Vv t ex A} fr N ER Al Yet: NR: NEE en. Bi Ay ÖFVERSIGT AF KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. TRETTIONDEATTONDE ARGANGEN. 1881. MED 16 TAFLOR. ® FEN > ee I" a 403 2 >» = u Al Fr Ka => Ar Ei & Er > [2 STOCKHOLM, 1882. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. By N re RR INNEHALL. Utförliga uppsatser äro betecknade med en asterisk. De större hänvisnings-siffrorna angifva häfte, de mindre angifva sida. ADLERS, Bidrag till knoppfjällens anatomi hos träd och buskartade VAKUCIN EES VAS FIA TEESE a A EEE san lee ANHTNERSCheseberattelser ern TSAR bat OA RE SNG RER "ÅLEN, Några derivat af J- och «e-diklornaftalim .........-.....-............... ÅRRHENIUS och SMITT, utlåtande om fisket inom Vermlands län... ... -— KEFLIBODBMETT TE Seb eat Te lS EA ren EN FÅÄNTSRERBERGA omfdverstallensneteniskafoljare see hopen 2 ee AURIVILLIUS, Kritisk granskning af fjärilar i Drottning Lovisa Ulrikas SUDAN Dig = ALP SP Sven EAGLES SL Tr RER EU EDEN == om förhållandet mellan insekter och blommor i Sveriges Kellliizaikte sg RER N RN MARS BERG, S. LOVÉN, BERLIN, utlåtande om vivisektioner... smo. SBERERR:JOMmME Gammattunktron en sj te OT ==Ae4 55 9655 Sa TSE a a BERLIN ref. SETTERBERG, om framställning af metallen Casium ......... S. Lov£n, Berg, utlåtande om vivisektioner..................._._._ *BJÖRLING, om algebraiska rymdkurvors singulariteter.._.._.................. BRESkonstzuktionsat enLophthalmometer ss SSA Ur re AE BOLHELTERBESeberättelsern ra MEINE LE BERATER ERS SN De 4: 1; Boy ArmUss.omsportunidslagtetrThranitesı 20 NT URSSOoNnmometolnoltsisnltonsyraerr ee EE SE AA = Om \bhTo yo] Syn: ae REES REN * —— om rhodankaliums inverkan på föreningar af monoklorättik- ERTEIER ee ER U N N Ir "CLEVE, om cholalsyrans oxidationsprodukter * —— om färskvattensdiatomaceer Dusenigrescberattelsega est ee NE ER Astragalus penduliflorus, neu für die Flora des nördlichen IEOEO DASEIN RT RR EAN N ENTE EDLUND ref. PETTERSSON, om solens strålning ................... 2... om tomrummets elektriska motständ...__.___...........________ 3: 1; om det elektriska motständet hos gaserna förevisar Hughs elektriska induktionsväg.............................. "EKMAN, om nitrosylsvafvelsyran ompklorkalkensenatursemae 2211 NEN REAL ELEMENTEN ——— undersökningar öfver elektrisk belysnins___.__._._...................... "ERIKSSON, reseberättelse ............. WEN. "BRENNER REN 6: 2, GOES on the. Rhizopoda of the Caribxan Sea ._..____._...__...._..__..... om ett oceaniskt Rhizopodon retieulatum kt 8: 10: 9: 3: 10: 4: d: 9: 2: 2: 3: 4: 3: 10: 6: 4: ee ze SA ON —- SPENAT RUS SET Es Oe HDD DO OT KA DI UI FÅ ADD Ht pä [20] CD IV GYLDEN, astron. jakttagel ser pa Stockholms observatorium — ref, HERMITE, sur quelques points de la theorie des fonctions -— undersökningar öfver theorien för himlakropparnes rörelser 9: 1; — ref., LINDHAGEN, A., Nicolai Coppernici de hypothesibus mo- tuum coelestinm a se constitutis commentariolus — ref. DONNER, Constantes å employer dans le caleul des per- turbations absolues HALLSTRÖM, reseberättelse HAMBERG, Sur la variation de la force diurne du vent. 11. Horm, Bidrag till kännedom om Skandinaviens Graptoliter —— Ueber einige Trilobiten aus dem phyllograptusschiefer Darlekar- liens * Tvänne nya slägte Horst, reseberättelse -- *HöGBom, om tellurens dubbelfluorider *IGELSTRÖM, om plumboferrit JUHLIN—DANNFELT, rese n af Diehograptidae HOLMGREN, om färgblindas subjektiva uppfattning af färger om en af Dr. BLIX konstruerad ophthalmometer berättelser gas asian ATA TN *KAHLMETER, Siemenska methoden att bestämma temperaturen i öfre jord- MEYER HON au Sur er nn na nee KJELLMAN, om fanerogamfloran på Novaja Semlja och Wajgatsch =S om Sibiriska nordkustens fanerogamer LINDHAGEN, A., Vega-expeditionens geogr. ortsbestämningar —— Nicolai Copperniei de hypothesibus motuum coelesti um a se COnSWILULISHCOMImeEnbanIoUSpeERe yrsa RE ge *LINDMAN, om upprepad differentiation af difinita integraler LINDSTRÖM ref. LUNDGREN, om Schaphites binodosus — ref. MOBERG, Singer---- LINDSTRÖM, om fynd af reseberättelse Torit från Hitterö _— ref. SVENONIUS, reseberättelse he... So ref. S. A. TULLBERG, on the Graptolites described by Hi- "LOVÉN, CHR., om muskeltonen vid intermittent elektrisk retning 1: 1; * förevisar mikroskopiska aqvarier LOVÉN, S., BERLIN, BERG, utlåtande om vivisektioner LUNDGREN, om Schaphites binodosus om en Belemnit fran Preobraschenie-ön MÄKLIn, Coleoptera insamlade under den Nordenskiöldska expeditionen 1875 * Reseberättelse NORDENSKIÖLD förevisar teckningar af Grönlands inlandis ref. LINDSTRÖM, om fynd af Torit från Hitterö —— ref. SJÖGREN, undersökningar af kondroditartade mineral Se ref. IGELSTRÖM, om Plumboferrit NATHORST, om några evertebrerade djurs spår —— förevisar guld frän Falun m. m. NMAAN SS Conspeetus; forseeunopezes ee en SPETTERSSON, om solens, stralnımeg ra ee SI om vattnets öfvergängstillständ och om isens uppvärmning öfver 0° C. Rerzıus, om hörselnervernas ändningssätt RUBENSON ref. WiLD, die Temperaturverhältnisse des Russischen Reichs — ref. HILDEBRANDSSON, observations meteorologiques faites par l’expedition de la Vega SETTERBERG, om framställeing af metallen Caesium #*SJÖGREN, undersökningar SMITT, om hundfiskarnes af kondroditartade mineral __._...__........ byggnad och lefnadssätt._______. u ARRHENIUS, utlåtande om fisket inom Vermlands län STOLPE, reseberättelse ....... ee RE N FN AL EA oa sd arna SVENONIUS, reseberättelse he mu an ws ver © Ne Ü en BE II köl S Se) Sander *SvEnontus, om Vemdalsqvartsiten _............-- RE TS ES 10: SWEDERUS, reseherättelse 2. u 0... ar soon I: "THALÉN, Spektralundersökningar rörande Skandium, Ytterbium, Erbium OCh TNA ram UA rem Tem nn ae DN m 6 THEORIN, om bladtandsglandlerna hos en del Salces ........................ 7: SPryBoM, om det lägre djurlifvet vid Bohusläns kust........................- 3: TULLBERG, S. A., on the Graptholites described by HIsINGER...__........- 6: TULLBERG, T., Ueber Struktur und Wachsthum der Schale bei dem Hummer und einigen Mollusken _...__....--.---------.--........ MÖRNEBOHM ref. HoLsT, reseberättelse ........_...----.....----------.--..-...-- 7: be > Om kelejlealt namen nn nn en 10: *WESTERLUND, malakologiska bidrag ..-------------------------- =. 4: *WIDMAN, om en syntes af tymol ur kuminol ................. ern Ze WIJKANDER, Berättelse om förhandlingarne vid polar-konferensen i S:t Peiersbure om mean. > __ 7: #=Wırve, om Hvileceller hos Conferva..............------.----.-----ureeneree- 8: Wırrrock, om floran på Grönlands inlandis samt Ostsibiriens hafsis... 2: ref. NATHORST, om Williamsonia .........------------------------ ref. KJELLMAN, om fanerogamfloran på Novaja Semlja och Wacatsch ee men. ref. KJELLMAN, om Sibiriska nordkustens fanerogamer.....- ref. AHLNER, DUSEN, JUHLIN-DANNFELT, reseberättelser _.. ref. ÖRTENBLAD, om Sydgrölands drifved...........-...- Haile: ref. Dust, Astragalus penduliflorus, neu für die Flora des mordliehen) Europas u un Sa nn förevisar en samling kärlkryptogamer från Hawajıska öarne ref. ADLERS, bidrag till knoppfjällens anatomi hos träd och el ale ae huskartade@vaxten EN nn 7: ref. WILLE, om Hvileceller hos Conferva .......--..---------- 8: SR om sällsynta svampformer .......-......--------------------.-.....- 9: ÅNGSTRÖM, C. A., ref. HALLSTRÖM, reseberättelse _...................-- 2: "ÅNGSTRÖM, K., vattnets volymförändring genom absorption af gaser....- 6: ÖR1ENBLAD, om Sydgrönlands drifved ...........- ---.------------..-.--......- 3: #Sekreterarensszarsberattelsetsten au en nn Een 4: 85. HrihSNORDENSKIOLDvAljesztıllODraesest os ooo oso a SEN BASSE 4: 2. Hr ARRHENIUS nedlägger prasidium 4-6 a SRS a a 4: 2. Med döden afgängne ledamöter: CHasres, 1: 1; GELLERSTEDT, 2: 1; FRYXELL, 4: 1; THULSTRUP, 7: 1. i Invalde ledamöter: WEIERSTRASS, |: 2; HERMITE, 3: 3; HAMMARSTEN, 5: 2; LJUNGGREN, 8: 1; CAVALLIN, DUNEÉR, 10: 2. Dr AURIVILLIUS förordnas till vikarierande intendent ......................- 9: 2. IBERFELLSKAN SHIP En AE i, ÖV ID MAN. e ee or 23 a cc bd rn NNE E S o fA Sas a SIE 5: 2. VELTERSTEDTSBA stipendiet- HIARNE. a nn 10: 1. LETTERSTEDTSKA anslaget för undersökningar: ANDREE...............------- 22 2. Belöningar: LETTERSTEDTSKA: STYFFE, STIERNSTRÖM, 2: 2; LINDBOMSKA: HAMBERG, 3: 2; FLORMANSKA: SANDSTRÖM, d: 2; WALLMARKSKA: BLix, SETTERBERG, 9: 2. HERNEESKAr belöninpenuneserverad ne een, 3: 2. Reseunderstöd: GRÖNVALL, LÖNNROTH, ÅLMQVIST, WINSLOW, HELLBOM, SWEDERUS, der WAyAT- FAURIVIERTLUS, OPM ST RET ASA 3: 23. Uppmuntran för instrumentmakare: P. M. SÖRENSEN, G. SÖRENSEN .... 3: 3 DOREEN) m a DRM ref. ERIKSSoN, reseberättelse-__.._..---.-----......---.----.......... 7: ref. NYMAN, Conspeetus flore europe& .......-................- 7: och en influorescensgren af Agave Americana från Säfstaholm 7: COR TIG SS EA ee SD om HI VI Skänker till biblioteket: 1: 2, 36, 60, 88; 2: 2, 13, 14, 15; 3: 3, 4, 44, 45, 46, 47, 4: 2, 70, 84; 5: 2, 34, 35, 36; 6: 2, 12, 22,36; 7: 2, 8, 26, 36, 37; 8: 2, 26, 32, 36; 9: 2, 44, 52;10: 2, 14, 52, 53. Skänker till Museum: 7: 37. Rättelser. _ soo .........00000 a 1 er een Sr SS EA SEE EET EE RE 22Ert ÖFVERSIGT KONGL VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Arg. 38. 1881. Je 1. Onsdagen den 12 Januari. Tillkännagafs, att Akademiens utländske ledamot, Professorn och ledamoten af Franska Institutet MICHEL CHASLES med döden afgatt. På tillstyrkan af särskilda Komiterade antogs till införande i Akademiens Handlingar en af Filos. Doktorn A. G. NATHORST inlemnad afhandling: »Om några evertebrerade djurs spår och deras paleontologiska betydelse». Berättelser om utförda resor för vetenskapliga ändamål hade blifvit aflemnade af Letterstedtske stipendiaten Ingeniören I. G. HALLSTRÖM samt Filos. Doktorerne A. G. NATHORST, F. SVENONIUS och M, B. SWEDERUS. i Hr EDLUND redogjorde för några af Docenten vid univer- sitetet i Upsala Dr O. PETTERSSON utförda undersökningar öfver solens värmesträlning. * Hr CHR. LovEN meddelade resultaten af sina undersöknin- gar öfver de, vid intermittent elektrisk retning af motoriska ner- ver, i musklerna uppstående ljud. * Hr LINDSTRÖM redogjorde för innehållet dels af Professoren B. LUNDGRENS vid föregaende sammankomst inlemnade afhand- ling om Scaphites binodosus, och dels af den utaf Filos. Kandi- daten J. C. MOBERG afgifna berättelse om den resa han med understöd af Akademien utfört för geologiska forskningar i Skåne. Hr FRITH. HOLMGREN meddelade sina undersökningar om de färgblindas subjektiva uppfattning af färgerna, utrönt genom studium af endast på ena ögat färgblinda personer. Sekreteraren meddelade på författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:o »Sur la variation diurne de la force du vent II, af Amanuensen Dr H. E. HAMBERG. (Se Bihang till K. Vet. Akad. Handlingar); 2:0) »Vega-expeditionens geografiska ortsbestämningar», af Filos. Kandidaten C. A. LINDHAGEN (se Bihang till K. Vet. Akad. Handlingar); 3:0) »Berättelse om en med Akademiens understöd företagen geologisk forskningsresa till Schweiz och Tyskland» af Filos. Dr A. G. NATHORST*; 4:0) »Om tellurens dubbelklorider» af Filos. Kandidaten A. HöGBoM.* Genom anstäldt val kallades Professorn 1 matematik vid universitetet i Berlin KARL THEODOR WEIERSTRASS till ut- ländsk ledamot af Akademien. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Civil Departementet. Srir, W. Karta öfver Kronobergs län. Sthm. 1880. Fol. | Från K. Statistiska Centralbyrån. Bidrag till Sveriges officiella statistik. 3 häften. Från Svenska Akademien. Handlingar, D. 56. Från Svenska Jägarförbundet i Stockholm. Ny tidskrift, årg. 1880: H. 1—4. Från Entomologiska Föreningen i Stockholm. Entomologisk tidskrift, Årg. 1: H. 2—4. Från Svenska Trädgårdsföreningen i Stockholm. Tidskrift, Årg. 1880: H. 1—6. (Forts. å sid. 30). 2 d Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1881. N:o 1. Stockholm. / Om solens strålning. Af OTTO PETTERSSON. [Meddeladt den 12 Januari 1881.] »No phenomenon connected with radiant heat supposed to have been thoroughly in- vestigated is so imperfectly understood as its propagation through space», [JOHN ERICSSON.] Solens temperatur och värmeutstrålning har under senaste är- tiondet varit föremål för undersökningar af flera framstående forskare, hvilka dervid kommit till de mest skiljaktiga resultat som någon vetenskaplig undersökning ännu haft att uppvisa. Det är ingalunda undersökningsmetodernas olikhet, som föror- sakat de olika uppfattningar af problemet, hvartill dessa forskare kommit, ty undersökningarne öfver solvärmet hafva hittills en- dast skett efter tvenne olika metoder, hvilka vi kortast kunna beteckna såsom den aktinometriska och den kalorimetriska.") Den förstnämda metoden uppmäter temperaturhöjningen hos en kropp, som utsättes för solens strålar sa länge, till dess tem- peraturen blifvit konstant och den belysta kroppen under hvarje sekund förlorar lika mycket värme genom utstrålning till sin omgifning, ?) som den under samma tid direkte mottager från solen. Den kalorimetriska metoden angifver åter direkte, huru stor värmemängd (i kalorier), som solskenet under tidsenheten 1) Dessa benämningar sammanfalla icke alltid med de namn, som forskarne sjelfva gifvit åt sina apparater. Uttryck sådana som »pyrheliometer» »sol- pyrometer o. s. v. förekomma i litteraturen såsom benämningar pa instru- ment af ena eller andra slaget. ?) Som naturligtvis häiles i skuggan. För öfrigt redogöra vi här endast:för den s. k. statiska, icke för den dynamiska aktinometriska metoden. 4 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. meddelar åt ytenheten af ett föremål, som förutsättes ega en så fullkomlig absorbtionsförmåga som möjligt för det strålande värmet. Det är lätt att inse, att dessa metoder äro nära be- slägtade, ty om vigten och spec. värmet af den kropp (vanligen reservoiren af en luft- eller qvicksilfvertermometer), som i akti- nometern utsättes för solsträlarne, är kändt, så utgör denna i sjelfva verket en kalorimeter, af hvars uppvärmning den absor- berade värmeqvantiteten kan beräknas. Resultaten af både den aktinometriska och den kalorimetriska metoden tillåta!) oss att på induktiv väg sluta till temperaturen och värmet på solens yta. Jemföres nemligen den verkan, som solskenet utöfvar på aktinometern och kalorimetern, med de utslag, som strålningen från jordiska värmekällor framkallar hos dessa instrument, så kan man deraf sluta till solens temperatur och till den värme- mängd, som ytenheten af densamma utstrålar under hvarje minut. Den qvantitet värme, som en värmekälla på tidsenheten kan meddela genom strålning åt en absolut absorberande kropp. beror A. på värmekällans afstånd från den abs. kroppen B. » » temperaturöfverskott öfver densamma 04» » emissionsförmäga. Genom Sir JoHN HERSCHELS, POUILLETS, JOHN ERICSSONS m. fl:s försök känner man med ganska stor noggranhet, huru mycket värme, som jorden under en viss tid mottager från solen. Oaktadt sol-kalorimetern endast angifver den värmemängd, som direkte träffar dess absorberande yta, och verkan af de värme- strålar, som absorberas under det de genomtränga jord-atmos- fären, måste särskildt beräknas, ?) antingen genom jemförande observationer på stationer af olika höjd?) öfver hafvet, eller 1) Åtminstone anse samtliga forskare öfver solens värme, att induktionsslutled- ningens metod kan användas på detta problem. Som sedermera skall ut- vecklas, är förf. af denna uppsats af annan mening och anser, att man icke är berättigad att utan vidare sluta till solens temperatur och utstrålning från jemförelsen med jordiska värmekällor. 2) Då det endast erfordras att känna, huru stor bråkdel af solsträlningens in- tensitet, som absorberas af atmosfären, användes härtill vanligen aktinometrar. 3) T. ex. af Soret, Violle. Crova. Forbes m. fl. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1831. N:ol. 5 genom iakttagelser pa ett och samma ställe !) vid olika årstider och timmar af dygnet, då solens höjd öfver horisonten är olika och solstrålarne alltså måste genomtränga luftlager af mycket olika tjocklek; så äro likväl uppgifterna öfver den qvantitet värme, som solen utsänder till ytenheten af jorden temligen öfverensstämmande, ?) vare sig detta ytelement föreställes vara beläget omedelbart vid jordens yta eller vid yttersta gränsen af vår luftkrets. Det senare talet, som angifver totalmängden af det värme, som en qvadratmeter af var planets yta under hvarje minut mottager fran solen, är enligt POUILLET — 17,633 kalorier » JOHN ERICSSON = 19,286 » Vi skola vid den följande framställningen icke begagna oss af något medeltal mellan POUILLETS och ERICSSONS bestämnin- gar utan helt och hallet följa den senares beräkning. Det är nemligen att märka, att JOHN ERICSSONS bestämning är korri- gerad för samtliga omständigheter, som kunna utöfva inflytande vid uppmätningen af strålningens intensitet. ERICSSON har nemligen visat, att solskenets intensitet icke blott beror pa 2) I synnerhet af J. ERICSSON. ?) Eu mycket afvikande uppgift från de siffror vi i det följande meddela of- fentliggjordes 1877 (i Ann. d. Chim. et Phys.) af VıoLLE, Genom aktino- metrisk uppmätning af solsträlningens intensitet under några dagar i April och Augusti 1875 på spetsen af Montblanc, Glacier de Bossons och Grands- Mulets uppskattade denne forskare totalmängden af det värme, som sol- skenet i minuten meddelar 1 qv. meters yta af jorden (tagen vid atmosfärens öfre gräns) till 25,40 ealorier. Differensen mellan denna uppgift och de öfriga beror naturligtvis isynnerhet på den olika uppskattningen af den värmeqvantitet som absorberas, under det solstrålarne genomtränga luftkret- sen och dess vattenängor. Vattenängornas absorberande inflytande har J. ERICSSON sökt utröna genom observationer under vintertiden, då vatten- ängans mängd i atmosfären är ringa, VIOLLE åter genom samtidiga iakt- tagelser på ställen, som äro belägna på olika höjd och genom en approxi- mation som grundar sig härpå. Det torde vara skäl att påminna om, att de sista årens vetenskapliga undersökningar i viss mån förändrat uppfatt- ningen af atmosfärens värmeabsorbtion. Man har skäl att antaga, att vat- tenångans inflytande är mycket mindre, än hvad man på grund af TYNDALLS uppgifter antagit. Deremot har en ny faktor tillkommit nemligen Ozonet ; i luftens högre lager, hvilket wan har skäl att antaga ej är utan inflytande åtminstone på absorbtionen af det 3. k. »ljusa värmet». 6 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. solens zenithdistans samt på luftens och vattenångans absorb- tion utan äfven på jordens plats i dess elliptiska bana, så att solstralningen om vintern, då jorden befinner sig i sitt perihe- lium, är starkare !) än under sommaren, då jorden intager sitt längsta afstånd från solen. Värmeeffekten af de solstrålar, som falla på ytenheten af jorden, bör alltså angifvas sådan den är på någon viss dag af året, emedan den synvinkel, hvarunder denna yta skulle synas från solen och följaktligen äfven sol- stralarnes- spridning förändrar sig med hvarje dag af året. Der- till kommer, att JOHN ERICSSONS experimenter äro anstälda med de utmärktaste hjelpmedel nutidens vetenskap eger, så att t. ex. absorbtionen af det strålande värmet sker uti lufttomt rum ?) och uti en omgifning af blankpoleradt silfver, som hålles vid alldeles konstant temperatur under försöket. Den eljest så störande korrektionen för kalorimeterns värmeförlust under för- söket undviker JOHN ERICSSON genom ett ytterst sinnrikt an- vändande af det s. k. Rumfordska konstgreppet, utan att deri- genom, sasom eljest, något godtyckligt antagande införes i kalkylen. Enligt ERICSSONS bestämning var alltså intensiteten af sol- strålningen d. 7:de Mars 1871: = 19,256 kal. pa 1 qv. meters yta under I minut. Genom att tillämpa lagen om värmesträlningens aftagande i förhållande till qvadraten pa afstandet ?) beräknade ERICSSON, att den värmemängd, som under hvarje minut af denna dag ut- stralades från 1 gvadratmeter af solens yta var = 875,570 kalorier. +) 1) VioLLE har (Ann. d. Chim. et Phys. Serie VIX) kommit till ett motsatt resultat. Detta är förnämsta skälet, hvarföre vi uteslutit VioLLrEs tal vid uppgörandet af beräkningarne i denna afhandling. VIiorzE har nemligen med sina apparater icke lyckats att påvisa en af de kosmiska orsaker (neml. jordens solafstånd) till solstrålningens variation, som likväl måste utöfva ett inflytande, hvilket J. Erıcsson deremot lyckats både konstatera och uppmäta. Detta är i synnerhet en vigtig omständighet, som ensam skulle vara i stånd att förklara skilnaden mellan PouILLETS och ERICSSONS resultat. 3) »While the dispersion of the rays on that day was in the ratio of 45400: 1». Se: »Radiant heat», Chapt. V. Enheterna vid alla beräkningarne i denna uppsats äro meter, kilogram och 2 a Ne temperaturgrader enligt Celsius. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:ol. 7 Derom, att denna eller atminstone en liknande värmemängd under hvarje minut utkastas i verldsrymden frän ytenheten af solen, äro vetenskapsmännen f. n. fullkomligt ense. Man har kommit till antagandet af detta (som det visserligen tyckes) enormt höga tal genom de sorgfälligaste kalorimetriska upp- mätningar och genom sträng tillämpning af lagen om det strå- lande värmets spridning, en lag, som haft hemul inom natur- vetenskapen allt sedan NEWTONS tid: Men när man kommer till den nästa vetenskapliga frågan, som angår solen, nemligen: »hvilken temperatur måste solens yta ega, då den under hvarje minut utsänder så oerhörda värme- qvantiteter», så utfalla svaren i yttersta grad olika. Enligt ERICSSONS !) bestämning är solens temperatur = 2,241,973° C. ZÖLLNERS » » » » = 68,000° C. DEVILLES ?) » » D » = 2,500° C. POUILLETS » » » » = 224016. VICAIRES ?) » » » » = 1.398” C. VIOLLES ?) » > » » = 1.500? C. » » » » » = 1,408° ©. RosETTIS ?) » » » » — 10,000° ©. Ett bevis, huru osäker denna fråga är, lemna Pater SECCHIS uppgifter öfver solens temperatur, hvilka vexlat mellan 10,000,000° C. och 133,780? C. Då storleken af det absorberade värmet beror dels på värmekällans emissiva förmåga och dels på dess temperatur- öfverskott öfver den absorberande kroppen, kan man naturligt- vis skrifva solens enorma värmeutstrålning hufvudsakligen på den ena eller andra af dessa båda faktorers räkning. Enligt 1) Radiant heat Chapt. X. 2) C. R. LXXIV. 1872. 2) C. R. LXXIV. 1870, 2) Ann. de Chim. et Phys. 1877. >) Di aleuni recenti progressi nelle scienze fisiche ete. Padua 1877. Dessa uppgifter gälla den effektiva temperaturen vid solens yta. Med uppgifterna af de 3 sistnämde forskarne öfver den s. k. verkliga temperaturen hos solens kärva anse vi oss icke hafva något att göra. emedan dylika tal helt och hållet bero på godtyckliga antaganden. 8 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÄLNING. ERICSSON, som tillämpar Newtons utsträlningslag, hvilken han medelst flera olika försök verifierat ända till jernets smältpunkt, har solens yta en ganska ringa emissionsförmåga (4,3 gånger mindre än smält jerns) och måste följaktligen hafva en enormt hög temperatur för att kunna utsända så stora värmeqvantiteter under hvarje minut. De öfriga forskarne !) hafva lagt DULONGS och PETITS lag till grund för sina beräkningar, hvarigenom de kommit till antagandet af en jemförelsevis låg temperatur (1400° —2000? C.) och en ofantligt stor emissionsförmåga hos solen. Intetdera af dessa antaganden öfverensstämmer med sanno- likheten. Uppgiften å en soltemperatur af flera millioner grader upptager vetenskapen med misstroende, emedan en dylik tem- peratur ej tyckes vara behöflig för att förklara. .de fenomen, som spektralanalysen iakttagit hos solen och dess glödande omhöljen. Hvad åter de uppgifter beträffar, enligt hvilka solens värmegrad ej skulle öfverstiga smält jerns temperatur, oaktadt hvarje qva- dratmeter af dess yta i minuten utstrålar öfver 800,000 kalorier, så har JOHN ERICSSON häremot uppställt en deductio in absur- dum, som väl förtjenar omnämnas, emedan den grundar sig på ett af de väldigaste experiment, ?) som värmeläran känner. JOHN ERICSSON har nemligen direkte uppmätt den värmemängd i kalorier, som ytenheten af smält gjutjern utstrålar till en ab- sorberande yta, som befinner sig i dess omedelbara närhet. Han lät vattenkalorimetern, som skulle absorbera värmet, medelst flottörer af tegelsten flyta på ytan af en smält hvitglödande jernmassa (af öfver 3,170 kgrs vigt). så att kalorimeterns ab- sorberande bottenyta sväfvade omedelbart öfver jernets glödande yta. Den värmemängd, som under dessa förhållanden utstråla- des af en qvadratmeter af jernets yta i minuten var endast = 2,747 kalorier. ?) 1) Med undantag af RosETTI. 2) Se Radiant heat chapt. XIII. 3) Enligt vår äsigt är en kritik af såväl NEWTONS som DuLONGS och PETITS lag genom en ny undersökning af det strålande värmet ett af vetenskapens ÖFVERSIGT AF K. VETENSK. AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o I. 9 Vårt ändamål är icke att utföra en’ kritik af de ofvan- nämde undersökningarne öfver solens temperatur, hvilka såsom vi sett leda till nästan oantagliga resultat, vare sig man till- skrifver solens yta en utstrålningsförmåga, som någorlunda öf- verensstämmer med vår erfarenhet af glödande kroppar, men en temperatur, som icke blott öfvergår vår erfarenhet utan i sjelfva verket äfven vår föreställningsförmåga 1), eller man håller sig inom rimliga temperaturgränser men antager en utstrålnings- förmåga hos solen, som tusenfaldt öfverstiger allt hvad man i den vägen iakttagit hos jordiska ting. Såväl det ena som det andra resultatet är i vara ögon ett felslut beroende pa oriktig- het hos någon af premisserna, hvilket af sig sjelft korrigeras, så snart man upptäckt det felaktiga antagande, hvarpå konklu- sionen hvilar. ; Detta antagande, som vi anse felaktigt och vilja under- kasta en kort kritik, är: »att hvurje qvadratmeter af solens yta förlorar 875,970 värmeenheter i minuten genom utstrålning åt verldsrymden». vigtigaste och mest trängande problem. Sättet, hvarpå en sådan undersök- ning skall utföras, kan icke vara tvifvelaktigt. Samma metod, som DULONG & Prrıt och J. ERICSSON (Radiant heat, chapt II) följt med så olika re- sultat erbjuder sig af sig sjelf. Men ett oundgängligt vilkor tyckes vara, att mellan radiatorn och recipienten framställa ett så absolut vacuum som möjligt. Man erinrar sig, huru väsentligt afvikande resultat NARR (Pogg. Ann. CXLII) redan mellan gränserna 0°— + 115° lyckades erhålla medelst DULONGS egen metod, endast derföre, att han använde qvicksilfverluftpumpen i stället för den vanliga vid bortskaffandet af luftlagret mellan den upp- värmda och den afkylda ytan. Om man härmed jemför WINKELMANNS undersökningar öfver gasers ledningsförmåga för värmet, så synes denna ledningsförmåga åtminstone vid vissa grader af förtunning vara i synnerlig grad beroende af trycket. Derför anse vi som en brist vid J. ERICSSONS experimenter, hvarigenom han verifierat NEWTONS lag, att förf. ingenstädes omnämner, hvilket vacuum han lyckats åstadkomma inom sina apparater. Professor ROosETtTIS försök att finna lagen för utsträlningen genom jem- förelse mellan de utslag, som olika jordiska värmekällor framkalla hos hans thermomultiplikator, äro synnerligen anmärkningsvärda, men synas oss icke utan vidare kunna tillämpas på strålningen genom tomrummet. 1) Ty en vetenskapsman, som tillskrifver solen en temperatur af 2 till 10 millioner grader, skall säkerligen ha svårt att förklara, hvilken föreställning om materiens tillstånd och egenskaper han förknippar med detta anta- gande, 10 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. Såsom vi redan nämt, äro alla fysici i det närmaste ense i afseende pa detta antagande, som blifvit bevisadt genom kalori- metrisk uppmätning af solskenets intensitet på ytenheten af jor- den och genom tillämpning på detta resultat af NEWTONS lag om ljusets och värmets spridning i verldsrymden. Det är mot den spekulativa, icke mot. den experimentella delen af detta antagande, som var kritik riktas. Vi pasta, att man icke utan vidare förbehåll kan tillämpa ett resultat, som blifvit faststäldt för ytenheten af jorden, på verldsrymden, eller integrera den solstrålning, som jorden mottager i minuten, för hela det sfäriska skal, som man kan tänka sig inlagdt i rymden med jordbanans radius vector till radie; vi anse: att solen icke nödvändigt måste förlora lika mycket värme åt alla håll i rymden. ; Detta har man likväl hittils ansett som en axiomatisk san- ning, såsom ett korollarium, som både logiskt och fysikaliskt låter omedelbart härleda sig ur lagen om värmesträlningens af- tagande med qvadraten pa afständet. Denna lag uttryckes van- ligen sa: »intensiteten af strålande värme och ljus står i om- vändt förhållande till qvadraten på afståndet från ljus- eller värmekällan». 1) Då NEWTON sjelf tillämpar denna lag på so- lens strålning, säger han ?): »The heat of the sun is as the density of its rays». Vidare yttrar han: »The densities of the diverging rays are reciprocally as the square of the distance from the centre of the sun». I dessa ord ligger intet annat, än att ljuset och värmet ha tendens att fördela sin verksamhet i rymden på nämda sätt. Hurudant resultatet blir, om man icke blott tar i betraktande sjelfva ljuskällan och den tendens, som innebor i densamma, utan äfven den effekt, som uppstår, då man mot densamma sätter absor- berande kroppar af olika beskaffenhet, är icke uttryckt uti 1) J. ERICSSON föreslår följande ändring: »the intensities are as the areas, over which the rays are dispersed». \ 2) Citationen (eller öfversättningen) är af J. ERICSSON; se Radiant heat chap- ter I. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. Il NEWTONS lag. !) Man invänder måhända, att NEWTONS lag just är härledd från iakttagelsen af den vexelverkan, som upp- står emellan lysande och belysta kroppar, emedan frågan om en ljuskällas värmeförlust och strålspridning i det fall, att den är omgifven af ett obegränsadt tomrum, icke faller inom området för mensklig erfarenhet. För att bemöta detta, måste vi fästa uppmärksamheten på några af de experiment, hvarigenom man hittills bevisat giltigheten af denna lag. J. ERICSSON, som börjar sitt stora arbete »radiant heat» med att uppvisa oriktigheten af ett bevis, som anföres af MEL- LONI och af TYNDALL, har sjelf experimentellt ådagalagt, att värmeeffekten af en radierande kropp på en absorberande yta, hvars alla punkter (mot MELLONI) befinna sig på afstandet »r» från radiatorn, förhåller sig till värmets a verkan pa en lika stor yta?), hvars alla 2 punkter hafva afstandet R, såsom = a a Men detta gäller naturligtvis »ceteris > D paribus», sa att ytorna mäste ega t. ex. samma absorberande förmåga och samma temperatur, ty om i följande b figur »k» betecknar den radierande kroppen och halfsfärerna »a» och »b» hafva samma radie »R» och äro af samma ämne, men »a» hålles vid 100° och »b» vid 0”, så blifva värmestrål- 1) Lika litet som man ifrån den allmänna lagen, att två magnetiska massor attrahera eller repellera hvarandra omvändt som qvadraten på afståndet, får draga den slutsatsen, att två magneters eller magnetpolers inverkan på hvarandra skulle kunna uttryckas lika enkelt. Man vet, att den ena magnet- polen åstadkommer en fördelning af magnetismen hos den andra, hvilken oupphörligt ändrar sig med afståndet, och gör att uttrycket för denna vexel- verkan blir mera inveckladt. ?) Dermed är satsen naturligtvis strängt bevisad endast för sfäriska skals in- verkning på hvarandra, men dervidlag är det likgiltigt, om värmekällan be- finner sig i centrum och de absorberande ytorna på något af de sfäriska skalen, eller om det — såsom i allmänhet är fallet vid ERICSSONS experi- menter — är något ytelement af dessa sfäriska skal, som radierar mot medelpunkten. De öfriga experimentella bevisen för denna sats (af LAMBERT, MELLONI 0. 8. v.) bevisa fullkomligt lika mycket (eller lika litet) som ERICS- SONS, och behöfva ingen särskild diskussion. 12 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÄLNING. ningens inverkningar !) pa »a» och »b» ingalunda lika stora, x R? i trots qvoten 55 — 1. Om man nu t. ex. ville pa grund af ERICSSONS experimen- ter sluta till, att solen förlorar lika mycket värme åt alla håll i rymden som at jorden, så skulle man tydligen öfverskrida in- duktionsbevisets gräns, emedan man ej kan använda vilkoret »ceteris paribus» på ytenheten af jorden i samma mening som på de ytelement, som man kan tänka sig inlagde i tomrummet normalt mot någon af jordbanans radii vectores. Solen, som endast på några få hall är omgifven af värmeabsorberande ma- teria och för öfrigt utsänder sina strålar åt tomrummet, befin- ner sig tydligen icke under samma förhållanden som de värme- källor, hvilkas strälning vi studera vid våra experimenter. För att likväl kunna tillämpa erfarenheten om solvärmets absorbtion vid jordytan pa hela verldsrymden måste man uppställa tvenne nya, helt och hållet spekulativa satser, af hvilka den första är axiomatisk men den senare är mycket tvifvelaktig. I. Man antager: att ljuset och värmet har tendens att sprida sin verksamhet i rymden i ett förhållande, som är om- vändt som afståndets qvadrat — alldeles oafsedt, om ljuset och värmet på sin väg möter någon materia eller icke. Denna sats utgör just den af NEWTON o. a. uttalade strälningslagen i dess generella och abstrakta form. Den kan icke sägas vara bevisad genom ofvannämda experiment af ERICSSON, MELLONI m. fl. i annan mening, än att den utgör den enda tänkbara grunden till saväl dessa fenomen som till alla andra verkningar af strål- ningen, som vetenskapen känner. Il. Man antager: att tomrummet är en fullkomlig ledare för strålande ljus och värme, och att jorden är en lika fullkom- ligt absorberande kropp. Med tillhjelp af denna föreställning är -det lätt att göra den slutsats om solens värmeförlust under hvarje minut, som J. ERICSSON, POUILLET, m. fl. dragit. Denna - solens totala värmeförlust under loppet af 1 minut finnes då 3) Se tillsats I vid slutet af afhandlingen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:ol. 13 genom att integrera öfver hela det sfäriska skal, som kan om- skrifvas kring solen med jordbanans halfva diameter till radie. Denna föreställning hvilar egentligen i fysikaliskt hänseende på en teori öfver ljuset och värmet, som man numera öfver- gifvit såsom oriktig, men som tyckes tidigare hafva försvunnit ur vetenskapen än ur vetenskapsmännens föreställningskrets, nemligen emissionsteorien. Om ljäset och värmet föreställas vara projektiler af någon oändligt fin materia, som utslungas radiellt från den lysande kroppen, så är klart, att den förlust af lefvande kraft, som solen lider, då den utskickar dessa pro- jektiler, är alldeles densamma, antingen solstrålarne genomtränga tomrummet eller träffa jordytan och konsumera sin egen rörelse- qvantitet vid stöten mot densamma "!), alldeles som den qvan- titet af kemisk energi, som förbrukas vid krutets förbränning, när en kanon affyras, är oberoende af, huruvida kulan träffar skottaflan eller icke. ; Men enligt den moderna vetenskapens föreställningssätt sker meddelandet af ljus och värme från solen till jorden genom en oafbruten följd af vibrationer. Hvarje solstråle är att anse som ett fortlöpande band af etervågor, längs hvilket kraft och mot- stånd, aktion och reaktion från kedjans ändpunkter kan med- dela sig. Denna asigt lägger intet hinder i vägen för den tan- ken, att, om eterböljornas lefvande kraft på något ställe dämpas eller afledes (absorberas), ny kraft och energi kan tillströmma från vågrörelsens källa, och detta fortare och snabbare än dit, der intet aflopp eller absorbtion eger rum, och intet behof af hastigare tillförsel af lefvande kraft gör sig gällande. Om denna tanke vore riktig, lika säkert som den kunde vara det, så skulle solen icke förlora lika mycket värme åt tomrummet, der det 1) Likväl är det ologiskt, äfven enligt denna teori, att anse, att solstrålningen åt hvarje håll i rymden förbrukar lika mycket af solens energi utan att taga i betraktande den reaktion, som den belysta kroppen kan ställa der- emot. Jorden utsänder nemligen i sin ordning dylika projektiler mot sol- skifvan, hvilka måste öka den senares förråd af lefvande kraft, och följakt- ligen måste man enligt emmissionshypotesen antaga, att solen förlorar mera värme åt verldsrymden för öfrigt än åt jorden. 14 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. tyckes oss gagnlöst försvinna, som at planeterna, der vi veta att det väl behöfves. Ej heller skulle man behöfva att tillskrifva solen en temperatur, !) som öfverskrider all vetenskaplig erfa- renhet och en värmeutstralning (af 875,500 kalorier i minuten pa qvadratmetern), hvilken ingen kemisk eller mekanisk process i längden kan underhälla. ‘ Da man lyckats beräknk, att solens värmeutstralning, ifall den berodde pa nagon kemisk förbränningsprocess, ej skulle kunna fortgå 1 samma skala som hittills mer än några Artusen- den, så vände man sig till mekaniska förklaringsgrunder. Om vi alldeles bortse från de teorier, som förklara solvärmet genom instörtandet af stora eller små komet- och planetmassor i solen, hvilket aldrig inträffat, sa langt mensklig erfarenhet räckt, så har man att räkna hit den hypotes, som på grund af Kant- Laplace’ska teorien blifvit framstäld först af HELMHOLTZ sedan af J. ERICSSON, nemligen att solvärmet underhälies genom solens egen sammandragning. Denna hypotes tillåter lyckligtvis be- stämda beräkningar. En sammandragning af solens massa, hvarigenom dess radie förkortas +ralan utvecklar tillräckligt värme för att underhålla solens utstrålning under 2,289 ar enligt HELMHOLTZ ?) 2» 24.1,805.a2°50>2 0. J- ZERIESSON.) Enligt den sistnämnde författaren måste solens yta hvarje ar sjunka in 38 meter mot medelpunkten. Inom 2,000,000 ar skulle solens diameter ha förkortats 7, och derigenom skulle dess lysande yta hafva förminskats i förhållandet 100:81. Det visar sig häraf, att hvarje teori kommer till korta, som vill redogöra för orsaken till den enorma värmeutsträlning, som solen nu anses ega. De väldigaste källor till mekanisk kraft och värme, som fysiken känner, skulle längesedan hafva sinat ut, !) Eller en emissionsförmåga. 2) HELMHOLTZ »Über die Wechselwirkung der Naturkräfte». Beräkningen grun- dar sig pa PouvIiLLETS bestämningar. 3) ERICSSON Radiant heat chapt. VII. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o I. 15 innan ännu jordens geologiska utvecklingshistoria nått öfver den paleozoiska perioden. Och lika litet som den nu herrskande teorien förmår redogöra för den termiska jemvigten och uppe- hållelsen inom planetsystemet under föregående tider, lika trånga gränser uppställer den för framtiden. Enligt J. ERICSSON var solstrålningens intensitet !) under tropikerna för 2,000,000 år sedan = 45° C. för närvarande = 37,33° C. efter 2,000,000 ar — 30,20°0. Man finner, att antagandet af en likformig utstrålning åt hela verldsrymden medför åtskilliga motsägelser både i afseende på solens fysiska beskaffenhet, dess temperatur, emissionsförmaga 2 0. s. v. och på jordens geologiska utveckling. ?) Men vi måste tillse, att vi icke, för att vinna ett speku- lativt ändamål, rubba några erkända fysiska förutsättningar. 1) D. v. s. dess aktinometriska intensitet. ?) Detta antagande af likformig utstrålning och värmeförlust åt alla håll i rymden mot hvilket vi här inlägga en gensaga, ligger, såsom nämdt är, till grund för alla de forskares beräkningar, hvilka vi anfört. Tydligast har det blifvit uttaladt af J. Ericsson (Radiant heat) och af TYNDALL i hans bekanta arbete »Värme betraktadt såsom rörelse»; Han yttrar (se svenska uppl. sid. 267): »Tänkom oss en ihålig sfär, i hvars medelpunkt den strå- lande verldskroppen befinner sig, och hvars radie är lika med jordens sol- afstånd; den del af denna sfärs yta, som vår planet afskär, förhåller sig till hela ytan som ; 1:2,300,000,000 och i samma förhållande står alltså uppenbarligen äfven jordens lilla andel af solens utsträlning till dennas hela belopp». Denna oerhörda utstrålning af solvärme åt verldsrymden, hvilket Tyx- DALL Pp. s. ställe mycket betecknande benämner »slöseri» tillika med det (af RANKINE) först påvisade förhållandet, att verldssystemets »energi» alltjemt sträfvar att öfvergå från potentiell till aktuell d. v. s. i sista hand till mo- lekularrörelse eller värme, har förmått RANKINE (Phil. Mag. Ser. IV. Vol. IV. p. 358) att framställa den bekanta djerfva hypotesen om en koncentra- tion af det strålande värmet från eterns yttersta gränsytor i tomrummet, hvilka dervid skulle verka såsom ett slags konkava spegelytor. Cuausıı vederläggning af denna hypotes (Pogg, Ann. 1864) är bland annat märk- värdig derföre, att CLausıus för att kunna upprätthålla den grundsats, hvarpå han uppbyggt sin utveckling af 2:dra hufvudsatsen i mek. värme- teorien, nödgas antaga, att värmeemissionen från en kropps ytor ej ensamt är beroende af ytans beskaffenhet och temperatur utan äfven af det omgif- vande mediets fysiska beskaffenhet. Se äfven Q. Icınıus. Pogg. Ann. CXXVII. 16 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. Derför vilja vi först undersöka, huru frågan om solens utstrål- ning visar sig ifrån den vigtigaste synpunkt, fysiken känner, nemligen den mekaniska värmeläran. Mekaniska värmeläran lär oss, att kraft och energi icke kan försvinna utan endast uppträder i nya former, då den meddelas af ett föremål till ett annat. Det värme, som solen utstrålar i verldsrymden, måste derför återfinnas såsom lefvande kraft hos eterpartiklarne, hvilka fortplanta ljus- och värmevågorna. Mekaniken lär dessutom, att en kropp icke kan öfverflytta sin rörelse på en annan, utan att den senare förmår reagera mot den förre. Det är ej otänk- bart, att den materia, som finnes samlad i jordens och plane- ternas massor, erbjuder ett vida större motstånd mot solvärmets inverkan än etern i verldsrymden, och att alltså ett tillfälle till verkligt arbete !) med konsumtion af värme och lefvande kraft först då kan sägas erbjuda sig-åt solen, när dess strålar falla på planeternas ytor. Det enda, som erbjuder någon svärighet att förklara, är den omständigheten, att det är ett och samma medium (etern), som fortplantar solvärmet till planeterna och åt verldsrymden. Men denna svårighet försvinner, då man besinnar, att de etervibra- tioner, som ga ut åt verldsrymden, bilda vågor af annan art, nemligen s. k. löpande vågor, än de, som träffa planeternas ytor, hvilka utgöra stående vågor. Längs dessa stående vågor har man anledning att antaga, att verkan och motstånd desto hellre kunna fortplanta sig, som man vet af erfarenheten, att en dylik bildning af stående vågor alltid inträffar, der en vågrörelse stöter på motstånd. Om vi jemföra solen och de etervågor hon ut- sänder med en ångmaskin, hvars piston genom en häfstäng kan 1) D. v. s. mätbart arbete i detta ords vanliga betydelse. Naturligtvis måste vi anse, att arbete förrättas, då eterpartiklar försättas i vibration, men på storleken af detta arbete ega vi intet mått, då eterpartiklarnes massa är okänd och man ej vet, hvilken reaktion dessa sätta mot solens aktion. Kunde man åter bevisa, att det fordrades en värmemängd af 19,286 värmeenheter för att sätta eterpartiklarne inom en stympad kon af 1 qvadratmeters topp- yta och 17,904,000 kilometers höjd, hvars spets är belägen i solens medel- punkt, i vibration, så skulle åsigten om den likformiga utsträlningen i rym- den vara bevisad från mek. värmelärans ståndpunkt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 17 förenas med drifhjulet till en arbetsmaskin, så skulle visserligen kraft och bränsle förbrukas, då ångmaskinen verkade, utan att häfstången kopplats fast vid drifhjulets vef, men den egentliga kraftförbrukningen skulle dock först inträda, när detta skett, och ett mot ångmaskinens styrka proportionerligt motstånd in- förts i systemet. | | Enligt denna äsigt om solens strålning skulle dess värme- förlust vara störst åt de håll i rymden, hvarest planetbanorna befinna sig, d. v. s. åt ekliptikan. De olika planeterna aflägsna sig aldrig betydligt från detta plan, och solens eqvatoreala (eller subeqvatoreala) bälte, som är normalt deremot, bör alltså i vida högre grad än den öfriga delen af dess yta förlora värme genom strålning. Ett faktum, som synnerligt väl öfverensstämmer med denna vår hypotes, är solfläckarnes fördelning öfver solens yta. Man vet, att dessa fläckar visa sig just i granskapet af och på 30—35 graders afstånd från solens eqvator och endast sällan på öfriga delar af solskifvan. Den asigten, att solfläckarne bero på utbrott !) af hetare massor från solens inre, hvilka ersätta de värmeförluster, som uppkommit vid solytans afsvalning, är myc- ket allmänt antagen. Orsaken till dessa värmeförluster och dessa utbrott skulle vara lätt funnen, om man erkände, att solen sannolikt förlorar jemförelsevis mera värme genom strålningen mot planeterna än eljest, och redan detta anse vi vara ett stöd för var åsigt. Men den närmare undersökningen af solfläckarnes förekomstsätt lemnar oss ännu mera bindande bevis. Solfläckarne uppträda periodiskt, och dessa perioder stå i samband med planeternas omloppstider och plats relativt till solen. LOCKYER yttrar 1 sitt verk »Solar physics» (sid. 81): It is an astounding but apparently well-proved fact, that the birth and behaviour of spots are regulated by the position of the planetary bodies, so that we may cast the horoscope of a sun spot with some approach to Truth. In order to obtain !) Att dervid på samma gång förekommer ett nedstörtande »a downrush» (se Solar Physics af LocKYER) i solen af kallare och i viss grad kondenserade ämnen från ytan är endast en annan sida af samma fenomen. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 1. 2 18 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. grounds for this conclusion, the Kew astronomers have laboriously measured the area of all the sunspots observed by CARRINGTON from 1854 to 1860, and they find, as the result of their in- quiries, that a spot has a tendency to break out at that portion of the sun, which is nearest to the planet Venus ..... We here speak of Venus, as it appears to be the most influential of all the planets in this respect. Jupiter appears also to have much influence; and more recently it has been shown, that Mercury has an influence of the same nature, although more difficult to discuss on account of his rapid motion. Should therefore any two of these planets — or, still better, should all three — be acting together at the same place of the sun, we may expect a very large amount of spots, which will attain their maximum at that portion of the sun most remote from these planets: ..... Very recently also Mr BAXENDELL of Manchester has pu- blished some observations, from which we may perhaps conclude, that the direct heat of the suns rays varies with the state of the suns surface. These observations require confirmation, but they bear out the idea, that at these periods, there is a greater amount of coldabsorbing atmosphere above the suns photosphere. Det är kändt, att solfläckarnes uppträdande sker i kortare och längre perioder. Den kortare perioden 11,11 år har af CAR- RINGTON blifvit satt i samband med Jupiters ställning 1 för- hållande till solen, den längre perioden, 59 ar, tyckes regeras af Jupiters och Saturni kombinerade inflytande. Det är intres- sant att iakttaga, huru astronomerna och fysici hittils förklarat detta samband mellan solfläckarne och planeternas ställning till solen. I allmänhet anse naturforskarne, att solfläckarne uppstå genom de störande inflytanden, som attraktionen af planetmassorna, utöfvar på de upp- och nedgående strömningarne i solens gas- formiga omhöljen, ungefär i samma väg som ebb och flod på jorden åstadkommes af månens inflytande. JOHN ERICSSON ytt- rar (Radiant heat chapt. VI): The attraction of the planetary masses will seriously disturb the vertical circulation by alter- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:ol. 19 nately impelling and retarding one or the other of the descen- ding and ascending columns of heated matter thus occasioning great irregularity. The periodic change of position of the centre of gravity of the aggregate planetary mass must necessarily produce a periodic maximum and minimum disturbance of the descending and ascending currents within the solar mass. It will be evident, that the frequent near approach and consequent powerful attractior of Venus greatly complicates the question of maximum disturbance. Likväl tycka vi oss finna spår af en annan asigt om denna sak ehuru dunkelt uttalad i Kew-astronomernas afhandling om »planetary influence» (se LOCKYER p. a. s.). The following question may occur to our readers: How is it possible, that a planet so far from the sun as Venus or Ju- piter can cause mechanical changes so wast as those, which sunspots exhibit? We would reply in the following terms to this objeetion: We do not of course imagine, that we have as yet determined the nature of the influence excerted by these planets on the sun; but we would nevertheless refer to an opi- nion expressed by Professor TAIT, that the properties of a body, especially those with respect to heat and lisht, may be influ- enced by the neighbourhood of a large body ..... The mo- leeular state of the sun just as that of the cannon or of the fulminating powder may be externally sensitive to impressions from without . . . . (?) We may infer from certain experiments especially those of CAGNIARD DE LATOUR, that at a very high temperature and under a very great pressure the latent heat of vaporisation is very small, so that a comparatively small amount of heat will cause a considerable mass of liquid to assume the gaseous form and vice versa. We may thus very well suppose that an extremely small withdrawal of heat from the sun might cause a copious condensation; and this change of molecular state would of course by means of altered reflection etc. alter to . a considerable extent the distribution over the various particles 20 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. of the suns surface of an enormous quantity of heat, and great mechanical changes might very easily result. Detta är i sanning »ett dunkelt tal». Egentligen tyckes Professor TAIT hafva menat, att temperaturtillstandet på solens yta befinner sig i någon slags temperär och labil jemvigt, hvil- ken af ringa mekaniska anledningar kan rubbas, hvarefter genom förändrad reflexionsförmåga hos solens yta ännu större förän- dringar kunna följa; men de kritiska orden: »a small withdra- wal of heat from the sun» gifva oss dock anledning att hoppas, att 1 detta uttryck af den store forskaren i den matematiska fysiken ligger implicite uttaladt — för första gången i den natur- vetenskapliga litteraturen — ett närmande till det åskådnings- sätt öfver solens strålning, som vi ofvan uttalat. Det återstår ännu att utveckla, hvilken betydelse man har att tillskrifva absorbtionen af värme och ljus enligt den åsigt vi nyss uttalat om värmeutbytet mellan himlakropparne, och vi egna en ny afdelning af vår uppsats ät detta ämne, emedan vi tro, att nya konseqvenser angående tillståndet inom solsystemet derur kunna dragas. Vi hafva ofvan (sid. 15) i allmänhet be- tecknat absorbtionen såsom en dämpning, en afledning eller ett aflopp för vågrörelsens lefvande kraft. I stället för att söka bygga upp en definition af ordet på grund af dessa eller några andra synonyma uttryck vilja vi framställa vår uppfattning af saken genom en jemförelse mellan detta begrepp och ett annat, hvilket genom erfarenheten på kemiens område blifvit mycket noggrannare studeradt än absorbtionen nemligen kondensationen. Dessa båda begrepp beteckna analoga förlopp inom två olika områden. Kondensation motsvarar samma fenomen hos den vägbara materien, som absorbtion betecknar hos den s. k. ovägbara materien, d. v. s. etern; likväl med en skilnad. Van- ligast användes ordet kondensation om angors (t. ex. vatten- angors) förtätning till fiytande eller fast form. Om man tänkte sig, att solen innehölle en betydande mängd vattenånga i sin ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 21 atmosfär 1) och det oaktadt vore i samma glödande tillstånd som nu, så kunde man antaga, att en kondensation af vatten- ånga från solen skulle ega rum på jorden. Ty emedan en hög temperatur verkar långt mera expanderande på ångor än på gaser, så skulle, trots solens attraktion, vattenångan utbreda sig från densamma likformigt i rymden, ända tills de yttersta ång- molekylerna påträffade en kondenserande kropp säsom t. ex. verldshafven på jorden. I den vexelverkan, som nu skulle upp- stå, kunna vi urskilja 3 momenter. 1) Skulle den likformiga spridningen af vattenånga i rymden upphöra. Bakom de första kondenserade ängmolekylerna skulle ett tomrum uppstå, hvilket skulle ge anledning till tillströmning af flera. Man vet, att i det ögonblick ventilen öppnas mellan ängeylindern och kondensatorn, blir trycket i densamma herrskande i hela rörledningen. Alltså måste flera ängmolekyler utsändas från solen mot jorden än åt andra håll och 2) en öfverflyttning af vattenmolekyler från solen till jorden ega rum. i | 3) Dessa angmolekyler medföra sitt latenta värme vid denna öfverflyttning och öfverföra alltså till jorden från solen en qvan- titet af värme och lefvande kraft. Kondensationen omfattar alltså icke blott en öfverflyttning af materia utan äfven af lef- vande kraft. | Ett annat exempel. Lätom oss antaga, att solatmosfären bestode af chlorvätegas, och att solens hetta vore nog stark att drifva dess yttersta lager ända ut till vart planetsystems yttersta gränser. Då man känner huru begärligt chlorvätegas absorberas?) af vatten, kan man sluta till, att inverkningen af jorden skulle blifva änvu intensivare än i förra fallet, och att vi skulle kunna iakttaga i afseende på denna inverkan samma 3 momenter: 1) Ett upphörande af den likformiga utströmningen af salt- syregas från solen. ') Solen innehåller naturligtvis icke vattenånga, emedan dennas dissociations- temperatur ligger långt under solens temperatur. 2) Det är ganska anmärkningsvärdt, att kemien just betecknar denna art af gasers förtätning (kondensation) med uttrycket absorbtion. Nn Nn OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. 2) En öfverflyttning af HCl-molekyler till jorden åtföljd af: 3) En öfverflyttning af lefvande kraft från solen. Men vi vilja denna gång gå ännu längre och antaga, att jordens absorbtion icke begynner förr, än solen utspridt sina saltsyreangor ända till t. ex. Jupiters bana, och att i detta ögonblick absorbtionen från jorden börjar endast från den sidan, som vetter mot solen 1) icke från den öfriga. Då skulle, när saltsyremolekyler med åtföljande förråd af rörelseenergi (eller lefvande kraft) inströmmade och kondenserades i jorden, denna senare drifvas eller (med ett trivialt men betecknande uttryck) »sugas» mot solen. ?) I de fenomen vi hittils anfört till jemförelse mellan kon- densation och absorbtion (i detta ords fysikaliska mening) finnes en punkt, der, som man säger, »liknelsen haltar». Det är mo- mentet 2. I afseende pa mom. 1 & 3 öfverensstämma enligt vår uppfattning dessa båda begrepp på det fullkomligaste, men vi anse deremot icke, ?) att någon öfverflyttning af eterpartiklar eger rum vid jordens absorbtion af solstralarne. Det gäller der- före att finna något fenomen af kondensation eller absorbtion, der denna olikhet är upphäfd, något exempel, der ingen öfver- flyttning af materia, men väl af lefvande kraft eger rum, der alltså förloppet af fenomenet inom den vägbara materiens om- råde blefve, såvidt vi kunde urskilja, fullt analogt med förloppet inom den ovägbara etern, och der betydelsen af begreppen kon- densation och absorbtion konvergerade mot samma innehåll. !) Naturligtvis uppställes detta antagande för att erhålla en så fullständig ana- logi som möjligt med det strålande värmets absorbtion, hvilket blott eger rum på den ena sidan af jorden. Naturligtvis genom chlorvätegasens tryck mot andra sidan af jorden. Man kan icke sätta ifråga, att ett dylikt tryck skulle existera inom en så vidt utspridd solatmosfär, som den vi antagit, ty molekylerna af en gasmassa, NM — som påverkas af attraktion från sitt centrum utöfva lika säkert ett inbördes tryck på hvarandra, som om gasmassan vore innesluten af materiella väggar. 3) D. v. s. i regeln icke. En dylik utströmning skulle enligt Professor EDLUNDS teori om de elektriska fenomenen vara identisk med en från solen till jor- den gående elektrisk ström. Att något dylikt understundom kan förekomma förneka vi ej, emedan den atmosfäriska elektriciteten, som man vet, äfven har en kosmisk faktor. t ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 23 Om vi tänka oss, att solen vore omgifven af en vätgas- atmosfär, som räckte till planetsystemets gräns, sa skulle på samma gång som det strålande värmet (som fortplantas genom etern) äfven värme genom ledning i vätgasen meddelas ifrån solen till jorden. Om vi dessutom antaga, att jorden är en star- kare värmeabsorberande kropp än vätgasen, så att jorden är relativt kallare !) än de vätgasmolekyler af solatmosfären, som befinna sig på samma afstand som jorden från solen, hvilka molekyler, .tillfölje af sitt ringa specifika värme och massa i för- hållande till jordens, måste tänkas mycket hastigare uppvärma sig genom ledning än jorden, så skulle en mycket hastigare led- hing af värme uppstå mellan jorden och solen än at andra håll; en verklig kondensation af lefvande kraft utan någon motsva- rande kondensation af materiella partiklar skulle ega rum vid jorden, derigenom att vätgasmolekylerna mellan jorden och solen hastigare förlorade sin lefvande kraft till hvarandra och till jor- den än eljest. Men om den lefvande kraften hos några eller hos alla molekyllagren mellan jord och sol oupphörligt minskas (oaktadt förlusten naturligtvis oupphörligt ersättes från solen), så uppstår äfven hos hvarje lager en momentan tryckförminsk- ning (ty trycket, som en gasmassas molekyler utöfva, beror just på deras rörelseenergi), hvarigenom det öfvervägande trycket af vätgasatmosfären på andra sidan af jorden, hvars lefvande kraft och tryck icke lider någon minskning genom absorbtion från jorden ?) skulle kunna vinna öfverhand. 1) Då detta skall tillämpas på värmeutstrålningen genom etern, uppstår den svårigheten, att man i allmänhet icke vill medgifva, att jorden är »kallare» än etern i verldsrymden, och alltså absorberar värmet bättre. Man anser nemligen, att verldsrymden har en mycket låg värmegrad, antingen — 273° eller — 149 (Pouillet) o. s. v. Detta är oriktigt. Tomrummet har ingen temperatur. Eterpartiklarne, som fylla detsamma ha ej heller någon annan temperatur än sin egen rörelseenergi, och denna kunna vi ej uppmäta, eme- dan vi icke känna etermolekylernas massa i förhållande till jordens massa. Deras lefvande kraft kan vara stor eller liten — vi veta intet derom! ”) Man är naturligtvis tvungen att göra detta antagande, för att det exempel vi valt från värmets ledning skall ega analogi med förhållandet vid värmets strålning. Erfarenheten säger oss, att en betydlig värmeabsorbtion eger rum på den del af jordytan, som vänder sig mot solen, men någon värmeabsorb- tion af jordens frånsida på etern känner man icke till. 24 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. För att dessa yttre lager af vätgasatmosfären genom sin rörelseenergi skulle kunna drifva jorden mot solen !) förutsättes alltså, att vätgaslagret emellan solen och jorden skulle vara kallare än vätgasen i den öfriga rymden. Detta påstående synes. vid första påseendet som en parodox, men är likväl i fullkomlig öfverensstämmelse med erfarenheten. Om »A» är en reservoir ?), som innehåller vatten af 100° och »k» samt »k» tvänne kopparstänger af samma längd och 12,3 mm. diameter, hvaraf den ena »kp» står i förbindelse med reservoiren »D», som innehåller isvatten, så skulle på 1 | minut lika stora värmemängder kunna ledas från »A» genom »k» och »k,», men oaktadt i första ögonblicket tvifvelsutan lika stora värmeqvantiteter utsändes från »A» genom »k» och »k,», sa är förhållandet redan efter 1 minuts förlopp alldeles förändradt 1) För att undvika missförstånd vilja vi redan här uttryckligen förklara, att vi icke ämna använda dessa deduktioner för att förklara tyngdkraften och gra- vitationen. Vestigia terrent! Dessutom är vår framställnirg diametralt mot- satt deras, som sökt förklara tyngden genom eterns olika uppvärmning och täthet. HERAPATH m. fl. grunda sin förklaring derpä, att etern mellan sol och jord är varmare än eljest — vi hafva sökt bevisa, att den är kallare. Visserligen hafva vi sökt bevisa tillvaron af en attraktion, som grundar sig på denna omständighet, men denna är icke tyngd. ?) En liknande figur förekommer i Radiant heat å pl. 28 men användes i detta arbete till ett helt annat ändamål. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 25 derigenom, att det genom, »k,» transmitterade värmet eger ett aflopp uti reservoiren »D». En värmemängd af öfver 0,25 kalo- vier i minuten transmitteras genom »%,», under det att genom k endast ringa värme öfverföres pa luften. Detta oaktadt håller sig »kj» hela tiden betydligt kallare än »k». Salunda är det icke blott möjligt utan antagligt, att vätgasmolekylerna mellan sol och jord, oaktadt de transmittera mycket stora värmemängder, likväl skulle vara kallare än någon annan del af solens vätgas- atmosfär. Värmeledningen genom denna fingerade vätgasatmosfär skulle på det fullständigaste likna det strålande värmets trans- mission genom etern i verldsrymden, Ty värmestrålning är i sjelfva verket intet annat än värmeledning genom etern. Sjelfva denna substans, etern, som tänkes fylla verldsrymden, kunna vi icke föreställa oss under någon annan form än som en’ ytterst förtunnad gas. Om beskaffenheten af denna gas molekyler veta vi intet annat, än att de måste hafva massa och tröghet och kunna förorsaka motstånd mot yttre inverkan och friktion lik- som hvarje annan materia. Den vetenskapliga åsigt, som be- nämner etern ett »imponderabile» !) i den mening, att den skulle sakna massa och tröghet, leder filosofiskt och fysikaliskt till absurda konseqvenser, och frånkänner i sjelfva verket i och med detta antagande den exakta vetenskapen all rätt att göra de fenomen, som tänkas föregå inom etern, till föremål för ma- tematisk beräkning. Vi anse derföre, att det exempel vi häm- tat från det sannolika förloppet af värmeledningen genom en fingerad vätgasatmosfär, som fylde tomrummet mellan sol och jord, tillåter oss att sluta ex analogia till naturen af det fenomen inom den ovägbara materien, som vi gjort till föremål för var undersökning, nemligen absorbtionen af det strålande värmet. Vi tro, att man äfven på dettas område skall återfinna de 3 momenter vi iakttagit vid värmeledningsfenomenet inom den vägbara materien: I) Att den jämna utbredningen af värmet åt alla håll, hvilken ursprungligen ligger i värmets. (eller möjligen i rummets MI den mening åter är etern visserligen ett imponderabile, att den icke kan vägas. 26 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. egen) natur upphör, så snart en vexelverkan mellän radiator och recipient inställt sig. ; 2) Att en öfverflyttning af lefvande kraft från den förre till den senare eger rum. 3) att sjelfva de etervågor, som förmedla denna öfverflytt- ning af lefvande kraft mellan radiator och recipient (de stående vågorna) relativt till de öfriga löpande vågorna förete en dämpad eller minskad rörelseenergi !), hvarigenom pressionen af de yttre etermolekylerna kan föranleda en attraktion mellan radiator och recipient. Öfver den betydelse, som dylika krafter kunna ega inom naturen, vaga vi endast yttra oss med den största försig- tighet men skola dock i sista afdelningen af vår uppsats fram- ställa en gissning härom, tillika med några skäl för densamma. Dessa slutsatser om fenomen, som försigga i etern, äro dragna ex analogia med kända företeelser inom den vägbara materien. De erbjuda samma osäkerhet, som alltid vidlåder hvarje analogi-slut. Det må likväl tillåtas oss, att draga några ytterligare konseqvenser ur desamma under förutsättning af deras riktighet. Såsom vi påpekat i det föregående, finnes en vigtig skilnad mellan solen och de jordiska värmekällor, hvilkas strålning vi studera medelst våra experiment, i det solen i allmänhet är omgifven af tomrummet, åt hvilket den utsänder löpande vågor, då deremot de senare omgifvas af vägbar materia på alla håll och endast utsända stående vågor. Vi vilja nu fästa uppmärksamheten på en annan lika vigtig skilnad, nemligen att inom planetsystemet både sjelfva ljuskällan, solen, och de belysta föremålen, planeterna, befinna sig i rörelse. Att detta kan inverka på värmeabsorbtionen har icke undgaätt 1) Just detta underskott af rörelseenergi (t. ex. ät en af de 3 axlar utefter hvilka etermolekylens vibrationsrörelse i allmänhet eger rum) är orsaken till, att lefvande kraft oupphörligt tillströmmar från vägrörelsens källa: »Om icke flodbädden egde någon lutning, skulle flodens vatten icke rinna». (Se vidare tillsats IT). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:ol. 27 den skarpsinnige författaren af »Radiant heat». Han fann ge- nom utslagen af sina aktinometrar, att solstrålningens intensitet företer ett minimum om aftonen vid solnedgången, hvilket icke kan förklaras af meteorologiska skäl och ansåg, att detta kunde härleda sig från någon inverkan af jordens translation pa de uppfångade solstrålarnes rörelse. En punkt vid jordens eqvator föres nemligen i det ögonblick daggryningen inträffar till följe af jordens rotation och translation emot de infallande solstrålarne med en hastighet af 29,290 meter i sekunden. Ett omvändt förhållande inträffar i solnedgången. J. ERICSSON an- ser att dessa omständigheter möjligen kunna inverka pa strål- ningens intensitet. Men enligt Fizeaus princip kan en dylik rörelse egentligen endast förorsaka en förändring i våglängden. !) JOHN ERICSSON påminner äfven derom, att då man vid ar- beten med solkalorimetern trott sig hafva uppmätt intensiteten under 1 minut af en ljusknippa af några få qvadrattums genom- skärning, så har likväl under denna tid tillfölje af jordens rö- relse i rymden en ljusknippa af 1,757,065 meter multiplicerade med solkalorimeterns diameter passerat öfver dess absorberande yta. Författaren skulle hafva kunnat multiplicera ?) dessa tal med 14! I det föregående hafva vi utvecklat några skäl för den asigten, att jordens absorbtion af solvärmet åstadkommer en attraktion mot solen. Det blir nu vår uppgift att utröna, huru denna attraktion kommer att verka, om man tar i betraktande solens och jordens relativa rörelse. Vi betrakta först fenomenet . sådant det skulle vara, om solen icke roterade. Om S betecknar solen och 7 jorden samt fg det stycke jorden under 1 minut tillryggalagt i sin elliptiska bana, sa har jorden under denna tid lemnat strålknippet f, m g, bakom sig 1) »Un mouvement tres rapide et comparable å la vitesse de la lumiere attribué au' corps lumineux ou å l’observateur aura pour effet d’alterer la longeur d’ondulation de tous les rayons simples, qui composent la lumiere recue dans la direction du mouvement». ?) Emedan man måste taga med i räkningen icke blott jordens rörelse i sin bana utan äfven sjelfva ljuskällans, solens, rotation kring sin axel. 28 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. och med sin östra halfsfär inträdt i stralknippet f n g (m n är den del af solytan som radierar vinkelrätt mot jorden). Alla strålarne, som falla inom knippet f S h (således äfven fn g) äro såsom vi sökt ådagalägga i det föregående bildade af löpande vågor likasom alla åt verldsrymden utgående strålar, som ännu ej träffat nagot motstånd genom beröring med väg- bar materia. Men i det ögonblick stralarne i knippet £ S g uppfängas af jorden, börja de att förvandlas i stående vagor. Denna förvandling, som är en inverkan af jordytans absorbtion, fordrar naturligtvis någon tid, innan den når fram till vågrörel- sens källa. Hastigheten, hvarmed denna förvandling fortplantar sig inom ljusstrålen är oss naturligtvis alldeles obekant (se vidare ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 29 tillsats II vid slutet af denna afhandling), men som denna för- vandling af vågrörelsens natur inom solstrålen är en omedelbar följd af jordens reagerande inverkan, kunna vi sluta till, att förvandlingen af vågrörelsen måste hafva sträckt sig längre inom de strålar, som under längre tid hafva varit i beröring med jorden än hos dem, hvilka nyss uppfängats af det i rymden framilande jordklotet. Om en liknande beräkning tillämpas på hvar och en af de strålar, som träffa jordens yta, så finner man, att jordens vestra halfsfär belyses af strålar, som vida fullkomligare blifvit förvandlade till stående vågor än dem, som jordens östra del i hvarje ögonblick uppfångar under sitt fram- skridande i pilens riktning. Den skuggade arean i figuren be- tecknar förvandlingen af solstrålarne, och man inser, att denna förvandling träffar äfven en del af de solstrålar, som jorden redan lemnat bakom sig. Vi hafva sökt bevisa, att de solstrå- lar, som utgöra dessa stående vågor, oaktadt de transmittera mera solvärme än de öfriga, likväl äro relativt kallare och alltså utöfva en attraherande verkan. Den skuggade !) arean i figuren ger en föreställning om, huru denna attraktion skulle kunna verka pa jorden. Dess kraftigaste verkan skulle träffa jordens vestra hemisfär och åstadkomma ett vridningsmoment motsatt det, som jorden i verkligheten eger samt en retardation af jor- dens fortskridande rörelse i rymden. Jorden skulle nemligen på detta sätt vara, omgifven mot vester af en eter med ringare tryck än den öfriga etermassan. Om vi nu taga den omständigheten med i betraktande, att solen sjelf roterar, så att de ljusknippen, som ytelementerna af densamma utsända, öfverfara rymden liksom stråiarne från en blänkfyr, så blir förhållandet alldeles motsatt mot det, som vi nyss skärskådat. Ljusknippena från solen röra sig nemligen ungefär 14,4 gånger fortare framåt i rymden än jorden och det blir alltså jordens vestra hemisfär, som träffas af de löpande ljusvågorna, under det att på dess östra del och i rymden fram- för jorden falla solstrålar, som till stor del utgöras af stående !) Naturligtvis alldeles godtyckligt. 30 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. och attraherande vågor, hvilka tendera att gifva åt jorden en rotation och en translation åt samma riktning som den, hvilken hon redan förut eger. Den acceleration, som jorden enligt denna hypotes i hvarje ögonblick erhåller i sin egen dagliga och årliga rörelses rigtning, skulle med tiden vinna öfverhand, om den icke motvägdes af ett motstånd eller friktion. Vi föreställa oss, att detta mot- stånd, som hindrar jordens rotation och translation att tilltaga i snabbhet, just beror pa eterns friktion. Man har hittils haft stor svarighet att förklara, att eterns friktion icke märk- bart fördröjer planeternas rörelse, oaktadt man inser, att en dylik friktion måste förefinnas. Storleken af eterns motstånd mot jordens rörelse känna vi lika litet som storleken af den acceleration, som 'värmesträlningen kan meddela jorden, men då denna senare beror på, eller tänkes uppkomma, genom eterns tryck, så är det icke orimligt att antaga, att dessa verkningar äro krafter af samma ordning men motsatt tecken, hvilka kunna motväga hvarandra. Vi anse oss deremot icke berättigade att framställa någon hypotes om samband mellan strålningen och gravitationen, emedan den förra är en vexelverkan mellan krop- pars ytor, den senare emellan deras massor. Dessutom anse vi, att den attraktion, som kan verkas af strålningen, är en kraft af annan ordning än gravitationen. Ej heller hafva vi omnämt det märkvärdiga instrument, radiometern, hvarmed för första gången möjligheten af en direkt mekanisk verkan hos ljuset blifvit påvisad. Radiatorns rörelse tyckes nemligen ej vara en direkt vexelverkan mellan ljuset och radiatorns vingar, utan en mycket komplicerad vexelverkan mellan de senare, instrumentets olashylsa och den deruti inneslutna förtunnade gasens molekylar- rörelse. I absolut vacuum roterar radiatorn icke. (Se härom de nyaste uppgifterna af FINKENER. Pogg. Ann. OLVIIL KUNDT ibid, BERTIN Ann. de Chim et Phys. V Serie, vol. X m. fl.) - ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 31 Tillsats I. (Sid. 12.) Denna sats, som vi anfört utan bevis, tyckes vara sjelfklar. För öfrigt kan den sägas vara experimentellt bevisad genom DULONGS och PETITS försök. De funno nemligen, att en kropps afkylning genom strålning försiggår desto hastigare, ju större temperaturskilnaden är mellan radiator och recipient. När denna skillnad var 240” (förutsatt, att recipienten hölls vid 0”), funno de afkylningshastigheten = 10,69, men då radiatorn var + 100” och recipienten 0°, var denna hastighet endast = 2,30. Nu är afkylningshastigheten proportionell med den värmemängd, som under tidsenheten meddelas recipienten från radiatorn, och alltså bevisar detta försök, att det strålande värmets inverkan på en kropp under tidsenheten beror på temperaturskilnaden mellan densamme och värmekällan.!) Märkvärdigt nog hafva ätskillige forskare kommit till motsatt resultat just i afseende pa stral- ningen från solen. J. ERICSSON anser, att solstrålningens in- tensitet, sådan den uppmätes med aktinometern, skulle vara lika stor, om jorden (och alltså äfven aktinometern) befunne sig vid absoluta O-punkten = — 273” C. WATERSTON och SECCHIL?) hafva experimentellt funnit, att denna intensitet under tidsenheten är lika stor vid vanlig temperatur som vid + 200” och ännu högre värmegrader. Teoretiskt vore detta resultat oförklarligt, men om man betänker, att temperaturskilnaden mellan sol och jord är så stor, att 200” sannolikt icke kunna förändra den tillräck- ligt för att utöfva ett märkbart inflytande på experimenten, så inses lätt orsaken. DULONGS och PETITS försök visa äfven, att detta inflytande blir mindre märkbart i förhållande till hela den uppmätta värmemängdens storlek, ju större temperaturdifferensen LÅ !) DuLoncG och PETIT funno äfven, att afkylningshastigheten icke blott beror på temperaturskilnaden mellan radiator och recipient utan äfven på den senares temperatur. 2) Se å andra sidan Viorires kritik af dessa resultat Ann. Chim. et Phys. Ser V T. X. VIioLLE visar sjelf på experimentell väg, att omgifningens (d. v. s. hela” aktinometerns) initialtemperatur är af inflytande på termome- terns stigning. 32 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. är. Då radiatorn var + 240” och recipienten 0” funno DULONG och PETIT, att en temperaturhöjning af 20° hos den senare för- minskade afkylningshastigheten med 17 %, då radiatorn var 100° astadkom samma förändring hos recipienten en förminskning af 24%. Tillsats II. (Till sidd. 26—32.) På dessa sidor förekomma några framställningar och några uttryck, som kunna synas vara i strid mot den gängse uppfatt- ningen af ljusets vågrörelse, hvilka vi derföre måste utreda litet nogare. Hufvudändamålet med vår framställning har varit att på- visa analogien mellan det strålande värmets och ljusets fort- plantning i verldsrymden och värmets ledning genom en gas (sid. 23) eller en fast kropp (sid. 24). I sjelfva verket ligger antagandet, att etern är ett »elastiskt flytande» !) eller gas- formigt ämne, om hvars molekyler vi dock f. n. ej känna annat, än att de måste ega de sid. 25 omnämda för all materia gemen- samma allmänna bestämningarne, till grund för de ideer vi ut- vecklat i denna uppsats. Men en ovilkorlig följd af detta an- tagande blir, att de vibrationer, som en uppvärmd kropp fram- kallar inom etern, ej endast kunna vara transversella d. v. s. inskränkte till 2 dimensioner, såsom undulationsteorien f. n. an- tager, utan tillika äfven måste vara longitudinella. Endast genom denna äsigt bringas våra föreställningar om etern i öfver- ensstämmelse med vår erfarenhet om öfriga naturföremål. Vi förutsätta alltså: att eterns molekyler från solen eller hvilken annan ljus- och värmekälla som helst erhålla rörelse- impulser utefter 3 mot hvarandra vinkelräta riktningar, af hvilka vi föreställa oss, att en sammanfaller med solstrålens egen, och under dessas inflytande beskrifva slutna kurvor, hvars projek- tioner på transversalplanet i allmänhet äro ellipser. Det är 1) Det är anmärkningsvärdt, att den moderna teorien öfver elektriciteten (af Prof. EDLUND) hvilar på alldeles samma förutsättning, ÖFVERSIGTAF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 33 bekant, att ljus och strålande värme i fysikaliskt afseende icke kunna atskiljas; att vår erfarenhet likväl tyckes uppdraga en gräns emellan dem, kommer sannolikt deraf, att vårt öga icke förmår att uppfatta vibrationsfenomenet hos etern i dess totalitet. Ögats näthinna, som står normalt mot synsträlarne, är liksom en skriftafla endast mottaglig för rörelser i dess eget plan, för den komposant deraf, som faller vinkelrätt mot näthinnan (de s. k. longitudinella vibrationerna), är denna möjligen pathologiskt men icke optiskt känslig. Det strålande värmet är alltså iden- tiskt med eterrörelsen i sin helhet, ljuset är värt ögas abstrak- tion af detta fenomen, hvilket det blott förmår uppfatta i dess transversella projektion och äfven då, som man vet, blott under vissa förutsättningar. Men inom dessa gränser förmår ögat (under gynsamma omständigheter) att med största skärpa ana- lysera vågrörelsen 1 transversalplanet och dess fenomen såsom t. ex. interferensen och polarisationen, under det vi deremot, emedan vi icke ega något sinne, som särskildt förmår uppfatta longitudinella etervibrationer, utelemnat dessa ur kalkylen och till och med förnekat deras existens. Visserligen hafva CAUCHY, GREEN m. fl. underkastat äfven de longitudinella vibrationerna en matematisk beräkning, men icke sasom integrerande beständs- delar af det ursprungliga ljuset utan såsom en produkt af de vanliga transversella svängningarnes reflektion mot vissa kroppars ytor. Ett af de vanligaste argumenten mot tillvaron af longi- tudinella komposanter i etervibrationerna är följande. Efter dubbelbrytning kunna den ordinära och den extraordinära strålen icke bringas att interferera (såsom varande polariserade i olika riktningar). Om nu dessa strålars vibrationer egde några lon- gitudinella komposanter, så skulle dessa likväl kunna interferera, emedan polarisationen ej kan hafva inflytande på dem. Vi an- märka härtill, att det är svårt att bevisa, att de icke interferera, emedan dylika interferenser i alla fall ej skulle kunna uppfattas af ögat. Det återstår da att se, om man i något experiment lyckats isolera verkningarne af de longitudinella vibrationerna från de öfrigas. En sådan iakttagelse, vigtig men otillräckligt Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 1. 3 34 OTTO PETTERSSON, OM SOLENS STRÅLNING. studerad, har Dr FORSSMAN gjort. Han fann, att ljus af en viss våglängd, som blifvit »sälladt» genom att passera en lösning af Jod i Jodkalium från alla transversella svängningar (d. v. s. synbart ljus) inverkade som vanligt ljus pa det elektriska mot- ståndet hos selen. !) Då (enligt vår föregående framställning) jorden börjar att reagera på de infallande löpande ljusvågorna, förvandlar dessa till stående vågor och genom att absorbera deras lefvande kraft förmar ett nytt förråd af dylik att tillströmma från solen, så sker fortplantningen af denna reaktion i de longitudinella vibra- tionernas riktning, och vi hafva svårt att undertrycka den tan- ken: att den hufvudsakligen sker genom deras förmedling. Det är fullkomligt i sin ordning och 1 öfverensstämmelse med er- farenheten på alla andra områden af naturen att antaga, att fortplantningen af de longitudinella vibrationerna sker mycket snabbare än af de transversella, ty så är förhållandet hos alla andra kroppar, både fasta, flytande och gasformiga. Huru stor denna skilnad är hos etern känner man naturligtvis icke, ty dertill skulle fordras, att man kunde uppmäta, huru mycket en etercylinder af en viss längd skulle sammantryckas genom tyngden af en lika hög eter-pelare. Men analogien med alla kända äm- nen ger oss anledning att antaga, att de longitudinella sväng- ningarne fortplantas snabbare än de transversella, så att jordens absorberande reaktion pa solen, hvilken vi måste föreställa oss såsom en verklig (icke virtuell) vågrörelse, som är motsatt den infallande, behöfver kortare tid än 8 minuter (hvilket är den transversella vibrationens fortplantningshastighet). Om nu jordens värmeabsorbtion tänkes ske på sa sätt, att jorden öppnar ett aflopp för den rörelse, som etermolekylerna ega i solsträlens egen riktning (longitudinella vibrationer), så att hvarje etermolekyl hela kedjan utefter meddelar sin lefvande kraft at den följande och slutligen uttömmer den i jorden, så blir den omedelbara följden häraf, att, innan ny lefvande kraft hinner tillströmma från solen, den longitudinella accelerationen !) Senare iakttagelser af BELL o. a. hafva icke bekräftat denna uppgift. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 35 hos hvarje etermolekyl stegras på bekostnad af den transversella rörelsens energi. Men det är genom denna transversella rörelse, som etermolekylernas repulsion och tryck mot de omgifvande eterlagren upprätthålles, och den lefvande kraften i den trans- versella rörelsen är att betrakta som etermolekylernas tempera- zur. Tillföjje af värmetransmissionen blifva de mellan sol och jord belägna etermolekylerna alltså relativt kallare än de om- gifvande. Detta är den enda förklaring vi från undulations- teoriens ståndpunkt kunna gifva på det faktum, som vi anmärkt på sidan 27, nemligen att molekylerna af en kropp (i hvilket aggregattillstånd som helst), hvilka transmitterar värme från en värmekälla genom ledning under detta hålla sig mycket kal- lare än molekylerna hos en kropp af samma slag, som också står i förbindelse med värmekällan, men hvarigenom föga eller intet värme framströmmar. 36 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 2.) Från Norges Geograjiske Opmaaling i Kristiania. Aarbog for Handelsmarinen, Aarg. 9: 2. Den Norske Lods, H. 2. Från Naturhistorisk Forening i Köpenhamn. Videnskabelige Meddelelser, 1879—1880: H. 2—-3 (in duplo). Från RB. Astronomical Society i London. Memoirs, Vol. 45. Från Natural History & Philosophical Society i Beljast Proceedings, 1878/9 — 1879/80. Från RB. Society of Victoria i Melbourne. Transactions, Vol. 12. Från New Zealand Institute i Wellington. Transactions, Vol. 16. Från Accademia delle Scienze i Bologna. Memorie (3) T. 10: 3—4. Från Istituto Lombardo di Scienze i Milano. Memorie. Classe di Lettere, Vol. 14: 1. Rendiconti2. 2.) Vols 122 Från Societa Italiana di Scienze Naturali i Milano. Atti, Vol. 22: 1—2. Från Accademia delle Scienze i Turin. Abu, Violz 152128: Från Observatorium i Turin. Bollettino, Anno 14. Från Accademia d’Agricoltura i Verona. Memorie. (2) Vol. 56: 3. (Forts. å sid. 60.) 31 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 1. Stockholm. Om muskeltonen vid intermittent elektrisk retning samt om några i sammanhang dermed stående elektrisk-akustiska företeelser. Af CHRISTIAN Loven. [Meddeladt den 12 Januari 1881.] De ljud, som uppstå i musklerna vid deras sammandragning hafva redan sedan längre tid tillbaka fäst uppmärksamheten och äfven vid den fysiologiska undersökningen begagnats såsom ut- tryck för sådana i dessa organ försiggående förändringar, hvilka icke på annat sätt kunna göras tillgängliga för iakttagelsen. Så har, såsom bekant, det vanliga »muskelljudet» eller det ljud, som vid en kraftig, af viljan framkallad sammandragning af muskler kan medelst tillhjelp af stetoskopet eller genom örats direkta anläggande uppfattas, användts såsom ett af de vigti- gaste stöden för den asigt, enligt hvilken den voluntära, skenbart fullkomligt jemna muskelkontraktionen i sjelfva verket är dis- kontinuerlig, d. v. s. framkallad genom en serie skilda impulser från centralorganen. Och icke nog härmed. Då man i det nämnda ljudet ansett sig kunna urskilja en bestämd och i det närmaste konstant ton, låg det nära till hands att från denna ton, d. v. s. dess svängningstal, sluta till rytmen af de i musk- lerna försiggående processerna. Enligt HAUGHTON'S !) uppfatt- ning skulle det från menniskans muskler under de nämnda för- hållandena hörda ljudet till tonhöjden motsvara 32—36 hela svängningar i sekunden, HELMHOLTZ ?) deremot bestämde det I) Se MEIssNERS Jahresbericht 1862, sid. 447. 2) Se » » 1864, sid. 441 och 1867, sid. 485. 38 CHR. LOVEN, OM MUSKELTONEN. ’ till 36—40, men den senare forskaren, som underkastat feno- menet en närmare undersökning, ansåg pa grund af svängnings- talet hos de elastiska föremål, hvilka af de ljudande musklerna lättast försattes i medsvängning, muskelns verkliga vibrations- rytm vara en oktav lägre, d. v. s. 18—20 i sekunden, hvarvid den hörda tonen således skulle vara att betrakta såsom den verkliga vibrationens första öfverton. Undersökningar, för hvilka jag på ett annat ställe !) redogjort, hafva emellertid gifvit mig den öfvertygelsen, att muskelns vibrationstal vid den voluntära kontraktionen är mycket och sannolikt ännu ungefär en hel oktav lägre. Dels på grund häraf, dels ock på grund af den af HELM- HOLTZ gjorda iakttagelsen, att muskelljudet motsvarar en egen- ton i vår hörselapparat, torde man icke vara berättigad att af detta otydliga och till sin tonhöjd endast mycket svårt bestäm- bara ljud draga några bestämda slutsatser med afseende på de 1 musklerna förlöpande processerna. Helt annat är däremot förhållandet med de ljud, som framkallas i musklerna, då de försättas i verksamhet genom in- termittent retning med elektriska strömmar. Såsom bekant sammansmälta äfven under sådana förhållanden de af de enskilda impulserna uppväckta sammandragningarna till en för ögat jemn kontraktion, »tetanus», så snart dessa impulser följa tillräckligt tätt på hvarandra. Den för detta ändamål nödvändiga hastig- heten är mycket olika hos olika djur och äfven hos olika muskler af samma djur, men i allmänhet kan sägas, att en jemn tetanus hos däggdjursmuskler erhålles, redan då de enskilda retnings- impulserna följa hvarandra med en hastighet af 20—30 i sekun- den, eller med andra ord, den linie, som vid de vanligen använda grafiska metoderna tecknas af den kontraherade muskeln, visar då icke några undulationer såsom antydning till de enskilda ryckningar, af hvilka den tetaniska sammandragningen i sådant fall tydligen är sammansatt. Att emellertid äfven härvid undu- latoriska processer förlöpa i muskeln, maste anses bevisadt däraf, att, om man vid langt frekventare retning, medelst stetoskop 1) Nordiskt med. Arkiv Bd. XI, n:o 14. 1879. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 39 eller direkt, auskulterar en muskel på ett däggdjur, en tydlig ton höres, hvars svängningstal bestämmes af de verksamma ret- ningsimpulsernas antal i sekunden. De akustiska fenomen, som uppträda i musklerna vid deras intermittenta retning, måste följaktligen betraktas såsom ett vigtigt medel för studiet af den lefvande muskelsubstansens egenskaper; också hafva åtskilliga undersökningar i denna rikt- ning blifvit anställda af flera framstående forskare. En fraga, som genom denna metod i främsta rummet borde kunna finna sitt svar är den, huruvida en tydlig, d. v. s. genom en motsva- rande muskelton förnimbar, oskillerande verksamhet i en viss muskel kan framkallas äfven vid en mycket hastig rytm hos de retande impulserna, om den i detta hänseende maximala ret- ningsfrekvensen kan uppnås med de vanligen använda retnings- metoderna, samt i sådant fall huru stor den är. De erfarenheter, som, så vidt mig är bekant, med afseende på det nämnda spörsmålet finnas antecknade i litteraturen, äro följande: | HELMHOLTZ hörde från tetaniserade grodmuskler antyd- ningsvis (»spurweise») en ton motsvarande 120 vibrationer i se- kunden; fran menniskans armmuskler däremot tydligt en ton af 240 vibrationer, da nerv. medianus retades medelst motsva- rande antal strömstötar. BERNSTEIN !) kunde vid retning af nerv. ischiadieus hos kaninen (med 748 strömstötar i sek.) fran djurets vadmuskler tydligt höra en ton af 748 svängningar, svagt en dylik af 933 vibrationer vid motsvarande retningsfrekvens. Uppnädde ret- ningsslagen en frekvens af 1056 i sek., uppfattade han en ton, som var en kvint eller oktav lägre. KRONECKER och STIRLING ?) iakttogo, att om man retade nerv. ischiadicus hos kaninen med tillhjelp af er. induktions- apparat, hvars interruptor utgjordes af en KÖNIGS stämgaffel af 180 vibr. eller en hastigt vibrerande WAGNER’sk hammare, 1) Pflügers Archiv Bd. XI sid. 193. 2) Die Genesis des Tetanus, Du Bois-Reymonds Archiv 1878, sid. 19. - 40 CRR. LOVEN, OM MUSKELTONEN. sa hörde man från den hvita vadmuskeln den retande tonen med alla dess egendomligheter 1 klangfärg. Detta senare eller det telefonartade ätergifvandet af klangfärgen framhåller äfven BERNSTEIN, och KRONECKER och STIRLING draga däraf alldeles konsekvent den slutsatsen, att icke blott grundtonen, utan äfven öfvertonerna i den retande klangmassan försätta muskeln i mot- svarande mot retningarna proportionala svängningar. Samman- ställer man härmed, att de sist nämnda forskarena funnit en retningsfrekvens af ända till 22,000 i sekunden hos grodmuskler framkalla en någorlunda jemn tetanus, hvarvid de, om ock ej i tydligt uttalade ord, tyckas antaga, att alla dessa impulser hvar för sig verkade såsom retmedel, så skulle man vara berättigad att sluta till en snart sagdt obegränsad rörlighet i muskelns minsta delar. Da det syntes mig af synnerlig vigt att närmare undersöka detta förhållande, anställde jag redan för längre tid tillbaka en mängd försök i sådant syfte. Jag förfor därvid på följande sätt: På en kanin preparerades nerv. ischiadicus, hvilken under- bands och afskars så högt upp på låret som möjligt. Den peri- feriska stumpen af nerven indrogs i ett s. k. retningsrör, bestå- ende af ett omkr. 2 centim. langt rör af glas eller kautschuk, i hvilket på ungefär 2 millim. afstånd från hvarandra voro in- fogade 2 ringformiga plat;naelektroder. Af dessa elektroder stod den ena genom en lång trädledning i förbindelse med den ena polen af den sekundära rullen på en Du BoISs-REYMOND'S in- duktionsapparat, som befann sig 1 ett aflägset rum af labora- toriilokalen, den andra elektroden däremot var i ledande förbin- delse med gasledningen d. v. s. med jorden. Den andra polen af induktionsapparatens sekundära rulle var likaledes satt i för- bindelse med gasledningen, och i den sälunda bildade induktions- bauan var på vanligt sätt en Du Bois-Reymonds friktionsnyckel infogad. Den primära strömmen lemnades af ett GRENET'S kromsyre-flaskelement och sasom interruptor tjenstgjorde en elek- tromagnetisk stämgaffel af omkr. 440 hela svängningar i sekun- den med platinakontakt. Induktionsrullarna voro i de flesta ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 4i fallen till hälften eller helt och hållet skjutna öfver hvarandra. Muskeltonen iakttogs medelst ett stetoskop anbringadt utanpa huden öfver vadmusklerna. Vid de försök, som på detta sätt anställdes, erhöllos de mest vexlande resultat. Ån kunde i trots af den häftigaste te- tanus i musklerna knappt något ljud uppfattas, än hördes det vanliga muskelbullret, än åter en tydlig men dof ton, betydligt djupare (en eller två oktaver) än stämgaffelns, och slutligen hördes stundom stämgaffeltonen alldeles tydligt med dess lätt igenkänneliga metalliska timbre. Isynnerhet var det sist nämnda resultatet i hög grad öfverraskande — det var alldeles (såsom KRONECKER och STIRLING äfven anmärka) »som om lednings- trådarna helt enkelt varit ljudledare», eller som om man haft för örat en telefon. Men det som var ännu mera öfverraskande var, att i dessa senare fall tonen hördes lika väl, ja bättre, då stetoskopet sattes emot tassen på samma sida. Då detta före- föll något misstänkt, försökte jag på andra ställen af djurets kropp, och till min stora förvåning kunde tonen med samma tydlighet höras från tassen på andra sidan, från framtassarna och slutligen samt allra bäst från svansspetsen. Det var af dessa resultat tydligt, att det hörda ljudet alls icke härrörde från några muskelvibrationer, utan från helt andra orsaker. Naturligtvis hade man därvid i främsta rummet att tänka på unipolära urladdningar i följd af de, om ock icke öfverdrifvet starka, likväl ingalunda svaga induktionsströmmarna. En sak, som i detta afseende likväl föreföll besynnerlig, var att tonen hördes synnerligen tydlig, äfven om kaninbrädet isolerades och djuret på det noggrannaste betäcktes med en kautschukshinna till förekommande af all afledning till den lyssnandes kropp, samt att inga spår af ryckningar syntes i andra muskler än de, som erhöllo sina nervtrader från den retade nervstammens peri- feriska del. Att försöket med samma resultat sedermera äfven lyckades på det döda djurets kropp, bör förstås af sig sjelf. Då jag icke hade mig bekant, att sådana fenomen förut blifvit iakttagna, och dylika möjligen i ett eller annat fall kunde 42 CHR. LOVEN, OM MUSKELTONEN. hafva iusmugit sig såsom felkällor vid försök öfver muskeltonen samt gifvit anledning till oriktiga slutsatser, anställde jag en metodisk serie af försök för att söka utreda, under hvilka för- hållanden dessa elektriskt-akustiska företeelser uppträda. Jag öfvergår därför till en kort redogörelse för denna undersökning för att sedan meddela de resultat, till hvilka jag kommit med afseende på den verkliga muskeltonen vid intermittent elektrisk retning. Af de pa kaninen gjorda jakttagelser framgick slutligen, att det för ljudets frambringande är nödvändigt, att mellan den lyssnande och djurets kropp finnes ett oledande lager af ej allt- för betydlig tjocklek. Starkast höres tonen, om endast den ena af den sekundära spiralens poler står i ledande förbindelse med djurkroppen och denna är betäckt af en kautschukshinna, mot hvilken örat direkt anlägges. Men om mellan örat och djur- kroppen ett stetoskop af oledande material anbringas, så att örat stödes mot stetoskopet, utan att den Iyssnandes hand eller någon annan del af hans kropp är i beröring med eller helt nära intill den torra härbeklädda kaninhuden, kan ingen ton uppfattas, ej heller om huden på något ställe af den döda djur- kroppen aftages och stetoskopet så appliceras på den blottade delen, att den fasthällande handen är i verkligt ledande förbin- delse därmed. Hos det oskadade djuret bildar nemligen den torra hårbeklädnaden det för ljudets uppstående nödvändiga isolerande lagret och tonen försvinner därför, äfven om huden icke aftages men starkt fuktas med koksaltlösning. Sedan dessa nödvändiga vilkor för fenomenets uppkomst blifvit utredda, var det lätt att framkalla detsamma under en- klare förhållanden. Vid dessa försök användes med afseende på induktionsapparat o. d. samma anordning som förut med den skillnaden, att nu i stället för jordledningen en andra vanlig trådledning begagnades. Jag vill här skildra några sådana för- sök, som lätt kunna improviseras och lemna en tydlig föreställ- ning om de egendomliga fenomen, hvarom nu är fråga. Ett så- dant försök är följande: Den ena af de ledningstrådar, som stå ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 43 i förbindelse med den sekundära spiralen, fastskrufvas i en van- lig svampelektrod (en sådan som allmänt användes inom elek- troterapien) fuktad med koksaltlösning, öfverklädd med en kaut- schukshinna och försedd med ett isolerande handtag. Denna tillställning motsvarar på enklaste sätt djurkroppen med dess oledande härbeklädnad. Induktionsapparatens andra pol kan vara förbunden med jorden, fenomenen blifva då starkare, men det är icke oundgängligen nödvändigt, ty de äro äfven dessför- utan tillräckligt tydliga. Äro induktionsströmmarna nagorlunda starka (rullarna skjutna öfver hvarandra), förnimmes, om den kautschukklädda svampen försigtigt närmas till örat, vid den första beröringen ett fint sprakande ljud och en svag, egendom- ligt stickande känsla, tydligen framkallad af fina gnistor, som slå öfver till örat; tryckes däremot svampen hårdt mot detta, kännes alls icke något sådant, men väl höres stämgaffelns ton ren och klar och med en förvånande styrka. Ja, man behöfver icke ens föra svampen till örat, ty tonen kan framlockas hörbar till och med för kringstående, om man med ett fuktadt finger berör svampens kautschuksbeklädnad. En egendomlig och högst öfverraskande modifikation af detta försök är följande: man fattar den ena ledningstråden från induktionsapparaten, så att den är i ledande förbindelse med kroppen, och betäcker sitt ena öra med eu öfver hufvudet lagd tunn kautschukshinna. Under sådana förhållanden hvarken känner eller hör man någonting. Men i samma ögonblick en annan person trycker sitt öra mot det afkautschuken betäckta, frambryter tonen klar och stark för båda. På sådant sätt kan genom mellanlägg af kautschuk tonen med samma tydlighet för- nimmas af en hel rad personer. Annu starkare blir naturligtvis ljudet, om de båda personerna hålla i hvar sin ledningstråd från de motsatta polerna af induktionsapparaten, hvarvid de för att undvika smärtsamma induktionsslag såsom lätt inses, måste iakttaga en viss försigtighet, att icke någon verkligt le- dande förbindelse mellan dem uppstår. 44 CHR. LOVEN, OM MUSKELTONEN. En annan form för dessa försök, hvilken tillåter demon- stration af några andra 1 sammanhang med de nämnda fenome- nen stående företeelser, är följande. Den ena polen af den i ett aflägset rum utom hörhåll befintliga induktionsapparatens sekundära spiral förbindes med en isolerad metallplatta, t. ex. en skifva af zink- eller jernplåt eller ett stanniolblad. Om man nu, under det stämgaffeln är i gång, berör metallskifvan med fingret, höres, isynnerhet om detta är fuktigt eller hålles starkt tryckt mot skifvan, ingen ton, ej heller erfares någon känselför- nimmelse. Men lägges öfver skifvan en tunn kautschuks- eller annan isolerande hinna, och berör man sedan denna med fingret, eller ännu bättre, om man på den isolerande hinnan utbreder ett lager af en ledande vätska eller lägger på hinnan en annan metallskifva och berör denna eller vätskan med fingret, så höres tonen tydligt på flera meters afstånd. En mycket betydlig in- tensitet erhåller ljudet, om man vid den sist beskrifna anord- ningen förbinder den öfra metallskifvan med den andra polen af den sekundära spiralen, så att således de båda från hvar- andra isolerade skifvorna äro förbundna med hvar sin pol. Under sådana förhållanden höres tonen i hela rummet nästan så starkt, som om den ljudande stämgaffeln sjelf befunne sig där. En annan öfverraskande form för försöket är följande: Det nämndes ofvan, att, om man trycker fingret emot en metallskifva, som är i ledande förbindelse med den,ena polen af induktions- apparatens sekundära spiral, alls ingen ton höres. Men helt annat är förhållandet, om man med fingret lätt stryker öfver skifvan. Då framträder tonen på det tydligaste och med en styrka, som tillåter den att höras öfverallt i ett större rum, och den blir intensivare i samma man strykningen sker snabbare. På samma gång erfar man — äfven om metallytan är alldeles slät — en förnimmelse af ett motstånd mot rörelsen, alldeles såsom om skifvan vore fint skroflig. Har man ordnat försöket så, att man genom en i strömbanan infogad Du Bois-Reymonds friktions- nyckel efter behag kan afblända induktionsströmmarna från skifvan, förefaller det, då man sluter nyckeln, under det man ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 45 fortfarande stryker skifvan, som om densamma plötsligt blefve alldeles jemn och slät, på samma gång som stämgaffeltonen i sådant fall naturligtvis också plötsligt tystnar. För att detta onidningsförsök skall lyckas, är nödvändigt, att det finger, som onider skifvan, är fullkomligt torrt, ty fuktas det eller är det redan i sig sjelf till följd af liflig hudverksamhet fuktigt, kan tonen icke framlockas. Bäst lyckas det därför för personer med svag hudverksamhet och torr epidermis, men äfven hos andra kan resultatet vinnas, om fingrarna lindrigt insmörjas med fett. Slutligen bör anmärkas, att det för detta och de förut beskrifna försökens framgång icke har någon väsentlig betydelse, om den experimenterandes kropp är genom särskilda åtgärder isolerad eller ej, ehuru resultaten blifva betydligt intensivare, om den är i ledande förbindelse med jorden. Många andra modifikationer af dessa försök kunna natur- ligtvis lätt uttänkas; det anförda torde emellertid vara tillräckligt för att visa grundvilkoren för dessa unipolära akustiska före- teelsers uppkomst. Af allt det som blifvit anfördt är tydligt, att de skildrade fenomenen mäste framkallas af statisk elektri- citet. För detta talar med bestämdhet nödvändigheten af ett isolerande lager emellan den ledare, som står i förbindelse med induktionsapparatens ena pol och den andra ledande kropp — menniskokropp eller annan — som påverkas af induktionselek- trieiteten. Åfven vid det sist beskrifna försöket måste tydligen detta vilkor vara uppfyldt, ty dels är den torra eller med fett insmorda epidermis mycket dåligt ledande, dels eger under fingrets oupphörliga rörelser, strykning öfver metallskifvan säkerligen icke full kontakt mellan dem rum. Vid de tätt på hvarandra följande afbrotten och slutnin- garna af den primära strömbanan alstras på de båda polerna af den sekundära spiralen 1 lika hastig vexling motsatta elek- triska spänningar. Vid den ena fria polen (d. v. s. i de be- skrifna försöken i svampelektroden eller i metallskifvau) uppstår således i ena ögonblicket positiv elektricitet af hög tension för att i nästa ögonblick efterträdas af negativ, så åter positiv 46 CHR. LOVÉN, OM MUSKELTONEN. 0. 8. V., och på detta sätt fortgår det, sa länge den vibrerande stämgaffeln öppnar och sluter den primära strömmen. Närmas nu en ledare, såsom t. ex. menniskokroppen, intill denna pol, men så att ett tunnt, isolerande lager befinner sig mellan dem båda, måste den förra påverkas efter de kända lagarna för elek- tricitetens fördelning genom influens. I den del af kroppen (örat eller fingret), som befinner sig i beröring med det isolerande lagret, måste fördenskull i lika hastig vexling motsatta elektriska spänningar uppstå — positiva, då polen är negativt, negativa däremot, då polen är positivt elektrisk. Vid den i fråga varande anordningen måste i sjelfva verket de båda genom det isolerande lagret skilda ledarna spela samma roll som stanniolsbeläggnin- garna på en kondensator, i hvilken ock, såsom den senaste tidens försök ådagalagt, under väsentligen samma förhållanden som de ofvan skildrade, ljud kunna frambringas — ja man har ju till och med satt i fråga användbarheten af dylika konden- satorer för telefonien. Ett ljud eller en ton skulle nu under de gifna förehallandena kunna tänkas uppstå pa tre olika sätt: 1:o genom verklig ur- laddning mellan de motsatta elektriska spänningarna på ömse sidor om det tunna isolerande lagret; 2:o därigenom, att den plötsliga vexlingen af elektrisk spänning försätter de båda le- darna 1 molekulära vibrationer, eller slutligen 3:0 därigenom att det isolerande lagret i följd af sjelfva influensverksamheten bringas i en sådan vibration. Det torde icke vara alldeles lätt att med visshet afgöra, hvilketdera af de nämnda sätten för ljudets alstring här eger rum, och jag har — då denna fråga ligger helt och hållet utom mitt ämne — icke heller funnit anledning att i detta afseende företaga tillräckligt noggranna och omfattande under- sökningar, men anser mig dock, på grund af hvad jag iakttagit, böra omfatta den asigt, att urladdning i vanlig mening icke är orsaken till ljudet. Härvid bör visserligen anmärkas, att vid flera af de beskrifna försöken, såsom ock ofvan blifvit nämndt, tecken till en sådan urladdning iakttagas, men just under sådana förhållanden höres icke den rena stämgaffeltonen, utan den är ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 47 då starkt bemängd med ett sprakande eller knistrande ljud, som redan i och för sig, äfven om det icke tillika vore förenadt med den egendomliga känselförnimmelsen, genast angifver, att en sådan urladdning eger rum. De nu skildrade ljudfenomenen uppträda äfven vid en annan försöksanordning, som om den också icke har direkt tillämp- ning på det nu föreliggande spörsmålet, likväl för fullständig- hetens skuld torde böra här omnämnas. Om man på ett afstånd af endast omkring !/, centimeter från hvarandra uppställer tvenne metaliskifvor, som äro 1 förbindelse med hvar sin af induk- tionsapparatens motsatta poler, höres under de förut beskrifna förhållandena ingen ton, och detsamma gäller naturligtvis äfven för längre afstand. Men inskjutes mellan de båda skifvorna en tunn hinna af kautschuk eller ännu bättre af guttapercha (s. k. outtaperchapapper) utspänd öfver en träram, frambryter tonen ofta med förvånande styrka, äfven om afstandet är vida större, 30 centim. eller rinera, och hinnan befinner sig midt emellan skifvorna. Vid närmare efterforskning finner man då lätt, att tonens uppträdande eller uteblifvande 1 detta fall bestämmes däraf, huruvida hinnan är elektrisk eller ej, ty, om tonen ute- blifver, kan den ögonblickligen framkallas helt enkelt genom att gnida hinnan med handen, en atgärd, hvarigenom isynnerhet guttaperchan blir starkt elektrisk och länge bibehåller sin fria elektricitet. Under de nämnda förhållandena kan tonen äfven höras, om endast en skifva begagnas samt den elektriserade hinnan uppställes på ett afstand af några centimeter från henne, och likaledes äfven om experimentatorn sätter sig sjelf i ledande förbindelse med induktionsspiralens ena pol samt närmar hinnan till sitt öra. Åfven detta försök kan lätt erhålla en mängd olika former, för hvilka här icke torde behöfva redogöras, och äfven här måste förklaringen tydligen grunda sig på lagarna för elektricitetsverkan genom influens. Med afseende på frågan om muskeltonen och den roll, de ofvan skildrade företeelserna kunna spela såsom möjliga felkällor vid undersökningar öfver densamma, skulle man väl vara be- 48 CHR. LOVÉN, OM MUSKELTONEN. nägen att göra den anmärkningen, att dylika företeelser för sitt uppträdande fordra mycket starka induktionsströmmar och öppen induktionskrets, samt att de således ingalunda kunna inverka störande, då induktionskretsen är sluten genom nerven. Men detta är alls icke fallet. I sådant afseende har jag anställt åt- skilliga försök, som ovedersägligen bevisa, att, äfven da induk- tionskretsen är sluten genom en halfledare sådan som en nerv eller en kort i 0,6 procents koksaltlösning dränkt tråd, tonen, om ock jemförelsevis svag, kan höras från en på ofvan beskrifna sätt anordnad svampelektrod, som tryckes mot örat, eller från metallskifvan med tillhjelp af stetoskop. Huru små tensions- differenser, som på detta sätt genom hörseln kunna uppfattas, visas bäst på följande sätt: De båda från iuduktionsapparatens sekundära spiral kommande ledningstrådarna insättas i tvenne på ett isolerande underlag fästa klämmskrufvar, hvilka förbindas med hvarandra medelst en i saltlösning dränkt tråd af några få centimeters längd. En annan dylik tråd, som vi kunna benämna »afledningstråden», fästes medelst en yggla vid den förra, så att den kan förskjutas utefter dennas längd. Den andra änden af afledningstraden bringas i ledande förbindelse med den ofvan omtalade metallskifvan eller med svampelektroden. Intager nu denna tråd i förhållande till den förra vid försökets början en sadan ställning, att dess utgångspunkt befinner sig helt nära endera af klämskrufvarna, kan tonen på något af de nämnda sätten framkallas, och den har då en jemförelsevis icke obetydlig intensitet, men om afledningstråden småningom förskjutes emot den mellan klämskrufvarna utspända trådens midt, försvagas tonen alltmera och upphör naturligtvis alldeles, då midten blifvit uppnådd. Man iakttager härvid, att tonen i sjelfva verket ännu kan förnimmas, om ock svagt, då afledningstrådens yggla be- finner sig på endast några fa millimeters afstånd från den andra tradens midt. Ett annat dylikt försök, som synes mig vara af ett visst intresse, må ock här meddelas. Om man förbinder lednings- trådarna från induktionsapparaten med en vanlig induktionsrulle, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 49 så att induktionsströmmarna genomgå dess trådhvarf, och lägger örat intill rullens yta, höres tonen mycket klar och tydlig. Att den i detta fall icke, åtminstone icke väsentligen, härrör från af strömmarna framkallade molekularvibrationer i sjelfva tråd- hvarfven, framgår deraf, att den ännu starkare kan framkallas på något af de ofvan angifna sätten från en svampelektrod eller en metallskifva, som blifvit satt ı ledande förbindelse med den ena polen af den nämnda induktionsrullen. Att det vidare här icke heller är den fina rulltrådens längd och det deraf betingade jemförelsevis betydliga motståndet i induktionsbanan, som är or- saken till de höga tensionerna vid induktionsrullens poler, synes mig bevisas däraf, att man under i öfrigt lika förhållanden kan utbyta induktionsrullen mot en rheostat af ända till 5000 Ste- menska enheters motstånd (det högsta som stått mig till buds), utan att det minsta spår af ton kan förmärkas. Fenomenet härrör således i förra fallet utan tvifvel från de extraströmmar, som uppstå i induktionsrullens trådhvarf och göra densamma till sin verkan i nu i fråga varande hänseende jemförlig med en halfledare eller elektrolyt, sådan som en nerv eller en fuktig tråd. Af hvad nu blifvit anfördt torde få anses bevisadt, att under sådana förhållanden, som vanligen ega rum vid de försök, hvilka anställas för studiet af den genom elektrisk retning framkallade muskeltonen, de nu skildrade elektrisk-akustiska företeelserna verkligen kunna inträda och gifva anledning till misstag. Detta är naturligtvis i hög grad att befara, om de retande induktions- strömmarnas intensitet är stor, om kontakten mellan nerven och de på densamma anlagda elektroderna är i någon mån brist- fällig, och om afständet mellan dessa sist nämnda är betydligt . (större än ett par millimeter). Å andra sidan framgår af de beskrifna försöken, att det äfven under sådana förhållanden är lätt att freda sig för den antydda orsaken till villfarelse. Man behöfver nemligen blott sörja för fullständig ledande kontakt mellan den lyssnande experimentatorns och försöksdjurets kropp, t. ex. därigenom att huden på det ställe, man vill auskultera, starkt genomfuktas med koksaltlösning, och stetoskopet med Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 1. 