RSS N Bla Br AN uj ER vå NASA SNR MOS VA ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. TRETTIONDESJUNDE ÄRGÄNGEN. 1880. MED 10 TAFLOR. STOCKHOLM, 1881. KONGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER. ; i I RN IN NGE HAL. Utförliga uppsatser äro betecknade med en asterisk. De större hänvisnings-siffrorna angifva häfte, de mindre angifva sida. SJATEIEINAE Mile GV. S va bv G ISyasa des alt ease 200 See en 8: FAR INR tylsvatvelsyradensalters 2... aa FD RIDA SSA 8: = Nmylsvatvelsyradensaltewa 2.20. en + 8: ANGELIN och LINDSTRÖM, »Fragmenta silurica e dono C. H. WEgGELIN» 9: *ATTERBERG, om tetraphenol vid töredistillation................---.........--- ee fosforsyrans bestämmande enligt molybdenmetoden .......... Begrermmun => AurIVILLIUs, om könskarakterer hos Skandinaviens dagfjärilar.... 2: 1; 8: -— förevisar fjärilformer från Gabun i Afrika... .......--......- 10: *BERGER, bevis för några formler i differenskalkylen ..........-...----------- 10: BERLIN ref. NILSSON och PETTERSSON, berättelse om kemiska under- So kin AMA TBB VE Te RB N 1: IBOVATLLIUS, »lanthe, a new genus of Isopodan»...._._......................--.- 8: *OLAESSON, om svafvelbestämning i organiska föreningar..............------ 3: CLEVE, »On some new and little known Diatoms»........................--- 7: (Ön EnbinordenE en ee ala N I ESR 7: = omsRulumeN Fmiikror Ma SERIEN NIE 0 RS rg SE 7: DILLNER, om definita integraler af komplexa funktioner...............-.--- 9: *Dusen, om Herjedalens och Helsinglands flora.............--.--.---------.--- 2: BID: HUNDENS BED HOLM. meseberättelser se NEN an ae 3: om banan för en elektrisk ström under inverkan af en magne- | tskekraft sr er. 2ER EEE IR 4: — förevisar en qvicksilfver-luftpump af ny konstruktion och en termometer af emaljerad koppar ....... EURO TAU SATT IS 6: * —— om en galvanisk ströms värmeutveckling............................-- 8: = om elektrom. kraften vid vätskors strömmande genom rör......- 9: EKMAN, F. L. ref. EKMAN, G., om hydrografiska undersökningar.......- 9: EKSTRAND, om blommorna hos bladiga lefvermossor..............--.... --.-- 4: *ELANDER, om inverkan af urinämne på sulfonklorider........--......-..-.-- 7: BREDEOTMES veseberättelser ers 2 BR TE HT 3: Gimp oma Saturniniheorienee 2 ee ARNES I Re N — ref. MITTAG-LEFFLER, om integration af vissa differentialeqva- NONE ER a ER IE BEE RI BEATA Ng SARA EN a UR STEN 6: —— =: ref. GAILLOT, om ett förhållande i Saturni Föreg EUER En 10; = om en punkts rörelse i en sferoids eqvatorsplan.................. 10: HAMBERG, H. E., om den dagliga variationen i vindens styrka..........- I *HANSoN, om norra Bolrdkas vertebratfanna RE MEAN ET ERS ARR OTO R 4 Hieprun) veseberättelse mia EHER RE EA 1: 2; 2 HEER. »Nachträge zur fossilen Flora Grönland...............22.00002000..- 3 *HoLM. om WAHLENBERGS Illseenus cerassieauda_.._._.........................- 4: Key ref. Anmavıst, om Tschuktschernas färgsinne _......................... I *LEFFLER- MIiTTAG, om integration af vissa differentialeqvationer............ 6 SIINDWANSLomEnacrarditterentialegyanone RA ES TN SAN | = Nägra definita Integraleni ts nr ar Te ee due I EEE 9 LINDSTRÖM ref. TULLBERG: »Ueber Versteinerungen aus den Aucellen- schiehten Novajansemljaspe Sn Bs 3 Er EEE Se a Dt SS I DE 3 = Iv IINDSTROM ref. DUNDEREN, reseberättelser see sees ASSA ee Nan Sen dee JE och ÅNGELIN, »Fragmenta silurica e dono C. H. WEGELIN» 9: 1. *LINDSTRÖM Analyser af två mineral från Längban ........................... -6: 53. Lovsn, CHR., om några egendomliga elektriskt-akustiska fenomen....... 1:2. LOVÉN, S. ref. STUXBERG, om evertebratfaunan i Sibiriska ishafvet _.._. 2 Il. ref. SWEDERUS och HEDELL, reseberättelser..................... 2:1. oe om arbeten utförda vid den zool. stationen Kristineberg... 10: i. LUNDGREN, reseberättelsene ee (| em RE =... 0 6: 2. En om Scaphites binodosus från Käseberga......................--- 10: 23. MALM; om Bohussilleneeee \ ___1 oe a Me SS 761, = om .morIpzOnne. . ....... 2 SSA Eee? USS za alt, = om Emunsglulftsörsäck 2: Mer nr SIR 7: 38. MOBERG, 'reseberättelsehmm 2! _.))\) VRR See BE EN se 10: 29. SINATHORSTRLESeheLArtelser ee 22 Rn Se SERA ar FRAS AIN ri 5: 23. * oma Wslliamsonia Carrubthers? 0. eu a Ener Re 9: ‚33. =NILSSON, (omeNtterbiums) atomvigt ee EE ee Eee 6: 3. + — om Scandiums atomvigt och några scandium-föreningar......... 6: 15. + — och PETTERSSON, om Berylliums atomvigt och egenskaper._.. 6: 33. * —— och == om de sällsynta jordarternas och deras sul- \ fats molekylarvärme och -volym......... 6: 45. och berättelse om kemiska undersökningar ......- 10: 2. NORDENSKIÖLD, om norrskenets läge i rymden...........................__.... LT — ref. LINDSTRÖM, analyser af två mineral från Långban. 6:1. "PETTERSSON och NILSSON, om Berylliums atomvigt och egenskaper .... 6: 33. oche— om de 'sällsynta jordarternas och deras sul- fats molekylarvärme och -volym......... 6: 45. ——_ förevisar apparater för exakta temperaturmätningar m. m. 8:1. och NILSON, berättelse om kemiska undersökningar....... .. 10:2. RUBENSON ref. NORDENSKIÖLD, om norrskenets läge i rymden............ Hera ref. HOFFMEYER, »Etude sur les tempétes de l’Atlantique septentrionalo, 4.8 falls rs a Bl öga ES SANN äg dl HSC HH ULZ) ne Seb era tt else AAA er ek RS SO SI 1: 2; 2: 45. SMITT, om laxarne och deras utbrednine. 2... 2... EL, 248 dl. —— och TORELL, utlåtande om ändring i fiskeristadgan..........--..-.- Za dl. © rer FIND, Om IBONNSIMIGD ra nr 7: 1 STOLPE, forevisar, tyndlifran Bjerko) ra non el, förberedande reseberättelse 2 Pa 2 el 10: 2. SWEDERUS,-reseberättelse. al. E.n nen ne ee Ila 23 28 I INET ORUNG,- OM vaxters,tazsan, (OC borst 2. Kae a 8). TORELL och SMIiTT, utlåtande om ändring i fiskeristadgan ................- VS TÖRNEBOHM förevisar geologiska kartor öfver Sveriges jernmalmfält..... 4: "WAHLSTEDT, om Naftalins undersvafvelsyrlighets derivat...........-..-....- 9: 61. =WIDMAN, metod att framställa metatoluidin............................... SANS OR VVS KSARN ID FR Ab e Tä tb el Sej OA SA ee SERA ler WITTROCK förevisar exemplar af Selaginella lepidophylla..................- 2 —— Bei SONYA, FOJO mos ses socssssssosstossosUJJLSsS3s=- 2:1. -— ref. Duskn, om Herjedalens och Helsinglands flora............- 28 Il = ref. EKSTRAND, om blommorna hos bladiga lefyermossor..--- 4:1. — I rer INATHORSTIEEESEherättelser ee ee ee Hole = ref. CLEVE, »On some new and little known Diatoms»....... el. =— förevisar J. D. MÖLLERS Diatomace-preparatverk..............- 7: 1. — 0 förevisa Quenurbitaceen ee 0 a RE 8: 1. —— = ref. NATHORST, om spår af djur på hafvets mjuka slambotten 10: 2. = förevisar WınsLows exsiccatverk öfver Skandinaviens rosa- former: at SE Mr aj ee ee SERA „10: 2. =Sekreterarens ärsberättelse u. 0. ner ae u. er en Sen 4: 23. Here ARRHENIUS väljes till Proeses u un een ARN a re Ane 4: 2. Med döden afgängne ledamöter: Gras, MORIN, d: 1; ANDERSSON, 4: 1; MULDER, PETERS, 6: 1. Invalde ledamöter: REULEAUX, I: 2; B. AULIEU, SIEMENS, 2: 2; H.K.H. HERTIGEN AF GOTLAND, FR. HOLMGREN, WILLIAMS, 9: 2; BERGGREN, 8: 1; THOMSEN, 9: 2. Dr AURIVILLIUS förordnas till vikarierande intendent......................... 9: Herr SANTESSON, ledamot af Stockholms Högskolas styrelse................ 10: Hrr WERN och SKOGMAN, revisorer af Högskolans räkenskaper......._.... 10: Extra sammankomst för att helsa Vega-expeditionen.._....._................. 5: Veratondenswotyertasande, BI HörvalRNING sossss re 9: 0 S Share an er LO SMITH. galvyal..__.... ESSER EAA I 10: Elan IDDERTS IL, Re ELR dr Je RA dad os SR ARE AIR 10: DEmnuRSmEDnSKAg stipendiet:2 Bowznuıuse Sr re rr 10: BYZANTINSKA stipendiet: BOTHELL, WESSBLAD, SCHOLANDER ____........... I: LETTERSTEDTSKA anslaget för undersökningar...._.__.__.......................... 2: DRRIERSIERDESIETN Olviersabbninespeisetre oa RAS NE EE TE SNS 2: Belöningar: WALLMARKSKA: DILLNER, CLEVE, NILSSON, 9: 2; LETTER- STEDTSKA: ARRHENIUS, NATHORST; 2: 2; FERNERSKA: GYLDÉN, 3: 1; LINDBOMSKA: NILSON, 8: 2; FLORMANSKA: HENSCHEN, 8: 2. Reseunderstöd: SWEDERUS, SVENONIUS, AHLNER, JUHLIN-DANNFELT, DU- SENSE MOBERG RE a ran in er SRA REN N ES 8: Uppmuntran för instrumentmakare: P. M. SÖRENSEN, G. SÖRENSEN-...... 4: Skänker till biblioteket: 1: 2, 47, 48, 49; 2: 2, 69, 70, 71; 3: 3, 4, 5, 6; 4: 2, 43. 44, 45; 5: 2, 12, 85; 6: 2, 14, 32, 7: 2, 12, 16, 32; Se Il 26 JV MI de HA SA, Bög 10: 13,.4.5387 34755: Skänker till Museum: I: 49, 50, 51; 7: 32. SS IT Ha ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 37. 1880. Öd Onsdagen den 14 Januari. Hr BERLIN redogjorde för innehållet af en utaf Prof. L. F. NILSON och Docenten O. PETTERSSON afgifven berättelse om fortgången af deras, med understöd från Wallmarkska donations- fonden, företagna undersökningar af de sällsynta jordarterna. Hr KEY refererade den af Med. Kandidaten E. ALMQVIST författade uppsats: »Studier öfver Tschuktschernas färgsinne», som anmäldes vid Akademiens sista November-sammankomst och är grundad på iakttagelser under expeditionen med far- tyget Vega. Hr RUBENSON lemnade en öfversigt af en af Prof. NOR- DENSKIÖLD författad och insänd afhandling: »Bidrag till känne- domen om norrskenets läge i rymden pa grund af iakttagelser under Vegas öfvervintring». Amanuensen Dr HJ. STOLPE förevisade och förklarade at- skilliga af de förnämsta fynd, som blifvit gjorda under sista årets undersökningar på Björkö, äfvensom planritningar öfver några större och märkligare gamla grafvar, som derunder blifvit öppnade. Amanuensen Dr H. HAMBERG meddelade en af honom sjelf författad uppsats om den dagliga variationen i vindens styrka (Se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). Sekreteraren öfverlemnade på författarnes vägnar följande uppsatser: 1:0) »Utvecklingen och byggnaden hos växters taggar 2 och borst», af Lektor P. G. E. THEORIN”, 2:0) »Om några differential-eqvationer», af Lektor ©. F. LINDMAN”, Berättelser om vetenskapliga resor, som under nästlidet ar blifvit med understöd af Akademien utförda, hade aflemnats af Lektor N. J. W. SCHEUTZ, Doktor M. B. SWEDERUS och Stu- deranden L. E. HEDELL. Anmäldes, att det utskott, som Akademien i enlighet med stipendiiförfattningen utsett för bortgifvande af Byzantinska rese- stipendiet under treärsperioden 1880—1882, till stipendiater ut- nämnt: för år 1880 läraren vid Skeppsholmens landtbruksskola JosEPH BOoTHELL, för att i Danmark, Holstein och Holland studera husdjursskötsel och mejerihushällning; för ar 1881 In- geniören C. E. A. WESSBLAD, för att i utlandet studera mo- torer för mindre kraftbehof och deras användning inom den mindre industrien; samt för ar 1882 Ingeniören ERIC SCHOLAN- DER, för att vid kemiska laboratorier i Frankrike, England och Tyskland taga kännedom om de mest brukliga analysmetoder för undersökning af födoämnen, och särskildt att studera till- verkningen af konstsmör. Genom anstäldt val kallades till utländsk ledamot af Akade- mien Direktorn och Professorn i maskinlära vid Slöjd-Akade- mien i Berlin, Geheimerädet F. REULEAUX. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Universitetet i Christiania. Program, 1879:1; 1880: ı. Aarsberetning, 1878. SCHÜBELER, F. C. Vxextlivet i Norge. Chra. 1879. 4:0. Archiv for Mathematik og Naturvidenskab, Bd. 4: 2. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, Bd. 24: 4; 25: 1-2. DaAz, L. Christiern I:s Norske Historie 1448—1458. Chra. 1879. 8:0. Casparı, ©. P. Quellen zur Geschichte des Taufsymbols . . . Chra. 18:29, 28:08 Kong Karl XIV Johan. Chra. 1879. 16:0. f (Forts. å sid. 47.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 1. Stockholm. Af C. FE. LINDMAN. [Meddeladt den 14 Januari 1880.] I. (xdx + ydy) Yy = (xdy — yda)\ a. I Acta eruditorum Lips. för 1695 sid. 550 talar JAKOB BERNOULLI om denna eqvation på följande sätt: »hoc tantum novi, quod d. Marchio (de l’Hospital) eo tem- pore, quo fratrem (JOHANNEM B.) secum habebat, super hac zqvatione bis me per litteras pulsarit ipseque frater post suum e Gallia reditum, cum &quationem denuo mihi proponeret atque simul problema, ex quo fluxisset, indicaret, sponte fassus sit, se methodo sua, qua BEAUNII problema aliaque difficiliora solverat, hie nihil efficere potuissen». Då eqvationen icke uppfyller integrabilitetskriteriet, ej heller synes på något vis medgifva de variablas ätskiljande, är det ej underligt, att han erbjudit svårigheter. Anmärkningsvärdt är, att hans integration skulle gå lätt för sig, om i stället för kon- stanten a inginge en funktion af x och y af en dimension. Emellertid har JAKOB BERNOULLI !) visat, att de variabla kunna skiljas, om man sätter 2 er U Ånnu lättare kommer man till målet genom substitutionen 2 = 21008 03 = 2Sing. Man finner då zde + ydy = 2d2, zdy — ydr = 2?dq 1) Jac. B. Opera. Tom I. pag. 607. 4 LINDMAN, OM NÅGRA DIFFERENTIAL-EQVATIONER. och eqvationen öfvergar till dz u Vadp Va V Sin p ; 4 i hvilken de variabla äro skilda. Gör man vidare Sing = Cos’wy, sa fas u V Ia SSE EN SS VAR Ten VI— Sin y w eller a LAN GEN OS N SIN Za | 3 Sin? w då således kompletta integralen innefattar en elliptisk. dx „ay _ "dx IT. ee? Dean Denna eqvation förekommer hos THOMAS SIMPSON !), som dock integrerar honom endast i det enskilda fall, att n=r. Denna inskränkning är dock icke behöflig. Tydligen är på rg = dl (xy"). Sätter man «Py" = 2, Så in Lu Zi dz PE. dla) — GB" a Införes detta i eqvationen, så öfvergar han till ] ] n 1 4 np dz CHAR rs 4 DR == alls 2 dv = "de, som ytterst lätt integreras och ger m np = mt — +1 SEE En er Er Mm + en +1 7 samt ön +4 REIS JIE RN n a = ') The doctrine and application of fluxions. London 1805 sid. 215. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 5 o . . np .. or . så vida icke m +2 + 1 är = 0; då är integralen = np ara" y" — = le +6. > lx + bau dy _ dx Il. Y + aa) 0 Ya Afven denna eqvation finnes hos SIMPSON 1), som be honom pa följande sätt. Först differentierar han den, under förutsättning att de är konstant, och bortdividerar derefter utan vidare 2:dra derivatan af y. Pa detta sätt får han dy SÅ dx en (1), som efter integration ger honom 2 ON en (2) hvilken dock icke satisfierar den framstälda. Denna omstän- dighet tyckes alldeles hafva undfallit SIMPSON. ed , o © Om man gör = =y', kan man at den framstälda eqvatio- nen gifva formen y = (2 — aly + a— = a 1+y hvilken tydligen hör till dem, som pläga uppkallas efter CLAI- . RAUT. DBehandlad enligt denna metod ger han dyle—a + 7 =|) eller el; ad — — = a — LL. (I + gy) Af den förra fås y' = & och om detta insättes i den gifna eqva- tionen, erhålles YA Ed rn ui ok dann ade sta St (3) som är den af SIMPSON bortkastade kompletta integralen till den framstälda eqvationen. 1) Anf. st. sid. 216. ZILIBRARY 6 LINDMAN, OM NÅGRA DIFFERENTIAL-EQVATIONER. Den senare gifver Va fp et + 1: N me SCR 2 om detta uttryck insättes i den gifna, fås (2 + WE dayy EE Ars II sö (AN som är en singulär solution. Denna fås ock, om man i’(2) gör in v C=2\Va, äfvensom om man ur (1) tager y„ = -—— och in- Va—z sätter i den gifna. Af det föregaende ser man, att SIMPSON ännu icke ar 1750, da första upplagan af hans bok utkom, haft kännedom om ÜLAIRAUTS egqvation, som blifvit framstäld i Memoires de l’Aca- demie des sciences redan 1734. Underligare är, att SIMPSON icke känt till ett dithörande problem, som enligt BooLe’s !) uppgift förekommer i TAYLORS methodus incrementorum. Sedan SIMPSON på anf. st. behandlat den eqvation, som nu är i fråga, framställer han å sid. 391?) det problem, som gifvit den och hvilket lyder så: »två punkter börja samtidigt röra sig med samma hastighet från två gifna punkter B och C (afstånd a), den ene från C åt B, den andre utefter en mot CB vinkel- rät linie BA; att bestämma den kurva, som tangeras af alla linier, som förena punkterna i dessas sammanhörande lägen». Eqv. (4) är just nämda räta liniers enveloppe. Tydligen är den en APOLLONII parabel, som går genom origo och der tan- geras af x-axeln. Parabeln tangeras äfven af BA och Bär den punkt, der directrix skär principal-axeln. Problemet ger en sats, så lydande: »om man från den punkt, der directrix skär principal- axeln, drager de båda tangenterna till parabeln samt genom en punkt hvilken som helst mellan de förra tangeringspunkterna drager en tangent, så afskär han på de förra lika stora stycken, räknade på CB från C och på BA från A». 1) Differential eqvations. London 1865. sid. 165. N 2) Här gör SIMPson integrations-konstanten = 2V a och får dä ofvannämda parabel. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1820, N:o I. 7 a4 a@y IM ee = Om man i den lineära eqvationen dy ay 20 de? u .. e oO = 1a je] .p o . gör den vanliga substitutionen y = så öfvergår han till du a? = +? +—=0, dz c som är en Riccati-eqvation. Denna kan, såsom bekant är, in- tegreras under ändlig form, när n= ——, hvarest 2 är ett helt tal eller 0. = Gör man i: = 1, sa blir för undre tecknet n = 4, och man får den i Öfverskriften stående eqvationen, som genom förut- nämda substitution förvandlas till du a? 2 = = dz TTT gt 0. .. .. ® 1 (2) o . Om man här gör v— at 3 fås eqvationen dv v? + a? dv d& el, == IF ————— — = 0 Ck 72 0 eller v? + a? 5 «> 3 som efter integration ger 18 = AR lg — I leo tg alk + 2 [4 x 4 ad samt a NT = m tg a C + =) = Er 2 He Iz en Förut antogs y= ei eller ly se nu ar fras = wu | tg alk + —)de + fö DL XL DH = IK + 2 Cos alk + -) + la, C Lt alltså y — klia Cos alk + =) =- 24 Cos — + 6, Sin “| ah), om man gör K Cosak= (,, — k Sin ak = (,. 8 LINDMAN, OM NÄGRA DIFFERENTIAL-EQVATIONER. Om man här sätter — = z och differentierar eller i den ur- LT sprungliga eqvationen byter om oberoende variabel, antagande ” il Een = = SÅ NS Z dy 2 Fd er, OO RESER 0 (2). Dennas kompletta integral är således yz = (, Cos az + (, Sin az. Egvationen (2) är ett enskildt fall af den differential-eqvation, som SERRET behandlar i sin Cours de Cale. diff. et int. Tom IT, sid. 571 och följande. Pa sid. 576 ger han det nu erhållna värdet, som han på annat sätt funnit. 9 Ofversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 1. Stockholm. Utvecklingen och byggnaden hos några växters taggar och borst. Af P. G. E. THEORIN. [Meddeladt den 14 Januari 1880.] Med 4 taflor. Det låter sig icke bestrida, att i en vetenskap sådan som Botaniken, der, strängt taget ingen princip a priori kan finnas, och i hvilken inga andra bevis än induktions- och analogi-slut till vetenskapens fromma kunna användas, s. k. detaljpröfningar äro af särdeles stor vigt, ja af så genomgripande betydelse för vetenskapen, att, då i och för en frågas besvarande detaljpröf- ningar ej anstälts i tillräcklig mängd och med tillbörlig omsorg, frågans nöjaktiga lösning blifvit försenad och för lång tid kanske omöjliggjord. Ej sällan har det nemligen händt, att en botanist efter anställandet af få och föga grundliga undersökningar alltför hastigt och med apodiktisk visshet tilltrott sig kunna om be- skaffenheten af en växtdel eller förloppet vid en lifsyttring fälla ett domsslut, som, då det utgått från någon vetenskapens stor- man, ehuru kanske skeft, länge blifvit hållet i helgd, uppburet som det varit af auctoritetstro. Häraf kan man erhålla någon förklaring derpå, att sådana organ som växtens taggar, med hvilka hvarje botanist någon gang måst komma i beröring, först helt nyligen blifvit sa grund- ligt undersökta, att man åtminstone hos några växter fått någon kännedom om deras verkliga utvecklingsförlopp. 10 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. Att äldre växthistologer, såsom MALPIGHI!), SPRENGEL 2) 0. a., genom brist på goda mikroskop, om taggarnes natur ej hafva kunnat bilda sig ett sant omdöme, må man ej undra öfver. Men deremot kan man förvåna sig öfver, att senare anatomer, såsom G. W. BISCHOFF 3), S. ENDLICHER ?), H. BAHRDT >), H. SCHACHT 9), R. CASPARY 7), ja 1866 F. UNGER 2) och 1867 A. WEISS 9), hvilka, betjenade af goda instrument, bort komma till en sannare uppfattning af taggarnes natur än den, som de i sina arbeten lägga i dagen, helt och hållet slutit sig till den af DE CANDOLLE 19) år 1827 uttalade äsigten, att alla växtbildningar, som lätt lösryckas från en växtdels yta, böra anses såsom ut- växter från samma växtdels öfverhud. Först under innevarande årtionde har man med allvar gått till den rigtiga källan för kännedomen om växtens taggar, till naturen sjelf. Ur dessa forskningar har det resultat framgått, att det väl gifves växter, hos hvilka taggarne äro verkliga ut- växter från epidermis, men att det dock finnes ett större antal växter, hvilkas taggar till någon del, till en öfvervägande del eller uteslutande hafva periblemet att tacka för sin tillvaro. I. RAU- TER !!), E. WARMING 12), C. DELBROUCK 13), O. UHLWORM 22), !) Anatomia plantarum 1675—1679. 2) Anleitung zur Kenntniss der Gewächse, Halle 1802 och Von dem Bau und der Natur der Gewächse, Halle 1812. 23) Handbuch der Botanischen Terminologie, Nürnberg 1830. 2) Grundzüge der Botanik, 1843 (tillsammans med F. Unger). 5) De pilis plantarum, Bonn 1849. 6) Lehrbuch der Anatomie und Physiologie der Pflanzen, I Bd., Berlin 1856. 7) Aldrovanda vesieulosa Monti (Bot. Zeit. 1859). 3) Grundlinien der Anatomie und Physiologie der Pflanzen, Wien 1866. 2) Die Pflanzenhaare (Botanische Untersuchungen von Karsten, Berlin 1867). 10) Organographie vegetale, Paris 1827. 11) Zur Entwickelungsgeschichte einiger Trichomgebilde (Denkschrift der Akad. der Wissensch. zu Wien, Bd. XXXI, 1871). !2) Om Forskjellen mellem Trichomer og Epiblastemer af höjere Rang (Viden- skabelige meddelelser, Kjöbenhavn 1872). 13) Ueber Stacheln und Dornen, Dissert., Bonn 1873. 12) Beiträge zur Entwickelungsgeschichte der Triehome mit besonderer Berück- sichtigung der Stacheln (Bot. Zeit. 1873). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 11 S. SUCKOW !) o. a. är det förtjensten tillkommer att hafva på- börjat ett väl behöfligt renoveringsarbete i och för en noggrann kännedom om taggarnes natur. De hafva dock gått för hastigt till väga. De hafva nemligen, fastän jemförelsevis få växter af dem blifvit undersökta, med för handen varande material tilltrott sig kunna från sin nya ståndpunkt angifva taggarnes plats gent- emot verkliga trichomer såväl som andra växtdelar. Den på god tro grundade, enhälliga samstämmighet, som ända till det sista årtiondet gjort sig gällande i åsigten om tag- garnes trichomnatur, har ocksa i vara dagar efterföljts af en osäkerhet i försöken att fran morphologisk synpunkt kunna säga, hvad taggarne äro för växtbildningar, äfvensom af motsägelser i redogörelsen för taggarne hos mer än en växtart. Detta tyder derpå, att det varit bättre att fortsätta med detaljundersöknin- garne än att, sedan blicken blifvit rigtad åt rätt håll, genast tillsluta ögonen för att låta den schematiserande förmågan be- arbeta de vunna resultaten, vore dessa än tillkämpade från aldrig så få växter. Med paaktande, af hvad som nu nämts, har, det synts mig, sedan någon tid ej alldeles fremmande för hithörande växt- bildningar, som om det enda sättet att en gång komma till rigtig insigt uti taggarnes anatomi, morphologi och, hvarför ej, äfven physiologi vore att verkställa många nya detaljundersök- ningar af dem och dervid dels undersöka taggarne hos växter, som från denna synpunkt ännu ej blifvit skärskådade, dels ånyo studera de växters taggar, angående hvilka man om rigtigheten 1 den framställning, som af deras utvecklingsförlopp blifvit lem- nad, kan hysa ett berättigadt tvifvel. Då jag beskrifver taggarne och deras utvecklingsförlopp hos nedannämda växter, får jag tillfälle att yttra mig om förut verkstälda arbeten rörande samma föremål och, när det för upp- fattningen af taggarnes verkliga beskaffenhet hos någon viss växtart befinnes vara upplysande, äfven påpeka den plats, ett !) Ueber Pflanzenstacheln und ihr Verhältniss zu Haaren und Dornen, Dissert., Breslau 1873. 12 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. par författare gifvit dem på sina respektive schemata. Derföre har jag i denna lilla inledning endast behöft att i förbigaende omnämna föregående undersökningar af taggarne, och jag har gjort detta så mycket hellre, som jag, enligt hvad förut sagts, sasom mitt mal uppstält att redogöra för detaljundersökningar af taggar och ej att lemna en systematisk öfverblick öfver dessa växtbildningar. Den anmärkningen torde jag dock böra skicka före sagda redogörelse, att jag med taggar menar de växtdelar, som sedan lang tid tillbaka vanligen kallats aculei, och ej dem, som oftast hetat spine&. Afven om begreppet tagg, sålunda begränsadt, kommer att omfatta något heterogena växtbildningar, är det dock bättre att behålla detsamma tills vidare eller åtminstone så länge, tills man bestämdt vet, hvilka ord man 1 stället för tagg vill begagna, och på hvilka växtbildningar de skola användas, än att slopa ordet tagg och införa så obestämda uttryck som emer- genser (WARMING), trichomer, hvilkas utveckling utgår ej från öfverhuden utan från underliggande väfnad (RAUTER), trichomer, som utbildas från dermatogen och periblem eller från ett eller flere lager af periblemet (UHLWORM), tagglika bildningar, i hvilkas daning det underliggande parenchymet deltager (SUCKOW) o. a. Borsten (set&) utgöra, om vi endast fästa oss vid utseendet, den brygga, hvarigenom taggarne sammanbindas med de vanliga håren. Borsten hafva vanligen ansetts för öfverhudsbihang och äro säkert sådana åtminstone med få undantag. I denna lilla uppsats skola växtbildningar omtalas, med afseende på hvilka man kan vara tveksam, huruvida de böra kallas taggar eller borst. Då saken förhåller sig på sådant sätt, torde man ej böra förebrå mig att vilja sammanblanda likt och olikt, om jag, innan jag nedlägger pennan, kommer att tala om ej blott den växt, som bär ofvan nämda, mellan taggar och borst oscillerande växt- bildningar, utan ock en växt, som är försedd med fullt utpräg- lade borst. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 13 Rosa pimpinellifolia L. Pl. I, Figg. 8-10. Raka, smala och spetsiga taggar finnas hos denna växt!) ej blott på grenar och bladskaft utan äfven på bladens undre sida och härstädes i största mängd långs med nerverna. Om dessa taggar säger UHLWORM (|. c.), att de af honom funna utvecklingsskedena till dem så fullkomligt likna taggar af motsvarande ålder hos Rosa Bourbon, sådana KAUFFMANN och RAUTER beskrifvit och afbildat dem, att man gerna kan begagna preparat af den ena växtens tagganlag i stället för den andras. RAUTERS figurer (l. ce.) visa, att anlaget till taggen hos R. Bourbon är en kort och bred upphöjning, förorsakad af cell- delning i periblemet, hvaröfver dermatogenet såsom ett särskildt cell-lager är utbredt, och att under tagganlagets fortgående utbild- ning dess bredd vid basen och dess längd behålla ungefär samma inbördes storlek, som de hade vid tagganlagets första fram- trädande, eller att den unga taggen länge är bredt afrundad och försedd med en vid bas, samt att öfverhuden fortfarande bildar ett begränsadt cell-lager på taggens yta. Suckow (I. c.) omtalar, att hos Rosa centifola, gallica, spinosa, damascena 0. a. de unga taggarne under sin tidigaste utveckling, då de hafva form af en kort och upptill afrundad cylinder samt bestå af några få celler, uteslutande äro bildade af celler, som från växtdelens öfverhud leda sitt ursprung, men att, så snart tagganlaget hunnit blifva något äldre, periblem- celler börja skjuta upp mellan de nedre cellerna 1 den förut omtalade cylindern. För min del kan jag beträffande de yngsta anlagen till tag- gar hos Prosa pimpinellifolia helt och hållet bestrida rigtigheten af UHLWORMS påstående, att de skulle fullkomligt likna mot- svarande anlag hos R. Bourbon, men deremot med visshet påstå, att de unga taggarne hos R. pimpinellifolia i många afseenden öfverensstämma med de af SUCKOW beskrifna tagganlagen hos 1) Undersökta exemplar hade odlats i Småland. li THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. R. ventifolia, af hvilka han dock beklagligtvis ej lemnat några upplysande teckningar. Figurerna 9 och 10 på medföljande plansch I visa tydligt, ej blott att en ung tagg, som i förevarande fall suttit på bladets undre sida hos BR. pimpinellifolia men annars kan sökas på hvilken växtdel som helst, består endast af 2 till en cylindrisk kropp sammanstälda cellrader och här- igenom blir så olik som möjligt den teckning, RAUTER lemnat af tagganlagen hos A. Bourbon, utan ock att detta tagganlag hos A. pimpinellifolia ej på annat sätt kan hafva uppstått, än derigenom att en horizontal delning flere gånger upprepats i en utstjelpt och vertikalt delad dermatogencell. Gerna vill jag medgifva, att under den fortgående utveck- lingen af BR. pimpinellifolias taggar parenchymceller kunna än senare och än tidigare skjuta upp mellan tagganlagets förut nämda, ursprungliga celler. Afven om detta inträffar ganska tidigt, bibehåller dock, enligt hvad fig. 8 pa min 1:sta plansch utvisar, sagde Fosa-arts tagganlag en jemntjock form och kan pa intet vis sägas congruera med formen hos de taggar af KR. Bourbon, RAUTER i sina figurer afbildat. Förmodligen har UHLWORM, da han talar för en sadan congruens, med tagg- anlagen pa angifna delar af R. pimpinellifolia förvexlat de colle- terer, som finnas på bladets alla sägtandsspetsar hos samma växt. Dessa colleterer likna under sin första utveckling tagg- anlagen hos R. Bourbon och, såsom jag sjelf funnit, äfven hos R. canina. SUCKOW tror sig hos de uppräknade Aosa-arterna hafva iakttagit, att, efter det tagganlaget nått en viss storlek, dess öfre del utsväller och i anlagets spets alstrar en rundad kula, hvarunder den sig utvecklande taggen en tid skulle hafva ut- seende af en glandel, men att denna uppsvällning sedermera kan försvinna, då taggen återfår sin rätta och slutliga form. Af denna iakttagelse finner sig SUCKOW föranlåten antaga, att gland- lerna hos sagde arter ej äro annat än taggar, som stannat i sin utveckling. Till något liknande måste jag bekänna mig ej hafva funnit ett spår hos de af mig undersökta Rosa-arterna och är ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 15 dessutom öfvertygad om, att SUCKOWS framställning, enär den svårligen kan afse något, som existerar, grundar sig på ett observationsfel, lätt ursäktligt, då man vet, att på ett spädt Rosa-blad taggar och glandler förekomma tätt intill och blandade om hvarandra. Härmed vill jag ej hafva förnekat utan pästar tvärtom, att taggarne hos slägtet Arosa visa benägenhet till formförändringar mot glandlerna, om man blott erkänner, att, då den nämda upp- svällningen inställer sig på någon af de en längre tid lika an- lagen till såväl taggar som glandler, ett sådant med uppsvällning försedt anlag alltid utbildas till en glandel men aldrig kan anses vara ett utvecklingsskede till en tagg. Lämpligast torde man i få ord kunna sammanfatta, hvad man känner om taggarne hos sl. Rosa, dermed att man angifver den plats, de olika arternas taggar böra få på RAUTERS!) och UHLWORMS ?) schemata. Taggarne hos R. Bourbon och canina måste då hänföras på RAUTERS schema under rubriken B och 1) RAUTER indelar trichomerna utan att från dem afskilja emergenserna i föl- jande grupper: A. Die Anlage des Trichoms geht von einer Zelle der Oberhaut aus. I. Das fertige Haargebilde ist nur Product dieser Zelle. II. Beim Aufbaue des Trichoms betheiligen sich auch secundär das unter der Oberhaut liegende Stengel- und Blattparenchym, sowie die den Haargrund umschliessenden Epidermiszellen. Diese Betheiligsung kann sein 1. unwesentlich. 2. wesentlich. B. Die Entwickelung des Trichoms geht nicht mehr von der Oberhaut, son- dern vom unterliegenden Gewebe aus. 2) UHLWwormM indelar de trichombildningar, han undersökt, på följande sätt: I. Die Anlage des Trichoms geht von einer Zelle der Epidermis aus. > » » » » » mehreren Zellen » » » III. Die Anlage des Triehoms geht zunächst von einer Zelle des Derma- togen’s aus, secundär aber betheiligt sich auch das Periblem. IV. Die Bildung des Trichoms geht von mehreren Zellen der Epidermis aus; das Periblem betheiligt sich erst secundär. V. Die Anlage der Trichoms geht nur von einer oder mehreren Lagen des Periblems aus und dasselbe führt im ausgebildeten Zustande nie Fibrovasalbündel. VI. Die Anlage des Trichoms geht nur vom Periblem aus. Die ausge- wachsenen Formen führen Fibrovasalstränge. 16 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. på UHLWORMS under rubriken V, medan taggarne hos R. pim- pinellifolia och de af SUCKOW uppräknade Rosa-arterna på RAUTERS schema måste inrymmas under A II 2 och på UHL- WORMS under rubrik III eller, om de utvecklas på en jem- förelsevis äldre växtdel, kanske under rubrik IV. Man behöfver endast känna förut nämda Rosa-arters taggar för att genast slå alla tankar ur hågen på att försöka åstad- komma, åtminstone för närvarande, en indelning af växtens taggar och härmed beslägtade växtbildningar. Rubus ideus !) L. Pl. I, Figg. 1—7. Af det föregaende kunna vi inhemta, att hos olika Rosa- arter taggar, som väl till storlek kunna vexla, men dock alla hafva samma form och alltid nämts med samma namn, kunna ega sitt ursprung från olika väfnader. Samma förhållande tyckes, om vi få tro författarne, ega rum med taggarne hos några tubus-arter. | SUCKOW anför nemligen, att han om taggarnes hos Rubus australis och cesius utvecklingsförlopp kommit till samma re- sultat, som han erhållit vid undersökning af taggarnes utveckling hos Rosa centifolia m. fl., men tillägger dock, att han hos Rubus- arterna ej kunnat följa taggarnes utvecklingsförlopp så noga som hos Rosa-arterna. UHLWORM åter säger, att hos Rubus Hofmeisteri och deus taggarne leda sitt ursprung uteslutande ur epidermis och alls icke ur det underliggande parenchymet. De undersökningar, jag anstält för att utröna utvecklingsförloppet hos R. idei taggar, visa, att sjelfva taggen bildas ur epidermis, utan att såsom hos Rosa pimpinellifolia nagra periblemceller jemförelsevis tidigt skjuta upp i honom, men att det dock, sedan taggen till god del är utbildad, under honom uppstår en dyna, som består af uppvuxna celler, härstammande dels från de i jemnhöjd med taggens bas ursprungligen belägna epidermiscellerna och dels från det under honom varande parenchymet. !) Undersökta exemplar hafva växt vilda vid Göteborg. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 17 Hade jag ej ritat mina figurer, innan jag fått kännedom om UHLWORMS undersökningar, hade några af dem, nemligen figg. 1—5 & pl. I, kunnat undvaras. Nu må de medfölja och ställa öfverhudsnaturen hos R. idei taggar utom allt tvifvel. I den utstjelpta och horizontalt delade epidermiscellens öfre hälft träffas snart 1 till 2 vertikala skiljeväggar (figg. I och 2). Ur den förra utstjelpningen uppstår genom fortsatta delningar i horizontal rigtning ett tagganlag med det utseende, hvarom figg. 3 och 4 tala, och ur den senare ett sådant, som i fig. 5 är afbildadt. I båda fallen bildas rakt utstående, cylindriska tagganlag, medan de af UHLWORM af bildade, första utvecklings- skedena till R. ide: taggar redan äro böjda ät sidan och vid basen ganska tjocka !. Denna olikhet hos UHLWORMS och mina figurer kan förklaras deraf, att UHLWORM undersökt taggarne på äldre stammar och jag på unga turioner, der de alltid äro raka, ganska långa och nästan borstlika. Derigenom att cell- delning i såväl vertikal som horizontal rigtning flere gånger upp- repas i de nedre cellerna af tagganlag, som nått den a mina figg. 4 och 5 antydda storleken, på samma gang som trichom- anlagens öfre celler börja att förlängas, förstoras de unga tag- garne mer och mer. Åfven i detta mer utvecklade skick (fig. 6) voro de af mig undersökta taggarne vid sin bas betydligt sma- lare än de af UHLWORM afbildade. | Annu finnes ingen antydan till en dyna under taggen, och han kan till och med blifva dubbelt större, än den tagg är, jag 1 fig. 6 afbildat, innan en sådan inställer sig. Men derefter börja de i jemnhöjd med taggens bas belägna epidermiscellerna och de under honom varande periblemcellerna att genom delning i olika rigtningar och genom de nybildade cellernas förstoring alstra en upphöjning eller dyna under taggen, så att han omsider höjes upp öfver växtens yta. Att sagde bildning är sekundär, d. ä. en vanlig dyna, och ej endast taggens nedre del, framgår deraf, att dynan saknas hos den unga taggen, som med sin bas mot växtens yta bildar en rät vinkel, samt vidare deraf, att, 1) Jemför figg. 19—21 i UHLWORMS ofvan citerade afhandling. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 1. 2 18 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. då taggen är fullvuxen, han sjelf utgöres af mycket förlängda och isynnerhet i periferien tjockväggiga celler, medan dynan, som lik ett sluttande plan förmedlar sambandet mellan den fär- diga taggens bas och växtens yta, består af tunnväggiga, korta och breda, ja äfven rundade celler, alldeles öfverensstämmande med dem, som bilda växtens periblem-lager (fig. 7). Nu lemnade redogörelse för utvecklingen af R. ide taggar visar, att man på RAUTERS schema måste hänföra taggarne på den gamla stammen under rubrik af AI och på UHLWORMS till rubriken I, men att taggarne på turionerna måste inrymmas pa RAUTERS schema under rubriken A II i och på UHLWORMS under III, ehuruväl den senares indelning knappt nog har något rum för sådana taggar, som, i sig sjelfva öfverhudsbildningar, hvila på en dyna, som sent utväxt från periblemet. Solanum citrullifolium AL. BR. 1216 0% Hos denna växt!) finnas taggar på den öfra såväl som den undra bladskifvan, på bladskaftet och stammen samt äfven på fodret. Taggarne långs med örtbladens stora nerver, på stam- men och bladskaftet kunna vara 10,39 m.m. långa med en dia- meter vid basen af 2,96 m.m. och hafva ständigt en utdraget konisk form. Fodrets taggar, som finnas än på och än mellan nerverna, äro endast 4,45 m.m. länga, men ega samma form och hårdhet som de större. På alla uppräknade växtdelar finnas ock glandelhår med encellig glandel, som uppbäres af än ett 2- till 4-celligt, än ett mängcelligt skaft. Glandelhåren bildas på vanligt sätt. Sedan nemligen i ett trichomanlag (fig. 1) 2 till 4 eller flere horizon- tala skiljeväggar uppstått, utvidgas den öfversta af de bildade cellerna och får en omvändt äggrund form. Utbildad hyser denna glandelcell ett ljusgult innehåll, som dels genom cell- membranens bristning, dels genom tryck inifrån utbredes på väx- tens yta och gör den klibbig. 1) Undersökta exemplar växte på fritt land i Göteborgs Trädgärdsförenings park. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 19 Sedan den kortskaftade glandeln (fig. 3) erhållit sin be- stämda form och storlek, uppstår under flertalet af sagde glandel- hår, men visst ej under alla, en cellulös upphöjning eller dyna, som längre och längre aflägsnar glandelhåret från sitt ursprung- liga läge, och som, utvuxen, bildar de förut nämda taggarne, vare sig att dessa nå en längd af 10,39 m.m. eller af 4,45 m.m. Utvecklingsförloppet härvid är följande. Under och omkring basen till de kortskaftade glandelhår, som på detta sätt ryckas från sitt förut obemärkta läge, förlänges nemligen i vertikal rigtning ej blott den del af glandelhåret, som befinner sig i jemn- höjd med öfverhuden, utan ock just dessa öfverhudsceller, som stöta närmast intill trichomets bas, hvarefter horizontala skilje- väggar bildas i alla dessa i sagde rigtning förlängda celler. Om det utseende, dynan nu eger, och om det sätt, hvarpå glandel- skaftets bas liksom omfattas af spetsarne till dynans öfversta celler, lemnar fig. 4 en föreställning. Dynans öfversta, glandel- hårets bas omfattande celler äro ej härefter underkastade någon som helst delning, men i cellerna, som befinna sig nedanför dessa, uppstå snedvinkliga skiljeväggar, omvexlande med horizontala. Samtidigt med omtalade delningsprocess i de utvuxna öfverhuds- cellerna pagar ock i det under den unga dynan befintliga peri- blemet en liflig celldelning, hvaraf följden blir, att celler från periblemet rycka fram efter de utvuxna och delade öfverhuds- cellerna samt bilda dynans nedre del. Nu eger hela bildningen, eller glandelhåret tillika med den uppvuxna dynan, det utseende, vi i fig. 5 finna aftecknadt, och som den erhåller så tidigt, att de olika väfnaderna i den växtdel, hvarifrån glandelhåret fram- gått, ännu ej hunnit blifva differentierade. På samma gång som en fortsatt celldelning härefter eger rum i dynans nedre del, förlängas hennes öfversta celler (fig. 6), så att dynan ganska tidigt erhåller den form, som vi ofvan sagt tillkomma de på skilda växtdelar sittande taggarne. Under det att dynan på detta sätt mer och mer närmar sig den omtalade taggen i utseende, erhåller glandelcellen, fastän det uppbärande skaftet ännu har en upprät ställning, skrumpna väggar och innesluter 20 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. en brunfärgad, vattenklar vätska. Cellförlängning försiggår längre och längre från spetsen af den sig till tagg förändrande dynan, och en fortsatt cellbildning pågår i dess nedre del, hvar- igenom dynan når en storlek, som gör den för oväpnadt öga skönjbar. Annu sitter glandelhäret qvar (fig. 7), om det än börjat luta till sin undergång och ofta är fästadt något nedom dynans spets. Någon gång kan det till och med hända, att glandelhåret ej bortfallit från den till tagg nästan fullständigt förändrade dynan, men vanligen har det försvunnit, när dynan hunnit blifva något större, än den bildning är, hvarom fig. 7 gifver en föreställning. Antingen glandelhäret affaller förr eller senare, fortga i den blifvande taggen förlängning af alstrade celler och bildning af nya. När äfvenledes cellväggarne hunnit förtjockas och det från början vanliga innehållet förändras, hafva vi taggen färdig framför oss. Nu utgöres taggen allt- igenom af långsträckta celler, som med tillspetsade ändar skjuta in mellan hvarandra. De celler, af hvilka taggen är samman- satt, äro dock ej alla lika. En del eller de, som befinna sig i taggens yttre del, äro mycket tjockväggige, hafva brunfärgade membraner och en obetydlig lumen, bilda inga intercellulargangar samt föra luft, hvaremot taggens centrala celler, som en längre tid förblifva saftförande, hafva mycket tunnare och mindre fär- gade membraner samt stöta ej intill hvarandra på alla punkter (fig. 10). Alla taggens celler och bland dessa de periferiska i största mängd äro försedda med tapphål i sina membraner (fig. 9). Pa samma ställen af växten, der vi till en början funno de kortskaftade glandelhåren (fig. 3) sitta fästade, hafva vi således omsider rätt ofta dugtiga taggar. Ett sådant utbyte af utväxter på en och samma punkt af växtens yta kan visserligen ej sägas hafva något gemensamt, med hvad man vanligen benämner meta- morfos, eller, med andra ord, taggen är ej ett förändradt glandel- hår, utan det senare försvinner, sedan derunder en tagg blifvit uppammad. Ofvan skildrade utvecklingsförlopp af en tagg är dock så till vida egendomligt, att det lilla glandelhåret med nödvändighet tyckes behöfva finnas till, innan en tagg kan fram- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK. AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o I. 21 komma, ty på ingen växtdel kan man påträffa en enda yngre tagg, utan att denne i sin spets uppbär ett glandelhår. De långskaftade glandelhåren (fig. 3), om hvilka förut varit tal, uppamma deremot aldrig några taggar under sig. Med tiden underkastas skaftets nedersta celler en vertikal delning, så att detta synes stå liksom på en fot, hvilken dock ingalunda kan få namn af en dyna, enär inga periblemceller och inga andra öfverhudsceller än den, hvarur glandelharet uppstått, deltaga i bildningen af denna fot. Äfven hos Solanum ferox skola kortskaftade glandelhär förekomma, hvilka liksom de korta glandelhåren hos Sol. citrulli- folium under sig uppdraga taggar. Utan att med några figurer förtydliga sin framställning beskrifver SUCKOW de förändringar, som försiggå hos eller i närheten af de korta glandelhåren hos Sol. ferox på följande sätt. Sedan den nedersta af skaftets celler delats i 4 bredvid hvarandra stående celler, utväxer hvar och en af dessa till spetsiga, langs efter växtens yta liggande hår. Under hela denna konstigt sammansatta trichombildning alstrar det underliggande parenchymet en dyna, som, utvuxen, är en af de hos arten allmänt förekommande taggarne, i spetsen på hvilka något af de omtalade håren qvarsitter, och från hvilkas sidor liknande hår under utvecklingen framväxa. Med taggarnes utveckling hos dessa båda Solanum-arter öfverensstämmer ock till en viss grad taggarnes utvecklingsförlopp hos Cucurbita Pepo, Ecbalium agreste och Cucumis sativus‘). Hos dem alla uppstår det först ett enkelt, af en cellrad bestå- ende hår. Dettas basalcell delas vertikalt, höjes upp och drager då med sig närstående dermatogenceller. Samtidigt börjar peri- blemet att växa fram under de uppskjutna öfverhudscellerna, hvarefter celldelning försiggår antingen lika ofta i de båda sla- gen af celler eller öfvervägande i öfverhudscellerna. Men å andra sidan finnas betydliga olikheter mellan Solanum-arternas taggar och taggarne hos Fecbalium m. fl. Hos de senare utgör det forna håret taggens öfre hälft om ej dess öfre två tredje- I) Jfr UHLWORM |. c. 22 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. delar, hvarförutom hårets bas och dynans spets så samman- smälta med hvarandra, att en gränslinie blir svår att dem emellan uppdraga. De båda Solanum-arternas taggar bestå deremot uteslutande af den tillspetsade dynan, som, fullvuxen, hos S. citrullifolium ej har spår qvar af det uppammande glandel- håret, men deremot hos S. ferox vanligen uppbär delar af det- samma. Dessutom leder taggen hos Sol. citrullifolium sitt ur- sprung från både dermatogen och periblem men hos S. fero«, såsom SUCKOW beskrifver den, endast från periblemet. UHL- WORM för taggarne hos Cucurbita, Ecbalium och Cucumis till rubriken III på sitt schema. Taggarne hos Sol. citrullifolium höra närmast till rubriken IV och hos S. ferox, sasom SUCKOW beskrifver dem, till rubriken V på samma schema. Pandanus utilis L. Pl. II. De långa, sega bladen hos denna växt!) äro längs med båda sina kanter och äfven långs med den närmast bladspetsen belägna femte delen af den tjocka medelnervens baksida försedda med korta och mot bladspetsen rigtade taggar. Bladen, som till ifrågavarande undersökning användes, tillhörde en ung kruk- växt samt voro 3 decimeter långa och, der bredden var störst, 13,4 m.m. breda. Fullvuxna taggar på ett sådant blad voro 2,66 m.m. långa, om man nemligen till taggen räknar den upp- svällning på bladkanten, som, liksom bildande ett med bladet sammanvuxet stycke af taggen, i sjelfva verket utgör nedre delen af den utåtvända och samtidigt med den hos taggen inträdande krökningen betydligt förstorade sidan af honom. Annars är den | fria delen af taggen eller det stycke af honom, som, 1 efter- följande redogörelse ofta kalladt «, befinner sig mellan spetsen och en vid kröken vinkelrätt mot bladkanten dragen linie, 1,48 m.m. lång, medan taggbasen eller stycket mellan sagde linie och det ställe, der den med bladet sammanvuxna delen af taggen upphör, hvilket stycke ofta kallas 8, utgör I,ıs m.m. !) Undersökta exemplar uppdragna i Göteborgs Trädgårdsförenings varmhus. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o Il. 23 Den följande framställningen af utvecklingsförloppet hos och byggnaden af sagde taggar gäller närmast dem, som förekomma langes med bladkanten, men kan äfven afse de på bladnerven sittande taggarne, enär de senare i intet hänseende skilja sig från de förra. Dessa taggars första daning kan redan spåras på ett knappt 2 m.m. långt blad. I den hvassa och till en början af endast en cellrad bildade kanten till ett sådant blad träffar man nem- ligen flere kantceller, som, på vissa afstånd från hvarandra be- lägna, förstorats och med tillskärpt spets vuxit utom kanten. Så småningom börja ock de kantceller, som befinna sig en på hvardera sidan om den först utvuxna, att undergå samma för- ändringar, denne varit underkastad. Det ser ut, som om den mellersta af de 3 ifrågavarande cellerna hade, på samma gång han växte fram utom kanten, dragit de 2 andra med sig, hvilka tyckas liksom hänga på dennes sidor ett stycke nedom dess spets (fig. 1). Den mellersta eller den först utvuxna kantcellen be- nämnes i beskrifningen a + b, då alla celler, som på planschen betecknas med a och b, ur honom uppstått, hvaremot de 2, denne ryckt med sig, kallas för ce. Cellen a + b delas genom en vinkel- rätt mot bladkanten gäende skiljevägg i tvenne bredvid hvarandra stående celler. Ej blott dessa förlängas mer och mer utom kanten, utan äfven cellerna c växa at samma håll. Genom en snedt gå- ende skiljevägg afdelas de 2 ur modercellen a + b på nyssnämde sätt uppkomna cellerna i 4, af hvilka tvenne, utgörande öfre delen af de förra och framdeles kallade a, bilda tagganlagets spets, och tvenne, uppkomna ur nedre delen af samma celler och betecknade med b, befinna sig nedom cellerna a och äfven stöta intill cel- lerna c. Flere vertikala skiljeväggar uppstå derpå i cellerna b, som sålunda gifva upphof till alla de celler, hvilka i fig. 2 synas uppåt och utät gränsa till cellerna a och ce. På samma gång som nu omtalade utvecklingsförlopp eger rum med de 3 först utvuxna kantcellerna eller cellerna a, b och c, börja de innanför dem belägna periblemcellerna eller 2:dra radens celler, ifrån blad- kanten räknadt, att deltaga i sammansättningen af tagganlaget, 24 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. i det att några, kallade d, förlängas i radial rigtning, medan andra, betecknade med d', böjas uppat åt samma håll, hvarät cellerna e vuxit fram. Fig. 2 gifver en föreställning om «det utseende, den unga taggen i detta utvecklingsskede eger. Den följd af förändringar, tagganlaget härpå underkastas, hvarigenom detsamma erhåller det i fig. 3 angifna utseendet, kan i korhet sålunda sammanfattas. Den ena af de 2 cellerna c, den nemligen som kommer att befinna sig på den utåt vettande och konvexa sidan af tagganlaget, då detta rigtas framåt, förstoras mycket mer än den andra och delas äfven i flere nya celler. Många vertikala skiljeväggar uppstå i cellerna b och d, hvilka senare liksom rycka fram längre och längre upp i utväxten, i thy att 3:dje radens celler, från kanten räknadt, liksom det förut inträffat med andra radens, dels utväxa i radial rigtning (e), dels (e') böjas uppåt efter cellerna d. Härförutom förlängas ytcellerna f företrädesvis på tagganlagets mot bladbasen vettande sida och erhålla en lutande ställning. Under tiden, då senast omskrifna förändringar försigga i tagganlaget, förstoras ej blott cellerna i dess spets utan äfven fast till mindre omfång alla de andra. Men eftersom denna taggcellernas tillväxt eger rum sam- tidigt med en förstoring af hela bladets celler, är det klart, att någon del af den förstoring, tagganlagens celler ernått, tillkom- mit dem såsom delar af det blad, på hvilket de förefinnas. Bladets ofvan antydda tillväxt yctrar sig äfven i bladkantens tilltagande tjocklek, och ej heller tagganlagen utgöras längre af blott i jembredd stående celler, utan den unga taggen börjar nu erhålla sådana celler, som uppstått ur de förra för att till- växa i rummets 3:dje dimension. Sedan den unga taggen erhållit den form och storlek, hvilka i fig. 3 äro antydda, delas cellerna b samt c och ännu oftare cellerna d, d', e och e' i vertikal och horizontal rigtning samt äfven åt andra håll. Cellerna a och isynnerhet den ena, som redan fatt öfverhand, samt äfven de öfre bland de nybildade cellerna b och c förlängas mer än de andra, hvarigenom tagg- anlaget med bibehållande af sitt redan under sin första daning ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 1. 25 erhållna stora omfång vid basen utdrages i sin öfre del samt får en. konisk gestalt. Härefter börja 4:de och 5:te radens celler, som äro belägna under tagganlaget, och så småningom äfven 6:te och 7:de radens, allt från bladkanten räknadt, att förstoras och erhålla en uppåt taggen rigtad ställning eller, med andra ord, att taga del i hans sammansättning. Medan detta tilldrager sig, är det vanligt, att de nybildade celler b, c, d, d', e, e' och 7. som ingå i den mot bladbasen vettande och genom ett vinkelrätt mot bladkanten verkstäldt snitt uppkomna tagghalfvan, betydligt mer förlängas än de celler, som finnas i den motstående halfvan, hvaraf följden blir, att den unga taggen så småningom böjes framåt eller vänder sin spets mot bladspetsen och erhåller den ställning, vi ofvan sagt alltid tillkomma den färdiga taggen. Om taggarlagets utseende, sedan det genomlupit den hittills omtalade delen af sitt utvecklingsförlopp, lemnar fig. 4 en före- ställning. Sedan den unga taggen redan erhållit den form och rigt- ning, han allt framgent bibehåller, återstår för honom, innan han kan sägas vara färdig, att under den senare delen af sin utveckling blifva längre och hårdare. Sin större längd erhåller taggen hädanefter pa det sätt, att nya celler danas nteslutande vid hans bas, och derigenom att allt flere af de celler, hvilka befinna sig nedanför de i taggens öfre del redan fullvuxna cel- lerna, förstoras i en med taggens längdaxel parallel rigtning. Härd och styf blifver taggen jemförelsevis sent. Att han, sa obetydligt utvecklad och så liten som han var, da han i fig. 4 afbildades, skulle ega tunna membraner, och att taggcellerna, äfven sedan taggen hunnit langt förbi förut nämde tagganlag i storlek, en längre tid skulle vara försedda med iika tunna väggar, kunde man nästan förut ana, då man vet, att hos alla unga hår, borst och taggar samma cellväggens ringa tjocklek återfinnes. Hvad särskildt taggarne hos P. utilis angar, börja deras cell- väggar, först sedan taggarne blifvit mycket mer än halfvuxna, att i någon nämnvärd grad förtjockas. När detta en gång in- träffar, drabbar en sådan cellväggens förtjockning i första hand 26 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. cellerna i stycket « (se ofvan), hvaremot cellerna i stycket 8 ej förr, än taggarne äro nästan fullvuxna, erhålla fastare väggar. Efter denna korta skildring af taggarnes hos P. utilis ut- vecklingsförlopp vill jag med några ord beröra deras såväl som närgränsande bladdelars anatomi." I den färdiga taggen består stycket «& uteslutande af långsträckta, prosenchymatiska collen- chymeeller!) (fig. 5), som äro försedda med särdeles tjocka och färgade membraner, ega en obetydlig cell-lumen (fig. 6) samt innesluta ett rödt, ogrynigt innehåll. I stycket £, som i ana- tomiskt hänseende i många fall har en viss likhet med den van- liga bladkanten, finnas, helst om taggarne tillhöra ett blad af ofvan antydda ålder och storlek, flere slags celler. Collenchym- celler af förut nämda beskaffenhet bilda närmast kanten ett bredt bälte (fig. 7b), nedom hvilket celler med betydligare lumen uppträda. Innanför dessa träffas nämde collenchymceller åter och bilda nu tvenne knippen, hvilka, sträckande sig ett långs med hvarje bladyta, ej upphöra förrän i närheten af det första kärlknippet (fig. 7b’). Afbrottet mellan collenchymcellerna, som bilda kantbältet, och dem, som finnas längs efter bladytorna, upptages af mer tunnväggiga celler, hvilka vid en tvärgenom- skärning af taggbasen synas vara qvadratiska och innesluta ett grynigt innehäll (fig. 7 c). Emellan de bäda längs efter bladets sidor sig sträckande collenchym-grupperna (b') förekomma ock celler med ett helt annat utseende. Dessa celler äro särdeles tunnväggiga och synas vid en tvärgenomskärning af taggbasen hafva långsträckt form (fig. 7 d) samt sträcka sig från de chloro- phyliförande cellerna (g) till de förut nämda qvadratiska (c). På längdgenomskärningen (fig. 5) ser man dessa tunnväggiga och långsträckta celler såsom en nedtill vid och upptill afsmalnande cellanhopning utgå från det chlorophyllförande parenchymet och, på sidorna omgifven af collenchym-grupperna i stycket g, med sin öfre del beröra stycket «. Ju närmare taggkrökningen eller ju närmare intill stycket « man genom stycket 8 gör en tvär- ') Celler med förtjockade väggar, som höra till eller äro analoga med hypoder- mat, kallas collenchymeeller. - ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 27 genomskärning, som träffar sagde långsträckta celler, desto längre synas de vara, och desto flere sådana finner man ligga öfver hvarandra. Afven sedan taggen längesedan blifvit fullvuxen, upphöra ej de väfnader, som kunna räknas till taggbasen, helt och hållet att förändras. Så blifva hos det äldre bladet de i fig. Te af- ‚ bildade qvadratiska cellerna, om jag undantager dem, som före- komma i midten af bladet, alldeles lika collenchymcellerna b, d. ä. de få tjocka, färgade membraner och en liten, rund cell- lumen. Den del af ytcellernas (a) membran, som vetter utåt, blir mycket mer förtjockad, än den del, hvarmed de beröra hvarandra och innanför varande cell-lager. De långsträckta cellerna (d), som i taggbasen eller stycket 8 sträcka sig från de chlorophyllförande cellerna (g) till de qvadratiska (c fig. 7) blifva något tjockväggiga och uppträda till mindre antal öfver hvarandra, samtidigt hvarmed de chlorophyllförande cellerna mellan dem och det första kärlknippet blifva flere och intaga någon del af det område, de långsträckta förut innehaft, eller sträcka sig närmare intill kanten. Det omtalade, första kärlknippet är liksom alla de andra ogrenadt, löper ständigt parallelt med bladkanten och står icke i något som helst samband med taggen. Hvarje kärlknippe är slutet, består af få kärl men eger många tjockväggiga prosen- chymceller och omgifves af tunnväggiga, saftförande och ofärgade celler. Mot undre bladskifvan finnes mellan kärlknippet och öfverhuden vanligen en samling chlorophyllfria och omsider tjock- väggiga celler (fig. Te). Emellan kärlknippet och den öfre blad- skifvan finnes oftast chlorophyllförande parenchym, hvilket, sasom sagdt är, sträcker sig upp i taggbasen till de långsträckta cel- lerna och dessutom bildar största delen af bladet intill närmaste kärlknippe. På samma afständ från 2 genom sagde chlorophyli- förande parenchym sammanbunda kärlknippen och midt emellan de bäda bladytorna finnes en af samma parenchym omsluten samling celler, hvilka äro mycket stora och tunnväggiga samt innehålla fina, jemntjocka och i knippen ordnade krystallnålar. 28 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. De enda monocotyledona växter, om hvilka jag vet, att deras taggar förut blifvit undersökta, ehuru detta skett helt flyg- tigt, äro Smilax China, Aloe perfoliata och Canna indica. Hos den förstnämda äro enligt SUCKOW (1. c.) taggarne verkliga öfverhudsbildningar. Hos den 2:dra äro de en sorts mellanting» mellan taggar och tornar, och hos den sista bilda de i rader ordnade knölar på frukten: Taggarne hos Pandanus utilis äro inga öfverhudsbildningar sensu strictiori, men de hafva å andra sidan intet gemensamt med s. k. tornar, såsom man af ofvan skildrade utvecklings- förlopp kan finna. Dessa taggar kunna ej ens sägas vara flikar af det blad, på hvilket de sitta, enär 1:mo de som finnas i blad- kanten äro alldeles lika dem, som förekomma på bladnerven, 2:do öfverhudsceller till en ganska väsendtlig grad deltaga i deras första daning och 3:tio inga spår till kärlknippen ingå i eller ens närma sig dem. Utvecklingen af taggarne hos P. utilis öfverensstämmer dertill rätt mycket med utvecklingen af fjällen hos Gunnera scabra och af vartorna hos Dunias orientalis och Erucago. Också kunna ofta nämda taggar föras under rubrik IV på UHLWORMS schema, till hvilken rubrik UHLWORM sjelf hänför fjällen hos Gunnera och vårtorna hos de båda Bunias-arterna. Att för öfrigt taggar, så snart de äro förändrade bladflikar eller delar af sådana, utbildas på ett helt annat sätt, samt att, äfven om Öfverhuden i väsendtlig man skulle deltaga i daningen af densamma, öfverhud och parenchym 1 andra proportioner contribuera till dem, än hvad förhållandet är med taggarna hos P. utilis, skall framgå ur beskrifningen på taggarne och deras utvecklingsförlopp hos efterföljande tistel-arter. Echinops bannaticus DC. Pl. IV, figg. 1—6. Exemplar af denna art, hvilka växte på fritt land), under- söktes i Maj månad, när de höllo på att framalstra eller nyss hade utvecklat de första rotbladen. Hvarje blad är pardeladt, ') I Göteborgs Trädgårdsförenings park. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 29 derpa parklufvet och slutligen parflikadt samt äfven försedt med små inskärningar på hvarje flik. På alla härigenom uppkomna småflikar sitta taggar, som hos det nyss utvuxna rotbladet va- riera i längd från 1,98 till 2,22 m.m. Till att börja med utvecklas dessa taggar på samma sätt som vanliga bladflikar. Sedan nemligen periblemceller, belägna närmast under dermatogenet någorstädes i bladkanten, blifvit betydligt större än de närgränsande periblemcellerna, genom hvilken förstoring de utanför varande dermatogencellerna böjas utåt, och skiljeväggarne dem emellan få en sned ställning (fig. 1), delas de förstorade periblemcellerna i både horizontal och ver- tikal rigtning. Den i bladkanten sittande, till en början helt obetydliga knölen blir sålunda allt större och antager omsider en konisk form. Samtidigt härmed uppstå i de utväxten be- klädande dermatogencellerna nya skiljeväggar, som först äro sneda (fig. 2) men sedan antaga en mer och mer horizontal ställning. Nu vidtager i den taggbärande bladfliken hos denna växt en utveckling, som man ej återfinner i vanliga bladflikar. De 2 1 utväxtens spets befintliga dermatogencellerna börja att till- växa rakt utat. Af dessa båda celler, som oafbrutet förlängas, bildas, sedan skiljeväggar uppstått i de förlängda cellerna, och de sålunda nydanade cellerna åt samma håll förstorats, samt när bladflikens öfversta periblemceller äfvenledes i sagda radiala rigtning utvuxit (fig. 4), liksom en på bladfliken stående och utätrigtad tapp, hvilken snart erhåller rätt betydliga dimen- sioner och blir mot sjelfva bladfliken skarpt begränsad. I de senast omtalade dermatogen och periblemcellerna (fig. 5 a och b) uppstå ännu några skiljeväggar, och samtidigt börja andra celler, belägna nedom dessa, att förlängas, dymedels tagande del i bildningen af det unga tagganlaget, åt samma håll, hvaråt de förra utvuxit. Nu upphör all celldelning i cellerna a och b samt snart äfven i de celler, som, belägna nedom dem, senast för- storats. Blott vid tagganlagets nedre del uppstå härefter nya celler, tills det antal hunnit tillkomma, som för taggen är be- höfligt. Under hela den tid, då de i den blifvande taggen in- 30 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. gående cellerna bildas, saknas i sjelfva bladfliken hvarje spår till kärlknippen. När sådana börja uppträda i bladfliken, hafva följaktligen alla de celler, af hvilka taggen består, hunnit danas. Vid detta tillfälle samt derefter synas ock alla taggens celler utväxa, och vid dess bas söker man samtidigt förgäfves efter något urparenchym. Den fullt utvuxna taggen, som vid tvärgenomskärning har en cirkelrund genomskärningsarea, utgöres af endast ett slags celler, som alla äro långsträckta och med mer eller mindre till- spetsade ändar skjuta in mellan hvarandra. Det i dessa celler befintliga och synbara innehållet försvinner, sedan väggarne be- tydligt förtjockats. I sjelfva fliken, hvars gräns mot taggbasen i allmänhet lätt kan iakttagas, förekomma utom chlorophyllförande celler och skyddande samt stärkande parenchym äfven nätformiga kärl, som än bilda knippen, än ligga spridda och krökta om hvarandra (fig. 6 d). Mot flikens spets hopträngas kärlen, medan de chlorophyllförande cellerna till antalet blifva allt färre. Då vi närma oss taggens bas, försvinna äfven kärlen, det ena efter det andra, så att på sin höjd ett par kärl framskjuta något litet ofvanom den gränslinie, som kan dragas mellan fliken och taggen (fig. 6 «). På bladflikens hvassa kanter finnas under de förlängda öfverhudscellerna tvenne lager celler, som sakna chlorophyll, likna öfverhudscellerna och hafva utvuxit åt samma håll som dessa. Hos alla 3 cell-lagren (fig. 6 8) blifva cellväggarne med tiden betydligt förtjockade, och dessa celler hafva uppenbart till ändamål att tjena taggen till stöd, att den ej må alltför lätt böjas ned på det annars mjuka bladet, utan att den må kunna, då den skall brukas såsom vapen at växten, bibehålla en utåt rigtad ställning. På bladflikens platta sidor saknas sadana för- stärkande parenchymceller. | Omskrifna taggar hos Echinops bannaticus äro enligt den lemnade redogörelsen för deras utveckling att betrakta såsom förändrade delar af de taggbärande bladflikarne. Men enär der- matogenet tager en visserligen ringa, fast ej oväsendtlig del i ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o I. 31 deras första daning, kan utvecklingen af denna arts bladfliks- taggar ej fullkomligt identifieras med utvecklingen af nedan om- nämda tisteltaggar utan bör snarare åtminstone under det första skedet anses något närma sig utvecklingsförloppet af taggarne hos Pandanus utilis. På grund häraf kan jag ej annat än in- rymma bladflikstaggarne hos Echinops bannaticus under rubrik IV på UHLWORMS schema, dit utväxterna hos Gunnera, Bunias: och Pandanus höra, ehuru skäl ej saknas för att placera dem under VI:te mom. pa sagde schema. Dessa skäl äro, att i ne- dersta delen af tisteltaggarne hos £. bannaticus kärl anträffas, och att sagde taggar, enär största delen af deras växtmassa är en förändrad bladfliksspets, samt då de dessutom till det yttre likna de vanliga tisteltaggarne, ej borde skiljas från dessa till VI:te mom. hänförliga taggar. Häraf finner man, för hvilka vanskligheter man utsätter sig, då man söker nöjaktigt indela de växtbildningar, man vanligen kallar taggar, efter arten af de celler, från hvilka de leda sitt ursprung, och att vår kännedom om taggarnes utveckling be- höfver betydligt utvidgas, till och med innan man kan våga säga, hvad som med en tagg bör förstås. Cirsium arvense Scope. Pl. IV, fig. 12. Taggarne, som befinna sig pa bladflikarne hos denna växt!),. sta i ett mer genetiskt samband med sjelfva flikarne, än hvad förhållandet var med taggarne pa bladet hos ofvannämda Hchinops- art. Dessa taggar hos C. arvense äro, med andra ord, endast. och allenast att betrakta såsom utdragna och förhårdnade ändar till sagde flikar, utan att dermatogenet, såsom hos FEchinops- artens taggar, under den första daningen på ett särskildt sätt utväxer och förstoras. Sedan nemligen de små bladflikarne hos C. arvense uppnått den storlek och erhållit den form, som 1 fig. 3 angifvas tillkomma mycket unga bladflikar hos EP. bannaticus, förlängas ej hos C. !) Vildt växande vid Göteborg. x D 32 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. arvense de i bladflikens spets belägna dermatogencellerna, förrän detta äfven inträffar med det underliggande periblemet, hvars celler således hinna mycket närmare upp till den blifvande tag- gens spets, än de göra i taggen hos E. bannaticus. Likväl äro taggarne hos C. arverse ej omgifna af ett från de inre cellerna tydligt afskiljdt öfverhudslager !), utan såväl de nya celler, som uppstå i den sig utvecklande taggens inre del, äro, vare sig att de tillhöra dermatogenet eller periblemet, bildade på samma sätt, som ock de celler, hvilka i tagganlagets spets förlängas, erhålla, vare sig att de härstamma från dermatogenet eller periblemet, samma skepnad eller blifva långsträckta och med tillspetsade ändar försedda. Huru det tillgar vid taggens daning i flikens öfre del, är i och med det sagda redan omtaladt. Knappt be- höfligt är det då att nämna, det till en början celldelning eger rum i hela fliken, men att, sedan de öfversta cellerna förlängts, nedanför dessa ny& celler uppkomma, bland hvilka de öfversta förlängas 0. s. v. En tvärgenomskärning midt på den fullt utvuxna taggen såväl som närmare dess bas eller spets ådagalägger, att taggens celler, både de periferiska och centrala, hafva nära nog lika stor lumen, men att de periferiska cellerna hafva något tjockare membraner än de andra. Längdgenomskärningen (fig. 12) visar, att taggens alla celler äro prosenchymatiska, och att nätformiga kärl träffas i taggen ett litet stycke ofvan den genom tecknet « antydda taggbasen. I bladflikens öfre del går ett kärlknippe midt igenom den- samma och gränsar omedelbart intill taggbasen. Då detta kärl- knippe (fig. 12y) i midten består af en mängd långsträckta, i ändarne något tillspetsade och med medelmåttigt förtjockade membraner försedda celler, komma dessa senare att synas liksom utgöra en omedelbar fortsättning af de nästan lika beskaffade cellerna i taggens midt. I kärlknippets yttre, intill det chloro- phyllförande parenchymet stötande del finnas kärl, och det är naturligtvis dessas öfre ända eller kärl, som med dem stå i 1) Jfr. RAUTER (1. c.) om taggarne hos Rosa Bourbon. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 33 samband, hvilka vi ofvan omtalat kunna något litet skjuta ofvanom taggbasen. Det stärkande parenchym, som hos FE. bannaticus fans i bladflikskanterna under epidermis, saknas på motsvarande ställe hos C. arvense. Men det torde ej behöfva betviflas, att i sak- nad häraf taggarne hos C. arvense, då mekaniskt våld utifrån ansätter dem, kunna bibehålla sin rakt utåt rigtade ställning med tillhjelp af den mängd prosenchymatiska celler, som genomgå kärlknippets midt och i bladkantens spets utan gräns öfverga i taggcellerna. Af det föregående finner man, att bladflikstaggarne hos C. arvense äro endast och allenast de så småningom förändrade öfre delarne af samma flikar. Då det så förhåller sig, och emedan kärl finnas i dessa taggar, låt vara att de ej hinna långt ofvanom deras bas, bör man ej draga i betänkande att räkna omskrifna taggar till WARMINGS epiblastemer af högre ordning och till 6:te gruppens trichombildningar på UHLWORMS schema. Cirsium palustre'ScoPr. Af redogörelsen för taggarnes utveckling hos C. ciliatum framgår det nästan med nödvändighet, att UHLWORM (l. c.) rörande denna utveckling kommit till den slutsats, att taggarne ej förr börja utbildas ur sina resp. flikar, än dessa redan upp- nått en ganska betydlig storlek. Att cellerna i tisteltaggars första anlag på mången tistelarts bladfliksspetsar tvärtom mycket tidigt förlängas, synes af beskrifningen på taggarnes utveckling hos de båda föregående växterna, och hos denna art har jag haft tillfälle att iakttaga, att taggen, till att börja med, växer ojemförligt mycket fortare än sjelfva bladfliken. Hos flikar, som tillhörde 6 till 9 m.m. långa blad af denna växt, har jag nem- ligen funnit, att den redan till största delen utvuxna taggen ofta utgör mer än ®/, af hela bladfliken. Den till tagg ej för- "ändrade delen af bladet kan under detta utvecklingsskede knappt anses för annat än en vanlig dyna till förut nämde tagg. Under Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 1. 34 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. bladets derpå följande förstoring utbredes denna dyna till en vanlig bladfliks normala form och storlek. Som taggarnes öfriga utveckling och byggnad hos C. palustre fullkomligt öfverensstämma, med hvad som i thy fall sagts om föregående art, kunna dessa omständigheter hos ifrågavarande med tystnad förbigås. Cirsium lanceolatum Scor. Hithörande bladflikstaggar afvika något beträffande anato- mien från de båda senast omtalade växternas tisteltaggar. Det kärlknippe, som hos C. lanceolatum finnes uti bladflikens mel- lersta del, sträcker sig ett godt stycke upp uti taggen, vanligen genom dess nedersta tredjedel. En tvärgenomskärning genom taggen, någonstädes der kärlknippet uppträder i honom, ådaga- lägger, att taggens yttersta celler äro tjockväggiga och hafva obetydlig lumen, att cellerna innanför dessa, som ligga i flere rader, äro försedda med större lumen samt stora tapphål i de förtjockade väggarne, och att det i midten af taggen finnes en samling af särdeles små celler, kärlknippets prosenchymatiska celler, tillika med ett eller annat kärl. Åfven ur taggens celler och företrädesvis ur de större framsipprar, då han såras, samma innehåll, som förekommer i bladets kärlknippen och, då preparatet fått vara i beröring med luften, dels utgör en brun utfluten saft, dels en brun, grynig fällning i cellerna. De undersökta tag- garne voro 4,45 m.m. långa, och kärlknippet i dem sträckte sig 1,2 m.m. från deras bas. Ribes Grossularia L. Pl. IV, figg. 13—16. Många olika sorters trichomer eller till trichomerna hittills hänförda bildningar finnas hos denna art!), och af många hafva dessa trichombildningar undersökts, hvarvid deras natur och beskaffenhet ofta blifvit skärskådade. På olika delar af denna växt finnas I:mo enkla, encelliga hår allestädes, 2:do samman- ') Undersökta exemplar hafva odlats i Småland. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 35 satta trichombildningar, som kunna vara än a) glandler på blad och unga grenar samt bland dessa äfven på turionerna, än b) taggar på samma växtdelar men i största mängd på turio- nerna, 3:tio förgrenade glandler i kanten af bladskaften och 4:to s. k. stipular-taggar vid bladskaftens bas. Mot den af UHLWORM (|. c.) uttalade meningen, att de ofvan med 20 betecknade taggarne skulle i likhet med de af honom .beskrifna taggarne hos Ribes lacustre uteslutande vara äkta periblemutväxter, hyser jag starka tvifvel. Dessa taggar (2b) hos R. Grossularia äro, såsom UHLWORM erkänner, svåra att taga reda på och iakttaga, då de äro mycket unga, enär de, först sedan stängellederna betydligt förlängts, börja anläggas och således äfven i sitt mest outvecklade skick stå långt ifrån hvarandra, något som äfven gäller om glandlerna 2 a. Emellertid har jag sett och i fig. 14 afbildat en af dessa taggar (2b) ı så outbildadt skick, att jag om deras första daning kunnat bilda mig något omdöme. Ifrågavarande taggar äro såsom mycket unga, efter hvad bemälte fig. tillkännager, samt till och med i ett mer utbildadt tillstånd (fig. 15) mycket långa och smala, så att de fullkomligt likna de unga taggarne hos Rubus ideus och Rosa pimpinellifolia under motsvarande utvecklingsskede. Pa grund deraf att de ofvan med 2b betecknade taggarne hos R. Grossularia således under sin första daning ej hafva en i förhållande till sin längd sa bred bas, som hos äkta periblem- utväxter brukar förekomma !), kan jag, ehuruväl jag ej vågar frånkänna periblemet allt deltagande i deras tidigare utbildning, dock med bestämdhet påstå, att dermatogenet i väsendtligare mån ingår i deras sammansättning, än hvad händelsen är med äkta periblemutväxter, ja till och med hos denna växts. blad- kantsglandler. Det kan ej förnekas, att taggarne (25) hafva ett visst tycke med glandlerna (2 a), och jag skulle helst vilja anse dem båda såsom åt 2 håll divergerande former ur anlag med lika utseende. De ofvan med 2a betecknade glandlerna har jag jakt- 1) Jfr. de unga taggarne hos Rosa Bourbon och stipular-taggarne hos denna växt. 36 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. tagit såsom så unga, att de utgjordes af ett kort, endast af 2 cellrader bildadt skaft samt af en derpå sittande fåcellig upp- svällning, hvadan jag ej kan något invända mot antagandet af Weiss (l. e.), att de skulle vara verkliga trichomer. Finnes då anledning att anse glandlerna (2 a) såsom formförändringar till taggarne (2b), och äro de förra verkliga trichomer, så måste häraf äfven ett skäl kunna hemtas till antagandet, att i samman- sättningen af de senare dermatogenet i väsendtlig mån ingår. Stundom äro saväl taggarne som glandlerna vid sin bas upp- svälda. De hvila naturligtvis då på en af uteslutande periblem under den senare delen af deras daning utbildad dyna. Bladkantsglandlerna hos A. Grossularia har Weiss (1. c.) förklarat vara verkliga trichomer, och UHLWORM (|. c.) instäm- mer deruti. En blick pa fig. 13 å pl. IV, hemtad från kanten af ett mycket ungt bladskaft, kan dock undervisa oss om, att pa detta ställe hos R. Grossularia utväxter bildas, genom att periblemet efter en liflig celldelning tränger fram utom kanten och skjuter dermatogenet före sig, hvilka utväxter just äro bör- jan till sagde bladkantsglandler. Sant är det visserligen, att dermatogenet rätt snart ej längre kan i utväxten urskiljas sasom ett särskildt lager utanför periblemet, utan att de båda slagen af celler gemensamt uppbygga glandeln samt den robusta och ofta förgrenade foten. Endast den omständigheten, att periblem- celler deltaga i bildningen af ifrågavarande bladkantsglandler, bör dock vara tillräcklig för att hindra oss från deras place- rande bland rena epidermoidalbildningar. De s. k. stipular-taggarne omtalar UHLWORM (|. c.) i sam- manhang med förut nämde taggar (2b) och anser dem för peri- blemutväxter. De s. k. stipular-taggarne torde vara sådana, ty under den förra delen af deras utveckling äro deras längd och bredd lika stora (fig. 16). Å andra sidan torde det kunna anses tvifvelaktigt, huruvida dessa ofta förgrenade taggar kunna anses vara förändrade stipler. För egen del är jag, enär tag- garne sakna kärlknippen och äro fästade på den nedre samt bakre delen af den tumösa uppsvällning, hvarmed bladskaftet ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1 ST ändas, snarare böjd för att anse ofta nämda taggar såsom delar af de blad, bakom hvilka de sitta, än såsom förändrade stipler. Papaver orientale L. Pl. VI, figg. 7—11. Bladen hos denna växt!) äro pardelade med mer eller mindre regelbundet inskurna, trubbiga flikar. Hvarje flik är dessutom upptill särdeles bred, emedan kanten på detta ställe blifvit till- bakaböjd, och härstädes sitter” ett hvitt, vanligtvis 4,5 m.m. långt och tagglikt borst. Hela den återstående delen af öfra bladskifvan eger glest stående borst, som likna de förut nämda utom deri, att de äro vekare. På den undra bladskifvan upp- träda sådana mjukare borst endast långs med nerverna. Att mera nämda borst, såväl de tagglika i flikspetsarne, som ock de mjukare på bladets öfriga delar, äro trichomer sensu strictiori, skall af det följande visas. Öfverallt på det unga bladet träffar man utstjelpta derma- togenceller. I dessa finnes vanligtvis en skiljevägg, som begrän- sar det utstjelpta stycket från den i jemnhöjd med dermatogenet belägna delen af ifrågavarande celler (fig. 7). Bredvid dessa uppträda ock sådana unga trichomer, hos hvilka det utstjelpta stycket genom manga skiljeväggar, horizontala och vertikala saväl som sneda, afdelats i flere nya celler. Några af de här- igenom bildade nya cellerna hafva redan erhållit en första an- tydan till det genom den utdragna öfra celländan för dessa borst så karakteristiska utseendet (fig. 8). Vid borstets bas fortgår en ständig nydaning af celler (fig. 9), och de öfre få under tiden, ju mer de af senare bildade celler skjutas fram utom växtens yta eller ju närmare borstets spets de befinna sig, sin ofvan- nämda form desto mer utpräglad eller blifva desto mer förlängda och i sin öfra, utatböjda ända desto skarpare tillspetsade. Allt flere celler få detta utseende, i den mån som borstet blir äldre. Härigenom uppstår ett trichom, som har en slående likhet med !) Undersökta exemplar hafva växt på fritt land i Göteborgs Trädgårdsförenings park. 38 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. de sammansatta håren hos sl. Hieracium, eller utgöres af långa och uppåt tillspetsade celler, som 1 borstets öfre del, der cel- lerna äro färre, alla skjuta med sagda ända utom borstets yta, men som 1 den nedra, der flere jemnsides belägna celler finnas, endast för den händelse att de äro ytceller, hafva en sådan krökt spets. Mot borstets bas blifva cellerna dessutom något kortare. Det vanliga plasmainnehållet i borstets unga celler utbytes, i den mån dessa blifva äldre, mot en genomskinlig cellsaft, som hos det fullvuxna borstet slutligen ersättes af luft. Cellväggarne, ifrån början mycket tunna, blifva naturligtvis förtjockade, innan cellinnehållet försvinner, men nå dock aldrig mer än en medel- måttig tjocklek. Största delen af borstets förstoring försiggar, innan i bladet, hvarifrån det utväxer, olika cellväfnader hunnit differentieras, hvarigenom de långa borsten komma att alldeles inhölja och dölja det ännu helt obetydliga bladet. När deremot bladet är nästan fullbildadt, och då särskilda cellväfnader i det- samma uppstått, hafva vi att om de i bladfliksspetsen belägna och i närheten af det tagglika borstets bas befintliga cellerna märka följande. Närmast intill borstets bas, som på längd- genomskärningen i fig. 11 skönjes, om man på det ställe, der ytcellerna börja få en upprät ställning, drager en horizontal linie, äro bladflikens öfverhudsceller försedda med små tapplika utböjningar på sin yttre membran. Rakt under borstets bas och emellan honom samt bladflikens chlorophyllförande celler finnas ett par lager af korta, upprätt stående och chlorophylifria celler. Åt sidorna gränsa dessa till lager af celler med liknande utseende, men med en sluttande ställning d. ä. intill cell-lager, som äro paralella med bladflikens öfverhud, och som, ju längre de befinna sig från flikens öfre ända, blifva allt färre för att snart alldeles upphöra. Emedan cellerna i borstets nedre del till sitt utseende ej särdeles mycket afvika från bladflikens intill borstbasen stötande celler, skulle man vara frestad antaga, att några af borstets nedersta celler kunde vara eröfringar till borstet från sjelfva flikspetsen, vore ej nästan hela borstet färdigbildadt, innan den uppbärande bladfliken hunnit till någon synnerlig stor- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 39 lek, och saknades ej under borstet, som befinner sig på den utplattade bladfliksspetsen och från densamma är skarpt be- gränsad, all antydan till en secundär bildning eller en s. k. dyna. Med detta för ögonen och med erinran om det sätt, hvarpå borsten utvecklas, kunna vi tryggt påstå dem vara verkliga trichomer. Bladflikens nu omhandlade chlorophyllfria celler, vare sig att de ligga omedelbart under sjelfva borstet, eller de finnas under öfverhuden på flikens öfre del, äro säkerligen ej utan be- tydelse för det här sittande, tagglika borstet. Utan fara för misstag kan man påstå, att ifrågavarande borst med tillhjelp af dem hindras från att vid tryckning mot spetsen så lätt böjas åt sidan i sin nedre del, som annars skulle varit fallet, liksom de under öfverhuden långs med hela bladkanten löpande cellraderna hos Echinops och det genom bladflikens midt gående, breda kärlknippet hos Cirsium arvense hindra de på dessa väx- ters flikar sittande taggarne att på liknande sätt ändra ställning. Beträffande bladflikens öfriga anatomi behöfva vi blott på- peka, att de nerver, som framga nära bladkanten, böjas tillhopa i flikens spets och der bilda nästan en båge, som, då den genom såväl chlorophyllförande celler som de förut nämda, stärkande och chlorophyllfria cellerna är skiljd från borstets bas, med bor- stet alls ingen gemenskap kan hafva. Polygonum amphibium L. 2 terrestre REiCH. 121, 11 ner, AM NA dn 18: Ochreorna, bladens båda sidor och stjelken!) hysa temligen styfva borst, som vanligen ligga tryckta intill växtdelen. Dessa "borst, utan all fråga längst och vekast på ochreorna, uppna vanligen en längd af 0,65 m.m. De äro liksom borsten hos före- gående art att anse såsom trichomer. På bladanlag och yttre sidan af unga stipelslidor, om de nemligen äro inneslutna i en knopp. finner man ofta små anhopningar af 2 till 3 celler höjda öfver 1) Hos en del individer äro borsten på ochreorna och undre bladskifvan blandade med skaftade glandler samt på blomskaften företrädda af dem. 40 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. dermatogenet (fig. 11). Dessa små utväxter hafva bildats, der- igenom att skiljeväggar uppstått i en utstjelpt dermatogencell, och i dem inträder snart en förnyad delningsprocess. Härigenom uppstå till och med på så unga växtdelar, att de ej hunnit ur knoppläget, små, koniska trichomanlag, hvilka äro mycket lika de i fig. 6 å pl. I afbildade unga taggarne hos Rubus ideus. Genom spetscellernas förlängning och genom nydaning af celler vid basen förstoras ifrågavarande trichomanlag hos Polygonum amphibium terrestre. I den mån som en större mängd celler uppstå i borstets nedre del, blifva allt flere i den öfre förlängda och skjuta med sina tillspetsade ändar in mellan hvarandra (fig. 12). Det färdiga borstet, som öfverallt har en cirkelformig tvärgenomskärningsarea, är till formen utdraget koniskt och be- står i sin nedre del af särdeles många, jemnsides belägna celler (fig. 13). Fastän dessa celler äro kortare än borstets öfriga och försedda med tvära ändar, kunna de ej anses för att vara secundärt uppvuxna periblemceller, enär borstet, som vid sin vidfästningspunkt bildar en rät vinkel mot växtdelen, ej hvilar på en dyna, samt då i det en gång bildade trichomanlagets nedre del en jemnt fortgäende celldelning eger rum, ända till dess borstet är fullvuxet. Nu beskrifna borst, hos hvilka cellmembranerna aldrig nå mer än en medelmåttig tjocklek, hafva en viss likhet med förut nämde Papaver-arts borst, om man bortser derifran, att hos Polygonum amphibium terrestre borsteellernas öfre, tillspetsade ändar aldrig äro böjda utåt. Vi hafva i föregående redogörelse för utvecklingen och bygg- naden af några växters taggar och borst funnit, att borsten hos Polygonum amphibium terrestre, de tagglika borsten hos Pa- paver orientale och taggarne hos Rubus ideus äro verkliga tri- chomer eller utvecklas pa enahanda sätt, som de sammansatta håren hos Mimosa prostrata, Correa speciosissima, Hieracium- arterna o. a.!). Ifrågavarande Rubus-arts taggar likna till sin 1) Jfr Weiss (1. e.). a ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 41 habitus och förekomst flertalet af öfriga i denna uppsats om- talade taggar. Det synes då vara berättigadt att tills vidare, eller till dess taggarnes utveckling och byggnad hunnit blifva bekanta hos ett stort antal växter, räkna alla de växtbildningar, som kunna komma under benämningen aculei, till trichomerna, för så vidt sådana växtbildningar bevisligen ej äro transforme- rade blad och stamdelar. Detta göra ock WARMING (|. ec.) och SACHS (Lehrb. d. Bot.), i det att de under namn af emer- genser föra alla, om jag så får säga, periblemutväxter till tri- chomet. Skulle det deremot, sedan taggarnes utvecklingsförlopp och byggnad hunnit blifva bekanta hos ett vida större antal växter, än hvad som nu är händelsen, visa sig, hvarom en aning och förmodan i en del författares skrifter framskymta, att det största antalet taggar hafva åtminstone till väsendtlig del periblemet att tacka för sin tillvaro, så nödgas man, om annars någon logisk conseqvens skall kunna bevaras åt benämningarne inom den vetenskapliga Botaniken, ej blott att för taggarne såväl som öfriga bildningar ur periblemet skapa ett särskildt namn, hvar- till orden phellogenbildning eller periblemutväxt bättre än ordet emergens torde lämpa sig, utan ock att sammanföra alla dessa periblemutväxter till ett nytt hufvudslag af växtbildningar. Ty fastän de begrepp, på hvilka Botaniken såsom vetenskap egent- ligen hvilar, alltid äro behäftade med vissa inskränkningar, motsvarande de öfvergångsformer, som sammanbinda 2 med olika namn signerade växtdelar, så måste dock sådana öfver- gangsformer, om ett flertal bland dem skiljer sig genom väsendt- liga karaktärer från de förmedels dem sammanbundna växt- delarne, ur något af de forna begreppen utbrytas och med sitt egna namn benämnas. Och öfvergångsformer af sådan be- skaffenhet böra sålunda behandlas, ty i motsatt fall skulle, enär alla med olika namn betecknade växtdelar, om hela växtriket tages i betraktande, genom öfvergångsformer sammanbindas till en kedja, vi ej, strängt taget, päträffa ett botaniskt begrepp, som hölle stånd mot kritiken, förrän vi komme till det allmänna 42 THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. uttrycket organ, ja individ. Dessutom är ett sådant tillväga- gående att af öfvergångsformer skapa nya begrepp ej fremmande för Botaniken. Inom polymorpha slägten, der. arterna, om de alla jemföras, genom mellanformer sammanflyta, beteckna art- namnen visserligen ej något, som kan säkert begränsas, utan snarare hållpunkter för eftertanken, att den ej må förirra sig i den oändliga formrikedomen. Om periblemutväxten utbildas från periblemet och trichomet från dermatogenet, så kunna dessa båda slag af växtbildningar, sedda ur morphologisk synpunkt, omöjligen rymmas inom samma begrepp, så länge som sagde bildningshärd är ett notum carac- teristicum för trichomet. Om periblemutväxterna stå utan ord- ning på en växtdel och äfven från en äldre sådan kunna utväxa, men phyllomen alltid hafva en bestämd ställning och anläggas i vegetationspunkterna, kunna ej heller dessa båda slag af växt- bildningar till ett begrepp sammanföras. — Kunna då de till periblemutväxterna hänförliga växtdelarne ej rymmas hvarken inom begreppet trichom ej heller inom begreppet phyllom !), måste man af periblemutväxterna bilda ett nytt och särskildt begrepp. Senare tillägg. Taggarne på turionerna hos Ribes Grossularia har jag an- tagit vara till väsendtlig del bildade ur dermatogenet äfven af mens glandler, som WEISS kallar trichomer. Rigtigheten af denna utsaga framgår af mina iakttagelser på en annan Ribes-art. Unga blad af Ribes aureum äro öfversållade med glandler, som äro äkta öfverhudsbildningar, enär jag flere gånger funnit, att utstjelpta dermatogenceller, efter det ett tillräckligt antal skiljeväggar i dem uppstått, just förändras till sagde glandler. Dessa, som bestå af ovanligt stora celler och erinra om de s. k. 1) Är det ej fråga om att föra periblemutväxterna till phyllomet, kan det ej heller vara fråga om att föra dem till caulomet. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 43 Perlglandlerna, hafva en kort, af I eller 2 cellrader bildad fot. I kanterna af bladskaftens nedre del hos samma växt finnas äfven glandler. Men dessa hafva en robust och stundom för- grenad fot samt likna såväl härigenom som deruti, att periblem- celler deltaga i deras bildning, glandlerna på motsvarande ställe hos Ribes Grossularia. Således hafva glandlerna i bladskaftskanterna hos både R. aureum och Grossularia uppstått ur såväl dermatogenet som periblemet. Glandlerna på bladskifva och stam hos aureum äro äkta trichomer, och per analogiam bekräftas häraf WEISS” af mig biträdda antagande, att glandlerna på motsvarande ställe hos Grossularia äfven äro verkliga öfverhudsbildningar. Utom de s. k. stipular-taggarne äro alla taggar hos Gros- sularia sannolikt formförändringar af dessa gladler på bladskifva och stam, hvadan, om ännu ett skäl att räkna de senare till glandlerna kunnat uppspåras, detsamma bör stadga öfvertygelsen derom, att äfven i de förra dermatogenet till en väsendtlig del ingår. Förklaring öfver figurerna. Plansch I. Rubus ideus L. Figg. 1—4. Utstjelpt dermatogencell, som får flere och flere skilje- väggar samt utgör första början till den blifvande borst- lika taggen: De afbildade preparaten äro hemtade från spetsen af de 6 till 15 m.m. långa och ur den gamla stammens nedre del framskjutande skotten. 500 ggr. för- storing. ; Figg. 5 och 6. Något äldre tagganlag från samma växtdel. 6 i längdgenomskärning. 300 ger. först. Fig. 7. Nedre delen af en utvuxen, borstlik tagg i längdgenom- skärning. Det afbildade preparatet är hemtadt från en- ur jorden framskjutande turion. a föreställer en dyna, bildad af periblemceller, som, sedan taggen blifvit half- vuxen, höjt sig upp öfver turionens yta; hb basen af taggen. 150 ggr. först. 44 Fis& er, 9). 18 NO Fig. 11. Fig. 12. Fig. 13. Figg Figg THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. Rosa pimpinellifolia L. Början till en tagg, i hvars bildning periblemet redan synes deltaga. 350 ggr. först. 4 En ung tagg, som endast bestär af 2 rader öfver hvar- andra. belägna celler, hvadan dermatogenet ensamt tills vidare synes ingå 1 honom. 300 ggr. först. En än yngre, men likadan tagg. 450 ggr. först. Alla de afbildade preparaten äro hemtade från outvecklade växtdelar. Polygonum amphibium L. ß terrestre REICH. Början till borst på mycket unga blad. 500 ggr. först. Spetsen af ett utvuxet borst. 250 ggr. först. s Basen till ett liknande. 250 ggr. först. Plansch II. Solanum eitrullifolium AL. BR. . 1—3. Unga glandelhär, under hvilka de dynor, som för- vandlas till taggar, sedermera uppväxa. 450 ggr. först. gg. 4 och 5. Glandelhär, under hvilka små dynor redan bildats. Fig. 8. ING Mo Fig. 10. Fig. tl. Nez 2 400 ggr. först. .. .. . Oo gg. 6 och 7. Längdgenomskärning genom dynor, den senare något äldre än den förra, hvilka redan erhållit utseende af tag- gar, men på hvilka glandelhåren i vissnadt tillstånd qvar- sitta. 350 ger. först. Ett långt glandelhär utan en till tagg sig förändrande dyna. 350 ggr. först. Längdgenomskärning genom en tagg midt emellan spetsen och basen. Af cellerna, som alla hafva ovanligt stora porkanaler, äro de vid a taggens ytceller. 250 ggr. först. Tvärgenomskärning genom en tagg på sarnma ställe, hvar- ifrån senast omtalade längdgenomskärning hemtats. 250 ggr. först. Plansch III. Pandanus utilis L. Kanten af ett 3 m.m. längt blad, der en kantcell skjutit fram och liksom dragit med sig de 2, som ligga en pä hvardera sidan om denne. 500 ggr. först. Bland de i föreg. fig. afbildade, utskjutne kantcellerna har den mellersta delats vertikalt och horizontalt, hvarigenom det uppstått 2 spetsceller (a) och 2 nedom dessa belägna samt till de förstorade sidocellerna (c) stötande celler (b), hvilka underkastats förnyad vertikal delningsprocess. Der- till hafva 2:dra radens celler (d och d’), från kanten räk- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 1. 45 Fig. nadt, vuxit upp för att deltaga i det unga tagganlagets sammansättning. 5300 ggr. först. 3. Längdgenomskärning genom ett något äldre tagganlag. Samma celler, som i föregående förklaring omnämdes, hatva ytterligare förstorats, och somliga ånyo delats. Afven 3:dje radens celler (e och £'), från kanten räknadt, hafva börjat skjuta upp i tagganlagets nedre del och kantcel- lerna f att förstoras. 400 ger. först. 4. Längdgenomskärning genom ett mot bladets spets redan böjdt tagganlag, i hvilket 4:de och 5:te radernas celler, från kanten räknadt, ingå. 350 ggr. först. 5. Längdgenomskärning genom en utvuxen, men ännu ung och ej fullständigt tillhårdnad tagg. 100 ggr. först. 6. Tvärgenomskärning vid « (se fig. 5) genom en tagg med fullständigt förtjockade membraner. 250 ggr. först. 7. Tvärgenomskärning vid £ (se fig. 5) genom en lika gammal tagg som den föregående tillika med en del af det nyss utvuxna bladet. «a ytceller; 5 och 5 collenchymceller, lika cellerna i fig. 6; c celler vid taggens sidor med mindre förtjockade membraner; hos det äldre bladet likna dessa celler cellerna b; d celler, som motsvara de i taggbasen uppåt rigtade cellerna å fig. 5; ju äldre bladet är, desto flere af dem äro chlorophyllförande; e kärlknippe; / en samling stora och tunnväggiga celler med kristallnålar; g chlorophyllförande celler. 250 ger. först. Plansch IV. Echinops bannaticus DC. 1 och 2. Genom celldelning i periblemet alstrade upphöj- ningar i kanten af ett ungt blad. 400 ggr. först. 3. Längdgenomskärning genom en liknande men större upp- höjning. De öfversta ytcellerna äro uppåt förlängda. 350 ggr. först. 4 och 5. Längdgenomskärning genom öfre delen af en blad- flik, i hvars spets ytcellerna (a) och under dem ett par periblemceller (5) förlängts, så att spetsen i den blif- vande taggen är märkbar. 350 ggr. först. 6. Längdgenomskärning genom en bladflik och nedre delen af en färdig tagg. « taggens bas; 6 ytceller i fliken, under hvilka 2 rader stärkande celler finnas; y chloro- phyllförande celler; d nätformiga kärl. 250 ggr. först. Papaver orientale L. 7. ÜUtstjelpt dermatogencell på spetsen af en bladflik. 450 ggr. först. gg. 8 och 9. Förut nämde cell delad och utgörande början till ett tagglikt borst. 350 ggr. först. 46 Fig. Fig. Fig. 10. äl 12. THEORIN, OM VÄXTERS TAGGAR OCH BORST. Ett äldre borstanlag, sedt från sidan. 250 ggr. först. Längdgenomskärning genom flikens spets och taggens nedre del. « föreställer taggens bas, 8 stärkande celler i bladfliken, y chlorophyllförande celler och Ö spiralkärl. 200 ger. först. Cirsium arvense ScoP. Längdgenomskärning genom en bladflik med tillhörande tagg. & betecknar taggens bas, £ chlorophyllförande cel- ler och y ett genom flikens mellersta del gående kärl- knippe, som bildar ett stöd åt taggbasen. 250 ggr. först. Ribes Grossularia L. Första början till de länga och ofta förgrenade glandlerna i kanten af bladskaftet. 450 ggr. först. En ung tagg från en turion. 350 ggr. först. Längdgenomskärning genom en äldre sådan. 250 ggr. först. S. k. stipular-tagg vid bladskaftets bakre och nedre del. 350 ggr. först. 47 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 2). Från Meteorologisk Institut i Christiania. Jahrbuch, 1877. Från Commissionen for . .. Undersögelser i Grönland, i Köpenhamn. Meddelelser om Grönland, H. 1. Kjöb. 1879. 8:o. Från R. Accademia delle Sceienze i Turin. Memorie (2), T. 31. Atti, Vol. 14: 4—7. Frän Observatorium i Turin. Bolletino, Anno 13. CHARRIER, A. Effemeridi del sole... 1879. Från Maatschappij der Wetenschappen i Harlem. Natuurkundige Verhandelingen, (3) D. 3. Archives des sciences exactes et naturelles, T. 13: 4-5; 14: 1-2. | Frän Musee Teyler i Harlem. Archives, T. 4: 2-4; 5: 1. Från K. Meteorologisch Instituut i Utrecht. Meteorologisch Jaarboek, 30: 1. SNELLEN, M. Le telemeteorographe d’Olland. Harlem 1879. 8:0. Frän Bataviaasch Genootschap van Kunsten en Wetenschappeni Batavia. Verhandelingen, D. 40. . Notulen, D. 15: 2-4; 16: 1-4; 17: ı. Tijdschrift voor Indische Taal-, Land- en Volkenkunde, D. 24: 6; 205 NR. Verslag der Viering van het honderdjarig Bestaan van het... Genootschap 1878 Juni 1. Batavia 1878. 4:o. Frän Magnetical & Meteorological Observatory i Batavia. Observations, Vol. 2—3. BERGSMA, P. A. & ÖVERBEEK, L. B. Bijdrage tot de Kemnis der Weergesteldheid ter kuste van Atjeh. Batavia 1877. 4:o. Från Observatorium i Madrid. Anuario, Anno 17. 48 Från Observatoire Central i Pulkowa. _ Mémoires, Vol. 9: Supplément. Tabula quantitatum Besselianarum, 1880—1884. Petrop. 1879. 8:0. Från Societas Entomologica i St. Petersburg. Hor&, T. 12: 1-4; 14. Frän Schweizerische Gesellschaft für die gesammten Naturwissen- schajter i Bern. Verhandelungen, 60. Frän Naturforschende Gesellschaft i Bern. Mittheilungen, 1877. Från Societe des Sciences Naturelles i Neuchatel. Bulletin, T. 11: 2—3. Från Geologische Gesellschaft i Berlin. Zeitschrift, Bd. 30: 1-3; 31: 1-3; Register Bd. 21—30. Från Naturhistorischer Verein i Bonn. Verhandlungen, Jahrg. 35: 2; 36: 1. Frän Geographische Gesellschaft i Bremen. Deutsche geographische Blätter, Jahrg. 2: 1-4. Från Naturwissenschaftlicher Verein i Bremen. Abhandlungen, Bd. 5: 3-4; Beilage, N:o 6. HereT, OÖ. Die Valenztheorie. Bremen 1878. 4:0. Från Naturforschende Gesellschaft i Halle. Abhandlungen, Bd. 14:3. Festschrift zur Feier des hundertjährigen Bestehens der Gesellschaft, ISA). Från Naturwissenschaftlicher Verein i Hamburg-Altona. Verhandlungen. Neue Folge, 1—3. Från Medicinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Zeitschrift, Bd. 13: 1-4; Supplementheft, 1. Frän Museo Publico i Buenos Ayres. BURMEISTER, H. Description physique de la republique Argentine, T. 5. Texte & Atlas. Buenos Ayres 1878. 8:0 & 4:0. 49 Från Hrr P. A. Norstedt & Söner. Nordisk tidskrift, 1878: 1—2; 1879: 1—7. Smitt, F. A. Ur de högre djurens utvecklingshistoria. Sthm. 1876. 8:o. Från Författarne. ALMQUIST, S. & LAGERSTEDT, N.G. W. Lärobok i naturkunnighet, H. 1—2. Sthm. 1878. 8:0. Wour, R. Geschichte der Vermessungen in der Schweiz. Zürich 1879. 4:0. Skänker till Rikets Naturhistoriska Nusenm. Botaniska afdelningen. Frän Appellations-Gerichtsrath F. Arnold, München. En fascikel Lichenes exsiccati, n:ris 737 — 78. Frän Apotekaren L. Sillen, Öregrund. Musci frendosi Scandinaviz exsiccati. Fasc. I. 300 arter. Från Biblioteks- Amanuensen E. V. Dahlgren, Stockholm. Groddplantor af 4 arter fanerogamer. Från Professorskan A. Retzius, Stockholm. Monströs inflorescens af Spira triloba L. Frän Professor F. Ardissone, Milano. Erbario cerittogamico italiano. Ser. 2; fasc. 14 —17. Från den Danska Commissionen for Ledelsen af de geologiske Under- sögelser i Grönland. 70 arter pressade fanerogamer och 32 kryptogamer från Grönland. Från Licentiat P. O. Ch. Aurivillius, Stockholm. Diapensia lapponica och Stenhammaria maritima, förvarade i sprit, frän Norge, samt tvä arter svampar frän Helsingland och Norge. Frän Filosofie Kandidat A. Magnusson, Upsala. 6 arter pressade fanerogamer frän Gotland, samt frukter af 17 arter fanerogamer från Upland och Skåne. Från Filosofie Kandidat ©. Lenström, Enköping. Blommor och frukter af 4 arter fanerogamer frän Gotland. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 1. 4 50 Frän Studeranden G. Svanström, Stockholm. Frukter af 6 arter fanerogamer frän Stockholmstrakten. Från Mr Th. L. Wares, London. Lefvande exemplar af Azolla pinnata. Från Herr J. G. C. Lagergren, Stockholm. Vattenrötter af pil. Frän Regements-Veterinären J. A. Braun, Landskrona. Talrika pressade exemplar af den för Sverige nya Alsine tenuifolia forma @, samt frukter af 9 arter fanerogamer från Skåne. Från Direktör J. G. Clason, Stockholm. 12 arter pressade fanerogamer och 5 arter alger från Bohus län; frukter af 4 arter fanerogamer från Dalarne och Bohus län, samt lefvande exemplar af en Zingiberacé. Från Kollega Dr N. G. W. Lagerstedt, Stockholm. 39 arter fanerogamer i hjertbladsstadiet, dels pressade och dels i sprit, från Stockholms skärgård; frukter af 15 arter fanerogamer från Stockholms skärgård; samt monstrositeter af Solanum tu- berosum och Berberis vulgaris. Från Doktor S. Almqvist, Stockholm. Lefvande exemplar af Monotropa Hypopithys £ glabra samt af Aga- ricus (Psalliota) semotus FR.; 65 arter fanerogamer 1 hjert- bladsstadiet, dels pressade och dels förvarade i sprit, från Stockholmstrakten; samt frukter af 20 arter fanerogamer från Stockholmstrakten och vestra Upland. Från Grosshandlare Edv. Almqvist, Stockholm. Monströs blomställning af Trifolium repens från Blekinge. Från Kandidat N. Wille, Kristiania. Frön af 4 arter fanerogamer från vestra Norge. Från Doktor A. Glaziou, Bio de Janeiro. 1,600 arter pressade fanerogamer och kryptogamer från Brasilien. Från Provincialläkaren Dr A. von Goes, Visby. Frukter af Juglans regia från Gotland. Från Professorn Dr D. G. Lindhagen, Stockholm. Exemplar af Epipactis rubiginosa från Stockholms skärgård. ot pen Från Direktör A. Pill, Rosendahl. Groddplantor af Fagus sylvatica och Tilia grandifolia, samt frön af Ismene nutans. Från Lektor K. F. Thedenius, Stockholm. Talrika, dels pressade och dels lefvande, exemplar af den för Sve- rige nya Riccia natans från Stockholm$trakten. Från Adjunkten Dr P. A. Hellbom, Örebro. 280 arter lafvar, de flesta från Herjedalen och Helsingland. Från Student G. Bladin, Tibble. Frukter af 115 arter fanerogamer från vestra Upland. Från Doktor A. F. Regnell, Caldas, Brasilien. 95 arter pressade Orchidéer jemte blommor af desamma i sprit. Från Eleven vid Kgl. Skogsinstitutet Th. Örtenblad, Stockholm. Frukter af 12 arter fanerogamer från Stockholmstrakten. Från Professorn Dr Hj. Holmgren, Stockholm. Exemplar af en monoik Salix aurita från Halland. Från Professorn Dr J. E. Areschoug, Stockholm. 9:de fascikeln af Alga scandinavicee exsiccat®, nova series. Från Kollega Dr G. Tiselius, Stockholm. Groddplantor af Nuphar luteum från Södermanland. Från Baron E. Hisinger, Finland. Exemplar af Sacheria rigida från Finland. Från Amanuensen Kand. K. F. Dusen, Upsala. Frukter, dels torkade och dels i sprit, af 30 arter fanerogamer från Herjedalen och Upland; samt 140 arter fanerogamer och orm- bunkar, i omkring 200 exemplar, från Helsingland och Herje- dalen. Från Intendenten Prof. V. B. Wittrock, Stockholm. Ett herbarium bestående af omkring 2,000 arter fanerogamer, 55 ormbunkar, 400 mossor, 200 svampar, 250 lafvar och 1,200 alger; tillsammans 4,100 arter i omkring 12,000 exemplar. Stockholm, 1880. Kongl. Boktryckeriet. ' ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 37. 1880. 82, Onsdagen den 11 Februari. Hr S. LOVÉN redogjorde dels för det hufvudsakliga inne- hället af den utaf Doktor A. STUXBERG författade, vid Akade- miens sista November-sammankomst anmälda afhandling om evertebratfaunan i Sibiriska Ishafvet, dess utbredning och för- hallanden i afseende pa djup, bottnens beskaffenhet, vattnets temperatur och specifika vigt m. m., och dels för de berättelser, som blifvit afgifna af Dr M. B. SWEDERUS och Studeranden L. E. HEDELL öfver deras, med Akademiens understöd, förlidne sommar utförda arbeten vid den zoologiska stationen Kristine- berg. — Hr WITTROCK förevisade såväl växande som hvilande, från Mexiko härstammande: exemplar af Selaginella lepidophylla H. & G., samt skildrade de egendomliga biologiska, morfologiska och anatomiska förhållandena hos denna växt. Densamme dels redogjorde för innehållet af den berättelse, som Lektor N. J. SCHEUTZ vid en föregående Akademiens sammankomst afgifvit om sin med understöd af Akademien under sistlidne sommar utförda resa för botaniskt ändamål”, och dels meddelade en uppsats af Amanuensen K. F. DUSÉN: »Bidrag till Härjedalens och Helsinglands flora» *. Hr SMITT meddelade en öfversigt af resultaten af sina studier öfver laxarne och deras utbredning. Sekreteraren öfverlemnade pa författarens vägnar en uppsats om »Sekundära könskarakterer hos Skandinaviens dagfjärilar« 2 af Doktor CHR. AURIVILLIUS (Se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). Utaf årets räntemedel å Letterstedtska donationen till pris- belöningar för utmärkta originalarbeten beslöt Akademien tilldela Professoren J. ARRHENIUS ett exemplar i guld af sin stora Letterstedtska medalj såsom pris för hans förtjenstfulla arbete: »Handbok i svenska jordbruket», hvaraf en fjerde och omarbetad upplaga under året utkommit, och att öfverlemna återstoden af dessa räntemedel till Geologen Dr A. G. NATHORST såsom be- löning för hans i en följd af afhandlingar, hvaraf en äfven under förlidet år utkommit, framställda undersökningar af den svenska fossila floran. Deremot fann Akademien icke skäl att detta år utdela det Letterstedtska öfversättningspriset, hvars belopp således, enligt testators föreskrift, komme att läggas till kapitalet, likasom Akademien ansåg sig böra till ett annat är reservera de Letter- stedtska räntemedlen för särskildt maktpåliggande undersöknin- gars befrämjande. Genom anställda val kallades till utländske ledamöter af Akademien Professorn i finanslära vid l’Ecole libre des sciences politiques i Paris och ledamoten af Franska Institutet PAUL LEROY BEAULIEU, samt Engelske Civilingeniören Doktor CHARLES WILLIAM SIEMENS. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Statistiska Centralbyrån. Publikationer. 7 band. Från K. Generalstaben. Karta öfver Kopparbergs län. 6 blad. Sthm. 1880. Fol. Från K. Nautisk-Meteorologiska Byrån. Skrifter, N:o 1; 4—5. (Forts. 3 sid. 69.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 2. Stockholm. Bidrag till Härjedalens och Helsinglands flora. AT K. F. Dusen. [Meddeladt den 11 Februari 1880.) Upprepade gånger hafva resor företagits till Härjedalen för studium af dess vegetation, så af M. G. SJÖSTRAND 1832, K. F. THEDENIUS 1836, C. HARTMAN 1841, K. F. THEDENIUS och B. A. SÖDERSTRÖM 1842, R. F. FRISTEDT och O. C. LOVÉN 1853, S. ALMQUIST och S. F. SÖDERLUND 1866, P. J. HELL- BOM och J. HULTING 1867, R. OLDBERG 1870, P. M. LUNDELL 1873, ©. G. och L. FINEMAN 1874, P. J. HELLBOM 1878. Under flere ar — 1854, 58, 64, 66 och 75 — har FL. BEHM samlat bidrag till dess flora. Mer eller mindre vigtiga fynd hafva ock gjorts under kortare besök eller på genomresa, t. ex. af J. ÅNGSTRÖM och C. J. BACKMAN 1841, J. E. ZETTERSTEDT 1854, C. och R. HARTMAN 1854 och 57, N. F. AHLBERG och S. AXELL 1864, E. WARODELL 1875. Trots allt detta har dock vår kännedom om växtligheten i denna provins varit mycket ofullständig. Om jag undantager LUNDELL, som egnade sig åt algologiska studier i östra Härjedalen, hafva nämligen de öfriga företrädesvis, somliga nästan uteslutande, sysselsatt sig med den jemförelsevis rika och intressanta fjällvegetationen i provinsens nordvestra hörn. Vidsträckta delar, man kunde kanske säga större delen af Härjedalen var således ännu botaniskt okänd eller åtminstone högst ofullständigt undersökt. Det var med tanke på dessa förhållanden, som jag förlidet år uppgjorde pla- nen för den resa, hvars utförande derigenom möjliggjordes, att Kongl. Vetenskapsakademien behagade tilldela mig ett anslag 4 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. af 300 kronor och Upsala Universitet det Kniggeska resestipen- diet. Min afsigt var att efter ett par veckors uppehåll i Hel- singland egna Juli och Augusti månader åt Härjedalens östra och södra delar för studium af så väl fanerogamer som i syn- nerhet mossor. Den oväntadt rika och mångformiga Salixvege- tation jag anträffade i låglandet, samt den dragningskraft den fanerogama fjällfloran utöfvar på en botanist, som ej förr haft den lyckan göra dess bekantskap i naturen, vållade emellertid, att mossorna blefvo betydligt tillbakasatta. Som mina samlingar häraf ej ännu blifvit ordnade och bestämda, förbigår jag dem "helt och hållet i den berättelse jag härmed har äran afeifva öfver min resa sistlidne sommar. Den 15 Juni lemnade jag Upsala och begagnade natur- listvis det beqväma medel, som Norra Stambanan erbjuder för en hastig förflyttning upp till mellersta Helsingland (då öppnad för trafik till Bollnäs). De första utflykterna företogos i Arbra socken, der jag under fil. kand. E. COLLINDERS ledning hade tillfälle studera de intressanta Salices han funnit i sin hembygd (se HARTM., Handb. i Sk. Fl., ed. 11). — På Gåsmyran vid Koldemo by förekommo Salix pentandra !), lapponum (äfven varierande med korta, bla- diga hängeskaft), aurita, repens (med glatta eller håriga fruk- ter), myrtilloides, högst varierande till frukternas färg (före- kom äfven med former något litet tenderande åt aurita eller vagans), nigricans, lapponum X myrtilloides (än med håriga, än med glatta frukter), aurita x myrtilloides, vagans X myrtilloides, repens x myrtilloides m. fl.?). 5 Vid Arbrå prestgärd funno vii diken och pa dikeskanter till venster om vägen mellan kyrkan och gästgifvaregarden en busk- I) Alla slägt- och artnamn anföras, der ej annat angifves, efter Harrm., Handb. ed. 11. 2) Med största tacksamhet erkänner jag min förbindelse till doc. A. N. LUND- STRÖM för hans välvilliga biträde vid bestämningen af de insamlade Salices och för de många upplysningar han meddelat mig ur sin rika erfarenhet öfver detta slägte. Äfven har doktor S. ArMmaQuist lemnat mig en värdefull hjelp genom att bestämma de insamlade Hieracia. — ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 5 vegetation af Saliv pentandra, lapponum, caprea, cinerea, nigri- cans i flere former och en form, som vid första anblicken föreföll att vara någon lapponum-hybrid. Den afviker dock genom bla- diga hängeskaft, långskaftade frukter och korta stift väsentligen från S. lapponum. Doc. LUNDSTRÖM anser den bäst kunna tydas såsom en S. nigricans X cinerea (betydligt närmare den senare än den förra arten). Med S. cinerea öfverensstämmer den genom hängenas och kapslarnes utseende, genom de såsom yngre gråludna grenarne (äldre blifva de glatta) och genom bla- dens beklädnad på undre sidan. Om $. nigricans erinrar det tydliga, om än korta, stiftet, de nagot svartnande och ofvan föga håriga bladen, dessas form och något, fast obetydligt, sa- gade kanter. Min nästa station blef Jerfsö. Förutom Salix phyliee- folia i sällskap med nigricans vid Föränge och smablommig Geranium silvaticum fann jag intet nämnvärdt. Lockad af fil. lic. CHR. AURIVILLII fynd al S. repens x myr- tilloides vid Backa i Ljusdals socken, beslöt jag att taga vägen från Jerfsö till Färila öfver Ljusdal. Här stannade jag hela midsommarveckan. För Salixstudier gjorde jag tvänne utflykter till den lilla Kolsvedjaån, som rinner in i sjön Växnan. Pa den första undersöktes täkten Bölsänget vid byn Kafven. Salıx- vegetationen utmärkte sig här mindre genom mångfalden af arter och hybrider, än genom rikedomen på yppigt utvecklade exemplar. Bland annat förekom här S. lapponum 1 flere former, cinerea, repens, myrtilloides, utmärkt vacker och ymnig, högeligen varie- rande till frukternas färg, phylicefolia 8 majalis, lapponum x myr- tilloides, ganska ymnig (stundom i grupper täckande flere qvadrat- fot) och mångformig (frukterna än glatta, än håriga, hängena än oskaftade, än långskaftade), samt aurita x myrtilloides 1 vackra, omkring 1 meter höga buskar. Salix glauca, ny för Helsingland, fans här ock, men blott 15—20 centim. hög, steril. För öfrigt fann jag jämte Carex irrigua, vaginata, livida, globu- laris, Persoonii m. äfven microstachya, afvikande från de vanliga beskrifningarna genom smäaxens antal (4—8) och genom 6 DUSÉN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. förekomsten af en eller två hanblommor vid basen af sidoaxen och en eller annan honblomma vid basen af toppaxet !). Under den andra exkursionen funnos på de mestadels upp- odlade kärren norr om Backa Eriophorum angustifolium y elatius, Saliz lapponum af växlande bladform, repens, myrtilloides, som vanligt, vacker och föränderlig, nigricans, hybrider af repens och myrtilloides, mera lika än den förra, än den senare stam- arten, livedax myrtilloides (ett par former, den ena med smalare, den andra med bredare blad), aurita x myrtilloides (i flere skift- ningar, än liksom Bölsängesformen stående midt emellan stam- arterna, än kommande myrtilloides betydligt närmare), lapponumx myrtilloides och slutligen en form, som jag utdelat sasom »ni- gricans Xlapponum?» Jag såg blott en enda, steril och stympad buske, genom breda, stundom nagot sågade blad med tvär eller t. o. m. något hjertlik bas afvikande från S. lapponum. Bredvid växte S. nigricans. Bland öfriga fynd från Ljusdal ma nämnas Hieracium glo- meratum FROEL. och dubium (på fodervallar), Bunias orientalis (prestgärden, pa fodervallar), Viscaria alpina (ymnig, pa foder- vallar ända till 42 centim. hög) och Cerastium arvense (på todervallar vid Backa). Vistelsen i Ljusdal beredde mig emellertid icke blott goda tillfällen till studier, utan äfven fördelen af värdefulla upplys- ningar och råd med afseende på den kommande Härjedalsfärden, hvilka med största beredvillighet lemnades mig af flere personer, hvaribland jag särskildt nämner herr G. LINDBERG, som under 10-åriga vandringar i Härjedalen gjort sig väl förtrogen med dess natur och folk. I allo nöjd med min vistelse i Ljusdal, ankom jag till Färila den 28 Juni. Varden af de insamlade växterna och ogynsamt väder afhöllo mig från att besöka kärren vid Färila gästgifvar- !) Sedermera har jag funnit hanblommor vid sidoaxens och honblommor vid toppaxets bas hos en mängd torra exemplar af C. microstachya från Skåne, Smäl., Nerike, Söderml., Upl., Vestml., Dalarne, Medelp., Jemtl., Ångerml., Vesterb., Lule och Torne lappm. samt Åland. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 2. 7 gård. Den 30 Juni började resan genom den enformiga 7 mila skogstrakten, som skiljer Färila från Härjedalen. Vid hvilstället Lassekrog växte bland annat Stellaria Friesiana, Carex vaginata och Buxbaumi. Ehuru tiden var inne att ofördröjligen börja undersöknin- garna i Härjedalen, ansåg jag mig likväl böra anslå en dag åt den tämligen ofullständigt kända Kärböletrakten. Förmiddagen den 1 Juli besökte jag en skogsmyr norr ut mellan Karböle by och Ljusnan, men fann ingenting anmärkningsvärdt mer än Oxy- coceus palustris * microcarpus, Eriophorum latifolium och en form af Salix lapponum, afvikande genom korta, bladiga hänge- skaft. När jag återkom, hade min reskamrat för den återstående delen af sommaren, studeranden af Östgöta nation i Upsala, grefve H. F. G. STRÖMFELT anländt. Under sin resa hade han i kärren mellan Färila gästgifvaregard och Ljusnan funnit Salix aurita, myrtilloides, aurita x livida och aurita x myrtilloides. Samma dag undersökte vi ett kärr i gästgifvaregardens när- maste granskap och funno der Galium trifidum, Salix lapponum, aurita, myrtilloides (en form af denna närmade sig vagans något litet), caprea x lapponum (steril), lapponum x myrtilloides, auritax myrtilloides och vagansx myrtilloides (öfvervägande lik än den förra, än den senare stamarten). De båda sistnämda hybriderna uppträdde här i flere sins emellan olika, svartydda former. En form af Salix auritax myrtilloides erinrar genom under glauce- scenta blad om S. vagans. Deremot fans af S. myrtilloides x vagans en form, som till hängena är förvillande lik S. vagans, men med sina håriga blad mycket erinrar om S. aurita. Den 2 Juli lemnade vi Kärböle. Vid hvilstället Vänsjö i Angersjö socken funno vi under det korta uppehållet bland annat Poa alpina med släta eller sträfva vippgrenar, Hieracium flori- bundum, Saliv vagans, S. phylicefolia och två vackra hanbuskar af S. glauca. Deras till form och beklädnad högst olika blad vittnade redan här om artens föränderlighet. 8 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. Pa Kolsätt!), som bekant, första gästgifvaregärden i Härje- dalen hade vi vårt qvarter till den -12 Juli. Under denna tid företogo vi dels flere smärre utflykter i byns, granskap, dels en besvärlig och tidsödande exkursion ett par mil norr ut upp emot Jemtlandsgränsen till Bäckvallen, en fäbodvall tillhörande Ålfros och Kolsätts byar. Vid den af FRISTEDT m. fl. undersökta myren söder om Kolsätt voro vi ett par gånger. Der växte Utricularia inter- media, Oxycoccus palustris * microcarpus, Orchis angustifolia och den för Härjedalen nya Malazis paludosa. I kanten af myren funno vi Salix aurita med storbladiga hängeskaft, myrtilloides sparsamt och klent utvecklad, aurita x myrtilloides och vagans% myrtilloides (bada sparsamt fruktbärande)?). En dag vandrade vi utefter elfven pa södra sidan. Förutom manga andra, dem SJÖSTRAND m. fl. uppsifvit, iakttogo vi här Eriophorum Scheuchzeri, Carex vesicaria, ornithopoda, acuta, loliacea, tenuiflora och tenella (ny för Härjed.). Bland öfriga fynd vid Kolsätt må nämnas Zieracium Auri- cula, H. floribundum med alla blommor gula utan något rödt, stift och märken gula, H. dubium, H. glomeratum FROEL., Li- thospermum arvense, Gentiana nivalis, Nasturtium palustre, Me- landrium silvestre med ljusröda blommor (ett enstaka stånd), M. pratense, Rosa cinnamomea, Salix phylicefolia i flere former, äfven B majalis, Saliw glauca < phylicefolia 3) (en enstaka, steril buske) och Carex Persoonit 1 yppigt utvecklade tufvor med blom- ställningar af ända till 11 småax och en del sidoax stundom 1) Ljusnan här vid gränsen 1127 fot öfver hafvet. Alla höjdbestämningar äro angifna efter Generalstabens generalkarta. ?) Uppgiften i Botaniska Notiser 1866, sid. 142 och 146 (noten), att FRISTEDT funnit S. aurita »invid fjällen i Härjedalen», är oriktig. Det var i kärren vid Kolsätt (ej Kärböle), som F. fann den (se Bot. Not. 1854, s. 111 och 120). Dock går S. aurita efter STRÖMFELTS iakttagelse så nära Sonfjället, som till trakten af Viken. 3) Emot denna bestämning kan invändas, att S. glauca ännu ej anträffats vid Kolsätt. Då emellertid dess utbredningsgräns mot öster i södra Norrland blifvit framflyttad ända till Ljusdal och den är funnen både vid Vänsjö och Bäckvallen, är det allt för antagligt, att den äfven här förekommer. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 9 sammansatta af ända till 7 småax af andra ordningen. Var sträfvan att finna för Härjedalsfloran nya sydländingar belönades med fynden af Campanula patula, Plantago lanceolata, Arabis arenosa * suecica, Trifolium spadiceum, T. hybridum och Sele- ranthus annuus, hvilka alla växte vid byn eller helt nära. Exkursionen till Bäckvallen beredde oss tillfälle att studera en Salixvegetation, väl ej rik på arter, men sa mycket mer pa egendomliga former. Vid Kölbäcken och pa myrarne kring vallen uppträdde i synnerhet S. lapponum i former så olika, att man knapt skulle kunna tro dem tillhöra samma art. Särskildt för- tjenar nämnas en form med kortskaftade, utdraget spetsiga kapslar, en småbladig form (flere små han- och honbuskar) med de största bladen 25 m.m. långa, 10 m.m. breda och en steril form, som möjligen kunde vara auritaxlapponum. Vi- dare S. glauca, aurita, myrtilloides (smal- eller bredbladig, spar- samt fruktbärande), phylicefolia, lapponum x myrtilloides och tvänne former, som torde vara auritax myrtilloides, båda ut- märkta af undertill blågröna blad, hos den ena ovala, hos den andra lansettlika. Vid Bäckvallen växte för öfrigt Saussurea, Crepis paludosa, Hieracium floribundum, Geramum silvatieum ymnig med hvita blommor"), Stellaria nemorum och uliginosa, Epilobium origanifolium och alpinum, Oxycoceus palustris * mi- crocarpus, Montia, Listera cordata, Corallorrhiza, Carex irriqua, vaginata, globularis, Polystichum spinulosum m. m. Under vandringarna till och från Bäckvallen funno vi Astra- galus alpinus vid Kolsätt, norr om Ljusnan, Carex loliacea mellan Älfros och Andäsen och Phyllodoce i barrskogen mellan Andäsen och Bäckvallen. Vår andra station i Härjedalen blef Sveg ?). Första ut- flykten gälde de kärr vid byn Nilsvallen, i hvilka bröderna HARTMAN 1854 gjorde det vackra fyndet af Carex laxa. Som 1) Ljusblommig Geranium silvaticum sågo vi från vestra Helsingl. ända till fjällen vester om Tännäs i Härjed., stundom lika ymnig som den mörk- blommiga formen. Båda färgvarieteterna uppträdde här och hvar små- blommiga. 2) Ljusnans höjd öfver hafvet 1160 fot. 10 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. många botanister före oss besökt denna lokal, väntade vi ej att finna något nytt. Det var oss derför en verklig öfverraskning, då vi här träffade på en synnerligen rik och intressant Salix- vegetation, hvilken föranledde till ännu ett besök på samma plats. Här funnos S. pentandra, lapponum, caprea, cinerea, aurita, vagans i flere former (en utmärkt af småludna !), en annan af smala, glatta blad), repens, myrtilloides (en afvikande form af denna erinrade om den smalbladiga vagans), phylicefolia, lappo- num X myrtilloides, myrtilloides X repens, en serie af hybrider mellan myrtilloides å& ena och vagans eller aurita å andra sidan, hvilka, liksom motsvarande Karbölehybrider, varit ytterst svåra att reda, samt slutligen en form, hvilken doc. LUNDSTRÖM anser förete karaktärer af ej mindre repens och myrtilloides än äfven aurita. Jag har utdelat den under namn af S. aurita x (repens x myrtilloides), såsom vore den uppkommen genom hybridise- ring af S. aurita och den här funna S. myrtilloides X repens. Utaf den öfriga vegetationen här må nämnas en steril Utri- cularia med allsidigt riktade blad, troligen vulgaris, U. inter- media, Batrachium heterophyllum * peltatum, Drosera longi- folia, Myriophyllum spicatum, Myrica Gale, Orchis angustifolia, Scheuchzeria palustris, Bleocharis palustris * uniglumis (ny för Härjedalen), Carex vesicaria, filiformis, lawa (föga talrik), irri- gua, flava, vaginata, panicea, livida, ericetorum (pa torr mark bredvid kärret), stellulata, canessens, Persoonit, tenuiflora, chor- dorrhiza, Calamagrostis stricta och phragmitoides. På fodervallar vid Nilsvallen funno vi bland annat Zampsana communis (ny för Härjed.), Hieracium floribundum, Arabis are- nosa * suecica, Draba nemorosa (ny för Härjed.), Melandrium pratense, Viscaria alpina storväxt, Potentilla norvegica, Tri- folium spadiceum, Seleranthus annuus, Bromus secalinus (ny för Härjed.) och Poa annua med ända till 45 centim. höga stran. !) Det var under hela sommaren endast här, som vi funno S. vagans med håriga blad. Ofverallt annars, der vi gäfvo akt på den, hade den bladen fullkom- ligt glatta. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 11 Under våra öfriga vandringar vid Sveg sågo vi ingenting anmärkningsvärdt mer än Ürepis tectorum ß segetalis (på foder- vallar, ny för Norrland), Hieracium dubium forma hirsuta (på Ljusnans strand), Dianthus deltoides, Trifolium hybridum, Spar- ganium minimum och Alopecurus geniculatus * fulvus, hvilken vara föregängare ej nämna, ehuru den har en vidsträckt ut- bredning. Den 19 Juli reste vi vidare till Ransjö !), första stället i Härjedalen, der vi funno en verkligen frodig vegetation. Vid Ransjöns strand växte Saussurea, Hieracium floribundum, Va- leriana sambucifolia, _Prunella vulgaris, Gentiana nivalis (rikt grenig, ända till 23 centim. hög), campestris och Amarella 8 lin- gulata (båda mer än 30 centim. i höjd), Dartsia, Thalietrum alpinum, Geranium silvaticum (ljus- och mörkblommig), Geum rivale, Astragalus alpinus, Salix glauca, Convallaria majalıs, Tofieldia borealis, Carex pallescens, capillaris, irrigua, ornitho- poda och Buxbaumü, Calamagrostis strieta och phragmitoides, Selaginella m. m. Det vigtigaste resultatet af den gångna första månadens arbete vär utan tvifvel vissheten, att äfven Norrlands sydligare landskap ega en Salixvegetation, i formrikedom jemförlig med den man förut lärt känna i vissa delar af Vesterbotten och Lappland. Studiet af dessa Salices hade emellertid fördröjt oss i låglandet langt öfver den beräknade tiden. Vi längtade derför att snart få göra bekantskap med en mera alpin flora. I nord- vest lockade det 3750 fot höga Sonfjället med sina glänsande snöstrimmor trots alla varningar, som föregående botanister, er- farna af dess ofruktbarhet, gifvit oss. I vester reste sig den grupp af nästan ända till toppen skogbevuxna höjder, hvilka sammanfattas under det gemensamma namnet Linsälls valar. Som, så vidt vi känna, ingen botanist efter SJÖSTRAND, bevär- digat dem med någon uppmärksamhet, voro vi beslutna att, i trots af hans föga lockande skildring, företaga en utflykt dit. För att ej trampa i SJÖSTRANDS spår och i förhoppning att ! Höjden öfver hafvet 1378 fot. 12 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. finna en rikare vegetation, valde vi den sydligast belägna Sätervalen, hvilken vi den 21 efter en tidsödande omväg förbi Linsälls by och Vålvallen bestego från sydvest. När vi efter en besvärlig vandring genom myrar och oländig mark kommit högt upp i granens region, mötte oss en mängd bäckar med frodig vegetation af Mulgedium alpinum, Crepis paludosa, Car- damine amara, ljusblommig Geranium silvaticum, Stellaria bo- realis (växte redan nere vid Stora Linan söder om vålen), Chrysosplenium, Epilobium origanifolium och alpinum, Geum rivale, Pyrola uniflora, Listera cordata, Paris, Carex alpina och loliacea, Poa sudetica (förut blott funnen i Ljusnedalen ofvan Vallarne), Polystichum spinulosum * dilatatum m. 1. Högre upp blandades granen med björk. Sedermera — skulle man vänta sig — blef björken ensam herskande och efterträddes i sin ordning af dvärgbjörk och låga videbuskar, men så var det icke. Efter granen kom ett bälte af gles tallskog och ofvanför detta var marken täckt af stenar eller låga enbuskar, ljung, blabärs- och lingonris, Cladonia rangiferina, Cetraria ni- valis, Alectoria ochroleuca «a rigida ete. Det var således tydligt, att här, der vi första gången voro ofvan trädgränsen, förhällan- dena väsentligt afveko från den vanliga framställningen. Både björkregion och busk- eller videregion saknades alldeles. Dvärg- björk och videbuskar (S. lapponum och phylicefolia) i någon nämnvärd mängd förekommo endast på en enstaka myr här uppe. Beklagligen hindrade ett envist regn, som började, just när vi hunnit upp i tallregionen, allt vidlyftigare kringströfvande. Af de ofvan trädgränsen vanliga kärlväxterna funno vi endast de allra allmännaste: Arctostaphylos alpina, som med sina vid- sträckta mattor, och Juncus trifidus, som med sina fasta tufvor tedde sig helt annorlunda, än de vanliga herbarie-exemplaren ge vid handen, Hieracvwum alpinum, Carex rigida och Lycopodium alpinum. Under nedstigningen på östra sidan kommo vi genast in i skog af gran, blandad med björk och rönn, med en yppig vegetation af Mulgedium, Valeriana sambucifolia, Actea, Stel- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 13 laria borealis, Calamagrostis phragmitoides, Milium, Polystichum spinulosum * dilatatum m. i. Medan vi hvilade efter första fjällbestigningen, gjorde vi diverse fynd vid Ransjö i närheten af vår bostad, bland hvilka må nämnas: på torr mark Hieracium dubium var., dovrense var., orarium? (2 former), Rosa cinnamomea, Trifolium spadiceum; vid en bäck Galium trifidum, Nasturtium palustre, Stellaria Friesiana ß alpestris; i en myr Drosera rotundifolia och longi- folia med B obovata, Salix repens, Spargamum minimum och Carex livida. Före afresan från Upsala hade Dr A. E. TÖRNEBOHM välvilligt fäst min uppmärksamhet på det lilla siluriska området kring Glöte by (jemf. Geologisk öfversigtskarta öfver Sveriges sydli- gare fjälltrakter, upprättad af A. E. TÖRNEBOHM). Man kunde här vänta sig en vegetation erinrande om Jemtlands kring Stor- sjön. De superlativa uttryck, hvarmed vi i Härjedalen ständigt hörde Glötetraktens bördighet omtalas, stärkte oss yttermera i vår föresats att ifrån Ransjö företaga en längre exkursion till den "botaniskt okända trakten i vester och sydvest. Beklagligen blef, just som vi stodo i begrepp att rusta oss för denna färd, STRÖMFELT sjuk. Efter ett par dagars fåfäng väntan på hans fulla tillfrisknande beslöto vi, enär jag högst ogerna ville öfverge den uppgjorda planen, att jag ensam skulle företaga den nämda exkursionen, hvaremot STRÖMFELT skulle passera Viken och vara mig till mötes i Hede. Med klöfjehäst för transport af presspapper, matsäck och ett minimum af öfriga förnödenheter vandrade jag den 26 från Ransjö utefter Rändans norra strand till Dalsvallen, ett ensligt nybygge mellan Sonfjället i norr och diverse valar med mer eller mindre naken hjessa i söder. — Följande dag bestegs från syd- vest det för sin vidsträckta, hela provinsen omfattande utsigt bekanta Sonfjället!). Bäst var vegetationen i en mycket trång, !) Detta fjäll har en ej obetydlig utsträckning i norr och söder, efter uppgift 1 mil, och eger flere af dalar ofvan trädgränsen skilda toppar. Snö fans i år blott obetydligt. Den ständigt qvarliggande snön utgör blott några en- staka fläckar eller band. 14 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. men bördig dal, der vestra Storbäcken skyndar utför fjället. I skuggan af björkar frodades här Gnaphalium norvegicum, Soli- dago, Petasites frigida, Mulgedium, Orepis paludosa, Hieracium alpinum och submurorum, Valeriana sambucifolia, Myosotis sil- vatica, Euphrasia oficinalis, Melampyrum pratense och silvatieum, Trientalis, Cerefolium silvestre, Ranunculus acrıs, Cardamine amara, Geranium silvaticum (med stora eller små, rödvioletta eller ljusa blommor), Melandrium silvestre, Stellaria nemorum, Sawifraga stellaris, Chrysosplenium, Epilobium angustifolium och origanifolium, Alchemilla vulgaris och alpina, Comarum, Geum rivale, Spirea Ulmaria, Montia, Rumez Acetosa, Majanthemum, Juncus jiliformis, Luzula campestris, Carex irrigua, vaginata, ca- nescens och Persoontt, Poa sudetica och nemoralis, Aira cespitosa, Milium (manshög), Phleum alpinum m. fl. Ofvan trädgränsen var vegetationen ytterst enformig: krypande dvärgbjörk och en- buskar, blabärs- och lingonris, Eimpetrum, Solidago (högt uppe blott 5—10 centim. hög), Zlieracium alpinum, nigrescens och submurorum, Arctostaphylos alpina, Phyllodoce, Azalea, Juncus trifidus, Carex rigida i talrika former, Zycopodium alpinum etc. Min förväntan, att södra delen af Sonfjället skulle ega en rikare vegetation än den norra, af botanister flere gånger från Viken besökta delen, slog alldeles fel. Att emellertid floran på detta fjäll icke är fullt så usel, som jag fann den, fick jag half annan vecka senare helt oförmodadt veta. Samma dag (den 27 Juli) hade nämligen studeranden af Kalmar nation 1 Upsala S. J. ENANDER, hvilken ett par år vistats i Hede, också besökt Son- fjället och förutom de af gammalt uppgifna Gnaphalium supinum, Diapensia, Sibbaldia och Salix hastata x herbacea äfven anträffat Andromeda hypnoides och Polypodium alpestre (vid en snödrifva pa norra sidan) samt Allosurus erispus (pa östra sidan af norra tjälltoppen). Anmärkas bör, att efter min erfarenhet och uppgift af min vägvisare björkskog i allmänhet saknas på vestra sidan af Son- fjället, hvaremot på östra sidan, der nedstigningen skedde, björk- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 15 regionen var väl utpräglad. Likaså var buskregionen (af Betula nana) otydlig på vestra sidan, men tydlig på östra }). Nere - vid Dalsvallen (antagligen omkring 1500 fot öfver hafvet) anträffades bland annat Gnaphalium silvaticum och nor- vegicum, Hieracium floribundum, Galium trifidum, Myosotis sil- vatica, Ranunculus hyperboreus (ej förut uppgifven för Härjed., vid en skogsbäck norr om gården), Stellaria nemorum, Friesiana B alpestris och borealis, Alchemilla alpina, Trifolium spadiceum, Saliz glauca med skaftade frukter, Carex alpina, Poa sudetica (vid en skogsbäck öster om gården), Milum m. m. Från Dalsvallen fortsattes min exkursion i följande ordning: 25/ till Bölberg, 3%, från Bölberg till Glöte, ?/g från Glöte till Lofsdalen, 5/, från Lofsdalen ' till Rändalen, ®/, från Rändalen till Hede. Att någon körväg icke finnes inom detta område, torde vara öfverflödigt att nämna. Man får gå eller rida och klöfja sin packning. Som de s. k. vägarne ofta voro ytterst usla, åtgick det i allmänhet 3 timmar på den något obestämda längd, som folket kallar en mil. Allt för ofta gick »vägen» öfver en myr, d. v. s. upphörde att finnas till, man fick leta upp den på andra sidan, bäst man kunde. Den förlust i tid och arbetskraft, som vandringen från by till by sålunda medförde, inverkade natur- ligtvis hämmande på mina undersökningar. Ett annat hinder- var omöjligheten att medföra presspapper i tillräcklig mängd. I följd deraf måste jag stundom bortkasta hela serier af intres- santa växtformer, t. ex. Hieracia alpina från Hoverken. Att det under sådana förhållanden icke kan blifva tal om en full- 1) Öfverraskande var att i Härjedalen finna så stor vexling och så många af- vikelser från den vanliga framställningen af de växtregioner, som med till- tagande höjd öfver hafvet aflösa hvarandra. Hvad först barrskogsregionen beträffar, så går på somliga ställen granen, på andra tallen högre. Ja, olika sidor af samma fjäll (Linsälls Sätervål) kunna i detta fall vara olika. Björk- regionen, som utefter Ljusnans och Tännåns öfre lopp når den härligaste utveckling, är vid somliga fjäll obetydlig och saknas någon gång helt och hållet. Ingenstädes, om ej vid Skarffjället, fann jag buskregionen sådan, att den förtjenar namnet videregion. Dvärgbjörken var öfverallt dess egentliga karaktärväxt. Någon gång är äfven buskregionen otydlig eller felande. 16 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. ständig skildring af det genomvandrade områdets vegetation, är sjelfklart. Hvad jag kan meddela är endast några bidrag dertill!). Hela nejden söder om Sonfjället på andra sidan Rändan är aildeles uppfyld af höjder, af folket betecknade under olika namn, såsom berg, åsar, valar, fjäll o. s. v. Redan af blotta namnet kan man ofta nog vinna en viss ledning för bedömandet af höjdens vegetation. I allmänhet äro »bergen» skogbevuxna ända upp, hvaremot vålarna och fjällen höja sig öfver träd- gränsen ?). Skilnaden mellan vålar och fjäll är temligen obe- stämd. De förra äro lägre och sakna alltid snö om sommaren. I allmänhet torde vegetationen ofvan trädgränsen i denna trakt vara synnerligen mager. Sa vidt man får sluta af min erfarenhet utaf Bölberget och Risvålen, min och SJÖSTRANDS erfarenhet af Linsälls vålar och Hoverken samt det allmänna omdömet om Sonfjället, torde man ofvan trädgränsen ej kunna påräkna flere fjällväxter (bland plante vasculares) än Hieracium alpinum, Arctostaphylos alpina, Phyllodoce, Azalea, Juncus trifidus, Carex rigida och Lycopodium alpinum ?). Undantagas höjdernas nakna eller björkbeklädda öfre delar och de mycket obetydliga odlade fläckarne, är allt det öfriga landet täckt af barrskog. Ett behagligt afbrott i dennas enfor- miga vegetation göra de otaliga från höjderna nedströmmande bäckarne, vid hvilka man finner mer eller mindre allmänt Gna- phalium norvegicum, Saussurea, Crepis paludosa, Valeriana sam- bucifolia, Cardamine amara, Geranium silvaticum (ljus- och mörkblommig), Stellaria nemorum, uliginosa och borealis, Chryso- splenium, Epilobium origanifolium eller alpinum, Montia, Carex alpina och loliacea, Calamagrostis phragmitoides m. fl., kanske också Mulgedium alpinum, Mwyosotis silvatica, Ranunculus hy- !) I afseende på en mängd enstaka fynd hänvisas till förteckningen i slutet. ?) Dock får man ej alltid lita härpå. Bölberget och Risvålen äro höjder af samma karaktär: nå nätt och jemt öfver trädgränsen. Bekant är äfven, att Funnäsdalsberget når upp i fjällregionen. ?) Möjligt är dock, att undantagsvis en bättre fjällvegetation kan anträffas. SJÖSTRANDS uppgift om Carex ustulata från Linsälls vålar tyder härpå. Vi funno denna först på Skarffjället. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 17 perboreus, Stellaria Friesiana ß alpestris, Poa sudetica, Milium, Polystichum spinulosum * dilatatum. Att en sådan trakt eger en oändlig mängd af myrar, är naturligt. Liksom i östra Här- jedalen är äfven här deras vegetation vanligen mycket mager. Dock finnas vid Bölberg och Glöte myrar med en jemförelsevis rik flora. Så t. ex. fann jag i myren vid Bölbergsgardarne samt i den sumpiga skogsmarken der bredvid Gnaphalium silvatieum och norvegicum, Saussurea (ytterst ymnig och varierande till bladformen, hade in i skogen fyra ganger så breda blad som ute på öppna myren), Cirsium palustre, Crepis paludosa, Vale- riana sambucifolia, Myosotis palustris, Pedicularis palustris, Angelica silvestris, Cardamine amara, Nasturtium palustre, Stel- laria borealis, Epilobium alpinum, Comarum, Geum rivale, Spirea Ulmaria, Montia, Salix glauca täflande i ymnighet med lappo- num !), Orchis angustifolia, Gymnadenia, Listera cordata, Co- rallorrhiza, Tofieldia, Eriophorum angustifolium, latifohum (ny för Härjedalen), gracile, vaginatum och alpinum, Carex alpina och loliacea, Molinia, Calamagrostis stricta och phragmitordes m. m. Pa visst sätt det‘ minst lyckade under denna exkursion var vistelsen i Glöte. Väl är det allmänna talet om denna trakt såsom ett Härjedalens paradis öfverdrifvet. Den är dock vida bördigare än provinsen i öfrigt och här funnos fläckar med en vegetation, hvars like i yppighet jag ej återfann förrän i Hamra- fjällets björkregion. Att detta beror på kalken, är antagligt. I hvad mån floran kan erinra om Jemtlands siluriska formation, måste jag likväl lemna osagdt. För att något så när undersöka de mera intressanta lokalerna härstädes hade nämligen behöfts ett par veckor, under det jag blott kunde förfoga öfver tre dagar. Den i sig sjelf knappa arbetstiden inskränktes än mer af vidriga tillfälligheter. Synnerligen godt resultat hade jag väntat mig af en utflykt till den helt och hållet af undersilurisk kalksten bil- 1) S. glauca, allmän i hela detta område, äfven uppträdande med skaftade fruk- ter, träffades ingenstädes så härligt utvecklad som vid Bölberg: mogna hon- hängen 6 centim. långa, 2 centim. breda. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 2. 2 13 DUSÉN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. dade, låga, allt igenom granbevuxna Häggingåsen. Missförstånd med min vägvisare ledde i stället till 7 timmars vandring på Risvålen, hvars topp var öfvertäckt af Betula nana och hvars väl utpräglade björkregion delvis såg ut som den präktigaste äng (karaktärsväxter: Gnaphalium norvegicum, Solidago, Mul- gedium alpinum, Örepis paludosa, Ranunculus acris, Geranium silvaticum, Alchemilla vulgaris och alpina). Efter återkomsten derifrån kunde jag blott egna två timmar på sena qvällen åt Häggingåsen, fann likväl på en öppen, af nedfälda träd belamrad fläck i skogen Cirsium heterophyllum, Mulgedium alpinum i härliga grupper, Myosotis silvatica, Daphne, Paris, Carex atrata, Triticum canimum, Milium, Polystichum spinulosum * dilatatum, Cystopteris montana, Equisetum variegatum * scirpoides jemte många mindre vigtiga. Den prisade vegeta- tionen utefter Häggingan fick jag ej se. Under vandringen från Häggingäsvallen till Glöte by träffade jag i en myr vid Lofsån en Salix, som, mycket lik myrtilloides, må hända bör uppfattas såsom hybrid mellan aurita och denna. Osäkert är dock, om S. aurita finnes här i fjällens omedelbara närhet. Jag känner intet om Salixvegetationen i öfrigt på platsen. Under ett kort besök på den helt nära byn belägna, med gran och tall bevuxna Nolåsen träffade jag på vestra sluttningen bland annat Cirsium heterophyllum, Mulgedium, Lonicera Xy- losteum (ny för Härjed.), Myosotis silvatica, Actea, Stellaria uliginosa, Pyrola media (ny för Härjed.), Convallaria majalis, Paris, T riticum caninum, Poa sudetica, Milium, Polystichum spinulosum * dilatatum. När man pa vandring fran Glöte till Lofsdalen närmar sig Lofssjön, byter naturen om skaplynne !). Grlötetraktens bör- dighet är försvunnen, allt ser magert och eländigt ut. Jag sag vid Lofsdalen knappt en enda växt af intresse mer än Aanun- culus hyperboreus, som förekom ymnigt krypande på dy strax utanför byn och vid en skogsbäck mellan byn och Hoverken. !) Man passerar just här från porfyrens till Vämdalsqvartsitens område (jemf. TÖRNEBOHMS Öfversigtskarta). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 19 Sistnämda fjäll hade byns invånare alldeles riktigt uppfattat, da de afrådde mig från att gå dit. Till och med björkregionens vegetation var ytterst tarflig. Den utsigt man har från Hover- kens topp är väl mycket omfattande, men den ståtliga anblicken af snöfjällen motväges väsentligen af det sorgliga utseendet hos det landskap, som utbreder sig vid dess fot. Då man från Lofsdalen ämnar sig till Råndalen, har man att öfvervandra denna ofruktbara nejd.. Vägen stiger snart upp i Hoverkens usla björkregion och går sedan öfver ännu uslare, högt belägna, af dvärgbjörk och låga björkbuskar beväxta myrar och hedar, på hvilka man här och hvar finner de vanliga fjällväxterna Hieracium alpinum, Arctostaphylos alpina, Phyllodoce, Juncus trifidus och Carex rigida i enstaka stand. Fran högsta punkten, innan vägen sänker sig mot Randans biflod Rasslan, ser man snöfjällen i norr. Då man närmar sig sistnämda å, vittna äter igen Mulgedium alpinum, Petasites frigida m. fl. om en rikare natur. Vid Rändalens fäbodvall Sörvallen visade sig, i sällskap med Ranunculus hyperboreus, Batrachium confervordes (ej förut uppgifven för Härjed.), Sparganium minimum, Eriophorum Scheuchzeri m. fl. Lemnande Rändans stränder oundersökta skyndade jag att pa utsatt tid hinna till Hede. Vid Kölvallen, !/, mil söder derom, var STRÖMFELT mig till mötes. Under tiden, sedan vi skildes i Ransjö, hade han gjort undersökningar 1 trakten kring Viken !) och utflykter till Sand- viken, ett nybygge beläget vid ett kalkbrott ?/, mil öster om Viken, samt till det sedan gammalt kända Ulfberget. Den yppigaste vegetationen uppträdde vid Sandviken, hvarest vid en bäck från kalkberget växte Cirsium heterophyllum, Angelica silvestris, Carex digitata och alpina, Triticum canınum. I och vid Ljusnan funnos Veronica scutellata, Ranunculus Flammula B reptans, Barbarea stricta, Subularia m. fl. I sluttningen af kalkberget Rosa cinnamomea, Pyrola chlorantha, Saliz caprea, cinerea och aurita, Goodyera och Carex capitata. Vid Viken anträffades i en myr mellan vägen och Ljusnan strax vester om !) Vikarsjöns höjd öfver hafvet 1391 fot. 20 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. byn Scutellaria galericulata, Saliz lapponum och myrtilloides samt vida ymnigare än dessa, bildande hela snar, 8. lapponum X myrtilloides (med bladen mycket varierande till form och be- klädnad), Carex lawa, Oederi, livida och tenuiflora; vid bäckar och källdrag Stellaria uliginosa och borealis, Carex alpina ete.; på fodervallar Darbarea strieta, Raphanus, Alopecurus pratensis. På Ulfbergets södra sluttning frodades en i Härjedalen sällsam vegetation, hvars utmärktare växter redan SJÖSTRAND och THE- DENIUS anföra. Bestyr med samlingarna och anteckningarna från min ex- kursion samt regn qvarhöllo oss tre dagar i Hede ?!). Bland fynd derifrån ma nämnas Zrigeron elongatus och alpinus (vid Ljusnan), Zieracium dubium var., Galium irifidum, Batrachium heterophyllum * peltatum (i Ljusnan), Viola biflora, Dianthus deltoides, Stellaria graminea, en form med små kronblad (vid Ljusnan bland den vanliga), Callitriche hamulata (pa Ljusnans botten, fruktbärande under vattnet, ny för Norrland), Gymna- denia, Paris (pa en holme i elfven), Potamogeton pusillus, Spar- ganium minimum, Botrychium ternatum. Den 10 Augusti afreste vi från Hede. Som vi ansago oss ej hafva tid att vänta pa lämpligt väder för undersökning af bergen vid Långa och sjön Ulften, fortsatte vi under regn samma dag till Valmåsen. Något vester om Midtskogen växte Spar- ganium hyperboreum varierande med honaxen (2 eller vanl.) 3—4, de två öfre tättsittande eller alla åtskilda, det nedersta eller de två nedre skaftade. Närmare Valmäsen sägo vi Be- tula intermedia. Vid Valmäsen funno vi Succisa, Veronica scutellata, Salix hastata, Carex flava och capitata, Equisetum variegatum och * scirpoides m. fl. samt i sjön Lossen (1830 fot öfver hafvet) Potamogeton perfoliatus, Nuphar luteum, Subularia och Spar- ganium afjıne. Den 11 Aug. togo vi vårt qvarter i Tännäs by. Vi voro fullt beslutna att härifrån företaga en exkursion till den okända !) Höjden öfver hafvet något öfver 1400 fot. | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 21 fjälltrakten söder om Tännån och hade gerna velat utsträcka våra undersökningar till sjön Rogens stränder och gränsen mot Dalarne, men som vi tillika ville för jemförelses skull se något af den norra fjälltrakten, innan vi lemnade Härjedalen, inskränkte vi oss till en 4 dagars exkursion till de fjäll vester ut från Tännäs, som ligga inom den båge Myskelan här beskrifver !). Då man hunnit till Lillvålvallen, befinner man sig på sådan höjd, att blott björkskog växer i dalarne mellan fjällen. Första dagen undersökte vi Storvålen, andra dagen Skomshåri, tredje dagen det höga fjället Brattri?). Under bestigningen af Stor- valen på östra sidan funno vi Gnaphalium supinum och norve- gieum, Petasites frigida, Mulgedium alpinum, Hieracium alpi- num, Pedicularis lapponica, Cornus suecica, Cerastvum trigynum, Alchemilla alpina, Sibbaldia, Arctostaphylos alpina, Phyllodoce, Azalea, Salix herbacea, Juncus trifidus, Carex rigida och lago- pina, Lycopodium alpinum m. fl. Södra sidan erbjöd under nedstigningen en frodigare vegetation af Cirsium heterophyllum, Myosotis silvatica, Bartsia, Angelica Archangelica, Aconıtum Lyecoctonum, Silene rupestris, Stellaria nemorum och borealis, Cerastium alpinum, Calamagrostis phragmitoides, Milium. Om vegetationen pa Skomshari förtjenar endast nämnas, att Listera cordata der växte ofvan björkgränsen. Brattri, i höjd betydlist öfverstigande de andra fjällen, egde också en rikare flora. Nedanför branta klippväggar pa östra sidan, der snö länge legat qvar (nu var all snö borta i denna trakt) växte Gnaphalium swpinum och norvegicum, Veronica alpina, Viola biflora, Cerastium trigynum, Sazifraga stellaris, Alchemilla alpina, Sibbaldia, Salix herbacea, Luzula arcuata och spicata, Eriophorum Scheuchzeri, Carex lagopina, Festuca ovina var. vivipara, Poa alpina (med sträfva vippgrenar) och !) SJÖSTRANDS reseberättelse visar, att han varit något åt detta hall. Det vill dock synas, som hade han blott besökt den närmast Tännäs belägna Lillvålen. 2) Ri eller ru är ett i Härjedalen vanligt namn på fjäll. Brattri lär betyda det branta fjället. Hå är lugnvatten i en ström. Ett sådant lugnvatten i Myskelån är Skomshån, som gifvit namn åt det norr derom belägna fjället. 22 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OGH HELSINGLANDS FLORA. Vahlodea atropurpurea. Tfrån toppen af Brattri!) har man en omfattande utsigt öfver högfjällen i norr och nordvest, Feragen- sjön och norra ändan af Fämundsjön, Dalarnes fjäll, Hoverken, Sonfjället o. s. v. Rogen med sina af barrskog kantade stränder låg hel och hållen utbredd framför oss. Vi kunde här blicka ut öfver sjöar, hvilkas vatten genom Dalelfven, Klarelfven, Glom- men och Ljusnan på vidt skilda håll tömmes i hafvet. Naturligtvis vågar jag icke påstå, att vi lyckats uppspana alla fjällväxter i det nu afhandlade området. Hvarje kännare af fjällens vegetation finner emellertid af hvad jag anfört eller snarare af hvad jag icke anfört, att fjällfloran i denna trakt, ehuru öfverlägsen Linsällstraktens, likväl måste anses vara ganska fattig. Rikare och frodigare var utan all fråga växtligheten på de skogsberg vi undersökte norr om Tännan, nämligen Tvärberget och Längberget vester om Tännäs och Tännäsberget, på hvars södra sluttning byn är belägen. Det sistnämda »framvisade en härlig vegetation» nu, liksom vid SJÖSTRANDS besök 1832. »Fjäl- lens Sawifraga nivalis, Carex atrata och Cerastium alpinum funnos der utmärkt frodiga». I klippbranterna och på sluttnin- garna nedanför dessa växte för öfrigt Gnaphalium norvegieum, Myosotis silvatica, Aconitum Lycoctonum, Viola biflora, Silene rupestris, Stellaria Friesiana (hufvudformen) och borealis, Sedum annuum, Epilobium montanum, Cotoneaster vulgaris, Potentilla argentea, Vicia silvatica, Carex rectiuscula (BL.) tillsammans med atrata och alpina, Festuca ovina var. vivipara, Poa nemoralis var. glaucantha (på Nättberget) och P. alpina (med sträfva vippgrenar). Pa ängarna funnos jemte Cirsium heterophyllum, Prunella vulgaris (täml. ymnig), Gentiana nivalis, Gymnadenia conopsea, Coeloglossum, Carex flava etc. en mängd Hieracia, !) Jag skulle vilja uppskatta detta fjälls höjd till åtminstone 4000 fot öfver "hafvet, ett antagande som bestyrkes af »Veikart over Norge af J. WALIGORSKI og N. WERGELAND», på hvilken höjdförhällandena finnas angifna. Eget är, att hvarken ALBINS eller WESTRELLS karta öfver Härjedalen nämner Brattri, ‚men väl det närbelägna Kattri, som är så betydligt lägre, att man från top- pen af Brattri ej alls märker det samma. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 23 som, om tiden medgifvit, förtjenat ett särskildt studium (Hlori- bundum, alpinum var., murorum var. media och var. triangularis ALMQU., dovrense var., crocatum m. f.). I det hela likartad var vegetationen pa Tvärberget och Längberget, hvilka förut, sa vidt vi känna, ej varit af botanister besökta. De iakttagna olikheterna mellan de tre bergen bero må hända till en del pa ofullständig undersökning. Bland Tvär- bergets växter torde böra nämnas Gnaphalium norvegieum, Eri- geron elongatus, Mulgedium alpinum, Myosotis silvatica, Aconitum Lycoctonum, Silene rupestris, Stellaria Friesiana 8 alpestris och borealis, Cerastium alpinum, Sedum annuum, Rumex Acetosa B alpina, Daphne, Coeloglossum, Convallaria majalis och ver- ticillata, Paris, Triticum caninum, Milium och Polystichum Filiw mas. Längbergets branter åt norr och söder erbjödo bland annat Gnaphalium norvegicum, Mulgedium, Hieracium alpinum, Myo- sotis silvatica, Aconitum, Actea, Silene rupestris, Stellaria Frie- siana ß alpestris och borealis, Cerastium alpinum, Sawifraga nivalis, Paris, Luzula spicata !) (mycket frodig, 45 centim. hög), Carex atrata, Poa nemoralis v. glaucantha, Milium, Polystichum Filix mas och spinulosum * dilatatum. Vid den mellan de sistnämda bergen vackert belägna Tvär- bergsvallen var Alchemilla alpina ymnig. På torftak fans här en egendomlig vegetation af Zlieracium alpinum, Rhinanthus minor, Stellaria media, Myrtillus uliginosa, Empetrum nigrum, Poa alpina, Agrostis vulgaris och canina. Under hemvandringen från Längberget till byn sägo vi för första gången vid Qvarnbäcken Saxifraga aizoides (i sällskap med Triticum camnum, Equisetum variegatum etc.) samt i barr- skog mellan Qvarnbäcken och Nättgården Juncus castaneus och triglumis, alla tre förposter från den norra fjällfloran. Den 20 Augusti sade vi farväl åt Tännäs, slogo oss ned i Funnäsdalen och uppgåfvo med det samma alla förhoppningar ') Liksom de båda öfriga, når Längberget icke öfver trädgränsen. 24 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. att finna något nytt i denna så manga gånger och så ifrigt undersökta trakt. För att vara våra föregångare olika lemnade vi Funnäsdals- berget i sitt värde och företogo i stället en exkursion till Skarf- fjället, der vi väntade att finna samlade flertalet af de växter, som äro utmärkande för norra fjälltrakten. Betecknande för olikheten mellan denna fjälltrakt och den vi förut undersökt söder om Ljusnan och Tännan,-är, att vi här för första gången under sommaren fingo se Åntennaria alpina, Erigeron uniflorus, Diapensia, Pedicularis Oederi, Ranunculus aconitifolius och pyg- maus, Arabis alpina, Silene acaulis, Alsine biflora och stricta, Sagina nivalis, Sawifraga oppositifolia och rivularıs, Dryas, Astragalus oroboides, Andromeda hypnoides, Ozyria, Saliv la- nata, polaris och reticulata, Juncus biglumis, Carex vesicaria * sawatilis, ustulata och rariflora, Trisetum subspicatum. Förutom dessa hade vi nöjet att högt uppe pa Lilla Skarfven anträffa den för Härjedalen nya Poa cenisia. För Salixstudier var na- turligtvis årstiden för langt framskriden. Likväl funno vi S. glauca x herbacea (pa Stora Skarfven) och glaucax hastata !) (förut blott funnen af LUNDSTRÖM vid Högheden nära Hornafvan i Pite lappmark). Den 25 Augusti företogs sista exkursioner, en hastig van- dring genom den utomordentligt härliga björkregionen på Hamra- fjällets södra sluttning, prydd af Mulgedium alpinum, Ranun- culus aconitifolius och Aconitum Lycoctonum. Vi funno Eri- geron elongatus, Hieracium prenanthoides B rarifolium, Hypo- cheris, Veronica sawatilis, Actea, Erysimum hieracüfolium, Arabis hirsuta (ny för Härjed.), Silene rupestris, Saxifraga cespitosa, Cotoneaster vulgaris, Listera ovata, Convallaria verti- cillata, Aspidium Lonchitis, Polystichum spinulosum * dilatatum. 1) Då jag här oupphörligen såsom hybrider framstält de Salixformer, hvilka visat karaktärer af två eller flera arter, vill jag likväl uttryckligen hafva sagdt, att detta skett hufvudsakligen för brukets och beqvämlighetens skull. Jag vill för min del lemna alldeles oafgjordt, huru vida alla dessa former verkligen uppkommit genom korsning mellan de resp. arterna. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 25 Beklagligen hade vi ej tid att stanna för att närmare studera den högst intressanta vegetationen. 7 Nästa dag lemnade vi Härjedalen och voro på qvällen i Röräs, hvarifrån hemfärden skedde öfver Kristiania och Char- lottenberg. Utaf hvad jag nu om resan anfört torde framgå, att vi fasthållit såsom vår hufvudsakliga uppgift att genom undersök- ningar i okända eller mindre väl kända delar af Härjedalen vinna en ökad kunskap om provinsens flora. Likväl inses lätt, att en sommar icke förslår för så vidsträckta områden och att ännu mycket äterstar för botanister att uträtta i Härjedalen. Till tjenst för kommande forskare på detta område tillåter jag mig nämna såsom lämpliga undersökningsfält det alldeles okända Lillherrdal, som eger en rik vegetation utefter Härjeåns öfre lopp 1), den af mig allt för litet undersökta Glötetrakten, gräns- fjällen emot Dalarne och emot Norge söder om landsvägen samt Tänndalens härliga björkregion med de närliggande fjällen, i synnerhet på södra sidan, hvaribland Röfjällen för oss beskrefvos såsom fjäll af bättre slag än Brattri och dess likar. Slutligen torde ej böra förbises, att, såsom våra oväntade fynd på Skarf- fjället visa, ännu en efterskörd är att hämta i norra fjälltrakten. Får man i lika hög grad som vi åtnjuta förmonerna af folkets välvilja och en gynsam väderlek, skall man ej ångra, att man tillbragt en sommar i »det magra Härjedalen». Till den reseberättelse jag härmed lemnat, har jag ansett lämpligt foga en, så vidt möjligt, noggrann och fullständig för- teckning öfver Härjedalens kärlväxter. Jag har haft dubbel an- ledning härtill. Någon 'sådan förteckning har, så vidt jag vet, icke under de sista 40 åren varit offentliggjord. Att den växt- förteckning K. F. THEDENIUS 1839 meddelade i sina »Anmärk- ningar om Herjedalens Vegetation» (Vet. acad. handl. 1838), är alltför ofullständig för att kunna motsvara nutidens behof, är 1!) Enligt benäget meddelande af herr F. W. SONDÉN. 20 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. naturligt. Å andra sidan uppgifva vara nyaste svenska floror för mycket om Härjedalen. Såsom i Härjed. förekommande an- gifver nämligen C. HARTMAN i Handb. i Skand. Flora, ed. 11 omkring 60 och N. C. KINDBERG i Svensk Flora omkring 30 arter, hvilka icke under förra sommaren af oss iakttogos 1 denna provins, hvilka icke finnas upptagna i den mig kända, tryckta litteratur, som särskildt behandlar Härjedalens vegetation, och för hvilka jag icke lyckats erhålla några fyndorter utaf andra Härjedalsbotanister, dem jag rådfrågat. Väl synes mig troligt, att några bland dessa verkligen förekomma i Härjedalen. Jag har äfven anledning antaga, hvad beträffar HARTMANS uppgifter, att ej alla tillkommit af sannolikhetsskäl, utan några på grund af verklig iakttagelse, men då det varit mig omöjligt att afgöra, med hvilka det ena eller andra är fallet, har jag ansett riktigast att utesluta dem alle samman ur förteckningen !). Hvad utbredningen vidkommer, skulle ett sammanförande af alla äldre och nyare uppgifter till en fullständig redogörelse för hvarje art kräft längre tid än jag härtill kunnat använda. Jag 1) Dessa af HARTMAN eller KINDBERG för Härjedalen angifna kärlväxter, hvilka synas mig osäkra och värda att särskildt eftersökas, äro Chrysanthe- mum segetum L., Matricaria Chamomilla L., Anthemis arvensis L., Lappa minor (ScHKUHE) DC., Sonchus asper (L.) Aur., Lactuca muralis (L.) DON., Asperula odorata L., Galium verum L., Campanula Cervicaria L., OC. ra- punculoides L., C. persicefolia L., Myosotis ceespitosa C. F. ScHurtz, M. stricta LINK., Echium vulgare L., Calamintha Acinos (L.) CLAırv., Galeopsis Tetrahit L. *bifida BoEnn., Hyoscyamus niger L., Verbascum Thapsus L., Linaria vulgaris MiLL., Utrieularia minor L., Primula officinalis (L.) Jaca., Cicuta virosa L., Adoxa Moschatellina L., Batrachium sceleratum (L,) TH. Fr., Anemone nemorosa L., Arabis thaliana L., Erodium cieutarium (L.) L’Herır., Hypericum quadrangulum L., Viola mirabilis L., Cerastium visco- sum L., Arenaria trinervia L., A. serpyllifolia L., Sedum acre L., Lythrum Salicaria L., Peplis Portula L., Circsa alpina L., Rosa villosa L. 3 mollis- sima (Wırrn.), Orobus vernus L., Vicia sativa L., Medicago lupulina L., Polygonum Hydropiper L., Ulmus montana Wırm., Humulus Lupulus L., Callitriche vernalis KocH, Allium oleraceum L., Narthecium ossifragum (L.) Hups., Juncus compressus Jaca., Lemna minor L., L. trisulea L., Sparga- nium simplex Hups., S. fluitans Fr., S. natans (L.) Fr., Schoenus ferrugi- neus L., Scirpus silvaticus L., Carex ampullacea Goop. £ borealis Hn., C. elongata L., C. microstachya EHRH., C. muricata L., Lolium temulentum L., Bromus arvensis L., Glyceria fluitans (L.) R. Br., Asplenium septen- trionale (L.) Horrm., Pteris aquilina L., Struthiopteris germanica WırLn. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 2. 27 har derför inskränkt mig till att hufvudsakligen meddela endast sådant, som är nytt eller fullständigar eller rättar äldre upp- gifter. För att slippa oupphörligen upprepa sockennamnen vill jag här erinra om, att Kolsätt är beläget i Älfros socken, Nils- vallen och Glissjöberg i Svegs s:n, Ransjö, Dalsvallen, Bölberg, Glöte och Lofsdalen i Linsälls s:n, Rändalen, Viken, Länga och Ortviken i Hede s:n, Valmäsen i Tännäs s:n. Sandviken ligger 3/, mil öster om Viken, i hvilken socken känner jag ej. De flesta lokaluppgifterna grunda sig på var resa. Andra äro mig välvilligt meddelade af adjunkten N. F. AHLBERG, doktor S. ALMQUIST, kommissionslandtmätare FL. BEHM, stud. S. J. ENANDER, kand. G. FINEMAN, lektor C. HARTMAN, lektor N. C. KINDBERG och doktor E. WARODELL. Några äro funna i herbarier. Förteckning öfver Härjedalens fanerogamer och kärlkryptogamer. Chrysanthemum Leucanthemum L. Matricaria inodora L. Anthemis tinctoria L. Glissjöberg, Vämdalen och Hede by (Bern). Achillea Millefolium L. (Tanacetum vulgare L. Säterberget vid Hede (EnanDER). Ursprung- ' ligen odlad.) (Artemisia Absinthium L. Säterberget vid Hede (ENANDER). Ur- sprungl. odlad.) A. vulgaris L. Senecio vulgaris L. Vämdalen och Ljusnedals bruk (BEHM). Gnaphalium uliginosum L. Funnäsdalen. G. supinum L. G. silvaticum L. H. o. d. från Kolsätt till Lofsdalen och Funnäs- dalen. Malmagen (THED. enl. ex.), öfre Ljusnedalen (FRIST. enl. ex.). G. norvegicum GUNN. Träffades ej i östra Härjed., var allmän i trakten af Sonfjället, Bölberg, Glöte och Lofsdalen, likaså i Tännästrakten. Hög och reslig i björk- och barrskogarne, låg- växt ofvan trädgränsen. Antennaria dioica (L.) GERTN. 28 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. Antennaria alpina (L.) R. BR. Erigeron acris L. E. elongatus LEp. Hede, vid Särfäns utlopp i Ljusnan (ENANDER); Hede by, vid Ljusnan; Tännäs, vid Tvärberget; Hamrafjällets björkregion. ; E. alpinus L. Hede, vid Ljusnan. E. uniflorus L. Solidago Virgaurea L. Allmän. Var. arctica HN. Petasites frigida (L.) Fr. Sonfjället; Glöte, pä Risvälen; Rändalen, söder om Rasslan. Tussilago Farfara L. Centaurea Oyanus L. Hede by (ENANDER). C. Jacea L. Svegs s:n, Ytterberg (BEHM). Saussurea alpina (L.) DC. Carduus erispus L. Cirsium lanceolatum (L.) ScoP. Vämdalen, vid gamla vägen till Klöfsjö (BEEM). C. palustre (L.) Scop. C. heterophyllum (L.) ALL. Glöte, på Häggingäsen och Noläsen; Sandviken; Hede (ENANDER); Tännäs, på Tännäsberget, vid Qvarnbäcken, vid Storvålen och nära Lillvålvallen. C. arvense (L.) Scop. Norra Viken; Hede, vid Lunbacken (ENANDER). (Cichorium Intybus L. Odlad). Mulgedium alpinum (L.) Less. Sonchus arvensis L. S. oleraceus L. Lampsana communis L. Nilsvallen. Crepis paludosa (L.) MoEncH. C. tectorum L. gp segetalis RotH. Sveg. Hieracium Pilosella L.)) H. Auricula L. H. floribundum Wınm. H. decolorans FR. H. dubium L. Flera sins emellan olika former vid Kolsätt, Sveg, Ransjö, Sandviken och Hede. H. cymigerum ReıcH. Kolsätt. H. alpinum L. H. nigrescens WIiLLD. Sonfjället. H. submurorum LINDEB. Sonfjället, i björkregionen och ofvan träd- gränsen. H. depilatum Aınmat. H. saxifragum Fr. & basifolium LINDEB. H. murorum L. (H. casium Fr. Förekommer väl icke i Härjed. enl. S. ALMQUIST.) !) Mycket bristfällig är ännu kännedomen om Härjedalens Hieracia och i följd deraf denna förteckning öfver dem. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 29 . vulgatum FR. . sparsifolium LINDEB. rigidum HN. Enligt S. ALMQUIST. Friesii HN. Enl. Hx., handb. ed. 11. dovrense Fr. Ransjö och Tännäsberget. . orarium LINDEB.? Ransjö. . prenanthoides VILL. Säterberget vid Hede (ENANDER).: ß rarifolium LINDEB. Ljusnestöten och Funnäsdals- berget (S. Armauısr); Hamrafjällets björkregion. H. crocatum FR. H. angustum LINDEB. H. umbellatum L. Taraxacum officinale (WEB.) * palustre EurRH. Enligt THED. förteckning. Leontodon autumnalis 1.. 8 Taraxaci (L.). Hypöchzeris maculata L. Hamrafjällets björkregion. Trichera arvensis (L.) SCHRAD. Suceisa pratensis MorncH. Valmäsen och Tännäs. Viburnum Opulus L. Vämdalen, vid Vämans stränder (BEHnM). Valeriana officinalis L. Hede. Var. sambucifolia (Mıx.) allm. Galium boreale L. G. trifidum L. Ransjö; Dalsvallen; Glöte, vid Glötesjön och Lofsän ; Viken; Hede. G. palustre L. G. uliginosum L. G. Aparine L. * Vaillantii DC. Lonicera Xylosteum L. Glöte, på Noläsen. Linnsa borealis L. Campanula patula L. Kolsätt. C. rotundifolia L. Lobelia Dortmanna L. sd Cuscuta Epilinum WEIHE. OÖfverhogdal (C. HARTMAN). Anchusa arvensis (L.) M. v. BIEB. Myosotis palustris (L.) Roru. M. silvatica Horrm. Sonfjället; Dalsvallen; Glöte, på Noläsen och Häggingäsen; Tännäs, på Tännäs-, Tvär- och Längbergen. M. arvensis (L.) ALL. M. collina Horrm. Lithospermum arvense L. Kolsätt. Echinospermum deflexum (We.) LEHM. Asperugo procumbens L. Mentha arvensis L. Hede (Enanper); Vämdalen, vid Vämans strän- der, och Storsjö kapell (BeHn). Scutellaria galerieulata L. Viken. Prunella vulgaris L. Glechoma hederacea L. Sveg, vid prestgärden (THEDENIUS 1842, enligt ex. i Ups. bot. mus.). 23) Jas [fe] Jesflas) il 30 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. Stachys silvatica L. S. palustris L. Lamium purpureum L. L. intermedium FR. Sveg, nära kyrkan (C. HARTMAN). L. amplexicaule L. | Galeopsis Tetrahit L. | Var. pubescens HN. G. versicolor CURT. Ajuga pyramidalis L. Hamrafjället (EnANDER). Polemonium c.eruleum L. Diapensia lapponica L. Hamrafjället (ENANDER). Gentiana nivalis L. Redan vid Kolsätt. G. tenella ROoTTB. G. campestris L. G. Amarella L. £ lingulata (C. A. Ac.). Menyanthes trifoliata L. Veronica officinalis L. V. Chamaedrys L. Kolsätt, Sveg och Ransjö. V. seutellata L. Sandviken och Viken; Ortviken (EnANDER); Valm- äsen. . Beecabunga L. Vämdalen (BEHM och WARODELL); Storsjö kyrkby (BEHM). . saxatilis Scor. Funnäsdalsberget (S. ALMQUIST). . alpina L. Tännäs, fjället Brattri. . serpyllifolia L. . arvensis L. . verna L. . agrestis L. Ransjö (Beum); Hede, flerestädes (ENANDER); Ljus- nedals bruk (BEHM). Limosella aquatica L. Bartsia alpina L. Euphrasia offieinalis L. Rhinanthus major EHrn. R. minor EHRH. Sceptrum Carolinum (L.) HN. Pedicularis palustris L. P. lapponica L. P. Oederi VAHL. Melampyrum pratense L. M. silvaticum L. Utrieularia vulgaris L. Nilsvallen (troligen). U. intermedia Hayne. Kolsätt och Nilsvallen. Pinguicula vulgaris L. P. villosa L. Ljusnestöten (8. ALmauIst); Uggan nära Backvallen (L. FINEMAN). Trientalis europsa L. Lysimachia vulgaris L. gl Naumburgia thyrsiflora (L.) Reich. Alfros; Glöte. | montana (L,). Vahlodea atropurpurea (We.) Fr. Tännäs, på Brattri. Melica nutans L. Phragmites communis TRIN. Calamagrostis arundinacea (L.) RoTH. C. strieta (Tımm.) PB. C. lanceolata RoTH. Uppges af SIÖSTRAND, som helt säkert dermed sammanfattat följande. Bör närmare efterspanas. = 42 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. Calamagrostis phragmitoides HN. Allmän från Kolsättändaupp i fjällen. C. pseudophragmites (HALL. D. Y.) AscHs. C. epigejos (L.) Rorn. Apera spica venti (L.) PB. Agrostis alba L. A. vulgaris WITH. A. canina L. A. borealis Hn. Ymnig i norra Härjedalen ända till Funnäsdalen enligt THEDENıUs. Vi sågo den på Skarffjället och fjället Brattri. Milium effusum L. Alopecurus pratensis L. Viken. A. geniculatus L. * fulvus J. E. Sm. Mängenstädes till Tännäs (på Falk- höjden ofvan trädgränsen) och Funnäsdalen. Phleum pratense L. v. nodosa (L.). P. alpinum L. Baldingera arundinacea (L.) Dumorr. Hierochloa borealis (SCHRAD.) ROEM. & SCH. Anthoxanthum odoratum L. Nardus strieta L. Polypodium vulgare L. P. Phegopteris L. P. Dryopteris L. P. alpestre (Hoppr) SPENN. Sonfjället (ENANDER). Aspidium Lonchitis (L.) Sw. Hamrafjällets björkregion; Stora Midtä- kläppen (C. HARTMAN). | Polystichum Filix mas (L.) RortH. Allmän enl. SJÖSTRAND, af Oss sedd endast vid Tännäs, pä Tvär- och Längbergen. P. spinulosum (Rerz.) DC. + dilatatum (Horrm.) DC. Linsäll, på Sätervälen; Glöte, flerestädes; Hoverkens björkregion;, Tännäs, vid Läng- berget; Hamrafjällets björkregion. Oystopteris fragilis (L.) BERNH. "alpina Desv. C. montana (MENKE) BERNH. Glöte, på Häggingäsen. Woodsia ilvensis (L.) R. BR. * hyperborea (LILJEBL.) R. BR. Asplenium Filix femina (L.) BERNH. A. Trichomanes L. Vämdalshammaren (BEHM). A. viride Huns. A. Ruta muraria L. Hamrafjället (ENANDER). Blechnum Spicant (L.) Sm. Allosorus erispus (L.) BERNH. Sonfjället (ENANDER). Botrychium Lunaria (L.) Sw. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 43 a B. lanceolatum (S. G. GMEL.) ÅNGSTR. Långå (SJÖSTRAND 1832 enl. ex. i Ups. bot. mus.). B. ternatum (THUNB.) Sw. Ransjö (ENANDER); Hede, vid Lunbacken. Equisetum arvense L. pratense EHRH. silvaticum L. palustre L. fluviatile L. hiemale L. variegatum SCHLEICH. Valmäsen; Tännäs, vid Qvarnbäcken; Skarffjället. * scirpoides MicHx. Glöte, på Häggingäsen; Valm- åsen; Funnäsdalsberget (Tarp. 1842 enl. ex.). Isoetes lacustris Dur. Tännän vid Tännäs. I. echinospora Dur. Ljusnan vid Långå (BEHM och WARODELL); sjön Lossen (BEHM). Lycopodium Selago L. L. annotinum L. v. alpestris HN. L. clavatum L. L. complanatum L. L. alpinum L. Selaginella spinulosa Au. BR. SI HIT I sin uppsats »Om Herjedalens Naturbeskaffenhet och Ve- getation» (Vet. acad. handl. 1833) uppger M. G. SJÖSTRAND antalet fanerogamer till 374 och Filices till 20. I THEDENII fem ar senare offentliggjorda förteckning stiger antalet af de törra till 404, de senare till 33. Det mest betydande tillägget till Härjedalsfloran sedan den tiden finner man i R. F. FRISTEDTS »Anmärkningar öfver en botanisk resa i Herjeadalen under som- maren 1853» (Bot. Not. 1854), der till de förut kända kärl- växterna läggas 44 nya arter och varieteter. Den förteckning jag ofvan lemnat, upptager 528 arter fanerogamer och 34 arter kärl- kryptogamer (hybriderna och de inom parentes inneslutna na- turligtvis ej häri inräknade). Deras fördelning på olika familjer synes af följande tabell. 44 DUSEN, BIDRAG TILL HÄRJEDALENS OCH HELSINGLANDS FLORA. Arter VP ELACEE so re nennen 62. Synanithere some 58. Graminesc ae SEE SALE hl. OrUcHen EEE RE AE 26. Personatsemtlet ea er un Die Ranuneulacesc söcososvcsosssssotsooorsds 20. Salemesen er 19: SET CLEO 90 ee! 18. TONEN ESA Es a se me USS AED 18. Bapilionacese,,..... nm 2. 17. INsinaceze. SSR ole 16. Huncaceze. EN 0 RR NEAR AL 120 16. POlypodiac eek 16. Orchidese ss Di LR Te JA a 15. Tabiateers se ASSR 1: 1 a 20a 12. Silenacese An oe N 108 10. Saxifraneser man... 0.2008 3 Polysonese Am ea. 11,1%... 008 8). Borraginee er Ne 8. Umbellitereaeaa nn 2 m do "Milla Ce 2 ere RS. ....... 2.208 Zo Botamogeionee socsoourussssssgssosssss Za Eguisetaceawsnı.n......)) a 0m do IP ua Ce 2e SARA Sä 2... Le 6. Onasranier N... MEER 6. Betulineseneee a ar RAA AR 6. Ihyicopodiage sea 6. Rubiaceaeasu 1... ee 5. Ilse em 2 En EA 5. (FENA Ne DC Bl. SEINEN 4. Irentibnlarie son 4. Grunnalesao an Ne ee 4. Dirosenalce ae 4. IN isn 2/6 oe EEE 4. Plautaginesemer one Mel IE NE 3. NIO RENEE Sm al Beh ae 3. Woniterc ee ee SES EAN 3. Sk Callitnichinezen rer ern Typhacee Ophioglossexe Dipsace er ME PR Valeriauese.:.....=..._ se arene Gaprifoliaceser Se Campanulaceser 2 2 Polemoniaces Nymphaacex Fumariacese Polygaleze Ribesiaceae POM ACC oc oo ee ee Ürtieacese.. 2er are Corne® .-- 2.2.0.2. 200 Br Fran Rhamnex Drupacex Empetreae.. 2 oss Saer eeesearNeReARN Eruphorbiace se Portulaceae Paronychies I'hyimelsese.-....-22220.. 2 2er een Chenopodiacex Myriceae Nartheciacese ATOL CP oops soo seek st Dicobyledlone een En Monocotyledone&...................... Gyumnosperınaeh socosesscsesoreso socosoc Cryptogameae vasculares Arter. 45 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880, N:o 2. Stockholm. Berättelse om en botanisk resa 1 Bohuslän 1879. Af N. J. SCHEUTZ. [Meddeladt den 11 Februari 1880.] Den 30 Juni 1879 afreste jag från Vexiö till Falköping, i hvars omgifningar jag följande dag gjorde ett par utflygter. Vid Mösseberg fanns en rik lundvegetation af för det mesta vanliga arter; 1 kärren nedanför berget växte, bland andra mer eller mindre anmärkningsvärda, äfven Salix hastata, S. vagans livida, S. nigricans m. fl. af detta slägte, Schoenus ferrugineus. I ängar anträffades Draba incana var. stricta samt Hieracium flori- bundum (ny för Vestergötland). Intressantast af de växter, som jag sag vid Mösseberg, var utan all fraga Iris sibirica, hvilken badläkaren Doktor A. O. TORSTENSON visade mig sparsamt vä- xande pa en liten holme uti en af vattendammarne i badinrätt- ningens omgifninsar. Den stod nu i blomma. Enligt D:r Tor- STENSONS uppgift hade den flere ar a rad anträffats pa nämnde lokal och var icke planterad derstädes; icke heller förekom den nagonstädes odlad i den kringliggande trakten. Af Rubus saxa- tilis funnos några exemplar, på hvilka ett eller annat blad vi- sade tendens att bli femfingradt i st. f. trefingradt. Föröfrigt anmärktes kring Falköping en afvikande form af Hieracium Pi- loseila, Potentilla rupestris och alpestris, som växte bredvid hvarandra och begge stodo i full blomning. — På e. m. begaf jag mig till Herrljunga, der jag på kyrkogården fann den för Vestergötland nya Euphorbia Cyparissias samt i ett par ängar den för trakten nya Pyrus Malus var. tomentosa. Från Herr-. ljunga afreste jag till Uddevalla. 46 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. Juli 2—6 företogos flere exkursioner kring Uddevalla, ehuru dessa inskränktes eller i hög grad försvårades af de ofta strida regnskurar, som dagligen föllo. Kring staden förekommo Eri- geron Mülleri (pa berg ej långt från Emaus), Prunus Avium, Pyrus Malus var. tomentosa, den för landskapet nya Phleum Boehmeri, Schedonorus tectorum (mycket sällsynt i Bohuslän), Lonicera Periclymenum, Silene rupestris, hvilken sist nämnda här, såsom nästan öfverallt i landskapet, var vanlig på klippor. Att uppräkna alla arter, som under exkursionerna i Bohuslän anmärktes, anser jag både onödigt och föga intressant, hvar- före jag 1 denna reseberättelse inskränker mig till att anföra sådana arter, som antingen äro mera sällsynta eller synas vara mera karakteristiska för de trakter, som jag sistlidne sommar besökte. Jag anser mig så mycket heldre böra göra detta, som vi af.J. E. ARESCHOUG, M. W. VON DÜBEN, P. J. BEURLING och synnerligen af ©. J. LINDEBERG ega flere uppsatser, hvilka afhandla Bohusläns växtlighet, för att ej nämna de äldre rese- skildringarne af LINNE och KALM. Af mossor anmärktes kring Uddevalla Neckera crispa, Thamnium Alopecurum nära Emaus, Isothecium myurum, Thujidium tamariseinum, Anomodon viticu- losus, Hypnum filicinum, Plagiothecium silvaticum, Bryum alpi- num (allmän här, liksom öfverallt vid kusten af Bohuslän), B. pseudotriquetrum, Minum hornum, undulatum, stellare, cuspida- tum, Didymodon rubellus, Orthotrichum anomalum och rupestre, Grimmia commutata, Racomitrium aciculare, Blindia acuta, Leu- cobryum, .Dicranum majus och fuscescens, Cynodontium graci- lescens, ‘'Tortula subulata och unguiculata, Amphoridium Mou- geotiil, Madotheca rivularis, Lophocolea heterophylla och Reboulia hemisph&rica.. Omkring Gustafsberg förekommo Geum inter- medium, Impatiens, Rubus suberectus, Mercurialis perennis m. fl. Till Hessleröd gjordes från Gustafsberg en utflygt för att söka Rubus vulgaris * umbrosus, hvilken ARRHENIUS i Monogr. Ru- borum uppgifver vara derstädes funnen af professor L. P. WALM- STEDT. Jag äterfann den visserligen, men den var icke ännu utslagen i blomma och exemplaren voro väl unga för att vaga + ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 47 ett bestämdt omdöme om denna form, dock synes den komma närmare Rubus umbraticus än Lindebergi. Rubus Lindebergii torde icke finnas i Bohuslän; den angifves icke af LINDEBERG (uti Hallands och Bohusläns Fanerogamer och Ormbunkar, 1878) såsom bohuslänsk och uppgiften i HARTMANS flora (ed. IV—XI) om dess förekomst inom Bohuslän torde härleda sig derifrån, att i de äldre uppl. af nämnde flora växtställen icke särskildt an- förts för R. discolor (= Lindebergii) och umbrosus, hvilken sist- nämnda form i uppl. IV—X ansågs såsom underart af discolor; hvadan på grund af ARRHENII uppgift att R. vulgaris umbro- sus växer vid Hessleröd, i floran kommit att inflyta »Bohuslän» sasom växtlokal för R. discolor (= Lindebergü), ehuru det rät- teligen bör ändras så, att blott R. umbraticus, men ej Linde- bergii, angifves sasom bohuslänsk. Mellan Gustafsberg och Hessleröd anträffades flere intressanta Hieracii-former, bland hvilka den för Sverige nya H. angustatum Lindeb.!) Afven till Lindesnäs gjorde jag en utflygt, men lyckades icke, oaktadt trä- get sökande, att finna den derstädes af Adj. TH. O. KROK an- träffade Rubus id&us var. laciniata. Vid eller omkring Lindes- näs växte Cochlearia officinalis, Haloscias, Ulota phyllantha, Grim- mia maritima, Bryum pallescens samt i skogarne Stellaria Frie- siana, Blechnum Spicant samt några andra mera vanliga växter. Trakten kring Gustafsberg är ganska rik på mossor. Under de tva exkursioner jag gjorde i dess omgifningar, observerades Pla- giothecium undulatum, Mühlenbeckii och elegans, Eurhynchium striatum och Stokesii, Hylocomium loreum allmän i hela trakten, Brachythecium Rutabulum, Hypnum Crista castrensis, Neckera crispa, Orthotrichum fastigiatum, Webera nutans, Ulota crfspa, Amphoridiam Mougeotii, Gymnostomum rupestre, Dicranella he- leromalla, Tortula convoluta och unguiculata, Fissidens adian- toides, Alicularia scalaris, Jungermannia incisa, attenuata, Tay- lori allmän mellan Gustafsberg och Lindesnäs, albicans och ven- tricosa, Trigonanthus bicuspidatus och connivens, Lophocolea bi- !) Hieracia äro benäget granskade af D:r S. ALMQUIST. [2 48 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. dentata, Calypogeia, Mastigobryum trilobatum och Lejeunia cavi- folia. Utbytet hade otvifvelaktigt blifvit större, om vädret varit mera gynsamt för botaniska exkursioner och strida regnskurar icke afbrutit desamma. i Uddevallatrakten syntes fattig på Rose, af hvilka jag der knappt såg flere än canina, Reuteri och mollissima, hvaremot Hieracia derstädes äro talrika och ytterst mångformiga, mest af grupperna Pulmonarea och Accipitrina. Sa t. ex. förekomma vid Uddevalla H. saxifragum, onosmoides i flere former, af hvilka några synas vara Öfvergangar at saxifragum och Oreades, fasciculare i flere former, Friesii, norvegicum, Oreades i flere former, liknande norvegicum, samt en mindre typisk form af murorum var. triangulare. Anmärkningsvärdt är, att af Pilo- selloidea H. cymosum alldeles saknas i Bohuslän samt att H. dubium och glomeratum äro ytterst sällsynta — jag fann dem ej under sommaren — och endast förekomma på ganska få och inskränkta lokaler. Ehuru af slägtet Hieracium knappt före- komma mer än 20 arter i Bohuslän, torde det ej alltid vara lätt att säkert bestämma dessa, enär flere äro verkligt proteus- artade och uppträda under en stor mängd former. Till och med om man har tillfälle att i kinkigare fall rådfråga LINDEBERGS förträffliga Hieracia Scand. exsiccata, torde ändock åtskilliga svårigheter återstå. H. onosmoides, Oreades och saxifragum anses höra till »nobiliores hujus generis species», men Hieracia Oreadea utgöra en grupp, hvars arter synas genom talrika mel- lanformer sammanflyta samt torde behöfva ytterligare granskas och studeras i naturen. Afven för personer med skarpare blick för" Hieracii-former än hvad jag har, torde icke alltid vara lätt att hålla åtskilda t. ex. H. pallidum och saxifragum, som synas genom talrika mellanformer sammanlöpa, ehuru de i sina huf- vudformer nog äro rätt väl skilda. Äfven äro vissa former af H. norvegicum ej alltid lätta att skilja fran saxifragum, med hvilken H. norvegicum väl också är närmast beslägtad. Mig synes det äfven svårt att säkert skilja H. rigidum och Friesii efter den begränsning, som finnes i elfte uppl. af HARTMANS ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 49 flora. Vissa former af H. murorum, czsium och vulgatum har jag icke alltid kunnat säkert bestämma, ehuru nämnde arter höra till de bäst begränsade och, såsom allmänna, mycket ofta blifvit granskade och studerade. Hvad H. dubium, prealtum var. hirsutum HARTM. Fl. ed. XI, glomeratum, setigerum och cymosum angår, skulle jag vara böjd för att instämma med dem, som anse, att de utgöra »en enda ytterst mångformig art, som blifvit sönderdelad i flere, hvilka dock på mängfaldigt vis löpa tillsammans, så att all begränsning blir omöjlig», om icke de två svenska botanister, som mest studerat detta slägte, voro af en motsatt äsigt och om jag icke erinrade mig det bekanta yttrandet: specierum reductione semper gaudent, qui nihil ad rem conferre valent. Den 7 Juli vandrade jag från Uddevalla till Qvistrum. Ve- getationen i Herrestads och Skredviks socknar var temligen tri- vial; uppemot Saltkällan ; Foss socken blef den både mera om- vexlande och yppigare; här, liksom vid Qvistrum, funnos sma vackra lunder, som gjorde ett behagligt afbrott mot de till större delen kala bergen, som förut passerats nästan ända fran Uddevalla. Ett par för landskapet nya växter anmärktes under denna vandring, neml. Rosa canina var. senticosa och den torn- bärande formen af Prunus insititia, begge mellan Herrestad och Hensbacka. Af fanerogamer anmärktes dessutom bland andra Barbarea stricta, Glyceria maritima, Ribes rubrum var. pube- scens, Cornus suecica och Erica Tetralix (begge allmänna i Bohuslän), Geranium silvaticum med ljust gredelina blommor, Rubus fruticosus samt närmare Qvistrum R. ceéesius. Af mossor förekommo Brachythecium plumosum, Hylocomium lo- reum, Eurhynchium striatum (Skredsviks socken), Brachythe- cium salebrosum och albicans (Foss socken), Dichelyma falca- tum (mellan Mjöseröd och Hulan), Tortula subulata, Dieranum fuscescens och majus, Racomitrium fasciculare och protensum (mellan Uddevalla och Herrestad), R. patens, Atrichum tenellum, Alieularia scalaris, Lophocolea bidentata, Lepidozia reptans, Scapania undulata, Blasia pusilla och Mastigobryum trilobatum. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 37. N:o 2. 4 50 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. Under ett par dagar gjordes utflygter kring Qvistrum, som utan tvifvel är ett bland de vackraste ställena i Bohuslän. Här anträffades Philonotis capillaris LINDB.!), Alnus incana, som knappt förekommer sydligare inom landskapet, Lepidium rude- rale, Hyoscyamus, Hieracium fasciculare, H. saxifragum £ basi- folium, former af H. Oreades, som likna norvegicum ehuru man snarast skulle kunna hänföra dem till Oreades, Artemisia Ab- sinthium, Thymus Serpyllum (mycket sällsynt i Bohuslän), Echi- nospermum Lappula samt Rosa coriifolia i atskilliga former, bland hvilka en forma dentibus foliorum irregulariter duplicatis. Vid Saltkällan växte Hieracium pallidum och Oreades var., Ery- simum hieraciifolium m. fl. Melian @vistrum och Saltkällan växte Blechnum, Struthiopteris, Asplenium Ruta muraria, at- skilliga Hieracia, Callitriche hamulata, Orthotrichum lejocarpum, pumilum och fastiriatum, Pogonatum aloides, Hypnum molluseum, Sarcoscyphus emarginatus, Madotheca rivularis och Preissia com- mutata. Under en excursion till Munkedal observerades Gera- nium silvaticum var. parviflora, Rosa mollissima floribus albis, Potentilla rupestris, Anomodon viticulosus, Racomitrium proten- sum och Eurhynchium strigosum var. pr&cox. Under uppe- hållet mellan regnskurarne, som dessa dagar ofta föllo, gjordes en tur till det ofvanför Qvistrum liggande vattenfallet, som bil- das af ett litet vattendrag, som från höjderna kastar sig ned i den ansenliga Qvistrumselfven. Här var en frodig lundvegeta- tion med Stellaria nemorum, Campanula latifolia, Impatiens, Aquilegia, Struthiopteris, Geranium molle och Rubus fruticosus. Af mossor anmärktes Thamnium (ymnig), Brachythecium Ru- : tabulum och plumosum, Hypnum purum och Sommerfeltii, Hy- loconium brevirostre, Amblystegium filicinum, Anomodon atte- nuatus, Isothecium Myurum, Neckera crispa (ymnig), Fissidens bryoides, Gymnostomum microstomum, aätskilliga Mnia af de vanligare arterna, Pleuridium alternifolium, Fimbriaria gracilis och Fegatella conica. !) För bestämningen af så väl denna, som af åtskilliga andra i denna rese: berättelse anförda mossor, står jag i stor förbindelse till lektor ZETTERSTEDT. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 51 Då de fleste botanister, som besökt Bohuslän, nästan ute- slutande egnat sin uppmärksamhet åt skärgärdens flora, såsom både den intressantaste och rikaste, beslöt jag att egna några dagar at undersökning af hvad det inre landet har att uppvisa af växter. Men emedan jag ej kunde medhinna en undersök- ning af hela det inre Bohuslän, valde jag en del deraf, neml. norra delen af Tunge härad samt det norr derom belägna Bul- larens härad. Södra delen af Tunge härad eller socknarne Foss, Häbv och Tose ha en teml. jemn mark med afbrott af endast lägre höjder; nordliga delen eller Svarteborgs socken, hvilken anses vara en af de fulaste i länet, är en bergstrakt, i anseende till att de båda »fjell», hvilka framstryka å ömse sidor om Bullaresjöarne, egentligen här taga sin början. Den östra af dessa båda bergsryggar står med raka väggar utmed lands- vägen, som går till Svarteborgs kyrka, böjer sig sedan af mot Kärnsjön och visar, för att begagna A. E. HOLMBERGS ord, »på sin milsbreda rygg anblicken af den hemskaste öken». Ne- danför Svarteborgs kyrka öppnar sig en vidsträckt slätt, som till betydlig del är uppodlad och der jordmånen omvexlar mel- lan svartmylla, mo- och sandjord. Å ömse sidor om den teml. djupa dal, som från denna kyrka går till södra Bullaresjön, ligga förut beskrifna bergsryggar. Under vandringar inom Tunge härad anmärktes i Håby socken Grimmia commutata, Bryum capillare, Orthotrichum rupestre, en afvikande Hieracii-form, som torde vara en smalbladig Oreades, eburu den till karakteren mycket närmar sig saxifragum, några af de vanligare Hieracia, bland hvilka H. saxifragum, samt en form af Rosa coriifolia med oregelbundet dubbelsagade blad. Vid Leräker i Tose soc- ken växte Rubus id&us var. anomala. Vid Folkesberg förekom Silene maritima, växande pa bergen väl en mil fran närmaste hafsstrand. Rosa canina och coriifolia i åtskilliga former an- träffades flerestädes. I Svarteborg funnos bland andra den för landskapet nya Euphorbia Cyparissias (pa kyrkogården), Ru- mex thyrsoides och Polystichum cristatum (begge nya för mel- lersta delen), Airopsis pr&cox, Pyrus communis med tornar, samt 52 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. dessutom Senecio Jacobea, Plantago media, Andrexa rupestris- och Sarcoscyphus emarginatus samt mellan Svarteborg och Skå- neröd Heracleum australe. Vegetationen omkring, Skåneröd äf- vensom kring den i Mo socken liggande Grimmelands gästgif- varegard var ytterst trivial med nästan endast de vanligaste växter; nakna berg eller skogklädda höjder upptaga större delen af trakten, som icke erbjöd något af intresse. Den 11 Juli anlände jag till Östads gästgifvaregård, hvil- ken, belägen nära södra Bullaresjön i Nafverstads socken, jag för nära en vecka valde till hufvudstation. Nafverstads pasto- rat eller Bullarens härad innefattar den egentliga delen af Bo- husläns »fjellbygd» och har den största höjden öfver hafsytan, som dock väl i allmänhet ej öfverstiger 600 fot, så att det knappt kan kallas ett bergland i egentlig mening, ännu mindre en fjellbygd. Nafverstads pastorat är det vidsträcktaste inom länet samt uppfyldt af oländiga marker, »fjell» (fjell kallas i Bohuslän alla högre berg), sjöar, mossar och skogar. Den egent- ligen odlingsbara jorden är belägen i den dal, uti hvilken Bul- laresjöarne ligga. Dessa begge sjöar — de största insjöarne inom provinsen — äro till större delen belägna inom Bullarens härad och förenas genom ett bredt vattendrag af obetydlig längd. De ega tillsammans en längd af 3 mil, men äro sa smala, att de likna en elf; detta gäller i synnerhet om den södre sjön, som är 2 mil lång, men på vissa ställen endast några bösshåll bred. Stränderna af nämnde sjöar ega en vild naturskönhet och utsigterna från Nafverstads kyrka, Sundshults- bron och Säm höra till de mera ovanliga inom provinsen. Öster om Bullaresjöarne är trakten ovanligt vild, ödslig och glest be- bodd. På grund af traktens oländighet förhindras under en del af året all kommunikation mellan gårdarne i »fjellen», så att flere af allmogen i Nafverstad öster om Bullaresjöarne måste i kyrkligt hänseende vända sig till Töftedalen i Dalsland, emedan de ej kunna komma till sin egen sockenkyrka. — Den 12 Juli, som var den första regnfria dag sedan jag anlände till Bohus- län, företogs en längre exkursion förbi Nafverstads kyrka och ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 20 53 Sundshult längs Bullarens strand. Som den fanerogama vege- tationen var temligen fattig, egnades mesta uppmärksamheten ät mossorna. På denna vandring funnos Carex Persoonii, ett par Hieracia, af hvilka en synes stå emellan norvegicum och Oreades, ehuru mer liknande den förra, Barbarea vulgaris (ny för norra Bohuslän), Hylocomium loreum (ymrig, såsom nästan öfverallt annorstädes i landskapet), Plagiothecium nitidulum, Mühlenbecküi, elegans och undulatum, Brachythecium velutinum, Mnium hornum, Racoitium protensum, Polytrichum formosum, Diphyscium foliosum, Ulota Hutchinsie, Dieranum majus och montanum, Aulacomnion androgynum, Amphoridium Mougeotii, Sphagnum rigidum och squarrosum, Sarcoscyphus emarginatus, ‚Jungermannia inflata, albicans och obtusifolia, Lejeunia carvi- folia, Lophocolea heterophylla och Radula Lindenbergiana. — Den 13 och 14 företogs en ytterst besvärlig exkursion öster om Bullaresjöarne till de vackra Kornsjöarne vid Dalslands gräns samt till den nordöstligaste delen af Nafverstads socken upp- emot norska gränsen. De märkligaste växter, som härunder an- märktes, voro: Potamogeton oblongus vid Klageröd, Salix am- bigua (= S. repens + aurita) och Hypnum Crista castrensis vid Fagerhult, samt vid Grubberöd Leptobryum pyriforme, Hypnum exannulatum, Sphagnum molluscum, Jungermannia anomala, Tri- gonanthus eonnivens, Spergula Morisonii. På de milsbreda »fjellen», som till följd af det här öfliga svedjandet voro till större delen bevuxna med ljung, saknades alla ädlare trädslag — tall och gran samt sparsamma björkar och klibbalar voro de enda träd- slag, som derstädes observerades. Inom Dalsland observerades i Töftedalen, mellan Loviseholm och Lundby, Pogonatum alpi- num, Racomitrium fasciculare och protensum, Leptotrichum ho- momallum, Cynodontium Bruntoni och Alicularia scalaris. — I den vidsträckta Djupdalen, som fran Mellan-Kornsjön utbreder sig mot vester inät Nafverstads socken samt är belägen ej langt frän norska gränsen, träffades Listera cordata, som af LINDE- BERG icke är angifven såsom växande i Bohuslän, samt flere mossor, såsom Hypnum imponens, Plagiothecium undulatum och 54 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. elegans, Heterocladium heteropterum, Fontinalis dalecarlica, Sphagnum fimbriatum, Dieranum flagellare, fuscescens, scoparium, majus och montanum, Bryum capillare, Ceratodon purpureus, Lep- totrichum homomallum, Mnium hornum, Jungermannia Taylori, exsecta och lanceolata, Scapania undulata, Sarcoscyphus emar- ginatus, Chiloscyphus polyanthos, Aneura palmata och Sphag- nocetis denudata. — Omkring Östad, der trakten var ganska vacker i jemförelse med de fula ställena Grimmeland och Ska- neröd, företogos föröfrigt nagra kortare exkursioner, under hvilka anträffades Hieracium canescens Lindeb. samt former af Orea- des, Bulliarda aquatica, Trifolium agrarium (sälls. i Bohuslän), Scirpus uniglumis blandad med S. palustris pa Bullarens strand, Carex Oederi var. oedocarpa, Intybus pr&emorsus (ny för norra Bohuslän), Lamium intermedium, Sparganium affine (S. na- tans finnes icke i Bohuslän), Hypnum Lindbergii, Eurhynchium Stokesii, Pogonatum nanum, Dicranella varia, Bryum alpinum med frukt, Polytrichum gracile, Webera annotina, Thamnium, Amphoridium Mougeotii, Racomitrium aciculare, Jungermannia crenulata, Fossombronia pusilla, Hypnum cordifolium, Blasia, Marchantia polymorpha f. fontana, Reboulia hemispherica. Den 16 reste jag fran Östad öfver det i Nafverstads soc- ken belägna mer än !/, mil breda, ödsliga och nästan skoglösa Tyftefjellet förbi Tanum till Grebbestad. På Tyftefjellet växte Hieracium norvegicum var. nemorosum, hvilken, såsom LINDE- BERG i Hierac. Scand. exs. fasc. III antager, torde utgöra en från saxifragum skild art, samt en: vacker form af Hieracium onosmoides (något gående åt norvegicum), jemte andra växter af mindre intresse. Tanums socken är ganska rik på fornlem- ningar och bekant för sina många och vackra hällristningar, af hvilka ej mindre än 60 inom denna socken befintliga äro af- tecknade och beskrifna i HOLMBERGS arbete, »Skandinaviens Hällristningar». Trakten, ehuru bergig, förekommer mera öppen än Bohuslän i allmänhet, emedan man här, med undantag af sjelfva stranden, saknar dessa isolerade tvärstupande klippor, som möta en öfverallt annorstädes i länet; bergen äro här mera. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 55 sammanhängande och sluttande. Dalarne, som således äro mindre djupa och tränga, antaga karakteren af slätter; af dem utmär- ker sig så väl för storlek som bördighet Tanums slätt, hvilken med ungefär !/; mils längd och betydlig bredd sträcker sig från gränsen mot Qville framemot Tanums kyrka. Stora ljungmoar förekomma fHerestädes och i allmänhet är Tanum en ful ort, som har en viss likhet med vissa trakter af Halland samt är nästan skoglöst och kalt. Omkring Tanums kyrka förekommo Rosa canina och Reuteri i flere former, Hypnum palustre, Fon- tinalis antipyretica, Grimmia commutata, Orthotrichum anomalum, pumilum och diaphanum, Cynodontium gracilescens och poly- carpum. — Under en exkursion till Hafstensund anträffades Li- sustrum, Stenhammaria, Hypnum cuspidatum, Plagiothecium Müh- lenbeckii, Brachythecium salebrosum, Neckera crispa, Leucobryum, Pogonatum urnigerum, Racomitrium protensum, Andrexarupestris, Jungermannia minuta och trichophylla, Mastigobryum trilobatum; hvaremot Glaucium förgäfves söktes pa Furaby strand. En ex- kursion till Svinäslandet vid Grebbestad inbragte Crambe, Ge- ranium pratense, Plagiothecium Mühlenbeckii, Ulota Hutchinsis m. fl. — Omkring Grebbestad anmärktes Racomitrium protensum, Hypnum filicinum, Jungermannia ventricosa, Aulacomnion andro- gynum samt Rubus Wahlbergii och fruticosus. Af Rose funnos väl en stor mängd buskar, men endast former af canina, Reu- teri, mollissima och coriifolia, hvilken sistnämnda var teml. all- män, hvaremot R. dumetorum, som enligt min erfarenhet är teml. sällsynt i södra Sverige, icke anträffades. Hieracia voro teml. sparsamma. Norr om Grebbestad växte Hydrocharis Morsus ran och Carex Pseudocyperus, begge nya för norra Bohuslän. Den 19 Juli afreste jag till Strömstad, der jag uppehöll mig nära en vecka. Kring staden observerades Rosa abietina var. pyenocephala CHRIST, hvilken här oftast hade hvita blom- mor. Bestämningen är godkänd af Dr CHRIST i Basel och exem- plaren öfverensstämma äfven med beskrifningen i Regensb. Flora 1874. Prof. CREPIN har angående denna rosa-form meddelat mig följande anmärkning: Ne ressemble aucunnement au R. abie- 56 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. tina de GRENIER qui est probablement une Tomentos&. M. CHRIST, a en juger d’apres des echantillons de la Suisse qu’il m'a en- voyées, n’avait pas bien connu la forme décrite par GRENIER. Votre forme appartient a la serie des Collin&e et doit se classer dans le voisinage du R. Deseglisei Bor. Af Rose anträffades föröfrigt R. canina var. dumalis, R. mollissima var. spinescens samt den öfver hela södra Sverige vanliga hufvudformen af mol- lissima, hvilken kring Strömstad, liksom pa några andra ställen i Bohuslän, stundom hade de öfre grenarnes bark daggblå och sålunda kommer mycket nära eller kan identifieras med den varietet, som jag kallat coerulescens. Vidare funnos Artemisia campestris, Asplenium Breynii, Ribes rubrum var. pubescens (ny för norra Bohuslän), Pyrus Malus var. tomentosa, Rubus fruti- cosus och Wahlbergii, Chrysanthemum segetum, hvilken sist- nämnda, icke förut angifven för norra Bohuslän, äfven växte i Tanum, Hieracium saxifragum och pallidum m. fl. Utom åt- skilliga exkursioner i stadens omgifningar, under hvilka nagra mossor t. ex. Orthotrichum diaphanum och rupestre, Racomi- trium patens och Andresa rupestris observerades, företogs äfven en utflygt till Hogdal, hvars kyrka, liggande i en dal beskuggad af löfträd och omgifven af teml. höga bergsträckningar, eger en mycket täck belägenhet nära Dynekilen. Under denna exkursion anmärktes Brachythecium plumosum i Skredsviks socken, Hyp- num exannulatum, Physcomitrium pyriforme och Webera albi- cans vid Stene i Skee socken, Cynodontium Bruntoni, Philo- notis capillaris, Dieranum spurium och Amphoridium Mougeotii nära Dynekilen, der äfven anträffades den enligt LINDEBERG i Bohuslän mycket sällsynta Botrychium Lunaria. Nära Hogdals gästgifvaregard växte den för norra delen af landskapet nya Callitriche stagnalis. Vidare anmärktes i Hogdals socken några Hieracia, synnerligast former af H. saxifragum samt mer eller mindre afvikande former af H. Oreades. — En af de regniga dagarne under min vistelse i Strömstad företog jag med ångbat en utflygt till Fredrikshall, mera för att bese staden och fäst- ningen samt den vackra Tistedalen, än för att botanisera. Här- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 57 under fann jag mellan staden och Tistedalen den förut i Norge endast på några ställen anmärkta Farsetia incana samt på träd- stammar mellan Fredriksstens fästning och Carl XII:s monu- ment Orthotrichum lejocarpum. Den 25 Juli afreste jag till Fjällbacka. I »Rammeklofva», en smal remna i det höga berg, vid hvars fot Fjällbacka ligger, växte Carex leporina var. argyroglochin samt åtskilliga mera allmänna mossor t. ex. Eurhynchium myosuroides. Under en exkursion inåt den vid kusten rätt vackra, men längre inåt teml. enformiga Qville socken, der gråa nakna bergasar, i forntiden af- slipade af hafsvågorna, omsluta i en ständig enformighet dalar af föga vidd, anmärktes vid Ödsmål Rosa mollissima var. spi- nescens, vid Edsten Rosa canina var. senticosa, Pyrus commu- nis med tornar, Botrychium Lunaria, Eurhynchium prelongum, Orthotrichum diaphanum samt de på fastlandet i Qville förut ej anmärkte Ligustrum och Cornus sanguinea, hvilka begge före- kommo österut från Edsten vid vägen till Qville kyrka. Under en utfart till skärgärden anmärktes på holmen Hösvamm La- thyrus maritimus (ny för trakten) Stenhammaria m. fl. samt på Dyngö Rubus id&us var. maritima och Erysimum hieraciifolium. Vid Fjällbacka träffades flere intressanta mossor, såsom den för Göta rike nya Conostomum boreale (med frukt), Hypnum ex- annulatum och filieinum, Plagiothecium Mühlenbeckiüi, Brachy- thecium populeum, Tortula subulata, Dieranum Blyttii, fuscescens och longifolium, Trichostomum flexicaule, Leucobryum, Andreza rupestris, Sphagnum rigidum och molluscum, Alieularia scalaris, Scapania curta, Jungermannia quinquedentata och minuta, Ma- stigobryum trilobatum. Efter ett par dagars uppehall vid Fjällbacka begaf jag mig med ångbåt till Fiskebäckskil, hvilket, beläget pa Skaftölandet, erbjuder botanisten och zoologen en mycket lämplig station för utflygter i den intressanta skärgården samt till Oroust, Sotenäs, Stångenäs m. fl. ställen. Ehuru Fiskebäckskil ofta blifvit besökt af botanister och en exkursion kring Skaftölandet sålunda icke syntes kunna lemna mycket nytt, anträffades likväl åtskilliga 58 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. för landskapet nya växter. Orsaken härtill torde vara att söka dels deri, att vädret, som förut varit regnigt och mindre gyn- samt för exkursioner, nu började blifva vackert, dels i den om- ständigheten att trakten är ganska växtrik. Sålunda observe- rades vid Fiskebäckskil Senebiera didyma och Coronopus samt under en utflygt till Grundsund och Rogersvik samt öfver större delen af Skaftölandet flere intressanta Rubi, såsom Rubus co- rylifolius * memoralis, som jag ej förut sett under resan, R. Wahlbergii i flere former, R. maximus (äkta), utmärkt genom kortskaftadt och äggrundt-hjertlikt, af de bredt rundade sido- bladen täckt uddblad pa turionernas blad, samt dess varietet stipularis, R. fruticosus, suberectus och cesius; omkring 1/3 mil söder om Fiskebäckskil växte R. c&sius * pseudo-ideus samt nära Grundsund: R. teniarum. Föröfrigt kunna nämnas Agri- monia odorata, Avena strigosa, Dactylis glomerata var. levigata, Geranium dissectum, Lamium incisum, Convolvulus arvensis, Airopsis pr&cox, Trifolium filiforme, Rosa canina var. senticosa samt af rosor föröfrigt blott former af canina, Reuteri och mol- lissima. Mellan Grundsund och Rogersvik växte flerestädes t. ex. vid Forsa Inula Helenium (ny för landskapet) samt vid Grundsund Cirsium acaule var. caulescens (likaledes ny). Vid Rogersvik förekommo pa hafsstranden den sällsynta Anthemis Cotula var. salina samt Solanum nigrum (mycket sällsynt inom Bohuslän). Den sistnämnda hade teml. stark mysklukt, men då frukterna ej voro mogna och mysklukten, såsom flere bota- nister anmärkt, äfven stundom förekommer hos S. nigrum, tve- kar jag att hänföra den vid Rogersvik växande formen till S. miniatum, ehuru atskilligt talar för dess bestämmande till mi- niatum. Vid Rogersvik växte äfven åtskilliga Atriplices, af hvilka A. Babingtonii var den intressantaste. Den var ännu teml. ung, och jag måste beklaga, att jag ej hade tillfälle att till början af September qvarstanna i Bohuslän för att studera det »plebejiska slägtet» Atriplex, hvars flesta former under min vistelse inom landskapet befunno sig i så föga utveckladt till- stand, att dessa, som måste studeras vid fruktmognaden, icke ÖFVERSIGT AF K. VETENSK. AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 2. 59 till den grad, som jag önskat och hoppats, blefvo föremål för mina studier. Af mossor observerades på Skaftölandet Eurhyn- chium myosuroides, Heterocladium heteropterum, Hypnum Lind- bergii, Grimmia commutata, Madotheca rivularis, Reboulia he- mispherica och Anthoceros punctatus.!) Fran Fiskebäckskil företogos tvenne längre utflygter, den ena till Oroust, den andra till Stångenäs, begge med hufvud- syfte att studera Rubi och Rose. Under den förra samlades Rubus t&niarum ej blott vid Henån och Rödberget utan äfven nära Torps kyrka samt vid Henån föröfrigt Sorbus Aria, Rosa canina var. dumalis, R. inodora samt mellan Henån och As- munderöd en del mossor t. ex. Brachythecium plumosum, Eurhyn- chium Stokesii och myosuroides, Thujidium tamariscinum, Pla- giothecium elegans, Mnium hornum, Gymnostomum microstomum, Dieranum fuscescens, Scapania nemorosa, Jungermannia barbata och Mastigobryum trilobatum. Mellan Asmunderöd och Slussen påträffades en form af Rosa coriifolia med glandelhäriga frukt- skaft och nypon. Lektor LINDEBERG uppgifves hafva vid As- munderöd funnit en märkvärdig Rosa, angående hvilken det vore svårt att afgöra, om den tillhörde R. canina eller vore att be- trakta såsom »en forma denudata af R. sepium». Oaktadt trä- get sökande var jag icke nog lycklig att finna denna form; vid Asmunderöd anträffades deremot några buskar af fullt typisk R. inodora FR. — DESEGLISE anför i Catalogue raisonné (1877) Rosa inodora FR. sasom synonym till R. sepium THUILL., oak- tadt nämnde författare upptagit bland sina Pseudo-Rubiginos& åtskilliga Rosor såsom egna arter, men om hvilkas arträtt man har skäl att hysa tvifvel. För att anföra ett exempel, som ligger oss nära, anför han sålunda såsom egen art R. virgulto- rum RIP., hvilken skall skilja sig genom håriga stift och klot- formiga nypon från R. sepium THUILL. DESEGL., som uppgifves !) I HARTMANS Flora uppgifves orätt Hookeria lucens såsom växande på Skaftö; uppgiften åter i R. HARTMANS Bryac. Scand. exs. om dess förekomst »ad Lysekil Bahusie» är riktig. Prof. G. Rerzıus har benäget meddelat mig, att han samlat de af R. HARTMAN distribuerade ex. i en bergsklyfta på Stängenäs hufvud ej långt från Lysekil. 60 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1873. hafva nästan glatta stift och äggformiga nypon. Att likväl R. virgultorum, sådan den växer vid Hellebek på Sjelland (ex. bestämda af CREPIN), endast är en obetydlig form af R. ino- dora, har såväl professor J. LANGE i Dansk Bot. Tidsskrift 1878 påvisat, som ock jag ansett vara odisputabelt. Endast den kan, mot ELIAS FRIES” och andra framstående botanisters bestämdt uttalade asigt, förena R. inodora med R. sepium, som vill för- ena alla former af gruppen Sepiace& till en enda kollektiv-art. För min del skulle jag tro att Ros& och Rubi, såsom tillhö- rande samma familj och i många hänseenden likartade, böra i foristiska arbeten likformigt behandlas och framställas efter samma grundsatser, hvilket icke alltid skett. När man bland Rubi fruticosi med allt skäl skiljer flere arter, måste man, om man är konseqvent, icke bibehålla de kollektiva R. canina och villosa utan skilja dessa i flere arter. Af Rosa mollissima förekommer, såsom bekant är, ofta nog och äfven i Bohuslän en form med undertill glandulösa blad, hvilken plägar benämnas R. resinosa STERNB. DESEGL. Denna form lär enligt DESEGLISE ej vara den, som STERNBERG under nämnda namn beskrifvit, men är ostridigt den, som BOREAU, DESEGLISE, CHRIST och VERLOT kallat resinosa. Till und- vikande af missförstånd kallas den R. resinoides af DESEGLISE (Catalogue raisonne), hvilken anser densamma för en skild art. Att R. foetida BAsT. icke afser en form af R. mollissima, är tydligt redan af beskrifningen hos t. ex. GRENIER och DESEG- LISE m. fl. Af FRIES Nov. Fl. Suec. ed. II ma man ej för- ledas att citera den såsom besämning för en form (var. nemo- ralis J. LGE.) af R. mollissima med mera gröna och mindre ludna blad. Att Rosa tomentosa SM., som i Bohuslän är ganska säll- synt, är en art väl skild från R. mollissima (med hvilken den länge var förvexlad i Sverige) och i flere afseenden mera när- mar sig R. canina än mollissima, är bland nutidens rhodologer teml. allmänt insedt och erkändt. Med denna art är, såsom ock FRIES i H. N. IX 46 anmärker, nära beslägtad den Rosa, som ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 61 FRIES i H.N. VI 42 lemnat under namn af R, canina v. collina, hvilken han i Sum. Veg. Scand. kallar R. collina och som jag upptagit under namn af R. Friesii.!) Vida mer skild från R. tomentosa synes umbelliflora vara, af hvilken ÖCrEPIN bestämt ex. från Sverige till R. cuspidatoides ÖRÉP., innan ha visste, att SWARTZ redan urskilt denna form och benämnt den um- belliflora. GANDOGER anmärker i Essai sur une nouvelle clas- sifie. des Roses (Paris 1876), att, enligt authentiska ex. af cu- spidatoides erhålina från ÖREPIN, PUGET m. fl. och svenska ex. af umbelliflora lemnade af mig, »l’assimilation des deux especes n’est pas possible. Independement de plusieurs autres carac- teres, le R. cuspidatoides differe du R. umbelliflora par ses fo- lioles plus grandes, moins glanduleuses au dessous, son fruit beaucoup plus gros, ses petales de rose-päle et non tres colores, et son port tout-a-fait different». Enligt GANDOGER är R. um- belliflora en god art, som bör ställas nära R. cuspidata M. BIEB., hvilket namn afser en helt annan form än den, som DESEGLISE och nyare franska botanister sålunda benämnt. Jag anser likväl, att R. cuspidatoides icke bör upptagas såsom en från umbelliflora skild art. Den senare af de längre exkursioner, som från Fiskebäcks- kil företogos, stäldes först till det vid den smala Åbyviken, på Sotenäs vackert belägna godset Åby, i hvars omgifningar fanns vacker bokskog, och sedan förbi Röds gästgifvareg. öfver Åby- viken till Stångenäs, der vid Wrangebäck anträffades Rubus umbraticus, hvilken sedermera aterfanns pa det gamla växt- stället vid Bovik. Den på dessa begge ställen anträffade formen 1) Att Fries under sin R. collina ursprungligen innefattade former pedun- eulis hispidis, foliis simpliciter serratis pubescentibus, är uppenbart af Fr. - Harr p. 86 och Nov. fl. Suec. ed. I p. 52 och 102 = former med glandel- håriga fruktskaft (och nypon) hufvudsakligen, om ej uteslutande, af R. co- riifolia; (en sådan är t. ex. R. canina y collina Fr. Stirp. Femsj.) Dä Fries icke lade stor vigt på enkelt och dubbelt sågade blad hos Rosorna och se- dermera fann R. Friesii, ville han, såsom han sjelf i bref underrättat mig, icke skilja den, utan förde den till R. collina. Nyare rhodologer innefatta under den artificiella gruppen Colline former både af coriifolia och dume- torum. Om den omtvistade och af botanisterna på olika sätt nppfattade R. collina jfr DÉEsÉGLIsE och ÜREPIN samt CHRIST. 62 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. afviker något från den skånska formen, såsom F. ARESCHOUG i HARTMANS flora anmärkt. Vid Wrångebäcks soldattorp växte Rubus fruticosus var. laciniata med inskuret flikiga småblad. Af mossor anmärktes några fat. ex. vid Bovik Bryum pseudotrique- trum, Grimmia montana, Hypnum Koneiffei och exannulatum. I Bro socken anmärktes för öfrigt Avena strigosa, Ribes nigrum och Rumex conspersus. Mellan Bro kyrka och Melby växte en synnerligt vacker skuggform af Rubus umbraticus samt en ganska beaktansvärd form af Rubus corylifolius Sm:, hvilken jag kallat bahusiensis. Den har ärsstammen teml. glest väpnad med små raka taggar; dess blad 5-fingrade, under gröna, finhariga, skarpt oregelbundet sågade, på skaft med något krökta, glesa taggar och teml. bredt hjertlikt kortspetsadt uddblad; de blombärande grenarnes blad med kortspetsadt, äggrundt mot basen afsmal- nande uddblad; blomställningen fåblommig, något grenig, qvastlik, väpnad med fina taggar. Denna subspecies, som står emellan maximus och nemoralis, har tunna blad och hvita blommor; den närmar sig i afseende pa det spetsiga uddbladets form ne- moralis, men erinrar till habitus mer om maximus, från hvilken den skiljer sig genom uddbladets form så väl a årsskotten som å de blombärande grenarne; från nemoralis afviker den genom de kortspetsade och annorlunda formade bladen. Den är olik sa väl maximus och alla nemoralis-former, som jag sett i södra Sverige, som ock de af mig i nordvestra Skåne t. ex. vid Alle- rum och Kulla Gunnarstorp anträffade skuggformer, hvilka stå på öfvergången mellan maximus och nemoralis samt närma sig nemoralis genom det mot basen starkt afsmalnande uddbladet på de blombärande grenarnes blad. Jag har ansett mig böra fästa uppmärksamhet på denna form, som synes mig ganska ut- märkt bland de många former, under hvilka gruppen Corylifolii uppträder på Skandinaviska halfön. — Återvägen till Fiske- bäckskil togs öfver Sämstad och Lysekil, der icke synnerligt mycket af intresse anmärktes. Den 7 Augusti färdades jag från Fiskebäckskil den vackra och omvexlande inre vägen genom skärgården till: Uddevalla, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 63 der förutom åtskilliga Atriplices (mest af hastata-gruppen) an- träffades den för provinsen nya Camelina sativa. Jag fortsatte från Uddevalla resan till Göteborg, der jag hade nöjet att sam- manträffa med doktor A. P. WINSLOW, hvilken hade den väl- viljan att åtfölja mig på de exkursioner, som jag der i trakten företog. Till skärgården företogos tva utflygter; under den ena af dessa till Köpmansö (vanligen Tjössö kallad) observerades Dianthus Armeria och Rubus corylifolius * maximus (begge nya för Westergötland), Galium Mollugo (hufvudformen), Hieracium umbellatum var. litoralis, Lathyrus platyphyllus, Sphagnum rigi- dum med frukt, molluscum och subsecundum, Rosa canina i flere former t. ex. nitens och dumalis, R. sclerophylla. Af Rosa coriifolia funnos två former, den ena växande vid hafsstranden, utmärkt af teml. tunna, ofvan glatta, undertill håriga, nästan dubbelsågade blad, den andra med teml. tjocka och mera håriga, enkelsågade blad. Den andra utflygten gjordes till Brännö, hvil- ken, liksom Köpmansö, är belägen i Styrsö socken af Vester- götland. Der anmärktes Rubus corylifolius * nemoralis, Mentha aquatica var. subspicata samt Lappa intermedia, hvilken sist- nämnda här förekom på solöppna ställen och torde knappt kunna betraktas såsom en af lokalen beroende skuggform. Vid Stjern- vik växte Rubus ideus var. maritima. Af Rosor funnos pa Brännö R. mollissima var. spinescens, flere former af canina och Reuteri t. ex. complicata och caballicensis samt R. sclerophyllat), vackrare och utmärktare än på Köpmansö. Rörande R. sclero- phylla, som är närmast beslägtad med R. tomentella var. Obor- nyana CHRIST in Regensb. Flora 1877 (af hvilken professor OBORNY i Znaim meddelat mig ex. fran Mähren) samt med R. Burnati CHRIST, hafva BURNAT och GREMLI lemnat åtskilliga upplysningar i sitt nyligen utgifna arbete, Les Roses des Alpes maritimes. För min del anser jag, att dessa tre Rosa-former höra till en och samma typ, och jag skulle vara böjd för att !) Bildet eine zu Tomentella gehörige, von ihr durch eigenthümliche Blattform habituell stark abweichende, bis zur mimiery einer Sepium maskirte Sub- species. CHrist in Regensb. Flora 1875. 64 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. förena Obornyana och möjligen äfven Burnati med sclerophylla, af hvilken de kunna upptagas och anses såsom utmärktare va- rieteter. Jfr CHRIST och BURNAT, hvilka i sina skrifter upp- visat, att dessa 3 nämnda former stå mellan tomentella och Sepiacee. Dock torde det vara tvifvelaktigt, om R. Burnati, såsom CHRIST in Journ. of Botany 1876 antager, verkligen är närmast beslägtad med sclerophylla.. BURNAT har neml. i bref nyligen underrättat mig, att han efter noggrant studium af R. Burnati under sistl. sommar numera anser R. Burnati utgöra en form af R. dumetorum. — Bland märkligare Rosor, som Dir WINSLOW funnit i Göteborgstrakten, är den i Botaniska Notiser 1879 beskrifna R. gothica utan tvifvel den intressantaste. Dess plats bland våra öfriga arter är icke lätt att bestämma; dock synes den mig snarast böra ställas bland Canin® och närmast coriifolia, af hvilken den möjligen utgör en mycket afvikande och egendomlig form. Enligt min asigt bör den placeras hvar- ken bland Tomentelle eller Rubiginose, med hvilka gruppers arter den eger mer skenbar än verklig slägtskap. För att stu- dera densamma företogs en utflygt till Gunnebo, hvarunder äfven Mölndal, Lagklarebäck m. fl. ställen besöktes. Bland växter, som samlades under denna exkursion, kunna nämnas Rosa to- mentosa, rubiginosa, canina var. glaucophylla samt flere former af Reuteri. Under en exkursion, som företogs till Gibraltar och kringliggande trakt, anmärktes Rosa tomentella var. hallandica, tomentosa, mollissima, coriifolia samt dess varietet subcollina, flere former af canina och Reuteri. Vid Gibraltar växte en an- märkningsvärd Rubus, hvilken professor F. ARESCHOUG, som benäget granskat en del af de under sistliden sommar samlade Rubus-forımerna, anser vara en Wahlbergii, som kommer teml. nära raduloides, ehuru den ej är fullt typisk., — För mig var det af specielt intresse att studera. de många vackra och rätt utmärkta former af Rosa coriifolia, canina och Reuteri, som växa kring Göteborg. Jag begagnar tillfället att' rörande dessa bifoga nägra anmärkningar. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 65 Rosa coriifolia, hvars forma genuina FRIES förträffligt be- skrifvit i Novitie fl. Suec. och Sum. Veg. Scand., är en ganska mångformig art, som varierar ungefär på samma sätt som R. Reuteri. Jag har 1 Sverige icke hittills observerat någon form af R. coriifolia med dubbelsågade blad och glandelhåriga blom- skaft. Hvarje botaniker, »plantas ipsas nec characteres modo respiciens», skall otvifvelaktigt skilja R. coriifolia från canina. R. corifolia förvexlas stundom med dumetorum ty »die Unterschiede sind schwer zu fixiren, in den Natur aber deutlich vorhanden». Anmärkningsvärdt är, att former af R. dumetorum med dubbelsagade blad äro mycket sällsynta. Enligt BAKER förekomma i England tre former af dumetorum med dubbel- sågade blad, neml. var. pruinosa BAKER, var. incana WOooDs och var. decipiens -(DUM.), men jag har mig icke bekant att nagon af dessa tre former är funnen i Sverige. I sin Catalogue raisonne anmmärker DESEGLISE, att i de tre exemplar af FRIES Herb. Normale, som han sett, under namn af Rosa canina var. opaca FR. (H. N. VIII, 45) före- komma två former, den ena med enkelsagade blad = R. canina L. enl. DESEGL., den andra med dubbelsågade blad = R. du- malis BECHST.? enl. DESEGL. Han anser derföre, att en sam- manblandning eller förvexling af former egt rum. Nu veta likväl svenska botanister, att E. FRIES icke lade stor vigt på om bladen hos åtskilliga Rose äro enkelt eller dubbelt sågade; och hvad R. canina angår, säger han uttryckligen i Nov. fl. Suec. ed. II:. serratur& in&quales, nunc simplices, nunc spurie dupli- - cate. Af R. canina skilde E. FRIES i sina senare arbeten en- dast två hufvudformer i Skandinavien, neml. var. nitida och var. opaca. Den förra benämnde han i sina äldre skrifter t. ex. Flora Hallandica R. Swartziana, den senare R. Afzeliana. — Att LINNE i Flora Suecica ed. 2 under R. canina innefattade en- dast former med (på begge sidor) glatta blad, är alldeles uppen- bart af beskrifningen; och hans lärjunge A. AFZELIUS anser med rätta, att LINNÉ i nämnde flora med sin R. canina egent- Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 2. 5 66 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. ligen afsåg den form, som FRIES kallat var. opaca (eller AFZEL. de Rosis Suec. p. 47 & 48 N:r 3 och 4), ehuru AFZELIUS an- märker, att enligt LINNÉS Flora Lapponica och Fl. Suecica ed. I samt möjligen i andra skrifter af honom inbegreps under R. canina äfven den form, som FRIES benämnt var. nitida (eller Arz. 1. c. n:r 5). Detta bestyrkes äfven af LINNÉS herb. Jfr C. HARTMAN Om de Skand. växt. i LINNES herb., uti Vet. Akad. Handl. 1849 och 1831. — R. sarmentacea Sw., hvilken SWARTZ uppgifver växande vid Norrköping och Stockholm, är en form af R. canina, som förtjenar att närmare granskas, helst SWARTZ (jfr FRIES Nov. fl. Suec. ed. I p. 34) ansåg, att hans R. sarmentacea är väl skild från den vackra hvitblommiga R. Swartziana, som FRIES i första uppl. af Novitie beskrifvit och som finnes vackert afbildad i Svensk Botanik t. 541. R. sar- mentacea SW. föres vanligen såsom synonym till var. nitida, men troligen hör den till var. dumalis, såsom BAKER och DE- SEGLISE antaga. Enligt BAKER skall R. sarmentacea Sw. afse samma form, som WOODS i sin Monogr. öfver de engelska ro- sorna äfven benämnde R. sarmentacea. | R. venosa Sw., »sic dicta ob nervos rubentes ipsaque planta glaucescens, frigoris impatiens, rubicunda evadit», placeras af DESEGLISE i närheten af Reuteri och hänföres liksom sistnämnde art till afdelningen Montan&. I Sverige har alltid R. venosa betraktats såsom en varietet af R. canina (= var. opaca FR.), utmärkt deraf, att bladen äro »undertill något rödnerviga samt mot hösten bli rödaktiga», hvarföre ock AFZELIUS uti afhand- lingen de Rosis Suec. p. 50 anmärker, att några svenska bota- nister ansett densamma för R. rubrifolia. Ehuru hvarken SPREN- GEL uti Syst. Vegetab. eller SWARTZ uti sina af WIKSTRÖM utgifna Annot. botanice nämner något om foderbladens förhål- lande vid nyponens mognad, torde likväl DESEGLISE hafva rätt, då han hänför R. venosa till samma grupp som Reuteri, af hvilken art den utgör en form med dubbelsågade blad. Enligt hvad jag i somras hade tillfälle att iakttaga, erinra vissa buskar af R. Reuteri icke så litet, i afseende på habitus, om den syd- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 2. 67 europeiska R. rubrifolia. Om sin R. venosa anmärker föröfrigt SWARTZ: differt a R. canina, ramis minus flexuosis, aculeis va- lidioribus; foliolis latioribus; nervis subtus evidentioribus; serra- turis angustioribus et duplicatis; fructibus collo magis coarcta- tis; — allt kännetecken, som vida mer syfta pa en form af R. Reuteri än pa canina. i Åldsta namnet för Rosa Reuteri är enligt nyare rhodolo- ger R. glauca ViLL. (1809). GopeETt kallade den i Flore du Jura (1853) R. rubrifolia var. Reuteri samt upptog den såsom skild art under namn af R. Reuteri uti REUTERS Catalogue de Plant. Vascul. de Geneve (1861). Denna i Sverige icke säll- synta art, som hos oss är mest utmärkt 1 kusttrakterna, upp- träder under ganska många former samt varierar nästan lika mycket som R. canina. Former med dubbelsågade blad äro teml. sällsynta; den vanligaste i Sverige af dessa är var. com- plicata GREN. Flore du Jura och utmärkes af glandulösa blad- skaft, dubbelsagade smäablad med de mindre sagtänderna slu- tande med en glandel, glatta (icke glandelhariga), teml. korta blomskaft. Vida sällsyntare är en närstäende form, var. impo- nens (RIP.) med mot basen vanligen vigglika smäblad samt teml. långa blomskaft. Svenska ex. af var. imponens äro af CREPIN bestämda. En annan form af R. Reuteri, funnen i södra Sverige, hänföres af DESEGLISE till var. intricata GREN. Flore du Jura och skall vara identisk med R. transiens KERN. i Oestr. Bot. Zeitschrift. Den liknar hufvudformen af Reuteri, men har mer eller mindre glandulösa bladskaft, enkelsagade smäblad, hvilkas sagtänder ej sluta med en glandel, sparsamt glandelhäriga blomskaft och nypon. Stundom träffar man for- mer af R. Reuteri med hariga bladskaft, men föröfrigt icke af- vikande fran vanliga former. I sina typiska och mera ut- preglade former är R. Reuteri ganska utmärkt och, särdeles vid fruktmognaden skiljes den redan på afständ från R. ca- nina, med hvilken den hos oss länge varit förvexlad. Sedan exkursionerna omkring Göteborg blifvit afslutade, af- reste jag till Wexiö, dit jag anlände den 14 Augusti efter nära 68 SCHEUTZ, EN BOTANISK RESA I BOHUSLÄN 1879. sju veckors bortovaro. Under hela denna resa, till hvars före- tagande K. Vetenskaps-Akademien benäget tilldelat mig under- stöd, hade jag ett både angenämt och nyttigt sällskap af studeranden vid Upsala universitet C. J. JOHANSSON, hvars klarsynthet jag har att tacka för ett och annat godt fynd. 69 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 2). Från K. Justeringsstyrelsen. Modellteckningar till Svenska mätnings- och vägningsredskap efter metriska systemet. Text och Atlas. Sthm. 1879. 4:o & Fol. Från Geologiska Föreningen i Stockholm. Förhandlingar, Bd. 4. Från K. Vetenskaps Societeten i Upsala. Nova acta. (3) Vol. 10: 2. Bulletin meteorologique mensuel de l’observatoire de l’universite d’Upsal, Vol. 8—9. Från Comite International des Poids et Mesures i Paris. Proces-verbaux, 1878. Frän Congres International de Meteorologie i Paris. Comptes rendus, 1878. Från Societe Botanique de France i Paris. Bulletin, T. 20—25. Från Société d’Emulation du Doubs i Besangon. Memoires. (5) T. 2. Från Societe des Sciences Physiques et Naturelles i Bordeaux. Memoires. (2) T. 2: 2-3; 3: 1-2. Från Societe des Sciences Naturelles i Cherbourg. Memoires, T. 31. Seance extraordinaire, 1876. Catalogue de la bibliotheque, P. 2. Från Museo Civico i Genova. Annali, Vol. 14. Från &L Institut Royal Grand-Ducal i Luxembourg. Publications, T. 17. Från Academie Imp. des Sciences i St. Petersburg. Mémoires. (7) T. 26: 5-14; 27: 1. Bulletin, T. 25: 3-5. 70 Från Société Imp. Russe de Geographie i St. Petersburg. Isuestia, T. 14: 1-6; 15: 1—3. Frän K. Botanischer Garten i St. Petersburg. Acta, 5: 2.6: 1. Frän Societe Ouralienne d’Amateurs des Sciences Naturelles i Jeka- terinenburg. Bulletin, T. 4—5: 1. Frän Physikalisch-Ökonomische Gesellschaft i Königsberg. Beiträge zur Naturkunde Preussens, 1—3. Från Astronomische Gesellschaft i Leipzig. Publicationen, 14—15. Vierteljahrsschrift, 14: 1-3. Frän Fürstl. Jablonowskische Gesellschaft i Leipzig. Preisschriften, 22. Från Museum Franecisco-Carolinum i Linz. Bericht, 25—27. Urkundenbuch des Landes ob der Enns, Bd. 7. Frän Observatorium i Prag. Beobachtungen, Jahrg. 39. Från Universitetet i Rostock. Akademiskt tryck. 22 st. Från K. Akademie der Wissenschaften i Wien. Denkschriften. Math.-NW. Classe. Bd. 39. » Philos.-Hist. » Bd. 23—29. Sitzungsberichte. Math.-NW. » Abth. 1. 1878: 5-10. 2. 1878: 4-10; 1879: 1-3. 3. 1878: 1-10; 187915. » Philos.-Hist. Classe. 1878:3-10; 1879: 1-4; Re- gister, 9. Almanach, 29. Archiv für Österreichische Geschichte, Bd. 57: 2; 58: 1-2. Fontes rerum Austriacarum. :Abth. 2. Bd. 41: 1-2. v. Wex, G. Über die Wasserabnahme in den Quellen... Abth. 2. Wien 1879. 4:0. Frän K.K. Sternwarte i Wien. Annalen. (3) Bd. 28. Från Hr Kandidaten G. Holm. Två handteckningar af W. v. WRIGHT. Fran Hrr Samson & Wallin. Ur vår tids forskning, 1; 9; 11—12; 16—24. Från Läroverksadjunkten, Hr Dr C. A. Westerlund. AraDas, A. & BENSIT, L. Conchigliologia vivente marina della Si- eilia, P. 1—3. Catania 1870. 4:0. JoscH, E. Die Flora von Kärnthen. Klagenf. 1853. 8:0. Smäskrifter. 19 st. Från Utgifvaren. Tidskrift för veterinärer och landthushällare, Årg. 4: 1—4; 5: 1—4. Från Författarne. Iverus, J. E. Sveriges Vespertilionide och Sorieide. Link. 1879. 4:0. KINBERG, J. G. H. Sneda fogelägg. Sthm. 1879. S:o. TLecHe, W. Zur Raubthierstatistik in Schweden. Franf. a/M. 1873. 8:0. — Smäskrifter. 5 st. NORDSTRÖM, Tu. Om Färöarne. Sthm. 1878. 8:0. Santesson, H. Kemiska bergartsanalyser, 1. Sthm. 1877. 28:0. FITZINGER, L. J. Kritische Untersuchungen über die Arten der Hirsche, 3—4. Wien 1879. 8:0. HOLETSCHEK, J. Bahnbestimmung des 6:n Kometen vom Jahre 1876. Wien 1878. 8:0. Mosezey, H. N. On the structure of the Aleyonarian Heliopora coerulea. Lond. 1875. 4:0. - PLANTAMOUR, PH. Le limnographe de Secheron. Geneve 1878. 8:0. — Smäskrifter. 2 st. Stockholm, 1880, Kongl. Boktryckeriet, yo Syd Fen Bot j ee. a a I. Fe RK aa EEE pt 3 A Vu / f a + LEN IV Yan aahEs THE AL NENNEN TEE ET a Im ; er VN Br yo % Be BEE ru al j Bir Sa TE I RH “u 7 neh OR ET Kan stk hin eo... ER, aut Mr AB Rah RR ya Maar isl. Ånge Yan 0% > je‘ N > LÖR en SER Korg = + LK abe a BT ne 5 uh SU DE NE MEN Ur EEE ER ER TRADE Be : RER. PTR a the il? BY Ar ie ALU Ser WA. erh ENORBN: Biloba AS er V Mt oa 5; WIE ER u“ 2 r ll 2 3 2, + RL 5 N 7 4 1403 År | LI Par bl . AN OT SHE ei a REN Ra , SS “ - ) h He» Hd 4 hen KRA i 4 x . ba « Lun | ) l [5% 7 I 4 & m I LAND - } u G I er X je ; IE, Fa AK A SVR Val ste RE TATEN pers aaa N. a anna al: re EEE ER SATA er de rakat änka AE IR oBhir eh. N ÖFVERSIGT AF KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. [e) Ara. 30. 1880. 6.3. Onsdagen den 10 Mars. Tillkännagafs, att Akademiens inländske ledamot, Professorn vid Universitetet i Upsala OLOF GLAS, och utländske ledamoten, Franske Divisionsgeneralen ARTHUR JULES MORIN med döden afgatt. På tillstyrkan af särskildt utsedde komiterade antogs till införande i Akademiens Handlingar en af Professorn vid Uni- versitetet i Zürich OSWALD HEER insänd afhandling: »Nach- träge zur fossilen Flora Grönlands». Hr EDLUND redogjorde för innehållet af en utaf Ingeniören J. G. H. FREDHOLM afgifven berättelse om den resa, han såsom Letterstedtsk stipendiat utfört, med uppgift att förnämligast i England och Nordamerikas förenta stater studera landtbruks- maskiners konstruktion, tillverkning och användning. Doktor CHR. AURIVILLIUS meddelade några af honom gjorda iakttagelser öfver egendomliga fjällbildningar hos svenska dag- fjärilshanar. (Se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). Hr GYLDEN meddelade resultaten af sina undersökningar öfver LEVERRIERS theori för Saturnus samt antydde den sanno- lika tillvaron af en hittills obekant ojemnhet af kort period i Saturni rörelse. Den Fernerska belöningen för året beslöt Akademien öfver- lemna åt sin astronom Hr GYLDEN för hans i Akademiens Handlingar offentliggjorda afhandling: »Üeber die Bahn eines 2 - materielen Punktes, der sich unter dem Einflusse einer Central- u kraft von der Form 5 + tor bewegt». - Den Lindbomska belöningen tilldelades Professorn L. F. NILSSON för upptäckten af metallen Skandiun, afhandlad i tvänne under året till Akademien inlemnade uppsatser: »Om Marignacs nya ytterbinjord» och »Om Skandium, en ny jordmetall». Den Flormanska belöningen tillerkändes Medicine Doktorn S. HENSCHEN för ett under aret utkommet arbete: »Om indigo- svafvelsyradt natrons afsöndring i njurarne». För utförande af vetenskapliga forskningsresor inom landet "beslöt Akademien lemna följande understöd: at Filos. Doktorn M. B. SWEDERUS 250 kronor, för att i Bohuslän fortsätta de af honom under nästlidne år påbörjade undersökningar öfver der lefvande arter af enkla Tunikater; at Filos. Licentiaten F. SVENONIUS 300 kronor, för en geo- logisk resa i norra Sveriges fjelltrakter; at Läroverksadjunkten K. AHLNER 225 kronor, för att längs Skänes, Blekinges och Smålands kuster fortsätta och af- sluta de studier öfver Sveriges Ulvaceer, som han under flere somrar, till en del med understöd af Akademien, idkat vid Sveriges vestkust; at Filos. Kandidaten H. J. JUHLIN DANNFELT 225 kronor, för att undersöka Diatomace-floran vid Östersjökusten från Roslagen till Skåne samt vid Wenerns stränder; at Amanuensen vid Upsala botaniska trädgård K. F. DUSÉN 150 kronor, för att i Ångermanland eller Jemtland fortsätta sina redan förra aret påbörjade studier öfver de Norrländska torfbildande mossorna; och at Filos. Kandidaten J. C. MOBERG 150 kronor, för under- sökning af lagerföljden inom Skånes kritformation. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Statistiska Centralbyrån. Publikationer. 3 Band. Från Entomologiska Föreningen i Stockholm. Entomologisk tidskrift, Bd. 1: H.1. 1880. 8:o. Från Justerbestyrelsen i Kristiania. Aarsberetning, 3. Från Museum i Tromsö. Aarshefter, 2. Från K. Universitetet i Köpenhamn. Beretning om Universitetets Firehundrede aarsfest 1879. Kjöb. 1880. 8:0. Från Finska Vetenskaps Societeten i Helsingfors. Öfversigt, 21. Observations météorologiques, 1877. Från British Association for the Advancement of Science. Report, 49. Från Museum d Histoire Naturelle i Paris. Nouvelles archives. (2) T. 2: 2. Från Societe Nationale Academique i Cherbourg. Mémoires, 1879. Från Societe des Sciences i Nancy. Bulletin (2) E2 3:74 Aurg. Från Direzione di Statistica i Rom. Publikationer. 9 Band. Från R. Osservatorio di Brera i Milano. Pubblicazioni, N:o 12—14. Från Societa di Seienze Naturali i Pisa. Atti, Vol. 4: 1. Adunanze, 1877/9. 17 Nr. Från K. Nederländska Regeringen. Flora Batava, Af. 237—248. SNELLEN V. VOLLENHOVEN,,S. C. Pinacographia, P. 6—8. Frän Teylers Godgeleerd Genootschap i Harlem. Verhandelingen, D. 6—8. Från Zeeuwsch Genootschap der Wetenschappen i Middelburg. Archief, D. 4: 1-2. Från Bataafsch Genootschap . . . i Rotterdam. Nieuwe Verhandelingen. (2) D. 2: 2. Från Provinciaal Genootschap van Kunsten en Wetenschappen i Utrecht. Verslagen van . . . de algeeme Vergadering, 1877—1878. Aanteekeningen van . . . de Sectie-Vergaderingen, 1877—1878. Doornbusch, J. B., Enklaar, J. E., Miller, S. H., Afhandlingar. 3 stycken. Från Physikalisches Central-Observatorium i St. Petersburg. Annalen, 1878: 1-2. Från Societe Imp. des Naturalistes i Moskwa. Bulletin, 1879: 1-2. Från Schlesische Gesellschaft i Breslau. Jahresbericht, 1878. General-Sachregister, 1804—1876. Från K. Ungerska Vetenskaps Akademien i Buda-Pest. Publikationer. 50 Nr. i Från K. Centralanstalt fir Meteorologie und Erdmagnetismus i a Buda- Pest. Jahrbücher, 6. Från Senckenbergische Naturforschende Gesellschaft i Frankfurt a/M. Abhandlungen, Bd. 11:4. Bericht, 1878— 79. Från Oberhessische Gesellschaft für Naiur- und Heilkunde i Giessen. Bericht, 18. Frän Physikalisch-Medicinische Societät i Erlangen. Sitzungsberichte, H. 11. Från Verein fir Naturwissenschaftliche Unterhaltung i Hamburg- Verhandlungen, 1876. Från Wetterauische Gesellschaft für die Naturkunde i Hanau. Bericht, 1873/1879. Frän Geographische Gesellschaft i Hannover. Jahresbericht, 1. Från Ferdinandeum i Innsbruck. Zeitschrift, H. 22—23. Frän Gesellschaft für Medicin und Naturwissenschaft i Jena. Denkschriften, Bd. 1:ı. Text & Atlas. Sitzungsberichte, 1879. Zeitschrift, Bd. 14: ı. Frän Naturhistorisches Landesmuseum i Klagenfurt. Jahrbuch, H. 13. Frän Botanische Gesellschaft i Regensburg. Flora, Jahrg. 62. Från K.K. Geologische Reichs-Anstalt i Wien. Abhandlungen, Bd. 7:5. Jahrbuch, 29: 3. Verhandlungen, 10-13. Från Hr S. A. Miller i Cincinnati. The Cincinnati quarterly Journal of science, Vol. 1: 1-4; 2: 1-4. Journal of the Cincinnati Society of natural history, Vol. 2:3. MILLER, S. A. The American palsozoic fossils. Cincinn. 1877. 8:0. = Smäskrifter. 7 st. Från Hr H. Rink i Köpenhamn. GIESECKE, Mineralogisk Reise i Grönland . . . Kjöb. 1878. 8:o. Frän Författarne. LINDBERG, S. OÖ. Museci nonnulli Scandinaviei. Hfors 1879. 8:0. v. Burg, A. Uber die Wirksamkeit der Sicherheitsventile der Dampf- kesseln. Wien 1879. 8:o. HoöwGATE, H. W. The Cruise of the Florence. Wash. 1879. 12:0. DE SELYS-LONGcHAMPS. Sur Ja classification des oiseaux depuis Linne. Brux. 1879. 8:0. 6 Warcort, C. D. The Utica slate and allied formations. Albany 1879. 8:0. — Småskrifter. 2 st. WETHERBY, A. G. Review of the genus Tulotoma. Leeds 1877. 8:0. — Småskrifter. 6 st. Skänk till Rikets Naturhistoriska Museum. Botaniska afdelningen. Af Sveriges och Norges Charge d'affaires i Bio de Janeiro Dr E. C. J. Cederstråle. Ett herbarium på 2,000 arter i omkring 10,000 exemplar. Stockholm, 1880. Kongl. Boktryckeriet. | a | N i er X N PR + we wu ER j ) & = | N N . x f i 5 LU k R 1 h } | EE ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 37. 1880: Je 4, Onsdagen den 14 April. Tillkännagafs att Akademiens ledamot, f. d. Intendenten vid naturhistoriska Riksmuseum, Professorn NILS JOHAN ANDERSSON med döden afgatt. Hr EDLUND meddelade ett af honom funnet nytt experi- mentelt bevis, att en magnetisk kraft icke förmår förändra banan för en galvanisk ström som genomgår en ledande skifva. (Se Bihang till K. Vet.-Akad:s Handl.). Hr TÖRNEBOHM förevisade de tre första bladen af den pa Jernkontorets bekostnad under uteifning varande geologiska kartan öfver Sveriges jernmalmfält ‘och redogjorde för dessa trakters geologiska hufvuddrag. Hr WITTROCK redogjorde för innehållet af en af Fil. Kand. E. V. EKSTRAND inlemnad uppsats: »Om blommorna hos Skan- dinaviens bladiga lefvermossor samt dessa mossors systematiska uppställning». (Se Bihang till K. Vet.-Akad:s Handl.). Sekreteraren öfverlemnade på författarnes vägnar följande insända uppsatser: 1:0) »Anteckningar om Wahlenbergs Illenus crassicauda», af Filos. Kand. G. HOLM”; 2:0) »Till kännedomen om norra Bohusläns Vertebratfauna», af föreståndaren för Ström- stads museum C. A. HANSSON”. På förslag af Inspektionen öfver hennes Observatorium beslöt Akademien att till mathematiske instrumentmakarne P. M. Sö- RENSEN och G. SÖRENSEN i lika lotter öfverlemna de för året 2 till Akademiens förfogande anvisade statsmedel för instrument- makeriernas uppmuntran. Genom anstäldt val utsågs Hr ARRHENIUS till Preses för det ingående akademiska aret. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Statistiska Centralbyrån. Publikationer. 4 Bd. Från Generalstaben. Errvine. C. E. Rapport öfver resa till Köpenhamn, Wien, Brüssel och Paris 1878. Sthm. 1880. 8:o. Frän Svenska Riksarkivet. Meddelanden, 3. Frän K. Norska Universitetet i Kristiania. Program, 1880: ı. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, Bd. 25: H. 3. Archiv for Mathematik og Naturvidenskab, Bd. 4: 3. Från Norska Meteorologiska Institutet i Kristiania. Jahrbuch, 1878. Från. Norges Geologiske Opmaaling i Kristiania. DaHLL, T. Geologisk Kaart over nordlige Norge. Kra. 1879. F. Från K. Norske Videnskabernes Selskab i Throndhjem. Skrifter, 1878. Från Nautical Almanac Office i London. Nautical almanac, 1883. Fran British Museum i London. WATERHOUSE, CH. OÖ. Typical specimens of Coleoptera, P. 1. Lond. 1187. 913:08 BuTtLER, A. G. » » » Lepidoptera, P. 3. Ib. 1879. 8:0. (Forts. 3 sid. 43.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 4. Stockholm. Anteckningar om Wahlenbergs Illenus crassicauda. Af GERHARD HOLM. dan, Wo [Meddeliadt den 14 April 1880.] I »Petrificata telluris Svecanz»!) beskrifver och afbildar 'WAHLENBERG en för vetenskapen ny Trilobit under namn af Entomostracites erassicauda, sid. 27, tab. II, fig. 5—6, samt lemnar följande diagnos: »Oculis ad angulos superiores capitis convexi, cauda subtriangulari». I beskrifningen säger WAHLEN- BERG vidare: »Oculi ad angulos exteriores et superiores capitis prominuli auricularum fere instar». Af diagnosen och beskrif- ningen framgar derföre otvetydigt, att arten karakteriseras genom sina starkt framspringande, till spetsar utdragna ögon, som höja sig öfver hufvudet och utskjuta uppåt och utåt, så att de bilda verkliga hörn på hufvudets öfversida, hvarföre de ock af WAHLENBERG förliknas vid öron. Pygidiet säges vara subtriangulärt. Hvad beträffar de bifogade afbildningarna ?), så angifva de också det, som för arten uppgifves såsom det 1) Petrificata telluris Svecane examinata a GEORGIO WAHLENBERG. Nova Acta regie societatis scientiarum Upsaliensis. Vol. VIII, pag. 1—116, tab. I-IV. Additamenta quaedam ad petrificata telluris svecane a GEORGIO WAHLEN- BERG. I samma vol. pag. 293—296, tab. VII, fig. 4—6. Upsala 1821. Ifrägavarande band VIII bär tryckäret 1821; men enligt uppgift i »Additamenta quaedam etc.» var dock sjelfva hufvudafhandlingen tryckt redan 1818. Huruvida den redan då som separat utlemnats, är författaren obekant. 2) Loc. eit. Tab. II, fig. 5—6. 4 HOLM, ANTECKNINGAR OM WAHLENBERGS ILLZENUS CRASSICAUDA. karakteristiska, åtminstone hvad hufvudet angår, om de ock ej kunna sägas vara särdeles lyckade. Om pygidiets form lemna de deremot ej någon riktig föreställning. Arten uppgifves vara funnen i Dalarne vid Osmundsberget och de i närheten liggande bergen i Ore socken. WAHLENBERG säger sig sjelf hafva funnit endast pygidier af densamma !). Det enda fullständiga exemplar, WAHLENBERG sett, tillhörde Vetenskaps-Societetens samling och var skänkt dit af Assessor JoH. GOTTL. GAHN. Det måste derföre äfven vara detta, som ligger till grund för beskrifningen och afbildningen, och det må således anses som typexemplaret för WAHLENBERGS Illenus crassicauda. Det fullständiga exemplar af arten, som förvaras i Upsala Universitets pal®ontologiska samlingar, öfverlemnadt dit från Ve- tenskaps-Societeten, och med WAHLENBERGS handstil signeradt Entomostracites crassicauda, Ööfverensstämmer ock, hvad mått och hoprulluing beträffar, fullkomligt med WAHLENBERGS figurer. Intet tvifvel kan derföre råda, att icke detta är WAHLENBERGS originalexemplar. Jemföras figurerna med originalexemplaret, så finner man, att desamma, om ock ej synnerligen väl träffade, dock återgifva, hvad som är mest karakteristiskt, nemligen, i förening med 10 kroppsringar och de afrundade, ej till spet- sar utdragna fria kinderna, de starkt framspringande öfver pannan sig höjande ögonen, om ock den ställning, i hvilken WAHLENBERG ritat figurerna, är mindre väl vald, i det den ej låter ögonen höja sig öfver pannan så mycket som de i verkligheten göra. Pygidiet kan deremot anses misslyckadt, i det figurens ställning dels ej låter dess form framträda, dels gifver ett helt och hållet orätt begrepp om rhachis, som ej synes hafva den triangulära form, den i verkligheten eger. Gränsen mellan pygidiets öfre mellersta del och dess starkare sluttande nedböjda kant angifves äfven vara betydligt tvärare och skar- 1) Flera pygidier af ännu obeskrifna Illsenider från Leptaenakalken, signerade »Osmundsberget» med WAHLENBERGS handstil, och troligen samlade derstädes af honom, finnas i Upsala Universitets samlingar. De af WAHLENBERG om- talade pygidierna tillhöra derföre troligen ej denna art. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 5 pare markerad än den i sjelfva verket är. Pygidiets temligen tvärt afhuggna hörn, något för arten rätt karakteristiskt, hafva äfvenledes ej kunnat angifvas till följd af figurernas ställning. Genom heskrifningen och figurerna kan man emellertid ej stanna i villradighet, om hvilken art WAHLENBERG beskrifvit. I »Additamenta quedam ad Petrificata telluris Svecane» !) omförmäler WAHLENBERG, att han, sedan förra afhandlingen 1818 var tryckt, erhållit åtskilliga försteningar, isynnerhet från Östergötland, der de anträffats vid de dä pågaende arbetena för Göta kanal i öfvergangskalkstenen mellan Berg och Heda i Vreta klosters socken. Då många af de funna trilobiterna förekomma i ett synnerligen väl bevaradt tillstånd, har han haft tillfälle dels att finna sina föregående undersökningar och uttalanden bekräftade, dels att göra några nya iakttagelser. Han uppmärk- sammar nu, hos de med ögon försedda trilobiterna, för första gången facialsuturen, som han kallar »linea ocularis», samt har funnit, att dennas riktning och lopp lemna synnerligen säkra och beständiga artkarakterer. Han bifogar derföre en kort diagnos öfver hennes förlopp hos de arter, hos hvilka han funnit henne tydlig. WAHLENBERG beskrifver härefter facialsuturens förlopp hos Entomostracites crassicauda, 1 det han funnit den tydlig hos trenne exemplar af denna art, hvilka han erhållit från Östergötland. Tvenne af dessa exemplar afbildas af WAHLEN- BERG ?). Vid jemförelse af dessa senare figurer med de förra märker man ögonblickligen, att de omöjligt kunna räknas såsom en och samma art. Ögonen höja sig högst obetydligt öfver hufvudets yta och bilda endast låga knölar, ej några framspringande koner. Pannan höjer sig rätt betydligt öfver dem, samt bildar framtill hufvudets längst framskjutande parti, likasom de fria kinder- nas hörn mot sidorna. Jemförelse af originalexemplaren visar detta ännu tydligare, samt på det ovedersägligaste, att tvenne 1) Loc. eit. sid. 293. 2) Loc. cit. Tab. VII, fig. 5—6. Dessa hafva äfven återfunnits. De äro för- sedda med etikett, »Ög. Heda», af WAHLENBERGS hand. 6 HOLM, ANTECKNINGAR OM WAHLENBERGS ILLZENUS CRASSICAUDA. olika, från hvarandra synnerligen väl skilda, arter af WAHLEN- BERG blifvit förenade med hvarandra till en art. Då nu den först beskrifna arten är karakteriserad genom en fullt tydlig diagnos, som ej passar in på den sedan afbildade, och genom en figur, som åtminstone visar det för arten egendomliga, måste med nödvändighet denna bära det af WAHLENBERG gifna namnet crassicauda, under det att den senare afbildade arten ej kan betecknas med detta namn, utan maste erhålla ett annat. År 1827 utkom DALMANS arbete »Om Pal®aderna» DS i detta afbildar han under namn af Asaphus (Illenus) crassicauda?), med åtföljande diagnos och beskrifning, en art, som dock öfverens- stämmer endast med den senast af WAHLENBERG afbildade arten ?). Han citerar det oaktadt figurerna pa WAHLENBERGS begge taflor. DALMAN har tydligen ej haft tillfälle granska originalexemplaren, utan ansett WAHLENBERG hafva kasserat de första figurerna såsom mindre väl lyckade och derföre meddelat nya. Alla efterföljande svenska paleontologer, som behandlat denna djurgrupp, såsom HISINGER och ANGELIN, hafva,-utan reserva- tion eller anmärkning, följt DALMAN och upptaga, under cite- rande af WAHLENBERGS saväl första som senaste figurer, endast den senare arten sasom Illenus crassicauda, under det att den förra, den verkliga I. crassicauda aldrig ånyo blifvit afbildad och beskrifven, utan rakat i fullständig förgätenhet. Orsaken härtill är att söka 1 sällsyntheten af den verkliga I. crassicauda, hvarföre författarne, då de ej funnit henne, samt ej heller haft tillgång till WAHLENBERGS originalexemplar, ansett de första afbildningarna såsom misslyckade. VOLBORTH ?) åter är den första, som synes hafva iakttagit, att WAHLENBERGS figurer innefatta tvenne skilda former. Han K. Vet.-Acad. Handl. 1826. Sthlm 1827. Loc. cit. pag. 250. Tab. V, fig. 2a—2f. »Oculis parvis ad capitis tempora». = Oo N - I ISIS VOLBORTH, A. v. Über die mit glatten Rumpfgliedern versehenen Russischen Trilobiten. a Mém. de l’academ. imper. des sc. de St. Petersbourg. VII serie. Tome VI, n:o 2. St. Petersb. 1863. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 7 anser dock, da han i Östersjöprovinsernas Silurformation funnit tvenne former af författarnes Illenus crassicauda, den ena med låg, föga kullrig, den andra med högre, starkare hvälfd glabella, hvilka tvenne former likväl äro förenade genom öfvergangsformer, och derföre af honom anses såsom endast beroende på variation, att dessa motsvara de tvenne at WAHLENBERG afbildade for- merna. Han säger nämligen !) »Schon WAHLENBERG kannte übrigens beide Formen, wie die Abbildungen auf seiner 2ten und Tten Tafel es beweisen. Er konnte sich aber, eben so wenig, wie DALMAN ... . entschliessen, dieselben in verschiedene Arten zu trennen». Den form, som VOLBORTH anser böra hänföras till WAHLENBERGS första afbildningar, räknar han sasom hufvud- form, da deremot den, som öfverensstämmer med de senaste, med starkt kullrig glabella, uppföres sasom varieteten Dalmant. VOLBORTHS figurer af hufvudformen samt beskrifning ?) visa dock, att denna icke det ringaste öfverensstämmer med den verk- liga I. crassicauda, utan endast är en bredare form af förfat- tarnes I. crassicauda, med mindre kullrig glabella. Att emellertid VOLBORTH grundligare än någon annan gran- skat WAHLENBERGS figurer och beskrifning, gifver, utom det nyss anförda, äfven nedanstående anmärkning vid handen ?), i det han söker förklara bort WAHLENBERGS uttryck »auricularum fere instar», som ej rätt ville passa in på den honom före- liggande formen. STEINHARDT ?), som granskat en mängd i erratiska block i Preussen funna Illenider, har likasom VOLBORTH urskiljt tvenne former, som han i likhet med denna anser motsvara WAHLEN- 1) Loc. eit. sid. 10. 2) Loc. eit. sid. 10—13. Taf. II, fig. 1—6. 3) »Rechts und links wird diese Ebene» (vid glabella) »von den halbmondförmi- gen Augen begrenzt, welche in Folge der perspectivisch verkürzten, fast unter rechtem Winkel herabgebogenen Randschilder, an den äussersten Rand des Kopfschildes gerückt erscheinen und schon WAHLENBERG veranlassten, sie desshalb mit Ohren zu vergleichen.» Loc. eit. sid. 11. 4) STEINHARDT, E. TH. G. Die bis jetzt in preuss. Geschieben gefundenen Tri- lobiten. Königsberg 1874, sid. 41—42. Beitr. zur Naturkunde Preussens herausgeg. von der Physik.-Oekon. Gesells. zu Königsberg, 3. 8 HOLM, ANTECKNINGAR OM WAHLENBERGS ILLZENUS CRASSICAUDA. BERGS. Han anser dock ej såsom VOLBORTH formen med låg glabella för hufvudform, enär denna enligt NIESZKOWSKI skall förekomma på en högre nivå än var. Dalmani VOLBORTH, som han derföre anser såsom hufvudformen. Ingen af de af honom afbildade formerna tillhöra dock den verkliga I. crassicauda, utan måste föras till författarnes I. erassicauda. Då namnet crassicauda bör återställas at WAHLENBERGS först beskrifna och afbildade art, så måste den, af hvilken figu- rer pa tab. VII, fig. 5—6, sedan gifvits, erhålla ett nytt. Otvifvel- aktigt bör det af VOLBORTH ät denna först gifna varietetnamnet Dalmani upptagas såsom artnamn för densamma. Då den verk- liga Illenus crassicauda med fullaste skäl kan anses såsom för vetenskapen okänd, vill jag här nedan lemna en ny beskrifning och nya afbildningar af densamma. Iilenus crassicauda WAHLENBERG 1821. ten Vy her. SE 1821. Entomostracites crassicauda WAHLENBERG, Petrificata telluris Svecan®e. N. Acta reg. soc. sc. Ups. Bd VIII, sid. 21. Tab. II, fig. 5, 6. .Hufvudet starkt konvext, vinkligt genom de starkt fram- springande, till koniska upphöjningar utdragna, ögonpartierna; dess omkrets afrundadt triangulär; bakre hörnen afrundade. Pannan midt emellan ögonen smalast, framat och bakåt vidgande sig. Dorsalfarorna framåt omärkligt försvinnande, tydligt naende till hufvudets halfva längd. Det koniska ögonpartiet, uppstigande från hufvudets bakre kant och höjande sig något öfver pannan, något tillplattadt, med längdriktningen framifrån utåt och bakåt. Thorax med 10 leder. På mellersta och bakre thorax- lederna är sidolobernas plana del omkring dubbelt så lång som den nedböjda. Rhachis låg, men bred, dock ej fullt dubbelt så bred som sidolobernas plana del. Pygidiet ej synnerligen starkt konvext, ofvan något till- plattadt, men med kanten starkare böjd. Omkretsen bildande ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 9 ett segment af en till en cirkel sig närmande ellips. Rhachis triangulär, bildande till formen ungefär en liksidig triangel, på sidorna mycket tydligt begränsad af temligen djupa fåror, baktill deremot ej begränsad utan öfvergående i en svag, upphöjd midt- linie, som sträcker sig till pygidiets bakre kant. Pygidiets hörn temligen tvärt afstympade; afstympningen bildande med fram- kanten en vinkel af omkring 100—115 gr. Hos alla de föreliggande exemplaren är skalet fullständigt bibehållet. Hufvudet. Hufvudets hvälfning intager något mer än 1/, af en cirkelbåge. Ofvanifrån sedt bildar dess främre rand en båge, hvars starkaste krökning intager dess midt. Omkretsen far derigenom en något triangulär form. Pannan är i alla riktningar starkt hvälfd. Dess främre del bildar med de fria kinderna en jemn båge, dess bakre del deremot en trubbig vinkel af om- kring 135 gr. med de fasta kinderna, i det att dessa äro ut- dragna till en öfver pannans bakre del sig starkt höjande ögonlob. Dorsalfarorna bli härigenom baktill skarpa; framat försvinna de omärkligt, men na ännu tydliga hufvudets midt. Antydning till nackring finnes på pannan, i det bakre kanten är något upp- svälld. De fria kinderna äro föga konvexa, nästan plana, med undantag af den bakre kanten, bakom ögonen, som är starkt - omböjd, hvarigenom man ej på en gång kan se hela kinden, såsom fallet är hos I. Dalmani VOLB. Ögonytan och en smal rand af kinden närmast densamma höjer sig något öfver kinden föröfrigt och bildar en, ehuru mycket trubbig vinkel med dess plan. Den vinkel de fria kinderna bilda med en de begge ögon- lobernas högsta del tangerande linie uppgar till omkring 105— 110 gr., samt med de fasta kindernas ögonlob omkring 90 gr. De fria kindernas bakre hörn äro afrundade, dock ej så starkt som hos I. Dalmani VoLB. Kindernas bredd något mindre än deras längd. Ögonen resa sig mycket nära hufvudets bakre rand, samt höja sig ej obetydligt öfver pannan, såsom koniska, fram- ifrån till bakåt och utåt tillplattade, upphöjningar. De bilda tillfölje häraf hufvudets högsta partier. Ögonytan bildar en 10 HOLM, ANTECKNINGAR OM WAHLENBERGS 1LLENUS CRASSICAUDA. starkt långsträckt parallelogram, med de kortare sidorna af- rundade. Längden omkring tre gånger så stor som bredden. Någon facettering har ej kunnat urskiljas. Skalet på densamma är dock ljusare än föröfrigt. Ögonloben betäcker ej allenast ögonen på öfre sidan, utan är 1 spetsen rätvinkligt omböjd, så att den begränsar dem äfven på yttre sidan. Afständet från dorsalfåran, der pannan är smalast, till ögonlobens spets lika med pannans bredd pa detta ställe. Facialsuturens lopp är särdeles karakteristiskt. Bakom ögat är suturen starkt böjd utåt samt bildar en ganska spetsig vinkel med hufvudets bakre kant. Derefter omskrifver hon den starkt utspringande ögonloben, baktill och framtill rätvinkligt böjd. Framom ögat går hon rätt framåt, nästan rak, med omärklig krökning, ända till nära hufvudets främre rand, då hon tem- ligen tvärt böjer sig framåt och inat, samt utgår, ånyo nästan rak, i hufvudets kant. Hon saknar saledes framom ögonen den S-formiga böjning, som är egendomlig för samma sutur hos Illenus Dalmani VOLB. Thorax. Thorax består af 10 leder; dessa äro smala, plana, eller svagt kullriga, mot främre och bakre kanten något afrun- dade. Rhachis bred, nästan jemnbred, bakat omärkligt afsmal- nande från I:sta till och med 7:de leden, sedan starkare; låg, svagt hvälfd, hvälfningen bildande en jemn båge. Sidoloberna närmast rhachis plana. Deras plana del något bredare än halfva bredden af rhachis, derefter böja de sig bakåt och nedåt. De främsta äro böjda starkt bakåt, omkr. 140 gr., och föga nedåt; i spetsen äro de trenne sista till och med något omböjda framåt. Alla grader af öfvergångar träffas mellan de främsta och bakersta. I horisontal projection äro sidoloberna ungefär lika breda med bredden af rhachis. Pa 6:te till 7:de leden är sidolobernas plana del ej fullt dubbelt så bred, som den böjda; på 1:sta deremot äro de ungefär lika breda. Ledernas yttre böjda del afsmalnar småningom svagt mot spetsen. Denna är afrundad, ej såsom hos I. Dalmani snedt afhuggen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 11 . Pygidiet. Pygidiet temligen litet i förhållande till hufvudet; dess största bredd förhåller sig till hufvudets som 7 till 9. Mätt efter konvexiteten är det föga kortare än thorax. Största bredden i projection förhåller sig till längden ej fullt som 2 till 1. Mellersta och öfversta delen temligen plana, yttre delen starkare nedböjd, men med jemn öfvergang. Till formen bildar pygidiet ett segment af en till en cirkelbåge sig närmande ellips. Rhachis ej fullt räckande pygidiets halfva längd, låg, omärkligt kölad, till formen liknande en nästan liksidig triangel, mycket tydligt markerad, på sidorna begränsad af tem- ligen djupa fåror. Dessa äro grundare främst; men bilda bakåt en djupare intryckt grop. Bakom denna försvinna de, så att rhachis baktill ej är begränsad, utan öfvergår uti en smal, köl- formig, låg linie, sträckande sig till pygidiets bakre kant. Py- gidiets hörn temligen tvärt och starkt afstympade. Förhållandet mellan afstympningens längd och sidolobens bredd i framkanten 2/3 Afstympningsytan bildar en oliksidigt triangulär, nästan plan yta, samt bildar med pygidiets framkant en vinkel af omkring 100—115 gr. Framkanten bildar på sidoloberna en nästan rät linie, med en låg framskjutande båge på rhachis. Rhachis i fram- kanten föga bredare än de raka sidoloberna. Storlek. Exemplar af olika ålderstadier föreligga, såsom efterföljande måttuppgifter ådagalägga. De äro tagna på följande trenne exemplar. N:o 1) Det enda kända fullständiga exemplaret från »Dalarne» (WAHLENBERGS typexemplar). Djuret nästan fullstän- digt hoprulladt. N:o 2) Hufvud med 7 fragmentariska kroppsleder från »Heda i Östergötland». N:o 3) Pygidium från Furudal i Dalarne. 12 HOLM, ANTECKNINGAR OM WAHLENBERGS ILLANUS CRASSICAUDA. Se RR m en nn ne an rs VE nam mE mn mn nn Längd i m.m. : INO Ho | N:o 2. | N:o 3. Kroppslängden mätt efter ytan en RR 49 Hiufyudetsnlan ed ss br Arenan 20,5 25 » EST NP TO) E.CUiO TER Sears 15 17: » Die daB. :...... 2 SR IL 27 Bannansasmalessenpred dee ee 7 8,5 » bre cava db sen Hr EB In 10 12 Bredden mellan ögonen !) (suturen)................. 24 30 Afständet mellan pannan och en linie tangerande bessenogonlobernas spetsarga nen 1,5 Fasta kinden från dorsalfäran till ögunlobens spets 7 OR » kindens bredd vid hufvudets bas............- 6 7 Ogonytansalängdi re Be u Ne 6,25 » bieddi.2: mes ee EA 2,5 Fria kindens bredd tvärsöfver_._...___............_.. 3,5 ILL » » längd; med ogonytan...... 103 15 horax@laneap Sau AES NEN ee N 14,5 Bredden af rhachis på 1:sta thoraxleden........... 10 12,5 » » plana delen af sidoloben på d:o...... 4,25 6 » »esthachisapano:terleden se my 9,5 » » plana delen af sidolob. på d:o........ D,5 » >» vhachis pas 10:derleden ee nn 5 » » plana delen af sidolob. på d:o........- IB byeidiets bredd. 1 projechon ernennen 21,5 38 » Janed matt eitenvtane ee 14 24 » laned#isprojectionMer SO SA 12 20 » bredd i främre kanten.. 0.0... 19 34 Rhachisgbredden:a mil 6,5 = Jul » lands aanstne ne le Zen re a EI LIE 5,5 10 De raka sidoloberna i framkanten................ ... 5,5 10 Asbyunpninesyansplangdeee me sens 4 6,5 Hoprullning. Det enda fullständiga exemplaret är starkt hoprulladt, ehuru ej fullkomligt, såsom figurerna visa. Pygidiets och hufvudets kanter synas passa fullkomligt tillsammans, thorax- !) Hos ett fjerde fragmentariskt hufvud med några thoraxleder från Sollerön i Dalarne, hvilket är mindre än de öfriga exemplaren, är detta afstånd 20 m.m. ÖFVERSIGT AF K, VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 13 lederna pygidiet och hufvudet synas på sidorna kunna närma sig ännu mera, hvarföre något tvifvel om artens förmåga att kunna fullkomligt rulla hop sig ej kan finnas. Skulptur på skalet. Skalets yta är prydd med, dels fina intryckta punkter, dels upphöjda strimmor, på den ena sidan begränsade af en insänkt fåra, under det att på den andra skalets yta jemnt höjer sig till strimmans krön. De få der- igenom någon likhet med ett veck 1). | Punkteringen har iakttagits saväl pa hufvudet som på py- gidiet. På det mindre, fullständiga, exemplaret äro de intryckta punkterna knappt synliga utan förstoring. På det större pygi- diet äro de deremot mycket tydliga för blotta ögat. Omkring 18 på qv.m.m. hafva iakttagits på pygidiets starkare konvexa del. På de fria kinderna och främre delen af de fasta hafva de på hufvudet isynnerhet iakttagits. På pygidiet äro de tal- rikast på den kullrigaste delen af sidoloberna. På rhachis och de närmast på sidorna om denna liggande delarna äro de mindre talrika; men förekomma äfven der mellan vecklinierna. Vecklinierna, som ofta anostomosera med hvarandra, och hafva ett undulerande lopp, förekomma och äro synnerligen tal- rika på pygidiets rhachis samt på pannans bakre smalare del. De löpa på det senare stället, baktill parallela med den svaga nackringen, som saknar dylika, främst deremot är deras lopp parallelt med de upphöjda ögonpartiens längdutsträckning. De hafva således på pannan en triangulär anordning. Strimmornas långsluttande sida är på pannan den främsta. Detsamma är förhållandet på pygidiet. På pygidiets rhachis är veckliniernas riktning bakåt och utåt från dess mellersta del. De fortsätta till en del på sidoloberna närmast rhachis, på sidorna om densamma, !') BURMEISTER har enligt BARRANDE först påvisat och beskrifvit sådana hos Tllzenus erassicauda—=]. Dalmani VorB. m. fl. i »Neue Beobachtungen über die Organisation der Trilobiten». Zeitschr. für Zoologie. Febr. & Märs 1848. BARRANDE har sedermera äfven utförligt beskrifvit sådana upphöjda linier i förening med en insänkt fåra hos några Böhmiska Trilobiter, och gifvit dem namnet »plis-sillons». Systeme Sil. du Cent. de la Boheme. Vol. I pag. 235. 14 HOLM, ANTECKNINGAR OM WAHLENBERGS ILLZENUS CRASSICAUDA. men löpa der parallelt med pygidiets framkant. På sidoloberna äro de dock färre samt försvinna snart mot utkanten. Den yttre hälften af thoraxledernas plana del är äfven prydd med dylika vecklinier till ett antal af 8—10 stycken, som äro nästan pa- rallela med kroppens längdriktning. På de fria, äfvensom på de fasta kindernas främre del, finnes en striering af dylika, men vida finare, med hufvudets framkant parallela strimmor. Slägtskap. Denna art står vida skiljd från alla af mig kända arter af slägtet Illenus. Den enda, som, hvad den för arten synnerligen karakteristiska formen på hufvudets ögonparti beträffar, visar någon Öfverensstämmelse, är Illenus tauricornis KUTORGA !). Hufvudets bakre hörn äro dock hos denna ut- dragna till horn. Pygidiets form är äfven vida skiljaktig. Den Amerikanska Illenus Vindex BILLINGS ?) tyckes, efter beskrifningen och figuren att döma, visa ett närmande. Åfven denna har dock hufvudets hörn starkt utdragna. Arten är mig föröfrigt endast bekant genom BILLINGS beskrifning och figur i träsnitt af hufvudet. Pygidiets byggnad synes enligt beskrif- ningen ej lägga något hinder i vägen för mitt antagande, utan snarare tvärtom. Förekomst. Af denna art finnas i våra muséer så vidt mig är bekant endast 4 exemplar. Af dessa eger Upsala universitets paleontologiska samling trenne, alla från Dalarne. De utgöras af: ett helt, utmärkt väl bevaradt exemplar, det på taf. V fig. 1—8 afbildade WAHLENBERGS originalexemplar; ett något skadadt exemplar af hufvudet i förening med delvis bevarade kroppsringar från Sollerön, funnet af brukspatron CLASON, samt ett oskadadt stort pygidium, med skalet utmärkt väl bevaradt, från Furudal. erhållet af numera Professorn C. G. NORDENSTRÖM. Den dem åtföljande bergarten utgöres af grå kalksten. I Riksmusei Pale- 1) Über einige Baltisch-Silurische Trilobiten Russlands. Sid. 288, taf. VIII, fig. la—c. Verhandl. der Russ.-Kais. Min. Gesells. zu Petersburg. Jahr 1847. Petersb. 1848. 2) Palseozoie fossils vol. 1, sid. 179, fig. 160. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 15 ontologiska samlingar har jag funnit ett stort exemplar af huf- vudet med fragment af de främsta kroppsringarna 1). Hufvudets ena sida är krossad och något sammantryckt, samt saknar den fria kinden. I öfrigt är det väl bibehållet och med skulptu- ren på pannan synnerligen tydlig. Detta uppgifves vara från »Heda» i Östergötland. Det ligger i grå kalksten. Från hvilket lager ifrågavarande exemplar härstammar, har det ej lyckats mig att med säkerhet afgöra, då inga närmare uppgifter härpa åtfölja och de förnämsta nu lefvande kännarne af vår Undersiluriska formation, Dr LINNARSSON och Lektor TÖRN- QUIST, enligt beräget meddelande, ej med säkerhet hafva funnit ifrågavarande art. Förekomsten i Östergötland vid Heda an- gifver, ifall lokaluppgiften är riktig, Orthocerkalken såsom hori- sont ?). Förekomsten vid Furudal och Sollerön deremot peka pa Cystidékalken, enär Lektor TÖRNQUIST benäget meddelat mig, att Orthocerkalken vid Furudal ej skall vara tillgänglig, samt de på Sollerön tillgängliga afdelningarna af detta lager till färgen äro röda. Då i Upsala flera försteningar från Furudal förvaras, som med säkerhet äro hemma i Cystidékalken, samt den dem åtföljande bergarten öfverensstämmer med den som innesluter pygidiet af I. crassicauda, vågar jag såsom min asigt uttala, att ifrågavarande art tillhör Cystidekalken. Lokal- uppgiften från Östergötland torde bero på någon förvexling, isynnerhet som ifrågavarande exemplar härstammar från en gam- mal samling. I Norge har jag ej träffat arten; ej heller synes den förekomma i Ryska Östersjöprovinserna. Sedan ofvanstående var skrifvet, har jag sjelf funnit denna art i Dalarne vid Fjecka, Furudal och Kårgärde under en resa i paleontologiskt syfte innevarande sommar inom detta landskap ?). o !) Professor G. LINDSTRÖM har godhetsfullt ställt detsamma till min disposition. ?) Vid Heda har fordom grå kalksten brutits, tillhörande Orthocerkalkens mel- lersta del. ?) Denna resa har jag blifvit satt i tillfälle att företaga genom det mig, af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala, tilldelade Linnéanska rese- 16 HOLM, ANTECKNINGAR OM WAHLENBERGS ILL.AENUS CRASSICAUDA. Vid Fjecka har jag funnit exemplar i ett grått kalklager till- hörande gränslagren mellan Orthocer- och Cystidékalken. De fa, nästan obestämbara försteningar,- som jag dessutom lyckades finna, lemna inga upplysningar, hvart lagret bör räknas. TÖRN- QUIST har varit oviss om, hvar gränsen mellan dessa lager bör läggas, men anser numera, att den bör dragas »i det plan, ofvanför hvilket Sferoniterna först uppträda» 1). Da i ifråga- varande lager ännu inga Sferoniter syntes förekomma, torde det derföre böra föras till Orthocerkalkens öfversta grå lager, enligt TÖRNQUISTS begränsning. Vid Furudal förekommer den i ett motsvarande lager, tillhörande de äldsta der tillgängliga, hvilka äfvenledes sakna Sferoniter och således enligt TÖRNQUIST böra räknas till Orthocerkalken. Vid Kärgärde åter erhöll jag densamma i ett lager, som otvifvelaktigt tillhör Cystidékalken, om ock dess lägsta del, tillsammans med Echinosphera au- rantium GYLLENH. Arten synes derföre tillhöra gränslagren mellan Orthocer- och Cystidekalken, samt från den förras yngsta lager stiga upp 1 den senares äldsta. Då den sist af WAHLENBERG afbildade arten, I. Dal- mani VOLB. = författarnes I. erassicauda, är synnerligen väl känd, samt goda afbildningar af densamma finnas, vill jag in- skränka mig till att endast lemna en öfversigt af dess syno- nymik samt hänvisning till de vigtigaste figurerna och beskrif- ningarne. Tilenus Dalmani VoLBoRTH 1863. 1821. Entomostracites crassicauda WAHLENBERG, Additamenta qu&- dam ad petrificata telluris svecan®, sid. 293, tab. VII, fig. DOSE NE AGD HIT SÖ80 Sö Ujos. He VIII stipendiet, för hvilket jag begagnar tillfället att till bemälde sällskap uttala min varmaste tacksamhet. I) Törnauıst, Om Siljanstraktens palseozoiska formationsled, Öfvers. K. Vet.- Akad. Förh. 1874, N:o 4, sid. 14. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRBANDLINGAR 1880, N:o 4. 17 1827. Asaphus (Illenus) crassicauda DALMAN, Om Palzgaderna, K. Vet.-Akad. Handl. 1826, sid. 250 '), tab. V, fig. 2 a—f. 1837. Illenus erassicauda HISINGER, Lethaa Svecica, sid. 17, tab. III, fig. 3. 1854. — — ANGELIN, Paleontologia Scandinavica, sid. 41, tab. XXIV, fig. 2, 2a. 1863. — — 2) VoLBORTH, Ueber die mit glatten Rumpfgl. verseh. Russ. Trilob. Mem. d. l’Acad. imp. de St. Petersb. VII ser. Tome VI, N:o 2, sid. 10, taf. II, fig. 1—6. 1863. — Dalmani VoLBORTH, I. c. sid. 13, taf. II, fig. 7—13. 1574. — forma typica s. Dalmani STEINHARDT, Die bis jetzt in preuss. Gesch. gefund. Trilob., sid. 42, ten. DIT, tie Il dh Oj Oc Förekomst och utbredning. Denna art är en bland Ortho- cerkalkens allmännaste försteningar. Den är funnen i alla våra landskap der Orthocerkalk förekommer: Jemtland, Dalarne, Ne- rike, Öster- och Vestergötland, Småland (Humlenäs), Öland och Skåne. Den förekommer likaledes i samma lager talrikt i grannländerna, Norge och Ostersjöprovinserna. Utom detta område är den ej med säkerhet påvisad, ehuru närstående arter flera gånger förvexlats med densamma. !) Separataftryck, sid. 65: ?) Då den af VoLBoRTH uppställda varieteten Dalmani blifvit upphöjd till hufvudart, mäste deremot formen med läg glabella anses säsom en varietet under arten Dalmani. Då den saknar namn, vågar jag föreslå namnet Illenus Dalmani var. Volborthi. Öfvers. af K. Vet.- Akad. Förh. Ärg. BONN: OA 2 18 1—8. WAHLENBERGS originalexemplar. Tillhör Upsala Uni- - OR NR OUR vu HOLM, ANTECKNINGAR OM WAHLENBERGS ILLZENUS CRASSICAUDA. Förklaring af figurerna, Tafl. V. Illeenus erassicauda WAHLENBERG. vers. paleont. samling. Från Dalarne. Sedt från ryggsidan. Sedt underifrån. » frän sidan. Profillinie tvärs öfver "thorax. Hufvudet ofvanifrän. » framifrån. Fria kinden. Pygidiet. Hufvud från »Heda i Östergötland» ofvanfrån. Tillhör Pa- leontologiska Riksmuseum i Stockholm. Längdprofil af pannan. Hufvudet framifrån. Pygidium från Furudal i Dalarne. Tillhör Ups. Univers. palzeont. samling. Längdprofil efter detsammas midtlinie. 19 Öfversiet af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar. 1880. N:o 4. Stockholm. Till kännedomen om Norra Bohusläns Vertebratfauna. Af C. A. Hansson. [Meddeladt den 14 April 18S0.] Till de af Med. Dr Frih.-C. CEDERSTRÖM 1 K. Vetenskaps- Akademiens Öfversigt, 1876 N:o 4 och 1879 N:o 2, meddelade anteckningarna om Vertebrat-Faunan i Norra Bohuslän, anhaller jag att få lemna följande tillägg. De med * betecknade arterna äro sådana som deri icke äro omtalade. S. M. betyder Ström- stads Museum, och C. S. Friherre Cederströms samling. / Däggdjur. * Vespertilio Nattereri KUHL., ett ex. erhölls från Ogärden, !/, mil imam. Strömstad, d. 12/, 1877. * Arvicola agrestis L., ej sällsynt i trakten; ex. från Jortorp, Skee sn, d. =), 1880; förvaras ı S. M. Balenoptera musculus CAMP., ett stycke af bardfästet med isittande barder träffades ilandflutet på Wedholmen vid Fjellbacka i bör- jan af Januari innevarande år; förvaras i S. M. Foglar. Sylvia hortensis Bechst., kommen 1880 d. 7/4. S. trochilus LATH., kommen 1880 d. °/,. *,S. atricapilla L., häckande; kommen 1879 d. 7/,. =S. cinerea LATH., allmän, häckande; kommen 1879 d. ?/,, 1880 2 D 4 8 d. fas Luscinia rubecula L., kommen 1879 d. 3/,. Motacilla alba 1., kommen 1879 d. °/,, 1880 d. Hår * Motacilla flava L., sällsynt; häckande på Nordkoster 1879. Corvus frugilegus L., ett ex. skjöts vid Väderöarne 1 början af Sep- tember 1877. Emberiza hortulana 1.., häckande. 20 HANSSON, TILL KÄNNEDOMEN OM N. BOHUSLÄNS VERTEBRATFAUNA. Alauda arvensis L., kommen 1879 d. ®/,; 1880 d. 29/5. "Falco lithofalco Nıuss., ett ex. A sköts på Björkholmen i Ström- stadsfjärd d. 1*/, 1879. Totallängd 290 m.m. Vingens längd från handlof till spets 195 m.m. 8. M. * Numenius pheopus I., förekommer ej sällan i trakten; kallas, i likhet med Storspofven, Vindspole. Ett ex. fälldes i slutet af Augusti 1873 på Väderöbod, utanför Fjellbacka. 8. M. i; Vanellus cristatus L.. kommen 1880 d. ?/z. Scolopax gallinago L., häckande vid Kornsjön, på gränsen mellan Dalsland, Bohuslän och Norge, 1876 och 1879. Eudytes septentrionalis L., häckande vid Strömstad 1878; vid Korn- sjön 1879. Ett ex., &' i sommardrägt, fälldes vid Strömstad i slutet af Juni 1875. S. M. E. arcticus L., häckande vid Kornsjön 1879. * 7. glacialis L. Ett ex. i ruggningsstadiet fångades på torskbacka vid Grisbodarne, utanför Koster, d. ”/, 1879. Det hade föl- jande mätt: i Längd från näbbspetsen till yttersta stjertspetsen.---. 775 m.m. » » » Du miyilkerieRe AE Om » » » » pannans fjäderbeklädnad 73 » Näbbens höjd vid näsborrarnes framkant ....------...- 2 » bredd » » Dr Ey SEE 112/0> Iris brun. Sommardrägten var nästan fullt utbildad. Hand- pennarna vore ej fullt utväxta; förvaras f. n. hos mig. Amphibier. * Bufo vulgaris LAUR., ej allmän. 8. M. * Triton punctatus MERR., mycket allmän. 8. M. och C. S. — Tr. eristatus har jag ej träffat i trakten. 4 Fiskar. Pagellus centrodontus DE LarocHE. Ett ex. fångades i laxryssjap å. Strömstadsfjärd d. !!/, 1879. S.M. Följande antecknades: total- längd 465 m.m.; hufvudets iängd 120 m.m.; ögats längddia- meter 32 m.m.; höjd vid ryggfenans framkant 144 m.m.; längd från ögats framkant till öfverkäkens spets 40 m.m.; Rfenans- snar os Ar hos Db Lf Sebastes viviparus Kr., erhålles någon gång vintertiden på kolje- | backa S. M. och C. S. *Gobius pietus Mam, förekommer här och hvar vid steniga stränder och bergväggar bland tången; flera ex. tagna med handhåf. Jo Mo OCh (Ch De +G. microps Kr., mycket allmän på sandiga och leriga stränder, oftast på de grundaste ställena, vistas äfven gerna vid bäck- mynvningar der vattnet t. o. m. är nära fritt från salt; talrika er ESSEN Och O; ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 21 "Liparis Montagui Don., två ex. togos med handhäf vid Dynggrundet, ec. !/, mil utanför Strömstad på v.p. en fots djup, d. !!/, 1880. S. M. Båda ex. voro honor med nästan ytfärdig rom, hvars korn voro stora och kunde tydligen synas utanpå. Begge hade samma färg: gulbrun med fina mörka prickar, ett otydligt brun- aktigt kors genom ögonen, nästan som hos L. stellatus MALM (Göteb. och Bohusläns fauna Tab. VII, fig. 5). Det största ex. totallängd 72 m.m., Ryggfenans strålar 27; Anf. 20; det andra ex. totallängd 68 m.m. Rf. 21; Anf. 28. Arten lär förekomma på flera ställen i traktens skärgård, och var ej okänd för fiskare, som försäkrade mig, att den förekommer bland »klot- tången» på grundt vatten. Mugil capito Cuv. Ofver ett ex. fångadt i laxryssja på Strömstads- fjärden d. 12/, 1877, som förvaras i S. M., meddelar jag, här följande anteckningar: m.m. Längd från nosspetsen till stjertfenans nedre flikspets.. 326 » » » » spets. af kortaste stj.fenstrålen 295 » » » De eallocketisespersrm 66 klojd@uide framsta Trysefenroten 2.1.2.2... 63 DEAL BA analoppninzen SSE AR ir 56 DEREDWASTIETLIenrotenstte =:..1...2,% lee ee ee 26 Bxedauvidh. Drösiienzorenns er 2 AS RS et 41 » Desysefenanssträamsta rote Bus 34 Afständet från munviken till ögats framkant._.._......... 7 OeanPlaneddiameleninn Me ae ING Panilens enenehenenen AT ERS ÖR OR En OT dn Ole, Färgen var lik M. chelo, med betydligt ljusare; de mörka rän- derna längs sidorna smalare än hos M. chelo. På gällockens sidor var, då fisken var färsk, en stor guldfärgad dk. som af spriten förändrats till stälgrä. Fensträlarnes antal: Rf. 4+!J,; Brf. 18; Anf. ?/,. Föröfrigt stämmer den öfverens med be- skrifningen i Nırssons Fauna, IV, s. 176 o. f. *Oarelophus Ascanii WALB., ett ex. I fångades i ostronskrapa vid in- loppet till Dynekilen, ?/, mil fr. Strömstad, i slutet af Decem- ber 1879. S. M. Totallängd 215 m.m.; kroppens höjd vid analfenans första sträle 33 m.m.; bredd pä samma ställe 14 m.m.; höjd vid stjertfenroten 9%/, m.m.; bredd på samma ställe 31/, m.m.; hufvudets längd 38 m.m.; ögats längddiameter 8 m.m. Ryggfenan var framtill försedd med vidhängslen vid strå- larnes spetsar, första strålens vidhängsle längst, 11 m.m.; de aftogo till sjunde strålen der de försvunno. Första ryggfenstrålen var 13 m.m.; 5:te strålen 18 m.m., derefter aftogo de så små- ningom mot stjerten. Färgen gulaktig, med en stor svart fläck på bakre tredjedelen af ryggfenan. Fenstrålarnes antal: Rf. 50; 3 IATA fas Bit 1Asstjerte. = Bkf. 1/3. Mjölken var föga ut- bildad. I magsäcken fans djuret af en Modiola modiolus. Labrus melops L., allmän. 8. M, 22 HANSSON, TILL KÄNNEDOMEN OM N. BOHUSLÄNS VERTEBRATFAUNA. Molva vulgaris Frem. I ryggköttet på ett ex. af denna art, fångadt i Kristianiafjord vid Hvalöarne, d. **/, 1878, togs ett exemplar af Sarcotaces arcticus COoLL. Ammodytes lanceolatus L. Ett ex. låg uppkastadt på Keballstrand vid Strömstad; d. 1%/,, 1879. S. M. Totallängd 232 m.m.; största höjd 16 m.m.; hufvudets längd från underkäkens spets till gällockets spets 44 m.m.; kroppens sidostreck 179. Rygg- fenans strålar 57. Lhombus punctatus BL., förekommer mycket sällan; ett ex. från Ström- stadsfjärd den !/; 1879. S. M. Totallängd 218 m.m.; största bredd, rygg- och analfenorna inräknade, 140 m.m.; hufvudets längd 60 m.m.; Rf. 94. "Glyptocephalus cymoglossus L. Ett ex. 9, köpt den ?U/, 1879, var fängadt på flundregarn i Stahrekilen vid Strömstad på circa 16 famnars djup. Totallängd 442 m.m.; "hufvudets längd 70 m.m. Fensträlarnes antal: Nf. 110; Anf. 91. Maurolicus borealis Nıuss., 1 ex. togs i halsen på en Gadus mor- rhua fängad i Kosterfjord d. **/, 1878. S. M. Totallängd 60 m.m.; hufvudets längd 15'/, m.m.; största kropphöjd 12 m.m.; högra bröstfenans strälar 16; de öfriga fenorna kunde ej undersökas emedan de voro mer eller mindre skadade. Coregonus lavaretus L., förekommer, utom i Färingsjöarna, Nasinge s:n, äfven i Bullarsjön och Kornsjön. "Argentina sphyrena L. Ett ex. fångades på koljebacka utanför Hälsö, li, mil fr. Strömstad, den Vg. 1879, 8. Mezamoralanen De största kroppshöjd 25 m.m.; hufvudets längd 47 m.m.; ögats diameter 14 m.m. Fensträlarnes antal: Rf. 10; Brf. 15; Anf. 12; Bkf. 11. Fjällen voro till största delen affallna på ryggen, men på sidorna qvarsittande. * Phowinus aphya L., förekommer i Kornsjön. I ett skogskärr på Dalsland, nära Kornsjön, fångade jag flera ex., deribland ett som var 110 m.m.; hufvudets längd 23 m.m.; största kropps- höjden 20 m.m. S. M. Spinaz niger Bonap. På ett ex. från Kristianiafjorden, Juli 1878, tog jag vid främsta ryggfenroten två individer Anelasma sqvali- cola, hvilka förvaras 1 S. M. På manteln af den ena är en Hydroid, Obelia geniculata L. fästad. ; 23 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 4. Stockholm. Berättelse om hvad sig tilldragit inom Kgl. Vetenskaps- Akademien under året 1879—1880. Af Akademiens ständige Sekreterare afoifven på Högtidsdagen den 31 Mars 1880. I senare tider har Vetenskaps-Akademien ofta, vid tillfällen sådana som detta, haft tillfredsställelsen att omförmäla nagon ny vetenskaplig- expedition, som utgatt från Sverige till de ark- tiska trakterna i ändamål att utforska dessas naturförhällanden. Att vetenskapen af dessa expeditioner skördat rika frukter, och att i mången riktning ett nytt ljus genom dem blifvit spridt öfver den högnordiska naturen, är en sanning som villigt erkännes af hela den bildade verlden och ländt det svenska namnet till icke ringa berömmelse. Men huru mycket erkännnande än blifvit skänkt åt föregående forskningsresor af detta slag, har dock ingen af dem tilldragit sig den allmänna uppmärksamhet som den svenska expedition, hvilken, under ledning af Professoren A. E. NORDENSKIÖLD och med Löjtnanten vid Kongl. Flottan A. A. L. PALANDER såsom fartygschef, med ängfartyget Vega afgick fran Sverige i början af Juli mänad 1878 och, efter att hafva fullständigt kringseglat Europas och Asiens fastland, i dessa dagar åter närmar sig hemlandets kuster. Från nära och fjerran tränger hit upp till våra aflägsna bygder likasom under segerjubel ropet: Nordostpassagen är ändtligen funnen; med be- rättigad stolthet tillfoga vi: och detta under svensk flagg och af svenska män. — I Akademiens nu för ett är sedan afoifna offentliga berättelse redogjordes i korthet för hvad dittills var kändt om expeditionens fortgång. Det var från Lenaflodens 24 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. mynning, dit expeditionen efter en i alla afseenden särdeles lycklig seglats anlände den 27 Augusti sagde år, som de sista säkra underrättelserna om henne dittills hade ingått. Oaktadt derefter icke mindre än sju månader hade förgått under fullkomlig oviss- het om expeditionens vidare skickelser, vågade Akademien likväl, stödjande sig på sin kännedom om så väl Professor NORDEN- SKIÖLDS som Löjtnant PALANDERS rika erfarenhet om de ark- tiska förhållandena, med tillförsigt uttala den meningen, att derföre ingen anledning till oro för expeditionen förefunnes, att hon antagligen genom ogynsamma isförhållanden blifvit tvungen att öfvervintra inom ishafvet, men att man torde hafva den giltigaste grund att hoppas, det våra resande skulle, befriade från sina vinterfjettrar, lyckligen uppnå det mål, som var expe- ditionen föresatt. Vi veta nu att dessa förhoppningar blifvit i fullaste mått uppfyllda, ehuruväl den tvungna öfvervintringen blef långvarigare än man kunde föreställa sig. Från Lenamyn- ningen hade resan temligen obehindradt fortgått ända till floden Kolymas utlopp, men derefter hade svårigheterna börjat och ökades med hvarje dag, intilldess fartyget den 28 September blef fastsittande i is utanför Tschuktsch-halföns norra kust, om- kring 4000 fot från närmaste strand, i närheten af en Tschuk- tschisk by vid namn Pitlekaj. Först den 18 Juli 1879, således efter 294 dygns eller 42 veckors uppehåll derstädes, kunde ex- peditionen lemna sitt vinterqvarter och anträda resans fortsätt- ning, hvarvid Ostkap vid Beringssund passerades den 20 Juli och Yokohama uppnåddes den 2 September, från hvilken sistnämnda ort de första telegrafmeddelandena om den lyckligen fullbordade kringseglingen af Europas och Asiens nordkust följande dag hit anlände och skingrade den oro, som slutligen började bemäktiga sig mångas sinnen rörande expeditionens öde. Resans vidare förlopp är af de underrättelser, som sedermera tid efter annan från expeditionen ingått och af Tidningarne varit meddelade, allmänt bekant. Den utsökta hyllning, för hvilken expeditionen varit föremål öfver allt, hvarest hon under hemfärden landat, vittna ej mindre om den sympati, som bragden i och för sig, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 25 den ihärdiga viljekraften och det okufliga modet i fullföljandet af ett ädelt mål, hos alla folk tillvinner sig, än äfven om den stora vigt och betydelse, som den allmänna meningen tillmäter expeditionens vunna resultat. Att, oberoende af de förhoppningar som härtill knyta sig med afseende på den oceaniska samfärdselns och verldshandelns intressen, den rent vetenskapliga skörd, som expeditionen inbergat, är af mycken betydenhet, har man allt skäl att antaga, och detta så mycket mera som vidsträckta ark- tiska trakter, hvilka tillförene antingen alls icke eller ock mycket ofullständigt varit föremål för vetenskaplig forskning, blifvit af expeditionen befarna och af dess vetenskapsmän säkerligen 1 så vidsträckt man, som omständigheterna medgifvit, undersökta. Också har Akademien redan fatt mottaga flera värdefulla för- beredande meddelanden om expeditionens vetenskapliga verksam- het genom hemsända afhandlingar, som blifvit utarbetade under öfvervintringen vid Pitlekaj, och som af Akademien antingen redan blifvit offentliggjorda eller ock antagna till införande i hennes skrifter. Våra naturhistoriska Museer skola ock, såsom ingångna underrättelser gifva vid handen, helt visst blifva an- senligen riktade genom de betydande samlingar, som expeditionen hopbragt, och hvilka äro af så mycket större värde, enär genom : dem våra Museers arktiska samlingar komma att kompletteras till en fullständighet, som i mtet annat land kan uppvisas. När nu härtill lägges, att alla dessa resultat blifvit vunna utan att ett enda menniskolif derför blifvit spildt, och när man i detta hänseende tänker tillbaka på de svåra hemsökelser, för hvilka mången föregaende arktisk forskningsfärd varit utsatt, så kan man icke undgå att skänka sin beundran åt den skicklighet, hvarmed Vega-expeditionen blifvit så väl planlagd som utförd, samt räkna denna expedition såsom en af de märkligaste geo- grafiska bedrifter, som i nyare tid blifvit utförda. Vetenskaps- Akademien har för sin del sökt gifva ett uttryck af denna be- undran derigenom att hon låtit prägla en särskild medalj till minne af expeditionen, hvilken medalj framställer på åtsidan Professor NORDENSKIÖLDS och Löjtnant PALANDERS förenade 26 SEKRETERARENS ARSBERÄTTELSE. bröstbilder med deras namn i onıskriften, och på fransidan An- garen Vega, med rykande skorsten, brytande väg genom upp- staplad is, och med omskrift: Tnvia tenaci nulla est via (För den ihärdige är ingen väg otillgänglig), samt i afskärningen: Öras Asim boreales primum eircumnavigantibus Reg. Acad. scrent. Suec. 1879. (Kgl. Svenska Vetenskaps-Akademien åt de män, som första gången kringseglade Asiens norra kuststräcka). — Da Akademien sålunda velat åt efterkommande bevara minnet af denna minnesvärda svenska bragd, har hon dermed äfven önskat uttrycka en hyllning at den icke mindre minnesvärda storsinthet, hvarmed expeditionen blifvit -af Sveriges Konung uch Riksdag samt af enskilda män främjad och möjliggjord. De arkeologiska undersökningarne pa Björkö i Mälaren, för hvilka fortsatt anslag af allmänna medel varit beviljadt, hafva under sistlidet år blifvit af Doktor HJ. STOLPE med framgang fortsatta. Enligt den berättelse, som blifvit till Akademien af honom afgifven, hafva arets undersökningar uteslutande omfattat graffälten, nämligen dels det kristna graffältet mellan borgen och den svarta jorden, hvarest redan 1877 gräfningar anställdes och en stor mängd märkliga fynd insamlades, dels ett mellan svarta jorden och Björkö by beläget isoleradt fält, som på grund af grafvarnes fattigdom synes hafva varit en för trälarne afsedd begrafningsplats, samt dels och isynnerhet det öster om Birkas gamla stadstomt belägna stora graffältet. Detta sistnämnda fält innefattar mer än 1600 genom tydliga ättehögar markerade grafvar, samt dessutom en mängd grafvar som icke äro genom nagot ofvan jord synligt märke betecknade. Det var här Doktor STOLPE hade sin egentliga fyndskörd för året, och denna af särdeles utmärkt beskaffenhet. Af de 236 grafvar, som här undersöktes, voro omkring två tredje- delar sådana, i hvilka liken blifvit nedlagda obrända och ofta rikt utrustade med prydnader, vapen, verktyg m. m. Somliga af dem innehöllo lemningar af spikad likkista, medan i andra liken hade blifvit nedlagda utan kista eller ock endast omgifna af i grafven löst nedsatta bräder; de största och i öfrigt märk- ligaste voro dock de, som utgjordes af stora, breda grafkammare, Me 2 N a: 2 ER x Y h X 4 97 OFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR 1880, N:o 4, 2/ af hvilka man i de flesta fall kunde skönja spår af väggar, golf och tak, och af hvilka några innehöllo uti en särskild afsats utanför den egentliga grafkammaren skelett af en eller två hästar, som otvifvelaktigt blifvit nedbäddade på samma gång som den i kammaren inneslutne döde och i de flesta fall torde hafva varit ridhästar, att sluta af de invid hästskeletten liggande stigbyg- larne och sporrarne. Afven båtar synas någon gång blifvit be- gagnade 1 stället för likkistor, enär flere sådana blifvit i detta graffält funna och åtminstone en af dem hyste ett qvinligt lik, utrustadt med de för Björkö-grafvarne vanliga qvinliga attributen: ovala spännbucklor, sax och knif. De öfriga graffynden hafva varit synnerligen rikhaltiga och öfverträffa genom de många nya typerna och genom sin dyrbarhet 1 öfrigt de eljest så rika fyn- den fran ar 1877. Bland dem ma nämnas talrika prydnader sa väl af guld som isynnerhet af silfver, kufiska och anglosachsiska mynt, en fullkomligt väl bibehållen armring af gagat — ett slags fynd som aldrig förr gjorts i norden, men väl i England —, en liten, väl bibehållen dyna af brunt siden, som på båda sidor är prydd med en i silfver broderad hjort, en stor mängd spänn- bucklor, spännen och ringspännen af brons, glasbägare och spel- brickor af glas m. m. Sammanförda till ett helt utgöra de från Björkö under en följd af ar hopbragta fynden en i högsta grad lärorik samling, som, ehuru mestadels upphemtad från de dödes underjordiska stad, likväl ger en inblick i det lif som rörde sig ofvan jord i den gamla Birka-staden omkring den tid, då kristen- domen der först förkunnades i norden. De med statsmedel bekostade zoologiska undersökningar 1 våra närmaste haf, som under det förflutna året blifvit fortsatta med den för ändamålet till disposition ställda kongl. Kanonbåten Gunhild, under befäl af Kaptenen C. LUNDGREN, hafva i första rummet afsett förnyade draggningar i Skagerracks djupaste del. Med de redskap, som, numera förbättrade på grund af vunnen erfarenhet, dervid blefvo använda, erhöllos under Dr HJ. THEELS och Studeranden FORSSTRANDS ledning särdeles tillfredsställande resultat i en med till en del utmärkta nya arter utvidgad känne- 28 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. dom om faunan i de största djupen i våra haf. Expeditionens senare del användes till fortsatta undersökningar i 1 Östersjön, särdeles med afsende på ett begränsadt område utanför Ölands norra udde. Den zoologiska stationen vid Christineberg 1 Bohuslän, till hvars underhall Riksdagen, på Kongl. Maj:ts nådiga framställ- ning, äfven för innevarande ar beviljat ett anslag af 2000 kronor, har under sistförflutna året, genom af Kuratorerne för Hvit- feldtska stipendieinrättningen meddeladt upplätelsebref, erhållit en betydligt utvidgad tomtgräns. Under sommaren utfördes der- städes komparativt anatomiska arbeten öfver fiskarnes hörsel- organ af Professor GUSTAF RETZIUS, histologiska studier öfver Molluskernas byssus af Docenten Dr T. TULLBERG, morfologiska undersökningar öfver Tunicaterna af Dr M. B. SWEDERUS, öfver fiskarnes otolither af Studeranden L. E. HEDELL, samt öfver Amfipodernas byggnad af Studeranden C. FORSSTRAND. Öfver utförda resor för vetenskapliga ändamål har Akade- mien vidare fatt mottaga och låtit sig föredragas följande be- rättelser: af Amanuensen. vid Statens historiska Museum Dr O. MON- TELIUS, som år 1875 af Vitterhets, Historie och Antiqvitets Akademien utnämndes till Letterstedtsk stipendiat, om den ut- ländska resa han i sadan egenskap utfört för etnografiska och arkeologiska studiers idkande, och med särskildt nppdrag att vid sina forskningar i främmande land förnämligast fästa afseende på allt som kunde sprida ljus öfver vart eget lands arkeologi, äfvensom att vid besök i Ryssland, och särskildt i Moscou, efter- forska lemningar af Carl XII:s fältkansli; af Ingeniören J. H. G. FREDHOLM, som ar 1876 af Ve- tenskaps-Akademien erhöll det Letterstedtska resestipendiet med uppgift att förnämligast i England och Nordamerikas förenta stater studera landtbruksmaskiners konstruktion, tillverkning och användning, en särdeles sakrik berättelse, deri stipendiaten lem- nar icke blott en utförlig redogörelse för sina detaljstudier i det honom förelagda ämnet, utan äfven meddelar sina iakttagelser ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 29 öfver de allmänna grundvilkoren för industriens trefnad och blomstring i ett land, dervid patentlagstiftningen och ordnandet af patentväsendet varit föremål för stipendiatens omsorgsfulla studium särskildt i de stora industriländerna Norra Amerika och England; vidare berättelser om vetenskapliga resor inom landet, ut- förda under nästlidne sommar med understöd af Akademien, nämligen: af Lektorn vid Wexiö högre läroverk N. J. W. SCHEUTZ, som i Bohuslän anställt undersökningar öfver åtskilliga kritiska växtslägten, såsom Rosa, Rubus, Hieracium och Atriplex, hvilka der uppträda under en stor mängd former, äfvensom öfver pro- vinsens mossflora; af Amanuensen vid botaniska trädgärden i Upsala K. F. DUSÉN, som för botaniska ändamal- besökt norra Helsingland med dess flera i detta hänseende ännu icke undersökta fjäll, för att studera dessa trakters sa väl fanerogamer som mossor, före- trädesvis lefvermossor och torfmossor; af Filos. Doktorn M. B. SWEDERUS, som utfört resa i Bohuslän med ändamal att studera de der lefvande arterna af enkla Tunikater, ett af var faunas minst kända arter; och af Studeranden L. E. HEDELL, som i Bohusläns skärgård anställt undersökningar öfver fiskarnes otolither. Dessutom hafva Professoren L. F. NILSON och Docenten O. PETTERSSON afgifvit en förberedande redogörelse för fortgängen af de undersökningar, som de, med åtnjutande af understöd från Wallmarkska donationsfonden, åtagit sig att utföra öfver de så kallade sällsynta jordarterna och deras metaller. Med anledning af väckt förslag om ett stort internationelt företag, äsyftande att i polarregionerna, så väl de arktiska som de antarktiska, på utvalda platser inrätta observationsstationer, hvarest under ett års tid skulle anställas regelbundna meteoro- logiska observationer samt iakttagelser öfver jordmagnetiska och andra kosmiska företeelser, samt med anledning af en hit in- gången inbjudning om delegerande af ett svenskt ombud till en 30 " SERRETERARENS ÅRS BERÄTTELSE. internationel konferens, som förliden höst skulle hållas i Ham- burg för gemensamma öfverläggningar om denna angelägenhet, uppdrog Akademien, efter det Kongl. Maj:t täckts, på Akade- miens underdåniga hemställan, för ändamålet bevilja af allmänna medel ett lämpligt reseunderstöd, at Docenten vid Lunds uni- versitet Dr A. WIJKANDER att såsom svensk delegerad bevista denna konferens och deltaga i dess förhandlingar; och har Dr WIJKANDER, efter fullgjordt uppdrag, inför Akademien redogjort för de beslut, som konferensen fattade, och för de asigter och förhoppningar, som 1 öfrigt inom densamma gjorde sig gällande, hvarefter Akademien, sin pligt likmätigt, icke uraktlatit under- ställa Kongl. Maj:ts nådiga pröfning ett af henne uppgjordt förslag till Sveriges deltagande uti ifrågavarande internationella företag, som afser att fullfölja ett mål, för hvars vinnande Sve- rige i senare tid, genom sina manga och lyckliga arktiska forsk- ningsfärder, gatt i spetsen för de andra bildade nationerna. Sedan Akademien blifvit anbefalld att yttra sig öfver ingifna underdåniga ansökningar om understöd af statsanslaget för lärda verks utgifvande och utförande af vetenskapliga resor, har Kongl. Maj:t på Akademiens underdåniga förord anvisat: åt Läroverksadjunkten, Botanisten vid Landtbruks-Akade- miens experimentalfält J. ERIKSSON 1500 kronor, för att under sex månader af innevarande ar ı utlandet studera experimentel växtfysiologi; at Docenten vid universitetet 1 Lund N. O. Host 1500 kronor, för en tre månaders resa till Grönland under instundande sommar i ändamal att idka geologiska studier derstädes, och at Kandidaten ©. F. NYMAN 1000 kronor för utgifvande af tredje delen utaf arbetet: »Conspectus Hore europex»; samt till Akademiens förfogande 1400 kronor till inlösen af 100 exemplar af hvartdera utaf andra seriens sjette och sjunde häf- ten af svampverket: »Icones select hymenomycetum», hvars fortsatta uteifvande, efter Professoren ELIAS FRIES” död, är öfvertaget af Professoren THEODOR FRIES och Medic. Doktorn ROBERT FRIES. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 31 På nådig befallning har Akademien för öfrigt afgifvit under- daniga utlåtanden i flera till den allmänna administrationen hörande frågor, vid hvilka någon vetenskaplig utredning varit erforderlig. För förverkligandet af den minnesstod öfver LINNÉ, hvartill medel blifvit genom allmän subskription samlade, och som enligt fastställd plan skall bestå af Linnés ständbild, omgifven af fyra allegoriska figurer, som bildligt föreställa de Linnéanska veten- skaperna: botanik, zoologi, mineralogi och medicin, hafva under sista året följande atgärder blifvit vidtagna: att Kongl. Maj:t, på Akademiens underdaniga förslag, till plats för monumentet bestämt det ställe i den norr om bibliotheksbyggnaden belägna delen af Humlegården, hvarest de dervarande gamla alléerna skära hvarandra, eller der den forna så kallade rotundan varit belägen; att kontrakter blifvit afslutade dels med Professoren F. KJELL- BERG om den definitiva modelleringen af monumentets olika figu- rer, och dels med firman ÅBOM, FAUSTMAN & ÖSTBERG å Carls- vik om samma figurers gjutning i brons, på grund af hvilka kontrakter man har beräknat, att alla hithörande arbeten skulle vara fullbordade våren ar 1882; att en af monumentets figurer, nämligen den som föreställer zoologien, redan för ett par måna- der sedan blifvit slutmodellerad och till gjutning i brons aflemnad, och att modelleringen af hufvudfiguren, Linnés bild, så långt framskridit, att äfven denna figur torde om några månader kunna öfverlemnas till gjutning; samt att, enär Stockholms Stads- fullmäktige välvilligt åtagit sig att för kommunens räkning be- kosta monumentets fotställning, stadens Drätselnämnd, som be- slutit att dertill använda granit från trakten af hufvudstaden, redan gått i författning om anskaffande af det för ändamålet vigtigaste råmaterialet. Dessa åtgärder torde innebära tillräckligt vittnesbörd derom, att det slutliga målet, ett värdigt Linné- monument prydande Sveriges hufvudstad, numera icke är sär- deles långt aflägset. För elfva år sedan erhöll Akademien meddelande om ett testamentariskt förordnande af sin framlidne ledamot Ofverste 32 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. - Kammarjunkaren Friherre B. von BESKOW och hans maka Fri- herrinnan MALIN VON BESKOW af innehåll, att efter bådas död och sedan vissa angifna vilkor blifvit uppfyllda, en summa af 10,000 kronor skulle ställas till Akademiens förfogande såsom en stä- ende fond, hvaraf räntan skall användas till ett stipendium, som Akademien eger att bortgifva åt någon ung, behöfvande och skicklig vetenskapsidkare. Sedan de antydda vilkoren numera blifvit uppfyllda, har Akademien i början af innevarande ar mottagit ifrågavarande donationskapital, hvadan alltså testa- torernes ädla afsigt, att främja den högre fosterländska odlingen, snart kommer att uppfyllas. Akademiens skrifter hafva i regelbunden ordning blifvit från trycket utgifna. Sålunda har af hennes Handlingar så väl det- 15:de som det 16:de bandet, för åren 1877 och 1878, under året fullständigt utkommit, hvarförutom en icke obetydlig del af det 17:de bandet redan lemnat pressen. — Af Bihanget till Hand- lingarne torde det 5:te bandets senare afdelning snart blifva fylld och detta band således i fullständigt skick blifva tillgäng- ligt. — Åfvenså är tryckningen af 36:te årgången, för år 1879, af tidskriften: »Öfversigt af Akademiens förhandlingar» så nära fullbordad, att denna ärgangs sista häfte om ett par veckor lemnar pressen. — Af arbetet: »Meteorologiska iakttagelser i Sverige», som i fortgaende följd innehåller en bearbetad samman- ställning af de vid statens meteorologiska stationer utförda ob- servationer, har 18:de bandet, för år 1876, blifvit färdigtryckt och början gjord med tryckningen af 19:de bandet. — Det fort- satta utgifvandet af svampverket: »Icones selecte hymenomy- cetum» har bedrifvits med all den skyndsamhet, som det gran- laga arbetet med planschernas utförande medeifvit. Af arbetets andra serie har fjerde häftet under året utkommit, det femte sa längt fortskridit, att äfven detta inom kort lemnar pressen, och förberedelser blifvit vidtagna för utgifvande af sjette och sjunde häftena. — Dessutom har Akademien från trycket utgifvit den minnesteckning som hennes Pr&ses under förra aret, Pro- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 33 fessorn J. E. ARESCHOUG till högtidsdagen författade öfver framlidne Professorn C. J. SUNDEVALL. | På Akademiens observatorium har observationsarbetet så väl vid Meridiancirkein som vid det nya Eqvatorialinstrumentet blifvit fortsatt. Genom det förra slaget af observationer afses att erhålla nya ortsbestämningar för alla i instrumentet med beqvämlighet synliga fixstjernor mellan 45 grader nordlig dekli- nation och nordpolen, och att sålunda erhålla en stjernkatalog, som kommer att omfatta 1210 stjernor, bestämda med den säkerhet som den nyare observationskonsten erfordrar. Observationerna med eqvatorialinstrumentet åter hafva till ändamål att genom iakttagande af rektascensionsförändringarne hos vissa utvalda stjernor lemna bidrag till kännedomen om stjernornas medel- afstånd. Åfven bearbetningen af det redan samlade observations- materialet har lidit framåt, så att tryckningen af ett nytt häfte utaf arbetet: »Astronomiska iakttagelser och undersökningar an- ställda på Stockholms observatorium» kunnat påbörjas. — Såsom biträden åt Akademiens astronom hafva under året Filos. Kan- didaten ©. A. LINDHAGEN och Studeranden HJ. BRANTING varit anställda, hvarförutom Filos. Magister F. RANKEN och Filos. Doktor A. DONNER, båda från Helsingfors, under delar af året uppehållit sig på observatorium för idkande af astronomiska studier. Akademiens fysikaliska instrumentsamling har, såsom vanligt, under året hållits tillgänglig för vetenskapsidkare, som deraf önskat begagna sig. — De Thamiska föreläsningarne hållas denna var af Amanuensen Dr H. E. HAMBERG och hafva till föremål en framställning af läran om värmet. Akademiens i naturvetenskapligt hänseende rika boksamling har fortfarande varit i stigande grad starkt anlitad så väl för studier på stället som för hemlåning af böcker. I närvarande stund äro derifrån utlånade 5365 band och lösa numror af tid- skrifter. Genom gåfvor, inköp och byten har samlingen ökats med 3530 band och småskrifter. Bland gafvor förtjenar särskildt Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 4. 3 3+ SEKREETRARENS ÄRSBERÄTTELSE. att omnämnas en särdeles dyrbar, 71 band omfattande, myko- logisk litteratursamling, förärad af Filos. Doktor A. W. TAMM. Akademiens egna skrifter utdelas för närvarande till 629 insti- tutioner och personer, hvaraf 196 inom och 433 utom Sverige. Statens, under Akademiens inseende ställda, Meteorologiska Centralanstalt har under året fortsatt sin verksamhet efter samma plan som tillförene. De från 9 inländska och 20 utländska stationer dagligen ankommande väderlekstelegrammen användas till konstruktion af synoptiska kartor, som offentligen anslås & fyra ställen i hufvudstaden och i förminskad skala meddelas i en af hufvudstadens tidningar. De inländska telegrammen offent- liggöras dessutom i »Bulletin meteorologique du Nord», som ut- gifves och bekostas af de tre skandinaviska ländernas meteoro- logiska Centralanstalter. I och för bestridandet af kostnaderna för den meteorologiska telegrafkorrespondensen har Kongl. Maj:t för ar 1879, likasom under närmast föregäende ar, af allmänna - medel anvisat ett belopp af 2,150 kronor, hvarmed Telegraf- verket blifvit godtgjordt. — De meteorologiska stationerna i riket äro för närvarande 32 till antalet, hvarjemte observationer öfver temperatur och nederbörd med från anstalten till låns erhållna instrumenter anställas a flera privatstationer. Dylika fullständiga observations-serier hafva inlemnats af Läroverksadjunkten R. BILLMANSON i Nora, Herr V. GRÖNDAHL i Gysinge, Med. Doktor P. A. LEVIN i Bie, Jernvägsingeniören P. SVANBÄCK i Storlien och Jägmästaren J. J. C. v. DÖBELN i Björkholm. — Vid de pa Skogsstyrelsens bekostnad inrättade försöksstationer hafva atskilliga förändringar, som visat sig nödvändiga, blifvit under året vidtagna. Stationerna Danielslund och Skörpinge i Skåne, hvilka visat sig hafva ett för ändamålet mindre lämpligt läge, hafva indragits och i deras ställe blifvit inrättade tvänne nya stationer Dingtuna och Aldersstugan i Vestmanland. Dessutom har Österplana 1 Vestergötland af samma skäl blifvit utbytt mot Helde i samma län. — Det system af observationer öfver neder- börden och delvis öfver temperaturen, som utföras pa bekostnad af Hushallningssällskapen och togo sin början under det näst ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 35 föregående året, har under det sist förflutna vunnit en glädjande utvidgning, i det att antalet af deltagande Hushållningssällskaper vuxit från 7 till 17. Om till de till detta system hörande sta- tioner läggas statens stationer samt de privata och skogsstatio- nerna, vid hvilka likaledes nederbörden iakttages, blir antalet af orter i landet, vid hvilka nederbördsobservationer anställas, sammanlagdt 292. — Amanuensen Dr HAMBERG har under sista sommaren inspekterat, af statens stationer: Westeräs, Örebro, Karlstad och Göteborg, privatstationen Nässjö, flera skogsstationer samt nederbördsstationerna i Westerås och Upsala län. — An- stalten har slutligen meddelat en mängd upplysningar åt så väl in- som utländska personer och myndigheter. Det Naturhistoriska Riksmuseets Mineralie-samling har under året riktats genom inköp af större sviter mineralier från Verm- land, Vestmanland, Dalarne, Jemtland och Norge. Dessutom har samlingen ihagkommits med skänker af Förvaltaren G. A. GRANSTRÖM i Norberg, Lektor A. RINDELL från Finland, Pro- fessor G. NORDENSTRÖM, Ingeniör TH. Wırt i Falun samt Pro- fessor LAWRENCE SMITH i Louisville U.S. Det botaniska museum har erhållit ansenlig tillväxt genom både köp och gåfvor. Genom köp har förvärfvats TODARO'S Flora Sicula exsiccata, omfattande 1400 arter fanerogamer, Spanska fanerogamer och kryptogamer samlade och bestämda af Professor J. LANGE, RABENHORSTS under året utkomna kryp- togam-exsiccater, fortsättning af WITTROCKS och NORDSTEDTS Alge aqve duleis exsiccate, fem fascikler af CLEVES och MÖL- LERS samling af Diatomac&-preparater, E. V. EKSTRANDS typ- samling af svenska Hepatic® 1 mikroskopiska preparat, samt ett herbarium och en fruktsamling från St. Barthelemy af Doktor A. VON Gofs. Bland gäfvor må nämnas: 9:de fascikeln af Als® scandinavice exsiccate af Prof. J. E. ARESCHOUG, första fascikeln af Musci frondosi Scandinavie af Apothekaren L. SILLÉN, Erbario cerittogamico italiano, Ser. 2 fasc. 14—17, af Professor F. ARDISSONE, Grönländska fanerogamer och krypto- gamer af den Danska kommissionen för geologiska undersöknin- 36 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. gar på Grönland, en betydande samling fanerogamer och krypto- gamer från Brasilien af Dr A. GLAZIONE, en samling Orchideer af Dr A. F. REGNELL, samt ett herbarium af omkring 4100 arter i vid pass 12000 exemplar af Professor V. B. WITTROCK, hvarförutom Doktorerne N. G. W. LAGERSTEDT, S. ALMQVIST, P. J. HELLBOM, Amanuensen K. F. DUSÉN och Studeranden G. ' BLADIN: ihagkommit museum med värdefulla föräringar. — Ord- nandet och bestämmandet af det utaf Dr A. F. REGNELL grun- dade och af honom frikostigt doterade Herbarium Brasiliense har utaf Dr HJ. MOSEN blifvit fortsatt, hvarjemte genom Di- rektören I. G. CLASONS försorg katalog blifvit upprättad öfver de till detta herbarium hörande fanerogamer. — Slutligen hafva nya, förut saknade samlingar af växtanatomiskt och växtfysio- logiskt samt karpologiskt innehåll blifvit anlagda. Vertebratafdelningen af Riksmuseum har varit med skänker ihågkommen af Deras Kongl. Högheter Hertingarne af Gotland och Vestergötland, Friherre C. J. A. SKOGMAN, Jägmästarne C. A. HoLLGREN och H. A. SILJESTRÖM, Herrar B. GYLLEN- HAMMAR och C. F. ERDMAN, Konsul F. KEMPE och Doktor S. AXELL, Friherrarne Dr C. G. CEDERSTRÖM och Dr A. CE- DERSTRÖM, Grosshandlaren ©. FERLIN, Med. Kandidat R. Hoc- NER, Studeranden A. HALLSTRÖM, Jägmästaren C. A. F. GYLLEN- KROK och Herr W. DAVIDSON. Genom köp har afdelningen bland annat förvärfvat ett fullständigt och särdeles vackert exemplar af Vikhvalen (Balenoptera rostrata) från Bohuslän, och två exemplar af Näbbhvalen (Hyperoodon diodon) hvilka förirrat sig in i Östersjön och blifvit dödade vid Furusund. — Den Etnografiska samlingen, hvilken under de två nästföregäende åren varit utlånad till Komiterade för anordnande af en allmän et- nografisk utställning i H. K. H. Arfprinsens palats, har under aret till Riksmuseum äterlemnats, hvarefter och sedan den inom Statens egendom i qvarteret Grönlandet Södra belägna lokal, i hvilken denna samling tills vidare kommer att förvaras, och som pa grund af Kongl. Maj:ts begifvande kommer att utvidgas med ytterligare fyra rum, blifvit iordningställd, en sädan uppställnin- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 37 af de etnografiska föremålen blifvit möjlig, att denna del af Museum äfven för den större allmänheten bör kunna förevisas, så snart de för tillsynen vid en sådan förevisning nödiga medel kunnat beredas. Samlingen har under året erhållit värdefulla tillökningar dels genom inköp, hvartill Kongl. Maj:t af allmänna medel anvisat ett belopp af 680 kronor, och dels genom gåfvor som lemnats af exponenter vid den ofvannämnda utställningen. Såsom biträde vid samlingens bestämning och ordnande har Fröken K. PALMAN varit af vederbörande Intendent vid Museum under året anlitad. Musei afdelning för lägre Evertebrater har vunnit värderika förökningar, bland hvilka må särskildt nämnas en serie mollusker, som det Naturhistoriska Museum 1 Paris lemnat i utbyte mot en samling lägre djur från Karahafvet, hvilken, efter att hafva varit i Paris exponerad, af Professor NORDENSKIÖLD var ställd till Intendentens förfogande. Utom de genom expeditionens med Kanonbåten Gunhild draggningar erhållna, till en del särdeles utmärkta arter, hafva genom byten och inköp förvärfvats lärorika föremål från Medelhafvets olika delar, från Australien, Japan m. m. Till de entomologiska samlingarne hafva gäfvor lemnats dels af Läroverksadjunkten Dr C. J. NEUMAN i Skara utaf 32 arter Hydrachnider, och dels af Herr A. F. CARLSON i Bjuf, som meddelat ett exemplar af den sedan DALMANS tid ej återfunna fjäriln Trochilium melanocephalum. Genom inköp har förvärfvats en samling, omfattande 3000 insekter af alla ordningar, mest från Colorado och Nevada, genom Mr MORRISON i Colorado, 1800 Dipterer från Philippinerna af Herr G. SEMPER i Altona, några europeiska nattfjärilar af Dr STANDINGER i Sachsen, samt en samling högnordiska Coleopterer af Dr J. SAHLBERG i Hel- singfors. — Åtskilliga in- och utländska entomologer hafva för sina arbeten begagnat afdelningens samlingar dels på stället och dels genom lån. Remisser af insekter hafva afoått till Herrar SIGNORET i Paris, PAVEsSI i Pavia och DISTANT i London. Utom Dr SAHLBERG från Helsingfors, som under ett besök förliden sommar rådfrågade samlingen af nordiska Coleopterer, hafva 38 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. fyra svenska Entomologer vid afdelningen idkat studier under året. — För vården af samlingarne har, under tillsyn af Pro- fessor G. LINDSTRÖM, som fortfarande haft Akademiens uppdrag för detta ändamål, Filos. Licentiaten P. O. C. AURIVILLIUS under större delen af året varit anställd. Den palcontologiska afdelningen af Riksmuseum har för- kofrats genom gäfvor från Prof. F. ROEMER i Breslau, Lektor . N. E. FORSSELL i Skara, Mr JoHN GRAY i Hagley och Mr G. HINDE i Goodalming. Genom byten hafva förvärfvats rika sviter af försteningar från Geologische Reichsanstalt i Wien ur trias och miocen formationerna, från Prof. K. ZITTEL i Minchen en stor samling mikroskopiska preparat öfver fossila spongior, samt från högre Läroverket i Linköping. Samlingar hafva inköpts från åtskilliga lokaler i Öster- och Vestergötland, på Öland och Gotland. En betydande samling Gotländska försteningar, tillhörig Kommissionslandtmätaren L. FEGRAUS, har blifvit inlöst för 2500 kronor, hvartill Kongl. Maj:t täckts af allmänna medel au- visa ett bidrag af 1000 kronor. — Vid afdelningen hafva veten- skapliga arbeten under året utförts af Doktorerne G. LINNARS- SON, A. G. NATHORST, L. KOLMODIN och A. T. TULLBERG. Genom ränteafkastningen af de donationsfonder, som blifvit Akademien anförtrodda till uppmuntran af vetenskaplig forskning och andra allmännyttiga ändamål, har Akademien under året varit i tillfälle att på följande sätt verka för gifvarnes ädla syftemål: | Den Letterstedtska donationen har lemnat en ränteafkast- ning af 9,900 kronor, som enligt donationsbrefvets bestämmelser blifvit sålunda använd. Det Letterstedtska resestipendiet, för närvarande utgående med 4500 kronor, har Akademien tilldelat Amanuensen vid Statens historiska Museum Dr Hs. STOLPE, med hufvudsaklig uppgift att under resor i ätskilliga, i den för stipendiaten utfärdade instruktionen närmare angifna, europeiska länder studera djurlemningar, upptagna ur forntidsgrafvar, torf- mossar, pålbyggnader, grottinnevånares bostäder, terramaror samt sadana jordlager, der qvarlefvor från forntida bostäder före- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 39 komma, af likartad beskaffenhet med dem som finnas på Björkö i Mälaren och af Dr STOLPE under senast förflutna åren blifvit undersökta, äfvensom att idka etnografiska studier. — Del Let terstedtska räntemedel, som äro afsedda till pris för utmärkta originalarbeten, hafva sålunda blifvit använda, att en Letter- stedtsk guldmedalj öfverlemnats åt Professoren J. ARRHENIUS såsom pris för hans förtjenstfulla arbete: »Handbok i svenska jordbruket», hvaraf en fjerde och omarbetad upplaga under året utkommit, och återstoden tilldelats Geologen Dr A. G. NATHORST såsom belöning för hans i en följd af afhandlingar, hvaraf en under förlidet år utkommit, framställda undersökningar öfver Sveriges fossila Hora. — Deremot har Akademien detta år icke funnit skäl att utdela det Letterstedska öfversättningspriset, hvars belopp således, enligt testators föreskrift, kommer att läggas till kapitalet, likasom Akademien äfven ansett sig böra till ett annat år reservera de Letterstedtska räntemedlen för särskildt maktpåliggande undersökningars befrämjande. — För öfrigt hafva utaf donationens årsränta föreskrifna andelar blifvit öfverlemnade till Domkapitlet i Linköping för belöningar åt. folkskolelärare inom Linköpings stift, till Pastorsembetet i Wal- lerstads församling af samma stift för utdelande af premier i församlingens folkskola, för bildande af ett sockenbibliothek m. m., och till Direktionen för Kongl. Serafimerlasarettet för nödlidande sjuke resandes vård å detta lasarett. Den Letterstedtska Föreningens fonder, hvilka testator ställt under Akademiens förvaltning, uppgingo vid 1879 års slut till ett sammanlagdt kapital af 490,679 kronor 78 öre, hvarjemte fanns en disponibel räntebehållning af 17,943 kronor 4 öre, som sedermera blifvit till Föreningens styrelse öfverlemnad. Af årsräntan å den WALLMARKSKA donationsfonden har Akademien tillerkänt Ingeniören Dr G. DE LAVAL ena hälften säsom belöning för hans sinrika uppfinning af en så kallad se- parator för skiljande af gräddan från mjölken, hvaremot den andra hälften, som Akademien icke funnit skäl att utdela, blifvit lagd till donationskapitalet. 40 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. Den FERNERSKA belöningen har Akademien öfverlemnat åt sin Astronom Professorn H. GYLDEN för hans i Akademiens Handlingar under året offentliggjorda afhandling: »Uber die Bahn eines materielen Punktes, der sich unter dem Einflusse einer: Centralkraft von einer gewissen allgemeineren Form bewegt»; den LINDBOMSKA belöningen åt Profersorn L. F. NILSON, för upptäckten af metallen Skandium, afhandlad i tvänne under året til Akademien inlemnade uppsatser med titel: »Om Marignacs nya ytterbinjord» och »Om Skandium, en ny jordmetall»; och den FLORMANSKA belöningen ät Med. Doktorn S. HENSCHEN, för ett under äret utkommet förtjenstfullt arbete: »Om indigo- svafvelsyradt natrons afsöndring i njurarnen». Akademien, som under trearsperioden 1880—1882 eger att förfoga öfver det Dyzantinska rese-stipendiet, har, sedan Kongl. Patriotiska Sällskapet och Hushällningssällskapen i Riket enligt föreskrift till henne inkommit med förslag på stipendiat-ämnen, dels beslutit utse tre stipendiater, en för hvart och ett af dessa tre år, och dels till stipendiater utnämnt: för år 1880, Läraren vid Skeppsholmens landtbruksskola JOSEPH BOTHELL, med uppgift att i Danmark, Holstein och Holland studera husdjursskötsel och mejerihushällning; ' för ar 1881, Ingeniören C. E. WESSBLAD, att i utlandet inhemta fullständig kännedom om der brukliga motorer för mindre kraftbehof och deras användning inom landthushällningen och den mindre industrien; samt för ar 1882, Ingeniören E. SCHOLANDER, att vid kemiska laboratorier i Frankrike, England och Tyskland studera de mest brukliga analysmethoder för undersökning af födoämnen, äfven- som methoder för tillverkning af konstsmör. För utförande af vetenskapliga forskningsresor inom landet har Akademien innevarande år lemnat följande understöd: åt Filos. Doktorn M. B. SWEDERUS 250 kronor, för att i Bohuslän fortsätta de af honom under nästlidne år påbörjade undersökningar öfver der lefvande arter af enkla Tunikater, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 41 at Filos. Licentiaten F. SVENONIUS 300 kronor, för en geo- logisk resa i norra Sveriges fjelltrakter, åt Läroverksadjunkten K. AHLNER 225 kronor, för att längs Skånes, Blekinges och Smålands kuster fortsätta och afsluta de studier öfver Sveriges ulvaceer, som han under loppet af flera somrar, till en del med understöd af Akademien, idkat vid Sve- riges vestkust, åt Filos. Kandidaten H. J. JUHLIN DANNFELT 225 kronor, för att undersöka Diatomace-floran vid Östersjökusten, från Roslagen till Skåne, samt vid Wenerns stränder, at Amanuensen vid Upsala botaniska trädgård K. F. DUSÉN 150 kronor, för att i Ångermanland eller Jemtland fortsätta sina redan föregående år påbörjade studier öfver de Norrländska torfbildande mossorna; och at Filos. Kandidaten J. ©. MOBERG 150 kronor, för under- sökning af lagerföljden inom Skänes kritformation. Den minnespenning, som Akademien med anledning af inne- varande Högtidsdag låtit prägla, är egnad at minnet af hennes framlidne ledamot Kanslirådet Rikshistoriografen JONAS HAL- LENBERG. | Af sina inländska ledamöter har Akademien under året genom döden förlorat: f. d. Stadskirurgen och, Lasarettsläkaren i Norrköping, Professorn JOHAN GABRIEL COLLIN, f. d.’Pro- fessorn vid Upsala Universitet OLoF GLAS, och f. d. Intendenten vid det Naturhistoriska Riksmuseum, Professorn NILS JOHAN ANDERSSON; samt bland sina utländska ledamöter: Professorn och förste Direktören för Polytekniska Institutet i Hannover KARL KARMARSCH, Italienske f. d. Generallöjtnanten CARLO SOBRERO, Nordamerikanske Statsekonomen HENRY CAREY, Fran- ske f. d. Senatorn MICHEL CHEVALIER, och Franske Divisions- generalen och Direktören för konst- och slöjd-konservatorium i Paris ARTHUR JULES MORIN. I afgangnas ställe har Akademien deremot med sitt sam- fund såsom ledamöter förenat, inom landet: Professorn i praktisk filosofi vid Lunds Universitet AXEL NYBLAUS, och e. o. Pro- I 42 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. fessorn i Histologi vid Karolinska med. kir. Institutet MAGNUS GUSTAF RETZIUS; samt i utlandet: Engelske Civilingeniören Sir JOSEPH WHITWORTH, Geheime- Regeringsrådet och Direktorn för Gewerbe Akademien i Berlin FREDRIC REULEAUX, Professorn i Finanslära vid l’Ecole libre des sciences politiques i Paris och Ledamoten af Franska Institutet PAUL LEROY BEAULIEUX, samt Engelske Civilingeniören Doktor CHARLES WILLIAM SIEMENS. Sedan sistlidne Riksdag pa Kongl. Maj:ts framställning be- viljat pension & allmänna indragningsstaten ät Intendenten vid Riksmusei botaniska afdelning Professorn NILS JOHAN ÄNDERS- SON, och sedan han, som till följd af en långvarig och obotlig sjukdom redan längre tid varit urståndsatt att sköta sin tjenst, af dessa anledningar sökt och erhållit afsked från nämnda in- tendentbefattning, har Akademien till Intendent vid Riksmusei botaniska afdelning kallat och utnämnt f. d. extraordinarie Pro- fessorn vid Upsala Universitet och tjenstförrättande Intendenten Dr VEIT BRECHER WITTROCK. Såsom redan blifvit omförmäldt, har Professor ANDERSSON sedermera, nämligen nysslidne Påsk- afton, med döden afgått. 43 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 2). Frän Astronomical Society i London. Memoirs, Vol. 41. Monthly notices, Vol. 40: 1-3. Från Geological Society i London. Quarterly Journal, N:o 141. Från Royal Institution i London. Proceedings, N:o 70—71. Från Colonial Museum of New Zealand i Wellington. Annual report, 2—14. Meteorological report, 1870, 1873, 1875, 1877. Reports of geological explorations, 1870/71—1871/72, 1873/74— ‚1877/78, with Atlas. Geological report on the lower Waikato district, 1867. General report on the coal deposits, 1. v. HocHSTETTER, F. & PETERMANN, A. The geology of N. Zealand. Text & Atlas. Auckland 1864. 8:0 & 4:o. Hector, J. Handbook to N. Zealand. Wellingt. 1879. 8:o. = = Geological Sketch map of N. Zealand, 1869. F. = = » » » DD » are, LH Hutton, F. W. Catalogue of the Birds of N. Zealand. Wellingt. 1871. 8:0. HEcCToR, J. » » » Fishes» » » 12185722320: Horton, EB. W. » » » tertiary Mollusca of N. Zealand. Ib. 1873. 8:0. = = » » » marine » DE) » Tb. 1873. 3:0. v. MARTENS, E. D » » Mollusca » » » Ib. SB, OO » » » Land» » » » » Ib. 1873. 8:0. Mızrs, E. J. » » » stalk- and sessile Orustacea of N. Zealand. Ib. 1876. 8:o. Hutton, F. W. Catalogue of the Echinodermata of N. Zealand. 16.18,722288:0. | Hector, J. Phormium tenax as a fibrous plant. Ib. 1872. 8:o. — — Catalogue of the samples of fibres and manufactured articles from Phormium tenax. Ib. 1871. 8:o. BucHanan, J. The indigenous grasses of N. Zealand, P. 1—2. Ib. ide. H. N. Zealand Exhibition, 1865: Reports. Ib. 1866. S8:o. » » » Catalogue. Ib. 1865. 8:o. Transactions of the N. Zealand Institute, Vol. 1—11; Index, 1—8. 44 Från RB. Istituto d’Incorraggiamento i Neapel. An, (20) 5 ID Relazione, 1879. - Från Physikalische Gesellschaft Berlin. Fortschritte der Physik, Jahrg. 30: 1—2. Frän K. Gesellschaft der Wissenschaften i Göttingen. Abhandlungen, Bd. 25. Nachrichten, 1879. Gelehrte Anzeigen, 1879: 1—2. Frän K. Observatorium i Göttingen. Veröffentlichungen. Gött. 1878. S:o. Från Naturwissenschaftlicher Verein i Kiel. Schriften, Bd. 3: 2. Frän Verein der Freunde der Naturgeschichte in Mecklenburg. Archiv, Jahr 33; Register 21-—30. Från Kejserl. Österrikiska Regeringen i Wien. PEYRITScH, J. Aroidee Maximiliane. Wien 1879. FE. Frän Observatorio Nacional i Buenos Ayres. Resultados, Vol. 1 = GouLd, B. A. Uranometria Argentina, Text & Atlas. Buenos Aires. 1878. 4:0 & Fol. Från Hr Professor J. Hall i Albany. Reports on the New York State Cabinet of natural history, 2, 12, 17, 25—31. Extracts from 10, 13—14, 16. Geological history of the N. American continent. Albany 1869. 8:0. Från Hr A. H. Worthen i Springfield. Geological survey of Illinois, Vol. 1—6. Springf. 1866—1875. 8:0. Af Friherre C. J. A. Skogman. Sju egenhändiga bref från J. Berzelius till presidenten ©. D. Skog- man. Från Utgifvaren. Svenska Jägarförbundets nya tidskrift, Ärg. 17:14. Från Författarne. ERIKSSON, J. Om klöfverrötan. Sthm 1880. 8:o. LJUNGMAN, A. Om sillens och skarpsillens fortplantning . . . Kjö- bene SVG: KO. — — Tvä småskrifter. Westin, O. HB. Försök vid Fahlu grufva öfver vattenkraftens till- godogörande i turbiner. Sthm 1880. 4:0. HOFFMEYER, N. HEtude sur les tempetes de l’Atlantique septentrio- nal... Copenh. 1880. 4:0. LESCUYER, F. Etude sur les oiseaux. — Architecture des nids. St. Dizier 1878. 8:0. — — Les oiseaux dans les harmonies de la nature. Ib. 1878. 8:0. — — Tre småskrifter. SEOANE, V. L. Resena de la historia natural de Gallicia. Lugo 1866. 8:o. = — Fyra småskrifter. Stockholm, 1880. Kongl. Boktryckeriet. Öfversigt af Kongl Vet. Akad Förh. 1880. a af Theorin itadt Rit nllaldlda Tafl.L. Lith.W. Schlachter, Stockholm Öfversigt af Kongl. Vet. Akad. Forh. 1880. Tafl. W. PETE DR RU © a 03 x VORO inunan AU va IM > Ur AR SS MIND SSE SAS Nn nv en aa nn SN Ro X ER N SS esse Be weiss 8: Be RS SLS se DIIEREEN 3 FÖDA SSSOCEERN Be GÅ FOR SHE a DB N N Be SER SE j SSA CE STEYSSSANE EIS FOS a 2 ey © I. Bra dt ann SAanıı AT oc = = = Ritadt af Theorin Lith. W. Schlachter, Stockholt Tafl. V. Ten PS Lith.W. Schlachter, Stockholm. Ofversigt af K. Vet. Akad. Förh 1880. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 37. 1880. JE 5. Onsdagen den 12 Maj. Föredrogs och justerades protokollet öfver ett den 28 sist- lidne April hållet extra sammanträde, som bevistades af H. M. Konungen samt Deras Kongl. Högheter Kronprinsen och Hertigen af Gotland, äfvensom af den nyss (d. 24 April) till Stockholm äterkomna Vega-expeditionens samtliga vetenskapsmän och offi- cerare, och hvarvid Preses a Akademiens vägnar helsade expedi- tionen samt till dess medlemmar öfverlemnade exemplar af den medalj, som Akademien låtit prägla till minne af den genom expeditionen utförda första kringseglingen af Asiens norra kust- sträcka; vid hvilket tillfälle för öfrigt förekom, att Akademikern Dr FR. SCHMIDT från St. Petersburg, som af Kejserl. Ryska Geografiska Sällskapet blifvit hit delegerad för att a dess vägnar till Professor NORDENSKIÖLD öfverlemna Sällskapets stora Kon- stantin-medalj, inför H. M. Konungen och den församlade Aka- demien fullgjorde detta uppdrag och derhos till Hr Nordenskiöld afgaf en skriftligen affattad adress. Hr RUBENSON redogjorde för ett nyligen utkommet arbete af föreståndaren för Danska meteorologiska institutet N. HOFF- MEYER: »Etude sur les tempétes de l’Alantique septentrional et projet d’un service telegraphique international relatif a cet Ocean». Hr WiTTRock refererade en af Dr A. G. NATHORST af- gifven berättelse öfver den resa han, med understöd af allmänna medel, under sistlidet ar utfört till England för palzontologiska forskningars anställande*. Sekreteraren öfverlemnade på författarnes vägnar följande insända uppsatser: 1:0) »Om den sannolika förekomsten af tetra- fenol samt om homologer deraf bland produkterna af töredistilla- tion», af Dr A. ATTERBERG*; 2:0) »Öfver en ny metod för bestämmandet af svafvel i organiska föreningar», af Docenten P. CLAESSON*. ? Till sin förste hedersledamot kallade Akadamien H. K. H. Hertigen af Gotland OscAR CARL AUGUST. Till inländsk ledamot invaldes Professorn 1 fysiologi vid universitetet i Upsala Dr ALARIK FRITHIOF HOLMGREN, samt till utländsk ledamot Amerikanske Ingeniören Dr EDWARD B. WILLIAMS. Följande skänker anmäldes: Till Yetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Civildepartementet. KJELLERSTEDT, P. A. Karta öfver Vesterbottens län, D. 1: 1-2. Sthm. Fol. Från Entomological Society i London. Transactions, 1879. Frän Swedenborgian Society i London. The apocalypse revealed. Lond. 1877. 8:0. Frän Observatorium i Cambridge. Astronomical observations, Vol. 21. Frän R. Society i Edinburgh. Transactions, Vol. 28: 3; 29: 1. Proceedings, N:o 103. Från Botanical Society i Edinburgh. Transactions and proceedings, Vol. 13: 3. Från R. Accademia dei Lincei i Rom. Memorie. Seienze fisiche etc. Vol. 3—4. » » morali ete. Vol. 3. (Forts. å sid. 12.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 5. Stockholm. # Öfver en ny metod för bestämmandet af svafvel i organiska föreningar. Af PETER CLAESSON. [Meddeladt den 12 Maj 1880.] De metoder som på senare tider blifvit föreslagna för ofvan- nämnda ändamål äro ganska manga, hvilket visar att denna fråga ännu icke är fullt tillfredsställande löst. Det finnes också intet sätt för bestämmandet af svafvel i organiska ämnen, som i allmängiltighet, noggrannhet 1 resultat och enkelhet i utförandet kan jemföras med t. ex. kol- och vätebestämningar deri. LIEBIGS metod är i det hela af temligen inskränkt använd- ning och lider liksom KOLBES af det felet, att oxidationen ofta är för häftig, så att eldfenomen eller vid vissa föreningar till och med explosion inträder. Pa grund häraf vann CARIUS’ metod ett välförtjent bifall. Den har också onekligen många och stora förtjenster, men lider af det väsendtliga fel, att man icke har något yttre igenkänningstecken på oxidationens fullständighet. Man är derför ofta nödsakad att stegra temperaturen så högt, att sannolikheten af en explosion blir mycket stor, eller ock efter upphettningen öfvermätta med ett alkali, afdunsta till torrhet och glödga. Bland substanser, som vid ganska hög temperatur motstå salpetersyrans oxiderande inverkan, höra som bekant sulfonsyrorna. Det inträffar äfven, att substanser som a priori skulle kunna antagas vara lätt oxiderbara af salpeter- syra, ingalunda äro detta. Hit hör enligt min erfarenhet tri- metylsulfinjodid, som vid upphettning med rykande salpetersyra till 250” icke ens spårvis afger svafvelsyra. 4 CLAESSON, OM SVAFVELBESTÄMNING I ORG. FÖRENINGAR. Det har derför i nyaste tider framkommit åtskilliga metoder för svafvels bestämning, grundande sig på en förbränning i en ström af syrgas och upptagandet af förbränningsprodukterna antingen i bränd kalk eller i bromvatten. Ehuru jag visst vill medgifva, att dylika metoder i många fall lätt och enkelt kunna föra till målet, vågar jag dock påstå att så dock i allmänhet icke är fallet. Det är som oftast omöjligt att fullständigt oxi- dera en organisk substans i en ström af syrgas genom dunkel förbränning, vare sig röret är tomt eller fyldt med asbest eller någon annan indifferent substans. Härtill kommer den stora svårigheten att undvika explosion, som ofta kan vara ganska våldsam, men om äfven så icke är fallet, nästan alltid är omedel- bart åtföljd af öfverdestillation af oförbränd substans. Flera försök som jag anställt hafva visat obrukbarheten att förbränna i syrgas utan närvaro af något annat oxiderande ämne. Jag kan äfven hemta stöd för denna min erfarenhet hos andra författare. I sina försök öfver användningen af platinasvart vid organiska elementaranalyser omnämner F. KOPFER !), att det icke ens lyckats honom att fullständigt förbränna socker i en syrgas- ström, vare sig röret var tomt eller fyldt med asbest. H. WEIDEL och M. v. SCHMIDT ?) hafva derföre vid be- stämmandet af svafvel medelst förbränning i syrgasström fyllt röret med platinasvart, som enligt KOPFERS experimenter verkar särdeles fördelaktigt på oxidationen. Föreligger ett salt till ana- lys, så utdrifves svafvelsyran ur det bildade saltet genom upp- hettning med borsyra. Det är utan tvifvel, att detta innebär en väsendtlig förbättring. Det på platinan condenserade syret verkar både mera energiskt oxiderande och utgör tillika en behållare för det fall, att tillförseln af syrgas någon gång under förbränningen icke skulle räcka till. Men dels är det på platinan condenserade syret så ringa, dels måste det äfven här användas stor omsorg för att undvika explosion. KOPFER fann att sönderdelningen af 1) »Die qvant. Bestimmung des Kohlenstoff- und Wasserstoffgehaltes der org. Substansen», Wiesbaden 1877. 2) Ber. Ber. X, 1133. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:09, 5 substansen måste ske särdeles jemt oeh långsamt, ifall förbrän- ningen skall vara fullständig. Vidare är det gifvet, att så snart gasformiga produkter skola fullständigt förbrännas i en syrgas- ström, så kan det särdeles lätt inträffa, att blandningen blir explosiv, och ehuruväl platinasvartet kan förminska dess kraftig- het, så förekommer det densamma dock icke. Det felas icke heller försök att förbättra de äldre meto- derna. Så hafva nyligen ©. FAHLBERG och M. W. InEs!) fram- kommit med ett förslag att bestämma svafvel genom substansens smältning med kalihydrat, hvarvid svaflet öfverföres till svafvel- syrligt salt. Härefter löses smältan i vatten, bromvatten och derpa saltsyra tillsättes. Sedan bromen blifvit afdunstad fälles med klorbarium. Ehuru jag mäste medeifva att denna metod i vissa fall har en bestämd fördel framför LiEBIGs, så kan jag dock icke på något sätt gå in på, att densamma är af någon allmän giltig- het, såsom författarne påstå, eller ens har någon vidsträcktare tillämpning än LIEBIGS egen. Fördelen ligger tydligen deri, att den häftiga och af eldfenomen ofta åtföljda oxidationen, som salpetern förorsakar, undvikes. Det skulle nu visserligen på förhand synas ganska sannolikt, att sönderdelningsprodukter af det organiska ämnet skulle kunna under inflytande af den starka hettan bortgå oförbrända. Att så dock icke är fallet, åtminstone hvad svaflet angår, visar författarnes bifogade analyser af para- sulfamintoluylsyra, xylolsulfamid, kalisaltet af sulfaminisophtal- syra och sulfonitrobenzoesyra. Förklaringen härtill ligger dock tydligen i den kända verkan som alkalier hafva på sulfonsyrade salter. Det bildas i första hand svafvelsyrligt alkali och fenol- alkali. Huruvida nu för alla andra sulfonsyror och föreningar deraf smältningen kan ske utan förlust af svafvel kan tydligen icke på förhand bestämmas, och häri ligger en hufvudanmärkning mot sjelfva metoden. Den innebär intet nödvändigt hinder mot förlust. Den har dessutom ytterligare andra olägenheter, bland hvilka torde nämnas, att i smältan nästan alltid ingår något 1) Ber. Ber. XI, 1187. 6 CLAESSON, OM SVAFVELBESTÄMNING I ORG. FÖRENINGAR. silfver, så att en filtration ofta är nödvändig, innan svafvelsyran fälles, äfven som att den vid smältningen uppkommande gas- utvecklingen lätt åstadkommer förlust genom stänkning. När det är fråga om att bestämma svafvel i andra föreningar än 1 sulfonsyror och deras salter är deremot metoden åter i de flesta fall alldeles oduglig. Smältes t. ex. rhodanbenzyl med kali äfven under iakttagande af stor försigtighet, så kommer hela rummet att lukta af de dervid utvecklade svafvelhaltiga sönderdelningsprodukterna. Till och med svafvel, som författarne hafva analyserat efter sin metod, kan icke utan förlust smältas med alkalier. Flera försök hafva visat mig detta. Så snart svaflet kommer i beröring med det smältande alkalit, uppkom- mer en liflig reaktion, hvarvid alltid något om än en ringa mängd svafvel förflygtigas, hvilket tydligen kännes på lukten och på den svarta färg, som skålens sidor antaga. Den mängd svafvel som FAHLBERG och ILES funno i »commercielt» svafvel, 98,04 och 98,31 proc., är också uppenbart för liten, åtminstone gäller detta med säkerhet om sicilianskt stångsvafvel, hvars halt af föroreningar kan högst uppgå till en eller ett par tiondels procent. Vidare äro substanser som sönderdelas innan alkalits smältpunkt, hvilken icke ligger lägre än 120”, tydligen omöjliga att analysera efter nämnda metod. För flygtiga ämnen föreslår författarne att först binda dem vid alkalit genom upphettning i tillsmälta rör med conc. kalilut vid 120”, hvarefter lösningen afdunstas i silfverskål och glödgas. Författarne hafva här icke bilagt några analyser, så att metoden får väl mera anses som ett förslag än verkligen grundad på praktisk erfarenhet. Jag måste tillstå, att jag icke kan fatta möjligheten af, huru t. ex. sulfhydrater, sulfider, bisulfider, kolsvafla och föreningar häraf etc. skulle efter denna metod kunna analyseras. Flera af de nämda föreningarne låta sig visserligen bindas vid alkalier, men föreningen är af så lös beskaffenhet, att vatten och kolsyra alltid utöfva en partiell sönderdelning under frigöring af det organiska ämnet eller af vätesvafla. De förhålla sig alldeles som en lösning af svafvelalkalier; vid kokning bortgår väte- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 9. 7 svafla eller organiska svafvelföreningar, äfven om man har stort öfverskott af alkali. Andra föreningar åter, såsom etylsulfid, låta sig icke binda af alkalier hvarken vid 120” eller ens vid högre temperatur. Den metod, för hvilken här i denna uppsats skall göras reda för, grundar sig på det organiska ämnets fullständiga oxidation i en af syrgas och qväfoxid blandad ström, således egentligen i undersalpetersyregas. Ett vanligt förbränningsrör af omkring 1 meters längd utdrages i den ena ändan till en 15—20 cm. lång och om- kring !/,; em. tjock krökt snabel, eller ock blott utdrages röret till en spets, som med en legatur förenas med ett vinkel- rör. Tillika förfärdigas 4 rör af platinableck eller nät, hvar- dera omkring 5 cm. långt. Detta kan helt enkelt ske på föl- jande sätt. Platinablecket viras omkring en rund staf af mindre kaliber än förbränningsröret, och ifall blecket är mycket tunnt, fästes det i detta läge genom några slag af en tunn platina- tråd. I detta så erhållna rör inskjutes en huf af platinanät, som derigenom kommer att bilda ett diafragma 1 detsamma. Hufven kan helt enkelt göras genom att vecka ett litet rundt eller fyr- kantigt stycke platinanät omkring ändan på en glasstaf eller annat rundt föremål af passande tjocklek. Dessutom behöfves trenne s. k. skepp af porslin eller platina, hvartdera omkring 7 cm. långt. Sedan röret blifvit lagdt i förbränningsugnen och den vinkelformigt böjda delen blifvit försedd med ett förlag be- stående af en omkring 100 kem. rymmande flaska, innehållande så mycket vatten, att rörets mynning deraf är fullständigt sluten, beskickas röret på följande sätt. Först eller närmast den vinkel- formiga delen inskjutes en af de nyss beskrifna platinarullarne. Derefter kommer ett tomrum af 10 cm. och så ett skepp med svafvelsyrefri rykande salpetersyra. Skulle substansen vara sär- deles flygtig användes tvenne. Skeppet föres tomt till öfver hälften in i röret och fylles nu med syran medelst en liten 8 . CLAESSON, OM SVAFVELBESTÄMNING I ORG. FÖRENINGAR. dropp-pipett, hvarefter detsamma medelst en glasstaf försigtigt inskjutes. Härefter införes ytterligare en rulle till 10 cm. afstånd från skeppet och härpå ännu en till omkring 5 cm. afstånd från den förra, hvarpå omedelbart kommer skeppet med substansen och derpå till sist ännu en rulle. Den sista rullen kan i många fall undvikas, det är endast vid analys af lätt flygtiga sulfider och sulfhydrater, som den är alldeles nödvändig. De dervid i första hand bildade sulfonföreningarne hafva nemligen en stor benägenhet att draga sig tillbaka. Andan af röret tillslutes af en kork, försedd med tvenne rör eller ännu bättre med ett gaffelrör. Sedan röret på detta sätt blifvit i ordningstäldt för förbränningen, ledes syrgas och qväfoxid i måttligt stark ström och till ungefär lika volumer genom röret. Hvardera gasen pas- serar först en tvättflaska innehållande vatten, så att gaserna först komma i beröring med hvarandra inuti röret eller strax innan !). Röret fylles derigenom snart med en rödgul gas. Sam- tidigt upphettas de på ömse sidor om salpetersyran liggande platinablecken till glödguing, under det att skeppet med syran skyddas genom skärmar eller genom att sätta ett par af chamott- stenarne på tvären. Skeppet med substansen skyddas äfven, ifall det innehåller en flygtig eller lätt sönderdelbar förening. När de tvenne platinarullarne äro svagt glödande, upphettas substansen försigtigt liksom vid en organisk förbränning. Sönder- delningen regleras särdeles lätt genom att iakttaga färgen mel- lan de båda skeppen. Deuna blir nemligen färglös, när all undersalpetersyran åtgår till oxidationen, men i så fall afgifver salpetersyran tilräckligt med oxidationsmedel för hvad som möj- ligen skulle hafva passerat ooxideradt. När den gas som utträder 1 Qväfoxiden utvecklas genom att lösa koppar i salpetersyra af 1,2 eg. vigt och uppfånga gasen i en gasometer, sedan den först passerat en tvättflaska innehållande en lösning af kaustikt alkali. Då salpetersyran angriper kop- paren reden vid vanlig temperatur, kan äfven gasen med största fördel ut- vecklas i en konstant apparat t. ex. af Kipps modell. Apparaten bör dock för detta ändamål vara försedd med inslipadt afledningsrör, helst tillika inne- hållande kran och en liten tvättapparat som fylles med vatten. I en dylik apparat kan den vanliga råa salpetersyran användas utan utspädning. Den utvecklar gasen särdeles jemt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 9 ur röret i förlaget är färgad, kan man vara säker på, att oxida- tionen är fullständig. När allt är förbrändt, upphettas skeppet innehållande salpetersyran, så att denna tillika med den bildade svafvelsyran öfverdestillerar. Salpetersyran är dock vanligen till stor del redan afdunstad af de varma förbränningsprodukter som passerat densamma. Härefter lemnas röret att kallna, under iakttagande af att luften får direkt tillträde till röret, så att ingen sugning från förlaget uppkommer. Under tiden uttömmes hvad som är 1 förlaget i en skål och afdunstas på vattenbad till torrhet, hvarefter något saltsyra tillsättes och afdunstas anyo till torrhet, hvilket upprepas ytterligare en gång. Härigenom af- lägsnas all salpetersyran, utan att dock spår af svafvelsyra för- ioras. Det kallnade röret sköljes med vatten, tills detta icke ger reaktion på svafvelsyra. Tvättvattnet förenas med återstoden i skålen, och häri bestämmes nu svafvelsyran på vanligt sätt. Förbränningen medelst undersalpetersyra kan ske vida fortare än en vanlig organisk förbränning. Man har dervid icke att frukta någon explosion. Det synes nemligen som om en antänd bland- ning af undersalpetersyra och brännbara gaser hafva en mycket ringa explosiv effekt. Vid rask förbränning kan visserligen oxida- tionen ske under eldfenomen, en svagt lysande låga, som lång- samt går igenom en del af röret, men detta är åtföljdt af ett endast obetydligt ökadt tryck i röret. Metoden kan äfven användas för analys af oorganiska svafvel- haltiga föreningar och mineralier. I alkaliernas och alkaliska jordarternas svafvelföreningar äfvensom i dylika af negativ natur sasom svafvelantimon öfver- föres svaflet härvid fullständigt i svafvelsyra. De tunga me- tallernas sulfider analyseras deremot mindre fördelaktigt enligt denna metod. De öfverföras dervid nemligen till samma oxida- tionsstadium som vid den metallurgiska rostningen. Det är der- före nödvändigt att efteråt smälta innehållet i skeppet i en porslinsdigel med kolsyradt natron (3 del.) och klorsyradt kali (2 del.), hvarefter förfares på bekant sätt. Utan efterföljande smältning torde dock denna metod äfven här i ett fall vara för- 10 Från Naturwissenschaftlicher Verein i Halle. Zeitschrift fär die gesammten Naturwissenschaften, Bd. 52. Från Zoologisch-Botanische Gesellschaft i Wien. Verhandlungen, Bd. 29. Från Academia Scientiarum i Krakau. Skrifter. 11 band. Från Biblioteca Nacional i Rio Janeiro. Annaes, Vol. 1—6. 1876—1879. 38:0. (Forts. å sid. 85.) 13 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 5. Stockholm. Om den sannolika förekomsten af tetraphenol samt homologer deraf bland sprodukterna af töre- distillationen. Af A. ÅTTERBERG. [Meddeladt den 12 Maj 1880.] För redan två år sedan hade vi begynt en granskning af de förloppsprodukter, som erhållas vid renandet af träoljefabri- kernas råoljor. Som emellertid undersökningen snart stötte på oväntade svårigheter tillfölje af produkternas temligen invecklade sammansättning och framförallt deras stora föränderlighet vid inverkan af reagentier, ja redan vid beröring med luften, så lyckades det oss ej då, att utreda dessa förloppsoljors natur så noga, som vi önskat. Hindrade en tid genom andra arbeten, upptogo vi sedan undersökningen ånyo, och hafva vi omsider kommit till något mer klarhet å det svåra området. Som emel- lertid andra sysselsättningar hindra oss att vidare fortsätta ar- betet, vilja vi härnedan nedlägga de resultat vi erballit af våra undersökningar, öfverlemnande åt andra, som derför kunna hafva intresse, att fullborda granskningen af de hittills okända, men högst intressanta beståndsdelarne i denna fabriksprodukt. Materialet till undersökningen erhölls, liksom vid mina före- gående arbeten öfver träoljorna, från ingeniör H. G. LASSEN. Det bestod af en gulfärgad, illaluktande vätska, erhållen vid rening af rå terpentinolja och vid destillation öfvergaende mellan 30 och 150 grader. För att särskilja de olika beståndsdelarne af denna vätska, underkastades den till en början ett stort antal upprepade frak- 14 ATTERBERG, OM TETRAPHENOL VID TÖREDISTILLATIONEN. tionerade destillationer, och uppdelades den derigenom omsider ı följande hufvuddelar. | Frånsedt en obetydlig del, som öfvergick redan mellan 20 och 30 grader, erhölls ett första destillat af konstant kokpunkt vid 30”. Denna vätska renades genom omdestillation öfver na- trium och underkastades derpa analys !). Som medeltal af de utförda bestämningarna erhölls a vätskan sammansättningen: 72,71 24 kol. 9,33 % väte. 17,97 % syre. (Grastätheten bestämd medelst HoFMANN’s gastäthetsapparat gaf en molekylarvigt af 69,5. Multipliceras molekylarvigten med kolhalten, sa erhalles siffran 50,5 sasom atomvigten för förenin- gens kolhalt, hvilket vill säga, att vätskan hufvudsakligen bestod af en förening hållande fyra atomer kol blandad med en viss portion af en kolrikare kropp. Som sålunda här ingen ren substans förelåg och ej någon metod kunde uppfinnas för särskiljande af de båda bestånds- delarne, så skulle man nödgats att stanna i ovisshet om vätskans verkliga sammansättning, om icke lyckligtvis densamma egt så karakteristiska egenskaper att man ej kunde hysa något synner- ligt tvifvel om dess natur. Hufvudbeständsdelen i vätskan torde nemligen intet annat vara än den af LIMPRICHT år 1870 ur pyroslemsyran framställda tetraphenoln, C,H,O, hvars namn se- nare af BAEYER på goda grunder ändrats till furfuran. . Lik- som furfuran angripes nemligen vätskan hvarken af alkalier, ammoniakalisk silfverlösning, natrium, eller färgas dess lösningar af jernklorid. Deremot augripes den med lätthet af syror och förvandlas till ett i fuktigt tillstånd mörkfärgadt, olösligt och ') Analyserna af denna liksom af följande förening utfördes med kopparoxid eller kromsyradt kali och syrgas. Ett mycket långt lager af kopparoxid måste användas, och likaså måste den del af förbränningsröret, der substan- sen befanns, afkylas medelst fuktade läskpappersremsor, andra försigtighets- mått att förtiga. För öfrigt vidtogs för den här beskrifna vätskan äfven ett annat försigtighetsmått, att nemligen glaskulan, hvari profvet af substansen var inneslutet, öppnades först inuti förbränningsröret, sedan kopparoxiden redan blifvit glödande. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 9. 