: 28,75 .m hela värmeproduktionen i induktionsbanan; och 11,58. M hela värmeskillnaden i hufvudbanan, då ström- men inducerar, och då den icke inducerar. För att nu finna förhållandet mellan m och M, kringvreds blixthjulet med konstant hastighet ett helt hvarf i sekunden och dermed fortsattes till dess, att utslaget på den i hufvudledningen från början insatta tangentbussolen blef konstant. Derpä insattes i hufvudledningen induktionsströmmens ledningsbana, och samma observation gjordes. I förra fallet erhölls till utslag 159,49 (me- dium af flera afläsningar) och i det senare 119,0. Man har således: Has y m Se a Ef Er z hvaraf m = 0,457 M. Y Denna bestämning gjordes före observationsseriens början. Då M under seriens lopp något förändrades, var det nödigt att vid dess slut göra samma försök. Detta gaf: Tg.14,43' 2 1.1080 1+ m hvaraf m = 0,424 M. Tages häraf medium, sa erhålles m = 0,4405 M. Insättes detta värde pa m i föregående uttryck på induktionsströmmens hela värmeproduktion, så får man för denna 12,66 M; hvilket uttryck så litet skiljer sig från 11,58 M, som utmärker hela GALV. INDUKTIONSSTROÖMMARS VÄRMEUTVECKLING, 107 skillnaden i hufvudströmmens värmeproduktion, då denne indu- cerar, och då den icke inducerar, att man maste betrakta dem såsom lika. b). Den andra observationsserien gjordes på samma sätt som den första, endast med den skillnaden, att blixthjulet kringvreds under endast 15 sekunder, och observationen gjordes vid den 35:te sekundens slut. Den galvaniska stapeln, som bested af samma elementer som förut, var starkare, så att utslagen, oaktadt ström- mens kortare verkningstid, dock blefvo något större än förut. Detta torde dock till en del härleda sig deraf, att den thermo- elektriska stapeln mellan båda försöksserierna blifvit förflyttad på platinaträden, till följe hvaraf de erhållna talen i första och andra serien ej äro fullt jemnförliga med hvarandra. I denna serie voro resultaterna följande: Induktionsströmmens värmeutveckling = 32,0. Utslag på a —a DI vid magnetOmetern. 3 = ungen == N:o 373,0) Se ne: a 85.0) BR a N:o 2. 81,0) Ng > 2 r Di A 376,04 sluten 147,5 | 28,5 N:o 3. 89,0) | & 235 38] 0 öppen 146,0 35,0 N:o 4. 76,0) 5 225.5 375 0 sluten 149,5 5) N:o 5 8 0 R je 5) 37] ‚N öppen 143,0 | 228,0 N:o 6 4,0/ a AR nn sluten 141,5 215,5 Induktionsströmmens värmeutveckling = 31,0 32,0. Nägra timmar derefter. Induktionsströmmens värmeutveckling = 30,0 31,0 108 ER. EDLUND. N:0°:7.073:0 358 on‘ öppen 142,5 215,5 65.0 sluten 140,3 205,3 349, ol N:o 9. 343,0 0) 3 < 70,0\ öppen 136,5 206,5 N:o 10. 61,0 24 4,0\ sluten 141,5 202,5. Induktionsströmmens värmeutveckling = 28,0 31.0: Om man af dessa observationer beräknar, huru stor värme- utvecklingen skulle hafva blifvit, i fall strömstyrkan bibehållit sig oförändrad (= 143,2, det arithmetiska medium af alla 10 observationerna), så erhållas följande tal: Utan induktion Med induktion Nor 22088 No No 729261 N:0 742,0 206 N:0 5020. 2286 Nio 6:5 zT Neo. 2170 N:o 8° 203 NEO 22.03 No 10... . 207,4 Med. 225,22 Med. 212,86. Det sannolika felet vid det första af dessa medier är + 1,3 och vid det sednare + 1,73. Skillnaden mellan dessa bada medier är 12,36. Medium af de 7 observationerna på induktionsströmmens värmeutveckling är 30,71. Förhällandet mellan motständen m och M, erhälles af eqvationen 19.18°45' Tg .15'21' Multipliceras 30,71 med 0,43, så fås 13,21, hvilket tal med 0,85 skiljer sig från 12,36. Denna serie leder således till samma =1 + =: hvaraf m = 0,430.M. resultat som den föregående. c). Observationssättet i den tredje serien var något annor- lunda än i de tvänne föregående. Först observerades induktions- strömmens värmeutveckling och derefter värmeutvecklingen i huf- GALY. INDUKTIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. 109 vudströmmen, då denne inducerade, och då ingen induktion ägde rum; hvarpå induktionsströmmens värme åter uppmättes. För hvarje sådan kombination af observationer bestämdes förhållandet mellan m och M. Sedan detta var gjordt, öfvergick jag till nya observationer. m var i denna serie betydligt större i förhållande till M än i de föregående, emedan induktionsrullen innehöll en mycket längre tråd. I medeltal var m— 0,88 M. Blixthjulet kringvreds en gång i sekunden under 15 sekunder och vid den 35:te sekundens slut observerades magnetnålens läge. Den indu- cerande strömstyrkan var vid dessa försök så stark, att då upp- värmningen af platinatråden skedde genom dennas inverkan, blefvo .utslagen så stora, att skalan ej räckte till. Det infogades der- före ett motstånd i den thermoelektriska strömmens bana, hvar- igenom utslagen förminskades i förhållande af 5,704:1. I föl- jande tabell äro de tal, som utmärka induktionsströmmens vär- meutveckling, reducerade till samma motstånd, som ägde rum i den inducerande strömmen. Skillnaden i hufvudström- mens värmeutveckling, da den inducerar, och Induktionsströommens dä ingen induktion värmeutveckling. äger rum. N 202185. 100 ee 14,75. N:o2. OR RETTEN 11,00 No3. ds ae 8,50 No4. ah ea 8,00 Nor DINO 6,00 INEOR OR HER Se ride ren Less 9,50. Med. 9,52 Med. 9,63. Det sannolika felet vid det första af dessa medier är + 0,1 och vid det andra + 0,82. Denna serie öfverensstämmer således med de föregående, ehuru skillnaden i hufvudströmmens värmeutveckling, då den in- ducerar och dä den icke inducerar, här är något större än in- duktionsströmmens värme. Alla tre serierna leda således till det resultat, att då galvanisk induktion i en sluten ledare åstad- konmes derigenom, att den inducerande strömmen öppnas och 110 ER. EDLUND. slutes, så uppkommer Iwarken någon vinst eller förlust af värme. Summan af det värme, som förorsakas af induktions- strömmen, är lika stor med hela den värmeförlust, som genom induktionen wppstår 1 den inducerande strömmen. Om I är den inducerande hufvudströmmens intensitet i ett gif- vet tidsmoment, © induktionsströmmens intensitet, och 2 inten- siteten af den induktionsström af andra ordningen, som upp- kommer i hufvudströmmens bana, samt om M och m utmärka det galvaniska ledningsmotständet i hufvudledningen och i in- duktionsströmmens bana, så har man till följe af det föregående M [I dt — M fi)? dt= m fi? dt, eller My(2h, 3) dt m finde 05 NARE (4). hvarvid integralernas gränser äro tiderna för induktionens början och slut. 8. För att genom induktionsbanans närmande till och af- lägsnande fran den inducerande strömmen erhålla en så stark induktionsström, att dess värmeutveckling med tillräcklig nog- granhet skulle kunna uppmätas, lät jag förfärdiga följande appa- rat: I fig. 2 tafl. V föreställer ABCD en del af en ställning af träd, i hvilken en rulle ab af messing är fastsatt. Denna rulle, hvilken har en inre diameter af 200 millimeter och är 60 mm. bred, är omlindad i flera lager med en öfverspunnen koppartråd, hvilken slutar vid klämskrufvarne c och d. Inuti denna rulle befinner sig en annan messingsrulle ef. Denna rulles inre dia- meter är 175 mm., dess yttre 190 och dess bredd 34 mm. I förlängningen af en och samma diameter äro på denna rulles uppvikna kanter två staleylindrar fastskrufvade, af hvilka den ena gar igenom den yttre rullen vid g, är omgifven af ett lager vid A och har ändan instucken i en messingsskifva vid k. Lag- ret h och messingsskifvan k äro fastgjorda vid trädställningen. På ståleylindern sitter en messingstrissa vid 2. Fig. 3 visar huru stäleylindern är fastsatt vid den inre rullen ef'; g är det nämnda lagret och ö trissan. Pä det att stäleylindern ej skall komma i ledande beröring med den yttre rullen och den på denna upplin- dade tråden, är hålet, hvarigenom cylindern går, fodrad med ben. GALV. INDUKTIONSSTROÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. ill Den andra stäleylindern, hvilken icke synes i figuren, är vid I fastsatt vid den inre rullen, dock så att desamma icke stå i le- dande förbindelse med hvarandra. För att åstadkomma isolerin- gen är vid fastskrufningen en benskifva lagd emellan dem. Denna cylinder, som är mycket kort, är koniskt tillspetsad och passar in uti en i den yttre rullen anbringad konisk fördjupning. På den inre rullen är en öfverspunnen koppartråd i flera lager upp- lindad. Den ena ändan af denna koppartråd står i ledande för- bindelse med den öfre stäleylindern, och den andra med den un- dre, koniskt tillspetsade. Båda messingsrullarne äro uppskurna vid m, så att några induktionsströmmar i dem icke kunna upp- komma. På hvardera af de meranämnda stäleylindrarne släpar en stälfjäder n och p (p fig. 3). Dessa fjädrar äro fästade på messingsskifvor, hvilka äro fastskrufvade i trädställningen. Fjä- drarnes tryckning mot stäleylindrarne kunde, medelst en derför afsedd inrättning på messingsskifvorna, efter behag förökas eller förminskas. För att i någon mån förekomma oxidering voro stäl- fjädrarne på deras beröringsställen med cylindrarne belagda med platina. Mot den öfra fjäderns kontakt gafs vid försöken icke något skäl till anmärkning; deremot inträffade det flera gånger, att ledningen till den undre fjädern blef afbruten. Orsaken här- till var den, att litet af den olja, hvarmed den koniska cylinder- ändan måste smörjas för att ej utsättas för starkare friktion, drog sig upp till kontaktstället. En på cylindern, mellan kon- taktstället och den koniska tillspetsningen, fastsatt liten bricka kunde icke helt och hållet afhjelpa denna olägenhet. Det hade derföre utan tvifvel varit bättre, om den undre lagergängen varit anordnad på ungefär samma sätt som den öfre. Den linie, i hvilken de båda staleylindrarne lägo, eller, hvilket är detsamma, den inre rullens rotationsaxel gjorde ungefät 70 graders vinkel med horizontalplanet. Trädställningen var fastskrufvad i golfvet pa sådant sätt, att den fasta rullens plan lag i magnetiska me- ridianen, hvarvid den inre rullens rotationsaxel blef någorlunda parallel med jordmagnetiska inklinationsnälens riktning. Detta ansågs nödvändigt för att undvika induktion af jordmagnetismen. 112 ER. EDLUND. Då den inre rullen starkt roterade, förändrade den form genom eentrifugalkraften och blef elliptisk, hvarvid den nedre koniska stålcylindern hoppade ur fördjupningen i den yttre rullen. För att förhindra detta måste en trädeylinder w fästas uti rotations- axelns riktning. Rotationen åstadkoms med tillhjelp af tvänne hjul, af hvilka blott det ena = är synligt i figuren. De voro båda af träd för att ej på ett eller annat sätt genom induktion inverka på de båda ruilarne. Ötver det i figuren utelemnade hjulet, hvil- ket var försedt med en vef, gick en sena tt till den på samma axel som hjulet x sittande messingstrissan s. En annan sena tt gick omkring hjulet x under messingstrissan r till den på träd- rullens rotationsaxel fästade messingstrissan i. Då vefven kring- vreds ett hvarf, gjorde trådrullen 90 hela omlopp. Vid alla för- söken kringvreds vefven en gång på två sekunder; trädrullen gjorde således 45 hela omlopp på en sekund. Den inducerande hufvudströmmen gick vid försöken genom yttre rullen. En i hufvudströmmen insatt sinusbussol visade, att strömstyrkan var fullkomligt lika stor, antingen den slutna inre rullen roterade eller var i hvila. Någon förändring i den galva- niska stapelns elektromotoriska kraft, framkallad genom induktions- strömmarne af andra ordningen, kunde således icke förmärkas. Pola- risationen, som utan tvifvel icke heller nu saknades, var, då strömmen ständigt var sluten, oföränderlig till sin styrka och förorsakade der- före ingen variation i strömstyrkan. Denna omständighet tillät en be- tydlig förenkling i observationssättet. Då man nemligen kunde räkna på, att den inducerande strömstyrkan var oförändradt lika, antin- gen induktion ägde rum eller icke, så behöfde man ej, såsom vid de föregående observationsserierna, omkasta den inducerande strömmen för att erhålla ett mått på den del deraf, som medföljde den thermo- elektriska strömmen till magnetometern; ty denna strömdel var här oförändradt densamma. För att erhålla ett mått på skillnaden mellan de värmemängder, som producerades af hufvudströmmen, då den in- ducerade, och då den icke inducerade, behöfde man blott subtrahera de utslag på magnetometern, som erhöllos i dessa båda fall; — ett förfarande som rättfärdigas af den förut uppställda eqvationen (7). GALV. INDUKTIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. 113 a). I den följande observationsserien förbands först den inre rullen med den platinatrad, hvarpå den thermoelektriska stapeln var fastskrufvud, och den andra platinatråden insattes i hufvud- strömmen. Derpå lät man den inre rullen rotera, och då hastig- heten hunnit blifva konstant (45 hvarf i sekunden), slöts hufvud- strömmen med en strömbrytare, och rotationen fortsattes under 30 sekunder, då hufvudströmmen öppnades, hvarefter magnet- nålens läge observerades på den 50 sekunden. Sedan induktions- strömmens värmeutveckling på detta sätt blifvit bestämd, insattes platinatråden, hvarpa stapeln var fastskrufvad, i hufvudström- men, och med den andra platinatraden slöts induktionsrullen, hvarpa den inre rullen sattes i rörelse, och då dess hastighet uppnått 45 hvarf i sekunden, slöts hufvudströmmen, rotationen fortsattes med oförändrad hastighet i 30 sekunder, vid hvilkas slut hufvudströmmen öppnades, och derefter observerades på den 50:de sekunden magnetnälens utslag. Slutligen repeterades det sista försöket med den skillnad, att den inre rullen fick vara i hvila och induktionsträden öppen. Skillnaden mellan de bada sista utslagen gifver ett uttryck pa skillnaden mellan de värnıe- mängder, som produceras af hufvudströmmen under 30 sekunder, då den inducerar, och då den icke inducerar. Den delen af hufvudströmmen, som medföljer till magnetometern, verkade i denna serie i motsatt riktning mot uppvärmningen. N:o 17). 78,0) Re ; is ed a EN nduktionsströmmens värmeutveckling. Hufvudströmmens utslag utan induktion. med induktion. N:o 3. . 295,0 N°04.5.02%, 315.0 N:0,,.4,.0,%,...,297,0 IN:0% „0-4 53 2.2920) INB . . 290,0 INFON OR 0.02 280.0 N: 82.17. 282,0 N:o 10... . 302,0 INFO EG 292,0 N:0 2250 Na 133... . 281,0 N:o 14 .2..# 295,0 Med. 290,5 Med. 295,8. ') Dessa siffror utmärka den ordning, i hvilken försöken gjordes. 114 ER. EDLUND. Noise 80,0) N:o "167 277,0 N:0 17% 073,0 I ILO Fe Al 74,0) Medium af alla induktionsströmmarnes värme = 76,2. Förhällandet mellan motständen i den roterande rullen (m) och det fasta (M) befanns vara m = 0,274M. Om värmeutveckligen vid detta slag af induktion förhölle sig Induktionsströmmens värme. på samma sätt, som om den inducerande strömmen öppnades och slöts, så borde medium af de observationer, som gjordes, då induktion ägde rum, vara mindre än medium af observationerna, då hufvudströmmen ej inducerade. Hade ingen värmeutveckling uppkommit, så skulle det förra medium blifvit 20,88 (= 76,2 x 0,274) enheter mindre än det förra; men i stället blef det 5,3 enheter större. Vid induktion af detta slag utvecklas således värme. Öfverskottet 5,3 kommer till stor del från den säkerligen fel- aktiga observationen N:o 5; men om denna observation alldeles utelemnas, blir medium i alla fall 292,0, och följaktligen ändå större än det andra medium. Öfverskottet af värmeutvecklingen bildas af det värme, som af induktionsströmmen utvecklas, under det att värmeproduktionen i hufvudströmmen synes vara i det närmaste konstant. b). Följande serie anställdes på ungefär samma sätt som den föregående. En i hufvudströmmen infogad sinusbussol gaf strömstyrkan = Sin 37930. Induktionsströmmens Hufvudströmmens utslag värmeutveckling. utan induktion. med induktion. INO ILS er oe KSM) N:0 ..2.... vete 166,0 N:0o 232 22.216530 N:0. 2,0400 N:0 :.5...... 169,0 N: 62 22. 2620 NEO 92.2 2 50:0 N:0.. 7... .x 1660 No. 8 20 NEO als DO N:o. 10 ........ 1640 N:o. II. 2217020 N:o 13... ..49,0 N:o 13... » «102,0 . N:o 14. 22.1640 N:ozlere 251.0 N:o. 16... . 110. N:o lae a0 2630 N:0. 232 2020. :49.0 N:o 20. . .. 166,0 .N:o [92 22 720 Med. 49,3 N:0 21. ... 108.0... N:o 222204700 Med. 166,6 Med. 1669. - GALV. INDUKTIONSSTROMMARS VÄRMEUTVECKLING. 115 Förhällandet mellan m och M var ungefär detsamma som i första serien nemligen m = 0,26M. Åfven i denna serie är det medium, som erhålles vid induk- tion, lika stort som det andra. Om ingen värmeutveckling hade ägt rum, så skulle detta medium varit 12,8 (= 49,3 x 0,26) en- heter mindre än det andra. a) I den sista serien var strömstyrkan = Sin 55°. Observa- tionssättet var detsamma som i den föregående serien: Induktionsströmmens Hufvudströmmens utslag värmeutveckling. : utan induktion. med induktion. N02 05352 .,..86,0 Nena 22005.2728:0,.08:0.22 2.2.2760 Neo 2... 93,0 NEON Orsen 281,02 2 N:054. 22.2840 N:0, 78.2... 94.0 INO CE) 0.2.2 2541021:0.0) 222530 N:o 10... 91,0 Med. 271,0 Med. 273,0. Med. 91,0 Förhållandet mellan m och M var här såsom i första serien m = 0,27M. Hade ingen värmeutveckling egt rum, skulle sista medium varit 24,6 (= 91,0 x 0,27) enheter mindre än det första. Om induktionsströmmarne i de två sista försöksserierna jemnföras med hvarandra och med qvadraterna på strömstyr- korna, så erhålles: (Sin 55)? (Sin 37'30r)2 Om 1,811 multipliceras med 49,3, så erhålles 89,28, hvilket ej mycket skiljer sig från 91,0. Dessa induktionsströmmars värme är således proportionelt med qvadraten på den inducerande — Wall), strömstyrkan. De tre anförda observationsserierna föra således gemensamt till det resultat, att induktionen af detta slag förorsakar en värmeutveckling, och denna är lika med summan af det värme, som den uppkomna induktionsströmmen utvecklar. Värmeutveck- lingen i hufvudströmmen är densamma, antingen induktion äger rum eller icke. ”) Vid observationerna N:o 7 och N:o 9 voro utslagen betydligt mindre än förut; hvilket sannolikt härledde sig från ett förändradt läge hos den thermoelektriska stapeln. 116 ER. EDLUND. Det är lätt att inse, att hufvudströmmens och induktions- strömmens dynamiska inverkan på hvarandra alltid utöfvar ett hinder mot den inre rullens rotation, i hvilket läge än denna befinner sig. Då nemligen induktion förorsakas genom induktions- banans aflägsnande från den inducerande strömmen, så uppkom- mer emellan dem attraktion, och då densamma sker genom när- mande, så uppstår repulsion. Det härigenom uppkomna hindret för rörelsen, hvilket måste öfvervinnas af den kraft, som sätter rullen i rotation, är uti ett gifvet tidsmoment proportionelt med hufvudftrömmens intensitet, multiplicerad med induktionsström- mens intensitet i samma ögonblick. Vid oförändrad hastighet är induktionsströmmens intensitet proportionel med den inducerande strömmens. Häraf följer således, att det mekaniska arbete, som för- brukas vid rotationen till följe af hufvudströmmens och induktions- strömmens inverkan på hvarandra, är proportionelt med qvadraten på hufvudströmmens intensitet. Men det är i det föregående ådaga- lagdt, att det vid induktionen af ifrågavarande slag uppkomna värme- öfverskottet är proportionelt med samma qvadrat. Det är följakt- ligen härmed experimentelt bevisadt, att då mekaniskt arbete förbru- kas genom galvanisk induktion, en värmemängd uppkommer, hvil- ken är proportionel med det förbrukade mekaniska arbetet. Om I, i, i,» m och M hafva samma betydelse som förut, så är det allmänna uttrycket för den genom induktionen produ- cerade värmesumman m fi?dt + M ( [IT — i )dt — /P.dt); der integralernas gränser äro tiderna för induktionens början och slut; hvarförutan kan anmärkas, att 2, mellan dessa gränser för- ändrar riktning. Enligt de tre föregående observationsserierna är denna värme- summa proportionel med det vid induktionen förbrukade mekani- ska arbetet. Om C är en konstant och A det nämnda arbetet, så är till följe häraf: m firdt + M([(I— i,)2dt — [Pdt) = C.A ...(B). Om induktionen sker utan förbrukning af mekaniskt arbete, det är, om den ästadkommes genom den inducerande strömmens GALV. INDUKTIONSSTRÖMMARS VÄRMEUTVECKLING. 117 slutande och öppnande, så äterfär man, genom att i eqvationen (B) göra A = 0, den för detta fall förut uppställda eqvationen (A). Eqvationen (5) är således det allmänna uttrycket för sambandet mellan den galvaniska induktionen och det dervid för- brukade mekaniska arbetet. 9. Den mekaniska värmetheorien angifver endast, att det uppkomna värmet bör vara proportionelt med det förbrukade mekaniska arbetet, utan att på något sätt bestämma den inre och närmaste fysikaliska orsaken till denna öfvergång af den ena af dessa rörelseformer i den andra. Den mekaniska värme- eqvivalenslagen är en princip, som i hvarje enskildt fall måste experimentelt bevisas, innan -man kan tillägga densamma full allmängiltighet; ty den uppvisar icke på något sätt det inre fysi- kaliska förloppet vid denna transformation af rörelsen. Den nämnda lagen utgör så att säga det yttre sambandet mellan de ifrågavarande naturfenomenerna, men förklarar icke, på hvilket sätt och genom hvilka fysikaliska medel sjelfva sammanbindningen försiggår. Jag vill nu till slut antyda den fysikaliska orsaken dertill, att vid det ena af de två galvaniska induktionsslagen värme uppkommer, men icke vid det andra. Under det att den inre rullen med konstant hastighet rote- rar, uppstår i densamma en induktionsström. Om man räknar rotationens början från det ögonblick, som den rörliga rullen passerar midten af den fasta, så gär den, i den rörliga rullen upp- kommande, induktionsströmmen alltid i samma riktning under första hälften af hela omloppet. Induktionsströmmen under hela omloppets andra hälft är den förra i hvarje hänseende lik, en- dast med det undantag, att den har motsatt riktning. Dessa båda induktionsströmmars inverkan på hufvudströmmen måste således äfven vara fullkomligt lika , dock med det undantag, att om strömintensiteten i hufvudbanan af den ena ökas, så minskas den af den andra. Om nu 0x och Oy (fig. 4) föreställa tvänne rät- vinkliga koordinataxlar, och tiden (2) räknas utefter abscissan och strömintensiteten efter ordinatan, så utmärker afståndet mellan abscissan och den med denna parailela räta linien abed ström- 118 ER. EDLUND. intensiteten, om denna är konstant. Om A föreställer detta afstånd, så är hufvudströmmens värmeutveckling under tiden för ett helt omlopp (= 2£,) lika med 2A?t. Sker deremot induktion genom den rörliga rullens rotation, så kan intensiteten i hufvud- banan utmärkas med kroklinien aef, hvilken skär den räta linien vid tiden bo» och hvars första hälft är lıka med den andra, utom i det hänseendet, att den ena ligger öfver och den andra under den räta linien abed. Om y är intensiteten för ett tids- moment hos dessa induktionsströmmar af andra ordningen, så erhålles för hela värmeutvecklingen i hufvudbanan: to 20 fa — y)>dt + f(4 + y)?dt. 20 fö 5 2, Emedan fydt = fydt, så reduceras detta uttryck till 6 ie, t 24%, + 2 fyrdt. Den sista integralen representerar tydligen det värme, som induktionsströmmarne skulle hafva utvecklat, i fall dessa varit ensamma i hufvudbanan. Denna värmegqvantitet är mycket ringa och bemärktes knappast i de ofvanstaende observationsserierna. De media, som uttrycka värmeproduktionen under induktio- nen, äro dock alla något större än de andra; de öfverskjuta nemligen 1 första serien med 5,3, 1 den andra med 0,3 och i den tredje med 2,0 enheter. Dessa tal äro emellertid så små, att de kunna betraktas såsom helt och hållet tillfälliga. Men det är lätt att inse, att om denna ringa värmeqvantitet hade kunnat mätas, så hade den måst visa sig vara proportionel med qvadra- ten på hufvudströmmens intensitet. Det förut uppställda förhål- landet mellan det mekaniska arbetet och den utvecklade värme- summan hade således förblifvit oförändrad. i Helt annorlunda förhåller det sig, om induktionen förorsakas genom hufvudströmmens slutande eller öppnande. Lät i detta GALV. INDUKTIONSSTROMMARS VÄRMEUTVECKLING. 119 fall (fig. 5) oabe föreställa hufvudströmmens stigning vid slutan- det. Denna stigning kan naturligtvis vara hurudan som helst, men föreställes här med en rät linie. Vid slutandet induceras i induktionsträden en ström, som har motsatt riktning med hufvudströmmen. Hurudan denna induktionsström än är, måste dess intensitet vid början stiga från noll till ett visst maximum och vid slutet falla från ett visst maximum till noll. Jag anta- ger för enkelhetens skull, att induktionsströmmen har blott ett intensitetsmaximum, ehuru samma betraktelse kan utsträckas till det fall, att den har flera. Induktionsströmmen förorsakar då två sekundära strömmar i hufvudbanan, af hvilka den första gar i samma, men den sednare i motsatt riktning med hufvudström- men. Kroklinien ombnf föreställer den härigenom uppkommande stigningskurvan. Som den inducerade elektricitetsinängden vid stigningen mäste vara lika stor som vid fallandet, sa är ytan omba lika med befn. Om A är den variabla intensiteten af hufvud- strömmen, y intensiteten af den första och y, af den andra se- kundära induktionsströmmen, samt om kurvan skär den räta stigningslinien vid tiden 2 och induktionen är slut vid tiden t,, sa har man sasom uttryck pa den producerade värmemängden: tv A) fa + y)?dt + fc — y,)>dt eller sn 2 to 2 60 f Ad + fes + y)ydt + fe4 —y)y,dt. n 0 u Om värdet på ordinatan db = A och på ef=A,, så är hvarje värde på 24+y i första integralen < 2A', och hvarje 2A-—y, i den sednare integralen <2A,, men större än 2A. 0? Man kan derföre skrifva föregående uttryck på den utvecklade värmemängden under formen: to tu to fra +B fya— OC fd 6 KÖ a der 5 är en konstant, hvars värde ligger emellan 0 och DAR och värdet af C emellan 24’ och 2A,. De två sista integralerne 120 ER. EDLUND. uttrycka de båda sekundära strömmarnes elektricitetsmängder och dessa äro enligt det föregående lika stora. De två sista termer- nas skillnad är således negativ (emedan C> BD) och värdet af formeln mindre än första termens, hvilken uttrycker värmemäng- den, som frambringas, då strömmen slutes utan induktion. Den i hufvudströmmen utvecklade värmemängden blir säledes genom induktionen förminskad. Samma förhällande eger rum vid ström- mens öppnande. Här gar, såsom figuren antyder, den första sekundära strömmen i motsatt riktning mot hufvudströmmen. Att förminskningen i producerad värmemängd blir lika stor som den primära induktionsströmmens värmeproduktion i dess bana, bevisas af de förut anförda observationerna. 10. Sammanställas resultaterna af föregående undersökning, så blifva de följande: 1:0. Värmeutvecklingen 1 ett tidsmoment hos galvaniska wn- duktionsströmmar är proportionel med qgvadraten på induktions- strömmens intensitet i samma tidsmoment. Om induktionsström- mens intensitet kallas i, så är följaktligen hela induktionsström- mens värmeutveckling proportionel med fed 63 då till integralens gränser tages tiden för induktionsströmmens början och slut. 2:0. GROVES takttagelse, att mjukt jern uppvärmes, då det magnetiseras eller demagnetiseras, har funnit bekräftelse i före- stående försök. Denna uppvärmning, hvilken dessa försök visa vara proportionel med quadraten på den magnetiserande ström- styrkan, kan icke förorsakas af någon vid den magnetiska inten- sitetsförändringen uppkommen friktion emellan magnetens mole- kuler (GROVE), utan härleder sig otvifvelaktigt från de induk- tionsströmmar, som uppkomma i jernet, direkt inducerade dels genom induktionsspiralen, dels ock genom förändringen i jernets magnetiska tillstånd, hvilka sednare strömmar alltid cirkulera vid en magnetisk förändring, magneten må hafva hvilken form och hvilket utseende som helst. GALY. INDUKTIONSSTROMMARS VÄRMEUTVECKLING. 121 3:0. Då galvaniska induktionsströmmar induceras ı en sluten ledare derigenom, att den inducerande hufvudströmmen slutes och öppnas, så uppstår genom induktionen hvarken någon vinst eller någon förlust af värme. Den värmegvantitet, som produ- ceras af induktionsströmmen, är nemligen lika stor som den Förminskning i värmeproduktion, hvilken genom induktionen uppkommer i den inducerande hufvudströmmen. Om I är in- tensiteten hos den inducerande hufvudströmmen, i induktions- strömmens intensitet, och v, intensiteten hos den induktionsström af andra ordningen, som uppkommer i hufvudströmmen, samt M det galvaniska ledningsmotständet i hufvudströmmens bana , och m motståndet i induktionsledaren, så är: M f(2h, — i ?)dt — m firdt = 0; der integralernas gränser äro tiderna för induktionens början och slut. 4:0. Deremot då galvaniska induktionsströmmar induceras på det sätt, att induktionsbanan närmas till eller aflägsnas ifrån den inducerande hufvudströmmen, så uppkommer värme genom induktionen. Värmeproduktionen i detta fall är proportionel med det mekaniska arbeite, som åtgår för wnduktionsbanans närmande till eller aflägsnande från den inducerande hufvud- M och m hafva samma betydelse strömmen. Om I, i, es som förut, samt A utmärker det nämnda mekaniska arbetet och C är en konstant, så har man för detta fall: m fördt + M (I —i)d — [Id) = C.A; der integralens gränser äro desamma som förut. Om i denna eqvation A göres lika med noll, så erhålles samma eqvation som i N:o 3:0. Denna sista eqvation uttrycker således det all- männa vilkor, som vid induktionen måste satisfieras , induktionen må ske genom en intensitetsförändring i den inducerande hufvud- strömmen, eller genom induktionsbanans närmande till eller aflägs- nande från densamma. Öfvers. af K. Wet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 2. 4 122 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 76). Frän Författaren. PreEstEL, M. A. F. Die thermische Windrose für Nordwest-Deutsch- land. Jena 1861. 4:0. — Die mit der Höhe zunemende Temperatur als Function der Windesrichtung. Ib. 1861. 4:0. — Das geographische System der Winde über dem Atlantischen Ocean.... Emden 1863. 4:0. -— = Der Barometerstand med die barometrische Wind- rose samt sju småskrifter. 123 Nägra undersökningar om det tryck, vattenängan under afdunstning utöfvar på den omeifvande luften.*) Af H. H. HILDEBRANDSSON och P. G. ROSÉN, Studerande vid Upsala Universitet. [Meddeladt den 10 Februari 1864.] I Poggendorfis Annaler för år 1863, Band CXVIII, Stück 1 förekommer ett utdrag ur en skrifvelse från Prof. LAMONT i München till Prof. KAMTZ 1 Dorpat under titel: »Die Dalton’sche Dampftheorie und ihre Anwendung auf den Wasserdampf der Atmosphäre, hvaruti han söker ädagalägga, att det hittills på grund af DALTONS undersökningar antagna förhållandet, att tvenne gaser, eller en änga och en gas, ej på hvarandra kunna utöfva någon mekanisk inverkan icke äger rum, såvida endera är i rörelse. Samtidigt anlände hit en skrifvelse angående samma ämne från Prof. LAMONT till Prof. ÅNGSTRÖM, och vid slutet af förliden vårtermin erhöllo vi af Hr Professoren i uppdrag att söka verifiera det Lamontska experimentet, samt att efterforska och om möjligt bestämma lagen för det tryck, vattenängan under evaporationen utöfvar på den omgifvande luften. Innan vi emel- lertid skrida till redogörelse för våra egna undersökningar, önska vi att få lemna en kort öfversigt af den experimentela delen af den nämnda afhandlingen, alldenstund den utgör såväl anledningen till, som basen för de af oss utförda experimenterna, huru olika de använda metoderna än varit. $ 1. Tänkom oss ett större kärl, t. ex. en sluten glas- cylinder, fylld med torr luft, så veta vi, att denna inneslutna luftmassa på kärlets väggar utöfvar ett tryck, som är på alla punkter lika och beroende af temperaturen. Vi veta vidare, att om en qvantitet vatten införes på bottnen af det ifrågavarande kärlet, så börjar det genast att evaporera. Den bildade vatten- ”) Härtill tafl, VI. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl., 1864, N:o 2. 124 HILDEBRANDSSON OCH ROSEN, ångan stiger från lager till lager, till dess slutligen efter längre eller kortare tids förlopp hela kärlet fylles af ånga, hvars tension, om eljest den insläppta vattenmängden är tillräckligt stor, är beroende endast af temperaturen och således oberoende af luftens tryck. Är nu den s. k. Daltonska äsigten rigtig, så bör enligt LAMONT vattenängan icke utöfva någon inverkan pa den om- gifvande luften. och trycket under evaporeringen förblifva oför- ändradt, till dess att vattenangan öfverallt hunnit framtränga till kärlets väggar, eller till dess att rummet blifvit fullständigt mättadt. Så snart åter detta inträffat, ökas trycket med ängans tension. Luften och vattenångan skulle således verka som tvenne af hvarandra fullt oberoende atmosferer, som genomträngde hvar- andra, utan att dock på något sätt inverka på hvarandra. Skulle åter ångan utöfva ett mekaniskt tryck på luften, så måste der- emot trycket börja att ökas omedelbart efter vattnets införande, och fortfara att ökas, till dess att hela kärlet blifvit mättadt. Antages nu, att den nedre delen af det ifrågavarande kärlet hålles vid en högre temperatur 7, den öfre vid en lägre t, så måste tydligen vattenånga oupphörligt kondenseras i den kallare delen. Vore den Daltonska theorien rigtig, så måste i detta fall trycket inuti kärlet vara — luftens tension + den vattenängans tension, som motsvarar den lägsta temperaturen t. Inverkar åter ångan mekaniskt på luften, så måste den under det oupp- hörliga strömmandet från den varmare till den kallare delen af kärlet pressa luften framför sig och liksom sammanpacka den i den kallare delen. Trycket måste således i denna händelse visa sig vara större än hvad det enligt den Daltonska äsigten borde vara. För att genom ett experiment afgöra frågan förfor nu LAMONT på följande sätt: Ett glasrör böjdes på det sätt, fig. 1 utvisar. På ena ändan var en kula Ä utbläst, den andra ändan var öppen vid e och i den raka delen befann sig en qvicksilfverdroppe 9, som tjenade till index. Den krökta delen ekd var nedsänkt i ett kärl 2, fyldt med kallt vatten; i kärlet A åter kunde man vexelvis hälla kallt och varmt vatten. För- söket visade nu, att då temperaturen i kärlet A steg från 15,7 RI en ee a säs Ra re SINE ENARE _ AFDUNST. VATTENÄNGANS TRYCK PA DEN OMGIFV. LUFTEN. 125 till 41°,8, så rörde sig indexen 11,47 Par. tum. Under hela experimentet var temperaturen i kärlet £ konstant = 12". Derpa afbröts den fina spetsen vid a, något vatten insläpptes och spetsen tillblåstes på nytt. Nu är tydligt, att om den Daltonska åsigten är rigtig, så skulle det äfven i detta fall fordrats, att vattnet i kärlet A uppvärmdes från 15°,7—41',8, om indexen ånyo skulle flytta sig 11,47 Par. tum, så vida kärlet 2 fortfarande hölles vid samma temperatur, och vattenångan i röret ännu ej hunnit framtränga till indexen. Han beräknade äfven, att säsnart detta skett, så skulle den framskjutas med högst &. Det visade sig emedlertid, att rörelsen nu blef nära dubbelt större än i förra fallet, och att indexen redan tillryggalagt de 11,47 tummen, då temperaturen stigit från 15,7—-30,9. Han varierade sedan experi- mentet, förändrade storleken på ballongen X, tillsatte en annan vid & i kärlet £, förändrade temperaturgränserna, o. s. v., men resultatet blef detsamma: Indexen flyttade sig i sednare fallet betydligt mer än hvad den skulle gjort enligt den Daltonska lagen, och vattenängan utöfvar således ett visst tryck på den ofvanom vattenytan befintliga luften, hvarigenom en del af den- samma utdrifves. $ 2. Efter denna korta antydan af det vigtigaste af den Lamontska undersökningen och framställandet af det resultat, hvartill han kommit, öfvergå vi nu till redogörelsen för våra egna försök. Vår uppgift var, som ofvan nämndt är, att verifiera det Lamontska experimentet och att på samma gång söka bestämma lagen för det tryck vattenångan utöfvar på den omgifvande luften, eller att bestämma den volym luft af en gifven pression, som utdrifves ur en ballong, om temperaturen höjes ett visst an- tal grader från t till 7. Men denna luftmängd är känd för ett värde på T, nemligen för T = 100° vid 760 mm. barometer- ständ, eller då vattnet kokar. Då är, som bekant är, åtminstone i det närmaste all luft utdrifven. "Men under kokningen är också angans tension = yttre lufttrycket. Den förmodan lag alltsa nära tillhands, att vattenångan äfven vid hvarje lägre temperatur 126 HILDEBRANDSSON OCH ROSEN, hölle motvigt mot jemnt så stor del af lufttrycket, som dess ten- sion vid den ifrägavarande temperaturen utvisade, eller, som är detsamma, att vattenängan vid hvarje temperatur under af- dunstningen undandrefve och remplacerade en så stor qvantitet luft, att den, om den ensam vid den ifrägavarande temperaturen fyllde kärlet, hade samma tension som nu vattenängan. År denna förmodan rigtig, så är det lätt att inse, att den utdrifna luft- mängdens volym vid temperaturen T och trycket H,—F, be- stämmes genom formeln då W betyder ballongens volym minus vattnets, «& luftens dilata- tionscoefficient, F och F, vattenångans tension för temperaturerna t och 7, samt 7 och H, de motsvarande barometerhöjderna. Under förutsättning af denna hypothes blir således den ut- drifna luftmassan densamma, som om rummet W varit fyldt med endast torr luft. och uppvärmts från t till T, under det att lufttrycket förändrats från H—F tull H,—F,. För att pröfva sanningen häraf hafva vi användt två olika experimentela methoder. $ 3. Första methoden. Den härvid använda apparaten har stor likhet med den, som användts af REGNAULT för uppmätandet af vattenångans tension. Den bestod likasom denna af tre hufvuddelar, (fig. 2), ballongen A, kylröret BD och manometern C, förenade luftätt medelst ett par »colliers å vis» s, s. I ballongen A, hvilken var af glas, var en qvantitet vatten invägd, m, hvarefter den nedsattes i ett större metallkärl Z på en korkskifva r. Genom kylröret £ leddes en kontinuerlig ström af kallt vatten från reservoiren D. Kärlet £ fylldes med vatten, hvilket förmedelst agitatorn o flitigt omrördes under upphettningen förmedelst gaslampan £L. Tem- peraturerna i kokkärlet, hos kylvattnet och vid manometern af- lästes medelst thermometrarna t, {, t'. Manometern observerades AFDUNST. VATTENÄNGANS TRYCK PÅ DEN OMGIFV. LUFTEN. 127 förmedelst en framför apparaten uppställd kathetometer. Dess- utom befann sig på ett par alnars afständ en barometer. Gängen af experimentet var nu följande: 1:0) Bestämdes ballongens volym =P = 59,35 c. emt.*), kylrörets volym = V = 24,74, samt manometerns genomskärnings- areor. De sistnämnda bestämdes sa, att ballongen fastskrufvades, och vattnet i kärlet £ bringades till kokning. Den utvidgade luften nedtryckte qvicksilfverkolonnen i det inre röret och kom den att stiga i det yttre. Dessa längder uppmättes med kathe- tometern, kranen v öppnades, och niveaun återställdes, dess afständ från den förra uppmättes, och den utrunna qvicksilfvermängden vägdes. Medelst dessa data kunde nu de sökta areorna be- stämmas. Tvenne observationer togos på olika höjder och gåfvo: inre rörets genomskärningsarea = a = | a yttre rörets » = a, = a De kunde alltså betraktas som cylindriska. De i räkningen an- vända talen äro a = 1,976; a, — 1,888. 2:0) För att få ett ungefärligt begrepp om förhållandet in- fördes först en qvantitet qvicksilfver i ballongen, hvarefter kärlet FE upphettades från 9,3 till 50°,0, under det att vatten af 12° cirkulerade genom kylröret. Vid 50° hölls temperaturen ett ögon- blick konstant, hvarunder niveaun i manometern återställdes genom öppnande af kranen v. Det utrunna qvicksilfret vägde 166,87 gr. Derefter uttömdes qvicksilfvret ur ballongen och vägdes; ballongen upphängdes under ena vågbalancen, och en vattenmassa af samma volym som qvicksilfret invägdes. Experimentet förnyades, och mellan 8°,7 och 50,0, samt kylvattnet = 11,1, urtappades ej mindre än 308,38 gr. qvicksilfver. LAMONT'S experiment var således verifieradt. 3:0) Följde nu den egentliga undersökningen. En qvantitet vatten invägdes i ballongen. Genom att draga dess volym från ”) Alla volymer äro i det följande angifna i cub. centimeter. 128 UILDEBRANDSSON OCH ROSEN, ballongens vid den ifrågavarande temperaturen erhölls volymen W af den inneslutna luftmassan. Ballongen nedsattes i kärlet #, hvilket som förut fylldes med kallt vatten. Kranen till reser- voiren D öppnades, och kylvatten strömmade omkring kylröret några minuter, innan ballongen fastskrufvades vid s. I detta ögonblick aflästes a) niveauns höjd, eller rättare afstånd från repan i, b) temperaturerna 7, t och Ti E, D och vid mano- metern, samt c) barometerståndet H. Derefter påtändes lampan, temperaturen i vattenbadet steg under flitigt omrörande, och qvicksilfver urtappades så småningom ur manometern, för att så mycket som möjligt under hela försöket operera vid konstant pression. Vid 20° och sedan vid hvar tionde grad ända upp till 90° hölls temperaturen under några ögonblick konstant, hvilket lät sig göra genom modererande af gaslågan, alldenstund kok- kärlet, som var ganska stort och af blank metall högst långsamt ändrade temperatur. Härunder bildades niveau i manometern, hvars höjd aflästes, äfvensom de resp. temperaturerna 77, t, och T, samt barometerhöjden /,. Det utrunna qvicksilfret tappades i ett graderadt glasrör, hvarigenom dess volym bestämdes, och för säkerhets skull blefvo efter experimentets slut de utrunna qvan- titeterna vägda. Kallas nu den mellan I och 7, utrunna massans volym M, så fås tydligen den i apparaten inneslutna luftens volymförökning ur eqvationen: Men enligt den i föregående paragraf uppställda hypothesen bestämmes den ur ballongen utdrifna luftens volym genom formeln i+eT, H-F nn, eV l+eT H-F, och pa samma sätt gifva formlerna l+elt, H—/f 247 sch ra Pa AFDUNST. VATTENÄNGANS TRYCK PA DEN OMGIFV. LUFTEN. 129 volymsförökningen af de i kylröret och manometern inneslutna luftmassorna V och U, da f och f, äro de mot temperaturerna t och £, svarande tensionerna hos vattenangan. Hvad vatten- ängans tension i manometerröret beträffar, så är den antagen densamma som i kylröret, emedan temperaturen derstädes städse var lägre. Under det att temperaturen i vattenbadet var konstant och således ej mer någon luft utdrefs ur ballongen, måste nemligen luftmassorna åtminstone i öfre delen af kylröret och i mano- metern hafva råkat i jemnvigt och således den Daltonska lagen, att tensionen rättar sig efter den kallaste delen af kärlet, der gälla. Resultaterna berättiga till detta antagande. Men nu måste den totala volymsförökningen Q vara = summan af de tre nämnda luftmassornas volymsförändringar, reducerade till temperatur och tension i manometern. Således skulle Q fås ur eqvationen 7 —HF 1 + er H,—F En u og tet. 4,—fı l+celı 1+er H,—f, : hvarvid dessutom måste anbringas korrektioner för glasets dilata- tion"), samt för utvidgningen af luften i ledningsröret p. Tvenne observationsserier utfördes, hvilka gåfvo nedanstående resultater: Obs. Alla barometerhöjder öro reducerade till 0° C. och vo- Iymerna äro, som vanligt, angifna i cub. centimeter. Serien I. W=4718;, V=2475; U— 20,68; T=8),0, t=10",1, <=17°,0; H=2758,7. Beräkn. Observ. ee au | 2 | zu 2, Ole) Ola) 20° 11,0 78 159,1 2,80 2,63 0,17 30 11,0 ilaal 758,5 5,43 5,01 0,42 40" 11.6 17,4 758,3 8,40 71,99 0,50 307 11,9 17,5 758,3 12,00 11,39 0,61 60° 12,4 17,5 758,6 16,46 15,13 1,33 70° 12,8 EZ 758,0 22102 21,23 1,49 80” 12,2 17,8 758,0 29,58 27,55 2,03 909 27, 19 | so | su |zu | 12 | *) Såväl här, som i det följande voro vi ej i tillfälle att utföra några be- stämningar på glasets dilatationskoefficienter, utan hafva vi dertill antagit den 130 HILDEBRANDSSON OCH ROSEN, - Serien II. Ww—4784, V=24,55, U= 23,74, T=8°,7; (—=10",0; =15",2; H—1754,8. Beräkn. | Observ. ; 2 | zu | m Eu er a 20 10,0 15,7 754.6 2,60 2,48 0,12 30 10,1 a 754,5 5.12 4,93 0,19 ” 40 10,5 16,0 754,5 8,09 7,87 0,22 50 ud! 16,2 754,3 11,73 11,43 0,30 60 12,5 16,7 753,9 16,46 16,00 0,46 70 12,8 171 754,0 22,31 22,01 0,30 30 13,2 17,3 199,8 29,53 29,14 0,39 90 13,9 ui 133,7 39,51 38,22 1,29 Den framställda hypothesen visar sig sälunda ätminstone approximativt rigtig. Jemför man emellertid de båda serierna med hvarandra, så visar sig, att de observerade värdena i I äro betydligt mindre i förhållande till de beräknade än i II. I förra fallet varade experimentet i 11 timme, i andra åter 33 timme. Det läte nu tänka sig, att vattenångan behöfver en viss tid för att utdrifva luften, och man kunde lätt tro, att tiden i första försöket varit otillräcklig och att detta vore orsaken till den observerade olikheten. För att pröfva detta hopsattes apparaten åter, och ballongen upphettades medelst en stark brännare på några få minuter till 50°. Niveaun återställdes så hastigt som möjligt, och temperaturen hölls konstant under 3 timme, men ej ens den ringaste rörelse hos qvicksilfverkolonnen kunde observeras, och de få minuterna voro således i detta fallet tillräckliga till att utdrifva den mot temperaturen svarande luftmängden. Detta försök gaf Beräknadt Q = 11,83; Observeradt Q = 11,53. Den observerade olikheten mellan de båda serierna har så- ledes ej sin grund häri, utan beror troligen derpå, att vatten- ångan i droppform afsatte sig på inre väggarna i kylröret, hvilken vid början af serien I var torrt, hvarigenom en större mängd vanligen angifna k = 0,000023. Det häraf möjligen uppkomna felet kan ej vara betydligt. Br AFDUNST. VATTENÄNGANS TRYCK PÅ DEN OMGIFY. LUFTEN. 131 vatten erfordrades för att kunna rinna tillbaka. För att sävidt möjligt förekomma detta var kylröret före de följande experi- menterna nagot fuktadt. Utom denna olägenhet var methoden behäftad med en vida större, och hvilken i väsendtlig mån torde kunna tillskrifvas de uppkomna differenserna, nemligen svårigheterna att bestämma medeltemperaturen hos det rör, som förenade ballongen med kyl- röret. Denna medeltemperatur är naturligtvis beroende af en mängd omständigheter och omöjlig att noggrant bestämma. Ej heller kunde denna olägenhet förminskas genom användande af ett fint rör; ty det måste hafva samma vidd som kylröret, emedan i annat fall en större mängd vatten qvarstannat i det sistnämnda. Volymen af det använda röret mellan vattenytan i kokkärlet och kylröret var 6,19, och dess medeltemperatur antogs lika med mediet mellan vattenbadets, rummets och kylvattnets temperaturer, och vattenångans tension = den mot denna temperatur svarande. Beräkningen gaf följande värden för den utträngda luften 4: re 2220: 30° 40° ‚502° 60°. 70°, 80° 90) (Ser. I 0,14 0,25 0,33 0,47 0,57 0,69 0,81 0,95 Ser. II 0,12 0,22 0,32 0,44 0,57 0,69 0,82 0,97. Innan denna korrektion anbragtes, synes att alla differenserna i ser. Il utom den sista voro af motsatt tecken. Då dessa olägenheter ej stodo att afhjelpa, öfvergåfvo vi denna method och använde i stället följande, som på visst sätt kan betraktas som en omvändning af den föregående. $ 4. Andra methoden. Denna method var väsentligen densamma som den, hvilken användes af RUDBERG vid bestämmandet af luftens dilatations- koefficient och som sedermera till samma ändamål begagnades af REGNAULT, nemligen den att uppvärma en med en fin spets försedd ballong (fig. 3), tillblåsa spetsen och derpå afkyla bal- longen upp och nedvänd, samt afbryta spetsen under qvicksilfver 132 HILDEBRANDSSON OCH ROSEN, och bestämma den uppstigna kolonnens höjd äfvensom det in- trängande qvicksilfrets vigt. Men i stället för att torka luften inneslöts tvertom en qvantitet vatten i ballongen. Gangen af experimentet var alltså följande: 1) Bestämdes ballongens vigt och volym; 2) Invägdes en qvantitet vatten; 3) Upphettades till T,°, då spetsen tillblåstes och barometer- höjden H, aflästes; 4) Vägdes den tillblåsta ballongen; 5) Afkyldes till T’, då spetsen afbröts under qvicksilfver, hvarvid observerades barometerhöjden H och uppmättes medelst kathetometern såväl qvicksilfverkolonnen som den derofvan befintliga vattenpelaren. Den sistnämnda, reducerad till qvicksilfver, adderades till den förra och hela den sa- lunda erhållna qvicksilfverlängden gaf, reducerad till 0°, längden h. För att förekomma inträngandet af luft vid spetseus afbrytande omgafs denna förut med en vattendroppe. 6 Ne Tilltäpptes spetsen på vanligt sätt genom att mot densamma trycka en i qvicksilfverkärlet nedställd hornsked, fylld med en blandning af vax och talg. 7) Vägdes ballongen med det deri befintliga vattnet och qvick- silfret. Slutligen vägdes ock för kontrollens skull 3) qvicksilfret torkadt. Vid första försöket användes en mindre kulformig ballong med lång smal spets, liknande dem som af RUDBERG användes till de ofvannämnda försöken. Då emellertid qvicksilfret trängde långt in i ballongen och denna form saledes var ofördelaktig vid kathetometer-afläsningen, så användes vid de båda följande för- söken en stor ballong, förfärdigad af en vanlig glaskolf med vidt, rakt skaft, och vid de båda sista vida, cyliudriska ballonger. Någon korrektion för kapillär depression var således ej i något fall behöflig. Upphettningen skedde i första och fjerde försöken, derigenom att ballongen tillika med ett par thermometrar upp- hettades i spritånga i den apparat, som vanligen användes till bestämmande af kokpunkten på thermometrar, hvarvid korrektion AFDUNST. VATTENÄNGANS TRYCK PÅ DEN OMGIFV. LUFTEN. 133 anbragtes för den utom apparaten stående delen af thermometer- röret. Denna method medförde dock den olägenheten, att tem- peraturen ej länge kunde hållas konstant, alldenstund den tillfölje af spritens försvagande genom öfverdestillering efter en stund började att stiga. Vid de öfriga försöken med de stora bal- longerna skedde åter upphettningen i ett stort glaskärl, fyldt med vatten, hvilket i sin ordning var nedsänkt i ett större vattenbad. Genom denna anordning blef det möjligt att göra upphettningen så långsam som helst (1 till 23 timme). Vid afkylningen insattes ballongen vertikalt i ett cylindriskt glaskärl, hvarvid spetsen framstack genom en i bottnen befintlig kork, samt omgafs i det första försöket med smältande is, och i de sednare af vatten af så nära som möjligt samma temperatur som rummets. Förmedelst vägningarna i (1), (4), (7) och (8) bestämdes den vattenmängd, som vid T," qvarstannat i ballongen. Denna vattenmassas volym vid T,’, subtraherad från ballongens, gaf volymen W, af den inneslutna luftmassan vid T,". Vid T?sam- mandrog sig nu denna till volymen W, hvilken å ena sidan erhålles, genom att från ballongens volym draga det inträngda qvicksilfrets + vattnets volym vid T". Men å andra sidan skulle den enligt hypothesen fås ur eqvationen a 1 + «TT H.—F ja SNR ee 1+ceT, H—h—F Det härur erhållna värdet, är det som i nedanstående tabell blifvit kalladt det »beräknade W»; det på förra sättet ur obser- vationerna funna är åter = »observeradt W». De erhållna resultaterna voro nu slutligen följande: Obs. wW OY | Beräkn. SE H, H | h w w, | I? | Diff. I. | 18,500| 79,6 ol 759,04 | 750,35) 92,42| 89821) 9,058] + 0,076 II. | 370,65! 69,1) 9,9| 747,00| 754,35 206,18) 297,27| 298,60) + 1,33 111. | 374,40 69,0! 10,0! 756,16 757,13) 206,74] 305,08) 304,35] — 0,73 IV. | 40,247| 80,2) 7.5| 762,43 769,02 | 124,84 | 20,325| 20,299| — 0,026 v. |87,191| 502] 13,5] 757,88| 757,88) 48,51) 31,216] 82,119| + 0,903 134 HILDEBRANDSSON OCH ROSEN. Betrakta vi de ofvanstäende resultaterna, så torde de vara tillräckliga för att bevisa, att den antagna hypothesen är ät- minstone i det aldra närmaste rigtig. $ 5. Sammanfattas nu slutligen de resultater, hvartill man kommit i denna, i synnerhet för meteorologien så vigtiga, fråga, så torde de vara följande: 1. Den Daltonska lagen, att en ånga och en gas ej på hvar- andra utöfva någon mekanisk inverkan, gäller icke, såvida endera (ångan) är i rörelse. 2. Tvärtom gäller, att om ett kärl, i hvilket vatten befinner sig, uppvärmes, så utdrifver den bildade vattenångan en qvantitet luft, som är densamma, som om rummet varit fyldt med torr luft och uppvärmts mellan samma grader t och T, under det att lufttrycket förändrats från H—F till H,— F,; eller: under evaporationen håller vattenängan jemnvigt mot jemnt så stor del af lufttrycket, som dess tension vid den ifrågavarande tempera- turen utvisar. 135 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 6.) Frän Hr Kommendören m. m. ©. B. Lilliehöök. Fris, J. A. Ethnografisk kart over Finmarken. 10 blad. Chra. 1861. Fol. Fran Utgifvarne. Botaniska Notiser, 1863: 9, 10. Flora, 1862: 10—23. Dublin Journal of Science, N:o 12. Repertorium für Meteorologie, Bd. 3: 1. Frän Författarne. KREUGER, A. Uber die Parallaxe des Sterns LL. 21258. Hfors 1863. 4:0. MALMGREN, A. J. Kritisk öfversigt af Finlands Fiskfauna. Ib. 1863. 8:0. WIDEGREN, H. Bidrag till kännedomen om Sveriges Salmonider. Ups. 1863. 8:0. OwEn, R. Monograph on the Aye-Aye (Chiromys madagascariensis, Cuv.) Lond. 1863. 4:0. SABINE, E. Manual of terrestrial magnetism. Lond. 1859. Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Zoologiska afdelningen. Af Collega Scole C. A Westerlund i Ronneby. En samling snäckor frän Blekinge. Af Adjuncten C. A. Gosselman i Carlskrona. En samling lägre djur och fiskar från Carlskronatrakten. Af Lector C. Hartman i Örebro. En samling landt- och sötvattensnäckor, samt prof af fossila snäckor från Nerike. 136 Botaniska afdelningen. Af Professor Miquel i Utrecht. En dyrbar samling af mera än 700 arter frän Hollands Ostindiska besittningar. Af Magister A. P. Winslow. Attioen arter phanerogramer, nägra i rikare antal exemplar, samlade under gifvarens resa i det vestra Sverige under förlidne sommar. ee er a PRE TE en nr er rn STOCKHOLM, 1864. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE, ÖFVERSIGT x AF KONGL. VETENSKAPS-AKADENMIENS FÖRHANDLINGAR. = Årg. 21. 1864. 6 3. Onsdagen den 9 Mars. Sekreteraren föredrog en af Lector G. R. DAHLANDER i Göteborg meddelad uppsats: Om en bestämning af värmeenhetens mekaniska eqvivalent*, samt ett af Adjuncten vid Universitetet i Lund Dr M. V. ODENIUS insändt meddelande: Undersökningar öfver urinkanalernas förlopp. * Hr S. LOVÉN redogjorde för tvenne afhandlingar af Adjuncten OÖ. TORELL, den ena om »Yoldia-lerorna från istiden», den andra »Om den Skandinaviska inlandsisens utsträckning under isperioden», hvilka utgjorde delar af berättelsen om den resa Adjuncten TORELL utfört sasom Akademiens Letterstedtske Stipendiat. Fran K. Commerce-Collesium hade ingätt skrifvelse med meteorologiska journaler förda ombord på svenska skeppen Robert Dickson, Kapten B. HJÄRNE, och Öcean, Kapten E. SANDSTRÖM. Journalerna öfverlemnades till Akademiens Fysiker. Fran K. Förvaltningen af Sjöärendena hade ingått skrifvelse med tjugo journaler öfver vattenhöjds- m. fl. observationer an- ställda vid Fyrbåksstationerna. Journalerna öfverlemnades till Akademiens Fysiker. Adjuneten H. D. J. WALLENGRENS afhandling: »Heterocer- fjärilar samlade i Kafferlandet af J. A. WAHLBERG», hvilken varit remitterad till Hrr WAHLBERG och BOHEMAN, antogs till införande i Akademiens Handlingar. Akademien beslöt, att den Ferrnerska belöningen skulle till- delas Docenten vid Universitetet i Upsala GÖRAN DILLNER, 168 för hans afhandling: »En grupp formler, som till en del berör de elliptiska functionerna af första slaget.» Den Lindbomska belöningen beslöt Akademien att tilldöma Adjunceten i Fysik och Mekanik vid Universitetet i Upsala TOBIAS ROBERT THALEN för hans uppsats: »Om metallernas elasticitets- gränser». Den Flormanska belöningen beslöt Akademien att öfverlemna till Adjuneten vid Universitetet i Upsala TAMERLAN THORELL för hans uppsats: »Om tvenne europeiska Argulider». Akademien beslöt att tilldela Hr ANDERSON årets anslag för resor inom fäderneslandet med 750 Rdr, i ändamål att besöka de föga kända trakterna mellan stora och lilla Luleå elfvarne, samt söka utreda vissa i senare tider väckta frågor rörande den arctiska florans historia, skaplynne och beståndsdelar. Preses tillkännagaf, att Akademiens ledamot af femte klassen, Kemie Professoren i Berlin, HEINRICH Rose med döden afgätt. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från Kejs. Franska Regeringen. Annales des mines 1868: 3. Från Astronomical Society i London. Memoirs, Vol. 31. Geological Society i London. Journal, N:o 77. Från Societe Geologique i Paris. Bulletin, T. 20. 31—48. Från K. Akademie gemeinnütziger Wissenschaften i Erfurt. Jahrbücher, Neue Folge, H. 3. Jenzsch, Zur Theorie des Quarzes. Erf. 1861. 8:0. (Forts. å. sid. 172.) 169 Om en bestämning af värmeenhetens mekaniska eqvivalent. Af G. R. DAHLANDER. [Meddeladt den 9 Mars 1864.) De af FAIRBAIRN och TATE”) år 1860 utförda undersök- ningarne, beträffande experimentela bestämningar af förhållandet mellan den mättade vattenångans volym och volymen hos vattnet. som bildat densamma, vid olika temperaturer, äro af stort värde så väl i rent vetenskapligt som i tekniskt hänseende. De funna resultaten äro af CLAusıus **) använda för att dermed jemnföra resultaten af hans theoretiska bestämningar af relativa ång- volymen. Men de lemna äfven medel att härleda nya värden för värmeenhetens mekaniska eqvivalent, och det är dessa beräk- ningar, för hvilka jag nu skall redogöra. Enligt CLAPEYRONS bekanta, för den mekaniska värme- theorien så vigtiga, eqvation är: RS im ES VD dT då 7 är den absoluta temperaturen, » ängans latenta värme, p dess tryck och v volymen af vigtsenheten ånga vid nämnde tem- peratur; w är volymen af vigtsenheten vatten, och C är CARNOTS temperaturfunktion. Men, enligt hvad CLAUSIUS ***) visat, är denna temperatur- funktion helt enkelt: EL då A är arbetsenhetens värmeeqvivalent. Häraf finner man värmeenhetens arbetseqvivalent: 1 T(v — w) dp Åbo de och, om « uttrycker relativa ängvolymen, 1 ar Twice — 1) dp A r dT' Efter denna eqvation har jag beräknat efterföljande tabell, och dervid begagnat mig af FAIRBAIRNS och TATES uppgifna *) Philosophical Transactions of the Royal Society, V. 150, p. 185 - 222. ”") Comptes rendus des sdances de l’Academie des Sciences, T. 52, p. 706--709. *"*) Poggendorffs Annalen, B. 79; p. 500—507. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 3. 170 G. R. DAHLANDER, värden å wu, samt af REGNAULTS bestämningar af r och p för olika temperaturer. - Hvad, 7 beträffar, är den bestämd genom att till temperaturen it efter CELSII skala addera 273”. Latenta värmet r är beräknadt efter formeln: r = 607 — 0,708, hvilken ansluter sig till REGNAULTS försöksresultater inom ob- servationsfelens gränser för de här förekommande temperaturerna. Differentialkoefficienten 3 är beräknad genom interpolation mellan de af CLAusIus *) ur REGNAULTS försök härledda värden & denna differentialkoefficient för hvarje temperaturgrad från 40 till 200°. De i tabellen angifna tal äro dock, före insättningen i formeln, reducerade till att motsvara tryckningen å qvadrat- meter i kilogram, då tabellens värden motsvarar tryckningen, an- gifven genom qvieksilfverpelarens höjd i millimeter. Alla enheter äro fransyska. : Värmeenhetens H ar AN Latent värme dp arbetsegvivalent. temperatur. angvolym. = T. = 1 d1 | u | Å 331,21 8275,3 566,0 6,436 | 423,8 341,52 53938,D 558,5 9,578 424,8 | 343,76 4920,2 556,9 10,400 429,5 ONE 8122,6 552,4 13,068 419,2 350,49 3715,1 552,1 13,210 423,6 352.40 3438,1 550,8 14,107 422,4 356,50 3051,0 547,9 16.198 Az 359,83 2623,4 545,5 18,079 425,3 365,66 2149,5 541,4 21,755 429,3 390,17 945,1 524,0 43,974 419,5 391.23 908,0 523,3 30,218 417,0 \ 391,46 | 892,5 523,1 45,490 412,7 13977 | 759,4 519,1 52,687 415,8 401,41 | 649,2 516,1 58,561 401,5 | 408.67 | 635,5 514,5 61,850 418,8 | 404,78 | 605.7 513,7 63.561 411,9 407,06 i 543,2 512,1 67,116 393,4 407.87 584,4 511,5 68,412 432,8 | 410,46 | 515,0 | 509,6 72,695 409,3 A 497,2 | 508,4 75,683 414,1 414,81 | 458,8 506,6 80,302 408,9 ‚415,87 | 449,6 | 506,2 81,265 406,8 | 417,74 433,1 | 504,5 85,747 417,2 *) Poggendorffs Annaler B. 97, p. 555—558. VÄRMEENHETENS MEKANISKA EQVIVALENT. 171 Som medium erhålles för värmeenhetens mekaniska eqvi- valent, uttrycket i kilogrammeter: ll För jemnförelse bifogas nagra af de nyare direkta bestäm- ningarne & nämnde eqvivalent. JOULE, genom friktionsförsök med vatten, fann vid de sednaste försöken: 1 A = 423,9. Samme fysiker, genom friktionsförsök med qvicksilfver, fann: az, Å e HIRN, genom försök med ängmachiner, fann enligt CLAUSIT beräkning af försöken: 1 — = 413. A FAVRE, genom friktionsförsök med qvicksilfverkalorimetern, fann: i —- = 413,2. A Man finner häraf, att det funna medelvärdet 418,03 ganska väl öfverensstämmer med förut funna värden a egqvivalenten, ehuru det visserligen något understiger det nu vanligtvis för denna an- tagna värde 424. 172 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 168) Frän Senchenbergische Naturforschende Gesellschaft i Fraukfurt a. M. Abhandlungen, Bd. 4 3, 4. Från R. Academia Sceientiarum i Pesth. Evkönyv, T. 1—10. Nyelvemlekek, T. 1—4. Nyelvtudom pälyamunka, 1, 2. Philosophiai » u: Törtenelmi » 2 Mathematikai » le Törvenytud » le å Természettudom » „1-8. Tudomänytäar, 1834—1843. Gegö Moldvai telepek. Magyar Läszlö delafrikai levelei. » » » utazasa, 1. Györy Felsöbb analysis elemei, 1, 2. Vällas Felsöbb Esyenletek. Kazinezy Eredeti munkäi, 1, 2. Mocsi Elmelkedesei. Magyar Nyelv BRendszere. Magyar täjszötär. Akademiai Emlekkönöv. Nyelvtudomänyi Ertesitö, I: 1, 2. 2: 1. Mathematikai » RI 1202: 2. Monumenta Hungariae historica, I: 1—7. 2: 1—6. 9. Törtenelmi Tar 1—10. Erdy viaszos lapok. Kiss, Hunyadı utolsö hadjärata. Szalay Leveles tår. Knauz orszagos tanäcs. Statistikai Közlemenyek, I: 1, 2. &: 1, 2. Archaelogiai » I, 2 & Atlas. Mätray Dallamay. Codex graecus Evangeliorum. Metorologiai Eszleletek. Mathematikai Közlemenyek. Finn Nyelvtan. Finn olvasö Könyv. Budapesti Szemle, 45—49. Abuska. (Forts. a sid. 484). 173 Undersökningar öfver Urinkanalernas förlopp *). Af M. V. ÖDENIUS. [Meddelade den 9 Mars 1864.) Sasom bekant har HENLE (Zur Anatomie der Niere, Göttin- gen 1862) beskrifvit ett eget slag af fina urinkanaler i njurens medullarsubstans, hvilka komma från corticalsubstansen och till- följe af sin egenskap att efter en enkel omböjning återvända dit, af honom blifvit benämnda. ”schleifenförmige Canälchen”. Uppåt mot corticalsubstansen fortsätta sig enligt HENLE bada crura af dessa slingformiga kanaler i tubuli contorti, hvilka omsider sluta blindt med en Bowmansk kapsel. Medelst dessa slingor, hvilka liksom festoner hänga ned i medullarsubstansen mellan tubuli recti, blifva således två och två Bowmanska kapslar med sina tillhörande tubuli contorti förenade till ett slutet helt, utan för- bindelse med de på njurpapillerna sig öppnande kanalerna. Dessa sistnämnda åter, eller HENLE'S ”offene Canälchen”, sträcka sig från papillerna genom medullarsubstansen under upprepade del- ningar in i corticalsubstansen, der de träda 1 förbindelse med nätformigt förenade urinkanaler, hvilka genom dem hafva ett fritt utlopp i urinvägarne. Enligt HENLE bilda sålunda dessa båda grupper af kanaler tvenne fullkomligt skilda, ehuru i hvarandra inskjutna systemer, det ena slutet, det andra öppet, och de grun- der, hvarpa han stödjer detta antagande, äro dels olikheter i epithelialbeklädnaden, dels de negativa resultaterna af sina försök att injiciera urinkanalerna från uretern. Om tillvaron af de nämnda slingformiga analoga kan man öfvertyga sig redan på längssnitt genom medullarsubstansen af friska, icke injicierade njurar, och ännu lättare sker det efter isolering af tubuli. Man finner härvid äfven de slingformiga kanalerna uppåt mot corticalsubstansen öfverga i tjockare, mera *) Härtill Tafl. VII. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1804, N:o 3. 174 M. V. ODENIUS, slingrade rör, hvilka man här och der tydligt igenkänner såsom tubuli contorti. Likaledes ser man 1 dylika isulerings-preparater lätt sammanhanget mellan tubuli contorti och de Bowmanska kapslarna. Frågan om dessa delars förhållande till hvarandra kan dock afgöras endast medelst injection, och i samma stund det lyckas att från den ena gruppen eller Henleska systemet af kanaler in- jiciera den andra, är också dermed sammanhanget mellan båda adagalagdt. Detta har nu skett, & ena sidan genom LUDWIG och ZAWARYKIN (Ueber den Zusammenhang der verzweigten Kanäle HENLE'S mit den gewundenen Schläuchen der Nieren- rinde. Zeitschr. f. Rat. Med. 3:te Reihe. Bd. XX, p. 185, der äfven methoderna finnas angifna) — och i någon man KÖLLIKER (Handb., 4:de Uppl.), — hvilka från glomeruli fullständigt fyllt samtliga kanalerna, och å den andra genom A. COLBERG (Cen- tralblatt für die Med. Wissenschaften, 1863, N:i 48 & 49), som från uretern och de öppna kanalerna injicierat de slingformiga, likasa LUDWIG. De resultater till hvilka LUDWIG genom sina undersökningar kommit, äro i korthet, och till stor del med hans egna ord, föl- jande: Om man utgar från papillen, finner man urinkanalerna i dess närhet förgrena sig i flera hufvudstammar, hvilka derpa under sitt förlopp genom medullarsubstansen genom dichotomisk delning upplösa sig i ett knippe grenar. Dessa inträda utan vidare delning i corticalsubstansen, hvarvid de sammanhörande grenarne fürblifva 1 hvarandras närhet. Här i corticalsubstansen börjar en ny förgrening, men af helt annan karakter; under det erenarne i medullarsubstansen löpa styfva och alltjemt i rät linea, böja sig grenarne i corticalsubstansen genast efter sin afgang tillbaka mot medullarsubstansen. De upplösa sig derpa straxt i talrika, ofta mycket fina kanaler, hvilka till en stor del löpa sträckta tillbaka ned i medullarsubstansen. Sedan dessa fina kanaler hunnit mer eller mindre nära papillen, böja de sig ånyo om och gå tillbaka till corticalsubstansen, der de till en stor del genast vid gränsen vidga sig, och fortlöpa derpa såsom tubuli UNDERSÖKNINGAR ÖFVER URINKANALERNAS FÖRLOPP. 175 contorti ända till de Bowmanska kapslarne. De stycken, hvar- uti LUDWIGS äsigt skiljer sig från hvad man hittills antagit, äro således hufvudsakligen: l:o en intercalation af de slingformiga kanalerna emellan tubuli contorti och recti, och 2:0 att flera tu- buli contorti genom de slingformiga kanalerne förena sig till eller inmynna i en tubulus rectus. I flera vigtiga punkter afvika COLBERGS äsigter såväl från LUDWIGS som de vanligen gällande. ÜOLBERG antager nämligen 1:0 i afseende pa de slingformiga kanalerna i likhet med HENLE och LUDWIG, att hvarje tubulus contortus fortsätter sig i en sling- formig kanal, hvilken, vanligast i öfre eller mellersta delen af pyramiden, på redan anfördt sätt böjer sig om, men dess till- bakalöpande crus går ej tillbaka till corticalsubstansen, utan inmynnar mycket snedt lävre eller högre upp 1 en öppen kanal, hvilken upptager flera dylika slingformiga. 2:0 i afseende på de öppna elier tubuli recti, att de förlöpa från papillen mot peri- pherien pa sätt HENLE uppgifvit, men bilda här inga nät, utan -. hvarje änderen står här 1 direkt förbindelse med en kapsel. "En öppen urinkanal är säledes bestämd at i sig upptaga flera der- uti inmynnande urinkanaler, dels direkt (genom sidogrename i cor- ticalsubstansen), dels indirekt (genom de i pyramiden inmynnande slingformiga kanalerna)”. — Ehuru i andra stycken skiljaktiga öfverensstämma dock LUDWIG och COLBERG i den vigtiga om- ständigheten, att ingendera antager nagon nätformig förbindelse mellan urinkanalerna i corticalsubstansen. Man synes derföre icke böra fästa någon särdeles vigt vid CHRZONSZCZEWSKY'S (Centralblatt f. Med. Wiss, 1863, N:o 48) uppgift, att ett sådant nät der förekommer, och detta så mycket mindre, som han til- lägger, att det är mycket tätare och rikare än HENLE angifvit. Äfven SCHWEIGGER-SEIDEL (Ueber die Dräsenkanälchen der Niere, Centralblatt f. Med. Wiss. 1863, N:o 53) förnekar anasto- moser eller nätbildning mellan urinkanalernas grenar, och öfver- ensstämmer för öfrigt i alla väsendtliga delar med LUDWIG. Förbindelsen mellan utlöparne från de Belliniska och ändarne af de Henleska kanalerna, hvilka äro ungefär lika breda, förmedlas 176 M. V. ODENIUS, genom ett ”Schaitstück”, beläget i corticalsubstansens peripheri- ska lager och utmärkt genom större bredd och egen form. Van- ligen uppträder det ”als kleiner Knäuel”; det väsendtligaste synes likväl vara det bredaste partiet, som bildar en kort u-formigt böjd slinga med tätt intill hvarandra liggande crura”. Under Prof. M. SCHULTZE'S ledning har jag en del af hö- sten sysselsatt mig med studiet af njurens anatomi, och tillåter mig här i korthet meddela det vigtigaste af hvad jag derunder iakttagit beträffande urinkanalernas förlopp. En del af tiden ar- betade D:r G. BODDAERT fran Gent med samma ämne, hvarföre injectioner o. dyl. vanligen företagits af oss båda gemensamt, likasom vi äfven ofta jemfört våra mikroskopiska fynd och teck- ningar. — På grund af de vidlyftiga apparater och den stora färdighet, som en injection af urinkanalerna efter LUDWIGS me- thod syntes erfordra, hafva vi nästan uteslutande anställt våra injectionsförsök från uretern. Vi hoppades äfven på denna väg lättast i medullarsubstansen kunna finna den af COLBERG angifna inmynningen af de slingformiga urinkanalerna i de öppna. Vid injection med spruta synes det knappast möjligt att erhålla rena preparater, d. ä. undvika massans öfvergång i kärlen. För att erhålla ett jemnt och långsamt tryck hafva vi derföre användt en enkel apparat, bestående af ett långt glasrör, vid hvars öfre ända en tratt och undre ett ansatsstycke med kran äro fästade medelst kautschukrör; hela höjden utgör omkring 140 cm. Den bästa injectionsvätska hafva vi här liksom vid atskil- liga andra tillfällen funnit vara en klar lösning af berlinerblatt i vatten *), endast försatt med ungefär 1 olycerin. Njurar af kalf (>) bass N J *) Denna beredes, enligt hvad erfarenheten lärt mig, begvämast sålunda, att man löser gult blodlutssalt i vatten, hvarefter en utspädd sprit- eller vattenlösning af jernehlorid småningom och under ständig omskakning tillsättes så länge vätskan förblifver klar, utan tecken till korn eller flockor. Visa sig sådana, sa försvinna de åter efter tillsats af en liten portion blodlutssalt Två gran blodlutssalt på ett uns menstruum, glycerinet inberäknadt, gifva den bästa färgtonen. j UNDERSÖKNINGAR ÖPVER URINKANALERNAS FÖRLOPP. 17% har det aldrig lyckats att på detta sätt injiciera, deremot hos svinet och ännu lättare och fullständigare hos hästen har in- jectionsvätskan inträngt uti de slingformiga och på sina ställen i början af de vridna kanalerna. De sålunda erhållna rena prepa- raterna hafva vi dels härdat i alkohol efter föregående behandling med tväf. chromsyradt kali (bäst) eller SCHULTZE'S svafvelsyre- lösning, dels isolerat enligt LuDwıGs method, hvarvid det synes vara af vigt att preparaterna inläggas i den sura spriten först sedan denna kommit i kokning. Afvenledes har jag isolerat urin- kanalerna med chlorvätesyra, men denna method står långt efter kokningen. — Den följande beskrifningen gäller, der icke annat angifves, förhållandet hos hästen. När man med blotta ögat betraktar ett längssnitt ända ned till papillen af en på nämnda sätt injicierad njure, visar sig snitt- ytan icke öfverallt lika intensivt färgad. Närmast papillen är den mörkare med parallela, grofva streck, men ljusnar uppåt allt mera, bildande ett ljusare tvärband, hvarpa äter vid ungefär snittets halfva höjd följer en mörkare färgning eller band af finare, men tätare streck; dessa fördela sig sedan till knippen, HENLE'S ”Pyramidenfortsätze”, hvilka utan fullt skarp begräns- ning och småningom afsmalnande sträcka sig ända till njurens yta. Mellanrummen mellan dessa knippen fyllas af ofärgad njur- substans, hvarigenom denna peripheriska del af snittet far ett kamlikt utseende. Vid mikroskopisk undersökning af medullarsubstansen, finner man de öppna kanalerna dela sig dichotomiskt på allmänt kändt sätt. Efter sista delningen bibehålla de ett stycke sin vidd oför- ändrad, men afsmalna derpa något i öfversta delen af det ljusa bandet, för att efter inträdet i det mörkare äterfa ungefär samma vidd som före afsmalnandet. Det är möjligt att det nämnda af- smalnandet, som jag icke finner omnämndt af någon, berott på ofullständig injection, men det har förekommit så ofta, att det synes vara mer än blott tillfälligt. Mellan de öppna kanalerna och parallelt med dem löpa en mängd fina kanaler af 0,027— m.m. vidd, ofta med tydlig slingformig förening. (På mina pre- 178 M V. GDENIUS, parater voro en stor del af dem icke injicierade, andra delvis eller i båda sina crura fyllda, men ingenstädes hade massan fram- trängt längre i de vridna kanalerna). Uppåt mot corticalsubstan- sen i det mörkare bandet börja de att mer eller mindre slingra siv, och de flesta åtminstone tillika blifva tjockare. Att detta gäller för båda crura af en slingformig kanal har jag flera gån- ger tydligt kunnat ötvertyga mig om. Denna tjockare del af det erus, som kommer från pyramidprocessen, har vanligen en vidd af 0,03—0,4 m.m. På snitt genom medullarsubstansen träffas ganska ofta bil- der, som tyckas tala för det af COLBERG antagna inmynnandet af fina kanaler i de öppna. Tillfölje af samtliga kanalernas un- gefär parallela förlopp äro likväl, äfven med de af COLBERG an- vända handgrepp, anledningarna till misstag så stora, att man måste söka kontroll på annan väg. Efter lyckad isolering, hvar- vid medullarsubstansen aldeles frivilligt föll i de skönaste knippen, i hvilka man med blotta ögat lätt kunde urskilja de öppna ka- nalernas delning, var det icke möjligt att upptäcka något spår till en förening mellan fina och öppna kanaler. Den förmodan, att de fina kanalerna blifvit afbrutna vid inmynningsstället, mot- sades dels af de öppna kanalernas öfverallt jemna konturer, dels äfven deraf, att isolerade oskadade slingor förekommo i mängd. De slingformiga kanalerna måste derföre antagas alla fortsätta sig upp i corticalsubstansen. Såsom redan nämndt tränga de öppna kanalerna knippvis upp i corticalsubstansen, och här förgrena de sig ånyo. Grenarne äro vid ursprunget vanligen smalare än stammen, ofta ganska fina, men här och der träffas stammar, hvilka på ett sätt, som mycket påminner om förhållandet i medullarsubstansen, dela sig i tvänne ungefär lika tjocka grenar. Vid eller kort efter sin af- gång böja sig grenarne tillbaka mot medullarsubstansen, och på samma sätt böjer sig slutligen stammen sjelf tillbaka med bibe- hållen eller aftagande tjocklek, hvarvid vanligen en finare gren afgar uppåt från sjelfva bagens convexitet. Hos svinet är denna stammens omböjning särdeles i ögonen fallande i närheten af UNDERSÖKNINGAR ÖFVER URINKANALERNAS FÖRLOPP. 179 njurens yta, och jag har ofta kunnat följa det nedstigande crus utan märkbart afsmalnande ned mot midten af corticalsubstan- sen. Denna förgrening med mot peripherien öppna vinklar tyckes vara vida rikligare hos svinet än hos hästen, och det synes som hos sistnämnda djur icke sällan stammar böjde sig tillbaka utan att förut hafva afgifvit grenar. Tillbakaböjningen af grenar och af stammarne sjelfva försiggår utefter hela omfanget och höjden af pyramidprocesserna, som man tydligt finner vid jemförelse af längd- och tvärsnitt. Efter stammarnes omböjning uppträder en ytterligare, nedåt- stigande förgrening, hvarvid mera sällan finare grenar afgå från en tydligt karakteriserad stam, utan oftast under form af en delning i tvänne ungefär lika tjocka grenar, hvilken kan upprepa sig två till tre gånger (eller kanske oftare) på samma kanal; van- ligen äro härvid vinklarne nedåt öppna, 1 spetsen afrundade och med sina båda crura betydligt divergerande. Som jag likväl aldrig sett båda erura vid den nämnda dichotomiska förgreningen vidare dela sig, utan alltid blott det ena, så synes den endast vara en formförändring af den förstnämnda. I båda fallen tyckes dock stammen slutligen utlöpa i tvenne smalare grenar af ungefär lika vidd. Denna nedstigande förgrening är ganska rik- lig, ty den synes nästan allmänt tillkomma de omböjda stam- marne, om också först efter ett längre odeladt förlopp, såsom förhållandet är med en del kanaler hos svinet. — En vigtig fråga är den, huruvida verkliga, finare grenar kunna vidare dela sig, och den måste bestämdt bejakas, ehuru det aldrig lyckats mig att följa en sig delande gren tillbaka ända till stammen. Af nämnda skäl kan jag icke heller afgöra om denna delning till- kommer de upp- eller nedstigande grenarne eller bådadera, men efter hvad jag hittills sett, synes den tillhöra de uppstigande och öfverhufvud vara ganska sparsam. Såväl de uppstigande som de nedstigande äkta grenarne be- gifva sig emedlertid icke direkte till medullarsubstansen, utan först efter hvarjehanda slingringar, 1 allmänhet så att de, efter att först hafva lupit nedåt ett stycke, böja tillbaka mot njurens 180 M. V. ODENIUS, peripheri, för att efter ett kortare eller längre förlopp i denna riktning ånyo vända tillbaka nedåt; en på allahanda sätt varie- rad S-form träffas mycket ofta. Åtminstone något djupare ned i corticalsubstansen kunna äfven stammarne sjelfva efter sin om- böjning ingå dylika slingringar, likasom man å andra sidan här träffar nedstigande grenar, hvilka utan föregående omböjning tränga ned i medullarsubstansen. Utom dessa jemförelsevis enkla och lätt öfverskådliga slingringar träffas äfven andra mera inveck- lade, hvilka ligga hoprullade såsom ett nystan, och dessutom utmärka sig genom de deri ingående kanalernas betydliga tjock- lek. Vanligen deltaga flera kanaler med sina slingringar i dessa bildningar, hvarigenom de naturligtvis blifva särdeles svåra att undersöka. Dessa hoprullningar förekomma talrikast och mest complicerade tätt under njurens yta, men äfven djupare ned i corticalsubstansen, åtminstone ned till dess midt, träffas de sär- deles’hos svinet och kalfven, mindre hos hästen, under en något enklare form. Här har det några gånger lyckats mig att tem- ligen fullständigt kunna följa de deri ingående kanalernas förlopp, och det visar sig då att hoprullningen bildas af grenar, hvilka vid sin utgång från stammen vanligen äro ganska fina, men snart vinna en temligen betydlig vidd, för att återigen afsmalna vid utträdandet ur hoprullningen. Dessa bilder förtydligas dessutom af de öfvergångsformer till de enkla, öppna slingringarne, hvilka icke så sällan träffas. I granskapet af njurens yta bildas hop- rullningarna hufvudsakligen af grenar från de längst upp nående stammarne, och breda här mera ut sig efter ytan, tillfölje hvaraf det blir så mycket svårare att erhålla fullt bevisande bilder. Trots flitigt sökande har jag här aldrig kunna följa kanalerna tillbaka till deras ursprung, men allt hvad jag sett häntyder dock på samma anordning, som djupare ned i corticalsubstansen. Män- gen gång har det förekommit mig som om vissa stammar här upplöste sig i ett litet kvippe grenar, hvilka derpå genast rulla sig samman, likasom jag i dessa peripheriska hoprullningar äfven trott mig se delningar af kanalerna, men med bestämdhet vågar jag härom ingenting yttra. — Alldenstund jag erhöll kännedom UNDERSÖKNINGAR ÖFVER URINKANALERNAS FÖRLOPP. 181 om SCHWEIGGER'S uppsats först sedan mina egna undersöknin- gar i detta ämne voro nära afslutade, och hans uppgifter hufvud- sakligen grunda sig pa isolering af urinkanalerna hos smärre djur, kan jag icke afgöra, om de af honom angifna "Schaltstücke” mot- svara de nu beskrifna slingringarna, hvilket synes vara det tro- ligaste, eller utgöra andra, egendomliga bildningar. Hos får- och kalf-embryoner har jag i corticalsubstansen här och der träffat enkla, u-formiga, mot peripherien öppna omböjningar af de öppna kanalernas grenar. — I djupaste delen af corticalsubstansen och motsvarande det förut nämnda mörka bandet hafva nästan samt- liga de nedstigande kanalerna återtagit sin riktning nedåt; de vidga sig här något och förlöpa under smärre, vägformiga sling- ringar ungefär parallela och utan delningar. Den vigtigaste punkten i ofvan gifna framställning af förhäl- landet i corticalsubstansen, nämligen kanalernas delning, har kun- nat kontrolleras genom isolering; 1 öfrigt har denna method här icke lyckats aldeles så väl som i medullarsubstansen, hvilket egentligen synes böra tillskrifvas kanalernas 1 hvarandra ingri- pande slingringar, hvarigenom de dels lättare afbrytas, dels blifva svårare att behörigen utbreda. Om vi i korthet sammanfatta den ofvan gifna detaljerade beskrifningen, så finna vi att de genom fortsatt dichotomisk del- ning i medullarsubstansen bildade öppna stammarne stiga, ord- nade i runda knippen, upp i corticalsubstansen, hvarpå de, som- liga lägre andra högre upp, böja sig tillbaka nedåt. Endast ett mindre antal når upp till närheten af njurens yta, hvarigenom hela knippet får en konisk form. Under hela sitt förlopp såväl uppåt som nedåt afgifva stammarne, ju längre desto flera grenar, hvilka åter kunna förgrena sig, och utlöpa slutligen sjelfva i smala ändgrenar. Kort efter sin afgång bilda gienarne slingrin- gar, i allmänhet på det sätt, att de först löpa nedåt, derpa uppåt och slutligen åter vända tillbaka nedåt. Ju närmare njurens yta, der utrymmet är större, desto mera complicerade äro dessa sling- ringar, bildande verkliga hoprullningar (Knäuel), ju djupare ned desto enklare, så att här grenar förekomma, hvilka utan alla 182 M. V. ODENIUS, slingringar begifva sig nedåt. Samtidigt med slingringen inträder äfven en füörtjockning af grenarne, hvilken står i direkt förhäl- lande till slingringen, salunda tydligt uttalad i hoprullningarna, föga eller icke märkbar i de enklare slingringarna. Efter utträ- det ur slingringen blifva grenarne äter smalare, löpa raka eller under smärre vägformiga slingringar nedåt, och vidga sig ånyo mot gränsen till medullarsubstansen. Hunna hit afsmalna de äter, tränga såsom HENLE’S slingformiga kanaler mer eller mindre långt ned mot papillen, och vända efter en enkel omböjning un- der samma sträckta förlopp åter upp mot corticalsubstansen. I närheten af densamma börja de ånyo slingra sig, tilltaga hastigt i vidd, och framstå snart såsom tydliga tubuli contorti. Det har aldrig lyckats mig att från uretern injieiera några kapslar i njurar af vuxna djur. Deremot finner man vid injection af embryonala njurar utefter peripherien knappformiga bildningar, hvilka sitta på ändarne af öppna kanaler. Af hvad natur dessa bildningar äro har jag likväl icke ännu kunnat utröna; många af dem åtminstone äro ganska bestämdt icke kapslar, utan troligen första anläggningen till de peripheriska slingringarne. En möjlig- het vore således att en del af kanalerna efter längre slingringar slutade i kapslar utan att förut hafva bildat egentliga slingfor- miga kanaler, men i sådant fall måste dock kanalerna vara så långa, att de (utom hvad beträffar läget) i sjelfva verket föga afvika från den i öfrigt gällande typen, ty annars borde samma tryck, som förmått drifva injectionsvätskan in i de slingformiga kanalerna, äfven hafva drifvit den in i de ifrågavarande kapslarne. Beträffande epitheliet, finner man på tvärsnitt genom cor- ticalsubstansen af icke injicierade njurar, utom de genom sitt epithelium lätt igenkända öppna och de slingrade kanalerna, ännu ett tredje slag, till största delen grupperade omkring de först- nämnda. De hafva 1 allmänhet en mindre vidd än de vridna, och utmärka sig från dessa genom sitt relativt större lumen samt sitt tunnare och tydligare skifepithelium. Som jag i injicierade nju- rar funnit kanaler med nyssnämnda karakterer talrikt injicierade, torde de kunna antagas vara de öppna kanalernas grenar, hvilka UNDERSÖKNINGAR ÖFVER URINKANALERNAS FÖRLOPP. 183 således äfven i afseende på epitheliet bilda en öfvergång mellan de öppna och slingformiga kanalerna. Förklaring öfver figurerna: Tafl. VIT, fig. I och II, afbildande förloppet i corticalsubstansen af de öppna urinkanalerna och deras grenar hos svinet, äro till samman- ställningen schematiska, men de enskilda bilder, hvaraf de äro sam- mansatta, äro tecknade efter naturen och utmärkta genom tvärstreck. Fig. III, föreställande de slingformiga kanalerna och de öppna kana- lernas delningar i medullarsubstansen, är schematisk, endast fig. IV tecknad direkt efter naturen. Passar till Fig. IL Kiel. Dichotomisk delning af öppna kanaler. Fina grenar afgående från bågens convexitet. Andförgrening af en omböjd stam med slingringar. Andförgrening af en omböjd stam med slingringar, den ena grenen går utan slinering ned i medullarsubstansen. Slingringar af grenar — 5a med tydlig förtjockning. Fin kanal löpande i slingringar nära njurens yta. Förgrening af en fin kanal. Delar af hoprullningar nära njurens yta. Delar af hoprullningar djupare ned i ecorticalsubstansen; sammanhanget med stammen samt förtjockningen tydliga. Enklare hoprullningar; 3a i sammanhang med cn stam. Uppätstigande grenar som dela sig. 5. Stam (gren?) som böjer sig om och afsmalnar utan att afgifva grenar. Fig. III. 1. Dichotomiska delningar af de öppna kanalerna. 2. Slingformiga kanaler med omböjningar. 3. Ofvergång 1 tubuli contorti. IV. Längdsnitt genom en från uretern injieierad hästnjure. — Naturlig storlek. > SÖ FO Fig. II. SÖNER SSE ne Fi FO Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 3. 184 Skänker till Vetenskaps Akademiens Bibliotek. (Forts. fr. sid. 172). Frän K. Lifmedieus P. O. Liljevalch. Bruuik, A. These sur le gisement des insectes fossiles. Par. 1839. 4:0. Från Författarne. Prrers, W. Über die Säugethiergattung Solenodon. Berl. 1863. 4:0. SABINE, E. Terrestrial magnetism. Textblad och karta. Lond. Fol. Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Mineralogiska afdelningen. Af Grefve A. Ehrensvärd. En samling mineralprof från Gladsax och Gislöf i Skåne. Utredning af de skandinaviska Seligerix. Af S. O. LINDBERG. [Meddelad den 9 December 1863.] År 1846 offentliggjorde BrucH och SCHIMPER uti 33—06 häftena af deras Bryologia europ@a, jemte andra af dem först uppställda, slägtena Seligeria och Anodus, af hvilka det förra omfattade de af gammalt kända Weissia recurvata, tristicha, cal- carea och pusilla, det sednare Gymnostomum Donni. De samman- slogos sedermera begge, och det med rätta, af C. MUELLER i hans Synopsis I (1848) under det gemensamma namnet Seligeria, alldenstund Anodus utmärkes från Seligerie endast genom den lösare byggda fruktväggen och fullkomlig frånvaro af mynning- besättning, kännemärken som kunna användas till att särskilja arter, men ingalunda slägten, ty, om dylika började allmänt upp- ställas på så lösa grunder, huru många nya skulle då ej böra skapas? De ofvannämnda arterna bilda i C. MUELLERS Synopsis förra afdelningen Hhuseligeria, den sednare (Leptotrichella) om- fattar deremot tropiska former, som på intet villkor kunna samman- föras med Huseligerie, utan vida mera äro förvandta med slägtet Diaphanophyllum LINDB. (se denna tidskrift för år 1862, sid. 605). Leptotrichella-arterna äro nemligen mer än tillräckligt ut- märkta från Huseligerie genom förekomsten på jord, vida betyd- ligare storlek, tillbakavikna bladkanter, långa och smala bladeeller, finknottriga och i midten längs efter genomborrade tänder, samt tväbyggig blomställning. Deremot växa Seligeri@ alltid i klipp- springor eller på klippor och stenar af lösare sammansättning, företrädesvis krita .(S. calcarea), kalk (S. pusilla, trifaria och diversifolia) eller sandsten (S. setacea), äro ytterligt små (S. Donnii och S. pusilla var. brevifolia), hafva platta bladkanter, samt cellerna i öfre delen af bladet små och qvadratiska, glatta och genomskinliga tänder tan midtelspricka, samt äro alltid sam- byggare. På grund af dessa ganska väsendtliga olikheter upp- höja vi C. MUELLERS sednare afdelning till ett eget slägte bland Diaphanophyllee under namn af Leptotrichella LINDB. Af alla Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 3. 186 S. 0. LINDBERG, de former som hit hänförts, nemligen Seligeria longirostris (SCHWGR.), Kunzü (C. MUELL.), pallidiseta (BRıD.), Miquelii (Monr.), pallens (Hook. et WILS.) och linearifolia (HORNSCH.), har endast S. Miquelü varit åtkomlig för var undersökning och bör sålunda betraktas såsom typ för det nya extraeuropeiska slägtet Leptotrichella. Deremot torde Seligeria apieulata Doz. et MoLK. Bryol. javan. I, p. 91, tab. 75 knappt kunna hän- föras till samma slägte, pa grund deraf att bladbyggnaden är upptill bildad af små qvadratiska och finknottriga celler, nerven särdeles grof och trind, samt utlöpande, äfvensom att tänderna äro grofknottriga och utan midtelspricka; synes derför rättast böra uppställas bland Trichostomum-arterna. I afseende på de öfriga anse vi oss ej kunna våga något säkert omdöme, ty de äro ingenstädes, isynnerhet hvad bladens byggnad angår, nöjaktigt beskrifna eller afbildade. | Det äkta slägtet Seligeria sammansättes sålunda uteslutande af nedanstående arter, hvilka alla förekomma i Europa och, med undantag af S. calycina, äfven inom Skandinaviens landamären, samt tre af dem (8. pusilla, trifaria och setacea) dessutom i Nord-Amerika. Alldenstund icke i nagot arbete bladens och skärmens form och byggnad synas oss tillfyllest undersökta, hafva vid hvarje art dessa delar blifvit noggrant beskrifna. Var uppställning lyder som följer: SELIGERIA BR. et SCH. A. Gymnostome. 1. S. DONNL (SM): B. Peristomate. a) Folia et bractese consimilia. c. Seta stricta. 2. 8. PUSILLA (EHRH.)- S. CALYCINA Miet. 4. 8. GALCAREA (Diers.). 5. 8. TRIFARIA (Bkrip.). B. Seta eygnea. a SI SKANDINAVIENS SELIGERI&. I 6. S. SETACEA (Wurr.). b) Folia et bractex dissimilia. 7. S. DIVERSIFOLIA LINDB. 1. SELIGERIA DONNII (Sm.). Folia erecta, stricta, e basi ovato-oblonga, serrulata, pro- funde canalieulata abrupte lineari-subulata, acuta, crenulata, plano-canalieulata, nervo valido, continuo, maximam partem su- bule oceupante, cellulis baseos rectangularibus, incrassatis, sub- inanibus, eisdem subulae minoribus, quadratis, chlorophyllo faretis. Bracte®w majores et longiores, basi semivaginantes. Syn. Gymnostomum Donni Sm. Engl. Bot. XXI, n. 1582 (1806). Hoox. et TayL. Muscol. brit. I. ed., p. 13, tab. 8 (1818). Briv. Bryol. univ. I, p. 66 (1826). | Anodus Donnii BR. et. Sch. Bryol. eur. fasc. 33—6 Monogr. (1846). S. Donnü OC. Mir. Synops. I, p. 420 (1848). HARTM. Skand. Fl. V. ed, p. 397 (1849). Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 479 (1849). Hab. In rupibus et calcareis et arenariis montis Kinnekulle (1853, J. BERGMAN et J. BE. ZETTERSTEDT; 1859, LINDB.) et in fissuris strati aluminacei valde caleiferi montis Hunneberg supra Nygård (1859, LINDB.) prov. Westergöthland. In rimis caleareis antri Rödgafvels-grotta montis Omberg (1855, J. E. ZETTERSIEDT) prov. Östers ände. Locis sralilks circa Fiskeväg vallıs Salt- dalen Nordlandiae frequenter (8. CHR. SOMMERFELT) et in Mosta- marken prope Nidaräs Norvegise (1836, J. ÅNGSTRÖM). Obs. Fere semper, sen false, S. Donii denominatur spe- cies, cujus deteetor etenim est GEORGE DONN, qui Grimmiam Donnäü Sm. Fl. drit. III, p. 1198 (1804) et Jungermanniam Donni Hook. Brit. Jungerm. tab. 39 (1816) quoque invenit. Hoc modo nomen ejus ab auctoribus Britannise contemporaneis, ut SMITH, HookEr etc., inseribitur, opus ejus: A general History of the dichlamydeous Plants (vide PRITzEL, p. 72, ubi G. Don dieitur) tamen nondum vidi. An re vera idem botanicus? x 2. SELIGERIA PUSILLA (Eurn.). Folia erecta, strictiuscula, e basi lanceolata, parum concava in subulam longam, acutissimam, plano-canaliculatam sensim at- tenuata, toto ambitu subtiliter erenulata, nervo tenui, infra apicem subulae dissoluto, cellulis baseos elongate-rectangularibus, vix incrassatis, inanibus, eisdem subulse minoribus, qvadratis, subinanibus. Bractee majores et longiores, basi semivaginantes. Syn. Afzelia pusilla EurH. Plant. erypt. exsicc. Dec. XIX, n. 183 sec. ejus Beitr. VIL p. 100 (1792). 188 S. 0. LINDBERG, Weissia pusilla Hepw. Stirp. crypt. U, p. 78, tab. 29 (1789). Bryum pusillum Horrm. Deutschl. Fl. II, p. 33 (1795). Grimmia pusilla SCHRAD. Syst. Samml. krypt. Gew. I, p. 10, .n. 39 (1796) et, Joum. I, 2.1, p. 56 EB) Tent. Fl. germ. III, P. I, p. 147 (1800). Gr. parasitica Vor in STURM, Deutschl. Fl. II, Heft 11 (1810). S. pusilla Br. et Sch. Bryol. eur. fase. 33—6 Monogr. p. 4, tab. 1 (1846). var. p. brevifolia LINDB. Folia e basi ovato-lanceolata in subulam brevem, obtusius- eulam attenuata, distinetius crenulata, nervo pertenui, breviore. Bracte® breviores et latiores. Syn. Weissia calcarea SOMMERF. Suppl. Fl. lapp. p. 51 (1826)? Harrm. Skand. Fl. II- IV. edd. (1832 —43)? S. calcarea HARTM. op. ct. V—VIIl. edd. (1849 - 61)? Hab. In fissuris valde occultis et adumbratis strati calcarei montis Kinnekulle prov. Westergöthland jam anno 1831 primus invenit CL. G. Myrm. — Varietatem drevifoliam prope Biri ad lacum Mjösen Norvegie 1839 legit AL. Ep. LINDBLOM et fornam fere inter @ et 8 mediam in monte Dalbjerget prope Nidaräs 1837 reperit J. ANGSTRÖM. Obs. Hiec varietas nova 9. calcaream in memoriam dueit, sed satis superque diversa est folorum forma et structura, seta longiore, gracili et ceteris notis specificis. — 3. Seligeria calycina Mitt. MSS. bona species e specimini- bus britannieis, a W. WILSON benigne communicatis, videtur, distineta etenim foliis et bracteis integris, nervo validiuseulo, totam subulam longissimam, subcapilliformem occupante, capsule elliptiee ore angustato, rostro operculi longiore, tenuiore etc. SELIGERIA CALCAREA (Dicks.). Folia e basi ovato-oblonga, semivaginante, concava in su- bulam sat brevem, vario modo curvatam, obtusiusculam, plano- canaliculatam abrupte attenuata, integerrima, nervo infra sat tenui, supra valido, dilatato, totam superiorem partem subulae formante, cellulis baseos breviter rectangularibus, teneris, haud inerassatis, inanibus, eisdem subulae quadratis, incrassatis, chlo- rophyllo omnino faretis. Bractee e basi semivaginante, late ovali in subulam longiorem, magis eurvataın, minus obtusam attenuate. Syn. Bryum calcareum Dicks. Plant. erypt. Brit. fase. II, p. 3, tab. 4, fig. 3 (1790). Weissia calcarea Hunw. Sp. muse. p. 66, tab. 11, figg. 1—5 (1801). 6. SKANDINAVIENS SELIGERIA. 189 Grimmia calcarea Sm. Fl. brit. III, p. 1187 (1804). Turn. Muscol. hibern. spicil. p. 25 (1804). S. calcarea BR. et ScH. Bryol. eur. fase. 33—6 Monogr. p. 4, tab. 1 (1846). Hab. In rupibus eretaceis ad Maglevandsfaldet montis Möens- klint ins. Möen Dani (Fr. M. LIEBMAN). SELIGERIA TRIFARIA (Brıp.). Folia densa, trifaria, erecta, strieta, e bası lanceolata, valde concayva in subulam latam, brevem, obtusiusculam, integram, canalieulatam fere sensim attenuata, nervo infra tenui, supra validiore, dilatato, cellulis baseos magnis, elongate-rectangula- ribus, teneris, vix incrassatis, eisdem subuls quadrato-rectan- gularibus, incrassatis. Dractee majores, erecto-patentes, multo longius subulate, basi haud vaginantes. Weissia trifaria BRD. in SCHRAD. Journ. III, P. II, p. 283 (1801). W. tristicha Brıp. Sp. muse. I, p. 116 (1806). Grimmia trifaria WEB. et Mour, Taschenb. pp. 143 et 460 (1807). S. tristicha Br. et SoH Bryol. eur. fase. 33-6 Monogr. p- 9, tab. 2 (1846). S. trifania Linde. in Öfvers Vet.-Akad. Förh. XX, p. 413 (1863). var. ß. patula LINDB. Folia et bractee erecto-patentia, in subulam longiorem, subreeurvam, subtiliter crenulatam attenuata, cellulis minoribus, chlorophyllo farctis, eisdem subule quadratis. Hab. In rupibus calcareis et rupium fissuris infer- et subal- pinarum vallis Saltdalen Nordlandise frequenter legit S. CHR. SOMMERFELT. — Varietatem patulam in fissuris calcareis montis Thorsborgen ins. Gotland 1863 pareissime invenit P. T. CLEVE. SELIGERIA SETACEA (WULr.). Folia e basi erecta, ovato-lanceolata, profunde canaliculata in subulam longam, erecto-patentem vel patenti-recurvam, stri- etiuseulam vel vario modo flexuosam, acutissimam, integerrimam, canaliculatam inferiora sensim, superiora abruptius attenuata, nervo sat valido, aequali, totum apicem subul:e formante, cellulis baseos elongate-rectangularibus, paullo incrassatis, subinanibus, eisdem subulse multo minoribus, subquadratis, chlorophyllo far- ctis. Bracte® e basi longiore, latiore, semivaginante subcapil- lari-subulate. Syn. Bryum setaceum WuLF. in Jacau. Miscell. II, p. 96> tab. 12, fig. I (1781). , 190 S. 0. LINDBERG, Br. recurvatum Dicks. Plant. erypt. Brit. fase. II, p. 7 (1790). Grimmia recurvata Hepw. Stirp. erypt. I, p. 102, tab. 38 (1787). Weissia recurvata RÖHL. in Ann. Wetter. Ges. III, P. I, p- 101 (1812). S. recurvata Br. et ScH. Bryol. eur. fasc. 33—6 Monogr. p- 6, tab. 3 (1846). S. setacea LInDB. in Öfvers. Vet.-Akad. Förh. XX, p- 413 (1863). var. 3. pumila LIND. Plante fusce omnes partes minores, folia et bractee multo breviora, strieta, obtusiuscula, nervo tenuiore, seta minus eygnea. Syn. Grimmia Seligeri WEB. et Mour, Taschenb. pp. 140 et 459 (1807). ScHKuHrR, Deutschl. krypt. Gew. IL P. II, p. dö; van. 25 810). Weissia Seligeri WAHLENB. Fl. lapp. p. 322 (1812), Fl. suec. I. ed., II, p.. 758 (1826) et I. ed., II, p. 787 (1833). Brio. Mant. p. 43 (1819) et Bryol. univ. I, p. 350 (1826). Harrm. Skand. Fl. I. ed., p. 390 (1820), IL ed., p. 309 (1832), IM. ed., U, p. 273 (1838) et IV. ed. p. 378,215) SW wor Fl. erypt. Germ. I, p. 139 (1831). Hüsen. Muscol. germ. p. 143 (1833). W. calcarea ScHW.:GR. Suppl. I, P. I, p. 68 p. p. (1811). S. pusilla BR. et ScH. op. cit. p. 4 p. p. ©. MürL. Synops. I, p. 419 (1848) et aliorum p. p. Hab. In rupibus et saxis arenariis Scandinavise pluribus loeis, ut in promontorio Kullen prov. Skåne (1856, C. RosEnx- BERG), in montibus Kinnekulle et Alleberg prov. Westergöth- land (1831, CL. G. MYRIN et ali), ad catarrhactam Styggforsen (1862, P. T. CLEVE) et prope pagum Kallmora paroecise Orsa (1846, C. et R. HARTMAN) prov. Dalarne, ad Strand paroee. Fröskog (1853, N. C. KINDBERG) prov. Dalsland; in Norvegia ad Bjerke (1839, N. O. AHNFELT) et in monte Krogkleven (1846, Hs. HOLMGREN) prope urbem Christiania, in Gavingäsen (1854, R. HARTMAN) et Mostamarken (1836, J. ANGSTRÖM) ditionis opp. Nidaräs. — Varietatem pumilam in schisto micaceo denudato irrigato montis subalpini Njammats juxta Qvickjock Lapponize lulensis anno 1807 frequenter invenit G. WAHLENBERG et ad Ruskiala prov. Karelen Fennise (1842, Fr. NYLANDER). Obs. Specimina WAHLENBERGII cum deseriptione et pra- sertim iconibus SCHKUHRIT, qui plantam originalem, a Rev. SE- LIGER (an re vera in caleareis?) lectam, solam novit et delineavit, perbelle congruunt. Quamvis licet exemplaria authentica Grim- mie Seligeri mihi ignota sunt, hc tamen stirps, me judice, ad S. pusillam nullo modo potest pertinere, color etenim ejus saturate-viridis vel fuscus, basis folii patenti-recurvi lata, nervus distinctissimus, sat vahdus, ercedens, seta apice cygnea et cap- N SKANDINAVIENS SBLIGERIE. 191 sula ovalis, quibus notis S. setacee certo annumeranda est. — Figure, in N. v. ESENB. et HorNscH. Dryol. germ. IL, P. II, p- 105, tab. 34, fig. 26 (1831) date, maxime dubise et e speci- minibus originalibus haud depiet& nobis videntur, quum nimis ad S. pusillam speetent et non minus quam ser loca huic plante ab auctoribus attributa sint. SELIGERIA DIVERSIFOLIA LINDB. Folia pro more sparsa, erecto-patentia, apice incurviuscula, siceca adpressa, lanceolata, acuminata, obtusa, integra, profunde canaliculata, apice subcucullata, nervo sat crasso, aequali, in apice dissoluto, cellulis parvis, aequalibus, paullo incrassatis, inanibus, lsevibus, infimis brevi-rectangularibus, ceteris quadratis. Bractee cireiter novem, dens®, e basi longe vagıinante, late- obovata abrupte breviter acuminat&®, apice incurva, rotundato- obtuse, subeueullato-concav&, intimee latissime ovat&, vix acu- minatse, apice subtiliter erenulat®, nervo infra tenuiore, supra dilatato et incrassato, in summo apice dissoluto, cellulis baseos magnis, elongato-rectangularıbus, vix incrassatis, inanibus, pellu- eidis, eisdem acuminis multo minoribus, quadratis, valde incras- satis et haud pellucidis, omnibus laevibus. Syn. Weissia pusilla (nec HEDW.) Sw. in ScHRAD. Journ. III, P. II p. 398 (1801). Livsesra Svensk Fl II. ed., p. 531 (1816). Harrm Skand. Fl. I—IV. edd. p. p. (1820 —43). WAHLENB. Fl. suec. I. ed., II, p 758 (1826) et IT. ed. IL, p. 787 p- p- (1833). Gymnostomum tenue (nec SCHRAD.) HARTM. op. cit. IV— VIII. edd. (1843—61). 5. pusilla HARrTM. op. cit. V—VII. edd. p. p. (1849—61). S. diversifolia LiNDB. in Öfvers. Vet.-Akad. Förh. XVII, p. 281, n. 124 (1861). S. calcicola Mitr. MSS. ex auetoritate ScHImP. in litt. 1863. Berk. Handb. brit. Moss. p. 289 in obs. S. recurvate (1863). Hab. Hane distinctissimam plantam in calcareis ad fodinas argenteas opp. Sala prov. Westmanland fructubus vetulis de- texit OL. SWARTZ, iterum supra saxum calcareum coryleti prope Nyberg in vieinitate ejusdem oppidi fructibus immaturis anno 1836 invenit O. L. SILLEN, denique inter specimina S. setacee var. 9. pumile, ad Ruskiala prov. Karelen Fennie a Fr. Ny- LANDER anno 1842 lecta, observavi. Matur. Mensibus Junii et Juli? Plante humiles, sesquilineam long, luteo-virides vel, ut in exemplaribus fennicis, saturate-virides, cxespitulos®; caulis parce ramosus, innovationes gracilescentes et fastigiatas saepe emittens; vaginula elliptieo-eylindrica, nuda; seta sesquilinearis, gracilis, Öfvers. af K. Vet.-Akad. Fö-h Årg. 21. N:o 3 3 192 S. 0. LINDBERG, SKANDINAVIENS SELIGERIE. apice leniter cygneo-curvata, straminea; capsula ovalis, sicca et deoperculata ore parum angustata; dentes incurvi, lanceolati, truncati, seepe emarginati, trabeculati, rubro-purpurei, laevissimi, pellueidi; annulus nullus; operculum longe et oblique rostratum; calyptra maximam partem capsulse obtegens, lutea, apice brun- nescens. — Androecium in apice rami positum; bracteze prae- sertim intimse late, rotunda, cochleari-concave, tenui-nervate; antheridia cireiter sex, elliptica, pallida, paraphysibus duplo longiora. STOCKHOLM, .1864. P. A. NORSTEDT & SÖNER. ÖFVERSIGT AF KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 21. 1864. 26 4. Onsdagen den 13 April. Sekreteraren föredrog ett meddelande från Med. Licentiaten 'S. 0. LINDBERG: Om Sedum dasyphyllum på Gotland”, samt en af Provincial-Läkaren i Lycksele D:r J. ÅNGSTRÖM insänd uppsats: Om några mindre kända eller omtvistade Sphagna*. Herr A. NORDENSKIÖLD meddelade utdrag af ett bref från Ingeniören L. J. IGELSTRÖM: Om upptäckten af Pyrochroit i Pajsbergs grufva 1 Wermland”, samt en uppsats af Docenten C. W. PAYKULL innehållande mineralogiska iakttagelser”. Till Preses under det nu ingångna akademiska året utsågs genom anstäldt val Hr C. B. LILLIEHÖÖK, hvarefter Hr BoHE- MAN nedlade presidium med ett tal: Om bernstenen och de i densamme inneslutna insekter. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Nederländska Regeringen. Flora Batava, Afl. 186. Från Societe BR. des Sciences i Liege. Mémoires, T. 18. rån Anthropological Society i London. Anthropological Review, N:o 2—4. Från Chemical Society i London. Journal, N:o 10—12. 194 Frän R. Geographical Society i London. Proceedings, Vol. 8: 1. Från Meteorological Society i London. Proceedings, N:o 8, 9. Institutes, 1863 17/.. GLAISHER, J. On the meteorology of England during the second quarter 1863. Frän Natural History Society i Dublin. Proceedings, Vol. 4: 1. Från Natural History Society i Montreal. The Canadian Naturalist, Vol. 8: 4—6. Från Istituto R. Lombardo di Scienze, etc. i Milano. Memorie, Ser. 3:a 9: 3. Atti, d: 11—14. Från Natuurkundig Vereeniging i Batavia. Natuurkundig Tijdschrift voor Nederlandsch Indie, D. 24: 5, 6. 25. 26: 1, 2. Från Academia R. das Sceiencias i Lissabon. Historia e Memorias. Sciencias moraes, etc. T. 2: 2. CorrEa, G. Lendas da India, T. 3: 1. Från K. Geografiska Sällskapet 1 S:t Petersburg. Memoirer, 1861: 3, 4. 1862: 1—4. 1863: 1, 2. (På Ryska). SEMENOFF, P. Geografiskt Lexikon öfver Ryska riket. D. I. St Petersb. 1863. 8:o. (På ryska). Compte rendu 1862. Proces-verbaux des séances 1860—63. 13 nr. Från K. Hydrographische Anstalt der Oesterreichischen Marine. Reise der Fregatte Novara um die Erde, Nautischer Theil. Abth. 2. Från Utgifvarne. Annali del Osservatorio Vesuviano, Vol. 1, 2. Nap. 1859, 62 4:0. Archiv für Kunde von Russland, 22: 2. Der Zoologische Garten, herausg. von C. Bruch. Jahrg. 5: 1. Dublin quarterly Journal of Science, N:o 13. PossıoLl, M. A. Seritti inediti pubblicati per la cura di G. A. Poggioli. Roma 1862. 8:0. (Forts. 3 sid. 204). 195 Om Sedum dasyphyllum på Gotland. Af S. O. LINDBERG. [Meddeladt den 13 April 1864.] Efter sin återkomst från Gotland i Aug. 1861 lemnade mig Studeranden W. PRIPP flera tvifvelaktiga växter till granskning, bland hvilka särskildt må nämnas ett Sedum, som redan vid första ögonkastet visade sig skiljdt från alla förut såsom skan- dinaviska bekanta former af detta slägte och som genom när- mare undersökning befanns vara S. dasyphyllum L., iakttagen mångenstädes i södra och medlersta Europa, företrädesvis på kalk. Från S. album, den närmaste slägtingen bland inhemska arter, utmärkes den hufvudsakligen genom följande kännetecken: SEDUM DASYPHYLLUM L. Sp. plant. I. ed., I, p. 431 (1753): blommande skottens blad oskaftade och oftast motsatta, ovala, vid basen likformiga, på ryggsidan starkt buktiga; vippan tätt körtelhärig; kronbladen äggrunda, något trubbiga, dubbelt längre än foderbladen. Fig. Engl. Bot. X, tab. 656. — Kronbla- den hvita, på ryggsidan med ett purpurrödt, långsgående streck. Funnen på kalksten vid Wisby i Juli 1861 af W. PRIPP. Exemplaren äro öfverallt körtelhåriga och tillhöra följaktligen formen glanduliferum GREN. et GoDR. Fl. de France I, p- 624 (S. glanduliferum Guss. och S. corsicum DUB.). Huruvida denna art verkligen är vild i Skandinavien mäste tills vidare lemnas oafgjordt, alldenstund det ännu icke lyckats erhålla bestämd upplysning härom, Sannolikt synes likväl att den, liksom S. hybridum L. vid Christiania och S. spurium WILLD. här vid Stockholm, blott är förvildad. — En annan Sedum-form, som äfvenledes förekommer på Got- land, samt några få andra kalktrakter på svenska sidan kring Östersjön och som uppgifves att alltid växa blandad med S. album, är dennas var. Pp. pallens HARTM. Skand. Fl. 4 uppl., sid. 150 (1843), hvilken synes nog utmärkt för att med skäl 196 OM SEDUM DASYPHYLLUM PÅ GOTTLAND. uppställas såsom egen art. I följd häraf rekommenderas denna form på det varmaste till granskning af de botanister, som komma i tillfälle att studera den i naturen. Sannolikt förhåller den sig till S. album, som S. brevifoltum DE C. till S. dasyphyllum. Bland andra förvildade växter torde äfven böra omnämnas Allium (Rhiziridium) odorum I., som i temligen stor mängd träffas på Observatorii-backen och som utmärkes från All. mon- tanum F. W. SCHM. och andra närstående genom: ett par tum lång, krypande stjelkstock, täckt af nätlika, bortvissnade blad- baser (öfverensstämmande med dem hos All. Vietoriahs L.); smala, trekantigt-kölade blad; blomflockar välluktande (nästan af vanilj) och frösättande, ständarsträngar kortare än de hvita kalk- bladen. Fig. GMEL. Fl. sibir. 1, p. 52, tab. 11, fig. 2. Männe ej äfven pa listan öfver antingen i Skandinavien för- vildade eller med afsigt utsådda växter bör upptagas Smilacina stellata DESF., en liljeväxt, som påstås växa vild omkring en mil norrut från Christiania? Då hon likväl hittills varit funnen en- dast i Nord-Amerika, bör hennes rättighet att anses för med- borgare i den europeiska Floran på det noggrannaste utrönas, alldenstund i ingen vetenskapsgren menniskan sjelf i så hög grad ingår såsom factor, som just i den s. k. växtgeografien, hvilken genom hennes ingrepp i naturen är stadd i en oupphörlig för- ändring. 197 Om nägra mindre kända eller omtvistade Sphagna. Af Jon. ÅNGSTRÖM. [Meddeladt den 13 April 1864.] Sphagnum laricinum SPRUCE in litt. sec. WILSON, Bryologia britannica pag. 23. Plante gracilescentes, elate, ceespites molles laxiusculos fusco- virides merge formantes. Caulis strictus pallidus sublignosus, strato corticali subtriplici e cellulis minutis vix porosis formato. Ramuli subquatuor, quorum 3 patuli arcuato-decurvi, singuli penduli. Folia caulina majuscula ovato-triangularia basi minute auriculata summo apice bidentata vel erosa, plerumque erecta, cellulis lateralibus peran- gustis late marginata, hyalinis ceteris superioribus magnis rhom- boideis minutissime ad margines seriatim porosis et fibrosis. Folia ramulorum patulorum laxe imbricata, concava, sicca laxe adpressa margine undulata, subcoriacea, vix nitentia, media oblongo- et elongate- lanceolata, terminalia lineari-lanceolata, apice tridenticulata, latiuscule marginata, cellulee hyaline superiores serpentino-elongatz, fibris annu- laribus et spiralibus confertis, poris minutissimis seriatim ad cellularum parietes dispositis frequentissimis, inferiores longiores, poris nullis; cellule virides trigono-compress&, extus liber, intus hyalinis obtectze. Amentula mascula brevia inramis comalibus posita fusco-atra. Üetera desunt. Synon. Sphagnum contortum d. larieinum Wırs. loc. eit. Habitat in palude Nedre Qvarnmyran loco unico sublimoso ad Lycksele Lapponie umensis. En bland de mest utmärkta arter af Sphagnum. Frän Sphagnum subsecundum NEES v. ESENB. eller contortum BRID. (den sednare en af lokala förhällanden framkallad form af den förra), med hvilken WILSON i sin Bryologia britannica förenat denna art, skiljes den icke endast genom det 2—3-dubbla lagret af stjelkens corticaleeller, utan äfven genom både stjelk- och grenbladens textur, form samt direktion i friskt och torrt till- stand. Dess habitus är äfven högst olika och närmar den sig i detta afseende till vissa former af Sphagnum laxifolium C. MüLt., eller Sph. cuspidatum EHRH. sec. LINDBERG, fran hvilken den dock vid första ögonkastet lätt skiljes genom bladens textur och han- organernas förekomst endast på de korta comalgrenarne. 198 JOH. ÅNGSTRÖM. Hittills har jag icke funnit hanvexten pa mer än en, ett par qvadratalnar vid, fläck på den stora Nedre Qvarnmyran, men jag skall, om helsa och tid tillåter, nästkommande sommar grund- ligt genomsöka nämnde och närliggande kärr, för att möjligen erhålla den med frukt. Sphagnum riparium J. Å. in litt. Plantae robuste 6—10 pollicares, caespites profundos laxos superne pallide virides, inferne dilute fulvellos efformantes. Caulis strietus pallidus, strato corticali duplici haud poroso. Fasciculi ramulorum subapproximati; ramuli 3—5, quorum 1—2 patuli longi molles, ce- teri longiores cauli arete appressi, eumque obvelantes longifolii molles albescentes; cortieis cellulee lageniformes elongat& apice pertuso parum recurve. Folia caulina subapproximata, majuscula ovalia apice lacero bidentata, reflexa basi minutissime appendiculata, cellulis lateralibus perangustis late marginata, cellulis baseos angustis, hyalinis ceteris rhomboideo-ovalibus nec porosis nec fibrosis. Folia ramulorum patu- lorum erecto-patentia concava, sicca appressa apice recurvo, media ovato-ovali lanceolata, terminalia lineari-lanceolata, apice 3-denticulata anguste marginata. Cellulse virides trigono-compress® extus liber&, intus hyalinis obtecte. Amentula mascula non vidi. Perichstii oblongi folia inferiora ovata acumine obtuso recurvo, superiora convoluta elliptica emarginata, cellulis hyalinis parvulis, inferioribus elongatis oblongis, superioribus elliptieis, omnibus poris et fibris destitutis. Spore rufo- ferrugine. Synon. Sphagnum cuspidatum Eurn. (forma robusta ad S. Lind- bergii) LINDBERG in litt, nec Sph. cuspidatum robustum ScHIMP. Monogr. der Torfmoose pag. 68. Var ß. apricum, fasciculis ramulorum ad apicem caulis magis abbre- viati approximatis et ramulis patulis magis elongatis. Var. y. silvaticum, gracile fuscoviride in omnibus partibus gra- cilius, praeterea a forma normali minime diversum. Habitat forma fructifera & in cavernis limosis vere irrigatis laxe czespitans ad Hofstorp paroecie Wendel Uplandie et ad Umoam Vestrobottnia, praeterea sterile legit S. O. LINDBERG ad Grycksbo Dale- carliae; var. $ in ripis aprieis limosis lacus Attjeträsk et rivuli Attje- tjärnsbäcken ad Lycksele in caspitibus parvis laxis cum Sph. squarroso, subsecundo, tereti etc. legi et var. y zonam plus minus latam extra loca nuperrime relata in limosis vere irrigatis in umbra arborum mera oceupat. Prosterea in ripis limosis rivulorum ad Lycksele Zneaa umensis hic inde provenit. Denna, som jag tror, goda och med Sphagnum cuspidatum Auct. — Sph. recurvum PAL. DE BEAUV. sec. LINDB. nära be- slägtade art skiljer sig lätt vid första ögonkastet genom de i torrt tillstånd med spetsarna utspärrade grenbladen och genom stjelkbla- OM NÅGRA MINDRE KÄNDA ELLER OMTVISTADE SPHAGNA. 199 dens form, samt deras sargade 2-klufna spets, något som jag icke hos ett enda exemplar af Sphagni cuspidati = recurvi former hittills blifvit varse. Den som sett denna art i naturen, isynnerhet dess var. ys hvilken vid Attjetjärnsbäcken intar ett flera famnar vidt bälte alldeles ensam eller så långt som vårfloden utbreder sig uppåt stranden, kan icke betvifla dess art-rättighet. På sjelfva den dyiga stranden finnes var. ff, som sagdt är, med andra arter. Utomkring nämnda bälte intaga Sph. insulosum, acutifolium, recurvum = cuspidatum mer eller mindre blandade sin plats i de skogbeväxta kärren; i de mest sanka på skog alldeles blottade kärren deromkring utgöres deremot Sphagnum-vegetationen af Sph. Lindbergii, cymbifolium och laxifolium var. submersum. Sph. riparium isynnerhet dess var. y förekommer dessutom häromkring vid nästan alla mer eller mindre sanka bäckstränder, dock i mer eller mindre spridda exemplar, blandad med andra arter.” I bref af d. 20 December 1863 tyckes Doktor S. O. LINDBERG vara benägen hänföra denna art till den af SULLIVANT i Me- moirs of the American Academy of Arts and Sciences, Vol. IV, New ser. 1849 pag. 174 beskrifna Sphagnum Torreyanum, men deruti tror jag mig icke kunna instämma, ty dels skall stjel- ken vara mer än fothög, fast och delad, dels skola grenarne hafva J3—4 liniers bredd och vara hopplattade m. m., hvilket icke är öfverensstämmande med nu omtalade art; dessutom hade SUL- LIVANT troligen icke uraktlåtit anföra det hos all Sph. riparium så utmärkta och konstanta förhållandet af de i torrt tillstånd utspärrade bladspetsarne, om arterna vore identiska. Sphagnum teres (SCHIMP.) J. Ä., hvilken enligt min tanke är ganska nära förvandt med Sph. squarrosum, skiljes lätt från densamma genom sin florescentia dioica, capsula minuta fusco-atra, sporis ferrugineis och grenbladens direktion, hvilken är helt annan än hos Sph. squarrosum. Vid första påseende har den icke, isyn- nerhet i dess mera gröna former, stor olikhet med Sph. fimbria- tum; men vid närmare granskning är den derifrån ganska mycket skiljd. Här vid Lycksele är denna art icke synnerligen sällsynet 5 . 