4 50 CHR. LOVÉN, OM MUSKELTONEN. handen så fixeras mot den fuktiga huden, att full beröring mel- lan denna och handen eger rum. Ännu säkrare är att aftaga huden öfver muskelpartiet samt anbringa handen med stetoskopet direkt på detta. Takttagas dessa försigtighetsmått, kunna de i fråga varande akustiska företeelserna omöjligen inträda, emedan för deras uppkomst närvaron af ett isolerande lager mellan för- söksdjurets och den lyssnandes kropp är absolut nödvändig. Vid de många försök jag anställt att framlocka en ton från grodmuskler har jag stött på en annan orsak till ljud, som äfven möjligen kunnat gifva anledning till misstag. Först och främst kan här nämnas, att jag vid retning af nervus ischiadicus hos grodan aldrig lyckats förnimma någon ton från vadmuskeln, huru känsliga hjelpmedel för hörseln jag än användt. I en del af dessa försök begagnade jag en vanlig HUGHE:s mikrofon, mellan hvars vertikala träskifva och en från instrumentets fot- platta uppstående liten pelare muskeln var spänd, under det nerven hvilade på två i samma fotplatta fästa, från hvarandra isolerade elektroder. Vid den mest olika intensitet och frekvens af induktionsslagen har jag alltid, oaktadt den häftigaste tetanus i muskeln, erhållit endast negativt resultat så när som på ett knappt hörbart, till tonhöjd obestämbart susande ljud, som någon sang förmärkts. Lika olycklig har jag varit med en annan för- söksanordning. Öfver hinnan på en vanlig s. k. »trådtelefon» af det slag, som under de senare åren förekommit i leksaks- handeln, anbringades en art galge af trä, och mellan dess öfver- stycke och hinnan utspändes muskeln, så att dess sena medelst en kort silkesträd var fäst i en midt pa hinnan befintlig liten hake; nerven hvilade i detta fall på ett par i ett af galgens sidostycken fästa elektroder. Helt annat var däremot förhållandet vid direkt retning af muskeln, hvarvid induktionsströmmarna tillfördes honom medelst tvenne i öfre änden och i senan instuckna nålar. Vid använd- ning af svagare strömmar kunde visserligen äfven vid denna försöksmetod, trots kraftig tetanus, ingen ton förnimmas, men däremot hördes eu sådan tydligt och med bibehållen klangfärg, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o I. 51 om de retande strömmarna voro någorlunda starka (induktions- rullarna delvis eller helt och hållet skjutna öfver hvarandra). Men det visade sig snart, att man äfven i detta fall icke hade att göra med någon verklig muskelton, ty den hörda tonen fort- for med oförminskad styrka, äfven om muskeln tetaniserades till fullkomlig uttröttning — ja den hördes lika tydligt, om muskeln ersattes med en spänd, af koksaltlösning fuktad silkes- tråd, genom hvilken induktionsslagen fingo löpa. Tonen härrörde saledes med all säkerhet, i muskeln likasom i tråden, från mole- kulära vibrationer direkt framkallade genom induktionsström- marna. Resultatet af dessa försök med grodmuskler måste därför sägas vara fullkomligt negativt. Hvarken vid direkt eller in- direkt retning har jag under omständigheter, där felkällor kunde anses med säkerhet uteslutna, lyckats framlocka någon ton från grodans muskler. ; ; Sedan jag genom den undersökning, för hvilken i det före- gaende blifvit redogjordt, så vidt möjligt sökt säkerställa mig för misstag härflytande från rent fysikaliska och af musklernas fysiologiska egenskaper alldeles oberoende företeelser, hvilka lätteligen kunna vilseleda den, som är okunnig om deras före- komst och vilkoren därför, atergick jag till ett närmare studium af de vid intermittent elektrisk retning 1 kaninens muskler upp- stående ljudfenomenen. Jag inskränkte mig härvid af skäl, som lätt torde inses, helt och hållet till indirekt retning, d. v. s. till ret- ning af den så högt upp som möjligt genomskurna nervusischiadicus. I början riktades uppmärksamheten uteslutande pa de ljud, som uppstå i vadmuskelgruppen, men vid de sista försöksserierna användes såsom observationsfält hufvudsakligen muse. tibialis anticus, hvilken genom sitt ytliga läge och sin homogenitet be- sitter stora företräden framför den förra. Denna är nemligen sammansatt af såväl hvita som röda muskler, och dessa olika slag utmärka sig såsom bekant enligt RANVIERS vackra under- sökningar genom mycket olika fysiologiska egenskaper. Det måste derför, om man vill hafva fullt rena resultat, vara mindre cz , 52 CHR. LOVEN, OM MUSKELTONEN. lämpligt att till försöksobjekt välja en så sammansatt muskel- massa, som kaninens vadmuskulatur. Försöksanordningen var till en början densamme som ofvan beskrifvits, med den skilnad, att icke jordledning utan dubbel trädledning användes, och att såsom interruptor i den primära strömbanan begagnades, icke en stämgaffel, utan ett stycke af en florettklinga, hvars vibrerande del medelst en förskjutbar klämma hunde göras längre eller kortare och tonen följaktligen sänkas eller höjas efter behag. Åfven denna apparat, som vä- sentligen är en efterbildning af BERNSTEIN's »akustiska ström- afbrytare», var försedd med platinakontakt. I trots af de ofull- komligheter, som i vissa afseenden vidlada sådana kontakter, äro de likväl, såsom erfarenheten lärt mig, synnerligen lämpliga för sådana försök som de nu i fråga varande. Apparaten är, förutsatt att platinakontakten är i någon mån fjedrande, lätt att sätta i gang, och den alstrade tonen visar sig, pröfvad medelst en telefon, tillfredsställa alla billiga anspråk på jemnhet och renhet samt har dessutom en jemförelsevis rik metallisk timbre — en omständighet, som vid dessa undersökningar är fördelaktig, såsom af det följande skall framgå. Med den enkla, improvi- ' serade tillställning jag begagnade kunde man, om ock med någon svårighet vid de högsta tonerna, underhålla en vibrationsfrekvens hos interruptorn af ända till öfver 1400 dubbla svängningar i sekunden, äfven då den primära spiralen var försedd med jern- kärne och ingen biledning för de i sådant fall mycket starka extraströmmarna begagnades. Det var hufvudsakligen tvenne frågor, som de anställda för- söken voro afsedda att besvara, nemligen, 1:0 hvilket inflytande olika styrka hos retningsströmmarna utöfvar på muskeltonen, och 2:0 intill hvilken högsta grad af vibrationshastighet en sådan ton kan framkallas. Öfver den först nämnda hafva, så vidt j jag känner, inga särskilda undersökningar blifvit anställda, tvärtom förete de meddelanden, som föreligga från de forskare, hvilka sysselsatt sig med försök öfver muskeltonen, just i detta hän- seende betänkliga luckor, ty i allmänhet kan man alls icke få ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 33 någon föreställning om den strömstyrka, som blifvit använd. Med afseende åter på den senare frågan skulle man, såsom redan förut blifvit nämndt, pa grund af BERNSTEIN’s samt KRONECKER's och STIRLING’s uppgifter kunna anse sig hafva skäl till den slutsats, att muskelns förmaga att försättas i tonvibrationer är nästan obegränsad. Den erfarenhet, som vunnits vid de förut skildrade försöken, innebar en uppmaning att försöka använda sa svaga strömmar som möjligt, och jag begagnade därför induktionsapparaten i de flesta fall utan någon jernkärne samt började i allmänhet för- söken med det längsta rullafstånd, vid hvilket öfverhufvud någon kontraktionsverkan i musklerna inträdde. Jag öfverraskades därvid att finna, att så snart retningen uppnått den styrka, att en verklig, jemn tetanus i musklerna däraf framkallades, hördes ock muskeltonen med den största tydlighet, för så vidt öfver hufvud någon ton kunde med den befintliga vibrationshastigheten erhållas. Ökades nu retningens styrka, blef tonen icke starkare, utan tvärtom svagare, ja den försvann vanligen helt och hållet vid en viss större (ehuru ingalunda synnerligen betydlig) inten- sitet hos induktionsströmmarna, och i dess ställe hördes endast ett mer eller mindre starkt, vanligt muskelljud. I sådana fall, där den använda vibrationshastigheten var någorlunda stor (330—880 vibrationer i sek.), var den ton, som under de nämnda förhållandena vid svag retning hördes, nästan alltid tydligen en oktav lägre än den ton, som angafs af inter- ruptorn. Ofta kunde då, vid ytterligare stegring af strömstyrkan, och ifall vibrationshastigheten ej var för stor, tonen ånyo fram- kallas, men nu af samma höjd som interruptorns. Minskades därefter äter strömstyrkan till ungefär den grad, den innehade vid försökets början, framträdde åter med samma tydlighet som förut den lägre oktaven. Det nu skildrade förhållandet — den lägre oktavens upp- trädande med jemförelsevis stor intensitet vid nästan minimal retning, tonens försvinnande vid något starkare och återkomst i samma oktav som retningskällans vid ännu starkare retning — D4 CHR. LOVEN, OM MUSKELTONEN. har jag, 1 trots däraf att vexlingar i resultaten, som vid försök af denna art icke böra vara oväntade, då och då förekommit, likväl så ofta iakttagit, att jag icke kän annat än betrakta det- "samma såsom det regelbundna. I några fall hördes vid medel- stark retning tydligt båda oktaverna än samtidigt och än afvex- lande med hvarandra. En liknande erfarenhet tyckes äfven BERNSTEIN hafva gjort. Han säger sig dessutom, vid mycket stor retningsfrekvens (1056 vibr.) hafva från musklerna hört en ton, som var ungefär en kvint lägre än interruptorns och i några fall, men endast vid denna stora vibrationshastighet hos inter- ruptorn, uteslutande den lägre oktaven. För fullständighetens skull torde böra tilläggas, att jag i ett par undantagsfall från de kontraherade musklerna hört en ton, som icke var noga »ret- ningstonens» lägre oktav utan en half eller hel ton högre än denna och följaktligen med retningstonen bildade en skarp dis- sonans. Hvad beträffar den högsta vibrationshastighet hos afbryt- ningsfjedern, vid hvilken en ton kan frambringas, har jag icke varit så lycklig som BERNSTEIN. Aldrig har jag kunnat för- nimma någon verklig ton från musklerna vid större svängnings- tal hos interruptorn än 880 i sekunden, motsvarande tonen a”, och härvid angafvo musklerna tydligen tonen a', således oktaven lägre. Detta fall, som är det enda i mina försöksprotokoller, må här anföras, emedan det lemnar en god belysning af det ofvan om strömstyrkans inflytande sagda: Vid 15 em:s rullafständ (utan jernkärne) svag, ofullständig tetanus, vanligt mu- skelljud; ii DA» n » » ton mycket tydlig, lägre oktaven; ». NSD » » » ton mycket svag, lägre oktaven; » 0 » » » » ingen ton; DE» » (med jernkärne) ingen ton; \ Dede » (utan » ) ton mycket tydlig, oktaven lägre. Jag har försökt flera högre vibrationstal ända till f” (1408 vibr. i sek.), men alltid utan att kunna höra annat än det van- liga muskelljudet, oaktadt musklerna befunno sig i den häftigaste tetanus. Den högsta ton jag, i ett fall, lyckats höra från musk- lerna är f” (704 vibr. i sek.) vid Motsvarande retningsfrekvens. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 55 Såsom exempel på förloppet vid mindre vibrationshastighet hos interruptorn ma följande fall anföras: Tuterruptorns Rullafständ | Resultat ton. (utan jernkärne) | e' (330 vibr.) 16 centimeter | mycket tydlig ton, lägre oktaven; » » 0 » tydlig ton, samma oktav; en » 10 » tonen svag, samma oktav; » » | 12 » tonen knappt hörbar, osäker; » » 15 » tonen mycket tydlig, lägre oktaven. Sedan den erfarenhet vunnits, att muskeltonen uppträder med jemförelsevis största tydlighet och intensitet vid svag ret- ning, förutsatt att denna öfverhufvud förmår framkalla en verklig. jemn tetanus, låg det nära till hands att för dessa försök an- vända telefonen. Redan vid det första införandet af den BELL:ska telefonen hade man nemligen funnit, att de strömmar, som alstras 1 detta redskap, ega tillräcklig imtensitet för att genom retning af nervus ischiadicus framkalla stark tetanus i grodans vad- muskel, och det var för den skull antagligt, att man medelst telefon skulle kunna tillräckligt kraftigt reta äfven kaninens höftnerv. Telefonen har dessutom ett ingalunda ovigtigt före- träde framför de flesta andra retningsapparater däruti, att inga kontakter finnas, och följaktligen ingen anledning för uppkomst af de af sådana orsakade ojemnheter i induktionsströmmarna. Vid alla sådana försök öfver muskeltonen, der det icke är nöd- vändigt att kunna efter behag förändra retningens styrka, är därför detta redskap af synnerligt värde. Vid mina försök an- vändes till en början en större telefon af SIEMENS och HALSKE i Berlin, men sedan det visat sig, att fullt lika goda, om ej bättre resultat kunde vinnas med den lilla af mig konstruerade kvicksilfvertelefonen, !) begagnades denna senare uteslutande. Såsom ljudkälla användes dels menniskorösten, dels äfven pipor af allehanda slag — de senare hufvudsakligen för att kunna åstadkomma rätt höga toner. j Icke heller vid dessa försök kunde någon muskelton erhållas vid högre »retningston»: än ungefär a” af 880 vibrationer i se- 56 CHR. LOVEN, OM MUSKELTONEN. kunden, hvarvid muskeln angaf « eller lägre oktaven. Särskildt gjordes många försök med en synnerligt gäll kautschuks-tungpipa, hvars ton vid stark anblåsning var ungefär f” (1408 vibr.), men alltid med negativt resultat, oaktadt den mest energiska, jemna tetanus i musklerna. Af särskildt intresse var att med telefonens tillhjelp under- söka, huru muskeltonen förhöll sig vid fortskridande förändring af retningstonens höjd. För detta ändamål sjöngs i telefonen af en mansröst en skala från g (198 vibr.) till g’ (396 vibr.). Härvid "hördes nu från musklerna hela skalan tydligt ända till och med ce (264 vibr.), d var vanligen mycket ötydlig; e, jiss’ .och g' däremot framkallade åter mycket tydliga muskeltoner, men dessa tillhörde den lägre oktaven. Dessa försök upprepades flera ganger med flera olika personer och lemnade alltid samma resultat, med undantag däraf att i ett par fall omslaget till den lägre oktaven skedde en ton högre, d. v. s. vid e i stället för vid d. En vigtig anmärkning återstår att göra med afseende på det från musklerna hörda ljudets klangfärg. Enligt såväl BERN- STEIN som KRONECKER och STIRLING skulle nemligen muskel- tonen utom till höjd äfven till klangfärg fullständigt motsvara. interruptorns ton. Muskeln skulle med ett ord förhålla sig så- som en »medelmåttig telefon», för att begagna ett af de sist nämnda forskarena användt uttryck. I detta hänseende är min erfarenhet helt olika. Sa väl då retningskällan utgjordes af en induktionsapparat med vibrerande afbrytare, som äfven vid be- gagnandet af telefon, var den ton, som hördes från musklerna, af en påfallande tom och klanglös karaktär. Detta var isynnerhet slående vid försöken med telefon, ty såväl menniskorösten, som de använda rörpiporna utmärka sig genom mycket karakteristisk klangfärg, och likväl hade äfven i dessa fall muskelljudet i det närmaste karaktären af en »enkel ton» — det var grundtonen i klangen eller dess lägre oktav, som återgafs, men icke öfver- tonerna. DSS UN Or disk tönt du Ak vål Ba) Xl ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 57 I alla de nu beskrifna försöken hördes jemte den verkliga tonen ett mer eller mindre starkt biljud, som närmast liknade det vanliga muskelbullret. Isynnerhet var detta fallet, då vad- muskelgruppen auskulterades, och det är därför möjligt, att detta ljud härrörde från de i denna grupps sammansättning in- gående röda musklerna. Det saknades icke heller, ehuru det var betydligt svagare, i musc. tibialis anticus, men äfven här kunde detta ljud möjligen tänkas härröra från den närbelägna, röda m. soleus. Huru härmed förhåller sig, måste jag lemna oafgjordt. Så snart vibrationshastigheten öfversteg den gräns, inom hvilken en tydlig muskelton kunde framkallas, hördes alltid detta ljud. En egendomlighet, som förtjenar anmärkas, är, att detsamma i allmänhet, likasom muskeltonen, blef svagare vid starkare ret- ning. De nu meddelade resultaten innehålla åtskilligt, som på var kunskaps närvarande ståndpunkt är gåtlikt. Dit hör i främsta rummet det förhållandet, att muskeln i vissa fall icke ger samma ton som retningskällan, utan oktaven därunder. Då nu detta i allmänhet inträffar vid svagare retning, skulle man vara benägen antaga, att i sådant fall hvarannan af de retningsim- pulser, som bordt träffa nerven eller muskeln, bortfallit. Detta kan tydligen icke bero därpå, att vid en sådan svagare retning endast öppningsinduktionsslagen skulle vara verksamma, ty hvarje fram-- och återgående rörelse af interruptorns stålfjeder fram- kallar ju såväl en slutning som en öppning af den primära strömmen, och följaktligen motsvaras hvarje hel eller dubbel vibration af tvenne retningar, nemligen ett slutnings- och ett öppningsindnktionsslag. Vore båda dessa verksamma, borde man således från muskeln höra den högre oktaven till interrup- torns ton: bortfalla däremot slutningsslagen såsom möjligen overksamma, skulle muskeln i alla händelser gifva samma ton, som interruptorn. Åfven om intervallen mellan öppning och slutning å ena sidan samt slutning och följande öppning å den andra är olika, och detta torde alltid ega rum vid begagnandet af fasta kontakter, bör i alla fall hvarje hel vibration framkalla 58 CHR. LOVÉN, OM MUSKELTONEN. ätminstone en verksam retningsimpuls. Icke heller synes man mig kunna taga sin tillflykt till antagandet af en sådan ofull- komlighet i den vibrerande apparaten, att icke vid hvarje oskil- lation af stålfjedern en verklig kontakt skulle uppkomma, ty under en sådan förutsättning vore det visserligen att betrakta sasom en nog egendomlig tillfällighet, om just hvarannan kontakt skulle uteblifva, och detta ej blott vid en viss, bestämd vibra- tionshastighet utan vid en hel serie af sådana. I sjelfva ret- ningskällan kan följaktligen orsaken till det i fråga varande fenomenet icke sökas ens vid de försök, där induktionsapparat och vibrerande interruptor begagnades, ännu mindre naturligtvis vid dem, där telefon användes. Det synes mig säledes icke äter- stå annan utväg till förklaring än att antaga företeelsen bero på en egenskap hos det retbara organet, nerv eller muskel. Att ingå på en diskussion af de möjliga antaganden, som i sådant afseende kunna göras, skulle emellertid föra mig för långt in på hypotesernas område. Såsom i hög grad besynnerligt måste äfven det förhållandet anses, att en förstärkning af retningsströmmarnas intensitet i så många fall medförde en försvagning, ja, ett försvinnande af muskeltonen. Man skulle väl kunna vara benägen att tillskrifva detta muskelns uttröttning, men däremot talar afgörande den så ofta upprepade erfarenheten, att tonen vid återgång till en min- dre strömstyrka, efter upprepade försök med starkare retning, åter uppträdde med samma intensitet, som förut. I flera fall iakttogs denna företeelse med sådan regelbundenhet, att man efter några försök nästan med fullkomlig säkerhet kunde förut- säga, vid hvilken strömstyrka, d. v. s. vid hvilket rullafstand, tonen skulle komma att höras eller icke. BERNSTEIN säger sig vid sina försök hafva gjort den iakt- tagelsen, att muskeltonen, sa snart en vibrationshastighet hos interruptorn af 300—400 svängningar i sekunden öfverskridits, skulle tydligt aftaga i styrka, och han sätter detta förhållande i samband med de af honom gjorda bestämningar af den tid (ungefär !/3,, sekund), som den negativa strömfluktuationen eller nen er NETTE Ce N ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 59 aktionsströmmen varar. A priori måste det utam tvifvel före- falla ganska sannolikt, att ett viss förhållande mellan äktions- strömmarnas duration och tonens styrka vid olika retnings- frekvens eger rum, men oaktadt uppmärksamheten varit riktad därät, har det icke varit mig möjligt att med någon säkerhet urskilja något sådant tydligt försvagande af tonen vid öfver- skridandet af en bestämd retningsfrekvens, utan har dess inten- sitet synts mig bestämmas af andra moment och förnämligast af strömstyrkan, såsom ock ofvan blifvit anfördt. 60 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 36). Från K. Nederländska Regeringen i Haag. Flora Batava, Afd. 249—250. Från Soc. Imp. des Naturalistes i Moskwa. Bulletin, Année 1880: ı—2. Från Verein für Naturwissenschaft i Braunschweig. Jahresbericht, 1879/80: Från Schlesische Gesellschaft für Vaterländische Cultur i Breslau. Jahresbericht, 57. Från Verein für Naturkunde i Cassel. Bericht, 26—27. Från Naturforschende Gesellschaft i Danzig. Danzig in naturwissenschaftlicher.... Beziehung. Danzig 1880. 12:0. Från Museum Franeisco-Öarolinum i Linz. Bericht, 38. Från K. Akademie der Wissenschaften i München. Denkschriften, Bd 48:3; 52: 2. Fran Kemiska Sällskapet i Prag. Listy chemické. Årg. 1879: 1—2; 4—10; 1880: 1-2; 4—10. Från K. Akademie der Wissenschaften i Wien. Denkschriften. Mathem. — NW. klasse. Bd'40; 42. Sitzungsberichte. » » » 1880. Abth2 (hs 7 2: 4—7,3: 4—7; Register, 9. » Philos.-Hist >» » 1880.32 i Almanach, Jahrg. 30. Archiv für Oesterreichische Geschichte, Bd. 60: h. 2; 61: 1-2; 62: 1. Från Verein für Noturkunde i Wiesbaden. Jahrbücher, Jahrg. 31-32. (Forts. & sid. 88.) 61 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 1. Stockholm. Berättelse, afgifven till Kongl. Vetenskaps-Akademien, om en med understöd af allmänna medel utförd veten- skaplig resa till Schweiz och Tyskland. Af A. G. NATHORST. Tall. T. [Meddeladt den 12 Januari 1881.] Den med understöd af allmänna medel till Schweiz och Tyskland är 1880 företagna resa, för hvilken jag härmed fär afgifva redogörelse, hade till ändamal dels att i dessa länders museer studera de fossila växter, hvilka närmast motsvara dei Skänes kolförande aflagringar förekommande, dels ock att pa låglandet i Schweiz samt i norra Tyskland söka uppdaga nya fyndorter för fossila lemningar af istidens arktiskt-alpina vege- tation. Min ursprungliga afsigt att företaga resan under början af sommaren, hvilken tid för sistnämnde undersökningar torde vara mest lämplig, och under hvilken man äfven haft bästa ut- sigt att träffa de respektive museernas föreståndare hemma, måste dock tyvärr pa grund af sjukdomsfall öfvergifvas, och resan kunde först utföras under senare hälften af Augusti samt September månader. Nu måste jag visserligen frukta att an- tingen till Schweiz eller norra Tyskland komma så sent, att höstregnen redan fyllt alla torfmossar och lergropar med vatten, men å andra sidan hade detta uppskof det goda med sig, att jag före resan. hade blifvit försatt i tillfälle att vid zoologiska stationen vid Kristineberg utföra undersökningar öfver olika hafsdjurs spår, hvilkas motsvarighet inom forna geologiska perio- der jag nu äfven under resan kunde studera. 62 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. För att i Zürich ännu finna professor HEER, af hvilken jag på förhand visste mig skola erhålla i flere hänseenden vig- tiga och lärorika upplysningar, begaf jag mig först till Schweiz — ett val, med hvilket jag sedermera hade stora skäl att vara belåten. Jag reste den 16:de Augusti från Malmö till Lübeck, den 17:de från sistnämnde ställe till Frankfurt am Main och derifran den 18:de till Zürich, dit ankomsten skedde samma dag på aftonen. Gästfritt inbjuden att under min vistelse här bo hos professor HEER, tillbragte jag hos honom sex minnesrika och i hög grad lärorika dagar. Han var för närvarande syssel- satt med att lägga sista handen vid Portugals fossila flora, inne- hållande växter från rätiska lager och oolitlager, från wealden- formationen och miocenformationen. Dessa alla visade han nu för mig, men dessutom genomgingo vi i hans ego befintliga sam- lingar af tertiära växter från Sumatra, några, museet 1 Peters- burg tillhöriga, oolitväxter från Sibirien samt besågo naturligtvis polytechnikums storartade samlingar af tertiärväxter från Oenin- gen, alger från »flysch»-bildningarne, triasväxter från Neu Welt vid Basel m. m. Professor HEER visade mig äfven huru fyto- paleontologen bör ordna sitt jemförelsematerial. Man vet knap- past om man mest skall beundra professor HEERS utomordent- ligt omfångsrika kännedom inom botanikens alla områden, hans skarpa blick eller hans otroliga arbetsförmåga. Utom de arbeten han publicerat finnes i hans ego en mängd af teckningar åtföljda omfattande manuskript öfver olika fossila floror, hvilka tyvärr på grund af olika omständigheter sannolikt ej komma att blifva offentliggjorda. Kännedomen om den eocena tidens vegetation skulle vara betydligt vidgad, om de arbeten öfver eocena växter trån Monte Bolea och England, som jag nu hade tillfälle att senomga, blifvit utgifna. Och alla dessa arbeten äro utförda på den tid, som stått honom till buds vid sidan af hans ännu fortsatta verksamhet såsom lärare i botanik vid polytechnikum i Zürich. Pensioner erhållas i allmänhet icke 1 Schweiz, men en utländing kan ej annat än förundra sig öfver, att man ej i fall sådana som detta genom beviljandet af pension uttrycker ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 63 sin aktning för ett halft sekels trägna och ofta banbrytande arbete i vetenskapens tjenst; att vid 70 ar fortfarande vara nödgad att hålla sina bestämda föreläsningar är under sådana förhållanden obilligt. Från Zürich gjorde jag i enlighet med professor HEERS och Dr KELLERS råd, en utflygt söderut till Hedingen, der jag lyckades anträffa lemningar af den arktiskt-alpina floran i kalk- haltiga lerlager och snäckgytja under något torf. De växter, som här funnos, voro Dryas octopetala L., Salix herbacea L., Betula nana L., Salix sp. Myriophyllum, Potamogeton m. fl. Af skalbaggsvingar träffades den alpina Carabus silvestris (bestämd af HEER). Jag ansåg det efter detta goda fynd för onödigt att söka uppdaga flere lokaler, utan får öfverlemna detta åt Schweizergeologerna sjelfva. Att lokaler finnas är nu tillräckligt konstateradt. Afven gjorde jag jemte Dr G. HARTUNG från Heidelberg, med hvilken jag hos professor HEER sammanträffade, ett besök på Uetliberg, hvars lager af den egendomliga Nagel- fluhbildningen besågos. Den 24:de Augusti på aftonen reste jag från Zärich till Aarau med afsigt att derifrån företaga en utflygt för att söka uppdaga arktiskt-alpina växtlemningar äfven i denna trakt. Pro- fessor MÜHLBERG, den grundlige kännaren af kantonens glaciala bildningar, till hvilken jag af professor HEER blifvit introducerad, meddelade mig dock, att först temligen långt från nämnde stad funnos torfmossar med lämpliga lokaler. Den 25:te reste vi till Wauwyl nära Sursee i kanton Luzern, der visserligen flere goda lokaler funnos, men hvilka dock till största delen efter de sista dagarnes regn nu voro otillgängliga på grund af vatten- mängden. Dock lyckades jag ändtligen efter mycket letande träffa ett blad af Betula nana jemte en Salix sp. i snäckgytja vid en mindre torfmosse öster om Seewagen. Följande dag på morgonen visade mig professor MÜHLBERG skolans vackra geo- logiska samlingar, af hvilka jag här ej kan underlåta att fram- hålla en särdeles vacker serie af vid diamantborrning erhållna stenkärnor från det 1,422 (engelska) fot djupa borrhålet vid 64 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. Rheinfelden. Denna borrning, som afsag att söka utröna den möjliga förekomsten af stenkolslager härstädes, men hvars re- sultat tyvärr blef negativt, skedde till 275 fot i »brokig sand- sten», derifrån till 1,205 fot i permiska formationens röda leror, delvis med gips och kalklager, samt allra nederst med breceior och grofva sandstenar. Närmast derunder mötte förvittrad och sönderbruten glimmerskiffer och vid 1230 fots djup diorit med granitadror, i hvilken borrningen — under tanke att man hade en eruptiv gång — fortsattes ända till 1,422 fot. Från geolo- gisk synpunkt sedd kan väl svårligen någon borrmetod jemföras med diamantborrning, ty de prof, som vid densamma erhållas, äro med fullkomlig säkerhet bestämbara. För några fossila s. k. alger, hvilka funnos i Aaraus museum, nemligen Gyrochorda från jurabildningar och originalet till Cylindrites caespitosus HEER från trias, hvilka i sjelfva verket torde vara djurs spår, skall jag i annat arbete utförligare redogöra. Det skulle säkerligen varit en tacksam uppgift att öfver -låglandet i vestra Schweiz, från trakterna kring Bern till Frey- burg och Lausanne, fullfölja undersökningarne af den fossila arktiskt-alpina florans forna utbredning. Men så gerna jag än skulle önskat att åt detta hall fortsätta mina arbeten. vågade jag å andra sidan ej nu offra någon tid deråt, utan måste öfver- lemna saken åt mina schweiziska yrkesbröder. Jag beslöt i stället att resa direkte till Jurabergen, på hvars torfmossar, såsom bland andra MARTINS utförligt ådagalagt, en äkta nor- disk vegetation är rådande. Man kunde derföre vänta sig att derstädes äfven finna fossila lemningar af en rent arktisk flora. Denna resa hade jag dock troligen icke företagit, om jag på förhand varit bekant med ett förhållande, som sedermera så godt som omintetgjorde alla undersökningar i denna rigtning. Jurabergen sakna nemligen nästan helt och hållet stagnerande vattensamlingar, och ej heller tyckas sådana efter istiden der hafva förefunnits. Orsaken dertill har man att söka i beskaf- fenheten hos bergarten, hvilken hufvudsakligen utgöres af kalk- ager, genom hvilka vattnet öfverallt på underjordisk väg tager ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 65 sitt aflopp. Några glaciala sötvattensbildningar under form af igenfyllda sjöar från istiden, förefinnas derför i allmänhet icke, endast i de alluviala aflagringarne kring bäckar och floder torde man måhända hafva utsigt att i de äldsta lagren möta sådana; men dessa lager äro sällan tillgängliga, och ej heller såg jag något sådant blottadt. Torfmossarne äro såsom en gifven följd häraf »högmossar», åtminstone var detta fallet med alla, som jag under min resa genom jurabergen hade tillfälle att granska. Åfven om dessa mossar äro gamla, har man föga hopp att i dem träffa blad af rent arktiska arter, emedan dessa ej gerna växa på den egentliga torfjorden, om de ock i allmänhet trifvas på en mycket humusrik mark. Allt detta är en numera efter mitt besök i jurabergen vunnen erfarenhet, hvarom jag såsom nämndt förut ej hade någon kännedom. I Zürich hade jag med Dr HARTUNG öfverenskommit, att vi skulle företaga nämnda resa gemensamt, och den hjelp och vägledning, jag genom denne grundliga kännare af de olika da- larnes och bergskedjornas geologiska förhållanden erhöll, gjorde färden dubbelt angenäm. Vi sammanträffade då jag afreste från Aarau den 26:te Aug. och kommo denna dag till Neuchatel. Följande dag reste vi med jernväg till Noiraigüe och vandrade derifran till fots till Combe Varin, professor DESOR's sommar- bostad. Denna dal är högt belägen, och dalens botten upptages till största delen af en högmosse. Vi blefvo på det gästfriaste mottagna af professor DESOR, som förde oss till traktens tydligt utpräglade moränbildningar med vackert slipade och refflade stenar. Men i mossens underlag sökte jag förgäfves efter växt- lemningar, och jag har hittills aldrig funnit sådana under någon högmosse. Så mycket intressantare var växtligheten på dess yta; der växte dvergbjörken i sällskap med lingon, blåbär, odon, ljung, buskartade viden och förkrympta tallar, så att man kunde trott sig vandra på en torfmosse i de höglända trakterna af Småland eller norra Sverige. Frånvaron af sötvattenslager blef ej heller underlig då man såg förhållandena i de närmaste om- | gifningarne, der bäckfårorna ofta med ens upphörde, i det att Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. SENOR 5. 66 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. vattnet tog sin väg nedåt i stora trattliknande hälig- heter. | Följande dag, den 28:de Augusti, bestego vi från Noiraigüe tidigt den 2,452 fot deröfver belägna Creux du Vent, sidan af en hästskoformig kitteldal öfverst med 5—600 fot höga tvär- branta väggar. Vegetationen högst uppe var till stor del rent nordisk, dock allestädes med alpina element inblandade. Sedan reste vi enligt professor DESoR’s rad till Le Locle, der vi lik- visst förgäfves sökte professor JACCARD, hvilken för tillfället var bortrest. Den 29:de gjorde vi derifrån en vandring till några torfmossar vid Chaux de Fonds och funno i de understa lagren i en af dem en stor mängd blad och grenar af Betula nana, som således äfven i dessa trakter fordom förefunnits. För öfrigt innehöll denna mosse — liksom de öfriga i trakten en högmosse — blad och lemningar af flere andra växter, hvarför den väl förtjenar att af landets geologer närmare under- sökas. i Den 30:de reste vi från Le Locle till Delemont (Delsberg) och företogo en utflygt i trakten, dock utan att päträffa någon torfmosse. En mindre af alluvialbildningar upptagen hålighet inne- höll landsnäckor jemte Anodonta eller Unio samt ostrakoder, men inga växter; aflagringen var patagligen uppkommen af från slutt- ningen nedsköljdt slam. Da vi-fingo de upplysningar, att torf- bildningar ej 1 dessa «trakter vore till finnandes, reste vi följande dag på morgonen till Basel. Så ringa utbyte vi sålunda beträf- fande frågan om den arktiskt-alpina florans forna utbredning i dessa trakter vunnit, måste jag dock på grund af hvad vi i öfrigt fingo se vara särdeles belåten med denna färd. På den väg vi valt har man nemligen utomordentligt godt tillfälle att se de storartade skiktböjningar, för hvilka jurabergens lager varit. utsatta. Man kan visserligen till en del läsa derom i de flesta geologiska handböcker, men man far ett helt annat och varaktigare intryck af dessa kolossala omgestaltningar och deras inflytande på landskapets skaplynne när man ser dem med egna ögon. Mer än en gång bragte de mägtiga genomskärningarne ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 67 mina tankar på Spetsbergens de flesta andra öfverträffande stor- artade profiler. Strax efter ankomsten till Basel vandrade vi till Neue Welt, en bekant fyndort för keuperväxter, hvilken jag ej gerna ville underlåta att besöka. Lokalen är ej svår att finna, då de an- stående lagren visa sig i och vid sidan af floden Birs, omedel- bart invid den bro, som härstädes för öfver densamma. Lagren utgöras här af en blågrå, stundom sandstensartad skifferlera, jemte röda och gröna leror och hårdare bergarter. I den först- nämda förekomma växterna i vissa lager, och de, hvilka vi funno, voro särdeles väl bevarade. De allmännaste voro Eqvisetum arenaceum och vackra Pierophyllumblad, derjemte fragment af Merianopteris, Pecopteris Steinmülleri och några andra, af hvilka ett för vetenskapen nytt barrträd. Detta tyckes närmast vara beslägtadt med Cyparissidium septentrionale AGARDH sp., men skiljes derigenom, att de tvasidiga bladen äro glesare, äfven an- häftningen tyckes vara något olika. Dessutom fann jag en för iokalen ny Schizoneura, troligen S. Meriani, och vi hade sålunda allt skäl att vara belåtna med vår färd, så mycket hellre som jag af en arbetare lyckades förvärfva ett stycke af en ur flodens alluviala aflagringar just uppgräfd bete af någon Elephas. Den 1 September gjorde vi från Basel en utflygt till trakten SV om Altkirch i södra Elsass, i den förmodan, att de små sjöar, som enligt den topografiska kartan här förekomma, skulle omgifvas af torfbildningar. Men detta var icke fallet, och torf var i dessa trakter så okänd, att invanarne i några af traktens byar försäkrade oss, att blott ett tiotal af dem under hela sin lifstid sett prof af torf. Jordarten här var för mig fullkomligt främmande, den utgjordes af en gulaktig mest stenfri oskiktad lera, som väl ej kunde vara annat än »loess». Den var utbredd såväl öfver kullar som dälder, och hade någon likhet med en i södra Skåne befintlig lerbildning. Nära Altkirch, VSV om sta- > den, går en höjdsträckning, som i sitt inre utgöres af tätt packade rullade stenar, på hvilka inga repor kunde upptäckas. Bildnin- gen liknar större floders alluviala grus och Nagelfluh och skall, 68 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. enligt uppgift på stället, innehålla betar af mammut. Den under- lagras af mörk, blåaktig, skiktad sandig lera, ej olik Skånes diluviallera, fastän den törhända torde vara tertiär. Blad sades i densamma skola förekomma, men vi lyckades ej finna några. Det negativa resultatet af dagens färd, för så vidt det gällde det egentliga hufvudändamålet för densamma, uppvägdes dock af de intressanta iakttagelser öfver olika djurs spår vid lergro- parne och på leriga vägar, som jag här hade tillfälle att göra; för dessa skall jag 1 annat arbete lemna redogörelse. Efter att den 2:dra September hafva besett museets i Basel samlingar, skildes jag från mitt angenäma ressällskap och reste på e. m. till Strassburg. I början af innevarande år hade pro- fessor SCHIMPER godhetsfullt erbjudit sig att till mig sända de växter från Hör etc., hvilka befunnos i museets ego, och hvilka för bearbetningen af Skånes fossila flora kunde hafva något in- tresse. Jag afböjde dock tyvärr detta vänliga anbud, emedan jag hoppades få tillfälle att i Strassburg personligen granska dem och da utvälja hvad som kunde vara behöfligt. Genom professor SCHIMPERS sedermera inträffade, för fytopaleontologien så ytterligt beklagliga, frånfälle hade förhållandena nu väsent- ligen förändrats. Hans son skaffade mig visserligen tillträde till museet, men under frånvaron fran staden af föreståndaren, pro- fessor E. W. BENECKE, i hvilkens vård nycklarne till skåpen befunno sig, kunde dessa ej blifva öppnade, och jag fick till följd deraf blott se en del af de fytopaleontologiska samlingarne och detta genom glasen. Resan till Strassburg blef till följd häraf alldeles förfelad, och jag måste beklaga dessa ogynnsamma omständigheter så mycket mera, som det jag såg, tillräckligt adagalade, att det hela var ordnadt och bestämdt af en ovanligt skicklig specialist. Från Strassburg reste jag till Stuttgart, dit jag ankom på aftonen den 3:dje September. Följande dags förmiddag genomgick jag museets vackra samlingar af triasväxter, till hvilka professor FRAAS godhetsfullt lät mig få öppet tillträde; jag skall längre fram återkomma till denna flora. Åfven såg jag en Hophyton och andra spår från ÖFVERSIGT AF K. VETENSK. AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 69 _ trias- och juralager, för hvilka jag i annat arbete skall redogöra. På e. m. reste jag till Ulm och tidigt morgonen den 5:te till München, der jag stannade i 5 dagar. Professor ZITTEL var visserligen frånvarande, men jag hade den lyckan att här träffa Dr- A. PENCK, hvilken genast lät öppna samlingarne för mig och för öfrigt under hela den tid jag vistades i Mänchen under- stödde mig på allt sätt. Jag genomgick här universitetets vackra samlingar af rätiska växter från Franken samt hvad som för öfrigt fanns af mesozoiska växter. Dessutom hade jag tillfälle att undersöka en stor mängd s. k. fossila alger samt en mängd intressanta spår af hafsdjur. Till de rätiska' växterna från Franken skall jag längre fram återkomma, hvaremot här torde böra omnämnas: några växter från Lunz i Österrike. Aflag- ringen är uppgifven såsom tillhörande trias, och triasväxter finnas äfven från denna lokal, men jag kan ej underlåta att ut- tala den förmodan, att tvenne hittils med hvarandra samman- blandade foror här förekomma — såvida man ej här har en blandning af keuper- och rätiska växter från en aflagring på gränsen mellan båda formationerna — ty samlingen härifrån innehöll. bland annat Dictyophyllum Nilssoni BRGN. sp., mest med en äfven vid Pålsjö förekommande varietet, hos hvilken småflikarne äro hvarandra mycket närmade, en Pierophyllum erinrande om aequale BRGN., möjligen äfven en Milssomia, Cla- dophlebis nebbensis BRGN., Cladophl efr. denticulata BRGN. samt Thaumatopteris Brauniana Popp, och denna rätiska fora tycktes hysas i annan bergart än de äkta triasväxterna. I bergakademien, dit jag af Dr PENCK fördes, blefvo äfven alla samlingarne med stor beredvillighet öppnade för mig af Oberbergdirektor, professor GÜMBEL och äfven här hade jag till- fälle att göra iakttagelser af intresse. Den 9:de Sept. på aftonen reste jag med nattåg till Würz- burg och genomgick följande dag de särdeles vackra samlingarne af rätiska växter, hvilka innefatta flertalet af de af SCHENK beskrifna originalen. Jag hade den lyckan att finna professor SANDBERGER ännu i staden, och han lät genast ställa samlin- 70 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. garne till mitt fria förfogande. Man ser genast, att dessa ord- nats af en botanist, exemplaren äro både fullständiga och väl vårdade, hvilket annars tyvärr icke är vanligt. Samlingen inne- håller äfven en stor del af FR. BRAUNS original. Af öfriga växter, som jag här hade tillfälle att se, vill jag blott nämna särdeles väl bevarade exemplar af Pierophyllum blechnoides SANDBERGER fran stenkolsformationen, den äldsta arten af släg- tet, och hvilken, med undantag af ett par mindre afvikelser med hänseende till nerveringen, har en fullkomligt mesozoisk prägel. — Sedan jag slutat arbetena i härvarande museum reste jag på aftonen till Bamberg, der jag hoppades få se de rätiska växterna från Strullendorf. Detta hopp blef likvisst gäckadt, ty då jag följande morgon ändtligen lyckades träffa föreståndaren för den naturhistoriska föreningens samlingar, fick jag den upplysning, att de i fråga varande växterna på grund af flyttning lago ned- packade i kistor och f. n. v. voro otillgängliga. Jag lemnade derför staden genast och reste till Bayreuth, der jag genom en af bergstjenstemännen, till hvilken jag blifvit anbefalld af ober- bergdirector GÜMBEL, förskaffades tillträde till de vackra för mig i flere hänseenden värdefulla serierna af rätiska växter från Theta och Veitlahm, hvilka förvaras i realskolans museum. Jag slutade arbetena här på förmiddagen följande dag, den I2:te och reste derpå på e. m. till Leipzig. Här blef jag ytterst gäst- fritt mottagen af professor CREDNER, hvilken äfven visade mig såväl universitetets som den geologiska undersökningens samlin- gar. Dessa innehöllo visserligen ej särdeles mycket af de fossila växter, hvilka närmast utgjorde föremål för mina undersökningar, men jag hade i stället tillfälle att se annat af stort intresse. Deribland vill jag i första rummet nämna stora stycken af den in situ af inlandsisen, utomordentligt vackert afrundade, slipade och refflade sachsiska porfyren; vidare de af SAUER beskrifna oneiskonglomeraten, hvilka i högsta grad likna motsvarande kon- olomeratbildningar funna af mig 1879 i mycket finkornig gneis öster om Säfsjö i Småland. I stadens utkanter visade mig pro- fessor ÖREDNER den genom gräfningar blottade bottenmoränen, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. a hvilken genom sina kritstycken och refflade nordiska block samt genom sin öfverst gulaktiga nedåt blåa färg i högsta grad lik- nade Skånes krosstenslera. = Mitt hopp att i Leipzig träffa professor SCHENK blef på grund af dennes frånvaro från staden tyvärr sviket, och då pro- fessor CREDNER upplyste mig, att läglandet i Sachsen öfver- hufvud taget ej erbjöde några för eftersökande af den arktiska floran — hvarät professor CREDNER föröfrigt sedan vi tillsam- mans studerade sötvattensleran vid Åkarp ar 1878 särskildt rigtat sin uppmärksamhet — lämpliga lokaler, reste jag den 14:de Sept. på e. m. till Dresden. Professor H. B. GEINITZ var visserligen, såsom jag förut visste, franvarande, men hans unge son, Dr E. GEINITZ, e. o. professor vid universitetet i Rostock, visade mig det särdeles omfattande och väl ordnade paleontologiska museet, hvilket dock ej innehöll mycket af räti- ska växter. Dock fick jag se några af de till sagde tid hörande växterna från argentinska republiken och såsom för öfrigt spe- cielt tilldragande för mig vill jag nämna »nereiterna» från skif- fern vid Wurzbach, den permiska Pierophyllum Cottaeanum GEIN. samt en särdeles vacker samling af andra växter från sagde formation, ovanligt väl bevarade. Af professor E. GEINITZ erhöll jeg dessutom åtskilliga upplysningar för mitt tillernade besök i Mecklenburg. Den 16:de reste jag från Dresden till Berlin, hvarest jag stannade till aftonen den 23:dje. Jag genomgick här de sam- lingar af rätiska, jura- och wealdenväxter, som finnas 1 universi- tetets minerologiska museum samt de rätiska växter från Sein- stedt, som finnas i Bergakademien. Vid universitetet står man i begrepp att bilda en särskild afdelning för de fytopalenonto- logiska samlingarne och dess föreståndare, Dr F. KURTZ, såväl som den zoopaleontologiska afdelningens, professor W. DAMES, voro särdeles tjenstvilliga och förekommande. Från Berlin före- tog jag äfven några excursioner, såsom en, hufvudsakligen i bo- taniskt syfte, till sammans med professor Dr P. MAGNUS till Potsdams omgifningar, en annan, jemte herrar Dr KURTZ och 72 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. tva bröder Doktorer KRAUSE, till trakten kring Hermsdorf NV om Berlin för att söka efter arktiska växtlemningar. Här före- funnos visserligen flere torfmossar, men alla voro nu vattenfyllda, sa att det var omöjligt att komma åt deras underlag; för öfrigt var trakten kanske väl sandig för att man skulle kunna vänta sig annat än en för växternas bevaring föga lämplig sötvattenssand. Dock fanns äfven snäckgytja, fastän nu ej åtkomlig. I upptagna torfprof såg jag på ett ställe några växtlemningar, som på grund af analogien med några inom äldre formationer förekommande torde böra omnämnas. Det var nemligen de inrullade knopparne af någon ormbunke, »Spiropteris», hvilka i ett visst lager jemte stjelkar och rötter voro ganska allmänna. — Vid Hermsdorf upptages septariethon, som här öfverlagras af »geschiebelehm», med stora nordiska, i allmänhet väl repade block. Dessa voro ofta polerade och afslipade blott eller mest på ena sidan, med refflorna i sådana fall sinsemellan ganska parailela, ett förhål- lande, som här mera än i Skåne tyckes vara vanligt. Som blocken ej nu lågo in situ kunde jag ej afgöra, om de repats på detta sätt derigenom, att de varit fast inpressade i den ter- tiära lerans yta, i annat fall måste man väl antaga, att de varit infrusna i isens undersida. Tillsammans med professorerna ASCHERSON och MAGNUS besökte jag äfven Rüdersdorf, hvars glaciala fenomen — jökel- refflor och jettegrytor — voro i hög grad intresseväckande. Refflorna voro tydliga, men isen hade ej särdeles jemnat ytan; de kunna för öfrigt ej jemföras med de vackra refflorna på porfyren i Sachsen. Hvad jettegrytorna angår, har, som bekant, tolkningen af dem varit olika, men en med våra jettegrytor bekant geolog kan svårligen anse de i fråga varande håligheterna för annat. Innan jag reste från Berlin besökte jag äfven den bota- niska trädgården och museet samt aqvarium. | Den 23:dje på aftonen lemnade jag, såsom nämndt, Berlin och reste till Neu Brandenburg i Mecklenburg; följande morgon företog jag derifrån en utflygt med jernväg till Oerzenhofs sta- 1 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 73 tion, 1 hvars närhet jag 1872 i en mindre torfmosse hade funnit blad af Betula nana. Jag hoppades nemligen, att man möjligen sedermera utdikat mossen, så att djupare lager nu skulle vara tillgängliga. Men jag kunde omöjligt återfinna densamma, vare sig att jag ej vandrade långt nog åt det håll, der mossen var belägen, eller, såsom jag snarare är böjd att tro, att håligheten numera blifvit igenfylld och odlad. Då här således ej var något att göra, gick jag längs jernvägen till stationen Sponholz, i för- hoppning att finna annan lämplig lokal. Terrängen är här lik- som inom en så stor del af. Mecklenburg, temligen kuperad, och smärre håligheter mellan kullarne, upptagna af alluviala aflagrin- gar äro mycket vanliga. Lämpliga bildningar saknas sålunda icke, men äl saknades här nog djupa genomskärningar, liksom vattenmängden vid denna sena årstid visade sig mycket hinderlig. Sötvattensbildningarne äro dertill i allmänhet mycket mägtiga, så att det fordras, att de skola vara blottade till ganska stort djup för att man skall kunna komma åt de undre lagren. Vid banvaktarstugan 340, nordvest om Nezka, fann jag dock "slutligen en god lokal. Här, vid en mindre torfmosse, från hvil- ken vattnet genom en kanal ledes bort, voro de under torfven närmast liggande sandlagren blottade. Jag fann i dem blad af björk, pilarter, Myriophyllum m. fl. jemte skal af Cyclas, skal- baggsvingar och fiskfjäll. Till sitt utseende voro dessa lager så lika dem, som i Skåne pläga innehålla arktiska växter, att jag hade svårt att tro, att dessa i de undre lagren här skulle sak- nas, hvarför jag äfven, ehuru jag ej såg nägra af de eftersökta bladen, medtog prof af lagren. Följande dag vid slamning af de medförda profven, erhöll jag ett blad af Betula nana, hvar- jemte jag tyckte mig se några fragment af Salz reticulata, jag beslöt derför att ännu en gång besöka fyndorten, men måste för att träffa oberlehrer C. STRUCK, af hvilken jag enligt professor E. GEINITZ säkert skulle erhålla goda upplysningar, den 25:te resa med jernväg öfver Güstrow till Waren. Säasom jag under a resa sag, och såsom äfven oberlehrer STRUCK meddelade mig, saknas nästan ingenstädes lämpliga lokaler, men deremot % 74 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSER. ansåg han årstiden allt för långt framskriden, för att man skulle hafva hopp att träffa något ställe, der vattnet ej hindrade under- sökningarne, hvilket till fullo stod i samklang med hvad jag sjelf sett. Emellertid företog jag den 26:te en utflygt till några torfmossar vid Schönau, N. om Waren, dock på grund af ofvan angifna förhållanden utan resultat. Den 27:de reste jag åter till lokalen vid Nezka och insamlade en mängd prof af sanden till slamning, fastän jag ej heller denna gång såg några blad af arktiska växter. Resultatet af profvens utslamning, hvilken skedde efter hemkomsten till Stockholm, blef särdeles godt. Af björk erhölls åtminstone 3:ne arter, nemligen några frön och hängefjäll af Betula. verrucosa, en stor mängd af B. odorata samt rätt många blad, ett frö och kanske äfven hängefjäll af Betula nana; Myriophyllum är redan omnämnd. Vidare ett full- ständigt vackert blad af Dryas octopetala samt möjligen ett par fragment af samma växt, blad af Salix reticulata samt enstaka smärre blad och fragment af flere andra arter. Docenten A.N. LUNDSTRÖM, som godhetsfullt sökt utföra den svåra bestämnin- gen af dessa fragment, anser att bland dem ganska säkert Salix pyrenaica GOUAN (ovata SER.), sannolikt S. arbuscula L. samt möjligen glauca L., retusa L. och polaris WHBG äro reprsente- rade. Mossorna, hvilka bestämts af Dr S. A. TULLBERG, till- höra Hypnum scorpioides L. och H. fluitans L., hvarjemte en, den senare närstående, obestämd art äfven förekommer. Ser man på denna vegetation som ett helt har den ingen rent arktisk prägel. Men då de prof, hvilka sedan utslammats, tagits dels omedelbart under torfven, dels djupare, är det i hög grad sanno- likt, att de representera dels en mera rent arktisk flora, från djupare lager — med Dryas, Salix reticulata (hvars blad här äro mycket små) möjligen retusa och polaris — samt en sub- arktisk, högre upp, med Betula nana, odorata, Salix arbuscula och öfriga arter och slutligen törhända, genom Betula verrucosa, dennas öfvergång till torfmossevegetationen. Tr Jag skall här inskränka mig till att konstatera dessa fakta, hvilka äro afgörande nog för att visa ohållbarheten af den äsigt, A ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 75 som på vissa håll sökt göra sig gällande, och enligt hvilken den första vegetationen i norra Tyskland efter isens afsmältning skulle utgjorts af barrskogar med på sina ställen björkträd. Det lider nemligen föga tvifvel, att undersökning af Mecklenburgs torfmossar och glaciala sötvattensbildningar under mera gynsamma förhallan- den skola pävisa förekomsten af en rent arktisk flora äfven pa manga andra ställen, och tills detta skett torde uttalandet af at- skilliga slutsatser om den glaciala vegetationen lämpligen kunna uppskjutas. Den 28:de reste jag från Neu Brandenburg till Stral- sund och tidigt följande morgon derifran med angbat till Malmö och sedan till Alnarp. Förmiddagen den 30:de tillbragte jag 1 Lund för att i geologiska museum derstädes studera några silu- riska spår, hvilka LUNDGREN erhållit från Bagnoles i Frankrike; på e. m. reste jag med snälltåg till Stockholm, dit jag anlände den l:sta oktober på morgonen. = Sedan jag nu redogjort för resans allmänna förlopp, skall jag äfven i korthet -lemna en öfversigt öfver de i fytopaleon- tologiskt hänseende vigtigaste iakttagelser, som jag under den- samma haft tillfälle att utföra, och börjar då med redogörelse för några triasväxter. | Såsom nämndt, fann jag i triaslagren vid Neue Welt nära Basel ett för vetenskapen nytt barrträd. Det har nästan två- sidiga blad (Tafl. I fig. 1—3) och erbjuder derigenom någon likhet med de till gruppen sempervirens hörande arterna af Sequoia. Någon verklig förvandtskap med detta slägte torde emellertid ej vara för handen — bladen af för öfrigt vidt skilda barrträd kunna ju vara mycket lika — utan torde de i fråga varande bladen böra föras till slägtet Cyparissidium, såsom närstående den vid Höganäs och Bjuf förekommande arten C. septentrionale AG sp., dermed visande ännu en anknytningspunkt mellan Skånes äldsta rätiska flora och keuperns. Sagde barrträd har nemligen !) dimorpha blad, dels fjällika, tryckta till stammen, dels tvåsidiga 1) A. G. NATHORST, Floran vid Höganäs och Helsingborg. 76 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. utstående, och är det med denna senare form, som jemförelse egentligen kan i fråga komma. Hos den svenska arten äro de srenar, som hafva tvåsidiga blad, vid basen vanligen försedda med fjällika tilltryckta, hvilket hos de hittills funna bladen af den nya arten (Taf. I fig. 1—3) deremot icke tyckes vara fallet. Dessutom äro bladen hos den senare glesare och, som, det tyckes, anhäftade med bredare del af basen, hvarför arterna om ock närstående torde böra anses såsom skilda. Den nya arten skulle kunna benämnas Cyparissidium Heeri n. sp. I min förra reseberättelse omnämndes, !) att hos Phyllotheca (Equisetum) lateralis PHILL sp. den annars glatta stjelken när- mast under lederna stundom visar en mängd punktlika partier, hvilka möjligen kunde härröra af inlagrad kiseljord. På den vid Neue Welt allmänna Equisetum arenaceum BRONGN kunde jag hos väl bevarade exemplar iakttaga regelbundet ställda punkt- lika knölar på de kanter, hvilka nedåt på slidan bilda fortsätt- ning af dess tänder (Taf. I fig. 4 och 5 förstorade). Att dessa punkter bero på aflagrad kiseljord liksom hos de nutida skaf- oräsen torde vara otvifvelaktigt, för jemförelses skull har jag äfven låtit afbilda en del af slidan af Equisetum hyemale L., der liknande bildningar kunna iakttagas (fig. 6). Da ingen af de författare, som förut beskrifvit Equisetum arenaceum, haft något att nämna i denna sak, har jag trott mig hafva så mycket större skäl att fästa uppmärksamheten derpå. Med undantag af de keuperväxter, som äro funna vid Neue Welt, och af hvilka en vacker samling förvaras i museet 1 Zürich, voro alla de från denna formation, hvilka jag hade tillfälle att se, funna i den s. k. »Schilfsandstein». I allmänhet äro alla i denna bergart förekommande blad så illa bevarade, att det är så godt som omöjligt att med säkerhet särskilja närstående arter, så snart skiljemärkena grunda sig på nervering eller andra mi- nutiösa karakterer. Det är derför svårt att afgöra, huruvida de med hvarandra nära förvandta arter, hvilka förekomma inom denna sandsten och rätiska formationen, äro identiska eller icke. 1) Öfvers. af Vet. Akad. Förh. 1880. N:o 5, pag. 54. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 77 Jag kan således icke anse påståendet, !) att keuperfloran och den rätiska skulle sakna gemensamma arter såsom bevisadt, tvärtom är det sannolikt, att sådana arter verkligen förekomma. Af de exemplar af Camptopteris serrata KURR, hvilka jag sag i Stuttgart, stadfästades nemligen till fullkomlig säkerhet min äsigt, att den art, hvilken jag under detta namn anfört från Bjuf, är med den i »Schilfsandstein» förekommande identisk. Derjemte finnas i samma museum andra blad, hvilkas yttre for- mer — nervering kunde ej iakttagas — öfverensstämma så väl med Dietyophyllum exile BRAUNS sp. och obsoletum NATH., hvilka båda förekomma vid Bjuf, att man väl skulle kunna för- moda dessas tillvaro äfven inom keupern. Att detta är fallet med slägtet, kan åtminstone anses säkert. Till detsamma torde för öfrigt äfven Camptopteris serrata böra hänföras, bladets del- ning och nervering äro alldeles såsom hos Dictyophyllum. Af öfriga arter inom samma sandsten, hvilka äro ytterst närstående rätiska, kunna vidare nämnas Clathropteris reticulata KURR mser, Lepidopteris stuttgartensis SCHIMP och Schizoneura Meriani HR. Den förstnämnda skulle genom något bakätböjda flikar vara skild från C. platyphylla GP sp., men denna karakter torde icke vara konstant, ty jag har i Stuttgart sett exemplar, af hvilka ena sidans flikar voro något utåt- eller bakåtböjda, under det att den andra sidans voro framätristade. För öfrigt hafva de va- rieteter af C. platyphylla, som förekomma vid Bjuf och Höganäs, ganska långa flikar och närma sig derigenom keuperarten eller -formen mycket. Möjligen kunna dock skiljaktigheter med hän- seende till nerveringen vara för handen. Skilnaden mellan Lepidopteris stuttgartensis — keuperns art — och den rätiska L. Ottonis, torde vara särdeles minutiös, om ens någon sådan förefinnes, hvilket på grund af den förras dåliga bevaringstillstånd ej med säkerhet kan afgöras. Detsamma gäller om skilnaden mellan Schizoneura Meriani BRONGN sp. och Sch. hoerensis HIS. sp. 1 4 ') T. ex. Herrs i Flora foss. helvetiae, p. 65. 78 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. För öfrigt sag jag i Stuttgart grenar af ett barrträd, hvilka hade stor likhet, med de med tilltryckta blad: försedda greuarne af Cyparissidium septentrionale, bladen tycktes endast vara något mera böjda. Grenarne voro långa, delade sig först mot spetsen; de kunna måhända tillhöra samma art som Cyparissi- dium Heeri; äfven här lemnade bevaringstillståndet åtskilligt öfrigt att önska. Af öfriga keuperväxter, hvilka hafva motsva- righet inom den rätiska floran, torde böra nämnas en Daiera, hvilken, ehuru visserligen fragmentarisk, mycket erinrade om B. Münsteriana BRAUN sp. och till och med möjligen var med denna identisk. !) Vid betraktande af alla dessa arter inom keuperformationen och den rätiska — till hvilka skulle kunna fogas keuperns Pterophyllum-arter och den rätiska Pt. aequale m. fl. — synes mig frågan om förekomsten af för båda gemensamma arter vara af mycket underordnad vigt, ty huru än härmed förhåller sig, säkert är, att Europas rätiska vegetation åtminstone till en del utvecklat sig omedelbart ur keuperns. : I det jag nu öfvergar till de vigtigaste af mina iakttagelser öfver den rätiska florans arter, torde det vara behöfligt att der- om påminna, att denna flora jemförelsevis nyligen varit föremål för en skicklig botanists undersökningar. Mycket nytt kunde salunda ej gerna vara att vänta, om ock fynd på andra hall och fytopaleontologiens framsteg på de senare åren låta ätskil- liga frågor framsta i annan dager än förr. Af- formationens s. k. »alger» är Chondrites vermicularis GÜMBEL enligt mitt förmenande ett grenigt markspar, likt dem, som bildas af @lycera alba RATHKE eller Goniada maculata CERST på nutida hafs lerbotten. Någon organisk substans har jag ej på de af mig undersökta exemplaren kunnat iakttaga. Rörande Acrostichites Göppertianus MÖNST sp. kan anmär- kas att, utom de af SCHENK afbildade exemplaren, finnas i ') Anmärkas bör, att den bergart, hvari denna Baiera låg, var olika den, i hvilken de öfriga keuperväxterna förekommo, och kunde således väl härröra "från en högre nivå. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 79 Würzburg andra, hvilka, liksom de engelska af samma slägte, äro utmärkta genom mycket starkt framätrigtade parblad. För- vandtskapen mellan denna art och åtskilliga af den engelska oolitens är utan tvifvel mycket stor. Exemplar af Cladophlebis Rösserti PRESL sp. i München, Würzburg och Berlin med smaflikarnes kaut tandad ädagalägga att densamma är med den vid Pälsjö förekommande Cladophlebis nebbensis BRONGN. identisk. ’Att nerveringen hos båda arterna är öfverensstämmande har jag redan förut påvisat, !) och då det nu derjemte visar sig, att den enda karakter, som skulle skilja de båda arterna, äfven hos de frankiska exemplaren är förhanden, måste de sålunda anses för en och samma. Arten bör således upptagas såsom Cladophlebis Rösserti. I min förra reseberättelse framhöll jag, ?) att den engelska oolitens Phlebopteris polypodioides BRONGN., så nära syntes öfverensstämma med slägtena Laccopteris och Andriania, »att man väl kunde vara frestad att upptaga arten under nagot af dessa slägtnamn». Genom undersökning af den rätiska Zaccop- teris Münsteri SCHENK har detta uttalande fullständigt bekräf- tats, och ehuru jag ej sett nagot exemplar af denna senare med anastomoserande nerver ?) är Öfverensstämmelsen med den en- selska arten i allt annat sa stor, att de måste anses såsom mycket nära beslägtade. Den engelska arten torde således böra benämnas Laccopteris polypodioides BRONGN sp. Rörande öfriga ormbunkar har jag blott att omnämna, att den af mig förut uttalade?) förmodan, att rhizomen af Dictyo- phyllum, Rhizomopteris Schenki NATH, äfven 1 Franken skulle förefinnas, blifvit bekräftad, ty i München såg jag exemplar deraf från Theta, der Dictyophyllum Münsteri är allmän. På samma ställe funnos äfven några särdeles stora Sage- nopteris-blad från Strullendorf, af hvilka ett hade en längd af !) Floran vid Höganäs och Helsingborg. 2). 1. e..pag..61. : 2?) Deremot tror jag mig i Bayreuth hafva iakttagit anastomoserande nerver hos L. Göpperti på de större smäflikarne närmast rachis. +) Floran vid Pålsjö och Beiträge zur fossilen Flora Schwedens. 30 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. 15 centim. samt en största bredd af 7,5. Bladet var i ett fall regelbundet och med stark medelnerv, hvarigenom en ganska stor likhet med Glossopteris var rådande; andra exemplar visade dock, att växten är en äkta Sagenopteris. Det förefaller mig, på grund af de ovanligt stora dimensionerna, såsom ganska tvif- velaktigt, huruvida denna form verkligen bör anses med S. rhoi- folta identisk. Bredvid bladen lågo ganska stora, om Marsileas sporfrukter erinrande bildningar, betydligt större än de, hvilka vid Pålsjö förekomma tillsammans med S. rhoifolia. Den åsigt, som i min förra reseberättelse uttalades, !) att SCHENK antagligen såsom Nelssonia polymorpha äfven upptagit Nilssonia brevis BRONGN, har äfvenledes visat sig rigtig. Detta ädagalades af exemplar från Theta i Bayreuth, hvilka fullkom- ligt öfverensstämde med Nilssonia brevis från Hör. Flikarne hos denna art afsmalna från bugten mellan tvenne närstående mera hastigt mot spetsen och äro betydligt spetsigare än hos N. polymorpha. Derjemte är bladet hos den förra konstant försedt med tvärrynkor, under det att detta hos den äkta N. polymorpha blott undantagsvis är fallet. SCHENK, som antag- ligen ej kände någon svensk N. brevis genom egna undersökningar, "tyckes helt och hållet hafva förbisett vissa formers af dem, som han hänfört till polymorpha, öfverensstämmelse med förstnämde art. Han framhåller, att flikarne hos de frankiska än äro trub- biga än tillspetsade, men att blad af sistnämda slaget vid basen äfven hafva trubbiga fikar, till följd hvaraf han ej kan anse de olika formerna såsom skilda. Att de likvisst det äro, adaga- läggas af förhållandena vid Pålsjö och Hör. På det förra stället finnes endast N. polymorpha, på det senare nästan uteslutande brevis. .Men här, der de båda arterna förekomma i sandsten, der de ej såsom i skiffern äro utpressade, äro karaktererna väl skilda, man kan ej tänka på, att de skulle kunna tillhöra samma art. Visserligen har bladbasen af Neilssonia brevis med sina run- dade flikar en mycket stor likhet med polymorpha, hvarför fragment af den förra ej alltid kunna skiljas från den senare; detta är i 1) 1, e. pag. 67. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 81 "synnerhet fallet da N. brevis förekommer i det tunna lerlager, som vid Hör skiljer de båda sandstensbankarne åt. Men vid afgörandet om ett par fossila växtarter verkligen äro skilda eller ej, har man påtagligen icke att taga hänsyn till annat än de fullständiga exemplaren, och i så fall måste de båda i fråga varande på grund af anförda omständigheter både till byggnad och förekomstsätt anses väl skilda. Om fragment af dem kunna skiljas eller icke kan ej härvid utöfva något inflytande, lika litet som man hos ett par nutida växter, hvilka bland annat af- vika från hvarandra derigenom, att den enas blad äro hjertlika, den andras äggrunda, skulle kunna i fråga sätta en förening på orund deraf, att bladens afbrutna spetsar ej från hvarandra skulle kunna särskiljas. Kan man sålunda inse, att de i fråga varande arterna ej böra förenas, är det å andra sidan visserligen icke gifvet att när de förekomma tillsammans, isynnerhet i skif- ferlera, man alltid kan afgöra till hvilken form de mindre full- ständiga exemplaren böra föras. Att SCHENKS Taf. 29 fig. 11, Taf. 30 fig. 2, 3, 4 samt Taf. 31 fig. 1 böra hänföras till N, brevis och ej till polymorpha, anser jag emellertid för temligen säkert. Att Nilssonia acuminata är mycket närstående eller iden- tisk med vissa former af oolitens N. compta har jag redan i min förra reseberättelse anmärkt. Det af SCHENK Taf. 32 fig. 3 afbildade exemplaret är visserligen mera afvikande, men torde vara att anse för en mera tillfällig varietet, och snarliknande former saknas ej heller inom ooliten. Till slägtet Nilssonia hör äfven den med föregående sanno- likt identiska Pierophyllum Münsteri GP sp., och man har svårt att förstå huru den af SCHENK kunnat upptägas i ett från före- gående art skildt slägte, så mycket mindre som han framhåller den stora likheten mellan de båda växterna. Då man har en serie former af oolitens N. compta framför sig, finner man inom dem en föränderlighet, visande lika stora divergenser som de, hvilka förefinnas mellan N. acuminata och N. Miinsteri, hvarför identiteten mellan båda ej kan betviflas. Men den senare har Öfbersigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 1. 6 32 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. intet skiljemärke, hvarigenom den skulle kunna skiljas från oolitens N. compta, alla de former, under hvilka den uppträder, igenfinnas hos denna. Redan i beskrifningen öfver Palsjöfloran har jag framhållit det osannolika i att de af SCHENK beskrifna förmodade sori verkligen skulle vara sådana bildningar. Hvad jag nu såg, bevisade rigtigheten- af min förmodan, de s. k. sori äro små punktlika upphöjningar, som ofta förekomma på fossila blad af de mest olika grupper, och torde bero på något vid bladens vissnande uppkommet fenomen. Liknande finnas nem- ligen äfven ofta hos torkade blad af den lefvande Ginkgo biloba. I min förra reseberättelse omnämndes, att jag trodde mig hafva skäl att förmoda tillvaron af slägtet Nilssonia såväl in- om trias som wealden, samt att jag hoppades säkrare kunna afgöra detta under resan i Tyskland. Den triasart på hvilken hänsyftades var Pierophyllum Sandbergeri SCHENK från Raibl, hvars hela habitus hos det ej särdeles väl bevarade exemplar, som jag såg i London, erinrade om MNilssonia. Men undersök- ning af denna art i Würzburgs museum gaf intet stöd at min förmodan, ty savidt jag af de ej synnerligt väl bevarade exemplaren kunde utröna, voro flikarne anhäftade på sidan af rachis. År denna iakttagelse riktig, kan någon sammanhörighet med Nils- sonia ej i fråga komma. Deremot är slägtet med säkerhet re- presenteradt inom wealden, ty exemplar i Berlin af den inom formationen allmänna Anomozamites schaumburgensis DER. sp visade genom flikarnes anhäftning och hela sin habitus, att den tillhörde Milssonia. Slägtets förekomst inom Sachalins miocena lager blir under sådana förhållanden mindre oväntadt. I Berlin såg jag äfven ett exemplar af Pierophyllum crassi- nerve GP, hvilken, såsom SCHENK förmodar, visade sig tillhöra slägtet Pirlozamites (Ctenopteris); nerverna voro tydligt mot främre och bakre kanten radierande. Rörande barrträden har jag föga att tillägga till hvad man redan känner och skall der- för endast anmärka, att de bladbärande -grenarne af Schizolepis, hvilka HEER ansett möjligen kunna tillhöra Czekanowskia, ge- nom byggnaden af dverggrenarne samt de icke dikotomiska > 4 DE ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o I. 83 bladen fortfarande måste anses tillhöra förstnämnde slägte, hvil- ket är så mycket säkrare som de äro fullkomligt analoga med motsvarande grenar vid Pålsjö och Scarborough. Dverggrenarne hafva ingen likhet med Czekanowskias. Hvad jag såg af Palis- syas kottar talade äfven för, att dessa äro bygda så som SAPORTA tolkat dem i Paléontologie frangaise. Beträffande öfriga rätiska växter skall jag här för öfrigt endast anmärka, att identifieringen af de skånska arterna med Frankens visat sig till alla delar riktig. Då jag, pa grund af de tvenne senare årens insamlingar af kritväxter från Köpinge i Skåne för Sveriges Geologiska Under- söknings räkning, under denna tid särskildt rigtat min uppmärk- samhet åt kritfloran, begagnade jag äfven tillfället, att i de olika museerna genomgå de samlingar af kritväxter, som funnos från Aachen och Quedlinburg. Härvid stadgades till visshet hvad jag redan länge förmodat, nemligen att Cycadites Nilssoni BRONGN. vore identisk med Dewalquea haldemaniana SAP. & MAR. Väx- ten från Köpinge beskrefs och afbildades af NILSSON i Vet. Akad. Handlingar för 1824, utan att erhålla något särskildt namn. 1!) Sedan BRONGNIART efter dessa afbildningar i sin Pro- drome bestämt växten till Cycadites Nilssoni, beskrefs den och afbildades ånyo af NILSSON i Vet. Akad. Handl. för 1831. 2?) Bladen äro handlikt delade i 5—6 smala flikar, och då dessa visade endast en medelnerv, men inga spår till sidonerver, är hänförandet af desamma till Cycadites något mindre underlig hvarjemte det ock blir förklarligt, att NILSSON trodde sig kunna identifiera ett vid Hör funnet blad af sannolikt Taxites longi- folius NATH. med en flik af växten i fråga. Med undantag af SCHENK, som rigtigt framhåller, att bladen mera likna dem af en araliacé, synas alla öfriga författare hafva förbisett artens tillvaro, och ej heller upptages den i SCHIMPERS Traité de 1) Underrättelse om fossila landväxter, som finnas tillsammans med hafsmusslor, snäckor m. m. i den Skånska Grönsands-kalken. Anf. ställe pag. 143. Taf. II, fig. 4, 6. i 2) Fossila växter funna i Skåne och beskrifna. Första stycket pag. 340. Taf. II, fig. 1—3. 84 A. G. NATHORST, RESEBERÄTTELSE. pal&ontologie vegetale. Redan ar 1873, da SAPORTA och MARION publicerat sitt arbete öfver den eocena floran vid Gelinden l) och deri äfven afbildat den vid Aachen förekommande Dewalquea haldemaniana, misstänkte jag, att BRONGNIARTS Cycadites Nils- soni vore med sagde art identisk. Detta styrktes ytterligare, sedan Sveriges Geol. Undersökning erhållit exemplar från Kö- pinge, visande nerveringen, och isynnerhet sedan ej blott de van- ligaste bladen med mycket smala flikar, utan äfven andra med bredare blifvit funna. Såväl i München som Berlin såg jag nu exemplar, hvilka fullkomligt öfverensstämde med de vid Kö- pinge förekommande formerna. Arten bör således heta Dewal- quea ‚Nilssonid BRONGN. sp. Hvad den systematiska ställningen af slägtet angår, är densamma ännu ej säkert afgjord. Det låge visserligen närmast till hands att hänföra bladen till araliace- erna, men af skäl, hvilka utvecklas i nyss anförda arbete, anse SAPORTA och MARION, att växten är snarare beslägtad med " Helleborus, samt att den likhet, som äfven förefinnes med bladen af vissa aroideer, isynnerhet inom slägtet Anthurium, endast be- träffar den yttre formen men icke nerveringen. Sjelf vill jag för närvarande ej uttala någon mening i denna fråga, men torde möjligen vid annat tillfälle återkomma dertill. - 1) Seen & Marion, Essai sur l’etat de la vegetation & Pépogque des marnes heersiennes de Gelinden. Mémoires couronnes et Mémoires des savants &trangers, publies par PAcadémie roy. des scienc., des lettres et des beaux- arts de Belgique. Tome 37, 1878. 85 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1881. N:o 1. Stockholm. Meddelanden fran Upsala kemiska Laboratorium. 65. Om Tellurens dubbelfluorider. Af A. HöGBOM. [Meddeladt den 12 Januari 1881.] 1 Berzelius beskrifver den enkla tellurfluoriden och basiska fluoriden samt omnämner äfven natrium-tellurfluorid utan att dock angifva någon analys eller formel för detta salt. Anda- malet med denna undersökning-har varit att om möjligt fram- ställa några dubbelsalter och utröna deras sammansättning. Till- vägagåendet har varit att lösa tellursyrlighet och metallens oxidhydrat eller karbonat i fluorvätesyra och låta lösningen ut- kristallisera antingen under exsiccator eller efter koncentration på det kallnande vattenbadet: Endast kalium-, ammonium- och bariumsalterna läto dervid framställa sig. Försök gjordes dess- utom med silfver, beryllium, zink, mangan, koppar och nickel. Af dessa gåfvo de två förstnämnda vid afdunstning en seg massa utan tecken till kristallisation; koppar och nickel gåfvo de enkla fluoriderna utmärkt väl kristalliserade; men dubbelsalter af dessa metaller kunde ej erhållas. Vid öfverskott af tellur utkristalliserade TeFl,.4H,O. Analys af TeFl,.4H,0: 9056150 Ga NOS = 0,412, gr. och @aHl, 0,3412. 2.) 0,411 gr. gaf vid upphettning med PbO en vigtförlust = 2 0,110 gr. Deraf sammansättningen i procent: 86 A. HÖGBOM, 'TELLURENS DUBBELFLUORIDER. funnet. beräknadt. il, 2. Te = 45,69 = 46,37 EI 26,99 = Zn H,0 = — 20,76 26,09 De tre framstälda dubbelsalterna kristallisera tämligen väl, blifva i öppna luften matta på ytan, sönderdelas något vid lösning i rent vatten, äro lättlösliga i klorvätehaltigt vatten. Sammansätt- ningen motsvarar den egendomliga formeln R/TeFl, eller R’Fl,Fl,.- Analysen har gjorts på det mellan sugpapper torkade saltet. Telluren har bestämts som TeS,, torkat på vägdt filtrum vid 100°. Fluoren har bestämts som CaFl,. Ammoniumsaltet, H,NTeF]l;.H,O, färglösa, prismatiska nålar. Analys: | 1.) 0,660 gr. blandadt med blyoxid visade efter upphettning en vigtförlust af 0,114 gr., hvaraf enl. eqv. . 5PbO + 2H,NTeFIH,O = 5PbFl, + 2TeO, + 2H,N + 3H,0 finnes att pa profvet kommer en vistförlust = 0,093 gr. 2.) 0,755 gr. Ge les = 0,555 er. » » CaFl, — > Deraf sammansättning:i procent: \ funnet. beräknadt. 1; 2. me 49,01 ‚ 49,42 FlI= — 35,75 36,68 H,.N.H,O = l4,09 — 13,90 Kaliumsaltet, KTeFl,; långa, färglösa nalar. Analys: 1.) 0,694 er. cat Des, — 0,155 07. 2), Mag BA TOT => » » » » K9S0, — 0,128 » 3), Mera a > CNN =VVAGA » Deraf sammansättning 1 procent: funnet. beräknadt. 1. 24 DÅ Te = 48,42 48,63 — 48,82 KS 15,11 — 14,92 De m _ 34,89 36,26 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 1. 87 Bariumsaltet, BaTe,Fl,,.H,0; oregelbundna, färglösa fjäll Analys: IN 0333 ER gar CS; = (MaA uh » » Ba5O, = 0,129 » 2.) 0,518 gr. gaf med PbO en vigtförlust = 0,018 gr. Deraf sammansättning i procent: funnet. beräknadt. 1, - 20 Te = 42,22 — 42,88 Bay 2216 — 22,28 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 60.) Från Physikalisch-Medicinische Gesellschaft i Würzburg. Verhandlungen, Neue Folge, Bd. 15: 1-2. Från Hr Dr S. A. Tullberg. CREPIN, F. Primitie monographie Rosarum, T. 1-2. Gand 1869— 1872. 8:0. Botaniska småskrifter, 8 st. Frän Författarne: Lasus, W. Brie Laxman, hans lefnad, resor och forskningar. Hfors. 1880, 8:0. FÜRBRINGER, M. Beitrag zur Kenntniss der Kehlkopfmuskulatur. Jena 1875. 8:0. LEWIN, TH. H. A manual of Tibetan. Cale. 1879. Tv. 4:0. Stockholm, 1881. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Bes 1881. 22. Onsdagen den 9 Februari. Tillkännagafs, att Akademiens ledamot, Professorn i prak- tisk mediein vid universitetet i Lund PEHR ERIK GELLERSTEDT med döden afgätt. Hr ÅNGSTRÖM redogjorde för innehället af Ingeniören J. G. HALLSTRÖMS vid Akademiens januari-sammankomst aflemnade berättelse om den resa han säsom Letterstedtsk stipendiat utfört till England, Tyskland, Österrike och Danmark för att studera konstruktion, tillverkning och användning af för Sverige lämp- liga landtbruksredskap och maskiner. Hr WITTROCK meddelade en öfversigt af floran pa Grön- lands inlandsis samt Ostsibiriens hafsis, grundad pa undersökning af talrika kryokonitprof, tagna af geologen Dr N. O. HoLsT, samt af prof pa röd snö, som blifvit hemfördt af Vega-expedi- tionen, hvarjemte han beskref sporernas groning hos Spheerella nivalis, studerad dels pa material som hemförts af Dr Horst och som odlats härstädes, dels pa material frän Lule lappmark, samladt af lektor J. SPÅNGBERG. Hr WITTROCK redogjorde vidare för innehållet dels af Dr A. G. NATHORSTS vid en före- gaende sammankomst inlemnade afhandling: »Nägra anmärk- ningar om Williamsonia», och dels af en växtgeografisk studie af Docenten F. R. KJELLMAN öfver fanerogamfloran pa Novaja Semlja och Wajgatsch. Hr Frih. NORDENSKIÖLD förevisade ätskilliga teckningar af Grönlands inlandsis, samt anmälde ett af assistenten G. LIND- 2 STRÖM gjordt fynd af Torit från Hitterö och redogjorde för den- nes analys deraf. Amanuensen H. E. HAMBERG meddelade innehållet af den utaf honom författade och vid Akademiens januari-sammankomst inlemnade afhandling: »Sur la variation diurne de la force du vent Il». Sekreteraren öfverlemnade på författarnes vägnar följande uppsatser: 1:0) »Om Toluoltrisulfonsyra» af Docenten P. CLAES- son,* 2:0) »Anmärkningar om Portunidslägtet Thranites» af Docenten ©. BOVALLIUS. * Det Letterstedtska priset för utmärkte författare och vig- tiga upptäckter beslöt Akademien öfverlemna at sin ledamot, Bibliothekarien vid Upsala universitet C. G. STYFFE för hans förtjenstfulla arbete: »Skandinavien under unionstiden», hvaraf en ny och tillökt upplaga under förra aret utkommit. Det Letterstedtska öfversättningspriset tilldelades e. o. Bi- bliotheksamanuensen vid Upsala universitet, Filos. Kandidaten G. STJERNSTRÖM för hans öfversättning till svenska språket af W. D. WHITNEY's skrift: »Om språket, dess lif och utveck- ling». De Letterstedtska räntemedlen för särskildt maktpåliggande undersökningar anvisades at Ingeniören S. A. ANDRÉE för an- ställande af undersökningar öfver svenska byggnadsmaterialiers. värmeledningsförmåga, hvarjemte åt honom för samma ändamål anvisades en från ar 1866 befintlig räntebesparing a hithörande Letterstedtska fond. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. Från H. Maj:t Konungen. Report on the scientific results of the voyage of H. M. S. Chal- lenger 1873—1876, Zoology, Vol. 1. Lond. 1881. 8:0. (Forts. & sid. 13.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 2 Stockholm. Om Toluoltrisulfonsyra. Af PETER CLAESSON. [Meddeladt den 9 Februari 1881.] För några år sedan framställde SENHOFER (Ann. Chem. 174, 243) benzoltrisulfonsyra förmedelst stark upphettning af benzol, rykande svafvelsyra och fosforsyreanhydrid. Af toluol kan enligt denna metod ingen liknande förening erhållas, icke ens vid den högsta möjliga stegring af temperaturen. Svafvel- syra tyckes icke kunna substituera mer än två väteatomer deri. I det följande skall jag beskrifva en metod för framställ- ningen af toluoltrisulfonsyra, som lätt för till malet, och som får en ökad betydelse, derför att den patagligen är af allmän användbarhet. ; Fullständigt vattenfritt o-toluoldisulfonsyradt kali (1 mol.) öfvergjutes i en kolf med klorsulfonsyra (3 mol.). Genast in- träder reaktion under‘ bildning af toluoldisulfonklorid. Vid derpa följande upphettning sker i början stark skumning, som efter en tid upphör. Vid 200° börjar en hvit rök att utvecklas, som delvis består af klorsulfonsyra, delvis af oförändrad toluolsulfon- klorid. Först vid 210” och deröfver börjar den egentliga reak- tionen att inträda, hvilken består deri, att sulfonkloriden af det bildade sura svafvelsyrade alkalit öfverföres i sulfonsyra och klorsulfonsyradt alkali, och att den tredje molekulen klorsvafvel- syra verkar substituerande i disulfonsyran. Temperaturen stegras till 240°, der den hålles så länge, tills ett uttaget prof löses klart i vatten. Det hela bildar en fullt genomskinlig något vingul färgad substans, som vid afsvalning stelnar till en hård 4 P. CLAESSON, OM TOLUOLTRISULFONSYRA. glasartad massa, som långsamt löses 1 vatten, hvarför det är fördelaktigast att ännu medan massan är varm uthälla den i en skål. De två första stadierna i denna serie af reaktioner äro all- deles säkra. Toluoldisulfonklorid bildas qvantitativt af det disul- fonsyrade kalisaltet och klorsvafvelsyra. Ä andra sidan omsätter sig disulfonkloriden med surt svafvelsyradt kali vid omkring 230° under liflig reaktion och utveckling af en tjock rök till toluol- trisulfonsyra. Huruvida åter det är det bildade klorsvafvelsyrade alkalit eller den fria klorsvafvelsyran, hvars klor förenar sig med den tredje väteatomen i toluolkomplexen, kan jag ännu icke med säkerhet afgöra. Sannolikt är det den fria syran, molekulärt bunden, hvars klor utöfvar denna funktion. Ätminstone talar härför den omständigheten, att man genom destillation af toluol- disulfonklorid med klorsvafvelsyra och temperaturens stegring till 240° kan erhälla toluoltrisulfonsyra, om än denna metod lem- nar långt sämre utbyte. En omständighet, som äfven får tagas i betraktande vid ett närmare ingående på reaktionens förlopp, är att den bildade trisulfonsyran sannolikt är 1 smältan förhanden som anhydrid. Lösningen af den på först beskrifna sätt erhållna smältan - neutraliseras med krita eller kolsyrad baryt och de härvid bil- dade salterna öfverföras i kalisalter. Lösningen af dessa afdun- stas till torrhet, torkas väl vid öfver 100° och behandlas med fosforsuperklorid (3 mol. eller något derunder) i en kolf eller retort. Vid omkring 120° inträder en liflig reaktion, hvarefter största delen af den bildade fosforoxikloriden afdestilleras. Åter- stoden behandlas sedan den kallnat med vatten. Den utskilda halffasta massan af klorider tvättas några gånger med vatten, torkas derefter något på sugpapper och behandlas med kall eter, som utdrager toluoldisulfonklorid samt små mängder af andra föroreningar, hvilka förorsaka, att den erhållna disulfonkloriden endast med svårighet kristalliserar. !) 1) Någon isomer trisulfonklorid finnes antagligen icke häribland. Vid behand- ling med ammoniak erhålles ingen annan amid än disulfonamid. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881 , N:o 2. 0 Toluoltrisulfonkloriden erhålles pa detta sätt som en snöhvit pulverformig kropp. Mycket svarlöslig äfven i kokande eter och kolsvafla renas den bäst genom lösning i kokande kloroform. Vid afsvalning utkristalliserar den till största delen. Den om- kristalliseras tills smältpunkten 153” är uppnådd, då den är abs. ren. Detta inträder gemenligen vid andra omkristallisationen. Biprodukterna härvid äro försvinnande små och antagligen endast disulfonklorid. Det kan derför nästan med full säkerhet antagas, att endast en trisulfonsyra bildas. Kloriden öfverföres i den fria syran genom upphettning med vatten i tillsmälta rör under 12 t. till 130—140° och den klara lösningens afdunstning tills all saltsyra är borta. Jag skall här nedan närmare beskrifva denna syra jemte några af dess föreningar. ; Tuluoltrisulfonsyra, C’H°(SO?OH)? + 6H?O, är i vatten mycket lättlöslig och kristalliserar ur en nästan sirapstjock lös- ning i långa, fina nålar. Torkad i vacuum innehåller den 6 mol. kristallvatten, af hvilka de trenne bortga vid 100°, de återstå- ende först vid högre temperatur. Den vid 100° torkade syran smälter vid 145” och sönderflyter i öppna luften med stor hastighet. 2,609 grm, torkad till konstant vigt i vacuum, förlorade efter upphettning öfver svafvelsyra först till 75” och sedan till 98” 0,655 grm. ber. erh. C'H5(SO?H)? + 3H20 = 386 87,73 == BED 554 12,27 11,67 C’H>(SO®H)? + 6H?O = 440 100,00 0,3835 grm vid 100° torkad syra gaf 0,3051 grm CO? och 0,1315 grm H?O. + ber. erh. Gr — 84 le 21,69 JE NA 3,62 3,81 (30371288 74,62 — C’H>(SO?H)? + 3H?O = 386 100,00 4 6 P. CLAESSON, OM TOLUOLTRISULFONSYRA. Kalisaltet, CH? (SO?OK)? + 3!/,H?O, är i vatten lättlösligt och kristalliserar vid låg temperatur i stora rhombiska taflor, som «hastigt vittra i luften. Saltet förlorar sitt vatten fullstän- digt om än långsamt vid 100°. 0,5797 grm förlorade 0,0694 grm H?O. ber. erh. OTH5(SO3K )3 — 446,5 87,63 = 372120, 7163 12,37 11,97 509,3 100,00 0,485 grm vattenfritt salt gaf 0,2s4 grm K?SO?, ber. erh. CHS0), 5329 73,72 — K3 = 117.3 26,28 26,28 CEESO) KT 46,3 100,00 Barytsaltet, (C’H?S?O°)’Ba? + 14H?O, är i vatten lättlösligt och kristalliserar otydligt. Saltet har 14 mol. HO, af hvilka de tio bortgä i vacuum. Af de fyra återstående bortga två vid 100”, de återstående först vid öfver 200”. 2,0365 orm förlorade i vacuum 0,2740 grm H?O, vid derpå följande upphettning till 100° 0,049 grm samt vid 260° 0,0612 - grm H?O. | ber. erh. (C’H5S30°)>Ba? + 4H20 = 1141 — 86,38 — 10H20 = 180 — 13,62 13,45 (C’H5S30°)’Ba? + 14H?O = 1321 — 100,00 ber. erh. (C?H>S30°)2Ba? — 1069 — 80,91 — I4H?O = 252 — 19,09 18,36 . (CIH"S?0?)?Ba? + 14H?O = 1321 — 100,00 0,5042 grm vattenfritt salt gaf 0,5274 grm Baso#. ber. erh. (Cussoy, oe Ba? = 411 — 38,44 38,56 (C7H>S°0°)’Ba® = 1069 — 100,00 Blysaltet, (C’H5S30°)?Pb? + 8H?O, kristalliserar otydligt lik- som barytsaltet. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 2. 7 2 ui ‚2485 grm förlorade vid upphettning till 240° 0,212 grm H?O. i ber. erh. (CIHESSOI) Ep 11209 89,88 — S3SH:0O = 144 10,12 9,43 (C’H5S?0°)?Pb? + SH?O = 1423 100,00 0,498 grm vattenfritt salt gaf 0,354 grm PbSO%, ber. erh. (C2E2S209)2 7.658. 751585 = BEb3E 25621 48,55 48,55 CIH-S2027252 212797 7100500 Kloriden, C'H’(SO?CI)?. Såsom förut är nämdt är kloriden mycket svarlöslig äfven i kokande eter och kolsvafla, ur hvilka den genast kristalliserar i silfverglänsande massor. Bästa lös- ningsmedlet är kokande kloroform, vid hvars långsamma afsval- ning den kristalliserar i temligen stora taflor af rhombisk habitus. Smältpunkt 153”. 0,2053 grm gaf 0,162 grm CO? och 0,0279 grm H?O. 0.507 » » 0,9065 grm Baso? 0,3197 » 0,576 » » 056863 » » 0,7600 » AgCl 0 84 21,69 21,52 E25 ae ls SS? 096 24,78 24,55 24,74 08 96 24,78 — GB 0835 2026 2037 C’H5S305C1? 387,38 100,00 Amiden, C’H’(SO?NH?)?. Denna förening erhålles genom att i värme behandla kloriden med ammoniak, som lätt angriper Den är i vatten nästan olöslig, men löses deremot densamma. temligen lätt i varm ammoniakvätska. Den kristalliserar i mi- kroskopiska nålar, som icke smälta förrän öfver 300° och då som det synes under sönderdelning. 0,313 grm gaf 0,6245 grm Platinasalmiak efterlemnande 0,2735 grm platina. OM TOLUOLTRISULFONSYRA. 8 P. CLAESSON, ber. erh. C’H!IS308 — 287 87,24 -— Ne 249 2576 12,40 CTH5(SO?NH?)3 = 329 — 100,00 Jag skall härnäst närmare redogöra för denna syras deri- vater, och anmärker nu blott att sulfonkomplexerna antagligen hafva den symmetriska ställningen 2, 4, 6 till hvarandra. Lund i Februari 1881. 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 2. Stockholm. Anmärkningar om Portunidslägtet Thranites C.Bs. Af CARL BoOVALLIUS. Taflan 1]. [Meddeladt den 9 Februari 1881.] Då den år 1876 i Öfversigten af Kongl. Vetenskaps-Akade- miens Förhandlingar publicerade, beskrifningen öfver Thranites velox grundar sig på undersökning af ett enda exemplar, finnes i densamma åtskillig brist och missuppfattning; det har derför varit en stor tillfredsställelse för författaren, att få undersöka ytterligare tre exemplar, af Riks-museum förvärfvade under de sistförflutna åren. Åfven dessa individer äro tagna på den s. k. Havbroen, en lång, vester om Bergen, parallelt med kusten löpande bank, på ett djup af 100—200 famnar. Två af de nya exemplaren äro hanar, begge tydligen yngre än typexemplaret. Det tredje, det minsta af dem, är en hona. Hvad ryggsköldens skulptur beträffar, så visar sig hos dessa yngre exemplar en vinkelrätt från limes framåt utgående svagt markerad köl, som slutar i en liten spetsig knöl midt emellan den främre regionens transversella åsar. Framför dessa sistnämnda, vid början af pannfältet, äro två små knölar belägna. De äro tydligast hos det yngsta exemplaret (Tafl. II fig. 1). I nyssnämnde beskrifning uppgifves det att frontalkanten är delad i fyra lober. De nu föreliggande exemplaren visa, att den i sjelfva verket är delad i tre, temligen likstora lober. Den mellersta af dessa är dock mer eller mindre djupt inskuren i främre kanten och visar derigenom antydan till tu- delning. Denna inskärning blir med tilltagande ålder allt dju- 10 BOVALLIUS, OM PORTUNIDSLÄGTET THRANITES. pare och slutligen tyckes mellanloben, såsom fallet är hos det först beskrifna djuret, bestå af två skilda lober. (Tafl. II fig. 1—4). Limitartaggarne variera något i längd, men äro dock alltid mer än dubbelt så långa som temporaltaggarne. Stjerten är hos hanen femdelad, med tredje, fjerde och femte lederna sammanväxta. (Tafl. II fig. 3.) Hos honan är den proportionsvis längre och bredare än hos hanen, sjudelad, med alla lederna fria. Första leden är liten; andra och tredje ungefär lika långa, men den tredje något bredare än den andra; de följande tilltaga i längd, men afsmalna bakåt, sjunde leden är triangulär. (Tafl. I fig. 11.) De honliga genitalöppningarna äro belägna på det tredje segmentets sternaldel, mediant, nära hvarandra. Det fjerde benparet, som saknades hos det gamla exempla- ret, finnes hos två af de nya, och visar sig vara det längsta af alla, nästan dubbelt så långt som bredden af ryggskölden. I öfrigt är det af samma utseende som de närmast föregående. Stjertbenen äro hos hanen två par, det första och det andra, flere äro ej utvecklade. Det första stort, väl utveckladt, det andra litet, når knappt tredjedelen af det förstas storlek. Hos honan finnas fyra par, det andra till det femte; de bestå här af ett bredt kort fotskaft, protopodit, och två långa smala cili- erade grenar, en endopodit och en exopodit. Endopoditen be- står af en basaldel med svag antydan till segmentering och en 5—7-ledad svepa, tätt cilierad, exopoditen utgöres af en lång rikt cilierad led, som äfven visar spår af segmentering. (Tafl. II fig. 12—14). Här nedan följa slägt- och art-diagnoser, rättade, och en tabell öfver de olika exemplarens mått för att visa propor- tionen mellan de olika delarne hos djuren vid olika ålder. Exem- paret N:o 1 är typexemplaret, det största och äldsta, N:o 2 är äfven en hane, något yngre än N:o 1, N:o 3, hane, betydligt yngre, N:o 4 en hona, minst och säkerligen yngst af dem. | ÖFVERSIGT AF K, VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 2. 11 'Thranites. BovaLrıus 1876. Diagn. Cephalothorax hexagonus, latitudine longitudinem quarta parte superante. Frons rectus, paullo productus, tertiam partem latitudinis thoracis haud aquans. Aculei frontales tres lobiformes, medius bifurcatus. Oculi dimidia longitudine thoracis distantes. Antennz exteriores extra orbitas. Aculei temporales quattuor, zequales. Aculeus limitaris pra&cedentibus plus quam duplo longior. Pedes secundi et tertii paris longi, quarti paris longissimi, fere duplo latitudinem thoracis superantes. Pedes quinti paris latitudine thoracis longiores. Abdomen maris quinquepartitum, segmentis III, TV et V coalitis. Abdomen femin® septempartitum. Sternum latum, sutura segmenta tria ultima occupante. Thranites velox. BovArLLIus 1876. Scutum dorsuale convexum, antica parte granulatum. Aculeus frontalis medius plus minusve bipartitus. Aculeus limitaris laevis, conicus, sursum leniter versus. Pedunculi oculorum diametris breviores. Pedes primi et secundi paris longitudine zquales. Pedes quarti paris longissimi. Pedes quinti paris longi, artieulis ultimis perlatis. Mätt. i Exemplar. N:o 1. N:o 2. N:o 3. N:o 4. Kroppenstlangd.. es 43 mm. 37,5 mm. 33 mm. 27,5 mm. » öre RESA 022 lo ee Bredd mellan spetsarne af mntantassarme 2... U De on ale Frontalkantens längd .......... Ko a or I GÖ Hemppralkantensläaned-._ 2.18 » 15. » 14797103 Limitartaggens ER ak lo nn; SE? » bredd vid basen 5 » 4,5 » 4» SIE Sidokantens langd os TONER, FEST NO. Baktekanten at ryesskölden 39 » 33 > SRA Stersums laned. 2 | a 252 90,26, 22 RA or Stjertens DE TEE RN En Me» VIE VARI > DS » Wsaned skaft_.\.......... 7,4 » 5,5 » 5» Da Osats diameter-_-._........._.. 4,6 » 4 » 3,8» 300 Första benparets längd........ el Dr 025 48 » Handens DEREN IE Alan Dee m all 24» Dactyli De US 29. ee de 12003 STONE benparets” SEEN! SIR 03 I TORI >» 52 » Tredje » ERNDEH BEER 1024» SIDE» 62 » Fjerde » Dee — .') — » le » 68 » Femte » NERE RER DEE) De 41 » ' Spetsarne afbrutna. DIDI SEID BOVALLIUS, OM PORTUNIDSLÄGTET THRANITES. Förklaring öfver figurerna. Tall. II Thranites veloe BOVALLIUS. Främre kroppsregionen hos exemplaret N:o 4. 9. Pannregion N:o 3. I. » NEO 26, KG » N:o 1. St Den venstra maxillen af första paret. Borst från densamme. Taggar » » Den venstra maxillen af andra paret. Sternum (2). Hanens stjert. Honans » Det venstra stjertbenet af andra paret hos honan. Det venstra benet af fjerde paret. Borst från svepan hos femte benparet. 13 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 2.) Från K. Universitetet i Kristiania. Aarsberetning, 1879. Program, 1880: 2. — Archiv for Mathematik og Naturvidenskab, Bd. 4: 4, 5: 1-3. Magazin for Naturvidenskaberne, Bd. 25: 4, 26: 1. Bock, A. De Skandinaviske og Arktiske Amphipoder, H. 2. Chra 1876. 4:0. : Från Videnskabs-Selskabet i Kristiania. Forhandlinger, 1879. Från Justerbestyrelsen i Kristiania. Aarsberetning, 4. Från K. Norske Videnskabers Selskab i Throndhjem. Skrifter, 1879. Från Museum i Tromsö. Aarsheften, 3. Från Chemical Society i London. Journal, 1880: 206—-217 & Suppl. j Från Geological Survey of the Territories i Washington. Report, Vol. 12 Annual report, 10. Bulletin, Vol. 5: 4. Från Geographical Survey west of the 100:th meridian, i Washington. Report. Vol. 2—6 & Atlas. Från Commission of Fish and Fisheries i Washington. Report, 1—4. Frän Chief Signal Oficer i Washington. Daily bulletin of weather-reports, 1877: 4—5. Från Naval Observatory i Washington. Astronomical observations, 1876: App. 1—2. Results of observations, 1853— 1860. Zones of stars, Vol. 1:1. Wash. 1869. 4:o. 14 HoLDEN, E. Subject-index to the publications of the observatory, UNNI \Wash2187 91:0: — — Catalogue of the library, P. 1. Wash. 1879. 4:o. Frän Smithsonian Institution i Washington. Contributions to Knowledge, Vol. 22. Annual report, 1878. Miscellaneous collections, Vol. 16—17. Frän Dudley observatory i Albany. Boss, L. B. Declinations of fixed stars. Albany 1877. 4:0. Frän State Cabinet of Natural History i Albany. Annual report, 9 —11; 14; 16 & Appendix D; 2851. Från American Academy of Arts and Sciences i Boston. Proceedings, Vol. 1415.12. Frän Society of Natural History i Boston. Memoirs, Vol. 3, Be 1: NM 3. Proceedings, Vol. 20: 2—3. Occasional papers, 3. Från Museum of Comparative Zoology i Cambridge. Memoirs, Vol. 6: ı; 7: #2: P. 1. Bulletin, Vol. 6: 8—11. Annual report, 1879-—-1880. Från Observatorium i Cincinnati. Publications, M 5. Från Wisconsin Academy of Sciences &c.i Madison. Transactions, Vol. 4. Frän Academy of Sciences i New York. Annals, Vol. 1: 9-13. Från Academy of Natural Sciences. Proceedings, 1879: 13. Frän American Philosophical Society i Philadelphia. Proceedings, M 104—106. List, 1880. Från Academy of Science i St Louis. Transactions, Vol. 4: 1. Contributions to the arch&ology of Missouri, Vol. 1. 1880. 4:0. Från Universitetet i Santiago de Chile. Annales, Seccion 1 & 2: 1877—1879. 59 häften. Anuario hidrografico de la marina de Chile, Ano 4—5. » de la oficina central meteorolojiea de Santiago, Ano 3—6. Domzyko, J. Mineralojica. Ed. 3. Santiago 1879. 8:o. Revista medica de Chile, Ano 5: 7-12; 6: 1-12; 7: 1-6. Atskilligt officielt tryck, 37 band. Frän Hr S. A. Forbes i Bloomington. Bulletin of the Illinois Museum, JM 1—3. Frän Författarne: NORDENSKIÖLD, A. E. Vegas färd, H. 2. SaHLsTRöMm, C. A. Hafsfiskets biprodukter. Sthm, 1880. 8:o. PLaTeat, F. Recherches . . . sur la coeur des Crustaces decapodes. 1880. 8:0. Seoanzt, V. L. Neue Boidengattung . . . von den Phillippinen. Frankf. a/M., 1881. 4:0. Stockholm, 1881. Kongl. Boktryckeriet. = ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADENMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 38. 1881. JB 3. _——— Onsdagen den 9 Mars. På tillstyrkan af särskilda komiterade antogs till införande i Akademiens Handlingar dels en afhandling af Professor F. W. MÄRLIN i Helsingfors: »Coleoptera, insamlade af den Norden- skiöldska expeditionen 1875 på nägra öar vid Norges nordvestra kust, på Novaja Semlja samt vid Jenisej i Sibirien», och dels en afhandling af Filos. Doktorn A. G. NATHORST: »Spar af Medusor i Sveriges kambriska lager». Hr EDLUND meddelade resultaten af sina undersökningar öfver tomrummets elektriska motstånd. Hr FRITH. HOLMGREN förevisade och beskref en af Docen- ten vid Upsala universitet Dr M. BLIX konstruerad ophthalmo- meter och redogjorde för dennes med densamma utförda ,under- sökningar. Hr WITTROCK refererade ett arbete af Docenten Dr F. R. KJELLMAN: »Om sibiriska nordkustens fanerogamer», samt före- visade en af Dr KJELLMAN till riksmuseum förärad större sam- ling japanska trädprof. Sekreteraren meddelade på författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Om Cholalsyrans oxidationsprodukter» af Prof. P. T. CLEVE"; 2:0) »Om Dithioglykolsyra» af Docenten P. CLAESSON*; 3:0) »Iakttagelser öfver det lägre djurlifvet på de platser utanför Bohusläns kust, der sillfiske med drifgarn be- drefs under vintern 1880—1881» af Filos. Kandidaten F. TRY- BOM”. Den Lindbomska belöningen för året beslöt Akademien till- dela Amanuensen vid den Meteorologiska Central-Anstalten Dr H. E. HAMBERG för tvänne till Akademien inlemnade och af henne offentliggjorda afhandlingar med titel: »Sur la variation diurne de la force du vent». Den Flormanska belöningen skulle öfverlemnas till Medicine Kandidaten IVAR SANDSTRÖM för ett uti Upsala Läkareförenings förhandlingar offentliggjordt arbete. »Om en ny körtel hos men- niskan och åtskilliga däggdjur». Den Fernerska belöningen fann Akademien deremot icke skäl att denna gang utdela, utan skulle dess belopp reserveras till ett följande ar. För utförande af vetenskapliga forskningsresor inom landet beslöt Akademien utdela följande reseunderstöd: åt Lektorn vid Malmö högre läroverk A. L. GRÖNVALL 100 kronor för bryologiska studier i Bohuslän; åt Lektorn vid Kalmar högre läroverk K. J. LÖNNROTH 150 kronor för undersökning af vissa växtgrupper i Kalmar län och på Gotland; at Lektorn vid Stockholms realläroverk S. ALMQVIST 100 kronor för att på Gotland studera växtslägtet Hieracium; at Adjunkten vid Göteborgs högre läroverk A. P. WINSLOW 150 kronor för studium af växtslägtet Rosa inom Östergötland | och norra delen af Kalmar län; at Adjunkten vid Örebro högre läroverk P. J. HELLBOM 400 kronor för att inom Vesterbottens och Norrbottens län af- sluta sina sedan flere år fortsatta lichenologiska forskningar; åt Filos. Doktorn M. B. SVEDERUS 250 kronor för fort- sättning af hans undersökningar i Bohuslän öfver Sveriges Asci- dior; åt Filos. Doktorn P. F. H. DE LAVAL 150 kronor för ana- tomiska studier inom Östergötland af Limn&a-arterna; 3 ‚at Filos. Kandidaten C. W. S. AURIVILLIUS 250 kronor för att i Bohuslän studera hafscopepoder; och åt Filos. Kandidaten G. HoLm 250 kronor för paleontolo- giska studier i Vestergötland, företrädesvis öfver Graptoliter; Men enär sammanlagda beloppet af dessa reseunderstöd med 500 kronor öfversteg det i Akademiens stat för året upp- förda reseanslaget, 1300 kronor, beslöt Akademien derjemte, att bristen skulle fyllas genom en från föregående år befintlig ränte- besparing å Letterstedtska fonden för maktpåliggande undersök- ningar. Akademien beslöt, att de medel, som för året äro ställda till hennes förfogande för instrumentmakeriernas uppmuntran, skulle lika fördelas mellan mathematiske instrumentmakarne P. M. SÖRENSEN och G. SÖRENSEN. Genom anstäldt val kallades Professorn vid Polytekniska skolan och vid vetenskapsfakulteten i Paris, ledamoten af Fran- ska Institutet CHARLES HERMITE till utländsk ledamot af Aka- demien. Följande skänker anmäldes. Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från Observatorium i Upsala. Bulletin mensuel, Vol. 9. Cirkulär, N:o 6; 8. Från Congres International des Meteorologistes. Proc&s-Verbaux & Rapports, 1878. 1879. 6 n:os. Frän Meteorologisk Institut i Köpenhamn. Aarbog, 1877: 2; 1878—1879. Maanedsoversigt, 1879: 2-12; 1880: 1-3; 5-12. Från Observatoire R. i Bruxelles. Annales météorologiques, 1S78—1879. 42 nv. Bulletin météorologique, 1879: 1-365 & 1—24; 1880: 1-366 & 1-60. - Från Meteorological Office i London. Daily weather report, 1879: 1—365. Summary of weather, 1—52. » » ARSTER: Weekly, 1869: 1-11; 13-52; 1880: 1-53. Hourly, readings...at 7 observatories, 1879: 1-12. Official documents, N:o 9: ı-4; 19: 2; 25: 1-4; 30: 3-4; 34: 2; Il Bol Nonoffieial documents N:o 10, 10, 11. Report of the meteorological council of the Royal Society, N:o 4—11. Från Meteorological Society i London. Journal, N;o 8, 10, 13—14, 30—33, 35—36. List, 1809 1880. Frän Scottish Meteorological Society i Edinburgh. Journal, N:o 60—63. Radelife Observatory i Oxford. Results of meteorologieal Observations, 1871—1874. Observatorium i Adelaide. Meteorological observations, 1878. Frän Meteorological Department i Bombay. Sketch of the meteorology of the Bombay presidency, 1877 —1879. Smäskrifter. 2 st. Frän Stonyhurst College Observatory i Chiterhoe. Results of meteorologieal & magnetical observations, 1879. KA Från Meteorological Service of Canada i Toronto. Report, 6, 8. Från Bureau Central Meteorologique i Paris. Bulletin, 1879: 1-210; 212-365; 1880: 1-366. Annales, 1878: 1. Instructions météorologiques. Par. 1879. 8:0. Från Societe Meteorologique de France i Paris. Annuaire, T. 26: Bulletin, F. 27—32; Tableaux météorologiques, F. 4—8; T. 27: Bulletin 1—23, Tableaux meteorol. 1—12; 28: Trimestre, 1—2. (Forts. & sid. 44.) 5 2 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 3. : Stockholm. ; Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 66. Om cholalsyrans oxidationsprodukter. AE JES INS (CESND. [Meddeladt den 9 Mars 1881.] För närvarande finnas talrika undersökningar öfver de pro- dukter, hvilka uppstå vid olika oxidationsmedels inverkan på cholalsyra, d. v. s. den qväfvefria konstituenten i glyko- och taurocholsyrorna. | Redan 1844 försökte THEYER och SCHLOSSER !) oxidera galla med salpetersyra och erhöllo. dervid en syra, som enligt hvad deras analyser utvisa är samma ämne som sedermera af REDTENBACHER benämdes choloidansyra. Syran erhölls näm- ligen af REDTENBACHER ?) vid hans försök att med salpetersyra oxidera choloidinsyra, beredd enligt DEMARCAY’S metod. Utom denna syra hvars formel enligt REDTENBACHER är 0,4H,0, (trebasisk), erhöllos flera andra ämnen, såsom ättiksyra och andra flyktiga feta syror, oxalsyra, nitrocholsyra CH,N,O, (kanske trinitroform) cholakrol C;H,,„N,0O,, samt såsom en hufvudprodukt cholesterinsyra, C;H,,O, (tvåbasisk), hvilken äfven erhölls vid oxidation af cholesterin. Den sistnämnda syran erhölls af SCHLEIPER ?) såsom uteslutande produkt vid cholalsyrans oxi- dation. Choloidansyran har nyligen varit föremål för undersöknin- gar af en rysk kemist LATSCHINOFF ?), som föreslår formeln C,,H,;0,, då syran antages vara tvabasisk. Enligt denna for- 1) Ann. d. Ch. u. Pharm. Bd. L, pag. 243. 1844. 2) Ann. d. Ch. u. Pharm. Bd. LVII, pag. 145. 1846. 3) Ann. d. Ch. u. Pharm. Bd. LVIH, pag. 375. 1846. 2) Ber. d. Deut. Chem. Ges. Bd. XII, pag. 1518. 1879. 6 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER. mel är syran isomerisk med kamfersyra, af hvilken anledning LATSCHINOFF antager ett nytt namn för syran, nämligen chole- kamfersyra. Genom inverkan af saltsyra eller svafvelsyra samt äfven under andra omständigheter skall denna syra öfvergå till en anhydrid !), C,,H,s0,, som ej är något annat än den af TAP- PEINER upptäckta cholansyran, hvarom mera i det följande. Försök att oxidera cholalsyra med tillhjelp af kaliumdikro- mat och svafvelsyra utfördes först af FROEDHE ?). Enligt ho- nom bildas dervid aldehyden till en föga känd, aromatisk syra kallad collinsyra, C,H,0;H, och ämnen, som vid fortsatt oxida- tion öfvergå till feta syror. TAPPEINER ?) har sedermera närmare studerat kromsyre- blandningens inverkan på cholalsyra och funnit att dervid bil- das kolsyra, ättiksyra, fasta feta syror, såsom stearin- och lau- rinsyra, cholesterinsyra, C,,H;,0,, en trebasisk, kristalliserande syra, som lätt förlorar kolsyra och da öfvergär till den amorfa pyrocholesterinsyran. Enligt TAPPEINER var REDTENBACHERS cholesterinsyra en blandning af pyrocholesterinsyra och den rena cholesterinsyran. Utom dessa syror erhölls sasom hufvudsaklig produkt en ny syra, kallad cholansyra, C,,H,sO,, som med baser ger två slags salter, nämligen C,,H,;RO, och Ci, H;,O,oRs- Enligt EGGER ?) bildas under särskilda omständigheter vid kromsyreblandningens inverkan på cholalsyra en ny tvåbasisk:- syra, kallad bilinsyra, C,6H20%;- Kort efter det TAPPEINER publicerat sina undersökningar gjorde LATSCHINOFF 5) emot dem det inkast, att de fasta feta syror, som TAPPEINER funnit, måste härleda sig af föroreningar i cholalsyran; ty han hade aldrig erhållit dessa syror vid sina försök att med salpetersyra eller med kameleon oxidera cholal- 1) Ber. d. Deut. Chem. Ges. Bd. XIII, pag. 1052. 