15 osmältbart pulver, en karakter, som utmärker såväl tetraphenol som dess samslägting pyrrol. Furfurans kokpunkt är 32” en- ligt LIMPRICHT. I rent tillstånd bör den bestå af 70,59 % kol, 5,88 % väte och 23,53 % Syre. Det tetraphenoln eller furfuran förorenande ämnet bör enligt analysen vara ett kolväte, och torde det sannolikast få antagas vara en af de många isomera valerylenerna, af hvilka en, FLA- VITZKY’s isopropylacetylen, just eger en ganska liknande kokpunkt af 28—30”. Närvaron af en valerylen i träoljornas förlopps- produkter är dessutom apriori att vänta, då enligt BOUCHARDATS intressanta undersökningar kolvätena C;Hg (isopren och valerylen) och C,,Hjs (terpenerna) stå i ett mycket nära genetiskt sam- band till hvarandra. Enligt ett nyligen gifvet meddelande af BOUCHARDAT, skall för öfrigt äfven isopren kondenseras till en fast kropp vid behandling med saltsyra. En blandning af 78% furfuran och 22% valerylen skulle visa en sammansättning af: 72,13 % kol, 9,22 % väte, 18,35 % syre och en gastäthet af 68, hvilket ganska nära stämmer med de ofvan anförda siffrorna. Specifika vigten a vätskan befanns 0,779. Af reaktioner pa densamma ma nämnas följande: Brom reagerar med häftighet derpa. Brom löst i kloroform gifver efter afdestillation af kloro- formen, i återstod blott ett svart kol impregneradt med en starkt luktande vätska, som starkt inverkade på slemhinnorna. Denna vätska extraherad med eter lät emellertid ej rena sig; ty vid försök att destillera densamma sönderdelades dess anga i be- röring med luften, bildande violetta skyar liknande jodångor. Saltsyra angriper vätskan och förvandlar den till ett ljus- grått, i fuktigt tillstånd mörkfärgadt, olösligt samt osmältbart pulver, vid upphettning förglimmande utan låga. 16 ATTERBERG, OM TETRAPHENOL VID TÖREDISTILLATIONEN. Tvenne analyser af pulvret gåfvo: Tan: lage 71,61% kol och ee 6,37 % väte. Jodvätegas reagerar energiskt under förstörande af större delen af materialet. Det nästa distillat af konstant kokpunkt, som erhölls af förloppsoljorna öfvergick vid 59°—60°. Fraktionerna 60°—65° voro emellertid lika stora, fastän med den stigande kokpunkten alltmer färgade, under det att fraktionen 59°—60° var färglös. För att bättre rena samtlige fraktionerna behandlades de med natrium, och efter mångfaldiga omdestillationer syntes slutligen hufvudmassan af vätskan öfverdestillera mellan 63°—63,5°, ehuru de öfriga fraktionerna fortfarande höllo sig ganska stora. Vid analys gåfvo fraktionerna följande siffror: Fraktionerna IP’ —60°. Kol los. 11.08 Bazar Väter 9,29. — 8,84. Gastäthetsbestämningen gaf å ett prof, som en tid statt i beröring med luften, en molekylarvigt af 82,7, A ett nyss om- destilleradt material deremot 80,7. Fraktionen 63° —63,5°. | Fraktionen 63,5°—64,5°. Kölen 75,00. 74,63. 74,50. MEG soc d,35. 3,45. 3,16. Gastäthetsbestämningarne gifva vid handen, att föreningen innehåller fem atomer kol, och den för densamma antagligaste formeln blir derför C,H,O, hvilken fordrar: Köl Er a Han In are Teste ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0od. 17 eller ganska nära samma siffror, som de hvilka erhållits å frak- tionen 63”— 63,5”. Man torde således såsom högst sannolikt kunna antaga, att hufvudbeständsdelen af fraktionerna eger formeln C,H,O, och blir således denna vätska till sin sammansättning homolog med furfuran (tetraphenol). Vi vilja benämna vätskan Sylvan, för att liksom vid terpenen sylvestren antyda dess härstammande ur tjäran af Pinus sylvestris och samtidigt påminna om dess homologi med furfuran. Orsaken till den stora svårigheten att fullständigt rena sylvan far väl sökas, dels i föreningens stora benägenhet att oxidera sig i beröring med luften, dels, såsom ifråga om furfuran, uti en inblandning ar ett kolväte (förmodligen äfven här någon terpentin- oljeisomer). Specifika vigten hos sylvan befanns = 0,887. I afsigt att bereda några derivater, som möjligen kunde er- hållas 1 renare form och af mera konstant sammansättning, samt för att derigenom komma till en noggrannare kännedom om sylvans natur, hafva vi anställt flerahanda försök. handa reagentier och den lätthet med hvilken den polymeriserar sig samt öfvergår till kroppar af mer kondenserad art, har det dock ej lyckats oss erhålla några derivater i tillräcklig mängd för en grundligare undersökning. Nästan alla reaktioner hafva nemligen slutat sa, att största delen af sylvan antingen polymeri- serats till hartsartade eller fasta, olösliga substanser, eller har densamma rent af förkolats. De sylvans reaktioner, hvarmed vi sysselsatt oss, äro följande: Åttiksyreanhydrid reagerar ej på sylvan. Alkalier ej heller. Brom inverkar med sådan häftighet, att antändning och explosion genast eger rum. I kloroformlösning verkar brom starkt substituerande, ty lösningen ryker genast starkt af bromväte. [NS] Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. SITEIN: 005% 18 ATTERBERG, OM TETRAPHENOL VID TÖREDISTILLATIONEN. Vid skakning med vatten och brom absorberas bromen hastigt. . Om omskakningen göres så försigtigt, att endast bro- mens vattenlösning kommer i beröring med sylvan, så absorberas bromen i sådan mängd, att pa en molekyl angripen sylvan åtgå ungefär två molekyler brom (= 2Br,). Produkterna af reak- tionen äro, dels en olja, som sönderdelas vid destillation, dels ock hufvudsakligen en i vattenlösning gående kropp, som för- modades vara analog med LIMPRICHT'S mucobromsyra. Att iso- lera densamma lyckades emellertid ej, ty vattenlösningen svärta- des vid koncentrering. Genom skakning med eter kunde produkten visserligen utdragas ur vattenlösningen, men efter eterns afdunst- ning. erhölls blott en rodnande och slutligen svartnande, klibbig återstod. Att genom silfveroxid oxidera detta ämne till en pro- dukt af beständigare art lyckades ej heller väl. Öfvermangansyradt kali löst i vatten reagerar långsamt på sylvan. Efter en tids digestion vid sylvans kokpunkt, kunde ur lösningen isoleras en syra, hvilken öfverfördes till silfversalt och lätt igenkändes som ättiksyra. Silfverhalt funnen 64,3—65,2 2, beräknad 64,3 4. Uppkomsten af ättiksyra visar, att sylvan innehåller en metylgrupp, hvilket kunde väntas utaf dess homologi i samman- sättning med furfuran. Fosforpentaklorid reagerar på sylvan under utveckling af klorväte. Produkten tål emellertid icke destillation, utan sönder- delas under förkolning sedan hufvuddelen af bildad fosforoxiklorid öfverdestillerat. Ur fosforoxikloriden kunde isoleras en lättflygtig vätska, hvilken renad genom destillation med vattenånga visade sammansättningen: Kol 56,02, Mäte (,01, Klor 28,00. Dessa siffror häntyda på formeln C,H,O + HCl, som fordrar: Kol 50,63, Väte 5,90, Klor 29,94. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 3. 19 Vätskan var således att anse som ett klorhydrat af sylvan, ehuru förorenadt af oförändrad sylvan. Tyvärr var utbytet af denna förening så högst obetydligt att några vidare undersök- ningar derå ej kunde utföras. Rykande saltsyra reagerar häftigt på sylvan och förstör densamma. Vid stark afkylning erhålles dock i ringa mängd en vätska kokande vid en temperatur af ungefär 120° och med något aromatisk, terpentinoljeartad lukt. Om sylvan blandas med eter och klorväte inledes, bildas som produkter en vid omkring 240” kokande vätska och fluoresce- rande ämnen. I något större mängd erhölls den senare vätskan genom att en portion sylvan blandades med eter mättad med klorvätegas. Efter !/, timme afdestillerades blandningen på vattenbad, hvarvid större delen öfvergick mellan 40° och 50°, och var således mesta delen sylvan oangripen. Ur återstoden isolerades genom destilla- tion en vid 235°—245° kokande, temligen tjockflytande vätska af gulaktig färg, hvilken ej svartnade utan rodnade vid behandling med saltsyra. Den befanns klorfri och gaf vid analys: Kol 76,01 2, Väte 9,92 4. Formeln C,;H,,0, (= 30,H,0 — H,O) fordrar: Kol 76,92 %, Väte 9,40 2, och föreningen var således helt enkelt en kondensationsprodukt af sylvan. Ett par försök gjordes att framställa denna och den nyss- nämnda föreningen i större skala genom inledning af klorväte- gas 1 blandning af eter och sylvan; men oaktadt afkylning med snö och koksalt användes, gick reaktionen hvarje gång på sned, i det att uteslutande harts- och tjärartade kondensationsproduk- ter erhöllos. Öfverhufvud hafva alla försök misslyckats, då fråga varit att ur sylvan bereda några större mängder af derivater. Bland kondensationsprodukterna vid behandlingen med klor- väte uppträder oftast ett i fuktigt tillstånd svart, i torrt grön- 20 ATTERBERG, OM TETRAPHENOL VID TÖREDISTILLATIONEN. gratt pulver, hvilket mycket liknar den motsvarande ofvan be- skrifna kondensationsprodukt, som erhölls ur den förstnämnda furfuranhaltiga beståndsdelen af förloppsoljorna, ehuru det synes lättlösligare i lösningsmedel. Det vore af intresse att underkasta denna förening en närmare granskning. Med salpetersyra ger den nemligen en gulfärgad nitrosyra. Vid försigtig oxidation med kromsyra ger den en amorf syra, som i den starka ljusabsorp- tionen af dess lösningar och i nagra salternas egenskaper mycket paminner om humussyrorna. De öfver 655° öfverdestillerande andelarna af förloppsoljorna läto pa intet vis sönderdela sig i fraktioner af konstanta kok- punkter, förmodligen tillfölje af dessa vätskors stora föränder- lighet, som gjorde, att de efter omdestillation genast ånyo gul- nade eller mörknade i beröring med luften. Fraktionerna öfver 100” till och med svartnade och oxiderades till tjärartade mas- sor. För att bättre lyckas i den fraktionerade destillationen af dessa vätskor, behandlades de med natrium, hvilken metall be- fanns reagera högst häftigt och förvandla en god del af vätskorna till fasta massor. (Ur reaktionsprodukten kunde dock efter eliminerandet af natriumhalten ingen bättre markerad förening isoleras, utan erhölls endast tjärartade ämnen och svarflygtiga, illaluktande polymerisationsprodukter.) De återstående vätskorna angrepos ånyo af natrium efter omdestillation och befanns det snart klart, att vätskorna förändrades för starkt af luften för att en fraktionering af dem någonsin skulle kunna lyckas. Det återstod således blott att efterse om fraktionerna höllo några mer beständiga kolväten och behandlades derför samtliga de starkt sammansmälta aterstoderna efter fraktioneringarne med saltsyra, som inverkade förhartsande alldeles som på furfuran och sylvan. Genom destillation af reaktionsprodukterna med vattenanga och förnyad dylik behandling af destillaterna erhölls omsider en ringa mängd af vätskor, hvarpa saltsyra ej längre inverkade, och visade sig dessa bestå af ej annat än blandningar ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 5. 21 af toluol och benzol, hvilka båda ämnen således ingå i förlopps- oljorna, ehuru 1 ringa mängd. Genom förhållandet till saltsyra karakteriseras tydligen dessa högre fraktioner såsom varande närbeslägtade till förloppsoljornas lättflygtigare beståndsdelar furfuran och sylvan. Förmodligen ut- göras derföre dessa lättföränderliga oljor hufvudsakligen af fur- furans högre homologer. Vi vilja till sist här tillägga några ord om den af mig sylvan benämnda vätskan, enär denna förening synes erbjuda ett ej obetydligt intresse. Den är nemligen en ny länk i en föga studerad grupp af organiska ämnen, för hvilken grupp furfuran utgör grundtypen. De vigtigaste hithörande hittills kända för- eningar äro de följande: (ER TT OAS EN ENN N. 2 Sen Furfuran. Or Jae (SAO 5 fy SA AEA ua Sylvan. las DS DIEL EE aAe Furfurol och Fucusol. IrBEOLOG EN IT Pyroslemsyra och Pyrokomensyra. OREBONLEH.OEN, 2.2 Komensyra, Pyromekonsyra och Dehydroslemsyra. ORION (COLOR N N Mekonsyra. Som af dessa ämnen flera redan uppträda i 2 eller 3 iso- merier, sa synes ej osannolıkt, att äfven af sylvan flera eller atminstone tva isomera former kunna existera och förefinnas möjligen båda i träoljans förloppsvätskor. Sylvan motsvarar för öfrigt den af WEIDEL och CIAMICIAN ur bentjäran nyligen framställda homopyrroln, liksom furfuran motsvarar pyrroln. Öfverensstämmelsen framgår af nedanstående formler: Furfuran__- C,H,O. yo sosse C,H,.NH. Cläl 0. CH,. De af de nämnda kemisterna funna olikheterna mellan pyrrolns Sylvan ..... CH, Homopyrol... C,H, | och homopyrrolns förhållande i luften och till syror återfinnas 22 ATTERBERG, OM TETRAPHENOL VID TÖREDISTILLATIONEN. för öfrigt alldeles hos furfuran och sylvan. Pyrrol och fur- furan äro nemligen luftbeständigare än de båda andra nämnda ämnena, och likaså förvandlas de förra genom behandling med syror till fasta, pulverformiga kroppar, under det att homopyrrol och sylvan lättare gifva mer tjärartade produkter. Den inre slägtskapen mellan dessa båda grupper af kroppar torde väl sannolikast kunna förklaras genom följande redan af föregående författare på förslag uppställda konstitutionsformler: CH CH an Se on NE H Fururan. Pyrrol. NE enligt hvilka dessa ämnen likaväl som benzol- och pyridin- grupperna innehålla slutna atomringar. En likartad atomgruppering är för öfrigt längesedan antagen uti Indol och dermed närbeslägtade ämnen: ea | N A| A ONA CH ORM ON och förmodligen kommer den framtida forskningen att uppvisa dylika föreningsformer i flerfaldiga naturens produkter. 23 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 5. Stockholm. Berättelse, afgifven till Kongl. Vetenskaps-Akademien, om en med understöd af allmänna medel utförd vetenskaplig resa till England. Af A. G. NATHORST. [Meddeladt den 12 Maj 1880.] I enlighet med erhållen föreskrift får jag härmed afgifva berättelse öfver den resa till England år 1879, för hvilken jag erhållit understöd af allmänna medel. Ursprungligen hade det varit min afsigt att samma år äfven besöka Tyskland, möjligen Österrike, och Schweiz, men då svårighet yppade sig att på en gång erhålla den derför erforderliga ledigheten från de arbeten, som åligga mig såsom tjensteman vid Sveriges Geologiska Under- sökning, sökte och erhöll jag Kgl. Maj:ts nådiga bifall att för- dela resan på tvenne år, så att jag under det ena skulle besöka England, under det andra kontinenten. Det är följaktligen endast för en del af den ursprungligen afsedda resan, som jag härmed får aflemna en öfversigtlig redogörelse. Afsigten med resan till England var egentligen dels att såväl i naturen som i de olika museerna studera detta lands rika oolitflora med särskildt fäst hänseende till dess förhållande till Skånes: och äfven andra länders rätiska vegetation, dels äfven att om möjligt söka afgöra läget i förhållande till moränbildnin- garne af den s. k. »Bridlington Crag». Emellertid hade redan under vinterns lopp denna senare fråga genom J. LAMPLUGHS undersökningar, bekräftande äldre iakttagelser af F. A. BEDWELL, blifvit afgjord, i det att den förre påvisade, att den oriktigt s. k. »eragen» hade sin plats mellan en öfre bädd af krosstens- 24 NATHORST, RESEBERÄTJTELSE. lera (bottenmorän), den s. k. »purple boulder-clay», och en undre, af mörkare, bla färg, den s. k. »basement clay», i hvilken äfven enstaka ränder med samma fauna skulle förekomma !). Fastän således frågan om Bridlington-faunans läge redan var utredd, ansåg jag mig dock böra göra ett, om ock kort, besök på platsen för att åtminstone få se något af dessa olika »boulder- clays» samt om möjligt äfven något af derstädes förekommande sötvattensbildningar. Jag hade sedermera ej skäl att ångra detta besök, men måste beklaga, att den tid, jag dertill kunde använda, var så ytterligt knapp. Den 14:de Augusti reste jag till Göteborg, dit jag anlände följande morgon, hvarefter jag med Wilsonliniens ångare Rollo, som afgick samma dag på middagen, reste till Hull, dit ankom- sten skedde den 17:de på förmiddagen. Efter att den 18:de under ledning af Sir HENRY COOPER hafva besett museet, till- hörigt Royal Society of Hull, begaf jag mig den 19:de till York, hvars Museum innehåller en rikhaltig samling oolitväxter från kusten af Yorkshire. Jag hade den lyckan att genast vid an- komsten träffa musei föreståndare, Dr PURVES, hvilken med stor beredvillighet lemnade mig tillträde till samlingarne. Jag stannade här i trenne dagar, hela tiden sysselsatt med gransk- ningen af växtsamlingen, och inbjöds äfven att besöka Mr READS vackra samling af oolitväxter, hvilken innehöll åtskilligt af in- tresse. Då jag anser lämpligast att på ett ställe i det följande omnämna några af de vigtigaste resultat, som vunnos vid gransk- ningen af de fossila växterna, vill jag ej här uppehålla mig dervid, utan skall i stället nämna något af det jag för öfrigt hade tillfälle att se i Yorks Museum. Det tillhör Yorkshire Literary and Philosophical Society och är i flere hänseenden särdeles rikhaltigt, hvarjemte det är särdeles väl ordnadt. Som alla samlingarne voro inordnade i glasskåpen och museet hölls öppet från 10 f. m. till mörkrets inbrott samt tilloppet af be- 1) J. LAMPLUGH, On the occurrence of marine shells in the boulder-clay at Bridlington and elsewhere on the Yorkshire coast, och F. A. BEDWELL, Notes on the Bridlington erag and boulder-clay. Geol. Magazine Nov. 1878. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:09. 29 sökande var särdeles stort, måste jag verkställa mina studier midt i den böljande menniskomassan, ett förhållande, som, ehuru allt utom angenämt, dock för mig var mindre störande än det måhända skulle varit för någon annan. Särskildt nämn- värda äro museets samlingar af cragmollusker och benlemningar från Kirkdale-cave. Vidare ett stort präktigt skelett af Mega- ceros hibernicus samt den egendomliga Plesiosaurus zetlandieus, "fran Liaslagren vid Redcar, det enda funna exemplaret, 25—-30 fot langt, med hufvudet ej litet, såsom hos arter af slägtet van- ligen är fallet, utan mer än alnslångt, åtskilliga Ichiyosauri, deribland I. erassimanus, 30 fot, med hufvudet 5—6 fot långt och nacken mer än 3 fot bred. Af öfriga föremål af mera all- mänt intresse skall jag blott nämna ett skelett af moa, Dinornis robustus, från Nya Zeeland. Det hade blifvit funnet i djup sand jemte lemningar af äggskal och 4 små ungar, och då skelettet till- hört en hona, antager man, att hon begrafdes af sanden då hon rufvade på sina nyutkläckta ungar. Hvad som med detta skelett är särskildt anmärkningsvärdt är dess skenbara friskhet, i det att benen ej hafva utseende att vara fossila, utan — med undantag för några kotor — äro glänsande hvita, med ligamenten ännu i behåll; äfven finnas delar af skinnet med fjäderspolarne samt bitar af det tjocka skinnet på tårna. För allmänhetens räkning finnas i detta museum särdeles upplysande etiketter bifogade de särskilda föremålen, således stod att läsa en redogörelse för förekomst- sättet af den nämnda Dinornis, och vid prof af malmer angäfvos dessas kännemärken, användning i praktiskt hänseende samt de länder, i hvilka de hufvudsakligen förekommo m. m.; allt på- tagligen derför, att äfven den allmänhet, som ej har råd att köpa kataloger, måtte hafva gagn af sitt besök i museet. Den 22 Augusti reste jag från York till Sheffield för att under der pågående naturforskarmöte komma i tillfälle att träffa åtskilliga personer, hvilka borde kunna gifva mig värdefulla upplysningar. Genom min vän Mr J. E. LEE, F. G. S. hade jag jemte Professor RÖMER från Breslau blifvit inbjuden till the town-clerk Mr YEOMANS. Ehuru jag stannade helt kort, 26 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. ansåg jag tiden väl använd, enär jag der hade lyckan att göra bekantskap med Professor W. C. WILLIAMSON från Manchester, hvars berömda undersökningar öfver den mikroskopiska bygg- naden af stenkolsperiodens växter kastat ett så nytt och ovän- tadt ljus öfver denna tids växtlighet. Jag gjorde dessutom till- sammans med Professor RÖMER och under ledning af Mr TH. HEATH, kurator vid museet i Derby, en utflygt till stadens när- maste omgifningar för att bese åtskilliga sandstensbrott inom stenkolsformationens område. Såsom ytterligare bevis på omöj- ligheten att medelst petrografiska karakterer skilja olika sand- stenar kan här anföras, att en del af stenkolsformationens sand- sten, med kaolinvandlad fältspat och kolsmulor, ej 1 stuff skulle kunna skiljas från en viss varietet af Hörs sandsten i Skåne. I några sandstensbrott syntes rätt vackra Stigmarior. Åfven deltog jag i en af naturforskarmötets utflygter till bengrottorna vid Creshwell crags. De äro belägna i håligheter i magnesian- limestone, hvilka utmynna långs sidorna af en vacker dal eller klyfta. De voro dock ej på långt när så storartade som Kents Cavern vid Torquay, hvilken jag besökte under min förra vistelse i England 1872, och visa för öfrigt den vanliga lagerföljden, hvarför det torde vara öfverflödigt att här något orda derom. Den 25 Augusti reste jag från Sheffield till Scarborough der jag stannade till den 3 September, sysselsatt med utflygter åt Gristhorpe och Cloughton, hvarjemte jag äfven genomgick de ganska värdefulla samlingarne i dervarande Museum. Utflygterna försvårades mycket genom det beständiga regnandet, dock har jag det oaktadt allt skäl att vara belåten med hvad jag fick se. Scarborough, en af de förnämsta badorterna på Englands östra kust, är belägen omedelbart ofvanför, på och mellan mot hafvet vanligen tvärbrant stupande, af oolitens sandstens- och lerlager, stundom af glaciala bildningar, bestående »klippor». Den högsta delen af staden är den s. k. slottskullen, som mot hafvet blottar en omkring 270 fot mägtig profil. Denna visar öfverst den s. k. »coralline oolite», derunder i ordning efter hvar- andra »calcareous grit» och »oxford clay» samt nederst »kello- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 5. 27 way rock». På grund af en förkastning är äfven mot norr lagren af »cornbrash» och den derunder följande afdelningen »upper shale and sandstone series» delvis synliga. Stupningen söder om staden är till en början nordlig, sa att man gående söderut kommer till allt äldre lager. De fasta lagren äro åt detta håll blottade vid brunnssalongen, »the spaw», och sedan långs hela stranden söderut med obetydliga afbrott ända till Ewe Nab. De utgöras till en början af sandstens- och lerlager, hörande till »upper shale», af mycket varierande utseende. Här och der synas ock enstaka bituminösa ränder och små kolränder. Denna serie, som har sin plats mellan cornbrash och de s. k. »grey oolite», således mellan tvenne marina bildningar, är yngre än de egentliga växtförande lagren vid Gristhorpe och Cloughton Wyke, hvilka båda hafva sin plats mellan »grey oolite» och »millepore oolite», således äfven dessa mellan marina aflagringar. Denna senare sandstens- och skifferserie kallas den mellersta — the middle — liksom en under milleporaooliten ånyo kom- mande serie af samma slags bergarter, hvilka hvila omedelbart pa de marina öfre liaslagren, kallas den lägre — lower. Afven denna sistnämnda afdelning hyser en rik flora, isynnerhet utmärkt genom en Öfvervägande mängd af cycadeer, hvaribland Zamites gigas torde vara förherrskande. Efter liastidens slut skedde sålunda trenne omvexlande höjningar och sänkningar, tills hafvet, från det att cornbrash-bildningen började afsättas, ånyo blef ensamt rådande. Det är dessa olika sandstens- och skifferserier, the lower, middle and upper, hvilka innesluta Yorkshirekustens rika oolitflora, och hvilkens plats sålunda är mellan de öfversta liaslagren och cornbrash. Hittills hade man dock endast haft kännedom om växtförande lager från den lägre och den mellersta sandstensserien. Hvad man funnit i den öfre hade varit enstaka exemplar, dock vid Scalby norr om Scarborough temligen allmänt Ginkgo digitata och Huttom samt några Baieror. Jag var nog lycklig att äfven anträffa en verkligt växt- förande bädd i den öfre serien, strax söder om Scarborough, mellan staden och White Nab. Den består af en bituminös 28 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. skifferlera eller lera, 1 hvilken växterna äro ganska allmänna, ehuru arterna ej äro många; dock skulle ytterligare insamling helt säkert gifva flera. Läget är ett eller ett par tiotal fot öfver the grey oolite, hvilken här är synlig vid ebbtid i sjelfva stranden. De flesta arterna synas vara nya för England och äro mycket väl bevarade. Allmännast äro representanter af slägtet Batiera, af hvilket ej mindre än trenne olika arter, alla för vetenskapen nya, förekomma. En af dem, den allmännaste, erinrar pa en gang om såväl den rätiska B. Münsteriana, som om oolitens DB. graeilis BUNB.; bladen äro dock ej sa delade som hos den förstnämnda, och flikarne ej sa hastigt tillspetsade som hos den senare. Den andra arten är närstående nyssnämnda, men har smalare flikar, hvilket i ännu högre grad är fallet med den tredje nya arten, som derigenom bildar öfvergång mellan ‚slägtena Daiera och Trichopitys; den har mellan 20 och 30 smala flikar, hvilka dock ej äro sa långa som hos arterna af sistnämnda slägte. Jag fann endast ett exemplar af denna art, som dock måhända kan vara ett ungt blad af Trichopitys. Vi- dare träffades en enstaka dikotomiskt grenad bladflik, som tro- ligen tillhör Czekanowskia rigida HR., samt frön af Baiera, fullkomligt öfverensstämmande med dem, som förekomma 1 det yngre lagret vid Höganäs, och hvilka jag beskrifvit under nam- net Carpolithes cinctus. Af öfriga barrträd finnas grenar af en för England ny Brachyphyllum, troligen samma art, som FEISTMANTEL beskrifvit från Indiens Juralager och — enligt mitt förmenande origtigt — identifierat med Brachyphyllum mamillare BRGN. sp. Helt oväntad var förekomsten af en Schizolepis, af hvilken jag fann såväl blad som grenar och kottefjäll. Arten är mycket närstående, om ej identisk med, Schizolepis Braunit SCHENK från Frankens rätiska lager. Då slägtet förut ej är funnet högre än 1 rätiska formationen, erbjuder dess förekomst här, öfver hela oolitfloran, ett alldeles särskildt intresse, hvartill jag nedan något utförligare skall återkomma för att här först framhalla en annan omständighet af vigt vid dess förekomst. SCHENK antog, då han beskref Frankens rätiska flora, att bladen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 93. 29 af Schizolepis vore i likhet med dem hos Lariz och Cedrus fästade på dverggrenar. Detsamma bekräftades genom före- komsten af en annan art vid Pålsjö, der såväl kottar, tillhörande slägtet, som liknande grenar och blad, äro temligen allmänna. Då derstädes likvisst äfven finnes en Pinus, hvars kottar visa sig tillhöra gruppen Sapinus och närmast tyckas öfverensstämma med Cedrus, kunde man äfven i fråga sätta, huruvida ej de grenar och blad, som förts till Schizolepis, snarare kunde tillhöra nämnda "Pinus-art. Förekomsten af liknande grenar och blad jemte hängefjäll af Schizolepis i det nya växtförande lagret vid Scarborough gör det emellertid så godt som säkert, att bladen af Schizolepis verkligen haft den ställning och byggnad, som SCHENK antager. De kottefjäll, som här förefinnas, äro äfven af intresse, emedan de visa en öfvergang från nästan hela, med en helt ringa inskärning 1 spetsen, till djupt tudelade. Man ser något liknande hos kottar af Lariz dasurica, ehuru visserligen ej i så hög grad. De ennerviga bladen och affallande kottefjällen erinra dock snarare om Pseudolarix, dock synas fröen, att döma af den vid Pålsjö förekommande arten, ej hafva varit vingade samt t. o. m. upprätta. I så fall skulle den ofvan antydda likheten vara blott yttre och tillfällig. Denna fråga förtjenar emellertid att anyo upptagas till undersökning. Utom bladen af Schizolepis förekomma i detta lager äfven några andra snar- liknande barr, hvilka antyda närvaron af ännu ett barrträd. Inga cycadelemningar träffades af mig här, och af ormbunkar mest mycket fragmentariska blad, ofta ej bestämbara. Jag skall dock af desamma anföra en om Asplenium petruschinense HR., från Sibiriens juralager, mycket erinrande form; en annan, något erinrande om Dicksonia Glehniana HR., känd från samma land, denna senare bestämning är emellertid tvifvelaktig; en Cladophlebis n. sp. med mycket små småflikar samt Phlebopteris (Microdictyon) Woodwardi LECKENBY, denna senare ej heller fullt bestämbar. För öfrigt några andra Cladophlebis- och Sphenopteris-arter, allt för fragmentariska att ens tillnärmelsevis kunna bestämmas, ett egendomligt fragment af någon Teniop- 30 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. teris?, samt slutligen några fjäll, i hög grad erinrande om de nedersta fjällen hos Lophophytum mirabile. Då likvisst de fjäll- lika organen hos vidt skilda växter kunna vara mycket öfverens- stämmande, är det a andra sidan ej omöjligt, att de i fråga varande i sjelfva verket kunna vara kottefjällen af något barr- träd. Öfverensstämmelsen med den förstnämnda växten är dock anmärkningsvärd nog. Då flertalet af de i detta lager före- kommande växter synas vara nya för England, kan jag ej nog hos mina engelska kolleger anbefalla en ytterligare uteräfning af detsamma, enär det helt säkert ännu har mänga nya arter att erbjuda. Mina undersökningar deraf försvarades mycket af det ihallande regnvädret. Ser man till hela prägeln af floran i detta lager, kunde man nästan i förstone vara böjd att kalla densamma för rätisk pa grund af de om rätiska former erinrande Daierorna och förekomsten af Schizolepis, under det att a andra sidan intet särskildt i ögonfallande oolitiskt element tyckes i denna flora inga. Möjligen skola sadana vid fortsatt undersökning visa sig, men den anförda omständigheten är tills vidare beaktans- värd nog. Det är ej svart att inse, hvaraf detta kommer sig, floran här är patagligen en sumpflora, liksom med den rätiska floran vid Pålsjö och flerestädes i Franken äfven är fallet. Det är då tydligt, att ungefär samma grundelement skola ingå i denna floras sammansättning, då tiden mellan de nämnda aflag- ringarne ej är större. Häraf kommer det sig, att denna inom härvarande oolitlager yngsta flora dock har en mera rätisk ka- rakter än de äldre. SAPORTA har redan för längesedan visat, att på samma sätt oolitfloran i Frankrike hyser olika element allt efter förekomstorterna. Man får ej förglömma detta då man har att bestämma en isolerad aflagrings ålder; florans hela sammansättning kan, om aflagringarne skett under likartade för- hållanden, hos tvenne till tiden skilda bildningar vara ensartad och göra ett likartadt intryck, fastän arterna ej äro desamma; och tvärtom kunna aflagringarne vara samtidiga, fastän de hafva få gemensamma element. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 3. 31 Den jernhaltiga sandsten och sandiga lerjernsten och kalk- sten, som kallas »the grey oolite», gar såsom nämndt i dagen i sjelfva strandbrädden, nedanför det växtförande lagret. Den höjer sig något mot White Nab, der den äfven, ehuru ej vid hög flod, är tillgänglig för undersökning. Den liknar något till sitt utseende den fossilförande lerjernstenen vid Kulla Gunnars- torp och är mycket rik på försteningar, hufvudsakligen tillhörande slägtena Gervillea, Avicula, Modiola m. fl., af hvilka jag in- samlade ej obetydligt. Mellan White Nab och Ewe Nab är föga af de fasta lagren blottadt — man skulle annars här vänta sig den mellersta sandstensserien — men vid Ewe Nab går den s. k. »millepore oolite» i dagen. Denna bergart, dels lerjernsten, dels sandsten och oren kalk, har sitt namn efter en i densamma förekommande bryozo, hvars forna namn Millepora dock numera är utbytt mot Cricopora, hvarför benämningen af lagret ej längre är fullt lämpligt. De fossilier jag här såg voro alla mycket frag- mentariska och utgjordes hufvudsakligen af bitar af den nämnda bryozoen, lemningar af enkrinitleder samt af en Serpula m. fl. Söder om Ewe Nab inkräktar Cayton Bay pa stranden och först norr invid Cayton Mill träffas åter fasta lager anstäaende, på grund af en förkastning betydligt yngre än de föregående, nemligen »calcareous grit» hvilande pa »oxford clay». I ned- fallna stycken och kalkbollar från den förstnämnda insamlade jag åtskilliga försteningar, isynnerhet en Rhynchonella, Avicula m. fl. samt i nedfallna stvcken af samma bergart söder om qvar- nen, äfven en liten Ammonit. Lagren norr om Cayton Mill äro horisontala, söder derom blir stupningen sydlig, hvarför man nu kommer till lager yngre än de, hvilka äro rådande mellan Scar- borough och Ewe Nab. Klipporna söder om Cayton Mill — med ett gemensamt namn kallade Red Cliff — erbjuda en tvärbrant genomskärning af 285 fots mägtighet, bestående af uppifrån nedåt, »calcareous grit», »oxford clay», »kelloway rock» samt i sjelfva strandbrynet, endast vid låg ebb synlig, »cornbrash». Dessa lager afbrytas dock snart af en särdeles genomgripande förkastning, som upplyftat lagren söderut, så att millepora-bädden 32 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. kommit nästan i jemnhöjd med ofvannämnda cornbrashlager och vid udden mot Gristhorpe Bay framträder i strandbrynet. På södra sidan om denna udde, invid ett litet näs, eller vid hög flod holme, är det berömda växtförande lagret vid Gristhorpe Bay tillgängligt, likvisst endast vid låg ebb. Det är en grå ren lera, framträdande såsom mer och mindre tjocka ränder och körtlar ganska oregelbundet i sandstenen mellan millepora- bädden och »the grey oolite». I densamma förekomma växterna särdeles väl bevarade och framträda glänsande svarta mot den ljusa bergarten; af svenska bergarter har denna lera mest likhet med det växtförande lagret vid Jean Molins flöts vid Stabbarp. LECKENBY anger ej mindre än 44 arter från denna lokal, af hvilka jag dock blott kunde insamla en obetydlig del. Allmän- nast voro Pilophyllum pecten LINDL. sp. och Teniopteris vittata BRGN. Af öfriga arter, som jag här anträffade, voro ett par för England nya, såsom Czekanowskia setacea HR., förut endast känd från Sibiriens juralager, derjemte en ny art af samma slägte. hvars blad visserligen voro förgrenade men icke dikotomiskt, ett sällsynt förhållande inom denna växtgrupp. Vidare fjäll, erinrande om dem, som förekomma vid Pålsjö, och hvilka jag förr ansett vara cycadéfjäll, men hvilka snarare kunna förliknas vid fjällen af Phyllocoryne jamaicensis, med hvilka de hafva en i hög grad påfallande likhet. Det gäller dock härvid samma anmärkning som förut, att bestämningar, grundade ensamt på fjällen, ej kunna vara tillförlitliga. Öfriga växter, som jag här anträffade, erbjuda intet af särskildt intresse med undantag af Dictyophyllum rugosum, hvartill jag längre fram skall återkomma. Söder om denna lokal” börjar Gristhorpe Bay, som inåt begränsas af den höga Gristhorpe Cliff, i hvilken lagren, nemligen hela serien fran grey oolite till coralline oolite, stupa sydligt, tills de mot Filey försvinna under de lösa jordlagren och längre söderut ersättas af kritaflagringar. Vid foten af Gristhorpe Cliff in- samlade jag åtskilliga djurförsteningar ur nedfallna block, till- hörande cornbrash, hvilken bergart här har en ganska stor likhet med »Ammonit-bankens» vid Dompäng i Skåne. Allmännast voro ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:09. 33 här en Terebratula och en rätt stor Ostrea. Ur andra block erhöll jag Belemniter, små Ammoniter m. m. Det växtförande lagret vid Gristhorpe är beläget ungefär 4 miles från Scarborough, och da vandringen längs stranden ofta är besvärlig, bör det helst besökas i båt. Jag föredrog likvisst att gå för att erhålla någon öfversigt af lagerföljden i dess helhet. Dervid gjorde jag en iakttagelse i annan rigtning, hvilken torde förtjena att omnämnas, så mycket hellre som jag såg detsamma vid kusten af Norfolk 1872. Der de branta genomskärningarne vid stranden utgöras af krosstenslera och stycken deraf nedfalla och bearbetas af böljorna, blir ej följden, såsom man skulle tro, att slammet sköljes bort, så att styckena helt och hållet sönder- falla, utan i stället afrundas bitar af den särdeles sega leran till rullstenar med en högst regelbunden elliptisk form. Dylika bitar äro på sina ställen särdeles allmänna bland strandgrusets stenar och hafva sjelfva helt och hållet utseende af sådana. Ett kon- glomerat, uppkommet på detta sätt, skulle emellertid påtagligen kunna visa de sedermera hårdnade lerbitarne både böjda och försedda med intryck af de verkliga stenarne. Jag nämner detta med särskild anledning af de i Dalformationens bottenlag be- fintliga konglomeraten, i hvilka bollarne ej blott kunna visa in- tryck och vara böjda, utan t. o. m. erhållit en utsträckning efter den falska skiffringen (cleavage). Det heter i en af kartblads- beskrifningarne vid resonnemanget häröfver, att för att styckena skulle kunnat erhålla form af rullstenar, måste de varit hårda och fasta, hvilket dock af ofvan anförda iakttagelse visar sig icke vara nödvändigt, hvarför deras form i och för sig sålunda icke lägger något hinder i vägen för att de verkligen kunnat vara mjuka, ehuru dermed ej skall vara sagdt. att de verkligen varit det. Stundom ser man dessa rundade lerstycken, der de rullats i sand, vara öfverdragna med små stenar, hvilka fastnat i ytan, och hvilka förläna dem likhet med konglomeratstycken. Sönderslår mån ett sådant stycke finner man dock dess inre be- stående af den täta lermassan. | Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 5. j 3 34 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. Da undersökningen af oolitflorans vigtigaste fyndorter i Yorkshire skulle föra mig till kusten, hoppades jag äfven komma i tillfälle att något fullfölja studium af ett ämne, som jag högst ogerna måst lemna sedan omkring 10 år tillbaka, nemligen de spår, som de olika hafsdjuren åstadkomma i sanden eller slam- met på hafsstranden. Jag är för min del fullkomligt öfvertygad, att när detta ämne fullföljes, skall man finna, att om ock ej största delen så dock hela grupper af de fossila s. k. algerna från de kambriska bildningarne uppat ej äro annat än olika hafsdjurs spår. Sådana bildningar äro Arthrophycus, Crosso- chorda, Gyrochorda, Cruziana, Spirophyton, flere af Buthotrephis, Chondrites och en stor mängd andra, hvilka ännu allt jemt i paleontologiska handböcker upptagas såsom växter. Jag har redan för länge sedan påpekat, att grenigheten ej är nagot bevis, att dessa bildningar icke äro maskspår, och hvad den yttre skulp- turen beträffar, ser man åtminstone delvis motsvarighet dertill bland flere djurs spår. Förekomstsättet talar ock för dessa före- måls rent mekaniska bildningssätt, i det att de nästan alltid träffas på skiktytorna jemte märken af böljslag och ofta äfven otvetydiga djurs spår. Jag har hittills endast vid kusten utan- för Alnarp haft tillfälle att verkställa dylika jemförelser, och huru fattigt djurlifvet der än är, har det dock redan gifvit något resultat i öfverensstämmelse med ofvan uttalade åsigt. Det lider derför föga tvifvel, att vid ställen af vestkusten, der djurlifvet är rikare och stranden långgrund, med fin sand eller lerslam rådande på bottnen, skulle dylika studier blifva af särdeles stor vigt för paleontologien, enär de otvifvelaktigt skulle ådagalägga den verkliga naturen af ofvan nämnda, hittills särdeles tvifvel- aktiga föremål. Det vore derföre att önska, att någon af vara zoologer toge fatt på detta ämne genom såväl studier på stran- den som medelst experiment anställda med upphemtade djur. Kusten vid Scarborough var ej lämplig för dylika under- sökningar, i det att den vid ebbtid blottade bottnen utgöres af temligen grof sand, föga rik på djur. Jag såg dock en dag nagra egendomliga zigzagformigt slingrande spår, till hvilka jag ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 9. 35 sedan i British Museum såg en slående motsvarighet i en kambrisk skiffer. Der rännilar, som genomskurit krosstensleran, nedsköljt fint lerslam på sanden, såg jag äfven några spår med tydlig struktur, hvilka jag ledsamt nog ej aftecknade, emedan bitarne tycktes vara fasta nog att bevara; vid hemkomsten hade de dock totalt söndersmulats. Anmärkas bör, att jag ej kunde offra mycken tid åt dessa studier nu, utan var det endast vid vandring till och från Gristhorpe, som jag i förbigående kunde egna någon uppmärksamhet härät. Från Scarborough norrut gjorde jag endast en utflygt i båt till Cloughton Wyke. Vädret var härvid ytterligt otjenligt och obehagligt, med regn och stormbyar, och de salta böljorna, som slogo öfver båten, genomdränkte vid hemfärden kläderna in på bara kroppen. Jag var det oaktadt ganska belåten med denna utfärd. Det växtförande lagret; som här intager samma nivå som vid Gristhorpe, var under den låga ebbtiden blottadt, så att jag kunde göra rätt vackra, ehuru ej på arter synnerligen rika, insam- lingar. Jag träffade likvisst här trenne för England nya arter, nem- ligen Schizoneura cfr hoerensis SCHIMPER, hvilken dock troligen är densamma, som af BUNBURY benämnts Calamites Beanü; en Anthrophyopsis n. sp., till sin habitus ej olik Gangamopteris cyclopteroides FEISTMANTEL från Indien, men med en nervering, som mera öfverensstämmer med Anthrophyopsis. Detta slägte är lika litet som Schizoneura förut kändt fran England. Den sist nämnda träffades ej i det egentliga växtförande lagret, utan något högre upp. Vidare en Nilssonia n. sp., som pa grund af sina ytterst fina nerver skulle kunna kallas tenuinervis. Hela dess utseende erinrar i hög grad om Teniopteris, med hvilken den också hittills i England blifvit förvexlad, och först nerve- ringen samt en och annan gång delningen, jemte bladspetsens Nilssonialika form ådagalade hvad slags växt det i verklig- heten var. Af öfriga fynd jag här lyckades göra torde såsom vigtigast böra nämnas ett exemplar af hvad man hittilis ansett för blom- ställningen af Piilophyllum pecten. Det var nemligen detta 36 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. exemplar, som till stor del först bragte min tanke på att bland Balanophoréerna söka finna motsvarighet till de egendomliga organ, som hittills ansetts för cycadeblommor och sammanfattats under slägtet Welliamsonia. Det lider numera ej tvifvel, att nämnde föremål i. sjelfva verket äro beslägtade med Balanopho- réerna. Då man hittills ej haft någon kännedom om dessas förekomst inom forntidens flora, och de dessutom i allmänhet anses tillhöra de dikotyledona växterna, torde påvisandet af deras förekomst inom juraperioden hafva en viss betydelse. Tyvärr var det först efter min återkomst till Sverige, som denna tolkning af frågan framställde sig för mig. I England undersökte jag i museerna en stor mängd af dessa föremål, hvilka då för mig, liksom för alla andra forskare allt hittills, föreföllo fullkomligt oförklarliga. Om det växtförande lagret vid Cloughton Wyke skall jag för öfrigt endast tillfoga, att somliga lager deraf utgjordes helt och hållet af »Solenites Murrayana», hvilken t. o. m. kunde bilda små kolstrimmor. På något högre nivå insamlade jag Phyllo- theca lateralis PHILL. sp., hvilken uteslutande förekom i ett visst lager, der äfven de egendomliga, isolerade, knapplika skifvorna voro mycket allmänna. Till de båda sist nämnda växterna skall jag längre fram återkomma. Det svåra vädret omöjliggjorde för tillfället någon färd till Hayburn Wyke, der den bästa fyndorten för växter från »the lower sandstone and shale» skall vara till finnandes, och jag beslöt derför att 1 stället studera denna serie vid Whitby, der samma fora äfven förekommer. Färden dit skedde den 3:dje September, ombord på en liten ångbåt af en vanlig segelbåts storlek, tillhörig Major WOODALL F. G. S., bankir i Scar- borough, hvilken inbjudit mig till resan. Vi kunde hålla tem- ligen nära stranden, så att de olika lagren ganska väl kunde jemföras med de af PHILLIPS meddelade profilerna. Stupningen är till en början sydlig, och man ser sålunda vid färden norrut huru den öfre sandstensserien ersättes af grey oolite och mellersta serien, denna åter af millepore oolite och undre sandstens- och ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:09. 37 skifferserien, tills söder om Robin Hood's Bay öfre lias äfven visar sig under den senare. Här möter emellertid en förkast- ning, så att mellersta lias norr derom blifvit upplyftad till högre nivå än, och undre lias i jemnhöjd med, öfre lias. N. om Robin Hood's Bay, blir stupningen nordlig, man passerar 1 ordning undre, mellersta och öfre lias’ ler- och skifferlager, tills vid Hawsker de undre oolitlagren åter visa sig, betäckande liaslagren ända till Whitby. Profilerna äro hela vägen särdeles vackra och hafva på sina ställen en ansenlig mägtighet, isynnerhet mellan Hayburn Wyke och Robin Hood's Bay, der den s. k. High Peak reser sig tvärbrant 585 (eng.) fot öfver hafsytan. Jag stannade i Whitby endast tvenne dagar och gjorde derunder utflygter till de forna alunverken vid Saltwick söder om staden, hvarjemte jag genomgick växtlemningarne i stadens museum. Musei före- : ståndare Dr SIMPSON, hos hvilken jag genom Major WOoDALL blifvit föreställd, lemnade mig benäget tillträde till samlingarne. Af dessa äro isynnerhet de som härröra fran oolitens lägre af- delning af största intresse, och jag fann bland dem dels en ny Clathropteris, hvaraf jag förut sett ett exemplar i Yorks Museum, och hvilket slägte förut ej var kändt från England; dels äfven ett nytt barrträd, hvarom mera längre fram. Åfven återfann jag här liksom i York exemplar af den som man trodde förkomna Pachypteris lanceolata BRONGN. Af stort in- tresse var vidare originalet till den s. k. »carpellary disk», som förmodats tillhöra Zamites gigas. Strax i stadens närhet fann jag ett litet växtförande lager i den undre ooliten, föga högt öfver liaslagren. Växterna i det- samma voro få, samt alla af temligen små dimensioner. De ut- gjordes af några Sphenopteris-blad, en Ginkgo n. sp., med mycket små, vigglika, inskurna blad, en Otozamites n. sp., närmast be- slägtad med O. Bunburyanus ZIGNO (tenellus BEAN), från hvilken den skiljes genom glesare och mera långdragna smablad. I detta lager träffades vidare grenar af ett barrträd, antagligen samma art som LINDLEY, ehuru sannolikt origtigt, identifierat med STERNBERGS Thuites expansus, hvarjemte jag äfven fann ett 38 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. kottefjäll af en Araucaria, troligen A. Phillipsi CARRUTHERS. Det är derför ej omöjligt, att de nämnda grenarne kunna tillhöra denna Araucaria-art, så mycket mer som de hafva en rätt stor likhet med de fertila grenarne af åtskilliga nu lefvande arter af detta slägte. { Vid Saltwick fann jag i nedfallna sandstensstycken fran den lägre ooliten ätskilliga exemplar af Zamites gigas BRGN. För öfrigt fick jag ej tillfälle att söka mycket i nämnda lager, da vädret var obeständigt, och jag ej hade mycken tid till min disposition. Deremot lyckades jag hos en mineraliehandlare i staden öfverkomma åtskilliga växtaftryck af intresse, bland hvilka den från Sibiriens juralager kända Thyrsopteris Maakiana HR. var ganska allmän och väl bevarad; den var funnen 1 närheten af Saltwick. Vidare ett, som jag tror i sitt slag unikt (d. v. s. från England), exemplar af Acrostichites princeps SCHENK (Sphenop- teris modesta LECKENBY), med bladen ännu i sitt ursprungliga läge kring stammen; dessutom ett nytt barrträd samt ett exem- plar af den sällsynta Marzaria Simpsoni PHILLIPS m. fl. Jag hade sålunda allt skäl att vara belaten med min korta vistelse i- Whitby, ehuru jag skulle önskat att få egna mycken tid åt undersökningen af den lägre ooliten. Nu vågade jag ej stanna längre, emedan det var af ännu större vigt att medhinna genom- gaendet af de växtsamlingar, som finnas i de olika museerna. Innan jag lemnar frågan om de fossila växternas förekomst vid Yorkshirekusten anser jag mig böra framhålla, att det för växtpaleontologen säkerligen ännu återstår ofantligt mycket att uträtta derstädes. Detta sluter jag deraf, att jag oaktadt den korta tid, jag kunde egna åt undersökningarne i fältet, likvisst fann relativt mycket nytt, och detta till och med på så väl undersökta lokaler som Gristhorpe och Cloughton. Orsaken härtill är ej svår att inse, den beror utan fråga deraf, att ingen specialist sedan WILLIAMSONS tid egnat sig at dessa undersökningar ute fältet. Icke-specialisten, och den som samlar för att sälja, taga de största och vackraste styckena, de kunna ej veta, att ett mindre i ögonfallande ofta från vetenskaplig synpunkt är af ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 3. 39 vida större värde. Det vore högligen att önska, att en förändring skedde härutinnan, så att någon med ämnet förtrogen person egnade några somrar åt undersökningen af kuststräckan mellan Whitby och Gristhorpe Bay, enär här är bättre tillfälle än annor- städes att lösa flere särdeles vigtiga phytopaleontologiska spörs- mål. Sjelf har jag en hög astundan att åter komma i tillfälle att företaga mera omfattande undersökningar vid denna kust. Jag skall här begagna tillfället att yttra några ord i en fråga, som vid dessa undersökningar af vexlande salt- och söt- vattensbildningar ofta trängde sig på mig, nemligen den geolo- giska betydelsen af EKMANS undersökningar af hafsvattnets strömningar. Det har nemligen förefallit mig som skulle be- tydelsen af desamma ej från geologisk sida blifvit fullt insedd, ja, jag har t. o. m. sett ett till hälften offentligt uttalande, att dessa undersökningar, huru intressanta de än äro, dock ej hafva någon direkt betydelse för geologien. Mig ville det synas, som vore fallet tvärtom, och som skulle de på ett enkelt sätt lösa frågan om i smått upprepad vexling af marina lager och söt- vattenslager. I allmänhet heter det väl, att dylika vexlingar bero af alternerande höjningar och sänkningar, af »oscillationer» i den fasta jordskorpan. Denna förklaring torde dock vid ett närmare skärskådande visa sig temligen ohållbar; lika säker och tillämplig, som densamma är i stort, lika oberättigad torde den vara, da den på detta sätt vill söka förklara en t. ex. tiofaldig vexling af kollager med mellanliggande lager innehållaade marina djurlemningar, inom några tiotals fot mägtighet. Jag syftar här- vid särskildt på några sadana fall inom stenkolsperiodens lager. Då stenkolslagren antagas afsatta i närheten af flodmynningar med deltabildningar, och vi nu veta, att strömmar af salt vatten kunna gå långt upp i floderna, är det väl också antagligt, att marina djur äfvenledes kunna förekomma ett stycke upp i floden, och hvilka när de dö begrafvas af flodslammet. När strömfåran sedan förändras eller blir uppdämd, kan åter en sump- och torf- bildning uppkomma öfver dessa lager, och sålunda efter flere vexlingar en serie, innehållande omvexlande salt- och sötvattens- 40 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. lemningar eller en blandning af båda, uppstå, hvilka förhållanden flere gånger kunna upprepas, utan att hafvet någonsin behöfver hafva inkräktat på det område,-som hyste de marina djuren. Af samma skäl är det ej alltid säkert, att marina djurlemningar, när de träffas i närheten af någon flodbädd, föga högt öfver hafsytan, bevisa en höjning. Vid sådana tillfällen måste derför de öfriga omgifvande förhållandena äfven tagas med i beräknin- gen. Det nu sagda har icke sin tillämpning på de ofvan be- skrifna förhållandena vid Yorkshirekusten, ty så väl millepora ooliten som grey oolite aterkomma öfver för stora sträckor för att på detta sätt kunna förklaras. Från Whitby reste jag den 5:te September med jernväg till Bridlington, dit jag ankom vid middagstiden och der jag genast efter ankomsten besökte Judge F. A. BEDWELL F. G. S., till hvilken Sir HENRY CooPER 1 Hull gifvit mig introduktions- bref. Jag fick der genast veta, hvad jag på förhand kunde för- moda, att Bridlington-faunan ej nu var blottad, och att det ej heller var lönt att genom gräfningar söka att få se något deraf, emedan skalen af molluskerna ej bilda något bestämdt lager, utan endast körtlar eller linser här och der mellan de båda krosstens- lerorna. Dessa senare hade jag dock tillfälle att se, nemligen genomskärning af hela den öfre och en del af den undre. Båda äro obestridliga bottenmoräner, öfverensstämmande med Skånes och Tysklands. Mr BEDWELL visade mig en vacker samling af molluskerna och förärade mig några exemplar af dem. Exemplar af Pholas erispata hade ännu båda skalen i behåll, med skulp- turen på ytan väl bibehållen, samt inneslöt sand af samma slag som den, hvaruti den var funnen. Detta var äfven fallet med andra. Man har på grund häraf ansett för omöjligt, att muss- lorna af isen kunnat flyttas till sitt nuvarande läge, emedan de då hade bort krossas och skulpturen utplanas. Häremot kan dock invändas, att isen ju i alla händelser, då den öfre botten- moränen nedlades, skridit öfver dem, utan att åstadkomma så- dana verkningar, och det är intet som hindrar, att frusen sand med dessa mollusker kunnat transporteras af isen utan att skalen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 41 behöft krossas eller deras skulptur utplånas. Och denna frusna sand kan lika väl hafva varit en äldre aflagring som en nyligen bildad. I och med konstaterandet af faunans läge är sålunda dess ålder icke afgjord, utan frågan står ännu öppen. För när- mare omständigheter vid molluskernas förekomst får jag hänvisa till Herrar LAMPLUGHS och BEDWELLS ofvan citerade uppsatser samt PHILLIPS” Geology of the Yorkshire Coast, 3:d edition. | . I detta arbete beskrifver PHILLIPS äfven åtskilliga sötvattens- bildningar från kusten mellan Spurn Point och Flamborough Head, hvilka i allmänhet hafva obetydlig utsträckning och intaga små håligheter i krosstensleran. Redan da jag läste beskrif- ningen af dem, blef jag öfverraskad af den stora öfverensstäm- melse, de tycktes visa med de glaciala sötvattensbildningarne i Skåne, hvarför jag hyste en liflig åstundan att få närmare stu- dera deras utseende samt att eftersöka, om ej möjligen arktiska växtlemningar i dem skulle vara till finnandes. Kusten kring Bridlington erbjuder tillfälle till ett sådant studium, och detta i stadens omedelbara närhet. Midt för Alexandra Hotel ser man sålunda vid strandpromenaden åtskilliga genomskärningar, som visa, att markens jemnhet beror derpa, att sötvattensleror, inne- hållande skal af Cyclas och Ostrakoder, utfyllt de ursprungliga håligheterna i krosstensleran. Deras mägtighet är mycket varie- rande, och de hvila än omedelbart på krosstensleran, än, och oftare, på ett lager af stridt grus med små jemnstora stenar, antagligen afsatt ur det rinnande vattnet framför den smältande isen; först något senare har vattnet blifvit så lugnt, att leran kunde botten- fallas. Sötvattensbildningarne i de olika haligheterna äro troligen af mycket olika ålder, och några visa gytja med Anodonta, i st. f. lera med Cyclas. De mägtigare hafva en slående likhet med de glaciala sötvattenslerorna i Skåne, i det att de nederst visa blå, fet, ren lera, hvilken uppåt blir gulaktig eller ersättes af mer eller mindre ler- och sandblandad snäckgytja; det hela betäckes derpå ofta af mer eller mindre mägtig torf. S. om hamnen pågick en utgräfning, hvilken blottat en vacker profi genom en sötvattensbildning, visande öfverst gulaktig eller hvit- 42 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. aktig lera, nedåt öfvergående till snäckgytja, stundom med sand- ränder. Deruti låg ett högst oregelbundet torflager, bestå- ende af mossor samt här och der grenar och enstaka blad af Betula nana L. På gränsen mot snäckgytjan funnos äfven andra blad, hvilka jag ännu ej hunnit närmare undersöka. Afven i leran under torfven fann jag ett blad af Betula nana, samt blad af Myriophyllum eller Hottonia !) jemte stjelkar af Potamogeton, alldeles såsom i motsvarande bildningar i Skåne. Längre ned blir leran blåaktig, fin, med enstaka sandränder, nederst mera sandig och öfvergar utan skarp gräns till det underliggande skiktade gruset. I den finare nedre leran sågs en liten ostrakod, i snäckgytjan flere arter af samma slags djur. I alla hänseenden, utom deruti att den hvilar på gruset och ej omedelbart på krosstensleran, öfverens- stämmer denna aflagring så fullkomligt med de skånska glaciala sötvattenslerorna, att man ej kan betvifla, att dessa bildningar äro afsatta under likartade yttre förhållanden. Visserligen fann jag inga rent arktiska arter, men det är troligt, att dessa på andra ställen skola kunna anträffas. Om regn i allmänhet är hinderligt för geologiska arbeten, är det det isynnerhet vid undersökningar af leror, och nu måste jag utföra mina undersökningar under mer eller mindre häftiga regnskurur, således under föga gynsamma yttre förhållanden. Åfven här är ett vidsträckt fält att utforska, och jag kan ej nog uppmana mina engelska yrkesbröder att eftersöka växtlemningar i sötvattensbildningarne på denna sträcka af Yorkshirekusten. I en sötvattensbildning vid Hornsea har man funnit skallen af Megaceros hibernicus (PHILLIPS |. c.). Efter min äterkomst till Sverige har jag fran Mr LAMPLUGH erhallit en uppsats, deruti han redogör för förekomsten af söt- vattensbildningar i »the boulder clay» norr om Bridlington ?). De äro afsatta i små håligheter, urgräfda i sa väl »the basement ') I mina föregående uppsatser har jag ofta omnämnt förekomsten af Myrio- phyllum i de skånska sötvattenslerorna. Ehuru jag på sista tiden ej haft tillfälle att utföra några jemförelser med dessa växter, vill jag dock fram- hålla, att samma blad äfven likna bladen af Hottonia. 2?) G. W. LAMPLUGH, On the occurrence of freswater remains in the boulder- clay at Bridlington. Geol. Magaz. Sept. 1879. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 93. 43 clay» som »the purple clay» och betäckas af en från båda af- vikande »boulder clay». De innehålla endast en Limnea (»L. peregra»), under det att de ofvan beskrifna sötvattenslerorna äro rika på andra Limneor, Cyclas, Planorbis, Bithynia etc. Här- igenom visa de förra en märkvärdig öfverensstämmelse med den af mig beskrifna äldre glaciala sötvattensleran vid Thorsjö, som äfven har sin plats mellan tvenne moränbildningar, och som utom en Zimnea endast innehåller en Pisidium. Då stycken af torf äfven uppgifvas från nämnda sötvattensbildning vid Brid- lington, bör den äfven innehålla blad af växter. Den öfver- liggande moränbildningen beskrifves såsom särdeles afvikande från de undre, i det att den är mycket rik på stora kantiga block, hvilka i allmänhet äro främmande för trakten. Att döma af beskrifningen skulle jag derför vilja uttala den äsigten, att denna bildning är ytmorängrus, och att leran afsatts omedelbart framför isen, samt vid oscillerande rörelser af dess bräm delvis denuderats samt betäckts af det vid smältningen nedfallande gruset. Exempel på huru liknande sötvattensbildningar afsätta sig i små håligheter framför nutida glacierer äro lemnade af HOLMSTRÖM. Efter ett dygns uppehåll i Bridlington reste jag den 6:te vid middagstiden till Manchester, via Hull och Leeds, och anlände dit pa qvällen. Professor WILLIAMSON hade i Sheffield haft den godheten att anmoda mig göra ett besök hos sig, innan jag lemnade England, och då, enligt uppgift af PHILLIPS, hans sam- lingar skulle innehålla några unika exemplar af Yorkshirekustens oolitväxter, ansag jag mig hafva så mycket större skäl att efter- komma denna vänliga inbjudning. Genast efter min ankomst underrättad derom, uppmanade han mig att redan följande dag, ehuru Söndag, genomgå hans samlingar, emedan han på Mån- dagen måste lemna staden. Vi besågo först hans enskilda sam- lingar af oolitväxter i Owens College (museets voro deremot denna dag ej tillgängliga), der jag fick se åtskilligt nytt, såsom en typisk Dictyophyllum Nilssoni samt en fragmentarisk An- throphyopsis, erinrande om A. Nilssoni NATH., med förtjockade 44 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. nerver. Vidare fick jag se de olika formerna af Williamsonia gigas, ehuru jag nu åter och åter måste beklaga, att jag då ännu ej kommit underfund med dennas frändskap med Balanophoréerna och således ej kunde undersöka dem från min nuvarande stånd- punkt. Jemte originalen hade Professor WILLIAMSON äfven en sinnrikt förfärdigad restaurerad figur i naturlig storlek af detta märkvärdiga föremål. Resten af dagen använde vi att genomgå Professor WIL- LIAMSONS storartade samling af mikroskopiska preparat af sten- kolsperiodens växter. Sjelfva slipprofven voro ofta mästerverk i och för sig, i det att somliga kunde hålla flere tum i genom- skärning. De växtlemningar, som på detta sätt äro lämpade för mikroskopisk undersökning, förekomma i en vulkanisk tuff (ash») och äro ofta utomordentligt väl bevarade. Jag hade visserligen förut läst flertalet af WILLIAMSONS publikationer 1 detta ämne och äfven refererat en del af dem (i Botaniska Notiser), men det är dock en annan sak att sjelf se föremålen, och jag räknar derför denna dag såsom särdeles lärorik. Förundran öfver att växterna kunna vara så väl bevarade når sin höjd, då man ser gymnospermernas stenvandlade frön med deras »chambre pollini- fere» i hvilken ännu pollenkornen kunna urskiljas. Denna iakt- tagelse gjordes först af BRONGNIART på fossila frön i Frankrike och föranledde honom att från denna synpunkt undersöka de nu lefvande cycadeernas frön, hos hvilka närvaron af samma »chambre» äfven blef konstaterad. Detta är ej första gången, som phyto- paleontologien gifvit anledning: till nya upptäckter inom nutidens vegetation. Tidigt på morgonen den 8:de September reste jag från Man- chester till Derby. Kuratorn vid dervarande museum, Mr THo- MAS HEATH, hade nemligen godhetsfullt inbjudit mig att stanna der, emedan han dä skulle föra mig till nagra af stenkolsforma- tionens vigtigare flötser, der äfven fossila växter voro till finnan- des. Tyvärr var han för tillfället bortrest, och jag fortsatte derför färden till Cambridge, dit jag anlände samma dag på eftermiddagen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:09. 45 Redan i Sheffield hade jag fått veta, att Professor HUGHES, till hvilken jag erhållit introductionsbref, för tillfället vistades i Irland; ej heller var en annan person, till hvilken jag blifvit rekommenderad, lika litet som musei kurator, att finna i staden. Lyckligtvis blef jag dock under dessa förhållanden hänvisad till kuratorns unge son, W. KEEPING, vid Christs College, f. d. professor i geologi vid något mindre universitet i Wales. Denne skaffade mig genast tillträde till samlingarne och hjelpte mig under min vistelse här på alla sätt. Jag arbetade på museet oafbrutet i sex dagar, från 9:de Sept. t. o. m. l4:de. Wood- wardian museum här innehåller den präktiga samling af oolit- växter från Yorkshire, som hopbragts af numera aflidne J. LECKENBY, och hvilken är anmärkningsvärd ej blott för sin fullständighet, utan äfven för växternas utmärkta bevarings- tillstånd; dessutom finnas deruti åtskilliga växter, bestämda af BEAN, samt naturligtvis originalen till dem, som LECKENBY sjelf beskrifvit. Utom denna samling är äfven museets äldre i några hänseenden ganska värdefull, och jag hade här der- jemte äfven mycket gagn af den rika samling af rätiska växter från Franken, som museet äfven innehåller, och hvilken tillät mig anställa direkta jemförelser mellan oolitens arter och at- skilliga rätiska. Då jag längre fram återkommer till de vigti-” gaste fynd, jag här gjorde, anser jag öfverflödigt, att nu nämna något derom och skall derför blott tillägga, att jag här för första gången såg ett exemplar af Ctenopteris cycadea BRONGN. (ex parte?) från Lyme Regis, hvilket visade, att denna växt hade dubbelt pardelade blad samt att den sannolikt derjemte tillhör samma slägte som jag från Sverige beskrifvit under namnet Piilozamites och hänfört till cycadeerna; äfven härtill skall jag återkomma. Af öfriga saker i detta vackra museum, som för mig hade mera specielt intresse, skall jag dels anföra sviter af Paradoxides- skiffrarnes försteningar från Wales, dels bergarter från samma landskaps nyligen undersökta prekambriska lager. De förra äro på långt när ej så vackra som de försteningar, hvilka finnas i 46 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. motsvarande lager hos oss, utan lemna i hänseende till bevarings- tillståndet — snedtryckta och plattade som de äro — ofta mycket öfrigt att önska. Större arter, såsom Paradoxides Da- vidis, voro dock äfven för den, som ej mera specielt än jag sysselsatt sig med denna fauna, lätta nog att känna igen. Om de prekambriska lagrens bergarter vill jag ej här fälla något omdöme, då de petrografiska karaktererna i och för sig ej hafva något värde, jag skall blott framhålla, att de bergarter, som hos oss gå under namnen hälleflinta och »eurit», af de engelska geo- logerna uppfattas såsom (vulkaniska) tuffbildningar och på grund deraf kallas »ash». — Jag besökte äfven härvarande botaniska trädgård och växthus; den förra innehöll stora exemplar af de för phytopaleontologen intressanta barrträden Ginkgo, Sequoia, Cryptomeria, Taxodium m. fl. Den 15:de Sept. reste jag till Oxford, sökte genast efter ankomsten träffa Prof. PRESTWICH, till hvilken jag erhållit in- troductionsbref från Prof. HEER i Zürich; han var likvisst för tillfället ej i England. I Museet hade jag dock lyckan att finna Mr R. ETHERIDGE sen., paleontolog vid Geological Survey of England, hvilken var i staden på ett tillfälligt besök, och hvars bekantskap jag gjort under min förra vistelse i England 1872. Han skaffade mig genast tillträde till de ej just stora, men dock värdefulla, samlingarne, hvilkas värde är synnerligen ökadt der- igenom, att de innefatta aflidne Prof. PHILLIPS” originalexemplar, ofta med påskrift af hans hand. Utom dessa växter från York- shirekusten innehåller museet en rätt vacker samling af oolit- växter från Stonesfield, delvis af mycket stort intresse, till hvilket allt jag längre fram skall återkomma. Dessa samlingar syssel- satte mig i två dagar. Af museets öfriga märkligheter förde mig undersökningarne af Stonesfieldväxterna i omedelbar beröring med underkäken af Amphiterium Prevosti Cuv. Dessutom kan jag ej underlåta att omnämna de kolossala lemningarne af Ce- teosaurus från great oolite, den största af de hittills funna fossila saurierna. Femur af detta djur var ej mindre än 1,7 meter långt, med en omkrets öfverst af 1,2 meter. Hela djuret anses ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 47 hafva haft en längd af minst 15 meter, en höjd af 3, med ett, att döma af den enda hittills funna tanden, jemförelsevis litet hufvud; det var troligen växtätande. Oxfords botaniska träd- gård är ej så stor som Cambridge’s, men innehöll dock åtskilligt för mig beaktansvärdt. En vacker, på afstånd om Acacia er- inrande Taxodium, Musa ensete på kalljord och flere barrträd, hvaribland vackra cedrar. Ett ganska stort Ginkgo-träd var dock det mest tilldragande, enär de nedfallna bladen, liksom oolitens Ginkgo digitata, voro dels hela, dels delade, dels med hjertlik, dels med mera vigglik bas. Härigenom bekräftades min på grund af exemplar i York och Scarborough grundade äsigt, ätt oolitens G. integriuscula HR. endast är en varietet af G. digitata. Affallna grenar af detta träd öfverensstämma i förvånande grad med motsvarande grenar, funna af mig vid Pålsjö. Den 17:de på morgonen reste jag från Oxford till London och begaf mig genast efter framkomsten till British Museum, der föreståndaren för botaniska afdelningen, W. CARRUTHERS, som redan under mitt förra besök i England lemnat mig allt möjligt bistånd, beredvilligt genom R. ETHERIDGE jun. skaffade mig tillträde till de paleontologiska samlingarne. Här genomgick jag under några dagar såväl oolitens växter som ock en samling liasväxter från Lyme Regis. Derjemte hade jag tillfälle att undersöka växter från åtskilliga fyndorter på kontinenten, hvar- ibland fere för mig nya. Några stuffer, ehuru ej så väl be- varade som önskligt varit, från Trias och Wealden tycktes så- lunda adagalägga, att slägtet Nilssonia förekommer äfven i dessa formationer, något som jag hoppas säkrare kunna afgöra i museerna i Tyskland instundande sommar. Vidare hade jag tillfälle att granska några stuffer från Indiens trias- eller jura- lager med slägtena Glossopteris och Schizoneura. Af större intresse var likvisst en samling fossila växter från Queensland, Australien, som Mr CARRUTHERS förevisade mig i den botaniska afdelningen, och för hvilka jag här skall redogöra något närmare. De beskrefvos år 1872 af CARRUTHERS i Quarterly Journal Geol. Soc. (vol. XXVIII); han uppger der följande arter: Te- 48 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. niopteris Daintreei M'CoY, Cyclopteris cuneata CARR., Sphenop- teris elongata CARR., Pecopteris odontopteroides MORRIS och Cardiocarpum australe CARR. Han anser, i öfverensstämmelse med Morris, M’Coy, BUNBURY och ZIGNO, att dessa växter tillhöra ooliten. Af desamma har Pec. odontopteroides gifvit anledning till tvenne publikationer af CREPIN, som i den första hänför växten till Odontopteris, i den senare deremot fran- träder sin förra äsigt.och i stället anser arten för en Thinn- feldia !), en mening som jag för min del är benägen att biträda. Sedermera har en liknande flora blifvit beskrifven från Södra Amerika af GEINITZ, som dock ej synes häft kännedom om CARRUTHERS’ arbete och derigenom upptagit några arter såsom nya ?). Förekomsten här är af intresse, enär G. anser, att såväl växt- som djurlemningarne tala för att aflagringens ålder är rätisk. GEINITZ’ Thinnfeldia erassinervis är patagligen identisk med Pec. odontopteroides, hans T@niopteris Mareyesiaca ytterst närstående Teniopteris Daintreei M’Coy, hans Hymeno- phyllites sp. kanske beslägtad med Sphen. elongata CARR. G. anför vidare Baiera teniata, och jag sag i London en med GEINITZ” figurer deröfver öfverensstäimmande form. -Vidare må tillfogas, att Cyclopteris cuneata CARR. enligt mitt förmenande torde vara en med Ginkgo cerenata förvandt form samt att hans Cardiocarpum australe torde vara ett frö af någon Ginkgoväxt af samma typ som Carpolithes cinctus NATH. År nu den nämnda aflagringen i Argentinska republiken verkligen rätisk, vore der- med äfven Queenslandsaflagringens närmare ålder angifven, och då man allt hittills tyckes hafva förbisett öfverensstämmelsen mellan de af CARRUTHERS och GEINITZ beskrifna växterna, har jag ansett mig böra särskildt framhålla densamma. !) Note sur le Pecopteris odontopteroides Morris (Bull. de l’Acad. roy. de Belgique. 2:me ser. t. XXXIX, N:o 3) och Nouvelles observations sur le Pec. odontopt. (Bull. de la Soc. roy. Bot. de Belgique, t. XV). 2) H. B. Geinitz, Über rhätische Pflanzen- und Thierreste in den argentini- schen Provinzen La Rioja, San Juan und Mendoza. Paleontographica 1876. Suppl. III. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 9. 49 Inom den botaniska afdelningen fick jag äfven se åtskilliga af de af CARRUTHERS beskrifna cycadestammarne från Englands sekundära aflagringar. Af några förärade han mig förträffliga sipsmodeller. Äfven af Thinnfeldia odontopteroides erhöll jag nagra vackra exemplar. För öfrigt sag jag här äfven en samling arktiska växter från de preglaciala lagren på kusten af Norfolk, i hvilka jag 1872 funnit Salix polaris. Denna art var nu i stor mängd af Mr CLEMENT REID vid Geological Survey of England återfunnen, och derjemte hade han upptäckt frön och lemnin- gar af flere andra arter, öfver hvilka en redogörelse snart lär vara att emoise. Under min vistelse i London genomgick jag äfven de sam- lingar af juraväxter, som finnas i »Museum for practical geology» i Jermyn street, hvilka dock ej voro särdeles omfattande. Dess- utom besag jag en samling växter från Stonesfield i museet tillhörigt Geological Society; på samma ställe såg jag äfven åtskilliga stuffer från de prekambriska lagren i Wales. Jag står i förbindelse till Mr R. ETHERIDGE senior, hvilken nu äter- kommit till London, för det han skaffade mig öppet tillträde till samlingarne i båda dessa museer. Söndagen den 21 September gjorde jag ett besök i träd- gårdarne i Kew, hvilka jag besåg under ledning af Dr S. BERG- GREN, som här var sysselsatt med sitt arbete öfver de Ny- seeländska mossorna. Under hans erfarna ledning hade jag mycket större nytta af detta korta besök än jag annars kunnat hafva. Här ser man huru utomordentligt väl barrträden trifvas i Englands klimat. Det kan ej här vara stället att omnämna ens en ringa del af hvad jag såg; naturligtvis var det barrträd, cycadeer och ormbunkar, hvilka för en person, som sysselsatt sig med de mesozoiska bildningarnes flora, måste hafva största intresset. Af barrträd såg jag här för första gången en lefvande Phyllocladus och af cycadeer Stangeria. Af denna senare grupp, liksom af ormbunkarne, fick jag dock tyvärr blott se en obetydlig del, emedan de varmhus, i hvilka de odlas, nu, på grund af en Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. SEIN ORD): 4 50 NATHORST, RESEBERATTELSE. hagelstorm, som sönderslagit fönstren, voro tillstängda. Jag hade dock tillfälle att beundra storartade exemplar af Angiopteris Brongniarti och evecta, hvilka gifva oss någon föreställning om växtsättet hos stenkolsperiodens gigantiska marattiacéer. En särdeles hög Ginkgo pa kalljord erinrade pa afstånd om ett högt päronträd. Den 23 Sept. på e. m. reste jag med Ham- burgerångaren Penguin från London och anlände efter en sär- deles stormig färd till Hamburg på morgonen den 25:te. Då jag först på eftermiddagen kunde komma vidare, begagnade jag tillfället att besöka de zoologiska och botaniska trädgårdarne. Från den senare förtjenar anföras en vacker grupp af stora Taxodier med på afstand acacielikt utseende. — På e. m. reste jag med jernväg till Kiel, derifrån på natten med ångbåt till Korsör och genast efter ankomsten dit, den 26:te, på jernväg till Kö- penhamn, hvarifrån med ångbåt till Malmö, och med snälltåg till Stockholm, dit jag anlände den 27:de på morgonen. Jag skall nu något mera 1 detalj redogöra för de vigtigaste iakttagelser jag gjort, rörande såväl oolitens växter från York- shirekusten och Stonesfield som för några liasväxter från Lyme Regis. Ursprungligen hade det varit min afsigt att meddela en fullständig förteckning på Yorkshirekustens växter, lämpad mera efter vetenskapens fordringar än den, som PHILLIPS lemnat i Geology of Yorkshire coast, och med en, så vidt möjligt, natur- ligare begränsning af arterna. Oafsedt att jag sjelf lifligt önskat att kunna utföra ett sådant arbete, har jag ock dertill blifvit uppmanad såväl af engelska som tyska paleontologer. Tyvärr har dock min tid ej tillåtit mig mer än att utföra en helt obe- tydlig del af förarbetena dertill, och jag måste derför misströsta att någonsin se detta arbete fullbordadt. Hellre än att upp- skjuta allt till en oviss framtid, har jag derför ansett rigtigast att redan nu offentliggöra de iakttagelser, som synas vara vigtigast. Innan jag öfvergår härtill torde det vara på sin plats att något omnämna en svårighet, som oväntadt yppade sig för mig ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 3. 51 vid studium af de engelska oolitväxterna. Dessa hafva på de senare åren ej varit föremål för någon botanists — det är med flit jag använder detta ord — speciella uppmärksamhet, utan bestämningarne hafva skett af geologer och paleontologer samt de olika museernas föreståndare, hvilka alla, huru skickliga de än må hafva varit inom sina egna områden, dock icke varit vuxna de phytopaleontologiska arbetena. Till följd deraf hafva de namn, som i museerna tilldelats de fossila växterna, så snart det gäller mera kritiska arter, såsom de, hvilka tillhöra slägtena Pecopteris och Sphenopteris, Zamites och Ötozamites m. fl., så godt som ingen betydelse, tvärtom verka de ofta förvillande, innan man kommit under fund med deras värdeslöshet. Jag har salunda sett samma art inom samma museum upptagen under olika namn, och de mest skilda under samma, barrträd bestämda till cycadeer och ormbunkar, monokotyledona växters blad sasom ormbunkar, ja i ett museum hade till och med en samling växter från stenkolsperioden blifvit bestämda såsom oolitväxter. Afven kunde anföras exempel, att ett barrträds blad och cycadeblad blifvit anförda, de förra såsom stjelkar, de senare såsom blad till en tredje växt, af en helt annan familj o. s. v. Derjemte ser man olika delar af samma blad beskrifna såsom olika arter, och med allt detta är det tydligt, att de gifna be- nämningarne till en början skulle vålla mig stort hufvudbry, innan jag lärt mig att ej fästa något afseende vid dem. På samma gang jag för sakens skull ansett mig böra öppet om- nämna detta, vill jag anmärka, att jag ej dermed afser att uttala det ringaste klander, ty det är orimligt att begära att paleontologer (d. v. s. zoologer) och geologer äfven på samma gång skola vara botanister. Det är emellertid förbiseendet häraf, som ofta nog bragt phytopaleontologien i misskredit. Yorkshirekustens flora är en af de äldsta kända oolitflororna. Det var isynnerhet de båda WILLIAMSON, fader och son, som genom sina undersökningar och meddelanden till LINDLEY, då denne utgaf »Fossil Flora of Great Britain», vidgade kännedomen derom. Åfven BRONGNIART, PHILLIPS, BEAN, MURRAY och 52 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. LECKENBY hafva lemnat vigtiga bidrag dertill. Men under det att man i andra länder äfven med hänseende till de fossila väx- terna följt vetenskapens framsteg, står man i England, hvad beträffar ifrågavarande flora, allt jemt på samma ståndpunkt som under LINDLEYS tid. För att inse detta behöfver man endast rådfråga den år 1875 utkomna sista upplagan af Geology of Yorkshirecoast. Det vore derför i högsta grad önskligt, att Englands oolitflora, hvilken kanske är rikare än något annat lands, blefve föremål för en utförlig, med noggranna taflor åt- följd beskrifning, utförd af någon dertill fullt kompetent person. Genom ett sådant arbete skulle kännedomen om juratidens ve- getation bringas ansenligt framåt. Af Yorkshirekustens rika oolitflora anföras äfven under slägtnamnet Fucoides trenne förmodade marina växter, F. ar- cuatus L. et H., £. difusus PHILL. och F. erectus LECKENBY. Hvad dessa arters inbördes ställning angar, är F. difusus endast ett dåligt bevaradt exemplar af F". erectus, och F. arcuatus är så otydlig, att man om densamma ej kan uttala någon bestämd mening; det synes mig dock ej omöjligt, att äfven denna kunde tillhöra samma art. Men slägtbestämningen för dessa växter före- faller mig i hög grad osannolik, de förekommå midt bland hela den rika landfloran, utan några andra marina lemningar. HF. erectus, den tydligaste, af hvilken jag vid Gristhorpe sjelf in- samlat några exemplar, visar en upprepad dikotomisk förgrening, tydligt utpreglad medelnerv utan spår till sidonerver i det tunna. hinnaktiga parenkymet på dess ömse sidor. Bladens form och konsistens öfverensstämma derigenom så fullkomligt med det all- männa utseendet af åtskilliga lefvermossor, t. ex. af Symphyo- gyna, att det är mycket sannolikare, att arten tillhör denna växtgrupp. Man har hittills ej funnit mossor i äldre aflagringar än tertiära, men HEER har trott sig kunna antaga deras tillvaro redan under början af juraperioden på grund af förekomsten af skalbaggslägtet Dirrhus, hvars arter uteslutande lefva bland mossor. Sedan uppmärksamheten väl en gång blifvit rigtad häråt, är det sannolikt att flere arter skola anträffas. Jag kan ej under- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 3. 53 låta att framhålla, att det lilla fragment, som af mig anförts från Bjuf såsom sannolikt varande en liten Gleichenia, lika väl eller t. o. m. snarare, enär inga nerver i smäflikarne kunnat iakttagas, skulle kunna vara en lefvermossa, närstående slägtet Chiloschyphus. Dock erfordras ytterligare material för att afgöra detta. Jag står i stor förbindelse till Docenten BERGGREN för de upplysningar han meddelat mig om lefvermossorna och för det han skänkt mig exemplar af det först nämnda slägtet. Af equisetaceer förekomma vid Yorkshirekusten 3 eller 4 arter. Fquisetum columnare BRONGN. hade gigantiska propor- tioner, med ända till ett par tums diameter. Da den är temli- gen väl känd, skall jag här blott tillfoga, att antalet grenar vid lederna 1 de flesta fall tyckes vara endast 4. Eqwisetum laterale PHILL. är, sasom HEER redan framhållit, om man så vill en Phyllotheca. Typiska arter af detta slägte hafva slidans tänder utdragna till långa, ofta tillbakaböjda blad; några af dem tyckas t. o. m. bilda öfvergång till Schizoneura. Men från dessa mera typiska kan man följa en gradvis skeende öfver- gang till sådana, hvilkas slida har fullkomligt utseendet af Agwi- setums, och till dem hör i fråga varande art. Hos Phyllotheca är dock fruktsättningen, såsom SCHMALHAUSEN nyligen ådaga- lagt, olika och erinrar mera om stenkolsperiodens slägten, 1 det att det fertila axet är ledadt, med långa bracteer i lederna. Hvarje internodium uppbär dock hos Phyllotheca flera kransar af sporhus, hvilka äro fästade på sköldlika skaft, byggda såsom hos Equisetum. 1 hänseende till fruktsättningen kan slägtet så- lunda sägas bilda öfvergang från stenkolsperiodens former till slägtet Zquisetum. Phyllotheca är äfven skildt från detta genom en annan karakter, nemligen de egendomliga skifvor, som dels träffas in situ under leden, dels alldeles isolerade i bergarten. I Phyllothecalagret vid Cloughton fann jag en stor mängd af dem. SCHIMPER anser, att de äro de utfallna skiljeväggarne, och skulle äfven några omständigheter kunna anföras mot denna tolkning, är det a andra sidan svårt att första hvad de eljest skulle kunna vara. Då Yorkshirearten har denna karakter ge- 54 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. mensam med Phyllotheca, bör den sålunda upptagas — såsom HEER redan gjort — under namnet Phyllotheca lateralis PHILL. Sp. Å andra sidan kan dock anmärkas, att man såväl hos I. arenaceum som E. Mimsteri äfven finner de isolerade skilje- väggarne, hvilka ej äro så synnerligen olika Phyllothecas. Arten fördes af ZIGNO till Calamites och af SCHIMPER till Schizoneura. Pa de exemplar jag fann vid Cloughton, och hvilka voro sär- deles väl bevarade, var stammens annars glatta yta närmast under lederna mycket sträf af små upphöjda punkter; månne genom afsatt kiseljord, liksom hos skafgräsen ? Jag har redan anfört förekomsten af Schizoneura efr hoe- rensis SCHIMP. vid Cloughton. Till samma slägte hör måhända äfven Calamites Beanii, hvilken at SCHIMPER anses för de inre afgjutningarne af Equisetum columnare. Jag har dock aldrig sett denna senare med så stor diameter som i fråga varande art och ej heller med så korta leder. Af lycopodiacéer hafva fordom flere arter uppgifvits, hvilka dock sedermera befunnits vara barrträd. Den enda växt. som ännu kan hänföras till förstnämnda grupp, är Lycopodites fal- catus LDL. Den synes hafva varit af särdeles tunn konsistens. och grenat sig dikotomiskt i samma plan; bladen äro ofta i bergarten ganska otydligt begränsade, något skärformigt böjda utan synlig medelnerv, i hvilket allt växten ganska mycket öfverensstämmer med t. ex. Selaginella helvetica. Man kunde visserligen invända, att nagra till stjelken tryckta blad ej äro synliga, men äfven om de varit för handen, är det ej troligt, att de skulle vara märkbara, da stjelken alltid är otydlig. HEER jemför den ostsibiriska närstående arten med Lycopodium gra- cillimum KUNZE från Australien. Han har vidare anmärkt, att det är lämpligast, att bibehålla namnet Lycopodites äfven för de arter, som kunna vara mera beslägtade med Selaginella, då det ej alltid är möjligt att afgöra huru härmed förhåller sig. Vore i fråga varande växt ingen lycopodiacé, kunde den ej gerna vara annat än en mossa, ty en sa gigantisk Azolla är väl ej gerna tänkbar. Anmärkas bör, att HEERS ÅL. tenerrimus från ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:09. 55 Sibiriens juralager har, såsom H. säger, »ein moosartiges Aus- sehen», dock tyckas bladen bära sporangier såsom hos lycopo- . diaceerna. Af marsileaceer är slägtet Sagenopteris representeradt ge- nom S. Phillipsi BRGN., utmärkt genom smala smäblad. Arten star härigenom närmare S. undulata NATH. än rhorfolia PRESL. Jag har dock sett fragment äfven af en annan art, möjligen den sistnämnda, såvida det ej är S. @öppertiana ZIGNO, en förmodan, som uttalas af PHILLIPS; för afgörandet af denna fraga fordras mera omfattande material. I British Museum sag jag den af LINDLEY beskrifna Otopteris cuneata, en liten Sagen- opterss med bred stjelk och blott tvenne flikar eller smablad. Ett annat exemplar visade ett odeladt rundadt blad, med en svag inskärning i spetsen. Dessa kunna svårligen jemföras med andra blad än de första hos den groende plantan, hvilka hos Marsilea äro enkla, under det att de senare äro fyrbladiga. Några unga exemplar från Bjuf, som jag på senaste tiden er- hållit, hafva väckt några tvifvelsmål om Sagenopteris verkligen är att räkna till marsileacéerna; detta på grund deraf, att de unga bladen i knoppen ej tyckas vara inrullade. Denna om- ständighet skulle dock möjligen kunna bero deraf, att flikarne hos de blad, som lösslitits från moderplantan, sedan de dött och nedsänkts i vattnet, rätat ut sig. I annat fall kunde man tänka pa en förvandtskap med Ophioglossee. Ormbunkarne äro 1 Yorkshirekustens oolitflora ganska ym- niga. Vid gruppen Sphenopteris, hvilken märkvärdigt nog icke tyckes vara representerad i Sveriges rätiska lager, skall jag blott i största korthet uppehålla mig, enär jag ännu ej är på det klara med arternas naturliga begränsning, och hvar- ken LINDLEYS eller PHILLIPS” beskrifningar och afbildningar tjena till att utreda frågan. Slägtena Thyrsopteris och Dick- sonia äro bland dem säkert, Davallia, Aspidium, Acrophorus och Hymenophyllum möjligen representerade. Thyrsopteris Maa- kiana HR., förut beskrifven från Ostsibiriens juralager, erhålles till stor mängd i Whitby. Detta bekräftar HEERS förmodan, 56 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. att BRONGNIARTS beskrifning öfver Th. Murrayana BREN. .sp., delvis afser förstnämnde art. I Museet i Cambridge såg jag ett exemplar, dock ej särdeles väl bevaradt, af en art, erinrande om den ostsibiriska jJuraarten Dicksonia coneinna HR. BUNBURY har redan för langt tillbaka beskrifvit en fertil Sphen- opteris nephrocarpa, hvilken han jemför med arter af slägtet Dicksonia. Den är mycket närstående D. claviceps HR. från Östsibirien. Närstående detta slägte är sannolikt äfven »Neuropteris arguta» L. et H. Redan LECKENBY har beskrifvit de fertila bladen häraf, såsom i småflikarnes sammandragna spets bärande en enda, stor, grund, konkav sorus. Något spar af sporangier har jag aldrig hos något af de många undersökta exemplaren lyckats få se. Hos de nedre parbladen sitta dock sori ej blott i flikarnes spets, utan såväl langs främre som bakre randen; detta har jag iakttagit på ett exemplar i Cambridge. På Sphenop- teris Williamsonis BRONGN. har jag lyckats iakttaga nerveringen; nerverna äro, sasom man kunnat vänta, upprepadt förgrenade, utsändande en gren i hvarje minsta flik. Sphenopteris modesta LECKENBY är såsom förut nämndes identisk med den rätiska Acrostichites princeps GP. sp. Detta senare slägtnamn synes mig föga lyckligt valdt, emedan sporan- siernas skenbara ställning pa bladets hela undersida ingalunda behöfver innebära någon förvandtskap med Acrostichidee. Afven hos manga Aspidia komma de slutligen att betäcka hela undre bladytan, hvilket jag velat anföra för att framhålla, att benäm- ningen Acrostichites ej här får tilläggas någon väsentligare be- tydelse. Dock höra de rätiska och oolit-arter, som upptagits under denna benämning, utan tvifvel till ett och samma slägte. Dit bör utom den ofvan nämnda äfven Acrostochites Williamsonis BRONGN. räknas. Den växt, som af PHILLIPS i 3:dje upplagan af Geology of Yorkshire coast identifieras härmed är dock ej BRONG- NIARTS och LINDLEYS art, utan en annan, utmärkt genom be- tydligt mindre och mera tättställda flikar. Om denna senare är identisk med Pec. dentata LINDL. eller om vi här hafva en ny ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 9. 97 art af slägtet, kan jag för närvarande ej afgöra. För att återgå till Acrostichites Williamsonis måste jag äfven uttala den för- modan, att Pecopteris recentior LDL. sp. är den förres sterila blad, de hafva ungefär samma storlek och äro båda utmärkta derigenom, att parbladen äro ovanligt starkt framåtriktade. Un- der namnet A. Williamsonis har jag vidare sett upptagen en annan fertil form, utmärkt derigenom att smaflikarne vid basen varit försedda med ett rundadt »öra», i hvilket nerverna utstråla åt ömse sidor. Sterila blad af samma form har jag sjelf funnit vid Gristhorpe. De erinra i högsta grad om den nu lefvande Aspidium marginale SWARTZ. Till slägtet Acrostichites hör vidare enligt min mening BRONGNIARTS, ej senare författares, Pecopteris tenwis (med uteslutande af den form, som angifves från Boruholm). I Cambridge såg jag nemligen ett exemplar af en ormbunke, som till alla delar öfverensstämde med BRONG- NIARTS beskrifning och afbildning; parbladen voro särdeles länga, med jemnstora flikar, nerverna starka, mera förgrenade än hos Cladopllebis-typen är vanligt, bladparenkymet var tunnt, brunt, nerverna, som voro förkolade, svarta, framstodo dera särdeles tydligt. Denna art har en ganska stor likhet med den rätiska A. Göppertianus. Emellertid är denna tolkning osäker, sa länge inga fertila exemplar blifvit funna. 7 Senare författare hafva upptagit hvad de ansett för BRONG- NIARTS Pec. tenuis såsom en varietet af P. whitbiensis, och da HEER trott sig kunna hänföra den senare till slägtet Asplenium, har äfven den förra blifvit kallad Asplenium tenue. Denna torde emellertid vara fran BRONGNIARTS art skild, och man skulle salunda hafva saväl en Acrostichites? tenuis BRGN. sp. som en Asplenium tenue HR. Den senare förekommer emellertid äfven — såsom exemplar i Cambridge och British Museum adaga- lägga — på Yorkshirekusten; den är utmärkt genom sin särdeles smala rachis. Åfven Asplenium argutulum HR., förut endast känd från Ostsibiriens juralager, funnos från kusten af York- shire i samma museer. Jag kan för öfrigt tillägga, att både Asplenium tenue HR., (whitbiense HR. och) argutulum HR. och 58 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. spectabile HR., alla ostsibiriska jura-arter, äfven finnas i Skåne i Skrombergas öfre flöts samt i ett motsvarande lager vid Stabb- arp, 12 fot under Jean Molins flöts. Till Pecopteris denticulata BRONGN. hör, hvilket han redan sjelf anmärker, Neuropteris ligata LINDL. (ej PHILLIPS) såsom bladets öfre del. Men äfven Pec. insignis LINDL. torde ej kunna anses för annat än nedre delen af samma arts blad. PHILLIPS anmärkning, att flikarne hos den senare äfven äro tandade, är fullkomligt riktig; detta kunde jag iakttaga på motstycket till LINDLEYS original i Cambridge, och då dessutom såväl nervering som flikarnes form är densamma, kan sammanhörigheten ej gerna betviflas. BRONGNIART framhåller den stora habituella likheten mellan bladen af P. denticulata och Todea africana utom deruti, att flikarne hos den förra äro skilda ända till basen, under det att rachis hos Todea är något vingad sa att småflikarne samman- flyta. Fertila blad af den förra — hvilka i museerna origtigt gå under namnet Pec. undans LDL. — hafva äfven en särdeles stor likhet med de fertila bladen af Todea, men svårigheten att iakttaga sporangierna gör tyvärr, att ej heller denna förmodade sammanhörighet kan anses afgjord !). Pecopteris exilis PHILL. är identisk med P. obtusifolia LINDL., samt väl äfven med Sphenopteris serrata LINDL. Men ännu tvänne arter torde vara med densamma synonyma, nemli- gen först och främst Pec. Phillipsi BRONGN., hvilken ej sedan BRONGNIARTS tid synes hafva blifvit återfunnen. Såvida den verkligen härrör från oolitens lager, torde dess sammanhörighet med P. exilis svårligen kunna betviflas; de större formerna af denna senare öfverensstämma sa godt som ' fullkomligt med Phillipsi, särskildt i den af BRONGNIART framhållna karakteren, att rachis är vingad, så att smaflikarne äro vid basen samman- hängande. Den breda stjelken hos Phillipsi tyckes visserligen tala om en större bladform, men törhända är BRONGNIARTS 1) Man skulle också kunna tänka på någon gigantisk Alsophila, hos hvilket slägte småflikarnes kant ofta är sågad, hvarjemte de hos några ej vid basen sammanflyta. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 59 exemplar ritadt i något förstorad skala. Åro arterna ej iden- tiska, torde de i alla händelser vara mycket närstående. Men äfven Pec. undans LINDL. torde ej vara annat än bladspetsen af P. exilis, enär Öfvergangar ej tyckas saknas och sori hos båda hafva samma ställning !). Såväl detta som den allmänna bladformen hänvisa de i fråga varande bladen plats inom Alsophila, af hvars arter ferox och tomentosa visa liknande former; detsamma är äfven fallet med aculeata, om man bortser från småflikarnes tandade kant. Det af BRONGNIART ar 1828 (i hans Prodrome) uppställda slägtet Pachypteris har pa senare tider gifvit anledning till stor villradighet, emedan de exemplar, pa hvilka det grundades seder- mera ej kunnat äterfinnas. PHILLIPS, som beskrifvit samma arter, afviker med hänseende till saväl uppgifter som afbild- ningar ganska väsentligt fran BRONGNIART, hvilket ej bidragit att minska villervallan. Att redogöra för de olika författarnes äsigter, skulle här föra mig för långt, jag skall derför blott pa- peka, att BRONGNIARTS beskrifning mera än hans figurer öfver- ensstämmer med PHILLIPS’ figurer och beskrifning, ty under det att afbildningarne i Histoire des vegetaux fossiles Hos Pach. lanceolatas smäflikar angifva en ytterligt stark och framträdande medelnerv, heter det i diagnosen (pag. 167) »nervo medio te- nuissimo vix notato», hvarjemte om de öfriga nerverna yttras (pag. 166) »l’absence des nervures, ou plutöt leur immersion dans le parenechyme &pais de la fronde, qui empeche de les voir exterieurement» etc. Sammanfattas detta blir således resultatet, att flikarne skulle ega en knappt märkbar medelnerv, samt troligen i parenkymet nedsänkta sidoverver. Om PHILLIPS iakttagit dessa senare, vore salunda begripligt, att han kunnat teckna flikarne såsom hafvande flera, parallela eller något divergerande nerver. I Yorks museum träffade jag först, på baksidan af en stuff, ett exemplar af Pachypteris lanceolata BRONGN.; till formen 1) De af BuNnBUry afbildade fertila bladflikarne, som han anser tillhöra Pec. ezilis (Quarterly Journal 1851), torde i sjelfva verket vara flikar af »Pe- copteris polydactyla» LECKENBY. 60 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. öfverensstämde det med BRONGNIARTS figur, utom deruti att flikarne ej alltid voro motsatta; till nerveringen visade det deremot större öfverensstämmelse med PHILLIPS beskrifning, emedan ingen medelnerv här var synlig; äfven de andra nerverna voro otydliga, men de tycktes utstråla mot sidorna. Sedermera fann jag tvenne exemplar af samma art i Whitby Museum, hvilka voro mera upplysande. Hos det ena var medelnerven nästan omärklig, hos det andra hade deremot smäflikarne en sådan, eller kanske snarare ett medelnerviikt intryck, nående till flikens midt. Då jag ej här hade BRONGNIARTS arbete till hands, kunde jag ej afgöra om något af dessa exemplar var hans original. Alla de undersökta exemplaren visade en fast och tjock konsistens lik- som hos Thinnfeldia, och af hvad som för öfrigt är anfördt om nerveringen är det tydligt, att de båda slägtena äro identiska. Då Pachypteris har prioritet borde sålunda rätteligen Thinn- feldia utgå, hvarvid dock möter den olägenheten, att det senare namnet redan vunnit häfd. För öfrigt såg jag bland liasväxterna från Lyme Regis öfvergångsformer från Pachypteris lanceolata eller en närstående art till äkta Thinnfeldior. Af senare för- fattare är ANDRA den ende, som förfäktat äsigten, att de nämnda slägtena äro ett och samma, och som derför upptagit ETTINGS- HAUSENS T’hinnfeldior under slägtet Pachypteris. BRONGNIART framhåller med rätta detta slägtes stora likhet med Aspidium coriaceum SWARTZ, hvarvid jag dock a andra sidan måste an- märka, att jag ej hos de exemplar, jag sett af denna, kunnat iakttaga några omedelbart från rachis utträdande smänerver. Man kunde da jemföra de mera flikade Thinnfeldiorna med Aspidium Mohrioides BORY, om äfven här ej kunde göras den invändningen, att flikarne hos densamma äro skaftade eller ät- minstone ej nedlöpande. I öfverensstämmelse med LECKENBY måste jag betrakta Phlebopteris polypodioides BRONGN. såsom synonym med den af LINDLEY under samma namn beskrifna arten, samt vidare med Phlebopteris erenifolia PHILL. och Pec. propingua LINDL. Jag har nemligen pa samma exemplar iakttagit såväl skilda som ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR 1880, N:0 3. 61 anastomoserande nerver, hvarför förhållandet härvidlag ej kan tillmätas någon vigt. Sori hafva sitt läge på en nervgren, ej inom en nervmaska, och synas bestå af 12 kransställda spor- angier. De öfverensstämma häruti så mycket med slägtena Laccopteris och Andriania, att man väl kunde vara frestad att upptaga arten under något af dessa slägtnamn!). Att hos de rätiska arterna ingen anastomosering iakttagits kan naturligtvis ej .vid öfverensstämmelsen för öfrigt tillerkännas någon afgörande vigt, hvartill kommer att den engelska arten äfven har handlikt delade blad. Såsom exemplar i Cambridge och British Musenm adagalägga, är nemligen Pecopteris cespitosa PHILLIPS (dit ej träsnitt 20 p. 207 i Geol. of Yorksh. 1875 får räknas) den handlikt delade basen af i fråga varande art (i några museer äro dock äfven handlikt delade blad af Dietyophyllum rugosum origtigt, betecknade såsom Pec. ccespitosa). Men synonymerna äro ej dermed slut; originalet till PHILLIPS’ (ej LINDLEYS) Pec. ligata i Oxford ådagalade, att äfven denna är med Phleb. poly- podioides identisk, hvartill slutligen kan anföras, att LECKENBYS asigt att Phleb. contigua LINDL. endast är en större form af polypodioides är ganska sannolik. Detta är ett ej ovanligt exem- pel på den förvirring, som är rådande med artbegränsningen och namnbestämningarne inom Englands oolitflora. I förmodan, att LINDLEYS och ZIGNOS afbildningar öfver Dictyophyllum rugosum LINDL. motsvarade den allmännaste formen af denna art, samt att detsamma var förhållandet med D. Leckenbyi ZIGNO, upptog jag i »Beiträge zur fossilen Flora Schwedens» tvenne närstående former från Pålsjö i Skåne under benämningarne D. proto-rugosum och proto-Leckenbyi. Emel- lertid fann jag snart, att dessa sistnämnda, hvilka i hvarandra torde öfvergå, voro de i Englands oolitlager vanligaste formerna, samt att hvad som i de flesta museer betecknas såsom D. ru- gosum är med min proto-rugosum identisk. Huruvida denna åter öfvergar till den af ZIGNO såsom rugosum beskrifna formen, 1) Då jag ej känner dessa genom egna undersökningar, kan jag ej yttra mig öfver förvandtskapen närmare. 62 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. kan jag ej afgöra, möjligen äro tvenne arter under detta namn sammanblandade. Såsom jag redan på anfördt ställe ådagalagt är emellertid D. proto-rugosum endast en varietet af D. Nils- soni, åtminstone finnas öfvergångsformer mellan båda. Men i ooliten tyckes den förra hafva fixerats till art, under det att hufvudformen, D. Nelssoni, der är mycket sällsynt. Utan känne- dom om förekomsten vid Pålsjö skulle man sålunda ansett dessa båda former såsom vidt skilda. Samma förhållande eger rum med D. Leckenbyi, och, såsom längre ned skall visas, finnas äfven bland cycadeerna liknande exempel på en rätisk varietets öfvergang till art inom ooliten. Säsom jag redan förut nämnt, fann jag i Yorks och Whitbys museer exemplar af en art till- hörande det förut från England ej kända slägtet Clathropteris, hvilket vanligen ansetts för rätiska och lias-bildningar utmärkande. Pa senare tider är det dock äfven funnet i keupern 1). Den engelska arten är utmärkt genom mera djupt inskurna bladflikar än hos öfriga arter, men är för öfrigt ej synnerligen skild från vissa former af C. platyphylla. Exemplaren i Whitby voro be- nämnda Camptopteris whitbiensis, och enligt hvad Musei före- ståndare Dr SIMPSON meddelade mig hade de till undersökning varit hos BRONGNIART, som i manuskript tilldelat dem detta namn. Arten kan sålunda upptagas såsom Clathropteris whit- biensis BRONGN. sp. Att jag vid Cloughton Wyke fann en Anthrophyopsis n. sp. samt att jag hos Prof. WILLIAMSON sett fragment, sannolikt tillhörande samma slägte, är förut omnämndt. Sedermera såg jag i flere museer smärre fragment, som troligen tillhörde samma växt, men de voro ingenstädes fullständiga nog för att någon artbestämning ens tillnärmelsevis skulle kunna ske. Teniopteris vittata BRONGN. synes mig vara en särdeles utmärkt art, med styfva, tjocka blad, hvilkas kant är rät. Utom denna form har jag äfven sett några andra blad, större, med vagig kant, erinrande om Bjufs T. tenuinervis BRAUNS, de voro !) Om jag ej missminner mig har Marquis DE SAPORTA för länge sedan med- delat mig, att han erhållit en art från Frankrikes oolitlager. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 3. 63 likväl ej nog tydliga för säker bestämning. LECKENBYS för- modan att Anomozamites Lindleyanus SCHIMP. skulle vara delade blad af T. vittata. kan omöjligt vara rigtig, emedan nerveringen hos dessa båda växter ej är densamma. Detta inses af väl bevarade exemplar, hos sämre bibehållna är det visserligen ofta, på grund af den yttre formens likhet svårt att afgöra, hvilken- dera man har framför sig. Det är på sådana skenbara öfverens- stämmelser som icke-botanisterna i allmänhet stranda vid för- söken att »bestämma» fossila växter. Teniopteris major LINDL. är deremot, såsom exemplar i den LECKENBY'ska samlingen i Cambridge ådagalägga, endast de odelade bladen af Anomozamites Lindleyanus SCHIMP. Ner- vering, yttre form och storlek äro hos båda öfverensstämmande, och den nämnda vackra samlingen innehöll en temligen bevisande serie från odelade blad till sådana med smala flikar. Men äfven Teniopteris ovalis LINDL. kan svårligen vara annat än unga odelade blad af samma art, hvilken således torde böra upptagas såsom Anomozamites Lindleyanus SCHIMP. bland cycadéerna. Jag trodde till en början, att denna art var identisk med den rätiska A. inconstans GP. sp., men exemplar i British Museum af denna senare fran Franken visade konstant ett ungefär dubbelt sa stort antal nerver pa samma ytvidd som hos A. Lindleyanus, hvarför arterna sålunda tills vidare torde kunna anses skilda. Dessutom har jag ej sett så bredbladiga former af den rätiska arten som af oolitens. I alla händelser äro båda hvarandra närstående och bilda jemte A. minor BRONGN. och gracilis NATH. en temligen väl begränsad grupp. Om de verkligen tillhöra cycadeerna, hafva bladen sannolikt varit dubbelt parbladigt de- lade, ty bland såväl de svenska som oolitens arter har blad- skaftets begränsning nedåt städse visat sig rundad, ej vidgad, det kan derför ej gerna hafva varit fästadt direkte på stammen. Man kunde derför snarare misstänka en förvandtskap med Stangeria, hvars parflikars nervering och form ju äro ungefär likartade Hos denna växt äro parbladen visserligen nedlöpande, men på grund af dess isolerade ställning bland nutidens cycadeer, kan 64 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. man a priori veta, att andra närstående former fordom måste hafva förefunnits, och de nämnda Anomozamiterna kunde då hafva tillhört någon sådan, med skaftade, mot den primära rachis ledade, och derför lätt affallande parblad. Å andra sidan kunde man i fråga sätta en förvandtskap dels med marattiacéerna, dels och snarare med Oleandre®, hos hvilka senare bladskaftet pa midten är försedt med en led, från hvilken öfre delen är af- fallande. Från Bjuf har jag erhållit ett exemplar med sorilika bildningar, hvilka dock ej äro tydliga nog för att fälla något bestämdt afgörande. Rörande öfriga tvifvelaktiga cycadéer skall jag först anmärka, att bladen af Ctenis falcata LINDL., hvilken i allmänhet förts till ormbunkerne, men af HEER, och såsom mig synes med rätta, till cycadeerna, uppåt sluta med en regelbundet tudelad spets samt att de anastomoserande nerverna icke, såsom ZIGNO oriktigt beskrifvit, fortsätta öfver. rachis, utan äro de skenbara maskor, som der stundom kunna iakttagas, endast rynkor i stjelkens substans. När jag uppställde det nya slägtet Ptiilozamites !) skedde detta under den tanken, att de blad, som härmed afsägos, voro enkelt parflikade blad af någon cycadé. Den omständigheten, att flikarne hos några af dessa blad voro olika utvecklade på ömse sidor af rachis bragte mig sedan att misstänka, att de i fråga varande bladen i sjelfva verket vore sekundärsegment af dubbelt pardelade blad, hvarjemte jag hänvisade till den s. k. »Ctenis Leckenbyi» BEAN såsom visande en dermed analog bygg- nad ?). Denna förmodan bekräftades fullständigt vid undersök- ning af den senare 1 Cambridge, dess parflikar motsvarade full- komligt bladen hos Ptilozamites (mest Pt. Nilsson? NATH.), och smäflikarne visade samma form, anhäftning och nervering. Det är således temligen säkert, att äfven de svenska arternas blad voro dubbelt pardelade. Den stora öfverensstämmelsen mellan några arter af slägtet samt bladen af Anomozamites minor 1) Floran vid Höganäs och Helsingborg, p. 21. 2) Floran vid Bjuf. Andra häftet, pag. 60. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 65 BRONGN. sp. skulle då kunna anses såsom ytterligare stöd för den ofvan uttalade äsigten, att äfven Anomozamiterna af nyss- nämnda grupp hade dubbelt pardelade blad. -Men med denna karakter hos Piilozamites framträder naturligtvis frågan, huru- vida slägtet ej måste betraktas såsom identiskt med Ctenopteris BRONGN. Detta är enligt min nuvarande äsigt så godt som säkert, åtminstone för en del af det sistnämnda slägtets arter. Den af BRONGNIART ursprungligen beskrifna arten synes dock vara grundad på tvenne, af hvilka den ena, den från Waidhofen), mera öfverensstämmer med Piilozamites än den andra. Hos den förra, hvilken på grund af segmentens läge antogs tillhöra ett dubbelt pardeladt blad, synas småflikarne liksom hos Ptilozamites vara skilda ända till rachis, under det att de hos den andra, den i Frankrike förekommande, sinsemellan sammanhänga. Huru- vida denna senare form hade dubbelt delade blad, vet man ej. Det är emellertid otvifvelaktigt, att den förra är en Piilozamites. I Cambridge fanns ett exemplar af samma form som Waidhofens från liaslagren vid Lyme Regis, och hos detta sutto sekundär- : segmenten ännu fästade på den primära rachis; de erinrade mycket om Pt. Nilssoni. NATH., men ännu mera om Pt. Lecken- byt BEAN sp. Hvad som vid detta blad vidare var anmärknings- värdt, var, att småflikar äfven sutto på den primära rachis mellan sekundärsegmenten; detta talar onekligen något emot en samman- hörighet med cycadeerna, dock far man ej glömma, att de öfre parbladen hos Stangeria äro långt nedlöpande. Det nämnda bladet var för öfrigt oregelbundet deladt, dock troligen endast skenbart, på grund af att några segment bortfallit. De nedre flikarne på sekundärsegmenten voro på dessas främre sida mindre, hvarigenom en olikformighet erinrande om de svenska exem- plarens uppstod. Sedermera såg jag bättre exemplar af samma växt i British Museum, nemligen delar af särdeles stora, dubbelt pardelade blad, hvilkas hela habitus nästan erinrade om en Pe- copteris. Ett af dessa hade en primär rachis, ända till mer än !) Det var en origtig förmodan af mig, att denna form skulle kunna vara en Otozamites (Floran vid Bjuf. Första bäftet, pag. 51, not. 2). Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 5. 66 | NATHORST, RESEBERÄTTELSE. 20 millim. bred, hvarför de fullständiga bladen måste hafva varit mycket stora. Med denna. byggnad hos bladen kan man med skäl i fråga sätta, om de verkligen kunna anses för cyca- deer; dock med Stangeria och Bowenia för ögonen, tyckes det ej vara omöjligt. Å andra sidan är likheten med stenkolsperio- dens Odontopteris-arter i ögonfallande — ZIGNO upptager derför äfven Ctenis Leckenbyi BEAN såsom Odontopteris — hvarför man kunde vara frestad att anse slägtet för en afkomling af dem. År GRAND'EURYS åsigt att Odontopteris tillhör marattiaceerna rigtig, skulle vidare i sådant fall äfven de i fråga varande växterna kunna tänkas tillhöra samma familj. För detta talar måhända äfven deras förmodade slägtskap med Anomozamites, som mycket väl skulle kunna vara någon marattiace. Framtida fynd torde måhända afgöra dessa frågor. Hvad benämningen af slägtet angår, är hvarken Ptilozamites eller Ctenopteris f. n. v. fullt lämpligt, då de förutsätta slägtskapsförhållanden, om hvilkas rigtighet man är oviss. Det senare namnet är för öfrigt redan för länge sedan användt för en grupp lefvande polypodier; här vill jag dock ej föreslå något annat. Sedan jag kommit under fund med, att bladen hos Pixlo- zamites voro sammansatta, anser jag mig allt för trängt hafva begränsat de svenska arterna af slägtet, hvarför jag här skall anföra de beriktiganden, som torde vara nödvändiga. Såsonr synonyma med Pt. Heeri NATH. torde utan fråga Pit. triangu- laris NATH. och linearis NATH. böra anses, möjligen höra hit. äfven acuminatus NATH. och acutangulus NATH. Vidare torde Ctenopteris? falcata NATH. vara synonym med Piilozamites fal- catus NATH., samt Pterophyllum Oldhami NATH. kunna tillhöra Ptilozamites Blasii BRAUNS sp. De svenska arterna af slägtet skulle sålunda blifva inskränkta till fallae NATH., Heeri NATH., Carlsoni NATH., falcatus NATH., Nilssoni NATH., Blasit BRAUNS sp. samt möjligen nagra andra, med det förhandenvarande ma- terialet ej fullt bestämbara. Innan jag Ööfvergar till de säkra cycadeerna torde böra an- föras, att PHILLIPS’ sa kallade »Tree-Fern Stem» (Geol. Yorksh. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 9. 67 3:d edit. pag. 219, lign. 44) ej synes vara annat än en aflöfvad barrträdsgren med bladärren synliga; jag blef helt öfverraskad att finna originalet af samma storlek som den venstra af PHIL- LIPS’ figurer, ej tjockare än en gäspenna! Redan i beskrifningen öfver de fossila växterna från Pålsjö framhöll jag, att Pierophyllum comptum PHILL. samt medianum BEAN tillhörde slägtet Nilssonia. Detta ädagalades af exemplar i Lunds Museum och bekräftades fullkomligt i England. Den förra, Nilssonia compta, är t. o. m. närstående polymorpha samt kan svarligen betraktas för annat än en ursprunglig varietet af den rätiska arten, som inom ooliten fixerats tillart. Bladflikarne hos N. polymorpha äro visserligen i allmänhet rundade !) och berörande hvarandra, men former finnas, hvilka hafva dem mera skilda samt framat snedt tillspetsade, och mellan båda finnas äfven öfvergängar. Den senare formen torde vara SCHENKS Nilssonia acuminata samt med Nelssonia compta identisk. Men under det att denna form vid Pålsjö är sällsynt och der uppträder såsom underordnad varietet, har den inom ooliten nått en sådan öfvervigt, att hufvudformen i det närmaste tyckes vara undanträngd. Dock har jag i Whitby Museum och York sett former, svårligen skiljbara från N. poly- morpha. Här är sålunda åter ett exempel på en för de rätiska bildningarne och ooliten gemensam art, hvilken dessutom i phylo- genetiskt hänseende är af samma intrésse som de ofvan nämnda formerna af Dietyophyllum. Nilssonia mediana har smala, ganska regelbundna flikar, liksom förhållandet är med N. pterophylloides NATH., från Bjuf, med hvilken den - för öfrigt ej är synnerligt nära beslägtad. Dessa båda oolitarter afvika från de rätiska deruti, att bladparenkymet mellan nerverna är högst obetydligt uppdrifvet. - Detsamma är fallet med en ny, om de odelade for- merna af N. polymorpha ‚erinrande art, utmärkt genom särdeles tättställda och fina nerver. Jag fann denna art sjelf vid Clough- ton och såg sedan exemplar deraf i Cambridge och British Mu- seum, förblandade med Teniopteris vittata. För att kunna sär- skilja dessa växter fordras att exemplaren äro väl bevarade, så ') ScHENK har antagligen under denna art äfven upptagit N. brevis BRONGN. 68 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. att nerverna och bladparenkymets anhäftning pa rachis ma kunna iakttagas. Denna art skulle kunna kallas Nelssonia tenwinervis, och synes vara närstående den ostsibiriska juraarten N. orien- talis HR. Tänker man sig ett steg vidare i denna förändring hos bladparenkymet, så är det ej längre uppdrifvet, utan slätt, och nerverna ligga nedsänkta i harfina rännor deri. Detta är fallet med PHILLIPS” Pterophyllum tenuicaule, hvilken således äfven bör upptagas såsom en Nilssonia. Den är utmärkt genom en sär- deles smal bladspindel, på hvilken flikarne äro fästade liksom hos Nilssonia, ehuru deras anhäftning, pa grund af denna spin- dels smalhet, ej är lätt att iakttaga. För öfrigt äro sannolikt tvenne arter sammanförda under Pterophyllum tenuicaule, den ena med smala flikar ofta rakt utstående åt sidorna, i spetsen snedt afrundade, samt skilda genom en föga bred bugt, den andra med bredare, 1 spetsen mera tvära eller stundom snedt afrundade flikar, hvilka äro skilda genom bredare bugter. Dock saknas ej öfvergangar och karaktererna tyckas vara föga konstanta med undantag af den smala spindeln, hvarjemte bladen ej tyckas vara så tjocka som hos MNilssonia compta och polymorpha, med hvil- ken förstnämnda föröfrigt arten till sin allmänna form ej sällan visar stor öfverensstämmelse. Den bredflikade formen af Nils- sonia tenuicaulis öfverensstämmer så godt som fullkomligt med de af HEER från Ostsibirien beskrifna Anomozamites acwtilobus och A. Schmidtii, utom deruti, att bladflikarne hos de senare äro fästade pa spindelns sidor. Innan jag lemnar MNilssonierna torde böra framhållas, att bladskaftet hos Nilssonia compta, såsom redan LECKENBY angifvit, nederst är vidgadt på ett så- dant sätt, att det är fullkomligt säkert, att denna växt hade enkla blad. Detsamma har jag iakttagit hos exemplar af MNils- sonia polymorpha från Pålsjö, erhållna efter utgifvandet af be- skrifningen öfver dess fossila flora. Pterophyllum angustifolium BEAN är utan fråga genetiskt förbunden med ofvan nämnda MNilssonier, utan uppdrifvet blad- parenkym mellan nerverna och med dessa senare nedsänkta i ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:09. 