200 JOH. ÅNGSTRÖM. vid stränderna af kallkällbäckar, men blott på ett enda ställe har jag sett den fruktbärande. Sphagnum insuloswm J. Ä. in litt., en af de vackraste och mest distinkta i slägtet, har, som jag tror med rätta, blifvit af Dokt. 5. O. LINDBERG i hans afhandling om Torfmossornas byggnad, utbredning och systematiska uppställning pag. 135 förd till Sphagna rigida; den skiljes lätt från sina samslägtingar,t. ex. Sphagnum rigidum SCHIMP. genom de fransade stjelkbladen, florescentia dioica, de icke fibrösa pericheti-bladen m. m. Till Sphagnum cuspidatum SCHIMP., med hvilken Professor W. P. SCHIMPER i sin Synopsis pag. 684 säger den hafva stor likhet, har den enligt min tanke temmeligen liten frändskap. Inom denna Lappmark (Umeå-, men icke Luleå-, som SCHIMPER |. c. uppgifver) förekommer denna vext, så vidt jag hittills vet, på det så kallade Stöttingsfjellet, d. v. s. höjdsträck- ningen mellan Öhrån och Ångermanelfvens norra floddal, här och der i de vattenfulla kärrens af skog omgifna kanter, alltid steril eller med hanhängen; i ett skogigt och temligen sankt kärr vid Attjetjärnsbäcken på höjdsträckningen mellan Öhrån och Ume-elfven årligen temligen rikt fruktbärande, samt slutligen i ett kärr nära Ume-elfvens strand mellan Klippen och Umfors i Tärna kapellförsamling, ungefär 2 mil ofvan Granens gräns. I de lägre omkring Ume-elfven vid Lycksele belägna kärren finnes den icke, lika litet som vid Windelelfven. Sphagnum auriculatum ScHIMP. Monographie d. Torfmoose pag. 77 tab. XXIV et Synops. pag. 687. Denna växt, hvars arträttichet numera betviflas af många muscologer, har jag samlat i mängd vid Lycksele på tvenne ställen; på det ena, nemligen å Gammelplatsen, växer den alldeles oblandad; på det andra der- emot i en vattuledningsdamm vid Norrlunda, der den förekommer blandad med en form af Sph. subsecundum och andra Sphagna t. ex. squarrosum, riparium m. fl., finnes den likaledes utan några öfvergängar. Jag har från båda ställena granskat åtminstone hundratals exemplar, utan att ett enda gjort mig villrådig, hvart det skulle hänföras. OM NÅGRA MINDRE KANDA ELLER OMTVISTADE SPHAGNA. 201 Bäde Sph. aurieulatum och subsecundum finnas derstädes blandade och i temligen lika mängd. från alldeles enkla med blott en enda knoppartad gren i toppen till mer eller mindre ogrenade, utan att den minsta öfvergång från ena till andra arten förefinnes. De skiljas lätt vid första ögonkastet, oberäknade de af SCHIMPER i citerade arbeten uppgifna kännemärken, dels genom färgen, hvilken hos Sph. auriculatum är blågrön på de yngre grenarne, då den deremot hos Sph. subsecundum är gulgrön, dels genom ställ- ningen af bladen, som på den förras comalgrenar, hvilka ofta äro knoppformiga, äro mycket tätt tegellagda, då de deremot hos den sednare äro mer eller mindre tegellagda med ganska tyd- ligt utstående spets; dessutom äro bladen isynnerhet på comal- grenarne hos den förra mera trubbiga. Så vida nu båda arterna härstädes finnas blandade i temligen stor mängd och på mer eller mindre fuktigt underlag äfvensom i sjelfva vattnet, utan att öfvergångar kunna spåras, kan jag icke finna annat än att de äro goda, från hvarandra skiljda arter; åtminstone antager jag deras arträttighet, tills tydliga öfvergångar kunna förevisas. Sphagnum neglectum JI. Å. Plantae gracilescentes 4—6-pollicares luteo-fuscescentes. Caulis solidus simplex vel bipartitus, strato corticali 2—3-plici vestitus. Ra- muli fasciculati plus minus congesti 3—4, singuli vel duo patuli, ceteri penduli cauli haud adpressi minus elongati. Folia caulina parva ovata, apice cucullata tandem subtiliter fimbriata patentia vel reflexa; cellulae hyalinze basilares utriculares, media et laterales angustissime, apicales rhomboidee vix fibrose et porose. Folia ramulina laxe in- cumbentia vel patentia subsecunda, ovata brevius obtuse-acuminata acumine 2—3-dentata, concaya margine incurvo, latius marginata, eellule hyaline serpentino-elongate fibris annularibus repletae, poris multis ad cellularum parietes exteriores dispositis; cellulee virides tri- gon® exterius a cellulis hyalinis non obtecte. Plantam masculam non vidi. Fructus in apice caulis uberrimi. Perichstii folia oblongo- elongata vix marginata, intima emarginata, cellulis hyalinis parvulis, inferioribus angustis, superioribus suboblongis, fibris et poris destitutis. Spore — —. Synon. Sphagnum subseeundum var. contortum (ScuuLtz) C. MüLLER in litteris. Habitat in America septemtrionali, Columbus (Ohio) SULLIVANT. 202 JOH. ÅNGSTRÖM. Denna art, som vid första päseendet mycket liknar vissa mörkfärgade former af Sph. subsecundum, afviker i så många af- seenden derifrån, såsom derigenom att stjelkbladens öfre byalina celler sakna fibrer och porer, att perichstii blad likaledes sakna fibrer och äro urnupna, att stjelken har 2—3-radiga lager af barkceller m. m., så att den obestridligt måste skiljas från denna art och kan lika litet förenas med någon annan af mig känd art, hvarför jag nu beskrifvit och framställt den under ofvan anförda namn. Sphagnum pycnocladum J. AR Plantae robusta, semipedales et pedales, seepe bi-tripartitze, eaespites profundos meros laxos superne viridi- et cinnamomeo-variegatos, in- ferne luteo-fuscos efformantes. Caulis strietus vel e basi procumbente adscendens, firmus, strato corticali triplici e cellulis minoribus haud porosis formato; strato ligneo fusco rigıdo e cellulis minoribus parie- tibus crassis praeditis composito. Ramuli fasciculati approximati 4—14, quorum 2—7 breves arcuato-deflexo-divergentes, ceteri reflexi cauli arcte adpressi, eum omnino obvelantes, paulo longiores; corticis cel- lulee lageniformes suboblonga, apice pertuso lenissime incurvo. Folia caulina parvula, ovato-triangularia, plerumque reflexa, minutissime auri- culata, cellulis lateralibus angustis angustius marginata, cellulis hya- linis mediis et superioribus rhomboidalibus pariete obliquo uno alteroque divisis, omnibus poris et fibris destitutis. Folia ramulorum patulorum erecto-patentia concava, siceitate e basi imbricata squarrosa apieulo recur- vato, coriacea vix nitentia, margine angustissime ex una serie cellu- larum longissimarum formato, ovato-lanceolata, summo apice truncatulo dentata. Cellulee hyalinse superiores elongatx serpentine, fibris spi- ralibus raris annularıbus subconfertis, dorso poris paucis minutis praeditae, inferiores longiores poris nullis, omnes intus magis quam extus convex&#, cellulee chlorophyllosse dorso conspicus, intus obtectz. Amentula mascula in ramis comalibus et divaricatis clavata vel fusiformia, cinnamomea. Folia perigonialia eisdem ramulorum divarica- torum similia, antheridium subunicum includentia. Plantam femineam nondum vidi. Synon. Sphagnum cuspidatum var. patens mihi in litt. Habitat in abiegnis humidis ad Berglunda et Norrlunda in Lyck- sele et ad Wilhelmina prestgärd Lapponi®e umensis, in Helgum et Täsjö Angermannie FRISTEDT et sec. LINDBERG in Kajana Fennie K.P. MALMGREN legerunt. Denna art är till yttre utseendet, isynnerhet i afseende på de ofta många och temligen korta grenarne i hvarje knippe, de i torrt tillstånd med spetsarne utspärrade bladen och de ljus- OM NÄGRA MINDRE KÄNDA ELLER OMTVISTADE SPHAGNA. 203 gröna genom hanaxens färg ät kanelbrunt stötande topparne, en af de mest utmärkta och kan knappast jemföras med någon af mig känd art; men vid närmare granskning befinnes den stå emellan Sphagnum acutifolium och recurvum PAL. DE BEAUV. (Sph. cuspidatum SCHIMP.); från den förra, hvilken den mest liknar till grenbladens och stjelkens form och byggnad, skiljes den genom stjelkbladens form och de chlorophyllförande cellerna, hvilka ligga pa yttre sidan obetäckta af de hyalina; fran den sednare är den skiljd genom stjelkens färg och byggnad, gren- bladens form och deras smala kant. 204 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 194.) Från Författarne: Smitt, J. W. Skandinaviens förnämsta ätliga och giftiga svampar, jemte dertill hörande text. Stockholm 1863. Patentfolio 8:0. WALLENGREN, J. H. D. Skandinaviens Heterocer-fjärilar. D. I. Lund 1863. 8:0 ANGHERA, D. Problemi di geometria. Nap. 1861. 8:0. Bonp, G. B. On tbe new form of achromatie glasses introduced by Steinheil. Cambr. US. 1863. 8:0. CHILDE, G. F. Singular properties of the Ellipsoid. Cape Town 1861. 8:0. CONSTANT, R. Memoire sur l’histoire de la ereation. Par. 1863. 8:0. EDWARDS, MILNE-. Note sur les resultats fournis par une enquete relative & l’authentieit& de la decouverte d'une mächoire humaine dans le terrain diluvien de Moulin-Quignon. Par. 1863. 4:0. HEKELLYAN, Bey. A treatise on the chronology of the Siriadie monuments. Lond. 1863. 8:0. Hınv, J. R. Errata in Hansens lunar tables. Lond. 1862. 8:0. LonGo, G. Ricerche storiche sulla legatura delle vene e delle arterie. Torino 1864. 8:0. DE QUATREFAGESs. Note sur la mächoire humaine decouverte dans le diluvium d’ Abbeville. Par. 1863. 4:0. Observations sur la mächoire de Moulin-Quignon. Par. 1863. 4:0. SAFFORD, T. H. The observed motion of the companion of Sirius. Cambr. US. 1863. 8:0. THOMSON, W. On the secular cooling of the Earth. Edinb. 1862. 4:0. — — — On the convective equilibrium of temperature in the atmosphere. Lond. 1863. 8:o. & JouLB, J. P. On the thermal effects of fluids in motion. Lond. 1863. 4:0. VEccHI, G. Sulla generazione spontanea. Mod. 1863. 8:0. Biografia del Prof. G. Bedeschi. Mod. 1855. 12:0. ————— A Laz. Spallanzani. Mod. 1862. 4:0. Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Zoologiska afdelningen. Af Brukspatron ©. Yngström. En Coregonus megalops. Af Ingeniör Mesch. En Myoxus nitela från Liffland. . EEE u 205 Pyrochroit, ett nytt mineral frän Pajsbergs jern- och manganmalms-grufva i Wermland. Af L. J. IGELSTRÖM. [Meddeladt den 13 April 1864.] Detta mineral, hvars namn är härledt från dess färgförän- dring i eld har, enligt min analys, följande procentiska samman- sättning: NINNA NR la a ses 76,40. Mg ae ein. a 3,14 a dT ARR STR RE 1,27 Te ı Pa 0,006 TEL N 15,350. Ba un, Solar 3,534 (förlust i analysen). 100. och kan anses som en Brucit (hvilken det äfven i hög grad till yttre utseendet liknar), hvari Mangonoxidulen tagit öfverhanden. Det bildar hvita perlemorglänsande ådror i magnetisk jernmalm, af I & 2 liniers bredd, förvittrar lätt i luften, blifver först brons- färgadt, sedan svart. Hårdheten är något mindre än Kalkspatens; i tunna blad genomskinligt, och väl i dagsljus med hvit, men i eldsljus med svagt köttröd färg. Upphettade i blåsrörskolf antaga små bitar af mineralet på ytan först en vacker grön, sedan en gröngrå och till slut en brunsvart färg (deraf dess namn), under ymnigt afoifvande af vatten. Mineralet löser sig lätt 1 saltsyra till en färglös lösning under utveckling af litet kolsyra. Vid ej full rödglödgning för- lorar det (i början under knastring) sin vattenhalt, och vid fort- satt glödgning äfven sin lilla kolsyrehalt. Mineralet blir derefter till färgen såsom Manganoxid-oxidul, hvilket det äfven i hufvud- saken numera är. Jag anser detta mineral hafva atomistiska sammansättningen MnH, och således vara Manganoxidulhydrat. Vi EG 7 207 Mineralogiska iakttagelser. Af C. W. PAYKULL. [Meddelade den 13 April 1864.] 1. Arragonit från Pajsbergs grufvor i Wermland. I den ena grufväggen af ett invid sjön Yngen beläget, igen- fyldt grufschakt, tillhörande nämnda grufvor, förekommer i en af manganmineralier rikt impregnerad kalksten en bildning i form af en stäende gäng, till sin sammansättning bestäende af svart eller brunsvart Vad, och snöhvit, i allmänhet trädig Arragonit, hvilka bäda beständsdelar inga i regelbunden vexellagring med hvarandra, dels bildande lager eller plattor af högst 4 liniers mäktighet, dels äfven i papperstunna lameller, hvilka utlöpa och förgrena sig uti och emellan hvarandra. De särskilda plattornas strykningsplan går parallelt med sjelfva gångens läge. Arragoniten är, såsom nämndt, af en i allmänhet trådig struktur; trådarne, som äro vinkelrätt ställda mot gängens eller de tunna lagrens gemensamma strykningsplan, utgå inom hvarje platta från de båda motstående ytorna mot midten, hvarest de likväl icke fullt sammanstöta, utan är det mellanliggande rummet utfyldt med strålig arragonit af kristalliniskt spjutformig struktur och vattenklar färg, hvarvid de särskilda kristallindividernas huf- vudaxlar befinnas ordnade parallelt med gängens strykningsrikt- ning och säledes vinkelrätt mot de trädformiga plattorna. Dessa tradiga massor äro temligen förorenade af inmängningar frän Vaden och till och med i de straliga partierna sitta äfven in- växta små korn deraf. Oaktadt denna intima sammanväxning de båda mineralierna emellan, visar likväl arragoniten, i rena kristallkorn, vid behandling med soda icke det ringaste spår af mangan, likasom den äfven visat sig fri från andra isomorfa in- blandningar, äfven af strontian. Till utrönande häraf löstes en större qvantitet orent material i saltsyra, affiltrerades från utfäldt manganoxidoxidulhydrat och fälldes med svafvelsyra, hvarefter 208 C. W. PAYKULL. den erhällna fällningen, som digererades med kallt vatten, deruti utan svarighet helt och hället upplöstes. Mineralets specifika vigt i pulfverform har jag funnit vara 2,94 vid + 4°C. 2. Pseudomorfos af jernoxid efter quarts från Iängbans gruf- vor ı Wermland. Från nämnda ställe har jag bekommit några smärre stuffer af blodröd eller brunröd färg och löst sammanhang samt af en tydligt metamorfoserad beskaffenhet, bestående af en manganhaltig röd jernochra, inmängd med ytterst fina qvartskorn jemte spar- samma fjäll af jernglans och magnetisk jernmalm, samt genom- dragen af tunna ådror af qvarts af hvitgra färg. I denna massa ligga inbäddade talrika, små, för blotta ögat knappast skönjbara pseudomorfa kristaller af ren jernoxid (Rotheisenstein) af blod- röd färg och jordformig struktur. Dessa kristaller, hvilka kunna uppgå till högst en linea i längd och + linea i diameter, äga qvartsens allmänna kristallform af det hexagonala prismat i kon- bination med tvenne mot-rhomboedrar som tillspetsningsplaner på ändarne af prismat, hvilket här är rådande. Hos en del kri- staller synes likväl den ena rhomboedern vara nästan fullkomligt undanträngd af den andra. Kristallerna, hvilka äro i båda ändarne tydligt utbildade, med skarpa kanter och jemna, men matta och glanslösa planer, ligga utan ordning helt löst inbäddade i den omgifvande massan, från hvilken de med lätthet kunna skiljas, ehuru de till följe af sitt lösa sammanhang med lätthet afbrytas. De visa sig härvid i sitt inre fullständigt utfyllda. Endast på en enda punkt af en mindre stuff har jag kunnat upptäcka lemningen af en liten vattenklar, som det synes till en del angripen, qvartskristall, till form och storlek öfverensstäm- mande med de nämnda pseudomorfoserna, närmast innesluten af en ytterst tunn hinna af hvit färg, — måhända kiselsyra — men deromkring omgifven af jernochra af samma beskaffenhet med den nyssnämnda, ehuru icke af bestämd form. Några smärre MINERALOGISKA IAKTTAGELSER. 209 otydligare lemningar af samma slag finnas spridda kring den nämnda; den del af stuffen, hvari dessa äterstoder befinna sig, synes något mera qvartsig än den öfriga massan och är af en brunröd färg. Stufferna inneslutas på aflossningsytorna af ett chloritartadt öfverdrag. Jag kan icke undertrycka den förmodan, att en med mag- netkis och jernglans impregnerad jernkisel har utgjort det ämne, från hvilken denna metamerfoserade massa med sina inneliggande pseudomorfoser härstammar, eller att densamma med andra ord utgör en omvandlingsprodukt af en dylik förorenad jernkisel. Långt ifrån att förete en enda homogen massa, visar sig en sådan jernkisel, isynuerhet under loupen, i brottet utgöras af med hvarandra till en ytterst fast och hård massa förenade smärre, runda eller ovala korn af ren jernkisel af röd färg, och af rof- frös till hampfrös storlek, stundom något större, med ett flackt mussellikt brott och skimrande ytor, mer och mindre fullständigt omeifna af fina lameller af de båda nyss nämnda jernmalmsar- terna. Denna massa, som omvexlar med partier af finare kornig- het och af enahanda brunröda färg, som hos metamorfosprodukten undantagsvis blifvit anmärkt, genomdrages äfven i likhet med denna af tunna ådror af hvitgrå eller färglös qvarts, hvarjemte aflossningsytorna äfven här äro beklädda med ett chloritartadt öfverdrag. Vid jemnförelse mellan dessa båda produkter, den ursprung- liga och den metamorfoserade, faller öfverensstämmelsen starkt i ögonen. Hos den sednare återfinnes, som man ser, det chlorit- artade öfverdraget, de här och hvar qvarliggande, ännu osönder- delade kornen af de båda jermalmsarterna, de i sitt ursprungliga läge befimtliga qvartsådrorna, som rätlinigt genomdraga massan, och hvilka naturligtvis lättare än jernkiseln kunnat motstå den metamorfoserande inverkan. Till dessa skäl, som redan i och för sig 1 hög grad tala för den ifrågasatta metamorfoseringen, kan läggas, att invid den förut omnämnda, i den metamorfoserade massan befintliga qvartskri- stallen anträffas ett korn af samma färg och utseende med de i Öfvers. af K Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 4. 2 210 C. W. PAYKULL. den ursprungliga jernkiselmassan befintliga jernkiselkornen, hvilket bibehällit sin glans, sitt flackt mussellika brott och en betydlig grad af hårdhet. Den kemiska sammansättningen lägger icke heller något hin- der i vägen för den omvandling, som jag förmodar hafva egt rum. Enligt HISINGER”) innehåller jernkiseln från Längbans grufvor 90 proc. kiselsyra, och en med jernmalm inmängd således vida mindre; den ifragavarande metamorfosprodukten åter inne- håller enligt min undersökning a ett generalprof 70 proc. kiselsyra. Någon ledning för bedömmandet af de orsaker, som i den ursprungligen derba jernkiselmassan kunnat föranleda uppkomsten af de kristaller af qvarts eller jernkisel, hvilkas bildande i den derba massan bort förega de pseudomorfa kristallernas, har jag af de befintliga stufferna icke kunnat erhålla. 3. Pseudomorfos efter Granat från Längbans grufvor i Wermland. På tvenne i min ego befintliga stuffer från nämnda ställe, som till sin hufvudmassa bestå af en mörkgrön chloritartad massa, inmängd med finkornig jernglans, befinnas omvexta, tillsammans med kristalliserad gips, åtskilliga kristaller af ett brunsvart mi- neral, förenade sinsemellan genom en derb massa af enahanda ämne. Dessa kristaller, som än äro mera tydligt utpräglade, än hafva öfvergått till en klotformig eller svagt njurformig struktur, ega ögonskenligen granatens kristallform. På ett par af dem har jag med tillbjelp af anläggningsgoniometern kunnat direkt be- stämma den vinkel, som bildas af tvenne i en kant sammanstö- tande planer, hvilken uppgått till 131° eller i det närmaste den vinkel, som motsvarar ikositetra&dern 202; hos en annan kristall synes äfven en annan form uppträda, hvilken dock icke med tillräcklig noggrannhet kunnat bestämmas. Kristallplanerna äro till färgen sammetssvarta utan all glans, dels plana, dels något inåt buktade, hvilken buktighet torde härleda sig från en ursprung- *) Afhandl. IV. 349. 2 MINERALOGISKA IAKTTAGELSER. 211 lig tvillingsbildning hos moderkristallen. Åfven å pseudomorfo- serna kunna med all tydlighet ingående vinklar för öfrigt iakt- tagas. En vid Långbans grufvor förekommande svartbrun granat öfverensstämmer 1 detta hänseende i allo med de nämnda pseu- domorfoserna. Till sin inre struktur utgöras dessa pseudomorfoser i likhet med den derba massa, med hvilken de äro sammanväxta. af tätt intill hvarandra liggande, brunsvarta, något glänsande fjäll, hvilka i hvarje kristall utga från midten och radiera mot kristallens yta, på hvilken likväl denna fjälliga struktur icke kan iakttagas; kristallens yta synes nemligen äfven under loupen fullkomligt tät. I sitt inre äro kristallerna fullständigt utfyllda. Hårdheten är ringa, så att mineralet med lätthet repas af nageln. Strecket är brunt; sammanhängande spån af samma färg kunna med knifven lätt afskafvas. Mineralet smälter lätt för blåsröret till svart magnetisk kula; reagerar med flusserna för jern och med soda äfven för mangan, hvaraf dock vid ana- lysen endast svagt spår erhållits. Det löses med lätthet i kall saltsyra, med lemning af flockig kiselsyra. Detta till sitt allmänna utseende chloritlika mineral inne- håller på 100 delar lufttorkadt prof: Syre. Kiselsyra 212. . 39,812 . . . . 18,594 JermoxIds nr. LOSS RN 0,609 Jernexidul.;,:.20212,013U12 JA. 221669 h 8,450. Talkjord 4,4027 14,465 nisse. Vatten te ST 3 99,359. Kiselsyran pröfvades pa sin renhet, hvarvid den fullständigt löstes i kokande kolsyradt natron-lösning. Jernoxidulen bestämdes medelst titrering af ett i kolsyreatmosfär upplöst prof. Af vattnet bortgingo från det öfver svafvelsyra i några dagar torkade profvet vid + 100° C. 10,696 proc.; resten eller 6,545 vid glödgning. 212 ©. W. PAYKULL. Den genom analysen angifna sammansättningen ger följande syreförhällande: R : Fe: Si:H = 1:0,78:2,20:1:81. Antages detta förhållande 1:3:21:13 eller 4:3:9:7, så kan deraf här- ledas formeln 2R? Si + Fe Si + 7 aq., hvilken formel, om kiselsyran beräknas med 2 &qvivalenter syre förändras till OR! Si' + Fe? Si’ + 14 aq., hvilken formel endast deruti skiljer sig från epichloritens”), att den anger 6 aq. mera än denna och under förutsättning, att man afser från den i detta sednare mineral uppträdande isomorfa basen lerjord, hvilken helt och hållet saknas i den här omnämnda föreningen. Med antagande af dessa formlers riktighet skulle de således, om man införer de isomorfa baserna talkjord och jernoxidul, an- taga respektive följande utseende: 2(Mg, Fe)' Si + Fe’ Si’ + 14 ag. Antages den granat, genom hvars metamorfosering pseudo- morfosen uppkommit, till sin sammansättning hafva motsvarat väl den af TROLLE-WACHTMEISTER**), som den af mig***) analyserade granaten från Längbans grufvor motsvarar denna formel, och emedan den i så fall utskiljda kalken ännu finnes förhanden under form af gips, såsom förut nämndt är, så har det ursprungliga mineralet under förlust af 3 Ca upptagit (Mg, Fe)‘ Si + 7 aq., och omvandlingen sålunda med all sannolikhet försiggått under inverkan på granaten af svafvelsyrad talkjord. *) Rammelsberg, Handbuch der Mineralch. sid. 539. ”") L. ec. sid. 693. *"*) Upsala Universitets årsskrift. 1861, Uaders. om granater sid. 6. 213 De Tortulis et ceteris Trichostomeis europzxis. Auctore S. ©. LINDBERG. [Acad. Sceient. Suec. propos. die 9 Decembris 1863]. »The investigation of dates is the most disheartening work upon which the tine of un author can be em- ployed; it is never safe to take them second-hand, and even reference to the original works is not always satisfactory». WOODWARD, Manual of the Mol- lusca; Preface, p. iij. I. EPHEMERELLA C. Müuı. VI. TRICHOSTOMUM HEDW., 1. Eph. recurvifolia (Dreks.). fe Hund. 2. Eph. Flotowü (Funck). | a. Eutrichum SCHIMP. 1. Tr. anomalum (Br. et ScH.). II. SPHERANGIUM ScHIMP. . Tr. barbuloides BRID. 1. Sph. triquetrum (SPRUC.). b. Leptophyllum LINDB. 2. Sph. muticum (SCHREB.). Tr. triumphans De Nor. ND ©» . Desmat | III. MICROBRYUM Sorte. & Absender Ibm 4. Tr. systylium (Br. et Son.). 1. M. Flörkei (WEB. et Monur). 5. Tr. latifolium (HEeDw.). 6. Tr. cernuum (HüÜBEn.). IV. PHASCUM L., ScHREB., HAMP. d. Oxystesus Linde. 1. Ph. carniolicum We». et Mour. 7. Tr. tenwirostre(Hoox.ct Tayı.). 2. Ph. acaulon L. e. Erytbrophyllum LINDB. 3. Ph. curvicollum Eurn. Se uber "(Horrn.). V. POTTIA Enrn., C. Mürı. f. Eutrichostomum C. MULL. 9. Tr. luridum (FORNSCH.). a. Pterygonenrum LINDB. 10. Tr. tophaceum BRID. 1. P. subsessilis (Brin). 11. Tr. brachydontium Bruch. 2. P. pusilla (HEDW.). 12. Tr. crispulum Bruch. i b. Anacalypta RöÖHL. g. Pyenocaulus LINDB. 3. P. recta (Wırn.). 13. Tr. eruginosum (SM). } 4. P. Starkei (Hzow.). 14. Tr. calcareum (N. v. ESENB. 5. P. cespitosa (Bruch). et Horssch.) 6. P. truncatula (L.). ur Re 7. P. pallida Lixoe. h. Weissiodon ScHIMP. SP Wirs 15. Tr. refleeum (BrıD.). ol I En) VII. EUCLADIUM Br. et Son. LR, DW.). x BER L, 11. P. bryoides (Dicks.). 1. Euel. verticillatum (L.). 12. P. lanceolata (Hxpw.). VIII. TORTULA Hepw., ScHREB. c. Hyalophyllum LINDB. a. Lamellatx. 13. P. pilifera (Dicks.). 1. T. lamellata LIiNDB. b. Aloides. 28. T. intermedia (BriD.). 2. T. brevirostris Hook. et GrEvV. 29. 7. princeps DE Nor. a stellata (SCHREB.). ee RT, ambigua (Br. et ScH.). 30% Peberdeehl Bass. 5. T. aloides (Koch). 31. T. flavipes (Br. et ScH.). c. Squamigerzx. 32. T. bicolor (Br. et ScH.). 6. T. squamigera (V1V.). 33. T. convoluta (HEpw.). } 34. T. revoluta SCHRAD. d. Crassinerves. 35. T. Hornschuchäi (ScHuntz). 7. T. cerassinervis DE Nor. es N 36. T. icmadophila (ScHImP.). e. Cuneifolize. 37. T. gracilis SCHLEICH. 9. T. obtusifolia SCHLEICH. 38. T. vinealis (Brıv.). 10. T. cuneifolia (Diexs.). 39. T. rigidula (Hzow.). 11. 7. Vahlii (SchuLtz). 40. T. imberbis (Hu»s.). 12. T. limbata LINDB. 41. T. recurvifolia (Wıts.). 13. T. marginata (Br. et Sck.). 42. T. gigantea (Hopr.). 14. T. camescens MONT. ee 15. T. muralis (L.). 43. T. infleea (Bruca). f. Mucronat«. n. Tortuosze. 16. T. mucronata (BRID.). 44. T. humilis (Hepw.). &. Unguiculatx. 45. T. flavo-virens (Bruch). 17. T. unguiculata (Hu»s.). 46. T. nitida Linde. ala 47. T. inclinata HEDw. FIL. 18. T. inermis (Brip.). 48. T. toriuosa (L.). 19. T. subulata (L.). o. Fragiles. 20. T. suberecta Hook. 49. T. fragilis (Hoox.). 21. T. Laureri (SCHULTZ). N IX. PLEUROCHATE Line. 1. Rurales. 22. T. latifoha (Bruch). 1. Pl. squarrosa (Brın.). 23. T. papillosa Wıus. 24. T. alpina (Br. et Sca.). X. OBRATODON Brin. 25. T. levipila (BrıD.). 1. C. chloropus BRID. 26. T. norvegica (FR. WEB.). 2. 0. corsicus SCHIMP. 27. T. ruralis (L.). 3. C. purpureus (L.). 214 3. O0. LINDBERG. * I. EPHEMBERELLA C. Mütt. _ Synops. I, p. 34 (1848). Obs. Hoc genus inter formas hujus familie eundem locum, quem Zphemerum Hamp. inter Funariaceas, tenet. Ad Tricho- stomeas referri etenim debet ob cellulas foliorum superiores mi- nores, incrassatas et chlorophylliferas, nervumque valde crassum et exeuntem. DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 215 1. Ephemerella recurvifolia (Dicks.). Syn. Phascum recurvifolium Drexs. Plant. cıypt. Brit. fasc. IV, p. 1 (tab. 10, fie. 2?) 1801. Turn. Muscol. hibern. spieil. p- 2 (1804). Brıp Sp muse. I, p 4 (1806) et Bryol. univ. I, p- 31 p. p. (1826). Scukuur, Deutschl. krypt. Gew. II, P. II, p. 11 (tab. 4?) 1810. N. v. EsEnB. et Hornsc#. Bryol. germ. I, p. 42 (tab. 5, fie. 4?) 1823. Högen. Muscol. germ. p. 9 (1833). Wıts. Bryol. brit. p. 28, tab. 37 (1855). Ph. patens var. Sm. Fl. brit. III, p. 1150 (1804)? Hook. et TaYL. Muscol. brit. I. ed., p 7 (1818)? Brın. Bryol. univ. I, p- 34. Ph. stenophylium Voıt in Sturm, Deutschl. Fl. II, Heft. 14 (folia patenti-recurva, capsula oblique rostrata, calyptra cueullato- dimidiata) 1813. N. v. EsEnB. et Hornsch. op. cit. I, p. 39 (Haube kappenförmig), tab. 4, fig. 2? Ph. Dicksoni Brio. Mant. p. 7 (1819). Ph. crassinerve (haud ScnwäGr.) N. v. Eseng. et HORNSCH. op. eit. I, p. 40 p. p. tab. 4, fig. 3° Brıp. PBryol. univ. I, p. 32 p. p.? GREV. Scott. erypt. Fl. tab. 353 (1829). Hüsen. op. eit. p. 3? Hook. Engl. Fl. V, P. I, p. 7 (1844). Wızs. in Engl. Bot. IV. Suppl, tab. 2932 (1849). Berror. Fl. ital. erypt. p. 131 (1858)? Ph. pachycarpım (haud ScHw&Gr.) Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 1 Monogr. p. 8, tab. 2 (1837). Ephemerum pachycarpum Hamp. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p. 285 (1837)? RasenH. Deutschl. Krypt. Fl. II, P. II, p. 85 (1848). Br. et Sch. op. cit. fasc. 42 Suppl. Monogr. p. 6, tab. 2 (1849). Schmp. Coroll. p. 1 (1855). Eph. crassinerve Ham. |. c.? Physedium pachycarpum C. MÜLL. in MoHL et ScHLEcHT. Bot. Zeit. V, p. 101 (1847). Ephemerella pachycarpa ©. Müun. Synops. I, p. 34 (1848). Eph. recurvifolia Scump. Synops. p. 7 (1860). Berk. Handb. brit. Moss. p. 303 (1863). Obs. Figure Phasci recurvifoli, a DICKS., SCHKUHR, N. v. EsenB. et Hornscn. (. c. date, vix aliud quam formam minutam Aphanorrhegmatis patentis (HEDW.) LINDB. repriesentant, qvamvis licet descriptiones sat bone sunt. Ph. pachycarpum SCHWAGR. Suppl. I, P. I, p. 6, tab. 2 (1811) et e notis (foliis lanceolatis, evamidinervibus; capsula breviter et recte conico-apiculata; calyptra campanulata, erecta) et e delineationibus eadem forma Aph. pa- tentis sit. 2. Ephemerella Flotowii (Funck). Syn. Phascum Flotowü Funck MSS. Eph. Flotowii ScHimP. Synops. p. 8 (1860). i 216 8. 0. LINDBERG. If. SPHERANGIUM Scaımep. Synops. pp. CXXIV et 12 (1860). Spherangium triquetrum (SPruvc.). Syn. Phascum bulbosum var. y. minimum Ds Nor. Syllab. p. 306 (1838). Ph. triquetrum Spruc. in Hook. Lond. Journ. IV, p. 189 (1845) et in Engl. Bot. IV. Suppl., tab. 2901 (1849). Acaulon triquetrum C. MÜLL. in MouL et ScHL£cHT. Bot. Zeit. V, p. 100 (1847) et Synops. I, p. 22 (1848). BE. et Sch. Bryol. eur. fase. 42 Suppl. Monogr. p. 3, tab. 1 (1849). Sph. triquetrum Scuimp. Synops. p. 14 (1860). Sphaerangium muticum (SCHRER.). Syn. Phascum muticum SCHREB. de Phasco observ. p. 8 excl. synon., tab. 1, figg. 11—4 (capsula tamen apiculata) 1770. Ph. bulbosum Voıt, Hist. musc. berbipol. p. 8 (1812). De Nor. Syllab. p. 305 (1838). Ephemerum muticum Ham. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p- 285 (1837). Acaulon muticum C. MüLL. in MonuL et ScHLECHT. Bot. Zeit. V, p. 99 (1847) et Synops. I, p. 22 (1848). Be. et Sch. Bryol. eur. fasc. 42 Suppl. Monogr. p. 3, tab. 1 (1849). Sph. muticum ScHIMP. Synops. p. 13 (1860). Obs. Vide infra Phascum acaulon L. III. MICROBRYUM Scuıme. Synops. pp. OXXIII et 10 (1860). Microbryum Fiörkei (WEB. et MoHr). Syn. Phascum Flörkei WEB. et MonHr, Taschenb. pp. 70 et 451 (1807). Ph. minutum RöuL. in Ann. Wetter. Ges. I, p. 185 (1809). Acaulon Flörkei C. Mürt. in MoHL et SchLecHt. Bot. Zeit. V, p. 99 (1847) et Synops. I, p. 21 (1848). Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 42 Suppl. Monogr. p. 4, tab. 2 (1849). M. Flörkei Scuimp Synops. p. 11 (1860). var. ß. badium. Syn. Ph. badium Vorr, Hist. musc. herbipol. p. 7 (1812). N. v. Esens. et HornscHh. Bryol. germ. I, p. 53, tab. 5, fig. 11 (1823). IV2SPESSCH MER: Sem. muse. dissert. p. 16 (1750). SCHREB. de Phasco observ. (1770). Hamp. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p. 287 (1837). Phasceum carniolicum WEB. et MonHr. Syn. Ph. carniolicum WEB. et MonHr, Taschenb. pp. 69 et 450 (1807). DR TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 217 Acaulon carniolicum C. MüLt. in Mont et ScHLEcHT. Bot. Zeit. V, p. 100 (1847) et Synops. I, p. 23 (1848). Phascum acaulon L. Syn. = VATUD. Botan. paris. p. 128, n. "1, tab. 27, fig. 2 (1727). Sphagnum acaulon bulbiforme, majus DILL. Hist. musc. p. 251, tab. 32, fig. 11 et Sph. acaulon bulbiforme, minus DiLL. op. eit. p. 252, tab. 32, fig. 12 (1741) et herb. ex ARN. et Hook. in uyus Botan. Journ. I, p. 89 (1834). Ph. acawlon 1. Sp. plant. I. ed., II, p. 1106 (1753). Hubs. Fl. angl. I. ed., p. 396 (1762). Lie#tr. Fl. scot. II, p. 693 (1777). Ph. cuspidatum SCHREB. de Phasco observ. p. 8, tab. 1, figg. 1—5 (1770). Bryum bulbiforme Neck. Meth. p. 230 (1771). Obs. DILL. op, cit., tab. 32, fig. 12 sine dubio formam hujus minorem, sed nullo modo Spherangium muticum reprsentat, caulis etenim ramosus et densius cespitosus, multifolius et capsula api- culo munita delineata sunt. — In colle arenoso prope Stockholm, & associatam, formam Oct. 1861 legi, distinetam colore glauco- viridi, bracteis perichetü obtusiusculis, presertim in pagina inte- riore nervi densissime papillosis, cellulis superioribus valde indi- stinctis, minutissimis, calyptra dense papillosa. Re vera nova species (Ph. papillosum Lınpe. MSS.) videtur, ad Ph. acaulon eandem rationem, quam Pottia Wilsoni ad P. truncatulam, ha- bens. An Ph. peliferum SCHREB. op. cit. p. 8, tab. 1, figg. 6—10 quoque forma analoga P. crinite sit? Phascum ceurvicollum Eurn. Syn. Ph. curvicollun EurH. MSS. et Beitr. IV, p. 44 (1789). Heopw. Stirp. cıypt. I, p. 31, tab. 11 (1787). Ph. cernuum GmeL. in L. Syst. nat. XIII. ed, II, P. I, p. 1323 (1791). Obs. In Brin. Maut. p. 6 (1819) et ab aliis auctoribus ut synonymum Pyzidium pendulum EurH. relatum est, quod sane ridieulum, quum in hujus Beitr. I. c. scriptum sit: » Ph. curvi- collum. Folia subulato-lanceolata, patula. Pyxidium »(i. e. capsula) »pendulum»; imme vero in indice horum operum Pyaidio dignitas quogue generis attributa est. V. POTTIA Enrn. Beitr. I, p. 175 (1787). C. Mürr. Synops. I, p. 546 (1849). Pottia subsessilis (Brıp.). Syn. Gymmosiomum subsessile BRID. Sp. muse. I, p. 35 (1806). SCHWEGR. Suppl. I, P. I, p. 27 (1811). 3. 218 8. O0. LINDBERG. G. acaule WEB. et MoHr, Taschenb. pp. 79 et 455, tab. 6, figg. 4—8 (1807). ScHzvHr, Deutschl. krypt. Gew. II, P. II, p. 19, tab. 9 (1810). Anoectangium acaule RöHL. in Ann. Wetter. Ges. I, p. 200 (1809). An. subsessile SPRENG. in L. Syst. veget. XVI. ed., IV, P. I, p. 146 (1827). Schistidium subsessile Briv. Mant. p. 21 (1819) et Bıyol. univ. I, p. 113 (1826). N. v. EsEnB. et HornscH. Bryol. germ. I, p. 92, tab. 8, fig. 1 (1823). C. Mörr. Synops. I, p. 566 (1849). P. subsessilis FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Er- gänz. p. 12 (1829). Br. et Sch. Bryol. eur. fase. 18—20 Mo- nogr. p. 6, tab. 1 (1843). P. acaulis Hamp. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p. 287 (1837). Fiedleria subsessilis RABENH. Deutschl. Krypt. Fl. II, P. III, p. 96 (1848). Pharomitrium subsessile Scuimp. Synops. p. 121 (1860). Obs. Interdum calyptra ejus lateraliter fissa, subeueullata, ut et in P. pusilla submitrzeformis, invenitur, qua causa commotus, has maxime affines species in genera diversa disponere nequeo. — Areolatio opereuli valde indistinete dextrorsum torta. Pottia pusilla (Hepw.). Syn. Bryum pusillım Hsow. Fundam. II, p. 32 (1782). Br. ovatum Dicks. Plant. erypt. Brit. fasc. IL, p. 4 (1790). Gymnostomum pusillum HEDW. op. eit. II, p. 87. G. ovatum HEDW. Stirp. erypt. I, p. 16, tab. 6 (1787). P. cwifolia Euru. Beitr. I, p. 187 (1787). P. ovata FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 10 (1829). za P. pusilla LINDB. in Ofvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 410 (1863). Barbula cavifolia SCHIMP. Synops. p. 734 (1860). B. ovata ScHimP. MSS. 1862. Obs. Loco supra dieto SCHIMP. scripsit: »peristomio Barbulz tenuissimo fugacissimo, columelle atque parieti interno operculi adherente atque una cum üs efugiente, instructa species». Cui rei nullo modo assentire possum, investigationibus peristomii per- multis omnibus inutiliter factis. Areolatio opereuli equidem recta, quamquam etsi gymnostome forma generis Tortule, ex. gr. T.. bieolor, spathulata ete., ut ex peristomio gaudentes, cellulas hujus partis in spiram dextrorsum tortam dispositas semper habent. De var. d. barbuloide Dur. MSS. (Schmp. Synops. p. 122) vide infra Tortulam lamellatam LINDB. Pottia recta (Wrrn.). Syn. Phascum rectum WırH. Bot. Arrang. IV. Hedi Dr tab. 18, fig. 1 (1801). Sm. Fl. brit. III, p. 1153 (1804). Turn. Muscol. hibern. spieil. p. 4 (1804). DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 219 Ph. curvicollum (haud Eure.) Sm. Engl. Bot. V, tab. 330 (1796). Bryella recta Berk. Handb. brit. Moss. p. 300 (1863). P. recta LINDB. in Ofvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 410 (1863). Obs. Annulus simplex et operculum huic distinctissima sunt donata. 4. Pottia Starkei (Heow.). Syn. Weissia Starkei HEDw. Stirp. erypt. III, p. 83, tab. 34 B (1792). Bryum Starkei Horrm. Deutschl. Fl. II, p. 32 (1795). Br. minutum Dicks. Plant. cıypt. Brit. fase. IV, p. 7, tab. 10, fig. 17 (1801). Grimmia sStarkei RorH, Tent. Fl. germ. II, P. I, p. 146 (1800). Sm. Fl. brit. II, p. 1186 (1804). Turn. Muscol. hibern. spicil. p. 26 (1804). WEB. et MoHr, Taschenb. p. 137 (1807). Anacalypta Starkei FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 25 (1829). N. v. Esens. et Hornsch. Bryol. germ. IT, P. II, p. 138, tab. 36, fig. 2 (1831). Dermatodon Starkei HöBEN. Muscol. germ. p. 109 (1833). Desmatodon Starkei Dr, Nor. Syllab. p. 205 (1838). P. Starkei C. Mürr. Synops. I, p. 547 (1849). var. Pp. dbrachyoda. Syn. W. affinis Hook. et Taxt. Muscol. brit. I. ed., p. 44, tab. 14 (1818). An. affinis FÜRNR. |. c. D. Starkei Hüsen. op. cit. p. 110. var. y. gymmostoma. Syn. Gymnostomum Davallii Sm. in Kong et Sıms, Ann. Bot. I, p. 577 (1805). G. rufescens ScuuLtz, Prodr. Fl. starg. p. 278 (1806). N. v. ESENB. et HORNsSCH. op. cit. I, p. 121, tab. 9, fig. 1 (1823). G. minutulum ScuueicH. Catal. plant. Helv. p. 29 (1807). SCHWER. Suppl. I, P. I, p. 25, tab. 9 (1811). G. conicum SCHLEICH. |. c. SCHWAGR. op. cit. p. 26, tab. 9. G. reflexum Brip. Bıyol. univ. I, p. 63 (1826). P. rufescens, P. minutula et P. conica FÜRNR. in op. cit. p. 10. 5. Pottia c#spitosa (Bruch). Syn. Weissia cespitosa Brucu MSS. BRrRID. Bıyol. univ. I, Suppl. p. 808 (1827). Anacalypta cespitosa FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Eıgänz. p. 25 (1829). N. v. Esens. et Hornsch. Bryol. germ. II, P. II, p. 146, tab. 37, fig. 4 (1831). Dermatodon cwspitosus HüBEn. Muscol. germ. p. 111 (1833). Desmatodon cespitosus DE Nor. Syllab. p. 203 (1838). P. c@spitosa C. MöLL. Synops. I, p. 547 (1849). 220 8. O0. LINDBERG. 6. Pottia truncatula (L.). Syn. Bryum exiguum, creberrimis capsulis rufis Dir. Hist. muse. p. 347, tab. 45, fig. 7 F—K (1741) et herb. ex ARN. et Hook. 1. c. Br. truncatulum L. Sp. plant. I. ed., II, p. 1119 (1753). Br. truncatum GMEL. in L. Syst. nat. XIII. ed., II, P. II, p. 1334 (1791). Phascum truncatulum Sw. Meth. p. 25 (1781). Gymnostomum truncatulum Hspw. Fundam. II, p. 87 (1782). Turn. Muscol. hibern. spieil. p. 7, tab. 1, figg. d—f (1804). G. truncatum HEDW. Stirp. cıypt. I, p. 13, tab. 5, figg. 5—14 (1—4 tamen Funarie 1. Physcomitrü) 1787. — var. 8. minus WEB. et Mour, Taschenb. p. 81 (1807). G. circumscissum RÖHL. in Ann. Wetter. Ges. II, P. I, p. 122 (1810). P. eustoma C. Müur. Synops. I, p. 553 (1849). — var. ß. minor EurH. Beitr. I, p. 188 (1787). — var. ß. truncata Hamp. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p. 287 (1837). P. truncata FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 10 (1829). Br. et Sch. Bıyol. eur. fase. 18—20 Monogr. p. 9, tab. 4 (1843). Obs. De s. d. @. intermedio vide infra P. lanceolatam. 7. Pottia pallida Line. paroica; caulis humilis, subgregarie vigens; fola octofaria, flavo-viridia, facillime emollientia, erecto-patentia, pandurseformia, obtusissima, concava, margine medio leniter recurva, nervo longe excedente, fragili, cellulis superioribus pellueidis, parce chloro- phylliferis, laevissimis; seta sat longa, tri-quadrilinearis, gracilis, aureo-flava; capsula cylindrieo-oblonga, ore subangustiore; oper- culum conicum, oblique rostratum, areolatione dextrorsum indi- stinete torta: annulus nullus; calyptra brunnea, glabra. Syn. P. eustoma var. auripes ©. Mürr. MSS. J. LANGE in Naturh. Foren. vidensk. Meddel. XII, p. 15 (1860). Habit. In arenosis litoralibus isthmi gaditani prope la Corta- dura peninsulae hispanice, cuidam Dryo sterili associatam, Febr. 1851 legit J. LANGE. Obs. A sequente proxima notis supra relatis distineta. Areo- latio fere eadem est in operculo P. crinite. 8. Pottia erinita WILs. Syn. P. crinita Wırs. MSS et Bıyol. brit. p. 95, tab. 41 (1855). Br. et Sch Bıyol. eur. fasc. 42, Suppl. tab. 1 (1849). C. Mürr. Synops. II, Suppl p. 622 (1851). Scurmp. Synops. p. 125 (1860). Bere. Handb. brit. Moss. p. 271, tab. 23, fig. 2 a—d (1863). 9. Pottia Wilsoni (Hook.). Syn. Bryum exiguum, creberrimis capsulis rufis DILL. Hist. musc. p. 347, tab. 45, fig. 7 A—E (1741) et herb. ex ARN. et Hook. 1. c. 10. 11. 12. DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 221 Gymnostomum Wilsoni Hook. Bot. Miscell. I, p. 143, tab. 41 (1830). Wiırs. in Engl. Bot. II. Suppl., tab. 2710 (1834). P. Wilsoni Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 18—20 Monogr. p- 11, tab. 6 (1843). C. Mürt. Synops. I, p. 554 (1849). Wırs. Bryol. brit. p. 95, tab. 41 (1855). Schmp. Synops. p. 124 (1860). Berk. Handb. brit. Moss. p. 270 (1863). Pottia Heimii (Hrpw.). Syn. Gymnostomum Heimii Hzpw. Stirp. erypt. I, p. 80, tab. 30 (1787). Bryum Heimii Dies. Plant. crypt. Brit. fasc. II, p. 4 (1790). P. Heimii FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 10 (1829). Br. et Sch. Bryol eur. fase. 18—20 Monogr. p. 12, tab. 7 (1843). var. ß. affinis. Syn. G. obtusum (haud Hepw.) Turn. Muscol. hibern. spicil. p. I excl. synon., tab. 1, figg. g—i (1804). G. affıne N. v. EsEnB. et HornscH. Bryol. germ. I, p. 140, tab. 9, fig. 9 (1823). P. affinis FÜRNR. ]. c. Obs. Ex auctoritate Wırs. Bryol. brit. p. 274 (1855) est Bryum obtusum Dicks. op. cit. p. 5, tab. 4, fie. 7 (Gymnostomum dubium Briv. Muscol. rec. II, P. I, p. 42: 1798; G. obtusum Hzpw. Sp. musc. p. 34, tab. 2, figg. 1—3: 1801) nulla Pottie forma, sed Entosthodon obtusus LinnB. (G. Ahnfeltü Fr. Stirp. agr. femsjon. p. 28: 1825 et Novit. p. 299: 1828; @. ericetorum Bars. et DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 348: 1838; Physcomitrium ericetorum Br. et Sch. op. cit. fasc. 11 Monogr. . 13, tab. 3: 1841; Ent. ericetorum C. MULL. Synops. I, p. 122: 1848). Pottia bryoides (Dicks.). Syn. Phascum bryoides Dicks. Plant. erypt. Brit. fasc. IV, p. 3, tab. 10, fig. 3 (1801). Ph. graniferum WAHLENB. in Vet. Akad. nya Handl. XXVII, p. 131, tab. 4, fie. 3 (1806). Ph. gymnostomoides Brip. Sp. musc. I, p. 7 (1806) et Bryol. univ. I, p. 48 (1826). Ph. elongatum Scaustz, Prodr. Fl. starg. p. 273 (1806). P. bryoides Lınps. in Ofvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 409 (1863). Obs. In capsula hujus, sequenti valde affinis, distinetissimos limites inter membranam capsularem et operculum videre possu- mus; immo vero hoc exsolvere nobis fere semper facile contigit. Confer Spruck in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser, III (1849), p. 373 in obs. Acauli mutiei. i Pottia lanceolata (Hrpw.). Syn. Leersia lanceolata HEDW. Stirp. erypt. II, p. 66, tab. 23 (1789). Afzelia lanceolata EurH. Beitr. VII, p. 4 (1792). 222 S. 0. LINDBERG. Bryum lanceolatum Dicks. Plant. erypt. Brit. fasc. III, p. 4 (1793). Grimmia lanceolata ScHRAD. Samml. krypt. Gew. I, n. 36 (1796) et in Usrerı, Neu. Ann. XIV, p. 106 (1796). Sm. Fl. brit. III, p. 1186 (1804). WEB. et Mour, Taschenb. p. 136 (1807). Gr. aciphylla WEB. et MoHR, op. eit. pp. 137 et 457. Anacalypta lanceolata RöuL. Moosgesch. Deutschl. p. 109 (1800). Encalypta lanceolata Rortu, Tent. Fl. germ. III, P. I, p. 150 (1800). Hepw. Sp. muse. p. 63 (1801). Turn. Muscol, hibern. spieil. p. 19 (1804). Dicranum latifolium (haud Hzpw.) Turn. op. cit. p. 79 excl. synon. Weissia aciphylla WAHLENB. in Vet. Akad. nya Handl. XXVII, p- 133, tab 4, fig. 1 (1806). W. lanceolata Rönu. Deutschl. Fl. II. ed., III, p. 51 (1813). Coscinodon lanceolatus, C. aciphyllus et C. connatus Brıp. Mant. pp. 49 et 50 (1819). Dermatodon lanceolatus HUBEN. Muscol. germ. p. 112 (1833). Desmatodon lanceolatus Bruch MSS. DE Nor. Syllab. p. 215 (1838). : P. lanceolata C. MörL. Synops. I, p. 548 (1849). var. 9. brachyoda. Syn. Entosthymenium mucronifohum Bruch in Regensb. bot. Zeit. X11, P. II, p. 387, tab. 1, fie. 11 (1329). Anacalypta lanceolata var. 9. augustata Br. et ScH. Bryol. eur. ‘fase. 18—20 Monogr. p. 4, tab. 1 (1843) var. y. subgymnostoma. Syn. Gymnostomum intermedium TURN. op. cit. p. 7, tab. 1, figg. a—e. G. truncatum (haud How.) RöHL. in Ann. Wetter. Ges. II, P. I, p. 122 (1810). — ca. majus WEB. et OHR, op. cit. p. 81. — var. ß. majus WAHLENB. Fl. Carp. p. 333 (1814). G. truncatulum var. ß. Hook. et Tayı. Musecol. brit. II. ed., p. 22 (1827). P. intermedia FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 10 (1829): P. eustoma HamP. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p. 287 (1837). — a. major Burn. Beitr. I, p. 188 (1787). — var. ß. major C. MULL. op. eit. p. 554. P. truncata var. ß. major et y. subeylindrica BR. et ScH. op. eit. p. 9, tab. 5. Obs. Ad hanc speciem, nee ad P. truncatulam, s. d. G. inter- medium ob habitum et magnitudinem plante, fructum longum et angustum, operculum indistinte dezxtrorsum tortum et prasentiam rudimentarü peristomii vefero. — Desmatodon Guepini BR. et Sch. Bryol. eur. fase. 18—20 Monogr. p. 8, tab. 4 (1843) mihi perfecte ignotus est. Huic proximus quidem dieitur, dentibus 13. DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAISs. 223 peristomü tamen liberis, ommino filiformibus, semiconvolutis. An species Tortule? Pottia pilifera (Diexs.). Syn. Dryum piliferum Dicxs. Plant. crypt. Brit. fase. IV, p. 10, tab. 10, fig. 14 (1801). Trichostomum piliferum Sm. Fl. brit. IL p. 1245 (1804) et Engl. Bot. XXXVI, tab 2535 (1814). Dicranum bullatum SOMMERF. Suppl. Fl. lapp. p. 55 excl. synon. (1826). Coscinodon pilifer BRID. Bryol. univ. I, Suppl. p. 810 (1827). Dermatodon Funckii HüBen. Muscol. germ. p. 115 (1833). Didymodon bullatus Harım Skand. Fl. III. ed., II, p. 277 (1838) et IV. ed., p. 382 (1843). Weissia pilifera Funck MSS. Var. 8. mutica. Syn. W. latifolia SCHWEGR. in ScHULTES, Reis. Grossglockn. IV, Append. (1804) et Suppl. I, P. I, p. 64, tab. 18 (1811). Grimmia latifoia WEB. et MoHr, Taschenb. p. 147 (1807). Anacalypta latifolia FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII. P. II, Ergänz. p. 25 (1829). N. v. EsEnB. et HorxscH. Bryol. germ. II, P. IL p. 135, tab. 36, fig. 1 (1831) Dermatodon latifolius Hüsen. op.. cit. p. 116. Desmatodon bulbosus Dr Nor. Syllab. p. 203 (1838). ÅnGsTR. in Nov. act. Soc. upsal. XII, p. 369 (1844). Didymodon bulbosus HARTM. op. eit. IV. ed., p. 382. Pottia latifolia C. Mört. Synops. I, p. 549 (1849). Obs. Ut in aliis museis, ex. or. Trichostomo latifolio, Tortula murali, rurali ete., formam hujus piliferam censeo typicam. Nomen specifieum: piliferum Dicks. antiquius quoque est, quam illud: latifolia ScHBw&GR. — Operculum valde inconspieue dextrorsum tortum. VI. TRICHOSTOMUM Hepw. Fundam. II, p. 90 (1782). C. Mürz. Synops. I, p. 567 (1849). Trichostomum anomalum (Br. et Sch). Syn. [Zncalypta corniculata WAHLENB. in Mag. Ges. nat. Freund. Berl. V, p. 295, tab. 7, fig. 2 (1811)? Tr. corniculatum SCHW&GR. Suppl. II, P. I, fasc. I, p. 75, tab. 118 (1823)? Brin. Bryol univ. I, p. 494 (1826)? C Mürr. Synops. I, p. 584 (1849)? Didymodon corniculatus ARN. in Mem. Soc. d Hist. nat. Paris, II, p. 283 (1825)? Ceratodon corniculatus FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 31 (1829)?]. Barbula anomala Br. et ScH. Bryol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p- 45, tab. 29 (1842). C. Müur. op. eit. p. 603. BerroL. Fl. ital. erypt. p. 218 (1858). 224 $. O0. LINDBERG. Tr. anomalum Scuime. Coroll. p. 28 (1855) et Synops. p. 155 (1860). Tortula anomala Mitt. Musc. Ind. orient. p. 28 (1859). Obs. Areolatio operculi, directionem dentium optime indicans, in hac specie sinistrorsum pulcherrime torta est, quod in operceulo sequentis quoque (opponentibus Br. et ScH.), licet valde indi- stincete, observatur; copia Zr. barbuloidis in collectione mea tamen sat parva. — Encalypta corniculata et in herbario WAHLENB. et in eodem Sw. nunc desideratur. 2. Trichostomum barbuloides BRID. Syn. Tr. barbuloides Brıp. Sp. muse. I, p. 233 (1806) et Bryol. univ. I, p. 493 (1826). Tr. Barbula Scnw&Gr. Suppl. I, P. I, p. 144, tab. 36 (1811). Tortula lusitanica Bripv. Sp. muse. I, p. 249. T. eirrata (haud LaGAsc.) ARN. in Mém. Soc. d’Hist. nat. Paris, II, p. 287 e synon. (1825). Obs. Omnino mihi ignotum est Tr. jlexisetum Bruch in Denkschr. Acad. München, II, p. 285, tab. 11 (1828); DE Nor. Syllab. p. 185 (1838) = Tr. flexipes Br. et ScH. Bryol. eur. fasc. 18—20 Monogr. p. 6, tab. 2 (1843); C. MüLL. Synops. I, p. 584 (1849); Scuımp. Synops. p. 155 (1860). 3. Trichostomum triumphans DE Nor. Syn. Tr. triumphans DE Nor. MSS. ScHImP. Synops. p. 690 (1860). 4. Triehostomum systylium (BR. et ScH.). Syn Anacalypta latifolia var. BP. pilifera Hook. in DRUMM. Musc. amer. bor. I, n. 70 (1828) e Wırs. Bıyol. brit. p. 103 (1855). Desmatodon systylius BR. et Sch. Bıyol. eur. fasc. 31, Suppl. tab. 1 (1846). Tr. systylium C. MöLL. Synops. I, p. 589 (1849). Obs. Areolatio operculi lenissime dextrorsum torta. 5. Triehostomum latifolium (Hepw.). Syn. Dicranum latifolium Hepw. Stirp. erypt. I, p. 89, tab. 33 (1787). Mnium lutescens L. FIL. MSS. ; Mn. latifolium GMEL. in L. Syst. nat. XIII. ed., IL, P. II, p. 1328 (1791). Swartzia pilifera BRID. in SCHRAD. Journ. III, P. IE p. 289 (1801). Tr. latifolium Schwxer. Suppl I, P. I, p 145 (1811). Desmatodon brevicaulis Brin. Mant. p. 87 excl. synon. (1819) et Bryol. univ. I, p. 525 p.p. (1826). D. latifolius Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 18—20 Monogr. p. 5, tab. 1 (1843). Didymodon apiculatus var. 8. ARN. in Me&m. Soc. d’Hist. nat. Paris, II, p. 283 (1825). DE TCRTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 225 D. pilifer WAHLENB. Fl. suec. I. ed., IL, p. 754 (1826). Tr. piliferum (haud Sm.) Högen. Muscol. germ. p. 293 excl. synon. (1833). Var. Pp. muticum. Syn. Dieranum latifolium WAHLENB. Fl. lapp. p. 342 excl. synon. (1812). Desmatodon latifolius Brıpd. Mant. p. 86 excl. synon. et Bıyol. univ. I, p. 524 excl. synon. D. glacialis Funck MSS. Brin. Bryol. univ. I, Suppl. p. 822 (1827). Didymodon apiculatus a. ARN. I. c. D. pilifer var. 8. spathulatus WAHLENB. Fl. suec. I. ed., II, p. 755. D. spathulatus DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XXXVIII, p. 233 (1836). Tr. latifoium Hüsen. op. eit. p. 292 excl. synon. Triehostomum cernuum (Hüszzx.). Syn. Oynodontium latifolium SCHWEGR. Suppl. I, P. I, p. 110, tab. 28 (1811). Didymodon latifolus WAHLENB. Fl. lapp. p. 313, tab. 20 (1812). Oynodon latifoliüs Brıp. Mant. p. 99 (1819) et Bryol. univ. I, p. 502 (1826). Dermatodon cernuus Hüsen. Muscol. germ. p. 117 (1833). Anacalypta inclinata N. v. Esexg. MSS. Desmatodon inclinatus SENDTN. in Regensb. Denkschr. III, p. 144 (1841). D. cernuus Br. et Scu. Bıyol. eur. fase. 18—20 Monogr. p. 8, tab. 5 (1843). Tr. inclinatum C. Müut. Synops. I, p. 593 (1849). Triehostomum tenuirostre (Hook. et TAYL.). Syn. Weissia temwrostris Hook. et TAYL. Muscol. brit. II. ed., p. 83, Suppl. tab. 3 (1827). W. ceylindrica BrucH MSS. Brıp. Bryol. univ. I, Suppl. p. 806 (1827). N. v. EsEnB. et Hornsch. Bryol. germ. II, P. II, p. 58, tab. 29, fig. 13 (1831). Didymodon tenuirostris Wızs. in Hook. Botan. Journ. III, p. 378 (1841). D. cylindricus (haud WAHLENB.) BR. et Scu. Bryol. eur. fasc. 29 et 30 Monogr. p. 5, tab. 3 (1846). Tr. eylindricum (haud How.) C. Mörr. Synops. I, p. 586 (1849). Tortula cylindrica Mrer. Musc. Ind. orient. p. 28 (1859). Obs. Quum denominatio tenwrostre multo melius significans et Tr. cylindricum How. antiquius sit, illud praefero, ne confusio oriatur. — Quod attinet ad hoc Tr. cylindricum HEDW. Sp. musc. p. 107, tab. 24, figg. 7—13 PE hic muscus est een Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 4. 3 8. 226 S. 0. LINDBERG. tenuifolius LinDe.*) (Trichostomum tenuifolium SCHRAD. Journ. II, P. I, p. 58: 1799; Didymodon cylindricus WAHLENB. Fl. suec. I. ed., II, p. 754: 1826; Ceratodon cylindrieus FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 31: 1829; Triehodon cylindrieus Scuimp. Coroll. p. 36: 1855). Trichostomum rubellum (Horrn.). Syn. Bryum stellare lacustre, folüs rubris capillaceis DILL. Hist. musc. p. 382, tab. 48, fig. 45 (1741) et herb. ex Arn. et. HIook. 1. c. Br. setaceum var. 8. Huos. Fl. angl. I. ed., p. 410 (1762). Br. rubellum Horrm. Deutschl. Fl. II, p. 33 (1795). Grimmia rubella Roru, Tent. Fl. germ. III, P. I, p. 149 (1800). Gr. recurvirostris Sm. Fl. brit. III, p. 1190 ewel. synon. (1804). Gr. curvirostris Vor in STURM, Deutschl. Fl. II, Heft 14 (1813). Weissia rubella Rött. Moosgesch. Deutschl. p. 142 (1800). W. curvirostris Hook. et Tayı. Muscol. brit. I. ed., p. 46 excl. synon., tab. 14 (1818). Anacalypta recurvirostris FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 25 (1829). N. v. Eseng. et HornscH. Bryol. germ. II, P. Il, p. 151 excl. synon., tab. 38, fig. 6 (1831). Didymodon rubellus Br. et ScH. Bıyol. eur. fasc. 29 et 30 Monogr. p. 3 excl. synon., tab. 1 (1846). Tr. rubellum RABENH. Deutschl. Krypt. Fl. II, P. III. p. 115 excl. synon. (1848). C. Müut. Synops. I, p. 581 ewel. synon. (1849). ©. Harrm. Skand. Fl. VII. ed. p. 381 (1858) et VII. ed., p. 397 (1861). Obs. Weissia recurvirostris HEDw. Stirp. erypt. I, p. 19, tab. 7 (1787) haec species esse non potest, differt etenim injlo- rescentia dioica, colore viridi, foliis brevioribus, apice obtusiusculis et calyptra brevi; an Tr. tophaceum Briı».? Qua re citationes auctorum magnam partem valde dubise nobis videntur. Trichostomum luridum (Horsscn.). Syn. Didymodon luridus Horxscn. in Sprene. (L.) Syst. veget. XVI. ed., IV, P. I, p. 173 (1827). Bar. et Sch. Bryol. eur. fasc. *) Trichodon oblongus LINDB. dioieus; caulis trilinearis, sparsifolius; folia e basi lata in subulam sat brevem, flexuosam, serrulatam, haud squarrosam abrupte attenuata, nervo totam subulam oceupante; bractee perichetii vaginantes;, seta quadrilinearis crassiuscula, rubra, parum flexuosa; capsula oblonga, parum curvata, rubra, nitida, pachyderma; dentes peristomii brevis ad basin bipartiti, eruribus filiformibus, pallide rubris, subglabris, irregulariter connatis; anmulus simplex; operculum breviter conicum. — Planta mascula minor, parce ramosa. % Syn. Tr. eylindricus (haud ScHimP.) Linoe. in Ofvers. Vet, Akad. Förh. XVIII, p. 190, n. 18 (1861). Habit. In ins. Spitsbergen anno 1858 pareissime legit A. E. NoRDEN- SKIÖLD. 10. DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 227, 29 et 30 Monogr. p. 4, tab. 2 (1846). Wains. Bryol. brit. p. 107, tab. 41 (1855). Scuimp. Synops. p. 131 p. p. (1860). Cynodon luridus HorxscH. MSS. Brıp. Bryol. univ. I, Suppl. p. 818 (1827). Tr. luridum Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 379 (1849). LinpB. in Ofvers. Vet. Akad. Hoch, XVI, p. 210, n. 84 (1859). OC: Harım. Skand. Fl. VIM. ed., p. 397 (1861). Tr. trifarium (haud Sm.) ©. Müır. Synops. I, p. 574 excl. synon. (1849). Barbula trifaria Mitt. Musc. Ind. orient. p. 36 (1859). Obs. Genus Zeptodontium Hamp. in Linnea XX, p. 70 (1847), cujus typus Z. squarrosum Hamre. (Didymodon Hook.) et europa species sunt IL. jlexifolium Hamp. (Bryum flexifolium Dicks. Plant. erypt. Brit. fasc. III, p. 5, tab. 7, fig. I: 1793; Tricho- stomum flexifolium Sm. Fl. brit. III, p. 1246: 1804; Didymodon fexifolius Hook. et Tayı. Muscol. brit. I. ed., p. 66, tab. 20: 1818), L. subalpinum LixpsB. (Trichostomum subalpinum DE Nor. Syllab. p. 183: 1838) et ZL.? recurvifolium Linde. (Bryum recurvifolium Tayı. MSS. Didymodon? recurvifolius Wıws. Bryol. brit. p. 110, tab. 41: 1855), nobis quoque multo magis ad genus exoticum Dlolomitrium Brıp. spectare videtur habitu, caule scpissime tomentoso, folüs valde squarrosis et serralis, cellulis foliorum superioribus rotundis, valde incrassatis, bracteis perichetü vaginantibus, capsula plus minusve cylindrica, lepto- derma, ut et peristomio brevi, sepe dicranoideo, infra marginem capsule eweunte, generice tamen satis superque diversum folorum forma et areolatione papillosa, calyptra etc. Pre ceteris Z. sub- denticulatum (©. MÜLL.) LINDB. in memoriam ducit 7. erispulum (Sw.) Marr., ut in Doz. et Moık. Bryol. javan. tab. 79 videre possumus. Triehostomum tophaceum BRID. Syn. Bryum palustre brevifolium, capsulis nigricantibus DILL. Hist. musc. p. 377, tab. 47, fig. 39 (1741) et herb. ex Arn. et Hook. 1. c. (an var. ß.?). Weissia recurvirostris HEDw. Stirp. erypt. I, p. 19, tab. 7 (1787)? Tr. lineare Sm. Fl. brit. III, p. 1246 excl. synon. (1804). DE Nor. Syllab. p. 186 (1838). Tr. linoides SM. op. cit. p. 1247 excl. synon. Tr. trifarium SM. op. eit. p. 1235 excl. synon. Tr. tophaceum Brip. Mant. p. 84 (1819) et Bryol. univ. I, p- 495 (1826). Didymodon trifarius (haud Sw.) Hook. et Tayr Muscol. brit. I. ed.. p. 67, tab. 20 (1818). WaHtene. Fl. suec. I. ed., II, p. 1074 (1826). Aunr. in Fr. Fl. scan. p. 239 (1835). Barbula deusta Brin. Mant. p- 96 et Bıyol. univ. I, p. 553? B. tophacea Mitt. Musc. Ind. orient. p. 35 (1859). 11. 12. 228 S. O. LINDBERG. Anacalypta tophacea FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. I, Ergänz. p. 31 (1829). N. v. EsEnB. et HornscH. Bıyol. germ. 11, °P. Ar pe, tab: 37, die. (Asa) var. Pp. brevifolium. Syn. Bryum brevifolium Dicks. Plant. erypt. Brit. fase. II, p. 4 (1790). Trichostomum brachydontium Bruch. Syn. Tr. brachydontium Bruch in Regensb. bot. Zeit. XII, P. IT, op. 395, tab. 1, fe MT (1829). Tr. mutabile Bruch MSS. DE Nor. Syllab. p. 192 (1838). Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 18—20 Monoer. p. 8, tab. 5 (1843). C. Mürr. Synops. I, p. 571 (1849). Wirs. Bryol. brit. p. 112, tab. 41 (1855). Schmp. Synops. p. 150 (1860). Didymodon brachydontius Wis. in Engl. Bot. IL Suppl, tab. 2735 (1834). Trichostomum erispulum Bruch. Syn. Tr. crispulum Bruch in Regensb. bot. Zeit. XIL P. II, p. 395, tab. 1, fig. IV (1829). De Nor. Syllab. p. 191 (1838). Br. et ScH Bryol. eur. fase. 18&—20 Monogr. p. 7, tab. 4 (1843). ©. Mürt. Synops. I, p. 571 (1849). Wırs. Bıyol. brit. p. 111, tab. 41 (1855). ScHimP. Synops. p. 151 (1860). Didymodon crispulus Wıws. in Engl. Bot. II. Suppl, tab. 2734 (1834). Plaubelia tortuosa (haud Brıp.) Bruch MSS. var. y. angustifolium. Syn. Swartzia trifaria EHRH. MSS. et Beitr. VIL, p. 100, n. 174 (1792)? Heow. Stirp. erypt. IL, p. 76, tab. 28 (1789)? Didymodon trifarius Sw. Dispos. muse. Suee. p. 28 (1799)? WAHLENB. Fl. upsal. p. 383 (1820)? et Pl. suec. I. ed., I, p- 781 p. p. (1833). Haxım. Skand. Fl. I. ed, p. 391 (1820)?, II. ed., p.. 312 p..p. (1832), VI. ed., po 417 in obs, (1854). Myrın, Coroll. Fl. upsal. p. 96 (1834). Wırs. Bıyol. brit. p- 108 in obs. D. luridi (1855). D. rigidulus var. ß. trifarius HARTM. op. eit. III. ed., II, p. 276 p. p. (1838) et IV. ed. p. 380 p. p. (1843). Tr. viridulum Bruch in op. eit. p. 401, tab. 2, fig. V. Hüsen. Muscol. germ. p. 303 (1833). Tr. trifarium (haud Sm.) ©. Harn. op. eit. VIT.ed., p.881 (1858). Tr. planum LISDB. in Ofvers. Vet. Akad. Förh. XVI, p. 210, n. 84 (1859). C. Harrm. op. cit. VIII. ed., p. 396 (1861). Obs. Quod attinet ad Swartziam trifariam, specimina EHR- HARTI, ab HEDWIG IL. c. descripta et delineata, verisimile ad var. angustifoliam hujus speciei pertineut, sed, quum dieta sint folia trifaria, carinata et inflorescentia synoica, hoc synonymum haud certum censeo, quamvis licet et figuras et notas ceteroquin bene quadrare. Tlanta, in terra humida paludis ad Norrby juxta Uppsala lecta, ad hanc varietatem procul dubio pertinet; folia ejus magis dissita re vera subtrifaria, eadem confertiora tamen 13. 14. DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROP&ISs. 229 octofaria nobis videntur. — E specimine authentico BERTEROI, a DE Norarıs benigne communicato, Plaubelia tortuosa BRID. Bryol. univ. I, p. 522 (1826) est Tr. Sprengeli Lınp». (Barbula Sprengelii SCHWEGR. Suppl. II, P. II, fase. I, p. 64, tab. 119: 1823; Brıp. op. cit. p. 532; Tr. Berteroi ©. MÜLL. op. cit. p. 568). Triechostomum xruginosum (SM.). Syn. Gymnostomum eruginosum Sm. Fl. brit. II, p. 1163 (1804) et Engl. Bot. XXXI, tab. 2200 (1810). Brıp. Sp. muse. I, p. 36 (1806) et Bryol. univ. I, p. 80 (1826). Scukuur, Deutschl. krypt. Gew. II, P. Il, p. 25, tab. 11 (1810). G. rupestre Schweich. Catal. plant. Helv. p. 29 (1807). Schwer. Suppl. I, P. I, p. 31, tab. 10 (1811). Brıp. Mant. p. 17 (1819) et Bryol. univ. I, p. 77. N. v. Esens. et Hornscn. Bıyol. germ. I, p. 155, tab. 10, fig. 16 (1823). Hook. et Tayt. Muscol. brit. II. ed., p. 19, Suppl. tab. 2 (1827). Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 33—6 Monogr. p. 7, tabb. 5 et 6 (1846). Wains. Bıyol. brit. p. 41, tab. 32 (1855). Scan. Synops. p. 41 (1860). G. articulatum SCHKUHR, op. eit. p. 29, tab. 11, fig. c. BRID. Mant. p. 18 et Bıyol. univ. I, p. 78. N.v. Eseng. et HoRrNscH. op. eit. I, p. 156, tab. 10, fig. 17. G. stelligerum (haud Brıp.) N. v. EsenB. et HoRNscH. op. eit. p. 168, tab. 11, fig. 23. @. erythrostomum Brip. Bryol. univ. I, p. 84. Weissia rupestris ©. Mürr. Synops. I, p. 657 (1849). Obs. Ex auctoritate Wıus. op. eit. p. 43, @. stelligerum BRID. Muscol. rec. II, P. I, p. 46 (1798) et Bryol. univ. I, p. 89 Pp. p.; Scuran. Journ. II, P. I, p. 55 (1799); Sm. Fl. brit. III, p. 1164 et Engl. Bot. XXXT, tab. 2202 (Dryum stelligerum DICKS. Plant. erypt. Brit. fasc. II, p. 3, tab. 4, fig. 4: 1790) et G. @ruginosum N. v. EsENB. et HornscH. op. cit. p. 160, tab. 10, fig. 19 sunt Hymenostylium curvirostre Mitt. Muse. Ind. orient. p. 32: 1859 (Pottia curvirostris Burn. Beitr. I, p. 188: 1787; G. curvirostre HEDW. Stirp. erypt. II, p. 68, tab. 24: 1789) inter Weissiaceas, W. cirrate etc. affıne. Triehostomum calcareum (N. v. ESENB. et HORNSCH.). Syn. Gymnostomum calecareum N. v. EsENB. et HornscH. Bryol. germ. I, p. 153, tab. 10, fig. 15 (1823). Brin. Bryol univ. I, p- 65 (1826). Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 33—6 Monogr. p. 6, tabb. 3 et 4 (1846). Scumr. Coroll. p. 10 (1855) et Synops. p- 39 (1860). Weissia calcarea (haud Hzpw.) C. Müur. Synops. I, p. 659 (1849). Hrymenostylium calcareum Mitt. Muse. Ind. orient. p. 33 (1859). var. 8. gracillimum. Syn. G. gracillimum N. v. Eseng. et HorNscH. op. eit. p. 149, tab. 10, fig. 13. BriD. op. eit. p. 76. var. y. viridulum. 230 3. 0. LINDBERG. 15. 2) Syn. @. viridulum BRID. op. cit. p. 66. ScHiMP. Coroll. p. 9. Obs. Habitus, caespites densi, obseure colorati, infra ferruginei, supra late virides, folia rigida, margine recto, nervo infra apicem evanescente, cellulis baseos hyalinis, superioribus incon- spicuis, minutis, rotundatis, valde incrassatis et chlorophylliferis, densissime papillosis, ostendunt vix ullam affinitatem hujus et praecedentis cum Weissieis'), sed locum eorum inter Trichosto- meas (confer ex. gr. Tr. crispulum et Eueladium). Trichostomum reflexum (Bkı».). Syn. Weissia reflee« Brin. Bıyol. univ. I, p. 355 (1826). BR. et Sch. Bryol. eur. fase. 33—6 Monogr. p. 7, tab. 4 a (1846). C. Mürt. Synops. I, p. 654 (1849). ScHimp. Synops. p. 49 (1860). Anacalypta reflexa FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 25 (1829). Weissiodon reflexus Scuimp. Coroll. p. 9 (1855). var. Pp. gymnostomum. Syn. Gymnostomum tenue ScHRaD. Samml. krypt. Gew. I, n. 31 (1796) et in Usrer1, Neu. Ann. XIV, p. 105 (1796). Hepw. Sp. musc. p. 37, tab. 4, figg. 1—4 (1801). Brıp. Sp. muse. I, p. 33 (1806) et Bryol. univ. I, p. 64 (1826). We». et Monk, Taschenb. p. 86 (1807). SCHKUHR, Deutschl. krypt. Gew. II, P. I, p. 24, tab. 11 (1810). Kausr. in Sturm, Deutschl. Fl. II, Heft 15 (1815). N. v. Esenp. et Hornsch. Bıyol. germ. I, p. 151, tab. 10, fig. 14 (1823). Br. et ScH. op. cit. fasc. 33—6 Monogr. p. 5, tab. 2. Wırs. Bryol. brit. p. 41, tab. 7 (1855). Schmp. Synops. p. 38 (1860). Berk. Handb. brit. Moss. p. 294 (1863). Bryum paucifolium Dicks. Plant. crypt. Brit. fasc. IV, p. 7, tab. 11, fig. 3 (1801). I. WEISSIA Hepw., C. MuLL. a. Systegium SCHIMP. W. erispa (HeDw.) et multicapsularis (SM.). b. Euweissia C. MÜLL. W. rostellata (BRID.), microstoma (HEDW.), squarrosa (N. v. EsENB. et HornschH.), condensa (Votr), cerispata (N. v. ESENB. et HORNSCH.), muralis (Spruc.), Wimmeri (SENDTN.), viridula (L.) et rutilans (HEDw.). I. RHABDOWEISSIA Br. et Sch. Rh. striata (SCHRAD.) et denticulata (BRID.). III. HYMENOSTYLIUM Bei. H. curvirostre (Eurn.). IV. DICRANOWEISSIA Line. D. cirrata (L.) et crispula (Heow.). V. CYNODONTIUM (haud Schw&gr.) Br. et Sch. a. Eucynodontium LINDB. C. Bruntoni (SM.), virens (HEDw.), strumiferum (EHRH.), gracilescens (WEB. et MoHr) et Schisti (OEn.). b. Oreoweissia SCHIMP. C. serrulatum (FUNCK). VI. TRIDONTIUM Hook. FIL. Tr. pellucidum (L.). DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 231 Weissia tenwis CO. Mörr. Synops. I, p. 660 (1849). Obs. Ut note distinctive inter has duas formas speciei in- dicantur directio foliorum, longitudo operculi et peristomium. In speciminibus tamen nostris britannicis folia sunt subrecurva et longiora, quam in lis germanicis et helveticis. Longitudo quoque opereuli s. d. @. tenwis, ut ejusdem aliorum muscorum, haud paullum variat. Et quod attinet ad peristomium, an hoc solum species facere possit? Nullo modo, ut in Weissia viridula etc. videre possumus. Qua re G. tenue formam gymnostomum hujus speciei putare coacti sumus. — De loco ejus confer praecedentem. VII. EUCLADIUM Bar. et Sc». Bryol. eur. fasc. 33—6 Monogr. (1846). Obs. Dentes peristomii papillosi, obliqui et indistinete dex- trorsum torti, ut areolatio quoque operculi, qua re generi inse- quenti propingquat. Eucladium vertieillatum (L.). Syn. Dryum pilosum verticillatum Dir. Hist. muse. p. 374, tab. 47, fig. 35 (1741) et herb. ex ARN. et Hook. 1. c. Br. vertieillatum L. Sp. plant. I. ed. IL, p. 1120 e synon. (1753). Hups. Fl. angl. I. ed., p. 411 excl. var. 8 (1762). Barbula atlantica Brıp. Muscol. rec. II, P. I, p. 202, tab. 6, fig. 13 (1798) et Bryol. univ. I, p. 559 (1826). Grimmia verticillata Sm. Engl. Bot. XVIII, tab. 1258 (1804) et FI. brit. III, p. 1191 (1804). Turx. Muscol. hibern. spicil. p- 31 (1804). Gr. fragilis Fr. WEB. in WEB. et Mour, Archiv I, P. I, p. 129, tab. 4, fig. 4 (1804). ScHKUHR, Deutschl. krypt. Gew. II, P. II, p. 55, tab. 24 (1810). Weissia verticillata Brıp. Sp. musc. I, p. 121 (1806). Schwer. Suppl. I, P. I, p. 71, tab. 20 (1811). W. gypsacea ScHLEIcH. Catal. plant. Helv. p. 31 (1807). Tortula atlantica BrıD. Sp. musc. I, p. 255 (1806). Coscinodon verticillatus Brıp. Bryol. univ. I, p. 374 (1826). C. elongatus BRID. op. cit. p. 376. Eucl. verticillatum Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 33—6 Monogr. p- 3, tab. I (1846). Hymenostylium verticillatum Mitt. Musc. Ind. orient. p. 32 (1859). var. p. recurvifolium. Syn. Hyssopus Salomonis HasszLau. Iter palest. p. 614: 1757 (e specim. herb. THUNB. et Sw.). Linde. in Anperss. Bot. Notis. 1863, p. 137. var. y. augustifolium. caulis bi-triuncialis, calce haud vestitus; folia inferiora lurido- ferruginea, omnia longe lineari-subulata, nervo maximam partem subulee integerrimz® occupante, ut mucrone longo, pungente, fra- 232 S. 0. LINDBERG. gili excedente, cellulis superioribus majoribus, oblongo-quadratıs, laevibus. Habit. Hanc formam sat insignem ex Hispania prope urbem Granada (9 1852, J. Lange) et ins. Teneriffa (fructubus valde incompletis) possideo. Obs. Non eadem planta est Dryum verticillatum LiGHTr. Fl. scot. II, p. 733 (1777), sed Blindia acuta Br. et Sch. op. cit. fasc. 33—6 Monogr. p. 3, tab. 1: 1846 (Bryum pilosum, Sphagni subulati facie DILL. op. cit. p. 374, tab. 47, fig. 34 et herb. ex ARN. et Hook. 1. c.; Br. acutum Huds. op. cit. II. ed., p. 484: 1778; Weissia acuta HEDW. Stirp. crypt. UI, p. 85, tab. 35: 1792). vVIll. TORTULA Hepw. Fundam. II, p. 92. (1782). ScHREB. in L. Gen. plant. VIII. ed., II, p. 760 (1791). Obs. Loco supra dieto inter alia genera muscorum Tortulam et Barbulam HEDWIG primus anno 1782 condidit, diversa tamen sola inflorescentia, illius etenim monoica, hujus dioica. Levissima hac differentia commotus, SCHREBER I. c. (1791) dua genera in unum sub nomine Tortula summo jure et sagacitate conjunxit. In Scuran. Journ. II, P. I, p. 14 (1799) WıLLDEnow tamen scripsit: »Barbula et Tortula Hepwic’s machen diese Gattung Barbula aus. Ich habe die Benennung Barbula vorgezogen, weil RoxBURGH in ÖOstindien eine neue Gattung aus der Classe Didy- namia ansiospermia entdeckt hat, die er Toıtula nennt,» quem auctorem perplurimi secuti sunt. Ubi est tamen hoc verbenaceum genus primum publicatum et quo tempore? Nimirum novem annis serius, quam Zortula SCHREB., in XIII. ed. L. Sp. plant. III, P. I, pp. 359 et 360 (1800), quam edidit ipse WILLDE- Now, dicens: »Sub nomine Tortul® asperee RoxB. sicca masit specimina amicus D. KLEIN absque ullo charactere» In Rox®. Plants of the coast of Coromandel II, p. 25, tab. 146 (1798) tamen hzc planta Streptium asperum Roxs. denominata est. Qua re videmus Tortulam SCHREB. sine ullo vestigio juris in Barbulam WILLD. transmutatam esse, praesertim quum hoc nomen investioamus. — Barbula, ut denominatio generica, jam anno 1790 in Fl. cochinch. IL, p. 366 a LOUREIRO alise verbenacee plante dicata est et in editione secunda quoque (1793) IE p. 444, ab ipso WILLDENOW edita, retenta. Nullam, mirabile dietu, tamen mentionem de Barbula Lour. in SCHRAD. Journ. 1. c. (1799) fecit WıLLpenow. Haec dua verbenacea genera Tortula (RoxB.) WiLLpD. et Darbula LouR. hoc tempore haud distineta considerantur, illa 7. aspera etenim est species Prive ADans. Fam. d. plant. IL, p. 505 (1763), hec B. chinensis in Wauep. Repert. IV, p. 3 (1844) nominatur Mastacanthus chinensis ENDL. MSS., ideoque hc homonyma genera phanerogama omnino pra&- DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROP&IS. 2393 terire et sola eadem cryptogama in memoriam ferre possumus. Uno verbo: natura jubente, ut Tortula et Barbula HEpw. in unum genus conjungantur, hc nomen Tortulam SCHREB. attribuere coacti sumus, quum hwc denominatio octo annis antiquwior (1791) sit, quam ista Barbula Wizzp. (1799). — Omnes species Tortule cellulas operculi in spiram dextram dispositas habent, qua spira in 7. subulatis et ruralibus maxime, in 7. lamellata, aloide, mucronata, intermedia, rigidula, inflexa et humii minus tamen nutans invenitur. Tortula lamellata LINDB. autoica, subgregarie crescens; folia apice serwulata et dorso summo papillosa, ınargine revoluto, nervo et gonidia et laminas gerente; seta longa; capsula subeylindrica, ssepe leniter curvata; peristomium vudimentarium; areolatio operculi dextrorsum torta. Syn. Pottia cavifolia var. od. barbuloides Dur. MSS. SCHIMP. Coroll. p. 24 (1855) et Synops. p. 122 (1860). Obs. Notis datis a P. pusilla diversa et ad I. crassinervem approximans. Tortula brevirostris Hook. et GREV. Syn.. 7. rigida Sw. Disp. muse. Suec. p. 40 excl. synon. (1799). Sm. ml. brit. III, po 1250 in obs. (1804). TURN. Muscol. hibern. spieil. p. 44 in obs. (1804). Brip. Sp. muse. I, p. 245 p. p. (1806). Harım. Skand. Fl. I. ed., p. 403 (1820). WABLENB. Fl. suec. I. ed., II, p. 763 (1826) et II. ed., II, p. 793 (1833) excl. synon. T. brevirostris Hook. et GREV. in Brewst. Edinb. Journ. I, . 289 (diagn. opt., suec. specim. tamen sola vera), tab. 12 (1824). Hoox. et TayL. Muscol brit. IL ed., Suppl. tab. 2 (1827). Hook. in Drumm. Muse. amer. bor. n. 136 (1828). ANGSIR. in Nov. act. Soc. upsal. XII, p. 374 (1844). Harrm. op. eit. V— VIII edd. (1849—61). T. enervis (naud Hook. et Grev.) Harrm. op. cit. II—IV. edd. (1832—43). Barbula vigida Hspw. Sp. musc. p. 115 p.p. (1801). LiLJEBL. Svensk Pl. III. ed. p. 536 (1816). ScHuLTz in Nov. act. Acad. ezxes. leop. XI, p. 196 p. p. (1823). Brip. Bıyol. univ. I, p- 528 p. p. (1826). — var. y. brevirostris BrıD. op. cit. I, Suppl. p. 824 (1827). B. brevirostris (haud FÜRNR. et Bruch) Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 12—-5 Monogr. p. 16 ewecl. specim. brit., tab. 2 bis (1842). C. Mürt. Synops. I, p. 597 excl. specim. brit. (1849). ScHime. Synops. p. 163 (1860). 3. Tortula stellata (ScHRER.). Syn. Bryum acaulon, Erice tenuifolie Ger. folio DiLL. Hist. "muse. p. 388, tab. 49, fig. 55 (1741) et herb. ex Arn. et Hook. 1. c. Br. stelldtum ScuREB. Spieil. Fl. lips. p. 80 capsula oblonga, pectine spirali; operculi cuspis capsula fere longior (1771). Horrm. Deutschl. Fl. Ii, p. 45 excl. synon. (1795). 234 S. 0. LINDBERG. Br. ericefolium Neck. Method. p. 193 capit. oblong. erect. (1771). Barbula rigida Hepw. Stirp. erypt. I, p. 65 p. p., tab. 25, fig. 16 (1787) et Sp. muse. p. 115 p. p. (1801). Brin. Muscol. rec. II, P. I, p. 192 (caps. oblong. erect.) excl. synon., tab. 3, fig. 19 (1798) et Bryol. univ. I, p. 523 dent. in funem contort. (1826). WEB. et Mour, Taschenb. p. 212 operc. sporangü dimidium superante (1807). ScuuLtz in Nov. act. Acad. cas. leop. XI, p. 196 p. p. (theca fere cylindr., in specim. major. oblonga), tab. 32, fig. 1 (peristom. tamen 7. aloidis 1. ambigue) 1823. Fürnr. et Bruch in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, p. 599 (1829). Hüsen. Muscol. germ. p. 309 excel. synon. (1833). Br. et Sch. Bryol. eur. fase. 13—5 Monogr. p. 13, tab. 1 (1842). C. Mür. Synops. I, p. 596 (1849). Scuımp. Synops. p. 163 (1860). T. rigida Scurap. Spieil. Fl. germ. p. 66 thec. oblong. erect. (1794). Brip. Sp. musc. I, p. 245 ewcl. synon. (1806). ANGSTR. in Nov. act. Soc. upsal. XII, p. 373 (1844). Spkuc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 374 (1849). Wis. Bryol. brit. p. 120, tab. 32 (1855). Dr Nor. Muse. ital. I, p. 17, tab. 3 (1862). Bere. Handb. brit. Moss. p. 259 (1863). T. enervis Hook. et Grev. in Brewst. Edinb. Journ. I, p. 288 operc. capsulam oblongam subbreviore (1824). Hook. et Tayı. Muscol. brit. II. ed, p. 52 excl. synon., Suppl. tab. 2 (1827). Harte. Skand. Fl. V—VIII. edd. (1849-61). T. brevirostris Hook. et GREV. in op. cit. p. 289 e locis haud suec. p. p. Hook. et Tayı. op. cit. p. 53, sed nee diagn., nec Suppl. tab. 2. Desmatodon rigidus Mitt. Muse. Ind. orient. p. 38 (1859). var. 5. pilifera. Syn. TI. difrons De Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 305 (1838) et Syllab. p. 176 (1838). Obs. E notis supra relatis proeclarum mihi est hanc speciem, sed nullam affınem, a SCHREBER |. e. decriptam esse. Tlud nomen tandem specificum: rigida, non minus quam quatuor speciebus (7. aloidi, ambigue, brevirostri et stellate) datum, est maxime confusum et abusum, ut e scientiis ejici optime debeat. — T. stellata Sm. Fl. brit. III, p. 1254 (1804) est T. agraria Sw. Hl. Ind. oceid. III, p. 1763 (1806), cui synonyma sunt Bryum agrarium Sw. Prodr. Fl. Ind. occid. p. 139 (1788) et Br. stellatum (haud ScureB.) Dicks. Plant. erypt. Brit. fasc. II, p. 6 excl. synon. (1790). Tortula ambigua (Br. et Scn.). Syn. Bryum rigidum Hups. Fl. angl. II. ed., p. 477 anthera erecta cylindr., operc. semilongit. anthere (1778)? Barbula rigida Hepw. Stirp. erypt. I, p. 65 p. p., tab. 25 excl. fig. 16 (perist. T. stellate) 1787 et alior. Aucr. SEN. Jo 2: DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 235 B. brevirostris (haud Br. et ScH.) FÖRNR. et Bruch in Re- gensb. bot. Zeit. XII, P. II, p. 599 (1829). Högen. Muscol. germ. p. 308 excl. synon. (1833). B. ambigua Br. et Sch. Bryol. eur. fasce. 13—5 Monogr. p. 14, tab. 2 (1842). C. MöLL. Synops. I, p. 596 (1849). Schmp. Synops. p. 164 (1860). T. rigida Turn. Muscol. hibern. spicil. p. 43 caps. cylindr. erect. (1804)? T. aloides DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 306 p. p. (1838) et Syllab. p. 177 p. p. (1838). T. ambigua Angstk. in Nov. act. Soc. upsal. XII, p. 376 (1844). Seruc. in Hook. Lond. Journ. IV, p. 191 (1845) et in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 374 (1849). Harrm. Skand. Fl. V— VIII. edd. (1849—61). Wırs. Bıyol. brit. p. 120, tab. 42 (1855). DE Nor. Muse. ital. I, p. 16, tab. 2 (1862). Berk. Handb. brit. Moss. p. 259 (1863). 5. Tortula aloides (Koch). Syn. VaAILL. Botan. paris. p. 133, n. "3, tab. 24, fig. 14 excl. a (1727). Bryum rigidum Sm. Engl. Bot. III, tab. 180 (1794). T. rigida Sm. Fl. brit. II, p. 1249 (1804). Hook. et Tayt. Museol. brit. I. ed., p. 30 p. p., tab. 12 (1818) et IT. ed., p. 53 p. p., tab. 12 (1827). Hook. et Grev. in Brewst. Edinb. Journ. I, p. 289 p. p. (1824). Wains. in Engl. Bot. II. Suppl, tab. 2759 (1834). Harım. Skand. Fl. IV— VIII. edd. (1843 —61). eye DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 306 p. p. (1838), Syllab. p. 177 p. p. (1838) et Muse. ital. I, p. 15, tab. 1 (1862). Axcsır. in Nov. act. Soc. upsal. XII, p. 377 (1844). Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 374 (1849). Wırs. Bryol. brit. p. 121, tab. 42 (1855). Bere. Handb. brit. Moss. p. 259 (1863). Trichostomum aloides Koch MSS. SchuLtz in Nov. act. Acad. ezes. leop. XI, p. 197 (1823). Brio. Bıyol. univ. I, Suppl p. 816 (1827). Barbula rigida AUCT. SEN. p. p. B. aloides FÜRNR. et Bruch in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, p. 598 (1829). Hüsen. Muscol. germ. p. 307 (1833). Br. et ScH. Bryol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p. 15, tab. 2 areolatio operculi tamen in fig. 11 sinistrorsum torta false delineata (1842). C. Mürr. Synops. I, p. 596 (1849). Schmp. Synops. p. 165 (1860). 6. Tortula squamigera (Vıy.). Syn. Barbula squamigera Viv. Ann. bot. I, P. II, p. 191 (1804). B. chloronotos Brin. Mant. p. 90 (1819), Bryol. univ. I, p- 539 (1826) et Suppl. p. 827 (1827). ScHurtz in Nov. act. Acad. cs. leop. XI, p. 222, tab. 34, fig. 30 (1823). BR. et 3 236 S. 0. LINDBERG. Sch. Bıyol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p. 18 p. p. (1842). C. Mürr. Synops. I, p. 598 p. p. (1849). B. membranifolia SCHULTZ in op. cit. p. 226, tab. 34, fig. 35. BR. vet "Sch. op. :cit. p. 17, tab. dk CC: MULTI op. Kein, 397. T. chloronotos BRiD. Sp. muse. I, p. 253 (1806). Srpruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 374 (1849). T. membranifolia Hook. Musc. exot. I, tab. 26 (1818). Hook. et Grev. in Brewst. Edinb. Journ. I, p. 291 (1824). ARN. in Mem. Soc. d’Hist. nat. Paris, II, p. 285 (1825). Dr Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 304 (1838) et Syllab. p. 176 (1838). T. squamigera Dr Nor. Muse. ital. I, p. 20, tab. 5 (1862). Desmatodon chloronotos Mitt. Musc. Ind. orient. p. 38 (1859). Tortula crassinervis De Nor. Syn. 7. crassinervis De Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p- 303 (1838), Syllab. p. 176 (1838) et Muse. ital. I, p. 25, tab. 6 (1862). Barbula chloronotos (haud Brın.) Br. et ScH. Bryol. eur. fase. 13—5 Monogr. p. 18 p. p, tab. 4 (1842). C. Müut. Synops. I, p. 598 p. p. (1849). Schmp. Synops. p. 166 (1860). Tortula atro-virens (8M.). Syn. Trichostomum convolutum 'Briv. Sp. musc. I, p. 232 (1806), Mant. p. 83 (1819)-et Bıyol. univ. I, p. 492 (1826). C. Mürt. Synops. I, p. 590 (1849). Schmp. Synops. p. 153 (1860). Berk. Handb. brit. Moss. p. 261 (1863). Tr. nervosum PÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. I, Ergänz. p. 32 (1829). Hüsen. Muscol. germ. p. 295 (1833). Grimmia atro-virens Sm. Engl. Bot. XXVIIL, tab. 2015 (1809). Didymodon nervosus Hook. et Tayr. Muscol. brit. I. ed., p. 66, tab. 20 (1818) et II. ed., p. 115, tab. 20 (1827). Desmatodon nervosus Br. et ScH. Bıyol. eur. fasc. 18—20 Monogr. p. 6, tab. 3 (1843). Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser, III, p. 374 (1849). ScHimr. Coroll. 'p. 26 (1855). Wıts. Bryol. brit. p. 103, tab. 20 (1855). [T. recurvata Hoox. Musc. exot. II, tab. 130 (1820)? Hook. et Grev. in Brewsr. Edinb. Journ. I, p. 297 (1824)? T. parvula Hook. et GREV. in op. cit. p. 302, tab. 12? Barbula recurvata SCHULTZ in Nov. act. Acad. czes. leop. XI, p. 216, tab. 33, fig. 24 (1823)? B. parvula SPRENG. in L. Syst. veget. XVI. ed., IV, P. I, p. 179 (1827)? B. crassinervis Tayı. in Hook. Lond. Journ. V, p. 51 (1846) ?] Obs. Et opereulum et perfeeti dentes evidentissime torta donata sunt huie plante, qua praecedenti proxima est. Tortula obtusifolia SCHLEICH. Syn. T. obtusifolia ScuueicH. Catal. plant. Helv. p. 31 (1807). T. humilis (haud Hzpw.) Hoox. in Drumm. Muse. amer. bor. n. 137 (1828). 10. 11. 2 DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 237 Barbula obtusifolla SCHWEGR. Suppl. I, P. I, p. 129, tab. 31 (1811). Brio. Mant. p. 92 (1819) et Bryol. univ. I, p. 552 (excl. synon. ScHuLTtz) 1826. FÖRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, p.:577 (1829). Hüsen. Muscol. _germ. p. 312 (1853). Desmatodon oblongifolius Hook. in op. eit. n. 114. D. flavicans Br. et Sch. Bıyol. eur. fasc. 18—20 Monogr. p. 7, tab. 4 (1843). D. obtusifolius Scuimp. Synops. p. 158 (1860). Trichostomum flavicans ©. Müut. Synops. I, p. 591 (1849). Didymodon flavicans Funck MSS. Obs. Opereulum et peristomium pulchre torta sunt hujus speciei, sequenti proximze. Tortula euneifolia (Dicks.). Syn. Bryum humile, pilis carens, viride et pellucidum DILL. Hist. musc. p. 356, tab. 45, fig. 15 (1741) et herb. ex Arn. et Hook. ]. ce. Br. murale var. 9. Huos. Fl. angl. I. ed., p. 406 (1762). Br. cuneifolium Dicks. Plant. erypt. Brit. fasc. III, p. 7 (1793). Horrm. Deutschl. Fl. II. p. 45 e synon. (1795). T. euneifolia Roru, Tent. Fl. germ. III, P. I, p. 213 (p. p.?) (1800). Sm. Fl. brit. III, p. 1257 (1804). Turn. Muscol. hibern. spieil. p. 51 p. p. (1804). Hook. et Tayr. Muscol. brit. I. ed., p. 31, tab. 12 (1818) et IL ed., p. 59, tab. 12 (1827). Hoox. et Grev. in Brewst. Edinb. Journ. I, p. 297 (1824). Moser in Arch. Bot. I p. 137 (1832). DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 296 (1838), Syllab. p. 174 (1838) et Muse. ital. I, p: 28, tab. 10 (1862). Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. IT. Ser, III, p. 375 (1849). Wirs. Bryol. brit. p. 128, tab. 12 (1855). Berk. Handb. brit. Moss. p. 254 (1863). T. spathulefolia Ds Nor. in op. eit. p. 297 et Syllab. p. 174. Barbula Dicksoni ScauLrz in Nov. act. Acad. ces. leop. XI, p. 224, tab. 34, fig. 33 (1823). B. cuneifolia Brın. Bryol. univ. I, p. 549 ewel. synon. (1826). BR. et ScH. Bryol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p. 31, tab. 17 (1842). C. Mür. Synops. I, p. 628 (1849). Schmp. Synops. p- 182 (1860). Tortula Vahlii (ScuuLtz). Syn. Barbula Vahlii ScuuLTz in Nov. act. Acad. cas. leop. XI, p. 222, tab. 34, fig. 31 (1823). Br. Bryol. univ. I, p. 545 (1826). Br. et Sch. Bryol eur. fase. 13—5 Monogr. p. 33, tab. 18 (1842). C. Mürr. Synops. I, p. 626 (1849). ScHIMP. Synops. p. 183 (1860). T. muralis a. Hoox. et Grev. in Brewsr. Edinb. Journ. I, p. 292 p. p. (1824). ARN. in M&m. Soc. d’Hist. nat. Paris, II, p. 285 p. p: (1825). 238 S. 0. LINDBERG. 12. 13. 14. T, extenuata DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 299 (1838) et Syllab. p. 174 (1838). T. Vahli Wins. Bryol. brit. p. 129 (1855). DE Nor. Muse. ital. px 27 tab. 9. (1862). var. Pp. subflaccida. Syn. T. oblongifolia Wırs. op. cit. p. 129, tab. 43. BERK. Handb. brit. Moss. p. 254 (1863). B. oblongifolia Scuime. Coroll., Suppl p. 141 (1855) et op. eit. p. 185. Obs. Speeimina 7. Vahlii ex ins. Sardinia, a De NOTARIS communicata, foliorum habent marginem plus minusve revolutum, interdum tamen fere omnino planum et e papillis minutis erenulatım, numquam integerrimum. Qua re T. oblongifoliam ut speciem censere nequeo. Tortula limbata LINDB. Syn. Desmatodon limbatus Mitt. Muse. Ind. orient. p. 38 (1859)? T. pellucida (haud Hook. et Grev.) LispB. MSS. 1861. DE Nor. Muse. ital. I, p. 26, tab. 8 (1862). Barbula limbats« LINDB. in Ofvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 387 (1863). Obs. An T. pellucida Hook. et GrEv. in Brewst. Kdinb. Journ. I, p. 296, tab. 12 (1824) aliud esse potest quam forma T. agrarie Sw. (vide supra in obs. 7. stellat@)? Tortula marginata (Br. et ScH.). Syn. T. cespitosa Hook. et Grev. in Brewst. Edinb. Journ. I, p. 296 obs, (1824)? DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 298 (1838) et Syllab. p. 174 (1838). T. marginata Spruc. in Hoox. Lond. Journ IV, p. 192 (1845) et in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 375 (1849). Wırs. Bryol. brit. p. 131, tab. 43 (1855). De Nor. Muse. ital. I, p. 24, tab. 7 (1862). Berk. Handb. brit. Moss. p. 253 (1863). Barbula marginata Br. et Sch. Bryol. eur. fase. 13—d Monogr. p. 33, tab. 19 (1842). C. Mönr. Synops. I, p. 629 (1849). Schmp. Synops. p. 183 (1860). B. cespitosa (haud Scuw&cr.) Bruch MSS. Desmatodon marginatus Mitt. Musc. Ind. orient. p. 38 (1859). Tortula canescens MONT. Syn. 7. canescens Mont. in Arch. Bot. I, p. 133, tab. 4, fig. 3 (1832) et Syllog. p. 40 (1856). DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 300 (1838), Syllab. p. 135 (1838) et Muse. ital. I, p. 30, tab. 11 (1862). Seruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., II, p. 375 (1849). Wıus. Bryol. brit. p. 130, tab. 43 (1855). Bare. Handb. brit. Moss. p. 253 (1863). Barbula canescens Bruch MSS. Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p. 34, tab. 19 (1842). C. Mürt. Synops. I, p. 625 (1849). ‚Schmp. Synops. p. 184 (1860) DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPEIS. 239 15. Tortula muralis (L.). Syn. VaInL. Botan. paris. p. 133, n. 4, tab. 24, fig. 15 (1727). Bryum tegulare humile, pilosum et incanım DiuL. Hist. muse. p. 355, tab. 45, fig. 14 A—E (1741) et herb. ex ARN. et Hookr. 1. c. Br. murale L. Sp. plant. I. ed., II, p. 1117 (1753). Mnium murale Sw. Method. p. 27 (1781). T. muralis Hzpw. Fundam. II, p. 92 (1782). Barbula muralis Tımm. Fl. megapol. prodr. p. 240 (1788). Mollia muralis Schrank, Bayersch. Fl. II, p. 456 (1789). var. p. @stiva. M. tegularis SCHRANK, op. cit. p. 457. T. estiva PAL. DE Beauv. Prodr. p. 91 (1805). B. eumeifolia (haud Brın.) Wer. et Monr, Taschenb. p. 207 (1807). B. estiva ScHULTZ in Nov. act. Acad. ces. leop. XI, p. 223, tab. 34, fig. 32 (1823). 16. Tortula mueronata (Bkip.). Syn. Barbula mucronata BRID. Sp. muse. I, p. 268 (1806). B. Brebissoni Brıv. Biyol. univ. I, Suppl. p. 834 (1827). Rhacomitrium flavipes Brıpd. Mant. p. 81 (1819) et Bıyol. univ. I, p. 224. (1826). Desmatodon dichotomus Brıp. Bryol. univ. I, Suppl. p. 823. Trichostomum flavipes Steup. Nomencl. crypt. p. 421 (1824). DE Nor. Syllab. p. 183 (1838). Didymodon Cinclidotus DE Not. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 325 (1838). Oinchidotus riparius var. PB. terrestris BR. et Sch. Bryol. eur. fasc. 16 Monogr. p. 11, tab. 2 (1842). C. flavipes De Nor. MSS. 1861. Gümbelia riparia var. ß. terrestris C. Mürı. Synops. IL, Suppl. p- 651 (1851). Obs. Valde false mihi sunt cause, cur hac distinctissima Tortula ab auctoribus Bryol. eur. inter Cinchdotos ‘) posita sit. ” CINCLIDOTUS Par. DE BEAUV. a. Eucinclidotus LINDB. 1. C. aquaticus (Jacav.). Syn. Hypnum aquaticum nigricans, foliis angustis falcatis DILL. Fist. musc. p. 334, tab. 43, fig. 70 (1741). H. aquaticum Jacav. Fl. austr. icon. III, p. 48, tab. 290 (1775). d a aquaticum GMEL. in L. Syst. nat. XIII. ed., II, P. II, p. 1331 (JL). Hedwigia aquatica Hevw. Stirp. erypt. III, p. 29, tab. 11 (1792). Gymnostomum aquaticum Horrı. Deutschl. Fl. II, p. 29 (179). Anoectangium aquaticum HEpw. Sp. musc. p. 41 (1801). An. falcatum PAL. DE Brauv. Prodr. p. 42 (1805). en aquatica SPRENG. in L. Syst. veget. XVI. ed., IV, P. I, p. 145 ) C. aquaticus Br. et Sch. Bryol. eur. fase. 16 Monogr. p. 8, tab. 1 (1842). 240 8. 0. LINDBERG. T. mucronatam nostram cum OC. ripario comparantes, videre etenim possumus omni respectu diversos esse hos museos. Ab hoc illa, si quidem differentias jam antea datas praetereamus, differt inflorescentia feminea semper acrogena; colore obseuro, viridi; ramis paucis fastigiatis; foliis (eisdem T. muraks et forma et structura valde similibus) minoribus, sublaxis, statu sieco tortis, e basi quali lingueformibus, apice rotundato-obtusis, interdum subemarginatis, distinete carinatis, nervo crassiore ei teretiore, dorso magis prominente, ut mucrone breve ewcedente, margine infra valde revoluto et divergente, supra adpresso et minus revoluto, a duobus stratis cellularum incrassato, cellulis baseos mazimis, laxis, rectangularibus, hyalino-pellucidis, haud incrassatis, superioribus minimis, valde indistinctis, quadratis, dorso papillosis, eisdem marginalibus ceteris simillimis; cellulis operculi elongate rectangu- laribus, omnibus in seriebus dextrorsum spiraliter tortis dispositis. — Note distinctive OC. riparü, cujus forma T. mucronata in Bryol. eur. false dieitur, sunt: inflorescentia feminea et clado- et acrogena; color luridus, nigrescens, inferne nitidus; caulis sub- dichotomus, folia majora, sieca stricta et adpressa, e basi angusti- ore oblongo-lanceolata, obtusiuscula, fere omnino plana, margo planus, toto ambitu e duobus stratis, a tribus vel quatuor seriebus cellu- larum formatis, incrassatus, nervus tenwor et dorso minus promi- nens, in summo apice dissolutus, cellule (eisdem ©. aquatici et : minoris simillimae) basilares paullo majores, subquadrate, distincte incrassate, vie hyalin®, superiores rotundate, quadri — sexangule, omnino leves, parietibus evidentissime incrassatis et hyalino-pellu- cidis, eedem marginales majores, magis chlorophyllifer@ et incras- sate, inferiores rectangulares, superiores quadrate; cellule operculi elongate rectangulares, basilares in spiram deztram parum nutantem Gümbelia aquatica C. Müır. Synops. II, Suppl. p. 652 (1851). 2. C. minor (E.). Syn. Fontinalis triangularis minor carinata, e cymis capsulifera DILL. Hist. musc. p. 257, tab. 33, fig. 2 (1741) et herb. ex ARN. et Hook. L c. F. minor L. Sp. plant. I. ed., II, p. 1107 (1753). Hups. Fl. angl. I. ed., p. 398 (1762). LicHTtE. Fl. scot. I. ed., II, p. 69 (1777). F. alpina Dicks. Plant. erypt. Brit. fasc. IL, p. 2. tab. 4, fig. 1 (1790). Trichostomum fontinaloides Hxzpw. Stirp. erypt. IH, p. 36, tab. 14 (1792). C. fontinaloides PAL. DE BEAvV. Prodr. pp. 28 et 52 (1809). Trematodon fontinaloides RöHr. Deutschl. Fl. II. ed., III, p. 65 (1813). Rhacomitrium fontinaloides Brıv. Mant. p. 80 (1819). Gümbelia fontinaloides ©. Mir. Synops. II, Suppl. p. 652 (1851). b. Brachybryum LINDB. 3. C. riparius (Hosr). Syn. Gymnostomum riparium Host, Synops. plant. Austr. p. 563 (1797). Trichostomum nigricans Brin. Sp. muse. I, p. 242 (1806). Tr. riparium WEB. et Monx, Taschenb. p. 120 (1807). Host, Fl. austr. II, p. 717 (1831). en riparium Brio. Mant. p. 80 (1819) et Bryol. univ. I, p. 223 (1826). C. riparius ARN. in Mem. Soc. d’Hist. nat. Paris II, p. 271 (1825). Gümbelia viparia ©. Müuu. Synops. II, Suppl. p. 651 (1851). DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 241 4 disposite, ecwdem partis rostrate recte. (Operculum OC. minoris a cellulis quadrato-rectangularibus in spiram dextrorsum tortam constructum est et idem C. aquatici a cellulis minoribus, mul- tangulis, in spiram haud dispositis). His notis mihi persuasum habeo formas inter hos nullo modo affınes muscos, 7. mucronatam et C. riparium, medias in natura numquam repertas esse. 17. Tortula unguiculata (Hu»s.). Syn. Dryum Dıwr. Hist. muse. pp. 383—5, tab. 48, figg. 47—9 (1741) et herb. ex’ ARN. et Hook. 1. ce. Br. unguiculatum Huvs. Fl. angl. I. ed., p. 410 (1762). L. Mant. II, p. 309 (1771). ScHres. Spicil. Fl. lips. p. 78 (1771). Sw. Method. p. 29 (1781). Br. setaceum Hups. op. cit. p. 409? Licutr. Fl. scot. I. ed, II, p. 729 (1777)? Br. mucronulatum Dicks. Plant. crypt. Brit. fasc. III, p. 3 (1793). Br. linoides DICKS. op. cit. p. 8, tab. 8, fig. 3. Mnium setaceum L. Sp. plant. I. ed., II, p. 1111 (1753)? Barbula ungweulata Heow. Fundam. Il, p. 92 (1782). Mollia unguiculata SCHRANK, Bayersch. Fl. II, p. 457 (1789). T mucronulata Sw. Dispos. muse. Suec. p. 40 (1799). T. ungweulata Roru, Tent. Fl. germ. II, P. I, p. 206 (1800). Hoox. et Grev. in Brewsr. Edinb. Journ. I, p. 294 (1824). ARN. in Mem. Soc. d’Hist. nat. Paris II, p. 286 (1825). T. humilis (haud Hoox. et Grev.) Turn. Muscol. hibern. spi- eil. p. 45 (1804). Obs. In herbario SWARTZIT re vera adest specimen hujus stirpis, »Mnium setaceum Herb. Linn.» inseriptum. Deseriptio in Sp. plant. 1. c. quoque sat bene quadrat, sed nullo modo in Trematodontem ambiguum (Hepw.), ut ex his verbis videre pos- sumus: »antheris erectis cylindricis, operculis jiliformibus longitu- dine capitulorum, pedunculis atropurpureis flexuosis.» 18. Tortula inermis (Briıp.). Syn. Syntrichha subulata var. y. inermis BrıD. Bryol. univ. I, p. 581 (1826). S. inermis Bruch MSS. T. inermis Mont. in Arch. Bot. I, p. 136, tab. 4, fig. 4 (1832) et Syllog. p. 40 (1856). De Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 295 (1838), Syllab. p. 173 (1838) et Muse. ital. I, p. 44, tab. 20 (1862). T. subulata var. ß. inermis Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. 11.7 Ser ahll: pt 376 (1849). — var. y. inermis Wıus. Bıyol. brit. p. 132 (1855). Barbula subulata var. y. inermis BR. et Sch. Bryol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p. 37, tab. 22, figg. yy (1842). Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 21. N:o 4. 4 19. 242 S. 0. LINDBERG. B. inermis C. MöLL. Synops. I, p. 624 (1849). Br. et Sen. op. eit. fase. 46 et 47, Suppl. tab. 3 (1851). Schmp. Coroll. p. 35 (1855) et Synops. p. 187 (1860). Desmatodon inermis Mitt. Muse. Ind. orient. p. 37 (1859). Tortula subulata (L.). Syn. VAILL. Botan. paris. p. 133, n. 6, tab. 25, fig. 8 (1727). Bryum capsulis longis subulatis Diwr. Hist. muse. p. 350, tab. 45, fig. 10 (1741) et herb. ex Arn. et Hook. ]. c. Br. subulatum L. Sp. plant. I. ed., II, p. 1116 (1753). Mnium subulatum Sw. Method. p. 28 (1781). T. subulata HeDw. Fundam. II, p. 92 (1782). Mollia subulata SCHRANK, Bayersch. Fl. II, p. 455 (1789). Barbula subulata PAL. DE Brauv. Prodr. p. 43 (1805). Syntrichia subulata WEB. et Monr, Taschenb. p. 214 (1807). var. Pp. lavifolia. | Syn. 7. mucronifolia SCHWEGR. Suppl. I, P. I, p. 136, tab. 34 (1811). Waurene. Fl. lapp. p. 317 (1812), Fl. suee. I. ed., II, p. 764 (1826) et II. ed., II, p. 793 (1833). Harrm. Skand. Fl. I—VIII. edd. (1820—61). Hook. et Gkev. in Brewsr. Edinb. Journ. I, p. 293 (1824). Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 376 (1849). DE Nor. Muse. ital. I, p. 48, tab. 22 (1862). T. leucostoma HooK. et GREY. in op. cit. p. 294? S. mucronifoka Brıp. Mant. p. 97 (1819). SchuLtz in Nov. act. Acad. cs. leop. XI, p. 228, tab. 34, fig. 2 (1823). S. alpina BriD. 1. c.? Zygotrichia leucostoma Brıp. Bryol. univ. I, p. 521 (1826)? B. mueronifolia Br. et Sch. Bryol. eur. fasce. 13—5 Monogr. p. 38, tab. 23 (1842). C. Mürt. Synops. I, p. 624 (1849). Schmp. Synops. p. 188 (1860). Desmatodon mucronifolius Mitt. Muse. Ind. orient. p. 37 (1859). Obs. A T. subulata s. d. T. mucronifoliam, ut speciem, di- stinguere non possum, quum forma intermediee copiosze sint. Omnibus meis speciminibus utriusque permultis cum summa di- ligentia investigatis, hanc ut formam illius, in regionibus eleva- tioribus vel magis septemtrionalibus vigentem, censere imvitus coactus sum. Optimam hane formam l@vifoliam e multis locis Norvegise, Qvickjock Lapponis lulensis, Tyrolia et Helvetia pos- sideo, qua areolatione foliorum sat distineta videtur. Specimina tamen e monte St. Gotthard, ins. Käringön Norvegiz et em. Kinne- kulle Sueci® cellulas folii medias papillis minutis obscuriores, eas- dem marginantes valde incrassatas et vie chlorophylliferas osten- dunt, quibus notis intermedia sunt. Plantae tandem ex opp. Lund Suecie donata sunt folia, quorum areolatio eidem forma alpine persimilis est, cellulis mediis tamen indistincte papillosis, ideogue paullo minus diaphanis. Speeimina, in m. Sempione Italize lecta, multo magis ad formam genuinam 7. subulate spectant. Nervus quoque nunc ut mucro brevis, nune ut pilus sat longus, 20. 21. 22. DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPEIS. 243 quod in planta lapponica videre possumus, excedens, folia nunc longiora, nunc breviora, margo eorum nune a dissimilibus cel- lulis (elongatis, inanibus et laevissimis), nune a ceteris mediis subeonformibus constructus, capsula et operculum longiora vel breviora, ut et peristomium nune albidum, nune rufulum, annu- lus plus minusve latus. Ideoque relative sole, null tamen positive sunt omnes note distinguentes, quum ipsa scabritas papillosa quoque foliorum valde variabilis sit. — Multo magis diversa est forma angustata T. subulate, a SCHIMPER prope Ar- sentoratum lecta, foliis ovato-lanceolatis, valde acutis, margine in- crassato, a cellulis valde elongatis, inamibus, hyalinis et lewvissimis formato, capsula longe et anguste ceylindrica, suberecta. An species propria (7. angustata Lınpe. MSS.)? An hec fines anteriores, var. levifolia contra easdem posteriores seriei formarum poly- morphe IT. subulate faciant? Quam rem valde obscuram diju- dieare nequeo. — Nobis optima species est praecedens 7‘. iner- mis, nullis formis intermediis visis. Tortula suberecta Hook. | Syn. 7. suberecia Hook. in DrumM. Musc. amer. bor. n. 145 (1828). Desmatodon obliquus Br. et ScH. Bryel. eur. fasc. 18—20 Monogr. p. 10, tab. 7 (1843). Schmp. Synops. p. 161 (1860). Harrm. Skand. Fl. VIII. ed. (haud V. et VI. sed VII. ed. p.p.), p. 395 (1861). Trichostomum obliguum C. MüLt. Synops. I, p. 594 (1849). Obs. Folia acuminata, subpellueide marginata et dense papil- losa, capsula eylindrica, subobliqua, operculum et peristomium valde torta affınitatem cum praecedente praclare ostendunt. Folia quoque proxime 7. Laureri obscure marginata et opereu- lum distinetissime tortum. Desmatodontes, areolatione operculi recta donati, eandem rationem ad Trichosioma, quam T. subu- late ad alias sectiones hujus generis, nobis praebent. Tortula Laureri (ScHuLtz). Syn. Trichostomum Laureri SCHULTZ in Regensb. bot. Zeit. XII, P. I, p. 163 (1827), OC. Mörr. Synops. I, p. 594 (1849). Tr. latifolium var. 9. Laureri Hüsen. Muscol. germ. p. 292 (1833). T. bryoides Hook. in Drumm. Muse. amer. bor. n. 135 (1828). Didymodon Blyttii Harım. Skand. Fl. IV. ed., p. 381 (1843). Desmatodon Laureri BR. et ScH. Bryol. eur. fasc. 18—20 Monogr. p. 9, tab. 6 (1843). Harrm. op. eit. V—-VIII. edd. (1849—61). D. nitens Lızsm. in Fl. dan. Suppl. I, p. 12, tab. 50 (1853). Tortula latifolia (Bruch). Syn. Syntrichia levipila var. ß. mutica, ScHULTz in Nov. act, Acad. ces. leop. XI, p. 230, tab. 34. fig. 4 B (1823). Brın. Bryol. univ. I, Suppl. p. 836 (1827). 23. 244 S. 0. LINDBERG. S. ruralis var. y. latifolia SPRENG. in L. Syst. veget. XVI. ed., IV, P.: I, p. 177 (1827). S. latifolia Bruch MSS. Hügen. Muscol. germ. p. 342 (1833). AunrF. in Fr. Fl. scan. p. 240 (1835). T. ruralis var. ß. latifolia ARN. in Mem. Soc. d’Hist. nat. Paris II, p. 286 (1825). T. latifolia Harım. Skand. Fl. Il. ed., p. 322 (1832) et IIL — VII. edd. (1838—61). Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser, III, p. 376 (1849). Wains. Bryol. brit. p. 133, tab. 43 (1855). Berk. Handb. brit. Moss. p. 251 (1863). Barbula latifola BR. et ScH. Bryol. eur. fase. 13—5 Monogr. p. 41, tab. 24 (1842). CO. Mürr. Synops. I, p. 632 (1849). Jens. Bryol. dan. p. 110, tab. 6, fig. 30 a—c, h—k (1856). SCcHIMP. Synops. p. 190 (1860). Obs. A ScauLtz Il. c. et in Bryol. eur. scripta est 7. latifolia BrucH MSS., in Dryol. univ. ete. tamen.et in speeiminibus auctoris, ad Bipontem lectis et a me visis, Syntrichia latifolia BRUCH.; nec ulla alia species ab ipso, quantum scimus, Tortula nomi- nata est. Qua causa 7. latifoliam HARTM. retineo. Tortula papillosa Wııs. Syn. T. ruralis var. Hook. et Tayı. Muscol. brit. II. ed., p- 56 (1827). T. papillosa Wıws. MSS. et Bryol. brit. p. 135, tab. 44 (1855). Spruc. in Hook. Lond. Journ. IV, p. 193 (1845) et in Ann. Mag. nat. Hist. Il. Ser, III, p. 376 (1849). Mir. in Hook. Journ. Bot. VIII, p. 259 (1856) et in Hook. ri. Fl. tasman. II, p. 176 (1858). LINDB. in Harrm. Skand. Fl. VII. ed. p. 391 (1861). Bere. Handb. brit. Moss. p. 250 (1863). T. rotundifoia Harte. op. eit. V. ed., p. 381 (1849). C. Möürı. Synops. II, Suppl. p. 632 (1851). Syntrichia levipila var. Anne. in Fr. Fl. scan. p. 240 (1835). Barbula papillosa C. MüLL. op. cit. I, p. 598 (1849). Surt. Moss. U. S. p. 27 (1856). LINDB. in Rasen. Hedwigia II, p- 79 (1863) et in Ofvers. Wet. Akad. Förh. XX, p. 388 (1863). B. rotundifolia Jens. Bryol. dan. p. 110, tab. 6, fig. 30 f et g (1856). Pottia Russeli Sur. MSS. (1848). Obs. Specimina britannica 7. papillose jam anno 1858 in- vestigans, statim observavi me pra oculis eandem speciem ac YT. rotundifoiam HartMm. habere. — Fructum his verbis I. cc. de- seripsit MITTEN: »theca operculo tertio breviore, in pedunculo breviusculo crassiusculo cylindrica, peristomii parte tertia inferiore zubulosa» An ad aliam affınem et intermixtam speciem perti- neant hac fertilia specimina, in prov. Victoria ins. Nova Hol- landie a F. MÖLLER lecta? DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 245 24. Tortula alpina (Br. et ScH.). Syn. 7. mucronifoia (haud Schwäcr.) DE Nor. Syllab. p. 171 excl. synon. (1838). T. alpina Wırs. Bryol. brit. p. 134 (1855). De Nor. Muse. ital. I, p. 43, tab. 19 (1862). Barbula alpina Br. et ScH. Bryol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p 39, tab. 24 (1842). C. Mürr. Synops. I, p. 639 (1849). Schmp. Synops. p. 188 (1860). 25. Tortula levipila (Brio). Syn. VaILL. Botan. paris. p. 133, n. 5, tab. 25, fig. 3 (1727). Syntrichia levipila Brıpd. Mant. p. 98 (1819) et Bryol. univ. I, p. 586 (1826). ScuuLtz in Nov. act. Acad. ces. leop. XI, p: 230, tab. 34, fig. 4 (1823). Hüsen. Muscol. germ. p. 340 (1833). Auxr. in Fr. Fl. scan. p. 240 (1835). S. ruralis var. Pp. levipila SPRENG. in L. Syst. veget. XVI. ed VB, 1.9.1772 (1827). T. levipila Scaw&Gr. Suppl. IL, P. I, fasc. I, p. 66, tab. 120 (1823). Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 376 (1849). Harrm. Skand. Fl. V— VII. edd. p. p. (1849 —61). Wırs. Bıyol. brit. p. 133, tab. 43 (1855). Berk. Handb. brit. Moss. p. 252 (1863). T. ruralis var. Pp. levipila Hook. et GrEv. in BrewstT. Edinb. Joum. I, p. 293 (1824). Harım. op. eit. II. et IV. edd. (1838 et 1843). — var. y. levipila ARN. in Mem. Soc. d’Hist. nat. Paris II, p. 286 (1825). Barbula levipila BR. et Sch. Bıyol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p. 40, tab. 25 (1842). C. Müur. Synops. I, p. 638 (1849). Jens. Bryol. dan. p. 109 (1856). Scaımp. Synops. p. 189 (1860). var. ß. marginata. Syn. 7. levipileformis DE Nor. Muse. ital. I, p. 39, tab. 17 (1862). var. y. propagulifera. Syn. B. pagorum MILD. in MonL et ScHLECHT. Bot. Zeit. XX, p. 459 (1862). Obs. Formam hujus 7. levipileformem censeo, quum celluls marginis valde varient. Folia perfecte immarginata in specimini- bus e prov. Skåne Sueci@, Normandia et Alsatia observavi, ob- scure marginata in plantis ex Hollandia, Belgia, Versailles, Kreuz- nach et Bipontem, distinete marginata e Meudon prope Lutetiam Parisiorum et late pellucido-marginata in exemplaribus e Dania et Italia, que omnium collectionis mes robustissima sunt. 26. Tortula norvegica (FR. WEB.). Syn. Syntrichia norvegica Fr. WEB. in WEB. et MoHR, Archiv I, P. I, p. 130, n. 13, tab. 5, fig. 1 a—i (1804). Brıp. Mant. p. 98 (1819) et Bryol. univ. I, p. 588 (1826). T. norvegiea WAHLENB. MSS. 27. 28. 246 8. 0. LINDBERG. T. ruralis var. ß. alpina WAHLENB. Fl. Carp p. 338 (1814). DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 291 (1838). T. aciphylla Harım. Skand. Fl. V. ed., p. 381 (1849). Spruvc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 376 (1849). De Nor. Musc. ital. I, p. 38, tab. 16 (1862). Barbula aciphylla Br. et ScB. Bıyol. eur. fase. 13—5 Monoer. p. 42, tab. 26 (1842). C. Müur. Synops. I, p. 643 (1849). ScHIMP. Synops. p. 190 (1860). B. norvegica LINDB. in Ofvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 387 (1863). Obs. Specimina authentica quidem nondum vidi, sed deli- neationes I. c. a FR. WEBER date ad B. aciphyllam optime quadrant. Tortula ruralis (L.). Syn. Dryum rurale unguiculatum hirsutum, elatius et ramosius Dir. Hist. muse. p. 352, tab. 45, fig. 12 (1741) et herb. ex ARn. et Hook. |]. c. Br. rurale L. Sp. plant. I. ed., U, p. 1116 (1753). Hypnum rurale Weiss, Plant. erypt. Fl. gotting. p. 210 (1770). Mnium rurale Sw. Method. p. 27 (1781). Barbula ruralis Hzpw. Fundam. II, p. 92 (1782). Mollia ruralis SCHRANK, Bayersch. Fl. II, p. 456 (1789). T. ruralis Eurn. Beitr. VII, p. 100, n. 184 (1792). Syntrichia ruralis BRID. in SCHRAD. Journ. III, P. IT, p. 299 (1801). var. ß. virescens. Syn. T. ruralis var. ß. virescens DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 290 (1838) et Syllab. p. 171 (1838). T. virescens DE Nor. Muse. ital. I, p. 41, tab. 18 (1862). B. ruralis var. &. virescens BERrToL. Fl. ital. crypt. p. 217 (1858). Obs. DB. pulvinata Jurarze. MSS. nihil aliud esse videtur quam forma juvenilis hujus, e loco orta. — Fere semper 7. ru- ralis, ut et 7. intermedia, levipila, princeps ete., in vaginula membraonam ochree similem gerit. Ab affinibus quoque differt duabus excavationibus longitudinalibus, sat profundis, mox intra marginem revolutum positis et plicas simulantibus. Tortula intermedia (Bkı».). Syn. ‚Syntrichia intermedia Brıp. Bryol. univ. I, p. 586 (1826). T. ruralis var. d. crinita Ds Not. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 291 (1838), Syllab. p. 171 (1838) et Muse. ital. I, p. 36, tab. 15 (1862). — var. 1 Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 375 (1849). — var. p. minor Wıus. Bryol. brit. p. 134 (1855). — var. ß. rupestris Wis. op. cit. Suppl. T. intermedia Wırs. MSS. (1861). Berk. Handb. brit. Moss. p. 251 (1863). Barbula ruralis var. Pp. rupestris Br. et ScH. Bryol. eur. fase. 13—5 Monogr. p. 43 (1842). C. Mürr. Synops. I, p. 640 (1849). Schmp. Synops. p. 192 (1860). 29. 30. 32. DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 247 Obs. Hac re vera optima species videtur, cujus sunt specificae note: locus semper calcareus; caspites humiles, compacti; caulis brevis, fastigiato-ramosus; folia erecta, sicca adpressa et vie cur- vata, e basi angustiore oblongo-spathulata, valde rotundato-obtusa, interdum emarginata, fere plana, sine strüs pliceformibus, margine ad medium folii solum leniter recurvo, pilo longissimo, folio spe longiore et sepissime minus serrato, cellulis duplo minoribus, ma- zime obscuris et papillulosis; seta et capsula multo breviores ut et peristomium, dentes hujus unam spiram solam formantes, tubus subtiliter papillosus, haud trabeculatus; areolatio operculi paullo torta; sport obscure brunnei. Tortula princeps DE Nor. Syn. TI. princeps DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 288 (1838), Syllab. p. 170 (1838) et Muse. ital. I, p. 33, tab. 13 (1862). T. Mülleri Wıus. Bryol. brit. p. 134, tab. 44 (1855). Berk. Handb. brit. Moss. p. 250 (1863). Barbula Mülleri Br. et ScH. Bıyol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p. 44, tab. 28 (1842). B. princeps C. Mürt. Synops. I, p. 636 (1849). Syntrichia princeps Mitt. Muse. Ind. orient. p. 39 (1859). S. Mülleri Brucn MSS. Tortula crocea BRID. Syn. T. crocea Brıp. Sp. muse. I, p. 257 (1806). T. paludosa SchueicH. Catal. plant. Helv. p. 31 (1807). Hook. et GreEv. in Brewst. Edinb. Journ. I, p. 301 (1824). Barbula crocea WEB. et Mour, Taschenb. p. 481 (1807). Brio. Mant. p. 93 (1819). B. paludosa Schwer. Suppl. I, P. I, p. 124, tab. 30 (1811). var. Pp. humilis. Syn. B. Funckii SCHULTZ in Nov. act. Acad. cees. leop. XI, p. 218, tab. 33, fig. 26 (1823). . Tortula flavipes (Br. et ScH.). Syn. Barbula flavipes Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p. 30, tab. 15 (1842). C. Müur. Synops. I, p. 621 (1849). ScHime. Synops. p. 176 (1860). T. flavipes Wins. Bryol. brit. p. 128 (1855). Tortula bicolor (Br. et ScH.). Syn. Gymnostomum bicolor BR. et ScH. Bryol. eur. fasc. 33 —6 Monogr. p. 4, tab. 1 (1846). Scnmp. Synops. p. 37 (1860). Pottia bicolor CO. MörL. Synops. I, p. 563 (1849). Barbula bicolor LINDB. in ÖOfvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 386 (1863). Obs. Areolatio operculi est dextrorsum spiraliter torta et peristomium rudimentarium. Habitus quoque cum eodem T. croce@ bene congruit, cui proxima est 7. bicolor. Confer SCHIMP. op. cit. p. 38 in obs. 34. 35. 248 S. 0. LINDBERG. 33. Tortula convoluta (Hepw.). Syn. Bryum stellare nitidum pallidum, capsulis tenuissimis Dirr. Hist. musc. p. 381, tab. 48, fig. 44 (1741) et herb. ex ARN. et Hookr. I. c. Br. setaceum Neck. Method. p. 212 (1771). Br. convolutum Dicks. Plant. erypt. Brit. fasc. II, p. 6 (1790). Mnium setaceum (haud L.) PorricH, Hist. plant. Palat. III, p. 54 (1777). Een. in Hannöv. Mag. 1780, p. 235. Barbula setacea Hxpow. Fundam. II, p. 92 (1782) et Stirp. erypt. I, tab. 32 (1787). B. convoluta Hzpw. Stirp. erypt. I, p. 86 (1787). Tımm, Fl. megap. prodr. p. 240 (1788). T. convoluta Scuran. Spicil. Fl. germ. I, p. 66 (1794). Sw. Dispos. muse. Suec. p. 41 (1799). RorH, Tent. Fl. germ. IH, P. I, p. 208 (1800). Streblotrichum convolutum PAL. DE Beauv. Prodr. pp. 27 et 89 (1805) et in Mém. Soc. Linn. Paris I, p. 455 (1822). Obs. De Mnio setaceo L. vide supra 7. unguiculatam. Lå Tortula revoluta ScHRAD. Syn. T. revoluta ScHRAD. Syst. Samml. krypt. Gew. I, n. 54 (1796) et in Usters, Neu. Ann. XIV, p. 109 (1796). Beim. Sp. muse. I, p. 262 (1806). Hook. et Grey. in Brewsr. Edinb. Journ. I, p. 290 p. p. (1824). Ds Nor. in Mem, Accad. Torin. XL, p. 314 (1838), Syllab. p. 178 (1838) et Muse. ital. I, p. 54, tab. 26 (1862). Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser. III, p. 377 (1849). Wırs. Bıyol. brit ps 126, tab. 12 (1855). Berk. Handb. brit. Moss. p. 256 (1863). Barbula revoluta BRID. in ScHRAD. Journ. III, P. II, p. 299 (1801), Mant. p. 95 (1819) et Bryol. univ. I, p. 571 (1826). ScHwäGr. Suppl. I, P. I, p. 127, tab. 32 (1811). ScHuLTz in Nov. act. Acad. cxs. leop. XI, p. 215, tab. 33, fig. 23 (1823). Br. et Sch. Bryol. eur. fase. 13—5 Monogr. p. 27, tab. 14 (1842). OC. Mürt. Synops. I, p. 621 (1849). Scurmp. Synops. p. 175 (1860). Tortula Hornschuchii (ScHULTz). Syn. Barbula revoluta (haud Brip.) WEB. et MoHR, Taschenb. p. 210 (1807). Schuutz, Suppl. Fl. starg. p. 69 (1817). — var. ß. Hornschuchii Brıp. Bryol. univ. I, p. 572 (1826). B. Hornschuchii ScHULTzZ in Nov. act. Acad. cs. leop. XI, p. 217, tab. 33, fig. 25 (1823). Br. et ScH. Bıyol. eur. fasc. 13—5 Monogr. p. 28, tab. 10 (1842). ©. Mürn. Synops. I, p. 608 (1849). ScHimP. Synops. p. 173 (1860). T. revoluta (haud Schran.) Hook. et Tayı. Muscol. brit. I. ed., p. 33, tab. 12 (1818).et Il. ed., p. 54 tab. 12 (1827). — var. 8. Hornschuchi DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 315 (1838). 36. 37. 38. 39. DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROP.&IS. 249 T. Hornschuchii De Nor. Syllab. p. 179 (1838) et Muse. ital. IL p. 55, tab. 27 (1862). Wains. Bryol. brit. p. 127, tab. 43 (1855). Harım. Skand. Fl. VIII ed. p. 393 (1861). Berk. Handb. brit. Moss. p. 256 (1863). Tortula iemadophila (ScHimP.). Syn. Barbula icmadophila Scuımp. MSS., Coroll. p. 32 (1855) et Synops. p. 172 (1860). ©. Müt. Synops. I, p. 614 (1849). Br. et Sch. Bıyol. eur. fasc. 43, Suppl. tab. 2 (1850). Tortula gracilis SCHLEICH. Syn. T. gracilis Scuueich. Catal. plant. Helv. p. 30 (1807). Hook. et Grev. in Brewst. Edinb. Journ. I, p. 300 (1824). ARN. in Mem. Soc. d’Hist. nat. Paris IL p. 287 (1825). De Nor. in Mem. Accad. Terin. XL, p. 316 (1838), Syllab. p. 179 (1838) et Muse. ital. I, p. 57, tab. 28 (1862). Wains. Bryol. brit. p. 123, tab. 32 (1855). Barbula gracilis SCHW&GR. Suppl. I, P. I, p. 125, tab. 34 (1811). Brio. Mant. p. 89 (1819) et Bryol. univ. I, p. 536 (1826). ScuuLtz in Nov. act. Acad. ces. leop. XI, p. 198, tab. 32, fig. 3 (1823). Högen. Muscol. germ. p. 329 (1833). Br. et Sch. Bıyol. eur. fasce. 13—5 Monogr. p. 22, tab. 8 (1842). C. MöLL. Synops. I, p. 609 (1849). Schmp. Synops. p. 171 (1860). Obs. Cellule foliorum laves, haud papilliferze. Tortula vinealis (BRiD.). Syn. Barbula vinealis BriD. Bryol. univ. I, Suppl p. 83 (1827). Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 13—5 Monoer. p. 24, tab. 10 (1842). C. Mütt. Synops. I, p. 617 (1849). Mir. Muse. Ind. orient. p. 33 (1859). ScHimp. Synops. p. 170 (1860). B. fallax var. d. vinealis Hügen. Muscol. germ. p. 327 (1833). T. insulana DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 320 (1833) et Syllab. p. 180 (1838). T. falla® var. y. vinealis DE Nor. opp. citt. p. 319 et p. 180. T. vinealis Spruc. in Hook. Lond. Joum. IV, p. 194 (1845) et in Ann. Mag. nat. Fist. II. Ser., III, p. 378 (1849). Wis. Bryol. brit. p. 124, tab. 42 (1855). De Nor. Muse. ital. I, p. 60, tab. 30 (1862). Berk. Handb. brit. Moss. p. 257 (1863). Obs. Cellule foliorum parve, regulariter quadrate, paullo in- crassat®, sublaeves, superiores minores, valde obscure. Esedem T. imberbis majores, suprabasilares rotundat&, iıregulariter mul- tangulze, pellucide, maxime incrassat&, papillis inconspicuis. Tortula rigidula (Hzpw.). Syn. Didymodon rigidulus Hzpw. Stirp. erypt. III, p. 8, tab. 4 (1792). Bryum rigidulum Horrm. Deutschl. Fl. II, p. 40 (1795). Dies. Plant. erypt. Brit. fasc. IV, p. 12 (1801). Trichostomum rigidulum Sm. Fl. brit. II, p. 1238 (1804). Turn. Muscol. bibern. spieil. p. 34 (1804). 40. 41. 42. 250 8. 0. LINDBERG. var. ß. densa. Syn. Desmatodon rupestris Funck MSS. Brip. Bryol. univ. I, Suppl. p. 822 (1827). Obs. Peristomium et opereulum obliqua, semitorta. Eandem rationem ad proximas habet, quam ZT. aloides in sua sectione generis. Tortula imberbis (Huns.). Syn. Bryum tenue imberbe et pallidum, foliis erebrioribus DILL. Hist. muse. p. 382, tab. 48, fig. 46 (1741) et herb. ex ARN. et Hook. 1. c. Br. imberbe Huos. Fl. angl. I. ed., p. 409 (1762). L. Mant. II, p. 309 (1771). G. H. WEB. Spicil. Fl. goetting. p. 103 (1778). Sw. Method. p. 29 (1781). Enrn. Beitr. I, p. 115 (1787). Br. fallae Dicks. Plant. erypt. Brit. fasc. III, p. 5 (1793). Barbula fallae HEDW. Stirp. erypt. I, p. 62, tab. 24 (1787). Mollia fallae SCHRANK, Bayersch. Fl. II, p. 458 (1789). T. fallae ScHRAD. Syst. Samml. krypt. Gew. I, n. 53 (1796) et in Usrterı, Neu. Ann. XIV, p. 109 (1796). Sw. Dispos. muse. Suec. p. 40 (1799). Roru, Tent. Fl. germ. III, P. I, p. 212 (1800). T. imberbis Sm. Fl. brit. III, p. 1261 e synon. (1804). Tortula recurvifolia (Wırs.). Syn. Schistidium? recurvifolium Wırs. MSS. Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 491 (1849). Grimmia recurvifolia Wırs. MSS. T. fallax var. d. recurvifola Wirs. Bryol. brit. p. 124 (1855). T. recurvifolia Berk. Haudb. brit. Moss. p. 258 (1863). Barbula recurvifolia Scuıme. Coroll. Suppl. p. 141 (1855) et Synops. p. 170 (1860). Mitt. Muse. Ind. orient. p. 34 p. p. (1859). Tortula gigantea (ScHIm?.). Syn. T. vinealis var. nivalis Spruc. in Ann. Mag. nat. Fist. II. Ser., III, p. 378 (1849). Barbula recurvifoia Mırr. Muse. Ind. orient. p. 34 p. p. (1859). B. squarrosa (haud Brip.) Lorentz, Beitr. p. 13 (1860). B. gigantea Hopp. MSS. B. grandis Br. et Sch. MSS. B. robusta (haud BRID.) Senprn. MSS. B. ruralis var. ScHhImp. MSS. Grimmia gigantea Scump. Synops. p. 695 (1860). Didymodon rubellus var. giganteus ScHimp. MSS. Dicranum giganteum C. Mürr. MSS. Obs. Similitudinem quandam habet cum Leptodontio aggregato C. Mir. in Mont et ScHLEcHTt. Bot. Zeit. V, p. 829: 1847 (Trichostomum aggregatum C. MüıL. Synops. I, p. 580: 1849; Doz. et Moık. Bryol. javan. I, p. 98, tab. 80: 1859), cujus 43. 44. DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROP.EIS. 251 specimina sterilia sola tamen possideo. Utriusque plante folia etenim trifaria, valde squarrosa, margine valde revoluto, areola tione basilari a cellulis elongatis, vhacomitrioideo - incrassatis constructa. Cellule superiores tamen 7. gigantee irregulariter stellata, hyalinae et laeves, in seriebus longitudinalibus disposit.e, exedem musei javanici regulariter quadratz, subopac et papillosa sunt; margo item illius integerrimus, sed hujus, ut species Lep- todontü, grosse et irregulariter serratus. Üellule 7. imberbis quoque angulatee, sed haud stellata, sunt et series longitudinales, ut exdem affinium specierum, formant. Tortula inflexa (Bruch). Syn. Trichostomum inflerum BrucH in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, p. 402, tab. 2, fig. VI (1829). Br. et Sch. Bıyol. eur. fase. 18—20 Monogr. p. 12, tab. 9 (1843). OC. MüLt. Synops. I, p. 587 (1849). Scurmp. Synops. p. 152 (1860). Tr. curvifolium Bruch MSS. DE Nor. Syllab. p. 190 (1838). Obs. E specimine, ad Sassari ins. Sardiniee lecto, hane stir- pem ob dentes omnino liberos, haud per paria approximatos, equa- liter longissimos, obliquos, statu sieco in conum brevissimum apice contortos, membranam basilarem nullam, cellulas operculi in spiram distinetam dextram dispositas, easdem marginales partis inferioris foli limbum pellucidum facientes multo magis affınem TI. tortuosis, quam Trichostomo crispulo, eredo. Folia ex. gr. 7. humilis et inclinate quoque apice interdum subeueullata. — In MoRrrTTzT, System. Werzeichn. Zolling. javan. Pflanz. (1846), p. 133 de- seripta est 7. infleca Dusy (Barbula infleea C. MULL. op. cit., p. 605; Doz. et Mouk. Bryol. javan. I, p. 102, tab. 82: 1859), eujus nomen specificum junius in 7. Zollingeri wutandum sit. Tortula humilis (Hepw.). Syn. Bryum acaulon, foliis teneris confertis, capsulis conicis Dirı. Hist. muse. p. 389, tab. 49, fig. 56 (1741) et herb. ex ARN. et Hook. 1. c. Barbula humilis HEDW. Sp. muse. p. 116, tab. 25, figg. 1—4 (1801) e specim. et ejus et MÜHLENB. in herb. SWARTZII. SCHWAGR. Suppl. I, P. I, po 121 (1811). Brıp! Mane p. 90 p. p. (1819) et Bryol. univ. I, p. 537 p. p. (1826). ScHuLrTz in Nov. act. Acad. cs. leop. XI, p. 201, tab. 32, fig. 8 (1823). B. cespitosa SCHWEGR. op. cit. p. 120, tab. 31. BRID. opp. eitt. p. 89 et p. 535. ScHuLTz in op. cit. p. 201, tab. 32, fig. 7. Surr. Moss. U. 3. p. 27 (1856). Schmp. Synops. p. 177 (1860). B. eirrata Br. et ScH. Bryol. eur. fasc. 13—5 Monoer. p. 24, tab. 11 (1842). ScuımP. Coroll. p. 33 (1855). B. Northii C. MöLL. Synops. I, p. 602 (1849). T. humilis Brio. Sp. muse. I, p. 248 p. p. (1806). Hook. et Grev. in Brewsr. Edinb. Jourm. I, p. 301 (1824). ARN. in Mem. Soc. d’Hist. nat. Paris 1I, p. 288 (1825). 252 S. 0. LINDBERG. T. cespitosa Hook. et GREV. in op. eit. p. 296. ARN. in op. eit. p. 286. Monr. in Arch. Bot. I, p. 135 (1832). Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 377 (1849). T. cirrata (haud ARN.) Lasasc. in Ann. Cienc. nat. XIV e specim. in herb. SWARTZU. T. Northii Grev. in Transact. Linn. Soc. XV, P. II, p. 342, tab. 3, fig. 4 (1827). De Nor. Muse. ital. I, p. 63, tab. 32 (1862). T. intermedia (haud Wırs.) DE Nor. Syllab. p. 181 (1838). Streblotrichum humile Par. pe BEauv. Prodr. pp. 27 et 89 (1805) et in Mem. Soc. Linn. Paris I, p. 455 (1822). Obs. Specimina boreali-americana, in collectione SWARTZIL asservata, humiliora et minus late colorata (an state?) sunt, gquam que e pluribus locis Americe, Europe et Africe possideo, ceteroguin tamen simillima. . Tortula flavo-virens (Bruch). ' 46. 47. Syn. Trichostomum flavo-virens BRrucH in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, p. 404, tab. 2, fig. VII (1829). Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 18—20 Monogr. p. 6, tab. 3 (1843). C. Mur. Synops. I, p. 585 (1849). ScHimP. Synops. p. 152 (1860). Didymodon tricolor Baus. et De Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 333 (1838). var. Pp. minor. Syn. Tr. viridi-flavum De Nor. MSS. (1861). Obs. Operculum pulchre tortum, ideoque Toriule species, preesertim quum praecedenti valde propinqua sit heec planta. Tortula nitida LinDe. dense c.espitosa; caulis humilis, rigidus, ramosus, densifolius; folia crassiuscula, erecto-patentia, sicca arcuato-curvata, lanceolata, obtusa, canaliculata, integerrima, margine plano, paullum undu- lato, nervo tereti, valde crasso, ut apiculo brevissimo excedente, sicco pallente dorsoque nitidissimo, cellulis superioribus indistin- ctis, minutissimis, dense papillosis, eisdem baseos et marginis inferioris multo majoribus, hyalino-pellucidis; cetera ignota. Habit. In rupibus ad Columnam Hereulis peninsula hispanic Mart. 1839 legit Dr. A. F. REGNELL. Obs. Notis datis a sequente optime diversa est. Tortula inclinata Hepw. FIL. Syn. Barbula nervosa BriDd. Muscol. rec. II, P. I, p. 199 p. p. (1798) et Mant. p. 95 p. p. (1819). B. inclinata Scuw&sr. Suppl. I, P. I, p. 131, tab. 33 (1811). Brin. Bryol. univ. I, p. 575 (1826). Br. et Sch. Bryol. eur. fase. 13—5 Monogr. p. 25, tab. 12 (1842). C. MöLL. Synops. I, p. 600 (1849). ScHimr. Synops. p. 178 (1860). T. inclinat« HEDW. FIL. in WEB. et Monr, Beitr. I, p. 123, tab. 5 (1805). Hook. et Grev. in Brewst. Edinb. Journ. I, p. 298 (1824). De Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 322 48. 49. DE TORTULIS ET CETERIS TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. 253 (1838), Syllab. p. 181 (1838) et Musc. ital. I, p. 65, tab. 33 (1862). T. nervosa BRıp. Sp. musc. I, p. 262 p. p. (1806). T. curvata ScHueicH. Catal. plant. Helv. p. 30 (1807). Tortula tortuosa (L.). Syn. Bryum eirratum, setis et capsulis longioribus Diur. Hist. musec. p. 377, tab. 48, fig 40 (1741) et herb. ex ARN. et Hookr. 1. c. Br. tortuosum L. Sp. plant. I. ed., II, p. 1119 (1753). Hypnum tortuosum G. H. WEB. Spieil. Fl. goetting. p. 89 (1778). Mnium tortuosum Sw. Method. p. 27 (1781). Mollia tortuosa SCHRANK, Bayersch. Fl. II, p. 458 (1789). T. tortuosa Eurn. Beitr. VIL p. 101, n. 204 (1792). Scurav. Spieil. Fl. germ. I, p. 64 (1794). Barbula tortuosa WEB. et MoHr, Tascheub. p. 205 (1807). Tortula fragilis (Hook.). Syn. Didymodon fragilis Hook. in Drumm. Muse. amer. bor. I, n. 127 (1828). C. et R. Harrm. in Turn. Nya bot. Notis. 1855, p. 48. T. fragilis Wins. in Hook. Botan. Journ. III, p. 437 (1841). C. Harrm. Skand. Fl. VII. ed., p. 377 (1858). T. Drummondii Mitt. Muse. Ind. orient. p. 27 (1859). Lıxpe. in €. Harrm. op. eit. VIII. ed., p. 392 (1861). Trichostomum fragile C. MürL. Synops. I, p. 586 (1849). Barbula fragilis ScHimP. Bryol. eur. fasc. 62—4, Suppl. tab. 4 (1855), Coroll. Suppl. p. 141 (1855) et Synops. p. 181 (1860). Lınpe. in Öfvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 387 (1863). Campylopus Hartmani ScHimP. MSS. ©. et R. HarrMm. in op. cit. 1855, p. 49 et: 1856, p. 95. Obs. Speciem hujus generis, in monte ignivomo Pichincha leetam et 7. rurali confinem, descripsit sub nomine 7. fragilis TAYLOR in Hoox. Lond. Journ. VI, p. 333 (1847), quem juniorem deno- minationem in 7. (B.) Taylori I. ce. mutavimus. IX. PLEUROCHATE LINDB. Perichetü axillaris bractee introrsum acerescentes. Fructus Tor- tulee, peristomium et operculum tamen vix torta. — Planta pleurocarpa habitu proprio, Zeptodontia (ex. gr. L. aggregatum ©. MÜLL.) vel Symblephares in memoriam ducente, foliis stellato-comanti- bus et serratis. Obs. Eandem fere relationem ad Tortulam hoc novum genus habere nobis videtur, quam Mielichhoferia ad Dryum vel Anoect- angium ad Zygodontem. . Pleurochxte squarrosa (BriD.). Syn. Barbula squarrosa Brin. Bryol. univ. I, Suppl. p. 833 (1827). Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 31, Suppl. tab. 1 (1846). 254 S. 0. LINDBERG, DE TRICHOSTOMEIS EUROPAIS. C. MöLL. Synops. I, p. 601 (1849). Schmp. Synops. p. 180 (1860). B. tortuosa Br. et ScH. op. eit. fase. 13—5 Monogr. p. 26 ». p. (1842). Tortula squarrosa DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 321 (1838), Syllab. p. 180 (1838) et Muse. ital. I, p. 61, tab. 31 (1862). Spruc. in Hoor. Lond. Journ. IV, p. 193 (1845) et in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 377 (1849). Wirs. Bryol. brit. p. 126, tab. 43 (1855). Mırr. Muse. Ind. orient. p. 27 (1859). Berk. Handb. brit. Moss. p. 255 (1863). Obs. Quamvis licet in herb. DE Canp. e litteris filii ejus specimina nunc desiderantur ideoque mihi ignota restant, hanc tamen speciem BRIDEL pra oculis habuisse eredo, quum descrip- tio ejus I. ce. cum T. squarrosa DE Nor. perbelle congruat. Res signo exclamationis I. c. affirmatur a ©. MÜLLER, qui collectio- nem BRIDELII perlustravit. X. CERATODON Bekıp. Bryol. univ. I, p. 480 (1826). Ceratodon chloropus BRID. Syn. Dieranum chloropus Brip. Mant. p. 70 (1819). ©. chloropus Brin. Bryol. univ. I, p. 486 (1826) ex aucto- ritate C. MöLL. Synops. I, p. 576 (1849). Didymodon icterieus DE Nor. Musecol. ital. spieil. p. 13 (1837). Trichostomum strictum Bruch MSS. Dr Nor. Syllab. p. 190 (1838). Br. et Sch. Bryol. eur. fase. 18—--20 Monogr. p. 11, tab. 8 (1843). OC. Mürt. 1. c. Scummp. Synops. p. 148 (1860). Obs. Deseriptio locupletissima BRIDELIT !. c. optime quadrat ad specimen Tr. stricti, in ins. Sardinia leetum et a DE NOTARIS amicissime communicatum. — Areolatione foliorum subequali, seta straminea, capsula subobliqua, obscurius striata et dentibus peristomii cequilongis vectius ad hoc genus pertinet, quam ad Trichostomum, re vera tamen ceteroquin intermedia planta. Ceratodon corcicus BR. et ScH. Syn. (. corcicus BR. et Sch. Bryol. eur. fasc. 43, Suppl. tab. 1 (1850). Scmimp. Synops. p. 140 (1860). Ceratodon purpureus (L.). Syn. Bryum DILL. Hist. muse. pp. 385—8, tab. 49, figg. 50—2 et 54 (1741) et herb. ex ARN. et Hook. |. c. Br. purpureum Hups. Fl. angl. I. ed., p. 412 (1762). Mnium purpureum L. Sp. plant. I. ed., II, p. 1111 (1753). Dicranum purpureum Heow. Fundam. II, p. 92 (1782). Fuscina purpurea SCHRANK, Bayersch. Fl. II, p. 453 (1789). Didymodon purpureus Hook. et Tayı. Muscol. brit. I. ed., p. 65, tab. 20 (1818). C. purpureus Beıp. Bryol. univ. I, p. 480 (1826). 255 Berättelse om hvad som tilldragit sig inom K. Ve- tenskaps-Akademien under året 1863—1864. Sällan har ett år tilländagätt under hvilket denna Akademi af Konung och Ständer fått erfara flera och större bevis på nådigt hägn och kraftigt understöd, såväl med afseende på egna angelägenheter, som på de institutioners, hvilka stå under hennes vård, eller till befrämjande af de företag, hvartill hon medverkat och de ärenden hon förordat, än under det nu förflutna. Det är hennes pligt att derföre offentligt uttala sin underdåniga och djupa tacksamhet. Till iståndsättande och inredning af sitt äldre hus, samt för att bringa detta i Öfverensstämmelse med nybyggnaderna, har Akademien fått sig beviljade 98,681 R:dr 30 öre R:mt; och 4,750 R:dr årligen äro anvisade till bestridande af de ökade utgifter egendomens och museernas utvidning påkallar. Hela anslaget till Riksmusei materiel, samt till inköp af sällsynta föremål och till arbetsbiträde, af hvilket belopp större delen hittills endast för viss tid utgått, är nu på ordinarie stat uppfördt, hvarigenom dess ändamålsenligare användande blifvit möjligt; och så väl Konservatorns vid zoologiska museum, som Elevernes, vilkor äro förbättrade, den förres genom en löneför- höjning af 1000, de senares med 400 R:dr. Till en ny Intendents- befattning vid detta museum, nemligen för de palzontologiska samlingarne, äro 3,500 R:dr anslagna, och till dessa samlingars underhåll och förökning 2,500 R:dr årligen. Dessutom äro, liksom under flera föregående statsreglerings- perioder, äfven under den nu ingångne, 1,200 R:dr om året Aka- demien tillagda för anskaffande af växtmålningar ur Sveriges flora och till utgifvande af zoologiska plancher. En sådan frikostighet påkallar Vetenskaps-Akademiens oaf- låtliga bemödanden att i sin mån genom omtanka och verksamhet söka göra dessa Statens uppoffringar fruktbärande för de afsedda Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 4. 256 K. VETENSKAPS-AKADEMIENS ÄRSBERÄTTELSE ändamälen, och derigenom för vetenskapernas utveckling och den allmänna bildningens fortgang. Men utom dessa Akademien närmast liggande orsaker till tacksamhet, har hon äfven att glädja sig ät den uppmuntran flera vetenskapliga företag, dem hon sökt att befordra, lyckats vinna. Sålunda har för Sveriges deltagande i den nu pågående medeleuropeiska gradmätningen efter det nödiga förskotter under föregående år blifvit lemnade, ett belopp af 25,000 R:dr be- viljats till dessas godtgörande och öfriga utgifters bestridande; äfvensom 10,000 R:dr till fortsättning och afslutande af under- sökningen om en gradmätnings utförbarhet på Spetsbergen, hvil- ket arbete af den Svenska expeditionen år 1861 börjades och efter norra hälften af den erforderliga sträckningen fullbordades med lofvande utsigt för ändamälets framgång. Den återstående rekognoseringen är ämnad att instundande sommar under Pro- fessor NORDENSKIÖLDS inseende utföras. Under förra expedi- tionen uppstod, i anledning af förslagets utvidgade plan, en brist af 17,356 R:dr 80 öre, hvilken af dess Chef, Adjunkten OTTO TORELL, med egna medel betäcktes. Denna summa har genom statsanslag blifvit konom ersatt. Till vetenskapliga arbeten och resor äro, på Akademiens underdåniga förord i nåder beviljade: åt Entomologie Adjunkten C. G. THOMSSON 750 R:dr för ut- gifvande af 'sjette delen till Skandinaviens Coleoptera; åt Doctor CARL STÅL 600 R:dr till första bandet af Sydafrikas Hemiptera, för hvilket arbete materialerna hufvudsakligast erhållits ur fram- lidne J. A. WAHLBERGS i Riksmuseum befintliga samlingar från Kafferlandet; äfvensom ät Läroverks-Adjunkten G. LIND- STRÖM 750 R:dr till en resa i Tyskland och Schweiz för att taga kännedom om vissa geologiska bildningar med afseende på bearbetningen af de från Spetsbergen hemförda samlingarne ur Juraformationen, och åt Läroverks-Adjunkten P. J. HELLBOM 600 R:dr till en resa i Luleå lappmark för närmare granskning af dess laf-flora. I sammanhang med den medeleuropeiska gradmätningen, för hvars upphof, plan och ändamål redogörelse tillförene blifvit från FÖR 1863— 1864. 257 detta rum afgifven, hafva inom Sverige erforderliga fältarbeten äfven sistlidne sommar fortgått under ledning af Assessor LIND- HAGEN, biträdd af Kaptenen vid Topografiska Corpsen STECK- SEN, Docenten DILLNER och Ingeniören vid Landtmäteri-Kon- toret BERGSTRAND. De utförda arbetena hafva bestätt i upp- mätning af tre grundlinier, en i närheten af Stockholm på Ladu- eärdsgärde, en pa Axewalla slätt i Westergöthland och en vid södra delen af Halländska kusten; samt i trigonometriska opera- tioner för grundliniernas pa Ladugärdsgärde och i Halland kon- nekteringar med närmaste hufvudtriangelsidor inom Topografiska Corpsens triangelnät. Den vid grundliniernas uppmätning an- vända apparaten har under Friherre WREDES inseende blifvit förfärdigad af mathematiske instrumentmakaren BERG. Apparaten befinner sig nu i Christiania för att nästa sommar begagnas till uppmätande af grundlinier i Norge, äfvenledes i den medel- europeiska gradmätningens intresse, Utom de meteorologiska iakttagelser hvilka Akademien på 27 ställen i landets olika delar, mest vid Telegrafstationerna, föranstal- tat, äfvensom vattenhöjds-observationer m. m. vid Fyrbåkarne, har hon nu beslutat att en gång i veckan låta undersöka hafsvattnets temperatur på större djup i Östersjön vid Utklippan söder om Carlskrona och vid Östergarns holme på Gotlands östra sida. Den meteorologiska Telegrafkorrespondens som någon tid egt rum mellan härvarande Observatorium och Kejserliga Observa- toriet i Paris, har dagligen blifvit fortsatt, och hoppas Akade- mien, att, genom Kongl. Telegraf-Styrelsens vidtagna åtgärder och dem hon sjelf förbereder, de på detta sätt vunna, för han- deln och sjöfarten vigtiga meddelanden om annalkande stormar, medelst snar underrättelse till de större sjöstäderna i riket äfven hos oss skola blifva gagnande. Sista nybyggnaden vid Akademiens hus är nu under tak uppförd och de inre arbetena deruti hafva denna vinter blifvit fortsatta så, att äfven ifrågavarande afdelning nästkommande höst blir färdig. I den öfriga redan fullbordade större delen af Öfvers. af K. Ver.-Akad. Förk. Ärg. 21. N:o 4. 5 258 K. VETENSKAPS-AKADEMIENS ÄRSBERÄTTELSE nya huset äro de flesta rummen för sina särskilda ändamal med nödig inredning försedda och samlingarne, sa vidt utrymmet medgifvit, dit förflyttade för att efter hand ordnas. Nästa som- mar kommer det gamla huset, med undantag af en tredjedel, att undergå behöflig förändring och reparation, samt den återstående, för qvarlemnade samlingar nu oatkomliga tredjedelen, sommaren 1865; så att med nästa års slut hela byggnaden bör vara full- bordad, samt museerna, efter hvad man hoppas, i början af år 1866 åter för allmänheten tillgängliga. Vattenledning är i hela egendomen införd, såväl med afseende på möjlig eldfara, som för laboratoriers, verkstäders och andra lokalers behof. Liksom under föregående år har Akademien under det nu förflutna från K. Förvaltningen af Sjöärendena emottagit 20 vid Fyrbåksstationerna förda jurnaler öfver vattenhöjden, vindens riktning och styrka m. m., från K. Sjöförsvars-Departementet meteorologiska jurnaler förda ombord på Korvetterna Lagerbjelke och Najaden, och från K. Kommers-Collegium fyra sådana jur- naler antecknade på Svenska handelsfartyg. För att bereda till- fälle till erhållande af naturalster eller iakttagelser från aflägs- nare orter, har genom Chefen för K. Sjöförsvars-Departementet underrättelse blifvit meddelad om inmönstring af ångfregatten Vanadis till Medelhafvet och af Korvetten Gefle till Westindien och Norra Amerika. Öfver åtskilliga frågor, som fordrat vetenskaplig utredning, har Akademien blifvit anmodad att utlåtande afgifva, deribland öfver Adjunkten OTTO TORELLS berättelse om Svenska Spets- bergsexpeditionen år 1861, öfver en af Fabriksidkaren PETTERS- SON uppfunnen räknemachin, öfver framställning af Landstinget i Norrbottens län om laxfiskets skyddande, angående besvär mot Öfver-Stäthällareembetets beslut om upplag af paraffinolja, öfver C. F. NYMANS underdåniga ansökan om medel till en utrikes resa för kompletteringen af ett supplement till hans »Sylloge flore europe&», äfvensom öfver ansökningar om understöd för utgifvande af lärda arbeten och företagande af vetenskapliga resor, alla dessa ärender i Nåder från Kongl. Maj:t remitterade; — TR FÖR 1863-—1864. 259 likaså öfver K. Kammar-Collegii remisser af besvärshandlingar angaende tid och sätt för fiskets bedrifvande inom Närdinghundra och Sjuhundra härader af Stockholms län, samt öfver dylika handlingar om fisket i Wäne, Bjerke och Flundre härader af Elfsborgs län. Dessutom har Akademien på Kongl. Maj:ts nå- diga befallning för Provins-Landtmäteri-Kontorens räkning om- metrar, hvilka hon till K. General-Landtmäteri-Kontoret aflemnat, efter det hon, derom i nåder anbefald, redan förut låtit utföra, justera och på bestämda ställen aflemna normallikare för brän- vinsprofningsinstrumenter. Adjunkten OTTO TORELL har insändt delar af den berät- telse honom åligger att afgifva som LETTERSTEDTSK resestipen- diat, dessa omfattande hans iakttagelser öfver glaciala lager funna i Skottland och Norra Europa, samt öfver Skandinaviska isens utsträckning under glacialperioden. Åfvenså har Byzantinske stipendiaten CARL BYSTRÖM inlemnat berättelse om fiskodlingen och dess nyare förbättringar, iakttagna under hans resor i Tysk- land, Schweiz och Frankrike, samt Skollärarne ©. A. GOSSEL- MAN och A. P. WINSLOW om resultaterna af deras med under- stöd af Akademien företagna botaniska resor, af den förre i Blekinge och af den senare i Bohuslän och vestliga Skäne. Med anslaget till anskaffande af originalmälningar till Sven- ska växter och utgifvande af zoologiska plancher äro sextiotva taflor öfver Svenska Svamparter, under ledning af Professor. FRIES, målade af Artisten ÄKERLUND, och taflorna till Docen- ten WIDEGRENS undersökningar af Sveriges Salmonider, samt till Magister MALMGRENS arbete om Nordiska Annelider, hafva dermed blifvit utförda. Sjette häftet af Sveriges ätliga och giftiga Svampar är af trycket utkommet, samt det sjunde under arbete. När detta verk med tionde häftet blifvit afslutadt, komma, enligt Akade- miens beslut, under samme utmärkte Mykologs inseende, de nya eller kritiska svamp-arter att utgifvas, som finnas afbildade i den rika samling af sådana originalmålningar, hvilken ensam i 260 K. VETENSKAPS-AKADEMIENS ÄRSBERÄTTELSE sitt slag med allmänna medel bekostad, förvaras i härvarande botaniska museum. Af Akademiens Handlingar utkommer i dessa dagar fjerde bandets senare häfte i den nya följden. Öfversigten af förhand- lingarne vid sammankomsterna innehåller ett icke ringa antal uppsatser i naturvetenskapernas flesta grenar, försedda med upp- lysande taflor, och af de meteorologiska iakttagelserna är tredje bandet utgifvet, det fjerde under tryckning och det femte under beräkning. Nya afhandlingar äro inlemnade af Magister KROK, Lector LINDMAN, Docenten DILLNER, Professor ANDERSSON och S. M. Adjunkten WALLENGREN. Sistlidne vår afslutades de THAMISKA föreläsningar, som af Akademiens Fysiker höllos öfver värmeläran, och från början af innevarande år meddelar densamme allmän Fysik i en kurs, hvilken ännu fortgår. Lika lifligt intresse, som tillförene, visar sig fortfarande för dessa föredrag, så att på långt när ej alla, som det önska, kunna i den trånga lokalen vinna inträde, en olägenhet som dock snart kommer att afhjelpas. Från det nu- mera fullständigt och ändamålsenligt ordnade fysiska Kabinettet hafva 46 numror under året till vetenskapsidkare för begagnande varit utlemnade. Ur Bibliotheket, hvilket äfven detta år erhållit betydlig för- ökning, äro för närvarande utlånade, af böcker 2,451 band och af tidskrifter 715 häften eller tillsammans 3,166 numror, ett an- tal som under tiden för denna redogörelse vanligen på en gång varit i bruk. Bland skänker till detsamma torde här böra nämnas: Topografiska Corpsens alla hittills utgifna Chartor, öfverlemnade af Chefsembetet, och Akademiens framlidne Bibliothekaries, Pro- fessoren A. J. STÄHLS manuskripter, utgörande ett repertorium för naturhistoriska uppgifter, i 8 band och 154 fasciklar, skänkta af Öfverste CARL STÅL. Nya utbyten af skrifter hafva blifvit ingångna med nio vetenskapliga samfund dels inom, dels utom Europa, nemligen med: Föreningen af Naturvetenskapernas vänner i Mecklenburg, Meteorologiska Sällskapet i Port Louis, Fysi- kaliskt-ekonomiska Sällskapet i Königsberg, Naturalhistoriska FÖR 1863— 1864. 261 Sällskapet i Montreal, Naturvetenskapliga Föreningen i Hamburg, Geologiska Sällskapet i Dublin, Föreningen för Naturkännedom i Cassel, Franska Botaniska Sällskapet i Paris, samt Natur- historiska Landsmuseum i Kärnthen. Till Riksmusei mineralogiska afdelning har blifvit inköpt en större samling mest bestående af Amerikanska stuffer, samt två stora och dyrbara meteorstenar, oberäknadt inhemska mineralier från Wermländ och Östergöthland. Tyska och Spanska äro genom byte anskaffade och en utvald samling Svenska stuffer är för sådant ändamål afsänd till Athén. Consul G. E. BILLBERGH har skänkt en värderik svit af kopparmalmer från Catamarca i Buenos Ayres, äfvensom Brukspatron THOR HEYKENSKIÖLD och Grefve A. EHRENSVÄRD sällsynta mineralier från vårt eget land. Större samlingar af både Svenska och utländska stuffer äro från museum aflemnade till Carolinska Medico-Chirurgiska Institutet och till Ultuna Landtbruks-Institut, samt smärre till Stockholms Lyceum och till Ryssbylunds Landtbruksskola. Det mineral- analytiska laboratoriet är nu fullständigt inredt och plats der beredd för dem, som vilja sysselsätta sig med dithörande veten- skapliga undersökningar. För att underlätta dessa har en större mängd chemiska preparater från utlandet anskaffats. Af labora- toriets särdeles rika förräd pa mineralier, som innehälla sällsynta, företrädesvis inom den Skandinaviska halfön förekommande jord- arter och metaller, äro betydliga qvantiteter utlemnade till in- hemska vetenskapsmän, hvilka sysselsätta sig med utredandet af dessa ämnens ännu föga kända chemiska förhållanden. Sjeltva laboratoriet har äfven af flere personer, för anställande af veten- skapliga undersökningar, varit begagnadt. Särdeles rik och värdefull har den tillväxt varit, som de botaniska samlingarne under året vunnit. Deribland utmärka sig de gäfvor, som lemnats af de högt förtjente botanisterne HooKER, far och son, i Kew vid London, utgörande ej mindre än 3,000 arter från Ostindien, West-Afrika, Nord-Amerika och Tasmannien, samt hvad Professor MIQUEL i Utrecht förärat, be- stående af mer än 700 species från Sumatra, Java, Borneo, Ti- 202 K. VETENSKAPS-AKADEMIENS ÅRSBERÄTTELSE mor och Japan etc., deribland större sviter af växtfamiljerna Laurinee och Ampelidee, samt af slägtena Ficus, Aralia och Xanthophyllun. Dertill komma Brasilianska växter från Berli- ner-Museum och arter från S:t Petersburg, Finland, Norge och åtskilliga delar af fäderneslandet. Genom köp hafva anskaffats flera familjer ur den LEHMANSKA samlingen, slutet af detta rika herbarium, hvilket Riks-Museum efter hand till betydlig del till- egnat sig. Det nu erhållna uppgår till omkring 1,500 arter, utom den ovanligt stora samlingen af Lefvermossor, ensam mellan 3,000 till 4,000 species. Likaledes hafva från Doctor HOHEN- ACKER blifvit inköpta nära 4,000 arter, samlade i Chile, Syrien, Abyssinien, på Joniska öarne, i Ungern och Ryssland, förutom 2,750 i botaniska trädgårdar odlade. Dessutom af KOTSCHY i Wien öfver 300 arter från Cypern, äfvensom 900 fran Bolivia af MANDON, RABENHORSTS exsiccatsamlingar af Mossor, Alger och Svampar, samt Svenska Mossor af R. HARTMAN och säll- syntare Norska arter af Magister KROK. Åtskilliga slägten hafva ur herbarierna varit utlånade till bestämning och begagnande af vetenskapsidkare, såväl inom som utom Sverige. Vid Musei zoologiska afdelning har, med undantag af In- sektsamlingen, tid och arbete hufvudsakligen blifvit använda på djurens öfverflyttning från deras förra lokaler i gamla huset till de i det nya för dem inredda och med skåp försedda rummen, dels i afsigt att uttömma de hittills begagnade salarne för den snart tillstundande reparationen, dels ock för att efter hand ordna de samlingar, som på sina nya ställen komma att qvarstå. Ehuru under sådant förhållande mindre afseende kunnat fästas vid an- skaffandet af felande arter, hafva likväl betydliga bidrag vunnits. De med allmänna medel inköpta barderna till det stora skelettet af Grönlandshvalen hitkommo redan förra våren och beredas, jemte detta, till blifvande uppställning. Mindre samlingar af vertebrerade djur äro aflemnade till Upsala Universitet, äfvensom till Elementarläroverken i Umea, Hudiksvall, Upsala, Skara, Borås och Örebro, samt till Folk- skolan i Österåker. FÖR 1863— 1864. 263 Förberedelserna till de lägre overtebrerade djurens uppställ- ning i de nya rummen, der de nu befinna sig, hafva alltsedan förra sommarens början oafbrutet fortgätt, och en stor del af de ansenliga förråd, som, i brist af utrymme, hittills under lång tid hopat sig, kommer nu efter hand 1 skick att kunna fullständigt genomgas och vetenskapligt bestämmas. Genom inköp har den entomologiska Sn inzer erhållit riklig tillväxt, mest af Coleoptera från Malacca samt af Coleoptera och Hemiptera från Manilla, Fidji-öarne och nya Holland. Mycket har dessutom bekommits genom utbyte med Herrar MURRAY i London, MULSANT i Lyon, CANDEZE i Liege, FELDER i Wien, DOHRN i Stettin, samt från inhemska Entomologer och genom Intendentens insamlingar. För undervisningen lämpade remisser äro äfven fran denna afdelning öfversända till Elementarläro- verken i Umea, Hudiksvall, Upsala, Nyköping, Skara och Boras, samt till Farmaceutiska Institutet 1 Stockholm och till Landt- bruksskolan på Ryssbylund. LETTERSTEDTSKA priset för utmärkt arbete eller vigtig upp- täckt, nu utgörande 947 R:dr 37 öre, tilldelar Akademien denna gang, med den öfver Gifvaren präglade guldmedaljen och öfver- skottet i kontant, åt Professoren Doctor C. J. SCHLYTER för hans skrifter: »Om laghistoriens studium», »om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes uppkomst», samt före- trädesvis för den af honom utgifna: »Samling af Sveriges gamla lagar»; och priset för förtjenstfull öfversättning 400 R:dr, öfver- lemnar hon med samma medalj till Professoren Doctor HANS MAGNUS MELIN för hans öfversättning af Bibelns hela gamla testamente. LETTERSTEDTSKA medlen för vetenskaplig undersökning 500 R:dr, äro ställda till Professor S. LoVÉNS förfogande, i ändamål att närmare granska Östersjöns fauna, särdeles med afseende på dess förhållande till den glaciala perioden. Till LETTERSTEDTSK resestipendiat för det senast tillända- gångna året utsågs af Upsala Universitet Professoren C. B. MESTERTON, som nu befinner sig på utrikes ort, och för det 264 K. VETENSKAPS-AKADEMIENS ARSBERÄTTELSE innevarande är K. Sekreteraren Magister NILS FREDRIK SANDER af K. Witterhets-, Historie och Antiqvitets-Akademien utsedd. Stipendiibeloppet utgör för det förra aret 4,600 R:dr, och för det senare 4,700 R:dr R:mt. ; Domkapitlet i Linköping har emottagit de af samme Gifvare bestämda räntemedlen för året med 1,120 R:dr 94 öre, till för- delning mellan de mest förtjente folkskolelärarne inom Stiftet. Likaledes har Pastorsembetet i Wallerstads församling af samma donations ränteinkomster erhållit 300 R:dr till premier i folk- skolan, till sockenbibliotheket m. m., och Direktionen öfver Ä. Serafimer-Ordens-Lazarettet i Stockholm 947 R:dr 30 öre för vard & nämnda sjukhus af nödlidande sjuke resande. Halfva den WALLMARKSKA belöningen har Akademien med 974 R:dr 59 öre som uppmuntran lemnat Styckjunkaren O. J. AQUILON för en af honom uppfunnen s. k. universalgängkloppa, hufvudsakligen beräknad för nya skrufborrars uppskärning. Till BERZELIANSK Stipendiat har Docenten i Organiska Chemien vid Upsala Universitet, Magister PER THEODOR CLEVE blifvit utsedd. FERNERSKA belöningen, som bortgifves för en till Akade- mien inlemnad afhandling i ren eller använd mathematik, till- delas Docenten i det förra af dessa ämnen vid K. Universitetet i Upsala, Magister GÖRAN DILLNER för hans afhandling: »en grupp formler, som till en del berör de elliptiska funktionerna af första slaget.» Den LINDBOMSKA, för nya och vigtiga upptäckter inom fy- siska och chemiska vetenskapen, öfverlemnar hon med hela be- loppet åt Adjunkten i Fysik och Mechanik vid samme Universi- tet Magister ToBIAS ROBERT THALEN för hans uppsats: »om bestämning af elasticitetsgränsen hos metaller», och den FLORMANSKA, för en afhandling i Anatomi eller Fysiologi åtföljd af anatomiska rechercher, åt Zoologie Adjunkten Magi- ster TAMERLAN THORELL, äfven vid Universitet i Upsala, för afhandlingen: »om tvenne europeiska Argulider». FÖR 1863— 1864. 265 De medel, som äro att använda till uppmuntran för skick- lighet 1 förfärdigandet af mathematiska instrumenter, lemnas detta ar till Instrumentmakarne P. M. SÖRENSEN och G. W Lyrm. Sitt anslag till vetenskapliga resor inom fäderneslandet an- visar Akademien med 750 R:dr ät Professor ANDERSSON för en botanisk resa till Luleå Lappmark i ändamål att der fortsätta undersökningarne rörande de i senare tider väckta frågor be- träffande den arktiska florans historia, skaplynne och bestånds- delar m. m., äfvensom för att närmare granska de i botaniskt hänseende nästan okända trakterna mellan lilla och stora Luleå- elfvarne, samt för att i mängd anskaffa exemplar till en flora lapponica exsictata för byte med utländska herbarier. Af sist- nämnde anledning medfölja flera personer, till hvilkas resa han med anslaget bidrager. Den för detta tillfälle präglade minnespenningen framställer Akademiens hädangångne Ledamot och utmärkte zoologie Inten- dent, Professoren BENGT FREDRIK FRIES. Till Intendent för den nya palzontologiska institutionen har Akademien kallat paleontologie Adjunkten vid Lunds Universitet, Doctor NILS PETER ANGELIN. Bland sina utländske Ledamöter har Akademien efter sist- lidne högtidsdag genom döden beröfvats de utmärkte chemisterne E. MITSCHERLICH och HENRIK ROSE, båda Professorer i Berlin och båda Berzelii lärjungar; äfvensom sin korresponderande Leda- mot Botanikern STEVEN i Sympheropol. Deremot eger hon den sällsynta lyckan att icke under denna tid hafva förlorat någon af sine inhemske medlemmar. Inom landet har hon till Ledamot kallat Grosshandlaren i Götheborg CARL FREDRIK WAERN, samt till utländske Leda- möter: Anatomie och Physiologie Professoren i Helsingfors, EVERT JULIUS BONSDORFF, Medicine Professoren i Wien JOHAN OPPOLZER, Direktorn för Polytechniska Skolan i Hannover KARL KARMARSCH, samt Mineralogie och Geologie Professoren i Köpen- hamn JOHAN GEORG FORCHHAMMER. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 21. N:o 4. 6 STOCKHOLM, 1864. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE, ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. NS Äre. 21. 1864. Je 5. Onsdagen den 11 Maj. Hr BoHEMAN meddelade åtskilliga iakttagelser angående Spetsbergens Insektfauna. Hr WAHLBERG föredrog en af Adjunkten TH. M. FRIES in- sänd uppsats: Bidrag till Skandinaviens Laf-flora". Hr S. LovÉN redogjorde för innehållet af ett af Professor STEENSTRUP i Köpenhamn till Akademien föräradt arbete: »Om Skjevheden hos Flynderne og navnlig om Vandringen af det övre Öie fra Blindsiden til Öiesiden tvers igjennem Hovedet», och före- visade i detta hänseende upplysande praparater. Densamme meddelade en öfversigt af innehållet af en af Docenten HJ. WIDEGREN insänd uppsats: Nya bidrag till känne- domen om Sverges Salmonider*. En af Hr AnGELIN inlemnad afhandling: Bidrag till känne- domen om Sverges fossila Crinoideer, hvilken varit remitterad till Hrr BOHEMAN och S. LOVÉN, antogs till införande i Akademiens Handlingar. Frän H. Exc. Hr Stats-Ministern för Utrikes Ärendena hade skrifvelse ankommit jemte en samling författningar och berättel- ser om fiskerierna i Frankrike och Ryssland. Sekreteraren uppläste ett gåfvobref af aflidne Brukspatron J. W. GRILL, som dels till Riks-Musei Zoologiska Afdelning te- stamenterat ett sällsynt horn-af Indiska Buffeloxen (Bos Arni), och dels såsom grundfond till en för allmänheten tillgänglig zoo- logisk trädgård i hufvudstaden anslagit 10,000 R:dr R:mt. Öfvers. af K. VetAkad, Förh: Ärg. 2. No 5. l 208 Sekreteraren anmälde, att Hr A. E. NORDENSKIÖLD afrest till Tromsö för att derstädes vidtaga förberedande åtgärder för utrustandet af den nya vetenskapliga expedition till Spetsbergen, för hvilken Rikets Ständer anvisat ett anslag af 10,000 R:dr; och att Astronomie-Adjuncten DUNÉR afgått från Lund, för att i densamma deltaga; samt att en Akademiens ledamot till Sekre- teraren öfverlemnat 1,500 R:dr, på det derigenom måtte beredas Akademien tillfälle, att för Riks-Museum anskaffa zoologiska och botaniska samlingar från Spetsbergen, och hade Magister J. A. MALMGREN, hvilken såsom naturforskare slutit sig till expeditio- nen, erhållit detta bidrag och redan afrest. Sekreteraren till- kännagaf derjemte, att Statsrådet och Chefen för Kongl. Sjöför- svarsdepartementet anbefallt utlemnandet från Kongl. Flottans förråd, till expeditionens begagnande, af en lodlina af omkring 2000 famnars längd, samt att såväl den Kongl. Svenska regeringen be- viljat fri befordran å statens jernvägar under bort- och äterresan för deltagarne i expeditionen jemte densamma tillhöriga effekter, som ock Kongl. Norska Marine- och Post-Departementet beviljat fri befordran med K. Norska Postverkets ångbåtar. Akademien beslöt att inleda utbyte af skrifter med Kejser- liga Biblioteket i Petersburg. Följande skänker anmäldes. Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Nederländska Regeringen. Geologisch Kaart van Nederland, Bl. 12, 19%, HO, die: Från K. Universitetet i Christiania. Catalog over Universitetets separate Bibliotheker. Chra 1864. 4:0. Två småskrifter. Från Videnskabsselskabet i Christiania. Forhandlinger, 1863. Från Societe des Sciences naturelles i Luxembourg. (Bulletin) T. 6. Lux. 1863. 8:0. (Forts. a sid. 279). 269 Bidrag till Skandinaviens Laf-flora. Af Ta. M. FRIES. [Meddeladen den 11 Maj 1864.] Att inom ingen del af växtriket sa stora omıhvälfningar, hvad art- och slägtbenämningen beträffar, under det sednaste årtiondet egt rum, som bland lafvarne, är ett allmänt bekant faktum. Vid den mikroskopiska undersökningen af hithörande arter har det nemligen visat sig, att de till det yttre utseendet mest likartade ofta äro till den inre byggnaden sinsemellan så afvikande, att de omöjligen kunna hänföras till samma slägte, och den förökade ifvern vid lafvarnes studium, som af detta för- hållande naturligtvis måste framkallas, har äfven inom snart sagdt alla Europas länder medfört upptäckten af mången hittills helt och hållet förbisedd utmärkt art. Att så äfven inom vårt land varit förhållandet, derom vittna de talrika dels helt och hållet nya, dels hos oss förr ej observerade arter, som på sednare tider i åtskilliga arbeten och tidskrifter blifvit anförda, och att ännu i detta afseende mycket återstår att upptäcka, torde kunna bevisas af den lilla förteckning på nya Skandinaviska lafvar, som jag härmed tager mig friheten att till Kongl. Vetenskaps-Akademien öfverlemna. Den upptager nemligen nära 40 för vårt land nya arter, hvilka jag nästan alla påträffat i samlingar, som benä- get blifvit mig tillsända af åtskilliga lichenologiens vänner inom fäderneslandet. Dessutom har jag äfven anfört några få sällsyn- tare arter, hvilka redan förut varit bekanta såsom Skandinaviska, då jag nu är i tillfälle att lemna bidrag till kännedomen om de- deras geografiska utbredning. Peltigera scabrosa TH. FR. Nerike, Göthlunda (O. G. BLOM- BERG). Heppia adglutinata (KRMPLH.) Gotland, Lindeklint (P.-J. HELLBOM). Sticta crocata (LIN.) Bergens stift, Osteröe (M. N. BLYTT). 2 Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 5. 270 TH. M. FRIES. Parmelia Mougeotii SCHER. Örebro, äfven med frukt (P.J. HELLBOM). P. perlata (Lin.). Gudbrandsdalen, mellan Öjen och Klevstad. P. pertusa (SCHRANK). Småland, Femsjö. Xanthoria callopisma (AcnH.). Gotland, Kyllej (CHR. STEN- HAMMAR). Pannaria ? granatina (SMRFT). Örebro (P. J. HELLBOM). Enligt SCHARERS herb. är Leeidea pulvinata SCHAR. fullkomligt identisk med denna art. Acarospora glebosa KBR. Kinnekulle (F. GREWE). A. rhagadiosa (AcH.). Under den sednast förflutna somma- ren hade jag nöjet att äterfinna denna sällsynta och utmärkta art pa samma ställe, hvarifrän exemplar förvaras i Sommerfelts herbarium, nemligen på ”Kleberstens”-bergen vid Visted i Vaage Sogn. Att det särskilda slägte, Glypholeria, till hvilket den blifvit hänförd, ej kan med rätta skiljas från Acarospora, bevisas tydligen af A, pelisceypha (WNBG) (= A. rugulosa KBR), hvilken i sådant fall mäste hänföras till nämnda slägte Glypholeria. Ett säkert syno- nym till A. rhagadiosa är enligt SCHERERS herb. DLecanora grumulosa SCHAR. Rinodina Conradi KBR. (= Lecanorapy reniospora NYL.) synes ej vara sällsynt i Sverige, utan förekomma spridd öfver landet på mossa, döda grästorfvor o. s. v., isynnerhet i trakter med kalkgrund. Fran Upsala, Örebro, flera andra ställen i Ne- rike, Trondhjem o. s. v. har jag sett exemplar. Bryophagus @leoscapsa NITSCHKE. Smäl. — Huruvida denna lilla vackra laf bildar ett eget slägte, torde ännu ej vara fullt afgjordt; de nälformiga sporerna 1 förening med fruktens form göra det dock svårt att förena den med något annat slägte. Pilophorus Fibula TUCKERM. Dovre, Kongsvold (först ob- serverad af N. G. MoE); Stuelsbroen vid Ringeboe i Gudbrands- dalen. — Genom det tillfälle jag förleden sommar hade att i na- turen undersöka denna förut blott i N. America funna, utmärkt vackra växt, har jag kommit till öfvertygelse derom, att den en- “dast är en enkel form af P. robustus. Det torde derföre vara BIDRAG TILL SKANDINAVIENS LAF-FLORA. 271 skäl behälla detta sednare namn för hela arten, och att urskilja formerna &. polycarpus (TUCKERM.) och A. Fibula (TUCKERM.). Sphyridium placophyllum (WNBG). Allmän i alla Norges lägre fjelltrakter och derifrän temligen längt nedstigande i flod- dalarne. — Utmärkt vackra fruktbärande exemplar, som jag samlade vid Vaarstien pa Dovre, bevisa tydligen att Baomyces pachypus NYL. är fullkomligt identisk med denna art. Psora Körberi Mass. Nerike, Göthlunda (O. G. BLOMBERG); VG. Baljefors nära Främmestad samt pa Källandsö (F. GRAVE). Bacidia Beckhaust KBR: Lidköping (F. GREWE); Upl. Tibble (S. ALMQVIST). Exemplaren äro godkända af KÖRBER. Bacidia lecideoides (HAzsL. sub Scoliciosporo) synes före- komma spridd i mellersta Sverige på ek; exemplar öfverensstäm- mande med original-ex. från HAZSLINSZKY har jag sett från VG. Kållandsö (F. GREWE); ÖG. Häradshammar (CHR. STENHAM- MAR); Nerike, St. Mellösa och Wiby (P. J. HELLBOM). Pachyphiole corticola LÖNNR. (= Secoliga fagicola HEPP. = Leeidea congruella NYL.) Nerike, Örebro (P. J. HELLBOM), Göthlunda (0. G. BLOMBERG). Bilimbia Arnoldi (KRMPLH.) Gotland, Thorsburgen (P. J. HELLBOM). Biatorina sambucina KBR. Lidköping (F. GREWE). B. erysiboides (NYL.) Upsala, Kungsparken (S. ALMQVIST). B. adpressa (HEPP). Upl. Tibble (S. ALMQVIST). Biatora Metzleri KBR. Gotl. Lummelund (P. J. HELLBOM). Denna lilla, ytterst sällsynta art utmärker sig genom fruktens inre delar i flera afseenden från sina samslägtingar: paraphysibus conglutinatis, hyalinis, apicibus fuscis, ex hypothecio subincolorato enatis; ascis inflato- 1. subventricoso-clavatis; gelatina hymenea jodo vinose rubente 1. circa ascos leviter coerulescente; sporis sat magnis, oblongis (l. subfusiformibus), octonis, hyalinis, 0,020— 26 m.m, longis et 0,006—10 m.m. latis. B. castanea HEPP. Dovre flerestädes. B. helvola KBR. Örebro (P. J. HELLBOM). B. geophana (NyL.). Upsala, Eklundshof (S. ALMQVIST). 212 TH. M. FRIES. Blastenia obscurella LARM. Upsala, Eklundshof på ruttna stockar (S, ALMQVIST). Bl. atropruinosa (ARN. sub Biatorina). Gotland, Thorsbur- gen (CHR. STENHAMMAR). Fran slägtet Diatorina, till hvilket ARNOLD fört denna intressanta art, afviker den tydligt genom sina sporers beskaffenhet (sp. polari-dyblastis, ovoideis ]. late elli- psoideis, 0,011—18 m.m. longis et 0,0065— 0,012 m.m. latis.) Un- der det sednast förflutna äret har den dessutom blifvit beskrifven i Flora pag. 305 såsom en ny art: Lecanora diphyes NYL. Arthrospora acelinis (FLOT.).' Synes, ehuru sporadisk, före- komma öfver hela landet. Leeidea neglecta NYL. VG. Baljefors nära Främmestad (F. GRAWE). Buellia Dubyana (HEPP). Gotl. Kinners (P. J. HELLBOM). B. (parasema) dives n. subsp.: crusta membranacea, levigata, areolata, cinerascente, hypothallo distineto atro imposita et limi- _ tata; apotheciis primitus, innatis, planiusculis, margine tenui cin- ctis, dein semiglobosis, margine excluso atris; sporis 12—16:nis, dAyblastis. : På björkbark vid Himmer i Askers socken, Nerike (P. J. HELLBOM). Då hittills, mig veterligen, ingen Buellia blifvit funnen, som i analogi med Rinodina polyspora, Lecania fuscella, Lecanora scrupulosa 0. s. v. afviker från sina samslägtingar genom ett större antal sporer i hvarje ascus än 8, så är anträffandet af en sådan form högst intressant. Såväl för det afvikande yttre utseendet som isynnerhet för detta olika spor-antal skulle jag ej hafva tve- kat att antaga den såsom en egen art, såvida ej det ringa anta- let insamlade exemplar (hittills blott 4), i förening med en annan omständighet hade förmått mig att uppställa denna form såsom en under-art. I alla de undersökta frukterna (med undantag af en enda) fann jag nemligen följande inre byggnad: hypothecium fuscum; paraphyses hyalin&e apicibus fuscis; asci inflato- l. ven- tricoso-clavati; spore 12—16:n&, ellipsoidee 1. oblong&, inter- dum leviter curvule, dyblast®, fuligineo-fusc®, 0,014—16 m.m. BIDRAG TILL SKANDINAVIENS LAF-FLORA. 273 longe et 0,005—6 m.m. late. — I en bland de öfriga befintlig frukt visade sig deremot sporerna vara blott 8 till antalet, elon- gato-oblonge, nästan dubbelt större (0,022—26 m.m. långa, 0.010 m.m. breda) samt stundom tetrablaste. — Ett dylikt förhållande, som ej, enligt hvad jag har mig bekant, hos någon annan laf är observeradt, förtjenar i hög grad att uppmärksammas, och det är att hoppas, att genom Magister HELLBOM snart full insigt i detta nu något dunkla förhållande skall vinnas. Arthonia dispersa* excipienda NYL. Kinnekulle (F. GRAWE). Jå 1 A. mediella NYL. Synes i vissa trakter (t. ex. Nerike) vara nästan allmän (isynnerhet pa al-bark); i andra (t. ex. kring Upsala) anträffas den sporadisk. — A. trabinella TH. FR. tillhör samma art, men detta namn (hvilket gafs, innan jag haft till- fälle att se NYL:s beskrifning) afser blott den något afvikande form, som förekommer på naken ved, hvarföre det såsom varie- tetsnamn bör bibehallas. Arthothelium scandinavicum n. sp.: thallo vix ullo; apothe- eiis adpressis, rotundato-difformibus 1. angulosis (rarius subradi- antibus), leviter convexis, nigricantibus 1. spadiceo-atris, nudis; ascis pyriformi-globosis, in massa granuloso-grumosa, subincolo- rata, apice nigricanti inelusis; sporis octonis, ellipsoideis, utrinque obtusis, muriformi-polyblastis, luteolis, 0,024—28 m.m. longis et 0,012—14 m.m. latis. fp?) fusisporum: priori simile, sed ascis ventricoso-clavatis, sporis elongatis, basin versus fusiformi-attenuatis, 0,024—32 m.m. longis et 0,008—10 m.m. latis. På granbark, förmodligen ej sällsynt; hittills funnen af J. A. HARTMAN i vestra Helsingland samt af mig på Bogstadaasen vid Christiania: formen fusisporum är upptäckt i Nerike (Göthlunda) af O. G. BLOMBERG. Genom de anförda karaktererna skiljes denna art lätt från alla andra mig bekanta arter af detta slägte. — Huruvida /. fusisporum verkligen hörer hit (en yngre, mindre utvecklad form?) eller bibehåller sig konstant olika, skall framtiden afgöra. Hos 274 TH. M. FRIES. begge formerna färgas gelatina hyınenea genom jodlösning vinröd, under det att sporerna blifva brunaktiga. Sphinctrina pinicola KBR. Nerike, St. Mellösa (P.J.HELLBOM). Dermatocarpon diffractum TH. FR. I LICH. Arct. p. 254 framställde jag denna art endast såsom var. af D. miniatum, emedan jag då blott haft tillfälle att se några fa exemplar af densamma från Saltdalen i SOMMERFELTS herbarium. Sedan dess har jag granskat en mängd Ungerska, fullkomligt öfverens- stämmande exemplar, och anser nu dess arträtt vara säker; det är denna, som af HAZSLINSZKY sedan blifvit beskrifven under namn af Endopyremium trachyticum. Normandina Jungermanni@ (DEL.) Bergens stift, Store Oxe (M. N. BLYTT). Microglena Muscorum (FR.) Kinnekulle (F. GREWE); Upsala. M. sphinctrinoides * reducta TH. FR. VG. Baljefors nära Främmestad (F. GREWE); Upsala sparsamt. Beloma incarnata TH. FR. et GREWE n. sp.: crusta effusa, subgelatinosa, virescente; apotheciis minutissimis, semi-immersis, amphithecio semigloboso, ceraceo-molli, pallide incarnato, ostiolo punctiformi centro pertuso; perithecio globoso, pallide luteolo; ascis subeylindrieis, paraphysibus capillaribus, liberis; sporis aci- cularibus, basin precipue versus attenuatis, blastidiis numerosis plejoblastis, 0,143—160 m.m. longis et 0,004 m.m. latis. På berget vid Baljefors nära Främmestad i Wiste härad i Westergötland, upptäckt 1863 af Doctor F. GRAZWE. Ehuru liten och lätt förbisedd, är denna art en af de vack- raste och utmärktaste, som på sednare tider blifvit upptäckt. Att den tillhörer det märkvärdiga slägtet Delonia KBR., af hvil- ket blott en art hittills blifvit på ett enda ställe i Riesengebirge observerad, är utom allt tvifvel. Från nämnde art, D. russula, afviker den dock betydligt genom alla delars mycket mindre stor- lek samt andra karakterer, som vid jemförelse med KÖRBERS beskrifning (Parerga p. 322) lätt falla i ögonen. — Hos B. incar- nata färgas genom jodlösning sporsäckarnes innehåll och sporerna BIDRAG TILL SKANDINAVIENS LAF-FLORA. 275 Segestria lectissima (FR.) ÖG. Häradshammar (CHR. STEN- HAMMAR). Staurothele orbicularis (MASS.) Kinnekulle (F. GRAZWE). — Att den ifrågavarande arten är MASSALONGOS Porphyriospora orbicularis Rich. p. 154, derom har jag öfvertygat mig genom jemförelse af original-exemplar *); att den hörer till Staurothele och ej, såsom i Gen. Heterol. p. 108 yttras, till Polyblastia, he- visar närvaron af gonidia hymenialia, ty detta anser jag nu vara den vigtigaste karakteren för begränsningen af dessa genera. Emellertid är det under ett annat, yngre namn, som denna art hos författarne nu allmänt förekommer, nemligen Polyblastia ni- gella KRMPLH. «&.**), och svårligen kan man gissa dessa arters identitet, då man jemför de uppgifna spor-dimensionerna; MASSA- LONGO säger nemligen sin Porphyriospora orbicularis hafva 0,0427 -0,483 m.m. långa och 0,0122—0,0183 m.m. breda sporer, un- der det att KREMPELHUBER (Lich. Fl. Bay p. 244) tillägger sin Polyblastia nigella 0,0257 m.m. långa och 0,0094—0,0126 m.m. breda sporer. Vid jemförande undersökning har jag emellertid funnit, att sporerna äro: a) i orig.-ex. af Porphyr. orbicul. Mass. 0,042—50 m.m. långa, 0,016—20 m.m. breda, b) i orig.-ex. af Polybl. nigella &. KRMPLH. 0,042—52 m.m. långa, 0,016—--20 m.m. breda, c) hos den från Kinnekulle: 0,046—-64 m.m. långa, 0,016— 22 m.m. breda, d. v. s. nästan fullkomligt lika hos de 2 första, men något litet större hos den sistnämnda. Hos dem alla fann jag blott 2 (ytterst sällan 3) sporer i hvarje ascus samt talrika go- nidia hymenialia. — Ett annat synonym till samma art är Ver- rucaria umbrina var. calcarea NYL. Polyblastia agraria n. sp.: erusta contigua, viridulo-cinerea; apotheciis minutis, immersis; amphithecio operculs&formi, leviter convexo, nigro, perithecio subgloboso, pallido; sporis binis, oblon- *) Mass. uppgifver såsom karakter för sitt slägte Porphyriospora, att sporerne äro "purpurino-rosese”. Detta inträffar dock ej på original-exemplaret, der de äro luteolse, men väl på exemplar från Kinnekulle. **) Huruvida £. abscondita hörer hit, torde vara tvifvel underkastadt. 276 TH. M. FRIES. gis,. muriformi-polyblastis, pallidis, dein fuscis, 0,040—66 m.m. longis, 0,015—24 m.m. latis. På lerakrar i Huddinge socken vid Stockholm ymnigt 1863 (S. ©. LINDBERG). En till det yttre obetydlig, om Thrombium epigeum ganska mycket påminnande art, som isynnerhet för sin växtplats är egen- domlig. På angifna karakterer lätt skild från sina samslägtingar; tilläggas må blott, att hos densamma äro asci inflato-clavati, paraphyses in gelatinam difflux&e, spor& blastidiis numerosis pre- dite, utringue obtus&, gelatina hymenza jodo vinose rubens at spor& juniores fulvescentes. Thehdium umbrosum Mass. (Arn. exs. n. 29!) Got!and, Thorsburgen (P. J. HELLBOM). Verrucaria acrotelloides MASS. Kinnekulle (F. GREWE). V. papillosa KBR. Kinnekulle, Hellekis (F. GR&WwE). V. obscura :n. sp.: crusta tartarea, rimulosa |. subcontigua, umbrina 1. obscure fusca; apotheciis majusculis, semi-immersis; amphitliecio crasso, hemispherico, centro demum (vulgo) leviter depresso et pertuso, nigro; perithecio globoso, extus atro; ascis inflato-clavatis, sporis octonis, ovoideis 1. ellipsoideis, 0,028 — 36 m.m. longis et 0,012 —18 m.m. latis. På kalkhällar på Öland (”Tingstad flisor” vid Resmo: CHR. STENHAMMAR) och Gotland (Thorsburgen: P. J. HELLBOM). Lätt igenkänd genom sina stora apothecia och sporer samt genom skorpans färg. — Liksom hos en stor mängd andra kalk- lafvar bilda frukterna fördjupningar 1 kalken. Müllerella hospitans STIZENB. Lidköping, på apothecia af Lecania fuscella. (F. GREWE). — Synes mig, liksom det när- stående slägiet Zndococcus, snarast böra räknas till svamparne. Collema mierophyllum AcH. Kinnekulle (F. GREWE). Lempholemma myriococcum (AcH.) Kinnekulle (F. GRAWE). Leptogium tetrasporum n. sp.: thallo adnato, ex areolis con- texto verruculosis Il. lobulato-granulosis, atro I. fusco-atro; apo- theciis sat parvis, thallo concoloribus, persistenter concavis; sporis BIDRAG TILL SKANDINAVIENS LAF-FLORA. DIR quaternis, muriformi-polyblastis, oblongis, 0,022-—34 m.m. longis et 0,010—16 m.m. latis. Upptäckt af Hr J. A. HARTMAN i Helsingland, Bjurakers socken, Sträsjö bys egor, på den magra myllan på stenar i ak- rarne. I NYL. Syn. p. 119 beskrifves en L. humosum, som är mig obekant, men synes vara nära slägt med ifrågavarande. Då emellertid ej blott några öfriga karakterer afvika, utan äfven framför allt Z. humoswn beskrifves med ”spore octone” (liksom alla andra Deptogium-arter, har jag ej tvekat anse ifrågavarande lilla vackra laf för en ny art. Till den redan lemnade diagnosen ma tilläggas: stratum corticale eximie cellulosum, thallus intus cellulosus. gonidia moniliformi-concatenata; hypothecium incolora- tum, paraphyses hyaline apieibus fulvescentibus, asci subeylin- driei inflati 1. inflato-clavati; spore muriformi-polyblaste, septis tribus distinetioribus, ad septa constriet&, utrinque obtus&; jodo gelatina hymenea intense coerulescit, sporz fulvescunt; spermatia linearia, recta 1. levissime curvula, 0,003—4 m.m. long® et dia- metrum circ. 4:plo superantia. Pyrenopsis areolata (FWw.) = Poroscyphus ureolatus KBR. — VG. Ullersbro pa Kållandsö (F. GRE&WE). Phylliseum endocarpoides NyL. Kallandö (F. GREWE); Nerike, Göthlunda (0. G. BLOMBERG). — Üollema Demangeonii MoutG. et MONT. kan ej ens såsom varietet skiljas; ett annat sy- nonym är Omphalaria (?) silesiaca KBR. S. L. G. p. 424. 278 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 268.) Frän Royal Society i Edinburgh. Transactions, 23: 2. Proceedings, 9: 59. Från Societe Linneenne de Normandie i Caen. Mémoires, 13. Bulletin, 8. Frän Academie Imp. des sciences etc. i Toulouse. Memoires. 6:e Ser. T. 1. Frän Societe Imp. des Naturalistes i Moskwa. Bulletin, 1863: 1, 2. Frän Schweizerische Naturforschende Gesellschaft. Versammlung, 46. Från Societe d’Histoire naturelle i Geneve. Mémoires, 17: 1. Frän K. Akademie der Wissenschaften i Berlin. Abhandlungen, 1862. Monatsberichte, 1863. Frän Physikalische Gesellschaft i Berlin. Die Fortschritte der Physik, 1861. Från Naturforschender Verein i Brünn. Verhandlungen, Bd. 1. Brünn 1863. 8:0. Från Storhertigl. Hofbibliotheket i Carlsruhe. Dörr, J. C. Flora von Baden. 3 Bde. Carlsr. 1862. 8:0. Från Senckenbergische Naturforschende Gesellschaft i Frankfurt a M. Abhandlungen, 5: 1. Frän Gesellschaft der Wissenschaften i Göttingen. Abhandlungen, Bd. 11. Från Naturforschende Gesellschaft i Halle. Abhandlungen, 8: 1. Från Academia Nature Curiosorum i Dresden. Nova Acta, 30. (Fortsättes). 279 Nya bidrag till kännedomen om Sveriges Salmonider *). Af Hs. WIDEGREN. [Meddelade den 11 Maj 1864.] Sedan lång tid har man vetat, att hannen af de egentliga laxfiskarne (trutte NILS.) blifver långt förr fortplantningsskicklig än honan. Egentligen var det SCHAW, som först fästade upp- märksamheten på detta förhållande vid samma tillfälle, som han ådagalade, att stirren, S. salmulus RAY endast är den ett- eller tvååriga ungen af S. salar L., och med detsamma, att laxarterna undergå betydliga färgförändringar under sina olika åldrar. Ny- ligen har, såsom i en föregående uppsats **) blifvit omnämndt, v. SIEBOLD påpekat det egendomliga utseende, som utmärker fertila individer under sjelfva fortplantningstiden, och visat, att deremot icke fortplantningskickliga individer af den egentliga in- sjölaxen (F. Marsiglii HECK. eller S. ferox JARD.) till såväl den yttre kroppsbeklädnaden, som vissa delars form, förete så bety- dande afvikelser, att man ansett dem tillhöra en egen art (S. lacustris L. et auct., icke V. SIEBOLD) eller S. Schiefermülleri HECKEL. Säledes, da man tillförene vid laxarternas utredande hade att fästa sig endast vid de förändringar, som fisken med tilltagande ålder undergär, är det nu af största vigt, att äfven- ledes iakttaga de förändringar som steriliteten föranleder, samt utröna när dessa skiljaktigheter inträda o. s. v. Under utarbetandet af de bidrag till kännedomen om Sveriges Salmonider, som finnas meddelade i en föregående årgång af denna tidskrift, erhöll jag kunskap om den uppsats härom, som V. SIEBOLD då hade offentliggjort ***). Bland de hemförda samlingar, som då stodo till mitt förfogande, funnos laxfiskar från åtskilliga svenska *) Härtill taflorna VITI—XIV. ”") Bidrag till kännedomen om Sveriges Salmonider. Öfversigt af Kgl. Vet. Akad. Förhandl. 1862, p. 517. ) Amtlicher Bericht d. fünf und dreissigsten Versamlung deutscher Naturforscher und Arzte, Königsberg 1861. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 5. “ih 280 HJ. WIDEGREN. vattendrag, hvilka otvifvelaktigt tillhörde den i Tyskland såsom en egen art ansedda S. lacustris L. et auct. eller, enligt V. STEBOLD, den sterila formen af Fario Marsiglii HECK., hvilken sistnämnde tillhör arten S. trutta (L. p.p.)*). Det var ej allenast fullvuxna individer af denna, med det svenska namnet ”Silfverlax” beteck- nade fiskform, utan äfven ungar i forelläldern, hannar och honor, hvilka företedde tydliga skilnader från fortplantningsskickliga fi- skar i samma ålder, såväl af S. salar L., som af S. trutta L. p- p. Den djupt klufna stjertfenan, den ljusare mera glänsande färgen, samt öfverensstämmelsen i kroppsformen utvisade tydligt, att dessa voro yngre individer af den i samma vattendrag före- kommande fullvuxne ”Silfverlaxen”. Både ungarne i forellåldern och de äldre silfverlaxarne hade tydliga generationsorganer, ehuru så föga utbildade, att fisken med säkerhet kunde antagas vara, åtminstone det året, icke fortplantningsskicklig. Enär likväl de större individerna egde tydliga, ehuru små rommkorn, och de flesta af de mindre voro honor, hvilka normalt kunde vara ännu ofruktsamma, tviflade jag, om icke de hemförda exemplaren kunde vara ej för alltid, utan blott till en tid sterila individer af den dittills för en .egen art hällne S. lacustris L., synnerligast, som jag hade anledning till den förmodan, att laxarterna vanli- gen icke fortplanta sig hvarje år. Enligt gjorda anteckningar hade jag under mina resor träffat fullvuxna individer af S. salar L., hvilka jag öppnat, för att utröna deras födoämnen, och då tillika funnit, att de höstetiden haft hvarken mogen romm eller mjölke. En ytterligare orsak, hvarföre då jag ej vågade obetin- gadt antaga S. lacustris L. eller ”Illanken des Bodensees” **) vara endast en för alltid steril form af S. trutta L. p. p., hem- tade jag derifrån, att AGASSIZ af den förre afbildat ”ein alter Milchner”, och V. RAPP uttryckligen säger, att den leker i floden Ill. Det var derföre tänkbart att de individer af denna form, som V. SIEBOLD granskat, varit för tillfället sterila individer af *) Se Öfversigt af Kongl. Vet. Akademiens Förhandlingar 1862, p. 570. ”") Det är att observera. att flera tyska författare tillägga detta namn åt den sterila formen, hvilket dock egentligen tillkommer den fortplantningsskick- liga. Se härom föregående uppsatsen p. 559. SVHRIGES SALMONIDER. 281 S. lacustris L., analoga med dylika af S. salar L., som jag hade träffat. Jag ansåg derföre bäst, att uppskjuta det slutliga af- görandet till dess direkta undersökningar kunde lemna svar på åtskilliga frågor, som härmed hängde tillsammans eller omedel- bart uppstodo, och hvilka jag till en del påpekat i den förra uppsatsen. Genom erhållet offentligt understöd blef jag satt i tillfälle, att under sista sommaren och hösten egna någon tid åt under- sökningar härutinnan. Det har dervid bekräftats, att en stor del af de äldre och åtminstone mer än halfva antalet yngre in- divider i stirr- och forelläldern af S. trutta L. p. p. äro sterila, och förete i detta tillstånd betydande olikheter från de af sam- ma art, som vid lika ålder äro fortplantningsskickliga. Det är härvid af vigt att anmärka, att de trenne egentligen endast till sitt lefnadssätt olika laxslag, som äfven af V. SIEBOLD 1 arbetet ”Die Süsswasserfische von Mittel-Europa”, Leipzig 1863, upp- ställas såsom skiljda arter, nemligen Bäcklaxen (S. fario L.), Insjölaxen (S. ferox JARD eller F. Marsiglii HECK.), och den från hafvet uppgående Laxöringen (S. trutta L.), ingalunda, på grund af hvad redan är anfördt, kunna särskiljas såsom arter, hvilket längre fram än ytterligare skail ådagaläggas. Som emedlertid frågan om sterilitets-förhällandena nära sammanhänger med fi- skens lefnadssätt föröfrigt, och dä detta är något olika hos dessa trenne laxslag, var det nödvändigt, att söka taga kännedom om steriliteten hos alla tre slagen, synnerligast som derigenom någon antydning om orsaken till densamma möjligen hade kunnat upp- spåras. För att i detta afseende studera den egentliga Bäck- laxen eller Fjällöringen, besökte jag i början af October månad de smärre vattendrag, hvilka äro belägna 1 norra Wermlands finnskogar, Wiggelfven och Köjdelfven, från hvilka laxen, hindrad genom fall och anlagda vattenverk, icke kan utkomma till några större sjöar, och hvilka smärre elfvar endast hafva gemenskap med ett par, mellan bergshöjder belägna mindre fjälltjärn, af en- dast några få tunnlands yta. Sterila individer af insjölaxen har jag fångat vid Motala och i Vettern under Augusti och October 282 HJ. WIDEGREN. månader detta år, och af den egentliga hafsöringen talrika, så yngre som äldre individer i Iddefjorden i Bohuslän, under Juli månad, samt i Östersjön vid Norrköping, under September och October månader af förra året. I min föregående uppsats finnes ådagalagdt, i hvilka afseen- den de sterila individerna af S. trutta L. p. p. skilja sig, såväl från S. salar L., som från fortplantningsskickliga individer af egen art. Stjertfenan lemnar, som bekant är, det lättast märk- bara och mest konstanta kännetecknet mellan fortplantningsskick- liga individer af arterna S. salar L. och S. trutta L. p.p. i det att hos S. salar L. hennes kortaste medlersta strålar oftast icke ens uppnå halfparten af de längsta yttre, medan hos S. trutta L. p. p. i alla åldrar de medlersta, kortaste strålarne alltid äro mer än hälften så långa, som de längsta, yttre. Hos de sterila individerna af S. trutta L. p. p. träffar man deremot vanligast stjertfenans medlersta strålar endast hälften så långa, som dess längsta, t. o. m. hos yngre fiskar i forellåldern äro stjertfenans längsta strålar ofta, såsom hos S. salar L., något mer än dub- belt så långa, som de kortaste. I detta afseende skilja de sig således icke obetydligt från fortplantningsskickliga individer af sin egen art, och än mera afvika de genom den yttre beklädna- den. De fertila hafva en mörksvart, med täta stjernformiga svarta pigmentgyttringar uppfylld ytterhud, som utbreder sig öfver och helt och hållet betäcker fjällbeklädnaden, så att de i och för sig ljusa, glänsande fjällen: hos yngre individer icke det minsta, hos äldre endast föga skimra igenom. De sterila indi- viderna deremot hafva fjällen knappast till hälften täckta af en tunn, glest med smärre pigmentkorn försedd membran. Härige- nom få de förra en tjock hud och mörk kroppsfärg, under det de sterila i forelläldern hafva kroppen skönt stålblått silfverglän- sande, och såsom fullvuxne äro på sidorna och buken rent silfver- hvita. De hos begge slagen alltid förekommande mörka X-for- miga fläckarne, samt de, åtminstone i forellåldern tillstädesva- rande röda punkterna äro äfvenledes hos fertila individer alltid mycket större. SVERIGES SALMONIDER. 283 Undersöker man nu, vid hvilken älder dessa olikheter in- träda, och med hvilka förhållanden i afseende på generations- organernas utveckling de oftast befinnas förknippade, finnes följande. Hos ungar i första året har jag icke hos de exemplar, jag haft tillfälle att granska, funnit någon skillnad i stjertfenans form eller den yttre beklädnaden, mellan sadana, som haft rudimen- terna till könsorganerna mera utbildade, och sådana, hos hvilka testes eller ovarier varit jemförelsevis mindre: utvecklade. Först när fisken nått en storlek af 110 mm. befinnes könsorganernas byggnad vara fullbordad, ehuru sperma i testes icke alltid, och äggen i ovarierna, enligt min erfarenhet, aldrig vid denna ålder och storlek äro fullmogna. Granskar man en mängd laxungar, mellan ett och två år gamla, hvilka vid denna ålder äro unge- färligen från 110—175 mm. långa, finner man, till en början, hannar, både fortplantningsskickliga och icke fortpiantningsskick- liga. Sådana af det förra slaget, fångade vid samma tillfälle på samma lokal, öfverensstämma i afseende på ifrågavarande karak- terer visserligen så tillvida, att de alla hafva stjertfenans med- lersta strålar mer än hälften så långa, som de längsta, men un- der det att den ena har stjerten så djupt inskuren, att längden af de medlersta strålarne knappast med två millimeter öfverskju- ter halfparten af de längsta, träffar man äfven individer, hviika hafva de kortaste strålarne ända till fyra millimeter längre än hälften af de längsta (se figg. 1 och 2, tafl. VIII). Till sina karakterer för öfrigt, såsom kroppsdelarnes proportionerliga stor- lek, färgdrägt m. m., öfverensstämma dock sådana ungar fullkom- ligt med hvarandra, äfvensom i afseende på könsorganerna. Begge hafva testes visserligen smalare och ej så stora, som hos lika stora han-ungar af S. salar L.; de voro dock vid fångsten för- sedda med flytande mjölke. Figuren 4, tafl. VIII visar testes hos en fortplantnings-hanne, ett år gammal, 120 mm. lång. Fullmogen mjölke har en hvitblå färg, da deremot testes, som innehålla ännu ej fullmogen mjölke hafva en gulhvit färg. Det föl- jer således häraf, att hos fertila hannar i denna ålder är stjert- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 5. 2 284 HJ. WIDEGREN. fenans form visserligen varierande, mer eller mindre inskuren, men företer dock alltid de dimensioner, som utmärka den fort- plantningsskickliga formen. Sterila hannar åter hafva, sa snart de äro öfver 100 mm. länga, stjertfenan tydligt mycket mera inskuren, än lika stora fertila. I afseende på den yttre kroppsbetäckningen är skilnaden mellan de begge slagen vid denna storlek mindre märkbar, eme- dan de minsta fertila individerna hafva ytterhuden liksom lek- drägten i allmänhet föga utbildad. I den mån, som den sterila fisken tillväxer, förminskas inga- lunda stjertfenans urringning. — Alla sterila hannar vid 130— 140 mm. storlek hafva stjertfenans kortaste strålar endast hälf- ten, och derunder, så långa, som de längsta. Skilnaden i afseende på kroppsbetäckningen blifver också vid denna storlek mera tyd- lig. De fertila hafva nu en tydligen mera mörk "hud; de sterilas fjäll deremot skimra i blått genom den tunna och genomsigtiga membranen. — I afseende på fläckarnes gruppering, form och antal finnes ingen annan skilnad, än att dessa äro mindre och synas bättre och tydligare på den sterila fiskens i allmänhet mera ljusa kroppsfärg. I kroppsdelarnes former och dimensioner finnas i denna ålder mellan sterila och fertila individer inga skiljaktig- heter. Hos de sterila hannarne hafva testes formen af smala, endast en eller två millimeter breda. rör, till en del fyllda med en cellulös massa (se fig. 5, tafl. VIII). Vända vi oss nu till honorna i denna alder (från 1 2 ar), finna vi dem till en början hafva samma längd, som lika gamla hannar. Deras storlek under denna ålder är således från 110— 170 mm. — Som bekant är, har man tillförene ansett, att ho- norna under denna ålder normalt aldrig skulle få utvecklade, d. v. s. med mogen romm försedda, ovarier, hvilket först skulle ske, sedan de nått en betydligare storlek och erhållit den fullt utbil- dade fiskens karakterer. Granskar man en stor mängd honor i denna ålder, skall man i ovarierna alltid finna äggbildningar, bos en mindre hona ofta större, än hos en äldre eller lika stor; man finner t. o. m. icke sällan en blott 163 mm. lang hona fortplant- SVERIGES SALMONIDER. 285 ningsskicklig, med fullbildad romm, under det lika stora och större, fångade samtidigt på samma lokaler, hafva endast föga utbilda- de ägg. Fig. 1, tafl. IX afbildar ovariet med dess ägebildningar af en hona 140 mm. lång; fig. 3, tafl. IX ovariet af en hona 146 mm. lång, med mycket mindre äggbildningar; begge tagna sam- tidigt på samma lokal. Hos en 163 mm. lång hona har jag funnit äggen mogna och afsöndrade från ovariet; med en storlek af 3 mm. 1 genomskär- ning, under det att en nära nog lika stor, 156 mm. lång hona, samtidigt fangad, endast hade ovariet så utbildadt, som fig. 5, tafl. IX utvisar. Fig. 7, tafl. IX visar ovariet af en 190 mm. lång, vid samma tillfälle fångad, hona med föga utvecklade ovarier. Häraf synes, att icke alla honorna af ifrågavarande laxart nor- malt vid samma storlek och ålder blifva fortplantningsskickliga. Taga vi nu i betraktande stjertfenans form hos dem, hvilkas ovarier jag har afbildat, befinnes det, att alla de fiskar, hvilka hafva äggbildningarna endast så stora, som figurerna 3 och 7, tafl. IX, utvisa, hafva stadigt stjertfenans längsta strålar dubbelt längre än de kortaste, men den hona, hvars jemmförelsevis större äggbildningar äro afbildade under fig. 1, tafl. IX, har stjertfen- strälarne, de längsta 21 mm., de kortaste 11 mm. långa. Den 163 mm. långa fortplantningsskickliga honan har stjertfenans längsta strålar 231 mm., dess kortaste 14 mm. långa. Hos den 156 mm. länga honan, hvars ena ovarium är afbildadt under fig. 5, tafl. IX, äro de längsta stjertfenstrålarne 24 mm., de korta- ste 121 mm. långa. Man finner äfvenledes nästan alltid hos öf- riga laxhonor af denna storlek, hvilka, likasom de afbildade, hafva proportionsvis något större äggbildningar, att äfven de hafva stjertfenans medlersta strålar omkring en millimeter längre än halfparten af de längsta. Det synes sålunda redan hos laxungar i denna ålder, att i den mån äggbildningarnes utveck- ling och fulländning hos förut ofruktsamma individer framskrider, i samma mån börjar också stjertfenans inskärning att nagot aftaga i djup. 286 HJ. WIDEGREN. Hvad den yttre beklädnaden beträffar, sa hafva fruktsamma honor, i likhet med sådana hannar, en med pigmentgyttringar uppfylld cuticularmembran utanpa fjällen, ehuru denna tyckes vara något tunnare och ljusare hos honan. De ofruktsamma, men dock med större eller mindre äggbildningar försedda honor- na hafva denna membran ej mera utbildad än sterila hannar. Att honorna endast undantagsvis blifva fortplantningsskick- liga vid 163 mm. längd, synes deraf, att de flesta, som träffas, äfven sedan de blifvit betydligt större, ännu äro ofruktsamma. Af hannar, mellan ett och två år gamla, äro nära nog lika många fertila, som sterila. Sådant är äfven förhållandet med hannar, hvilka kunna med säkerhet antagas vara öfver två ar gamla, och gemenligen hafva en längd mellan 200—300 mm. Hos sterila individer i denna alder bibehåller stjerten sin klufna form, med de dimensionsförhållanden, som utmärka det sterila tillståndet. Testes äro hos sådana stundom föga mera utbildade än hos sterila hannar af 120 mm. storlek (se fig. 5, tafl. VIII) och förete i allmänhet samma utveckling, som hos om våren tag- na, från 1 till 14 år gamla hannar, hvilka till hösten antagligen första gången blifvit fortplantningsskickliga. Man träffar likvisst, såsom längre fram närmare skall påpekas, en eller annan hanne, hos hvilken testes, ehuru för tillfället sterila, dock äro något mera utbildade än vanligt hos sterila hannar. Hosföljande figur 1, tafl. X visar testes af en hanne 214 mm. lång. Denne har stjertfenans längsta strålar 30 mm., dess kortaste 17 mm. lau- ga, hvilket visar, att på samma gång, som testes synas vara pa väg, att blifva försedda med flytande mjölke, stjertfenan äfven- ledes får de fortplantningsskickligas form. Liksom man hos honor mellan ett och två år finner äggen till olika grad utbildade, träffar man äfven, hos lika stora exemplar som öfverstigit denna ålder, ej lika mycket utbildade ägg. Sam- tidigt med den straxt här förut omnämnde hannen fangade jag äfven i Röjdelfven en hona, 205 mm. lång, hvilken hade den sterila individer utmärkande fjällbetäckningen, men längsta stjert- fenstrålarne 30, de kortaste 16 mm. långa. Agebildningarna i SVERIGES SALMONIDER. 287 hennes ovarier voro af olika, t. o. m. temligen betydlig storlek, hvilket tyckes antyda, att denna hona var på väg att blifva frukt- sam. AF fjällöringen har jag träffat honor, 275 mm. långa, hvilka i de smärre tjärnen spisat den der förekommande Rödingens romm, men i hvilkas ovarier jag fann endast ett ringa antal jemnförelse- vis små äggbildningar. Stjertens form och hudbetäckningen voro typiskt sådana, som hos sterila individer. De laxslag, som icke ständigt bebo samma vatten, utan från den elf, i hvilken de blifvit födda, tidtals vandra ut till hafvet eller någon större insjö, d. v. s. Insjölaxen och hafvets Laxöring, visa i afseende på steriliteten inga olikheter med den vanliga Bäcklaxen. Af begge dessa förstnämnda laxslag träffar man hannar i andra året, som redan då äro fortplantningsskickliga och försedda med den dessa utmärkande stjertformen och hudbetäck- ningen, på samma gång, som man äfven träffar sterila hannar, hvilka till stjertens form och öfriga kännemärken, 1 allt öfverens- stämma med lika stora sterila ungar af Bäcklaxen. De fertila hannarne, som endast äro ett ar och föga deröfver, hafva med säkerhet icke besökt några andra delar af vattendraget, utan stän- digt vistats på de ställen, der de biifvit kläckta. Huruvida fer- tila hannar mellan två och tre år gamla hafva vistats någon tid i större sjö eller icke, är ganska svart att afgöra. Om sådana icke tillförene hafva gjort några utflygter till andra trakter af vatten- draget, inträffar deras vandring dock vid denna ålder. Att lik- väl en del fortplantningsskickliga hannar, såväl af det slag, som bebor större elfvar och insjöar, som af det, hvilket har tillgång till hafvet, innan de hafva uppnatt två Ars ålder, och vid en stor- lek af 130—140 im. begifva sig på vandring är äfven kändt. Visst är, att en del ännu ej fruktsamma honor äfven uppsöka större vatten vid denna alder och storlek, synnerligast synes detta vara fallet med sadana, som hafva jemförelsevis mera ut- vecklade äggbildningar. På samma gång, som dessa under sitt vistande i hafvet eller större insjöar hastigare tilltaga i storlek, blifva de också förr fortplantningsskickliga, än de mycket min- dre af sanıma ålder, som längre qvarstannat på lekplatserna, och 288 HJ. WIDEGREN. förklarar detta, hvarföre man af dessa laxslag mera sällan träf- far fortplantningsskickliga eller med jemförelsevis större äggbild- ningar försedda honor af samma storlek, som de minsta fort- plantningsskickliga honor af Bäcklaxen (163 mm.). Jag har förut nämnt, att, på samma gang som man vid lek- platserna finner fortplantningsskickliga hannar mellan ett och två år gamla, samt mellan två och tre år med en storlek från 200—300 mm., man äfven träffar, kanske i något större antal, dersammastädes sterila hannar i samma åldrar och samma storlek. Att dessa förut icke hafva besökt hafvet eller någon större insjö kan man med säkerhet sluta deraf, att de vistas på lekplatserna under både våren, sommaren och sent på hösten. Jemte det man träf- far ett stort antal sterila hannar mellan två och tre ar gamla, som hafva testes endast helt obetydligt utbildade (se figur 2, tafl. X), och då äro försedda med den stjertform och ytterhud, som ut- märker den sterila fisken, finner man icke sällan en eller annan fortplantningsskicklig hanne, hvilken har stjertfenan mera urrin- gad än vanligt hos fertila fiskar, samt äfvenledes af nu ifråga- varande laxslag ganska ofta en eller annan ännu steril hanne, hvilken, på samma gång som han har testes något mera utveck- lade, än samtidigt fångade lika stora sterila hannar, äfvenledes har stjertfenan mera snarlik de fortplantningsskickliges form och dimensioner. Exempel på det förra slaget är en fortplantnings- skicklig hanne 284 mm. lang, hvars testes äro afbildade i fig. 1, tafl. XI, och som har stjertfensträlarne, de längsta 40 mm., de kortaste 22 mm. långa, se fig. 3, tafl. XII. Exempel på det sednare slaget är, utom den ofvanför mellan ett och två ar gamla. hannen, hvars testes äro afbildade under fig. 1, tafl. X, en 233 mm. lång hanne af Insjölaxen från Motala med stjert- fensträlarnes dimensioner 34:19, samt en 290 mm. lang hanne af hafsöringen fran Norrköping med stjertfensträlarnes dimensio- ner 40 : 24. Testes af den förre afbildas i fig. 2, tafl. XI och hela fisken är afbildad i fig. 1, tafl. XIII. Af en med den förre lika stor fertil hanne, tagen liktidigt & samma lokal afbildas testes i fig. 3, tal. X. Den fortplantningsskickliga SVERIGES SALMONIDER. 289 hannen med jemförelsevis mindre urringad stjert har den yttre kroppsbetäckningen ej fullt sa tjock och tätt pigmenterad, som vanligen hos fortplantningsskickliga hannar af samma längd, utan han liknar i det afseendet nagot de. sterila. Sa träffas äf- ven temligen ofta hannar med mogen mjölke, som, ehuru de hafva fullkomligt typisk stjertform, dock hafva hudförtjockningen mer än vanligt tunn. Figur 2, tafl. X visar de ofruktsamma testes af en 230 mm. lang hanne, i October månad fangad i Motala ström vid Motala; stjertformen af denna är afbildad i fig. 3, tafl. XII. Vid jemförelse med fig. 1, tafl. XIII finner man tydligen, att den der afbildade nästan lika stora och äfven ännu sterila hannen har stjerten mindre klufven och mera jemn, på samma gång som denne äfven har testes betydligt mera utbildade, jem- för fig. 2, tafl. XI med fig. 2, tafl. X. Detta antyder, att på samma gång, som fruktsamheten inträder hos fisken, tillväxer också stjertfenan och fisken erhåller sina typiska karakterer. Jemför man fig. 3, tafl. X med fig. 1, tafl. XI finner man, att den del af testes, som motsvarar vasa deferentia hos den förra är betydligt bredare och mera utbildad, än hos den sednare, oaktadt den sistnämnda afbildningen är tagen af en fisk, som betydligt öfverstiger den förra i storlek. I detta afseendet visar fig. 1, tafl. XI en tydlig likhet med de manliga generationsorga- ner, hvilka finnas afbildade i fie. 2, tafl. XI, och hvilka jag förmodar äro på väg, att blifva fruktsamma. Att den fisk, hvars fertila generatiousorganer äro afbildade i fig. 1, tafl. XI, en mer än vanligt lang tid varit steril, men nu sent omsider blifvit fortplantningsskicklig, antyder också stjertfenans form. Denna är nemligen, se fis. 3, tafl. XII, betydligt mera klufven än van- ligen hos sa stora fertila fiskar, hvilka merändels hafva den fuli- komligt jemn. Den är t. o. m. jemförelsevis lika mycket klufven som hos den betydligen mycket mindre fertila hannen, 233 mm. lång, hvars testes äro afbildade i fig. 3, tafl. X, och hvars stjertform är afbildad i fig. 2, tafl. XI Åfven detta hän- [=] tyder på, att den 284 mm. långa fertila hannen en längre tid 290 HJ. WIDEGEEN. varit steril, och da haft djupt klufven stjertfena, som ännu ej hunnit erhälla den fertila fiskens fullkomligt typiska form. Biand honorna af insjölaxen och hafsöringen finner man lika- ledes, som hos bäcklaxen, en stor mängd, fran ett till tre ar gamla (110—300 mm. långa) honor, hvilka vid ungefärligen lika ålder hafva ovarierna fyllda än med större än med mindre äggbildnin- gar; vid 300 mm. storlek ofta fortplantningsskickliga, med stjer- ten i detta fall typiskt utbildad. De icke fortplantningsskickliga vid och under denna storlek hafva den yttre hudbetäckningen och glansen sådan, som de sterila; stjerten oftast djupt klufven; någon gang äro de kortaste strälarne I a 2 mm. större än half- parten af de längsta, men på samma gång fiuner man äfven, att äggbildningarna i ovarierna hos dessa äro något större, än hos lika -stora äfvenledes ännu sterila honor med mera klufven stjert. För att adagalägga detta äfven hos äldre honor afbildas här, fig. 9, tall. IX, ovariet med ägg af en 282 mm. lång hona från Norrköping med stjertfenstrålarne 38:20 (se fig. 2, tafl. XIV), samt fig. 11, tafl. IX, ovariet af en dylik från samma lokal, 260 mm. lång, med stjertfenstralarne 40 : 19 (se fig. 3, tafl. XIV). Af hvad här förut blifvit anfördt, framgår således, att honorna af S. trutta L. p. p., äfven de som ständigt vistats i samma vatten, blifva fortplantningsskickliga vid betydligt olika ålder och storlek. Då man dessutom både af hannar och honor träffar individer, hvilka på samma gång de till sitt yttre utgöra öfvergångsformer iran de sterila till de fertila, äfven hafva könsorganerna jemfö- relsevis mera utvecklade, kan man med säkerhet antaga, att ste- riliteten hos den mängd af ungar i forellaldern af S. trutta L. p- p-, som träffas i våra ellvar och vattendrag, är Öfvergaende, Det gifves icke heller något anatomiskt hinder för detta antagande. Till och ned hos knappast ettåriga sterila ungar igenfinner man alltid med lätthet generationsorganerna hos icke spritlagda exemplar. Den emellan anal- och urinöppnin- gen belägna genitalöppningen upptäckes lättligen både hos hannar och honor, och de hos yngre hannar oftast tradfina vasa deferentia kunna temligen lätt injieieras från denna öpp- SVERIGES SALMONIDER. 291 ning, hvarigenom de blifva lättare märkbara pa den hinna, som fäster dem vid buk-kaviteten. Till och med hos stora sterila Silf- verlaxar är generationsöppningen fullkomligt tydlig, och icke pa arterna är af andra beskrifven, och behöfver derföre här ej vi- dare omnämnas. Det endast torde vara skäl att nämna, att hos fullvuxna fiskar med mogen romm fasthänga de begge ovarierna vid simblasan medelst en tunn hinna, som fortsättes utöfver ova- riets bakre ända. De äro skilda fran hvarandra genom en mel- lanvägg, som fran magens slut till ungefär midt för bukfenorna delar buk-kaviteten i tva hälfter. Genom denna vägg, hvilken upptill fasthänger vid simblasan och nedtill med nedra bukväg- gen, bildas säledes tva rum, i hvilka de begge ovariernas ägg hällas skilda, ända tills de, bakom hinnans slut, falla ut i den bakersta buk-kaviteten, hvarifran de omedelbart utpressas genom genitalöppningen. De äldre silfverlaxar, som vanligen fångas i hafvet och in- sjöarne, vid en längd af 400--600 mm., äro pätagligen sådana individer, hvilkas fortplantning af en eller annan orsak inträffar långt sednare än vanligt, t. ex. sådana, som vid en längd af 260 mm. endast haft så stora äggbildningar, som fig. 11, tafl. IX, visar, men sedermera, efter att hafva ombytt uppehållsort, med till- tagande storlek omsider fatt ovarier och ägg, så stora som fig. 4, tafl. X utvisar. Att äfvenledes dessa med åldern blifva fort- plantningsskickliga, förmodar jag deraf, att, såsom i föregående uppsatsen är angifvet, de två största uppstoppade honor af denna form, som förvaras & Riks-Museum, hafva stjertfenans dimensio- ner 98:52 och 102:54. Kroppsfärgen är på de uppstoppade exemplaren äfvenledes mera mörk, hvarföre dessa möjligen kunna hafva haft mogen romm. SIEBOLD antager som sannolikt, att steriliteten icke kan vara öfvergaende. ”Emedan”, säger han, ”en alldeles förändrad kropps- form utpräglat sig med steriliteten kan denna icke vara endast öfvergaende, för ett eller annat år, under hvilket fisken icke leker, utan maste fortvara från ar till år, lika beständigt som 292 HJ. WIDEGREN. steriliteten.” *). Alldenstund dock SIEBOLD i samma arbete **) " gillande anför det af HECKEL och KNER uppgifna förhällandet, att hos den fruktsamma ”Secforelle” är proportionen mellan kroppshöjden och hufvudlängden, mellan totallängden och hufvud- längden, vidare mellan höjden och tjockleken alldeles lika, som hos ”Majforelle”, den sterila formen, antager jag, att SIEBOLD, när han å förra stället tillskrifver de sterila individerna en ”för- ändrad kroppsform”, endast fäster afseende vid de kroppsdelar, som under sterilitetsperioden hafva en abnorm form, nemligen stjertfenan, ytterhuden m. fl. I det föregående har jag visat, huru stjertfenans större eller mindre urringning star i samman- hang med generationsorganernas utveckling. Man känner äfven förut, att äldre individer, synnerligast gamla hannar af >. trutta- L. p. p. vid lektiden hafva stjertfenan icke allenast jemn, utan t. o. m. i bakre kanten afrundad. Ofta hafva de äfven analfe- nan ansenligt förlängd. Förut vet man äfvenledes, att kroken på underkäken blifver större mot lektiden och att ytterhuden da äfvenledes blifver mörkare och tjockare. Då nu således alla de karakterer, som utmärka den sterila formen, äro endast sädana, finner jag derutinnan ett ytterligare skäl, att anse steriliteten vara öfvergående; ehuruväl kanske flera år förga innan ett sterilt individ blifver fruktsamt och erhåller det fortplantningsskickligas typiska karakterer. Hvad enligt ofvan anförda iakttagelser är fallet med S. trutta L. p. p., nemligen att individerna pa betydligt olika tider blifva fortplantningsskickliga, är äfven fallet med S. salar; men hos denna art synas föga betydande skiljaktigheter finnas mellan fruktsamma och ofruktsamma individer. Ungar i stirrdrägt (100 —170 mm. långa) af denna art uppfiskades till en betydlig mängd i Motala ström vid Norrköping under Augusti månad sist- lidet år. Vid granskningen af deras generationsorganer befunnos N cp: **) L. e. p. 304. SVERIGES SALMONIDER. 293 en dei hafva testes betydligt uppsvällda och sperma nära nog mogen; men en del hannar af samma storlek hade testes nästan tradsmala eller blott 1—2 mm. breda, uppfyllda med omogen mjölke, till sin utbildning fullkomligt öfverensstämman- de med dylika hos Stirrungar af S. trutta L. p. p.; se fig. 5, tal. VID. Några olikheter i kroppsdelarnes form finnas icke mellan dessa individer. Det är endast till färgen olikheterna sträcka sig; de fruktsamma hafva nemligen de röda fläckarne vanligen större. För öfrigt synes här vara samma förhållande, som hos S. trutta L. p. p., nemligen att de minsta fortplantningsskickliga individerna hafva icke vid lektiden sa betydligt förmörkad och förtjockad ytterhud, som de äldre. En med nära nog mogen mjölke försedd hanne i forelldrägt af S. salar har ej heller fjällens yttre beklädnad sa mörk och tjock, som fallet är med lika stora fruktsamma individer af S. trutta L. p.p. Såväli detta afseende, som äfven genom den klufna stjerten, har denne mycken likhet med sterila individer af S. trutta vid samma storlek. Från sådana skiljer man dock ungar i fo- relldrägt af S. salar L. genom dessa sednares något mera spol- lika kroppsform, oftast något smalare och smidigare stjert, samt vanligen äfven något kortare hufvud. Till färgdrägten äro de äfven något olika. De röda fläckarne äro färre till antalet, men dubbelt så stora; de mörka fläckarne äro ej heller så tal- rika, som hos sterila individer af S. trutta L. p. p. — Å taflan XIV, fig. I afbildas en fruktsam hanne i forelldrägt af S. salar L. De ännu ej fortplantningsskickliga honor i stirrdrägt af S. salar L. hvilka samtidigt fangades a samma lokal skiljde sig icke i nagra väsendtliga afseenden fran lika stora fertila hannar. Alla de nägra och femtio honor i denna storlek, som fängades, hade äggbildningarna i ovarierna i lika grad utbildade. Vi minnas, att hos de i Röjdelfven fångade honor af 5. trutta ova- rierna hos lika stora individer voro betydligt olika, såsom figu- rerna utvisa. Så var äfven förhållandet med sterila honor af S. trutta L. p.p. fangade vid Motala och Norrköping; ehuru, sasom 294 HJ. WIDEGREN. jag förut anfört, sterila, men med jemförelsevis mera utvecklade ovarier, samt i någon mån jemnare stjert, å dessa sistnämnde lokaler anträffas mera sällan. Hvad jag till förklaring af detta förhållande anfört om S. trutta antager jag äfvenledes vara fallet med S. salar. De honor i stirrdrägt af lika ålder med de i Augusti månad fångade, som om våren hade jemförelsevis mera utvecklade ova- rier, förmodar jag hafva då anlagt flyttningsdrägten och begifvit sig till hafvet. Ett ytterligare stöd för denna förmodan hemtar jag från det i Skottland vid laxkläcknings-anstalterna gjorda rön, att af de samtidigt kläckta, under samma förhållanden. i samma dammar uppfödda laxungar, en del flyttade vid två års ålder, men en del ännu ett år qvarstannade i dammarne, oaktadt dessa hade samma storlek, som de, hvilka begåfvo sig till hafvet. Det är ingalunda otroligt, att de, som längst stannade qvar, hade, så hannar som honor, föga utbildade generations-organer”). Från samma källa känner man äfven, att af de med märken försedaa individer, hvilka värtiden flyttade till hafvet, en del äterkommo samma höst såsom fortplantningsskickliga honor, men en del, af- gångna samtidigt, återkommo i detta tillstånd först efterföljande år. När man vet, att det är för att lägga sina ägg, som laxen återvänder till sött vatten, är det i högsta grad sannolikt, att de, som samma år äterkommo med fullbildad romm, hade haft vid afgångstiden denna mera utvecklad, och således på kortare tid kunnat få den fullmogen, och att de, som först följande år äter- vände till lekplatserna, längre qvarstannat i hafvet, emedan de- ras romm vid flyttningen varit mindre utvecklad än de förras, till följe hvaraf de sednare först efter en längre vistelse derstädes fatt rommen mogen. Jag är öfvertygad att fortsatta iokttagelser sko'a besanna denna förmodan. I min föregående uppsatts har jag angifvit, att jag träffat fullvuxna individer af S. salar L., hvilka höstetiden hafva haft hvarken mogen romm eller mjölke. Flere sådana individer fånga- ”) Se The Natural History of the Salmon, as ascertained by the recent experi- ments at Stormontfield, by WILLIAM Brown, p. 48 och följ. SVERIGES SALMONIDER. 295 des pa nät i Hammarö skärgärd hösten 1861. En sädan hona, 710 mm. lång, hemförd till Upsala Zoologiska Museum, har ova- rierna fullkomligt sådana, som hos ofruktsamma Silfverlaxar, se fig. 5, tafl. X. Till sina karakterer skiljer sig deuna frän en kort förut i Klarelfven tagen fruktsam hona, 823 mm. lång, li- kaledes förvarad å Upsala Museum, endast derigenom, att den har högst få X-formiga fläckar t. o. m. öfver sidolinien, och på hvardera sidan endast 16 stycken dylika mellan bröst- och buk- fenorna. Buken och sidorna äro genomskinligt skarlakansrödt silfverglänsande. Ryggen är temligen mörk. Den ofruktsamma honan är för öfrigt mycket fet. I afseende på stjertfenans di- mensioner finnas dock inga olikheter. Under October och Novem- ber månader fångas sådana individer i temligen stor mängd på grunden i Carlstads skärgård. Om äfven fruktsamma individer höstetiden fångas på grunden utanför Klarelfvens mynning, och möjligen der förrätta sin lek, hvilket HARDIN *) förmodar, kän- ner jag icke; men anser frågan vara värd att undersökas. Man har äfven från andra håll framkastat den förmodan, att laxen skulle leka i hafvet eller större insjöar. Hvad den förra förmodan beträffar, så är den numera helt och hållet upphäfd genom den i England gjorda erfarenheten, att laxromm ögonblick- ligen förgås och skämmes, om den kommer i beröring med salt vatten, samt att laxungar i stirrdrägt, om de släppas i salt vat- ten innan de antagit flyttningsdrägten, dö efter några få, högst fem timmar **). SIEBOLD angifver, att af Rödingen, S. alpinus L., äfven före- komma sterila individer. Under de sista somrarne har jag haft tillfälle att fånga och granska flera individer synnerligen af Vetters-Rödin- gen. Af denna träffas icke sällan hannar, omkring 300 mm. långa, hvilka vid de fruktsammas lektid endast hafva 2—3 mm. breda te- stes. Som man vet, är det just den fertila hannen, som vid lektiden har buken och de undre kroppsdelarne skarlakansrödt färgade. De *) Se Öfversigt af Kgl. Vet. Akad. Förhandl. 1861, p. 381. ”") Se The Natural History of the Salmon, as ascertained by the experiments at Stormonttield. p. 62. 296 HJ. WIDEGREN. sterila hannarne hafva deremot endast ryggen och hufvudet mörkt färgade, eljest är kroppen och buken skönt och rent silfverglän- sande. Så är äfven förhållandet med sterila honor, i hvilkas ovarier man höstetiden endast träffar sa stora äggbildningar, som hos sterila silfverlaxar. De sterila individerna af Rödingen träffas vanligen icke i samma stim, som de fortplantningsskickliga. Så väl under som- maren, son hösten fångas de sterila med längref, utlagd på de största djupen. Förutom genom färgen kunna de sterila Rödin- garne äfven serskiljas derigenom, att de, i likhet med S. trutta L. p. p., hafva stjerten mera klufven. Detta synes sålunda vara gemensamt för sterila individer at alla, företrädesvis sött vatten tillhörande, laxarter. Icke allenast från Wettern är denna form känd. Å Upsala Museum förvaras sterila exemplar af S. alpinus L., hemförda 1859 från Saggatträsk i Lappland. Den sterila Vetters-Rödingen är det, som hittills blifvit beskrifven under namn af S. pallidus NILS. D:r GYNTHER har nyligen, tvert emot de åsigter, som på sentiden gjort sig gällande, såväl hos Tysklands, som hos Skan- dinaviens Ichtyologer (HECKEL, V. SIEBOLD, NILSSON, MALM- GREN m. fl.) hänfört Englands Rödingar till tre skiljda arter. Åfven här i Sverige finnes tva former af Rödingar. Den större formen, som mig veterligen endast finnes i några af Lapplands sjöar, Torneåträsk, Saggatträsk, Tari- och Virijaur, samt syd- ligare i sjöarne Vettern och Sommen i Östergötland, blifver 740 mm. lång, och når en vigt af 16 &. Mellan Wettersformen och den Lappska Rödingen finnes en lätt märkbar skilnad i ögonens storlek. Som jag för närvarande ej eger tillräckligt många lika stora exemplar af någondera formen, kan jag icke afgöra, huru- vida ögonens storlek är konstant hos Rödingsarterna, och kan således ej med bestämdhet afgöra, om något afseende bör fästas vid denna karakter. Hos laxarterna varierar, som man vet, ögo- nens storlek betydligt, och detsamma torde äfven vara fallet hos Rödingarne. SRERIGES SALMONIDER. 297 Den mindre Rödingsformen förekommer i flera af Jemtlands och Wermlands sjöar, samt i några sjöar i Småland; den finnes derjemte i flere små sjöar i Norrige, och blir ej öfver en half aln lång. Mellan denna och Vettersformen finnes flera olikheter af det slag, som GYNTHER begagnar för att urskilja Englands Rödingsformer. Men enär det icke är osannolikt, att de dimen- sionsolikheter, som finnas mellan den större Vettersformen och den mindre Rödingsformen, först bos den förra inträda i och med detsamma, som den öfverskrider den största längd, som den min- dre formen vanligen ernår, vågar jag icke payrka arträttighet för någondera förr än jag öfvertygat mig om, att konstanta, icke individuella olikheter finnas mellan lika stora individer af bada formerna. Skulle några sådana icke finnas, är det klart, att den mindre är en till följd af sitt vistande i mindre sjöar i sin till- växt hämmad form af den större, analog med Bäcköringen, jem- förd med Insjölaxen och Laxöringen. Eget neg förekommer den största Rödingen i den största sjön, Vettern, den medelstora i Jemtlands och Lapplands temligen stora insjöar, men den minsta i Vermlands och Smålands obetydliga vatten, Nyckelvattnet, Rörvattnet vid Elgå i Vermland, Soljen och Möckelflon m. fl. i Småland. Kort efter sedan min föregående uppsats utkommit blef v. SIEBOLDS väntade arbete om Medel-Europas Sötvattensfiskar tillgängligt. I detta utmärkta arbete bibehålles visserligen den gamla artbegränsningen, med undantag deraf att S. lacustris L., AGASsSIZ, ställes som en steril individ af S. lacustris L., V. SIE- BOLD. Sasom karakterer för de arter, som V. SIEBOLD ännu bibehåller, anföras icke några andra än förut brukade kännemär- ken, hvilkas värde i den föregaende uppsatsen blifvit angifvet. En ännu sednare författare, MALMGREN *), har äfvenledes in- sett origtigheten att längre bibehålla en del former såsom arter. Men detta oaktadt vill jag än vidare fästa uppmärksamheten på *) Kritisk framställning af Finlands Fiskfauna. Akad, Afhandl., Helsingfors 1863. 298 HJ. WIDEGREN. detta ämne, synnerligast med anledning af de spörjsmäl Vv. SIE- BOLD*) framställer. Till en början. skola vi nu derföre tillse, hvilka fiskformer, som vanligen i Museerna finnas bestämda till och af skiljda författare beskrifvas sasom typer för S. fario LINNE. Till detta artbegrepp hänföres 1) den i smärre bäckar och fjäll- vatten förekommande fertila fiskform, pa svenska benämnd ”Bäck- lax”, ”Fjällöring” eller ”Laxör”, pa Norrska ”Ör”, på Lappska ”Tammukka” (Torneå Lappmark), ”Vejuk” (Luleå Lappmark), af hvilken här finnes afbildad en ung hanne (se fie. 2, tafl. XII), och flera färgvarieteter af denna fiskform äro, betecknade med namnet S. fario L., afbildade af BLOCH, AGASSIZ och JARDINE, i deras allmänt bekanta arbeten; 2) de i samma vattendrag lef- vande sterila individer af samma fiskform; 3) alla sterila yngre individer af den i större elfvar och vattendrag förekommande Insjölaxen (S. ferox auct.) eller af den från hafvet uppgående Laxöringen (S. trutta L.). Ett sådant ofruktsamt individ finnes härhos afbildadt, fig. 1, tafl. XIII och stjerten af ett dylikt afbildas å tafl. XIII, fig. 3. Vidare finner man icke sällan till S. fario L. hänförda 4) fertila individer af Insjölaxen eller haf- vets Laxöring, i den drägt och det utvecklingsstadium, som fig. 2, tafl. VII i Öfversigt af K. Vet. Akad. Förhandlingar 1862 visar. Till skillnad mellan fjällvattnens Öring (= de mindre vattendragens Bäcklax), och de större vattendragens Insjölax (S. ferox JARD. et auct.) har man begagnat färgdrägten och stjert- fenans form; det första slaget skulle nemligen vara mera tätt, mörkt fläckigt och hafva flera röda fläckar samt skulle derjemte hafva stjertfenan klufven med afrundade ändlober, då Insjölaxen skulle hafva endast mörka fläckar, samt stjertfenan jemn. I den föregående uppsatsen finnes anfördt, huru ringa värde färgkarak- terer ega. Härtill kommer ytterligare, hvad numera är visadt, att färgdrägten är betydligen olika vid fortplantningstiden och för sterila individer. Jag vill nu ytterligare tillägga, att mellan lika stora och med lika mycket utvecklade generationsorganer försedda exemplar af de båda nu ifrågavarande laxslag (S. fario L. et auct. er SVERIGES SALMONIDER. 299 och S. ferox JARD. et auct.) gifves det till färgen icke några kon- stanta skilnader. Såväl af Bäckiaxen eller Fjällöringen, som äf- ven af Insjölaxen träffar man i samma vattendrag individer med flera eller färre bade röda och mörka fläckar, med buken än gul- aktigt färgad, än smutsigt sjögrön o. s. v. — Angående denna omständighet hänvisar jag för öfrigt till V. SIEBOLD*). Den andra föregifna skilnaden, stjertfenans form, återstår nu att taga i betraktande. Härvid vill jag till en början anmärka', att både sterila och fortplantningsskickliga individer såväl af Bäcklaxen, som af In- sjölaxen, hafva, åtminstone sedan de nått en storlek af omkring 160 mm., stjertfenans ändlober endast tillspetsadt afrundade, och detta fullkomligt lika hos begge slagen. Förut har jag an- fört, huru stjertens form och urringningens storlek hos ofruktsam- ma individer står i samband med den mer eller mindre utbild- ning generations-organerna förete. Man får således ej fästa af- seende vid detta kännemärke utan att tillika taga i betraktande generations-organernas utvecklingsgrad. Det återstår då att tillse, om mellan fertila individer af fjällöringen och insjölaxen härut- innan finnes några betydande olikheter. Jag har tillförene an- fört **), hvad som sedermera af MALMGREN ***) blifvit ytterligare bekräftadt, att under stirr- och forelläldern kunna ungar af fjällöring och insjölax icke skiljas från hvarandra. För att nu än vidare styrka, att mellan dessa till stjertfenans form icke finnas några olikheter, afbildas härhos stjerten af en fertil hanne af insjölaxen från Motala, lika stor med den under figuren 2, tafl. XIII afbildade hannen af fjällöringen från Conradsfors. Hvad fullvuxna individer beträffar, har jag förut anfört, att medelstora fertila exemplar af fjällöringen hafva stjertfenan i bakre kanten urringad f), på samma gång som jag anmärkt, att man träffar gamla individer af denna fiskform, som *) L. e., p. 320 och 321. ”*) Öfversigt af Kgl. Vet. Akad. Förhandl. 1862, p. 562. 228), T,...6..P., 64, +) Se Öfversigt af Kgl. Vet. Akad. Förhandl. 1862, p. 532 och 565, Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 21. N:o 5. 3 300 HJ. WIDEGREN. hafva stjertfenan fullkomligt tvär *). Under sistlidne sommar har jag haft tillfälle att iakttaga, att medelstora, omkring 300 mm. långa individer af fjellöringen ofta hafva den utbredda stjertfenan fullkomligt tvär, och i det föregående har jag anfört, att fertila individer af laxöringen anträffats, som vid 282 mm. längd hafva stjertfenan urringad, se fig. 3, tafl. XII. På samma gång, som jag 1 det föregående har omnämnt, af hvilka omständigheter detta är beroende, är äfven visadt, att icke heller stjertfenans form lemnar mellan fullvuxna fertila fiskar af ifrågavarande laxslag några konstanta skilnader. NILSSON anför, att fjällöringen (S. punctatus Cuv. NILS.) skulle hafva jemförelsevis mindre hufvud. Af denna har jag dock vid Hetta i Kemi Lappmark 1859 fångat en hanne 238 mm. lång och hufvudet 60 mm. långt, således upptagande i det när- maste en fjerdedel af totallängden. Så stort, men ej större huf- vud har jag funnit hos individer af Insjölaxen från Motala, se fig. 2, tafl. VII i Öfversigt af Vet. Akad. Förhandl. 1862. SIEBOLD anför, att Bäcklaxen skulle hafva en mera hop- trängd kroppsform. Jag har jemfört flera såväl yngre som me- delstora individer af Bäcklaxen med lika stora af Insjölaxen, och i afseende på kroppens form och delarnes dimensioner icke funnit andra olikheter än sådana, som man träffar hos individer af samma slag, tagna på samma lokal. Orättmätigheten, att till en skiljd art hänföra de båda ofvan under 2) och 3), anförda former behöfver ej påpekas. Det är sålunda visadt, att Bäcklaxen eller fjällöringen (S. fario L.) och Insjölaxen (S. ferox JARD.) under alla åldrar öfverens- stämma till alla konstanta karakterer, samt att af begge dessa laxslag allmänligen träffas individer, hvilka af numera kända or- saker erhållit de karakterer, som tillförene ansagos utmärka arten S. fario L., hvaraf med nödvändighet följer, att begge dessa laxslag måste hänföras till ett och samma artbegrepp (S. trutta L. p. p.). Till samma artbegrepp måste äfven den från hafvet uppgående ”Laxöringen” hänföras. Denna är af ARTEDI beskrifven sasom *) Se Öfversigt af Kgl. Vet. Akad. Förhandl. 1862, p. 573. SVERIGES SALMONIDER. 301 > ”Salmo latus maculis rubris nigrisque, cauda zequali” och uppta- sen i ART. Gen. Pisc. p. 62. Syn. p. 24. samt Spec. p. 51; och af de i Sverige förekommande laxformer hänför ARTEDI till denna art, som af LINNE sedermera blifvit benämnd S. trutta, Syst. Nat. Ed. X, p. 308, ”Laxöringen” och ”Börtingen”. LINNÉS art Salmo trutta är säaledes grundad pa de laxformer, som hos oss benämnas ”Laxöring” och ”Börting”. Denna laxform uppgår från hafvet eller Östersjön i alla elfvar, rundt kring Sveriges kuster, och jag har i den föregående uppsatsen anmärkt, att denna lax- form icke kan såsom art skiljas från Insjölaxen (S: ferox). Jag upprepar ännu en gång, att mellan fertila ungar, och medelstora individer af hafvets laxöring å ena sidan och af insjölaxen eller bäcklaxen å andra sidan, lika litet finnes några konstanta olik- heter, som mellan de begge sistnämnda slagen; att af hafvets laxöring till lika antal träffas ofruktsamma individer i alla ål- drar, hvilka till sina karakterer fullständigt öfverensstämma med dylika af insjölaxen, Ej heller får man uppställa hafsöringen så- som egen art derföre, att denna i hafvet når en betydligare storlek , och då erhåller större krok (S. eriox L. NILS.) än den mindre storlek uppnående insjölaxen, synnerligast då lika stora exemplar af begge formerna i afseende på alderskarakterer, krok, tandbygg- nad m. m., visa samma utbildning. HETTING”) omnämner också, att befruktad romm af ”Hafsöreten” (= den från hafvet uppgaende Laxöringen) blifvit utplanterad i insjöar, och ynglet, som deraf alstrats, har småningom erhållit insjölaxens hela utseende och karakterer. Af dessa förhållanden framgår tydligt, att hafvets Laxöring måste tillhöra samma art, som Insjölaxen, hvilken också vanligen här i Sverige benämnes lika med den förre. Men jag vill än ytterligare anmärka följande. Den fertila formen af hafsöringen, den egentliga S. trutta LINNÉ, är af NILSSON be- skrifven under namn af S. ocla NILS. Till denna sin art hänför också NILSSON den i Venern förekommande Insjölaxen (S. fe- rox JARD.), hvilket visar, att mellan hafs- och insjöformen ee = SE a8 Fr *) Se Kortfattet Veiledniug for dem, der ville indrette Udkkeknings Anlueg a vinterlegende Faerskvandsfiske. Christiania 1863, p. 45. = 302 | HJ. WIDEGREN. finnas några olikheter. Under namn af S. trutta LINNÉ upp- tager NILSSON den fisk, som i norra Sverige och Finland be- nämnes ”Tajm”, och hänför till denna art äfvenledes laxöringar, förekommande i Öresund och vestra Sverige. Såväl från Torneå som Luleå elfvar har jag hemfört individer af den laxform, som derstädes benämnes Tajm, och MALMGREN har till Riks-Museum aflemnat dylika fångade i Uleå elf. Till det yttre öfverensstäm- ma alla dessa med sterila individer (”silfverlaxar”) af S. trutta L. p. p., och deras nyligen af mig granskade generations-organer utvisa dem äfvenledes vara ofruktsamma individer. Åggstockarne äro t. o. m. mindre utvecklade än fig. 4, Tafl. X, visar; ehuru en del af exemplaren äro tagna i October. Till grund för NILSSONS S. trutta L. hafva således troligen legat endast sterila individer af hafvets Laxöring, den egentliga S. trutta L. (= S. ocla NıLs.). Då nu denna fiskform icke såsom art kan skiljas från Insjölaxen (S. ferox JARD.) eller Bäcklaxen (S. fario L.), har jag ansett dessa fiskformer böra benämnas S. trutta L. p. p. Tafl. VIII, Tafl. IX, 303 Förklaring öfver Taflorna. fig. 1. Kontur af fertil hanne i stirrdrägt af S. trutta från Röjdelfven i Vermland, naturlig storlek. fig. 2. Stjertens form af en annan fertil hanne af samma storlek, tagen på samma lokal, som föregå- ende; likaledes 1 naturlig storlek. fig. 3. Kontur af ofruktsam hanne, tagen samtidigt med föregående på samma lokal; naturlig storlek. fig. 4. Testes i naturlig storlek af en fortplantnings- skicklig hanne, 120 mm. lång från Röjdelfven; a. ett stycke af rectum, b. analöppningen, ce. genital- öppningen, d. testes. fig. 5. Testes af en steril hanne i stirrdrägt, äfvenle- des från Röjdelfven; a. en flik af ändtarmens bakre vägg, ituskuren för att visa den gemensamma ut- försgången, b., för de injicerade vasa deferentia, e.; e. testes, d. hinna, som förenar testes med buk-kavi- tetens väggar; naturlig storlek. fig. 1. a. Ovarium med vidhängande hinna, b., af en 140 mm. lång hona i andra året af S.truttaL.p.p., tagen i October månad i Röjdelfven i Vermland; figuren är förstorad och fig. 2 visar dess naturliga längd. fig. 3. Ovarium med vidhängande hinna af en 146 mm. lång hona af S. trutta L. p. p., tagen samti- digt med föregående på samma ställe, förstoradt; fig. 4, skala utvisande ovariets naturliga längd. fig. 5. Ovarium af en 156 mm. lång hona af S. trutta L. p. p., tagen samtidigt med föregående på samma ställe, förstoradt; fig. 6, naturliga längden af det- samma. fig. 7. Ovarium af en 190 mm. lång hona af S. trutta L. p. p., fångad samtidigt på samma ställe, som de föregående, förstoradt; fig. 3, naturliga längden. 304 Tafl. IX, fig. 9. Ovarium af en 282 mm. lång honaaf S. trutta Tall. X, L. p. p., tagen i September månad i Motala Ström vid Norrköping, förstoradt; fig. 10 visar föregående figurs naturliga längd. fig. 11. Ovarium af en 260 mm. läng hona af S. trutta L. p. p., tagen samtidigt pa samma lokal som föregaende, förstoradt; fig. 12, detsammas naturliga längd. fie. 13. Ovarium af en hona i stirrdrägt af S. salar L., tagen i Augusti månad i Motala Ström vid Norr- köping; fig. 14, detsammas naturliga längd. fig. 1. Manliga generations-organet af.en unge i forell- drägt af S. trutta L. p.p. från Röjdelfveni Verm- land, tagen i Octoher månad; a. ett stycke af änd- tarmen, hvars ena flik, b., är utätböjd; c. den ge- mensamma generations-öppningen, ituskuren; d. in- jicerad del af vasa deferentia; e. testes; f. vidfäst- ningshinnan; g. hinna, som förenar ändtarmen med testes; h. mellanväggen mellan generations- och analöppningarne; hela figuren i naturlig storlek: fig. 2. Sterila testes af en 230 mm. lång hanne i forelläldern af S. trutta L. p. p., tagen i Motala Ström vid Motala, October 1863; a. en bit af väggen mel- lan anal- och genitalöppningen, ituskuren; b. gemen- sam utförsgäng för, c., vasa deferentia; naturlig storlek. fie. 3. Testes af en fruktsam hanne af S. trutta L. p. p., 233 mm. lång, fängad samtidigt pa samma ställe som föregående; a. ändtarmens bakre vägg, ituklippt; b. generations-Öppningen; c. vasa deferentia; natur- lig storlek. fig. 4 Ovarium af steril silfverlax från Motala, 550 mm. lång; naturlig storlek. fig. 5. Ovarium af steril Salmo salar L., 710 mm. lång; naturlig storlek. 305 Tafl. XI, fig. 1. Testes af fruktsam hanne från Norrköping, tagen i September 1863; a. en bit af tarmens bakre vägg; b. generations-Öppningen; c. urinrörets myn- ning, med väggen mellan urinöppningen och genera- tionsöppningen ituskuren; d. urinröret; e. vasa de- ferentia, injicerade; f. testes; g. vidfästniugshinnan; naturlig storlek. fig. 2. Testes af en 233 mm. lang hanne af S. trutta L. p. p. fran Motala Ström vid Motala, fangad i October, pa väg att blifva fruktsam; hela fisken är afbildad Tafl. XIII, fig. 1; a. bakre tarmväggen, ituskuren; b. generations-Ööppningen; c. vasa defe- rentia, injicerade; naturlig storlek. Tall. XII, fig. 1. Testes af en steril Silfverlax, 480 mm. lång, fångad vid Motala i December 1863; a. bakre tarm- väggen, ituskuren; b. generations-öppningen; c. urin- öppningen; d. urinröret; e. testes; naturlig storlek. fig. 2. Stjertfenan af fertil hanne, 233 mm. lang, fran Motala. fig. 3. Stjertfena af fertil hanne, 284 mm. lang, från Norrköping; naturlig storlek. Tafl. XIII, fig. 1. Hanne i forelldrägt af S. trutta L. p. p., se förklaringen till fig. 2, tafl. XI; naturlig storlek. fig. 2. Fruktsam hanne af Bäcklaxen, fångad vid Con- radsfors i Vermland i October 1863; naturlig storlek. fig. 3. Stjertfena af steril hanne, 230 mm. lang, från Motala; naturlig storlek. Tafl. XIV, fig. 1. Fruktsam hanne af S. salar L. i forelldrägt, fangad vid Norrköping i Augusti 1863; naturlig storlek. fig. 2. Stjertfena af en 282 mm. lang hona af 5. trutta från Norrköping; naturlig storlek. fig. 3. Stjertfena af steril hona, 260 mm. lang, fran Norrköping; naturlig storlek. 306 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 278.) Från K. Physikalisch-Oekonomische Gesellschaft i Königsberg. HENNEBERGER, ©. Grosse Landtafel von Preussen. Neue photolitho- graphirte Ausg. Berl. 1863. Från Verein der Freunde der Naturgeschichte i Meklenburg. Archiv, 17. Frän K. Akademie der Wissenschaften i München. Sitzungsberichte, 1863: 2: 1—4. Från Botanische Gesellschaft i Regensburg. Flora, 21. Från Zoologisch-Mineralogischer Verein i Regensburg. Correspondensblatt, 17. Från Geologische Reichs-Anstalt i Wien. Jahrbuch, 13: 4. Från Geographische Gesellschaft i Wien. Mittheilungen, 6. Af Författarne. Boneman, C. H. Monographia Cassididarum. T. 1—4. Holm. 1850 — 62. 8:0. 100 Ex. —— — — Insecta Caffraria annis 1838—45 a J. A. Wahlberg Collecta. P. 1: 1, 2. %. Ib. 1848—57. 8:0. 100 Ex. SITEENSRRUP, J. J. S. Om Schisevheden hos Flynderne. Kjöb. 1864, 8:0. CHRISTENER, C. Die Hieracien der Schweiz. Bern 1863. 4:o. Prrers, W. Naturwissenschaftliche Reise nach Mossambique, Bd. 6. ee TR East „3 Alan ET Nur Per nn nn STOCKHOLM, 1864. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. > ® ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 21. 1864. JE 6. Onsdagen den 8 Juni. Hr SUNDEVALL föredrog en af Hr Brukspatron C. G, Lö- VENHJELM meddelad förteckning öfver de fogelarter, som i Kihls socken af Örebro län blifvit iakttagna under åren 1836 t. o. m. 1863." Hr WAHLBERG meddelade en af Docenten C. W. PAYKULL insänd afhandling: Om rullstensäsarnes bildning,” samt en af Licentiaten S. O. LINDBERG författad uppsats: De speciebus Timmiz Observationes.* Hr S. LovÉN föredrog ett meddelande från Lektor ZETTER- STEDT, om upptäckten vid Jönköping af en för Sverges fauna ny art af landsnäckor, Bulimus montanus DRAP.“ Den reseberättelse, hvilken Adjunkten vid Universitetet i Lund O. TORELL såsom Akademiens Letterstedtske Stipendiat hade inlemnat, blef remitterad till Hr S. LovÉN, hvilken redo- gjorde för innehållet af tvenne dertill hörande uppsatser, den ena ”om hafsströmmen mellan Grönland och Amerika”, samt ”om det antagna öppna polarhafvet”, den andra ”om Skänes leror”. Sekreteraren anmälte, att arfvingarne efter Brukspatronen CARL HENRIC VEGELIN, i enlighet med den aflidnes önskan, till Akademien donerat ej mindre en af Hr VEGELIN 1 lifstiden gjord ansenlig samling af petrifikater från Dalarne, än äfven en summa af 6,750 Rdr, i ändamål att dermed bekosta utgifvandet af en beskrifning öfver densamma. Från Kongl. Bayerska Vetenskaps-Akademien i München hade ingått skrifvelse åtföljd af ett exemplar af den öfver Aka- 308 demiens ledamot C. F. PH. v. MARTIUS, med anledning af hans femtioariga jubileum slagna medalj. Från Hr LEVERRIER i Paris hade i bref till Hr LINDHAGEN ingått ett meddelande rörande den elektriska korrespondensen, och från Hr BLOMSTRAND en skrifvelse med ett af honom författadt arbete: Om de organiska kropparnes konstitution, historisk kri- tisk framställning af de nyare kemiska theorierna, med särskildt afseende på den organiska kemien. Akademien beslöt att utbyta skrifter med Société des sci- ences naturelles i Luxenbourg och Naturforschender Verein i Brünn. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. ; Från K. Förvaltningen af Sjöärenderna. Sjökort N:o 3, 4, B. Från Kejserliga Franska Regeringen. Reglementen, m. m. rörande fiskerierna, 10 st. 8:0 & fol. Journal de l’Ecole Imp. Polytechnique, Cah. 38—40. Frän Kejserliga Ryska Regeringen. Undersökningar öfver fiskeriernas tillstånd 1 Ryssland. D. 1—7. St. . Petersb. 1860—63 4:0. med två atlaser tvärfol. (På ryska). Arsredogörelser för undersökningarna öfver fiskerierna 1859, 60, 61. Från Royal Society i London. Pbilosophical Transactions, 153: 2. Proceedings, N:o 58—62. List, 1863. CARRINGTON, R. C. Observations of the spots of the sun 1853—61 made at Redbill. Lond. 1863. 4:o. Från Geological Society i London. Journal, 78. Från R. Geographical Society i London. Proceedings, Vol. 8 2, 3. (Forts. å sid. 342). 