1880. 2) Zeitsch. f. Ch. Bd. VII, pag. 464. 1864. 3) Ber., d. Deut. Chem. Ges. Bd. VI, pag. 1285; 1873 och Ann. d. Ch. u. Pharm. Bd. 194, pag. 211; 1878. 4) Ber. d. Deut. Chem. Ges. Bd. XII, pag. 1068; 1879. 5) Ber. d. Deut. Chem. Ges, Bd. XII, pag. 1022 och 1518; 1879. Bull. Soc. Ch. de Paris, Bd. XXXIII pag. 297. 1880. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 9 7 syran. Lika litet hade han kunnat erhålla TAPPEINERS chole- sterinsyra. h Å andra sidan vidhöll TAPPEINER !) sina uppgifters riktig- het och förklarade LATSCHINOFFS inkast utan betydelse, enär den senare användt andra oxidationsmedel. Deremot visade KUTSCHEROFF ?) genom talrika försök att ren cholalsyra med kromatblandning icke ger fasta feta syror. Den af TAPPEINER upptäckta cholansyran står i ett nära samband med choloidansyran. Enligt TAPPEINER bildas näm- ligen den senare syran, jämte salpetersyrlighet och således ge- nom o.widation, när cholansyra upphettas med salpetersyra. LATSCHINOFF fann likaledes att cholansyra genom inverkan af salpetersyra ger choloidansyra, dock utan oxidation. Å andra sidan har LATSCHINOFF, såsom ofvan är nämndt, kunnat fram- ställa cholansyra af choloidansyra, hvilken senare syra är ett slags hydrat till den förra. Inverkan af kaliumpermanganat på cholalsyran studerades först af LATSCHINOFF ?), som dervid fann att syran ger samma oxidationsprodukter som cholesterin under samma förhållanden, nämligen cholesterinsyra, hvars formel bör vara C,H,,0, eller C,H,,0,. Enligt ett senare meddelande?) skall vid nämnda oxidation bildas utom kolsyra, ättiksyra och oxalsyra flera syror, såsom Ci,Hj,O3, CoH1s0;; CioHj,Og och dessa kroppar med "/,H,0. Deremot erhöll DESTREM >) utom oxalsyra och spår af smörsyra flera produkter, af hvilka den förnämsta utgjordes af en amorf syra C,,H350,z. ! Slutligen har HAMMARSTEN ®) genom inverkan af kromsyra i isättiklösning erhållit en ny, enbasisk syra, dehydrocholalsyra, C,5H,0;. 1) Ber. d. Deut. Chem. Ges. Bd. XII, pag. 1627; 1879. 4 2) Ber. d. Deut. Chem. Bd. XII, pag. 2325; 1879. 3) Bull. Soc. Chim. Bd. XXX, pag. 212. 1878. 2) Bull. Soc. Chim. Bd. XXXIIL pag. 164; 1880 och Ber. d. Deut. Chem. Ges. Bd. XII, pag. 852; 1879. 5) Compt. Rend. Bd. 87, pag. 880. Bull. Soc. Chim. Bd. XXXIII. pag. 187. 6) Ber. d. Deut. Chem. Ges. XIV, 71. 18831. 8 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER. Sasom af denna historik framgar, äro uppgifterna om cholal- syrans oxidationsprodukter ovanligt varierande, hvilket är att tillskrifva dels ämnets svårt utredda beskaffenhet, dels, och må- hända hufvudsakligen, den omständigheten att man vid oxida- tionsförsöken betjenat sig af en ej fullt ren cholalsyra. Såsom oxidationsmedel har jag vid mina undersökningar användt dels kameleon dels kromsyreblandning. Bägge oxida- tionsmedlen lemna hufvudsakligen samma produkter. Låter man kameleon i utspädd lösning inverka vid vanlig temperatur pa en lösning af cholalsyrans natriumsalt, erhåller man snart en ymnig fällning af mangansuperoxid. Oxidationen fortgår raskt ända till dess man tillsatt nära dubbelt så myc- ket kameleon som cholalsyra. Sedan fortgår visserligen oxida- tionen vid förnyade tillsatser af kameleon, men betydligt lång- sammare. Dä reaktionen började gå långsamt afbröts opera- tionen, utfäldt mangansuperoxidhydrat frånfiltrerades, och lös- ningen koncentrerades genom afdunstning. Efter afsvalning till- sattes i ringa öfverskott utspädd svafvelsyra, da en amorf och seg massa, som var föga löslig i kallt vatten, afsatte sig. Lösningen, hvarur detta ämne, reaktionens hufvudprodukt, af- satt sig, hade vid uppvärmning ingen lukt af ättiksyra eller andra flyktiga, feta syror, så vida till försöket användts ren, förut vid 110° torkad cholalsyra, men deremot innehöll den ej obetydligt ättiksyra, så snart lufttorkad, ur alkohol kristalli- serad cholalsyra blifvit använd. Häraf följer, att den ättiksyra, som föregående forskare funnit vid cholalsyrans oxidation, an- tagligen härledt sig från en alkoholhalt 1 den kristalliserade cholalsyran. Den från den svårlösliga amorfa syran skilda lös- ningen fäldes efter tillsats af klorvätesyra med klorkaleium, då gips utfäldes. Ur -den derifran skilda lösningen fäldes med kaustik ammoniak kalciumoxalat som torkades och vägdes. Den utfälda gipsen upphettades flera gänger med utspädd saltsyra för att deri möjligen befintligt kalciumoxalat skulle utdragas. Fällningen utgjordes verkligen af kalciumoxalat, såsom framgick af analysen. Dessutom framstäldes derur till yttermera visshet ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 03. 9 kristalliserad oxalsyra. Vid ett försök erhölls af 23,3 gr. tor- kad cholalsyra 21 gr. af den amorfa, sega syran, torkad vid 100°, och 2,324 gr. Ca CO, + 2H,0, som motsvarar 1,275 sr. 0,0,H,. Då 1 mol. cholalsyra enligt formeln elal 0, Er 420 och 1 mol. C,H,O, 90, kan man lätt finna att den vid oxidationen uppkomna oxalsyran ej uppgår till 1 mol. pa 1 mol. cholalsyra.. En mol. oxalsyra motsvarande 23,3 gr. cholalsyra är nämligen 4,993 gr. Oxalsyran kan således ej vara en direkt oxidationsprodukt af cholalsyran, utan måste hafva uppkommit genom en fortsatt oxidation af den produkt, som först bildats vid reaktionen. Den amorfa syran, som utgjorde hufvudmassan af reaktions- produkterna, är ej obetydligt löslig i hett vatten och afsätter sig vid lösningens afsvalning i små, gulaktiga och oljelika drop- par. Talrika försök att derur genom användande af olika lös- ningsmedel erhålla en fast och väl karaktäriserad syra miss- lyckades. Syran löstes derför i barytvatten och lösningen af- dunstades till torrhet i vattenbad. Efter afsvalning löstes nästan allt bariumsaltet, som bildade en såp-lik, gulaktig, amorf massa, med lätthet i kallt vatten. Endast en mycket ringa återstod lemnades och deri kunde icke några fasta feta syror upptäckas. Bariumsaltets lösning försattes med klorvätesyra, då den sega syran i oförändradt tillstånd utfäldes. Den renades genom lösning i alkohol från inblandadt klorbarium och fäldes med vatten. Derefter torkades den vid 100”. Den antager vid tork- ning en allt mera fast konsistens och bildar slutligen efter af- svalning ett bernstensfärgadt glas, hvars pulver är utomordent- ligt elektriskt. Syran har syrlig, föga bäsk smak och ger icke PETTEN- KOFERS reaktion. Vid upphettning sönderdelas den under ut- stötande af ambraluktande åugor och qvarlemnar ej obetyd- ligt kol. Analyser å trenne prof af olika beredningar lemnade föl- jande resultat: 10 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER. I. 0,4183 gr. förbrändes med blykromat och gaf 0,9653 gr. CO, och 0,293 gr. H,O. II. 0,325 gr. gaf 0,7485 gr. CO, och 0,2510 gr. H,O. III. 0,3598 gr. gaf 0,827 gr. CO, och 0,2555 gr. H,O. I procent: I II III ern 62,94. 62,80. 62,67. TE ae ee 7,78» 7,90. ass: OST MANN 29,28. 29,30. 29,45. Sammansättningen visar sig vara mera konstant än man af ett dylikt amorft ämne kunde vänta. Syran har tämligen starkt sura egenskaper. Den utdrifver kolsyra ur karbonat och ger med baser salter. Bariumsaltet var en amorf, gulaktig, i vatten, sa väl varmt som kallt, lättlöslig massa. Efter torkning vid 100°—110° gaf det vid analys: 0,457 gr. gaf 0,2343 gr. Ba SO,. 0,5645 gr. gaf 0,8955 gr. CO, och 0,2655 gr. H,O. 0,3555 gr. gaf 0,5696 gr. CO, och 0,1736 gr: H,O. I procent: | CELNERIEN — 43,26. 43,69. 13 N 2 — 5,22. er Darst. 30,15. — — Silfversaltet bereddes på det sätt, att den fria syran löstes i kaustik ammoniak, hvarefter lösningen afdunstades till torr- het. Återstoden löstes i vatten och lösningen afdunstades i sin ordning till torrhet, hvilket flera gånger upprepades. Det qvarvarande ammoniaksaltet löstes nu i vatten och fäldes med neutral lösning af silfvernitrat. En hvit amorf fällning, som ej förändrades i ljuset, erhölls dervid. Den analyserades efter torkning vid 100°—110°. 0,2495 gr. gaf 0,079 gr. Ag. 0,3438 gr. gaf 0,5303 gr. CO, och 0,1595 gr. H,O. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 03. 11 I procent: On RER. 42,07 TESS SA BI SR SE FAL NS HER Cd Bö Dans VE EUR Re ER a ee SE er 31,66 (ER DEREN RE 21,12 Kalciumsaltet erhölls genom mättning af syran med kalk- mjölk och aflägsnandet af öfverskjutande kalk med tillhjelp af kolsyra. Saltet löses tämligen lätt i kallt vatten, men är der- emot mycket svårlösligt i kokande, hvarför en kall mättad lös- ning vid kokning stelnar. Kalksaltet, beredt af den orena syran, var amorft och till färgen gult. För att se om syran var en blandning utfäldes genom upphettning en första fraktion och sedan ur moderluten flera fraktioner efter lösningens koncentre- ring blifvit fälde, afskiljdes en sista fraktion med tillhjelp af alkohol. De tvänne yttersta fraktionerna A och B gäfvo efter torkning vid 100” vid analys: A: 0,449 gr. gaf 0,0688 gr. Ca O. | 0,3835 gr. gaf 0,7295 gr. CO, och 0,2135 gr. H,O. 0,3353 gr. gaf 0,6375 gr. CO, och 0,1845 gr. H,O. B: 0,5155 gr. gaf 0,0855 gr. Ca 0. 0,3595 gr. gaf 0,6767 gr. CO, och 0,1975 gr. H,O. A B —- ===" BE NN Hr 51,85. 5,32. IE SAR VAR 6,18. 6,11. 6,10. GAME IR! 10,94. — 11,57. Det synes häraf att syran ej medelst kalksaltet kunde upp- delas 1 fraktioner af olika sammansättning. Kalksaltet af fraktionen A löstes i vatten och lösningen fäldes med silfvernitrat, da en amort, hvit fällning erhölls. Det sålunda erhållna neutrala silfversaltet gaf vid analys: 0,2502 gr. gaf 0,1025 gr. Ag. 0,5397 gr. gaf 0,7375 gr. CO, och 0,213 gr. H,O. 122 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER. I procent: GREEN OL nee SP EL 37,26 1 a BR a ne a I NE TEE en. 4,39 Ba ag N RE ae re. 40,97 DEE 2 SEEN EN Bes 17,38 Äfven surt silfversalt bereddes pa ofvan angifna sätt af den fria syran afskild ur kalksaltet. Analysen deraf gaf: 0,3047 or. gaf 0,0944 gr. Ag. 0,2672 gr. gaf 0,4301 gr. CO, och 0,1323 gr. H,O. (EEE DR RR EN SE NE ER 43,90 A 2a a we an EL Ne en 5,50 IND ne a EN A 0 ER 30,98 (REDE ER SE LE EURER 19,62 Af dessa analyser framgår, att hufvudprodukten vid inver- kan af kameleon på cholalsyra är en trebasisk syra, ty på samma mängd kol förhålla sig silfverhalterna i det neutrala och sura silfversaltet som 3:2; och vidare att syran måste innehålla 24 eller 25 atomer kol. Då samtliga de analyserade produkterna icke varit fullt rena, kan någon fullt tillförlitlig formel ej af analyserna beräknas. Såsom ofvan nämndt fortfar kameleons oxiderande inverkan äfven sedan man tillsatt dubbelt så mycket af detta salt som cholalsyrans vigt. Efter flera veckors inverkan behandlades lösningen såsom förut beskrifvits för utfällandet af i vatten föga lösliga syror. Dervid erhölls en fast, men amorf produkt, under det i lösningen stannade en ansenlig mängd oxalsyra och dessutom en i vatten mycket lättlöslig, amorf syra. Då den fasta, hvita syran löstes i alkohol och fäldes med vatten, erhölls den i form af små genomskinliga kulor, hop- radade med hvarandra till mycelielika trådar. Syran var lös- jig i kokande vatten och vid lösningens afsvalning erhölls den dels i form af fettlika små fjäll (I), dels i form af ett hvitt ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 8. 13 amorft pulver (Il), dels såsom glänsande, väl utbildade nålar, fyrsidiga, rombiska prismer med domatiska ändar (III). Då den amorfa syran (IT) löstes i utspädd isättika ech lösningen lemnades att långsamt kristallisera erhöllos likaledes samma slags kristaller (IV). \ Analyserna a material torkadt vid 100°—110° lemnade föl- , jande resultat: Senne ca 0,9017 272.005 .0ch20.262 Fi ENN II 0,3097 gr. gat 0,7215 gr. CO, och 0,2199 gr. H,O. III 0,3090 gr. gaf 0,7125 gr. CO, och 0,2053 gr. H,O. IV 0,3178 gr. gaf 0,7390 gr. CO, och 0,22 2,9150. I procent: I II III IV N 63,37. 63,58. 62,88. 63,42. TE ES ee 7,50. 88: (538. 7,68. VE 29,13. 28,54. 29,74. 28,90. Dessa siffror leda närmast till formeln O,,H,,01,, som fordrar: (EEE 600 63,69. EI ERA 70 Tas. VERFEREIERL EIN 4 272 28,88. 942 100,00. Jämföras dessa analyser med deu å sid. 10 anförda, finner man att olikheten i sammansättning mellan den amorfa syran och den kristalliserade ej är synnerligen stor. Ett närmare studium af den fasta syrans salter visade fullkomlig identitet. Den kristalliserade fraktionen IVj innehöll 7,62 proc. kristall- vatten, som med lätthet bortgick vid 100°. Denna vattenhalt motsvarar formeln C;,H;,O,, +4H,0, som fordrar 7,10 proc. Syran, för hvilken jag föreslår namnet biliansyra, är myc- ket svårlöslig i kallt vatten, men löses deremot i hett, hvarur den afsätter sig dels amorf dels kristalliserad. Uti alkohol är den lättlöslig, likaså i isättika. Ur en het mättad isättike- lösning afsätter sig syran vid hastig afsvalning i form af en geléartad massa, så att kärlet kan vändas upp och ned utan att något utrinner. Ur mer utspädd lösning afsätter den sig 14 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER. än i form af fina silkesglänsande trådar, liknande mycelietrådar, är i form af vackra och väl utbildade kristaller. Ofta för- svinna trådarne och efterträdas af väl utbildade kristaller. Vid upphettning smälter och kolas syran under utbredande af ambra- lutet. Dr TOPSÖE i Kiöbenhavn har benäget undersökt syrans kristallform och derom lemnat följande uppgifter: Krystalsystem rhombisk a:b:c = 0,93 : 1: 0,77. Jagttagne Forme: (110), (101), (010), (001). Kıystallerne ere gjennemsigtige farvelöse 4-sidede Prismer begreendsede for Enderne af en de stumpe Kanter paasat 2-fladet Tilskarpning: et med den langste af Axerne parallelt Doma. Det vertikale Prismes spidse Kanter samt Domats Kant af- ‚stumpes af kun sporvis optraedende Pinakoidflader, der ofte fuldstendig mangle. Antal mälte Kryst. Kanter. Graendsevzerdie. Middelt. Beregnet. lo Sru0 8 85132 8749, 3000 85°36' IMIO2DI0 2 2. ANTAS 46°45' 47°12' [101: 101 2 2077393023945, 39°40' 3944 I101:007. 4 a DEER T848'- 79:28" 110: 101 SE SIE ONT 61°50° 62°0 010 : 001 l 1 90°5' 90°0' Prismefladerne ere matte og krumme, og alle Fladerne give i det Hele taget daarlige Spejlbilleder. Maalingerne ere derfor kun lidet paalidelige. Inge tydelige Gjennemgange. Syrans spritlösning är högervridande [0], = 47,4 enligt ett försök af Herr K. ÅNGSTRÖM. Bariumsalt, beredt af den kristalliserande syran, är lätt- lösligt och afsätter sig vid afdunstning i vattenbad af en lös- ning i form af amorfa hinnor. Vid frivillig afdunstning afskil- jer det sig ur en nästan sirapstjock lösning 1 form af färglösa, till bollar tätt förenade prismer. Det mellan papper pressade saltet gaf 25,37 proc. Ba och 17,30 proc. vid 100° bortgaende kristallvatten. Formeln C,,H4sBaz0,,+17 H,O fordrar 24,59 proc. Ba och 17,23 proc. H,O, om 16 mol. vatten bortgä vid ÖFVERSIGTAF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 3. 15 100°. Kalciumsaltet afskilde sig vid upphettning af saltets lösning i form af mikroskopiska asbestlika nålar. Det vid 100° torkade saltet gaf 10,82 proc. Ca, under det formeln C-,HesCazO,s +5H3O fordrar 10,31 pr. Deraf beredt silfver- salt var en hvit fällning, som innehöll 37,24 proc. C och 41,17 proc. Ag, under det formeln C,,H,,Ag,0, fordrar 37,45 proc. C och 40,45 pr. Ag. Det sura silfversaltet, som bereddes pa ofvan angifna sätt, gaf vid analys efter torkning vid 100°: 0,3765 gr. gaf 0,1205 gr. Ag. 0,5402 gr. gaf 0,8542 gr. CO, och 0,242 gr. H,O. I procent: ea: Beräknadt 2 C,,H;,A9g,09- a ET oA 43,12. 43,23. a RE EEE 4,98. 4,90. End: 32,00. 31,12. (DERA ARE SIR ok 19,90. 20,75. Saltet bestod af fina färglösa nålar. Dessa undersökningar utvisa således med afgörande viss- het, att syran var samma ämne som den förut erhållna sega produkten och att fortsatt inverkan af kameleon förstört de föroreningar, som hindrat den förut erhållna syrans och deraf beredda salters kristallisering. Hufvudprodukten af inverkan af kameleon på cholalsyra utgöres således af biliansyra, som i kristalliseradt tillstånd motsvarar till sammansättningen formeln C;,H,,O;, +4H30. Den ger med baser lätt salter, hvilka i rent tillstånd kristallisera. De neutrala salterna synas motsvara formeln C,,H,,R,O,, det sura silfversaltet C,,H,,Ag,0,. Då salterna i det följande komma- att utförligt behandlas, hänvisas till hvad der anföres. Den förut (sid. 12) omtalade lättlösliga amorfa syran, som uppstod vid fortsatt inverkan af kameleon på cholalsyra, erhölls i form af silfversalt på följande sätt. Sedan genom tillsats af utspädd svafvelsyra den senast omnämnda syran af- 16 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER. skilts, afdunstades lösningen till ringa volym på vattenbad. Der- vid afskilda salter, kaliumsulfat och surt oxalat, frånskildes så fullständigt som möjligt genom tillsats af alkohol. Alkohol- lösningen blandades med vatten, alkoholen afdunstades och am- moniak tillsattes till neutralisation, hvarefter silfversaltet utfäl- des med silfvernitrat. Efter uttvättning sönderdelades silfver- saltet med svafvelväte, lösningen neutraliserades med kalkmjölk och fäldes derpä med silfvernitrat, da en hvit eller svagt gul salt: aktig amorf fällning erhölls. Efter torkning vid 100° gaf detta 0,3017 gr. gaf 0,1202 gr. Ag. 0,3490 gr. gaf 0,433 gr. CO, och 0,1065 gr. H,O. I procent: Beräknadt enligt Dunn: formeln C,,H,,Ag,0;3- OB RR DER 33,34. 276. 33.70: EINER NR 3,39. 20% 3,30. a en 39,84. 324. 39,56. (HERALD REAR ga 22983: 192. 23,44. 100,00. 819. 100,00. Den uppgifna formeln är, såsom härledd ur blott en enda analys, ännu att anse blott såsom ett uttryck för analysens re- tat. Syrans förhållanden påminna mycket om dem, som ut- märka REDTENBACHERS cholesterinsyra, men silfversaltets sam- mansättning är allt för olika. Vid oxidation af cholalsyra med en blandning af kalium- dikromat och svafvelsyra har jag följt så noga som möjligt de metoder, som närmare beskrifvits af EGGER och TAPPEINER. Vid repeterandet af EGGERS försök, hvarvid jag noga följde hans föreskrifter, kunde jag icke erhålla den af honom bilinin- syra benämnda syran. I stället erhöll jag en produkt, som till största delen utgjordes af den förut beskrifna biliansyran. Den erhölls ur utspädd isättikelösning i form af väl utbildade rhom- biska prismer med domatiska ändar och innehöll 7,72 procent kristallvatten, som bortgick vid 100°. Analysen å det vid 1007 torkade materialet gaf: 0,3677 gr. gaf 0,859 gr. CO, och 0,2535 gr. H,O. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 8. 17 I procent: Funnet. Formeln C,,H-0017,- Be N TSE Sä 63,72. 63,69. EA ER REN 7,66. Tears ORDER een 28,62. 28,88. 100,00. 100,00. Utom denna kropp erhöllos i ringa mängd fina asbestlika nålar, hvilka ej kunde befrias från den analyserade syran, som i alla händelser utgjorde hufvudprodukten. Vid repeterandet af TAPPEINER'S försök följde jag ganska noga hans uppgifter. Den efter cholalsyrans upphettning med dikromatblandning erhållna lösningen af kromalun borde inne- hålla TAPPEINERS cholesterinsyra. Den afdunstades försigtigt på vattenbad, då tunna hinnor af ett amorft ämme afsatte sig. Efter afsvalning uppsamlades de på glasull, renades genom tvättning med kallt vatten, lösning i kalilut och fällning med saltsyra af den från kromoxidhydrat filtrerade lösningen. Den erhållna, till en del numera kristalliniska fällningen kristalliserades ur kokande vatten, då fettsyrelika fjäll erhöllos (I). En annan gång erhöllos på samma sätt väl utbildade nålar, rhombiska prismer med domatiska ändar (IT), hvilka innehöllo 7,57 proc. kristallvatten. Analyser af de vid 100°—110° torkade materia- len lemnade följande resultat: I. 0,4222 gr. gaf 0,9820 gr. CO, och 0,2855 gr. H,O. II. 0,2807 gr. gaf 0,6494 gr. CO, och 0,192 gr. H,O. I procent: I. 11. EN 63,43. 63,09. EIS: Tee 7,59. (OS UR AVR 29,06. 29,32. Jämföras dessa tal med dem pa sid. 13 anförda, finner man att det ämne, som erhölls i stället för TAPPEINERS chole- sterinsyra, utgjordes af biliansyra. Den kristalliserande syran (II) innehöll samma vattenhalt, som fraktionen IV sid. 13. Dertill kommer, att salterna, hvilka jag framstälde af fraktio- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:0o 3. 2 18 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER. nerne I och II, voro fullkomligt identiska med dem, som er- höllos af den förut beskrifna syran. Vid cholalsyrans oxidation med dikromatblandning erhålles icke ättiksyra eller andra flyktiga feta syror, förutsatt att cholalsyran var ren och förut torkad vid 110°. Hufvudmassan af reaktionsprodukterna vid inverkan af di- kromatblandningen på cholalsyra utgöres af en grön, hartslik massa, som behandlades efter TAPPEINERS föreskrift. Dervid erhölls af 100 gr. cholalsyra blott 0,13 gr. af en substans, som kunde hafva innehållit feta syror, således i alla händelser blott spår. TAPPEINERS uppgift att laurin- och stearinsyra skulle bildas vid oxidationen är mig fullkomligt obegriplig, då han uppger, att man ibland af några gram cholalsyra skall kunna få nog af feta syror till en analys. Vid försök att efter TAPPEINERS föreskrift afskilja cholal- syra genom kokning af reaktionsmassans bariumsalt, stannade största delen af barytsalt qvar i lösningen, som ändock var starkt koncentrerad. Denna fäldes med alkohol och af bägge fraktionerna framstäldes med saltsyra fria syror, hvilka kri- stalliserades ur utspädd isättika. Den af det i värme fälda barytsaltet erhållna syran delades genom kristallisering ur is- ättika i två fraktioner, den först erhållna I, den andra II; den ur det med alkohol fälda barytsaltet framstälda syran betecknas med III. De trenne fraktionerna gafvo vid analys: Il, li. TII. ETC IRRE 65,71. 63,75. 64,24. 1 NE errang 97: TC. sg (ÖRON Sr spak 2 28,56. 2 Fraktionen I utgjordes af TAPPEINERS cholansyra, de bägge andra af biliansyra och cholansyra. Hufvudmassan af de syror, som bildade den hartslika massan, hvilken uppstod vid cholal- syrans behandling med dikromatblandningen, var säledes bilian- syra och cholansyra. Den senare är vida svarlösligare i alko- hol, isättika och vatten än den förra, hvarför jag sökte skilja syrorna at med tillbjelp af kristallisationer ur isättika. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 8. 19 Trenne olika fraktioner, alla erhållna ur de sista moder- lutarne, lemnade vid analys: I. 0,420s gr. gaf 0,9840 gr. CO, och 0,2943 gr. H,O. II. 0,3-92 gr. gaf 0,901 gr. CO, och 0,268 gr. H,O. III. 0,2538 gr. gaf 0,6595 gr. CO, och 0,1930 gr. H,O. I procent: Formeln II II. 111. nor En ER. 63:77: 63,13. 63,35. 63,69. ER N: rl 7,45. 7,55. 7,13. On aut 28,36. 29,42. 29,10. 28,88. En annan fraktion, som utgjorde väl utbildade 2 till 3 mm. långa kristaller, af hvilka för analys blott väl utvecklade kristaller utplockades, lemnade följande resultat: 0,5915 gr. torkade vid 100° och förlorade dervid 0,0435 gr. H,O, 0,2330 gr. vid 100° torkad substans gaf 0,6572 gr. CO, och 0,1925 gr. H,O. Den senare bestämningen ger, beräknad i procent: BELIBTTUE DEBATTE FINE RER, 63,33. ER EN ENDE Oeg 7,56. ORRE RD IE BERNTT URB NE 29,11. Kristallvattenhalten utgjorde enligt det första försöket 7,35 procent, ber. 7,10. Medeltalet af 10 i det föregaende anförda analyser!) är: Max. Min. CEO: WERNER 63,42. 63,77. 63,09. 63,69. 12 Wade » ib: 7,38 DR... 7.43. (A 28,97. 28,35. 29,49. 28,88. 100,00. 100,00. 100,00. 100,00. De bestämningar pa den kristalliserade syrans vattenhalt, hvilka i det föregående anförts, hafva lemnat som medeltal 7,56 under det formeln C,,H,,O,,+4H,0 fordrar 7,16. 1) Härvid uteslutas de trenne första, på orent material utförda analyserna, de trenne sid. 18 och analysen n:o III sid. 13, hvilken gifvit en afvikande låg kolhalt. 20 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER. Om syran innehölle blott 25 at. C blir ingen annan formel än C,,H,,O, antaglig, skulle åter syran innehålla 24 C, kan for- meln ej vara någon annan an C,,H3,0g. Dessa formler fordra: Q,,H3505: C,,H,,0:: Cs ARENDIETE 62,50. 64,00. FA NNE R FSA 7.50. 7,56. Or BE RE 30,00. 28,44. 100,00. 100,00. Ingendera af dessa formler öfverensstämmer med de funna värdena. Endast i det fall, att man finge antaga en halt af 1, mol. H,O i den analyserade syran, erhåller man en till- fyllestgörande öfverensstämmelse med den senare formeln. I förhoppning att få frågan säkert afgjord har jag under- kastat de mest karakteristiska salterna upprepade analyser. Dessa resultat synas bättre öfverensstämma med formlerna C,,.H,,R,0, och C,,H,,R,O, än med formlerna C,,H,,R,0, och C,,H,R,0,. Neutralt silfversalt erhölls genom fällning af kaleiumsaltets lösning med silfvernitrat. Man erhåller en hvit, i första ögon- blicket amorf fällning, som vid uppvärmning förvandlas till idel tunna, glänsande små rombiska och sexsidiga fjäll. Saltet svärtas ej i ljuset, men börjar vid 100” att gulna. Vid upphett- ning blir det svart, smälter och utbreder ambraluktande ångor. Salt af trenne olika beredningar lemnade vid analys: La. 0,5365 gr. gaf 0,222 gr. Ag. b. 0,1104 gr. gaf 0,5539 gr. CO, och 0,1592 gr. H,O. II a. 0,4981 gr. gaf 0,2007 gr. Ag. b. 0,4926 gr. gaf 0,6865 gr. CO, och 0,1887 gr. H,O. III a. 0,5455 gr. gaf 0,2218 gr. Ag. b. 0,5098 gr. gaf 0,694 gr. CO, och 0,1975 gr. H,O. 1. I. III. CosH3sA23090: CuHyA8sOg. (OS SDR 36,81. 38,00. 37,12. 37,45. 37.35: 1: Mita 4,31. 4,24. 4,30. 4,12. 4,02. INGE SORE 41,38. 40,29. 40,66. 40,45. 42.03 (N 17,50. 17,47. 17,92. 17,98. 16,60. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 3. 21 Fraktionerna I och II voro fälda ur varma lösningar, frak- tionen III ur kall. Surt silfversalt erhölls genom att lösa i het utspädd am- moniak så mycket af syran som ville lösa sig, hvarefter lös- ningen fäldes med silfvernitrat. Den fällning, som först er- hålles, är amorf och hvit, men förvandlas snart till fina mikro- skopiska nålar, hvilka ej svärtas i ljuset och tåla upphettning till 100° utan att sönderdelas. Vid stark upphettning förhål- ler sig saltet som det neutrala. Vid 100” torkadt salt gaf I a. 0,3245 gr. gaf 0,5113 gr. CO, och 0,1455 gr. H,O. b. 0,2985 gr. gaf 0,0927 gr. Ag. II a. 0,3946 gr. gaf 0,6240 gr. CO, och 0,1820 gr. H,O. b. 0,2619 gr. gaf 0,0809 gr. Ag. I u. CH, AS ORG ESA OM (OA EL RR REN 42,97. 43,13. 43,23. 43,37. TERRSHN. 4,98. 3,19. 4,90. 4.82. ANNO ee VER te 31,05. 30,39. 31,12. 32,53. (FESTER 21,00. — 20,86. 20 Neutralt blysalt erhölls som en hvit amorf fällning af sy- rans spritlösning och neutralt blyacetat. En gång erhölls saltet kristalliseradt i mycket sma platta taflor. Det vid 100° tor- kade saltet förlorade blott !/, proc. vatten vid 180°. I a. 0,2373 gr. vid 100” torkadt salt gaf 0,1011 PbO. b. 0,4065 gr. gaf 0,1740 gr. PbO. c. 0,2984 gr. gaf 0,4170 gr. CO, och 0,1202 gr. H,O. d. 0,3048 g er © Gent 0,4235, 01.1.0600, och 0,1232 2r:2,0; II a. 0,5506 gr. vid 180° torkadt salt gaf 0,2371 PbO. b. 0,3038 gr. vid 180° torkadt salt gaf 0,4275 gr. CO, och 0,1215 gr. H,O. ; I procent: AR AR CEO ÖR (ÖR Er SIA 38,10. 37,89. 38,38. 38,09. 38,02. Each. 4,47. 4,49. 4,44. 4,19. 4,09. Bir te. 39,54. Son 3997. 39,43. , 40,99. OEI 17,39. 17,90. Ia 18,29. 16,90. 100,00. 100,00. 100,00. 100,00. 100,00. 22 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER: Surt blysalt erhöls analogt med det sura silfversaltet ge- nom fällning med blynitrat af en i värme fullt mättad lösning af syran i utspädd ammoniak. Saltet är en hvit fällning af mikroskopiska, sexsidiga taflor. Saltet analyserades efter tork- ning vid 100°. I a. 0,4420 gr. gaf 0,1433 gr. PbO. b. 0,4247 gr. gaf 0,1375 gr. PbO. c. 0,4212 gr. gaf 0,661 ger. CO, och 0,1998 gr. H,O. II a. 0,2048 gr. gaf 0,0675 gr. PbO. b. 0,2079 gr. gaf 0,3286 gr. CO, och 0,102 gr. H,O. I procent: I I a. b. c. a. b. Mete (INSE = = 42,80. — 43.10. 42,95. Er zn = D,27. = D,45. DSG Ebba 30,90. 30,05. — 30,59. — 30,24. Os — — _ — — 21,45. @. H.PbO,... G.H.Pboweano RETTEN rs 43,79. 427098 | ee A 4,97. 5,05. 0 Oben A SE Be 30,22. 30,75. (OSTERN RC RUNDER 21,02. AAN. Det vid 100° torkade saltet förlorade vid upphettning till 180° 2,75 procent vatten, hvilket enligt den förra formeln borde hafva uppkommit ur syran sjelf, men enligt den senare formeln är kristallvatten (ber. 2,67 proc.). Neutralt kaleiumsalt erhölls genom den fria syrans mätt- ning med kalkmjölk, utfällning af kalköfverskottet med kolsyra och uppvärmning af lösningen, da saltet utfälles i fina, asbest- lika, hvita nålar, ofta så ymnigt, att hela lösningen stelnar. Saltet löses tämligen lätt i kallt vatten, men lösningen grumlas och afsätter salt, när den upphettas. Det mellan papper pres- sade saltet torkades före analys vid 100°. gr. förlorade vid 180° 0,0295 gr. H,O och gaf ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 3. 23 gr. gaf vid 180° 0,0355 gr. H,O och efter glödg- ning 0,0720 gr. Ca O. b. 0,4288 gr. gaf 0;8087 gr. CO, och 0,2648 gr. H,O. II a. 0,4685 gr“ g 72 IL TIG NET Ca, Orr a EI OLA C,H4,C30,.+41;H,0. 0.‘ 51,55. 5543. 51,54.. 52,60. ER... 0,62. 6,85. 6,553. 6,49. @2408,10,24., vul0,gr. Me rn 10,96. HEO:! ‚0,58. 7,58. 1,03. 7,39. (ÖRE 31,09. 30,75. 31,62. 29,95. Den förra formeln synes bättre svara mot analysernas re- sultat och är dessutom, sasom hållande 5 mol. H,O sannolikare än den andra, som håller 4!/,. Att kalciumhalten utfallit för hög kan förklaras af saltets beredningssätt, som medger möjlig- heten för saltet att upplösa kalciumkarbonat. Neutralt bariumsalt erhölls genom syrans mättning med barytvatten, inledning af kolsyra och afdunstning till ringa volym. Saltet kristalliserar öfver svafvelsyra i form af fina, till bollar hopfogade, lättlösliga nålar. Mellan papper pressadt salt för- lorade vid upphettning till 100” 17,17 procent kristallvatten. Vid analys på salt torkadt vid 100° erhölls: 0,5098 gr. gaf vid 170° 0,0072 gr. H,O och 0,2656 gr. BaSO,. 0,4491 gr. gaf vid förbränning 0,704 gr. CO, och 0,1940 gr. H,O. 0,2265 gr. gaf 0,117 gr. BaSO.. I procent: C,0H2sBa,0,s+ H,0. -C,,H,, BaO MALO. C RUN 42,75. = 43,38. 43,02. re: 4,80. = 4,92. | 4,78. Bas, 30,62. 30,73. 29,72. 30,69. Dre: 21,83. == | 21,98. ZEN, 100,00. 100,00. .. 100,00. Den vid 170° bortgångna vattenhalten är !,41 proc. En- ligt formeln är 1 mol. H,O 1,30 proc. Den vid 100° bort- gående vattenhalten motsvarar närmast 16H,O eller 17,23 proc. Såsom anfördt utgjordes produkten af dikromatblandningens inverkan på cholalsyra utom af den ofvan beskrifna trebasiska 24 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER. syran äfven af cholansyra, som först uppmärksammades af TAPPEINER. Denna syra skiljes från biliansyra genom kri- stallisering ur ntspädd isättika, hvaruti den är ganska svår- löslig. Syrans bariumsalt är, såsom TAPPEINER uppgifvit, svår- lösligare i hett än kallt vatten, hvilket allt lemnar medel att erhålla syran i rent tillstånd. Mina analyser utfördes med en vid 110° torkad, väl kri- stalliserad syra: I 0,2478 gr. gaf 0,1892 gr. H,O och 0,5975 gr. CO,. or II 0,2212 gr. gaf 0,5295 gr. CO, och 0,1653 gr. H,O. IlL sid. 18. TAPPEINER, IE 11. 111. medeiafl CARLA 65,74 65,28 65,71: 65,84. EI SES Od. 7.72.8530: 8,37. 7,99. Vamakır ge 25,78. 26,42. 25,92. 26.172 Den formel, som enligt min mening härmed närmast öfver- ensstämmer, är C,,H3,0;. TAPPEINERS formel är C,,H,0;- 1 CyHa0et 110 er OEM UNE 288. 66,06. 240. 65,93. 10 EN N 36. 8,25. 28. 7,69. (NIE sann OR KI | 112. 25,69. 96. 26,38. Skilnaden i procentisk sammansättning är ej 'stor, men vätehalten, som den förra formeln fordrar, stämmer bättre med mina analyser. | Cholansyrans blysalt, som erhölls som en hvit, amorf fäll- ning genom blandning af cholansyrans alkohollösning med bly- sockerlösning, lemnade vid analys efter förutgangen torkning vid 100°—110° följande resultat. 0,2623 gr. gaf 0,3638 gr. CO, och 0,1147 gr. H,O. 0,2817 gr. gaf 0,389 gr. CO, och 0,1212 gr. HO. 0,3145 gr. förlorade genom torkning vid 180° 0,0075 gr. H,O och gaf 0,1370 gr. PbO. 0,2520 gr. förlorade vid 180° 0,0058 gr. och gaf 0,1100 gr. PbO. | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 3. 25 I procent: C,,H,,pb,0- + H,0. Ber... SS SUL = = 37,82. 2.2 RER 4,35. AT: — — 4,59. 1710 EEE — — 40,44. 40,52. 40,77. BARON... — — 2,39. 2,30. 2.36. Enlist mina analyser blir saledes cholansyran en trebasisk syra af formeln C,,H,,0, och dermnd stämma äfven TAPPEI- NERS analyser pa syrans salter, såsom framgår af följande sammanställning: 1. Kaliumsaltet. TAPPEINER. (TERSKA OT EISOR re ne 11,55. 4H,0 11,37. RE RER ENE 21,24 21,31 2. Bariumsaltet. TAPPEINER. C,,H33b230;. Gen 44,61. 45,10. Besen 5,06 5,16. Basket air 31,55 32,03. 19 ON 8e. SO HYMN SS 3. Silfversaltet. TAPPEINER. C,,H,,Ag;0;. ee SCENE 38,04. 15 PT WAREN 4,27 4,36. AN SES ETS TELE 42,62 42,80. 67,35. 8,67. CioH5, K5042: 6H,0 11,7. 21,24. C,.H;1b3;0;>- 45,05. 4,78. 32,114. 5H,0 8,40. C„H;14850;2- 38,00. 4,04. 42,75. C,,H;,(C,H,)O,. 67,24. 8,62. Det enda faktum, som TAPPEINER funnit och som ej öfver- ensstämmer med min asigt om cholansyrans sammansättning, är sammansättningen af det sura bariumsalt, som han erhöll ge- nom inverkan af kolsyra på det neutrala bariumsaltets lösning. Vid upprepandet af detta försök fann jag att kolsyra vid in- ledning i det neutrala bariumsaltets utspädda lösning frambrin- 26 CLEVE, OM CHOLALSYRANS OXIDATIONSPRODUKTER. gar en halfgenomskinlig, nästan geléartad fällning. Genom af- dunstning till torrhet af den från fällningen skilda lösningen erhöll jag blott ett spår af bariumkarbonat och hufvudsakligen oförändradt neutralt salt. Fällningen, som borde vara TAPPEI- NERS sura bariumsalt, C,,H,,baO; + H,O, kokades med alkohol, hvari saltet enligt TAPPEINER är olösligt. Alkohollösningen innehöll en betydlig mängd fri cholansyra, som fäldes med vat- ten och analyserades (analys I sid. 24). Återstoden efter alko- holbehandlingen löstes lätt och till största delen i kallt vatten och befanns vara hufvudsakligen neutralt bariumsalt. Det är således tydligt af detta försök att TAPPEINERS sura barium- salt af alkohol sönderdelas i fri syra och neutralt salt, hvarför det icke torde vara något verkligt surt salt, utan en blandning af fri cholansyra med neutralt eller kanske något surt salt. I alla händelser kan det icke läggas till grund för afgörandet af. cholansyrans formel. Cholansyrans formel synes mig med all säkerhet vara C,,H,,;0, eller C,,H,,O(COOH), och den kan således ej hafva uppkommit genom någon synnerligen djupt gaende oxidation af cholalsyran. Huru LATSCHINOFFS uppgift att cholansyran är en anhydrid till hans cholekamfersyra, C,„H,,0,, skall förstås, är mig fullkomligt oklart. 27 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 3. Stockholm. Om Dithioglykolsyra. Af PETER ÜLAEsson. [Meddeladt den 9 Mars 1881.] I Lunds universitets årsskrift (Tom. XIII) har jag när- mare beskrifvit thioglykolsyran och dess saltartade derivat. Dessa senare hafva ett alldeles särskildt intresse, på grund af den dubbla rol som thioglykoisyran har, nemligen att a ena sidan vara en karbonsyra, a den andra ett sulfhydrat. Båda dessa egenskaper afpregla sig skarpt i denna syras föreningar, hvars mängfald också derigenom blir ganska stor. Utom de i nämnda afhandling omtalade derivater hafva sedermera af olika författare blifvit framställda och beskrifna flera andra, som visserligen icke direkt erhållits af thioglykol- syra, men af hvilka dock genom en enkel operation, nemligen behandlingen med alkalier, syror eller tunga metallsalter, denna syra utgör en sönderdelningsprodukt. Jag räknar hit de af mig beskrifna cyanthioglykolsyra eller rhodanättiksyra samt kurbaminthioglykolsyra !). Enligt LIEBERMANS och LANGES?) undersökningar måste äfven räknas hit thiohydantoin, thiohydan- toinsyra samt substitutionsderivater af dem. Äfven måste räk- nas hit den s. k. senapsoljeättiksyran, som är karbaminthiogly- kolsyrans anhydrid. Af alla dessa föreningar utgör nemligen thioglykolsyran en sönderdelningsprodukt ?). 1) Öfvers. af Kongl. Vet. Akad. Handl. 1877, 47. 2) Ber. Ber. XII, 1588. 2) Genom att upphetta difenylthiohydantoin med kaustika alkalier erhöllo LIE- BERMANN och LANGE (Ber .Ber. XII, 1588) thioglykolsyra liksom ANDREASCH (Ber. Ber. 1385) förut erhällit denna syra genom samma operation af thio- 28 P.”CLAESSON, OM DITHIOGLOKOLSYRA. Jag skall här nedan beskrifva ett annat derivat af thiogly- kolsyra, som står i samma förhållande till denna syra som t. ex. etylbisulfid till etylsulfhydrat, och sålunda är sammansatt en- SCH>COOH SCH?COOH lunda den enklaste representanten af en ny serie af syror, af ligt formeln ‚ dithioglykolsyra. Denna syta utgör så- hvilken denna hittills är den enda kända. Behandlas en lösning af ett thioglykolsyradt salt med lin- driga oxidationsmedel, öfvergår thioglykolsyran i dithioglykol- syra. Lämpliga dylika utgöra jod, kopparsalter äfvensom luft. Thioglykolsyran visar häri en fullkomlig analogi med merkap- tan. Afven jernklorid reducerar thioglvkolsyran på samma sätt. Hr ANDREASCH!) har fästat uppmärksamhet pa den intensiva färgreaktion, som jernklorid förorsakar i en lösning af thioglykolsyrade salter och antar den bero pa bildningen af en ferrithioglykolsyra. Häri är jag alldeles af samma mening som nämnde författare, och denna mening vinner ett faktiskt stöd deri, att en ligen tillsats af jernklorid betydligt påskyndar thioglykolsyrans oxidation till dithioglykolsyra medelst luft. För öfrigt var jag ingalunda 1 okunnighet om denna jernreak- tion. Hvad som föranledde mig att icke omnämna densamma i min undersökning af denna syra var, att den i sjelfva verket icke tillkommer thioglykolsyran allena utan alla sulfhydrater utan undantag. Det är ock af samma anledning, som rhodan- kalium, rhodanammonium och undersvafvelsyrligt natron fram- hydantoin. För att fastställa denna syras identitet. hafva LIEBERMANN och LANGE analyserat barium-, bly- och kvicksilfversalterna. De hafva anfört de analytiska resultaten utan närmare beskrifning på föreningarne eller sättet för deras framställning. Alla tre salterna hafva en analogsamman- sättning enligt formeln C?H”SO?R. Barium- och kvicksilfverföreningar af denna sammansättning äro visserligen förut framställda men icke så med blyföreningen. Jag har förgäfves sökt att framställa en dylik förening af denna syra, hvilken skulle vara den fria blythioglykolsyran. Jag har alltid erhållit den mer eller mindre förorenad af dess blysalt. Andra kemister, som framställt denna förening, hafva äfven erhållit blysaltet af denna syra. (Jfr SIEMENS: Ber. Ber. VI, 659 och Nıerzkı: (Journ. pr. Ch. [2] 161). Det skulle derföre vara önskvärdt, att författarne närmare angäfvo, huru de framställt sitt salt jemte dess egenskaper. I) Ber. Ber. XII, 1390. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 9. 29 kalla med jernklorid så karakteristiska reaktioner. Till och med kalium- och natriumsulfhydrat gifva med jernklorid en liknande reaktion, såsom man lätt kan iakttaga vid mättningar af conc. lösningar af vanligt (jermhaltigt) kali- eller natron- hydrat med vätesvafla. Lösningarna färgas deraf gröna. Behandlas en lösning af thioglykolsyradt kali med jod i köld, så upptagas denna hastigt och dess färg försvinner. Med tillsättningen af jod fortsättes så länge, tills vätskan blir färgad af fri jod. Ur lösningen extraheras dithioglykolsyran med eter, som bör vara fullkomligt alkoholfri, ty eljest förorenas syran af dess eter, som särdeles lätt bildas. Återstoden efter eterns af- destillation stelnar snart till en fast, luktlös massa af denna syra. Behandlas en lösning af thioglykolsyradt kali med ett kopparsalt, så erhålles en svart kopparförening af kuprothiogly- kolsyra. Samtidigt bildas äfven dithioglykolsyra, som kan ut- dragas med eter. Thioglykolsyra oxideras lätt i luften, hvilket jag redan i min ofvannämnda afhandling öfver denna syra har påvisat. Luft ledes genom en utspädd lösning af thioglykolsyradt kali ända till thioglykolsyrans reaktioner äro försvunna. Den hastig- het med hvilken denna oxidation fortgar är temligen olika och kan påskyndas genom en liten tillsats af ett koppar- eller jern- salt, som påtagligen genom ömsesidig oxidation och reduktion förmedlar syrsättningen. SCH?COOH SCH?COOR ’ fast syra, smältpunkt 100°. Af jernsalter färgas den icke. Af Dithioglykolsyra, är sasom förut är nämndt en metallsalter framkalla endast ättiksyrad blyoxid och salpeter- syrad,. silfveroxid fällningar. Bilyfällningen blir så småningom kristallinisk, synnerligast i lindrig värme, men sönderdelas lätt under svärtning vid högre temperatur. Silfverfällningen tal icke den minsta uppvärmning, utan att den .svärtas. Af öfver- mangansyradt kali oxideras syran kvantitativt till sulfoättik- syra och af reducerande medel återföres den till thioglykolsyra. 30 P. CLAESSON, OM DITHIOGLYKOLSYRA. Härigenom visar den sig vara den intermediära föreningen mellan thioglykolsyra och sulfoättiksyra. Denna senare egen- skapen utgör ock det vigtigaste reaktionsmedlet på syran. Denna eller någon af dess salter försättes med zink och ut- spädd svafvelsyra samt lemnas en tid at sig sjelf utan npp- värmning. Härefter extraheras med eter. Aterstoden efter eterns afdunstning är thioglykolsyra, som lätt påvisas medelst jern- eller kopparklorid. 0,2908 gr. gaf 0.2795 gr. CO? och 0,086 gr. H?O. 0,233 gr. gaf 0,228 gr. CO? och 0,077 gr. H?O. (CEN VE EA DEE 48. 2053 20,21. 20,69. a N TR DE Le 6. 3,29. 3,22. oz SEE TREE 128. 70,34. = = (HOCOCH?2S): — 182. 100,00. För att närmare karakterisera syran har jag framställt och analyserat följande föreningar af densamma. HOCOCH?S ” HOCOCH?S att afdunsta en lösving af det neutrala saltet, försatt med Surt kalisalt + H?O. Detta salt erhålles genom ättiksyra, till nära torrhet på vattenbad och omkristallisera återstoden några ganger ur kokande alkohol, hvarur det vid afsvalning genast utfaller i fina prismor. År i vatten mycket lättlösligt och bläddrar starkt upp sig vid upphettning. 0,357 gr. gaf 0,690 gr. BaSO*. 0,3435 gr. vattenfritt salt gaf 0,7085 gr. BaSO%. 0,4955 gr. förlorade vid 100° 0,039 gr. och gaf 0,1825 K2S02. RES N em 39.1. 16,32. 16,53. SERIEN IN EM 64. 26,37. 26,54. 26,20. 2 N HERR BA 18. 7,57. Se Be @2950:92.. 10.8 11%: 49,14. = — 230. DD: OCOcH?S 5 OCOCH?’S Bee neutralisation af en lösning af syran med kolsyrad baryt. Saltet Neutrali bariumsalt, Ba erhalles genom tal icke afdunstning, är ytterst lättlösligt och utmärkt genom i V ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 3. 31 att utfällas ur sin vattenlösning af helt litet alkohol, hvarvid det delvis erhålles nästan amorft, men kan genom tillsättning af helt litet sprit bringas att kristallisera i mikroskopiska kri- staller. De två mol. vatten bortga öfver svafvelsyra, de två ‘ öfriga vid 100°. 0,765 gr. förlorade i vattenbad 0,143 gr. H?O och gaf 1 0,449 gr. BaSO%. 0,1497 gr. torkadt i exciccator gaf 0,099 gr. BaSO%. ES RRSEN SE aAa UNS 208 13% 35,22. 34,51. SA OH 0 Er RE 180. 46,28. — AU EI De Se ee ee 102° 18,50. - 18,69. BaS?0°C?H?+4H?0.___ 389. 100,00. De TEE FERNE 137. SCHE 38,89. SA DE OS] 0 GN 180. 50,99. — DEE RE 36. 10,20. = BaS?O:C?H* + 2H?0___ : 353. 100,00. Blysaltet erhålles genom att fälla kalisaltet med ättiksyrad blyoxid. Saltet antar efter en tids förvarande under vatten en kristallinisk struktur. Det är dock svart att fa fullt rent. Det visade något för hög biy- och för lag kolhalt (I proc.). An- tagligen beror detta pa, att gruppen S? fäller ut pa sig na- got bly. Etyletern erhålles lätt genom uppvärmning af syran med abs. alkohol under inledning af klorvätegas. Den erhålles der- vid såsom en något tjockflytande, i vatten olöslig olja, tyngre än vatten med en i högsta grad obehaglig och länge vidhän- gande lukt. Den destillerar under någon sönderdelning vid om- kring 280°. Genom inverkan af alkoholisk ammoniak på etern afsätter sig efter en tid amiden i klotformiga kristallaggregater. Den löses temligen lätt i varm alkohol men utfaller åter till största delen vid afsvalning. Smältpunkt 155° Det synes som om dithioglykolsyran kunde upptaga ännu en svafvelatom. Behandlas nemligen etern med svafvel i värme, så löser den ganska betydliga kvantiteter deraf. Större delen 32 P. CLAESSON, OM DITHIOGLYKOLSYRA. utkristalliserar åter så småningom. Efter en längre tids stä- ende analyserades etern, som utvisade 36,s3 proc. svafvel; be- "räknadt för trithioglykolsyreeter 35,55 proc. S. Mer än en svafvelatom kan således icke etern upptaga. Det lyckades emellertid icke att framställa några derivater deraf. Dess verk- iga bildning kan derföre anses såsom oviss. 33 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 3. Stockholm. Takttagelser om det lägre djurlifvet på de platser utanför Bohusläns kust, der sillfiske med drifgarn bedrefs vintern 1880—1881. [Meddeladt den 9 Mars 1831]. Af FınLıp TRYBOM. Dä jag fick i uppdrag att biträda professor F. A. SMITT vid de under December 1880 och Januari 1881 utanför bohus- länska kusten anordnade drifgarnsfiskeförsöken efter sill, ingick det äfven i min arbetsplan att, så vidt sig göra läte, under- söka evertebratfaunan på de ställen, der dessa försök utfördes. Särskildt hade jag dessutom i uppdrag att söka iakttaga mängden och beskaffenheten af den föda, sillen förtärt eller, som hon kunde hafva att tillgå. Detta senare skedde medelst yt- eller släphäf, och jag anser mig derföre hafva skäl att specielt redogöra för hvad som med den erhölls. Af den sill, som under December fångades kring Väder- öarne, undersöktes följande antal med afseende på magens och tarmens innehåll: Sa SH So _.0©: 322 | gu | gBR2 | Sn AES 35 | 52 ass (ea Dag och plats för En 3 “BE 5» = Ss B8% = \ as ER | 280% TTG SSE fängsten. 25 23 Se52|B&|2 SE See > © o535 ©: es | 2 ”75857°% n © eo a = Bn tn (SE R TERS OMS FRE LU = = nn Vaderorhamn 2.02. 14 0) 6 | 3 — 13, , Väderöfjorden........... 12 8 2 1 1 16/ „ Väderöfjorden ........... 16 10 6 — — ös sVäaderörhamn. >. 9 6 3 = 3: 51 | 29 | 1 Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 38. N:o 3. 3 34 F. TRYBOM, LÄGRE DJURLIFVET VID BOHUSLÄN. Från en med vad i närheten af Otterö inne i skärgården den 1/,, gjord fångst undersöktes 12 stycken sillar. Af dem hade 11 icke några lemningar af föda, 1 några entomastraceer i magen. I längd mellan nosspetsen och spetsen af de längsta stjert- fenstrålarne varierade dessa 63 sillar mellan 320 och 230 mm. Ingen bestämd skilnad med afseende på förtärd näring kunde iakttagas mellan större och mindre, mellan mer eller mindre feta eller mellan med mer eller mindre utvecklade gene- rationsorgan försedda sillar. | I en stor del af de sillar, som i sin mage och tarm icke hade något annat, förekom mycket vatten. De sillar, som förtärt föda, hade magen dels helt och hål- let, dels blott till en del fyld deraf. Oftast var den intagna näringen för mycket smält för att en närmare bestämning af dess natur kunde vara möjlig. Utom den nämnda Cydippe bicolor SARS. har jag dock bland maginnehållet urskiljt följande djur- former: Pseudocalanus elongatus BOECK. Temora longicornis MÜLLER. Oithona spinifrons BOECK. Centropages typicus KRÖYER. Proto sp.? ungt exemplar, omkring 5 mm. långt. Themisto sp.? lemningar af 2 utvuxna exemplar. Mytilus edulis Lin.? skalstycken, antagligen af denna mussla, omkring 5 mm. i fyrkant och med vidsittande delar af slutmusklerna, träf- fades jemte ett exemplar af | Cerithium sp.? i en den 1/,, i Väderöfjorden fångad sill. Helt visst hade hon slukat detta nere vid botten. Egendomligt var, att hon kommit öfver nyligen förut krossade delar af Mytilus. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:08, 35 Musslor några få små ungar af den storlek och det utseende som de, hvilka sedan i massor anträffades kring Koster. Ceratium tripos NITZSCH få exemplar. I magen af en sill hittades grenar af en alg, tillhörande familjen Sphacellariacee och i många diverse former af Dia- tomaceer. | Under den tid, jag mig vid Bohuslän uppehöll, iakttog jag blott en parasit inuti sillen nämligen Ascaris Clupearum FABR.!) Åtta af de 63 sillar från Väderöarne och Otterö, som un- dersöktes, samt 12 af de 49 från Kostertrakten voro i tem- ligen hög grad angripna af denna mask. Han satt mest utpa bakre delen af magen men äfven på testes och äggstockar. När han i nagot större mängd förekom på sistnämnde organ, voro de mer eller mindre rödflammiga. Tjugutvå af 51 sillar från trakten af Väderöarne, fångade senast den /,,, hade således nyligen förtärt föda; af de 12 vid Otterö den 15/,, fångade blott 1. Sedermera uppmättes och undersöktes 49 från närheten af Kosteröarne, de allra flesta tagna med drifgarn. Bland dem träffades blott tvänne, som i magen hade lemningar af förtärd näring, och detta i små qvanti- teter samt i ett så smält tillstånd, att det ej var möjligt be- stämma, hvilka djur, som slukats. Som att vänta var återfunnos bland det, som med ythåfven kring Kosteröarne uppfangades, de flesta af de djurformer, sillen kring Väderöarne förtärt. Ythåfven användes den 22/,, (n:o 1 i anteckningarne) och den ?2/,, (n:o 3) i Kosterfjorden öfver ett djup af minst 100 famnar, båda gångerna efter mörkrets in- brott och vid tillfällen, då mycket s. k. brand eller mareld förekom i vattnet. Vidare utanför södra Hellsö den ?”/,, (n:o 6) på dagen öfver ett djup af omkring 50 famnar: på Säcke- bugten den ?9/,, (n:o 7) på dagen öfver ett djup af omkring !) Enligt all sannolikhet var det denne. 36 F. TRYBOM, LÄGRE DJURLIFVET VID BOHUSLÄN. 40 famnar; 6,5 minuter VSV om Kosters fyrar den /, (n:o 11) på dagen vid lugnt väder!) öfver omkring 50 famnars djup; omkring 5 min. V. om Seglingsskär den 7/; (n:o 15) på qvällen vid starkt månsken öfver 30 till 50 famnars djup; i Koster- fjorden den 1%, (n:o 16) på dagen öfver omkring 100 fam- nars djup. ; I allmänhet kunde icke någon skilnad märkas mellan mäng- den af smådjur, som erhöllos på dagen eller i mörker, innan- före eller utom Kosteröarne. Entomostraceer fingos nu aldrig i så stora massor, som de under sommaren på likartade platser ofta kunna fångas. Största mängden bekoms på Kosterfjorden den ??/,, samt utanför Koster den ?/;. Allmännast var Pseudo- calanus elongatus. Dernäst Temora longicornis och Oithona spinifrons. Af Cydippe bicolor och Sagitta sp.? erhölls mest utanför Koster den °/,. Anmärkningsvärdt var, att larvformer och ungar af echino- dermer, mollusker och crustaceer nu på vintern förekommo i jemförelsevis stort antal. Hvilka de voro, synes af den förteck- ning öfver med ythafven fångade djurformer, som härmed lemnas. Hyperia Medusarum OÖ. F. MÜLLER, n:o 32) ett ex., n:o 16 ett ex., båda unga honor af om- kring 3 mm. längd. Themisto sp.? n:o 15 en ung af omkring 3 mm. längd. Calanus finmarchicus GUNNER, n:o 3 och 6 fatalig. Pseudocalanus elongatus BOECK, pa samtliga fängstställena och alltid talrika. Metridia armata BoECcK, nagot afvikande från den typiska genom platsen för borstet på yttre sidan af stjertgrenarne, n:o 3 och 15 fätalig. !) Vid alla andra tillfällen var hafvet mer eller mindre i rörelse. 2) Dessa nummer, desamma, som förut inom parentes anförts, beteckna fångst- tiden och platsen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 9. 37 I Temora longicornis MÜLLER, pa alla fängstställena och, med undantag kanske af n:o 7 och 15 alltid talrik. Centropages typicus KRÖYER, n:o 1, 3, 6, 11, 15 och 16, temligen fatalig, utom n:o 3. Centropages hamatus LILLJEB., .n:o 15 fatalig. Anomalocera Patersonii TEMPLET., n:o 15 och 16, blott några fa exemplar. Naupliusform af en calanid, n:o 3 helt få exemplar. Öithona spinifrons BOECK. n:o ] och 3 talrik. pa de öfriga fangstställena ej sa allmän. Coryceus germanus LEUCK., n:o 1 och 6 fatalie, n:o 3 temligen talrik. Harpacticid !), n:o I blott ett exemplar. Copepod-larv,' temligen lik den, som CLAUS 1 sitt arbete: »Die freile- benden Copepoden» etc. afbildat på pl. I, fig. 1. n:o 3 några få exemplar. Naupliusform af balanid, n:o 3, 6, 15 och 16 fåtalig, n;o 11 temligen talrik. Exem- plaren äro hvarandra temligen olika i storlek och utveckling. Acarid, j omkring 0,5 mm. n:0 3 ett exemplar. Ungar af en snäcka, mellan 0,3 och 0,4 mm. 1 största diameter. n:o 3, 6, 7, 11 och 15 mer eller mindre allmän, n:o 1 och 17 temligen fätalig. 1) Da det för en närmare bestämning skulle varit nödvändigt att åtminstone till viss grad förstöra exemplaret, har jag föredragit att låta arten vara obestämd, och så har jag i allmänhet gjort med enstaka exemplar i dylika fall. 38 F. TRYBOM, LÄGRE DJURLIFVET VID BOHUSLÄN. Ungar af en mussla, de flesta omkring 0,25 eller 0,3 mm. långa. Till förekomsten alldeles lika de nyss nämnda snäckungarne. Cyphonautes compressus EHRENB., i längd varierande mellan 0,4 och 0,5 mm. ; Med afeeende på sin förekomst öfverensstämde denna larv- form alldeles med de nyss nämnda snäck- och musselungarne. Enligt E. CLAPAREDE (»Beobachtungen über Anatomie und Entwicklungsgeschichte wirbelloser Thiere» etc. sid. 109) skulle denna Cyphonautes vara larven till en monomyär mussla — han gissar till en Pecten eller Lima. SCHNEIDER har dock visat den vara larven till Membranipora pilosa (jemför BALFOUR, »A Treatise on comp. Embryology» Vol. I pag. 217). Sagitta sp.? erhölls alltid i ythafven, men förekom icke i någon mängd utom den ?/,. Annelidlarv, 0,85 mm. lång. n:o 1 ett exemplar. Ungform af en Asterid (Bipinnaria), exemplar af 3 mm. mellan de hvarandra närmast motstä- ende armspetsarne hafva ännu ej fullt genomgått bipinnarie- stadiet. | Pluteusform at Ophiurid, höjden fran toppen till de längsta kalkstafvarnes spetsar 0,5 & 0,6 mm. | n:o 3, 6, 15 och 16 fåtalig, n:o 11 temligen talrik. Hydroidklockor (Hydroidmedusor), n:o 3 ett, n:o 11 några få exemplar. Cydippe bicolor SARS. | n:o 6, 7, 11 och 16 aldrig talrik. Att döma af dess före- komst inuti sillmagarne mäste den varit mycket talrikare kring Väderöarne. Ceratium tripos NITZSCH, förekom alltid och oftast i rätt stor mängd. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 3. 39 Den 7 Jan. fick jag i släphåfven — således uppe vid hafs- ytan — omkring 5 min. utanför Seglingsskär, hvilket är beläget söder om Kosteröarne, tvänne fiskromkorn af fullt 1,5 mm. i diameter (uppmätta efter att temligen länge hafva legat i sprit). Embryot inuti dem var rätt långt kommet i utveckling, men att derpå se,- hvilken fiskart rommen tillhör, torde svårligen kunna gå för sig. Diatomaceer af diverse former uppfångades med håfven hvarje gang den lades ut; synnerligen rikt utanför Koster den 35/;. Då fingos äfven grenar af samma till familjen Sphacellariacee hörande alg, som förekom inuti en vid Väderöarne fangad sill. Från bottnen insamlades djur på följande platser och tider: EA RE Begagnadt | = Ss Dag och plats för fängsten. insamlings- up E eh sEe r vedskap. amnar. ‚skaffen et. = | 2 | ?/,, södra delen af Koster-|lerskrapa. 130 | seg lera. fjorden. 4 | ?2/,, ungefär midt i Koster- | trawl. 135 |seg lera. fjorden. 5 | ”/,, utanför södra Hellsö. trawl. 48 | seg lera. 8 | ?/,, sundet mellan södra Hellsö | svabel. 6 till 12 och norra Långö. 9 | 2%/,, sundet mellan Holmen grå | vanlig botten- 12 | lera, nägotsand- och södra Länsjö. skrapa. blandad. 10 | ?9/,, sundet mellan norra Hellsö | vanlig botten- 35 | med snäckskal och norra Längö. skrapa. blandad lera. 12 5/, 6,5 minuter VSV. från | trawl. 55 |lera (ej seg). Kosters fyrar. 13 5/), 5 minuter VSV. från | trawl. 36 |lera (ej seg). nämnde fyrar. 14 "/, 5 minuter utanför Seg- | lerskrapa. 50 |lera, blandad lingsskär söder om Ko- med sand, grus ster. och snäckskal. 17 /, Kosterfjorden, utanför det | trawl. 18 —100 | lera, något blan- vanliga inloppet till dad med snäck- Strömstad. skal. 18 10/, Kosterfjorden, SV. om | trawl. 25 |teml. seg lera Holmen grå. med snäckskal ibland. N 40 F. TRYBOM, LÄGRE DJURLIFVET VID BOHUSLÄN. De från botten uppfängade djuren voro följande: Portunus depurator LBACH, n:o 8 talrik men endast mindre exemplar. Portunus pusillus LEACH, n:o 8 talrik, n:o 9 fätalig. Ebalia tumefacta MoNnT., n:o 14 fätalig, smä exemplar. Calocaris Mac Andree BELL, n:o 4 och 5 talrik, det största exemplaret höll 52 mm. i längd mellan rostri spets och stjertänden. Pagurus Bernhardus L., 120820,.0ch 210 fätalig, n:o 8 och 14 temligen talrik. De be- bodde skal af Nassa och Turritella. Några individer med om- kring 11 mm. läng ryggsköld hade väl utvecklad rom pä stjer- tens ıyggsida. Crangon Allmanni KıNAHAN, n:o 12 få; n:o 13 ett ex. med väl utvecklad rom under stjerten.. Crangon, nanus KRÖYER, n:o 18 ett exemplar. Pandalus borealis KRÖYER, n:o 5 och 12 talrik, n:o 13 temligen talrik. Det största exem- plaret var 130 mm. långt. Några af de största hade rom un- der stjerten, och denna var sä pass utvecklad, att embryots ögon mycket tydligt syntes genom äggskalet. Pasiphaé Sivado Rısso, n:o 17 ett nägot skadadt ex. af omkring 60 mm. längd. Thysanopus norvegicus SARS, no Alt. aus ET Munnopsis sp.? n:o 17 ett delvis skadadt exemplar. Ampelisca propingua BOEcK, n:o 13. Ampelisca tenuicornis LILLIEB., n:o 14. Nephthys ciliata MÜLLER, n:o 4, 5, 9, 10 och 13 rätt allmän. Nephthys Hombergi Aud. & M. Epw. n:o 13 rätt talrik. Nephthys sp.? n:o 17. Lumbrinereis fragilis MULLER, n:o 13 synnerligen stort ex., n:o 18. Antinoé Sarsi KINB., n:o 17. Lepidonotus squamatus L., i ett vid Hellsö i December fängadt ostron. Polyno& sp.? men: IL ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 9. 41 Leanira tetragona ÖRSTED, n:o 4 och 17. 5 Ditrypa arietina MÜLLER, n:o 14, bäde tomma och af maskar bebodda skal. Pectinaria sp.? n:o 4, tuben af en mindre art. Samytha sewcirrata SARS? n:o 18. Melinna cristata SARS, now 5, och. NY: Ampbhicteis Gunneri SARS, n:o 14. Amea trilobata SARS, n:o 13. ij Leprea textriz JOHNST.? möjligen en ny art, n:o 2. Grymea Bairdi MALMGREN, n:0 5. Pista cristat« MÜLLER, n:0 5. Terebellid, 1309: Terebellides Stroemi SARS, \ n:0 5. Maldane biceps SARS, n:o 4, 17 och 18. Maldane Sarsi MALMGREN, nor 17. & Notomastus latericius SARS, n:o 4. ; Eumenia crassa ÖRSTED, n:o 9 och 13. Scalibregma inflatum RATHKE, 120 NA Ammotrypane aulogoster RATHKE, mö 4 OM MG Scolacolepis sp.? n:o 18, fragment. Phascolosoma sp.? !) | n:o 1, ett synnerligen stort, 135 mm: långt ex. Thyonidium pellucidum VAHL., n:o 5 och 17 fä exemplar. Brissus lyrifer FORB., n:o 13 allmän. Amphidetus ovatus LESKE, n:o 2, 8 och 9 talrik men mest små exemplar, !') Här gäller den förnt gjorda anmärkningen, att jag ej för bestämningen velat skada det enda exemplaret. 42 F. TRYBOM, LÄGRE DJURLIFVET VID BOHUSLÄN. Echinus miliaris LESKE, n:o 2, 8 och 9 talrik. Stichaster roseus MÜLLER, n:o 14 ett mindre exemplar med nyutväxta armar. Asterias glacialis L., n:o 18 några helt små exemplar. Astropecten Mülleri MöÖLL. & TROSCH., n:o 8 ett exemplar. Trenne arter Ophiurider hvaribland Ophiura Sarsii LUTK., n:o 9 och 17 temligen talrik. Scaphander lignarius L., n:o 4 och 17 allmän, Buccinum undatum L., n:o 14 fätalig, små exemplar. Nassa incrassata STRÖM, n:o 4 och 8, blott tomma skal. Turritella terebra GMEL., n:o 8, 10 och 14 rätt allmän, bäde tomma skal och lefvande djur. Trochus cinerarius L., n:o 9 och 10 tomma skal. Litorina litorea L., n:o 10 och 14 dels tomma, dels med djur försedda skal. Natica nitida FORB., n:o 10 och 14 temligen talrik. Aporrhais Pes Pelecani L., n:o 8 synnerligen talrik. Siphonodentalium entale L., 'n:o 14 allmän. Antalis striolata STIMPS., n:o 5 ett skal. Corbula rosea BROWN, n:o 9 ett exemplar. Scrobicularia alba Woop. n: 2, 14 och 17 talrika, Leda pernula MÜLLER, n:o 4 och 5 rätt talrik men blott smä exemplar. Nucula nucleus L., | 1:02, 9, 9; fock HA talmkt MNucula tumidula MALM, n:o 10, 14 och 17 rätt talrik. Cryptodon Sarsii PHIL., n:o 2 fätalig. Lucina borealis L., n:o 9 fätalig. Venus ovata PEnn., n:o 8 och 14 få exemplar. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 9. 43 Venus striatula Don., n:o 9 ett exemplar. Astarte sulcata Da Costa, n:o 17 få exemplar. Åstarte elliptica BROWN, n:o 17 fåtalig. Cyprina islandica L., n:o 9 ett ungt exemplar. Lima Loscombi SOW., n:o 14 ett exemplar. Lima elliptica JEFFR., n:o 18 ett exemplar. Pecten varius L., n:o 9 ett exemplar. Pecten aratus GMEL., n:o 4 och 14 fätalig. Pecten septemradiatus MÜLLER, n:o 14 ett skal. Pecten tigrinus MÜLLER, n:o 14 ett skal. Anomia patelliformis L., n:o 8 och 9 temligen talrik. Chiton marmoreus FABR., n:o 9 och 10 rätt talrik. Terebratula Caput Serpentis L., n:o 9 och 14 få och små exemplar. Crania anomala MÜLLER, n:o 9 och 14 rätt talrik. Ascidia obligua ALDER, n:o 5, 9 och 10 rätt allmän. Gonidia maculata ORSTED, n:0 9. Praxwithea irrorata MALMGREN, 0:08, Glycera alba RATHKE, 7200198 HA Oc Targa talrik Amphiura Chiajei FoRB., 2:044,5.95102127 135 1420eh 18 allıidltalrık. Cophobelemnon stelliferum O. F. MÜLLER, n:o 4 och 7 temligen allmän. Alcyonium digitatum L,, n:o 8 temligen allmän. 44 Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 4). Från Observatorium i Montsouris. Annuaire, 8, 10. Från Commission Meteorologigue de la Haute-Vienne i Limoges. H&EBERT, Discussion des orages de 1876. Limoges 1878. 8:o. Från Académie des Sciences etc. i Nancy. Observations météorologiques faites a Metz, 1877. Från Commission Meteorologique du dep. des Pyrendes-Orientales i Perpignan. Bulletin meteorologique, 6, 8—9: 1-12. Från Direzione di Statistica i Rom. Skrifter, 14 band. Från Uficio Centrale di Meteorologia i Rom. Bolletino, 1878: 9-ı3; 1879: 1-13; 1880: 1—3. Memorie, 1878; Fasc. 3—5. Från Observatorium i Moncaliere. Bulletino meteorologico, Vol. 4—14—15: 1-7. Från Club Alpino Italiano i Torino. Össervazione meteorologiche, Vol. 2: 2-12; 3: 1-5; 7-8; 10-12. Frän Magnetical och Meteorological Observatory i Batavia. Die Triangulation von Java, Abth. 2. Från Physikalisches Central-Observatorinm i St. Petersburg. Meteorologisches Bulletin, 1879: 1-365; 1880: 1—-366. Annalen, 1877: Anhang. Repertorium für Meteorologie, Bd. 7: 1. Frän Observatorium i Tiflis. Meteorologische Beobachtungen, Bd. 2: L. 2—4. Magnetische » 1879. Från Meteorologische Central-Anstalt i Bern. Meteorologische Beobachtungen, Jahrg. 13: Lief. 7-8; 14: 5-8; 15 2-5; 16: 1-4; 17:8. 1-228; Supplementsband, Lief. 5. 45 Från K. Meteorologisches Institut i Berlin. ®Brgebnisse der meteorologischen Beobachtungen. 1879. Frän Deutsche Seewarte i Hamburg. Wetterbericht, 1879: 3-365; 1880: 1-87; 89; 91-366. Meteorologische Beobachtungen an 17 Stationen 2:r Ordnung, 1877. Meteorologische Beobachtungen in Deutschland... Jahrg. 1. Monatliche Übersicht der Witterung, 1879: 3-4; 1880: 4-11. Frän Ministerial-Kommission zur Untersuchung der Deutschen Meere i Kiel. hen ‚ Ergebnisse der Beobachtungs-Stationen, 1878: 6-12; 1979: 1-12; 1880: 3—10. Från Meteorologische Centralstation i Karlsruhe. Jahresbericht, 9—-11. Från K. Meteorologische Centralstation i München. Beobachtungen ... in Bayern, Jahrg. 1: 1-4; 2: 2—3. Instruction für Beobachter... Münch. 1878. 8:o. Übersicht über die Witterungsverhältnisse in Bayern, 1779: 1-6; s-12; 1889: 1; 4—12. Från K. Statistisches Bureau i Dresden. Monatliche Berichte über die Resultate aus den meteorologischen Beobachtungen in Sachsen, 1877—1879. Från Meteorologische Abtheilung des forstlichen Versuchswesens i Berlin. Beobachtungs-Ergebnisse, Jahrg. 5: 1-6; 6: 1-6. Från K.K. Meteorologische Central-Anstalt i Wien. Beobachtungen an 13 Stationen in Österreich... 1879: 1-2; 1880: NES Beobachtungen an der Centralanstalt, 1878: 12; 1879: 1—12; 1880: 1-12. Frän Österreichische Gesellschaft für Meteorologie i Wien. Zeitschrift, Bd. 15: 10-12; 16: 1-2. Från Accademia di Marina i Fiume. Osservazioni, 1879: 2; 5; 7-8; 10-12; 1880: 1-5; 7—11. Från K.K. Sternwarte i Krakau. Materialij do klimatografii Galicyi, 1874; 1879. Meteorologische Beobachtungen. 1879: 1-12; 1880: 1-12. 46 Från Forstlehranstalt Weisswasser. Ombrometrische Beobachtungen... in Böhmen, Jahrg: 1:1; 3-12; 2: 1-9. i v. PURKYNE, E. Das ombrometrisehe Netz Böhmens im ersten Jahre seines Bestehens. Prag 1879. 8:0. Från Observatorio Meteorologico i Manila. Observaciones verificadas, 1878—1879: 1-3; 7—9. Från Imperial Meteorological Observatory i Tokey. Meteorological observations, 1879: 1-12; 1880: 1-6; 1-40. » at Hiroshima, 1879: 1-12; 1880: 1—3. » » Nagasaki, 1879: 1-12; 1880: 1—2. » » Wakayama, 1879: 7—12; 1880: 1-4. Från U.S. Coast Geodetie Survey i Washington. Pacific coast pilot: Alaska, Ser. 2. Jowa Weather Service i Jowa_ city. Itepont, 1 3:32. 3224-2708 Från Meteorological Observatory i New-York. Report, 1878—1879: 1-3; 5-12;.1880:.1—11. Från Observatorio e Magnetico i Coimbra. Observacoes, 1878—1879. Från Ministerio del Fomento i Mexiko. Bolletin, T. 1: N:o 1-6; 4: 1-23; 25-51; 53-67; 70-157; 5: 1-19; 21-219. Annales, T. 3: 2. Frän utgifvarne. Nice medical, Annee 1:8; 3:4-12; 4:1-3; 5-7; 9-11; 9: 1-3. SYMON's monthly meteorological magazine, N:o 153; 156-179. Frän författarne. EKMAN, G. Tabeller och planscher till hydrografiska undersökningar vid Bohuskusten. Göteb. 1880. 4:0. HILDEBRAND, H. H. Marche des isothermes au printems dans le nord de !’Europe. Ups. 1880. 4:o. HJELTSTRöÖM, S. A. Hagelfallet i Upsala d. 25 Juli 1872. Ups. 1879. 4:o. TıpzeLom, A. V. Einige Resultate aus den meteorologischen Beo- bachtungen...zu Lund 1741—1870. Lund 1876. 4:o. 47 Borıus, A. Le climat de Brest... Paris 1879. 8:o0. Recherches sur le climat du Senegal. Paris 1875. 8:o. BRAULT, L. Memoire de meteorologie nautique ... Par. 1876. 8:0. GARFIELD, S. Climates of the northwest. Philad. 1872. 8:o. Horrmeyer, N. HEtudes sur les tempetes de l’Atlantique septen- trional. Copenh. 1880. 4:o. KARSTEN, G. Bemerkungen über die Blectrieität des Gewitters. Kiel 1879. 8:0. QUETELET, E. La tempete du 12 Mars 1876. Brux. 8:o. Smäskrifter, 3 st. Stockholm, 1881. Kongl. Boktryckeriet. w f y | fl Fö ER NR #177 in =; m RR 5 | f IN q ar | „ra et a u u Kim rin pyjet Ju am lr Si u ,i NN you AU ar ANN N A m N) AL Äl j 6 EL TION 06 dr Varna Au Bi. J E os ” u h. Aid DR ai PN 5 förra ’ PT: SME a a DE KUA RN 2. ES LÅ P} 3 + 27 4 od Ch = R = 2 Ps Re s 2 | 4 i + Vi? 47 8 \ ‘ I Å r Zz 1 v LS 3 \ ' ra‘ Å ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Ärg. 38. 1881. JE A, Onsdagen den 13 April. Tillkännagafs, att Akademiens ledamot, Professorn samt Prosten och Kyrkoherden ANDERS FRYXELL med döden afgatt. Berättelser om utförda resor hade blifvit afgifna af Läro- verks-Adjunkten K. AHLNER, Amanuensen vid Upsala bota- niska trädgård K. F. DUSÉN och Filos. Kandidaten H. J. JUH- LIN-DANNFELT, hvilka atnjutit reseunderstöd af Akademien, äfvensom af Byzantinske stipendiaten JOSEPH BOTHELL, hvil- ken anmäldes nyligen hafva aflidit. Hr GYLDÉN meddelade en öfversigt af innehållet utaf det nyligen utkomna 2:dra häftet af arbetet: »Astronomiska iakt- tagelser och undersökningar på Stockholms observatorium», samt redogjorde för ett af Akademiens nyligen invalde ut- ländske ledamot Hr HERMITE utgifvet arbete: »Sur quelques points de la theorie des fonctions». Hr WITTROCK redogjorde för innehällen af ofvannänında, af Hrr AHLNER, DUSÉN och JUHLIN-DANNFELT afgifna rese- berättelser, samt förevisade nagra af de märkligaste bland de af Amanuensen DUSÉN hemförda växtformer, särskildt den för norra Europas flora nya Astragalus penduliflorus LAM. Sekreteraren meddelade på författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Om algebraiska rymdkurvors singula- riteter och polardeveloppabelus karakterer», af Professoren C. F. E. BJÖRLING”; 2:0) »Malakologiska bidrag», af Läroverks- kollega C. A. VESTERLUND*; 3:0) »Bidrag till kännedomen af = | 2 3) \ Skandinaviens Graptoliter», af Amanuensen G. HOLM”; 4:0) »Om Rhodankaliums inverkan på föreningar af monoklorättik- syra. IV. Om en förening mellan rhodanättiksyra och karbo- minthioglykolsyra», af Docenten P. CLAESSON*. Genom anstäldt val utsågs Friherre NORDENSKIÖLD till Preses för det ingående akademiska året, hvarefter Hr AR- RHENIUS nedlade 'presidium med ett föredrag om våra kultur- växters hemland samt deras allt mer fortgående utbredning mot norden. Följande skänker anmäldes: Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Statistiska Centralbyrån. Skrifter. 9 band. Från K. Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademien. Handlingar, D. 25—27. Antiqvarisk tidskrift för Sverige, D. 2—3:1—4; 4: 1-4; 9: 1-3; 6: 1—2; 4. ; Månadsblad, Arg. 1—8. MONTELIUS, O. Statens historiska museum. Uppl. 4. Sthlm 1880. 3:0. Från Norges geograjiske Opmaaling i Kristiania. Topografiska och geologiska kartor samt sjökort. 12 blad. Från Societe Geologique i Bruxelles. Annales, T. 6. Texte & Atlas. 8:0 & Fol. Frän Ecole des Mines i Paris. Annales des mines 1 Paris, 1879: 6; 1880: L. 1-5. Frän Observatorium i Paris. Annales: Observations, 1868—1869; 1874—18377. » Mémoires, T. 13—14: ı-2; 15. Från Ecole Polytechnique i Paris. Journal, Cah. 45—47. (Forts. å sid. 70.) 2 (9) Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1881. N:o 4. Stockholm. Om algebraiska rymdkurvors singulariteter och polar- developpabelns karakterer. A CH BRD IJOREING® [Meddeladt den 13 April 1881.! I en afhandling: »Über entsprechende Singularitäten in algebraischen ebenen Curven», inlemnad till Kongl. Vet.-Socie- teten i Upsala d. 30 April 1879 och tryckt i dess Handlingar, har jag för lösningen af det deri behandlade problemet användt en metod att uttrycka en plan kurvas koordinater under form af dignitetsserier af en parameter. Dennes värde antages — 0 i den punkt af kurvan, som undersökes, och de båda exponen- terna m och n (mn) för de lägsta digniteterna af para- metern i hvardera serien bilda då tvenne för punkten karakte- ristiska indices, efter hvilka den kan betecknas såsom en (m, n)- punkt. Redan af CAYLEY (On the higher singularities of a plane curve. Quarterly Journal of Mathem. Vol. VII) har det blifvit upptäckt, om också ej bevisadt, att en dylik (m, n)- punkts singularitet är eqvivalent med (bland annat) m— 1 stationära punkter (x) och n— m — 1 stationära tangenter («). Till undersökning af rymdkurvors singulariteter kan ofvan- nämnda metod, som det synes, med ännu större fördel använ- das, och anhåller jag att här fa framlägga en del af de på sådant sätt vunna resultaten, med förhoppning att mahända framdeles återkomma till ämnet. $ 1. En algebraisk rymdkurvas punktkoordinater x, y, 2, w antagas vara rationelt uttryckta i en parameter A sålunda: 4 BJÖRLING, OM ALGEBRAISKA RYMDKURVOR. ZÄUNE IE ers enn lur (1) OLE 20) TOR der % W, yx f betyda hela funktioner. Mot hvarje A-värde svarar en punkt af kurvan och omvändt; endast mot en dubbel- punkt två olika 2-värden. De parametervärden, som motsvara kurvans skärningspunkter med planet (2) Xx + Yy + Zz + Ww = 0, satisfiera eqvationen (3) X.) + Y.w0) + Z.x0) + W.£fF() = 0. Densamma har en dubbel rot, d. v. s. planet har på något ställe tva konsekutiva punkter gemensamma med kurvan, derest tillika 4) DEE ADA ÖEE planet tangerar i sådant fall kurvan på det ifrågavarande stäl- let,, derest ej (5) pa) _WA) _xXU) _F@) ga) yo) zu Fa) Antagom nemligen, att dessa tre eqvationer satisfieras af 4=4,. Af eqvationen (3) följer da alltid (4), hvilka X, Y, Z, W än må vara; hvarje genom den ifrågavarande punkten (2,) gående plan har således derstädes två punkter gemen- samma med kurvan, och "denna har följaktligen der en spets eller stationär punkt (#)!). Hvarje A-värde, som satisfierar de tre eqvationerna (5), angifver alltså en dylik singularitet. Om jemte (3) och (4) äfven vilkoret (6) X.qQ(V+Y.:-WOO)+Z. yx) + W.f" (1) =0 är uppfyldt, har planet (2) på något ställe tre konsekutiva punkter gemensamma med kurvan och är följaktligen oskule- rande eller »ett plan i systemet». Vi betrakta (2) såsom »mellanform», d. v. s. X, Y, Z, W sasom den gifna kurvans plankoordinater eller, som är detsamma, såsom punktkoordinater för dess reciproka kurva. Af (3), (4) och (6) erhålles !) Vi begagna de vanliga beteckningarne «, f£, 6 för antalen af en rymd- kurvas stationära plan, punkter och tangenter, men äfven, då intet miss- förstånd kan ifrågakomma, för att helt kort beteckna en enda singularitet af ifrågavarande slag. - ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o4. 5 X Yr Z W 3 BOR ZU), AO 0 er 4 (8) ZONE ra MU), Zt: a le | AEA Ra ae vrf NO U er och gemensamma faktorer tänkas borttagna ur nämnarne. Af dualitetsprineipen följer, att mot hvarje /-värde i (7) svarar ett oskulerande plan till kurvan och omvändt, samt särskilt att hvarje A-värde, som satisfierar de tre eqvationerna 9) PA (MANA) EA) 2A) ( Bö ER ÖR angifver ett stationärt plan (0). $ 2. Vi antaga nu BEE A DT En. | (11) wi) = MM + MW HM” +... (12) a NENNE beg (13) ON ae NA PSI Be a SOME ; der högra membra äro ändliga serier, och (likasom alltid i det följande) | F antal och dessa funktioners gradtal intet inflytande; dessa resultat gälla följaktligen lika väl, då ifrågavarande funk- tioner äro oändliga, konvergenta dignitetsserier. I sådan form kunna hvarje algebraisk rymdkurvas koor- 'dinater, åtminstone inom ett visst ändligt område, framställas. Ar nemligen en sadan kurva C gifven, förlägga vi origo till en punkt Ö af densamma; skulle flere grenar af kurvan gå der- igenom, behandla vi hvarje särskilt för sig. Tages grenens tangent i O till z-axel, och dess oskulerande plan till zy-plan, kunna som bekant koordinaterna y och z för grenens projek- tioner C,, och ©,, På «y- och «wz-planen framställas genom tvenne, för »-modyler under en viss gräns giltiga och konver- genta serier af formen m men nr (21). y = M((&))” + M(@)) TEN; (EG) EEE 3 m ARN EG 22) 2= Ne)" + Nylle)) "+ NP) "Herne der koöfficienterna äro fullt bestämda storheter, samt m >|, n > lh, eftersom båda de plana kurvorna tangera x-axeln. ! och I, angifva de antal punkter, som hvardera af Co och C,, har gemensamt med en i dess plan belägen, genom 0 gäende, arbiträr, men icke tangerande linie, saledes ock med ett, genom O gående, arbiträrt, men icke tangerande plan; båda talen mäste följaktligen vara lika stora, ty hvartdera är lika med antalet punkter, hvari den ifrågavarande grenen af C skäres af sistnämnda plan. Sätta vi nu (23) 2=h, sa erhälles af (21) och (22) (24) y= MA” + MA" + MA” +... 2= NV + INA + INS +.. i hvilken form kurvans C koordinater i det följande antagas vara uttryckta. . 09 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 9 n är tydligen > m, eftersom 2=0 antogs vara oskule- rande plan. $ 6. I följande $$ 6—10 antages en enda (C-gren gå genom ©. Tangent-developpabelns /) eqvationer blifva, genom infö- rande af uttrycken (23), (24), EK fn MIM een NEN. 1 m—l n—lU+l TS 25) en (i KN der hvarje A-värde motsvaras af en generatrix och omvändt. Vi undersöka dess snittkurvor med koordinatplanen. NES 07 Ser (26) In=Mli—m)2” + MATE. I=Nli—n)a" + NW" +... koöfficienterna för de lägsta 4-digniteterna i högra membra kunna ej försvinna; snittkurvan har alltså en (m, n)-punkt i O. 2) n=0 ger, efter förkortning med faktorn EL (27) mE GoW aD 0 mb = N(m— HD) + NW +....; snittplanet innehåller alltså C-tangenten i O (m —[) gånger, samt en kurva med (l, n)-punkt i O. i 3) C=0 ger, efter förkortning med faktorn 1”—", (28) nör = (nn — DA +LW +... nn = M(n— m)A” + EM ae snittplanet innehåller alltså C-tangenten i O (n—l) gånger, samt en kurva med (l, m)-punkt i ©. $ 7. Vi beteckna de Plückerska karaktererna för den snittkurva S, som bildas genom, developpabelns D skärning med ett plan P hvilketsomhelst, med [Iis Ol CR Gl: deremot karaktererna för snittkurvan 5’ i den händelse, snitt- planet 7’ innehåller en tangent i en (l, m, n)-punkt O, med ID br och skola nu uttrycka de sednare medelst de förra, hvilka för- lg Og utsättas kända, samt punktens indices. 10 BJÖRLING, OM ALGEBRAISKA RYMDKURVOR. a) Snittet mellan P' och D innehåller C-tangenten i O (m — I) gånger; alltså är (29) u=u-—m + l. b) Kurvans S spetsar (x) uppkomma som bekant genom planets skärningar med såväl systemets kuspidalkurva C, som dess stationära tangenter (6). I händelse planet är P', gå af dessa skärningspunkter förlorade dels de m punkter, P' har gemensamma med Ci 0, dels P:s enda skärningspunkt med C-tangenten, hvilken, såsom ofvan ($ 3) är nämndt, representerar m — I — | spetsar. Deremot tillkomma de !—1 spetsar, hvilka S' har i sin (l, n)-punkt i O ($ 6, 2). Således blir (30) x=x— 2m —|). c) Kurvans S inflexionstangenter (ı) bildas som bekant genom planets P skärningar med systemets stationära plan (0). I händelse planet är P', går dess enda skärningslinie med C- planet i O, hvilket, såsom ofvan ($ 2) är nämndt, representerar n—-m— | stationära plan, förlorad, men deremot tillkomma de n—-l—1 inflexioner, hvilka S' har i sin (l, n)-punkt i ©. Således blir (31) v=ırm-—l. På grund af (29), (30), (31) erhålles nu medelst Plückers formler (Bien ee er f N nd $ & Den reciproka satsen lyder: Betyda u, d, x, », 7, ı karaktererna för den från en punkt hvilkensomhelst till C dragna perspektiv-käglan, och w, Ö), x, vy, 7, U käglans karakterer för den händelse punkten är belägen pä tangenten i en (l, m, n)-punkt, så är (33) W“=w(d =d—m+l,X«=r+m—L|, v=v—mHl, (34) v=0+ ne AT EAA $ 9. I denna $ må S, P, u, d, x... hafva samma bety- U = ı — 2(m — |). delse som i $ 7; P' må deremot vara sjelfva det oskulerande ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 11 planet i en (l, m, n)-punkt Ö, 5’ dess snittkurva med develop- pabeln D, samt u, d', x'... denna kurvas karakterer. a) Snittet mellan: P' och D inrehåller C-tangenten i O (n —l) gånger; alltså är (35) u=u—n+l. b) Af kurvans S spetsar (x) gå, da snittplanet är P', för- lorade «dels de n punkter, P' har gemensamma med Ci 0, dels P:s enda skärningspunkt med C-tangenten, hvilken representerar m — I — 1 spetsar. Deremot tillkomma de !—1 spetsar, hvilka S' har i sin (1, m)-punkt i O ($ 6. 3). Således blir (36) = —n—m+2l. c) Af kurvans S inflexioner ı gå, af ofvan anfördt skäl, a — m —] förlorade, hvaremot de m — Il — 1 tillkomma, hvilka S' har i sin (l, m)-punkt i O. Således blir (37) v=0—n + 2m —l. 2 På grund af (35), (36), (37) erhålles nu medelst Plückers formler | U Ne un) 2 (383) vVv=ev—n+md=d+ +m—|, (39) T =1T + Sen + 1m. $ 10. Den reciproka satsen lyder: Betyda u, d, 2, », t, ı karaktererna för den från en punkt hwilkensomhelst till C dragna perspektiv-käglan, och u, dö, x', v, T, v käglans karakterer för den händelse punkten är en (l, m, n)-punkt af C, sa är En u — |, 0. — ln, “= +m—2l, (4) Y=v—_ m UV=r „u n—1 “=ı+l— 2m. Af de i dessa $$ 7—10 utvecklade formler framgår, att skärningskurvans och perspektiv-käglans slägte p ej förändras genom den antagna specialiseringen af snittplanet och perspektiv- centrum. Desamma innefatta såsom enskilda fall formelgrup- 12 BJÖRLING, OM ALGEBBAISKA RYMDKURVOR. perna, : N:o ly 2513, 4; 7, 8, 11, 12, 137 14/1 993 (sid 7a) SALMON-FIEDLERS »Analytische Geometrie des Raumes», Theil II (3:e Aufl.), hvilka formler ursprungligen blifvit funna af CAYLEY. $ 11. Vi behandla i denna $ en vanlig (1, 2, 3)-punkt, d. v. s. antaga (42) AE ANP x MA SE ARNE ee 2 = NIE INTAS + INGÅR ISS I förbigående ma nemligen påpekas, att den ifrågavarande metoden äfven i detta fall lämpar sig väl till behandling af en viss klass af förut åtminstone till en del undersökta problem, | samt till finnande af andra dylika. Betyda o, 7, R kurvans C kröknings- och torsions-radie samt radien till dess oskulerande sfer i O, finner man på ele- mentär väg a | År vidare P en oändligt nära intill O belägen punkt af kurvan, hvars koordinater äro &x, y, 2, och s bågen OP, blir (44) = VI + AMR + 12MMR +... = 1 + 210222 + OMM + ...., följaktligen (45) s=41+2 MJ 4° MM +..... Betecknas nu kortaste afstandet mellan tangenterna i O och P med 6, sa finnes 46 NI? HRNMA +... (46) en följaktligen är (47) lim S = = + = 12rg. (O0. BONNETS teorem }). På liknande sätt bevisas följande satser sa enkelt, att det torde vara tillräckligt att endast anföra resultaten. 1) BERTRAND, Caleul differentiel, sid. 639. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 13 Betyder Ö,, kortaste afständet mellan båda punkternas principalnormaler, Ö 5 » » » » » binormaler, je » » » den enes tangent och den andres binormal, Ör » » » » » » och den andres principalnormal, Ör » » » » » binormal och den andres principalnor mal, så är NS nee LS (48) lim = N lim = lim >> %% pp 0 db bp (49) linn Sot limta 29 FN 0> d,, ge ip t Betyder vidare ö, afständet från ena punkten till oskulerande planet i den andre, Ö, » » » » » rektificerande » » DI Ö, » DN » » normalplanet » hg Oo a. sa är (50) lim 5 5 = 6r0, lim 5 = = 20: lim 5 = 1. d, Ar 4 kortaste afstandet från den ena Biken till krök- ningscirkeln i den andra, finnes | alle KH Gro? (51) im = Betecknas kordans OP längd med c, är ; SR FED (52) im —— = 249°. P är en RR a afständ från Ö är = s. Ligger den på — 20, prineipal- eller bi-normalen i O, blir lim PÅ MN Betyder deremot P' fotpunkten för den perpendikel, som från P fälles på . . Ss tangenten i Ö, så ar lim 7, = 1, lim 35 = 20, 14 BJÖRLING, OM ALGEBRAISKA RYMDKURVOR. SINGS > EL EUR ECHT . 8 principalnormalen i O, sa är lim 37 = 20, lim ae Å . . . . Ss binormalen i O, » » lim —— = 670, lim 33 = 1. 7 OP Ss BR $ 12. I det följande beteckna vi med x', y, 2’, w' koordi- naterna för centrum till kurvans C oskulerande sfer, med ©’ orten för detta centrum. «', y, Z, w' äro alltså kurvans C” punktkoordinater; med X, Y, Z, W beteckna vi dess plan- koordinater eller, som är detsamma, dess reciproka kurvas R punktkoordinater. Vi skola undersöka dels, hvilken singularitet i C' motsvarar en viss singularitet i C, dels kurvans och syste- mets (’ karakterer!). Ehuru både det förra och det sednare problemet i sin fulla utsträckning kunna lösas efter den här framställda metoden, inskränka vi oss, till undvikande af allt- för stor vidlyftighet, till de fall, då den gifna kurvan C är ett kubiskt kägelsnitt eller en dubbelkrökt kurva af fjerde ordnin- gen med spets (£). Dessa fall torde nemligen vara fullt till- räckliga att gifva ett begrepp om metodens användning. Systemets C’ plan äro som bekant kurvans C normalplan. Normalplanet i en punkt P af kurvan C är bestämdt dels af denna punkt, dels af en oändlig linie, nemligen polaren till tan- gentens i P o-punkt i afseende på den oändliga imaginär- cirkeln (53) 22 + Pr A= 0 0: hvilken här alltjemt betecknas med IK. Följaktligen måste vi här skilja mellan fyra olika fall: 1) Det är förf. obekant, huruvida denna sednare uppgift förut blifvit löst, men det synes ej vara fallet, för att döma af en not i SALMON-FIEDLER (1. c., sid. 171): »Die Charaktere der abwickelbaren Polarfläche können durch einfache Schlüsse untersucht werden; so ist leicht zu sehen, dass die Klasse dieser abwickelbaren Fiäche ist m + r, wo... Ihre Ordnung ist ferner— 3m + n, die Ordnung ihrer Rückkehrkante = 5m + «, und sie besitzt keine stationären Ebenen». Äfven under antagande, att här, säsom väl meningen är, endast talas om det »generella fallet», d. v. s. att C ej har andra än ordinära singulariteter, samt ingen särskild relation till oco- planet, är den sista formeln ej sann. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1880, N:o4. 15 a) Punkten P är ändlig, och dess tangent träffar ej IK; b) » > » oo» „och dess tangent träffar IK; c) » » » oändlig, men ligger ej pa IK; Di» $ 13. a) Wi förlägga origo till punkten P och antaga kur- N >» ligger på IK. vans C koordinater uttryckta under formen (23), (24); w an- tages = 1. Normalplanets eqvation är då (8, n, ö, v löpande koordinater) (64) Ede + ndy + ödz — (ade + ydy + zdz)v = 0. Emedan detsamma är ett plan i C’-systemet, äro koöffici- enterna för &, 7, &, v just C':s plankoordinater, alltså (55) il a —W dz dy då ade+ydy + 2de' I detta fall erhälles säledes ur (23) och (24), efter för- kortning med 4°", (56) X=l1, Y= Mmk” "+ M,(m + Dee: u I (am 2) särlaE (57) NN DI a. file SW IN Mini MM Om Ve EE oe Kurvan R gär följaktligen alltid genom punkten Y= Z= W=0; C har alltså till osk. plan £'=0, såsom var att förutse. För öfrigt måste vi skilja mellan olika händelser. Är P en (2, 3, 4)-punkt, erhålles af (56) och (57) (SÖ) ESD MES sog A= NR ER DN Er 2 ocg MA 20 OMNIA och ur de båda sista (59) Z+2NW=5N,% +... Kurvan R tangerar alltså lnien Z = W=0, har till osk. plan Z+2NW=0, samt indices (1, 2, n)!). C' gär alltså genom den ändliga punkten See och har der (n — 2, n— 1, n)-punkt, följaktligen hvarken « eller 9. Är deremot P en (1, 2, n)-punkt, blifva (56) och (57) (60) X=1, Y=2MA + 3M,A2 + 4M,A® + BMA + ...., ') Den tredje index kan ej bestämmas, enär N, i (59) kan vara = 0. 16 BJÖRLING, OM ALGEBRAISKA RYMDKURVOR. (61) ZINN nr AR — W=4 + 2M223 + 5MMM +.... Elimination af A ger (62) Y + 2MW = 3M + 4M, — M3))3 + + 5(M, — 2M?M,))? + .... Vi antaga nu n=3, alltså P icke-singulär. Man får dä (63) Z=3NW® + 4MP + ...., samt ur (62) och (63), (64) NY— MZ+2MNW=4M,N — M°N— MN +... Oskulerande planet till R blir alltså (65) NY— MZ + 2MNW = 0; dess reciproka punkt a" Er y' Er go! 8 u > DO I = un one blir osk. sferens till C krökningscentrum, hvilket följaktligen aldrig kan falla oändligt längt bort, eftersom hvarken M eller N kunna vara = (0. Af (60), (63) och (64) framgår, att A-punktens indices äro (1, 2, 3) eller, om koeffcienten för 2? i (64) skulle för- svinna, (1, 2, n). A har således aldrig i detta fall # eller 4, men möjligen a; C följaktligen hvarken « eller #, men möj- ligen 82). Antages deremot n = 4, alltså P att vara en «a-punkt, blir (61) (67) Z=4NR + OMP +... !) Man finner lätt, att kortaste afständet från en till P oändligt närbelägen punkt af C till oskulerande sferen i P är MIN + MN, — M,N Halligen + VM + m sl Ar +... |. I händelse C’ har spets (se egv. (64)), är detta afständ följaktligen oänd- ligt litet af femte ordningen, och C genomtränger alltså i P sin oskul. sfer. Man jemföre härmed det analoga förhällandet i planet! Äfven der har evolutan spets, så ofta som evolventens afständ från krökningseirkeln blir af högre ordning än vanligt. Men just vid sådana tillfällen skär evolventen icke nämnde cirkel — en naturlig följd af det bekanta förhållande, att sist- nämnda afstånd i allmänhet är af tredje ordningen, men en rymdkurvas - afständ från sin oskulerande sfer deremot af fjerde. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1882, N:o 4. 17 Ar då M, ej =0, följer af (60), (62) och (67), att R:s tangent är Y+2MW=0, Z = 0, dess oskulerande plan Z=0, och indices (1, 2, 3). C’ har följaktligen den oändliga punkten (68) SN ST el) och samma indices, alltså ingen singularitet. Men är M, =0, blir 23 lägsta dignitet både i (62) och (67), samt måste elimineras bort. Dervid fås (69) NY + (M2 — M,)Z + 2MNW = = 5(M;,N— MN, + MN )M# + .... R har följaktligen till osk. plan (70) NY+(M®— M,)JZ +2MNW=0, samt (1, 3, 4)- eller, om koöfficienten för A? i (69) är = 0, en (1, 3, n)-punkt, således visserligen ej 8, men 4. C har följaktligen den ändliga !) punkten (71) Dr em och 6, men ej «. ;/ | $ 14. b) Vi behandla här endast det fall, da P är (1, 2, 3)- punkt. Sättes (72) u NEN EM, z=iüU+ NÄE NA + Nit+....w=]) följaktligen (73) 2—i1£= NM + MA + Not +...., (75) Mix + Ny— Mz=(M,N— MN, )i + (M,N— MN, JA + ...., sa är punkten P just origo, C-tangenten deri > (75) mel, 208 och C-planet (76) Mix + Ny — Mz2 = 0. 1) Det visar sig häraf, att ett stationärt plan i C ej alltid — såsom man emellertid tyckes hafva tagit för gifvet — föranleder uppkomsten af en oändlig punkt i C. Sådant kan synas innebära em motsägelse. Har nem- ligen det oskulerande planet i P verkligen fyra punkter der gemensamma med kurvan, så bör det väl, kan man tycka, intaga den oskulerande sferens plats, och dennas centrum således ligga oändligt långt borta. Denna sken- bara motsägelse förklaras lätt dermed, att i det här ifrågavarande fallet - (M, =0) den osk. sferen har, såsom man utan svårighet kan öfvertyga sig, fem-punkts-kontakt med C. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 4. 2 18 BJÖRLING, OM ALGEBRAISKA RYMDKURVOR. IR De planets o-linie kan vara hvilkensomhelst genom samma punkt. M, Noch MN — MN, antagas vara icke = 0. På samma sätt som i $ 13 erhålles nu ur (55) (77) X—1, Y=2Mi + 3M% + ME Fon Z=i+2N) + IM + 4N 4°. ..., Tangenten träffar /K i punkten TI = och C- (78) — W = 3NiR + UM? + N? + 2N JA? + ..... Säledes är R-punkten = = A = = — 7: och dess första index 1. C-planet är alltså « + iz =0; det tangerar i hvarje ' fall IK, såsom var att förutse. Ur (77) fås (79) Z—iX=2N) +3MM + 4ND + ...., och vidare (80) MiX + NY— MZ = 3(M,N — MN, 32 + + 4 M,N — MN) + .... R-tangenten är alltså iX + NY — MZ = 0, W = 0; den andra index är 2; R har följaktligen hvarken £ eller 9. Genom elimination af A? mellan (78) och (80) befinnes slutligen R- planets eqvation vara (81) MNX— N&Y + MNiZ + (MN, —MNW=0. Häremot svarar i C' alltid en ändlig punkt med hvarken a eller 0. $ 15. I händelserna c) och d) måste normalplanets eqva- tion transformeras; vi betrakta nemligen der x, y, w såsom variabla koordinater 1 stället för z, y, z. Genom införande af EES ställettone: y, 2, samt följaktligen af vw’ w’ w = wde — dw > wdy — ydw dw aw? 2 av? w? i stället för de, dy, dz öfvergår (54) till (82) w(wdx — adw)5 + w(wdy — ydw)n — wdwl + + [(2? + 9? + l)dw — w(ada + ydy) vo = 0; här är alltsa (83) 3% ih Y ZU w(wde — zdw) w(wdy— ydw) TT Vd W — (2? + y? + 1)dw — w(zdz + ydy)” ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 19 $ 16. ce) Punkten P ma vanan 2=y=w=(0. Men tre olika fall äro möjliga, nemligen: j ce) ©-tangenten är ändlig, låt vara v =y =0. Sätter man SM SN a LG så erhålles af (83), efter förkortning med A", : (5) X= Mm —D” +..., Y= Nn — NP” +...., ; ZE WER WR. Man far alltså för kurvan R för kurvan C” Be X I ZN, | plan-702 05 plans Y=-0, indices: (l, I + m, I + n). Salunda svarar mot en (1, 2, 3)-punkt i C en (1, 3, 4)-punkt i C', (Cl; 2, 4)- » DD, 4, 5)- » Do (2, 3, 4)- » » » (1, 4, 6)- » Di c,) C-tangenten är oändlig, men ej C-planet. Den förra jun DE 0 a0 indices: (n— m, n, I + n). ma vara £ = w = 0, det sednare 2 = 0. Sätter man SO 2=NM +...., y=ıl, 2=1l,w=M”+...., så erhålles af (83), efter förkortning med MA”, an, ae en. Za Mi) En MW eimassh, Man far alltså för kurvan R | för kurvan C” Ben X 37.7 0, plan) w — 0, Plan: X —0, | punkt 922 — 20 00 = Mi indices: (m, 1 + m,,m + n). indices: (n — Il, n, m + n). Sålunda svarar mot en ET, 2, 3)-punkt i C en. (2, 3, 5)-punkt i C', Er 2,4,- » Du (34.46) m DS (2, 3, 4)- » » .» (2,54, 7)- » » ca) C-planet är oändligt. C-tangenten ma vara w=w=(. Sätter man Ba, 2 — Mi“ +...) Vi Kir N werNM 2... 20 BJÖRLING, OM ALGEBRAISKA RYMDKURVOR. så erhålles af (83), efter förkortning med NA”T", (89)X = MN(m —n)A”*" +...., Y= Min) ""+..., ZE Nni" + ..... Wein Man får alltså för kurvan BR punkt Re Ir 2770, plan: X—0, indices: (n, + n, m + n). Sålunda svarar mot en (1, 2, 3)-punkt i C en (1, 2, 5)-punkt i (', (1, 25 4)- » » » (1, 2, 6)- » Dies (2, 3, 4)- » >» aD Ds $ 17. d) Vi behandla här endast det fall, dä P är icke- > singulär, och dess tangent ändlig. Sättes (90) x= MP + Mi + MM +...., y=i+N® + NI N: +..„z=L,w=4, för kurvan C" plan: W = (0, Punkt. y 20 indices: (m — |, m, m + n). följaktligen (91) y—iz= N): + IN AS + No? +...., (92) Ne— My + Miz = (M N— MN, ))®>+(M,N— MN,3)l*+...., sa är punkten ? (93) C-tangenten deri 5 (94) 20 = och C-planet (95) Na — My + Miz = 0. Det sistnämndas o-linie kan alltså vara hvilkensomhelst genom P. M, N och M,N — MN, antagas vara icke = 0. Genom användning af (83) erhålles nu ur (90), efter för- kortning med A, (96) X = MI + 2MA® + IMSE + ...., Y—iZ = NP +2N 4° + INNE +.... (7) Z=—1, W= — Ni: — (M? + N? + 2N AM? +... Således är R-punkten 3 = = = 4 = och dess första index 2. Elimination af A? ur (96) ger ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 21 (98) NX—MY + MZ=24(MN— MN) + ....;; likasa får man (99) N: X+ MW = (2M, Ni + M3 + MN? +2MN GR +.... Koöfficienten för 4° i (98) kan ej vara = 0, alltså är R- punktens andra index 3. År koefficienten för 23 i (99) ej = 0, så erhålles genom elimination af A3 mellan (98) och (99) ett resultat af formen (100) AX + BY+ CZ+MM,N—MN,)W=ki"+....(n>3). R-kurvans osk. plan är alltså (101) AX + BY + CZ + M(M,N — MN) W = 0; detsamma kan ej gå genom origo, ty koöfficienten för W kan ej försvinna. Följaktligen är C'-punkten ändlig. Detsamma gäller, om koöfficienten för A? i (99) är =0. I sådant fall; är nemligen N iX + MW = 0 R-kurvans osk. plan; detsamma kan ej heller gå genom origo. Af de funna värdena pa £-punktens första och andra index följer, att R på ifrågavarande ställe har en stationär punkt (8), men ej 9 Alltså har C' i detta fall ett stationärt plan («), men ej 9. $ 18. Lika litet som i fråga om en plan kurvas evoluta, lärer det låta sig göra att uttrycka kurvans (C’ karakterer ge- nom några, för alla händelser giltiga formler. Deremot skola vi nu framställa en metod för direkt bestämning af vissa bland dem, hvarefter de öfriga kunna beräknas medelst CAYLEYS - formler. Vi begagna här karakter-symbolerna ls JAG Al lg G i deras vanliga betydelse (se t. ex. SALMON-FIEDLER, |. c., sid. 105). På den extra-ordinära singulariteten 9 måste af på- tagligt skäl här afseende fästas. Som deremot D, 4, d endast förekomma i binomerna h+D,9+d,a+d,y+d, beteckna vi för korthets skull dessa binomer med (resp.) a: i 22 BJÖRLING, OM ALGEBRAISKA RYMDKURVOR. Sålunda kunna CAYLEYS sex formler (1. c.) skrifvas (102) n = r(r — 1) — 22 — 3(m + 6), (103) r = n(n — 1) — 29 — 30, (104) m +8—a=3(r —n), (105) r = m(m — 1) — 2h — 3ß, (106) m = r(r — 1) — 2y — 3(n + 6), (107) n +6— ß = 3(r — m). Den gifna kurvans C karakterer beteckna vi nu med här uppräknade bokstäfver, deremot kurvans C’ med motsvarande markerade (m, rn, 0.8 v.). Af sistnämnda tio qvantiteter kunna sex beräknas ur eqva- tionerna (102)—(107); fyra måste alltså på förhand bestämmas. Vi kunna på grund af det föregående bestämma fem, nemligen m’, n', vr, a, 9; som derjemte kurvornas C och C slägten (p, p) måste, pa grund af den entydiga motsvarigheten dem emellan, Ööfverensstämma, har man alltså tillfälle till två veri- fikationer. $ 19. Bestämning af m’. Man har att beräkna antalet af kurvans (’ ©-punkter. Dessa härröra dels af kurvans C a-punkter ($ 13), af hvilka enhvar — med undantag af det & sid. 17 omtalade fallet, pa hvilket i det följande, derest motsatsen ej uttryckligen tillkännagifves, afse- ende ej fästes — gifver en oändlig C’-punkt !); dels af kurvans C &-punkter, hvilka undersökas enligt $$ 16, 17. En vanlig oändlig C-punkt ger, sasom man der finner, upphof till fyra oändliga C’-punkter; tangerar deremot C o-planet eller träffar IK, blir förhållandet annat. 1 det generella fallet är alltså m’ = « + 4m. $ 20. Bestämning af n. Huru många C'-plan kunna läg- gas genom en arbiträr coo-punkt z? Dessa äro a) ändliga. Polaren till m i afseende på IK må vara L; denna linie träffas af r ändliga C-tangenter (förutsatt att ingen !) En stationär tangent (6) i CO ger deremot, såsom man på samma sätt som i $ 13 kan öfvertyga sig, upphof till två oändliga C'-punkter. Detta fall förekommer emellertid icke i det följande. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK. AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4 23 C-tangent ligger i »-planet). Låt p vara en dylik träffpunkt. Då går p:s polar i afseende på IK genom mn, d. v. s. ett normalplan till C går genom 7. Antalet af sådana är följakt- ligen r, såframt det nämnda undantagsfallet ej inträffar. b) oändliga, d. v. s. «-planet sjelft. Huru mångfaldigt C'-plan detsamma, draget från punkten zz, är, finnes genom undersökning ($ 16) af de C'-punkter, som motsvara oändliga C'-punkter !). I allmänhet är de sistnämndas antal m; enhvar ger upphof till en (1, 3, 4)-punkt i C'; w-planet, draget från rw, skall alltså räknas som (4—3)-faldist ($ 2), d. v. s. enkelt C'-plan. I det generella fallet är alltså n' =r + m. A $ 21. Bestämning af r'. Huru många C-linier träffa en arbiträr &-linie A? Dessa äro a) ändliga. Polen till A i afseende på IK må vara P; från denna punkt kunna n ändliga C-plan läggas (förutsatt att o-planet ej är C-plan). Låt ! vara ett dylikt plans c-linie. Då ligger dess pol (i afseende på IK) på A, d. v. s. C-planets motsvarande C'-linie ?) råkar A. Säframt det nämnda undan- tagsfallet ej inträffar, träffas alltså A af n ändliga C'-linier. b) oändliga. Man har att undersöka ($ 16) de oändliga C'-punkter, hvilkas tillhörande tangenter ligga i co-planet. Dessa äro i allmänhet m, och enhvar skall då räknas (4—1)- faldig ($ 6). I det generella fallet är alltså "= n + 3m. $ 22. Singulariteterna 9 och «' kunna endast uppkomma i de få fall, som här ofvan omtalats i $$ 13—17. Deras antal kan sålunda lätt bestämmas. $ 23. Efter den här framställda metoden äro följande ta- beller uträknade. C-kurvan må vara A) ett kubiskt kägelsnitt, alltså med karaktererna: m=n=3, 7—40=ß=2—=y-—0. Följande fyra fall kunna inträffa: ') Då en oändlig C'-punkt frambringas af en ändlig C-punkt (t. ex. «), är deremot ce-planet aldrig C'-plan ($ 13). ?) C-planet är ju alltid vinkelrätt mot sin motsvarande C'-linie, d. v. s. polar- linien. 24 BJÖRLING, OM ALGEBRAISKA RYMDKURVOR. a. C har 3 skilda c-punkter (kubisk ellips eller hyperbel), af hvilka ingen ligger på IK; b. 2 &-punkter sammanfalla (kubisk-hyperbolisk parabel); c. Alla 3 &-punkterna sammanfalla (kubisk parabel); d. 21) af C:s »-punkter ligga på IK. C'-karaktererna blifva Fall ’ m B) en dubbelkrökt kurva af fjerde ordningen med spets, alltså med karaktererna: m=en=4, r=5, o=8=1, 2 = =y=g9=h=2. Följande tretton fall kunna inträffa: a. C har 4 skilda, icke-singulära co-punkter, af hvilka ingen ligger på IK; ; b. 8-punkten är © med ändlig tangent; 2 andra skilda &- punkter; ce. 2 icke-singulära &-punkter sammanfalla; de 2 öfriga äro skilda; i d. ß-punkten är © med ändlig tangent; de 2 andra o-punk- terna sammanfalla; e. £-punkten © med c-tangent, men ändligt plan; f. De 4 »-punkterna, icke-singulära, sammanfalla 2 och 2; 9. »-planet är C-plan i icke-singulär punkt; h. 2 »-punkter ligga pa IK, för öfrigt som i a; 2. £-punkten © med »-plan; k. 2 o&-punkter ligga pa IK; ß-punkten & med ändlig tangent; 1) Då vi naturligtvis antaga kurvan ( reell, måste alltid ett jemnt antal af dess &-punkter ligga på IK. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o4 25 . 2 »-punkter ligga på IK; de 2 andra icke-singulära sam- manfalla; m. a-punkten © med »-plan. C’-karaktererna blifva Fall| m’ 7! n! 0 pg | x y | g' | h | g a 1016 9 | 0 | 16 | 34 | 92 | 28 | 104 | 4 8 ale aan se az ee rr (Eee | SATA er ae | ne bare SE ale nr EE RN | 103 1 12 8 22.1020 41992457 ID 2 e IR Be bg kml kart FT a a) i 21-10 231 2 BN 0 2 RA AA SE En u 2 6 | 25 | 27 | 22 2 I d och e har C' samma karakterer, men likväl olika singula- riteter; i förra fallet har den p&ac-planet en (1, 4, 6), en (2, 3, 5), samt en enkel punkt; i det sednare en (2, 4, 7), en (1, 3, 4), samt en enkel. Detsamma gäller om ! och m; i förra fallet har C' på »- planet en (2, 3, 5), samt en enkel punkt; i det sednare en (525 6). Ligga slutligen alla de oändliga C-punkterna på IK, gifva CAYLEYS formler negativa värden på £' och h', samt ädaga- lägga sålunda, att C" är oegentlig. I sjelfva verket är C då \ 26 BJÖRLING, OM ALGEBRAISKA RYMDKURVOR. alltid sferisk; en sfer, lagd genom dess spets och tre andra godtyckligt valda punkter deraf har nio punkter gemensamma dermed och innehåller den således hel och hållen. Här inträffar den i noten sid. 17 omnämnda händelsen. C’ reducerar sig naturligtvis till sferens centrum; man har här det med cirkelns evoluta i planet analoga fallet. 27 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 4. Stockholm. Om rhodankaliums inverkan pä föreningar af mono- klorättiksyra. Af PETER Craässon. [Meddeladt den 13 April 1881.] IV. Om en förening mellan rhodanättiksyra och karba- minthioglykolsyra. I min första uppsats !) öfver ofvanskrifna ämne omnämde jag, att den fria rhodanättiksyran vid uppvärmning öfvergar i en fast porslinsartad kropp, som först löses i kokande vatten och derur nästan genast utkristalliserar i mikroskopiska, stjern- formigt grupperade nålar. Den så erhållna kroppen gaf vid analys resultat, tydande på en förening med samma proc. sam- mansättning som rhodanättiksyran, hvarför jag, med anledning af- dess stora svårlöslighet, ansåg den som en polymer form af denna syra. Brist på material hindrade mig dock från att då närmare undersöka densamma. Jag har emellertid sedan funnit, att min dåvarande åsigt icke är rigtig. Kroppen i fråga utgör nemligen en förening af rhodanättiksyra och karbaminthioglykolsyra till lika molekuler, såsom af följande. kortfattade redogörelse för dess egenskaper och sammansättning torde framga. Föreningen framställes på sa sätt, att till en väl afkyld lösning af rhodanättiksyradt natron sättes likaledes afkyld ut- spädd svafvelsyra. Blandningen extraheras derefter med alko- holfri eter, hvarefter eterlösningen lemnas att frivilligt afdunsta öfver svafvelsyra. Efter eterns aflägsnande återstår en tjock- flytande vätska af rhodanättiksyra, som så småningom afsätter 1) Öfvers. af Vet. Akad. Förh. 1877. 47. 28 CLARSSON, RHOADANKALIUM OCH MONOKLORÄTTIKSYRA. kristaller och slutligen stelnar, hvilken process betydligt påskyn- das, om massan lindrigt uppvärmes. Den så erhållna kroppen löses i kokande vatten och ur denna lösning utkristalliserar omedelbart i fråga varande förening, som ytterligare renas genom omkristallisation. Föreningen är i kallt vatten nästan olöslig och äfven i varmt ganska svårlöslig och kristalliserar derur i korta fina nålar. Den sönderdelas delvis vid lösningen i synner- het vid närvaro af saltsyra, så att efter upprepade omkristallisa- tioner nästan intet utfaller vid afsvalning. Sönderdelnings- produkterna äro thiogiykolsyra och karbaminthioglykolsyra. Dess smpt. är 149°, hvarvid sönderdelning sker. 0,295 grm gaf 0,310 grm kolsyra och 0,091 grm vatten 0188 DD Bo Magi » ». 0,049 » » 0,276 » » 0,5145 » bariumsulfat. Enligt formeln HOCOCH?SCN + Y/,H?O blir öfverensstäm- melsen mellan de beräknade och erhållna resultaten följande: C3 36 28,57 28,65 28,61 — 021540 7731,75 — — — H? 4 3,17 3,42 3,34 — S 32 25,40 — — 25,60 N 14 11,11 — — = 126 100,00 Det framgar häraf att kroppens sammansättning ligger midt emellan rhodanättiksyrans och karbaminthioglykolsyrans. Föreningen är en syra, som lätt neutraliseras äfven af kol- syrade alkaliska jordarter. Den sönderdelas emellertid ytterst lätt såväl af alkalier som syror, hvarvid karbaminthioglykolsyra, resp. dess sönderdelningsprodukter: thioglykolsyra och sinapan- ättiksyra uppkomma. Några salter som med säkerhet tillhöra denna syra har jag derför icke lyckats framställa. Föreningen öfvergar i thioglykolsyra under samma förhäl- lande som rhodanättiksyra och karbaminthioglykolsyra, sålunda vid behandling med salter af vissa tunga metaller. Kokas för- eningen med en lösning af kvicksilfverklorid, så utvecklas 30,59 proc. af syrans vigt såsom kolsyra, under det att den beräknade ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 29 mängden är 34,8 proc., under antagande att syran fullständigt öfvergar i thioglykolsyra. Åfven till salter af öfriga metaller, som till svafvel visa en stor frändskap, förhåller sig föreningen såsom karbaminthioglykolsyra eller rhodanättiksyra. Sålunda er- hålles omedelbart med salpetersyrad silfveroxid en tjock, hvit fällning under kolsyreutveckling. Denna syra är således en additiv förening mellan rhodan- ättiksyra och karbaminthioglykolsyra, som uppkommer vid brist på, tillräcklig mängd vatten för rhodanättiksyrans fullständiga öfvergång i karbaminthioglykolsyra. Med kännedom om rhodanättiksyrans förmåga att förena sig med aminbaser låter sig konstitutionen af denna förening förklara. Två dylika föreningar föreligga, båda framställda af JÄGER. !) NENCKL?) erhöll genom monoklorättiksyrans inverkan på rhodanvätesyra samma syra som jag visat uppstå, när den fria rhodanättiksyran kommer i beröring med vatten, neml. karbaminthioglykolsyra. Med kännedom häraf är det tydligt att Nenckis karbaminthioglykolsyra har att tacka för sin upp- komst i första hand bildad rhodanättiksyra. JÄGER erhöll genom upphettning af rhodanammonium, klorättiksyra och anilin resp. toluidin fenyl- och toluylkarbodiimidothioglykolsyra, den förra NHCH? sålunda med formeln C—SCH>COOH NNE. Enligt nyss uttalade uppfattning böra dessa kroppar upp- komma af rhodanättiksyra och anilin eller toluidin. Så är ock i sjelfva verket fallet, Blandar man en eterisk lösning af rhodan- ättiksyra med anilin, sa utkristalliserar snart JÄGERS fenyl- karbodiimidothioglykolsyra, till smpt och öfriga egenskaper full- komligt öfverensstämmande med hans uppgifter. I analogi härmed blir konstitutionen af ofvanstående syra enligt formeln: 1) Journ. pr. Ch. [2] 16, 17. 2) ibid. [2] 16, 1. 30 CLARSSON, RHODANKALIUM OCH MONOKLORÄTTIKSYRA. /NHCOSCH?COOH C—SCH?COOH och dess namn sålunda N NH karboimidokarbamindithioglykolsyra. Sasom försök utvisade uppkommer den äfven direkt af rhodanättiksyra och karbaminthioglykolsyra. V. Om Rhodanurättiksyra. I afhandlingen I antydde jag, att den kropp som HEINTZ !) erhöll sasom äterstod i retorten efter rhodanättiketerns destilla- tion och af honom kallad pseudosulfocyanättiketer utgör en po- lymerform af rhodanättiketer. Efterföljande redogörelse har till ändamål att visa, att så verkligen är fallet. Den utgör nemli- gen etern af en syra med tre gånger så stor molekularvigt som rhodanättiksyra. Med anledning häraf har jag gifvit syran ofvan- stående namn. HEINTZ öfverförde etern först till kali och sedan till bly- salt, hvilket sönderdelades med vätesvafla. Ur filtratet erhöll han tvenne olika syror, som vid analys visade sig hafva en från rhodanättiksyran afvikande sammansättning, hvarför han icke längre fullföljde undersökningen. På följande sätt kan man utan synnerlig svårighet erhålla denna syra, om än utbytet lemnar mycket öfrigt att önska. Rhodanättiketer upphettas i en kolf med uppatvändt kylrör under omkring 3 t. till kokning. Sa smäningom stiger härvid temperaturen, hvilken dock icke bör ga högre än 230°. Under denna operation färgas etern intensivt mörkröd och en temligen jemn gasutveckling eger rum. Denna gas utgöres till aldra största delen åtminstone af cyangas, såsom följande undersök- ning af densamma visar. Uppfångad öfver vatten absorberas den häraf långsamt men fullständigt och ur detta vatten afsätter sig efter en tid en amorf, brunaktig fällning. Afstängd öfver kvicksilfver absor- 1) Anm. Ch. Pharm. 136, 223 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 31 beras den fullständigt af en fast kalikula. Denna löstes seder- mera i vatten och lösningen gaf med jernoxidul-oxidsalt stora mängder berlinerblått. En annan del pröfvades med öfverman- gansyradt kali, som icke affärgades. Den utvecklade gasen innehöll sålunda ingen svafvelförening. Uppkomsten af cyan beror på följande reaktion. Rhodan- ättiketer . sönderfaller i cyan och dithioglykolsyreeter enligt föl- 2 — KOCOCH?S 2N2 jande formel 2KOCOCH?SCN = KOCOCH2S + EN? I reaktionsprodukten kunde den enligt föregående formel bildade och af mig nyligen i denna tidskrift afhandlade dithio- glykolsyra påvisas. Samtidigt med denna reaktion försiggår äfven en annan, som ger upphof åt röda amorfa färgämnen. Dessas uppkomst beror, såsom direkta försök visat på cyans inverkan på rhodanättiketer. Om dessa torde jag dock sedermera få tillfälle att redogöra för. En af reaktionsprodukterna och ifall operationen lyckats väl omkring !/,:del utgöras af, såsom förut är omnämdt, rhodanur- ättiksyreeter. För att erhålla denna förening ren ur den svarta och i hög grad illaluktande slutprodukten, löses denna senare i kokande eter och lösningen lemnas derefter att långsamt af- dunsta. Härigenom öfvergår den polymera etern i kristallinisk form. Sedan behandlas massan upprepade gånger med utspädd natronlut, som löser de vid reaktionen bildade färgämnena och öfriga sönderdelningsprodukter. Genom upprepade omkristallisa- tioner ur eter och kolsvafla erhålles produkten slutligen full- ständigt ren och färglös. 