69 fina fåror. Den afviker genom flikarnes form, hvilka ända från basen äro tillspetsade, temligen rätvinkligt utstående. Arten borde således upptagas inom slägtet Dioonites SCHIMP., men det finnes intet skäl att skilja densamma från slägtet Nelssonia, om man erinrar sig de öfvergängsformer, som förefinnas. Huru- vida kontinentens Dioonites-arter tillhöra samma typ, har jag mig icke bekant, men det skulle ej vara underligt, om så vore fallet, enär man nu vet, att slägtet MNilssonia förekommer i Sachalins tertiärlager, från hvilka HEER beskrifvit tvenne, sär- deles typiska arter. Som jag redan förut omnämnt, har jag skäl att förmoda dess förekomst äfven inom Wealdenformationen. HEER har ådagalagt, att den rätiska Podozamites distans med dess varieteter endast äro att anse för varieteter af oolitens Podozamites lanceolatus LINDL. sp., hvarjemte han från Ost- sibiriens juralager anfört en till P. lanceolatus minor hörande form. En liknande smalbladig Podozamites har jag sett i såväl museet i York som i Cambridge, hvarför säledes äfven i Eng- land den rätiska arten eller formen når upp till ooliten. An- märkas bör dock, att de exemplar, som tillhöra ooliten, i all- mänhet hafva ett relativt större antal nerver, en karakter, som dock enligt HEER ej är konstant. Rörande slägtet Zamites vill jag blott påpeka, att jag dels sjelf vid Saltwick funnit, dels i Whitby genom inköp förvärfvat en form, som snarare torde tillhöra Z. feneonis BRONGN. än gigas LINDL., hvilken senare är den enda hittills från England anförda arten; detta anföres egentligen för att fästa uppmärksamheten härat, ty exemplaren i min ego äro ej nog fullständiga att tillåta nagot bestämdt afgörande. Att den s. k. Williamsonia, som man ansett för inflorescenserna af i fråga varande art — och hvilket namn derför äfven användts för Zamites — tillhör en helt annan växtgrupp, skall längre fram vidare omnämnas. Da slägtet Otozamites ej är representeradt i Sverige, och jag ej genom egna undersökningar ännu känner kontinentens rätiska arter, skall jag ej ingå på någon närmare redogörelse för mina undersökningar öfver oolitens. Jag skall dock omnämna, 70 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. att jag i British Museum såg ett enstaka smäblad, tillhörande någon ny art, hvilken till storlek torde öfverträffa alla hittills kända, i det att detsamma, ehuru med ej alldeles fullständig spets, dock hade en längd af 152 millim., mot en största bredd vid basen af knappt 10 millim. Nerverna utsträlade från basens midt ät sidorna och voro ytterst fina och tättställda. Att jag vid Whitby fann en ny art af detta slägte har jag redan förut omnämnt. Den skulle kunna benämnas distans, är när- stående O. Bunburyanus ZIGNO (tenuatus BEAN mscr.), men skiljes genom de mera aflägsna och långdragna, framätrigtade smäbladen. På några stuffer lago bladen rigtade åt samma håll, och med ©. Bunburyanus är detta också ofta fallet. Männe dessa blad äro sekundärsegmenten af mera delade? De ligga dock ofta så tätt tillsammans, att man snarare skulle kunna anse dem för de knippelikt närmade bladen i stammens spets. Några arter af Otozamites bilda öfvergång till det indiska juraslägtet Piilophyllum, derigenom att småbladen ej äro tydligt örade och nedåt något nedlöpande. Detta är framför allt fallet med Pterophyllum pecten LINDL. och närstående former, hvilka derför rätteligen böra hänföras till det indiska slägtet, såsom äfven MORRIS för länge sedan gjort. Å andra sidan måste med- gifvas, att ett sådant särskiljande af dessa arter från Otozamites ej af förhållandena i England är pakalladt, utan blir det först, da man tager hänsyn till slägtet Piilophyllums utveckling inom Indiens juralager. I alla händelser är det origtigt att upptaga ofvan nämnda art såsom Pierophyllum eller Ctenophyllum, då nerverna utstrala mot främre kanten och icke äro parallela. Jag kan ej här underlåta att uttala den förmodan, att man inom slägtet Otozamites, och kanske äfven Zamites, törhända har skäl att misstänka Araucariaarter af gruppen Columbea. Jag har nemligen i British Museum sett exemplar, med på midten rät- vinkligt utstående, skarpt tillspetsade smäblad af samma form som bladen hos Araucaria imbricata fastän tvåsidigt ställda. Vid bladets spets voro de framät- och vid basen nedåtrigtade. Detta exemplar hade visserligen bladen fullkomligt tvåsidiga, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o De 71 hvilket äfven nära nog är fallet med Araucaria Bidwilli Hook., hvarför man mycket väl kan tänka sig, att en forntida art visat ett ytterligare steg i denna rigtning. Åfven bland Stonesfields- växterna tror jag mig hafva sett en dylik tvifvelaktig form, men jag tänkte tyvärr ej på en sådan sammanhörighet förrän långt senare. Längre fram skall visas, att dylika Araucaria-grenar inom ooliten verkligen finnas, hvarför den framställda förmodan blir mindre osannolik. Det synes mig derföre vara skäl att rikta uppmärksamheten häråt. | Fastän PHILLIPS (Geology of Yorkshire coast 3:d edit.) upptager ej mindre än 9 arter af Pierophyllum — af hvilka dock rigidum såsom grundad pa stjelkfragment bör utgå — synes likvisst detta slägte, taget i inskränkt bemärkelse icke inom ooliten vara representeradt. Till Ctenophyllum hör antag- ligen ett blad, som jag såg i Oxford; det var ganska fragmen- tariskt, hade rätvinkligt utstående knappt 2 millim. breda flikar, med 4 nerver i hvarje. Denna form synes närmast vara be- slägtad med den rätiska Ct. Braunianum GP. sp. I Cambridge såg jag en ny cycadeart, hvilken hade stora regelbundet delade blad, med 80—90 millim. långa, något framat- böjda, från basen afsmalnande flikar, af knappt mer än 5 milli- meters största bredd. Till sin habitus erinrade dessa blad om Nilssonia pterophylloides NATH., men flikarne tycktes vara fä- stade pa sidan af rachis, dock var deras insertion ej fullt tydlig. Nervernas antal i hvarje flik var omkring 6, stundom 8; möjligen tillhör denna art samma slägte som Pierophyllum? eteniforme NATH. fran Bjuf. Innan cycadeerna lemnas, torde böra anföras, att den såsom »incerte sedis» hittills anförda Sphereda paradoxa LINDL. är en cycadékotte af slägtet Beania CARRUTHERS, d. v. s. med glest ställda, fröbärande fjäll, byggda såsom hos Zamia, men | utan sköldar. Den är t. o. m. troligen identisk med D. gracilis CARR. Denna »Sphereda» såg jag i York och Oxford; i Cam- bridge fanns Sph. parvula BEAN, hvilken är något helt annat och så otydlig, att den ej förtjenar någon särskild benämning; 72 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. det hela tycktes vara någon mindre fruktsättning, erinrande om några vid Pålsjö förekommande Carpolithes-arter. Cycadites zamioides LECKENBY är såsom PHILLIPS förmodar ett barrträd. Möjligen äro tvenne former under detta namn sammanförda, den ena, motsvarande PHILLIPS” Taf. 7 fio. 24, med spiralställa blad, hvilka äro anhäftade med en del af basen såsom hos Palissya Braunit, den andra lik den af LECKENBY beskrifna med tvåsidiga kortskaftade blad. Jag fann ingenstädes material nog på samma ställe för att kunna afgöra detta, men antecknade dock i York att bladen på en längre gren voro nederst spiralställda, mot spetsen mera tvåsidiga. De grenar, som hafva tvåsidiga blad, hafva en stor likhet med den tertiära Sequoia Langsdorfii BRONGN. sp.; i British Museum funnos exemplar med ända till 40 millim. långa blad, under det att andra ej voro mera än 25 millim. långa och mycket smalare, dessa olikheter kunna dock törhända bero på åldern. Anmärkas bör, att FEISTMANTEL från Indiens juralager beskrifvit en form med tvåsidiga blad, hvilken synes vara nära beslägtad med i fråga varande, isynnerhet den mindre. Afven PHILLIPS’ Brachyphyllum setosum erinrar om Sequora, dock ej just om någon nu lefvande, utan om de smärre arterna gracilis HR. och ambigua HR. från Grönlands kritlager, hvilka tillhöra gruppen S. gigantea. Bladen äro nästan fjällika, alter- nerande, kölade och framätböjda. Sa länge kottar saknas kan dock ej med säkerhet afsöras, om denna likhet är tillfällig eller om den innebär en verklig förvandtskap. — Då kottefjäll af en Araucaria, A. Phillipsi CARRUTHERS, i Yorkshirekustens växt- förande lager ej äro sällsynta, borde man äfven derstädes vänta sig förekomsten af till samma slägte hörande blad. Sädana torde först och främst den af BUNBURY beskrifna Oryptomerites . divaricatus kunna vara, enär densamma mera liknar de sterila grenarne af gruppen Kutacta än Cryptomerias. Man kunde då ock förmoda att LINDLEYS (ej STERNBERGS) Thuites expansus vore de fertila grenarne. Af Cryptomerites rigidus PHILL. såg jag några exemplar hos Professor WILLIAMSON, hvilka, ehuru ej ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o D. 73 nog tydliga, dock läto mig förmoda, att de tillhöra samma art som den nyss nämnda och att olikheten beror derpå, att de i skiffer- leran blifvit mera utplattade. Detta får dock endast anses för en förmodan, jag såg icke i något museum exemplar af denna art. Närstående Araucaria skulle man, att döma af bladen, äfven förmoda att Pachyphyllum? Williamsoni vore; dock skulle dess s. k. kottar då vara fästade på grenar af samma slag som de sterila. Någon osannolikhet ligger ej häruti, då detta är fallet med de lefvande arterna af underslägtet Columbea, och man A priori kan veta, att öfvergängsformer mellan de båda grupperna måste hafva förefunnits. De kottelika organen, hvilka utgöras af föga transformerade blad, torde snarare vara att anse för de unga honhängena. Fjällen hafva nemligen föga fast konsistens, och jag har aldrig sett spår af några frön. Det är dock möjligt, att jag häruti har orätt. I Museet i Whitby fann jag några grenar, hvilka ej gerna kunna vara annat än grenar af Araucaria af gruppen Columbea. Det första intrycket var, att föremålen voro Zamites-blad, men de voro hos ett par exemplar grenade, hvarför de kunna jem- föras med grenar af Araucaria Bidwilli Hook., med den skil- naden, att bladen hos de fossila äro mera fullkomligt tvåsidiga. Nerverna eller strimmorna tycktes dock vara något divergerande. Bladen voro ej mer än hälften så stora som hos den lefvande arten. SAPORTA har från Frankrikes juralager anfört en kotte- bärande gren af samma grupp, dock till arten skild från den vid Whitby. För den i det nya växtförande lagret vid Scarborough funna Schizolepis liksom för den derstädes förekommande Brachyphyllum har jag förut redogjort. Om de sannolika frändskapsförhållandena af Brachyphyllum mammillare BRONGN. sp. vill jag ej här yttra mig. Något att invända mot slägtbestämningen af Tawites lawus PHILL. finnes för närvarande icke. PHILLIPS omnämner, att en annan form med kortare blad förekommer vid Whitby. Af denna, hvilken skulle kunna benämnas Tawites brevifolius, lyckades jag genom 74 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. köp pa nämnda ort att erhålla ett par exemplar; arten har tydligt skaftade, korta spetsiga blad och erinrar visserligen något om Sequoia sempervirens, dock ännu mer om några arter af slägtet Taxus. Sa länge inga fruktifikationsorgan äro funna blir dock bestämningen alltid osäker. Rikast på representanter äro de barrträd, som tillhöra samma grupp som Ginkgo inom familjen Taxinec. De upp- träda här med åtminstone 5 slägten och 15—20 arter. Ginkgo digitata BRONGN. är redan omnämnd såsom i hög grad och på ett analogt sätt med den lefvande arten med hänseende till bladen varierande, så att dessa från att vara hela, mot- svarande HEERS integriuscula, visa gradvisa öfvergångar till former med bladen djupt delade i temligen smala olikstora flikar. Basen varierar från mera hjert- eller njurlik till mera vigglik. Ginkgo Huttoni!) afviker genom ofta mera tydligt dikotomisk delning af bladen med mot spetsen vidgade och rundade flikar; för öfrigt tyckes skilnaden ej vara synnerligt stor; den sibiriska formen af sistnämnda art är deremot väl skild från @. digitata. Jag har redan förut omnämnt, att jag vid Whitby fann en ny art af slägtet Ginkgo; sedermera såg jag äfven ett exemplar deraf i British Museum, utan närmare uppgift på lokalen. Arten är utmärkt genom små, tunna, vigglika, skaftade, vanligen mer eller mindre djupt fyrflikade blad, hvilkas skifva har högst 20 —25 millimeters längd och knappt 20 millim. största bredd; flikarne äro hos yngre exemplar rundade, hos äldre mera spetsiga. Denna art skulle kunna kallas Ginkgo whitbiensis. I den samling i British Museum, som ursprungligen tillhört BEAN, fanns äfven ett Ginkgoblad af en hittills okänd typ. Det var ett skaftadt lancettlikt odeladt blad, i spetsen afbrutet; bladskifvan var från basen till den afbrutna delen 95 millim, lang, på midten 30 millim. bred och hade nedanför det stym- pade stället börjat afsmalna framåt; nedåt öfvergick den omärk- ligt i bladskaftet, visade strax ofvanför basen fyra nerver, hvilkas antal något högre upp genom upprepad förgrening ökats till 20, 1) Till denna art och ej till G. digitata torde PHirriPs Taf. 7 fig. 18 höra. ÖFVERSIGT AF K, VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 9. 75 hvilka derefter ej vidare delade sig. Detta blad gjorde ett helt egendomligt intryck och erinrade ej om förut kända Ginkgoarter, men kan på grund af sin byggnad och smala bladskaft (1,5 millm.) ej gerna tillhöra något annat än detta slägte, af hvars arter såväl Ginkgo crenata BRAUNS sp. som en nyligen från Bjuf erhållen ny art torde erbjuda största likhet. Ville man antaga slägtskap med andra växter kunna ej gerna andra än å ena sidan Pheenicopsis, a andra sidan Dammara, Nageia eller någon gigantisk Podozamites förliknas med den i fråga varande. Dock anser jag förvandtskapen med Ginkgo vara temligen säker. I PHILLIPS Geology of Yorkshire upptagas & taflan 7 fig. 23 några små föremål med medelnerv, på figuren ej olika korta Abies-blad, under benämningen »unknown leaves», utan att de för öfrigt omnämnas i texten. Redan i York såg jag en otyd- lig gyttring häraf, hos hvilken dessa förmodade blad sutto 3 och 3 tillsammans på smärre skaft, hvilka åter utgingo vinkel- rätt från ett gemensamt. Ehuru till detta exemplar var bifogadt en etikett med upplysning, att dessa föremål voro små frukter, misstänkte jag redan här, att de i sjelfva verket ej vore annat än hanhängena af någon Ginkgo. Detta bekräftades till fullo af ett utmärkt exemplar i den LECKENBY'ska samlingen i Cambridge, hvilket i hög grad öfverensstämde med den nu lefvande artens motsvarande organ, endast afvikande genom en något ansenligare storlek. De tre »bladen» äro de tre ståndar- knapparne, af hvilka de affallna stundom förekomma isolerade. Härigenom äro hanhängena af Ginkgo digitata eller G. Huttont för första gången anförda, och då den förra med hänseende till bladen äfven i märkvärdig grad erinrar om den lefvande arten, är det troligast, att hanhängena tillhöra densamma. Innan detta slägte lemnas, torde böra anföras, att somliga stuffer med blad af Ginkgo digitata äro så lika stuffer med blad af samma art från Cap Boheman på Spetsbergen, att de i handstycken svår-. ligen kunna skiljas. Slägtet Baiera är i de öfre växtförande lagren rikt på arter. Jag har redan omnämnt dem, som förekomma i det nya växt- 2 76 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. förande lagret vid Scarborough samt i samband dermed äfven Baiera gracilis BUNB. Men dessutom förekomma flere andra, hvilka jag på grund af otillräckligt material på samma ställe ej tilltror mig kunna tillräckligt noggrant begränsa. En af dem erinrar ej obetydligt om den rätiska B. Münsteriana, en annan, PHILLIPS” Cyclopteris longifolia !), om en vid Sofiero förekom- mande art, vanligen med 4-flikade blad; en tredje, som jag såg i Scarborough hade bredt bladskaft men mycket smala flikar, nästan som hos Trichopitys. Huruvida detta senare slägte, hvaraf Solenites furcatus LINDL. är hufvudtypen, i verkligheten är skildt från Baiera, förefaller mig temligen tvifvelaktigt; åtminstone saknas ej öfvergångar. Den af LINDLEY beskrifna arten synes vara grundad pa temligen ofullständiga exemplar; i LECKEN- BY'ska samlingen i Cambridge funnos utmärkt fullständiga, hos hvilka bladen voro försedda med ända till 65 millim. långa skaft, samt upprepadt dikotomiskt delade i ända till 32 flikar af ungefär en millimeters bredd. Till detta slägte, eller kanske snarare till en ny grupp inom Czekanowskia (se nedan!), torde äfven PHILLIPS’ Baiera microphylla höra; det enda kända exem- plaret (i Cambridge och ej såsom PHILLIPS uppgifver hos Prof. WILLIAMSON) visar flere, troligen från dverggrenen — ehuru denna nu är förstörd — utgående hoptofvade blad, hvilkas delning ej synes vara utprägladt dikotomisk; i hvarje flik tycktes finnas endast en nerv, flikarne voro spetsiga. Äfven slägtet Ceeka- nowskia är i Englands oolitlager representeradt; jag fann sjelf vid Gristhorpe en stor mängd exemplar af Czekanowskia setacea HR., fästade på dverggrenen, hvilken hos några visade de egen- domliga »stiplerna», dessutom såg jag samma art hos Mr READ i York. Åfven har jag skäl, att förmoda förekomsten af Cz. rigida HR. Vid Gristhorpe fann jag dessutom af detta slägte en ny art, som dock måhända rätteligen borde' upptagas under ett eget slägtnamn. Bladen voro smala såsom hos Czekanowskia och ännu fästade på dverggrenen, hvilken ej visade några »stip- !) Som ej är identisk med HrErs (PoMELs) Baiera longifolia, hvarför den skulle kunna benämnas Baiera Phillipsi. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:09. 77 ler», men i stället för att vara dikotomiskt förgrenade såsom hos hela denna grupp är vanligt, utgingo flikar, vanligen mot- satta och tredelade, trubbiga, från ömse sidor af primärflikarne, hvilka sedan högre upp delade sig anyo. Jag har ej sett exem- plar af denna art i något museum i England, och sjelf fann jag blott ett enda, utom några smärre flikar, som troligen äfven höra hit. Såvida den nyss nämnda Baiera microphylla ej har dikotomiskt förgrenade blad, torde äfven den sannolikt tillhöra samma grupp, hvilken utgör ett ytterligare bevis på Ginkgo- familjens outtömliga variationsförmåga. För öfrigt har jag för flere år sedan vid Stabbarp sett en typ af denna familj med handlikt delade blad, af hvilka midtelfliken ånyo var grenad, men ej dikotomiskt, och i ett ännu ej utgifvet arbete har HEER beskrifvit en närstående form från juralagren i Sibirien. Af ett särskildt intresse var frågan, huruvida Solenites Murrayana LiNDL. vore identisk med den vid Stabbarp före- kommande Czekanowskia rigida HR. Detta är dock svårligen möjligt, ty af de otaliga exemplar af den förra, hvilka jag under- sökt, har jag ej kunnat finna ett enda, hos hvilket bladen voro grenade !). Nu är visserligen fallet, att denna växt i allmänhet förekommer med bladen tätt tillhopatryckta, så att frågan ej är lätt att afgöra, men vid Stabbarp behöfver man ej leta länge för att få se förgreningen. Derjemte äro bladen af Solenites något smalare, och de dverggrenar jag iakttagit visade aldrig några »stipler» ?), under det att sådana hos Cz. rigida äro mycket stora. Bladens konsistens hos Solenites är för öfrigt densamma som hos Czekanowskia och förbjuder en jemförelse med Pinus, hos hvilket slägte åtskilliga arter, såsom t. ex. Pinus ponde- rosa, oafsedt att bladens antal är mindre, visa liknande bygg- nad hos dverggrenen och liknande anhäftningssätt för bladen på densamma. Solenites torde sålunda intaga samma ställning ') Man får härvid akta sig för fragment af Trichopitys och smalflikiga Baieror. ?) I York antecknade jag likvisst ett sådant exemplar, men som jag då ej ännu hade mig bekant, att Cz. setacea Hr. fanns i England, är det möjligt att det nämnda exemplaret tillhörde denna art. 78 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. till Ozekanowskia som Phenicopsis till Baiera och skulle möj- ligen till och med kunna betraktas såsom en smalbladig Pheni- copsis, hos hvilket slägte dverggrenarne äfven sakna »stipler». Då jag i en särskild uppsats ämnar redogöra för de resultat, till hvilka jag kommit med hänseende till Williamsonia, de egendomliga inflorescenser, hvilka man velat sammanföra med Zamites gigas, men hvilka enligt mitt förmenande torde vara närmast beslägtade med vissa Dalanophoree, torde det här vara öfverflödigt att vidare orda derom. Blott det skall framhållas, att man här har ett ytterligare exempel på det origtiga, att på grund af den tillfälliga förekomsten på samma ställe vilja förena sa afvikande organ som de båda nyssnämnda. Tager man för öfrigt hänsyn till förekomsten af Williamsonia utom England, finner man densamma i lager, der inga Zamitesblad finnas, oak- tadt andra cycadeer der kunna vara allmänna, hvarför den gemensamma förekomsten af dessa växter i England ej har någon särskild betydelse. Emellertid har detta antagande om deras sammanhörighet utan tvifvel varit orsaken dertill, att man ej kom- mit pa rätt spår beträffande Williamsonias verkliga frändskaps- förhållanden. SAPORTA är, utom BRONGNIART, hvilken uttryckte ett halft tvifvel om växtens ställning bland cycadeerna, den ende, som ansett Williamsonia för en sjelfständig växt, om ock hans försök att hänföra densamma till pandanéerna ej kan anses såsom lyckadt. ‚Han har emellertid skriftligen meddelat mig, att detta skedde hufvudsakligen för att protestera mot de engelska natur- forskarnes uppfattning af frågan. Innan jag lemnar en öfversigt öfver de för den rätiska formationen och ooliten gemensamma arterna, skall jag nagot redogöra dels för nägra oolitväxter frän Stonesfield, dels för hvad jag sett af liasväxter från Lyme Regis. Floran pa det förra stället erbjuder mycket af intresse, ehuru den ej är så rik på arter som Yorkshirekustens, och ehuru växterna ej alltid äro så väl bevarade som önskligt vore. Dess största betydelse ligger dock deruti, att den ådagalägger, att en stor mängd ele- ment, om hvilkas tillvaro man ej af Yorkshirefloran erhåller ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o I. 79 någon kännedom, ingingo i oolitens vegetation. Yorkshirekustens växtförande lager äro afsatta under andra förhållanden än de marina bäddarne vid Stonesfield; i dessa senare ingå derföre äfven sådana växter, som lefvat under andra förhållanden än Yorkshirekustens, troligen till en del strandväxter. Hvad som först tilldrager sig uppmärksamheten äro stora blad af en mo- nokotyledon, måhända af pandanéernas familj. De hafva om- fattande bas, vidga sig något mot midten och afsmalna långsamt mot spetsen. Ett af de största fragmenten jag såg, hade vid basen eu bredd af 30 millim., 22 centimeter högre upp var bred- den 40 millim.; detta blad var sannolikt minst 0,5 meter långt; nerverna äro fina, parallela. Det är denna växt, som i PHILLIPS” Geology of Oxford, upptages såsom Palwozamina megaphylla, ett i hög grad origtigt slägtnamn, hvilket lämpligast torde er- sättas med Ywuceites. Troligen en annan art med tjockare nerver fanns i museet, tillhörigt Geological Society. Af öfriga mono- kotyledoner har CARRUTHERS härifrån beskrifvit Aroides Stut- terdi. Af barrträd förekomma fjäll och frön af Araucarites Brodiei CARRUTH. och åtskilliga »Thuites», hvilka tarfva en srundlig revision. Dessutom har jag sett frön, hvilka svårligen kunna vara annat än frön af Ginkgo eller Baiera. Den så kallade kotten af »Thutites» visade sig bestå af sköldlika skaftade fjäll och kan svårligen jemföras med något annat barrträd än Sequoia, som sålunda föres tillbaka från kritan till ooliten. En mindre gren från samma ställe skulle mycket väl kunna tillhöra gruppen gigantea af detta slägte, något som törhända också är fallet med den om Brachyphyllum? setosum erinrande Thuites articulatus STERNB. (under förutsättning att den växt, som PHILLIPS beskrifver under detta namn, är den af STERNBERG afsedda). PHILLIPS” Pecopteris diversa är utan fråga ett barr- träd med tvåsidiga blad, något erinrande om Sequoia semper- virens. Afven förekommer ett barrträd identiskt med eller när- stående »Cycadites zamioides» LECKENBY, ett namn som väl kunde utbytas mot Palissya? Leckenbyt. 30 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. Af nya rön bland cycadéerna från samma lokal skall jag anföra att Paleozamia longifolia PHILL. ej är annat än Podo- zamites lanceolatus LINDL., småbladen voro tydligt skaftade. Dessutom tror jag mig hafva iakttagit en Cycadites n. sp. mycket erinrande om Cycas revoluta; Paleozamia pectinata STERNB. torde böra föras till Piilophyllum. PHILLIPS” Teniopteris angustata är en Microdictyon, hans Pecopteris incisa någon Thyrsopteris eller Dicksonia. Såsom nya för Stonesfield kan jag anföra fragment af en Dictyophyllum troligen rugosum, samt Sagenopteris Phillipsi, af hvilken ett småblad fanns i Geologiska Undersökningens Museum i Jermyn Street. Der ej annat särskildt nämnes finnas de Stonefields- växter. för hvilka här redogjorts, i Oxfords Museum. De förut kända arterna har jag ansett onödigt att här omnämna, utan får beträffande dem hänvisa till PHILLIPS’ Geology of Oxford. I jemförelse med den rätiska och oolitens är liasfloran mycket litet känd, hvilket beror deraf, att liasaflagringarne äro öfver- vägande marina. Bornholms flora skulle kanske mer än någon annan kunna lemna upplysningar om öfvergången från den rätiska vegetationen till oolitens, men denna flora är tyvärr ännu och tyckes äfven förblifva en sluten bok. Vid Lyme Regis äro åtskilliga växter funna, och ehuru ej omfattande särdeles många arter erbjuda de dock mycket af intresse. Främst torde böra anföras det för England nya slägtet Thinnfeldia, hvilket dock såsom förut visats är med Pachypteris identiskt. I British Museum såg jag mycket varierande former, erinrande om Th. decurrens och rhomboidalis och af denna senare äfven de regelbundna for- mer (Kirchneria ovata FR. BRAUN), hvilka kanske rätteligen borde upptagas såsom en egen art. Från dessa senare funnos öfvergångar till en form, hvilken knappast står att skilja från Pachypteris lanceolata BRONGN. Några af dessa blad hade kan- ten omslagen eller förtjockad. Vidare såg jag här fragment af stora med Macroteniopteris jemförliga blad, hvilkas nerver dock voro mycket glesa (på om- kring 3 millim. afstånd), här och der anastomoserande. Det är ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 81 temligen säkert, att dessa tillhöra Teniopteris asplenioides ET- TINGSHAUSEN, förut känd från Österrikes och Ungerns lias- lager !). För Ptilozamites- eller Ctenopteris-bladen från detta ställe har jag förut redogjort, här skall blott tillfogas, att småflikarnes kant äfven hos dem stundom är omslagen eller förtjockad. Vi- dare såg jag i British Museum från detta ställe en stor Cyca- dites, sannolikt rectangularis BRAUNS. Ett fragment var 23 centim. långt med en jemnbred spindel af omkring 10 millim. tjocklek och allt igenom jemnstora flikar. Bladen ha derföre sannolikt i fullständigt skick haft en rätt betydlig längd. Fli- karne hos detta exemplar voro något framatböjda, i spetsen afbrutna, den qvarvarande delen omkring 45 millim. lång och 2 millim. bred. Ett annat, mindre, exemplar hade rätvinkligt ut- stående flikar. Vid öfriga härstädes förekommande växter (Otozamites och Araucaria (Pachyphyllum?)) skall jag ej uppe- hålla mig. Bifogade förteckning — hvari de från England förut ej kända arterna äro utmärkta med * — visar de rätiska och oolitarter, hvilka antingen äro för båda formationerna gemen- samma eller så närstående, att ett genetiskt samband mellan de respektive sammanställda arterna måste antagas ega rum. Detta antal skall helt säkert vid ytterligare undersökningar ökas, och ej heller har jag här velat upptaga andra än fullt kända. Troligt är dock, att äfven slägtena Phlebopteris, Cladophlebis m. fl. hafva att uppvisa identiska eller representativa arter. Emellertid ser man redan af denna förteckning, att en stor del af Englands oolitflora måste hafva utvecklats ur Europas rätiska flora. Men man ser också, vid betraktande af dess öfriga oolit- arter, att en stor mängd slägten och arter måste härstamma från annat håll, vare sig att under den rätiska tiden en dylik vegetation fanns i England och Skotland eller att den sedermera 1) Denna växt fördes af ScHENK till Ctenis — hufvudsakligen på grund af de anastomoserande nerverna — en äsigt, som äfven SCHIMPER på sista tiden biträdt, om med rätta, förefaller mig ännu tvifvelaktigt. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 3. 6 32 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. till England invandrat. Skånes rika rätiska flora visar sig der- vid afgifva åtskilliga vittnesbörd af stor vigt. Den innehåller ingen enda art af slägtet Sphenopteris, hvilket äfven i Tysklands rätiska lager blott sparsamt är representeradt. Oolitens arter derat tillhöra slägtena Dicksonia, Thyrsopteris, Adiantum? m. fl., dessa hafva säaledes icke invandrat öfver södra delen af Skan- dinavien, troligen ej heller från norra, ty de-äro ej funna på Andön. Deremot finnas de på Spetsbergen och Sibirien; månne de derför kommit till England norrifrån? Slägtet Otozamites är hvarken funnet i Skandinavien, på Spetsbergen eller i Sibirien, under det att det finnes pa Bornholm samt allmänt i Frankens rätiska lager. Det har derföre haft en sydligare utbredning och väl invandrat till England från söder. Ginkgo och andra synas deremot hafva haft särdeles vidsträckt utbredning at alla håll Dylika frågor kunde vara intressanta nog att söka lösa, men jemförelsematerialet är ännu icke stort nog. Några fakta låta dock redan hoppas, att de växtgeografiska förhållandena äfven inom de forna geologiska perioderna slutligen skola blifva kända. Förteckning på gemensamma och närstående arter inom rätiska och oolitens aflagringar. BKatıısıkanamitierr: (0) OILERS IP 1. Schizoneura hoerensis SCHIMP. sp. *1. Schizoneura cfr hoerensis SCHIMP. Tyskland, Skåne. England. sp. 2. Sagenopteris undulata NATH. 2. Sagenopteris Phillipsi BRONGN. sp. Skäne. England. 3. Sagenopteris rhoifolia PRESL. 3. Sagenopteris sp. Tyskland, Skäne. England. 4. Acrostichites princeps SCHENK. 4. Acrostichites princeps SCHENK. Tyskland. (=»Sphenopteris modesta LECKEN- BY). England. 5. Acrostichites Göppertianus SCHENK. *D. Acrostichites sp. (tenuis BRONEN.?) Tyskland, Skäne. England. 6. Asplenium efr tenue Hr. 6. Asplenium tenue HR. Skäne. England, Sibirien. 7. Asplenium cfr argutulum Hr. "7. Asplenium argutulum Hr. Skäne. England, Sibirien. 3. Asplenium cfr spectabile Hr. 8. Asplenium spectabile HR. Skäne. Sibirien. OFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. 9. 10. 108 12. 13. 14. 15. 16. IG 18. 13 20. 28. 29. Rätiska arter. Anthrophyopsis obovata NATH. Skäne. Dictyophyllum rugosum LINDL. Skäne, Tyskland. Dietyophyllum proto-Leckenbyi NATH. Skäne. Dictyophyllum Nilssoni BRONEN. Sp. Skäne. Ciathropteris platyphylla GP. Skäne, Tyskland. Pachypteris (Thinnfeldia) ovata Fr. BRAUN sp. Tyskland. Ptilozamites (Ctenopteris) Nülssoni NATH. : = Skåne. Anomozamites inconstans GP. sp. Skäne, Tyskland. Nilssonia (polymorpha var.) acumi- nata GP. Skäne, Tyskland. Nilssonia polymorpha SCHENK. var. Skäne. Podozamites lanceolatus LINDL. sp. Skäne, Tyskland. Podozamites lanceolatus minor SCHENK Sp. Skäne, Tyskland. Podozamites cfr gramineus HR. Skäne. Otozamites Bucklandi BRONGN. Tyskland. Schizolepis Braunii SCHENK. Tyskland. Ginkgo cfr digitata BRoNEN. sp. Skäne. Ginkgo n. sp. Skäne. Baiera Münsteriana SCHENK Sp. Tyskland. Baiera n. sp. Skåne. Czekanowskia rigida Hr. Skåne. Czekanowskia cfr setacea FR. Skåne. =”. 10. ai 15. 16. ik SIG 18). "20. 21. 22. *23. 24. #25. "26. 21. "28. *29. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 De 83 Oolitarter. Anthrophyopsis n. sp. England. Dietyophyllum rugosum LiNDL. England. Dictyophyllum Leckenbyi ZIGNOo. England. Dietyophyllum Nilssoni BRONGN. Sp. England. Clathropteris whitbyensis BRONGN. sp. mscr. England. Pachypteris lanceolata BRONGN. England. Ptilozamites (Ctenopteris) Lecken- byi BEAN sp. England. Anomozamites Lindleyanus SCHIMP. England. Nilssonia compta LINDL. sp. (= acuminata?) England. e Nilssonia tenuinervis n. Sp. England. Podozamites lanceolatus LINDL. sp. Sibirien, England. Podozamites lanceolatus minor SCHENK Sp. Sibirien, England. Podozamites gramineus HR. Sibirien. Otozamites gramineus PHILL. England. Schizolepis cfr Braunii SCHENK. England. Ginkgo digitata BRONGN. sp. England, Sibirien etc. Ginkgo n. sp. (foliis lanceolatis). England. Baiera sp. (cfr Münsteriana). England. Baiera Phillipsi (= Cyclopteris lon- gifolia PHILL.) England. Czekanowskia rigida Hr. Sibirien, England. (zekanowskia setacea HR. Sibirien, England, 34 NATHORST, RESEBERÄTTELSE. För öfversigtens skull skall jag till sist bifoga de från Eng- land förut ej anförda arter, för hvilka ofvan redogjorts, men hvilka ej äro upptagna i ofvanstående tabell. De äro: från Lyme Regis: Pachypteris (Thinnfeldia) efr decurrens SCHENK och rhomboi- dalis ETT. Ctenopteris (Ptilozamites) cycadea BRONGN. cfr Teniopteris asplenioides ETT. cfr Cycadites rectangularis BRAUNS. och från Yorkshirekusten: ‚Asplenium petruschinense HR. Cladophlebis n. sp. (samt ännu ett par fragmentariska arter). cfr Dicksonia concinna HR. Thyrsopteris Maakiana HR. Pterophyllum? n. sp. Otozamites distans n. sp. Otözamites n. sp. (foliolis ad 160 millim. longis). Ginkgo whitbiensis n. sp. Baiera n. sp. Baivera n. sp. Czekanowskia Heeri n. sp. Tawites brevifolius n. Sp. Brachyphyllum n. Sp. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 12). Från Brukspatron N. N:son Aschan. Trettiosju egenhändiga bref från J. Berzeuius till Bergsrädet J. L. ASCHAN. Frän Hr Friherre A. E. Nordenskiöld. THUNBERG, C. P. Förteckning öfver Japanska växter, sammandragen och öfversatt på Japanska af Itoo Keiske, D. 1—3. Boenzy 1828. 3:0. Frän Författarne. Marm, A. W. Catalog der Sammlung der Seethiere, welche bei der Fischerei-Ausstellung in Berlin 1880 ausgestellt sind. Gothenb. 1880. 8:0. RuBENson, R. Handbok i nautisk meteorologi. Sthm 1880. 8:0. TULLBERG, S. A. Om Agnostus-arterna i Kambriska aflagringarne vid Andrarum. Sthm 1880. 4:o. — — Tre smäskrifter. DAUBREE, A. Discours dans la seance publique d’Academie des Sciences 1880, Mars 1. Par. 1880. 4:o. Mac LEED, J. La structure des trachees... DBrux. 1880. 8:0. Stockholm, 1880. Kongl. Boktryckeriet. FR os vd w a a gi [4 Beer ERBETEN ne Ei, zei 7 At t ATERN Or TFN Mi 18} Ha et Abe ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 37. 1880. Je 6. Onsdagen den 9 Juni. Tillkännagafs, att Akademiens utländske ledamöter, Pro- fessorn vid universitetet i Utrecht GERHARD JOHAN MULDER, och Professorn vid universitetet i Kiel CHRISTIAN AUGUST FREDRIK PETERS med döden afgått. Hr EDLUND förevisade och beskref dels en qvicksilfver- luftpump med förändrad konstruktion, efter hans anvisning för- färdigad af Akademiens instrumentmakare Hr P. M. SÖRENSEN, och dels en termometer af emaljerad koppar samt några andra apparater af samma ämne, förfärdigade af Hr J. TH. CEDERGREN”. Hr LINDSTRÖM lemnade en öfversigt af de paleontologiska resultaten af 1875 års expedition till Jenisei, och redogjorde för innehållet af en af Geologen Dr S. A. TULLBERG författad och inlemnad afhandling: »Ueber Versteinerungen aus den Aucellen- Schichten Novaja Semlias». (Se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.) Hr Frih. NORDENSKIÖLD meddelade en uppsats af Ama- nuensen G. LINDSTRÖM: »Analyser af tvänne mineralier från Längban»*. Hr EKMAN förevisade och förklarade en af honom konstrue- rad apparat för erhållande af en konstant normallaga vid ljus- mätningar. Hr GYLDEN meddelade en af professor G. MITTAG-LEFFLER insänd uppsats: »Om integration af vissa klasser lineära, homo- gena differential-eqvationer» *. [No] Hr L. F. NILSON redogjorde för flere dels af honom ensam, och dels af honom och Docenten.O. PETTERSSON gemensamt på Upsala kemiska laboratorium utförda nyare undersökningar, samt inlemnade derom följande fyra uppsatser: 1:0) »Om ytterbiums atomvigt», af L. F. NILSON"; 2:0) »Om scandiums atomvigt och nagra karakteristiska scan- diumföreningar», af L. F. NILSON”; 3:0) »Om berylliums atomvigt och väsentliga egenskaper», af L. F. NILSON och OÖ. PETTERSSON”; | 4:0) »Om de sällsynta jordarternas och deras sulfats molekylar- värme och -volym», af L. F. NILSON och O. PETTERSSON”. Professor B. LUNDGREN hade inlemnat berättelse om den af honom, 1 egenskap af Letterstedtsk stipendiat, under åren 1878—80 utförda resa till Tyskland, Nederlanden, Belgien, Frankrike och Spanien för studiet af i dessa länder förekom- mande kritformationer. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Sjökarteverket. Sjökort, 4 st. Underrättelser för sjöfarande, H. 27. Från RB. Geographical Society i London. Proceedings, 1880: 1—5. Från Zoological Society i London. Pransachons Mol 10-713: 71AeaE Proceedings, 1879: 4. List. of vertebrated animals, Suppl. 1. Lond. 1879. 8:o. Från Comite International des Poids & Mesures i Paris. Proces-verbaux des seances, 1879. Från Societe Academique d Agriculture, des Sciences etc. i Troyes. Memoires, T. 43. Från Direzione di Statistica i Rom. Publikationer, 9 st. (Forts. & sid. 14.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 6. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 54. Om ytterbiums atomvigt. AVE Ils IES INESON [Meddeladt den 9 Juni 1880]. Vid fortsatta försök att ur det jemförelsevis så rikliga ma- terial, som låg till grund för min förra uppsats !) om ytterbin, söka framställa en större mängd af denna jord af sådan renhet, att dess mest concentrerade lösningar i spektrum ej framkallade det ringaste -absorptionsfenomen, fick jag snart erfara, att detta först med användning af en långt större dvantitet blandade jordar kunde hafva någon utsigt att lyckas. Emellertid fann jag ge- nom att i talrika fraktioner uppdela den qvantitet jord — 63 sr. RO = 129,3 — hvaröfver jag då förfogade, att densamma innehöll oxiderna af scandium, ytterbium, thulium, erbium, SoRET’s x, terbium och yttrium. Erbinjorden, som mina före- gångare betraktade som en enda jordart, visade sig sålunda bestå af 7 sådana. Bland naturligen förekommande föreningar af sällsynta jord- arter håller, savidt jag har mig bekant, euxeniten den största procenthalten af sådan erbin. Med anledning deraf önskade jag helst få taga en större mängd deraf under arbete, och jag hade lyckan att se denna önskan i så rikligt mått uppfylld, att jag kunnat förarbeta något öfver 10 kilogr. af det dyrbara mine- ralet. För detta tillfälle att använda ett så rikligt material, har jag att tacka dels Frih. NORDENSKIÖLD, som lemnade mig 1!/, !) Denna tidskrift, årg. 1879, N:o 3, s. 41. 4 NILSON, OM YTTERBIUMS ATOMVIGT. kilogr. från Riksmusei samlingar, dels och i ännu högre grad Professor WAAGE, som från Christiania universitets kemiska laboratorii förråd sände mig ej mindre än 8 kilogr. deraf. En så stor frikostighet har nu på det väsendtligaste befordrat under- sökningen af de sällsynta jordarterna och jag begagnar detta tillfälle, att offentligen uttala min lifliga tacksamhet derför. Euxeniten förskref sig dels från Arendal och dels från Hitterö, hufvudsakligen dock från den sednare fyndorten. Det temligen fint pulveriserade mineralet dekomponerades med 4 gånger sin vigt kaliumhydrosulfat i en stor platinaskal, 400 gr. i sender, öfver lågan af en 15-pipig gasbrännare. Smäl- tan pulveriserades och behandlades med kallt vatten så länge detsamma visade sig utdraga någon jord ur de olösliga, äter- stående metallsyrorna. Lösningarne fälldes med ammoniak, fäll- ningen tvättades på linnedukar temligen fri från kaliumsulfat, löstes derpa i salpetersyra och den utspädda lösningen kokades ihållande. I lösningen gångna metallsyror afskiljdes härunder och aflägsnades samt tvättades genom upprepad dekantering, hvarpå lösningen fälldes med oxalsyra. Oxalaten tvättades och glödgades; jorden, som vägde 21/, kilogr., befriades genom kokande vatten från förorenande kaliumkarbonat, härstammande från ut- fällda kaliumdubbeloxalat, och löstes härpå i salpetersyra. Nitra- tet underkastades nu sin första dekomposition. Upphettningen fortsattes tills det smälta nitratet vägde dubbelt så mycket som jorden sjelf, hvarvid just blåsor af salpetersyrlighet började visa sig. När den kallnade smältan, som var rödgul och ogenomskinlig, behandlades med en större mängd kokande vatten, afsatte sig ur lösningen en rödgul fällning, innehållande hufvudsakligen så svaga "baser, att deras nitrat redan vid den använda smältningstempera- turen gifvit basiska salter, nämligen thorjord med en jemförelsevis ringa inblandning af uranoxid, jernoxid samt cerbioxid. Den afskiljda fällningen, som icke utan att delvis gå i lösning lät tvätta sig med vatten, utgör i sjelfva verket ett förträffligt material för framställning af thoriumsalter, som derur med lätt- het erhållas i rent tillstånd. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:06. 5 Filtratet från denna fällning, som togs pa sugfiltrum, var "starkt rödfärgadt af didym och erbin samt gaf ett synnerligen vackert, genomskinligt smält nitrat, hvilket nu underkastades en lång rad af partiela dekompositioner, hvarvid jag följde samma systematiska förfaringssätt, som 1 min förra uppsats är angifvet. De starkaste baserna, såsom ytterjord, terbin, didymoxid, con- centrerade sig härvid 1 de första moderlutarne från de olösta basiska nitraten och efter 7 serier var moderluten ej vidare didymhaltig. Deremot visade de i serierna 8—30 erhållna moder- lutarne den s. k. erbinens absorptionsband i alltjemt högre grad och kunde sägas innehålla så godt som euxenitens hela halt af erbin. Prof. CLEVE hade samtidigt tagit i arbete 15 kilogr. gadolinit och tillsammans hafva vi kunnat förarbeta åtminstone 6— 7 kilogr. jordarter och fördelat undersökningen så, att han behandlar den verkliga erbinen och thulin, jag deremot ytterbin och den jord, SORET betecknat med x. Jag har ännu ej hunnit bearbeta de fraktioner, som innehålla den senare jorden, men deremot erhållit ytterbin i rent tillstånd, och en redogörelse för min undersökning derom skall här meddelas. Efter 30 dekompositionsserier visade hufvudlösningen blott en dragning i rödt, blef efter 35:te serien alldeles färglös och förorsakade numera i spektrum blott två absorptionsband, ett i grönt och ett i rödt; efter 40:de serien vägde den återstående jorden omkr. 250 gr., hvilkas lösning, huru concentrerad den än var, blott visade den röda absorptionslinien, men det oaktadt : framträdde det gröna bandet i moderlutarne från serierna 41—60. Efter 68 dekompositionsserier återstod slutligen 20 gr. af en jord, hvars syrupstjocka nitratlösning icke förorsakade det ringa- ste absorptionsfenomen i spektrum och, sedan den deri ännu före- kommande scandinen blifvit afskild, utgjordes densamma blott och bart af ytterbin. Af denna korta redogörelse för dessa tålamodspröfvande och tidsödande operationer kan man förstå, med hvilken ytterlig svårighet det är förenadt, att ur ytterbin aflägsna hvarje spår af de jordarter, som gifva absorptionsband, operationer, som äro 6 NILSON, OM YTTERBIUMS ATOMVIGT. verkliga motstycken till de fraktionerade destillationerna inom den organiska kemin, hvarigenom man slutligen lyckas att ur oer-' hörda mängder råmaterial erhålla en ringa qvantitet ren produkt. Erbinjorden var nämligen fullständigt aflägsnad först efter 60 serier, representerande 400—500 särskilda afdrifningar, men se- dan stannade den jord, som gifver absorptionsbandet A = 6840 i rödt så envist qvar, att af den nu återstående jordgqvantiteten 30 procent måste lemnas i rester, för att slutligen i de äterstä- ende 20 erhålla ytterbinen alldeles ren. Under serierna 61—68 innehöllo moderlutarne utom ytterbin blott oxiden af den metall, som CLEVE tillagt namnet thulium, och jag har alltså under min undersökning haft tillfälle att öfvertyga mig om tillvaron af detta, först af SORET antydda, grundämne. För att erhållas i alldeles rent tillstånd underkastades ytter- binen följande behandling. Alkalier innehöll den icke och kunde ej heller hålla, då nitratet så många ganger endast i beröring med platina sönderdelats och blott de olösta basiska nitraten, efter fullständig tvättning, användts till en följande dekomposi- tion. Små qvantiteter platina innehåller deremot jorden alltid efter flera sådana operationer och för att aflägsna densamma omsattes jorden i neutralt nitrat, hvars lösning behandlades med vätesvafla. Den härvid erhållna gnlbruna fällningen affiltrerades och ur filtratet fälldes jorden med ren oxalsyra. Efter oxalatets tvättning, torkning och glödgning var ytterbinen ren. För att bestämma elementets atomvigt löstes den hvit- glödgade jorden i ren salpetersyra, till lösningen sattes en af- passad mängd ren svafvelsyra, hvarpa den afdunstades på vatten- bad och efter salpetersyrans utjagande pa sandbad samt slutligen öfver fri eld vid en sådan temperatur, att den fria svafvelsyran afrökte med lemning af ett neutralt, i vatten fullständigt lösligt ‚ytterbiumsulfat. Hvart och ett af sju följande försök är företaget a en frak- tion af den rena jorden, erhållen genom nitratets partiela de- komposition, sa att hela förrädet deraf uppdelades i 7 portioner ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 7 och ur hvar och en af dessa uttogs för atomvigtsbestämningen den i tabellen antecknade qvantiteten. Syntesen af ytterbiumsulfatet gaf sålunda följande resultat: Försök Invägd Procent Procent Ytterbiums jord. Yb23S0%. 202 Sso?. atomvigt. 1 1,0063 1,6186 62,171 37,829 173,21 2 1,0139 1,6314 62,149 87,351 173,03 3 0,3509 1,3690 62,155 37,345 173,08 4 0,7371 1,1861 62,145 87,855 173,00 5 1,0005 _ 1,6099 62,147 37,853 173,01 6 0,3090 1,3022 62,126 37,874 172,34 7 1,0059 1,6189 62,134 37,866 172,91 Medium — — 62,147 37,853 173,01 Dä variationen i den ur dessa försök härledda atomvigten för ytterbium är högst obetydlig och förklarlig ur de vägnings- fel, som nödvändigt förorsakas deraf att ytterbinen är svagt och sulfatet starkare hygroskopiskt !), och då alla de sju försöken således gäfvo samma värde, så följer, att den använda jorden är en homogen produkt och verkligt ren ytterbin. Om jorden teck- nas Yb?O?, kan elementets atomvigt sålunda anses vara — 173,0. De båda förelöpande försök att bestämma ytterbiums atom- vigt, som i min förra uppsats finnas anförda, gäfvo ett något högre värde för densamma eller 174, hvilket utan tvifvel är be- roende derpå, att den dervid använda jorden ej blef renad från platina, och det behöfs blott en mycket ringa inblandning deraf i den vid dessa försök begagnade ytterbinqvantiteten, för att det högre talet derigenom skall blifva fullkomligt förklaradt. Af den erfarenhet, jag sedermera vunnit och ofvan meddelat rörande framställningen af ren: ytterbin, sluter jag tillika, att den jord, som lag till grund för dessa båda atomvigtsbestämningar, omöjligen kunde vara fullständigt befriad från sådana oxider, ) Dä dessa bestämningar företogos, hade jag ej ännu användt det medel, att undgä dylika af hygroskopieitet förorsakade fel, som vid atomvigtsbestäm- ningarne af scandium och beryllium senare blef begagnadt, nämligen ex- siecator med fosforsyreanhydrid i st. f. svafvelsyra. 8 NILSON, OM YTTERBIUMS ATOMVIGT. som i spektrum förorsaka absorptionsfenomen, då densamma före _ sista afdrifningen gaf ett, om ock svagt, absorptionsband i grönt. Om man haft tillfälle att låta ljuset falla genom ett tjockt lager concentrerad nitratlösning af denna jord, är jag fullt förvissad derom, att den ännu skulle visat, om ej den gröna, så Atminstone den röda absorptionslinien, hvilken försvinner långt senare än den förra, ehuruväl jag med användning af den lilla qvantitet smält nitrat, som ännu återstod mig då, ej var i stånd att iakttaga den. Jag öfvergår nu till en beskrifning af de ytterbiumföreningar, hvilkas egenskaper jag hittills haft tillfälle iakttaga. Ytterbin. Ytterbiums oxid, ytterbinen, är ett hvitt, mycket tungt, osmältbart och eldfast pulver, som, ehuruväl det endast långsamt i köld eller vid måttlig värme angripes af syror, vid koknings- temperatur lätt upptages af vanliga syror, äfven om de äro temligen utspädda. Lösningarne äro alldeles ofärgade och för- orsaka i spektrum intet absorptionsfenomen; de ega en serdeles. söt men pa samma gång adstringerande smak. Hvarken jorden eller dess föreningar meddela lågan någon färg, men i elektriska gnistan ger chloriden en mängd linier af större eller mindre ljus- styrka. Prof. THALÉN blir snart i tillfälle att meddela den undersökning öfver ren ytterbiumchlorids spektrum, som han utfört; i sjelfva verket sammanfaller detsamma med spektrum af HÖGLUNDS erbin. Ytterbin har den höga eg. vigten af 9,175; mol. volymen är = 42,94, spec. värmet = 0,0646 mellan 0—100°, mol. värmet = 25,45. | Ytterbiumhydrat. Ur saltlösningarne fäller ammoniak och alkalier ett i öfver- skjutande fällningsmedel olösligt hydrat, som är mer eller mindre genomskinligt och gelatinöst, men ganska tungt, så att det ha- stigt sjunker till botten; ur luften absorberar det kolsyra, in- torkar vid 100” till en försvinnande liten volym, löses lätt af ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 0. 9 syror, om det legat länge i beröring med luft, under kolsyre- utveckling, och qvarlemnar efter glödgning en ganska hård och kompakt jord. Ytterbiumnitrat. Detta salt kristalliserar ur concentrerad lösning i stora vattenklara prismer, som vid upphettning smälta i sitt kristall- vatten, derpa afgifva salpetersyra och sedan rödgula ångor. Upp- hettningen kan drifvas synnerligen långt och det oaktadt löser sig återstoden fullständigt i vatten. Ytterbiums basiska nitrat äro nämligen så lättlösliga deri att endast med svårighet några kristaller deraf kunna erhållas och detta är väl anledningen, att BUNSENS metod för afdrifningarne icke medföra pa langt när så goda resultat som MARIGNACS. Yiterbiumsulfat. a. Vattenfritt Yb2.0°%.3502 Detta salt framställes bäst pa det sätt, som under atom- vigtsbestämningarne blifvit närmare angifvet. Under afdunstnin- gen pa vattenbadet afsätter sig vattenhaltigt salt ofta i mycket stora glänsande kristaller och sedan den fria svafvelsyran blifvit afrökt, bildar det vattenfria sulfatet en opak, hvit äterstod af det vattenhaltiga.. Blandas det med litet vatten, upptager saltet detsamma under värmeutveckling; användes stort öfverskott af vatten, löser det sig med lätthet vid vanlig temperatur. För- sigtigt upphettadt öfver fri eld behåller det sin svafvelsyra och kan t. o. m. fördraga sa stark hetta under några ögonblick, att degeln glöder, utan att sönderfalla; men vid starkare hetta afger det syran, i blästereld alldeles fullständigt, om till sist några - bitar ammoniumkarbonat inlägges i degeln. Saltet absorberar med begärlighet fuktighet ur luften. Enligt ofvan anförda syn- teser af det vattenfria sulfatet består det på 100 delar af: NVRRYSH 0 NON pose Br. 15.42 Yb20? 394 62,14 Svafvelsyreanhydrid .... 350? 240 37,86 634 100,00. 10 NILSON, OM YTTERBIUMS ATOMVIGT. Sulfatet har en egentl. vigt = 3,793, mol. volym = 167,15, spec. värme mellan 0—100° = 0,1039, mol. värme = 05,87. b. Vattenhaltigt: Yb?.08.3S0?+8H?O. Det vattenfria saltets lösning afsätter, när det afdunstas i lindrig värme, stora, glänsande, luftbeständiga prismer, som till utseendet äro alldeles lika motsvarande yttriumsalt. Kristall- vattnet aflemnas icke i torr luft, men bortgar langsamt vid 100°, men det är icke möjligt att ens vid 120° utjaga det alldeles fullständigt; omkring !/, proc. af saltets vigt stannade qvar vid den förra värmegraden, afgick delvis vid den senare, men full- ständigt och lätt öfver fri eld. Saltet är ganska tröglöst i vat- ten, till och med i kokning. Af en mättad kaliumsulfatlösning upptages det med lätthet utan återstod. Analys: 1) 1;0212 gr. mellan sugpapper pressadt salt förlorade vid 100” 0,1838 gr. i vigt, vid 120” ytterligare 0,0026 gr. och öfver fri eld 0,0026 gr. med lemning af 0,8322 gr. vatten- fritt sulfat. 2) 1,0930 gr. pressadt salt aflemnade vid lindrig upphettning öfver fri eld 0,2018 gr. vatten, under det 0,8912 gr. vatten- fritt sulfat bildade återstoden. 3) 0,5399 gr. pressadt salt visade efter längre tids förvaring under exsiccator öfver svafvelsyra ingen vigtsförändring. I procent: beräknadt: i; 4 funnet: : 2. Ytterbiumsulfat.... Yb?3S0? 634 81,49 81,49 81,49 Matten u 2.28 SH?O 144 18,51 18,51 18,51 778 100,00 100,00 100,00. Saltets eg. vigt är—= 3,286, mol. volym = 236,79, spec. värme mellan 0—46° = 0,1738, mol. värme = 139,11. Yiterbiumselenit. ?/,-selenit: Yb2.0°.3SeO + H2.02.Se0+4H?V. Neutralt sulfat fälldes med natriumselenit i öfverskott; en amorf, voluminös, olöslig fällning uppkom härvid, säkerligen af ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 11 neutralt salt; den togs på sugfiltrum, tvättades och behandlades derpå med stort öfverskott af fri selensyrlighet, med hvars lösning alltsammans vid omkr. 60° fick indunsta till torrhet. Återstoden bildade efter tvättning med vatten, hvaraf den ej löstes, ett salt i hvita klotformiga ageregat af små radiärt an- ordnade prismer. Af utspädd chlorvätesyra löses saltet med lätthet, förändras icke i luften, men afger vid 100° sitt kristall- vatten. Analysen gaf följande värden å mellan sugpapper pres- sadt salt: 1) 0,84 gr. salt löstes i chlorvätesyra och försattes med stort öfverskott af svafvelsyrlighet, som fick inverka först i lindrig värme och slutligen vid 100”, den utfällda selenen vägde 0,2814 gr, som motsvarar 0,3954 gr. selensyrlighets- anhydrid. Genom filtratets afdunstning och afrökning af svafvelsyreöfverskottet derur erhölls 0,5728 gr. ytterbium- sulfat, innehållande 0,3557 gr. ytterbin. 2) 1,165 gr. salt lemnade på samma sätt 0,3095 gr. selen = 0,5487 gr. selensyrlighetsanhydrid och 0,7968 gr. ytter- biumsulfat = 0,4952 gr. ytterbin. 3) 1,289 gr. salt förlorade 0,1034 gr. i vigt vid 100° och lenınade afrökt med svafvelsyra 0,3782 gr. ytterbiumsulfat = (0,5458 gr. ytterbin. I procent: beräknadt: Å Di 3 Narnia seen Yp203 394 42,46 42,35 42,51 42,34 Selensyrlighetsanhydrid 4Se0? 444 47,84 47,07 47,10 — NV ER RAR SG H?0O STA — — — Vater. 13 FEET NS — - 3,03 928 100,00 Ytterbiumosalat. Yb2.08.3C?0?+10H?0. Blandas en varm lösning af ytterbiumsulfat med oxalsyra, uppstår genast en hvit fällning, som lagd under mikroskopet 12 NILSON, OM YTTERBIUMS ATOMVIGT. visar sig bestå af ytterst fina kristallnålar. Om några minuter omsätta sig dessa nålar i kristaller af helt annat utseende, näm- ligen små korta, tjocka prismer och fällningen svinner dervid högst betydligt tillsammans. Oxalatet måste vara mycket svår- lösligt ej blott i varmt vatten, utan ock i utspädd svafvelsyra, ty då moderluten från den saltqvantitet, som här blifvit analy- tiskt undersökt, öfvermättades med ammoniak, kunde deri knap- past någon fällning af hydrat iakttagas. Det håller sig oför- ändradt i luften, men afger vid 100” en del af kristallvattnet. Analys: 0,8756 gr. mellan sugpapper pressadt salt upphettades vid 100° och förlorade dervid 0,138 gr. vatten; återstoden lemnade efter hvitglödgning 0,4371 gr. ytterbin. I procent: beräknadt: funnet: Ntterbimss vu na FN Ge Yb20? 394 49,87 49,92 Oxalsyraı 2... 0.0 00.2 2 REN 30:03 216 27,34 — Vatbemseesr Sa MERA aka AR 340 54 684 — Matten ons. tn un SEE ASA 7H:O 126 15,95 15,76 790 100,00 Ytterbin är afgjordt en sesquioxid, hvilket till fullo bevisas genom sammansättningen af här ofvan undersökta föreningar, sasom af det följande torde framgå: 1. Det vattenhaltiga sulfatet är analogt sammansatt och utan tvifvel äfven isomorft med motsvarande salter af yttrium och didym: = .08.350* + 8H?O, Di?. 06.350? + SH?O, Yb?.08.350* + SH?O. 2. Selenitet är af en sammansättningsart, som för sesqui- ba fe oxider, såsom jag förut visat (Nov. act. r. soc. sc. Ups. Ser. III. 1875), är synnerligen karakteristisk; följande serie analogt sam- mansatta selenit är nemligen bekant: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK. AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 13 Cr?. 06. 3Se0 + H?.02.SeO + 12H?O, Fe?. 06.3SeO + H?.0?.SeO + 9H?O }), Ce?. 06.3SeO + H?.0?.SeO + 5H?0, Di?. 06. 35eO + H?.02.SeO + 8H?O, Y?. 05.3Se0 + H?.0?2.SeO + 4H?O, Er?.08.3S5eO + H?.0?.SeO + 4H2O 2), Yb2.08.3SeO + H?.0?.SeO + 4H?O, Bi?.08..35e0 + H,.02.SeO, Sb?.08.3SeO + SeO?. Ytterbiumsaltet har sålunda fullkomligt analog sammansätt- ning med yttrium- och erbium-seleniten och särskildt bör an- märkas, att af dessa tre metaller liksom af jern något surare selenit ej kan erhållas. 3. Oxalatet håller på en mol. Yb?03 10 mol. vatten: Yb?.08.3C20? + 10H20. 4. Ytterbiumformiat är enligt MARIGNACS ?) bestämning sammansatt 1 full analogi med motsvarande yttriumsalt: Y?. 05. 6HCO + 4H?O, Yb2.08.6HCO + 4H?0. 5. De värden, som enligt en af de närmast- följande upp- satserna *) funnits för jordens, det vattenhaltiga och vattenfria sulfatets molekylarvärme och -volym bevisa ock, att ytterbin tillhör den grupp af sesquioxider, med hvilken densamma der finnes sammanställd. Fortsatta undersökningar af ytterbium och dess föreningar, med hvilka jag hoppas snart få sysselsätta mig, skola utan tvifvel ytterligare bestyrka ofvan angifna resultat. 1) Kan äfven hålla 7H?O. 2) Enligt meddelande af Prof. CLEVE, som undersökt detta salt af den renaste erbin, han kunnat framställa. ?) Arch. des sc. phys. et nat. N:o 251. Nov. 1878. 4) NILSON 0. PETTERSSON, Om de sällsynta jordarternas och deras sulfats mo- lekylarvärme och -volym, i detta häfte. 14 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 2). Från R. Istituto di Studi Superiori etc. i Firenze. Pubblicazioni, 13 Häften. Från Societüa Entomologica i Firenze. Bulletino, Anno 10: 1-4; 11: 1-4; 12: 1. Frän Observatorium i Moskwa. Annales, Vol. 6: 1. Från Naturforscher-Gesellschaft i Dorpat. Archiv für Naturkunde, Ser. 1. Bd. 8:4; Ser. 2. Bd. 8: 3. Sitzungsberichte, Bd. 5: 1-2. Från Schweizerische Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen, Versamml. 61—62. Från Naturforschende Gesellschaft i Bern. Mittheilungen, 1878—1879. Från Naturwissenschaftlicher Verein i Bremen. Abhandlungen, Bd. 6: 2—3; Beilage, 7. Från Medicinsch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Denkschriften, Bd. 2: 4. Frän Astrophysikalisches Observatorium i Potsdam. Publikationer, Bd. 1. 1879. 4:o. Från Observatorium i Prag. Astronomische... Beobachtungen, Jahrg. 40. Frän Verein für Vaterländische Naturkunde i Stuttgart. Jahreshefte, Jahrg. 36. | Frän K.K. Geologische Reichsanstalt i Wien. Jahrbuch, Bd. 29: 4; 30: ı. Verhandlungen, Jahrg. 1879: 15-17; 1880: ı-5. — Från Österreichische Gesellschaft für Meteorologie i Wien. Zeitschrift, Bd. 14. (Forts. & sid. 32.) Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 6. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 55. Om scandiums atomvigt och några karak- teristiska scandiumföreningar. Aut Ibg 195 INTE SON. [Meddeladt den 9 Juni 1880]. Såsom jag redan i min förra uppsats »om scandium, en ny jordmetall» !) tillräckligt lyckats visa, afskiljer sig vid partiel de- komposition af scandiumhaltigt ytterbiumnitrat, enligt deri också närmare angifna förfaringssätt, all scandiumoxid vid behand- ling med kokande vatten som en olöslig fällning, under det att scandiumfri ytterbin stannar 1 moderluten. På detta sätt hade jag för mera än ett ar tillbaka framställt ett ytterbinhaltigt preparat af den nya jorden, hvilket egde molekylarvigten 105,83, beräknad för RO, men som det endast utgjorde 0,3 gr. var det mig omöjligt, att genom längre fortsatt afdrifning af nitratet söka erhålla en renare produkt. Sedermera har jag genom be- arbetning af 10 kilogr. euxenit framställt ren scandiumoxid i så pass stor qvantitet, att den tillät mig både att fastställa elementets atomvigt och att undersöka några af dess vigtigare salter. Re- sultatet af dessa försök får jag äran att här meddela. Rörande euxenitens förarbetning hänvisas till här närmast föregående uppsats. Deri är redan nämndt, att efter upphett- ning af de råa jordarnes nitrat till full smältning, så att just rödgula ångor började afgå, och massans behandling med kokande vatten en olöst återstod erhölls, som till allra största delen ut- gjordes af thorjord med en blott jemförelsevis ringa inblandning !) Denna tidskrift, årg. 1879, N:o 3, s. 37. 16 NILSON, OM SCANDIUMS ATOMVIGT OCH NÅGRA SCANDIUMSALTER. af cerbioxid, uranoxid och jernoxid. Någon åtminstone anmärk- ningsvärdare mängd scandinjord torde ej kunnat vara inmängd i denna fällning, alldenstund scandiumnitrat, enligt hvad här nedan- för närmare skall anföras, låter upphetta sig ända derhän, att ångor af salpetersyrlighet rikligen bortgå utan att likväl någon i vatten olöslig återstod dervid bildar sig. Genom ett par något starkare afdrifningar af filtratet från den nämnda fällningen, ut- togos vid pass 200 gr. jord, hvilken innehöll större delen af euxenitens hela scandiumhalt och genom itererade partiela de- kompositioner af nitraten framställdes derur en ganska ren scandin- jord. Den öfriga scandiumhalten måste naturligtvis samlas med och ingå i den rena ytterbinen och i sjelfva verket återfanns hela den återstående qvantiteten deraf i de sist erhållna basiska nitraten vid beredning af ren ytterbin. Ur den anförda euxenitqvantiteten och ur den något scan- diumhaltiga ytterbin, som Prof. CLEVE hade godheten lemna mig från den gadolinit, han senast förarbetat, jemte några scandium- haltiga ytterbinrester från keilhauit, som han äfven ställt till mitt förfogande, har jag kunnat framställa omkring 2 gr. scan- diumoxid, dels alldeles ren och dels så godt som ren. De egenskaper, som väsendtligen karaktisera denna jord och göra det möjligt att afskilja densamma ur ytterbin, med hvilken den till sist uteslutande förekommer blandad, äro 1) nitratets redan förut uppvisade egenskap, att vida lättare sönderdelas vid smältningstemperatur än motsvarande salt af ytterbium och 2) sulfatets förhållande till en mättad lösning af kaliumsulfat, hvar- vid ett deri alldeles olösligt dubbelsulfat af sammansättningen 3Ka?SO? + Sc?350% afskiljer sig. Den sist anförda karakteren är synnerligen vigtig och af stort intresse. Följande försök kan tjena som exempel på, huru fullständigt scandium i form af detta dubbelsalt utfaller ur en blandning af båda jordarnes sulfat med lemning af alldeles ren ytterbin i moderluten. Omkring 3 gr. jord, hvars molekylarvigt för RO bestämdes till 58,26, löstes såsom neutralt sulfat i några kub.cent. vatten och i lösningens yta upphängdes i ett platina- _ ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 17 nät kristaller af kaliumsulfat i sådan mängd, att vätskan dermed kunde mätta sig. Redan efter en kortare tids förlopp hade en kristallkrusta afsatt sig på bägarens botten och kanter, bestå- ende af små prismer, anordnade i vartformiga, för dubbelsulfatet karakteristiska aggregat. Efter ett par dagar togs fällningen på sugfiltrum och tvättades med en mättad lösning af kalium- sulfat. Ur filtratet fälldes den jord, som ännu deri förekom löst, med ammoniak. Hydratet tvättades rent genom dekante- ring, löstes i salpetersyra, utfälldes ånyo med ammoniak och tvättades slutligen på sugfiltrum alldeles rent, förvandlades så i ‘oxalat, som glödgades. Vid företagen atomvigtsbestämning a den sålunda erhållna jorden, enligt nedanför närmare angifna för- faringssätt, gaf 1,0864 gr. jord 1,74s6 gr. sulfat, hvaraf beräknas ett värde för elementet af 172,88. Då nu ytter- biums atomvigt är = 173,0, så framgår åter häraf att den jord, som under de anförda förhållandena icke utfallit, utgjordes af ren ytterbin. Man är sålunda på denna väg i stånd att ur ytterbin aflägsna all scandin. y Ur det utfällda dubbelsulfatet framställdes pa enahanda sätt rent hydrat af den jord, som förekom deruti, och dess nitrat underkastades en serie partiela dekompositioner, hvarvid till sist stannade i moderluten 0,2271 gr. jord, som gaf 0,454 gr. sulfat, och hvars mol. vigt för RO alltså var = 80,07. Häraf visar sig nu, att om ocksa ren ytterbin stannat i moderluten, det fällda kaliumdubbelsulfatet deremot ingalunda innehöll endast scandiumoxid, utan med detsamma hade äfven något ytterbin af- skiljt sig, ehuruväl denna jord ger ett i och för sig under dessa förhållanden lösligt dubbelsulfat. Af denna anledning befarade jag, att ett bättre resultat måhända icke genom förnyad fällning med kaliumsulfat stode att vinna, utan begagnade för framställningen af ren scandiumoxid och aflägsnande af de sista spåren ytterbin, som ännu i preparatet kunde förefinnas, följande tre serier par- Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 6. 2 x 18 NILSON, OM SCANDIUMS ATOMVIGT OCH NÅGRA SCANDIUMSALTER. tiela dekompositionsserier af nitratet. Genom den första serien uttogs i moderluten 0,22 gr. jord,, som gaf 0,5758 gr. sulfat, i den andra 0,1665 gr. jord, som lemnade 0,4384 gr. sulfat, och i den tredje 0,1944 gr. jord, af hvilken 0,5274 gr. sulfat erhölls. Mol. vigterna, beräknade för RO, blifva följaktligen , [= ANA II = 49,72, ' III = 46,70. ' På grund af det låga värde, som i sista fallet erhölls för Jordens mol. vigt, var det antagligt, att återstoden borde innehålla ren scandinjord, hvilket också genom här nedan anförda atomvigts- bestämningar derå bekräftades. Innan de företogos renades jor- den ytterligare på följande sätt. Öfverförd i neutralt sulfat behandlades dess lösning med vätesvafla, hvarvid en ringa gul- brun fällning afsatte sig, som affiltrerades; filtratet kokades med nägra droppar salpetersyra och fälldes derpa med equivalenta mängden rent ammoniumoxalat. Fällningen, som anmärknings- värdt nog innehöll ammoniak, lemnade efter glödgning 1,13 gr. oxid af använda 1,1712 gr. i följd af oxalatets löslighet.. Följande bestämningar af scandiums atomvigt äro utförda a en i blästereld hvitglödgad jord, som löstes i concentrerad ren salpetersyra; lösningen försattes med ren svafvelsyra i något öfverskott, afdunstades derpå först i vattenbad till salpeter- syrans utjagande, sedan på sandbad och till sist öfver fri eld vid en så afpassad temperatur, att endast den fria svafvelsyran afrökte med lemning af neutralt, i vatten fullständigt lösligt sulfat. För att undgå de fel, som genom jordens och sulfatets hygroskopi inverkade på vägningarne, ställdes degeln ännu röd- glödande under en exsiccator med fosforsyreanhydrid och vägdes straxt efter kallnandet. Känsligheten hos den använda vågen af BUNGES konstruktion var 0,1 milligr. Konstantvägningen tog endast ett par ögonblick i anspråk. | Syntesen af scandiumsulfatet lemnade på detta sätt följande värden: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 19 FER laxen | Bee | SLR POKER | inne Försök. a | = F jord. sulfat. atomvigt. af Se?O°. af SO3. il 0,3379 0,9343 96,166 69,834 43,99 2 0,3015 0,3330 6,194 69,506 44,07 3 0,2988 0,5257 96,187 63,313 44,05 4 0,3192 0,8323 36,178 63,322 44,02 Medium | 36,181 63,819 | 44,03 Alla fyra bestämningarne föra sålunda till noggrannt samma värde och dock äro de ej utförda på identiskt samma jord; jag använde nämligen till förs. 1) jorden sådan den erhölls omedel- bart ur oxalatet genom dess glödgning, till förs. 2) åter den lilla del af hela scandingvantiteten som efter en partiel afdrifning af nitratet och behandling med vatten stannade olöst såsom basiskt nitrat, och till försöken 3—4) den jord, som härvid förblef löst i moderluten. Det blir häraf tydligt, att den jord, som ligger till grund för dessa bestämningar, måste vara en homogen produkt och verkligt ren scandiumoxid, och att scandiums atomvigt i talet 44,0 funnit sitt riktiga uttryck, hvilket är af så mycket större intresse som detsamma noggrannt sammanfaller med den atom- vigt, MENDELEEFF tillagt det enligt periodiska lagen förutsagda elementet ekabor = 44. Scandiumoxidens egenskaper öfverens- stämma också med ekaboroxidens, försavidt de finnas angifna, pa det väsendtligaste och det återstår intet tvifvel derom, att ju icke med scandium också ekabor blifvit funnen. Den ur mina bestämningar för scandium beräknade atom- vigten är en enhet lägre än det tal, CLEVE!) fann för den renaste produkt, han framställt. Då atomvigten 45,12 måste vara föranledd deraf, att hans oxid ännu höll ytterbin, så be- räknas att densamma var en blandning af 1,3 proc. ytterbin med 98,7 proc. scandin. Då Prof. THALEN oaktadt denna ej obe- tydliga förorening icke har kunnat finna något främmande ämne i chloriden af denna scandiumoxid, så synes deraf framga, att, !) Denna tidskr. 1879. N:o 7, s. 3. 20 NILSON, OM SCANDIUMS ATOMVIGT OCH NÅGRA SCANDIUMSALTER. då det gäller två element med sa vidt skiljda atomvigter som Sc = 44 och Yb = 173, vågen är ett vida känsligare instrument för att pröfva på renhet, än äfven det finaste spektroskop. Men utan tvifvel är detta faktum beroende på den ovanliga intensi- teten hos scandiums spektrallinier, hvilken åter i första hand torde härleda sig deraf, att dess chlorid är flygtigare än ytter- biums. j Jag öfvergår nu till beskrifningen af de scandiumföreningar, som jag hittills vid mina arbeten haft under händer. Scandiumoard, scandin. Jorden bildar ett hvitt ytterst luckert och lätt, osmältbart och eldfast pulver, hvars utseende och egenskaper mycket pa- minna om berylljordens och magnesians. Erhållen genom hydra- tets, nitratets eller sulfatets hvitslödgning löses den utan syn- nerlig svårighet vid kokning med concentrerad salpetersyra eller chlorvätesyra; jord, som blifvit utglödgad ur oxalatet, upptages något svårare. I köld angripes jorden ej, och i vattenbadsvärme blott mycket langsamt af de anförda syrorna. Vid afrökning med svafvelsyra inträder bildning af sulfat, men behandlingen med syran måste förnyas en eller ett par gånger, för att full- ständig omsättning med säkerhet skall ega rum. Lösningarne äro ofärgade, förorsaka intet absorptionsfenomen i spektrum och om de äro neutrala hafva de en söt smak, som dock i nästa ögon- blick efterträdes af en mycket adstringerande. Scandiumoxiden har en egentlig vigt = 3,864, molekylarvolym = 35,19, spec. värme 0°—100° = 0,1530, molekylarvärme = 20,81. Scandinjorden meddelar lika litet som dess salter någon färg- ning at lamplagan, men det spektrum, som scandiumchloriden medelst elektriska gnistan gifver är särdeles briljant !). Detta var redan förhållandet med chloriden af det preparat, hvari till- varon af det nya grundämnet först uppvisades, och föranledde mig att uttrycka den förmodan, att dess atomvigt icke synner- 1) Prof. THALÉN kommer ofördröjligen att meddela resultatet af sin undersök- ning öfver scandiums spektrum. I ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR 1880, N:o 0. 21 ligen skulle understiga det värde, som för detsamma blef funnen. Det är nämligen fallet, att spektrallinierna för ett ämne pläga framträda klara och tydliga först da det förekommer i rent eller närmelsevis rent tillstånd. Af de ofvan meddelade atomvigts- bestämningarne framgår emellertid nu, att en jord RO af mol.- vigten 105,83, som består af blandad ytterbin och scandin, endast håller 29,5 proc. af den senare, så att hela det material 0,3 gr., hvari scandium först af mis anträffades, blott innehöll 0,0885 sr. scandiumoxid. Da nu ytterbiumchlorid i gnistan äfven ger ett särdeles vackert spektrum och detta oaktadt scandiums linier framträdde så starka och tydliga från ett preparat, som ännu höll 70,5 proc. ytterbin, så följer redan häraf att scandiums linier måste ega en hög grad af ljusstyrka. Dessa förhållanden, sammanställda med det faktum, att de dittills bekanta ytter- jordarnes basicitet aftog med stigande atomvigt föranledde min förmodan, att scandin ej vore att räkna bland dem, utan möjligen sammansatt enligt formeln ScO?. Sedan emellertid berylljorden numera, efter den utredning, som lemnas i de båda närmast här följande uppsatserna, måste anses tillhöra godolinit- och cerit- jordarnes grupp och med sin låga molekylarvigt bilda första ledet inom densamma, så förfaller denna grund af sig sjelf. Ingenting hindrar då att placera scandin mellan beryll- och ytterjorden, ty basiciteten är inom denna grupp först stadd i stigande i jembredd med atomvigten tills den i ytterjorden nått sin höjdpunkt, för att derefter börja förminskas under det atom- vigten fortfarande är stadd i tillväxt. Scandiumoxid är sålunda visserligen en starkare bas än berylljorden, men likväl mycket svagare än ytterjorden och till och med svagare än ytterbinen. För öfrigt hänvisas beträffande den för scandinjorden här antagna - formeln till hvad i slutet af denna uppsats finnes anfördt. Scandiumhydrat. Af alkalier och ammoniak fälles hydratet ur salternas lös- ningar utan att vara lösligt i öfverskjutande fällningsmedel. Till utseendet liknar det alldeles de ofärgade hydraten af de andra 22 NILSON, OM SCANDIUMS ATOMVIGT OCH NÅGRA SCANDIUMSALTER. sällsynta jordmetallerna och bildar sålunda en mer eller mindre genomskinlig, gelatinös, ytterst voluminös, i syror lättlöslig hvit fällning, som vid 100” svinner tillsammans ofantligt och skrump- nar ihop till ett obetydligt, hvitt, ogenomskinligt hydrat, som glödgadt lemnar qvar hårda korn af oxiden med ett porslins- artadt utseende, hvilka vid tryckning springa sönder och utan svarighet i kokning lösas af de concentrerade vanliga syrorna. Scandiumnitrat. Concentreras jordens lösning i salpetersyra pa vattenbad, så kristalliserar slutligen nitratet i små fina, radiärt anordnade prismer. Upphettar man detta salt försigtigt öfver fri eld, afgifver det salpetersyra och stelnar efter afsvalning i likhet med nitraten af de öfriga sällsynta jordmetallerna till ett klart, genomskinligt glas. Drifves upphettningen ännu längre, så att rikliga ångor af undersalpetersyra utvecklas, öfvergar det förut smälta saltet plötsligen i fast form, men är dock fullständigt lösligt i vatten. Det härvid bildade basiska nitratet är nämligen, 1 likhet med motsvarande salt af ytterbin, ännu lösligt i vatten och för att någon del scandin skall genom nitratets upphettning och efter behandling med vatten stanna olöst, fordras det att man 'drifver sönderdelningen ganska långt. Man erhåller då dels en hvit, lucker, olöslig fällning, som knappast torde hälla någon salpetersyra mer, och dels en mjölklik vätska, som, den må nu lemnas at sig sjelf huru länge som helst, aldrig blir klar. Detta förhållande är, så vidt jag vet, egendomligt för scandiumnitrat och karakteriserar jorden särdeles väl. | Vid nitratets partiela dekomposition för framställning af ren scandinjord, har jag alltid opererat öfver fri eld och med bästa framgång dervid användt en s. k. Siebbrenner till MUENCKES universalbrännare. Genom lagans lämpliga modere- rande och användning af en ej alltför tunn platinaskal, hvars botten får omspolas deraf, lyckas man utan svårighet uppdela nitraten af t. ex. en så ringa qvantitet som I gr. jord i flera nästan lika stora fraktioner. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:06. 23 Scandiumsulfat. as V abbenfritt:1Sc2202,3502 Detta salt erhälles bäst och lättast, om man löser jorden i salpetersyra, tillfogar en lämplig qvantitet svafvelsyra [hvarvid lösningen plägar fylla sig med utfälldt sulfat] afdunstar på vattenbad, da ett vattenhaltigt sulfat afskiljer sig i sma, men särdeles väl utbildade, tunna, fyrsidiga och i ändarne tvärt af- skurna, klara, genomskinliga prismer, bortjagar öfverskottet af svafvelsyra genom försigtig upphettning, till sist öfver fri eld, då föreningen återstår i form af en hvit, ogenomskinlig återstod af det nämnda kristalliserade saltet. Ofvergjutes det vattenfria sulfatet med vatten, inträffar ingen, atminstone för känseln märk- bar värmeutveckling. Ehuru saltet är ytterst lättlösligt i vatten, dröjer det dock någon tid, innan detsamma hinner förena sig med och upptagas af vattnet; en mjölklik vätska bildas, hvari partiklar af saltet simma omkring och vid omröring visa sig med en sidenartad glans. Slutligen inträder fullständig lösning, som ännu hastigare inträffar vid upphettning, då vätskan straxt klarnar. Försigtigt upphettadt öfver fri eld behåller sulfatet sin svafvelsyra och detsammas vigt visar sig äfven efter lång- varig upphettning fullt konstant. I fulla lågan af en BUNSENS brännare afger det så godt som all sin svafvelsyra och vid glödgning för bläster bortgår densamma fullständigt och lätt, så att ren jord återstår. Saltet är ganska hygroskopiskt. Det vattenfria saltet är enligt ofvan nämnda bestämningar på 100 delar sammansatt af Scandiumoxid ....... Se203 136 63,83 Svafvelsyreanhydrid 350? 240 36,17 | 376 100,00. Sulfatet har en egentl. vigt = 2,579, molekylarvolym =145,80, spec. värme = 0,1639 mellan 0—100” och molekylarvärme = 62,42. b. Vattenhaltigt: Sc. 08. 3S0? + 6H?O0. Får det vattenfria sulfatets lösning i vatten frivilligt af- dunsta vid luftens vanliga temperatur, afsätter den syrupstjocka 24 NILSON, OM SCANDIUMS ATOMVIGT OCH NÅGRA SCANDIUMSALTER. lösningen slutligen ett vattenhaltigt sulfat i små, oansenliga klotformiga kristallgyttringar, hvari till sist det hela fullständigt öfvergar. Söndertrycker man en sädan eyttring, visar den sig under mikroskopet besta af otaliga små, fina prismer, radiärt utstralande från en punkt. Saltet synes vara oföränderligt i luften, men vid 100° afeifver det ?/, af kristallvattnet; det öfriga bortgar lätt vid lindrig upphettning öfver fri eld. Saltet är ytterst lättlösligt i vatten. ; Efter pressning mellan sugpapper gaf det vattenhaltiga sul- fatet vid analys följande värden: 1) 0,3997 gr. salt afgaf vid 110° 0,0578 gr. vatten, vid lin- drig upphettning öfver fri eld ytterligare 0,0285 gr., så att 0,3134 gr. vattenfritt sulfat aterstod. 2) 0,5104 gr. salt förlorade på samma sätt 0,0728 gr. och 0,0372 gr. vatten och lemnade en återstod af 0,4004 gr. vattenfritt sulfat. I procent: beräknadt: funnet: Scandiumsulfat ... Sc?350* 376 77,68 78,38 78,45. Matten 209 2H?0 36 7,44 al 7,29 Vatben.a ER 4H°O 2 14,88 14,46 14,26 484 100,00 100,00 100,00. c. Vattenhaltist: Sc: 08..3502.+ 2H20% Då föregående salt vid 100° afgifver 4 mol. vatten, är det sannolikt en förening af ofvanstående formel, som bildar sig vid afdunstning i vattenbad af en sulfatlösning, som håller sal- petersyra, enligt hvad under det vattenfria sulfatet redan blifvit anfördt. Såsom någonting karakteristiskt förtjenar anföras, att ytterbin under samma förhållanden alltid lemnat ett sulfat, som afsätter sig i tydliga, oftast t. o. m. stora, glänsande kristaller, men så snart scandiumsulfat är inblandadt deri, äfven om det blott förefinnes i mycket små mängder, blifva kristallerna små, oansenliga och för blotta ögat knappt tydliga, liksom händelsen är med det rena scandiumsulfatet sjelft. ND ot ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. | Kaliumscandiumsulfat 3K?. 02. SO? + Se?. 06. 3502, För framställning af detta salt till analys löstes 0,6 gr. vattenfritt sulfat i 3 kub.cent. vatten, S kubcent. af en tioprocentig kaliumsulfatlösning tillfogades och i vätskans yta upphängdes medelst ett nät af platina några stora, klara kristaller af ka- liumsulfat. Om ett par timmar hade redan en riklig afsats af dubbelsulfatet bildat sig och efter förloppet af en dag var fäll- ningen fullständig. Saltet bildar fina prismer, ofta anordnade i vartformiga och till utseendet särdeles karakteristiska gyttringar . a kärlbräddarne Det är oföränderligt i luften och vid 100°, löses mycket trögt i kallt, något lättare i varmt vatten, men upptages icke af en mättad kaliumsulfatlösning. Analysen gaf följande resultat: 1) 0,6733 gr. mellan sugpapper pressadt salt visade efter upphettning till 100” ingen vigtsförändring och lemnade löst i vatten och fälldt med ammoniak 0,1029 gr. scandin, ur filtratet derifrån 1,0432 gr. bariumsulfat = 0,3582 gr. svafvelsyreanhydrid samt 0,3862 gr. kaliumsulfat = 0,2089 gr. kaliumoxid. 2) ‚0,5794 gr. pressadt salt lemnade likasa 0,0893 gr. scandin, 0,9035 gr. bariumsulfat = 0,3102 gr. svafvelsyreanhydrid och 0,3312 gr. kaliumsulfat = 0,1791 gr. kaliumoxid. I procent: beräknadt: funnet: Kalhıunmoxsid# uns #44 3K?0 282 31,40 31,03. SU Scandiumoxid ._._...._.__. Se?0? 136 15,14 15,28. 15,41 Svafvelsyreanhydrid..... 650? 480 53,46 53,20 53,54 898 100,00 99,51 99,886. CLEVE 1) har analyserat ett salt 2K?.0?.SO?+ Sc?. 08.3502, . framställdt ur chloriden och ett öfverskott af kaliumsulfat genom afdunstning i lindrig värme, hvilket han funnit vara lösligt i en mättad kaliumsulfatlösning. Denna uppgift om saltets löslighet, Se Anf. st., s. 6. 20 NILSON, OM SCANDIUMS ATOMVIGT OCH NÅGRA SCANDIUMSALTER. som strider emot hvad ofvan blifvit visadt, kan möjligen förklaras om den använda chloriden varit mycket sur af chlorvätesyra. Med anledning af detta förhållande undersökte jag närmare den fällning, hvari han med kaliumsulfat trott sig aflägsna endast ceritmetaller vid förarbetning af keilhauit på scandium, och deri återfanns en icke obetydlig mängd scandin, som utfällts jemte ceritoxiderna. Scandiumselenit. a. Neutralt: Sc?. 06.3SeO + aq. Neutralt scandiumsulfat fälldes med sin eqvivalenta mängd natriumselenit. Ett salt bildades härvid i form af en hvit, amorf, voluminös, olöslig fällning, hvilket måste vara neutralt samman- satt, alldenstund moderluten, som reagerade neutralt, hvarken innehöll scandin eller selensyrlighet. b. Diselenit: Sc? 08. 3Se0 + 3H?. 02. SeO. Nyss anförda neutrala salt behandlades med exakt tre gan- ger så mycket selensyrlighet, som det förut höll, afdunstades med lösningen häraf till nära torrhet, först på vattenbad och sedan vid omkr. 60°. Syran visade snart sin inverkan pa det neutrala saltet, i det dess volym ansenligt förminskades och slutligen återstod ett mikrokristalliniskt salt i små klotformiga gyttringar, sammansatta af små prismer. Det tvättades med - vatten och befanns såväl deri som i selensyrlighet vara alldeles olösligt, enär moderluten icke innehöll det ringaste spår scandin. Kall utspädd chlorvätesyra synes heller icke inverka derpå, men vid uppvärmning inträder lösning. Saltet är oföränderligt 1 luf- ten, såväl vid vanlig temperatur som vid 100°. Analys: 1) 0,6926 gr. mellan sugpapper pressadt salt visade efter upphettning till 100° ingen vigtsförändring och lemnade hvitglödgadt en återstod af 0,1146 gr. scandin. 2) 0,8592 gr. pressadt salt löstes i chlorvätesyra och för- sattes med öfverskjutande svafvelsyrlighet, som fick inverka ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1820, N:o 6. 27 först vid lindrig värme och till sist vid 100°; den utfällda selenen vägde 0,473 gr. =0,6646 gr. selensyrlighet och filtratet derifrån gaf 0,1414 gr. scandin. 3) 0,83 gr. pressadt salt lemnade på samma sätt 0,456 gr. selen = 0,6407 gr. selensyrlighet och 0,1368 gr. scandin. Beräknade på 100 delar blifva dessa värden: beräknadt: funnet: 1. VI Scanner! Se?0? 136 15,89 16,46 16,48 16,55 Selensyrlighet ... 6Se0? 666 77,80 17.35 - 120. —— Matten. 3H?0 54 6,31 — — 0 — 856 100,00 CLEVE har (anf. st. s. 8) undersökt ett selenit af samman- sättningen 3Sc?0?. 10SeO? + 4H?O. Då det var amorft och synes hafva blifvit undersökt omedelbart efter utfällningen ur acetatet med öfverskjutande selensyrlighet, sa torde detsamma utan tvifvel blott vara en tillfällig blandning af neutralt selenit med en ringa mängd af något surt salt; den fria selensyrligheten måste någon tid, helst i värme inverka på det olösliga neutrala saltet, för att kunna öfverföra det i surt, och sura selenit äro dessutom alltid kristalliserade. Scandiumoxalat Se?. 06, 30:02 + 6H?O. Till en varm lösning af 0,6225 gr. vattenfritt scandiumsulfat sattes ren oxalsyra i något öfverskott. Lösningen, som några . ögonblick förblef klar, fyllde sig derpå med en voluminös fällning, som under mikroskopet visade sig såsom ytterst fina samman- filtade kristallnålar. Inom kort svinner denna fällning oerhördt tillsammans och omsätter sig på samma gang i kristaller af en helt annan form: små, korta, tjocka, genomskinliga, fyrsidiga prismer, oftast i kombination med flera andra former. Efter en dags förlopp affiltrerades lösningen, som utgjorde 50 kub.cent. och innehöll den svafvelsyra, som förefanns i det använda sul- fatet eller 0,4806 gr. H>SO?, afdunstades och lemnade 0,0137 gr. 28 NILSON, OM SCANDIUMS ATOMVIGT OCH NÅGRA SCANDIUMSALTER. scandin, motsvarande 0,0463 gr. oxalat Ur dessa tal beräknas 1 del scandiumoxalat vara lösligt i 1080 delar vatten, som hålla 0,96 proc. svafvelsyra. Äfven i rent vatten synes oxalatet vara nagot lösligt. I luften förändras det icke vid vanlig temperatur men förlorar ?/, af sitt kristallvatten vid 100°. i Analys: 0,7032 gr. mellan sugpapper pressadt salt afgaf vid 100° 0,1155 gr. vatten och lemnade hvitglödgadt en aterstod af 0,2084 gr. scandinjord. I procent: beräknadt: funnet: Scandiumoxid _____... Sc:03 136 29,57 29,49 Oxalswar,.....2. 2: 3C?03 216 46,95 — Vattemba. „wa. 26y 2H? 36 7,83 — VERB MUSA SE LT ERA 4H°O 02, 15,65 16,43. 460 — 100,00 Da scandiumoxalat enligt ofvanstaende fälles ofullständigt ur sulfatet genom oxalsyra, ınen ytterbin under samma för- hallanden bildar ett i utspädd svafvelsyra mycket olösligare oxalat, så borde, när båda jordarne förekomma tillsammans, hufvudsak- ligen härvid scandin stanna löst. Detta är också fallet och som bevis derpå kan jag anföra följande försök. Omkring 3,5 gr. blandade jordarter af mol.vigten 64,6 för RO fälldes som sulfat med oxalsyra; härvid stannade en del jord i moderluten och dess molekylarvigt bestämdes till 56,4, ty 0,1086 gr. jord gaf 0,2626 gr. sulfat och dess scandinhalt hade sålunda icke obetydligt förökats. I det föregående har antagits, att scandinjorden är en sesquioxid och jag vill nu här till slut framställa de skäl, som ligga till grund för ett sådant askadningssätt. Sasom sådana torde kunna anses: 1. Scandinens förekomst tillsammans med öfriga sällsynta jordarter af analog sammansättningsart i mineralen euxe- nit, keilhauit och gadolinit. Då det sistnämnda är vida fattigare på scandin än de förra, så synes jorden före- trädesvis åtfölja naturliga niobat, titanat och tantalat. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 29 2. Scandiumsalternas egenskap att fällas af fri oxalsyra i likhet med öfriga gadolinit- och ceritmetaller. Det dervid bildade saltet förhåller sig till utseendet alldeles lika med ytterbiumoxalatet. Scandiumnitratets här ofvan närmare angifna förhållande vid upphettning, hvilket erbjuder en otvetydig öfverens- stämmelse med närbeslägtade grundämnens nitrat. Kaliumscandiumsulfatets 3K?.0?. SO? + Sc?. 05.3S0? sammansättning. Detta salt karakteriserar nämligen scan- din sasom en medlem af gadolinit- och ceritoxidernas grupp. Samtliga dessa jordarter — berylljorden inbe- räknad — bilda nämligen typiska dubbelsulfat af formeln 3K?. 0?. SO? + R2. 08. 350%. Endast af ytterjord är ett sådant salt ännu ej analyseradt, men då yttriumsulfat med 4 mol. kaliumsulfat gifvit ett dubbelsalt, så torde till- varon af det typiska saltet med säkerhet kunna motses. Kaliumscandiumsulfatets olöslighet 1 en mättad kalium- sulfatlösning, en egenskap, som karakteriserar scandium såsom en af ceritmetallerna. Man har, som bekant, för- delat de sällsynta jordarterna pa tva grupper, ceritens och gadolinitens, de förra utmärkta genom dubbelsulfatets olöslighet, de senare genom dess löslighet i kaliumsulfat. Det är häraf klart, att scandin måste räknas till den förra gruppen, som sålunda omfattar metallerna: Sc, Ya och Y® (MARIGNAC), Ce, La, Di, under det till den senare gruppen hänföras: Be, Y, Tr, x (SORET), Er, Tm, Yb. Sammansättningen af de anförda seleniten. Det neutrala saltets bildning under ofvan angifna omständigheter an- gifver en tydlig öfverensstämmelse mellan scandin a ena sidan och ytterjord, erbin, ytterbin a den andra, ty endast dessa jordarter gifva under samma omständigheter neu- trala selenit, då deremot de öfriga bilda basiska !). Vid det neutrala scandiumselenitets behandling med 9 mol. 1) Se härom: NILSON, Researches on the salts of selenious acid i Act. Soc. Ups. Ser. IH, 1875. 30 ST NILSON, OM SCANDIUMS ATOMVIGT OCH NÄGRA SCANDIUMSALTER. selensyrlighet bildades det ofvan beskrifna scandium- diselenitet: Sc?. 06. 3SeO + 3H?. O?. SeO. Jag har förr visat att under alldeles samma förhällanden analoga salter bildas af aluminium, cer, lanthan och indium nämligen: Al. 08. 3Se0 + 3H?. O?. Se0 + 2H?O Ce?. 06. 3Se0 + 3H?. O2. SeO + 2H?O La?. 06. 3Se0 + 3H?. O?. SeO + 4H?O In? . 06. 3SeO + 3H?. O?. SeO + 4H?O med hvilka metaller scandium salunda i detta hänseende bo visar fullkomlig analogi. Åfven beryllium har gifvit di- selenitet | Be?. 06. 3Se0 + 3H?. O?. SeO dock under något andra omständigheter. Storleken af scandiums atomvigt = 44. Det är högst anmärkningsvärdt, att detta af mig erhållna tal fullständigt sammanfaller med det, som den periodiska lagen förut- sagt böra tillkomma ett grundämne, som MENDELEEFF betecknat med ekabor och som nu utan allt tvifvel blifvet funnet i scandium. Då nu äfvenledes det af LECoQ DE BOISBAUDRAN upptäckta galliums atomvigt och egenskaper i öfrigt pa det nogaste Ööfverensstämma med det enligt samma lag förutsedda elementet ekaaluminium, sa har man häri den mest slående bekräftelse pa giltigheten af dessa den ryske kemistens spekulationer, som legat till grund för förutsägelsen om dessa elements tillvaro 'och äfven förmått på förhand angifva deras väsentliga egen- skaper. Scandinens molekylarvärme = 20,81 och molekylarvolym = 35,19 karakterisera denna jord såsom en intermediär länk emellan berylljorden och ytterjorden, såsom följande tal, lånade ur en af de nästföljande uppsatserna, tillräckligt torde ådagalägga: Mol.värme. Mol.volym. Bez N Ne an 18,61 24,97 SCORE SE WEN 20,81 35,19 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRBANDLINGAR 1880, N:o 0. 31 Mol.värme. Mol.volym. NGE (ÖSTE AE 1 RE RE 23,29 44,99 Er OS ee 24,70 43,98 MO rn 2 25,45 42,94 9. Samma värden för scandiumsulfatet leda till samma slut- sats, om de sammanställas med de tal, som experimentelt blifvit funna för sulfaten af nyss anförda jordarter: Mol.värme. Mol.volym. Bez3SO:r us Ren. 62,37 129,07 DES un. 62,42 145,30 SO PR a... 61,60 178,80 1123302 ER 30 64,58 [68,57 VD23SsOrr sem... 65,87 167,12. Det gifves med ett ord ingen vare sig fysikalisk eller kemisk egenskap hos hittills bekanta scandiumföreningar, som icke öfver- ensstämmer med och gifver stöd åt antagandet, att formeln för dess oxid är Sc?O3; fortsatta undersökningar af scandium och dess föreningar, hvilka jag hoppas snart blifva i tillfälle att utföra, skola utan tvifvel ur båda synpunkterna bekräfta detta antagande. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 14.) Från Museum of Comparative Zoology i Cambridge, U. S. Bulletin, Vol. 5: 15—16; 6: 4—7. Annual report, 1878/79. Frän Connecticut Academy of Arts & Sciences i New Haven. Transactions, Vol. 5:1. Från Hrr P. A. Norstedt & Sönen i Stockholm. Fries, E. Kritisk ordbok öfver Svenska växtnamn. Sthm 1880. 8:0. Från Hr 8. A. Miller i Cincinnati. Journal of the Cincinnati Society of natural sciences, Vol. 1: 1-4; 22 193, la Frän Författarne. GYLDEN, H. Versuch einer mathematischen Theorie zur Erklärung der veränderlichen Sterne. Hfors 1880. 4:0. HOLMGREN, A. E. Novas Insectorum species cura & labore A. E. Nordenskiöldi e Novaia Semla coactas descripsit. Sthm 1880. 4:o. LINDBERG, S. OÖ. Musci Scandinavici in systemate novo naturali dis- positi. Ups. 1879. 8:0. BENT, S. The thermal paths to the Pole. Saint Louis 1872. 8:0. GINTL, W. F. Studien über Ürooke’s strahlende Materie. Prag 1880. 8:0. Prıme, F. A catalogue of official reports upon geological surveys of the United States ... Philad. 1879. 28:0: SCHEFFLER, H. Die Naturgesetze. Lief. 6—8. 33 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 6. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 56. Om berylliums atomvigt och väsendtliga egen- skaper. Af L. F. Nızrson och OTTO PETTERSSON. [Meddeladt den 9 Juni 18S0.] I en föregående uppsats !) hafva vi meddelat resultaten af en undersökning öfver berylliums spec. värme. Deraf framgick att detta grundämne icke i enlighet med den rådande meningen kunde anses vara tvaatomigt, utan fasthellre måste berylljorden i öfverensstämmelse med BERZELII äsigt tecknas Be?O?. Ele- mentets atomvigt blir följaktligen 13,8, icke 9,2. Då emellertid ett grundämne med den förra atomvigten i MENDELEEFFS systematiska klassifikation af elementen måste intaga sin plats mellan kolet = 12 och qväfvet = 14, på hvilket ställe ett treatomigt grundämne dock icke kan inpassas, då vi- dare EMERSON REYNOLDS kort före offentliggörandet af vårt arbete äfven bestämt spec. värmet ?) a ett berylliumpreparat och funnit ett värde dera, fullt öfverensstämmande med den gängse äsisten, att beryllium skulle vara tvåatomigt, då slutligen det grundämne med atomvigten omkring 8, som den periodiska lagen fordrar och hvars plats dittills intagits af beryllium, ännu skulle återstå att upptäcka, om vår åsigt befunnes grundad, så väntade vi, att frågan om denna metalls atomvärde med anled- ning af vår afhandling skulle göras till föremål för diskussion. Professor KRAUT, som redigerar nya upplagan af GMELINS Hand- 1) Denna tidskr. årg. 1878 N:o 3 s. 41; utförligare i Nova Acta reg. soc. Sc. Ups. Ser. III 1378 och Pogg. Ann. (2) IV, 554. 2) Phil. Mag. [5] IIL, p. 38. Öfvers.'af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 6. 3 34 NILSON OCH PETTERSSON, OM BERYLLIUM. buch der Chemie förändrade genast berylliumföreningarnes formler i öfverensstämmelse med den af oss uttalade äsigten i den del af det encyklopediska verket, som da låg under tryckning. Från andra håll har man deremot framställt några invändningar och med anledning af några bland dem hafva vi upptagit frågan till förnyad experimentel behandling. Här anhålla vi, att få lemna en resumé af vår undersökning, uppskjutande till annat tillfälle den utförligare framställningen af densamma. Professor LOTHAR MEYER i Tübingen framställde omedel- bart efter det resultatet af var förra undersökning blifvit be- kantgjordt den förmodan !), att, om beryllium verkligen skulle tillhöra tredje gruppen i MENDELEEFS system, dess af AWDEEFF 0. a. bestämda equivalent = 4,6 vore för högt funnen och tviflade icke, att vi, om vi företogo nya bestämningar å värt rera pre- parat, skulle finna den lägre än 4,0, 1 hvilket fall ett treatomigt beryllium med atomvigten 11,o—11,5 utan svårighet läte infoga sig i systemet såsom första länken 1 aluminiumgruppen och diffe- rerande från denna metall med det regelmessiga talet 16; lik- visst blefve det i sådant fall nödigt att mellan alkaliska jord- metallerna och qväfvet antaga, icke som hittills blott två, utan atminstone tre grupper, nämligen borens, berylliums och alumi- niums. Då dessa teoretiska spekulationer emellertid utgingo från den föga sannolika förmodan, att de experimentatorer, som be- stämt berylliums equivalent skulle kunnat misstaga sig om ej mindre än 2—3 enheter, då det gällde en atomvigt af 13,8, då vidare alla våra bestämningar såväl a talrika berylliumsalter som å beryllium sjelft hänvisade på riktigheten af den antagna atomvigten, enär vi t. ex. eljest vid oxidation af metallen borde hafva erhållit en vida större qvantitet oxid än fallet var, så kunde vi härigenom ej rubbas i den öfvertygelsen, att den all- mänt antagna equivalentvigten för beryllium ej nämnvärdt af- veke från det rätta. Men da Hr MEYER ansett nya bestäm- ningar & densamma vara ett Önskningsmäl, sa förklarade vi oss i vårt med anledning af denna och andra invändningar afgifna I) Ber. d. deutsch. chem. Gesellsch. XI, 576. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 35 svaromål !) beredda att gå hans önskan till mötes. Vi gå nu närmast att redogöra för våra försök i detta hänseende, genom hvilka vi endast vunnit den fullständigaste bekräftelse a vår ut- talade förmodan, att ett sådant arbete blott skulle medföra den vinsten, att förhållandet mellan syret och beryllium i oxiden blefve fastställdt en eller annan decimal noggrannare än tillförene. Enklaste utvägen att fastställa berylliums equivalent syntes oss vara den, att genom titrering med silfverlösning bestämma chlorhalten i den sublimerade chloriden. Också ernade vi välja detta förfaringssätt, men måste afstå från hvarje tanke på att använda detsamma sedan vi funnit, att berylliumsulfat, beredt ur denna förening, höll, om ock blott sparvis inblandadt, caleium- sulfat. I vår förra uppsats är anfördt, att berylliumehloriden i hög grad corroderar det glasrör, hvari den framställes; en om- sättning mellan båda ämnena eger rum till bildning af beryllium- silikat, hvilket som en hvit opak hinna öfverdrager rörets inre väggar, och chlorider af kalium och calcium, som lätteligen komma att förorena chlorberyllium. Vi vände oss derföre till en analys af berylliums sulfat. Alla nedan anförda försök referera sig till sulfat, beredt ur sublimerad chlorid. Till förs. I och II användes detsamma så- dant det erhölls genom chloridens direkta afrökning till torrhet med öfverskjutande svafvelsyra och några ganger förnyad kri- stallisation ur vatten, hvarigenom det lätteligen befriades från de spår af gips, som kristalliserade ur den moderlut, hvarur berylliumsulfatet, första gången kristalliseradt, upptagits. För förs. III—IV fälldes deremot chloridens vattenlösning med am- moniak, hydratet tvättades alldeles rent, löstes i öfverskjutande svafvelsyra, lösningen afröktes till torrhet och återstoden om- kristalliserades två ganger ur vatten. Det sålunda beredda saltet: Be?3SO?+ 12H?>O är utan tvifvel ett neutralt salt; det anskjuter i stora, utmärkt vackra kristaller, som i luften icke förändras, men vid 100° afgifva halfva sin vattenhalt och vid 250° återstoden deraf; vid glödgning för 1) Ber. d. deutsch. chem. Gesellsch., XI, 906. 36 NILSON OCH PETTERSSON, OM BERYLLIUM. bläster bortgår all svafvelsyra och ren berylljord återstår. För- eningen lämpade sig alltså väl för vårt ändamål. Då det vattenfria saltet är särdeles hygroskopiskt, föredrogo vi att utgå från det kristalliserade sulfatet, som lät väga sig med största skärpa, sedan detsamma, utan att dervid förlora det ringaste kristallvatten, i fint fördeladt tillstånd mellan lisseradt sugpapper pressats fritt från hvarje hygroskopisk fuktighet. Enda svärigheten vid hela bestäm- ningsmetoden låg deruti, att den berylljord, som efter sulfatets hvitglödgning bildade återstoden, visade sig vara så hygroskopisk, att detta inverkade på vägningarne. Denna olägenhet undveks emellertid derigenom, att vi ställde degeln, ännu rödglödande, under en exsiccator öfver fosforsyreanhydrid och vägde densamma omedelbart efter kallnandet å en BUNGES våg, hvars känslighet var 0,1 milligramm. Konstantvägningen af berylljorden tog endast ett ögonblick i anspråk. Enligt Prof. THALENS spektralunder- sökning var jorden fri från hvarje främmande inblandning. Det vattenhaltiga saltet Be?3SO? 12H?>O lemnade vid så- lunda verkställda bestämningar följande värden: Invägdt| Vattenförlust Förlust af Berylljords Berylliums salt. vid 100° vatten + SO3 halt equivalent. | er. gr. proc. | gr. proe. | gr. Försök. Syre | Syre =8. |=7,98. I 3,5014| 0,7696| 20,245| 3,2627| 85,s29| 0,5387) 14,171 4,556) 4,544 II 2,6092| 0,5282| 20,244| 2,2395| 85,831) O,3697| 14,169, 4,552| 4,542 III 4,3072) —— -— 3,6973| 85,sa0 0,6099| 14,160) 4,545] 4,533 IV 3,0091l| — | ——| 2,5825) 85,824| 0,4266| 14,176) 4557| 4,550 Medium — — — ——| 85,331 ——| 14,169 4,552| 4,542 Har nu berylljorden sammansättningen Be?O?, så blir ele- mentets atomvigt 13,66— 13,62 enligt våra bestämningar, ett värde som blott helt obetydligt understiger det, som förut er- hållits af BERZELIUS, AWDEEFF, WEEREN, DEBRAY och KLATZO0; det har alltså utfallit högre än kolets atomvigt = 12,0 och den ofvan återgifna förmodan, att vi skulle för beryllium erhålla ett lägre värde än för kol, har sålunda icke besannats. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 37 Professor MEYER har vidare framställt den betänkligheten, att atomvärmet för syre i berylljorden = Be?O? blir mycket lägre än i öfriga sesquioxider, eller 2,47, då den hos öfriga varierar 3,5—5,1. Vi hafva redan förut med afseende härpå anmärkt: dels att ur NEUMANNS bestämning af 'lerjordens molekylarvärme beräknas ett nära nog lika lågt värde för syrets atomvärme = 2,83; dels att molekylarvärmet för Be?O3 = 18,7 närmar sig de värden för lerjorden, som gifvits af NEUMANN = 20,3 och REGNAULT = 22,2 vida mera än om berylljorden tecknas BeO, da samma värde blir = 6,2 och komme att blifva utan exempel inom kemin, emedan molekylarvärmet för alla hittills undersökta monoxider visat sig ligga omkring 10,0—11,o; dels och slutligen att en fullständig analogi 1 detta hänseende utan tvifvel vore att söka hos berylljordens närmaste samslägtingar, nemligen gadolinit- och cerit-jordarterna, hvilkas molekylarvärme dittills icke blifvit bestämd. Nu äro vi i tillfälle, att i näst följande uppsats lemna en hel serie bestämningar af molekylarvärmet hos dessa med be- rylljorden så nära beslägtade oxider, som visa att denna jord, så med hänsyn till mol. värme som volym intager sin bestämda plats bland öfriga sesquioxider. Bestämningarne äro med BUN- SENS iskalorimeter gjorda & kemiskt rena oxider af tillika ex- perimentelt bestämd molekylarvigt och sålunda sinsemellan fullkomligt komparabla?). För att visa, huru nära beryll- jorden med hänsyn till det deri bundna syrets atomvärme står oxiderna af aluminium, scandium, gallium och indium, låna vi ur nästa uppsats följande siffror. Betecknas spec. värmet med c, sa är: Sp Syrets 1, en FANER = 75,32 S 0,2471 = 18,61 at.värme. Berner een = 233 MAA 11560 (ONS ana 1) Anf. st. 909. ?) NEUMANNS och REGNAULTS bestämningar hafva gifvit ett högre värde för lerjordens mol.värme än våra, och detta är helt naturligt, då issmältnings- metoden, emedan här en högre enhet ligger till grund för jemförelsen, [1 cal = medium af vattnets spec. värme 0—100”], måste lemna ett lägre resultat. 38 NILSON OCH PETTERSSON, OM BERYLLIUM. Syrets NDS: Se — 11008, Unser SNS at.värme. Al STEN GES © Sma8 =0 een ln 7,04. NL AAA SCANS CR = 713650,..051530 20sen SICH CL ut Et 8 — 88,08. 0.105. 312530,7) 8.01. = BOT Gase. = 184,0 . 0,1062 = 19,54 (ee sa JNA = 136,0 . 0,0802 = 10,91 (HÖJS MR ZI In202 CIA ar og = 2148 > 0,0807. = 221% iir AC Le =2081-0,057:0 == 12,98 9.205 3 BUS Syrets atomvärme är sålunda fullkomligt identiskt hos be- rylljorden och lerjorden enligt våra under samma omständigheter gjorda och derföre fullt jemförbara bestämningar, och det visar sig, att de båda oxiderna äro de första membra i en grupp oxi- der, hvari syrets atomvärme och atomvolym stiger i värde i samma mån som atomvigten för det andra ingående elementet höjes. Syrets atomvärme i berylljorden är alltså fullkomligt normalt, om densamma tecknas Be?0?. Hr BRAUNER i Prag har fästat uppmärksamheten?) derpa, att berylliums atomvigt äfven med det af oss experimentelt funna spec. värmet = 0,4079 skulle kunna vara = 9,2, da atom- värmet nämligen 0—100° kunde vara = 3,8, men 1 likhet med kolets och borens först vid vida högre temperatur höja sig till det normala värdet 6,4. I var utförliga afhandling ?) hafva vi sökt förekomma en dylik invändning med den anmärkningen, att hitintills intet metalliskt element vore bekant, hvars spec. värme stege i samma proportion som fallet, enligt WEBERS undersökning, var med de anförda metalloidernas, hvarföre det ej heller kunde vara händelsen med det metalliska be- !) Atomvärmet för scandium är antaget vara normalt = 6,4. 2) Ber. d. deutsch. chem. Gesellsch. XI, 872. I) An Si ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 39 ryllium. För att nu häfva hvarje tvifvel i detta hänseende hafva vi experimentelt bestämt spec. värmet vid olika temperaturer mellan 0—300” C. å nya qvantiteter af var berylliummetall, sedan det finaste pulvret vid sällning genom ett platinanät med 0,25 Om.m. öppning blifvit aflägsnadt i den tanke, att den metall, som utgjordes af de flutna kulorna och större kristallerna, skulle vara renare än : preparatet i sin helhet, ett antagande, som vi äfven genom analysen deraf funno bekräftadt. Dess samman- sättning var nämligen i procent: Beryllium: 2a 12 os. Re. 94,41 Benylljord 2emae 2. ...._.__ aa 4.89 lc a ee... stad SNR 0,70 100,00, under det att metallen, som användes till våra förra försök höll omkring 10 proc. berylljord, 2 proc. jern och 1 proc. kiselsyra. Resultatet af spec. värmebestämningarne derå ses af följande tabell, hvari värdet för det metalliska beryllium med afdrag för inblandningarne är angifvet !). Försökstemperatur. Spec. värme. | Atomvärme. Upphettning. 0°—46,30° 0,3959 0°—46,30° 0,3950 | ; å 0’—46,30° 5030 5,46 i kolsvafleänga. 0°—46,50° 0,4005 | 0’—100,18° 0,4250 $ GERT 0,4242 5,79 i vattenänga. 0°—214,0° 0,4749 kai i 0—214,0” O.arsı 6,48 i nitrobenzolänga. 0—299,5° 0,5054 Bi, ni 0°—299,5° Deere | 6,90 i diphenylaminänga. 1) Vi hafva varit nödsakade att äfven bestämma stegringen i berylljordens och platinans spec. värme vid högre temperaturer enligt samma förfaringssätt som för beryllium sjelft, alldenstund oxiden var inblandad i preparatet, hvilket vid försöken inneslöts i en liten kapsel af platinableck, hermetiskt lödd med rent guld. Glashylsor kunna ej användas för ändamålet vid högre tempera- tur än 100°, ty dels spricka de sönder vid den plötsliga afkylningen till 0° och dels stiger glasets spec. värme mycket hastigt. Platinan gaf deremot 40 NILSON OCH PETTERSSON, OM BERYLLIUM. För att visa, det berylliums spec. värme och atomvärme icke förete någon ovanlig stegring vid högre temperaturer, vilja 4 vi anställa en jemförelse med jernet i detta hänseende. 0’—100° 0’—300° - | Experimentatorer. spec. atom- spec. atom- värme. värme. | värme. värme. lernte. ae 0,1124 6,29 0,1266 7,09 BEDE. Beryllium....... 0,4246 5,79 0,5060 6,90 |NıLson & PETTERSSON. Man finner häraf att berylliums spec. värme vid högre tem- peraturer stiger ungefär pa samma sätt som jernets, och att dess atomvärme, som vid 0°—100° stannar vid ungefär samma siffra som för de beslägtade elementen aluminium = 5,87 och gallium = 5,59, för att först vid 214” uppnå det normala vär- det = 6,47, vid 300” nått nästan samma höjd som jernets atom- värme; det kan sålunda icke komma i den aflägsnaste jemförelse t. ex. med diamanten, hvars spec. värme vid 300” är flera gånger högre än vid 0° enligt hvad WEBER visat. Hvarje tvifvel rörande berylliums verkliga atomvigt torde genom dessa undersökningar vara skingradt; antages densamma enligt våra bestämningar till 13,66, så är DULONG-PETIT'ska lagen derigenom fullt tillfredsställd. Slutligen tillåta vi oss att rikta några anmärkningar mot en afhandling af Hr CARNELLEY!) i London, hvari han beräknat, att chlorberylliums smältpunkt, om den tecknas BeÜl?, skulle ligga emellan 547—600°, men deremot, om den vore BeCl? eller Be?Cl%, mellan 50—100°; genom experiment finner han att chlo- riden smälter ungefärligen vid den förra temperaturen och sluter då, att beryllium måste vara tvåatomigt, sedan han kort och godt förklarat, att våra bestämningar af dess spec. värme måste vara oriktiga, men REYNOLDS deremot tillförlitlig. medelst issmältningsmetoden vid 0—300° alldeles samma värde som är an- gifvet för O—100° eller 0,0324. !) Phil. Mag. 1879, 371. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 41 Vi våga påstå att den ärade förf:s kännedom om de fysiska egenskaperna hos de särskilda membra inom tredje gruppen af MENDELEEFFS system liksom vår egen är mycket begränsad. Utom för aluminium känner man litet eller intet om smältpunk- ter för chlorider, bromider, jodider inom denna grupp och det är ju påtagligt, att analogier, hemtade från blott och bart ett enda grundämne derinom, eller aluminium, icke kan vara ett tillräckligt grundlag för en kalkyl, som ger sig ut för att omfatta en hel grupp eller rättare en hel serie. Inom denna grupp finnas nog, vi äro derom öfvertygade, chlorider, bromider och jodider, hvilka i likhet med sådana föreningar af beryllium ej förhålla sig lika med chloraluminium med afseende på smält- och kok- punkten. Enligt vår mening utgöra beryllium och aluminium hvar för sig första ledet i två särskilda grupper — vi åter- komma närmare härtill i nästföljande uppsats — och de med beryllium närmast beslägtade grundämnena äro hvarken calcium, magnesium etc., med hvilka beryllium 1 sjelfva verket har föga gemensamt, ej heller aluminium, hvarmed det likväl visar en stor öfverensstämmelse, utan gadolinit- och cerit-metallerna, och efter vårt förmenande borde förf. hafva pröfvat sina beräkningar på haloidföreningarne af dessa metaller innan han funne lämpligt att förklara: »NILSONS and PETTERSSONS determination of the specific heat of beryllium must be incorrect.» Först om dessa för- eningar befunnits öfverensstämma med hans beräkningar måste vi tillstå, att saken kunde blifvit i någon mån oviss, ty i så fall hade man haft att välja emellan DULONG-PETIT'S lag och CARNELLEY'S. Förf. lemnar en af REYNOLDS utförd specifik värmebestämning å beryllium företrädet framför våra. På hvilka grunder? För ett par år tillbaka hafva vi redan framställt några anmärkningar?!) mot detta REYNOLDS försök, och då ingen under tiden kun- nat vederlägga desamma, så maste vi tro, att dess otillförlitlighet derigenom blifvit till fullo uppvisad. Det skulle derföre hafva förefallit mycket egendomligt, att den engelske kemisten ännu ville låta afgörandet af en vigtig fråga bero på denna bestämning, 1) Ber. d. deutsch. chem. Gesellsch. XI, 906. 42 NILSON OCH PETTERSSON, OM BERYLLIUM. såframt det ej på samma gång tydligen visat sig, att han helt och hållet litar sig till den periodiska lagen såsom en den orubb- ligaste vetenskapliga sanning. »Were MENDELEEFFS memoir more generally read, and the methods he proposes more widely applied, many fruitless researches would be avoided and many important problem would be solved fare more readely than is generally the case at present». Och dock, om Hr CARNELLEY vore verkligt följdriktig i denna sin tillit, tro vi, att han icke ett ögonblick skulle fasthalla vid ett tvåatomigt beryllium = 9,2, ty den periodiska lagen fordrar för det grundämne, som skall taga plats mellan Li=7 och Bo = 11 atomvigten 8, hvilken visar en regelbunden differens af 16 från Mg = 24, men denna atomvigt =8 tillkommer för visso icke beryllium. Vi hafva visserligen haft och hafva ännu anledning nog att högt skatta betydelsen af den periodiska lagen, tro gerna att densamma skall vara mäktig af den vidsträcktaste utveckling och förmoda att särskildt ett noggrannare studium af de sällsynta jordmetallernas kemi skall rikta systemet med många nya fakta, förutsedda såväl som oväntade; men den aktning, vi hysa för upphofsmannen till denna lag förbjuder oss att antaga densamma blott och bart som en trosartikel, utan manar oss att underkasta den en experimentel granskning. Hvarje nytt faktum, som återfinnes i denna och nästföljande uppsats, lemnar en ny bekräftelse på vår asigt att berylljorden är = Be?0°?. Frågan om berylliums valens synes oss härmed vara bragt till definitivt afgörande. Metallens atomvigt blir = 13,66, men, sasom redan blifvit anfördt, den periodiska lagen kan icke placera ett grundämne med denna atomvigt framför C=12 bland dess närbeslägtade element i systemet. Beryllium gör dock icke ensam undantag härutinnan. För det grundämne som skall taga sin plats mellan Sb = 122 och I = 127 fordrar nämligen den periodiska lagen en atomvigt = 125. Till sina öfriga egenskaper passar tellur förträffligt på detta ställe, men dess atomvigt är för hög = 128. Ehuruväl nu detta tal, till följd af ett sådant ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 0. 43 missförhållande mellan teori och verklighet, i den periodiska lagens intresse nyss af WırLıs!) blifvit underkastadt en ex- perimentel kritik, har det dock visat sig, att denna af BERZE- LIUS och senare af v. HAUER för telluren bestämda atomvigt är fullkomligt noggrann. Tellur kan således lika litet som be- ryllium inpassas i systemet. Och i sjelfva verket stannar det ej blott vid dem. Upptäckten af en boracichlorid BoOCI (COUNCLER?)) visar, att bor äfven förmår uppträda som fem- värdigt grundämne, men bland element af ett sådant atom- värde kan det för ingen del inpassas. Och när en gång de säll- synta jordmetallernas kemi är utredd, hvar finna platser för alla dessa grundämnen, hvilkas antal redan nu nått en förut oanad höjd och utan tvifvel ännu mera kommer att ökas? Lemnande asido alla de talrika dithörande metaller, hvilkas atomvigter ännu ej blifvit fastställda, anmärka vi, att svårigheterna redan nu äro stora, ja oöfvervinneliga, när det dock endast gäller att finna platser för erbium och ytterbium med deras noggrannt fixe- rade atomvigter Er = 166, Yb = 173, hvarigenom deras fränd- skap till andra närstående element kunde finna sitt uttryck. Till följd af allt detta kan man väl våga det påståendet, att den periodiska lagen i sitt nuvarande skick ingalunda kan sägas vara ett adeqvat uttryck för vår närvarande kännedom om elementen. Men då den, t. ex. genom de förändrade formlerna R2O3 i st. f. RO för de sällsynta jordarterna och genom upptäckten af de förutsagda grundämnena ekaaluminium och ekabor i gallium och scandium, gifvit oss de mest slående bevis på, att sanningen ofta blifvit träffad, torde man få hoppas, att denna teori måtte kunna utvecklas så, att hon i sig kan upptaga och förklara hvarje experimentelt fastställdt faktum. 1) Liebigs Ann. 202, 242. 2) Ber. d. deutsch. chem. Gesellsch. XI, 1108. % ee u mund, tut ga valör E 7 N * ! f LOS i > pe dz i ' x & al I I KISTEN il IR un Ss Piana! 4 i ah LET MIA OSKAR tå 2 - T = vr I ran | tv RER j ur KHrULFRIOTR LOCKER ra N fi Fi es HUR REEN DERBIRE I, m äg ådur sel hå EI DN ERNA rt 4 Bir VA JiH LE FRANS HEN SET Rn 5 I 3 3 4 IRA IN Bel €. NY HN å FRV i ir \ X 1 2 HALD få Al NI \ il AL i VI i 1 \ 4 1 i in rar flieht # fe OUTER ’ ‘ H Al ; IH {f 17 rare: SLE ib l 3 ( fi $ SE i dj > fü Hare LYFTA CI [eg j 5278 i an AN r 33 , 5 Å s 1 fe i “ i Hö ' h g ) Pas N Er. ICE OR BAHN f irn Be: Be \ USLERE 45 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 6. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 57. Om de sällsynta jordarternas och deras sulfats molekylarvärme och -volym. Af L. F. NILSON och OTTO PETTERSSON. [Meddeladt den 9 Juni 1880.] Efter att flere år hafva varit upptagna af de tidsödande och mödosamma operationer, hvarigenom det lyckats att framställa ett flertal af de sällsynta jordarterna i rent tillstånd, äro vi nu i tillfälle att meddela resultatet af vår första serie experiment, som afsett att bestämma de fysiska egenskaper hos dessa jordarter och deras sulfat, hvilka från kemisk synpunkt äro af största vigt, och för hvilkas utförande K. Vetenskapsakademien behagat lemna oss medel ur Wallmarkska fonden, nämligen deras mole- kylarvärme och molekylarvolym. Om man undantager cerbioxiden, thorjorden och zirkonjorden, tillhöra samtliga sällsynta jordarter en grupp af sesquioxider. I afsigt att erhålla ett än större material för jemförelse, hafva vi i vår undersökning medtagit några sulfat äfven af andra sesquioxider. Till alla bestämningar, som i tabellerna finnas angifna, hafva vi användt identiskt samma, kemiskt rena oxider och sulfat, såväl för de volymetriska och thermiska, som de magnetiska; hvarje försöksserie är utförd enligt en och samma metod och under fullkomligt samma omständigheter. Talvärdena inom hvarje serie referera sig således till en och samma jem- förelseenhet och äro följaktligen sinsemellan fullt jemförbara. Vi foga härtill den anmärkningen, att de molekularvärmen och 46 NILSON OCH PETTERSSON, OM DE SÄLLSYNTA JORDARTERNA. volymer, som andra författare tillagt några sesquioxider (t. ex. af jern, chrom, aluminium) fördenskull icke kunna vara fullt jemförbara med våra, då deras mätningar äro gjorda enligt helt andra metoder. Hvad nu särskildt våra bestämningsserier angår, så hafva alla spec. vigter och molekylarvolymer, 'som finnas intagna i följande tabeller, erhällits medelst en metod !), som särskildt är egnad att utesluta de fel, hvilka eljest uppkomma till följd af den luft, som adhererar vid pulverformiga kroppar. Densiteten blir med anledning häraf något högre och molekylarvolymerna deremot något lägre enligt denna metod än de tal, man vanli- gen finner anförda. Alla spec. värmebestämningar äro utförda medelst BUNSENS iskalorimeter och förfaringssättet härvid är identiskt med det vi närmare angifvit i var afhandling?) »Ueber Darstellung und Valenz des Berylliums». Hvarje anförd siffra är medium af åtminstone två experiment, som, då försöken utfördes under de mest gynnsamma omständigheter, sinsemellan visa den förträff- ligaste öfverensstämmelse. Rörande de funna värdena anmärka vi, att desamma med användning af issmältningsmetoden, måste utfalla något lägre än efter andra metoder, en följd af olikheten i enheten för jemförelsen. Oxider. Moleky- | Speeifik | Specifikt | Moleky- | Moleky- Formel. er 5 R É arvigt. vigt. värme. |larvärme. larvolym. Beryllyorde@ ae Be?O?