309 Förteckning öfver de Fogelarter, som i Kihls socken af Örebro Län blifvit iakttagna under åren 1836—-1863. Af C. G. LÖVENHJELM. [Meddelad den 5 Juni 1864.] Omkring en mil i nordvest från Örebro stad vidtager Kihls socken, sträckande sig en och en half mil i norr och söder samt knappt en mil i öster och vester, och innefattande såväl lands- lag som bergslag, hvaraf den förra utgör den nordvestligaste delen af Nerikes slättland, och den sednare, skarpt och tvärt uppsti- gande från slätten, bildar från detta håll första början till Werm- lands här vidtagande högland. Den utmed vestra sidan af Kihls socken sig sträckande skogiga bergsryggen utgör en fortsättning af = den bergssträcka, som, utgående från kölen itrakten af Fämunds- sjön och i syd-sydostlig riktning löpande, skiljer Dalelfs- och Mä- lare-dalen å ena sidan, från Wenersdalen å den andra, samt alltså utgör en vattendelare för Östersjöns och Kattegats tillflöden och som i nordliga delen af Kihls socken grenar sig åt öster, bildande de bergiga skogar, hvaraf en del är känd under namnet Käglan, dels, efter förgreningen sträckande sig i sydvest, utgör en af de ramar, som innesluta Nerikes bördiga, nästan triangelformiga, slättland. Dessa under namn af ”Kihis-bergen” kända och öfver större delen af provinsens slättland synliga berg uppnå här mera än 800 fots höjd öfver hafvet och omkring 700 fot öfver det vid dess fot liggande jemna landet; de äro skogrika och glest bebodda, samt branta och klippfulla. Till en del omgifver Kihls socken den norra ändan (omkring en fjerdedel) af den en mil långa och 1 mil breda sjön Tysslingen, som från de nämnda bergen emot- tager inom socknens område tre smärre åar, af hvilka två genom- stryka socknens längd från norr till söder. Naturliga ängar finnas så godt som inga, men kärr och mossar flera, både på slätten och i den skogiga bergstrakten, som äfven 1 sitt sköte innesluter en mängd till det mesta små sjöar med stela stränder och klipp- fuli botten. Deremot äro Tysslingesjöns stränder låga och dess Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1864. N:o 6. Na Kur A + y Ki SAG u 310 C. G. LÖVENHJELM. botten grund, bestäende af dy och lera samt vattenspegeln om- gifven af mäktiga ”vassar”. Delande socknen i slättland och bergstrakt, intager det förra nägot mera än hälften af det hela. Efterföljande iakttagelser äro gjorda, till år 1848 å egendomen Frösvidahl, belägen närmare Tysslingen, och från nämnde år å egendomen Klockhammar, belägen ungefär midt i socknen och vid foten af de förut nämnda bergen. Som jag ansett vigtigt att noga skilja mellan de olika be- märkelserna för de i listan upptagna arternas mer eller mindre talrika förekommande, torde jag här böra anmärka, att de all- männaste och talrikaste utmärkts med ”ymnig” (y.), hvarefter bemärkelserna ”allmän” (a.), ”ej rar” (ej r.), ”sparsamt” (sp.) och ”sällsynt” (rar: r.), beteckna de aftagande gradationerna i förekommandet, såväl absolut som relativt betraktadt. De säll- synta fogelarter, som bemärkts, men ej kunna anses tillhöra traktens Fauna, äro särskildt uppförda under rubriken: ”tllfäl- ligtvis förekommande”. Vid uppställningen har Professor Sunde- valls system i ”Svenska Foglarne” blifvit följdt. De i sista kolumnen befintliga ziffrorna hänvisa till upplys- ningar bland de till slut lemnade Anmärkningarna. Den här gifna förteckningen upptager följande antal foglar: deraf: blott om arter Näcken stannfoglar intern blott i flyttn. 0.1 Tättingar......... Finkartade ... ... 18 13 de 4 1 Or 52 47 20 3 2 Summa 70 60 31 7 3 (0.2 SJUKA sasoaso020300- 14 13 7 (Pici.) — 1 0.3 Roffoglar.......... 22 14 6 1 7 0.22:ons. 2. re eh d 5 4 = = Os Vadare. one. 3 0 — 13 0.6 Simfoglar......... 43 18, 8 2 — 10 al ne 50 8 34 FOGELARTER I KIHLS SOCKEN. 311 Fogelarter i Kihls Socken af Örebro Län. Vinter- | Blott i Namn. Häck- ak Anmärkningar foglar. | foglar. | fyttn.-tid. Sör FÖRSTA ORDNINGEN. Tättingar (Oscines). 1. Fringilliformes. | Loxia pityopsittacus...... EIS KETIT.E) — = CEO 2. a.”) = Pyırhula enucleator........ — sp.‘) — — vulgaris... ea? a. = Fringilla carduelis ......... Sp. a) Fo == — 5 SPINUSI ae. a. sp. — [Allmän vissa vintrar. — ee elinaria 2... — y- = = —MAVIPOSINS sogcoce = ie — 1) — cannabina ........ a. sp. ST — 2 tchloris.2......2.. sp. | Sp. — — coelebs ... ........ y- 2) — — — montifringilla...| — 1) = — = domestica......... y. y- — — =: MONtana........... a. a. = Emberiza citrinella......... y. y. — — zzhotlanar re 2. — — — schoenielus....... sp. = = Allmän höst o. vår. — NTVIS rskr = a. — ; 2. Turdiformes. Anthus pratensis.......... 12 = — !Allmän höst o. vår. — 7 AUNOGLIr sosse ar — — Ett ex. fäldt vid Motacilla alba........ SEHEN, 2. — — Frösvidahl d. 10 Dec. 1845. AREVA SEG sp. — = 2) msduSstöp ans SET a. a.+) — = VISCIVOTUS ........ a) Bb Aj Dr == = TED a8 a.) — — SO T. Sp. — (blott rönnb.-år). 3) — ae a. — — Saxicola oenanthe........... a. — = — — rubetra............. al, — — Tuscinia rubecula........... a. —— = — oe a. = = Sylvia emerea......... ej r. — Sr *) Ymnig vissa år under höst, vinter och vår, beroende af riklig tillgång på föda. **) En & fälld i Jan. 1852 vid Klockhammar, och en i Nov. 1843 vid Frösvidahl. +) Sällsynt om vintren; dock qvarstadnande i små flockar under vintrar med rik tillgång på rönnbär, såsom i Januari 1839 och 1847. +) Allmän vissa år under höst, vinter och vår, beroende af riklig tillgång på föda. 312 €. G. LOVENHJELM. äck- | Vinter- | Blott i BE Mann, a Ayttn.-tid. EST | | | | Sylvia Ke Unn CA Ae e) ı — ._ — hortensis.......... a. — | -— = alnteap lan. ej I Mrz — SO RE sp: = — — trochilus .......... a. — — — er abieuna ge 1 — ej ı hola pe sp. = — — schoenobanus.... sp. — | fEndast i Tysslin- | gens vassar. Accentor modularis........ == = | If Troglodytes europxus.....| ej 1 TR — Cinclus aquatieus ......... r. a) IP — |9 Regulus cristatus .......... a. a — Muscicapa grisola .......... a. — — 15) — — atricapillan.n... a. — — 16) Lanius excubitor.......... == sp. = |D 5 Jcollumerhen wa — — Ampelis sarrulus........... = ejr.”) — Baruse Yerisyatuse.r cn el) ee — STARTS RARE OA GS 2, & &j I — — TNAÖPdsengosasoson a. a. — —eborealis sr. a. a. — — palustris... -.. .... a. a. = = Kcoennleuser sp. Sp. = Orites caudatus.......... ej a) I — 3. Scansores. : PUND NOM o0s9s050o0 das a. a. — Certhia familiaris.......... a. a. — 4. Hirundiniformes. Elintmdorusheamee. 2 a. — == = ürbiean.a...a...... a. — = paar r.”) — = d. Corviformes Sturnus vuleanis........... a. = = Garrulus glandarius........ a. a. — Bicageunopean re a. a. — | (Kallas ”Notgubbe” Nucifraga caryocatactes.. r. — — ) af Not (Nöt), plur. ( Nötter. COrYUS GOES ee Sp. = (CO MRS ppor a. sp. — ss monedularee An sp. Yr. = *) Af brist på passande lokaler för häckning. "") Ymnig vissa år under höst, vinter och vår, beroende af riklig tillgång på föda. FOGELARTER I KIHLS SOCKEN. 313 Häck- | Vinter- | Blott i NG, NR foglar. foglar. |flyttn.-tid. Su nee rg a Series 2. Med delad Tars- | såla : | | Alauda arvensis ............ a. = | = eanborear nn. en — — ANDRA ORDNINGEN. N Spitar(Volucres). | 1. Partäiga. | EOS ON. een a. a. — 19) — #1e1Conotüs. ....n.... Sp. ej r. = SE TDI ONS bps sas | ve et = — tridactylus........... sp» a) I. = = VIA (TUSAN onsc radon a. a. — Fe yaridis"l.2u.t.......... a. a. — | CASE 20.2...2.. 0% iF Sp. =— 19) Iunsgrtorguilla............ a. — — Cuculus canoruS$............ a. — — 2. Skildtäiga. Cypselus apus............... Ende: — — Caprimulgus europaeus... a. | Coracias garrula............ — — 2) 3. Dufvor. Columba oenas ............. ej 1 — — — palumbus............ a. — — TREDJE ORDNINGEN. | Roffoglar (Aceipitres). 1. Nattroffoglar. mer, DNS sp. = — 110) — brachyotus.......... — — Sp. = SO ör RAS SIDAS a. a. = — tengmalmi.......... r 1% = — OR SNS fs le Gj It ee = (0 TIS ORT A nef seen ess — ib — — passerina............ Se sp. | — 11) 2. Dagrofoglar. | Raleo "eyrfaleo.............. | — Yr. SUG Bl ung EN socknen. ee DELERBINÜS......:0. Sp. — NT —subburepr 2.5 a. = ”) En och annan enslig individ synes för några dagar, vissa somrar; häckar på 3 mils afstånd söderut. 314 Namn. Falco lithofalco tinnunculus AStUrSDISI SE. palumbarius Circus eyaneus Bnteo/yuleanisn............. lagopus apivorus Pernis Milvus regalis FJERDE ORDNINGEN. Höns (Galline). Metiaor HORN sycsoossgsvsrnss — urogallus.......... — UU HONASIA oo .ce eden d Perdix Cinereå-............. FEMTE ORDNINGEN. Vadare (Gralle). 1. Hägerartade. Ardea cinerea 2. Snäppartade. Grus cinerea apricarius helvetieus Vanellus cristatus.......... Numenius arquata ph&opus Inmosarmtarı.... en Machetes pugnax Totanus glottis.............. — _ calidris €. G. LOVENHJELM. Häck- | Vinter- | Blott i foglar foglar. |Hyttn.-tid. — — a. eine — — a. sp. = a. GP — = SP. a. — — —— — y: de => = sp. — — — — 7 Sr == r. a. = = a. a. = a. a. oe ej r ej 1 = ej I ej I — 1% | — — | ib — — r: == => I: = SP- == === Yr. IE er T. SP. == = = — Yr. Ike ee u ej I — — = = Io = ST T. Er = r. Anmärkningar. \ Ett ex sedtd. 5 Jan. 1856, flygande norrut. 12) Hvar höst o. vår. 13) Har aftagit i mängd. (Om hösten). 14) Endast i trakten af sjön Tysslingen. ex. fälldt d. 1 Jan. 1842. Vid Frösvidahl är 1 Ses äfven om vintern. \Dessa foglar hafva dockpädentidrymd redogörelsen omfat- tar, mycket förmin- skats i antal. 15) 3 ex. Maj 1844. Fälld 2:ne höstar. Om hösten. FOGELARTER I KIHLS SOCKEN. 315 Naınn. Totanus glareola............ —rgelmopus...n.. Actitis hypoleucus....... INSE alpına..u8.2....% — temminckii....... Scolopax rusticola.......... MO een. gallinago.......... gallinula........... 4. Sumphönsartade. Ortygometra crex.......... Buleayaman el... SIETTE ORDNINGEN: Simfoglar (Natatores.) 1. Gavie. Sterna hirundo............ ENSReanmUSR anne Colymbus septemtrionalis — I Aarchleus........eo... | Podiceps cristatus.......... 4. Lamellirostres. | Cygnus musicus............ Anser cinereus.......... — _ albifrons........... = — HORTMES socsocsos Anas bosch —veneloperr er UA ueeace I ICHECER nenn ul Fenfara. 22-2220... —aliewlanın. eos Be claneulan......... Mergus merganser ........ | — SERBUGOL sega sesn sek Häck- | Vinter- foglar. foglar. Blott i Ayttn.-tid. Anmärkningar. Troligen äfven häc- kande, ehuru ej då af mig funnen. I sjön Tysslingen. I Tysslingesjön. Möjl. ock segetum. (Skjuten) (Skjuten) 316 C. G. LÖVENHJELM. Tilifälligtvis förekommande fogelarter. Namn: I liten flock af denna art uppehöll sig hela hösten 1848 och vintren 1849 vıd Klock- Fringilla coccothraustes > hammar, lefde af qvarsittande häggbär, ch, försvann på våren. Ett ex. förvaras \ i min samling. 9 Maj 1857, se Vet.-Acad. förhandl. Emberiza lapponica en 259. Exemplaret lefde i bur till Juni 1858. 5 (Under olika är hafva flera enstaka individer Corvus frugilegus Fossa Alam ers (En flock d. 4 Maj 1859. Jämf. Vet.-Acad. aan | förhandl. 1859, 393. — Se Anm. 16. Strix nyctea 2 ex. under olika år sedda. 1859 och 1863. — uralensis, eller DB ex., fälldt vid Örebro d. 29 Oct. 1351, liturata finnes i min samling. Tetrao hybr. urogallides Ett par hannar och en hona observerade. ee le En hona d. 24 Febr. 1859, se Vet.-Acad. ; an | förhandl. 1859, 393. (En flock af omkr. 40 st. sågs 1 Maj 1846 EN a. säväl vid Tysslingen, som vid en liten 5 damm vid Frösvidahl. — 1 ex. af dessa ( i min samling. \En yngre hona fälld under vintren 1853. — glaucus > | Se Anm. 17. \Ung fogel, Frösvidahls damm d. 11 Sept. Podiceps auritus (Lin.) ) 1841. Pod. cornutus Lath. Nilss. Fauna 2. 530. — minor (?) Se Anm. 18. En gammal © i Klockhammars damm, Aug. på 1850-talet; uppeböll sig länge där, RE E Due snara ehuru ofta utsatt för skott, undan hvilka \ han blott dykte. dal Två ex. ı Frösvidahls damm, skjutna i April — glacialis 1848. Anmärkningar. 1) Fringilla flavirostris: Flera exemplar fälldes ur en större flock, som i slutet af Januari och i början af Februari 1847 uppehöll sig vid Frösvidahl. Dessa foglar höllo sig skiljda från de svärmar af Fringilla spinus och linaria, som uppehöllo sig i Alträden och sågos FOGELARTER I KIHLS SOCKEN. 317 uteslutande söka sin föda i björkarnas knoppar (han-blomhängen), hvilka de sönderplockade. De voro föga skygga. 2) Motacilla flava: Varieteterna af denna art följas åt vid vår- flyttningen; dock utgöres flertalet i de förstkommande flockarna af den nordl. varieteten. 3) Turdus iliacus: Ett och annat par af denna trastart har un- der sednare år, under olika somrar träffats än här, än der i skogs- traktens område. Hannen röjer sig genom sitt flitiga sjungande. 4) Cinchus aqvaticus säges en gång vara funnen om sommaren i norra delen af socknen, a Ramshytte Bruk, i en vild bergstrakt. (Sjelf har jag i Aug. 1847 sett denna fogel vid Husqvarna vid Jön- köping.) 5) Muscicapa grisola sågs af mig i Aug. 1858 äta bären af en buske, Lonicera tartarica. 6) I Juni 1842 såg jag en hanne af Muscicapa atricapilla, mata de nyss utflugna ungarna af Luseinia phoenicurus. Saken härrörde deraf, att då en gosse hade medelst en kastad sten dödat honan af Lusc. phoenicurus hvars bo han kände till, och han af mig erhållit före- ställningar, huruledes hennes ungar, tillfölje af hans åtgörande, numera skulle omkomma af brist på föda och värd, hade han mig ovetande och för att i sin mån godtgöra det skedda, tagit ungarna ur detta bo och lagt dem i ett annat af honom upptäckt bo, för att dyme- delst skaffa dem fosterföräldrar. Detta nya bo tillhörde just den nämnda Musc. atricapilla, hvars redan kläckta ungar vid instufvandet af de nya syskonen blefvo liggande inunder och derföre dogo, då de ofvanpå liggande ungarna växte och förkofrades. 7) Lamius exceubitor sågs i Januari 1850 under flygten fånga med klorna en mes, men sedan han straxt satt sig på snön och dödat sitt rof, bortflög hau bärande det med näbben. (Jemför Gloger, Vögel Europa's, pag 131), 8) Picus major och viridis äta mycket körsbär, då dertill gifves tillfälle. 9) Picus canus, som här kallas Vinter-gröngölja, till skillnad från P. viridis (Gröngölja), är här ock fälld om sommaren under ruggning (i Aug. 1837). Igenkännes derpå, att ban, framkommen till trädhusen, klättrar gerna på dessas wäggar. Ofta synes han stilla sittande tvärtöfver trädens qvistar, 1 stället för längsefter på spettarnas vanliga vis. 10) En tam Strie bubo, som genom feliena vingen var urstånd- satt att flyga och som dertill hade en bjellra om ln var för mig borta i 21 dygn innan man fick reda på honom, och hade med sä- kerhet ej under denna tid njutit någon föda, men syntes dock ej medtagen af hunger. Det skällande, hundvalplika läte, som i Nilss. Fauna uppgifves för Strix brachyotus, tillhör äfven Str. bubo och otus. 11) Sirie passerina kan under flykten med ledighet föra med sig en dödad Emb. citrinella. Om vintrarna har jag då och då haft tillfälle att iakttaga denna lilla Ugglas beteenden från nära håll, eme- dan hon ej visat någon skygghet. Hänvisande till det som af andra 318 C. G. LOVENHJELM. personer förr är om henne uppgifvet begagnar jag blott tillfället att tillägga, att hon i flykten liknar en Picus, d. v. s. har en ryckvis bäglik flykt; att hon ofta dä hon nyss satt sig, fäller ned vingarna, under det hon slår upp stjerten (lik Troglodytes) och vrider den än åt den ena, än åt den andra sidan. Dä någon liten fogel visar sig nära eller då Ugglan finner sig trygg, uppreser hon tvenne små fjä- dertofsar öfver ögontrakterna. 12) Blott en enda gång har jag sett Falco tinnunculus, jagande efter föda, slå ned i bågar öfver det uppskrämda rofvet, en liten fogel, som han slutligen lyckades gripa i flykten. (I Aug. 1560). 13) Circus cyaneus ses äfven om somrarna här i trakten. Tro- ligen häckar han någonstädes utom socknen, men ströfvar äfven hitöfver. 14) Buteo lagopus förekommer ymnigt under några få dagar hvarje höst, men synes nästan blott flygande; dock ej högre än att han äfven under resan spejar efter rof. Upptäckes ett sådant eller tror han sig hafva funnit något, föranleder denna upptäckt honom att stanna eller vända, och vid den närmare undersökningen synes han liksom tornfalken, flaxande på ett ställe och med nästan alldeles uppåt vända vingar, likasom hänga i luften. Han igenkännes annars lätt af sina hvita stjerttäckare. 15) Coiurniz communis observerades för första gången af mig vid Frösvidahl den 5 Juli 1842, sedan flera gånger. Se Vet.-Acad. Förhandl. 1847 och 1853. Den 11 Sept. 1854 fällde jag ett ex. här vid Klockhammar. 1853 fälldes Vaktlar ännu den 5 Oktober i Nerike. 7; 16) En af de vid nämnda tillfälle skjutna Alauda alpestris, bles- serades i vingen, sattes i bur och lefde där till Febr. 1860. Denna var en hona; hon lefde af diverse växtfrön, som vid rengöring af säd erhållas; dessutom förtärde hon, och det allrahelst, flugor, mjöl- maskar och hvarjehanda insekter, som kunde förekomma, hördes aldrig locka, blott pipa helt kort, då hon blef rädd för någon förbi flygande roffogel. Badade sig endast 1 sand och hvilade öfver natten i en, ge- nom hennes sandbadning, på burens botten bildad håla. Hon sågs aldrig sitta på pinne i buren. 17) En yngre hona af Larus glaucus sköts den 21 Febr. 1853 nära Klockhammar på ett gärde, der hon under åtta dagar uppehållit sig, aflägse från allt öppet vatten, dagligen lifnärande sig af köttet på en utkastad Räfkropp och deremellan liggande på snön ett stycke från aset och visande sig mycket skygg. 18) Enligt uppgift skall en fogel, sannolikt Podiceps minor, hafva funnits under vintern 1839—1840 i en bäck, som från Frösvidahl utfaller 1 sjön Tysslingen. Fogeln sades under vintern hafva uppe- hållit sig under bäckens land- och is-kanter. I början af Mars 1840 ihjälslogs han af någon, som sedan anrättade honom och berömde det ”gula, feta köttet”. Möjligen kan det hafva varit en Podiceps auritus (LIN.), men med säkerhet en Podiceps och enligt uppgift ”mindre” än den nyssnämnda arten. 319 Om Rullstensäsarnes bildning. Af C. W. PaıkuLL. [Meddeladt den 8 Juni 1864.] En rullstensäs utgöres, som bekant, till sin allmänna form af en långsträckt, ofta skarp rygg, som afsluttar at båda sidor, merendels under stark sluttningsvinkel. Till sin inre massa består den") af en undre bädd af rullstenar, blandade med sand och grus, och af en viss skiktning, ehuru denna skiktning till följe af det grofva materialet är svår att iakttaga. Dessa rullstensbäddar upptaga ofta den betydligaste delen af åsens massa; VON POST benämner dem äfven derför åsens stomme. Stundom äro rull- stensbäddarne äfven ersatta af skiktade sandlager. Ofvanpå dessa underlager, de må i öfrigt bestå af sand eller rullstensbäddar, hvila ofta andra lager dels af sand, dels af lera, hvilka genom inneliggande fossilier af saltvattensnäckor bevisa sig vara afsatta under hafvets yta. Dessa lager betäckas åter stundom af bäddar af grus och sand med rullsten, hvilka dock i likhet med lerlag- ren förete en ringa mäktighet. I de marina aflagringarne af sand och leror, likasom äfven på äsens krön och sidor, men aldrig i de undre rullstensbäddarne hvila större och mindre erratiska block, som bibehållit sin ursprungliga kantighet, äfvensom stundom smärre lager af kantigt grus. i Denna allmänna form och sammansättning hos åsarne hafva under det geologiska kartverkets fortgående utarbetning blifvit ytterligare lagda i dagen. Särdeles beträffande lerlagrens och snäcklagrens förekommande anföras i de till kartorna hörande be- skrifningarne talrika exempel, som intyga, att dessa städse före- komma i åsens öfra lager, då deremot intet exempel föreligger på dylika lagers eller fossila lemningars förekomst uti eller under de undre rullstensbäddarne*). Mina egna iagttagelser öfverens- stämma äfven härmed. *) von Post: Om sandäsen vid Köping. K. Vet.-Acad. Handl. 1854. **) Se Bladen "Westeräs”, "Skultuna”, ”Arboga”, ”Södertelje”, "Eskilstuna”, "Stock- holm”, "Enköping”, ”Fänö”, jemte beskrifningar. Öfvers. uf K. Vet.- Akad. Förh., 1864, N:o 6. 320 ec. w. PAykunn. Till dessa allmänna notiser om äsarnes sammansättning, kom- mer den måhända icke tillräckligt framhallna omständigheten, att de i åsarnes undre delar befintliga rullstensbäddarne efter äsens längdriktning vexla med sandbäddar på det sätt, att rull- stensbäddarne bilda mer och mindre långsträckta kullar, hvilkas mellanrum är utfyldt med sandlager, angifvande en, antagligtvis på lokala förhållanden beroende, starkare och svagare strömning i det vatten, som uppdrifvit de nämnda lagran i åsform. De äsigter, som blifvit, af LYELL”) och MURCHISON **), framställda, rörande åsarnes bildningssätt, öfverensstämma deruti, att de skulle blifvit bildade genom hafsströmmar, men under det den sednare anser dessa hafsströmmar uppväckta genom en plötslig höjning af hafsbottnen, hvarigenom deras kraft att omkasta grus- och stenmassor skulle blifvit i hög grad ökad, har den förre der- emot hyllat den hypothesen, att de skulle genom kustströmningar vara uppdrifna i linier, parallella med Östersjökusten. I afseende pa dessa hypotheser torde till en början böra an- märkas, att de blifvit framställda på en tid, då glaciertheorien ännu icke erhållit den höga grad af sannolikhet, den numera måste anses ega. Genom antagande af en landets upphöjning, stötvis, ur hafvet ansåg sig MURCHISON kunna förklara refflingen och afrundningen hos den skandinaviska bergytan, äfvensom, åtminstone till en viss grad, sammanhopningen af åtskilliga massor af grus och stenar, hvilka enligt glaciertheorien leda sitt ursprung från glacierernas eller jöklarnes inverkan, Genom enahanda orsaker ansåg han äfven åsarnes bildning möjlig. Men då ännu på denna tid ingen skilnad blifvit gjord mellan äsarne och jöklarnes bildningar, det på geologiska kartorna benämnda kross-stensyruset, hvilket som ett sammanhängande täcke är ut- bredt närmast den fasta berggrunden och äfven samladt i bild- ningar, som öfverensstämma med moränerna eller jökelgärdena, *) Linoström, Geologiens grunder, 2:a uppl. sid. 273, efter Lyeır, Elem. och Prince. of Geology. — Jemför Lyeız, The Geological Evidences of the Anti- quity of Man, pag. 548. Sec. Edit. =") On the superficial detritus of Sweden. OM RULLSTENÄSARNES BILDNING. Da och da man ännu på den tiden ansäg sig kunna hänföra den normala refflingen och afrundningen af bergytan till inverkningar af vatten, som medfört grus och stenar, eller isberg, hvaruti stenar funnits infrusna, mäste, da ett annat och rimligare före- ställningssätt numera i detta fall gjort sig gällande, den nämnda af MURCHISON framställda äsigten ovilkorligen falla. LYELL”) har äfven framlagt starka skäl emot de antagna inverkningarna af en dylik plötslig upphöjning af hafsbottnen. Med kännedom af kross-stensgrusets beskaffenhet, hvilket består af kantiga brottstycken af flerahanda bergarter, om hvar- andra inbäddade i ett mjölartadt eller stoftfint pulver, som på intet vilkor kan erhålla benämningen sand, och hvilket pulver häftar vid stenarnes yta, så att den sorgfälligaste sköljning är af nöden, för att fullständigt befria dem d.rifrån, kan man icke heller annat än finna i högsta grad motsägande att antaga, att denna grus- och stenmassa skulle kunnat blifva af vatten trans- porterad sträckor af mil och derefter inblandad med grus och stenar in situ, utan att det stoftfina mjölet skulle blifvit utsköljdt, eller stenarnes hörn och kanter i någon mån afrundade. De analogier, som hemtas dels från Island **) och Grönland, der ännu som bekant glacierer i stor skala finnas utbredda, dels från Britannien, Alperna och Nordamerika ***), der ovädersägliga kännemärken angifva en forntida utsträckning af glacierer öfver trakter, der de nu dels helt och hållet saknas, dels äro betydligt tillbakadragna, gifva, som man vet, i förening med hithörande förhållanden inom Skandinavien, på hvilka jag ej här kan när- mare inga, med stor sannolikhet för handen, att Skandinavien under den glaciala perioden varit betäckt af glacierer, som in- höljdt landet i ett sammanhängande täcke af is. Produkten af glacierisens nötning mot den underliggande bergskorpan eller i allmänhet af glacierernas transporterande och afnötande verknin- *) Principles of Geology, Sev. Ed. pag. 152. ”') O. Torzır, Bidrag till Spetsbergens molluskfauna, sid. 92. """) Lyeit, The Geological Evidences of the Antiquity of Man, Sec. Edit. Ch, XI—XV, XVII. 322 €. W. PAIKULL. gar är, såsom redan blifvit nämndt, kross-stensgruset. Af detta grus har materialet blifvit lemnadt till de bäddar hvaraf rull- stensåsarnes undre, rullstensförande lager bestå. I likhet med kross-stensgruset innehålla rullstensbäddarne bergarter af flera- handa slag, dels från långt aflägsna trakter, dels sådana, som i åsarnes närhet befinnas fast anstående. Det är derföre icke af nöden att antaga, att de i rullstensbäddarre befintliga stenarne blifvit transporterade från moderklyften genom samma krafter, som afrundat dem och uppdrifvit dem i äsform. De af jök- larne i krossstensgruset qvarlemnade stenarne hafva deremot blif- vit på stället afrundade och uppdrifva i åsform, utan att behöfva vara ytterligare transporterade synnerligen längt. Detta följer med nödvändighet deraf, att, såsom jag redan nämnt, de rullstens- förande bäddarne efter åsarnes längd omvexla med sandlager, hvilket tydligen anger, att vattnets strömkraft varit vexlande, så att än rullstenar än åter endast sand kunnat medföras i dess lopp. En dylik vexling i strömhastigheten hos hafsströmmar, inom smärre områden, låter sig väl dock knappast tänkas, förutsatt att hafsströmmarne någonsin kunna ega förmåga att uppdrifva rull- sten. DAnA*) anger med bestämdhet, att hafsströmmar endast kunna transportera på sin höjd fin sand, hvarjemte hafsström- marne först på ett djup af 100 fot blifva märkbara och ännu på ett djup af 600 fot äro mycket svaga, hvaraf tydligen följer att rullstensbäddarne icke kunnat blifva uppdrifna genom kust- strömningar, helst som äsarnes höjd **) icke öfverstiger de kring- liggande berghöjdernas***) och kusten således under en lång period af ”) Manual of Geology, pag. 655, 657. **) Denna höjd, som stundom endast är några få fot, uppstiger ofta till 30—70 fot öfver den kringliggande slättmarken, men uppnår stundom äfven en stor- lek af 100—150 fot öfver densamma. ***) Se ofvannämnda geologiska kartor, hvarvid dock bör märkas, att de på dessa kartor utmärkta höjdpunkterna, hvilkas ändamål icke varit att utröna landets medelhöjd, utan att bestämma fasta punkter för framtida bestämningar af landets höjning, i allmänhet synas hafva följt vägar och stigar åt och således ej upp- nått de högsta punkterna af landthöjlen. Det oaktadt finner man nästan alle- slädes höjdpunkter på kartan angifna, som öfverstiga åsarnes höjd. OM RULLSTENSÄSARNES BILDNING. 323 landets sänkning under hafvet efter det glaciererna bortsmält, varit begränsad af en skärgård, som förhindrat hafsströmmar- nes verkningar. Af samma skäl kunna icke heller rullstensbäddarne, såsom man måhända skulle kunna föreställa sig, utgöra strandbildningar, hopade genom vågslag eller tidvatten, emedan stranden, på hvil- ken dessa skolat verka, varit skyddad af de omgifvande skären och öarne *). j Om rullstensåsarnes undre bäddar skulle blifvit bildade genom hafsströmmar, ehuru en dylik bildning enligt DANA icke är möjlig, så förefaller det i högsta grad anmärkningsvärdt, att de äro i saknad af alla fossila lemningar, ehuru likväl hafssnäc- kor träffas omedelbart öfver dessa bäddar. Rullstensåsarne äro vidare aflagrade omedelbart ofvanpå kross-stensgruset, och de undre bäddarne äro bildade, innan ännu någon af de leror, som äfven omedelbart betäcker kross-stensgruset, der rullstensåsarne saknas, blifvit afsatt. Om rullstensasarne blifvit bildade först efter landets sänkning till ett betydligt djup under hafsytan, skulle de nämnda lerorna, hvilka hvila 1 likformig lagring med rullstensäsarnes undre lager, omedelbart ofvanpa dessa, efter all sannolikhet afsatt sig redan när landet sänkte sig un- der hafsytan, och således med nödvändighet befinnas aflagrade under rullstensbäddarne, eller åtminstone, om de blifvit af vatt- nets strömkraft bortspolade, icke återfinnas såsom åsens öfversta betäckning. Och i detta fall framstår i ännu högre grad den fullkomliga bristen af fossila snäckor i de undre rullstenslagren, ehuru dessa träffas i de lerlager, som på detta sätt skulle blifvit bildade före rullstensbäddarne. Häremot skulle visserligen kunna invändas, att måhända landets sänkning under hafsytan fortgått i bredd med glacierernas afsmältning, och att således den af glaciererna söndermalda kross- *) Dana, 1. ce. p. 664, anför äfven, huru strandbildningar äro oregelbundet af- lagrade, hvilket icke är händelsen med rullstensåsarne, som i allmänhet visa en likformig lagring. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. IN: 2 324 €. W. PAYKULL. stensmassan icke kommit att ligga blottad, förrän landet ånyo höjt sig öfver hafvet, hvarigenom de glaciala bildningarne först efter höjningen varit utsatta för dagvattnets och strömmarnes nivelle- rande inflytelser. I sädan händelse borde likväl åtminstone erra- tiska blocken finnas afsatta under och uti de undre rullstensbäd- darne. Fränvaron af dessa block i asarnes undre lager och deras uppträdande först i de öfre aflagringarne utvisa med bestämdhet, att de undre bäddarnes bildning icke försiggatt i hafvet, emedan naturligtvis icke något skäl kan vara för handen, hvarföre icke dessa block skulle under hela den glaciala tiden hafva förflyttats genom drifisen. Om man sälunda, dels uti hafsströmmarnes oförmåga att transportera annat material än fin sand, dels i frånvaron af alla marina bildningar i rullstensbäddarne, dels äfven i flyttblockens fördröjda uppträdande, m. m., måste finna atminstone indi- rekta bevis at högt värde mot den förutsatta bildningen af rull- stensåsarnas stomme under hafvets yta, så återstår naturligtvis endast att förlägga deras bildning till den tid, som närmast efter- följde jöklarnes afsmältande och tillbakadragande, innan ännu lan- det var sänkt under hafvets yta. Rullstensbildningarne skulle då försiggått under inverkan at mäktiga floder, hvilka afrundat och uppdrifvit det af jöklarne qvarlemnade materialet. Detta bild- ningssätt står för öfrigt i sammanhang med den gjorda iakttagel- sen, att rullstensåsarne i allmänhet något så när följa dalgångarne åt. Innan jag dock ytterligare inlåter mig härpå, skall jag först framlägga några iakttagelser om åsbildningar i Klarelfvens dal- gång, ur hvilka det bör framgå, att rullstensåsar ofta förekomma inom vårt land bildade på det förutnämnda sättet, genom inver- kan af mäktiga floder. Uti den trånga dalgång, inom hvilken denna elf under en stor del af sitt lopp är inklämd, förefinnes nämligen”) efter elf- vens sträckning dels vallar af fin sand, möjligen stundom upp- *) De följande iakttagelserna gjordes undır en resa, hvilken jag under sommaren 1862, såsom Sederholmsk stipendiat, företog genom Vermland, Norrige och Dalarne. OM RULLSTENSÄSARNES BILDNING. 325 blandad med nåsot grus, hvilka sandvallars bildning otvifvelaktigt härrör från en forntida, mäktig flod, hvars strandterasser de bil- dat, dels äfven rullstensåsar på en betydlig höjd öfver hafvet i sådant sammanhag med de terassformiga vallarne, att om man tillerkänner de sednare att vara bildade genom en flods inverkan, måste man äfven sluta detsamma om de förra eller rullstens- åsarne. Åfven långsmed en af Dalelfvens källor, Gröfvelan, förefinnas mäktiga rullstensbildningar, äfvensom utmed Dalelfven inom Elfdals socken. Åt dessa bildningar har jag dock egnat mindre uppmärk- samhet. Jag skall derföre i det följande meddela några hithö- rande förhållanden från Klarelfvens dalgång. Dessa meddelanden äro visserligen långt ifrån sa fullständiga, som önskligt varit, men torde dock för det föresatta ändamålet vara något så när tillfyllestgörande. i Takttagelserna röra företrädesvis den del af dalgången, som på en längd af vid pass 14 mil sträcker sig från trakten närmast söder om Trysil i Norrige i sydost till Råda socken i Vermland 7). Dalen är under hela denna sträcka, likasom äfven efter hela sitt nordliga lopp, mycket träng och sammandragen så att bredden säkerligen ingenstädes öfverstiger 1 mil, men vanligen nedgar till 4 mil och mindre. De omgifvande bergshöjderna, hvilka på begge sidor innesluta dalgången, antagas inom Vermland på sin höjd uppgå till 1000 fot**) öfver hafvet, hvilket för de nordli- gaste bergshöjderna inom Vermland dock torde vara för litet. På den nyssnämnda sträckningen är floden segelbar utan afbrott vid pass 8 mil, från Edebäck på norra gränsen af Rada socken till Vingängsjön i Dalby socken. Dalbottnen är härunder plan och jemn, bildad af mäktiga sandlager, genom hvilka elfven i sitt nuvarande lopp skurit sin fåra. Fallhöjden är föga betyd- lig. Fullt bestämda uppgifter deröfver saknar jag likväl. Enligt HAHR'S karta är elfvens vattenhöjd vid Munkforsen vid Råda sockens "södra. gräns, sannolikt ofvanför det betydliga fall, som ") Hanr. Karta öfver Medlersta och Södra Sverige. "*) Franz Von SCHEELE. En blick på Vermländska Jordytans form, 320 ©. W. PAYKULL. den derstädes bildar, 272 fot öfver hafvet. Vingängssjön åter intager enligt VON SCHEELE ”) en höjd af 344 fot öfver Venern, hvilken åter enligt nyssnämnda karta öfver Sverige är belägen på en höjd af 147,7 fot öfver hafsytan; Vingsängssjöns höjd öfver hafvet är sålunda 491,7 fot. Antages höjdskilnaden mellan Munk- forsen och Edebäck, en längd af vid pass 21 mil, på hvilken äfven mindre fall förefinnes, till 30 fot, så återstår för den segel- bara delen af elfven mellan Edebäck och Vingängssjön en fall- höjd af, i rundt tal, 190 fot, hvilket för en längd af & mil utgör 1515,7 fot i längd på 1 fot i höjd, eller med andra ord: fallhöj- den på 1 fot är 0,00066, i det närmaste motsvarande Rhenflodens fall mellan Basel och Lauter **). Detta torde dock snarare ut- göra mått för dalbottnens stupning än elfvens 1 sin nuvarande fåra, i anseende till de mångfaldiga krökningar densamma under nämnda sträckning genomgår. Norr om Vingängssjön tilltager fallhöjden, elfven blir mer och mindre strid och för båtfärd obrukbar, med undantag af 14 mil närmast söder om Trysil, der båtfärd medelst rodd och stak- ning är möjlig, samt måhända en och annan kortare del af dess lopp dessutom. Under den förutnämnda sträckningen mellan Edebäck och Vingängssjön begränsas dalgången på begge sidor af de omnämnda sandvallarne. Dessa stödja med sin ena sida mot den i allmänhet branta bergväggen och afslutta med den andra mot dalbottnen likaledes under brant stupning; krönet eller sjelfva terassen är ett mer eller mindre jemnt plan, ehuru -ofta genombrutet af vår- och höstflöden från de öfverliggande, af kross-stensgrus betäckta höj- derna. Terassens genomskärning med vallens stupningsplan mot dalbottnen aftecknar sig dock, på afstånd sedt, som en jemn, fort- löpande linie efter bergväggen, så långt ögat kan na. VON SCHEELE ***) anger märken efter tvenne olika vattenstånd och >), Ann Si Sub ML ”") VoGrt. Lehrbuch der Geologie zw. Aufl., II. s. 39. Sj Aufl st. OM RULLSTENSÄSARNES BILDNING. SEM antager den öfre terassens höjd till omkring 200 fot öfver elfvens nuvarande vattenyta. Dessa sandvallar innehålla, såsom redan är angifvet, inga rullstenar. Undantagsvis träffas dock dylika, såsom vid Femtåns utflöde i elfven, men dessa härröra tydligen från denna ås eget vattendrag. Densamma bildar nämligen före sitt utflöde i elfven ett ansenligt fall; den har sålunda vid större vattentillgång med lätthet kunnat afrunda och uppdrifva de rullstenar, som i fallets närhet träffas i den gamla strandvallen. Såsom redan är nämndt, utgöras sandvallarne af en endast mot ena sidan afsluttande vall eller terass; och sakna sålunda formen af en rullstensås, med afsluttning åt båda sidor. En dylik äsform hos sandvallen har dock undantagsvis blifvit träffad i närheten af Ny kyrka; den bildar der en hög rygg af några hun- drade fots längd med starka afsluttningar åt båda sidor. Denna as synes dock vara tillkommen derigenom, att en från bergs- höjden kommande, endast höst och vår något betydande bäck, i stället för att tvert genombryta sandvallen, skurit sig väg mellan densamma och bergshöjden och sålunda genom denudation utgräft den däld, som befinnes mellan dessa. Att orsaken till de nu omnämnda terassformiga bildningarne måste sökas i tillvaron af en forntida mäktig flod som uppfyllt dalgången, anser jag såsom alldeles gifvet, såväl till följe af deras förekomstsätt, form 12. m, som äfven derföre att, enligt hvad i det följande skall visas, dalbottnens svagare eller starkare stupning och således i och med detsamma en derpå beroende mindre eller större fallhastighet hos den vattenmassa, som upp- fyllt densamma, varit af väsendtligt inflytande på sandvallarnes bildning. Om det nämligen visar sig att på en sträcka af elfvens lopp, der den är mindre strid, en sandvall har aflagrat sig, men deremot, der den är mera strid och forssande, en rullstensås möter, och om detta förhållande upprepas inom så korta sträckor, som till exempel en mil, så lärer väl med allt skäl kunna anta- gas, att de nämnda aflagringarne blitvit afsatta genom ett vatten, 328 C. W. 'PAYKGLL. som till sin kraft äfven varit beroende pa dalgängens olika stupningsförhällanden, eller med andra ord genom en flod. Förfytta vi oss då till trakten norr om Vingängssjön, så finna vi efter Öfvergängen af Tösa elf, en biflod till Klarelfven på dess venstra sida, huru en rullstensäs af icke obetydlig höjd framstryker efter elfven på samma sida, på sin yta betäckt lika- som i sitt inre uppfylld med talrika rullstenar, särdeles af de lätt igenkänliga qvarzitartade bergarter, som i Norge finnas anstående långsmed elfvens öfre lopp, och hvilka af KJERULF*) enligt ESMARK betecknas med det gemensamma namnet sparagmit. Den ifråga- varande rullstensåsen afsluttar likväl endast några få fot på den mot bergshöjden vända sidan, men bildar dock en tydligt utprä- glad rygg. Elfven är under denna sträckning strid, och dalbott- nens stupning saledes något starkare än på den förut omnämnda delen af dess lopp. Ånnu längre mot norr vid Höljeos inom Norra Finnskoga socken, en mil från Tösa elfs utflöde i Klarelfven, utbreder sig denna sednare till en mindre, långsträckt sjö. Fallhastigheten är här sålunda åter mindre betydlig, här uppträda också återigen de förutnämnda sandterasserna utan rullstenar, men längre i norr, såsom vid riksgränsen **) och vidare norrut förekommer åter betydande rullstensåsar. Detta förhållande, att sandvallarne omvexla med rullstens- åsarne efter elfvens lopp, utgör äfven ett bevis för det förut gjorda påståendet, att rullstenarne blifvit hopade på stället, utan att kunna vara af vattnets strömkraft transporterade någon längre väg, eller med andra ord att materialet till rullstensgruset blifvit hemtadt från de underliggande kross-stensbäddarne. Ty huru skulle man eljest tänka sig, att de i rullstensåsen mellan Tösa elfs utlopp och Höljeos befintliga stenarne blifvit transporterade? Icke har detta kunnat ske genom vattnets strömkraft, då denna ') Neues Jahrbuch für Mineralogie ete. II. 1862, s. 134. “*) Från Höljeos till riksgränsen har jag icke följt elfvens lopp, den är här in- klämd mellan tvenne höga berg, öfver det ena af hvilka gångstigen leder. OM RULLSTENS\S\RNES BILDNING. 329 icke varit tillräcklig att på den meilauliggand. sträckan förbi Höljeos transportera annat material än sand. För att i få ord omnämna de öfriga rullstensasar, som jag anmärkt längre norrut, fär jag nämna, att vid riksgränsen före- finnes en visserligen låg, men dock tydlig rullstensås, som fort- sätter vidare norrut. Vid Mauflon träffas åter en ås med skarp rygg, som terassformigt höjer sig öfver elfven 70 --100 fot, med 23°—30° sluttningsvinkel, och en half mil längre i norr reser sig en skarp rygg, Getryggen kallad, af endast 12 fots bredd på krönet, med ända till 35” afsluttning åt sidorna och till betydlig höjd öfver elfven. Sambandet mellan dessa åsar har jag mig icke bekant; dels hindrar markens skogbundenhet en öfverblick deröfver, dels var tiden för knapp till ett noggrannare studium häraf, när jag besökte dessa trakter. Alla de nämnda rullstens- bildningarne träffades på elfvens östra sida, Att äfven på den motsatta sidan rullstensåsar uppträda, har jag visserligen iaktta- git, men icke heller i detta fall egt tillfälle till närmare under- sökningar. De torde äfven för det närvarande ändamålet icke egentligen vara af nöden, alldenstund min afsigt endast varit att uppvisa, att rullstensasar förekomma, hvilkas bildning man icke kan tillskrifva någon annan orsak, än en forntida mäktig flod. Och att en annan orsak här skulle hafva varit verkande är na- turligtvis alldeles otänkbart. Att till exempel hafsvagor skulle kunnat utöfva en dylik inverkan i en djup och trång bassin, som stundom drager sig nästan alldeles tillsamman, såsom för- hållandet med denna dalgång stundom är, måste naturligtvis vara alldeles omöjligt och behöfver icke ens ifrågasättas "). Och hvad hafsströmmarne beträffa, så, oberoende deraf, att dessa icke kunna transportera ett dylikt material, som i rullstensåsarne förefinnas, kan deras hastighet, och sålunda äfven deras verkningar natur- ligtvis icke vara beroende pa en obetydlig nivaförändring i den “) Man erinre sig äfven det lutande plan, efter hvilket de omnämnda bildnin- garne befinnas afsatta. Getryggen är belägen ej långt söder om Trysil, der fjälltrakten börjar. Dalbottnen bör således här hafva höjt sig icke så obe- tydligt. 330 C. W. PAYKULL:. dalbotten, öfver hvilken hafsströmmen skulle flyta, oafsedt den omständigheten att endast en slump kunnat föranleda en hafs- ström att fortgå i dalgånge s riktning. Om man således med all visshet bör kunna sluta till, att en stark flod af betydligt djup åstadkommit de bildningar, om hvilka jag nu talat, och om dessutom de förut anförda skälen emot rullstensasarnes bildning under hafvets yta ega någon bevi- sande kraft, finnes det all grund att antaga, att äfven enahanda strömnirgar frambragt de öfriga rullstensåsar, som inom Sverige anträffas. Man skulle visserligen häremot kunna anföra enahanda skäl, som emot glacierernas utbredande öfver landet, nämligen den ringa fallhöjden; hvarvid dock kan.anmärkas, att innan de mäktiga lerlager, som nu till betydlig del utfylla dälder och sän- ken, blifvit aflagrade, voro dessa ungefär dubbelt sa djupa som nu, emedan lerlagrens mäktighet något sa när motsvarar de öfver dem uppskjutande bergens höjd, hvilket i någon mån skulle för- ökat fallhöjden. Huruvida de trakter, der rullstensåsar fram- stryka, numera ega den fallhöjd, som är nödvändig för rullste- nars transporterande, um de lösa jordlagren med undantag af kross-stensgruset anses borta, later sig väl knappast beräkna, med den ringa kännedom, vi ännu ega om rullstensåsarnes ut- sträckning och jordlagrens mäktighet samt landets nivåförhållan- den, förutsatt i öfrigt att nivåförhållandena äro desamma nu som vid tiden för rullstensåsarnes bildning, hvilket, som man vet, kan vara tvifvel underkastadt *). Det har icke undfallit mig att på flera trakter måste de vattenströmningar, som uppdrifvit asarnes undre, rullstensförande lager, öfverstigit mellanliggande, sankare trakter och bildat sjöar; detta har dock icke i allmänhet behöft vara händelsen, emedan, såsom redan förut är nämndt, rullstensåsarne icke 1 höjd öfver- *) Antaget nämligen, att landet varit upphöjdt öfver sitt nuvarande läge under den glaciala tiden, så iåter sig dervid tänkas, att oscillationer 1 den relativa höjden mellan den skandinaviska bergsryggen och låglandet kunnat inträda, såsom förhållandet till exempel synes varit med Rhenflodens dalgång med hän- seende {ill dess forntida och nuvarande stupning. — Se LyELL, The Geolog. Evidences etc. pag. 333. I OM RULLSTENSÄSARNES BILDNING. 331 stiga de omgeifvande landhöjderna, oaktadt de genom de öfver- lagrade betäckningarne af sand och lera jemte rullsten och grus ofta äro något upphöjda öfver den egentliga stommen. Att icke vattnets strömkraft städse behöft vara tillräcklig, för att transpor- tera rullsten, finner man deraf att, såsom nämndt är, åsarne ofta omvexla af rullstensbäddar och sandlager efter sin längd. Flo- dens fallhastighet har sålunda varit vexlande, såsom äfven nöd- vändigheten fordrar. — Ifrågavarande floder måste dock hafva egt ett ansenligt djup och erfordrat ett ofantligt vattentillopp. Hrar detta tillopp haft sin källa kan naturligtvis icke annat än gissningsvis angifvas, men att floder af dylikt djup verkligen en gång existerat efter glacierernas tillbakadragande, derför kan jag icke annat än anse de från Klarelfsdalen framlagda förhållanden tillräckligt tala. Om sålunda derstädes en flod om ett par hun- dra fots djup verkligen har förefunnits, så bör naturligtvis äfven på andra orter dylika floder af 100—200—300 fots djup kunna hafva varit för handen. I konseqvens med glaciertheorien kan jag icke annat än för- moda, att dessa floder hemtat sitt vatten från de afsmältande glaciererna eller jöklarne och att de således utgjorts af jökel- elftvar Det kan måhända icke förefalla alldeles orimligt att an- taga, att ett glaciertäcke af 1000—2000 fots mäktighet vid sin afsmältning lemnat upphof till floder af detta, nyssnämnda djup; huruvida verkligen ett så stort djup som 300 fot varit af nöden är omöjligt att afgö a, så länge man icke känner de höjdförhål- landen, som röra äsaınes undre rullstenslager. Antaget således att dessa undre lager, som likväl utgöra äsarncs väsendtligaste del, blifvit bildade medan landet ännu låg öfver hafvets yta, på sätt som nu är anfördt, hafva vi sedan lätt att föreställa oss de omständigheter, under hvilka åsarne erhållit sin öfre betäckning af fossilförande lager m. m. Lan- det har nämligen småningom sänkt sig under hafvets nivå, hvarvid sandlager och lerlager afsatt sig på dess botten. Att leraflagringarnes bildning måste tillskrifvas en helt annan period än rullstensbäddarnes är af dessa lagers olika natur alldeles tyd- 332 C. W. PAYKULL. ligt, då de sednare fordra ett starkt strömmande, de förra åter ett lugnt vatten för sin uppkomst. Nu hafva äfven de erratiska blocken och möjligen äfven delar af jökelgärden blifvit genom isberg och isflottor transporterade och nedfällda på åsarne, lika- som öfver kringliggande delar af hafsbottnen. När denna sedan åter höjt sig upp emot hafsytan, hafva vågorna kunnat börja sina ombildande verkningar på de från bottnen starkt uppstigande äsarnes rygg. Sandlager kunna nu hafva blifvit nedsvämmade på ett håll och uppsvämmade på ett annat; lerlagren hafva del- vis blifvit förstörda och bortsvämmade, och de mindre mäktiga lager af grus med rullsten, som ofta bilda asarnes öfversta be- täckning, hafva dels blifvit af vågorna nedkastade från högre belägna delar af åsen, dels äfven uppdrifna från äsens sidor, dels måhända äfven, sedan åsen blifvit torr, nedsvämmade från högre belägna delar af densamma”). Vid åsarnes upphöjning emot vattenytan hafva naturligtvis flyttblock strandat på deras "krön och sålunda bildat åsens öfversta konturer, när den åter rest sig ur hafvet. *) Von Post, anf. st. sid. 398. 333 De speciebus Timmiz observationes. Auctore S. ©. LINDBERG. [Acad. Seient. Suec. propos. die 8 Junii 1864.] TIMMIA Heow. Stirp. erypt. I, p. 83 (1787). 1. TIMMIA AUSTRIACA HEDWw.: dioica; supra lutescens difficile emollita; caule elato densifolio; foliis zequilongis solidis siccis subadpressis, e basi magis quam semivaginante rufescente erecto-patentibus abrupte anguste-lan- ceolatis acutis apice obtusiusculis plicatis, dorso summo nervi serrato; bracteis subbrevioribus; seta gracili bi-triunciali; capsula ovali horizontali striatula; operculo alte hemisphz&rico, mammilla magna; annulo revolubili; dentibus internis albidis haud appen- diculatis; antheridiis anguste eylindricis, filamento brevi bulbiformi- incrassato. Tinmia austriaca HEDW. Sp. muse. p. 176, tab. 42, figg. 1—7 (1801). T. polytrichoides var. ß. lutescens Bran. Sp, musc. III, p. 99 (1817). T. lutescens Brıv. MSS. ex ejus Bryol. univ. II, p. 72 (1827). T. megapolitana (haud Hrpw.) AucT. ANTIQU. p. p. — var. 8. Hook. et Tayı. Muscol. brit. II. ed., p. 191 (1827). Mnium austriacum P.-Bzauv. Prodr. p. 74 (1805). Habit. In wpibus humo obtectis regionum montuosarum Europ usqne in parte australi ins. Spitsbergen observata est, ubique tamen rarior et parcius fructificans. Loca scandinaviea: Pited-Lappmark, reg. subsilv. plur. locis ? (1856, LINDB.); Herjedalen, Ljungdalsberget et Ulfberget ad Wiken (1836, K. Fr. THEDENIUS); Westerbotten ad Krängforsen 2 (1856, LinDe.); Medelpad ad opp. Sundsvall (WAHLENBERG); Helsingland, paroee. Mo in monte Kasberget $ (1843, C. Harım. JUN.) et paroee. Undersvik in monte Offerberget (1846, C. et R. Harım.); Gestrik- land in monte Hemlingberget 5’ (1845, C. et R. Harrm.); Dalarne in monte Osmundsberget A et 7 (1823, WAHLENBERG) et paroec. Norrbärke (Rev. LıepstRöm); Wermland ad fodinas Persbergs-erufvor (1856, N. C. KINDBERG); Westmanland (C. A. AGARDH); Söderman- land, paroec. Salem ad Bockholms-Sätra (1841, C. Fr. NYMAN); Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh, isS64, N:o 6. 334 S. 0. LINDBERG Östergöthland ad Borghamn montis Omberg (1825. WAHLENBERG); Westergöthland in rupe arenaria prope Sägersta montis Kinnekulle (Sw. J. LINDGREN). — Norvegia in alpe Dovrefjeld plur. locis I et 2 (1854, C. et R. Harrm); prope lacum Tindsjön (1846, Ha. HOLMGREN); ad Amodt (N. M. Bryrr); Egeland (1859, ©. RosEn- BERG); in monte Bogstadäsen prope urbem Christiania (N. M. Buyrr). — Norra Österbotten Fennie, paroec. Rajala ad Paanajärwi $ (1842, Fr. NYLANDER): Karelen ad Walamo (1850, W. NyLANDER), paroee. Ruskiala, Pelgjärwi (1859, II. Backman) et ad Jölgosa (1863, A. KULLBBEM). — In parte australi ins. Spitsbergen sterilis (1858, A. HB. NORDENSKIÖLD). ; Planta feminea inferne ferruginea, superne lutescens. Folia rigida, strieta, pellucida, sicca leniter ineumbentia vel subarcuata, nitidula, basi lata, canaliculata, supra convolutaceo-concava, plicis duabus longi- tudinalibus, margine reeto, numgquam undulato, inaequaliter grosse ser- rato, nervo in summo apice dissoluto, cellulis baseos linearibus, superi- oribus quadratis, incrassatis, fere inanibus, dorso superiore folii minu- tissime papillosis. Bractew perichetii longius vaginantes. Vaginula longe et anguste eylindriea. Capsula sieca sulcata. Operculum alte hemisphzericum vel brevissime conicum. Annulus latus, triplex. Dentes peristomii externi apice vugulosi ct dense papillosi, interni valde papillulosi. Sporö rufo-lutei. Calyptra longa, angusta, membranacea, supra medium divisa, straminea, apice brunnea, laevissima. Planta mascula vel czxspites proprios formans vel in eodem femineo habitans, femines persimilis, foliis tamen patenti-divaricatis. Androecium terminale, ab apice vegetante caulis, ut in Polytrichis, Pogonatis ete., (interdum excentrice) perforatum; bractes ejus foliis simillimae, patentes tamen; antheridia filamento crassiusculo sexies — decies longiora, paraphysibus aequantia. Obs. Habitu fere Polytrichi juniperini vel P. communis est hzec planta, que ab auetoribus monoica false dieitur, organa mascula eteuim seraper iu diverso individuo, numquam in femineo observavimus. 2. TIMMIA BAVARICA Hesst.: autoica; supra viridis difficillime emoilita; caule elatiusculo densi- folio; foliis aequilongis solilis siccis crispatulis, e basi vix semi- vaginante luteola sicca albido-nitidula patenti-recurvis sensim lineari-lanceolatis acutissimis vix plicatulis, dorso nervi levi; bracteis subbrevioribus; seta gracili sescunciali; capsula ovali vel elliptica horizontali levi; opereulo hemispharico, centro sepissime impresso et mammillato; annulo revolubili; dentibus internis lu- teolis spinuloso-appendiculatis; antheridiis eylindrieis filamento longe obeonico subbrevioribus — dimidio longioribus. DE SPECIEBUS TIMMLE OBSERVATIONES. 335 Aypnum folüs lanceolatis, falcatis, setis alaribus, capsula ovata, inch- nata, operculo mammillari Harz. Hist. stirp. indig. Helv. III, p. BA Me LIVES Timmia polytrichoides Brio. Muscol. rec. II, P. III, p. 153 p. p. (1803). — «. wiridis Bew. Sp. muse. IH, p. 99 p. p. (1817). T. bavarica Hess. de Timmia, p 19, fie. 3 (1822). Laur. in Re- gensb. bot. Zeit. X, P. I, p. 295 (1827). T. viridis BriD. MSS. p. ps ex gus Bıyol. univ. Il, p. 70 (1827). T megapolitana (haud Hepw.) Brip. Bryol. univ. IL, p. 69 p. p. Hook. et .TayL. Muscol. brit. II. ed., Suppl. tab. 6 (1827)? GREV. Scott. ervpt. Fl. VL, tab. 326 (1828). Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 10, Monogr. p. 6 p. p., tab. 1 (1841). Harrm. Skand. Fl. IV— SE las (1843—61). C. Mürr. Synops. I, p. 189 p. p. (1848). RagenH. Deutschl. Kıypt. Fl. II, P. TU, p. 232 pi ». (1848). SCHIMP. Synops. p. 430 p. p. (1860). — var. Bb. dbavarica BRID. op. cit.p. 01. ,Wauur. Pl. oerypt..Germ..], pa 234 (1831). T. austriaca var. ß. umbilicata Harrm. op. cit. II. ed., p. 330 (1832). = var. 8. alpina ‚Harım. op. eit. III. ed., II, p. 292 (1838). — var. y. bavarica HÜBEN. Muscol. germ. p. 514 (1833). : var. Pp. salisburgensis:: major et elatior; foliis minus densis acutis et recurvis, cellulis dimidio majoribus minus chlorophylliferis subhyalinis; bracteis androecii paulio brevius acuminatis; antheridiis filamento duplo longioribus. Timmia salisburgensis llopp. MSS. ex auct. LAUR. in op. cit. p. 295. T. alpina LAUR. in op. ct. p. 294? — var. Pp. salisburgensis LAUR. in op. cit. p. 295. T. austriaca var. ß. alpina Hüsen. 1. c. Habit. In fissuris et cıyptis saxorum rupibusque humosis adumbratis regionum montuosarum Europe, ut in Helvetia, Austria, Germania media et Scandinavia, sepe 7. austriac® associata, viget hac vulgo ditissime fertilis planta, quae loca tamen magis elevata praeferre videtur. In peninsula, quoque Asice borealis, Kamtschatka dieta, a Tırzsıvs lecta. Var. BP. salisburgensis in alpibus Europe meridionalis obser- vata est. Loca scandinavica: Torned-Lappmark, in eryptis montis Musta- Waara paroec. Enontekis (1800, WAHLENBERG); Herjedalen, Grön- dörren (1836, K. Fr. THEDENIUS) et in alpe Hamraftjell (1857, C. IlARTM. JUN); Westergöthland, iu saxis arenarlis ad Hellekis montis Kinnekulle (1841, Sw. J. LINDGREN); Östergöthland in rupibus pro- montorii Borghamnsudde montis Omberg (1831, N. O. AHNFELT). — In Norvegiae alpe Dovrefjeld (1822, P. F. WAHLBERG); ad opp. Nidaräs plur. locis (1836, J. ÅNGSTRÖM) et in monticulo juxta Hval- vik ad Lyugeufjord prov. Nordlanden (1800, 336 8. 0. LINDBERG. Planta habitu fere Polytrichi gracilis vel formee minoris P. for- mosi, inferne ferrugineo-fusca, superne viridis Folia rigida, vix pellu- cida, sicca opaca, basi luteola vel pallide brunnea, vix latiore caulique adpressa, profunde canalieulata. margine recto, saepe inferne tenuiter undulato, inaequaliter grosse serrato, nervo in summo apice dissoluto, siceo nitidulo, cellulis baseos linearibus, superioribus eisdem praece- dentis speciei duplo minoribus, quadratis, parum incrassatis, chloro- phyllo omnino faretis, pagina snperiore folii minutissime papillosis, dorso lavibus. Bractee perichetii semivaginantes. Vaginula brevis, lanceolato-ovata. - Capsula horizoutalis vel subnutans, interdum levis- sime obliquata, sicca striata. Annulus sat angustus, duplex. Dentes peristomii extermi apice valde rugulosi, paullo papillosi, interni sublae- ves. Spori viriduli. Calyptra praecedentis. — Androeeium inter bra- cteas intimas perich.etii axillare, ssepe stipitatum; bracteae ejus eireiter sedecim, latissima, insequaliter serrat®, laxe texte, externa obtus, subito longe acuminate nervo in acumine dissoluto, interne magis sensim acuminat®; antheridia filamento obeonico subaequantia — dimidio longiora, paraphysibus aequantia 3. TIMMIA MEGAPOLITANA HEDW.: autoica; viridi-pallida faciilime emollita; caule humili remotifolio; foliis accrescentibus fragilibus siccis crispatis, e basi vix semi- vaginante luteola erecto-patentibus sensim angustius lanceolatis obtusiusculis haud plicatis, dorso nervi levi; bracteis duplo fere longioribus lineari-lanceolatis acutis; seta crassiuscula subunciali; capsula obovato-oblonga obliqua cernua fere sensim in setam abeunte levi; operculo humiliter hemispheerico, centro impresso et mammillato; annulo persistente; dentibus internis luteis spi- nuloso-appendieulatis; antheridiis eylindrieis, flamento brevissimo indistincto. Timmia megapolitana HEDW. Stirp erypt. I p. 83, tab. 31 (bractex perichstii tamen nimis breves et late): 1787 ct Sp. muse. p. 176 (1801). Tımm, Fl. megapol. Prodr. p. 234 (1788). Brio. Muscol. rec. II, P. I, tab. 4, tig. 32 (1798) et Bryol univ. II, p. 69 p. p. (1827). Rora, Tent. Fl germ. III, PI, p. 254 (1800). We». et Mohr, Taschenb. pp. 254, 268—-70 (1807). BLAND. in STURM, Deutschl. Fl. II, Heft 9 (1809). Scuwsr. Suppl. I, P. IL p. 34 (1816). Hesst. de Timmia, p. 16 (p. 2.7), figg. 1 et 2 (1822). Laur. in Regensb. bot. Zeit X, P. I, p. 294 (1827). Hook in Drumm. Musc, amer. II, n. 273 (1828). Ware. Fl. erypt. Germ. I, p 234 (1831). Hüsen. Muscol. germ. p. 513 (1833). Ba. et ScH. Bryol. eur. fase. 10, Monogr. p. 6 p. p. (1841). FıepL Synops. Laubm. Mecklenb. p. 74 (1844), C. Mürı. Synops. I, p. 189 p. p. DE SPECIEBUS TIMMI#& OBSERVATIONES. 337 (1848). RABENH. Deutschl Kıypt. Fl. IT, P. III, p. 232 p. p. (1848). Surı. in As. Gray, Man. Bot. U. S. I. ed., p. 664 (1848) et L. ed., p. 642 (42): 1856. Scuimp. Synops. p. 430 p. p (1860). T. cucullata Mıcux, Fl bor. amer. II, p. 304 (1803). T. polytrichoides Brin. Musecol. rec II, P. III, p. 153 p. p. (1803). — «. viridis Brid. Sp. musc. III, p. 99 p. p. (1817). T. viridis Brıpd. MSS. p. p. ex ejus Bryol. univ. II, p. 70. Mnium megapolitanum GMEL. in L. Syst. nat. XIII. ed., II, P. II, p. 1327 (1791) In. Timmia Horrm. Deutschl. Fl. II, p. 53 (1795). Orthopy.eis megapolitana P.-Brauv. Prodr. p. 79 (1805). var. pb. norvegica: elatior; foliis siceis cirrato-crispatis, inferioribus sapissime fusco- brunneis vel basi fuscis, comantibus viridi-flavis erectis, e basi interdum angustiore lanceolato-linearibus. Timmia norvegica ZETT. in Öfvers. Vet Akad. Förh. XIX, p- 364 (1862) et in Bull. Soc. bot. France, 1862, p. 288. Habit. Locis udis torfaceis campestribus, inter Carices et Fissidentes, prope opp. Malchin ad medios terminos orientales prov. Mecklen- burg-Schwerin Germanise septemtijonalis J. CAR. TIMM primus in- venit. In America boreali AnDR. MıcHAUx, MÜHLENBERG et ali legerunt. — Plura loca mihi ignota. Var. BP. norvegica inventa est locis graminosis rupestribus sub- alpine et alpine regionum Norvegiee media, ut in alpe Dovrefjeld, ubi ad Kongsvold, Knudshöe, Drivstuen et Värstien hane stirpem leeerunt annis 1854 C. et R. HARTMAN, 1858 J. E. ZETTERSTEDT et 1861 N. CO. KINDBERG. Locis similibus convallis Gudbrandsdalen juxta Stuelsbroen (1858, J. E. ZETTERSTEDT). In schisto micaceo alpis Tjidtjak Zapponi® pitensis parcissime (Aug. 1856, LINDB.). In alpe bavarica Zothwand ped. alt. 5400 Aug. 1858 observatam, sub nomine 7. megapolitane misit P. G. LORENTZ. Planta habitu fere Atrichi undulati. Caulis vamosus vel simplex, inferne valde radieulosus. Folia erassiusceula, haud pellucida, basi vix latiore caulique adpressa, eanalieulata, margine recto, saepe inferne le- uuiter undulato, inaequaliier grosse serrato, nervo in summo apice disso- luto. radieulas fuscas saepissine emittente, cellulis baseos linearibus, dorso tubereuloso-papillosis, superioribus eisdem praceden'is speciei duplo majoribus, rotundato-quadratis, incrassatis, subinanibus, pagina supeiiore papillosis. Dractew perichetii basi paullo latiore semivagi- nantes, cellularum pagina superiore, prasertim in nervo, valde papil- losa, dorso taınen, excepta parte suprema nervi, levi. Vaginula bre- vissima, ovata. Capsula megastoma (forma fere Funarie calcare® WAHLENB.— F. hibernice Hook.), sicca paullo ruguloso-striatula. An- nulus augustus, subsimplex. Deutes peristomii interni minus appendi- 338 S. 0. LINDBERG, DE SPECIEBUS TIMMT%. culati, ceteroquin laevissimi. Spori rufo-brunnei. Calyptra przeceden- tis. — Androecium inter bracteas intimas perichzetii axillare, stipi- tatum; bractese ejus duodecim, latissim&, brevissime acnta, inzequaliter serratze, nervo infra apicem dissoluto, laxe texte; antheridia, filamento vix incrassato, paraphysibus breviora. Var. pp. norvegica. Folia prasertim in dorso baseos et utraque pagina nervi elevatius papillosa, eellulis duplo majoribus, inagis inani- bus et subhyalinis. Folia comantia (bractese perichxtii?) filis arti- eulatis (paraphysibus?) crebris et longis interposita, cellulis eisdem foliorum dimidio majoribus, magis elevatius papillosis et magis chloro- phylliferis. — Semper ad hoc tempus sterilis planta; immo quoque organa fructificativa, et feminea et mascula, sp ciminibus omnibus nostris desiderantur. 339 En för Skandinavien ny landsnäcka. Af J. E. ZETTERSTEDT. [. [Meddeladt den 8 Juni 1864.] Bulimus montanus Drar. — ”Testa rimata, oblongo-conica, obtusa, fusca, striata et minutissime granulata; anfr. septem con- vexiusculi, ultimus 3 longitudinis sub-sequans; apertura acute ovalis; peristoma sublabiatum, rubicundum, margine dextro et infero expanso, columellari late reflexo.. Long. 15, diam. 6 millim. Apertura intus 54 millim. longa, 3 m. lata.” Preirrer, Mon. Helic, II, p. 120. Syn. B. montanus Drar. Moll. p. 74, tab. 4, fig. 22. — B. (Helix) Lackhamensis Montacu, Testacea britannica, II, p. 394, tab. 11, fig. 3. Hab. haud infrequens ad pradium Rosenlund, 4 milliar. suee. ab urbe Jönköping distans, in praeruptis, ad lacum Vetter versus. Denna art skiljes med lätthet frän alla andra svenska land- snäckor. Hon är flera gånger större än B. obscurus, och utmär- ker sig dessutom genom skalets fint knottriga strimmor. Hon har blifvit funnen på ofvannämnda lokal af en af mina lärjungar vid Jönköpings högre elementarläroverk, OÖ. A. ANDERSSON, hvil- ken med ifver sysselsätter sig med naturhistoriska studier, och sedermera har jag der insamlat henne i många exemplar. Hon förekommer på branta sluttningar af sandblandad lera, beväxta med åtskilliga löfträd, förnämligast Alnus incana, och i sällskap med B. obscurus och flera andra hos oss mer och mindre vanliga snäckor, t. ex. Helix hortensis, arbustorum, strigella, lapicida, hispida, pura, costata, Vitrina pellucida, Clausilia laminata, ver.- tricosa, plicatula och rugosa, Zua lubrica, Succinea oblonga. Det är ej osannolikt att Vetterns vintrarne mildrande inflytelse bidra- ger till hennes hittils okända förekomst sa langt i norr, der hon synes tritvas väl. Mina fullvuxna exemplar hafva en medellängd af 15 mill., de största äro något öfver 16 mm., men intet hinner fulla 17 mm. . Bulimus montanus DRAP. är typen för slägtet Napxus ALBERS, hvars arter, bland hvilka äfven är B. obscurus, så vidt det hittils är Öfvers. af K. Vet.-Akad, Förh. Ärg. 21. N:o 6. 3 340 J. E. ZETTERSTEDT. bekant, utbreda sig från Azorerna och Teneriffa, genom det nord- vestliga Afrika och det medlersta Europa till Himalaya och Ostindien. Vidsträcktast förekomma inom Europa Bulimus ob- scurus och B. montanus. Fran Portugal kan man följa den förre genom Spaniens nordliga del, Frankrike, England och Skottland till Moray Frith, genom hela Tyskland och Alpländerna till Italien och Sicilien, till Siebenbürgen, trakten af Petersburg, till Karelen i Finland, till Danmark, och i Sverge till Skåne, Gotland, Öland, Omberg, Kinnekulle, Nerike; åt öster måhända till Barnaul*). Inom detta stora område har B. montanus sitt mindre vidsträckta, från nordöstliga Spanien (Alta Cataluna) och Pyreneerna, genom Frankrikes östliga och norra delar och Englands vestliga och sydliga, genom Bayern och Alpländerna till Österrike och Sie- benbürgen, genom Rhentrakten och Westphalen, Hartz, Sach- sen, till Schlesien, till Sverige, vid Vetterns södra strand, och, enligt ännu ej fullt säker uppgift, till Liland och Ural, 61’ n.b. Men medan B. obscurus sprider sig på låglandet, håller sig B. mon- tanus i höglandet, i skogrika, fuktiga trakter, der han före- kommer pä granit, sandsten och kalk. I Schweitz är han mera allmän än B. obscurus, och bebor Jurabergens och Alpernas sko- gar, ymnigare uppåt bergen än i dalarne. I Tyrol, der han äfven är talrikare, stiger han till 6000— 7000 fot öfver hafvet, och är i landets norra delar allmän på lärkträd, på bok, vinbärsbuskar och fruktträd. Likväl är han ingen egentlig alpsnäcka, och det anmärkes, att han är mindre der han förekommer högst. BIELZ fann honom i en liten alpform i Siebenbürgens bergstrakter, nära wallachiska gränsen vid mera än 7000 fot ö. h. I Bayerns för- alper går han högt, och är i Schlesiens bergstrakter allmännare än B. obscurus. I lågländerna deremot har han ringa utbredning. Han saknas inom hela det nordliga Tysklands slättland. Mot Po-slätten, der B. obscurus är antecknad pa flera ställen, har han sin gräns inom alpernas södra sidor, och förekommer, t. ex. i *) Ett specimen funnet nägonstädes i Massachusetts beskrefs af Say under nam- net Pupa placida. Sannolikt hade det, liksom många andra Heliceer blifvit tillfälligtvis öfverfördt från Europa. EN FÖR SKANDINAVIEN NY LANDSNÄCKA. 341 trakten af Trient, der hvarest boken, majsen, hvetet och rägen vexa, medan B. obscurus sprider sig äfven i mullbärsträdets, oli- vens och vinets områden. — Om hans ålder såsom invånare af Europa är antecknadt, att han blifvit funnen i det sydöstra Eng- lands diluvium, vid Clacton i Essex och Orton i Nendalen. Han uppträder i Rhendalens diluvium, vid Mossbach och Kannstadt, i lager, der B. obscurus saknas, och som äro betäckta af den egent- liga loessbildningen, hvilkens mollusker, öfvervägande landsnäckor, utgöra en högre bergsfauna. I ett, som det synes, yngre diluvium är han nära Hanau funnen tillsammans med B. obscurus. 342 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 308). Från Meteorological Society i London. Proceedings, Vol. 1 7, 10—12. Frän Philosophical and Literary Society i Leeds. Report 1861—62, 1862—63. Hennessy, H. The relations of science to modern civilization. Leeds 1862. 8:0. Owen, R. Inraugural address. Ib. 1862. &:o. Frän R. Dublin Society. Journal, N:o 30. Från Museum of practical Geology i Calcutta. Report, 1862—63. Memoirs of the Geological Survey, 2: 6. & 1. Från Societe Geologique i Paris. Bulletin, 19; 69—75. 21: 1—5. HEBERT, Notice sur Paul Dalimier. Par. 8:o. Frän Societe de Biologie i Paris. Comptes rendus & Mémoires. 3:e Ser.. T. 4. Frän Accademia delle Scienze Fisiche e Matematiche i Neapel. Rendiconto, 1862: 1—9. 1863: 1—10. 4:o. Istituto I. R. di Scienze etc. i Venedig. Memorie, Vol. Ik 1. | Atti, Ser. 3a. T. & 5—9. Entomologisch Vereiniging i Leiden. Tijdschrift voor Entomologie, D. 6: 3—6. 343 Från Naturforschende Gesellschaft i Halle. Abhandlungen, Bd. 7: 3. Från K. Physikalisch-Ökonomische Gesellschaft i Königsberg. Schriften, Jahrg. 4: 1, 2. Från K. Akademie der Wissenschaften i München. Abhandlungen, Bd. 39. Bvar, L. Über die Stellung und Bedeutung der pathologischen Ana- tomie. Münch. 1863. 4:0. Sitzungsberichte 1864. I: 1, 2. Frän K. Sternwarte vid München. Annalen, Suppl. Band 4. Frän K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften i Prag. Sitzungsberichte, 1863. Från K. Botanische Gesellschaft i Regensburg. Denkschriften, Bd. 5: 1. Från K. K. Sternwarte i Wien. Annalen, 3:e Folge, Bd. 12. Meteorologische Beobachtungen 1775—1855. Bd. 4. Från Zoologisch-Botanischer Verein i Wien. Verhandlungen, Bd. 13. BRAUER, F. Monographie der Oestriden. Wien 1863. 8:0. Frän Physikalisch-Medicinische Gesellschaft i Würzburg. Medicinische Zeitschrift, Bd. 4: 5, 6. 5: 1. Från Academica R. Scientiarum Hungarica i Pesth. Evkönyv, 10: 6, 9, 14. Ertesito’ (mathem.) 2, 3: 1. 2. Mathematikai köölemeneyk, 2. Budapesti Szemle, F. 50—-57. 344 Frän Författarne, BromsTranD, C. W. Om de organiska kropparnes konstitution. Lund 1864. 8:0. ARGELANDER, F. W. Atlas des nördlichen gestirnten Himmels, Lief. 5. v. FRAUENFELD, G. Bericht über eine Reise durch Schweden und Norwegen, 1863. Wien 1864. 8:0. Sju smäskrifter. Heıns, W. F. G. Praktisk Veiledning om Fiskerierne. Afd. 1. Kjob. 1862. 8:0. Hooker, J. D. On Welwitschia. Lond. 4:0. Miauzr, F. A. W. Choix des plantes rares ou nouvelles, cultivees dans le jardin botanique de Buitenzorg. La Haye 1863. Fol. — — — = Systema Piperacearum, 1, 2. Roterad. 1843, 44. — — -— = Flora van Nederlandsch Indie. Bijvoegsel I: 1—4. Amst. 1860. 8:0. — — — Journal de Botanique Neerlandaise, 1861: 1—4. — — — = Calpicarpum Albiflorum. Amst. 1864. 8:0. — — -— Over de Cycadeen in Nieuw-Holland. Amst. = HÖG EKO — — — Invijdingsrede over den tegenwordig Standpunt der Plantenkunde. Utr. 1859. 4:0. — — — De regno vegetabili in telluris superficie mutanda efficaci. Amst. 1846. 8:0. Ramsay, A. C. Address at the meeting of the R. Geographical So- ciety 1864. Lond. 1864. 8:0. Frän Utgifvarne. Archiv für Kunde von Russland, Bd. 19: 4. 22: 4. 23: 1. 345 Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Zoologiska afdelningen. Af Hr Forssman i Potchefstroom i Syd-Africa. En unge af Rhinoceros bicornis. Af Hr Andersson. En Strix aluco. Af Magister Lindblad. En Anas strepera fräu Stockholmstrakten. Af Magister Ahlm i Fahlun. En blekfärgad Orrhöna. En Vespertilio mystacinus. STOCKHOLM, 1865. P. A. NORSTEDT & SÖNER. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 21. 1864. WW 7. Onsdagen den 10 September. Hr LINDHAGEN redogjorde för de af honom, enligt uppdrag, i och för den medel-europeiska gradmätningen under denna som- mar utförda geodetiska arbeten. Hr ULLGREN meddelade en undersökning om bestämningen af Indigotin eller det blåa färgämnet i indigo.* Hr S. Loven föredrog en af Studeranden AXEL LJUNG- MAN insänd upsats: Tillägg till kännedomen af Skandinaviens Ophiurider. * Densamme redogjorde för innehållet af den berättelse Ad- junkten O. TORELL, 1 egenskap af Letterstedtsk Stipendiat af- gifvit öfver sin resa i England, Frankrike och Schweitz. Adjunkten i kemi vid universitet i Lund JOHAN LANG hade inlemnat en afhandling: ”Om salpetersyrlighetens föreningar med 1:o några ammoniakaliska platina-(palladium) baser, och 2:0 ety- lamin och tetramethylammoniumoxid, samt deraf bildade dubbel- salter med salpetersyrlig platinoxidul.” Afhandlingen remittera- des till Hrr SVANBERG och ULLGREN. Från H. Exc. Stats-Ministern för Utrikes Ärendena hade skrifvelse ingått med General-Löjtnant BZEYERS berättelse om den medel-europeiska gradmätningen. Akademien beslöt att med an- ledning häraf till Kongl. Maj:t ingå med en underdånig hemstäl- lan, samt att anmoda Hr LINDHAGEN att öfver Köpenhamn af- resa till Berlin, för att deltaga i den der för detta ämne sam- manträdande kongressen. 348 Frän Chefen för K. Sjöförsvars-Departementet hade under- rättelse ingätt om inmönstring af Ängkorvetterna Vanadis och Gefle, samt skrifvelse åtföljd af den å det sistnämnda fartyget förda journal. Kongl. Kommerse--Kollegium hade öfversändt en journal, som blifvit förd på skeppet Oscar den förste. Följande skänker anmältes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från Keis. Franska Regeringen. Annales des mines 1863: 4—6. Från Hans Exellens Hr Grefve L. Manderström. Verslag omtrent den Staat der Zeevisscherijen 1859—62. s'Gravenh. 1860—63. 8:0. Nederlandsche Zeevisscherijen. Ib, 1858. 8:0. Två småskrifter. Från K. Universitetet i Christiania. Nyt Magasin for Naturvidenskaberne, 19: 1, 2. Från K. Universitetet i Helsingfors. Akademiskt tryck under läsåret 1863, 64. Från Geological Society i London. Quarterly Journal, N:o 79. Från R. Irish Academy i Dublin. Memoirs: Science, P. 3. » Antiquities, P. 1. » Polite Literature, P. 1. Proceedings, 8: 1—6. " Från Entomological Society i Sydney. Transactions, I: 2. Från Societe Geologique i Paris. Bulletin, 21: 6-13. | (Forts. å. sid. 368.) 349 Om bestämning af Indigotin eller det blåa färgämnet i Indigo. Af CLEMENS UÜLLGREN. ]Meddeladt den 14 September 1864.] Då jag för nacra år sedan föranleddes att bestämma halten af indigotin uti en viss sort indigo, gjorde jag vid detta tillfälle användning såväl af den såkallade reduktions-metoden, som de metoder, hvilka åsyfta att genom oxiderande ämnen förvandla indigotin på sådant sätt, att dess blåa färg försvinner och icke mera kan återställas. Dervid visade sig likväl, att resulaterne af den förstnämnda metoden, jemförda med dem af de sednare eller de såkallade titrerings-metoderne, alltid voro hetydligt skiljaktiga från hvarandra. BERZELIUS har visserligen vid beskrifningen af sin metod *), att medelst klor bestämma det blåa färgämnet, yttrat, att det sednares mängd på detta sätt erhalles något större, än den i sjelfva verket är, till följd af klorens inverkan äfven på de andra organiska ämnen, som åtfölja indigotin i indigon; men han antog likväl, att felet icke kunde blifva sär- deles stort, och detsamma har äfven blifvit antaget af dem, som sedermera offentliggjort metoder, att genom titrering bestämma färgämnets mängd. Vid mina försök fann jag emellertid, såsom redan blifvit nämndt, att det ifrågavarande felet ingalunda är obetydligt, och derjemte vexlande efter utspädningsgraden såväl af indigolösningen, som titreringsvätskan, så att jag i samma indigosort vid titrering t. ex. med öfvermangansyradt kali erhöll från 34 till 80% mer indigotin, än som genom reduktion blifvit funnen. Då nu många millioner skålpund indigo årligen konsu- meras (enligt en uppgift af GIRARDIN utgingo från de olika till- verkningsorterne under blott ett enda år nära 10 millioner skålpund), och då färgämnets halt i de olika indigosorterna kan vexla ganska *) Berzeuvs, Lehrbuch der Chemie Bd VII, 3:te Auflage, pag 242. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl., 1864, N:o 7. Vä x Ba er er, 350 CLEMENS ULLGREN. ansenligt, utan att det yttre utseendet föranleder att misstänka en så stor skiljaktighet, måste följaktligen en lätt utförbar, men tillika någorlunda säker, metod att bestämma färgämnets verkliga mängd anses vara af vigt att erhålla, hvarföre jag beslöt mig, att söka utfinna en sådan. Det är några af de vid dessa, genom tjensteåligganden ofta afbrutna, försök och de dervid vunna re- sultater, som jag här vill framlägga, och, för att kunna fatta mig kort, i allmänhet i form af svar på bestämda frågor. 1) Fås samma resultat, om indigotins reduktion verkställes medelst en lösning af drufsocker i alkohol jemte natronhydrat (Fritsche’smetod), eller med en lösning i vatten af FeSH' och natronhydrat? a) 0°,56 vid 110° torkad Bengalisk Indigo n:o 1 digererades med en lösning af 3 gram NaH i 10CC vatten, samt sä mycket af en mättad lösning af drufsocker i 76-procentig alkohol, att alltsammans utgjorde 100 CC. 50 CC deraf gäfvo 0°,172 indigotin, torkad vid 100°, således fanns i 100 CC 07,344 = 61,43%. b) 0°,35 af samma sort indigo, torkad vid 110”, digererades med en lösning af 3 gr. NaH jemte I gr. FeSH' i så mycket vatten, att det hela utgjorde 100 CC. 50 CC deraf gåfvo 0",1085 vid 140° torkad indigotin; således hela indigotinhalten = 0°,217 eller 624”). På båda sätten erhölls alltså i det närmaste samma mängd indigotin. Filtra, såväl i dessa, som i nedanföre beskrifna reduktions- försök, tvättades före torkning, och vägning mellan urglas, med en lösning i 100 CC vatten af dubbelt så mycket natronhydrat, som sedan begagnades till reduktionen, för att sålunda ur papparet af- lägsna allt, hvad som med en dylik natronlösning derur kunde bort- tagas. Vid särskildt anställda försök utgjorde skilnaden i filtrets vigt före och efter tvättning med natronlösning likväl icke mer än 3—5 milligram för filtra af 3—4 decigrams vigt. *) I tvänne försök, hvarvid kalk användes, erhöllos endast 53 och 57% indigo- tin. Då svårlösligheten hos den nybildade kalkföreningen kan bidraga till ett osäkert resultat, så har jag till reduktionsförsöken användt natron i stället för kalk. OM BESTÄMNING AF INDIGOTIN. 351 Den apparat, som jag användt för reduktionsförsöken var sa beskaffad, som vidstaende figur utvisar. Den består af ett i Bi: | ena ändan tillbläst rör er C A, 3 centimeter i dia- meter och 24 centimeter långt; dess öfre öpp- ning slutes med en kaut- schukpropp D, genom hvilken lufttätt kan fö- ras upp och ned det smalare röret ©, hvars nedre ända är igenblåst, men som straxt ofvan- före densamma är för- sedt med en liten öpp- ning a. Om detta rör uppdrages så mycket, att dess öppning a kom- E mer att ligga ett stycke upp i kautschukproppens kanal och der trångt omslutas af kanalens väggar, så är hela apparaten fullkom- ligt afstängd från yttre luften. Detta rör kan svårligen ersättas af ett rör, öppet äfven inåt och utanföre slutet med kran eller klämmare, emedan vid omskakning intränger då deruti det i det vidare röret befintliga innehållet. För öfrigt är röret A försedt med ett inåt sluttande kranrör D, genom hvilket vätskan kan af- tappas, samt ett märke, som anger ett kubikinnehåll af 100 CC. Vid digestionen sker uppvärmningen till 80°—90° i vattenbadet E öfver en gaslampa. Kautschukproppen bör före uppvärmningen fastbindas med en bindtråd, såsom i figuren är antydt. Med denna tillställning behöfver man ej använda mer än några få decigramer af indigoprofvet, hvarigenom utförandet i betydlig mån underlättas. Då jernvitriol begagnas har jag funnit ändamålsenligast, att, på sätt F. MoHR föreskrifver vid indigos lösning i svafvelsyra, inlägga i reduktionsröret 10—15 gram små 352 CLEMENS ULLGREN. granater, hvarigenom indigopulvret, som af finare indigosorter eljest länge håller sig flytande på vätskans yta, vid omskakning lättare bringas i beröring med det utfällda jernoxidulhydratet. Vid flitig omskakning under digestionen sker det blåa färgämnets upplösning ganska hastigt, och man kan, då drufsocker användes, af det olöstas utseende sluta till, när reduktionen är fulländad, hvartill icke åtgår mer än högst ett par timmar. Apparaten uttages då ur vattenbadet, upphänges i en passande ställning; och när vätskan fullkomligt klarnat och svalnat, ställes apparatens inre, genom nedskjutandet af röret C, i förbindelse med den yttre luften, hvarefter 50 CC aftappas i en liten sättkolf, som, fylld till ett bestämdt märke i den smala halsen, rymmer jemnt denna qvantitet. Som bekant har DUMAS bestämt den nu antagna atomistiska sammansättningen af indigotin och indigohvitt, i afseende på hvilken sednares uppkomst han visade, att den icke sker genom reduktion *) af indigotin, utan genom dennas förening med 1 eqvi- valent väte. Denna åsigt antogs sednare äfven af BERZELIUS, fastän han i början icke delade den, emedan han vid bestäm- mandet af den mängd koppar, som indigohvitt utreducerar ur ett kopparoxidsalt, för att åter omvandlas till indigotin, hade erhållit vida mindre koppar, än som bordt erhållas efter DUMAS's formel **). Vid betraktande af den noggrannhet, hvarom den store mästarens alla analytiska arbeten bära ett ojäfaktigt vittnesbörd, uppstod hos mig den tanken, att den betydliga förlusten af koppar i hans försök, ungefär 25%, måste hafva haft någon djupare liggande orsak, och icke vore blott en tillfällighet. Sålunda leddes jag till denna fråga: 2) Om ren indigotin användes till ”reduktion”, fås då lika mycket indigotin tillbaka, sam till reduktionen blifvit använd? 0°,527 indigotin, torkad vid 110”, digererades i den ofvan beskrifna apparaten med 3 gr. NaH i 10 CC vatten, samt så *) Jag har emellertid i denna lilla uppsats, för lättheten i uttrycket, bibehållit denna benämning för indigotins förvandling i indigohvitt. **) Brrzeuıus, Lehrb. der Chemie, Bd VII, 3:te Auflage, pag. 239. OM BESTÄMNING AF INDIGOTIN. 353 mycket af en mättad drufsockerlösning i 76-procentig alkohol, att det hela utgjorde 100 CC. Fullständig lösning till en klar rödbrun vätska. 50 CC deraf gäfvo 0°,2289 indigotin; 100 CC hade således bordt gifva 0,4578, hvilket motsvarar endast 86,87 procent af den till försöket använda mängden. En del af indigotin hade således blifvit förvandlad till något annat än indigohvitt, och denna andel motsvarar här 13,13 procent. 3 Den indigotin, som användes till detta försök, hade blifvit framställd ur Bengalisk indigo medelst jernvitriol och kalk, och derefter tvänne förnyade gånger reducerad efter Fritsche's metod. 3) Bidrager en inom vissa gränser ökad mängd natronhydrat till indigotins förstöring vid detta tillfälle? 0°,21 indigotin (af den som blifvit i föregående försök ut- oxiderad) +5 gr. NaH, således mer än 4 gånger natronets mängd i föregaende försök, samt drufsockerlösningen liksom i förra för- söket. 50 CC deraf gäfvo 0°,092 indigotin, sälcdes funnos i 100 CC 0°,184 eller 87,62% af den använda indigotin, och följaktligen 0,75 procent mer än vid användning af endast 4 så mycket natron. 4) Är indigotins förstöring betingad af det sätt, hvarpå druf- sockret vid detta tillfälle sönderdelas, eller är den oberoende deraf och inträffar äfven vid användning af ett jernowidulsalt i stället för drufsocker? 0",1955 indigotin (från nästföregående försök), torkad vid 110°, med 3 gr. NaH+1 gr. FeSH’ samt vatten till 100 CC lös- ning. 50CC deraf gäfvo 0",085 indigotin, 100 CC följaktligen 0°,17, motsvarande 837% eller en förlust af 13% af den använda indi- tin, således samma mängd som då drufsocker användes. Enligt DUMAS's formel för indigohvitt böra, då den sednare förvandlas till indigotin genom syrsättning på bekostnad af kop- paroxid, för 100 delar indigotin erhållas 24,8 delar utreducerad koppar, om nemligen ingen del af indigotinen blifvit förstörd vid förvandlingen till indigohvitt. Nu förstöres likväl, enligt hvad jag här ofvan visat, i jemnt tal 13 procent indigotin, hvadan den 354 CLEMENS ULLGREN. qvantitet koppar, som bör utreduceras, utgör endast 21,03%. BERZELIUS hade erhållit, i de försök han anställde, 18,35 procent”). Orsaken är således nu tydlig, hvarföre han fick mindre koppar, än som formeln för indigotin förutsätter, om också det ännu återstår att utforska, hvarföre förlusten blef nära dubbelt större än den, som betingas af de försvunna 13 procenten indigotin. Ehuru reduktionsmetoden låter lätt utföra sig med den apparat, som jag beskrifvit, fordrar den dock den största noggranhet och mycken vana vid finare kemiska arbeten, för att vara praktisk, särdeles om flera indigoprof samtidigt måste utföras. Titrerings- metoderna hafva i detta afseende företrädet. För användning af dessa är det likväl nödvändigt, att lösa indigon i koncentrerad svafvelsyra; men i den sura lösning man sålunda erhåller finnes tvänne större anledningar till fel, den ena uppkommande af när- varande indigolim, indigobrunt och indigorödt, såsom förut blifvit anmärkt, den andra af jernoxidul ur indigons askbeständsdelar, hvilken likaledes använder för sin syrsättning en del af titrerings- medlet. I de finare indigosorterna är askhalten visserligen ringa, ofta icke uppgäende till I procent; men jag har användt till för- sök äfven sädan indigo, t. ex. Madras n:o 3, som lemnat 72 pro- cent aska med rödbrun färg, och således innehållande en större halt: af jernoxid. Detta fel undvikes, om titreringen kan ske i en alkalisk i stället för en sur lösning. Efter en mängd frukt- lösa försök, hvilkas beskrifning jag här förbigär, att, med an- vändning af titreringsprincipen, erhålla resultater, som åtminstone någorlunda öfverensstämde med dem efter reduktionsmetoden sam- tidigt erhållna, fann jag omsider i kaliumjerneyanid ett medel, att närma mig det sökta målet. | Det är redan länge kändt, att kaliumjerncyanid, vid närvaro af fritt alkali, förstör indigotins färg och förbyter färgämnet, så- som man antager, till Isatin, nemligen *) BERZELIUS, Lehrb. der Chemie Bd VII. 3:te Auflage, pag. 239. OM BESTÄMNING AF INDIGOTIN. 355 C!°H’NO? + 2(FeCy? +3KCy) + 2Na = C..H;,NO, +4(FeCy +2KCy). Isatin. Att emellertid reaktionen kan ega rum på flera andra sätt, synes af den olika mängd kaliumjerneyanid, som erfordras, allt- efter som man använder ett större eller mindre öfverskott af det kaustika alkalit, hvarvid en skilnad af 8—10 grader i tempera- turen äfven medverkar. Denna omständighet alstrar svårigheter för erhållande af öfverensstämmande resultater. Men förhållan- det blir annorlunda, om man i stället för kaustikt t. ex. natron använder kolsyradt natron. Deraf erfordras ett visst mi- nimm, för att resultaterne skola blifva konstanta, men utöfver detta minimum kan sedan mängden af sodan ökas ganska betyd- ligt, utan något särdeles märkbart infiytande, om endast vissa omständigheter iakttagas, som jag skall här anföra. 1:0) Till indigons lösning bör ej användas för stor mängd svafvelsyra, icke heller dervid en temperatur af 50° öfverstigas, emedan da, särdeles vid orenare indigosorter, utvecklas svaf- velsyrlighet i anmärkningsvärd mängd, och man fär föreningar med svafvelsyra, af hvilka en del icke lösas i den sura vätskan vid utspädning med vatten och likna således deruti purpursvaf- velsyran. Vid försök, att jemte indigon upplösa särskildt till- satta qvantiteter af indigolim, indigobrunt och indigorödt, för att erfara deras inflytande på metodens säkerhet, hvarvid blefvo använda 15 gånger indigons vigt svafvelsyra och en temperatur öfver 50°, erhöllos, tvänne särskilda gånger, efter utspädning med vatten, endast en gul lösning, och då den blåa massan på ffltrum tvättades, löste den sig väl i den mån som den fria syran aflägs- nades, men mycket långsamt. Den qvantitet svafvelsyra, som jag funnit passande, har varit 10 gånger indigotins och 8 gånger indigons vigt, och sjelfva syran har då varit sådan, som den fås, då man blandar rökande svafvelsyra med distillerad, tills att bland- ningen endast mycket svagt röker. Om vid detta förhållande af svafvelsyran äfven en portion purpursvafvelsyra skulle bildas, 356 CLEMENS ULLGREN. betyder detta mindre, endast att man vid uppmätning till titre- ring omskakar den utspädda vätskan. 2:0) Indigolösningen bör starkt utspädas, och en proflös- ning, som kan förvaras, för att tjena till vägledning för utspäd- ningsgraden vid anställande af indigoprof efter denna metod, erhälles, om man löser 1 gram ren indigotin i 10 gr. svafvelsyra, blandar med vatten till 1 liter vätska, samt utspäder 10 CC af den sålunda erhållna lösningen likaledes till 1 liter vätska; i. denna finnas således 10 milligram indigotin upplösta. Den indigo- lösning, som skall profvas, bör utspädas så mycket, att den väl är ljusare, men icke mörkare än denna färgproflösning. 3:0) Lösningen af kolsyradt natron bör vara en i köld mättad lösning af ren soda. 20 CC af denna lösning blandas till den qvan- titet indigolösning, som blifvit uppmätt och derefter utspädd för att titreras, och som afpassas så, att dess halt af indigotin ligger omkring 10 milligram, men heldre under än öfver denna myckenhet. 4:0) Lösningen af kaliumjerneyanid bör användas likaledes i mycket utspädt tillstånd. Om 5,023 gr. kaliumjerneyanid lösas i 1 liter vatten, så kan vid en viss mängd af kaustikt natron 1 CC af nämnda lösning förstöra 1 milligr. indigotin. Men be- gagnas kolsyradt natron, i motsvarande mängd, så synes en annan reaktion försiggå, ty nu åtgår, under för öfrigt samma förhållanden, nära dubbelt så mycket kaliumjerneyanid. Detta är emellertid likgiltigt för den praktiska användningen, endast man känner, huru mycket erfordras af en kaliumjerneyanidlös- ning, med en viss halt af kaliumjevneyanid, för att förstöra 1 milligram indigotin i dess lösning, alkalisk af kolsyradt natron. Den af mig använda kaliumjerneyanidlösning har i I liter inne- hållit 2,5115 gr. kaliumjerneyanid, säledes i det förhållande, att 2CC deraf skulle kunnat jemnt förvandla 1 milligram indigotin 1 isaatin. 5:0) Färgförändringen, da kolsyradt natron och den här ofvan föreskrifna utspädningsgrad användes, visar sig salunda att den blaa färgen smäningom försvinner, utan att tydligt öfverga i grönt, såsom fallet är, då utspädningen är svagare. Då vätskan g 2 5 "OM BESTÄMNING AF INDIGOTIN. 357 antagit ett grägult utseende, eller i allmänhet, då hvarje dragning i blått försvunnit, kan operationen anses slutad. Titreringen bör ske långsamt under flitig omröring med en glasstaf, och detta låter beqvämast verkställa sig, om vätskan befinner sig i en rymlig porslinsskål, der äfven färgförändringen säkrast kan iakttagas. Såsom exempel på metodens användbarhet vill jag anföra några resultater. 1 gr. ren indigotin, löstes i 10 gr. svafvelsyra och utspäddes till 1 liter lösning. 10 CC deraf, blandade i en porslinsskål med 1 liter vatten och 20 CC kallt mättad sodalösning, erfordrade, vid en temperatur af 18°, i 4 försök 34,5, 35, 35,5, 35 CC af kaliumjerneyanidlösningen; i medeltal 35 CC. 1 gram Bengalisk indigo n:o 1, som vid re luktion dels med drufsocker, dels med jernvitriol samt natron, befunnits lemna, i jemnt tal, 62 procent indigotin, löstes i 8 gram svafvelsyra och utspäddes med vatten till 1 liter lösning. 10 CC deraf, blandade med 2 liter vatten och 20 CC kallt mättad sodalösning, erfor- drade i 4 försök, vid en temperatur af 18°, 23, 22, 22,5, 23 CC af kalıumjerneyanidlösningen; i medeltal 22,6 CC. Men 35: 22,6 = 100: 2 = 64,4% indigotin. Således 2,4 procent mer, än reduk- tionsförsöket angifvit. Dylika approximativa resultater, Öfverstigande med 2—4 procent dem, som reduktionsmetoden lemnat, har jag erhållit vid försök med flera andra indigosorter. De ofvan meddelade resultater kunna sammanfattas sålunda: 1:0) vid så kallad reduktion af indigotin fås lika mycket af färg- ämnet återställdt, antingen jernvitriol eller drufsocker användes; men 2:0) af den indigotin, som blifvit bragdt i användning, återfås endast en del, utgörande enligt mina försök, i jemnt tal, 87 procent. Ett användt öfverskott, inom vissa gränsor, af na- tronhydrat utöfvar härvid icke något inflytande på resultatet; 3:0) till den vid vägning funna indigotin böra således adderas 13% deraf, för att få veta, hur mycket indigotin fanns i det ur- 358 CLEMENS ULLGREN. OM BESTÄMNING AF INDIGOTIN. sprungliga profvet; den direkt funna qvantiteten är deremot den, som i en indigokyp kan tillgodogöras, emedan i färgkonsten, der indigon har sin användning, samma slags reduktionsmetoder som de här begagnade medföra äfven samma förlust af färgämne; ' 4) medelst kaliumjerneyanid kan under angifna förhållanden indigotinens mängd i en indigosort bestämmas approximativt rig- tigt, med ett fel endast af några fa procent, under det att detta fel vid de hittills beskrifna titreringsmetoderna kan stiga ända till 80%; 5:0) då medelst denna metod en lika stor eller en i det närmaste lika stor qvantitet indigotin anges, som 1 en och samma indigosort blifvit funnen genom reduktion, så synes en del indi- gotin äfven vid lösning i svafvelsyra förändras på ett annat sätt, än den öfriga delen af indigotin. Tillägg: Sedan ofvanstäende meddelades till K. Vetenskaps-Akademien har jag i det häfte af ”Journal für praktische Chemie”, som ut- gafs i Leipzig den 7 sistl. Okt., funnit en uppsats af Professor ERDMANN, som jemväl fästat uppmärksamheten på opålitligheten af de hittills bekanta titreringsmetoderna, för bestämmandet af färgämnet i indigo. Genom de försök, han meddelat, finner jag mina uppgifter bekräftade rörande skiljaktigheten i de resultater, som erhållas vid användning af reduktionsmetoden och åtskilliga offentliggjorda titreringsmetoder. Vid pröfning af tvänne olika indigosorter erhöll han nemligen 70—90% mer efter de sednare än efter den förstnämnda. 359 Tillägg till kännedomen af Skandinaviens Ophiurider +). Af AxeL LJUNGMAN. [Meddelade den 14 September 1864]. Ophiura squamosa LUTKEN, Additamenta ad historiam Ophiuri- darum pag. 46. — Sars, Oversigt af Norges Echinodermer pag. 22. ? Ophiolepis robusta Ayres, Boston Proceedings, IV, pag. 134. ? Ophiura glacialis Forges, Sutherland’s Journal of a voyage in Baffins bay and Barrow straits, vol. Il, Append. pag. CCXV. ? Ophiura fasciculata FORBES 1. c. pag. CCXIV. Funnen sällsynt i Bohuslän (Lovkn) och vid Kullen i Skåne (LILLJEBORG). Ophiura albida Forses, A History of British Starfishes, pag. 27. — LUTKEN 1. c. pag. 39. — Sars ]. c. pag. 22. Ophiolepis eiliata (Rerzıus) p. p. Düsen och Korn, Öfver- sigt af Skandinaviens Echinodermer pag. 233. Allmän i Bohuslän och vid Kullen. Funnen i Finmarken af Lovkn samt af Goüs och MALMGREN uti Ulfsfjorden på 25 famnars djup och i Grötsund och Balsfjorden pä 60 famnars djup. Ophiura texturata Forses, A History of British Starfishes page. 22. — Lürken ]. e. pag. 36. — SARS I; e. p. 22. Ophiolepis eiliata (Rerzıus) p. p. Düsen och Koren |. c. pag. 233. Allmän uti Bohuslän. Funnen sparsamt vid Kullen i Skåne (LILLJEBORG). Ophiura Sarsii LÖTKEN |. c. pag. 42. — Sars ]. c. pag. 23. Ophiolepis ciliata (Rerzıus) p. p. DÖBEN och KOREN |. c. pag. 233. Vid Sveriges kuster hittills funnen endast uti Gullmaren, i Bohus- län, der hon är temligen allmän, samt vid Väderöarne (A. Gozs). Det största Bohuslänska exemplaret har en skif- diameter af 24 millimeter. Uppgiften hos Düsen och Koren |. c. att Ophiolepis ciliata (Reızıus) skulle vara ”allmän från Finmarken (Lov£n) ända ned till Sundet” grundar sig pä den begränsning, som gafs ät nämnda art. Den omfattade nämligen, efter hvad original- *) Härtill Tall. XV. a Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1863, N:o 7. + 360 AXEL LJUNGMAN. exemplaren uti Riksmuseum gifva vid handen, Ophiura albida, texturata och Sarsii. Ophiura squamosa och affinis antogos för yngre individer af samma art (”Ophiolepis ciliata pulli” Düsen uti Riksmusei samlingar). Ophiura affinis Lürken l c. pag. 45. — Sars LI. c. pag. 43. Ophiura normani Hopez, Transactions of the Tyneside Natura- lists Field Club vol. V pag. 296 pl. XVI fig. 1—3. Funnen sparsamt uti Bohuslän i Marstrandsfjorden på 10—16 famnars djup lerbotten, och vid Grönskären, vester om Tjörn, på 18 famnars djup, stenblandad sandbotten. Vid Farsund i Norge och på Jutska refvet har hon blifvit tagen af LINDSTRÖM. Uti Finmarken är hon funnen af Lovzn vid Loppen på 20—30 famnars djup, sandbotten, samt af Go&s och MALMGREN uti Bals- fjorden på 60 famnars djup, sandblandad lerbotten. Skifvans diameter på det största exemplaret (från Loppen) 7 millimeter, armarnes längd 25 millimeter. På ett af de undersökta exemplaren voro flere af armsidosköl- darne (närmast intill skifvan) försedde med fyra, 1 stället för tre, armtaggar, hvilken omständighet synes kunna förklara HoDGE's uppgift, att Ophiura Normani skulle hafva fem armtaggar (det vill säga: fyra armtaggar och en ambulacralpapill). Exemplar tagna uti Nordsjön, Lat. 55"13' Lgt 3°43’ öster om Greenwich, öfverensstämma 1 allo med de skandinaviska exemplaren. Ophiocten sericeum (Ophiura) ForBEs, Sutherlands Journal of a voyage in Baffins bay and Barrow straits, vol. II, Append. pag. CCXV. Ophiocten Kröyeri LÖTKEN I. e. pag. 82. Af denna art, som blifvit funnen uti Assistance bay, vid Grön- land och vid Spetsbergen, har ett exemplar tagits af Professor -Lov&n vid Moskenäs i Lofoten. A detta exemplar är skifvan 14 millimeter bred och armarne omkring 40 millimeter långa. Amphiura tenuispina n. — Tafl. XV, fig. 1. Disco tenui, pentagono, dorso plano, marginato, squamis ma- joribus, inaequalibus, imbricatis tecto, quarum media in formam rosa, religue autem in series ternas ad quinas per zonas quinque interbrachiales sunt disposite, ventre spatiis interambulaeralibus squamulis minoribus subaequalibus, imbricatis tecto; scutis radia- libus magnis, latis, plane contingentibus, dimidiam partem radii disci longitudine et dimidiam partem latitudinis zone interra- dialis latitudine zequantibus vel superantibus; scutellis oralibus rhomboideis, adoralibus magnis, trapezoideis, intus sese tangen- tibus; papillis oralibus ternis; papillis ambulacralibus binis (mediis in brachiis singulis, in extremis nullis); brachiis tenuibus, diame- trum disei quater circiter longitudine aequantibus vel paulo super- antibus; scutellis brachiorum ventralibus pentagonis, dorsalibus latioribus quam longioribus, triangularibus, lateribus curvatis, TILLÄGG TILL KÄNNED. AF SKANDINAVIENS OPHIURIDER. 361 lateralibus spiniferis, utrinque sese late tangentibus; spinis bra- chialibus ternis vel ad basin brachiorum quaternis, acutis, elon- gatis, latitudinem brachii longitudine aequantibus. Diametr. disci 3 millim. Af denna art hafva tre exemplar tagits uti Bohuslän (Lov&n), hvaraf ett är från Koster-öarne på 120—130 famnars djup; ett har blifvit funnet vid Farsund i Norge på 50—55 famnars djup lerbotten (LINDSTRÖM), och ett vid Molde (LILLJEBORG). Skifvan är femkantig, tunn och aldrig hvälfd på ryggsidan eller utbugtad mellan armarne; dess öfra sida är betäckt med ett ringare antal af olikstora, mer eller mindre kantiga, tegel- lagda fjäll, hvilka i midten äro rosettformigt ordnade omkring ett större fjäll och derifrån sträcka sig ut mot skifvans kant uti fem bälten, hvardera bildadt af tre till fem fjällrader. Ryge- sidans fjällbeklädnad är genom en tydlig, rak eller något inåt svängd gränslinie skild från buksidans (”dorso marginato”), hvilkeus fjäll äro tegellagda uti motsatt riktning. Radialsköl- darne äro stora och breda, parvis helt och hållet sammanhän- gande, samt lika långa eller längre än skifvans halfva radie. Deras bredd förhåller sig till deras längd uugefär som 51-61 :12. Hvarje par af radialsköldar är alltid bredare än hvilket som helst af interradialbältena. Mundsköldarne äro rhombiske och hafva den inåt vände vinklen något spetsigare än den utätvände. Sido- mundsköldarne äro brede och sammanhänga inåt med hvarandra, utåt med den innerste armbukskölden. Mundpapillerne tre uti en oafbruten rad: den ytterste af dem är stor, utåt bredare, fjällformig och intager ungefär hälften af mundvinkelkanten; den innerste åter är alltid belägen under den enkla tandraden. Ambulacralpapillerne på den inre tredjedelen af armarne två, sedan blott en och långt ut på armarne saknas de helt och hål- let. När tvenne papiller finnas, är vanligen den yttre af dem större och mera utbildad. Armarne äro spensliga, tunna och jämnt afsmalnande mot spetsen, hvarest de blifva ytterst fina. Armryggsköldarne äro högst en half gång till så långa som breda, på de innersta lederna trekantige med alla sidorna böjda, så att de närma sig till en femhörnings utseende; på större af- stånd från skifvan deremot antaga de formen af en med spetsen inåt vänd femhörning, hvars längd är något större än bredden, och hvars utåt vända sida är starkt convex. Armbuksköldarne äro femkantige (på de innersta leden sjukantige) och något längre än brede. Armsidosköldarne stöta alltid tillsammans på båda sidor af armen, och föreningslinien tilltager mot spetsen af armen så uti längd, att armryggsköldarne der blifva skilde åt två gånger deras egen längd. Armarnes leder äro mot spetsen af armen åtminstone lika långa som de äro vid basen. Armtag- garne äro långa, smala och spetsiga, på de innersta armlederna fyra, men längre ut på armarne endast tre. Deras längd. för- håller sig till deras tjocklek ungefär som 5:1. De två öfverste, 362 AXEL LJUNGMAN. som äro de längste, blifva lika långa som armledernes bredd eller som armsidosköldarnes längd. På ett af exemplaren voro de något tilltryckta till armarne. Amphiura squamata (Ophiura) DELLE CHriaJe, Memorie sulla storia e anatomia degli animali senza vertebre del regno di Na- poli, Tom. IV pag. 62, Tav. 131 fig. 1—4. Ophiolepis squamata MÜLLER und TroscHEL, System der Aste- riden pag. 92. — Düsen och Koren |]. c. pag. 233. Amphiura squamata LÜTKEN ]. c. pag. 124. — Sars I c. pag. 21. — HELLER, Untersuchungen über die Litoralfauna des adriatischen Meeres, pag. 426. Taf. 2. fig. 9. Ophiocoma neglecta (Jounston) ForBes, A History of Bri- tish Starfishes pag. 30. Ophiura moniliformis GRUBE. Actinien, Echinodermen und Würmer des Adriatischen und Mittelmeers pag. 18. Till jämnförelse med föregäende art lemnas fig. 2 och följande beskrifning, Disco crasso, rotundato, inter brachia paulo dilatato, dorso convexo, marginato, squamulis minoribus, subaequalibus, imbri- catis tecto, quarum media in nullam perspicuam rosa formam, cetere autem in series inordinatas qumas ad denas per zonas quinque interradiales sunt disposita, ventre squamulis paulo mi- no ibus, subaequalibus, imbricatis tecto; scutis radialibus angustis, contingentibus, tertiam partem radii disci longitudine aequantibus vel paulo superantibus, latitudine autem tertiam partem latitu- dinis zone interradialis vix aequantibus; scutellis oralibus rhom- boideis, adoralibus magnis, trapezoideis, intus sese tangentibus; papillis oralibus ternis; papillis ambulacralibus binis (in extremis tantum brachiis singulis vel nullis); drachäs crassiusculis, fere moniliformibus, diametrum disei ter circiter longitudine aequan- tibus; scutellis brachiorum ventralibus pentagonis, lateribus paulo excavatis margineque aborali fere recto et s&pissime paulo emar- ginato, longioribus quam latioribus, dorsalibus late ovalibus vel fere trigonis, marginibus, imprimis aborali, curvatis angulisque lateralibus rotundatis, duplo fere latioribus quam longioribus, lateralibus spiniferis utringue sese tangentibus (in membris bra- chiorum intimis tamen sape sejunctis), numquam tamen alterum scutellorum brachiorum dorsalium ab altero longius, quam hae ipsa sunt longa, sejungentibus; spinis brachialibus ternis vel ad basin brachiorum quaternis, crassiusculis, eonieis, rudibus, divarica- tis, longitudine dimidiam partem latitudinis brachii aaquantibus vel paulo superantibus. Diametros disci 4 millim. Amphiura squamata har blifvit funnen vid Goda Hoppsudden, vid /Egeiska-, Adriatiska- och Medelhafvets, vid Englands, Skot- lands, och Irlands samt vid Danmarks och Norges kuster. Uti TILLÄGG TILL KÄNNED. AF SKANDINAVIENS OPHIURIDER. 363 Bohuslän har hon ännu ej blifvit observerad, men det är väl att antaga nästan som säkert att hon förekommer äfven der. Skifvan är tjock, rundad, hvälfd på ryggsidan och mer eller mindre utbugtad mellan armarne. Den öfra sidan är betäckt med någotsånär likstora, rundade, tegellagda fjäll, hvilka uti inter- brachialbältena ej bilda några tydliga rader, och som ej heller äro tydligen rosettformigt ordnade omkring ett större centralfjäll. Emellan hvarje par af radialsköldar kan man räkna till ungefär 6—10 fjäll på bredd uti hvarje interbrachialbälte. Radialsköl- darne äro parvis sammanhängande samt lika långa eller något längre än en tredjedel af skifvans radie. Deras bredd förhåller sig till deras längd ungefär som 5:12. Hvarje par af radial- sköldar är på sin höjd en tredjedel så bredt som bredden af ett af ryggsidans interradialbälten. Ambulacralpapillerne tvenne på åtminstone två tredjedelar af armarnes längd och först närmare mot spetsen försvinner först den inre och sist den yttre af dem. Armarne äro ända ut i spetsen tjocka och trinda. Armlederne blifva uti armspetsen i allmänhet något kortare. Den näst ytter- sta armleden mycket kort, tvåflikig, den yttersta minst dubbelt längre, tjock, tappformig och uti den trubbiga spetsen försedd med fyra små taggar. Armryggsköldarne äro på större exemplar dubbelt så breda som långa, samt på de innersta armlederne föga aflägsnade från hvarandra, men skiljas längre ut på armarne allt mera, ehuru afståndet dock aldrig kommer att öfverstiga deras egen längd. Mot spetsen af armarne antaga armryggsköldarne formen af cirkelsectorer eller femhörnirgar, som hafva den abo- rala sidan utåtböjd. Armbuksköldarne beröra hvarandra på större exemplar alltid på de i skifvan upptagna armlederne. Armtag- garne äro tjocka, trubbspetsade, ojämna af talrika små spetsar, samt utsperrade från hvarandra och från armarne och på fullt utbildade exemplar knappt hälften så långa, som armledernas bredd. Deras längd förhåller sig till deras tjocklek ungefär som d: 2. Amphiura norvegica n. — Tafl. XV, fig. 3, a—d. Disco pentagono, supra insertionem brachiorum inciso, in mar- ginibus mediis interbrachialibus plus minusve impresso, utrinque squamulis scabris, imbricatis tecto, dorso immarginato, squamulis sex majoribus rotundatis, mediis praetereaque nonullis his paulo minoribus in zonis interradialibus ornato; scutis radialibus scabris triangularibus, cuneolo squamarum sejunctis, divergentibus, dimi- diam partem radii disci longitudine zequantibus; scutellis oralibus trigonis, margine aborali valde eurvato vel interdum in lineis 3 fracto, fere aaque longis ac latis, adoralibus magnis, elongatis, trapezoideis, intus sese et extus seutellum brachiorum ventrale intimum tangentibus; papillis oralibus binis: externa scilicet in summo sinu orali collocata, longa, squamiformi, et interna, minore aut infradentali aut juxta dentem infimum posita; dentibus lan- Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. Ärg. 21. N:o 7. 2 364 AXEL LJUNGMAN. ceolatis; papillis ambulacralibus nullis; pedibus ambulacralibus intimis juxta scutellum brachiale intimum dispositis, rimis oris proximis; drachäs filiformibus, diametrum disei duodecies circiter zequantibus; scutellis brachiorum ventralibus pentagonis margine aborali emarginato, paulo latioribus quam longioribus, dorsalibus segmentis eirculi fere similibus, chordis tamen paulo curvatıs, latioribus quam longioribus, laterakibus spiniferis, utringue sese tangentibus; spinis brachialibus, ternis, gracilibus, scutella spini- fera longitudine aequantibus. ; Diametros diseci 7 millim. Funnen uti Christianiafjorden vid Dröbak, Stormeja, pa 60 famnars djup (Lov&s), vid Farsund på 50—55 famnars djup, ler- botten (LINDSTRÖM), samt vid Molde och Christianssund (LILLIE- BORG). Skifvan femkantig, inskuren ofvanför armarnes insertionsställe och mer eller mindre intryckt i brädden midt imellan armarne, samt på båda sidor beklädd med smärre, runda, tegellagda, något ojämna och skrofliga fjäll. På ryggsidan märkes uti midten ett större cirkelrundt fjäll och midt emellan detta och hvarje par af radialsköldar ett ungefär halfcirkelformist fjäll samt dessutom uti interradialbältena ett eller flera dylika, fast något mindre fjäll. Fjällen likasom hela den öfriga kalkbetäckningen har redan för blotta ögat ett prickigt, ojämnt utseende. Vid starkare förstor- ing visar sig fjällen vara genomborrade af en mängd fina hål, i likhet med förhållandet hos Holothuriernas i huden inbäddade kalkskifvor. Radialsköldarne äro rätvinkligt triangelformige, med hypothenusorna vända mot hvarandra och med dessas yttersta ändar parvis sammanhängande. Mundsköldarne trekantiga med den utåt vända sidan starkt böjd. Madreporskifvan är försedd med en tydlig por. Sidomundsköldarne äro långa trapezformiga, sträckande sig imellan de innerste armsidosköldarne och käkarne, med den inre sidan gränsande till den innerste armbukskölden, den innerste ambulacralfotporen, och till käken, och med den yttre sidan begränsad af skifvans interambulacral-bukfjäll och af mund- skölden. Mundpapillerne äro två, af hvilka den yttre, belägen högt uppe i mundviken, är lång och fjällformig, och den inre, belägen antingen nedanför eller på sidan om den nedersta tan- den, är betydligt mindre och någongång nästan blott rudimentär. Tänderne lancettformige, ställde i en rad öfver hvarandra. Hvarje spår af ambulacralpapiller saknas. Armbuksköldarne äro fem- kantige med den utåt vända sidan något böjd och uti midten urnupen samt med de tvenne långsidorna urhälkade af ambula- cralporerne. Armryggsköldarne hafva formen af cirkelsegmenter med de utåt vända chordorna något böjde; men mot spetsen af armarne blifva de på längden äggformige samt åtskiljas till sin egen fulla längd eller längre af armsidosköldarne. Armtaggarne äro tre till antalet, ytterst fina och spetsiga, samt lika långa som .armarnes bredd. TILLÄGG TILL KÄNNED. AF SKANDINAVIENS OPHIURIDER. 365 Amphiura Chiajei FORBES, Transactions of Limnean Society, XIX, pag. 151. — LöTKEN 1. c. pag. 57. — Sars 1. c. pag. 17. Allmän uti Bohuslän. Amphiura filiformis (O. F. MÖLLER) — Lürken 1. c. pag. 56. — SARS ]. c. pag. 16. Allmän i Bohuslän och vid Kullen i Skåne. På Jutska refvet har hon tagits af LINDSTRÖM. På flera exemplar har skifvans fjällbeklädnad befunnits hafva blifvit afsliten och deuna derefter till en större eller mindre del reproducerad. Ophiactis Balii (Ophiocoma, Tuompson) ForBrs, A History of British Starfishes pag. 35. Amphiura Ballii SARS 1. c. pag. 17. Ophiocoma Goodsiri, FORBES ]. c. pag. 57. Funnen sparsamt uti Bohuslän (Lov&n). Några från Norge erhållna exemplar, tagne på Oculina till- sammans med Ophiactis abyssicola, afvika i ett och annat hän- seende från den af Sars |. c. gifna beskrifningen och närma sig till den af ForBEs 1. c. såsom sjelfständig art beskrifna O. Good- siri. Det största exemplaret med en skifdiameter af 34 milli- meter afviker genom den icke mellan armarne utbugtade skifvan, genom de helt och hållet skilde radialsköldarne, genom frånvaron af taggar på diskens såväl öfra som undra sida, genom de bredt ovala nästan sexkantiga, tegellagda armryggsköldarne, genom något kortare armtaggar, af hvilka den öfversta är till större delen af sin längd mer eller mindre uppsvälld. De båda mindre exem- plaren med omkring 21 millimeters skifvobredd afvika genom den rosettformiga Or man af ryggsidans fjäll, af hvilka de sex i midten belkena äro betydligt större än de öfriga, genom frän- varon af diskens taggbeklädnad, genom de bredt åtskilde och parvis parallela radialsköldarne samt genom de nästan rhombiske armryggsköldarne. Ophbiactis clavigera n. — Tafl. XV, fig. 4. Disco crasso, rotundato, dorso convexo, utrinque squamulis imbricatis, mimoribus, scabris tecto et clavis aculeatis ormato; scutis radialibus minutis, trapezoideis, divergentibus, cuneolo squa- marum sejunctis, longioribus quam latioribus; scutellis oralibus rhomboideis vel trapezoideis, angulis rotundatis; adoralibus latis trapezoideis, intus sese et extus scutellum brachiale ventrale in- timum tangeutibus; papillis oralibus ternis in serie eadem dis- positis (rarissime quaternis et in junioribus saepe binis tantum), conicis, obtusis, scabris (infradentalibus nullis); dentibus latiuscu- lis; papillis ambulacralibus singulis, minutis; Ddrachis quinque, medioeriter longis, diametrum disci ter cireiter longitudine aequanti- bus; scutellis brachiorum ventralibus heptagonis, longioribus quam latioribus, dorsalibus ıhomboideis, fere zeque longis ac latis, lateralibus spiniferis utringue sese tangentibus; spinis bracht, 366 AXEL LJUNGMAN. ad basin brachiorum senis, quarum superiores dus latitudinem brachii longitudine multo superant. Diametros disci 7 millim. Af denna art hafva flera exemplar funnits på Gorgonier från 200—300 famnars djup vid Norges sydvestkust. Skifvan är tjock, med Woeeidan på fullt utbildade exemplar starkt hvälfd och något litet utbugtad mellan armarne. Fjällen äro till följe af sin skroflighet och genom de, isynnerhet uti interradialbältena mellan radialsköldarne serdeles talrika, uti spet- sen taggiga klubborna, otydliga och svåra att särskilja. Afven på ytterst små exemplar saknas icke dessa för denna art så egendomliga klubblika bihang. Radialsköldarne äro obetydliga rhombiska eller trapezformiga. Mundsköldarne äro rutformiga med afrundade hörn. Sidomundsköldarne äro stora och breda, samt bilda jämnte den innersta armbukskölden, som är mycket stor, «en cirkel kring munnen. Mundpapillerne äro tre uti en oafbruten rad. På mycket små exemplar saknas den mellersta eller är den rudimentär. På mycket stora exemplar träffas på en eller annan af mundvikarnes kanter fyra mundpapiller. Ingen af dessa mundpapiller är dock någonsin belägen under tänderne. Endast en ambulacralpapill, hvilken dock stundom är endast föga utvecklad. Armarne äro medelmättigt långa och tjocka. Arm- buksköldarne äro sjukantiga (längre ut på armarne femkantiga). Armryggsköldarne äro reguliert rhombiska samt likasom armbuk- sköldarne skilda från hvarandra genom armsidosköldarne. Arm- taggarne äro vid basen af armarne sex, men blifva längre ut från skifvan färre. De äro ojämna och skrofliga af små - ningar och fördjupningar. De två öfverste äro längst och un- gefar tre gånger så långa som armıyggsköldarnes bredd. Ophiopholis aculeata (O. F. MÜLLER) LÖTKEN 1. ce. pag. 60. — SARS ]. c. pag. 19. Allmän i Bohuslän. Vid Kullen i Skåne är den äfven funnen (LILLJEBORG). Ophioscolex glacialis MÜLLER und TRrRoscHEL, System der Aste- riden pag. 109. — Sars LI. ce. pag. 7. Funnen uti Bohuslän öster om norra Kosteröarne på 120—130 famnars djup (Lov£n). Skifvans diameter 18 millimeter, armarnes längd 65 millimeter. De Bohuslänska exemplaren således något mindre än de från Spetsbergen, af hvilka det största af Professor LovkEn hemförda exemplaret har skifvan 29 millimeter bred och armarne 125— 130 millimeter långa. De Bohuslänska exemplaren äro till fär- gen rödaktiga och synas på armarne vara betäckta af en något tunnare och genomskinligare hud än Spetsbergs-exemplaren. Ophiocoma nigra (O. F. Münzer) MÜLLER und TROSCHEL 1. c. pag. 100. — Düsen och KOREN 1. e, pag. 234. — Sars LI. c. pag. 13. Förekommer uti Bohuslän sparsamt. TILLÄGG TILL KÄNNED. AF SKANDINAVIENS OPHIURIDER. 367 -Ophiotrix fragilis (O. F. MÖLLER) MÖLLER und Troscher 1. ce. pag. 110. — Düsen och KOREN 1. c. pag. 238. — Sars |. c. pag. 12. Allmän uti Bohuslän. Förteckning öfver figurerna. Tafl. XV. Fig. 1. Amphiura tenuispina, efter ett exemplar frän Farsund i Norge. Skifvans diameter på originalet 2% mill. Fig. 2. Amphiura squamata, efter ett yngre exemplar från Molde. Skifvans diameter på originalexemplaret 23 mill. Fig. 3, a—d. Amphiura norvegica, efter ett exemplar från Christiania-fjorden. Fig. 4 Ophiactis clavigera, efter ett exemplar från Norges vestra kust. Öfversigt öfver de Skandinaviska Ophiurornas geografiska utbredning. nn SEGER ENE else: 8 281818[s|e eis za ee =S get ARE ENS Ophiura squamosa LIK..... .....20....... ba oo anlaR osar — — (en) SÄRS KSS eluels Bisse sele 0.104 SH SMER ARN SAL SS IS o Se albidat HORBES eds er scn sönd So Jar TASSAR oo oo — — texturata FoRBES...............- oar as Är fara ase Foo LO SG == ET SEND UTR. a SN SKEN os fö lArlarları ee ee erh altinistelier Kae ser gel elias er helle aan Rasa eds lod 0 Ophiocten sericeum FORBES.............. lie eo as or neue ala eo Amphiura tenuispina n. SP. .............. 0008 Iarlnelloalloarelcu a — squamata D. CHIAJB Rn Fl oo else so Flelelelel el — DOLVERICHM. SP..seerteadassesn an Solo rololelarlolelololo] co — — Chiajei FoRBES.................. ko lan ar larlsmları oo oo) SiS — — filiformis O. F. MÜLLER .....