0,3232 grm gaf 0,1462 grm vatten och 0.4936 grm kolsyra, ber. erh. C 41,33 41,64 H 4,82 5,02 Rhodanurättiksyra. Försättes en kall lösning af det nedan beskrifna kalisaltet med saltsyra, sa utkristalliserar snart den fria syran i vackra solfjäderformigt förgrenade nälar. Syran är i kallt vatten svärlöslig, i varmt lättlöslig och en konc. lösning af densamma stelnar vid afsvalning till en kristallklump. Efter 32 » —=143 » Af dessa äro i Sverige 4 arter (Hel. adela, Limn. prisca, L. stenostoma och Valv. glacialis) endast funna i subfossilt till- stand, i Danmark 2 arter (Hel. rupestris och A. obvoluta) likasa. I Sverige finnes 38 sp. land-, 36 sp. sötv. moll., som sak- nas i Norge, hvilket land deremot eger 15 sp. land- och 3 sp. sötv.moll,, som ej äro funna i Sverige. Danmark har 6 sp. land- och 12 sp. sötv. moll., som hittils saknas i Sverige, Sverige har 29 sp. land- och 24 sp. sötv. moll., som icke än äro an- träffade ı Danmark. I. För Vetenskapen nya Land- och Sötvatten-Mollusker. Daudebardia haliciensis nov. sp. Testa umbilicata, oblongo-ovata, diaphana, hyalino-virescens, distanter tenue striata; anfr. 31/,, primi regulariter accrescentes, ultimus forte accresceus, antice dilatatus; sutura marginata; spira fere dimidiam teste aequans; umbilicus ad aperturam sat forte dila- tatus; apertura obovata (extus latior), margine exteriore leviter ar- cuato, testam non superante, margine columellari ad insertionem arcuato, posten leviter curvato. Long. 4, lat. vix 3, alt. 11/, mm. Galicia ad Przemysl. (Prof. KOTULA.) Differt hec species a D. heldi: anfr. 3\/,, umbilico ad aper- turam dilatato, spira fere '/, longitudinis teste efficiente, mar- sinibus aperture convergentibus, perobliquis, et testa distanter obsolete striata; a D. nivali: testa latius umbilicata, striata, apertura magis ovata, dimidiam longitudinis teste paullo supe- rante, marginibus prope insertionem convergentibus, pra&cipue columellari ante umbilicum forte curvato, exteriore arcuatim extenso. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 51 Daudebardia (Libania) calophana nov. sp. Testa obtecte perforata, obligue obovata (extus dilatata), ad ?/, eburnea, non pellucida, crassa, margine exteriore late et basali an- guste usque ad spiram hyalina, pellucida, fulva, nitidissima, striis inerementi primis densis, tenuibus, czeteris magis magisque distan- tibus et erassis, rugiformibus, interstitiis planis, superficies de cxtero dense et perdistinete spiraliter lineata; anfr. 2, fortissime accrescen- tes, marginibus extus subaqualiter arcuatis, spira brevissima, vix /,. longitudinis teste zquans; testa intus medio lamina lata, extus angustata, ad spiram excisa, eburnea, crassa obtecta; apertura sub- ovalis, margine columellari in arcu longo curvato, superne crasso, alto, albo, angulato, lamina supra perforationem reflexa. Long. 5, 2: 3-5. alt. I, mm. | Galicia ad Przemysl. (Prof. KoTULA). I Moll. nouv., litig. &c, 1866 franskilde BOURGNIGNAT de syriske Daudebardie sasom ett eget genus Moussonia, men da SEMPER i Journ. Conchyl. 1865 hade begagnat detta namn för ett annat slägte, ändrade B. i Annales Malacol. 1870 det af honom gifna namnet till Zibania. Djuret saknar käke, har tunga som Testacella och är såsom både detta och Daudeb. kött- ätande. Liksom hos Daud. finnes på kroppen 4 längsgäende fåror, 2 på sidorna och 2 på ryggen. Skalet liknar mest Daud., men saknar umbilicus, som är öfvertäckt af en tjock skifva. Det är detta sednare, som i synnerhet skulle karakterisera det nya slägtet, men då vi hafva en Öfvergängsform från de egent- liga Daudebardierna i den italienska gruppen Pseudolibania STEF., så kan jag icke uppfatta Libania annorlunda än som ett sub- genus. Såväl den föregående som denna art funnos i en stor samling, som Prof. KOTULA i Przemysl i Galizien behagat sända mig till granskning och bestämning. Af största intresse är den nya Libaniaformen, då de båda öfriga hithörande endast finnas i Syrien och företrädesvis 1 Libanons och Antilibanons bergstrakter. Vitrina bicolor nov. sp. Testa depressissima, elongato-auriformis, quoad genus firma, vix pellucida, extus epidermide fulvo, polito, firmo, sub epidermide lac- tea, levis vel pliculis obsoletis arcuatis paucis munita vel sapius forte rugosa, intus lactea; spira plana, ?/; longitudinis aequans, ver- 52 C. A. WESTERLUND, MALAKOLOGISKA BIDRAG. tice albo; anfr. 2, ultimus elongatus, infra margine columellari ita undique excisus ut quod restat vix 2 mm. latum; apertura oblongo- ovalis, margine columellari perarcuato, limbo membranaceo brunneo, sieut usto, lato, 1/, baseos occupante et marginem non vel angu- stissime attingente; margo exterior medio paullo repandus, anterior rotundatus; sutura margine elevato circumdata. Long. 5, lat. 3, alt. 11/, mm. Helvetia (3 specimina ut V. nivalis PARREYSS misit) et Pyren&z& (2 spec. sub nomine V. pyrenaice PARREYSS commu- nicavit.) Zonites (Hyalinia) glaber FERUSS. var. striaria mh. Testa perforata, depressa, nitidissima, diaphana, supra rufescenti- olivacea, dense regulariter striata, striis praesertim in spec. junioribus distinctis, subtus albido-lactescens, striatula; spira vix convexiu- scula vertice prominente; sutura impressa marginata; anfr. 5, con- vexiusculiÄ, ultimus subtus convexior; apertura ovato-rotundata, lu- nata. . Diam. 9, alt. 4 mm. Transsilvania (Michelsberg prope Hermannstadt: v. Vest), Polonia (Ojcow: Slosarski.) Hufvudformen utmärker sig genom sitt regelbundet, ofta starkt konvexa skal, nästan flata, knappt under lupen märk- bart strimmade yta, siste vindningen ofvan mera ‚kullrig än pa den undre sidan o. s. v. Helix (Trichia) tumescens nov. sp. Testa anguste umbilicata, subglobosa, irregulariter subeostulato- striata, rufo-brunnea, solidula, nitidula, pilis brevibus sat dense hirsuta; anfr. 51/,, regulariter accrescentes, convexi, spiram altam formantes, sutura profunda, subcanaliculata, antice omnino recta disjuncti, ultimus major, rotundus, subtus convexo-tumidus; aper- tura rotundato-lunata, profunde intus labio albo angusto sed alto et perdistinceto ceircumeirca munita; peristoma rectum, acutum, mar- gine columellari superne late reflexo cum basali arcuato.. Diam. 8, alt. 5 mm. / Suecia ad Sirishof prope Stockholm. (C. G. ANDERSSON.) - Från H. hispida Lin. skiljer sig denna art genom sin på undre sidan bukigt konvexa siste vindning och den regel- bundet starkt bågböjda spindelkanten hos mynningen. Från A. liberta W. skiljer den sig genom sitt oregelbundet, men starkt strimmade rödbruna skal, utan ljust längsband på siste ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 53 ‘ vindningen, starka, djupt liggande mynningläpp, rännformiga söm, som vid mynningen är alldeles rät, täta härighet o. s. v. Buliminus (Chondrula) dalmatieus KLEG. in sched. . Testa ovato-oblonga, solida, regulariter tenuissime striatula, corneo-rufescens; anfr. 7, supremi duo convexi, czeteri planiusculi, sat regulariter accrescentes, sutura marginata disjuncti; apertura oblique truncato-ovalis, in pariete medio dente lamelliformi, eburneo, complanato et obliquo, a quo, infra finem superiorem, plica longius intrans descendit, et ad dextrum in pariete plicula semper conspicua; peristoma vix expansiusculum, intus valide eburneo-callosum, callo infra marginem exteriorem‘ et in columella sepe ad dentes incras- sato, extus Jutescenti-limbatum. Long. spec. max. 14, diam. 5 mm.; long. spec. min. 11, diam. 4!/, mm. Dalmatia ad Imoski (B. KLEGAK.) Då jag icke har flera än två exemplar att tillgå och dessa äro hvarandra i den man olika, att det mindre är det mest ut- bildade, emedan det större saknar de tandlika upphöjningarne på valken inom ytterkanten och på spindeln, så är det endast under reservation och för framtida undersökningars skuld, som jag upptager denna Buliminus såsom egen art under det af KLEGAK gifna namnet. Den står i hvarje hänseende närmast den sydryska B. albolimbatus Pfr., men saknar hvarje spår af tand vid ytterkantens insertionspunkt, har ej heller »die Min- dung durch fünf Zähne verengt» och utmärker sig särdeles genom sin greniga lamell på mynningsväggen, om denna karakter be- finnes konstant. Clausilia (Medora) leucantha KÜST. msc. Testa fusiformis, medio valde ventrosa, spira apice perbrevi et forte attenuata, anfractu ultimo forte angustato, infra suturam de- presso, basi convexo, nec gibboso, infra ad sinistrum et circa um- bilieum dense plicato-striato, testa de ceetero sublsevis, coerulescenil- albida; anfr. 9—10, superi convexiusceuli, medii et ultimi depressi- usculi, penultimus et spe antepenultimus ad suturam truncatuli; apertura magna, subquadrato-rotundata, intus pallide hepatica; peri- stoma patulum, continuum, solutum, sublabiatum; lamella supera remotiuscula, compressa, infera parum elata, remota, oblique ascen- dens, simplex; pliese palatales in apertura sat bene conspieus, su- pere tres, suturalis et prineipalis longitudine et valitudine subx- quales, tertia maxima et longissima, omnes cum lunella valida rufa 54 C. A. WESTERLUND, MALAKOLOGISKA BIDRAG. inferne furcata conjuncta, plica subcolumellaris profunda. Long. 24, diam. 6 mm. Dalmatia ad Ragusa (B. KLEGAK.) Cl. kutschigi KSTR., till hvilken denna ofta föres såsom en forma minor, skiljer sig betydligt, isynnerhet genom sina fa, grofva, glest stående vinkelböjda åsar pa hela siste vindningen, hvilken dertill är jemnhög med den nästföregående och mycket långsamt afsmalnar mot mynningen, hvarigenom, och till följe af den utdragna spiran, skalformen blir en annan; genom sin bruna mynning, i hvilken gomvecken icke synas, då snäckan hålles i vågrät ställning; genom de öfre gomvecken, af hvilka det första, vid sömmen, är mycket fint, nästan omärkligt, det andra groft, men kort, hvaremot till det nedersta blott finnes en antydan genom ett kort brunt streck. Fran Cl. prowima Wald. skiljer sig vår nya art genom annan färg, bukigare skal, kortare spira smalare och längre siste vindning, hvars striering är finare och annorlunda och hvars bas är jemn (icke »höcke- rig»); genom annan mynningform, ständigt fri munsöm, mycket svagt suturalveck, tydligare, starkt knäböjdt, columellarveck 0. S. V. Annu en annan Qlausilia gäller sasom en forma minor af Cl. kutschigi, nemligen Cl. contracta (Parr.) RossM. Icon. XI p. 4 t. 694 och såsom sådan är den efter PFEIFFER upptagen både af Rossm. (Icon. XV p. 43), BOETTGER (Syst. Verz. Claus. p- 22) och mig (Palzarct. reg. Claus. p. 21). Den skiljer sig dock så betydligt från kutschigi, att döma efter ett större antal med hvarandra öfverensstämmande exemplar, benäget meddelade af Hr. KLECAK 1 Lesina, att jag nästan vore böjd för att be- trakta den såsom en skild art. Till de förut af RossmÄssLER och mig anförda kännetecknen på denna form, vill jag här med- dela några af större värde för dess särskiljande från Cl. kut- schigi. Lunella, quam Cl. kutschigi validam, castaneam et in- fra furcatam habet, in hac forma inconspicua est; plic& palatales super&, que in Cl. kutsch. 2, in Cl. prowima 3 subzquales, pa- rallele sunt, apud Cl. contractum 2 alio modo posit&, scilicet: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 55 principalis normalis sutur& parallela; secunda parva, obliqua, extus divergens, ad finem interiorem prioris posita; lamella su- pera brevis a lamella spirali spatio sat magno disjuncta, nec finibus pretereuntibus. Clausilia (Medora) lesinensis KUTSCH. var dimorpha KÜst. msc. Testa cinerea, tota subzxqualiter oblique costata; lamella infera horizontalis, valida, ultra medium apertur& porrecta. Dalmatia ad Risano prope Cattaro. (B. KLEGAK.) Clausilia (Herilla) klecaki KÜsT. mser. Testa ventrosulo-fusiformis, apice breve attenuata, cornea, infra et presertim subtus pallida, pellucida, sublsevis, anfractu ultimo an- tice striatulo excepto; anfr. 11, superi convexi, medii et inferi con- vexiusculi, sutura marginata, sat impressa, disjuncti, ultimus depressus, ad rimam gibbus; apertura ampla, semiovata; peristoma longe sejunc- tum, reflexum, albo-labiatum; lamella supera intus humilis, extus alta, infera parum profunda, perobliqua, stricta; plica palatales tres long® super&, subparallelee (inter fines exteriores plicarum superne spe plicula brevissima adest), infera extus paullo divergens, prima loneissima cum lunella conjuncta, ceter& lunellam non attingentes, fines omnium plicarum desuper in apertura intuenti bene conspicus; lunella lata adeo lateralis ut a latere dextro et a ventro nec a dorso teste conspicua, obliqua, ‘fine superiore supra rimam umbilicalem, inferiore ad parietem aperturalem positis; plica subcolumellaris infra lamellam inferam curvata et bene desuper intuenti conspieua. Long. 16'/,—18, diam. 4 mm. Dalmatia ad Cattaro (B. KLECAK.) Fran Cl. cattaroensis (Z.) Rossm. skiljer sig denna art genast genom mänveckets mycket laterala läge (hos cattar. är det nästan dorsalt), sitt långa nedre gomveck (tre gånger längre än hos cattar.), annan form hos lamella infera o. s. v. Mycket närmare star den Cl. laza A. SCHM. För att tydligt framhålla de vig- tigaste olikheterna emellan dessa båda, tillåter jag mig att citera A. SCHMIDT (System der europ. Claus. p. 68); då han anför skilnaden emellan sin laga och cattaroensis: »Ol. laxa m. Sie unterscheiden sich am besten so: man halte eine Cl. catt. senk- recht, mit der Mündung nach oben und zwar so, dass man die Mündung stark verkürzt siehet und den Nabelritz genau in der Mitte des Gehäuses vor sich hat; dann bemerkt man die Lunella 56 C. A. WESTERLUND, MALAKOLOGISKA BIDRAG. weit links am Rande. Man halte diese Art ebenso und die Lu- nella steht fast senkrecht unter dem Nabelritze und eben auch die Stellung der an der Principalfalte etwas gekrümmten Lunella ist eine im Ganzen senkrechte; um den Nabelritz zieht sich als eine feine Linie die durchscheinende Subcolumellarfalte, unter dieser steht fast wagerecht ein kleines nach oben concaves Fält- chen, und nun legt sich um dieses herum von der Stelle aus, wo der rechte Mündungswand sich anheftet, eine dickere, durch- scheinende Falte, die sich mit der Lunella vereinigt und sich dann, parallel mit der Subcolumellarfalte, als untere Gaumen- falte fortsetzt, an ihrem vorderen Ende feiner und mit der Prin- cipalfalte von gieicher Stärke. Ebenso stark ist auch die zweite Gaumenfalte welche von der Principalfalte an Länge übertroffen wird. Bei senkrechtem Blick in die Mündung sieht man deutlich die Enden dieser beiden, jedoch von der dritten Gaumen und von der Subcolumellarfalte nichts». Vi finna, i olikhet härmed hos vår art, att lunella icke står lodrätt öfver nafvelspringan och dertill har en annan ställning i förhållande till principalvecket; att det nedre gomvecket icke sammanhänger med mänvecket; att man vid lodrät blick i myn- ningen tydligt ser icke blott ändarne af de båda öfre vecken, utan äfven af det nedre gomvecket och af subcolumellarvecket — allt karakterer, som tillfullo berättiga denna form att betrak- tas såsom en egen art. Clausilia (Herilla) alschingeri KÜST. subsp. westerlundi KLEC. in sched. Testa inflato-cylindracea, supra medium oblique costulata, an- fractu penultimo lavigato, ultimo dense striato, costulis in anfr. 3— 7 totis, in 8—9 infra obsoletis, sutura non papillifera, usque ad aperturam dense albo-crenulata; spira perbrevis, forte attenuata; anfr. 10—11, ultimo basi gibbosus, extus tumidus, obsolete callosus, infra sat constrietus; apertura late ovato-piriformis, peristomate sub- patulo; lamella supera non vel vix marginalis, infera sat profunda, obliqua, antice incrassata, introrsum obsolete furcata, arcuato-ascen- dens; plica palatalis supera longe ultra lunellam infra strietam su- perne obtuse geniculatam transcurrens; plica subcolumellaris arcuata, - bene conspieua, non emersa.. Long. 14—18, diam. 3?/,—4!/, mm. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 57 Dalmatia ad Sopot (B. KLEGAK.) Hr KLECAK meddelade denna Herilla-form först under namn af Cl. strigosa nov. sp., men da HARTMANN i Neue Alpina Bd 1821 p. 217 redan sa kallat en Clausilia, förändrade upptäckaren namnet till det ofvan anförda och dä han sedan alltid i bref och remisser begagnat detsamma, må det här bibehållas. Någon sjelfständig art kan jag dock icke anse den vara, på sin höjd underart. Clausilia (Herilla) gastrolepta (Z.) ROSSM. var. tringa KÖST. in sched. Testa subventricoso-fusiformis, levigata; anfr. 10, sutura fere tota papillifera disjuncti; peristoma continuum, solutum; plica pal. infera valida, a lunella separata; callus palatalis profundus, obliquus; lamella infera subhorizontalis, infra strieta, intus forte arcuato-ascen- dens; plica subcolumellaris subemersa. Long. 16, d. 3!/5 mm. Dalmatia ad Bencovaz et ad Macropolje di Krin (KÜSTER.) Clausilia (Delima) semirugata (Z.) RossM. var. pristis KLEC. in sched. Differt a typo prasertim lamella infera, cujus pars inferior multo humilior, strietiuscula, mox ascendens, ut desuper intuenti parum conspicua (in typo intus pulchre arcuata, adeoque lamellae super multo magis approximata), nec non lamella supera longiore, ut fere ad medium ejus lamella spiralis attingit. Forma minor, ventricoso-fusiformis, spira perbrevi, apertura callo palatali albido, profundo munita: long. 13, diam. 3!/, mm. Forma major, eylin- draceo-fusiformis, spira attenuata, callo aperturali nullo vel obsoleto; long. 16—17, diam. 3—3!/, mm. Dalmatia, f. minor ad Ugliane et Sign, f. major ad Spalato (KLEc.) Clausilia (Delima) semirugata (Z.) ROSSM. subsp. fuscilabres KLEc. i sched. Testa ventroso-fusiformis, spira perbrevi, apice laevi nitido, su- perne, prasertim ad suturam, costulata, medio lavigata, anfr. ultimo antice ruguloso-costulata, medio lavigata, anfr. ultimo antice rugu- loso-costulata; sutura marginata superne et sepius etiam medio dense papillis oblongis ornata, infra obsolete albo-filosa; anfr. I— 10, superi 2 convexi, czeteri vix convexiusculi, ultimus basi ad dex- trum gibbus, prope aperturam constrietus et callo luteo eircumdatus; apertura late ovalis vel rotundata, basi intus distinete canaliculata, peristomate fusco, continuo et plus minus soluto, ubique zqualiter 58 C. A. WESTERLUND, MALAKOLOGISKA BIDRAG. crasso et patente; callus palatalis dilatatus, albidus; lamella infera parum profunda, tota perobliqua, antice crassa, dilatata et szepius gibbosa, intus oblique intuenti leviter arcuata, ascendens, semper simplex; plica subcolumellaris substrieta, bene conspicua sed non emersa; plica palatalis principalis parum ultra lunellam producta, supera, secunda brevissima, saepius cum callo adjuncta. Long. 15 —15, diam. 31/, mm. Dalmatia ad Grab et Sign (B. KLEGAR). Fran Cl. callifera Küst., med hvilken denna snäcka isyn- nerhet öfverensstämmer genom sin nackvalk och insänkningen a siste vindningen bakom mynningkanten, skiljer den sig betydligt genom sin enkla nedre lamell, upptill och på nacken costulerade skal, mer eller mindre fria munsöm, raka och betydligt kortare subcolumellarveck o. s. v. Från Cl. semirugata, som den står närmast, afviker den genom sin mörka munsöm, höga nackvalk och insänkning bakom munsömmen, längre framträdande subcolu- mellarveck, korta, men mycket tydliga nedre gomveck och sömmens beskaffenhet. Jag kan dock icke betrakta denna form såsom en skild art. Clausilia (Iphigenia) dubia DRAP. var. suttoni mh. Testa fusiformis, subventricosula, spira breve attenuata, casta- nea vel ceracina, nitens, sub lente tenuissime clathrata, ad aper- turam striata; anfr. 11, convexiusculi, sutura marginata sat impressa disjuncti, ultimus basi sat alte carinatus; apertura ad sinistrum vergens, ovata, basi canaliculata, sinulo magno, rotundato, peristo- mate expanso, albo; lamella infera perobliqua, antice crassa, alba, sepe bigibba, intus ramis tenuibus duobus obscuris mox ascenden- tibus et desuper intuenti inconspieuis; plicae palatales super& 2, prin- cipalis vix ultra lunellam producta, altera minima cum lunella con- juncta, infera obsoleta, in callo tenui peristomati parallelo transiens, subcolumellaris profunde demersa, sed immersa. Long. 13—14, diam. 3 mm. Brittannia. Fran Dr W. D. SUTTON i Newcastle har jag erhållit några exemplar af en Clausilia, som han i fjor fann pa ett par ställen i Northumberland och Durham och hvilken af Dr. J. Gw. JEFFREYS blifvit bestämd till Cl. dubia DR. var. schlechti ZEL. efter A. SCHMIDTS »Die kritischen Gruppen der europ. Claus.» Visser- ligen är det ätskilligt, t. ex. färg och skulptur, hos den engelska ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 59 snäckan, som hänvisar på den af Zelebor i de österrikiska al- perna funna och af SCHMIDT beskrifna, men den för den sed- nare vigtigaste karakteren »das ausserordentlich schlanke Ge- häuse mit dem eben so stark wie als bei Cl. tettelbachiana ent- wiekelten Kiele», saknas alldeles hos den förra, som har samma, nästan bukigt spollika, skalform, som artens typ, DRAPARNAUDS dubia, med en bredd af fulla 3 mm. mot 13—14 mm. längd (icke, som v. schl., 2!/,—2!/, mm. tjocklek och 12 mm. längd). Succinea lenta nov. sp. Testa oblongo-subpyriformis, flexibilis, pertenuis, diaphana, den- sissime pulcherrimeque striata, distanter ruguloso-costulata; spira brevissima, valde contorta, !/, longitudinis totius non superans; anfr. 3, forte acerescentes, primus minimus, medius parvus, con- vexus, ultimus maximus, testam fere totam efficiens, elongatus, vix convexiusculus, ad suturam depressus, parum obliquus, ruguloso-sub- plicatus, infra dilatatus, a dorso visus plus quam °/, totius longi- tudinis zsquans; sutura sensim descendens; apertura oblongo-ovata, obliqua, infra medium dilatata, ad basin retrocedens, margine exte- riore ad insertionem forte curvato et longe producto, deinde parum areuato. Long. 8, diam. 4!/,, apert. long. 6!/3, lat. 4 mm. (vel paullo major .vel minor.) Suecia ad Ronneby et Nättraby Blekingie, ad Christian- stad Scanie. | Detta är den enda i Skandinavien funna succiniaform af gruppen elegans, som hufvudsakligen tillhör södra Europa och först helt nyligen är funnen så nordligt, som vid Budapest. Särdeles som ung har den mycken likhet med S. bullina FER. i Krain och Kärnten. Mera utbildad påminner den åter mycket om S. megalonygia BG. i Istrien och på Sicilien samt S. dupu- yana BG. i Frankrike, men kan icke, äfven efter den ungerske malakologen HAZAYS åsigt, identifieras med någon af dem. Jag anför Hr. HAZAYS mening, dels derföre att han specielt egnat sig at studium af detta genus, dels emedan han genom M. BAU- DON, den franske Succinea-monografen, eger en betydlig samling arter och former af detta slägte från vestra Europa, att jem- föra med. 60 C. A. WESTERLUND, MALAKOLOGISKA BIDRAG. Limnea peregra MÜLL. var. ambigua mh. Testa ovato-conica, corneo-fulvida vel albescens, nitida, tenui- uscula, angustissime rimata, spira producta, angusta, acuta, valde contorta, sutura profunda; anfr. 5, convexi, supremi subangulati, forte accrescentes, ultimus maximus, elongatus; apertura ovata, su- perne obtuse angulata, infra dilatata, columella late reflexa, margine exteriore superne brevissime subhorizontali, basali patulo.. Long. 12—13, diam. 6—71/,, apert. long. 71/,—8, lat. 5—6, spire long. 4—41/,—5 mm. Suecia ad Örtofta Scanie. Jag känner ingen mera utmärkt form än denna af alla dem, som sta emellan lagotis SCHR. (vulgaris Auct.) och peregra MÜLL. och hvilka af ROSSMÄSSLER och KOBELT erhållit det hybrida namnet f. peregro-vulgaris. Man skulle nästan med lika rätt kunna hänföra den såsom var. till lagotis för sin spetsiga, ha- | stigt afsmalnande och mot snäckans nedre del hastigt afsatta spira, men spirans längd och mynningens form föra den dock närmare peregra. Dessutom tenderar lagotis starkare åt auricu- laria, med hvilken CLEssIn vill förena den, således i motsatt riktning till närvarande form. Limnea peregra MÜLL. var. styriaca mh. Testa magna, ovata, acuminata, fusca, brunnea; anfr. 5, con- vexiuseuli, penultimus convexus; apertura ovata, columella latissime reflexa, subtorta, cum peristomate intus late limbato niveis. Long. 23, diam. 14—15 mm.; apert. 15—16 mm. longa, 10—12 mm. lata; spira 9 mm. longa. Styria ad Graz (TSCHAPECK.) N \ Limnea peregra MÜLL. var. oblita mh. Testa magna, solida, crassa, oblongo-conica, superne cornea, anfractu ultimo virescente, medio albo-strigato; anfr. 6, convexiusculi, ultimus medio planus, infra convexus, ad suturam truncatus, ubique grosse striatus vel subcostulatus (adeoque sspissime limo dense ob- tectus); spira elongata, acuta; apertura oblongo-ovata. Long. 21— 22, diam. 12—13 mm.; apert. 14 mm. longa, 71/, mm. lata. Bavarıa meridionalis. Limnea (lagotis) prisca mh. Testa rimata, sat elongata, striatula; anfr. 4, ultimus a dorso visus valde obliquus, extus perangustatus, at rotundatus, aperturam versus ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 61 forte et praesertim infra dilatatus, convexo-tumidus, superne ad su- turam subplanatus; spira valde contorta, forte attenuata, a tergo visa angustissima, acuta, anfr. penultimo elongato, sursum attenuato, basi inflexo, quam tertius 3—4 longiore; sutura profunda; anfractus penultimus antice visus convexus, angustus, sat obliquus; apertura magna, ovalis, margine columellari longo, substricto, reflexo, margine exteriore simplici forte arcuato. Long. 7, lat. vix 5 mm.; apert. 4!/, mm. longa, 3 mm. lata. Suecia, locis turfosis Scani&, subfossilis (baro Cl. KURCK). Limmea (palustris) stenostoma mh. © Testa rimato-perforata, sublanceolato-elongata, sursum valde at: tenuata, acuminata; anfr. 4!/,, duo ultimi convexiusculi, superi con- vexi, ultimus striatulus, antice transversim sicut angulatus, penulti- mus (antice) oblongus, infra longe attenuatus; apertura angusta, subsemiovalis, margine columellari substrieto, reflexo, exteriore le- vissime curvato, recto, intus labiato, columella leviter impressa. Long. 7, diam. 3 mm.; apert. 31/, mm. longa, 1\/, mm. lata. Suecia, locis turfosis Scani&, subfossilis (baro Cl. KURCK.) Limnea palustris DRAP. var. decollata ANDERS. in sched. Testa subrimata, ovata, dense striatula, olivacea, nitida. anfı. 4—5, convexi, sutura profundiuscula disjuncti, ultimus tumido-con- vexus; spira brevissime conica, perobtusa; apertura ovata, dimidiam teste bene superant, margine exteriore et basali arcuatis, rectis, sim- plieibus, columellari late reflexo, rimam subtegente, columella sinu- ata. Long. 8, lat. 5 mm.; apert. 5 mm. longa. Suecia in litoribus Sinus Bottniei ad 68—72° 1. b. ad Torneå (E. HONGBERG); Uleåborg (MELA.) i Detta är en mycket anmärkningsvärd variation af den van- ligen så långspirade palustris och den mest sammandragna form af denna, som är funnen, en motsats till den vid samma haf, på Medelpads stränder, förekommande var. maritima CL. Physa achai® nov. sp. Testa sinistrorsa, ovato-elongata, imperforata, solida, crassa, subeostulato-striata, rufescens, nitida; anfr. 5, convexi, sutura sat profunda disjuncti, ultimus maximus; spira acuminata; apertura ovato-elongata, mediam test®e partem bene superante, margine exte- riore ab insertione lzeviter arcuato, intus pertenue labiato, margine columellari late reflexo, rimam umbilicalem omnino tegente et la- mina albida tenui parietem vestiente, columella subrecta, angulata. Long. 8, diam. 4 mm.; apert. 5 mm. longa. 62 C. A. WESTERLUND, MALAKOLOGISKA BIDRAG. Grecia ad Patras (CONEMENOS.) Denna mig af ottomanske konsuln CONEMENOS 1 Patras be- näget meddelade Physa är till formen mest lik den endast i Frank- rike förekommande Ph. subopaca FER., hvars diagnos lyder hos Dupey sålunda: T. sinistrorsa, ovato-elongata, vix tenuissime et irregulariter striata, solida, opaco-lactescens et corneo-albida; anfr. 4—5, sutura sat perspicua separati, ultimus maximus; apertura ovato-elongata, angusta, superius acuta, mediam teste partem paullo superans; peristoma rectum, acutum, intus valde = s albo-labiatum, columella contorta; long. 9—10, diam. 34/,- 44, mm. Genom jemförelse emellan den ofvan gifna beskrifningen pa den grekiska Physa finner man lätt, att denna är en väl skild art. För öfrigt är det endast Ph. raymondiana BOURG. (Amen. malacol. I. p. 172 t. 21 f. 8—10) i Algier, som kan komma i jemförelse, men den skiljer sig genom vida bukigare skal af mera oval form och med tvärgående alternerande gulaktiga och hvita bälten; längd 9, bredd 5 mm. Planorbis umbilieatus MÜLL. var. armeniacus mh. Are 2 jig Testa rufescenti-brunnea, solida, nitidula, supra infraque medio subaequaliter concaviuscula, utrinque densissime tenuissimeque spira- liter lineata et transversim densissime eleganter striata; anfractus 5l/,, supra convexi, infra convexiusculi, ultimus major, peripheria convexa, infra ad basin filiforme carinata; apertura parum obliqua, subovalis; diam. maj. 11V/,, min. 10, alt. 2 mm. Armenia. (PARREYSS ex.) Planorbis (Gyraulus) soctus nov. sp. Testa supra centro-concava, subtus profunde et sat late concavo- umbilicata, sat solida, fusca, transversim densissime striatula, tota distanter distinete usque ad aperturam spiraliter lineata; anfractus 4, forte accerescentes, ultimus maximus, aperturam versus dilatatus, utringue depressus, antice descendens; apertura perobliqua, trans- verse ovalis, marginibus callo junctis, exteriore valde antice Proyeciil Diam. 5—5!/,, alt. 1, mm. Suecia: Ronneby (in rivulo ad Torneryd et in lacu ad Herrstorp), Skåne ad Örtofta et Stockholm ad Alviken. Formam macrostomam ex Hungaria accepi. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 63 tår närmast Pl. bourguignati MORT. från Montpellier, men skiljer sig isynnerhet genom sitt fint tvärstrimmiga och starkt spiralstrimmiga skal (Pl. bourg. saknar spiralstrimmor, men har skalet »transversim valde striata, sicut rostulata».) Planorbis (Gyraulus) ström? nov. sp. Testa utrinque plana, medio impressiuscula, subtus paullo pro- fundius, utrinque aequaliter dense et pulchre arcuatim transverse stri- ata, nullo vestigio striarum spiralium, supra fusco-cornea, infra al- bido-virescens vel toto rufobrunnea; anfı. 4l/,, forte regulariter acerescentes, primi sat convexi, ultimus latus sed aperturam versus regulariter arcuatus, parum dilatatus, depressus, utringue snbaequa- liter convexiusculus, medio obsolete angulatus, antice vix brevissime descendens; apertura perobliqua, rotundato-ovalis, marginibus callo tenui junctis, exteriore rotundate protracto, interiore arcuato. Diam. 7!/,—8, alt. 2 mm. Norvegia (B. ESMARK), Fennia (ad Oulu et Nuotta- saari Ostrobottnie: MELA), Siberia. Planorbis (Gyraulus) concinnus nov. sp. Testa utrinque plana, vix centro impressiuscula, transversim sub lente “striatula, sub lente valido tenuissime spiraliter lineata, cornea; anfr. 4, regulariter accrescentes, utrinque aequales, percon- vexi, sutura perprofunda disjuncti, ultimus major, sed lente accres- cens et antice ne minime dilatatus; apertura obliqua, ovalis, margi- nibus vix callo junctis. Diam. 5!/5, alt. 11/5 mm. Suecia ad Ronneby; Norvegia in reg. Gudbrandsdal (B. ESMARK.) Planorbis (Gyraulus) tetragyrus nov. sp. Testa utringue plana, medio aqualiter impressa, vix striatula, fulvo-einerea; anfr. 4, primi regulariter, ultimi sat celeriter accres- centes, convexi, sutura profundiuscula disjuncti, ultimus supra con- vexus, infra vix convexiusculus, ad basin obsolete obtuse angulatus, antice non dilatatus, ad aperturam breve descendens; apertura parum obliqua, obsolete angulato-ovalis, marginibus parum curvatis. Diam. 31/,—4, alt. 1—1!/, mm. Dalmatia ad Sign. (PARREYSS ex.) För att åskådliggöra dessa nya Gyraulus-arters inbördes ställning och förhållande till de öfriga mom den paläoarktiska regionen förekommande arter och former af denna svåra och ' 64 C. A WESTERLUND, MALAKOLOGISKA BIDRAG. formrika grupp, meddelas en öfversigt af hittills inom det stora området beskrifna arter: Gyraulus AG. HARTM. + Anfractus lente vel regulariter acerescentes, ultimus non dilatatus. +) T. subtus late concavo-umbilicata. Pl. gredleri E. A. BIELZ. — Tirolia, Norvegia, Suecia bor. Pl. rossmessleri (AUERSW.) RoSSM, — Germania. Pl. arcticus BECK. — Grönlandia, Norvegia, Lapponia, Sibiria. Pl. borealis (LOVÉN) WEST. — Suecia bor. et media, Norvegia, Sibiria. | v. flexus WEST. — Lapponia, Norvegia. v. angigyrus WEST. — Norvegia. Pl. limophilus. WEST. — Suecia, Norvegia, Tirolia. Pl. erosseanus BOURG. — Gallia, Helvetia, Tirolia, Dalmatıa. Pl, devians PORRO. — Helvetia, Bavaria, Italia bor. Vv. euphraticus Mouss. — Euphrat. Pl. deformis HARTM. — Helvetia, Bavaria. v. tenellus HARTM. — Helv., Bav. Pl. arcilini BoURG. — Gallia. Pl. intermixtus Mouss. — Mesopotamia infer. "") T. subtus plana, vix centro impressiuscula. Pl. concinnus WEST. — Suecia, Norvegia. ++ Anfractus celeriter accrescentes, ultimus maximus, dilatatus. ") T. subtus ceoncavo-umbilicata. bourguignati Mot. — Gallia, Bavaria. v. paladilhi Moit. — Gallia. . socius WEST. — Suecia, Hungaria. . numidicus BOURG. — Algeria, Sicilia. Pal. Pi. ) T. subtus subplana vel centro impressa. strömt WEST. — Norvegia, Fennia, Sibiria. Forma membranaceo-carinata. albus Lin. — Europa. v. hispidus DRAP. v. cinetutus WEST. — Suecia, Norvegia, Sibiria. Forma dravinus GREDL. in sched. — Tirolia. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 65 v. lemniscatus HARTM. — Helvetia, Suec., Norv., Sibiria. v. gothicus WEST. — Suecia. ‘v. draparnaldi JEFFR. — Britannia, Dania, Suecia, Gallia, Germania. v. stelmachoetius BOURG. — Gallia bor., Belgia. v. depressus WEST. — Norvegia. Pl. infraliratus WEST. — Sibiria. +tr Testa parvula, non clathrata; anfractus sat celeriter aceres- centes. — Species (una excepta), meridionales. Pl. stossichi CLEss. — Dalmatia. Pl. glaber JEFFR. — Europa. v. thermalis WEST. — Carinthia (in thermis ad Villacherbad.) Pl. tetragyrus WEST. — Dalmatia. Pl. agraulus BOURG. — Algeria. Pl. piscinarum BOURG. — Provinci® danubial. infer. Pl. hebraicus BOURG. — Syria. Pl. eques EHRENB. (pullus Pl. cornus EHRB., nee BROGN.) — Aegyptia. Pl. janinensis Mouss. — Epirus. Pl. brondeli BouURG. — Algeria. Planorbis complanatus L. var. kobelti HAZAY in sched. Anfractus ultimus supra convexus, extus depressus, subtus pla- nus, ad marginem impressiusculus. Hungaria (HAzayv); Gallia ad Troyes (PARR. ex.); Dania ad Holsteinborg (STEENBUCH). Pomatias apistus nov. sp. Testa umbilicato-perforata, conoidea, acuminata, pellucida, lute- scenti-cornea, sericina, hine inde subaureomicans, brunneo-trifasciata, fascia media tenuiore, suturali in maculis majoribus soluto; ubique subzequaliter costata, costis albis, distantibus, valde sinuosis et obli- quis, interstitiis dense argute striatis; anfr. 8, superi ceylindracei cxeteri perconvexi, sutura profunda disjuncti, ultimus major, antice lente accrescens; apertura rotundata, peristomate simplici, in pariete longe disiuncto, acuto, margine columellari paullisper depresso et patulo, ne minime auriculato. ” Alt. 71/5, diam. 3 (cum apertura 4) mm. Syria? (PARR. ex.) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 4. oO 66 C: A. WESTERLUND, MALAKOLOGISKA BIDRAG. Denna art är närmast beslägtad med Pom. striolatus PORRO (i Italien och på Sicilien) och Pom. isselianus BouRG. (i Frank- rike och Italien), isynnerhet med den sistnämnde, från hvilken den dock, som af diagnosen synes, är tillräckligt afvikande, för att förtjena uppställas såsom en egen art. Men just genom” denna förvandtskap, blir den uppgifna fyndorten tvifvelaktig. Pomatias henrice Strob. var. lissogyrus mh. Testa turrita; anfr. 8—10, convexiusculi vel medio tumiduli vel subplani, ad suturam impressam sepius distincte angulati, superi politi, cornei, ceteri cinerei, omnes l@ves vel vie sub valido lente hine inde striatuli, ultimus sepius circa umbilicum subcarinatus, sub carina planus; apertura rotundata, palatum jecinoris colore, numquam inerassatum; peristoma continuum duplex: margo interior eireularis, jeeinoris colore, exterior biauriculatus expansus (numquam reflexus), albus. Alt. 10—11, diam. 3\/, (cum apert. 41/,) mm. Italia, Val Seigena, Trentino (Napol. PIn1.) Diagnosen är ordagrant lika med L. PFEIFFERS diagnos på P. patulus DR. $ henrice STROB. i Monographia Pneumonopomorum och med GREDLERS (tyska) pa Pom. henrice STROB. i Tirols Conchylien, utom de kursiverade orden, hvilka tillhöra den här framställda varieteten. I dessas ställe heter det i artdiagnosen: anfr. medii regulariter albo-costulati, cinerei, inferiores subleves, cinerei; I. 7Y,—11, d. 3—4 mm. | I Malacologia Trentina p. 18 beskrifver STROBEL 1851 från Tirol Pom. henrice, dock under uttalande af den förmodan, att den måhända blott är en öfvergångsform till eller en lokalform af Pom. patulus DRAP. I Monogr. Pneum. 1852 upptager också PFEIFFER den nya arten blott såsom varietet af Pom. patulus, men GREDLER bibehåller arten i Tirols Conchylien 1856, emedan den skiljer sig genom sin grå färg, mindre hvälfda vindningar och plattade kölkantade bas. Härvid råder dock det högst anmärkningsvärda förhållandet, att icke blott dessa erfarne och skarpsynte malakologer, utan alla, från och med MENKE (1830) och ROSSMÄSSLER (1837) till och med PINnI (1878), under namnet Pom. patulus samman- blandat två i sa hög grad olika arter, att de tillhöra helt skilda ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 67 orupper inom slägtet och hvilka äfven till storlek och hela sitt yttre äro mycket olika. Detta är så mycket anmärkningsvärdare, som den äkta patulus icke blott finnes i södra Frankrike, utan öfverallt der den andra arten förekommer. Jag blef först upp- märksam härpå, då jag 1872 fann båda tillsammans ytterst ym- niga på en trädgårdsmur utanför Triest, hvarefter jag i alla skrifter och alla samlingar fann dem lika mycket sammanblandade. Den nya arten har jag beskrifvit i Nachrichtsblatt der Malak. Ges- 1878 p. 109 under namn af Pom. plumbeus. Sålänge jag endast hade STROBEL'S, PFEIFFER'S och GREDLER'S beskrifningar att rätta mig efter, sa tviflade jag icke ett ögonblick att henrice och plumbeus voro väl skilda arter, den förra utmärkt genom sin grå färg, mindre hvälfda vindningar och plattade kölkantade bas, den sednare genom blygrå eller rödbrun färg, starkt hvälfda vindningar, skilda af en djup söm, och fullkomligt runda bas; men sedan jag helt nyligen af Pater VINCENZ GREDLER erhål- lit ett större antal ex. af Pom. henrice, har jag blifvit tveksam, emedan de icke hålla allt hvad diagnoserna lofva. Den här beskrifna var lissogyrus, som Sign. PINI sändt mig såsom Pom. henrice, uppfyller bättre fordringarne på denna art, utom deri, att den har alldeles slätt skal, och icke »anfr. medii regulariter albo-costulati». Valvata glacialis nov. sp. Testa ovato-conoidea, calcarea, regulariter pulchre transversim ‚striata; anfr. 5, perconvexi, eylindracei, sutura perprofunda disjuncti, ultimus plus minus et sape longe solutus; apertura subeireularis vel superne obsolete angulatus; umbilicus eylindrieus, omnino per- spectivus. Long. 5, diam. ad basin 41/, mm. Suecia, subfossilis in argilla glaciali Scanie (baro CL. KURCK.) Från alla hittills kända Valvater skiljer sig denna genom dess fullkomligt cylindriska (jemnbreda, starkt konvexa) vind- ningar, mycket djupa söm, starka tendens till skalariditet, så att den siste vindningen sällan. berör den föregående (blott hos mycket unga exemplar tangerar han denne), utan är vanligen 68 C. A. WESTERLUND, MALAKOLOGISKA BIDRAG. till sin hela längd skild, liksom hos den grekiska Helix rupestris — chorismenostoma BLANC och hos monströsa former af Plan. albus m. fl. Var Valvata synes föröfrigt hafva sin naturliga plats emellan V. antigua Sow. och V. alpestris. Amnicola marginata nov. Sp. Testa vix rimata, ovata, loevigata vel vix sub lente tenuissime striatula, opaca, einereo-albida, apice acutiusculo; anfr. 4, convexi, ad suturam truncatuli, penultimus antepenultimo triplo major, ultimo duplo fere angustior; sutura impressa, fere ad totam longitudinem distinetissime marginata; apertura rotundato-ovata, superne obtuse angulata, dimidiam testa longitudinem fere superans, marginibus in pariete continuis, exteriore recto, acuto, columellari ee. rimam subtegente. Long. 13/,, diam. 1 mm. Gr&cia ad Avlochades (JOSEPH. THIESSE et H. BLANC.) Det mycket stora antal exemplar jag i flera sändningar er- hållit af denna lilla snäcka har satt mig i tillfälle att på det nogaste lära känna densamma. Redan dess yttre är utmärkt senom sitt släta skal och sin färg såsom mattslipadt glas och utom öfriga karakterer är den särdeles genom sin i hög grad tyd- ligt kantade söm utmärkt från de några och 60 arter, som äro beskrifna af detta slägte. Amnicola filiola nov. sp. Testa ovato-conica, vix rimata, nitidula, subtilissime striata> llide vir bpellucida; spira br | btusa; anfr. 4! pallide virescens, subpellucida; spira breve conica, obtusa; anfr. 4°/,» convexi, sutura perspieua disjuncti, penultimus praecedenti duplo major, ultimus penultimo duplo latior, brevis, antice longitudine latitudini aequalis; apertura rotundato-ovata, peristomate continuo parieti appresso, margine exteriore recto, columellari vix vel angus- tissime reflexiusculo.. Long. 2, diam. 1!/; mm. Gracia, Patras, Fonte Salevale (H. BLANC.) Från Dalmatiens A. virescens KÖST., som den närmast lik- nar, skiljes denna art genom ett större antal vindningar, oaktadt den är mycket mindre, den siste kortare och icke bukig, söm- men icke djup och rännlik, spindelkanten knappt tillbakaviken 022S. v2 Hydrobia hesitans nuv. sp. Testa sepius rimato-perforata, conoideo-elongata, apice obtusi- usculo. striatula vel albida vel pallide cornea, 'superne sapius limo ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 69 atro inquinata, opaca; anfr. 5, perconvexi, ad suturam profundis- simam, canaliculatam truncatuli, ultimus latus, brevis, interdum a ceteris solutus; spira elongata, conoidea; apertura rotundato-ovalis, ad summum obtusissime angulata, peristomate recto. Long. 2/4, diam. 11/, mm. Gra&cia, Santa Maura, Megali Vressi (H. BLANC.) 70 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 2.) Från Societe des Sciences de V Yonne i Auwerre. Bulletin, Vol. 33. Från Academie des Sciences, Belles Lettres & Arts i Lyon. Mémoires. Classe des lettres, T. 18. » » » sciences, T. 23. Från Société Linneene i Lyon. Annales, T. 24—25. Från Societe d Agriculture, Histoire Naturelle i Lyon. Annales, (4) T. 10. (5) T. 1 & Atlas. Frän Association des Amis des Sciences Naturelles i Lyon. Compte rendu, 1878/79. Frän Academie des Sciences & Lettres i Montpellier. Mémoires. Section des sciences, T. 9: F. 3. » » de médecine, T. 5: F. 2. » » des lettres, T. 6: F. 4. Fran Societe des Sciences i Nancy. > Bulletin (2) Fasce. 10—11. Från Academie des Sciences, Inscriptions & Belles Lettres i Toulouse. Mémoires. (8) T. 1: 1-2; 2: 1. Från RB. Istituto d’Incorraggiamento alle Scienze Naturali etc. i Napoli. A, ON ll. Från RB. Istituto di Scienze, Lettere & Arti i Venezia. Memorie, Vol. 20: P. 2-3; 21: 1. Atti (5) T. 4: Disp, 10; 5: 1-10 & Atlas; 6; 1-10. Frän Medicinisch- Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Denkschriften, Bd. 1: Abth. 2. Text & Atlas. Zeitschrift, Bd. 14: Suppl. Heft. 1; 15: H. 1. (Forts. å sid. 84.) 71 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 4. Stockholm. Bidrag till kännedomen om Skandinaviens Graptoliter. 15 Pterograptus, ett nytt graptolitslägte. Af GERHARD HOLM. Då Graptolitpolyparierna efter djurens död inbäddades i bottenslammet, måste de naturligtvis i de flesta fall komma att intaga en sådan ställning, att de med sin största yta kommo att hvila pa hafsbottnen. Allt efter polypariernas olika form, upp- kommo då olika lägen, och kunna, hvad de greniga formerna angår, följande trenne fall urskiljas. 1.) Sådana former, hos hvilka under lefvande tillståndet alla grenarne voro utbredda i ett plan så beskaffadt, att poly- pariet genom detsamma kunde klyfvas i tvenne fullkomligt lika, grenarna på längden delande, hälfter, såsom t. ex. hos slägtet Didymograptus, måste inbäddas i sådan ställning, att samtliga förgreningar och hydrothece sammantrycktes från sidan, samt vid skiffrarnes klyfning efter skiktytorna blefvo synliga i profil. Studiet af hydrothec&e och förgreningarne hos dessa är derföre lätt. 2.) De visserligen i ett plan utbredda formerna, men med grenarna så ställda, att ett plan, som klyfver hvar och en gren för sig, var vinkelrätt mot hela polypariets plan, inbäddades och sammantrycktes pa sädant sätt, att förgreningen lätt kan iakttagas samt äfvenledes hydrothece på grenarnes yttre, fria delar, hvilka senare lätt kunde vrida sig så, att grenarnes 72 HOLM, SKANDINAVIENS GRAPTOLITER. sidoytor kommo att ligga horizontelt. Dessa äro da likasom i förra fallet sammantryckta från sidan samt synliga i profil. Hvdrothec® pa de proximala delarna af grenarne deremot hvilka senare genom föreningen sinsemellan, samt kanske genom större fasthet, !) höllos i sin naturliga ställning, sammantrycktes fran ryggsidan och den polypbärande sidan, således i en sådan ställ- ning, att de vanligen äro svåra eller omöjliga att jakttaga annat än i undantagsfall. Härtill torde äfven bidraga, att, vid klyfningen af en skifferplatta med 1i dylik ställning inbäddade Graptoliter, den cellbärande sidan kommer att starkast häfta vid stenen, så att i de flesta fall endast dorsalsidan blir fri. Hit höra t. ex. slägtena Tetragraptus och Dichograptus med en del närstående former. Dessa mänggreniga formers centrala del, af HALL ?) benämnd »the funicle», skall enligt honom och öfriga författare karakteri- seras af att celler helt och hållet saknas på densamma. I fall celler på denna del skulle finnas, måste de, såsom jag ofvan visat, vara ytterst svara att iakttaga. Att de emellertid äfven derstädes i många fall, om ock ej alltid, torde finnas, anser jag mig kunna antaga af flera grunder. Dels saknas ju funikeln hos Didymograp- tus och andra slägten, hos hvilka de äldsta, från sikulan utgående cellerna på grund af inbäddningsställningen med lätthet kunna iakttagas, dels har jag pa en art af slägtet Schizograptus NICH., af mig funnen i Norge, kunnat tydligt iakttaga hydrothec® på funikeln. Exemplaret ligger i en skifferplatta, sasom vanligt endast med dorsalsidan synlig på grenarnes äldre del och cellerna dolda i skiffern. Då emellertid peridermet såsom en tunn hinna af svafvelkis omgaf den till ett löst kolartadt ämne förvandlade !) Hos några former af Fam. Dichograptide (Larw.) träffas någon gång be- varad en hinna utspänd mellan grenarnes proximala delar, samt till och med långt utlöpande på desamma »The central disc» HALL, som i högst väsendt- lig grad torde hafva bidragit att hålla dem i deras naturliga läge. Se: HALL, Graptolites of the Quebec Group (Montreal 1865) Pl. 6-9. Sjelf har jag iakttagit en dylik hos en Tetragraptus (?) frän Hunneberg, tillhörande Natur- historiska Riksmuseum i Stockholm. 2) Loc. eit. sid. 19. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 73 Graptoliten, kunde detta senare lätt med en borste fullständigt bortskaffas. Jag upptäckte då en liten hydrotheca i aftrycket, ett litet stycke på hvardera sidan om sikulan, nära intill för- greningspunkten. Afvenledes vill jag påpeka Dichograptus (Loganograptus) Milesi HALL!) der på tre af de sekundära grenarne, som vanligen hos närstående arter bruka räknas med till funi- keln (i dessa fall således grenig), cellerna äro mycket tydliga. Dessa grenar synas, att döma af figuren, hafva vridit sig och hydrothec&e derigenom blifvit synliga. Att såsom LAPWORTH uppställa Dichograptus (J.oganograptus) Milesi HALL såsom typ för ett nytt slägte pa grund af dellers förekomst pa dessa gre- nar, anser jag derföre mindre lämpligt. ?) Huru vida den sa kallade funikeln hos Cenograptus gracilis HALL 3) och andra arter af detta slägte är försedd med hydro- thec&, kan jag ej afgöra, då jag ej varit i tillfälle att granska någon art af detta slägte, ehuru det synes mig vara långt ifrån omöjligt. ; 3.) Graptoliter, som haft grenarne utbredda i rummets trenne dimensioner äro slutligen till förgreningssättet och gre- narnes ställning till hvarandra betydligt svårare att utreda. Vid inbäddningen kommo grenarne tillfölje af sin spänstighet vanli- gen ej att ligga i ett och samma plan, samt kunna således vid skifferns klyfning ej fullständigt framträda. Polypariernas fina, vid inbäddningen föga fasta grenar, kunde ej hvila jemnt på bottnen, utan lupo fara att afbrytas och skingras, så mycket mera som det fullständiga inhöljandet i slam hos dessa måst försigga långsammare. Efter inbäddningen kunde grenarne lätt genom slammets tyngd böjas ur sitt läge eller krossas. Härigenom omöjliggöres i de festa fall att få en fullständig, klar och tydlig bild af Graptolitpolypariet. 1) Loe. eit. sid. 20 fig. 27. 2?) LAPworTH, On an improved Classification of the Rhabdophora. Part. II. Geolog. Mag. Vol. X (1873) Table I. (sid. 555). 3) HALL, J. Palsontology of New-York. Vol. I. Pl. 74, fig. 6a—bd., sid, 274. Albany 1847. 74 HOLM, SKANDINAVIENS GRAPTOLTITER. Endast ett sorgfälligt studium af ett rikt material samt framför allt upptäckten af något genom en. händelse ovanligt väl och i någon fördelaktig ställning bevaradt exemplar kan i detta fall sprida klarhet öfver ställningsförhällandena. I »Veiviser ved Geologiske Excursioner i Christiania Omegn» !) anför KJERULF Graptolithus gracilis HALL var. såsom en Norges tillhörighet. Under min vistelse vid Universitetet i Kri- stiania, såsom Letterstedtsk stipendiat, vårterminen 1877, fick jag genom Herr Professor KJERULF'S välvilja tillfälle att studera det material, tillhörande universitetets geologiska samlingar, som lag till grund för den i »Veivisern» lemnade fossilkatalo- gen. Efter sorgfälligt studium af det exemplar, efter hvilket KJERULF bestämt »Graptolithus gracilis Hall var.», fann jag, att med var nuvarande kännedom om HALLS Graptolithus gra- eilis, det samma ej gerna kunde föras till denna art, samt ej heller inrymmas i något för mig bekant slägte. Originalexemplaren till Graptolithus gracilis KJERULF afteck- nades af mig, samt erhöll jag välvilligt af Herr Professor KJERULF tillåtelse att teckningarna vid tillfälle offentliggöra. Pterograptus nov. gen. (nteo0v, en fjäder.) Från sikulans större ända utgå tvenne primära, Monoprio- nidiska, under hela sin längd, på den från sikulan vända sidan, hydrothec® bärande grenar. Från dessa utgå från mynningsvinkeln af ett antal närmast sikulan liggande hydrothece, secundära, äfven under hela sin längd cellbärande, ej vidare förgrenade grenar, hvarannan böjd till höger, hvarannan till venster från ett genom de primära grenarne lagdt plan, med den cellbärande sidan ständigt vänd såsom hos de primära grenarne från siku- lan mot detta plan. De tvenne från två grannceller utgående sekundära grenarne vända derföre sin cellbärande sida åt mot- satt håll, men mot hvarandra. !) Universitetsprogram for andet Halfaar 1865. Christiania 1865. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881. N:o 4. 75 Detta slägte måste inrymmas i familjen Dichograptide, och torde i LAPWORTH'S uppställning !) böra få sin plats näst efter Didymograptus. Det kan sägas vara en Didymograptus från hvar och en af hvars äldsta hydrothec& sekundära, ej vidare de- lade, grenar utgå, hvarannan åt ena, hvarannan åt andra sidan, med hydrothece i förhållande till siculan ställda såsom hos Di- dymograptusartens grenar. Da hos slägtet Didymograptus gre- narnes divergens är i hög grad vexlande och, ehuru den är kon- stant hos olika arter, en serie af olika divergenser af slägtets olika arter kan uppställas, torde densamma ej böra läggas till grund för slägtkarakterer. Den här nedan beskrifna kan förliknas vid en stämgaffellik Didymograptus, i det de primära grenarne, vid utgångspunkten divergerande 50—60°, snart böja sig så att de blifva nästan parallela. Att arter med mer eller mindre än 180° eller med 180” divergerande primära och sekundära grenar samt möjligen kom- binationer med olik divergens hos de primära och de sekundära grenarne kunna komma att anträffas, är högst sannolikt med kännedomen om Graptoliternas formrikedom, hvilken årligen växer med det noggranna studiet af denna länge försummade Srupp-. För närvarande är af denna typ endast en art med säker- het af mig känd. En af LAPWORTH beskrifven, men af honom till slägtet Piilograptus HALL hänförd Graptolit synes mig dock med största sannolikhet böra föras hit, hvarom vidare längre ned. Slägtet skulle i sådant fall representeras af en norsk och en engelsk art. Slägtskap. Det slägte af familjen Dichograptide, som sy- nes stå Ptierograptus närmast, är utan tvifvel Trichograptus NICH. Dock anser jag mig, med den ringa kännedom, vi hafva om den art Trichograptus fragilis NICH. på hvilken detta slägte af NICHOLSON är grundadt, !) icke kunna till detta hänföra 1) Loc. cit. Table I. (sid. 555). !) NicHoLson. Notes on the Correlation of the Graptolitie Deposits of Sweden with those of Britain. Geol. Mag. New Ser. Dec. Il. Vol. III, (1876), sid. 248. PI. IX, fig. 2—2a. 76 HOLM, SKANDINAVIENS GRAPTOLITER. den nedan beskrifna arten. Enligt NicHoLson’s'diagnos är Tri- — chograptus äfvenledes bilateralt symmetrisk. Från tvenne mono- prionidiska, från den större ändan af sikulan utgående primära grenar, utvexa från den hydrothec&e bärande sidan sekundära gre- nar. Enligt figuren synas dessa dock ej utgå från hvarje cell på den närmast sikulan liggande delen af de primära grenarne, samt ej heller varit ställda såsom hos Pterograptus, utan poly- pariets samtliga grenar legat i ett genom de primära gående plan. Med vissa slägten af familjen Leptograptide visar Ptero- graptus en habituel likhet, nemligen med slägtena Amphigraptus och Cenograptus, men de skiljas lätt genom familjekaraktererna, framför allt genom grenarnes olika utgångspunkt från siculan hos dessa tvenne slägten. Hos Cenograptus ligger den nemligen i sikulans centrala del. Man kan emellertid säga, att Ptero- graptus blifvit sammanblandad med det senare af dessa slägten. HALL har nemligen sedermera uppställt sin Graptolithus gra- cilis sasom typ för slägtet Cenograptus.?) Den norska varie- teten af Grapt. gracilis, efter KJERULF’S bestämning, skulle sa- ledes äfven höra till detta slägte. 2) Twentieth Report of the State Cabinet, 1868. a N ERTL NEE GET en er 2 Ex ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 77 Pterograptus elegans nov. sp. 1865. Graptholitus gracilis KJERULF, TH. Veiviser ved geol. Excursioner i Christiania Omegn, sid. 4. Biol. 2; Fig. 2. Fig. 3. Fig. 4. Fig. 1—4, Pterograptus elegans nov. sp. Fig. 1, skematisk framställning af förgreningen, jemte diagram af grenarnes ställning. Fig. 2—3, de båda af- tryeken af exemplaret A. Fig. 4, Hydrothec. De från en temligen liten sikula utgående tvenne smala pri- mära, under hela sin längd cellbärande, grenarne divergera i början omkring 50—60°, men böja sig sedermera inåt, så att de blifva parallela, samt slutligen något konvergerande. Från mynningsvinkeln af hvar och en af de 7 äldsta cellerna på hvar- dera af de primära grenarne utgår en enkel, ej vidare förgrenad, sekundär gren af samma beskaffenhet och styrka, som de primära, hvarannan riktad till höger, hvarannan till venster från ett genom dessa senare lagdt plan, samt med dessa och med detta plan bil- dande en föga stor vinkel, som är störst hos de närmast proximala ändan utgående. De sekundära grenarne cellbärande på inre sidan, som vetter mot detta, polypariet delande plan. Hydrothec® under hela sin längd fria, till antalet på de primära grenarne omkring 10 stycken, på de sekundära ej fullt detta antal, på en längd af 10 mm., för öfrigt öfverensstämmande. Thekans fria kant och inynningskanten rak. Den förras vinkel med grenarnes axel 15 — 20°, den senares 855—105". Aperturalvinkeln 75—390”. 78 HOLM, SKANDINAVIENS GRAPTOLITER. Beskrifning. De båda exemplar, efter hvilka beskrifningen är gjord, ligga bredvid hvarandra i ett och samma, skifferstycke, som genom klyfning delats i tvenne plattor, så att fragment och aftryck af de till svafvelkis förvandlade polyparierna förekomma i båda plattorna, som derigenom på ett utmärkt sätt fullständiga hvarandra och tillsammans lemna upplysningar, genom hvilka man kan sluta sig till de sekundära grenarnes ställning. A). Det fullständigaste exemplaret fig. 2—4, är delvis, den proximala delen, bibehållet i relief. Polypariet fint, med smärta, under hela sin längd jemnbreda grenar. Sikulan fin, temligen liten, !/, mm. lång. Dess yttersta, fina spets saknas, och har ursprungligen troligen varit något längre än den nu synes. De primära grenarne cellbärande under hela sin längd. Man kan saledes icke anse någon viss del som en s. k. funikel, som upp- gifves förekomma hos en del greniga slägten. På den bäst be- varade, ehuru ej fullständiga grenen, räknas 18 hydrothecee. "Dessas antal på 10 mm. omkring 10. De primära grenarne bilda närmast utgångspunkten med hvarandra en vinkel af 50 — 60", men blifva snart parallela, samt slutligen till och med något konvergerande. Ur vinkeln af 7 på hvarandra följande celler, från sikulan räknadt, på hvardera af hufvudgrenarna, ut- gar en sekundär gren, som ej vidare förgrenar sig, af ungefär samma tjocklek som de primära, samt äfvenledes på en sida bärande hydrothec& till formen öfverensstämmande med hufvud- srenarnes. Vid granskning af de båda skifferplattorna har jag funnit att hvarannan af de tillsammans 14 sekundära grenarne i den ena plattan äro otydligare än i den andra, samt att ett par till och med ej lemnat spår efter sig i den ena, då de i den andra äro tydligt bibehållna. Åfvenledes vän- der hvarannan gren dorsalsidan uppåt, hvarannan den hydro- Ahoass förande sidan. Detta synes bäst närmast utgångspunkten, der grenarne under ett stycke äro bevarade i relief, samt till- följe af sin fasta vidfästning hafva bibehållit sin naturliga ställ- ning, under det att deras yttre del ’är vriden så, att de der plattryckta grenarnes celler på skifferns klyfningsyta äro synliga ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 79 i profil. Af det ofvan anförda har jag vågat draga den slut- sats, att de sekundära grenarne utgått från cellerna och varit riktade, hvarannan till höger, hvarannan till venster, från ett genom de primära grenarne lagdt plan, samt att hydrothecee städse varit vända mot detta plan eller, hvad som är mera tro- ligt, mot en genom sikulan dragen, de primära grenarnes diver- gensvinkel halfverande linie, polypariets hufvudaxel. Fig. I framställer i en skematisk teckning huru polypariets form torde hafva. varit i ej sammanpressadt tillstånd, samt ett diagram öfver orenarnes ställning. Då inbäddningen och sammantryckningen af det andra, fullständiga exemplaret, jag haft tillfälle att granska, temligen öfverensstämmer med det nyss beskrifna, så synas de närmast sikulan utgående sekundära grenarne hafva med hvar- andra bildat en mindre vinkel än de primära och grenarnes dia- ‘gramm således komma att bilda en linsformig figur. Härigenom blir klart hvarför polypariet, då de båda primära grenarne hänga tillsammans, vid inbäddningen nästan alltid blifvit från sidorna hoptryckt, så att samtliga de sekundära grenarna i skiffern till hvarandra intaga parallel ställning. Då enstaka afbrutna pri- mära grenar, bärande sekundära, anträffas, eller de primära gre- narne äro brutna, ligga de inbäddade i skiffern i helt annan ställ- ning. Från primära grenen, hvars celler då äro otydliga eller helt utplånade genom sammantryckning från dorsalsidan, utgå 1 detta fall de sekundära fjäderformigt, hvarannan till höger, hvar- annan till venster, visande cellerna i profil. !) Antalet hydro- thece på de sekundära grenarne något mindre, eller på 7 mm. ej fullt 7 stycken. Thec&e fullkomligt fria eller närmare gre- narnes spetsar kanske något obetydligt täckande hvarandra; så väl thekans fria kant som mynningskanten rak; den förra med grenens axel bildande en vinkel af 15—20°, den senare med densamma 95—105°. Aperturalvinkeln 85—90°. Alla grenarne !) Se: Hopkınson, JOHN and LAPWORTH, CHARLES. Descriptions of the Grap- tolites of the Arenig and Llandeilo Rocks of St. David's. Quart. Journ. of Geol. Soe., Vol. XXXI (1875). Pl. XXXVII, fig. la, de båda öfversta gre- narne, 30 HOLM, SKANDINAVIENS GRAPTOLITER. jemnbreda, deras bredd öfver spetsen af hydrotheca !/; mm., öfver | desammas bas !/.—!/. mm. Polypariets storlek från sikulans | spets till längsta grenspetsen 27 mm., dess största bredd 10 mm. 3 B.) Det andra exemplaret visar icke förgreningen så tyd- ligt, då en Didymograptus lagt sig öfver och förstört sikulan | samt utplånat en del af grenarnes utgångspunkter. På den ena primära grenen kan man dock iakttaga sex sekundära grenar, ut- | gäende från lika många på hvarandra följande hydrothece, och | förhållandena synas visa att en gren måste saknas, så att äfven detta exemplar synes hafva haft sju sekundära grenar på hvardera sidan om sikulan, ett antal som således tyckes vara konstant samt | för arten utmärkande. Hos detta har en aperturalvinkel af 75 —80” stundom iakttagits, och vinkeln mellan axeln och thekans mynningskant är stundom 85—90°. Horizont och förekomst. De beskrifna tvenne exemplaren äro enligt bifogad etikett från Kristiania, men utan närmare angifvande af fyndort. Ett tredje fragment ligger under samma etikett. I samma skifferstycke som de förra iakttogos fragment af arter tillhörande slägtena Climacograptus och Didymograptus, af detta. senare slägte såväl raka som stämgaffellika. Tvenne fragmentariska exemplar af denna art i samma slags skiffer och ledsagade af samma arter, båda från Kristiania, det ena från Akersbakken, det andra från Galgberget, har jag äfven sett der- städes. Sjelf har jag insamlat arten i talrika, ehuru föga goda | exemplar, i dylik svart lerskiffer tillsammans med ofvan uppräk- nade Graptolitslägten, samt dessutom en Diplograptus, i högar af uppbruten skiffer i närheten af nya Rigshospitalet och Dalehaugen i Kristiania. I stycken af samma skiffer i dessa högar har jag äfven funnit en Phyllograptus liknande Ph. typus HALL. Att dömma af de arter i hvars sällskap Pierograptus elegans före- kommer, torde den tillhöra nedersta delen af de på Orthocer- kalken hvilande Graptolitförande skiffrarne, af KJERULF benämnda »Öfre Graptolitskiffer» samt betecknade med »Etage» 3 B.!) 1) Mellersta Graptolitskiffern i Norge innesluter i sig flera på hvarandra föl- jande faunor. Likasom i Skäne förekommer äfven derstädes slägtet Phyllo- Ze ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 81 Pterograptus? acutus Hopk. 1879. 1875. Piilograptus acutus HOPK. HOPKINSON, J. and LAP- WORTH, CH. Description of the Graptolites of the Arenig and Llandeilo Rocks of St. David's. Journ. Geol. Soc. Vol. XXXI. (1875) 31.276622 BI RRXV IE fe la Ib. Ptilograptus acutus, HOPKINSON torde utan tvifvel vara att räkna till slägtet Pierograptus. HOPKINSON upptager arten under slägtet Piilograptus på grund af den förgrening han hos den- samma trott sig hafva funnit, hvilken skulle paminna om den hos Piilograptus plumosus HALL. Han anmärker dock att den i åtskilligt väsendtligt skiljer sig från denna art, som är typen för slägtet Pilograptus HALL,!) såsom deri, att de yttersta grenarne ej äro smalare än de som bära dem. Vidare, och hvad som är vigtigare, hydrothec&e äro fullkomligt olika dem hos slägtet Pti- lograptus. Dertill kan läggas, att de sista grenarne, enligt HoP- KINSON'S figur, ej afsmalna mot spetsen som hos Ptilograptus plumosus HALL. Sjelfva origmalexemplaret till HOPKINSON'S figur har jag visserligen ej haft tillfälle att granska, utan är den tydning, jag vågat, grundad pa HOPKINSON’S afbildning af detsamma. Vid en jemförelse mellan denna och figurerna af den ofvan beskrifna graptus i dess nedersta del, såsom nyss är visadt. I sammanhang härmed är det kanske på sin plats att nämna, att några underordnade lager af Grap- tolitskiffer inneslutna i Orthocerkalken i Norge (Kristianiaterritoriet) såsom KJIJERULF och troligen på hans auktoritet LINNARSSON, synas antaga, ej före- komma. (LINNARSSON; G. Anteckningar från en resa i Skånes Silurtrakter år 1874. Geol. För. Förh. Bd II. sid. 266). KJERULF säger nemligen i Vei- viser ved geol. Exceurs etc. sid. 34: »Etagen 3 bestaar af 2 eller 3 Kalkdrag (Orthocerkalk) med mellemkommende Lerskifer (Graptolit-Skifer)». Så vidt mina undersökningar gifva vid handen utgöres Orthocerkalken ikring Kri- stianiafjorden (Kristiania-Slemmestad) endast af en enda, omkring 35 fot mäktig, kalkbank, nederst och öfverst renast samt brytbar i stora block, mellersta delen deremot mera lerhaltig, så att den vittrar ganska lätt och sönderfaller i tunna kalklag samt smärre kalklinser, åtskilda af lameller af grabrun skiffer. KJIERULF'S uppgift om 2 eller 3 »kalkdrag» torde kunna förklaras der- igenom ait han dels sammanblandat den af ANGELIN's så skarpsynta öga urskiljda Ceratopygekalken med Orthocerkalken, dels möjligen förbisett för- kastningar. 1) Harz, J., Graptolites of the Quebec Group. sid. 139. PI. 21, fig. 1—8. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg 38. N:o 4. 82 | HOLM, SKANDINAVIENS GRAPTOLITER. Norska Pterograptus elegans märker man den största öfverens- stämmelse, ifall man bortser från de till höger liggande, små orenar utsändande grenarne, då dessa enligt teckningen ej synas omedelbart utgå från de primära hufvudgrenarne, utan förbin- delse mellan dem saknas. Jag tvekar derföre ej att påstå, att fig. la är tecknad efter trenne i samma stenstycke bredvid hvar- andra liggande, mer eller mindre fragmentariska exemplar, hvilka af HOPKINSON, ehuru han ej kunnat iakttaga de till höger lig- gande grenarnes sjelfva utgångspunkt, dock ansetts såsom ut- görande ett enda upprepadt grenadt exemplar. Ett exemplar torde utgöras af hufvudgrenarne nederst till venster och höger, hvilkas förening tillsammans med sikulan är förstörd, ett af de båda öfversta och slutligen torde den lilla grenen längst till höger vara att anse sasom fragment af ett tredje. Öfverens- stämmelsen med Pierograptus vinner ytterligare stöd derigenom, att, enligt hvad i beskrifningen uppgifves, de: yttersta grenarne utgå alternerande från hufvudstammen, ett förhållande som dock ej tydligt- framgår af figurerna. Hvad horizonten beträffar, så är äfven denna ungefär densamma, hvilket ytterligare måste stärka mig 1 min öfvertygelse. Under namnet Dendrograpsus gracilis HALL har TÖRNQUIST beskrifvit och afbildat en månggrenig graptolit från Skåne, !) hvilken möjligen tillhör slägtet Pierograptus eller kanske till och med är identisk med den norska Pierograptus elegans. Da alla de exemplar, som såväl TÖRNQUIST samt sedermera äfven LIN- NARSSON ?) erhållit varit ytterst otillfredsställande, och TÖRN- QUIST'S figur och beskrifning tillfölje deraf äro föga upplysande, samt jag sjelf ej haft tillfälle att se arten, kan jag naturligtvis 1) TörNavIsT, S. L. Geologiska iakttagelser öfver Fågelsångstraktens Under- siluriska lager I. Akadem. afhandl. Lund 1865. Sid 21, Taf. (2) fig. 13. 2) Loc. eit. sid. 264. LINNARSSON påpekar ock, att man numera med den kännedom man vunnit om HALI's art genom hans senare beskrifningar, svär- ligen kan identifiera TÖRNQUIST'S:art med den af Harz beskrifna. (Samma sida, anm. 1.) t E ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o4, 83 ej våga härutinnan framställa någon mening, utan har endast velat framföra en gissning för att fästa andra paleontologers upp- märksamhet derpå så, mycket mera som horizonten för båda är densamma. LINNARSSON har nemligen lyckats visa, !) att TÖRN- QUISTS lager d, der ifrågavarande art förekommer, ligger omedel- bart ofvanpå Orthocerkalken, således i Skåne är Mellersta Grap- tolitskifferns äldsta lager, likasom i Norge innehållande en med Phyllograptus typus HALL identisk eller beslägtad form. 1) LINNARSSON, G. lakttagelser öfver de Graptolitförande skiffrarne i Skåne. Geol. För. Förh. Bd IV, sid. 234. ; Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 70). Från Museo Publico i Buenos-Ayres. BURMEISTER, H. Description physique de la république Argentine, Tesa Il ös ANS bir Bericht über die Feier des fünfzigjährigen Doctor-Jubileums des Prof. H. BURMEISTER. DBuenos-Ayres 1880. 8:0. '.Frän Hr Dr 8. A. Tullberg. ROSSMANN, J. Beiträge zur Kenntniss der Wasserhabnenfüsse. Gies- sen 1854. 4:0. Smäskrifter, 10 st. Från Hr Professor G. Mitiag-Lefler. HERMITE, OH. Sur quelques. points de la theorie des fonctions. Hfors. 1881. 4:0. Från Föryjattarne. Ericsson, J. Submarine gun. Newyork 1880. Fol. = — 1 Smäskrift. NORDENSKIÖLD, A. E. Vegas färd... H. 3. — 1 Smäskrift. NORDSTRÖM, S. Om Daggmaskens betydelse för växtligheten. Sthm. 1881. 8:0. } ÖLIVECRONA, S. R. D. K. Testamentsrätten enligt Svensk lagstift- mine», Ups. 1880.7.22:0. SAINT-LAGER, Reforme de la nomenclature botanique. Lyon 1880. 8:0. Wırpd, H. Die Temperaturverhältnisse des Russischen Reichs, H. 2. Texte & Atlas. St. Petersb. 1881. 4o & Fol. (6) Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 4. Stockholm. Berättelse om hvad sig tilldragit inom Kongl. Veten- skaps-Akademien under äret 1880—1881. Af Aka- _ demiens ständige Sekreterare afgifven på Högtids- dagen den 31 Mars 1881. Då Vetenskaps-Akademien för ett ar sedan var församlad på detta rum, redogjordes i korthet för fortgangen af den sven- ska expedition, som under ledning af Professorn, numera Friherre NORDENSKIÖLD hade å fartyget Vega för första gången kring- seglat hela den asiatisk-europeiska kontinenten och då åter när- made sig hemlandets kuster. Det må nu, för fullständighetens skull, än vidare erinras derom, att expeditionen, som den 4 juli 1878 från Göteborg anträdde sin långa färd, efter lyckligt full- bordande af sitt ärofulla värf inlopp i Stockholms hamn den 24 April 1880, således efter en bortavaro från fäderneslandet ar nära 1 år och 10 månader, återförande friska och färdiga alla dess ursprungliga deltagare, från den högste till den lägste. Att ett så betydelsefullt och så lyckosamt utfördt företag i den all- männa civilisationens tjenst skulle framkalla de lifligaste sympa- tier inom hela den bildade verlden, och icke minst inom det land, hvarifrån detta företag utgått, var helt naturligt; också slöt sig det sätt, hvarpa expeditionen vid sin hemkomst- blef af landets högsinte Konung och af dess hufvudstad helsad och ärad, värdigt till de hyllningar, som eljest öfverallt, hvarest ex- peditionen under hemfärden gjorde uppehåll, kommo henne till del. En utförlig skildring af expeditionens förlopp och af de iakttagelser, som derunder blifvit gjorda öfver de arktiska regio- nernas naturförhällanden, klimat, växt- och djurlif samt befolk- 86 SEKRETERARENS ARSBERÄTTELSR. ningar, beledsagad af historiska meddelanden om föregäende mera betydande forskningsfärder längs gamla verldens nordkust, håller för närvarande på att, samtidigt på flere europeiska språk, utgifvas af expeditionens ledare Friherre NORDENSKIÖLD, af hvilket arbete tre särdeles lärorika häften redan blifvit för den svenska allmänheten tillgängliga. De rent vetenskapliga fruk- terna af expeditionen, hufvudsakligast innehållande bearbetningar af de vetenskapliga samlingar, som af expeditionen blifvit hem- förda, och hvilkas ansenliga omfattning och värde allmänheten haft tillfälle att uppskatta vid deras offentliga förevisning i en derför nådigst upplåten lokal i Kongl. Slottet, komma att ned- läggas i ett särskildt och fristående verk. När dessa publika- tioner blifvit afslutade,, är dermed expeditionens hela uppgift : fullständigt löst och ett verk fullbordadt, som för all tid kom- mer att intaga ett ärofullt rum i den geografiska forskningens annaler. ; Ett annat betydande arktiskt företag, som redan i Akade- miens offentliga berättelse för förra året omförmäldes, men som numera kommit sitt förverkligande mycket närmare och för när- varande under Akademiens ledning förberedes, är Sveriges del- tagande med åtskilliga andra Europeiska stater i inrättandet in- om de arktiska regionerna af stationer, vid hvilka under loppet af ett år, räknadt från hösten 1882, samtidigt skola anställas regelbundna iakttagelser öfver de meteorologiska, jordmagnetiska och andra till den terrestra fysikens område hörande företeelser, för att dymedelst komma dessa företeelsers allmänna lagar när- mare på spåren. För att ännu vidare, än som skedde vid den för detta ändamål år 1879 i Hamburg hållna internationela kon- ferens, öfverjägga om denna angelägenhet och fastställa en all- män plan för det gemensamma företaget, hölls sistliden höst i staden Bern en andra internationela konferens, vid hvilken Do- centen vid universitetet i Lund Dr A. WIJKANDER, likasom vid konferensen i Hamburg, ånyo var Sveriges ombud, dertill utsedd af Akademien, sedan Kongl. Maj:t täckts af allmänna medel ställa till hennes förfogande ett lämpligt penningbelopp till be- ÖFVERSIGT AF K, VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 87 stridande af ombudets resekostnader. Dels af den berättelse, som Dr WIJKANDER om denna sin resa till Akademien afgifvit, och dels af senare ingångna meddelanden framgår, att hittills följande stater förklarat sig villiga och beredda att deltaga i företaget, nämligen: Österrike genom inrättandet af en station på Novaja Semlja, — Ryssland genom en station vid Lena- flodens mynning och dessutom en filialstation antagligen vid Nischne-Kolymsk vid floden Kolymas utiopp, — Danmark genom en station vid vestkusten af Grönland, — Norge genom en station i Finmarken, hvartill kommer den svenska stationen, som skulle förläggas på Spetsbergen, och derstädes på samma ställe, Mossel- bay, hvarest 1872—73 årens svenska polarexpedition öfvervintrade. Man hyser dessutom förhoppning derom, att Holland skall komma att utrusta en station vare sig vid Beringssund eller i någon annan tjenlig arktisk trakt, äfvensom att Nordamerikas Förenta Stater skola på liknande sätt besätta den för ändamålet särdeles väl- belägna, 1 ishafvet utskjutande udden Point Barrow öster om Beringssund. Om denna anordning ,af stationerna rundt om jor- den på endast 10 till 20 graders afstånd från dess norra pol fullständigt kommer till stånd, och om ett års iakttagelser af den åsyftade omfattningen från dem erhållas, lider det intet tvifvel, att derigenom ett betydligt framsteg skulle vinnas för vår insigt om naturen af de vigtigaste kosmiska företeelser, som för sig gå omkring vår jord. — Till inrättande och underhåll af den svenska stationen på Spetsbergen har en enskild man, Grosshandlanden L. O. SMITH, uti en till Akademien utfärdad förbindelse utfäst sig att bestrida den derför beräknade kost- naden af 60,000 kronor, hvari dock icke är inberäknad trans- porten till Spetsbergen och tillbaka, hvilken Akademien vågat hoppas skulle ombesörjas genom Kongl. Flottans fartyg, hvarom hon ock gjort underdånig framställning till Kongl. Maj:t. Förutom genom nyssnämnda storartade gåfva, har Akade- mien under det förflutna året varit frikostigt ihågkommen af ännu andra enskilda män med donationer af ansenliga belopp för främjande af sina vetenskapliga ändamål. Sålunda har en I 38 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. hennes ledamot med varm hand till Akademien öfverlemnat en summa af 30,000 kronor, som skall utgöra -en stående fond, hvaraf arliga räntan skall under hans lifstid till honom utbe- talas, men efter hans död användas vare sig till prisbelöningar för utmärkta forskningsarbeten inom någon af de fysiko-mathe- matiska vetenskaperna, eller till understöd för främjande af så- dana forskningsarbeten. Vidare har en annan ledamot af Aka- demien, Doktor A. F. REGNELL, som redan förut till Akade- mien skänkt en summa af 15,000 kronor till förvärfvandet af lägenheten Christineberg 1 Bohuslän för inrättande derstädes af en zoologisk hafsstation, nu ytterligare donerat en summa af 25,000 kronor för uppförande vid denna station af en nybyggnad till inrymmande-af aqvarier och för dessas anordnande. | För underhåll af den nämnda stationen vid Christineberg och till bestridande af de med arbetena derstädes förknippade kostnader har Riksdagen på Kongl. Maj:ts derom gjorda nådiga framställning äfven för år 1881, likasom förut för ett par före- gaende år, på extra stat till Akademiens förfogande anvisat ett belopp af 2,000 kronor. Frukterna af den välvilja, som sålunda blifvit både enskildt och från det allmännas sida stationen be- visad, framträda mer och mer uti den stegrade verksamhet, som vid stationen redan utvecklat sig. Under fjorarets sommar blefvo 4 derstädes vigtiga forskningar och rön anställda, af Doktor A. G.- NATHORST öfver de spår, som djur lemna pa hafvets mjuka slambotten, jemförda bland annat med vissa hittills förmodade växtförsteningar; af Docenten T. TULLBERG öfver mollusk-skalets bildning; af Doktor M. B. SWEDERUS öfver vestkustens Tuni- cater, och af Kandid. C. AURIVILLIUS öfver vissa Crustacde- arter. ; Kongl. Maj:t har för öfrigt på Akademiens underdåniga framställning täckts af allmänna medel anvisa dels 1,000 kronor till bestridande af kostnaderna för Riksmusei etnografiska sam- lings nya uppställning, efter det denna samling varit utlånad till den allmänna etnografiska utställningen i Stockholm, och dels 1,250 kronor såsom bidrag till inlösen för Riksmusei räk- NEE EIER or VR ee Tue MEERES: BE Te nn ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 89 ning af en utaf Läroverkskollegan Dr A. VESTERLUND hem- bjuden samling konkylier, sedan museum af sina tillgångar för detta ändamål bidragit med en lika stor summa. På Akademiens underdåniga förord har Kongl. Maj:t af allmänna medel tilldelat Professoren TAMERLAN THORELL 700 kronor till bestridande af kostnaderna för utgifvande af tredje delen utaf hans arbete: »Studi sui Ragni Malesi e Papuani», och Kandidaten C. F. NYMAN 1,200 kronor för utgifvande af fjerde och sista delen af arbetet: »Conspectus Horse europe», samt Docenten HJ. THEEL 1,500 för att dels i Edinburgh full- följa den honom anförtrodda bearbetningen af den samling Ho- lothurier, som af den bekanta engelska expeditionen med far- tyget Challenger hemförts, och dels besöka och taga kännedom om några af de vid Europas hafskuster inrättade stationer för zoologiska undersökningar. Minnesstoden öfver Linné, hvartill medel blifvit genom all- "män subskription inom landet samlade, och som enligt Kongl. Maj:ts bestämmelse skall uppresas i Humlegården, skrider små- ningom sitt förverkligande allt närmare. En af de allegoriska figurerna till detta monument, nämligen den som föreställer zoo- logien, är numera gjuten i brons samt i det närmaste äfven fär- digciselerad, hvarjemte hufvudfiguren, eller Linnés standbild, blifvit under året af Professor FRITH. KJELLBERG slutmodel- lerad och aflemnad till bronsgjutning, som redan blifvit påbörjad. Arbetena med den af Stockholms stad bekostade fotställningen till stoden hafva med den kraft bedrifvits, att icke blott grunden blifvit lagd och den derpa hvilande sockeln och de första trapp- stegen af huggen granit anbragts, utan äfven sjelfva piedestalens hufvudsakliga delar redan blifvit utmejslade i vacker Stockholms- granit och till någon del på sina yttersidor polerade. Den yp- pade svårigheten att på förhand beräkna den tid, som erfordras. för de olika figurernas modellering och gjutning, gör, att den tidpunkt icke kan med säkerhet angifvas, då monumentet skall blifva färdigt till aftäckning; men man synes kunna antaga, att denna tidpunkt icke bör vara mer än två år aflägsen. 90 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. Akademien har låtit sig föredragas följande till henne af- gifna berättelser om resor, som för vetenskapliga ändamål blif- vit utförda: af geologen, Filos. Doktorn A. G. NATHORST om en med mm offentligt understöd företagen resa 1 Tyskland, Schweiz, Oster- rike och England för komparativt geologiska forskningars an- ställande; ee et af e. o. Professorn vid Lunds universitet B. LUNDGREN, som i egenskap af LETTERSTEDTSK stipendiat gjort resor mom Europa för att studera sådana delar af dess kritformation, som stå i närmare sammanhang med de i Sverige förekommande af- ; Stig ÅN delningar af densamma och derföre kunna tjena till säkrare be- stämning af dessas geologiska alder; af Ingeniören IVAR HALLSTRÖM, som, äfvenledes såsom Letterstedtsk stipendiat, besökt Danmark, England, Skottland, | Tyskland och Österrike, för att i afseende på konstruktion och tillverkning i större skala taga kännedom om sådana landtbruks- maskiner, som synas för Sveriges förhållanden användbara; samt med understöd af Akademien: af Filos. Doktorn F. SVENONIUS, som under sistliden som- mar anställt geologiska forskningar i norra Sveriges fjelltrakter; af Filos. Doktorn M. B. SWEDERUS, som vid :Bohusläns kuster fortsatt sina föregaende undersökningar öfver der lefvande arter af enkla Tunikater; N af Filos. Doktorn J. ©. MOBERG, som undersökt lagerfölj- i den inom Skånes kritformation. af Läroverks-Adjunkten K. AHLNER, som längs Skånes, Blekinges och Smålands kuster fortsatt och afslutit de studier öfver Sveriges ulvaceer, som han under loppet af flere somrar, till en del med understöd af Akademien, idkat vid Sveriges vestkust; af Amanuensen vid Upsala botaniska trädgård K. F. DUSÉN, som i Ångermanland och Jemtland fortsatt sina redan föregående ar påbörjade studier öfver de Norrländska torfbildande mossorna; och _ ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 91 af Filos. Kandidaten H. J. JUHLIN-DANNFELT, som under- sökt Diatomacé-floran vid Östersjökusten, från Roslagen till Skåne, samt vid Wenerns stränder. Offentliggörandet af Akademiens skrifter har i vanlig ord- ning fortgått. Af hennes nya Handlingar är det 17:de bandet, eller det för år 1879, inom kort färdigt att utkomma bland all- mänheten, hvarjemte någon del af det 18:de bandet lemnat pres- sen. — Af bihanget till Handlingarne har 5:te bandets senare afdelning redan för åtskilliga månader sedan utkommit, och bör- jan blifvit gjord med tryckningen af 6:te bandet. — Utaf Öfver- sioten af Akademiens förhandlingar föreligger årgången 1879 färdig sedan nära ett år, och årgången 1880 är så nära afslutad, att densamma inom helt kort kan blifva fullständig tillgänglig. — Åfvenså är af arbetet: »Meteorologiska iakttagelser i Sverige», innefattande i sammanställd och bearbetad form de vid statens meteorologiska stationer utförda observationer, det 19:de bandet, för är 1877, inom helt kort tid färdigt att lemna pressen. — Af »Astronomiska iakttagelser och undersökningar på Stockholms “observatorium» är det första bandets 2:dra häfte utkommet, inne- fattande de under år 1874 med meridiancirkeln utförda bestäm- ningar af fixstjernors deklinationer, med hvilket häfte första bandet är afslutadt, sedan 3:dje häftet redan förut utkommit. — Utgifvandet af det utaf framlidne Professoren ELIAS FRIES påbörjade och af hans söner, Professorn THEODOR FRIES och Med. Doktorn ROBERT FRIES fortsatta prydliga svampverket: »Icones selecte hymenomycetum» har så fortskridit, att under året 2:dra seriens 5:te häfte blifvit fullständigt afslutadt, samt det 6:te häftet så nära fullbordadt, att äfven detta bör mom kort blifva för intresserade fackmän tillgängligt. — Dessutom har Akademien särskildt från trycket utgifvit dels den minnes- teckning, som hennes Pr&ses under förra året, Riksantiqvarien B. E. HILDEBRAND, på högtidsdagen föredrog öfver framlidne Rikshistoriografen JONAS HALLENBERG, — och dels, under titel: »Fragmenta silurica e dono Caroli Henrici Wegelin», ett af fram- lidne Professoren N. P. ANGELIN, med understöd af en utaf 92 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. penningesumma, påbörjadt och, efter ANGELIN'S död, af Profes- soren G. LINDSTRÖM fortsatt och afslutadt arbete öfver Dalar- nes siluriska försteningar, grundadt pa en af bemälde WEGELIN till Riksmuseum skänkt samling af dylika försteningar. Instrumentsamlingarne pa Akademiens observatorium och fysikaliska kabinet hafva under året icke undergätt andra för | ändringar än sådana, som varit erforderliga för de vid dessa in“ stitutioner fortgående vetenskapliga arbeten. — De Thamiska föreläsningarne hafva under 1880 års vår och höst blifvit med Akademiens tillåtelse hållna af Amanuensen vid Meteorologisk | Centralanstalten Doktor H. E. HAMBERG, som i 16 föredrag af handlat läran om värmet inför en talrik åhörarekrets. Akademiens, på naturvetenskaplig litteratur särdeles rik | haltiga bibliothek har, förutom på de sedan länge vanliga mid- dagstiderna hvarje Onsdag och Lördag, för öfrigt under större. delen af året hållits för besökande tillgängligt nästan alla för middagar. Sa väl för hemlåning af böcker som för studier på stället har det också varit mycket flitigt anlitadt. I närvarande stund äro derifrån utlånade 6,617 band och lösa numror af tid i | skrifter. Genom gäfvor, inköp och byten har boksamlingen för ökats med 2,746 band och småskrifter. Bland dyrbarare gåfvor förtjenar särskildt att omnämnas den nyligen utkomna första delen af beskrifningen öfver den Engelska expeditionen med far- tyget Challenger, förärad af H. M. Konungen, med löfte jemvä . om de följande delarne i den mån de utkomma. — Akademiens egna skrifter utdelas för närvarande till 631 institutioner och personer, hvaraf 199 inom och 432 utom Sverige. Den Meteorologiska Central-Anstaltens verksamhet har un- der året fortgätt efter samma plan som tillförene. De från 9 inländska och 20 utländska stationer dagligen ankommande väder- lekstelegrammen användas till konstruktion af synoptiska kartor, hvilka offentligen anslås å fyra ställen i hufvudstaden och i för-- minskad skala delgifvas en af hufvudstadens större tidningar. De inländska telegrammen offentliggöras dessutom utförligt i- 3 u ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 93 »Bulletin du Nord», som utgifves på bekostnad af de tre Skan- dinaviska Rikenas meteorologiska Central-Anstalter. De mete- orologiska stationerna i Sverige äro för närvarande 32 till an- talet, hvarjemte observationer öfver temperatur och nederbörd med från Anstalten till låns erhållna instrument anställas å flera privatstationer. Från stationer af det sistnämnda slaget hafva fullständiga observationsserier inlemnats af Läroverks-Adjunkten R. BILLMANSON i Nora, Herr V. GRÖNDAHL i Gysinge,-Jäg- mästaren J. J. C. von DÖBELN i Björkholm, Herr F. BERG i Finspång, Kapten T. EKENMAN i Helmershus, Telegrafförestän- daren G. ERICSSON i Nässjö, Jernvägsingeniören P. SVANBÄCK i Storlien, samt från 6 stationer i Upsala län, 5i Östergötlands och 2 i Hallands län, inrättade på de respektive Hushållnings- sällskapens bekostnad. — Å de på Kongl. Skogsstyrelsens be- kostnad inrättade försöksstationer hafva jordthermometrar af en ny modell, konstruerad af Amanuensen vid Anstalten Dr H. E. HAMBERG, blifvit nedsatta på trenne olika djup, nämligen vid 0,5, 1 och 2 meter, och observationer på dem under nästförflutne höst- och vintermånader till Anstalten insända. Det är att hop- pas, att dessa observationer, när de fått fortgå under ett eller annat är, skola lemna vigtiga upplysningar om temperaturens fördelning och förändringar i de öfversta jordlagren. Dylika instrument hafva äfven biifvit anbragta a 6 stationer i Upsala län på dess Hushållningssällskaps bekostnad. — Det system af observationer öfver nederbörden och delvis öfver lufttemperaturen, som tog sin början under 1878 och hvarför kostnaden bestrides af Hushållningssällskapen, har under nu förflutna året vunnit en särdeles glädjande utvidgning, i det att stationerna i följande fem län trädt i verksamhet, nämligen Malmöhus, Gotlands, Kri- stianstads, Stockholms och Vesternorrlands län, så att för när- varande deri deltaga 20 af länens Hushällningssällskap. Om till de i detta system deltagande stationer läggas statens ordi- narie stationer, så väl de under Centralanstalten som de under Nautisk-meteorologiska Byrån sorterande, äfvensom de privata stationerna och skogsstationerna, vid hvilka alla nederbörden 94 SEKRETERARENS ARSBERÄTTELSE. observeras efter samma plan, blir antalet nederbördsstationer riket sammanlagdt 392. Som detta antal i fjor vid samma tid utgjorde 292, har alltså nederbördsstationernas antal nnder året tillväxt med 100. Alla dessa stationer insända sina iakttagelser HAMBERG under Anstaltens inseende och uppehålles genom pre numeration från länens Hushällningssällskap. Af denna tidskrift har första numret, innehållande väderleken för Januari 1881, nyligen lemnat pressen. — Under sistförflutne sommar hafva skogsstationerna i Vestergötland, Vestmanland och Upland blıf. 4 vit af Doktor HAMBERG inspekterade. — Slutligen har anstalten på begäran meddelat en mängd upplysningar åt såväl in- som“ utländska personer och myndigheter. Det Naturhistoriska Riksmuseets förkofran under det förl flutna året framgar af följande redogörelse för dess särskilta af delningar. ! Mineralsamlingen har erhållit betydliga tillökningar, af hvilkal de vigtigaste utgöras dels af mineral, som blifvit inköpta af ar betare och grufegare i Sverige och Norge, såsom synnerligen vackra kristaller och derba stycken af thaumasit, gadolinit, or thit, melanotekit, barytit, homilit, brevicit, monazit, enstatit, hel- vin, polykras,. xenotim m. m., dels af större mineralsviter från olika trakter af jordklotet, förvärfvade genom mineralhandlan-= dene PEcH i Berlin och SCHUCHARDT i Goerlitz. Bland på sistnämnda sätt erhållna vigtiga stuffer må här särskildt näm- nas en praktfull diamant i fast klyft från Sydafrika, en större skifva meteorjern från Augusta County, flere af de vid Esther- ville nedfallna märkvärdiga meteoriter, praktfulla ädla opaler från Australien, pollux, phenakit, alexandrit m. m. Vidare har samlingen ökats med mineral insamlade af afdelningens inten-” dent under Vega-expeditionen, isynnerhet från ädelstensgrufvorna® pa Ceylon, äfvensom genom stenarter samlade sistliden sommar af Assistenten G. LINDSTRÖM under resor till åtskilliga vigtigare, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 4. r fyndorter i Skandinavien. Afven genom byte hafva ätskilliga värdefulla bidrag erhällits, sasom praktstuffer frän Ural, anskaf- fade under Intendentens resa i början af detta ar till St. Peters- burg, en betydlig svit utländska mineral genom Dr G. SELIG- MANN i Coblenz. Af skänker må i främsta rummet nämnas stora praktstuffer af gediget svafvel, celestin, arragonit från Gir- genti, phosgenit från Monteponi, förärade af f. d. Italienske Mi- nistern QVINTINO SELLA, stora och vackra beryller från en ny fyndort i södra Finland af Baron E. HISINGER och Brukspatron E. von JULIN, vackra stuffer från Svigtuk på Grönland af Pro- fessor JOHNSTRUP i Köpenhamn och Kolonibestyrer LÜTZEN i Julianenhaab på Grönland, ett antal vackra mineral från olika in- och utländska fyndorter af Direktor I. G. CLASON'S sterbhus, malmstuffer från Åtvidaberg af Baron ADELSVÅRD, diverse mi- neral från Sala och Åmmeberg af Dr TH. NORDSTRÖM. — Af musei förråd af mineral, innehållande sällsynta jordarter, hafva betydliga qvantiteter blifvit utlemnade till Professor L. F. NILSON såsom bidrag vid dennes vigtiga undersökningar rörande de säll- synta jordarternas kemi, hvarjemte ej obetydliga samlingar af svenska och utländska stenarter blifvit öfverlemnade till Real- läroverket i Stockholm och Alnarps Landtbruks-institut. Riksmusei botaniska afdelning har under året vunnit en mycket betydlig tillväxt dels genom köp, dels och isynnerhet genom gafvor. Genom köp hafva förvärfvats exsiccat-verken: SERINGE, Saules de Suisse, 8 fasciklar, samt WITTROCK et NORD- STEDT, Alge aque duleis exsiccate, fasc. 7 och 8; en större samling grekiska fanerogamer af Professor TH. VON HELDREICH i Athen; en samling frukter af tropiska växter af Amanuensen E. ALMQVIST, skandinaviska fruktsamlingar af Dr H. MosEn och Hr G. BLADIN, samt en serie svampafbildningar i vax af Hr S. LAMPA. Blandi de talrika gäfvor, hvarmed afdelningen blifvit ihågkommen, må främst nämnas ett europeiskt herbarium på vid pass 2,000 arter i omkring 10,000 exemplar af Charge d'affaires E. ©. J. CEDERSTRÄLE i Rio Janerio, samt en mycket rikhaltig samling sibiriska fanerogamer och lafvar från 1876 års 96 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. svenska arktiska expedition af Frih. A. E. NORDENSKIÖLD. Mera betydande gäfvor hafva dessutom lemnats af Dr E. Väl DAHLGREN, Styrelsen för botaniska trädgården i St. Petersburg, | Kommissionen for Ledelsen af de geologiske og geografiske Un- dersögelser i Grönland, Dr A. RAPHAEL, Lektor N. J. SCHEUTZ, Häradshöfding ©. O. SCHLYTER samt Docenten S. A. TULLBERG. | Till samlingen af exsiecatverk hafva förärats två fasciklar Li- chenes exsiccat@ af F. ARNOLD i München, svenskt svampher ; barium fasc. 1 af Dr J. ERIKSSON, de vid verldsexpositionen | Paris 1878 prisbelönta mönsterfasciklarne af sibiriska faneroga j mer, mossor och alger af Frih. A. E. NORDENSKIÖLD, samt Herbarium Rosarum Suecie fasc. 1. af Dr A. P. WINSLOW. Musei morfologiska afdelning har ihagkommits med större gafvor af Lektor S. ALMQVIST, Docentene N. ©. Houst och F. R. KJELLMAN, Dr N. (65 LAGERSTEDT, kandidaterne C. LINDMANE, och A. MAGNUSSON, Direktör F. PETTERSSON, Hr G. SVAN STRÖM, Amanuensen N. WILLE samt Dr A. P. WINSLoW. " Delar af såväl det skandinaviska och allmänna som i synnerhet / af det Regnellska brasilianska herbariet hafva varit utlånta för vetenskaplig bearbetning till specialister i Sverige, Danmark, Tyskland, Belgien och Frankrike. Vetenskapliga undersökningar | hafva pa museum blifvit utförda af Dr K. AHLNER, Lektor Så ALMQVIST, Docenten F. R. KJELLMAN, Fröknarne M. LEWI 4 och H. LINDEVALL, Dr A. G. NATHoRsT, Dr C. F. NYMAN och Ingeniöor V. TE. ÖRTENBLAD, svenskar, samt af Hr M. FOSLIE från Norge. — Ordnandet af den utaf Dr REGNELL så rikt doterade brasilianska växtsamlingen har afslutats och ut läggningen af duplettsamlingar, afsedda att fördelas mellan de” större botaniska museerna inom och utom landet, har påbörjats af Dr H. MosENnN. Ordnandet och uppfästningen af den stora Mildeska moss-samlingen har påbörjats af Generaldirektören M. Huss, som välvilligt erbjudit sig att utan ersättning utföra detta | omfattande och tidsödande arbete. ; Vertebratafdelningen af Riksmuseum har under året varit med skänker ihågkommen af Grosshandlaren WILLIAM SCHÖN- 7 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 97 LANCK 1 Berlin, Herr B. GYLLENHAMMAR, Kassören B. HÅKANS- son, Kammarherren J. G. VON HOLST, Öfverinspektoren Frih. E. J. E. UGGLA, Hr WAHLBERG, Lektor L. J. WAHLSTEDT, Hr S. A. PETTERSSON, Grosshandlarne RAMEN och F. A. CARL- STRÖM, Med. Doktorn WIJKMAN, Lektorn A. E. HOLMGREN, Ka- mereraren WACKLIN, Konservatorn ©. A. HANSON, Bryggeriegaren Heiss, Brukspatron L. ARFVIDSSON, Studeranden A. EKMAN och Hr J. P. CEDERBERG. Bland inköp af större värde kunna nämnas en samling skelett från Amerika genom Professor HENRY WARD, och en annan genom Naturaliehandlanden G. FRANK i London. Afdelningen, som med Akademiens medgifvande deltagit i den internationela Fiskeri-utställningen i Berlin med en utvald samling af svenska laxartade fiskar jemte för fisket vigtiga däggdjur och simfoglar samt fiskar från våra arktiska expeditioner och fyra hvaldjur, har från denna utställning erhållit ett vackert er- kännande genom den guldmedalj med hedersdiplom, som af juryn tillerkänts- Akademien såsom museets öfverstyrelse. — Från kon- servators-verkstaden hafva i museum uppstälts färdiga, bland annat, en Giraff, tva skälar, åtskilliga däggdjur, som blifvit in- köpta från Nordamerika, en alligator, några dyrbara utländska foglar och ett utmärkt exemplar af landtbjörn, hvilket af H. M. Konungen tillsvidare deponerats i Museum. — Etnografiska sam- lingen har hallits tillgänglig för allmänheten alla Onsdagar och Söndagar mot en afgift af 25 öre för person. Sedan Kongl. Maj:t medgifvit aterförhyrandet af en intill samlingens förut- varande uppställningslokal gränsande lägenhet af tre rum, hafva dessa rum blifvit iordningställda och inredda för mottagande af de likartade samlingar, som Vitterhets Historie och Antiqvitets- Akademien samt Svenska Sällskapet för Antropologi och Geo- grafi utlofvat att derstädes deponera. Riksmusei afdelning för lägre Evertebrater har under det förflutna aret, såsom tillförene, vunnit ny tillväxt genom så väl insamlingar utförda vid landets vestkust och i Nordsjön, som genom byten med museer och samlare i utlandet samt genom inköp. Ur de af Vegas expedition ‘hemförda rika samlingar Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 4. Ü 98 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. hafva värdefulla delar blifvit till museum lemnade, och i en an- senlig af Doktor A. WESTERLUND i Ronneby med mångårig flit ävägabragt samling af Europas land- och sötvattens kon- kylier har erhållits ett väsentligt bidrag till denna del af vår verldsdels i museum representerade fauna. Derjemte har afdelningens materiel blifvit, så långt tillgångarne det medgifvit, tillökad i ändamål att inom det redan länge ytterst knappa ut- rymmet bereda en ordnad utställning af atminstone vissa af de talrika i magasinen förvarade föremålen. | Entomologiska afdelningens samlingar hafva under året för- I ökts så väl genom inköp som genom talrika gåfvor. Genom köp har förvärfvats en större samling insekter från Sao Leo 4 poldo i Brasilien, mest Coleoptera och Lepidoptera, insamlade af framlidne sprakläraren J. W. STAHL; en vacker och full- | ständig samling svenska spindlar från Professor T. THORELL; | en mindre samling Bombycider från Dr O. STAUDINGER; några | sällsynta Coleoptera från F. TORNIER i Dijon, samt en samling Amerikanska fjärilar från H. B. MÅSCHLER. Bland den mängd välvilliga gifvare, som haft denna afdelning af museum i åtanka | med mer eller mindre betydande skänker, må här särskildt näm- | nas Possessionaten SV. LAMPA i Stockholm, Kandidat W. Mij SCHÖYEN i Christiania, Docenten SAHLBERG 1 Helsingfors, Amar | nuensen G. HOLM i Upsala, Doktor STUDER i Bern, Docenten Horst i Stockholm, Kandidaten ©. W. S. AURIVILLIUS i Up: | sala, Doktor CHR. AURIVILLIUS i Stockholm, samt Professorn Frih. A. E. NORDENSKIÖLD, som öfverlemnat de under 1875 och 1876 | arens expeditioner till spetsbergen och Novaja Semlja insamlade | insekter. — Samlingarne hafva på stället begagnats af Lektor | J. SPÅNGBERG, Doktorerne O. M. REUTER och J. SAHLBRRG, | båda från Helsingfors, m. fl., för vetenskapliga arbeten och stu- | diers idkande, för hvilket ändamål dessutom olika arter utlånats | till Hr SIGNORET 1 Paris; W. L. DISTANT i London och Je] Faust i Helsingfors. | Palwontologiska afdelningen har riktats genom gåfvor från | Professorerne FORSSELL 1 Skara, JOHNSTRUP i Köpenhamn, | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 99 KJERULF i Christiania, LUNDGREN i Lund, NICHOLSON i St. Andrews, Frih. NORDENSKIÖLD, SCHLUTER 1 Bonn, TRAUTSCHOLD i Moskwa, ZITTEL i München, Akademiker SCHMIDT i St. Peters- burg, Mr MILLER 1 Cincinnati, Mr. HINDE i London, Sterbhuset efter Direktör J. G. CLAson, Doktorerne A. G. NATHORST, SVENONIUS och TÖRNEBOHM. samt Kandidaterne HOLM och Mo- BERG. Genom byte har afdelningen förvärfvat värderika sviter af Nordamerikanska palsozoiska fossilier från Prof. A. H. WoR- THEN i Springfield, Illinois, Mr S. A. MILLER och FR. BRAUN ji Cincinnati, Mr. V. Lyon i Crawfordsville, Indiana, samt från Hr STÜRTZ i Bonn en större samling fossila koraller. Dessutom hafva inköpts samlingar af försteningar fran Dalarne, Vester- götland, Öland och Gotland samt Nordamerika. — För veten- skapliga arbeten och undersökningar hafva samlingarne begag- nats af Professor B. LUNDGREN och Kandidaten J. ©. MOBERG för kritformationens försteningar, Dr A. G. NATHORST för växt- försteningarne, Ryske Akademikern Fr. SCHMIDT, Lektor TÖRN- QVIST och Kandidaten G. HoLM för deras arbeten öfver trilo- biterna, Dr S. A. TULLBERG för Novaja Semljas jura-förste- ningar samt för Graptoliterna, Mr J. G. HınDE från London för arbete öfver annelider. Till beskrifning och bearbetning hafva vissa grupper utlemnats åt Dr TRAQUAIR i Edinburgh, Akademikern SCHMIDT i St. Petersburg och Professor LUND- GREN i Lund. Genom donationer, som tid efter annan blifvit Akademien anförtrodde, är hon i tillfälle att årligen till vetenskapernas och andra allmännyttiga ändamals främjande utdela prisbelöningar, uppmuntringar eller understöd; och har hon af de medel, som sålunda stå till hennes förfogande, under det förflutna året gjort följande bruk. Den Letterstedtska donationen har i arsränta afkastat en summa af 9,900 kronor, som, efter afdrag af föreskrifven för- i valtningsprocent, blifvit pa följande sätt fördelad. Det Letter- stedtska resestipendiet, utgörande 4,500 kronor, har af det större akademiska Konsistoriet i Upsala, som denna gäng egt att ut- 100 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. nämna stipendiat, blifvit tilldeladt Docenten i zoologi vid samma I universitet Dr C. E. A. BOWALLIUS, som ställt sig till uppgift | att inom den central-amerikanska regionen utföra zoologiska | forskningar och insamlingar. — Det Letterstedtska priset för utmärkte författare och vigtiga upptäckter har Akademien öfver- ii lemnat at sin ledamot, Bibliothekarien vid Upsala universitet Ei C. G. STYFFE för hans synnerligen fürtjenstfulla arbete: Skan- | dinavien under unionstiden», hvaraf en ny och tillökt upplaga | under året utkommit. — Det Letterstedtska öfversättningspriset | har hon tilldelat e. o. Bibliotheks-Amanuensen vid Upsala uni- | versitet, Filos. Kandidaten G. STJERNSTRÖM för hans förtjenst- | fulla öfversättning till svenska språket af W. D. WHITNEY’S | skrift: »Om språket, dess lif och utveckling», — De Letterstedt- | ska räntemedlen för särskildt maktpåliggande undersökningar | har Akademien ställt till Ingeniören S. A. ANDREES förfogande för anställande af undersökningar öfver svenska byggnadsmate- I rialiers värmeledningsförmaga, hvarförutom Akademien har för samma ändamäl och till samme person jemväl anvisat en fran | ar 1866 befintlig räntebesparing a hithörande Letterstedtska 4 fond. — För öfrigt hafva utaf den influtna Arsräntan föreskrifna | andelar blifvit öfverlemnade till Domkapitlet i Linköping för | belöningar åt folkskolelärare inom Linköpings stift, till Pastors- embetet i Wallerstads församling af samma stift för utdelande af premier i församlingens folkskola, för bildande af ett socken- bibliothek m. m., och till Direktionen öfver det härvarande Se- rafimerlasarettet för nödlidande sjuke resandes vard a detta la- sarett. Den Letterstedtska Föreningens fonder, hvilka enligt testa- tors bestämmelse af Akademien förvaltas, uppgingo vid 1880 1 ars slut till ett sammanlagdt kapital af 497.609 kronor 95 öre, | hvarjemte fanns en disponibel räntebehållning af 18,576 kronor I öre, som sedermera blifvit till Föreningens Styrelse öfver- lemnad. | Utaf årsräntan a den Wallmarkska donationsfonden har Akademien lemnat ena hälften at Professorn vid Upsala Uni- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 101 versitet G. DILLNER såsom belöning för en till Akademien in- lemnad afhandling om definita integraler af komplexa funktioner, och med den andra hälften bekostat två exemplar i guld af hen- nes medalj öfver Berzelius, hvilka öfverlemnats till Akademiens ledamöter Professorerne P. T. CLEVE och L. F. NILSSON såsom belöningar för deras fortsatta, 1 Akademiens skrifter under det förflutna året meddelade, särdeles förtjenstfulla undersökningar öfver de i åtskilliga nordiska mineral förekommande sällsynta jordarterna. Den Lindbomska belöningen har Akademien tilldelat Ama- nuensen vid den Meteorologisks Centralanstalten Dr H. E. HAM- BERG för tvänne i Akademiens skrifter intagna afhandlingar om den dagliga variationen i vindens styrka. Den Flormanska belöningen har Akademien tillerkänt Medi- cine Kandidaten IVAR SANDSTRÖM för en i Upsala Läkareföre- nings förhandlingar införd afhandling med titel: »Om en ny kör- tel hos menniskan och atskilliga däggdjur». Deremot har Akademien denna gang icke funnit anledning att bortgifva den Ferrnerska belöningen, hvars belopp följakt- lisen, enligt donationsurkundens föreskrift, kommer att reserve- ras till ett följande ar. Enär till erhållande af understöd för utförande af natur- vetenskapliga forskningsresor inom landet detta ar anmält sig ett mycket stort antal sökande, och den af dem sökta samman- lagda summan varit två till tre gånger större än det belopp, 1,300 kronor, som Akademien för ändamålet har till förfogande, har hon, för att möjligast tillfredsställa de vigtigaste anspråken, för denna gang höjt reseanslaget till 1,800 kronor, genom att till förhöjningen använda en uppkommen räntebesparing från föregående år A Letterstedtska donationen för maktpåliggande undersökningar; och har Akademien fördelat sistberörda summa på följande sätt: i | till Lektorn vid Malmö högre läroverk A. L. GRÖNVALL 100 kronor, för idkande af bryologiska studier i Bohuslän; 102 SEKREETRARENS ÅRSBERÄTTELSE. till Lektorn vid Kalmar högre läroverk K. J. LÖNNROTH 150 kronor, för undersökning af vissa växtgrupper inom Kalmar län och på Gotland; till Lektorn vid Stockholms realläroverk S. ALMQUIST 100 kronor, hufvudsakligast för att pa Gotland studera det kritiska växtslägtet Hieracium; till Adjunkten vid Örebro högre läroverk P. J. HELLBOM 400 kronor, för att inom Vesterbottens och Norrbottens län af- sluta sina sedan flere ar fortsatta lichenologiska forskningar; till Adjunkten vid Göteborgs högre läroverk A. P. WINSLOW 150 kronor, för att inom Östergötland och norra delen af Kal- mar län studera växtslägtet Rosa; till Filos. Kandidaten C. W. S. AURIVILLIUS 250 kronor, för att i Bohuslän idka studier öfver hafs-copepoder; till Filos. Doktorn M. B. SVEDERUS 250 kronor, för fort- sätlning af hans undersökningar 1 Bohuslän öfver Sveriges As- cidior; till Filos. Doktorn P. F. H. DE LAVAL 150 kronor, för anatomiska studier inom Östergötland ä Limn&a-arter; och till Filos. Kandidaten G. HOLM 250 kronor, för paleonto- logiska studier i Vestergötland, företrädesvis af Graptoliter. De till Akademiens förfogande ställda medel för instrument- makeriernas uppmuntran har hon lika fördelat mellan fysiske och matematiske Instrumentmakarne P. M. SÖRENSEN och G. SÖRENSEN. Den minnespenning, som Akademien till denna sin högtids- dag låtit prägla, är egnad åt minnet af hennes framlidne leda- mot, Professorn ELIAS MAGNUS FRIES. ; Under året har Akademien genom döden förlorat bland sina inländske ledamöter: Professorn i praktisk .mediein vid univer- sitetet i Lund PEHR ERIK GELLERSTEDT, och Professorn samt Prosten och Kyrkoherden 1 Sunne ANDERS FRYXELL; samt bland utländske ledamöter: Professorn i astronomi vid universi- tetet i Kiel CHRISTIAN AUGUST FREDRIK PETERS, f. d. Pro- fessorn vid universitetet i Utrecht GERHARD JOHAN MULDER, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 103 och Professorn samt Ledamoten af Franska Institutet MICHEL CHASLES. Till sina ledamöter har Akademien under året kallat, inom landet: Professorn 1 fysiologi vid universitetet i Upsala ALARIK FRITHIOF HOLMGREN och Docenten i botanik vid universitetet i Lund, numera e. o. Professorn vid universitetet i Upsala SVEN BERGGREN; samt i utlandet: Chefen för Baldwins lokomotiv- fabrik i Filadelfia Doktor EDWARD H. SIEMENS, Professorn i kemi vid universitetet i Köpenhamn JULIUS THOMSEN, Profes- sorn i matematik vid universitetet i Berlin KARL THEODOR WEIERSTRASS och Professorn i matematik vid Polytekniska skolan och vid universitetet i Paris CHARLES HERMITE. Sedan Kongl. Maj:t för ändamalet ställt till Akademiens förfogande en tillräcklig del af den efter framlidne Professoren C. STÅL lediga intendent-lönen vid Riksmusei Entomologiska afdelning, har Akademien för innevarande kalenderår förordnat Filos. Doktorn CHRISTOFER AURIVILLIUS att såsom vikarierande Intendent på eget ansvar” förvalta denna afdelning af museum. Stockholm, 1881. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 38. 