° 75,3 3,016 | 0,2471 18,61 24,97 Ur er]or AREAN AO? 102,8 3,990 | 0,1827 18,78 25,76 Safir, krist.......... Al?O° 102,8 3,990 | 0,1379 19,32 25,76 3 Chrysoberyll, krist. 2 lo: 95,9 3,734 | 0,2004 19,22 25,69 Saman ONE Sc203 136,0 3,864 | 0,1530 20,81 35,19 | !) Se: OTTO PETTERSSON, Molekularvolumina einiger Reihen von isomorphen Salzen». Nov. Act. reg. Soc. Sc. Ups. Ser. III, 1872. ?) Nov. Act. reg. Soc. Sc. Ups. Ser. Ili, 1878; Pogg. Ann. (2) IV, 554. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 0. 47 Moleky- | Specifik | Specifikt | Moleky- | Moleky- Formel. . : = u ; larvigt. vigt. värme. |larvärme.|larvolym. Galliumoxid !) ._.... Ga?O° 184,0 — 0,1062 19,54 — | Miterjord 1 22 NEO: 227,0 5,046 | 0,1026 23,29 44.99 Indiumosid ......... In?O® 274,8 7,179 | 0,0807 IT 38,28 IHynD ing) AEA Er?O? 380,0 8,640 | 0,0650 24,70 43,98 Vibe bi Yb?03 394,0 9175 | 0,0646 25,45 42,94 Lanthanoxid ........ La?0® 326,0 6,480 | 0,0749 24,42 50,31 Didymoxid ........-- Di?O® | 341,0 6,950 | 0,0810 27,62 49,07 | Zirkonjord........... ZrO? 122,0 5,850 | 0,1076 13,13 20,36 Werhoridee LEE CeO? 171,5 6,739 | 0,0877 15,04 25,45 Thorjord ............ Tho2 | 264,0 | 9ssı | O,0sas | 14ar | 2,ıı | Man hade hitintills trott, att syrets atomvärme i ingen oxid var mindre än 3,5 eller högre än 5,1. Af ofvan anförda siffror framgår, att syrets atomvärme i flera bland de undersökta oxi- derna är mindre än detta tal och i berylljorden samt lerjorden så lågt som 2,34 ?). I dessa båda oxider ingår syret således med ett minimicapacitet för värme och volym. Fran berylljorden räknadt höjer sig småningom molekylar- värmet för sesquioxiderna i jembredd med stegringen i deras molekylarvigter. Af nedanstående tabell finner man att molekylarvärmet 1) för Er?O?, Yb?O?, La?O? och Di?03 ganska nära öfverens- stämmer med de af REGNAULT funna värdena för flera andra sesquioxider, 2) för Bo?O? närmar sig detsamma för Be203 och APO? och 3) för ZrO?, CeO? och ThO? är lika högt med de af asmma författare bestämda värdena för SnO?, TiO? och Zirkon, samt för MnO? enligt H. KOPP. !) Mr Lecoa DE BOISBAUDRAN har haft godheten sända oss 0,1818 gr. oxid (såsom metall), använd till dessa bestämningar; tyvärr var qvantiteten för liten att användas ttll dugliga densitetsbestämningar. ?) Professor CLEVE har godhetsfullt ställt till vårt förfogande den renaste erbin, han kunnat framställa. 3) Se föregående uppsats, s. 37—88. 48 NILSON OCH PETTERSSON, OM DE SÄLLSYNTA JORDARTERNA. Molekylar- Specifikt Molekylar- Formel. vigt. EN värme. Experimentator. Bo?0° 69,8 0,2374 16,57 REGNAULT. Cr20: 152,4 0,1796 RS » Fe?0? 160,0 0,1681 26,90 » As?0? 198,0 0,1279 25,32 » Sh?O° 292,0 0,0901 26,31 » Bi?O3 468,0 0,0605 28,31 » TiO? 82,0 0,1703 13,97 » u 2,102 90,5 | 0,1456 13,22 5 SnO? 150,0 0,0933 14,00 » MnO? 87,0 0,1590 | 13,83 Kopp. Alla dessa förhällanden utgöra en ny bekräftelse på giltisheten af den NEUMANNSKA lagen. Vattenfria sulfat. Berylliumsulfat .... Aluminiumsulfat.... Scandiumsulfat..... Chromsulfat ........ Yttriumsulfat ______. Indiumsulfat______.. Didymsulfat ........ Erbiumsulfat ....... Ytterbiumsulfat ____ Thoriumsulfat___.__ Formel. Be?3S0* A1?3SO* Sc?350* Cr?350* Fe?350* Ga?3SO! Y?3S0? In?3S0? La?3SO! Ce?3SO! Di?3S0O* Er?3SO* Yb?3SO* Th2SO? Moleky- larvigt. 315,3 342,8 376,0 392,4 400,0 424,0 467,0 514,8 566,0 567,0 581,0 620,0 634,0 424,0 Speeifik vigt. 2,443 2,710 2,579 3,012 3,097 2,612 3,438 3,600 3,912 3,735 3,678 3,793 Specifikt värme. 0,1978 0,1855 0,1639 0,1718 0,1656 0,1460 0,1319 0,1290 0,1182 0,1168 0,1187 0,1040 0,1039 0,0972 Moleky- larvärme. 62,37 63,59 62,42 67,41 66,24 61,90 61,60 66,41 66,90 66,23 68,96 64,48 65,87 41,21 Moleky- larvolym. 129,07 126,50 145,30 130,27 129,16 178,30. 149,77 157,22 144,94 155,55 168,57 167,15 Molekylarvärmet för sesquioxidernas vattenfria sulfat vari- erar, som man finner, inom ganska tränga gränser, som utgöras ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 6. 49 af yttriumsaltets med 61,60 och didymsaltets med 68,96. Sul- faten af didym, cer, lanthan och indium närma sig sålunda salterna af chrom och jern i afseende pa molekylarvärmet, under det de aterstaende bilda en grupp, hvarinom variationen blott ligger mellan 61,60 — 65,87. Da följande föreningar icke fördraga upphettning till vatt- nets kokpunkt utan att sönderfalla, blef deras värmecapacitet bestämd genom upphettning i kolsvafleanga, men då beryllium- sulfatet ej ens uthärdade denna värmegrad utan att afgifva vatten, lät sig dess molekylarvärme tyvärr ej bestämmas. Vattenhaltiga sulfat. | Mole- Speci- | Mole- | Mole- Formel. kylar- on fikt kylar- | kylar- vigt. > | värme. | värme. | volym. | Berylliumsulfat .... | Be?.3S0?.12H?0 | 551,3 | 1,713 — — 310,17 Yttriumsulfat ....... Y2.350*.8H?0O | 611,0 | 2,540 | 0,2257 | 137,91 | 240,55 Lanthansulfat....... La’.3S0*.9H?O | 728.0 | 2,853 | 0,2083 | 151,64 | 255,17 Gerosutat ra Ce?.3S0*.5H?O | 657,0 | 3,220 | 0,1999 | 131,33 | 204,04 | Didymsulfat......... Di?.350?.8H?O | 725,0 | 2,878 | 0,1948 | 141,23 | 251,95 ' Erbiumsulfat!) ..... Er?.3S0*.$SH?O | 764,0 | 3,180 | 0,1808 | 138,13 | 240,25 Ytterbiumsulfat?) .. | Yb2.3S0*.8H2O | 778,0 | 3,286 | 0,1788 |139,11 | 236,79 | Subtraheras de för vattenfria sulfaten funna värdena af molekylar-värme och -volym fran samma värden för de vatten- haltiga salterna, erhålles en rest, uttryckande molekylar-värmet och -volymen för det i de vattenhaltiga sulfaten bundna kristall- vattnet. För hvarje molekyl vatten i dessa salter återstår sålunda följande värden: Vattenhalt. | Mol.värme. | Mol.volym. enmanllat 0.00. SH?O 9,41 Ugn Eirbuumsnltata ee een, SH?O 9,20 3,95 NEterbymmsUultab >. doses oss 8H?O 9,15 8,70 WErosultap men ar a. > 5H?0 13,02 nr anthansultatie een. RE 9H?O 9,40 10,85 PIE VITS TU EA bless mo ks ebba se se Sea 8H?O 9,03 12,04 1) Enligt Creve. 2?) Enligt NILSON. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 6. 4 50 NILSON OCH PETTERSSON, OM DE SÄLLSYNTA JORDARTERNA. Molekylarvärmet och -volymen för obundet vatten är =18. Man finner af ofvan anförda siffror, att dessa värden för det vatten, som trädt i förening med de sällsynta jordmetallernas sulfat lidit en utomordentlig minskning. I sjelfva verket är molekylarvärmet och -volymen för vattnet i dessa salter ett hittills okändt minimivärde. Vid en jemförelse mellan de ofvan angifna värdena finner man lätt, att molekylarvärmet för sådana föreningar, som genom isomorfiförhållanden stå hvarandra nära, tilltager, under det att molekylarvolymen deremot aftager på samma gång som den in- gående metallens atomvigt stegras. Detta framgår tydligen af följande tabellariska öfversigt, som omfattar de isomorfa för- eningarne dels af yttrium, erbium och ytterbium och dels af lanthan och didym. AR Vattenfria Vattenhaltiga Car sulfat. sulfat. Elementets atomvigt. Mol. Mol. Mol. Mol. Mol. Mol. värme. | volym. | värme, | volym. | värme. | volym. Yıtrıumı SR Re a 89,5 | 23,29| 44,99 | 61,60 | 178,80 | 137,91 | 240,55 Manns 166,0 | 24,70| 43,98 | 64,48 | 168,57 | 138,13 | 240,25 Niterbium ee 173,0 | 25,45 | 42,94! 65,37! 167,15 | 139,11 | 236,79 Ianthane 139,0, 2442! 50,31| 66,90 | 157,22 — — Ey 146,5 | 27,62 | 49,07 | 68,96 | 155,55 | — = Särskildt med afseende på berylljorden och frågan om hen- nes sammansättning äro de i ofvanstaende tabeller anförda vär- dena af största vigt; vi framhålla i detta hänseende att 1) syrets atomvärme i berylljorden är identiskt med detsamma 1 lerjorden och äfven föga differerar från samma värde i öfriga närstående oxider, om man tecknar berylljorden Be?O?, [se härom föregaende uppsats], 2) att molekylarvärmet och molekylarvolymen för be- rylljorden och lerjorden under samma förutsättning äro nära nog identiska, likgiltigt om. lerjorden undersökes som kristalliserad safir eller såsom amorft pulver och betraktar man chrysoberyllen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 5l A1?/2 Be!/a mineral identiskt samma värde i de påpekade hänseendena. ej såsom ett aluminat utan som 10%, sa ger ocksa detta 3) molekylarvärmet och -volymen för berylliumsulfatet, jemförda med samma värden för de närbeslägtade sulfaten af aluminium, scandium, gallium, yttrium etc. tala för att berylljorden har den af oss antagna formeln. Sammanställer man nu alla dessa här och i vara förra upp- satser berörda förhållanden med det faktum, att såväl berylliums atomvärme som atomvolym, berylljordens och sulfatets molekylar- värme och -volym skulle föra till inom hela kemin enstående värden, om man läte jorden tecknas BeO, så tro vi, att frågan om berylliums valens måste anses hafva blifvit bragt till slutligt afsörande. Det finnes i sjelfva verket icke en enda fysikalisk egenskap hos beryllium, berylljorden eller dess sulfat, som icke talar för vår åsigt. Och från kemisk synpunkt gestaltar sig saken på samma sätt. Vi vilja ej här upptaga utrymmet med att ånyo upprepa alla de skäl, som i kemiskt hänseende tala för densamma, utan hänvisa blott till vår ofvan citerade ut- förliga afhandling i ämnet, der de blifvit anförda, och påpeka här endast, att metallen genom sitt dubbelsulfat: 3R 2077502 Be?. 02.3503 typiskt för alla gadolinit- och cerit-metallerna [=Be, Y, Er, Yb; Sc, La, Ce, Dil, visar sig tillhöra denna serie af element, som blott star vid sidan af men väl skiljer sig från eu annan serie, hvilken ger ett annat typiskt dubbelsulfat: K?. 02. SO? + R?. 05. 350? + 24H?O eller alunarterna [R? = AP, Ga?, In?, Fe?, Cr?, Mn?]. Och det faktum, som man anfört till förman för berylliums tväatomighet, att dess chlorid skulle smälta och förfiygtigas vid en högre temperatur än chloraluminium är af ingen betydelse, ty inom den förra serien med sina svårsmältbara och svarflygtiga chlorider, finnas för beryllium tillräckligt många analogier att hemta i detta liksom utan tvifvel i alla andra hänseenden. 52 NILSON OCH PETTERSSON, OM DE SÄLLSYNTA JORDARTERNA. Till sist bifoga vi en tabell, som utvisar ae sällsynta jord- arternas magnetiska egenskaper. Hr KNUT ÅNGSTRÖM har haft godheten bestämma dem med användning af en kraftig elektro- magnet af RUHMKORFF, mellan hvilkens poler oxiderna, inne- slutna 1 ett litet glasrör, visade följande egenskaper: Magnetiska. |Diamagnetiska. Cr?O3 Be?O® Fe?0? A120? Y203 Sc?0°? Di?O° In?O? Er?0? La?O? Yb203 — ann ZrO? CeO? ThO? 53 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 6. Stockholm. Analyser af tvenne mineral från Längban. Af G. LINDSTRÖM. [Meddeladt den 9 Juni 1880.] Uti bandet III, N:o 13, af Geologiska Föreningens i Stock- holm Förhandlingar, har Professor NORDENSKIÖLD beskrifvit tvenne biyhaltiga silikat från Långban, Hyalotekit och Ganomalit. Vid granskning af de sändningar, som Riksmusei Mineralogiska afdelning under de sednaste ären förvärfvat fran Längban, har jag haft tillfälle att iakttaga och undersöka ett tredje bly- silikat, ännu blyrikare än de två förut kända. För mineralets egenskaper och sammansättning far jag lemna följande redo- görelse. Färgen svart till svartgrå, efter anlöpning något dragande i blått. Pulvret gröngrått. Glansen metallglans till fettglans. Ogenomskinligt äfven 1 ganska tunna splittror. Brottet jemnt till flatmussligt. Inga för blotta ögat märkbara genomgångar eller spår till kristallisation. Härdheten = 6,5. Eg. vigten = 5,731). Sönderdelas af salpetersyra. För blåsrör smälter mineralet under kokning till en svart kula. Vid smältning med soda på kol erhållas blykulor och bly- beslag. Ger med borax i oxidationslågan ett i värme rödbrunt, efter afsvalning gult glas, som i reduktionslågan antager en smutsigt brungrön färg. Vid större tillsats blir perlan i yttre lågan starkt rödbrun, äfven efter afkylning, i inre lågan svart och ogenom- skinlig. Med fosforsalt erhålles kiselskelett. 1) Eg. vigten är något för låg, emedan det icke var möjligt att till bestäm- ningen erhålla mineral, fullt fritt från magnetit och granat. Felet kan dock icke vara annat än obetydligt. 54 LINDSTRÖM, ANALYSER AF TVENNE MINERAL FR. LÄNGBAN. Under mikroskop visar mineralet sig vara genomskinligt, dichroitiskt skiftande i färg mellan buteljgrönt och rödbrunt, och i polariseradt ljus dubbelbrytande. Tvenne genomgångar äro synliga, den ena mycket tydligare än den andra. För uppgifterna om mineralets mikroskopiska förhållanden, står jag i tacksamhets- skuld till Herrar A. E. TÖRNEBOHM och A. SJÖGREN, hvilka haft godheten göra nagra slipprof af detsamma. Mineralet förekommer tillsammans med bly, är ofta upp- blandadt med magnetit och nästan alltid starkt insprängdt med gul granat. Herrar SJÖGREN och TÖRNEBOHM hafva äfven pa- visat närvaron af ett pyroxenartadt mineral. Till följd af mineralets betydliga föroreningar har det varit förenadt med ganska stora svårigheter att få ett användbart analysmaterial. För att erhålla sådant, utplockades på vanligt sätt under lupp ett antal splittror, de renaste som kunde utsökas. Dessa pulveriserades derefter och slammades, hvarvid den tyngre bottensatsen frånskildes. Slamningen var en säkerhetsåtgärd, som företogs för den händelse, att någon blypartikel skulle varit innesluten i något af de små stenfragmenten. Det afslammade pulvret behandlades sedan under vatten med en mycket stark hästskomagnet, så länge något utdrogs af denna. Pulvret tor- kades derefter oeh användes till analys. Analysen gaf följande resultat: Kiselsyra och främmande mineral... 19,43 Jernoxia.t 20 IEI VANA 22,58 BBIYOKTAGE BIN OR A. Abbe: DAB 93,85 Kopparoxid et NEHMEN ANEED PA 0,20 Jernoxidulda3N2000 ARNDT Eee AR 0,73 Manganoxadulf MIO Ra BISHER 0,67 Kalkııa (uagat JE Ed AIR NOS 0,02 Talk: ey 219313 BIBI SIT 0,57 Klum a2 Ir N ER ER 0,23 Niatnom. EB N a lp Ve RA RR a RT 0,53 IB OT VE RE Ne Ve La N 0,10 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 55 HOFER INT SLR ps TREK Sage 0,14 IIOSTORSyamaEIBERER MN. IN MEERE 0,07 Glödenmmestorlust er rr sssrseeEr 0,93 100,05 Vid mineralets sönderdelning med salpetersyra visade det sig, att oaktadt all använd möda det ej lyckats att erhålla fallt rent analysmaterial. Kiselsyran var nämligen uppblandad med korn af ett i syran olösligt eller svarlösligt mineral. Det blef följaktligen nödvändigt att göra en korrektion för detta. Denna verkställdes pa det sätt, att kiselsyran afryktes med fluorvätegas, hvarefter återstoden analyserades. Derefter utplockades af det gula, förorenande mineralet en qvantitet, som smältes med soda, hvarefter kiselsyran bestämdes på vanligt sätt. Den befanns vara 37,5 %, hvilket blott med ett par procent skiljer sig från hvad TROLLE WACHTMEISTER funnit i den gula granaten från Långban. Pa grund af dessa data beräknades halten af främ- mande mineral att vara 2,56 % Sedan dessa frandragits får analysen följande utseende: Syre. Kiseleyrame LISA Bar N 17532 9,24 Jernoxtd rt. nd. 23,18 6,95 B]voxidaR Su Ban 55,26 3,96 INOPpaLORUd? IRRE NION N 0,20 0,04 Jeitintop cl) Urn A 0,75 0,17 | MIn oo TU Bart 2 0,69 0,16 I Kalkı92. MEBRN. PRIMER 0,02 0,01 ( ge a ee ra ar AR eg EN te 0,59 0,24 | Re, PR SO (AE GERD 0,24 0,04 Natron... BE RR HE 0,54 0,14 | TATA SE DA ET fr ARE 0,11 N DEN. 0,14 Bostorsyralabı 12.2 Port Du 0,07 Glödgningsförlust _____...... 0,93 100,04. 56 LINDSTRÖM, ANALYSER AF TVENNE MINERAL FR. LÅNGBAN. Förhållandet emellan syret i monoxiderna, jernoxiden och kiselsyran är 1:1,46:1,94 eller helt nära 1: 14:2. Mineralet är följaktligen sammansatt efter formeln R=3Pb + }(Cu, Fe, Mn, Ca, Mg, K, Na). För att ytterligare kontrollera denna formel, har jag äfven analyserat mineral från en annan stuff. Denna analys gaf efter behörig korrektion för 3,30 % främmande mineral nedanstående resultat: | Syre. Kiselsyra nr Beg sal 17,22 9.18 Jernoxidı:s. as Meere. 22,81 6,84 Bilyoxid. 2a Mona > 58,42 4,19 | INTA San OXIE 0,57 0,13 | Balken ale ‚ash. ko Se LES 0,33 0,13 | 4,57. Kalıstal ben barret 0,18 0,03 I Natront aven UD FORE Se 0,23 0,09 Som denna stuff var betydligt mera insprängd med granat m. m. än den, som användes till första analysen, lät det sig ej göra att erhålla material till pröfning a jernoxidul. Då det blott gällde att afgöra formelns rigtighet, har jag ej heller brytt mig om att bestämma glödgningsförlusten eller att eftersöka koppar i blyet, men dessa små ofullkomligheter i analysen kunna icke utöfva annat än ett mycket ringa inflytande på formeln. Beräknar man syreförhållandena befinnas dessa vara Syre i Syrei Syre i en. Denna analys bekräftar således fullkomligt rigtigheten af den ur första analysen härledda formeln. För det här omnämnda mineralet får jag, på grund af dess egenskap att smälta till en svart kula för blasröret och till erinran om dess frändskap med hyalotekiten, föreslå namnet melanotekit. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 60. 57 . . D 3 : o Det torde tillåtas mig att pa samma gång meddela en analys af ett annat Längbansmineral. Mineralet förekommer tillsammans med schefferit. Det är finstängligt och försedt med två genomgångar, hvilka med hvar- andra bilda en vinkel af nära 90”. Färgen röd till rödgrå och grå. Glansen stark glasglans till sidenglans. Genomskinande. Eg. vigten = 3,40. Smälter lätt för blasrör och ger med flusserna mangans reaktioner. Analysen gaf: TÖSSIS re er U RER LENE 47,66 Manganoxidul __......--.--- 31,65 Jernoxıdule rn 0,48 Kalk 28, AUTLUESRRRRER "N 18,16 Balken a! 1,18 I yr ESS ILE SAGE 0,19 Ralı Amar. Armin BES 0,12 INatLon IE ER 0,15 Svafvelvätefällning ......-. 0,52 100,11 Förhållandet mellan syret i baserna och kiselsyran är 1: 1,96 eller helt nära 1:2. Mineralets habitus liknar visserligen mera amphibolens, men vinkeln mellan genomgångarne hänvisar det afgjordt till pyroxengruppen, och analysen adagalägger att det är den varietet af rhodonit, som benämnes bustamit. Busta- miten är ej förut känd från Sverige, utan endast från Toscana och Mexiko. Tillägg. RATH och DAMOUR hafva nyligen (Bulletin de la societe mineralogique de France, 1880, sid. 113) beskrifvit ett mangan- blysilikat från Chili, hvilket af dem benämnts Kentrolit. Till följd af den ringa mängd analysmaterial, som stått till DA- en‘ er“) 58 LINDSTRÖM, ANALYSER AF TVENNE MINERAL FR. LÄNGBAN. MOURS förfogande, har han ej varit i stånd att bestämma man- ganens syrsättningsgrad; att den ingår såsom högre oxid än oxidul är dock bevisadt. Antager man, att den förekommer som oxid, får mineralet formeln Pb?Si + MnSi och är således kemiskt fullkomligt isomorft med melanotekiten. 59 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 6. Stockholm. Om integrationen af vissa klasser lineära homogena differentialeqvationer. Af G. MITTAG-LEFFLER. (Utdrag ur ett bref till Professor HuGo GYLDÉN.) [Meddeladt den 9 Juni 1880.] En af de intressantaste ar de undersökningar, till hvilka HERMITES studium af den LAME'ska differentialeqvationen gifvit anledning, synes mig vara den, hvilken BRIOSCHI företagit uti IX tomen af andra serien af »Annali di Matematica pura ed applicata.» Då jag i Helsingfors icke har tillfälle att se »Annali di Matematica» är det först helt nyligen jag genom Senator BRIOSCHI sjelf erhållit kännedom om sagda undersökning. Utom det märkliga 1 sjelfva den af BRIoOSCHI använda me- toden leder också densamma till det resultat, att han, jemte den förut af HERMITE integrerade LAME'ska differentialeqvationen y” = (n(n + L)k sn a + h)y också integrerar den nya differentialeqvationen 2 1 sn + h).y Zälm fe k för det fall att n är ett udda tal och att 4 satisfierar en viss algebraisk likhet. | Redan flere månader innan jag visste af tillvaron af BRIO- sCHIs arbete hade jag på helt annan väg lyckats integrera den nya BRIOSCHI'ska differentialeqvationen. Se här, huru jag gått tillväga. Låt YE YMER GU) ANS KAN A N (1) 60 MITTAG-LEFFLER, OM INTEGRATION AF LINEÄRA DIFF.EQV. vara en lineär homogen differentialeqvation af andra ordningen och antag att y, och y, bilda ett fundamentalsystem af parti- kulära integraler till densamma. Sätt sedan Det är da tydligt att 1:o hvarje produkt af två partikulära integraler till (1) nöd- vändigt kan sättas lika med ee rer, ter, der 69 en 6 betyda vissa konstanter, och att 2:0 vice-versa hvarje uttryck af formen CZ +c2 +c2 1 2 2 3 3 nödvändigt kan sättas lika med produkten af två parti- kulära integraler till (1) samt att 3:0 de tre qvantiteterna Ev ER, icke kunna vara lineärt be- roende af hvarandra eller att en likhet af formen GREG a CN 0 icke mellan dessa qvantiteter kan ega rum. Dessa tre satser härflyta omedelbart derur, att hvarje inte- gral till (1) kan bringas under formen Ar TIG och derur att mellan VB och y,, hvilka tillsammans utgöra ett fundamentalsystem af integraler till (1), icke någon relation af formen ey + ey, = (0) kan ega rum. Sätt nu för ett ögonblick ZONE CZECH vn 2 2 3 3 och eliminera En 6» € mellan de fyra egvationerna 3 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 0. 61 IS} | CN Lö 1 , ,' ' Lå € 2 F+e2 +eczZ 1 22 3 3 SION ORC Tyck 22 3 3 ”"” "” „ ASA RR e2 Ie2 1 Sl 2 2 353 gl — (SAR an e „rn 1 2 > GE 1 2 3 3 Eliminationsresultatet . DÅ SE. ARR 2), 2 ER kan betraktas som en differentialeqvation i afseende pa z. Denna differentialeqvation är homogen och lineär och satisfieras af de tre partikulära integralerna RER Dessa tre integraler bilda också tillsammans, pa grund af den tredje af de nyss anförda satserna, ett fundamentalsystem. Det är emellertid af vigt att erhalla (2) ocksa under en annan form, der koefficienterna äro uttryckta i koefficienterna till (1) i stället för som nu uti de tre qvantiteterna 2, 2, 2 För att erhalla denna form sätter jag . 3 SET Man har da I SI FA si, + La, + Bg £ eller till följd af (1) ; 2yy, = 2" Ir Der 202 och således 2yY, + 2yy, = "+ på + (p + 2g)2 + 292 samt i följd af (1) Zz" + 3p2" + (p + 2p +49)! + (4pq + 2g')2 =0 ... (3). Att (3) är samma differentialeqvation som (2) inses deraf att båda satisfieras af samma fundamentalsystem 2, z - [Zur VL Zu BL 3 62 MITTAG-LEFFLER, OM INTEGRATION AF LINEÄRA DIFF.EQV. De båda differentialeqvationerna (1) och (3) stå således i det förhållande till hvarandra att | 1:o produkten af tvänne integraler hvilka som helst till (1) nödvändigt är en integral till (3) och att 2:0 hvarje integral till (3) nödvändigt är lika med produkten af tva integraler till (1) samt att 3:0 om Y, och y, äro ett fundamentalsystem af integraler till (1) tillsammans bilda ett fundamentalsystem af integraler till (3). Ehuru nu differentialegvationen (3) är af högre ordning än (1), kan det naturligtvis lätt hända, att eqvationen (3) kan omedelart integreras, ehuru detta icke varit fallet med (1). Antag att 2 ,2,,2, utgöra ett fundamentalsystem, hvilket som helst, af integraler till (3). Man har da nödvändigt hvarest med I och Ja förstås ett fundamentalsystem af inte- graler till (1), och A, A, A, B. B, B, äro vissa konstanter. Om nu (1) tillhör den klass af differentialeqvationer, hvilka blifvit undersökta af FucHs, och hvilka endast ha regulära integraler, behöfver man för att bestämma konstanterna A, A, A, B: BB, B, endast medelst den obestämda koefficientmetoden beräkna de första koefficienterna 1 de efter potenser af («—-a) fortskridande potensserier, hvari y, och y, för ett ändligt värde pa a och för närmaste angifningen af a kunna utvecklas, samt härefter införa dessa uttryck på Y, och 4, i (4), Om man nemligen sedan till höger och till venster om likhetstecknet utvecklar efter potenser af (2a — a) samt sätter koefficienterna för samma potenser lika ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 63 hvarandra, erhåller man omedelbart ett tillräckligt antal likheter förkatt bestämma 4,4,4A,B,BsB. 1 2 3 1 2 3 Det kan också inträffa, att endast en integral till differen- tialeqvationen (3) är känd. Detta är äfven tillräckligt för att kunna integrera (1), och förutsättningen att (1) tillhör den nyss- nämda FUcH'ska klassen af differentialegvationer är vid den metod, som härvid kommer till användning, icke heller nödvändig. Låt nemligen 2 vara den kända integralen till (3). Man har då alltid u hvarvid y, och y, äro två integraler till (1). Men mellan två integraler y, och y, till (1) består den bekanta ABEL'ska relationen i R — /pdz RA TT US NAS hvarest c är en viss konstant. Nu är också a, 2 och följaktligen 7 ; —fpdz e DI = Z—g Yi zZ 2 N 2 DL ya = 2 eller — /[pdz | e 2 NG; dx | NAN 2 3 | (5) — ficka ( (PERL FÖRS OM OM AR . . "e 2 cf dz | == ost 2 a La J För att bestämma c behöfver man endast införa det så er- hållna uttrycket för y, eller Y, uti (3) samt härefter ge = ett specielt värde. De genom likheterna (5) bestämda integralerna y, och y, bilda alltid ett fundamentalsystem utom för det fall att c=0. Men om detta inträffar har man dock alltid erhållit en partikulär integral till (1), och en andra integral, hvilken tillsammans med denna bildar ett fundamentalsystem kan då genom den ur likheten 64 MITTAG-LEFFLER, OM INTEGRATION AF LINEÄRA DIFF.EQV. { : — fpdz 0) — = YY DR 2 omedelbart härflytande formeln — [pda e Um de alltid erhållas. Innan jag tillämpar den nu angifna integrationsmetoden på BRIOSCHIS differentialeqvation, så tillåt mig att förut göra en annan användning al’ densamma. Antag 4pq + 29 = 0 eller EN ' ne 9 1,7 Eee Eqvationen (3) antager da formen m a 2” + 3p2” + (p + 2p + 49)2' = 0 och satisfieras följaktligen utaf 2 = arbiträr konstant. Eqvationen v5 + gy —=0.... So (6) har således de båda integralerna — ofVg.dx Ye cfVg.dx Ye Genom insättning i (6) erhålles a ll 0) och egvationen (6) har således de båda partikulära integralerna e — ifVq de Yon Dessa båda integraler bilda också tillsamman ett fundamental- system. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 65 Ni ser att man genom att i (6) sätta 27,2 = Enz, erhåller den af Eder integrerade märkvärdiga differentialeqva- tionen u" == k = Yy + u "dn z Y. Vid sidan af denna torde också -böra ställas de på samma sätt integrerbara | : ; snz . dnz 2 2 if m dr ONE (0 ma ze yY+ wsn ey — (), SD.c Integralerna kunna med lätthet bringas under den af Eder angifna formen. Men jag atervänder till BRIOSCHIS eqvation v 1 +2 2 2 = en sn®+ hy. För att kunna utföra integrationen af densamma pa den af mig i det föregående angifna vägen, blir det förut nödvändigt att erinra om ett par satser, hvilka omedelbart härflyta ur FUCHS undersökningar. Jag begagnar härvid FROBENII beteckningssätt — BORCHARDTS Journal. Band 76 pag. 214 och följande —. Lat » (2) 2—1 0-1) 2 y + p (2). “u a, +p(@)-.y=09... (7) vara en lineär och homogen differentialeqvation af ordningen A, uti hvilken funktionerna 2 j» (CER aan 0 oa omoec 1 To i 12 2 a Aa aaa a pts ee ler 2) Do 21 22 2 jo (DB) = 0 Da 2 ana. Is 20, Al 22 äro potensserier, som konvergera inom en viss gemensam om- gifning af punkten x = 0. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Arg. 37. N:o 6. 5) 66 MITTAG-LEFFLER, OM INTEGRATION AF LINEÄRA DIFF.EQY. Inför vidare funktionerna Ko) = ele—):... (0—4 +!) Fele—1).... (0A +2), + 0l@-1)....(@ + 3)a, Ferne rar in sn nn, I) = e@—1)....(g-A+2)a, +e(@—1)....(e-A+3)a, +- een # £(0 = e(e—1).... (oO —A+ 2)a , +e(@ 1)... .(e-A + 3)a, +. er åa 3 a +a ıv FROBENIUS har visat, huruledes om man sätter Ko) = 0 och härefter enligt recursionsforslerna ge) = 0 | 00 | \ ( 9,f(0 + 2) + YO gr (0) = 9 el ol el el. en. ak 0,0, Lol 0 vor tie use, Wie ehe tee net: elle ine NA FAN RTL FOR ei, VN VN TS ER VARADE AR NA) INB CANYON SCAM) Gal BCA of, serien. nei Joke (ög je, Ve 0: ml ve: Lax. Le 10] ae, ‚eil.e/W jei ‚er ie See 3010 lolgiie NNE NE Ke Fn Ge ee ba potensserien Gy 04) G& JR Vv konvergerar för närmaste omgifningen af » =0 samt utgör en beräknar qvantiteterna g g,--- integral till differentialeqvationen (T). Om nu, som i vårt fall, differentialeqvationen (7) är af andra ordningen och eqvationen f(0o) = 0 har två skiljda rötter, så kan det inträffa, antingen att differensen mellan dessa rötter icke är ett helt tal, eller också att detta är fallet. Om differensen mellan båda rötterna icke är något helt tal, erhålles alltid medelst rekursionsformlerna (8) ett fundamentalsystem af tva partikulära integraler ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 67 o+tV > 60 hvilka konvergera för närmaste omgifningen af 2=0. Ar åter differensen mellan bada rötterna ett helt tal och betecknar man den mindre roten med o och den större med 0, samt sätter 0 0,—0, rm så maste, för att differentialeqvationen skall kunna ha ett fundamentalsystem af regulära integraler, mellan koefficien- terna a an NE SV ae likheten - 0, Far .. 2. f, (@e+Df (eo) OF EE DG +m—2)....... 5 lo 1)7e) \ Mon a... :. Do ar Du 12.0) => Ve ONE. da ene Ke+l) £(0) ega rum. Men består denna likhet sa erhålles också genom rekursionsformlerna (8) ett fundamentalsystem af två integraler oc h OO N y y 0 hvilka konvergera för närmaste omgifningen af x = 0. De nu åberopade satserna äro tillräckliga för att adagalägga, huru integrationen af BRIOSCHIS differentialeqvationen kan utföras på den af mig angifna vägen. Låt nemligen uti differential- eqvationen - y" + play + gay — 0 koefficienterna p(x) och g(x) vara sådana dubbelperiodiska funk- tioner af variabeln x, att differentialegvationen endast har regu- lära integraler, och att den emot hvarje oändlighetsställe sva- rande karakteristiska likheten f(o) =0 alltid har tvänne olika rötter, af hvilka den mindre är ett halft tal och differensen mellan den större och den mindre ett helt tal. Ni ser omedel- bart, att en integral, hvilken som helst, till denna differential- 68 MITTAG-LEFFLER, OM INTEGRATION AF LINEARA DIFF.EQV. eqvation alltid för omgifningen af ett oändlighetsställe a kan skrifvas under formen ' 90 & 2 Vv 2 1 hvarest 0, betyder den mindre af de båda rötterna till den emot a svarande karakteristiska likheten /(g) = 0, och 2 0 (ea) konvergerar för närmaste omgifningen af a. Produkten af tvänne integraler, hvilka som helst, är följaktigen alltid en funktion af rationel karakter. Samtliga integraler till den emot differen- tialeqvationen y"+ pla)y + qlc)y = 0 svarande differentialeqvationen af tredje ordningen. 2" + 3p(@)2" + (pe) + 2p(e) + 4q(2)) + (4p(v)4(2) + 2q' (x))z = 0 äro således funktioner af rationel karakter. Men det är nu möjligt att genom metoder alldeles analoga med dem, hvilka HERMITE begagnat för att integrera den LAME'ska differential- eqvationen, också integrera hvarje annan liueär och homogen differentialeqvation, hvars koefficienter äro sådana dubbelperio- diska funktioner af den oberoende variabeln x, att differential- eqvationen har ett fundamentalsystem af partikulära integraler, hvilka samtliga äro af rationel karakter. Härmed är då också gifvet, huru den ifrågavarande differentialeqvationen y" + pl(z).y + gla)y =0 alltid kan integreras. Betrakta vi nu specielt den BRIOSCHI'ska eqvationen n (7 A) LA vlt ksna+h).y en TRON sa äro här samtliga oändlighetsställen inbegripna i uttrycket iK' + 2mK + 20 VINT, hvarest m och m’ äro hela tal, hvilka som helst. Funktionerna (eo), 7.(0) ....f(0) . . . . äro desamma för hvart och ett af ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 6. 69 dessa oändlighetsställen. Den karakteriska likheten f(0) = 0 är vidare n(n + no) ONE ee 5, d och har således de båda rötterna erde AREA Or 2 n a en +1. För att differentialegvationen endast skall kunna ha regulära integraler måste likheten HäR (ON tn DYR ERE JACO 1)7 .,(@) fe, + n)/.(e, SETS RR Sa 5.208 + 1)/ (0) y te, nl) asien. u: 7 OR + Da (0) I Dina ea dee ON, Fe, +1) 7, ) 2 nn +2) ,2 2 oh . Be: a ega rum. Emedan blog k sng + h är en jemn funktion, är hvar och en af funktionerna Fe): 7,00) er ARE) .+nollach den ofvanstaende likheten är pa grund häraf identiskt uppfyld sa snart n är ett jemnt tal. Men da n är ett jemnt tal öfver- går den BRIoscrska differentialeqvationen uti den Lamk’ska, och denna kan också som HERMITE visat alltid integreras genom regulära integraler. År åter n ett udda tal, har differential- eqvationen endast då ett fundamentalsystem af ständigt regulära integraler om qvantiteten h satisfierar likheten 0 7,0, Au ad Ve 0 I.) | ke, FR 2). 2.7 8er 0 0 Ne, +n-]) On.an, Web aep: 0 Fe) 0 (0) U 5000010 VR ATGR LAMAR RR Lee Ko, +l) 0 70 MiTTAG-LEFFLER, OM INTEGRATION AF LINEÄRA DIFF.EQV. Den emot (9) svarande likheten af tredje ordningen är Da 2 2" = (n(n +2)k sö & + 4h)Z + n(n +2)k snecn@dnz.2..(11). Jag har i franska Institutets »Comptes Rendus» — 16 Fe- bruari detta är — bevisat, att en lineär och homogen differential- eqvation med dubbelperiodiska koefficienter, hvilken har en en- tydig integral, också nödvändigt måste ha en integral g(x). hvilken äfven är entydig, och dessutom har egenskapen plc + 2K) = uyle); gle + ZK)=w.yle) . - . (2). Har differentialeqvationen en integral af rationel karakter, så finnes äfven en integral g(x), hvilken har den genom formlerna (12) uttryckta egenskapen, och dessutom är af rationel karakter. En dylik funktion är enligt HERMITES terminologi en dubbel-- periodisk funktion af andra ordningen. Den emot differential- eqvationen (9) svarande differentialeqvationen af tredje ordningen (11) har nu alltid ett fundamentalsystem af integraler, hvilka äro funktioner af rationel karakter och denna differentialeqvation har således åtminstone en integral, som är en dubbelperiodisk funktion af andra ordningen. Den karakteristiska likheten till differentialeqvationen (11) är för hvar och en af oändlighets- ställena iK' + 2mK + 2miK' Ho) = le — Dee — 2) — n(n + 2)0 + nn +2) = 0 och har saledes de tre rötterna 0, 1, 0, ng, Rn +2. Häraf följer att eqvationen (11) nödvändigt har till integral antingen en funktion 9D" &(e) + 9, D" 02) +...+9,,Dra)+g, Pe), (15) uti hvilken Å H'(o). H(z + w) ( Aw) Aw)6(z) Och O0 0 äro vissa konstanter, eller ocksa nagon af de 4 zn 1 N— De) = båda funktioner, i hvilka uttrycket (13) för speciella värden pa ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1879, N:06. 7I w kan öfvergå — c.f. mitt meddelande i »Comptes Rendus» sist- lidne 26 Januari —. i Om vi nu i stället för z införa uttrycket (13) uti 2" — [n(n + 2)k. na + Ah)? —n(n + 2)k sneenzdnz.z..(14) erhalles en dubbelperiodisk funktion af andra ordningen. Kunna konstanterna } och w samt 9, GES väljas sa, att denna funktion aldrig blir oändlig, sa satisfieras också differentialeqvationen (11) af uttrycket (13) för 2. Emedan de mot likheten (11) svarande funktionerna /(o), Je) (0) .... äro desamma för alla oänd- lishetsställen :K' + 2mK + 2miiK', erfordras endast för att uttrycket (14) aldrig skall bli oändligt, att likheterna un) =0 afon+1)+ofe-n) ran N) + g;lR) Nee nel ellieiinier nel wen en VO) Ir der ND ha, ce, ve ee 00, m =. Bh. 0, (eye Gu 9, ik — 1) + Gy ers Zee If (—n) = 0 samt likheterna 9, 7(0) + 2 I: I) Ar EA ST Yr SAS + Nee Mm) = | Bi) + A) N niet 8 + 9 5. n) = 0, (16) 9,72) + 9 AD RN Mr SS NG + UN 2) 0 äro uppfyllda. Konstanterna g, I: tydelse som i (13). Konstanterna 9,9 = och g äro de N n n+2 27 8 ha här samma be- lege (n + l):sta, (n + 2):dra och (n + 3):dje koefficienterna uti den efter växande potenser af x fortskridande potensserie, hvari (13) för närmaste omgifningen af v = iK' + 2mK + 2miK' kan ut- vecklas. Konstanten g kan utan att undersökningen derföre förlorar i allmängiltighet sättas lika med ett. Konstanterna Isa: SD, äro entydigt bestämda genom likheterna (15) och det så, att hvar och en af dem blir en hel och rationel funktion af k och 72 MITTAG-LEFFLER, OM INTEGRATION AF LINEÄRA DIFF.EQV. h. I differentialeqvationen (11) äro koefficienten för 2’ en jemn funktion och koefficienten för z en udda funktion. Häraf följer omedelbart, att de olika funktionerna Fe): Je) ... med udda ordningsnummer samtliga äro identiskt noll. Häraf följer åter, att af konstanterna II "9, ade med udda ordningsnummer samtliga äro noll. Utom likheterna (15) måste emellertid också likheterna (16) vara uppfyllda. I den mellersta af dessa är koefficienten för ER lika med noll, ty I var en af rötterna till den karakteri- stiska likheten f(o)=0. För det fall, att n är ett jemnt tal eller att den BRIOSCHIska differentialeqvationen öfvergar i den LAME'ska är saledes den mellersta af likheterna (16) identiskt satisfierad och de bada öfriga bestämma da de begge i f(x) ingående konstanterna A och w. För det fall åter, att » är ett udda tal, är den mellersta af likheterna (16) icke längre en identitet, och för att denna likhet skall kunna bestå jemte likheterna (15), måste således determinanten för det lineera formsystemet De n + 1) = 0 gf(—n+2) + g/m) =0 ST n + 3) + Ir n + 1) =0 ee Ken Yan arte Me 0: zerinie),jtef we More Re ROLTTOLALO TO de + gf (—n) =0 RR) Ar 9.00; 2) EAN REN REN N N + YA n) =) vara noll. Den vilkorseqvation för qvantiteten A, hvilken här- igenom erhålles, skiljer sig dock endast skenbart från vilkors- eqvationen (10), ty så snart h har ett värde som satisfierar (10), måste eqvationen (11) ovilkorligen ha en integral af formen (13) och är detta åter fallet, måste den nyssnämda determinanten vara noll. Då n är ett udda tal, reduceras dessutom den första af eqvationerna (16) till att bli ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:06. 73 5 d R 2 I, Fr \ och den sista till att bli Ina u Dessa båda eqvationer bestämma 4 och ww, men i stället för att verkligen uttrycka g och g aa uti 2 och w och härefter N n upplösa likheterna - = gb é n+2 kan man genom en enkel betraktelse omedelbart sluta sig till värdet af dessa bada konstanter, och således också direkt fram- ställa funktionen ®(«). Funktionen ®(z) måste nemligen vara sadan att hvar och 5 är noll. I I En blick pa uttrycket (13) visar att detta inträffar, sa snart en af qvantiteterna Ve, a 0) 8 a “n—2 Or) är en udda funktion, och om vi således sätta Ox) yes erhalla vi uti - | n—1 n—3 „2 (17) D sorc+9D sne+......+9 Dsne+g sor 2 n—3 n—1 . en integral till differentialeqvationen (11). Jag har redan visat huru —Spdzr | SY dz a y=lee ) ! a. (18) — /pdz ( —cef = a | = (6 ey 5 J 2 bilda ett mot denna integral svarande system af integraler till differentialeqvationen ; FRE? "— Da k sn £ + h)y. Den metod, jag nu begagnat, för att integrera BRIOSCHT'S differentialeqvation är i manga afseenden fruktbar. Jag har visat, huru det var nog att känna en integral till differential- eqvationen 2" + 3p2” + (p + 2p + 4q)2' + (4pg + 29’) = 0 74 MITTAG-LEFFLER, OM INTEGRATION AF LINBÄRA DIFF.EQY. för att erhålla ett fundamentalsystem af integraler till likheten YEN py gu 0 Jag har också serskildt undersökt det fall, då den kända inte- sralen till den ofvanstaende differentialeqvationen af tredje ord- ningen är en konstant. Det är lätt att se, att man at denna integral kan ge en fullkomligt godtycklig form och sedan alltid erhålla en motsvarig genom formlerna (18) integrerbar differentialeqvation af andra ordningen. Differentialeqvationen HL 2" + 3p2” + (p' + 29 + 4g)2’ + (4pg + 29')2 = är nemligen en lineär differentialeqvation af första ordningen i afseende pa g och om man derföre åt z och åt p ger godtyck- liga former, finnes alltid en motsvarig form för q, sådan att differentialegvationen } yYrpy+yz0 har till integraler — [pda (A 2 = 12. e 5 — fpdz in zu 45 = 12. €e Den uppgift, hvilken jag dock nu förnämligast har i sigte, är att finna integrerbara lineära och homogena differentialeqva- tioner af andra ordningen med dubbelperiodiska koefficienter. I stället för att angripa detta problem från den nu antydda all- männa synpunkten, vill jag likvisst här endast sysselsätta mig med en mer speciel fråga. Differentialeqvationen + EEE (19) n D,snx 77 D,s un i 2 2 URN ee a)y + (8k sn + B. x snz samt de motsvariga differentialegvationer, som erhållas genom att utbyta sne mot ens och dnr, omfatta alla differential- eqvationer af andra ordningen med dubbelperiodiska koefficienter, hvilka hittills blifvit undersökta. Jag vill nu söka framställa de olika former af differential- eqvationen (19), för hvilka den motsvarande differentialeqvationen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:06. 75 af tredje ordningen har en integral, som är en dubbelperiodisk funktion af andra ordningen, hvilken inom periodparalellogrammen ER fo SM VE EN OR << icke har något annat oändlighetsställe än iX’. Den BRIOSCHI- LAME'ska differentialeqvationen CE fr” — 2) och den med Eder differentialeqvation 22 k na +hl.y=0 " D,dnzx NEE 2. & Syn udn. 0 dn z analoga: differentialeqvationen 7 ID). snz .Y+ uw Ener 0) & äro båda sådana eqvationer. snz Ni ser lätt, att den emot (19) svarande differentialegvationen af tredje ordningen är m D,sn« G I" 5 2 2 2 D,sna 2” + (30 — + 30 )2 + (2a + o+48)k sn ©+4aa + Bb) | + a(2e -1)k sn (CK +2) + 20 + 48 — 20 (1 +k))z +(48(1 + o)ksnaD sne + 2020 8 + 208 + 8) ae | + 4(0b + aß) u + 28 (20 - 1)k sn (iK” +) | | + aß, — 406 (1 + 2 =0 | Om den dubbelperiodiska funktionen af andra ordningen dege- nererar i en vanlig dubbelperiodisk funktion och denna åter an- tages vara en konstant, erhåller man den enklaste af de dubbel- periodiska funktionerna. Jag har redan undersökt det fall då (20) satisfieras af en konstant. Den härnäst enklaste af de dubbelperiodiska funktionerna erhålles om man låter en dubbel- periodisk funktion af andra ordningen degenerera i en sådan dubbelperiodisk funktion, som jag betraktat i »Comptes Rendus» för den 26 nästlidne Januari, och om denna funktion åter är ke g.e der g och A är konstanter. g 76 MITTAG-LEFFLER, OM INTEGRATION AF LINEÄRA DIFF.BQV. Jag sätter nu g = 1, hvilket icke minskar allmängiltigheten af min undersökning samt inför uti (20) i stället för z uttrycket e”. Ni ser genast, att för att denna form pa z skall satisfiera (20), är nödvändigt och tillräckligt, att 46(1 + a) =0 2(20 + 208 + 8) + (20 + a + 48)2=0 (28, + ar) 2 —1)=0 | Es | (aß, + a8.) + 4aa + B)A + Jul =0 | (20) | 2 2 2 2 23 | 40.8 — 406 (1 +k ) + 200 +28 — 0 (1 +4£ ))2 +30 4 +4 0 Genom att upplösa dessa likheter finner man följande bada Pp j integrerbara differentialegvationer, enzdnz 7 (FE + 28 )y + (BE na + 8 EE + 8£)y =0.. (22) i hvilken 8 och 8 äro arbiträra konstanter, och = 29 DR EN (23); samt enz dnz enzdnz Ma eV AR +8).y=0. . (24), i hvilken konstanterna «, a, Ba har äro förbundna genom likheten \ 7 + =0 u a BT : men 1 öfrigt äro fullkomligt arbiträra. Qvantiteten 2 erhålles för den sistnämnda differentialeqvationen ur likheten Jag erinrar nu om de båda formlerna (5), i hvilka kon- stanten c erhålles genom att i likheten dz ga E [222” — 2 Be 2p2z + 4gz 7 ge at variabeln w något passande värde. Ni ser omedelbart att för differentialeqvationen (22) blir 2 2 ce = 48k 9 och om Ni således i stället för 8 sätter u , finner Ni, att diffe- rentialeqvationen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 6. 77 (+ 28 Jy + (ök sma +9 4 )y=0.. (26) snz har de bada integralerna fix + iukfsnzd« 2 f ( — | ee ett resultat, som naturligtvis omedelbart kan verifieras. För Bl 0 öfvergar (27) i den redan omnämda differentialeqvationen yo Yy ee sn &. (20): snz För likheten (24) blir c—=0 och för det fall att « icke är noll har saledes (24) till integral De Be kn ZI En andra integral, hvilken tillsammans med y bildar ett funda- 1 mentalsystem erhålles medelst formeln att bli Om uti (24) « =0 blir äfven Ce 0 och det är lätt att se, huru den nu begagnade metoden leder till de kända integralerna till likheten Vält ey le os be oo or (31). Men jag afbryter här, under förbehåll att en annan gång fa aterkomma till de ännu återstående former af differential- eqvationen (19), hvilka kunna integreras genom att pa det angifna sättet ta till hjelp en differentialeqvation af tredje ordningen. ee er ner eo ee, al ör Ler 8 LON Ten 10.7 lee, 0 tern ofkle er leite, TellzeWeh on HER (Obere Waid. St. Gallen. 31 Maj 1880.) Stockholm, 1880. Kongl. Boktryckeriet, rer m 4 | ; : u M; N PTR u; EN I ONT i REA TANNER no NaN Ön | f eh 3 y ; | äl En 3 3 7 L \ ; j Ne | | AME | a; we N le SR. 23 NER EE EN 708 W In AR 8 ÖFVERSIGT AF KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. , Årg. 37. 1880. Je 7. Onsdagen den 15 September. Sedan Akademien erhållit nådig remiss å Riksdagens fram- ställning om ändring i gällande fiskeristadgas föreskrifter an- gående ostronfiske, hade Hrr O. TORELL och F. A. SMITT, efter erhållet uppdrag, i ämnet afgifvit utlåtande, som af Akademien godkändes. Af Docenten Dr A. WIJKANDER, hvilken af Akademien er- hållit uppdrag att såsom svenskt ombud deltaga i en internationel konferens, som öppnades i Bern den 7 sistlidne Augusti för behandling af frågan om inrättande af fysikaliska observations- stationer i polartrakterna, hade berättelse om konferensens för- handlingar blifvit afgifven. På tillstyrkan af utsedde Komiterade antogs till införande i Akademiens Handlingar en af Prof. P. T. CLEVE inlemnad afhandling: »On some new and little known Diatoms». Hr SMITT redogjorde för innehållet af Intendenten Dr A. W. MALMS nyligen utgifna arbete »Bohussillen». Hr LINDSTRÖM refererade den berättelse, som Professor B. LUNDGREN afgifvit om den resa, han såsom Letterstedtsk stipendiat utfört för geologiska forskningars anställande. Hr WITTROcK redogjorde för ofvannämnda afhandling af Prof. P. T. CLEVE, samt förevisade två delar af dennes och J. D. MÖLLERS Diatomacé-preparatverk, uti hvilket original- preparat blifvit lemnade af åtskilliga i nämnda afhandling be- skrifna nya arter. ID Hr CHR. LOVÉN beskref och förklarade några af honom iakttagna, egenomliga elektriskt-akustiska fenomen. Sekreteraren meddelade på författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Om Erbinjorden», af Prof. P. T. CLEVE*; 2:0) »Om Tulium», af densamme*; 3:0) »Om inverkan af urin- ämne pa sulfonklorider», af Fil. Kand. S. U. ELANDER*; 4:0) »Om hybriditeterna inom de skandinaviska Tetraonidernas grupp, och särskildt om en ny form utaf sådana, förslagsvis kallad Morip-Orre», af Intendenten A. W. MALM”; 5:0) »Om Luftrör- säcken hos Emu eller Nyholländska strutsen», af densamme*. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Statistiska Centralbyrån. Publikationer, 8 häften. Från Stadsfullmäktige i Stockholm. Berättelse om Stockholms Kommunalförvaltning, 1878; Register, 1868—1877. Från Jernkontoret. TÖRNEBOHM, A. E. Geologisk öfversigtskarta öfver mellersta Sveri- ges bergslag, bl. 3, 5. Från K. Videnskabernes Selskab i Köpenhamn. Skrifter. (5) NW. & Math. Afd. Bd. 12:6, 12:5. Oversigt, 1879: 3; 1880: 1. KLEINSCHMIDT, S. Den Grönlandske Ordbog. 1881. 8:0. Från Finska Vetenskaps Societeten i Helsingfors. Acta, ho Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk, H. 32. Observations météorologiques, 1878. Från Societe Entomologique i Bruxelles. Annales, T. 22. (Forts. å sid. 12.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1880. N:o 7. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 58. Om Erbinjorden. 2 1 CrHvm [Meddeladt den 15 September 1880.] Såsom jag förut!) uppgifvit innehåller den erbinjord, som förr ansågs såsom ett homogent ämne, utom ytterbin och små mängder skandiumoxid äfven trenne jordarter med absorptions- spektra. Då den kemiska naturen af dessa trenne, hittills ej isolerade jordarter, är alldeles okänd, torde man böra reservera namnet erbinjord för den oxid, hvars salter utmärkas af de in- tensivaste och talrikaste absorptionsbanden. Efter arslanga arbeten har jag ändtligen lyckats isolera den verkliga erbinjorden och erhålla den i så rent tillstånd. att dess molekylarvigt visat sig konstant och således kunnat med nöjaktig säkerhet bestämmas. Trots de ihärdigaste försök har jag ännu ej kunnat absolut fränskilja alla spår af de öfriga jordarter, som förekomma i den gamla erbinjorden. Men dessa förorenin- gar hafva varit blott spår, som ej kunna märkbart influera på undersökningens resultat. Den metod, hvilken jag användt, är den gamla välbekanta, som består i nitratens sönderdelning genom smältning och upp- hettning, som enligt MARIGNAC'S föredöme alltid drefs så långt att olösliga basiska nitrat bildades vid återstodens utkokning med vatten. Genom aktgifvande på fraktionernas absorptionsband och talrika (hundradetals gånger upprepade) dekompositioner af de olika fraktionerna erhölls slutligen ungefär 18 gr. nästan ren 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1879. N:o 7, pag. 11. 4 CLEVE, OM ERBINJORDEN. erbinjord, hvilken mängd ej kan anses särdeles betydande 1 för- hållande till det material, ungefär 9 kilogr. råa jordarter ur gadolinit, euxenit och keilhauit, som till försöken användes. Erbin- jordens mängd är ej synnerligen stor, och dertill kommer att metoden är 1 hög grad otillfredsställande. Största delen af den erbinjord, som undersökts af BUNSEN, HÖGLUND m. fl., utgöres af MARIGNAC’S ytterbinjord. För bestämmandet af erbiums atomvigt sönderdelades nitraten af de 13 gr. nästan ren jord, hvarigenom 4 fraktioner erhöllos. Den första och sista fraktionens jordart förvandlades till sulfat, af hvars mängd metallens atomvigt beräknades. Den 1:sta fraktionen, som vägde 5,4 gr., gaf följande resultat: 1,0692 or. gaf 1,7436 gr. sulfat. Den 4:de fraktionen, som utgjordes af 3,5 gr., gaf vid för- sök följande resultat: a. 1,2153 gr. gaf 1,982 gr. sulfat. b. 0,785 gr. gaf 1,2808 gr. sulfat. III Af dessa försök beräknas atomvigten för Er il 4a. 4b. 166,25 166,21 166 Flera gånger har jag vid försök att bestämma atomvigten af de renaste fraktionerna af erbinjord funnit talet 166, som bör vara alldeles exakt eller ej gerna kan skilja sig från den sanna atomvigten med mer än ett par tiondedelar af en enhet. Enligt NILSON är ytterbiums atomvigt 173, hvadan således blott 7 enheter skilja de bägge metallernas atomvigter åt. Den rena erbinjorden har en utomordentligt vacker rosenröd färg, äfven efter stark och ihållande glödgning. Den angripes långsamt af utspädda syror, men lätt af koncentrerade, hvarvid salter af vacker och intensiv färg bildas. En lösning af erbium- nitrat, innehållande blott 1 procent erbinjord, är rosenröd, der- emot synes knapt spår till färg, när lösningen innehåller endast 2/10 procent. Absorptionsspektret synes vid ganska stark ut- spädning. I ett lager af 5 centimeter syntes ej absorptions- bandet i indigo (4 4475—4515) hos en lösning af ?/,, procent. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0%. 5 Det starka bandet A röda fältet (A 6515—6545) syntes knapt 4 en lösning af !/,,, procent. Deremot syntes ännu i en lösning af 3/00 procent de starkaste banden A 5225—5235 (grönt) och 1 4865—4877 (blått). Erbinjordens sp. vigt är enligt en bestämning af S. O. PET- TERSSON 8,64. Erbinjordens formel är utan tvifvel Er,O,, hvilket framgår af sammansättningen af dess salter. Endast ett ringa antal har hittills blifvit undersökt, men af erbinjordens förhållanden synes otvifvelaktigt framgå, att salterna hafva samma formler som kunna beräknas af HÖGLUNDS analyser af den gamla erbin- jordens salter. Erbin och ytterbin äro således i kemiskt hän- seende nästan alldeles lika. De skiljas genom färgen, absorp- tionsbanden, spektrallinierna och en obetydlig olikhet i afseende på basisk energi. Erbiumnitrat — Eb,6NO, + 10H,0 — bildar vackra, röda, ej deliqvescenta kristaller. a. 0,5623 gr. pressadt salt gaf vid glödgning 0,2428 gr. Eb,O,. | b. 1,045 gr. gaf 0,4465 gr. Eb,O,. I procent: a. b. 43,18 42,73. _ Formeln fordrar 42,99 procent Eb,O,. Vid saltets upphett- ning till 130° uppstod en vigtsförlust af 7,85 procent, hvaraf skulle följa, att saltet vid nämda temperatur förlorar 4H,O (8,14 procent). Enligt HÖGLUND skall det gamla erbiumnitratet innehålla 12H,0, men hans analyser stämma bättre med ofvan uppgifna formel. Erbiumsulfat — Er,350, + 8H,0 — bildar vackra, rosen- röda, väl utbildade kristaller. 100 delar kokande vatten lösa 4,726 delar salt. 1,5120 gr. förlorade vid upphettning 0,282 gr. H,O eller 18,65 procent. Formeln fordrar: 18,85 procent. 6 CLEVE, OM ERBINJORDEN. Kaliumerbiumsulfat — Er,K,4SO, + 4H,0 — erhölls genom afdunstning öfver svafvelsyra af godtyckliga mängder erbiumsulfat och kaliumsulfat. Sedan öfverskott af kaliumsulfat utkristalli- serat, erhölls ur moderluten det ganska lättlösliga dubbelsaltet i form af rosenröda, kristalliniska skorpor. 0,7478 gr. förlorade vid upphettning 0,065 gr. H,O och gaf 0,534 gr. Er,3SO, och 0,159 gr. K,SO,. I procent: Funnet Beräknadt: E23S0,: ua. 71,41 71,57 KES0,;::. 2 21,26 20,12 IE Oe ee ee 8,69 8,31 Ammoniumerbiumsulfat — Er,(NH,)4S0O, + 8H,0 — er- hölls genom frivillig afdunstning af de i godtyckliga mängder blandade enkla sulfaten. Den erhallna saltmassan omkristalli- serades, da rosenröda vartor af tätt gyttrade kristaller erhöllos. a. 0,4448 gr. mellan papper pressadt salt förlorade vid 130° 0,065 gr. H,O och gaf vid lindrig glögning 0,3068 gr. Er,3SO,. b. 0,566 gr. gaf 0,3903 gr. Er,3SO,. Funnet: Beräknadt: as b. ENS SÖT AA 68,98 68,92 69,20 HOSE 14,61 "HÖ 14,06. Af saltets 8 mol. H,O qvarhalles således 1 mol. vid 130°. Erbiumselenit — Ery0,4SeO, + 5H,0 — erhölls genom sammanblandning af lösningar af erbiuninitrat och selensyrlighet i öfverskott, hvarefter alkohol tillsattes tills grumling uppstod. Inom kort afsatte sig selenitet i mycket fina, till runda bollar förenade nalar af rosenröd färg. Saltet pressades mellan papper innan det analyserades. a. 0,5823 gr. gaf vid 115° 0,05 gr. H,O, och efter be- handling med svafvelsyrlighet erhölls 0,1990 gr. Se och 0,3960 gr. E1,3S0,. b. 0,5546 gr. förlorade vid 115° H,O 0,0478 gr. H,O och gaf 0,1890 gr. Se och 0,376 gr. E1,3SO,. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 7 I procent: Funnet: Beräknadt: a. b. ir 8 er: 41,68 41,55 41,57 SON. ..2. 2 48,02 47,88 48,58 EROF Ya 8,59 8,62 RE 98,29 98,05 98,03. För det analoga saltet af yttrium har jag förut uppgifvit en formel med 4H,O, men analyserna stämma bättre med en formel, som innehåller 5H,0. Således bortgå från dessa karak- täristiska jordselenit 4 mol. vatten vid upphettning, men den 5:te qvarstannar. Erbiumoxalat — Er,3C,0, + 9H,0 — erhölls med oxalsyra ur en varm och starkt sur lösning af nitratet. Saltet bildar ett rosenrödt kristallpulver. Då man fäller kalla lösningar, erhålles ‘ oxalatet i form af en seg massa, som kan utdragas i trådar men inom kort stelnar kristalliniskt. Mellan papper pressadt salt gaf vid analys: 1,3530 gr. förlorade vid 115° 0,139 gr. H,O och lemnade vid glödgning 0,669 gr. Er,O, eller 49,44 procent. Formeln for- drar: 50,13 proc. Er,O,. Den vid 115° bortgäende vattenhalten motsvarar 4 mol. ber. 9,49 proc., funnet 10,27, hvarför det torkade saltet håller 5H,O. Erbiumformiat. Då glödgad erbinjord uti små portioner tillsattes myrsyra, upphettad till kokning, erhölls ett tungt, knapt kristalliniskt, rosenrödt pulver, till utseendet oförändrad erbinjord, under det högst obetydligt erbin fans i den öfverskjutande syran. Detta salt är neutralt, vattenfritt formiat, som ehuru långsamt löser sig i vatten till en rosenröd vätska, hvilken vid afdunstning öfver svafvelsyra intorkar till en seg och klibbig massa. Efter någon tid stelnar denna till en strålig samling af fina nålar. Löses denna i vatten och lemnas lösningen till frivillig af- dunstning, erhållas vackra och väl utbildade kristaller af formeln Er,6CHO, + 4H,0. 0,4925 gr. af det utpressade saltet gaf vid upphettning i torkskåp till 130° 0,054 gr. H,O och 0,2796 gr. Er,O,. 8 CLEVE, OM ERBINJORDEN. 0,3837 gr. gaf 0,0402 gr. H,O och 0,218 gr. Er,O,. I procent: Fuütinet: Beräknadt: a. b. ETS ÖR 2. mr ua 56,77 56,81 56,38 HA! aa 4%) 10,96 10,47 10,68. Erbiumplatocyanid — Er,Pts(CN),, + 21H,0 — erhölls ge- nom sönderdelning af bariumplatinacyanur och erbiumsulfat. Saltet anskjuter ur rosenröd lösning i vackra, mörkröda, väl utbildade prismer, som pa ytorna äro metalliskt gröna och vio- letta. Saltet, som är mycket lättlösligt i hett vatten, är luft- beständigt och liknar fullständigt motsvarande yttriumsalt. 0,4065 gr. förloradee vid 150° 0,0855 gr. H,O och gaf 0,3065 gr. Pt + Er,3SO,, 0,1480 gr. Pt och 0,1620 gr. Er,3SO,. Funnet: Beräknadt: Pt... et... 36,41 36,74 Bir. 22.220 Se): 21,34 20,55 Pt+ Er,3s0n 20.2 75,40 75,12 SET Öl RI RO ROR N 21,03 on ANT Saltet qvarhåller således vid 150” ännu 2H,O. 9 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 7. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 59. Om Tulium. AGE JES I (Omonrast [Meddeladt den 15 September 1880]. Af de tvänne jordarter, hvilka ega absorptionsspektra och ingå jämte den egentliga erbinjorden uti den förr s. k. erbin- jorden, har jag benämnt den ena tuliumoxid och den andra holmiumoxid. Att den senares absorptionsband ej tillhöra den egentliga erbinjorden har redan före mig blifvit funnet af SORET, ehuru jag var obekant med hans undersökning. SORET har be- tecknat denna hittills ej isolerade jordart x och förmodar att den är identisk med DELAFONTAINES filippiumoxid. Denna för- modan är icke riktig. DELAFONTAINE har visserligen i Compt. Rend. 1880 N:o 5 pag. 223 påstått, att filippiumoxid och « eller holmiumoxiden äro identiska, men kort derpa har han uti Arch. der Sc. phys. et nat. 1880 uttalat, att filippiumoxiden icke har något absorptionsspektrum. Det blir således ej möjligt att identifiera filippiumoxiden, hvars tillvaro för öfrigt numera icke kan anses bevisad, med x eller homiumoxiden. Homiumoxiden är ännu icke isolerad, men man kan förutse, att dess molekylarvigt ganska mycket närmar sig erbinjordens. Jag har användt all möjlig möda att erhålla tuliumoxiden ren, men arbetet har varit vida svårare än jag kunnat föreställa mig. Emellertid har jag lyckats att afgjordt bevisa tillvaron af denna oxid. För att isolera tuliumoxiden har jag användt den vanliga metoden genom nitratens sönderdelning i hetta och sökt så mycket som möjligt på ett ställe koncentrera den oxid, hvilken utmärkes 10 CLEVE, OM TULIUM. af tuliums karaktäristiska band. Jag har således efter mycket talrika sönderdelningar erhållit en hvit jordart, som innehöll omkring 5 procent erbinjord och derjämte en icke bestämbar mängd ytterbin. Denna jordarts lösningar äro färglösa, men visa tvänne starka absorptionsband, det ena det förut iakttagna (2 6840) i röda fältet det andra i det bla (A 4645). Det senare bandet är bredt och skuggigt i koncentrerade och tuliumrika lösningar, men förtunnas hastigt vid utspädning. Det tillhör ej erbin. Det måste ännu anses såsom ej fullt afgjordt om det ej möjligen tillhör något ännu okändt ämne. : Denna oxid, som säledes har färglösa salter liksom ytterbin, men ett af tva band sammansatt absorptionsspektrum, har en mol.vigt, som uppgår till 129,6 (RO). Då den ringa mängden erbinjord, som finnes inblandad, kan anses sänka mol.vigten 0,2, är till följd af inblandad ytterbinjord talet 129,8 att anse som ett maximum för tuliumoxiden. Emedan den starkt röda erbin- jord, som HÖGLUND undersökt, har mol.vigten 129,7 och ytterbin- jorden 131,3 är det tydligt, att den af mig erhållna oxiden ej kan vara en blandning af ytterbinjord och erbinjord, utan måste till största delen utgöras af oxiden till ett nytt grundämne. Om tuliumoxiden är en sesquioxid, hvilket är troligt, måste dess radikal, metallen tulium, hafva maximum-atomvigten 170,7. Ytterbiums atomvigt är enligt NILSON 173 och erbiums enligt mina försök 166. Huru mycket atomvigten 170,7 kan sänkas kan jag icke för närvarande afgöra. Enligt Prof. THALENS undersökning gaf profvet ganska starka ytterbinlinier, men ytter- biums spektrum är mycket intensivt. Skulle tuliums atomvigt vara medeltalet af ytterbiums och erbiums, bör den vara 169,5, men jag tror knapt att den är så låg. £ Tuliums spektrum har blifvit undersökt af Prof. THALEN, som funnit 16 för denna metall karaktäristiska linier 2). Angäende upptäckten af tuliumlinien sasom ej tillhörande erbinspektret har SORET i Comptes Rend. 1879 T. 89 pag. 522 uppgifvit, att han före Prof. THALENS och mina undersökningar 1) Compt. Rend. XCI p. 376 (1880). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 11 funnit samma sak. SORETS uppgift om denna linea !) lyder som följer: »Avec la solution 1 (klorerbium) les quatres raies du groupe désigné par y par M. M. BAHR et BUNSEN, sont facilement visibles dans le rouge; la premiere et la troisieme sont beaucoup plus fortes que les deux autres. Mais dans la solution 3 (klo- rider rika pa ©) on ne distingue par la premiere de ces quatres raies (29—30 echelle de Bunsen; A = 683,5 Lecoq de B) bien que toutes les autres raies de l’erbine soient beaucoup plus fortes qu’avec la liqueur 1. Je cite ce fait sans en tirer aucune con- clusion pour le moment (note: Il est possible que j’aie å revenir plus tard sur ce point qui est peut-@tre en correlation avec les faits nouveaux observes par M. MARIGNAC dans les recherches qu’il poursuit actuellement); il peut provenir de ce que la liqueur 3 affaiblit notablement la partie la moins refrangible du spectre jusqu’a la place ou cette raie devrait se rencontrer; mais cette explication me parait peu probable». MARIGNAC säger om den ifrågavarande linien 2): ». .. ’autre dans le rouge (2 = 683,5) a été decrite comme appartenant aussi a l’erbine, mais M. SORET a &mis quelques doutes sur ce der- nier point». Detta är allt, som blifvit publiceradt öfver tuliumlinien före Prof. THALEN’S och mina undersökningar. Svärligen kan man af dessa citat draga den slutsatsen, att linien tillhör ett nytt ämne, hvilket deremot är ganska klart af vara uppgifter. !) Arch. der sc. phys. et nat. LXIII, pag. 9. ?) Arch. der sc. phys. et nat. LXIV, pag. 101. 12 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 2.) Från Royal Society i London. Philosophical transactions 1879: 1—2; 1880:1. Proceedings, N:o 197—2039. List, 1879. LÄ Från Geological Society i London. Journal, 143. Från Zoological Society i London. Transactions, Vol. 11: 2. Proceedings, 1880: 1—2. Catalogue of the library. London, 1880. 8:0. Från Regeringen för Vestindien i London. Scientific results of the second Yarkand mission. 4 häften. Frän Societe Zoologique i Paris. Bulletin, 1879: 1—6. Från Société d’ Emulation i Besangon. Memoires, (5) 3. Från Societe Linneenne i Caen. Bulletin, (3) Vol. 1—2. Från Académie des Sciences &c. i Dijon. Mémoires, (3) T. 5. Från Scuola Normale Superiore_i Pisa. Annali, Vol. 1—5. Från K. Meteorologisch Instituut i Utrecht. Jaarboek, Jaarg. 31: 1. Från Bataviaasch Genootschap van Kunsten en Wetenschappeni Batavia. Verhandelingen, D. 39: 2; 41: 1. Notulen, D. 17: N:o 2-4; Register, 1867—1878. Tijdschrift voor Indische Taal-, Land- en Volkenkunde, D. 25: 4-6; 26: 1. (Forts. & sid. 16.) 13 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 7. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 60. Om inverkan af urinämne på sulfonklorider. Af S. U. ELANDER. [Meddeladt den 15 September 1880.] Vid inverkan af 1 mol. urinämne på 1 mol. benzolsulfon- klorid visar sig alltid att ungefär hälften af kloriden icke in- träder i reaktion. Om man derför upphettar 2 mol. urinämne och 1 mol. benzolsulfonklorid, sker, i fall temperaturen ej får stiga allt för högt, en glatt reaktion under utveckling af klor- vätegas. Man opererar bäst vid en temperatur under 100°, t. ex. på vattenbad. Så snart blandningen smält, inträder reaktionen och är färdig när allt stelnar. Återstoden löser sig i hett vatten utan återstod, och ur lösningen erhålles ett ämne i färglösa kristaller, grupperade till halfklotformiga massor. Denna förening gaf vid analys: (BES EN 1A PR 36,85 36,90 36,85 12 Eee Ps Dort 4,82 4,98 4,95 SERBIEN... 12,69 12,58 (ee SE 24,27 24,28 NINI DT EN... Del 21,26. Hvaraf formeln: C,H,SON,H,C,0O, + H,O, som fordrar: RR... RANA SR Le 36,92 LEENA LA | 2,2: on ar FA RDR 4,62 Sub 2 u SR TA TOTTA EN 12,31 Ob: 11 Sa UN LERA 24,61 14 ELANDER, OM INVERKAN AF URINÄMNE PÅ SULFONKLORIDER. I fall reaktionen eger rum vid högre temperatur, i oljbad, utvecklas kolsyra i mängd, och dervid bildas såsom hufvudsaklig produkt ett i breda, perlglänsande, tunna taflor kristalliserande ämne, som till sammansättningen motsvarar formeln: C,H,;SON,H,CO + H,O. Funnet: Beräknadt: | Öje Ar rn 38,65 38,58 38,71 TE N 5,23 5,07 Seat ER 15,04 [4,75 (OEI ANN 22,29 22,12 IN 3.12. 0200 a 18,79 19,35. a-Naftalinsulfonsyrans klorid ger vid upphettning med urin- ämne jämte andra produkter ett i vatten lösligt ämne, som bildar halfrunda kristallgyttringar af formeln: aC H;SON,H,C,O, + H30. Funnet: Beräknadt: NR N.. 46,15 46,22 46,45 Ey ee BE 4,82 4,52 Sr 10,52 > 10,32 OR UGL 20,22 20,65 Na a 18,27 18,31 18,06. Naftalinderivatet motsvarar således det förra benzolderivatet. Dessa föreningar äro möjligen analoga med pyruvil och allantoin. CH,C De CH Ba | |co | co CO—NH]| CO—NH Pyruvil. Allantoin. NHCONH, NHCONH, CAH;SO INH] gg +30; — aCH;SOINH| gg + HO. fm NH Benzolderivatet. Naftalinderivatet. Det andra benzolderivatet uppstår ur det första uppenbar- ligen under upptagande af I mol. H,O och förlust af CO, och NH,. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 7. 15 Dess formel är således: NH NHCONH, Det är dock möjligt, att föreningarna äro biuretderivat och att C,11,80 | + H,0, det första benzolderivatet är: f NH, — NH | ES + H,O NwH| co C,H,SO da det andra blir: NH, (,H,SO Ina + H,0 NH I sjelfva verket ger det förra derivatet, men ej det senare, med kali och kopparvitriol biuretreaktion. Dessa undersökningar, till hvilkas företagande jag uppmanats af Prof. P. T. CLEVE, under hvars ledning äfven arbetet fortgatt, ämnar jag under närmaste framtiden fullfölja och efter hand utsträcka till sulfonklorider och diamider i allmänhet. 16 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. r (Forts. frän sid. 12). Från Societe Imp. des Naturalistes i Moskwa. Bulletin, 1879: 3—4. Från Universitetet i Kasan. Isvestia, D. 46: 1—6. Från Physikalische Gesellschaft Berlin. Die Fortschritte der Physik, Jahrg. 31: 1—2. Från Entomologischer Verein i Berlin. Deutsche Entomologische Zeitschrift, Jahrg. 23: 1-2; 24: 1. Från Medicinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Zeitschrift, Bd. 14: 2—3. Från Universitetet i Rostock. Akademiskt tryck, 1879/80. 20 st. Från Physikalisch-Medicinische Gesellschaft i Würzburg. Verhandlungen, Bd. 14: 1-4. Från K.K. Oesterreichische Gesellschaft für Meteorologie i Wien. Zeitschrift, Bd. 15: 1-9. Från U.S. Coast Survey i Washington. Report, 1874, 1876: 1-2. SIGSBEE, CH. Deepsea sounding and dredging. Wash. 1880. 4:0. Från Astronomical Observatory i Cambridge U.S. Annals, Vol. 12. Annual report, 34. Från Författarne. BERNDTSON. C. I. B. Svensk-Fransk Ordbok, H. 3. ForsseLL, N. E. Berättelser öfver k. Veterinär-inrättningen 1 Skara, 1862—1878/9. TROMHOLT, S. Takttagelser over Nordlys... 1. Chra. 1880. 8:0. CHEVREUL, E. Etudes des procedes de l’esprit humain dans la recherche de linconnu . . . Par. 1877. 4:o. — — Resume d'une histoire de la matiere. Par. 1878. 4:0. (Forts. & sid. 32.) 17 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 7. Stockholm. % Om hybriditeterna inom de Skandinaviska Tetraoni- dernas grupp och särskildt om en ny form utaf sädana, förslagsvis kallad Morip-Orre, Lagopotetrie Dicksonü. Af A. W. Mar". [Meädeladt den 15 September 1880.] Den 2:dra Juli år 1744 gjorde Hr G. A. RUTENSCHIÖLD den Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien bekant med »et slags skogsfogel, som af skyttar i Småland och Vestergjötland kallas Rackelhanar» !), »de der skola hafva Orre till fader och Tjäder- höna til moder». | År 1761 upptogs denna sällsamma fogel af LINNÉ uti Fauna suecica p. 72—73, under n:r 201, med det särskilda tillägget: »Ipse hanc vidi. Species hybrida a precedenti et sequenti specie», således af Tjäder och Orre. Det dröjde likväl en lång följd af år, innan honan blef bekant. Första gången afbildades en sådan af W. v. WRIGHT uti Tidskrift för jägare och naturforskare, 1:sta årg., Stockholm 1832, jemte text af B. FRIES; efter exemplar från Jemtland. S. NILSSON hade likväl förut beskrifvit honan, i Skandinavisk Fauna, efter exemplar i GYLLENKROOKS samling. : Sedan den tiden ha ej så få honor ertappats och förvärfvats för de offentliga samlingarna uti vårt land och beskrifvits af NILSSON, C. J. SUNDEVALL och förf. till Göteborgs och Bohus- läns Fauna, Ryggradsdjuren ?). 1) Kongl. Sv. Vet.-Akad. Handl. 1744, s. 181—183. ?) Enligt SUNDEVALL ha från 1839 till 1866 59 stycken Rackelfoglar inköpts till Riksmuseum i Stockholm, hvartill komma 5, som förut funnos i sam- Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. Nio 7. 2 18 A. W. MALM, OM MORIP-ORRE. Foglen är ingalunda sällsynt i t. ex. Småland och vestra delen af Sverige. Äfven honan är, ej svår att erhålla, då man gjort vildthandlaren förtrogen med de lätt i ögonen fallande karakterer, hvarigenom Rackelhönan skiljer sig från Orr- och Tjäderhönor, samt dertill lofvat skälig betalning för exemplar af den först nämda. I den senare tiden har Possessionaten på Hillingsjö i Bolle- bygds pastorat, Hr L. V. MENZER, omkring år 1848, såsom han uppgifvit !), funnit en Rackelhöna vid, enligt hans förmening, hennes eget bo, som innehöll två ägg. Rackelfoglens tillvaro är säledes sedan lång tid tillbaka känd utaf naturforskaren. För jägaren har han utan tvifvel varit bekant långt förut; men huruvida denna fogelform, denna hybrid utaf Orre och Tjäderhöna någongång sjelf fortplantat sig, derpa föreligger, mig veterligen, hittilldags ej något af- görande bevis. I fångenskap är det ej ovanligt att bastarder af foglar till- hörande olika arter, till och med af olika slägten, fortplanta sig. Detta har jag sjelf iakttagit med bastarder erhållna vid häckning af Steglits, hane och Kanarifogel, hona. Jag hade i min ung- dom, uti Lund, ofta sådana sammanparade, samt en gång ett par, som inom samma försommar lemnade två kullar, den ena med fyra och den andra med fem ungar, hvilka alia blefvo ut- bildade och lefde, somliga blott ett, andra deremot flera år. Sådana utmärka sig som bekant för en och hvar, som sysselsatt sig med burfoglar, derigenom, att halsryggen och kroppen undertill äro mer eller mindre gulbrokiga; ryggen gräbrunaktig, mer eller mindre rent enfärgad, hvilket är fallet med äfven hufvudet, som dertill är försedt med en gul eller brandgul ring bakom näbb- roten, motsvarande steglitsens röda färg derstädes. lingen, tillhopa 64, bland hvilka blott 2 honor. Enligt nämda arbete utaf mig, sid. 269, ha, sedan år 1847, 19 exemplar inköpts till Naturhistoriska Museum i Göteborg, bland hvilka 4 honor. 1) Maım, 1. c., s. 270. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 7. 19 Det följande året sammanparades sådana bastarder och lemnade afkomma i fulltaliga kullar; men ungarna utaf dessa hybrider närmade sig till färg ofta den vanliga, gul- och grön- brokiga varieteten af Kanarifogel. Endast undantagsvis förekom den nämda ringen bakom näbbroten, och var i alla fall ej utaf den klara färg som hos föräldrarna. För några år sedan fans uti Trädgårdsföreningens i Göte- borg anläggning ett exemplar, en hane, af Cygnopsis cygnoides och ett par exemplar, tvenne honor, af Leucoblepharon canadensis. Svangasen och en af Canadagässen slöto sig inom kort till- samman och lemnade två år i rad afkomma; det ena året med fyra, det andra året med sex ungar i kullen, hvilka alla blefvo utbildade. Större antalet utaf dessa slagtades tid efter annan. De, som fingo lefva, ingingo emellertid ej hjonelag, hvarken med hvarandra eller med några andra utaf de gåsfoglar, som sam- tidigt underhöllos på stället. Kort derpå dogo både Svangåsen och hans utvalda, Canadagasen. Den andra honan lefde ännu år 1878. Denna har emellertid under de två sista åren äfven haft sig en älskare uti en hane af Chenalopex cwegyptiaca, som, änskönt en hona utaf denna art äfven finnes på platsen, alltid visat sig fiendligt sinnad mot henne. Denna har under samma tid hållit sig till en hane utaf Cairina moschata. Saväl Canada- gåsen som Nilgåsen ha under båda åren inrättat sig för fort- plantning och lagt ägg samt rufvat dessa under en längre tid, under det att hanarna, hvar och en på sitt hall, troget hållit vakt i närheten af reden. Utaf de lagda äggen har likväl ej blifvit någon afkomma. Man har ej heller observerat, att de nämda paren parat sig. Äggen ha ej heller visat nagot tecken till, att de varit befruktade. Lätom oss efter denna lilla afvikelse fran föremälen för denna framställning återgå till de utaf våra vilda hönsfoglar, hvarom här, på grund af det man känner om hybridisering mellan sådana, kan blifva fråga. Vi känna då, sedan nära ett sekel tillbaka en hybrid form utaf Orre och Dalripa. Redan år 1788 har SPARRMAN uti Museum Carlsonianum beskrifvit samt 20 A. W. MALM, OM MORIP-ORRE. å taflan 65 gifvit oss en bild utaf en sådan; men då han för- modligen ej anade foglens hybrida natur, utgaf han honom som en varietet af Orre. | Uti Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar för år 1808, sid. 195—196 omtalar THUNBERG ett hithörande exemplar, som vid den tiden sköts i Vermland. Pa taflan III finnes en visser- ligen dålig, men dock fullt igenkänlig bild utaf exemplaret. THUN- BERG är den, som först bestämdt uttalar sin mening om foglens hybrida natur, da han sid. 196 säger: »När Orren någon gang kommer att para sig med Snöripan, sa uppkommer deraf en (Hybrid) mellansort, som är mycket olika och tyckes utgöra en särskild art. Sådana förändringar hafva hittills en och annan gang, samt i särskilde landsorter blifvit fundne, utan at tvänne til alla delar varit hvarandra fullkomligen lika. Derutinnan hafva likväl alla kommit öfverens at de varit ljusare eller hvitare til färgen, mer eller mindre teknade med svartaktiga fläckar.» Sedan den tiden har NILSSON uti flera af sina arbeten lemnat utförliga beskrifningur öfver både hanar och honor af denna fogelform. Uti hans praktverk, Illuminerade figurer till Skandinavisk fauna, finnes & taflan 5 en vacker bild, utaf hanen, utförd af MAGNUS KÖRNER. Goda figurer af både hanen och honan finnas dessutom i SUNDEVALLS planschverk öfver »Svenska foglarna», pl. XXXIV, utförda af PETER ÅKERLUND. Be- skrifningar af båda könen har S. lemnat i samma arbete, sid. 255—256. Alla exemplar, som ertappats, ha erhållits från de till fjellbygderna gränsande delarna af Sverige och Norge, således från de platser, hvarest både Orren och Dalripan förekomma. Redan ar 1817 uttalade NILSSON!) bestämdt, att foglen var en hybrid form, uppkommen genom parning mellan Orrtupp och Dalriphona. SUNDEVALL har, p. a. st., sid. 256, stannat vid samma mening, hvilken utan tvifvel är fullt rigtig. Man antager, såsom det med skäl synes, att denna fogel- form är vida sällsyntare än Rackelfoglen, men då den förre ej obetydligt till färgfördelningen påminner om Ripan 1 dess öfver- 1). S. NILSON, Orn. su., I, s. 303. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 21 gangsdrägt från sommar- till vinterdrägten, förbises troligen fler- talet utaf de exemplar, som ertappas och undgår på så sätt att komma under naturforskarens ögon. Man har tillagt denna fogel det betecknande namnet »Rip- orre». För att detta namn ända säkrare skall kunna utmärka formen och påminna om hans härkomst, borde det enligt min mening rätteligen utbytas mot Dalrip-Orre, särskildt derför, att vi nu hos oss ha fått en nära stående form, en såsom jag för- modar alldeles ny, vild fogelform, för hvilken jag, på grund af hans härkomst, vid detta tillfälle föreslår det betecknande namnet Morip-Orre. Det är till en kort framställning af denna form, som jag nu öfvergar, hvarefter jag slutligen skall yttra mig något om namnen för de hybrida hönsfogel-former, hvarom här är fråga. År 1861 och 1862 inplanterade bröderna, Hrr Grosshandl. O. och J. J. DICKSON, ett större antal exemplar utaf Moripa, Lagopus scoticus, från Skotland, i de bergiga och ödsliga ljung- trakter, som äro belägna mellan sjöarna Aspen och Delesjön, öster om Göteborg. Moripan har der bibehållit sig och årligen fortplantat sig; men det synes nästan som om hon ej ännu väsendtligt spridt sig utanför det nämda området. I eller åtminstone invid samma ljungmoar förekommer Orren; men da jagtmarken ligger så nära intill en folkrik stad och derför mer än annorstädes, åtminstone tillförne, genomströfvats af krypskyttar, är det tydligt, att Orren, denna prydnad för vildmarken och särskildt för skogsbrynet, blifvit allt mer sällsynt i nämda trakter. Under den jemförelsevis korta tid, som Moripan funnits der, har någon betydligare tillökning i antal mig veterligen ej för- sports, förmodligen mest derför, att oloflig jagt idkas, Atminstone i granskapet, i trots af det jagtförbud och det skydd för öfrigt, som utfärdats för och beredts denna fogel. En önskvärd sprid- ning af Moripan till de liknande ljungmoar, af hvilka Göteborgs och Bohuslän öfverflödar, kan enligt min mening ej heller väntas med mindre, än att man under en följd af år upphör att anställa 22 A. W. MALM, OM MORIP-ORRE. jagt på denna fogel, och med stränghet tillämpar lagen mot oloflig jagt. Har den ekonomiska delen utaf detta i hög grad berömvärda planteringsföretag ej ännu utfallit så förmånligt, som man haft skäl att efter 18 år motse, så har detta företag icke desto mindre redan nu lemnat en kanhända af mången opåräknad vinst för vetenskapen derigenom, att en hos oss hittills obekant fogelform nu föreligger, en form af större intresse icke blott i och för sig sjelf, utan äfven derför, att samma planteringsföretag varit anledning till hans tillvaro. Denna fogelform representeras af ett för kort tid sedan i Göteborg erhållet, präktigt exemplar af bastard utaf Orre och Moripa. En dylik bastardform lärer förut träffats 1 Storbrittanien, men har, mig veterligen, ej varit föremål för en genomförd granskning. Foglen köptes den 15 December 1877 pa stora salutorget i Göteborg, hvarest en person från stadens omnejd utbjöd honom. Han hade enligt alla tecken endera af de aldra närmaste dagarna förut ertappats. En vid Göteborgs auktionskammare anstäld Kammarskrifvare, Hr E. LIGNELL, som intresserar sig för foglar blef under sitt besök pa nämda ställe uppmärksam på den egendomligt tecknade foglen; inköpte den och bringade honom några minuter derefter under mina ögon, på det att jag måtte komma i tillfälle att närmare granska exemplaret. Efter företagen obduktion befans detta vara en hane. Könsdelarna äfvensom de delar af skelettet, som kunna tillvaratagas vid en fogels preparering för en samling, hafva ock bevarats och äro uppstälda uti Naturhistoriska Mu- seum i nämda stad. Foglen har, som vi snart skola finna, mycket som erinrar om Orrtuppens utseende, på samma gång som: han företer ät- skilligt, hvilket ärfts efter Moripan. De färger, som han ärft efter denna, tillhöra emellertid Morip-hanens; men, sasom man kunnat vänta, äro dessa äfvensom de från Orren ärfda, hos hybriden bestämda af hybridens eget kön, likasom fallet är hos Rackelhanen och Rackelhönan, således hos hybrider likaväl som hos arter i vanlig mening, hvilket sträcker sig till både form och färg. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 23 Om foglens beteende, medan han ännu lefde i det fria, derom var man ej i stånd att uppspana ens den minsta underrättelse. Storleken sammanfaller i det närmaste med Orrhönans, hvadan intet tvifvel gerna kan ifrågasättas på, att han härstammar från Orrtupp och Moriphona. Kommer Moripan, hvilket man bör ha skäl för att kunna hoppas, att, i likhet med så mången annan från utlandet införd djurform, få varaktigt fotfäste i vårt land, till exempel Dof- hjorten, Sydharen och kanhända äfven Rapphöns, samt bland kräldjuren åtminstone Klockgrodan, bland fiskarna åtminstone Karpen, och bland de så kallade lägre djurformerna Helix po- matia, jemte en skara andra, både artropoder, maskar och blöt- djur, hvilka till oss, tillfälligtvis förhandenvarande bland rötterna eller annars på växter, från utlandet införas; så är det högst sannolikt, att särskildt Moripan, som härstammar från ett land, hvars klimat och naturbeskaffenhet för öfrigt ganska nära samman- falla med hennes nya fosterlands, i en framtid skall sprida sig åtminstone till gränsen för de trakter, som bebos utaf vår Dal- ripa. I så fall kunna vi ha att motse en annan, hittills obekant, vild fogelform, nemligen en bastard utaf dessa båda Rip-racer, utaf hvilka den utaf dessa, som ännu hos oss utgör en typisk form, nemligen Moripan, med den allt förändrande tiden slut- ligen torde öfverg& till en Dalripan liknande form. En sådan tanke synes mig nu såsom den mest sannolika; men det händer att sekler, för att ej säga årtusenden skola förga, innan en sadan förändring försiggått med Moripan, enär det är högst sannolikt, att hon i en lång framtid skall komma att förhålla sig till Dal- ripan, likasom Moharen förhåller sig till Fjellharen, eller, kanske ändå bättre valdt, såsom vår sydligare Tjäderform förhåller sig till den, som stadigt förekommer en och annan breddgrad norr om polcirkeln. Hvad en fortsatt hybridisering Riporna emellan ändtligen skall föra i sitt sköte, derom kan ej jag bilda mig någon mening af värde för våra undersökningar, framför allt derför, att Zoologien, likasom naturvetenskaperna i allmänhet, är så ny och hithörande observationer äro både allt för få och 24 A. W. MALM, OM MORIP-ORRE. dertill ej utförda med den noggranhet, som en så invecklad fråga kräfver för en vetenskaplig utredning. Ett ej obetydligt material härför ligger i tryck, samladt från observationer på våra hus- djur och kultiverade växter. Från vildmarken deremot har man ej, atminstone från djurskaran, mycket att berätta, hvadan hvarje hithörande bidrag derifrån måste af naturforskaren anses såsom välkommet. Efter dessa betraktelser öfver särskildt de hos oss före- kommande och iakttagna hybriderna mellan arter tillhörande Orr- och Ripslägtet, öfvergår jag till beskrifning af den fogel bland sådana, som närmast gifvit anledning till denna fram- ställning. Jag vill då äfven i korthet jemföra honom med dess stamförvandter, således med Orren och Moripan, exemplar af den förre från Göteborgstrakten, af den senare, för några ar sedan erhållen från Skotland, då Naturhistoriska Museum i Göteborg ända hittills ej varit så lyckligt att erhålla något enda exemplar af den häromkring inplanterade Moripan. Jag har i sanning ej heller på minsta vis gifvit anledning till, att något exemplar för Museets räkning skulle fällas. Det hade likväl nu kanske varit af intresse att ega ett sådant härifrån; men det par utaf Moripa från Skotland, som Museum eger, är emellertid i det goda skick, att det ej lemnar något öfrigt att önska. Den föreliggande Moriporren har följande utseende: Näbb och klor svarta; dessa senare med hvitaktiga inkanter. Näbbets storlek kommer närmast Orrhönans; formen, utmärkt genom den jemförelsevis tjockare näbbroten, liknar deremot mer Orrtuppens. I alla afseenden är näbbet mycket afvikande från Moripans korta och trubbiga näbb, samt till volym nära dubbelt större än detta. Klornas längd, både den absoluta och relativa, öfverträffar deremot Orrens och liknar mest Moripans, äfven derutinnan att de äro mer raka, det är ej så starkt neråtböjda som hos Orren. Den röda, nakna fläcken öfver ögat är dubbelt så lång och något mer än hälften så bred som ögats diameter. Han är öfver allt försedd med papiller, af hvilka likväl de, som förekomma ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 7. 25 på hans öfra kant, äro väl dubbelt större och mer än dubbelt längre än de öfriga, framför allt de nertill belägna. Hjess- fjädrarna smala likasom hos Moriphanen men längre än både hos denna och hos Orrtuppen. Vingarna ha i grunden samma bygnad och form som hos både Orre och Moripa; men längdförhållandena hos handens pennor äro något afvikande från båda. Sjette vingpennan når med en tredjedel af afständet mellan 6:te och 7:de utom den I:sta, som är en tarslängd kortare än den 3:dje, hvilken är längst af alla, dock föga längre än 4:de, som är en half ögon- diameter längre än den öÖ:te, hvilken är lika med den 2:dra. Hos Orren når den 7:de en ögondiameter utom den 1:sta; 3:dje och 5:te äro lika långa; 4:de något litet längre, och längst af alla. Hos Moripan når 6:te vingpennan med en femtedel af afståndet mellan 6:te och 7:de utom den I:sta, som är något mer än en tarslängd kortare än den 3:dje, hvilken är längst af alla, dock blott något längre än 4:de, som är en half ögondiameter längre än den 5:te, hvilken är lika lång med den 2:dra. Kroppens storlek är närmast Orrhönans, men foglens egent- liga totallängd är i det närmaste lika med Orrtuppens, derför att de mellersta stjertpennorna äro längre än hos denna, hos hvilken de ej heller äro längre än hos den för öfrigt vida mindre Moripan. Stjerten, som består af 18 pennor, är tvär eller blott högst obetydligt utringad; alla pennorna med en liten, starkt afsatt midtspets, samt i utkanten raka, men de 2—3 yttersta till och med något litet utringade. De längsta undra stjerttäckarna äro en ögondiameter kortare än stjertens mellersta pennor. Hos Orren, båda könen, är stjerten djupt klufven, och dess pennor ha, likasom hos hybriden en liten starkt afsatt midtspets; men särskildt de yttre äro, framför allt hos hanen, mycket utåtböjda och derför i utkanten starkt utringade; och de längsta undra stjerttäckarna nå 1—2 ögondiametrar utom stjertens mellersta pennor. Hos Moripan är stjerten starkt afrundad, hvilket äfven gäller om en och hvar af dess pennor, hvilka alla dertill i 26 A. W. MALM, OM MORIP-ORRE. utkanten äro något utatböjda; de undra stjerttäckarna äro der- jemte 11 ögondiam. kortare än de mellersta, således de längsta stjertpennorna, samt 4 ögondiameter längre än de yttersta. Fjäderklädnaden pa tårna, t. ex. mellantan, gar ut till början af näst sista täleden. Hos Orren blott till midten af den 1:sta. Hos Moripan ända ut till klon. Längden af baktan, jemförd med mellantan, klorna ej in- räknade, förhåller sig till den senare som 1:44. Hos Orren är detta förhållande som 1:34; hos Moripan som 1:54. Fjällfransar på t. ex. mellantäns utsida äro utbildade på blott de två sista tälederna, samt, i yttre raden, till ett antal af 16; de längsta föga längre än klons halfva höjd vid basen. Hos den Nilssonska Dalriporren i Lunds Museum har jag på samma ställe funnit 20. Hos Orren finnas fjällfransar på tåns hela längd, samt, i yttre raden, till ett antal af omkring 40; de längsta lika med klons höjd vid basen. Hos Moripan och hos Ripor i allmänhet finnas såsom bekant inga fjällfransar, hvilket förhållande kanske utgör en af de bästa karakterna för slägtet Lagopus. Färg: Kinder, haka, kräfvans sidor, midtbröstet och magen svarta, så ock åtskilliga skulderfjädrar och de flesta af vingens större täckfjädrar. Hufvudet och halsen ofvan; ryggen till och med de öfra stjerttäckarna, de flesta skulderfjädrarna, de små vingtäckarna äfvensom underarmens vingpennor i grunden svarta, mer eller mindre spräckliga och tvärvågiga af svartbrunt; men på nämda vingpennor, med rosthvitt 1). Framhalsen och kroppens 1) Då jag på motsvarande ställe på hjessans midt uttagit en fjäder med rot och allt hos några hithörande foglar, skall jag här anföra något om dessa fjädrars utseende och storlek: Orrtuppens, gammal hane, är svart; 224 m.m. lång och 13 m.m. bred. Orrtuppens, I månader gammal hane, är svart, med en liten, hvit midt- fläck: 213 m.m. lång och 10 m.m. bred. Moriporrens, hane, är svart, med två kastanjbruna tvärband; 25 m.m. lång och 10 m.m. bred. Moripans, gammal hane, är svartaktig, med två rostgulaktigt kastanj- bruna tvärfläckar och spetsen af samma färg; 20 m.m. lång och 3 m.m. bred. Dalriporrens, hane, är svart, med hvit och svartspräcklig spets; 2935 m.m. lång och 12 m.m. bred. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 27 sidor kastanjbrunt och svart fläckiga och tvärvågiga. Fram- halsens och halsryggens, öfvergumpens, de mörkaste skulder- fjädrarnas och alla vingtäckfjädrars, armpennornas, slaksidornas och några få af midtbröstets fjädrar, med hvita ändkanter, hvilka likväl äro ytterst smala på öfvergumpen och på midt- bröstet. Undergumpens fjädrar hvita; de yttre, vid basen samt ända ut öfver fjädrens halfva längd, svarta. Ögonlockfjädrarna hvita. Armpennorna, allt ifrån och med roten, svartaktiga och rosthvitt spräckliga, samt med bredt hvita ändkanter. Stjert- pennorna, utom de två mellersta, svarta, isynnerhet de 6 mellersta ytterst kantade med hvitt. De två mellersta äro dertill försedda med rostbruna, men temligen otydliga spräcklor. Tarsernas och tarnas fjäderklädnad ganska yfvig och till färgen hvit, med någon dragning ii grått, samt försedd med fina svartaktiga spräcklor på tarsens utsida. Hos den vid samma tid skjutna, unga Orrtupppen är färgen i grunden lik den gamla hanens, utom det att hufvudet ofvan, här och der, har bruna fjäderkanter; hvarförutan bör anmärkas, att rostgrä pudring finnes på skulderfjädrar, på öfverarmens täckfjädrar och vingpennor, samt mot spetsen af underarmens vingpennor. Fjädrarna på hufvudets sidor, och på strupen straxt nerom hakan, ha hvita ändstreck. Alla stjertpennorna äro "dessutom enfärgadt svarta, undantagandes en ytterst smal änd- kant på hvarje fjäder. Tarserna äro utvändigt svartgrå. Hos Moripan är kroppen öfverallt mer eller mindre rent kastanjbrun, med svarta och grägulaktiga tvärteckningar, saväl om vintern som om sommaren. Det exemplar, som närmast före- ligger till jemförelse, har dessutom breda, hvita ändfläckar pa bröst- och bukfjädrarna, samt dylika, men mycket smala på slaksidornas fjädrar, och pa de mindre vingtäckarna. Handens pennor, likasom stjertens fyra yttre, pa hvardera sidan, äro mer eller mindre rent mörkbruna; de dernäst belägna stjertpennorna med ett a två zigzag-böjda, ljusbruna ändstreck; de två mellersta öfverallt med många sadana, men merendels till spräcklor upp- 28 A. W. MALM, OM MORIP-ORRE. lösta tvärstreck. Fjäderklädnaden på tarser och tår är hvit, utan inblandning af någon annan , färgteckning. Utaf det föregående synes det, att den beskrifna hybriden utaf Orre och Moripa utgör ett mellanting mellan båda, både till form och färg. Deraf, likasom utaf de mått, som längre ner meddelas, framgår äfven det, som han, mer eller mindre oblandadt, ärft saväl af den förre som af den senare. Arf utaf Orre äro hufvudsakligast: 1:o den längre och gröfre näbbformen, 2:0 den öfverallt papillbärande fläcken öfver ögat, 3:0 fjällfransarna å yttre delen af tårna, 4:0 den isynnerhet på kroppens undra delar öfvervägande svarta färgen, och ; 5:0 de hvita, vid basen svarta undergumpfjädrarna. Utaf Moripan har han ärft hufvudsakligen följande: 1:o den jemförelsevis lilla baktan, 2:0 den likaledes jemförelsevis längre stjerten, 3:0 de i förhållande till stjertens midtlängd jemförelsevis korta undergumpfjädrarna, 4:0 de, med undantag af spetsarna öfverallt mörka underarm- pennorna, 5:0 den kastanjbruna teckningen pa ryggen, pa kräfvan och på kroppens slaksidor, och 6:0 de bade relativt och absolut längre hjessfjädrarna. Jemföra vi nu Moriporren med de goda beskrifningar och figurer utaf Dalriporren i vinterdrägt, som förekomma uti NILS- SONS och SUNDEVALLS arbeten, och särskildt med det Nilssonska exemplaret uti Lunds Universitets Zoologiska Museum, så finna vi, att Dalriporren, såsom det var att vänta, betydligt afviker till färgen från Moriporren, derigenom att hos den förre halsen, frambröstet och kroppens sidor öfvervägande äro hvita, men med någon inblandning af svart, under det att dessa delar hos Moriporren äro svarta, och endast på kräfvan och kroppens sidor dertill tecknade med kastanjbrunt. Blott öfverst på fram- halsen finnas en del smärre, hvita fläckar på den i grunden der ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 7. 29 svarta färgen. Hos Dalriporren är tarnas fjäderklädnad dertill både längre och yfvigare. Stjerten hos Dalriporren är ej obe- tydligt vinkellikt klufven eller inskuren, så att de yttersta pen- norna nå enligt SUNDEVALL ända till 25 m.m. utom de mellersta, och enligt utaf mig taget mått på exemplaret uti Lund, 22 m.m. Hos Moriporren är stjerten tvär, undantagandes de 4 yttersta pennorna på hvar sida, hvilka gradvis tilltaga något i längd utåt. Den yttersta af stjertens pennor är likväl ej mer än 5 m.m. längre än de mellersta. Vare sig nu att dessa hybriditeter skola betraktas ute- slutande som ensamt sådana, eller å andra sidan som ett utaf naturens försök till frambringande af nya arter, så utgöra de egna former, för hvilka namn maste finnas på den systematiska listan. Vi ega ju ock sådana för de kända formerna; men jag vågar hysa den mening, att de blifvit mindre väl valda, såväl utaf den ene som af den andre författaren. | Bastarden af Orre och Dalripa, således NILSSONS Riporre, har NILSSON uti sina äldre arbeten, nemligen Skand. Fauna ed. 2 och Illum. fig. till Skand. Fauna kallat Tetrao lagopoides. I tredje upplagan förändrar han artnamnet till lagopides. SUNDEVALL har, 1. c., bibehållet det af NILSSON använda svenska namnet, nemligen Riporre. Det systematiska namnet anser han sig emellertid på anförda skäl böra förändra till något annat, än det nämda, som man förut hade antagit. SUN- DEVALL föreslår derför namnet Tetrao lagopodi-tetricides 1). Må vara att en sadan förändring af art- eller formnamn, som den af SUNDEVALL föreslagna, kan låta försvara sig; nödvändig är den likväl ej. Namnet lagopides är dertill enklare, hvadan jag anser mig böra åter upptaga detta. Förekommer deremot något väsendtligt felaktigt vid den hittills begagnade systematiska be- nämningen af Riporren, så ligger detta deruti, att han, som är lika mycket Ripa som Orre uppförts under genusnamnet Tetrao; och nu, då vi fått en bastard till, men utaf en annan Rip-form, 1) I öfverensstämmelse härmed har han för Rackelfogel namnet: Tetrao uro- gallo-tetricides. 30 A. W. MALM, OM MORIP-ORRE. nemligen Moripa, och Orre, synes det mig, att dessa bastarder böra inregistreras under systematiska namn, som närmare be- teckna dessa formers slägtkarakter. Åfven det svenska namnet för den redan kända formen bör undergå en liten, men på samma sang betecknande förändring, hvilket allt är af så mycket större vigt, som en framtid antagligen hos oss kommer att uppvisa hittills obekanta former af Tetrao tetrix och Lagopus-former. För den förut bekanta bastarden föreslår jag derför namnet Dalriporre, Lagopotetrix lagopides (NILSS.); för den form åter- igen, för hvilken jag vid detta tillfälle redogjort, föreslås namnet Morip- Orre, Lagopotetriz Dicksonii !). Uti följande tabell äro några mått anförda, dels utaf den ofvan beskrifna Morip-Orren och dels utaf några exemplar af hans närmaste samslägtingar. Sen, sis) SIS s S|SSı I TITT) IAI) I s#8| Ss) I Ss SS as |. PS 2 (S) DS sie S|.7 O0 | u S SE SIST © el STAT STELT STAN 2TNETT NS a SN SL ZH Hå fal ENT SE FÄSTES RRENO LS ENS „18.0 2 DES = | 2) a SES 21 Sell ni 2 Seele > SING a | a un | u [7) Mätt i millimeter: ae SIG SK Sf <= Totallängd till mellersta stjert- | pennornas spetsar................ 472, 466 463 430,380 Stjertens midtlängd................. 109) 1081102 | 105] 110| 122140 | 1401115 » sidolanedi@ ann 196| 1741143 | 130) 118] 132|162 | 165/125 Näbbets höjd vid näsborr. framkant] 13) 12) 12 | 11| 10) 11| 124 Bl OBE UNS RR. ee el dl Från handlof till vingspets....... 255| 247226 | 226) 208) 223246 | 250120°) 2 hälen till fotsulan ........... 62) 60 52) 48) 53 | MÄTS en Skäl an od REN 45 44| 41 | 41) 37) 41 Mellantäns längd, med klo ........ 55) 55| 52 | 51] 47) 52| 54 » Di MAD D. re 41| 41) 43 | 39) 39) 36| 46 Baktäns längd, med klo........... 21] 211 20 | 20) 17| 16) 15 » DI utanı ee. 12, 197102) 127 028 3 Stjerten hoplagd har en utring- ning af följande djup........... 52) 35.| 20 51 22 | 25] 10 Stjerten är sä afrundad, att de mellersta pennorna äro längrel än de ytterstasidopennorna, med 14 !) Tillegnadt Grossh. D:r Oscar DICKSON. ?) Nilssonska exemplaret i Lunds Museum. 3) Förmodligen 220. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 31 Tetrao tetrix,| Lagopotetrix g' jun. Dicksonii, &. Några mått ä de tillvaratagna delarna af skelettet: Det sammanväxta bäckenstyckets längd, midtät..... 79 694 » » » minsta bredd öfver korstrakten ame 22) Se... 2200 34 894 [Brosthenetsgtovallansdl 2 tess SSE SID 125 118 Skulderbladets största längd........---..-------.-------.. 78 75 Nyckelbenets största längd ................-.-------------- 583 554 ikärberensgsörsta langd...._. 2m. 2.2... | 76 714 Tetrao tetrix,| Lagopotetrix 3 Jun. Dicksonü, I. Nägra anteckningar öfver testes: Längd | Bredd | Längd | Bredd 5 24 8 25 Hos båda är färgen hos testes blå som anlupna blyhagel. | | 32 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. : (Forts. fr. sid. 16). Från Författarne. CHEVREUL, E. Complement d’etudes sur la vision des couleurs. Par ko AO — — Dune erreur de raisonnement... dans les sciences... Par. Sr 4180; SCHLAGINTWEIT SAKUNLUNSKI, H. v. Reisen; in Indien und Hoch- asien, Bd. 4. Tresca, H. Memoire sur le rabotage des meteaux. Par. 1880. 4:o. Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Botaniska afdelningen. Af Friherre Nordenskiöld. 1:o En mycket rik och väl konserverad samling af sibiriska växter, från 1876 års Jenisei-expedition; 2:0 De vid Paris-exposionen 1878 prisbelönta 7 mönster-fasciklarne af kärlväxter, mossor och alger från Novaja Semlja och Sibirien. 33 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1850. N:o 7. Stockholm. Om luftrör-säcken hos Emu eller Nyholländska Strutsen, Dromaeus nov@-hollandie. Af A. W. Marm. 1a NIT [Meddeladt den 15 September 1880]. Redan från ar 1819 ega vi genom en afhandling med titel »Specimen Zooloeicum sistens observationes pr&sertim osteologicas de Casuario Nov& Hollandie», författad af PETER J. J. DE FREMERY, underrättelse om, att Emuns luftrör, pa dess fram- sida nertill, är försedt med en langstäld öppning; och Dr ROBERT KNOX beskref detta äfvensom den tillhörande luftrörsäcken ändå omständligare uti Edinburgh Philosophical Journal för 1823—24, 10 delen, sidan 137, hvarvid han jemförde luftröret hos denna fogel med Kasuarens, likasom med Knipans. Uti de tryckta förhandlingarna vid det möte, som år 1836 hölls i Bristol, af British Association for advancement of Science, har Dr MACARTNEY, under titel »An Account of the Organ of Voice in the New-Holland Ostrich», äfven behandlat samma fråga, likväl utan att ens antyda, att han haft minsta kännedom om sina föregangares undersökningar på detta område. År 1867 har det i högsta grad lika sällsamma som in- tressanta fenomenet återigen varit föremål för genomgående undersökningar, utförda af dåvarande Prosektorn vid the Zoolo- gical Society, Dr JAMES MURIE. Hans afhandling öfver detta ämne, hvilken äfven är atföljd af ett par belysande afbildningar, Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. Glo INGO To 3 34 A. W. MALM, OM EMUNS LUFTRÖR-SÄCK. förekommer i Proceedings of the Zoological Society of London, 1867, sid. 405—415. För sina undersökningar har MURIE haft att tillgå en gammal och en ung hane, samt en gammal hona, hvilka tid efter annan hade dödt i nämda Societets Zoological Garden uti London. Dr MURIE ej blott beskrifver och afbildar den del af luft- röret, ä hvilken öppningen förekommer, äfvensom den framtill öppnade säcken, utan anför äfven sina föregångares olika åsigter om ändamålet med dessa, så vidt man hittills känner för Emun egendomliga organisationsförhållanden. Endast hos Kameleonten och en del andra reptilier har man funnit något dylikt, hvadan man äfven i detta afseende påvisar den affinitet, som förefinnes mellan reptilierna och strutsfoglarna, samt bland dessa, särskildt Emun. De nämda äsigterna om ändamålet med luftstrupens organisation hos Emun, hafva hos de olika författarne, som be- handlat ämnet. ganska väsendtligt skilt sig från hvarandra. Salunda har en ansett, att denna organisation 1 sin mån skulle ha till uppgift att biträda vid blodets syrsättning under respi- rationsakten; en annan att denna egendomliga säck skulle fun- sera som simblåsa, då Emun, i sa hänseende äfven ensamt stående bland strutsfoglarna, begifver sig ut i vatten. Andra ha ansett att denna säck skulle utgöra en reservoir för luft, då Emun springer; andra att den helt enkelt skulle utgöra ett medel för förstärkning af hans ljud, under det att slutligen andra an- tagit den utgöra ett organ för frambringande af ljud, särskildt under denna fogels fortplantningstid. Pa anförda skäl förkastar MURIE de fyra förstnämda. Till den femte, således den sista, är han deremot benägen att sluta sig, framförallt på grund af de meddelanden han fått utaf Mr BARTLETT, dåvarande Öfver- intendenten vid nämda Garden, som ofta hade varit i tillfälle att observera äfven denna strutsfogels både ljud och sätt att te sig under dess fångenskap uti samma trädgård. Då MURIE äfven ingår på en slutlig förklaring af ljudets uppkomst och han ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRBANDLINGAR 1880, N:o 4. 35 äfven sjelf i nämda menageri haft tillfälle att observera foglen, atergifva vi här, hvad han derom anfört. De fenomener, som gifva sig tillkänna vid luflrörsäckens utvidgning äro enligt Dr MURIES observationer, följande: »Foglen upplyftar hufvudet något litet, under det att han samtidigt rätar på den likväl något litet böjda halsen. Vid detta tillfälle får man se en ansvällning på halsens nedra del, hvarvid foglen med till en del öppnad näbb gifver ifrån sig en serie af orymtning-lika ljud, i det att man samtidigt varsnar en likasom dallrande rörelse hos den utspända, nedra delen af halsen, på samma gång glottis tycks hafva ett tydligt sammantryckt läge. Den fysiologiska aktionen tycks vara, först en djup inandning, åtföljd af häftig utandning, under tillslutning, fullständigt eller delvis, af glottis, hvarvid luftrörsäcken fylles med luft och öpp- ningen till densamma mer eller mindre utvidgas åt sidorna; och då glottis tid efter annan gifver efter, så att den än är sluten, än återigen öppen, rusar luften från lungorna till den öppna näbben, och, under det att luften stötvis passerar förbi luftrör- öppningen, som leder till säcken, åstadkommer den detta egen- domliga, ihåligt metalliska ljud, på samma sätt som då en luft- ström passerar sprundhålet på en tunna.» Dä Dr MURIE omständligt beskrifvit och afbildat både säckens inre och det deri synliga luftrörets öppning, efter att hafva öppnat huden, med fjäder och allt, pa en gammal hona; och då det exemplar, som jag tillfälligtvis har haft att tillgå, likaledes är en gammal hona, så kan det väl synas som ej här vore något väsendtligt att anföra om detta fenomen. Jag har likväl hos det utaf mig undersökta exemplaret i mer än ett af- seende funnit sådana afvikelser från hvad MURIE beskrifvit, både med afseende på säckens form och byggnad invändigt, att de ej kunna anses såsom individuela, hvadan jag ansett mig böra gifva offentlighet deråt, för att dymedelst lemna ytterligare bi- drag till utredning af denna fråga. Dessa äfvensom andra af- vikeiser skall jag i det följande särskildt anföra, då jag öfvergår till den speciela beskrifningen. Dessförinnan anser jag mig böra 36 A. W. MALM, OM EMUNS LUFTRÖR-SÄCK. anföra något om värt exemplar utaf Emu, äfvensom om den metod, hvilken jag användt vid undersökningen. | För 7 a 8 år sedan införskref Trädgärdsföreningen i Göte- borg ett fullväxt exemplar utaf Emu. Foglen har under tiden haft sällskap utaf ett par exemplar af en annan strutsfogelart, nemligen den Amerikanska, Rhea americana. Emun har, likasom kamraterna, under sommartiden vistats i det fria, under vintern 1 ett för foglar enkom uppfördt hus, och trifts så väl, att han under två på hvarandra följande år till och med lagt ägg. Under första aret, nemligen 1875, lade han tvenne sådana under April månad, samt, ar 1876, sex stycken, nemligen ett par uti nämda månad och resten under loppet af Maj, samt vanligen med en tid af omkring åtta dagar mellan hvarje äggläggning. De lades på en halmbale uti det nämda huset. Om dagarna vistades foglen uti det fria. Ett par af dessa ägg ha öfverlemnats till Naturhistoriska Museum, af Fru D. LÖWEGREN. Aggen voro normalt bildade och fullkomligt lika ett dylikt, som för en del ar sedan inkom till samma Museum, direkt från Nya Holland. Den första November ar 1878 insjuknade Emun häftigt, såsom jag tror efter en stark förkylning, och kunde ej, i trots af anlitad läkarehjelp, räddas, utan dog under den derpa följande natten. Det prydliga exemplaret skänktes då till nämda Mu- seum, hvarest det nyligen blifvit uppstäldt såväl till sitt yttre som ock det fullständiga skelettet, jemte luftröret från och med glottis till och med bronchiestammarne. Medan exemplaret ännu var färskt, begagnade jag mig utaf tillfället att anställa en närmare undersökning af de delar utaf foglen, hvarom här närmast är fraga, således trachea med dess märkliga öppning på framsidan nertill och dess säll- samma luftsäck, hvilka undersökningar så mycket mer voro utaf intresse för mig, som jag ett par gånger under loppet af Maj, nämda ar, varit i tillfälle att på nära håll observera foglen, då han afgaf sitt i sanning högst märkvärdiga ljud, märkvärdigt, ej blott såsom sådant, utan äfven för sättet hvarpa det ästadkommes. Under beskrifningen af luftröret med dess ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 37 bihang, skall jag särskildt anföra det, som i nämda hänseenden observerades. Den metod, som jag för undersökningen användt har varit följande. Sedan jag låtit aftaga huden för uppstoppning, således i förening med både näbbets och fötternas beklädnad, hvilket allt skedde med största försigtighet, särskildt a halsen, utskars hela luftstrupen med tillhörande luftsäck, men utan att denna öpp- nades. Sedan derefter det gröfsta utaf de åtföljande väfnaderna och dylikt aflägsnats, lades preparatet uti kallt vatten för ett par dygn. Efter ytterligare företagen renpreparering tillbundos bronchialgrenarna, hvarefter luft inblåstes genom glottis, på det att jag matte få ett begrepp om luftsäckens form och storlek, om hvilka förhållanden jag ej kunde bilda mig en bestämd mening, förr än den fyllts med luft. Då detta skett, gjordes utkast till figurerna 2 och 3 på hithörande tafla. Straxt derpa uppskars luftsäcken på venstra sidan, hvarefter figuren 1 utfördes jemte beskrifningar, äfvensom mätningar utaf trachea. Derefter fylldes, genom glottis, både den hopsydda luftsäcken och strupen med roffrö, under det att alltsamman, med iakttagande af naturlig form och läge, upplades på en väfbotten för att torka. Sedan detta skett, uthäldes fröet samma väg det inkommit, hvarefter preparatet öfverdrogs med kopalfernissa; och, da äfven denna torkat, uppklipptes luftsäcken på högra sidan samt både upp- och nertill något litet tvärsöfver, att man genom den salunda uppkomna luckan obehindradt kunde iakttaga såväl valvlerna uti säcken som öppningens utseende vid det tillfälle, da luft- säcken är utspänd. Under alla operationerna korrigerades ut- kasten till figurerna 2 och 3, hvilka sålunda i förening med fig. 1 lemna, såsom jag vagar hoppas, ett rätt begrepp om de organisationsförhållanden, hvarom här är fråga. Jag öfvergår derför nu till beskrifningen och kommer dervid att, på sina ställen, anteckna de afvikande förhållanden, som beskrifvits utaf mina föregångare, särskildt den siste, nemligen Dr MURIE. 38 A. W. MALM, OM EMUNS LUFTRÖR-SÄCK. Luftrörsgangen från glottis till luftrörets tudelning nertill, håller i längd 780 millimeter, utaf hvilka 90 komma på den nedra del, som ligger nerom slutet af den utspända säcken. Nedanför det framtill skiflikt triangelformiga cartilago thy- reoidea finnas trenne stycken ej baktill sammansmälta ringar, saledes segmenter, hvilka antagligen tillhöra det midtför, således på baksidan om cartilago thyreoidea belägna cartilago ericoidea, hvilka, i förening med cartilagines arytenoidex, hvilkas inre kanter bilda rima glottidis, utgöra öfre struphufvudet, således larynx superior. Det första utaf de nämda segmenterna är tvärsöfver aflangt, at sidorna tillspetsadt, samt blott dubbelt sa långt som bredt; och bredden utgör blott 7 m.m. Det andra, som likaledes är utbredt endast på strupens framsida, har ej större utsträckning än tvärs öfver två tredjedelar af strupens bredd, eller 23 m.m. Det tredje. gar, på 4 m.m. när midt bak, rundt omkring hela strupen. Omedelbart bakom detta förekommer den första utaf de fullständiga ringarna, hvilken jag derför anser utgöra den första utaf trachea. Från och med denna till den inom påsen belägna sprickan eller öppningen på framsidan af luftröret, trachea, finnas 54 ringar. Nämda spricka sträcker sig genom 7 stycken äfven vid sprickans kanter odelade ringar!) således från och med den 5ö:te till och med den 6l:sta ?). !) Dr Muriz har hos den af honom undersökta, gamla honan, enligt uppgift sid. 409, funnit öppningen genomgående 5 ringar; men på den högra sidan af öppningen voro de till utseendet 6, emedan den näst sista ringen der var delad i tvenne grenar. På den utaf honom först undersökta hanen, genomgick öppningen 6 ringar; men utaf dessa var den ene, på venstra sidan af sprickan delad i tvenne grenar, likasom hos den förenämda honan, så att ringarnes antal derstädes till utseendet uppgick till 7. Enligt KNOX sträckte sig öppningen hos det af honom undersökta exemplaret genom om- kring 13 ringar; och enligt FREMERY'S observation på hans exemplar, genom 8 ringar. ND — Dr MURIE uppgifver, 1. c., att öppningen var belägen, hos den utaf honom undersökta gamla honan, emellan 54:de och 59:de ringen. (Den skulle så- ledes gent emot, hvad han några rader derefter anfört och likaledes å fig. 1 återgifvit, endast geoomgä 4 ringar, hvadan någon utaf dessa uppgifter måste vara oriktig). KNox säger att öppningen börjar efter den 51:sta ringen; men hvarken Knox eller MurirE uppgifva hvarifrån de på luftrörets ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 4. 39 Från och med den 62:dra till och med den sista, eller den 87:de äro ringarna återigen fullständiga och således både fram- och baktill hela, det är sammanhängande; men derefter delar sig trachea uti tvenne grenar, och hvardera utaf dessa har på den utåt sidan vända delen 10 stycken slutligen allt kortare och kortare brosksegmenter. Säcken, hvars vägg är ytterst tunn men derjemte utgöres af särdeles starka väfnader, är belägen på framsidan af luft- rörets nedra del. Uti utspändt tillstånd uppnår säckens nedersta kant framkanten utaf sternum samt hvilar på och utbreder sig öfver furcula-trakten. Till formen är den tillplattadt äggformig, med spetsen uppätvänd!). Såväl upp- som isynnerhet nertill öfverskjuta dess fria delar ej obetydligt på förra stället början och på det senare slutet af anhäftningsstället på luftröret; då den föröfrigt är anhäftad på framsidan af detta, samt något innanför hvardera sidokanten, utbreder den sig betydligt åt si- _ dorna, eller å hvardera vid pass dubbelt emot luftrörets bredd, hvilket allt ändå bättre synes a figurerna 2 och 3, ec. Uti detta tillstånd håller säcken 230 m.m. i längd, 195 i bredd och 60 m.m. 1 tjocklek. Pä den venstra sidan, vid slutet af andra femte- delen af paseus längd, finnes en inknipning, som slutligen för- svinnande sträcker sig, snedt neråt på framsidan, till en 3:djedel af päsens bredd; eller så, som det är ätergifvet a fig. 2, 3 d. Midt emot men baktill på högra sidan förekommer blott en högst obetydlig tvärförsänkning på säcken, hvilken försänkning ej uppnår kanten af säcken, hvadan denna, framifrån sedd, visar sig vara jemnbräddad. öfre del börjat räkningen. De siffror, som dessa forskare uppstält, äro der- för ej fullt tillförlitliga för att sammanställas med dem, hvilka framgått af mina undersökningar. Variationen, om en sådan i sjelfva verket finnes, af läget för denna märkvärdiga öppning, låter således för det närvarande ej angifva sig. KNox uppgifver att säcken är globformig; och MuriE har ej kunnat bilda sig något bestämdt omdöme om dess form, derför att han vid prepareringen tillfälligtvis kom att genomskära densamma. Han fick således endast tillfälle -— — till att undersöka den i ouppbläst tillständ, men dä, uppskuren framtill, före- tedde den en aflängt eylindrisk form. 40 A. W. MALM, OM EMUNS LUFTRÖR-SÄCK. Efter denna beskrifning utaf säckens läge och form till det yttre, skola vi nu öfverga till framställning af dess inre, lika- ledes efter de anteckningar, som gjordes medan alltsamman ännu var friskt. För att kunna anställa en sådan undersökning upp- klipptes säcken på längs, samt helt nära intill luftrörets venstra kant. På den andra sidan lades säcken i täta längsveck inåt luftröret till, hvarefter det hela, som på detta sätt förelåg be- skrefs och afbildades i naturlig storlek så, som fig. I återgifver. Öppningen e—f genomgår, såsom man äfven kan se å figu- ren, 7 broskringar, hvilka alla ha de afbrutna kanterna framtill mer eller mindre afrundade, på samma gång som några utaf broskändarne äro bredare än de andra. Sammantrycker man luftröret på sidorna blott helt obetydligt, sluta broskändarne så tätt tillsamman, att sprickan slutes, förutom en triangellik öpp- ning upptill vid e, och en nertill vid f. Såsom utaf figuren synes, äro båda de broskringar, som begränsa ändarne utaf sprickan, i den mot denna vända kanten, något utringade. Säckens vägg, som har en tjocklek af = m.m., utgår på framsidan (vid l,l, 1, l,) ett stycke innanför luftrörets sido- kanter, hvilka a figuren äro utmärkta med de punkterade lini- erna a, a och b,b. i På venstra sidan a säckens insida börjar, just der säcken utgår från luftrörsväggen, samt midt på den 5:te utaf de af- brutna ringarna, en valvel, som uppkommit genom en duplikatur a säckens vägg, och som småningom tilltar i höjd men ändå hastigare aftar och sträcker sig snedt neråt in på säckens insida, samt omkring en femtedel af säckens omkrets på samma ställe. Valvlens , längd utgör omkring 80 m.m. och dess största höjd, 22; han är ätergifven a fig. I, h,g,g. På högra sidan finnes en tillstymmelse till en dylik valvel, men denna jemförelsevis i hög grad outbildad. Den börjar på framkanten, vid nedre hörnet, af den första utaf de framtill afbrutna ringarna och sträcker sig helt obetydligt in på säckens från luftröret fria vägg. Denna valvel, som a fig. 1 ätergifves vid k, har at sidan ett något snedt framätriktadt läge. I längd håller den ÖFVERSIGTAF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 7. 