- SU oas jarl fr ar se lern leute en ie |, Ophiopeltis securigera DUB. & KOR.... | « | «| « ]Fl ole ltt elelelel e Ophiactis Ballii THoupson ............... ö. | o No Seo ae nisi Skien Fen] eter © zealelavigerankn: BPR IF ll ea JAS te ie | . u ADYSSICola, SARSL.. en. lo lolalicolarlel|ololalol 2 Ophiopholis aculeata ©. F. Münzer...|.|.|. + +++ +++ + +) + Ophioscolex purpurea DUB. & Kor..... lol ee olarlioleololalo | © — nn elaeralıs VEU EA SDR mos ee Bann Varis Nise Ner Festa er | a Ophiacantha spinulosa MULL. & Tr....\.|.|./././. ++ .1++/+) + Ophiocoma nigra O. F. MÜLLER........ oll sc ar o Iseelolololonsı © Ophiothrix fragilis ©. F. MÜLtkr...... |. ++. |+\+!.|+|. |.» | +» | 368 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 348.) Frän Societe Philomatique i Paris. Extraits des Proces-verbaux, 1861. Från Académie Imp. des Sciences, etc. i Toulouse. Mémoires. 5:e Serie: T. 6. Från Istituto Lombardo di Scienze, ete. i Milano. Memorie, 9: 4 Atti, 3: 16—20. Från Istituto di Scienze, ete. i Venezia. Memorie, 1: 2. Atti, 8: 10. 9: 1—4. Frän K. Akademie van Wetenschappen i Amsterdam. Verhandelingen. Afd. Letterkunde, D. 2. Verslagen » » Dre » » Naturkunde, D. 15, 16. Jaarbook, 1862. Catalogue du Cabinet de monnaies et medailles de ’Academie R. des Sciences & Amsterdam. Amst. 1863. 8:0. Från Hollandsche Maatschappij der Wetenschapper i Haarlem. Natuurkundige Verhandelingen, 18. Från Observatoire central i Pulkowa. DöLLen, W. Die Zeitbestimmung vermittelst des tragbaren Durch- gangs-Instruments im Verticale des Polarsterns. S:t Petersb. 1863. 4:0. Från Naturforschende Gesellschaft i Zürich. Vierteljahrsschrift, 7, 8. Från Naturwissenschaftlicher Verein i Halle. Zeitschrift für die gesammten Naturwissenschaften, Bd. 22, 23. Från R. Academia de Ciencias exactas i Madrid. Memorias, T. 3, 6, Resumen de las actas 1961, 62. Alfonso X, Libros del saber de astronomia, T. 1, 2. Madr. 1869. 369 Frän Schlesische Gesellschaft i Breslau. Abhandlungen. Naturwiss. Abth. 1862: 3. Dp Philos-Hist. » 1864: 1. Jahresbericht, 21. Från Senckenbergische Gesellschaft i Frankfurt am Main. Abhandlungen, Bd. 5: 2. Från Naturwissenschaftlicher Verein i Hamburg. Abhandlungen, Bd. 4: 1, 2. Från Medieinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Zeitschrift für Medicin und Naturwissenschaft. Bd. I: 1, 2. Lpz. 1864. 8:0. Frän Naturhistorische Gesellschaft i Nürnberg. Abhandlungen, Bd. 8: 1. Från K. Akademie der Wissenschaften i Wien. Denkschriften, Bd. 22. Sitzungsberichte. Math.-Naturwiss. Classe. 2:e Abth. 1863: 1—9. » » » 1:a » 1863: 1—8. » Philos. —Hist. » 1863: 1—8. Almanach, 1863. Fontes rerum Austriacarum. 1:e Abth. 4, 5. » » » 2:e » 228 Archiv, Bd. 28: 2--30. Från K. K. Geologische Reichs-Anstalt i Wien. Jahbuch, 14: 1. Från Författarne. v. Düsen, G. Kranier med förtidig förbening af pilsömmen. (Sthm. 1864.) 8:0. Finrzvs, E. Administratif och statistisk handbok. Sthm. 1864. 8:0. Rerzıus, G. Om nägra normalt, genom ankylos, försvinnande kapsel- leder mellan sakralkotornas bägar. (Sthm. 1864.) 8:0. Rerzıus, A. Bthnologische Schriften. Sthm. 1864. 4:0. Der Zoologische Garten, 1864: 2—6. Frankfurt am Main. 1864. 8:0. The Dublin Quarterly Journal of Science, n:o 14, 15. Från Utgifvarne. BARYER, J. J. Generalbericht über die mitteleuropäische Gradmessung pro 1863. Berl. 1864. 4:o. Cox, G. E. Viaje en las rejiones septentrionales de la Patagonia 1862-—63. S:t Jaga. 1863. 8:0. 370 DaATTINO, G. Arringhe offieiose. Nap. 1863. 8:0. DE Haan, D. BIERENS, Over de magt van heet zoogenamd oubestaan- baare in de Wiskunde. Deventer 1863. 8:0. HEYGELDER, ©. Traité des r§ions. Strasb. 1863. 8:0. Mievst, F. A. GuiLL., Annales Musei botanieci Lugduno-Batavi, T. I: 4—8. SANDRAS, ©. L. Du röle des phosphates dans l’organisme. Par. 1864. 8:0. Från Hr Mag. C. F. Nyman. DE Las, Phytographie universelle. Sthm. & Lyon 178). 8:0. D’Urvirıe, D. Enumeratio plantarum, quas in insulis Archipelagi aut littoribus Ponti-Euxini 1819 & 1820 collesit. Par. 1822. 8:0. Fare, L. Catalogue des plantes vasculaires de la Charente-Inferieure, Sivrai 1850. 8:0. Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Botaniska afdelningen. Af Mr Hance i Honkong. En samling af 249 arter sällsynta växter från China. Af Hr C. F. Nyman i Stockholm. Trettiosju species insamlade i Jardin des plantes. Paris. Af Stud. G. Cederwald i Stockholm. En samling af 96 arter i högst talrika och väl conserverade exemplar, från Gotland, deribland flera af de mest sällsynta eller först i sednare tider funna, såsom: Ranunculus ophioglossioides, Scirpus Duvallii, Cephalantera pallens m. fl. STOCKHOLM, 1865. P. A. NORSTEDT & SÖNER. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR.. Årg. 21. 1864. JE 8. Onsdagen den 12 October. Sekreteraren föredrog ett meddelande af Hr LINDMAN: Om en definit integral”; en af D:r A. J. MALMGREN insänd uppsats: Nya bidrag till Spetsbergens fogelfauna*; samt en af Docenten F. A. SMITT öfverlennad: Kritisk förteckning öfver Sveriges hafsbryozoer. Hr SANTESSON redogjorde för ett till Akademien af förfat- taren insändt arbete: Traite des Résections par le Dr O. HEY- FELDER, traduit de l’allemand avec additions et notes par le D. E. BOECKEL, framställde med anledning deraf resectionernas plats och betydelse i den operativa kirurgien, och förevisade till förtydligande häraf några preparater från Carolinska Institutets Museum. Hr BoHEMAN afgaf berättelse om sin under Augusti och September månader företagna resa till Öland. Hr NORDENSKIÖLD skildrade gången af den i förening med Adjunkt DUNÉR från Lund och Dr. A. J. MALMGREN från Hel- singfors innevarande års sommar under hans ledning utförda expeditionen till Spetsbergen, samt af de arbeten, serskilt med afseende på gradmätningen, som af Expeditionen utförts, och förevisade ett utkast öfver det af Hr NORDENSKIÖLD och Adjunk- ten DUNÉR i år uppmätta triangelnätet. Hr Adjunkten J. LANGS afhandling: Om salpetersyrlighetens föreningar med 1:o några ammonikaliska platina (palladium) baser, och 2:0 etylamin och tetramethylammoniumoxid, samt deraf bil- dade dubbelsalter med salpetersyrlig platinaoxidul. 372 Följande skänker anmältes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Frän K. Vetenskaps-Societeten i Upsala. Nova Acta. Ser. 3:a Vol. 5: 1. Från Linnean Society i London. Transactions, Vol. 24 2. Journal. Botany, N:o 27—30. » Zoology, N:o 27. Addresses, 1863 May 25, 1864 May 24. List, 1863. Frän Zoological Society i London. Transactions, Vol. 5: 3. Proceedings, 1868: 1—3. Från Museum of practical Geology i Calcutta. Memoirs of the Geological survey of India. Från Accademia delle Scienze fisiehe e matematiche i Neapek. Atti, Vol. 1. Neap. 1863. 4:0. Rendiconto, Anno % 11, 12, & 1, 2. Från K. Meteorologisch Institut i Utrecht. Meteorologische Waarnemingen, 1862. Från American Academy of arts and sciences i Boston. Proceedings, Vol. 6: 11—22. Frän Society of natural history i Boston. Journal, Vol. %: 4. Proceedings, Vol. 9: 12—20. Frän Museum of comparative zoology i Cambridge. Report, 1863. Bulletin, 1863. Från Ohio Staats- Ackerbaubehörde i Columbus. Jahresbericht 1861, 62. (Forts å sid. 413). 373 377 Om integralen f Cost Costax Costbx dz. 0 Af C. E. LINDMAN. [Meddeladt den 12 October 1864.] Enligt BIERENS DE HAANS uppgift") har Hr SMAASEN i Crelles Journal”) funnit 27 = p=00 fCos"tiw Coskar Costbede =—=— 248. 1 - - a+b+ 2 4 % 2 p=1 hvilket värde visserligen är riktigt, men kan fä en mycket enklare form. Insätter man till en början 2y i stället för x och beteck- nar integralen med J, så fås WII So 1:2 Cosy Cosay Cosbydy 0 eller, emedan 2Cos ay Cosby = Cos(a—b)y + Cos(a + b)y, CE 2" 2 T=$ Cos’*’yCos(a -b)ydy + Cost Cos(a+b)ydy, .. . (2) 0 0 hvarest man är oförhindrad att antaga a>b. Nu kan a+b vara ett jemnt eller ett udda tal och beqvämast är att i förra fallet göra a=m+n, b=m—n, då man får a+b- 2m, a—b=2n; i sednare a=m+n, b=m—n+1, således a+b=2m+1, a—b= 2n— 1, och alltid m>n. Betecknas de integraler, som skola bestämmas, med 7, och £, så har man (a+b=2m) 7 [SRS »> Si LE / Cos?"y Cos 2ny dy, I,= Cos’" y Cos 2my dy 0 0 !) Tables d'intég. défin. Tab. 78 N:o 26. ?) Bandet 42. pag. 222. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Pörh. 1864. N:o 8. 374 C. FE. LINDMAN. («+b=2m+1) T,= jr Cos?”+! y Cos(2n—1)y dy, "0 TE I, = f "Cos n+l, Cos (2m +1)y dy. 0 Enligt en känd formel är p= EM— 1 2m) Cos””y= Ron ; s (2m), Cos 2(m—p)y nn m? pZzm (2m Cosa Er“ (2m + 1), Cos (2m —2p+1)y+ a. "p= o Dä detta införes, sa befinnes p=m-1 3 4= gm — m, > em), / Cos2(m —p)y Cos 2ny dy + 2 | | Cos2nydy, + I jr an en), Cos 2(m — p) y Cos 2my Ki a Sn E SE es 2my dy, 1 PEN I,=— 7 ei +), ja Cos (2m —2p + 1) y Cos(22n — 1)ydy + (2m+1),, 3 Som ie Cosy Cos(2n — 1)ydy, = ars (2m 4 +1), p Cos (2m—2p + 1)y Cos (2m+1l)y dy+ re 0 (2m+1),, 3 + Si un Cosy Cos (2m +1)ydy. 9 EN DEFINIT INTEGRAL. 375 Till följe af en förut anförd formel är Cos2(m — p)y Cos2ny =3/Cos2(m —n—p)y + Cos2(m+n—p)y} Cos 2(m— p)y Cos2my=3/Cos 2py + Cos 2(2m — p) yt och säledes är fs 2(m — p)y Cos2nydy => Sin@{'m—n—p)y Sin2(m+ = 2(m- n—p 2(m +n—p ; EEE Sf Cos2(m—p)y KIT 2(m—p) Tagas dessa integraler mellan sina gränsor, sa bli deras sednare termer =0. Detta är äfven händelsen med deras förra termer, utom i den förra integralen m—n—p =0 och i den sednare p— 0, hvilket, i anseende till summornas gränsor och emedan m antagits>n, nödvändigt maste inträffa. Båda inte- gralerna äro i nämnda fall == och således befinnes, emedan de sista termerna i /, och /, äfven försvinna, 7 70 2 ae Bm) en (CO ee le (3) 7E IT JG == mtl => Ork OC Le ena kor SIN ret cr tee eo EN ee Liv (4) Pa samma sätt finner man TT! 7T dl 1 Söm+2 (2m ir De guto+l (a+ D);n- RES ® (5) IT IT h a JE 2 = ; = gatb+1 .eo0o00.%. EEE EN SPRSOMES (6) 92m +2 Till följe häraf blir 1+(a+b),l.. . (7) IE [= j Cos‘t’3 . Costax Cosibrde = zur: Antages a>D, så kan form. (1) skrifvas sa: 376 C. F. LINDMAN. EN DEFINIT INTEGRAL. emedan b,=0 för p>b. Nu har man angående binominal- koöfficienterna det allmänna theoremet') (a+d,= a,b ta, bt sbtr... +a,b,_ 1 + 2005 P— gör man här p=b och besinnar att b, =>, ,, så finner man - —p abe ee + a,b, + agby = (a+b), eller p=b ab, = (a+b),—1, p=0 hvilket, insatt i (8), återger (7). !) Se KrucGrr, Mathematisches Wörterbuch Tom. I pag. 322; GrRUNERT, Archiv der Math. und Physik Tom. I pag. 72. 377 Nya anteckningar till Spetsbergens fogelfauna. Af A. J. MALMGREN. [Meddeladt den 12 October 1864.] Under en resa till Spetsbergen sistförflutne sommar, i säll- skap med Prof. NORDENSKIÖLD och Adjunkten DUNÉR, hade jag tillfälle att besöka flere trakter af vestra kusten och Storfjorden, som af 1861 års expedition icke blefvo undersökta, samt derunder göra anteckningar öfver dessa trakters fogelfauna. Då dessa i någon mån komplettera och berigtiga de efter expeditionen 1861 i K. Vet.-Akademiens öfversigt för 1863 af mig meddelade An- teckningar till Spetsbergens fogelfauna *), anhåller jag att dessa måtte betraktas såsom tillägg till de förra och begagnas jemte dem. | : Trakterna kring Storfjorden äro synnerligen ödsliga och fat- tiga på foglar, hvartill orsaken är att söka deri, att isen ligger här oftast långt in i Augusti månad, ja icke sällan hela året. Vid den egentliga fjorden, från Whalers Point norrut, fanns ej något enda fogelfjell. Många af vestkustens allmännaste foglar såsom alkan, ejdern, m. fl. träffades alls icke här af oss 1 medlet af Augusti, endast Procellaria glacialis och Pagophila eburnea flögo i mängd omkring bland drifisen, men vi sågo icke heller dem kläcka här någonstädes. Fogellifvet var här vida mer undertryckt af klimatet än på norra kusten af Spetsbergen eller i Hinlopen- strait och kunde endast jemföras med förhållandet på de isfyllda nordöstra kusterna, der enligt TORELL och NORDENSKIÖLD icke heller några alkor eller ejdrar iakttogos af dem 1861. — Der- emot äro de vestra kusterna af Spetsbergen, från Hornsund ända till Amsterdam Island, nära 809 n. L., särdeles rika på foglar, isynnerhet trakterna vid Hornsund, Bellsund och Isfjorden. Under öfverresan till Spetsbergen besökte vi d. 18—19 Juni sydöstra delen af Beeren Island. Det inre af landet, som utgöres *) Öfversatt på Tyska i Casanıs’ Journal f. Ornithologie 1863, häftet 5, 6. Öjvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 8. 378 A. J. MALMGREN. af en omkring 200 fot öfver hafvet höjd slätt, var ännu öfverallt snöbetäckt, men kustklipporna och den lodrätt i hafvet stupande fjellväggen, som nästan öfverallt bildar stranden och högligen försvårar landstigningen, voro snöfria och tjenade till kläcknings- plats för milliontals foglar. Talrikast af alla var Alea troile L., dernäst Procellaria glacialis, Rissa tridactyla och Larus glau- cus. I sjön sågos Somateria spectabilis i täta svärmar, Somateria mollissima, Alca Brünnichii, samt i ringare antal Uria grylle och Mersulus alle. Åfven Stercorarius parasiticus kläckte här; Tringa maritima, Plectrophanes nivalis och Colymbus septentrionalis obser- verades eller hördes. Deremot kunde Alca torda, Larus argen- tatus, L. leucopterus, L. marinus eller Stercorarius pomarhinus ingenstädes upptäckas pa ön eller i hafvet invid. De flesta af Spetsbergens foglar förekomma också i Europa, men många af dem afvika i betydlig mån från sina Europeiska fränder och bilda mer eller mindre skarpt skilda racer eller lokalformer, af hvilka några äro så afvikande, att de af åtskilliga ornithologer ansetts för egna arter. Detta är fallet t. ex. med ripan, ejdern, alkan, sädgåsen, teisten, lunnen, o. n. a. Då skilj- aktigheterna vanligen bestå i större eller mindre kroppsstorlek eller i afvikelser i näbbess form och färg eller i fötternas färg, kunna de omöjligen anses tillräckliga, att läggas till grund för egna arter i zoologisk mening, isynnerhet då dessa karakterer visat sig mycket föränderliga efter olika lokaler, och man öfver- hufvud icke kunnat uppdaga några vigtigare olikheter t. ex. i afseende på lefnadssätt och vanor, fjäderbeklädnad, röst o. s. v. Men ett noggrant aktgifvande på dessa lokalformers förekomst och egendomligheter är likväl i alla fall af stor vigt, ty endast sålunda kan man hoppas få utredt, under inflytelsen af hvilka yttre förhållanden samt i hvad mån en art är föränderlig. Endast sålunda kan t. ex. frågan, i hvilken riktning ske hvarje arts flyttningar, slutligen utredas. Denna fråga är för Spets- bergen af specielt intresse. Man vore nemligen frestad antaga, att flyttfoglarne anlända dit öfver Skandinavien, men detta är knappt fallet, åtminstone icke med alla. Den varietet af sädgas, NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 319 som kläcker i temligen stor mängd på detta lands vestkust, har ännu aldrig veterligen anträffats i någon trakt af Skandinavien eller i Tyskland, men förekommer under flyttningstiderna i Eng- land och vestra Frankrike i ej ringa antal. Den är äfven funnen kläckande på Hebriderna och Island, hvarföre intet tvifvel eger rum derom, att denna gås flyttar till och från Spetsbergen öfver sistnämnde öar, eHer i golfströmmens rigtning, men utan att beröra Skandinavien. Sannolikt är att äfven andra flytta i samma rikt- ning, t. ex. ejdern, Harelda glacialis, Phalaropus fulicarius, men tyvärr saknas ännu fakta för utredandet häraf. Foylar, som årligen kläcka pad Spetsbergen. 1. Plectrophanes nivalis (L.). Emberiza nivalis L. Kläcker ganska talrikt på Spetsbergen, isynnerhet på vest- kusten. Vid Storfjorden sag jag den icke. 2. LDagopus alpinus v. hyperboreus SUNDEVALL. Lagopus hemileucurus GOULD, Proceed. Zoolog. Society 1858 p. 354. JoHN GoULD har uppställt den Spetsbergska ripan såsom en egen art under namn af Lagopus hemileucurus och i kort- het beskrifvit henne efter en hona i sommardrägt, skjuten af EDWARD Evans den 27 Juni 1856 vid Isfjorden. Efter att hafva jemfört hannar af den Spetsbergska ripan saväl i sommar- som vinterdrägt med den Grönländska Lagopus Reinhardti och med den Isländska Lagopus Islandorum, har jag funnit, att alla tre tillhöra icke blott samma art, utan också i afseende på sin sommardrägt samma race af Lagopus alpinus. De af GouLp anförda karaktererna, nemligen större storlek, vid basen hvita stjertpennor, och hvita vingtäckare, äro på intet vis af spe- cifik betydelse för Spetsbergens ripa. Den Skandinaviska, Is- ländska och Grönländska fjellripan varierar rätt mycket till sin storlek, den Grönländska så mycket, att BREHM') trott sig !) Vogelfaug p. 264, noten. 380 A. I. MALMGREN. kunna atskilja två arter af den, och man kan icke finna större olikhet i afseende pa storleken emellan stora individer från Grönland, Island elier Skandinavien och den Spetsbergska ripan, än emellan olika individer från något af förstnämnda länder. Om derföre den Spetsbergska ripan isynnerhet i vinterdrägten, som utmärker sig genom sin yfvighet, i allmänhet visar sig större och äfven annars är af robustare byggnad, än de andra, så kan den lika litet anses för skild art som t. ex. den Spetsbergska ejdern, hvilken är betydligt mindre och hvars näbb har en annan form än den Skandinaviska. Hvad åter beträffar stjert- pennornas hvita bas, är att märka, att denna egenskap ingalunda tillkommer den Spetsbergska-ripan ensam, utan träffas, ehuru i mindre grad utvecklad, såväl hos Grönländska och Isländska som hos dem, som bo på de Schweitziska alperna. Det är endast ofvantill och på de yttre stjertpennorna basen är hvit, på den yttersta alltid längst, men den hvita färgens utsträck- ning varierar äfven hos de Spetsbergska från 3 till I tum, ut- fanet på den yttersta obeaktadt, hvilket stundom är inemot två tum långt hvitt. De yttersta stjertpennorna äro ofta vid basen "hvita, icke sällan utöfver 3 tum, äfven hos Isländska, Grönländ- ska, Skandinaviska och Tyrolska, hvarföre skilnaden i detta afseende emellan dem och den Spetsbergska endast blir af rela- tiv, men ingalunda ai väsendtlig betydelse. GOULD synes slut- ligen anse för den Spetsbergska ripan egendomligt, att hvita vingtäckare höra till sommardrägten, och att de festa af andra ordningens vingpennor äro hvita, men detta är fallet äfven med fjellripor från alla andra lokaler, och om vingen hos GoULDS enda exemplar var till större utsträckning hvit än hos andra, kunde detta komma deraf att nämnde exemplar, som var skjutet den 27 Juni, ännu icke erhallit sin fullständiga sommardrägt, ty en hanne, som jag skjöt den 7 Juli 1864 vid samma fjord, hade ännu nästan hela vinterdrägten i behall, en- dast hufvudet och öfre halsen voro spräckliga af sommarfjädrar. Visserligen anlägga honorna sommardrägten tidigare än hannarne, men det bör å andra sidan ihagkommas, att tio dygn utgöra en NYA ANTECKNINGAR TILL SPEISBERGENS FOGELFAUNA. 381 betydlig del af Spetsbergens korta sommar och ega der säkert större betydelse i naturens hushållning, än t. ex. pa våra fjell. ALFRED NEWTON ') har, liksom jag, funnit likheten emel- lan den Isländska och Grönländska ripan så påfallande, att han synes anse dem för identiska. Deremot afviker den Isländ- ska ripans sommardrägt, som jag ej kan skilja från den Grön- ländska eller Spetsbergska, från den Skandinaviska genom mer rostbrun grundfärg och derigenom, att det svarta på fjädrarne är anbringadt på något olika sätt, antingen såsom band eller små fläckar eller såsom vattring. ALFRED NEWTON anser likväl, att den Isländska, oaktadt sin märkbart afvikande drägt, icke är någon från den i Skandinavien, Skottland, i Schweitz och på Pyreneerna lefvande fjällripan skild art. REINHARDT ”) är äfven böjd för den åsigt, att den Grönländska icke kan till arten skiljas från den Skandinaviska, och då äfven MIDDEN- DORFF ”) funnit Tajmyrlandets ripa identisk med den Skandina- viska, få vi endast en art af fjällripa i norra delen af gamla hemisferen, Grönland, Island och Spetsbergen. Enligt YARRELL*) är ripan från Amerikas arktiska archipelag icke heller skild från den Europeiska fjellripan, som således är circumpolär och tillhör både nya och gamla verlden. Enligt MACGILLIVRAY ”) skall den Skottska fjellripan bibe- hålla sin vinterdrägt endast tre månader, medan den Schweitzi- ska är fem månader hvit och den Skandinaviska åtminstone sex eller sju. Huru länge den Spetsbergska är hvit kan ej afgöras, då man ännu icke vet när sommardrägten aflägges, men att vinterdrägten der bäres längre tid än i Skandinavien är säkert, ty i början af Juni äro riporna der ännu hvita, och en den 8 Juli skjuten hanne hade först nyligen begynt rugga. Sanno- likt äro de hvita omkring nio månader af året, eller ungefär !) Ornithology of Iceland p. 5-6, 12, from SABINE Barına—Govsv’s "Iceland: its Scenes and Sagas.” 2) List of the Birds of Greenland p- I, from The Ibis 1861, January. %) Sibirische Reise II: 2 p. 191. *) British Birds, 3 ed, vol. 2 p. 375. 3) GLoGER, Journ. f. Ornithol. IV. p. 461. 382 A. J. MALMGREN. lika länge som marken vid kusterna är snöbetäckt. Då snön på de Skottska fjellen ligger mycket kortare tid än i Schweitz, och den Skandinaviska vintern fortfar längre än den Schweitziska, medan Spetsbergens kuster äro längst snöbetäckta, är det på- tagligt att tiden för vinterdrägtens bärande hos denna fogel står i ett bestämt förhållande till den tid marken på hvarje ort är snöbetäckt, alldeles som hos dalripan, Lagopus subalpinus, hvilken i Skandinavien är halfva året hvit, men i Skottland aldrig er- håller sin hvita vinterdrägt och derföre ansetts för egen art, Lagopus scoticus. Fjellripan har, likasom Lepus variabilis och Salmo alpinus, under glacialtiden kommit till Schweitz och Skott- land, samt fortlefver der, ehuru under inflytelsen af sedan den tiden betydligt ändrade förhållanden. I Skottland anses fjell- ripan rugga fyra gånger om året, men i Skandinavien ruggar hon ej flere än tre, och på Spetsbergen troligen ej mer än två gånger. Ripan är på Spetsbergen ganska sällsynt. Under sed- naste expedition träffade jag endast en ensam hanne i Is- fjorden, som jag skjöt och hvilken nu förvaras i Riksmuseum härstädes. Han uppehöll sig emellan berghällar i en kuperad dalsänkning, omkring två hundra fot öfver hafvet och förtärde blommor, blomknoppar och blad af Dryas octopetala, hvilken här växte i sådan mängd, att den bildade mattor. Kräfvan inne- höll ej annat än friska fragmenter af Dryas. Blott en enda gång fick jag höra dess läte, som liknade ett groft, med djup bas uttaladt arrr eller errr och hvilket ganska mycket påminte om grodans, Rana temporaria, qväkande. Detsamma har O. FABRI- cIUS anmärkt om den Grönländska riphannens läte. Dess bo har icke blifvit funnit under våra sednaste expeditioner, och såvidt jag vet lär EDWARD EVANS ') vara den ende, som i Juni 1855 vid Isfjorden träffat på ett sådant. Detta innehöll ännu blott två ägg. ; Den Spetsbergska ripan är af samma storlek, som vår dalripa och mäter i längd 17—18 Sv. v. tum, men kan icke på !) The Ibis, April 1859 p. 5. NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 383 storleken skiljas från den Isländska, som uppnår samma längd. Näbben är temligen stark, öfverkäken jemnt krumböjd och med hvassa kanter, som stå betydligt utanför underkäken. Den Skan- dinaviska fjellripans näbb är något mindre, men den Isländska ripans knappt märkbart. Beskrifning af en i bottnen af Isfjorden den 7 Juli 1864 af mig skjuten hanne, stadd i drägtombyte: Total 1. från näbbspets till stjertspets 174 t.; vingen från leden 93 t. Näbben från munviken något mer än 1 t., från näs- borrarnes fjäderbekl. nära 4 t.; från Tarsen 13 t. Stjerten 5 t. Mellantän med klo 14 t. Näbben svart, i spetsen hornbrun, klona svarta. Tyglarne svarta. Iris mörkbrun, pupillen blåaktigt svart. Hufvudet och framhalsen spräckliga af den nya sommardrägtens rostbruna med svart bandade, och några af den gamla vinterdrägtens hvita ännu qvarsittande fjädrar. På halsen och ryggen, hvilka hafva vinterdrägten ännu till större delen qvar, ser man de nya fjä- drarne sticka fram ur sina rör, 1 hvilka de till större delen ännu äro inneslutna. På ryggen är dock redan en och annan af svart och rostbrunt spräcklig fjäder utvecklad, hvarföre denna är något fläckig, då deremot alla undre kroppsdelar äro hvita. Den hvita färgen är dock ingenstädes ren, utan har en stark anstrykning af smutsigt rostbrunt, härrörande af vid fjädrarne fastklibbad smuts, som fastnat sannolikt under fogelns badande i lerblandad sand. Tredje och fjerde vingpennorna längst, den andra obetydligt kortare än dessa, men något längre än den femte; den sjette omkring en tum längre än den första, som är 4 tum längre än den sjunde. Spolarne ofvan svarta, mot spetsen, äfvensom helt och hallet undertill, hvita. Stjerten, 2) tum längre än de hoplagda vingarne, består af 14 svarta och två i midten ofvanom de andra sittande hvita pennor; de svarta med afnötta hvita spetsar och de yttre vid basen ofvan- till på knappt 1 tums längd hvita under de hvita stjerttäckarne, som ofvan och under gå nära sjertspetsen. Tarsen och tårna beklädda med afnötta hvita fjädrar. 384 A. J. MALMGREN. 3. Aegialites hiatieula (L.). Charadrius hiatieula L. Under sednaste expedition anträffades denna art icke, men den förra expeditionen hemtade ett exemplar af den frän Seven Islands till Riksmuseum. Denna fogel synes vara mycket sällsynt pa Spetsbergen. 4. Tringa maritima BRUNN. Arquatella maritima (BAIRD), ELLIOTT COUES, A Mono- graph of the Tringex of North America, Proc. Acad. of Philadelphia 1861 p. 183. Fjzreplyten är temligen allmän pa Spetsbergen, isynnerhet pa vestkusten, der man redan i slutet af Juli eller i början af Augusti ser honom i flockar af 6—10 stycken pa mossbelupna ställen nära stranden. Han träffades kläckande äfven på Stans Foreland, vid Whalers Point, och sågs äfven i det inre af Stor- fjorden. På Beeren Island fanns han såväl på strandfjären, som vid vattenpussarne i det inre ännu den 18 Juni snöbetäckta landet. En ensam individ flög under klagande läte omkring vårt fartyg den 17 Juni, då vi befunno oss på 6-8 mils afstånd från Beeren Island. — En besynnerlighet i denna fogels vanor är att sträcka ut än den ena än den andra vingen rätt upp i vädret och i denna ställning antingen springa långa sträckor eller stå långa stunder stilla. Kommer man i närheten af hans bo löper han omkring, för att afleda uppmärksamheten på sig, med utbredd stjert och släpande vingar under fint hvisslande ljud, som mycket liknar musens, Mus musculus L. 5. Phalaropus fulicarius (L.). Denna fogel är visserligen icke sällsynt pa Spetsbergen, men är längt ifrän talrik der. Ett par skjöts i Isfjorden i slutet af Juni, der äfven andra sägos. I Bellsund fann DUNÉR hans bo med tre friska ägg i slutet af Juli, som voro lagda utan det rin- gaste underlag på en mark, som bestod af små stenskärfvor. Dun&r såg ingendera af föräldrarna vid boet. NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGRLFAUNA. 385 6. Sterna macrura NAUM. Sterna arcetica TEMM. Kläcker mängenstädes på lägländta holmar vid norra och vestra kusten, äfvensom i Hinlopen strait, men saknas i Stor- fjorden. Redan den 1 Augusti sag jag vid Hornsundsöarne en och annan ärsunge pröfva sina vingar, men många ägg voro då ännu okläckta, och de flesta ungarna hade knappt aflagt dun- drägten. Under förra expeditionen såg jag de första nykläckta ungarne den 30 Juli på Depotholmen, 80° n. Lat., i Hinlopen strait, men de alldra flesta äggen voro da ännu okläckta. Dundrägten af en unge tagen den 30 Juli 1861 pa Depotholmen: Näbben från roten utöfver tvätredjedelar af sin längd mörkt pomeransröd, främre tredjedelen svart med en oval, framtill något upphöjd krithvit plätt på främsta delen af öfverkäken, ytter- sta spetsen framom denna fläck rödaktig. Hufvudet ofvan och på sidorna, halsen baktill, samt alla öfre kroppsdelar gråaktigt gulbruna med strödda svarta fläckar, som på hjessan och i nac- ken äro ställda i otydliga rader. Näbbroten och underhakan svart- aktiga. Halssidor svartaktigt grå, kroppsidor och underlifvet lju- sare, gulgrå. Framhalsen, bröstet och undre sidan af vingrudi- menterna rent hvita, pa magen småningom öfvergäende i under- lifvets ljust gulgräa färg Fötterna ljust pomeransröda, klorna svarta, spetsar och kanter ljusare. Till beskrifningen i Skand. Fauna af den utbildade fogelns drägt, som föröfrigt är rigtig, bör tilläggas, att främsta vingpen- nans utfan är svart ända till ett par tum från spetsen, hvilken del är svartgra. 7. Pagophila eburnea (PHIPPS). Larus eburneus PHIPPS, Voyage tow. the North-pole p. 187. 2 L. niveus (BREHM) BoNAP. Consp. gen. av. II p. 230. L. brachytarsus HOLBÖLL, Naturh. Tidskr. 4. p. 422. I bottnen af Isfjorden, hvars innersta vikar ännu i medlet af Juli voro fyllda af is, var denna särdeles vackra men mycket 386 A. J. MALMGREN. enfaldiga fogel icke sällsynt. En derstädes den 8 Juli skjuten hona hade liggfläck, hvaraf man torde få sluta, att hon kläckte någonstädes i fogelfjellen vid denna fjord. Vid den isfria delen af vestkusten syntes han ganska sällan, men i Storfjorden, der is aldrig saknas var den‘ deremot öfverallt allmän. I trakten af de sex af oss besökta ställena vid denna stora fjord hade han likväl ingenstädes sina kläckningsplatser. Det enda ställe på Spetsbergen, der han veterligen kläcker i någon mängd blir alltså fortfarande det af mig 1861 funna kalkfjellet på norra sidan af Murchisons bay. En nyss skjuten hona med liggfläck: Näbben vid roten ända öfver hälften af dess längd blå- aktig, spetsen rödgul, käkkanterna och en ring med obestämda gränser framom näsborrarne grönaktigt gul. Ögonringen kar- mosinröd. Gapet blekrödt. Fötterna svarta. Hela fjäderbekläd- naden utomordentligt skönt hvit. Näbben varierar icke obetydligt med afseende på den blåa och rödgula färgens intensitet, hvarföre den förra efter torkningen blir ljusare eller mörkare blå, medan näbbens spets är mer eller mindre rödgulaktig. — Dimensionerna hos denna art variera icke obetydligt: vingen från leden 131— 141 t., stjerten 51—6 t., tarsen 1%—1,5, mellantån med klo 13—17 t., näbben från munviken 1,—2} t., från sidoflikens fjä- drar 1—11 t., dess höjd vid näsborrarne 3—3 t. och dess bredd der 1—1 t.: allt Sv. v. m. HoLBÖLL har uppställt såsom egen art Larus brachytarsus, skild från Pagophila eburnea på nägra obetydliga måttdifferencer, hvilka tyvärr icke ens kunnat kontrolleras, alldenstund HoL- BÖLLS i Sydgrönland erhållna typexemplar enligt hans egen upp- gift gått förlorade. Emellertid har arten bibehållit sig, oaktadt det icke bordt undgå någon, att de karakterer hvarpå den är grundad ingalunda äro konstanta eller öfverhufvud taget af spe- cifik betydelse. Uppfattningssättet af denna art blifver derföre högst sväfvande, och man finner äfven hos de olika författarne så betydliga skiljaktigheter, ja tillochmed motsägelser, i artens definiering, att dess bibehållande blir numera alldeles omöjligt. NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 387 BREHM'), som identifierade HOLBÖLLS L. brachytarsus med sin Pagophila nivea, ätskiljer den sistnämnde från Pagophila eburnea på dess två linier kortare tars. Mätningar, anställda på exemplar från Spetsbergen, hafva emellertid visat, att tarsens längd hos Pagophila eburnea från samma lokal, Storfjorden, varierar från 1% till 1,5 t. Sv. m. eller mera än den af BREHM fastställda artdifferencen. BRUCH?) anför såsom karakteristiskt för P. brachytarsa mindre storlek och längre vingar, än hos P. eburnea, men BONAPARTE oh som adopterat BREHMS namn för den Holböllska arten, pästär tvärtom att denna är större. Mätningar på några få exemplar hafva visat, att kroppslängden varierar efter ålder och kön åtmin- stone 11 tum, vingen från carpalleden mer än 1 tum, och stjerten omkring 1 tum, hvarigenom de stridiga uppgifterna förklaras på samma gång som det blir tydligt, att P. brachytarsa helt och hållet uppgår i P. eburnea. BONAPARTES P. nivea härstammar från Spetsbergen, derifrån äfven PHIPPS för första gången be- skref sin P. eburnea. Enligt min erfarenhet finnes blott en enda art Pagophila vid Spetsberger, nemligen P. eburnea, som äfven lefver i Grönland, det arktiska Amerika, Asien, Novaja Semlja och endast tillfälligtvis träffas utanför det kalla Ishafsgebietet. 8. Rissa tridactyla (L.). Larus tridactylus L. Under öfverresan till Spetsbergen sagos de första af denna art norr om Norra Fuglön i Finmarken och den blef seder- mera synlig under hela färden norrut. Vid Beeren Island blef han särdeles talrik, der vi äfven funno honom kläckande i stor mängd på öns sydöstra sida. Den 18 Juni, dä vi besökte denna ö, hade en stor del redan lagt ägg, men ännu flere voro syssel- satta med uppförande och iordningställande af sina nästen. 1) Vogelfang p. 344. 2) Revision der Gattung Larus L., Journ. f. Ornithol. 1855 p. 282. 3) Consp. gen. avium II p. 280, Öjvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 8. 2 388 A. J. MALMGREN. Under vandringar på land såg jag flockar af hundradetal flyga af och an emellan deras kläckningsplats och ett från snö befriadt sumpigt ställe på ön, hvarifrån de i näbben buro mörk gyttja, mossa och annat byggnadsmaterial för sina blifvande nästen på en tvärbrant i hafvet stupande klippvägg af 2—400 fots höjd. Vid byggande af sitt bo ådagalägger denna art mycket mera konstfärdighet än någon annan af mäsarnes familj. En smal utskjutande kant eller en obetydlig remna i bergväggen begagnas skickligt till fäste eller grund för boet, som hopmuras af mossa och lera sålunda, att den från fjellet utstående delen får for- men af en temligen hög skål, hvars yttre välfda sida hänger betydligt utanför den till fäste tjenande kanten af fjellet, medan den andra är fastmurad vid berget. Några bon voro anlagda så nära vattengangen, att jag stående i båt med en båtshake kunde nedstörta de understa, men de flesta voro på 100—200 fots höjd öfver hafvet. Helt nära den afdelning af fjellväggen der denna art kläckte i stor mängd, var hafhästen, Procellaria gla- cialis, bosatt äfvenledes i otalig myckenhet, men den aldra stör- sta delen af den, kanske på en hel mil lång sträcka, tvärbrant i hafvet stupande fjellsidan var bokstafligen betäckt af Alca troile L., som här kläckte millionvis. — Vid Spetsbergen kläc- ker Kryckjen mängenstädes 1 fogelberg, der hon bildar mindre kolonier och upptager alltid en från alkor och andra foglar skild afdelning ”af fjellsidan, vanligen den brantaste delen deraf, på 2-500 fots höjd öfver hafvet. På Midtelhuken i Bellsund finnes en betydlig koloni, på norra sidan af sjelfva udden, men i Stor- fjorden, som långt in i Augusti är isbetäckt, ja icke sällan hela sommaren, fann jag hvarken denna eller någon annan 1 kolonier kläckande fogel bosatt. — Af alla masar är denna den mest 'sällskapliga. Det är icke blott på kläckningsställena man finner dem tillsammans i stort antal, utan äfven annars, det må vara på det vida hafvet under det de förfölja fisk och söka annan föda, såsom Limacina, Clio o. s. v., eller på de små sötvattenslagu- nerna, 1 hvilka de tycka om att bada sig under ruggningstiden, i slutet af Juli. Man ser honom under denna tid, samlad i tätt- NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 389 slutna flockar, ofta stående på strandvallen vid någon sötvattens- bäck eller på höga nära stranden på grund stående isstycken, flitigt plockande af sig sina gamla fjädrar. Om en vid Bellsund den 23 Juli skjuten hanne har jag antecknat följande: tot. längd 18 Sv. t.; från vingleden 123 t.; näbben från munviken 21 t., från pannans fjädrar 13 t.; tarsen 13, mellantän med klo 2 t. Näbben gröngul mot spetsen ljusare; gapet, munviken och ögonlockskanterna mönjeröda; benen svartaktiga; hufvud, hals, alla undre kroppsdelar och stiert rent hvita; rygg och vingar rent askeblä.. Den första vingpennan i hela utfanet svart, dennes och de tre följande pennornas spetsar svarta, hos den andra och fjerde med en liten hvit fiäck i spetsen. Den femte har två svarta fläckar, en i ut- och en annan i infanet, således icke all- tid blott en i utfanet (NILS.); en annan hade en stor svart fläck tvärs öfver spetsen. 9. Larus glaucus BRUNN. På strandklipporna vid Beeren Islands sydöstra kust träf- fade vi denna fogel kläckande i otrolig mängd. Han lägger vanligen tre ägg på en bale af mossa, hvilken anlägges helst på höga isolerade klippor vid stranden eller på sjelfva strandfjären, om denna omslutes af en tvärbrant klippvägg, så att fjellräfven ej kan komma till den. På Spetsbergens vestra och norra kuster kläcker han äfven allmänt, men i trakten af Storfjorden såg jag honom ingenstädes häckande. Åfven här väljer han helst till kläckningsplats höga och branta strandklippor, i närheten af ejder- kolonier eller alkefjell, men ofta ses han bygga och bo i sjelfva fogelfjellen, autingen ofvanför alkorna eller såsom t. ex. på Bell- sunds Mittelhuk midt ibland dem. — Den 18 Juni voro äggen vid Beeren Island redan något roade, men vid Hornsundsöarne, der denna fogel fanns bosatt i mängd, träffades ännu den 1 Augusti 1 ett bo två ägg, som visserligen voro skadade, men ännu kunde lätt utblåsas. — Storleken varierar högst betyd- ligt, hvarföre det blir en lönlös möda att försöka splittra denna 390 A. J. MALMGREN. art i flere. Åtminstone är Larus glacialis BRucH! (= Larus arcticus (MACG.) BONAP.”)) omöjlig att åtskilja ens såsom varietet från den vanliga Larus glaucus. Ögonlockskanten är höggul (icke röd NILSS.), och benen blekgrä med köttfärgad anstrykning. Larus marinus, som i Finmarkens yttre skärgård är allmän, förekommer icke på Beeren Island, ännu mindre på Spetsbergen. Icke heller fann jag Larus argentatus eller Larus leucopterus på Beeren Island, och vid Spetsbergen har man icke heller nå- gonsin sett dem. 10. Stercorarius parasiticus (L.) ELLIOTT COUES ”) var. Lestris parasitica (L.) NILSS. Denna art var ganska allmän pa Beeren Island och hade ägg redan den 18 Juni, ehuru marken ännu var nästan helt och hållet snöbetäckt på låglandet. På Spetsbergens vestra och norra kust äfvensom i Hinlopen strait är denna fogel temligen allmänt bosatt, men saknas i Storfjorden och på nordostlandets norra och östra kuster, der han endast tillfälligtvis visar sig när hafvet blifvit isfritt, hvilket i nämde trakter antingen icke inträffar alla år eller, när detta sker, först på eftersommaren i Augusti. Till kläckningsplats väljer han lågländta slättmarker på fastlandet, helst i närheten af fogelberg, eller på låga holmar, isynnerhet sådana på hvilka ejdern kläcker i större mängd. I en urgröpning i marken, utan något slags underlag, lägger honan i Juli månad 2 ägg af olivgrå färg med svartbruna fläckar isyn- nerhet kring den tjockare ändan. Hanne och hona träffas alltid tillsammans vid boet. Nalkas man stället, der detta finnes, mötes man redan på afstånd derifrån af båda makarna, som i kretsar flyga omkring och tid efter annan kasta sig ned på marken, för att locka vandraren från den väg, som förer till deras helgedom. Om detta emellertid icke lyckas dem, och man redan befinner sig i närheten af redet, blifva hvardera ytterst 1) Journ. f. Ornithol 1853 p. 101 tab. 11 fig. 14 & 1855 p. 282. 2) Consp. gen. av. II p. 216. 3) On the Lestris Richardsoni of Swainson; with a Critical Review of the Sub- family Lestridine, Proceed. of Acad. of Nat. Sc., Philadelphia 1863: 3, p. 132. NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 391 oroliga och försöka på allt vis, att pa sig afleda uppmärksam- heten. Slutligen, da annat icke hjelper, kasta sig hvardera ned nära den annalkande och hoppa på marken med utbredda och flaxande vingar under ett hväsande läte. Företager man sig att förfölja dem, flyga de upp och sätta sig på ett litet afstånd straxt ned igen, så ofta tills de uppnått sin afsigt, att narra vandraren långt från sitt rede, hvarpa de på långa omvägar begifva sig till sitt hem igen. Hannen är visserligen härvid honan behjelplig, men ädagalägger synbarligen mera köld och försigtighet, hvarpå han lätt igenkännes från den lika färgade honan. Af alla de par af denna art, som jag träffat antingen på Spetsbergen eller på Beeren Island, hafva hannen och honan varit lika färgade undertill, nemligen hvita, hvarföre könen icke kunnat åtskiljas på färgen. Den fullvuxna fogelns drägt är denna: hufvudet ofvan och i nacken svart, något glänsande; näbbroten smalt hvitaktig; näbben svartbrun, i spetsen rent svart; stru- pen, hufvudets sidor och öfre delen af halsen hvita, med gul- aktig anstrykning på halsens sidor; ett bredt, mörkt askegrått band öfver nedre delen af halsen och öfre delen af bröstet; nedre delen af bröstet, magen och kroppssidorna rent hvita; ryggen, vingarne och stjerten ofvan skiffersvarta. Från den Skandinaviska skiljer den sig genom märkbart mindre näbb, svartare rygg och hufvud samt det breda askegrå bandet öfver öfre delen af bröstet. 11. Stercorarius Bufoni (BoIE) ELLIOTT COUES |. c. p. 136. Lestris Buffoni NILss. Den 10 Juli 1864 upptäckte jag denna fogel på den s. k. Mittelhuken i Isfjorden, pa en snöfri plats, 2—300 fot öfver hafvet, men lyckades dä icke fälla honom. Två dagar efteråt träffade jag ett annat, likaledes ensamt individ på slättlan- det vid ryss-stugan i Adventbay, som blef skjutet och nu är uppstäldt i Riksmusei fogelsamling. Ånnu ett exemplar sågs samma dags eftermiddag flyga förbi vår båt, midtpå Isfjorden, men annorstädes på Spetsbergen har jag hvarken förut eller sedermera träffat denna art. Ehuru dessa af mig iakttagna individer synbarligen icke voro upptagna af fortplantningsomsor- 392 A. J. MALMGREN. ger, och fastän jag aldrig träffade könen tillsammans eller fann något denna fogel tillhörigt bo, kan jag dock icke bestrida möj- ligheten af att den någon gång kläcker vid Isfjorden, som är Spetsbergens bördigaste och på insekter rikaste trakt. — I kräfvan på det skjutna exemplaret funnos fragmenter af insekter. Dessa foglars flygt liknade mycket den af Stercorarius parasi- ticus, men är mera hoppande och hvarken så hastig eller djerf. De gåfvo icke något ljud ifrån sig, jagade aldrig måsar, utan höllo sig på land temligen långt från stranden, afskilda från alla andra foglar, utom Emberiza nivalis, med hvilken de tyck- tes dela den sparsamma kost, insektverlden här har att erbjuda dem. På höga stenar, hvarifrån de hade utsigt åt alla håll, såg man dem sitta långa stunder, likasom spejande efter flygande insekter. Sannolikt försmär den icke heller ägg af Tringa, Emberiza och andra ensamt kläckande foglar, men vid fogel- fjellen ser man denna art icke. Beskrifning af det friska i Isfjorden skjutna exemplaret: Totallängden från näbbspetsen till spetsen af stjertens mel- lersta och längsta fjädrar nära 23 t.; dessa räcka nära 8 t. utom den egentiiga stjerten, hvarigenom längden till sjelfva stjertens spets blir endast 15 t.; från vingleden till vingspetsen 121 t.; tarsen 13 t.; mellantån med klo 14 t.; näbben från munviken 12 t., frau vinkeln emellan de fjäderbekl. sidoflik. Il t., från de fjäderhekl. sidofl. 2, från näsborrarne 4 t.; näbbens höjd bakom näsb. 3 t., framom densamma vid underkäksknölen . tös allt Sv. v. m. Näbben svart, vid roten märkbart ljusare än mot spet- sen. Fötterna och simhuden svarta, men tarserna till större delen blygrå, isyrnerhet framtill. Öfre delen af hufvudet ända under ögonen och nacken svarta. Halsen, strupen, bröstet och magen hvita, med gulaktig anstrykuing på halsen, isynnerhet på dess sidor; kroppssidorna, bakre delen af buken, undre stjert- täckarne äfvensom vingarne undertill askegrå (det hvita på brö- stet och magen småningom öfvergående i askegrått). Rygg» öfvergump, stjerttäckare och vingar ofvan mörkt askegrå. Stjert- NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 393 och vingpennornas spolar under hvita, ofvan svartaktiga utom de två främsta och längsta vingpennornas, som äfven ofvantill äro hvita med undantag af sjelfva spetsen. 12. Procellaria glacialis L. Så snart vi under uppseglingen till Spetsbergen hade för- lorat Norra Fuglön ur sigte, på ungefär 71” n. Lat., blefvo enstaka individer af denna art observerade på det vida hafvet den 15 Juni. Ju längre norrut vi kommo, dess oftare sågs han, tills han vid Beeren Island var högst allmän. Här träffade vi honom på öns sydöstra sida kläckande i stor ymnighet på branta fjellsidor, som ofta stupa lodrätt i hafvet. Den 18 och 19 Juni voro några ungar redan flygga och matades af föräldrarne, men en stor del af äggen voro då ännu icke mycket ruade, medan andra innehöllo nästan fullgångna ungar. Denna fogel begynner således tidigt att lägga ägg, men äggläggningstiden inträffar icke samtidigt för alla individer, ty man träffar friska ägg sam- tidigt med flygga årsungar. Ungarne voro, på afstånd sedda, mörkgrå. — Honan lägger blott ett stort, hvitt och ytterst vi- drigt stinkande ägg. Man får ofta med händerna lyfta upp den ruande fogeln, för att erhålla ägget, men "bör dervid taga sig tillvara, att icke bli öfversköljd af en gulaktig stinkande vätska, som fogeln alltid utspyr mot angriparen. Denna fogel har en egendomlig ytterst illaluktande, allt genomträngande stank med sig, som äfven meddelar sig åt dess ägg och hos dessa bibe- håller sig under åratal. Detta är äfven orsaken hvarföre han är sällsynt i våra museer, ty det fordras i sanning en hög grad af sjelfbeherrskning hos den som skall flä en så förfärligt stin- kande fogel. — Under förra resan fann jag honom kläc- kande i stor mängd på norra sidan af Brandywinebay, 80° 24 n. Lat., samt i år i bottnen af Isfjorden. På sistnämnde ställe kläckte han, 4—600 fot öfver hafvet, i springor och på afsatser af en lodrätt stupande fjellvägg, i mycket stor mängd. Också vid Bellsund såg jag honom häcka, men i ringa antal. Hans läte på kläckningsplatsen liknar något skatans skratt hos sina ungar, 394 A. J. MALMGREN. ha-ha-ha. — I Storfjorden var denna jemte Pagophila eburnea de enda allmänna foglar bland drifisen, men de tycktes icke vara någonstädes bosatta vid nämnde fjord. Ett lätt och beqvämt sätt att erhålla hela och vackra exemplar är att meta dem med metkrok, agnad med späck, när de samla sig kring fartyget, hvilket ofta händer i närheten af isen, isynnerhet om på däcket pågår afspäckning af sälar. Procellaria minor KJARB. är enligt Prof. REINHARDT ') icke specifice skild från den vanliga. I mina tidigare anteckningar”) har jag redan anmärkt, hvad jag nu ytterligare kan bekräfta, att den mörkare drägten antyder blott yngre ålder, men ingalunda en skild art. Öfvergångarne emellan den mörka och ljusa dräg- ten ses öfverallt. Om Procellaria pacifica AUDUBON ') verkligen är identisk med den Spetsbergska, såsom BONAPARTE genom citat af MARTENS Spitsb. p. 68 T. N. f. c. uppgifvit, så kan denna icke heller ätskiljas från den vanliga Pr. glacialis, som vid Spetsbergen är den enda arten af slägtet. Storleken hos den Spetsbergska varierar likasom drägten ganska mycket: vingen från carpalleden 121—133 t., tarsen 1%—21 t., näbbens längd från pannan 12-13 t., dess höjd öfver tuben 5, och straxt framom tuben &—3, mellantån med klo 23—31 t. Sv. m. Näb- ben mer eller mindre gulaktigt grå, i spetsen gul, tuben och en fläck framom den tvärsöfver svartaktiga. Fötterna perlgrå, med köttfärgad anstrykning. 13. Berniecla brenta (PALL.). Anser torquatus (FRiscH.) NILSS. — Anser bernicla (L.). Denna är Spetsbergens allımännaxte gäsart och kläcker gan- ska talrikt på vestra kusten, äfvensom på den norra och vid in- loppet till Storfjorden. Han kläcker på fasta landet såväl som på öar, företrädesvis sadana der ejdrar kläcka i större mängd, och samlar sig under ruggningstiden i slutet af Juli och början 1) List of the Birds Greenland p. 16, of Ibis 1861. 2) K. Vet.-Ak. Ofvers. 1863 p. 106. 3) Birds of America VII p. 208 NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 395 af Augusti i flockar af hundratals individer pa hafsstränderna, förnämligast på sydvestkusten vid Hornsund och Sydkap. Afven på vestkusten af Stans Foreland, öster om Storfjorden, såg jag betydliga flockar af ruggande gäss af denna art, men i bottnen af denna fjord fanns den lika litet som ejdern. — Det händer icke sällan, att man i ejderbon finner ägg af denna gäs, hvilka ejderhonan anses hafva stulit från grannens bo. Vidare härom under ejdern. 14. Bernicla leucopsis (BECHST.). Hvarken under 1861 års expedition eller under detta års har denna fogel blifvit sedd pa Spetsbergen. Icke heller har han blif- vit iakttagen der af LoVEN, SUNDEVALL eller af EDWARD EVANS ') och WILSON STURGE. Häraf vore jag böjd att sluta, att han icke finnes der bosatt, men alldenstund O. TORELL ”) upptagit Anser leucopsis bland Spetsbergens foglar, såsom jag tror på grund af ett enligt NORDENSKIÖLDS mundtliga meddelande på låglandet norr om inloppet till Bellsund 1858 skjutet exemplar, der äfven ägg af honom borde vara vid samma tillfälle funna, uppför jag honom bland Spetsbergens foglar, ehuru det sker, jag nögdas bekänna det, med tvekan och endast på grund af denna auktoritet. Visserligen har äfven AUDUBON ”) uppgifvit Spets- bergen såsom kläckningsort för denna art, men då han 1 sam- manhang dermed säger, att hon också kläcker i Lappland, hvil- oket sävidt hittills är bekant ej är fallet, torde få antagas att uppgiften rörande Spetsbergen är hemtad ur någon lika otillförlitlig för mig obekant källa. — Om denna art verkligen kläcker på Spetsbergen, måste det vara i mycket ringa antal, ty annorlunda kan jag ej förklara, att den aldrig visat sig under de sednaste expeditionerna, ehuru vi sett de två andra på Spets- bergen inhemska gäsarterna i stor mängd, och varit i tillfälle att undersöka betydande sträckor både på norra och vestra ku- sten samt vid Storfjorden. !) "The Ibis, April 1859, Notes on the Birds of Western Spitsbergen (1855). 2?) Spitsb. Molluskf. p. 60. 3) Birds of America VI. p. 201. 396 J. A. MALMGREN. 15. Anser segetum v. brachyrhynchus. Anser brachyrhynchus (BAILLON 1833), The pink footed Goose, YARRELL British Birds, 3 ed., III p. 158. Anser segetum MALMGREN, Anteckn. Spetsb. Fogelf., K. Vet.-Ak. Öfvers. 1863 p. 89, 107. Vid Spetsbergens vestkust är denna gås temligen allmän, men är sällsynt på norra kusten och saknas helt och hållet på Nordostlandet, vid Hinlopen strait och i Storfjorden. Han kläcker mångenstädes vid fjordarne i icke ringa antal, talrikast likväl vid Isfjorden. På vårsommaren ser man smärre flockar af denna ytterst försigtiga och skygga fogel gå på bete på mossbelupna lägländer nära hafsstranden eller på grönklädda fjellsluttningar, men längre fram på sommaren, under liggningstiden, äro de fördelade parvis och anträffas då vanligen på sina kläcknings- ställen. Under ruggningstiden hålla de sig vid sötvattensträsk, men derefter sägas de ånyo sammanrota sig och träffas då vid hafsstränderne i flockar af flere tiotal tillhopa. Denna vackra gås anlägger sitt rede på ett egendomligt vis ofvanpå de mest framskjutande delarne af tvärbrant stupande klippor, berghällar eller strandvallar, oftast invid eller 1 närmaste granskap af en brusande glacierelf eller en grön betesmark, stundom äfven, i de innersta fjordarne, invid sjelfva hafvet på höga och branta strandvallar. Boets läge väljes alltid så, att foglarne derifrån hafva den största möjliga utsigt öfver den trakt, som utbreder sig under dem, och vid hastigt påkommande fara kunna direkte kasta sig på sina vingar. Denna omständighet jemte den stän- digt hos honan närvarande hannens vaksamhet göra det till en ganska vansklig uppgift, att med hagelbössa nedlägga dessa skygga foglar, till och med vid boet. Hannen sitter alltid hos den liggande honan, håller förträffligt utkik och varnar i god tid med ett gällt pipande läte för den smygande jägaren. — Under Juni månad lägger honan på ett underlag af mossa 4-5 hvita, temligen tjockskaliga ägg, hvilka utkläckas omkring den 10—15 Juli. Ungarne vårdas och skyddas af hannen och honan gemensamt. NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 397 YARRELL') anser den rödfotade gäsen för en från Anser segetum skild art. SCHLEGEL?) kallar honom "eine Nebenart” af Anser segetum, men anmärker uttryckligen, att stora hannar af den fullkomligt öfverensstämma med mindre honor af Anser segetum. SELY LONGCHAMPS’) skiljer honom äfven säsoın art, men säger uttryckligen: ”In Samlungen ist sie in trocknem Zustande sehr schwer von Anser segetum NAUM. zu unterscheiden, denn sie hat dieselbe Grösse und denselben Schnabel”. Att BLASIUS *) icke erkänner honom för egen art i zoologisk mening öfverens- stämmer med min åsigt, men han måste dock alltid åtskiljas från hufvudarten såsom en mycket anmärkningsvärd lokalform, egen- domlig. såsom det synes, för öarne i norra Atlantiska oceanen och Ishafvet. Han skiljer sig från den vanliga Anser segetum genom mindre storlek, kortare näbb och tarser, samt genom blekt köttfärgade fötter, med dragning i rosenrödt, och en intensivt röd ring kring näbben, men fjäderbeklädnaden är hos båda den- samma. Man har ännu icke anmärkt honom inom Skandinavien eller Tyskland °), men i England och vestra Frankrike skall han under flyttningstiderna förekomma i ej ringa antal. Några af de yttersta Hebriderna äro hans enda hittills bekanta kläck- ningsplatser (MACGILLIVRAY enligt YARRELL |. c.), men sedan han funnits i mängd kläckande pä Spetsbergens vestkust vinner ALFRED NEWTONS ”) förmodan mycket 1 sannolikhet, att den på Island förekommande hittills okända ”Grägas” också är Anser brachyrhynchus. Att den af MUELLER‘) omnämnda Anser cinereus från Färöarne äfven hörer hit är troligt. Af intresse NARE 2) Naumannia 1855 p. 254, 256. 3) Naumannia 1855 p. 262. 2) Naumann’s Naturg. Vög. Deutschl. XIII p. 292. 5) Bruum har hvarken i sin Handb. Vög. Deutschl., eller Vogelfang anfört den rödfotade gäsen; icke heller har någon annan tysk förf. mig veterligen funnit honom i Tyskland, hvaraf jag sluter att Anser brachyrhynchus saknas der. I Holland och Belgien är han mycket sällsynt. \ 6) "Notes on the Ormithology of Iceland”, from "Iceland: its Scenes and Sagas by SABINE BARING-GOULD.” 7) Videnskab. Meddel. fra Kjöbenhavn 1862. 398 A. J. MALMGREN. vore att veta till hvilken form af Anser segetum den på Novaja Semlja enligt V. BAER i stor mängd kläckande sädgåsen hörer. Beskrifning af en hona, skjuten af mig på boet i Isfjorden den 4 Juli 1864. Totallängden från näbbspetsen till stjertspetsen 291 tum Sv. v. mått; från vingleden till vingspetsen goda 17 tum; tarsen 23 t.; mellantän med klo 34 t.; näbbens längd från munviken 2 t., från pannans fjädrar 12 t., dess höjd vid roten 11 t.; näsbor- rarnes främre kant belägen litet längre från näbbspetsen än från de fjäderbeklädda sidoflikarne på näbbroten. Näbben svart, näbbnageln glänsande svart, framom näsbor- rarne en 2—3 linier bred blodröd ring tvärsöfver, hvilken färg sträcker sig långs öfverkäkens kant bakåt i en jembred strimma, som slutar en linie framom sidoflikens fjäderbeklädnad. Underkäken svart, men huden i maxillarvinkeln och ett 14 linie bredt tvärband öfver maxillarbenens förening blodröda. Såväl öfver- som under- käkens yttersta kant kring hela näbben oafbrutet svart. Tar- serna, tärna och simhuden rödaktiga, blekt köttfärgade (dilute vinose rubens). Fötternas röda färg mycket ljusare och blekare än tvärbandets på näbben. Klorna svartbruna, ljusare vid roten. Hufvudet mörkbrunt, på den refflade halsen småningom öfver- gående, framtill i bröstets brunaktigt hvitgraa färg, baktill i mera brunaktigt. Skuldrorna och ryggen ljust brunsvarta med hvita fjäderspetsar, och med dagg-grå anstrykning, men icke så stark som på vingarne. Bakryggen och öfvergumpen nä- stan enfärgadt skiffersvarta med matt fettglans; fjäderspetsarne knappt märkbart ljusare brunaktiga. — Vingarne ofvan brun- aktigt mörkgrå, daggiga; vingtäckarne med ljusare fjäderspetsar och kanter; vingpennorna af första ordningen i spetsen och alla af andra ordningen skiffersvarta; första ordningens vingpennor ofvan föröfrigt, likasom vingens alla täckfjädrar, ljusare, askegrå med stark daggbla anstrykning, hvarigenom yttre delen af vingen blir ljusare än den inre. Undergumpen samt öfver- och under- stjerttäckarne hvita. Kroppssidorna svartaktigt grå, framtill lju- NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 399 sare, baktill mörkare, med fjäderkanterna i spetsen hvita. Stjer- ten undertill hvit, ofvan af vingpennornas färg och daggig af grått, med smala hvita fjäderkanter och med hvit spets, som på midten är + och på sidorna 2 tum bred. 16. Harelda glacialis (L.). Denna art är ingenstädes talrik pa Spetsbergen, men före- kommer der likväl regelbundet. I ett af de smä sötvattens- träsken på Hornsundsöarne sag jag den I Augusti en familj af fem individer, men annorstädes fann jag den ej under sednaste resan. En gammal hanne från Spetsbergen har något smalare näbb än den Skandinaviska och det röda bandet öfver näbben utbreder sig längre bakut mot pannan, hvilket antyder en från den sistnämnde skild race. På drägten märkes ingen skilnad. 17. Somateria mollissima (L.) var. Ejdrar kläcka ännu mycket talrikt på holmar och skär vid Spetsbergens vestkust, men deras antal minskas årligen genom en lika oförnuftig som barbarisk skattning af Norske Spetsbergs- farare. Då denna fogel för räfvens skull nästan alltid lägger sina ägg på sådane holmar, som äro kringflutna af öppet vatten och genom is icke äro förenade med fastlandet, äro deras kläck- ningsplatser lätt tillgängliga för de vinningslystna hvalrossfån- garne, hvilka utan förbarmande taga allt, hvad tagas kan af ägg och dun. Följden häraf är, att man numera mindre ofta får se någon kull ejderungar om hösten, och fångstmännen klaga allmänt, att ejderholmar, som fordom gåfvo flere tiotal våg (våg =36 &) dun, nu sällan gifva lika många skålpund, äfven om man är så lycklig, att först få skatta dem. De största äggvär, jag sett, funnos i bottnen af Isfjorden och på öarne norr om Hornsund. I Kingsbay och vid Sydkap skola betydliga ejder- kolonier äfven finnas, men i Storfjorden såg jag ejder ingenstädes. I Hinlopen strait såväl som på norra kusten finnes han kläckande i temligen stor mängd på flere holmar. Mot slutet af liggnings- tiden samla sig hannarne i flockar och lefva afskilda från honorna, på hvilka vården och skyddandet af ungarne uteslutande hvilar. 400 A. J. MALMGREN. Under liggningstiden är honan sa litet skygg, att man icke sällan får lyfta den med händerna ur redet, för att taga äggen. En hona, hvars rede blifvit plundradt pa dun och ägg, lägger sig gärna på sin grannes bo, om hon får det, eller stjäl ägg ifrån honom, hvilka hon under sin vinge transporterar till sitt eget tomma bo. Hon skonar då icke ens den lilla gåsens, Bernicla brenta (PALL.), rede, som ofta är anlagdt i närheten af ejderns, och det är temligen vanligt att under ejderhonor bland hennes egna ägg finna stulna ägg af Bernicia brenta. Under sednaste resan fann NORDENSKIÖLD på en holme i Isfjorden två gåsägg i ett ejderbo. Den Spetsbergska ejdern är märkbart mindre än den, som finnes 1 Östersjön eller i Bohuslän, och har något smalare, kortare, isynnerhet vid roten lägre, och ofvantill mer tillplattad näbb, än vår Skandinaviska, men då denna art just i afseende på kropps- storleken och näbbens form är underkastad betydliga variationer, hvilka dock genom mellanformer sammanflyta, kan fråga ej upp- sta om den Spetsbergska formens upphöjande till en egen art. Af de nio ”subspecies”, som BREHM ') uppställt, kommer hans Som. borealis närmast den Spetsbergska. I fördelningen af färgerna förekommer ingen anmärkningsvärd skilnad frän den Skandinaviska, men kroppen är något mindre och näbben har en litet afvikande form såsom synes af följande mått af den- samma: Från näbbens spets till Från Från spetsen af den fjäder- Spetsbergen. Östersjön. beklädda sidfikeno © APA PP IA PI Q på näbbroten... ...... 4 11 13 1b 13 13 13 tum Sv vm. Från näbbens spets till spetsen af den mot pannan utlöpande nakna sidovinkeln....22 23 — 23 34 3 3 » » » Från näbbens spets till spetsen af den från !) Vögel Deutschl. p- 896. NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 401 Från Från pannan långs näbbryg- Spetsbergen. Östersjön. gen utlöpande fjäder=90 QQ PP Ph AT 2 beklädda fliken.......... 22 — 2 21 21 2ltumSv.v.m. Näbbens höjd vid spetsen af sistnämnde flik ...... I 1 1 Rn » »» Tarsen och mellantan med klo lika långa hos båda eller obe- tydligt längre hos de Skandinaviska; vingen från leden hos de sistnämnde omkring 4 tum längre. — Några af Hr MEWES vid Holsteins kust om vintern skjutna exemplar, som nu förvaras i Riksmuseum, likna mycket till näbbens form den Spetsbergska ejdern, men afvika dock genom större kropp och vid roten högre näbb. De äro bestämda till var. borealis BREHM, men höra icke till den Spetsbergska racen. Af intresse vore att veta, hvar den Spetsbergska öfvervintrar. Redan den 10 Juli träffade DUNÉR på nykläckta ejder- ungar i Isfjorden, men erligt regeln är det i slutet af denna månad eller i början af Augusti ungarne bli synliga. Dundräg- ten d. I Aug.’ Alla öfre kroppsdelar svartaktiga med tydlig grå- gul anstrykning; bröstet och buken hvitgrå; näbbroten, ett streck öfver hvardera ögat och strupen äfvenledes ljusgrå. Näbben svartaktigt blygrå, spetsen blek, horngrå; fötterna svarta, sim- huden långs tårna på framsidan gulaktigt grå. 18. Somateria spectabilis (L.). Den 18 och 19 Juni sägo vi i trakten af Beeren Islands sydöstra hamn stora och täta flockar af honor och yngre hannar, men vi funno denna art ingenstädes kläckande på ön. Icke heller sago vi flere än två eller tre gamla hannar i dessa flockar af inalles hundradetal individer. — I Safe-haven, på Isfjordens norra sida, sågs i början af Juli en mindre flock af dessa foglar ströfva om- kring, men den bestod uteslutande af honor och yngre hannar. En af dessa sednare blef af mig skjuten och förvaras nu i Riks- museum. I början af Augusti observerades vid Hornsundsöarne en liten flock af praktejdrar, bestående för det mesta af honor 402 A. J. MALMGREN. och yngre hannar samt en gammal praktfull hanne, men dessa voro alla så skygga, att de ej läto baten komma på skotthåll. Hvarken här eller annorstädes funno vi den kläckande, och gamla Spetsbergsfarare hafva sagt mig, att de aldrig funnit ”Grönlands efugl.”, så kallas praktejdern af dem, kläckande vid Spetsbergen. Det tyckes derföre vara ovisst om denna fogel kläcker här, fastän de icke ännu fortplantningsskickliga ungfoglarnes ströftåg sträcka sig ända hit. Så mycket är i alla fall säkert, att den icke kläc- ker här i någon större mängd, såsom det blifvit uppgifvet af några faunister. På norra kusten i Hinlopen strait och i Stor- fjorden finnes denna art icke, enligt min erfarenhet. 19. Colymbus septentrionalis L. Kläcker vid sötvattensträsk, företrädesvis pa öarne vid ve- stra och norra kusten, samt vid Storfjorden, men är ingenstädes talrik. Honan lägger två ägg i en urgröpning i strandgytja, torf eller bland stenar, tätt invid vattengången, hvilka kläckas i slu- tet af Juli eller i början af Augusti. Den 1 Augusti träffade jag två nykläckta ungar i ett träsk vid Hornsundsöarne, hvilka jag tog lefvande, sedan modren fört dem i land och ställt dem på svart torfdy, på hvilken de lika svarta och stilla liggande ungarne upptäcktes med stor svårighet och först sedan jag flere gånger vandrat af och an förbi dem. Modren, som på lagom skotthåll simmande följde alla mina rörelser, lät icke drifva sig bort af flere hagelskott, som jag förgäfves slösade på henne, förr än hennes ungar befunno sig i portören. Dundrägten var skiffer- svart, på buksidan ljusare, gråsvart; näbben blygrå, i spetsen ljusare, horngrå och på ryggen svart; fötterna baktill svarta, framtill ljusare, gulaktigt svartgrå, likasom simhuden. — Samma dag och vid samma träsk fanns i ett annat bo ett ägg, i hvilket ungen ännu var föga utvecklad. — Troligen matar lommen och isanden Harelda glacialis L., sina ungar med en art Apus sp.?, som jag fann i mängd förekomma i sötvattensträsken vid Stor- fjorden i Augusti mänad, ty hvardera kläcka vid sötvattensträsk och uppföda sina ungar i dem. Man ser bäde unga och gamla NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 403 af hvardera arten under nämnde månad flitist dyka i dessa in- sjöar i miniatyr. 20. Uria grylle (L.) v. glacialis BREHM. Att Uria Mandti LicHT. (= DU. glacialis BREHM) endast be- tecknar sådana yngre ännu icke fortplantningsskickliga individer af den Spetsbergska teisten, som hafva ett större eller mindre, aldrig konstant antal af andra ordningens vingpennor i spetsen hvita, men ingalunda någon skild art, eller ens någon fortplant- ningsskicklig, från den vanliga Spetsbergska racen skild form, har jag i mina första anteckningar till Spetsbergens fogelfauna redan anmärkt. Under sednaste besöket på Spetsbergen hade jag tillfälle, att ytterligare bekräfta denna min tidigare erfaren- het. De hvita spetsarne på andra ordningens vingpennor finnas på långt när icke tillstädes hos alla yngre teistar med ännu spräcklig vingspegel, utan äro af lika tillfällig natur som den hvita ögonringen hos Alca troile v. ringvia, och de försvinna samtidigt med den spräckliga vingspegeln. Jag har ännu alldrig sett en gammal fogel med fullkomligt hvit vingspegel hafva någon enda af andra ordningens vingpennor i spetsen hvit, lika litet som jag någonsin funnit en med spräcklig vingspegel försedd fogel i fortplantningsbestyr eller fortplantningsskicklig. Att teisten efter afläggandet af den spräckliga vingspegeln är fortplantningsskicklig redan följande sommar är väl troligt, men ingalunda säkert, icke heller kan jag afgöra om den spräck- liga vingspegeln bibehålles längre än under det andra och tredje lefnadsåret, men att den tillhör både andra och tredje årets sommardrägt är otvifvelaktigt. Näbbens höjd är hos de yngre alltid märkbart mindre än hos de äldre, alldeles som hos de Skandinaviska, och äfven längden varierar något, men såsom jag redan förut anmärkt är den Spetsbergska grislans näbb i allmänhet något tunnare och spensligare än den Skandinaviska. Då dertill kommer, att hos ungfogeln i sommardrägt flere eller färre af andra ordningens vingpennor stundom äro mer eller min- .. o 8 Ei Ofvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Arg. 21. N:o 8. 3 pa 404 A. J. MALMGREN. dre hvita i spetsen, hvilket ännu icke är iakttaget hos den Skan- dinaviska eller hos någon annan lokalform, än den Spetsbergska, torde denna böra ätskiljas såsom varietet under namn af Uria grylle v. glacialis. Namnet är af BREHM användt endast på så- dane yngre individer, som hafva andra ordningens vingpennor i spetsen hvita, men vi gifva det en vidsträcktare betydelse och beteckna dermed den Spetsbergska formen i allmänhet. Teisten är en ganska allmän fogel på Spetsbergen, men upp- träder icke någonstädes i synnerligen stor mängd och står i tal- rikhet långt efter alkan, kryckjan, ejdern, Mergulus alle m. fl. Hon lefver spridd nära stränderna i lugna fjordar och vikar, samt bland drifis äfven långt ute till hafs. Hon kläcker i springor och remnor af branta, merendels i hafvet lodrätt stupande fjellsidor på 50—200 fot öfver hafvet, men jag har alldrig sett henne kläcka i större kolonier, endast några par äro tillstädes på hvarje kläck- ningsplats. Honan lägger merendels två ägg, utan särskild bale. Hennes läte är ett ytterst fint hvislande, som ganska mycket liknar hjerpens, och man får höra det isynnerhet på kläckningsplatserna. Hon lefver företrädesvis af fisk, små Lumpenusarter m. m., samt förtär äfven crustaceer, då fisk ej finnes att tillgå. Hennes värsta fiende är Larus glaucus, som uppslukar hennes ungar, så snart de komma på vattnet. — I Storfjorden såg jag henne ej, men i Hin- lopen Strait kläckte hon t. ex. på Fosters ö och Lovéns berg. Redan i medlet af Augusti ser man en och annan med fullt ut- bildad vinterdrägt, men vanligen anlägges denna långt sednare. Enligt en hvalrossfångare LINDSTRÖM, som varit tvungen att öfvervintra på Spetsbergen, skall hvitmåsen och teisten ankomma tidigast af alla foglar och redan vid första ljusningen om vintern. Vid Beeren Island var hon ej särdeles allmän, dock sågos flera individer der den 18 Juni, och hon kläcker der utan tvifvel. I Finmarkens skärgård var hon allmän, och ute på hafvet N. om 73,5” temligen allmän den 16 Juni. 21. Alca troile v. Brünnichi SABINE. Under öfverresan till Spetsbergen sågs Alca troile hela tiden på hafvet ända från Norska kusten till Beeren Island, der hon på 7 NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 405 öns sydöstra sida kläckte i otrolig mängd, i remnor, springor och på utskjutande delar af den nästan lodrätt i hafvet stupande fjell- väggen. Jag har ingenstädes på Spetsbergen sett ett sådant öfverflöd på foglar, som här. Fjellsidan var på omkring en hel mils längd bokstafligen betäckt af kläckande foglar, från 5 fam- nars höjd till omkring 3—500 fot öfver hafvet, och det svarta berget var liksom öfversålladt af krithvita prickar, ty så tätt sutto de hvitbröstade foglarne vid hvarandra. Medan NORDEN- SKIÖLD och jag gjorde längs sydöstra kusten en fem timmars tur i en liten båt, rodd med 3 par åror, kringsvärmades vi under hela tiden af fogelsvärmar i så otrolig mängd, att deras antal endast kunde jemföras med snöflingornas under ett snöfall. Luften var både fjerran och när, så att säga, tjock af foglar. Hufvudmassan bestod af Alca troile och dess tillfälliga färg- varietet Alca ringvia (A. lacrymans) samt, ehuru i mindre antal, af A. Brünnichi. Det var uteslutande de förstnämnde, som kläckte här, och jag iakttog flere gänger, att Alca ringvia, som utmärker sig genom en smal hvit ring kring ögat, från hvars bakkant en hvit strimma ofta, men ej ailtid, fortsätter sig bakut, höll sig och bodde tillsammans på samma afsats eller i samma springa af berget med A. troile, hvilken saknar den hvita ringen. Detsamma är äfven iakttaget både på Island och Färöarne. Man kan ej betvifla, att de para sig med hvarandra, och det finnes derföre intet skäl att bibehålla dem såsom skilda arter, såsom ännu göres i tredje upplagan af YARRELL's Brit. Birds 1856. Alca Brün- nichi sag jag ej kläckande, men då hon svärmade här i stor mängd jemte hufvudformen A. troile, antager jag att hon äfven kläckte här, ehuru måhända högre upp i fjellet, der hon ej mer kunde urskiljas bland alkorna. Frågan huruvida denna parar sig med hufvudformen kan troligen lösas pa Beeren Island, der, såsom jag tror, båda kläcka. På Spetsbergen är ännu aldrig någon Alca .troile eller ringvia iakttagen, utan endast Alca Brünnichi, som flerestädes kläcker der i alkefjellen, ofta i otrolig mängd. Af alla Spetsbergens foglar är denna den talrikaste, och hon kläcker vid de kuster, som regelbundet blifva isfria. På norra sidan af Nord- 406 A. J. MALMGREN. u ostlandet och i Storfjorden kläcker hon ingenstädes, samt torde också saknas helt och hållet pa östra sidan af Spetsbergen, der isen ligger nästan alla somrar tätt intill land. Vid jemförelse af vid Beeren Island nyss skjutna exemplar af Alca troile med Alca ringvia (BRUNN) (=Alca lacrymans (YARRELL) och Alca leucophthalmos (FAB.)), kunde jag ej upp- daga den ringaste skilnad emellan dem, med undantag af den Der- emot erbjöd en omedelbar jemförelse af dessa båda a ena sidan hvita ögonringen hos den sednare, som den förre saknar. med vid samma tillfälle skjutna exemplar af A. brünnichi å den andra flera lätt i ögonen fallande olikheter, hvilka det kanske ej är öfverflödigt att här anföra: Alca troile (et A ringvia). ') Näbben längre, tunnare, jem- nare, ända från näsborrarne till- spetsad, med ett litet hak i öfver- käkens spets. Färgen enfärgadt svart. ?) Totallängden i allmänhet större och kroppsformen något mera länglagd. Vingen från le- den 1—:2 tum kortare. :) Tars och tår öfverallt svarta, endast vid tålederna stötande i gulbrunt. *) De hvita undre vingtäc- karne af andra ordningen på med svart fläck på spetsen, de öfriga vingtäc- remig. prim. karne mer eller mindre svarta och hvita, hvarigenom vingen Alca Brimnichi. ') Näbben kortare, starkare (d. v. s. relativt till sin längd högre och bredare), jemnhög och först mot ändan tillspetsad. Fär- gen svart, öfverkäkens kant från munviken ända under näsbor- rarne blygrå, yttersta spetsen hornbrun. 3) Totallängden något kortare, kroppen mera undersättsig. Vin- gen från leden 1—2 tum längre. ?) Tars och tår framtill gul- brunaktiga, vid ledgångarne och baktill svarta. *) De undre vingtäckarne af andra ordningen äfven i spetsen hvita på remig. prim., hvarige- nom vingen undertill blir ljusare. Männe alltid? NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 407 undertill blir mörkare. Männe alltid? i ?) Ögat ofta med smal, hvit 5) Kring ögat alldrig någon ring och derifran stundom ett | hvit ring. hvitt streck bakut. Dessa skiljekarakterer, isynnerhet de i mom. 1, 2, 3 och 5 anförda äro, så långt min erfarenhet sträcker sig, konstant åter- kommande och man kan vid första ögonkastet på dem åtskilja det ena slaget från det andra, men de kunna dock näppeligen anses vara tillräckliga, att läggas till grund för en artskilnad i zoologisk mening, då båda slagen för öfrigt fullkomligt öfverens- stämma i drägt, lefnadssätt och vanor, röst m. m. Om Alca Brinnichi upphöjes till art, fordrar konseqvensen att många andra af Spetsbergens foglar också erkännas för arter t. ex. ejdern, ripan, teisten, Stercorarius parasiticus, Mormon arcticus m. fl., hvilka der alla i mer eller mindre hög grad konstant afvika frän sina Skandi- naviska stamförvandter. Men detta skulle ofelbart leda till ett chaos af arter, mellan hvilka inga gränser skulle kunna dragas, ty hvarje den obetydligaste lokalform skulle dä ega anspråk på arträttighet. Vi kunna äfven derföre icke i Alca Brünnichi se en art i zoologisk mening, utan en lokalform, egendomlig för den högsta norden. Några mätningar till jemförelse, utförda i Sv. verktum: Alca troile. Alea ringvia. le Hj brunnichii. Gott- | Bohus- = I Da land län I 5 NM | Beeren Island. ene (0) sland. Island. Näbben frän munviken till Speisen .......... » » pannans fjäder- bekl. till spetsen » » näsborrarne..... Näbbens höjd framom näsborr. » bredd » » 408 A. J. MALMGREN. Alca troile. Alca ringvia. „Alca ” brünnichii. Gott- |Bohus-| Beer B land | län Seren | Beeren Island. Island. Island. Sam Vingen från leden ............. 33 83 | 8$ 35 83 55 RH Marsen. EE Sass enkel 12 2134 — %|—-|-| %R| — ee es a ala ES 22 N ess | Totallängd..... 22. — | — /198|208 194 | 19$ | 208 | 19 | 182 22. Mergulus alle (L.). Denna lifliga fogel blef redan under 73° n. Lat. den 16 Juni synlig, och visade sig derefter desto oftare ju längre norrut vi kommo, men blef allmän först under 75—76° n. Lat., då vi voro i drifisen. Vid Beeren Island var han temligen fatalig, hvarföre jag förmodar att han icke kläcker här, ätminstone icke i de trakter af ön, som af oss besöktes. Deremot kläcker han pa Spetsbergen flerestädes i största ymnighet. Hans mest bekanta kläcknings- plats här är på fasta landet sydost om Hornsundsöarne, i tem- . ligen branta af större och mindre kantiga stenar bestående sten- rösen, som på 2—400 fots höjd öfver hafvet omgifva nedre delen af fjellsidan. När jag den 1 Augusti besökte denna plats var egentliga kläckningstiden redan förbi, ty unga och gamla svär- made till tusendetal af och an vid rösen under ett oafbrutet skri- ande och larmande. Likväl fann jag då ännu ett par ägg, som voro snart färdiga att kläckas. Honan lägger ett enda ägg i hålor och gångar under stenarne, alltid så djupt, att räfven ej gerna kan komma åt det. I bottnen af Isfjorden kläckte denna art flerestädes i ofantlig mängd i likadana stenrösen på fjellets sidor, stundom på en ansenlig höjd, kanske 800 fot öfver hafvet, men i Storfjorden såg jag henne icke. I Hinlopen strait var hon 1861 på långt när icke allmän, och jag erinrar mig blott ett ställe der, hvarest hon kläckte jemte några par teistar och ejdrar, nemligen på södra sidan af den större Foster's ön. Denna muntra fogel träffas ofta och i mängd långt ute till hafs, isynner- NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 409 het i närheten af drifis, är särdeles liflig, outtröttlig att dyka, men hvarken längt eller länge, samt oförtruten att oupphörligt skrika trrr, trrr, tet, tet, tet trrırr. Man kan nästan märka, att de anstränga sig att öfverrösta hvarandra, isynnerhet på sina kläckningsplatser, der deras skrik i längden blir tröttande, som annars lifvande och muntert. 23. Mormon arctieus (L.). Mormon arctica NAUMANN, Isis 1821 p. 783 Tab. Y f. 20 do Mormon glacialis (LEACH) NAUMANN, Isis 1821 p. 782 Tab. 7, fig. 2; non AUDUBON, Birds of Amer. VII p. 236 tab. 463, = Mormon corniculata NAUM. |. c. Lunda glacialis BLASIUS, NAUMANNS Nat. Vög. Deutschl. XII p. 314. Fratercula glacialis EDWARD EVANS et WILSON STURGE, The Ibis 1859 April. Mormon fratercula TEMM. — Fratercula arctica YARRELL, Brit. Birds 3 edit. III p. 272. Mormon areticus AUDUBON, Birds of America VII p. 238 Tab. 464. Pä Spetsbergen förekommer denna art ingenstädes talrik, men den träffades dock parvis både pa norra och vestra kusten, isynnerhet under Juli månad i bottnen af Isfjorden, der hon sanno- likt kläckte i mindre antal i alkefjell. På hafvet ser man Lun- nen ofta långt utanför kusten och nästan alltid parvis, men i Storfjorden och på norra sidan af Nordostlandet är han bosatt lika litet som alkan. Han uppträder här alltför fåtaligt, att kläcka kolonivis, eller att likasom alkan bebygga egna fogelfjell. Icke heller vid Beeren Island funno vi honom i större mängd, än vid Spetsbergen, hvadan jag sluter att, om han kläcker här, sker det blott i ringare antal. Denna arts egentliga kläckningszon synes ligga vida sydligare, nemligen i Finmarken, på Island, Fär- öarne 0. s. v. Hans förnämsta kläckningsplats i Vestfinmarken är Norra Fuglön, hvars nuvarande egare, köpman HoEG på Karlsö 410 A. J. MALMGREN. ärligen läter döda der 30—40,000 foglar, i hvilket tal äfven Alca torda L. och Alca troile L. ingå till en stor del, men som dock förnämligast utgöres af individer af denna art. Fängsten verk- ställes af fattiga fjell-lappar, som i lön erhälla köttet af de dö- dade foglarne, men äro förbundna att aflemna all fjäder samt alla ägg till egaren. Den säges tillgå sålunda, att foglarne uppskrämmas frän sina kläckningsplatser pa de tvärbrant stu- pande fjellsidorna och nedslas med käppar medan de svärma af och an. De ihjälslagna foglarne uppfängas af stora nät, som äro utbredda i horizontel riktning vid fjellets fot. Enligt uppgift af egaren omkomma ärligen en eller flere lappar regelbundet under denna slags jagt, genom att störta utför den. flere hundra fot höga, stela bergväggen, men det oaktadt har han om våren flere kontraktsanbud, än som kunna antagas. Denna art varierar i afseende på näbbens form och kropps- storlek ganska mycket, likasom de flesta andra Spetsbergsfoglar med vidsträckt utbredning, och man har derföre splittrat den i flere så kallade subspecies. Den Spetsbergska formen hör til M. glacialis (LEACH) NAUM., som skulle utmärka sig genom större storlek och i allmänhet högre näbb från den europeiska, men BLAsIUsS (l. c) har redan ådagalagt, hvad jag här till fullo kan bekräfta, att inga gränser 1 uppgifna afseenden kunna dragas emellan den högnordiska och den sydligare formen. Emellan exemplar från Spetsbergen, Island och Fuglön i Finmarken kan jag ej finna någon anmärkningsvärd skilnad i storlek, färgteck- ning eller näbbens form, deremot äro exemplaren från Bohuslän något mindre och hafva litet lägre näbb än dessa. De Bohus- länska stå likasom på öfvergangen till dem från Färöarne, hvilka äro märkbart mindre än alla andra och dertill hafva en mycket lägre näbb än den högnordiska eller skandinaviska, men skilna- den mellan den Bohuslänska och Färöiska är likväl betydligare än emellan den Bohuslänska och den högnordiska. BREHM ') för- säkrar också, att hans Mormon Grab&e, som bebor Färöarne i så !) Vogelfang 1865 p. 409. NYA ANTECKNINGAR TILL SPETSBERGENS FOGELFAUNA. 411 stor mängd, att innevänarne, enligt H. ©. MUELLER "'), årligen döda 235,000 individer, ”ist eine sehr gute Art”, men så länge icke annan skilnad än litet mindre storlek och lägre näbb kan uppvisas hos lunnen från Färöarne, kunna vi ej dela denna BREHMS uppfattning, isynnerhet sedan vi erfarit hurusom denna art blifver mindre och far lägre näbb ju sydligare hon är bosatt, utan anse honom för den minsta och sydligaste formen af samma art, Mormon arcticus L., hvars nordligaste form blifvit kallad M. glacialis af dem, som ej känt öfvergångsformerna emellan dessa extremer. AUDUBONS Mormon glacialis är icke densamma som NAUMANNS, utan Mormon cornieulatus NAum. (1821). Denna förekommer vid Kamtschatka, samt är en från vår M. arcticus väl skild art. Foglar, som tillfälligtvis besöka Spetsbergen men veterligen icke kläcka der. 24. Falco gyrfalco (L.) NILSS. Observerades under expeditionen 1861 pa norra kusten, men är hvarken förut eller sedan sedd pa Spetsbergen. 25. Surnia nyctea (L.). Ett exemplar erhölls under 1861 ärs expedition, under 80° 10' n. Lat. 26. Cygnus sp.?. Till uppgiften om svanens förekomst pä Spetsbergen fär jag tillägga, att han är observerad äfven i Isfjorden af hvalrossfan- gare. Kapten KUYLENSTIERNA har sagt mig att han under 1861 års expedition sett svanar i Adventbay i slutet af Aususti. 27. Stercorarius pomarhinus (TEMM.). Denna art har jag icke funnit nagonstädes bosatt på Spets- bergen, men dess ströftåg på Ishafvet sträcka sig, åtminstone under Augusti och September månaderna, ända bort till detta lands sydvestra kuster. Under återresan från Spetsbergen i början af !) Freröernes Fuglefauna, Vidensk. Meddel., Kjöbenhavn, 1862, p. 57. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 21. N:o 8. 4 412 A. J. MALMGREN. September detta är, visade sig ett och annat individ under 76°— 75° n. Lat., och pa Beeren Islands latitud var denna art nu all- män på hafvet, ehuru vi under uppresan i Juni icke sett ett enda individ der. — Mr ALFRED NEWTON, som äfven tillbragte sednaste sommaren på Spetsbergen, har i bref meddelat mig, att han iakttagit ett individ af denna art i Isfjorden i slutet af Juli. Följande för Spetsbergen uppgifna foglar böra uteslutas ur dess fauna, emedan de aldrig erhållits eller med visshet blifvit sedda der. Fringilla linaria SCORESBY, Arctic. Reg. 1 p. 537 (= Pleetro- phanes nivalis L.). Tringa hypoleucos SCORESBY, 1. c. (= Tringa maritima). Charadrius morinellus KEILHAU, Reise till Öst og Vest Finmar- marken 1827—1828 p. 163 (= Aesialites hiaticula L.). Anser cinereus TORELL, Spitsb. Molluskf. p. 45 noten, och p. 61 (= Anser brachyrhynchus). Larus Sabini J. C. Ross, Appendix till PARRY’s Attempt to reach the Northpole p. 195 (=Rissa tridactyla junior). Larus Rossi J. C. Ross, 1. ce. (=Sterna arctica). Larus marinus KEILHAU 1. c. p. 163 (=Larus glaucus junior). Colymbus glacialis PHIPPS, Voyage towards the Northpole 1773 p. 187 (= Colymbus septentrionalis). Alca torda J. C. Ross 1. c. p. 198 (=Alca Brünnichi). Plectrophanes lapponica WALKER, Notes on arctic Zoology, Journ. Dubl. Soc. 1860, XVIII, XIX, p. 62—66. Tringa interpres WALKER |. c. Colymbus arcticus WALKER |. c. Alca impennis GOULD enligt STEENSTRUP, Vid. Meddel. Kjöben- havn 1855 p. 68. 413 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. ’ (Forts. fr. sid. 372). Från Lyceum of natural history i Newyork. Annals, Vol. 8 1. Från Academy of natural sciences i Philadelphia. Journal, Vol. 9: 4. Proceedings 1683: 1—7. Från American ‘Philosophical Society i Philadelphia. Proceedings, N:o 69, 70. Frän American Pharmaceutical Association. Proceedings, 1863. Från California Academy of natural sciences i S. Francisco. Proceedings, Vol. I: 9—15. 2. Från Superintendent of the Coast Surveys i Washington. Report 1861. Från Smithsonian Institution i Washington. Contributions to knowledge, Vol. 13. Miscellaneous collections, Vol. 5. Report, 1862. GiBBS, G. Dictionary of the Chinook jargon. Wash. 1863. 8:0. EGLESTON, H. Catalogue of numerals, Ib. 1863. 8:0. Från Utgifvarne. American journal of science and arts, N:o 106—111. Från Författarne. Rerzıus, G. Bidrag till kännedomen om halskotorna. Stockh. 1864. 8:0. Tauomson, C. G. Skandinaviens Coleoptera T. 6. BaBBAGE, C. Passages from the life of a philosopher. Lond. 1864. 8:0. DEAN, J. The gray substance of the medulla oblongata and trape- zium, Text & photographs. Wash. 1864. 4:0. 414 Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Botaniska afdelningen. Af Professor Miquel i Utrecht. En samling af 506 växtarter från de Ostindiska Holländska besittnin- ningarne och tillhörande familjerna: Papilionacee, Amyridex, Celtidee, Celastrinee, Rhamnex, Sapindacee, Anonacex, Cinna- momeze, Pomacew, Dipterocarpex, Legnotidee, Myristicee och Equisetacee. Då denna samling innehäller ett flertal af arter, hvilka förut ej finnas i Musei herbarium, är den att anse såsom för detsamma särdeles värdefull. I -— STOCKHOLM, 1865. P. A. NORSTEDT & SÖNER. | ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 21. 1864. Bes Onsdagen den 16 November. Hr LINDHAGEN afgaf berättelse om sitt deltagande i den den 15 sistl. October i Berlin öppnade conferensen angaende den medeleuropeiska gradmätningens angelägenheter. Hr ANDERSSON redogjorde för sin under sistlidne sommar företagna botaniska resa i Luleå Lappmark och förtydligade sitt föredrag genom flera större teckningar och en fysisk karta öfver Quickjockstrakten. Hr NILSSON meddelade underrättelse om upptäckten af en fullkomligt utvecklad giftapparat hos ett i tropiska hafven lef- vande fiskslägte Thalassophryne, och erinrade i sammanhang der- med om ett liknande förhållande hos den vid Skandinaviens vest- kust förekommande fjersingen, Trachinus Draco. Hr NORDENSKIÖLD föredrog en uppsats af Grufingeniören L. J. IGELSTRÖM om gediget bly från Pajsbergs jern- och man- gan-malmlager *, och förevisade åtskilliga till Riksmusei mine- ralogiska afdelning på senare tider inkomna mineralier, deribland Neotokit, ett för Sverge nytt mineral, från Erik Ersgrufvan i Gestrikland, gediget bly från Pajsberg m. m. Hr LovEn föredrog en af Adjunkten G. LINDSTRÖM i Visby inlemnad uppsats: Om försteningar ur sekundära lager på Spets- bergen, samt en af D:r A. J. MALMGREN meddelad afhandling: Om den högre nordens Hafs-Annelider, och, för egen del, en uppsats: Om några i Kaspiska hafvet af Hr GOEBEL upptäckta Crustaceer. 416 Hr WAHLBERG meddelade från D:r S. O. LINDBERG två uppsatser: Dasymitrium, novum genus muscorum *, samt Några växtmorfologiska iakttagelser. Hrr SELANDER och LINDHAGEN afgåfvo utlåtande med an- ledning af en remiss från Chefen för Kongl. Civil-Departementet rörande en gemensam borgerlig tid för hela landet, och den me- ridian, efter hvilken densamma företrädesvis bör bestämmas. Akademien uppdrog åt Hrr LILLIEHÖÖK, EDLUND och LIND- HAGEN att inkomma med förslag till ett circulär för spridande af kännedom om de från Paris ankommande väderleksprognostica. Den afhandling af Professor HJALMAR HOLMGREN, ”Om multipla integralers transfiguration”, som varit remitterad till Hrr SELANDER och C. J. MALMSTEN, samt Adjunkten J. LANGS af- handling: ”Om några platinametallers chlorider i deras förhållande till salpetersyrliga salter”, som varit remitterad till Hrr L. SVAN- BERG och ULLGREN, antogos till införande i Akademiens Handlingar. Akademien beslöt att ingå ömsesidigt utbyte af skrifter med Medicinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena, och Natur- historische Gesellschaft i Nürnberg. Akademien beslöt att åt Mekanikus ALEXANDER LAGER- MAN gifva den Wallmarkska belöningen för hans uppfinning af en tändsticksmaskin. Akademien kallade genom anstäldt val till utländsk ledamot i femte klassen, Kemie Professorn vid Universitetet i Marburg D:r A. W. H. KoLBE. Sekreteraren meddelade, att Fru Friherrinnan BERZELIUS förärat Akademien en värderik samling af bref från utmärktare vetenskapsmän till Friherre BERZELIUS. Följande skänker anmältes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Civil-Departementet. Sveriges geologiska undersökning, H. 5 med text. (Forts. å sid. 420). —— 417 Gediget Bly i Pajsbergs jern- och manganmalmlager. Af L. J. IGELSTRÖM. [Meddeladt den 16 November 1864.] Pajsbergs malmlager ligger i dolomit och bestär af en bland- ning af blodsten (jernglans), svartmalm (magnetisk jernmalm) och af brunsten (hausmannit), med en totalmägtighet hos lagret af 3-5 famnar vid mer än 100 alnars längd. Vanligen äro jernmalmen och brunstenen så ätskiljda, att hvardera brytes för sig och upplägges i skiljda hopar vid grufvan. Brunstenen inne- håller 50—75 proc. manganoxid-oxidul och användes vid jern- beredningen. Det gedigna blyet sitter i malmmassornas finaste sprickor, dels i form af tunna skifvor (enligt hvad jag hittills känner af ej öfver 4 lineas tjocklek) och dels såsom anflog; mera sällan i hä- ligheter, och då såsom små oregelbundna klumpar. Det har en vacker hvit färg såsom nyss arbetadt bly eller tenn, och är så mjukt, att det kan skafvas med nageln eller skäras till spån med knif. | Såvidt jag varit i tillfälle att iakttaga håller sig det gedigna blyet vid Pajsberget inom malmlagret, och ej utom detsamma, t. ex. i den malmlagret begränsande dolomiten; och det synes förekomma såväl i blodstenen, som svartmalmen eller hausman- niten. Vanligen finner man det i de stundom ytterst fina spric- kor, som genomdraga blandningar af alla dessa malmarter. Dessa sprickors ytor äro beklädda med brungul serpentin och bitter- spat, hvartill mera sällan komma pyrokroit och spår af blyglans. Det gedigna blyet sitter, då det bildar anflog eller hinnor, ofvanpå alla dessa mineralier (utom på blyglansen, med hvilken det aldrig visat sig vara i beröring), men då det bildar skifvor, är det merendels inväxt i bitterspat. Af allt detta kan slutas att åt- minstone de anflogna bladen och hinnorna hafva sist tillkommit i Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 9. 418 L. J. IGELSTRÖM. sprickan. Det i kalken sittande blyet torde hafva bildats sam- tidigt med denna. Då blyet ej förekommer i de dolomitmassor, som omgifva Pajsbergs malmlager, och ej heller i några vissa sprickor eller någon viss malmart, måste man sluta, 1:0, att blyet tillhör sjelfva malmlagrets bildning, och 2:0 att det varit blyhaltiga lösningar eller gaser, som en gang bildat det, der det nu finnes. Visserligen "måste blyet varit sednare bildadt än de kompakta malmmassor, 1 hvilkas fina sprickor det finnes. Denna bildning kan väl ej tänkas skedd på annat sätt än derigenom, att lösnin- gar eller gaser cirkulerat i de sprickor och öppningar, som upp- stått efter det malmmassorna från ett smält eller degigt tillstånd antagit fast form. ; Att vattnet haft betydlig inverkan på Pajsbergs malmlager, det bevisa de många vattenhaltiga mineralier, som der finnas, såsom vattenhaltigt svart manganoxid-silikat, brunt (blyoxidhaltigt) dito, serpentin, pyrokroit m. fl., — men hvad pyrokroiten, som är man- ganoxidulhydrat, beträffar, så bevisar dess låga syrsättningsgrad från- varon af luft eller andra syrsättande ämnen. Ännu finnes-vatten qvar i Pajsbergslagret såsom en lemning af det vatten, som en gång verkat metamorfoserande på detsamma, ty nyligen fann jag vid sönderslagning af en större tät malmsten, ett drushål fyldt deraf. I samma ögonblick som stenen sprang i bitar rann vätskan ut kring dess yta, så att jag ej kunde upphemta och pröfva den. Den var dock smaklös. Drushålets väggar voro klädda med ett lager af kolsyrad kalk. Detta hål hade ungefär 4 tums diameter. Blyglans synes mig vara det material, hvaraf gedigna blyet bildats. Visserligen är detta mineral ganska sällsynt på Pajsbergs jern- och manganmalmlager, men det finnes dock. Vanligen sitter blyglansen midt inne i en tät sprickfri sten, bestående af ljus- grön hornblende, m. m.; men då den äfven stundom förekommer på samma sätt som blyet i fina sprickor, i hvilket fall likheten mellan gediget bly och blyglans är så stor, att det förstnämnda endast åtskiljes från blyglansen genom en vackrare hvitare färg, och naturligtvis genom sin smidighet och täljbarhet till spån, så GEDIGET BLY I PAISBERGS JERN- OCH MANGANMALMSLAGER. 419 ligger den förmodan nära, att hvad som nu är gediget bly en gång varit blyglans. På sednare tider har jag äfven funnit bergbeck vid Pajsberget. Man ser således, att ämnen ej saknas i malmlagret, som kunnat utöfva en reducerande inverkan. Vid en qvalitativ analys på ungefär 0,2 gramm af Pajsbergs gedigna bly har jag funnit det vara ganska rent, såsom äfven dess utseende och utmärkta smidighet redan bevisar. Förgäfves sökte jag i detsamma svafvel, selen, tellur, antimon, vismut, koppar, jern, silfver, 0. s. v. 420 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 417.) Från K. Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhamn. Oversigt 1862, 1863. Den Danske Ordbog, U. Regesta diplomatica historise Danice, T. 2: 4. ORSTED, A. S. Amerique Centrale Livr. 1. Cop. 1863. Fol. Från British Association for the Advancement of Science. Report of the 33d meeting. Från Royal Society i London. Proceedings, N:o 64—66. Från R. Geographical Society i London. Proceedings, Vol. & 4. 6. Frän R. Irish Academy i Dublin. Transactions, Vol. 24 2. Från Natural History Society i Montreal. The Canadian Naturalist. New Series, Vol. I; 1—4. Från Societe Linneenne i Lyon. Annales. Nourv. Ser. T. 9. Från Académie des Sciences et Lettres i Montpellier. Mémoires: Sciences, T. 4: 3. 5. » Medeeine, T. & 3—5. 4 1. » Lettres, T. d: 2—4. Från Holl. Maatschappij; der Wetenschappen i Haarlem. Natuurkundige Verhandelingen, D. 19. Från Entomologisch Vereeniging tv Leiden. Tijdschrift voor Entomologie, Deel. I: 1—5. Frän Allg. Schweizerische Gesellschajt für die ges. Naturwissenschaften. Neue Denkschriften, Bd. 20. (Forts. a. sid. 424.) 421 Dasymitrium, novum genus muscorum. Auctore S. O. LINDBERG. [Acad. Seient. Suec. propos. die 16 Novembris 1864.] DASYMITRIUM Linde. Calyptra cucullato-dimidiata, maximam partem capsul® obtegens, plieata, basi integerrima, filis densissimis et longissimis vestita. Peri- stomium simplex, a dentibus sedeeim, incurvis, haud trabeculatis, maxime papillosis, linea divisurali sat distincta donatis, formatum. — Planta habitu macromitrioideo, caule et ramis longe repentibus, valde tomentosis, ramulis tamen densissimis, brevibus, erectis et crassis. Hoc novum distincetissimum genus ex Orthotricho, Schlotheimia, Macromitrio proximo et Cryptocarpo optime diversum est calyptra cucullato dimidiata; e Zygodonte calyptra plicata, dense paraphysata, caule longe repente; et e Drummondia calyptra, capsula, dentibus peri- stomii haud trabeculatis, sed crassis, maxime papillosis etc. 1. Dasymitrium incurvum LINDB. Habit. In saxis insule Tscheu-Schan (30° lat. bor.) imperii chi- nensis, Aedwigie albicanti”) associatum, anno 1862 legit navarchus suecicus L. AHLSTRÖM. 5) I. HEDWIGIA EHRH. in Hannov. Mag. 1781 et Beitr. I, p. 171 (1787). Obs. Anno 1788 novum genus Burseracearum sub eodem nomine Hed- wigie in suo Prodr. Fl. Ind. occid. pp. 4 n. XXX et 62 deseripsit OL. SWARTZ, que denominatio, ut junior, tamen mutari debet in Tetragastrem GERIN. De fruct. et sem. plant. II, p. 130, tab. 109 (1791); idem genus serius (anno 1827) quoque appellatum fuit Caproxylon Tussac, Fl. Antill. IV, tab. 30. 1. Hedwigia albicans (G. H. WEB.). VAILL. Botan. paris. p. 128 n. 3, tab. 27, fig. 18 (1727). Sphagnum modosum, hirsutum et incanum DILL. Hist. musc. p. 246, tab. 32, fig. 5 (1741). Bryum apocarpum var. fp. L. Sp. plant. I. ed., I, p. 1115 (1753). — «. Hups. Fl. angl. I. ed., p. 403 (1762). Fontinalis albicans G. H. We». Spieil. Fl. gött. p. 38 (1778). Hedwiyia anodon EnrH. in Hannov. Mag. 1781, p. 109, et Beitr. I, p. 172 (1787). H. apocarpa Leyss. Fl. hal. II. ed., n. 1049 (1783). H. ciliata Heow. Stirp. erypt. I, p. 107, tab. 40 (1787). Bryum sphagnoides Jacav. Collect. II, p. 222 (1788). Gymnostomum Hedwigia SCHRANK, Bayersch. Fl. II, p. 438 (1789). Bryum eiliatum GMEL. in L. Syst. nat. XIII. ed., II, P. II, p. 1331 (1791). Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 9. 422 S. 0. LINDBERG. Cespites densi, intrieati, inferne fusei, superne sordide brunneo- lutei, opaci. Caulis et rami primarii densissimum tomentum fuscum gerentes, sparse foliati; secundarii strieti, densissime et acerescente foliati. Folia caulina et ramea e basi ovata abruptius elongate lan- ceolata, ramulina majora et longiora, e basi paullo latiore sensim elongate lanceolata; omnia sicca eircinato-crispata, erecto-patentia, basi duabus plicis profundis, apice hamato-incurva, obtusissima profundeque cucullata, margine plana vel inferne uno latere revoluta, profunde carinata, nervo in ipso apice dissoluto, crasso, rufo, dorso valde pro- minente; cellule omnes incrassat®, basilares quadrato-reetangulares, Gymnostomum eiliatum SW. Dispos. musc. Suec. p. 19 (1799). Anovectangium ciliatum HEDW. Sp. musc. p. 40 (1801). Hedwigia diaphana P.-BEauv. Prodr. p. 60 (1805). Schistidium eiliatum Brin. Mant. p. 21 (1819). Hedwigidium eiliatum Harrm. Skand. Fl. V. ed., p. 374 (1849). Pilotrichum eiliatum C. MÜLL. Synops. I, p. 164 (1851). Hedwigia albicans Linpe. in HarTm. op. cit. IX. ed., II, p. 49 in obs. (1864). 2. Hedwigia imberbis (Sw). Hedwigia integrifoia P.-BErauv. Prodr. p. 60 (1805)? Gymnostomum imberbe Sm. Engl. Bot. XXXH, tab. 2237 (1811). Anoectangium imberbe Hook. et Tayt. Muscol. brit. I. ed., p. 14, tab. 6 (1818). Schistidium imberbe N.-EsEnB. et HornscH. Bryol. germ. I, P: 99 p p., tab. 8, fig. 4 a—c et e (1823). Anoectangium ciliatum var. Y. rufescens W.-Arn. in Mem. Soc. d’Hist. nat. Paris II, p. 259 (1825). Hedwigidium imberbe BR. et Sch. Bryol. eur. fasc. 29 et 30 Monogr. p. 3, tab. 1 (1846). Hedwigia imberbis Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 491 (1849). Mitt. Muse. Ind. orient. p. 124 (1859). Neckera imberbis C. Mürı. Synops. II, p. 105 (1850). II. BRAUNIA Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 29 et 30 Monogr. (1846). 1. Braunia sciuroides (Baus. et DE Nor.). Gymnostomum ciliatum var. ß. mudum SchuricH. Catal. plant. Helv. p. 29 (1807). Leucodon alopecurus Br. Mant. p. 135 (1819)? Schistidium imberbe N.-EsEnB. et HoRNSCH. Bryol. germ. I, p. 99 p. p, tab. 8, fig. 4 d (1823). Anoectangium? sciuroides Baus. et DE Nor. in Mem. Accad. Torin. XL, p. 345 (1838). Hedwigia sciuroides Dr Nor. Syllab. p. 95 (1838). Braunia sciuroides Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 29 et 30 Monogr. p. 3, tab. 1 (1846). Neckera alopecura C. Mürz. Synops. II, p. 104 (1850). DASYMITRIUM, NOVUM GENUS MUSCORUM. 423 hyalins, inanes, sublaeves, superiores minores, parce chlorophylliferze, pagina utraque densissime papillose. Dractee perichstii exteriores foliis simillimae, interiores strictee, adpress&, e basi subvaginante ab- rupte cuspidate, cuspide ipsa obtusiuscule, nervo subcontinuo, minus crasso; cellule magis pellucida, laeves. Vagina brevis, cylindrica, truncata, ab pistillidiis sterilibus et paraphysibus (et brevibus, copio- sissimis, filiformibus, lzevissimis, ab una serie cellularum vix incrassa- tarum formatis; et aliis longissimis, paucioribus, verticillato-serratis, a tribus vel quatuor seriebus cellularum inerassatarum formatis) dense obsita; tubus vaginularis brevissimus. ‚Seta bi—trilinearis, rigida, crassa, rufula, lsevissima, tetragona et opposite leniter bicanaliculata, superne subeurvata, siceitate dextrorsum torta. Capsula magna, pachyderma, flavo-brunnea, ovata, distinete obliqua, inferne stomatibus magnis, ru- bris, ore angustiore, fusco-brunneo, siccitate rugulosa et striata. Annulus nullus. Operculum e basi conica oblique rostratum, brunneo-flavum. Peristomium parvum, albidum; dentes et sicci et madefacti incurvi, apice conniventes, lanceolati, obtusiuseuli, interdum magis irregulares. Columella crassiuscula. Spori sat magni, brunnei, laves. Calyptra magna, leptoderma, albido-straminea, apice brunnea, filis paraphysi- morphis, flavidis, flexuosis, verticillato-serratis, a pluribus seriebus cellu- larum incrassatarum formatis, vestita. Planta verisimillime dioica, inflorescentiam masculam etenim fru- stra semper quzesivi. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 21. N:o 9. 2 424 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 420.) Frän Schweizerische Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen, Versammlung 47. Från Naturforschende Gesellschaft i Bern. Mittheilungen, 1863. Frän Naturforschende Gesellschaft i Halle. Abhandlungen, Bd. 8: 2. Frän K. Gesellschaft der Wissenschaften i Leipzig. Abhandluugen, Bd. 9: 5. Ik 1. Berichte. Mathem.-Naturwiss. Classe, 1863: 1, 2. » Philol.—Histor. » 1863: 1—3. 1864: 1. Från F'ysikalisch-Medicinische Gesellschaft i Würzburg. Naturwissenschaftliche Zeitschrift, Bd. & 2, 3. & 1, 2. Medicinische Zeitschrift, Bd. 9: 2, 3. Från Författarne. LILLJEBORG, W. Bidrag till kännedomen om de inom Sverige och Norrige förekommande Crustaceer af Isopodernas underordning och Tanaidernas familj. Ups. 1864. 4:0. FORCHHAMMER, G. Om Sövandets Bestanddele og deres Fordeling i Havet. Kjöb. 1859. 4:0. Fem småskrifter. HAUGHTON, S. On the Reflexion of polarized Light from polished surfaces. Dubl. 1863. 4:0. — — On the tides of the Arctic Seas. Lond. 1863. 4;0. — — Experimental Researches on the Granites of Iceland, P. 3, 4. Lond. 1862, 63. 8:0. Muusant, E. Souvenirs d'un voyage en Allemagne. Par. 1862. 8:0. WINKLER, C. T. Musée Teyler. Catalogue syst. de la Collection pal&ontologique. Livr. 2. 425 Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Zoologiska afdelningen. Af Major Grill. Ett större Buffelhorn. Af Charge d’afaires Hylien Cavallius. Två Brasilianska foglar. Af Bryggaren Schmidt. En Fulica atra. Af Brukspatron Vegelins sterbhus. Femtio st. svenska foglar, nio däggdjur, en fisk, åtskilliga elghorn, renhorn, björneranier, fogelägg och en samling petrifikater. Af Lifmedikus V. Lundberg. En foetus af Cervus dama. Af Grefve Armand d’Otrante. Fyra st. horn af nordamerikanska djur; diverse husgeråd och klädes- persedlar, samt scalp af nordamerikansk vilde. Mineralogiska afdelningen. Af Adjunkten Bahr. Ett stycke gedigen koppar från Ural, vägande 57 %. Af Öfver-Direktör Åkerman. Några stuffer af Neotokit, från Erik Ers-grufvan i Nyängsfälten, Thors- äkers socken, Gestrikland. STOCKHOLM, 1865. P. A. NORSTEDT & SÖNER. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Ärg. 21. 1864. Je 10. Onsdagen den 15 December. Hr EDLUND föredrog ett utdrag ur en af framl. Brukspatron C H. WEGELIN författad afhandling: ”Bidrag till kännedom om sjöars och vattenfyllda grufvors temperaturförhällanden syn- nerligast under vintern, samt om vindvakar” *; och redogjorde för en af Professor JULIUS THOMSEN i Köpenhamn nyligen uppfun- nen polarisations-stapel. Hr NORDENSKIÖLD anmälde, att de under sednaste expedi- tionen till Spetsbergen gjorda samlingarne ankommit och blifvit till Riksmuseum aflemnade. Hr ANDERSSON meddelade iakttagelser om några egendom- ligheter hos Barrträden i Lappland. Hr Huss förevisade prof af ett vextgift, som vissa syd- amerikanska Indianstammar begagna till förgiftande af sina strids- vapen och jagt- och fiskredskap. Detta gift, som af de vilda benämnes Uviari, af engelsmännen Woorari, af fransmännen Cu- rare, beskrefs närmare till beredningssätt, användande och verkan. Hr WAHLBERG meddelade följande uppsatser: af Hr BLoM- STRAND: Om metallsyrorna af Tantalgruppen samt nagra mine- ralier hvari dessa syror inga"; af Adjunkten T. THORELL: Om Argulus dactylopteri, en ny vestindisk Hafs-Argulid; af Docent F. A. SMITT, Om fettkropparnes betydelse hos Hafs-Bryozoerna; af D:r A. J. MALMGREN: Om Spetsbergens Fiskfauna *; af Professoren J. G. H. KınBERG: Nya arter af Annulater *. 428 Till Letterstedtsk stipendiat utsägs för innevarande är Lec- torn vid Chalmerska slöjdskolan i Göteborg, G. R. DAHLANDER. Pr&ses tillkännagaf, att Akademiens utländske ledamot af andra klassen, Direetorn för observatoriet i Pulkova, Stats-Rädet F. G. W. STRUWE med döden afgätt den 23 sistl. November. Följande skänker anmältes: Till Vetenksaps-Akademiens Bibliotek. Från K. Topografiska Corpsen. Karta öfver Sverige (1:100,000) II. V. 36, 37. I. Ö. 42. Från K. Universitetet i Christiania. Nyt Magasin for Naturvidenskaberne, 18: 3 Meteorologische Beobachtungen, L. 3, 4. IRGENS, M. & HIORTDAHL, H. Om de geologiske Forhold paa Kyst- streekningen af Nordre Bergenhuus Amt. Chra. 1864. 4:0. SEXE, S. A. Om Sneebraen Folgefon. Ib. 1864. 4:0. LöBERG, OÖ. A. Om Norges Fiskerier. Ib. 1864. 8:0. Från Academie R. des Sciences i Bruxelles. Mémoires, T. 34. Mémoires couronnes, T. 31. v Mémoires couronnés, collection in 8:0, T. 15, 16. Bulletin, T. 15—17. Annuaire, 30. Annuaire de l’Öbservatoire, 31. Annales de l’Observatoire, T. 16. Från Academie R. de Medecine i Bruxelles. Mémoires, T. 4: 7. Bulletin, T. & 4—11. % 1—7. Från R. Geographical Society i London. Journal, Vol. 33. Från Geological Society i London. Journal, 80. List, 1864. (Forts.). 429 Bidrag till kännedom om sjöars och vattenfyllda gruf- vors temperaturförhällanden, synnerligast under vintern, samt om vindvakar. Af C. H. WEGELIN. [Meddeladt den 15 December 1864.] Mången gång har jag gjort mig den frågan, hvad isbelagda sjöars bottentemperatur må vara i trakter, der jordtempera- turen är under +4", men ända hittills åtnöjt mig med det till hands varande svaret: förmodligen ett medium af +4" och stäl- lets jordtemperatur. Detta är likväl oriktigt, ty äfven i en sjö utan både till- och aflopp tillkommer ett tredje moment i isen, som berör vattnet med nära lika stor yta som den, hvarpa jord- temperaturen verkar, då i allmänhet våra sjöar äro relativt ganska grunda. Det istäcke, hvarmed en sjö är belagd, är för det underlig- gande vattnet den noggrannaste temperatur-regulator man kan tänka sig, emedan den, genom att öka eller minska sin egen tjocklek, betingar såsom nödvändighet ett lager af 0 graders temperatur närmast under sig. I sjöar, der in- och utlopp fin- nas, tillkommer ännu ett, och detta ganska ombytligt, moment, hvilket är det kraftigast verkande af dem alla. Ju längre och grundare en ström är, desto mer sträfvar vattnet att antaga 0” temperatur, då luftens är under fryspunkten; och afkylningen har nått sitt maximum, när strömmen isbelägges, och så länge den sålunda förblifver. Det ur längre strömmar i en sjö inflytande vattnet är under sådana förhållanden antingen 0” eller föga der- utöfver. Till följe häraf och ju ringare en sjös kubikinnehåll är emot den inströmmande vattenmängden, desto förr måste sjöns vatten antaga en sig till 0” närmande temperatur. Räcker vin- terns stränghet till att hålla strömmen isbelagd, och varar den nog länge för att tillåta sjöns hela innehåll att utbytas, så skulle detta vid våren äfven blifva 0”. Här finnes sålunda fyra verkande Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o I0. 430 c. H. WEGELIN. orsaker till bestämmande af sjöars vintertemperatur, nemligen: 1:o vattnets största täthet vid - 4"; 2:0 jordtemperaturen; 3:0 isens afkylningsförmåga uppifrån och nedåt, och 4:o det inflytande vattnets värmegrad. En med vatten fylld grufva kan också betraktas som en sjö, dock under något egna förhållanden. Då uti sjön in- och utlopp höra till det normala, så måste de i grufvan räknas till undan- tagen. I stället för att om vintern de förra hafva nära lika stora ytor, som beröra is och jord, så hafva de sednare en rela- tivt mycken liten isbelagd yta, men en desto större, utsatt för jordtemperaturen; och detta ofta på ett djup, som är större än det, till hvilket luftens årliga temperatur-variationer nedtränga. När köld inträffar om hösten, måste i en grufva, liksom i en sjö, hela vattenmassan sjunka till +4°, innan någon stadigvarande isbetäckning kan ske. Om nu jordtemperaturen är under +4?, så, hvarefter väggarna afkylas, bibringa de samma lägre tempe- ratur äfven åt det närmast liggande vattnet, hvilket då uppflyter och lägger sig på sitt behöriga afstånd från isen. Dessa afkylda, efter grufvans väggar uppåt flytande, strömmar fortgå oafbrutet, tills hela vattenmassan antagit ställets jordtemperatur. Om man i en grufva under sådana förhållanden, d. v. s. sedan allt stad- nat, eller ju sednare på vintern desto bättre, endast ej något nytt värme tillkommit, skulle undersöka vattnet, så skulle det straxt under isen befinnas vara 0°, sedan småningom varmare, till dess man snart komme till en konstant, ända på djupet gående, temperatur, som måste vara den nogaste mätare af ställets jord- temperatur vid det djup, grufvan når. Dels för att se, huru dessa slutledningar höllo streck, dels derföre att jag ända höll på med att undersöka några källors värmeförhållanden, beslöt jag att äfven utsträcka dessa försök till några sjöar och grufvor; men jag måste då först inrätta ett till detta sednare ändamål passande instrument. Efter diverse mer eller mindre lyckade försök, stadnade jag vid följande, som fullt motsvarar alla fordringar både vid sjö- och käll-undersök- ningar. TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 431 En cylinder af glas, hvartill vanliga lampglas egna sig allt- för väl utom för djupare vatten, då de böra vara vidare, förses i båda ändar med messingshylsor, af hvilka den nedre har i bot- ten 4 hål af I tums diameter eller, om man vill att vattnet lät- tare skall passera igenom, ett enda hal af $ tums diameter, för- sedt tvärsöfver med ett fint messingskors. I den öfre hylsan göres en så stor öppning, att endast en fals återstår, mot hvil- ken glasets kant godt kan stödjas. Mellan glasets båda ändkan- ter och dessa hylsor lägges kautschuksringar till tätning, hvarefter glascylindern inpressas mellan båda hylsorna medelst 4 stadiga messingsträdar, fastgjorda vid nedra hylsan och vid den öfre försedda med gängor och muttrar. Från dessa muttrar och till den runda öppningens kant bör lemnas ett mellanrum af minst 1 tums bredd. Ett stycke rundskuret vaxtaft, af } tums mindre diameter än glascylinderns inre, fästes mellan nedre hylsan och kautschuksringen på det sätt, att 4 tums bred flik lemnas på vaxtaftet och införes mellan ringen och hylsan, innan tillskruf- ningen sker, hvilken flik sålunda tjenar vaxtaftsventilen såsom gängjern, samt qvarhaäller och styrer denna midt öfver de i hyl- sans botten befintliga hålen. Ofvanpa öppningen i öfre hylsan fästes ett lock af gutta-perka likaledes med en dylik flik, som medelst ett hål kan trädas på en af messingstrådarna och sedan tillklämmas med muttern. För att denna ventil lätt skall öppna och tillsluta sig, inskäres tvert öfver fliken en fåra så djupt, att gutta-perkan i botten deraf blott är af ett pappers tjocklek *). Ett handtag af messiogstrad med en ögla i hvardera ändan trä- des på tvenne af messingtrådarna, som sammanhålla instrumentet, och bör i midten likaledes hafva en ögla, för att deri fästa snö- ret för instrumentets nedsänkande och upphissande. Detta hand- tag bör, uppdraget mot öfre hylsan, lemna tillräckligt utrymme för gutta-perka-locket att fullt öppna sig. Ett par stadiga gutta- perka-ringar trädas på messingstrådarna mellan hylsorna och bjelpa till att skydda glascylindern mot tillfälliga stötar. ”) På det instrument, som finnes bland W:s qvarlätenskap, äro locken såväl i öfre som nedra hylsan af vulkaniserad kautschuk. 432 C. H. WEGELIN. Den thermometer, som begagnas, bör sa mycket som möjligt förena de motsatta egenskaperna af liten, och således lätt värmd och afkyld, kula med stora grader och ändå ej för fint och der- igenom svärafläsligt rör. Den förses med en messingsställning, som medelst utspärrande fjedrar håller thermometern behörigen i midten af glascylindern, och bör dessutom lätt kunna uttagas ur densamma genom den öfra hylsan. År allt rätt utfördt, så stå vaxtaftventilen och guttaperka-locket under instrumentets ned- sänkning ständigt öppna, hvadan cylindern alltid är fylld af det omgifvande vattenlagret; men vid minsta uppdragning nedfalla locken och tillsluta instrumentet, som, så länge uppdragningen sker jemnt, bibehåller obemängdt det innehåll, det hade vid uppdrag- ningens början. Det är ej svårt att äfven på djupare vatten medeist endast ett par tums knyckar upp och ner tydligen ge- nom snöret känna stöten af det öppnade och åter mot messings- hylsan nedfallande guttaperka-locket. Man kan således snart sagdt på tummen bestämma det vattenlager, man vill upptaga till undersökning. Uppdragningen bör ske medelst vef, ty att famna upp med så jemn rörelse, att det vid ombyte af händer ej emellanåt afstadnar och då kan gifva tillfälle att insläppa något af ett annat vattenlager, är svårt. Så snart instrumentet tager botten, inflyter deruti genast något af den bottensats, det anträffar. År denna lös och gyttjig, så får man upp instrumen- tet så fullt deraf, att ingen afläsning kan ske, utan att thermo- metern upplyftes så högt, att qvicksilfverpelaren synes öfver vattenytan; derföre måste öfre öppningen vara så stor, att ther- mometern lätt kan uppdragas. För att utröna, om, under uppvefning från ett större djup, det i cylindern inneslutna vattnet kunnat afkylas, då det fördes genom kallare lager, försökte jag att fylla cylindern med +4? varmt vatten och hålla instrumentet nedsänkt i fryskallt, hvilket hölls i jemn rörelse deromkring. På ett mindre instrument, gjordt af ett 10 tum långt lampglas, märktes under första minuten ingen förändring i temperaturen, sedan ungefär 0,5” sänkning för hvarje minut, tills vattnet hunnit —+2”, hvarefter det afkyldes TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN 1 SJÖAR. 