1881. Ms, Onsdagen den 11 Maj. Hr EDLUND meddelade resultaten af sina undersökningar (Se Bihang till öfver det elektriska motståndet hos gaserna. Vet. Akad. Handl.) Hr GYLDEN redogjorde för sina undersökningar öfver theorien för himlakropparnes rörelser (Se Bihang till Vet. Akad. Handl.) Hr SMITT gaf en beskrifning af hundfiskarnes (umbridernas) byggnad och lefnadssätt, med särskild hänsyn till en af Vega- expeditionen från färskvattens-lagunerna vid Pittlekaj hemförd ny art, Umbra delicatissima. Hr Frih. NORDENSKIÖLD meddelade ett bref från e. o. Ama- nuensen vid mineralogiska museum i Lund HJ. SJÖGREN, om några undersökningar af kondroditartade mineral från Ladugruf- »” van i Vermland och Kafveltorp i Vestmanland. * Hr EKMAN redogjorde för en under hans ledning af Hr L. A. ÅTTERBERG å Tekniska Högskolans laboratorium verkställd undersökning af nitrosylsvafvelsyran eller svafvelsyrefabrikernas s. k. blykammarkristaller. * Hr BERLIN förevisade prof pa den alkaliska metallen Ox- sium, som nyligen blifvit af provisorn ©. SETTERBERG för för- sta gången framställd a Prof. BUNSENS laboratorium i Heidel- berg (Se Bihang till K. Vet. Akad. Handl.) Hr WITTROCK inlemnade och refererade en af Amanuensen i Skogsstyrelsen V. T. ÖRTENBLAD författad uppsats: »Om Syd- (Se Bihang till K. Vet. Akad. Handl.) grönlands drifved». Sekreteraren meddelade på författarens vägnar en inlemnad uppsats: »Ueber einige Trilobiten aus dem Phyllograptusschiefer — Dalekarliens», af Filos. Kandidaten G. HoLM (Se Bihang till — K. Vet. Akad. Handl.) | På tillstyrkan af utsedde komiterade antogos till införande | i Akademiens Handlingar följande inlemnade afhandlingar. 1:0) »Om tomrummets elektriska motstånd», af professor E. EDLUND; 3 2:0) »Ueber Struktur und Wachsthum der Schale bei dem Hum- | mer und einigen Mollusken», af Prosektorn T. TULLBERG; 3:0) | »On the Rhizopoda of the Caribean Sea», af Med. Doktorn A. T. GoEs. Af Filos. Doktorn F. SVENONIUS hade aflemnats berättelse | om den resa han, med understöd af Akademien, sistliden som- mar utfört till nordliga Sveriges fjelltrakter för geologiska forsk- ningars anställande. Genom anstäldt val kallades till inländsk ledamot af Aka- | demien e. o. Professorn i medicin vid Upsala universitet Dr | OLOF HAMMARSTEN. Efter af Filosofiska fakulteten vid Upsala universitet afgif- vet förslag utnämndes Docenten i Kemi vid samma universitet | Doktor ÖSCAR WIDMAN till Berzeliansk stipendiat. Följande skänker anmäldes. Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Statistiska Centralbyrån. Publikationer. 5 band. Från Kommiteen för den Norske Nordhavsexpedition i Kristiania. Den Norske Nordhavs-expedition, 1876—1878: Bd. 1—2. Från Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhamn. Skrifter. Naturvid. Afd. (5.) Bd. 12: 6; (6.) Bd. 1: 1—2. Oversigt, 1880: 2. (Forts. & sid. 34.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 5. Stockholm. Bidrag till kännedomen af nitrosylsvafvelsyran, eller svafvelsyrefabrikernas så kallade blykammarkrystaller. Redogörelse för en under författarens ledning af L. A ATTERBERG å Tekniska Högskolans laboratorium utförd undersökning. Af F. L. EKMAN. [Meddeladt den 11 Maj 1881]. Bland de många föreningar, som svafvelsyran kan ingå med syrsättningsgrader af qväfvet, är den vigtigaste och längst b&- kanta den, som erhålles genom utbyte af en atom väte i svafvel- syran mot salpetersyrlighetens radikal nitrosyl och hvars rätta benämning säledes är nitrosylsvafvelsyra eller surt sulfat af sal- petersyrlighet, NO.H.O,SO,.. Den är vigtig ur teknisk syn- punkt derför, att de vilkor, som mäste iakttagas vid svafvel- ‘ syrans framställning i blykamrar, pa det närmaste sammanhänga ıed denna förenings egenskaper. Den svafvelsyra, som vid nor- mal kammargäng bildas, är blott i obetydlig grad förorenad af nitrosylsvafvelsyra, men vid bristande tillopp af vattenånga upp- träder den i större mängd och kan då afsätta sig i fast form på kamrarnes väggar, hvaraf nammet blykammarkrystaller. Der- till kommer att föreningens lättlöslighet i starkare svafvelsyra och den lätthet, hvarmed den af sådan syra och nitrösa gaser bildas samt af vattenånga och svafvelsyrlighet åter sönderdelas, erbjuda det mest användbara medlet att ur den bortgaende för- brukade kammarluften uppsamla de dyrbara nitrösa gaserna och sedan återföra dem i kammarsystemet. Det förra sker som be- kant i Gay Lussacs-tornet; den derifrån afflytande nitrösa syran eller »nitrosen» får efter blandning med svagare kammarsyra 4 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. passera Glovertornet, hvarest blandningen denitrifieras af de heta gaserna från kisbrännarne på samma gång som kammarsyran koncentreras. Theorien för svafvelsyrefabrikationen behöfver der- före i en mängd hänseenden stödja sig pa kännedomen om ni- trosylsvafvelsyrans egenskaper. Det oaktadt och fastän den varit föremål för en mängd undersökningar, har det dröjt ganska länge innan dess qvantitativa sammansättning och vilkoren för dess bildning och sönderdelning blifvit närmare utredda, hvarvid rig- tigare iakttagelser ej sällan fått gifva vika för sednare tillkomna, mindre exakta. De många olika åsigter, som blifvit framställda om svafvelsyrans föreningar med qväfvets syrsättningsgrader och de förvexlingar, som dessa ämnen sinsemellan delvis varit under- kastade, hafva äfven gifvit anledning till mycken förvirring, som till och med i ett så nytt och förtjenstfullt arbete som WURTZ'S Dictionnaire de chimie!) i allt för hög grad gjort sig gällande. En kort historisk öfversigt af de vigtigaste moment, hvarpa vår kännedom om dessa ämnen grundar sig, om ock nagot utförligare än hvad här egentligen varit behöfligt, har derföre synts mig kunna erbjuda ett visst intresse. Den under namn af kammarkrystaller sedan bekanta före- ningen omnämnes första gangen i den afhandling »Theorie de la fabrication de Vacide sulfurique», som CLEMENT och DESORMES ar 1805 offentliggjorde i Ann. de Chim. et Phys., 59:329. Det för denna fabrikation epokgörande resultatet af deras undersök- ning innefattas i följande få rader; »ainsi Vacide nitrique n'est que linstrument de lowigenation complöte du soufre; c'est sa base, le gaz nitreus qui prend loxigene & Vair atmospherique pour loffrir a lacide sulfureux dans un etat qui lui conviennen. I samma afhandling beskrifva de klart och askadligt det sedan sa ofta upprepade försök, hvarigenom förloppet vid svafvelsyrans bildning af svafvelsyrlighet, luft qväfoxid och vattenånga lätt kan uppvisas, och omnämna den vackra kristallisation, som der- vid uppträder eller försvinner i mån som tillgången på vatten- 1) Deremot innehåller GMELIN-KRAUTS handbok en ganska rikhaltig och om- sorgsfullt gjord samling af hithörande facta. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:09. 5 ånga i apparaten minskas eller ökas. De försökte eller kunde ej närmare undersöka dessa kristaller; men anmärkte deras lätta sönderdelbarhet af vattenånga. De antogo dem vara en förening mellan svafvelsyra och qväfoxid, och att denna gas af vatten- ångan frigjordes ur föreningen för att derpä af luften åter oxi- deras till salpetersyrlighet, som inledde ny svafvelsyrebildrirg, BOSS. V. En vigtig upplysning om dessa kristaller lemnas sedan af Gay Lussac år 1816 i hans afhandling Sur les combinations de Vazote avec l’oxigene (Ann. Chim. Phys. 1:394). Han redo- gör der bland annat för den ligvida undersalpetersyran, fram- ställd genom destillation af blynitrat, och uppger att den med koncentrerad eller stark svafvelsyra ger en väl krystalliserande förening, som är identisk med den af CLEMENT och DESORMES iakttagna. Att krystallerna innehålla salpetersyrlighet och ej qväfoxid bevisar han dermed att svafvelsyra ej märkbart absor- berar qväfoxid och att kristallerna utveckla röda ångor då de decomponeras med vatten i en kolsyreatmosfer. Visserligen trodde GAY LUSSAC då att den liqvida undersalpetersyra, hvar- med han arbetade, utgjordes af vattenhaltig salpetersyrlighet, !) »acide pernitreux». Men han anmärker att alldeles samma för- ening uppkommer då svafvelsyra mättas med ångor af under- salpetersyra, »vapeur nitreuse» eller »gaz acide nitreux», och att denna gas 'decomponeras både af kali, vatten och svafvelsyra. Pä grund deraf att svafvelsyran, äfven då mycket ångor af un- dersalpetersyra deri inledas, blott delvis stelnar, slutar han att kristallerna innehålla en mindre mängd vatten än hvad den svafvelsyra innehållit, hvaraf de bildats. GAY Lussac hade således fullkomligt rigtigt uppfattat krystallernas natur och bild- ningssätt, och det återstod nu blott att utreda beståndsdelarnes qvantitativa förhållande. Den första analys af föreningen; utfördes af W. HENRY (Ann. of Philos. 1826, Maj, s. 368), som dervid undersökte kam- 1) Han var derom så öfvertygad att han ansåg sig tvungen att antaga att bly- salpetern, oaktadt skarp torkning, dock innehållit vatten. 6 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. markrystaller, hvilka afsatt sig i ett föreningsrör i en svafvel- syrefabrik. Att döma af resultatet, uttryckt i formeln S,H,N, har substansen varit mycket oren, eller analysen ofullkomlig. År 1830 visade BussY (Journ. Pharm. Aug. p. 491) att svafvelsyra ur en blandning af qväfoxidgas och syrgas absorberar gaserna i det förhållande, som är jemnt nödigt för bildning af salpeter- syrlighet. Samma ar publicerades den första utförligare under- sökning öfver kammarkrystallernas sammansättning af GAULTIER DE CLAUBRY (Ann. d. Chim. et Phys. 45: 284). Han framstälde föreningen på 2 sätt, dels genom att i en atmosfer af torr kol- syregas öfvermätta svafvelsyra med liquid undersalpetersyra, dels genom att inleda fugtig svafvelsyrlighetsgas i liquid undersal- petersyra. I förra fallet bildades jemte krystallerna en mängd salpetersyra, hvaraf han slutade att undersalpetersyran i beröring: med svafvelsyra dissocieras, i det dess ena beståndsdel, salpeter- syrlighet, förenar sig med svafvelsyra, och dess andra, salpeter- syra, med vatten. Den så framställda föreningen kunde han lik- - väl ej tillräckligt befria från vidhängande syror och derför ej analysera. Detta lyckades deremot med den produkt, som han erhöll af undersalpetersyra och fugtig svafvelsyrlighet. Krystal- lerna bildades vid denna reaktion mycket lätt, under det att vätskan färgades grön och qväfgas utvecklades, hvaraf han slu- tade att en del af undersalpetersyran reducerades fullständigt, men en annan del blott till salpetersyrlighet, som förenade sig, med den bildade svafvelsyran och vatten till kammarkrystaller. I torrt tillstånd kunde visserligen undersalpetersyra och svafvel- syrlighet, till och med i flytande form, blandas utan att reagera, men då vatten droppvis tillsattes bildades ögonblickligt krystal- ler. 1) Pä grund af 10 analyser beräknade GAULTIER DE CLAU- !) Detta förhållande mellan undersalpetersyra och svafvelsyrlighet har blifvit. mångfaldigt bekräftadt. Deremot skall salpetersyrlighet och svafvelsyrlig- het (enligt WINKLER, 1867) vid närvaro af fugtighet blott gifva reaktionen: NO.O.NO + SO, + H,O =H,0,S0, + 2NO, ehuru krystallerna genast uppstå, så snart syrgas tillkommer. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:09. 7 BRY föreningens sammansättning till X,H,S,;!) den veknade vid 100° och smälte fullkomligt mellan 120 och 130°. De undersökningar öfver ifrågavarande föreningar, som ut- fördes under de följande 30 åren, afsågo företrädesvis den vatten- fria föreningen af svafvelsyra och salpetersyrlighet. Först år 1860 upptogs den vattenhaltiga föreningen åter till undersökning af WELTZIEN, som i en afhandling Ueber die Sauerstoffverbin- dungen des Stickstoffs (Ann. d. Chem. et Pharm. 115: 213) bland annat sökte bevisa att radikalen NO i dess föreningar med svafvelsyran kan uppträda dels i form af den enatomiga radi- kalen i salpetersyrligheten, dels i form af en tvaatomig radikal, här- ledd från undersalpetersyra. Da WELTZIEN till svafvelsyra satte ren salpetersyrlighet erhöll han en kristallinisk massa, för hvil- ken han på grund af svaflets och qväfvets bestämning beräk- so, H.NO mansättning således för första gången var rigtigt angifven ehuru nade formeln 10, hvarigenom nitrosylsvafvelsyrans sam- analysen var ofullständig. Men för de krystaller, som han er- höll da svafvelsyra försattes med ett öfverskott af undersal- petersyra, beräknade han pa grund af svaflets, vätets och qväfvets bestämmning en helt annan sammansättning, nemligen (2 KOM 0; + ao Zu H,O). Detta ämne, som smälte vid + = 12 73°, skulle således vara en förening af undersalpetersyra och svafvelsyra. Oaktadt den mycket osannolika formeln, och oak- tadt intet annat bevis än de analytiska data anföres för olik- heten mellan denna förening och den af salpetersyrlighet fram- ställda, ansåg WELTZIEN det otvifvelaktigt att i ena fallet ett utbyte af H mot NO och i det andra ett utbyte af H, mot NO egt rum. Den förut iakttagna vigtiga omständigheten att salpetersyra uppstår da undersalpetersyra reagerar pa svafvelsyra blef af WELT- !) Vid angifvandet af äldre formler synes det mig fördelaktigast att helt och hållet återgå till BERZzELI beteckningssätt, emedan en möjlig tvekan om de afsedda atomvigternas storlek derigenom allra lättast förebygges. 8 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. ZIEN ej omnämnd, ej heller af R. MÜLLER, som år 1862 i en afhandling »Beitrag zur Kenntniss der Untersalpetersäure» (Ann. Chem. Pharm. 122: ı) äfven upptog frågan om undersalpeter- syrans verkan pa svafvelsyra i uppgifvet ändamäl att bringa den till bestämdt afgörande. Detta grundar han emellertid blott pa analyser af följande beskaffenhet. Föreningen, framställd af svafvelsyra och liquid undersalpetersyra, vägdes och blandades med en vägd -mängd blyoxid: vid vanlig temperatur. Dervid bortgick »undersalpetersyran» och återstoden innehöll efter några timmar blott svafvelsyran och blyoxiden jemte vattnet, samt efter glödgning blott de två förstnämnda. Af vigtdifferenserna beräknade nu MULLER för föreningen formeln (NS + HS) eller, som han typiskt skref den, och den skulle saledes vara ett surt sulfat af undersalpetersyra, ehuru NO visserligen icke, liksom i Weltziens formel, ingick der såsom tvåatomig radikal. Man kan icke säga att kännedomen om kammarkrystaller- nas natur genom WELTZIENS och MÜLLERS undersökningar, som gjordes med uteslutande hänsyn till vissa theoretiska fra- gor, fördes vidare framåt. Men ungefär samtidigt började R. WEBER sina utmärkta arbeten öfver svafvelsyrans föreningar med qväfvets oxider och öfver de kemiska processerna vid svaf- velsyrefabrikation. År 1862 (Journ. pr. Chem. 85: 423) medde- lade han analyser af kammarkrystaller, framställda genom inled- ning af torr svafvelsyrlighetsgas i rökande salpetersyra, hvilken beredningsmethod han fann vara mest fördelaktig, och härledde deraf formeln (XS + HS). De fundna mängderna af svafvel- syra, vatten och qväfgas öfverensstämma visserligen ej noga med de beräknade, hvilket också knappast kan väntas till följe af ämnets lättföränderliga natur; men genom att med jernsulfat bestämma dess halt af verksamt syre erhöll WEBER en vigtig kontroll för den beräknade formelns rigtighet. I en annan af- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:09. 9 handling år 1864 (Pogg. Ann. 123: 333) visade WEBER genom analys af kristaller, som han framställde af svafvelsyra och un- dersalpetersyra, att den sålunda erhållna föreningen var identisk med den af honom förut framställda och att särskildt dess halt af verksamt syre ej var förenlig med de af WELTZIEN eller MÖLLER uppställda formlerna. Genom nyare arbeten har den ifrågavarande föreningens natur blifvit ännu närmare belyst, ehuru någon ny analys å den- samma ej, för så vidt jag vet, blifvit publicerad. Sålunda kan den enligt TILDEN framställas af nitrosylklorur och svafvelsyra: NO Ol + 280, HCl + 2. 50,, under det a andra sidau nitrosylklorur kan fördelaktigt fram- ställas genom att decomponera koksalt med nitrosylsvafvelsyra. (1874 Chem. News, 29:183). Enligt MICHAELIS och SCHUMANN (Ber d. D. Chem. Ger. 1874, 1075) ger nitrosylsvafvelsyra med fosforsuperklorid till hufvudprodukter nitrosylklorur och klorsvaf- velsyra jemte fosforoxyklorid: = 3 SO, + PCI, = NOCI + HO.S0,C1 + POC|,. För öfrigt har kännedomen om dess egenskaper, särskildt med hänsyn till processerna vid svafvelsyrans framställning, blifvit betydligt utvidgad genom arbeten af WEBER (Dingl. J. 167: 453; Pogg. Ann. 127:453) WINKLER (Untersuchungen ueber die Chem. Vorgänge i den GayLussac'schen condensationsappa- raten, Freiberg 1867) RAMMESBERG (Ber. d. D. Ch. Ges. 1872 310) LUNGE (Dingl. J. 223: 63 m. fl.) Jemte de här anförda undersökningarne angående nitrosyl- svafvelsyran hafva andra blifvit sjorda, som ledt till kännedom om andra föreningar mellan svafvelsyra och syrsatt qväfve. Den mest bekanta af dessa sär det »vattenfria sulfatei», pyrosul- fatet af nitrosyi eller, om man sa vill, anhydriden af nitrosyl- NO.0.SO, 3 UTE SAR 4 > N0.0.50, O, enligt äldre skrifsättet XS,. Det fram ställdes först af H. Rose ar 1839 genom inverkan af qväfoxid- svafvelsyran gas på svafvelsyreanhydrid; men ROSE angaf dess sammansätt- 10 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. ning vara NS,, en uppgift, hvars rigtighet antogs af BERZELIUS och föranledde honom att ändra sin uppfattning af salpetersyr- lighetens sulfater (jemför BERZ. lärobok i Chemie för 1833 och 1843). Straxt derefter eller år 1840 framställdes samma för- ening af De la Provostaye, för hvilken Rose’s arbete likväl ej synes hafva varit bekant. Han utgick från den tanke, att ehuru svafvelsyrlighet och undersalpetersyra ej reagera på hvarandra i vattenfritt tillstånd under vanligt tryck, de likväl torde göra det, om de, båda i flytande tillstånd, få verka på hvarandra längre tid vid det tryck, som deras tension vid vanlig temperatur kan åstadkomma. Den särdeles skickligt och omsorgsfullt utförda undersökningen bekräftade riktigheten af detta antagande, liksom äfven analysen ledde till den rätta formeln för föreningen, hvilken bildades enligt reaktionen 2800 = 310er = N0.0.s0, + NO.0.NO DE LA PROVOSTAYE antog emellertid att »substitutions»- 5 2. NO OLEG ENG a . formeln “ ‘ *(equiv.vigter) rigtigare uttryckte föreningens sam- mansättning än den dualistiska formeln XS,. Föreningen smälte vid 217” och destillerade oförändrad i närheten af qvicksilfrets kokpunkt. Hvad Rose’s förening beträffar, så visade BRÜNING ar 1856 (Ann. Ch. Pharm. 98: 377) dess identitet med DE LA PROVOo- STAYES, och att den ej är en additionsprodukt af svafvelsyre- anhydrid och qväfoxid, utan bildas enligt formeln 2NO + 380,.0 = 10, 3,0450, Ristigheten af den af BRÜNING och DE LA PROVOSTAYE angifna formeln NS,, bekräftades ytterligare af WEBER, som framställde föreningen af svafvelsyreanhydrid och undersalpeter- syra, hvarvid först erhölls en annan "förening (se nedan), som vid upphettning öfvergick till den ifrågavarande under utveck- ling af syrgas. Sedan hafva MICHAELIS och SCHUMANN (Ber. d. D. CH. Ges. 1874, 1875) visat att den också bildas då nitro- NO.O . N0.0.80, , H.O 2 sylsvafvelsyra upphettas, i det 2747 503 ger NO.0.SO, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 3. 1] hvarvid en annan del af nitrolsylsvafvelsyran sönderdelas af vattnet till svafvelsyra och salpetersyrlighet. NO.O NO.O af alla hittills gjorda undersökningar, ej kunna framställas. Vis- serligen säges i WURTZ Dictionnaire de chimie (I. 488) att det bildas »par l’action du peroxid d’azote sur l’acide sulfurique», Det neutrala sulfatet af nitrosyl, SO, synes, att döma men tydligen beror denna uppgift pa någon förvexling af facta. Att deremot föreningen skulle kunna erhållas genom inverkan af svafvelsyrlighet på undersalpetersyra, såsom uppgifves i supple- mentet till nämnda dictionnaire, befinnes, då man granskar källan (Hasenbach Journ. Pr. Chem. IT 4: 16) vara fullkomligt obevisadt. Deremot ansluter sig till den nyssnämnda theoretiskt möj- liga föreningen den, som WEBER år 1864 (Pogg. Ann. 123: 333) framställt genom att mätta svafvelsyreanhydrid med ångor af nitrosylklorur. Dervid uppstod under värmeutveckling en addi- tionsprodukt, för hvilken WEBER af sina analyser beräknade formeln (25 +NEl). Reaktionen skulle således blifva NO.CI + S0,.0 = N0.0.50,. CI och föreningen kunna betraktas som kloruren af nitrosylsvafvelsyran. Ehuru WELTZIEN'S och MULLER'S uppgifter att de kristal- ler som bildas, då undersalpetersyra verkar på svafvelsyra, skulle vara undersalpetersyrade föreningar blifvit af WEBER vederlagda, så har emellertid denne kemist år 1864 verkligen framställt en additionsprodukt af undersalpetersyra och svafvelsyreanhydrid (Pogg. Ann. 123: 340). hvars sammansättning han beräknat till NS,. Han anser dock sannolikare att den är en blandning af NS, och NS,. Huruvida så förhåller sig, eller om den är en särskild förening, som uppkommer enligt formeln __ N0.0.80 NO.0.N0, + 280,0 = 19.0.8070: fordrar vidare undersökning. I alla händelser ingår nitryl i denna substans, som vid upphettning afger syre och öfvergår till det vanliga nitrosylpyrosulfatet. !) ') Enligt Berzeuivs (Lehrb. d. Chemie 1843) har äfven A. Rose af svafvel- syreanhydrid och undersalpetersyra framställt samma förening som H. Rose erhöll af svafvelsyreanhydrid och qväfoxid. 12 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. Slutligen har det lyckats WEBER (1871, Pogg. Ann. 142: 602) att framställa en oblandad förening af svafvelsyra och sal- petersyra, således en förening af båda de två starkaste syre- syrorna. Den erhölls genom att försigtigt inleda ängor af svaf- velsyreanhydrid i ren concentrerad salpetersyra, och bildade glänsande, ytterst deligvescenta krystaller, af hvilkas analys WEBER beräknade formeln 2) NS + 3HS), Vill man undgå att i denna "förening blott se en s. k. molekularförening, så kunde man möjligen för densamma uppställa formeln O0? N0,0SOH HOSOH 0, hvari de två svafvelatomerna binda hvarandra inbördes, vare sig till följd af stegradt atomvärde eller i det syreatomerna i sulfurylen tänkas bundna både vid hvarandra och vid svaflet. Som man finner är det framför allt med hänsyn till under- salpetersyrans förhållande till svafvelsyra, som olika kemisters iakttagelser afvikit från hvarandra. De olika resultat, hvartill GAY LUSSAC, GAULTIER DE GLAUBRY, WEBER & ena samt WELTZIEN och MÜLLER å andra sidan kommit, äro redan om- nämnda liksom att de äldre kemisternas iakttagelser i ämnet blifvit i hufvudsak af WEBER bekräftade. Men till följe af ännu sednare iakttagelser af WINKLER (hans brochyr af 1867, se ofvan) blef frågan åter i viss mån tvistig. Enligt WEBER (Dingl. Journ. 167: 453) blir untersalpetersyran af svagare svaf- velsyra visserligen blott enkelt upplöst, hvarvid syra af 1,55 färgas gul och ännu svagare färgas grön etc. i man af vatten- haltens sönderdelande verkan; men af starkare svafvelsyra, t. ex. 1,7 'sp. v., upptages den utan färgning, och under bildning af nitrosylsvafvelsyra och salpetersyra. Enligt WINKLER der- emot skulle koncentrerad svafvelsyra med undersalpetersyra gifva !) Hvarifrän ?/; af det der ingående vätet vid reaktionen kommit synes ej när- mare af WEBERS undersökning, hvari den använda salpetersyran uppgifves hafva varit »möjligast koncentrerad»: | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 9. 13 en gulröd lösning, som fortfarande afgifver nitrösa gaser åt luften, och först vid uppvärmning under utveckling af syrgas och röda ångor förvandlas till en lösning af nitrosylsvafvelsyra; svafvel- syra af 1,7 sp. v. skulle vid uppvärmning till och med fullstän- digt åter afgifva den upptagna undersalpetersyran. Öfverhufvud skulle enligt WINKLER blott »en mycket ringa affinitet förefinnas mellan svafvelsyra och undersalpetersyra». Dessa WINKLERS iakttagelser hafva blifvit flerstädes återgifna; förmodligen har derpa äfven grundats det antagande, som man sett framställas, att de från blykamrarne bortgående nitrösa gaserna mindre full- ständigt skulle kunna återvinnas i Gay Lussac-tornet, om de bortginge i form af undersalpetersyra än i form af salpetersyr- lighet. LUNGE har i sin Handbuch der sodaindustrie (I: 351) framhållit önskvärdheten af att anledningen till olikheterna mel- lan WEBERS och WINKLERS uppgifter blefve utredd, och sjelf har han till följe af frågans betydelse för svafvelsyrefabrikatio- nen nyligen mycket fullständigt undersökt det förhållande, som eger rum, då små mängder undersalpetersyra verka på svafvel- syra, nemligen 2 till 5 volumer ligvid’ undersalpetersyra pa 100 volumer svafvelsyra af olika styrka. Resultatet af denna under- sökning (Dingl. s. 223: 155 och 235) kan sammanfattas derhän, att undersökningen bekräftar WEBERS iakttagelser för sa vidt undersalpetersyrans mängd är liten, utan att likväl närmare för- klara WINKLERS. Med anledning af de skiljaktiga äsigterna i denna fraga föreslog jag Hr L. A. ATTERBERG att vid ett tillfälle, da en större mängd kopparoxid skulle beredas, använda den vid kop- parens lösning i salpetersyra bortgäende qväfoxiden till ett för- sök öfver undersalpetersyrans verkan på svafvelsyra. Qväfoxiden leddes derför genom concentrerad (rykande) salpetersyra, då, som bekant, för hvarje eqvivalent qväfoxid erhålles 3 eqv. undersal- petersyra. För 2 kilo koppar, som skulle upplösas, gör detta enligt beräkning ungefär 2,9 kilo undersalpetersyra. Reaktionen mellan qväfoxiden och salpetersyran modererades genom yttre afkylning. Till absorbtion af den bildade gasen användes 6 kilo ren kon- 14 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. centrerad svafvelsyra, som fördelades i 3 absorptionskärl, be- stående af flacka glasskälar, parvis anordnade så att en min- dre skål sattes omvänd i en större och hvarje par förenades med böjda glasrör, såsom ofvanstående figur visar. Anordningen afsåg att undvika syrans förorening från korkar eller junkturer äfvensom ledningsrörens tilltäppning af bildade krystaller. Ab- sorptionen gick mycket fort och först då omkring hälften af kopparen var upplöst började röda ångor visa sig i 3:e absorp- tionskärlet. Syran i 1:a skålen, som länge hållit sig färglös, var nu starkt gul och utstötte vid vanlig temperatur nitrösa ångor. Den ansågs derföre mättad med undersalpetersyra, ehuru den icke afsatt kristaller, och aftogs för att genom afkylning - bringas till krystallisation; likaså aftogs syran i 2:a skålen, hvilken, ehuru knappt färgad, dock afgaf något nitrösa gaser i luften. Ingendera af dessa portioner, som jag vill kalla A, och A,, syntes emellertid vilja krystallisera, äfven vid starkare af- kylning. Detta förhållande hos lösningen A, att, ehuru starkt gul och rykande af undersalpetersyra och således skenbarligen - dermed mättad, likväl ej vilja afsätta kristaller af nitrosylsvaf- velsyra syntes gifva stöd för rigtigheten af WINKLERS ofvan anförda uppgift. Operationen fortsattes derföre sedan med resten af svafvel- syran under något andra förhållanden, i det att salpetersyran i mel- lankärlet ej ombyttes, äfven sedan den antagit grön färg, ett tecken således att äfven mycket salpetersyrlighet utvecklades. Åndamålet var att se huruvida den krystalliserande föreningen då möjligen lät- tare skulle kunna erhållas. Det 3:e absorptionskärlet, som förut knappt mottagit någon gas, blef nu det första i ordningen och efter detta sattes ett kärl med 2 kilo ny svafvelsyra. Då all koppar blif- vit upplöst var svafvelsyran i 1:a kärlet äfven nu starkt gul och i det ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:09. 15 andra färglös; jag kallar dessa portioner B, och B,. Men äfven ur dessa syntes det till en början ej möjligt att erhålla krystal- ler genom afkylning. | För att förenkla framställningen vill jag nu genast meddela några försök, som gjordes först mot slutet af undersökningen. Till koncentrerad svafvelsyra tillsattes under omrörning liqvid undersalpetersyra; den var väl befriad från salpetersyrlighet, men innehöll litet salpetersyra. Den löste sig lätt och under lindrig värmereaktion i svafvelsyran. 1) Dervid erhölls en gulröd, starkt rykande vätska, till volumen omkring dubbelt större än den an- vända svafvelsyran, på hvilken öfverskottet af undersalpetersyra låg i droppform afskiljdt. Denna vätska afskiljde redan inom ett dygn och till och med vid vanlig temperatur en mycket rik- lig kristallisation, som vid analys visade sig vara nitrosylsvaf- velsyra. Moderluten var, äfven sedan den en. tid lemnats i öppen luft, starkt rykande af både undersalpetersyra och salpe- tersyra. Det är således ytterst lätt att bereda nitrosylsvafvelsyran af liqvid untersalpetersyra och svafvelsyra, ehuru det går ganska trögt att mätta svafvelsyra med gasformig sådan syra ända till krystallisation, hvilket jag äfven vid ett föregående tillfälle funnit, då undersalpetersyran bereddes genom upphettning af manganklorur med natronsalpeter. Orsakerna dertill äro väsendt- ligen följande. Man vet att nitrosylsvafvelsyran är lättlösligare i koncen- trerad än i något utspädd svafvelsyra. Men hur stor dess lös- lighet i koncentrerad syra är, derom föreligger ingen uppgift. Jag har gjordt ett försök, som visar att 100 vigtsdelar nitro- sylsvafvelsyra lösas redan i 74 delar ren svafvelsyra af 1,837 vid omkring 18” C.?) Då en sådan lösning är ganska tjockflytande 1) Låter man liqvid undersalpetersyra uppstiga i ett med svafvelsyra fyldt, om- - vändt glasrör, så ser man den upplösas till en färglös vätska utan minsta gasutveckling. Den gas, som kan bildas i röret till följe af värmereaktion, försvinner snart äter. ?) Försöket anställdes med pulvriserad och torr nitrosylsvafvelsyra (rhombisk), som i vägdt kärl med inslipad glaspropp först löstes i en vägd mängd svaf- 16 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. och trögrörlig faller det sig desto svårare att mätta svafvelsyran tillräckligt med gasformig undersalpetersyra för att erhålla kry- staller. År svafvelsyran verkligen mättad med undersalpetersyra, d. v. s., förvandlad till nitrosylsvafvelsyra, så bör den vid re- aktionen bildade salpetersyran kunna upplösa undersalpetersyra och deraf lösningens egenskap att utstöta röda ångor i luften kunna förklaras. Men denna sednare egenskap inträdde, som vi hafva sett, långt innan svafvelsyran var mättad. Den nyss- nämnda förklaringen synes då ej användbar, ty rykande salpeter- syra affärgas som bekant af svafvelsyra, i det undersalpetersyran af svafvelsyran omsättes till färglösa föreningar, nitrosylsvafvel- syra och salpetersyra. Det syntes mig emellertid möjligt att den salpetersyra, som dels såsom förorening åtföljt den nitrösa gasen, dels bildats vid reaktionen, kunnat utöfva en sekundär | reaktion på den bildade nitrosylsvafvelsyran, och att reaktionen NO.O.NO, + H,0,50, = NO.H.0,50, + HONO, kan, liksom så många andra, gå i två motsatta riktningar. Då nemligen salpetersyra med fri salpetersyrlighet lätt ger under- salpetersyra och vatten, borde den, om ock trögare, kunna verka på samma sätt på den vid svafvelsyra bundna salpetersyrligheten. Jag öfvergjöt derföre krystalliserad nitrosylsvafvelsyra med kon- centrerad salpetersyra, som förut blifvit medelst en ström torr kolsyra under lindrig uppvärmning fullständigt befriad från undersalpetersyra. Redan vid vanlig temperatur blef den förut velsyra, hvarefter emellanåt tillsattes af den förra små portioner, så länge något äfven efter längre tid och omskakning upplöstes. I något utspädd och salpetersyrehaltig svafvelsyra löses nitrosylsvafvelsyran i betydligt mindre mängd. Sålunda visade moderluten efter B,: då den slutat att vid omkring 0” afsätta krystaller, följande sammansättning enligt ATTERBERGS analys: NO: INO SOS aan 3 31,1 vigts % HONO, N. 10,9 » HRO:SO. Me NAHEN. x 40,3» EOS RAR N ne Tee» Beräkningen grundar sig på en titrering af svafvelsyra, sedan substansen de- pm Oo komponerats med vatten och ett par gånger upprepadt afdunstats på vatten- bad, samt på det verksamma syrets bestämning i en portion med jernvitriol, och salpetersyrlighetens i en annan med chameleon. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 9. 17 färglösa salpetersyran dervid ögonblickligt gul och rykande af undersalpetersyra, under det kristallerna till stor del löstes. En lösning af nitrosylsvafvelsyra i koncentrerad svafvelsyra färgades vid försigtig tillsats af salpetersyran något gulaktig der, hvarest denna kom i öfverskott, men färgen försvann vid omblandning åter, ända tills en viss mängd salpetersyra tillkommit; den gula färgen blef då konstant och ökades vid vidare tillsats af sal- petersyra, hvarefter lösningen började afgifva nitrösa ångor i luften. Uppvärmdes sedan lösningen, så inträdde en häftig ut- veckling af undersalpetersyra, då deremot en lösning af nitrosyl- svafvelsyra i blott svafvelsyra vid uppvärmning, som bekant, blott antager en guldgul färgton, hvilken vid afsvalning försvin- ner, utan att nagon märkbar sönderdelning eller gasutveckling vid uppvärmningen eger rum. Genom denna reaktion mellan salpetersyra och nitrosylsvaf- velsyra förklaras utan svårighet de förhållanden, som kommit WINKLER att betrakta en lösning af undersalpetersyra i svafvel- syra såsom någonting helt annat än en lösning af nitrosylsvaf- velsyra i svafvelsyra och att uppställa den satsen att »en i alla händelser blott lös affinitet eger rum mellan denna sednare syra och undersalpetersyra». Åfvenså försvinna vissa skenbara mot- sägelser mellan WINKLERS och WEBERS m. fl. uppgifter, lik- som man också fullkomligare inser hvarför det är svårare att erhålla kristalliserad nitrosylsvafvelsyra, da svafvelsyra mättas med ångor af undersalpetersyra än vid användning af den li- qvida undersalpetersyran. Då goasformig undersalpetersyra uppsupes af svafvelsyra, kan den salpetersyra, som dervid bildas, till en början ej reagera på den samtidigt uppkomna nitrosylsvafvelsyran, enär det stora öfverskottet af fri svafvelsyra motverkar en sådan reaktion, och lösningen bibehåller sig derför länge färglös. Men i mån som operationen fortskrider minskas mängden af fri svafvelsyra och ökas mängden af salpetersyra. Till följe deraf möjliggöres slut- ligen den nyssnämnda secundära reaktionen, hvarvid lösningen blir gul och slutligen rykande; den innehåller då samtidigt alla Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. FSANEORD: 2 18 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. de 4 ämnen, som deltaga i reaktionen, nemligen undersalpeter- syra, svafvelsyra, nitrosylsvafvelsyra och salpetersyra. Åt hvad håll reaktionen sedan går beror på ämnenas massa och tempe- raturen. Afbryter man inledningen af undersalpetersyra och ut- sätter lösningen för luften, så minskas undersalpetersyrans massa genom afdunstning; i samma mån reagerar då salpetersyran på en ny qvantitet nitrosylsvafvelsyra för att dermed bilda svafvel- syrehydrat och undersalpetersyra, som i sin ordning afdunstar etc.; undersalpetetsyran synes då vara, såsom WINKLER säger, »löst bunden». 1) Uppvärmer man lösningen, så inträder salpe- tersyrans reaktion ännu lättare och undersalpetersyran bortgår der- vid i stor mängd, såsom ock WINKLER riktigt angifver. Det är äfven riktigt att nitrosylsvafvelsyra samtidigt dervid bildas under syrgaswtveckling men af det skäl att svafvelsyran, om den var nog concentrerad, dervid ocksa sönderdelar salpetersyra. Var svafvelsyran mer utspädd, sa kan "denna sednare reaktion ej inträda, men deremot kan salpetersyran i alla fall förstöra den för handen varande nitrosylsvafvelsyran, och derför kan, såsom WINKLER uppgifver, en med undersalpetersyra mättad svafvel- syra af 1,7 sp. v. redan före svafvelsyrans kokpunkt sa godt som fullständigt förlora dess halt af undersalpetersyra. ?) Skall deremot undersalpetersyrans reaktion på svafvelsyra kunna fortgå så langt att nitrosylsvafvelsyra slutligen utkristalliserar, sa måste ett stort öfverskott af undersalpetersyra tillkomma för att motväga salpetersyrans verkan i motsatt riktning, och detta har sig svå- rare att åstadkomma med gasformig undersalpetersyra än med 1) Var lösningen tillräckligt mättad, så kanj likväl nitrosylsvafvelsyran under tiden lättare komma till kristallisation i det den är mindre löslig 1 den ut- späddare syra, som bildas i beröring med luften. LUNGE anmärker i sin afhandling (Dingl. Journal 233, 162) det egendom- liga förhållande att en sådan svafvelsyra förlorar dess halt af salpetersyrlig- het så godt som fullständigt, om den. kokas i en kolf med omvänd kylare, men blott en större del deraf, om den kokas utan tillbakaflöde af destillatet. Äfven detta förhållande förklarar sig osökt af hvad jag ofvan anfört, t svafvelsyran innehåller jemnt så mycket salpetersyra som behöfs för att för störa: nitrosylsvafvelsyran, och om en del af salpetersyran vid uppvärmningen bortgått oförändrad kan sönderdelningen ej bli fullständig. D So ÖFVERSIGT AF K, VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 5. 19 flytande, så mycket mer som lösningen sjelf är benägen att ständigt afgifva ångor af undersalpetersyra. Åtminstone bör i så fall vätskan afkylas under det mättningen pågar. På grund af hvad jag nu anfört synas mig de motsägelser, som egt rum mellan sednare författares uppgifter om undersal- petersyrans förhållande till svafvelsyra, hafva erhållit en till- fredsställande lösning, och jag återgår härmed till de ofvannämnda försöken af Hr ATTERBERG angående nitrosylsvafvelsyrans fram- ställning af svafvelsyra genom dess mättning med nitrösa gaser. Svarkristalliserbarheten af de erhallna lösningarne A, A, och B, B, måste, i enlighet med hvad nyss blifvit anfördt, hafva berott derpå att de ej blifvit tillräckligt mättade, oaktadt A, och B, voro starkt gula och, särdeles A,, rykande af undersal- petersyra. Med tillhjelp af den starka vinterkölden under bör- jan af innevarande år erhöllos dock slutligen rikliga krystallisa- tioner ur A, och B,, hvilka lösningar stätt närmast gasutveck- lingskärlet, nemligen A, da undersalpetersyra utvecklades !) och B, da salpetersyrlishet utgjorde den förherrskande nitrösa gasen. Dessa bada lösningar förhöllo sig emedlertid mycket olika vid deras kristallisation Då de pa slutna kärl varit under 14 dagars tid utsatta för en temperatur mellan —5° och —10° hade B, afsatt en riklig krystallisation, men ur A, ficks inga krystaller förr än kölden nedgätt till 20° eller något derunder. Ur B, af- sattes nitrosylsvafvelsyran i form afen kompakt massa af stora, sinsemellan sammanvuxna krystallindivider, hvilkas fria ändar syntes bilda rhombiska pyramider med ända till 16 mm. långa pyra- midkanter. Ur A, afskiljdes deremot långa, men platta och tem- ligen tunna nålar eller blad, tillhörande ettdera af de klinome- triska krystallsystemen.?) Dä de bildade krystallerna aflägsnades 1) Det bör anmärkas att ombytet af salpetersyran i mellanflaskan ei skedde så ofta eller dess temperatur så afpassades, att icke ju äfven undersalpeter- syran blef bemängd med rätt mycket salpetersyrlighet; denna ofullkomlighet i operationens utförande var mig en särskild anledning att göra det ofvan anförda försöket med svafvelsyra och liqvid undersalpetersyra. ?) Detta på grund af deras förhållande i polariseradt ljus enligt Lector TÖRNE- > BOHM, som hade godheten pröfva kristallerna. Någon mätning kunde ej företagas, icke ens med krystallerna ur B,, men en portion af dessa, som (oj , 1 20 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. erhöllos ur A, och B, nya mängder krystaller af samma olika beskaffenhet, men sedan detta ett par gånger upprepats började tvertom Br att afskilja de klinometriska nålarne, liksom slutligen efter längre tid en större portion af ‘de solida, rhombiska kry- stallerna erhölls ur A,. Man måste af detta förhållande känna sig mycket föranlåten att antaga att i hvardera lösningen inne- hållits 2 olika kristalliserbara föreningar ehuru i olika qvantitet. Jag vill derföre här tillägga att, då jag sedermera, vid beredning af nitrosylsvafvelsyra medelst liqvid undersalpetersyra (fri från salpetersyrlighet) och svafvelsyra, ställde en qvantitet af den mättade lösningen i smältande snö och lät en annan stå i rum- met vid vanlig temperatur, så bildades i den sednare de solidare — rhombiska krystallerna och i den förra klinometriska nålar. Den anmärkta olikheten hos lösningarne A, och B, kunde således - förklaras deraf att nitrosylsvafvelsyra är dimorf. En annan möjlig orsak torde lämpligare anföras längre fram. I alla hän- delser anser jag att olikheten icke berott på den olika beskaffen- heten af den nitrösa gas, hvarmed svafvelsyran mättades vid fram- ställningen af lösningarne A, och B.. De erhällna kristallerna afdröpos vid afstängdt lufttillträde och lades sedan i exsiccator på gipsplattor eller, hvilket be- fanns bättre, på skärfvor af bränd lera. !) Genom att upprepa detta förfarande, sedan kristallerna förut sönderkrossats, kunde man erhålla ämnet torrt och synbarligen fritt från moderlut. sednare utfallit som smä fina krystaller med såväl prismatiska, som pyra- midformer, visade sig på grund af förhållandet till polariseradt ljus ej kunna tillhöra de klinometriska systemen, och kunde i så fall endast hänföras till det rhombiska. Under förutsättning att dessa små krystaller voro af samma slag som de större, solida kristaller, hvilka förut afsatt sig ur samma lös- ning, skulle dessa sednare således äfven vara rhombiska. Ehuru detta icke är strängt bevisadt, vill jag i det följande "använda beuämningen rhombiska för dessa sednare krystaller, så mycket mer som den enda uppgift, som man förut har om nitrosylsvafvelsyrans krystallform, är att den synes tillhöra rhombiska systemet (MEYER 1. c.) 1) Man bör i exsiecatorn ej använda svafvelsyra, i det den uppsuper den un- dersalpetersyra, som ständigt i någon mån, och mer i varmt rum, än i köld, afgifves af krystallerna, hvarigenom deras sönderdelning påskyndas. Ö FVERSIGT AF K. VETENSK. AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 93. 21 Krystallerna äro i hög grad deliqvescenta, men de klinome- triska mer än de rhombiska. Egendomligt är deras förhållande till vattenfri eter; kastar man dem i eter, så sker först en liflig reaktion mellan etern och den lilla qvantitet af krystallerna, som hunnit deliquescera, eller den moderlut, som kan vidhänga dem; men sedan denna reaktion gått öfver, kunna de länge skakas med etern utan att åtminstone till utseendet förändras. För- hållandet syntes mig erbjuda ett godt medel att rena krystal- lerna genom att skölja dem med eter och sedan utpressa dem. Detta mötte likväl en svårighet deri att just som det sista af etern afdunstar äro de benägna att angripas. Häller man eter- anga öfver kristallerna, så inträder först den egendomliga vio- letta färgning, som så ofta inträder då salpetersyrlighet vid när- varo af svafvelsyra reduceras, och som LUNGE (Dingl. J. 233, 240) förmodar härröra af en särskildt syrsättningsgrad af qväf- 'vet, liggande emellan qväfoxid och salpetersyrlighet. Snart der- efter komma kristallerna i den lifligaste sönderdelning och upp- lösas helt och hållet under våldsam utveckling af undersalpeter- syra. Krystallernas smältpunkt kan ej väl bestämmas på vanligt sätt genom långsam upphettning i glasrör, emedan de under tiden delvis decomponeras och lösas af den frigjorda svafvelsyran. Huru G. DE CLAUBRY kunnat finna en så hög smältpunkt som 120°—130°C. är dock svårt att inge, så framt ej möjligen hans pre- parat varit förorenadt af anhydriden. Säkrast synes smält- punkten, bestämmas så, att en något större mängd krystaller hastigt smältas vid inemot 90° och derpå under ständig omrör- ning med termometern den temperatur iakttages, hvarvid varaktig kristallisation inträder. Den syntes ligga vid något öfver 80° C. både för de rhombiska kristallerna och de med liqvid undersal- petersyra beredda klinometriska. De af ATTERBERG ur A, er- hållna klinometriska syntes mig, då de nyss voro beredda hafva en lägre smältpunkt, hvarom mera längre fram. Enär man till följe af den stora olikhet, som de rhombiska och klinometriska krystallerna företedde till deras utseende och IV 2 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. omständigheterna vid deras kristallisation m. m., svårligen till en början kunde antaga annat än att man här hade att göra med två olika föreningar, gjorde Hr ATTERBERG analys å båda slagen kristaller och jag har sedan också sjelf tillagt några analytiska bestämningar, som syntes mig kunna vara önskliga. Resultatet af dessa analyser och af andra, som a nitrosylsvafvelsyran förut blifvit utförda, har jag tabellariskt sammanställt a sid. 25. De använda methoderna voro följande. Svafvelsyran. De afvägda kristallerna decomponerades i en betäckt bägare med vatten, som slutligen tillsattes i stor mängd, hvarefter svafvelsyran fälldes med klorbarium vid koktemperatur och vägdes som bariumsulfat. Sålunda fick ATTERBERG 0,6936 gr. BaO,SO, af 0,3647 gr. rhomb. kristaller, samt 0,4176 gr. af 0,2267. gr. klinometriska och 0,4395 gr. af 0,2305 gr. klinome- triska kristaller frän en annan krystallisation. Vid de svafvelsyrebestämningar jag sjelf utförde upphettade jag först krystallernas lösning i vatten i betäckt kärl sa länge: gasutveckling märktes, indunstade derefter lösningen i en platina- skål på vattenbad, utspädde återstoden och fällde svafvelsyran efter tillsats af litet saltsyra. Jag antog nemligen att salpeter- — syrad eller salpetersyrlig baryt hade orenat de fällningar, som Hr ATTERBERG erhållit. Sålunda erhölls ur 1,1074 gr. rhomb. kristaller 2,0206 gr. Ba0,SO, och ur 0,6182 gr. af en annan krystallisation 1,1361 gram, samt ur 0,5761 gr. klinometriska kristaller, framställda af mig medelst liqvid undersalpetersyra, 1,0535 gr. BaO,SO,, hvilka bestämningar gifva nästan alldeles samma halt af svafvelsyra för de olika substanserna (se tabellen). Vattnet. Derå gjordes en bestämning af mig på rhombiska krystaller, hvaraf 0,8289 gr. invägdes i ett litet glasrör, som in- fördes 1 förbränningsröret. Detta innehöll såväl bakom som före substansen blykromat, och framför blykromatet metallisk koppar. Det efter förbränningens slut i klorkaleiumröret kon- denserade vattnet profvades och befanns fullkomligt neutralt. Det oaktadt och fastän all omsorg användes att hindra närvaro af fugtighet i förbränningsmedel m. m., erhölls 0,0818 gr. vatten ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:09. 23 eller 9,87 26 i st. f. 7,09%, som enligt formeln NO.H.0,S0, beräknas; beräknar man vattnet på väte så fås 1,10% i st, f. 0,79 eller 0,31 % för mycket. De kemister, som förut analyserat samma ämne, hafva erhållit ett åtminstone lika stort öfverskott af vatten, med undantag af MULLER, hvars method att bestämma vattnet likväl ej kan tillmätas förtroende. Emellertid torde äm- nets särdeles hygroscopiska beskaffenhet tillräckligt förklara det nämnda öfverskottet. Det verksamma syret bestämdes af Hr ATTERBERG enl. FRESENII modification af PELOUZE’s method för salpetersyrans bestämning, saledes genom ämnets verkan på en saltsur jernsulfat- lösning och titrering med tennklorur af den bildade jernoxiden jemnte korrektion för den förut befintliga. De vägda krystal- lerna befunno sig 1 ett glasrör ofvan vätskan under det kärlet fylldes med kolsyra, och nedfördes sedan hastigt under vätskans yta medelst en rörlig glasstaf, hvarpa röret var upphängdt. AT- TERBERG fann 1 0,7571 gr. rhombiska krystaller 0,0438 gr. verk- samt syre, eller 5,8%. I de klinometriska krystallerna fann han en obetydligt större mängd verksamt syre, men anteckningen gick sedan förlorad, hvarföre siffran ej kan anföras. För att ännu bättre undvika en för hastig reaktion mellan nitrosylsvafvelsyran och jernlösningen, förfor jag vid de bestäm- ningar jag sjelf sedan gjorde sålunda. Den uppvägda substansen löstes i litet svafvelsyra af 1,7 sp. v. och lösningen nedsläpptes i kokflaskan genom ett i dess kautschupropp insatt rör, som upptill hade en cylindrisk utvidgning eller tratt, tillsluten med en inslipad glasstaf, och hvars nedre ända var utdragen till en spets, som räckte nästan ned till vätskan i kolfven. Hvad som af lösningen häftade qvar 1 trattröret kunde lätt sköljas ned med svafvelsyra utan att luft medföljde... I kokflaskan befanns förut 50 ce jernlösning, beredd af 100 gr. krystalliserad jern- vitriol och 30 cc konc. svafvelsyra, lösta till en litre. Luften var förut utdrifven med kolsyra, för bvilket ändamål i proppens andra genomborrning ett kort rör var insatt, som var tillräck- ‚list vidt för att ledningsröret för kolsyran derigenom kunde 24 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. nedföras och luften gå ut mellan båda rören. Lösningen af sub- stansen i svafvelsyran sjönk genast till bottnen i jernlösningen och reaktionen gick helt lugn. När denna slutat, utdrogs led- ningsröret för kolsyran ur det vidare glasröret, på hvars öfre ända redan förut var fästad en bit kautschuslang med slitsfor- mig ventilöppning, hvarefter denna slang genast tillslöts med en glasstaf. Sedan kokades vätskan tills qväfoxiden utdrifvits och då den fullständigt kallnat, lyftades glasstafven i trattröret, för att insläppa luft i kärlet, ty den slitsformiga kautschuventilen afhöll fullständigt luftens tillträde under det vätskan kallnade. Derpa uttogs kautschuproppen och vätskan tillbakatitrerades med chameleon. !) Detta förfarande är en för salpetersyrlighet lämpad förändring af den method, som LUNGE (Dingl. Journ. 225: 182) angifvit för bestämning af salpetersyra. Det hade varit enklare att här direkt använda titrering af salpetersyrlighet med cha- meleon, men jag ansåg den anförda methoden, som gick utmärkt väl, erbjuda fullkomligare säkerhet. Jag fann sålunda: för 0,7999 gr. rhomb. krystaller 24,07 cc chameleon till atertitrering, hvaraf beräknas 6,04% verksamt Syre, för 0,6556 klinometriska krystaller, framställda af ATTER- BERG, 26,7 cc chameleon, hvaraf beräknas 5,78 % verks. syre, för 0,5860 klinometriska kristaller, af mig framställda me- delst liqvid undersalpetersyra, 30,53 ce Chameleon, hvaraf be- räknas 5,88 % verksamt syre. | Qväfvet bestämdes i de rhomb. kristallerna af ATTERBERG sa, att den qväfoxidgas som bortgick, da det verksamma syret bestämdes i kolsyreatmosfer, uppsamlades öfver qvicksilfver och kalilut och mättes. Mellan uppsamlingsröret för gasen och det kärl, hvari jernlösningen befann sig, var anbragdt ett mindre ab- sorptionsrör med vatten, för att upptaga det mesta af den salt- syregas, som frigjordes vid jernlösningens upphettning. Den kol- syra, hvarmed apparaten fylldes och qväfoxiden utjagades, ut- vecklades i konstant kolsyreapparat pa vata vägen. Af 0,7571 !) Dess halt af verksamt syre, bestämd med ren oxalsyra, var 3,973 mgr. per ce och 50 ce jernlösning motsvarade 36,2 ce Chameleon. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:09. 25 gr. substans erhölls 141,8 ce qväfoxid mätta vid 17,5° och 743 mm., motsvarande 10,5 vigts% qväfve. Af andra 0,2094 gr. af samma slags substans, som behand- lades enligt den vanliga methoden för volumetrisk qväfvebestäm- ning, men med blott metallisk koppar i förbränningsröret, erhöllos 70 cc qväfgas, mätta vid 16° och 737,8 mm. barometerständ, motsvarande 9,8 vigts%. Af 1,1146 gr. klinometriska kristaller, pa sednare sättet behandlade, erhöllos 86,5 cc qväfgas vid 20° och 753,5 baro- meterstand, motsvarande 8,8 % qväfve. Härmed följer den tabellariska sammanställningen af resul- taten af ; Analyser å Nitrosylsvafvelsyra. 0; H,0 | £ S | N Verksamt O För | EEE ENE 3 [ Sm SK SR | E SKlTSNESNES NO LTERORD En lee En ee EI a ee NNE | ne ee | | | Beräknadt %............ 62,99 7,09) 11,02) 6,30 Funnet: G. DE CLAUBRY, +) | (af N,O,o.fustig SO,) 65,6 || 10,1 3,8 WELTZIEN 0. MEYER +) (af H,0,SO, o. N;03)/66,0/67,3/66,8 110,0 10,6 10,3 (af H,0,S0, o. N,0,)|63,7\64,0|63,9 |11,2/13,1 12,2) 7,4) 7,5) 7,5 R. MÜLLER +) | (af H,0,S0, o. N,0,) 59,4 60,5 60,1 | 5,7| 6,5 6,1110,1110,9 10,2 R. WEBER (af SO, o. HONO,) 61,1 /64,3 63,3 | 9,5110,5 10,1110,0 10,3 10,2 | 5,1) 6,3) 5,7 (af H,0,SO, o. N;04)|63,9|65,1 64,5 FN 5,2 5,7) 5,5 L. A. ATTERBERG | (af H,0,SO, o. N,O,) | Rhomb. kristaller .... 65,3 | 9,8 10,3 10,2 | 9,8 Klinometriska d:o....|63,3/65,5 64,4 a: 3,8 | i) F. L. EKMAN | Rhomb. kristaller ....|62,7/63,1 62,9 | 9,9 6,0 Klinometriska d:o.... ; | | |, 2,7) 1230 RER | | 5,8 Beer 0. | 62,8 | 9,9 *) Siffran kan ej exakt uppgifvas men var något litet större än 5,8. ”*") De af ATTERBERG framställda. "") Särskildt beredda af svafvelsyra och ligvid undersalpetersyra. +) Af analysen beräknades en annan formel för föreningen än den här angifna. Substansens beredningsmethod angifves inom parentes. 26 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. Som man ser hafva olika kemisters analyser af detta ämne sifvit ganska skiljaktiga resultat; men de af mig och ATTER- BERG gjorda bestämningarne visa en god öfverensstämmelse med WEBERS. Amnets ytterst hygroskopiska natur och dess benä- genhet att ständigt afgifva nagot nitrösa gaser äfven i torr luft synas kunna förklara hvarför vattenhalten alltid blifvit funnen för hög, men mängden qväfve och verksamt syre något för lag. Svårare är deremot att inse hvarför de flesta svafvelsyrebestäm- ningarne gifvit ett sa högt resultat. WEBER och andra hafva antagit att det berott på vidhäftande moderlut. Men om t. ex. 65% SO, erhållits i stället för 63 och detta skulle ha berott pa vidhängande svafvelsyra, så skulle substansen hafva innehållit 10,8 % fritt svafvelsyrehydrat, hvilket dock icke kan antagas. Antingen skulle således barytsulfatet hafva varit ganska orenadt af salpetersyrad (eller salpetersyrlig?) baryt, eller substansen möj- ligen varit orenad af en mer sur förening af salpetersyrlighet och svafvelsyra. Med afseende på denna sednare punkt vill jag slutligen til- lägga följande. Jag har redan omnämnt det olika förhållande, som de af ATTERBERG beredda,lösningarne A, och B, visade då de kristalliserades. I sjelfva verket var jag, ända tills ana- lyserna blifvit gjorda, fullt öfvertygad att de tunna klinometriska krystallerna, som afsattes ur A,, voro eti annat ämne än de so- lida, rhombiska krystallerna ur B,. De löste sig i moderluten så fort, att de ej kunde undersökas för mikroskopet vid vanlig rumstemperatur; de kunde till följe af deras deliquescenta be- skaffenhet ej, liksom de rhombiska, pressas torra mellan läsk- papper och syntes i värme vid ett preliminärt försök betydligt lättsmältare. Under den tid, som atgick för att suga dem torra på en porös platta, hvilket skedde vid en temperatur betydligt under 0°, syntes deras mängd betydligt förminskas, under det plattan genomdränktes med en oväntadt stor mängd vätska. Den torkade qvantiteten fördelades på tre glasburkar med in- slipade samt med talgvax tätade proppar. Men redan vid 17” a 15° sönderflöt innehållet i 2 af dessa kärl till stor del, så att / ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:09. 27 det blef oanvändbart till analys, ehuru det mesta sedan äter stelnade och, som det syntes, i den rhombiska formen. Den por- tion af de klinometriska krystallerna, som af ATTERBERG blifvit analyserad, togs dels af det tredje af dessa kärl, hvars innehall ej sönderflutit, dels af annan kristallisation ur lösningen A,, som inleddes genom att inlägga i lösningen nagra obetydliga splittror af rhombiska krystaller. Denna kristallisation, äfvenledes platta nålar, bibehöll sig nemligen också oförändrad. Med de två kärl, hvilkas innehåll sönderflutit och åter till större delen stelnat, förfor jag på följande sätt. Det ena kär- lets innehåll utbreddes på en porös stenskärfva och sedan den fasta delen blifvit torr, bestämdes dennas svafvelsyrehalt. Jag fann dervid 62,81 % SO,, således åter nästan exakt den för nitro- sylsvafvelsyran beräknade mängden. Det andra kärlet vägdes med dess innehåll, hvilket sedan sönderdelades med vatten och späddes till en liter, hvarefter svafvelsyrehalten i en bråkdel deraf bestämdes. Då den sedan beräknades på det kela, erhölls substansens halt af SO, till 64,6 %, det enda fall af 5 svafvel- syre-bestämningar, hvari jag funnit svafvelsyremängden märkligt öfverstiga den beräknade. Öfverskottet skulle motsvara 8,6 % fritt svafvelsyrehydrat, hvilket skulle kunna vid vanlig värmegrad lösa ungefär 12 delar nitrosylsvafvelsyra, hvarigenom saledes !/, af substansen kunnat befinna sig i flytande form. På grund af dessa förhållanden synes mig ej osannolikt att svafvelsyra med salpetersyrlighet äfven kan bilda en surare för- ening än nitrosylsvafvelsyran, analog t. ex. med WEBERS 4-falldt svafvelsyrade salpetersyra, och att de af ATTERBERG ur lösnin- gen A, erhållna kristallerna kunnat ursprungligen hafva varit en sådan surare förening, men som redan under torkning på poröst underlag till största delen sönderfallit till nitrosylsvafvelsyra och svafvelsyrehydrat. Af den sa torkade substansen har en del kunnat vara fullständigt sönderdelad, 1 hvilket fall nitrosylsvaf- velsyran sedan bibehållit sig oförändrad, men deremot sönder- delningen af andra portioner först afslutats sedan de blifvit in- lagda i kärlen, hvarigenom der en blandning af krystaller och 28 EKMAN, OM NITROSYLSVAFVELSYRAN. svafvelsyrehaltig moderlut uppkommit. De klinometriska kry- staller, som af mig erhöllos, då svafvelsyrehydrat fullt mättades med liqvid undersalpetersyra, visade deremot, såsom naturligt är, icke något dylikt förhållande. Af ofvan anförda undersökning framgår alltså: 1) att nitrosylsvafvelsyran lätt sönderdelas af salpetersyra under bildning af svafvelsyra och undersalpetersyra, ehuru under olika omständigheter olika fullständigt (sid. 16—19); att »ni- trösa gaser» derför 1 allmänhet böra kunna fullkomligare bindas af svafvelsyra, i fall de utgöras af salpetersyrlighet än af under- salpetersyra, enär i sednare fallet jemte nitrosylsvafvelsyra äfven salpetersyra uppkommar, hvilken kan äterverka pa nitrosylsvaf- velsyra och dessutom sjelf är relativt lättflygtig; 2) att nitrosylsvafvelsyrans löslighet i koncentrerad svafvel- syra är särdeles betydlig (se närmare sid. 15); att man ej lätt erhåller den krystalliserade syran genom att inleda gasformig undersalpetersyra i konc. svafvelsyra, men mycket lätt vid an- vändning af liqvid undersalpetersyra (sid. 15), och att syran kan kristallisera i två till utseendet ganska olika former, hvaraf den ena med säkerhet tillhör ett af de klinometriska systemen, den andra möjligen det rhombiska (s. 20); 3) att rigtigheten af WEBERS analyser, på hvilka nitrosyl- svafvelsyrans kemiska formel väsentligen grundats, blifvit be- kräftad (s. 22—25), hvarjemnte anledning gifvits till det anta- gande att äfven en annan kristalliserbar, men ovaraktigare för- ening mellan salpetersyrlighet och svafvelsyra, med större halt af den sednare syran, kan bildas (s. 26—28). Hvad slutligen beträffar den mycket behandlade fragan om absorptionen af de nitrösa gaser, som bortga från svafvelsyre- fabrikernas blykamrar, sa äro dervid ännu andra omständigheter HL EEG WERTE, i att taga i betraktande än de här vidrörda; antagligen skall jag framdeles återkomma till denna särskildta sida af den förelig- gande ämnet. 29 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 5. Stockholm. Undersökningar af chondroditartade mineral från Ladugrufvan i Wermland och Kafveltorp i Westmanland. 3 Förberedande meddelande i bref till A. E. NORDENSKIÖLD. Af Hs. SJÖGREN. [Meddeladt den 11 Maj 1881.) Det mineral, som jag erhållit till undersökning från Riks- Musei mineral-kabinet, från Ladugrufvan i Wermland, är icke chon- drodit i detta namns egentliga betydelse, utan humit af typen I, hvil- ken förut endast anträffats på Vesuv samt i några fa kristaller från Tilly Forster N.Y. (E .S. DANA). Det svenska mineralet liknar till sin utbildning fullkomligt det från Vesuv, men är formfatti- gare, så att af de 22 olika former, hvilka uppträda på det se- nare, endast 17 förekomma på mineralet från Ladugrufvan; ingen enda för humiten ny form har jag funnit från denna fyndort. Till bestyrkande af uppgiften att mineralet i fråga är humit af typen I meddelas i följande tabell en jemförelse mellan några på mineralet från Ladugrufvan mätta vinklar och de motsvarande hos humit från Vesuv, beräknade af v. RATH. Ladugrufvemineralet. Humit af typen I fr. Vesuv. A: e=103° 40 103° 471), Neo LE ul San, JAG re = or 20) IST DT A: Yi— 124° 12%), 124° 173], es 1 UWE 35% 1792615: Yi: Var = 158° 43° 159° 4 De former hvilka förekomma äro: basplanet A, brachypi- nakoiden B, vertikalprismerna O och 1/,0, brachydomerna (se- 4 30 HJ. SJÖGREN, CHONDRODITARTADE MINERAL. rien e hos v. RATH) e, !/se, !/ze, makrodomat (serien i) Y/s%, pyramiderna af grundserien (serien n) n och !/,n, samt makro- pyramiderna (serien r) !/;r och \/;r. Af dessa äro följande for- mer i allmänhet dominerande och förekomma på alla kristaller: A, B, e, ar, Yzi. Alla former förekomma — i motsats till förhållandet hos chondroditen — holoödriskt och kristallerna hafva fullkomligt rhombisk habitus. Tvillingsbildning förekommer efter lagen: tvillingsplanet en yta af brachydomat ?/,e; detta doma uppträder ej såsom kri- stallplan, utan är 'ett latent prisma i serien e, pa nära 120°. På den vesuvianska humiten har observerats tvillingar bildade efter tvenne lagar näml. tvillingsplanet 3/;e eller !/,e; den förra är vanligast. Ofta visa sig kristallerna bildade af två individer sammanvuxna i parallel ställning, så att de på midten visa in- atgaende horizontela kanter; detta utbildningssätt är förut af SCACCHI anmärkt hos humit af typen I från Vesuv. I optiskt afseende visar sig Ladugrufvemineralet rhombiskt, såsom DESCLOIZEAUX funnit förhållandet vara med den vesuvi- anska humiten af typen I. De optiska axlarnes plan står vin- kelrätt mot makrodiagonala planparet C och sammanfallet med basplanet A; den spetsiga bisektricen är positiv och samman- faller med brachydiagonalen. Den kemiska undersökningen af mineralet är ännu under arbete. Humiten från Ladugrufvan förekommer, såsom Herr Profes- sorn kanske påminner sig, i jernmalm (magnetit) tillsammans med kalkspat och serpentin. Endast en del deraf är fullt frisk och osönderdelad; det mesta har undergätt någon grad af om- vandling och alla öfvergangar mellan frisk humit och serpentin finnas 1 stufferna. Beträffande de till mig från museet sända chondroditkristal- lerna från Kafveltorp, så må till en början anmärkas, att Kaf- veltorps chondroditens optiska egenskaper hänvisa densamma — liksom chondrodit i allmänhet — till monoklina systemet. Denna mineralförekomst har sitt största intresse genom de mångfaldigt vexlande kristallgestalter, hvilka den i sin utbildning företer. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 3. 31 Den förekommer i två olika modifikationer, hvilka skilja sig till kristallernas färg, storlek och form. Det förra slaget af kristaller, som alltid förekommer inväxt i blyglans och zinkblende, är mindre till storleken, gult till färgen och ofta prismatiskt förlängdt i klinodiagonalens (makroaxelns) riktning genom för- herskandet af domat i; zonen A, e, !/,e är på dessa kristaller mycket litet utvecklad eller ock saknas dessa ytor alldeles. Det andra slaget af kristaller består af sådana, hvilkas matrix är kop- parkis; dessa äro större än de föregående, till färgen rödbruna och af oktaödrisk habitus; zonen A, e, !/,e är här mer utbildad. En annan skilnad är att det förra slagets kristaller nästan alltid äro enkla, det senares deremot oftast tvillingar eller trillingar. På mineralet har jag funnit omkring 25 former af hvilka flertalet äro identiska med chondroditens från Vesuv (humittypen II, men några äro nya; ett par pyramidytor motsvara sådana, som förut endast anträffats af Eder på chondrodit från Pargas, hvil- ket synes mig vara af intresse, enär flertalet af de på pargas- chondroditen uppträdande formerna ej anträffats på andra chon- droditförekomster. Chondroditen från Kafveltorp visar såsom bekant är i likhet med de vesuvianska oftast en monoklin utbildning, så att man kan särskilja positiva och negativa former. Likväl är denna monoklina utbildning långt ifrån alltid förhanden, ty på ungefär halfva antalet kristaller anträffas positiva och negativa former i samma qvadrant, eller rättare, man kan der ej dela formerna i positiva och negativa. Den optiska undersökningen har bekräftat DESCLOIZEAUX” uppgifter; optiska axlarnes plan ligger vinkelrätt mot symmetri- planet C och gör en vinkel af cirka 30° med basplanet A; den spetsiga bisektricen — positiv liksom hos humit — samman- faller med symmetriaxeln. Vidare har den optiska undersökningen gifvit vid handen, att nästan hvarje kristall är bildad genom polysyntetisk tvillings- bildning parallelt med basplanet A. Denna tvillingslag är förut ej anmärkt hos chondrodit från Vesuv, ej heller i V. RATH'S 32 HJ. SJÖGREN, CHONDRODITARTADE MINERAL. beskrifning af Kafveltorp-chondroditen, men väl af Eder obser- verad på kristaller från Pargas. Denna polysyntetiska tvillings- bildning visar sig äfven 1 mineralets yttre beskaffenhet, i det att en del ytor äro streckade parallelt med basplanet A; denna streck- ning visar sig mest på ytorna af serierna r, n och e. Genom detta förhållande, den polysyntetiska tvillingsbildningen, som förut ej varit nog beaktadt, men som sannolikt är gemensamt för de flesta chondroditförekomster, synas mig flera af mineralets egen- domligheter vinna en lätt förklaring. Sat. ex. den oregelbundet monoklina utbildningen hos kristallerna från Kafveltorp och Ve- suv. Det är nemligen tydligt, att genom en hemitropisk tvil- lingsbildning, parallelt med basplanet, skola de ytor, hvilka egent- ligen tillhöra de positiva qvadranterna, komma att uppträda äfven i de negativa och tvärtom. Detta är precist hvad- man på Kafveltorpsmineralet så ofta kan iakttaga. Vidare kan man lätt föreställa sig, att då ytterst tunna lameller, parallela med basplanet i tvillingsställning blifvit lagda på hvarandra, de vinkeldifferenser, som hos monoklina mineral förefinnas mellan =: qvadranterna fram och bak — positiva och negativa — skola utjemnas, och en nästan fullständig accomodation till det rhom- biska systemets vinkelförhållanden ega rum. Detta sker så myc- ket lättare, som afvikelsen från det rhombiska systemets axel- vinklar hos chondrodit sannolikt är högst obetydlig och förmod- ligen ej uppgår till mera än 1 eller 2 minuter. Härigenom för- klaras således den brist på öfverensstämmelse, som man funnit mellan mineralets kristallform, som är pseudo-rhombisk och dess optiska egenskaper, hvilka äro monoklina. — V. RATH anmärker, att hos humit af typen II (chondrodit) från Vesuv äro kant- vinklarne mycket obeständiga och visa störningar, som äro gan- ska betydliga, ehuru kristallerna äro väl utbildade; det samma har äfven jag varit i tillfälle att iakttaga vid mina mätningar på chondroditen från Kafveltorp. Detta är just hvad man kan hafva anledning att vänta på grund af kristallernas polysynteti- ska byggnad. Ty det är antagligt, att en kristall, som består af ett aggregat af individer sammanfogade i tvillingsställning, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 9. 33 ej kan visa samma regelbundenhet i sina vinkelförhållanden, som en väl utbildad enkel kristall. De optiska undersökningarne äro utförda på 12 skifvor, hvilka efter min anvisning blifvit tillverkade vid »Optisches In- stitut von Dr STEEG & REUTER» i Homburg. Det ofvanstående utgör en sammanfattning af det hufvud- sakligaste, som hittills af undersökningen framgått. Till frågan om humitens och chondroditens kemiska ställning till hvarandra får jag sannolikt framdeles, då mina analyser blifvit färdiga, tillfälle att lemna något bidrag. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o5. 3 34 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 2). Från British Association for the Advancement of Science. Report, Meeting, 50. Från Geological Society i London. Journal, N:o 145. Catalogue of the library. London 1881. 8:0. Frän Royal Institution i London. Proceedings, N:o 72. List of the members, 1880. Från RB. Geological Society of Ireland i Dublin. Journal, Vol. 15:3. Från Philosophical Society of. Glasgow. Proceedings, Vol. 12: 1. Från Literary & Philosophical Society i Manchester. Memoirs, (3.) Vol 6. Proceedings, Vol. 16—19. A Från Geological Survey of India i Calcutta. | Memomssenser 14. VO Is ] Från R. Society of N. S. Wales i Sydney. Journal, Vol. 12—13. vi Results of rain and river observations ...in N. S. W. 1878 —1879. 7 Annual report of the Dep. of Mines, 1876—1879: 1-2. Report of the Council of Education, 1878—1879. Frän Linnean Society i Sydney. Proceedings, Vol. 4: 1-4; 5: 1-2. Från Ministere de lAgriculture etc. i Paris. Exposition internationale, 1878: Comptes rendus des conferences, N:o 17—18; 21; 25. Från Muséum d Histoire Naturelle i Paris. Nouvelles archives. (2.) T. 3:2. Från Societe Entomologique i Paris. Annales. (5) T. 8: 1-4; 9: 1-1. Från Societa Entomologica i Firenze. Bulletino, Anno 12: 2—4. Från Museo Civico i Genova. Annali, Vol. 15. Från R. Accademia delle Sceienze Fisiche & Matematiche i Napoli. Atti, Vol. 7—8. \ Rendiconto, Anno 15: 1-12; 16: 1-12; 17: 1-12; 18: 1-12. Frän K. Nederländska Regeringen i Haag. Snellen v. Vollenhoven, ©. S., Pinacographia, Afl. 9. a Från Observatoire Central Nicolas i Pulkova. Observations, Vol. 11: Jahresbericht, 1878/1880. Från Botanischer Garten i St. Petersburg. Betas. 7: 1. Från Naturforscher-Gesellschaft i Dorpat. Archiv für Naturkunde...(2) Bd. 9: i—2. Sitzungsberichte, Bd. 5: 3. Frän Naturforscher-Verein i Riga. Correspondenzblatt, Jahrg. 23. Från Societe de Physique & d Histoire Naturelle i Geneve. Memoires, T. 27: 1. Frän Naturforschender Verein i Brünn. Verhandlungen, Bd. 18. Katalog der Bibliotek. 1880. 8:0. Fran Senckenbergische Gesellschaft i Frankfurt a/M. Abhandlungen, Bd. 12: 1—2. Bericht, 1879/1880. Från Naturwissenschaftlicher Verein für Steiermark i Graz. Mittheilungen, 1879—1880. v. PeBaL, L. Das chemische Institut der Universität Graz. Wien 1880. 4.o. Från K. Universitetet i Greifswald. Akademiskt tryck, 1880. 30 st. Från K. Gesellschaft der Wissenschaften i Göttingen. Abhandlungen, Bd. 26. Nachrichten, 1880. Gelehrte Anzeigen, 1880: 1—2. 36 Fran Naturforschende Gesellschaft i Halle. Abhandlungen, Bd. 15: 1. Bericht, 1879. Från K. Universitetet i Kiel. Schriften, Bd. 26. Från Naturwissenschaftlicher Verein i Kiel. Schriften, Bd. 4: 1. | Från Freunde der Naturgeschichte in Mecklenburg. Archiv, Jahr 34. Från K. Botanische Gesellschaft i Regensburg. Flora, Jahrg. 63. Från K.K. Geologische Reichsanstalt i Wien. Abhandlungen, Bd. 12:2. Jahrbuch, Bd. 30: 4. 3 Verhandlungen, 1880: 13—18. Frän Utgifvaren. Svenskt biografiskt lexikon. Ny följd, Bd. 8:3. Från Författarne: HASSELBERG, B. Uber das durch elektrische Erregung erzeugte . Leuchten der Gase... St. Petersb: 1879. 4:0. — — Uber die Spectra der Cometen... Ib. 1880. 4:0. v. MÖLLER, P. Strödda utkast till Svenska jordbrukets historia, EEE Saban, HSO BO NORDENSKIÖLD, A. E. Vegas färd... H. 4. DANSKY, J. & KOSTENTTSCH, Je Über die Entwickelungsgeschichte der Keimblätter und des Wollt schen Ganges im Hünerei. St. Petersb. 1880. 4:0. FaLsan, A. & CHANTRE, E. Monographie geologique des anciens glaciers... de la partie moyenne du bassin du Rhone, T. 1—2 & Atlas. Lyon 1875—1879. 80 & F. Meyer, E. Die Spermatogenese bei den Säugethieren. St. Petersb. 1880. 4:0. DE SAPORTA. G. & MARION, A. F. L’evolution du regne vegetal. — Les Cryptogames. Par. 1881. 8:0. SIEMENS, ©. W. On the dynamo-electrie current and on certain means to improve its steadiness. Lond. 1880. 4:0. — — Gas and electricity as heating agents. Lond. 1881. 8:o0. STRUWE, O. HBEtudes sur le mouvement relatif des deux etoiles du systeme de 61 Cygni. St. Petersb. 1880. 4:0. Stockholm, 1881. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Äre. 38. 1881. M 6. Onsdagen den S Juni. Hr WITTROCK redogjorde för innehållet dels af den till Akademiens Maj-sammankomst inlemnade uppsatsen: »Om Syd- srönlands drifved» af Amanuensen V. T. ÖRTENBLAD, och dels af en af Amanuensen vid Upsala botaniska trädgard, Fil. kand. K. F. DUSÉN inlemnad uppsats: »Astragalus penduliflorus Lam., neu für die Flora des nördlichen Europas». (Se Bihang till K. Vet. Akad. Harxdl.) Hr RUBENSON refererade innehållet dels af ett utaf Direk- torn för fysikaliska centralobservatorium 1 St. Petersburg H. WILD utgifvet arbete: »Die Temperaturverhältnisse des Rus- sischen Reichs», och dels af ett arbete af Professor H. HILDE- BRANDSON: »Observations met6orologiques faites par l’expedition dela Vega du Cap Nord a Yokohama par le detroit de Behring». Hr LINDSTRÖM meddelade en öfversigt af Dr F. SVENONI vid Akademiens Majsammankonst afgifna reseberättelse: »Om förhållandet mellan Siluriska formationen och den så kallade Sevegruppen», äfvensom af en utaf Dr S. A. TULLBERG inlem- nad afhandling: »On the Graptolites described by Hisinger and the older Swedish authors». (Se Bihang till K. Vet. Akad. Handl.) Hr GYLDEN dels meddelade fortsättningen af sina under- sökningar af theorien för himlakropparnes rörelser; dels öfver- lemnade en uppsats af Filos. Kandidaten C. A. LINDHAGEN om ett af honom 1 Akademiens bibliothek funnet, från slutet af 2 En 16:de eller början af 17:de århundradet härstammande manuskript, som är en afskrift af en outgifven uppsats af COPERNICUS med titel: »NICOLAI COPERNICI de hypothesibus motuum coelestium a se constitutis commentariolus». (Se Bihang till K. Vet. Akad. Handl.); dels slutligen framlade ett nytt (2:dra bandets 3:dje) häfte af »Astronomiska iakttagelser och undersökningar anställda på Stockholms Observatorium», innehållande en afhandling af Dr DONNER: »Constantes a employer dans le calcul des pertur- bations absolues produites par Jupiter dans les mouvements des petites planetes. Hr EKMAN meddelade några undersökningar öfver klor- kalkens natur, hvilka under hans ledning blifvit utförda på Tek- niska Högskolans laboratorium af Hr M. W. von Post. Sekreteraren öfverlemnade på författarnes vägnar följande inlemnade uppsatser: 1:0) »Om upprepad differentiation af de- finita integraler», af Lektorn C. F. LINDMAN”; 2:0) »Spektral- undersökningar öfver Scandium, Ytterbium, Erbium och Thulium», at Professorn T. R. THALÉN"; 3:0) »Om vattnets öfvergångs- tillstånd och om isens uppvärmning öfver 0° C.», af Docenten O. PETTERSSON"; 4:0) »Om vattnets volymförökning genom ab- — sorption af gaser», af Filos. Kandidaten KNUT ÅNGSTRÖM.” | Berättelser öfver resor, som med offentligt understöd blifvit utförda under sistliden sommar, hade afoifvits af Geologen Dok- tor N. O. HoLsT, som anställt geologiska forskningar på Grön- land, och af Doktor J. ERIKSSON, som för botaniskt ändamål gjort resor i Tyskland." Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Sjökarteverket. Underrättelser för sjöfarande, H. 28. Från stadsfullmäktige i Stockholm. o Berättelse angäende Stockholms kommunalförvaltning, Arg. 12. (Forts. & sid. 12.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1881. N:o 4. Stockholm. Om upprepad differentiation af definita integraler. Af C. F. LINDMAN. [Meddeladt den S Juni 1881.] 1. Såsom bekant är, gifves det många utvägar att bestämma definita integraler, och den, så vidt jag vet, fullständigaste och utförligaste framställningen af dem har blifvit lemnad af BIERENS DE HAAN i hans stora arbete: Exposé de la théorie, des pro- prietes, des formules de transformation et des methodes d’eva- luation des integrales definies, Amsterdam 1862. En af dessa utvägar består uti att differentiera en redan känd definit inte- gral i afseende på en konstant, som ingår i honom eller på lämpligt sätt införes. I nyss anförda arbete!) talar B. d. H. äfven om denna metod. Först härleder han den äfven annor- städes ?) framstälda formeln R ir ‚ade 3 FOo,e)de + flo Dr — (gr) 3 SE) som förutsätter, att äfven de båda gränserna äro funktioner af R d2f(o,x) do 2 0, och som är giltig med vilkor att | är finit. 7 Genom upprepad användning af denna formel kan den allmänna erhållas. Vid dennas härledning har hos B. D. H. ett fel insmugit sig, i det att han ej vederbörligen infört gränserna 1) Sidd. 20—26. ?) Se t. ex. Schlömilch, Differenzial- u. Integrulrechuung. Greifswald 1847. IN exe MO a oe 4 LINDMAN, OM DIFFERENTIATION AF DEF. INTEGRALER. före de nya derivationerna. Han har derigenom fått den oriktiga | formeln N:o 55, hvilken derför bör utbytas mot en annan. Om | derivatorna tecknas på det af LAGRANGE brukade sättet, har man nn eo a)dıa fören )de + R'f, (0,B) — r fo (0,7) RR = (R'f(0,R)) — = for 2 sl fom — =; (omr + Bf (QR) — rf (00) RN Wer) a SAND — a Kor) LE R gute = [ande + Rp" (ÖR) ren) dj, Rn 2) (n—2) + AR OA er) (n—3) (n—3) + RR" (00) ET {R’fe,B))— lee r)} NG 0 R . (n+1), = . o med vilkor att | f. (o,r)dr är finit. Formeln kan skrifvas I 5 litet kortare sålunda: nos j)de + Rfi (0) — fö (07) + 8 RR (0, R)} — |: a (er): (2) x ÖFVERSIGT AF K.-VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:06. 5 Denna formel kan mycket sällan användas för definita in- tegralers bestämmande, emedan ej synnerligen många funktioners högre derivator äro kända under enkel form eller kunna fram- ställas under sådan. 2. Såsom en tillämpning af (2) vill jag härleda en formel, som LEGENDRE gifvit, !) nemligen: a—1 1 Va 29 (ET I, de = (3) ST (3). v=0 Jag utgår då från integralen frn +1)—-2(]= Mons (9). som finnes hos B. D. H.?) och i hvilken m antages vara ett helt tal och p ett positivt egentligt bråk. Införes + 1 stället mt Pp = de = M. omer, Gar 0 för x, sa erhålles på hvilken förut nämda metod skall användas. Här är nu > =0, R=o, R’=1 samt | (n) (— 1)” ztPI(n+1) Jo 2) = (0 ik v) = 37" (0+ 2) tt ? (n—1) (EE Eee E (en Bf (qR) = HEN, Ey °lg,R) = 23% (—1)”7 oe) FEN gn—r 5 Vidare är (n—v —1) ler (9,R)} = _ei nv —1 FT) Gr Dio TE = ae fin (m +p—u+]), u (m+p—n+u), 1) B. 2. H. Tables, Tab. 4, n:o 1. DEAN. Sto Dab297.n:0 IE 6 LINDMAN, OM DIFFERENTIATION AF DEF. INTEGRALER, hvarest produkt-tecknet mast användas, emedan faktorernas tecken vexla, när n > m. Införes allt detta i formeln (2), be- finnes LL Sa gMTP STUNDEN fer (—1) (+) ade + Ng LR (0 + DT SL 0 . v=n—1 — yn —1 ,m+tp PI —v) = + S Fe I (m+p—n+u) v=]1 L A ei ul (m+p—u+])). W= Om man öfverflyttar de från integral-tecknet fria termerna åt andra sidan samt antager = 1 och dividerar med (— 1)*I(n + 1), så fås 1 a gon tP 1 1 irn nn ee 3 ——— de — +- sg m+p—n+u I nn. In + | SA gn—v u‘ Pp d ) 0 (NM u (m+p—u+r 2) ei. (5). Denna formel, som äfven nn för p = 0, är något allmännare än LEGENDRES, 1 hvilken a och b utmärka hela tal, under det att i (5) p är ett egentligt bråk. Anmärkas bör, att denna integral, när nämnarn i p är 5 eller derunder, beqvämt kan erhållas genom MINDINGS Integral- Tafeln. Om man gör bekanta ledet i (5) = A och antager x = ty? så finner man Te 4 2m+2p+1 2n if 4 iz Co gap A. . = (6). Gör man deremot & = Cos2y, så befinnes TC Z Cos” FP 2 Sin 2w du) == MANN. Yen RE TÖ | (Cosw)?P +D aw ( ) 0 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:00. 7 3. Genom en annan insättning i (4) blir man i tillfälle att använda” ett par andra kända högre derivator och derigenum erhålla ett par nya definita integraler. Om man nämligen i (4) inför „2 o o > . = i stället för x, så öfvergår formeln till 2 9 0 ” 2m+2p+1 7 2m + 92 z M 2m + 2p =O MET BR N RS RAUF NE Lo): oe Fx 0 wm +2p+1 Här är fox) =———, hvaraf medelst en känd formel! 0, TER Q erhälles (n) ra (ga BIS an [« +1) Arctg 2 Je (012) = - 2 n+1 (0 > eb 2 SON n—1 2m+t2p RI, er, 9 m) Sin 2 Rfy (g,R) = NS 1 2: 2 SÅR DER)! (= 1 2 = FA +2p— n] (m v) mel Sin (n — ”) 4 II (2m + 2p—n + u). 23 a! Derjemte har man un 2m +2p ee E Do )= II Gm = 2 gu + I u = Da allt detta införes i (2), finner man f a PTA Sin 2 +1) Arctg Ja ED En+ JE ee 1): n—\ neun, PTR Km) Sin 2 v=n—]1 n—V—1 2m+2p—ny w=v =; ETF FTT(n—») =. En, = Sin CT I Berry) = ee II (2m + Ba +1). u=1 Om man nu öfverflyttar, sätter o=|1 och N med (—1)"!(n + 1), så erhålles !) Se t. ex. Schlömilch, anf. st. I. sid. 63 n:0 1. 8 LINDMAN, OM DIFFERENTIATION AF DEF. INTEGRALER. - 1 w=n ME FR “nz NN (2m + 2p - tt + 1) fer 2PSin [(n 221) Arctg a] Be IN Sin 4 2 I 0 (1 + Ri) u Non In Ze 1) 2 " (ES I (EE Sin (da re) = n—V - II (2m + 2p — n + 1). RS (9). =] 2 2 In ir 1) u=1l + Om man deremot först multiplicerar de båda leden i (8) med o och derefter tillämpar en känd formel!) samt i öfrigt förfar såsom nu, erhålles 1 N mp + Qog[i(n + 1) Arctge] Cos 4 (= 1)” Mm N Ki = dl) = — Hr . TI (2m +29 +2—u) — J (ET 2) 22. erl) u är t) v=n—l Vr VO (— 1) I(n—v)Cos(n — FF =" IS —— = II Er + pp oz v=1 2 a In+D w=1 Om bekanta leden i (9) och (10) tecknas med D och C resp. och om man gör x = tgg, så finner man TE 4 zZ , 2) un” Sin (n + 1)9 Cos tg de = B, 2 ra 0 4 un Costa Do Cost gp de — Or (12). 0 4. I Kongl. Akademiens Handlingar B. 5, N:o 8 sid. Il har jag visat, att man har D;e Sin på = (p? + q?)?e Sin (na + pe), n ga n ge (« = Arctg 2). D,e Cospx = (p? + g’)?e Cos (na + px), 7 Utan svärighet finner man genom delvis integration GB ae e!” (gSinpz — p Cospz) Je Sin pe de = erg D a qx e!” (gCospz + pSinp« Je Cos px da = “ I ' WAR g 1) Schlömilch, anf. st. I. sid. 63 n:o 12. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 6. 9 Tagas dessa mellan gränserna 0 och = !) sa fås pP + 714 2 TE sn PT Inc LC ER eg Sin = — p Cos EE) + p ? fe Sin på da 2 ln ze rn no. (UB) 0 VIA 2 e2"(q00s?" + p Sin 27) — 4 er Cos px da = Dar la sale) Om man pa dessa vill tillämpa (2), införes ov 1 stället för « och nyss anförda derivator användas. Då finner man såsom förut 3 fr ”e”" Sin (na + pa) de 0 v=n—1 | IE NWS PE en a A —e,I(n+1) Ss en je ) a @ JE ae )"EI(n+1) v=0 p*+gq = In —7 al) (p + q 2)5 = es T(n a (a De] DER fa +1) 3 Wenn Be Om « införes i uttrycken pa £ och F, fås = Sin ie) p wo en > Cos (2 a) q 2 = (p? + g2)3 fö” Ar a (p? + q?)z eg FÅ = De förra termerna kunna nu sammanföras med summorna, hvar- igenom man finner TL 2); fre Sin (na + pe) da 0 =)” PE" Sm [PETE ER... ae nl. ng E) ae ||, ae las). 10 (p? so GE Un -v+1) me + g)2 = 1) Om gränserna äro 0 och z, så finnas formlerna hos B. p. H. Tab. 296 n:o 1. 2, men dessa gälla dock endast om p är ett helt tal. 10 LINDMAN, OM DIFFERENTIATION AF DEF. INTEGRALER. — WS TÅ ”"Cos (na + pa) da ea rege ee Ne Zn) (p? + ge par gon1om. ar Om dessa för ett ögonblick tecknas med I, och ZI, samt ett formler användas, så fas e”” Sin px de = I, Cos na -— I, Sin ne ze COS pa da — IL 23 0 To ?2 0 = I, Sin na + I, Cos ne TE 57 - samt efter värdenas införande 5‘ 0 =! fr ” Sin pe de = F(n + VE 2 (EC ZE Sön (EF — (v + 1)«) „+1 (p?+ 9) 2 In—v + 1) Ken Vie " rn ses (17). (PRESENT Nn gx N an, =: ze” Cospa de = F(n + 1)|jer 0 S 1)(3)" —”Cos (22 — (» + De) EE DE fo" (EV OR n+1 (0° + @7) . . HO TE. Om man i dessa inför 9 för p och q resp., sa fås TC v=1 fe Ce" Sin pe de = F(n + ole av S (— 1)” a” " Sin (pz— (v + D)e) ‚oo. (pg) EE TR va DN) / 2 „eben | EN Wr DR v1 RE), i stället för x samt 2p och 2g i stället | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:06. 1] #17 ven v —y (— 1)" Ra"? Cos (pz-- (v + 1))« n 0% en an 4% NERE IE NN f. e Cos PX da = I (n + 1) e = (p? re q?) = In er 1) 0 Ar le De u 2 De fyra sista kunna ock direkt erhallas, om de imaginära ut- % trycken pa Sin px och Cos pe införas. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 2.) Från Commissionen for ... Undersögelser i Grönland. Meddelelser om Grönland, H. 2-—3. Från Entomological Society i London. Transactions, 1880. Från Bureau International des Poids & Mesures i Paris. Travaux et memoires, T. 1. Proces verbaux des seances du Comite, 1880. Från Direzione di Statistica i Rom. Publikationer. 8 Band. Från R. Accademia dei Lincei i Rom. Atti. Ser. 3. Classe di scienze fisiche, & Vol. 5—8. » » » » » » morali & Vol. 4—5. Transunti, Vol. 5: 1-12. Från R. Accademia delle Scienze i Turin. Memorie. (2) T. 32. Atti, Vol. 16: 1-3. Från K. Accademie van Wetenschappen i Amsterdam. Verhandelingen, Afd. Natuurkunde, D. 20. » » Letterkunde, D. 13. Verslagen, » Natuurkunde, (2) D. 15; Register, D. 1—17. » » Letterkunde. Jaarbock, 1879. Proces-verbaal, 1879/1880. Smäskrift. 1. Från Societe Hollandaise des Sciences i Harlem. Archives, T. 15: 3-5. Frän Deutsche Geologische Gesellschaft i Berlin. Zeitschrift, Bd. 32: 3—4. Från Vetenskaps-Akademien i Krakau. Publikationer. 8 Band. | (Forts. å sid. 22.) 13 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 6. Stockholm. Spektralundersökningar rörande Skandium, Ytter- bium, Erbium och Thulium. Af RoB. THALEN. Tafl. I. [Meddeladt den 8 Juni 1881.] 1, Scandium. I K. Vetenskaps-Akademiens Öfversigt för år 1879!) har prof. L. F. NILSSON redogjort för sina första undersökningar angående metallen scandium och dervid äfven meddelat de af mig vid nämnda tid uppmätta våglängderna för denna metalls lysande linier i spektrum. Som likväl det af NILSSON vid denna tid lemnade preparatet visade sig vara starkt uppblandadt med ytterbium, kunde icke någon fullständig förteckning på spektral- linierna då ännu lemnas, utan endast de vigtigaste anföras. De i mars månad nämnda år anställda mätningarne kunde ej heller för solljusets ringa ljusstyrka göra anspråk på någon högre grad af noggrannhet, utan voro endast approximativa, såsom vid i fråga varande tillfälle äfven uppgafs. Så snart jag erhållit nytt material dels från prof. CLEVE, hvilken för detta ändamål begagnat såväl gadolinit som keilhauit, dels från NILSSON, som bearbetat euxinit, fortsattes mina mät- ningar såväl under 1879 med CLEVES preparat, som under 1880 med NILSSONS, och resultaten af de med hvarandra öfverens- stämmande mätningarne äro anförda i nedanstående hithörande tabell. DENEO. 3, Sid. El. 14 ROB. THALEN, SPEKTRALUNDERSÖKNINGAR. Förfaringssättet vid uppmätningen af vaglängderna har varit detsamma, som jag vid flere föregående tillfällen begagnat. Elek- troderna från den stora Ruhmkorffska induktionsapparaten, hvil- ken var kombinerad med två Leydnerflaskor, fuktades med lös- ning af Scandium-klorid, och inregistrering i solspektrum skedde under begagnande af sex flintglasprismor, dervid hvart och ett egde en brytande vinkel af 60°. Scandium-spektret är med afseende pa de flesta liniernas egendomliga gruppering ganska karakteristiskt och i följd häraf särdeles lätt att igenkänna. Nagra starka linier äro att finna hufvudsakligast i orange och i indigo-fältet, hvaremot i gult, grönt och blått förefinnas en mängd hårfina, men icke desto mindre starkt glänsande linier, hos hvilka ljusstyrkan på flera ställen aftager åt endera sidan inom hvarje särskild grupp. På gränsen mellan orange och gult varseblir man, ehuru för den ringa ljusstyrkans skull icke utan stor svårighet, några breda och åt rödt till schatterade band, hvilka sannolikt tillhöra den i fråga varande metallens oxid. Likaså äro några starka schatteringar att finna i orange, så att efter all sannolikhet oxid- band äfven. derstädes förekomma, men inbäddade bland starka metall-linier. För att närmare kunna angifva läget och utseen- det hos dessa band, måste vi hänvisa till den bifogade taflan. Linien 4374 har förorsakat mig synnerligt besvär. Dess läge öfverensstämmer nemligen så nära med läget hos en stark yttrium-linie, att jag haft största möda i verlden för att få af- ojordt, huruvida dessa båda linier 1 verkligheten sammanfalla eller icke. Genom direkt jemförelse har jag trott mig finna scandium-linien vara den mera brytbara af de båda nu nämnda linierna, men skilnaden i våglängd, ifall det verkligen finnes någon, är så obetydlig, att mätningar, anstälda på det vanliga sättet, icke gerna kunna med någon fullständig säkerhet afgöra fragan. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, Tabell I, Dem); N:o 6. NV åglängd Intensitet. | V a Intensitet. | Väglängd | Intensitet i A i 4 | i 6304,0 1 (5707,5 4) Be 45) 6279,0 5 5699,5 2 5085,0 1 6258,0 5 5686,0 2 5083,0 3,5 ( 6246,0 3 5683,2 4 \. 5081,0 3.) 6238,0 3 5671,0 2 I 5075,5 6 6210,0 2 5667,5 4 + 15070,0 4 6192,5 5 5665,7 | 4 | 215063,5 | 5 6153,0 3 5656,5 2 3 15030,5 1 6145.0 5 5640,0 3 4991,0 6 6140,0 4 5590,5 | 5 4979,5 6 6115,0 2 | = 15564.0 5 4973,0 6 6109 5 | 4953,5 5 6100,5 3 on 5519,5 3 49215 | 6 6079,0 1 5513,5 3 De 6 | 6071,5 2 5484.0 3 4838,0 6 >') 2 16064,0 2 5481,0 3 4833,0 6 | 2 am 0 1 5451,0 6 4827,0 6 S 16016,0 4 5445,5 4 4753,0 6 5918,0 5 5391,3° | 3 .14743.0 3 — Min.) 53745 | 4 247895 | 3 | 5886,5 Max | 5355,0 3 = 14737,0 4 \8) = Min, 5348; 3 4733; 2 4 | 5877,0 Maxi 5341,5 6 4728,5 4 5848,5 Max. 5340,0 6 1» 4669,5 2 _—— Min. 5339,0 6 4572,5 6 5842,0 Max, 5317,5 5 2556 0 6 5809,0 Max.f 5284,5 4 4415,0 1 - Min. 5257,5 4 4400,0 1 5801,5 Max. += )5239,0 2 4385,0 | 6 5772,0 Max. = 15218,5 5 4374,0 1 — Min. 5210,0 5 s !14554,5 6°) 5736,5 | 5117,0 5 = 324,5 1 we Min.) 5100,5 6 3 14320,0 1 od 723» 4 5098,5 4 4314,0 1 =15716,0 4 \3 5096,4 6 4306,0 6 = 15710. 2 | (5089, 5 6 | 6 4248,5 1 2) Särdeles svaga band, schatterade åt rödt. 2) Ganska stark. 5) Karakteristisk grupp. 3) Karakteristisk grupp. ') Ät röda sidan schatterade linier. 3) Ganska karakteristisk grupp- ?) Mycket svaga linier. °) Mycket svaga linier. ”) Dubbellinie (?). 16 ROB. THALÉN, SPEKTRALUNDERSÖKNINGAR. 2. Ytterbium och Erbium. I K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar för år 1873 1) har jag redogjort för mina spektralundersökningar af bland andra kroppar yttrium och erbium, och jag lyckades dervid, tack vare de af CLEVE och Dr HÖGLUND erhållna preparaten, bestämma, till hvilkendera af dessa båda kroppar de förut såsom gemen- samma ansedda linierna verkligen hörde. Som dessa undersök- ningar voro ganska omfattande, hyste jag dervid den förhopp- ningen att de erforderliga spektralarbetena med afseende på de - lysande linierna för erbium skulle för längre tid kunna anses afslutade. Så blef dock icke förhållandet. Under 1878 gjorde MARIGNAC den vigtiga upptäckten, att den hittills för erbin ansedda jordarten lät uppdela sig i tvänne, nemligen i en wit, hvilken han kallade ytterbin, och i en annan rosafärgad, som företedde de redan bekanta absorptionsbanden och derför fick behålla namnet erbin. I följd af nyss nämnda upptäckt blefvo nya spektralundersökningar erforderliga, och så- dana företogos 1879 i afseende på ytterbium med från MARIGNAC erhållet material af LECOQ DE BOoISBAUDRAN. ?) Enligt honom skulle ytterbium-spektrum bestå hufvudsakligast af schatterade band, belägna mellan de fraunhoferska linierna D och F, och schatteringen hos banden uppgafs ga från rödt at violett. Detta hans resultat har emedlertid icke bekräftat sig vid mina under- sökningar, hvilka utfördes med klorytterbium, preparerad af NILSSON. I stället för schatterade band erhöll jag ett af linier bestående spektrum, hvilka linier för öfrigt voro mig sedan gam- malt till största delen väl bekanta, ithy att de på få undantag när utgjordes just af de linier, som jag redan 1873 funnit vid undersökningen af HÖGLUNDS erbium. Det egendomliga inträf- fade således härvid, att lägena för de vigtigaste till ytterbium hörande spektrallinierna voro bekanta atminstone 5 ar, innan det ännu lyckats kemisterna att afskilja i fråga varande metall ur 1) Bd. 12, No 4. 2) Comptes rendus, T. 88, p. 1342, 1879. 4 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 0. 17 den blandning, i hvilken han då förekom, ehuru dessa linier då för tiden tillerkändes en annan kropp än nu. !) Genom MARIGNACS upptäckt af den gamla erbinens upp- delning i tvänne jordarter och mina spektralundersökningar i af- seende på ytterbium återstod för erbium inga bekanta lysande linier, utan endast absorptionslinierna. Erforderligt material, be- stående af klorerbium, erhöll jag af prof. CLEVE och lyckades dermed bestämma spektrallinierna för erbium, hvilka i allmän- het äro ganska svaga. Bland dessa linier är det endast en, som redan vid användning af HÖGLUNDS preparat 1873 blifvit ob- serverad; alla de öfriga äro att anse såsom nya. I följd af dessa liniers ringa ljusstyrka har jag ej kunnat använda större dispersion än den, som medels tre stycken 60” prismor kan åstad- kommas. Såsom bekant är, har BAHR genom sina undersökningar visat, att den gamla erbinjorden, vid dess glödgning på en borax- perla i gasbrännarlägan, gaf ett emissionsspektrum af egendom- ligt utseende. För att besvara den frågan, huruvida denna egen- skap tillkommer ytterbinjorden eller den nya erbinjorden, gjorde jag försök med det af CLEVE erhållna preparatet och använde dervid ett Hoffmanns spektroskop a vision directe. Det visade sig dervid, att dessa ljusa band tillhöra erbin och icke ytterbin, hvilket ock var att förutse, enär dessa ljusa band enligt BUN- SENS observationer koincidera till sina lägen med de mörka ab- sorptionsbanden, hvilka såsom ofvan nämndes tillhöra erbin. I efterföljande tabeller har jag för ytterbium och erbium upptagit alla de af mig observerade linierna, hvilket förut i mitt meddelande till Comptes Rendus ?) icke skett annat än med de starkare. 1) För så vidt det låter sig göra att med tillhjelp endast af de på spektral- kartorna angifna lägena för de fraunhoferska linierna och på grund deraf kon- struerad kurva, som utvisar sambandet mellan våglängder och skaldelar, iden- tifiera de på kartorna upptagna metallinierna, synes åtminstone flertalet af de af BUNSEN år 1875 i Pogg. Ann. B. 155, Taf. VII, N:o 11 e, för erbium angifna linierna verkligen tillhöra ytterbium, med undantag dock af linien 60,2, som synes motsvara den synnerligen starka scandium-linien 5526. Zr E. 91, p. 326, 1880. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 38. N:o 6. 2 18 ROB. THALEN, SPEKTRALUNDERSÖKNINGAR. Tabell If. (Yiterbium). 1) Flammig. 2) Bred. 3) Observerad 1873 medels HöÖGLUNDS erbium-preparat. *) Nära klorlinien, men sjelfständig. 5) Bred. Väglängd. | Intensitet. | Väglängd. | Intensitet. | Väglängd. | Intensitet. „) i Å i A i Rödt 6489,0 D (2619,5 5 (92230 5 (61630 5 5587,5 4 5239,5 5 6274,0 5 5580,0 6 5226,0 6 6261,0 6 5559,5 6 152175 62) 6221.0 1 5555,5 1 = ]5183,5 5 6199,0 6 5536,0 5 '2\5134,7 5 2j6159,5 4 5528,5 5 = [5085,0 5 3/6151, 4 = 15416,0 1 4993,5 4 5 16054,0 6 1) 3/5453,0 5 4936,5 5 6004. 0 3 © 15447,5 4 4935.0 3 5990,0 4 5431,7 4 4785,5 2 5983,5 3 5426,5 5 | 4725,0 2 5944.0 4 54140 5 = )4682,5 5 (5907;0 6 53890 | 6 = 145975 | 6 5836,0 3 5367,0 6 4582,0 6 5818,0 3 5363,0 6 4575,5 4 5770,0 4 15352.0 1 4518.0 4 5766,0 5 5346,5 2 51130 5 = )5749,5 6 15315. 2 =) 4493,0 6 3 \5736,0 5 = 153340 1 = 1384 5 5729,5 5 :3X.5300,0 4 4316,5 6 5718,5 4 © 15279,0 4 5 (1218,0 6 5651,0 4 5276,0 5 212183)0 6 15630,5 6 15257.0 4 = |4180.0 5 Tabell III. (Erbium). Väglängd Intensitet. | Väglängd Intensitet. | Väglängd. | Intensitet. 2 i 2 i ) i (6076,0 4 (5343, 3 (4758,0 5 g | 6044.0 5 5256,0 23) 4750,0 6 27 6014,5 5 B217,0 3 ‚lerso | 5 & |5881.0 4 = 51880 3 Zi | 2 5871.0 4 :3I5164,0 4 = \4605,5 2 5854.0 5. 515133,0 5 4565,5 6 (5850. 6 5070,0 5 (45625 5 5826,0 2 5041,5 5 (15525 5 5762,0 3 [4951.0 2 4500,5 3 += ]5756,0 4 4899,0 2 gj44745 6 5 \5738,0 5 [4871,5 3 =) 4458,5 5 5) 5732,0 5 + )4830,0 4 =144190 4 5626,0 6 = 14819,0 3 4409,0 5 js 4 lan: 44) |4326,0 6 5456,0 5 4762,0 5 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 19 3. Thulium. Redan 1879 har prof. CLEVE 1 K. Vet. Akad:s Öfversigt 1) redogjort för de första af mig utförda spektral-undersökningarne i afseende pa den nya af honom upptäckta metallen thulium. Sedan dess har han till mitt förfogande stält några lösningar, innehallande nämnda metall, och medels detta material har jag under sistledne år studerat såväl absorptions- och emissions- spektra, som ock de med tillhjelp af induktionsapparaten er- hållna lysande linierna 1 gnist-spektrum. För de sålunda vunna resultaten skall jag nu redogöra. 1:o. Vid fråga om absorptionsspektra begagnades tvänne koncentrerade lösningar af nitrater, af hvilka den ena hade rosa- färg och enligt uppgift var rik på erbium, under det den andra var nästan ofärgad och rik pa thulium. Jemfördes med hvar- andra de båda absorptionsspektra, visade sig större delen af banden inom det ena spektrum vara till sina lägen identiska med banden inom det andra, hvaremot deras styrka och bredd mycket varierade allt efter den begagnade lösningens beskaffen- het. I thulium-spektrum uppträda dock tvänne ganska breda och särdeles intensiva band, hvilka starkt framstå i förhållande till alla de öfriga banden, som här äro svaga och ega motsva- righet i erbium-spektrum. Af nyssnämnda två band är det svar- taste beläget mellan de fraunhoferska linierna C och B, men närmare intill B, sa snart utspädd lösning begagnas. Bandets midt kan i detta fall sägas vara beläget vid 4 = 6840. Vid koncentrerad lösning deremot sträcker sig detta band bortom B och närmar sig till a, så att hela bandet upptager stycket 6800 —7070. Detta band utmärker sig i öfrigt derigenom, att det fullständigt bibehöll sin svärta, huru långt jag än sökte öka spektroskopets dispersion. Det andra bandet, beläget i det blå fältet (A = 4650), är ganska bredt och temligen svart vid ringa dispersion, men visade sig svagare, när dispersionen ökades. Det är icke omöjligt, att båda dessa band härröra från den nya 91879, ET, 8. 12. 20 ROB. THALEN, SPEKTRALUNDERSÖKNINGAR. metallen thulium, men med säkerhet bör detta vara förhållandet med bandet i det röda fältet. Alla de öfriga banden tillhöra deremot erbium, och får jag i afseende på deras lägen hänvisa dels till mina redan lemnade bestämningar !), dels till de af BAHR och BUNSEN utförda. ?) 2:0. Emissions-spektrum studerades medels klorföreningarne för erbium och thulium, hvilka voro sa rena, som det hittills lyckats prof. CLEVE att framställa dem. I gasbrännarlagan het- tades en med nägondera af dessa lösningar fuktad boraxperla, hvilken dervid utsände ett starkt grönaktigt ljus, hvars spektral- band i hufvudsakliga delar öfverensstämde med den af BAHR redan gifna beskrifningen.?) Vid direkt jemförelse mellan de båda lösningarnas emissions-spektra visade sig likväl märkbara skiljaktigheter, som härstädes närmare skola angifvas. Thulium-spektrum innehåller två nya band, af hvilka det ena, som är ganska bredt och intensivt lysande, fullständigt koinciderar med det ofvan nämnda starka absorptionsbandet i det röda fältet; det andra bandet, beläget i blatt (A = 4760) saknar deremot motsvarande band i absorptions-spektrum. Beträffande åter det ljusa band, som borde motsvara det ofvan anförda ab- sorptionsbandet vid 2 = 4650, så har jag i thulium-spektrum deraf ej kunnat finna ens det ringaste spår, oaktadt detta ljusa band visar sig 1 erbium-spektrum vara ganska intensivt. Det kan i följd häraf vara ganska tvifvelaktigt, huruvida i fråga varande svarta band (4650) verkligen tillhör thulium, eller icke. Men härmed ma nu förhålla sig huru som helst, så återstår än- dock det starka bandet i rödt (6840), hvilket icke kan frankän- nas thulium, och deraf följer således, att denna metall med er- bium och didym delar den märkvärdiga egenskapen att gifva ett emissions-spektrum. 3:0. De lysande linierna, frambragta 1 gnist-spektrum vid thulium-kloridens sönderdelning mellan elektroderna på den Ruhm- korffska induktionsapparaten, voro uppblandade med ytterbium- 1) K. Vet. Akad. Öfversigt, 1879, N:o 7, s. 13. 2) IHE Ann. B. 137, s. 1. se ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 21 linier och några svaga spar af erbium-linier, hvilka senare för korta ögonblick framblixtrade. Ehuru preparatet således icke var rent, kunde jag dock genom behörig elimination erhålla de i följande tabell upptagna thulium-linierna, hvilka till största delen voro synnerligen ljussvaga. Af det ofvan anförda framgår sålunda, att den nya af prof. CLEVE upptäckta metallen thulium eger ej blott i absorptions- spektrum åtminstone ett karakteristiskt band, äfvensom ett mot- svarande ljust band i emissions-spektrum, utan ock karakteristi- ska ljusa linier i det vanliga gnist-spektrum. Tillvaron af den nya metallen kan sålunda icke längre vara tvifvel underkastad, äfven om det ännu icke lyckats att skilja honom från ytterbium och erbium, med hvilka kroppar han hittills varit blandad. Tabell IV. (Thulium). Väglängd. Intensitet.. Väglängd. Intensitet.| Väglängd. |Intensitet. ı i då i 2 i (RR 5 me Aula 5 4040| 5 Orange i 5896,0| 2) 1520| 4 |, hetsa 5 1 em SN |448Lo | 5 ams) '® Rn 3 me RA 4093,01 6 | 143595 | 42) Blätt 4733,0| 6 [42415 | 5% 1 Denna linie observerades redan 1873 medels HÖGLUNDS erbium-preparat. 2) Bred. 22 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. fr. sid. 12.) Frän Naturhistorisches Landes-Museum i Klagenfurth. Jahrbuch. H. 14. Bericht, 1878—1879. Från K. K. Sternwarte i Wien. Annalen. (3) Bd. 29. Från K. Akademie der Wissenschaften i Wien. Reise der Österreichischen Fregatte Novara um die Erde in den Jahren 1857—1859, 16 Band. Wien. Frän K. K. Geographische Gesellschaft i Wien. Mittheilungen, Bd. 23. Från Zoologisch-Botanische Gesellschaft i Wien. Verhandlungen, Bd. 30. Från Hr kammarherre ©. J. A. Roos af Hjelmsäter. WiKSTRÖM, J. E. Stockholms flora. D. 2: Ark 1—5 & porträtt. Sthm. u. å. 8:0. Från Hr Bergmästaren A. Sjögren. Vermländska Bergsmannaföreningens Annaler, 1877—1880. Jern och Stål. Tidskrift för Bergsmannasällskapet, 1876—1878. Blad för Bergshandteringens vänner inom Orebro län. Bd. 1: 1-4; 23 lo Småskrifter, 9 st. Från S. A. Miller i Cincinnati. Journal of the Cincinnati Society of Natural History, Vol 2:4; 3: 2—4. Från Författarne. ALMÉN, BE. Jemförelse mellan naturliga och konstgjorda helsovatten, sådana de i handeln förekomma. Upsala 1874. 8:o. Smäskrifter, 26 st. ALMQVIST, S. Studier öfver slägtet Hieracium. Sthm. 1881. 8:o. BERGGREN, S. Om Azolla’s prothallium och embryo. Lund u. ä. 4:0. (Forts. å sid. 36.) 25 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881, N:o 6. Stockholm. Om vattnets öfvergångstillstånd och om isens upp- värmning öfver 0? C. Af OTTO PETTERSSON. Taflan IV. [Meddeladt den 8 Juni 1881.] Då vi gå att framställa några nya synpunkter och iakt- tagelser öfver ett fenomen, som under senaste tid i synnerlig grad tilldragit sig vetenskapsmännens intresse, nemligen isens sublimation i lufttomt rum, välja vi till utgångspunkt några enkla förutsättningar hemtade ur den mekaniska värmeläran och välbekanta för hvar och en, som egnat någon uppmärksamhet at applikationerna af denna teori pa de kemiska fenomenen. Den första af dessa förutsättningar är, att vattnets volym »v» äfvensom dess förråd af inre energi äro funktioner af det tryck »p» och den temperatur »t», vid hvilken vattnet befinner sig; alltså = ji (ji) Formen af denna funktion /(pt) är det för värt närvarande ändamål öfverflödigt att känna, !) endast så mycket måste vi framhålla såsom sjelfklart, att denna funktionsform vexlar med !) Mek. värmeteorien uppfattar i allmänhet hvarje egenskap hos en kemisk förening såsom en funktion af kroppens volym, tryck och temperatur, af hvilka variabler 2 anses såsom oberoende. Men funktionsformen är i de festa fall okänd, endast för de permanenta gaserna har man den enkla re- : Kae 5 ns ee för vattenånga v = f,,,(pt) har man uppställt funktionsfor- RT gy(pv& Be) p pvel BERG 1867) såsom den, hvilken trognast motsvarar REGNAULTS iakttagelser. men v = (se Bidrag til legemernes molekylarteori af ©. GULD- 24 O. PETTERSSON, OM VATTNETS ÖFVERGÅNGSTILLSTÅND. vattnets aggregationstillstånd, så att man eger tre olika funda- mentaleqvationer, som representera vattnets volym i fast, fly- tande och gasformigt tillstånd: DE fa (DU) 8 oc IS On (DO yatten | (p & t äro oberoende variabler) 0 = JaifD6) sv sv AMS j Geometriskt motsvara dessa eqvationer 3 olika ytor, som man benämner vattnets tillstandsytor. Dessa ytor utsträcka sig mellan vissa gränser, hvilkas projektioner pa pt-planet vi äter- oifvit i fig. I. Isens tillståndsyta v = (pt) är belägen mellan gränserna qp, gl, Im och md, vattnets yta v = f(pt) utsträcker (=) sig mellan gränserna md och ml och äfven ett stycke utanför desamma at ömse sidor, ifall nemligen vattnet befinner sig i öfverhettadt eller öfversmält tillstånd (d. ä. uppvärmdt ofvanför sin normala, af trycket bestämda kokpunkt eller afkyldt nedom sin normala fryspunkt), Läget af vattenangans tillståndsyta v = fim(pt) angifves icke i figuren. Denna ytas utsträckning är i sjelfva verket obegränsad, ända tills den uppnår så höga vär- den af t, att dissociation af vatten till syre och väte inträffar. Gränslinierna Im, md, mn äro att betrakta sasom projektioner af vertikala cylinderytor, som sta lodrätt pa pt-planet och skära de tre tillständsytorna i linierna !) Ae (isytan) ag och of (vat- tenytan) och yß och u» (ang-ytan). I fig. II äro de delar af dessa cylinderplan, hvilka ligga emellan skärningslinierna med tillstandsytorna v = (pl); v = falpt); v = fulpt) antydda genom olika streckning- Dessa eylinderytor, som genom sina intersektioner med isens, vattnets och ängans tillstandsytor utgöra dessa sistnäm- des verkliga begränsning, benämna vi med GULDBERG ?) vattnets öfvergängsytor,emedan vattnet vid desamma (följande deraslodräta koordinater) ändrar sitt aggregationstillständ på ett kontinuerligt och reversibelt sätt. Om värme tillföres vatten. som befinner sig vid ett tryck och en temperatur, som motsvara någon punkt DESe he IT. 2) Se föröfrigt prof. G:s redan omnämnda afhandling (Bidrag til legemernes molekylartheori), till hvilken vi sökt att så nära som möjligt anknyta den närvaräude framställningen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881. N:o 6. 25 pa linien «ff, sa blir detta värme latent eller användes endast till förändring af aggregationstillståndet hos vattnet. Under ång- bildningen höjer sig volymen v längs en af ordinaterna till öfver- sangsytan «uf ända tills den uppnår linien uf, som är den ver- tikala öfvergångsytans skärningslinie med vattenängans tillstands- a — PR): Änobildningen är 1 detta fall en fullt reversibel process, emedan allt det tillförda värmet användes för detta än- damal och emedan en alldeles motsatt process, nemligen kon- densation, genast inträder, om man borttager 1 stället för att tillföra värme. Men om ängbildning inträffar hos vatten under andra temperaturer och tryck än de, som satisfiera linien «ß:s eqvation, så är detta icke någon reversibel process. Det till- förda värmet användes då ej blott till förändring af aggregations- formen utan äfven till att höja vattnets temperatur och tryck, tills de uppnått sådana värden, som satisfiera liniens up och ytans v= fm(pt) eqvationer: volymkoordinaten v glider, om vi få uttrycka Oss så, längs vattnets tillstandsyta v = fu(pt), tills den uppnår den begränsande öfvergångsytan «up, vid hvilken ångbildningen försiggår på ett reversibelt sätt, under det p och t förblifva kon- stanta. Eqvationen för denna öfvergångsyta och naturligtvis äfven för dess projektion på pt-planet, linien mn, blir af följande form: Y (pt) = 0 Linien mn [eqvation w(pt) = 0] är intet annat än tensions- kurvan för mättad vattenånga, hvilken empiriskt blifvit på det noggrannaste utstakad i REGNAULTS berömda tabell öfver ån- gans tension vid olika temperaturer. Längs denna linie mn äter- finner man de värden på t, som motsvara vattnets kokpunkter under olika tryck, p. Vid t=00. byter eqvationen w = 0 om betydelse. Den blir numera eqvationen för öfvergångsytan öAyu mellan is och mättad vattenånga och alltså äfven för den- nas projektion på pt-planet Im. Vi kunna skrifva denna eqva- tion under formen 5 (pt) = 0 men funktionsformen &—= 0 är, såvidt man empiriskt kunnat ut- röna saken, ej olik w = 0, linien ml är en fortsättning af mn, 26 0. PETTERSSON, OM VATTNETS ÖFVERGÅNGSTILLSTÅND. punkten t = 0 är ej någon point de rebroussement, ty REGNAULT har funnit, att tensionen af mättad vattenånga är densamma, vare sig den bildas af is eller vatten af samma temperatur. Ut- sträckningen af linien Im eller öfvergängsytan ÖAyu mellan is och ånga är, som man vet, undersökt till — 32°C, Den trehörniga ytan «Ae representerar Ööfvergängstillständet!) mellan vatten och is. Linien «e är nemligen afskärningen med vattnets tillständsyta v = fu(pt) och Ae med isens yta v = fı(pt)' Eqvationen för öfvergångsytan och dess projektion på pi-planet är naturligtvis af formen (0) (a) = 0; De värden af z, som tillhöra denna eqvation äro vattnets nor- mala frysningstemperaturer under olika tryck. Genom applikation af 2:dra hufvudsatsen i mek. värmeläran erhåller man ett enkelt uttryck på tangenten till linierna md, lm, mn: ON 7 då A@TBH+I(s—s,) (Här betecknar r latenta värmet, s och s, specifika vol. af vatt- net i två olika aggregattillständ, o. s. v. Det torde vara öfver- flödigt att anmärka, att samma uttryck gäller för hela tangent- planet till den vertikala öfvergängsytan, hvaraf ml, md, mn är en projektion). Ofvanstäende uttryck är mycket bekant från mek. värmeteorien, det erhålles genom att lata vigtsenheten af vatten, som befinner sig vid en af gränslinierna «aß eller ae ge- nomgå en cirkelprocess, hvarunder den förändrar aggregations- form och slutligen återkommer till sitt ursprungliga tillstånd. Hvar och en af eqvationerna w = 0; q& = 0; 5 =0 eger alltså en differentialkoefficient af den ofvannämnda allmänna formen, 1) Öfvergången från ett aggregattillstånd till ett annat behöfver ej alltid för- siggå utefter dessa öfvergångsytor. Dels kan den, såsom nämdt är, ega rum äfven från andra punkter af tillständsytorna, äu dem, som äro belägna på afskärningslinien med öfvergångsytorna, men den blir i sådant fall en irre- versibel process såsom t. ex. afdunstningen af vatten i en atmosfär, som icke innehåller mättad vattenånga. Dels kan äfven öfvergången ske utan att nå- got latent värme bindes eller utvecklas nemligen ofvanom de kritiska punk- terna P (mellan ånga och vatten, se ANDREWS) eller & (mellan is och vatten. se GULDBERG). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 27 men betydelsen af de ingående qvantiteterna r, s och s, är myc- ket olika för de olika öfvergangsytorna. Så betyder t. ex. r än det latenta värmet, som bindes, da anga bildas genom fördunst- ning af vatten [w(pt) = 0], eller is [S(pt) = 0], än det latenta värme, som frigöres, da vatten fryser [y(pt) =0] o. s. v. Den punkt m, der de båda linierna md (9 =0) och mn (v=0) skära hvarandra är af stor betydelse. GULDBERG har kallat densamma »vattnets fellespunkt», J. THOMSEN »the triple point of water». I en uppsats 1 Berichte d. Chem. Ges. för förra aret hafva vi benämt den »isens absoluta sublimationspunkt». Dess koordinater äro: p=4s m.m. t = 0,0078” C. Vid alla högre värden på p och t öfvergår is först uti vatten, innan den förvandlas uti ånga, men vid denna punkt 2 eger en verklig sublimation af isen rum. m är den öfre gränsen för isens sublimation. Under det förflutna året upptäckte professor CARNELLEY 1 Sheffield, att is, som befann sig under lägre tryck än 4,6 mm. (= det »kritiska trycket»), kunde upphettas till omkr. + 178” C. « Detta skulle, enligt den utveckling vi hittils följt, betyda, att isens tillståndsyta, som man hittils trott vara begränsad af md och ml eller rättare af de båda öfvergångsytor, hvaraf md och ml äro projektioner, utsträcker sig äfven på andra sidan om Im ända till omkring 2= + 178” C. men likväl alltid under den förutsättning, att trycket icke öfverskrider det »kritiska trycket» 4,6 mm. (den punkterade linien i fig. I). Denna nya utsträck- ning af isens tillståndsyta, hvilken vi i fig. I sökt återgifva med arean Imk vore utan tvifvel ett alldeles obekant område för den nuvarande naturvetenskapen, men från teoretisk synpunkt finnes intet hinder för att medgifva möjligheten af isens uppvärmning öfver 0°. Men om man medgifver möjligheten af en dylik uppvärmning af isen till så höga värmegrader som + 178” under mycket lågt tryck (mindre än 4,6 mm.) eller, med andra ord, medgifver, att tillständsytan v = fi(pt) utsträcker sig bortom ml [eqvat. 5 (pt) 28 Oo. PETTERSSON, OM VATTNETS ÖFVERGÅNGSTILLSTÅND. = 0] så tro vi, att man äfven med största sannolikhet kan draga den slutsatsen: att denna nya del af tillståndsytan måste be- gränsas af en öfvergångsyta Auv i fig. 2, som förmedlar öfver- gången mellan den sålunda upphettade isen och ängtillständet, som representeras af eqvationen v = fin(pt). Projektionen af denna nya öfvergångsyta på pt-planet hafva vi betecknat med den streckade linien mk i fig. II och mk i I. Eqvationen både för denna linie och för hela det vertikala cylinderplanet uvA hvilket den tillhör, bör naturligtvis hafva formen Bi) = 0. Vi anse detta så mycket sannolikare, som i regeln hvarje till- standsyta hos vattnet, liksom hos hvarje annan kropp, begränsas af en dylik öfvergängsyta, men vårt påstående skall sannolikt få en mera öfvertygande kraft, om vi granska de olika alternativ man eljest har att välja på. Vi antaga, att man lyckats upp- hetta is i vacuum till den af CARNELLEY angifna temperaturen + 178°C. Hvad kan da inträffa, om man fortsätter uppvärm- ningen och tillika höjer trycket till granskapet afp = 4,6 mm.? A.) Isens och angans tillståndsytor skulle kunna tendera mot någon gemensam kritisk punkt sa, som t. ex. vattnets och angans ytor göra vid 8 och isens och vattnets vid e. Detta är en ytterst osannolik förutsättning, ty enligt densamma måste isens volym för något värde pa p och £ svälla ut, tills den blefve lika med ångans volym vid samma punkt! B.) Isen skulle kunna öfverga till anga fullständigt vid något tryck, som vore mindre än det kritiska = 4,6 mm., men på ett irreversibelt och diskontinuerligt vis. Detta förlopp skulle i det närmaste ega karakter af en explosion. On vi t. ex. tänka oss knallgasens tillståndsyta, så veta vi, att gasen för vissa vär- den af p och t af sig sjelf antändes och exploderar. Men någon explosionsartad angbildning från upphettad is har ännu ingen observerat, huru raskt än upphettningen ma hafva utförts. Det aterstår oss alltså endast att antaga: C.) att den »varma isens» tillståndsyta, ifall en sådan verk- ligen existerar, begränsas af en öfvergångsyta Auv, vid hvilken ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 0. 29 ångbildningen från den varma isen eger rum på ett reversibelt sätt, så att mättad vattenånga bildas. I detta fall blir den nya tillståndsytan fullt analog med de förut bekanta. Eqvationen (pt) = 0, som betecknar öfvergångsytan och dess projektion pa pi-planet måste naturligtvis hafva en diffe- rentialkoefficient af formen ED r dt — A (273 + t) (s—s,) och blir i många afseenden en fortsättning af q(pt) =0 liksom &(pt) = 0 är en fortsättning af w(pt) = 0. Men på andra sidan om punkten m vexlar såsom nämdt är betydelsen af qvantite- terna 7, s, och s, som ingå i tangentplanets eqvation, så att r = isens latenta sublimationsvärme i stället för smältningsvärmet, s och s, beteckna spec. volymerna af varm is och deraf bildad mättad vattenånga. I vår nlla uppsats af förlidet år i Berichte ansago vi för onödigt att uttryckligen påpeka denna förändring af de i uttrycket 2 ingaende symbolernas betydelse, och detta har säkert föranledt en missuppfattning af var verkliga mening fran Dr ©. LoDGEs sida, som i ett bref till Nature d. å. för- klarat, att det är ett misstag att vilja tillämpa den CLAUSIUS’SKA egvationen FREE Ro NEAR dt — A (273 + 1) (s—s,) på det af CARNELLEY upptäckta fenomenet. Var uppfattning är likväl i fullkomlig analogi med hvad man för öfrigt känner om vattnets öfvergångstillstånd och förtjenar lika väl att disku- teras som Mr LODGES egen hypotes, hvilken förklarar sublima- tionen af varm is såsom en helt och hållet och under alla för- hållanden irreversibel process, som aldrig tenderar niot någon fix gräns eller öfvergångsyta. Denna anmärkning af Mr LODGE vidkommer endast det praktiska utförandet af CARNELLEYS ex- periment icke dess teoretiska förklaring. Ty hvarje praktiskt utförd destillation eller sublimation är en irreversibel process, men det oaktadt kan man ej förneka, att der existerar en öfver- gång mellan vatten och ånga nemligen utefter öfvergangsplanet aßu, som är reversibel. Oregelbundenheter i våra experiment 30 0. PETTERSSON, OM VATTNETS ÖEVERGÅNGSTILLSTÅND. utesluta icke möjligheten af tillvaron utaf i naturen grundade jemvigtstillstånd. Och om någon teori öfver ett sådant fenomen som det CARNELLEY’SKA skall vara möjlig, så måste den be- handla och uppfatta processen på den punkt, der den blir ett statiskt icke ett dynamiskt problem, och detta inträffar just vid öfvergangsytan. Man kan ej heller invända, att temperatur- differensen mellan den varma isen, hvarifrån sublimationen eger rum och vacuumkärlets afkylda väggar bevisar, att processen mäste vara irreversibel, ty vi veta, att man mycket väl kunde undvara hela denna tillställning, om man 1 stället med en kraf- tig luftpump höll angtrycket i apparaten vid dess behöriga mini- mum (nedom 4,6 mm.) hvilket är det enda sine qua non vid hela försöket. I ett analogt experiment (med Hg CI) har Mr CARNELLEY begagnat sig af detta operationssätt och utelemnat det afkylda vacuumkärlet. Men vi våga till och med påsta, att det icke vore alldeles otänkbart, att sublimationen från den varma isen till det kalla vacuumkärlets väggar kunde ske på ett sätt, som närmade sig till en reversibel process. Detta skulle kunna bero på ett egen- domligt förhållande hos den varma isen. Af fig. ser man, att den varma isens tillståndsyta ligger mellan gränserna ml och mk. Vid båda dessa gränser skulle den varma isen förvandlas i mät- tad änga på ett reversibelt sätt. Af figuren ser man genast, att den varma isen sålunda vid två mycket olika temperaturer (den ena nedom, den andra ofvanom punkten m) skulle kunna afgifva mättad vattenånga af en och samma tension p. Detta vore visserligen ett mycket öfverraskande förhållande, men från teoretisk synpunkt kan det icke förkastas såsom orimligt, ifall man öfverhufvud medgifver möjligheten af isens uppvärmning öfver 0”. Och denna senare fråga kunna naturligtvis endast ex- perimenter afgöra. Sublimationsprocessen mellan den varma isen i det upphettade glasröret a i fig. III och isen på väggarne af det afkylda vacuumkärlet A skulle sålunda 1 vissa fall närma sig ett temporärt jemnvigtstillstånd ungefär som i följande exempel: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 0. 31 I kolfven a befinner sig rent vatten, i 6 en lösning af lika delar CaCl, och vatten. Om temperaturen 1 a är 100° och i b 130°, så befinna sig båda vätskorna vid sin kokpunkt och stå under trycket af mättad vattenånga af ett och samma tryck p=760 mm. Man vet, att då en vätska befinner sig vid sin kokpunkt, så kan man genom att tillföra värme förvandla en del af vätskan till ånga och genom att bortföra värme kondensera en del af den ofvanför vätskan befintliga mättade ångan till vätska på ett fullt reversibelt sätt. Om man alltså höjer temperaturen något i den ena kolfven och samtidigt afkyler den andra, så måste i den förra ånga bildas 1 den senare ånga kondenseras. Detta är en reversibel process, men den företer derjemte det ovanliga, att den föregår mellan kroppar af olika temperatur och icke såsom t. ex. mellan vatten och vattenånga af alldeles samma värmegrad. Vi vilja icke nu afgöra, huruvida detta exempel i verkligheten kan tillämpas på isen — detta tillhör den senare, experimentella delen af vår uppsats; här vilja vi endast disku- tera den teoretiska möjligheten af ett sådant tillstånd, som CAR- NELLEY trott sig finna hos den »varma isen». Dr LODGE tror, att is. som en gang passerat den kritiska punkten m, sedermera kan uthärda hvilket tryck och hvilken temperatur som helst. Man kan upphetta isen och samtidigt insläppa varm luft i apparaten (alltså öfverskrida det kritiska trycket 4,6 mm.) och isen skall ändock icke smälta». Detta är en djerf hypotes, som ej eger stöd uti något experiment eller någon analogi. Den kan uttydas på två olika sätt. 1) Mr LoDGE anser, att volymen, trycket och temperaturen hos is, som en gång passerat punkten m äro alldeles oberoende af hvarandra. I detta fall existerar ingen teori öfver »varm is», 32 0. PETTERSSON, OM VATTNETS ÖFVERGÅNGSTILLSTÅND. ty hvarje teori måste förutsätta en relation mellan dessa varia- bler, som kan uttryckas genom en eqvation v = f(pt), hvilken isen satisfierar, så länge den är is. Vi antaga, att Mr LoDGE icke har menat detta. 2) Mr LODGE medgifver, att den varma isens tillständsyta existerar såsom en fortsättning af v = fı(pt) pa andra sidan om Im sa, som vi hittils antagit, men anser, att den utsträcker sig obegränsadt t. o. m. langt öfver det kritiska tryckets gräns. Öfverallt på denna yta försiggår ängbildning såsom en irrever- sibel process utan att någonsin nå fram till någon fix gräns eller öfvergångsyta. Ingen har någonsin iakttagit varm is ofvanom det kritiska tryckets gräns, men vi anse likväl, att denna hypo- tes förtjenar att pröfvas, och att hela problemet om isens upp- värmning innefattar 2 frågor, hvilka mycket väl kunna expe- rimentellt afgöras: I. Kan vanlig is under lågt tryck uppvärmas till högre temperaturer än dem, som motsvara eqv. S(pt) = 0 och åter- finnas i REGNAULTS tensionstabell? Eller med andra ord, har isens tillståndsyta någon utsträckning på andra sidan af grän- sen Im? II. Tenderar sublimationsprocessen, som försiggår inom denna nya yta mot någon fix öfvergangsyta, der ångbildningen försiggår på ett reversibelt sätt och mättad vattenånga afgifves (enl. vår hypotes) eller icke (Mr LODGES hypotes)? Den apparat vi begagnat (fig. 3) skiljer sig från dem, som förut användts af Mr. M'LEOD, BUTLEROW, L. MEYER m. fl. en- dast deruti, att den är förenad med ett barometerrör, som till- låter, att under hela experimentet afläsa trycket eller tensionen af ångan inuti apparaten. Qvicksilfvernivån i barometerröret antog emellertid ej ögonblickligt den plats, som motsvarade tryc- ket tillfölje deraf, att rörets öfre del var mycket vidare än det öfriga (för att undvika kapillaritetens inflytande). Vacuumkärlet, som omgafs med snö och koksalt, var af 4 liters rymd och ver- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881. N:o 6. 33 kade mycket kraftigt, emedan den fulla hettan af 2 trepipiga brännare måste användas för att höja temperaturen af den kring termometerns reservoir fastfrusna isklumpen från — 15” C. till 0°C. Termometern med isklumpen hängde alldeles fritt uti glasröret, ty sublimationen från isen måste försigga från en fri yta, annars inträffar enligt var erfarenhet alltid smältning. Detta blir t. ex. fallet, om man låter isklumpen nå ända fram till glas- väggen eller om man ifrån barometerröret genom höjning af qvicksilfverkärlet låter några droppar qvicksilfver falla in i och lägga sig som ett tunnt lager mellan glasröret och isstycket och sedan upphettar lindrigt utifrån. Men om isstycket kring ter- mometern upphettas ensamt genom strålande värme, så subli- merar isen verkligen, och man kan genom mycket häftig upp- hettning af glasrörets väggar tillika upphetta isen fr. — 15” till 0°, men samtidigt höjes trycket i apparaten. Utan att detta sker inträffar ingen uppvärmning af isen. Såsom det synes af följande försök följa tryck och temperatur härvid i det närmaste gränsen ml eller REGNAULTS tabell. Då vi en gång lyckades uppvärma isen till precis 0? steg äfven trycket inuti apparaten till omkr. 4 mm. och sedan temperaturen 0? bibehållit sig kon- stant ungefär !/,—1 minut, inträffade smältning, hvarvid den för- sta nedfallande vattendroppen splittrade det glödheta glasröret. Exper. I. Exper. II. Reg:s tabell. Yttre Barom. st. = 756,8 Yttre Barom. st. = 771,1 Tension af mättad vat- Apparatens Bar.= ol Pas Apparatens Bar. = 109517 TS tenänga öfver is. = re; pp L,smm | = IC; p=le | 15,9 —=1.10 t=— 80»; p=2,5 5 VV Dj = 102,9 2;09 = 167»; p—=3,00 » t= 067 »5 Ni 256 = 59,113 t=— 4»; p=3,5 » | Qvicksilfret i termometer- |t=— 0; p = 4,600 i=— O»;p—=40 » | röret skiljde sig åt i följd Smältning inträffade. af hettan. | Häraf synes, att någon uppvärmning af vanlig is ofvanom 0” eller i allmänhet ofvanom den af REGNAULT faststälda grän- sen icke inträffar. Vi hafva äfven repeterat det bekanta expe- rimentet af Mr HANNAY på sätt, som apparaten fig. VI utvisar. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 6. 3 34 0. PETTERSSON, OM VATTNETS ÖFVERGÅNGSTILLSTÅND. Termometerkulan ersattes här af ett litet tillsmält glasrör inne- | hållande vatten under vanligt tryck. När sedermera alltsammans fick frysa under inflytandet af en stark köldblandning (snö och CaCl, + aq) och den yttre isklumpen upphettades genom strålning, så smälte denna yttre is, som dock var befriad från atmosfärens tryck, förr än isen i glasröret. (Isstycket fasthölls vid detta ex- periment i midten af glasröret medelst en spiralböjd jerntråd, som är utelemnad i figuren.) Tillfölje af dessa experiment samt de föregående försöken af BUTLEROW, L. MEYER, Mc’ LEOD, HANNAY, VAN HASSELT och DE LA RIVIERE samt WÜLLNER, tro vi, att det är be visadt, att tillstandsytan för vanlig is icke har någon utsträck- . e : p | ning pa andra sidan om gränsen Im eller öfvergangsytan Ökyun Men dermed är icke, såsom man i allmänhet är benägen att tro, oriktigheten af prof. CARNELLEYS upptäckt definitivt bevisad. Ingen af dem som kriticerat CARNELLEY har experimenterat på | alldeles samma sätt som han. Ty vid C:s experiment bildas icke” A isen direkte genom frysning af vatten utan genom kondensation af sublimerad is, som aflagrar sig såsom tunna lager kring ter- mometerns reservoir. Det är ej alldeles omöjligt, att den is, | a som salunda bildar sig genom sublimation i vacuum, har andra pa samma sätt som röd Hel, vid sublimation öfvergar till en annan allotropisk modifikation nemligen gul Hel. Man vet, att egenskaper än vanlig is och utgör en ny allotropisk modifikation, denna gula jodid, som bildar sig vid sublimätion, är en fullstän-" digt karakteriserad allotropisk modifikation, både genom kristall-" form och genom olika latent värme skiljd från den röda (se. WEBERS undersökning häraf). Om sublimerad is får uppfattas såsom en dylik särskild modifikation, så skulle dess tillständsyta motsvaras af en särskild eqvation UN af t) i representerande en särskild tillståndsyta, som icke vore en fort" sättning af v = fi(pt) men likväl föll inom gränserna Im och mk: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 35 Denna yta hafva vi betecknat i fig. II med ? ? ?. Mr OC. har lyckats att framställa isstycken, hvilka inkastade i en kalorimeter höjde temperaturen hos densamma, och vi ega ingen rätt att utan bestämda motförsök förklara dessa experiment för oriktiga. Vi hafva upprepade gånger försökt att repetera dessa experiment, men det har aldrig lyckats oss att få termometerns reservoir helt och hållet betäckt af is bildad genom sublimation. Och om ej denna reservoir blir helt och hållet täckt af isen, så kan ex- perimentet lätt blifva illusoriskt. Många gånger hafva vi erhållit kristaller af sublimerad is, som häftat fast vid termometern (fig V) ända tills den visade + 30 + 40°C, men detta kan bero pa ett fenomen analogt med LEIDENFROSTS. Vi våga icke påstå, att »varm is» existerar i någon form, ja vi hysa efter mångfaldiga experiment verkliga tvifvel om. huruvida Mr C:s upptäckt kommer att besanna sig, men vi på- stå, att om så är (och Mr C:s kalorimetriska experiment kunna ej utan vidare förnekas). så beror förklaringen af fenomenet derpå, att en särskild modifikation af is bildar sig vid sublimation i vacuum, ty vi tro oss i det föregående hafva bevisat, att vanlig is bildad genom frysning af rent vatten icke kan upphettas längre än till den af REGNAULT fastställda gränsen. 36 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. | (Forts. frän sid. 22). Från Förjattarne. Kınnserg, N. C. Östgöta flora. Uppl. 3. Link. 1880. 8:o. LINNARSSON, G. Jordskalfvet i mellersta Sverige d. 2 febr. 1879. Sthlm 1879. 8:o. = — Smäskrifter, 12 st. V. SCHLAGINTWEIT, H. Die Regenverhältnisse in Indien. Th. 1—2. Warcatt, C. C. The Trilobite: new and old evidence relating to its organisation. Cabr. 1881. 8:o. Af Enkefru Augusta Munktell; född Eggertz. Åtta st. egenhärdiga bref från BERZELIUS till framlidne Geschwornern H. P. EGGERTZ. re 37 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 6. Stockholm. Vattnets volymsförökning genom absorption af gaser. Af KNUT ÅNGSTRÖM. [Meddeladt den 8 Juni 1881.] 1. Var kunskap om förloppet vid vätskors absorption af gaser är för närvarande ganska inskränkt, och en genomförd teori härför finnes naturligen icke, då sjelfva absorptionsfeno- menen ännu äro långt ifrån fullständigt kända. Hittills har man nämligen hufvudsakligen 1 qvantitativt hänseende undersökt olika vätskors förmåga att i sig upptaga olika gaser, d. v. s. man har bestämt absorptionskoefficienten. Deremot har vätskans volyms- eller täthets-förändring genom absorption, ett fenomen som dock synes hafva en ej obetydlig teoretisk vigt, varit föremål för högst få undersökningar, och dessa alla omfatta uteslutande några få starkt absorberade gasers förhållande till vatten. Ett bidrag till kännedomen om vätskors volymsförökning, då fråga är om svag gasabsorption, vill jag härmed söka lemna. Att en kort redogörelse för den experimentela metoden och några få försök med vatten redan nu framlemnas, må anses berättigadt af den omständighet, att undersökningen för närvarande måste för flera månader afbrytas. Med undantag af några äldre bestämningar af BERGMAN !) och THOMSON, ?) af hvilka den förra undersökt spec. vigten hos vatten mättadt med kolsyra, den senare volymsförökningen vid samma vätskas mättning med amoniak, klorväte, svafvelsyrlighet och klor, finnes, sa vidt jag har mig bekant, blott på detta om- !) Opuseula Chemica et Physica I p. 9. 2) A Treatise on Chemistry. 38 ÅNGSTRÖM, OM VATTNETS VOLYMSFÖRÖKNING. råde ett par undersökningar af större betydelse nämligen den af vid absorption af kolsyra samt NICHOLS och WHEELER ?) öfver dilatationskoefficienten för vattenhaltiga amoniak- och kolsyre- lösningar, i hvilken senare afhandling äfven volymsförökningen genom dessa gasers absorption omnämnes. Den metod, som af dessa härvid användts, lemnar föga öfrigt att önska, då under- sökningen gäller gaser, som absorberas i så hög grad, som fallet är med amoniak eller kolsyra, men för alla de gaser, som hafva liten absorptionskoefficient, torde den ej väl lämpa sig. En större qvantitet vatten (omkr. 4,5 liter) hålles nämligen vid konstant temperatur, under det den samma får mättas genom en konti- nuerlig ström af gas. Svårigheten att hälla denna vattenqvan- titet vid konstant temperatur samt osäkerheten vid bedömmandet af, när vätskan på detta sätt verkligen blifvit mättad, och vid bestämmandet af korrektionen för den afdunstade vätskevolymen torde emellertid förorsaka observationsfel, som vid en svagare gasabsorption allt för menligt skulle inverka på resultaten. För att med någorlunda stor säkerhet kunna bestämma volymsförökningen vid svagare absorption fordras en metod, som tillåter, 1:o att hvarje volymsbestämning göres vid fullt kon- stant temperatur, 2:0 att den för absorptionen afsedda gasen kan införas, utan att vätskan utsättes för afdunstning, samt slut- ligen 3:o en noggran bestämning af den absorberade gasqvanti- teten samt den deraf följande volymsförökningen. 2. Dessa första hufvudvilkor för metodens duglighet synes ganska väl uppfyllas med följande apparat, som dessutom eger fördelen af största möjliga enkelhet, och som egentligen blott är en något modifierad dilatometer. Från undre sidan af reser- voiren A rymmande 40—50 c.c.m. utgår det rör, som tjenar till bestämmandet af dilatationen, böjer sig derifran uppåt och slutar, så som fig. (sid. 49) utvisar, omkring 100 m.m. från reservoirens öfre del med en utblåst kula af omkring 20 m.m. diameter på ena sidan !) Ann. der Physik und Chemie, Neue folge, B. III p. 134. ?) Phil. Magaz. Febr. 1881. ÖFVERSIGT AR K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 39 försedd med ett litet hål E. Röret, som fortsättes ett litet stycke ofvan kulan, är mellan B och kulans nedre del samt om- kring F graderadt i hela millimeter och dess inre volym bestämd på vanligt sätt genom kalibrering och vägning af en qvicksilfver- pelare af uppmätt längd. För dilatometerns fyllande med den till försöket afsedda vätskan, som förut genom längre tids kok- ning befriats från absorberade gaser, införes genom upphettning och derpå följande afkylning först en mindre qvantitet häraf, hvilken bringas i kokning, hvarmed fortsättes tills man kan vara viss på, att all luft är utdrifven ur apparaten. Då nedföres hela kulan € under vätskeytan och apparaten är inom få ögon- blick fylld. Den vändes nu rätt upp och ned, och man inför skyndsamt i kulan C en qvantitet qvicksilfver, som afpassas så, att då vattnet afkylt sig till 0°, och således en del af qvick- silfret insugits i reservoiren A, kolonnen i röret stannar nagor- lunda midt emellan B och C. Genom lutning af apparaten af- skiljes nu en del af qvicksilfret i kulan C, under det man genom lindrig afkylning af reservoiren låter kolonnen sjunka till F. _ Upphettas derpä röret någorlunda starkt, under det en luftström far cirkulera genom kulan C, in genom D och ut genom E, be- frias det frän vid väggarne qvarhängande fuktighet. Detta är af vigt, ty under försöken komma rörets inre väggar i omedelbar förbindelse med den yttre luften; vätskan skulle då afdunsta och nollpunkten sänkas. Qvicksilfverpelarens ställning vid en kon- stant temperatur af 0” skall nu bestämmas, och för detta ända- mål nedsättes hela apparaten i ett större glaskärl, som fylles med is. Glaskärlets botten är trattformig och är nederst försedt med ett hål, hvarigenom det smälta vattnet afrinner. Det hela omgifves med en isolerande skärm af papp för att förhindra strålning. Till denna nollpunktsbestämning skola vi emellertid nedan återkomma. För att införa den till absorption afsedda gasen låter man denna någon tid först cirkulera genom kulan C, tills all luft der blifvit utdrifven. Härunder upphettas reservoiren lindrigt, så att en del af qvicksilfret utrinner i kulan C, der det qvarstannar, 40 ÅNGSTROM, OM VATTNETS VOLYMSFÖRÖKNING. då apparaten lutas, under det qvicksilfverkolonnen vid afsval- ; ningen drar sig tillbaka mot F. Röret fylles sålunda med gas och ställes dilatometern nu lodrätt, kan gasvolymen, som befin- ner sig instängd mellan två qvicksilfverpelare, noggrant uppmätas. Då reservoiren derpå ytterligare afkyles, indrages hela luftkolon- nen i densamma. Genom att upprepa detta förfaringssätt kan man införa den qvantitet gas, som man behagar. Vanligen har denna qvantitet afpassats så, att den absorberats på ett eller två dygn. Då all gas är absorberad, nedsättes dilatometern åter i smältande is, der den får stå omkring 4 timmar, efter hvilken tid dess temperatur är konstant. Qvicksilfverpelarens läge af- läses och häraf fås nu omedelbart den af absorptionen föror- sakade dilatationen i delar af det i m.m. graderade röret och häraf, då rörets inre volym är bekant, samma dilatation i c.m.m. Genom detta enkla förfarande hafva vi en metod för be- stämmandet af volymsförökningen vid svagare absorption, som uppfyller de första hufvudvilkor, som böra ställas pa en sådan. En svårighet har man dock härvid att öfvervinna, och det är vid bestämmandet af nollpunkten. Liksom denna ändras pa en nyss förfärdigad termometer, sa sker äfven här, och detta icke blott tiden närmast efter förfärdigandet, utan äfven efter hvarje ny fyllning med vätska och till och med efter hvarje liten upp- hettning af apparaten för införande af gas. Detta gör, att man maste iakttaga en viss försigtighet för att icke vilseledas genom nyss omnämnda nollpunktsförflyttning. Efter hvarje ny fyllning med vätska lemnas derför apparaten någon tid i hvila, och man bestämmer derpå flera dagar a rad nollpunktens läge, i det man förfar med dilatometern fullkomligt pa samma sätt, som man sedan kommer att göra vid införandet af gas. Säalunda upp- hettas apparaten lindrigt, lemnas derpå ett dygn i hvila och ned- sättes sedan i smältande is. Lika lång tid efter en lika stark upphettning bör man återfå samma nollpunkt förutsatt natur- ligtvis, att inflytandet af den starka upphettningen vid förfär- digandet och fyllningen med vätska hunnit försvinna. Den nu ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:06. 41 beskrifna operationen har upprepats så länge, tills nollpunkten varit fix på 0,1 m.m. när, och har dessutom äfven under expe- rimentens gång förnyats. Da en konstant förhöjning på 0,1 m.m. förefunnits, har likväl till undvikande af allt för stor tidsspillan understundom försök anstälts, hvarvid en korrektion anbragts å slutvärdet. Tyvärr har tiden ofta icke tillåtit mig att så länge, som jag önskat, upprepa de förberedande nollpunktsbestämnin- garna, hvarför de följande resultaten icke kunna göra anspråk på att vara säkra annat än på 0,1 m.m. när af de på röret af- lästa dilatationerna. Af de till absorptionsförsöken bestämda gaserna har qväfve beredts af kaliumnitrit och klorammonium, syre af kaliumklorat, koloxid af oxalsyra, kolsyra af marmor och klorvätesyra, samt väte af zink och svafvelsyra och i 1:sta experimentet genom elektrolytisk sönderdelning af vatten. Gaserna, till hvilkas framställande jag sökt anskaffa så rena materialier som möjligt, hafva från utvecklingsapparaterna fått passera lämp- liga tvättflaskor för att befrias från inblandning af främmande gaser och derpå torkats genom ledning i rör med koncentrerad svafvelsyra och, då så ansetts nödigt, dylika med klorkaleium. Försöken äro utförda med två apparater, af hvilka N:o I har en reservoir rymmande omkr. 43,3 c.c.m. och hvarje m.m. af röret 0,384 c.m.m. N:o 2 har en reservoir rymmande omkr. 48,9 c.c.m. och hvarje m.m. af röret 0,419 c.m.m. 3. I de nu följande tabellerna angifves i första kolumnen "experimentets nummer och den dag afläsningen verkställdes, i den andra den för hvarje särskildt experiment införda gasvoly- men uträknad i c.m.m. och reducerad till 760 m.m. tryck. (en reduktion af gasen fran rummets temperatur till 0° har sak- löst kunnat negligeras), i tredje den totala i vätskan införda sasvolymen och i fjerde vattnets ungefärliga mättningsgrad an- gifven i hela procent, d. v. s. förhällandet mellan den i vätskan befintliga gasen och den, som skulle kunna finnas der, om vätskan vore mättad. I femte kolumnen äterfinnes den mot andra kolumnens gasmängd svarande volymsförökningen, sådan den observerats im. m. & röret (med korrektion för nollpunktsförflyttningen, då sa varit 42 ÅNGSTRÖM, OM VATTNETS VOLYMSFÖRÖKNING. behöfligt), och i sjette samma volymsförökning beräknad i c. m.m. Sjunde kolumnen innehåller volymsförökningen från seriens början räknad och svarar således mot tredje kolumnen. Slut- ligen innehåller åttonde kolumnen förhållandet emellan volyms- förökningarna och den absorberade gasens volym, dessa värden tagna ur sjunde och tredje kolumnen. I. Luft. Apparat 1. Pl D < == ES NE) 27 ls: TE) Esra Nummer ers MES SE | S288 dagg Nf: on Men et sea lol Sr te N sch SSE) ever | os SNS | Era AA SEE zen oe STA RAF G Dato. BER ES & 3 FAS Bass LSS Se Fe =® SE |75Eoa BBE= 1. 30Mars| 101,5 101,5 9,5 0, 0,154 0,154 | 0,0015 2 SM 3» HÖNA 203,2 19,0 0,4 0,154 0,308 | 0,0015 3. lAprill 101,6 304,8 28,5 0,35 0,135 0,443 0,0014 48.» 145,5 450,3 42,0 0,4 0,231 0,674 0,0015 MD a 598,0 55,9 0,55 0,212 0,836 0,0015 (05 de DD 147,8 745,8 69,7 0,45 0,178 1,064 | 0,0014 lo al 150,5 896,6 83,8 0,55 0,212 1,276 0,0014 II. Qväfve. Apparat 1. Nummer y och g c.m.m. |G c.m.m. % d m.m. |4Ve.m.m. FN = EM Dato. LT G 1. 14 Maj | 210,8 210,8 24 0,8 0,307 0,307 |0,00145 2.18 » 136,6 347,4 39 0,5 0,192 0,199 |0,00144 III. Koloxid. Apparat 1. Nazmzasn i Say AV och ge.m.m. |Gc.m.m. % d m.m. |JVe.m.m. = Dato. c.m.m. G 1. 26 Maj | 207,9 207,9 15 0,7 0,269 0,269 |0,00130 22 343,2 551,1 39 ala 0,422 0,691 10,00126 Sal 209,0 760,1 53 0,7 0,269 0,960 |0,00126 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:06. 43 IV. Syre. Apparat 2. Nummer a och g c.m.m. |G c.m.m. % dm.m. |4Ve.m.m. EAN ee Dato. c. m.m. G 1. 3 Maj | 246,0 246,0 12 0,65 0,272 0,272 |0,00110 2.6 » 331,2 577,2 29 0,95 0,398 0,670 |0,00116 V. Väte. Apparat 1. Nummer a och ge.m.m. Ge.m.m. % d m.m. |4Ve.m.m. ee Dato. c.m.m. G 1. 3 Maj | 207,1 207,1 2 0,6 0,231 0,231 |0,00111 2.5» | 277,9 | 485,0 58 0,7 0,269 | 0,499 |0,00103 39» | 216,6 701,6 34 0,6 0,231 0,720 |0,00104 VI. Kolsyra. Apparat 2. Nummer — och g e.m.m. |Ge.m.m. % d m.m. | I till antagandet, att gasmolekylernas förhållande till vattenmole- | NN kylerna i båda fallen skulle vara olika. Detta framgår lättast. vid en jemförelse mellan qväfve, väte och kolsyra; de båda första gaserna äro vid 0” temperatur och det tryck, som erfordras | för att komprimera dem till en volym svarande mot vätskans | volymsförökning, permanenta, under det den senare öfvergätt til vätska. Likväl ligger värdet pa abs. dil. koeffic. för den senare 22 P | gasen mellan värdena på de båda förras. För öfrigt förlorar ju | i alla händelser gasen vid absorption de egenskaper, som ut- | märka honom som gas, nämligen molekylernas stora rörlighet, i det denna rörelse hindras af vätskemolekylernas, och det torde då under hvarje omständighet vara oegentligt att kalla detta till stand gasformigt. 2 6. Må det slutligen tillåtas mig att redan vid denna för“ beredande undersökning anföra den analogi, som tyckes före | finnas mellan gasers volym vid direkt kompression och vid | absorption. Genom direkt kompression kunna vi bringa ned en | gas till samma volym, hvarmed den ingär i vätskan vid absorp- | tion. Vid de höga tryck, som härtill erfordras, afvika gaserna dock högst betydligt från Mariotteska lagen, i det de samman- trycka sig mindre, än denna lag medgifver. Denna afvikelse från Mariotteska lagen är för olika gaser något olika. Den frågan synes då ligga nära till hands, om icke det motstånd, som så- som vi ofvan antydt, vätskans molekyler utöfva för gasmoleky- | lernas fria rörelse kan åtminstone aproximativt sägas motsvara ett visst bestämdt, för alla gaser lika tryck, så att gaserna med afseende på abs. dilat. koeffic. låta ordna sig efter deras kom- pressibilitet, i det de gaser, som vid ett visst högt tryck hafva ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 0. 47 ‘en relativt större volym, äfven vid absorptionen hafva en rela- tivt större abs. dilat. koefficient. Det är emellertid ganska fa gasers kompressionsförhållanden, som äro kända under så höga tryck som de i fråga varande. Den enda undersökning på detta område, som finnes, är den af NATTERER !) öfver luft, qväfve, koloxid och - väte till 2790 atmosferer och syre till 1354. De tabeller, som NATTERER lemnat, innehålla det antal gasvolymer V af ursprungligen en atmosfers tryck, som i recipienten kom- primerats till det observerade trycket H. Jag har grafiskt kon- struerat de mot dessa tabeller svarande kurvorna, hvilka sålunda haft V till abskissa och H till ordinata. Nu angifver abs. dilat. koeffic. J just den volym, hvarmed volymsenheten gas ingår i .. fi . 2 o vätskan, + angifver således huru manga gasvolymer af ursprung- ligen en atmosfer, som innehalles i den mot volymsförökningen svarande volymen och motsvarar säledes, hvad i NATTERERS tabeller kallats V. Jag har nu från de konstruerade kurvorna omedelbart sökt det mot hvarje = svarande trycket, och pa grund af kurvornas analoga förlopp har jag äfven sökt utsträcka de- samma för syre och koloxid till behöflig längd, hvarvid natur- listvis de värden, som häraf erhållits, blott kunna hafva en apro- ximativ giltighet. I nedanstående tabell innehåller 2:dra kolum- nen = den 3:dje det deremot svarande trycket, sadant det enligt NATTERERS tabeller skulle finnas, om den i fraga varande gasen komprimerades från volymen ett till volymen d, och slutligen 4:de kolumnen de olika värdena pa V enligt NATTERERS kurvor för ett tryck = 2,500 atmosferer. IX. | Antal gasvoly- G ill | Det mot — + mer af 1 atm. på as. =S : 3 volymsenhet vid |svarande trycket.| 9,500 atm. ya I I ge Vr 685 2520 680 Toy NE ES 714 2630 705 Koldxtde es a N RN | 787 (3200) 710 Sure, 2. RAR | 870 (3000) (810) ea ya. Be 943 | 2260 376 ') Wien. Sitzungsber. Band XII, 1854, p. 199. 48 ÅNGSTRÖM, OM VATTNETS VOLYMSFÖRÖKNING, Som af tabellen synes ordnar sig de olika gasernas abs. dilat. koefficienter efter gasernas kompressibilitet på det förut angifna sättet. Vi hafva naturligen alls ingen rätt att vänta en fullständig öfverensstämmelse, helst som ett fel vid bestämman- det af d på 0,00005 förorsakar en förändring i det motsvarande trycket på 340 atmosferer, och de nu angifna värdena på d icke äro exakta på 0,00005. Utan att derför söka draga några vi- dare slutsatser öfver det nu antydda förhållandet, har jag blott velat påpeka det som en möjligen beaktansvärd analogi. En ny och noggrannare undersökning öfver abs. dilat. koeffic. för olika gaser i vatten är salunda i hög grad önskvärd, och sedan jag verkstält denna, hoppas jag äfven få tillfälle under- söka denna qvantitet för några andra vätskor. De nu anförda experimenten äro utförda å Fysiska Kabi- nettet i Upsala, vårtermin 1881. er se EEE TEEN TREE LITE BEE SERENA Tra ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 49 D Omkring 0,6 af den naturliga storleken. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 6. 4 51 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 6. Stockholm. Berättelse öfver en med offentligt understöd företagen vetenskaplig resa i utlandet sommaren 1880. Af Dr JAKOB ERIKSSON. [Meddeladt den 8 Juni 1881.] Tafl. VI—VIII. Under de tvänne senast förflutna årtiondena har inom den botaniska forskningen och undervisningen i utlandet, särskildt i Tyskland, experimentalfysiologien kommit att intaga en synner- ligen framstående plats vid sidan af öfriga grenar af botaniken t. ex. systematiken, hvilken förut och detta allt sedan denna vetenskaps yngre dagar helt naturligt varit den företrädesvis upp- märksammade. Visserligen räknar äfven experimentalfysiologien sina anor långt tillbaka, från t. ex. italienaren M. MALPIGHI och engelsmannen N. GREW vid slutet af 1600-talet, engels- mannen S. HALES vid början af 1700-talet och under vårt eget århundrades första decennier schweizaren TH. DE SAUSSURE. Få voro dock i alla händelser under denna naturvetenskapernas barndomsålder de botaniska forskare, hvilka stälde för sig tul lösning frågor, som kräfde särskilda experiment och odlingsförsök. Ja, ännu vid midten af innevarande århundrade möta oss dylika undersökningar endast tämligen enstaka, så t. ex. fransmannens BOUSSIGNAULTS Öfver växtnäringsförloppets kemiska natur. Fler- talet fysiologer riktade nämligen vid den tiden sin uppmärksam- het åt undersökningar rörande växternas finare anatomiska bygg- nad, cellbildningen, embryologien o. s. v. Att i nyare tid för- hållandet blifvit härutinnan ett annat, i det att experimental- fysiologien inom botaniken blifvit på en gång riktigare uppskattad 52 ERIKSSON, RESEBERÄTTELSE. och flitigare studerad, derför hafva vi i ej oväsendtlig mån att tacka det epokgörande verk, Handbuch der Experimental- Phy- siologie der Pflanzen, som denna vetenskaps främste målsman i våra dagar, professorn JULIUS VON SACHS, 1865 utgaf. Frukter af den numera at den experimentala växtfysiologien tillvunna allmännare uppmärksamheten äro icke blott de många, mer eller mindre vigtiga experimentalfysiologiska arbeten, som nu hvarje ar utkomma, utan äfven den ställning växtfysiologien öfver hufvud intager som undervisningsämne vid särskildt de tyska universiteten. Granskar man t. ex. Deutscher universitetskalender för de fyra senast tilländalupna föreläsningsterminerna, finner man nämligen växtfysiologi, under rubrikerna »anatomi och fysi- ologiv, »morfologi och fysiologi» eller »experimentalfysiologi», upptagen som botaniskt föreläsningsämne vid så godt som samt- liga Tyska Rikets universitet, om vi endast undantaga nägra bland de obetydligaste ss. Erlangen, Freiburg in Br., Kiel, Mar- burg, Münster m. fl. Ä nagra ställen föredrages till och med experimentalfysiologi samtidigt af flere lärare ss. i Berlin af S. SCHWENDENER och L. Kny, i Breslau af H. R. GÖPPERT och F. CoHN, så ock inom Österrike i Wien af J. WIESNER och J. BÖHM. Ett ytterligare vittnesbörd om den betydelse, man i våra dagar tillerkänner anatomi och fysiologi, däribland icke minst experimentalfysiologien, lemna de mer eller mindre storartade anatomiskt-fysiologiska institut, som vid de tyska universiteten, det ena efter det andra, uppväxa. Det är emellertid ej endast inom Tyska Riket och Österrike som den antydda riktningen inom botaniken gör sig med hvarje år allt mera gällande. Åfven inom Frankrike, England, Ryssland, Danmark, Finland m. fl. land framträder experimentalfysiologien på ett aktningsvärdt sätt vid sidan af öfriga grenar af botaniken. Under sådana förhållanden och då inom vårt eget land | denna gren af botaniken ännu ej blifvit föremål för forskning eller undervisning, anhöll jag i underdånighet hösten 1879 hos Kongl. Maj:t att af det a Sjunde Hufvudtiteln uppförda, för ut- gifvande af lärda verk och företagande af vetenskapliga resor ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 53 afsedda anslag erhalla understöd till företagande af en 6 mäna- ders utrikes resa för att inhemta kännedom om de vid botaniska undersökningar af experimentalfysiologisk art använda metoder äfven som de för detta ändamal afsedda institut och laboratorier. På Kongl. Vetenskaps-Akademiens tillstyrkan tilldelades mig ock, enligt Kongl. Bref af den 31 december samma är, i nåder ett reseunderstöd af 1500 kronor för sagda ändamål, och går jag nu att i enlighet med i samma nådiga bref lemnad föreskrift till Kongl. Akademien afgifva berättelse om de under resan gjorda rön och iakttagelser. Sedan jag den 2 april förlidet år lemnat hufvudstaden samt den 11 svenskt område, anlände jag öfver Köpenhamn, Lybeck, Hannover och Frankfurt a. M. den 14 samma månad till Tü- bingen, hvilken plats jag bestämt till hufvudstation under min resa, sedan den vid dervarande universitet anstälde, berömde fysiologen, professor W. PFEFFER, på min skriftliga förfrågan förklarat sig villig att mottaga mig som elev och bereda mig en plats att arbeta a det af honom nyligen inrättade fysiolo- giska institutet. Till samma plats hade i samma ärende före mig anländt tvänne andra främlingar, en amerikanare och en österrikare. Under den tid af inemot 4 månader jag uppehöll mig i Tü- bingen arbetade jag sjelf dagligen å botaniska institutet och följde på samma gång öfriga derstädes samtidigt utförda arbeten. Af mina medarbetare undersökte en tyngdkraftens fysiologiska inverkan på växandet och användes vid dessa försök en af in- stitutets föreståndare sammanstäld större centrifugalapparat, hvilken drefs med vatten. En annan afslutade en redan under vintern påbörjad undersökning af orsakerna till nektarns afsön- dring i växternas nektarier. En tredje undersökte de mekaniska orsakerna till växtdelarnes rörelse o. s. v. Sjelf var jag i bör- jan sysselsatt med förberedande försök rörande en syrgashaltig atmosfers nödvändighet eller umbärlighet för vissa växtlifvets funktioner. Till besvarandet af den frågan, om vissna plantor — förutsatt att förvissnandet ej fortskridit derhän att plantan 54 ERIKSSON, RESEBERÄTTELSE. dött — utan närvaro af syrgas i den omgifvande atmosferen åter blifva turgescenta, insattes på lämpligt sätt i en flaska eller burk med vid hals en förvissnad qvist af någon örtartad växt. Den vissna qvisten fastbands i upp- och nedvänd ställ- ning vid ett af de båda glasrör, som nedstuckits genom den väl slu- tande kautschukorken, och götsi kärlet något litet urkokt vatten, för att dymedels åstadkomma i det samma en lagom fuktig at- mosfer. Det ena af de båda glasrören stäldes i förbindelse med en apparat för utveckling af koisyregas, den gas hvarmed kär- let sedan skulle fyllas, det andra röret med en vattenluftpump i och för ett så vidt möjligt fullständigt aflägsnande af den i kärlet från början befintliga syrehaltiga luften. Kärlet omlin- dades med flera lag svart papper till förekommande af en in- om det gröna skottet sjelft försiggaende produktion af syrgas. Omväxlande utpumpades ur kärlet gasblandningen och inleddes i det samma kolsyregas upprepade gånger efter hvarandra. Efter 3—4 pumpningar, emellan hvilka insläpptes kolsyregas, visade väl en till apparaten anbragt manometer ett tryck af en- dast 4—5 mm., omöjligt visade sig dock att på detta sätt åstad- | komma en absolut ren kolsyreatmosfer, — något som väl öfver hufvud taget ej är möjligt, då man nödgas använda lufthaltigt material till gasens framställande samt till apparatdelarnes hop- fogande kautsjuslangar, hvilka alltid i någon, om ock ringa, grad genomsläppa luft. Städse visade sig vid undersökning med kali- hydrat den genom kärlet nyss passerade gasen innehålla spår af annan gas jemte kolsyran. Ehuru alltså de med denna appa- rat utförda försöken ej kunna erkännas såsom absolut bevisande, så vill jag dock i detalj redogöra för ett af de samma, allden- stund de gaser, bland dessa möjligen syrgas, hvilka jämte kol- syran innehöllos i kärlets luft, i alla händelser ej kunnat spela någon väsentlig rol, då af dem endast spår förefunnos. Ett ytterligare skäl, att här ej helt och hållet förbiga dessa försök, finner jag däri, att öfver detta ämne hittills inga undersökningar inom literaturen föreligga. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 55 Den 27 april insattes på ofvan beskrifna sätt kl. 12 på dagen ett några timmar förut afskuret, nu vissnadt, fingerslångt skott af Galium Mollugo i en flaska af passande form och stor- lek. Tre gånger å rad utpumpades den i flaskan innehållna luften och mellan hvarje urpumpning insläpptes kolsyra. Efter tredje urpumpningen visade manometern 5 mm. qvicksilfverhöjd. Under deuna sista urpumpning, d. v. s. medan apparaten ännu var fyld med vattengas från det till följd af luftförtunningen nu kokande vattnet i kolsyregasens reningskärl, tillblåstes de båda från försökskärlet utgående glasrören. Kärlet jämte de till- hörande, tillsmälta - rörändarne nedsänktes, omlindade som de voro af svart papper, kl. !/,4 e. m. i omvänd ställning, d. v. s. med qvisten upprätt stäld och naende med den afskurna änden ned i vattnet i kärlets botten, uti ett stort, med vatten fyldt kärl. Öfver allt samman hvälfdes en mörk papphylsa. Kl. 6 var plantan åter turgescent. Kl. 1/,9 följande morgon uttogs plantan ur kärlet och var allt fortfarande starkt turgescent. För så vidt af detta och liknande försök någon slutsats kan anses tillåten, är för återställande af turgescens i en vissen växtdel syrgas i den omgifvande afmosferen intet nödvändigt vilkor. Efter liknande princip anstäldes äfven försök till utrönande af syrgasens betydelse vid utförande af de periodiska rörelserna hos bladen af Acacia Lophanta och Oxalis Acetosella, men full- följdes dessa försök liksom de förut omtalade ej vidare, allden- stund det framgick allt mer och mer klart, att för utredande af den vidt omfattande frågan, för hvilka växtlifvets funktioner den fria syrgasen är ett nödvändigt vilkor och för hvilka den så ej är, en vida längre tid borde kunna disponeras, än som stod mig under min vistelse i Tübingen till buds. : Dessa undersök- ningar fortsattes alltså ej längre, utan börjades snart förberedel- serna till ett med det föregående närbeslägtadt ämne, om de vid de under växternas s. k. intramolekulara andning försigga- ende omsättningarna värmebildning eger rum eller ej, hvilket ämne under de tre sista månaderna af min vistelse i Tübingen tog det mesta af min tid i anspråk. Resultaten af denna un- 56 ERIKSSON, RESEBERÄTTELSE. dersökning föreligga i en särskild afhandling, med titel » Ueber Wärmebildung durch intramolekulare Athmung der Pflanzen», hvilken finnes intagen i den med detta ar påbörjade publikatio- nen »Untersuchungen aus dem botanischen Institute in Tübingen». Under fortgängen af dessa värmeundersökningar anstäldes emellertid da och da äfven andra försök. Sålunda undersöktes rotkraften hos Dahlia- och Helianthus-plantor medels till de af- skurna stjelkarne anpassade manometrar af den konstruktion, som omtalas och afbildas i PFEFFERS arbete »Osmotische Un- tersuchungen» s. 221). I en efter beskrifningen i detta högst förtjenstfulla arbete åstadkommen konstgjord cell, till hvars framställande användts 0,1-procentiga lösningar af kopparvitriol och ferrocyankalium, undersöktes verkan af en 1-procentig sal- peterlösning, och erhölls dervid ett tryck af mera än två atmos- färer. Äfven gjorde jag undersökningar rörande ämnesomsätt- ningen i groddplantor. Det dervid uppkommande asparaginet upptäcktes genom utkristallisering i alkohol, och drufsockret med den Fehlingska lösningen. Till framställande af denna senare användes ättiksyrad kopparoxid, löst i destilleradt vatten. Lös- ningen försattes med vinsyradt kali-natron och derpa droppvis med natronhydrat, tills den antog en tämligen mörkblå färg, dock ej så mycket att fällning uppträdde. Lösningen hölls under försöket varm medels en understäld spritlampa. De snitt, som skola pröfvas, må ej vara för tunna samt böra, innan de ned- doppas i den kokande lösningen, först ligga några minuter i en kall utspädd lösning af samma salter, som användas för fram- ställande af den Fehlingska lösningen. Denna senare användes också som reaktionsmedel på proteinämnen t. ex. de i rotspetsen befintliga, hvilka-vid behandling dermed antaga en vackert gre- delin färg. i Innan jag lemnar Tübingen, för att öfverga till andra plat- ser jag under min resa besökt, må nägra ord nämnas rörande själfva institutets tillkomst och nuvarande beskaffenhet. Insti- 1) W. PEEFFER, Osmotische Untersuchungen. Studien zur Zellmechantik. Leipzig, 1877. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 57 tutet upptager i det närmaste hela undre våningen af ett större tvåvåningshus, beläget i Botaniska Trädgården. Rummen, höga och luftiga, belägna dels åt söder dels åt norr, hafva förut varit använda för de till institutet hörande samlingarna. Först med PFEFFERS ankomst till Tübingen 1878 började de samma inrät- tas med särskildt experimentalfysiologiskt syfte och äro växt- samlingarna numera inhysta, så godt ske kunnat, här och der dels i samma våning dels högre upp i byggnaden. Samlingen af fysiologiska instrument, ehuru ung, var redan mycket rik, rikare än på andra dylika ställen jag besökt, med undantag kanske af Würzburg, och den samma har, sedan jag lemnade platsen, sasom föreståndaren i bref meddelat mig, vunnit ytter- ligare tillökning. Många af de befintliga apparaterna voro efter föreståndarens detaljerade föreskrift utförda förbättringar af redan förut kända. Öfver rummens läge och storlek lemnar bilagda Plan 1 en öfverblick. Efter nära 4 månaders vistelse i Tübingen lemnade jag den 30 juli denna stad och anträdde dermed en ganska vidsträckt, något mer än 2 månaders resa öfver bl. a. följande platser: Würzburg, Berlin, Leipzig, Halle, Dresden, Prag, Wien, Graz, Venezia, Firenze, Roma, Napoli, Pisa, Milano, Geneve, Paris, Cöln, Hamburg och Köpenhamn samt anlände den 5 oktober till Malmö. Vid de af dessa platser, der jag sett något af värde att omtala, vill jag nu något uppehålla mig. | Främst bland alla, växtfysiologiska institut i våra dagar förtjenar det i Würtzburg uppmärksammas, då detta institut under det sista årtiondet utgjort centrum för var tids forskningar a den experimentala växtfysiologiens område, i det att derifrån utgått flertalet af vår tids experimentalfysiologer äfven som ut- gifvits en mängd arbeten inom nämda fack. Detta institut in- rättades af SACHS, kort efter det han 1868 tillträdt botaniska professuren vid universitetet på platsen. Såsom numera ett af de äldsta i sitt slag intager det emellertid ej i afseende på lokal något framstående rum vid sidan af de många liknande, som i senare tid uppvuxit vid andra tyska universitet. Arbetsrummen 58 ERIKSSON, RESEBERÄTTELSE. äro låga och trånga i jemförelse med de luftiga salarne i Tü- bingen, och ännu mer med det nästan palatslikt tilltagna Bota- niska Institutets i Leipzig. Utom två medelstora arbetsrum, hvaraf des ena egentligen endast är afsedt för nybörjare i mi- kroskopi, finnes ett mindre för docenten eller assistenten samt 3—4 smårum för öfriga arbetande. Den mängd för fysiologiska undersökningar afsedda apparater, som till det mesta fylla vägg- skåp och hyllor i rummen, vittna emellertid tydligt om den fli- tiga och mångsidiga verksamhet, som här utöfvats. Vi vilja ej uppehålla oss vid de arbeten, som från Würzburger-institutet utgått, då de samma finnas för en hvar lätt tillgängliga i insti- tutets egna publikationer, » Arbeiten des botanischen Instituts in Würzburg», hvaraf hittills utkommit Första Bandet med 19 spe- ciela afhandlingar fullständigt samt af Andra Bandet tre Häf- ten med tillsamman 21 afhandlingar. En särskild uppmärksamhet synes mig den experimental- fysiologiska afdelningen af den invid institutet belägna Botaniska Trädgården förtjena. Hela denna trädgård är väl temligen ung. Den började först efter SACHS” ankomst till Würzburg att an- - läggas å utjemnade fästningsvallar och räknar alltså en ålder af endast omkring 10 år. Annu yngre är dock den afdelning af - den samma, som jag ofvan betecknat med namn af den experi- mentalfysiologiska. Denna afdelning började inrättas år 1879 i ett särskildt afstängdt hörn af trädgården. Den står ej som den öfriga trädgården under trädgårdsmästarens, utan under pro- fessorns omedelbara uppsigt. Den är omhägnad med en dubbel rad tätt planterade granstand, och tillträde till den samma är genom särskildt anslag å en tafla förbjudet de besökande. Inom denna afdelning odlas sådana växter, som erfordras för de fysio- logiska föreläsningarna eller som särskildt hafva till syfte lö- sandet af någon bestämd fysiologisk uppgift. Vid mitt besök derstädes syntes i den samma några små trähus, det ena stort ungefär som en skyllerkur, de öfriga mindre, ungefär !/, meter höga. De voro tillverkade af tjocka bräden, som voro mycket lätt hoppassade för att så mycket som möjligt utestänga ljus, + ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 59 och de voro försedda med åt två sidor sluttande, bleckbeslaget tak för regnvattens afrinnande. Det större huset öppnades me- dels en dörr på ena sidan, och å de mindre voro takhalfvorna lyftbara. Genom ett hal i väggen var inledd en gren af en utanför & fritt land planterad växt t. ex. en gurkplanta, och fick denna gren utveckla sig utestängd från ljuset. Vid skäpets öppnande befunnos de vackert etiolerade bladen lika stora som a de i ljuset utanför normalt växande grenarne, — något som i viss mån strider mot förut gjorda antaganden, — och voro blom- morna icke blott lika stora utan äfven lika till färgen som de normala. Från de etiolerade grenarnes leder utsköto åter länga rötter, hvilket ej inträffar med de normalt växande grenarne, hvarest utvecklingen af birötter ej hinner längre än till bildande af små obetydliga vårtor. En annan försöksserie bestod af upp- och nedvända blomkrukor, i hvilka planterats en slingerväxt. Krukorna voro fästa pa en ställning omkring !/, meter ofvan marken, och plantan fick slingra sig upp efter en vid sidan stäld stör. Dessa försök, hvilka afsågo utrönandet af tyngdkraftens inflytande på knoppbildningen, voro emellertid långt ifrån så framskridna än, att af dem något resultat stod att hemta. Synnerligen beaktansvärda synas mig dessa anordningar, då man tydligen i på sadant sätt inrättade försök experimenterar med växter, som åtminstone ej kunna förete någon af växthusets eller arbetsrummets hetta och torka framkallad sjuklighet, utan öfver hufvud taget befinna sig under de mest naturliga omstän- digheter. Ny är väl ingalunda denna försöksmetod, då den fli- tigt användes redan af flere bland de äldste fysiologerna. Till nytt lif torde den samma emellertid hafva blifvit väckt genom dessa SACHS” anordningar, och torde skäl vara att antaga, att denna frilandsmetod kommer att inom den närmaste tiden flitigt anlitas för lösningen af experimentalfysiologiska frågor. Liksom Würzburger-institutet genom mängden och mång- sidigheten af utförda arbeten intager främsta rummet bland alla hittills befintliga, så anses gemenligen i afseende på ändamäls- enlig lokal Leipziger-institutet under professorn SCHENK såsom 60 ERIKSSON, RESEBERÄTTELSE. det förnämsta. Detta institut började anläggas juli 1876 i den då nyss planterade Nya Botaniska Trädgården vid den s. k. Hospitalsthor, i närheten af de öfriga storartade universitets- instituten, och var redan i december året derpå så pass färdigt, att vintersemesterns 1877—78 föreläsningar kunde hållas i det samma. Institutsbyggnaden består af tre våningar. I källar- våningen (»souterrain») befinna sig, utom vaktmästarens bostad och förvaringsrum för kol m. m., en verkstad, rum för kemiska arbeten och för gasmotorn. Denna våning fortsättes vid bygg- nadens södra gafvel af ett litet glashus för laboratoriets sär- skilda behof. Mellersta våningen (»parterre») innehåller tolf rum för morfologiska, fysikaliska och kemiska undersökningar samt för de morfologiska samlingarna, hvartill kommer i en särskild tillbyggnad en synnerligen vacker och ändamålsenligt inrättad hörsal. I öfre våningen upptages ena hälften af rum för her- bariet samt arbetsrum för dettas vårdare och för dem som vilja begagna sig af samlingarna, den andra hälften utgör direktorns bostad. Lika storartade och ändamålsenliga som denna visa sig ock alla öfriga 1 trädgården befintliga byggnader ss. växthusen !) m. f. Under de få ar som förflutit, sedan institutet blef fär- digt, hafva visserligen inga arbeten af fysiologisk art från det samma hunnit utgifvas. Då likväl i afseende på det praktiska inrättandet detta institut vanligen utgör det mönster, hvarefter dylika a andra ställen i våra dagar anlagts och anläggas ?), vilja vi här bifoga a Plan 2 och Plan 3 en på platsen utförd af de ritningar, , efter hvilka institutet blifvit uppfördt. Afven i Berlin har den experimentala växtfysiologien pa sista tiden blifvit väl tillgodosedd.. Den pa det mekaniska om- !) En utförlig beskrifning på dessa har lemnats af professor SCHENK i en upp- sats »Der neue botanische Garten der Universität zu Leipzig», hvilken finnes intagen i »Deutsche Garten- und Obstbau-Zeitung», Leipzig, 1878, juni, N:o 6. ?) Bland institut, som på senare åren anlagts, vill jag här i förbigående erinra om det i Göttingen, hvilket af dem, som sett det, prisas såsom synnerligen väl inrättadt. En utförlig beskrifning öfver det samma har af dess före- ståndare, professor J. REINKE, lemnats nyligen uti en uppsats »Das pftanzen- physiologische Institut in Göttingen» i Uhlworms Botan. Centralbl. 1881, s. 318—319, 349—351 och 38&8—3%. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 61 rådet af fysiologien berömde professorn S. SCHWENDENER har under de få år, som förflutit sedan hans kallelse till Berlin 1878, fått i gång ett anatomiskt-fysiologiskt institut, om också ej i afseende på fördelaktigt läge och rymlig lokal jemförligt med det i Leipzig. Det är beläget långt borta från universitetet och ännu längre från den Botaniska Trädgården och intager öfre vå- ningen af ett rätt stort hus vid Lustgarten gent emot Gamla Museet. Institutet innehöll ganska många rum, både stora och små, deribland en mörk kammare, men bar för öfrigt ungdom- lighetens prägel. Endast få apparater för experimentalfysiologiskt ändamål funnos ännu, och hade verksamheten hittills varit mera anatomisk än fysiologisk. Ett annat växtfysiologiskt institut eger Berlin vid den ny- ligen inrättade landtbruksvetenskapliga högskolan, belägen vid Invalidenstrasse 42/46. Detta institut uppstod först såsom uni- versitetsinstitut 1873, men blef på varen 1880, i följd af öfver- enskommelse mellan undervisnings- och landtbruksministrarne, förbundet med det i högskolans nybyggnad inrättade botaniskt- mikroskopiska laboratoriet pa sådant sätt, att universitetet af- lemnade de det samma tillhöriga vetenskapliga inventarierna, medan lokal och medel för underhåll ombesörjdes af landtbruks- ministeriet. Institutet är lika tillgängligt för båda högskolornas lärjungar och uppföres dels som en afdelning af landtbrukshög- skolan dels i universitetets index som ett sjelfständigt universi- tetsinstitut. Institutet var väl vid mitt besök å platsen långt ifrån färdigt, men hade dock redan nått den utbildning, att dess första föreläsningssemester kunde ega rum sommaren 1880. Institutet innehåller en stor sal med 20 arbetsplatser, ett rum för föreståndaren, ett för kemiska arbeten, ett för mera fram- skridna elever vid mikroskopiska undersökningar samt två för fysiologiska arbeten afsedda rum, däraf det ena är särskildt in- redt för optiska undersökningar. Fran ett af dessa rum leder en trappa upp till det a taket belägna växthuset. Till institu- tet hör en rik samling undervisningsmateriel, till stor del af fy- 62 ERIKSSON, RESEBERÄTTELSE. siologisk art 1). Institutets föreståndare är L. KNY, extra or- dinarie professor vid universitetet, hvilken föreläser anatomi, morfologi och fysiologi samt leder de vetenskapliga öfningarna a laboratoriet. Anmärkningsvärdt är, att de undersökningar, som å detta laboratorium utföras, ingalunda behöfva afse lösan- det af frågor, som direkt röra landtbruket, utan kunna vara af en så godt som uteslutande vetenskaplig betydelse. Sålunda hade under sommarens lopp derstädes utförts en undersökning rörande algers tillväxt. Särdeles väl är vid institutet den växt- patologiska branchen representerad af dr W. ZOPF, som före- läser öfre lägre svampar och leder undersökningarna rörande dessa skadeväxters inverkan på de högre växterna. Ytterligare förstärkning i afseende på lärarekrafter väntades snart från det i upplösning stadda institutet i Proskau. Särdeles beaktansvärdt synes oss i afseende på sin plan och inrättning detta nyinrättade institut i Tyska Rikets hufvudstad, då det samma får anses som ett uttryck af de asigter rörande naturvetenskapernas till- godogörande inom det praktiska landtbruket, hvilka för närva- rande äro de mäktigaste inom det stora Tyska Riket, åsigter som ga synnerligen långt i att erkänna anställandet af teoretiska undersökningar i landtbrukets namn och under dess hägn som berättigadt. Ett tredje växtfysiologiskt institut, om ock af alldeles en- skild art, eger Berlin 1 det af professorn N. PRINGSHEIM 1 hans egen bostad inrättade. Detta institut, a hvilket på de senare aren utförts ytterst vigtiga undersökningar rörande klorofyllets fysiologiska betydelse, kom jag ej att besöka. Vid universitetet i Halle förehafvas experimentalfysiologiska försök i det af professorn GREGOR KRAUS ledda botaniska in- stitutet och i viss mån äfven a landtbruksinstitutet under pro- fessor JULIUS KUHN. Båda dessa anstalter syntes dock, att döma af det korta besök jag gjorde på platsen, dervid jag för 1) En utförlig beskrifning på institutet och dess samlingar har sedan mitt “ besök derstädes utgifvits af professor L. Kny under titel »Einrichtungen des pflanzenphysiologischen Institutes und dessen Lehrsammlungen» i Verhandl. d. bot. Ver. d. Prov. Brandenburg, 22, Hauptversamml. vom 30 Oct. 1880. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 63 öfrigt ej träffade föreständarne, hvilka båda redan lemnat staden, ej ha undergått några väsendtliga förändringar sedan mitt före- gående besök dersammastädes tre år förut, sommaren 1877, och har jag derför om dessa anstalter intet att tillägga till hvad som rörande dem yttrats i min öfver denna resa till Kongl. Landtbruks-Akademien ingifna berättelse !). Till de af mig besökta anstalter, der experimental växt- fysiologi, om också ej som hufvudsak, bedrifves, ma äfven näm- nas Polyteknikum i Dresden, hvarest professor OÖ. DRUDE dels håller föreläsningar i ämnet dels utför sjelfständiga experimen- talfysiologiska undersökningar ss. under sista sommaren rörande bladets tillväxt hos Victoria regia ?). Vid det botaniskt-fysiologiska institutet i Prag under pro- fessor G. A. WEISS gjorde jag också ett kortare besök. Detta institut bestod endast af några få mörka rum och hade till det samma under sista tiden anskaffats några fysiologiska instru- ment. Ett mycket framstående rum på den experimentala växt- fysiologiens forskningsområde intaga flere anstalter i Wien. Främst bland dessa må nämnas professor J. WIESNERS institut, hvarest talrika fysiologiska undersökningar utförts. Lokalen lemnade dock ännu vid mitt besök åa platsen rätt mycket öfrigt att önska, Institutet var inhyst i ett privat hus. ?) På ena sidan om för- stugan voro två små förrum, en föreläsningssal och ett rum för samlingar, af hvilka föreläsningssalen, ehuru mörk som de öfriga rummen, äfven användes för nybörjare i mikroskopi. På andra sidan om förstugan fanns den egentligen fysiologiska afdelningen, hvilken bestod af ett förrum, en liten mekanisk verkstad, ett 1 Om några väztfysiologiska försöksstationer och om frökontrollanstalter jemte några ord om parasilsvampar. Reseberättelse af JAKOB ERIKSSON i Kongl. Landtbr.-Akad. Handl. och Tidskr. 1878, H. 1 och 2. ?) Dessa undersökningars resultat angifvas i en förberedande uppsats » Ueber die im hiesigen botanischen Garten 1880 angestellien Wachsthumsbeobachtungen am Blatt der Victoria regia», von O. DRUDE i Sitz.-ber. d. Nat. Ges. »Isis» zu Dresden, 1880, H. 3 och 4. ®) En ny universitetsbyggnad var dock under uppförande, i hvilken det bota- niska såväl som flere andra universitetsinstitut «kulle inrymmas. 64 ERIKSSON. RESEBERÄTTELSE. rum som kunde fördunklas, professorns och ännu två andra arbets- rum, alla låga och dystra. Bland instrument förefunnos i syn- nerhet många för klorofyllundersökningar. Resultaten af de vid institutet utförda undersökningar finnas publicerade dels i sär- skilda större arbeten dels i Wiener-Akademiens Sitzungsberichte under titeln Arbeiten des pflanzenphysiologischen Institutes der k. k. Wiener-Universitet, af hvilken med Würzburger-institutets i flere afseenden jemförliga samling utkom i juli 1880 den 18 afhandlingen. Institutet besökes årligen af studerande från an- dra land. Så hade vintersemestern före mitt besök derstädes > främlingar, deraf en ryss, arbetat vid institutet. En annan fysiologisk anstalt eger Wien i professor J. BÖHMS laboratorium vid landtbruks- och skogshögskolan (»die k. k. Hochschule für Bodencultur»). Detta laboratorium bestod af 4 rum samt en försöksträdgärd, i hvilken funnos ett växthus och ett träskjul. Talrika försök dels i dessa dels a fria marken på- gingo vid mitt besök. Dessa försök afsago mestadels lösningen af fragor rörande växternas andning, det område af fysiologien at hvilket BÖHM företrädesvis egnat sin uppmärksamhet. Hög- skolan omfattar två sektioner, en för landtbruk och en för skogs- skötsel, den förra öppnad i oktober 1872, den senare samma månad tre ar senare. På båda sektionerna håller BÖHM före- läsningar jemte s. k. conversatorium i växtanatomi och fysiologi i förening med praktiska öfningar i fysiologiska laboratoriet. Likaledes a båda sektionerna föredrages växtpathologi af professor A. VON LIEBENBERG. Härtill komma a landtbrukssektionen föreläsningar i allmän växtodling och a skogssektionen dylika i skogsodling. Ett starkt afbrott mot Tyska Riket och Österrike bildar i afseende pa växtfysiologisk forskning öfver hufvud Italien, oak- tadt de många universitet detta land eger. Det område af växt- fysiologien, som är derstädes det så godt som uteslutande stu- derade, är de högre växternas frömjölsspridning, hvilket ämne funnit i professor F. DELPINO i Genua en flitig och framstående bearbetare. Till och med i växtanatomi, hvaruti ju i många ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 0. 65 fall någon kännedom måste förutsättas hos den, som vill egna sig åt fysiologisk forskning, har undervisning meddelats blott på några få ställen, såsom i Pisa af den numera till Firenze för- flyttade berömde professorn T. CARUEL. Denne sade sig hafva å vederbörlig ort upprepade gånger fäst uppmärksamheten vid den brist i afseende på den botaniska undervisningen och forsk- ningen, som är inom Italien i allmänhet rådande derutinnan, att de grenar af botaniken, anatomien och fysiologien, som i andra land numera stå på dagordningen, derstädes så godt som alls icke tagas i betraktande. Någon förbättring i berörda hänseende hade han emellertid ännu ej lyckats åstadkomma. Icke heller hade den i SACHS” skola fostrade, numera i Roma bosatte, J. BrIosI kunnat tillvinna de båda vetenskapsgrenarne någon all- männare uppmärksamhet. Sa mycket rikare äro deremot de bo- taniska anstalterna vid de italienska universiteten på vackra växtsamlingar. Främsta rummet i det afseendet intager det Botaniska Institutet i Firenze. Rummen i detta äro stora och ljusa, med väggarne klädda af skåp för torkade växter och i midten låga glastäckta skåp eller bord, i hvilka förvaras bl. a. synnerligen prydliga, i ett vaxliknande ämne utförda modeller af åtskilliga växter och växtdelar ss. stamgenomsnitt, Chara- grenar, Utricularia-blåsor m. m. I en bland de stora salarne voro sammanförda en mängd i det praktiska lifvet till beklädnad el. dyl. använda artiklar t. ex. stråhattar, cigarrfodral m. m., för hvilkas tillverkning material hemtats från växtriket, och voro dessa föremål ordnade efter de växter, af hvilka de tillverkas. Biologiskt-fysiologisk forskning, om ock endast på ett myc- ket begränsadt område af växtfysiologien, idkas vid Zoologiska Stationen i Napoli, hvarest under flere år af tyska botanister undersökningar rörande algers tillväxt m. m. utförts !). Dylika algkulturer utfördes vid mitt besök på stationen af dr G. BERT- HOLD i flata glaskärl, i hvilka hafsvatten genom en fin gummi- slang oafbrutet leddes. f Dö Dessa Annas publicerade i stationens ena organ » Mittheilungen aus der zoolo- gischen Station zu Neapel», hvaraf första häftet utkom 1878. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 6. 5 g g 66 ERIKSSON, RESEBERÄTTELSE. Vid sidan af Tyskland intager allt sedan äldre tider Frank- rike inom den experimentala växtfysiologien ett framstående rum. Då så är förhållandet, hade jag för afsigt att äfven inhemta kännedom om några af de derstädes befintliga anstalter, vid hvilka företagas undersökningar af nämda slag. I detta syfte begaf jag mig alltså till Paris, der jag uppehöll mig något öfver en vecka. Tyvärr lyckades jag emellertid ej under denna min vistelse i Paris träffa någon enda af de botanister, jag der för ändamålet sökte, enär de samtliga lemnat staden, för att till- bringa ferietiden på landet. Min bekantskap med de för under- visning och forskning i experimental växtfysiologi träffade an- ordningar blef derför mycket ofullständig. Den inskränkte sig 1 hufvudsak till en flyktig bekantskap med professor TH. VON TIEGHEMS invid Jardin des Plantes belägna Botaniska Institut. Detta utgjordes af endast några få rum, deraf ett stort för ny- börjare i mikroskopi, jemte en å garden utanför huset belägen liten plats för odlingsförsök. Den sista ort & utländsk botten, hvarest jag i det med min resa afsedda syftet uppehöll mig, var Köpenhamn. På denna plats har under de senare åren den experimentala växtfysiologien tillvunnit sig en synnerligen beaktansvärd uppmärksamhet, hvar- om vittnar icke blott det af en enskild person inrättade Carls- bergs Laboratorium, från hvilket redan en serie värdefulla fysio- logiska publikationer utgifvits, utan ock den omständigheten, att under de sist förflutna åren föreläsningar i nämda ämne hållits vid universitetet af docenten RASMUS PEDERSEN. Någon för dylika föreläsningar specielt inredd lokal eger väl ej ännu Kö- penhamns universitet, utan begagnas för dessa ett par rum I den redan befintliga institutionsbyggnaden uti den nya botaniska trädgården. Allvarsamma syntes dock redan föregående sommar sträfvandena vara att söka äfven åt denna gren af botaniken förvärfva en fullt ändamalsenlig lokal. Såsom ett ytterligare bevis på det intresse för här i fråga varande sak, som visar sig inom Danmark, torde böra erinras om den »Betenkning fra den ved Indenrigsministeriets Resolution af 4 oktober 1876 nedsatte ESAs ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 6. 67 Kommission angaaende en Statsanstalt for videnskabelige Under- sögelser og forsög till Landbrugets: Fremme» !), hvilken 1878 i tryck utgafs och i hvilken finnes föreslagen jemte en kemisk af- delning och en djurfysiologisk äfven en växtfysiologisk ?). Hvil- ken än utgången af dessa sträfvanden och förslag måtte blifva, så är i alla händelser det, som våra grannar på andra sidan Sundet redan visat sig kunna åstadkomma, äfven hos oss att helsa med glädje, då det samma ej kan undgå att — och detta kanske mer än exemplen från de längre bort belägna stora lan- den — äfven inom vårt land rikta allmänhetens uppmärksamhet och draga forskarnes håg in på ett område af botaniken, som, medan det inom de större landen står på dagordningen, hos oss hittills ej haft någon målsman att uppvisa. p 1) Betänkandet är den 21 maj 1878 undertecknadt af C. E. FEnGEr, C. T. BaArroeD, H. C. B. Bennz, B. S. JÖRGENSEN, S. M. JÖRGENSEN, P. L. Panum, R. PEDERSEN,F. V. A. ProscH, F. T. ScHmipT och T. R. SEGELCKE.* 2) Betänkandet upptager s. 14 för den växtfysiologiska afdelningen: »1—2 fy- siske og et kemisk Experimenterrum; et Magasinrum, et Skyllekammer, et Opbevaringsrum, et Varmekammer og et Mörkekammer; et Vzerelse til mi- kroskopiske Undersögelser og et Rum til Samlinger; fremdeles et Vaexthus og en Have». ar Stockholm, 1881. Kongl. Bokiryckeriet. TYNGST f In ? u in for GA b RD AI, FF AS a J; | (CS HA 4 ” "d en i NM KR x \ a Du ’ A FIRA BE ae var REAL Lat ATERN tet KR Å 2 BER HS NJRk; ARTE NEL SE bu ESSEN. 3 EN ß MEN M IRA ‘ ; Ber Kr $ 2 Erin i N fn Kd f $ AÅ z F Se, N (2 - ) : S o N ; ; \ N , y 7 \ N | x I På r ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Äro. 38. 1881. JB 7. Onsdagen den 14 September. Tillkännagafs, att Akademiens inländske ledamot f. d. Statsrådet, Generallöjtnanten CARL MAGNUS THULSTRUP, samt utländske ledamot f. d. Professorn i Kemi vid Jardin des plan- tes i Paris MICHEL EUGENE CHEVREUL med döden afgätt. Af Prof. AUG. WIJKANDER hade ingitvits berättelse om förhandlingarne vid den sistlidne sommar i St. Petersburg hållna tredje polarkonferensen, uti hvilken han på uppdrag af Akade- mien såsom Sveriges ombud deltagit. På tillstyrkan af utsedde komiterade antogs till införande i Akademiens Handlingar en af t. f. Intendenten vid Riksmu- seum Dr. CHR. AURIVILLIUS inlemnad afhandling: »Kritisk gransk- ning af fjärilar i Drottning LOVISA ULRIKAS samling, beskrifna af CARL V. LINNÉ.» Hr EKMAN förevisade och beskref några af honom konstru- erade apparater för kolorimetrisk undersökning af vatten, af finkelhalt i bränvin m. m. Hr WITTROCK redogjorde för innehållet af den utaf Läro- verksadjunkten Dr. J. ERIKSSON vid en föregående samman- komst ingifna berättelse om den utländska resa han med offent- ligt understöd utfört för studiet af botanisk experimentalfysiologi; förevisade och beskref dels en rikhaltig och särdeles väl kon- serverad samling af kärlkryptogamer från Hawajiska öarne, för- ärad till Museum af Kretsdomaren derstädes Hr. ABRAHAM 2 FORNANDER, och dels en influorescensgren af Agave americana eller den s. k. hundraäriga aloön, skänkt till museum från Grefve G. BONDES egendom Säfstaholm; anmälde till intagande i Aka- demiens skrifter dels en uppsats af Lektorn P. G. THEORIN: »Om bladtandsgangler hos en del Salices*, och dels en uppsats af Fil. Licentiaten E. ADLERS: »Bidrag till knoppfjällens ana- tomi hos träd och buskartade växter» (Se Bihang till K. Vet. Akad. Handl.); samt öfverlemnade slutligen pa författarens väg- nar den nyligen utkomna tredje delen af arbetet: »Conspectus flore europex», af Kand. C. F. NYMAN. | Hr. TÖRNEBOHM refererade den berättelse, som Geologen Dr N. O. Houst afgifvit öfver en med offentligt understöd ut- förd resa till Grönland för geologiska forskningars anställande. Sekreteraren meddelade pa författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Om en belemnit fran Preobraschenie- ön», af Prof. BERNH. LUNDGREN”; 2:0) »Om en synthes af tymol ur kuminob, af Docenten OsSKAR WIDMAN *. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från Jernkontoret i Stockholm. TÖRNEBoOHM, A. E. Geologisk öfversigtskarta öfver mellersta Sveriges bergslag, H. 4, 7. Sthm, 1881. Fol. Text, H. 4,5, 7280 Från Sveriges Geologiska Undersökning. Arbeten. Ser. Aa. N:o 73—79; Ab. N:o 6; C. N:o 36—44. Från K. Universitetet i Lund. Acta, T. 16: 1—2. Akademiskt tryck, 1880/81. 11 st. Från K. Universitetet i Kristiania. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, Cd. 26: 2. Jahrbuch des Meteorologischen Instituts, 1879. Den Norske Nordhafs-Expedition, 3. Från Videnskabs-Selskabet i Kristiania. Forhandlinger, 1880. i (Forts. å sid. 8.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 7. Stockholm. Om en Belemnit från Preobraschenie-ön. Af BERNHARD LUNDGREN. [Meddeladt den 14 September 1881.] Under Vegas färd längs Asiens nordkust anträffades på Preobraschenieön en Belemnit, som visserligen på grund af sin ofullständighet knappast kan med full säkerhet till arten bestäm- mas, men som dock torde förtjäna att något närmare omnämnas såväl i betraktande däraf, att inga fossilier äro från denna fynd- ort förut bekanta, som ock emedan fragmentet dock tillåter att med stor sannolikhet bestämma åldern af den bildning, i hvilken det funnits. Fossilförande mesozoiska bildningar äro visserligen kända förut vid Anabara och Olenek, således på ej så synner- ligen stort afstånd från Preobraschenieön och deras fauna har atminstone till en del blifvit beskrifven och afbildad, men till nagon fullgiltig och af alla antagen bestämning af dessa bild- ningars noggrannare ålder har man dock ej kommit, hvadan före- komsten af denna Belemnit, som bestämdt hänvisar pa Jura- formationen, torde vara af intresse. (Se Marcou: Explication d'une seconde edition de la Carte G£ologique de la Terre s. 121). Bland de klassifikationsförsök. öfver Belemniterna, som fram- stälts, torde för vårt ändamål d’Orbignys vara det lämpligaste. Exemplaret från Preobraschenieön tillhör med bestämdhet Acu- arii, hvilket visas genom dess mot spetsen afsmalnande form och bristen på sido, ventral, eller dorsalfaror. Arter af denna grupp förekomma såväl i Lias, Dogger och Malm som i den undre kritan. 4 B. LUNDGREN, OM EN BELEMNIT FRÅN PREOBRASCHENIEÖN. Såsom nämndt utgöres ifragavarande exemplar blott af ett fragment bestående af alveolarändan och den mellersta delen af själfva rostrum, hvaremot spetsen saknas jämte ett stycke af rostrum ofvanför densamma, hvars storlek ej kan uppgifvas. Trots detta fragmentariska skick utgör dess längd ändock 200 mm. så att det tillhört en af slägtets största arter; det är bru- tet i 4 delar, som dock passa fullkomligt tillsammans. Alveo- larändan är krossad och hoptryckt, såsom fallet är hos flera an- dra arter; från alveolarpartiet afsmalnar rostrum långsamt och jämnt utan någon hopdragning och därpå följande utvidgning. Dess omkrets vid alveolarändan nedanför den krossade delen är 103 mm. vid den nedersta, afbrutna ändan 93 mm., afständet mellan de ställen der dessa mått tagits är 135 mm. Alveolen är subcenutral och dess spets visar en tämligen obetydlig excen- tricitet mot ventralsidan. Midtellinjen blir däremot nedåt allt- mera excentrisk och närmar sig ventralsidan, så att vid en ge- nomskärning af 27 mm. denna linje ligger 10 mm. från ventral- sidan, men 17 från dorsalsidan. Vid alveolen är exemplaret ej fullt cirkelrundt, utan sidorna äro något tillplattade, dock utan fåror, och ej på långt när så starkt som hos en del arter, hvilka det annars mycket liknar. Detta plattade parti fortsättes ett. stycke nedåt a ömse sidor, men blir allt mindre och mindre ut- prägladt, så att på ung. 160 mm. afstand från den öfre ändan rostrets omkrets är i det närmaste cirkelrund med en obetydlig tillplattning på ventralsidan. Rostrets yta är jämn, ej kornig, glatt men ej glänsande och visar ej någon benägenhet att ex- foliera sig. Som själfva spetsen med ett större eller mindre parti ofvanför densamma saknas, måste de vigtiga karakterer, som härifrån äro att hämta, förblifva okända och det torde väl därföre knapt vara möjligt att med full säkerhet till arten be- stämma ifrågavarande exemplar. Af förut bekanta arter, med hvilka Belemniten från Preo- braschenieön kan komma i fråga att jämföras torde kanske först böra nämmas B. subquadratus Roem, den enda art till- hörande Acuarii som förekommer i Kritformationen (Neocom). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0%. 5 Med denna art (Roemer: Oolithgebirge, s. 166, t. 16, f. 6.) visar dock vårt i fråga varande exemplar alldeles ingen öfverensstäm - melse eller närmare förvandtskap. I många afseenden öfverens- stämmer det däremot med åtskilliga arter från Juraformationen, af hvilka de som mest likna torde vara följande. B. paxillosus Schloth. Zieten: Versteinerungen Würtembergs, s. 29. t. 23, f. 1. B. niger: Giebel: Cephalopoden, s. 69. B. paxillosus: Chapwis: Nouv. Recherches s. 1. fossiles d Terr. sec. de Luxembourg, s. 6, t. 1, f. 2. B. Bruguierianus d’Orbigny: Pal. franc. Terr. Jur. T. 1, s. 4, t. 7, f. 1—5. Megatheutis Bruguierei Dayle: Explic. a la Carte géol. de Miran cent. 27,1. 1. 3.0. Exemplaret från Preobraschenieön öfverensstämmer i flere afseenden med denna art, dock förefinnes en väsentlig olikhet, som gör att det ej gärna kan anses tillhöra densamma. Säsom af de anförda beskrifningarne och afbildningarne framgår utmär- kes nämligen B. Paxillosus däraf att rostrum nedanför alveolen afsmalnar något litet för att sedan något utvidgas ånyo innan det definitivt afsmalnar till spetsen — en karakter, som alldeles icke finnes på i fråga varande exemplar, hvilket dessutom är betydligt större än B. paxillosus upgifves vara. B. giganteus Schloth B. aalensis Zieten: auf. arb. s. 25, t. 19 » grandis » » > 5.120. » giganteus d’Orbigny anf. arb. s. 112, t. 14, 15. » » Quenstedt: Cephalopoden: s. 428, t. 28. » maximus Giebel: anf. arb. s. 82. I afseende pa storlek och form liknar exemplaret ganska mycket denna art, som dock är sa betydligt mycket mera sam- mantryckt. att det dock ej gärna kan anses tillhöra B. giganteus. B. subgiganteus Branco. Branco: Der untere Dogger Deutsch Lothringens, s. 101, t. 6, f. 2. Abhandlungen zur Geol. Spezialkarte von Elsass- Lothringen. Bd. 2, Heft. 1. 6 B. LUNDGREN, OM EN BELEMNIT FRÅN PREOBRASCHENIEÖN. Denna art upgifves af Branco vara mindre sammantryckt vid alveolarändan än längre ner mot spetsen och skiljer sig så- lunda härigenom tillräckligt från vårt exemplar, liksom den äfven i allmänhet tyckes vara mera sammantryckt. B. ellipticus Miller. Eudes-Deslongehamps: Le Jura Normand, Livr. 2, Mono- graphie 6, s. 5l, t. 3, f. 1—5. Äfven denna art, som af atskilliga författare inbegripes under B. giganteus, är för mycket sammantryckt för att Belem- niten fran Preobraschenieön skulle kunna föras dit. B. Puzosianus d’Orb. d’Orbigny: anf. arb., s. 117, t. 16, f. 1—6. B. Oweni Phillips: Yorkshire Coast, Third Ed. t. 26, f. 1. Oylindrotheutis Puzosi Dayle: anf. arb., t. 28, f. 1, 2. Ehuru vårt exemplar kanske ej är fullt sa mycket samman- tryckt öfverensstämmer det annars helt och hållet med denna art. Som dock spetsen ej är bevarad, torde det vara säkrast att ej identifiera den därmed trots den stora öfverensstämmelsen. B. Puzosianus d'Orb. tillhör Et. Callovien i Frankrike och Eng- land (se d’Orbigny: Prodrome de Paléontologie t. 1, s. 327. Oppel: Juraformation s. 546.) B. magnificus d’Orb. d’Orbigny in Murchison, Verneuil, Keyserling: Russia in Europe and the Ural Mountanis t. 2, s. 425, t. 31, f. 1-5. Star föregående art mycket nära och liknar liksom denna exemplaret från Preobraschenieön; den uppgifna karakteren för B. magnificus att ytan lätt exfolieras har jag dock ej kunnat iakttaga på denna senare. B. magnificus tillhör det nordliga Juraomrädet och är funnen vid Szimbirsk och Orenburg m. fl. ställen samt vid Petschora och räknas af d'Orbigny till Et. Oxfordien (Prodrome t. 1. s. 348.) Ett par andra arter, som äro vidt utbredda i den arktiska Juran, B. Blainvillei Desh, B. Panderianus d’ Orb. och B. Kirghisensis d’ Orb. förete ej någon likhet med ifrågavarande ÖFVERSGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881. N:o Ra‘ exemplar och höra delvis till helt andra grupper inom slägtet Belemnites. Om således visserligen exemplaret från Preobraschenieön pa grund af dess fragmentariska skick icke kan med full bestämd- het identifieras med någon förut beskrifven art, så tillhör det å andra sidan en grupp af Belemniter som hvars allmännaste och mest bekanta art B. giganteus Schl. kan anses och som har en bestämd geologisk utbredning. Särskildt företer den stor öfver- ensstämmelse med B. Puzosianus d’Orb. och B. magnificus d’Orb. Alla hithörande arter tillhöra Dogger eller Malm och hufvud- sakligen den förras yngre eller den senares äldre lager och kan det derföre betraktas såsom tämligen sannolikt, att äfven ifråga- varande Belemnit från Preobraschenieön tillhört Juraformationen, hvaremot Lias och krita synas vara uteslutna. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. fr. sid. 2.) Från British Museum i London. Catalogue of Birds, Vol. 5. 1881. 8:0. Illustrations of ... Lepidoptera heterocera, P. 5. 1881: 1. Från Royal Society i London. Philosophical Transactions, 1880: 2-3; 1881: ı: Proceedings, 206—213. List, 1880. Från R. Geographical Society i London. Journal, Vol. 50; Index, Vol. 31-- 40. Classified catalogue of the library. 1871, 8:0. Från Geological Society i London. Journal, N:o 146—147. Från Zoological Society i London. Transactions, Vol. 11: 3—5. Proceedings, 1880: 4; 1881: 1—2. List, 1881. Från Literary & Philosophical Society i Liverpool. Proceedings, N:o 33—34. Från ‚Societe Academique d. V Aube i Troyes, Mémoires, T. 44. Från Societa Italiana delle Scienze i Rom. Memorie di matematica a di fisica, (8) TI Från Accademia delle Scienze i Bologna. Memorie (4) T. 1. Från Accademia Gioena di Scienze Naturali i Catania. Atti, (3) T. 13—14. Från Societe Imp. des Naturalistes i Moskwa. Bulletin, 1880: 3—4. (Forts. å sid. 26.) 9 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 7. Stockholm. Om Bladtandsglandlerna hos en del Salices. Af P. G. E. THEORIN. [Meddeladt den 14 September 1881.] Många äro de, som allt intill vara dagar skrifvit om väx- ternas glandler, de florala såväl som de extraflorala. Jag be- höfver blott erinra om arbeten af MEYEN, UNGER, CASPARY, THEORIN, WEISS, LEIGHTON, HANSTEIN, DELPINO, MARTINET, REINKE, POULSEN, KERNER m. fl. De glandler, för hvilka en redogörelse i denna uppsats skall lemnas, eller bladtandsglandlerna hos en del Salices förtjena ej att särskildt omtalas till följd af någon egendomlig byggnad. hvaruti de skulle vara olika alla bekanta glandler, utan emedan de aflemna afsöndringsprodukter, som i sin chemismus äro be- aktansvärda, samt enär dessa glandler med anledning af tiden och stället för sitt framträdande såväl som genom secretets be- skaffenhet kunna förmå oss att söka utreda, hvilka växtbildnin- gar böra kallas nectarier, och hvilka böra heta colleterer. En när- mare begränsning af dessa båda begrepp synes vara så mycket nödvändigare, som det stundom inträffat, att samma slags växt- bildningar, e. g. bladkantsglandlerna hos slägtet Prunus, af en författare kallats colleterer och af en annan nectarier. Innan jag med anledning af mina studier öfver bladtands- glandlerna hos en del Salices framställer min åsigt om den be- tydelse, man bör tillägga uttrycken nectarier och colleterer, skall jag, såsom sig bör, beskrifva Salix-arternas glandler, redogöra för afsöndringen från dem och i samband dermed för afsöndrings- produkternas chemi samt framhålla en del omständigheter, som stå i gemenskap med afsöndringen. 10 THEORIN, OM BLADTANDSGLANDLERNA HOS EN DEL SALICES. De glandler, om hvilka jag nu går att tala, träffas hos Sa- lix pentandra L., fragilis L., viridis Fr., latifolia, daphnoides Vill., phylicsfolia !) L. o. a. eller vanligast och talrikast hos Salices med glänsande blad. Glandlerna förekomma 1 spetsen af de vanliga bladens i bladknopparna sågtänder och på mindre blad innanför de egentliga knoppfjällen i samma sorts knoppar. Deremot äro slandlerna mycket fa pa bladen i blomknopparne och saknas derstädes alldeles hos mänga arter. Salix-arternas bladtandsglandler utbildas sammaledes som motsvarande organ hos slägtet Prunus eller på sådant sätt, att sedan en liten sågtand på vanligt sätt uppstått, dennas öfre och stundom alla ytceller förlängas i radial rigtning ?). Häri- genom komma de också att i färdigbildadt skick till sin form likna de sagde Prunus-glandlerna, om jag undantager, att hos slägtet Salix der hals alldeles saknas, som hos Prunus samman- binder glandeln med den öfriga delen af sagtanden. I Salix- arternas bladtandsglandler utgör nemligen den parenchymväfnad, som befinner sig innanför de radiala cellerna, en kort och mot glandelspetsen afrundad cellulös kropp, hvilken med hela sin bredd och. utan någon halslik hopsnörning öfvergar i det van- liga bladparenchymet. Åtskilliga små variationer 1 glandlernas gestalt och insertion kunna påvisas. Hos S. daphnoides är glandeln mycket kort, och dess radiala celler, som omsluta ett mycket bredt parenchym, sträcka sig ända till sjelfva bladkanten; hos S. viridis är den framatrigtad, smal och mycket lang samt sitter på främre sidan af den trubbiga sagtanden; hos S. fragilis äro alla ytcellerna till den långa och spetsiga sagtanden af nä- 1) Ofvannämda S. latifolia, som förekommer under detta namn i Falu högre läroverks skolträdgärd, är en form af S. lucida Mühl. Af öfriga undersökta arter hafva S. pentandra, viridis, daphnoides, triandra och phylicasefolia sam- mastädes varit odlade. S. fragilis och vagans hafva vuxit på andra ställen i närheten af Falun. S. pentandra har jag äfven undersökt i Småland. Prunus-arternas glandler äro som hastigast omtalade i Bot. Zeit., 1868 af Hanstein samt närmare beskrifna af mig i »nägra rön om afsöndring af vätskor i växtens knoppar och från dess unga blad» (Göteborgs Kongl. Vet. och Vit. Samhälles Handlingar, 1878. D Se ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR 1881, N:o “ 8 stan samma form och blott nagot större än de vanliga ytcellerna hos bladet. Innehället i Salix-arternas bladtandsglandlers radiala celler består af en tjockflytande vätska, i hvilken små gryn äro in- blandade. Hvad som nu sagts om innehållet i glandlernas ra- diala celler, gäller ock om innehållet i ytcellerna hos bladets öfriga delar blott med den atskilnad, att detsamma på senare stället är vida obetydligare. Glandlernas centrala celler inne- sluta ett gulgrönt och något slemmigt samt grynigt innehåll. Får ett från en sagtand med glandel utprepareradt snitt en kor- tare tid i beröring medl vatten ligga under mikroskopet, får man se innehållet i ytcellerna blifva något ogenomskinligt. Sättes absolut alkohol till ett sådant snitt, uppstår det både. i ytcel- lerna och i parenchymeellerna en tydlig fällning. Ytcellernas innehåll färgas af jod först gulbrunt och sedan gult. Anilintinetur reagerar mot innehållet i glandelns och sjelfva sagtandens olika delar pa följande sätt. Hos S. pentandra a på mycket unga, inrullade blad med utbildade men tätt inpå hvarandra staende glandler, der secretet bildar droppar och knappast någon hinna, blir innehållet i glandelns radiala celler gredelint, i sjelfva sågtandens ytceller likadant och i parenchymet mindre tegelrödt än vanligt och efter ett par timmar gredelint; samt b på utbredda men unga blad blir innehållet i glandelns radiala celler gredelint, stundom med någon dragning till tegelrödt, i sjelfva sagtandens ytceller blågredelint och i parenchymet tegelrödt; hos 5. vagans blir innehället i glandelns radiala celler gredelint, i sjelfva sagtandens ytceller likadant med dragning åt rödt och 1 parenchymet tegelrödt. 12 THEORIN, OM BLADTANDSGLANDLERNA HOS EN DEL SALICES. Jernehlorid !) reagerar mot innehållet i glandelns och såg- tandens olika delar på följande sätt. Hos S. pentandra a på mycket unga men fullbildade glandler blir innehållet i glandelns radiala celler först rent ljusblått och får derpå tydlig dragning åt violett, i glandelns parenchym knappast något mörkt, såsom det annars brukar blifva härstädes, och i sjelfva sågtandens parenchym mycket ljust brunt; och b på äldre glandler blir innehållet i glandelns radiala celler först blåviolett, derpa rödviolett, sedan brunrödt och olivbrunt, hvilken senare färg på inrullade blad efter en tid ljusnar men på utbredda mer och mer mörknar och på öfriga ställen mörkt; hos S. latifolia får innehållet i glandelns radiala celler en blåviolett färg- skiftning och derpå en mörk färg; hos S. daphnoides blir innehållet i glandelns radiala celler först violett eller blåviolett och derpå olivbrunt och sammastädes på yngre blad i 5 lin. långa knoppar ljusare och tydligare violett; | hos S. viridis får innehållet i glandelns radiala celler ett ljust blaviolett färg- skimmer, blir derpå olivgult och affärgas slutligen alldeles och i sjelfva sågtandens ytceller en violett färg, som öfvergår 1 en mörk; hos S. fragilis blir innehållet i glandelns radiala celler intensivt blaviolett, derpå olivbrunt och till slut affärgadt; 1) Jernoxidsulfat har en inverkan på cellinnehället och secretet, som något öfver- ensstämmer med den, som jernchlorid utöfvar. Färgen, som frambringas af jernoxidsulfat på ytcellernas innehåll och på secretet, är dock från början mörkare än den, som af jernchlorid framkommer. Anmärkas bör,att det an- vända jernoxidsulfatet var något surt såsom beredt af jernoxidulsulfat med öfverskjutande salpetersyra. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 13 hos S. triandra blir innehållet i de outvecklade bladens radiala glandelceller skarpt bläviolett, hvilken färg ovanligt länge bibehåller sig och hos S. vagans med glandler på de inrullade och ytterst i knop- pen befintliga bladen blir innehållet i glandelns radiala celler blåviolett, hvilken färg ovanligt länge eger bestånd, derpå brunt och slut- ligen ljust och i parenchymet mörkt olivbrunt. Anilintinetur inverkar pa längd och tvärsnitt af utvuxna, arsgamla grenar hos S. pentandra, sa att innehållet i perible- mets ej förkorkade celler, i bastparenchymets och märgslidans celler blir tegelrödt. Jernchlorid gör innehållet i motsvarande celler brunsvart, men om längd och tvärsnitt på unga, gröna och i förlängning stadda grenar behandlas med detta reagens, är det endast i bastparenchymets och märgslidans celler och der- till blott i nägra få af dessa, som innehållet färgas brunsvart. På nu omtalade glandler finnas, om bladet, der de sitta, är ungt och inneslutet i knoppen eller stadt i utväxning, små gula ljusbrytande, slemmiga och ej gryniga droppar af utflutna äm- nen, som från de radiala cellernas innehåll utpressats genom väggen till glandelns yta. I vinkeln mellan bladkanten och sag- tanden, på hvilken glandeln har sin plats, äro vanligtvis stora qvantiteter secret samlade. Ej sällan får man på ett i vatten inlagdt preparat se delar af de vid glandeln adhererande drop- parne i form af runda kulor aflägsna sig från glandeln. Secretet, som utgår från glandeln, utbredes ock utöfver det unga bladet, i samma man detsamma förstoras, och hos det utvecklade bladet äro glandlerna liksom hela bladet öfverdragna med en stelnad fer- nisshinna. Till detta öfverdrags bildning lemna bladets öfriga yt- celler sina bidrag. Ej heller stammen blir lottlös utan erhåller dels från glandlerna dels från egna ytceller en hos somliga arter ganska betydlig skorpa. Om secretets utseende på yngre och äldre glandler lemna efterföljande teckningar en föreställning. 14 THEORIN, OM BLADTANDSGLANDLERNA HOS EN DEL SALICES. Längdgenomskärning genom bladkanten af ett ungt inrnlladt blad hos S. lati- folia. — Fig. visar secretets utseende hos glandler på detta åldersstadium. Längdgenomskärning af en glandel på ett utbredt blad hos samma växt. Fig. visar -glandelcellernas form, de radialas innehåll (a) och den utklenta secrethinnan (b). Unga i knoppläge varande blad afsöndra en angenäm, något sötaktigt aromatisk lukt, men de utbredda bladen äro luktlösa. Förut omtalade reagenser inverka på secretet på följande sätt. Vid inverkan af anilintinetur blir hos S. pentandra secretet på ett ungt men utbredt blad blågredelint, då det är utklent på sjelfva bladet, gredelint, då det finnes på glandelns öfre del, och mörkt rödgredelint, så snart det är samladt mellan bladkanten och sägtanden. Secret, som endast såsom droppar finnes på mycket unga inrullade blads glandler, blir gredelint och stundom något blågredelint. Hos S. latifolia blifva dropparna blagrede- lina och den utbredda hinnan mer blå, samt hos S. vagans färgas hinnan blåviolett. Jernchlorid meddelar åt secretdropparne och kulorna rätt ofta en blåviolett färg, som omsider öfvergar i en olivbrun. Stundom blifva dropparna med ens mörkt violetta. Har secretet formen af en stelnad hinna, blir denna antingen först mörkt ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 4%. 15 violett och strax derpå olivbrun eller ock genast efter inverkan af jernchloriden olivbrun. Det på äårsstammen utbredda secretet blir mörkt violett med dragning åt olivbrunt och får derefter endast den senare färgen. Efter någon tid försvinner den mörka färgen hos secretet. Absolut alkohol upplöser än en mindre, än eu större del af secretet, som hopats ofvanpå glandeln eller i form af kulor aflägsnats från honom, men alltid en ringa del af det mellan bladkanten och sagtanden samlade förradet. Ferniss- öfverdraget på utbredda blad eller på den förlängda stammen lossnar, om alkohol tillsättes, upplöses delvis häraf och simmar delvis såsom tjocka flangor i vätskan. Kaustikt kali lösrycker secretet från äldre glandler. Med ledning af hvad som nu anförts om innehållet i såg- tandens, glandelns, bladets och stammens celler samt om secre- tet skola vi söka att något orientera oss i afsöndringsproduk- ternas chemismus. Det stelnade secretet är en blandning af gummi och harz. Samma ämnen träffas ock i secretet, om det såsom droppar finnes på glandlerna eller är samladt mellan blad- kanten och sägtanden, fastän harzet på förra stället, der ethe- riska oljor uppträda, än är obetydligt, än förekommer i något större mängd, och gummit på det senare nästan ensamt upp- träder. Hafva dessa ämnen 1 färdigbildadt skick alstrats i glan- delns och bladets ytceller och sedan derifrån utpressats till växt- delens yta eller hafva de uppstatt af redan afsöndrade ämnen”? Harz finnes sällan i någon nämnvärd qvantitet hvarken i glan- - delns radiala celler ej heller i bladets ytceller. Den gredelina färg, som anilintinetur här frambringar, härrör från närvaron af protoplasma och amyloidämnen eller gummi. Tänka vi deremot på den violetta eller blavioletta färg, som allmänt alstras af jern- chlorid i de radiala glandelcellerna, ställa vi denna färg i samband med den mörka, som sagde reagens framkallar i sagtandens paren- chym samt efter en stund äfven i de radiala cellerna, och lägga vi härtill, att anilintinetur gör innehållet i parenchymet och någon gång i de radiala cellerna tegelrödt (re&verödt enligt POULSEN), torde vi deri funnit nyckeln till en förklaring, hvarifrån harzet 16 THEORIN, OM BLADTANDSGLANDLERNA HOS EN DEL SALICES. i secretet härstammar. Salicin uppträder, efter hvad sagde re- actioner visa, i stor mängd i sagtandens parenchym. En del salicin torde förut förvandlats till, och en del öfvergår på detta ställe och i de radiala cellerna 1 saligenin och kolhydrat. I de radiala cellerna blir det då af saligenin salicylsyra och kanske sali- cylsyrlighet. Dessa bilda föreningar och äro orsaken till den violetta stundom at blått, stundom at rödt gaende färgen i glan- delns radiala celler och i bladets ytceller, när deras innehåll träffas af jernehlorid. Denna eller dessa syror ingå helt visst i föreningar, som hafva natur af etheriska oljor och utpressas till bladytan. Den något violetta färg, som afjernchlorid framkommer i dropparna pa glandeln, tyder på, att de innehålla en salicylsyre- förening, och den omständigheten, att sagde färg mycket fort för- svinner, samt att en angenäm lukt utgår från blad, som, inneslutna i knoppen, hafva sagtandsglandler med sådant secret, talar för sagde salicylsyre-förenings natur af etherisk olja. När etheriska oljor utsättas för inverkan af luft, förvandlas de, såsom vi veta, 1 harzer och balsamer. Medan det nyss utflutna secretet på unga glandler hos Salix-arternas 1 knoppläge befintliga blad är fattigt — på harz och rikt på etheriska oljor, eger den på det utbredda bladet utklenta hinnan alls ingen etherisk olja och en rätt be- tydlig qvantitet harz. - Hvarifran gummit i secretet härstammar, är lätt att förstå. Glandelns radiala celler och öfriga ytceller till Salix-arternas unga växtdelar innehålla socker och gummi eller andra kol- hydrater, hvilka, lösliga 1 vatten, kunna utpressas till växtdelens yta, hvarest de såsom gummi till en början samlas i bladtands- vinklarna och sedan inblandas i den af harz och gummi bestä- ende secrethinnan. Med de fran bladets olika delar afsöndrade produkterna följer i början mindre och sedermera nagot mer salicin, som dock alltid utgör en obetydlig part af secretet och i alla händelser snart nog tyckes förstöras. Af den föregående redogörelsen för reagensers inverkan på innehåll och secret finner man, att blad och stam på våren un- der förstoringen i Salix-arternas knoppar och under den första ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 17 tillväxten utanför dem innehåller en betydligt mindre qvantitet salicin än äldre växtdelar. Man erinre sig, att jernchlorid fram- bringar hos innehållet i mycket unga växtdelar en svagt mörk, stundom helt ljus färg, och att den mörka färgen blir intensivare samt alstras i flere celler, ju äldre växtdelen är. Sannolikt har vid vegetationsperiodens begynnelse salicin förvandlats till sali- genin eller något annat ämne, som af jernchlorid ej färgas mörkt. Också är reactionen på salicylsyra i glandlerna mycket tydligare på outvecklade blad än på utbredda. I den mån växtdelens fullbildning når sitt slut, öfvergå de i hans celler befintliga näringsämnena äter till salicin. En närmare bekantskap med öfriga omständigheter hos Salix-glandlerna och deras secret vinnes bäst, om jag skildrar, hvad jag i dessa afseenden observerat hos olika arter. " 8. pentandra. Bladen uti 91/, lin. långa bladknoppar på grenar, som uppkommit ur adventivknoppar, hade många sag- tandsglandler och inga kanthar. Ej ens i 5 lin. långa blad- knoppar från samma ställe funnos nagonstädes nagra har. Det på knoppens inneslutna blad utklenta secretet är rikligare än det, som utbredda blad ega. Pa förra stället är det utklenta något klibbigt, på det senare torrt. Man kan, om man mellan fingrarna pressar de inneslutna bladen, från dem borttaga det löst fästade secretlagret. Från utbredda blad kan hinnan ej ens då bortskaffas. Fullbildade blad, som sitta på grenar ne- danför hanhängena, äro före och vid tiden för dessas blomning aildeles torra och endast medelmättigt glänsande. Deras sag- tandsglandler, som samtidigt omgifvas af en steluad skorpa, af- söndra ej längre någonting. S. latifolia. Yttre bladen i en fullkomligt sluten, af knopp- fjäll omgifven och 1!/, till 2!/; lin. lång bladknopp hafva kant- glandler vid sin bas, medan största delen af kanten är besatt med hår. Glandlernas ytceller äro ännu ej tidigt på vären för- längda, hvarföre det på bladet befintliga secretet måste hafva kommit från dess vanliga öfverhudsceller. Uti 4!/, lin. långa bladknoppar, från hvilka, undersökta 14 dagar senare än de Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:0 7. 2 18 THEORIN, OM BLADTANDSGLANDLERNA HOS EN DEL SALICES. närmast förut omtalade, ännu inga blad framvuxit, finnas på nedre delen af de yttre men utefter hela kanten af de inre bladen fullt utbildade glandler, som redan börjat secernera. De inneslutna bladen hafva ett tjockt, något fuktigt secretlager och afsöndra en angenäm lukt. Lika stora blomknoppar äro af en helt annan beskaffenhet, i det alla deras blad till och med | de, som befinna sig närmast intill den späda blomsamlingen, all- deles sakna glandler i sina kanter och endast hafva hår. I något äldre blomknoppar hafva de allra innersta bladen nederst vid sin bas några glandler, men den återstående delen af dessa blads och alla de öfrigas kanter äro besatta med hår, som stå särdeles tätt intill hvarandra och alldeles täcka fogarne mellan de på och omkring hvarandra belägna bladen. Blomknoppens blad hafva en mycket tunn secrethinna och äro alldeles luktlösa. Hos S. daphnoides igenfinnes, fastän bladen äro medelmåt- tigt fernissade, den aromatiska lukten hos yngre växtdelar; hos S. viridis hafva bladen, medan de inneslutas i knoppen, en na- got klibbig och glänsande hinna men blifva sedan snart torra och glanslösa; hos S. fragilis äro de yttre bladen i bladknoppen utan glandler, hvaremot de öfriga äro sagade och glandelbärande, och i blomknoppen äro alla bladen släta och i saknad af glandler ; hos S. vagans äro de inneslutna och unga bladen öfverdragna med secret, under det att de. utbredda sakna hvarje spår af en fernisshinna; och hos S. triandra finnas afsöndrande glandler på de inneslutna bladen, hvaremot sågtänderna på de utbredda hafva förlorat sina glandler, och dessa blad äro ej obetydligt håriga samt sakna hvarje spår till en fernisshinna. Såsom jag förut antydt min mening vara, skall jag nu med ledning af den afslutade redogörelsen för byggnaden hos en del Salix-arters bladtandsglandler samt för tiden, när de äro verk- samma, och stället, hvarest de finnas, äfvensom för beskaffenheten af deras afsöndringsprodukter söka besvara den frågan, om ifraga- varande afsöndringsorgan böra anses såsom nectarier eller sasom colleterer, och i samband dermed utsäga min mening, hvilken betydelse man bör tillägga hvardera uttrycket. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 19 Till en början skall jag i korthet framställa en historik öfver de olika begrepp, olika botanici fästat vid namnen nec- tarier och colleterer. Ordet. nectarium är af LINNÉ !) först begagnadt såsom benämning på organ, hvilka finnas i blomman och afsöndra en sockerhaltig saft, men han utsträckte sedan dess användning till alla blomdelar, som ej äro foder, krona, ståndare eller pistill. LINNÉS ursprungliga definition på nectarier upptogs af SPRENGEL, som uttalar sig för, att nectarn lockar insekter till blomman i och för befruktningen (das entdeckte Geheimniss im Bau und in der Befruchtung der Blumen), och sedan mer eller mindre oförändrad af MIRBEL ?), DESVAUX ?) och SOYER- WILLEMET 2). DUNAL 5) håller före, att nectar utgör näring för befruktningsorganen eller är ett excrement. RICHARD ®) an- vänder namnet nectarier på sockerafsöndrande organ, de må fin- nas på hvilken växtdel som helst. MEYEN 7) anmärker, att nectar kan bildas, utan att det finnes några särskilda organ här- för. CASPARY®), som bibehåller afsöndringen af söta ämnen säsom ett notum caracteristicum på nectarierna, talar om florala och extraflorala. BRONGNIART 9?) upptäckte hos många monoecotyler nectarbildning inuti fruktämnet. Senare författare såsom LEIGHTON !0), DELPINO 1!), POULSEN 12) 0. a. använda detta namn om alla möjliga växtens afsöndringsorgan oberoende af secretets beskaffenhet, antingen detta uppenbart står i befrukt- ningens tjenst, eller det med föga sannolikhet, ja kanske alls icke gör det. !) Philosophia botanica & Nectaria florum. 2) Elements de botanique, t. I, Paris, 1815. 3) Recherches sur les nectaires, Paris, 1826. +) Memoire sur les nectaires, Nancy, 1826. 5) Sur les fonctions des organes floraux colores ou glanduleux, Montpellier, 1829. 5) Grundriss der Botanik, übersetzt von Rittel, Nürnberg, 1831. 7) Ueber die Secretions-orgaue der Pflanzen, Berlin, 1837. 3) De Nectariis, Bonn, 1848. 9) Memoire sur les glandes nectariferes de P’ovaire (Ann. des se. nat., 1855). Annals & Magazine of nat. hist., 1869. 