41 omkring 40 m.m., samt i höjd, på det högsta stället, omkring mm): Då jag för öfrigt ej fann något anmärkningsvärdt vid under- sökningen medan preparatet var friskt, vill jag nu slutligen nämna blott några ord om säckens invändiga och sprickans ut- seende, sedan preparatet i utspändt tillstånd torkats, och sedan den förra blifvit uppklippt på högra sidan. I detta tillstånd har sprickan till den grad öppnat sig, att dess bredd är hälften så stor som dess hela längd, hvarför omkretsen af densamma beskrifver en temligen långsträckt oval figur, eller så som det är angifvet a fig. 2,e—/. Den venstra valvlen, till formen lik- nande en qvart-mäne, saledes månen i det stadium då fjerde- delen af dess diameter m. m. för oss är synligt upplyst, är nästan vinkelrätt från säckens vägg inatrigtad. Valvlen är der- till jemförelsevis tjock, eller omkring 2,-dels m.m., och bildar ett tydligt septum. Den förut beskrifna valvlen å högra sidan är högst obetydlig och knappt märklig utan för känseln.” Den venstra valvlen förorsakar under säckens utspända tillstånd den förutnämda inbugtningen vid d, 2 fig. 2 och 3. På pasens bak- sida synes blott en helt obetydlig exkavation på det ställe, hvarest spetsen af den’ högra valvlen framgår på säckens fria vägg. Upptill når säcken 50 m.m. framom sprickan, samt något litet längre på den venstra än på den högra sidan, eller så som det visar sig å fig. 2; men att den derstädes skulle formera en särskildt liten säck för sig, sasom MURIE uppgifvit vara fallet å den af honom undersökta gamla honan, har jag ej funnit hos det utaf mig undersökta exemplaret. Baktill sträcker sig säcken, !) Rörande sådana valvler, innehåller Dr MuRiE's uppsats stora afvikelser. Uti beskrifningen heter det sålunda: mellan andra och tredje af de öfre brosk- ringarna, som framtill äro afbrutna och jemte de öfriga bilda öppningen, finnes på hvardera sidan en fin, fibrös duplikation af säckens vägg. Båda sträcka sig utåt och uppåt, och synas hålla i tygeln elier formera ett stöd och partielt septum åt den för öfrigt lätt eftergifvande säckväggen. Af- bildningen å fig. 1 återgifver detsamma. Valvlerna stå der lika stora och midtför hvarandra; och i fall kanterna tänkas förenade. ser det nästan ut som skulle de afdela säcken i två rum, nemligen ett öfre och ett nedre. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 30er N:o 4. i 4 42 A. W. MALM, OM EMUNS LUFTRÖR-SÄCK. anhäftad vid luftröret, 30 m.m. bakom sprickan; och säckens : fria del 50 m.m. ändå längre bakut, således neråt. | Efter denna beskrifning skulle det nu återstå att meddela mina egna iakttagelser öfver den position, som foglen intager, då han är i färd med att låta sin egendomliga stämma ljuda. Afven jag har nemligen, uti Göteborgs Trädgårdsförenings an- läggning, tvenne särskilta dagar i början af Maj månad 1878, på 10 a 15 fots afstånd från foglen, da han vistades i det fria samt under soliga och i öfrigt vackra sommardagar, varit i till- fälle att iakttaga dessa ljud äfvensom, så vidt sådant lät sig göra, de ställningar och öfriga förändringar, som dervid egde rum hos foglen. Men då dessa äro så väl omtalade af Dr MURIE och redan uti det föregående blifvit anförda, inskränker jag mig till att göra blott ett par tillägg till hvad han obser- verat. Efter den lika djupa som långdragna inandning, hvar- under en ganska betydlig ansvällning uppkommer på halsens framsida nertill, omedelbart ofvanför bröstet, hvarvid fjädrarna på stället resa sig nästan på ända, finner man att näbbet är öppet, men blott ett par m.m. Under foglens fullkomligt stilla läge får man nu höra 3—4 i sanning högst egendomliga och med 2—3 sekunders mellantid hvarandra åtföljande, likformiga ljud, hvilka hvar för sig låta som dofva pukslag, hvarunder an- svällningen lägger sig och foglen, sedan detta skett, oftast tar ett par steg eller annars något byter om ställning, hvarefter dessa bomp-bomp-bomp åter repeteras 5 till 8 gånger. Det mest påfallande härvid var, att, änskönt jag med stor upp- märksamhet följde det hela, jag ändå ej kunde höra att dessa ljud kommo ifran foglen sjelf. De tycktes fastmer än komma från ett och än från ett annat hall och ofta temligen aflägset från den plats, som vi båda vid tillfället innehade, samt, såsom jag tyckte mig finna, oftast ifrån det håll, hvaråt foglen för tillfället rigtade sitt näbb. Någonting mer påfallande likt det, som man far höra af en öfvad buktalare, har jag aldrig hört. Rörande sättet hvarpa detta ljud ästadkommes, är jag mycket böjd för att sluta mig till den utaf MURIE uttalade ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o a 43 åsigten. Jag håller likväl före, att ljudet ej uppkommer ensamt derigenom att luft stötvis rusar förbi den vidöppna luftrörs- sprickan, utan att påsen samtidigt sammanpressas, så att vid nämda spricka tvenne luftströmmar samtidigt mötas, nemligen en från lungorna och den andra från luftrörsäcken, hvarvid ljudet uppkommer. Att detta ljud hufvudsakligast användes något före och under fortplantningstiden, derom är jag fullkomligt af samma mening som MURIE. Någon larynz inferior förekommer ej på detta luftrör; men detta kunde man ej eller vänta, då en sådan fattas hos samt- liga strutsfoglarna. Stockholm, 1880. Kongl. Boktryckeriet. tu} ve N | OR ol den aba neb | vå Me “ I: TAMARA Er "Oiversist af K. Vet. Akad. Förhandl. 1880. Tatl. VI. Fig. 3. Fig. 2, ES SA rn a Ken] Ei er ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 37. 1880. 6 8. Onsdagen den 13 Oktober. Hr EDLUND föredrog och inlemnade en af honom författad uppsats om den qvantitativa bestämningen af en galvanisk ströms värmeutveckling*. Herr WITTROCK förevisade och demonstrerade en samling af omkring 40 species Cucurbitaceer, de flesta erhållna såsom safva till Riksmuseum af Direktör FR. PETTERSSON i Upsala. Docenten vid Upsala Universitet Dr O. PETTERSSON redo- sjorde för atskilliga nyuppfunna metoder inom den experimentella värmeläran, och förevisade nagra af honom konstruerade appa- rater för exakta temperaturmätningar, bestämning af vätskors stelning m. m. Sekreteraren meddelade pa författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Ianthe, a new genus of Isopoda», af Docenten €. BoVALLIUS (Se Bihang till K. Vet.-Akad:s Handl.); 2:0) »Metylsvafvelsyrade salter», af Fil. Licentiaten J. E. ALEN”; 3:0) »Etylsvafvelsyrade salter», af densamme"; 4:0) »Amylsvafvel- syrade salter», af densamme”; 5:0) »Om en ny framställnings- metod för Metatoluidin», af Docenten OÖ. WIDMAN*. Genom anstäldt val kallades Docenten vid Lunds Universitet Doktor SVEN BERGGREN till ledamot ar Akademien. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Universitetet i Helsingfors. Akademiskt tryck, 1879/80. 19 st. [NS Från Sällskapet Pro Fauna & Flora Fennica. Meddelanden, H. 5. 2 Från Carlsbergs Laboratorium i Köpenhamn. Meddelelser, H. 1—2. Från Naturhistorisk Forening i Köpenhamn. Videnskabelige Meddelelser, 1879/80. H. 2. Från Linnean Society i London. Transactions. Zoology, Vol. 2: 1. » Dovany DiTV Journal. » N:o 80—83. » Zoology, » 105—107. List, 1879. Från Geological Survey of India i Calcutta. Records, Vol. 12:4; 13: 1—2. Memoirs, Vol. 15: 2; 17: 1—2. Palzeontologia Indica, Ser. 10: 4-5; 13: 2. Från Societe Geologique i Paris. Bulletin. (3) T. 6: 7-9; 7:4-5; 8: I & Seance annuelle. Från K. Nederländska Regeringen i Haag. WILSEN, F. C. & BRUMUND, J. F. G. Börö—Boedser dans PFile de Java. Atlas Livr. 1—8; Texte, 2 vols. Leide 1874. Fol. & 8:0. Från Nederlandsch-Botanisch Vereeiniging i Nijmegen. Kuidkundig Archief. (2) D. 2:4; 3, 1-2: Från Comision del Mapa Geologico i Madrid. Boletin, T. 5: 2; 6:12, Memorias: Provincias de Avila & Huesca. Från K. Ungarische Geolögische Anstalt i Budapest. Mittheilungen, Bd. 3: 4. Från Naturforschende Gesellschaft i Danzig. Schriften, Ba. 4:4. (Forts. & sid. 20.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1880. N:o 8. Stockholm. Om den qvantitativa bestämningen af en galvanisk ströms värmeutveckling. Af E. EDLUND. [Meddeladt den 13 Oktober 1880.] Genom experimentela undersökningar har man, såsom bekant är, funnit, att den värmemängd, som en galvanisk ström ut- vecklar, då den genomgår en ledare, är proportionel med qva- draten på strömstyrkan, multiplicerad med ledarens motstånd och tiden. Om således A är en konstant samt I, R och T respektive representera strömstyrkan, motstandet och tiden, så har man för den utvecklade värmemängden W uttrycket 1 — ART en SAN Er (0) Värdet pa konstanten A är naturligtvis beroende af de enheter, som läggas till grund för uppmätningen af I, R och T. TI en för längre tid sedan bekantgjord undersökning har Hr CLAU- SIUS !) på theoretisk väg bevisat, att, om för uppmätningen af -R och I det absoluta elektrostatiska mattsystemet begagnas, A är den elektrostatiska arbetsenhetens värmeeqvivalent. Riktig- heten af denna theoretiska deduktion har senare på experimentel väg af Hr v. QUINTUS ICILIUS blifvit bekräftad ?). Såsom kraftenhet i detta system betraktas den kraft, som på tidsenheten (1 sekund) ger accelerationen 1 (1 m.m.) åt en milligrams massa. Denna enhet, multiplicerad med väglängdens enhet, blir då ut- trycket för det mekaniska arbetets enhet. Enligt det vanliga bruket betraktar man härvid såsom arbetsenhet det arbete, !) Pogg. Ann. B. 87 s. 415 (1852). 2) Ibid. B. 101 s. s. 69 (1857). 4 EDLUND, OM EN GALV. STRÖMS VÄRMEUTVECKLING. hvarigenom 1 kg. lyftes I meter. För denna arbetsenhet skulle den ofvanstäende konstanten A vara = Uti det elektrostatiska maättsystemet och med antagande, att tyngdkraftens acceleration 1 1 430.9809.103 4218.10 Sistnämnda tal utmärker den brakdel af en värmeenhet (da 1 är 9809 m.m., blir således värdet pa A = kubikmillimeter vatten tages till enhet för massan), hvilken mot- svarar 1 arbetsenhet i det ifrågavarande mättsystemet; eller hvilket är detsamma, som utvecklas, då en ström, hvars inten- sitet är 1 elektrostatisk enhet, under 1 sekund genomgar en ledare hvars motstånd är I enhet efter samma system. Det är föröfrigt lätt att visa, att detsamma gäller, om, 1 stället för det anförda absoluta mattsystemet, antingen det elektrodynamiska eller det elektromagnetiska begagnas. För beqvämlighetens skull skall jag i följande rader göra bruk af det sistnämnda. För att få ett mått på den elektromotoriska kraften i en- lighet med det absoluta elektromagnetiska måttsystemet, kan man bland annat förfara på följande sätt: Man tänker sig en cirkelformig, vertikalt uppstäld ledare och att i denna cirkels medelpunkt befinner sig midten af en liten horisontalt hängande magnetnål, hvars magnetiska moment är «u, uppmätt enligt det elektromagnetiska måttsystemet, och hvars längd är obetydlig i jemnförelse med den cirkelformiga ledningsbanans radie *. Om nu magnetnålens läge är normalt mot cirkelns plan, och om den föres ur detta läge på tiden £ tills den kommer i cirkelns plan, så induceras derigenom i den cirkelformiga ledaren en elektromotorisk kraft V, som enligt B & Inu induktionslagen kan uttryckas med 255 = eVt. a Om man i denna formel gör faktorn & = 1, sa far man den elektromotoriska kraften V uppmätt efter det elektromagnetiska måttsystemet. Man erhåller således 3 = Vä (2) Jag skall nu visa, att man, på ett annat sätt än det af Hr CLAUSIUS begagnade, med tillhjelp af de principer rörande ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 5 värmeförhållandena i den galvaniska stapeln och sambandet mellan induktionen och den mekaniska värmetheorien, hvilka af mig vid föregaende tillfällen blifvit framstälda !), på ett mycket enkelt sätt kan erhålla rätta numeriska värdet på den ofvan- nämnda konstanten A i formeln (1). Om en galvanisk ström af intensiteten / i elektromagnetiskt matt går genom den cirkelformiga ledningsbanan och magnet- nalen gör en vinkel q& hvilken som helst med samma banas plan, sa yttryckes strömmens vridningsmoment på nålen i detta läge med 2arIu Cos P r? Om nu nälen af en yttre kraft föres ur sitt mot den mera- nämnda banans plan normala läge tills den kommer i samma plan, så uppkommer dervid en induktionsström z, och samma kraft har förrättat ett mekaniskt arbete, som uttryckes med y=0 AA kr fö (I + 1) Cos ydp = Za a I IR en Den nyssnämnda arbetsmängden kan naturligtvis icke för- svinna, utan maste förvandlas i värme, och detta sker medelst den uppträdande induktionsströmmen. Om den elektromotoriska kraft, som förorsakar strömstyrkan /, kallas £ och motståndet i ledningsbanan R samt kär en konstant, hvars numeriska värde är beroende af det mått, hvar- med I och AR blifvit uppmätta, så uttryckes den värmemängd, som strömmen under tiden t förorsakar till följe af motståndet, med kJ’Rt. Men under samma tid förbrukar den elektromo- toriska kraften en värmemängd, som är proportionel med samma kraft multiplicerad med strömstyrkan. Denna värmeförlust ut- tryckes med kElt=kPRt. Den af strömmen producerade värme- mängden är derföre i sin helhet lika med noll ?). Blir deremot DERE Vet.-Ak:s Handl. B, 14. 2 (1876). Pogg. Ann. B. 159, Phil. Mag. (5) T. 3. — Ofversigt af K. Vet.-Ak:s Förh. för 1875 N:o 8; Pogg. Ann. B. 157. 2) Ibid. 6 EDLUND, OM EN GALV. STRÖMS VÄRMEUTVECKLING. strömstyrkan förstorad derigenom att induktionsströmmen adde- ras till, sa blir förhållandet ett annat. Den värmemängd, som strömmen förorsakar till följe af motståndet, blir nu k(I + i)?Rt, och det af den elektromotoriska kraften konsumerade värmet k(I+i)Ikt; således erhålles i detta fall en producerad värme- mängd = k(I + ü)ikt. i Uppmätes strömstyrkan likasom wu uti elektromagnetiskt mått, så får man det förbrukade arbetets värmevärde, om ut- trycket för detta arbete multipliceras med den ofvan anförda il 4218 .10°° mäste vara lika med den af induktionsströmmen producerade, konstanten A = Som denna värmesumma nödvändigt sa erhålles man följaktligen: A nur oa Kallas induktionselektromotoriska kraften V, sa fär man häraf, emedan ). Metylsvafvelsyra bildas äfven vid sönderdelning af den neu- trala svafvelsyremetyletern, (CH,),.0,.SO,, med vatten (DUMAS och PELIGOT)®). CHURCH antar tillvaron af tvänne isomera metylsvafvelsyror, hvaraf den ena skulle vara utmärkt genom en större beständighet och motsvara GERHARDTS parationsyra (se sid. 22!); han be- nämner denna 3-sulfometylsyra ?). För framställningen af efterföljande metylsulfat beredde jag mig metylsvafvelsyra af 1 vigtsdel ren metylalkohol och 2 vigts- delar koncentrerad svafvelsyra. Den sura vätskan fick kallna, utspäddes och neutraliserades med bariumkarbonat och barium- hydrat. Lösningen kolerades och afdunstades försigtigt till kri- stallisation. Det erhallna bariummetylsulfatet utpressades och 1) Bull. Soc. Chim. 24, 270 (1875). ?) Synonym: metyletersvafvelsyra, metyloxidsvafvelsyra, svafvelmetylsyra, sulfo- metylsyra, svafvelmetylensyra, surt metylsulfat, sur svafvelsyrad metylen, tväfaldt svafvelsyrad metyloxid, acide methylsulfurique, acide sulfomethylique, bisulfate de methylene. Ann. Chim. Phys. 58, 55 (1855). Craisson: Om de en- och flervärdiga alkoholernas jemte kolhydraternas sul- fater, 16 (separataftryck ur Minnesskrift, utgifven af Kongl. fysiografiska sällskapet i Lund med anledning af dess hundraärsfest den 3 Oktober 1878). (Titeln pa denna afhandling, som på flere ställen kommer att af mig citeras, förkortas till: Om alkoholernas sulfat.) Craüssox: Om alkoholernas sulfat, 18. 5) Ann. Pharm. 15, 25 (1835). ‘) Journ, pr. Chem. 67, 42 (1856) och Chem. Centr. 1856, 146. Se KJ —— [> — 5 — 10 ALEN, METYLSVAFVELSYRADE SALTER. omkristalliserades nagra ganger. Jag fann snart att det var förorenadt af litet klorbarium. som måste ha varit inblandadt i det till syrans mweutralisering använda bariumkarbonatet eller bariumhydratet. För att oskadliggöra denna klorhalt öfverfördes bariumsaltet i blysalt, för hvilket ändamål baryten utfäldes med (utspädd) svafvelsyra, och lösningen neutraliserades med bly- karbonat, då det mesta af kloren utföll sasom klorbly. Filtratet afdunstades något på vattenbad, hvarvid det till en del sönder- delades och bragtes till kristallisation under exsiccator. Den lilla återstod af klorbly, som förorenade blymetylsulfatet utöfvade vid de kommande dekompositionerna i allmänhet (se strontium- saltet!) intet menligt inflytande; det utkristalliserade i form af fina nålar före metylsulfaten och kunde genom filtrering då lätt afskiljas. Kalium-metyl-sulfat, 2| 2)0,.50,) + B,0. Perlemorglänsande blad enligt Dumas och PELIGOT!). KANE, som analyserat saltet, erhöll det i rombiska, deli- qvescenta taflor?). CLAESSON neutraliserade med kaliumkarbonat fri metyl- svafvelsyra, afdunstade den erhållna lösningen till torrhet och extraherade metylsulfatet med alkohol; ur alkohollösningen kri- stalliserade saltet i fjällika, för känseln feta kristallmassor ?). Enligt SCHABUS tillhöra kristallerna det monoklina systemet?). Natrium-metyi-sulfat, SCHNITT nj0-50, + H,O, 4 framstäldes genom dekomposition af blymetylsulfat med natrium- sulfat; kristalliserade uti exsiccator i stjernformigt grupperade NTA nn. Chim. Phys. 58, 55 (1855). 2) Phil. Mag. 7, 398 (1855). 3) Craüsson: Om alkoholernas sulfat, 16. 2) Jahresber. 1854, 552. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 11 nålar. Ur moderluten, som lemnades att kristallisera i fria luften, erhöllos stora, snedvinkliga taflor, som, efter hvad analys 5 ut- visar, synas ega samma vattenhalt som nalarna. Efter 2 ars förlopp var saltet något sönderdeladt. Analyser: 1. 0,4203 gram gaf 0,1979 gram natriumsulfat. 2. 0,6231 gram gaf 0,9559 gram bariumsulfat. 3. 0,8646 gram hade efter 3 dagars förlopp förlorat öfver svafvelsyra 0,0933 gram, gaf 0,4068 gram natriumsulfat. 4. 0,3453 gram hade efter 3 dagar öfver svafvelsyra förlorat 0,0383 gram; gaf 0,1618 gram natriumsulfat. 2. 0,1800 gram gaf 0,0555 gram natriumsulfat. [ procent funnet: beräknadt: Il; 2. 3. 4. D. Nauru äl ss Ag ALA DE EE lä — Hp NÄS 15,332, 15913 Srarhyal ESA NNE -—— 21,07 21,05 Förlust öfver svafvelsyra = --— 10,79 11,09 —— Af bariummetylsulfat och natriumsulfat erhållet natrium- metylsulfat är enligt RUBUTEAU ett hvitt, luktlöst, nästan smak- löst, efteråt något sötaktigt smakande salt, som med svårighet kristalliserar, är deligvescent, i luften småningom sönderdelas, i synnerhet i fuktig luft !). Silfver-metyl-sulfat, EN 1.10,.50,, framstäldes genom att med silfverkarbonat neutralisera vatten- haltig metylsvafvelsyra, erhållen af blysaltet genom dess sönder- delning med vätesvafla. Lösningen sattes i exsiccator uti mörkt rum; den kristalliserade i fjäll. Analyser: 1. 0,2210 gram gaf 0,2370 gram bariumsulfat. 2. 0,2185 gram gaf 0,1415 gram klorsilfver. I procent funnet: beräknadt: ij 2. SUN NETT A re EEE FN RE ee 48,74 49,32 SISARmEIRe. 2 ne. May Ale BEE 14,71 — 14,66. 1) Compt. rend. 88, 301 (1879). 12 ALEN, METYLSVAFVELSYRADE SALTER. Kaleium-metyl-sulfat, (CH Oe ©210,:280,, kristalliserar enligt KANE i vattenfria, deligvescenta oktaedrar !). Afven enligt en uppgift af Dumas och PELIGOT är detta salt deligvescent ?). Strontium-metyl-sulfat, oa. + H,0. Vattenhaltig metylsvafvelsyra mättades med strontiumkar- bonat. Lösningen afdunstades i exsiccator och kristalliserade i blad. Ur moderluten, som sattes i fria luften, utkristalliserade likaledes blad. Saltet innehöll spår af klorstrontium, ty dess lösning opaliserade svagt för silfversalt. Mellan papper pressadt salt hade icke efter 3 dagars förlopp förlorat något i vigt öfver svafvelsyra. Efter 2!/; års förlopp befans saltet vara osönder- deladt (analys 3). Analyser: 1. 0,3857 gram gaf 0,2148 gram strontiumsulfat. 2. 0,5182 gram gaf 0,2891 gram strontiumsulfat. 3. 0,9482 gram gal 0,5217 gram strontiumsulfat. I procent funnet: beräknadt: je 2. 8. SCHON UN osdoosssssdå 26,55 26,61 20,24 20.702 Barium-metyl-sulfat, CH, e »10,.250, +2H,0. Som ofvan är nämdt, var det bariumsalt, jag erhöll vid metylsvafvelsyrans neutralisering med bariumkarbonat och barium- hydrat, något förorenadt af klorbarium; denna halt af klorbarium var dock ej så stor, att den inverkade pa resultatet af de ana- lyser, jag utförde. Mellan papper utpressadt salt sönderdelades öfver svafvelsyra (efter 1!/; veckas förlopp började det blifva brunt på ytan). ') Phil. Mag. 7, 398 (1835). 2) Ann. Chim. Phys. 58, 55 (1835). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 13 Analyser: 1. 0,9169 gram gaf 0,5397 gram bariumsulfat. 2. 1,3543 gram gaf 0,7975 gram bariumsulfat. I procent 1 funnet: a beräknadt: an ee 12! 34,6 1 34,6 2 34,68. Dumas och PELIGOT hafva erhållit saltet i vackra, fyr- sidiga taflor; de innehålla 2 molekyler kristallvatten !). Samma vattenhalt har äfven KANE funnit hos saltet ?). Det kristalliserar enligt SCHABUS i monoklina systemet ?). Dess eg. v. är enligt CLARKE funnen vara 2,273 vid 19,2” +). Genom att behandla träsprit med svafvelsyreanhydrid be- kommo DUMAS och PELIGOT en syra, hvars bariumsalt kristalli- serade i smala, tämligen långa, stympade prismor; enligt analys, som gjordes på vattenfritt (i vacuum torkadt) salt, skulle det vara till sammansättningen lika bariummetylsulfatet >). Måhända deriverar detta salt från en syra, analogt sammansatt med isetionsyran; detta synes också vara BERZELII asigt att döma af det namn, han gifvit syran; han benämmer henne nämligen isometionsyra ®). Bly-metyl-sulfat, (CHINA SE 2\0,.250, + 2H,0, erhölls dels i form af fina nalar (anal. 1 och 2), dels i form af långa, bräckliga prismor (anal. 3). Saltet är lösligt i alkohol. Analyser: 1. 0,2469 gram gaf 0,1605 gram blysulfat. 2. 0,2503 gram gaf 0,1624 gram blysultat. 3. 0,4298 gram gaf 0,2788 gram blysulfat. I procent funnet: beräknadt: ed 2. B. Bye ap nens 44,39 44,31. 44,32 44,32. 1) Ann. Chim. Phys. 58, 55 (1835). 2) Phil. Mag. 7, 398 (1835). 3) Jahresber. 1854, 552. #) Ber. chem. Ges. 11, 1506 (1878). 5) Ann. Chim. Phys. 61, 199 (1836). 5) BERZELIUS: Lehrbuch der Chemie 5, 856 (1848). 14 ALEN, METYLSVAFVELSYRADE SALTER. Enligt KANE erhålles blysaltet vanligen i form af långa, lätt deliqvescerande prismor, innehållande 1 molekyl kristallvatten; vid tvänne tillfällen bekom han det dock i taflor (liknande bariumsaltet), som han förmodar innehålla 2 molekyler kristall- vatten !). Magnesium-metyl-sulfat, (CH,) 4 se 0,.2S0, + 4H,0. Genom sönderdelning af blysaltet med magnesiumsulfat. Lös- ningen kristalliserade sa väl i exsiccator som i fria luften uti blad, som äro lösliga i alkohol. Efter 2!/, ars förlopp var saltet delvis sönderdeladt. Analyser: 1. 0,5423 gram gaf 0,2047 gram magnesiumsulfat (som efter glödgning för bläster gaf 0,0794 gram magnesiumoxid). 2. 0,6268 gram gaf 0,2368 gram magnesiumsulfat. 3. 0,5488 gram gaf 0,8015 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: ij 2, JD Magnesium ......- 2,55 58 RO) — 7,55 Serals ns u 20,06 UNS; Zink-metyl-sulfat, (CEN) | Zl 0,.2S0, + 4H,0. Genom sönderdelning af blysaltet med zinksulfat. Lösningen kristalliserade i exsiecator uti stora, väl utvecklade, rektangulära taflor. I alkohol är saltet lösligt. Analvser: 1. 0,4611 gram gaf 0,1028 gram zinkoxid. 2. 0,4125 gram hade efter en månads förlopp förlorat öfver Sr svafvelsyra 0,0445 gram; gaf 0,5331 gram bariumaulfat. I procent funnet: beräknadt: 1 2 ZUERST ENTER. RR SI 17,39 18,11 SVvalvelea SI rt a BR SE EA — 117,75 17,83 Förlust öfver svafvelsyra .....-- —— 10,79 —. 1) Phil. Mag. 7, 397 (1835). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 15 Kadmium-metyl-sulfat, (CH3), 3 : et 0,.250, + 2H,0. Genom sönderdelning af blymetylsulfat med kadmiumsulfat. Kristalliserade i exsiecator i platta, i alkohol lösliga prismor. Saltet var efter 2 ars förlopp sönderdeladt. Analyser: 1. 0,3541 gram gaf 0,4785 gram kadmiumsulfat. 2. 0,2440 gram gaf 0,1366 gram kadmiumsulfat. 3. 0,5718 gram gaf 0,7140 gram bariumsulfat. T procent funnet: beräknadt: i 2. 3. Keadmiums2e 2 2 eme 80,17 30,16 - —— 80,27 Svalvelssis ern ri oo — 17,16 17,830- Koppar-metyl-sulfat, (CHILD. kun 2210,.280, + 4H,0. Genom sönderdelning af blysaltet med kopparsulfat. Kri- stalliserade i exsiccator uti blaa fjäll. I fria luften kristallise- rande moderlut gaf upphof till stora, rätvinkliga, tunna taflor. Saltet, som är lösligt i alkohol, var efter 2 ärs förlopp delvis sönderdeladt. Analyser: 1. 0,3575 gram gaf 0,0777 gram kopparoxid. 2. 0,5571 gram hade efter ungefär en veckas förlopp öfver svafvelsyra förlorat 0,0129 gram; gaf 0,1239 gram kopparoxid. 3. 0,4493 gram gam 0,5895 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 1; 205 DÅ No pipa nn... 17,34 17,78 ,——— 17,65 Svanallsssnne ns ee —— 18,03 17,93 Förlust öfver svafvelsyra — Nickel-metyl-sulfat, Nif 0,2803 + 6H,0. Genom sönderdelning af blymetylsulfat med nickelsulfat er- hållen lösning kristalliserade i exsiccator uti gröna, stora, pris- matiska, i alkohol lösliga kristaller. 16 ALEN, METYLSVAFVELSYRADE SALTER. Analyser: 1. 0,9318 gram gaf efter glödening för bläster 0,1797 gram nickeloxidul. , 2. 0,7183 gram förlorade efter en veckas förlopp 0,0684 gram öfver svafvelsyra; gaf 0,8601 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 1. J. Nickel. 22221. Rn Tab dir NS —— 15,17 S Valve clean. Sr A INTER —— 16,44 16,45 Förlust öfver svafvelsyra ....... ee 0 — Kobolt-metyl-sulfat, 2}0,.280, + 6H,0. Genom sönderdelning af blysaltet med koboltsulfat. Bladiga kristaller uppstodo i lösningen sa väl i exsiccator som i fria luften; de voro lösliga i alkohol. Efter 2!/, ars förlopp var saltet betydligt sönderdeladt. Analyser: 1. 0,3553 gram gaf 0,1415 gram koboltsulfat. 2. 0,5210 gram gaf 0,2059 gram koboltsulfat. 3. 0,3891 gram gaf 0,4695 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 1, 2. 3. Kobalt SN TENN 15,17 15,05 — un, Svalveli an ae .——— 0 ——- 16,58 16,45. Ferro-metyl-sulfat, (CH,),| »210,.280, + 4H,0. Genom sönderdelning af blysaltet med ferrosulfat. Ur lös- ningen, som sattes i luftpump öfver svafvelsyra, ansköto vackra, väl utbildade, blekgröna kristaller. Analyser: 1. 0,4009 gram gaf 0,0909 gram jernoxid. 2. 0,5574 gram gaf 0,1260 gram jernoxid. 3. 0,4478 gram löstes och titrerades med kaliumpermanganat (100 kbem = 0,6017 gram jern); 11,8 kbem, motsvarande 0,0710 gram jern, ätgingo till titreringen 1). 1) Genom försök på andra etersvafvelsyrade salter har jag funnit, att den or- ganiska radikalen icke angripes af kaliumpermanganatlösning. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0o8. 17 2 I procent funnet: beräknadt: IL, Yo 3: METTE RER EN IERRNN 15,87 15,82 15,86 16,00. Mangan-metyl-sulfat, (CH,),\ 2 Aa 0,.2S0, + 4H,0. Genom sönderdelning af blysaltet med mangansulfat. Lös- ningen kristalliserade i tunna, blekröda taflor uti exsiccator. Moderluten kristalliserade pa samma sätt i fria luften. Saltet är Jösligt i alkohol. Erter 2 ars förlopp hade det börjat till nagon liten del sönderdelas. LJ Analyser: 1. 0,3442 gram hade efter 3 dagars förlopp öfver svafvelsyra förlorat 0,0361 gram; gaf 0,1481 gram mangansulfat. 2. 0,0828 gram gaf 0,0357 gram mangansulfat. 3. 0,4323 gram gaf 0,5638 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 1, 2 Jo Mangan crt HN SE 15,66 15,70 1576 SVA TVI KARE pe Sekr Led Ste —— 1790 18,34 Förlust öfver svafvelsyra 10,49 — —— Beryllium-metyl-sulfat, (CH;);\ O,,.650, + 12H,0. Be, = i Pi Genom sönderdelning af blysaltet med berylliumsulfat. Kri- stalliserade 1 exsiccator uti platta, deligvescenta prismor. Moder- luten sattes i fria luften; den befans efter 3 veckors förlopp vara nagot sönderdelad: den grumlades af klorbarium. Analyser: 1. 0,2177 gram gaf efter elödeninge 0,0177 gram berylliumoxid. 3 o D te) Do x fo) 2. 0,1102 gram gaf 0,1674 gram bariumsulfat. I procent | funnet: beräknadt: IL. 2, bervllnumssee een 2,99 — - 3,03 Syatvell 33H nE 12.21 SE = 20,87 SHAN Uranyl-metyl-sulfat, PELIGoT har framstält detta salt genom sönderdelning af bariumsaltet med uranylsulfat. Lösningen afdunstades i vacuum; Öfvers. af KR. Vet.-Akad. Förh. Årg. Mo. ING 2 8 ALEN, METYLSVAFVELSYRADE SALTER. den sirapstjocka vätskan gaf först efter flere månaders förlopp i torr atmosfär kristaller. Dessa kristaller äro mycket deli- qvescenta. Saltets kristallvattenhalt kan ej bestämmas på grund af de analyser, PELIGOT anför !). Yitrium-metyl-sulfat, RR 01.680, + 18H,0. Genom sönderdelning af blysaltet med yttriumsulfat. Kri- stalliserade i exsiccator i långa, bräckliga nålar, lösliga 1 alkohol. Mellan papper utpressadt salt (0,9473 gram) hade efter tre veckor i fria luften icke ändrat sin vigt; 2 månader derefter hade det betydligt tilltagit i vigt (det vägde 1,0774 gram), och det hade nu helt och hållet flutit sönder; 4!/; månad senare hade det ytterligare stigit i vigt (till 1,2826 gram); 1Y/, ar der- efter befans den deliqvescerade lösningen till en del ha åter utkristalliserat (vigten var nu 0,9969 gram); saltet var nu något litet sönderdeladt. Analyser: 1. 0,3923 gram gaf 0,1569 gram yttriumsulfat. 2. 0,5493 gram gaf 0,2208 gram yttriumsulfat. © Lo) 3. 0,2671 gram gaf 0,3197 gram barıumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 1. 2. 3. YI DOE TU oe ee SE 2 15,32 15,40 : 15.31 SMALVE less 22.2 Sa ONE 16,47 16,42. Erbium-metyl-sulfat, CH a 9 eh 0,,.680, + 18H,0 2). Genom sönderdelning af blysaltet med erbiumsulfat. Lös- ningen kristalliserade i exsiccator uti länga, röda, bräckliga nålar, som lätt deligvescerade. I alkohol är saltet lösligt. 1) Journ. pr. Chem. 35, 152 (1845). 2) Detta salt (liksom de nedan beskrifna erbiumsalterna) framstäldes före upp- täckten af de erbium beledsagande elementen (skandium, ytterbium ete.) och är följaktligen icke rent. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0 8. 19 Analyser: 1. 0,1514 gram gaf 0,0711 gram erbiumsulfat. 2. 0,4678 gram gaf 0,2196 gram erbiumsulfat. I procent funnet: beräknadt: ; 1. 2. Inbiumper so ee Ae 25,50 25,46 25,63. Didym-metyl-sulfat, CH, a 0,,.680, + 18H,0. Genom sönderdelning af blysaltet med didymsulfat. Kri- stalliserade såsom erbiumsaltet i långa, bräckliga, röda nålar, som voro lösliga i alkohol. Mellan papper utpressadt salt för- höll sig alldeles såsom yttriumsaltet i fria luften. Analyser: 1. 0,2660 gram gaf 0,1203 gram didymsulfat. 2. 0,5038 gram gaf 0,5473 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: Dil EE 22,90 SSV LV EIN rk ur SEA et 2 14,93 14,95. 20 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 2.) Från Statistisches Bureau i Dresden. Resultate aus den meteorologischen Beobachtungen . . . in Sachsen, Jahrg. 11—12. Publikationer, 6 band. Från K. Akademie Gemeinnutziger Wissenschaften i Erfurt. Jahrbücher, H. 10. Från Deutsche Seewarte i Hamburg. Aus dem Archiv der Seewarte, Jahrg. 1. Monatliche Übersicht des Witterung, 1878: 2-13; 1879: 1-2; 1880: 1-3. Från Astronomische Gesellschaft i Karsruhe. Vierteljahrsschrift, Jahrg. 14: 4; 15: 1-3. Brunns, C. Catalog der Bibliotek. Lpz. 1880. 8:o. Frän K. Vetenskaps Akademien i Krakau. Skrifter. #212’ Bd. Från K.K. Centralanstalt für Meteorologie i Wien. Jahrbücher, Bd. 22. Från K.K. Geographische Gesellschaft i Wien. Mittheilungen, Bd. 22. Från Nordamerikanska Förenta Staternas Regering i Washington. Naturvetenskapliga skrifter. 32 st. Från Markisinnan de Colbert-Chabanais i Paris. LAPLACE, . Oeuvres completes, T. 1—3. Par. 1878. 4:0.' Frän Författarne. KınBeEre, J. G. H. Eddas naturhistoria. Sthm. 1880. 8:0. Marm, A. W. Zoologiska observationer, H. 4. Göteb. 1860. 8:0. WESTERLUND, OÖ. A. Apercu de la faune malacologique de la Grece: Coquilles extramarines. Naples 1879. 8:o. Av&-LALLEMANT, R. Wanderungen durch die Pflanzenwelt der Tropen. Bresl. 1880. 8:0. (Forts. & sid. 58.) 21 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 8. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 62. Etylsvafvelsyrade salter. Af J. E. ÅLEN. [Meddeladt den 13 Oktober 1880.] I föregaende uppsats har jag meddelat en undersökning öfver de metylsvafvelsyrade salterna. Som inledningen till den uppsatsen äfven hör hit, får jag till den samma hänvisa. Etylsvafvelsyran !) har allt sedan århundradets början varit känd; den upptäcktes af DABIT år 1800 i återstoden efter be- redningen af eter. Den gjorda upptäckten af syran synes ha råkat i glömska, tills SERTÜRNER åter upptyckte henne ar 1818. Sedan har syran varit föremål för många kemisters under- sökningar; och anledningen dertill har i synnerhet varit sträf- vandet att få en inblick i den mycket omtvistade eterbildnings- processen. CLAESSON har nyligen öfver syran lemnat en historik, till hvilken jag får hänvisa ?). Etylsvafvelsyran framställes vanligen af etylalkohol och kon- centrerad svafvelsyra; dervid bildas olika mängder etylsvafvelsyra, !) Synonym: etersvafvelsyra, etyletersvafvelsyra, etyloxidsvafvelsyra, sulfetylsyra, vinsvafvelsyra, svafvelvinsyra, svafvelvinstensyra, oenotionsyra (SERTURNER), altionsyra (MAGNUS), surt etylsulfat, sur svafvelsyrad etyl, dubbelt svafvel- syrad etyloxid, acide éthylsulfurique, acide sulféthylique, acide sulfovinique, sulfate acide d’hydrogene carboné (SERULLAS), sulfate acide d’ether (SERULLAS), bisulfate d’ether (SERULLAS), sulfate acide d’oxyde d’ethyle, acide sulfureux oxigene (Dagır). Craüsson: Om alkoholernas sulfat, 2—9. (Den utförliga titeln pa afhand- lingen se föreg. uppsats sid. 9.) 2 Ne 22 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. allt efter som man använder större eller mindre qvantitet af de olika blandningsdelarna !). För öfrigt har syran framstälts på många andra sätt. Den uppstår enligt MAGNUS vid inverkan af engelsk svafvelsyra på eter vid högre temperatur ?), Den bildas likaledes, då man inleder eterångor i koncentrerad, till 100” uppvärmd svafvelsyra 3). BERTHELOT har framstält henne af svafvelsyra och etylengas 2). Detta syrans bildningssätt var redan af HENNEL ådagalagdt?). HEUSSER har erhållit henne såsom biprodukt vid inverkan af klorsvafvel på etylalkohol '). CLAESSON låter sulfurylkloridsyra och etylalkohol inverka på hvarandra och erhåller dervid syran i vattenfritt tillständ ?). Syran bildas dessutom vid den neutrala svafvelsyreeterns eller den hufvudsakligen af nämda eterart bestående?) tunga vinoljans sönderdelning med vatten ?). MARCHAND har analyserat en i det närmaste vattenfri syra !9). Enligt ERLENMEYER kan man icke på något sätt afdunsta en vattenhaltig lösning af syran så, att den blir fri från vatten, utan att dervid fri svafvelsyra bildas ®). Flere kemister, GERHARDT !?), MARCHAND !3), SVANBERG 1), BERTHELOT 15), ha antagit, att det finnes isomera etylsvafvel- syror, som skulle skiljas från hvarandra genom salternas olika beständighet vid kokningen af lösningarna. GERHARDT har åt den beständigare syran gifvit namnet parationsyra. Dess till- 1) CLAÉSSOoN: Om alkoholernas sulfat, 20. 2) Ann. Pharm. 6, 171 (1833). 3) GERHARDT: Traité de chimie organique 2, 291 (1854). 4) Journ. pr. Chem. 65, 274 (1855). 5) Schweice. 49, 74 (1827). 6) Ann. Chem. Pharm. 151, 249 (1869). 7) Craüsson: Om alkoholernas sulfat, 19. 8) Craksson: Om alkoholernas sulfat, 29. 9) CLaisson: Om alkoholernas sulfat, 27. 10) Pose. 41, 603 (1837). 11) Ann. Chem. Pharm. 162,388 (1872). 12) GERHARDT: Ttrait6 de chimie organique 2, 296 (1854). 13) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). 14) BERZELIUS: Lehrbuch der Chemie 5, 622 (1848). 15) Jahresber. 1855, 602 och Bull. Soc. Chim. 19, 295 (1873). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 23 varo har på senare åren blifvit bestridd af SCHEIBLER !) och ERLENMEYER ?) och senast af ULA&sson. Den sistnämnde gör det troligt, att antagandet af isomera etyisvafvelsyror föranledts deraf, att man arbetat med saltlösningar, som varit förorenade af neutral svafvelsyreeter, som vid uppvärmning vid närvaro af vatten lätt sönderfaller under bildning af fri svafvelsyra °). Om REGNAULTS altionsyra ?), hvilkens existens redan MAG- NUS synes betvifla ?), yttrar ERLENMEYER, att den enligt de hittills anstälda försöken är en blandning af de isomera syrorna, etylsvafvelsyra och isetionsyra ®). Jag har vid framställningen af efterföljande etylsulfat i all- mänhet utgått från bariumsaltet, som bekommits från firman RoBIQUET, BOYVEAU & E. PELLITIER i Paris. Kalium-etyl-sulfat, C,H, a 0,.S0,. Genom sönderdelning af bariumetylsulfat med kaliumsulfat. Den i exsiecator koncentrerade lösningen sattes i fria luften. Da kristaller började visa sig vid kanten af kristallisationskärlet, omskakades lösningen, då genast en del af saltet utkristalliserade i fjäll (anal. 1, 2 och 3). I moderluten uppstodo i fria luften stora, snedvinkliga, ända till tumslånga, tunna taflor (anal. 4). Saltet var efter 21/, års förlopp fullkomligt osönderdeladt. Analyser: 1. 0,4991 gram gaf 0,2631 gram kaliumsulfat. 2. 0,3593 gram gaf 0,1892 gram kaliumsulfat. 3. 0,5316 gram gaf 0,7508 gram bariumsulfat. 4. 0,3159 gram gaf 0,1673 gram kaliumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 15 IR 8. 4. Kahum. ro 23,66 23,63 —— 23,77 23,82 Svatyel...0 —— — 19,39 — 19,50. 1) Ber. chem. Ges. 5, 446 (1872). 2) Ann. Chem. Pharm. 162, 386 (1872). 3) Craßsson: Om alkoholernas sulfat, 30. *) Ann. Pharm. 25, 43 (1838). 5) Poce. 47, 523 (1839). 5) Ann. Chem, Pharm. 162, 387 (1872). 24 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. Enlist VOGEL bildar kaliumetylsulfat glänsande, borsyre- liknande, för känseln feta fjäll; han framstälde det af ren syra och kalihydrat !). HENNEL erhöll det dels genom sönderdelning af barium- saltet med kaliumkarbonat, dels genom neutralisering af fri syra med kaliumkarbonat och digerering af den till torrhet afdunstade lösningen med alkohol; det bildar enligt honom tunna, för kän- seln feta, i alkohol lösliga, vattenfria taflor ?). MARCHAND sönderdelar kalksaltet med kaliumkarbonat. Det sa erhållna kaliumsaltet kristilliserar i stora, genomskinliga taflor; en stor del af saltet efflorescerar. Det har en sötaktigt salt, kylande smak, som är egendomlig för alla etylsvafvelsyrade salter. Ar luftbeständigt. 100 delar vatten lösa vid 17° 125 delar af saltet. Innehåller intet kristallvatten; lider ej sönder- delning i luftpump öfver svafvelsyra; upphettadt till 100”, börjar det sönderdelas utan att förut smälta ?). Saltet var efter 12 års förlopp fullkomligt osönderdeladt ?). Kaliumetylsulfat kristalliserar i monoklina systemet enligt SCHABUS 5), MARIGNAC 6) och RAMMELSBERG ?). Kalium-amonium-etyl-sulfat, C,H, 0,H;\ un} 2-50 a 21 10.80, erhålles enligt MARCHAND ur en lösning af 7 delar kalium- och 6 delar amoniumsalt; det är lösligt i alkohol, olösligt i eter, för- hettning till 120° bland andra produkter cyanväte ?). lorar ej något i vigt i vacuum öfver svafvelsyra; ger vid upp- 1) GiLB. 58, 94 (1819). 2) ScHWwEIGG. 49, 64 och 74 (1827). 3) Poce. 41, 605 (1837). +) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). 5) Jahresber. 1854, 560. 6) Jahresber. 1855, 608. ) ') RAMMELSBERG: Die neuesten Forschungen in der krystallographischen Che- mie, 203 (1857). 8) Poce. 41, 612 (1837). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 25 Amonium-etyl-sulfat, C,H a 0,.80,. Genom sönderdelning af bariumsaltet med amoniumsulfat. Kristalliserade i exsiccator i stora, tunna taflor (analys 1). Moderluten, som fick kristallisera i fria luften, gaf upphof till dels väl utbildade, tämligen tjocka taflor, dels långsträckta (ända till 2 tum långa), platta, i ändarna tillspetsade, prismatiska kristalier (analys 2). Saltet är lösligt så väl i alkohol som i eter. Mellan papper utpressadt salt, som på ett urglas lemnades att stå i fria luften, hade efter 2 månaders förlopp knappast ändrat sin vigt (möjligen aftagit något litet); 2 år derefter be- fans det till en del ha efflorescerat öfver glasets bräddar; det hade således under tidens lopp deliqvescerat och åter utkristalli- serat; det var efter dessa 2 års förlopp fullkomligt osönderdeladt. Analyser: 1. 0,3903 gram gaf 0,6371 gram bariumsulfat. 2. 0,5562 gram kokades med natronlut; den bortgäende amo- niakgasen upptogs i utspädd saltsyra; 0,8600 amoniumplatinaklorid erhölls. I procent funnet: beräknadt: ; 1 2. VANA O IUI 2 = Sk san. 12,48 12,59 DVvahvellss era RA 22,42 —— DDR Enlist MARCHAND anskjuter amoniumsaltet ur en lösning i stora, tydliga, till formen ej bestämbara kristaller; en stor del af saltet efflorescerar dervid. Kristallerna äro luftbeständiga. Smaken är egendomligt bitter, saltartad och tillika kylande !). Senare uppger MARCHAND, att amoniumsaltet bildar vattenklara, i luften lätt deligvescerande kristaller. Det kan erhållas genom fällning af kaleium-, bly- eller barium-salten med karbonat, oxalat eller sulfat af amonium eller genom mättning af fri syra med kaustik amoniak. Det är lösligt i alkohol och eter och anskjuter ur dessa lösningar oförändradt. Smälter vid 62” utan att förlora i vigt; lider ingen vigtförlust i lufttomt rum öfver 1) Poce. 28, 236 (1833). 26 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. svafvelsyra; börjar sönderdelas vid 108°. Innehäller intet kristall- vatten I). Det befans efter 12 års förlopp vara osönderdeladt?). REGNAULT uppger, att det kristalliserar i breda blad, som synbarligen visa rätvinkliga spaltningsytor; det deliqvescerar i luften och aftar ej i vigt i vacuum eller vid 100°; innehåller intet kristallvatten ?). Natrium-etyl-sulfat, C,H 1.10,.50, + H,0. Genom sönderdelning af bariumsaltet med natriumsulfat. Kristalliserade i fria luften i små kristaller, som under mikro- skopet syntes utgöras af tunna, mer eller mindre långsträckta, i ändarna tillspetsade taflor (anal. 1 och 2). Vid mycket lång- sam afdunstning af moderluten .erhöllos tämligen stora, tafvel- formiga kristaller (anal. 3 och 4). Saltet var efter 23/, ars förlopp osönderdeladt. Analyser: 1. 0,4160 gram gaf 0,1774 gram natriumsulfat. 2. 0,5093 gram gaf 0,2179 gram natriumsulfat. 3. 0,2440 gram gaf 0,1044 gram natriumsulfat. 4. 0,3824 gram gaf 0,5483 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 1. 2. 3. 4 INDHFRTTD) socccc- 13,82 13,86 13,85 13,86 Svavel - 19,69 19,28. VOGEL erhöll saltet ur en lösning, som stod i solljus, i form af en ogenomskinlig, blomkålslik massa; den löstes i vatten och sattes på ett kyligt ställe; lösningen kristalliserade nu i glänsande, tunna, sexsidiga taflor, i luften vittrande. Saltet har en sötaktig smak, som öfver hufvud taget synes vara karak- täristisk för de etersvafvelsyrade salterna ?). Enligt MARCHAND, som framstälde saltet af natriumkarbonat och kalciumetylsulfat, är det svårt att få det i väl utbildade 1) Pose. 41, 611 (1837). 2) Journ. pr. Chemie 44, 123 (1848). 3) Ann. Pharm. 25, 41 (1838). 2) GiLB. 63, 94 (1819). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 27 kristaller; det visar stor böjelse för att efflorescera. I luftpump öfver svafvelsyra äfvensom genom försigtig upphettning kan det fås vattenfritt; det smälter vid 86° C. 100 delar vatten lösa vid 17” 165,2 delar vattenfritt salt. Det löses af alkohol, ej af eter. Ur kokande alkohollösning anskjuter vid afsvalning en förening af natriumetylsulfat med alkohol, hvari alkoholen intar kristallvattnets plats; samma förening uppstår, då alkohollös- ningen fälles med eter. MARCHANDS analyser stämma med den ofvan angifna formeln för saltet !). Det hade efter 12 års för- lopp icke sönderdelats ?). Litium-etyl-sulfat, C,H 150,.80, + H,O, har blifvit framstäldt af MARCHAND genom sönderdelning af bariumsaltet med litiumsulfat. I exsiccator erhöllos stora, vatten- klara kristaller; de deliqvescera snabbt i luften, äro ı alkohol lätt lösliga, i eter olösliga ?). Efter 12 ärs förlopp var saltet fullt osönderdeladt ?). Silfver-etyl-sulfat, m 20. MARCHAND framstälde detta salt genom digerering af fri syra med öfverskjutande silfveroxid eller silfverkarbonat. Det bildar glänsande, i alkohol lösliga kristallfjäll. Kristallvattnet förlorar det ej öfver svafvelsyra (åtminstone icke inom 48 tim- mar). Genom uppvärmning kan saltet ej göras vattenfritt utan att sönderdelas 7). Det befans efter 12 års förlopp vara full- -ständigt sönderdeladt ®). 1) Pose. 41, 608 (1837). 2) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). 3) Pose. 41, 613 (1837). 2) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). 5) Pose. 41, 633 (1837). 5) Journ. pr. Chem. 44, 124 (1848). DI RR ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. Kaleium-etyl-sulfat, G: 210,280, + 2H,O. Koncentrerad svafvelsyra sattes smäningom till en ungefär lika stor volym alkohol, som afkyldes med snö. Den ljusbruna blandningen utspäddes efter 24 timmar och neutraliserades med pulveriserad marmor. Den affıltrerade lösningen afdunstades först på vattenbad, sedan i exsiccator; den kristalliserade i blad (anal. I och 2). Ur moderluten ansköto vid långsam afdunstning i fria luften stora (ända till 2 tum långa), väl utvecklade, platta kristaller (anal. 3 och 4). I vacuum öfver svafvelsyra uppkom på lösningens yta en hvit kristallhinna och derinunder väl ut- bildade långsträckta taflor (anal. 5). En lösning af saltet, som stått i en öppen skål uti fria luften, befans efter 2 års tid icke vara sönderdelad. Analyser: 1. 0,3051 gram gaf 0,1294 gram kalciumsulfat. 2. 0,4189 gram gaf 0,1774 gram kalciumsulfat. 3. 0,3447 gram gaf 0,1435 gram kalciumsulfat. 4. 0,2097 gram gaf 0,0873 gram kalciumsulfat. d. 0,4494 gram gaf 0,1874 gram kalciumsulfat. I procent funnet: beräknadt: h 2. 3. 4. 9. Kalcium 12,49 12,46 12,24 12,26 12,26 12,27. Enligt VOGEL bildar saltet aflanga, fyrsidiga, luftbeständiga taflor med tillskärpta hörn. Kristallerna, som äro lösliga i alko- hol, blifva i vacuum öfver svafvelsyra ogenomskinliga och förlora kristallvatten !). GAY-LussAc erhöll saltet i form af små fjäll ?). HEEREN bekom det i tunna, tämligen stora, rätvinkligt fyr- sidiga taflor. Han analyserade i vacuum torkadt salt ?); likaså SERULLAS +). 1) GiLB. 63, 90 (1819). 2) Ann. Chim. Phys. 13, 76 (1820). 3) Poce. 7, 196 (1826). 2) ScHWEIGG. 55, 160 (1829). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 29 Enligt en analys af LIEBIG innehäller saltet 2 molekyler kristallvatten 1). Enligt MARCHAND fås saltet vanligen i fjäll, liknande ka- liumklorat, stundom i sköna, färglösa, aflånga, fyr- eller åtta- sidiga taflor. Det innehåller 2 molekyler kristallvatten, som bortgå i vacuum öfver svafvelsyra eller vid upphettning till 80°. 100 delar vatten lösa vid 17° 124,7 delar, vid 30° 158 delar salt. Behandlas saltet med alkohol, förlorar det först sitt kri- stallvatten och löses sedan; alkohollösningen fälles af eter. Det är. mycket luftbeständigt; kan lång tid förvaras utan att lida sönderdelning ?); efter 12 års tid befans det dock vara delvis sönderdeladt ?). Kalciumetylsuifat kristalliserar enligt SCHABUS i monoklina systemet och förmodas vara isomorft med bariumetylsulfat ?). Kaleium-natrium-elyl-sulfat. Blandar man kaleium- och natriumsalterna, får man enligt MARCHAND ett nälformigt, sidenglänsande salt, som innehåller ungefär lika mycket af hvardera af de enkla salterna >). Strontium-etyl-sulfat, (C,H,), 210,.230, + H,0, framstäldes pa samma sätt som kaleiumsaltet. Af filtratet från strontiumsulfat och strontiumkarbonat afdunstades en del pa vattenbad och kristalliserade i blad (anal. 1 och 2), en del i exsiccator och kristalliserade likaledes i blad (anal. 3 och 4). Efter 2 ars tid var saltet delvis sönderdeladt. Analyser: 1. 0,3054 gram gaf 0,1571 gram strontiumsulfat. 2. 0,4435 gram gaf 0,2269 gram strontiumsulfat. 3. 0,6853 gram gaf 0,3523 gram strontiumsulfat. 4. 0,6508 gram gaf 0,3351 gram strontiumsulfat. 1) Ann. Pharm. 13, 29 (1855). 2) Poce. 41, 617 (1837). 3) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). *) Jahresber. 1854, 560. 5) Poce. 41, 619 (1837). 30 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. I procent funnet: beräknadt: 2% 2: 3. 4. ! Strontium....-- 24,53 24,40: 24,51 24,55 24,61. MARCHAND erhöll saltet vid frivillig afdunstning i stora, vackra kristaller, som äro lösliga 1 alkohol, olösliga i eter, inne- hålla intet kristallvatten, söderdelades lätt 1); efter 12 år befans saltet vara fullständigt sönderdeladt ?). Barvum-etyl-sulfat, 20..250, + 2H,O. En lösning af saltet gaf vid afdunstning i fria luften upphof till utomordentligt väl utbildade, ända till tumslånga, genom- skinliga, rombiska taflor. Mellan papper utpressadt salt befans efter 4 dagar öfver svafvelsyra ha förlorat 8,51 2; tre månader derefter var saltets vigt nästan densamma, men det hade nu börjat blifva brunt på ytan, hvilket vittnade om en tämligen långt framskriden sönderdelning. Analyser: 1. 0,5708 gram gaf 0,3140 gram bariumsulfat. 2. 0,6045 gram gaf 0,3329 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 1. 2% Barıum 2... Ser. Me 32,34 32,37 32,39. VOGEL beredde saltet genom att med bariumkarbonat be- handla återstoden efter beredningen af eter; han erhöll det i glänsande, i ej alltför fuktig luft oföränderliga, genomskinliga kristaller, hvaribland några bildade aflångt prismatiska taflor; det är föga lösligt i absolut alkohol °). GAY-LUSSAC erhöll det dels i små, perlemorglänsande, qva- dratiska blad, dels (genom frivillig afdunstning) i vackra prismor, som i vacuum öfver svafvelsyra blifva opaka och förlora vatten. Kristallvattenhalten är 2 molekyler ?). 1) Pose. 41, 616 (1837). 2) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). 3) GirB. 63, 91 (1819). 2) Ann, Chim. Phys. 13, 76 (1820). ÖFEVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8 31 De analyser, som Dumas och BOULLAY utfört, stämma närmare med en formel, som anger vattenhalten till 3 molekyler !). Analys af WÖHLER och LIEBIG utvisar, att saltet, som de bekommo i stora, vattenklara, qvadratiska taflor, innehåller 2H,0?). Samma vattenhalt finner LiEBIG genom en elementaranalys ?). MARCHAND uppgifver, att saltet bildar färglösa, genom- skinliga taflor, hvaraf 108,5 delar äro vid 17° lösliga i 100 delar vatten. Saltet är olösligt i kall, vattenfri alkohol; genom kok- ning dermed kan man aflägsna den ena af de två vattenmole- kylerna; en liten del af saltet löses dervid och bildar vid af- svalningen ett alkoholat. Under luftpump öfver svafvelsyra kan kristallvattnet lätt aflägsnas®). Efter 12 års förlopp var saltet sönderdeladt >). Enligt ERLENMEYER bildar saltet glänsande, till rosetter förenade, monoklina taflor, som innehålla 2H,0. 100 delar vatten lösa vid 15°C. 108,81 delar salt. VWVattenfritt salt?) sönder- delas öfver svafvelsyra eller i luften, synnerligen raskt vid upp- hettning 7). MAZUROWSKA, som verkstält analys på ett, genomskinliga, glänsande, tafvelformiga kristaller bildande, salt, har funnit det vattenfritt°). Hon har likaledes funnit metyl- och amyl-sulfaten af barium vattenfria ?). Bariumetylsulfat kristalliserar i monoklina systemet och är sannolikt isomorft med bariummetylsulfat enligt SCHABUS 10) och RAMMELSBERG \!). 1) ScHWEIGG. 52, 82 (1828). 2) Ann. Chim. Phys. 47, 423 (1831). 3) Ann. Pharm. 13, 27 (1835). #) Poce. 41, 614 (1837). | 5) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). 6) CLAÉSSON anmärker i sin ofvan citerade afhandling (sid. 31), att det visat sig omöjligt att erhålla bariumsaltet osönderdeladt i vattenfri form. 7) Ann. Chem. Pharm. 162, 384 (1872). 3) Journ. pr. Chem. 121, 160 (1876). ?) Se Craüssons dräpande kritik af hennes arbete i ofvan citerade afhandling! 10) Jahresber. 1854, 560. I) RAMMELSBERG: Die neuesten Forschungen in der krystallographischen Che- mie, 204 (1857). 32 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. Bariumetylsulfatets eg. v. är enligt CLARKE 2,08 vid 21,:° 2). Bly-etyl-sulfat. normalt, #210,.280, + 4,002), framstäldes pa samma sätt som kalciumsaltet. Lösningen af- dunstades först i kakelugnsnisch, sedan i exsiccator, slutligen i fria luften; bladiga, i alkohol lösliga kristaller uppkommo och afskildes; moderluten var något grumlig, hvilket antydde, att saltet blifvit litet sönderdeladt, hvarför jag också anser dess formel ej vara fullt säker. Analys: 1. 0,2364 gram hade efter 2 timmar öfver svafvelsyra förlorat 0,0036 gram; gaf 0,1503 gram blysulfat. I procent funnet: beräknadt: Ile IB Ly BEE bogar delas b RAERVARNAEN FAN I EL ra SAN 43,44 43,58 Eorlust) ‚öfver svavelsyra ce eo 1.2 1,52 Om detta salt nämner VOGEL, att det sönderdelas vid | lös- ningens kokning. Alkohol löser det lätt ?). MARCHAND mättade fri syra med blykarbonat och bekom saltet vid försigtig afdunstning af dess lösning i stora, vatten- klara, tafvelformiga kristaller. Ur alkoholisk lösning fälles det af eter. I vacuum öfver svafvelsyra förlorar det sitt kristall- vatten, som ej genom värme kan aflägsnas, utan att sönder- delning på samma gång inträder. Salt, som förvarats i slutet kärl, befans redan efter 1/, ars förlopp vara fullständigt sönder- deladt. Dess kristallvattenhalt utgöres af 2 molekyler ?). DUMAS och BOoULLAY påstå sig ha genom att med bly- karbonat mätta aäterstoden vid eterberedningen erhållit ett i hvita, sidenglänsande nålar kristalliserande salt, som enligt analys skulle vara till sammansättningen surt ?). MARCHAND betviflar riktigheten häraf; han har förgäfves sökt framställa ett surt !) Ber. chem. Ges. 11, 1506 (1878). 2) Gızne. 63, 93 (1819). 3) Pose. 41, 629 (1837). 4) Ann. Chim. Phys. 36, 303 (1827). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 33 salt !). GMELIN synes anse det troligt, att DUMAS och BoULLAY arbetat med en från etersvafvelsyran skild syra ?). Bly-etyl-sulfat, basiskt, EOS + PbO, är framstäldt af MARCHAND. Digererar man det neutrala saltet med blyoxidhydrat, försvinner efter nagon tid den sura reaktion, som det utöfvar pa lackmus. Vätskan kan ej bringas att kri- stallisera utan intorkar städse till en fast, amorf massa, som är löslig i alkohol men ej i eter. Samma förening uppstär da den fria syran mättas med blyoxidhydrat. I luften förlorar saltets lösning småningom hälften af sin blyhalt, som utfaller såsom karbonat. Denna förening är vida beständigare än den neu- trala; man skydde den blott för tillträde af kolsyra! Den för- lorar i luftpump intet vatten ?). Afven friskt fäldt svafvelbly synes det neutrala saltet kunna lösa ?). Bly-amonium-etyl-sulfat. Genom att med amoniak Ööfvermätta en lösning af det neu- trala blyetylsulfatet, afdunsta filtratet och utdraga aterstoden med vatten, erhåller man enligt MARCHAND vid kristallisering ett salt, bildande fjäll, som innehålla bly och amonium >). Magnesium-etyl-sulfat, GEL, oe = 1210,.280, + 5H,0. Genom sönderdelning af bariumsaltet med magnesiumsulfat. Kristalliserade sa väl i exsiccator som i fria luften i blad och tunna taflor. Saltet, som är lösligt i alkohol, syntes efter 3 ars tid vara fullkomligt oförändradt (anal. 6). 1) Poce. 41, 597 (1837). 2) GMELIN: Handbuch der Chemie 4, 732 (1848). 3) Pose. 41, 631 (1837). 3) Pocc. 41, 633 (1837). 5) Pocc. 41, 629 (1837 Öfversigt af FK. NVet.-Akad. Förh, Ärg. Bu NEON SE 3 34 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. Analyser. 1. 0,3138 gram gaf 0,0942 gram magnesiumpyrofosfat. 2. 0,3706 gram gaf 0,1139 gram magnesiumpyrofosfat. 3. 0,3560 gram gaf 0,1114 gram magnesiumpyrofosfat. 4. 0,4562 gram gaf 0,1504 gram magnesiumsulfat. 5. 0,3817 gram gaf 0,4978 gram bariumsulfat. 6. 0,5529 gram gaf 0,1813 gram magnesiumsulfat. li procent funnet: beräknadt: i 1. 2, 3. 4. 5. 6. Magnesium 6,50 6,64 6,77 6,59 776,56 6,59 Svafvel _.... = — 171,02 == 17,58. MARCHAND erhöll saltet i qvadratiska taflor och fyrsidiga prismor, som i luften vittra. Det är olösligt i alkohol och i eter. Det innehåller 4 molekyler kristallvatten, som bortgå vid upphettning till 90° och likaså efter 6—8 veckors tid i vacuum öfver svafvelsyra; vid 80° går halfva vattenhalten förlorad !). Efter 12 års tid var saltet oförändredt ?). Zink-etyl-sulfat, CSE 2:10250, + 4H,0. Zug 2 = Genom sönderdelning af bariumsaltet med zinksulfat. Lös- ningen bildade vid langsam afdunstning uti fria luften vackra, väl utvecklade, vattenklara, i alkohol lösliga kristaller (ett indi- vid var 24 tum langt, Y/, tum bredt). Analyser: 1. 0,3689 gram gaf 0,0768 gram zinkoxid. 2. 0,1733 gram gaf 0,0357 gram zinkoxid. 3. 0,4916 gram gaf 0,1022 gram zinkoxid. 4. 0,4679 gram gaf 0,5629 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: Ib 2. 3. 4, Zn 16770, 16:50 2 16,680 2 16,80 Svatvelren — 16,52 16,54. Zink löses enligt MARCHAND under vätgasutveckling 1 etyl- svafvelsyra. Saltet bildar stora, vattenklara taflor, som lätt lösas i alkohol men äro olösliga i eter. Kristallvattnet, som utgöres af 2 molekyler, bortgar fullständigt vid 50—60° och 1) Pocc. 41, 619 (1837). 2) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8& 35 likaså i vacuum öfver svafvelsyra; 1 vacuum sönderdelas det slutligen !). Saltet befans efter 12 års tid vara osönderdeladt ?). Zink-amonium-etyl-sulfat fas enligt MARCHAND genom att fälla zinketylsulfat med amo- niak och koka den förtunnade vätskan till utjagande af öfver- skjutande amoniak. Amoniumetylsulfat löser vid kokning ganska litet zink 2). Kadmium-etyl-sulfat, (C,H,), 3210,.250, + 4H,0. Genom sönderdelning af bariumsaltet med kadmiumsulfat. Lösningen bildade vid kristallisering i exsiecator stora, väl ut- vecklade, färglösa, i alkohol lösliga kristaller. Analyser: 1. 0,3252 gram hade efter !/, månads tid öfver svafvelsyra förlorat 0,0533 gram; under följande halfva månad var vigten nära konstant. 2. 0,2901 gram hade efter en månads tid öfver svafvelsyra förlorat 0,0473 gram, förlusten var efter !/; månad ungefär den samma; 0,0982 gram svafvelkadmium erhölls. 3. 0,3563 gram gaf 0,1709 gram kadmiumsulfat. I procent funnet: beräknadt: i 2. 3. [REA Ta OA rn ale er. — 26,34 25,82 25,81 Förlust öfver svafvelsyra --.- 16,39 16,30 MARCHAND erhöll saltet i form af långa, vattenklara, pris- matiska kristaller, som äro i eter olösliga, 1 alkohol lätt lösliga. Det förlorar öfver svafvelsyra 2H,0O (ingen analys för öfrigt verkstäld) +). | Koppar-etyl-sulfat, (G;H,)21 Cal 0,.250, + 4H,0. Genom sönderdelning af bariumsaltet med kopparsulfat. Dess lösning bildade i exsiccator vackra, prismatiska kristaller eller 1) Pose. 41, 627 (1837). 2) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). 3) Poce. 41, 627 (1837). 4) Pocc. 41, 628 (1837). 36 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. rektangulära taflor, till färgen blåa; en del af saltet efflorescerade. Det är lösligt i alkohol. 3 är efteråt var saltet oförändradt. 4 Analyser: 1. 0,2585 gram hade efter 10 dagar öfver svafvelsyra förlorat 0,0645 gram; gaf 0,0531 gram kopparoxid. 2. 0,5985 gram gaf 0,1210 gram kopparoxid. 3. 0,3720 gram gaf 0,0761 gram kopparoxid. 4. 0,3196 gram gaf 0,3859 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 1. 2. 3. 4. Koppar u. Sean es 16,36 16,12 16,32 —— 16,32 ONE N a Se Ne - 16,58 16,62 Horluspmolvers svalvagra 2008 =, VOGEL framstälde saltet af kopparkarbonat och etylsvafvel- syra; det bildade blåa, fyrsidiga taflor med tillskärpta hörn, lösliga 1 alkohol ?). DUMAS och BOULLAY erhöllo saltet i form af grönaktiga, kristalliniska korn. Deras analyser stämma ej väl med någon antaglig formel ?). Troligen var deras salt sönderdeladt, ty de afdunstade lösningen i värme till sirapskonsistens. Enligt MARCHAND far man kopparsaltet genom lösning af kopparkarbonat eller kopparoxid i fri syra eller genom att fälla barium- eller kalcium-salten med kopparsulfat. Det utgöres af af stora, blåa, aåttasidiga, luftbeständiga taflor, som äro lätt lösliga 1 alkohol, olösliga i eter. I luftpump aftar saltet i vigt först efter lång tid, då samtidigt sönderdelning inträder. Upp- hettadt till 100°, förlorar det ej 1 vigt; vid en föga högre tem- peratur sönderdelas det. Det innehåller 4 molekyler kristallvatten; samma vattenhalt har MAGNUS funnit ?). Det var efter 12 ars förlopp osönderdeladt ?). Hydrargyri-etyl-sulfat. Då man löser qvicksilfveroxid i etylsvafvelsyra, erhåller man enligt MARCHAND vid afdunstning en gulaktig saltmassa, som 1) Gııe. 63, 95 (1819). 2) ScHWEIGG. 52, 83 (1828). 3) Pose. 41, 623 (1837). *) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:0o8, 37 redan vid vanlig temperatur lätt sönderdelas och synes innehålla kristallvatten. Saltet deliqvescerar hastigt 1 luften och kan derför blott i exsiccator bringas till kristallisering; det är i alkohol lösligt 1). = Nickel-etyl-sulfat, eyes, + 6H,0. Genom sönderdelning af bariumsaltet med nickelsulfat. Den först i exsiccator afdunstade lösningen krlstalliserade i fria luften uti stora, vackra, väl utbildade, gröna kristaller, som kunna lösas i alkohol. Analyser: 4. 0,2021 gram gaf efter glödgning för bläster 0,0719 gram nickeloxidul. | 2. 0,6448 gram gaf 0,2379 gram nickelsulfat. 3. 0,3134 gram hade efter 3 dagar öfver svafvelsyra förlorat 0,0265 gram; 4 dagar derefter var vigten oförändrad; 0,3436 gram bariumsulfat bekoms. I procent funnet: beräknadt: IG 2. 2. ING Ce SSE a INTRA AT 14.08 14,05 —— 14,15 Syrah —- — 15,06 15,35 Morlustnofyerssvaivelsyrae SE HG == MARCHAND erhöll saltet i form af gröna, korniga kristaller, som i alkohol äro lösliga, i eter olösliga, innehålla kristallvatten, som i vacuum öfver svafvelsyra bortgar till en del, vid 94” bort- går fullständigt ?). MARCHAND fann saltet efter 12 års förlopp oförändradt 3). Kobolt-etyl-sulfat, C,H,) (Ca 5210,.250, + 65,0. Genom sönderdelning af bariumsaltet med koboltsulfat. Kri- stalliserade sa väl i exsiccator som i fria luften i stora, utmärkt vackra, väl utbildade, brunröda, i alkohol lösliga kristaller, som efter 21/, ars förlopp syntes vara oförändrade men dock be- 1) Pose. 41, 629 (1837). 2) Pocc. 41, 626 (1837). °) Journ. pr. Chem. 44, 123 (1848). 38 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. funnos vara litet sönderdelade, enär deras lösning grumlades af klorbarıum. Analyser: 1, 0,6515 gram gaf 0,2414 gram kobolstulfat. 2. 0,3867 gram hade efter 2 veckors lopp förlorat öfver svafvel- syra 0,0977 gram. 3. 0,2741 gram gaf 0,1020 gram koboltsulfat. 4. 0,2107 gram gaf 0,2387 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 1. 2. 3. 4. KOD OM SA une 2.2.28 14,11... 14,15 14,15 Svalvielee.._ Zee 008 — SS — 15,57 15,35 25,27 —: MARCHAND erhöll saltet i sköna, stora, mörkröda, luft- Förlust öfver svafvelsyra beständiga kristaller, lätt lösliga i alkohol, olösliga 1 eter. Kri- stallvattnet bortgår fullständigt vid 94°, blott till en del i vacuum öfver svafvelsyra. Ingen noggrann analys är verkstäld !). Efter 12 års tid befans saltet vara osönderdeladt ?). r Ferro-etyl-sulfat, C,H NS a (Ca »210,.280, + 6H,0, framstäldes genom sönderdelning af bariumsaltet med ferrosulfat. . Lösningen bildade i luftpump öfver svafvelsyra bladiga, blek- gröna kristaller (anal. 1 och 2); i exsiccator bekommos väl ut- vecklade taflor och fyrsidiga prismor (anal. 3). Analyser: 1. 0,3982 gram titrerades med kaliumpermanganat (100 kbem = 0,6017 gram jern); 20,3 kbem, motsvarande 0,1221 gram jern, ätgingo till titreringen. 2. 0,6964 gram gaf 0,7883 gram bariumsulfat. 3. 0,3751 gram gaf 0,0740 gram jernoxid. I procent funnet: beräknadt: 1. 2. 3. ern fbe SMS SER ENE 13,59 — =13,31 13,53 Svalvelat su LR —— 1555 —— 15,46. VOGEL löste jern i fri syra och bekom ett i gula, fyrsidiga pris- mor kristalliserande salt, som i alkohol är lösligt, i luften vittrar?). 1) Pocc. 41, 626 (1837). 2) Journ. pr. Chem. 54, 123 (1848). 3) GıuB. 63, 96 (1819). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8& 39 MARCHAND framstälde ferrosaltet genom lösning af jern i fri syra och erhöll grönaktiga, fyrsidiga prismor, som i luften lätt sönderdelas, innehålla kristallvatten, äro olösliga i eter, lätt lösliga i alkohol !). Mangan-etyl-sulfat, (C,H,) ? w210,.280, + 4H,0. Bariumsaltet sönderdelades med mangansulfat. Lösningen gaf i exsiccator upphof till sköna, utomordentligt väl utvecklade, mycket blekt röda kristaller, hvaribland nägra utgjordes af rom- biska, tämligen tjocka, nära tumslanga taflor. Liksom många andra etersvafvelsyrade salter visar detta benägenhet för att efflorescera. Efter 2!/, års -förlopp befans saltet vara fullkomligt. osönderdeladt. Analyser: 1. 0,2309 gram gaf 0,0928 gram mangansulfat. 2. 0,6215 gram gaf 0,2487 gram mangansulfat. I procent funnet: beräknadt: ie 2. Mansane er. er ea. 14,64 14,58 14,59. Enlist MARCHAND bildar saltet taflor af morgonrodnadens färg, hvilka äro mycket luftbeständiga, lättlösliga i alkohol, olösliga i eter, innehålla 4 molekyler kristallvatten, som bortga först efter 3—10 veckors förlopp i fullständigt vacuum öfver svafvelsyra ?). Efter 12 år fann MARCHAND saltet fullständigt sönderdeladt 3). Beryllium-etyl-sulfat, 72"10,,.650, + 12H,0, framstäldes af bariumsaltet och berylliumsulfat. Lösningen bil- dade i exsiccator bladiga kristaller, som i luften deligvescerade. I alkohol befans saltet vara lösligt. Analyser: 1. 0,0976 gram gaf 0,0075 gram berylliumoxid. 2. 0,2321 gram gaf 0,3218 gram bariumsulfat. 1) Pocc. 41, 623 (1837). 2) Poce. 41, 622 (1837). 3) Journ. pr. Chem. 44, 124 (1848). 40 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. I procent funnet: beräknadt: ; ls 2. Iberyilluumy ar ing DT 2,78 SV avel AE ee na — 19,04 19,392, Aluminium-etyl-sulfat erhöll MARCHAND vid afdunstning i luftpump i form af en delvis sönderdelad, gummiartad massa, som med ringa spar af kristalli- sation intorkade; den var 1 alkohol löslig och deliqgvescerade i luften!). 12 ar efterat fann MARCHAND saltet fullständigt sön- derdeladt ?). Ferri-etyl-sulfat framstälde MARCHAND dels af ferrihydrat och fri etylsvafvelsyra, dels genom fällning af bariumsaltet med ferrisulfat. Ur lösningen kristalliserar saltet endast med svarighet i gula, deliqvescenta, i alkohol lättlösliga taflor, som innehålla kristallvatten och i luften lätt sönderdelas 3). Saltet var efter 12 år fullkomligt sönderdeladt +). Uran-etyl-sulfat erhöll MARCHAND genom att fälla bariumsaltet med uransulfat; vid lösningens afdunstning efflorescerade saltet till största delen, bildande en grönaktigt gul, blomkalslik massa; endast med sva- righet erhöllos kristaller. Saltet innehåller kristallvatten, löses svart i alkohol, ej i eter, deliqvescerar i luften, sönderdelas lätt genom kokning ?). Uranyl-etyl-sulfat är af MARCHAND framstäldt genom lösning af uranylhydrat i etylsvafvelsyra. Saltet intorkade till en gul saltskorpa, som sönderdelade sig vid en temperatur af 60—70°, sedan den af- 1) Pocc. 41, 621 (1837). 2) Journ. pr. Chem. 44, 124 (1845). 3) Pocc. 41, 623 (1837). 4) Journ. pr. Chem. 44, 124 (1848). 5) Pocc. 41, 628 (1837). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 41 gifvit vatten. Saltet löses svårt i alkohol, ej i eter!). Var efter 12 år fullt sönderdeladt ?). Yttrium-etyl-sulfat, C,H 6 N (©, 21012-650, + 18H,0, är framstäldt genom sönderdelning af bariumetylsulfat med ytt- riumsulfat. I exsiccator utkristalliserade lösningen helt plötsligt i långa, knippvis hopfogade, prismatiska kristaller; till dessas lösning tillsattes litet vatten, och nu erhöllos vid afdunstning i fria luften vackra, utomordentligt väl utbildade kristaller. De voro efter 33/, ar fullkomligt osönderdelade. I alkohol är saltet lösligt. Analyser: 1. 0,2655 gram fäldes med oxalsyra; oxalatet gaf efter glödg- ning 0,0487 gram yttriumoxid. 2. 0,2085 gram gaf på samma sätt 0,0379 gram yttriumoxid. 3. 0,4674 gram gaf 0,5218 gram bariumsulfat. I procent funnet: beräknadt: 16 2. 3. BYS ELUD AR N 14,46 14,34 —— 14,29 SVG Liv: Bean en ea — 15,34 15,32. Erbium-etyl-sulfat, C,H \ 2101,.650, + 18H,0 3). Genom sönderdelning af bariumsaltet med erbiumsulfat. Lösningen kristalliserade i exsiccator i sköna, tämligen stora, väl utbildade, rosenröda, i alkohol lösliga kristaller, som efter 3°/, ar befunnos vara osönderdelade. Analyser: 1. 0,3339 gram gaf 0,1476 gram erbiumsulfat. 2. 0,4855 gram gaf 0,4795 gram bariumsulfat. 3. 0,3221 gram förlorade efter en mänars tid öfver svafvel- syra 0,0699 gram; förlusten var föga mindre efter en en half mänad. 1) Pose. 41, 629 (1837). ?) Journ. pr. Chem. 44, 124 (1848). 3) Se noten & sid. 18! 42 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. I procent funnet: beräknadt: I, 2: 3% Tibor SEN AR VARA 23,96 — —— 24,11 Syalviele sta sparr garen —— 1357 — 13,57 Honlust, over syatvelsyraı 21070 = Cero-etyl-sulfat, (C-H5)el Gef 0,,:650, + 18H,0. Genom sönderdelning af bariumsaltet med cerosulfat erhölls en lösning, som i exsiccator gaf upphof till tämligen stora, syn- nerligen vackra, i alkohol lösliga kristaller, hvilka icke hade sönderdelats efter 3?/, ar. Analyser: 1. 0,6220 gram fäldes med oxalsyra och gaf efter oxalatets slödgning 0,1580 gram ceriumbicxid. 2. 0,4955 gram gaf på samma sätt 0,1259 gram ceriumbioxid. 3. 0,3925 gram gaf 0,1658 gram cerosulfat. 4. 0,3069 gram hade efter en veckas förlopp öfver svafvelsyra förlorat 0,0630 gram. I procent funnet: beräknadt: if 2. 3. 4. Genua an 20,63 20,63 20,66 —— 20,44 Förlust öfver svafvelsyra 20,52 Lantan-etyl-sulfat, 0,H,); (0: OR + 18H,0 (2), erhölls genom sönderdelning af bariumsaltet med lantansulfat. Dess lösning kristalliserade i exsiccator uti tumslånga knippen af prismor, som voro 1 alkohol lösliga. Analyser: 1. 0,3887 gram förlorade 0,0812 gram öfver svafvelsyra efter 2 veckors tid; vigten var sedan under följande 2 veckor nästan konstant; återstoden gaf 0,1598 gram lantansulfat. 2. 0,3540 gram gaf 0,1462 gram lantansulfat. I procent funnet: beräknadt: 1. 2. | [BENTE NON A sele js 20,20 20,28 20,56 Förlust öfver svafvelsyra ---- 20,89 = = Dessa analyser stämma visserligen ej väl med en formel med 18H,0, men sannolikt är väl, att lantansaltet har samma vattenhalt som cero- och didym-salten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 43 “ Didym-etyl-sulfat, (C;H,);\ a Dil O,..650, + 18H,0. Genom att sönderdela bariumsaltet med didymsulfat erhölls en lösning, hvari utmärkt vackra, tämligen stora, ljusröda kri- staller uppstodo uti exsiccator. Saltet befans vara i alkohol lösligt. Efter 33/, ar var det fullkomligt csönderdeladt. Analyser: 1. 0,2620 gram gaf 0,1115 gram didymsulfat. 2. 0,1481 gram gaf 0,1518 gram bariumsulfat. 3. 0,2265 gram hade efter 4 dagar öfver svafvelsyra förlorat 0,0460 gram. I procent funnet: beräknadt: lg 2 ör IDG Nn SE 2 BEER 8 ehr LAS m — 21,49 Syatvelaae... enısa. 14,08 14,04 Borlustwsolvers svaivelsyras 07208371 Torium-etyl-sulfat. Barium sönderdelades med toriumsulfat. Lösningen afdun- stades i exsiccator och bildade slutligen en sirap, hvari sma nålar uppstodo. Saltet blef ej vidare undersökt. Doktor ToPsoE har ej kunnat kristallografiskt bestämma flere än fem bland de ofvan beskrifna salterna: yttrium-, erbium-, cero-, lantan- och didymsalterna. Han har derom meddelat följande: | Ceriumz»thylosulfat. Orthohexagonal!) a:b:c—= Y3:1:0,5062. Jagttagne Former: (111).(311).(110).(310) eller to hexagonale Pyramider af forskjellig Orden med de til samme svarende to Prismer. De to Pyramider og Prismet af 1. Orden ere udviklede i Ligevegt, medens Prismet af 2. Orden er sterkt tilbagetrengt; 1) Axeforhold og Indices for de forsk. Former efter ScHRAUFS System med tre paa hinanden vinkelrette Axer, hvor Axen b og Hovedaxen c svare til NAu- MANS henholdsvis 3 Biaxer og Hovedaxe. 44 dets Flader optrede oftest kun som sporvis Afstumpninger af det förste Prismes Kanter. Af dette sidstes Flader ere ofte et ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. enkelt Par saa stzrkt udviklet, at Krystallerne blive tavleformige derefter. Krystallerne ere farvelöse, hyppigt gjennemsigtige og holde sig godt i Luften; Fladerne ere blanke og speile fortrinlist. Maa- lingerne ere derfor indbyrdes vel overensstemmende. Gjennemgange fortrinlige efter Fladerne af Prismet af 1. Orden. Resultaterne af Maalinger paa 5 forskjellige Krystaller ere fölgende: 021 110 :31l :31] :111 :3ll : 100 : 311 : 111 :310 : I 11 : 110 : 311 : 310 : 021 : 311 : 110 Antal af maalte Krystaller. Kanter. Ne) Graendsevaerdier. 51°50’—52° 4 23°20’—23°28 29°11’—29 18 52°39'—52°43' 75°19’—175°25' 51°49’—51°59 » 60°35°—60°47' 59°31’—59°46’ 9035’ —90°51’ 4137 —41°45' 59°47’—60° 2 Middeltal. 51°58 2324 29°16' 52°4]’ 15°22' » 51°55 » 60742” 5939 9047" » 41°41’ 59°58 Beregnet. » 23°25' 29°14 52°39' 1523 76° 4 51°50' 64° 5’ 60°37 59°41',5 90°42' 44°39 69°10' 41°40' 60° 0' Hovedkantvinklerne for de to hexagonale Pyramider ere saaledes: Polkantvinkel (Normalvinkel).... Midterkantvinkel Pyr. 1. Ordn. 29°14' 19723 Optisk Forhold: enaxet, negativ. Pyr. 2. Ordn. 41°40' 8918 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 45 Lanthansthylosulfat. Orthohexagonal: fuldsteendig isomorf med Ceriumforbindelsen. Jagttagne Former: (311). (111).(110).(310). Krystallerne ere farvelöse, sterkt riflede, söjleformige Kom- binationer af de to Prismer, i Reglen uden tydelige Endeflader. Hvor saadanne 'findes, tilhöre de begge Pyramiderne, der dog aldrig optrede med deres Flader fuldtallige. Krystallerne holde sig i Luften. Fladerne spejle dog ikke godt. Maalingerne ere derfor kun tilnaermelsevise. Gjennemgange fortrinlige parallelt Fladerne af Prismet af 1. Orden. Maalingen paa 3 forskjellige Krystaller have givet fölgende Middelvzerdier. Til jevnförelse er opfört de for Ceriumsaltet be- regnede vardier, med hvilke de stemme fuldstaendigt overens. fundet: beregnet: 111: 311 23°25' 2325 nl TE 2018) 2914 111: 311 52°39' 52733 111: 100 19223, UDD 111:110 5943 5943” 310: 110 0 90° 0 110: 110 HÖRN 60° 0 110: 310 308 7000230220: Didymz»thylosulfäat. Orthohexagonal a:b:c= Y3:1:0,5062. lagttagne Former: (311). (111). (110). (310), Krystallerne ere rödlige, söjleformige Kombinationer af de to Prismer, afsluttede for Enderne af Flader af de to Pyramider, af hvilke Pyramiden af 2. Orden oftest er fremherskende. For övrigt have ingen af de to Pyramider alle Fladerne fuldtalligt udviklede. 46 ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. Krystallerne holde sig uforandret i Luften; Fladerne ere elasglindsende og spejle fortrinligt. Maalingerne ere derfor i det Hele taget indbyrdes vel overensstemmende. Fortrinlige Gjennemgange parallelt Fladerne af Prismet af l. Orden. Middelvsrdierne af Maalingen paa 5 forskjellige Kıystaller stemme saa fuldstendigt overens med de for Ceriumforbindelsen funde Verdier, at de for dette Salt beregnede Verdier ere tagne ogsaa for Lanthansaltet. Antal af maalte Krystaller. Kanter. Graendsevaerdier. Middeltal. Beregnet. | 003 SN 5 Im RS 2591658) > | Le Si 8... 2315-2328 1 232m NOLTE 214 6... 29°12°— 2920. 29 15002 1711122100, 35:12 4....15°23— 7529 92a | 311:311 2 > 76" 2-76 u OASERES | ne > 2 3 252:39 52:52 1) 524702239) j so Ti 5 5928-5948 59°39 59415 ern 72 3 60376054 60%44 — 6037 Ol 2 rar Bi (RESOR 3 164? 164210777 622 j 311 :311 1 I » 9045 90°42’ aller 5 4428 44527 44377 44:39: jean 7 3 4143 —41°48 4146’ 4140 | al0ean TT 1 » 69°10 69°10' | 310:110 4 6 2948307 8 205800 Ro lo 3 3, 59586013 60 73ER 310:010 2 2 59°59’--60° 0,5 60° 07 6070 Optisk Forhold: enaxet negativ. Erbiumsthylosulfät. Orthohewagonal a:b:c—= Y3:1:0,5067. Jagttagne Former: (110). (311). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8, 47 Krystallerne ere rödlige, smaa sexsidede Pyramider, hvis Midterhjörner afstumpes af Prismet af omvendt Orden. Dette tages som Prisme af I. Orden. Krystallerne holde sig uforandret i Luften. Fladerne spejle ret godt, men Maalingerne ere ikke i Besiddelse af nogen stor Nöjagtighed. Fortrinlige Gjennemgange parallelt Prismefladerne. Resultaterne af Maalinger paa 6 forskjellige Krystaller ere: Antal af maalte Krystaller. Kanter. Graendsevzerdier. Middeltal. Beregnet. 271002511 4 6 51°24—52°15 51°52 51°56,5 | SUNET 5 10 45.50 16 Dom 00.110,57 UR Saas 3 4 90°34°— 91749" 9038 90°46' | 3331 6 10 8855 —89°59 8926 89°14 021: 311 5 9J 41"32—41"50" = 41742 » 110 : 100 l 2 5956 —601% 607 60 Y Hovedvinklerne paa Pyramiden (af 2. Orden) ere altsaa: Polkantvinklen (Normalvinkel).......-------_-__-.......- 4142 Midterkantvinkel (EO 2.2. AS |. 3914 Krystallerne ere optisk enaxede, negative. Yttriumsethylosulfat. Orthohexagonal a:b:c= Y3:1: 0,5043. Jagttagne Former: (310). (311). (111). (110). Krystallerne ere farvelöse, sexsidede Prismer, hyppigt tem- melig sterkt fladtrykte efter det ene Fladepar, og af og til med Spor af Afstumpninger paa Kanterne af (2. Prismes Flader). Endefladerne dannes af de meget uregelmessigt optr&edede Flader af de to Pyramider. Krystallerne holde sig godt i Luften. Fladerne spejle ret godt, men give ikke särdeles overensstemmende Maalinger. Fortrinlige Gjennemgange efter Hovedprismets Flader. Resultaterne af Maalinger paa 5 forskjellige Krystaller ere: 48 ) ALEN, ETYLSVAFVELSYRADE SALTER. Antal af maalte Kanter. Krystaller. 10023 3 ) 111:311 || \ lem. 8 (ads 5 20 ll. 2 ls Ind » @ | INES OL ER 10004 Polkantvinkel (Normalvinkel) Midterkantvinkel Krystallerne ere optisk enaxede, negative. d:o Graendsevzerdier. 51°44'—52° 8 » 29° 0 —29°25 75° 5—75°34 51°34—51°40' 59°33—59°55° 60°32°—60°34 5955 —60° & Middeltal. Beregnet. 522 02 522565 2321 232255 2911 772955 13.26) » 51°4l/,; 5139 5944 59°48 6033 60°24 5959, 5 6070 Hovedvinklerne paa de to Pyramider ere altsaa: Pyr. 1.2Ord zes, Bi. ZIEL SR. 119°36' 4 Om 41°35 89°32’ 49 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 8. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 63. Amylsvafvelsyrade salter. Af J. E. ALÉN. [Meddeladt den 13 Oktober 1880.] I sammanhang med en öfver metyl och etyl-svafvelsyrade salterna utförd undersökning gjorde jag äfven en sådan på de amylsvafvelsyrade salterna. WISCHNEGRADSKYS undersökningar, enligt hvilka den vanliga jäsningsamylalkoholen icke är någon ensartad produkt utan en blandning af isomera alkoholer, voro obekanta vid tiden för mitt arbetes utförande. De af mig under- sökta amylsulfaten äro således icke några kemiskt rena produkter. Jag vill derför endast i största korthet omnämna resultatet af min undersökning. Salterna erhöllos till största delen genom sönderdelning af basiumsaltet, som var bekommet från SCHUCHARDTS kemiska fabrik i Görlitz. Kaliumsaltet, or son I lösning uppsta tunna, sex- sidiga taflor och vartformiga aggregat af fjäll, som, allt efter som moderluten afdunstar, till största del omsätta sig i siden- glänsande nålar. (Enligt KEKULE har kaliumsaltet formeln EEE SEO) C5H,,l Inf 02502: stora blad eller gyttringar Amoniumsaltet, af fjäll. | Natriumsaltet, 2 1}0,.80,) +H,0: blad eller rundade gyttringar af små fjäll. (KEKULÉ: 2700) + 3H,0.) 4 Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. Ärg. 37. N:o 8. 50 ALEN, AMYLSVAFVELSYRADE SALTER. Kalciumsaltet, ERE ÖSO + H,0: blad, tunna taflor eller rundade gyttringar af fjäll. (KEKULE: (Cs 0 .2S0, + 2H,0.) Strontiumsaltet, Si lo, .2S0, + H,O: blad och vartfor- miga eyttringar af fjäll. (KEKULE: (Cs :\0, .250, + 2H,O.) Bartumsaltet, (Cs OA .250, + 2H, kn tunna taflor. Blysaltet, 02250) + H,0: dels blad eller tunna taflor, dels vårtformiga aggregat, bestående af fjäll. (CAHOURS: =710,.250, + 22.0) Magnesiumsaltet, 2 =.10, .250,+4H,0: bladiga kristaller. Zinksaltet, "°"',210,.280, + 6H,O: fjäll, förenade till små bollar. (KEKULE: Gih2.10, 290, + 2H,0.) Kadmiumsaltet, 00, + 4H,0: små fjäll. Kopparsaltet, 0730, + 4H,0: dels små, bollformigt förenade, blåa fjäll, dels stora, tunna, rombiska taflor. Nickelsaltet, Snblo, 280, + 6H,0: små, till bollar för- enade, gröna fjäll eller större blad. (KEKULE: 2) 0,.280, + 2H50.) Koboltsaltet, (Cs We .250, + 6H,0: smultronlika aggregat af små fjäll. Jernsaltet, 2 0280; + 4H,0: blekgröna blad. Mangansaltet, ao, .250, +4H,0: nästan färglösa blad. Berylliumsaltet, SO 12H,0: små, deliqve- scenta fjäll. Yttrium-, erbium-, cero-, lantan- och didym-salterna bilda små fjäll, som svårligen kunna befrias från sirapstjock eller nästan seg moderlut, hvarför tillförlitliga analyser ej kunde på på dem utföras. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 51 Följande tabell utvisar, hvilken vattenhalt de af mig ana- lyserade etersvafvelsyrade salterna ega. Metylsulfat af de envärdiga elementen innehålla: STULET LER See ee SER SEA RE na SER SNRA ORD One 0H,0, alters a Ne)... nn EN. 1. SR BEN 1H,0; af de tvåvärdiga elementen: SVH OTEL UME Et ZI RE a Sas RN 1H,0, barıum > /bly='skadımium re... .2:.22 1...) Seat En 2H,0, magnesium-, zink-, koppar-, ferro-, mangan-___..._.._.... 4H,0, miele, ROM ers EN | EDER 6H,0; af de fyrvärdiga elementen: Ib CISA [Tuna a U ee... BEN. 12H,0, NiCr serbDium-dıidym ar 2°. ._:: Amen 15H,0. Etylsulfat af de envärdiga elementen innehålla: kalıum-Yeanmonium em 2) 17 I NEMREDI ERBE RAR TE OH,0, TIEREN A LE NEE N N PL ER. NEO af de tvävärdiga elementen: Strom LG en 131,0), kaleium=. barıum- och AG tr NE Nie N AR 2H,O, zink-, kadmium-, koppar-, mangan- ..............-.-......- 4H,0, mIdonesum rs nn! | 0.2.2.0. ee ee EN 5H,0, miekelakobolt-, ferro- X... AES ASTANA 6H,0; af de fyrvärdiga elementen: bevyllium- am:..2...2..222 u. 2 ae a ar 12H,0, yttrium-, erbium-, cero-, lantan-(?), didym-..__..._...... 18H,0. Amylsulfat af de envärdiga elementen innchälla: Blum; amonium-.:.\ 1.2. 20 REN io. OH,0, NaAtnIUm=:............... (Barum OEM Alan) 75:20: 2 ALEN, AMYLSVAFVELSYRADE SALTER. af de tvavärdiga elementen: kalecıum-, stmontium-‚Cblyzeı 2.202 sr de 1H,0, barıam onen 2 a ln a RL 2 EN 2H,0, magnesium-, kadmium-, koppar-, ferro-, mangan-....... 4H,0, zink-‚tniekel-;"kobolt- ... 2. ar 2 282 ar 6H,0; af de fyrvärdiga elementen: cero-. (2)... didymz(? ja un ae 2 RAS SA 6H,0O, yltrmmin= (A). 00.) 22a 2210 Bot. RER), RE 8H,0, Erbin?) 2... Sue. 2222... SEN N En 108,0, beryllium-, lantan-(?). me 11 2 mer en ae 12H,0. Slutligen vill jag här bifoga en förteckning öfver de salter, som enligt andra kemisters uppgifter kristallisera med annan vattenhalt än den, jag funnit: >30 + H,O (KANE), C,H (C, »\0,.250, (MARCHAND), 772.10,.250, + 3H,0(?) (Dumas och BouLLAY), . (C;H,), 5 7 ( »210,.280, (Mazurowska),) C,H (C, 2210,.280, + 2H,O(?) (MARCHAND), 271101.280, + 4H,O (MARCHAND), N 0,.2S0, + 2H,0O (MARCHAND), 2|”1)0,.50,) + H,O (KEKULE), C,H, . EKULK 2( 00 + 3H,0 (KEKULÉ), C,H ; (0, 210,.280, + 2H,O (KEKULE), 1,0220 + 2H,0 (KEKULE), =22,10,.2208 + 2H,O (CAHOURS), a: 022.0 N 24,0 (KEKULE), C,H, < c 0). 2 VS La ae 20 3 a Gör man x = ay ,sablir a=7y dy och mot grän- serna 2=0 och &« = a svara y = 0, y = 1 resp.; alltså blir 1 Be. a I, =. Vv ale — ya’ 0 Till följd af den bekanta formeln 1 a«—l g—1 r( ) T(8 3) i A Nr o 0 befinnes ad RN de ar, ON I = fr Ne NEG EN 0 a dx m = (a gez} 0 Genom samma substitution som förut finner man 1 Jb, = = 3 SR 18. Vy (I + y) 14 LINDMAN, NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. Om man här sätter y = = fås lätt 28) 2 ne [a dz N samt, om man gör z= VI + us, 2 a Va udu 2 v2; vIira Sätter man här v= v2 — 1, sa erhålles v3 3 eu 2 Ta Vv: mb „. 3 v1— v2 + lv? 1 Om man nu antager !) 1— v2 + vt = 1 + 20v? Cos I + uv?, befinnes u = 25, Cossr IN SE = Antages sedan 4 v= V3tgilg, finner man 92 7 Ma (V3 te sq —1) dq Mo V3JANDE HERING)STT P1 hvarest man har q, = 2Aretg 3 +, q, = 2Arec tg 3 = — Qı- Tecknas Y 1 —1(2+ V3)Sin2?p med A(q), så är ?) wrrydp _ 9, I AN ENE - \ f Tor KORR + få 2 | ar. alltså, da gränserna införas: mn 2 —pı m — 91 a valataieie+ (V3—1) 23 fa] VORNE Z 5 p 91 På P1 Som man har Sing, =(Y3—1)V3, blir första termen inom 4 []= (V3 = 1)2vV3. Emedan man har 1) Se t. ex. VErHULsT, Traité élém. des fonctions elliptiques. Bruxelles 1841, sid. 14. 2) VERHULST, anf. st. sid. 25. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 15 TE WS un) TE 3 Pa fer NET en) fån De N 1@) NAD 5 I(g) J(®) 0 0 o 91 91 u A = 5 P1 Jai = Kor = 2 [Ada a Ag) de]. 91 P1 0 0 befinnes Zz Y1 > ee z a) | A(g) A(y) TE ® Pr AV JW Jawa] Enligt VERHULST !) är dock 7 På w def | aa EET TY 4 (p) 4(q) 40)” 0 0 0 IE 3 2 P1 w Jag — | 4 (g)dp = JA (w)dw —3V3, V Oo . . om w bestämmes genom eqv. tg y = doc Alltsa blir slutligen V3 w w TA va. Yalyz ; nl ae valamay|, v3 0 som innehåller blott två aka integraler. Då räkningen utföres, befinnes I, = 0,9029376151... Va, hvarest de båda sista deeimalerna äro osäkra. TC I, Ef I(1 + a? + 2a Cos q) dy. 0 Denna integral är förut uträknad i TYCHSENS Tidskrift for Mathematik för 1870 sid. 47 af Cand. mag. MYLORD, men kan 1) Anf. st. sid. 40 o. sid. 65. 16 LINDMAN, NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. fås på ett annat sätt än det der använda, hvilket äfven gifver nägra andra integraler. Gör man a = tgto, så öfvergår integralen till TU Ja ec ee dp 1 + Sina Cos g.)? 0 ee, al I(1 + Sin a Cos al + Sin &« Cos g.)? Antager man TU Sin & + Cosp em I + Sin « Cos @)? dp Sd 0 TE Sin« + Cosy 5 ern ‚era nee + Sina Cosyp)dg = I”, 0 så är 3 = Cos?la[— I'T Cos? ta + 77), och man har att särskildt söka I' och I”. Genom sönderdelning finner man 5 2; RTL DER Sin « + Cosq Sin « — Cos q I Ja + Sin & Cos q)? dp + fa — Sin &« Cosp)? d 0 0 [IRS mi Sin « + Cosp : 1 fa a ul + Sin a Cos p)dp [SE] Sin «& — Cos od + fa er Cosy: ll — Sin «a Cos p)dp, 0 sedan man i den senare integralen på hvartdera stället infört 7 — pi stället för 9. Genom indefinit integration befinnes Sin & + Cos N Sinp (1 + Sin « Cosgp)? in een Cos p Sin « —Cosp IR Sing (1— Sin « Cosgp)? Nase; 1—Sin« Cosg' “ ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 17 Tagas dessa mellan gränserna 0 och >: erhålles Sin « + Cos q Sin « — Cos fq Ja + Sin « Er: dy =1; fr — Sin @ a en: 0 0 alltsa TT Pa Sin & + Cos q eler I -/a + Sin« Cosg)? dp a 0 Genom delvis integration fås nu Sin & + Cos q : Bi: f Sin?y.dgy fa + Sia &« Cos f)? ol + Sina Cos $) dp — Sin Ja + Sin « Cosg)?' 0 0 2 z 4) Ihe: Ar: " | Sin? gdg AG! Sin (04 Cos p)dg = SIn & Gl nern Sin & — Cos q (1— Sin & Cos y)? 0 0 samt alltså TT Th 7 I m D Sin’gpdy Sin? gay = Sin al a + Sin « Cos q)? T fö Sin « Cos y)? | OK 0 Om man i dessa integrerar delvis, befinnes ZU TE 7 I Sin’gdy | 1 AR in 1 dg (1 + Sin « Cos q')? Sin« 2 Sin « Sin« / 1 + Sin « Cosq |’ 0 0 TE TT 7 z Sin’gay Taoıll 1 a, 1 dy (1 — Sin « Cos q')? Sin« 2 Sin « Sin«e | 1 — Sin « Cos q | 0 0 På mera än ett sätt finner man slutligen a z ; TER 6 A208) | Cd = ur. Arc tg \ ey ea, 1 + Sin « Cosgy VI — Sin? a 1 + Sin « MI = Sin: « 0 ') Hos BIERENS DE Haan, Tables d’integrales definies (Tab. 65. N:o 5, 6) finnas formler, från hvilka denna och den följande skulle kunna härledas, men som der ingen skilnad blifvit gjord mellan det fall att 1”>a>0 och det att a>1, har jag ansett bäst att särskildt uträkna dem. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:0 9. 2 18 LINDMAN, NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. dp 2 Area l+Sna _ +0 1Sn@Cosg 7 Viz Sing = 1— Sina W vete 0 När dessa på sina ställen införas, befinnes 3148 Sin? pdp Bar | a; ar a —a ] N (1 + Sin « Cosq)? Sin« 2Sin « nen 0 Sin? pd Bi ill E jr TE su te (1—Sin«Cosp)? Sin« 2Sin@ Sia & VI See 0 Da dessas summa multipliceras med Sin «, fås TU EEE 1 2 = ler 1), hvarest man har att åtskilja det fall, då I > a > 0, och det, då a > 1. Slutligen är 72 Costa 1 zZ Sin « Kr -) u a alltså för I > a > 0 Tyg (CS 1.4 Fö BE I OO 1 u 7 samt för a > | he ae (- nr 1] Re u JA dp + Sing + « Cos q' 0 Denna integral, som bort hafva plats hos BIERENS DE HAAN i Tab. 65, saknas der, men kan lätt erhållas. Gör man tglq — £, sa äl 2dz © 2x 1—- 2° % UPF 7 zu OMM 12 Cosq = =, = och mot grän- TT Oo .. serna 0 och — svara 0 och 1. Alltsa är h 1 Ro da il 1 I (i or VILA <) ÖR a + 20 — aa? IV IE 220 a N Een 0 som äfven gäller, om « är negativ. 19 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. Antages « = 1, så är h a NO. inp+ Cosp ag 0 Genom samma substitution finner man 1 TE z a Sin dp en zdz 5 Sing + «Cosq (1 + z?) (0 + 2x2 -— ax?) 0 5 0 hvarefter brakets dekomposition ger 1 1 (eo) | 2 IE 0 1, frid af 0 0 Nu är 1 (1 + ar 7 [64 4 1 (IT = Gao) dk VI el) 2 Gen a)’ 0 samt / RE (a 4 ale) rn) Gör man nu 22 Jo Cos gdp 6 [Sin 9 + « Cos p 0 och betänker, att ), = -- (5 — L, sa befinnes 1 Ir = 21 + 02) (an la?). Anm. Värdena pa I, och Z, gälla, äfven om « är negativ. De finnas hos B. D. H. i Tab. 65. N:o 7 och 8, men äro der litet annorlunda skrifna. 20 LINDMAN, NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. TE FT 7 — | Sin? 9 + a? Cos? q' 0 Gör Cos q = x, så fås före SN NR SS Arctg YVo— 1, JE il TEVE — 00 < ll Ja = —— ER LÅ ON 0 MEI RICE Ti Cospdp 817 Je + 0? Cos? q' 0 Gör Sin q = &, Så befinnes för &« > 1 hl=— ie: NE — ), a i VI — a? 04 — 1 a = INGE Arc tg BE Anm. I, finnes hos B. D. H. (Tab. 65. N:o 17) för det fall at « > I. 7, saknas. ör dp 9 I Sin? q + 03 Cos? q' Emedan man har Sin? q& + a? Cos? q& = (Sin 9 + a Cos qå) (Sin? q& — a Sin Cos 9 + a? Cos? q), sa befinnes genom bråkets dekomposition 2 2 ee dp Sinpdp 2 KA Sa er RL A EN STR mr RR ERE ro N N. = Sn? | du Da +0Cosp u (20? » Sin? q — « Sin p Cos q + «? Cos” q 0 [SEE + ul(2 — 0?) Is 3 ÄR OC | inp— aSinpCosp+ a? Cos? q e€/ 0 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 21 o Sätter man integralerna inom [ ] lika med 7’, I", I” resp., sa har man först r=1,= 1 ee) 32V NAT Ar a 2 MIemez Om man i I” sätter Csp=x och i I” Sny=, sa blir 14 ii da 1—- (1-09) — oxY1 — 2 0 1 Trır da = — ir + (1 — 02)e— aeV1— 2? 0 När man i I” förlänger med 1— (1 -02)22 +02 V1 =, öfvergår den ar 1 — (1 — ce?) z? En 73 — (2 — 0?)2? + (1— 0? + a)? z NT or ar (02 1— (2 —a2)2? + (1 — 02 + eat 0 Om i den senare man sätter v? = 1 —y? och sedan anför « i stället för y, så befinnes 1 LJ er REN © = | 1— (1—e?)x RN 1— (2 — 02)z? + (1 — 0? + ot)z 0 1 in x?dz EFRON (= PE AR 0 Integralerna kunna fås genom två af MINDING !) gifna formler, dz HA 1 I + 2qz Cos5 + g? Jar+be + ca 8cg’Cos: =? — 2qx Cos$ + g? 1 2q2 Si retg Ft a ; nämligen 4cq? Sin & 1) Integral-Tafeln, Berlin 1849, sid. 73. 22 LINDMAN, NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. x’dz 1 2? — 2qx Cosz + q? 1 2qz Sin + 5 = 20 retg 2 > a + br" + cz 3cqCos+ + 2qx Cos+ + q? AcgSint fare 4 — 5 . b 1 hvilka q = v: Cose = a 7 är 2V ac Användas dessa på den förra integralen, så är a=— 1, 1 Bench b=— (2-02); ole ot g=-, (bme= 5 "2 Ve ee Cos + = EE 2; in = ER V2. Ve NE ING Antag nu 0? > 1, sa är et ce > I samt gr Seen 2g& Sin + DER, följer, att blir diskontinuerlig mellan gränserna. Man måste då skrifva (d = en oändligt liten positiv qvantitet) . € Arc tg ar = 2 + + Arctg 2 su ET — Are tg are 2 o Te b o 2q Sin 3 som genom öfvergang till limes förvandlas till zz — Arc tg ı m Införas alla dessa värden i den förra integralen, sa befinnes 1— (1 — 02) 2? N 1— (2 — a?)e? + (1— 0? + at). ee iR Vetl-al Yo nenne AV2,VeVY Verl ev. 41 voN ve GT NeHe oc ar, ESRI NN ET Merz På samma sätt, utom att man da har 9 > 1 och ingen diskon- tinuitet, finner man 1 - «’dz Så Ol a 0? (202 — 1)2? + (1—a? + Met 0 1 ee arm ur ich Ne oe a? en Ve + a? + av2 VYER 4 1 e«V2 NOVI — 0? an + + —— Aretg N N Ne n er — Vo ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o I. 23 Utan svårighet kan man visa, att VG EN S i NN NE Ve—l+o 1 S NO = Mr: . till följd deraf är för a? > 1 ge ANG GE Ne, ee Mejl VER ge Yo + a? —-aV2V Vo + ar 3 Ve + a? + aV2 NV Ve + ar vad Ve—ı- 2V2.Ve en 2 (rare ix er ar 2 me + Arctg a? u) —_ Wo För @<1l får I” samma värde, men da är 1>Ve>o, hvilket gör att bågarne byta om tecken. Om man i I” förlänger med a? + (1 — o?)a? + ax och i öfrigt går till väga som vid I”, fås 1 je vo a? är (1 7 a?) 2? de — fet 02(2«? -- le? + (1— 0? + et) 0 1 AA ® x’dz & 1— (2 — a)? + (1— 0? + at)? 0 Genom tillämpning af förut anförda formler finner man för 0? > 1 1 a? + (1 — 0?)z dp 0 — 2202 —1)22 + ES a) 0 ei 02 een Ne ab 4aV2 Vo NV Ve + a? — MN RN NE 4 Ve Sr 1 — a2 aV2 Yye — (u? de al m Arc tg — ———, ZuV2 Ve \ Ve —— a? + 3 a2 — Ve 24 LINDMAN, NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. x" da AR SUITE OJAN en 0 [7 Vett MIN gez ae. re [04 De oe na ai Lätt visas nu, att man har Ve a Mor LG ES « ; TV således blir för @ > 1 JR « I Me ret ran —4 i BT Tawon. Nez + 188 Ve + a? yo NE + 0° — Ver Ye VV et VNA A wo tg aV2 vo Ben no avel (IE Ne MM Ve las? — Arct Are tg en en Om man i värdena pa I!” och I” inför NÅN NESS BS ar or VVS RE _ 2 i stället för Ve + o?—1 samt NÅS 2 N = ee i stället for VVe— ao? + 1, bli uttrycken bättre öfverensstäm- mande och förenklas: ej obetydligt, i synnerhet om man derjemte sätter one = AN NÅN = JB. Man bar då Ve+1=42+102 Ve—1= B2 102, 2VYe= 4? + B?2, samt finner 3 4° — ba? A? + 4024 AV2 42 + la? —aAV2 2V 2. A(A?+ B2) A2+La2 _ AVD 42 4 102 + AV] IB: N a, aBV2 ee ale We AN arr Fa ; + Are Se LÅ ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 25 EN [ed a AR NG I RAND LP I — AV 2 2V2A(A4? + Bj 42 +40? —0aAV2 42 + to? + AV 2 BV2 BVY2 REN Eu a — Åre tg a: + Are tg ENE V2.B(42 + B2) REN cz Bil SIC Enligt det föregående är I = al + 0?) I’ + (207 — 1)7” + «(2 — 0?) I. Betänker man nu att NZ i I” är receiprokvärdet af NZ i I”, samt inför värdena pa 7’, I”, I”, sa erhålles ı! + « + VIE 002 + 02 I, = 3 VI + = 23 Fe VI + oe? 3«2 5% DE TE 4?(2«? — 1) A? + Ja? + «AV? Per Ja? Be AR 2V2A(A + B) Art da —uAaV2 424 der + AVD 30? + B(20? — 1) BN 2 aBV2 | ” 5 SS SH + Arctg os Go V2.B(A2 + B?) Br — ba? > > B?— 4a? (z — Åre tg hvarest man har Z=YYTE N er 4A2+40°+ aAaY2 A’+ta?—a AVD om detta synes beqvämare. Anm. I stället för AV 2 + 0 | AvD a kan man skrifva | Några enskilda fall äro temligen enkla och ma här anföras, SR = 1 nämligen « = 1, « = V2, a = an | ee! oyou v2 ı 1)ekal, Sin? q + Cos? q dp 1 3 fena + 220089 6 [vs uy: 1)(v3 PD v341_v2vV3 Y3 14 vav3 RE ‚al un (3 = a 4 (V3 + 1) V3 2V3 SENS or tr nl zu — Aretg || 26 LINDMAN, NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. TE dy ur 2 3 L Fa (a kon N (Vi * 1) ll) 0 (V3—1)Y3 Vai a | V341— V2v3ÅV3 41 A v3 el 7 Arctg 2 va) v3-ı/| E + Arctg IT na 10 TV Sin?g + @3Cosig. 0 Först har man Sin 9 a! E + e?)Sing , (2a?—1)Sin®g+«(2— 0?)Sin q Cos "| Sin? q +@3Cos’Y — Za? Sing +aCosqy Sin? q — & Sin q Cos q + «2Cos?q | Enligt det föregående är z Sin q dq = RE Sr UC Sinq + « Cosq > — 201 + a)? 0 alltså ze Sing dgy 7 2 Ko dl ar 0?) Sing + « Cosq 2 + ala. 0 Ga vi nu till det senare bråket och för korthets skull sätta Sin? q& — a Sin q& Cosq + a? Cos?q = N, så befinnes först Sin? q SN a Sing Cosq — «a? Cos? q N N samt, om 1 — Sin? införes i stället för Cos?, Sing! Sing Cosy a? N 1-e (1 — ee) N (1— ad)N' Till följd häraf blir (20? — 1) Sin? q + «(2 — a?) Sin q Cos q ee (2x°-- 1) Sin? q — « Sin q Cosq + a?Cos?gy = 21 — 0?) SIE = Od TU 9c > e(1— a? + ot) [Sing Cosq dy «22a —1) [day a 1— ca? N 1— «0? N 0 0 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 27 Om man gör Sin q& = Vx, så befinnes 5 1 SinpCospydy 1 RR. dz N 2 + (1— a?)z — oaVz (1 — 2) 0 0 («? + (1 — a?) z) dz 2 Ja — 0?(2a? — Te + (1— 0? + ot)? Au LJ Va (I — 2) de 2 Jat — a (20? — 1)z + (1 — 0? + at)e?” Utan svårighet finner man 1 . + (1— 0) z)d 1 2 (1+20)z I (e een NET [2002 17. + LE 2 — 0? (202 —1)e+(1l—a?+et)e® 1—0?+0% SVS 0 Genom att sätta 2 = finner man 1 Eg 1 [0.0] je Vall =) de > | y?dy at — a? (202 — 1)e+ (1 — 0? +) (EAN AE GAR a Ca) 0 0 © = 2 | Area ra 1—e?+aot| 1 + oy? + a®y* 2 ||n vu 0 Nu är, såsom man genom förut använda formler eller genom BIERENS DE HAAN Tab. 25 N:r 19, 20 finner, oo (ee ee re NE 0 alltså 1 i I: Vel—a)d« BEE aV 3 + a?) za a— (20 1) + (1 — a + 0) cl — 0? + AN 0 Införas nu dessa, sa befinnes 2 SinpgCospdp _ il | Ba (4— 302 V3 + 40?) | Prrmee_ [60 — än + NE st] 28 LINDMAN, NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. Vidare är, om man gör tg q& = I, : oo N dp dz 0 3; N a — ar +22 34V3 0 0 Då dessa införas på vederbörligt ställe och några reduktioner BIER] göras, finner man TC (Qu = 1) Sin? © + (2 — a) Sin pCes p dep Bi (40 — V3)z FRE Sin? q — 8SinpCosp + «?Cos’p 2V3 0 Slutligen erhålles RNE SIN (od pr 10 — I Sing + a? Cos?q ZuV3 0 [CI] TC =D ae Cospdp 11 = I Sin? p + «3 Cos? q' 0 Denna kan lätt finnas genom den föregående. Om man näm- ligen i 4, inför = — pi stället för q&, så fås 3 Zz ge ’ Sinpdp Br Sin p dp 1 Cop + aSnig at) Sing + Sin? p' 0 0 Insättes i 49 = i stället för &, sa befinnes TU 2 Sinp dp I 207E Sin®p + 3 Cos? po 383 S samt alltså [SES] ii hr Cosp dp N u 11 — [Sing + oe Costgq gu VB 0 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 29 [SES] PICS] AN Sin? 9 dp > Cos? p dy 12° [Sin 9 + «3Cosdp’ 13 | Sin? q + a? Costq' 0 0 Dessa två kunna uttryckas genom förut funna integraler. Genom nämnarens upplösning i faktorer och division finner man (il CSNDER Sing — & Cos q Ls a? Sindp + a? Cos?q —— Sin? q — « Sin q Cos på + u? Cos8?q > Sing + a Cosgq? alltså, om Sin? — a Sin & Cos q& + a? Cos? 9 sättes = N, 7 TT TE 2 2 = re Sinpdp Cospdy 2 6 dp Je = 1 —+ 0? | N af NS he föra + a Cos’p |’ 0 0 hvilka förut erhållits. Emedan resultatet blir kompliceradt, ut- föres det icke. Emedan man har Cos? q& = 1 — Sin? 9, blir ee 1 Sing dp N Cosy dp Ä dp ern N N Sin? q + «®Cos?gy | 0 0 0 u SA ur = 5 + Sin? q' 0 Genom bråkets sönderdelning befinnes TU TE => FT Tg il dp sn (2a — Sin q) dp 14 3e| lar Sing a? — a Sin pq + Sin? q | 0 0 Den sökta beror alltså af dessa tre: A dp N I ze + Sing ; 0 " dy . 2 le — a Sin q + Sin? q? Ju A | . Sin Y dp a ® — u Sin 9 + Sin? q 30 LINDMAN, NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. Genom att göra tgl = «x finner man lätt SE 1 an ARE UO Skara Are ey: = Er a I vosı en REN ER SE Lao för a Il vIi=z in ga MES AR ER för a<1. VI — a? @ Om nämnaren upplöses i faktorer, fas vidare TC TE I T ge ME dp N dep va Seas me an 0 0 3 = I u 2 AR | + dep - 2 Snp—5+%YV3 Sn —5—-$V3 ) | = = In i f dp Br: dp 2V3| / Sin P—5+ SB Sinp—5— v3l’ 0 0 och frågan blir att finna integralerna inom | |. Detta kan ske genom en formel hos MINDING !), som ger dp A,y+1l+ 2%« B 28 ar ont 7 — Arctg —— rer 2C y+1-—2« C Si 0 2 | 28 )| Ze lee Are tg 7 dep A ,y + 1+ 20 a 2 > ; = 20 N TE PO un 20 y + 1— 20 C SET 0 .[2,97+1 +20 a fr 28 )| n li 0 (8 Ane hvarest man har 4 =VYVT ere) BY NH rar) 0-0 > ee vir®@&+rar+l—a a vVil+a+ta!-1+a 21—a+ a?) : | 2(1—a + a?) VIF a? + at (02 = 02 402 1) Anf. st. sid. 182. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9, 3] Tillika märkes, att en diskontinuitet inträder i bågen. Utan svarighet erhålles nu integralernas > N EL 28 28 summa — 7 Een RE (r — — Arc ST} vu Raul! y+1+ 20 | \ 28 | skilnad = et a \a Arctg, |) 5 Då dessa vederbörligen införas i uttrycken på I” och I”, fin- ner man EI lg 124 28 : a: eh, rImt 6 (reis; 5]. A+ 4 7ER u ae Y3 Å 28 ) IN = 20 En; © (= eg. Om den förra multipliceras med 2a och den senare subtraheras fran resultatet, befinnes ENGE Pe le BEN 3 ne a 2C 5 +1 - 20 © (z = | I det ah fallet a = I har man 4 WERNER (G3-1)93 7 => — SAR a — 3. V30Cos5, B= =V38in ig (= 4 a = = , BP = = y= V3, samt finner 4 4 fosfor van a—Aretg "| V2V3 V2 NE ET WERTE — b, kan värdet få formen Gör man Arcts TNE 1, = 3[1— Cotbz(VB Cos ib Cos (4 —3)) + (m — 5) Cot25] [14 = ARTE oc vist Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 12.) Från Observatorium i, Moskwa. Annales, Vol. 6: 2. Från K. Normal-Eichungs-Kommission i Berlin. Geschäftsthätigkeit der Eichämter im Deutschen Reiche, 1870— 1875. Berlin 1877. Fol. Från Deutscher Fischerei-Verein i Berlin. Circulare, 1872/1880. 52 häften. Från Oberhessische Gesellschaft für Natur- und Heilkunde i Giessen. Bericht, 19. Från Ferdinandeum i Innsbruck. Zeitschrift. (3.) H. 24. Fran K.K. Üentralanstalt für Meteorologie i Wien. Jahrbücher, Bd. 23: ı, 24: ı. Från K.K. Geologische Reichsanstalt i Wien. Jahrbuch, Bd, 30: 2-3. Verhandlungen, 1880: 6-11. Från Hydrographie Office i Washington. Publications, N:o 33: a, b; 41: a; 42. Från U.S. National Museum i Washington. | Bulletin, N:o 12; 14. Från Philosophical Society i Washington. Bulletin, Vol. 1--3. Från Museum of Comparative Zoology i Cambridge U.S. Memoirs, Vol. 7: 1. Bulletin, Vol. 6: 3; 7: 1. Från Astronomical Observatorg i Cambridge U.S. Annals, Vol. 11: 2. RocErs, W. A. Catalogue of 618 stars.... Cambr. 1880, A:o, (Forts. å sid. 52.) 33 Ofversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1880. N:o 9. Stockholm. Några anmärkningar om Williamsonia, Carruthers. Af A. G. NATHORST. Med 4 taflor. [Meddeladt den 10 November 1880.] Af oolitens växtlemningar hafva väl inga ansetts mera svår- tydda än de inflorescenser, hvilka först uppmärksammades på kusten af Yorkshire och på grund af sin förekomst tillsammans med bladen af Zamites gigas LINDL. ansägos tillhöra denna växt. De afbildades först af YounG och BIRD i deras »Geology of the Yorkshire Coast» 1822 och blefvo af dessa författare jem- förda med kronärtskockor. Sedermera föremal för uppsatser af YATES och WILLIAMSON ar 1847, omnämnas de äfven af BRONG- NIART är 1849 i dennes »Tableau des genres de vegetaux fos- siles». Han säger först (pag. 62), att de afvika så från de nu lefvande cycadeernas inflorescenser, att man knappast kan göra sig någon föreställning om deras verkliga byggnad, men tyckes längre fram (pag. 88) vara böjd att jemföra dem med Podocarya, en fossil pandanefrukt från den undre ooliten. Sedan dess synas ej före år 1870 några af dessa föremål hafva omnämnts i den fytopaleontologiska litteraturen med undantag af i OLDHAMS och MORRIS’ arbete öfver Indiens fossila juraflora, !) der äfven några exemplar lika de engelska omtalas, samt i LECKENBYS uppsats »On the sandstones and shales of the oolites af Scar- borough» (Quarterly Journ. Geol. Soc. Lond. 1864), der en ny art beskrifves såsom blomman till Piilophyllum pecten, under det att bladen af Solenites anses för blomskaften. !) Paleontologia indica, 2"? series, vegetable fossils. 1— 6. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 9. 3 34 NATHORST, NÅGRA ANM. OM WILLIAMSONIA, CARRUTHERS. Nämnde är upptogos försöken att tolka de i fråga varande organen ånyo i England af WILLIAMSON, och CARRUTHERS, !) som omedelbart derefter, i samband med sina undersökningar af Britaniens sekundära cycadestammar, äfven sysselsatte sig med dem, föreslog för såväl inflorescenscerna som de blad, hvilka de ansägos tillhöra, det nya slägtnamnet Williamsonia. Ingen af dessa båda författare ansåg sammanhörigheten med bladen af Zamites gigas sasem det minsta tvifvelaktig, hvilket deremot såsom innebärande snart sagdt en omöjlighet bestrides af SA- PORTA, ?) som sjelf på samma gång uttalar sig i den af BRONG- NIART antydda rigtningen. ?) Flere exemplar, innefattande olika arter af Williamsonia, hafva sedermera beskrifvits från Indiens juralager af FEIST- MANTEL ?) år 1876 och 1877 utan att man derigenom — med undantag af en ytterst vigtig afbildning, om hvilken texten tyvärr säger så godt som intet — erhåller just någon ökad kännedom om föremälens natur, och FEISTMANTELS uttalande: »I at once considered them as belonging to Cycadeous plants, as something connected with the fructification», vittnar just ej om botaniska förstudier. Under en vetenskaplig resa 1 England 1879, hvarunder jag genomgick en stor mängd samlingar af oolitväxter från York- shirekusten, hade jag flere gånger tillfälle att undersöka exem- plar af Williamsonia, fastän jag då ännu icke hade kommit till någon sjelfständig åsigt om växtens systematiska ställning. Att den icke kunde hafva något gemensamt med Zamites gigas in- 1) W. C. WILLIAMSON, Contributions towards the History of Zamia gigas LINDL. & HuTTON och W. CARRUTHERS, On fossil cycadean stems from the secondary rocks of Britain. Båda i Trans. Linn. Soc. London. Vol. 26, part. 4, 1870. Paléontologie frangaise. 2”° serie, végétaux. Terrain jurassique, Tome II Cycadinees. Enligt skriftligt meddelande från Marquis DE SAPORTA skedde detta dock egent- ligen för att protestera mot de engelska författarnes åsigt. OTTOKAR FEISTMANTEL, Jurassic flora of Kach. Paleontologia indica Ser. XI, 1; Flora of the Jabalpur group. 1. c. XI, 2; Jurassic flora of the rajmahal group in the rajmahal hills, 1. c. II, 2; och Jurassic flora af the rajmahal group from Golapili 1. c. II, 3. Se äfven af samme författare »Ueber die Gattung Williamsonia CARR. in Indien». Cassel 1877. Palseontographica. » 7 w En SZ“ ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 35 såg jag nog, men hvad den i sjelfva verket var, derom kunde jag då icke komma till någon klarhet. Jag fann emellertid sjelf vid Cloughton Wyke ett exemplar af den art, som LECKEN- BY ville hänföra till Piilophyllum pecten, och fortsatta jemförelser mellan detta exemplar och nulefvande växter förde mig slutligen till den äsigten, att Williamsonia vore en balanophoré. Jag skall nedan söka adagalägga sannolikheten häraf, men skall dess- förinnan något uppehålla mig vid den förmodade sammanhörig- heten mellan dessa inflorescenser och Zamites gigas. Denna senare visar med hänseende till bladens byggnad en stor öfver- ensstämmelse med lefvande cycadeer, särskildt med slägtet En- cephalartos. Det finnes derför intet skäl att antaga, ehuru det visserligen ej vore absolut omöjligt, att dess inflorescenser skulle visa sig särdeles afvikande från de nu lefvande cycadeernas. Å andra sidan finnes så godt som ingen likhet mellan dessa senare och Williamsonia, det är således endast och allenast förekomsten i samma växtförande dager, som föranledt dessa föremåls förenande med bladen af Zamites gigas. Hvart ett sådant förfaringssätt leder hän, visas bäst af WILLIAMSONS och CARRUTHERS ofvan anförda arbeten, ty ej nog med att Wil- liamsonia gigas!) förenas med de nämnde bladen, utan pa grund af förekomsten af den af LECKENBY beskrifna arten tillsammans med bladen af Piilophyllum pecten upptagas äfven dessa senare såsom hörande till Williamsonia, och på samma sätt föres Ptilo- phyllum (eller Otozamites) hastulum äfven till detta slägte. Bladen af dessa trenne arter äro dock så pass skilda, att de bägge senare svärligen kunna tänkas tillhöra samma slägte som det första, och bland nutida cycadeer ser man icke hos närstående arter en sådan afvikelse med hänseende till blad- byggnaden. Men vore äfven detta fallet, finnas dock andra om- ständigheter, hvilka ådagalägga, att den i fråga satta samman- hörigheten mellan de nämnda inflorescenserna och bladen ej är möjlig. Williamsonia gigas förekommer, sasom nämndt, i ') Så kunna inflorescenserna bäst betecknas, under det att Zamites gigas fort- farande behåller sitt namn. 36 NATHORST, NÄGRA ANM. OM WILLIAMSONIA, CARRUTHERS. - Indiens juralager, men i dessa har hittills 2ntet blad af någon Zamites blifvit funnet, och detta fastän andra cycadeblad der äro allmänna. Ville man i stället söka en sådan sammanhörig- het mellan Welliamsonia och Otozamites, möter den invändningen, att andra aflagringar der Otozamites-blad äro allmänna sakna Williamsonia o. s. v. Förhållandet med Piilophyllum kunde visserligen tyckas utfalla gynsammare, enär man såväl i England som Indien har detta slägte, men till hvilken art deraf skulle väl då Williamsonia gigas kunna föras? Härtill kunde vidare tillfogas, att såväl vid Hör som på Bornholm, der dock Wail- liamsonior förekomma, saknas blad af nyssnämnde slägte. Ser man sålunda såväl till inflorescensernas från cycadeernas totalt afvikande byggnad!) som till förekomsten, blir resultatet det- samma: de hafva intet med de omnämnda bladen att skaffa, utan måste anses såsom växtlemningar af sjelfständig art. Jag skall nu öfvergå till redogörelse för Williamsonias bygg- nad, härvid hufvudsakligen. följande WILLIAMSONS framställning i ofvan anförda arbete, ur hvilket jag för öfversigtens skull hem- tat några kopior, hvilka här bifogas. | De skaft, hvilka antagas hafva uppburit inflorescenserna, men hvilka man icke funnit med dem i omedelbart sammanhang, äro enligt W. betäckta af spiralstälda fjäll, hvilka uppåt när- mast inflorescensens fästepunkt dock äro mera kıansstälda. Sjelfva inflorescensen eller, såsom jag hädanefter skall kalla den- samma, capitulum, träffas vanligen isolerad såsom ett mer eller mindre klotformigt föremål, utåt begränsadt af långa nästan kransställda fjäll, hvilka från fästepunkten böja sig utåt, uppåt och slutligen något inåt (fig. 1 och den restaurerade fig. 2). De omsluta fortsättningen af axeln, hvilken först vidgar och sedan sammandrager sig till en kropp af päronlik form (»the !) Då jag tror mig veta, att man äfven på grund af ett fjällbeklädt stamfrag- ment med ännu fastsittande blad af Zamites gigas, hvilkets fjäll skulle likna Williamsonias, anser sig hafva skäl för sammanhörigheten mellan de båda växterna, torde det böra framhållas, att fjäll och fjällika blad af de mest skilda växter kunna hafva ett fullkomligt likartadt yttre utseende, hvarför man af dem intet kan sluta. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 37 pyriform axis»), hvarpa den åter vidgar sig för att öfverst sluta med en pyramidlik spets (»the pyramidal axis», se fig. 3). Det förtjenar likvisst anmärkas, att WILLIAMSON endast funnit ett par exemplar, visande denna sistnämnda, och då det tydligaste fanns helt och hållet isoleradt i bergarten, är dess sammanhörig- het med Williamsonia ej fullt säker. Dock tror W. sig hafva funnit rudimenter härtill äfven inom fjällomgifna capitula. Denna omständighet, som för tolkningen af, organen visserligen är af underordnad vigt, torde helst böra betraktas såsom oafgjord; säkert är dock, att några capitula, för hvilka längre fram skall redogöras, icke uppåt voro förlängda utan af nästan klotlik form. Axeln i det päronlika partiets inre är vanligen upplöst, så att endast en hålighet i bergarten betecknar dess form och plats (se fig. 1), men de organ, hvilka den uppburit, hafva varit fa- stare och äro derför ofta i behåll. Dessa organ — hvilka af WILLIAMSON kallas »celler», och hvilka han ansåg för manliga — bestå af nästan härfina tätt intill hvarandra packade, rör- eller staflika, enligt W. i tvärsnitt sexkantiga, kroppar, på axelns nedre del fästade vinkelrätt mot ytan. Denna form, de af fjällbe- täckta skaft uppburna capitula, hvilkas af förlängda kransställda fjäll bestående involucrum omsluter det »cellerna» uppbärande päronlika partiet, ansågs af WILLIAMSON för de manliga kottarne af Zamites gigas, under det att nagra andra högst sällsynta organ, hvilka längre fram skola omnämnas, tolkades sasom de feminina. När WILLIAMSON sammanförde de i fråga varande organen med nyssnämnde blad, säger han, att det i annat fall vore svårt att förstå till hvilken växt de skulle höra, ty med undantag af Zamites gigas och några andra cycadeer, funnos i samma lager endast barrträd och ormbunkar, till hvilka de ju i alla händelser icke kunde räknas. Och dessa föremål äro ej sällsynta, om de då tillhört någon annan växtgrupp, hvarför finnas ej blad af dem? Denna invändning är visserligen rigtig, men kunde man påvisa, att de öfverensstämde med växter, som ej ega andra blad än de fjäll, hvilka betäcka stammen och omsluta blommorna, måste den i och med detsamma förlora sin betydelse. En sådan 38 NATHORST, NÅGRA ANM. OM WILLIAMSONIA, CARRUTHERS. öfverensstämmelse tyckes nu verkligen förefinnas mellan Wil- liamsonia och vissa af de parasitiska fjällbetäckta balanophore- erna, isynnerhet Langsdorfia och Thonningia. Båda dessa äro dioika, den af spiralställda fjäll beklädda stjelken vidgas uppåt och uppbär ett mer eller mindre klotformigt capitulum, omgifvet, på sätt vidfogade afbildningar (fig. 14—18, 22) visa, af de öfverst något förlängda och nästan kransställda fjällen. Hos de manliga exemplaren af Langsdorfjia beklädes capitulum af de med en tydlig 3-flikad kalk försedda, skaftade, manliga blommorna, under det att dessa hos Thonningia (fig. 18) sitta i spetsen af det föga utvecklade capitulum, dolda af fjällen och bestå af med hvarandra knippevis hopväxta 3—6 ståndare, hvilka nederst hysa ett par små rudimentära fjäll såsom den enda antydan till kalk- bladen. De feminina capitula äro hos båda slägtena ungefär likartade, de betäckas af de tätt packade nästan härfina, rörlika honblommorna, hvilka, såsom alltid inom de typiska formerna af denna familj, utgöras af en naken pistill utan spår till hylle. Jemför man nu dessa feminina capitula med capitula af Wil- liamsonia, så visar sig en särdeles stor öfverensstämmelse: stjel- ken med de spiralställda fjällen, involucrum och slutligen sjelfva »cellerna» kring den päronformade axeln förete analog byggnad. Endast den först vidgade och sedan pyramidformiga förlängnin- gen af axeln visar en olikhet, men det finnes såsom förut nämnts äfven exemplar af Williamsonia, hos hvilka en sådan förlängning icke är för handen. FEISTMANTEL har afbildat ett sådant exem- plar från Indien, af hvilket här en kopia bifogas (fig. 4), och ehuru texten ej lemnar någon upplysning om detta exemplars närmare byggnad, kan det väl svårligen anses för annat än ge- nomskärning af capitulum. Med undantag af dimensionerna, hvilka hos den fossila arten äro större, kan man väl knappast begära större öfverensstämmelse mellan analogt bygda växter, och jag tvekar derför icke att uttala den äsigten, att hvad man hittils känner om Williamsonias byggnad talar för att densamma är en med Thonningia närmast beslägtad balanophore. Sist- nämnda slägte måste nemligen före Langsdorfia komma i be- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 39 traktande, enär om Williamsonia haft manliga blommor, lika den senares, de då måst hafva blifvit bevarade, under det att det & andra sidan är naturligt, att detta ej lätt kunnat ske med nakna ståndare eller att dessa lättare döljas af fjällen. William- sonia tyckes dock visa karakterer, hvilka ej i allo öfverensstämma med Thonningias. Så äro de ända till tre tum långa fjällen på stjelken enligt WILLIAMSON försedda med långsgående strim- mor; dylika synas dock äfven på fjällen af flere arter af slägtet Balanophora.!) PHILLIPS afbildar i Geology of Yorkshire Coast (3:dh edition Taf. 24 fig. 2, 4) ett par involucra, hos hvilka fjällen i kanten äro försedda med horisontalt utstäende franslika bihang, hvilka icke omnämnas af WILLIAMSON. Att dylika emellertid förekomma har jag sett på vackra exemplar 1 Cambridge, och de kunna mycket väl förlikuas med de horisontala håren i kanten af fjällen hos Langsdorfia. Det finnes visserligen några svarigheter vid den tolkning af Williamsonia, som jag här framställt, men innan de framhållas skall jag beskrifva tvenne andra arter, hvilka dels äro från W. gigas afvikande, dels på samma gång för kännedomen om slägtet äro upplysande. Den ena af dessa fann jag vid Clough- ton Wyke år 1879, och då den utan tvifvel är samma art som först beskrefs af LECKENBY, men af denne, liksom senare af WILLIAMSON och CARRUTHERS, fördes till Piilophyllum pecten, skulle den kunna benämnas Williamsonia Leckenbyi. Det nämnda exemplaret (fig. 5), i grå lera, visar ungefär hälften af ett involucrum, bestående af med hvarandra vid basen sammanvuxna fjäll, af hvilka 6 äro temligen fullständiga, under det att två andra blott delvis äro bevarade. Det af LECKENBY afbildade exemplaret, hvilket jag undersökt i Cambridge, har 12 flikar med plats för ännu ett par stycken, hvarför de full- ständiga troligen haft omkring 15. Flikarne visa långsgående slingriga skrynklor, lika dem man ser hos fjällen af Balanophora. 