433 långsammare. Ett annat instrument med en större glascylinder utvisade ingen afkylning under de två första minuterna; sedan circa 0,2” på hvarje minut. Då jag på en minut kunde upp- vefva 2 A 300 fot, kom således ingen afkylning i fråga på de djup, jag har undersökt, äfven om : skillnaden i temperatur mellan det omgifvande och det inneslutna vattnet varit så stor, som här vid försöken begagnades, hvilket aldrig varit händelsen. Undersökningarna, som följa, började först i slutet af Februari ar 1851. De äro anställda på större och mindre, djupare och grundare, högre och lägre belägna, med större och mindre till- och aflopp försedda, sjöar, för att gifva upplysningar under så varierande förhållanden, som tillfälle och förmåga medgäfvo. För- söken i grufvorna äro få, men derföre ej utan intresse *). Dessa försök äro visserligen för fragmentariska och anställda med för liten hänsigt till att lära känna och närmare utreda de särskilda förhållanden, under hvilka hvar och en af de på afkyl- ningen inverkande omständigheter inverka; men åtskilliga slut- satser kunna med temmelig tillförsigt ifrån dem dragas: 1:o. De undersökta sjöarnes vintertemperatur på djupet har visat sig i allmänhet ligga längt under temperaturen för vattnets största täthet. De medel, genom hvilka bottenfrysning här huf- vudsakligast kan anses förekommas, äro: isens mindre egentliga vigt än vattnets och det sednares latenta värme. Till följe af den förra flyter hvarje löst isstycke till vattnets yta och skapar genom sammanfrysning ett istäcke, genom hvars massa all vidare afkylning måste gå för att atkomma vattnet; till följe af det sednare mildras sedermera, allt mer och mer ju tjockare isen blir, denna afkylning genom det värme, som lösgöres vid vattnets öfvergäng till is. 2:0. Att jordtemperaturen, som i de trakter, der de under- sökta sjöarne äro belägna, torde vara mellan +3 och +4°, är så undanskymd, att vattnets temperatur i ingen af dem haun upp *) Dessa observationer, uppställda i kronologisk ordning, hafva för bättre öfver- sigt skull blifvit sammanförda för alla åren på ett ställe i slutet af afhand- lingen. 434 C. H. WEGELIN. till nyssnämnde värmegrad. De begge Kärnarna hade visserligen i dyen +4’, men detta är att anse som magasineradt värme af det, som vattnet hade, da Kärn lade sig; ty dyen, fastän utrörd med vatten till full flytbarhet, har en så oledande förmåga, att om en källäder kokar upp i en sådan, man ej behöfver föra ther- mometern många tum åt sidan för att fa I a I grads skillnad emot temperaturen i sjelfva strålen, i fall nemligen denne en längre tid förut haft en annan temperatur än den, då försöket göres. — Stängkärns högre värme äfven öfver dyen, har jag an- ledning att förklara genom från bottner uppkommande källor. 3:0. Det vid afkylningen öfvervägande elementet är det till- flytande vattnet eller tilloppen genom åar och strömmar. Der dessa komma genom längre, grundare och strekande strömmar och tillföra en i förhållande till sjöns kubikinnehåll stor vatten- massa, der går afkylningen längre än i djupare sjöar med mindre strömdrag. Häraf följer, att sjöar belägna på lägre nivå eller längre ned i samma vattendrag kunna afkylas fortare och mera, än de som ligga längre upp eller högre. Af de undersökta sjö- arna höra Varpan och Runn till förstnämnde kategori med större tillopp och af icke något särdeles djup. Runns betydligaste in- tägt är vid Korsnäs, der circa 260,090 kubikfamnar vatten pas- serat denna vinter om dygnet, dernäst från Tisken vid Fahlun, der circa 56,000 kub.-famnar gå fram på samma tid. Således på dygnet 316,000 kub.-famnar. Runns areal är utom Ösjön och Liljan circa 16,500,000 qvadratfamnar. Om medeldjupet tages till 3 famnar, så skulle således Runn rymma nära 50 mil- lioner kub.-famnar och således 156 dygn åtgå till att ombyta hela innehållet. — Varpans areal är circa 2,400,000 qv.-famnar. Om medeldjupet antages till 5 famnar, så vore kubikinnehållet 12 millioner kub.-famnar; antages inloppet lika med utloppet ur Tisken eller 56,000 kub.-famnar, så äatga 214 dygn till att här utbyta innehållet. Vintern räcker således till att i Runn göra fullt utbyte. Också är vattnet i dessa sjöar betydligt afkyldt. — Ett motsatt förhållande eger rum med Rog, som af de undersökta sjöarne är kanhända den, som i afseende på kubikinnehället har TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 435 de minsta äfvensom minst afkylda tillopp, då det största endast rinner circa 2 mil och passerar derunder 2 större sjöar. Rog är äfven 25 famnar djup, också är dess vatten varmast, nemligen + 2,7” vid botten. Rämen kommer närmast Rog i detta afse- ende, också är den +2,2° likasom Schissen, hvilken oberäknadt källor endast har tillfälliga tillopp. Siljan är den så till vidd som djup ojemnförligt största af de sjöar, jag har undersökt; den har äfven ett stort genomgående vatten, alldenstund hela Öster-Dalelfven går der fram. Då hälf- ten af detta tillopp redan uppe i fjällen erhållit sin största vat- tenmassa och sedan, 4 mil ofvanom och 10 mil nedom Särna, går i fors eller med stark streke, så faller det sig tydligt, att detta vatten skall vara starkt afkyldt. Andra hälften kommer ur Orsa sjön, sjelf ett godt afkylningsställe såsom mycket grundt, och ditflyter ur 4 åar, som alla gå flera mil i streke från bergstrakter, närmande sig till fjällhöjd. Att Siljans vatten under sådana omständigheter skall vara kallt, hvilket det äfven visat sig, kan lätt inses; men att, då dess köld ej nått maximum eller 0”, det kan vara lika från 50 famnars djup och upp till isen, det är något jag för närvarande fåfängt sökt finna orsaken till. Första vårdagen, den 7 April, just som snön började smälta, undersökte jag tvenne grufvor, som under flere år stått vatten- fyllda, nemligen Carl Johans grufva, som ligger några hundra alnar i N.V. och Nicolai grufva, som ligger några tusende i S.0. från Fahlu grufva. Begge äro mellan 30 och 40 famnar djupa, med små dagöppningar och fulla med vatten upp till kanten. Carl Johans grufva var betäckt med 23 fots tjock is. Vattnet straxt under isen var 0”, och sedan från 3 och tills instrumentet på 24 famnars djup stadnade mot den ”donlägliga” *) väggen +3,9°. Nicolai grufvan har ett 10 alnar högt, med bräder ofull- komligt täckt, timradt rum ofvanom jordrymningen. Isen var här 15 tum tjock. Vattnet straxt under isen 0? och sedan tills på 13 famnars djup mot berget + 3,5". *) En grufva säges vara donläglig, då hon afviker i vinkel från vertikalplanet; den öfre väggen kallas då den hängande, den undre den liggande. 436 C. H. WEGELIN. En annan grufva, Schyttgrufvan, 4 mil från Fahlun, circa 630 fot öfver hafvet, och som länge varit Öödelagd, beslöt jag äfven undersöka den 10 April. Snön var i full smältning, men såväl grufvan som varpen helt och hållet täckta dermed. TI ett schakt, 20 å 30 alnar från sjelfva grufvans öppning, var kring en från lafven nedgående pumpspira isen genomfrätt; i detta hål och på alla djup ända till 24 famnar var vattnet +4,2°. Skym- ningen hindrade mig att samma dag pröfva förhållandet i sjelfva grufvan, hvilket skedde den 16 April. En half fots vatten fanns” nu på den 11 fots tjocka isen, och vattnet inunder till på 3 fam- nars djup +3,5° och sedan till på 17 famnars djup mot berget +4,0°. Huru grufvan kommunicerar med schaktet, känner jag ej. Den 27 April besökte jag några grufvor i närheten af Schiss- hyttan i Norrbäckes socken. I Norrgrufvan, circa 900 fot öfver hafvet, hade isen lossnat från bergväggen. Under isen var vatt- net + 1,7” och sedan på 10 och 20 famnars djup + 3,7”. — Ceder- creutz-grufvorna ligga circa 1,100 fot öfver hafvet. I alla 3 öppningarna var isen loss från bergväggen, och vattnet på 2, 4, 7 och 11 famnars djup +2,7°. — Djupgrufvan ej långt från de förra, 1000 fot öfver hafvet, hade 13 fots is ännu öfverallt fast- frusen vid berget. Vattnet var till botten på 4 famnars djup SA Den 22 April undersökte jag åter Carl Johans grufva. Isen var qvar, men vaken jag förra gången upphuggit var nu frätt till öfver en alus diameter, och en vårbäck, som forssade ner i grufvan ett stycke derifrån, hade vid isens nivå i grufvans andra öppning sitt aflopp. De begge öppningarna ätskiljas af ett band, som på 2 & 3 famnars djup är genombrutet och hvar- under det inströmmande vattnet måste passera för att vid andra ändan utlöpa. Vattnet var från isen och på hela det 24 famnars djupet + 1,7" och mjölkigt af så fint uppslammad jord, att det först i medio af Maj börjat nagot klarna upputi. — Det synes som skulle skillnaden i egentlig vigt mellan vatten af +1,7° och vatten af +3,5° böra vara tillräcklig att tillåta den kallare och således lättare strömmen att löpa utöfver det i ett så djupt och TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 437 trängt rum inneslutna varmare och tyngre, utan att blandas, men detta synes dock i detta fall ej hafva varit förhållandet. Dessa undersökningar i grufvor gifva en tydlig vink om, huru olika jordtemperaturen, beroende af lokala omständigheter, måste utfalla äfven på nära intill hvarandra belägna ställen, eller med andra ord, att ytan för en viss värmegrad i jorden ej löper parallelt med denna sednares yta, utan sänker och höjer sig be- tydligt inom ganska trånga gränsor till följe af många inverkande orsaker, såsom t. ex. mer eller mindre ojemn mark, ställets läge såsom öppet eller undanskymdt för solbelysning o. s. v. Nicolai och Carl Johans grufvorna ligga på öppen mark, med jemn docering åt öster, Schyttgrufvan med dylik docering at sö- der, Norrgrufvan på en glest skogsklädd bergås med jemn doce- ring at öster och vester, samt Cedercreutzgrufvorna på kammen af en skogbeväxt bergås, som just här gör ett knä med brant sluttning åt N.O. Den 4 December 1851 passerade jag Åkerström i Vestergöt- land. Vintern hade någon tid förut börjat och luftens temperatur var då —3,5°. Kanalen, ehuru dess vatten var alldeles stillastående, gick ännu helt öppen, endast att fina isnålar flöto som en hinna på vattnet vid slussporten. Jag undersökte vattnet vid densamma och fann det till min förvåning redan afkyldt till +1,5°. Fullt med nysskläckt fiskyngel, 4 tum långa, genomskinliga kräk, summo med särdeles liflichet i detta kalla medium. Forssen bredvid ka- nalen var äfven +1,5" Vid Rannum var samma dag vattnets temperatur + 1,0". Venern var naturligtvis alldeles öppen. Den 10 December var Hedströmmen vid Uttersberg i Vest- manland +08 Nedra Skinsbergssjön + mil ofvanom hade nyss lagt sig, — Varpan, nyligen tillfrusen, var den 28 December + 0,2° upptill, vid botten + 1,0". — Runn likaså. — Rog ville denna vinter ej lägga sig; sammalunda och Rämen. När sent omsider Rog blef körbar, var den vid botten + 1,5", men vattnet utvisade omvexlande varmare och kallare lager, hvilket tillräck- ligt ådagalade, att ännu icke allt ställt sig i jemnvigt, utan att 438 C. H. WEGELIN. strömmar deruti fortgingo, en tillräcklig orsak till dess sena till- frysning. Häraf visar det sig, att de ifrägavarande sjöarne icke varit färdiga att isbeläggas, sa snart större delen af deras vattenmassa blifvit afkyld till +4" Vattnets temperatur straxt före isbe- läggningen var utan tvifvel äfven på djupet betydligt lägre. Orsaken härtill ligger tydligen deri, att de starka tillflödena till- förde vatten af låg temperatur, och att sjöns vatten af dessa starkt omrördes. Skall isbeläggningen kunna börja straxt efter sedan de undre vattenlagren nedgätt till 4°, så måste sjön sakna större tillopp med lägre temperatur, och vattenmässan vara nå- gorlunda i hvila. Vindvakar. Ett fenomen, som på våra tillfrusna sjöar nödvändigt måste ådraga sig mycken uppmärksamhet, äro de så kallade Vindvakarna. Efter några dagars starkare töväder får man snart se isen, an- tingen den är tunnare eller tjockare, genomborrad af merändels runda men äfven ibland ovala hål, som, då de blifva synliga, vanligen äro omkriog 4 äfven till 1 fot i diameter och hvilka nära upp till kanten äro fyllda med vatten. Deras hastiga upp- komst, äfven på de tjockaste isar, deras reguliera utseende. ofta så att ingen borr skulle gjort dem noggrannare, isens fullkomliga fasthet och styrka ända intill vaken och deras närvaro öfverallt så väl på den renaste, mest hela is, som der sprickor framgå och efter vägar, der organiska ämnen fräta, fäster något gätlikt vid deras tillkomst och uppträdande. I det skick, de då befinna sig, spejar man fåfängt efter en orsak till deras daning, antingen den skall sökas öfver, i eller under isen. Att de finnas och att till deras bildande fordras värme är allt man kan förnimma. För att komma deras daning närmare på spåren måste man studera dem i deras uppkomst. Då åter undandraga de sig de flestas blickar af flera orsaker. Dels derföre, att isen då är be- täckt med vatten, som gör vandringar derpå mindre behagliga, dels derföre att samma vatten hindrar annat än ett vandt öga TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 439 att upptäcka dem, der de uppstätt; och ingenting annat än kän- nedomen om (et, som betingar dem, gifver anvisning på, hvarest de äro i görning. Om man betraktar isen pa en sjö, får man se större och mindre fläckar, der isen är mörkare följaktligen tätare och fastare än den omkring varande, hvars ljusare färg beror på en större mängd i dess massa inneslutna små luftblasor. På ren s. k. tjur- is') äro blåsorna, som alltid äro mer eller mindre till finnandes, (derföre att vattnet vid frysning liksom vid kokning afskiljer från sig eller lösgör den luft, det hållit upplöst) jemnt fördelade och stå vertikalt upp och ned: På andra ställen deremot äro de nämnda luftblåsorna mycket talrika, och det är just på dessa ställen som vindvakarne företrädesvis bildas, synnerligast om det öfversta islagret är någorlunda fritt från blåsor och dessa huf- vudsakligast förekomma mot isens undre yta. Om nu solstrå- larne träffa ett sådant ställe, gå de lätt igenom det öfversta islagret, men reflekteras mot väggarne i de nämnde luftbläsorna, hvarvid en del af strålarnes värme absorberas af blåsornas is- väggar. Ifall redan förut några dagars töväder inträffat, så att isen har i det närmaste noll graders temperatur, så smälta is- väggarne delvis bort, och det bildar sig på detta sätt ett större sammanhängande rum, som är fyldt till en del med vatten och till en del med luft. På detta sätt förstoras blåsan mer och mer, till dess att slutligen en fri kommunikation uppstår mellan istäckets öfre och undre yta. Uppkomsten af denna kommunika- tion underlättas betydligt deraf, att isen, synnerligast efter hasti- gare temperaturväxlingar, sällan är fri från större eller mindre sprickor. Finnes flytande vatten på istäckets öfre yta, så börjar detta genast nedrinna genom den öppnade vägen, och affräter dervid kanterna af hälet, hvilket derigenom mer och mer för- storas. Vanligtvis nedrinner vattnet med en hvirflande rörelse, till följe hvaraf hålet cirkelformigt afrundas och ofta såsom ett skrufhal blir försedt med mer eller mindre tydliga gängor. Vatt- nets nedrinnande fortfar, ända till dess att isens öfre yta blifvit torr. !) Tjuris kallas den is, som är fast och tät. 440 ©. H. WEGELIN. Att det på isen vid töväder eller regn uppkomna vattnet genom ett dylikt hål kommer att nedrinna är lätt att inse. Isens egentliga vigt, ehuru något olika efter den olika mängd luftblåsor den innehåller, kan anses vara omkring 0,9 af vatt- nets. Häraf följer, att ett isstycke endast till 0,9 af sin volum nedsjunker i vattnet, och den återstående 0,1 höjer sig öfver detsamma. Om isen vore t. ex. 10 tum tjock, så stode således dess öfre kant I tum öfver vattnets yta 1 en uti isen befintlig vak. Lägger sig nu 0,9 tums högt vatten på denna is, så ned- tryckes den häraf, så att dess kant står jemnhögt med vattnets i vaken. Men nu qvarstår ändå vattnet på isen med sin yta 0,9 tum högre och rinner följaktligen med detta fall ner i vaken. Det inses utan svårighet, att den hastighet, hvarmed vattnet nedrinner under för öfrigt lika förhållande endast är beroende af isens tjocklek, men icke af vattnets höjd öfver isens yta. Det har ofvanföre blifvit nämndt, att vattnet vanligen ned- går genom en hvirfvelrörelse i vindvaken. -I sjelfva verket så snart vatten nedflyter genom en öppning till den mängd, att det fyller. samma öppning, så sker det nästan alltid i hvirfvel. De minsta omständigheter, såsom en ojemnhet i öppningens kant, olika tillflöde af vatten från olika sidor af öppningen med mera dylikt kan lätt hafva en sådan hvirfvelrörelse till följd. Genom en dylik rörelse blir öppningen likasom ursvarfvad och ofta så- som ett skrufhål försedd med gängor. Redan i en vindvak, som är 1 tum vid, är denna skrufform märkbar, fastän tydligare vid 3 till 4 tums diameter; men allteftersom vakarne ökas till mängd och storlek, minskas det nedrinnande vattnet och följaktligen hvirfvelns hastighet, till dess att det sista rinner endast rakt ned efter öppningens sidor. Häraf borttäres en stor del af gängerna, och vaken får ett mera reguliärt och likasom borradt utseende. Så länge isen är täckt af vatten, märkas de få och trånga vind- vakarne af föga annat än det smutsiga skum, som samlas öfver öppningen, men sedan vattnet runnit ned, försvinner detta, och nu är det, som de efter välförrättadt arbete framstå tydliga och öppna, fyllda nära upp till brädden af sjöns stillastående klara TEMPERATURFORHÄLLANDEN I SJÖAR. 441 vatten. De flesta vintrar uppstär icke nog starkt och uthällande töväder för att bilda dem, osh är det då först af väarvärmen de framkallas, men äfven da kan måttlig värme och torr väderlek, som hindrar vatten att samlas på isen, föranleda deras uteblif- vande. Vattensamling på isen, tillkommen af luftvärme och ne- derbörd, är deras orsak, att bortskaffa detta vatten deras uppdrag och verkan. Härigenom tjena de äfven att göra isen mera far- bar; ty sedan vattnet kommit undan, äro sjöarne, isynnerhet då de på morgnarne äro härdfrusna, åter för kort tid farbara. Men efter hand tager solen ut sin rätt, vakarne blifva allt större och få längre utgreningar, hvilka gifva dem ett särdeles olycksbådande, kräftartadt utseende, till dess att vid sköljningen allt förbytes i flytande form. Då särdeles långvarigt töväder om vintern framkallat dylika utgreningar och de sedan frysa till, hvilket då alltid sker med mörk klar is, så förete deras rika förgreningar onekligen en vac- ker anblick. Dessa gifva äfven en vink om de otaliga, osynliga sprickor, med hvilka isen är genomträngd LJ Observationer 1 Sjöar. År 1851. Februari 22. Slussen mellan Tisken') och Runn: Tisken öfverfrusen +0,3°. Februari 26. Varpan’): klar tjuris), 2 fot tjock med } fots fast- frusen hvit snö. Midtpa sjön: Vattnets temp. på 0 fots djup d. v. s. straxt under isen +0,7° ända ned till slussen. Vattnets temp. vid slussen 1 DIN Su SSE re eat Dose +1,0 SLÖ mu boffens u a ee +1,7 i utloppet vid Stennäset’).................. +0,5 1) Tisken en liten sjö mellan Fahlun och Runn. 2) Varpan, en sjö straxt norr om Fahlun, 420 fot öfver hafvet. 3) Stennäset, Varpans utlopp. Vattnet går sedan under namn af Östanforsån genom Fahlu stad ut i Tisken, som åter vid slussen faller ut i Runn. 442 6. H. WEGELIN. Februari 27. Runn: 2 fots tjuris med 4 fots snö. Ungefär der Vikalinien gär närmast intill Deijstholn: Vattnets temp. på 0 fots djup ................. Be 0,0° 152 02 Da 2 EEE RER +0,5. Till följe af den låga temp. frös det i vaken uppstigande vattnet, så att det-blef grumligt af små isnålar. 1000 fot från Melpaholmen åt Hjertklack: Vattnets temp. på 2 fots djup ......................... u +0,5° 12:01 DHL SE +1,7. Mars 1. Myckelmyr-kärn'): nära 2 fots tjuris med 3 fots snö. Midtpa sjön: Vattnets temp. pa 2 totstdyup Mer er ee +1,0° 6...0:5° 9 hoptenn e Veen +1,5 nere i dyen på botten ..... .............. 14,0. Mars 7. Stängkärn’): nära 2 fots tjuris med I fots snö. Midtpa sjön: Vattnets temp. på 0Mrots"djupt re a ana +1,5" AED NESE SR PROS SEKO BS SRS +3,7 15 97° merdybotten. 2 Seen +4.0. Mars 10. Hogsjöns’) utlopp vid Korsnäs .....ceee.. +0,2. Mars 16. Slussen mellan Tisken och Runn, samt Stennäset. Fran sistnämnde stället öppet några alnar uppåt Varpan; streken genom Östanforsån och Tisken öppen. Vattnets temp. vid Stennaset# 0 0 ze sanna +0,5° ». Slussen nn. AS TESTA +0,7 Mars 23. Vattnets temp. vidSlussen 22. re Are +0,5. » » Runn: mellan Melpaholmen och Hjertklack, nagra hundra alnar fran observationsstället den 27 Februari. Isen lika som da med 1 fots snö. Vattnets temp. på 0 torsadyupr ea a 24 » oo» +1,0 48 » » botten 1) Myckelmyrkärn i grannskapet af Fahlun, nära Finbo mineralbrott. 2) Stängkärn 1} fjerdingsväg N.V. frän Fahlun. 3) Hogsjön, en sjö som vid Korsnäs faller i Runn. TEMPERATÜRFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 443 April 9. Rog'): Isen 1} fot tjock med 1 fots snö. Midtpå sjön mellan utloppet och Rogs byar: Vattnets temp. på O fots AjuP ma.snmmmmmsssssssnisenesn enas 0,0? | (DR NR De AE RNE +0,7 SD ESA AE NR REN. SL +1L7 60 » BIENEN a NRA +2,3 144 » 210 O UL C IN au more. er! +2,5. » 9. Ut Grycken: 2 fots is med 1 fots snö. Midtpä sjön, vattnet gulgrönt: Vattnets temps par0, fots Fdjupk EE 0,0” Ge ln ee HA +0,35 Ta a ee. en +1,5 42 » »botten. un +2,0. » 11. Korsnäs: Öppet 200 fot ät Hogsjön. Mattnaetsi temp. ütloppete.. er. en. +0,5°. » 11. Runn: Isen öfverallt täckt med 4 fots vatten och snö- stöp. 1600 fot frän Melpaholmen mellan Hjertklack och Roxnäsudden: Vattnets temp. på 18 fots CAjuP aa... .... +0,5° 60 » VE ER EEE +1,0 Bora aD baten +1,5. » 16. Stor Valsan’): Stöpig och vattnig, med vindvakar, somliga starkt sugande, andra stilla. Nära landsvägen och at utloppet: SVENS Demi ee RA AS AS +1,5°. Nedom Isklack, till 4 utpä sjön åt N.V. i en stillastående vak : Vattnets temp. på 18 fots djup ......... ....... N. +1,5° U NE SAS ES AS RE +1,7 66 » ».rbotten ar. +1,9. » 16. Helgbosjön”): Öppen 400 fot uppät. Vattnets temp. vid dammluckan I.....n...n.....o.o.r sa +1,0?. !) Rog, en sjö norr om Varpan och Dammsjön för vattenverken vid Fahlu grufva. 2) Stor Valsan, en sjö på gränsen mellan Aspeboda och St. Tuna socknar. 3) Helgbosjön i Ahls socken på vägen mellan Fahlun och Leksand. Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. Ärg. 21. N:o 10. 444 C. H. WEGELIN. April 16. Dalelfven vid Thunstad'): Elfven öppen genom Inn- » sjön till Siljan. Vattnets temp. upputi och på botten på 30 fots djup + 2,2°. 17. Siljan: Isen torr och fast, med 4 a 1 fots vindvakar här och der. Vattnets färg grågrön, dess temp. öfverallt i hela Leksansviken från 6 fots djup och till botten på 60 a NYARE ehe 210 Totstdjuper een Be orden +1,0°. Utpa sjön nära vräken halfvägs mellan Leksandsviken och Stumsnäs?). Vattnets temp. pa 6 till 300 fots djup, utan att. na bottenn er pn en ee +0,9°. 21. Varpan: Utloppet vid Stenräset öppet circa 400 fot uppåt sjön. Vattnets temp. der............. ee... +2,1°. Utpä sjön var isen torr, till 4 fots djup porös och det öfriga tjuris; nära land deremot porös ända igenom. Öfver hela sjön, ehuru ej tätt intill hvarandra, vindvakar med 2 tums a 1 fots diameter, liksom borrade genom isen. I flera af dessa vindvakar var: Vattnets temp. pa 0 fots djup ... 200 +1,0° 18, 30, 42, 54, 60 och 66 fots Up A NS +2,0° 3 2,1°. 22. Stängkärn samma ställe som den 7 Mars. Mattnets temp. ‚pa, 0, fots djupe2. 0.202 208 +1,5° I Elan säg oket +3,5° SAND ee Anges Be oos so sot +4,0°. Utpa sjön var isen nästan torr och betäckt med snö; inga vindvakar utpå, men åt östra landet funnos ett par sådana, i hvilka: Vattnetsstemp. pa OM totszdjupr er ee +0,5° Guy Discbottenser ee +3,5°. Utmed vestra landet funnos äfven ett par, flera alnar vida, vakar med långa rötter, troligen uppkomna af källor på botten. 1) Vid vägen mellan Fahlun och Leksand. ?) En by på andra sidan sjön i Rättviks socken. TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 445 April 25. Dalelfven vid Nyckelby färja: Vattnets temp. nära ytan....... REEL HR + 1,5°. » 26. Schissen'): iNartnets temp. pa 0: Kotsdjup... nee, +1,7 24 och 54» » botten .................s+.e + 2,2. Maj 1. Rämen”): Vattnets temp. på 0 fotsdup. nn +1,7 ; 3010chMzs>»».bottema.e rn + 2,2. » 4. Flodhammar”): hög flod, 10 timmars urväder. NGT ESS CT) Des ra ee ER AL YE Er RA AA SEA + 1,9. » 4. Grisnäsbron: Vattnets temp............. BERN SS +2,25. Vettern *) hade ännu ej sköljt. » 5. Längsvan’): nyss sköljd: Vattnets temp. ........... + 2,0°. » 7. Smedjebacken: Sjöarna Barken hade ännu ej sköljt. INGE nets: temp. Vid bron®. teen + 2,29”. » 7. Dalelfven vid Nyckelby färja: Enligt färjkarlens utsago hade vattnet i Vestra Dalelfven börjat sjunka något. Deattneis temp. er er ee +2,25". » 10. Stennäset: Varpan öppen bortom holmen. Neastnetsttemp. ı. utloppet se se +2,8. » 14.. Samma ställe: Varpan öppen något mera. I vestra ut- loppet, der holmen bildar en vik, var utströmmande vatt- HEUSSTENID SE Ar N een ANSE + 5,0? iamellexstasuutloppetsar #2... 2.0 ee +3,3 1 östra DEREN SH SA SIN ee TE Mo EEE ERNA +4,17. » 18. Samma ställe: Varpan hade sköljt. I Östra utloppet närmast. land-Vattnetsztemp. 2... 0.00 er +5,0° Sedlant.örverällt 222 N REN +4,5. !) Schissen, en sjö i Norrbärkes socken, 14 mil N.V. från Smedjebacken. 2) Rämen, en sjö + mil från Schissen, i St. Tuna socken. 3) Flodhammar, öfre smedjan till Uttersbergsbergs bruk, vid Hedströmmen i Heds socken Vestmanland. 4) Nedra Vettern, vanligen kallad Nedra Skinsbergssjön, söder om Skinskattebergs bruk i socken af samma namn. 5) Längsvan, en sjö mellan Heds och Gunilbo kyrkor. 446 ©. H. WEGELIN. December 4. Götha Elf i forssen vid Åkerström 1); » » Mattnetsitemp. I ClfVen so: stödet Ees + 1,5” kanalen. straxt. bredud E22 + 1,5. Luftens temp. ——3°. Kanalen var ännu helt och hållet öppen, ehuru vattnet alldeles stillastående. Fina isnålar flöto dock som en hinna ofvanpå närmast slussporten. Fullt med fiskyngel, 4 tum länga, summo med full liflighet. 4. Niıd Kannum’)z Nattnetsttemp.. CC SSE +1,0°. 10. Hedströmmen vid Uttersberg. Under isen vid gården och vid Flodhammars smedja var vattnets temp..... +0,8°. 23. Varpan: 4 fots tjock, klar is. Vattnets temp. pa 0 fots djup ............. a ee +0,2 6» DA dT EN, AEA I SRA +0,6 18 » » och till botten Da 60. Wan +0,9° a +1,0. Pä ett, amnat ställe pa 65 fots djup“ 2. wenn +1,0 66 » » bottenz en a8 +1,3. Butloppetrößveralltm....8. 0.2... ee ee +0,8. 29. Runns tillopp vid Slussen. Streken öppen genom Tisken. Vattnetsstemps s999587000055 ee RR ARS AE ARS saa +0,3°. 29. Runn: 9 tums is. Mellan Hjertklack och Roxnäsudden, 4 närmare den sednare: Vattnets temp: pa.l’fots kap EE +0,2° 22) ».e.botten.... a Me +0,7. 31. Runn: 9 tums is utan snö. Samma ställe som obser- vation af den 23 Mars: Vattnets“temp.. pa 1 fotsdjupr. m. ner +0,2° 2) DE N N RE +0,5 5b» REN a PAR ca +0,6 10 » De Lcd Er SMAKA +0,7 48 » » i gyttjan på botten... +1,0. 1) Nära Trollhättan. ?) Rännum vid Götha elf ett stycke från Venern. TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 447 Något åt S.V. från förra stället i en vrak: Mattmetsktemp: pa. Urfots djup ooo besten +0,2 62 » boten were. de +1,0 Midt emellan Melpaholmen och Stora Risön: Vattnets temp. vid botten pa 72 fots djup............... + 1,0. År 1852. Februari 2. Varpan: 1 fot 3 tums is: Matenerst temp. pa Orfotsedjup...... en... 0,0° u 9) Ds EN TOTARI Se ze +0,5 20050) SITE ante. Be IA SA Rd + 0,6 öv LE Be TONER EI care, +0,75 5» a BE RER RR +1,0 54 » DR a ZEN +1,0 55 » es bottenae. Nana +1,55. » 8 Rog: snö och stöp, skroggis med vatten emellan och derunder 2 tums tjuris. Mellan Rogsdammen och Rogsbyn: Vattnets temp. På I nära byn. På 4 nära dammen. i II. III. på 0 fots djup ...... 0,0? (DONE ee 0,0? I) De re +0,2 N N N Te — 2») DER +0,3 a TARAS NERE. — 4 » BEA“ +0,6 ee a — 5.» DER +0,7 U RI ET EEE an — (GERD ID NIER +0,9 TER LE. RNE — 10 » Dar — ERITREA +0,5 20 » EL = BIER NE +0,6 30 » DE AR + 1,0 RE RE +0,7 50 » a = SEO N +0,9 99 » DR RN — a MR +12 TODE De sr 1,0. SEE ol RE res +1,5 135 » DEREN +1,2 +1,2 140 » »botten +12 +15. Observationerna i serien II äro itererade försök i samma hål på isen, gjorda med ett större instrument en timme efter dem i 448 €. H. WEGELIK. serien I. Serien III är gjord med det större instrumentet; båda äro lika säkra, men på det större är det lättare att afläsa grad- talet. Att det större instrumentet angifvit botten varmare, var att förmoda, då det såsom tyngre sjönk något djupare, också upp- tog det mera af gyttjan. — Att deremot de öfra lagren på dessa två olika ställen visade skiljaktighet i temperatur, var något som der på stället undgick min uppmärksamhet, alldenstund jag gjorde undersökningar på två ställen egentligen för att kollationera botten- temperaturerna. Februari 22. Varpan: 9 tums snö — I tums is — I tums vatten — 1 fots tjuris. Vattnets temp. Midt emellan Hult 400 fot närmare och Bäckahagen. Jungfruberget. pa (MW NOUS djup- ae 0.0 Be SSR 0,0° 2% De ker A ee BE +0,2 3) DE AL SR (28 wa JRR se Sr — 4 » DEREN ER EOAD sl so rerna de EA — DRAR KOJA Sr dd 1.0.60. Su. +0,6 Wed RR: EDS RR SS Add nen — 10 » DE SM RR ee... +1,0 20 » ee N Ul dlre oda N see AG + 1.0 BÖRSENS er +1,5 botten tycktes utgöras 60 » RER, +1,5 af stenar. 70 » » botten..... +1,75. Mars 4. Runn: nära 2 fots is. Midtemellan Hjertklack, Melpa- holmen och Roxnäsudden nära den vanliga vraken: Vattnets temp pa 0fotscdjuprm.n.... oe 0,0° Id DEE N er ee 0,0 23 DE ER +0,1 MD) DELETE SSR LS AINA + 0,2 10 » De... a +0,25 15 » DI RR es äv a ASSR +0,3 25» DER I SIR OAS PARAS Id on + 0,5 50 » EID OTEL sh aan ER +0,6 TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 449 Mars 22. Schissen: tredubbla isar med tvä vattenlager emel- lan sig: Vattnets temp. på 0 ots, dJUp ........... 2.0... 0,0° 1 » De Re N une +0,5 2.9» Da, +0,7 SE) DENE A LENA 6 0 AA +1,2 D » Dee EL ae +1,7 10 » Da EL RER ARE ec +2,2 15 » De N REG RA +2,3 50 » Dinlbotten:. a ma ER +2,71. » 26. Norra Barken något nedom Wanbo, i sträckning från Smedjebacken och nedåt: 9 tums is — 6 tums vatten ') — 3 tums tjuris: Neitinetsstemp. pa 0xfots djup 2 2 en nen +0,2° Do» De ONE ASS rö NANSEN 2 + 1.0 SLOKOCK 0 fots djup. 2.0... 2. +1,0 75 OS GUD. botrten ae un ee. + LO Ån vid Smedjebacken.. mes mm ee +0,9. 27. Längsvan 14 fots is. Midtpa: Vattnets temp. pa 0 fots djup..................... ea +0,5° I RU NEE ds HG +1,0 2 » TNA an EN Er ER + 1,2 SD DEE REN +13 10 » N N N RS +1,5 40 » Dar botten se +4,0. 29. Nedre Skinbergssjön "mellan stenarne”: Vattnets temp. pa 0 fots djup ................. ER + 0,5° 1: OUR IN AA ELSA SG Sed +0,7 3) DR En en +1,0 10 » VRR N I ER. +1,0 29 » N RE I er ARE +1,5 40 » ND OG be Ms RANA GRS +1,7. 1) I orig.-ant. står ”+ vatten”. 4 här förmodligen = ett qvarter. 450 C. H. WEGELIRN. Framför Krabo, 14 fots is: Vattnets temp. pa, 0 fots djup..... 2. 2.0, 50 » De +15 59 » Dee Ran ee +3,0 60 » »,...bottenr. 2.2. ee + 3,3. Grisnäsbron, ån öppen till sjön. Vattnetsstemp....... 2. «u. ne ge re ee RO +1,50. April 1. Westeräsfjärden: 1 fot 3 tums is. Mellan Carlberg och Lästholmarna: Nattnets temp. pa Ofots/djup... 2 ern + 0,2° IE DL ee +1,0 De» De a en soc +1,5 25 » TEE Er... +1,75 J2 » EEE 2. +1,9 Do) ».. botten ee + 2,0. Mellan Almö och Lindö: Vattnets temp. pa 0 fots djup ................ ee + 0,2 290 > I RE das Eat AS ROSA +1,8 44 » ». botten..sr Ama ren +2,0. Stockholm och dess omgifningar '). April 4. Mellan Varfvet och Stadshuset ................ +13 a 1,5%. SONG Id Munkbron.. Ar. ne Sn SA +1,2. » 6. Vid Tegelbacken och vester om Eldqvarn vid Nya Kungsholmsbron .... ........ RS 2 Ra on +1,79, >54 Gamlay Kumgholmsinon era. +1,7. » » Norrström, mellan Rådstugan och Röda Bodarne +1,5. » » Kastellholmsbron, is på båda sidor. I ytan och vid botten på 10 fots djup.............. + 1,5. » » HFlottbron mellan Djurgården och Skeppsholmen, is på båda sidor. I ytan.och par Los ots jap SAN + 1,79. Vid botten på 25 » » +3,0. 1) Vid de festa af dessa observationer är icke något djup utsatt, men i anser, ende till strömdraget och det föga djupa vattnet på de flesta af dessa ställen torde man kunna antaga, att temp. varit lika i ytan och på botten. TEMPERA\TURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 451 April 7. Tranebergsbron utmed backen; is öfverallt........ +1,20, » 8. Riddarholmen och Munkbron, i ytan och vid botten på 15. och 20 fots djup.............. REN LR IA eh dell > 9. Norrström vid Slagtarhuset)).............n........ + 1,5. » 11. Djurgårdsflottbron lika som den 6. » 12. Lidingöbron: is öfver hela bron och pa båda sidor, men öppet vatten utefter brokanterna. Midtpa: Vattnets temp. straxt utmed: iSeD..................... + 1,8 & 2,09, vid botten på 25 fots djup............... +2,0. Nära Lidingölandet: Vattnets temp. pa 0 fots djup ................ Sa Eh +1,8° De Dre er Nee + 2,0 10 » RER ESHERRREN SED SEHEN +1,5 25 » DR FÜ a VERA +1,5 40 » ee Re N re re +4,0 50 » »> !botten. al ana +4,2. Dessa gradtal erhöllos lika vid 2:ne försök. April 10. Vid Loudden: 1 fots lös skroggis med vatten emellan, sedan 2 tums hårdare is. Vattnets temp. på 0 fots djupt. 2... + 1,09 IE SKR SR IR SN ERS PNEfe fra fas OSS ERE + 1,7 5 » Dr TE RE een +1,7 10 » De ee. A +1,3 15 » DR Klett RN +12 20» DE IE SER +1,0 De Dar Au Han ne NACH En Er +1,3 30 » SDR ERE AEA RE AES So SA ARLA +2,2 30 » Pla ar SS SLE ee RE Tea -+3,5 50 » JNA SSE NÄRA BU GR LS ARSA SE ÄR + 4,5 70 » De ee +4,5 30 » »unbothen. Ge NRA +4,0. » 11. Mellan nedre hörnet af Jernvägen och gamla Röda Slus- sen yiansoch pan20 fotsı djup...a........02....0. 8 +1,20 » 2. D1sta, Inappanı ab, Stora.Vanfmet zasn,ts.nnnssscssnseenee +1,32. !) N. v. Museibyggnaden. 452 GC. H. WEGELIN. April 11. Hammarby sjö: » Vattnets temp. Mellan Barnängen Midtpa och Bergknölen. 9 tums is. p320 fots djupe see 0,20 ANSE NN +0,70 IS LE EI En 4...00 +2,0 2 RS ERRORDCEHRGH IR Re. NE Sr 3,8 3» FISKETS AI EEE} N ara LA ENE +3,8 DT Dre TER BN AA a +3,0 10 » er ee aan DS RE RE +2,5 13 » 2 botten EE + 2 — 15 » De a RE RSS Zonen: +2,8 2035 Dan en eng ee REN. +3,0 DD ED nn — botten och gyttja +3,2. 11. Raphaels brygga, i en upphuggen vak: Vattnets temp. pa 0, 10, 15 fots djup .............. Be + 1,29 pa botten. pa 200 .» mine + L2. 11. Hornstullsbron: öppet endast kring tvättbryggorna. Vattnets temp. pa OXfotsädjupe nn +1,3° 10 >» eos: +1,3 15 » De EEE +1,7 20 >» DEshottenPeee Hesse: +2,0. 12. Ulfsundafjärden. Midt emellan Hornsberg och Hufvud- sta, 1 fots is. Vattnets temp. pa OFfotsedjup... 2. nee + 0,5° > DE ER TER a er Go a +1,3 40 » »bottent. error + 1,5. Ett annat ställe på sjön. Vattnets temp. på 0 fots djup ...sesteseesseescseeesssnnannnnnn +0,5? IE DE al nr. KAL LES da +1,3 50 » »ahbotten..::... 2. Base +1,5. Mellan bergen i Bellstaviken hade vattnet i botten pa 31 fots djup samma temp. TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. April 12. Brunnsviken: 453 Vattnets temp. Midt emellan Haga Ett annat och Kräftriket. ställe Par ORO CS djup.. ee... BEN) AR NER mA + 1,02 175 DREI ERARNEHT AD OR... + 2,0 >) a SSD ar ENE 2 DAS ASSA SSR +2,5 10 » NR NN ER RR = > » 1 gyttjan..... EN ER — A EAT HL Esral gr SAR — i gyttjan..... + 2,7. » 21. Vid Riddarholmen, Norrström och Slagtarhuset var sastinets temp. Soc: ss ss FNS N öda dd se USA SER + 1,59. » 25. Stäket, öppet ej särdeles långt uppåt. NED (BO DETS al) Ordens RS RR EN + 3,0. » 26. Westeräsfjärden. Isen landlös, vid bryggan och straxt invid isen på 5 fots djup.............. RE ERS SOLA AG + 3,0°, » 28. Vid Korsnäs var vattnets temp. me +3,0. NE CJ EREE nga vıd Slüussem ee ee). +3,0. Pä tvenne ställen mellan Melpaholmen och Roxnäsudden: Vattnets temp. I rät vinkel mellan Staberg och Sandviken. BEnOkfotscdjup. 2.0: ED I DS N le 202 DE RE LA ZEN os BR SER b» URS nn N 25» RE EN N SO 35 » RR Ag NS 2 DR DEN: SAR 44 » SIR EEE EEE 45 » SST SI Ler GG 22 DD » » botten...... + 2,1. Maj 4. Varpan: Vattnets temp. Mellan Bäckahagen och Hult. par ORO SKdjupt N... oO er 1» Dr RAN A oe DD DARAN RB. ER EHER FAT I linie mellan Staberg och Roxnäs. 40,59 Något bortom Hökviken. 454 C. H. WEGELIN. Vattnets temp. Mellan Bäckahagen Nagot bortom och Hult. Hökviken. paDtots djupe mar ap U KR = 25°» N DIRT RR | botten......... +3,0° 51» DEE NL +30. På ett annat ställe vid botten pa 62 fots djup ........ +3,0°. November 7. Vid Kagvaldsbron. NVattnetstemp: pa0, kotssdjup ee 0 en +4,5° 10 » ee a) ER ASASMRA +4,5 25 29 2.» DOTDENL. 02 2 re +5.5. 112 2Rolbäcksan, sadühron.. 2 nn en +0,3°. An frusen ofvanför bron. 11. Köpingsän, is kringflytande på vattnet. Dettas 11. Hedströmmen vid Vallsta, kringflytande is. NVattnetsk temp. 2... 2 era ee ee +0,4. 12. Hedströmmen vid Uttersberg, öfverfrusen med 3 a 6 tums is. Vattnets temp. pa 0. fots“djup.......... u een +0,4° på botten i stillastående vatten, 30 fots djup........... +0,4 » » 1 strekande vatten, 15 fots djup 2 ställen +0,4. 13. Längsvan i Bysalaviken. Sjön hade legat 3 nätter och hade nu 3 tums is. Midtpå: Vattnets temp. på O fots djupP...........eeee-t.eee ee +0,4° 30 >» »..botten. au. +1,2 närmare land 12 » » OPEN OG ala åå ASA ee +1,2. 13. Södra Barken vid Vik, frusen med 4 fots is. Norra Barken deremot öppen nedom Vanhälla. Vattnets temp. observerad på 2 ställen: Par Otetseajup.... ar 0,007. PRI 0,0 10 » De ARE 1.0. .,02 N SL. +1,0° TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 455 November 14. Myrbosjön nedom Östra silfverberget, isen full med Dece pa 0 » 1 De » 5 » 10 » 20 »25 » 40 » 50 » 65 » 70 ihopfrusna vindvakar. Vattnets temp. pa] 0sforsadjup nn. 2... en + 1,0° 20 » BIER DOGLEeNL SEM. do AE + 2,5. 14. Dalelfven nyss öfverfrusen, 4 tums is. I ytan och pa 40 fots djup......... .. ARE Ra bd ANNE EI +0,4. 22. Varpan: sjön isbelagd ända ner mot utloppet. Fram- för Hökviken 400 fot utom yttersta östra holmen, 4 fots snö, 2 tums stöp, 3 tums is. Vattnet trängdes upp jemnt med stöpet. Mycket litet vatten i sjön. Vattnets temp. på 0 fots dup m..smmmmmmrssssssssenersnnen 0,09 12%» DR EN: TE +0,3 De» ee SR RENSA +0,5 10 » DER N a en +0,6 20 » FR INN SSR EA ST BRA RARE TOT 40,6 50 » DENT A EI +0,7 55 » DEMDOLTEN RS SEE EL +1,3. mber 31. Varpan. Sjön öfverfull, isen 1 fot och 3 tum, full med igenfrusna vindvakar, somliga med rötter, hvilka bildat sig under det långa tövädret. Vattnets temp. obser- verad pa 3 ställen: a) Något längre ut b) Mellan Bäcka- c) Mellan Bäcka- än obs. af den hagen och Jung- hagen och Hult, 22 Nov. frubergets udde. närmare Hult. fots djup....... DEE Sasse VO 0,0° » Rn a er da N ER +0,2 » DENE +0,2 EIN EN Re +0,3 » DE: ES SM FW, DE NAHE, +0,5 » DIR ra ee EB FAN. OD nn +0,5 » Dis +1,0 ES FTIR MSN KT > » er aa SM ee + 0,75 » RR NN ER TENERS = MONS os Åh 0,75 » NER a HSN OEI enes + 1,5 » » botten +1,75 _.......... -— » DE — botten +1,75 Utloppet- vid, Stennaseh a ar... ua bägare Nys + 0,4. 456 ©. H. WEGELIN. Ar 1853. Januari 2. Runn: 1 tums vatten på isen. Öfverallt både öppna och i görning varande vindvakar, de förra starkt sugande. Ingen vråk, men en 3 tums bred igenfrusen spricka utvisade sträckningen af en sådan, gående från Roxnäsudden öfver åt Hjertklack. Roxnäs: Vattnets tenip. på 0 fots djup 50 I 4 & 5 vindvakar, i närheten af Melpa och N .... soda +0,30 DDR ER NN o45n..00 +0,3 DE Be SI NR EN tta rd + 0,5 DD ENSE ELEN) SEE Sj SA SE SADE, Bros Sr 0,5 DEAN ler md. dere BE + 0,5 DE RS onuserba00n00 +0,6 DI air eines ee SF 1,0 på botten, på 52, 55, 60, 65 fots djup +1,3& 1,5". I en vak, 3 tum i diameter upptill och vidgande sig nedät, och som i anseende till dess skarpa ojemna kanter tycktes nyss begynt att suga, var vattnets temp. straxt under isen... +0,1°. - Februari 4. Varpan. Ungefär pa samma ställe, som observatio- nen a) af den 31 nästföregäende December: Viattnets temp. pa 0 fotszdjupe .... =. een 0,0° 15 3. och, brfots-djupne > ee 0,0 10 ‚fots zdjup =... 2. ea ne +0,3 15 » ee SE SÄD oso 000 +0,5 29» DE ee +1,0 50 » > 2 610). KS) DELS 2 Sen +1,5. Mars 12. Varpan. Samma ställe, nära 2 fots 18. Vattnets temp. pa, 0, fots djupr mm, 22er DENN. 154250cCh2. 5 fobs Ahuprr.. nr Seen 0,0 10-fotssdjupen Pr. 2... +0,5 15 » RR SVS > S +0,7 20 » DER. 2} ee +1,0 40 >» SE EL: SSR RAR 5 50 » Da. en a +1,7 DD » ES Ste DD 5.802 + 1,7 TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 457 Mattnets temp. pa 60: fots.djupea.n...n.em.asere +2,09 65 » Dnkbotten: Läns sn +2,5. Mars 22. Runn, något närmare Melpaholmen, 2 tums is — 3 tums vatten — 13 fots is. Vattnets temp. på 0,5 och 10 fots djup .................... 0,09 15 fots djup..... .. FIRE rare A +0,2 20 » De BE er +0,5 30 » N RÄT N SER Rn ta +1,0 0 > Be» hatten... 22 21.0. April 10. Varpan. Isen 1 fot 9 tum tjock. Vattnets temp. pa 0 och 1 fots djup................. ROM. 0,0° £ SOC ÖT eg . +0,2 Ihstotsidjup Magen. ån + 0,7 20 » Dir lernt nn + 1,0 30 >» Dee selers in +1,3 40 » Den A UR INGA +1,6 50 » DEE EMI A SEE ASSA + 1,9 | DH » VG FEN EEE AS ROT SUR Sr SS RN +2,0 60 » I TR T S +2,0 60 » Dnbottenea ma et +2,3. » 27. Varpan. Isen porös och grynig circa 3 tum; 9 a 12 tums vatten efter vägarna, men ännu inga vindvakar. Natimets temp. pa..0 fots-djup N... 0,0° ID DESSELBEN +1,0 2) DR ee DIS RE fn ARE +1,2 3, 5, 7, 10, 15 och 20 fots djup.. +1,3 | 30 fots djup ......... UNE I FE +1,6 40 » DE ER ER ET +1,7 50 » NÄR OVE ne RE AE +2,0. Sistnämnde gradtal utvisade instnumentet, äfven liggande på botten. Maj 5. Varpan. Isen landlös och djupt anfrätt, men under nat- ten något tillfrusen. Vattnets, temp- pa 0 fots djup...........nr..........- ul, 0,0° RR) TE RR TERN. 1, +1,0 458 C. H. WEGELIN. Vattnets temp. pa 2, 5, 10, 20 och 30 fots djup...... +1,99 A0:och, 50 fotsdjup.... EE + 2,0 OOo up BR. HERENS +2,4 05 » »rahotten 2... men NERON LE + 2,6. På gründare ställen nära stränderna: Vattnebsitemp. pe 0rfetsdjup ............ ee 0,0° D » Py DOLLEN Gnagare NER SR + 2,0 Utloppet vid Stennaset mn 0 ee + 2,0 Under den återstående delen af året visade vattnet i utlop- pet vid Stennäset följande värmegrader: Maj - 17 eller 18 blef Varpan sköljd. 19 Vattnets temp. i utloppet...... +5,0° i inloppet vid Bergsgärden.... +5,3 » 26 i utloppet vid Stennäset........ +6,2 Juni 8 » I ON + 15,3 Juli 5 » I RN TANDE = 16,5 » 12 » a Re +1172.. 8% 020 » 21 » DE ler sch +19,57..28 +19,3 » 3l » De EEE +17,0 ....... + 16,7 Augusti 6 » INTE SEE + 16,5 » 12 » SER AN AE Lt ge + 18,6 September 7 » SAR Ta AE + 16,3 ....... +16,3 » 20 » ER + 14,0 » 28 » De ANAR + 11,6 Oktober (datum icke antecknad) » » ....... +10,0 » 8 i utloppet vid Stennäset ........ +86 an... +8,2 » 13 » WERTUNG +7,3 » 21 » » ee +6,83 » 24 » SERREFANEN I Bere 5, Ge +5,8 » 30 » FSE INRE 11 RE 2 Dada RE +5,7 November 5 » » ER +5,4 » 11 » DR we 3x EADDRERR +4,25. » 20 » Fy 33 få 23 IR RAS Or + 4,2 December 5 » RE NG + 2,6. TEMPERATURFÖRHALLANDEN I SJÖAR. 459 December 9. (efter 2 nätters kyla 1 tums is några alnar ut i viken) i utloppet vid Stennäset ......... + 1,8 » 13. » DD EN br NEAL NEM +1,8. » » På sjön, 4 tums klar is öfverallt och Vattnets temp. på 0) fotsldjup........ en... + 0,5° 1 » AR RR ee Ga da side + 0,7 5 » DR a REN SAN PEN +1,2 10 och 20 fots djupr 2... +2,0 SO OLST dp rens susen sanka doser en +2,2 40 » Sy RN EEE SL EE SEGRA AR RR. + 2,5 50 » De Re en ARG Tl 65 » Drrbotten:... enter. +27. Juli 10. Runn. Vattnets temp. vid slussen.................. + 18,09 KÖrSNAS. io. soon ddona ke + 18,0 i viken vid Korsnäs +18,0 utanför Helsinggär- MET ey ats CJ E nee eebenen ne SÅR + 17,5. Vädret var lungt, något mulet. Augusti 16. Schissen, midtemellan utloppet och en derofvan lig- gande holme: Vattnets temp. på 0 fots djup..... et... + 14,59 5, 10 och 15 fots djup ............... + 14,5 205-1056SHAJUP EL. SRS ssk Aer + 13.0 25 » DNA BAER EEE AR + 10,0 30 » 2 JA We een +5,5 50 » DE 10 OGLEIN ee +5,0; pa ett annat ställe närmare holmen och Pau30, Tots super ei. +9,5° 35 » DIE OLbeN a ne Ag ae ae +8,0 mellan Schisskalfven och en stenhare: på 20 tots-djupzechsbotten. .... innen + 14,5 mellan Schisskalfven och udden: P2S0feesdjup......... EAN. MON 2 Est RR HE + 11,0 40 » SEDD ES Te a ea TS ass log sade va seen + 10,0. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 10. 3 460 C. H. WEGELIN. Augusti 19. Hedströmmen vid Uttersberg. Vattnets temp. såväl i ytan som vid botten... + 15,0%; uti viken på 0 fots djup ........ + 15,0 & 16,0 15 » er & + 15,0 20500) NL RR +8,0 5 » » botten +8,0 30 » > +6,5. Är 1854. Januari 18. Varpan: Vattnets temp. pa 2 ställen med 1 fots is och 3 fots is pa 0.Htots djop een en Or 0,09 1 » DAN DORF — 20 DE ehe 0,2. 0,0 5 » DE ee +10 TREA +0,5 10 » Be nr — ea 15 » DEE Ne An REN Zn. +2,0 50 » RER sju sken ss ERS === RE +2,9 55 » Ar asien BAR LE — 56 » Re lee — botten +3,0 75 >» ». „botten...... rn. #4 +2,9 och. I oytbjantı...... er. +3,0. Mars 6. Varpan. Isen 1} fot tjock. Vattnets temp. pa 0 och 1 fots djup..............ene... 0,0° 2 108. djup ..r.e........ ee +0,2 3.» ee N +0,5 Diana DEIN AUS ee +0,7 10 » 2 ee 5 1 SR Ön SV + 1,0 2D » DE RR RR Ara +2,6 50 » DI ER RE BLA bor +2,9 70 » Binbokten rn... Nee +3,4. » 17. Varpan. Isen 13 fot tjock. Vattnets temp. pa 0. fots djup..........2.... trage 0,0° 175 Da a Re ARNE FR +0,2 2, 5 och 10 fots djupn............-... +2,0. TEMPERATURFÖRHALLANDEN I SJÖAR. 461 Vattnets temp. på 20 fots CAjuP ................ sesossisesienan + 2.20 30 » I NR ET BEN +2,6 50 » DER. he +3,0 GORE DO NGE. 2.2... 20... +3,0. April 4. Varpan. Isen landlös, torr upptill, men 2 tum under ytan började den blifva vattendränkt, underifrän frätt till 9 tums tjocklek; inga vindvakar. Vattnets temp. pa 0 fots djup......... N +1,00 1 » ee ER 25 WR +2,0 28 DE FER oso S RER BE ARN ES EA RO +3,0 5-och, 10, fots. up... nr... +3,55 25: 20:5: JU PAS ENT nr sea +3,2 50 » DATE EN RR DREIER ARE +3,4 65 » boten ee, BE ERRR +3,5. ”arpans utlopp vid Stennäset: Januari" 18-temp. I utloppeb......n.... reiner. + 1,19 Februari 16 » FSA EE Ae fa A ame u SL + 0,5 Mars 6 » DR EL. ENDETE +0,9 » I DR ER +2,0 April BRASS EN DENE N NER Re 1 ER ee +7,0 Maj 18 » DR SE AR. 1.2 Br a ola RR Jo Nr +10,0 Juni Bas DR EEE LER ne. +11,5 Juli 16 » DER STA OR AR: a =: 5 AR ER AR +21,5 » 28» Do) Te N NER Er ER AR +18,0 Oktober 27 » Ra RN I SEEN Se HALS ANDAR +6,0 November 6 » ee u re +4,5 » 13 » DER N En RE an sj es st he +0,7. Således hade 7 dygns köld afkylt dess vatten omkring 4°. Sjön var ännu alldeles öppen. November 19. temp. 1 Utloppeb.s....:..qss-ssåsssorsssorennsnnosnnn sne +0,5°, » 23 Sjön isbelagd söder om holmarna. » 26 Sjön öppen till en del, troligen till följe af den starka dimman. Isen få steg från land blott 1 a 2 tum tjock och ojemn. 462 November 28. Sjön hade lagt sig, c. H. WEGELIN. men isen inom holmarna, 200 fot frän land, endast närmare dessas stränder 3 a 4 tum tjock. Vattnets temp. från isen och till botten på 8 fots djup 0,0%. » 2. Dalelfven vid Thunstad. December 25. Varpan. Isen I fot tjock. Vattnets temp. på 0 fots djup ............... —0,20 1... 0,0° I » NEE RE SER HERE +0,1 2.003 A ae aa HEK 0.9 u. +0,2 DEE. SER 0:0 #22 +0,2 10 » Den. +HOI +0,3 25 » er. +0,1 . +0,3 50 » De +02 BR +0,4 60 » DI SE SR SA ER +0,32. 228 +0,5 60 » » i gyttjan +0,75 ...... +1,0. Är 1855. Januarı 25. Varpan. Isen 1 fot 10 tum tjock. Vattnets temp. pa 0 fots djup...... 2... ge +0,1° 1:4.» 3.200: +0,1 15 » De 1 al de änn +0,5 30 » En. +1,0 50 » De ee LE Goop +1,1 65 » »2rbotten.:..... Are. en +1,1 Februari 2. Stor Valsan. 24 fots tjock is. Vattnets: temp. på 0 fots djap. ords sonen 0,09 29 De oo ogkosnssursene +0,2 5 8 Es Hospnässnno +0,6 10 » De RL LG +1,0 20 » DR RNE EA TEN RISE SSE + 1,2 30 » 3 ET HE ET EB SME. +1,5 50 » DEN ak en +1,75 65 » DRTDOREEN SE :2. «scn ee +2,0. Vattnets temp. på 30 fots djup....................- FR +0,75. TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 463 Februari 2. Dalelfven vid Norets bro'). » » » Vattnets temp. på 20 fots djup ii... anal + 1,59. 3. Siljan. Isen 13 fot. Vattnets temp. på 0 fots djup ...... Kaas... 0,09 2 » DEREN ln ua +0,2 5b» ee ans +0,5 10 » I RE ej, ATEN +0,85 20 » 7) ER RR rs Sara IR AR sno + 1,0 100 » RE N > a +1,83 200 » DE ER EA RE a +2,0 300 » DE Be Ve er +1,8 400 » Die DO CL CIN an + 2,0. 8. Grisnäsbron. Vattnets temMpP............ss.sosessonssose00> +1,09. 25. Husbyfjöl: iVattnets temp. 1 stark streke.... nn... +1,5° pä ett djupare ställe med svagare streke +1,75. 25. Boren mellan Krigsbergs kyrka och Ulfäsa. Isen 2 fot 3 tum tjock. Observationen tagen nära ena vräken, som går tvers öfver sjön. iMattnets temp. pa 0: fots djupr. re... en +0,20 2 DE ee ER es +1,0 bb» RE RE ET .. +15 Ale »rbottenes sense . +30. Mellan udden och Carlshult nära andra vraken, der sjön sades hafva lagt sig senast. Isen 2 fot 3 tum tjock. NVEirmeisttemp: 72.20, lots, djup .... or... ee +0,15° 200) DR BE VE EN LE AE +0,3 5b» TER RE (0 +1,0 10 » DEE EN. EB BIO E25 25.» N ARA NS ÅAR RE Rs a +2,1 35 >» DAD OT CCT a ne tn +31. 25. Motala. Vetterns utlopp tillfruset till 200 fot ofvan bron. Vattnet under brohvalfven ingenstädes mer än 2 fot djupt, under de yttersta hvalfven 11 fot djupt och dess temp. +0,7°. 1) Förmodligen Leksands Noret. 464 C. H. WEGELIN. Februari 25. Vettern utanför Omberg. Vattnets temp. på 0 fots djup .................s-.> ssoosssossn oe +0,20 30 » TR ER OSPAR +0,3 60 » Dr A ER +0,5 140 » HAL betten......... 22 +0,7. » 25. Vid närmaste udden till Borghamn i en fiskarevak, 400 fot fran land, var: Vattnets temp. på 0 fots djup a... 2.02 2 0,0° 6 » Da a REA NERE fä nndrso +0,5 60 » » "bottent... SdARor Säng ords + 0,5. » 25. I åa I mil från Borghamn, isen 1 fot. Vattnets temp. på 0 fots djup..................... ea ar +0,20 6 » nen +0,3 100 » De ee er. RASA SSE NAN +0, 306 » »: botten..... ee ae +0,7. » 25. ‚I en spricka"pa 0 fots djup........ ee ASSDE + 0,20 400° DO CCC anno ac es +0,5. » 25. Midt utanför den tvärbranta udden, der största djupet nära intill berget lär öfverstiga 60 famnar, var: Vattnets temp. 1000 fot från land. 4000 fot från land. på 0 fots djup............... KU ne AR rien + 0,1 6 » ee SD ee ESR SNS — 100 » DE ee RN SA SR ASEA soda + 0,5 150 » » botten..... ED ee ARR — 300 » SNRA RR — ONE ses +0,7. Mars 11. Mälaren. Midtpa fjärden mellan Kungsholms kyrka och qvarn på södra landet: Vattnets temp. på 0 fots dyupr. u... ee 0,09 5 » FE EEE RRD fe a or SSR RE ERE SAR +0,1 10 » DE A: 2.5 +0,2 25 » STE REES. done +0,5 50 » DNDOLLEenN....... ee +1,0. » 11. Mellan Stora och Lilla Essingen samt inloppet till viken at Hornstull: TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 465 Vattnets temp. pa 0 fots djup bin: SGT re fbs 0,09 5» DR BE BT +0,1 10 » DE SEE DR SR at er 2 DESSA Se NA + 0,2 25 » IS a SR RE Sena NN +0,5 50 » DENE BA EA +0,5 75 » BE SENS SS FRE RET GA BE Tr V EN + LI 100 » >». Dotten ale n.. + 1,0. Mars 11. Midtpå fjärden söder om Ålsten, 1 fot 10 tums is. Vattnets temp. på 0 och 5 fots djup.................:.ss.+--. 0,09 TOOLS CUP SNS del ee sees sg se SÄ sa sn +0,2 25» Da SÅS SRS FAR sr +05 50 » DR ne ee keneeepde teens +1,0 100 » DEE SSR Sä then +11 125 » » botten, kolsvart gyttja. +1,3. Medlet af Mars. Alands haf vid Grislehamn. Vattnets temp. 2 mil ut vid en spricka.. + mil ut. Par OO fots djup sta. reden EU) OO ARE ae —0,20 100 » Sa a BI N fo PLN AR SEE — IR RESAS NE sa a Ae BREITET —0,1 pa botten (djupen ej antecknade) 0,0 oms +0,2. Det var stark streke åt söder. Botten var så renspolad, att med instrumentet medföljde upp så obetydligt af fin sand och litet ljus gyttja, att man nätt och jemnt kunde vara säker att botten träffats. Undantagandes den öppna sprickan, gående + mil ut parallel med landet och som alltid finnes ungefär på samma ställe och ibland är flera alnar bred, företedde isen på Ålands haf hvarken utpä eller invid land några vråkar, utan var alldeles jemn och slät. Mot isbillen kändes den olika mot insjö-is, den var nemligen mera blyseg. Om detta härrörde af sälta eller af vat- tendränkning, kunde ej :afgöras, ty den tyngdes af 4 fot djup vattendränkt snö, så att vattnet i en upphuggen vak uppsteg I a 2 tum öfver iskanten. Med ihållande nordanvind, som pressar på isen, stiger vattnet, sprickan vidgar sig och streken tilltager så, att isstycken, som flyta i sprickan, drifvas undan så fort, som en karl går. En mil ut lärer streken försvinna och mot Signilds- 466 skär tillskapa en äterbära eller ga åt norr. ar lagt sig i Februari mänad. April 2. C. H, WEGELIN. Hafvet hade detta Varpan. Isen 3 fot tjöck med 3 fots snö. Vattnets temp. på 0 fots djup er en 0,0° 1 » DIN EA 0,0 52» De ARE Gösen +0,3 15 » I RE Sonde + 1,0 35 » De N äro aa +1,2 50 » DE SE RE mode +1,3 60 » DENE ee Er org ph SE + 1,5 65 » »eboetten 2. 2% BR... +1,7 1 Oytljamge ir +2,0. » 18. Varpan. Isen torr med 4 tums skrogg uppå. Efter de gamla vägarna var den hälig med 3 a 1 fots vatten samt vindvakar här och der. I dessa stod vattnet nu alldeles stilla, emedan isen var torr pa ömse sidor om vägarna. Flera vindvakar hade fullkomligt samma utseende, som om de varit borrade, circa 3 tum vida, med obetydliga starkt stigande gängor. Uti en af dem var: Vattnets temp. på 0, fots CjuP............s..s.ssssnisesessnannnnn + 1,09 5=och 10, fotsı djup,. . een +1,0 25; f0ts-djUpes... 4... 2 rer +1,3 50 » De re ae FASER AE ISAR +1,5 65 » ». ‚bobtem a. nsu2. Base ee +1,5 Utom dessa vindvakar efter vägarna, syntes intet tecken till sådana annorstädes på isen. Denna var 14 fot från öfra ytan klar, men vattendränkt och med texturen förvandlad till stänglig; nedanför var det ännu fast tjuris. Vattnets temp. straxt under isen DEN, SE + 0,5° pa. fots) djup s.k nr. RER + 1,0 10 » DE. HER IE +1,0 25 » DALARAEREEN ER EL 2 LE +12 50 » De EL LIE +1,5 65 » » botten Bonreere onen ron rennen TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 467 Maj 1. Varpan. Isen landlös, stänglig och med 1 fots vatten- dränkt skrogg. I solgangen pa morgonen ihopfrusen till följe af —5° temp. i luften. Vattnets temp. på 0 fots djup......eseeseeee>se OD EEE ER +0,5° 1 ey Di Bea Be ler Fl les: +1,0 b» SET Et sk est a BE nor +1,5 10 » Die Ehe Ren Leer RÅNA AS N RR +2,3 25 » RE IG ee ARSA DET, «DSS ANSER O SBA ASAN SA + 2,5 50 » EDER IDG): ER Be ERBE +2,7 65 » RE sis ef FS ÖRE seek see +3,0 Maj 16. Varpans utlopp vid Stennäset. Sjön hade sköljt. ; Vattnets temp. i utloppet............ss.....>--+ + 4,59 Juli 6. » SAN ÄR SA RR ERBE PARAS + 23,15 » 16. » » SAS RER EL + 22,0 November 13. » HIERTA ee A SER AE + 4,5 » Zl » De Be ONS ne ee AEG SÄ + 2,D. » 23. Runn hade lagt sig fullkomligt natten till den 23 vid en lufttemperatur af —10°, efter 6 dygns lugn köld af —2 a —39, med undantag af natten till den 21, då termometern visade —9?. » 24. Stennäset. Viken hade lagt sig till straxt utom hol- marna. Nattneis.temp.. mob ytanın...... goes sans + 1,90 TITEL ÖTGLCT ee aska de Ute SN a Sä + 2,3. » 27. Stennäset. Blästen hade rifvit upp isen halfvägs inom holmarna. i Vattnets. bempyumot, VCAD es nen nendr sn + 1,99 mot, D Ob CASE Ra da near res + 2,3. » 28. Runn. Hela Tisken var isbelagd. Vattnets temp. vid Slussen .............. ... RE ee + 2,09. » 28. Vid Melpaholmen: Isen öfverallt 3 tum tjock. Vräken hade börjat att bilda sig, men endast som en något uppåt bugtad spricka, blott på ett par fläckar hade några små is- skollor blifvit uppressade: 468 C. H. WEGELIN. Vattnets temp. pa 0 fots.djup:.l.... re +0,9 1.» Da a a AA +1,5 DD DE vard ERNA d fe a HRK +2,0 5b» EEE s2922cke 32 + 2,5 10 » 9-52: > +2,7 15 » SS AED EEE N no oo +27 25 » EEE oo... +3,1 40 » RE N RE en: :-- +3,2 50 » De ee Ass sooste oo +3,3 60 » En. + 3,3 1 botten svart ‚syttja..... me mer +3,5. November 28. Ett ställe midtpä sjön, liggande i rät vinkel från högsta Hjertklacken. Isen 4 tum tjock: Vattnets temp. på 0 fots ‚djup.... „2... + 0,5° an DD Jab san nerkne en een ee +1,2 Se) RR SE een su1cco +2,2 10 » DI lea El nal ge ee ESSER + 2,6 30 » N &_....-: +3,0 40 » » 1 svart oyblja ee +3,6. December 1. Varpans utlopp vid Stennäset: Vattnets temp. mot, ytan............nereene ns ANSE +1,0° mot..botten met nn Eh + 1,4. » 3. Stennäset. Varpan täckt med 3 tums is invid den gamla isen. I utloppet: Vattnets temp. mob SyCaD SE esset pss ss + 0,59 mot: DOGGE a 0... LE de NA RA SERA +1,32. » 26. Varpan. Snöbetäckt stöp, som fläcktals brast, derunder 3 tums is. Vattnet mellan isarne hade 09 temp. Under isen var: Vattnets temp. pa. Oi fots djbpassen denn eg 20,09 l » DE BE seosos +0,3 5b.» SR TREE RN 2... +1,0 10.;0chz20 fots .djup. +... re + 2,0 50 FR... ee +2,5 55 » ». Dotten.c.u. ae +2,5. TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 469 Ar 1856. Januari 14. Varpan. Isen 1 fot tjock, neri våt. Vattnets temp. på 0 fots djup........... ONE 0,0° 1 » DR EOS N, +0,3 5b» HS VON SNES Sten enes + 1,0 10 » RL Td SÖ ie + 2,0 20 » » botten. +22,0 ana +2,0 40 » RER — botten.. +2,5. » 17. Runn vid Melpaholmen: Vattnets temp. på 0 fots djup.. kennen + 0,59 1 » DM 5 SRA [REPAR NS +12 5 » ER N sl Se aga SÄG +2,2 10 » DER. TER ET +2,6 30 » De oslo tr Rå EES RAR RESA +3,0 40 » m, i svart gyttjä.............. + 3,6. Första veckan af Mars. Stockholm: » Kungsholmsbron närmare åt Tegelbacken: . Vattnets temp. på 1 fots AjuP: an arena ar + 1,09 5 » DR. 2 RE EAN + 1,0. » Mellan Museibyggnaden och sydvestra ändan af Skeppsholmen: Va TUE ES Temp-smetsytan Waren ss eta + 1,09 pa 10fetssl up enden. + 2,0. » Skeppsbron: Vattnets temp. mot ytan .........nnee +1,0° pa 20 fots djup.............. +2,0. » Stora Varfvet, 40 fot utanför kajen: NMakenets temp. mot. ytan.ya.....nesmeessens-enenaseneeehetenense + 1,0° pa%25 fotsadjupl er. ein... +2,1 40 » » botten.......... Me RE + 3,3. Mars 9. Längholmsvarfvet vid bron: INattnets. temp. Vid: ytanı!n...nuee es per bada ters os Seien: +1,09 Pas dOPfÖPSKA UP oscar ens + 1,0. På 2 andra ställen (a och b) längre ut från bron: Vattnets temp. vid a. ; vid b. på 0 fots djup................... Oele + 0,59 15 » N N UNE. ER RN. — 470 C. » 22. Nedre Skinsbergssjön (=N. Vettern). Mars 30. Runn. Första veckan af April. H. WEGELIN. Vattnets temp. vid a. vid b pa 25 fots djuprae.n.2.2 ae ver en Be a +1,1° 50 » LEN ei EIER +2,5 OR 23.) Mä esara nne sr — botten, svart gyttja +3.0. viksfjärden; 2 fots is: Midtpå Skär- Vattnets temp. på 0fots-djupa. tm +0,1° b» ee EA 1 Ae alle €jele ST fer LS ae ASS +2,0 15 » EB Er! us +2,5 259.9. 210 EB EN RER +3,0 95 » >» bottem. He se +3,3 vid-Grisnäsbron ee nn. WER; +2,5. Isen 2 fot tjock: Mellan Melpaholmen och vägen till strand. Nattnets-temp! pa? 0 fots djup.... er... rk 0,0° 1 #°5 DR A ee 2.2 0,0 5 » DE ERINNERN ee +0,7 10 >» En +1,0 25 » Da N ee ET +3,0 50 » EA EEE ER. > +3,0 55 » » 1 svart gyttja ae ERBE +3,3. Stockholm: » Tranebergsbron, Ulfsundafjärden låg ända till bron och åt N Xx N > NÅ z Essingen, Vattnets temp. pa 0 fots dyupr2.n.ue.n hen 4 1,59 5b» DE KEN SER SIC SEE +2,D 25 » ka ER EN +3,0 50 » DEN Ef SR vå ST RAA T NS SSE + 3,0 60 » > IADOGten HYR HEN IREE kors 2 +3,5. Norrström. Vattnets temp... neuen nenne +3,50 Djurgärdsbron. » » på 0 fots djup............... .. +3,0 15 » De a FT AEIRES RAA +3,5. Lidingöbron. Vattnets temp. på 0 fots djup .......... N. HER +3,5° 10 » stossen +3,5 NASSER +3,5 re +3,5 TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. på 15 fots djup........... RL... Te 25 » Dane 3.04 30, 30 » De NES SR HB 35 » STERNEN IDEEN NES LSI SA Ad 50 » DRA SNS +3,7 52 » DR + 37. November 28. Varpan nyligen tillfrusen, isen 5 tum. Vattnets temp. på 0 fots JU ARR are 1 » DEN ER en A500 A ej slsVakeie js) aj svala sie, GH 2» DU m a LST RE AG DH » EEE AT ENN Nja a Ån ers 10 och 25 fots djup ........... ne Sorlotsn due. ee 50 » PW MS SgSJnOVGKRLSNONELETPTUJJÄLICANLAEE 65 » DIE ADDA SABA OrLOEDAAS0SADLONTEN OD December 11. Varpan. såväl pa landet som på isen. 70 » _ » straxt ofvan och i gyttjan +21 aD, Efter 5 dygns stark tö var all snö borta Circa 1 tums vatten på 1 fots is.. Inga vindvakar, men händelsevis påträffades det hål, som blifvit upphugget för observationen den 28 November, och här hade bildat sig en 1 fots vid vindvak, hvari vattnet nedströmmade i en dubbel hvirfvel. Vattnets temp. a) I vindvaken. b) 400 fot derifrån. på 0 fots djup............... AE LEBE SR 0,0° ln Ede = GSR ) EHRE DAAD: ER N OBER CH oa a ale +2,4 90 » » botten, såväl straxt ofvan som KUSYOLJANE HIN, AN. nr + 2,5. 472 C. H. WEGELIN. December 25. Varpan. 11 samma månad, 1 fots is utan snö. Vattnets- temp:.pa. 0) fots, djup....r............ 2... 1 SE ART SSURER Ed rivs no EN. 2. > 2 » DEE bss Se rs REA Bo» SJ JÄV SE Ro... - 10: fotsidjupälse une... A 15 » DEREN ET > 25.» ET RE N be 50 » DI En... 60 » De RE BB En rljan..... ne Är 1857. Januari 9. Varpan. deltemperatur af —16,5°. Vattnets temp. ända upp i kanten af vaken och straxt Samma ställe som observationen (b) den Isen 1 fot 9 tum tjock efter 9 dygns me- under;isen en. 22a er + 0,29 pa I -teistdjup zes. else ap +0,5 200) Die +0,7 5» Wie. ee +1,0 10ech;15> fots'; djup:..:.. ame +1,6 20 och 25 » 2 N ee +1,9 35 totsadjup......ee.... er RA +2,0 50 » nn. 241 60 » EDEN lodge so +2,3 (ÖRA METE 1 Eyttjan....2.. een + 2,4. Februari 9. Varpan. Isen 1 fot och 11 tum tjock. Vattnets temp, på 0 fots djupe u... 0,09 1 IE EEE RR Se .- +0,2 2) DE So LES NARE RE SRS NA Cu ac obs +0,4 3 STE... +0,6 De es... +1,2 LÖS FIRA MI ee +1,9 20, 30 och 50 fots djup................- +2,2. TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 473 Vattnets temp. pa 60 fots djup............ einen. +2,70 BOSSE RO YELTAR In bbc +2,7. Mars 19. Varpan. Isen 2 fot tjock, snöbetäckt utan stöp, men fugtig ända igenom, utan att likväl visa tecken till ökad porositet. Vattnets temp. pa 0 fots djup nennen +0,1? 1» Da A N RER A RE +0,5 2 » NES RESA AR a SNRA + 1,3 I » DRIN DE RI TDEE SE +1,7 5 och 10 fots djup........... RT N +2,0 Dot un Rn sa fs Saa SE RR +2,3 40 » Da Re nee sale +2,6 50 » DIRT a REN +2,8 60 » ER IE SER ER ESA +3,0 Tu) DR een +3,0 1 OY ÖDJAN Seden reses +4,0. April 14. Varpan. Endast inom holmarna syntes ett par min- dre vindvakar. Obetydligt vatten på isen, som var lös nå- gra tum från öfre ytan. Vattnets temp. på 0 fots djup e.o eds nara + 0,40 FS ITA REN RE 2 SIG DG RNE Er SoA RER oe + L7 22) DE ee +2,4 3, 4, 5 och 10 fots djup............... +2,5 25° fotsdjupe rt nn ee + 2,6 30 » Dr I RT RAN Bö er +2,83 40, 50 och 60 fots djup................ +3,0 ROMers adj a nn nen. +3,8 75» BE TE OVULJAN I een +4,2. Maj 1. Varpan var öppen till holmarna. September 14. Varpans utlopp, upputi och neri.............. + 16,5? » 19. » » efter frost, regn och blåst + 14,0 » 23. » Dr a SD ARSTER nen +12,5 Oktober 12. » DI HERR: ORRNER) BRA FREE Br SG An +10,3 » 30. » FF DITA N SER RES N ED BE RER IHREN, +8,0 November 21. » » vid Stennäset...............-- +5,0 » 25. » » 474 C. H. WEGELIN. Efter 2 dagars urväder hade sjön lagt sig till holmarna. | November 27. Varpans utlopp vid Stennäset .................. +2,0°. December 3. Runn. Efter ett urväder hade bildat sig en mängd snöis åt Helsinggården, för öfrigt var isen klar och 2 a 4 tum tjock utan sprickor; men flera små vråkar, som hade bildat sig genom tövädret veckan förut på I tums is, korsade hvar- andra. Några sprickor, som bildat sig, hade redan frusit igen. » I en vråk, löpande ungefär på normala stället och bildad på l tums is, med vattnet öppet under 6 tum breda isskollor, som blifvit uppskjutna och nu lågo som ett tak öfver, var: Vattnets temp. på 0 fots djup ..... ae... RE + 0,5° | rt!» DI ESR ER ASKER GÖS B ADDS Tr AANNS +0,5 DE» DE RE ER N LAN SSL + 0,8 33 WETTE EEE +1,1 5..0ch4 10xfots+djapr: u. +1,5 65 fots djup botten med gulockra.. +2,0. » Vid Melpaholmen: Vattnets temp. på 0 fots djup ......... ESS ee + 0,20 ],5%5 Den ve os NARE GES +0,6 2 De AE RE + 0,7 3 18 ER .....-: +0,9 De REN I no... 1,3 10 » De 2 «SR RO toa +2,0 20 » DIN seen ee +2,2 30, 50 och 60 fots djup....... ......... + 2,4 70,sfotss diup. m... 28 20... ee + 2,6 75 » » botten i svart gyttja... +2,9. Den 8 December syntes Runn på afständ vara öppen utom vid Melpaholmen. Den 17 var den alldeles öppen. December 4. Varpan. 2 dygns töväder hade förorsakat 4 tums vatten på isen öfver hela sjön. För öfrigt var isen klar och utan sprickor, 2 & 3 tum tjock, men här och der voro 3 a 1 tums vida vindvakar med stark hvirfvel (circa 4 hvarf i sekunden). På ett ställe voro 13 vindvakar inom en areal TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 475 af 3 qvadratfamnar, utan att någon orsak hvarken af tun- nare is eller hvita isfläckar var förhanden. Vattnets temp. på 0 fotsadjupsal. u.a, 20a + 0,5? RS DU RR ARE N EEE + 1,1 2 » N RE RS Se. +1,6 Sm RN RARE SER SRA +2,1 5b» ee een: +2,3 10 » NEE SNAASE BER Be BÄSTA SA ETTELR + 2.5 25 » RE ER ABS + 2,9 50 » N RE ARTE SEN +3,0 60 >» DE a FAS ARI d 0 +3,1 65 » Du 1 botiemei air + 3,1. December 11. Varpan. Endast ett isband tvers emellan hol- marna var qvar, för öfrigt var Varpan isfri och äfven innan- för isbandet och åt utloppet öppen. Vattnets temp. i ut- une seen ee SET AL SRS Ag AS RE She +2,3°, Detta kan endast förklaras deraf, att blästen, som under dessa dagar ofta varit stark, omrört vattnet, ty annars skulle otvifvelaktigt den 2 tums upptinade isen afkylt de öfre lagren, men nu hade dessa blifvit omblandade med de andra. Är 1858. Stockholms omgifningar. Januari 3, Brunnsviken hade nyss lagt sig. Isen 3 å 5 tum tjock, utom norr om Frescati der den endast var 1 tum. I korset åt Ålkistan midt på sjön: Vattnets temp. på 0 fots diup ur 2... 000.0. 0,0° Lo DE a Re SS SE +1,0 2Novch DH HOS djupz en +1,2 DFTOLSTWUDER ee see eat +1,4 10 » DT a! +1,7 20 » NE EN EN DE OL + 2,0 Aa Er INSYERAN reset nser + 2,0. Februari 2. Mälaren. I korset mellan Heleneborg och Kungs- holms kyrka, Riddarholmskyrkan och Marieberg. Fjärden Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 10. ER 476 ° €. H. WEGELIN. hade lagt sig ända till Strömsborg med 2 tums hvit is efter urväder. Vattnets temp. på 0. fotssdjup:.............. man 2 + 0,2 1159 Ve RAA SR NGA ER +0,2 5..0eh „10: fotszdjup...... 202 +0,5 20. fots».djup. ran... HR +0,7 30.» >, lerbotten.:..:..2. Se +0,7. Februari 2. Bortom Jagtvarfvet i linea mellan Cathrina och Marieberg. Vattnets temp. lika som på föregående stället, men djupet var här=50 fot. På cirka 20 fots djup var starkaste streken. » 14. Rörstrandskanalen. 6 tums is. Vattnets temp. på Oi fots?djupr.... m... 2 +0,20 TR) >. Nboktenv... NN. +0,7. » 14. Ulfsundafjärden framför Hufvudsta. 6 tums is: Vattnets temp. på 0 fots djup nu.a. m... +0,20 1,10% De RN AR Te +0,5 5, 10:ioch 20 fots djup 2... +0,6 30: fotssdjup EEE ER +1,0 40: m. Be rnyttjan. +2,0. » 14. Mellan Beckholmsdockan och Tegelviken. Vattnets temp. pa 0 fots djup ............ ........ N... +0,20 1» NER SRRR GERSANREREREETOERSGSBOSB SC +0,2 2 De N ONES AS 000 bo +0,5 D » NT ns RON oh. OA RR NE ESA +0,6 10 » 1 RE EEE ge jar sej VS AES SEE +0,9 15 » FE +1,0 20-12) FIN he ee +1,5 40 » Dee +3,0 50 » De ne: ee +4,5 70 » EEE RR ERBEN =... +4,5 SENDE ED var syttja...ene +4,0. Utmed södra landet gick en bred streke, öppen ända till Värtan. Från Djurgärdslandet löpte i mer eller mindre sned direktion åt S.O. en mängd sprickor, från 1 till 18 TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. tum breda, ut till öppna vattnet. 477 Isen var från 2 till 6 tum tjock, pa de tunnare ställena liksom underfrätt och uppbustad från vattnet, för öfrigt ogenomskinlig. Värtans is 5 tum tjock. Februari 14. Mellan Fjäderholmarna och Lidingö värdshus på cirka I af afständet från Fjäderholmarna: Vattnets temp. på 0 fots dgup udn. nenn +0,20 1205 N nee is fal alte +0,2 DT SVT SE ade ELSE EEE +0,3 10 » DD) RDlREE = HRS REES SEN AR SARREHGBBERE +0,6 25 » IR BE SEO RR AR KE SAR ÜBER CH CHR BREE +1,0 40 » DI N A N +3,0 50 och (5, ots da +4,0 85 fots djup, ljus gyttjä.................. +4,5. » 14. På Lilla Värtan mellan Gropen och Tegeludden. Vattnets temp. på 0 fots djup nn. nennen. + 0,20 1 » DR RN SRS SER EA RSA +0,2 5b » De IE +0,3 20 » DENE ENTER URTEIL. +0,9 ap") En RN, le kl +1,0 30 » rn AN on eb js sjlsje +2,5 40 » SSR u Jena 5 Arie Zee ne +3,0 50 » Dh ge SE nee +3,9 75» STR en RE ae lasta +4,5 85 » >. lerbettenz.. rn. +4,5. » 23. Mellan Djurgärds sjötull och Gustafshög öppet. 200 fot från öppna vattnet, pa 2 af afständet från Hästholmen till Gustafshög var isen 3 tum, annars 6 tum och deröfver. Vattnets temp på 0 fots dgup...... en... nen. + 0,5? 1 » Da et +0,5 5b» Da ee N N eri N +0,7 10 » NE RE +0,8 15 » NE OSP SNES NEG GE USS SEA + 1,0 25 » N RR N RE inte sense se +1,3 35 » A A DERRERRRRDHAHN Ar 3,5 50 » RER +4,5 478 C. H. WEGELIN. Vattnets temp. på 75 fots djup ....... a nn oe +4,3° 1203» &ouxbotten...... mp +4,0. Pä 10 och 15 fots djup var det temligen stark streke, ofvan- för detta djup deremot svagare och på 25 fot ingen. Februari 28. Brunnsviken. Isen 1 fot 3 tum tjock. Vattnets temp. på 0 fots djup nern. a +0,29 1 FINT Ra ER +0,8 DB» N BE LM ER... +1,3 10 » De RASA GR RR +1,8 25 »= "m 1gybojan...e ee +2,0. » 28. I vråken norr från Ropsten. Vattnets temp. på 0 fots CjuP..............sssssmsessonsn in +0,20 bb» 09 RS BES SR BASSE ERS +0,2 10 » Da N ....n: +0,6 20 » DIENT ER He 1 fs sets Te + 1,3 30 » DIN SR RAA RA ER Ae Sn a +3,0 50 » > bottelt..... anne +4,5 inoytbjan2... er +4,0. Mars 22. Mellan Blockhustullen och Fjäderholmarne. Vattnets temp. pa 0 fots?djup. en... + 0,6° Kr De Be PERS SRRAEEREE RE 00500 +11 5 » De ee SIT +1,2 10 » Da ee +1,3 15 » Re VA a Re oocds +1,4 20 » I KRT SENSE 6 hecbnocn +1,9 25 » RR ER ARE AS Sspaone. +3,0 30 » DR ATEA NASN TAS SER SLE REAR SS + 3,6 35 » RR Nas er ir +4,0 40 » Da EEE + 4,2 50 » >» botten=härd: lera ....... +4,8. » 22. Utmed Siklaölandet i Halfkakssundet var vattnet öppet. I vråken som bortom Mölna går i norr och söder öfver Half- kakssundet: ; Vattnets temp. på 0, 1, 5 och 10 fots djup............... +0,6° 207 faks up ern +0,5. TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I SJÖAR. 479 Vattnets temp. pa 25 fots’djup.......... 2: 8R 2% +3,0° 35 » ONE DEE a SE ER N ARE 2 Fade +4,0 50 » DIT SEN EEE a aa gem +4,8 25» DI sd a TS INRE BADAR Re + 4,5 100 » DIE IRRE RE 5 +4,0 125. DR OR OBE NIKOLA +3,8 135 » & >» lera och syttja.......... + 3,5. April 3. Lidingöbron. Värtan öppen till tvärs öfver från Lo- udden. På ett smalt isband mellan Sparrsätra och närmaste Fjäderholmen: på 5 till 7 fots djup visade sig streke söderut, på 10 fots djup åter stilla. Vattnets temp. pa 0 och 5 fots djup.........s.s-.ss+es- +2,0° IOfotscdjupe nn +3,0 15 » DER REN RES EUR SEHEN ESS +3,5 20 » ER MR RENNER RE +3,5 25 » DE ER ee SAST area ir föisjslarel sele +4,0 30 » DE RT AEA SE SR AA +4,2 35, 40 och 45 fots djup ..............+-- +4,6 FORSEN ee +4,8 55 » » botten=bläsvart gyttja, luk- tande starkt af vätesvafla +4,8. 10. Sista styfverns trappor: Vattnets temp. på 0 fots djup ueekeer Me er +2,5° 15 » DR A Ran Se Ale seslelnenteeiden +3,5. 11. Tegelviken. Vattnets temp. på 0 fots djup 2.0 0. u... +2,0° 10 >» DD ER NEN hehe as +2,0. 14. Tranebergsbron. Ulfsundafjärden var isbelagd ända till bron. På södra sidan af bron var det öppet: Vattnets temp. på 1 fots djup .............eeneeeee +2,3° 5, 10 och 15 fots djup ...............-- 12.3 25 fots djup (enl. 2 prof)..............- +2,0 40, 50 och 60 fots djup .............---- 23. 480 c. H. WEGELIN. April 19. Riddarholmen: Vattnets temp. på 1 fots djup ................... RAR + 4,09 Hoch 10 Ffotst djup. C.... +3,9 20: fots djup #22... 78 +3,5. » 19. Skinnarviken: Vattnets: temp. part fots" djup! 3.2222... +4,0° 25 » > ee +3,5. » 19. Hornstullsbron. Arstaviken låg & ömse sidor, men vatt- net närmast bron var öppet: Vattnets temp. på 1 fots djup ........................ et +5,0° ba Da un dere ASS +4,0 10 » DIN ak ee ER Aa +2,9 25°» a ee BA a. 3 ER 30 » DI an ee RER + 2,5. Observationer i Grufvor. År 1851. April 7. Carl Johans grufva vid Fahlun. Grufvan 240 fot djup, donläglig på nedre hälften. Isen 24 fot tjock och snöbetäckt. Det var första vårdagen. Vattnets temp. på 0 fots djup under isen .................. 0,09 60 » En ASSR +3,5 144% 7 ")» mot Übergetr.... een +3,5. » 7. Nicolai grufva vid Fahlun. Dess djup och donläglighet = med Carl Johans. Ett 20 fot högt, med bräder ofullkom- ligt täckt, rum öfver isen. Denna var 1 fot 3 tum tjock: Vattnets temp. pa 0 fotsydjupel:.inn.......0.. ge 0,0° 18 » DR NE NR bod dasod ög +3,5 60 » DER Be NER ARE +3,5 180 May anobberget.....ncneen + 3,9. TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I GRUFVOR. 481 April 10. Schyttgrufvan, 4 mil från Fahlun. Snön var i full Maj smältning, men grufvan och varpen dermed alldeles täckta. Under lafven och kring en nedgående lanstock var isen ge- nomfrätt och vattnets temp. var på alla djup, från 6 till PAS To ee Sin. ehe en sen. +4,2°. Samma grufva. Snön till största delen bortsmält. På sjelfva gruföppningen circa 40 fot från lafven var isen 13 fot tjock, med vatten och stöp ofvanpå. Vattnets temp. pa 0 och till 18 fots djup.................- +3,5 sedan ända till 102 » Dr +4,0. 22. Carl Johans grufva. En värbäck forssade ner i gruf- van, och innan vattnet slapp ut, mäste det passera under ett ”band”, som går ner 12 å 18 fot. Vaken sedan sist uppfrätt till 2 fots diameter. Vattnet öfverallt mjölkigt af fint slamm: Vattnets temp. var på hela djupet................sssessooss000 +1,19, 22. Nicolaigrufvan. Isen lika som den 7 April. Den dä upphuggna vaken öppen: Vattnets temp. på 0 fots dyup.... nenne + 1,59 sedan hela vägen nedabr..n anne. +3,5, 26. Norrgrufvan i Norrbärkes socken, N.V. från Schiss- hyttan: Vattnets temp. på 0 fots djup ............ssssssssossssssonossnner +1,70 60 och 120 fotsedjupr ann. nn +37. 27. Cedercreutzgrufvorna, S.V. från Schisshyttan. I alla tre öppningarna var: Vattnets temp. pa 12, 24, 42 och 66 fots djup........ +2,7°. 27. Djupgrufvan, s. om Cedercreutzgrufvorna: Vattnets temp. pa 24 fots djup... en enentensennnnen. +2,70. 16. Carl Johans grufva. Samma bäck rann nu, som den 22 April, ehuru betydligt minskad. Grufvan isfri. Vattnet vid 12 fots djup under ytan och ända ner ännu mjölkigt. Vattnets temp. mot Ytan ...........sesesssessesosressrnennennend + 9,5 på 30, 60 och 120 fots djup ............- +5,0, 482 C. H. WEGELIN. Maj 27. Schyttgrufvan : Vattnets temp:!motsytan!. An... 1.2 + 11,0? paB6.fotskdjup. ua... messe +5,0. Juni 5. Nicolaigrufvan. Ett par isflingor flöto ännu qvar. Vatt- nets temp. på 3 ställen: på 0 fots djup. ......... ET pr ee +1,92 + 2,0 6 » De FRA en aa +2,7 12200) DE REN REDE al ee +3,0 18 » Wirgeeihi de FIA tl. u Sr RER — 24 » De EDDIE. u. 43.5. er — 54 » De DER +3Dr.22 8 -— 78 » DIR es RN See EN NE Dee — Juni 6. Carl Johans grufva. Bäcken rann ännu ner. I de båda dagöppningarne var vattnet klart på 12 fots djup, deremot på 18 fots djup och vidare nedåt mjölkigt. I norra öppningen, der bäcken rinner ut: Vattnets temp. på 0 fots djup. -.. 0... re + 11,0? 6 » TER RE... +9,0 ° 18:91» „motüberget... 20 +70. I södra öppningen, der bäcken rinner in: Vattnets temp. på 0, fots dup. nr... 0 + 13,0? Fa EL OJ Dr TR oNE EUREN TERN... +10,0 30 » DB RA RE SR oa dogs +9,0 60 » a. +6,0 L20 29° tom, Ss te ne SSE +5,0. Augusti 12. Carl Johans grufva. Bäcken, som runnit hela vin- tern, rann äfven nu så pass som en mindre källa. Vattnet var något mjölkigt från 20 fots djup och ner. Vattnets temp. på O fots djup BI 2. Nez + 16,7? DT ER IE EE DEE SA + 15,7 10 » NYE re RE sta a AA + 15,0 15 » DR Be. en EA Fo + 13,0 20 » DE Ers ALOE ERE NER EJE SLA + 10,5 25 » DE Be. HITTAS RARE + 10,0 30 » DARE An er... AS, +6,0 TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I GRUFVOR. 483 Vattnets temp. på 35 fots djup ............... ne alte +4,7° 40 » ale a a AS a se ANOR + 7,0 50 » gest das SAR SNIA ST ASG +7,0 60 » DIR RER IN ens bsr + 5,0 80 » DL REN MA NA Sr +8,0 100 » BRAND RES NO NER ae NAR +8,0 IHOE DDR. esse +7,.0. December 24. Nicolaigrufvan. Ingen is. Vattnets temp. (lika på flera ställen i grufvan) PlNechulifotstdjup.. ee nen +2,5° 2 fots djup...........- SEN ae er na +3, 3» NEO GIN vadare a 0 an a ee +4,5. År 1852. Januari 5. Nicolaigrufvan isbelagd. » 7. Samma grufva. 1 tums is efter stegen. Vattnets temp. pa första halfva foten. ....... EHEN, +1,0° Iefots- djupla. ar. ee +1,8 2) DI RABEN IE REN DE +3,0 5 och till 12 fots djup mot berget eller någon timmerstock................. +4,8. » 21. Samma grufva. 23 tums is på flera alnar kring stegen: Vattnets temp. på I fotsödjüp...... nenne +0,59 Ian IN RR HS SA MÄR TEE SR 30, +11 2 » DE ER HA +2,55 3» DR AoA RER fer Sr RA ra +3,5 4» Da REN RR TEN +4,0 bb» DEN TER ANGER RER Sd se +4,5 10 och till 25 fots djup...... 4,75° och 4,8. Februari 14. Samma grufva. Öfverallt 4 tums is. Vattnets temp. på 0 fots djup.......................... N ES +0,5° I » RIE AN aA REN EA SETS + 1,0 20% DESERRABI N les ann ASP + 2,0 3» DR RB es eduusssaecne +3,0 4 » DE SEE. he RET SEE +3, 484 C. H. WEGELIN. Vattnets temp. på 5 fots djup. +»... ar +4,0° a) ER I ER... ie +4,2 10 >» PETS TRETEN. +4,5 15 » _» (flera gånger förnyadt). +4,7 20 » RR A... -- +4,5 25. och. 30: fotsı. djup .-........... ee +4,4 100 fots djup mot berget.................. +4,6. Februari 27. Samma grufva. I samma hål som den 14. Vattnets temp. på 0 fots djup ze. nr +0,5° ee) a Re SAN sr ddonsr +1,5 2» ee ein. +2,5 3 N ELSE Sr ANA +2,7 4 » RE 2... +3,D 5» De N gsadt sger +3,7 Ta a esse: +4,0 10 » DN Er eds oas AA SAR FISKEN +4,5 DO ee ee gsbod +4,5 ee een NSD +4,5 Mars 23. Norrgrufvan. 6 tums is. Vattnets temp. pa 0 fots djup-e....un..enen + 0,5° 1) Dee er ER +1,0 2) EN 4-0: +2,5 > VD EN EEE od ag a + 3,9 5b» De ee ARENA +3,5 10 » Da a SLBA Eer ss soodbon +4,0 50 -»,...». mot. .berget.. ee +4,0. Maj 5. Nicolaigrufvan, öppen 1 & 2 fot frän vestra väggen, isen straxt intill stark: Vattnets temp. på I fots djup ......reeeeenerenecsoree nennen + 1,09 25h) Se TN sera senta + 2,0 3 » De ee +2,0 5 och 10 fots djup..............e.se-ss->- +2,0 20 fots djup mot berget................ +3,5 30 » » » ee +3,55. TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I GRUFVOR. 485 Maj 23. Samma grufva. Midtpä nägot is qvar. Mellan nägra flytande stockar: Vattnets temp. på 1 fots djup ........e...sssesssssossrsnnnsnrne +1,6° 3» DL RR SDR: a SR re +3,0 5 » Da Re SS SSE RANA +4,2 10 » De ee ae end +5,2 25 och 50 fots djupe.n... anne. +5,0 80 fots djup mot berget ................. +5,2. Augusti 12. Nicolai och Carl Johans grufvor: Vattnets temp. i Nicolai: 1 Carl Johans: på 0 fots djup....... «......-.-- Sr ee Se +16,7° 5» SSE DER sne LAD: KR NANG +15,7 10 » DER N en DE ER E +15,0 15 » Danone a RO ERE seit ienre + 13,0 20 » Nors 2 N SAS er N ER ERNANNT: + 10,5 25 » DEE NET ER NEN U Rt? Re ra +10,0 30 » EEE RERAG SR cnalensnarnnnennannee +6,0 35 » DE MR: ENTER > MONIA SATIN Ge + 4,7 40 » Di a FS WEL N IE SEA +7,0 50 » Di nee ee DD N gen +7,0 60 » RR N: RAR ABEL. SAS +5,0 65 » DDR SEHR RR EG EDDIE a = 80 » a RSA Re RT RA +8,0 100 » EN NETT ER A +8,0 150 » nen ae ee +70. I Carl Johans grufva hade bäcken äfven under hela denna vinter runnit ner som en mindre källa. Vattnet var mjölkigt från 20 fots djup och allt vidare nedåt. År 1853. April 17. Schyttgrufvan. Tredubbel is tillsammans 13 fot tjock. På samma ställe som den 16 April 1851. Vattnets temp. på 0 fots djup Zr... +0,2? 486 C. H. WEGELIN. Vattnets temp. pa 3 fots djup...... ren > + 2,0° 5 » es enonaloscconaos +3,3 >; Be SE RE IT 10» » mot berget. sen +37. April 17. Näfvenbergs grufva vid Fahlun. 14 fots flerdubbel is. Vattnets temp. på 0. fots djup ..o... 2... ea 0,0° NOR a ar TB a ol ejs ö15/5jaj (a/s fet ejej TNE RISTa 0,0 20» SITT ee TEARS +0,5 3» NÄ TR SIS aj fe Sker ei aa so fee [8] Sä fel les) ola ralsfale feel +0,7 4» BE A 2 ME rf sad Soo +1,2 5 » DR ER REN 1 os area ff EIS sj +1,5 6 » Du SERA SUR SEE bfa rd ers SSA SNRA +2,0 S » DD N See encbo dance +22 10 >» RENNER. +2,5 15 » Da ES ER +3,0 20 » N N scänoscce +3,5 30: m 0 een +4,1 50 » De nan +4,5. » 20. Nicolai grufva. 1 fots is med vatten ofvanpa. Vattnets temp. på 0 fots djup rn... „un. een 0,0? 1:28, ne VASER RE + 1,0 2» N a ol Sf AS Raser + 1,5 3» EEE 0 ER Bb nd soo +2,0 4» Es. 20-0000 +2,3 5b» eo: +2,7 10 » U a ER ne +3,2 15C0ch 20: fots djup....n..n.. ee +4,2 30, 40 och 50 fots djup................ +5,0 69-fotstdjuple. SoS Eur ess sure ne ee +5,0. Maj 13. Samma grufva. Isen torr, ej loss fran väggarna och det sist upphuggna hålet knappt större men öppet. Vattnets temp. på 0 fots djup 1 » » 2 » » BSD » DEREK ERLERLEREREREEEEEEEEIEE EEE PER EHRE EELEEEEEEL ELLE kuerunoseenuurn nennen re DEREERERTERELELTEELERLELLELIEREEEEEZT TEMPERATURFÖRHÄLLANDEN I GRUFVOR. 487 Vattnets temp. pa 10 fots djup..............u....0000gee0% +3,5° 15 » DIN RR SEN En ae SEA +4,0 20 och 25 fots djup ................... .. +4,5 30, 50 och 60 fots djup................ +5,0. Juli 27. Samma grufva. Vattnets temp. på 1 fots djup =... nennen + 8,0° 3» Paar a a A DA ALTE NEE + 6,0 5b» DE SBBEIRE TE. SAR Sr Rd ARN 2 AT +5,5 10 och 15 fots amp... een + 4,5 25 och 30 » DR NEE +5,0 40 och 50 » » Augusti 15. Cedercreutzgrufvorna. I de två sydligare Ööppnin- garna: Vattnets temp. pa 0 fots djup................. sees + 11,0” 15 » EEE ... +10,0 30 » a OR SER + 6,0 40 » Dan Re SNS Asa hek a ad + 3,5 » Stollen, sexti- och septigrufvorna: Vattnets temp. på OÖ fots djuP......e.eeseessessecmenn + 13,0” Den DNB RER A OR RR + 11,0 15 » A ee Aeorrter +5,0 50 » NÅS Br. > DB SEHHRRERGAFRRH EUR +3,75 September 9. Necolaigrufvan: Vattnets temp. på 1 fots djup „=. u... u. Nue + 9,0° 5» RITTER ER ON ARE +7,0 10 » ARE el ot SS fear far 46,0 20 och 40 fots djupı.. en. +5,5 50 och 60 » N NEE +5.5. » 20. Schyttgrufvan. I gruföppningen: Vattnets temp. pa I fots djup.... teen + 12,5? 15 oo» Deren ale je afsteinieeleteintejalsteinis + 11,0 2500 NGE ee + 8,0 488 C. H. WEGELIN. 1 Schaktet: Vattnets temp. pa 5 fots djup ..............- AREA +8,0° DT FEN En 22.20: + 6,0 100 In Pr ARR odon donera +5,8. Är 1854. April 18. Schyttgrufvan. Intet tecken till is i gruföppningen: Vattnets temp. på 0 fots djup............uoeeeerseeeeeeeeeeeeen + 10,0” 5» DI A re... + 6,0 10 » BE N. +4,5. i Schaktet: Vattnets temp. på 1 fots djup..........rmerseereneeseeeeenn +4,5° 2» De son sooso +4,5 10 och 20 fots djup.. ee +4,5. Juni 19. Cederereutzgrufvorna: Vattnets temp. på 1 fots djup.................rerneaeseene + 17,7” 6 » De ee ESS ägor + 12,0 12 » N... oc +9,3 16 » DELL: ee +7,0 » 19. Stollen: Vattnets temp. pa 1 fots dqup.... ee... 2... 00 + 20,0° 25.9 a Bar st ee... + 6,0 50 » De a ARE... +4,8 60 » De ls... +4,8 » 19. Ryssgrufvan: Vattnets temp. pa 1 fots djup................--.eonneeeceeeen + 15,0? DD » DN EIN ED KR aa ve ER +5,0 10 » HE eh rbottenn...... ee +5,0. 489 Om Spetsbergens Fisk-fauna. Af A. J. MALMGREN. [Meddeladt den 15 December 1864.] Den vackra samling af fiskar från Spetsbergen, som nu för- varas i Riksmuseum, är sammanbragt af Prof. S. Loven 1837, O0. TORELL 1858, och hufvudsakligast af de båda svenska expe- ditionerna 1861 och 1864. Största delen har erhällits med en vanlig bottenskrapa, under dragening efter ryggradlösa hafs- djur, och med släphäf. Det händer stundom, att man under draggningen erhåller en och annan fisk i skrapan, så att säga på köpet, äfven vid de skandinaviska kusterna, men detta sker ojem- förligt mycket oftare vid Spetsbergen. Jag erinrar mig, att ANDERS JAKOBSSON på en enda eftermiddag i början af Sep- tember 1861 tog med bottenskrapan omkring 30 små individer af Icelus hamatus, Cottus scorpius, Phobetor tricuspis och Liparis barbatus jemte en mängd lägre djur. Under sednaste expeditio- nen erhöll jag fisk i hvarje kast med slädhåfven, stundom, såsom t. ex. vid Hornsundsöarne, hundradetal för hvarje gång af årets yngel af Cottus scorpius och Liparis barbatus. När man besinnar huru ofullkomliga fiskredskap skrapan och slädhåfven äro, samt tillika af erfarenhet känner huru jemförelsevis sällan man erhåller fisk i dem t. ex. i Bohuslän och Finmarken, måste man förvånas öfver, att det varit möjligt, att under de sednaste expeditionerna på detta sätt en så omvexlande och på individer rik samling kunnat hopbringas. Saken är emellertid lätt förklarad. En stor del af fiskarterna vid Spetsbergen lefva i en rikedom på indi- vider, som icke blott är jemförlig med våra kusters, utan hos några arter tillochmed kan anses öfverträffa den. Det faller af sig sjelf, att man med sådana redskap som bottenskrapa och slädhåf endast erhåller småväxta arter eller blott yngel af större. Angående sådana arter, som lefva på större djup eller på längre afstånd från land saknas tyvärr ännu nästan all Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 10. 490 A. J. MALMGREN. erfarenhet. Likväl föreligga några fakta, som obestridligen åda- galägga, att många storväxta fiskarter lefva i kraftfull utbildning, och såsom det tyckes i mängd, i hafvet vester och sydvest om Spetsbergen. Haakjerring, Scymnus microcephalus BL., som utgör föremål för ett indrägtigt fiske på hafsbankarne utanför Finmar- ken, har under de sednaste åren befunnits vara särdeles talrik vid Beeren Island. Men denna arts nordgräns infaller på långt när ännu icke der, man har redan icke allenast funnit den äfven vid Spetsbergen, utan fångat den der i mängd under 77°—78,5° ‘n. lat. Det första fartyget, utrustadt för Haakjerringfängst, afgick till Spetsbergen sommaren 1863 från Tromsö, samt åter- vände inom kort tid fullastadt med lefver af Haakjerring, som fångats utanför Bellsund och Isfjorden. Sistförflutue sommar voro flere fartyg från Finmarken och ett tillochmed från Bergen sys- selsatta med Haakjerringfångst utanför Spetsbergens vestkust. — Spetsbergsfarare från Finmarken hafva under de sednaste åren ofta fångat ”Kveite”, Hippoglossus vulgaris, Torsk, Gadus morrhua, ”Hyse”, Gadus zglefinus, och ”Uer”, Sebastes norvegicus, i stor mängd vid Beeren Island. Man känner redan med visshet, att de tre sistnämnde arterna också förekomma vid Spetsbergen, och har anledning förmoda, att icke heller den förstnämnde eller Kveiten saknas der, men om deras mängdförhållanden har man ännu ingen säker kunskap. Likväl tycks det kunna antagas, att åtminstone några af dessa arter finnas der i ymnighet. Det är bekant t. ex. om Torsken, att den ännu vid Beeren Island tidtals är samlad i dylika täta massor, som i Finmarken under vårfisket af fiskare benämnas ”Torskebjerg”. En art, som vid Beeren Island ännu är så allmän, torde vid Spetsbergen icke vara sällsynt, isynnerhet då den, såsom jag framdeles far tillfälle att visa, under 80? n. Lat. ännu uppnår en längd af 2—3 fot. Vid Spetsbergen lefver äfven en art lax, Salmo alpinus L., som blifvit flere gånger iakttagen i större glacierelfvar, såväl på norra som vestra kusten, men vi sakna ännu erfarenhet om dess talrikhet der. Vid Grön- land fångas samma art i stor mängd, och J. C. Ross berättar, att vid Boothia Felix, der hafvet är lika isfyldt som vid Spets- OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 491 bergens norra och östra kuster, lefver en form af röding, sannolikt tillhörande samma art, som den spetsbergska, i sådan ymnighet, att man under JOHN Ross’ andra resa en gång erhöll 3,378 fiskar i ett enda varp med en liten not. Enligt BAER skall Salmo alpinus äfven förekomma på Novaja Semlja i stor ymnighet, och blir der många gånger fångad i ”oerhörda qvantiteter” af ryssarne. Enhvar som besöker Spetsbergen är i tillfälle att göra den iakt- tagelsen, att Hvitfiskarne, Delphinapterus leucas (PALL.), uppehålla sig företrädesvis och i stor mängd utanför större elfvars utlopp. Då man af erfarenhet från andra länder vet, att denna delfinart ' lefver af fisk, och är så begifven på de laxartade, att den, för- följande de från hafvet uppstigande laxarne, stundom sjelf vågar sig upp i floder, långt inåt landet, i Amurfloden ända till 40 mil, är man frestad antaga, att Hvitfiskarne uppehålla sig vid Spets- bergens flodmynningar för att jaga lax. Skulle erfarenheten komma att bekräfta denna förmodan, så är det tydligt, att rödingen måste finnas der i ymnighet, ty så talrika äro Hvitfiskhjordarne. ze) förekommer också i hafvet sydvest om Spetsbergen och torde enligt sin natur äfven der uppträda i stora massor. Sannolikt är det ymnig tillgång på sill, lodda och annan små fisk, som lockar fiskätande bardhvalar, Balenoptera gigas och Balxenoptera laticeps, att under eftersommaren ganska talrikt uppehålla sig utanför Spetsbergens södra och sydvestra kuster. Den förstnämnde skall om våren vara allmän i Östfinmarken under loddetiden, och Balenoptera laticeps, som kallas sillhval, lärer samtidigt vara temli- gen talrik i Varangerfjorden. — Cottus scorpius L., vår vanliga rötsimpa, är enligt min erfarenhet på vissa ställen af Spetsbergens vestkust fullt ut så talrik som i Finmarken, eller vid någon annan skandinavisk kust. På hård algbevuxen botten och ringa djup kan man fånga den med abbornät i så stor mängd man behagar. Vid Hornsundsöarne fanns den så ymnigt, att jag i två abbor- nät, som legat ute öfver natten, erhöll omkring 40 stora indivi- der, af hvilka tyvärr mer än hälften voro uppfrätta af en art Anonyx. — Jag har trott mig böra fästa särskild uppmärk- Öfvers. af K. Vet-Akad, Förh. Årg. 21. N:o 1. 3 492 A. J. MALMGREN. samhet vid dessa fakta, som ännu kunde ökas med några lik- artade för hvilka i det följande närmare skall redogöras, emedan man på grund af bristande erfarenhet ansett det Spetsbergska hafvet vara så godt som alldeles blottadt på fisk. VAN DER HoEVEN ') har i ett nyligen utgifvet arbete återgifvit vår tids ofull- ständiga kännedom om denna sak sålunda: ”In maribus polaribus species piscium admodum pauce sunt: Fauna Insule Spitsbergen vix decem species piscium continet et specimina non numerosa sunt”. Att arternas antal aftager mot polen äfven inom Fiskar- "nes klass, likasom inom alla andra djurklasser, är obestridligt, men att fixera något tal, till hvilket detta aftagande hinner på Spetsbergens latitud är ännu alldeles omöjligt med den ringa erfarenhet vi hafva derifrån. Så mycket kan dock med viss- het förutses, att många arter ännu komma att upptäckas der utöfver de redan kända 22 eller 23. Men föreställningen, att arterna vid Spetsbergen skulle vara fattiga på individer, är all- deles stridande mot erfarenheten. Individrikedomen är tvärtom inom fiskarnes klass fullt ut lika stor och lika karakteristisk för det högnordiska ishafvet, som inom alla andra djurklasser. Haf- vet kring Beeren Island och vid Spetsbergens vestkust hyser en måhända outtömlig rikedom pa fisk, äfven af sådana arter, hvilka för handeln hafva det största intresse, såsom Torsk, Kveite och Haakjerring. Det lider knappast något tvifvel, att dessa förråd kunna tillgodogöras, och man kan förutse, att Norrmännen för Norges nationalintressens skull skola finna sin räkning vid, att på Beeren Island anlägga fiskerier, sådana som på Lofoten och i Östfinmarken. Det svåraste hinder, som härvid möter, är, såsom det påstås, bristen på dugliga hamnar vid Beeren Island, men denna brist har måhända sin grund endast i den ofullständiga kännedom, som ännu är rådande angående Beeren Islands kuster och dess naturförhållanden öfverhufvud. Af de 23 arter fiskar, som hittills äro kända från Spets- bergen, förekomma endast 12 i norra Europa, nemligen Sebastes !) Philosophia Zoologiea, 1864 p. 360 $$ 373. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 493 norvegicus, Cottus scorpius, Phobetor trieuspis, Lumpenus nebu- losus, Liparis barbatus, Gadus eglefinus, Gadus morrhua, Boreo- gadus polaris (=Gadus Saida LEP. från Hvita hafvet), Hippo- glossus vulgaris, Salmo alpinus, Clupea harengus och Scymnus microcephalus. Men alla spetsbergska arter finnas deremot i Grönland, med undantag likväl af Gadus zglefinus, . Lumpenus nubilus, och möjligen ett par andra, Lycodes Rossi och Uronectes Parri, om hvilken förstnämnde det ännu icke med visshet kan afgöras huruvida den är identisk eller icke med Lycodes per- spicillum KR.; den sistnämnde åter är en mycket problematisk “art, om hvilken ichthyologerna ännu sväfva i ovisshet. Följande arter äro uteslutande eller företrädesvis funna en- dast på den vestra eller sydvestra kusten af Spetsbergen: Seba- stes norvegicus, Cottus scorpius, Lumpenus Fabricii, L. nebulosus, Gadus zglefinus, G. morrhua, Hippoglossus vulgaris, Clupea harengus och Scymnus microcephalus. Dessa höra, såsom vi se, med undantag endast af två Lumpenusarter, till dem, som äfven finnas 1 nordvestra Europa. Såväl på den vestra som norra och östra kusten af Spets- bergen äro följande erhållna: Icelus hamatus, Phobetor tricuspis, Lumpenus medius, Liparis Fabricii, Liparis barbatus, Cyclopterus spinosus, Boreogadus: polaris, Drepanopsetta platessoides? och Salmo alpinus L. Allesamman tillhöra dessa äfven Grönlands fauna och blott fyra Europas. Men af dessa fyra är Liparis barbatus bekant endast frän Östersjön, Boreogadus polaris en- dast från Hvita hafvet och Novaja Semlja, Phobetor tricuspis från Östfinmarken och ryska Lappmarkskusten, och Salmo al- pinus från Novaja Semlja, Lappland, fjellsjöüarne i norra Europa 0.8. V. Uteslutande pä Spetsbergens norra kust äro endast dessa funna: Gymnelis viridis, Lycodes Rossi, Uronectes Parri och slutligen i Storfjorden, som till sin fysiska beskaffenhet helt och hället liknar nordöstra kusten, Triglops Pingeli, af hvilka ingen är europeisk, men den förste och den sistnämnde finnas i Grön- 494 A. J. MALMGREN. land, de två öfriga äro af J. C. Ross uppgifna för arktiska Amerika. Af denna sammanställning följer tydligen, att Spetsbergens fiskfauna är sammansatt af två stammar, en Atlantiskt-boreal, som dominerar endast på vestkusten, och en arktiskt glacial, som befolkar äfven den norra och östra kusten, samt från dessa utbreder sig ända till Grönlands vestkust, sannolikt öfver Amerikas arkti- ska archipelag, der de festa till denna stam hörande arter af Spetsbergens fiskar äfven förekomma, såsom synes af följande förteckning ') öfver samtliga från Melville Island, Wellington Channel, Port Kennedy och Boothia Felix hittills kända arter: OT SADE FR = © Era ZE — 7 > = EE Cottus scorpius L. (= Cottus glacialis RicH., Cottus qua- dricornis J. ©. Ross, non SABINE)..............2202220c20nne 2 | Se. = Cottus polaris Sabine, J. C. Ross (=an Icelus hamatus, utenmPhobetor trieuspis) ee en 3. sro hab Ehobetortricuspis "REDEN hr ESS SSE TN SN RS Nao är Gasterosteus insculptus RICHARDS........ssossosessssersossrae nea F Gunellnst tascratus uns ee nz Inmpenns-nubilus@RTom“ ehren een er är + Tiyeodessmu6osus@RIcH.n 13342 ne dee ekihes ze Ar Uroneetes Parri (Ophidium) J. C. Ross......................- + Gymnelis "varıdıs (EABR.e Se ee ee + Fr Lyeodes polaris SABINE No J. C. Ross, Pırrr's Polar. Voyage): ir bit A Liparis communis J. C. Ross (= L. barbatus v. L. Fabricii) + Salmo alpinus L. (=S. Rossi, S. alipes, S. nitidus et SOON RN SEN RR +F | FI + Boreogadus polaris (Merlangus SABINE, J. ©. Ross)........ + + Gadus morrhua (=G6. callarias J. C. Ross, Gad. sp.? SABINE) är er Summa| 8 | 2 | 8 4 | !) Denna är uppgjord efter SABINE, Suppl. Append. to Parry’s first Voyage, J. C. Ross, Append. to Ross’ second Voyage, RICHARDSON, BELCHER's Last of arctic Voyages, II, och WALKER, Journal of R. Doublin Soc. 1860. XVIII et XIX p. 67. m OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 495 Af dessa 14 arter från Amerikas arktiska archipelag tillhöra 10 eller 11 arter Spetsbergens fauna, endast följande tre äro ännu icke funna på Spetsbergen: Gasterosteus insculptus, Gu- nellus fasciatus och Lycodes mucosus, en fjerde, Lycodes polaris är tvifvelaktig. Vid undersökningen af Spetsbergens Fanerogamflora har jag kommit till det resultat, att en stor del af de med Europa gemen- samma växterna förekomma endast på vestkusten, medan deremot de norra och östra trakternas flora genom flera egendomliga arter, som antingen alldeles icke eller blott mycket sparsamt blifvit på vestkusten anträffade, närmar sig ländernas vid Melville-sound, Barrow strait och Lancaster-sound. En stark tillsats af sydligare arter, af hvilka några icke finnas ens i Grönland, i vestkustens flora och marina fauna, är tvifvelsutan förorsakad af Golfström- men, som stryker förbi Spetsbergens vestkust och håller hafvet hela vintern öppet ej långt från kusten, Likheten i faunan och floran emellan de norra och östra trakterna af Spetsbergen & ena sidan och länderna kring Melville sound, Barrow strait, Wellington Channel, Lancaster Sound och Baffins-bay å den andra förutsätter äfven stor likformighet i klimatiskt afseende i det haf, som förenar dessa vidt skilda länder. Fiskar, som tillhöra Spetsbergens Fauna. COTTUS L. 1. Cottus scorpius L. Cottus scorpius L., Syst. Nat. XII, 1 p. 452 n. 5. » Fagrıcıvs, Fauna Grönl. p. 156. » BrocH, Fische Deutschl. II pag. 18, Tab. 40. » Kröyer, Danm. Fiske I, p. 130 et 583. » W. v. WricHut, EKsTRÖM et Frızs, Skand. Fiskar pe=29. Tab et In » Nıtsson, Skand. Fauna IV, p. 68. » Cuv. et Var., Hist. nat. Poiss. IV, p. 160. » YARRELL, Brit. Fishes, 3 ed., II, p. 54. » GVUENTHER, Fishes in Brit. Mus. IL, p. 159. 496 A. J. MALMGREN. Cottus grönlandieus Cuv. et VAL, Hist. nat. Poiss. IV, p. 185. » RICHARDSON, Fauna bor. Americ. III p. 46 et 297, Tab. 95, fig. 2. » i REINHARDT, Danske Vid. Selsk. Afh. VO, p. 117. » YARRELL, Brit. Fishes, ed. 3, II p..66. » GUENTHER, Fishes in Brit. Mus. II p. 161. Cottus porosus Cuv. et VaL., Hist. nat. Poiss. VIII p. 498. » GuERIN-MENEVILLE, Iconogr. Regne Anim., Poiss. Tab. 11 fig. 3. Acanthocottus variabilis (Ayres 1842) GırarD, Boston Journ. Nat. Hist., VI p. 248. Acanthorottus labradorieus GIRARD, Bost. Journ. Nat. Hist. VI p. 248, Tab. 7, fig. 3. » GUENTHER, Fishes Brit. Mus. II p. 163. Acanthocottus ocellatus H. R. SToRER, Bost. Journ. Nat. Hist. VI p. 253. Cottus glacialis RICHARDSON, The last of Arct. Voyages (BELCHER) II p. 349 Tab. 24. Denna art upptäcktes vid Spetsbergen under 1861 ars expe- dition i fjordarne pa nordvestkusten och i Lommebay vid Hin- lopen strait. Sistförflutne sommar erhöll jag den i stor mängd och af kraftfull utbildning i Isfjorden, Bellsund och vid Horn- sundsöarne med abborrnät, som lades ut på 2—6 famnars djup på af Laminairer och andra alger bevuxen sten eller bergbotten. Mindre exemplar erhöllos stundom med bottenskrapan, och massor af årets yngel kom ofta upp i slädhåfven, när denna drogs på hård algbotten. Vid Hornsundsöarne fick jag i tvänne abbornät, som legat ute några timmar, på en gång sexton vackra individer af 8—13 tums längd förutom ett par af Phobetor tricuspis, och dessutom sköna skeletter af åtminstone lika många och lika stora, af crustaceer redan uppätna rötsimpor, som dem jag erhöll friska och brukbara. Denna art kan derföre anses vara vid Spetsbergen lika allmän som den är i Grönland eller i Finmarken, samt hör tvif- velsutan till de allmännaste fiskar på vestkusten. Men i trakter, der ismassor ligga vid stränderna större delen af sommaren och ofta hela året om, såsom vid norra kusten och i Storfjorden förekommer han icke eller åtminstone mycket sparsamt. Under den förra expe- ditionen erhöllos inga exemplar på den norra kusten, ehuru flera togos på den vestra, och jag lyckades icke heller att få något enda individ i Storfjorden detta år. Deremot har jag fångat ett par små OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 497 exemplar i Lommebay vid Hinlopen-strait 1861, hvilket bevisar att arten icke helt och hållet saknas ens vid de östra kusterna. Men det bör ej glömmas, att norra delen af Hinlopen-strait årli- gen och mycket regelbundet, sävidt hittills bekant är, befriar sig från is med tillhjelp af den starka strömmen och de häftiga vindar, som karakterisera detta sund, hvilket icke är fallet med Storfjorden, som ofta hela året skall vara alldeles fylld af is och derföre otillgänglig för hvalrossfångare, likasom norra kusten från Verlegen-Hook till Norsköarne. — Denna art har, likasom flere andra af Spetsbergens fiskar, en mycket stor utbredning, ty den förekommer i Östersjön, Nordsjön, vid England och Frankrike, på Skandinaviens norra kust ända till bottnen af Hvita hafvet och troligen ännu längre åt öster, vid Island, Grönland, Labra- dor, New Foundland, Arktiska Amerika, Boothia Felix, Wellington Channel (BELCHER) och möjligen äfven vid Kamtschatka, ty det ‘ synes mig sannolikt, att PALLAS, Zoogr. Rosso-asiat. III p. 130, med rätta identifierat Kamtschadalernas Jaok med vår europei- ska C. scorpius, ehuru VALENCIENNES, Hist. nat. Poiss. IV p. 172, ansett sig böra upphöja den förra till egen art under namn af Cottus jaok. Namnet Jaok synes också hafva samma rot eller stam som kan-iok, hvarmed Grönlands-Eskimåerna beteckna denna art. Enligt all sannolikhet är äfven Boothia Eskimåernas kan- ny-yoke') icke annat än vår Cottus scorpius, ehuru J. C. Ross af misstag kommit att bestämma den till Cottus quadricornis L. Ross säger nemligen uttryckligen, att hans Cottus quadricornis förekommer i ymnighet på Grönlands vestkust, men då den rätta Cottus quadricornis L. ännu alldrig blifvit funnen der, måste Ross hafva tagit den i Grönland allmänna C. scorpius för C. quadricornis. Således är Cottus quadricornis Ross från Boothia äfvenledes en Cottus scorpius L., och Boothia Eskimåernas kaniok afser alldeles samma art som Grönländarenes kaniok, tvärtemot hvad Ross tillfölje af ett af honom sjelf vid bestämningen begån- get misstag kommit att uppgifva. 1) Append. to Joun Ross’ sec. Voyage p. 52. 498 A. J. MALMGREN. Fä fiskarter torde öfverhufvud vara underkastade individuela och lokala variationer i så hög grad som denna. Detta är orsa- ken hvarföre arten har att glädja sig åt en stor mängd olika namn. Det är isynnerhet bland exemplar från Grönland, New Foundland och Labrador man trott sig kunna urskilja olika arter. Men de karakterer, på hvilka dessa äro grundade visa sig all- deles ohållbara vid granskandet af ett större antal individer i olika ålder från Grönland, Spetsbergen och skilda trakter af Skandinavien. Jag har derföre sett mig föranlåten att indraga några, som ansetts goda, men i sjelfva verket endast äro no- minela, och anser mig tillika skyldig, att angifva de skäl, på. hvilka mitt förfarande stöder sig. ; Den fisk, som FABRICIUS beskrifver från Grönland under namn af Cottus scorpius, har af Cuv. et VAL. blifvit uppställd såsom en från den europeiska C. scorpius skild art under namn af Cottus grönlandicus, endast på grund af FABRICII beskrifning. Denna är tyvärr ytterst knapphändig, och just i de punkter, i hvilka Cuv. et VAL. funno afvikelser från den vanliga OC. scor- pius, origtig. Omedelbar jemförelse af flere exemplar af FABRICH C. scorpius från Grönland med lika stora från Spetsbergen, Fin- marken, Östersjön och Bohuslän har visat, att antalet, inbördes läget och relativa storleken af hufvudets taggar äro antingen all- deles lika, eller dylika individuela variationer underkastade hos dem alla, de må härstamma från Grönland, Spetsbergen eller Skan- dinavien, och att strålantalet i fenorna varierar inom nästan samma tal hos exemplar från olika lokaler. Då det just är i fråga om hufvudets taggbeväpning FABRICIUS misstagit sig i sin beskrifning och dessa misstag jemte FABRICII uppgift om fenornas strålantal ligga till grund för Cuv. et VAL's art, så är det tydligt, att denna endast är en nominel sådan. REINHARDT har (1. ec.) märkvärdigt nog ansett sig böra erkänna den Cuvierska arten, men det tycks som om icke heller han lyckats finna andra art- karakterer, än hvad han anfört om hufvudets relativa storlek. Hans påstående att Cottus grönlandicus alltid utmärker sig ge- nom betydligt större hufvud, håller emellertid alldeles icke streck, - OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 499 ty enligt mätningar, som jag anställt pa Riksmusei största exem- plar från Grönland, befanns hufvudets längd hos denna utgöra endast 33 procent af totallängden, enligt RICHARDSONS mätnin- gar, Fauna Bor.-Amer. p. 299, närmare 34 procert, medan huf- vudets längd hos stora exemplar från Bohuslän, Östersjön, Fin- marken och Spetsbergen varierar från 33 ända till 35 och nära 36 procent af totallängden. REINHARDT synes icke hafva förbi- sett de stora individuela variationerna hos den grönländska fisken, och har måhända sjelf erfarit en viss osäkerhet om den Cuvi- erska artens berättigande, ty han säger (1. c.): ”De mange Afvi- gelser i Farven og 1 Antallet af Beenknuderne i Nakken hos denne Art (C. grönlandicus Cuv.) kunde opfodre til at opstille flere Arter, hvis ikke Overgangene imellem de forskjellige Varie- teter gjorde Adskillelses-Kjendetegnene tvivlsomme”. =» I åttonde bandet af Hist. nat. des Poiss. p. 498 har VALEN- CIENNES änyo uppställt och beskrifvit den grönländska Cottus scorpius såsom egen art under namn af Cottus porosus, efter ett enda individ från Baffins-bay. Denna uppeifves skilja sig från sina samslägtingar hufvudsakligast genom en egendomlig byggnad af sidolinien samt från Cottus grönlandicus CUV. genom olikheter i hufvudets beväpning. Hvad först hufvudets beväpning angår, så är det klart att denna omöjligen kan öfverensstämma med densamma hos samme författares Cottus grönlandicus, då sist- nämnde art är grundad just på de misstag rörande hufvudets beväpning, som FABRICIUS begått i sin korta beskrifning, men på exemplaren från Grönland passar beskrifningen af Cottus porosus fullkomligt in. Hvad åter hufvudkarakteren, den för- ' menta egendomligheten hos sidolinien, att ega i rad ställda porer ofvan och nedan om sig, beträffar, är att märka, att denna egenskap tillkommer alla exemplar af Cottus scorpius, de må härstamma från Grönland, Spetsbergen eller någon annan trakt. LovEn') har redan visat att den Skandinaviska OC: scorpius har en dylik sidolinie, som den hos C. porosus beskrifna, och RICHARD- !) Vet.-Akad. Öfvers. 1861 v. 292, nolen. 500 A. J. MALMGREN. SON ') fann en alldeles likadan byggnad af densamma hos sin Cottus glacialis från Northumberland Sound (76,53? n. Lat.), som åter är ingenting annat än en unge af Cottus scorpius L. Cottus porosus VAL. är alltså endast ett individ af vår Cottus scorpius L. RICHARDSON'S i Fauna Bor.-Amer. beskrifna och afbildade Cottus grönlandicus från New-Foundland är enligt GIRARD och GUENTHER densamma som amerikanska författares Acanthocottus variabilis AYRES. Såväl beskrifningen som afbildningen öfver- ensstämmer förträffligt med gamla utvuxna individer af Cottus scorpius. Men sådana stora individer förekomma ingalunda endast i Grönland eller vid New-Foundland, utan öfverallt der arten lef- ver, såsom vid Spetsbergen, Island, Finmarken, Östersjön, ja till och med i England, och naturligtvis ymnigast der den uppnår sin högsta utbildning. I sydligare trakter uppträder den likasom flere andra ishafsfiskar af en jemförelsevis mycket mindre storlek, och i ringare antal, än under de högre latitudsgraderna. Rötsim- pan uppnår t. ex. i Bohuslän på långt när icke samma storlek som hon har i Finmarken, men emellan dem kan dock ingen annan olikhet uppdagas, än skilnaden i storleken. I England och Frankrike synes arten också hafva en betydligt ringare storlek än t. ex. i Finmarken, men i förstnämnde land har man redan blifvit uppmärksam på de stora och utvuxna individerna, hvilka befunnits vara så lika RICHARDSON's Cottus grönlandicus från New-Foundland, att man i tredje ed. af YARRELLS Brit. Fishes finner denna ännu såsom egen art upptagen bland Englands fiskar, jemte Cottus scorpius. Den karakter, hvarpå författarne åtskilja Cottus grönlandicus från C. scorpius, nemligen det relativt större och framförallt bredare hufvudet, hvarigenom mellanrum- met emellan pannans tuberkler ofta närmar sig formen af en qvadrat, tillkommer icke allenast exemplaren från Grönland, utan finnes hos storväxta individer från alla de olika trakter, hvar- ifrån exemplar förvaras i Riksmuseum, såsom Finmarken, Öster- sjön, Bohuslän och Spetsbergen. Mellanrummet mellan postor- !) BeELCHER, Last of Arct. Voy. II p. 349, Tab. 24. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 501 bital- och oceipitaltaggarne har icke heller alltid formen af en qvadrat ens hos de grönländska, ty man finner stora individer bland dessa lika ofta som bland de skandinaviska, hos hvilka ifrågavarande mellanrum bibehållit samma form af ett något ut- draget trapezium, med ungefär hälften eller en tredjedel större längd än bredd vid basen emellan postorbitaltaggarne, som det alltid har hos 2—3 tums yngel. Såväl detta mellanrum som pannans bredd emellan ögonen är individuela variationer under- kastad i lika hög grad hos de skandinaviska, som hos de grön- ländska. Hos yngel af 70—80 m.m. längd har deremot detta mellanrum temligen konstant samma form, både hos de grön- ländska, spetsbergska och skandinaviska, så att afståndet emellan postorbital- och occipitaltaggarne vanligen är 14—11 gånger så långt som afståndet emellan postorbitaltaggarne, stundom något mer eller mindre. Hufvudets längd är hos lika stora ungar från Grönland, Spetsbergen och Skandinavien alltid lika, samt utgör hos 70—80 m.m. långa individer 30 procent af totallängden. Deremot visar hufvudlängden hos större individer benägenhet till individuela variationer, men inom samma gränsor från olika loka- ler, och man kan antaga, att den hos 200—300 m.m. långa be- löper sig till 33—35,8 procent af totallängden. Hos denna art inträffar således det anmärkningsvärda förhållande, att ynglet har relativt mindre hufvuden än de äldre, eller att hufvudet blir relativt större under fiskens tillväxt, då deremot det vanliga för- hållandet hos fiskar är att hufvudet under tillväxten” blir mindre i förhållande till kroppslängden. Ett liknande undantagsförhål- lande eger äfven rum hos vår vanliga abborre, Perca fluviatilis L., hvars ungar hafva mycket kortare hufvuden i förhållande till kroppslängden, än de storväxta individerna. Acanthocottus labradoricus GIRARD är uppställd efter ett enda exemplar, såsom det tyckes en ung hanne, som haft alla fyra taggarne på pr&operculum utvecklade och dessutom postor- bitaltaggen klufven, men för öfrigt i alla afseenden liknande samme författares Ac. variabilis (=Cottus grönlandicus RICH.), hvars identitet med vår europeiska C. scorpius jag nyss fram- 502 A. J. MALMGREN. hållit. Hvad den fjerde taggen pa pr&operculum hos Ac. labra- doricus beträffar, berättigar denna ingalunda till artätskilnad, ty man finner ganska ofta denna tagg mer eller mindre utvecklad icke blott hos de högnordiska utan ocksa hos de Bohuslänska och Östersjüiska exemplaren, ja hos de skandinaviska så ofta, att den i beskrifningen af Cottus scorpius i Skandinaviens Fiskar af W. v. WRIGHT och EKSTRÖM p. 24 anses, ehuru origtigt, såsom typiskt förekommande. Den andra karakteren, hemtad från de dubbla postorbitaltaggarne, är likaledes endast af indi- viduel betydelse, och duger lika litet som den fjerde preopercu- lartaggen till artkarakter. I Riksmuseum förvaras ett större individ från Grönland och ett annat från Östersjön (Mörkö), hos hvilka tätt bakom den egentliga postorbitalknölen förekommer ännu en annan mindre men hvassare sådan, alldeles dylik den hos Ac. labradoricus beskrifna och afbildade. Denna öfverflödiga tagg är helt och hållet tillfällig, och förekommer lika väl hos grönländska och skandinaviska exemplar som hos de amerikan- ska, men kan lika litet användas till grundläggandet af en ny art, som formen på occipitaltaggarne öfverhufvud duger till art- karakter, ty dessa äro än spetsiga, än trubbiga och knöllika, än stora, än nästan spårlöst försvunna. Acanthocottus labradoricus är således ett sådant individ af Cottus scorpius, som har den fjerde preorpeculartaggen utvecklad på samma gång som postor- bitaltaggen är tillstädes in duplo, men är ingalunda en egen art. Acanthocottus ocellatus H. R. STORER är beskrifven efter ett lefvande exemplar från Nova Scotia af den vanliga Cottus scorpius L. Den korta beskrifningen innehåller ingenting, som skulle antyda en från denna skild art. Såväl beskrifningen som figuren af Cottus glacialis RICHARD- SON från Northumberland Sound öfverensstämma så fullkomligt med 2—3 tum långa ungar af Cottus scorpius från Spetsbergen, Grönland och Östersjön, att om deras identitet icke kan uppstå _ tvifvel. För att visa, att hufvudets relativa längd hos denna art äfven- ' som afständet från nosen till analfenans början tilltaga med krop- GM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 503 pens tillväxt, och att mellanrummet mellan oceipital- och postor- bitaltaggarne är i högsta grad varierande till sin form, meddelas här resultaten af några mätningar, anställde pa några i Riks- museum bevarade exemplar: 42 9 Afständ. Afst. mellan| Afständ. Total- Hufvudets Sr Afständ. | mellan postorbital- | mellan ; till anal- | mellan | postor- I en Ki längd.| längd'). | fenan. | ögonen. | bitaltag-|0- oceipital-| oceipit.- 5 7 garne. | taggarne. |taggarne. ni proc proc proc m.m. |m.m.| af m.m af at tot.l tot.l. tot.l ‚80 124,5 30 | 40150 | — | — — — — 78 |24 130 | 391530 | —| — — — — 70, \21\30 |) 85150 | —| — — — — 190 |67 135 |100 152,7) 91 4,71) 13 15 11 190 |67 35 1100527 8) 4,2) 12 16 10 190 158 130 | 92148 EA 17 9 207 |70 133,8) 104 | 50,7 8| 4 13 15 10 210 | 75 | 35,7 110 52,3, 11/52!) 16 17 12 270 195 135 1145 153 | 11,4 17 22 13 270 190 133 [140 52 | 131 48 19 20 14 255 184 133 |140:54,8 13 5 19 21 13 312 |112 | 35,9) 168 | 53,8 12 | 4 20 20 16 Östersjön. Spetsbergen. Grönland. Bohuslän & Bohuslän 2 Grönland. Östersjön, Mörkö. Spetsb. A Finmarken (S. LOVÉN). Grönland & Spetsb. 2 Finmarken (S. LOVÉN). Fenstrålarnes antal befanns vara följande hos några exemplar: 112 Mens 17 » DB 17 » Yo 17 » Jå 16 Di UA 17 2 "3 16 » ME 2 U; 16 » Us 10% » 17 » Im 15 al, 16 Dr Dr. 1) Till gällockets hudflikspets. 9+16. An. 12. Spetsbergen. 10+16 » 3 » 11+16 » 14 » 10+16 >19 » 10+15 Da » 10+16 le » 10+16 » 13 » 10+16 a 11 » 9+15 a 2 » 9+17 » 13 » 10+17 » 14 Grönland. 9+16 le » 9+17 DL, » 504 A. J. MALMGREN. Pect. 17. Ventr. Y,. Dr. 11+18. An 14. Grönland. » 16 » Mn » 10+16 » 13 Ostersjön. Ba » Sr » 9+17 » 13 » (Mörkö). » 16 » =» » 9+16 » 13 Finmarken. » 16 » VY, ».10+416 » 13 » » 16 » ala » 10+15 » 12 Bohuslän. » 16 » Ya » 9+15 » 13 » Cottus scorpius L. Pect. 15—17. Ventr. !/s. Dr. 8-10+14—16. An. 10—12 enl. WRIGHT et EKSTRÖM. » DE » a » 10+14—16. An. 11—12 enl. NILSSON. 15—16 » 1,@ » 8—12+14—16. » 10—12 enl. KRÖYER. » D SZ Cottus glacialis » 17 Da aD 10+17 » 14 enl. RICHARDSON. Acanth. labradoricus » 16 Be n/a a > 3+17 An. 14 enl. GIRARD. Acanth. ocellatus » 16 De 10+17 » 14 enl. H. R. STORER. Cottus porosus » 18 Das lan 2 11+17 Anz + we enl. VALENCIENNES. PHOBETOR Kr. 2. Phobetor tricuspis RHDT. Cottus gobio Fasrıcıus, Fauna grönl. n. 115 p. 159. Cottus trieuspis REINHARDT, Danske Vid. Selsk. Nat. og Mat. Afh. V p: 22, VIL’p- 117. » NILSSON, Skand. Fauna IV p. 78. » GUENTHER, Catalogue of Fishes in Brit. Mus. II, p. 168. Phobetor trieuspis KRöYER 1844—45, Nat. Tidskr. 2 R. 1 p. 263. » » Voyage en Scandin. Spitsb., Poiss. Planche 4 fig. 1 (a—e). » RICHARDSON, The last of Arctic Voyages (BELCHER), II p. 352 Tab. 23. Acanthocottus patris H. R. Storer, 1857 Boston Journal of Nat. Hist. Vol. VI p. 250 Tab. 7 fig. 2. Gymnacanthus patris GiLL 1861, Catalogue of Fishes of the eastern coast of N.-America, p. 42, Proceedings of Acad. of Nat. Sc. Philadelphia 13. Phobetor tricuspis GILL, 1. c. ?Cottus ventralis Cuv. et Var., Hist. Nat. des Poiss. IV p. 194 Tab. 79 fig. 1. » ‚The Zoology of Capt. BErcHEY's Voyage (1825— 28), 1839 p. 58. » GUENTHER, Fishes Brit. Mus. II p. 168. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 505 Enligt i Riksmuseum förvarade exemplar är denna fisk för- sta gången funnen af Prof. LOVÉN vid Spetsbergen. Sednare äterfanns den ‘der af KRÖYER under den franska expeditionen, och de svenska expeditionerna hafva hemfört ett större antal exemplar, nästan från alla anlöpta hamnar, hvaraf synes att den är högst allmän vid Spetsbergen. Talrikast förekommer han dock på vestra kusten, från Amsterdam Island söderut ända till Stor- fjorden. På norra kusten, i Hinlopen-strait, och i bottnen af Stor- fjorden är den enligt min erfarenhet icke så allmän som på vest- kusten, der ©. TORELL (1858), GoEs, SMITT, v. YHLEN och jag fångat den i mängd med bottenskrapa och häf bland alger på 3—20 famnars djup. I Isfjorden och vid Hornsundsöarne fick jag den i abbornät på algbotten, men ej i så många exemplar som Cottus scorpius. ; Från Grönland har denna art varit länge känd. Jag har varit i tillfälle, att jemföra exemplar derifrån med den spetsberg- ska, men funnit ingen olikhet emellan dem. Vid Ryska Lapp- markens kuster (LILLJEBORG ') och i Varangerfjorden ?) förekom- mer den också, men vester om Nordkap torde den sällan förirra sig. Ett exemplar i Riksmuseum från Hammerfest visar likväl att detta någon gång händer. Vid Labrador (H. R. STORER), i Hudsons bay (D:r RAE) och i Wellington Channel (BEL- CHER ”) är den äfven tagen, hvaraf man finner att arten måste vara circumpolär. Från Avatscha-bay i Kamtschatka har VA- LENCIENNES beskrifvit en fisk under namn af Cottus ventralis, som jag tror vara identisk med Phobetor tricuspis. Acanthocottus patris STORER (l. c.) öfverensstämmer i allt väsendtligt så väl med Phobetor tricuspis, att jag icke drager i betänkande att sammanslå dem. STORERS figur är icke god, så t. ex. äro bukfenorna för långa, men den återgifver likväl rätt igenkänligt vår fisk. — Hvad åter den af BEECHEY från Avatscha-bay i Kamtschatka hemtade Cottus ventralis VAL. be- !) Vet.-Akad. Handl. 1850 II p. 309. 2) MALMGREN, Öfversigt af Finlands Fisk-Fauna, Helsingfors 1863, p. 11. 3) The last of Arctic. Voyages, II p. 352. 506 A. J. MALMGREN. träffar, vore jag böjd att äfven identifiera denna med var art, ty VALENCIENNES” beskrifning innehåller intet, som icke kan sägas om Phobetor tricuspis, men den figur, han lemnat- af Cottus ven- tralis, är deremot i afseende på den främre ryggfenans byggnad och hufvudets form samt bukfenornas längd mycket afvikande från Cottus tricuspis. När D:r GUENTHER, efter att hafva jem- fört ifrågavarande figur med originalexemplaret af Cottus ventralis 1 Brit. Mus., likväl kunnat säga om den, att den icke är god, och alldenstund teckningen för öfrigt ganska igenkänligt återger det för Phob. tricuspis egendomliga i kroppens och de öfriga fenornas form, anser jag för sannolikt, att ett illa conserveradt exemplar af Phob. tricuspis legat till grund för Cottus ventralis. Derigenom skulle äfven förklaras motsägelserna i uppgifter, rörande strål- antalet hos detta samma exemplar. Medan VAL. räknat 9-+13 i ryggfenan och 17 i analf., har GUENTHER funnit 10— 14 i rygg- fenan och 16 i analf., i hvilka sednare tal blott fattas en stråle i andra ryggf., för att de skulle fullkomligt stämma öfverens med det vanliga förhållandet hos Phob. tricuspis. De öfriga fenornas strålantal äro lika med motsvarande tal hos denna fisk. Skulle en noggran undersökning af originalet af Cottus ventralis i Brit. Mus. bekräfta, hvad jag här ofvan framkastat såsom sannolikt, borde det af VALENCIENNES gifna artnamnet såsom det äldsta återupptagas för denna art. Tillsvidare bör emellertid det säkra Reinhardtska namnet bevaras. P. pect. 19 ventr. ss udoxs.10 15: 50 IG. ög tl Spetsbergen. » » Ja Den le » » 19 oo» u » FÖRETAR ee i14 » we, ».5512,5 17 440 519.» 11% Gsonland ».19 » Men 11445. 2.17 >, 112 (Riersenson) BIT Ey FR BR. NS (STORE)! Dee » 9+13 » 17» 11 (C. ventralis enligt VaL.). 12714209216 (©. ventralis enliet GUENTHER). OM SPETSBERGENS FISKTAUNA. 507. ICELUS Kr. 3. Jeelus hamatus KRÖYER. Tcelus hamatus Kröver, Nat. Tidskr,:2 R, II p: 258. 0 » » Voyage de la Recherche en Scandin. ete., Poissons, Tab. 1 fig. 2 (a—g). » GÜNTHER, Fishes Brit. Mus. II, p. 172. ?Cottus bicornis REINHARDT, Danske Vid. Selsk. Afh. VIII p. LXXV. ?Cottus polaris SABINE, Parey’s First Voyage, Append. p. COXHI. KRÖYER har i Juli månad fångat 2 exemplar af denna fisk med bottenskrapa på 10 famnars djup i Bellsund, under den franska expeditionens vistelse der. Under de svenska expedi- tionerna har den erhållits i talrika individer, isynnerhet i ham- narne på norra och östra kusten, och kan derföre anses vara en af Spetsbergens allmännaste fiskar. Exemplar förvaras i Riks- museum från Hinlopen strait, Lomme-bay, Treurenberg-bay, Grey- hook, Hackluyts Headland, Smeerenberg, Danesgat, Kobbe-bay, Kors-bay och Storfjorden. Den förekommer också 1 Grönland, der O. TORELL erhållit exemplar vid Egedesminde och Pröven, hvilka nu finnas 1 Riksmuseum. Fenornas strålantal hos de spetsbergska har jag funnit vara följande: P. 16—17, V. 1+3, D. 3—9 + 19—20, A. 15—16, C. 115 De mellersta af stjertfenans strålar äro klufna, tvärtemot hvad KRÖYER 1 beskrifningen uppgifver. Bukfenorna hafva 1 taggstråle och 3 mjuka, af hvilka den andra mjuka är längst och den 3:dje kortast. Hos 2 exemplar från Grönland har jag der- emot räknat: P. 18, D. 8+18—19, An. 14, eller en stråle mer i bröstfenorna och en mindre i analfenan än hos de spetsbergska, men eljest likna de i allt de spetsbergska. Männe icke Cottus bicornis RHDT och Cottus polaris SABINE höra till denna art? Öfvers. af K. Vet-Akad. Förh. Ärg. 21. N:o 10. 6 508 A... J, MALMGREN. TRIGLOPS Rupr. 4. Triglops Pingelii Rupt. REINHARDT, Danske Vid. Selsk. Afh. V p. LI, et VII p. 118. Kröyer, Nat. Tidskr. 2 R. I 1844 p. 260. » Voyage de la Recherche en Scandinav. etc., Poissons Tab. 1 fe, Günsuer, Fishes in Brit. Mus. II p. 173. Endast en liten unge af denna art är hittills träffad vid Spetsbergen. Denna erhölls under sednaste expeditionen i Stor- fjorden, vid 77°40' n. Lat., med slädhof på omkring 30 fam- nars djup. Arten är förut bekant endast från Grönland, der- ifrån O. TORELL hemtat exemplar till Riksmuseum. Den endast 38 m.m. långa ungen från Storfjorden afviker från det större grönländska exemplaret genom bakom anus något hoptryckt kroppsform, samt genom att ega 4 små hvassa taggar på pannan, 2 postorbitala och 2 occipitala, hvilka försvinna hos de äldre, likasom ofta hos Cottus scorpius, till föga eller alls icke märkbara tuberkler. Färgen hos ungen är opakt blek med fyra mörka fläckar på ryggen, den första under främre ryggfenan, de två följande under andra ryggfenan och den fjerde, minsta, framom stjertfenans rot. Dessa fläckar bestå af tätt samlade chromato- phorer, som äfven finnas strödda öfverallt på hufvudet och bakom bröstfenornas vidfäste på kroppsidorna, men äro glesa längre bakut. Kroppsidornas karakteristiska hudbetäckning är ännu icke utvecklad, endast antydd. Fenstrålarnes antal hos ungen var lika med det grönländska exemplarets: P. 19, Vent. Y/,, Dr. 11+25, An. 24, Caud. 12837. SEBASTES Cuv. et Var. 5. Sebastes norvegicus MÜLL. Perca marina L. Fauna Svec. ed. 2 p. 118 (p. p.). Perca norvegica O. F. MöLLEr, Prodr. Zool. Dan. p. 46 n. 390. » FaABRICIUS, Fauna Grönl. p. 168 n. 121. » Ascanıus, Icon. rec. nat. Tab. 16. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 509 Sebastes norvegieus Cuv. et Var. Hist. nat. Poiss. IV p. 240 Tab. 87. » RICHARDSON, Fauna Bor. Am. III p. 50. » KrÖYER, Danm. Fiske I p. 159. » » Naturh. Tidskr., ny Roekke I p. 270. » NILSSON, Skand. Fauna IV p. 91. » GÜNTHER, Fishes Brit. Mus. II p. 95. » SToRER, Fish. North Am., Mem. Am. Acad. vol. II, p. 312. Bergoylt or Norway Haddock YARRELL, Brit. Fish. 3 ed., II p. 72. Mullus barbatus? ScORESBY, Arctic Regions I p. 541. SCORESBY omtalar (l. c.) under namn af Mullus barbatus? en röd fisk af 12 tums längd, hvilken togs ur munnen på en säl vid Spetsbergen och smakade förträffligt, när den kokades. Denna röda fisk kan rimligtvis icke hafva varit någon annan än Seba- stes norvegicus, som enligt tillförlitliga meddelanden af flere nor- ske spetsbergsfarare af dem ofta blifvit fångad vid Beeren Island och åtminstone ett par gånger träffats vid Spetsbergen, utanför Charles’ Foreland och vid Sydkap. Vid Sydkap har den blifvit tagen ur munnen på en säl af en harpunerare från Hammerfest, och vid Charles Foreland fanns ett stort väl bibehållet individ bland drif-is af hvalrossfängaren RÖNNBÄCKS folk enligt vår lots Uusima och sjömannen LINDSTRÖM, af hvilka den förra var tillstädes vid detta tillfälle. Denna fisk är välbekant för Finmar- kens bebyggare under namn af Uer, hvarföre icke något tvifvel kan uppstå om dessa meddelandens rigtighet. Han är utbredd från Nord-Amerika och Grönland till Island och norra Europas vestra och norra kuster. CYCLOPTERUS L. 6. Cyclopterus spinosus MÜLLER. Cyclopterus spinosus MÜLLER, Prodr. Zool. Dan. p. IX. » Fagrıcıus, Fauna Grönl. u. 93 p. 134. » Faber, Fische Islands p. 53. » RICHARDSON, Fauna Bor.Am. III p. 263. » Kröyer, Naturh. Tidskr. 2 R. II, p. 262. » » Voyage de la Recherche en Scandin. etc. Poissous Tab. 4 fie. 2. » GUNTHER, Fishes in Brit. Mus. III, p. 157. 510 A. I. MALMGREN. Under den franska expeditionen har redan KRÖYER erhållit denna art vid Spetsbergen, der den synes vara temligen allmän, att döma af flere, men små individer, som blifvit fångade med hof och bottenskrapa af TORELL i Magdalena-bay, af Go&s och SMITT vid Amsterdam Island, af v. YHLEN i Kings-bay och af mig i Storfjorden och vid Grey Hook, 80° n. Lat., på 60 famnars djup. I Grönland är den allmän, och skall enligt FABER en enda gång vara träffad vid Island, men saknas vid Skandinaviens norra kuster, der Cyclopterus lumpus L. deremot är allmän. LIPARIS ARTEDI. 7. Liparis barbatus EKSTRÖM. Cyclopterus liparis PurPrs, Voyage towards the North-pole 1773 p- 189. » J. C. Ross, Parry’s North-pole-Voyage p. 199. » Faprıcıus, Fauna Grönl. n. 95 (p. p- Liparis barbatus EKSTRÖM, K. Vet.-Akad. Handl. 1832 p. 168 Tab. 5. » Nıwsson, Skand. Fauna IV p. 237. Liparis tunicata (Rupr.) Krövrr, Nat. Tidskr. 2 R. 2 p. 236. Redan under PHIPPS” resa 1773 togos två individer af Cyclopterus liparis vid Seven Islands, 80"45' n. Lat., och PARRY fick 1827 exemplar af densamma vid Low Island, 80°20. Det kan vara tvifvelaktigt om deras Cycl. liparis hör till denna eller följande art, eller omfattar dem båda, ty de förekomma begge vid Spetsbergens norra kuster, men då denna art är ojemförligt mera allmän der än den följande, är det sannolikare att deras exemplar hört till denna. — Att döma af den mängd exemplar, som under de svenska expeditionerna erhållits, är denna en af Spetsbergens allmännaste fiskar, och förekommer nästan lika tal- rikt på de norra och östra kusterna, som vid de vestra och södra. Företrädesvis är den dock erhållen vid den vestra kusten och i Storfjorden, der den lefver bland laminarier och fucis från lägsta vattenståndet till cirea 20—30 famnars djup, på sten- eller ler- botten. Det största exemplaret från Waijgatsöarne i Hinlopen strait är 6 sv. tum långt. Loviv hemtade den redan 1837 från OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 511 Spetsbergen till Riksmuseum. TORELL har 1858 erhållit exem- plar af den vid Hornsund och vid Amsterdam Island, Go&s och SMITT i Treurenberg-bay, Kobbe-bay, Isfjorden, v. YHLEN i Kings-bay och jag vid Hackluyts Headland, Smeerenberg, Waijgats- öarne, samt under sista resan i Bellsund och Storfjorden. Emellan de spetsbergska exemplaren och de från Östersjön kan jag icke uppdraga nagon enda konstant skilnad, som skulle berättiga att åtskilja dem såsom arter, ehuru man ofta finner ganska betydliga olikheter 1 färg, fenornas strålantal, och till och med i kroppsform. Men efter jemförelse af ett större antal exemplar från de skilda lokalerna skall man finna, att dessa olik- heter äro antingen helt och hållet individuela eller framkallade af årstid, ålder och könsolikheter. Exemplaren från Spetsbergen visa likväl den egenheten, att deras rygg- och analfenor ega i medeltal 3 eller 4 strålar, och deras bröstfenor 1 eller 2 strålar mer än exemplaren från Östersjön, men icke ens härpå har jag kunnat grunda någon artskilnad, ty det gifves exemplar från Spetsbergen, som knappt ega flera strålar i någondera af de nämnda fenorna än de Östersjö-exemplar, som utmärka sig genom ett större antal strålar än vanligt. En omedelbar jemförelse af nägra mindre exemplar af Lipa- ris tunicata KR., som O. TORELL fångat vid Grönland, med lika stora från Spetsbergen, har visat, att icke heller den grönlandska formen är till arten skild från den spetsbergska. KRÖYER upp- gifver visserligen, att hans Lip. tunicata har 42 strålar i bröst- fenan, medan den spetsbergska vanligen eger endast 34, och man skulle med skäl häri kunna söka en artskilnad, men efter en noggran räkning fann jag, att detta antal hos de grönländska exemplaren, hvilka otvifvelaktigt höra till KRÖYERS Lip. tunicata, icke var större än hos de spetsbergska, eller omkring 34. Men strålantalet i bröstfenan hos de spetsbergska, som jag granskat, varierar från 32 till 37, hvilket antyder möjligheten, att den någon gång kan uppgå till och med till 42 (KRÖYER). Detta antal är dock ingalunda det typiska ens för den grönlandska 512 A. J. MALMGREN. formen, hvilket också KRÖYER') sjelf redan erkänt dä han ”efter omhyggelig Sammenligning” har ansett LäTKENS ”) Liparis lineata v. multistriata från Island vara ett ungt individ af Liparis tuni- cata, fastän den enligt LüTKEN endast har 33 strälar i bröst- fenan. — Den enda skilnaden emellan de spetsbergska och grön- ländska har jag funnit deri, att de sednare vanligen ega några strålar mer i rygg- och i analfenan än de förra, men detta är ingalunda konstant, och artens uppställare KRÖYER tycks icke heller anse de höga talen karakteristiska för Lip. tunicata, ty Liparis multistrata LüTKEN, ehuru den blott har 36 str. i rgf. och 30 i analf., föres af honom till denna. Den spetsbergska formen, som sedvanligen har några strålar mer än den Östersjöiska, men färre än den grönländska, bildar en förmedlande länk, en verklig öfver- gangsform emellan dessa. I tändernas form finner jag ingen skilnad emellan exemplar från Grönland, -Spetsbergen och Östersjön. Vertebrernas antal hos ett mindre exemplar från Spetsbergen var 45, nemligen 11 buk- och 34 stjertvertebrer, men hos ett litet större 46 (11+35), hvilket antyder att stjertvertebrernas antal icke är konstant, utan tilltar med storleken. KRÖYER fann hos ett grönländskt individ ända till 48 (11+37) vertebrer. Hans beskrifning af bukverte- brerna slår väl in pa dem hos den spetsbergska fisken. Bland exemplaren från Spetsbergen finnes icke någon forma lineata, med ljusare streck längs hufvud och kropp, men väl en och annan med dylika mörka tvärfläckar på rygg-, anal- och stjertfenorna, samt på bakkroppens sidor, som EKSTRÖM afbildat hos den östersjöiska. De flesta östersjöexemplar äro likasom de spetsbergska och grönländska undertill hvita, och ofvan samt på sidorna enfärgade, oftast mörkt rödbruna, någon gång svartaktiga. Pect. 34, D.43, An. 37, Caud. 105 Grönland, Pröven (O. TORELL). » 33—34 » 41 » 33 >» 103 » (AMONDSEN). » 34 » 39 » 32 » 103 Spetsbergen, Kings-bay. DE OL FREDAG TR 9 O0 » Kobbe-bay. » 34 DS DTD »..» 105 » » 1) Nat. Tidsk. 3 R. 3 p. 456. 2) Vid. Meddel. för 1861 p. 256. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 513 Pect. 34, D. 37, An. 32, Caud. 10+ Spetsbergen (Lovkn 1837.) » = » 383 2» 32 » = » » — » 37» 31 » — » » 36—34 » 40 » 33 » 104 » Hornsund (TORELL). » 37 De Do Di » 103 » » » » Baur 0036 22 32er » Waygatsöarne. » 3 » 34 » 28 » 104 OÖstersjön, Gottland (LINDSTRÖM). » a2 > SILL LG » = » » 32 OD» LS FI » — (EKSTRÖM). 8. Liparis Fabricii KRÖYER. Liparis Fabricii Kröyer, Nat. Tidskr. 2 R. II, p. 274. » » Voyage de la Recherche en Scandin., Pois- sons Tab. 8 f. 2 (a—i). » » Nat. Tidskr. 3 R. IL p. 235. » GÜNTHER, Fishes Brit. Mus. III p. 161. Denna art upptäcktes vid Spetsbergen i Bellsund under den franska expeditionen och beskrefs af KRÖYER i Nat. Tidskr. samt afbildades i GAIMARDS’ reseverk efter spetsbergska exemplar. Under de svenska expeditionerna hafva endast tre större exemplar och några ungar blifvit fångade, i Treurenberg-bay af Gois och SMITT, samt vid Waygatsöarne och i Storfjorden af mig, säledes endast vid de norra och östra delarne af Spetsbergen. Detta antyder att arten är af äkta högnordiskt ursprung, eftersom den företrädesvis förekommer vid de kuster, hvilka icke beröras af Golfströmmen. Den saknas helt och hållet i Europa, är sällsynt och liten i Grönland enligt KRÖYER, men tycks i det isfyllda arktiska Amerika vara hemmastadd. GüNTHER upplyser nem- ligen, att den af SABINE ') under namn af Liparis communis för vestra kusten af Baffins-Bay angifna, i Brit. Mus. förvarade och af YARRELL”) för Liparis vulgaris FLEM. ansedda Liparis hör till denna art. URONECTES GÜNTHER. 9. Uronectes Parryi (J. C. Ross). Ophidium Parıyi J. ©. Ross, Append. to Parıy’s Third Voyage p. 109. » » Parry’s Attempt to reach the Northpole 1827 p. 199. !) Append. Parrys First Voyage p. 212. ?) YARRELL, Brit. Fishes. 3 Edit., II p. 349. 514 A. J. MALMGREN. Ophidium Parıyi J. C. Ross, Append. to Ross’ Second Voyage p. XLVL. » RICHARDSON, Fauna Bor.-Amer. III p. 274. Uronectes Parri GÜNTHER, Fishes Brit. Mus. IV p. 326. Under PARRY’s nordpolsresa 1827 fanns ett halfruttet individ af denna högligen problematiska art bland tång på stranden af Walden Island, 8035 n. Lat. Sedermera är den icke återfunnen vid Spetsbergen. Detta exemplar hade enligt Ross blott 28 strålar i bröstfenan i stället för 37, såsom det borde hafva enligt hans tidigare beskrifning af exemplar funna i Prince Regents Inlet och Baffins-bay under PARRY's tredje resa. En så betydlig skilnad i bröstfenornas strålantal synes antyda, att det Spetsbergska exemplaret möjligen tillhörde en helt annan art än den, hvars namn den bär, men då det är artens upptäckare och beskrifvare, som sjelf identifierat exemplaret från Walden Island med den ameri- kanska, måste man låta alla tvifvel i detta afseende falla. Hög- ligen anmärkningsvärdt är likväl att Ross försummat tillvarataga något enda exemplar af denna märkvärdiga fisk, ehuru han enligt egen uppgift funnit den under tre särskilda resor i polartrakterna. RICHARDSON, som i Fauna Bor. Am. fullständigt reproducerat Ross” beskrifning, anmärker uttryckligen, att denne är den enda forskare som sett eller haft kunskap om ifrågavarande art. Enligt GÜNTHER saknas den i Brit. Mus., och jag finner den icke heller uppgifven för Grönland af REINHARDT eller KRÖYER. Under de många engeiska s. k. Franklin-expeditionerna till arktiska Ame- rika har man, så vidt kändt är, icke återfunnit denna fisk, och de svenska expeditionerna till Spetsbergen hafva öfverallt för- gäfves sökt återfinna honom der. GYMNELIS RuDrT. 10. G. viridis FABR. Ophidium viride Fagrıcıus, Fauna Grönl. p. 141 n. 99. » J. C. Ross, Append. to Ross’ 2d Voyage p. XLVII. Ophidium unernak Lackr&pe, Hist. Nat. des Poissons II p. 280. Gymnelis viridis REINHARDT, Danske Vid. Selsk. Afh. VIL p. 116, 131. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 515 - Gymnelis viridis KröyEr, Voyage de la Recherche en Scandinavie ete., Poissons Tab. 15 (a—f). » » Naturh. Tidskr., 3 R. I, 1862, p. 258. » RICHARDSON, Last Arct. Voy. (BELcHEr), II p. 367, Rab 29: » GÜNTHER, Fishes Brit. Mus. IV p. 323. Gymnelis viridis v. unimaculatus RICHARDSON, I. c, p. 371, Tab. 30. Cepolophis viridis KAaup, Archiv f. Naturg. 1856 p. Ophidium stigma Lay et BENNETT, 1839 Zoology of BEECHEY'S Voyage p. 67, Tab. XNX f. 1. » RICHARDSON, Fauna Bor.-Am. III p. 273. Gymnelis pietus GÜNTHER, Fishes Brit. Mus. IV p. 324. Af denna art har O. TORELL 1858 tagit ett litet individ pa 12 famnars djup vid Cloven Cliff, nära 80° n. Lat., men under de sednare expeditionerna till Spetsbergen har den märkvärdigt nog icke blifvit äterfunnen der, hvarföre jag mäste antaga, att arten icke är så talrikt representerad der, som den enligt KRÖYER skall vara vid Grönlands kuster. KRÖYER har uttalat den för- modan, att arten icke skulle förekomma utom Grönland, men häri tager han felt, ty den är fångad åtminstone på ett par stäl- len i arktiska Amerika, såsom i Northumberland Sound under BELCHERS expedition och vid Port Kennedy under M. CLINTOCKS '), samt dessutom vid Spetsbergen af O. TORELL. Enligt all sanno- likhet är den af BEECHEY'S expedition, 1825—28, i Kotzebue Sound vid Behrings strait fängade och ”daligt aftecknade” men ”icke tillvaratagna” Ophidium stigma icke annat än ett ungt bro- kigt exemplar af Gymnelis viridis, hvilken jag derföre antager vara circumpolär. Färgen hos det spetsbergska exemplaret öfverensstämmer i det närmaste med varieteten y hos KRÖYER. Den svarar alltså väl till namnet lineolatus RHDT, men ännu bättre till pictus GäNTHER. Denne anser sin G. pictus för skild art, men det är alldeles påtagligt, att detta namn är gifvet åt unga och bro- kiga individer af Gymnelis viridis FABR. Jag har varit i till- fälle att jemföra exemplaret från Spetsbergen med ett obetydligt större, från Grönland af O. TORELL hemfördt exemplar, men fannit ingen annan skilnad än i färgen. Den gulaktiga marmo- !) The Journal of the Royal Dublin Society 1860 n:o 18, 19 p. 67. 516 A. J. MALMGREN. reringen framträder nemligen hos den spetsbergska ungen skar- pare begränsad mot den mörkbruna bottenfärgen på ryggen och de öfre kroppssidorna, än hos den grönländska, men detta är af alldeles ingen betydelse hos denna till sin färg proteusartade art. Buksidan är äfven ljusgul hos detta exemplar. LYCODES Rupr. 11. Lycodes Rossi n. Blennius polaris J. C. Ross (viz SABINE) Append. to Parry’s Attempt to reach the North-pole, 1827, p. 200. Under PARRY'S försök att komma till Nordpolen 1827 fan- gades ett individ af denna fisk på 80 famnars djup under 81'6' n. Lat. norr om Spetsbergen, och upptogs af J. C. Ross under namn af Blennius polaris SABINE i det zoologiska appendix till PARRY'S nordpolsresa. Men den spetsbergska fisken skiljer sig från den af PARRY 1819 vid Melvilleön funna af samma namn genom ett större antal strålar i bröstfenorna och färre sadelfor- formiga fläckar tvärs öfver ryggen. Det synes derföre vara nö- digt att skilja den Spetsbergska såsom en egen art från SABINES Blennius polaris från Melvilleön, isynnerhet då de af Ross an- märkta egenheterna hos den spetsbergska tydligen förefinnas hos de båda små exemplaren, som expeditionen till Spetsbergen 1861 hemtat från Treurenberg-bay och Fosters öar i Hinlopen-strait, och det dessutom visat sig att genus Lycodes, till hvilket äfven SABINES art sannolikt hörer, genom flera närstående arter är representeradt i de kalla delarne af norra Ishafvet. Deremot står den spetsbergska fisken så nära den af Prof. KRÖYER från Grönland beskrifna och afbildade Lycodes perspicillum '), att jag länge trott dem vara identiska. Men sedan jag Öfvertygat mig om att de spetsbergska exemplaren helt och hållet sakna fjäll på kroppens främre del, straxt bakom hufvudet, der Lycodes per- ') Danske Vid. Selsk. Overs. 1844 p. 140; Nat. Tidskr. 3 R.. IL p. 289; Voyage de la Recherche en Scandin, ete., Poissons 'Tab. VIL OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 517 spieillum är rikligen fjällbetäckt enligt KRÖYER, att stralarnes antal i rygg- och analfenan hos de smä spetsbergska exemplaren är större än hos KRÖYERS större exemplar af Lye. perspicillum, samt att afståndet emellan ögonen hos de förra är endast hälften af ögats vertikaldiameter, medan samma afstand hos ungen af Lyc. perspicillum enligt KRÖYERS citerade figur är lika med ögon- diametern, måste jag anse de spetsbergska ungarne tillhöra en egen art, så lika de än för öfrigt äro till form och teckning KRÖYERS Lyc. perspicillum. Hos de spetsbergska saknas dess- utom de för den sistnämnde karakteristiska ljusa fläckarne på den mörka hjessan. Från Lycodes nebulosus') Kr. skiljes var art, förutom genom färgen, äfven genom i förhållande till hufvud- längden mycket större ögon. Diagnosen för denna art blifver saledes följande enligt en 32 m.m. lang unge från Treurenberg-bay: Lycodes Rossi: Corpus squamis omnino destitutum. Color dilute fulvo-flavus, fasciis latis transversis octo, margine fuscis, medio dilute fulvis. Ver- tex ocellis nullis. Spatium inter oculos dimidiam partem diametri verticalis oculi haud :equans. Cetera ut in Lycode perspicillo KRÖYER. Numerus radiorum: Piun. pect. 19; dors. cum superiore parte pinn. caud. 87 (82+5); anal. cum inferiore parte pinn. caud. 68 (63+ 935). Longit. tot. anim. 32 m.m.; longit. capitis 8 m.m.; longit. pinn. pect. 5 m.m.; maxima altitudo corporis 4 m.m. LUMPENUS Rupr. 12. Lumpenus medius Rup". Lumpenus medius Reınuarpr, Ofversigt af Danske Vid. Selsk For- handl. 1835—36 p. 60. Clinus medius REINHARDT, Danske Vid. Selsk. Nat. og Math. Afhandl. VII p. 114, 121, 194. Stichseus medius GÜNTHER, Fishes Brit. Mus. III p. 281. Lumpenus medius KRÖYER, Nat. Tidsk. 3:dje Raekkes, I, p. 280. 1) Nat. Tidskr. 3 R., I, p. 298. 518 A. J. MALMGREN. Denna art förekommer vid Spetsbergen i större mängd än någon annan af detta slägte, samt är erhållen både pa den vestra kusten och i Sorfjorden i talrika individer. I Riksmuseum för- varas exemplar från Danes-gat, 79°50° n. Lat., Kings-bay, Isfjor- den, Bellsund, Hornsund och det inre af Storfjorden, allesamman fångade under de två sednaste expeditionerna af GOES, SMITT och mig med bottenskrapa och släphof pa 15—20 famnars djup, på fin lerbotten. I Isfjorden, 78" n. Lat., uppträder denna art i ymnighet, likasom i Storfjorden, och tjenar der till föda för flere fogelarter, isynnerhet för teisten, Uria grylie. Medan vi lägo i Safe haven från slutet af Juni till medlet af Juli 1864, fann jag hos de nıanga teistar, som skjötos i Safe haven, ventrikeln alltid fullproppad med ungar af denna art. — År förut funnen vid Grönlands vestkust, men såsom det tyckes, endast i ringa antal. REINHARDT uppgifver stralantalet i bröstfenorna till 14 och i dorsal- och analfenan till detsamma som hos Lumpenus Fa- bricii, medan KRÖYER i sin utförliga beskrifning af arten fast- ställer sasom typiska följande tal: pinne dors. 60; pect. 13; ventr. 1/5; anal. 4432; cand. 19. Mina räkningar af fensträlarnes antal hos de spetsbergska exemplaren hafva lemnat ett resultat, som öfverensstämmer bättre med REINHARDTS än med KRÖYERS uppgifter: N:o 1 Rad. branch. 6: pinna pect. 14; ventr. '/3: dors. 62; anal. !/;,; caud. 20(10+3) N:o 2 » 6 » AA TATE OR 0m Wr 2 N:o 3 » 6 » 14 », Ya on 6» en De 2u N:o 4 » 6 » ES Ef 20) N:o 5 » 6 » 14 nn HÖR Mn Eee N:o 6 » 6 » 1a En WE 0.562 5 N ae) N:o 7 » 6 » 14 » Us Danone 2 az, » 20(10+3) Medeltal » 6 » 14 2 oe 102 > 2 DE 0) Bröstfenorna hafva endast då en "langstrakt, smal og til- spidsed Form” (KR.) när de liega slappa och hopvikna längs kroppssidorna, men äro de utbredda och utstående, såsom de pläga vara hos exemplar som lefvande kommit i spiritus, så visa de en bred, afrundad spets, och hafva en bredt oval form, med största bredden ungefär på midten af fenan. Strälarnes antal är nästan alltid 14, blott en gång har jag räknat 14 på den ena OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 519 och 15 på den andra sidan. De mellersta och öfversta strä- larna, med undantag af den första Öfversta, mer eller mindre klufna, de 4 eller 5 understa med hela, ur hinnan utstäende spetsar. Hos de små ungarne är den första öfversta strålen kor- tast och den 5:te ofvan lika med eller obetydligt längre än den 5:te nedan, men under fiskens tillväxt tilltaga de öfre strälarne hasti- gare än de nedre, hvarigenom fenans form blir förändrad. Den första strålen ofvan blir då betydligt längre än den första nedan, och den 5:te ofvan är ej mera lika med den 5:te nedan utan med den 6:te eller 7:de. Af analfenans 42 strålar är den första alltid en taggstråle och kortare än de följande, som äro mjuka, ledade och mot slutet af fenan i spetsen delade. Spetsklyfningen, hvartill hos de minsta exemplaren icke märkes något spår, begynner med fenans sista, närmast stjertfenan belägna strålar, och fortskrider med fiskens tillväxt mot analfenans början. Hos en 52 m.m. lång unge kunde ingen strålklyfning i analfenan upptäckas, men en 80 m.m. lång hade strålarne från och med den 35 redan klufna och hos ett 100 m.m. långt individ visade den 21:sta en tydlig delning i spetsen, medan detsamma kunde ses hos den 17:de af en 124 m.m. lång fisk. Jag har icke haft tillgång till större individer för att undersöka huru strålklyfningen hos dessa förhåller sig, men ex analogia kan man väl antaga, att alla strålar i analfenan, med undantag blott af den första, slutligen blifva delade 1 spetsen, likasom hos de närstående L. Fabricii och L nubilus. — KRÖYER säger vis- serligen att de 31 eller 32 första strålarne i analfenan hos hans Lumpenus medius äro ”Pigsträler” d. v. s. taggstrålar, men ett sådant förhållande skulle afvika allt för mycket från slägtets allmänna karakter, som är att endast den första strålen i anal- fenan är en taggstråle, medan de öfriga äro mjuka, ledade och mer eller mindre delade, för att icke hafva sitt upphof i ett misstag af den ärade författaren. KRÖYER menar här med ordet ”Pigstråler” säkerligen icke dylika taggstrålar, som före- komma i hela ryggfenan och om hvilka samma uttryck använ- des, utan sådana mjuka strålar, hos hvilka klyfningen i spetsen 520 A. J. MALMGREN. antingen ännu icke inträdt eller icke är märkbar för ett endast med lope beväpnadt öga. Man måste nemligen använda mikro- skop för att se spetsklyfningen i den främre hälften af fenan, medan denna utan svårighet kan iakttagas med tillhjelp af en loupe hos fenans längst bakut belägna strålar. Stjertfenan är hos de yngre i spetsen afrundadt tvär, sedermera blifver den med till- tagande storlek mera afrundad och slutligen genom de mellersta strålarnes hastigare tillväxt något tillspetsad, nästan såsom hos mindre exemplar af Lumpenus Fabricii. Stralarnes antal är 20, de korta sidostrålarne inberäknade; 10 eller 12 af de mellersta äro delade i spetsen. För att visa hvilka förändringar kroppens form och fenornas relativa storlek under fiskens tillväxt äro underkastade, får jag här meddela resultaten af de mätningar jag anställt på några spetsbergska exemplar af olika storlek, och för jemförelses skull tillfoga KRÖYERS mätningar hos ett 'grönländskt exemplar, af mig reducerade till procenter af kroppslängden. | ERE ae 2 = 3 SNS BL nos | Ba 2 = = Ban |ı SS TS 8 aa aan a Be = ES gs Bea en © =S z BFS ec 257 os & Se > = = = Eee Sirio uo = D = = &S Er = os |=#E8 DB 25% = = = sem Ben ı Ka mn ale Kann > B [777 Sa = (OSS Je pe Eee SR 3 NT 23 EE D = Bl Av Is SÄ Tres | FE =D: = N SEREEI SIE: ss: BBR a3: ine ge = ae Bee en 2.02 ) 2 je 2 fo) Bee err | | 8 | ls SB B Proc BE, proc = proc BE proc B proc = proc. = Iproe. 2, Proc millimeter. = | af | = | af = af |) =E | af | = af lol af EE ale a 3 |totl| 8 |totl) B |totl| B |totl| 5 |totl] 8 |totl| 3 |totl BE |tot.l | | 52 10 193 8115 |6 115,3 |5,9|23 44 5,3 | 10) 5 964 177 80 15519 1111379 11125 |6 |3543,7185| 10| 8/10 6 |%5 100.18 ı8 113113 |11,5111,5 5,5) 5,5 144 44 |11 | 11/10/10 7 |7 | >| | 124 21 '17 11512 14 113 6552|54 43511 | 9,10] 8 756 I 31133 — [17,6] — 112,9, — 117 re a 42 En Resultaten af KRÖYERS mätningar afvika ifrån våra icke mera, än att afvikelserna rätt väl kunna förklaras derigenom, att mätningarne äro utförda af skilda personer i olika mättsystemer och kanske efter något olika methoder. Största skilnaden visar sig emellan procenterna af afständet från nosen till analfenan, OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 521 men äfven denna försvinner till en obetydlighet eller kanske helt och hållet, när jag erinrar derom, att KRÖYERS 42 proc. angifver afståndet endast till anus, medan mina mått angifva dem till analfenans början. Hvad som genast faller i ögonen är att hufvudet och bröst- fenorna äro relativt längre hos mindre (yngre) individer än hos de större. Bukfenorna äro likaledes relativt längre hos de yngre; men stjertfenan tilltager i längd proportionelt med kroppens till- växt i längd. Kroppens största höjd och största bredd, hvilka hos denna art alltid infalla i trakten af bakre delen af gällocken, äro hos yngre relativt större än hos de äldre, likasom också kroppsbredden under midten af bröstfenan. Häraf kommer det att de yngre äro undersättsigare, de äldre smärtare. Afständet till analfenan förhåller sig under tillväxten temligen lika till kropps- längden, likväl tycks det som om detta afstånd blefve något min- dre hos de äldre. Kroppen är ingalunda ”ganske uden Pletter og Striber” så- som KRÖYER angifver utan på gulaktigt grå bottenfärg beströdd med talrika svarta punkter (chromatophorer) samlade till rundade fläckar, som vid sidolinien och analfenans rot stå i temligen räta linier, men på ryggsidan här och der sammanflyta med hvarandra till större, oregelbundna fläckar. Efter att fisken en längre tid legat i spiritus försvinna dessa fläckar nästan helt och hållet, hos de äldre tidigare än hos de yngre, som i allmänhet hafva dem mycket tydligare utbildade, och kroppsfärgen blifver då en- färgadt brunaktigt gulgrå. Detta är tvifvelsutan orsaken att REINHARDT och KRÖYER kommit att beskrifva artens färg så- som enfärgadt, ”skident gulbrun”. Karakteristiskt för denna art är: det relativt stora och trinda hufvudet med kort krumböjd nos; kroppshöjden störst öfver nac- ken, derifrån den jemt afsmalnar mot stjertfenans rot; kropps- bredden, störst öfver nacken, afsmalnar betydligt redan bakom bröstfenans vidfäste; pannans bredd emellan ögonen i alla åldrar betydligt större än hos lika stora exemplar af Lumpenus Fabricii. 522 A. I. MALMGREN. 13. Zumpenus Fabrieit RHDT. Blennsus lumpenus Fasercıus, Fauna Grönl. n. 109 p. 151. » RICHARDSON, Fauna Ber.-Amer. III p. 90. Lumpenus Fabrieii REINHARDT, Ofvers. af Danske Vid. Selsk. Forh. 1832—35 p. 60. Clinus Fabrieii Reın#arpt, Danske Vid. Selsk. Nat. og Math. Afhandl. Na Lumpenus Fabricii Kröyer, Voyage de la Recherche en Scandinavie, Poissons Tab. 14 fig. 1 (a—d). » » Naturh. Tidskr. 3 R. II p. 274. Stichaeus lumpenus GÜNTHER, Fishes in Brit. Mus. III, p. 280. Af denna art förvaras i Riksmuseum endast några små exemplar från Isfjorden, fångade af GOES, SMITT och mig på 10—20 famnars djup med bottenskrapa, på lerbotten. Den torde likväl vara temligen allmän vid Spetsbergens vestra kust, ty jag fann ofta i kräfvan på Larus glaucus fiskfragmenter, såsom jag förmodar, af denna art. Äfven i magen på Phoca hispida har jag sett spår af den. Vid Beeren Island förekommer han också, ty jag fann några temligen hela exemplar i en Alca Brünnichii, som skjöts der den 18 Juni. Arten är hittills känd endast från Grönland, der hon uppnår en längd af nära 300 m.m.; det största exemplaret från Spets- bergen mäter blott 137 mm. SL = SRS een: | & E 2 SES ENS al ® El ER ee SE) & EE = RER lg en = ae er B Proc. B OC = Iproc. 5 ömse, B proc. B förde. = Proc. = [ören = | El af: | af) = | at) | allel af je ale aff ar B 8 |totl|8 |totl | 3 |totl.]B |totl.|B |tot.1.]5 jtot.l.|B |totl.| 5 tot. Bazar Fe Da re ee el 53110: 119 18 115 6 11 35,6 = 45| 611 | 59 4 7,5 | Spetsb. 5310 19 8 5 |5 |9 | 315,6 24 45|59 |59 | 475 | Grönl. 58 10518 18,514,6| 7 5 35.6 25 43 | 53 3,6 | 38,6 | 47 | Spetsb. 137 23 17 17 12,4/14,5/10,6| 715,1 |60| 43 14 10 ‚12, 8,7 11/8 |Spetsb. 248 — |12,7— 10 — | |-135|—| 35-19 |—17 1-5 | Grönl.!) a ee em: 1) KRÖYER B. 2) KRÖYER A. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 523 Af ofvanstäende mätningar framgar tydligen, att längden af hufvudet, bröstfenorna och bukfenorna aftager med kroppens till- växt, afständet från nosen till analfenans början aftager med kroppens tillväxt, kroppshöjden och kroppsbredden öfver nacken aftaga jemt med tillväxten, stjertfenan tillväxer proportionelt med kroppen. Karakteristiskt för denna art är det nägot tillspetsade, relativt smala hufvudet, och det att kroppshöjden hos äldre alltid är störst öfver buken, hos de yngre ofta lika med, men aldrig mindre än höjden öfver nacken. Pannans bredd emellan ögonen är mycket smalare än hos L. medius och L. nebulosus. Fenstrålar: N:o 1 R. br. 6; pect. 13—14, ventr. !/3; dors. 63; anal. Ya; c. 20 Spetsbergen. N:o2 » 6» 14 » m » 62 » Ya > 20 Grönland, Godt- haab (O. TORELL). No3 » 6 » 15 » 173 oo 62» Ua » 20 Spetsbergen. N:o 4» » 14 » YI » 62 » 1.» 20 Spetsbergen. FaBRIcwuS 6 » 15 DET » 63 » 1/4, » 18 Grönland. KRrRÖYER !) 6-7 » 15 2 MADE 6A DE Meg DNS » Hos små ungar af denna art är öfversta strålen i bröst- fenorna mycket kortare än den understa och den 5 ofvan är nästan — den 5 nedan, men under fiskens tillväxt tilltaga de öfre strålarne hastigare i längd än de undre, hvarigenom den öfversta blir betydligt längre, än den understa och den 5 ofvan motsvarar i längd icke mer den 5 nedan utan den 7. Detsamma har jag iakttagit hos Lumpenus medius. Strälarne äro delade, utom den öfversta och de 4 eller 5 nedersta, hvilka sistnämnde hafva fria, något utom hinnan stående spetsar. 14. Lumpenus nubilus RICHARDSON. The last of the arctic voyages (BELCHER) II p. 559 Tab. 27. Centroblenarius nubilus GILL 1. c. I TORELLS samling från hans första resa till Spetsbergen har jag i en flaska, innehållande annulater, funnit ett litet individ af ännu en från de tre öfriga från Spetsbergen mig bekanta Lum- !) KröyEr anger bukfenans strålar i beskrifningen till !/;, men i diagnosen till endast "/, Öfvers. af K. Vet-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 10. 7 524 A. J. MALMGREN. penusarterna väl skild art, hvilken synes mig fullkomligt samman- falla med den i Northumberland-sound i arktiska Amerika af BELCHER’S expedition upptäckta Lumpenus nubilus RICH. Denna står mycket nära L. FABRICI och L. medius, men skiljer sig från begge genom sin egendomliga färgteckning och genom en annan form på kropp och hufvud. Fensträlar: R..Br. 6, Pect. 16, V.: %s, Dr..64, An. 15, Cande 122 Bröstfenans första stråle ofvan längre än den första nedan men kortare än den andra; den andra ofvan är ungefär lika lång som den tredje nedan. Alla strålar i spetsen djupt klufna för- utom den första ofvan och de två första nedan, den tredje nedan och den andra ofvan visa redan en tydlig klyfning. Stjertfenan har 12 djupt klufna strålar, förutom några (4—5) enkla ofvan och nedan, är i spetsen afrundad, samt visar flere tydliga mörka tvärband. Den temligen hoptryckta kroppen bibehåller samma höjd, som den har öfver nacken, och samma bredd ända till anal- fenans början, men derefter aftager både kroppshöjden och kropps- bredden jemt mot stjertfenroten. Särdeles karakteristiska för denna art tyckas de talrika och oregelbundna mörka fläckarne på huf- vudet och kroppen samt de mörka tvärbanden på stjertfenan vara. Vårt enda exemplar från Spetsbergen har följande dimensioner: Totallängd 90 m.m., hufvudets längd 15, bröstfenan 13, bukfenan 6, stjertfenan 9, afståndet till analfenan 36, kroppshöjden öfver nacken 8, kroppsbredden öfver nacken 5,5 m.m.; ögats längddia- meter, som är lika med afståndet från nosspetsen till ögats fram-' brädd, nära 4 m.m. 15. Lumpenus nebulosus FRIES. Clinus nebulosus Frıes, K. Vet. Akad. Handl. 1837 p. 55. Blennius gracilis STUVviITZ, Nyt Mag. f. Naturv. I pag. 406 Tab. 3. Lumpenus nebulosus NILSSON, Skand. Fauna IV p. 195. Stichaeus islandieus GÜNTHER, Fish. in Brit, Mus III p. 281 (ätwin- stone till en del). u gracilis (Rupr.) Kröyzr, Nat. 3 R. 2 p. 282. » lampetreformis (Wae.) Kröyek 1. c. p. 287. or nebulosus GILL, Proc. Acad. of N Sc Philadelphia 13, Catal. of Fishes p. 45. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 525 Endast 2 små individer af denna art äro hemförda från Spetsbergen af den Torellska expeditionen 1861, det ena taget i Treurenberg-bay, 79954' n. Lat., på 10 famnars djup och det andra af GOES och SMITT i Advent-bay från 15 famnars djup, lerbotten. Under den sednaste expeditionen erhöll jag likaledes endast ett litet exemplar af den i Safe-haven, bland ungar af Lumpenus medius, pa 10 famnars djup, fin lerbotten. Arten förekommer således både på den norra och vestra kusten af Spetsbergen, samt är der troligen mycket allmän, ehuru den sällan låter taga sig med bottenskrapa eller släphof. — För öfrigt är den bekant från Östersjön, Bohuslän, Christianiafjorden och Finmarken, samt från Island och Grönland, i händelse Lumpenus lampetreformis (WALB.) KR. och Lumpenus gracilis RHDT verk- ligen äro synonyma med vår art, såsom NILSSON, GUNTHER och GILL antaga, men hvilket KRÖYER !) bestrider. Fenstrålarnes antal befunnos vara följande: Rad. br. 6, pinn. pect. 15; ventr. '/3; dors. 71; an. '!/;9; caud. 24(10-+23) Spetsbergen. DEG » a en De > 12+4 (Isfj. 1864). DREPANOPSETTA GILL. 16.2? _ Drepanopsetta platessoides FABRICIUS. Pleuronectes platessoides FAgrıcıus, Fauna Grönl. p. 164. » » Danske Vid. Selsk. Afh. I p. 50 Tab 2. Citharus platessoides REINHARDT, Danske Vid. Selsk. Afh. VII p. 130. » KRÖYER, Voyage de la Recherche en Scand., etc., Poiss. Tab. 21. Drepanopsetta platessoides GıtLL 1861, Catal. Fishes North-Am. p. 50. Hippoglossoides platessoides GÜNTHER, Fishes Brit. Mus. p. 405 (not). Under Spetsbergsexpeditionen 1861 erhölls med bottenskrapa två små ungar af, såsom jag tror, denna art, den ena på norra kusten i Treurenberg-bay den andra i Isfjorden, Advent-bay, men något större individ erhölls hvarken då eller under sista expedi- tionen. ') Nat. Tidsk. I p. 32, 519 och Nat. Tidsk. 3 R. 2 h. p. 282, 287. 526 A. J. MALMGREN. Fensträlarnes antal fann jag vara följande: P. 11, V. 6, D. 91, A. 72, C. 18 Advent-bay. » 89 » 70 » 18 Treurenberg-bay. Dimensioner: k li rt RN Totallängd.| Eukrndlängd. Afständ. till | Största kroppshöjd, stjertfenans rot. utan fenorna. procent | procent millimeter. | millim. af millimeter. millimeter. | af tot.l. | tot.l. | 35 9 231 2 2 10 28,5 | Treurenberg-bay. | | 47 12 25,5 39 14 29,7 |Advent-bay. | Stjertfenans strälar ledade, de längsta med begynnande klyf- ning i spetsen. Bukfenans strålar med fria utom hinnan stående spetsar. Bröstfenan liten med oklufna strålar. Färgen hos det mindre exemplaret grå med några glesa i rad ställda mörka fläckar längs rygg och analfenans rot och några äfven på sjelfva fenorna; hos det större brunaktig med några på samma sätt ställda mörka fläckar. Kroppshöjden hos det sednare är relativt större än hos det förra. Caudalfenan hos båda i spetsen afrundadt tvär, men icke utringad såsom hos Hippoglossus; de mellersta strålarne äro tydligen längre än sidostrålarne. Denna art står mycket nära Drepanopsetta limandoides BLOCH, som är allmän i Skandinavien, och i Vest- och Östfinmarken uppnår sin största utveckling, men tyckes likväl skilja sig från denna genom ett större antal strålar i rygg- och analfenan samt genom relativt högre kropp. GÜNTHER förmodar att de äro identiska, och ehuru jag är böjd att anse Dr. platessoides endast för en högnordisk rasförändring af den nordeuropeiska Dr. limandoides BL., måste jag i brist på exemplar från Grönland lemna frågan oafgjord och tillsvidare bibehålla Dr. platessoides såsom egen art. GOTTSCHE’S af GÜNTHER adopterade genusnamn Hippo- glossoides är bildadt på ett sätt, som strider mot en af den zoolo- giska nomenkiaturens första principer: nomina generica in oides desinentia e foro historie naturalis releganda sunt '), hvarföre 1) Linse, Phil. bot. $ 226, v. d. Hoeven, Phil. Zool. p. 292. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 527 det omöjligen kan bibehällas, isynnerhet da de vida äldre art- namnen också slutas på oides. Jag har här i stället upptagit det af GILL föreslagna genusnamnet Drepanopsetta, men i samma betydelse och omfång som GüNTHER begagnat namnet Hippo- glossoides. Det af REINHARDT föreslagna Citharus tillhör af gammalt en fisk från medelhafvet, som hör till ett eget genus. HIPPOGLOSSUS Cuv. 17. Hippoglossus vulgaris FLEM. Pleuronectes hippoglossus L., Syst. Nat. XII, 1 p. 456 n. 4. » Boch, Fische Deutschl. II p. 47, Tab. 47. » » Voyage de la Recherche en Scand. etc. Poissons Tab. 14. Hippoglossus maximus Mınving 1832, Lehrb. Naturg. der Fische (sec. KRÖYER). » GorrscHA, Arch. f. Naturg. 1835 p. 164. » Kröyer, Danm. Fiske II p. 381. » Nıtsson, Skand. Fauna IV p. 631. Hippoglossus vulgaris FLEMING, 1828 Brit. An. 199. » YARRELL, Brit. Fish. 3 ed. I p. 630. » D. H. Storer, Mem. Am. Acad. VI, 2 p. 370, » GÜNTHER, Fishes in Brit. Mus. TV p. 403. Denne fisk är, så vidt jag kunnat erfara, ännu icke någonsin fångad vid Spetsbergen, men det är högst sannolikt, att den lef- ver der vid de delar af vestkusten, hvilka beröras af Golfström- men. Man har nemligen funnit och fångat den ofta och i stor mängd vid Beeren Island. Vår skeppare under sista expeditionen, HELLSTAD, berättade, att han sjelf en gång på en liten stund halat upp med handsnöre öfver 30 stora kveiter vid Beeren Is- land, af hvilka ingen vägde mindre än en half våg, men flere mycket mer än en. (Våg=36 t£). Det är i allmänhet högst få af de äldre spetsbergsfararene i Tromsö eller Hammerfest, som icke fångat Kveite vid Beeren Island. Några, t. ex. MAT- TILAS, pläga, när vädret det tillåter, anlöpa denna ö på återfärden från Spetsbergen, för att der fånga denna fisk till insaltning och för afyttring i Finmarken, der den af allmogen anses vara den bästa fisk och derföre står i högt pris. Jemte Kveite erhåller man vid Beeren Island Torsk, Hyse och Uer i ymnighet, hvilka 528 A. J. MALMGREN. sistnämnda arter äfven förekomma vid Spetsbergen. Då denna ö ligger endast 2 latitudsgrader sydligare än Spetsbergen, antager jag för visst, att Kveiten icke heller saknas der, isynnerhet då den ännu finnes så talrikt vid Beeren Island och dessutom är allmän i Grönland och vid den ryska Lappmarkskusten (Kola). För öfrigt är den utbredd från Nord-Amerikas nordöstra kust till Island och norra Europas vestra kust. Orsaken hvarföre han ännu icke erhållits vid Spetsbergen är sannolikt den, att man ännu aldrig der fiskat efter honom. GADUS L. 18. Gadus morrhua UL. Gadus morrhua L, Syst Nat. XII, 1 p. 436 n. 3. » BrocH, Fische Deutschl. II p. 145 Tab. 64. » W. v. WRIGHT, EKSTRÖM et SUNDEVALL Skand. fisk., p- 191 Tab. 47. » Kröyer, Danm. Fiske II p. 1. » NILSSON, Skand. Fauna IV p. 527. » GÜNTHER, Fishes Brit. Mus. IV p. 328. Norske Spetsbergsfarare hafva redan länge känt, att Torsk förekommer vid Beeren Island i stor ymnighet, der de med krok ofta fangat den jemte kveite, hyse och uer, men vid Spets- bergen har den veterligen icke blifvit fangad mer än en enda gång, för några är sedan, da en hvalrossfangarkapten ÄSTRÖM från Tromsö, enligt hans muntliga försäkran till mig, skall hafva erhallit en stor torsk ur munnen på en säl vid Sydkap. Att denna uppgift af ÅSTRÖM eger all sannolikhet för sig bevisas deraf, att man i September 1861 på strandfjären i Kobbe-bay 79945', fann en underkäke med vidhängande gälar och svalgtän- der af en ganska stor torsk. Att döma af den ännu qvarsittande skäggtömmens längd, käkbenens storlek och tändernas grofhet måste dessa lemningar, som nu förvaras i spriritus pa härvarande Riksmuseum, hafva tillhört en öfver 2 fot lång fisk. De lösa delarne voro, då fyndet gjordes, så föga angripna af förrutnelse, att samtliga ben och gälar ännu sitta fast vid hvarandra för- OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 529 medelst sina ligamenter, hvilket bevisar, att den fisk, dessa till- hört, helt nyligen hade hlifvit dödad antingen af en haakjerring Scymnus microcephalus BL., Orca, Delphinapterus leucas eller nägot annat rofdjur, hvarefter ifragavarande delar af hufvudet blifvit af böljorna uppvräkts pa stranden. Denne fisk är utbredd öfver hela norra delen af Atlantiska oceanen från N.-Amerikas norra (Boothia) och nordöstra kust och Grönland till Europas nordvestra och norra kuster, i söder till Frankrike och i öster till Hvita hafvet. Vid Island är tor- sken allmän, likasa vid Beeren Island, och vid Spetsbergens vest- kust lefver den ännu i kraftig utbildning, men huru allmänt veta vi ännu icke. 19. Gadus eglefinus L. Gadus «glefinus L., Syst. Nat. XII, 1 p. 435 n. 1. » BrocH, Naturg. der Fische Deutschl. II p. 138, Tab. 62. » OuviEr, Regne Animal 2 ed. II p. 331. » W. v. WRriGHT, FRIES et EKSTRÖM, Skand. Fisk. p. 86, Tab. 19. » Kröyer, Danmarks Fiske II p. 42. » NILSSON, Skand. Fauna IV p. 550. » GÜNTHER, Fish. Brit. Mus. IV p. 332. Morrhua xglefinus D. H. Srorer, Mem. of Am. Acad. VI: 2 p. 355, Tafl. XXVI f. 1. The Haddok, YARREL, Brit. Fish. 3 ed., I p. 536. Melanogrammus zwglefinus GILL, Proc. of the Acad. of Nat. Se. of Philadelphia 1863 n. 5, p. 237. Denna i Finmarken högst allmänna fisk skall enligt öfver- ensstämmande uppgifter af flere trovärdiga Norske Spetsbergs- farare finnas 1 stor mängd vid Beeren Island, der de under åter- resan från Spetsbergen ofta med krok erhålla den jemte Kveite Hippoglossus vulgaris FLEM., Torsk Gadus morrhua L. och Uer, Sebastes norvegicus. Vid Spetsbergens sydvestra kust förekom- mer den ocksa, men är icke ofta erhällen der, emedan hvalross- . fängarene högst sällan hafva tid eller tillfälle att fiska. Likväl torde den vara der mycket allmännare, än man skulle tro, ty en liten unge af denna art, som blef fångad af SMITT och Gois i Isfjorden i början af September 1861 med håf, bevisar att arten måste vara 530 A. J. MALMGREN. der sa hemmastadd att den fortplantar sig der. KRÖYER uppgifver (l. ec. p. 56) sig äfven hafva erhållit exemplar af denna fisk ett par mil utanför Spetsbergen på omkring 77° n. Lat. och en gam- mal hvalrossfangare, svensken LINDSTRÖM, har berättat mig, att han för flere år sedan utanför Sydkap 76930, dragit upp med handsnöre flere stora individer jemte några Sej (G. carbonarius). Enligt STORER och GILL förekommer denna art vid Nord- Amerikas östra kust norr om New-York, likaså vid Island enligt FABER och KRÖYER, men den tyckes märkvärdigt nog helt och hållet saknas i Grönland. Den fisk, som FABRICIUS i Fauna grönlandica beskrifver under namn af Gadus »glefinus, är nemligen icke denna art, utan vår Gadus polaris (G. agilis REINH.), och man har, så vidt jag vet, i Köpenhamn ännu aldrig erhållit den från de Danska kolonierna i Grönland. Denna arts nordliga ut- bredning sammanfaller således helt och hållet med Golfströmmens nordliga utsträckning. Det är nemligen fallet att ingen del af Grönlands kust beröres af denna hafsström, medan Islands, Fin- markens, Beeren Islands och vestra Spetsbergens kuster sköljas af dess jemförelsevis varmare vatten. Huru långt österut på Europas norra kust Gadus zglefinus går är ännu icke fullt ut- redt, men sannolikt sammanfaller dess utbredning äfven åt detta håll med yttersta gränsen för Golfströmmen, ty i Waranger- fjorden förekommer den ännu, men är icke känd från Hvita haf- vet, som ligger utom nämnde hafsströms område. I trakten af Kola, på Ryska Lappmarkens kust, har man ännu funnit spår af Golfströmmens verkningar, — jag har varit i tillfälle att se en böna af den vestindiska Entada gigalobium, som blifvit funnen på hafsstranden nära Kola, — och man kan derföre antaga att Gadus »glefinus ännu finnes der. Söderut gar den ända ned till Frankrikes vestkust och är, såsom bekant, högst allmän i hela Nordsjön. Hos den späda, endast 35 m.m. långa ungen från Isfjorden, är. öfverkäken ännu icke framskjutande framom den undre, såsom hos de gamla, men fenstrålarnes antal, fenornas och isynnerhet den främre ryggfenans egendomliga form och en tydlig antydan OM SPEITSBERGENS FISKFAUNA. 531 till den för hysen karakteristiska mörka fläcken pa främre delen af kroppssidan ofvanom bröstfenan, lemna icke något tvifvel om, till hvilken art ifrågavarande unge hör. Jag har varit i tillfälle att observera, att hos små ungar af Gadus morrhua öfverkäken icke heller skjuter framom den undre, såsom hos de gamla. Det är först under fiskens tillväxt öfverkäken småningom växer framom den undre och det hos Gadus xglefinus i så hög grad att den förre slutligen helt och hållet omsluter den sednare. Ett liknande förlopp har STEENSTRUP och LÜTKEN iakttagit hos ungarne af de nordiska Aspidophorusarterna och bland sötvattensfiskar kan jag här nämna Coregonus lavaretus (L.) WIDEGREN såsom exempel på ett dylikt fall. Fenstrålarnes antal hos ungen från Spetsbergen befanns vara: P. 20, Dr. 16+22+20, An. 24+21. BOREOGADUS GÜNTHER. 20. Boreogadus polaris (LEACH) SABINE. Gadus Saida LEPECHIN 1774, Novi Comment. Acad. Sc. Petropolitans T. 18 p. 512, Tab. 5 fig. 1. » PALLAS, Zoogr. Rosso-Asiat. III p. 199. » GUNTHER, Fishes in Brit. Mus. IV p. 337. Gadus :eglefinus Fagrıcıus (non L.). Fauna Grönl. n. 100 p. 142. Gadus carbonarius Puıpps (non L.), Voyage towards the North-pole 1773 p. 189. Merlangus polaris SABINE, Suppl. Append. to Parry's First Voyage p- 211. » J. C. Ross, Append. to Parry's Third. Voy. p. 110. » » Append. to Parry's Attempt to reach the North-Pole 1827 p. 199. » » Append. to John Ross’ sec. Voy. p. 51. » RICHARDSON, Belcher’s Last Arct. Voyage p. 373. Gadus polaris » Fauna Boreali-Amer. III p. 247. » NILSSON, Skand. Fauna IV p. 569. Gadus Fabrieii RICHARDSON, Fauna Bor.-Am. III p. 245. » GÜNTHER, Fishes in Brit. Mus. IV p. 336. Gadus agilis REINHARDT, Danske Vid. Selsk. Afh. VII p. 126. » NILSSON, Skand. Fauna IV p. 568. » REINHARDT jun., Naturh. Bibang till Rinks Grönland p. 24. Boreogadus polaris GıLL, Proc. Acad. Nat. Seiene. Philadelphia 1863, n. 9. p. 238. 532 A. J. MALMGREN. Vid Spetsbergen är denna fisk första gången fångad under PHIPPS expedition 1773, men han har förvexlat den med sejen, Gadus carbonarius, som veterligen icke finnes der. SCORESBY ') omtalar att han under 78° n. Lat. bland drifis vid Spetsbergen fångat en liten nära Gadus carbonarius stående Gadus-art, som enligt min tanke äfven måste hafva tillhört denna art. Under PARRY'S nordpolsresa sågs den bland drifis under 822 n. Lat. och J. C. Ross, som meddelat denna notis, tillägger, att den är fun- nen i stort öfverflöd i små vikar, i hvilka sötvattensströmmar utgjuta sig. Under de sednaste svenska expeditionerna äro flere exemplar tillvaratagna, men vi funno den ingenstädes i stor mängd, såsom vi med anledning af Ross’ uppgift hade väntat. Likväl skall den vid Spetsbergen tidtals förekomma 1 stora stimm, simmande omkring i fjordarne, och man har en gång för några år sedan funnit massor deraf uppvräkta pa strandvallen. De hval- rossfångare, som omtalade detta för mig, sade sig hafva kokat och spisat af den på stranden i stor mängd liggande fisken, och de framkastade tillika den förmodan, att fiskstimmarne blifvit af Hvitfiskar, Delphinapterus leucas, drifna så nära stranden, att antingen vågorna slungat en del på land, eller fiskarne sjelfmant hoppat på det torra för att undgä sina förföljare. Något liknande lärer äfven vara iakttaget i arktiska Amerika angående denna fisks drifvande i land eller på is af Hvitfisk (RICHARDSON ”). Under våra expeditioner har den icke någonstädes anträffats i större mängd, endast små, enskilta individer äro erhållna, antin- gen med håf på grundt vatten, eller flytande liflösa på vatten- ytan, eller på land under fogelberg, dit de burits af alkor eller teistar. Våra exemplar äro från Kors-bay, Kobbe-bay (GOES et SMITT), Isfjorden (DUNÉR), Hornsund, Bellsund, Waygats- öarne och Lovéns berg (Ipse). Denna art är utbredd öfver hela den kallare delen af Ishaf- vet så långt norrut mensklig forskning hittills sträckt sig. Under PARRYS och Ross” expeditioner anträffades den, simmande bland ') Account of Arct. Reg. I p. 541. ?) Fauna B.-Amer. III p. 248, BsucHer Last Arct. Voy. p. 378. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 533 drifis i stor mängd i arktiska Amerika och i norra delen af Baffins-bay, BELCHER har hemtat den från Northumberland Sound, PARRY såg den, såsom jag redan anfört, under 823° n. Lat., och vi hafva tagit den flerestädes vid Spetsbergen. Enligt FABRICIUS är denna art, som han orätt kallat Gadus xglefinus, om vintern talrik i norra Grönlands fjordar, och LEPECHIN berät- tar, att Gadus Saida, hvilken enligt beskrifningen och den dåliga afbildningen sammanfaller med vår art, i November fångas i Hvita Hafvet tillsammans med Gadus navaga. Vid Novaja Semlja skall G. saida updträda i sådan mängd att den är af betydelse för naturens ekonomie (BAER). STEENSTRUP har till beskrif- ning meddelat åt NILSSON exemplar från Island, dit den tvifvels- utan kommit med den kalla hafsströmmen, som långs Grönlands östra kust stryker söderut och nästan årligen kastar massor af drifis pa Islands nordvestra kuster. Vid Skandinaviens norra kust är den ännu icke anmärkt, ehuru den sannolikt icke saknas vid Ryska Lappmarkens isiga kuster om vintern. Fensträlar: Pect. 17, Ventr. 6, Dr. 13+14+23, An. 17+22 Korsbay d. 7 Sept. 1861. » M-DN 14+15+20 » 17+21 Kobbebay Sept. 1861. DERISEr nn — + —_ +90 » — — Lovens berg. De BI 1A » — —- Waygatsöarne. De a) 12+14+20 » 17+20 Hornsund 2 64. Den 12+13-+19 » 16+19Istjorden (DunEr). » —- » —» 12+12+20 » 17-+21 Bellsund. RTB 0 13+14+19 » 17+20 Grönland (AMONDSEN). PLO 13+15+23 » 17-20 FABRICIUS. ro ae 12+15+19 - » 17-21 RICHARDSON. » — » — » 12-14+13—16+20-—22, » 15—17+20—23 GÜNTHER. » — » 6 » 10-11+16—17+20 » 18420 LEPECHIN (Gadus Saida). 534 A. J. MALMGREN. Dimensioner: au Sn = = > [oo] = = | ©: m ı N | 2:2 = See ne AA SE ER Bio KE el FET FA == Ser Bo: ER = = oa © oa 8 on et DNE ne = = = io er e® ee 2 ® z lea cn a m | = i ES 3 = Iproe = proc B SE = proc 3 proc = Inroe proc = proc. Ele at jeg af | = | af | =) af | = af je at Ss Bar B |B |tota B tot.l.| EB |tot.l.| 8 |tot.l.| B |tot.l.| E |tot.L./huf.l.| 3 |totl | | | 172 4023.226 15 123 | 13|77| 44 2816 | 9,5| 5,5 | 23,712 | 7 ‚Grönland. =. 2315521 | 1562| 43| 241659 |6 |35 '11|7,6 90 see 16 114,5, 16/40 44 1617,76,57 |28 | 77,7 Spetsbergen. | I | 83/22,26,5/ 14/17 |14 | 17,35) 42 1518 16,58 130 |6,5,8 |Spetsbergen. SALMO (L.) SıEBoLD. 21. Salmo alpinus L. I Wyde-bay på Spetsbergens norra kust anträffades under den förra expeditionen pa stranden af en glacierelf, som föll ut från ett litet träsk, en ung lax af 76 m.m. längd, tydligen till- hörande denna art. Något större exemplar erhölls tyvärr icke, fastän flere fotslånga hade blifvit observerade i träsket vid samma tillfälle, hvarföre det måste lenınas oafgjordt om den spetsbergska rödingen bildar någon anmärkningsvärd lokalform eller icke. Att dömma af den lilla ungen, som varit något torkad innan den kom i spiritus, synes likväl den spetsbergska i allt väsendtligt fullkomligt öfverensstämma med den skandinaviska arten. — Lax, utan tvifvel af denna art, har ofta blifvit observerad i de större glacierelfvarne såväl på vestra som norra kusten. Denna art eger en stor utbredning öfver norra delen af norra hemisferen, samt går af alla samslägtingar längst mot polen och högst på fjellen. Den lefver i största ymnighet vid Grön- land, Novaja Semlja, norra Sibirien och Boothia samt är också erhållen vid Melville-ön (SABINE) och Port Kennedy. Arten förekommer också i norra Skandinaviens sjöar ock fjelltrakter, likasom i fjellsjöarne i Schweiz, samt i några af Englands, mel- lersta Sveriges och östra Finlands större insjöar. Den uppträder OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 535 i en mängd lokalformer, hvilka man ofta försökt att åtskilja som arter, men dessa försök hafva städse misslyckats. CLUPEA 1. 22. Clupea harengus L. Clupea harengus L. Syst. Nat. XII, 1 p. 522 n. 1. » FAgrıcıus, Fauna Grönl. n. 129. » BrocH, Fische Deutschl. I pag. 186, Tab. 29 fig. 1. » PALLAS, Zoogr. Rosso-Asiat. III p. 209. » Cuv. et Var., Hist. nat. Poiss. XX, p. 591, 592, 593. » KRröYER, Danm. Fiske III, p. 139. » Nırsson, Skand. Fauna IV, p. 491. The Herring YARRELL, Brit. Fishes, 3 ed., I, p. 98. » MüNTHER. Archiv. f. Naturg. 29: 3 p. 281, Tab. XII. Under sedraste expeditionen till Spetsbergen fann jag 1 slutet af Juli månad flerestädes på Mittelhuken i Bellsund fisklemningar vid Larus glaucus tillhöriga nästen, i hvilka jag trodde mig igen- känna fragmenter af vår vanliga sill. En noggrannare undersök- ning efteråt af de medtagna profven har sedermera bekräftat rigtigheten af denna bestämning. Dessa bestodo nästan helt och hållet af hufvud- och ryggradsben, refben, fenor och fjäll, hop- rullade till hoptryckta bollar af omkring 13 tums diameter. En- ligt all sannolikhet hade dessa bollar bildats i kräfvan på nämnde foglar och voro sedan uppkastade antingen för att matas at un- garne eller sannolikare, för att befria magen frän en onödig och besvärlig ballast af de härdsmälta benen och fjällen. — Men hvarifrån hade mäsarne erhållit sill, ty enligt de gängse fördo- marne om det spetsbergska hafvets fiskfattigdom borde denna fisk saknas der? Likväl är det utom allt tvifvel att måsarne hade fångat den i det närmaste hafvet, ty jag bade sedermera tillfälle iakttaga, att sill verkligen finnes vid Spetsbergens sydvestra ku- ster. Under återresan sågs hafvet på morgonen den 8 September nåora (4-6) mil söder om sydkap flerestädes betäckt af talrika svärmar af fiskätande foglar, hvaribland Larus glaucus och L. tridactylus i största ymnighet. Ett par individer af sillhvalen, Balenoptera laticeps (GRAY) LILLJ. sågs nu, likasom äfven den 536 A. J. MALMGREN. föregäende dagen, da och da dyka upp för att andas. Hos den talrika besättningen, hvilken till största delen utgjordes af fiskare från Finmarken, blef den öfvertygelsen snart herrskande, att vi nu seglade öfver stora stim af Sill eller Lodda, ty alldeles så skall det se ut på hafvet under lodda- och silltiden i Finmarken. Medan folket samspråkade härom, märkte jag att en stormåse, Larus glaucus, på ett par kabellängders afstånd framför oss flaxade betydelsefullt med vingarne, sittande pa vattnet och omgifven af flere andra stormasar. Sedan vi kommit närmare sågo vi att måsen ansträngde sig af alla krafter att nedsvälja en större fisk, i hvilken jag och alla andra på däck snart igenkände en duktig gråbenssill af öfver en fots längd. Att ifrågavarande fisk verk- ligen var en sill, derom är jag fullt öfvertygad, ty jag och andra fingo sedermera på ett afstånd af endast 2—3 famnar se den i näbben på måsen. En båt nedfirades så fort görligt var och för- sök gjordes, att taga sillen, men fäfängt, ty sjön gick hög och fisken sjönk, sedan måsen släppt sitt tag, så fort, att folket i båten endast fick tillfälle att bekräfta rigtigheten af den ombord tidigare gjorda bestämningen. Sillen förekommer förutom i norra och vestra Europa äfven i Grönland, i arktiska Amerika (Bathurst's Inlet!) och vid Kamtschatka (Avotscha-bay ?). SCYMNUS (Cuv.). Scymnus microcephalus (BLocH.). Scymnus mierocephalus (BLOCH-SCHNEIDER), KRöYER, Danm. Fiske III, 2 p. 914. Squalus carcharias FABRICIUS, Fauna Grönl. p. 127 n. 89. Squalus borealis ScoREsBY, Account Arct. Reg. I p. 538 et II, Tab. 15 fig. 3-—4. Squalus glacialis (FABER) LILLJEBORG, Vet.-Akad. Handl. 1850 IT, p- 334. Scymnus borealis Nıtsson, Skand. Fauna IV p. 724. 1) Joun FRANKIIN et RICHARDSON 1821 Fauna Bor.-Am. III p. 231. 2) Conuıe, RICHARDSON Fauna Bor.-Am. III p. 230. OM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 537 Loemargus borealis, Voyage de la Recherche Island etc. Poissons Planche I. Lx&margus micerocephalus MALMGREN, Finlands Fiskfauna p. 71. Under vär uppresa till Spetsbergen i medlet af Juni detta ar seglade vi förbi två fartyg från Hammerfest, som midt i öppna hafvet lågo till ankars på circa 100 famnars vatten för att fånga Haakjerring. Det ena passerades under 72,39 n. Lat. och det andra på ungefär 73° n. Lat., i rättvisande syd från Beeren Island. Bankarne kring Beeren Island äro berömda för sin rike- dom på denna fisk och hafva redan länge beskattats af Finmar- kens ”Bankmän”. Förlidet år hade en företagsam handlande i Tromsö utrustat ett fartyg för haakjerringsfångst till Spetsbergen, hvilket försök kröntes af den fullständigaste framgång. Inom ovanligt kort tid blef fartyget fullastadt med lefver af Haakjer- ring, som blef fångad utanför Bellsund och Isfjorden, samt äter- vände hem mycket förr, än man hade väntat det, och med rikare last än någonsin förut. Under sistförflutne sommar funnos flere norska fartyg, ett till och med från Bergen, under Spetsbergen, endast för att fiska Haakjerring, men fångsten lärer denna gäng icke hafva utfallit efter önskan, åtminstone icke för alla, hvartill möjligen den kalla vårsommaren och den myckna drifisen vid syd- vestkusten voro orsaken. — Vid Spetsbergen förekommer denna glupska roffisk icke allenast på kustbankarne utan äfven in i fjordarne, likasom i Grönland. Den är observerad på jemförelsevis grundt vatten i Isfjorden. Man har berättat mig, att hvalross- fångare liggande till ankars på några famnars vatten mistat ge- nom detta rofdjurs djerfva tilltagsenhet nyss flådda renar, som blifvit nedhängda vid skeppssidan att rensköljas. — Rörande haakjerringfängsten finnes en god beskrifning i NILsSONS Fauna, och angående det sätt, på hvilket Grönländarne taga den om vintern under isen i de Grönländska fjordarne, är i RINKS Grön- land redogjordt. 538 A. J. MALMGREN. Fiskar, uppgifna för Spetsbergen, men hvilka veterligen icke med visshet erhållas der och enligt all sannolikhet icke tillhöra dess fauna. Gadus carbonarius L. PHIPPS !) uppgifver att under hans färd längs Spetsbergens norra kust 1773, hans folk erhöl! några individer af denna fisk. Åberopande denna uppgift angifver äfven KRÖYER ?) Sejen för Spetsbergen, och EKSTRÖM ?) säger också, att den är utbredd ända till Spetsbergen, men utan att uppgifva på hvad grund. Då EKSTRÖMS utsago emellertid är något sednare än KRÖYERS, anta- ger jag, att den är hemtad ur ofvan citerade, ställe i KRÖYERS arbete. Uppgiften om Sejens förekomst vid Spetsbergen hvilar alltså enligt all sannolikhet ytterst på PHIPps och blifver derföre högeligen osäker, ty det är icke allenast möjligt utan tillochmed sannolikt att den fisk, som i PHIPPS nyss citerade arbete blifvit kallad Gadus carbonarius, icke var annat än Gadus polaris, som är allmän vid Spetsbergen och erhållits der flere gånger af de svenska expeditionerna och af PARRY?) 1827 under 823 n. Lat. Med undantag af denna uppgift af PHIPPS, finnes ingen. annan att åberopa för Sejens förekomst vid Spetsbergen. Hvarken SCORESBY, PARRY, LOVÉN, KRÖYER, SUNDEVALL, TORELL eller de sednare svenska expeditionerna hafva erhållit sej der. Detta bevisar visserligen icke, att den saknas, men ålägger oss att med varsamhet begagna PHIPPS” uppgift, isynnerhet då vi icke heller af hvalrossfångare fatt något pålitligt meddelande om dess förekomst derstädes eller vid Beeren Island. Visserligen har LINDSTRÖM uppgifvit att han erhållit sej jemte hyse vid Sydkap, men det är icke omöjligt att han förvexlat Gadus polaris med sej. I Grönland erhålles denna art endast i landets sydligaste del, men är för öfrigt utbredd från Nord-Amerikas nordöstra kust !) Voyage towards the Norih-Pole 1773 p. 2) Danm. Fiske II p. 118 (1843—1845). 3) Skand. Fiskar 9 häftet 1846 p. 196. 4) Attempt to reach the North-Pole p. 199. CM SPETSBERGENS FISKFAUNA. 539 till Frankrike, England och Skandinaviens vestra och norra kuster ända bort till Kola, men är icke känd från Hvita Hafvet. Lota molva IL. KRÖYER!) citerar FABERS?) uppgift, att denne fisk skulle förekomma vid Spetsbergen, men anmärker uttryckligen, att de skäl på hvilka FABERS påstående stöder sig äro för honom obe- kanta. Då längan saknas helt och hållet vid Grönland och synes upphöra straxt öster om Nordkap, ty i Varangerfjorden lärer hon vara ytterligt sällsynt, om hon alls förekommer der, samt icke heller ännu blifvit anmärkt vid Beeren Island, tyckes hennes före- komst vid Spetsbergen vara högst osannolik. Salmo salar U. NILSSON ?) uppgifver blanklaxen för Spetsbergen, men dess förekomst der är högst osannolik, alldenstund detta land icke eger så stora floder med rent vatten, der denna fisk kunde fort- planta sig. Troligen ligger Salmo alpinus till grund för denna uppgift, som Prof. NILSSON, enligt eitation, erhållit af SMITH. Denna källa är för mig tyvärr alldeles obekant. 1) Danm. Fiske II p. 118. 2) Fische Islands p. 8°. 3) Skand. Fauna IV p. 379. Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. Årg. 21. N:o 10. 5 ZB BR Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. fr. sid. 428). Från R. Astronomical Observatory i Edinburgh. Astronomical observations, Vol. 12. Från Societe Imp. des Naturalistes a Moskwa. Bulletin 1863: 3. 4, 1864: 1. Från K. Universitetet i Kiel. Schriften, Bd. 10. Från K. Akademie eer Wissenschaften i Mimchen. Sitzungsberichte, 1864: I: 3—5. 2: 1. : Från K. Sternwarte vid München. Annalen, Bd. 28. Frän Författarne. MURCHISON, R. J. Address to the Bath meeting of the British Association; 1864. Lond. 1864 8:0. — — Address to the section E of the Bath meeting, 1864. Ib. 1864 8:0. QuktkLet, A. Observations des Phenomenes periodiques» Brux. 1864. 4:0. — — Fyra småskrifter. (Forts. å. sid. 615.) 541 Om metallsyrorna af Tantalgruppen, samt nägra mine- ralier, hvari dessa syror ingå. Af C. W. BLOMSTRAND. [Meddeladt den 15 December 1864.] Öfver fortgången af den undersökning rörande tantal- och niobsyrorna, af hvilken jag lemnade en förberedande öfversigt vid förra årets naturforskaremöte, får jag härmed meddela en i största korthet affattad redogörelse, i det jag inskränker mig till en summarisk uppgift af de allmänna resultaterna och till ett annat tillfälle uppskjuter den fullständigare framställningen af undersökvingens gang och enskilta detaljer. Det är tillräckligt bekant, att H. Rose, hvars under en längre följd af år fortgående undersökningar så godt som uteslutande ligga till grund för den hittills vedertagna uppfattningen af de tantalartade syrorna, i första hand antog tillvaron af tvenne med tantalen beslägtade, särskilta metaller, nämligen Niobium med en hvit, svarflygtig, och Pelopium med en gul, lättflygtig klorid; men, enär det visade sig, att den ena kloriden kunde i den andra Öfverföras, snart öfvergaf denna asigt och i dess ställe antog, att de båda kloriderna, såväl som de motsvarande syrorna utgöra föreningar på olika mättningsgrad af ett och samma element, miobium — men med en sjelfständighet inbördes hvartill inom hela den oorganiska kemien förgäfves sökes nagot motstycke. Vära kemiska handböcker uppgifva således, i enlighet med Rose’s framställning, att, under det tantalen endast bildar en verklig syra, tantalsyran TaO?”, Miobium deremot ger dels den med tan- talsyran analogt sammansatta Miobsyran NbO’, (den förra Pelop- syran) som endast kan erhållas genom söderdelande af dess mot- svarande gula klorid NbCl, dels den s. k. Underniobsyran Nb'O? (den förra Niobsyran), med dess på sin hvita färg lätt igenkän- liga klorid Nb'CI", vid hvars sönderdelning den uppkommer, hvar- Öjvers. uf K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 10. 542 C. W. BLOMSTRAND. förutom den ingår färdigbildad i samtliga niobmineralier. Be- nämningen ”Underniobsyra” i stället för niobsyrlighet, såsom den vanliga kemiska nomenclaturen skulle föranleda, tillkännagifver den förut omnämnda, egendomliga ställning, som de båda syrorna in- taga till hvarandra, i det den lägre syran på intet sätt kan genom de annars tillgängliga oxidationsmedlen öfverföras 1 den högre, liksom omvändt denna på intet sätt fullständigt reduceras till den lägre. Syrornas radikaler framstå fortfarande så väsendt- ligen åtskiljda, att de ännu på goda grunder skulle kunna be- traktas som särskilta elementer, såvidt man ej tillfälligtvis blifvit bekant med möjligheten att genom öfverförandet 1 klorider och dessas sönderdelning med vatten efter behag af den ena syran framställa den andra. Då Rose’s uppfattning och dermed också de allmänt erkända åsigterna tillräckligt framgå af det ofvan meddelade, må ytter- ligare endast tilläggas, att ROSE genom analys af de gula klori- derna fastställt tantalens eqvivalent till 68,82, och Niobiums till 48,82 (H=1). Hvad angar de nativa tantal- och niobföreningarne, räknar man, som bekant, Tantaliter och Columbiter såsom skarpt åtskilda mineralier, enär de förra utgöra rena tantal-, de sednare rena niobföreningar. ROSE uppställer formeln R Ta? som det sanno- likaste uttrycket för de förras sammansättning, i det de analyser, som snarare häntyda på formeln R? Ta? anses vara verkställda på vittradt mineral, som genom kolsyrehaltigt vatten efterhand beröfvats en del af sin jernhalt. Columbiterna bestämmas der- emot utan tvekan som neutrala underniobsyrade salter af jern och mangan efter den allmänna formeln RÅD. Såsom förut är nämndt, hafva ROSE'S åsigter vunnit sa godt som oinskränkt erkännande, då man i allmänhet, och på mer än tillräckliga grunder, synes hafva lemnat föga uppmärksamhet åt HERMANN'S gang efter annan ') framlagda tantalsyretheorier. Un- der sednare åren har dock inträdt en viss tveksamhet om den 1) 1847, 1855, 1856. OM METALLSYRORNA AF TANTALGRUPPEN. 543 rätta uppfattningen af åtminstone en del tantalitmineraliers sam- mansättning, i det Prof. KOBELL i München 1860") meddelade upptäckten af en tredje tantalmetall Dianium, som, förekom- mande i en egen tantalitvarietet från Tamela, i Euxenit, Tyrit m. fl. mineralier, skulle utmärkas derigenom, att dess syra, Dian- syra, vid behandling med klorvätesyra och tenn lemnar en bla, i syran fullkomligt löslig reductionsproduct. Väl hafva såväl ROSE sjelf, som ansåg den anförda reactionen bero på en halt af wol- framsyra, som HERMANN, DAMOUR m. fl.) uppträdt mot denna äsigt. Dock kan den så mycket mindre anses vederlagd, som Prof. NORDENSKIÖLD redan före bekantskapen med KOBELL'S upptäckt meddelade ?) en redogörelse för en efter MOSANDER fort- satt undersökning af den jemte titansyran i Zuzweniten. ingående metallsyran, på grund hvaraf med allt skäl kunde slutas till denna syras skiljaktighet från ROSE'S underniobsyra. OTTO redogör i sednaste upplagan af sin lärobok för KOBELL'S Dianium utan att uttala något tvifvel om dess sjelfständighet, att ej nämna det KOBELL sjelf fortfarande vidhåller densamma, och endast, ju mera undersökningarne fortgå, synes finna den desto allmän- nare ingående som beståndsdel i tantalitgruppens mineralier. Det var ett försök att utreda Euxenitsyrans förhållande till de förut bekanta, tantalartade syrorna, som ifrån början für- anledde det arbete, för hvilket härmed redogöres. Det visade sig dock snart, att frågan pa intet sätt kunde bringas till af- görande lösning, så vidt jag lät det stadna vid nämnde försök. Jag har efter hand sett mig tvungen att grundligt undersöka metallsyrorna i samtliga mig tillgängliga tantalitartade mineraler, och på samma gång underkasta den ena såväl som den andra af de uppgifter, som hittills meddelats rörande tantalgruppens ele- menter, en genomgående och så vidt möjligt fullständig granskning. Resultaterna af denna granskning kunna 1 få ord samman- fattas: 1) Erpm. Journ. 79: 291 o. s. v. 2) JoH. ErRDM. Journ. för 1861. 3) Öfv. V. A. F. 1860 s. 39. 544 C. W. BLOMSTRAND. Tantalmetallerna i inskränktare bemärkelse äro, sasom ROSE antagit, endast tvenne, nämligen Tantal och Niobium, hvartill kan räknas Titan som det 3:dje membrum i en särdeles naturlig grupp af 2- eller, om man så vill, 4-atomiga elementer. KoBELL’s Dianium existerar säledes lika sa litet som HER- MANN’S Ilnenium. Liksom Tantalen har endast en syra tantalsyran TaO’, så bildar också Niobium endast en syra, niobsyran NbO?. En Underniobsyra Nb’O’ existerar således icke, då vi i den- samma hafva att söka den verkliga niobsyran NbO?. Detta gäller dock endast om den af underniobkloriden er- hållna syran. Den nativa underniobsyran, som i de flesta fall synes hafva varit föremål för undersökningen, var niobsyra mer eller mindre förorenad af Tantalsyra. Niobium skiljer sig väsendtligen från tantalen genom sin benägenhet att under förhållanden, då tantalen endast lemnar den normalt sammansatta 2-atomiga kloriden TaCP, jemte den gula klorid, hvaraf denna motsvaras, ge upphof till en hvit, utan smält- ning och med svårighet flygtig Oxiklorid Nb'CFO”. Det torde knappast behöfva anmärkas, att de båda niob- kloriderna, den syrefria säväl som den syrehaltiga, vid sönder- delning med vatten måste ge samma syra, den 2-atomiga niob- syran NbO°. Rose’s Niobsyra (den äldre Pelopsyran) är en vexlande bland- ning af tantal- och niobsyra. Tantalens egveralent kan föga afvika från det af ROSE fast- ställda talet (omkring 69), under det man nödgas nedsätta niob- eqvivalenten med minst 10 väte- eller 125 syreenheter, således ifrån 48,82 eller 610,25 till 39 eller 487,5. Dessa talvärden må emed- lertid ännu gälla endast approximativt. Liksom åt teın, krom, wolfram och åtskilliga andra elenienter nödsakas man att tillerkänna tantalmetallerna egenskapen att genom 2 eller flera atomers sammanslutning till en, så att säga, ny, sammansatt atom kunna ge upphof till föreningar af jem- förelsevis komplicerad sammansättning. Af denna orsak kan ej OM METALLSYRORNA AF TANTALGRUPPEN. 545 syrornas mättningskapacitet en gång för alla fastställas. Det normala förhällandet mellan basens och syrans syrehalt synes vara 1: 4 eller 2: 8. I en del särskilt vigtiga föreningar är emedlertid mättningskapaciteten 1: 5 eller 2: 10. Samma orsak torde lemna förklaringen pa den ovanliga sammansättningen af oxikloriden, som jag dock ännu ej hunnit underkasta en så speciel och ut- tömmande undersökning, att den föreslagna formeln kan anses som fullt säker. Det var den lätt förklarliga, felaktiga uppfattningen af den hvita kloriden såsom en enkel klorförening, hvarigenom ROSE'S asigter om niobmetallen och dess föreningar ifrån början kom att införas i en skef riktning. Antagandet af en lägre klorid Nb’Cl’ måste med nödvändighet leda till formeln Nb’O? för den motsvarande syran. Denna formel träffade fullkomligt in på den equivalent för niobium, som, oberoende af den hvita kloriden och dess motsvarande undersyra, erhölls vid analys af den samtidigt med Nb’Cl’ uppkommande gula kloriden NbCPF, saväl som af den derur erhållna niobsyrans natronsalter, jemförda med dem, som underniobsyran & sin sida bildar och i hvilka natronhalten var jemnt sä mycket större som den lägre syrehalten i syran maste föranleda. Analysens resultater stämde med det theoretiskt gifna, åtminstone tillräckligt att fortfarande hålla den rätta tolk- ningen fullkomligt undanskymd. Antaga vi den gula niob-(pelop)kloriden utgöra en blandning af tantalklorid och den verkliga niobklorid, som skulle erhållas af den rena niobsyran såsom material för kloridberedningen, så måste tydligen ur analysen af en dylik blandad klorid framgå en eqvivalent för den deri förutsatta enkla metallen, som i hvad fall som helst vore högre än den niobkloriden såsom sådan skulle föranleda att untaga, och desto mera afveke derifrån, ju mera hvit klorid som vid operationen kommit att bildas, och ju mera således tantalhalten concentrerats i den gula kloriden, att ej nämna det inflytande, som den ursprungliga tantalhalten i och för sig måste utöfva. Likaså maste en blandning af tantalsyradt och niobsyradt natron innehålla mindre natron än ett rent niobsyradt 546 C. W. BLOMSTRAND. (underniobsyradt) salt. Att likaså den lägre klorhalten i den hvita kloriden är en nödvändig följd deraf, att syre delvis före- träder klorens plats, är alltför påtagligt, att ens behöfva an- märkas. Vi möta, här som så ofta annars inom naturforskningens område, verkningar, till hvilka kan utletas mer än en orsak, fenomener, som skenbart kunna på mer än ett sätt förklaras. Det är i sådana fall experimentet ensamt förbehållet att fälla det afgörande utslaget mellan de stridiga meningarne, såvidt man ej finner sig nödsakad att stadna vid den större eller mindre sannolikheten, då den enes äsigt kan sägas i hufvudsaken vara föga bättre, eller föga sämre än den andres. Hvad angår de egentliga bevisen för rigtigheten af den upp- fattning af niobmetallens föreningar, som jag här tillåtit mig att uttala, och hvarigenom det egendomliga mystiska dunkel, som förut gifvit detta element sitt särskilta intresse"), skulle på en gång utbytas mot den hvardagligaste enkelhet i fullkomlig öfver- ensstämmelse med de vanliga kemiska lagarne, så kan tydligen derom endast blifva fråga, på samma gång resultaterna af under- sökningen fullständigt och i ett sammanhang framläggas. Jag vill för tillfället inskränka mig till meddelandet af några få facta, hemtade från den redan föreliggande kemiska littera- turen med afseende å tantalgruppens metaller. Då WÖHLER först framställde den hvita tantalkloriden, an- tog han den för en oxiklorid — det är mig obekant, om till följe af analys eller sannolikast af en slutledning per analogiam, sedan H. RosE i molybden och wolfram lärt oss känna de första exemplen på oxikloridbildande metaller på torra vägen. Med upptäckten af Niobium förföll emedlertid denna äsigt. Det undgick ingalunda Rose’s uppmärksamhet, att den hvita kloriden innehåller syra. Det antogs emedlertid bero på en ringa halt af en för föreningen i öfrigt fullkomligt främmande oxiklorid, hvars bildning svårligen kunde undvikas. Formeln !) Jfr. t. ex. Pogg. Ann. 104: 311. OM METALLSYRORNA AF TANTALGRUPPEN. 547 Nb’Cl’ (Nb=48,82) fordrar 52,14 pr klor. Att analysen gaf endast något öfver 48, ansågs således föranledt af en dylik till- fällig oxikioridhalt. Vid redogörelser för niobens svafvelföreningar meddelas nu ett särskildt anstäldt försök att analytiskt bestämma mängden af detta inblandade syre. Kloriden behandlades med svafvelväte. Det bildade vattnet uppsamlades på vanligt sätt, sedan det först passerat öfver glö- dande koppar till aflägsnande af svafvel. Af 2,006 grm under- niobklorid erhölls på detta sätt 0,129 gr. vatten, som skulle motsvara 0,583 gr. NbO?, hvilken syra alltså skulle ingå till 29,05 pr i den hvita kloriden. Detta ansågs ”uppenbarligen ej vara riktigt och vida för mycket” då med afräkning af den så- lunda funna syran den rena kloriden skulle innehålla 33,75 pr. klor, under det 10 samstämmande analyser gifvit 48,21 pr. Sa- som orsaker till det i ovanlig grad felaktiga resultatet förutsattes ä ena sidan nödvändigheten att för svafvelvätets torkuing endast använda klorcalcium, i stället för som annars i liknande fall på samma gang svafvelsyra, a andra sidan att det långa skiktet af koppar ej fullständigt bundit svafet. Sättes Nb-39, så motsvaras 0,129 gr. vatten af 0,395 gr. —19,71 pr. NbO?, vid hvars afräkning från kloriden klorhalten i det hela skulle utgöra 51,82 pr. Formeln Nb’Cl’O' fordrar 23,07 niobsyra och något under 50 procent klor. Försöket synes så- ledes hafva gifvit för litet vatten, och den derefter beräknade klorhalten öfver- i stället för understiger den genom försöket funna. Det måste alltid vara svårigheter underkastadt att medelst svalfvelväte fullständigt svafvelbinda den syrehaltiga bestånds-- delen af oxikloriden. Före tidpunkten för RosE's utbildade äsigt om niobens syror synes allmänt hafva antagits, att niobsyran kunde ingå samtidigt med tantalsyran i de naturliga tantalföreningarne. Man har sednare efterhand vant sig vid föreställningen, att niob- och tantalsyra aldrig företräda hvarandra, under det de 548 €. W. BLOMSTRAND. båda så godt som regelbundet substitueras af tenn-, wolfram-, zirkonsyra 0. s. v. Vid redogörelsen för upptäckten af Pelopium anmärker Rose följande '): "bei einer flüchtigen Untersuchung kann mann leicht zu der Ansicht verleitet werden, dass die Pelopsäure durch eine gewisse Menge von Niobsäure verunreinigte Tantalsäure sey”. HERMANN gör sig kort derefter till mälsman för denna asigt; för- klarar visserligen 8 år sednare (1855) °) att ”bey der Prüfung des Columbits von Bodenmais auf einen Gehalt an Tantalsäure ergab es sich, dass derselbe diese Substans nicht enthalte”; men har året derpa redan funnit en method att qvantitatift bestämma halten af tantalsyra i ifrågavarande columbit. RoSE och hans lärjungar äadagalägga methodens otillförlitlighet ”) — ett af de fa tillfällen, da HERMANNS meningar funnits förtjenta af en motsägelse — och äsigten synes med detsamma hafva befunnits tillräckligt vederlagd. Jag har emedlertid på en helt annan väg och medan jag ännu var så godt som helt och hållet obekant med den vidlyftiga nioblitteraturens många journaluppsatser och afhandlingar, kommit till samma resultat med afseende & Bodenmaisercolumbitens sam- mansättning, som HERMANN, såsom det kunde synas, med så liten framgång förfäktat. Tantalhalten i Bodenmaiserkolumbiten synes utgöra öfver 20 procent af inalles omkring 81 procent metallsyror. Användes en sådan syreblandning till framställning af den gula kloriden och denna analyseras, måste i vanliga fall, då man gjort sitt bästa att hindra den hvita kloridens bildning i öfvervägande mängd, erhållas en eqvivalent, som mera närmar sig niobens än tantalens. De analyser af den gula niobkloriden, medelst hvilka Ross bestämde niobens eqvivalent, öfverensstämma föga sinsemellan, hvarför också 5 af 8 förkastades såsom odugliga. Tages endast 1) Pogg. Ann. 69: 137. 2) Erpm. Journ. 65: 55. 3) Pogg. Ann. 99: 617; 100: 340. OM METALLSYRORNA AF TANTALGRUPPEN. 549 hänsyn till klorhalten varierar det funna eqvivalenttalet ifran 41,65 till 50,68. Jag har vid ett större antal (omkr. 50) liknande analyser af den gula kloriden med använduing af syra ur olika mineralier och vid olika utfall af kloridberedningen, erhållit liknande resul- tater med eqvivalenten varierande från omkring 38 till 58 (det sednare med syra ur Bodenmaiserkolumbiten). RosE antog, att analysens svårigheter och methodernas brist- fällighet föranledt den felande öfverensstämmelsen mellan de sär- skilta analyserna. Sa vidt min egen erfarenhet ger vid handen, torde det vara få vattenfria klorider, som, oafsedt svårigheterna vid beredningen såväl som vägningen af liknande substanser, medgifver en så skarp bestämning, som just niobkioriden, och nästan lika väl efter den ena som den andra af de methoder, som af Rose användes för analysen. Egde man endast vissheten, att syran, som skall tjena som material för kloridberedningen är med full säkerhet ren niobsyra, fri från hvarje spår af tantalsyra, så skulle osäkerheten rörande niobens eqvivalent ej vara större än vid en stor del af öfriga elementer. Att aflägsna tantalsyran, der den såsom oftast synes vara fallet ifrån början finnes inblandad, är svårt, om ens möjligt. Den enda i någon mån tillfredsställande methoden torde vara den, som grundar sig på niobens egenskaper att bilda en oxi- klorid. Genom utkokning med kaustikt natron skulle möjligen tantalsyran kunna befrias från niobsyra, men ej omvändt niob- syran (i lösningen) erhållas fri från tantalsyra. Det torde endast behöfva nämnas, att om en blandning af niobsyra och titansyra, hvars natronsalt uppgifves såsom olösligt äfven i rent vatten, smältes med kaustikt natron, äfven titansyran 1 ej ringa mängd går i lösningen vid utdragning med vatten, liksom jernhaltig niobsyra på samma sätt behandlad pa intet sätt synes i den alkaliska lösningen kunna befrias från det i märkvärdig grad envist medföljande jernet. Som en omständighet af särskilt vigt till bevisande af niob- och underniobsyrans egendomliga ställning till hvarandra, liksom 550 6. W. BLOMSTRAND. vore de syror af olika metaller, anmärker Rose egenskapen hos svafvelföreningarne, underniobens ej mindre än niobens, att vid rostning ge jemnt så mycket syra, som för svafvelföreningens beredning ifrån början användes. Det heter således efter redogörelsen för dessa förhållanden '): ”Es sind diese Resultate beachtenswerth, denn sie zeigen, dass das Schwefelniob und das Unterschwefelniob, wenn auch das Niob in jedem sich mit verschiedenen Mengen von Schwefel ver- binden kann, sich beynahe wie Schwefelverbindungen zweier ver- schiedenen Metalle zu verhalten scheinen. Denn das Schwefelniob giebt bey der Verbrennung Niobsäure, das Unterschwefelniob hingegen Unterniobsäure. Wir kennen nicht zwei Schwefelver- bindungen eines anderen Metalles, die ein ähnliches Verhalten zeigen. Z. B. sowohl das schwarze als auch das gelbe Schwefel- zinn, sowie die Zwischenstufen derselben, verwandeln sich bey’m Rösten alle in Zinnoxyd”. Vid fortgangen af den utförliga redogörelsen för underniobens svafvelföreningar, pa olika sätt framställda, anföres emedlertid, (s. 209), att den svafvelniob, som erhälles af underniobklorid med svafvelväte ”är en verklig svafvelniob och ingen under- svafvelniob, emedan den genom rostning erhållna syran är niob- syra och icke underniobsyra”. Underniobkloriden kan sublimeras i klorgas, vid lägre eller kögre temperatur, utan att öfverföras till klorniob (Nb’Cl’ till Nb’Cl'), men skulle alltså af svafvelväte förvandlas till en niob- förening. | Att sa verkligen är fallet, huru oväntadt det än vid de eifna förutsättningarne måste synas, bevisades vid den directa bestämningen af svaflet (medelst klorgas o. s. v.), då svafvel- halten blef för hög att kunna medgifva, det syran, som uppkom vid rostning i luften, var annat än niobsyra. Hade undersvafvelnioben vid flere tillfällen fullständigt ana- lyserats och ej ansetts tillräckligt bestämd genom fastställande 1) Pogg. Ann. 111: 201. | OM METALLSYRORNA AF TANIALGRUPPEN. 551 af den qvantitet syra, som vid rostningen uppkom, hvarvid den beräknade svafvelhalten naturligtvis stod i nödvändigt beroende af den förutsatta formeln för syran (Nb:O3 ger tydligen en helt annan räknad svafvelhalt än NbO?), torde oftare visat sig nöd- vändigt att antaga samma afvikelse från regeln som i ifråga- varande fall. Niob- och tantalsyran äro de högsta och beständigaste syre- föreningarne af sina resp. metaller. Den ena såväl som den andra, liksom ej mindre bådadera blandade (Pelop- = Niobsyran) maste, öfverförda till svafvelmetall och derefter genom rostning återställda till syror, väga lika mycket efter som före försöket. Jag skulle visserligen på liknande sätt kunna hemta stöd för mina äsigter från t. ex. niobfluoraterna, hvilka påtagligen, liksom svafvelföreningarne, måste vara helt annorlunda samman- satta än hittills uppgifvits, från den metalliska nioben, sådan den i journalerna finnes beskrifven, från de niobsyrade salternas sammansättning 0. s. V., men, inskränkande mig till det ofvan anförda, hvad angår särskilt spörsmälet om niobens syror, öfver- går jag till den närmare redogörelsen för min uppfattning af KOBELL’S Dianiunn. Jag har nödgats obetingadt bestrida dess egenskap af sjelf- ständig metall, da det är utom allt tvifvel att Dianium och Niobium fullkomligt sammanfalla. Den förut omnämnda reactionen med tenn är allt hvad Ko- BELL nppger som bevis för Dianiums sjelfständighet. Niobsyran må emedlertid framställas af hvilket material som helst, af Grön- lands eller Bodenmaiserkolumbit, af Tyrit, Euxenit eller andra niobhaltiga mineralier, utmärkes den genom den lätthet, hvar- med den i sur lösning reduceras, af zink till en slutligen rent svart, af tenn och till och med koppar till en vackert blå, i syran efter omständigheterna mer eller mindre fullständigt löslig oxid. (Vid användning af sistnämnde metall härrör den blå färgen endast af reducerad niobsyra, da kopparn går i lösningen i form af kopparoxidul eller riktigare klorur). 552 C. W. BLOMSTRAND. Anmärkningsvärdt är, att den svarta färgningen med zink, en serdeles karakteristisk reaction, hvarutinnan nioben till alla delar öfverensstämmer med molybdenen, ej mera än hittills varit fallet ådragit sig uppmärksamheten, liksom ännu mer, att RosE med bestämdhet förklarar !), att ”durch ein Metall, welches das Wasser unter Wasserstoffentwickelung nicht zersetzt wie Kupfer kann auch die Unterniobsäure nicht in die blaue Modification verwandelt werden”. Det ena som det andra torde bero derpa, att man vid fast- ställandet af niobens reactioner företrädesvis anställde sina försök med syran sadan den omedelbart erhölls af Bodenmaiserkolum- biten. Hade samma försök utförts med syran ur den hvita klo- riden elier af Grönlands kolumbit, hade uppmärksamheten sä- kerligeen mera kommit att riktas på niobens blå och svarta oxid. Tantalsyran synes icke dela denna niobens egenskap att Förekomma niob- och tantalsyra blandade, framträda niobreactio- nerna desto svagare och obestämdare, ju högre tantalhalten är. De mineralier, hvari KOBELL fann skäl att antaga en ny metall, derför att reactionerna voro andra än de med Boden- maiserkolumbiten erhållna, innehalla jemförelsevis ren niobsyra. Detsamma föranledde ock, att NORDENSKIÖLD vid behand- ling af Euxenitens syror med kaustikt natron erhöll i betydligare mängd en syra upplöst som "med zink och svafvelsyra eller salt- syra antog en högbla färg, som inom några minuter blef mörk olivgrön eller svart” >). Liksom nioben i likhet med molybden och wolfram med lätt- het reduceras på våta vägen, förtjenar anmärkas, att kloriden vid stark glödhetta reduceras af vätgas till speglande, stålgrå metall, i sammanhang hvarmed också torde vara på sin plats att nämna, det den hvita oxikloriden vid häftig upphettning i en indifferent gasström direkt söderfaller i syra och gul klorik. 1) Pogg. Ann. 112: 484. 2) Öfv. af V. A. H. 1860 s. 37. OM METALLSYRORNA AF TANTALGRUPPEN. 553 Det var i förbigående sagdt den tillfälliga iakttagelsen af Euxenitsyrans egenskap att färgas svart vid behandling med zink, som redan för en längre tid tillbaka (år 1856) första gången fästade min uppmärksamhet på det otillfredsställande i våra kun- skaper om niobens syror. Dock var det först för omkring 2:ne år sedan, då Prof. NORDENSKIÖLD välvilligt till mitt förfogande öfverlemnade sitt förråd af Euxenitsyror och oförarbetad Euxenit, som jag med allvar kunde sätta i fråga att taga den föga lof- vande undersökningen om hand. De resultater, hvartill denna undersökning fört, afvika, som den föregående framställningen tillräckligt ger vid handen, 1 vä- sendtlig mån från mina föregåangares. Det ligger i sakens egen natur, att, på samma gång jag fann mig nödsakad att räkna den förut gällande tolkningen af de olikartade fenomener, som med hänsyn till niobmetallen före- ligga till utredning, såsom genomgående och i grunden falsk, jag endast så mycket lifligare måste känna mig uppfordrad att så vidt möjligt utföra undersökningen äfven 1 de enskilta detaljerna med den fullständighet, att intet väsendtligare af de spörsmål, som kunde framkastas, blef lemnadt helt och hållet obesvaradt. Det blef mig, ju mera arbetet fortgick, desto mera oeftergifligt nödvändigt att från ena såväl som från andra sidan hemta af- görande bevis för min uppfattnings riktighet, då emot densamma stodo åsigter, conseqvent genomförda och steg för steg utbildade af en kemiker, som med skäl räknas som en af de erkändt förste under den närmast liggande perioden af vetenskapens utveckling. Jag måste sålunda finna mig föranlåten att också göra de mineralier, hvari de tantalartade syrorna ingå, och ej endast metallsyrorna i och för sig till föremal för min undersökning. Var min uppfattning af syrorna sasom sadana verkligen riktig, sa måste också deras nativt förekommande föreningar komma att uppfåttas annorlunda än förut skett, liksom å andra sidan studiet af tantalmineralierne måste i sin mån sprida ljus öfver tantal- syrornas förhållande i rent kemiskt hänseende. 554 €. W. BLOMSTRAND. Arbetet har i denna del blifvit vida svårare än jag från början kunnat föreställa mig. Jag har åtminstone för min en- skilta del aldrig till den grad pröfvat de analytiska methodernas bristfällighet, som vid undersökningen af vissa tantal- och niob- mineralier, der jag mången gång känt mig frestad att en gång för alla räkna en skarp analytisk bestämning för faktiskt omöjlig. Utan afseende på om så är eller icke är fallet, vill jag i korthet meddela de allmänna resultater, hvartill den ännu på- gående undersökningen för närvarande kan sägas hafva fört. Tantalmineralierna, att för korthetens skull så beteckna tan- tal- såväl som niobsyrans naturliga föreningar, kunna enklast delas i egentliga tuntalater (Niobater) och å andra sidan tantalo- silicater, der kiselsyran är rådande och tantalsyrorna i samma man spela en helt och hållet underordnad roll. De förra låta återigen fördela sig efter den rådande basiska beståndsdelen i Ferrotantalaier och Yttrotantalater. Som bekant, särskiljas de företrädesvis jernhaltiga förenin- garne efter syrans beskaffenhet i Tantaliter och Columbiter (Nio- biter), de förra innehållande tantalsyra, de sednare underniobsyra. Det är redan anmärkt, att RosE för tantaliterna uppställt formeln RTa?, för columbiterna formeln Räb. I de 12 Tantalit-analyser, 1 hvilka RAMMELSBERG 1 sin förtjenstfulla Handbok i mineralkemi !) beräknar syrehalten i bas och syra, varierar förhållandet i de 9 mellan 1: 4,9 och 1: 5,2. Endast i en (JACOBSON'S) understiger det 1: 4,4, men denna analys har ett öfverskott af 1,93 pr., som med största sanno- likhet är att föra på basernas räkning ?). NORDENSKIÖLD anmärker med rätta ”), att ”något skäl icke finnes för det antagande, att dessa mineralier skulle utgöra mer eller mindre sönderdelade ämnen, hvilkas ursprungliga formel ut- >59 tryckes genom FeTa””. 11185391. 2) D. ex. 1,81 pr. Cu är åtminstone för en Tamelatantalit nägot högst ovan- ligt och torde till en väsendtlig del utgjorts af tennoxid. 3) Öfv. af V. A. F. 1863 s 448, OM METALLSYRORNA AF TANTALGRUPPEN. 555 Üfter det förut anförda torde vara föga skäl till tveksamhet att antaga formeln Fe?Ta> såsom det riktiga uttrycket för mineralets sammansättning. Om vi med hänsyn till columbiterna på samma sätt akt- gifva på RAMMELSBERG'S sammanställning af analysernas resul- tater !), möta vi långt ifrån en motsvarande öfverensstämmelse. Förhållandet mellan syret i syra och bas (den förra efter Rose Nb?’O? med Nb=48,82) varierar i 13 analyser mellan 1: 2,9 och 1: 3,4, i 7 emellan 1: 3,5 och 1: 4,07. Formeln RNb för columbiterna skulle således, att döma endast af det hittills bekanta, åtminstone vara att anse som vida mindre säker än formeln R?Ta5 för tantaliterna. Franga vi äter Rose’s uppfattning, skrifva niobsyran NbO?, behörigen nedsätta niobens eqvivalent, och vidare räkna oss nöd- sakade att förutsätta möjligheten af tantalsyrans närvaro som substituent för niobsyran, sa kunna de äldre analyserna ej längre gifva oss nagon säker ledning för omdömet, da vid ingen af dem tagits hänsyn till den sist anmärkta vigtiga omständigheten. Jag har således nödgats tillerkänna mina egna analyser ute- slutande domsrätt med afseende a mineralets verkliga samman- sättning. Så vidt jag hittills haft anledning att antaga, hafva Colum- biterna samma formel som Tantaliterna eller R>R>. Åtminstone synes det vara fallet med de columbitvarieteter, jag tills datum varit i tillfälle att undersöka, nämligen från Bodenwais, från Haddam i Connecticut och från Grönland, som dock torde vara att räkna som de ojemförligt vigtigaste represen- tanterna af ifrågavarande mineral. Märkvärdigt nog, synes tantalsyran, då den förekommer blandad med niobsyran, ingå i ett bestämdt enkelt förhållande med hänsyn till halten af derna. DERze. 5.3906. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 10. Ne) 556 C. W. BLOMSTRAND. I korthet sagdt, torde Ferrotantalaterna öfverhufvud vara att hänföra till 3 underarter, nämligen: 1) Tantalıter R’Ta5; 2) Niobiter R2Nb5 och 3) Tantalo-Niobiter R2Nb?Ta (el. 4 R?Nb’ R?Ta’). Till de sistnämnda höra Columbiterna fran Bodenmais och Haddam. Af egentliga Niobiter känner jag af egen erfarenhet endast. Grönlands Columbiter. Möjligen kunde att döma af den uppgifna Dianreactionen KoBELL'S s. k. Dianit från Tamela vara att hänföra hit. Bland de af NORDENSKIÖLD (l. ce.) analyserade Finska columbiterna från nejden af Torro kommer den ifrån Sukkula till sammansättningen ganska nära Grönlandscolumbiten, under det de vid Laurinmäki och Pennikoja anträffade snarare synas tyda på en med Bodenmaisermineralet analog samman- sättning. : För öfrigt är tydligen ingenting, som hindrar, att äfven vid de öfriga fyndorterna, såsom t. ex. vid Bodenmais, mer än en columbitvarietet kan förekomma, liksom ock att tantal- och niob- syra kunna företräda hvarandra i mera vexlande förhållanden, än jag ännu haft anledning att iakttaga. Strängt taget måste samtliga tantalitartade mineralier vara att räkna som underarter af ett och samma mineral, som man efter behag kan särskilja eller sammansla till ett, liksom t. ex. kalkspaten, bitterspaten 0. Ss. V., allt som man mera tar hänsyn till den ofullkomliga öfverensstämmelsen 1 kristaliografiskt afseende eller till den omiss- kännliga, analogien i den kemiska sammansättningen. Det torde ej kunna nekas, att denna uppfattning af tantali- ternas sammansättning, utan allt afseende på bevisen för dess riktighet, åtminstone har företrädet af större enkelhet framför den hittills vedertagna. Hvad angår vidare den 2:dra hufvudafdelningen af egentliga tantalmineralier eller Yitrotantalaterna, är jag för närvarande sysselsatt med undersökningen af Yitrotantaliten från Ytterby i dess olika varieteter, svart, grönbrun och gul, Fergusonit från Grönland och från Ytterby, Tyrit från Löfsta och s. k. Bragit OM METALLSYRORNA AF TANTALGRUPPEN. 557 från Hampemyr, att ej nämna Huxeniten, som emedlertid på sednare tiden blifvit tills vidare helt och hållet lemnad ur sigte !). Jag begagnar härvid tillfället att offentligen uttala min er- känsla för den välvilja, hvarmed Conf.-Rädet FORCHHAMMER i Köpenhamn samt Apothekare ANDERBERG i Stockholm hvar å sin sida försett mig med det till analyserna erforderliga förrådet af ifrågavarande Grönländska och Svenska mineralier, liksom jag står i liknande äldre förbindelse till upptäckaren af fyndorterna för de Norska yttrotantalvarieteterna Cand. TELLEF DAHLL. Då det är framför allt här som de förut antydda svårig- heterna vid den analytiska bestämningen föranledt en helt och hållet oförutsedd tidsutdrägt, i det jag alltsomoftast funnit mig nödsakad att stadna vid lösningen att tillfälliga detaljfrågor, som till en del varit helt och hållet främmande för den egentligen föreliggande uppgiften, så kan tydligen för närvarande endast blifva frågan om några allmänna antydningar och i förbigående framkastade anmärkningar rörande denna märkliga klass af mi- neralier. Ehuru jag redan tror mig kunna taga för gifvet, att Yttro- tantalaterna stå ungefär i samma förhållande till hvarandra som Ferrotantalaterna sinsemellan, måste jag dock ännu anse för tidigt att uttala mig bestämdare rörande min uppfattning af deras rationella sammansättning. Att den emedlertid är en vä- sendtligen annan än Ferrotantalaternas, synes vara utom allt tvifvel, liksom att den, ej mindre än dessas, långt ifrån att tyda på en mer eller mindre tillfällig mekanisk blandning, som man a priori nästan skulle känna sig frestad att antaga, är till och med i ovanlig grad konstant, om också med den brokigaste vexling af hvarandra substituerande bestandsdelar. RAMMELSBERG uppger i sin förut citerade handbok, att ”RosE nyligen underkastat Yiirotantaliten utförliga undersöknin- gar, hvaraf dock minsta delen är bekant.” ”Nur so viel steht fest”, tillägger han vidare, ”dass die Säure des Minerals Tantal- säure ist”. ') Af de Uralska Yttrotantalaterna har jag tyvärr varit i fullkomlig afsaknad. 558 C. W. BLOMSTRAND. Så vidt mina i öfrigt helt och hållet oafslutade analyser af Ytterby Yttrotantaliten ge vid handen, innehålles deri, jemte tan- tal-, wolfram- och tennsyra, omkring 20 pr. Niobsyra och om- kring 3 pr. Zirkonsyra. Genom den företrädesvis i Yttrotantalaterna, som det synes, normalt uppträdande zirkonjordhalten (t. ex. i en varietet af Tyrit närmare 8 pr.), bilda dessa mineralier den naturliga öfver- gången till de tantalhaltiga till tantalfria zörconosilicaterna, såsom Eneolit, Wöhlerit, Katapleit o. s. v., i hvilka nämnde syra spelar en vida väsendtligare roll. Det har ifran början varit min afsigt att utsträcka mina undersökningar äfven till dessa ämnen, som torde lemna det bästa tillfälle att närmare studera den grupp (?) af mer eller mindre svagt markerade syror, som ifrån gammalt hänförts under den gemensamma benämningen Zirkonjord !), liksom niobsyran inne- fattat på en gång niob- och tantalsyra, och till hvilken thorjorden kunde stå i samma förhållande som titansyran till de egentliga tantalsyrorna. Pä grund häraf har jag ännu ej försökt att närmare bestämma beskaffenheten af den beståndsdel i yttrotantalaterna, som jag i det föregående betecknat med namnet zirkonsyra. 1) Doc. NYLANDER har i en nyligen utgifven, å härvarande Laboratorium utförd undersökning sökt göra sannolikt. att i zirkonjorden i Eucoliten eiler den Norska Eudyaliten ingår mer im en beståndsdel, liksom Prof. SVANBERG tidi- gare uppgifvit händelsen vara med den Grörländska representanten för nämnde mineral. 559 Annulata nova. Recensuit J. G. H. KINBERG. [Acad. ecommunicata d. 15 Dec. 1864.] EUNICEA. Eunic® SAv. A. Partes labii inferioris coadnatx, Iongitudine maxillarum, quarum par I lamina preditum est. Fam. I. ONUPHIAA n. Maxille 7, paris I:i edentatae; tentacula 5; antenne 2; palpi 2; segmentum buccale unicum. Br SD LIT OS 3, nun une a0 202 Diopatea: oelek pectiniformes 1. cirriformes . . . « . » Onuphis. DIOPATRA Au». et Epw. Descriptionem specialem generis hujus et sequentium ”Bidrag till annulaternas kännedom” in ”Eugenies resa omkring jorden” prebet. D. Leuckarti n. — Antenna bases tentaculorum longitudine 2equantes; palpi inflati, transversi; lamina maxillaris lata, incisura externa minuta, angulis posterioribus obtusis; branchise anteriores basi annulatz, radiis longissimis. Freg. Eug. resa. Zool. Annul. T. XIII. 1 BG. Insula Oahu maris pacifici, inter corallia mortua fundo pedis, satis frequens. D. viridis n. — Antenne basi tentaculorum breviores; palpi inflati transversi; lamina maxillaris rotundata, angulis posterioribus acutis; branchise anteriores basi laeves; radıı branchiarum breves. L. e. T. XIII. 2 B—G. Mare atlanticum extra ostium fluvii La Plata, fundo petroso et glareoso. D. amena n. — Antenne basi tentaculorum breviores; palpi inflati, transversi nec attenuati; lamina maxillaris elongata, parte an- teriore angusta, angulis posterioribus acutis; corona labii inferioris dentieulata; radii branchiarum elongati; eirri dorsuales longi. L. e. T. XIII. 3 B—G. Loco speciei pracedentis. D. brasiliensis n. — Antenn® basi tentaculorum breviores; palpi haud inflati, apiee brevi; lamina maxillaris rotundata; radii branchiarum breves; cirri dorsuales longi. L. c. XIII. 4 BG. Rio Janeiro. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 10. 560 J. G. H. KINBERG. D. dentata n. — Tentacula superiora impari zqualia; an- tenne basi tentaculorum breviores; palpı apice obtusi; labium in- ferius utrinque tridentatum; lamina maxillaris elongata, marginibus lateralibus profunde ineisis, angulisgue posterioribus acutis; radii branchiarum cirrique dorsuales mediocres. L. ce. XIII 3 B—G. Sidney, in fundo 12 orgyiarum. D. longicornis n. — Tentacula longa, fere sequalia; antenne dimidiam partem basis tentaculorum zequantes; labium inferius margine integro; lamina maxillaris rotundata; radii branchiarum breves; eirri dorsuales longi. L. c. XIII. 6 BG. Mare atlanticum, long. oceid. 40° 55’, latid. austr. 22° 33° in fundo 20—30 orgyiarum. D. splendidissima n. — Tentacula superiora inferioribus multo longiora; bases antennarum et palporum inflatzse; labium inferius margine leviter ineisum; lamina maxillaris rotundata, ineisura posteri- ore semicireulari; radii branchiarum breves, in spirali affıxi; cirri dorsuales longi. Ib, DAN 7 Er Sinus extra Guajaquil America australis, fundo 15—20 orgyi- arum. ONUPHIS Au». et Epw. Onuphis Verngreni n. — Tentaculum impar superioribus longi- tudine fere zequale, inferioribus longius; antenne globos&, vicin®; palpi transversi, bases tentaculorum superantes; branchise pectini- formes trunco annulato radiisque inferioribus longis; set et acicule solit. Tubum arenosum cum fragmentis concharum affıxis inhabitat. L. ec. XIV. 8 BG. Mare atlanticum milliar. 16 austr.-oceid. a Rio Janerio in fundo maris 58 orgyiarum, unde retulit VERNGREN. O. intermedia n. — Tentacula superiora impari breviora, inferi- oribus vero duplo longiora; antenne rotundate, remote; palpi transversi, apice obtuso, rotundato, basi tentaculorum breviores; branchie subpectiniformes, radiis paucis aequalibus; setze alisee lim- batze, loeves, alive composit&, apice serrulato; acicule uncinata. L. e. XIV. 8 B—6. Mare atlanticum prope Rio Janeiro in fundo maris 30—40 orgyiarum. Iter Eugeni® die 11 Decembris 1851. O. setosa n. Tentaculum impar superioribus multo brevius et inferioribus longius; antenne et palpi ovales, distantes, basibus tentaculorum breviores; branchie cirros®; set® limbate, laeves: scalprat®, peetiniformes: composite, bidentes; acieule uncinate. L. e. XIV. 10 B—G. Mare atlanticum extra ostium fluvii La Plata, fundo arenoso nigro, 52 orgylarum. ANNULATA NOVA. 561 O. fragilis n. — Tentacula superiora et impar zequalia, inferi- oribus longiora; antenn® ovales, distantes; palpi obtusi nee bases tentaculorum superantes; branchise eirriformes; set limbatze; acieul® uncinat&. ID. & AMS IB Ch Mare atlanticum extra ostium fluvii La Plata, fundo arenoso et petroso 30—40 orgyiarum. Fam. II. EUNICEA n. Maxille 7—9, paris I:i edentatae; tentacula 5; nec antenn& nee palpi; segmenta buccalia bina. quadrilobatus; maxille I . . . 2.2.2.2... Eriphyle. Lobus cephalicus‘p;lobatus; maxil-4 . Te a) eirri tentaculares2 J Damen perio läte ı formes . branchi® nullee . Nieidion. Bi tentaculares (branchise BO 9 mal 0, forne NET mr a, eirrose . Nausicaa. ERIPHYLE n. Eunice SAav. ex parte. Lobus cephalicus 4-lobatus; maxille 9; tentacula 5; ciri tentaculares 2; branchise pectiniformes. E. capensis n. Appendices cirros® lobi .cephaliei subartieulati, annulis basalibus inflatis; tentacula media impari fere zequalia, sesmentis bucecalibus longiora; margo labii inferioris utrinque pro- duetus, rotundatus, integer; branchis in segmentis plurimis obvis, pe- etiniformes in segmento 12 incipientes, radiis 12—17; set limbat, pectinatze, faleigerae; acicule leaves. Long. 163—510 m. m., segm. 230—357. ug DOW A 18ER Cap. bone spei. Species tres sequentes huc pertinent, et sec. deser. Savignyj, Pallasii et Grubei ita distinguend&: E. gigantea (Sav.) — Tentacula inartieulata; branchie, in paribus pedum 4 anteriorum desiderat®, anteriores radis 17. Leodice gigantea Sav. Syst. d. Ann. Deser. de !’Egypte T. XXI p- 379. Mare indicum. E. aphroditois (Pautas.) — Tentacula inartieulata; branchie in paribus pedum 7 anteriorum nulle, in 3 sequentibus simplicia. Nereis aphroditois Par. N. act. Petr. T. II. p. 229. Tab. kr pl X: DEE Mare indicum. 562 J. 6. H. KINBERE. E. violacea (GRUBE.) — Tentacula annulata; branchizs, in pari- bus pedum anteriorum 5 desiderat®, radiis 2—25. “ Eunic& violacea GRUBE. Ann. Orstediana, Vidensk. Meddel. 1856. p. 55. Costa Ricca. EUNICE (Cvv.). E. indica u. — Appendices cirros® lobi cephalici et segmen- torum lseves; tentaculum impar ad segmentum 16 patens, tentaculis mediis duplo longius; margo a inferioris utringue incisus; branchie usque a segmento 30, pedes ferente, orientes; setze capil- lares serrulate, pectiniformes, faleigere acuminate; acicule ala loeves, alise unceinatze, tricuspidatz. Kıng. L. ec. T. XV. 12 B—G. Pars australis Freti Bangka, in fundo maris. E. tentaculata n. — Appendices cirross# lobi cephalici et segmen- torum artieulis elongatis praedite; tentaculum impar ad segmentum 12 patens, tentaculis mediis duplo fere longius; margo labii in- ferioris utrinque arcuatus; branchixe a segmento, pedes ferente, 6:0 etc. orientes; setoe serrulat®, pectiniformes, faleiger@ bidentat; acicule uncinats, tricuspidatx. L. e. T. XV. 13 BG. Mare pacificum, long. orient. 107° 10), lat. austr. 2" 30, fundo 48 orgylarum. VERNGREN. ; E. havaica n. — Appendices cirrose lobi cephalici moniliformes; tentaculum impar ad segmentum 5 patens, tentaculis mediis parum brevius; margo labii inferioris transversus, serratus; branchizs, in pari- bus pedum 4 anteriorum desideratze, radiis tribus et cirros&; seta ser- rulatze, falcigeree bidentat&; acieule uneinat&, dente terminali minuto. L. e. T. XV. 14 B—G. Insula Oahu maris pacifici, juxta Honolulu, extra portum, in fundo maris 25 orgyiarum. E. pacifica n. — Appendices eirross# lobi cephaliei subartieulate, annulis basalibus inflatis, levibus; tentacula media et impar segmen- tum buccale anterius longitudine squantia; margo labii inferioris utrinque productus, rotundatus, integer; branchis in segmentis pluri- mis obviae, pectiniformes, a segmento 18 incipientes, radıis 2—6; setze limbata et faleigerse bidentatae; aciculse laeves. ae: ER! Insula Tahiti et Eimeo maris pacifici, inter corallia fundo pedis. E. pellucida n. — Appendices cirros® lobi cephaliei monili- formes; tentaculum impar ad segmentum 7 patens, tentaculis mediis longius; margo labii inferioris utrinque tridentatus; branchis, in paribus pedum 5 anterioribus nulle, radiis 2—10; set&e capillares et falcigere bidentat®; acieule uncinate arcuate singulse et laeves obtusa bin. St. Thomas, fundo 10—12 orgyiarum, unde retulit VERN- GREN. E. tahitana n. — Appendices lobi cephaliei moniliformes; tenta- culum impar ad segmentum 6 patens, tentaculis mediis longius; , ANNULATA NOVA. 563 margo labii inferioris transversus, integer; branchi®, in paribus pedum 3 anteriores nulle, radiis 1—6; set capillares faleiger, bidentat&; acieule uncinate singule et leves obtus® bin«. Insula Eimeo maris pacifici inter corallia prope littus, summa aqua. Var. radııs branchiarum minus numerosis ad insulam Tahiti juxta Papieti habitat. BEER V]; 17. E. longingua n. — Appendices lobi cephalici moniliformes; tentaculum impar segmentum 5 attingeus, tentaculis mediis longius; corona labii inferioris candida, margine fere transverso et integro branchie, in paribus pedum 4 anterioribus nulle, radiis 1—6 et in parte posteriore corporis radiis 2; setae spec. praecedentis. Insula Foua maris pacifici, inter corallia juxta littus, summa aqua. E. prayensis n. — Appendices lobi cephalici breves nee monili- formes; tentacula media et impar segmentum 3 non attingentia, zequalia; branchie, in paribus pedum anterioribus 2 et in parte posteriore corporis nullae, pectinate, radiis 3—10 longissimis; set& spec. praecedentis, sed faleigere dento terminali elongato. Portus ad Praya grande juxta Rio Janerio. E. atlantica n. — Appendices lobi cephaliei elongati, monili- formes, articulis elongatis; tentaculum impar segmentum 5 attingens, mediis parum longius; branchie, in paribus pedum anterioribus 2 et in parte posteriore corporis nulle, peetiniformes, radiis 3—12, eirros dorsuales superantibus; setze spec. praecedentis. Portus ad Praya grande juxta Rio Janeiro. E. atlantica var. branchiis ac earum radiis paucioribus, species fortasse destincta. L. ce. XV 1—18 B—G. Mare atlanticum extra ostium fluvii La Plata, fundo arenoso et lapidoso. E. arenosa n. — Appendices lobi cephaliei elongati, artieulis elongatis, obsoletis nee moniliformibus; tentaculum impar segmentum I attingens, mediis longius; branchis, in paribus pedum bus 2 et in parte posteriori nulle, pectinate, radiis 2—5; seta lim- bat, faleigere bidentatze; acicule uncinatx. Habitat in tubo arenoso, fragmentis parvis concharum eorallio- rumgque ornato. Mare pacificum juxta urbem Papieti insule Tahiti, fundo are- noso I orgylarum. E. brasiliensis n. — Appendices lobi cephaliei elongati, monili- formes, artieulis brevibus; tentacula media et impar Kuna seg- mentum 12 attingentia; corona labii inferioris dentata, dente ex- terno producto; branchie pectiniformes, radiis 2—9; cirri tenta- eulares artieulati, elongati; cirri dorsuales artieulati, mediocres; seta limbatze, serrulate, faleigere bidentats, vagina emulahar Mare juxta partem uns len littoris ad Pe manner Brasilie, fundo 16—20 orgyiarum, unde retulit VERNGREN. 