1) Nettarii estranuziali, Bull. entomol., VI. 12) Om nogle Trikomer og Nektarier (Videnskabelige Meddelelser, 1875). —_— Ne 20 THEORIN, OM BLADTANDSGLANDLERNA HOS EN DEL SALICES. Ordet colleter är af HANSTEIN !) först infördt i den bota- niska terminologien och af honom nyttjadt om afsöndringsorgan, ee ande som egentligen tillhöra knoppstadiet och pa de späda växtdelarna | Ma utbreda ett turgescensväckande ämne. Manga hafva sedan adop- terat benämningen. KERNER ?) o. a. begagna detta namn utan att bestämdt säga, hvad de dermed förstå, ja om organ, som uppenbart äro till nytta vid fecundationen. I samma mening som HANSTEIN har jag till en början?) begagnat denna benäm- ning men sedermera ?) deruti innefattat äfven de afsöndrings- organ, som förse det sig utbredande bladet med ett limöfverdrag, hvilket bildar en fast skorpa pa det fullvuxna bladet. \ ES a Sn Se Aro då bladtandsglandlerna hos en del Salices nectarier, eller äro de colleterer? Fran det föregaende erinra vi oss, att hos Salix-arterna bladtandselandlernas hufvudsakliga afsöndring bör- "jar, medan växtdelarna äro inneslutna i knoppen, når sin culmen, när dessa skjuta fram ur knopprummet, och har alldeles upp- ee Sr hört, sa snart bladet är fullständigt utbredt; att de i knoppen inneslutna bladen hafva lukt, men att de utvuxna äro luktlösa; att secretet pa de förra är något klibbigt och på de senare all- | deles torrt; samt att pa de blad, som befinna sig 1 hängenas när- het, glandlerna alldeles saknas eller, om de finnas till, langt före blomningen upphört att secernera. Flere arter, t. ex. S. vagans, hafva blad, som i knoppen äro försedda med secret men ; i färdigbildadt skick hafva förlorat detsamma. Vi ihågkomma dertill, att hos några arter, t. ex. S. daphnoides & vagans, blom- ningen är afslutad, innan bladen lemna knoppläget, och att, äfven . om blomningen infaller samtidigt med det, att bladen äro full- vuxna, de blad, som hysa några för insekter begärliga ämnen, antingen omslutas af knopptjäll och således äro otillgängliga eller sa tidigt skjuta fram ur knoppen, att hängena vid denna Ueber die Organe der Harz- und Schleim-Absonderung in den Lanbknospen (Bot. Zeit., 1868). - | 2) Die Schutzmittel der Blüthen gegen unberufene Gäste, Innsbruck, 1879. | Om afsöndringen af växtslem uti knopparna hos fam. Polygonex (Kongl. Vet. Akad. Handl., X). ; ) Några rön om afsöndring af vätskor i växtens knoppar och från dess unga blad (Göteborgs Kongl. Vet. & Vit. Samhälles Handlingar, 1878). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 4. 21 tidpunkt äro mycket outvecklade och ej i behof af afledare för pollenröfvare, hvaremot de blad, som förekomma vid den tid- punkt, da blomningen försiggår, och fullständigt utbredts, äro alldeles torra och luktlösa eller i saknad af medel att från blom- morna utestänga obehöriga gäster. Om jag uttalar min åsigt, hvilka de växtbildningar äro, som böra kallas nectarier, och det då befinnes, att det, som nu sagts om Salix-arternas bladtands- glandler, hindrar dem från att inrymmas inom detta begrepp, så kan jag ej heller kalla dem nectarier. LINNEÉS !) ursprungliga definition, att nectarierna äro socker- afsöndrande organ i blomman, böra vi taga till utgångspunkt; med SPRENGEL må vi medgifva, att de till blomman locka in- sekter för befruktningen; med CASPARY !), att de kunna vara extraflorala; samt med DELPINO och KERNER, att de kunna på ett eller annat sätt från blomman afhålla insekter, som der göra skada i stället för gagn. Nectarier äro således enligt mitt förmenande de växtens af- söndringsorgan, som på något sätt, direkt eller indirekt, gagna befruktningen, eller sådana organ, som till blomman locka de in- sekter, som befordra sagde ändamal, men deremot förhindra andra att komma till henne, hvilka skulle störande inverka härpå. Salix-arternas bladtandsglandier äro extraflorala och inbjuda naturligtvis ej någon insekt att till gagn för pollentransport i blomman intaga förfriskning. Skulle de kunna göra fecundatio- nen hos dessa växter nagon tjenst, så vore det derigenom, att de befriade blomman från förtidiga eller obehöriga besök ?). ') MaARTINET föreslår i Organes de Sécrétion des végétaux, Paris, 1871, att ordet nectariom skulle utstrykas ur den botaniska nomenclaturen, och att man i stället skulle använda uttrycket florala glandler. Litet besinnar MAR- TINET, att det härigenom uppstode större oreda, än om ordet nectarium fortfarande bibehölles. Kallar man nectarierna florala glandler, hvad skall man då göra af sådana extraflorala glandler, som uppenbart göra nytta vid befruktningen lika väl som de florala? Sätter man åter likhetstecken mellan nectarier och glandler, råkar man ut för något ännu värre, nemligen att sam- manföra de verkliga nectarierna och de verkliga colletererna samt afsöndrings- organ med en annan uppgift inom ett och samma begrepp. Följde man MARTINETS råd, finge man nog skäl att efter en tid utbrista: inde confusio. ") Man akte sig att i tid och otid begagna uttrycket nectarium om växtens extraflorala afsöndringsorgan. Man kan i sin teleologiska ifver stundom för- 22 THEORIN, OM BLADTANDSGLANDLERNA HOS EN DEL SALICES. Detta kunde ske, om ifrågavarande bladtandsglandler afsöndrade ämnen, hvilka toge de insekters uppmärksamhet 1 anspråk, som annars skulle vändt sig till blommans nectarier och der i förtid utsugit saften. Visserligen är det förhållandet, att afsöndrings- produkterna hos Salix-arternas bladtandsglandler äro något söta under den tid, då bladen finnas i knoppen eller börjat derur ut- växa. - Men vid det förra tillfället komma inga insekter åt blad- tandsglandlerna, och vid det senare är hos en del arter blom- ningen försiggangen, medan hos andra blommorna äro så litet ut- vecklade, att, äfven om nectartörstande insekter komme i be- röring med dem, de ej skulle i dem åtkomma några afsöndrings- produkter och dymedeis beröfva dem deras lockbete, hvadan det för befruktningens fullföljande kan vara likgiltigt, antingen det på växtdelar utanför de så obetydligt utvecklade blommorna funnes aldrig så mycket af insektnäring, eller det der funnes alldeles ingen. Åfven derigenom skulle Salix-arternas blad- tandsglandler kunna genom sina afsöndringsprodukter gynna be- fruktningen, att de, medan blomningen försigginge, hindrade opassande insekter från att komma till blomman. Att till växten locka sådana insekter, som kunde förstöra de för blomningen skadliga, dertill äro ju, enligt hvad förut är visadt, bladtands-- hasta sig, såsom jag med ett exempel skall visa. KERNER anför 1. c., att krypande insekter hindras från att komma till blomman hos Polygonum am- phibium aquaticum af det växten omgifvande vattnet och hos terrestre-for- men af glandler (Trichomzotten), som finnas på stammen och bladen hos denna form men ej hos den andra. Nu är det händelsen åtminstone 1 Sverige, att ifrågavarande glandler sällan finnas på terrestre-formen, men att blad och stam hos denna växt vanligen äro borstbärande. Skulle glandlerna, då de finnas, vara ett oeftergifligt vilkor, för att terrestre-formen af Poly- gorum amphibium måtte hinna till sitt lefnadsmål eller sätta frö och följ- aktligen kunna ega bestånd, huru skulle det då gå med den borstbärande terrestre-formen, som saknar dessa glandler och ändå finnes på samma slags lokaler som den glandelbärande? Den borstbärande terrestre-formen borde här i Sverige förhälla sig till den glandelbärande, som i subalpina trakter Soldanella alpina till S. montana, eller den förra borde vara stadd i utdö- ende, medan den senare mer och mer grepe omkring sig. Detta är emeller- tid ej händelsen i Sverige, hvarest den borstbärande terrestre-formen är van- ligare än den glandelbärande. M. Gaston BONNIER i les nectaires (Ann. des sc., 1879) förnekar, att någon glandel lockar insekter till eller utestänger dem från blomman i och för befruktningen. É ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0%. 23 glandlerna hos slägtet Salix såsom ej verksamma, då blommorna äro fullt utvecklade, alldeles icke i stand. Ej heller ega deras afsöndringsprodukter förmågan att stänga vägen för dessa djur. Dertill fordrades, att de, medan anthesen försiggår, gjorde växt- delar i blommans närhet så klibbiga eller så glatta, att intet vinglöst djur kunde komma förbi dem. Man ihagkomme blott, att de under blomningen utbredda bladen äfvensom tillhörande stamdelar äro alldeles torra, och man uppgifver all tanke på, att de skulle genom sin klibbighet kunna fasthålla insekter eller förma dem att vända om. De enda arterna bland de under- sökta, som hafva i någon betydande grad glatta blad och gre- nar, äro S. pentandra & lucida, men ej ens hos dessa växter meddela bladtandsglandlerna åt de fullvuxna bladen och grenarna en så glänsande yta, att den blir ett hinder för djur att röra sig pa dem!). Af det sagda inses, att bladtandsglandlerna hos en del Salices ej kunna göra dessa växter en indirekt tjenst vid befruktningen eller från deras blommor utestänga skadliga djur. Aro då ifrågavarande bladtandsglandler utan både direkt och indirekt gagn för Salix-arternas blommor, äro de ej heller nec- tarier ?). Dernäst hafva vi att afgöra, om bladtandsglandlerna hos en del Salices kunna kallas colleterer. Vore alla växtens af- söndringsorgan nectarier eller colleterer, vore svaret härpå lätt funnet. Då det emellertid gifves sådana växtens afsöndringsorgan, som hvarken äro nectarier ej heller colleterer utan hafva en annan mer eller mindre obekant uppgift, ?) nödgas vi undersöka, om de vilkor, man fordrar se uppfylda, innan en växtdel kallas colleter, äro realiserade hos Salix-arternas bladtandsglandler. HANSTEINS ofvan omtalade bestämning på colleterer tillsammans 1) Bladen nedom hängena äro mycket mindre glänsande och glatta än de öf- riga bladen. ?) Enligt mitt förmenande kunna bladtandsglandlerna hos slägtet Prunus lika litet kallas nectarier och det af samma skäl. 3) De förut omtalade glandlerna på utvuxna blad och stammar hos terrestre- formen af Polygonum amphibium äro bland andra sådana, som bestämdt ej äro nectarier eller colleterer, men om hvilkas bestämmelse man för öfrigt kan vara tveksam. 24 THEORIN, OM BLADTANDSGLANDLERNA HOS EN DEL SALICES. med det af mig gjorda tillägget angifva bäst och rigtigast, hvad som med dessa organ bör förstås. Colleterer äro således enligt min åsigt de växtens afsöndringsorgan, som under knopptill- ståndet och bladens första framväxande aflagra ämnen på de unga växtdelarna, för att dessa må förminska utdunstningen från de späda bladen och kanske äfven stammarna ej blott i knoppen, utan äfven sedan de blifvit nästan fullvuxna, och dy- medels i dem uppväcka turgor. Kan det nu sagda tillämpas på Salix-arternas bladtands- glandler? Vi påminna oss da, att dessa glandler äro i verksam- het, redan innan bladen lemnat knoppen; att de ämnen, som de så tidigt börja att afsöndra, så småningom öfvergå till ett gummi-harz, hvilket ofta bildar ett ganska tjockt, af vatten ej bortsköljbart lager utan på de i förstoring stadda växtdelarna; och att transpirationen derigenom måste blifva vida obetydligare, än den annars skulle varit, hos den sig utvecklande eller nyss färdiga växtdelen. Någon torde invända, att den lukt, som blad- tandsglandlerna hos slägtet Salix lemna ifrån sig, har intet att göra med deras natur af colleterer och tyder på, att deras be- stämmelse är en annan. För min del anser jag de från Salix- glandlerna afsöndrade etheriska oljorna sasom öfvergångsproduk- ter, de der omsider öfverga till harz eller det ämne, som till- sammans med gummi vanligtvis utbredts från colletererna på de i turgor försatta växtdelarna. Bladtandsglandlerna hos en del Salices uppfylla således full- komligt de fordringar, som man vanligen brukar ställa på colle- terer, och jag tvekar ej att räkna dem till dessa 1). Dock skulle jag, innan jag nedlägger pennan, vilja göra den anmärkningen, att, så snart man påträffar en secretskorpa, som i utbredda och nästan fullvuxna blad uppväcker turgor, ordet colleter ej är en rigtigt passande benämning på växtdelen, hvarifrån secretet ut- 1 Bladtandsglandlerna hos de Salix-arter, hvilkas blad alldeles sakna ett fer- nissöfverdrag, kunna väl ej kallas colleterer i samma mening som hos de öfriga. Sådana glandler äro uteslutande verksamma under knopptillständet, och deras afsöndringsprodukter finnas ej på det utbredda bladet. De äro således colleterer efter HANSTEINS bestämning på dessa organ. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 25 svettas. Man kan väl då ej tala om, att afsöndringsorganen föranleda växtdelars hoplimning. Snarare borde man väl till beteckning af sådana glandler, som på ett utbredt blad bildat ett öfverdrag, använda ett ord, som i sig innefattade något af utklena eller, för att föreslå ett namn, kalla dem Kataplatterer }). Dessa skulle naturligtvis utgöra en afdelning bland colletererna såsom öfverordnadt begrepp. 1) af Kartanrlattrew = bestryka. 26 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 8). Från Observatoire Imperial. Annales, T. 7: 1-2. Från Societe vaudoise des Sciences Naturelles i Lausanne. Bulletin, 84—85. Från Naturforschende Gesellschaft i Zürich. Vierteljahrschrift, Jahrg. 24: 1-4; 25: 1—4. Från Deutsche Entomologische Gesellschaft i Berlin. Deutsche Entomologische Zeitschrift, Jahrg. 25: ı. Inhaltsverzeich- niss, Jahrg. 19—24. Frän Physikalische Gesellschaft i Berlin. Fortschritte der Physik, Jahrg. 32: 1—2. Från Naturhistorischer Verein i Bonn. Verhandlungen, Jahrg. 37:2; 38:1 & Supplement, 1. Från Naturwissenschaftlicher Verein i Bremen. Abhandlungen, Bd. 7: ı-2. Beilage, N:o 8. Frän Naturforschende Gesellschaft i Danzig. Schriften, Bd. 5: 1-2. Från Naturwissenschaftlicher Verein i Halle. Zeitschrift für die gesammten Naturwissenschaften, Bd. 53. Från Medicinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Zeitschrift für Naturwissenschaft, Bd. 15: 2. Frän Verein für Vaterländische Naturkunde i Stuttgart. Jahreshefte, Jahrg. 37. Från Smittsonian Institution i Washington. Contributions to Knowledge, Vol. 23. Miscellaneous collections, Vol. 18 —21. Annual report, 1879. Ruses, W. J. James Smithson: and his bequest. Wash. 1880. 8:0. A memorial of Joseph Henry. Ib. 1880. 8:0. (Forts. å sid. 37.) 27 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 7. . i Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 67. Om en syntes af tymol ur kuminol. Af Oskar WIDMAN. [Meddeladt den 14 September 1881.] För någon tid sedan redogjorde jag !) för en metod att ur benzaldehyd framställa metatoluidin. Benzaldehyden nitrerades, och den erhållna nitroföreningen öfverfördes medels fosforpenta- klorid i metanitrobenzalklorid, hvilken vid reduktion med zink och saltsyra i början vid lag temperatur sedermera vid kokning öfvergick i metatoluidin. | Den nämda reaktionen anger en metod att öfverföra alde- hydgrupper i metylgrupper. Det vore därför af intresse att erfara, om den kunde användas på aromatiska aldehyder i all- mänhet, närmast sådana, som innehålla aldehydgruppen bunden vid en kolatom 1 benzolringen. Hittills har jag studerat metodens användbarhet på kuminol och ämnar fortsätta med anisaldehyd. Undersökningen pa kuminol, för hvilken jag nu går att redo- göra, utlofvade pa förhand ett särskildt intresse, då man från cymidinen med diazoreaktionen skulle kunna öfvergå i en oxy- cymol. Vore då denna identisk med någon af de redan kända oxycymolerna — tymol och carvacrol —, så skulle reaktionen vara upplysande i den ännu dunkla och på motsägelser rika frågan om propylgruppens natur i kumol- och cymolserierna. Reak- tionen förlöper 1 sjelfva verket alldeles efter hvad man kunde vänta: ur kuminol har jag på denna väg erhållit tymol efter följande förlopp. 55 Öfversigt af K. Sv. Vet. Akad. Förh. 1880. N:o 8, p. 53. 28 O. WIDMAN, OM EN SYNTES AF TYMOL UR KUMINOL. CHO cHO ie Vår GH C,H, + HONO, = C,H, =; + H,O 37 ,CHO ”CHCI, GJ NO, PRO, = &Hhox NO, + POCI; ,/ CHOI, CH @ hos NO, + 5H, = Col NH, + 2H,0 + 2HCI CEN: : NE, + HONO— 0, .H,0H 2 Ny ze Kuminol erhölls i fullt rent tillstånd genom öfverförande i natriumbisulfitföreningen, hvilken renad genom utpressning och tvättning med alkohol eller eter vid sönderdelning med sodalös- ning gaf en olja, som kokade konstant vid 236° (korr.). R. MEIJER !) angifver i öfverensstämmelse härmed kokpunkten till 236,5°C (korr.), under det att LIPPMANN och STRECKER ?) upp- gifva, att ren kuminol kokar vid 222°C (korr.) De senares uppgift är otvifvelaktigt oriktig. Den sålunda från cymol fullkomligt befriade kuminolen införes nu droppe för droppe i en blandning af 7 delar rykande sal- petersyra och 14 delar koncentrerad svafvelsyra under så stark afkylning, att blandningens temperatur under operationens gång aldrig far öfverskrida 15°C. Sedan all kuminol blifvit tillsatt, hälles lösningen 1 mycket, kallt vatten, helst försatt med is eller snö, då en olja utfaller, hvilken inom få minuter stelnar till en hård, spröd kropp. Efter uppvärmning med sodalut och tvätt- ning med vatten, kristalliseras kroppen ur alkohol och är redan efter en omkristallisation ren nitrokuminol, smältande vid 54° C. LIPPMANN och STRECKER, 3) hvilka förut på liknande sätt framställt nitrokuminol, erhöllo vid nitreringsvätskans blandande med vatten en med olja genomdränkt kristallmassa, hvilken de renade genom tvättning med alkohol, öfverförande i natrium, bisulfitföreningen och dennas tvättning med eter och sönder- delning med sodalut. Förfar man emellertid noggrant, såsom nyss är angifvet d. v. s. så att temperaturen icke far öfverskrida ') Ber. d. D. ch Ges. zu Berlin Bd. X p. 149, 1877. 2) Ber. d. D. ch Ges. Bd. XII p. 76, 1879. 9) IL. & ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 4. 29 15? C, behöfves ingen rening med natriumbisulfit, knappast något spår olja förorenar aldehyden och utbytet är nästan fullt teore- tiskt. Mitt preparat visade efter en omkristallisation fullstän- dig öfverensstämmelse med de af LIPPMANN och STRECKER an- förda egenskaperna hos nitrokuminol. CHOI, För framställning af nitrocymylenklorid CH, NO, in- FE föres 7 delar nitrokuminol portionsvis i 8 delar fosforpentaklorid under omskakning. Sedan allt blifvit tillsatt, uppvärmes till dess fosforoxikloriden börjar koka och kolfinnehallet gjutes i temligen mycket vatten. Därvid afskiljes en hvit olja, som be- frias från fosforföreningar genom tvätining med utspädd sodalut. Oljan kan icke äfven vid stark vinterköld (—10—20° C) bringas i fast form. Den är lättlöslig i alkohol och eter, olöslig i vatten, i hvilket den sjunker till botten. Da det icke var att vänta, att den kunde destilleras osönderdelad, underkastades den ingen vidare reningsprocess utan upptogs direkt ur vattnet med eter. Eterlösningen afdunstades och återstoden löstes i alkohol. Alkohollösningen försättes nu med stark saltsyra och af- kyles med snö. För reduktion tillsättes zink 1 små portioner under omskakning, dock så försigtigt, att lösningens temperatur aldrig öfverstiger 12°C. Därmed fortsättes, tills ett uttaget prof icke vidare fälles med vatten. Som denna reaktion gar mycket långsamt, bör man hälst verkställa densamma på små portioner, hvar för sig. Det är ytterst maktpåliggande, att temperaturen hålles under 12” eljes blir lösningen gulfärgad af sönderdelningsprodukter. Uppvärmes lösningen. innan all nitroförening hunnit blifva reducerad, d. v. s. innan man ännu kommit till den punkt, då lösningen blifvit ofällbar för vatten, färgas den ganska hastigt gulröd och vid utspädning med vatten, utfälles allt såsom ett gulrödt hartz och kan icke vidare bearbetas på cymidin. !) !) Alldeles analogt är förhållandet, dä nitrobenzalklorid skall reduceras till metatoluidin (denna »Öfversigt» 1880 N:o 8 p. 53). Vid användande af denna metod för beredning af metatoluidin erhöllo VIENNE oeh STEINER 30 O. WIDMAN, OM EN SYNTES AF TYMOL UR KUMINOL. Sedan sålunda nitroföreningen blifvit fullständigt reducerad till amidoförening, uppvärmes lösningen under- tillsats af zink- orått och saltsyra och en häftig vätgasutveckling underhålles under en å ett par timmars tid. Sedan all alkohol blifvit bort- kokad, neutraliseras därefter med sodalösning och natriumacetat tillsättes, hvarvid cymidin utfälles såsom en färglös olja. Under- stundom, isynnerhet då lösningen under det första stadiet ar reduktionen blifvit något gulfärgad, afskiljes något litet af en harzartad substans, sedan alkoholen bortgått; denna kan helt enkelt genom filtrering bortskaffas, innan cymidinen utfälles med natriumacetat. Vid destillation i vattengasström öfvergår cymi- dinen lätt och erhålles så i rent tillstånd, blandad med vatten. a a ee SO är en färglös olja af en om tymol na- 37 got erinrande, äcklig lukt. Den är något litet löslig i vatten, Oymidin C,H; lättlöslig i alkohol och eter, lättare än vatten och lättflygtig med vattenangor. Visar ingen reaktion på lackmuspapper, men ryker starkt med klorväte. Basen utfälles ur neutral lösning af ett salt vid tillsats af natriumacetat och ger i öfverensstämmelse härmed inga salter med så svaga syror som ättiksyra; kan lång tid förvaras i beröring med luft utan att förhartsas. Ger icke reaktion vare sig med natriumhypokloritlösning eller med kalium- kromat och svafvelsyra eller med klorkalklösning (Rosensthiels reaktion på toluidiner). | En tallspan, fuktad med cymidin, färgas gul, da den ut- sättes för klorväteangor. Pa samma sätt färgas den gul af en lösning af eymidinsulfat. (Bulletin d. 1. Soc. chem. Paris T. XXXV p 422) städse ett ännu klorhaltigt, gult hartz, olösligt i vatten. Detta beror därpä, att de icke tillräckligt nog- grant förebygt uppvärmning i det första stadiet af reduktionen. Sjelf har jag understundom af denna anledning erhållit samma resultat. Vid bered- ning af metatoluidin har man dock lätt att afgöra, när såväl det första som det sista stadiet af reduktionen är fullbordadt. Vid låg temperatur redu- cerar man, tills alkohollösningen icke vidare fälles vid tillsats af vatten, där- efter under kokning, till dess lösningen efter neutralisation icke vidare fälles af natriummacetat. Det senare indiciet saknas vid eymidinberedningen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0%. 31 Cymidinhydroklorat C,,H,.NH,HCl. Om cymidin blandas med klorvätesyra och lösningen afdunstas till stark koncentration, afskiljes saltet såsom en olja, hvilken vid längre förvaring stel- nar till en hvit massa af fina, silkesglänsande nålar. Beräknadt. Funnet. ER ae TR IR Ahr Due ne 19,13 18,88 Cymidinsulfat (CoH13NH;),H,0,50, + 2'/,H,O utkristalli- serar ur en varm koncentrerad lösning i sma, hvita nalar, myc- ket lättlösliga i varmt vatten, svarlösliga i kallt. Beräknadt. Funnet. SÖTT MASS 18,14 17,60 JE A Die sp Va SÖ tre Kr 10,20 10,40 Platinaklorid-eymidinhydroklorat |C,,H};NH,HÜl ],PtCl, ut- kristalliserar i blekgula, glänsande nålar vid blandning af en platinakloridlösning med en lösning af hydrokloratet. Saltet är svårlösligt i vatten, lättare lösligt i alkohol och eter. Uppvär- mes alkohollösningen, färgas den gröngul till följd af reduktion. Beräknadt. Funnet. OPs Vera a WERE. 33,94 33,65 Eee N RR FE 4,53 5,55 Nomen antenne 3,96 4,07 Dil landen DAR 27,44 Ba Weste Be en 30,13 —— 100,00 Om cymidin sammanbringas med ättiksyreanuydrid och blandningen kokas en stund med uppätvändt kylrör, erhälles en kropp, som efter bortskaffande af syreanhydriden med alkohol ur detta lösningsmedel kristalliserar i hvita, mjuka nalar. Efter några omkristallisationer smälter den sålunda erhållna acetcymi- dinen vid 112°C. Till följd af brist pa material, kunde före- ningen emellertid ej vidare omkristalliseras, på grund hvaraf jag icke kan bestämdt säga, om denna smältpunkt är den rik- tiga eller om den möjligen ligger ännu högre. På grund af otill- räckligt material har jag för öfrigt ej heller kunnat analysera denna förening eller bestämma cymidinens kokpunkt. 1) Pt =194 Seubert (Ber. d. D. ch. Ges. Bd. XIV p. 865. 1881. 32 O. WIDMAN, OM EN SYNTES AF TYMOL UR KUMINOL. Den enda undersökning af cymidin, som hittills mig veter- ligen blifvit publicerad, är den, som BARLOW !) utförde år 1856. Han framstälde cymidin ur nitrocymol, men pa grund af det otillfredsställande sätt, pa hvilket han renade sin nitrocymol måste man antaga, att densamma var en blandning af s. k. a- och &-nitrocymol och att därför äfven hans cymidin utgjorde en blandning af tvenne olika cymidiner. Då man nitrerar cymol, erhålles nemligen tvenne olika nitrocymoler, en flytande («) och en fast vid 125°C smältande (#) nitrocymol. Den flytande är flygtig med vattenangor och skiljes från #-föreningen genom de- stillation i vattengasström, dä den senare ensam qvarstannar. Nu har visserligen BARLOW destillerat med vattenanger men synes hafva gjort det ofullständigt d. v. s. icke aflägsnat all c-förening, da hans i retorten qvarstannande nitrocymol fort- farande utgjorde en olja. Emellertid öfverensstämma de af ho- nom angifna egenskaperna för cymidin i allmänhet med de af mig iakttagna. Om cymidins öfverförande i tymol. Kristalliseradt cymidinsulfat af ofvan angifna sammansätt- ning, noga afvägdt, löses i mycket vatten, lösningen afkyles starkt med is och försättes med något mindre än en molekyl kalium- nitrit. Lösningen omskakas väl och försättes med utspädd svaf- velsyra under fortsatt omskakning och i små portioner så, att ingen häftig utveckling af salpetersyrlighet eger rum. Sedan ett öfverskott af svafvelsyra blifvit tillsatt, uppvärmes till kokning och lösningen underkastas destillation med vattenångor. Destil- latet, som luktar starkt af tymol, blandas med natronlut, tills all tymol gått i lösning och natronlösningen försättes med blod- lutkol, omskakas väl och filtreras. Vid tillsats af saltsyra ut- fälles tymolen såsom en 1 vätskan fint fördelad olja. Införes nu ett spår af kristalliserad tymol, stelna snart oljedropparne !) Ann. Chem. Pharm. Bd. 98 p. 245. 1856. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 7. 33 till vackra, väl utbildade rombiska prismor, hvilka visa vanlig, naturlig tymols alla egenskaper och smälta vid 44°C. Beräknadt. Funnet. En ne RAR 80,00 79,76 721. 2 SO RE Let. 233 9,18 (Ü) tn A het 2 be 10,67 100,00 Nitrosotymol in. Innan jag pa nu angifna sätt erhöll kristalliserad tymol, hade jag gjort flere misslyckade för- sök att genom diazoreaktionen öfverföra cymidinen i tymol. Sul- fatet behandlades såväl med fri salpetersyrlighet som med ka- liumnitrit och svafvelsyra men ideligen med samma resultat. Felet låg i sjelfva verket, såsom jag sedan upptäckt, däri, att ett om ock mycket ringa öfverskott af salpetersyrlighet fans närvarande. För hvarje gång erhålls vid lösningens uppvärm- ning en till utseendet hartzartad, gul, fast kropp. Vid destilla- tion med vattenångor öfvergick en gul, af tymol starkt luktande olja, som likväl icke på något sätt kunde bringas i fast form. I kolfven återstod en klar, gulfärgad lösning, som vid börjande afsvalning genast afsatte en voluminös, geleliknande, af fina gul- hvita nålar bestående massa. Denna omkristalliserades ur kok- hett vatten, i hvilken den för öfrigt var svårlöslig; i kallt vat- ten var den nästan alldeles olöslig. Vid analys befanns den ega nitrosotymols sammansättning. Den smälter vid 160—162° C, löser sig i kaustika alkalier och äfven i alkalikarbonater vid uppvärmning särdeles lätt med gulröd färg. Vid tillsats af salt- syra, utfälles föreningen i hvita flockor, som ytterst lätt lösa sig vid öfvermättning med sodalösning. Inledes kolsyra i lös- ningen utfälles föreningen åter småningom d. v. s. dä alkalit blifvit öfverfördt i surt karbonat. Beräknadt. Funnet. een! 2} 67,04 67,17 En. ABB N). 2. er 7,56 N CET SR SEE 7,82 Ve len 2 ee 17,87 — 100,00 Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 7 3 34 O. WIDMAN, OM EN SYNTES AF TYMOL UR KUMINOL. Nitrosotymol ur tymol. För att identifiera nitrosotymol ur kuminol med nitrosotymol ur naturlig tymol framstäldes den se- nare på samma sätt som den förra. Tymol löstes i natronlut, lösningen försattes med omkring en half molekyl kaliumnitrit, svafvelsyra tillsattes under omskakning vid vanlig temperatur eller efter afkylning och blandningen destillerades under inle- dande af vattenangor. I förlaget öfvergick en gul olja, som lika litet kunde bringas till kristallisation till och med efter upp- repade omdestillationer och reningsprocesser som motsvarande olja, erhållen ur den nyss beskrifna cymidinen. I kolfven af- satte lösningen vid afsvalning en liknande geléartad massa, hvil- ken vid omkristallisation ur kokhett vatten gaf gulhvita nålar, som smälte konstant vid 160—162°C och visade alla den nyss beskrifna nitrosotymolens egenskaper och reaktioner: Beräknadt Funnet. Bea Tre 67,04 66,98 ls fe SER In mar 7,93 Nitrosotymol uppgifves vanligen smälta vid 155—156° C }). Jag har städse observerat smältpunkten 160—162. LIEBER- MANN?) har dock äfven iakttagit en högre smältpunkt, hvil- ket han förklarar sålunda: »Der Schmelzpunkt des reinen Nitro- sothymols liegt bei der von R. SCHIFF angegebenen Temperatur (155—156°) nur dann, wenn man die Schmelzpunktsbestimmung sehr langsam ausführt, höher (bei 162—166), aber nicht ganz scharf, bei schnellerem Erhitzen auf die Schmelztemperatur. Dies Verhalten erklärt sich daraus, dass die Substanz schon unterhalb ihres Schmelzpunktes allmählig etwas zersetzt wird». Tymol har icke förut blifvit på artificiel väg framstäld. Helt nyligen hafva PATERNO' och CANZONERI?) gjort försök att syntetisera tymol dels ur bromeymolsulfonsyra dels ur cy- 1) R. Schiff. Ber. d. D. ch. Ges. Bd. VIII p. 1500, 1875. ?2) Samma Ber. Bd. X p. 78, 1877. ”?) Samma Ber. Bd. XIV p. 1288, 1881. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 4. 35 midin (uppgift om cymidinens beredning saknas) utan att dessa försök synas hafva ledt till åsyftadt resultat. Då en aromatisk aldehyd, innehållande COH-gruppen i ben- zolkärnan, nitreras, inträder nitrogruppen alltjämt i metaställning till aldehydgruppen. I nitrokuminol intager således ock nitro- gruppen denna ställning såsom ock de däraf härledda amido- och hydroxylgrupperna i cymidin och tymol. De i denna upp- sats beskrifna föreningarnes konstitution kan därför äskadlig- göras genom följande formler: COH CHCI, CH, CH, een, en N C,H, C,H, C,H, C,H, Tymols framställning ur nitrokuminol utgör således ett nytt skäl för antagande af hydroxylgruppens metaställning i förhål- lande till metylgruppen i tymol. Ett bevis härför är redan förut gifvet af TIEMANN och SCHOTTEN !), då de genom behandling af tymol med fosforsyreanhydrid erhöllo metakresol. Med afseende åter på propylgruppens natur i dessa för- eningar torde man väl kunna anse, att den här beskrifna syn- tesen af tymol ur kuminol, hvilken fortgår genom alltjämt glatt förelöpande reaktioner vid temperaturer, som aldrig öfverstiga 100” C, bevisar, att propylgruppen är densamma i kuminol och tymol. Att däremot afgöra, om den är normal eller isopropyl, är svårare, da ungefärligen lika starka skäl tala för, att isopropyl ingår i kuminol, som att normal propyl ingår 1 tymol. Jag äm- nar i en kommande uppsats återkomma till detta spörjsmål. !) Ber. d. D. ch. Ges. Bd. XII p. 770, 1879. Skäuker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 26). Från U. S. National Museum i Washington. Proceedings, 1881: 1—10. Från American Academy of Arts and Sciences i Boston. Proceedings, Vol. 16:1. Från Society of Natural History i Boston. Memoirs in celebration of the fiftieth anniversary... 1880. 4:o. Från Museum of Comparative Zoology i Cambridge. Bulletin, Vol. 6: 8-9; 8: 1-5. Frän Academy of Natural Sciences i Philadelphia. Journal, (2) Vol. 8: 4. Proceedings, 1880: 1—3. Från American Philosophical Society i Philadelphia. Transactions, Vol. 15:3. Proceedings, N:o 107—108. Från Docenten Dr. C. Bowallius i Stockholm. PaumstrucHh, J. W. Originalteckningar till Svensk Botanik. 458 lö kö » » » » » Zoologi m. fl. 215 bl. 4:o. Från Mr Ch. D. Walcott i Washington. Report on...the State Cabinet of natural history of New York, N:o 5. Albany 1852. 8:o. Från Förjattarne. MITTAG-LEFFLER, G. Integration af en ny klass differentialequa- tioner af andra ordningen... Hfors, 1881. 4:o. = Sur quelques points de la theorie des fonctions. Berl., 1881. 4:0. NORDENSKIÖLD, A. E. Vegas färd kring Asien och Europa, H. 5—7. Sthlm 1881. 8:0 Rerzıus, G. Das Gehörorgan der Wirbelthiere, 1. Sthm, 1881 Fol. TORNEBOHM, A. E. Karta öfver Vermlands län. Sthm, 1881. Fol. — = Geologisk öfversigtskarta öfver Vermlands län. Il93 NM Möss IF OO 37 \ Mon1Ez, R. Memoires sur Oeftodes, P. 1. Par. 1881. 4:o. SCHEFFLER, H. Die Naturgesetze, Th. 4. Lpz., 1881. 8:0. STOCKWELL, J. N. Theory of moons motion. Philadelphia 1881. 4:0. Skänk till Riks-Nuseum. Af Enkefru Charlotta Clason, född Lorichs. Framlidne Direktören J. G. CLASONS efterlemnade värderika palae- ontologiska samlingar, hufvudsakligen af växtförsteningar. Stockholm, 1881. Kongl. Boktryckeriet. 3 sh 5 Kant Sk Tova ee 2 Al os IRA ae AE age a : i sl! DIR IRE bastu A117) 005 atonım 10 7109 4 Fu: + STOP FERTIL uni. a De ae. AGN Koss) na wis « 4 1 Y ' CN 1 alas synäahriv 4) EN nie ART H jak] åh 130 Kür Y " ' x d ; MM Ä T Avser ade 1a rin RE SEE 4 f le i ; LT VEN Er L \ | SS na “ ° 1% k Å f a Z Vv ; i ; h 23 PE a ‚All sned u { % N , ö - ka GER NG I d x Fr ' "APR GEARS RAG ak RL ÖNA i N V 4 2 or MG Wie ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Be 00, 88 Onsdagen den 12 Oktober. Hr EDLUND förevisade och förklarade HucaHs elektriska induktionsvåg och anställde med densamma nagra försök. Hr Frih. NORDENSKIÖLD inlemnade och refererade en upp- sats af Bergskonduktören L. J. IGELSTRÖM om Plumboferrit, ett nytt mineral från Jakobsbergs mangan-malmgrufva i Nord- marken i Vermland,* samt förevisade och beskref så väl detta som några andra märkligare mineral, som nyligen blifvit funna i Skandinavien, nämligen gediget guld från Faln grufva, qvick- silfveramalgam från Sala samt qvartskristall, inneslutande vat- ten, från Arendal. \ Hr RETZIUS meddelade en öfversigt af sina nyligen utförda undersökningar öfver hörselnervernas ändningssätt. Hr Doktor AURIVILLIUS redogjorde för sina iakttagelser öfver förhållandet mellan insekter och blommor i Sveriges fjell- trakter med särskild hänsyn till olikheterna 1 detta afseende på Alperna. Hr WITTROCK refererade en af Kandidaten N. WILLE i Christiania författad och insänd uppsats: »Om Hvileceller hos Confervan». * Sekreteraren meddelade pa författarens vägnar en uppsats med titel: »Om ett oceaniskt Rhizopodon reticulatum, Lituolina scorpiurus Montf., funnet i Östersjön», af Med. Doktor A. Goiis.* Genom anstäldt val kallades Professorn vid universitetet i Lund GUSTAF HÅKAN JORDAN LJUNGGREN till ledamot af Akademien. Nn Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Veterinär-Institutet. Tidskrift för veterinärer .... 1880: 1-+; 1881: 1-2. . Arsberättelse, 1879. NORDENDAHL, J. Reseberättelse. Sthm, 1876. 8:o. Från Entomologiska Föreningen i Stockholm. lintomologisk tidskrift, Bd. 1: H. 2. Från K. Vetenskaps Societeten i Upsala. Nova äeta, (3). Vol. 11:7. Från Opsynschefen for Lofotfiskeriet i Kristiania. Lofotfiskeriet, 1878—1881. Från K. Universitetet i Helsingfors. Akademiskt tryck, 1880/1881. 13 st. - Från Finlands Geologiska Undersökning i Helsingfors. Geologisk karta öfver Finland, Bl. 3—4; Text, N:o 3—4. Academie R. des Sciences &c. i Bruwxelles. Memoires, T. 43: 1. » couronnes, T. 42—43. DL » collection in 8o, T. 29—30; 32. Tables, 1816—1878. Bulletins, T. 46—50. Annuaire, 47—47. ' Biographie nationale, T. 6: 2; 7: 1. Från Linn@an Society i London. Transactions Zoology Vol. 2: 2. Journal » N:o 84—85. » Botany, N:o 108—113. List, 1881. Från Entomological Society i London. Transactions, (3) Vol. 3: 6—7. Från R. Society i Edinburgh. Transactions, Vol. 29: 2. i 2 Proceedings, N:o 105—107. (Forts. & sid. 26.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1881. N:o 8. Stockholm. Om Hvileceller hos Conferva (L.) WILLE Ved N. WiLLE. Tafl. IX och X. [Meddeladt den 12 Oktober 1881.} Efterfölgende Undersögelser over Hvileceller hos Conferva (L:) WILLE ere for en större Del udförte i Stockholm, hvor jeg ved Professor V. WITTROCKs hjertelige Velvilje erholdt Anledning til ‘at undersöge Rigs-Musei Samlinger og samtlige de i Kürzıng, Alg. dec. under Navnet Conferva leverede Alger: Jeg bringer min hjerteligste Tak også til Pro- fessor J. G. AGARDH, som velvilligt har overladt mig Original- exemplarer til flere af C. A. AGARDH beskrevne Conferver, samt Dr O0. NORDSTEDT, som har overladt mig Conferver af sine Samlinger, fra de forskjelligste Egne af Jorden, foruden en större Del af de i RABENHORST, Alg. exsic. leverede Conferva- og Ulothrix- arter. | | Uagtet endnu meget mangler angaende Hvilecellernes Ud- vikling, har jeg dog troet at burde offentliggjöre de fundne Re- sultater, da de, om end ikke i sig selv dannende noget helt, dog kan tjene til Stötte ved senere Undersögelser. Jeg har af nyt kun beskrevet, hvad jeg har fundet med Hvileceller, da jeg ikke har villet foröge Forvirringen i Conferva med endel måske nye, men usikre Arter. Derimod gjennemgar jeg samtlige i KÜTZING, Alg. dec., og savidt jeg har havt Anledning, i RABENHORST, Alg. exsie. under Navn Conferva eller Ulothrix leverede Alger. 4 N. WILLE, OM HVILECELLER HOS CONFERVA. Litteraturoversigt. Ag. Syst. Alg. = C. A. AGARDH. Systema Algarum. Lund® 1824. Aresch. Alg. exsic. = Alg® Scandinavic® exsiccat® quas adjectis Characeis distribuit JOHN EHR. ARESCHOUG. Seriei ov& Fasc. I—VI. Upsalie 1861 —64. Braun. Chytridium = Ueber Chytridium eine Gattung ein- zelliger Schmarotzergewächse auf Algen und Infusorien. Von A. BRAUN. (Abhandlungen der Königl. Akademie der Wissen- schaften zu Berlin. Aus dem Jahre 1855. Berlin 1856.) Cienkowski. Morph. d. Ulothr. = Zur Morphologie der Ulo- thricheen. Von L. CIENKOWSKI. Bulletin de l’Academie Im- periale des Sciences de St. Petersbourg. Tome 21. St. Peters- bourg 1876. Cornu. Ulothrix seriata. = De la Fecondation chez les Algues et en particulier chez l’Ulothrix seriata. Par MAXIME CoRNU. (Bulletin de la Societe botanique de France. Tome 21. Paris 1874). Famintzin. Anorgan. Salze = Die anorganischen Salze als ausgezeichnetes Hülfsmittel zum Studium der Entwickelung nie- derer chlorophylihaltiger Organismen. Von A. FAMINTZIN. (Mit 3 Tafl.) {Bulletin de l’Academie Imperiale des Sciences de St. Petersboure. Tome 17. St. Petersbourg 1872.) Itzigsohn. Psichohormium = Ueber die Algengattung Psi- chohormium. Von HERMANN ITZIGsoHn. (Hierzu Tafel I.) (Flora. Neue Reihe XII Jahrg. I Band. Regensburg 1854.) Kütz. Ale. dec. = Algarum aque dulcis germanicarum Decas I—XVI. Collegit FR. T. KUTZING. Halis Saxonum 1833—36. —— Phye. gener. = FR. T. KUTZING. Phycologia zene- ralis oder Anatomie, Fysiologie und Systemkunde der Tange. Leipzig 1843. —— Phye. Germ, = Fr. T. Kürzıng. Phycologia Ger- manica, d. i. Deutschlands Algen in bündigen Beschreibungen. Nordhausen 1845. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 8. 5 Kütz. Spec. Ale. = FR. T. KÜTZING. Species Algarum. Lipsie 1849. — — Tab. Phycol. = Fr. T. Kürzıng. Tabule Phycolo- vice oder Abbildungen der Tange. Band I—-VI. Nordhausen 1845— 55. L. Syst. = C. Linn&ıI Systema Nature Ed. 6. Stockholmi& 1748. Link. Epist. d. Ale. = H. F. Link. Epistola de Algis aquaticis in genera disponendis. (C. G. NEES AB ESENBECK. Hor& phyeicz berolinenses.. Bonn&® 1820.) Petrovsky. Observations. = ANDRE PETROVSKY. Etudes algologiques. II. Quelques observations sur la reproduction du genre Conferva Ag. (Bulletin de la Société Imperiale des Natu- ralistes de Moscou. Tome 34. Partie 1. Anne 1861. Moscou 1861.) Pringsheim. Pflanzenzelle. = N. PRINGSHEIM. Untersu- chungen über den Bau und die Bildung der Pflanzenzelle. Berlin 1854. —— Wassernetzes. = N. PRINGSHEIM. Ueber die Was- sernetzes und einige ihnen verwandten Bildungen. (Monatsbe- richte der Königl. Preus. Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Aus dem Jahre 1860. Berlin 1861.) Rab. Alg. exsic. = Die Algen Sachsens, resp. Mittel- europas. Dec. I-C. Die Algen Europas Dec. I—CCLIX: Gesammelt und herausgegeben von L. RABENHORST. Dresden 1850—79. — — Fl. Eur. Alg. = L. RABENHORST. Flora Europa Algarum aque dulcis et submarin®. Sectio III. Algas chloro- phyllophyceas, melanophyceas et rhodophyceas complectens. Lipsi® 1868. —— Kryptog. Sachs. = L. RABENHORST. Kryptogamen- Flora von Sachsen, der Ober Lausitz, Thüringen und Nordböhmen. l:ste Abth. Leipzig 1863. Rosenvinge. Slegt. Ulothrix og Conferva = Bidrag til Kundskaben om Slagterne Ulothrix og Conferva serligt med Hensyn til Vzxegens Bygning. Af J. L. A. KOLDERUP 6 N. WILLE, OM HVILECELLER HOS CONFERVA. ROSENVINGE. (Hertil Tavle I.) (Botanisk Tidsskrift. 3 Rekke. | 3 Bind. Kjöbenhavn 1879.) ; | Thuret. Rech. = G. THURET. Recherches sur les Zoo- spores des Algues et les Antheridies des Cryptogames. (Annales des Sciences Naturelles. Ser. III. Botanique. Tome 14. Paris 1850.) Vauch. Hist. d. Conf. = J. P. VAUCHER. Histoire des Conferves d’eau douce. Geneve 1803. Wille. Algol. Bidr. = Algulogiske Bidrag. Af N. WILLE. (Hermed 1 Planche.) (Christiania Videnskabs-Selskabs For- handlinger, 1880, N:o 5. Christiania 1880.) —— Nov. Seml. = Ferskvandsalger fra Novaja Semlja samlede af Dr F. KJELLMAN på NORDENSKIÖLDS Expedition 1875. Ved N. WILLE. (Tavl. XII--XIV.) (Öfversigt af Kongl. | Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1879. N:o 5. Stockholm 1879.) Wittr. et Nordst. Alg. exsic. = Alg&e aque duleis exsic- - cat®, pracipue scandinavic®, quas adjectis algis marinis chloro- phyllaceis et phycochromaceis distribuerunt V. B. WITTROCK et OÖ. NORDSTEDT. Fase. I-VII. Upsalie et Lunde 1877-80. Wittr. Dev. of Pithoph. = On the development and syste- matic arrangement of the Pithophoracex a new order of Alge. By VEIT BRECHER WITTROCK. Upsala 1877. (Presented to the Roy. Soeiety of Upsala, the 13:th May 1876.) Dannelsen af Hvileceller hos Conferva (eller. Ulothriz) er först iagttaget af H. ITZIGSOHN (Psichohormium p. 17), som af- bilder en Conferva med Sporer (l. c. Tab. I, fig. 9, 10) og kal- der den med endel andre, ubestemmelige Afbildninger (måske Oedogonium) for Psichohormium uliginosum. Nogle Sporer ere udelte (l. c. Tab. I, fig. 10), men Störstedelen ere enten i be- syndende Deling, eller have allerede delt sig (l. c. Tab. I, fig. 9). Han afbilder også en Tråd (l. ce. Tab. I, fig. 11), hvis ydre Cellelag har forvandlet sig til Slim, og endelig to Träde (l. c. Tab. I, fig. 12, 13), hvis Sporer ere trådte x ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR 1881,.N:0 8. 6 over i et Palmellastadium. . Til hvilken Conferva-art disse ITZIG- SoHNS Figurer henhöre, kan ikke med Sikkerhed bestemmes, da han hverken angiver Störrelsen eller Forstörrelsen af de adskil- ligt schematiserede Tegninger.'' Rimeligvis er det vel Conferva stagnorum Kürz. Også for Conferva bombycina »Mit ihren zahllosen Varietäten» angiver ITZIGSOHN sammesteds Dannelsen af kugleformige, hvilende Sporer, uden dog at afbilde dem. PRINGSHEIM (Wassernetzes p. 788) beskriver Hvilesporer hos en Dlothrie (Conferva pachyderma n. sp.?); de dannes enkeltvis, nesten i alle Träadens Celler, som da svulme op, sa Tråden far et rosenkrandsartet Udseende. Tilsidst oplöser Träden sig i de enkelte Sporer, som fremdeles ere indhyllede i Moder- cellernes trangt omgivende Membran. A. PETROVSKY (Observations. p. 614) omtaler og afbilder Hvilesporer hos en Alge, som han kalder Conferva globulina Kürz., men som er Spheroplea annulina. FAMINTZIN (Anorgan. Salze. sp. 56, Tab. II et III, fig. 63 —86) har undersögt en Conferva-art, og har jagttaget et Slags Sporedannelse. »Eine jede Zelle der Conferva theilt sich: wie zuvor in eine Reihe Glieder, wobei die Mutterzellenmembran wie früher in zwei ungleiche Theile querzerrissen wird, und die neu ge- bildeten Zellen treten hervor zuerst noch durch eine, wenn auch äus- serst dünne Membran zusammengehalten; letztere wird jedoch bald aufgelöst und die einzelnen Glieder trennen sich von einander.» — »Ueber die weitere Entwickelung dieser eylindrischen freien Confervenzellen kann ich nur angeben, dass sie sich in die Länge strecken und dann wieder in 4 oder 8 neue Zellen zerfallen, wobei die Zellenmembran ganz ebenso abgestreift wird wie vorher und die einzelnen Glieder sich wieder trennen». De synes at dannes på en lignende Maade som hos Prapernaldia. PRINGS- HEIM (Wassernetzes p. 790) angiver nemlig, at om der dannes flere Sporer i en Modercelle, stödes de ud af denne og blive liggende i N&rheden. FAMINTZINS Beskrivelse er ikke tilstr&k- kelig nöjagtig, og hans Tegninger for schematiske til at man kan komme til Klarhed om, hvordan det egentlig forholder sig 8 N. WILLE. OM HVILECELLER HOS CONFERVA. med disse Sporer, men det synes, som om de enten kunne spire direkte (1. ec. fig. 77), eller först gå over til et Palmellastadium (l. ec. fig. 75). Hos Dlothrix seriata CORNU (måske Conferva Wittrockii n. sp.) beskrives Hvilesporers Dannelse af Cornu (Ulothrix seriata p. 73) »La chlorophylle se separe en deux masses irre- gulieres, tantöt formees d'un seul amas de chlorophylle, tantöt de deux dans l’un et l’autre cas, la chlorophylle est irreguliere- ment disposee et simule l’aspect des substances ramollies par la fusion; chaque masse est entouree de plasma blanc et visqueux. Elles occupent les deux extremites de la cellule et sont parfois veliöes par des trainees plasmatiques. Elles s’avancent ensuite et se r&unissent vers le milieu de la cellule; elles s’appliquent etroitement l’une sur l’autre; leur surface de contact est long- temps visible». — — »La chlorophylle prend ensuite la forme spherique et s’entoure d’une membrane.» CORNU beskriver (l. c.) også en eiendommelig Zoospore- dannelse hos en Alge, som han anser for identisk med denne. Hans Grunde for deres Identitet indskranke sig til, at de ere funde med et Ars Mellemrum på samme Sted og Trädens Bredde hos den med Hvilesporer forsynede angives til 16 wu"), hos den med Zoosporer 12 u, Grunde, som alene neppe kunne ansees for sardeles overbevisende. Endelig beskriver ROSENVINGE (Slegt. Ulothrix og Con- ferva p. 118, Tab. I, fig. 10—14) Hvilesporer hos Ulothrie tenerrima Kürtz. (= Conferva stagnorum KÜTz.) og giver de förste gode Afbildninger. Da hans Undersögelser ere foretagne på Spiritusmateriale, har det ikke vzeret mueligt at fölge deres Udvikline. Dette er, savidt jeg har kunnet finde, de lagttagelser, som forefindes om Hvilesporer hos Conferva (eller Ulothrix). På en Exkursion med Professor WITTROCK og Bibliothe- kar AHLSTRAND til Rydboholm, omtrent 30 Kilom. i nordostlig Retning fra Stockholm, samledes den 27:de Juni 1881 i to DL. 0200 mn ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 8. 9 Damme et rigt Conferva-materiale. I den ene Dam var Con- fervaerne opblandet med en Ma&ngde Oedogonium-arter, Ophio- eytium og andre Alger, i den anden Dam fandtes udelukkende Conferva-arter. 8 Dage efter foretoges atter en Exkursion til samme Sted for at samle friskt Materiale. Den störste Art, Conferva Wittrockä n. sp. havde en Bredde, som varierede fra 12—20 u; Cellernes Lengde var 11/,— 21/, Gang större. Chlorophyllet var ikke synderlig rigt og i Rege- len jevnt fordelt langs Cellernes Vzege (Tab. I, fig. 1). Midt i Cellen sa man en temmelig stor Ceilekjerne ophangt i Proto- plasmaträde med et Kjernelegeme (Tab. I, fig. 1—3). I et Til- felde sögte jeg dog forgjeves efter Cellekjerne (Tab. I, fig. 4), i et andet var Cellens Chlorophyl ordnet i enkelte eller forgre- nede Bänd langsefter (Tab. L,,fig. 5), i disse Celler var Celle- kjernen serdeles tydelig. Celleveggens Struktur var fuldstendigt overensstemmende med, hvad jeg tidligere har beskrevet (Algol. Bidr. p. 4) hos Conferva amoena KÜTZ. var. norvegica WILLE, dog meget vanskeligere at iagttage, da Vaeggens Tykkelse var meget mindre (hvorfor det heller ikke fremtreder pa Teeningerne). I det på den förste Exkursion samlede Materiale fandtes, foruden normale vegetative Celler, også alle Mellemstadier lige til ferdige Hvilesporer. Sporedannelsen indledes ved, at Moder- cellens chlorophylförende Indhold contraheres og derved afrunder sig i Hjörnerne. Det chlorophylfarvede Indhold er hovedsageligt samlet ved Cellens Ender, så den pa Midten kan se nesten farvlös ud (Tab. I, fig. 2, 3, 4 a, b), men efterhvert som Con- tractionen af Celleindholdet skrider frem, nerme de mere chloro- phylholdige Protoplasmapartier sig til hverandre, indtil de til- sidst aldeles slutte sig ‚sammen til et rundt eller ellipsoidisk Legeme i Midten af Modercellen, hvorpa de begynde at omgive sig med en Membran, der, som vi senere skal se, bestar af to Lag. Sporedannelsen kan forega savel i fuldt udvoksede Celler, som i Celler der nylig have delt sig, deres Störreise star i et bestemt Forhold til Modercellen og i Regelen ere Sporerne i de lange Celler ellipsoidiske, i de korte Celler runde (Tab. I, fie. 6). 10 N. WILLE, OM HVILECELLER HOS CONFERVA. Sporerne frigjöres som Regel ved at Tråden löser sig op i H-lignende Led, hvorved de enkelte Sporer falde ud. Under- tiden sker dette dog ikke, og da frigjöres de först, når Moder- cellernes Membraner forslime (Tab. I, fig. 7), hvorved Lagningen tilsidst, bliver aldeles ukjendelig. I det Materiale, som indsamledes på den anden Exkursion, var det icke mueligt at finde en eneste vegetativ Celle, alle havde dannet Sporer, og blandt Trådene af de andre Conferver la en Mangde löse Sporer. Hos nogle enkelte var Indholdet rödfarvet og Membranen päfaldende fortykket (Tab. I, fie. 7), hvad der vel skulde tyde pa, at de forberedte sig til et laengere Hvilestadium. De fleste begyndte dog at gjöre indledende Skridt for at spire, da jeg lod dem leve i et Kar med Vand udover Sommeren. De beholdt da sin grönne Farve og tiltog i Stör- relse; herved spr&ngtes den ydre Membran (Tab. I, fie. 8, 9), der nu viste sig at vere bygget pa en lignende Mäde som de vegetative Cellers Vxgge, nemlig af to Stykker med spidse En- der, hvoraf det ene betydeligt större end det andet, som det griber udenom ligesom Läget pa en Eske (Tab. I, fie. 9). Idet nu Sporen med sin indre Membran udvider sig, spraenger den först af den ydre Membrans mindre Stykke, og klemmer sig dern&est ved sin egen Udvidelse ud af det större (Tab. I, fig. 10). I et eneste Tilfslde sa jeg denne Spra&ngning af den ydre Mem- bran begynde, allerede för Sporen var befriet fra sin Modercelle (Tab. 1, fig. 11), men dette syntes at vere et sygeligt Fenomen, da Sporens Veg var abnormt fortykket, og Indholdet fattigt. Videre Udvikling har jeg endnu ikke faet at se hos denne Art, men det er vel sandsynligt, at der af Hvilesporerne först danner sig Zoosporer. : På en lignende Måde foregar også Hvilecellernes Dannelse hos Former af en anden, meget mindre og meget variabel Art, Conferva stagnorum KüÜrTz; hos en Form af denne er det vel, at ROSENVINGE (Slegt Ulothrix og Conferva) har iagttaget Sporedannelsen. Trådens Bredde varierer fra 5,5— 9 u. Chlorophyllet er parietalt, ofte fordelt som Skyer over ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o8. 11 Cellen, eller som hos Ulothrix i et Belte pa Midten (Tab. I, fig. 12), ofte er det også jevnt fordelt og kan da enten have nogle fa Vacuoler (Tab. I, fig. 13), eller vere så opfyldt deraf, at Cellens Indhold får et skummet Udseende (Tab. I, fig. 14). Cellernes Le&engde varierede fra kun lidet större end Bredden indtil 4 Gange större i enkelte Tilfzlder för Cellernes Deling. Af og til fandt jeg unge Planter, som vare fastede ved en tynd Stilk (Tab. I, fig. 15); sadanne har jeg tidligere afbildet og beskrevet (Nov. Seml. p. 68, Tab. XIV, fig. 88). Jeg antog dem for fremkomne af Zoosporer, der havde fsstet sig, men direkte iagttaget det havde jeg hverken den Gang eller senere, men har nu fundet, at A. BRAUN (Chytridium p. 32, Tab II, fig. 5—8) har afbildet og beskrevet lignende hos Conferva bom- byeina AG.(?). Der skal her dannes to Zoosporer i hver Celle, men hos audre Former angiver BRAUN at have seet 4. Spi- rende Zoosporer hos Conferva floccosa (VAUCH.) AG. afvige efter THURETS Afbildning (Recherch. Tab. XVII, fig. 7) fra Con- ferva stagnorum KÜTZ., idet den nederste Celle ikke danner en tynd, smal Stilk, men forlenger sig omtrent som hos Dlothrix zonata. Der forelisger dog selvfölgelig for fa Iagttagelser til at kunne afgjöre, om Stilkens Udseende kan danne en konstant og brugbar Artskarakter. De ved Rydboholm fundne unge Plan- ter (Tab. I, fig. 15) tilhörte utvivlsomt de sporeberende; man kunde heraf formode en Vexlen af Generationer med Zoosporer og Hvilesporer, hvortil der ogsa, som vi skulle se, synes at kunne slutte sig et Palmellastadium, Selve Dannelsen af Hvilesporerne har jeg kun iagttaget en Gang hos den mindre Form (Tab. I, fig. 12). Det chlorophyl- förende Indhold samlede sig ogsa her i Cellens Ender, samtidigt med en svag Oontraktion, som frembragte en Afrunding i Hjör- nerne (Tab. I, fig. 12 s’), hvorefter Chlorophyllet fordelte sig rundt om i Sporen, som nu begyndte at omgive sig med Mem- bran. Jeg må antage, at Membranen dannes ved en Nydannelse, selv hvor den synes at danne et sammenh&ngende Hele med Modercellens V⪚ fordi man af og til ved lange Moder- 12 N. WILLE. OM HVILECELLER HOS CONFERVA. celler kan direkte observere, at Sporerne ikke -helt udfylde sine Moderceller (Tab. I, fig. 16), og fordi Sporerne meget let falde ud, om Tråden brakkes over (Tab. I, fie. 17), noget som vel må tyde pa, at de ikke sta i fast Forbindelse med Moder- cellens Veg. Ligesom hos Conferva Wittrockiüi n. sp. rette og- sa her Sporernes Form og Störrelse sig efter Modercellens Störrelse. Sporernes Frigjörelse foregar hovedsagelig ved For- slimuing af Modercellens Vegge, men også ofte, ved at Tråden knaekker over. Spiringen synes at kunne forega forskjelligt hos den större og mindre Form. Hos den större afkastes enten den ydre Mem- bran helt, ligesom hos Conferva Wittrockii, eller også kun en Del af den, medens den anden omgiver den blivende Tråds Basal- celle (Tab. I, fig. 17, 18). Dog kan også Spiringen foregå uden en sådan Sprengning af en ydre Membran, idet Sporerne dele sig, endnu för de forlade sine Moderceller (Tab. I, fig. 19, 20), noget jeg kun kan tyde som en begyndende Spiring, uagtet jeg ikke har seet videre Udvikling deraf; dette er forresten langt almindeligere hos den mindre Form. Hos denne afkastes aldrig, savidt jeg har seet, nogen ydre Membran, men Spirin- gen foregar pa den enkle Maade, at Sporen forlanger sig (Tab. I. fig. 21, 22), deler sig ved en Tvervaeg (Tab. I, fig. 23, 24) og vokser ud til en ny Confervatrad, som foretager sine Celle- delinger pa Confervas almindelige Made, noget jeg havde god Anledning til at iagttage hos en ung tocellet Plante (Tab. I, fig. 25), hos hvilken den överste Celle var död og Vaggen noget fortykket, hvorved det i Enderne tilspidsede »Forlangelseslag» fremtradte meget tydeligt på begge Sider, antydende en be- syndende Deling med ikke udfört Tvarvag. Jeg iagttog ofte, at disse Sporer, allerede för de delte sig, dannede et Slags Hefteorgan (Tab. I, fig. 21, 23, 24, 26) der- ved, at de 1 den ene Ende afsondre et Slim, eller omdanne det vdre Membranlag til et Slim, som kan feste dem til andre Gjen- stande; treffe de ikke pa nogen sådan, synes Haefteorganet at kunne blive noget större end ellers (Tab. I, fig. 24), men ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 8. 13 var dog altid vesentlig forskjelligt fra den Stilk, hvormed de af Zoosporer fremkomne Planter ere festede, og mere overens- stemmende med Hefteorganet hos de af Zoosporer opstäede unge Planter af Ulothrix mucosa THUR., som THURET afbilder (Recherch. Tab. XVIII fig. 11), og med hvad KOLDERUP Ro- SENVINGE (Sl>. Ulothrix og Conferva. p. 117, Tab. I, fig. 6) angiver for den af ham undersögte Form af Conferva stagnorum Kürz. fra Grönland. Hos denne lille Form iagttoges meget ofte, at Sporerne delte sig ved en eller flere Tvaervazgge (Tab. I, fig. 27), i et enkelt Tilfzlde havde endog Delingerne foregaet i flere af Rum- mets Retninger (Tab. I, fie. 27). Jeg overbeviste mig om, at dette ikke var blot tilsyneladende og en Fölge af Forskyvning af oprindeligt i en Rakke liggende Celler, sa der neppe star nogen anden Forklaring aben, end at antage dette for et be- syndende Palmeilastadium, i Lighed med hvad CIENKOWSKI (Morph. d. Ulothr.) har pavist hos de nzrstaende Slagter Ulothrie og Stigeoclontum. En tredie af de ved Rydboholm fundne Arter, Conferva pachyderma n. sp., var noget grovere end den foregaende. Cellernes Bredde var 8—11 u, La&ngden 11/,—3 Gange större. Cellerne havde meget tykke Vxoge, der i sin Bygning viste en päfaldende Eiendommelished. Som Regel fandt jeg nemlig i Cellernes Tverv®gge pa hver Side indleiret et, undertiden to, halvmäneformige, til begge Sider skarpt tilspidsede Cellulose- partier, som udpr&gede sig fra Tvaervaggen ved en sterkere Lysbrydning (Tab. I, fig. 29). De begyndte at dannes kort efter Delingen og tiltog med Alderen til en vis Grad, sa man med deres Hjelp kunde afgjöre, hvilke der vare Söskenceller. Disse Cellulosepartier dannes ved Intussusception i Cellevaeggens indre vandfattige Lag; hvis der dannes to, fremkommer det andet indenfor det förste; Tråden kan herved komme til at minde meget om en Cylindrocapsa. Jeg troede i Begyndelsen, at disse Fortykkelser vare karakteristiske for Arten, men ved omhyggelig Eftersögen Iykkedes det mig dog at finde Trade, 14 N. WILLE, OM HVILECELLER HOS CONFERVA. som på nogle Steder havde Fortykkelser, på andre aldeles manglede dem. Jeg skulde vere mest tilböielig til at tyde dem som en rudiment&er Hvilecelledannelse. Det chlorophylförende Indhold var fordelt, som almindeligt hos Conferva, parietalt og iser samlet på Midten af Cellen (Tab. 1, fig. 28). När Cellerne skulle omdannes til Hvileceller, forstörres de noget, Chlorophyllet tiltager og fordeler sig jevnt, som alminde- list hos Celler, der ere bestemte for en lengere Hvileperiode. Nogen Membran ved Nydannelse dannes ikke, derimod synes der at danne sig et nyt Lag, eller måske rettere to, tilspid- sede, »skeformigt overgribende som hos Sporerne af Conferva Wittrockii n. sp., 1 det indre vandfattigere Lag af Modercellens Membran; således en Fortykkelse af Modercellens Veg (Tab. I, fig. 30, 31, chematisk fremstillet, fig. 32). Jeg var lenge i Tvivl om, hvorvidt dette kunde ansees for Hvileceller, eller kun almindelige Celler, der havde antaget et lidt andet Udseende. Ved at lade endel ligge og radne, fandt jeg imidlertid, at de Celler, som havde en sådan fortykket Membran, gjennemga- ende havde holdt sig levende, medens de övrige samtlige vare döde. Det var således iallefald Celler serligt omdannede for at betrygge Artens Bestaen under ugunstige Livsvilkär, om man vel ikke kan ben®vne dem Sporer, da her ikke har fundet nogen Üelleforyngring Sted. Disse Hvileceller frigjöres selvfölgelig altid ved Forslimning af de ydre Dele af Celleveggen. Spiringen har jeg iagttaget i forskjellige Stadier. Den indledes, ofte samtidigt med Dannelsen af Oljedraber i Indholdet, ved at en ydre Del af Membranen sprenges af ved Cellens Vaxt (Tab. I, fig. 33). På Siderne dannes et i begge Ender tilspidset Forlengelseslag, som ellers ved Celledelingen, og kort efter deler en Tvaervzg Cellen i to, som således blive Begyndelsen til den nye Tråd (Tab. I, fie. 34, 35). Basalcellen er omgiven af en hatteformig Rest af Hvilecellens ydre Membran. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 8. 15 Den mindste af de ved Rydboholm fundne Arter, Conferva bombyeina AG. **minor, havde en Bredde all 37 u. Cel- lerne vare temmeligt lange, med sa tynd Veg, at man kun, nar Traden brödes over, pa Grund af de lange sylformigt tilspidsede Ender kunde komme til Sikkerhed om, at man havde en Conferva for sig (Tab. I, fig. 36). Ofte fandtes ogsa Trade med kortere Celler, som da’ i Regelen vare töndeformige (Tab. I, fig. 37). Jeg fandt ofte, at enkelte af Trädens Celler vare op- svulmede i den ene Ende, om to ved Siden af hverandre svulmede op, var det altidi de Ender, hvormed de stödte til hver- andre. Det chlorophylförende Protoplasma samlede sig da for Störstedelen i denne Udbugtning (Tab. I, fig. 38, 39), og af- erzendsedes derpa ved en Tvervzg fra den lengere smale Del af Cellen (Tab. I, fig. 40). Vxggen syntes derefter at blive noget fortykket, men om der dannede sig et nyt Lag som hos Conferva pachyderma mn. sp., eller kun de allerede forhänden- vzerende tiltog i Tykkelse, har jeg ikke kunnet afgjüre. Disse opsvulmede Celler havde, bade ved sin tykkere Membran og Gelleindholdets Forholde, Udseende af at vare Hvileceller, men jeg har ikke seet dem spire. Samme Slags Hvileceller har jeg også för havt Anledning til at iagttage hos Conferva bombyeina AG. *genuina, som jeg samlede den 19:de Oktober 1879 i en Dam ved Liaen, n&r Kri- stiania. og holdt levende udover Vinteren i et Kar med Vand. Dens Celler havde en Bredde af 8—10 u, L&ngden var 11/,—3 Gange större. Chlorophyllet var parietalt,. jevnt fordelt over Cellen, i Midten var en Cellekjerne med sit Kjsrnelegeme (Tab. I, fig. 41). Nogle Celler havde i Midten en Vacuole og vare nzsten fyldte med en M&engde små sortagtige Korn, som vare i en livlig Molekularbevzgelse (Tab. I, fig. 42). Da jeg havde holdt den lengere Tid udover Vinteren i et Kar med forholds- vis lidet Vand uden at tils&tte nyt, begyndte den tilsidst ikke at ville trives lengere, endel döde bort, men endel dannede tykveggede, med Indhold tet fyldte Celler (Tab. I, fig. 43) på samme Mäde som Conferva bombycina AG. "minor 16 N. WILLE, OM HVILECELLER HOS CONFERVA. fra Rydboholm. Det ligger ner at antage, at de ere Hvileceller, som dannes, når Betingelserne for Artens Trivsel blive så ugunstige, at dens Tilverelse trues, noget vi jo kjende for mange andre Algers Vedkommende. Betragte vi nu de Former, hvorunder Confervas Hvileceller optrede, finde vi, at de dannes på tre Maader: 1) ved For- tykkelse af Modercellens Membran; 2) ved Celleforyngring og Dannelse af en ny Membran om det contraherede Indhold; 3) ved Aforsendsning af endel af Celleindholdet i en opsvulmet Del af Modercellen og Fortyknuing af denne Dels Membran. Den förste Type kan. dannes ved en simpel Fortykning af de ydre Dele af Membranen, som også hos enkelte Ulothrix-arter og ofte hos Oedogonium, hvorefter den bedkkes med Jern- og Kalkafleiringer. Nar gunstige Livsbetingelser indtreffe, begynde Cellerne at dele sig, og sprenge da de ydre ikke udviklings- dygtige Lag (WILLE. Nov. Seml. p. 67, Tab. XIV, fie. 88 1); ıvorved de gamle incrusterede Membranstykker, blive adskildte ved nydannede, glatte; der danner sig med andre Ord en Psicho- hormium Kütz. Hvorvidt denne Dannelsesmäade, som er den enkleste, men ogsa den darligste, da den kun lidet kan be- skyttes mod ydre Indvirkninger, er karakteristisk for bestemte Arter, eller om den anvendes ogsa hos Arter, som ere forsy- nede med mere compliceret byggede Hvileceller, kan jeg ikke med nogensomhelst Sikkerhed udtale mig om, men det synes rimeligt, at den efter de ydre Betingelsers Natur ma kunne anvendes hos alle. Vi ved jo at omtrent lignende Dannelser forekomme hos Oedogonium, som dog har Oosporer, serligt skik- kede for et lengere Hvilestadium. Mere complicerede, men også bedre skikkede til at mod- sta ublide Indvirkninger, ere Hvilecellerne hos Conferva pachy- derma un. sp. Istedenfor en felles Indleiring af Cellulosepartik- ler i den ydre Del af Membranen gjennem hele Tråden, finder man her en Indleiring af et nyt Lag serskildt for hver enkelt Celle i dennes hele Omkreds, og må da selvfölgelig finde Sted i de indre Dele af Membranen. Herigjennem opnäes også en ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 8. 17 betydelig Forögelse af Individantallet, da hver Hvilecelle kan give Ophav til et nyt Individ. En sädan Dannelsesmade kan dog ikke anvendes eller vere hensigtsm&ssig, når Üellerne fa en i Forhold til Bredden betydelig Lengde og Indholdet er forholdsvis tyndt fordelt, som hos Conferva Wittrockii mn. sp. eller Conferva bombycina AG. For her at fa dannet hensigtsmessige Hvileceller, der, foruden at have en afrundet Form, på det mindst muelige Rum inde- slutter det mest muelige dannelsesdystige Protoplasma, kan en af de to andre Mäder anvendes. Enten contraheres Cellens Indhold, hvorved Protoplasmaet pakkes tet sammen til en Klum, midt i Cellen som hos Conferva Wittrockii, eller Protoplasmaet vandrer hen til Cellens ene Ende og afgrendses der ved en Veg, en Dannelsesmäde, som vi ved WITTROCKS Undersögelser har lert at kjende i en anden Afdeling blandt Confervaceerne nem- lig hos Pithophora (WITTR. Dev. of Pithoph.). I det förste Tilfelde ma der dannes en ny selvstendig Veg om Hvilesporen, som ellers efter en Celleforyngring, i det sidste Tilfelde kar samme Resultat opnåes ved en Fortykkelse af den &dre Veg. Conferva stagnorum KÖTZ. må antages at vere udviklet fra Conferva pachyderma n. sp. pa en lignende Måde som Conferva Wittrockii n. sp. Dens Hvileceller opsta gjennem en Celleforyngring, derved at en större eller mindre Contraction af Indholdet finder Sted, hvorefter der danner sig en ny Mem- bran, som, hvis Contractionen har veret ubetydelig, kommer til at ligge tet indtil Modercellens Veg. At ingen af disse Mader at danne Hvileceller pa kan op- fattes som en Befrugtning, end ikke i den laveste Form, som CoRNU (Ulothrix seriata p. 75) vil hevde for sin Ulothriz seriata, behöver neppe at päapeges, uden at jeg dog vover at udtale mig om, hvorvidt Conferva har en kjönnet Forplantning eller ikke. Undertiden iagttoges Chytridier. Hos Conferva Wittrockit n. sp. kunde man ved en flygtig Undersögelse antage dem for Hvilesporer, men de adskildte sig ved sit n&sten farvlöse, med enkelte Oljedraber forsynede Indhold (Tab. II, fig. 44). Selve Öfvers. af K. Vet-Akad. Förh. Ärg. 38. N:o 8. 2 18 N. WILLE, OM HVILECELLER HOS CONFERVA. Confervatråden var drebt og begyndte at forslimes. Inderst ser man imidlertid et tet Celluloselag, som man kunde antage for det indre uforandrede vandfattige Lag af Confervacellens Membran, men en Sammenligning med en lignende (måske samme) Chytridium hos Conferva stagnorum KÜTZ. gjorde det i höi Grad sandsynligt, at dette Lag tilhörte Parasiten selv. Man ser her den kugleformige Chytridium i nogen Afstand om- given af en betydeligt större Membran (Tab. II, fig. 45, 46). Da denne Ydermembran var meget större end Confervacellernes Lumen, trengte den sig ud pa Siden. Confervaen havde derfor ovenfra seet Opsvulmninger, sa den fik et Udseende, der min- dede om en Oedogonium (Tab. II, fig. 45), men seet fra Siden un Do man, hvorledes Parasiten havde trengt sig ud (Tab. II, . 46). Monströse Celledelinger forekomme af og til hos Conferva =b IQ om end meget sjelden. Jeg har iagttaget dem af og til hos en Form af Conferva floccosa (VAUCH.) AG. fra Kristiania, som jeg i lang Tid holdt levende under ugunstige Livsbetingelser. Tab. II, fig. 47 viser, hvorledes Tvarvzggen udvikler sig kun pa den ene Side, og istedetfor at dele Cellen tvert over har den en stark Böining mod Cellens ene Ende; formodentlig er Tab. II, fig. 48 fremkommen ved en fortsat Vaekst i denne Retning, og Tab. II, fig. 49 ved en lignende abnorm Deling også udgaende fra den anden Side. Forlangelseslagene vare imidlertid sa uty- delige i de sidste to Tilfselder, at man ikke kunde fölge dem og deraf med Sikkerhed finde ud, hvorledes Delingerne havde fulgt efter hverandre. Endnu ma jeg med nogle Ord omtale endel Alger, som have v:eret sammenblandede med Conferva, men som efter min Beerandsning af Slegten må udskilles. Sädanne ere Conferva Ansonü AG. C. Sandrvicensis AG. og C. utrieulosa (PRINGS- HEIM Pflanzenzelle p. 29, Tab. 1, fig. 15—18). PRINGSHEIMS Undersögelser over denne sidstes Oelledeling viser, at Cellerne dele sig pa samme Mäde som hos-Cladophora. Jeg har i den botaniske Have i Kristiania fundet en Alge, som står den af ÖFVERSGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 8& 19 PRINGSHEIM feilagtigt for Conferva utriculosa KÜTZ. benevnte tem- meligt ner, jeg har fundet, at den mest overensstemmer med Arhı- zoclonium calidum Körtz. (Tab. Phycol. Vol. III, p. 22, Tab. 70, fig. 3). Dens Membran (Tab. Il, fig. 69) havde en Byoning som (ladophora, Celledelingen foregik også ligedan. Basal- cellen var udtrukken betydeligt lengere end de övrige, men uden at danne noget Hafteorgan (Tab. II, fig. 70). Den forekom mig i Begyndelsen at vare ugrenet, men efter megen Sögen Iykkedes det mig dog at finde ganske enkelte, svage Antydninger til en begyndende Forgrening. Tab. II, fig 71 fremstiller en Celle, som er död, förend dens Üelledeling er bleven fuldfört, og som har dannet to små sakformige Udvakster; dette var på en afbrudt Celle, der således endte en Tråd, men også midt i en Tråd kan sadanne Udvzkster danne sig (Tab. II, fig. 72). De ydre Lag af Membranen sprenges da, og gjennem denne Åb- ning vokser de indre Lag ud. Videre Grendannelser har jeg ikke fundet hos denne, men hos andre Rhizoclonium-arter findes jo en ganske betydelig uregelmessig Forgrening, indtil vi kommer op til den mere bestemte hos Cladophora. Da Forgreningen hos Rhizoclonium er så vag, har jeg ingen Betenkeligheder ved at henföre til denne Slegt også grenlöse Former, når de i Vaeg- gens Bygning og Celledelingen overensstemme med Rhizoclonium (således som Conferva utriculosa PRINGSH. |. c.). Vi fa, som jeg tror, en med Conferva sideordnet Udviklingsrekke fra Ulo- thriz gjennem de grenlöse og grenede Rhizoclonier til Cladophora, til denne Rakke synes da Spheroplea og Stigeoclonium at slutte sig, ligesom COylindrocapsa og Oedogonium til Confervarzkken. Mäske således: Ulothrix. nn m m mm TEN m m > s Conferva rufescens KÜTz. Pe 2 = =S —— Rhizoclonium (ugrenet) C. pachyderma n. sp. (Conferva utriculosa PRINGSH.) —m nn _— mn mn nn nn | | ? 2| Rehizoclonium (grenet). C. stagnorum Kiürtz. (Teer N, Re C. bombycina AG. ER 5 y Stigeoclonium. Cladophora. GC. Wittrockiin. sp. 5 S pheero plea. Cylindrocapsa. \ ! | Oedogonium, 20 N. WILLE, OM HVILECELLER HOS CONFERVA. Conferva (L.) WILLE. Nov. Seml. p. 64; L. Syst. p. 144, N:o 965; ex parte. 1. ©. Wittrockiüi n. sp. (Tab. I, fig. 1—11.) 7) C. cellulis diametro 11/,—2!/, plo longioribus, hypnosporis globosis vel ellipsoideis, hypnosporangia longe non complentibus. Lat. fil. 12—-20 u. Hab. in piscina ad Rydboholm prope Holmiam. 2. C. stagnorum Kürz. (Tab. I, fig. 12—27, Tab. II, fie. 50) Phye. gener. p. 257; Conferva tenerrima ß stagnorum KÜTZ. Als. dec. N:o 56 (Tab. II, fie. 50); Dlothrix tenerrima Bb stag- norum Kürtz. Spec. Alg. p. 346; Dlothrix stagnorum KÜtTz. Tab. Phycol. Vol. III, p. 27, Tab. 87, fig. 2; Ras. Fl. Eur. Ale. III, p. 366; Dlothrix tenerrima ROSENVINGE. Sla>. Ulothrix og Conferva p. 121, Tab. I, fig. 1—14, 17—21. C. cellulis diametro 1'/,—4 plo longioribus; hypnosporis I ellipsoideis vel subglobosis, hypnosporangia complentibus vel fere complentibus. Lat. fil. 5,5—9 u. Hab. (sporifera) in piscna ad Rydboholm prope Holmiam, prope Lundas (O. NORDSTEDT), in »Kungsängen» prope Upsaliam (V. WITTROCK). 3. C. pachyderma n. sp. (Tab. I, fig. 28—35.) ©. cellulis diametro qualibus vel fere duplo longioribus, mem- brana crassa; hypnospor® a cellulis fill, membrana tumefacta, orte. Lat. fil. I—12 u. Hab in piscina ad Rydboholm prope Holmiam. 4. ©. bombycina (Ac.) (Tab. I, fig. 36—43, Tab. I, fig. 51—56). ©. cellulis diametro »qualibus vel 2—4 plo longioribus, hyp- nosporis bipartitione cellularum thalli a parte una formatis. "genuina (Tab. I, fig. 41—-43, Tab. II, fig. 51—54.) Oonferva bombyeina AG. Syst. Alg. p. 88 (Tab. II, fig. 5153); Kürz. Als. dec. N;o 58 (Tab. II, fig. 54), Speck Alg. 1) Denne Art, sävel som de to fölgende, vilde blive meddelte i sporbaerende Tilstand i de snart udkommende Faseikler (n:ris 9 & 10) af Wırrrocks & NORDSTEDTS Alge aqua dulcis exsiccatz. I ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 8 21 p- 371, Tab. Phycol. Vol. III, p. 14, Tab. 44, fig. 1; Rap. Fl. Eur. Ale. II, p. 323, Alg. Exsic. N:o 109; ARESCH. Alg. exsic. N:o 229. Lat. fil. 6—10 u. Hab. (sporifera) ad Liaen prope Christianiam. **minor. WILLE. (Tab. I, fig. 36—40, Tab. II, fig. 55, 56) Conferva bombycina form. minor WILLE. Nov. Seml. p. 65, Tab. XIV, fig. 89. Conferva bombyeina AG. 2 stagnorum KÖTZ. Als. dec. N:o 150 (Tab. II, fig. 55); Micerospora fugacissima Komm, RAB. Ale. exsie. N:0 709 (Tab. W, fie.r56). Lat. fil. 5—7 u. Hab. (sporifera) in piseina ad Rydboholm prope Holmiam. At slutte efter de vegetative Cellers Udseende kan til den Type, som Conferva Wittrockii n. sp. representerer, også hen- regnes fölgende, som vel indtil videre ma ansees for skildte Arter: R 5. °C. jloecosa (VAuch.) AG. (?) (Tab. 11, fis. 4749.) Syst. Ale. p. 89 (2); Prolifera floccosa VAucH. Hist. d. Conf. p. 131, Tab. XIV, fig. 3; Microspora floccosa THURET. Recherch. p. 222, Tab. XVII, fig. 47. DE CNomoenas KINA (Map. INR Spee, Ale. p. 372; Tab. Phycol. Vol: II; Tab. 45.12.25; WILLE. Algol. Bidr. p. 3; Mierospora amoena RaB. Fl. Eur. Als. III, p. 321; WITTR. et NoRDST. Alg. exsic. Fasc. V, N:o 218; Microspora floccosa RAB. Alg. exsic. N:o 356 (Tab. U, tie. 57); ARESCH. Alg. exsic. N:o 217. 7. C. abbreviata (RAB.) (Tab. U, fig. 58, 59). Conferva afınis y abbreviata KÜTz. RaB. Ale. exsic. N:o | 111 (Tab. II, fie. 58); RosEnvinGe Slagt. Ulothrix og Conferva, p. 120, Tab. I, fie. 16; (non Kürz. Spec. Als. Da HM 0 Rab UP-hyeolan Viols % TIL, »FpN) 14 Ma. SAMI fie) Mierospora floccosa RAB. Ale. exsic. N:o 1985, ex parte (Tab. Be me. DÖ Til Conferva stagnorum KÜTZ slutter sig meget ner: 8 (CK ochraces Kütz. (Tab. II, fie. 60—64.) 22 N. WILLE, OM HVILECELLER HOS CONFERVA. Phyc. Germ. p. 202; C. floccosa (VAUCH.) AG. var. ochra- cea Körtz. Alg. dec N:o 57 (Tab. II, fig. 60, 61); C. afınis Kürz. y abbreviata Kürz. Spec. Ale. p. 371; C. abbreviata Kürz. Tab. Phycol. Vol. III, p. 14, Tab. 42, fig. 8; RAB. Fl. Eur. Alg. III, p. 323; ©. Funckiüi Kürz. RAB. Kryptog. Sachs. p. 245, Fl. Eur. Alg. II, p. 322, Alg. exsie. N:o 274 (Tab. II, fig. 62, 63); C. floccosa (VAUCH.) AG. var. Novw Semli® WILLE. Nov. Seml. p. 64, Tab. XIV, fig. 88; Microspora Farlowii WOLLE in RAB. Alg. exsic. N:o 2566 (Tab. I, fie. 64). Til Conferva pachyderma n. sp. slutter sig: 9. C. rufescens Kürz. (Tab. II, fig. 65) Alg. dec. N:o 149 (Tab. II, fig. 65); Psichohormium verru- cosum KÜTZ. Spec. Ale. p. 374, Tab. Phycol. Vol. III, p. 16, Tab. 49, fig. 2. Til Conferva bombycina AG. slutter sig: 10. C. sordida Kürz. (Tab. II, fig. 66). Alg. dec. N:o 59 (Tab. II, fig. 66); ©. bombycina AG. y sordida KÜTZ. Spec. Alg. p. 372, Tab. Phycol. Vol. III, p. 14, Tab. 44, fig. 2; RAB. Fl. Eur. Alg. III, p. 323. 11. C. utrieulosa KÜTz. (Tab. II, fig. 67). Ale. dec. N:o 114 (Tab. II, fig. 67), Spec. Alg. p. 372, Tab. Phycol. Vol. III, p. 14, Tab. 44, fig. 5; RaAB. Fl. Eur. Alg. III p. 323; (non PRINGSHEIM Pflanzenzelle. p. 29, Tab. I, fig. 15—18). 12. C. aponina (PoLL.) Kürz. (Tab. I, fig. 68). Alg. des. N:o 145 (Tab. II, fig. 68); Arhizoclonium aponinum Kürz. Phyc. Germ. p. 205; Spec. Ale. p. 384; R. hieroglyphi- cum RaB. Fl. Eur. Als. p. 329 (ex parte); Conferva amoena KÜTZ. var gracilis WILLE. Nov. Seml. p, 65, Tab. XIV, fig. 90. Pa Grund af de tynde Vxgge har jeg ikke med Vished kunnet afgjöre om fölgende to i Kürz. Alg. dec. leverede Arter höre til Conferva eller ikke: 1. ©. antliaria KÜTzZ. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 8. 25 Alg. dec. N:o 52; Psichohormium antliarium Kürz. Phyc. Germ. p. 201; Spec. Alg. p. 374; Tab. Phycol. Vol. III, p. 16, Tab. 48, fie. 1; Rap. Fl. Eur. Alg. III, p. 324. 2. C. hyalina KÖTZ. Alg. dec. N:o 53; Gloeotila hyalina Kürz. Phyc. Germ. p. 191, Spec. Alg. p. 363, Tab. Phycol. Vol. III, p. 10, Tab. 32, ie. 43 INA. Kl. Kur. Ale. HI PD. 319, Til andre Slegter end Conferva höre fölgende under Navn af Conferva og Ulothrix i Kürz. Alg. dec. leverede Alger: (N:o 48) Conferva compacta Kürz. (N:o 66) (©. erispata ROTH., (N:o 67) C. brachyclados Kütz., (N:o 68) ©. erisp. y subterrestris KÜTZ., (N:o 51) €. ericetorum RoTH., (N:o 61) C. fla- vescens DILLW., (N:o 37) C. fontana Kürz., (N:o 63) C. fracta DILLW. « patens Kürz., (N:o 64) C. fr. Bb. genuina KÜTZ., (N:o 65) C. fr. prolifera Kütz., (N:o 20) C. globulina KÜTZ., (N:o 147) C. heterocladia Kürz., (N:o 62) C. oligoelona Kürz,, (N:o 54) ©. oscillatorioides AG., (N:o 146) C. subsecunda KÜTZ., (N:o 55) ©. tenerrima KÜrTz., (N:o 60) C. tumidula E. B., (N:o 115) Ulothriz maxima KÜrz., (N:o 50) Ul. parasitica KÜTZ., (N:o 49) Ul. rivularis KÜTZ., (N:o 144) Ul. tenuissima KÜTZ, Fölgende i RAB. Alg. exsic. höre ikke til Conferva: (N:o 43) Conferva afınis KÜTz. 8 in@qualis, (N:o 273 & 2,366) C. bombycina AG. B pallida Kürz., (N:o 2543) C. fon- tinalis BERK., (N:o 317) C. rhypophila Kürz., (N:o 1909) €. rigida REINSCH, (N:o 17) C. tenerrima Kütz., (N:o 357) Hor- midium erassum KÜTz., (N:o 163) H. delicatum KüÜrz., (N:o 1540) Ulothriw moniliformis Kürz., (N:o 186) Ul. museicola Kürz., (N:o 2515) Ul. nitens MENEGH., (N:o 233) Ul. oscillarina Kürz., (N:o 1129) Ul parietina Kürz., (N:o 9) Ul. radicans Kürz., (N:o 875) Ul. rad. ß. schizogonioides KÜTZ., (N:o 656) Ul. subtilissima RaB., (N:o 1539) Ul. tenuis Kürz., (N:o 655) Ul. thermarum WARTM., (N:o 370) Ul. valida NZG., (N:o 144) Ul. variabilis KöTZ., (N:o 429 & 2388) Ul. zonäta KÜTZ. 24 N. WILLE. OM HVILECELLER HOS CONFERVA. ligurforklaring. aloe IE Alle Figurer ere 480 Gange forstörrede. 1—11 Conferva Wittrockiü un. sp. Vegetative Celler. —4. Tråd med begyndende Sporedannelse. Chlorophyllet ordnet i Bänd langsefter Üellen. Celler med Hypnosporer. Sporer med rödt Indhold, Modercellernes Membran er forvand- let til Slim. 8—10. Spirende Sporer. 11. Spraengningen af den ydre Membran begynder för Sporen for- lader Modercellen. NO m 12—27. C. stagnorum Kur. 12. Tärd med begyndende Sporedannelse. 13, 14. Indholdet forsynet med Vaeuoler. 15. Ung Plante opstäet af Zoospore. 16. Träd med Sporer. 17. Träd med Sporer, hvoraf en er begyndt at spire. 18. Ung Plante fremkommen af Hypnospore. 19, 20. Deling af Sporer i Träden. 21— 26. Spiring af Hypnosporer. 27. Dannelsen af Palmellastadium. 28—35. Ü. pachyderma n. sp. 28. Vegetative Celler. 29. Vegetative Celler med halvmäneformige Fortykkelser i Tvaer- vaeggene. 80, 31. Hivilecelledannelse. 92. Schematisk Fremstilling af Hvilecelledannelsen. 33—85. Spiring af Hwvileceller. 36—40. C. bombyeina AG. *"minor. 36, 37. Vegetative Celler. 38—40. Sporedannelse. 41—43. OC. bombycina AG. "genuina. 41, 42. Vegetative Celler. 43. Sporedannelse. Dao IR Figurerne 44—69, 71 ere 480 Gange, Figurerne 70, 72 ere 255 Gange forstörrede. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:0 8. 25 44. Conferva Wittrockii a. sp. med Chytridium. 45, 46. OC. stagnorum Kürz. med Chytridium. 47—49. Abuorm Celledeling hos Conferva floccosa (VAUCH.) ÅG. 50. C. stagncrum Körz. (Alg. dee. N:o 56.) 51—54. C. bombycina AG. "genuina (efter Originalexemplarer.) 55. 0. bombyeina AG. **minor (Kürz. Alg. dec. N:o 150.) 56. CO. bomb. Ac. minor (RaB. Alg. exsic. N:o 709.) 87. C. amoena Kütz. (Ras. Alg. exsic. N:o 356.) 58, 59. C. abbreviata (Rae.) (Ale. exsıc. N:o 111, N:o 1985, ex parte.) 4 60, 61. CO. ochracea Kürz. (Alg. dec. N:o 57.) 62—64. C. ochr. Kürz. (Rab. Alg. exsie. N:o 274, N:o 2566.) 63. CI rufescens Kurz. (Ale. dec. N:o 149.) 66. C. sordida DıLıw. (Kürz. Alg. dec. N:o 59.) 67. ©. utrieulosa Kürz. (Alg. dee. N:o 114.) 68. C. aponina (PorL.) Kürz. (Alg. dec. N:o 145.) 69—72 Rhizoelonium calidum KUTz. 69. En Celle för Delingen, en anden efter. 70. Basalcelle. 71. Död Celle med en anormal begyndende Deling og saekformige Udvackster. 72. Forsög til Grendannelse. 26 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 2.) Från Botanical Society i Edinburgh. Transactions and proceedings, Vol. 14: 1. Från Geological Society i Edinburgh. Transactions, Vol. 4: 1. Från Physical Society i Edinburgh. Proceedings 1879/80. Från Radelife Observatory i Oxford. Results of Meteorological observations, Vol 37. Från Geological Survey of India i Calcutta. Memoirs, Vol. 16: 2-3. » Paleontologia Indica, Ser. 2: 1-4; 11-12; 11: P. 12; 12. Records, Vol. 13: 3-4; 14: 1. Från Museum d’Histoire Naturelle i Paris. Nouvelles archives, (2) T. 4: 1. Rapport annuel, 1878 —1880. Från RB. Comitato Geologico i Rom. Bolletino, Vol. 11. Från R. Accademia delle Scienze i Turin. Memorie, (2) T. 33. Från Osservatorio del universita i Turin. Effemeride del sole, della luna... 1880—1881—1882. Bolletino, 15. Smäskrifter. 2 st. Frän Institut Royal Grand Ducal i Luxembourg. Publication. Section des Sciences naturelles, T. 18. Från Comision del Mapa Geologico i Madrid. Boletin, T. 7: 1-2. Memorias: Salamanca. 1880. 8:o. (Forts. 4 sid. 32.) Nn T Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 8. Stockholm. Plumboferrit, ett nytt mineral från Jakobsbergs manganmalmsgrufva vid Nordmarken 1 Wermland. Af L. J. IGELSTRÖM. I [Meddeladt den 12 Oktober 1881.] Detta mineral star närmast Franklinit och den af DAMOUR vid Jakobsberg för ej länge sedan upptäckta s. k. Jakobsiten. Skilnaden är hufvudsakligen den, att blyoxid finnes i Plumbo- ferriten såsom enatomig bas, i stället för Zinkoxid som finnes i Frankliniten och manganoxidul i Jakobsiten. Plumboferriten förekommer vid Jakobsberg i egna gängar och ådror af omkring 5 centimeters bredd i den korniga kalk- stenen (urkalkstenen), som är hufvudbergarten vid Jakobsbergs- grufvan; äfven förekommer den 1 gångar af Jakobsiten. Plum- boferriten har ännu ej blifvit funnen i fullt utbildade krystaller, utan endast i bladiga massor med tydliga genomgångar af ända till en centimeters genomskärning. Den liknar då i viss mån vår vanliga svenska blyglans (galenit), men är ej fullt så ljus. Streck och pulver äro ljusröda och förvillande lika med dem hos var vanliga blodsten (hematit). Den synes stundom utblanda Ja- kobsit till massor, som till yttre utseendet knappt kunna skiljas från vanlig svensk kornig eller fjällig blodsten, men dessa mas- sor visa sin rätta beskaffenhet derigenom, att de hålla ända till 12 proc. blyoxid, resten jernoxid, jernoxidul, manganoxidul och litet talkjord. Denna inblandning har skett så, att krystall- fragmenter, mer och mindre tydligt bladiga och krystalliniska, utblandat Jakobsiten. Åfven i sina gångar och ådror kan den 28 L. J. IGELSTRÖM, OM PLUMBOFERRI!. verkliga Plumboferriten (den bladiga, krystalliniska) ej fås full- komligt fri från Jakobsit, ty om man anlitar magnetstål skall man finna, att ett mörkt, svart, malmlikt pulver kan utdragas från ett rödt blodstenslikt, och är härvid att märka att ren Plumboferrit föga eller intet drages af magnetstål, under det att Jakobsiten starkt drages deraf samt har betydligt mörkare färg och ger ett nästan rent svart pulver. Den analys af Plum- boferrit, som jag verkstäldt och som här nedan upptages, är gjord på möjligast rent utplockadt, krystalliniskt-bladigt mineral, utdraget sednare med magnetstål så att alla magnetiska partik- lar i görligaste måtto blifvit aflägsnade; för öfrigt ma an- märkas, att en och annan procent kolsyrad kalk förefinnes mekaniskt inblandad i Jakobsbergsmineralierna, härrörande från grundberget. Genom min vän Herr Grufingeniör EMILE BERTRAND i Paris har jag förskaffat mig prof af den handstuff af Jakobsit som DAMOUR analyserat, och ser man straxt vid första ögon- kastet att Jakobsit och Plumboferrit äro tvenne fullkomligt skilda stenarter, varande den förstnämnde kornig, svart, med mörkt nästan svart streck, samt starkt magnetisk, den sistnämnde der- emot nästan omagnetisk, krystalliniskt bladig, af ljus färg, med ljusrödt streck såsom vanlig svensk blodsten; för öfrigt är att märka, att Plumboferriten ofta håller, i form af fina trådar, den af gammalt vid Jakobsberg bekanta gedigna kopparen. Åtmin- stone finnes i de Plumboferritstuffer, som jag eger, mycket all- mänt gedigen koppar. Jakobsiten liknar vanlig svensk .kor- nig, svart malm (magnetit), och detta till den grad, att sedigna kopparen vid Jakobsberg i äldre mineralogiska hand- böcker upptogs såsom sittande i svartmalm. Emellertid har jag vid Jakobsberg blott i grufvans ena ända sett en enda liten rand af verklig svartmalm. Det är derföre antagligt, att man vid Jakobsberg förut ansett all här befintlig malm vara svartmalm eller jernmalm, och ända till sista tiden, innan jag kom att närmare betrakta och analysera den här ifrågavarande Plumboferriten, ansåg jag den vid Jakobsberg förekommande RAA ÖFVERSIGT AF Kk. VETENSK.-AKAD. FÖREANDLINGAR 1881, N:o 8. 29 malmen vara blodsten. Denna befanns, såsom ofvan angifvits, i verkligheten vara en intim blandning af Plumboferrit och Jakobsit, hvarur med magnetstål kunde utdragas omkring 10 procent Jakobsit, eller ett svart magnetiskt pulver af ännu ej fullkomligt känd sammansättning. I afseende på färgen är Plumboferriten ljusare än Franklini- ten. I magnetiskt hänseende äro de lika, i det de båda i rent tillstånd alls intet eller blott svårt märkbart dragas af magnet- stål. Plumboferriten är ej så hård som Frankliniten, utan kan den förstnämndes hårdhet anses vara = 5. Plumboferriten löser sig lätt i saltsyra utan chlorutveckling, med lemning af chlorbly. Med svafvelsyra erhålles en hvit massa. Vatten utdrager härur jernsalter med lemning af svaf- velsyrad blyoxid. Både med saltsyra och svafvelsyra erhållas lösningar, hvilka, pröfvade med Chameleon, visa små mängder af jernet närvarande såsom oxidul. Min nedanstående analys upptager deraf 10,68 procent (mineralet då beräknadt fritt från kolsyrad kalk). Efter zink, antimon, arsenik, svafvel o. s. v. söktes förgäfves. Afven af mangan förefanns högst några pro- cent, från 2 till 5, allt efter mineralets renhet från Jakobsit. Mineralets saltsyre- och salpeterlösningar, genomledda af väte- svafla, gifva ymniga fällningar af svafvelbly, hvilket sistnämnde vanligen är litet brunt till färgen, härrörande från samtidig re- duction af jernoxid och nedfällning af svafvel. Lösningarne, försatta med svafvelsyra, gifva hvita fällningar af svafvelsyrad blyoxid, som later för blasrör med lätthet utreducera smidigt bly. Kaustikt kali utdrager vid kokning blyoxid ur mine- ralet. På torra vägen förhåller sig Plumboferriten som följer: En- bart i Platinaskal glödgad förlorar den ingenting i vigt och för- ändrar icke färg; för blasrör insmält i phosforsalt ger den blott jernets reaktioner; enbart på kol ger den ymnigt gult blyoxid- beslag; då den glödgas med cyankalium i Porslinsdegel öfver spritlampa, utreducera en mängd spridda blykulor; då den i de- gel inbäddas i kolstybb och utsättes för klensmedjebiäster intill 30 L. J. IGELSTRÖM, OM PLUMBOFERRIT. hvitglödgning, förflygtigas allt blyet och metalliskt jern qvarstår ensamt. 2 Den förut åberopade analysen af möjligaste ren utplockad Plumboferrit, som blifvit väl utdragen med magnetstål, gaf på 100 delar: BES ENE VERSA AES rk nr 55,58 er a A a Da a NNE 9,83 Ni BE N I 2. 2,00 PIE ANZ N ER ER LS LASER 21,29 CE EEE EEE RI TER REIN 3,50 Dat ERNST SR RI 6,00 N VER OA ARLA N RV al BR SLR... 1,80 b 100 — hvilken omsättes sålunda: NE Kr ER ANS ja 55,58 er Le N RN ED REN RR I,83 IV NE NER REN 2,00 nn. 21,29 Wa RN 2 RER IRA EEE 1,55 Me RE EEE SE a a a a a 1,80 (BEL Os ga ee an. 7.95 AO — och om Ca C frandrages såsom mekanisk inblandning, erhålles mineralet på 100 delar bestå af: Fl: kr an pd ge 60,38 innehåller syre 18,11 INN 23,12 1,66 oe 10.68 2397 INÅT sn 2,20 0,50 Mena: 1,95 0,78 Ca uber 1,67 0,48 - 100 — BD 90x08, — les hvaraf otvätydigt följer, atv Plumboferritens allmänna formel är (Pb, Fe, Mn) Fe, fullkomligt öfverensstämmande med Franklinit, Jakobsit, magnesioferrit, Spinell m. fl. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 8& 31 Jag finner dock skäl att för densamma uppställa special- formeln: 2 Fe Fe + Pb Fe, hvilken sistnämnda formel skulle angifva mineralets procentiska sammansättning: Be Ba NIE ES 3 lr dn ade AS RAND YES 57 ber (Min) Reich SEA SLE DR ra 17 Bas 8 a RL RI 26 32 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 26). Från Academie Imp. des Sciences i St. Petersburg, Mémoires, T. 28: 1—7. Bulletin. T. 27: 1—3. Från K. Universitetet i Kasan. Isvestia. T. 47: 1—6. Från Naturforschende Gesellschaft i Bern, Mittheilungen, 979—1017. + Från Allg. Schweizerische Gesellschaft für die gesammten Natur- wissenschaften i Zürich. Neue Denkschriften, Bd. 28: ı. Från Physikalish-Medicinische Societät i Erlangen. Sitzungsberichte, H. 12. Från Naturwissenschaftlicher Verein i Hamburg— Altona. Verhandlungen, 6. Från Ferdinandeum i Innsbruck. Zeitschrift. (3) H. 25. Från K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften i Leipzig. Abhandlungen, Bd. 19: 23; 20: 2a; 4-6. Berichte. Mathem.-Physische Classe, 1879 —1880: 1-3. » Philol.-Historische » 1879: 1-2; 1880: 1-2. Från Museum Francisco-Carolinum i Linz. Bericht, 39. Fran Sternwarte i Mannheim. Astronomische Beobachtungen, Abth: 3. Från K. Akademie der Wissenschaften i München. Denkschriften, Bd. 52: 3; 54: 3. Sitzungsberichte. Mathem.-Physikalische Classe, 1881: 1-3. » Philos.-Historische » 1880: 4-6; 1881. 22% (Forts. å sid. 36.) a 33 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 8. Stockholm. Om ett oceaniskt Rhizopodum reticulatum, Zituolina scorpiura MONTF., funnet i Östersjön. Af A. GOES, [Meddeladt den 12 Oktober 1SS1.] Att Östersjön bland sina brottstycken af en verklig hafs- fauna skulle hysa äfven en så pass högt utvecklad hafs-rhizopod som Lituolina scorpiura var ingalunda oväntadt, efter det man för ett tiotal af ar sedan funnit nagra hithörande arter lefva och väl trifvas i bräckvattnen af åtskilliga flodmynningar och laguner omkring Britaniens kuster. Denna förmåga att kunna lämpa sig efter så olika lefnads- vilkor, som erbjudas af bräckt och verkligt salt vatten, synes likväl förefinnas endast hos ett inskränkt antal arter, företrädes- vis inom slägtena: Miliolina, Rotalina, Globigerina, Planorbu- lina, Bulimina, Trochammina, Polystomella, hvilken blifvit träffad i nästan aldeles färskt vatten nära Westport i Ireland (H. BRADY, Brackish water Foraminifera 1870; A. N. H. (4), 6, p. 273), samt slutligen den nu funna Zituolina. Fran anförda engelska fyndorter uppgifvas äfven former af en mängd andra slägten, men de förekomma sa ytterligt sporadiskt, att man har skäl förmoda, att de icke alla utvecklats, lefvat och dött under nu der radande naturförhällanden, utan antingen äro subfossila, eller från hafvet inslammade af våg och ström. Af de omkr. 70 arter, hvilka BRADY anför från dessa ställen, torde sålunda ej mera än ungefär tolf verkligen der lefva. Sådana äro: Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 8. 3 34 A. GOES, LITUOLINA SCORPIURA I ÖSTERSJÖN. Polystomella striatopunctata FICHT. & MOLL. » depressula WALK. & JAC. Rotalina Beccariü L. Globigerina bulloides D’ORB. (?) Planorbulina lobatula WALK. & Jac. Discorbina globularis D'ORB. Bulimina ovata D’ORB. Patellina corrugata WILL. Miliolina seminulum L., med nagra varieteter; bland hvilka en försedd med chitinartadt skal, förstärkt af sandkorn — Mil. fusca BRADY. Trochammina inflata var. macrescens BRADY. Till dessa iakttagelser komma de af FR. SCHULTZE 1871 gjorda i södra Östersjön, der han funnit nyss nämda tva arter Polystomelle samt Miliol. fusca utanför Warnows mynning äf- vensom sedermera i Stora Belt, der också Bulimina ovata och Miliolina seminulum påträffats. Den sista fyndorten har likväl på sin botten en salthalt, som ligger närmare Nordsjöns än Öster- sjöns, och bör sålunda ej räknas till bräckvatten. Också bär dess fauna — i synnerhet molluskernas — stämpeln af en något försva- sad nordsjöfauna. (Jahresber. d. Commission z. wissenschaftl. Untersuch. d. deutschen Meere; Jhg. 2 & 3, 1875, p. p. 6, 99.) Enligt benäget meddelande af Prof. FR. L. EKMAN utgör ytans salthalt i Östersjön på lat. 58° I’ och long. 19° 48° 0,75% och bottnens pa 120 famnar 1,1 4. Vår Östersjöform af Lituolina scorpiura skiljer sig ej fran Atlantens mera än genom en något mindre växt och en regel- bundnare, vackrare bygnad, som liknar den af Nodosarina ra- dieula L.!); skalet är bräckligare, tunnare, sammansatt af finare sand än Atlantens och är nästan genomskinligt; dess sarkod saknar Lituolinornas vanliga förmåga att förläna sina skal rost- 1) Från den af H. B. Brapr nyligen beskrifna Rheophax arctica synes hon endast vara skild genom sin trinda form; den förra är sammantryckt. BRrRADY: On some Arctic Foraminif. A. N. H. (5), 8, p. 405, t. 21, £.f. 2a, b. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 8. 35 färg, så att detta är helt ofärgadt; mynningen stor, cirkelrund, stundom i toppen af en kort hals; kamrarne odelade. Denna art uppträder under små formförändringar, hvilka ej kunna sammanfattas ens under det vanliga begreppet af »va- rietet», i de flesta haf i synnerhet i Atlanten, från Ishafvet till inom tropikerna, der hon på större djup når en ovanlig utveck- ling. Det är Herr Doctor L. KOLMODIN'S förlidne sommar an- stälda, flitiga draggningar på djupen utanför Gotland vi ha att tacka för detta vackra tillägg till faunan i Östersjön, der hon ej sällsynt träffats pa 60—100 famnars sandblandad dybotten såsom utanför Karlsöarne, Likershamn och Fårö. Detta fynd jemte ett annat — af Miliolina seminulum — bland ett högt inskränkt undersökningsmaterial tyckes ange tillvaron af en omfängsrikare rhizopodfauna, än man väntat och hittills iakttagit inom den egentliga Östersjön. 1,5 mm. 1,0 mm. Lituolina scorpiura MONTE. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 32). Från Meteorologische Centralstation i München. Beobachtungen der meteorologischen Stationen in Bayern, Jahrg. 1: 4 1—4; 2: 1-3; 3:1. Übersicht über die Witterungsverhältnisse in Bayern, 1881: 1-6. Frän Sternwarte i Prag. Beobachtungen, Jahrg. 41. Frän Verein für Natur- und Heilkunde i Pressburg. Verhandlungen, H. 3—4. Frän Umiversitetet i Rostock. Akademiskt tryck 1880/1881. 25 st. rån Författarne: AXELSON. OÖ. Bidrag till kännedomen om extremiteternas byggnad hos tvätäiga Sengängaren. Ups. 1881. 8:0. |; ERIKSSON, J. Uber Wärmebildung durch intramolekulare Athmung deu Bilanzen. pz2188127.8:09° 5 NYMAN, C. F. Conspectus flore Europese, 3.: Orebr. 1881. 8:0 Brytt, A. Essay on the immigration of the Norwegian flora.., Chra, 1876. 8:0. BRÖGGER, W. C. Om Paradoxidesskifrene ved Krekling. Chra, 1878. 8:0. COLDING, A. Nogle Undersögelser over Stormen over Nord- og Mellem-Europa 1872, Nov. 12—-14, Kjöbenh. 1881. 4:o. HiorrpaHuı, TH. Forsög til en Norsk bergstatistik, 1851—1875. Ohra 1877. 4:0. Kserurr, TH. Om Terasserne i Norge og deres Betydning... Chra. 8:0. REUTER, OÖ. M. Ad cognitionem Reduvidarum mundi antiqui. Hfors, 1881. 4:0. SUNDELL, A. F. Om de fysikaliska enheterna. Hfors, 1880. 8:0. WııLe, N. Bidrag til Kundskaben om Norges Ferskvandsalger 1. Chra, 1880. 8:0. — -—- Om en ny endophytisk Alge...Ib. 1880. 8:0. Stockhölm, 1881. Kongl. Boktryckeriet ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 38. 1881. Je 9. Onsdagen den 9 November. Med anledning af Kongl Maj:ts remiss å ingifna under- dåniga besvär rörande fiskets bedrifvande inom Wermlands län, afgåfvo hrr ARRHENIUS och SMITT i ämnet infordradt utlåtande, hvilket af Akademien godkändes såsom grund för det underdaniga betänkande som hon sjelf hade att härom afgifva. Hr ARRHENIUS redogjorde för innehållet af den berättelse som af Hr J. BOTHELL blifvit afgifven om den resa han i egen- skap af Byzantinsk stipendiat utfört för att inhemta kännedom om jordbruk, boskapsskötsel och mejerihushållning i Danmark, Slesvig, Holstein och Holland. Hr GYLDEN meddelade fortsättning af sina undersökningar om theorien för himlakropparnes rörelser. Hr. WITTROCK förevisade och beskref åtskilliga under året till Riksmuseum inkomna, mera anmärkningsvärda svampformer, hvaribland särskildt en ny tryffelart, Tuber suecicum, anträffad i Stockholmstrakten af Prof. HJ. HOLMGREN. Sekreteraren meddelade på författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Om dvergtallens eteriska olja», af Filos. Dr. ALB. ATTERBERG*; 2:0) »Några derivat af d- och e-diklornaftalin», af Filos. Dr J. E. ALEN*; 3:0) »En generali- sation af några formler i Gammafunktionens teori», af Docenten A. BERGER*; 4:0) »Experimentel undersökning af den Siemen- ska metoden att bestämma temperaturen hos de öfre jordlagren», ef Fil. Dr. TH. KAHLMETER*; 5:0) »Bidrag till kännedomen 9 - om Skandinaviens Graptoliter. II. Tvänne nya slägten af fa- miljen Dichograptida», af Filos. Kand. G. HOLM". Ärsräntan af Wallmarkska donationsfonden beslöt Akade- mien fördela i tva lika lotter, af hvilka den ena skulle öfver- lemnas åt t. f. Laboratorn i experimentel fysiologi vid univer- sitetet i Upsala Dr M. BLIX, såsom belöning för hans oftalmo- metriska studier och hans undersökningar af muskel-elasticiteten; den andra lotten åter skulle lemnas till Provisorn CO. SETTER- BERG såsom understöd för fortsatt studium af Rubidium- och Oxsium-metallerna. Akademien förordnade Filos. Doktorn CHRISTOFER AURI- VILLIUS att fran och med nästkommande ars början fortfarande tillsvidare såsom vikarie på eget ansvsr föresta den lediga En- tomologie Intendentbefattningen vid Riksmuseum. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Universitetet i Kristiania. Aarsberetning, 1880. Hrorrpanı, TH. Krystallographiske Chemiske Bidrag. Chra 1881. 4:0 Torr, A. Die Flexion des Pali... Ib. 1881. S:o. Archiv for Mathematik og Naturvidenskab, Bd. 5:4; 6:1. Från K. Finska Vetenskaps Societeten i Helsingfors. Bidrag till kännedomen af Finlands natur och folk. H. 33—34. Ofversigt af Förhandlingar. 22. Från Sällskapet Pro Fauna & Flora Fennica i Helsingfors. Meddelanden, H. 6—S8. Från Zoological Society i London. Proceedings. 1881: 3. Från The Lords Ü(ommissioners of the Admiralty i London. Catalogue of 12,441 stars for the epoch of 1880; from observations made at the R. Observatory, Cap of Good Hope, 1871—1879. London, 1881. 4:0 (Forts.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 9. Stockholm. Om dveretallens eteriska olja. Oo u Af ALBERT ÄTTERBERG. [Meddeladt den 9 November 1881.] I barrträdens blad synes förekomma ganska allmänt en ete- risk olja af angenäm aromatisk lukt, hvilken olja antagligen i hög grad bidrager till barrskogarnes friska doft, både genom den för oljan egendomliga behagliga vällukten och genom den för alla terpener karakteristiska egenskapen att starkt ozonisera luften. Denna olja har upprepade gånger varit föremål för kemisk granskning, sa af WÖHLER 1843, HAGEN 1844, MIKO- LASCH 1861, TILDEN 1878, men den välluktande beståndsdelen i densamma har dock ej hittills blifvit isolerad. Vid mina för fyra ar sedan utförda undersökningar öfver furuvedens Terpentinoljor, hade jag äfven tillfälle att granska ett prof af tallbarsolja från var vanliga tall, hvilket prof lem- nats mig af professor FRISTEDT (Se denna Öfversigt för 1877, sid. 33). Som oljan befanns innehålla flera beståndsdelar, sökte jag förskaffa mig densamma i större mängd, men då de förr existerande s. k. skogsullfabrikerna i Sverige befunnos nedlagda, kunde ingen dylik olja numer här erhållas. I Tyskland före- finnas emellertid flera liknande fabriker, och lyckades jag be- komma ett större prof Tallbarsolja från herr ERNST MACK, egare af en mycket besökt badort i Reichenhall 1 Bayern, vid hvilken anstalt denna olja användes mot gikt och bröst- akommor. Oljan från Reichenhall härledde sig emellertid ej från den hos oss vanliga tallen, utan från den på Baijerska alperna kring Reichenhall liksom på andra delar af Alperna 4 A. ATTERBERG, OM DVERGTALLENS ETERISKA OLJA. växande Dvergtallen, Pinus Pumilio, »die Latschenkiefer». I handeln går oljan under namn af dels »Latschenkieferöl», dels »Templinöl», och har den ej obetydande användning för medi- cinskt behof. Hindrad af andra sysselsättningar har jag först i fjor kunnat påbörja granskningen af denna redan två år förut bekomna olja. Sjelfva arbetet vid undersökningen är hufvudsakligen utfördt af min broder, AXEL ATTERBERG. För att åtskilja beståndsdelarna i oljan försökte vi först att fraktionera densamma genom destillation på vanligt sätt. Sa snart temperaturen vid destillationen stigit till 100°, blefvo emellertid destillaten illaluktande och tydligen partielt sönder- delade. En fraktionering af oljan på detta sätt var alltså ej utförbar, utan användes i stället fraktionerad destillation medelst vattenånga, sist upphettad till 120°. Enligt denna metod lycka- des det att i osönderdeladt tillstånd öfverföra äfven den först öfver 200° flyktiga beståndsdelen af oljan och att genom fraktio- nerade omdestillationer erhålla den tillräckligt ren för analys. Denna beståndsdel, hvars kokpunkt låg omkring 250”, befanns vara den, som förnämligast medverkade till tallbarsoljans an- genäma lukt. De under 200° flyktiga beståndsdelarna ätskiljdes genom fraktionering på vanligt sätt öfver fri eld. Beständsdelarna i oljan befunnos sålunda vara följande: 1:o. En Terpen af kokpunkt 156°—160°, hvilken befanns ega alla den ur franska ‚Terpentinoljan fram- stälda Terebentenens egenskaper. Dess lukt liknade fullständigt Terebentens och Australens. Quantitativa sammansättningen befanns vara: Funnet. Beräknadt. Kot set En EE Sd rt 88,14 88,24 V ätesan ee a 11,90 11,76 Vid behandling med klorvätegas gaf terpenen ett klorhyarat, hvilket renades genom destillation med vattenånga, da nemligen klorhydratet lättare förflyktigas än samtidigt bildade flytande ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 9. 5 biprodukter. Omkristalliseradt ur alkohol visade klorhydratet fullkomligt terebenten- och australenmonoklorhydratens utseende och smältpunkt. Då terpenen befanns venstervridande för po- lariseradt ljus, är densamma otvifvelaktigt identisk med den franska terpentinoljans Terebenten. 2:0. En Terpen af kokpunkt 171°—116°. Denna beständsdel visade vid analys sammansättningen: RIO ER N RER 88,20 VER Te neh ae en ee N AN SE MÄSSA 3 11,70 Afven denna var altså en verklig Terpen. Att erhålla ett kristalliserande hydrat af densamma ville dock tyvärr ej lyckas. Terpenen visade sig emellertid ega samma karakteristiska lukt af friska furubräder, som är Sylvestren egendomlig, och hvilken lukt isynnerhet tydlig framträder, när oljan en tid förvarats un- der luftens tillträde. Då kokpunkten var densamma som Syl- vestrens, får väl antagas som sannolikt, att terpenen är identisk med furutjärans Sylvestren. För polariseradt ljus visade den sig venstervridande. 3:0. En vätska af kokpunkt omkring 250°, hvilken beståndsdel såsom ofvan nämndt ej var osönderdeladt destillerbar, utan måste renas genom destillation med vattenånga. Vätskan var temligen tjockflytande, nyss beredd färglös, men gulnade snart i luften. I köld egde den ej så synnerligen stark lukt, men vid uppvärmning af densamma framträdde tallbars- oljans starka behagliga vällukt, som har sitt säte i denna be- ständsdel. Analysen af oljan gaf TS I Sr SS este 36,60 87,11 Mate, wen 28 2 11,54 ll,2s 98,14 08,39 Da oljan snart gulnade i luften, härrör bristen i analysen tydligen af genom oxidation upptaget syre. Sammansättningen visar att äfven denna vätska hör till terpenernas grupp, men pa grund af dess höga kokpunkt är den att hänföra till de ter- pener, som ega formeln C,,H,,, »Sesquiterpenerna». 6 A. ATTERBERG, OM DVERGTALLENS ETERISKA OLJA. 4:o. Ett icke destillerbart, tjockflytande, i köld nästan stel- nande ämne af brunaktig färg, utgörande återstoden vid de an- dra beståndsdelarnas af destillation medelst vattenånga. Analysen af denna återstod gaf FOOL SENS A Le. a a 36,12 86,05 Viatesmert ner 287 ARES la 12,21 INKL gr SNS EEE 0,07 0,07 . 98,50 98,33 Äfven denna beståndsdel är alltså att hänföra till terpe- nerna, och är att anse såsom en polymer terpen, något oxiderad genom luftens inflytande. (För analys hade denna och före- gående beståndsdel behandlats med klorkalcium vid en tempe- ratur af 100° i tilltäppt kärl. Att använda en hög temperatur vid torkningen var nemligen nödvändigt på grund af vätskornas segflytande beskaffenhet i köld.) För att fullständigt karaktisera kroppar af terpenernas grupp fordras äfven en granskning af deras förhållande till polariseradt ljus. Då jag ej var i besittning af något instrument för be- stämmande af vätskors rotationsförmåga, vände jag mig för detta ändamål till doktor JoH. KJELDAHL vid Karlsbergs La- boratorium i Köpenhamn, hvilken godhetsfullt har meddelat följande af honom utförda bestämningar. »I. Terpen af Kogepunkt 156°—160°. Drejning i et Rör pa 200 m.m. « = 11,62”. Vaestfylde ved 17,5 refereret til Vand af samme Tempe- ratum av 1087148 Hvoraf («)p = = = — 0,08% II. Terpen af Kogepunkt 171°—176°, er oa ve W858 (e)D = — 5,38”. III. Vellugtende Terpen, Kogepunkt omkring 250°. 3,9885 gm. oplöstes med 93% Vinaand till 25 Kub. centi- meter, == 1,97% I ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 9. (a)D = — 6.2. Till Smlgn utförtes tilsvarende Bestemmelser på I og II. I. 4,0155 grm oplöst med 98% Vinaand till 25 Kub. cen- timeter. ET 2,22° (c)D ae 3,9% II. 4,409 grm oplöst med 98% Vinaand till 25 ccm. BE 2025. (o)D = — 5,7°. Altså stiger den spec. Drejningsevne lidet ved Fortyndingen med Vinaand.» Enligt dessa Dr. KJELDAHLS meddelanden äro alltså Terpe- nerna ur Dvergtallens eteriska olja venstervridande för polari- seradt ljus. TILDEN, som år 1878 (se Journal of the chemical Society 1878) undersökt den eteriska oljan från barren af den vanliga tallen, Pinus Sylvestris, (utan att dock isolera den väl- luktande beståndsdelen i denna olja) fann deruti en vid 156°— 159? kokande terpen, som deremot var högervridande (+ 18,48”) och således identisk ej med Terebenten utan med Australen, liksom ju också i talltjärans terpentin förekommer Australen och ej Terebenten. Derjemte hade han funnit ett öfver 171” kokande kolväte, hvars rotation åter var — 4”, således likartadt med rotationen hos den ofvan beskrifna terpenen 2, som visade en rotation af — 5°, men motsatt furutjärans Sylvestren, som visade + 19,5”. Rotationens olika storlek synes emellertid hafva föga be- tydelse för bedömande af föreningars identitet eller icke-identitet, ty hvarje ny experimentator, som framställer en terpen ånyo, finner altid en ny rotations-siffra för densamma. Så ser man till exempel uppgifvet fö 1 BI (OVE SE RA SE MASTE BL Er aa nd — 40°. För Terebenten’/af GUILOUET 0. BOUCHARDAT ... — 28,8”. am BERIEEEOT: er er ee — 42° 0.8. Ve 8 A. ATTERBERG, OM DVERGTALLENS ETERISKA OLJA. I BERTHETOT: EEE + 18,9°. Box AustralensamHrANVIDZRS doceesestossoto dec te + 32,4°. Jar SÅTT ERS IR SE urn AA + 36,3°. Olika rotation är alltså tydligen intet hinder för föreningars identitet, och anse vi derför högst sannolikt, att de olika tall- barsoljornas terpener äro att anse som identiska sinsemellan och identiska med dem, som förekomma i barrträdens ved. Den välluktande terpenen ur tallbarsoljorna synes åter ej identisk med någon förut känd terpen. Kalmar Kemiska Station i Oktober 1881. 9 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 9. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 68. Några derivat af d- och &-diklornaftalin. AT do 186 NEIN [Meddeladt den 9 November 1881.] Under en längre tid har jag varit sysselsatt med studium af en del naftalinföreningar, och dervid har jag egnat särskild uppmärksamhet ät ofvannämda diklornaftaliner, som först fram- stäldes af CLEVE ar 18761). Jag har arbetat under Professor CLEVES ledning och vill nu tills vidare lemna blott ett förelöpande meddelande om mina undersökningar. d-Diklornaftalin (smältp. 114°) ger, da den behandlas med salpetersyra af 1,21 eg. v. i slutet rör vid en temperatur af ungefär 140° C under några timmars tid, monoklorftalsyra. Analys: I procent. Beräknadt. Funnet. ee ee Byt SU ND 46,73 47,88 TE 2 sa er fö SER SRA DET 2,49 IN N REN N EL N. 150 —— (U ee LAMAR Så 16,720 era Syran var säledes icke fullt ren; imellertid framgär häraf, . att Öd-diklornaftalin innehåller en kloratom i hvardera kärnan af naftalinmolekylen. Vid behandling af d-diklornaftalin med tämligen stark sal- petersyra vid vanlig temperatur under en veckas tid erhölls en produkt, som efter flere omkristalliseringar visade sig besta af 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1876, N:o 7, sid. 35. 