1) Såsom jag sjelf i Riksmusei herbarium iakttagit. Se äfven Fr. JUNG- HUHN, Über javansche Balanophoréen. Nova acta acad czesar. Vol. 18, suppl. 1. 40 NATHORST, NÅGRA ANM. OM WILLIAMSONIA, CARRUTHERS. Bredvid detta involucrum ligger ett förkoladt parti, hvars yta är indelad i en mängd små oregelmässiga »celler». På fragment af ett annat exemplar visa dessa »celler» en fördjupning i midten (fig. 6, förstorade), påtagligen efter stiftet. Jemte dessa »celler» synas äfven här och der mellan dem andra, mindre, punktlika, stundom ställda så, att 6 af de större bilda en krets kring dem, men ofta äfven utan synbar ordning. Partiet är begränsadt af en radierande struktur, om hvilken jag är oviss, huruvida den bör anses såsom hörande till växten eller blott är en tillfällighet i bergarten. På grund af det plattryckta tillstånd, i hvilket detta exemplar befinner sig, är jag osäker, om det ifrågavarande partiet är axeln med ärren efter frukterna eller dessas utåtvända yta; att det står i samband med det bredvid liggande involucrum kan väl ej gerna bestridas, så mycket mindre som från detta lager dylika isolerade capitula finnas i flere museer och äfven det af LECKENBY be- skrifna involucrum var härifrån. Från Williamsonia gigas skil- jes således denna art derigenom, att involucrum ej utgöres af fria utan af sammanvuxna fjäll. Men man har äfven bland balanophoreerna ett analogt exempel inom slägtet Balanophora, hos hvilket alla arter utom en enda hafva spiralställda skilda fjäll. Den art, hos hvilken detta ej är fallet, B. involucrata Hook fil. (fig. 23), visar i stället fjällen kransställda, med hvar- andra vid basen förenade, öfverensstämmelsen mellan det »cell»- betäckta capitulum af Williamsonia Leckenbyi och de feminina af dioica Balanophora-arter är för öfrigt så stor, att man nästan kunde vara böjd att hellre upptaga den förra såsom en Bala- nophoropsis — för att ej säga Balanophora— än som Williamsonia, hvilket senare dock tillsvidare torde vara lämpligast. Det före- faller mig som skulle densamma ej obetydligt tala för tillvaron af fossila balanophoreer. Man kunde naturligtvis äfven tänka sig en Thonningia med fjällen kring capitulum sammanvuxna liksom hos B. involuerata. Punkterna mellan cellerna hos i fråga varande exemplar skulle kunna härröra från s. k. »palae», hvilka sitta mellan de feminina blommorna hos Balanophora. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 41 En annan art af Williamsonia finnes från Bornholm och är sedan långt tillbaka beskrifven af FORCHHAMMER !) såsom va- rande ett cycadéfrö, en mening som torde vara temligen öfver- flödig att vederlägga. Det är funnet i lerjernsten vid Nebbe Odde och tyckes ådagalägga, att äfven monoika arter förefunnos bland de i fråga varande växterna, liksom fallet äfven är inom det nu lefvande slägtet Balanophora, hos hvilket såväl monoika som dioika arter förekomma. Exemplaret, som med vanlig be- redvillighet ställts till mitt förfogande af Professor JOHNSTRUP, afbildas här ånyo (fig. 7). Det visar ett centralt halfklotformigt parti, omgifvet af en kransformig bildning, bestående af radie- rande med hvarandra möjligen sammanvuxna staflika kroppar, hvilka på ena sidan äro ganska starkt böjda och derföre troli- gen ej varit särdeles hårda. Då det centrala partiet på sin yta visar små ärrlika bildningar, kunde man blifva böjd för det an- tagandet, att detsamma varit betäckt af organ af samma slag som de, hvilka bilda kransen kring partiets bas. Men detta synes ej vara möjligt af det skäl, att man då ej kunde förstå, hvarför blott de, som sitta kring basen, skulle blifvit qvar, under det att de öfriga affallit, utan är det antagligt, att centralpar- tiet antingen visar honblommorna eller frukterna sjelfva eller ock ärren af dessa, under det att den kransformiga ringen torde kunna tydas såsom varande de manliga blommorna. Dessa hafva hos de monoika arterna af Balanophora sin plats vid capitulums bas, och tänker man sig en monoik Thonningia, hvars hanblommor ju sakna hylle och bestå af några med hvarandra vid basen förenade långa ståndarknappar, med hanblommorna intagande samma ställning som hos monoika Balanophoraarter, skulle man erhålla ett capitulum mycket öfverensstämmande med exemplaret från Bornholm. Thonningias hanblommor öfver- ensstämma nemligen till det yttre ej obetydligt med de organ, "som ingå i nämnde exemplars krans. Detta exemplar är för öfrigt äfven derigenom af stor vigt, att det visar den öfre fria sidan af capitulum, hvilket här icke varit förlängdt uppåt. 1) Om de bornholmske kulformationer. Taf. III fig. 8. 42 NATHORST, NÅGRA ANM. OM WILLIAMSONIA, CARRUTHERS. Arten skulle kunna benämnas Williamsonia Forchhammer n. SP. Såsom ofvan omnämnts finnas några svårigheter vid hän- förandet af de i fråga varande föremålen till balanophoreerna, men de äro ej af sådan betydelse, att de på något sätt upp- häfva tolkningens rigtighet. Det första man skulle kunna invända är att den ådagalagda likheten beträffar blott det yttre, och att då man vill påvisa tillvaron inom juraperioden af en växtfamilj, af hvilken man ej förut känner några fossila representanter, borde man äfven visa, att den inre byggnaden öfverensstämde med samma familjs. Detta är emellertid ännu icke möjligt, emedan de i lerjernsten och skiffer befintliga exemplaren icke visa någon inre struktur, och samma invändning kan naturligt- vis dessutom göras vid jemförelse äfven med hvilken grupp som helst. Vidare kunde man invända, att den af WILLIAMSON be- skrifna s. k. »carpellary disk» ej genom Williamsonias hänförande till balanophoreerna blefve förklarad. Men samma invändning kan äfven här göras mot antagandet af hvilken annan förvandt- skap som helst, och ådagalagdt är icke, att föremålet har något med Williamsonia att göra. Det torde emellertid här böra något omnämnas, hvarjemte en annan möjlig tolkning af det- samma, framställd af professor HEER, enligt hans medgifvande skall framhållas. Originalet till »the carpellary disk» befinner sig 1 Whitby, der jag sjelf, tyvärr innan jag ännu särskildt intresserat mig för frågan, undersökt detsamma. Det ligger i sandsten och är ej öfver sig tydligt, har ungefär samma yttre utseende som in- volucrum af Williamsonia Leckenbyi, med 15 flikar i kanten. Föremålet kunde utan vidare anses för involucrum af sagde art, om det ej bure regelbundet ställda, och som det tyckes parvisa ärr, nära basen af hvarje flik, ett par på hvarje. Dessa ärr äro visserligen mycket otydliga, men å andra sidan tyckes deras ställning vara allt för regelbunden, för att de skulle kunna an- ses för tillfälliga, och WILLIAMSON antager, att man här har för sig den feminina inflorescensen af Williamsonia samt att ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 43 ärren härröra efter tvenne parvis ställda frön. Naägot bevis för sammanhörigheten har man emellertid icke. Ej heller synes det mig sannolikt, att det andra exemplar, som af WILLIAMSON föres till denna »carpellary disk», tillhör samma art som den, för hvilken ofvan redogjorts, ty under det att flikarne hos den senare äro 15 (1. c. taf. 52 fig. 1) synas de hos den andra (l. c. taf. 52 fig. 2) hafva varit minst 20. På ett fragment af an- tagligen denna sistnämnda, som Mr CARRUTHERS visat mig i British Museum, syntes emellertid äfvenledes märken efter kring tänkta radier parvis ställda, mycket små ärr, men detta ej på flikarne utan inom involucrets centrala del. Då man som nämndt ej har något bevis för deras sammanhörighet med Williamsonia torde den omständigheten, att man ej ännu lyckats förklara de i fråga varande föremålens natur, ej kunna anses såsom något bevis mot Williamsonias hänförande till balanophoreerna. Här skall emellertid antydas den möjlighet, som framställts till mig af professor HEER. Under det jag nemligen var sysselsatt med försöken att finna motsvarighet till Williamsonia, föll det mig i ögonen, att den af F. BRAUN från Frankens rätiska lager be- skrifna 1) Weltrichia, ett 10-flikadt kalklikt organ, till sin grund- byggnad öfverensstämde med WILLIAMSONS »carpellary disk». BRAUN ansåg Welirichia — hvilken icke med ett ord omnämnes af SCHENK, då denne ånyo beskref Frankens rätiska flora — för en rafflesiace, och jag sökte derför äfven att bland dessa växter finna någon motsvarighet till densamma, ehuru till en början förgäfves, hvarför jag äfven ansåg sammanhörigheten mycket tvifvelaktig. Då jag meddelade allt detta för professor HEER, fäste han min uppmärksamhet på den af BLUME beskrifna rafflesiaceen Brugmansia från Java, ?) såsom verkligen ganska mycket med Weltrichia öfverensstämmande. Men samma växt tycktes äfven visa bildningar, analoga med de omtalda ärren hos »the carpellary disk», eller som den skulle kunna kallas, den engelska Weltrichian. Vid basen af flikarne hos Brugman- 1) Fr. Braun, Weltrichia, eine neue Gattung fossiler Rhizanteen. Flora. 1849. 2) Flora Javae, Rhizanteae, 1828. 44 NATHORST, NÅGRA ANM. OM WILLIAMSONIA, CARRUTHERS. sias kalk sitta nemligen de s. k. »calli» (fig. 26), broskartade knölar, hvilka hafva en stor likhet med de parvisa »ärren» hos ‘formen fran Whitby, blott med den skilnaden, att de hos denna sitta fästade på flikarne, under det att de hos Drugmansia sitta mellan dem. Vidare framhåller professor HEER, att »the pyra- midal axis» skulle kunna jemföras med den af en ståndarkrans omgifna »columnan» af Drugmansia, och sjelf skulle jag vilja tillfoga, att likheten med motsvarande organ af Sapria är ännu större. HEER anser det sålunda möjligt, att »the pyramidal axis» och »the cärpellary disk» ej hafva något med Williamsonia att göra, utan att de höra tillsammans såsom kalken och columnan af en rafflesiacé. för hvilken BRAUNS slägtnamn Weltrichia bör användas. Anmärkas bör derjemte, att det af BRAUN omnämnda exemplaret af Weltrichia i Münchens Museum, hvilket visar den ännu outslagna kalken och hvilket först professor HEER och sedan jag sjelf undersökt (fig. 24, efter en teckning ut- förd af prof. HEER), företer en stor likhet med den outveck- lade blomman af Brugmansia, sådan denna af BLUME af- bildas (fig. 25). Vore denna tolkning rigtig, skulle man så- lunda utom den till balanophoreerna hörande Williamsonia möj- ligen äfven hafva en rafflesiacé, Weltrichia. Då man säkerligen i England har bättre tillfälle än annorstädes att erhålla material för frågans fullständiga utredande, vore det högligen önskligt om ytterligare sådant blefve insamladt på kusten af Yorkshire. De nu lefvande balanophoreerna äro alla parasiter på röt- terna af andra växter, mest dikotyledoner, men äfven ehuru sällan på monokotyledoner. !) Huruvida de äfven växa på röt- terna af barrträd har jag mig icke bekant, men HOoKER säger ?) om Balanophora dioica »indifferently on the roots of many spe- cies of trees» och om Helosis, att den växer på »various roots», »such as they come in contact with». Var Williamsonia äfven 1) Flora brasiliensis, 47, Balanophoreae. 2) J. D. Hooker, On the structure and affinities of Balanophoreae. Trans. Linn. Soc. London. Vol. 22 part. I. 1856 och ibidem part IV, 1859, On a new genus of Balanophoreae from New Zeeland and two new species of Balanophora. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 45 en parasit, kunde den ej vuxit på andra växter än cycadeer, barrträd eller monokotyledoner, och dess förekomst i största mängd tillsammans med lemningar af den förstnämnda gruppen kunde då anses tala för parasitism på cycadeerne. Men man torde ej utan vidare behöfva antaga, att Williamsonia varit en parasit, det vore ju mycket möjligt, att den i förhållande till öfriga bala- nophoreer intagit samma ställning som t. ex. de icke-parasitiska santalaceerna till de parasitiska arterna af samma familj, och dess enligt WILLIAMSON ända till 3 tum långa blad talar må- hända för, att den icke var parasitisk. Huru som helst är detta en fråga, som endast framtida fynd med säkerhet kunna afgöra. HooKER meddelar pa sagde ställe, att balanophoreerna icke ruttna utan torka samt ej heller angripas af insekter, hvarför de måste vara särdeles egnade att bevaras i fossilt tillstånd. Man kunde äfven a priori vänta sig att finna fossila bala- nophoreer, ej blott emedan de nu lefvande representanterna upp- träda med från hvarandra så vidt skilda typer, utan på grund af honblommornas låga utvecklingsgrad. Dessa sakna nemligen — om Cynomorium och Mystropetalum såsom EICHLER yrkat !) föras från de egentliga balanophoreerna till en egen familj — helt och hållet hylle, så att blomman endast utgöres af en na- ken pistill, således ändock ett steg högre än gymnospermernas nakna frö. Frågan om dessa växters systematiska ställning har också varit temligen olika: LINDLEY ansåg dem böra föras till en särskild klass af samma värde som de öfriga stora hufvud- grupperne af fanerogamerna, under det att ENDLICHER upptager dem »i samma hufvudgrupp som cycadeerna och de högre kryp- togamerna». HOOKER anser dem närmast beslägtade med Ha- lorageae och AGARDH betraktar dem såsom parasitiska aroideer, under det att EICHLER anser dem närmast förvandta med san- talaceer, ?) upptagande dem jemte denna familj, Aristolochiaceae, Rafflesiaceae och Loranthaceae såsom en egen afdelning, Hyste- !) A. W. EıcHLEr, Sur la structure de la fleur femelle de quelques balanopho- rées, Actes du congres international de botanique å Paris 1867. ?) A. W. EıcHter, Blüthendiagramme II pag. 545. Leipzig 1878. 46 NATHORST, NÅGRA ANM. OM WILLIAMSONIA, CARRUTHERS. rophyta; dessas förvandtskaper med öfriga dikotyledoner hafva nemligen ännu icke kunnat afgöras. Om emellertid redan under juraperioden, jemte ormbunkar, gymnospermer och monokotyledo- ner, äfven balanophoreer existerade, måste dessa antingen anses för de äldsta dikotyledonerne eller ock helt och hållet skilda från dem. Sedan jag trott mig hafva kommit på det klara med Wil- liamsonias systematiska ställning har jag naturligtvis äfven rigtat min uppmärksamhet åt frågan, om ej tilläfventyrs flere fossila balanophoreer skulle förefinnas. Sa tyckes verkligen vara fallet, men äfven här möter stora svårigheter för frågans säkra afgö- rande. Helsosis (fig. 19—21), Rhopalocnemis och Corynea äro bland lefvande balanophoreer derigenom utmärkta, att capitulum betäckes af sexkantiga regelbundna sköldlika fjäll, hvilka vid blom- ningen afkastas. Dessa fjäll visa i midten ett mindre, sexkantigt fält, från hvars hörn kanter gå till det yttre fältets. Ytterst lik- nande fjäll, dels mera spridda, dels samlade till hufvudlika gytt- ringar äro beskrifna af HEER i Beiträge zur Juraflora Ostsibi- riens !) under namnet Kaidacarpum sasom pandaneer, och jag har äfven upptagit en art af samma slägte från Höganäs. ?) Sedan jag skriftligen fästat professor HEERS uppmärksamhet på öfverensstämmelsen mellan dessa föremål och Aelosis, har han uttalat den äsigten, ?) att de af honom förut såsom Kaidacarpum beskrifna organen delvis torde tillhöra balanophoreerna, hvarför de skulle kunna upptagas under det af mig föreslagna namnet Helosidopsis. ' Jag får dock härvid tillägga, att jag hos professor HEER under förliden sommar såg tvenne isolerade fjäll af Kai- dacarpum, hvilka på sin undre sida tycktes bära några ovala smärre kroppar, och i så fall skulle man snarare kunna tänka på de sköldlika sporfruktbärande fjällen af Zgvisetum eller 1) Mem. de PAcad. Imp. des sciences de St. Petersbourg VII Serie, Tome XXI N:o 12 (äfven i Flora foss. arctica IV). 2) A. G. NarHorst, Floran vid Höganäs och Helsingborg. 3) I ett ännu ej utkommet tillägg till Ostsibiriens Juraflora, af hvilket jag sett korrektur hos prof. HERR i Zürich. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR 1880, N:o 9, 47 Phyllotheca, denna visserligen da ej med axet byggdt såsom hos det af SCHMALHAUSEN beskrifna exemplaret. !) Sköldlika, på ytan hexagonala fjäll äro emellertid så ofta återkommande hos vidt skilda växtgrupper, att man har svårt att kunna afgöra något med full säkerhet, så snart den inre byggnaden helt och hållet är dold. Likheten mellan fjällen af den sibiriska Kaidacarpum och dem hos Helosis är dock särdeles stor. I sitt vackra arbete öfver Englands sekundära cycadéstam- mar ?) beskrifver CARRUTHERS, under namnet Bennettites, en märkvärdig form, sa afvikande från de nu lefvande cycadeerna, att sasom författaren säger »the points of difference are more obvious than those in which they agree». Olika arter förekomma 1 ooliten, wealden och undre grönsanden. Stammarne äro än mera cylindriska, än af en ägglik form. Mest anmärkningsvärda äro fruktsättningarne, hvilka sitta i bladvecken afän alla, än afen stor mängd af bladen, eller rättare bladärren, ty de förra känner man icke. De manliga organen känner man ej heller, blott fruk- terna, hvilka äro äggformade, på ytan indelade i en mängd smärre afdelningar, af hvilka hvarje motsvarar ett i massan ned- sänkt frö. Enligt CARRUTHERS gar nämligen från de nämnde afdelningarnes midt en kanal ned till fröet, som derföre säges vara »truly gymnospermous». Det synes dock icke vara all- deles otänkbart, att denna kanal skulle kunna vara sedermera uppkommen genom någon finare cellväfnads upplösning och vore detta fallet, kunde Bennettites väl tänkas vara en högre utvecklad balanophore. Sjelfva växten kunde da förliknas vid en Lopho- phytum, hos hvilken de fjäll, som i sin vinkel bära capitula, icke vore affallande säsom hos nu lefvande arter. Capitulum sjelft kunde deremot snarast jemföras med capitulum hos Sarco- phyte sanguinea SPARRM., der fröen äfven äro nedsänkta inom en gemensam väfnad. Såsom ytterligare talande för möjligheten, ') I ett lager rikt på Phyllotheca lateralis PHILL. sp. vid Cloughton på kusten af Yorkshire har jag funnit en isolerad sköld lik nämnda Kaidacarpums, hvilket onekligen talar för den sist antydda möjligheten. SLL es 48 NATHORST, NÅGRA ANM. OM WILLIAMSONIA, CARRUTHERS. att de i fråga varande föremålen kunde vara balanophoreer bör framhållas, att veden hos desamma icke, såsom hos cyca- deerna, består af vedceller, utan af trappkärl, d. v. s. af alldeles samma element som hos de nu lefvande balanophoreerna. Då jag vet, att Mr CARRUTHERS äger en mängd slipprof af sagde föremål, bör frågan om fröets gymnosperma eller icke-gymno- sperma natur lätt kunna afgöras, hvarföre det ej torde vara ur vägen, att jag här fästat uppmärksamheten derpa, äfven om min förmodan framdeles skulle visa sig oriktig. Men äfven inom de paleozoiska bildningarne förekommer en växt, som allt hittils stått oförklarad, och som tyckes förete en stor öfverensstämmelse med vissa balanophoreer. Denna växt är den permiska Schützia anomala GEIN., i hvilken då äfven i enlighet med SCHIMPERS äsigt Dictyothalamus Schrollianus GÖPP. inberäknas, dock ej såsom de manliga utan såsom de feminina exemplaren. Växten visar ett temligen långt skaft med i dess öfre del på ömse sidor fästade alternerande små capitula af ett mindre körsbärs storlek, skaftet är på längden strieradt. Capitula på de manliga exemplaren — växten är nemligen dioik — bestå af små staflika eller fjällika bildningar, fästade i upprätt ställning på ett receptaculum, under det att de feminina visa de äfvenledes staflika tätt ställda frukterna, utstrålande åt alla sidor från det klot- formiga receptaculum och af GÖPPERT !) derför nästan sägas likna skalfrukterna af någon composite. De manliga capitula kunna jemföras med motsvarande organ hos Lophophytum, der dessa utgöras af nakna ståndare, under det att de feminina när- mast öfverensstämma med dem af Sarcophyte sanguinea. Växtens habitus erinrar äfven mest om en gren af den senare, d. v. s. under det att Sarcophyte är upprepadt förgrenad, hade deremot Schützia en ogrenad stam. Likheten mellan frukterna hos den senare och de nakna frukterna hos Sarcophyte, Lophophytum m. fl, är så stor, att sammanhörigheten med balanophoreerna — under förutsättning att GÖPPERTS beskrifningar och afbildningar äro riktiga, ty sjelf har jag endast sett otydliga exemplar — svår- I) GöPrERT, Die fossile Flora der permischen Formation. Palseontographica 12. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o I. 49 ligen kan betviflas. Denna familj skulle sålunda redan under den permiska tiden hafva existerat. !) I min berättelse till Kgl. Vet. Akademien öfver en år 1879 utförd vetenskaplig resa till England ?) omnämnde jag, att jag derstädes i olika lager på kusten af Yorkshire funnit isolerade fjäll, hvilka till det yttre mycket erinrade om fjällen hos åtskil- liga balanophoreer, samt att jag förut beskrifvit andra af lik- nande utseende från Pålsjö, ehuru då antagande, att de vore fjäll af cycadeer. Fig. 12 visar ett dylikt fjäll från det växt- förande lagret vid Gristhorpe Bay, fig. 11 ett från Pålsjö samt fig. 13 ett fjäll af Phyllocoryne jamaicensis SW. sp. Det senare, hvilket jag erhållit af professor WITTROCK, härrör af ett mindre exemplar, HOOKER afbildar på anfördt ställe större, hvilkas fjäll äro lika stora som de fossila. Öfverensstämmelsen med de senare är visserligen till det yttre mycket stor, men, såsom redan flere gånger ofvan framhållits, kunna fjäll af vidt skilda växter, hafva en stor yttre likhet. Jag skall här äfven begagna tillfället att beskrifva en Wil- liamsonia n. sp. från Hör i Skåne, det enda exemplar, som hit- tils af dessa växter blifvit funnet mom Sverige. Det förvaras i Riksmusei paleontologiska afdelning och har med vanligt till- mötesgaende ställts till min disposition af professor G. LIND- STRÖM. Då jag sjelf deltagit i den excursion, under hvilken det för vetenskapen förvärfvades, kan jag här meddela, att exemplaret ar 1867 skänktes af dåvarande inspektoren på Bosjö kloster, herr APPELBERG, till sedermera aflidne adjunkten i kemi vid Alnarp, D. F. BRUNIUS, under en geologisk utflygt, som denne företog med institutets elever, och på hvilken jag var följaktig. Då ÄNGELIN år 1868 besökte Alnarp, erhöll han växten i sin tur 1) Såvida man t. o. m. ej kunde förmoda, att Pothocites Grantoni från sten- kolsperioden, hvars 4-flikade kalkar något erinra om hanblommorna hos vissa Balanophora-arter, vore med i fråga varande växter beslägtad. 2) Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1880. N:o 5. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. lo. ANSO Eh 4 50 NATHORST, NÅGRA ANM. OM WILLIAMSONIA, CARRUTHERS. af BRUNIUS, och den kom på så sätt till Riksmuseum. Exem- plaret (fig. 8—10) är ej särdeles väl bevaradt, men visar dock tyd- ligt, att arten är skild från slägtets förut kända. Den är ut- märkt genom involucrums ovanligt smala fjäll och skulle derföre kunna kallas Williamsonia angustifolia. Fjällens antal är osäkert, då de blott på ena sidan kunna iakttagas. Häligheten i basens midt efter den centrala axeln är ej stor, en afgjutning deraf (fig. 10) är ej olik den form, som WILLIAMSON ansett för rudi- ment till den pyramidformiga axeln, men skulle äfven kunna sägas likna columnan af Sapria — i miniatyr. Det vore önskligt om ytterligare och mera upplysande exemplar kunde erhållas. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 5] » Lt. 12. 13. 22. 23. 24. 25—26. Förklaring till taflorna. Tafl. VII. Williamsonia gigas WILLIAMSON sp., efter WILLIAM- SON. 1. involucrums vid basen afbrutna fjäll, der- inom de radierande »cellerna» och håligheten efter axeln, naturlig storlek. 2. involucrum restaureradt. 3. restaurerad längdgenomskärning af involucrum och capitulum. Par Vol: Williamsonia sp., frän Indien, efter FEISTMANTEL, Flora of the Jabalpur group. Exemplaret visar längd- genomskärning af capitulum. Williamsonia Leckenbyi Naru. från Cloughton Wyke. 5. det af’ sammanvuxna fjäll bestående involuerum vid sidan af capitulum. 6. nägra »celler» frän ett annat exemplar, visande ärr efter stiften. Williamsonia Forchhammeri NATH., från Bornholm. Williamsonia angustifolia NATH., från Hör. 8. invo- lucrum samt häligheten efter axeln. 9. aftryck af föregäende, visande nägra af de smala involucralfjällen. 10. guttaperchaafgjutning af häligheten efter axeln. Fjäll från Pålsjö. » från Gristhorpe, Yorkshire. » af Phyllocoryne jamaicensis SWARTZ sp. Tail, IDG Thonningia sanguinea VAHL, efter HooKER. 14 och 15. 2, 16. 2, genomskärning af capitulum, 17. &, 18. 5, genomskärning af capitulum. Helosis guyanensis RıcH., efter EICHLER 1 Flora Bra- siliensis. 19. ett ungt capitulum, 20. ett nägot äldre, 21. ett ännu äldre, strax före blomningen. Tall. X. Langsdorfia hypogaea MART. 9, ‚genomskärning af capitulum, nägot förstorad, efter EICHLER i Flora bra- siliensis. Balanophora involucrata Hook. fil. 2, efter HookEr. Weltrichia mirabilis FR. BRAUN, efter en teckning ut- förd af HEER öfver ett exemplar i Münchens museum. Brugmansia Zippelii BLUME, efter BLUME, Flora Javae. 25. den outslagna kalken. 26. en del af kalkens inre, visande »calli». Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 32.) Frän Bokhandlaren Hr Alb. Bonnier. v. LInsÉ, C. Svenska arbeten, utgifna af E. Ährling, H. 5. Frän Bokhandlaren Hr A. Quaritch i London. QUARITCH, A., A general catalogue of books. Lond. 1880, 8:0. Frän Författarne. AGARDH, J. G. Species, genera & ordines Algarum, Vol. 3:2. Lund 1880. 8:0. NILSON, L. F. Kemiska småskrifter. 29 st. PETTERSSON, S. OÖ. Fysiska och kemiska småskrifter. 5 st. TÖORNEBOHM, A. E. Minerologiska småskrifter. 13 st. v. MILLER-HAUENFELS, A. R. Die Dualfunctionen... Graz 1880. 8:0. REGEL, E. Deseriptiones plantarum novarum... Fasc. 7. Petrop. 1810920,2:0. Till Riksmusei minerologiska och pal®ontologiska afdelningar. Af Enkefru Charlotte Clason. En betydande samling särdeles vackra stuffer utvalda ur framlidne Direktören J. G. Clasons efterlemnade samlingar af mineralier från svenska fyndorter och försteningar från Dalarnes silurfor- mation. 53 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 9. Stockholm. En tidsbesparande modifikation i fosforsyrans be- stämmande enligt molybdenmetoden. Af ALBERT ÄTTERBERG. [Meddeladt den 10 November 1880.] Föreskrifterna för fosforsyrans bestämmande medelst mo- lybden variera ej obetydligt i två väsentliga punkter, nemligen i hvad angår den till det fullständiga utfällandet nödiga tiden samt angående lösningarnes rätta temperatur. Fresenius före- skref t. ex. i början att upphetta lösningarna 6 timmars tid till 65”, sedan deremot 12 timmars tid vid 40”. Andra författare anse 4 timmars uppvärmning vid 40° tillräcklig. Hehner upp- värmer 10 timmar vid blott 30°. Tydligen erfordrar den full- ständiga utfällningen olika tid vid olika temperaturer, och der- igenom blir det lätt förklarligt, att man vid den vanliga tiden för uppvärmningen lätt erhåller spår af fosforsyra qvar i filtratet, ifall temperaturen råkar att sjunka ned under 40”. Då det na- turligtvis alltid är önskligt att erhålla fullständig utfällning på kortaste möjliga tid, så har jag försökt på flera sätt att för- ändra utfällningsmetoden, så att utfällningen blefve ögonblicklig eller åtminstone så snabb som möjligt, och vill jag här meddela resultaten af dessa försök. Som man känner har molybdensyran svagt basiska egen- skaper och ingår den föreningar med många starkare syror. Den enligt FRESENIUS beredda »molybdenvätskan» innehåller derföre utan tvifvel som verksam beståndsdel, ej en lösning af molybdensyra i salpetersyra, utan en lös förening mellan båda syrorna, hvilken förening erhåller större beständighet genom lös- 54 ATTERBERG, OM FOSFORSYRANS BETÄMMANDE. ningens stora öfverskott af salpetersyra. Genom upphettning af lösningen blir föreningen partielt sönderdelad och en del af mo- lybdensyran afskiljer sig. Föreningen luckras alltså vid upp- värmning och torde detta vara orsaken till att fosforsyre- molybdenföreningen lättare bildas i upphettade vätskor än i kalla. För att påskynda den gula fällningens bildande måste man alltså sträfva efter att möjligast luckra salpetersyreförenin- gen, och kan detta ske på tvänne sätt. Antingen har man att upphetta lösningarna så starkt som möjligt, d. v. s. till kokning, eller också måste man genom neutralisering förminska det stora salpetersyreöfverskottet, som motverkar fällningens afskiljande- Jag har försökt båda metoderna och vunnit dervid de resultat, för hvilka härnedan redogöras. 1. Fosforsyrans utfällande med molybdenvätska genom lös- ningarnas upphettning till kokning. Till försökens utförande användes en lösning af 10 gram vanligt natriumfosfat i en liter vatten, af hvilken lösning 50 Ce. begagnades till hvarje prof. Dessa proportioner valdes, för att efterhärma det vid superfosfaternas analys:brukliga arbetssättet. Natriumfosfatet innehåller nemligen i det närmaste 20 procent fosforsyra liksom de vanligaste superfosfaterna. Med denna lösning anställdes följande försök. 1) Till bestämmande af lösningens fosforsyrehalt utfälldes 50 Ce. med Chlormagnesiumlösning och erhölls enligt det vanliga förfaringssättet 0,1498 gr. pyrofosforsyrad magnesia. 2) 50 Ce. gåfvo vid samma behandling 0,1503 gr. » » 3) 50 Ce. lemnade likaså N 0,1501 >» » » 4) 50 Ce. lemnade 0,1502 » » » Medeltal 0,1501 gr. 5) 50 Ce. försattes med 80 Ce. vanlig molybdenlösning, blandningen upphettades hastigt till kokning och den bildade ÖFVERSIGT Ar K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 55 fällningen affiltrerades genast. Fällningen tvättades enligt EG- GERTZ’ föreskrift med 1-%ig salpetersyra och öfverfördes i mag- nesiumpyrofosfat. Derigenom erhölls 0,1509 gr. magnesiumpyrofosfat. 6) 50 Ce. lemnade vid samma behandling 0,1495 gr. » 7) 50 Ce. likaså 0,1507 » » 8) 50 Ce. likasa 0,1500 » » Medeltal 0,1503 gr. | 9) 50 Ce. behandlades på samma sätt, men till tvättvatten auvändes en blandning af 1 vol. molybdenvätska och 3 vol. vat- ten. Dervid erhölls 0,1496 gr. magnesiumpyrofosfat. 10) 50 Ce. lemnade vid samma behandling 0,1505 gr. » Medeltal 0,1502 gr. 11) 50 Ce. behandlades likaså, men till tvättvatten använ- des denna gång den af FINKENER föreslagna 20 «iga lösningen af ammoniumnitrat. Dervid erhölls 0,1489 gr. magnesiumpyrofosfat. 12) 50 Ce. gäfvo likaså 0,1486 » » 13) 50 Ce. likaså 0,1514 U)» » 14) 50 Ce. likasa 0,1502 » » Medeltal 0,1498 gr. Af alla dessa siffror framgar, att fosforsyran blir fullstän- digt utfälld enligt det här använda förfaringssättet. (Endast bestämningarne Il och 12) gåfvo ett litet deficit, hvilket torde hafva härrört antingen af försöksfel, eller ock af det använda tvättvattnet). 5 Hvad angår sjelfva utförandet af fosforsyrebestämningarna enligt denna metod, så bör här anmärkas, att uppkokningen helst utföres på trädnät, i ej för små bägare och under ständig 1) Denna och ett par andra något för höga siffror torde möjligen bero på att basiskt magnesiumsalt medföljt vid utfällningen, Sedan ofvanstående ned- skrefs hafva ett par utländska analytici visat att en sådan förorening lätt eger rum, men kan den undvikas, om tillsatsen af magnesiumlösningen an- tingen sker under häftig omröring eller ock i neutraliserad vätska. 56 ATTERBERG, OM FOSFORSYRANS BESTÄMNANDE. omröring för att förhindra det annars alltför häftiga stötandet i vätskan. Uppkokningen sker på sådant sätt helt hastigt, - och utfällningen är fullständig, så snart vätskan uppnått koknings- - temperaturen. Affiltrerandet af fällningen kan genast ega rum, ty fällningen afsätter sig fullständigt efter några ögonblick och den ofvanstäende vätskan är färglös, såvida ej färgade metall- oxider eller arseniksyra finnas tillstäds. (Arseniksyra utfaller blott partielt vid detta förfaringssätt.) För att kringga omrörandet af vätskan, gjordes äfven för- sök att utföra upphettningen i vattenbad. Enligt denna modi- fikation af metoden fordrar dock den fullständiga utfällningen mer tid, ty efter en half timmes upphettning erhölls 16) 25220 re 0,1479 » » Utfällningen var alltså denna gang ej fullständig, och inga vidare försök gjordes derför i denna riktning. 2) Fosforsyrans fällande i köld genom neutraliserad molyb- denlösning. Då det som ofvan sagdt syntes mig sannolikt att man ge- nom möjligaste neutralisation af molybdenvätskan skulle kunna påskynda fosforsyrans afskiljande och kanske redan i köld er- hålla fullständig utfällning, så har jag utfört följande försök i denna riktning. Genom qualitativa försök befanns till en början, att med salpetersyra, saltsyra, eller svafvelsyra beredda och med fosforsyra försatta molybdenlösningar afsatte gul fällning i mängd om de neutraliserades med ammoniak. En med titrerade vätskor beredd lösning af molybdensyra i salpetersyra, försattes med så mycket titrerad ammoniak, att pa 1 mol. MoO, kommo blott 2 mol. fri HNO, (motsvarande ett molybdennitrat MoO,.2 NO,) och befanns denna lösning ega förmåga att ur fosforsyradt natron utfälla fosforsyran sa fullständigt redan i köld, att filtratet för- satt med klormagnesiumlösning och ammoniak ej gaf någon fällning efter 24 timmar. Alltså bereddes följande lösningar: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 57 A) En lösning af molybdensyra i ammoniak nedfördes i så mycket saltsyra, att molybdensyran och den af ammoniak ej bundna saltsyran förhöllo sig som MoO,:2HCI. B) Pa samma sätt bereddes en lösning af sammansättningen Mo0, : IHCI. C) En tredje lösning blef likaså beredd medelst salpetersyra, och af formeln MoO, :2HNO,. De så beredda lösningarna innehölle 10 & 13% molybden- syra. Att bereda en än mer neutraliserad salpetersyrelösning lyckades ej. Af dessa vätskor kunde lösningen B ej åstadkomma någon fullständig utfällning, ty filtratet blef alltid starkt gulfärgadt. De båda andra lösningarna ater gafvo färglösa filtrater, och an- ställdes derför följande försök för att pröfva deras användbarhet. 1) 50 Ce. af en natriumfosfatlösning gaf vid direkt utfäll- ning med klormagnesiumlösning och ammoniak 0,1564 gr. magnesiumpyrofosfat. 2) Ett nytt prof a 50 Ce. gaf 0,1567 » » Medeltal af försöken 0,15655 gr. 3) 50 Ce. af samma lösning fälldes med molybdenlösningen A och filtrerädes efter en kort stund. Uttvättningen kunde ej ske med utspädd salpetersyra, och äfven några andra försökta tvättvatten verkade för starkt lösande, hvadan uttvättningen aldeles underläts. Efter fällningens behandling på vanligt sätt erhölls 0,1550 gr. magnesiumpyrofosfat. 4) 50 Cc. behandlades likaså med lösningen A och filtre- rades efter en tiınme, hvarefter erhölls 0,1560 gr. magnesiumpyrofosfat. 5) 50 Ce. behandlades likasa, men affiltrerades först efter 12 timmar, gäfvo 0,1580 gr. magnesiumpyrofosfat. 6) 50 Ce. utfälldes med molybdenlösningen C., men behand- lades för öfrigt alldeles som 3). Dervid erhölls 0,1551 gr. magnesiunpyrofosfat. 58 ATTERBERG, OM FOSFORSYRANS BESTÄMMANDE. 7) 50 Ce. försattes med chlorkalium och salpetersyra, neu- traliserades derpa sa mycket som möjligt med ammoniak och filtrerades efter en kort stund. Fällningen uttvättades med ut- spädd molybdenlösning och behandlades som vanligt samt gaf: 0,1560 gr. magnesiumpyrofosfat. Resultaten af försöken hade alltså utfallit ganska väl eftör förmodan. Emellertid befanns den »neutraliserade» salpetersyre- molybdenlösningen vara föga hållbar. ithy att den småningom afsatte en hvit fällning. Då för öfrigt de neutraliserade vät- skorna ej äro synnerligen beqväma att bereda, så är deras in- förande 1 analysen just ej att förorda. Jag har derföre ej an- ställt några mer utförliga försök med desamma. Jag försökte emellertid äfven dessa neutraliserade lösningars förhållande vid mycket små fosforsyremängder. Resultaten va- rierade betydligt vid nya beredningar af vätskorna. Ofta lycka- des det att ögonblickligen utfälla så små mängder fosforsyra som 0,001 gram i köld och att efter några minuter erhålla fällning för äfven 0,0001 gram, men i andra fall utföllo resultaten ej så väl. Då mina försök i detta hänseende ej lemnat något praktiskt resul- tat, fritager jag mig från att här närmare redogöra för desamma. 3) Användande af de beskrifna utfällningsmetoderna vid analys af superfosfater. För att genom exempel belysa de ofvanbeskrifna utfällnings- metodernas användbarhet för superfosfatanalysen, vill jag här ytterligare anföra följande försök. 1) 10 gram af ett Apatit-superfosfat löstes som vanligt i en liter vatten och 50 Ce. deraf titrerades med noga titerställd uranlösning. Titreringen gaf som medium af 3 försök 19,67 % fosforsyra. 2) 50 Ce. af samma lösning utfällda genom molybdenlösning i kokning och fällningen tvättad med 1%-ig salpetersyra, gafvo 19,61 % fosforsyra. 3) 50 Ce. likasa behandlade, men fällningen tvättad med utspädd molybdenlösning, lemnade 19,64 % fosforsyra. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o I. 59 4) 50 Ce. utfällda med neutraliserad salpetersyre-molybden- vätska i köld, och fällningen affıltrerad efter en timme, samt tvättad med fällningsmedlet, lemnade 19,89 % fosforsyra. 4) 10 gram af ett Guano-superfosfat löstes likaså till liter och 50 Ce. titrerades med uranlösning. Som medeltal erhölls 19,72 % fosforsyra. 6) 50 Ce. af samma lösning behandlades liksom i 2) och gåfvo 19,79 % fosforsyra. 7) 50 Ce. behandlade liksom i 3) gäfvo 19,69 % fosforsyra. 8) 50 Cc. behandlade såsom i 4) gäfvo 19,65 % fosforsyra. 9) 50 Ce. af en annan Guano-Superfosfatlösning utfälldes pa det vanligen brukliga sättet vid 40° med FRESENII molyb- denvätska och lemnade 19,79 % fosforsyra. 10) Ett annat prof af samma vätska lemnade vid samma behandling 19,96 % fosforsyra. 11) 50 Ce. af vätskan fällda med molybdenlösning i kok- ning och fällningen tvättad med 1%-ig salpetersyra lemnade 19,71% fosforsyra. 12) 50 Ce. pa samma sätt utfällda men med 10 %-ig am- moniumnitratlösning till tvättvatten lemnade 19,33 % fosforsyra. 13) 50 Ce. försatte med molybdenvätska och upphettade två timmars tid i kokande vattenbad gafvo 19,90 % fosforsyra. Såsom synes af ofvaustående siffror, är intet som hindrar att vid superfosfatanalysen utbyta den gamla, hittills brukliga, längre tid erfordrande utfällningsmetoden mot den första af de ofvan beskrifna metoderna, hvilken förenar snabbhet och enkelhet i utförandet med skärpa i resultaten. Kalmar i Oktober 1880. | HD a a I N we m ’ h - Inh ae! errang: = Rank ER “ Mi sec 2 H RR STE RUE (RAG FR Va joe RN Apart ABl But TRADE ur ERROR TU SR TEENS OM AS EN r er AAN) LÅ r x al ee ee TR I FETT Dr RL EHRE RITTER INNE ERE Zu \ } rs fa Z 3 y NERO Re" UTA Bu OPERA PER AE FINER DIRT: DH R REYSE RA LL EWR AN TIL A TI REN an ” KIA N KERN DR NN CSES AR SN i Å SER ELEN tik UN V VELSE I 2 1 SRIIUUEHN Rn a en x Spa hr BIDIIRE så ill EN FD DEER On AT ELO Sn KENT AN RN iR PROF RR "a den: Karren RN) ur BJORN nn ha dn FR STA en Vo: TER, Sör SER ; d 0 E or DRAN] ir ß an, sal NN SE = N a I N Ne RR BIN BERN It N Rö BEE. Mi Re ED A UT Arad Dre Rp es RN RETRO ER RER ERCHR TER RNE RN OSA TIG ES LPGA EEG REIT ENTE NER AN oc Ben ra ee kohle Sn SP RR wies: i fade 61 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 9. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 64. Om Naftalins undersvafvelsyrlighets derivat. Af ALFRED WAHLSTEDT. [Meddeladt den 10 November 1880.] Undersvafvelsyrlighetens organiska derivat upptäcktes för ett tiotal år sedan af BLOMSTRAND vid hans försök att på syn- tetisk väg afgöra frågan om undersvafvelsyrlighetens konstitu- tion. Han lät toluolsulfonklorid inverka på kaliumsulfydrat, då reaktionen egde rum enligt följande eqvation: C,H,SO,Ci + 2KSH = C,H,S0,SK + KCI + H3S. Det sälunda uppkomna saltet motsvarade i sina förhallanden fullständigt de undersvafvelsyrliga salterna. Sa afskildes derur genom syror fritt svafvel, kopparoxidsalter gafvo fällning under samtidig reduktion till kopparoxidul. Afven visade sig en stor benägenhet att bilda dubbelsalter. Då sulfonkloriden direkt bildats af ett svafvelsyrederivat var också dermed afgjordt, att undersvafvelsyrlighetens radikal är SO,S och icke 5,0.0. På uppmaning af Prof. BLOMSTRAND har jag fullföljt un- dersökningen af dessa organiska derivat af undersvafvelsyrlig- heten. På Lunds laboratorium har jag undersökt para-toluol-, benzol- och amylföreningarna, och i Upsala på Prof. CLEVES in- radan utsträckt undersökningen äfven till naftalinderivaten. För dessa senare skall jag här lemna en kortfattad redogörelse. Un- dersökningen i sin helhet kommer att publiceras i Lunds Uni- versitets årsskrift, Band XVI. 62 WAHLSTEDT, OM NAFTALINS UNDERSVAFVELSYRLIGHETS DERIVAT. Salter af 2 naftalintiosulfonsyra. Kaliumsaltet, 8 C,,H,;SO,SK. Klorid af 8 naftalinsulfon- syra löses mycket lätt vid uppvärmning med kaliumsulfhydrat. Den mörkgula, genom Plantamourstratt filtrerade lösningen af- sätter vid afsvalning stjernformigt grupperade kristaller, hvilka efter omkristallisering ur kokande alkohol bilda feta, perlemor- glänsande fjäll, som äro svårlösligare i kallt vatten än kali- salter af öfriga, motsvarande syror. Analysen gaf: Oberäknadt 27 45,61 45,78 H..+: 2 eM DR 2,67 SER SE a 23,88 24,42 IK. 14,32 14,92 Natriumsaltet, 8 C,,H,SO, SNa —, är svärlösligare än ka- liumsaltet och kristalliserar ur alkohol i perlemorglänsande, vattenfria fjäll. Funnet. Beräknadt. Be 48,96 48,78 EL USP ADA 3,06 2,84 Na 4 8,84 9,35 Ammoniumsaltet — 8 C,,H,SO, SNH, — är ytterst lätt- lösligt och kristalliserar ej uti alkohol, knappast uti vatten. Jämte saltet bildas en i fina, mjuka nalar kristalliserande, ej ammoniakhaltig reaktionsprodukt, som ej blef närmare undersökt. Funnet. Beräknadt. RED 48,51 49,79 Ela rg 4,63 4,56 IN de sar 6,65 5,81 NH, Ser Jara 7,79 7,47 Bariumsaltet kunde ej erhällas, och reaktionen tycktes in- skränka sig till en reduktion till sulfinsyradt salt. Kaliumsilfverdubbelsaltee — 10 8 C,,H,;SO, SAg + 3% Co H,SO,SK — fälles såsom en hvit, icke kristallinisk fällning vid tillsats af silfvernitrat till kaliumsaltet. Det är ett ganska beständigt salt, löses trögt i ammoniak och utfaller ur lösningen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 9. 63 vid afsvalning till ringa mängd i form af små, perlemorglänsande fjäll. Analyserna, utförda med fällningen, som omedelbart er- hölls vid tillsats af silfvernitrat till kaliumsaltet, gåfvo i procent. Funnet. Beräknadt. BR. STONE 38,08 EIN we 8 2,25— 2,38 2,22 jun RER 26,18 — 26,28 26,37 [EGET SEN 3,85— 3,17 2,86 Natriumsilfverdubbelsaltet — 15 8 CH, S0,S5Ag + 8 C,,H,50,5Na — bildar en fällning liknande kaliumsaltet. Funnet. Beräknadt. De 36,29 30,84 10 Bes en 2,27 2,15 N 20. 31,04 31,09 INGE Sr 0,52 0,44 Kaliumkadmiumdubbelsaltet — 8 C,,H;SO,SK + 2 (C,.H,50,S),Cd + «H,O — faller såsom en hvit, kornig och volyminös, i kallt vatten svarlöslig fällning, da man samman- blandar lösningarna af kadmiumsulfat och kaliumsaltet. Funnet. Beräknadt (vattenfritt). CT 43,02 43,89 In Be Bra Ma 3,07 2,56 Nyss beredt salt innehöll 5,08 proe. vatten, men dagen derpa blott 1,31. Den förra vattenhalten motsvarar 21/, H,O. Ett preparat, som analyserades ej omedelbart efter framställningen, innehöll 11,50 proc. Cd och 5,9 proc. K. Salter af « naftalintiosulfonsyra. Kaliumsaltet — « C,,H;SO, SK + H,O — är lättlösligt både i vatten och alkohol, ur hvilket senare lösningsmedel det anskjuter i nålar. Funnet. Beräknadt. (EEE 42,79 42,84 eV)... 3,21 3,23 RS EN 13,68 13,96 50: 3,23 3,21 Natronsaltet är lättlösligt och bildar en plästerlik massa. Stockholm, 1881. Kongl. Boktryckeriet. 4 > : 5 ä a Ati ij LU Mila ee. ai SLR ig 5 Fyren ANU re ANN ANAL BT HERNE 4 Au Bar Sa 4 ER ee TR ie TR RR | 3 > A 1 N ? | ; Eh F N Är tr i) FR É LANE BR bal ; t f 1% kl vå Pa 4 | Rh Fr 4 Er | FL IS ER Ra 0 GL LAR RA vor | ? an Se - Å Varta ES / v d - ar Bu; Harn x je KRING on - 7 au / Ver } qv MN > KR ? Br ' . % ; = Ar seat u Rune‘ MILE $ REN ANN föl er ARSTER ONE 9 REEL LER AN Er Er te re! Isa 2 75H BE (LANE Hedi N: SET EN } bau uk = ü EE Pg 3 47 Ö ! ws EN FN t bird & Kg 34 MV = FRA a Er Far N E 3 RE HER TR een. i EN t vå : Ware BEE EN Fr = KOVLBORERED 14." ; Ki ER 20 | CM ey å a LER | STEN ER 0 a = Er ; ER 2 tr PR hi ct £ vu En | er td \ SN oj Ina" on 4; ; ar 5 Ann 3 i 4 I! vå N PR | Ye r r G N ju + ÅR ET SE ’ & VISAN RESTE N TSL FAN a etault rau Warme a ÖFVERSIGT AF KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 37. | 1880. Je 10. Onsdagen den 8 December. Anmäldes, att Grosshandlaren L. ©. ‘SMITH uti en till Aka- demien ställd förbindelse utfäst sig att till dess förfogande ställa en summa af 60,000 kronor för upprättande på Spetsbergen af en station, vid hvilken meteorologiska, jordmagnetiska och andra . inom den terrestra fysikens område hörande observationer kunna under åren 1882 och 1883 verkställas i öfverensstämmelse med de likartade iakttagelser, som af flere andra Europeiska nationer samtidigt ä andra arktiska orter anordnas; och har Herr SMITH. förbundit sig att till Akademien utbetala denna summa, i den mon hon för det afsedda ändamålet erfordras, med 40,000 kro- nor under år 1882 och 20,000 kronor under år 1883. Äfvenledes anmälde Hr S. LOVÉN, att Akademiens ledamot Doktor A. F. REGNELL afgifvit gäfvobref till Akademien å 25,000 kronor, hvaraf 14,399 kronor redan influtit, för upp- förande vid zoologiska hafsstationen Kristineberg i Bohuslän af en byggnad för aqvarier samt dessas apterande; i sammanhang hvarmed Hr LOovÉNn lemnade en öfversigt af arbetena vid sta- tionen under sistlidne sommar, nämligen Docenten T. TULLBERGS undersökningar öfver molluskskalets bildning och tillväxt, Doktor M. B. SWEDERI studier öfver vestkustens tunicater, Doktor C. AURIVILLII förstudier öfver vissa af dess crustacé-arter, samt slutligen Doktor A. G. NATHORSTS arbete öfver de spår, som djur lemna på hafvets mjuka slambotten, jemförda bland annat med vissa hittills förmodade växtförsteningar. Hr WITTROCK dels redogjorde för paleofykologiens nuva- rande tillstånd samt särskildt för förändringarne inom densamma genom Doktor NATHORSTS nu omnämnda undersökningar, och dels förevisade och förklarade första fascikeln af ett exsiccatverk öfver Skandinaviens rosa-former, till Riksmusei botaniska af- delning föräradt af utgifvaren Doktor A. P. WINSLOW i Göte- borg. Hr GYLDEN meddelade en af honom författad uppsats: »Om banan af en punkt, som rör sig i en sferoids eqvatorsplan under inverkan af den Newtonska attraktionen», * samt om- nämnde ett anförande af Mr GAILLOT till Vetenskaps-Akade- mien i Paris angående ett af Hr GYLDEN pavisadt förhållande i Saturni rörelse. Doktor C. AURIVILLIUS förevisade och beskref några an- märkningsvärda fjärilformer fran Gabun i Afrika, utvalda ur en för Riksmuseum förvärfvad insektsamlng från denna ort. Sekreteraren meddelade pa författarnes vägnar följande in- ‚lemnade uppsatser: 1:0) »Om Scaphites binodosus Roem. från Kåseberga», af Professor B. LUNDGREN; 2:0) »Elementära bevis för några formler i differens-kalkylen», af Docenten ALEX. BERGER; 3:0) En af Filos. Doktor J. C. MOBERG afgifven be- rättelse om den resa han, med understöd af Akademien, utfört till åtskilliga kritlokaler inom Sverige. * Berättelser hade dessutom blifvit afgifna af Filos. Doktor HJ. STOLPE öfver den hittillsvarande fortgangen af den utländ- ska resa, som han i egenskap af Letterstedtsk stipendiat för närvarande utför, samt af Prof. L. F. NILSON och Docenten ©. PETTERSSON om fortgängen af deras, med understöd från den Wallmarkska donationsfonden, företagna undersökningar af de sällsynta jordarterna. Från Universitets-Consistorium i Upsala hade meddelande ingått, att bemälde Consistorium till Letterstedtsk stipendiat ut- sett Docenten i zoologi vid samma universitet Dr C. E. A. Bo- WALLIUS. 3 Till ledamot i styrelsen öfver Stockholms Högskola under I fyra år, från och med år 1881, utsågs Professoren ©. G. SAN- TESSON, och till revisorer för granskning af Högskolans räken- skaper för ar 1880 Presidenten C. F. WERN och Friherre C. oJ. A. SKOGMAN. Följande skänker anmäldes. Till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. Från K. Ecklesiastik Departementet. Norske Fiskeriberetningen m. m., 6 Häften. Från K. Universitet i Lund. Acta, T. 15: 1—2. Festskrift till universitetet i Köpenhamn, 1879. Lund 1879, 8:0. Akademiskt tryck, 1879 och 80. 13 st. Från Nautical Almanac Office i London. Nautical almanac, 1881. Från Geological Society i London. List, 1880; Journal, 144. Från Astronomical Society i London. Monthly notices, Vol. 40: 4—9. Från R. Geographical Society i London. Proceedings, Vol. 2: N:o 7—11. \ Från Microscopical Society i London. Journal, Vol. 2:7; 7a; 3:1 3-5. Från Zoological Society i London. Proceedings, 1880: 3. Från R. Dublin Society i Dublin. Journal, 45. Från Geolocical Society i Edinburg. Transactions, Vol. 3: 3. ; Från Philosophical & Literary Society i Leeds. Annual report, 1879 och 80. Från RB. Asiatie Society of Bengal i Calcutta. Journal. P. 1. 1878: Extra number; 1879: 3—4; 1880: 1. » » 2. 1870: 3; 1880: 1. Proceedings, 1879: 5 6, 8—10; 1880: 16. Från Ecole des Mines i Purus Annales des mines, 1879: 2—5. Från Muséum d Histoire Naturelle i Paris. Nouvelles archives, (2) T. 3: 1. Från Societe Botanique i Paris. Bulletin, 1879: Comptes rendus, 1—3; Revue, A—E; Session extra- ordinaire. » SS: En » I u AB: Från Société Geologique i Paris. Bulletin (3) T. 6: 10; 7: 6—7. Från Societe Philomatique i Paris. Bulletin (7) T. 3: 3-5; 4: 1—3. Från Societe des Sciences de Ü Yonne i Auxerre. Bulletin, Vol. 32: 2. Från Societe Linneenne i Bordeaux. Actes, T. 31:6; 32: 1-6; 33: 1—6 ; Proces-verbaux, 1879. Från Academie des Sciences & Lettres i Montpellier. Memoires, Section des sciences, T. 9: 2. » » » lettres, T. 6: 3. » » de medicine. T. 5: ı. Från Accademia RB. dei Lincei i Rom. Transunti, Vol. 4: 1—7. Från R. Istituto Lombardo di Scienze etc. i Milano. Memorie, Seienze naturali, Vol. le ol » Lettere, Vol. 13: a. (Forts. å sid. 57.) 5 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 10. Stockholm. Om banan af en punkt, som rör sig i en sferoids eqvatorsplan under inverkan af den Newtonska attraktionskraften. Af Huco GYLDÉN. [Meddeladt den 8 December 1880.] I allmänhet äro de särskilda kropparne inom solsystemet sa aflägsna från hvarandra i förhållande till deras egna dimen- sioner, att man, vid beräkningen af deras ömsesidiga attrak- tioner, kan betrakta dem såsom ıateriela punkter. Undantag gifvas dock, der ett sådant bortseende från de attraherande kropparnes figur ej vore förenlig med den noggranhet, som vid dylika beräkningar bör eftersträfvas. . I månteorien t. ex. får Jorden icke betraktas såsom en homogen sfer, — hvilket vöre detsamma som att anse all hennes massa vara koncentrerad i tyngdpunkten —; inverkan af hennes afplattning ger sig tvertom i mänrörelsen så märkbart tillkänna, att LAPLACE kunde be- räkna densamma på grund af måniakttagelser. I ännu högre grad inverkar hufvudplanetens starkt afplattade form på rörel- serna inom Jupiterssystemet, och samma förhållande återfinna vi inom Saturnsystemet. é Oafsedt det matematiska intresse, den i föreliggande upp- sats behandlade uppgiften möjligen kan hafva, är densamma, såsom af det ofvan sagda framgår, af ej ringa vigt i astronomiskt hänseende. Det äldre behandlingsättet af ifrågavarande pro- blem, sådant vi finna det i mec. celeste, och från hvilket ej heller HANSEN i sin månteori väsentligen afviker, må vara till- fyllest för den numeriska beräkningen af jordafplattningens in- 6 GYLDEN, OM EN PUNKTS RÖRELSE I EN SFEROIDS EQVATORSPLAN. | flytande på månrörelsen, men en klar inblick i naturen af detta | inflytande gifver det icke. Ännu mer dä frågan gäller teorierna för Jupiters- och Saturnsystemen torde en strängare undersök- | ning af problemets natur blifva af nöden. Det är med särskildt afseende härpå, i det följande meddelade undersökning blifvit | företagen. I följd af en omständighet, som här icke behöfver om- nämnas, har jag ansett nödigt att härleda det föreliggande pro- blemets differentialeqvationer på tvenne olika sätt. Åtminstone har dermed den öfvertygelse blifvit vunnen, att sjelfva utgångs- punkten för den egentliga undersökningen ej är vanstäld af något misstag. I. Betecknas kraftfunktionen: U; afståndet emellan de båda kropparnes tyngdpunkter: r; den attraherande kroppens inertie- moment och massa: C, B, A och 4, samt den attraherade kroppens rätliniga koordinater, hänförda till den förras hufvud- axlar: x, y, 2, sa har man 0, VO AZAN MIA AN 202 U=&45| 273 + 2.5 (@ y”) 3 9,5 >|, . x ASEA 1 o dervid de termer, som äro multiplicerade med => samt de derpa följande blifvit utelemnade. På bekanta-grunder kan man i vanligen förekommande fall antaga Al JA och sätter man dessutom: a = 3(C— A), så erhålles: | U=& 415 — TT 23 r? Medelst differentiation erhålles häraf de rätliniga kompo- nenterna, nemligen ; 7 U Zugt 2? X=— —"7 1-5] ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR 1880, N:o 10. 7 AM 1 23] 73 rd r För u, har LAPBACE angifvit uttrycket: tg =3D’(e — Ip) der D betecknar sferoidens eqvatorealradie, o dess afplattning, samt @ förhållandet emellan centrifugalkraften och attraktionen vid egvatorn. Vi skola nu gå att utveckla uttrycken för kraftkompo- nenterna under förutsättning att den attraherande kroppen är en homogen rotationsellipsoid, och blifva dervid i tillfälle att se, det dessa komponenter, för så vidt man stannar vid samma approximationsgrad som förut, antaga den ofvan funna formen, samt endast uti betydelsen af koefficienten «, skilja sig från de förra. I det a och ce beteckna den attraherande ellipsoidens halfva stora och lilla axel, samt c’ betecknar den halfva mindre axeln till den homofokala ellipsoid, på hvars yta den attraherade punkten ligger, har man följande bekanta uttryck: u?du ec? äl Ar ku? > Z= Se SS i hvilka formler A? betecknar förhållandet a? — ce? c? Nämnarne i dessa uttryck skola vi utveckla efter potenserna af 12, och dervid endast bibehålla de båda första termerna; vi erhålla da 8 GYLDEN, OM EN PUNKTS RÖRELSE I EN SFEROIDS EQVATORSPLAN. Mz 6 MA2c?z Ko Are: ce? Dre - My 6 MIcy Vi Cs ECE Mz 3 Mi2c% Z= — 3 SÖNEE För att slutligen göra dessa uttryck jemförbara med de förut funna, bör c' ersättas af r, hvilket sker med stöd af eqva- tionen 2 i y? x ai "or Or Af denna erhålles nemligen, om man bortlemnar alla högre po- [SA C tenser af A än den andra, 3 3 2 2 3 12 0222 C [6] I (6) € cz (ee C r Tr hvarefter, och om man betecknar Al ee Wing S den föregaende formen för X, Y och Z ganska lätt igenfinnes. Differentialeqvationerna för rörelsen antaga nu följande form: a a Sg le di? 73 på ri dy SAG ausy NN + = ; dt? rö Tr DL d’z Ar UN Iuaz 2152 dt? 3 r? ri 9 dervid, om den attraherade kroppens massa ej är försvinnande liten, ww, betecknar summan af de båda massorna. 2. Ehuru det med föreliggande uppsats afsedda ändamålet skulle vinnas sedan i det sist funna eqvationssystemet 2 blifvit satt lika med noll, skall jag likväl på detta system först tillämpa samma transformation, genom hvilken det lyckades HANSEN att skilja rörelsen 1 banan från banans rörelse i rymden. För detta ändamål införes ett nytt koordinatsystem af den beskaffenhet att ett fundamentalplan i detsamma alltid sammanfaller med radiusvektor. Beteckna vi koordinaterna i det nya systemet med x, Yr, 2, så hafva vi först: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 9 Eu 10: vidare låta vi «, 8,y, @',... betyda de nio cosinerna för vinklarne emellan de nya och de gamla axlarne, och hafva da | 2 =ax + ay+ az yu = be +Bbytbe 0 =y@e+tyy+y'z eller 2 = am, + Pyı y = ea + by Z= 0 dö Ir BY För bestämningen af de nio cosinerna, hvilka i allmänhet äro att anse såsom funktioner af tiden, fastställer HANSEN dess- utom följande vilkor: 0 = da + yda’ + zda” 0 = dB + ydß' + zdß” 0 = zdy + ydy + zdy" eller 0 = "de + y,dß 0 = z2,da’ + y,d6’ 0—Z2,de” + y,48" ; och insättas i de tre första af dessa uttryck de förutsatta vär- dena för x, y, z, sa inses att likheterna 0 = adß + «dp + ade” 0. = Bda + B'du + Bde” nödvändigt mäste ega rum, alldenstund vilkoren 0 = ada + ade’ + ade” 0 = BdB + Haß + B’dß” redan i och för sig äro uppfylda. Sammanställa vi likheten da ‚de! 0 = ee ee da med följande sa inses omedelbart att dd du Y RD ET y"’ 10 GYLDEN, OM EN PUNKTS RÖRELSE I EN SFEROIDS EQVATORSPLAN. och på samma sätt finner man äfven ERITREN 90, 2170 SU del ae 7 Pä grund af de efter hand faststälda vilkoren erhälles d?x = od?x, + Bd?y, + dad, + dhdy, dy = o'd?2, + Bd2y, + dad, + dßdy, d?2 = a’ d’a, + B'd?y, + dad, + dß"dyı, hvarmed de i slutet af föregående artikel funna likheter öfverga ı följande tvenne: de, 22 an ir JUST, ae 1duz2’x, Dank bu,a''z (1) dt? r? rd r! r? dy, an — A = _ 15usgy, 3 6u,ß"z di? ge ri 5 2 hvarjemte es llchet träder 1 stället för den tredje af de Be ‚de y ” N = Ve Y ar + = (yda + y'de' 1297 de”); d + (ydß + dB! + y’dR) m 6u,Yy"z FI We eller dt dt lb då r? Af denna egvation, jemförd med följande i da’ dB” Nm a me 0, erhälles | EEE buzy"?yız dt (2 di Kam 5 (2) Al 2 dp” ( der „| _ bu,y" zz, de en EN a? och dessa leda vidare, med stöd af relationen ade + Bde" +. ud = EL 0, in följande uttryck | cr dyı\ »dyl Busylte (ey, — Be) Ay ner FAST rå _ Buy"? Tea (CRS 82) a BIG a ON 5 F De nio cosinerna kunna, såsom bekant är, uttryckas me- delst trigonometriska funktioner af trenne vinklar. Bibehåller ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 11 man Hansens beteckningssätt, d. v. s. betecknar man vinkeln emellan de båda planen med i; vinkeln i z,y,-planet, som sträc- ker sig från den positiva «,-axeln till den uppstigande noden af zy,-planet på zy-planet med o samt vinkeln i zy-planet emellan den positiva x-axeln och nämnda nod med 4, så gälla följande uttryck: oe = Cos 0 Cos 9 + Sin o Sin 4 Cosi ß = Sin o Cos 4 — Cos o Sin 9 Cost = Sin 9 Sin 2 7% a = Cos o Sin 9 — Sin o Cos 6 Cosi ß = Sin o Sin 9 + Cos o Cos 9 Cosi y = — (038 Sin i @' = — Sin 0 Sinti pr = Cos o Sin? y' = Cosi Härmed erhälles: ‚ad? —- $?=— Sin®Cos2o aß" = — } Sin 2? Sin 20 Vidare införa vi polarkoordinanter, i det vi sätta &, = rCosv dj = Sing, hvaraf följer: 2% = — Fr? Sin 2v y? — a2 — — 7 Cos 2v Vi erhålla således denna formel 1 dy!" _ 3u, Sin 2? Sin2 (co — v) a er ( dz, nl am Sa Men. eller a dv där du, Sin 2 (0 — v) dt YAa-r)Aat+ıN) or da dy, Yr mA dt dt Ett liknande uttryck kan man erhålla för differentialen af Sin 2; betecknas nämligen denna funktion för korthetens skull med r, så hafva vi 12 GYLDEN, OM EN PUNKTS RÖRELSE I EN SFEROIDS EQVATORSPLAN. samt dr dy" EI re a medelst hvilken relation det afsedda uttrycket omedelbart er- hålles. Detsamma skall jag emellertid äfven härleda på ett annat sätt, hvarigenom tillika en formel för do erhålles. Differentiera vi uttrycket "+ VY—lao’=Sinie-Y-10, så erhålles under tillbörligt iakttagande af uttrycken (2) all perl. Va lsinen ts dt dt gi bu, Cosi (m — Y—1y,). 5s[ de dy 3 men alldenstund 2 = r Sinti Sin (v — 0), sa hafva vi äfven = V— fe ee 10 dö u —V —10 dr — du; (1-172)1 Sin(v-o)e-V —19 te a 3 | dz, R = 5 Yı 2 dt dt hvaraf omedelbart följer de Sust (1 —71?) ) Sin 2 (v — 0) dt da, dy, en eg: do 8 Ju, (1-—- 7? u de, i ie) N, Ten di dt Slutligen ger oss formeln dd do 08207 Be ett uttryck, = hvarigenom # direkt erhålles medelst en qva- dratur. Sedan sålunda härledningen af funktionerna 7, o och 8 blifvit antydd, återgå vi till det egentliga föremålet för denna uppsats, nämligen till integrationen af systemet (1), dervid förut- sättes, att termerna till höger om likhetstecknen äro borta. 2 3. Vi införa äter polarkoordinater och erhåila da det system, som föreligger till integration, under följande form: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 13 dv dr dv a a RE dt? dt dt (3) d’r a 3) a u A BITEN N 0 dt? er v2 EIER Här insätta vi, i det vi med y beteckna en ännu obestämd coeffieient, en ny oberoende variabel i st. för t medelst följande 4 substitution : dt = yr?du och erhålla då ur den första af ofvananförda likheter: dv du? hvaraf följer: dv Er yYe, du der vi med yVc betecknat integrationskonstanten. Häraf erhålles äfven: | CO EN Ve åå hvarefter, om detta värde insättes i den senare af eqvationerna (3) denna blifver: dr Mu CIS _ 0: ee > Vv och vi erhålla nu medelst integration: Da in c 1 21, SL h ER r dt r? 7? 1 [dr\? y? \du dervid integrationskonstanten blifvit betecknad med h. eller lur) = N, r (2, — er + Zur? Om nu den rörliga punkten beskrifver en sluten linie, måste likheten 20, — er + 2uyr” — hr? = 0 hafva tvenne positiva rötter, och vi kunna således sätta: 1 FÖ) (ör Yır), då tillika följande vilkorseqvationer måste ega rum: 2u, — er + 2uyr? — hr? = (r JUR" Zus = Yo”iTa c = (r, + 73) Yo + rırayı 2, = Yo + (ry + ro) 71 14 GYLDEN, OM EN PUNKTS RÖRELSE I EN SFEROIDS EQVATORSPLAN. eller: — 2U2 i KO Fr, 2u,(r, + r a ARD) rrsh TiT2 Ck Zu, Zu, Ty T 73 (ri + ro) rna Om vi nu i stället för r införa en ny variabel y medelst denna substitution gp 14 m MY 1ony’ sa erhalla vi: ae m— nr, äg UN Ay ee, cn ir =S I N 7, — rı — (nr, —m)y Mn Seen 224 Jara Yo um Yay. Kon Ale es: 1—ny ? och om vi dessutom fastställa följande vilkorseqvationer 7, — Ti, = Nr; — M 5 Yın = Yo» eller bestämma m och n ur likheterna: m Yo (ra — Ti) Vaa 0 4 (rr, — 11) n 5 Va 0 sätta ' m Di, Tr] samt disponera öfver y pa så sätt att vilkoret yr, (772 — 70) = 4 blifver uppfyldt, så erhålles (2) = 4y 1 —3) 1 — ky), hvaraf följer N= INT om vi nämligen tänka oss integrationskonstanten bestämd så- { lunda att y och u samtidigt försvinna. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 15 Lösningen af vår uppgift innehåller således följande lik- heter 73 De dnu? rn 1-nsnu2 dv = yV c du 47 He 2 dnutdu 7 ı (1 — nsnu?)?’ af hvilka den sednaste emellertid erfordrar en närmare under- sökning. 4. Integrationen af uttrycket för di leder till elliptiska trans- cendenter; för att erhålla dessa under den af JACOBI angifna formen skola vi sätta n = k?sn (io + K)}; i ändamål att derjemte vinna möjligast enkla uttryck för koeffi- cienterna y och yYe skola vi derjemte använda ett annat ar- gument &, som bestämmes ur denna likhet: aa = fesn (io + Ki): dia I följd af den redan anförda definitionen af k följa omedel- bart nedanstående uttryck: ze ÖN TD ANA 7 Vo BO 0 nr 7 Yıra Yo hvarjemte följande formler kunna härledas, hvilka dels tjena till att numeriskt beräkna o och w, dels till transformation af uttryck, som förekomma i det följande, dn (o,®)? = = Dana m kesn (ok) KılEan3lo Yırı Ya —V sn (0,k)? a2 en (o,k')? = Er 172 ken (o,k')2 = — ZH Yırı Yıfa 7 Yo 16 GYLDEN, OM EN PUNKTS RÖRELSE I EN SFEROIDS EQVATORSPLAN. a __ 79 Yo dn (oo, k') == re Ba TE 0 r ; rn — Yo (ra + 71) an (oe SIA 7: (Yıra — Yo) | sn (w h')2 NED Rn (7, + a) ; rn, (Yırı — Yo) I TıYo ; en (w,k = — A —. 2 ( / ) rn, (yırı — Yo) Vv ken (wk)Y = —>? na 0 Ur dessa formler härledas vidare en följd andra, af hvilka vi skola anföra de vigtigaste. — Pa grund af de förra inses omedelbart riktigheten af nedanstående r, _ K’cn(w,k)? cn (o,k') GT (OVE 2 anllorry2 Denı _ u ER Ta Rdn, L)2 ern) ) vidare befinnes: OT FLEN — Hsu (w,k')? sn (o,k')? Yıra'ı samt a AR (0 ENE SIGNE 7 dn (o,k’)? a, k2sn (0,k')? rt rn 1 kn (w,k')2sn(0,k')? Alla dessa uttryck erhålla en, för numerisk räkning lämp- ligare form, om man i stället för r, och 7, använder tvenne andra konstanter a och e, hvilka med de förra äro förbundna medelst följande likheter r, = a (1 — e) r, = a (1 + e) Härmed erhålles först = ORO 1+e — dn(o,k')? 2e TIN Ge 1 +e = dn (ow,k)? hvarefter följande uttryck lätt kunna härledas 2e N la) ang k /N2 k? = ) WE a = ' ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1879, N:o 10. I7 k? (1 + e) u en (we , u kr (1— e) en (@,Kk')? ee 2 dn (w,k') = IA För koefficienten y kunna nu olika uttryck uppställas. De ursprungliga relationerna = fler n = k?sn (io + HK) = u dn (0,%')? gifva Oss | m Yo TER 7 yı sn (io + K)’ = du (OM) för (Te tag Sr 2 (Ol SFr e)” vidare gifva oss värdena för n och y Ik? 1 —r EN N 1 Ion! YYıfıfa 2 De EEE Tr enar: hvaraf framgar Eu 2 dn (ON) 24 V a ina dn (o,k') dn (w,k‘) = 2 = IEA dn (w,k') 4; _ Medelst argumenten w och o kan Ye icke rationelt uttryc- kas, men man finner i alla händelser för denna qvantitet en formel, hvilken leder till ett ganska enkelt uttryck för produk-- ten yYe. — Man inser lätt riktigheten af denna eqvation: ee 2) 71 To Lyor else 7, Yo och om här införas elliptiska ne af o och w, sa erhålles efter multiplikation med y?: Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 10. 2 18 GYLDEN, OM EN PUNKTS RÖRELSE I EN SFEROIDS EQVATORSPLAN. y2c = 4ldn (or R2en(w,kje|I + — ' en (c,k')? Nu finner man emellertid lätt, att ken (0) k)2 2 Na, Ten = 1 + ken (GE) saledes blifver NG NET BEE hvilket uttryck synes vara det enklaste, som kan uppställas för ifrågavarande produkt. Ett annat, mer syminetriskt värde för y än det ofvan an- gifna erhålles genom att insätta de förut angifna värdena för de särskilda faktorerna i produkten A i; 4sn (o,k')? cn (OR) dn (w,k')? (1 — %2sn (w,k')? sn (0,%')?)? Man finner sålunda sn (0 + w) + sn (6 + «w) N m. 2 1 hvaraf följer = bs Sn (sn (0 + w) + sn (0 — co)! Yı 21 Af nagon väsentlig fördel är detta uttryck dock icke, redan derföre icke, emedan nägot motsvarande för Ve ej låter upp- ställa sig. I. Det i slutet af art. 3 angifna uttrycket för dt skola vi nu transformera till en för integrationens utförande lämplig form. För detta ändamål ersätta vi först och främst dnu? medelst detta värde: 2 N 2 dnu? = 1—= + — (1— nsnu?) n n = k? sn (o,k')? + dn (o,k') (1 — ksn (io + K)? snu?) Beteckna vi nu: A= rivdn (o,k')? B =2rtyk?sn (o,k') dn (o,k')? C= riyktsn (er) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 19 så erhålla vi: dt = Adu + B Ze 24 1 — %2sn (io + K)? snu? ” CA — k?sn (io + K)? snu?]? Den sista termen i detta uttryck är emellertid ännu icke framstäld under en sådan form att integralen af densamma ome- delbart skulle kunna erhållas. Härtill är en transformation er- forderlig, hvilken vi inleda med att tvenne gånger differentiera funktionen log V = log (1 — k?sn (io + K)? snu?) Vi erhålla då, efter nödiga reduktioner, 1 1 sn (io + K)? d?log V ve Eon (io + K)? dn (io + K)? du: den en (io + K)? dn (io + K)? + cn (io + K) + dn (io + K)? 1 en (io + K)? dn (io + K)? Vv 2 en (io + K)? dn (io + K)? men innan vi införa detta värde i ofvanstående differentialformel, sn (io + K)? snu?); skola vi närmare undersöka summan af den första och den sista termen. Vi finna då, om vi erinra oss den bekanta formeln log V = log 4 (io + K + u) + log 9 (io + K— u) — 2 log 9 (u) — 2 log 0 (to + K) + 2 log 8 (0), dlog V — d1og (io + K + u) d? 108 0 (io + K — DE ot log 9 (u) NETA a SA SO ERS 2 du du du du? eller, emedan d21log9(u) K—E nase, k2snu2, d? log V K—E 5 d? 1og 6 (io + K + u) Sa REN) Je 2k-s 2 Er ee EN 7 2 rc k2snu? + = d? 1og 6 (io + K— u) ar = du? Insättes detta värde i formeln för = sa erhälles: , 1 1 J K—E .,. 6) ee nen BDA -# 2 pr oo Zen (io + K)”dn (io + K) er: AR = (io + 8) | a sn (io + K)? d’logAGo + K+u) | en) 1 en (io + K)? dn (io + K)? du? ” du? je (io + K)? dn (io + K)? + cen (io + K)? + dn (io + K)? 1 en (io + K)? dn (io + K)? Vv? hvilket värde, sedan de imaginära argumenten blifvit utbytta + 5 mot reella och multiplikationen med C blifvit verkstäld, leder till följande resultat 20 GYLDEN, OM EN PUNKTS RÖRELSE I EN SFEROIDS EQVATORSPLAN. TG „sn(o,k')dn (o,%')* et 120 19) 1 | yr v7 2 en (GA K dn(0,k')? in Su (0,k‘)’dn (0,%)? f d>10g 0 (io + K+ DT d? 10g 9 (i6 + K— u) N en (0,% )? du? ; du? kl? sn (0,1)? 2 cn (0, le en (0,k')? sn (o,k')> + dn (o,k') sn (0,k')? — dn (o,k')? en (0,6)2] 4 nn Oo . .. sc zz, 1 © . . „ Da vi nu, medelst detta värde för ya ga att eliminera denna funktion ur uttrycket för dt, skola vi tillika ersätta + medelst: ke snu? ee aa: dn (0,%') k2sn (io + K) en (io + K) dn (io + X) snu? NE k'?sn (o,k') sn (0,k') 1 — R2sn (io + K)? snu? och erhålla da ett resultat af formen (4) In ara A or +KH+.u) en re zug yr? du at du? du? I 0. k2sn (io + K) en (io + K)dn (io + K) snu? 1 1 — %2sn (io + K)? snu? : der koefficienterna äro pa följande sätt sammansatta A, = dn (0,k)* + 2K?sn (o,k') dn (ok)? „RR ARBE en (0,%)? ı E— En (o,k') dn (0,%')? 2ER en (0,%')? a = [Y?sn (0,%')? en (o,k')? + dn (o,k') sn (o,k')? + dn (o,k')? en (o,k‘)2] Ba sn (o,k')? dn (0,%')? US 22 Ren (67%): sn (o,k') dn (0,K')? q 2 en (o,k') 1 Sn (o,k') dn (0,%') ZEITEN [ken (0,4)? sn (0,K)? + dn(o,k') sn(o,k')? — dn (o,k')? en (o,k')?] Uttrycken för den första och den sista af dessa koefficien- ter kunna emellertid väsentligen förenklas. Vi sammanslå först termerna 2ksn (0,k')? du (o,k')? + = = [%2sn (o,k') en (0,%')? + dn (0,K')? su (0,k')? — dn (0,%)? en (0,K')2] ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 21 da vi finna deras summa vara: Sar era [sn (ok) on (0,1)? + dn (0,1)? sn (0,1)? + 3dn (o,k')? en (o,k')?] = ER [en (ok)? + dn (0,K)2 + en (0,8)? dn (o,k')] en (6, K')? MM z LUND yore (al + BEE + on (0199 vidare finna vi summan af termerna n sn (o,%')? dn (0,%')* dn (o,k')* + I = vara: dn (0,%')* , Före ll + on (o,k')) och sammansla vi denna summa med den förra, så finna vi: , dn (o,k' 0 sk? sn (o,k')? +4 (CE (Len (o,k')?) en (0,k')2 65 dn (0,%')? Tr sl u a Vårt resultat blifver saledes A Sauer). m Amen X en (0,K)? 2008 en (o,k')? För att förenkla C, förfara vi på ett analogt sätt och finna då: sn (0,k’) dn (c,k') dn (0,k’)? 5 er ju + es + om (ok >| Verkställes nu integrationen af uttrycket (4), och betecknas dervid integrationskonstanten med t,, så befinnes . (NNE |A + ee Tu 2 AT RR 2% B, E log 9, 0 + u) u dlog 63 (io — 2 du du | i 63 (io — u) + 301083 0 ra I och med uppställandet af denna formel är integrationen af systemet (3) fullständigt genomförd; men då detta system endast tillnärmelsvis motsvarar det gifna problemet, så kunna tydligen ej heller de uttryck, vi funnit för radius-vektor, för 22 GYLDEN, OM EN PUNKTS RÖRELSE I EN SFEROIDS EQVATORSPLAN. den sanna längder samt för tiden, strängt ätergifva de, såsom en följd af uppgiftens natur gällande rörelselagarna. Den stränga behandlingen af systemet (3) har emellertid blifvit företagen i afsigt att, medelst störingsformler, kunna uttömmande behandla det gifna problemet. 23 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. ı N:o 10. Stockholm. Om Scaphites binodosus Roem. från Kåseberga. Af BERNHARD LUNDGREN. [Meddeladt den 8 December 1880.] Redan för flera år sedan, da jag började ordna de af pro- fessor S. Nilsson till Lunds Museum skänkta samlingarne af fossilier, var det mig påfallande att några stuffer, som buro eti- ketten Kåseberga, i afseende på bergartens beskaffenhet i viss man afveko från dem, som uppgåfvos härröra från Köpinge. Jag har sedan visserligen alltid sökt att hålla tillsammans så- dana stuffer, som petrografiskt likna de ursprungligen »Käseberga» märkta, och hålla dessa skilda från Köpinge-samlingen, utan att det dock fallit mig in att tillmäta denna petrografiska olikhet geologisk betydelse eller misstänka, att bergarten från Kåseberga tillhörde en annan geologisk nivå än den vanliga s. k. grönsan- den eller sandkalken från Köpinge med Belemnitella mucronata. Förflutna sommar påträffade jag emellertid i Riksmusei Paleon- tologiska Afdelnings samlingar en stuff med etiketten Kåseberga och som äfven i afseende på bergarten fullkomligt öfverensstämde med de med samma fyndort försedda stufferna i Lunds Museum, men i hvilken fans ett exemplar af en Scaphites, som tydligen tillhörde en annan art än den vid Köpinge förekommande Sc. spiniger Schlüter. Genom professor Lindströms välvilliga till- mötesgaende har jag blifvit i tillfälle att närmare undersöka denna stuff och i sammanhang härmed har jag då äfven före- tagit en granskning af öfrigt mig till buds stående material från Kåseberga och af denna granskning synes mig framgä, att vid Kåseberga förekommer, åtminstone i lösa block, en till kritfor- mationen hörande aflagring, som såväl petrografiskt som paleon- 24 LUNDGREN, OM SCAPHITES BINODOSUS ROEM. FRÅN KÅSEBERGA. tologiskt skiljer sig från de vid Köpinge och Rödmölla, m. fl. ställen i trakten uppträdande kritbildningarna och som tillhör en äldre afdelning af kritformationen än dessa. Det ofvannämnda, Riksmusei samlingar tillhöriga, exemplaret af Scaphites är något snedtryckt, men fullständigt och tämligen väl bevaradt. Längden är ej mer än omkr. 22 mm., bredden omkr. 17 mm. Den ammonitformiga delen är försedd med tyd- ligt framträdande tättstående ribbor, som på sidorna äro enkla men vid den öfre kanten vanligen grena sig gaffelformigt, så att deras antal på externsidan (ryggen) är dubbelt så stort som på sidorna. På den utböjda delen äro ribborna mycket mera otyd- liga, ehuru de dock kunna rätt väl iakttagas isynnerhet på externsidan. På sidorna finnas 2 rader knölar eller taggar, en nedtill och en upptill; isynnerhet den senare radens äro fram- trädande och något utplattade samt till antalet flera (6 här mot 3 i den nedre raden). På den ammonitformiga delen synas dessa knölar knappast på själfva skalet, hvaremot de tydligare framträda på -det intryck, som. Scaphiten lämnat i bergarten, ehuru äfven här blott den öfre raden, enär den undre är dold af öfverliggande bärgart, som ej kunnat borttagas. ; Enligt ofvanstående beskrifning, hur ofullständig den ock är, visar sig detta exemplar öfverensstämma med Scaphites bino- dosus Roem.!) Utom ett par exemplar af Scaphites binodosus från Bornholm, som jag genom professor Johnstrups välvilja haft tillfälle att jämföra, har jag äfven haft till min disposition ett exemplar af denna art, som jag samlat vid Dülmen i West- falen, hufvudfyndorten för arten. Detta är visserligen ofullstän- digt och utgöres blott af den utböjda delen men visar här just de karakterer, som utmärka Sc. binodosus, med undantag af betydligt mindre storlek, och med detta exemplar från Dülmen öfverensstämmer exemplaret från Kåseberga på det noggrannaste såväl i storlek och ornamentering som knölarnes disposition, 1) Se F. A. Roemer: Die Versteinerungen des Norddeutschen Kreidegebirges, s. 90, tab. 13, fig. 6, Schlüter: Cephalopoden der Oberen deutschen Kreide s. 79, tab. 24, fig. 4-6. (ur Palaeontographica.) OFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 8. 25 antal och form. : På grund af denna fullständiga öfverensstäm- melse med detta exemplar af Sc. binodosus från Dülmen, tvekar jag icke att hänföra exemplaret från Kåseberga till denna art, ehuru det är betydligt mindre än den af Schlüter för Sc. bino- dosus uppgifna storleken och ej häller de för denna art karak- teristiska kännetecknen kunna på den ammonitformiga delen fullt tydligt iakttagas. Som Kåseberga exemplaret är förtryckt, kan man ej häller på detsamma iakttaga den för Sc. binodosus egendomliga formen, men det synes dock högst sannolikt, att en dylik form verkligen ursprungligen tillkommit detsamma. Sca- phites binodosus tillhör äldre kritbildningar än de, som hittills blifvit anförda från Sverige (om man undantager de af Kandidat Moberg i sommar gjorda intressanta fynden af lager med Acti- nocamax verus Mill.) och arten är karakteristisk för Under- Senona bildningar i Tyskland och äfven funnen på Bornholm. 2) Jämte Scaphites binodosus föreligger emellertid ännu en för Under-Senona bildningar karakteristisk art från Kåseberga, näm- ligen Inoceramus lingua Goldf.?) Ett tämligen fullständigt exemplar och flera fragmenter hänvisa genom form, storlek, de tättstående ribborna och skalets ringa hvälfning med full be- stämdhet på denna art. 3?) Scaphites binodosus Röm. och Ino- ceramus lingua Goldf. äro just två af de arter, som enl. Schliter ?) äro mest karakteristiska för Under-Senon och särskildt dess öfversta afdelning, och då bör väl ock den bergart, i hvilken ') Se ScHLUTER: Verbreitung der Cephalopoden in der oberen Kreide Nord- deutschlands i Verhandlungen des naturh. Vereins der preuss. Rheinlande und Westfalen. 33 Jahrg. 4 Folge. III Bd. s. 387. Densamme: Sitzungs- berichte der niederrheinischen Gesellschaft für Natur- und Heilkunde in Bonn ?/, 1874. F. Jounstrup: Om Grönsandet i Sjaelland (Vidensk. Med- delelser fra den naturhistoriske Forening i Kjöbenhavn 1876). Mörch: For- tegnelse over Forsteningerne i Kridtformationen paa Bornholm s. 25. °) GoLpruss: Petrefacta Germanis. tab. 110, fig. 5. ScHLürter: Kreide Bi- valven. Zur Gattung Inoceramus (Pal&ontographica 24) s. 276, tab. 38, fi 3, 4. ?) Huruvida denna art åter bör föras till I. lobatus Minst. kan naturligtvis här ej vara platsen att afgöra, utan blott päpeka formens frän Käseberga fullkomliga öfverensstämmelse med den form GoLpruss kallat I. lingua. *) Verbreitung der Cephalopoden mm. s. 373, 387 m. fl. st. 20 LUNDGREN, OM SCAPHITES BINODOSUS ROEM. FRÅN KÅSEBERGA. dessa bägge arter äro funna i Sverige, äfven föras till Undre Senongruppen. Bägge arterna förekomma nämligen i alldeles liknande bergart och för bägge är såsom fyndort uppgifvet Kåse- berga. Denna bergart är en lätt och porös, sand- och”lerblan- dad kalksten af ljusgul eller gulgrå färg, som tyckes hafva en viss benägenhet att klyfva sig i tämligen tunna plattor, den är ej så mjuk som den lösa sandkalken från Köpinge och inne- håller ej häller på långt när så många kvartskorn. Vid be- handling med syra visar den sig vara ganska kalkfattig och ett stycke hvarur kalken upplösts, bibehåller sin form och utgöres af en lerig massa med inströdda mycket små gröna korn och hvita glimmerfjäll, dock ej i någon större mängd. Bärgarten skulle kanske derföre rättare kallas mergel än kalksten. Från de hårdare knölarna i sandkalken, den s. k. pilstenen, skiljes nu beskrifna bärgart lätt genom pilstenens större hårdhet, blå- grå färg, större halt af kalk och gröna korn; äfven bärgarten vid Kullemölla med Actinocarnax verus Mill. är betydligt rikare på kalk och gröna korn. Mest liknar den såsom nämndt den lösa sandkalken men skiljes dock lätt nog derifrån redan genom en viss egendomlig habitus. Om denna bärgart således ej öfverens- stämmer med någon af de i denna del af Skåne förekommande, så har den däremot en slående likhet med den bärgart som fin- nes anstående vid Blykoppeaa på Bornholm. !) Ja utan vid- liggande etikett skulle det ibland vara omöjligt att afgöra från hvilkendera fyndort ett stycke härrör; i denna gula mergel vid Blykoppeaa har SCHLÜTER äfven påvisat förekomsten af Sca- pbites binodosus. ?) Enligt hvad allt gifver vid handen förekommer denna kalk- sten eller mergel ej i fast klyft, utan endast i lösa block vid Käseberga, en lokal, “som sedan länge är känd såsom fyndort för kritfossilier. År 1825 beskref professor NILSSON 3) traktens 1) JESPERSEN: Liden geognostisk Veiviser paa Bornholm s. 44, JoHNSTRUP: anf. arb. 2) Sitzungsberichte d. niederrhein. Ges. ?/, 1874. s. 2. 3) Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar s. 449. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o8, 27 geologiska förhållande och särskildt en vid Kåseberga backar upträdande lignitbildning. Han omnämner då, att i de hufvud- sakligen af sand bestående sluttningarne mot hafvet förekomma lager af en sandhaltig lös kalksten liggande i sanden, sannolikt just den bergart, hvarom ofvanför talats. Något senare anser han !) dessa bildningar tillhöra kritformationen. HisinGEr ?) an- för NILSSONS iakttagelser, uppräknar de af NILSSON från Käse- berga omnämnda fossilierna och meddelar en profil genom lignit- bildningen vid Kåseberga, ?) hvilken profil dock blott är grundad på NILSSONS uppgifter och afsedd att gifva en skematiserad öfversigt öfver förhållandena; denna profil kan derföre ej till- mätas något synnerligt värde. E. ERDMANN ?) har sedermera visat, att kolen i den s. k. lignitbildningen ej äro annat än lösa kolbitar, som stundom äro samlade i rader som likna lager, och att med stor sannolikhet backarne tillhöra de lösa jordlagren och att således de tillsammans med kolbitarne förekommande bärg- arter, som tillhöra kritformationen, här endast förekomma i lösa block, om ock ERDMANN antager att kritformationen förekommer i fast klyft på djupet. ANGELIN?) angifver Kåseberga tillhöra Höganäsbildningen eller den stenkolsförande formationen och han synes sålunda antaga, att kritformationens bergarter här finnas endast i lösa block. Om också således block af ofvanbeskrifna kalksten rätt talrikt träffas vid Kåseberga, torde det dock vara högst tvifvelaktigt om den finnes i fast klyft derstädes. Såsom ofvan nämts förekommer en med ofvanbeskrifna kalksten eller mergel från Käseberga fullkomligt öfverensstäm- mande bergart vid Blykoppeaa och det torde här förtjena an- märkas, att Angelin på sin Geologiska Öfversigtskarta öfver Skåne, som äfven omfattar Bornholm, icke sammanfört Born- holms kritbildningar med Köpinge Grönsand (Q), med hvilken de dock åtminstone till en stor del förete ganska mycken petro- 1) Petrificata Suecana Formationis Oretaceae s. VI. ?) Anteckningar 4:de Häftet, s. 181. ?) Anteckningar 6:te Häftet, t. 7. *) Beskrifning öfver Skånes Stenkolsförande Formation s. 10. 5) Geologisk Öfversigtskarta öfver Skåne. Text s. 36. 28 LUNDGREN, OM SCAPHITES BINODOSUS ROEM. FRÅN KÅSEBERGA. grafisk likhet, utan till Ignaberga kalksten, Kritmergel m. m. (P.) och att han fört hit äfven lagren vid Kullemölla. På grund af dess både petrografiska och paleontologiska karakterer torde väl den kalksten eller mergel, hvarom förut talats, böra anses tillhöra en egen underafdelning af kritformationen i Sverige, som tillhör Undre Senongruppen, af hvars underafdelningar den väl närmast då bör jemföras med lagren med Scaphites bino- dosus vid Dülmen, med hvilka den dock ej företer någon petro- grafisk likhet. | Hvad denna underafdelnings fauna inom Sverige beträffar så är härom ej mycket att säga för närvarande, kanske hufvud- sakligast på grund deraf att hittills inga undersökningar blifvit gjorda särskildt med afseende härpå. NILSSON !) anför från Kåseberga följande arter: Patella ovalis (»ett pygmaeiskt exem- plar»), Nucula ovata, N. truncata, N. panda (originalet finnes i ett löst block af den ofvannämda kalkstenen), N. producta, Cardita modiolus, Avicula coerulescens, Catillus Brongniarti, Pecten undulatus, P. membranaceus och samma arter anföras ock härifrån af HISINGER. Af nu uppräknade arter har jag ej sett Avicula coerulescens i Käsebergabergarten; med Catillus Brongniarti N. menar NILSSON uppenbarligen samma art som jag här hänfört till Inoceramus lingua Goldf. sasom af hans be- skrifning framgår, eller också möjligen I. Crispi Mantell. Att NILSSONS Catillus Brongniarti ej är den vanligen Inoceramus Brongniarti kallade arten har jag förut sökt visa.?) Utom ett par till art och slägte obestämbara gastropoder kan då såsom tillägg till faunan från Kåseberga läggas Scaphites binodosus Roem. den i geologiskt afseende vigtigaste arten. !) Petrificata Suecana Formationis Cretaceae. ?) Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar. Band 3, s. 9. 29 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880, N:o 10. Stockholm. Berättelse afgifven till Kongl. Vetenskaps-Akademien om en med understöd af allmänna medel företagen resa till en del svenska kritlokaler af JoH. CHR. MOBERG. [Meddeladt den 8 December 1880.] I enlighet med erhållen föreskrift får jag härmed aflemna vederbörlig reseberättelse. Allra först måste jag dock gifva några upplysningar såväl om de afhandlingar, hvilka lemnat underrättelser i den fråga, jag föresatt mig att söka besvara, som ock om de i sammanhang dermed stående fynd, hvilka jag gjort, innan resan företogs, och hvilka varit ledande vid upp- görandet af planen för densamma. I en afhandling, »Om Belemniterna i Sandkalken i Skåne», meddelad Kongl. Vetenskaps-Akademien den 15 December 1876, fäster näml. Professor LUNDGREN uppmärksamheten på flere saker af yttersta vigt för åvägabringandet af någon slags reda i kännedomen om vår kritformation. Bland annat påpekar han olämpligheten af den indelning, vi nu hafva af densamma. Vi- dare omtalar han att vid Rödmölla förekomma lager, som föra såväl Belemnitella mucronata som Actinocamax subventricosus. Professor NILSSON säger i sin Petrificata Suecana, pag. VII, att vid Kjuge strand bada dessa fossil skulle förekomma, för- delade sa, att Actinocamax subventricosus (af NILSSON kallad Belemnites mammillatus) förekomme i nordligare, Belemnitella mucronata i sydligare delen... På grund.häraf framhåller Prof. LUNDGREN i ofvan nämnda uppsats att Kjuge strand vore en lämplig lokal för utredandet af relativa åldern mellan dessa 30 J. C. MOBERG, RESEBERÄTTELSE. fossil. ANGELIN har på »Geologisk öfversigtskarta öfver Skåne» angifvit att såväl Ignaberga kalksten eller rättare gruppen P (varieteterna 1 och 2), som Köpinge sandkalk eller gruppen Q (varieteterna 3 och 4) skulle vid Mörby förekomma 1 hvarandras omedelbara närhet. Såväl de lager, som förekomma vid Häst- högshusen (mellan Söfvestad och Bromma), som ock lagren vid Kullemölla (nära Högestad) äro af honom förde till gruppen P. Mörby, Kullemölla och Hästhögshusen borde för mig blifva af särskildt intresse, enär jag ju på dessa ställen kunde finna de längst framskjutne utlöparne från den ena gruppen mot den andra. År 1879 gaf Prof. LUNDGREN mig i uppdrag att fullfölja den af honom påbörjade undersökningen af lagren vid .Rödmölla, i afsigt att afgöra aldersföljden mellan här förekommande Ac- tinocamax och Belemnitella, och sålunda äfven mellan ANGELINS orupper P och Q, eller såsom LUNDGREN i korthet nämner dem, oruskalk och sandkalk. Härvid fann jag att konglomeratet före- kommer på båda sidor om an vid Rödmölla. I den af Prof. LUNDGREN beskrifna större mergelgrafven, som säges ligga söder om vägen, (hvilket dock bör rättas till vester om vägen), stupar det mot SO. Konglomerat af samma beskaffenhet förekommer ock på samma sida om ån, ett stycke längre ned (åt söder), men är dock ej en omedelbar fortsättning af det förra, utan synas dylika lager vexla med sandkalk. Konglomeratet upp- träder, såsom nyss nämndes, äfven på östra sidan af ån. Följer man det på denna sida, finner man snart mot norr (i en af mig öppnad profil) dess undre gräns, och kan man lätteligen iakt- taga dess stupning. Åfven från denna sida stupar det mot ån (ungefär 50” i SV.) och således i en riktning motsatt den, hvari först omtalade konglomeratlagret stupar. Under dylika omstän- digheter kunna naturligtvis ej några tillförlitliga resultat erhållas af en jämförelse mellan stupnings- och nivåförhållandena hos lagren vid Rödmölla och dem vid Köpinge. I nyssnämnda profil synes derjämte konglomeratet hvila på allt mer och mer uppresta lager, så att de understa stå nästan alldeles lodrätt. Dessa lager voro till sin petrografiska beskaffenhet helt olika öfriga i ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 31 dessa trakter förekommande bergarter. Närmast under konglo- meratet förekom en finkornig, lös och sandig bergart med lignit- och kolstycken, derunder kom ett lager af gröfre, mera kalkhal- tigt material, som dock var af lös konsistens, och sist följde en grofkornig sandsten (snarlik groft murbruk !), innehållande tal- rika kalkkorn samt rostfläckar. Denna sandsten var af vex- lande konsistens, i det att deri förekommo hårdare partier, un- gefär på samma sätt som pilsten i sandkalk. I denna kalk- sandsten, som till sin petrografiska habitus mera påminde om gruskalk än om sandkalk, fann jag en del försteningar, hvilka, ehuru de befunno sig i fragmentariskt skick, dock kunde b>- stämmas såsom Actinocamax sp., Ostrea haliotoidea, Pentacrinus sp., m. fl. och förvaras i härvarande musei samlingar. Då vid denna tid man ej från Sveriges kritformation kände någon annan Ac- tinocamax än A. subventricpsus, ansåg jag nyssnämnda art vara A. subventricosus och trodde mig häraf kunna draga den slutsats, att Actinocamax subventricosus representerade en lägre nivå än Belemnitella mucronata samt att Rödmölla-faunans egendomlighet berodde derpå, att de lager, hvari den inneslöts, aflagrats under en period, som motsvarade öfvergången mellan två olika zoner, näml. zonen med Actinocamax subventricosus och den med Be- lemnitella mucronata och var ändamålet med min resa att se, huruvida detta antagande vore förenligt med förhållandena på öfriga svenska kritlokaler. De ställen, jag i detta syfte sistlidne sommar besökte, voro. "Balsberg, Carlshamn, Fredriksberg i Köpinge socken, Fröslöf, Glemminge, Hästhögshusen, Ifö, Ignaberga, Istaby, Kjuge strand, Kullemölla, Kåseberga, Köpinge, Köpingemölla och trakten der- ifrån ned mot hafvet, Oppmanna, Rödmölla och Sissesjö med kringliggande trakt. !) Att likheten ej är obetydlig kan inses deraf, att ett par lodräta, helt nära hvarandra stående skikt, hvilka skjuta ett par fot öfver den lösa jordbetäck- ningen och just derigenom föranledde mig att der öppna en profil, af ortens befolkning ansägos såsom lemningar af murar, hvilka omhägnat en in i bac- ken ledande gång. Samma bergart har jag äfven funnit i en graf söder om Högestad samt i stora block i en graf vid Fredriksberg. 32 J. C. MOBERG, RESEBERÄTTELSE. Som min tid ej ännu tillåtit mig en närmare bearbetning af det erhållna materialet, nödgas jag här inskränka mig till att . meddela de fakta, som närmast beröra ändamålet med resan, och får jag derföre hufvudsakligen redogöra för förhållandena vid Kjuge och Ifö samt Mörby och Istaby. Under besöket vid Äjuge strand hade jag den stora för- delen att komma i Prof. LUNDGRENS sällskap. Då vi följde stranden, ända från Kjuge kulle till Knutehus (i närheten af Gualöfs station), funno vi, oaktadt ifrigt sökande, såväl i fasta berget som på stranden, endast Belemnitella mucronata. Några exemplar hade dock en jämförelsevis grund och något tresidig alveol och syntes sålunda nästan representera en öfver- gång från Actinocamax. En dylik form hade vi ock förut iakt- tagit vid Rödmölla. Bergarten här var Ignaberga gruskalk, och någon stupning kunde ej iakttagas. På Ifö (vid Ugnsmunnarne) fans Act. subventricosus i ofant- lig mängd. Åfven funnos ett par exemplar af B. mucronata liggande lösa på stranden samt ett exemplar i fasta bergets öfversta lager. Bergarten är här densamma som vid Kjuge strand. Lagren stupade svagt (5 a 10 grader) i SSO och borde således återfinnas (ungefär 1,000 fot) under dem vid Kjuge. Förhållandena vid Rödmölla, hvilka jag förut omnämnt, visa dock huru ringa värde, som kan tillerkännas en dylik beräkning. !) Vid Mörby utgjordes bergarten af en starkt sandhaltig grus- kalk, hvilkens lager stupade ungefär 15° i NO. Terebratula Defrancii förekommer här 1 ofantlig mängd, alldeles så som’ Crania Ignabergensis vid Ignaberga eller Ostrea haliotoidea vid Balsberg. Af Cephalopoder fann jag endast Belemnitella mu- cronata. | ') En ljus sandsten sades anstå på östra sidan af ön, och skulle denna berg- . art fortsätta på Enön. Krossad begagnades den som golfsand. I tanke att den möjligen kunde vara någon till kritformationen hörande bergart, efter- sökte jag densamma. Härvid fann jag strax norr om öns ångbåtsbrygga flera stora block, tydligen motsvarande den för mig beskrifna bergarten. Vid närmare undersökning funnos å ett dylikt block flere parvis sittande hål, hvilka väl kunde antagas vara Diplocraterion, och anser jag sålunda bergarten vara kambrisk. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 33 Vägen från Mörby mot Istaby löper på östra sidan af en granitas, hvars sluttning öfverallt är betäckt med stora block. Mellan vägen och åsen gar kritan snart sagdt öfverallt i dagen. Hela landskapet sänker sig från Mörby mot Istaby. Sista delen af vägen till sistnämda ort går tvärt öfver en dalgång, hvarefter vägen i Istaby vrider mot söder, i det den här går på vestra sidan af en ås, lik den nyss nämnda. (Bland de block, som betäcka äsens sluttning, finnes ett, liggande helt nära vägen, i hvilket kan räknas ända till fem stycken mindre jätte- grytor). Pa gården N:o 8, Istaby, belägen på åsens sluttning, öster om vägen och i närheten af en väderqvarn, hade man vid en brunnsgräfning råkat på en hård, fast kalksten, sammankittande stora granitblock. Som detta gjort företaget mödosamt och egaren vid ungefär 24 fots djup ännu ej påträffat vatten, hade han för tillfället låtit arbetet upphöra och kunde jag begagna mig af tillfället att genom nedstigande i brunnen få se en större genomskärning. Här fann jag ofvan omtalade kalksten, som befans vara af något vexlande utseende (delvis ej olik Faxe täta korallkalk) och omgifva större och mindre på ytan vittrade granitblock. Redan i Mörby hade jag hört omtalas förhållandena vid denna brunnsgräfning och hade man försäkrat mig att äfven der, vid dylika gräfningar, i djupet påträffades en hårdare berg- art, troligen densamma, som jag fick tillfälle att se i Istaby. I denna bergart fann jag vid botten af brunnen Act. subventri- cosus samt en Spondylus. — Några hundra fot längre söderut och mera inåt dalen fann jag en mergelgraf, hvari bergarten ut- gjordes af vanlig gruskalk, förande Belemnitella mucronata. Dessa lager intogo synbarligen en högre nivå. Aflagringarne vid Istaby visa således tydligen att de Act. subventricosus fö- rande lagren äro de äldsta och afsatt sig direkte på urberget. Dalens bäcken har sedermera blifvit utfyldt med yngre lager, förande B. mucronata. I största korthet vill jag nu omnämna hvad jag funnit märkligast rörande de öfriga af mig besökta kritlokalerne. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 37. N:o 10. 3 34 J. C. MOBERG, RESEBERÄTTELSE. Vid Carlshamn utgjordes aflagringen af gruskalk, förande Act. subventricosus och hvilande direkt på grundfjället. HISINGER och NILSSON uppgifva, att den hvilar på ett sandlager, men då nu på en stor sträcka kritan var bortförd kunde tydligt iakt- tagas att bottenlaget utgjordes af förvittrad granit. Hvarken vid Fröslöf eller Tosterup har jag kunnat finna profiler, som kunde visa att kritan, såsom blifvit uppgifvet, der hvilar på siluriska bergarter, ehuruväl förhållandena i allmänhet antyda något sådant. | Vid Sissebäck tillhörde bergarten ANGELINS grupp P, men förde Belemnitella mucronata. Norr om Sissesjö, ända till grannskapet af Häkanröd, fann jag krita endast på sekundärt lagerställe och förande B. mu- eronata. Vid Hästhögshusen var förhållandet enahanda, utom att det här var Faxe- och Saltholmskalk, hvilka lemnat materialet. Såväl i den fint söndermalda hufvudmassan liggande block af nyss nämnda bergarter, som ock en del försteningar angåfvo detta ursprung. Vid Kullemölia kunde iakttagas en genomskärning af öfver 30 fots höjd. Lagren utgöras här af en gul, finkornig och ganska fast sandmergel samt stupa ungefär 30° i NNW. Deri fann jag 2 från Sverige ej förut kända fossil, näml. Act. quadratus och Act. verus. Det förra fans mycket sällsynt (vid ett senare besök på stället kunde jag ej finna ett enda exemplar deraf). Det senare deremot förekom rätt talrikt. Båda dessa for- mer äro af stort intresse. Actinocamax verus är det af den orsak, att den enl. SCHLÜTER (i Die Verbreitung der Cephalo- poden in der oberen Kreide Norddeutschlands) representerar en nivå equivalent med Emschermergel och med Bornholms Arnager- kalk eller den af honom uppstälda zonen med Ammonites Marge. Denna karakteriseras dessutom af sin rikedom på Inoceramus- arter. Dylika funnos äfven här i mängd, men tyvärr blott i fragment. Aflagringen tillhör således Turon eller understa Senon och är således den äldsta hittills i Sverige funna kritaflagring. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 35 Act. quadratus representerar ock en särskild zon, den s. k. Qvadratenkreide, och anser SCHLÜTER denna Actinocamaxform i Sverige vara substituerad genom var Act. subventricosus. Emellertid är nu genom detta fynd visadt, att vi hafva båda arterna och det på ganska nära hvarandra liggande orter. Resultaten af mina iakttagelser blifva således i korthet föl- jande. Act. subventricosus intager en lägre nivå än B. mucronata. Båda dessa förekomma såväl i det kritområde, hvars midtpunkt utgöres af Köpinge, som i det hvilket utbreder sig kring Chri- stianstad. Vi hafva vår äldsta kritaflagring vid Kullemölla, och den högsta plats i lagerserien, vi kunna tillerkänna den, motsvarar Understa Senon. | ANGELIN har med sin grupp P utan tvifvel endast velat sammanfatta en del petrografiskt lika eller närstående bergarter, hvilka härmed helt provisoriskt sammanfördes. Då han på sin karta betecknar aflagringen vid Hästhögshusen med P, har han helt visst blott och bart velat säga att kritmergel fins derstädes. Huru lagren vid Kullemölla kommit att föras till denna grupp, är svårare att förklara. Då sålunda vår nuvarande gruppering af lagren inom svenska kritformationen visar sig fullkomligt ohållbar och denna formation genom ett ökadt antal bildningar visar sig stå i närmaste samband med kritformationen i öfriga länder, som tillhöra Baltiska bäckenet, och då våra aflagringar ej med reda eller fördel kunna hvarken hållas skilda sinsemellan eller paralleliseras med andra länders, anser jag det vara snart sagdt ett nödtväang, att äfven här adoptera den faunistiska in- delningsgrunden, och vågar jag derföre tills vidare föreslå föl- jande indelning för vår kritformation, hvarvid jag med 1 be- tecknar äldsta lagren, med 2 närmast yngre o. s. v. Yngre skikt: utan Belemniter. 5. Zonen med Ananchytes sulcatus; Saltholmskalk. » » Dromia; Faxekalk. 36 J. C. MOBERG, RESEBERÄTTELSE. Äldre skikt: med Belemniter. 3. Zonen med Belemnitella- mucronata. 2. » » Actinocamax subventricosus. mL. » » Act. verus. För att kunna med någorlunda säkerhet angifva områdena för zonerna 2 & 3 erfordras ännu både många och noggranna undersökningar. I öfrigt får jag hänvisa till de uppgifter jag redan förut lemnat. Sist ville jag hafva omnämdt, att jag vid en resa i Små- land på egendomen Sjöby, belägen vid Åsnens nordvestra strand, öfverallt på aåkerfälten fann en mängd kritförsteningar. Vid efterfrågan befans att de härrörde från påförd mergel, som hem- tats från Carlshamn. Då en del af dessa försteningar, såsom t. ex. Ostrea diluviana, endast med största svårighet förvittra, blifva de länge liggande i lösa jordlagren och kunna da lätt i en framtid föranleda misstag, då man t. ex. genom fynd af lösa block vill söka utreda kritans forna utbredning. Tillagdt under tryckningen. Då förekomsten vid Kullemölla af 2 för Sverige nya arter af slägtet Actinocamax gaf anledning misstänka att möjligen från flera lokaler dylika kunde förefinnas, hvilka måhända blifvit för- bisedde eller ansedde blott vara illa bevarade exemplar af Ac- tinocamax subventricosus, har jag i detta hänseende närmare granskat de exemplar; som tillhöra Lunds Universitets Geologi- ska Museum och hvilka i det närmaste fullständigt representera alla de från Sverige kända lokaler, på hvilka zonen med A. subventricosus är utvecklad. Härvid fann jag i ett par stuffer, som jag sjelf 1879 tagit vid Rödmölla från lagret närmast under konglomeratet (i nordligaste grafven på östra sidan om ån), exemplar af Actinocamax verus. Således finnes denna zon ej endast vid Kullemölla utan äfven vid Rödmölla. | Jag har förut omnämnt att i understa lagren vid Rödmölla (pa nyss omnämnda lokalen) jag påträffade en Actinocamax ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 37 sp., som jag i början trodde vara A. subventricosus. Då jag nu emellertid 1 öfverliggande lager funnit A. verus kunde natur- ligtvis denna Actinocamax sp. ej vara A. subventricosus, och efter häraf föranledd upprepad granskning är jag mest böjd anse den vara A. quadratus. Som dock ytan på exemplaren i fråga är mycket anfrätt och sålunda den för A. quadratus särskildt karakteristiska granuleringen af densamma ej att iakttaga, kan arten ej med full visshet bestämmas. Så mycket synes dock häraf framgå, att på området Rödmölla—Köpinge förekomma flera olika zoner och möjligen etager, hvilka dock ej kunna sär- skiljas förr än nytt, med afseende härpa samladt, material från de skilda mergelgrafvarne på denna ort blifvit tillhopabragdt. Möjligen skulle vi här kunna få en någorlunda sammanhängande profil af vår äldre krita med Belemniter. Vid utläggande på en karta af zonen med A. subventricosus och den med B. mucronata på de områden, hvarest de före- komma i Blekinge och nordöstra Skåne (i enlighet med de sam- lingar, som tillhöra Lunds Universitets Geologiska Museum), har jag funnit att öfverallt närmast urterritoriet, således nord- ligast och östligast, förekommer A. subventricosus, under det att B. mucronata intager det mera centrala området. Detta factum, som redan af prof. S. NILSSON iakttagits, tjenar att än ytter- ligare befästa den af mig förut framstälda åsigten om båda zonernas relativa ålder. 38 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. ; (Forts. frän sid. 4). Från Naturhistoricher Verein i Bonn. Verhandlungen, Jahrg. 36: 2; 37:1. Från Medicinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Zeitschrift, Bd. 14: 4. Frän Physikalisch-Ökonomische Gesellschaft i Königsberg. Schriften, Jahrg. 18:2; 19:1—2; 20:1—2; 21:1. Geologische Karte der Provinz Preussen, Sect. 14—16. Frän K. Akademie der Wissenschaften i München. Abhandlungen, Bd. 54: 1-2. Sitzungsberichte. Math.-Phys. klasse, 1879: 3-4; 1880: ı-4. » Phil.-Hist. » 1879, Bd. 2:1-3; 1880, Bd. de 3% Reden von Druffel, Döllinger, Rochinger, Qittel. Från K. Akademie der Wissenschaften i Wien. Denkschriften. Mathem.-NW. klasse, Bd. 41. » Philos.-Hist. » » 30. Sitzungsberichte, Mathem.-NW » Abtf. 1. TB OSS: 1-3: Abth. 3. 1879: 6-10; 1880: 1—3. Sitzungsberichte, Philos.-Hist. Klasse 1879: 5-10; 1880: 1. Archiv för Oesterreichische Geschichte, Bd. 59: 1-2; 60:1. Fontes rerum Austriacarum. Abth. 2. Bd. 42, Från U. S. Geological & Geographical Survey i Washington. Annual report, 11. Bulletin, Sol. 4: 4; 5: 1—3. Miscellaneous publications, 10—12. Smäskrifter. 2 st. Frän R, Observatorio di Brera i Milano. Publieazioni, 16. Osservazioni meteorologiche, 1879. Från Maatschappij der Wetenschappen i Haarlem. Natuurkundige Verhandelingen, (3) D. 4: ı, Archives Neerlandaises des Sciences exactes, T, 14: 3-5; 15: 1-2. (Forts. å sid. 54). 39 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1880. N:o 10. Stockholm. Elementära bevis för några formler i differenskalkylen. Af ALEXANDER BERGER. [Meddeladt den 8 December 1880]. $ 1. Inledning. Om uttrycket - 1. (k+ NA (k ye RN „url (1) U on u er wer utvecklas i serie efter stigande digniteter af = så erhålles nf ee (2) m u Häraf följer, att serien U U, ar US Sr ar oo od Sc är konvergent för = 69 + 2 De | k=1 Ur denna formel erhålles k=00"' a 1 1 ah a | (4) SER > ‚\2% or log (1 v -)) el hvarjemte vi sätta 40 A. BERGER, OM FORMLER I DIFFERENSKALKYLEN. Att serierna, som förekomma i högra membra af eqvationerna (4) och (5) konvergera, följer deraf, att 1 1 [ 1 1+J (6) a ee och 1 1 Rd (7) (% + 5) log (1 + ,)—! en der qvantiteterna d, och d, konvergera mot noll för k = 00. Af eqv. (3) erhålles för x = 00 =2—1 1 S a ME if a) RR (8) = + lim n Ar Tage en. K Ball eller identiskt . u u u u ag? ala 1 gt On a ae RE Ban Af eqv. (4) erhålles für x =» fo ls LER N | 1 1 N (10) ou 32 lim = + ART tog (1 + )} = Ken Ki eller efter några reduktioner (11) im +. +5 +- 5% + —bgal=K_.. Af eqv. (5) erhålles för «= » kax—l (12) lim Ik + 5) log (1 +] 1)=1—H Beil eller Til ui - 2 (13) lim | | — — 17 k=]1 eller ın1l+ Va ; ın2+ Va il 2 — 1/3 (14) lim (1 u =) (1 a 5) — OR rl (1 = ==) a eZ e och efter några reduktioner (15) lim ae =. le a) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 41 hvaraf följer (16) ee Or mom NE och således är (17) 2 a (ae (er NNE MSE der lim ö=o för 2=w. Om formeln (17) användes pa iden- titeten (18) Em a a N @=+1)(1.2.3...%% 1-3.3.5...2=— 1) (2x +1)’ sa erhålles (19) =? Eee ID ola 12 ZEN (CARE 1.3.3.5...%& GAN och således för x = %&, om WALLIS formel användes, ‚gu (20) Zn hvaraf följer (21) H = log Y2n. Af formlerna (16), (5), (21) erhålles 129.85 .@-D)z (22) lim — = SEE = V2n» och k = 00 (23) > era S)oell+3 )—1=1—log Va k=1l g 2. De Bernoulliska talen. Om man med JBNg Jörn JERpS Boc betecknar de Bernoulliska talen, så är IDEE; 23 ern Tee samt = SU ras oct (25) | B, = m . Sar FOA 42 A. BERGER, OM FORMLER I DIFFERENSKALKYLEN. EN a i 2 Lö Vi låta nu n betyda ett bestämdt helt positivt tal eller noll, samt beteckna med A något af talen n.+2,n+3.n ee Ars RR vidare beteckna vi med (26) SE Up Väg Uggs 2 2 Ua Urn cent termerna 1 serien 2h, 2B, (2h+ 1), 200 (ARMIN, 220 +2 Burr (2h + long samt finna da | : u TU 27) er 28, (2h + 1)” och, om r är lika med nägot af talen 1.209... ..Sen len ja (Sa 2 2) u er a (2h — %) a — +1) Par I 2r +2 Emedan tydligen > a sa erhälles af formlerna er) se (28) u 5 (29) a ea e u, 4 5 (30) a Wen Demi Emedan hzn+23,rh, 44 A. BERGER. OM FORMLER I DIFFERENSKALKYLEN. så är (39) 22 —22B,@h+1)+..... — (— 1)2?°°725,_,(2h+ 1). + (— 1)12®B,(2h + 1), = 0. $ 3. Om summan kr, der m är ett helt positivt tal. k=1 Om x är ett helt positivt tal, och vi sätta k=7T (k =P 79 me (A 1) +1 (40) s(= | SMR en k=1 samt utföra summationen i högra membrum af eqv. (40), sa er- hälles © Pl. +1 m (41) Im + 2m + gm.) Ham BE + = + q (8). Medelst substitutionen 1 1 erhålles af eqv. (40). KE) i ill (43) gl) ) gy [201 —2) + 2 (1 + am El a fö a TA (1— .m+1 Hee m + 1 | Om m är ett jämt tal, sätta vi (44) m = 25 samt, om m är udda, (45) m —2s +], samt finna i båda fallen, om binomialformeln användes på eqv. (43), K=2 n=s Om DD k=1 h=1 Om eqv. (39) förlänges med Sn 2h +1’ sa erhälles ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 45 4h 225 = 2°B (47) On Ar: kn OT 3 (2h), + + (TN un, en 2 Införes detta värde pa qvantiteten 4h 2n +1 i eqv. (46), så erhålles B BR (48) 9 (2) = 5 T, KLASAR ET, ao ar (— Does ee — (ET, der 5, non Tr Sa \ | (man ah)» _ı 2" +1. h=1 INO de I 20 Boss P2 PSI Ar (Chr = 0, och alltså erhålles af eqv. (49) h=s 2) ‚(22 en en 2 2 (m)2n (Cha —ı2 Eh FE R=1 Emedan tydligen för h > 7 (m)2n - (Zh)ar_ı = (M)2ra « (M—27 + Manor +1 så erhålles af eqv. (50) k=% h=s a ne ) a ) ma + zZ k=1 NZ: eo SER eller enligt binomialformeln k=X (52) T, = (m)»—ı li id ER a rg dl =, ar | Fell eller a al Im 221 (89), In (m), Sy I (5-3) \ k=1 och enligt eqv. (42) 46 A. BERGER, OM FORMLER I DIFFERENSKALKYLEN. NE IB (54) T,= (m)»—ı N teanı — (k— 1m 2r +1}, k=1 eller (55) T, = (m), _ı amt, Af eqv. (41), (48), (55) erhålles nu (56) Im + 2m am 4... 4m 4 1 Am rl B B — 7 (m), 2° 2 + = (m), a5 —.. B, Aue: —(— 1): on (m)as—1 am—2s+1, Vi särskilja två fall, allteftersom m är jämt eller udda. Om m — 2n, der n betyder ett helt positivt tal, sa är enligt eqv. (44) = och af eqv. (56) erhälles 57) 1 2n PD Eu ee, 2n—1 ( ) an... tr oa to eo — ee ee 4 3 .... 2(n—L1) 2n— 3 ® nenne. 2n Ar äter m = 2n + I, så är enligt eqv. (45) Sn, och vi erhålla af eqv. (56) i detta fall 2n+1l 4 Am+l 20 + 1 — BEL + 2rm+lı ,... +2” 010.7 vol 5 (2 1), 2° 2 (2 N), 22%—2 +5 (@n+ I ® a CAR Br nee Bn— B,, 2 + (— ye I m (2n ar Dans gt (— En, (2n + D)en—ı U” För n=1, 2, 3 erhållas af eqv. (57) och (58) följande formler: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 47 4 3 2 ROR FS TR FT 14 + 224 ESR rn x 7 ehr a, or ae: S 3 e av x? 5? x en I 18 + 96 + a a ae I 30 Sr a Er Or NOR 8 7 6 4 2 7 7 ern ee nal Tx Z $$ 4. EA Om summan ) IK". Bel een) Om vi sätta k=00 +1" (@+m* (59) a ea k=1l (ov + BFT st ER u+l ? sa är k=0 +k—29" | (o+ k— 1)” (60) gle D=>) fer er ZZ £=1 (GRS GE mar Ber: EN Er (—1)" Ei go 1 — NY” Er ke ER Bea N 5 0) + oe Pen 2 See @+5— 1)" Audi 2 2 ar 7 k=2 eller, om vi i summan i högra membrum af eqv. (61) införa k + 1 i stället för k, Sf GE ee DE > Be ii 00, tar Bu eka u u _ Eee i u + RESA 5 48 A. BERGER, OM FORMLER I DIFFERENSKALKYLEN. Af eqv. (59) och (62) erhålles . ‘1 (63) q (2) —- g@ —-)= x.” — 2 [au — (@ — Den — gg LE (2— 1) +1 Om x är ett helt positivt tal, sa erhålles af eqv. (63) [p@-)—-g@-2=@— 1 ze 1 —(@—2))— Va —(0—20 1 u+l (64)1. 0 Ne ae ln Me a oo cc a u 1 w p Se Re ei IT 1 \ FAI DI —- v (1) =2" -— le FR. Enligt eqv. (3) och (59) är 1 Genom addition af eqv. (63), (64), (65) erhålles at at (66) 14 + 2 +... + @ — 1) an = +5 + Ku+g(e). Sätta vi i eqv. (59) ED Ft sa erhälles Bao N 1 nm Oo) ala. dr r— k=]1 da as Ay Er (1 ie 2) tl u+l ; eller, om binomialformeln användes, k= 0 h=% - ) | 1 } | 2n+1 69 CC) = — EINE 4h 2 Br k=] h=1 Om vi nu med n beteckna ett helt positivt tal, hvilket som hälst, eller noll, sa är a in (38) a 7 Ka a 2n +2 (0) = AB +. Dr (Oh)ansı: ed DIÄT TE Sa ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 49 der 0<9< 1. Införes detta värde på 4h Z0 3 i eqv. (69), så erhålles B B B, ER (OS a dö Fond (I TA + B, Sr — INA 6, PIE) en) ee der #,, som är ett medelvärde af qvantiteterna #, ligger mellan 0 och 1, samt k=@ h=% 1 > me) a (u)n (Zh)ar—ı SAN Fed ner Emedan för h>r (73) (u)an - 2h)»—ı = (W)r—ı. (u — 27 + Man—-2r+1> sa erhålles af eqv. (72) 74) T,= — .k=@ h=0 — (u)»—ı ) NN ) | ln En SE (22)" = ol k=1 h=r och enligt binomialformeln k= (75) 1% = — (War —1 ll ze Ar — ( — 2) t n, 2" —2r+1 k=1 och således, om eqv. (67) användes, k= 2 (76) T,= (u)»ı ) Mao er (24 N, BEEN eller (TT) IE = (u)»—ı au art 1, Af eqv. (66), (71), (77) erhålles 5 OLE | alt B (u), (78) ) ee se Mb us + ar Ki + er ar B,(u) ; B, (Won —ı By 41 Wan +1 wars Be GREN VN Nr fon a KI Ae = Ag — 4 Teres ( 1) In anZl—w el 1) ne der 0<#A< 1, samt enligt eqv. (3) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Arg. 37. N:o 10. 4 50 A. BERGER, OM FORMLER I DIFFERENSKALKYLEN. lö EC) SR Bo ee Be u) Ku=3+) (54 Bauen ll För u = — 1 erhålles af eqv. (78) och (79) u Bed a B AB SEN Tje (— Pneu SN EN ) Ina" ) 2(n+1)2°”*? der 0<9 < 1, samt ir k=0 1 ill JL 1 (81) IR — oo lä t sem bell +) Bel 4 Om u är negativ, kan det af eqv. (79) gifna uttrycket för K. förenklas. Genom att till denna likhet addera identiteten 100 SEE är 2 (el) | (82) ea = 2 | Ball i finna vi =O = MAG (>: a | (83) ky ee Bel hvaraf erhälles \ k= N | 1 1 (84) 12, = 12 — log (1 + i =p Om u < — 1, erhålla vi ett ännu enklare uttryck för X; ge- nom att till eqv. (83) addera identiteten RZ CD) - a en (85) NS u+l1 Ei k=ı erhålla vi SR BScı 86 K=-ıl, k“. (86) ea Kl För det speciela fallet ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 51 der s är ett helt positivt tal, erhålles enligt eqv. (25), (26). B, (2n)”° DONE De (87) Ks In 2 ROR $ 5. Il % Om summan NY log k. u Om vi sätta " k=0 (EN AG Ile + k— 3) log (1 + a) —1l, sa är | k = 00 one le + #—2]1oe(1 +5). eller = (20) g9(&—]) on + —)— I SR | 4 le ar k—,)log(1 + — — 1 Ze eller, om vi införa & + 1 i stället för k, (91) g (2 —1) =(2—3)0g(1 +)! ee. nl Af eqvationerna (88) och (91) erhålles 92) Pl) — gle —1) = 10g 2 fö log a — a + log a) + Ie— 1) log (2 — 1) — (2 — 1) + 3 log (2 — 1) Enligt eqv. (23) och (88) är (93) p(l)=1—log V 2n. Om = är ett helt positivt tal, sa erhålles af eqvationerna (92) och (95) medelst samma metod, som användts i den före- gaende paragrafen, 52 A. BERGER, OM FORMLER I DIFFERENSKALKYLEN. (09 23 a TS + log V 22 + q& (2). Genom substitutionen (95) erhålles af eqv. (88) | 1+2 (96) p (2) = ) el, Kal och genom serieutveckling N k=zaıh=w 2h - (97) RR Af eqv. (38) erhålles, efter förlängning med ETEN 2h (2h +1)’ RR a in g2n+2p x u Ye er Ep (en N). +(— 1)” EICH AG Aue! Jöns Införes detta värde på 2h + 1 i eqv. (97), så finna vi B, B, Br (OMR Tan iso: — (— I En In B | + Da ne der 0 <4 I, samt k=oh= (100) ae mr ) (Oh NR Beinen Emedan för h>r (101) (2h — 1)2, —2 = — (— Ip + on or sa erhålles af eqv. (100) k=00 h = 00 (102) =) g2r—1 ) 2(— 27 He k=1 h=7 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o 10. 53 eller, om binomialformeln användes, k = 00 MOST, 20 1 ) 22r —1 [dl — z) +1 — (1 + A! ; Bell och enligt eqv. (95) k= 00 (104) IN (x + k— 1)" — (a + ky) Ar + n k=1 eller (105) I = 2 la 1 Af formlerna (94), (99), (105) erhålles slutligen a 2 1 Se 06) 2 loan 273 220) —r log — DM I 5 log Zz + log Vy 27 B B B ES PT pA En RNE Nn LÖ 1.22 3.40? I ( ) (2n — Dan =! 9B,+1 + (— 1% (2n + 1) (2n + jo? rt’ der Or Bulletins LA Från K. Akademie der Wissenschaften i Berlin. Abhandlungen, 1879. Monatsbericht 1879: 7—11. Från Entomologischer Verein i Berlin. Deutsche Entomologische Zeitschrift, Jahrg. 24: 2. Frän Deutsche Geologische Gesellschaft i Berlin. Zeitschrift, Bd. 32: 1—2. Från Hr Öfverdirektören m. m. F. Th. Berg. ANDERSSON, R., Lightning conductors. Lond. 1879. 8:o. Från Docenten Dr C. Bovallius. SAvIGNY, J. C., Crustaces de l’Egypte. 13 pl. Fol. Frän Hr Dr W. Leche. Naturvetenskapliga smäskrifter. 17 st. Från Hr Dr Hj. Theel. KÖPPEN, F. TH., Die schädlichen Insekten Russlands. St. Petersb. 1S80. 8:0. Från Hr J. Hall i Albany. Natural history of NewYork. Palxontology, Vol. 5: P. 2. Text & Atlas. New York 1879. 4:o. Report on the New York state cabinet of natural history, N:o 9; 14. Frän Författarne: ENEsSTRÖM. G. Lettres inedites de J. L. Lagrange. Rome 1880. 4:0. LinDEBERG, C. J. Hallands och Bohusläns Fanerogamer och Orm- bunkar. Göteb. 1878. 8:o. NORDENSKIÖLD, A. E. 55 Vega’s färd kring Asien och Europa, H. 1. Sthm. 1880. 8:0. Arctie voyages. Lond. 1879. 8:o. Expeditionen till Jenisei 1875—76. St. Petersb. 1880. 8:0. (På Ryska.) Reuter, OÖ. M. Thysanoptera Fennica, 1. Hfors 1880. 8:0. — = Diagnoses Hemipterorum novorum, 2; Ib. 1880. 80. CALLANDREAU, OÖ. Determination des perturbations d'une petite pla- nete par les methodes de M. Gylden. Par. 1880. 4:0. Stockholm, 1881. Kongl. Boktryckeriet. 4 | | Te ie ‚Min, | ) RAR AR, nö 3% ni: ri "8 Öv år Hk: an: fi (Ao Ber ng Pi RN rg Ai ale alot NL ; (TE bh Kär 2 1 RS 089 SAR Tafl. VD. Ülversigt af K Vet. Akad Förh. 1880. Lith W. Schlachter, Stockholm ı gigas Wiliaras on sp [0 Wıllamsoni Tafı. VIT. Lith.W. Schlachter, Stockholm. 4 Williamsonia sp 5.6 W. Leckenbyi Nath, 7.W. Forchhammeri Nath. 810.W. angustifolia Nath. d. Förh. 1880. Isjö. 12.Ejäll från Gristhorpe. 13. Fjäll af Phyllocoryne jamaicensis Swartz sp. ä nP 5 a I u Ofversigt af K Vet. Aka 1 Fjö 4 I Tatl. iX. Öfversigt af K.Vet.Akad. Förh. 1880. Lith.W. Schlachter, Stockholm 14 18. Thonningia sanguinea Vahl. 19_21.Helosis guyanensi s Rich. SP me} > Öfversigi af K Vet Akad Förh 1880. T Lith. W. Schlachter, Stockholm. 22 Langsdorfiia hypogaea Mart.2. 23.Balanophora involucrata Hook fil. 24 Weltrichia mirabilis Fr.Braun. 25_26.Brugmansia Zippelii Blume.