564 J. G. H. KINBERG. NICIDION n. Lobus cephalicus bilobatus; maxille 7; tentacula 5; eirri ten- taculares bini; branchie null. N. longieirrata n. — Appendices lobi cephaliei lzeves; tenta- culum impar reliquis longius, segmentum 7 attingit; corona labii inferioris semilunaris et arcuata, striata; cirri dorsuales in parte posteriori corporis longissimi; set superiores limbata serrulatz, inferiores faleigere, articulo bidentato et brevi; acicula laeves et singul&. | Prep 20: Mare pacifieum juxta urbem Honolulu insule Oahu, inter corallia, summa aqua. N. cineta n. — Tentacula lzevia, brevia: impar reliquis parum longius, longitudine segmentum buccale anterius sequans; cirri dor- suales tenues, laeves, breves; sets superiores limbata, leves, in- feriores faleigere, articulo bidentato et elongato; acicule singulae leves et uncinatse, bicuspidatze. L. es IX VER Mare pacificum inter corallia mortua tseniarum exteriorum in- sule Eimeo, summa aqua vel fundo 1—4 pedum. N. gallapagensis n. — Tentacula lsevia, brevia: impar mediis longius, segmentum tertium superat; maxille paris secundi breves, 2- et 3-dentate; cirri dorsuales breves; set superiores limbat, breves, inferiores faleigere, articulo bidentato, elongato; acieuls loeves, siugule, uneinate vero null. EG SE Mare pacificum, ad oram borealem insule gallapagensis Chatam scopulos® prope Finger point, summa aqua. NAUPHANTA n. Lobus cephalieus bilobatus; maxille 7; eirri tentaculares nulli; branchise pectiniformes. N. nove Hollandie n. — Tentacula lsevia, brevia: impar mediis longius, segmentum quintum superat; maxillee paris seeundi 6- et 4-dentata; branchi&, in paribus pedum 1-—29 desiderat&, pectinatz, usque ad par 120 et ultra obvise, radiis longis; cirri dorsuales breves; set limbatz lveves, faleiger® nulle; acicule lseves, bins et tern®, uneinat® null. Baer EX 23: Mare pacificum, portus ad Sidney. N. corallina n. — Tentacula lavia, brevia, aequalia; impar marginem anteriorem segmenti tertii attingit; maxillae paris secundi - et 4-dentata; branchis in paribus pedum 1—17 desiderat, peetinat, usque ad segmentum 104 et ultra obvie, radiis longis; eirri dorsu- ee ANNULATA NOVA. 565 ales breves; setze limbatae laeves, faleigerse, apice bidente; acicule leeves bina aliseque bina, apice obsolete fisso. Birch CW HI BS ER Mare pacificum, portus ad Honolulu insule Oahu, inter corallia mortua, summa aqua. NAUSICAA n. Lobus cephalicus bilobatus; maxillee 7; cirri tentaculares nulli; branchi& eirros&. N. striata n. — Tentacula laevia, brevia, obtusa; impar mediis parum longius, segmentum tertium superat; maxille paris secundi 5-dentate; branchia in paribus pedum 1—6 desiderat®, in paribus 7—11 eirros&, breves; cirri dorsuales breves; set limbatx laeves, faleigere, apice bidentato; acicule singulse: alie rectae laeves aliseque arcuatse et bispinos. rc TE AOI 29. Mare pacificum, summa aqua ad ‚usa scopulosam St. Jose prope Panama. Fam. III. LYCIDICEA n. Maxille 7; paris I:1 edentate; tentacula 3; nee antenn® nec alpı; sesmenta buccalia bina. 2 D Pechiniformes Meg kuster 2 Bungee Amaphizo: Branchie alle Sa ea at une ser ea liyeidieer AMPHIRO n. Lobus cephalieus incisus, utrinque subglobosus; tentacula tria; branchise pectiniformes vel subpectiniformes; eirri dorsuales et ven- trales obviüi; setze limbat® et faleiger®; aciculae. A. atlantica n. — Tentacula laevia, parum elongata, fere aqualia: impar segmentum quartum superans; branchie in paribus pedum saltem 20 anterioribus nulla, in paribus 50 et 180 subpectiniformes, radiis duobus longissimis; cirri dorsuales breves; setz limbatae laeves et faleiser®, apice bidentato. Mare atlanticum extra ostium fluvii La Plata, fundo petroso et arenoso 30—40 orgyiarum. LYCIDICE (Sav.) Lobus cephalicus brevis, antice et subtus sulcatus, utrinque subglobosus; oculi 2 1. 4; tentacula tria; labium inferius carinatum; branchie desunt; cirri dorsuales et ventrales obvii; set limbatze, faleigere et pectinifer®; acicule. = 566 J: G. H. KINBERG. L. robusta Sıımps.? — Tentacula laevia, segmentum buceale posticum attengintia: impar reliquis parum longius; eirri dorsuales breves et 'leves; set limbatse laeves, faleiger&, articulo terminali bidentato et brevi; aciculae singulae, bispinos&; cirri anales bini. Stımps. Proc. Acad. Phil. 1855 p. 391. Kınz. 1. e. T. XVII, 27. Port Jackson juxta Sidney Nov Hollandie, summa aqua. L. brevicornis n. — Tentacula laevia, dimidiam partem longi- tudinis lobi cephalici aequantia, aequalia; cirri dorsuales breves, speciei praecedentis vero longiora; sets limbat® laeves, faleiger, articulo terminali bidentato, longitudine medioeri; acicule bispinos& et laeves; cirri anales 4. Kinb re XVER72% Port Jackson juxta Sidney, summa aqua. L. pectinifera n. — Tentacula levia, longitudine lobum cephali- cum zequantia, aequalia; cirri dorsuales breves; sets limbatze loeves, peetiniformes, radiis brevissimis, faleiger®, articulo terminali brevi, bidentato; acicule alie bispinos®, spinis brevibus ac terminalibus, alie leaves; cirri anales bini. Mare paeificum extra portum ad Honolulu insule Oahu. _ L. natalensis n. — Tentacula laevia: impar, marginem anteri- orem lobi cephalici attingens, externis longius; cirri dorsuales bre- ves; seta limbata laeves, faleiger&, articulo terminali brevi, bidentato; acicule bins, laeves; eirri anales bini, breves. Port Natal, unde retulit J. A. VAHLBERG. L. lune n. — Tentacula vieini, lsevia: impar partes duas, ex- terna partem dimidiam lobi cephaliei attingunt; oculi quatuor: externi semilunares; cirri dorsuales elongati; setze limbatze laeves, pectiniformes, radiis brevissimis, faleiger®, articulo brevi, bidentato; acicule aliee bispinos®, spina terminali et laterali, alise laeves. Singapore, unde retulit KNOLL. Fam. IV. NINOIDEA n. Maxille 8: paris I:i edentat&, paris Ill: et IV:i fere aequales; tentacula nulla vel tubereuliformia; segmenta buccalia bina; bran- chise terminales. NINOE n. Lobus cephalicus medio integer, conicus; radii branchiarum eirrosi, sessiles; set®e limbate acut®e et obtusx. N. chilensis n. — Tentacula bina sub marginem anteriorem interdum oceulta, lobus cephalieus conicus, suleis quatuor logitudi- nalibus pröeditus; branchie in parte corporis anteriore obviz, radiis 2—11; setze limbatse, alie elongate acuminats, aliee breves. bes RX NT.) 32: | Valparaiso, inter radices fucorum fundo arenoso et lapidoso orgylarum 2—3: ee ANNULATA NOVA, 567 N. brasiliensis n. — Tentacula nulla; lobus eephalicus conicus, suleis quatuor longitudinalibus praditus; branchise in parte corporis anteriore obvie, radiis 1—5; setae limbate, aliee elongate, acu- minatze, aliee braeviores, apice brevi, serrulato. Be WI XKVITN33. Mare atlantiecum, prope Rio Janeiro in fundo limoso, 30—40 orgylarum. 4 N. oculata n. — Tentacula nulla; lobus cephalicus suleis lateralibus nullis; oculi bini; branchise in parte corporis anteriore obvie, radiis 1—-5; seta limbatze, alle elongate avuminatae, allae obtus®, dente singulo, transverso. L. @ T. XVIII, 33 B". Mare atlanticum prope Cap Frio et Rio Janeiro, long. a Green- wieh oceid. 44% 27’, lat. austr. 23° 44, in fundo 30 orgyiarum. Fam. V. LUMBRICONEREIDA. Lumbrinereida SCHMARDA, ex parte. Maxille 8, paris I:i edentate; tentacula tuberculiformia aut nulla; branchie verse null. Ituberculiformia, bina. 2er FEranno. ntacula, ; 5 Tentac lajnulla vel obsoleta SATS TEE äm bre OM ehels ERANNO n. Tentacula tuberculiformia, bina; oculi nulli; lobus cephalicus integer; pharynx exsertilis cylindricus, labio inferiore ac paribus 4 maxillarum armatus; radices maxillares, maxillis paris primi breviores, margines laterales fere rectos praebens; segmenta buccalia bina, appendieibus carentia; cirri dorsuales et ventrales branchiasque de- sunt; set simplices, limbatse. E. bifrons n. — Tentacula tubereulum bifidum et breve fingunt; lobus cephalieus conieus, segmenta 3 anterioria longitudine zequans; seta limbatae: aliee elongate, acuminat®, alise breviores, apice obtuso, serrulato. Beach EX VIT. 3% Mare atlanticum prope Cap. Virginis Patagonizx, fundo petroso, 32 orgylarum. LUMBRICONEREIS (Braınv.) Lumbrineris BLaInv. ex parte. Lobus cephalieus integer nee biglobosus; tentacula nulla vel obsoleta; maxille 8; radiees maxillares acuminat®e; segmenta buc- 568 J. G. H. KINBERG. calia bina; branchi@ desunt; eirri dorsuales et ventrales ssepe ad unum confluentes, apicem pedum fingunt; set& limbatse, interdum compositze. a. Mawille paris IIT:i unidentate: L. magalhaensis n. — Lobus cephalicus globosus, segmenta 3 antica longitudine zequans; radices maxillares elongate, angust; maxille paris Il: 4- et 5-dentate; set limbate et composite, apice serrulato. Teer XVII 35: Fretum Magalhaense. L. Virgini n. — Lobus cephalieus, tubereulis tribus obsoletis proeditus, globosus, segmenta buccalia longitudine zequans; maxille paris 1I:i 5-dentatze; setee simplices limbatse: ali acute, alise obtus&; apice serrulato. Mare atlanticum prope Cap. Virginis Patagonise fundo petroso, 32 orgyiarum. In memoriam cel. navigatoris nostri VIRGIN nominata. L. borealis n. — Lobus cephalicus tubereulis tribus obsoletis praeditus, conicus, segmentis buccalibus longior; maxille paris H:i 4-dentata; seta spec. superioris. BCE RE LTE Dröbak, Stormeja, Norvegi®, unde retulit S. Lovkn. L. futilis n. — Lobus cephalicus conieus, elongatus, segmenta 4 longitudine zequans, tubereulis binis elongatis transversis; seg- menta bucealia brevia, aequalia; set® limbat&, nonnulle composite, apice obtuso, serrulato. Mare boreale long. a Greenwich or. 2° 27, lat. bor. 53% 37. L. atlantica n. — Lobus cephalicus elongatus, segmenta 3 proxima zequans, lobulis binis elongatis, transversis; segmentum buc- cale anterius posteriore duplo longius; maxille paris secundi 4- dentatae; setze limbatse, simplices: acute et obtusa. ee E Mare atlanticum extra ostium fluvii La Plata, fundo petroso et arenoso 30—40 orgylarum. L. mirabilis n. — Lobus cephalicus rotundatus; segmenta buc- calia fere sequalia; pone angulum anterioreın medium labii inferioris macula elongata; maxille paris 1l:i 3- 4-dentatae; set limbate; simplices et composite. Mare paeificum, juxta Port Jacksom prope Sidney et pharum fundo 12 orgylarum. L. quinquedentata n. — Lobus cephalieus elongatus, longitudine segmenta 4 zequans; segmentum buccale anterius posteriore longius; juxta angulum anteriorem medium obtusum labii inferioris macula elongata; maxillee paris II:i 5-dentatse; set®e spec. praecedentis. Mare atlanticum extra ostium fluvii La Plata, fundo petroso et arenoso. ANNULATA NOVA. 569 L. madeirensis n. — Lobus cephalieus conieus, subaeutus, longi- tudine segmenta tria proxima »quans; segmentum buccale posterius anteriore parum brevius; maxillee paris II:i 4-dentatz; setze limbate, limbo elongato, simplices. | Funchal, Madeira. 9. Maxille paris III: bidentate: L. Jacksoni n. — Lobus cephalicus rotundatus, subtus lobulis binis lateralibus praeditus; segmenta buccalia fere zequalia; maxille paris II:i 4- 1. 5-dentatae, paris IV:i 1-dentat®; seta limbatze, sim- plices. L. ce. T. XVII. 34. Port Jackson prope Sidney. L. obtusa n. — Lobus cephalicus obtusus, brevis, rotundatus; sesmentum buccale anterius posteriore longius; labium inferius spinosum; maxille paris II:i 5-dentat&, paris IV:i 2-dentat&; apex pedum cirriformis; setze limbatae: simplices et composite. Ic XVII. 3%. Valparaiso, inter radices fucorum, fundo arenoso et lapidoso orgylarum 2—3. L. funchalensis n. — Lobus cephalieus globosus, segmentis 3 proximis longior; segmentum buccale posterius anteriore longius; maxillee paris Il:i 4- et 5-dentatae, paris IV:i 2-dentatae; setze sim- plices, limbate, limbo brevi. Insula Madeira, juxta vicum prope Funchal ad litus scopulosum. L. indica n. — Lobus cephalicus elongatus, segmenta 3 an-' teriora fere aequans, suleis obsoletis lonsitudinalibus praeditus; seg- mentum buccale anterius posteriore longius; maxille paris Il:i 4- dentata, pars IV:i 2-dentat®; setze limbats, simplices. L. e. T. XIX. 40. Pars australis Freti Bangka in fundo maris. L. chilensis n. — Lobus cephalicus rotundatus, segmenta 4 anteriora zequans; segmentum buccale posterius anteriore parum brevius; maxillee paris II: 4-dentate, paris IV:i 1-dentate; setae limbatze, simplices. IE ve, Ab OVISS S Mare pacificum prope Valparaiso, fundo limoso orgyiarum 50. L. Sarsi n. — Lobus cephalieus conicus, abbreviatus, segmentis 4 brevior; segmenta buccalia qualia; maxillee paris II:i 5-dentatze, paris IV:i 1-dentatse; setze limbatse, simplices. less XIX. 38: Sinus ad Guajaquil fundo limoso et conchis frustulento, 20—30 orgylarum. L. havaica n. — Lobus cephaliecus brevis, latiusculus, gra- nulosus; segmentum buccale posterius anteriore paullulo brevius; 570 J. G. H. KINBERG. maxillee paris Il: 4- et 5-dentat&, paris IV:i 1-dentatze; pedes lin- gulam cirrosam, terminalem, elongatam prabent; sets simplices, limbate. Tree, TEXIX DI Mare pacificum ad urbem Honolulu insulee Oahu, inter corallia, fundo 1—4 pedum. L. oceanica n. — Lobus cephalicus ovalis, segmenta 33 longi- tudine aequans; segmenta buccalia aqualia; ee paris Ili 4- et 5-dentat&e, IV: 1- dentate: pedes prominentes, apice elongato; sets simplices, limbatxe. Mare pacificum extra ostium fluvii La Plata, fundo petroso et arenoso 30—40 orgylarum. L. brasiliensis GRUBE? — Lobus cephalicus rotundato-elongatus, segmentis buccalibus longior, quorum anterius est posteriore longior; maxillee paris Il:i 4-dentatze, paris IV:i 1-dentate; pedes prominentes apice elongato; setee limbatae: simplices et articulatze. Portus ad Rio Janeiro. L. Dübeni n. — Lobus cephalicus parum attenuatus, segmenta 3 aequans; segmenta buccalia brevia, aequalia; maxille paris IT: 4- et 6-dentata, paris IV 1-dentatz; pedes prominentes, apicibus fissis, cirri dorsuales medii et posteriores elongati; seta limbate, sim- plices. Mossambique, unde retulit G. v. Düsen. Fam. VI. LYSARETEA on. Maxillee 10, paris I:i dentat®; tentacula tra. LYSARETE n. Tentacula 3, eirriformia; oculi quatuor; labium inferius antice et postice bifidum; paria maxillarum 5; segmenta. bucealia bina, appendieibus carentia; branchis foliose, compress#, integre; set simplices, limbatze; eirri ventrales desunt. L. brasiliensis n. — Tentacula leevia: impar marginem anteri- orem segmenti terti, externa segmenti secundi attingentia; cirri le segmentorum anteriorum ars, posteriores brancas folı- osas umemies, set limbata; aciculae recta, apice tennissimo, brunnezx terna ternaeque flavid. Beh VI 50: Mare atlanticum long. a Greenwich oceid. 40° 55’, latid. austral. 22° 31° prope Rio Janeiro, in fundo 30—40 orgylarum. ANNULATA NOVA. 571 B. Partes labii inferioris coadnatz, maxillis breviores, quarum par I radieibus longissimis prediinm est. Fam. VII. OENONIDEA n. Maxille 9—12; branchie foliose. tentaeula nula . . -. . . .. Oenone. i(9, Sav., Aup. et Epw.) | tentacula I . . so so « « . Apzglaura. MEINE a 2 itentacnla 93 sm. RE Danymene: ka Dental AE RANA EN Andromache: OENONE Sav. Lobus cephalicus bilobatus; tentacula nulla; maxille 9°); seg- menta buccalia bina. AGLAURA Sav. Lobus cephalicus globosus, tentacula 3, sub segmento buccale singulo occulta, maxille 9°). DANYMENE n. Lobus cephalieus integer; tentacula tria; oculi quatuor; paria maxillarum 6; segmenta buccalia confluentia; cirri tentaculares de- sunt; branchi® folios®; sete limbat&, simplices. D. fouensis n. — Lobus cephalicus rotundatus, segmentis buc- calibus longior et angustior; tentacula conica, brevia; oculi externi rotundati, interni minuti; sets limbatse, leaves, nonnulle arcuat. Mare pacificum, ora insulae Foua, inter corallia, fundo 1—2 pedum. ANDROMACHE n. (Oenone SCHMARDA). Lobus cephalicus integer; tentacula bina; oculi bini; paria maxillarum 5; branchia foliosae; sets limbatse, simplices. A. diphyllidea, (Scum.) n. — Lobus cephalicus rotundatus, tentacula minima; branchie pedes superantes. Oenone diphyllides SCHMARDA, Neue wirbellose Thiere I. 11 p. 120 EI RRRIT TR. 206. Jamaica, arena corallina.. SCHMARDA. Fam. VIII. LAIDEA n. Maxille 107”); tentacula nulla; branchise cirrose, mammills- formes vel null. *) SAvIGNY. Aup. et Epw. =) 1. 8. Vide infra: Notocirrus SCHMARDA. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh- Årg. 21. N:o 10. ; 10 572 J. G. H. KINBERG. oculi 2, branchie nulle . . Lais. oeuli null; branchie mam- An otoeirrus. millseformes . S ingequalesk. . .. = ... 22 Harymamıa. zequales . . .„ „2.202 Aracoda. (dentate nee uncinatae Maxillee paris 1:iJ (dentate, uncinat& . A LAIS n. Lobus cephalicus subtus excavatus; oculi 2; maxille paris I:i dentate nee ungulat®; branchie nulle. L. acuta n. — Lobus cephalicus subacutus, elongatus, segmenta 3 anteriora aequans; oculi 2, distantes; segmenta buccalia zequalia; seta limbatae, simplices. Mare atlanticum extra ostium fluvii La Plata, fundo petroso et arenoso 30—40 orgyiarum. NOTOCIRRUS (ScHMARDA), ex parte. Lobus cephalieus integer; oculi nulli; maxille paris I:i dentatz (nee ungulat®?); branchise (cirri dorsuales) et eirri ventrales mam- milleeformes. (Secundum descriptionem et tab. SCHMARDATI). Genus Notocirrus SCHMARDA, cujus species N. chilensis typus sit hujus generis, quod ad ZLaidea n. pertineat; maxille paris V:i, a Schmarda non vise, coniformes probabiliter sint. Notocirrus trigonocephalus SCHMARDA, maxillis 8, radicibus medio- eribus et laminam formantibus, labioque triangulari, genus aliud novum efficiet, quod ad ZLumbriconereida n. pertineat. KReliqui ad gen. Lumbriconereis n. fortasse referendi. LARYMNA n. Lobus cephalicus integer; oculi 2; maxille paris I:i dentate et ungulatze, inzequales; cirri dorsuales et ventrales terminales. L. cirrosa n. — Lobus cephalicus semiglobosus, obtusus, seg- menta buccalia aquans; oculi distantes; segmentum buceale anterius posteriore parum longius; seta simplices: styliformes et obtus&, apice bifido. Mossambique, unde retulit G. v. Düsen. ARACODA (SCHMARDA). Lobus cephalicus integer; oculi 4 1. nulli; maxillae paris I:i dentate et ungulate zequales; nee branchie nee cirri. ANNULATA NOVA. 573 ÅA. cerulea SCHMARDA — Lobus cephalicus segmenta bina bucealia superans; oculi nulli; pedes coniei; seta limbatse, simplices, serrulate. Aracoda cerulea SCHMARDA 1. es lan p- 115. T. XXXIL fig. 253. ”Cap. bona spei et Chile.” SCHMARDA. A. capensis n. — Lobus cephalicus elongatus, segmenta 3 zequans; oculi minuti, distantes; segmentum buccale anterius posteri- ore longius; setae limbat®, acuta. Kane. Li e. T. XIX, 42. Cap. bona spei, summa aqua. Aracoda heterochaeta SCHMARDA: ”Corpus teretiusculum griseo- ceeruleum. Lobus cephalicus conicus. Maxille superiores” (maxilla n.) ”octo zequales; inferiores” (labium -inferius n.) "dus separata. Pinna eylindrica fine oblique conica. Sets limbate et uncinats® fine hamulis 4.” SCHMARDA. L. c. p. 116. Forma maxillarum est Zubriconereidorum. Partes vero labii inferioris, ut separat, sphaerico-triangulares descriptze, apices radicium . labii inferioris transversim resectas forma aequantes, sed iterum per- scrutande. Annulata enim, quorum partes labii inferioris separatas et subtriangulares vidimus, apparatu maxillari adeo dissimili sunt praedita, ut in familiam propriam sequentem disponi debeant. Ad hane vero familiam Aracoda heterochaeta ScHM. nullo modo pertinet. A. virginis n. — Lobus cephalicus rotundatus, conicus; segmenta 3 zequans, oculi nulli; segmentum buccale anterius posteriore longius; sete limbate acuts, tenuissime serrulat&e; radıx maxillarum tertius. Kıne. L, e. T. XIX, 44. Mare atlanticum extra Cap Virginis Patagonise haud procul a freto Magalhaensi fundo 32 orgyiarum. C. Partes labii inferioris separate, maxillis breviores; quarum par I radieibus longissimis preditum est. Fam. IX. LARANDIDEA n. Maxille 8; paris I:i dentat:e. LARANDA n. Lobus cephalieus totus vel margine integer, appendieibus oculis- que nullis; partes labii inferioris crass&, minuts, margine anteriore rotundato, postice acuminata; maxille paris ejusdem aequales: paris I:i, parte media dentata, apice ungulato, edentato; radix tertia radieibus binis solitis brevior; maxillee paris Il:i anguste, dentats nec ungulata; paris III: et IV:i zequales, ungulat®; pedes lingula rotundata praediti setisgue limbatis. 574 J. G. H. KINBERG. ANNULATA NOVA. L. gracilis n. — Lobus cephalicus elongato-rotundatus, seg- menta 4 z»equans; segmenta buccalia bina, aqualia; maxille paris Il: 3-dentat. Mare atlanticum prope Rio Janeiro, in fundo 30—40 orgyi- arum. L. sulcata n. — Lobus cephalieus angustus, segmentis buc- calibus »equalibus parum longior, sulco longitudinali profundo superne bilobatus; maxille paris II: 4-dentatze. Mare pacificum, sinus ad Guajaquil, fundo limoso 25—30 orgylarum. D. Partes labii inferioris fisse, seriebus maxillarum breviores; radices maxillares breves. Fam. X. STAUROCEPHALFEA n. Maxille numerosissima, series 4 laterales fingentes, dentate. STAUROCEPHALUS GRUBE. Lobus cephalicus superne integer; antenn® bins; palpi bini; oculi 4; pedes singuli; cirri dorsuales et ventrales; sets simplices, serrulats, acutze, alieque composite, articulo elongato, recto, serrulato, apice ungulato. GRUBE. Arch. f. Naturg. XXI. 97. XXVI. 78. S. Loveni n. — Lobus cephalicus, sieut antenn&, longitudine segmenta buccalia aquans; oculi minuti; palpi antennis duplo longi- ores, articulo terminali ovali; cirri dorsuales pedes nec setas supe- rantes, articulo terminali longo; cirri ventrales breves, subterminales. Port Jackson Nov Hollandi&, fundo 12 orgyiarum. S. Grubei n. — Lobus cephalicus segmenta 3 squans; oculi anteriores majores; antenne elongat&, segmentum 7 attingentes, palpis parum longiores; cirri dorsuales apices setarum superantes; eirri ventrales vix apices pedum attingentes. Mare atlanticum juxta littora Brasilie, 9° austr., fundo 18 or- gyiarum. VERNGREN. Mus. Holm. 575 Om bladınossornas locklösa former. Af S. ©. LINDBERG. [Meddeladt den 9 December 1863.] Af de aldra flesta författare indelas bladmossorna efter fruk- tens byggnad uti 1: Musci stegocarpi, som ega en kringskuren kapsel (capsula circumseissa) ; 2: M. cleistocarpi, hos hvilka locket är mer eller mindre fast sammanvuxet med kapselväggens öfre rand, hvarigenom fruk- ten närmar sig till fröväxternas nötlika kapslar (capsula clausa); samt slutligen 3: M. schizocarpi, hvilkas frukt ej är kringskuren, utan på längden delad i fyra eller flera upptill sammanhängande flikar (capsula rimis dehiscens), sålunda temligen lika den hos lefver- mossorna, som dock är en caps. valvulis dehiscens (endast några ytterst få slägten bland Hepatice, nemligen Grimaldia, Duvalia och Fimbriaria, hafva caps. circumseissa). Hvad denna sista af- delning angår, så har man under de sista aren funnit ett par former (Acroschisma HOOK. FIL. et WILS.), hvilkas fruktvägg är endast till en fjerdedel eller hälften klufven 1 4—10 flikar, bil- dande tillsammans en falsk mynningbesättning. Härifrån är ej steget långt till den hela, locklösa mossfrukten. så att kanske det ej torde dröja synnerligt länge, innan vi få se en Andrewacea med Phascum-frukt eller med kringskuren lockbärande kapsel, hvarmed naturligtvis öfvergången till Grimmiacee är gifven. — Hvad den medlersta afdelningen beträffar, så vilja vi nu taga densamma i närmare skärskådande. 5 De hit hörande former som voro före LINNE bekanta inne- fattades under det mångskiftande namnet: ”Muscus.” DILLEN hänförde dem åter till sitt slägte Sphagnum, hvars sednare af- delning: species sessiles seu caulibus et ramis carentes de bilda, Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, N:o 10. 576 3. 0. LINDBERG. dock ej ensamma, utan tillsammans med Webera sessilis (SCHMID.) LINDB.'). I första upplagan af Spec. plant. II (1753) upptager 1) I. WEBERA EHRrRH. in Hannov. Mag. 1779, 17. Stück; p. 257 et Beitr. I, p. 177 (1787). 1. W. sessilis (Schum.). Sphaynum acaulon maximum, foliis in centro ciliaribus Harz. It. helvet. 1739, p. 83 c. icon. (1740). Dir. Hist. muse. p. 253, tab. 32, fig. 13 (1741). Phascum acaulon? L. Sp. plant. I. ed., II, p. 1107 (1753). Buxbaumia sessilis Schmid. Diss. de Buxb. p. 26, tab. 2 opt. (1758). Hrow. Fundam. II, p. 96 (1782). Phascum subulatum var. . Hups. Fl. angl. I. ed., p. 397 (1762). Ph. sp. Mürr. in Vet. Akad. Handl. XXV, pp. 2834, tab. 2, figg. 6-12 (1764). Ph. subulatum OED. Fl. dan. fasc. V, tab. 249 fig. super. (1766). Bryum Halleri Neck. Method. p. 233 (1771). Phascum maximum LIGHTF. Fl. scot. II, p. 693 (1777). Ph. montanum Hups. Fl. angl. II. ed., p. 466 (1778). Ph. Halleri Rerz. Fl. Scand. prodr. II, p. 208 (1779). Buxbaumia foliosa Sw. Method. p. 33, tab. 4, fig. 4 (1781). Webera Diphyscium Eurn. Beitr. I, p. 189 (1787). Bryum phascoides Jacau. Collectan. II, p. 220 (1788). Diphyscium foliosum Mour, Observ. bot. p. 34 (1803). Hymenopogum heterophyllum P.-BrAuv. Prodr. p. 60 (1805). Diphyscium sessile LINDB. in Vet. Akad. Förh. XX, p. 393 (1863). Webera sessilis LINDB. in op. cit. p. 394 in obs. (1863). Obs. Genus novum suum Weberam jam anno 1779 in op. cit. EHRHART optime eondidit et descripsit. Sed HEDWIG, sagacissimum hune diseipulum Linn&1 contemnens vel negligens, in Fundam. II, p. 95 (1782) nomen anti- quum EHRHARTI aliis muscis, #ryo pomiformi (Bartramis), Haller; (Bartr.) et trichodi (Bryo nutanti), pessime dedit. In opere Stirp. erypt. I (1787) suas Weberam pyriformem (p. 5, tab. 3) et nutantem (p. 9, tab. 4) adumbravit; denique in posthumis suis Spec. musc. (1801) pp. 68 et 69 W. longicollem et has duas reliquit. Quo jure denommationem EHRHARTI transmutavit, intelligere tamen non possumus. Justitia et salute scientiarum flagranter postulantibus nomina antiqua optime condita ut noli fangere retineri, deno- minationem EHRHARTI in Öfvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 394 im obs. (1863) restituimus et genus illud valde naturale Weberam HEDW., Schmp. in Zam- prophyllum vertimus. Ab hoc Lamprophyllo notis sequentibus: folüs in quatuor seriebus per paria dissimilbus dispositis, vix nitidis, etate vinoso-coloratis, remotis, apiculatis, marginatis, nervo brevi, a cellulis maximis, pellucidis, in parte inferiore folii nullo modo, in superiore vix incrassatis, ellipticis (Ep. jamaicensis) vel lanceolatis (Ep. Tozeri), 5 &-gonis, constructis, diversum est EPIPTERYGIUM LinDe. in Öfvers. Vet. Akad. Förh. XIX, p. 603 (1862). Anisostichium Mırr. in Journ. Proc. Linn. Soc. VII, p. 119 c. icon. (1863. OM BLADMOSSORNAS LOCKLÖSA FORMER. 577 LInNÉ 3 arter af slägtet Phascum, af honom grundadt redan 1750 uti Sem. muse. dissert., nemligen Ph. acaulon, Ph. caule- scens, enligt DILLENS synonym Tetraplodon australis SULL. et Lesau., och Ph repens, som är hanplantan af Platygyrium re- pens. Till dessa lades snart af HUDSON uti Fl. angl. I. ed. (1762) Ph. subulatum och pedunculatum, af hvilka den förra högst san- nolikt är Pleuridium subulatum LINDB., den sednare Splachnum spheriwum SW. Det vigtigaste arbete som utkom öfver hithö- rande former förblef länge den af SCHREBER är 1770 utgifna afhandlingen: de Phasco observationes, hvilken sednare författare uteslutande följde, endast tilläggande en eller annan ny art. Men, alldenstund man under denna tid af muskologiens utveckling en- dast fästade sig vid fruktens byggnad, utan att ännu hafva kom- mit formernas naturliga frändskap pa spåren, var klart att alla de få man kände sammanfattades under en och samma slägt- benämning: Phascum. Emedlertid upptäckte HORNSCHUCH under sin resa i Kärn- thens alptrakter en locklös mossform, som ej ens under veten- skapens dåvarande artificiela rigtniug kunde sammansläs med Phasca, utan, i följd af dess habitus och vegetativa förhållanden, redan af honom ar 1818 i afhandlingen: de Voitia et Systylio förklarades möjligen vara närmare beslägtad med Splachnum. Dess- utom finna vi i N.-ESENB. et HORNSCH. Bryol. germ. I, sid. 32 följande för sin tid (1823) ganska väl sagda ord: ”Die ganze Gattung (Phascum) drückt übrigens die Kindheit des Moos- wuchses aus; sie enthält einerseits Formen, die sich bis zur Fruchtreife noch immer als Keimpflänzchen darstellen, anderer- seits aber führt sie die Entwicklung bis zur Verwandschaft 1. Ep. Wrightii (Surr.). Mnium Wrightii Suuv. in Proc. Amer. Acad. 1861, p. 282. An. pictum MimT. in op. cit.? 2. Ep. jamaicense LINDB. 3. Ep. Tozeri (GkEv.). Bryum Tozeri GREV. Scott. erypt. Fl. V, tab. 285 (1827). Webera Tozeri Schmp. Coroll. p. 67 (1855). An. Tozeri Mitt. in op. eit. 578 8. ©. LINDBERG. mit Coscinodon und Gymnostomum fort, indem sie sich durch Ph. bryoides sowohl mit Coscinodon lanceolatus, als mit Gymno- stomum truncatum, intermedium und Heimii verbindet.” Härmed var uppslaget gjordt till en naturenligare uppfattning af de lock- lösa mossformerna och uppstodo snart nya slägten, sa att i BRIDELS Dryol. univ. I (af år 1826) vi finna fyra genera: Phascum, Physedium, Bruchia (Saproma) och Voitia, ehuru ännu samman- fattade under den gemensamma benämningen: Musei astomi. Men den förste som öppet förklarade sig icke vara nöjd med deras konstlade uppställning såsom en egen afdelning var FÜRNROHR, som i sin recension af BRIDELS nyssnämnde arbete, intagen i Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänzungsblätter (1829) sid. 58, säger: ” Wir missen gestehen, dass diese Familie (Pha- scoide&) uns auf sehr lockeren Grunde zu stehen scheint, und dass nur noch einige entsprechende Mittelglieder und schneidende Merkmale fehlen, um alle ihre Glieder jetzt schon unter die andern Familien vertheilen zu können. — — — Ob die klei- neren, jährigen Arten nun in Zukunft den Desmatodonten, und die grösseren, innovirenden den Weissioiden anheim fallen, wird hoffentlich nicht lange mehr unentschieden bleiben.” Härutinnan hade han rätt, ty det dröjde blott åtta år tills HAMPE uti samma tidskrift XX, P. I (1837) framställde ett naturligt system öfver Tysklands bladmossor, i. hvilket han bland andra förbättringar fördelade, och i de festa fall rigtigt, de locklösa formerna inom deras respektiva familjer såsom de lägsta länkarne. Hans upp- ställning af dem är följande: bland a) Dicranee slägtet Astomum, omfattande Phascum rostel- latum, erispum, subulatum, palustre och alternifolium ; b) Funarie@ slägtet Ephemerum, till hvilket han hänförde Phascum patens, pachycarpum, muticum, nitidum, coherens, crassinerve och serratum; c) Splachnexe de sällsynta Druchia vogesiaca och Voitia nivalis; samt slutligen bland d) Desmatodonte® slägtet Phascum med arterna Ph. bryordes, rectum, curvicolle, carniolicum och Flörkei. Archidium deremot OM BLADMOSSORNAS LOCKLÖSA FORMER. 579 anser han såsom en form af Musei spurü') eller Diarrha- gomitria, utmärkta genom mössan, som delvis qvarsitter vid fruktens bas. Samma år ökade han dessutom slägtenas antal med Sporledera, som finnes beskrifvet i Linnea, XI, sid. 279. Redan året derefter (1838) grupperade han dem på ett något afvikande sätt (se sistnämnda tidskrift, XII, sid. 552), nemligen Ephemerum serratum, crassinerve, recurvifolium och erispum, samt Phascum muticum, Flörkei, cuspidatum, piliferum, elatum och bryoides. Sedan den tider hafva C. MÜLLER och SCHIMPER bildat flera nya slägten, ehuru de bibehällit dem alla i spetsen för sina systemer, såsom bildande en egen grupp (Musci eleistocarpi). Den förre af desse begge författare uppställer dem i sin Synopsis I (1848) som följer: a) Bruchiacee, omfattande Archidium, Astomaun och Bruchia; b) Phascacece, sammansatt af Acaulon och Phascum; samt c) Epheineree med slägtena Ephemerum, Ephemerella och Voitia. — SCHIMPER deremot ordnar dem i sin Synopsis (1860) på ett olika sätt: a) Phascacee = (Ephemerex) Ephemerum, Ephemerella och Physcomitrella; (Phascee) Microbryum, Spherangium och Pha- scum, samt (Voitiee) Voitia ; b) Bruchiacee = (Pleuridie@) Pleuridium, samt (Bruchie®) Sporledera och Bruchia; c) Archidiacee= Archidium. Deremot hänför han Phascum crispum, multicapsulare och Mittenüi under slägtnamnet Syste- gium till Weissiee och Ph. rostellatum förlägges bland Gyınno- stomum-arterna. Slutligen har HAMPE i Dot. Zeit. 1860, sid. 161 frångått sina äldre och rigtigare äsigter, i det han samman- slår alla slägtena (undant. Archidium) under det gemensamma namnet: Musei cleistocarpi, sedan hau likväl sid. 158 särdeles väl visat deras slägtskap med lockbärande former. !) Denna afdelning kunna vi på intet villkor godkänna, ty hvad är väl slidhin- nan (tubus vaginularis), som finnes hos så många bladmossor, annat än basen af mössan eller rättare taladt nedersta delen af den cellulösa hinna som skyd- dar frukten under dess första utveckling och hvars öfre del vid dennas till- växt medföljer i höjden såsom dess betäckning eller s. k. mössa. 580 S. O0. LINDBERG. Genom granskningen ') af alla oss tillgängliga bladmossor med sluten frukt kommo äfven vi till den fasta Öfvertygelse, att dessa ingalunda äro genom fruktens byggvad så från alla andra afvikande att de böra bilda en egen afdelning, utan att de äro att betrakta endast såsom de lägsta länkarne inom en mängd alldeles olika familjer bland Musci acrocarpi; ty ännu aldrig har man funnit någon locklös form beslägtad med M. pleurocarpi. Ett särdeles upplysande och hittills ej uppmärksammadt exempel på huru liten vigt vi kunna fästa vid lockets när- eller frånvaro, då det gäller naturenlig gruppering, lemnar oss den lilla, intres- santa mossan Åphanorrhegma ”) patens var. anomalwmn från Harz. Först trodde vi oss nemligen hafva för ögonen en ny art, emedan denna egendomliga form befanns afvika från den typiska genom följande ganska väsendtliga skiljemärken: fruktskaftet tjockt, tem- ligen långt utskjutande, genom en tydlig hals småningom öfver- gående i fröhuset, som är klotrundt-päronformigt, dess yttre vägg bildad uf smärre, fastare och mera förtjockade celler, som på det ställe, hvarest frukten öfvergår till ett kort-kägelformigt och trubbigt spröt, äro lagrade i fyra ringformiga rader, samman- satta af ännu smärre, fastare och mera förtjockade celler. Här 1) Vid undersökningen bör man gå tillväga på följande sätt. Först skäres fruk- ten i tu på tvären, den öfre hälften derefter på längden, hvarvid man noga tillser att snittet faller i medellinien, så att fruktens spröt, när sådant finnes, klyfves längsefter. Sedan detta väl är gjordt, renskrapas innansidan af de begge öfre frukthalfvorna mycket försigtigt med en tunn knif, för att befrias frän frön, midtelpelaren m. fl. skymmande föremäl, dä fruktens väggar blifva förtunnade, om möjligt ända ut på deras yttersta cell-Jager. Men dä dessa bitar oftast äro ganska starkt bugtiga, måste de ytterligare till mer än hkälf- ten delas från den breda basen uppåt. Man erhåller sålunda ett tunnt och platt föremål, som bör göras ännu genomskinligare genom att för en kort stund läggas i temligen koncentrerad kali- eller natronlut; men länge får det icke vara i beröring med den alkaliska lösningen, ty då händer lätt att det antager för mörk färg, hvarigenom bilden blir oklar eller ofta t. o. m. oduglig. När man har att göra med redan i sig sjelfva mörkfärgade frukter, såsom Voitie m. #l., bör denna behandling med kaustik vätska af nyssnämnda skäl undvikas. Sedan föremålet blifvit väl uttvättadt, lägges det under mikro- skopet, hvarvid noga bör tillses att kapselns utsida kommer uppåt. 2) Aphanorrhegma SULL. in As.-Gray, Man. Bot. U. S. I. ed., p. 647 (1848). Physcomitrella Br. et Sch. Bryol. eur. fase. 42 Suppl. Monogr. (1849). OM BLADMOSSORNAS LOCKLÖSA FORMER. 581 hafva vi sålunda tydliga spår till lockbildning, ehuru locket ej lät aflossa sig. Men hvad som likväl mera förvånade oss var att denna, såsom vi dä ansågo, nya art vid närmare undersökning af alla exemplaren, visade sig såsom en nedtill rotslående gren utyå från bladvecken (för det mesta från de medlersta) på stam- men af hufvudformen, som var alldeles begrafven i slamm. Ett i sanning särdeles vackert bevis på huru tvänne både i afseende på form och byggnad väsendtligen olika frukter kunna alstras af en och samma stam. Sannolikt har denna sekundära frukt- bildning uppstått deraf att hufvudformen blifvit öfvertäckt af gyttja, i följd af hvilken fetare näring densamma skjutit skott, som utbildat en högre organiserad frukt, mer närmande sig till Physcomitria. Eller månne denna gren var ett andra årets skott, som under särdeles gynnande omständigheter utvuxit från den under vanliga förhållanden ettåriga plantans bladveck ? Åter ett bevis på huru svårt eller rättare sagdt omöjligt det är att bringa våra s. k. naturliga systemer i full öfverensstämmelse med natu- ren. Nyssnämnda hufvudform är äfven så litet skild från den nordamerikanska Aph. serratum, att de knappt kunna skiljas genom annat än fruktväggen, som hos den förra (alltid?) är slu- ten, men hos den sednare vid mognaden klyfver sig 1 tvänne halfvor. Annu ett exempel må anföras. Phascum acaulon och curvicolle sakna lock, Ph. bryoides eger deremot ett tydligt så- dant, hvilket dock ej låter så lätt som vanligt skilja sig från fruktväggens mynningrand, och Ph. rectum har både ring och lock. Då de dessutom afvika genom utskjutande fruktskaft, måste vi hänföra dem till Pottie. På sådant sätt erhållas särdeles väl sammanhängande serier. Bland t. ex. Funariacee bildas den uppstigande kedjan af föl- jande länkar: Ephemerum tenerum, serratum och coherens, Apha- norrhegma patens och serratum, Mierostegium niloticum, Physco- mitrium immersum, latifolium, acumimatum, spherieum och pyri- forme, Funaria fascieularis, mediterranea, mierostoma och hygro- metrica. Denna kedja eger visserligen ännu några smärre luckor, men hvilka tvifvelsutan inom kort blifva fyllda; bland Weissiacece 582 S. 0. LINDBERG. är hon likväl ännu bättre sammanhängande genom Weissia crispa, rostellata, squarrosa, microstoma, condensa, Wimmeri, viridula och rutilans. Hos Trichostomacee är slutligen Ephemerella lägsta for- men, derofvanför komma i ordning Alierobryum Flörkei, Pha- seum carniolicum, acaulon och curvicolle, Pottia recta, minutula, Starkei och lanceolata, Trichostomum latifolium, Tortula suberecta och subulata. Granska vi nu de särskilda slägtenas frändskap till dem inom lockbärande mossfamiljer, erhålla vi följande klav: I. Weissiacee: Systegium SCHIMP. är, alldenstund alla arterna visa tydligt lock, den lägsta afdelningen inom slägtet Weissia HEDW. II. Trichostomacee: Ephemerella C. MöLL. bildar den minst utvecklade och grodd- trädsbärande formen af familjen. Spherangium ScHimp. och Microbryum SCHIMP. stå nästan midt emellan föregående och efterföljande. Phascum L. är uppenbarligen mycket nära beslägtadt med Pottia EHRE. III. Hyophilace&: Tetrapterum HAMP. IV. Diaphanophyllace&e: Archidium BrRiD. är den aldıa lägsta formen. Pleuridium BRID., RABENH., synes oss vara mest förvandt med Garckea C. MöLL. och Diaphanophyllum LiNDB. Pl. nervosum et af. "bilda en egen afdelning (slägte?), analog med Ångströmia Br. et Sch. Sporledera Hamp. och Bruchia SCcHWAGR. äro tydligen närmast beslägtade med Trematodon MıcHx (jemför t. ex. Bruchia vogesiaca med Trem. gymnostomus LINDB.). V. Funariacee: Ephemerum Hamp. intager samma plats inom denna familj, som Ephemerella inom Trichostonacee. Aphanorrheyma SULL. deremot samma, som Phascum inom sin grupp. VI. Splachnacee: Voitia HORNSCH. måste anses närmast slägt med Tayloria Hook. (jemför V. nivalis med T. Rudolpkii). VIL. Bartramiacee: Phascum Jamesoni TaxL.? OM BLADMOSSORNAS LOCKLÖSA FORMER. 583 Af de hithörande formerna äro följande iakttagna inom Skandinaviens gränser. En stjerna utmärker dem som ega tyd- ligt lock. *1. Weissia erispa (HEDW.) LInNDB. Danmark och Sverige, 2. Spherangium muticum (SCHREB.) ScHIMP., utbredd som före- gående. 3. Microbryum Flörkei (WEB. et MoHE) ScHIMP. har samma utbredning som de begge ofvanstående. 4. Phascum acaulon L. Danmark, Sverige, Norge och Finland. 5. Ph. curvicolle EHRH. endast i förstnämnda land. *6. Pottia bryoides (Dicks.) LINDB. Danmark och Sverige. 7. Archidium alternifolium (Dicks.) ScHimP. Sverige. 8. Pleuridium awillare (Diers.) Lınps. Danmark, Sverige och Finland. 9. Pl. acuminatum LINDB. Danmark och Sverige. 10. Pi. subulatum (ScHREB., HEDW.) Lınpe. Danmark, Sverige och Norge. 11. Sporledera palustris (Br. et Sch.) Hamp. Skåne. 12. Voitia hyperborea ARN. et Grev. Nordligaste delen af Spitsbergen. 13. Ephemerum serratum (ScHREB.) Hamp. Danmark, Sverige och Norge. 14. Aphanorrhegma patens (FHEDW.) LINDB. har samma utbred- ning som föregående. Af alla dessa äro endast Pleuridia hittills borttraslade, hvarför här nedan af dem lemnas en väl behöflig granskning och ut- redning. Med detsamma afhandlas Sporledera palustris, emedan denna nyligen i Skandinavien funna mossa utan närmare under- sökning lätt kan med Pl. subulatum förvexlas. | * * * I. PLEURIDIUM Brıp. Mant. musc. p. 10 (1819). RABENH. Deutschl. Krypt.-FE II, P. III, p. 79 (1848). Calyptra cucullata, basi integra. Capsula ovalis, nitida, plus minusve oblique rostellata. A. FPeseudephemerum LINDB. Plant& tenelle. Folia et bractee consimilia, nervo tenui, ad apicem dissoluto, a cellulis magnis, laxis, haud incrassatis, 584 S. 0. LINDBERG. hyalinis constructa. — Maturatio fructus, ut Eplhemerorum, au- tumnalis. - 1. Pleuridium agxillare (DICKS-). paroicum, pallidum; caule simplici vel ramoso; bracteis peri- chztii anguste lanceolatis, acutis, serrulatis, canaliculato-carinatis, nervo tenerrimo, supra medium dissoluto, cellulis lineari-reetan- gularibus; capsula pallide brunnea, turgide ovali, breviter rostel- lata, seta duplo breviore, interdum pseudo laterali et arcuata; calyptra parva, partem summam capsul® solam obvelante. Phascum azillare Dıcks. Plant. erypt. Brit. fase I, p. 2, tab 1, fig. 3 (1785). Ph. nitidum Hevw. Stirp. erypt. I, pp. 91 et 92, tab. 34 (1787). Ph. curvicolle (haud EurH.) Sw. Sum. veget. Scand. p. 38 (1814). Harrm. Skand. Fl. I—VIII. edd. (1820—61). Ephemerum nitidum Hamp. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p. 285 (1837). Astomum azxillare HAMP. in Linnea, XII, p. 553 (1838). Phascum stagninum WALLR. in Linnea, XIV, p. 680 (1840). Astomum nitidum GC. MüLL. Synops. I, p. 17 (1848). Pleuridium nitidum RaBENH. Deutschl. Krypt.-Fl. II, P. III, p- a (1848) Br. et ScH. Bryol. eur. fasc. 43 Suppl. Monogr. p. 2, tab. 1 (1850). Pl. azillare Linps. in Öfvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 407 (050 Var. p. strietum. 7 minor; foliis et bracteis magis approximatis, longioribus; capsula subspherica. Phascum strietum Dicks. op. eit. IV, p. 1, tab. 10, fig. 1 (1801). Hz&c planta annua locis nudis argillaceis Scandinavie meri- dionalis et medie parce observata est. Obs. Denominationem: awillare DicKks retineo, ut antiquiorem (1785) quam mitidum Hepw. (1787), et magis significantem, quum capsula omnium specierum Pleuridi nitida sit. — Stirps minuta, Ephemerelle et Ephemeris valde similis, sed diversa ab illa absentia protonematis, caule elatiusculo, ssepe ramoso, cellulis foliorum angustis, conformibus, nervo tenero, brevi, ab his praeterea calyptra eucullata etc. — E Brasilia reportavit G. A. LINDBERG novam speciem, huic valde affınem, sed diversam: magnitudine, foliis et bracteis longioribus, angu- stioribus, oblusiusculis, margine superiore subconduplicato-serratis, nervo crassiore, longiore, in apice dissoluto, dorso minutissime scabro etc. Hiec forma _nominata est Pleuridium caldense LiNDB. in Öfvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 408 (1863), sed a C. MÖLLER in Mont et OM BLADMOSSORNAS LOCKLÖSA FORMER 585 Scuuecnt. Bot. Zeit.“ XVIL, p- 197 (1859) male descripta sub no- mine Zphemerelle caldensis (Astomum Lınps. MSS.). De hoc genere Ephemerella confer LINDB. in Öfvers. Vet. Akad. Förh. XXI, p. 214 (1864). B. Eupleuridium LINDB. Plant robustiores. Bractes foliis majores et longiores, nervo lato, continuo vel excurrente, a cellulis parvis, rigidiuscule incras- satis construct&®. Maturatio fructüs vernalis. 2. Pleuridium acuminatum LINDB. paroicum, viridi-pallidum; caule simplici; foliis et bracteis inter- dum subseeundis; bracteis perich&tii e basi lanceolata, hyalina et nitidula sensim subulatis, canaliculatis, minute et dense serrulatis, nervo sat lato et applanato, continuo, dorso summo scabro, cel- lulis baseos rectangularibus, inanibus, superioribus multo angu- stioribus, linearibus; capsula brunneo-lutea, sph&rico-ovali, breviter et subreete apiculata, basi truncatula, setam brevem sexies supe- rante; calyptra partem tertiam capsul® obvelante. Phascum subulatum (haud SCHREB., Hrpw.) Bruch in Regensb. bot. Zeit. VIII, P. I, p. 279—81 excl. synon., tab. 1 optim. (1825). HöBEN. Muscol. germ. p. 6 excl. synon. (1833). Br. et Sch. in Mem. Soc. Mus. Strasb. II, p. 3 excl. synon., tab. A bona (1835) et Bryol. eur. fasc. 1 Monogr. p. 15 excl. synon., tab. 7 (1837). Wırs. Bryol. brit. p. 35 ezcl. synon., tab. 5, fig. d (1855). — Hook. et Tayr. Muscol. brit. I. et II. edd., p. 6 p. p., tab. 5 (1818 et 27). N.-EsEnB. et HornscH. Bıyol. germ. I, p. 63 p. p., tab. 6, fig. 16 (1823). Astomum subulatum Hamp. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p. 285 (1837). ©. Mürı. Synops. I, p. 14 excl. synon. (1848). Pleuridium subulatum RARENd. Deutschl. Kıypt.-Fl. II, P. III, p. 79 excl. synon. (1848). Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 43 Suppl. Monogr. p. 3 excl. synon., tab. 1 quoad bracteas mala (1850). ScHIMP. Synops. p. 24 excl. synon. (1860). Pl. acuminatum LINDB. in Ofvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 406 (1863). Phascum acuminatum LINDB. in Harım. Skand. Fl. IX. ed, I, p. 78 (1864). In Scandinavia rarissima stirps, quam possideo e solis his iocis: Jylland Danie ad Ranum (1862, TH. JENSEN), /yen ins. 586 8. 0. LINDBERG. ad Hofmansgave (Apr. 1860, CAROLINE "ROSENBERG); prov. Blekinge, Wämö (1861, J. ANKARCRONA), prov. Vestergöthland in ripa rivuli e monte Hunneberg (Juni 1859, S. O. L.) et ad Barnängen prope Stockholm (Apr. 1846, K. FR. THEDENIUS). — “Verisimillime in tota Europa rarior est quam insequens et nullo modo "vulgatissima stirps’, ut Phascum subulatum ab antiquis auctoribus nominatur. Annua videtur, simplex etenim semper est et flagella nulla profert. 3. Pleuridium subulatum (SCHREB., HEDW.). autoicum, pallide vel obscure viride; caule simplici vel flagella sat longa, angusta, parvifolia emittente; bracteis perichatii e basi ovali vel elliptica, vix nitente vel hyalina abrupte attenuatis in subulam longissimam, canaliculatam, margine et dorso densissime serrulatam, maximam partem a nervo lato et sat crasso forma- tam, cellulis baseos rectangularibus, chlorophylliferis, superioribus multo minoribus, subquadratis; capsula pallide brunnea, spharico- ovali, sat longe, anguste et oblique apiculata, collo distineto in setam ter breviorem abeunte; calyptra lata, dimidium capsuls obvelante. Phascum subulatum SCHREB. de Phasco observ. p. 8 (1770). Heow. Stirp. erypt. I, pp. 93—5, tab. 35 (1787). Rönt. Moosgesch. Deutschl. I, pp. 26—9 (1800). Rora, Tent. Fl. germ. IH, P. I, p. 109 (1800). Hopp. in Sturm, Deutschl. Fl. II, Heft 6 c. icon. (1803). Scakuar, Deutschl. krypt. Gew. II, P. II, p. 4, tab. 1 (1810). Lixpe. in Harrm. Skand. Fl. IX. ed., II, p. 78 (1864). Ph. alternifolium (haud Dicks.) KAULF. in STURM, op. cit. Heft 15 c. icon. (1815). Bruch in Regensb. bot. Zeit. VIII, P. I, p. 273—8, tab. 1 (1825). Hüsen. Muscol. germ. p. 4 (1833). Br. et Sch. in Mem. Soc. Mus. Strasb. II, p. 1, tab. A (1835) et Bryol. eur. fase. 1 Monogr. p. 15, tab. 7 (1837). Wains. Bıyol. brit. p. 35, tab. 37 (1855). Astomum alternifolium Hamp. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p. 285 (1837). C. Mürs Synops. I, p. 14 (1848). Pleuridium alternifolium RABENH. Deutschl. Krypt.-Fl. IL, P. III, p. 79 (1848). Br. et Sch. Bryol. eur. fasc. 43 Suppl. Monogr. p. 3, tab. 2 (1850). ScHimP. Synops. p. 24 (1860). | Pl. subulatum TiINDB. in Ofvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 408 (1863). OM BLADMOSSORNAS LOCKLÖSA FORMER. 587 Loeis argillaceo-arenosis Scandinavie vulgare creseit usque ad opp. Gefle prov. Gestrikland, ubi tamen pareius legit RoB. HARTMAN. Ceteroquin in .tota Europa "”vulgatissima stirps” vi- detur. — An duos annos vel longius vigeat, dijudicare nequimus; nobis solum certum est primo anno caulem ejus simplicem esse et postea fiagella proferre. Obs. In opere citato SCHREBER p. 13 scripsit ”folia basi ali- quantulum dilatata’, «use nota in hoc optime quadrat, sed synonyma ejus relata valde incerta sunt. (An Phascum subulatum Hups. Fl. angl. I. ed., p. 397: 1762; L. Sp. plant. II. ed., Il, p. 1570: 1763 eadem planta sit?). Ph. alternifolium Dicks. Plant. crypt. Brit. fasc. I, p 2, tab. 1, fig. 2 (1785) et Schwer. Suppl. I, P. I, p. 10, tab. 10 (1811) est Archidium alternifokum ScHIMmP. Synops. p. 28 (1860), nec Pleuridium subulatum LiNDB.,, que duo conjuncta Pl. altermifolium Briv. Mant. musc. p. 10 (1819) et Bryol. univ. II, p- 161 (1827) formant. II. SPORLEDERA HAMP. in Linnea, XI, p. 279 (1837). Calyptra mitriformis, plurifissa. Capsula ovata, opaca, recte apiculata. 1. Sporledera palustris (BR. et SCH.). paroicum, viride vel brunneo-viride; caule simplici vel ramoso, sed sine flagellis; bracteis foliis multo majoribus et longioribus, e basi rotundato-ovali, haud hyalina abruptissime attenuatis in subulam longissinam, capilliformem, serrulatam, canaliculatis, nervo lato, crassiusculo, parte excedente ejus subtereti, ubique densissime serrulata, cellulis incrassatis, chlorophylliferis, basila- ribus rectangularibus, superioribus subquadratis; capsula sat magna, haud nitida, albido-pallida et uno latere brunneo, ovata, cras- siuscule apiculata, collo distineto in setam duplo breviorem abeunte; calyptra tertiam partem capsul® obvelante. Pleuridium alternifolum var. ß. germanicum Brip. Bryol. univ. II, p. 162 (1827)? Phascum palustre BR. et ScH. in Mém. Soc. Mus. Strasb. II, p- 2, tab. A (1835) et Bryol. eur. fase. 1 Monogr. p. 15, tab. 7 (1837). LINDB. in Harım. Skand. Fl. IX. ed. II, p. 78 (1864). Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 10, 11 588 s.0. LINDBERG. OM BLADMOSSORNAS LOCKLÖSA FORMER. Astomum palustre Hame. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p. 285 (1837). Bruchia palustris C. Mört. Synops. I, p. 19 (1848). RABENH. Deutschl. Krypt.-Fl. II, P. III, p. 80 (1848). Pleuridium palustre Br. et ScH. op. cit. fasc. 43 Suppl. Monogr. p. 4, tab. 2 (1850). Sporledera palustris Hame. MSS. Scurmp. Coroll. p. 6 (1855) et Synops. p. 26 (1860). Plantam, ad hoc tempus paueissimis locis solum Europe me- die observatam, in fossis turfosis ad Höör prov. Skåne Juli 1861 et Junii 1863 copiosissime legit Sw. BERGGREN. — An biennis vel perennis sit? Obs. In speeiminibus scandinavieis calyptra valde variat, mitri formem et subintegram etenim vel subeucullatam, formis intermediüs numerosissimis, invenimus. Uppställning af familjen Funariacex. Af S. ©. LINDBERG. [Meddelad den 9 December 1863.] \ Denna familj hör till de toppfruktiga bladmossorna och bildas af former, som utmärkas af följande kännetecken: de äro till största delen ettariga och växa alltid pa naken jord, ytterst sällan deremot i kärr (Amblyodon); stjelken är lag och för det mesta enkel (grenig hos Amblyodon); bladen sammansättas af stora, icke förtjockade, tomma och genomskinliga celler af långdraget parenchymatisk form; könen äro sambyggare, sällan blandade med hvarandra i samma blomställning, ständarne små, ovala, vanligen samlade inom egna skärmar i toppen af en gren, utgående från stjelkens bas, könstrådarne (paraphyses) i spetsen klubbformigt vidgade; fruktens mynning bar, sällan med tänder, som äro ensamma och vanligen sneda, med tal- rika tvärasar; ring finnes ganska ofta och midtelpelaren är jemförelsevis smal. Genom dessa skiljemärken kunna de icke förblandas med de närbeslägtade Splachnacee, som till större delen förekomma i jordens kallare trakter, pa ruttnade djur- ämnen, sasom gödsel*) m. m., da deremot de förra äro jemnt utspridda öfver hela jordklotet; en af de hithörande formerna, Funaria hygrometrica, är bland de fa mossor, som ännu i dag kunna med skäl kallas kosmopoliter, alldenstund hon före- kommer i alla zoner, med undantag af den arktiska, lika allmänt eller allmännare än Ceratodon purpureus. I C. MÜLLERS Synopsis I utgöres familjen af 5 slägten, nemligen Funaria, Pyramidium, Physcomitrium, Entosthodon ”) Här torde vara skäl meddela att vi i Piteä-Lappmarks skogstrakter funnit Tetraplodon mnioides växa särdeles frodig på skelettet af vanliga Fjell- lemmeln, en annan gång på en gammal, halfrutten lapp-pjäksa o. s. v. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1864. N:o 10. 590 7 8. 0. LINDBERG. och Amblyodon, ehuru bland dem Physcomitrium innefattar former, som före denne författare blifvit med skäl urskilda såsom egna slägten (Aphanorrhegma och Goniomitrium); sa- som en egen familj uppställes deremot Discelium, och Ephe- merum hänföres till den naturvidriga afdelningen: Musei clei- stocarpi. I detta sednare hänseende följes författaren af SCHIM- PER, som i sin Synopsis begränsar familjen till (Discelie®) Discelium, (Physcomitriee) Pyramidula, Physcomitrium, En- tosthodon och Funaria; deremot förlägger han Amblyodon bland Meeseacee. De hithörande slägtena äro enligt var äsigt 11 till antalet, af hvilka tvänne här för första gången äro beskrifna, nemligen Gigaspermum, en högst utmärkt form, som står temligen en- staka bland bladmossorna och kanske rättast borde bilda en egen familj, och Microstegium. Detta sednare slägte är visser- ligen icke så väl som föregående skildt från de kringstående, men intager en plats så midt emellan Aphanorrhegma och Physcomitrium, att det ej kan med någondera förenas, utan att den naturliga kedjan brytes. Bland bladmossornas familjer känna vi ingen, som kan uppvisa så konstanta könsförhällanden som Funariaceernas olika slägten, hvarför de här äro af synnerlig vigt, och bör efter dem familjen på följande sätt anordnas: A. Sexubus paroicis vel synoicis. Aphanorrhegma, Microstegium, Goniomitrium. B. Sex. autoicis. Ephemerum, Pyramidula, Physcomitrium, Entosthodon, Fu- naria; Gigaspermum. C. Sex. polyoiecis. Amblyodon. D. Sex. dioicis. Discelium. UPPSTÄLLNING AF FAMILIEN FUNARIACE&. 591 Uppställa vi åter slägtena efter mössan, sa få vi nedan- stående klav: A. Calyptra mitriformi. Ephemerum, Aphanorrhegma, Microstegium, Goniomitrium, Pyramidula, Physcomitrium; Gigaspermum. B. Calyptra dimidiata. Entosthodon, Funaria ; Amblyodon; Discelium. Men dessa begge anordningssätt äro för mycket konstlade, enär genom dem de mest olika slägten sammanföras. Vi mäste derför se oss om efter ett annat med naturen mera öfverensstämmande, d. v. s. ett sådant som i form af en sam- manhängande kedja angifver de olika länkarnes inbördes slägt- skap, hvilken vi tro oss bäst återgifva genom hosföljande upp- ställning: A. FUNARIER. Caulis brevis, erectus, simplex (rarissime ramosus), acro- carpus; folia plus minusve serrata, nervata, cellulis omnibus laxissimis, haud incrassatis; inflorescentia synoica, paroica vel autoica; spori mediocres. I. Ephemerum HAMP. II. Aphanorrhegma SULL. III. Microstegium LINDB. IV. Physcomitrium (BRıD.) FÜRNR. V. Pyramidula BRID. VI. Goniomitrium WILS. VI. Entosthodon SCHWAGR., CO. MÜLL. VIII. Funaria SCHREB. B. AMBLYODONTEE. Caulis elongatus, erectus, ramosus, acrocarpus; folia pr&- cedentis; inflorescentia polyoica; spori pracedentis. IX. Amblyodon P.-BEAUV., BR. et SCH. 592 S. 0. LINDBERG. C. DISCELIEE. Caulis brevissimus, gemmiformis, erectus, simplex, acro- carpus; folia integra, enervia, cellulis precedentium; inflore- scentia dioica; spori pr&cedentium. X. Discelium BRID. D. GIGASPERMEE. Rhizoma crassiusculum, ramis sat longis, clavatis; folia integerrima, enervia, cellulis inferioribus pracedentium, superi- oribus solis paullo incrassatis; inflorescentia autoica; fructus acro- et cladocarpus; spori maximi. XI. Gigaspermum LINDB. * * * I. Ephemerum HAMP. in Regensb. bot. Zeit. XX, P. I, p. 285 (1837). Capsula clausa, globosa, brevissime apiculata. Calyptra mitriformis. Inflorescentia autoica. — Protonema ad maturi- tatem fructus persistens. Il. Aphanorrhegma SULL. in As.-GRAY, Man. Bot. U. S. I. ed., p. 647 (1848). Physcomitrella BR. et ScH. Bryol. eur. fase. 42 Suppl. Monogr. (1849). Genthia BAYRH. in Jahrb. Naturk. Nassau 5 Heft, p. I (1849). Capsula clausa vel medio disrumpens, subglobosa, bre- vissime apiculata. Calyptra mitriformis. Inflorescentia paroica vel synoica. — Protonema ad maturitatem fructus dilapsum. Obs. Forma y. anomalum Aph. patentis ex Hercynia valde curiosa est. Investigatio speciminum has etenim notas nobis ostendit: ramum ex axillis caulis, fruetum normalem gerentis, ex- euntem et proferentem fructum collo distineto in setam, sat longe excedentem et crassam, fere sensim abeuntem, ideoque subpyriformi- globosum, constructum a cellulis minoribus et magis incrassatis, in UPPSTÄLLNING AF FAMILIEN FUNARIACER. 593 vicem linee demarcationis opereuli series quatuor transversales, a cellulis, multo durioribus et intensius coloratis, formatas. Has duas formas diverse evolutionis fructus in eodem caule videre possumus, sed qua re ortas? Caulis primarius in limo tenuissimo perfecte sepultus fuit; an hie ramus, fructum abnormem gerens, humidiore tempore anni vel nutrimento magis copioso et pingui evolutus sit? Antheridia Aph. patentis nunquam in ramo proprio (inflore- scentia autoica), sed semper in axillis bractearum (infl. paroica) vel pistillidiis intermixta (inf. synoica) videmus, qua re ad opinionem SULLIVANTIL (in Mem. Amer. Acad. II. Ser., III, p. 61: 1846) et Wırsonir (Bryol. brit. p. 34: 1855) accedere coacti sumus. Inflore- scentiam tamen autoicam quoque BR. et Sch. I. ce. deseripserunt et delineaverunt; C. MÜLLER contra (Synops. I, p. 34: 1848) hanc solam vidit. III. Mierostegium LINDB. Capsula semiglobosa, collo nullo, laxe texta. Operculum convexo-planum, brevissime apiculatum. Calyptra mitriformis, brevirostris, operculo brevior. Inflorescentia paroica vel synoica. Hoc novum genus locum, inter praecedens et insequens, ita perfecte tenet, ut sine laesione seriei naturalis neutri conjungi possit. Ab illo diversum est forma structuraque capsuls et operculi, ab hoc praeterea calyptra brevi, inflorescentia, foliis longis et toto habitu. 1. Mierostegium niloticum (R.-DEL.). caule brevi; foliis et bracteis erecto-patentibus, e basi longa lanceolato-spathulatis, acutis, serratis, nervo infra apicem dissoluto vel breviter excurrente; capsula immersa, sessili; annulo simplici. Gymnostomum niloticum R.-DEL. in Deser. de l’Egypt. Hist. nat. II, p. 289, tab. 53, fig. 7 (1812). Brin. Bryol. univ. I, Suppl. p. 756 (1827). C. Müur. Synops. I, p. 565 (1849). Physcomitrium niloticum Lınpe. MSS. C. Mürr. in Mont et SCHLECHT. Bot. Zeit. XVI, p. 154 (1858). Habit. ”Dans les fosses aupres des roues a eau au Kaire, dans la plaine de Gyzeh, pres des canaux et dans la basse Esypte” anno 1802 detexit AL. RAFFENEAU-DELILE. In ZEgypto superiore prope Raäineh ad Nilum iterum 27 Dec. 1857 invenit Dr. Osc. TH. SANDAHL. Plante A—7 m. m. long&, gregarie erescentes, simplices vel in duos — quatuor ramos fastigiatos fertilesque divis®, albid, 594 S. 0. LINDBERG. superne late-virides. Caulis 1—3 m. m. altus, rectus, in axillis infimis radiculas paucas, tenues, rufas emittens, albidus. Folia remota, laxa, siceitate subtorta, accrescentia, omnia laxissime reti- culata; inferiora parva, anguste lanceolata, integra, haud chloro- phyllifera, nervo tenui supra medium producto; superiora e basi longa et pellucida lanceolato-spathulata, obtuse serrata, nervo in apice dissoluto. Bractee perichetii quatuor, foliis multo majores (2—3 m. m. long), latiores, magis serratse et chlorophyllifere, nervo ut apiculo serrulato et recurviusculo excurrente. Vaginula pallida, oblonga, basi a multis paraphysibus brevissimis, exarticulatis obtecta. Seta vix ulla (0,25 m. m. longa). Capsula pro magnitudine plantze ampla, leptoderma, pallida, margine intensius colorato, incrassato, a cellulis minoribus et firmioribus formato, sieco leniter involuto. Columella gracilis, operculo adhserens. Annulus a simplieci serie cellularum formatus, fragmentarie deciduus. Operculum depressum, leptodermum, aurantiacum, apiculo recto brevique. (Calyptra parva, fugacissima, pluries fissa, hyalina, stylo persistente. Spori majusculi, muriculati, rufo-ferruginei. Antheridia 2—4 ovata, parvula, axillis bractearum insidentia, paraphysibus clavatis, vel numerosiora (6—12) pistillidiis (3—5) intermixta, paraphysibus rudimentariis. f Aphanorrhegma serratum (Hook. et WiIiLs.) SuLL. proximum differt: rigiditate; colore lutescente; foliis multo brevioribus, minus argute serratis, cellulis haud chlorophylliferis; annulo nullo; capsula globosa, magis leptoderma, in partes duas zequales, quarum superior opereulum fit, (pressa) disrumpente. Aph. patens (Hzpw.) LINDB. satis superque diversum est caule rigido, brevi; foliis ovato-lanceo- latis — obovatis, minus argute serratis, nervo semper infra apicem evanido, cellulis brevioribus, inanibus; capsula clausa, multo laxius contexta, columella magna, crassa; calyptra basi integra. Physco- mitrium immersum SULL. et Ph. cyathicarpum Mitt. inflorescentiam habent autoicam. Obs. In op. cit. C. MÜLLER scripsit: "los masculus in ramo proprio basilari terminalis,” sed quod falsum est; organa mascula etenim axillis bractearum insidentia vel in apice caulis pistillidiis intermixta permultis investigationibus semper observavimus. IV. Physcomitrium (BRID.) FÜRNR. Gymnostomum Physcomitrium BRID. Bryol. univ. I, p. 97 (1826). Physcomitrium FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 9 (1829). Capsula pyriformis, collo distinctissimo, dense texta. Oper- culum plus minusve subconicum et longe apiculatum. Calyptra UPPSTÄLLNING AF FAMILJEN FUNARIACER. 595 mitriformis, longirostris, operculum et partem superiorem ca- psule obtegens. Inflorescentia autoica. 1. Physcomitrium latifolium (DRUMM.). foliis confertis, erectis, brevibus, latissime ovatis, breviter et abrupte acuminatis, subeymbiformi-concavis, nervo infra apicem dissoluto, cellulis consimilibus, subquadratis, chlorophylliferis; seta 1—2 m. m. longa, crassiuscula, sicca immutata; capsula majore, collo distineto sensim in setam abeunte, ore haud angustiore, sicca immutata; annulo latissimo, triplice, margini capsule arcte adhzrente. Gymnostomum latifolium DRUMM. Muse. amer. I, n. 16 (1823). SCHW&GR. Suppl. IV, P. I, fasc. I, tab. 304 (1842). Ph. Hookeri HamPp. Icon. muse. III, in obs. Ph. Thielei (1844). Ph. acuminatum C. MULL. Synops. I, p. 114 p.p. (1848). Notis supra datis optime diversum a sequente. Obs. Speciminibus authenticis THOMASII investigatis, SCHIMPER in sua Synopsi p. 319 (1860) seripsit Gymnostomum Physcomitrium latifolium Brio. Bryol. univ. I, Suppl. p. 760 (1827) Entosthodon Templetoni (Hoo&.) SCHWA:GR. esse. 2. Physcomitrium acuminatum (SCHLEICH.). foliis magis remotis, erecto-patentibus, longis, ovato-lanceolatis, sensim longe acutis, canaliculatis, nervo continuo vel breviter excurrente, cellulis omnibus majoribus, inanibus, marginalibus uniserialibus, majoribus, limbum indistinctum formantibus; seta 5 m. m. longa, gracili, sicca infra dextrorsum, supra sinistror- sum torta; capsula minore, collo distinctissimo et crasso abrupte in setam abeunte, ore angustiore, sicca sub orificium valde constrieta; annulo angustissimo, fragmentario, operculo ad- heerente. Gymnostomum acuminatum SCHLEICH. MSS. Steup. Nomencl. erypt. p. 191 (1824). Ph. acuminatum BR. et Sch. Bryol. eur. fasc. 11 Monogr. p. 11, tab. 3 (1841). RABENnH. Deutschl. Krypt. - Fl. II, P. III, p. 87 (p.p.?) 1848. OC. Mürt. Synops. I, p. 114 p.p. (1848). ScHIMP. Coroll. p. 60 (1855) et Synops. p. 314 (1860). Ph. eurystomum SENDTN. in Denkschr. bot. Ges. Regensb. III, p. 142 (1841)? 596 > S. O0. LINDBERG.. V. Pyramidula BRID. Mant. musc. p. 20 (1819). Pyramidium BRD. Bryol. univ. I, p. 107 (1826). Capsula et operculum przcedentis. Calyptra pyramidata, brevirostris, quadrangularis, capsulam et partem supremam set& amplectens et ad maturitatem fructus uno latere disrumpens, ideoque calymperoidea. Inflorescentia pracedentis. 1. Pyramidula tetragona BRID. Gymnostomum tetragonum BRıD. Sp. muse. I, p. 270 (1806). WEB. et MonHr, Bot. Taschenb. p. 90 (1807). G. pyriforme juvenile Voit, Hist. musc. herbipol. p. 17 (1812). Pyramidula tetragona BRID. Mant. musc. p. 20 (1819). Pyramidium tetragonum Brıp. Bryol. univ. I, p. 108 (1826). Physcomitrium tetragonum FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 12 (1829). Hamp. in eod. diar. XX, P. I, p. 285 (1837). Br. et ScH. Bıyol. eur. fasc. 11 Monogr. p. 9, tab. 1 (1841). VI. Goniomitrium WILS. in Hook. Lond. Journ. Bot. V, p. 142, tab. 3 (1846). Capsula globosa, collo indistineto. Operculum convexo- planum. Calyptra campanulato-mitriformis, octo-costata, ju- venilis octo-plicata, brevirostris, capsulam totam fere includens. Inflorescentia paroica. Specimina a nobis haud visa. VII. Zntosthodon SCHW.ZGR. Suppl. II, P. I, fasc. I, p. 44 (1823). C. MÖLL. Synops. I, p. 120 (1848). Capsula pyriformis, regularis, collo distinctissimo, dense texta. Operculum plano-convexum, cellulis erectis. Calyptra vesiculoso-cucullata, longirostris, maximam partem capsul& obtegens. Inflorescentia autoica. 1. Entosthodon japonicus (HEDW.). Gymnostomum japonicum HEDW. Sp. musc. p. 34, tab. 1, figg. 7—9 (1801). UPPSTÄLLNING AF FAMILJEN FUNARIACER. 597 VIII. Funaria SCHREB. in L. Gen. plant. VIII. ed., IL, p. 760 (1791). Kölreutera (haud LAxM.) HEDW. Fundam. II, p. 95 (1782). Capsula pyriformis, obliqua, cernua, rarissime regularis et erecta, collo distinctissimo, dense texta. ÖOperculum plano- convexum, interdum brevissime apiculatum, cellulis in spiram dextram dispositis. Calyptra et inflorescentia pracedentis. Obs. E structura operculi hoc genus eundem fere locum familie, quem Tortula inter Trichostomaceas, tenet. Kölreutera LaxMm. in Nov. comment. Acad. petropol. XVI, p. 561, tab. 18 (1772) Sapindaceis adnumeranda est. A. Capsula regulari, erecta, subgymnostoma. 1. Funaria fascieularis (DICKS.). Bryum serpyllifolium pellucidum, capsulis pyriformibus DILL. Hist. muse. p. 345 p.p., tab. 44, fig. 6 A—K (1741). Br. fasciculare Dicks. Plant. erypt. Brit. fasc. III, p. 3, tab. 7, fig. 5 (1793). Gymnostomum fasciculare Brıd. Muscol. rec. II, P. I, p. 44 (1798). Hepw. Sp. muse. p. 38, tab. 4, figg. 5—9 (1801). G. Physcomitrium fasciculare Brio. Bryol. univ. I, p. 101 (1826). Physcomitrium fasciculare FÜRNR. in Regensb. bot. Zeit. XII, P. II, Ergänz. p. 9 (1829). Hamp. in eod. diar. XX, P. I, p. 285 (1837). BR. et Sch. Bryol. eur. fasc. 11 Monogr. p. 13, tab. 4 (1841). Entosthodon fascicularis C. Müur. Synops. I, p. 120 (1848). F. fascicularis ScHIMP. Synops., Suppl. p. 700 (1860). B. Capsula obliqua, cernua, peristomata. a) Capsula levi, exannulata. 2. Funaria americana LINDB. F. Mühlenbergü Hevw. FIL. MSS. Turn. Muscol. hibern. spicil. p- 106, nomen solum in obs. F. hygrom. (1804). Sur. Moss. U. S. p. 51 (1856). SCHIMP. Synops. p. 321 in obs. F. calcar. (1860). PF. americana LINDB. in Ofvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 398 (1863). Obs. Hec species boreali-americana sine ullo dubio est anti- quissima F. Mühlenbergiü, quam HEDW. FIL., tamen in litteris solis, nominavit e MÜHLENBERG, de cognitione plantarum hujus partis orbis terrarum optime merito. Casu adverso tamen hac nominatio, 598 8. 0. LINDBERG. quum primum cum diagnosi publicata esset, non speciei american, sed alie, circa mare mediterraneum przeprimis dispers®, ideoque nullam rationem cum MÜHLENBERG habenti, attributa fuit. pF. calcaree WAHLENB. quoque postea dedieabatur, ut synonyma harum trium specierum fere inextricabilis sit. Qua causa istam denominati- onem specificam F. Mühlenbergii omnino rejicere coacti sumus. 3. Funaria mediterranes LINDB. F. Mühlenbergi (haud Hepw. FIL.) TURN. in KONIG et Sms, Ann. Bot. II, p. 198 c. diagn. (1806). F. calcarea (haud WAHLENB.) ScHIMP. Synops. p. 320 excl. synon. (1860). 3 F. mediterranea LINDB. in Ofvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 399 (1863). 4. Funaria calcarea WAHLENB. F. calcarea WAHLENB. in Vet. Akad. nya Handl. XXVII, p. 137, tab. 4, fig. 2 (1806). Harrm. Skand. Fl. VIII. ed., p. 371 (1861) et IX. ed., II, p. 42 (1864). LINDB. in Öfvers. Vet. Akad. Förh. XX, p. 398 (1863). F. hibernica HooK. in Curt. Fl. lond. II c. icon. (1817). F. Mühlenbergüi (haud Hepw. FIL., nec TURN.) HARTM. op. eit. I—VII. edd. (1820 —58). Obs. Omnia specimina F. hibernice optime cum ben F. calcaree WAHLENB. congruunt. 5. Funaria convexa SPRUC. F. serrata (haud Brio.) BR. et Sch. Bryol. eur. fasc. 11 Monogr. p. 8, tab. 2 (1841). F. convexa Spruc. in Ann. Mag. nat. Hist. II. Ser., III, p. 370 (1849). C. Möürr. Synops. II, Suppl. p. 541 (1851). ScHIMP. Coroll. p. 62 (1855) et Synops. p. 322 (1860). b) Capsula striata, annulata. 6. Funaria microstoma BR. et SCH. F. mierostoma Br. et ScH. Bryol. eur. fasc. 11 Monogr. p. 9, tab. 4 (1841). 7. Funaria hygrometrica (L.). Bryum bulbiforme aureum, calyptra quadrangulari, capsulis pyri- Jormibus nutantibus DILL. Hist. musc. p. 407, tab. 52, fig. 75 (1741). Mnium hygrometricum L. Sp. plant. I. ed., II, p. 1110 (1753). UPPSTÄLLNING AF FAMILJEN FUNARIACER. 599 Bryum hygrometricum Neck. Meth. muse. p. 221 (1771). Kölreutera hygrometrica Hepw. Fundam. II, p. 95 (1782). Funaria hygrometrica SCHRAD. Samml. krypt. Gew. I, n. 63 (1796) et in Usterı, Ann. Bot. XIX, p. 110 (1796). Roru, Tent. Fl. germ. IH, P. I, p. 225 (1800). Tuuns. Prodr. plant. cap. II, p. 174 (1800). Hxpw. Sp. musc. p. 172 (1801). Strephedium hygrometricum P.-Brauv. Prodr. p. 89 (1805). IX. Amblyodon P.-BEAUY. Prodr. pp. 33 et 41 (1805). BR. et ScH. Bryol. eur. fasc. X Monogr. (1841). Obs. Hoc genus pracedenti magis affine structura foliorum, paraphysibus apice clavatis et peristomio bene evoluto, quam Mee- se@,‘) nobis quoque videtur. Peristomium Amblyodontis ab hoc Meesearum, ex. gr. M. triquetr@ (L.) Änesır. in Nov. act. Soc. upsal. XII, p. 357 (1844) optime diversum est. Illius dentes externi sunt longi, sat regulares, plus minusve obtusiuseuli, papillosi, trabeculis ins distindtis et linea suturali longitudinali vix ulla; internt regulares, lineari-subulati, lepto- dermi, tenuissime papillulosi, parum hyalini, apice trabeculis brevibus coadunati, medio pulchre foraminati, eiliis rudimentariis; spori muri- eat. Hoc tamen compositum est a dentibus ewternis brevibus, irregularibus, obtusatis, haud papillosis, sed tenuiter striolatis, trabe- culis et linea suturali longitudinali distinctis; internis liberis, valde irregulariter et imperfecte evolutis, ut a granis crassis, flavis, laevis- simis, hyalinis et medio a membrana sola primaria haud incrassata cellularum compositis, ideoque sine foraminibus et vestigio ciliorum; spori sublaeves. * X. Discelium BRID. Bryol. univ. I, p. 365 (1826). XI. Gigaspermum LINDB. 1. Gigaspermum repens (HooK.). Anoectangium repens Hook. Musc. exot. II, tab. 106 (1820). SCHWEGR. Suppl. III, P. I, fasc. I, tab. 208 (1827). Wiııs. in Hoox. Lond. Journ. Bot. V, p 143, tab. 4 A (1846). Schistidium repens BriD. Bryol. univ. I, p. 120 (1826). Physcomitrium repens C. Man. Synops. II, Suppl. p. 544 (1851). *) Ut antiquior denominatio generis Leskie summo jure in Leskeam (e LESKE) versa est, Meesia ex analogia in Meeseam (e MEESE) transmutari debet. 600 S. 0. LINDBERG. Hedwigia (Furystomum) repens Wırs. in Hoor. Fi. FI.N. Zeland. II, p. 92 (1855). Habit. Nova Hollandia. Nova Zelandia. Terram arenosam ad Saldanha-Bay Prom.-bon.-spei inhabitans legit BREUTEL (commun. SCHIMPER). Rhizoma longe repens, album, pellucidum, valde radieulosum et ramosum; stratum externum a cellulis prosenchymaticis, sat magnis, extus incrassatis, inanibus, pars interior ejus formata a cellulis maximis, paueis, longioribus, haud incrassatis, materiam grumosam et guttas oleosas maximas continentibus. Folia integerrima, enervia; cellulis elongate vhomboidalibus, amplissimis, apicalibus solis paullo incrassatis, granulas chlorophylli paucas continentibus. Dractee peri- chetii foliis simillima, sed majores et longius acuminat&; pistillidia 3 vel 4, eparaphysata. seta brevissima, crassa, subglobosa. Capsula pallide brunnea, margine leniter recurvo, a cellulis magnis, teneris, parenchymatieis constructa, infra stomatibus maximis. Operculum convexo-planum, brevissime apieulatum. Calyptra minima, fugacis- sima, mitriformis, glabra, stylifera, basi integerrima, apieulum oper- culi vix obtegens. ‚Spori maximi, circiter 96, brunnei, minutissime muriculati, irregulariter angulati, eutieula tenui, fragili; eisdem Archidü alternifoliüi vix minores. Androecium axillare, bracteis 5 vel 6, foliis simillimis; antheridia 2, inflato-oblonga, duplo breviora paraphysibus filiformibus et apice haud crassioribus. APPENDIX. = I. spiridens longifolius LINDB. dioicus, valde robustus; foliis longissimis, e basi cauli adpressa divergenti-patentibus vel indistinete subsecundis, lanceolato-subulatis, late marginatis, sat dense et irregulariter spinoso-serratis, nervo longe piliformiter exeurrente, dorso summo spinoso-serrato. Sp. Reinwardti MONT. in Hook. Lond. Journ. Bot. IV, p. 10 (1845). Habitat in ins. Philippinensibus (n. 2210 collect. CUMMING), sed sterilis tantum visus. Planta vobustissima, habitu fere Dierani majoris, 25 eentim. longa, 3 ec. m. lata, simplex vel uno latere ramulo longiusculo. Caulis erectus, glaber, niger; stratum externum a cellulis rufo- brunneis, prosenchymatieis, apieibus acutis, valde incrassatis et inter se grosse porosis, spiraliter striatulis, medium a cellulis paullo longi- oribus, minus tamen incrassatis et coloratis, minus distinete porosis, apieibus reetangulo-obtusis, centrale optime ab externis configuratum, UPPSTÄLLNING AF FAMILJEN FUNARIACEA. 601 a cellulis albidis, valde angustis, haud porosis vel incrassatis forma- tum. Folia inferiora minora, brunneo-flava, superiora 2,2 c. m. longa, aureo-fulva, omnia densa, scariosa, pellucida, nitidula, sieca plicatula et hie illie eurvata, e basi pallidiore, nitida et late obovata acu- tissime subulata, subplicatula, canalieulata, supra basin late fulvo- et incrassato-limbata, margine recto, serraturis fragilibus, apice brunneis; cellulis baseos prosenchymatieis, haud incrassatis, supra- basilaribus eadem forma, valde incrassatis, inter se porosis, subulae et partis superioris folii oblongis vel subquadratis, valde incrassatis, omnibus inanibus et laevissimis, eisdem marginis angustioribus et magis incrassatis; pars basilaris folii ab uno strato cellularum, supra- basilaris a dupliei vel triplici, margo tamen a sex- vel septumplici formatus. Perichetia pauca, breviter stipitata; bractee circiter sede- cim: exteriores ovatse, acute, integerrimz, enerves; media late ovat, abrupte subulate, nervo valde tenui, excurrente, integro; intimae piliformi-subulate, nervo sat crasso, excurrente, paullo serrato; pistil- lidia et paraphyses numerosissima, aquilonga, ha filiformes. Planta mascula feminexe simillima, paullo tamen minus robusta, foliis brevioribus, magis patentibus et haud subsecundis. - Androecia numerosissima, stipitata; dractee sedecim, infimae (tres vel quatuor) dissite, ovato-lanceolat&, serrulat®, paullo concav&, enerves, ceter& rotundato-ovatze, valde concav, abrupte piliformi-subulatz, serrulatze, nervo tenui, excurrente; antheridia et paraphyses numerosissima, aequilonga, he filiformes. Spiridens Reinwardti N.-Eseng. in Nov. act. Acad. Leop. - carol. XI, p. 144, tab. 17, fig. A (1823) videtur planta minus crassa, foliis squarrosis, brevioribus, minus acutis et haud subpiliferis; ceteroguin ex iconibus solis et descriptionibus nobis nota. Sp. Balfourü Grev. in Ann. Mag. nat. Mist. Il. Ser., I, p. 326, tab. 18 (1848) diversus est magnitudine multo minore, foliis anguste marginatis et remotissime serratis, sed ut pracedens nobis ignotus. Il. Pterobryum elatum LINDB. dioicum, elatum, supra dendroideum, complanatum, bipinnatum; foliis scariosis, rufescentibus, nitidis, erecto-patentibus, e basi ovata lanceo- latis, acutissimis, plicatis, margine planis, serratis, nervo breviter excurrente, dorso serrato. Lecta sunt in ins. Philippin. a CUMMING (n. 2198) specimina feminea sterilia. Planta 10—15 c. m. alta, e rhizomate demisso, radiculis nigri- cantibus obtecto, infra nuda (6—10 c. m.), supra dendroidea. Caulis nigro-brunneus, infra foliis squamiformibus, inconspicuis, adpressis, dissitis, membranaceis, rotundatis, tenuiter nervatis, laceratis obvelatus, e parte dendroidea innovascens. Folia ramea et ramu- lina e basi lanceolata linearia, serrata, dorso nervi serrato; omnia a duobus stratis cellularum formata, cellulis baseos ovalibus vel lanceolatis, obscurius coloratis, valde pachydermibus, inter se porosis, 602 S. ©. LINDBERG. superioribus angustissimis, incrassatis, leevissimis. Bracte® perichetiü, in caule primario solo positi, eireiter viginti, ereet&, strietzs, exte- riores ovatee, enerves, interiores e basi ovata abrupte in subulam pili- formem, serrulatam attenuatse, nervo longe excedente, dorso serru- lato; pistillidia et paraphyses :»equilonga. A ceteris speciebus generis optime diversa est magnitudine, foliis angustis et aliis notis supra indicatis. - III. Trachypus rugosus LIiNDB. dioicus, subpinnatim ramulosus; foliis divergenti-patentibus, e basi angustiore ovalibus, sensim late acutis, profunde canalieulatis, supra profundissime et dense rugosis, margine apieis solum minutissime serrulatis, nervo simplici, crasso, in summo apice dissoluto; capsula anguste oblonga, la&vi, in setam breviusculam, densissime verru- culosam subsensim abiente; operculo longe, oblique rostratum; ca- lyptra magna. Dicnemos’) rugosus? Mont. in Hook. Lond. Journ. Bot. IV, p- 10 (1845). Habitat in insulis Philippin. (collect. CUMMING, n. 2197). Rhizoma arcte repens, radiculis rufis teetum. (Caulis erectus, apice leniter decurvatus, densifolius, apice ramulorum obtuso. Folia profunde canaliculata, basi pluries profunde plicata, margine recto, superne incurvato, integerrimo, apice solum minute serrulato, nervi dorso prominente; cellulis baseos votundo-quadratis, inter se porosis, ceteris maxime .incrassatis, minutis, rotundis, multangulis, laevissimis. Perichetia in caule primario; dractee vaginantes, latissima, abrupte in subulam brevem, patentem, integram attenuat&, haud rugosa vel plicate, nervo tenuiore. Vaginula cylindrica, pistillidis et para- physibus copiosissimis, his filiformibus. ‚Seta straminea. Capsula rufula, ore angustiore et collo longo, crassiusculo. Operculum coni- cum, acutissime rostratum, longitudine fere capsul&, rufo-stramineum. Annulus nullus. Peristomium valde imperfeetum solum observatum. Calyptra dimidiata, basi lacera, opereulum et dimidiam capsulam obvelans, straminea, apice brunnea, paraphysibus flexuosis, copio- sissimis tecta. A Trachypode crispatulo (Hoox.) folis rugosis et aliis notis optime diversa species. Obs. Inter alios muscos, ex ins. Philippin. a CUMMING relatos, videmus ZLeucophanes candidum (HornxscH.) LINDB. (n. 2213) et Campylopodem Blumei (Doz. et Moık.) n. 2207. — Cryphea helicto- phylla Mont. ad hoc genus pertinere videtur, nullo modo tamen ad Crypheam. Trachypodem optime, sententia nostra, a Meteorio di- stinxit W. MITTEN. ” ") In Pape, Griech.-Deutsch. Handwörterb. I, invenire ‚possumus zvnu0s, zynun, zvnula, et zvnuis, sed haud zvnuov vel zvnuwv; ideogue nomen generis Dicnemos, nullo modo Dicnemon, seribendum est. UPPSTÄLLNING AF FAMILIEN FUNARIACEA. 603 IV. Meteorium striatum LINDB. dioicum, irregulariter dichotome ramosum, ramis divergentibus, ob- tusis; foliis sparsis, divergentibus, ovali-rotundis, apiceulatis, plicatis, supra remote dentieulatis, nervis binis, indistinetis; seta gracili, 'semiunciali; capsula regulari, elliptica, horizontali, ore sat dilatata, octo-sulcata. Prope urbem Valdivia Julii 1851 legit LECHLER (n. 257 a). Planta sat tenella et longa, pallide viridis, nitida. Folia minuta, concava, margine recto, nervis brevissimis; cellulis omnibus linearibus, loevibus. Dractee perichetii vaginantes, externa late ellipticse, in- time multo longiores, apice recurve et acute; cellulis baseos rufulis, sat magnis, valde incrassatis et inter se porosis. Vaginula vix paraphysata. Seta rufa, leevis. Dentes peristomi externi leniter ineurvi, pallidi, lanceolato-lineares, medio hyalini, marginibus cıassi; interni hyalini, incurvi, carinati, medio perforati, ciliis nullis. An Meteorio genujflexo (C. MÜLL.) proximum? V. Phyllogonium eylindrieum LINDB. dioicum, paullo nitens; capsula immersa, anguste cylindrica. Habitat in insula O’Tahiti, ubi inter alios muscos sparse cere- scens Sept. 1852 detexit Rev. 8. B. PONTEN we ee Rhizoma repens, nudum, nigricans. Caulis 6 e. m. longus, 2,5 m. m. latus, erectus, apice ad Takte lenıssime a irregulariter divisus, complanato-planissimus, apice ramorum obtuso. Folia pallide viridia, paullo nitentia, subpellucida, sicca immutata, densissime et oblique affıxa, patentia, conduplicata, e basi ovata et haud decurrente oblonga, obtusa, apiculo brevissimo, indistinete recurviusculo et ob- tuso, cymbiformi-concava, margine recto, integerrimo, nervo tenui simplici ad medium producto vel binis brevissimis; cellulis angustis, serpentinis, lineari-lanceolatis, vix incrassatis, lsevissimis, alarıbus paucissimis, majoribus, quadrato-rectangularibus, concoloribus, su- premis apieis brevioribus. ZPerichetia in ramıs valde sparsa; bra- eter ceirciter sedecim, foliis triplo longiores, erect&, stricte, lineari- lanceolate, in subulam longam sensim angustats, apice remotis- sime et obsolete dentieulate, longitudinaliter profundissime pli- cat, enerves, basi laxius texte. Capsula brunneo-pallida, lepto- derma, subpellueida, laevissima, sensim in setam brevissimam abiens, cellulis magnis, vix incrassatis, rectangulari-quadratis. Vaginula brevissima, cylindrica, pistillidiis et paraphysibus copiösis, zequi- longis, his filiformibus obtecta. Columella cvassiuscula. Dentes peristomii simplieis sedecim, per parja irregulariter e basi connati,, apieibus in conum eonniventes, siecci incurviuseuli, flavido-rufi, subu- lati, densius trabeculati, laeves et hyalini. Annulus nullus. Oper- culum »-brunneum, e basi conica recte rostratum, a cellulis sub- rotundis, incrassatis formatum. Cal yptra longa, rufa, anguste per- feeteque mitriformis, operculum et marginem nere Olsen, basi sublacera, apice rostellata, part aphysibus filiformibus, sat loneis, Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Arg. 21. N:o 10. 604 S. ©. LINDBERG. flexuosis obtecta, a cellulis minutis rotundato-quadratis contexta. Spori sat magni, luteo-virides, laevissimi, subpellueidi. Planta mascula feminee perfecte similis. Androecia pauca, semmiformia, in caule et ramis posita; bractew ovales, obtusiusculz, integerrims, enerves, laxius texta, limbo angustissimo, ab una serie cellularum recetangularıum et magis incrassatarum formato, eircumdat ; antheridia 5—5 oblongo-cylindrica, paraphysibus aequilongis. Pulcherrima et distinctissima species generis, sine dubio Meteorio Brıp., MITT. proximi. VI. Calymperes parasiticum (SW.). dioicum?; caule parce ramoso, densifolio; foliis flavidulis, siceis erispatulis, e basi vix latiore patenti-divaricatis, apice reflexis, lanceo- latis, acutis, margine undulato, incrassato-limbato, nervo continuo; setis geminatis, brevibus; capsula eylindrica; dentibus brevissimis, ineurvis. Bryum parasiticum Sw. Prodr. Fl. Ind. occid. p. 139 (1788). Brio. Muscol. rec. II, P. III, p. 54 (1803). Encalypta parasitica Sw. Fl. Ind. occid. IIL, p. 1759 (1806). SchwaGr. Suppl. I, P. I, p. 60, tab. 17 excl. fig. calyptre (1811). Weissia parasitica MoHR in Kon. et Sims, Ann. Bot. II, p. 545 (1806). Anoectangium parasiticum BRID. Sp. muse. I, p. 270 (1806). Glyphomitrium parasiticum Brıp. Mant. musc. p. 31 (1819). Calymperes parasiticum Hook. et Grev. in Brewst. Edinb. Journ. I, p. 151 (1824). Brachypodium? parasiticum BripD. Bryol. univ. I, p. 149 (1826) et Suppl. p. 718 (1827). C. Mürr. Synops. I, p. 750 (1849). Leetum in ramis Hematoxyli et Mimose Unguis-cati Hispaniola ab OL. SWARTZ. Caulis vigidiuseulus, infra radieulis fuseis obsitus. Folia.e basi cauli adpressa lanceolata, canaliculata, margine inflexo, integerrimo, limbo angusto, aureo, infra apicem desinente, uervo crasso, laevissimo; cellulis baseos magnis, hyalinis, laxis, haud incrassatis, quadratis et rectangularibus, infimarum pagina superiore ample et irregulariter (rotundo-, oblongo- vel lanceolato-) foraminata, suprabasilaribus minutis, rotundato-quadratis, incrassatis, pagina superiore pulvinari- formi-elevatis, inferiore papilla minima, acuta. Bractee perichetiü vaginantes, erect®, laxius texte. Vaginula longe et anguste eylın- drica, vix paraphysata, sed pistillidia numerosa gerens. seta supra ‚bracteas haud emergens. Capsula fusco-brunnea, laevissima, nitidula, collo longo in setam valde sensim abiens. Peristomium minimum, sat longe infra marginem capsulse positum et hune vix superans; dentes sedecim, irregulares, pallidi, obtusi, loeves, linea media notatı, trabeeulati. ("Operculum a basi parva convexo-subulatum, longitudine capsule. Calyptra longa subulata, non laxa, pallida, ore aequali, latere demum fissili”. Sw.). Spori magni, pallide brunnei, laeves. UPPSTÄLLNING AF FAMILJEN FUNARIACE Yt. 605 Individuum sterile simplex, paullo major. Folia breviora et minus recurvata, ceteroquin simillima, suprema tamen erecto-patentia, conferta, rosulata, ut androecia Pogonati in memoriam valde referunt, e basi rotundata, concaviore et laxius contexta ovalia, immarginata, nervo ad medium folii penicillum densissimum gerente, a filis compo- situm loneis, filiformibus, arcuatis, folio apice adpressis, 20-articulatis, articulorum medio constricto, ideoque columnam vertebralem piscium simulantibus. Ex habitu, structura folii et deseriptione calyptre certe ad hoc genus pertinet, a cujus ceteris speciebus pra&sentia peristomiüi etc. optime distinguitur. Obs. Re vera mirandum est SCHWZGRICHEN, calyptram (e de- scriptione speciel /. c.) minime noventem, ut notas, a SWARTZ huie organo I. c. datas, verbis immutatis et signo eitationis transscriberet, in tabula hane tamen figurasse. Sed he delineatio ad descriptionem relatam nullo modo quadrat, ut calyptram cujusdem Macromitrü repraesentans. "Flores monoici, masculi gemmiformes axillares SWARTZ I. c. seripsit; in individuo fertili tamen nullum vestigium androeeii invenire nobis contigit. — Hymenodontem eruginosum (Wıus.) €. Mürr. inter Neckeram trichophyllam SWARTZ (specimina sterilia) in ins. Jamaica primus detexit. 4 VII. sSyrrhopodon obtusifolius LINDB. dioicus? caule erecto, apice arcuato-curvato; foliis e basi lata pa- tentibus, lanceolatis, rovundato-obtusis, margine undulato, limbato. Habitat in insula O’Tahiti, ubi Sept. 1852 invenit Rev. S. B. PONTEN (Exped. Eugénie). Rhizoma repens. Caulis sat densifolius. Folia ad basin am- plexicaulia, margine recto, limbo latissimo, flavido-pellueido, serrato, ubique circumdata, nervo antice prominente, dorso lavi, suprema parte ejus copiosissima corpuscula, columnam vertebralem piscium in memoriam referentia, gerente; cellulis minutissimis, inconspicuis, papillulosis, basilaribus laxissimis, hyalinis, ample foraminatis. Cetera ignota. Syrrhopodon (Vodonoblepharum) undulatus (Doz. et MoLK.) proxi- mus differt caule crassiore, folus divergenti-patentibus, subacutis, limbo angustiore, minus serrato, supra dissoluto, cellulis superioribus multo majoribus, distinctissimis. 8. (Cod.) fascieulatus Hoox. et Grev. habet caulem elatum, ramulosum, folia acuta, dorsum nervi papilloso-serrulatum, cellulas multo majores, subpellucidas. He species in collectione quoque CUMMINGII sub numero 2199 adest. VIII. Macromitrium cadueipilum LINDB. dioicum, vepens; caule tomentoso, densifolio; foliis siceis spiraliter eurvatis, erectis, lanceolato-lingulatis, apice emarginatis, integerrimis, nervo longe exceurrente, folio spe duplo longiore. 606 S. 0. LINDBERG. Inter Leptostomum macrocarpum (Hrepw.) e Nova Zelandia (colleet. Rarrs) pauceissima speeimina feminea decerpsi. Planta vamos elongatos, erectos, graciles emittens. Folia in- feriora ferruginea, superiora flavidula, strieta, margine inferne reflexo, superne recurvo, basi saccato-concava, superne carinata, ad apicem - subeueullata, nervo aureo, sat crasso, pars excurrens ejus genicula- tione eonstrieta apiei folii affıxa ibique facillime caduca, multo, proesertim medio, crassior, subteres, flexuosa, pungens, integerrima; cellulis folii incrassatis, hyalinis, inferioribus reetangularibus, superi- oribus quadratis in seriebus longitudinalibus dispositis, minutis, inanibus, levissimis, cellulis nervi indistinetis, angustis, partis ex- eurrentis subquadratis. Bractee perichetiü latiores, lougiores, minus regulariter areolata; pistillidia copiosa, -paraphysibus filiformibus, aequiloneis. Structura nervi ab ommibus speciebus generis distinetissima et euriosissima. Obs. Pars excurrens maxime caduca nervi verisimillime organum reproductivum plante est, quod vulgo in foliis fragilibus quoque videre possumus, ut in Dicrano fragilifolio ete. Fragmenta fol etenim horum protonema e parte inferiore nervi saepissimme proferunt. Pars libera nervi hujus Macromitrü ve vera ad folium artieulata yidetur. IX. Goniobryum LiNDB. Fructus lateralis. Capsula obliqua, cernua, collo distinetissimo, gracili. Peristomium optime evolutum, eodem Bryorum (verorum) persimile. Operculum breviter conicum, obtusum. Calyptra? In- floreseentia autoica. Areolatio foliorum funarioidea. Cellulis foliorum amplis, laxissimis, nullo ınodo incrassatis, hexagono-reetangularibus, foliis nitidis, pellueidis, immarginatis, ob- tuse serratis, nervo minus crasso, dorso levi, operculo haud rostrato hoc novum genus optime a Rhizogonio Brıp. diversum est. Fructu laterali eandem relationem sad Bryum DILL., Scuimp., quam Rhizo- gonium ad Mnium vel Anoectangtum ad EICHE vel Pleurochete Linde. in Öfvers. Vet. Akad. Förh. XXL, p. 253 (1864) ad Tortu- lam, habet et multo magis affıne Mielichhoferie, ceujus maxime evo- luta et robusta forma forsitan sit, sed, nullis intermedüs formis visis, distinctissimum peristomio bryeideo et areolatione folorum funarioidea. Folia etenim tantum serrulata Mielichhoferie a cellulis rieidiusculis, incrassatis, angustis, plus minusve linearibus ediheata. sunt et nervus eorum crassior. Lamprophyllum LiNDB. fruetu ter- minali et cellulis foliorum, eisdem Mielichhoferie similibus, satis superque distinguitur. Habitu et structura foliorum ad Amblyodontem quoque inter Tuppen hoc Goniobryum valde propimquat, sed fructu laterali, peristomio et paraphysibus androecii haud elavatis, sed filiformibus, optime notatum. UPPSTÄLLNING AF FAMILJEN FUNARIACER. 607 1. Goniobryum subbasilare (HooK.). Hypnum subbasilare Hoox. Muse. exot. I, tab. 10 (1815). H. Stereodon subbasilaris Brio. Bryol. univ. II, p. 559 (1827). Rhizogonium subbasilare Scump. in Mout et ScHLEcHT. Bot. Zeit. II, p. 125 (1844). C. Mörr. in eod. diar. V,.p. 803 (1847). Mnium subbasilare OC. Müur. Synops. I, p. 174 (1848) et II, Suppl. p. 555 (1851). Obs. Ut jam SCHIMPER 1. c. monuit, Aypnum subbasilare ScHWaGR. Suppl. III, P. II, fasc. I, tab. 256 (1829) est Rhizogonium mnioides (HooK.) SCHIMP. X. Fissidens Thunbergiü BRID. dioicus, basi rufescens, supra glaucescens; caule adscendente, densi- folio; foliis patentibus, superioribus subsecundis, e basi ovata sensim lineari-laneeolatis, apiculato-acutis, immarginatis, densissime denti- eulatis, nervo crasso, flavido, continuo, flexuoso, cellulis multangulo- rotundis; perichstis in axillis suprabasilaribus positis, bracteis longi- tudine foliorum, subsetaceis. Hypmum asplenioides (haud Sw.) Tuung. Prodr. plant. cap. II, p. 175 (1800). Fissidens asplenioides Bripd. Sp. musc. I, p. 169 p.p. (1806). HornscH. in Linnsa, XV, p. 157 (1841). Diceranum (Fissidens) n. sp. WEB. et Mor, Botan. Taschenb. p- 164 in obs. (1807). F. Thunbergiüi Brio. Mant. musc. p. 191 (1819) et Bryol. univ. IT, p.. 699 (182%). €. Mürr. Synops. I, p. 72 (1848). Habitat in monte Tafelberg Prom.-bon.-spei, ubi plantam femi- neam legit THUNBERG, in cujus herbario sub nomine Hypni deli- catuli 2 (asplenioidis) asservatur. Planta simplex vel ramosa, subuncialis, 3 m. m. lata. Folia 25—30-juga, prasertim suprema subsecunda, sicca crispatula et undulata, ad insertionem angusta, lamina vaginantes lata, supra medium folii product, integerrim®, a cellulis loevissimis, planis constructe, lamina simplex superior et inferior angusta, margine creberrime dentieulate, a cellulis pulvinari-elevatis format, haec ad basin folii rotundato-desinens. Perichetia vulgo 2 vel 3 in axillis partis inferioris, seepe ad basin plants posita, basi radicantia; bracte® 12—20, infime minim&, medie nervo apieulat®, suprems longitudine foliorum, ereet&, e basi vaginante angustissime lineares, subsetacez, lamina simplex inferior ad basin vaginantem nulla, ceteroquin foliis simillima; pistillidia et paraphyses numerosissima, aquilonga, ha filiformes. Fissidens glaucescens HoRnscH. in’op. cit. p. 154 proximus nobis ignotus est, sed e descriptione parum diversus videtur: foliis oblique mucronulatis, apice erosis et bracteis perichstii foliis multo longioribus. F. asplenioides (Sw.) Hepw., habitu sat similis, di- stinguitur colore ferrugineo, foliis erectis, obtusis, uno latere con- cavis, seta terminali etc. 608 S. 0. LINDBERG. OM FUNARIACEZ. XI. Leucophanes guadalupense LINDB. dioicum?, dense cespitosum, sordide brunneum, nitidulum; caule humili, ramoso, densifolio; foliis e basi albida patenti-recurvis, an- guste lanceolatis, acutis, carinatis, margine recto, incrassato-limbato, inteserrimo, solo apice serrulato et ibidem cum nervo sat crasso, excurrente et dorso valde serrato confluente. Specimina pauca sterilia in ins. Guadeloupe Antillarum legit Rev. FORSSTRÖM. Folia sieca hie illie leniter curvata et margine undulata; cellulis intermediis quadratis in seetione transversali folii, a stratis duobus cellularum compositi. XII. Octoblepharum longifolium LiNDe. autoicum; ceespite densissimo, a caule ramosissimo et humili formato; foliis angustissimis, longe linearibus; androecii bracteis 9—12, sub- membranaceis. Habitat in insula O’Tahiti, ubi Sept. 1852 parce legit Rev. S. B. PONTEN (Exped. Eugénie). Caulis ramosissimus, densifolius, caespites humiles, densissimos et fragilissimos, colore inferne pallidos, superne viridi-albidoflavos, for- mans. Folia e basi brevi, ovata et membranaceo-marginata recurva, angustissime linearia, subacutiuscula, integerrima, apice solum serru- lata, sectione transversali (prasertim dorso) biconvexa, a septem stratis cellularum formata. Dractee pericheti foliis simillima; pistillidia 1—3, paraphyses breves, pauc®, filiformes. Androecia ‚basi radicantia, sepissime duo vel tria in eadem axilla nidulantia; bractee 9I—12 submembranacex, oblongo-lanceolat&®, acute, anthe- ridia 7 paraphyses 2 vel 3 oa nen, filiformes. Ab Oct. albido (L.) HEDW. et Der cylindrico SCHIMP. praecipue czespite densissimo, foliis angustioribus, duplo longioribus et structura androeeii distinguitur. 609 Om Argulus daetylopteri, en ny vestindisk hafs-argulid. Af T. THORELL. Tafl. XVT: [Meddeladt den 14 December 1864.] Såsom tillägg till min uppsats rörande krustacé-familjen Ar- gulide"), far jag här meddela en beskrifning öfver en ny art af denna familj, hvilken godhetsfullt blifvit mig meddelad af Professor S. LOVÉN, med uppgift att den funnits i gälhalan af en Dacty- lopterus volitans (LINN.) från Vestindien. Antalet af de Argulider, som lefva uteslutande i hafvet, belöper sig, så vidt man med säkerhet vet, hittils endast till tvenne arter, nämligen Argulus purpurens (Rısso) och Argulus giganteus LUCAS, båda från Medelhafvet, af hvilka likväl en- dast den förstnämnde är nagorlunda fullständigt känd. Upp- täckten af en ny hafs-Argulid är saledes redan i och för sig af ett visst intresse; den är det nu så mycket mera, som den vest- indiska arten uti de i systematiskt hänseende väsendtligaste punk- terna, mundelarnes och benens byggnad, nära sluter sig till den europeiska 4. purpureus, och med denna (samt förmodligen också A. giganteus) bildar en naturlig grupp (Agenor Rısso), ehuru- väl den, tillfölje af hufvudsköldens svagare utveckling, genom sin habitus mera erinrar om den vanliga Argulidtypen, sådan som vi känna denna genom t. ex. de hos oss förekommande sötvattens- formerna A. foliaceus (LINN.) och A. coregoni THOR. '). Lika- !) THORELL, Om trenne Europeiska Årgulider; jemte anmärkningar om Arguli- dernas morfologi och systematiska ställning, samt en öfversigt af de für när- varande kända arterna af denna familj, i Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., 1864, p. 7—72, Tafl. I—IV. N. ?) Denna sednare arts utbredning är icke mskränkt till Sverige, utan den före- kommer äfven i andra delar af Europa. "Troligtvis hafva flere äldre författare sammanblandat eller förvexlat A. coregoni med 4. foliaceus (= 4. delphinus Öfvers. af K. Vet.- Akad. Förh, 1864. No 10. 610 T. THORELL. som hos A. purpureus, sakna simfötterna ”gissel”: mandiblerna ha sitt läge nära munöppningen, och ”läppen” är öppen undertill. Den mellanled eller ”patella” a andra paret maxillarfötter, som finnes hos A. purpureus, saknas dock hos A. dactylopteri, lika- som hos A. foliaceus m. fl. — Särskildt märklig är denna art för den stora olikheten mellan ,båda könen; ty då hos de öfriga bekanta Arguliderna denna olikhet hufvudsakligen visar sig i formen på den bakersta kroppsafdelningen eller stjerten, och en- dast i ringa grad berör hufvudskölden, är hos A. dactylopteri äfven denna del af en helt annan gestalt hos hanen (fig. 2), än hos honan (fig. 1). De exemplar, jag erhållit till undersökning, voro tolf till an- talet, och lära utgjort ungefär hälften af dem, som funnos på den nämnda fisken. Således ha öfver tjugo stycken af dessa parasiter lefvat i gälhalorna hos nämnda fisk. De undersökta exemplaren äro af mycket olika storlek, från 4 till 8 millimeter långa; endast tre bland dem äro hanar, och af dessa torde en, ehuru endast 5 millim. lång, vara i det närmaste fullvuxen. Af honorna inne- höllo äfven de minsta (43 millim. långa) exemplaren några stora, fullt utvecklade ägg. ARGULUS (AGENOR) DACTYLOPTERI n. sp. Scutum cephalicum antice utrinque sinuatum, postice late incisum, in Q inverse sub-ovatum, latitudine paullo longius, pedes ultimi paris non tegens, in &A paullo minus, utrinque ante medium ‘aurieulato- productum; cauda parum profunde ineisa, in 2 subtriangula, paullo latior quam longior, angulis rotundatis, longit. c:a $ reliqui corponis, laciniis apice rotundato-acumivatis, in & oblongo-ovata, longit. c:a 1 totius corporis, laciniis acutioribus; stimulus mediocris, sipho sub- cylindratus; cotyledones parvi, diametro 4— 1), longit corporis vequantes; pecten elongato-productus, plaga magna scabra dentibusque tribus for- tibus conicis, aeuminatis; pedes flagello carent. — Long. 9 7—8, lat. 5 millim.; long. A ca 5, lat. c:a 3 millim. ‚MüÜrz.): detta är älminstone fallet med Herrmann, — hyarpa Herr H. A. Euren fästat min uppmärksamhet — som i sin bekanta Memoire Apterologique (1804) pag. 131, Pl. V, fig. 3 och Pl. VI, fig. 11 under namn af A. delphinus beskrifvit och afbildat A. coregoni, ehuru de synonymer (MüLLers och Lör- LINGS), som han eilerar, hafva afseende på A. foliaceus. OM ARGULUS DACTYLOPTERI. 611 Hab. in Mari Indie occidentalis in cavitate branchiali Dactylopteri volitantis (LINN.) inventus. Deser. femine (fig. 1). Scutum cephalicum supra modice con- vexum, inverse sub-ovatum, latitudine paullo longius, in lateribus leviter rotundatum, amplum, usque ad basin pedum quarti paris per- tinens, antice abrupte sinuato-angustatum, parte cephalica pıominenti, antice rotundato-triangula, in dorso costis duabus chitinosis ut in re- liquis distineta; postice late et sat profunde (ad + longitudinis) ineisum, laciniis intus sub-sinuatis, apice rotundatis, forma incisura sub-triangula; supra leve, subtus versus margines antice dentibus minutissimis sca- brum. Truncus latitudine c:a 4 scuti, segmentis latioribus quam lon- gioribus, ultimo prioribus latiori, utringue supra insertionem pedum quarti paris rotundato-dilatato, postice late et non profunde emarginato, basin caud® tegenti. Cauda (fig. 12) mediocris, 4 longitudinis seuti zquans, + totius corporis longit. vero paullo brevior, subtriangula, angulis rotundatis, longitudine paullo latior (in junioribus angustior), segmento ultimo trunci haud parum latior,. antice bis sinuata, in lateribus leviter rotundata, postice param profunde vix ultra 4 lon- gitudinis ineisa, laciniis apice rotundato-acuminatis. Appendices (fig. 13) minutissimae: ex binis artieulis constare videntur, primo brevi, subeylindrato, altero longiori, subovato,piloso. Receptacula seminis (figg. 5 et 12, rs) a basi caud®e remote, ovata (longit. c:a 0,9 lat. c:a 0,55 millim.); a capsula seminis, quam ineludunt, canalis (filum?) longus, tenuissimus, convolutus, alium ejus- modi canalem excipiens, ad papillam (p) prope basin caudse sitam . duetus est. Ovarium oblongum, per totum truncum extiensum; ova perlucent sat magna (c:a 1 millim. longa, + millim. lata), 35 vel pauciora in exemplis, que vidimus. Oculi oblongo-rotundati, obliqui, sat magni, diametro maxima c:a 0,35 (a, longit. corporis fere). Macula ocellaris parva, cum oculis triangulum fere aquilaterum formans. Antenne I:mi paris (fig. 7, a) fere ad marginem capitis per- tinent; art. 1 brevis est, transversus, aculeo forti postice armatus; art. 2 oblongus, priori 3—4:plo longior, versus apiceem angustatus et in uncum fortem, incurvum productus, versus basin tuberceulo forti, acuto, foras directo in margine antico, et unco forti in margine po- stico armatus; appendie ex articulis duobus constat: art. 1 tenuis, angustus, acqualis, fere ad apicem antenn& pertinens; art. 2 priori paullo angustior, plus duplo vero brevior, triplo longior quam latior, apice rotundato. Antenne 2:di paris (fig. 7, a,) longitudine priorum, angustiores vero et inter se longius distantes, ad basin (art. 1 et 2) crasse, extus angusta, sub-attenuatze, articulis quinque. Art. 1 diametro paullo longior, sub-eylindratus, basi postice unco armatus; art. 2 eadem fere diametro, sed brevior est; art. 3 longit. fere priorum 2 conjunctis, multo vero angustior, versus apicem sub-angustatus, diametro c:a 4:plo longior; art. 4 illo paullo angustior et dimidio brevior; art. 5 priori duplo fere brevior, paulloque angustior, diametro paullo longior. Pone Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 21. N:o 10. 13 612 T. THORELL. basin antennarum adsunt unc auxiliares duo fortes, cum uneis art. 1 antennarum primi paris trapezium paullo latius quam longius for- mantes. Stimulus (fig. 3) mediocris est, vagina ad basin antennarum primi paris saltum pertinenti, verticula ad basin nulla. Sipho (fig. 3) sat parvus, versus apicem subangustatus, ipso apice oblique truncato et in dorso sub-inerassato; diametro c:a triplo longior, subtus versus basin granulis vel dentibus minutissimis sparsus; porre- ctus inter basin maxillipedum secundi paris pertinet. Apex (fig. 4) cucullo sive labio rotundato-subtriangulo, subtus aperto ut in A. pur- pureo, effieitur, cujus margo in medio emarginatus est et membranula tenuissima ibi auctus (?): intus pegmate ejusmodi, atque in A. foliaceo et coregoni descripsimus '), fuleitur, instrumenta manducationis gerenti. Maxille (fig. 4, mx) parv, debiles, oblong&, apice extus rotundate, intus rect&, non dentat&, callo chitinoso, transverso conjunct®. Man- dibule (fig. 4, md; fig. 6) transverse positz, certo situ in ipsa aper- tura oris apparentes, paullo profundius tamen quam in A. purpureo pertinentes: oblonga sunt, basi late, tum angustatze et paullo curvate, in ipso apice et versus apicem in margine concavo dentibus minutis acutis, densis, versus apicem in margine vero convexo dentibus tribus raris, ultimo forti, armate. Ante maxillas et mandibulas in fundo aperture oris dentes vel apices duo fortes sese ostendunt (fig. 4). Cotyledones (mawillipedes 1:mi paris) parvi; diameter maxima 4 — 1, longit. totius corporis ®equat et paullo major est quam spatium quo inter se et a margine scuti distant (fig. 3). Radios marginis c:a 45 numeravi. Mawillipedes 2:di paris (fig. 3) ex articulis 5 constant: art. 1 crassus, diametro paullo longior, pectine (fig. 8) quasi in manubrium elongatum, angustum, oblique intus”et antrorsum directum producto, in margine postico dentibus tribus fortibus conicis acuminatis armato, quorum extimus reliquis fortior est, ante dentes vero plaga magna obliqua, scabra praedito. Art. 2 priori paullo brevior et angustior, versus apicem sub-angustatus, latitudine maxima vix longior, nulla ”patella” auctus ?); art. 3 eo duplo brevior est, multogue angustior, latitudine paullo longior; art. 4 etiam paullo brevior et angustior; art. 5 prioris longitudine ut versus apicem paullo angustatus, sub- conicus, apice in digitum minutum producto et aculeo parvo armato. — Inter et pone maxillipedes secundi paris adsunt une quatuor sat fortes, trapezium formantes. Pedes omnes flagello carent; extensi ad marginem scuti pertinent. Stipes ped. par. 1—3 ex tribus, paris 4 ex duobus articulis constat; rami versus apicem angustati sunt et in latere posteriore et in apice setis fortibus, plumatis vestiti. Ramus inferior pedum paris 3—4 ex arti- eulis 2 constat, religui rami simplices sunt. Ramus superior inferiori paullo longior est, pr&sertim in pedibus anterioribus. Stipes pedum I:mi paris, a latere inferiore visus, reliquorum paullo longior est, art. 1) THORELL, Loc, cit. pagg. 19 et 27, Tab. IV, fig. 34. 2) Cfr. loc. cit. p. 22, Tab. II, fig. 24. OM ARGULUS DACTYLOPTERI. 613 1 brevissimo, transverso, art. 2 dimidio fere longiore quam latiore, art. 3 priore dimidio breviore, versus apicem angustato; ramus superior longior et crassior multo, quam ramus inferior. Pedes 2:di paris prioribus paullo breviores; pedes J:tii paris longitudine fere priorum, ramis subzequalibus: ramus inferior ex art. 2 constat, quorum 1 lati- tudine c:a duplo longior est, subeylindratus, 2 eo fere duplo longior. Pedes 4:ti paris stipitem ex 2 tantum articulis constantem habent, art. 1 transverso, in latere posteriore, intus retro producto et rotun- dato et tum in procesum magnum, sub-triangulum, foras directum producto; art. 2 illo fere duplo longiore, latitudine fere ut in pedibus anterioribus ad apicem rotundato-angustato; ramus inferior stipite et ramo superiore brevior est, articulo 1 versus apicem subangustato, duplo longiore quam latiore, art. 2 eo paullo longiore. Mas (fig. 2) femina minor est (longit. c:a 5 millim.) eique valde dissimilis, forma prasertim scuti et caude. Scutum cephalicum, quod minus est (longit.—=c:a 3 longitudinis corporis), postice pedes 3:til paris vix tegens, utrinque paullo ante medium in lobum pro- duetum est fere semicireularem, sub-truncatum, antrorsum et foras directum, sinu profundo a parte cephalica separatum, et hoc modo ibi fere latius quam longius evadit; postice eodem modo atque in 2 in- cisum est, laciniis modo magis parallelis margine interiore vix sinuato. Pars cephalica major magisque prominens et truncata quam in 9. Truncus multo angustior quam in 9, latitudine fere 3:plo longior, segmentis transversis, gradatim paullo brevioribus, ultimo simplici, non dilatato. Cauda longitudine 7, totius corporis longit. zequans, ovata, sub-acuminata, latitudine paullo. dimidio longior, antice et in lateribus rotundata, postice non ad 4 longitudinis incisa, laciniis apice sub-acuminatis; in & juniore etiam angustior, laciniis acutioribus. Testes (fig. 2) longi sunt et angusti (1 millim. longi, lat. max. c:a 0,2 millim.) a basi caud& fere ad fundum ineisure perti- nentes. Vesicula seminis votundato-ovata, sat parva (0,4 millim. longa, 0,3 millim lata), in trunci segmento 1 (et parte segmenti 2) locata est; duo ductus deferentes, primum crassi, tum attenuati, ab extre- mitate ejus anteriore oriuntur, spatio vix ullo sejuncti: mox retro flexi et prope latera vesic® euntes pone eam paullo magis approximati paralleli ad segm. ultimum currunt. Vasa eferentia duo, a testibus inter ductus deferentes ad vesicam seminis ducta, vidisse videor, glan- dulas accessorias vero nullas. Antenne 1:mi paris paullo ultra marginem scuti pertinent. Pedes quoque extensi ultra marginem scuti porriguntur. Pedes 1:mi et 2:di paris ut in 2 fere sunt: 3:ti et 4:ti paris vero diversi, instrumentis copulationis instructi. Stipes pedum 3:tii paris (fig. 10) art. 1 trans- versum habet, postice in angulum obtusum productum; art. 2 quoque transversus et parum longior est, postice eminentia (capsula seminis) magna, forma fere mamms, ad apicem antice, supra, procursu forma fere digiti, antrorsum et foras directo praeditus. Art. 3 priori paullo longior est, ad basin illius fere crassitudine, versus apicem angustatus, diametro maxima parum longior. Rami ut in @ fere. In Pohl SIR N ae BEN 7 Fk Er i FE „0ER | SERA RE 614 T. THORELL. OM ARGULUS DACTYLOPTERI. 4:ti paris (fig. 11) art. 1 stipitis transversus est, postice sub dilatatus, obliquus et bis rotundatus; art. 2 erassus, oblongus, in apice et postice rotundatus, in latere anteriore supra procursibus duobus eonniventibus, obtusis, anteriore crassiore, infra vero dente armatus. Rami sub- zequales, inferior, ut in pedibus 3:tii paris, verticula paullo intra me- dium in duos articulos divisus. Color ‚(exemplorum in spiritu vini asservatorum) albicans, sub- pellueidus. In feminis dorsum trunci distinguitur vittis duabus ad longitudinem ductis violaceis, e maculis parvis ejusdem coloris for- matis, qua vittae ovarii sunt, per cutem dorsi perlucentis, Explicatio figurarum: Fig. 1. Argulus dactylopteri, ®. » 2. Argulus dactylopteri, &. » 3. Pars anterior corporis, subtus: a,, antenn® 1:mi paris; ay, antenne 2:di paris; Ah, hamulus 1. uneus auxiliaris; c, coty- ledones; mp, maxillipedes 2:di paris; p, peeten; oc, oeuli; st, stimulus; s, sipho 9). » 4. Apex siphonis subtus: md, mandibula, me maxilla (2)- » 5. Receptaculum seminis (rs) cum canali efferenti; p, papilla ad basin caudee. Mandibula (2). Antenn® utriusque paris, cum hamulo vel unco auxiliari (7), in situ: a, ant. 1:mi paris; ap appendix; a, ant. 2:di paris (2). | » 8. Pecten (Q). » 9. Stipes et pars ramorum pedis dextri 4:ti paris (2). » 10. Stipes et pars ramorum pedis sinistri 3:tii paris (5). » 11. Stipes et pars ramorum pedis dextri 4:ti paris (5). » 12. Cauda subtus, cum receptaculis seminis (rs) et papillis (p) (P)- » 13. Appendices, in fundo ineisure caude (2). ‘615 Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. (Forts. fr. sid. 540). Botaniska afdelningen. Af Professor Areschoug. Alge Scandinavie exsiccat®, quas, adjectis Characeis, distribuit J. Z. Areschoug. Seriei nova fascie. V:us. Af Adjunkt Th. Fries. En högst betydlig samling af de sällsyntaste växterna frän norra delarne af Finmarken, i tillräckligt antal exemplar för att kunna meddelas i den Flora Lapponise exsiccata, som förberedes. Mineralogiska afdelningen. Af Docenten ©. W. Paijkull i Upsala. Åtskilliga nya eller ofullständigt undersökta mineralier från Vermland. STOCKHOLM, 1865. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. gl DE grät Hy [| nen Ba Rn x eh ee A > en - Da pr 9 a au Nelkler, ), Ha ADY ar AO aa 4 re: RR Öfversigt af K.Vet Akad. Förhandl. 1664. Taf T. Lu hr KAN MIN SOM Y u BON AS OG u N Wi Ötversigt af K.Vet. Akad. Forhandl. 186%. Tatl. IT. / / ; N , ze Idris, nn Fig IH Arsulus core$goni Thor Fig 19. A.catostomi Dana et Herr. Lig. LI! Thor. fig 12. Dana ee Zerrich, del. \ LAR RE an Öfversigt af K.Vet. Akad. Förhandl. 186%. Taftl IT. Fis.13_19. Arsulus coregoni Thor Fig. 20-28 A purpureus (Bisso) Thor. olelim, uhr. , I SAR Er SRA Ei YA ER } Re f Ihe N Av) f, } 7 / FRAUEN Y 1 ; js EN) TERN. ’ if 1 ' | 7 | ein gun | KERN TEUER ln) De i \ EN 2 Krug N „N te, t TD (Cd | \ SET 4 n a IN SM 2 y ' Öfversigt af [Vet Akad. Förhandl. 166%. 4 Fi3.99_32. Argulus purpureus (Bisso) Fig. 55-51. A foliaceus (Linn) Fig.58_4+0. A.coresoni Thor. N SS Thon deli. Öfversigt af K Vet Akad. Förhandt. 1864. Tatl V- SEE: ha PTR hab : y JG 02 AN ara Az: NR ESS a Ve vr en ee Öfversigt af KVet: Akad. Förhandl. 186% Zafl. TI. Mm a il PASS TESS | i Anl ai lei I = Es kill] Oe EEE m) nn Dee af K Vetensk. Akad. Forhandlingar 1864. Fig. I. 4 Masaukan Korea, IP ee ee Co “ 3 a FR ONE vn HR ee: RIVERS NT men @ = vd ‚Kort {a Tafl.xU al ‚Förhan A (0% Aka etensk. far KM Öfver Öfversigt af K Vetensk. Akad. Förhandlingar, 1864 Tal KIT Vä FM x N ? AN AN SRS SOUS & Lith.och tr hos Abrah Lundainer % Re LS l 7 A RT M. d Ä axımıltan Körner del Lith och tr hos Abrah Lundquisr&C' Oh 'ersigt ar. Mk Vet Akkad. For handlingar 166%. Ten XV, Y undre sidan ötre sidan Trth.af C.G. Hö 8 ind Ö Öfversigt af Kongl Vetensk Akad. Förhandlingar, 1864. U Argulus dactytopteri. Thor. Tafl.XVI Fig.2 Thorell. delin. BL WHOI Library - Serials