10 ALEN, OM O- OCH &DIKLORNAFTALIN. dels oförändrad diklornaftalin, dels tvänne mononitrodiklornaf- taliner. Den ena nitroföreningen erhölls tämligen lätt ren; den andra kunde ej befrias från inblandad oangripen diklornaftalin. Den förras smältpunkt ligger vid 141,5;—142°C, den senares förmodligen vid ungefär 95°C. Bägge bilda nålar, som i luften antaga en grönaktig färgton. Analyser på den rena föreningen utvisade: I procent. Funnet. Beräknadt. INTE ER PL ANSER NOA 6,100 5 OT N ER KR AL 29,58 29,34 Om d-diklornaftalin löses i kokande isättika och sedan ni- treras i värme med rykande salpetersyra under några minuter, bildas en dinitrodiklornaftalin, som renad smälter vid 245°— 246” C. Den kristalliserar i blekgula prismer eller nålar, som i ljuset snart bli grönaktiga. Analyser: I procent Funnet. Beräknadt. INSE Wen ELEMENT EL RN 10,05 = 9,75 (CSE RUE ED Sn 24,69 24,74 Vid försök att låta d-diklornaftalin direkt averkas af ko- kande rykande salpetersyra erhölls en trinitrodiklornaftalin, som efter rening smälte vid 200—201°C och bildade platta nålar, till färgen mycket blekt gulaktiga, i ljuset småningom antagande en grönaktig färg. Analyser: ; I procent. Funnet. Beräknadt. INA Pa STA PERSONEN 13,00 12,65 OS RE ee N 21572 2lesıg Om e-diklornaftalin (smältp. 135°) upphettas med salpeter- syra af 1,2 eg. v. i slutet rör vid 150” C under en timme, up- står en monoklorftalsyra. Den af mig sålunda bekomna ftal- syran var delvis nitrerad; genom sublimering erhölls en mono- klorftalsyreanhydrid, bildande färglösa nålar, som smälte vid 95°C. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 9. 11 Analys på anhydriden: I procent. Funnet. Beräknadt. (RES RB 2 ENARE LA 52,60 52,60 EI 2 ae ne; 2,46 1,64 CET Vg. ER 2 a or AN TN 20,11 19,45 Liksom d-diklornaftalin håller således e-diklornaftalin en kloratom i hvardera af naftalinmolekylens kärnor. !) e-Diklornaftalin behandlades med tämligen stark salpeter- syra under svag uppvärmning; på detta sätt erhöllos tvänne mononitrodiklornaftaliner. De bilda nålformiga, blekt gulaktiga kristaller, som i ljuset färgas brunvioletta. Den ena smälter vid 113,5 —114°C, den andra, vid 139—139,5° C. Analys pa den förra: I procent. Funnet. Beräknadt. INEESEN UR A See? A PA RNN IS TRA N OS (CI BEER PI SURA EE SR ANS 29.50 29,34 Analys på den senare: I procent. Funnet. Beräknadt. N ER BRA Ag TR SAR fon Da DD TREE N 3 30,24 29,34 Då e-diklornaftalin nitreras i kokande isättikelösning med rykande salpetersyra, uppstår en i små nålar kristalliserande dinitrodiklornaftalin. Den är till färgen mycket blekt gulaktig och rodnar på ytan, då den är utsatt för ljus; smältpunkten är 252—253° C. Analyser: I procent. Funnet. Beräknadt. (SNES SERIES ST AT a NN ne ne 40,93 41,81 | EB KR Eat ih A Ne 1,94 1,39 Il Er En Br er al > TE (EI OR EEE RE N 24,79 24,74 Om e-diklornaftalin kokas med rykande salpetersyra, löses den; fortsättes kokningen en längre stund, uppstår en trinitro- !) Kandidat RöÖDÉN har på härvarande laboratorium ur fB-naftol framstält e-di- klornaftalin, hvaraf synes, att denna diklornaftalin, måste ha åtminstone en kloratom i f-ställning. 12 ALEN, OM d- OCH &-DIKLORNAFTALIN. diklornaftalin, som utgöres af än nalformiga, än tafleformiga kristaller, till färgen blekt gulaktiga, af smältpunkt 198°—200° C. Analyser: I procent. Funnet. Beräknadt. INTER... REN 12,59 12,65 OBEN et RT ANS Ale Af den ofvannämda vid 252—253°C smältande dinitro-s- diklornaftalinen har jag genom destillation med fosforpentaklorid framstält en tetraklornaftalin, som utvisar smältpunkten 159.5 —160,5°C och består af sammanfiltade nålar. Analys: I procent. Funnet. Beräknadt. (SINE RO REN SN ERE a 03,53 De Genom kokning af dinitro-e-diklornaftalin med isättika, salt- syra och tenn erhålles en diamidodiklornaftalin, som kristalli- serar i nalar af smältpunkt 204—205” C. Analyser: I procent. Funnet. Beräknadt. NE EN BR si nav 12,28 12,34 Ole a ER EREN 3l,56 31,28 Dinitro-s-diklornaftalin ger med kokande alkoholisk kalilut oväntadt nog, !) icke en reduktionsprodukt utan en anisol genom utbyte af Cl mot O.C,H,; det uppstår sålunda C,,H,(NO3) - (0.C,H,).. Denna kropp bildar små, gula nålar, som smälta vid 228—229° C. Analyser: I procent. Funnet. Beräknadt. ON EN TENS MSE POR dl 4 AR SA 54,85—54.49 54,90 len 221 a a ES 5,12 — 446 4,58 Nie at Bien ne en ee 9,41 9,15 !) Vid inverkan af alkoholisk kalilut på naftalinuitrosulfonsyra har jag bekom- mit en owazosulfonsyra, 13 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 9. Stockholm. En generalisation af några formler i Gammafunktio- nens teori. Af ALEXANDER BERGER. [Meddeladt den 9 November 1831.] Sl Vi antaga, att funktionen f(x) är ändlig och kontinuerlig för alla värden på «, som äro större än 0, men att funktionen kan vara oändlig eller diskontinuerlig för x = 0; vidare antaga Vi, ENL OP EC (1) Ian ff (0) = 0; Mm (2) = 0 In (EG) =0 sc och vi sätta, för > —1, k= 00 (2) Fa+l)=afl) +) I /k+a) +a[f(k + D-/h))- Af eqv. (2) följer ° (3) Fe) = (2 — DA) + = Ik) —f(k + 2—1) + (@— Vf + D-f(b)]) samt af eqv. (2) och (3) (4) Fix +1) — Fe) = f(l) + > Uk + e—1) — f(k + 2) | + f(k +) — fh), och följaktligen (5) F(z +1) — F(@)=f(l) + lim Uk + a —1)— f(k + 2) k=1 + f(k + 1) — fb 14 BERGER, OM FORMLER J GAMMAFUNKTIONENS TEORI. eller, om summationen utföres, (6) F(e+1)— Flo) = 11) + lim [/(2)—f(n+2—1)+ fm) =D) eller | 7) Ha&+l)—-Hle)=f(e) + Tim | In) — fin + z—1)) eller enligt Taylors teorem ST Kal) Ei) FÖR ze AC [n + (@—D]» der 0 < 49 < I, och säledes re eqv. (1) (9) Fa +1)— Ha) = fa). Enligt def. (2) är (10) A) 0: Om x är ett helt positivt tal, så erhålles af eqvationerna (9) och (10) (11) F(z + 1) sl) FH) re). cc > + fe) Om —1 af (k)— f(k + ©) + f(k)}- 16 BERGER, OM FORMLER I GAMMAFUNKTIONENS TEORI. Af eqv, (23) erhålles för m > 2 k=00 : (26) F”(@+1)= — I"(k+@). Tl! För 2=0 erhålles häraf k=00 (27) F”(1) ER ) i Ba och således är OR) . CSE (EE ) "a f"(k + SD}. Ft Sätta vi nu i analogi med eqv. (22) (29) Ru =f" 0) P*), sa erhålles af eqv. (28) k= 30) Fra eK +) TE + a) k=1 Om « är ett helt pos. tal, så erhålles af eqv. (30) (31) F*&+ 1N="0)—Ka+f”A) +) +. +” (2). De uttryck, som vi erhållit för funktionens F(x + 1) derivator, skola vi använda till denna funktions utveckling 1 potensserie. Enligt Taylors teorem är (32) Flo + 1)= Fl) +4F A+: +9 FA) CEN n+1 Re (Te) der 0<#<{1. Medelst användning af formlerna (10), (22), (29) erhålles af eqv. (32) | (33) Far) a, mn, 152 11020500 & pil Ey) n+1 1.2...(n+1) Om nu qvantiteten Byarna (TT + 92) 1.2...(r + 1) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:09. 17 konvergerar mot noll för —1 (F(k+2)—f(k+ 2) + fk+2—1)). k=1 Addera vi till eqv. (42) identiteten k= 00 HO fk+2—1) — f'(b+2) (=) = 2 Hai sa erhälles (44) F(x + 1) = I=IC9, Br ) a ET. + 2) + f(k + nl. k=1 | Genom integration mellan gränserna 1 och « erhålles af eqv. (44) ” (45) F(a+1)— F(2) = i (Ög + OD k=00 dT + f(k +1) et k=1 Emedan enligt eqv. N i FB) = SU), sa erhålles af eqv. (45) (46) Fla+ D= (Rede) Re es k+1 Er ) | en k k=1 der k=00 k+1 (47) nee ) FEN | east k k=1 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 9. 19 ga. Vi skola nu använda den bekanta formeln (48) f(k) = ford At +1)—f() + 2, fe+D—/’M) SEE = 5. af (ke + = —f"(k)} ar ar N milk AL Do) 1 1 20 zen ze, (t,2n +27” "(+ t)dt, der B,, By, B3a,... beteckna de Bernoulliska talen, samt (49) pl,2n +) =Ü"t’ — NA on Bin eu 0n 72, BA Om funktionen g(t,2n +2) utvecklas i cosinus-serie, sa erhålles (50) @(t,2n+2)=(— 1)" Bari en 1)"1.2...(2n +2)[Cos2zt Cos Ant Cos bt + Rat 12+2 Yint2 GR ge 2 0 f9 hvilken formel gäller för 0 > +75 /@- 149... NT) (an 1 1 2n+2 a rn | DT "a@—1+z+1t) a lich Sätta vi slutligen i denna eqvation « = 1, så erhålles efter om-. flyttning af termerna (63) F(z+1) = (oje ++ K+ fO-R OT 0) naExBn Tr —1) 1 et | een "er FY Kz+t+1)+...\dt, hvilken formel gäller för alla positiva värden pa 2. Om z är lika med ett helt pasitivt tal x, sa reduceras denna formel till eqv. (58). Genom differentiation erhålles af eqv. (63) f} B, „ n B, RER (64) Fler MH rd Ye 1 1 5 = + 1.2.49 [pen +2" er) +fe+t+1) Be a samt, om m betecknar ett helt tal, som är lika med eller större än 2, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 9523 —1 SEN B el (65) F*@+ Be SR sor Hm) AE) — = Be) len 2 n+m+?2 + 12..m in STR (z+1)+f +m+ (z+t+1)+..}dt IB. Vi öfvergå nu till en närmare undersökning af de sista termerna i eqvationerna (63), (64), (65), samt sätta för den skull eqv. (63) under formen (66) F(e+1) = [fd OR). en der É i ; (67) = 130049) ‚pen + le +?) ff (dps lo coli Antaga vi att funktionen f”"”(x) ej ändrar tecken mellan x =0 och 2=w, så erhålles af eqv. (67) 1 (0,2n +2 n n 0 | Hett) +f”e+rt+l)+...fde, der 0Z9<1. Emedan enligt eqv. (52) (69) 9(8,2n +2)= (— 1)" O Bax1, der 0<@<.2, sa erhålles af eqv. (68), om integrationen ut- föres, FAS Ur OBH 2n+l/, (70) ee Ya) Vid denna form för resttermen förutsättes, att f””* (x) ej ändrar tecken mellan «= 0 och 2 =». Antaga vi, att hvarken f”"* («) Pr eller (x) ändrar tecken mellan x = 0 och x = w, så är äfven 24 BERGER, OM FORMLER I GAMMAFUNKTIONENS TEORI. (ET Ej Ska RR fo (71) Ru+ı a Re 2) der 0< ©<2. Men eqv. (66) är — D’Bap (72) Tan = = 2): FA + IN + 1: Genom elimination af qvantiteterna AR, och R,„+ı erhålles af eqv. (70), (71), (72) (73) au oa u der P betecknar en positiv qvantitet. Vi särskilja nu två fall: 1) Om funktionerna /””"”(z) och f”"" hafva samma tecken mellan £=0 och x = &, så måste funktionerna f”" (x) och f”"”(x) antingen samtidigt växa eller samtidigt aftaga; emedan båda dessa funktioner konvergera mot noll för x = 00, så måste de hafva samma tecken, och alltså följer af eqv. (73) (74) 1— 6 > 0. Emedan © ligger mellan 0 och 2, så är i detta fall (75) O B, n Br OB, NES Se Ga) On — Dana? chi 2n+TQn + BH? der 0<9a am ale Ant a derer 24, El. m d” log I(z+1 1.2...(m— 2) 2.3...(m—1) 38.4...mB, ee re un et BA id Se 1)" nur ui + = 17° 0,(2n + 3)(2n — (2n + m)B, Eu des 4. 30 BERGER, OM FORMLER 1 GAMMAFUNKTIONENS TEORI. m— al (BEE LT EO (m Dietz +. = ST) (m—-2)\. =" —11 +; RENEE 2x” re .mB, _ D"5.6..(m+2)B, | gm mr I OKORONO a (22 +1) (2n+2)...(2n+m—2)B, x ntm—1 a (re .(2n+m)B Bar gnat de 09, = 1 (86°) \ log F(2 + 1)de=log V 27 — 1, 0 +1 (91°) [log T(2 + l)dz= (x + 1) log (xc + 1)—x + log V2r — 1, z+1 (93:) JlogT(z+1)de—logI(a+1)=K, EE der -l1 III + (2:0) 7 iz N u (3:0) oT kg hvaraf härledes det sökta förhallandet ka Il; Ordnar man så, att rullarna I och III få samma temperatur, > Äl Be RE n blir = en konstant qvant., som ej för hvarje gang behöfver Ta = bestämmas. För öfrigt bör naturligtvis allt ordnas sa, att om- byte af rullar i obs. (l:o) och (2) beqvämt verkställes. För bättre öfverskådlighets skull meddela vi här en schematisk teck- ning af vår apparat. AB är rheochordet med sina motstånds- rullar a och b, inlagda i sina resp. askar; I, II, III äro tem- peraturrullarna; C och D äro tjocka 2,5 c.m. breda koppar- stänger, som sluta i qvicksilfverkoppar; strömvexlaren utgöres af de fyra qvicksilfverkopparna 4, 5, 6, 7, hvilka medelst kop- parbyglar kombinerades antingen 4—6, 5—7 eller 4—7, 5—6; tilledningstråden p var förenad med rulien II på det sätt fig. antyder. Då p skulle uteslutas och = bestämmas, hvilket här måste ske för hvarje fullständig obs., emedan vi ej kunde ställa rullarna I och III i samma vattenbad, skedde detta helt enkelt genom att flytta den ända af III som stod i koppen 3 till 5 (rullen II var då naturligtvis borta). Den galvaniska strömmen leddes till kopparna 2 och 5, galvanometertrådarna, den ena till 42 KAHLMETER, OM TEMPERATUREN I DE ÖFRE JORDLAGREN. I, den andra löpte längs mätträden AB. För hvarje observation vändes strömmen på ofvan anförda sätt, och mediet af de båda observationerna togs. För att eliminera det fel som skulle upp- komma derigenom att temp. sjönk, repeterades obs. men i mot- satt ordning, och temp. bestämdes vid början och slutet af en fullständig serie, som erfordrade en tid af ungef. 20 min. och omfattande 11 observationer enligt nedanstående exempel, som vi tagit ur obs.-journalen. Tab. 3. II; + p III + p III 9 ; 14 I4 Id a+n b+l—n| a+n |b+4ln| a+tn |b+l—n b+l—n a+n: \b+I—n| a+n |b+I—n| a+n | | 1) 654,2 | 1—452,0 | ?) 784,1 | 1—325,0 | 5) 456,0 | 1—649,0 | 12,33” 0,33 654,2 | 2) 452,0 | 1—784,1 | *) 325,0 |2—456,0 | 2) 649,0 11) 653,6 | 1—455,0 | ?) 787,5 | 1—320,0 | 7) 456.5 | Oo 1—653,6 | 19) 455,0 |1—787,5 | 2) 320,0 |1—456,5 | °) 64.0] 12,37 | 0,46 - Siffrorna ange skaldelar, som sedan färvandlas till ohm och adderas till a eller b. På detta sätt ha vi för olika värden på £ och 9 bestämt II; TE för att derur beräkna t enligt formeln 5 nA? — „_ kall + SORT »(1—+.) ko och anföra vi resultaten i tab. 4. Vid några af försöken hafva vi låtit tråden p höra till rullen I. 1) Siffrorna 1) 2)... !) ange den ordning, i hvilken observationerna följde på hvarandra. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 9. 43 Tab. 4. | es ki,09 (7) t obs. tbet. |Obs.-Ber.| Anmärkningar. 1 1,013650 + 0,45” | + 0,40°| + 0,42° | — 0.02 i 1,010896 1,15 0,41 0,41 | #+0,00 | il 0,995297 4,93 0,26 0,16 | + 0,10 IH Träden p i för- ening a rullen 1 0,995654 4,94 0,36 0,27 | + 0,11 If | 1 1,019616 11,23 oT 12,73 | + 0,04 | 2 1,020260 bla 13,04 13,00 | + 0.04 J 2 1,020950 11,53 13,44 13,39 | + 0,05 p vid I 1 0,989415 18,97 12,33 12,36 , — 0,03 5 | p vid II EE 0,968500 12,35 0,40 0,36 | + 0.04 il 0,969706 12.41 0,83 0,74 | + 0,09 { p vid I | al 0,968430 12,47 0,41 0,45 | — 0,04 | ill 1,067860 + 0,50” |+ 14,07° | + 14,16° | — 0,09 p vid II Som! man af denna tab. ser ger metoden rätt goda värden på t, hvilka i den mån böra bli bättre, ju långsammare tempe- raturvexlingarna försigga. Ställer man dessutom sa till, att rullarne I och III alltid hafva samma temp., reduceras som vi nämnt observationernas antal. För praktiska behof bör man taga mätträdens motstånd något större i förhållande till a och b, än vi gjort. Göres dessutom III lika med II för en medel- Ulm, dan = temperatur, har man nästan omedelbart är bestämd. Beräkningen af ki, blir alltid något omständlig, men kan betydligt förenklas antingen genom att göra 9 = 0? eller -tabulera qvant. I + &9 + 792. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 2.) Från New Zealand Institute i Wellington. Transactions, Vol. 13. Reports of geological explorations, 1879—1880. | Tenıson-Woops, J. E. Palaontology of New Zealand, 4. 1880. Hurrton, F. W. Manual of New Zealand Land Mollusca. 1881. Report of the Colonial Museum, 15. Official catalogue of the international exhibition, Sydney, 1879: Appendix Wellington 1880. 8:o. Frän Ecole des Mines i Paris. Annales, 1880: 6; 1881: 1-2. Fran R. Accademia dei Lincei i Rom. Memorie (2) Vol. 5—7; (3) Vol. 6. Frän Deutsche Geologische Gesellschaft i Berlin. Zeitschrift, Bd. 30: 4; 33: 1-2. Från Schlesische Gesellschaft i Breslau. Jahresbericht, 58. Frän Verein für Naturkunde i Cassel. Bericht, 28. Från Oberhessische Gesellschaft für Natur- und Heilkunde i Giessen. Bericht, 20. Från Academia Scientiarum i Krakau. Skrifter; 11 band. Frän K. Akademie der Wissenschaften i München. Denkschriften, Bd. 50: 1; 55: 1. Sitzungsberichte. Math.— Physikalische Classe, 1881: 4. » Philos.—Historische » 1881: 3. Reden; 8 st. Från Academia Nacional de Ciencias i Cordoba. Boletin, T. 3:1. (Forts. & sid. 52.) 45 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 9. Stockholm. Bidrag till kännedomen om Skandinaviens Graptoliter. I. Tvenne nya slägten af familjen Dichograptid® LAPW. Af GERHARD HOLM. Tafl. XII-—XIII. [Meddeladt den 9 November 1881.] 1. Holograptus nov. gen. (oAog, hel). Polypariet bilateralt subsymmetriskt. De från sikulan ut- gående tvänne korta grenarne (= »funikeln») förgrena sig di- chotomiskt och gifva upphof till 4 monoprionidiska, raka hufvud- grenar, från hvilkas båda sidor, på oregelbundet inbördes af- stånd, utgå liknande ej vidare delade grenar. Hydrothece såsom hos Didymograptus. Detta slägte liknar närmast Tetragraptus med undantag af, att de 4 genom dichotomisk förgrening uppkomna hufvudgrenarna bära enkla grenar af obestämdt antal, som utgå åt båda sidor. Polypariet är således sammansatt af grenar af trenne ordningar, 2 af 1:sta (»funikeln»), utgående fran sikulan, 4 af 2:dra, hvilka bära ett obestämdt antal af 3:dje. Hvad grenarnes divergens beträffar, så torde en sådan karakter ej böra tjena till begränsning af slägten !), ehuru alla grenarne hos den enda af mig kända, nedan beskrifna, arten äro utbredda i ett plan, vinkelrätt mot ett genom de enskilda grenarne lagdt plan. För 1) Jemför diagnosen och beskrifningen till slägtet Bryograptus LAPWORTH, On new British Graptolites. Ann. and Mag. Nat. Hist. Ser. 5. Vol. 5. (1880). Sid. 164. 46 G. HOLM, TVÅ NYA SLÄGTEN AF FAM. DICHOGRAPTIDA. öfrigt får jag härutinnan hänvisa till, hvad förr är yttradt i be- skrifningen på slägtet Pterograptus. Af denna typ är, så vidt mig är bekant, ingen art med säkerhet förr beskrifven. Orsaken till dessa månggreniga for- mers sällsynthet torde utan tvifvel vara den, att man endast ytterst sällan af sådana, som afgifva sina grenar af 3:dje eller högre ordning först på längre afstånd från den centrala delen, lyckas erhålla större sammanhängande delar, genom hvilka för- greningsförhållandena kunna utredas. Fragment af sådana komma derföre ofta att föras till slägten med enklare förgrening än de fullständiga polyparierna hafva haft. Man kan för den skull misstänka, att en del, af hvad i samlingar, fossilkataloger och beskrifningar går under namnet Tetragraptus, stundom torde utgöras dels af yngre, ej utbildade exemplar, dels af endast den centrala delen med de 4 hufvudgrenarne, af arter tillhörande mera sammansatta slägten, såsom Holograptus, Schizograptus eller Trochograptus. Några fragment af en månggrenig form, som, utan kännedom om polypariets centrala del, beskrifvas under namnet Graptolithus Richardsoni af HALL i »Graptolithes of the Quebec Group» sid. 107, Pl. 12, fig. 1—8, torde kanske komma att föras hit, eller åtminstone ställas i närheten af detta slägte. Slägtskap. Holograptus är att anse såsom en ånyo för- grenad Tetragraptus. Fran Goniograptus M’CoyY!) skiljer den sig deruti, att hufvudgrenarne äro raka, ej såsom hos detta slägte zikzakformigt böjda. Grenarnes anläggning hos :Gonio- graptus torde derföre hafva varit olika, i det den, såsom jag anser, På varit genomgående dichotomisk. Holograptus expansus nov. sp. Taf. XII fig. 1—2. Polypariet vidt utbredt, med långa, styfva och raka grenar. Alla grenarne utbredda i ett plan, som är vinkelrätt mot de enskilda grenarnes plan. »Funikeln» ganska lång. De 4 huf- 1) M’Ooy, Fr. Prodromus of the palseontology of Victoria. Decad. V. (1878). PT fe LE ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 9%. 47 vudgrenarne korsformigt ställda. De från dessas båda sidor ut- springande tertiära grenarne, till antalet 3—4 från hvarje huf- vudgren, bilda med denna en vinkel af omkring 60° och utga alternerande, men på oregelbundet afständ sins emellan. Hy- drothec&e mot basen obetydligt afsmalnande, samt med mynnings- kanten nästan omärkligt konkav; deras antal på 20 m.m. om- kring 14—15 stycken. De bilda med grenens axel en vinkel af omkring 40°, samt äro fria på omkring !/; af sin längd. Myn- ningsvinkeln i det närmaste rät. Det enda kända exemplaret af denna art har föga mer än ena hälften af polypariet bevarad, i det endast den centrala delen jemte tvenne af hufvudgrenarna med dessas bigrenar äro något så när fullständiga. Af de återstående tvenne hufvud- grenarna finnes deremot blott ett kort stycke. Det enstaka, nederst på taflan liggande grenfragmentet tillhör troligen en bigren till en af de senare. Exemplaret är förvandladt till svafvelkis och delvis i relief. Hydrothec& äro till största delen fasthäftade och dolda i skiffern, i det grenarnes dorsala sida är den, som vid skiffer- plattans klyfning blifvit fri. Hydrothec&e äro derföre märkbara endast närmare grenarnes ändar, hvilka delar, såsom fria, vid in- bäddningen lättare kunnat vrida sig så, att hydrothec® blifva synliga på skikt- och klyfningsytorna. Den ena af hufvudgre- narna har tydligen vid inbäddningen varit bruten, och har der- igenom kommit att intaga en till iakttagande af hydrothec® synnerligen gynnsam ställning. Tyvärr gick sikulan vid utmejs- lingen förlorad i det »funikelns» midtersta del blef skadad. »Fu- nikeln» är ganska lång i jemförelse med den hos Tetragraptus quadriıbrachiatus HALL. | Polypariet har uppnätt en ej obetydlig storlek, da den be- varade delen af en af hufvudgrenarna nar en längd af 165 m.m., och af en af bigrenarna 110 m.m. De första bigrenarne utgå på ett afständ af 40-50 m.m. från hufvudgrenarnes utgangspunkt. Grenarnes bredd omkring 1,5 m.m. Horizont och fyndort. Det beskrifna och afbildade enda exemplaret af Holograptus expansus fann jag 1877 i Phyllograp- 48 G. HOLM, TVÅ NYA SLÄGTEN AF FAM. DICHOGRAPTIDA. tusskiffern vid Mossebo kalkbrott på Hunneberg i Vestergöt- land. 2. Trochograptus nov. gen. (tooxog, hjul). Polypariet bilateralt, subsymmetriskt. De tvenne korta, från sikulan utgående grenarne (= »funikeln») dela sig dichoto- miskt och gifva upphof till 4 hufvudgrenar. Från dessas ena sida, den samma hos alla 4 grenarna, utgå på temligen regel- bundet afstånd bigrenar. Dessa afgifva i sin ordning, äfvenledes alltid från samma sida, ännu en gång grenar, hvilka ej vidare förgrena sig. De tvenne senare grensystemen utgå alltid åt samma håll från hufvudgrenarne Alla grenarne bära hydro- thece. Hydrothece såsom hos Didymograptus. Hos detta slägte öfverensstämmer den primära och sekun- dära förgreningen med den hos Teiragraptus och Holograptus. Härigenom uppkomma såsom hos dessa 4 hufvudgrenar, hvilka blifva bestämmande för polypariets form. Trochograptus skiljer sig deremot derigenom, att tertiära grenar utgå från hufvud- orenarne, och detta endast från deras ena sida, samt att dessa i sin ordning utsända qvartära grenar, äfvenledes endast från ena sidan. Den sida från hvilken såväl de tertiära som de qvartära grenarne utgå, är ständigt densamma i förhållande till hufvudgrenarne. Hos den nedan beskrifna arten är denna sida den venstra, i fall graptolitpolypariet vänder dorsalsidan uppåt. Grenarne äro till antalet 2 af l:sta (»funikeln»), 4 af andra, samt såsom det synes ett obestämdt antal af 3:dje och 4:de ordningarne. Hos den enda arten äro alla grenarne ställda i ett plan med en cellbärande och en dorsal sida. Då denna form är ännu mera förgrenad än den föregående och grenarne af ej obetydlig längd, så kan man vänta att något så när fullständiga exemplar skola vara ännu sällsyntare. Något sådant med grenar af alla 4 ordningarne har jag ej heller lyckats finna. Genom sammanställning af ett ej obetydligt material har jag dock, på sätt ofvan är skedt, ansett mig kunna med säker- het karakterisera slägtet. EEE ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 9. 49 Slästskap. Förutom med Tetragraptus och Holograptus, såsom ofvan är anfördt, är denna form i afseende på förgre- ningssättet nära beslägtad med Schizograptus NıcH.!) Hos Schizograptus saknas dock de qvartära grenarne. En hithörande eller till Schizograptus hörande art är ganska sannolikt Pleuro- graptus vagans NICH. ?), hvilken ej kan vara någon Pleuro- graptus. Troehograptus diffusus nov. sp. Tafl. XII. fig. 3—6, tafl. XIII. Polypariet rikt förgrenadt, utbredt i ett plan, som är vin- kelrätt mot de enskilda grenarnes plan. Grenarne ganska kraf- tiga, fasta och styfva, nagot bagböjda. Hufvudgrenarne utgäende korsvis, med hvarandra bildande nästan räta vinklar. Från hvar och en af dem utgår, alltid mot venster, da dorsal sidan är vänd uppät, under en vinkel af omkring 75°, minst trenne tertiära grenar. Dessa senare afgifva, äfvenledes åt venster, de qvartära, under en vinkel af omkring 65”. Hydrothece fria under omkring U, af sin längd, något afsmalnande mot basen, samt med gre- narnes axel bildande en vinkel af omkring 40”. De upptaga omkring ?/, af grenarnes bredd. På 20 m.m. förekommer ett antal af omkring 19—20 stycken. Af denna art har jag insamlat ett ej obetydligt antal mer eller mindre ofullständiga exemplar. De fullständigaste utgöras af den centrala delen med större eller mindre delar af hufvud- grenarne, från hvilka tertiära utga, på intet af mina exemplar dock till större antal än trenne. Som jag emellertid aldrig fun- nit hufvudgrenarne fullständiga, utan alltid afbrutna 1 spetsen, så är det möjligt, att flera grenar hafva utgått från dem. Pa nästan intet af dessa exemplar med sekundära och tertiära gre- 1) NicHorson, H. A. Notes on the Correlation of the Graptolitic Deposits of Sweden with those of Britain. Geol. Mag. New. Ser. Dec. II Vol. III (1876). Sid. 248, Pl. IX, fig. 3. ?) Nıcnosson, H. A. The Graptolites of the Skiddaw Series. Quart. Journ. Geol. Soc. Vol. XXIV, sid. 144. Pl. VI fig. 4—5. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 39. N:o 9. 4 50 G. HOLM, TVÅ NYA SLÄGTEN AF FAM. DICHOGRAPTIDA. nar äro hydrothec&e synliga, oaktadt ej så små stycken af dessa senare grenar varit bibehållna, utan ligger dorsalsidan uppat och fri, under det att cellerna ligga nedåt och äro dolda i skif- fern. Härigenom blir det sannolikt, att ytterligare ett system grenar förefunnits, genom hvilka de tertiära hållits i sin ställ- ning, så att de vid inbäddningen ej kunnat vrida sig. Att sådana också varit tillstädes, visar det på Tafl. XIII afbildade exem- plaret. Detta visar ett stycke af en sekundär gren, från hvilken utga trenne tertiära. Dessa bära ater andra grenar, af hvilka trenne ses under ett längre eller kortare stycke hos den längsta af de bevarade tertiära. Att den så kallade funikeln endast här är tvenne mycket korta från sikulan utgående grenar, torde fig. 4 tafl. XII bevisa. En liten theca kan nem- ligen på det afbildade exemplaret iakttagas nära hvardera ändan af »funikeln». I föregående uppsats !) har jag omnämnt och beskrifvit detta exemplar, ehuru jag då förelöpande förde arten till slägtet Schizograptus. Fig. 5 på samma tafla visar en full- ständig, qvartär(?) gren med dess vidfästningspunkt. Närmast denna är endast grenens dorsalsida synlig. Genom vridning af den fria ändan hafva dock hydrothece blifvit synliga 1 profil. Gre- narne äro i allmänhet svagt bågböjda, med den högra sidan, således den från hvilken inga grenar utgå, konkav. Sikulan tydlig, men liten. Afståndet mellan de tertiära grenarnes utgångspunkt va- rierar mellan 20 och 35 m.m., samt mellan de qvartäras 40 och 50 m.m. Afstandet synes saledes växa något från centrum mot periferien. Denna art har uppnått en ganska betydlig storlek. Af- brutna fragment af de tertiära grenarne hafva anträffats, hvilka äro ända till 140 m.m. länga. Horizont och fyndort. Trochograptus diffusus har jag fun- nit ganska ymnigt förekommande på en viss horizont i Phyllo- graptusskiffern vid Slemmestad invid Kristianiafjorden S. V. 1) Bidrag till kännedomen om Skand. Graptoliter. Öfvers. af Vet. Akad. Förh, 1881. N:o 4. Sid. 72. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o ÖT om Kristiania. Den fanns der i mycket stora och vidt ut- bredda exemplar. Tyvärr gingo de större förlorade vid insam- landet, då skiffern var temligen bräcklig, samt ej lät bryta sig i större, om ej allt för tjocka, plattor för att kunna med- föras. Skäuker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 44), Från Observatorio Astronomico i Mexico. Memoria, 1. Från f. d. Statsrådet O. I. Fähraeus. Femtiotva band och 110 småskrifter af naturvetenskapligt, hufvud- sakligen entomologiskt innehåll, hvilka förut saknats i Akade- miens bibliotek. Från Hr Kongl. Sekreteraren C. Heijkenskjöld jemte medarfvingar efter framl. brukspatron W. Hisinger. Etthundradetretton bref från vetenskapsmän till W. HIiSINGER, hvar- ibland. J. BERZELIUS, 44 'st.,. I. G. GAN 20a LEONHARD 12 st., m. fl. samt exemplar af HısInGErs tryckta arbeten. Från Författarne. WARFVINGE, F. W. Årsberättelse från Sabbatsbergs sjukhus, 1880. PALMEN, J. A. och SUNDMAN, G. Finska fogelägg, H. 1—3. Hfors 1879—1881. Tvärfol. Douerry, H. L’homme et la nature. Paris 1881. 8:o. Stockholm, 1882. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 38. 1881. Je 10. Onsdagen den 14 December. Med anledning af Kongl. Maj:ts remiss å Riksdagens fram- ställning angående ifrågasatta lagbestämmelser för vivisektioners utförande afgåfvo Herrar S. LOVÉN, BERLIN och BERG infor- dradt utlåtande, som af Akademien godkändes såsom grund för hennes eget underdåniga yttrande i ämnet. Doktor HJ. STOLPE hade inlemnat berättelse om den resa, som han i egenskap af Letterstedtsk stipendiat hade utfört i flera europeiska länder för att studera djurlemningar upptagna ur forntidsgrafvar, torfmossor, pålbyggnader, grottinnevånares bostäder, terramaror samt sådana jordlager, der qvarlefvor från forntida bostäder förekomma af likartad beskaffenhet med dem som finnas pa Björkö i Mälaren och af Dr STOLPE under se- nast förflutna åren blifvit undersökta, äfvensom att idka etno- grafiska studier. Från Kongl. Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akade- mien hade ingått meddelande derom, att denna Akademi till Letterstedtsk stipendiat utsett Docenten vid Upsala universitet Dr. HARALD HJÄRNE. Hr CHR. LOVÉN förevisade mikroskopiska aqvarier och framhöll deras betydelse för studiet af de lägre organismernas utveckling. Hr EKMAN redogjorde för de af Prof. J. E. CEDERBLOM och honom sjelf utförda undersökningar öfver den härstädes under sistlidne höst anordnade elektriska belysning. DE Sekreteraren meddelade pa författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Färskvattens-diatomaceer från Grön- land och Argentinska republiken», af Prof. P. T. CLEVE; 2:0) »Om kaleithalt i graniter», af Dr A. E. TÖRNEBOHM; 3:0) »Till frågan om förhållandet emellan Vemdalsgvartsiten och siluriska formationen inom södra delen af Jämtland», af Geologen Dr. F. SVENONIUS. Genom anställda val kallades till inländska ledamöter af Akademien Professorn i grekiska språket och litteraturen vid Lunds universitet Dr CHRISTIAN CAVALLIN, och Adjunkten 1 Astronomi vid samma universitet Dr NILS CHRISTOFER DUNER. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Statistiska Centralbyrån. Bihang till Sveriges officiella statistik, 9 häften. Från Stockholms läns K. Hushållningssällskap. Ekonomisk karta öfver Sotholms och Öknebo härader. 5 Bl. Fol. Text 2 H. 4:o0. Från Svenska Trädgårdsforeningen. Tidskrift, 1881: 2—6. Från K. Universitetet i Kristiania. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, 26: 3—4. Festprogram, 1881 ?9/. Från K. Norske Videnskabernes Selskap i Throndhjem. Skrifter, 1880. Från K. Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhavn. Skrifter (6) Naturvid. Afd. 1: 3—4; 2: 1—2. Översigt, 1880: 3; 1881: 1—2. Regesta diplomatica historie Danica, Rakke 2, Bd. 1, Kjöb. 1880. 4:0. (Forts. & sid. 14.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 10. Stockholm. Färskvattens-Diatomacéer från Grönland och Argen- tinska republiken. Af P. T. CLEVE. Tafl. XVI. [Meddeladt den 14 December 1881.] 1. Diatomacéer från Grönland. Genom LAGERSTEDTS undersökningar !) öfver Spitsbergens och Beeren Eilands diatomacéer har ett vigtigt bidrag till känne- domen om dessa små organismers utbredning inom de högnor- diska trakterna lemnats. Den har edermera kompletterats genom GRUNOWS och mina egna undersökningar af material, insamladt i Jenisseis mynning ?). För kännedomen om Grön- lands diatomacéer har hittills material: saknats, men nyligen er- höll jag af Doc. Dr. N. OÖ. HoLsT, som för geologiska forsknin- gar besökt Grönland, ett icke obetydligt antal samlingar af gytt- jor, torfprof, afsatser ur färskvattensamlingar, hvilka innehöllo diatomacéer. Efter undersökningen af detta material har jag öfver de funna formerna upprättat följande förteckning. De festa i det följande uppgifna formerna återfinnas i VAN HEURCKS under ut- gifning varande arbete Synopsis des Diatomees de Belgique och i A Schmidts Atlas, hvarför jag ansett litteraturhänvisningar öfverflödiga. En granskning af nedan upptagna former visar, att de flesta förekomma på sydliga breddgrader och i varmare klimat. Endast 1) Bih. t. K. Sv. Vet. Ak. Handl. Bd. 1. N:o 14. 2) K. Sv. Vet. Ak. Handl. Bd. 17. .N:o 2. 4 CLEVE, OM FÄRSKVATTENS-DIATOMACEER. ett fåtal synes mig specielt tillhöra den höga norden, alperna, Lappland och Norska fjellbygden. Jag har särskildt utmärkt dem med *. Amphora ovalis Kürz. Fredrikshaab. *Oymbella heteropleura RALFs. Kornak !) Didelta A.S. K. Austriaca A. S. K. affinis KÜTZ. gracilis GRUN. Atanek. cuspidata Kürz. K. Anglica LDT. K. Fredrikshaab. . amphicephala NaG. K. *C, @equalis SM. K. C. obtusa GREG. Atanek. *C, naviculacea GRUN. Atanek, K. C. microcephala GRUN. Atanek. C. Helvetica KÜTzZ. Atanek. C. parva Sm. K. C. maculata Kütz. K. ESS EN Encyonema cespitosum KÜTZ. K. E. ventricosum forma minuta. K. E. gracile (Ebb) RABE. K. E. gracile var. lunata SM. K. Stauroneis Phoenicenteron EHB. K. Atanek, Fredrikshaab. S. anceps EHB. K. Atanek. S. linearis EHB. K. S. produeta GRUN. K. Längd 0,03 m.m. Br. 0,008 strimmor 28—30 pa 0,01 m.m. S. acuta SM. Atanek. Navicula Daectylus EHB. K. N. major Kürz. K. N. viridis Kütz. K. Sukkertoppen. N. commutata GRUN. K. N. stomatophora GRUN. Fredrikshaab. N. Brebissonü KÜTz. K. !) Jag betecknar i det följande detta ofta äterkommande lokalnamn med K. OFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 5 N. icostauron (EHB?) Grun (Arct. Diat.) K. N. gibba EHB. K. N. divergens (SM.) K. N. borealis (EHB.) KüÜTz. Sukkertoppen. N. bicapitata LT. K. N. mesolepta EHB. Ivigtut, Atanek. K. N. subcapitata GREG. K. *N. divergentissima. GRUN. Sukkertoppen, K. N. sublinearis GRUN. K. N. vulpina KÜTz. Atanek. N. radiosa KÜTZ. Atanck. N. tenella BREB. K. N. Sleswicensis GRUN. Fredrikshaab. N. Bottinica GRUN. Atanek (submarin). N. Cesatii RABH. Atanek, K. N. (longiceps GREG. var?) psychrophila GRUN. Atanek. N. eryptocephala KÜTZ. Atanek. N. scutelloides var minutissima CL. K. N. hebes RALFS. Atanek. Nesklolsti Cl. N. Sp. K. N. Serians (Breb) Kürz. f. minor. K. var. exilis Kürz. K. var.? brachysira BREB. et var. amphipleuroides GRUN. Atanek. N. Zellensis GRUN. K. N. limosa KÜTZ. Atanek, Fiskensset. var. gibberula KüTz. K. N. Iridis var. amphigomphus EHB. K. N. affinis EHB. K., Atanek. N. bisulcata LDT. Ivigtut, K. N. Pupula Kürz. K. *N. cocconeiformis GREG. Atanek, Ivigtut, K. N. seminulum GRUN. K. Van Heurckia rhomboides BREB. K., Ivigtut. var. crassinervis BREB. Atanek, Fiskensset. Gomphonema Mustela EuB. K. 6 CLEVE, OM FÄRSKVATTENS-DIATOMACEER. angustatum KÜTZ. K., Fredrikshaab. turgidum EHB. K. tenellum Kürz. K. subtele EHB. f. angusta K. Achnanthidium flexellum BREB. Atanek, K. Achnanthes Holstii Cl. N. Sp. K. *A. marginulata GRUN. K., Ivigtut. Atanek. A. linearis (SM.) GRUN. Atanek. A. microcephala (KÜTz.) GRUN. K. Epethemia Sorew KÜTz. Atanek. E. gibba var. parallela GRUN. Atanek Eunotia grocilis RABH. K. E. monodon EHB. K. E. Diodon EHB. K. E. robusta RALFS. K., Fiskensset. *F. triodon EHB. K. E. Denticula (BREB) RABH. K., Fiskenz&sset, Ivistut. E. Arcus EHB. K. var. Groenlandica GRUN. K. E. uncinata EHB. K. E. exigua BRIB. var. Nymanniana GRUN. K. Atanek. var. paludosa GRUN. Sukkertoppen. E. parallela EHB. K. E. prerupta EHB. var. curta GRUN. Ivigtut, K. var. bidentata GRUN. Fiskensset, K. E. bigibba var. pumila GRUN. K. E. tridentula EHB. var. perminuta GRUN. K. Ivigtut. *P. pentaglyphis (EHB) GRUN. K. E. lunaris (EHB.) GRUN. K. Ceratoneis Arcus Kürz. K. Synedra investiens SM. Atanek (submarin). S. pulchella var. genuina GRUN. var. Smithü (RALFS) var. lanceolata O'M. Atanek (submarin). S. affinis var. faseieulata Kürz. Atanek. (submarin) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 7 Fragilaria virescens RALF. K. Ivigtut. var. exigua GRUN. Atanek. var. eunotieformis GRUN. Atanek. F. undata SM. K. Atanek. Staurosira construens EHB. Atanek., K., Fredrikshaab. St. mutabilis (SM.) GRUN. Atanek., K., Fredrikshaab. Denticula frigida KÜTz. Atanek. Meridion eirculare C. Ag. K. Tabellaria flocculosa Kürz. Fiskenzsset, Ivigtut, K. T. fenestrata KüTz. K. Nitzschia Denticula GRUN. Atanek. N. fonticola GRUN. (Strie 32 Puncta 11 in 0,01 m.m.) Ivigtut, K. N. inconspieua GRUN. K. N. perpusilla RABH. var. Groenlandieca GRUN. Atanek. N. minuta BLEISCH. K. N. linearis (Ag) W. SM. Sukkertoppen. Surirella ovata KÜTZ. Atanek. S. linearis SM. K. | S. (Stenopterobia?) gracillina GRUN. mpt. Atanek. Cyclotella antigqua KÜTz. Atanek, K. Melosira Rooeseana RABH. K. *M. distans, (EaB.) Kürz. K. Af denna förteckning visar sig att blott ett ringa antal former kunna anses som utmärkande för kalla regioner. Å andra sidan saknas, liksom i LAGERSTEDTS förteckning på Spitsbergens diatomacéer, flera 1 varmare trakter vanliga arter såsom de stora arterna af slägtena Surirella och Cymatopleura. Närvaron af de förra och frånvaron af de senare i gyttjor kunna således tjena till ledning vid bedömandet huruvida gyttjorna blifvit afsatta under glacialtiden eller icke. 2. Diatomacéer från Argentinska Republiken. Genom Dr. O. NORDSTEDTS välvilja erhöll jag detta år en samling diatomacerika material från Argentinska Republiken, insamladt dels af Professor HIERONYMUS i Cordoba dels af 8 CLEVE, OM FÄRSKVATTENS-DIATOMACEER. Herrar LORENTZ och G. NIEDERLEIN under general ROSAS militärexpedition till Rio negro in i Patagonien, De voro tagna dels i närheten af Cordoba i Argentinska Republiken, dels på Cordilleran i Prov. Rioja och Sierra Famatina vid Velasco. Undersökningen visade att materialet innehöll följande for- mer. Amphora ovalis Körtz. Rioja. Cymbella cymbiformis Kürz. Rioja, Sierra Famatina, Cordoba. ©. (Cistula var.) maculata KüÜTz. Cordoba. C. afınis Kürz. Sierra de Velasco. C. turgidula GRUN. Rio Primero. Iinceyonema cespitosum KÜTZ. Cordoba, Soto, etc. E. turgidum (Greg.) GRUN. Sierra Famatina. Schizostauron (?) Andicolum Cl. N. Sp. Sierra de Velasco. Stauroneis Heufleri GRUN. Rioja. . Phoenicenteron EHB. Sierra de Velasco, Cordoba. acuta SM. Soto. . perminuta GRUN. N. Sp. Arroyo de Olivera. on u PR PA . anceps EHB. var. Sierra de Velasco. S. (gracilis var.?) Argentina CL. Sierra de Velasco. Mastogloia Dansei THW. Rioja, Rio Sauce Chico, Sierra Fa- matina. M. (Dansei var.?) elliptica (C. Ag.) GRUN. Cordillera de la Rioja. Navieula Dactylus EHB. Sierra Famatina, Sierra de Velasco. N. major KÜTZ. Sierra Famatina. N. viridis KÜTZ. var. Patagonica Cl. Los Poterillas. N. Brebissonii KÜTzZ. Sierra Famatina. N. borealis (EuB.) Kürz. Lokal okänd. N. gibba var. brevistriata GRUN. Sierra de Velasco, Sierra de Rioja, Cordoba, Soto etc. N. parva EHB. Rioja, Sierra de Velasco. N. Braunü GRUN. Sierra de Velasco. N. subcapitata GREG. Sierra de Velasco. N. peregrina KöTZ. Rioja, Rio Sauce. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 9 N. gracilis (KÖTZ.) GRUN. Sierra Famatina. N. radiosa KüÜTz. Rioja. N. tenella BREB. Rioja. N. rostellata KÜTZ. Soto. N. rhynchocephala Kütz. Sierra de Velasco, Cordoba. N. eryptocephala Kürz. Rioja, Cordoba, Sierra de Velasco. N. Menisculus SCHUM. Cordoba, Sierra de Velasco. N. Anglica RALFS. Rio Sauce Chico, Rioja, etc. N. gregaria DONK. Rioja, Cordoba, Los Costaderos. N. Crucicula DONE. Rioja. N. Rioje Cl. N. Sp. Sierra Famatina. N. pygmea Kürz. Rioja. N. elliptica BREB. Sierra Famatina, Rio Sauce Chico. N. Kotschyana GRUN. Arroyo di Olivera. N. formosa GREG. var. Rioja. N. Hungarica GRUN. Sierra de Velasco, Arroys di Olivera, | Rio Primero. N. spherophora Kütz. Arroyo di Olivera, Rioja. N. cuspidata Körtz. Cordoba, Rioja, Sierra de Velasco. N. ambigua EHB. Arroyo di Olivera, Sierra Famatina, Cor- doba etc. k N. lacunarum GRUN. (Strie 19 in 0,01 m.m.) Okänd lokal. N. dubia GREG. Arroyo di Olivera. N. bisulcata LDT. Sierra de Famatina. N. Pupula Kürz. Sierra de Velasco. Diadesmis confervacea GRUN. Sierra de Velasco. Van Heurckia vulgaris THw. Rio Sauce Chico. Ampbhipleura Lindheimeri GRUN. Rio Sauce Chico. Endosigma eximium BREB. Sierra Cordoba. Pleurosigma Brebissonü GRUN. Rio Sauce Chico. P. acuminatum (KÜTZ.) GRUN. Sierra Chico. Gomphonema constrictum EHB. Cordoba, Sierra de Velasco. G. Augur EHB. Rioja. G. subelavatum GRUN. Arroyo di Olivera. G. commutatum GRUN. Chalra el Merced. 10 CLEVE, OM FÄRSKVATTENS-DIATOMACEER. G. afine Kürz. Sierra de Velasco. G. gracile EHB. Cordoba, Sierra de Velasco. @. angustatum KÜTZ. och var. producta GRUN. Öfverallt all- männa. G. parvulum (KÖTZ.) GRUN. Arroyo de Olivera, Sierra de Velasco. G. olivaceum EHB. Rio Sauce Chico. Achnanthes brevipes C. Ag. Rioja, Cordoba. . inflata GRUN. Sierra de Velasco. . Hungarica GRUN. Rioja, Sierra de Velasco, Cordoba. . lanceolata (BREB.) GRUN. Sierra Famatina, etc. . Biasolettiana GRUN. Okänd lokal. . exigua GRUN Rioja. Cocconeis Placentula EuB. et var. lineata EHB. Öfverallt all- A A A A. microcephala GRUN. Okänd lokal. A A män. Epithemia Zebra (EHB.) Kürz. Rioja. E. gibba (EHB.) KöTZ. Sierra Famatina, Soto, Rioja etc. var. parallela GRUN. Sierra Famatina. E. gibberula Kürz. Rioja, Sierra Famatina. Terpsinoö musica EHB. Okänd lokal. Ennuotia prerupta var. bidens GRUN. Logo di Pasco. Synedra Ulna EHB. Arroyo di Olivera. var. longissima SM. Fortin la Valle. var. lanceolata KÜTZ. Rioja. var. vitrea KÜTZ. Rioja. var. danica Kürz. Rioja. S. ox@yrhynchus Kütz. Fortin la Valle. S. Acula KürTz. Arroyo de Olivera, Cordoba etc. S. afınis Kürz. Fortin la Valle. Staurosira intermedia GRUN. Rioja. S. Harrisonü (SM.) GRUN. Rioja. S. (bidens Heib. var.?) Patagonica Cl. N. Sp. Los Poterillas. Denticula tenuis KÜTZ. var. Var. mycket ymnig. Hantzschia amphio@ys GRUN. Rioja, Soto etc. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10, 11 var. elongata Grun. Rioja. Nitzchia Tryblionella GRUN. Sierra de Velasco, Rioja. var. Victorie GRUN, Soto, Sierra de Velasco. N. Hungarica GRUN. Sierra de Velasco ete. Allmän. apieulata (GREG.) GRUN. Cordoba, Sierra de Velasco, Rioja. N. calida GRUN. Sierra de Velasco. = N. dubia SM. Sierra Famatina. N. stagnarum RABH. Rioja. N. bilobata SM. Rioja. N. Dentieula GRUN. Cordoba, Rioja, Sierra de Velasco etc. Allmän. N. Sigma Sm. Cordoba. N. linearis Sm. Sierra Famatina, Cordoba, Soto, etc. Allmän. N. Heujleriana GRUN. Soto. N. paleacea GRUN. Cordoba. N. amphibia GRUN. Cordoba, Sierra de Velasco etc. Allmän. N. intermedia HANTZSCH. Arroyo de Olivera. N. Palea Kütz. Cordoba. N. Kützingiana HILSE. Rioja. Surirella splendida EB. Forten la Valle. S. levigata EHB? (A. S. Atl. Pl. XXIV fig. 25) Rio Sauce Chico. S. angusta Kätz. Cordoba, ete. Allmän. S. linearis Sm. Sierra Famatina. Cyelotella Meneghiniana Kätz. Arroyo de Olivera, Rioja etc. Melosira varians C. Ag. Cordoba, Fortin la Valle. Ehuru denna förteckning upptager ett ej ringa antal arter, äro dock bland dessa endast fa, som man icke finner i Europa, hvilket visar diatomaceernas nästan otroliga kosmopolitism. En del af ofvan anförda former träffas i bräckt vatten, hvilket hän- tyder pa salthalt i de vattendrag, uti hvilken de blifvit insam- lade. 3. Nya arter och varieteter. Navicula Holstii Cl. Elliptico-ovalis, apicibus subeuneatis; striis subparallelis, 14 in 0,01 m.m., indistinete punctatis, lineam 12 CLEVE, OM FÄRSKVATTENS-DIATOMACEER. mediam attingentibus, linea laterali submarginali et indistineta interruptis. Longit. 0,052—0,063 m.m. Lat. 0,016—0,02 m.m. Loc. Grönland Kornak. T. X VI fig. 1. Verisimiliter fig. 48 Tab. 5 in A. S. Atlas (Oregon). Navieula Rioje Cl. Elliptica, apicibus late rotundatis; striis (subtilissime punctatis?) subradiantibus, mediis distinctiori- bus et cum brevioribus alternantibus, lineam mediam non attingen- tibus. Navicule Bacillo (EHB.) GRUN. affinis. Longit. 0,07 m.m. Lat. 0,024 m.m. Strie 19 in 0,01 m.m., in apieibus 20 in 0,01 m.m. Loc. Sierra Famatina Rep. Arg. T. XVI fig. 2. Navieula scutelloides var. minutissima. Cireularis, 0,008 m.m. diam., striis radıantibus indistinetis. Loc. Grönland, Kornok. T. XVI fig. 10. Navicula viridis var.? Patagonica Cl. Linearis, apicibus subcuneatis, striis subparallelis, in apicibus radiantibus, 13 in 0,01 m.m., circa nodulum centralem desinentibus, lineam mediam non attingentibus. Longit. 0,058 m.m. Lat. 0,014 m.m. Tab. XVI fig. 3. Loc. Sierra Famatina, Rep. Argent. Stauroneis perminuta GRUN. (in litt. cum icone). Elliptica, apicibus rotundatis vel obtusis, striis radiantibus 23 in 0,01 m.m. Area transversa utrinque ad marginem extensa. Longit. 0,025 m.m. Lat. 0,00s m.m. Tab. XVI fig. 9. Loc. Arroyo di Olivera, Patagonia. Africa merid. Baakens River (GRUNOW). Stauroneis (gracilis var.?) Argentina Cl. Lanceolata, apieibus capitatis, striis radiantibus, 16 in 0,01 m.m. (subtillissime pun- ctatis?), area transversa valvarum marginem non attingente. Long. 0,065 m.m. Lat. 0,013 m.m. Tab. XVI fig. 4. Loc. Sierra de Velasco, Rep. Argent. Stauroneis anceps EHB. var.? Lanceolata, apieibus attenuatis, striis delicatissimis, punctis distinetis compositis, 24 in 0,01 m.m.; area transversa valvarum marginem attingente. Long. 0,065 m.m. Lat. 0,013 m.m. Tab. XVI fig. 5. Loc. Sierra de Velasco, Rep. Argent. Schizostauron (?) andicolum Cl. Lineare, elongatum, con- vexum, nodulis terminalibus in directiones oppositas vergentibus, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 13 striis 22 in 0,01 mm. subparallelis. Long. 0,036 m.m. Lat. 0,007 m.m. Tab. XVI fig. 8. Loc. Sierra de Velasco, Rep. Argent. Achnanthes Holstir Cl. Lanceolata, apicibus attenuatis et obtusiusculis. Valva superior striis marginalibus, 14 in 0,01 m.m., nodulo centrali indistineta, linea media indistineta. Valva inferior, linea media distincta, striis radiantibus lin. med. at- tingentibus, circa nodulum centralem abbreviatis. Long. 0,028 m.m. Lat. 0,009 m.m. Loc. Grönland, Kornak. Tab. XVI fig. 6 (valv. sup.), 7 (valv. inf.). Staurosira (bidens Heib. var.?) Patagonica Cl. Linearis, medio tumida, apieibus apiculatis, striis 13 in 0,01 m. m., in medio indistinctis. Long. 0,05 m.m. Lat. 0,004 m.m. in medio 0,006 m.m. Loc. Sierra Famatina, Los Poterillos, Rep. Arg. Tab. XVI fig. 13. Cymbella (Pisciculus GREG. var.?) naviculacea GRUN. (in litt. ec. icone). Subsymmetrica, apieibus rotundatis, non protractis, striis parallelis, polos versus subradiantibus, 19 in 0,01 m.m., lineam mediam non attingentibus. Longit. 0,047 m.m. Lat. 0,008. Loc. Grönland, Atanek. Tab. XVI fie. 11. In Lapponia et in alpibus Norvegicis forms permult® hujus speciei occurrent, striis validioribus, ex. gr. Uymb. Piscieulus var. incerta GRUN. (Cl. & Möll. Diat. N:o 96) striis 16 in 0,01 m.m. (14 teste GRUNOW) Tab. XVI fig. 12. 14 \ Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 2). Från Statistiska Byrån i Helsingfors. Bidrag till Finlands officiella statistik, 3 häften. Statistisk årsbok, 3. Från Société Entomologique i Bruxelles. Annales, 23—24. Compte rendu, (2) N:o 53: 69—72. Assemblé générale, 1880. Från Societe Geologique i Bruxelles. Annales, 4—5. Från Geological Society i London. Journal, 148. List, 1881. Från Direzione di Statistica i Rom. Publikationer, 10 st. Från Museo (ivico i Genova. Annali, 16—17. Från Societa Toscana di Scienze Naturali i Pisa. Memorie, 4:2; 5: 1. Från R. Istituto di Scienze etc. i Venezia. Memorie, 21: 2. Au (Do), DIT Frän Academie Imp. des Sciences i St. Petersburg. Memoires, (7) T. 28: 8-9; 29: 1. Från Nicolai Hauptsternwarte i Pulkowa. Jahresbericht, 1881. Librorum in bibliotheca . . . contentorum catalogus systematicus, P. 2. Petropoli 1880. 4:0. (Forts. å sid. 52.) 15 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1881. N:o 10. Stockholm. Om kaleithalt i graniter. Af A. E. TÖRNEBOHM. Tafl. XIV och XV. [Meddeladt den 14 December 1881.! På derom af mig framställd anhållan behagade Hr konsul F. H. WOLFF i Karlskrona för ett par år sedan tillställa Tek- niska Högskolan en samling granitstuffer från sina stenbrott i Blekinge. Bland dessa befunno sig äfven några prof af en medelgrof, grå, fullt massformig och till utseendet särdeles frisk granit med uppgifven fyndort Guömåla. I ett af denna granit förfärdigadt slipprof upptäckte jag till min förvåning några små partiklar af ett mineral, hvilket syntes mig ej kunna vara annat än kalkspat, en uppfattning, som en qvalitativ kemisk under- sökning af bergarten till fullo bekräftade. Närvaron af kalkspat i granit kan väl i och för sig ej inne- bära något öfverraskande, sedan den af v. Post först i lösa stenar uppmärksammade kalkgraniten numera är känd från flere lokaler, dels såsom block, dels ock fast anstående. I fråga varande granit liknar emellertid ej den egentliga kalkgraniten; denna har i allmänhet ett temligen vittradt utseende och innehåller kalkspat i sådan mängd och i så stora partier, att den äfven makroskopiskt lätt kan sköjas, hvaremot qvarts mer eller mindre fullständigt saknas !). Den nämnda blekingska graniten åter liknar till utseendet en vanlig grå, frisk granit; intet i dess makroskopiska beskaffenhet låter ana närvaron af kalkspat, qvarts innehåller den deremot i riklig mängd. UT Jr. »Om kalkgranitv. G. F. F. Ba. IL, s. 210. 16 TÖRNEBOHM, OM KALCITHALT I GRANITER. Enär kalkgraniten på de ställen jag funnit den i fast klyft visat sig förekomma blott såsom mindre underordnade partier uti mera normalt konstituerade graniter låg den förmodan nära, att så äfven kunde vara förhållandet med den kalkhaltiga gra- niten i Blekinge. Vore så fallet hade det nya fyndet jem- förelsevis mindre intresse; egde den kalkhaltiga graniten åter större utbredning vore den i hög grad beaktansvärd. Jag ansåg mig derför ej böra lemna något meddelande i ämnet förr än jag kunnat erhålla någon upplysning om den ifrågavarande gra- nitens förekomstsätt. Först vid Pingsttiden innevarande år blef mig detta vid ett besök på stället möjligt, ehuruväl den korta tid jag för ändamålet kunde disponera ej tillät mig att så full- ständigt som jag skulle önskat studera sättet för den kalkhaltiga granitens uppträdande. Graniten vid Guömåla tillhör det stora granitområde, som utbreder sig från Karlshamn mot öster, antagligen till inemot trakten af Ronneby. Närmast kring Karlshamn, V. eller NV. om hvilken stad granitområdets vestra gräns torde befinna sig, är bergarten i allmänhet temligen flasrig, stundom t. o. m. skiff- rig; mot öster antager den deremot snart en öfvervägande mass- formig struktur. Kornigheten är medelgrof till nära grof; oftaär fältspaten utbildad i större, 3 a 5 cm. långa mer eller mindre väl kristalliserade individer af grå eller blekröd färg. Sät. ex. vid Trensums gästgifvaregård, vid Långhäll, I mil N. om Hel- laryds kyrka, samt i synnerhet på uddarne S. om Eriksberg i Åryds socken. På andra trakter åter är bergarten mera jemn- kornig, såsom kring Guömåla och närmast N. om Hellaryd. Fältspaten är mest mikroklin, ortoklas och oligoklas före- finnas dock äfven temligen rikligt. Titanit är i ovanlig mängd närvarande, mestadels utbildad såsom stora, oregelbundna indi- vider, glimmern är endast biotit, hornblende uppträder blott helt underordnadt; accessoriskt förefinnes, såsom vanligt i gra- niter, apatit, likaså zirkon och magnetit. Såsom i allmänhet med större granitområden är fallet, så synes äfven detta ej utgöras af en enhetlig granitmassa, utan ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 17 af flere olika, till sin petrografiska beskaffenhet visserligen när- stående, men dock ej fullt identiska partier, skilda från hvar- andra genom skarpa gränser, stundom ock genom granulitiska mellanbildningar. Så t. ex. observerades vid Trensum skarp kontakt mellan en medelgrof, temligen glimmerrik och en gröfre, mindre glimmerförande granitart, och i trakten V. om Hellaryd anträffades pa flera ställen granulitiska partier mellan granit- massorna. Inom detta nu i korthet karakteriserade granitomräde träffas kalkspatförande granit icke blott vid Guömaäla, eller rättare Guövik, det ställe hvarest stenbrotten äro belägna. En — om än ganska svag — halt af kalkspat är tvärtom ganska vanlig, atmin- stone inom hela den del af området, som jag hade tillfälle att besöka. Kalkhalten kan dock ej sägas vara jemt fördelad i bergarten, utan än är den starkare, än svagare, än kan den fullständigt saknas. Vid någon viss granitvarietet är den emel- lertid ej bunden; tvärtom kunde dess närvaro konstateras (genom begjutning med utspädd klorvätesyra) på nästan alla ställen, der i följd af nyligen skedda sprängningsarbeten fullt friskt berg var tillgängligt. Så t. ex. — utom vid Guömåla — vid Tren- sum, der båda de ofvan omnämnda granitvarieteterna befunnos kalkhaltiga, vid utloppet äf den lilla sjön SV. om Eriksberg, samt äfven N. om Länghall, således inom ett område af åtmin- stone 15 kilom. längd. Der bergarten syntes i märkbar grad vittrad kunde deremot ingenstädes närvaro af kalkspat påvisas. När kalkspat sålunda befunnits ganska allmänt förekomma inom ett större granitområde, hvars bergart i öfrigt ej företer något säreget eller från våra graniters i allmänhet afvikande utseende, låg den förmodan nära, att äfven graniter på andra trakter kunde vara kaleitförande, en förmodan, som syntes så mycket sannolikare, som O. GUMZELIUS redan 1872 vid en af Hr H. v. Posts meddelande om kalkgraniten föranledd under- sökning af en mängd granitstuffer från geol. kartbladet Salsta fann, att 11,5 proc. af dessa voro kalkhaltiga 1). Jag företog 1) 0. Gumzuıus, Om kalkgranit i Upland. G. F:s F. B. I. S. 47. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 10. 2 18 TÖRNEBOHM, OM KALCITHALT I GRANITER. mig derför att medelst saltsyra undersöka de olika granitarter, som jag dels under sommarens geologiska resor anträffade, dels eode tillgång till i goda stuffer. Resultatet blef, att ingen af de sålunda profvade granitarterna visade sig fullkomligt fri från caleiumcarbonat, för så vidt nemligen bergarten ej var i nämn- värd mån vittrad, samt att detta calciumcearbonat ej förekommer blott såsom sprickfyllnader, utan äfven fint fördeladt i sjelfva den friska bergartsmassan !). Stockholmsgraniten undersöktes dels i stenbrotten på Kungsholmen, dels i dem vid Hufvudsta. På senare stället, der tvenne varieteter förekomma, en småkor- nig, temligen glimmerrik och en medelgrof, mindre glimmer- förande, befunnos båda svagt, men temligen konstant kalkhaltiga; på Kungsholmen, der bergarten liknar den smakorniga vid Huf- vudsta, syntes kalkhalten vara mindre allmän; först efter fåfänga försök på flera ställen träffades ett brott, der bergarten genom en ytterst svag fräsning för syra tillkännagaf en ringa halt kalkspat. Vängegraniten, från Vänge station NV. om Upsala, visade genast vid första försöket en ganska tydlig reaktion; likasa graniten från trakten N. om Örebro. Vidare påvisades kalkhalt i en medelgrof, hornblendeförande granit vid Vettershaga, Länna socken, Stockholms län; i en rödlett, medelgrof gneisgranit på öarne S. om Villinge, Ö. om Dalarö; i den mörka pyroxen- förande graniten fran Hörtingerum, Gladhammars socken Kalmar län; i den röda, medelgrofva, qvartsrika graniten fran Flivik i Misterhults sscken af samma län; i en grå uranit från trak- ten N. om Fredriksbergs skifferbrott i Jönköpings län. Af dessa exempel framgär, att kalkhalten ej är inskränkt till nagon viss granitkategori, utan förekommer sa väl i urgraniter som i yngre graniter, så väl i qvartsrika som i relativt qvartarma, sa väl i hornblendeförande som i icke hornblendeförande, så väl i små- korniga som i medelgrofva och grofkorniga. Hvad kalkhaltens relativa storlek beträffar, så är den, såsom redan förut antydt, 1) Anmärkas bör, att den gasutveckling, som hos svagt kalkhaltiga graniter uppkommer när en brottyta begjutes med utspädd saltsyra, ofta är så ytterst obetydlig, att den mycket lätt kan undgå uppmärksamheten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 19 ganska vexlande äfven hos en och samma granitart, men 1 all- mänhet mycket ringa; kalkspatindividernas grad af utbildning ater synes stå i ett visst förhållande till bergartens kornighet, enär de grofkornigare graniterna, der de voro kalkhaltiga, i re- geln visade lifligare kolsyreutveckling vid behandling med salt- syra, än de medelgrofva eller småkorniga. Vidare synes af de anställda försöken framga, att det egentligen är i de mest typiskt utbildade granitarterna, som kalkhalt förefinnes; i gneisgraniter med utpräglad murbruksstruktur är den, så vidt jag hittills funnit, mindre allmän. År nu kalkspat en ingalunda sällsynt accessorisk inbland- ning i våra graniter, så framställer sig sjelfmant den frågan, huru uppträder kalkspaten, huru förhåller den sig till graniternas väsentliga beståndsdelar? Enär svar på denna fråga naturligtvis endast kan erhållas med hjelp af mikroskopet, förfärdigade jag ett antal preparat af olika granitstuffer, om hvilka jag förut genom behandling med saltsyra visste, att de voro kalcithaltiga. Endast en del af dessa preparat befunnos emellertid vid mikro- skopisk undersökning innehålla kalkspat i någorlunda märkbar mängd; i en del kunde blott ytterst ringa spår af det sökta mineralet upptäckas, och i andra slutligen saknades det full- ständigt. Detta kan dock ingalunda förvåna, då, såsom nämndt, kalkhalten icke blott är mycket ringa, utan äfven mycket ojemnt fördelad i bergarten, och man ej har någon utväg att på förhand förvissa sig om att preparatsnittet träffar ett kalkspatsparti. Snittet kan ej läggas annat än helt och hållet slumpvis, och det blir derför alltid i viss grad en lyckträff om man i preparatet erhåller någon kalkspat. Ju kalkrikare graniten är, desto större utsigt har man naturligtvis att lyckas, och i 12 st. preparat af graniten från Guömala, den kalkrikaste jag hittills anträffat !), ') Den ovanligt stora kalkspathalten hos denna granit torde vara orsaken till, att den såsom byggnadssten och gatsten lärer visa sig mindre hållbar än granit i allmänhet. Så vidt mig är bekant har man ännu ej lyckats utröna hvarför den finska rapakivin delvis så lätt sönderfaller. Möjligen skulle denna bergartens egenskap kunna bero på en ovanligt hög kalkhalt. 20 TÖRNEBOHM, OM KALCITHALT I GRANITER. saknades kalkspat ej fullständigt i något; i någorlunda märkbara partier fanns den dock blott i tre eller fyra. Hvad kalkspatens förekomstsätt beträffar, så synes det vara tvennehanda: dels uppträder mineralet såsom tydliga korn och relativt temligen stora partier, dels såsom blott helt tunna utfyllningar i fogarne mellan individer af granitens öfriga mine- ral, eller i sprickor uti dem. Att en så lättlöst substans som caleiumkarbonat uppträder sasom sprickfyllnad i en bergart, der den äfven förefinnes med annat utbildningssätt, har intet på- fallande; den är då tydligen sekundär, och såsom sådan af föga intresse. Afbildningen fig. 2, tafl. XIV, torde vara tillräcklig att gifva en föreställning om kalkspatens uppträdande på detta sätt. Vida mera intresse erbjuda de större kalkspatpartierna och de, hvilka hafva formen af bestämda korn. Dessa uppträda nem- ligen ofta på ett sådant sätt, att de synas likberättigade med atminstone en del af de omgifvande mineralerna, i förhållande till hvilka de således ej kunna uppfattas såsom sekundära, under det de deremot synas förhalla sig så gent emot andra af berg- artens konstituerande beståndsdelar. Afbildningarne a tafl. XIV och XV visa några exempel, som åskådliggöra detta förhållande. Det i midten af fig. I synliga kalkspatkornet har visserligen ut- bildat sig senare än magnetiten och apatiten — hvilka båda mineral för öfrigt i regeln äro bland de först individualiserade i bergarter i allmänhet, — men synes deremot förhålla sig helt och hållet sidoordnadt till de omgifvande kornen af mikroklin. Dessa äro fullkomligt friska; de stöta med bestämda, på det hela temligen rätliniga gränser emot hvarandra och mot kalk- spaten; att denna här skulle vara väsentligt senare bildad än mikroklinkornen, och hafva någon sönderdelningsprocess i dessa att tacka för sin uppkomst synes föga sannolikt, synnerligast som mikroklinen är fullkomligt frisk och kalkspat förekommer äfven mellan mikroklinkornen och de vid figurens högra kant synliga glimmerpartierna. Annat kan deremot möjligen vara förhållandet med ortoklospartierna i figurens båda nedre hörn. Dessa partier äro starkt vittrade, förete mycket bugtande, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 21 ojemna konturer, mot hvilka mikroklinkornen ansluta sig på ett sätt, som visar, att de måste hafva utbildat sig senare än orto- klasen. Samtidig med denna synes deremot glimmern vara. Vi hafva här således tvenne mineralgrupper af olika alder; ortoklas och glimmer, samt magnetit och apatit bilda den äldre, mikro- klin och kalkspat den yngre. I fig. 3 se vi ett kalkspatkorn inneslutet i titanit. Deraf torde man emellertid ej få sluta, att titaniten blifvit senare utbildad än kalkspaten, enär det ej kan anses gifvet, att den förra allsidigt omslutit den senare. Såsom en vanlig genom vittring uppkommen nybildningsprodukt torde kalkspaten emellertid ej kunna uppfattas. Till höger ses ett litet kalkspatparti såsom utfyllning mellan titaniten och ett par qvartskorn. De i fig. 4 synliga mineralerna bilda ater tvenne grupper, en äldre bestående af qvarts, apatit, titanit och orto- klas, den sistnämnde inneslutande små korn af qvarts, samt en yngre bestående af kalkspat och mikroklin. Kalkspaten bildar utfyllningar mellan apatit- och qvartskornen, hvilka bådadera blifvit tidigt individualiserade. Fig. 5 framställer ett stort kalk- spatparti i en omgifning af äldre mineral, glimmer, qvarts tita- nit, apatit, magnetit, zirkon och — i hörnet till höger nedtill —- vittrad ortoklas. I fig. 6 se vi ett helt litet kalkspatkorn, hvilket — åtminstone till en del — synes vara begränsadt af kri- stallytor, inneslutet mellan individer af frisk mikroklin, yngre än hvilka det svårligen kan antagas vara. Samtliga de nu om- nämnda exemplen äro hemtade från graniten vid Guömala. Fig. 7 visar ett exempel från graniten vid Trensums gästgifvaregard. Här se vi en liten grupp af plagioklaskorn, delvis med tydliga kristallytor, och mellan dem utfyllningar af kalkspat. Det hela omgifves af ett stort mikroklinfält, hvari ett par kalkspatkorn ses inbäddade. Plagioklaskornen äro starkt vittrade och i deras inre ses flera små partiklar af kalkspat (nybildning); mikroklinen är deremot mycket frisk. , Fig. 8, likaledes från graniten vid Tren- sum, framställer ett mycket oregelbundet, grenigt kalkspatparti, hvilket det oaktadt öfverallt har samma kristallografiska oriente- ring, såsom dess förhållande i polariseradt ljus visar. Kalkspatens [89 2 TORNEBOHM, OM KALCITHALT I GRANITER. pa sina ställen mycket ojemna, nästan taggiga konturer!) — synnerligast 1 gränserna mot ortoklas — och det sätt, hvarpa den tränger in i och mellan de omgifvande mineralen, synes visa, att den här är yngre än samtliga dessa; det ser ut som om ortoklasen lemnat rum för kalkspaten. Mikroklin saknas på detta ställe. I graniten inom det förut omnämnda stora blekingska mas- sivet aterkommer, sasom ock af nagra bland de anförda exemplen synes, ofta det förhållandet, att kalkspat och mikroklin uppträda att säga jemnbördigt och på sådant sätt, att de kunna beteck- nas sasom utfyllningar mellan bergartens öfriga, förut angifna beståndsdelar, bland hvilka partier af ortoklas, genomvuxna med qvarts så att en granofyrartad struktur uppkommer (skriftfält- spat), må framhållas såsom varaude för ifrågavarande granitart rätt karakteristiska. Dessa partier sitta — såsom man af lyck- liga snitt finner — på korn af ortoklas eller plagioklas, bildande liksom utväxter med nästan njurlika former och groft radial- stralig struktur. Utanför dem följer sedan mikroklin med kalk- spat. Af denna anordning synes, att bergartsmassans fullstän- diga utbildning ej kan hafva försiggått hastigt och på en gang; huru hastigt ortoklasens och plagioklasens utskiljningsprocess a ena sidan, och huru hastigt mikroklinens a den andra försiggick kan naturligtvis ej afgöras, men att mellan dem en mellantid förefanns da en langsam afsättning af skriftfältspat på de först bildade fältspatkornen egde rum, synes på grund af dennes struktur och förekomstsätt vara tydligt nog. Vid bedömandet af den rol mikroklinen spelar i bergarten bör emellertid tagas i betraktande, att de större, porfyrartadt inströdda fältspatindividerna, hvilka, sa- som i det föregaende blifvit nämndt, äro vanliga 1 vissa varieteter af graniten, mestadels besta af mikroklin. Det synes föga an- tagligt att dessa, stundom ända till 3 a 5 cm. långa kristaller skulle vara utbildade helt och hället efter de öfriga bestands- !) Här, och äfven i allmänhet på de öfriga figurerna, äro konturerna mellan de särskilda mineralpartien uppdragna sådana de visa sig i polariseradt ljus, således något bestämdare än de eljest framträda. PEO EV SEE EAT NE EFS ÖFVERSGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 23 delarne. Sannolikare synes det, att deras bildning pågått sam- tidigt med dessas, men fortgått äfven sedan de öfriga mineralen upphört att tillväxa. Kristallerna hafva nemligen till sin all- männa habitus utseende af karlsbadertvillingar, och måste väl derför antagas hafva blifvit i hufvudsak fritt utbildade, men granskar man under mikroskopet deras yttre begränsningar, så visa sig dessa ingalunda vara kristallytor, utan skjuta oregel- bundet in mellan de angränsande mineralkornen. Kalkspatens bildningstid skulle kunna antagas sammanfalla med slutperioden af mikroklinens. Fig. 9 och 10 framställer exempel på kalkspatens förekomst i Stockholmsgraniten. Kalkspaten bildar här helt små korn, vanligen liggande i fogarne mellan den mestadels starkt vittrade fältspaten och qvarts, ofta omslutna af den senare på ett sätt, som synes angifva, att åtminstone en del af qvartsen måste vara senare utbildad än kalkspaten !). Ett rätt intressant exem- pel erbjuder det å fig. 11 afbildade stycket af ett preparat af den bekanta kristianiasyeniten. På bada sidorna synas här par- tier af den starkt vittrade ortoklas, som utgör den vida förher- skande beståndsdelen i bergarten. Till det ena sluter sig en af de i bergarten så vanliga och säkerligen tidigt utbildade ti- tanitindividerna. Mellan dessa otvifvelaktigt äldre beståndsdelar befinner sig en grupp af andra, nemligen ortoklas?), plagioklas, qvarts och kalkspat, de båda sistnämnda genom sin särdeles friska substans starkt afstickande mot de stora fältspatpartiernas genomfrätta massa. Här är det alldeles påtagligt, att de små, friska fältspatindividerna ej kunnat funnits till när de stora !) Kalkspat är, såsom bekant, lätt igenkänlig under mikroskopet. För att emellertid erhålla full visshet om, att dessa små korn med blott några få hundradedels mm. i genomskärning verkligen äro kalkspat, aflägsnade jag täckglaset från ett preparat och behandlade ett sådant korn under mikro- skopet med mycket utspädd saltsyra, då tydlig gasutveckling genast vi- sade sig. / 2?) Det såsom ortoklas angifna partiet är bestämdt såsom sådan på grund af dess fullständiga brist på tvillingstreckning. Möjligen skulle dock äfven det kunna vara plagioklas, ehuru i sådant läge, att tvillingstreckningen ej är synlig. 24 TÖRNEBOHM, OM KALCITHALT HOS GRANITER. undergingo förvittring; de förra, jemte qvarts och kalkspat, måste hafva utbildat sig efteråt i ett mellanrum meilan de äldre mi- neralen. Af det nu anförda torde framgå, att äfven i graniterna finnas mineral, hvilka med skäl kunna uppfattas såsom senare tillkomna utfyllningar i förut befintliga håligheter eller mellan- rum, s. k. utfyllningsmineral, alldeles i analogi med hvad jag på annat ställe visat vara förhållandet i fråga om basalt och do- lerit !), och sadana utfyllningsmineral torde väl vid närmare undersökning befinnas vara ganska allmänna i kristalliniska eruptiva bergarter i allmänhet. När, såsom i dolerit och basalt, samtliga utfyllningsmineralen äro af olika natur med bergartens ursprungliga, äro de för det mesta lätta att igenkänna; när de åter, sasom i graniterna, delvis bestå af samma mineralarter, som de för bergarten väsentliga, kan visserligen äfven deras be- fintlighet i allmänhet med lätthet konstateras, men mången gång kan det vara svårt att med bestämdhet afgöra om ett visst mineralparti bör uppfattas såsom tillhörande utfyllingsmineralen eller ej. Enär dessa mineral ej kunna betecknas såsom till- hörande bergartens rent primära beståndsdelar — ehuruväl de ej heller kunna sägas vara produkter af den vanliga vittringen genom atmosferiliernas inflytande ?) — så kan af deras mine- ralogiska beskaffenhet ej några slutsatser dragas i fråga om den ursprungliga bergartsmassans bildningssätt, och altså kan den omständigheten, att kalkspat förefinnes i graniterna, ej tjena såsom bevis till förmån för hvarken den ena eller den andra asigten om dessa bergarters genesis. De i fråga varande minera- lens natur af utfylIningsmineral hänvisar deremot, såsom nämndt, på analogier med otvifvelaktigt eruptiva bergarter. !) »Ueber die eisenführenden Gesteinen von Ovifak und Assuk», sid. 12. Bih. t. K. Vet. Akad. Handl. Bd. 5, N:o 10. ?) Deras uppkomst torde kunna tänkas i samband med den i bergarter så ofta påvisbara »primära» omvandlingen, hvilken jag antagit skulle hafva för- siggått »före eller under bergmassans konsolidering». (Några ord om granit och gneis, s. 239, not. G. F. F. N:o 61). 25 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1881. N:o 10. Stockholm. Till frågan om förhållandet mellan »Wemdals-qvart- siten» och siluriska formationen inom södra delen af Jämtlands län. Af FREDR. SVENONIUS. Tafl. V. [Meddeladt den 14 December 1881.] Uti de bägge för det nordliga Sveriges geologi epokgörande arbeten, hvari förnämsta resultaten af Sveriges Geol. Unders:s dittills gjorda forskningar inom våra egentliga fjälltrakter ned- lagts !), har Dr. A. E. TÖRNEBOHM indelat hufvudmassan af de icke fossilförande fjällbildningarne i tva grupper: Seve- och Köligruppen. Den äldre af dessa, Sevegruppen, angifves bestå af tvänne hufvudafdelningar, af hvilka den undre utgöres af mäktiga qvartsitiska aflagringar, som bilda SO:a gränsen af det Jämtland-Härjedalska höglandet och hvilka likt »en oerhörd, i ruiner sönderfallen vall» sträcka sig från trakten af Storsjön i Jämtland genom Härjedalen och nordligaste Dalarne in i Norge. Största delen af denna qvartsitiska bildning utgöres af den s. k. Wemdalsgvartsiten, som sålunda vore den äldsta delen af Sevegruppen. Utaf de i »Hochgebirge» meddelade profilerna synes nästan oemotsägligt framga, att Wemdalsqvartsiten är yngre än åtminstone ortoceratit-kalken; detta framhålles bestämdt, men ock såsom det enda fullt vissa 1 afseende på åldern. Dock är Dr TÖRNEBOHM 1872?) böjd för att anse Sevegruppens ') En geol. profil mellan Östersund och Levanger. Öfv. af K. V. A. Handl. 1872 samt Ueber die Geognosie der schwed. Hochgebirge (hädanefter förkor- tadt »Hochgebirge»). Bih. till K. V. A. Handl. Bd. 1 N.o 12, 1873. Dres sid. lo: 26 SVENONIUS, OM WEMDALS-QVARTSITEN. bildningar »helt och hållet postsiluriska» och yttrar 1873 1): die Sevegruppe möchte ich am wahrscheinlichsten für devonisch halten» ?). Genom frikostiga understöd från Sveriges Geol. Unders. och K. Vet. Akad. har jag varit i tillfälle att utföra åtskilliga geologiska resor inom vara fjälltrakter och har dervid bl. a. sommaren 1880 besökt de ställen, der Wemdalsqvartsiten visar sig så pass nära siluraflagringarne, att man kunde hoppas finna några bidrag till besvarandet af frågan om deras inbördes läge. Fullt afgörande sådana har jag ej funnit; men, då det synes mig atminstone, som om förhållandena pa de resp. ställena snarare tala mot än för antagandet af Wemdalsqvartsitens läge ofvanpa ortoceratit-kalken, har jag trott, att ett offentliggörande af mina iakttagelser ej kunde vara olämpligt, så mycket häldre som jag ingalunda ämnar utesluta de observationer, som synas stöda en motsatt uppfattning. Och — om framtida undersökningar verk- ligen skulle visa, att den aåsigt, jag nu är böjd att omfatta, icke är riktig, hoppas jag dock, att min granskning ej skall an- ses alldeles obehöflig eller betydelselös, enär den väl i någon man skall hafva bidragit att väcka frågan till lif och att lemna en fullständigare belysning åt densamma, än hvad hittills skett. Bland de profiler, som ansetts lemna de vigtigaste bevisen för den asigten, att Wemdalsqvartsiten vore yngre än (atmin- stone) ortoceratitkalken, torde man kunna ställa främst de i »Hochgebirge» under figg. 8, 9 och 10 (sid. 33) meddelade. »Die Lagerungsverhältnisse sind hier unverkennbar», heter det. Jag vill derför börja min framställning med den trakt, som dessa ') »Hochgebirge», sid. 51, not 2. 2) För mig är det svårt att inse, huru dessa äsigter stå tillsammans med ett senare uttalande af samme förf. Uti en kritik af en min uppsats rörande en analog fråga säges näml., att han »aldrig ansett dessa bildningar här- röra från någon väsentligt yngre geologisk period» samt att »fjälltrakternas qvartsiter och kristalliniska skiffrar . . . . torde rättast vara att betrakta som en egendomlig facies af de kambriska och siluriska periodernas bild- ningar». (Geol. Fören:s Förh. Bd V N:o 12 sid. 571. Kursiv. af mig.) Skulle kanske ej devoniska eller t. o. m. medelsiluriska tiden få räknas vara »väsentligen yngre» än kambriska formationen? ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 27 profiler afse, näml. Glöte-trakten i Härjedalen, och derefter följa gränsen mellan formationerna vidare mot norr. Glöte-trakten. (Härtill situationsskissen fig. I tafla V.) A) Glöte-Eagen (Se fig. 2, 3 och 4.) Vid utgaendet från Glöte-gärdarna träffar man silurisk kalksten först i en brant vägg pa södra sluttningen af Eggen, något NW om Päl-Jons-gärden. Lagringsförhällandena äro fullkomligt otvätydiga: N 45° W, 45—55° NO). Något an- nat fast synes ej i liggandet. Nedanför kalkväggen vidtar en terrass, hvara den Goldschmidska aneroiden angaf 827 delstreck ?) eller alldeles samma siffra som vid kalkens nedre gräns a Dy- kersbergets östra sida, ungefär !/, mil i N härifrån. Här ne- danför går en väg snedt mot NW. upp till egentliga kalkbrot- ten, som ligga ett kort stycke härifrån mot norra sidan af en lindrig, tvärtöfver asen gaende sänkning. Första sträckan tills man kommer upp i denna däld är öfversållad af idel qvartsit- block samt, nederst, ett och annat porfyrblock; i sänkan synas genast kalkblock och en hastigt stegrad vegetation 3). Här träffas snart ett par framstickande skikthufvuden af kalk, som faller 45°S — dock endast ett par fot i bredd och några fam- nar i (oafbruten) längd. Gar man rakt i dessas stryknings- riktning mot SO, återfinner man dem med ungefär samma fall på omkring 75 a 100 fots afstånd från den först nämda kalk- väggen... — Nagra steg längre fram i dälden träffas ett kalk- brott, der de festa framstickande hällarna luta mot N-sidan eller äro horisontela, men det synes ej fullt säkert, om de äro fasta. Efter ytterligare några tiotal steg nås det största brottet, hvarifrån sluttningen mot norra sidan är brant. Skikten äro 1) Förkortadt uttryck i st. f. strykningen N 45° V—S 45° O., stupningen 45 a 55° mot N.O. ?) Hvart deistreck motsvarar vid hafsytan ungf. 0,12 mm. på en vanlig ane- roid; för ifrågavarande höjd vågar jag ej anföra absoluta tal. 3) Siffrorna, som angifva växtlighetens yppighet, göra naturligtvis ej anspråk på annat än ett mycket ungefärligt värde. På samma gång må nämnas, att äfven planteckningarna äro hufvudsakligen endast efter ögonmått, så att de i afseende på konturer o. d. ingalunda vilja anses korrekta. 28 SVENONIUS, OM WEMDALS-QVARTSITEN. här blottade till ett par famnars höjd och ungefär fyra famnars hredd och visa ett från 26° till 3° öfvergående fall mot S-sidan. De nedre skikten äro tjocka, de öfre tunna och sönderspruckna. [A. ERDMANN uppräknar härifrån: Orthoceras, Orthis, Pliomera, Asaphus, Lingula; antagligen äro de af LINNARSSON »bei Glöte gesammelten» och sid. 29 i »Hochgebirge» uppräknade förste- ningarna äfven från detta ställe] Fallet är i lagrens alra vest- ligaste delar ej rent S-ligt, utan visar en svag, men tydlig, dragning mot Ö, antagligen syftande på, att grunden på V:a sidan ligger högre. Under ortocerkalken träffades en ej obe- tydligt veckad och sönderbruten lerskiffer, hvari efter mycket sökande ett par skrala graptoliter funnos. Här lågo ock block af svart, bituminös, sandstensartad, till utseendet silurisk kalk- sten. Den V om kalkbrott-sänkan belägna delen af Glöte-Eggen är något högre och består uteslutande af qvartsiter, så när som på en liten sänkning nära vägen till Dykersberget, der en fläck ar troligen ej fast ortocerkalk visar sig. (Detta ställe är något V om den på planteckningen medtagna delen af berget.) Fast berg träffas några hundra steg SV från kalkbrottet och utgö- res af blahvit qvartsit (= Häggingsåsens), bildande en hög vägg i södra sluttningen af åsen. Fallet kan här — liksom så ofta eljes inom Wemdalsqvartsitens område — ej utrönas, men, då man följer bergväggen i riktning mot Svartåsen, visar det sig på manga ställen fullt tydligt at NNO-sidan. Höjden är sådan, att kalkstenen borde framträda på denna södra sluttning, om den på motsatta sidan verkligen underlagrat »blaqvartsen». På grund af hvad nu är anfördt, får en från SV till NO (ungefär) gående profil tvärtöfver asen det utseende, som fram- stälts a fig. 3. Det enda härvid, som icke är sedt ö sjelfva profillinien, är kalken närmast qvartsiten i SV, hvilken för det djupa sand- och grustäcket icke synes der, men på kort afständ i OSO, i den förr nämda branta väggen ofvanom Päl-Jons. Utan tvifvel fortsättes qvartsit-väggen pa en, troligen genom förkastning uppkommen, lägre nivå mot Ö, bildande stödet för ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 29 nyssnämde kalkvägg och stående i samband med en grå hälle- flintartad porfyr, som genom brunsgräfning träffats vid Pål-Jons- garden. Skilnaden mellan den af mig lemnade profilen af Eggen och den i »Hochgebirge» förekommande (fig. 9) är väsentlig. Å den senare finnes ingen antydan om, att kalken visar annat fall, än in emot qvartsiten. Huru nära intill kalken perfyren visar sig, nämnes ej, men åtminstone torde afstandet få räknas i tusental af fot på norra sidan. Strax N om kalkbrotten vi- sar sig en låg as, flankerande Eggen och nästan helt och hållet öfvertäckt af qvartsitblock; på ett par ställen syntes hällar, som sannolikt voro fasta. Först långt här bortom har jag sett porfyren. Dock — vare dermed hur som hälst, visst är, att qvartsiten har godt utrymme att aterkomma på norra sidan un- der graptolitskiffern. Saåvidt jag sålunda kan finna, tala förhal- landena ojämförligt mycket mera för, att de siluriska lagren här hvila på qvartsiten (och porfyren). Äfven E. ERDMANN uttalar i sin dagbok för 1863 den asigten, att kalken vid Glöte-Eggen icke underlagrar »yråvackan» (= Wemdalsgvartsiten), utan bildar en skål, enär äfven han sett den nämda kalkväggen vid Pal-Jons’. Som dock ERDMANN vid Dykersbergets NÖ:a och Ö:a ända sett »nära lodräta bankar af samma slags mörka ortocerkalk som vid Svartåsen täckta af öfver 50—70 fot mäktiga bankar af tät, qvartsig gråvacka» och derigenom låter sig öfvertygas om, att qvartsiten der öfverlagrar kalken, så synes han böjd att tro, det den vid Eggen uppträ- dande qvartsiten — som är petrografiskt lika med Dykersbergets — är en annan, djupare horisont. B) Dykersberget (Se fig. 5). Å östra sidan visar sig kalken först vid lemningarne af en stuga pa afläsningen 827 delstr. a Goldschmids aneroid. Efter en svår brant når man den något utåt lutande första afsatsen, a hvars midt aneroiden visade 874 delstr. Denna är ett par hundra fot bred; kalken tycks ligga horisontelt, ehuru svagt fall både utåt och inåt ställvis synes — dock troligen beroende på 30 SVENONIUS, OM WEMDALS-QVARTSITEN. lossnor el. d. Närmare den inre, nästan lodräta väggen täckes afsatsen af kolossala block från denne. Bergväggen bestar af eragrönaktig, stundom sandstensartad qvartsit — vanligen bla- hvit qvarts i en gragul- eller grönaktig grundmassa. — Fallet kunde här ej med full säkerhet afgöras; ett och annat nästan skölartadt lager af en kloritisk skifferart, som mycket pa- minner om Städjans skifferlager nära toppen, antyder ett NNO- ligt fall, som ock någon gång bekräftas genom qvartskornens anordning; dock är denna slutsats om fallriktningen i följd af sluttningens branthet opålitlig. Från den punkt, hvarifrån toppen med lindrigare sluttning börjar, syntes ingen tydlig lagring. Kornigheten är här ofta rätt grof, stundom konglomerat-artad. Vid nedstigande mot V:a sidan — mot midten af Svarttjärnen — befunnos bergarterna ej lika med östra sidans, i det att här snart nog en ren, grahvit qvartsit vidtar. Der han slutar (af- läsningen 880), vidtar en kort och utät temligen lutande terrass med yppig vegetation, och vid dess yttre brädd, på alldeles samma höjd som å östra sidan, framträda kalklager. De första skikten tyckas falla svagt — 12 a 15” — inåt (mot Ö.), men faliets verklighet är högst tvifvelaktig, enär det inom en famns sträcka på ena stället är NO-ligt, på andra OSO-ligt, på knappt en famn längre ned, der skikten äro litet tjockare och antagligen mera svårrubbade, fullkomligt horisontelt. Afven svagt fall utåt saknades ej. Såsom antydt, är kalkens diskor- ”dans mot qvartsiterna mycket tydlig på detta ställe. Den omständigheten, att silurlagren framträda på samma höjd a bägge sidorna af berget, är af en viss betydelse. Ått qvartsitlagren stupa, är säkert, och mycket talar för, att huf- vudriktningen är mot NNO. Antages fallets styrka endast till 15° och afständet mellan kalken a ömse sidor till 800 fot, så skulle ändå den å bergets östra sida framträdande kalken böra ligga 212 fot lägre än den på vestra sidan. Endast den obe- tydliga lutningen af 5” skulle åstadkomma 70 fots höjdskilnad !). !) D. v. s omkring 17 delstr. på ett instrument, som vid talrika kontroller visat sig vara af utmärkt beskaffenhet. ÖFVERSIGT AF k. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 31 Ån starkare framspringer detta förhållande, om man jämför kalkens läge vid Eggen och Dykersberget. Under antagande af endast 5° medelfall mot N hos qvartsiten skulle på dessa 8,000 fot kalkhorisonten hafva sänkt sig 670 fot. Som sagdt, antyder nu deremot allt, att den ligger alldeles jämt. C) Svartåsen. (Se situationsskissen). I Svartåsens nedre, NÖ:a del, ofvanför Svarttjärnens N- ända, uppträder ater silurisk kalksten, men på ett högst för- vanande sätt. Hans lager äro uppvräkta, ofta lodrätt, oftast med 80° fall mot N samt Ö—XV:lig strykning. (Pa denna kalk- terass står en gammal kalkugn). Något N om midten af Svart- tjärnen antecknades fallet vara »först 60” mot NO, omedelbart derpå 60” mot SV, men skikten äro ej sammanhängande, ehuru alldeles vid hvarandra» — således afbrutna. Åfven sistnämda stupning rätar sig snart mot S till horisontelt läge, hvarefter ingen fast eller till utseendet fast kalkhäll sågs i denna rikt- ning, ehuru växtligheten förrådde kalkgrund. Ungefär 600—700 fot inåt mot V på den förstnämda kalk- terrassen framträder på omkring samma höjd som å Dykersberget (afläsn. 860) en vägg af gråhvit qvartsit, lika med den i Dy- kersbergets V:a sluttning, uti bankar, som tyckas falla svagt mot NV. Den qvartsitiska bergarten fortsätter genom hela Svartåsen, utan att kalken visar sig å dess S:a eller V:a sida. För frågan om fjällbildningarnes ålder har Svartäsen ett slags historisk betydelse, enär professor A. ERDMANN der för första gången tycker sig finna ett afgörande bevis för sin redan förut framlysande förmodan om qvartsiternas läge ofvanpa kalken. Uti sin i Geol. Byrans arkiv förvarade dagbok för resan 1863 säger han härom, att kalkens underlagring under »gråvackan» här +) är tydlig (kursiv. af ERDMANN sjelf). Denna äsigt, som sedan sa följdriktigt utvecklats af TÖRNEBOHM och som på visst sätt öfverensstämmer med KEILHAUS djerfva gissning, att de i V från silurbildningarne uppträdande aflagringarne samt- ') Det åsyftade stället är just vid tjärnens N-ända. 32 SVENONIUS, OM WEMDALS-QVARTSITEN. liga öfverlagrade desse !), synes dock A. ERDMANN sjelf på sistone hafva öfvergifvit, enär han på den lilla öfversigtskartan »af de geologiska formationerna före de qvartära», som finnes i atlasen till »Qvartära bildningarne» (1868), — som det synes, utan tvekan — förlägger qvartsiternas område i Härjedalen, liksom »Dalasandstenen» i Dalarne, till kambriska formationen, icke till siluriska, såsom han antagligen skulle ha gjort, om han ej funnit skäl att frångå eller betvifla sin äldre uppfattning af lagringsförhållandena. År då kalkens underlagring här alldeles gifven? Jag tror, att frågan kan besvaras nekande. Dä omedelbar öfverlagring ej häller här blifvit sedd, torde detta ställes förmodade större bevisningskraft bero derpå, att kalklagren visa väldiga stupnin- gar, medan de högre belägna qvartsiternas fall ej är betydligt. Rubbningarna i kalken synas mig kunna hänföras till en mycket sen period, näml. Qvartär-tiden. Bristningarna och det så att säga förvirrade eller kaotiska i de föga framträdande skikthuf- vudenas stupningar gör ej osannolikt, att inlands- eller jökel-is varit den väsentligaste faktorn vid astadkommandet af dessa rubbningar. Som bekant, har man trott sig kunna bevisa, det de vida svårare rubbningarne i kritformationens lager vid Öre- sund äro ett verk af isen ?). Dessutom synes kalken vid Svart- åsen ligga på samma absoluta höjd som på Dykersberget och de andra närbelägna ställena (Eggen, Finnsved- och Noliåsarne), och om man frånser de nyss nämda oregelbundenheterna vid Svartåsen, så intager ortoceratitkalken på det hela ett alldeles öfvervägande horisontelt läge i de bägge dalarne kring Svart- tjärnen och Dykerstjärnen (jmf. hvad som nedanför säges om Finnsved- och Noliåsarne!) I motsats härtill visar qvartsiten öfverallt, der dess lagring kan iakttagas, en konstant afvikelse från horisontalplanet, vanligen mot N-sidan (om än ej rent N:ligt) — äfven vid den sydligast belägna lokalen, Eggen. 1) Se Mag. for Naturvidensk. 2:en R:s 1:e B. pl. III fig. 1. 2) Om Hevningsfenomenerne i Möens Klint af F. JoHnstrur (11:e Skand. Naturf.-mötet). Jmf. ock de sid. 45 nämnda hopskjutningarne. + ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 33 D) Noliäsen och Finnsvedäsen (se situationsskissen samt figg. 6 och 7.) Pa SV:a och V:a sluttningen af Noliasen (egentligen Nord- åsen) har jag icke oaktadt langvarigt sökande lyckats finna fasta kalklager, ehuru vegetation, block m. m. otvifvelaktigt an- tyda, att äfven här grunden inom en viss horisont, hvars öfre gräns synes motsvara densamma på Dykersberget, är silurisk. Sålunda framträder ofvanom det på kartan antydda nybygget en qvartsitvägg pa afläsningen 8791), hvilken fortsättes ät si- dorna. Hufvudmassan af berget är qvartsit, hvars fallande öf- verallt der lagringen är skönjbar är 20° mot NV. Underord- nade »gravacke»-artade lerskifferlager inga ibland i denna. I lindriga sänkor på sjelfva platån träffas emellertid mycket ofta samlingar af kalkblock, hvilka visserligen alltid äro öfverväxta af ymnig mossa, men som ock alltid förrådas genom växtlig- hetens yppighet pa dessa ställen. Qvartsitberget visar sig ofta strax invid kalkfläckarne. Några skäl, som tala för att fast kalk anstår på denna ansenliga höjd, förefunnos ej. Enda stället a Noliäsen, der jag träffade anstående kalk, är mot östra ändan af berget, a norra sluttningen. Stupningen är 5—7° mot VSV: utsträckningen i dagen mycket begränsad; höjden motsvarande den a Dykersberget; färgen svag dragning i rödgrätt; ett orto- ceratitfragment träffades; måhända bör ock nämnas, att traktens bästa murstenar hämtas härifrån. På motsatta, södra, sidan träffades a samma nivå kalkblock i största mängd. Vid vestra ändan fortsättes den först nämda kalkhorisonten. angifven genom ymniga, ofta pa kant stående stora hällar at kalk, dels vanlig med ortoceratiter, dels svart, något bituminös, sandstensartad. Ett block bestod till sin ena halfva af ett fi- nare kalk-konglomerat, hvars bollar syntes bestå af blåaktig qvartsıt, medan i samma block också funnos lager af vanlig kalk med fragment af en mycket stor ortoceratit. Sträckan mellan berget och Dykerstjärnen intages af väldiga lösa aflag- ringar med block af qvartsit, som först längre norrut aflösas af ') Siffrorna för trakten äro naturligtvis beräknade efter samma lufttryck. Öfvers. af K. Vet-Akad. Förh. Årg. 38, N:o 10. 3 34 SVENONIUS, OM WEMDALSQVARTSITEN. porfyrblock. Bestiger man härifrån Noliåsen, träffas intet fast berg förrän på alldeles samma höjd som i Dykersberget qvartsit ater framträder. En fjerdedels timmes väg S 35° O1!) från nybyggnaden (»Bygget») pa Brändskogen framträda på ringa höjd nära norra ändan af Finnsvedåsen stora kalkhällar, som i allmänhet ega 15—20° fall mot Ö, »ehuru — såsom dagboksanteckningen lyder — inga synas palitligt fasta». Strax här ofvanför vidtar en gulhvit kornig qvartsit. Här är en punkt, der åsigten om kalkens underlagring vid första påseendet synes segra. Sasom fig. 7 (jämförd med fig. 6) visar, inskjuter (vid a fig. 6) från kalken med lindrigt utåt sluttande botten en högst 30 till 40 fot bred sänka mot NO, krökande mot N, begränsad på sidorna af qvartsit, men visande på bottnen i sin yttre del kalk, fallande svagt inåt. Då kontakt här tycktes förefinnas emot ofvanpa liggande qvartsit, gjordes ansenliga gräfningar, hvaraf slutligen framgick, att denna utgjordes blott af väldiga lösa partier. Först i det inre af klyftan anstod fast qvartsitberg. Kalklagrens fal- lande inåt närmast väggen synes här och på atskilliga andra ställen ej osannolikt kunna förklaras genom den oerhörda be- lastning, som en flera famnar mäktig vall af qvartsitblock och orus utgör på skiktens invid berget belägna delar. Härvid bör man taga i betraktande kalklagers på manga ställen framträ- dande benägenhet att skrida eller åtminstone något rubbas ur jämvigtsläget i följd af kalkens löslighet i vatten och lagrens deraf beroende underminering. Sexhundra fot i S fran detta tvätydiga ställe vidtaga terrassartade afsatser i V:a bergslutt- ningen, hvilka till större delen bildas af fullkomligt horisontela kalkskikt, som blott ytterst luta något mot Ö. Öfre gränsen för denna (siluriska) kalksten är belägen 60 fot öfver den fasta qvartsiten vid nyssnämda sänka, hvaraf och då ej minsta an- tydan till förkastning märkes i qvartsitväggen man näppeligen kan draga annan slutsats, än att kalken bildar en sidolagring !) Här och öfverallt i denna uppsats är missvisningen icke inberäknad. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 35 till denna vägg; qvartsiten vid sänkan är då ett lägre parti af samma qvartsitvägg (se fig. 6). Efter att ha fortfarit synner- ligen länge, bildande talrika terrasser, upphör kalken innan man har Dykersbergets topp i S 55” O. Bland geologer, som förut besökt den vigtiga Glötetrakten !), synas endast LINNARSSON och TÖRNEBOHM ha varit vid Noli- asen. Den förre observerade vid äsens vestra ända »horisontela kalkbankar» 1 nedre, qvartsit 1 öfre delen af bergsluttningen. Såsom redan är nämdt, lyckades det ej mig att der paträffa otvifvelaktigt fast kalk; dock är det möjligt, att LINNARSSONS uppgift afser den närbelägna Finnsvedäsens sluttning, ehuru jag anser nästan mera troligt, att den egentliga Noliäsen verkligen asyftas, hvarför jag ock här utsatt tecknet för fast kalk. TÖRNE- BOHM fann NO härifrån vid Linaelfven röd porfyrartad hälle- flinta och qvartsit så nära hvarandra, att han anser någon si- lurisk kalk ej kunna få rum mellan båda. Enligt bådas iakt- tagelser är qvartsitens stupning i Noliasen mot N-sidan. E) Häggingsåsen och Glöteåsen. (Se fig. 8.) Under några dagars vistelse på Häggingsasen undersöktes denna trakts geologiska förhållanden så noga som med till buds stående medel var möjligt. Då intet strängt afgörande nytt derigenom bragtes i dagen, vill jag blott i korthet redogöra der- för, utan att i detalj framlägga mina iakttagelser eller ett på höjdmätningar grundadt fullständigare kartutkast, hvartill jag sökte samla material. Häggingsasen är en platt, skogbeväxt, i NY—SO gående bergsrygg, som höjer sig omkring 100 meter öfver det sanka myrlandet mellan Lofsän och den höga Öster-Risvålan. Mot Ö sänker han sig brant, ofta tvärbrant; mot V lindrigt, ibland nästan omärkligt. Dess NV:a ända hyser ätskilliga fäbodvallar och ett nybygge. Bästa profilen öfver asen erhålles, om man från gårdarne vandrar ett par tusen fot mot SO och derifrån öfvertvärar höjden mot NO. Man träffar då först en vägg af 1) Näml., så vidt jag vet, A. och E. ERDMANN 1863, TÖRNEBOHNM 1861, 68 och 72. LINNARSSON 1870. 36 SVENONIU8, OM WEMDALSQVARTSITEN. ora kalksten, ofta maskformigt genomsatt af ymnigt lerskiffer- ämne. Man uppstiger öfver flera af dylik kalk bestående af- satser till högsta platån. Lagren ligga horisontelt eller kanske i stort med ytterst svagt N:list fall. Alra vestligast synes ett par graders fall mot Ö och högre upp på ett par enstaka stäl- len 15—20” fall mot samma håll, enligt anteckningen på stället »tydligt beroende på mindre, lokala bristningar». Sparsamma ortocerfragment träffades här och hvar. Täml. högt uppe är en horisont af rödlett kalksten inlagrad i den grå. Kalkplatäns bredd är ett par tusen fot, kalkens mäktighet 210 fot. Nedan- för kalken framskjuter på östra sluttningen en terrass täckt af qvartsitblock, och 75 fot under dess öfre gräns visar sig i slutt- ningen ett konglomerat med bollar såväl — och alra mest — af porfyr, som ock af röd, hard sandsten samt — sällsynt — grå qvartsit. Vid gräfning under kalken på östra sidan lyckades jag slutligen påträffa svart lerskiffer med graptoliter. Vid Smäfallen, S om Häggingsåsen, ett litet stycke ofvanom Storbäckens utflöde i Häggingsän, anstår röd sandsten. Bland de ytterst ymniga blocken och lösa hällarna träffas äfven de karakteristiska s. k. Dalasandstenarne med stora, runda gul- hvita fläckar. Uti ett block fanns en väl tumslang boll af den porfyr, som är sa ymnig i block Ö om Häggingsåsen. Här må ock antecknas fyndet af ett sådant sandstensblock med maskspår (?). De observerade fasta hällarne äro nästan alltid fullkomligt ho- risontela, på något enda ställe ses ett par graders lutning mot NV. Något sydligt fall, sådant det tecknats på profilen fig. 3 sid. 25 i »Hochgebirge» har jag ej alls kunnat upptäcka, utan har jag fullt skäl att antaga detta vara ett misstag. Da så- lunda lagren äro antingen fullkomligt horisontela eller möjligen svagt fallande mot kalken samt läget omkring 100 fot under denne, synes det mig vida mera naturligt att, »enär — såsom det med fog säges i nyssnämda arbete — ingen plats för en mellanliggande länk finnes mellan qvartsiten och sandstenen», antaga båda, äfven qvartsiten, äldre än siluraflagringarne i åsen, fastän åtminstone (största delen af eller hela) qvartsiten och ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 37 kanske äfven en stor del af sandstenen hunnit bortdenuderas i den dal der sedermera silurlagren afsattes. Slutsatsen (rörande detta ställe) i nämda arbete: »att antingen såväl sandstenen som qvartsiten äro yngre än kalkstenen, eller att denne (kalk- stenen) fullständigt denuderats före qvartsitens aflagring», kan jag följaktligen icke finna grundad pa giltiga skäl. Nära S:a ändan af sjelfva åsen visar sig qvartsit i en täm- ligen hög vägg, 'skiljd genom en grund däld från bergets af kalk- sten bygda hufvudmassa. Stupningen är mycket svår att ut- reda, men befanns slutligen vara 30—35° mot NV, strykningen NO:lig; således kan man med hög grad af sannolikhet sluta till en skarp diskordans mot den horisontela kalken, hvarvid väl knappast de horisontela aflagringarne kunna vara de äldre?!) Öfversta delen af qvartsiten syntes nå nästan upp mot den högsta kalknivån (dock var denna afvägning osäker). Pa åtskilliga ställen af detta berg kan man se lokala af- vikelser i kalklagrens fallande, som alldeles påtagligt äro af till- fällig natur. Sålunda synes ofta, som den yttersta randen af en kalkplatå lossnat och derigenom de i detta parti ingående lagrens stupning blifvit mer eller mindre afvikande från hufvud- partiets. Att dylikt lätt kan blifva vilseledande, t. ex. da jord- täckning döljer »lossnan», är sjelfklart. Den mellan Glöte och Lofsån belägna särdeles höga Glöte- åsen lemnar inga vigtiga bidrag till frågans lösning. Dess norra och östra sluttningar täckas af block af qvartsiter, konglomerat samt grofkornig ögongneis. Först tämligen högt uppe träffas fast anstående qvartsit af en i dessa trakter mycket vanlig sort: gulgrå grundmassa med hvit, i blått dragande qvarts. Dess stupning är 40° NV. På vestra sluttningen synes denna i ome- delbart sammanhang med ett konglomerat. Kalk anstod endast på vestra sidan, långt nere, och bildar der framskjutande terras- ser, som i följd af den t. o. m. för kalkterräng ovanligt yppiga vegetationen endast högst ofullständigt och med stor svårighet kunna granskas. Öfverst sågs pa ett ställe 5—8° fall mot Ö, 1) Jmf. härmed förh. vid Tossåsen, sid. 50. 38 SVENONIUS, OM WEMDALSQVARTSITEN. således inåt. Af den obetydliga bråkdel af skikthufvudena, som syntes längre ned, visade somliga horisontelt läge, andra fall mot N, V eller S, men måhända är nägra fa graders fall mot NO det allmännaste. Horisontela kalkterasser, nagra hundra fot i bredd, torde dock kraftigare vittna för, att verkliga lag- ringen icke väsentligt afviker från vågplanet. Försåvidt jag med fästadt afseende på de upplysningar, som de meteorologiska synoptiska kartorna gifva, kunnat jämföra mina på skilda tider gjorda barometerobservationer, synes kalkens höjd vid Glöteåsen motsvara densamma på den midt emot belägna Häggingsåsen. Nedom kalken är bergsluttningen ymnigt täckt med block af hvarjehanda qvartsiter, porfyrer, röda (randiga) sandstenar samt ögongneis. Om bergarterna i de angränsande bergen — Öster-Risvålan, Djursvalan, Häggingsfiället m. fl. — anser jag mig ej behöfva anföra vidare än att de utgöras af olika till Sevegruppen räk- nade qvartsiter med underordnade, ibland dock mycket mäktiga, lager af gråvacke- eller sandstensartade skiffrar med i allmänhet NV:ligt fallande. SO om Häggings- och Glöteasarne utbreder sig ett lågt skogbeväxt och vattensjukt land nästan så långt man kan se från den höga Öster-Risvålan. Detta utpräglade lågland sam- manhänger med det liknande landskap, som sträcker sig mot N till fram emot Rända elf och vid eller inom hvilket, såsom hit- tills är anfördt eller strax skall nämnas, talrika siluraflagringar finnas afsatta. Häraf syntes mig redan vid första asynen af terrängförhållandena troligt, att siluriska minnen skulle finnas nagonstädes närmare Lillherrdal. Men, då de personer, med hvilka jag samtalade härom, förklarade, att där i trakten ingen kalk funnes, afstod jag från ett besök. Flera veckor efteråt, då jag naturligtvis var långt derifrån, erhöll jag dock en upp- gift om, att kalk nyligen blifvit funnen vid Bledjan, en half mil ungefär från Lillherrdals kyrka; min sagesman kunde ej af- göra, om denna var silurisk eller ej. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 39 F) Mellan Dykerstjärnen och Bölberget. (Se situations- skissen). Härvid må först påpekas det ovanligt stora djupet hos tjärnen, hvilket på ett ställe — i rät linie mellan Dykersbergets "högsta topp och sänkningen mellan Noli- och Finnsvedasarne — tyckes uppgå till kanske mera än 600 fot, försavidt man far tro egarens af fiskevattnet uppgift, att »en långref af denna längd här står rätt upp och ned». Djupet bildar en tvär afsats 1 bottnen; eller ock är den grundare bottnen endast flytande eller falsk, hvilket icke är alldeles ovanligt i dessa trakter. Dy- kerstjärnens spegel ligger ungefär 15—20 fot under Glötesjöns. Då man följer den härifrån flytande bäcken mot N, träffar man snart, på 35—45 fots lägre nivå än tjärnen, fast porfyr uti omkring alnstjocka bankar. Drar man sig härifrån uppåt slutt- ningen mot Ö, träffas bituminös sandig kalksten i ymniga block jämte porfyrblocken på 75—90 fots höjd öfver nedersta porfyren. Vid Bölbergs såg i samma bäck anstå porfyrklippor; här har bäcken sänkt sig ytterligare ungefär 40 fot. Sedermera träffas på vägen mot Bölberg i skogen, nära byagränsen, kalkhällar (sil.) men utan annan fast berggrund synlig i närheten. Strax Ö. om Bölberg är en stor myr, hvaruti åtskilliga hällar af »ty- pisk blagvarts» visa sig. Denna myr begränsas i Ö af en låg as, som synes vara bygd af samma bergart. Ö om denna åter finnes ortocerkalk i mindre partier, fallande 15—18° mot VNV. Dock träffades ej några otvifvelaktigt grundfasta partier. (Stäl- let är pa 25 minuters gångväg från gärdarne). Vid Mossavålan lära kalklagren ligga horisontelt, enligt trovärdig uppgift, och ej visa sig annat än på östra sidan. Jag har i det föregående försökt att opartiskt beskrifva de geologiska förhållandena i Glötetrakten samt dervid på hvart ställe framhållit de skäl som talat för eller emot äsigten om kalkens underlagring. Förrän jag gar vidare, vill jag derför endast tillägga ett par allmänna betraktelser. 40 SVENONIUS, OM WEMDALSQVARTSITEN. På alla ställen, der kalken visar sig vid de nedre delarne af bergen, bildar han mer eller mindre långt framskjutande ter- rasser. Detta förhållande synes mig mycket svart att förklara pa den äldre uppfattningens ståndpunkt. För att närmare för- tydliga detta, torde jag få hänvisa till fig. 9. Om kalken un- derlagrat qvartsiten, måste dalgången mellan bergen A och B en gång varit fyld sålunda, att både kalk- och qvartsitlagren fortsatte oafbrutet deröfver. Följaktligen består erosionens !) arbete dels i fråga om qvartsiten uti borttagandet af styckena a, b, och ce, dels rörande kalken m. m. 1 undanskaffandet endast af partiet e, hvarvid terrasserna d och / qvarlemnats. Härvid är nästan oförklarligt, att qvartsitpartierna a och e, som skulle ha legat pa de n. v. kalkutsprängen, denuderats utan att denu- dationen borttagit jemväl de senare, som byggas af sa lätt-ero- deradt material, oaktadt förhållandena längre ut i dalen nogsamt bevisa, att erosionen verkat vida djupare än till kalkens yta. På denna ståndpunkt kan man naturligtvis ej förklara saken genom de innanför qvarstående qvartsitväggarnes skyddande för- maga. Vida enklare blir erosionsfenomenet, om man anser en presilurisk dal ha existerat, hvaruti de siluriska aflagringarne d, e och f afsatts. T. o. m. om man anser erosionen åstad- kommen genom vatten i fast form, blifva kalkresterna vid dalens sidor ej svårfattliga, enär det eroderande agensets styrka der borde varit betydligt försvagad genom de höga, af så svaran- gripligt ämne (kvartsit) bestående dalväggarne. En annan allmän omständighet synes ock vida mera öfver- ensstämma med det antagandet, att silurformationen här vore afsatt uti presiluriska dalar, än att Wemdalsqvartsiten öfver- lagrar densamma. Öfverallt inom ifrågavarande område synes primordialzonen helt och hållet saknas; man har hittills ej fun- nit äldre lager än undre graptolitskiffern vid Häggingsasen och Eggen, och utsigterna att finna sådana förefalla små, då ej ens block deraf träffats, oaktadt så många geologer besökt trakten. !) Från spriekteoriens synpunkt blir kalkens sidolagring till och yngre ålder än qvartsiten nästan ett nödvändigt antagande. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 41 Detta talar för, att området utgjort land en mycket lång tid- rymd före silurtiden, nämligen under hela primordialfaunans tid, och att derunder de väldiga dalar bildats, hvari silurlagren sedan afsattes. Enligt detta betraktelsesätt skulle Dalasandstenen och de härvarande qvartsitbildningarna motsvara perioden när- mast före primordial-tiden. Hede-trakten och Klöfsjön. Å kartan till »Hochgebirge» finnes vid östra ändan af Vi- karsjön, en mil nedom Hede kyrka, tecken för en obetydlig si- lurisk aflagring mellan Wemdalsqvartsiten och graniten. Här finnas också bredvid hvarandra tva berg, i hvilka kalk (sil) anstar, näml. Kalkhusberget och Kalkberget, det förra något sydligare. Kalkbergets kalklager upptäcktes för ej synnerligt länge sedan, då brytningen i det andra — hvarifrån ock kalken till Hede kyrka tagits — blef mycket obeqväm i följd af jord- betäckningen, hvilken ock omöjliggör allt direkt och pålitligt af- sörande af lagringsförhallandet. Detta berg ligger ungef. !/, timmes väg i SO eller OSO från sjöns ända, stenbrottet ett par hundra fot öfver vattenytan. Kalken har ansenlig utsträck- ning och faller omkring 20” mot NV, under det att qvartsiten, som äfven här bildar hufvudmassan och de högsta delarne af berget, faller ungefär lika mycket, men mera rakt mot N, så att kalkens stupning synes vara snedt ifrån asen. Något i S från största brottet är en liten bäck, vid hvilken några äldre kalkugnar finnas. Här gjordes åtskilliga fruktlösa gräfningar för upptäckande af kontakten mot qvartsiten. Denna bergart består här nedtill ofta af en grågul grundmassa med eller utan färre eller ymnigare, större eller mindre, runda qvartskorn. Upp- at blir han mera blåaktig och ren; dock synas lager af något konglomerat-artad natur med hvita qvartsbollar af ända till duf- äggs storlek. Kalkens mäktighet här synes knappt vara större än 30—40 fot. Såsom antydt, finnes intet som talar för kalkens 42 SVENONIUS, OM WEMDALSQVARTSITEN. underlagring på detta ställe. Midt emot Kalkberget höjer sig på andra sidan sjön. nära utloppet, det antagligen något öfver 400 fot höga Glomberget, hvars qvartsiter och sandsten, fal- lande 30—45° mot V eller SV, näppeligen kunna hvila annat än omedelbart på urbergets granit. Närmare Hede kyrka träffade jag en, såvidt jag kunnat finna, hittills ingenstädes omnämd fyndort för en svart skiffrig kalksten, näml. några tusen fot Ö om qvarnbygnaderna, ej långt från Qvarnans utflöde i Ljusnan. Vid sjelfva ån är bergarten en röd, vanligen konglomeratlikt utbildad, fältspatrik sandsten, fallande 25° mot NNV; på ett par ställen finnas deri inlag- ringar af röd lerskiffer (som en gang t. o. m. visade en alns- lång förkastning). Stället, der kalken finnes, heter Ormham- maren och är ett lågt utsprång på den mycket långsamt mot S stigande sluttningen af höglandet, som utbreder sig mot det stora Sonfjället. Otvifvelaktigt fast häll träffades ej, men det synes alldeles visst, att grunden öfver en ej obetydlig sträcka bygges af denna kalkskiffer. Hela höjden bildas af idel kalk- hällar. Många partier äro, såsom anteckningen lyder, »af or- dinära hus” bottenareal, men tydligen icke fasta» (n. b. husens der i trakten, d. v. s. ungefär några hundra qvadratmeter). De flesta sådana hällar luta mot S. sidan, hvilket ju icke behöfver utvisa, att ursprungliga fallet varit ditåt, utan blott att den krossande och lyftande kraften verkat från den i N belägna stora dalgången. Dock är det mycket möjligt, att denna kalkskiffer betecknar en lägre nivå än den egentliga siluren vid Glöte — möjligen analog med den norska Bi- ridkalkens. Under timtal söktes förgäfves spår till förste- ningar. Det synes som om kalkskiffern skulle öfverlagras af en grå, hård, till det yttre qvartsitlik kalksten med ställvis fina, mörka lerskifferlameller. Bägge slagen äro ofta rika på svafvelkis. Den qvartsitlika kalken synes stå i intimt samband med en grof, skiktad qvartsit med hvita, något långdragna qvarts- korn och stundom något kalkig grundmassa. Detta förhållande iakttogs i talrika lösa hällar, i hvilka det dock ej lät sig afgöra, ÖFVERSGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 43 om kalken eller qvartsiten varit det ursprungliga hängandet. Enligt uppgift i Viken skulle äfven på norra sidan Ljusnan, ungefär midt emot Ormhammaren, vid Rörmyrberget finnas »en alldeles liknande blå skifferart», helt säkert således kalkskiffer. Uti en bland dagböckerna på Geol. Byrån anmärkes blockfynd af svart kalksten i Luna-elfven, som troligen tillhör samma lager som den nyssnämde. Klöfsjön. (Se figg. 10 och 11.) Nästa ställe, der siluriska aflagringar betecknats a kartan till »Hochgebirge», är vid Klöfsjö kyrka. Strax V om backen vid gästg.-gården och synlig från landsvägen, vidtar en qvartsit- vägg, som bildar vestra kanten af höglandet i Ö och går i un- gefär NV:lig riktning fram emot en från NO kommande större qvarnbäck. De a planteckningen fig. 10 utsatta afvägningslini- erna visa, att qvartsiten framträder pa nästan precis samma höjd efter hela sträckan. Nedanför sjelfva väggen är en slutt- ning af mäktiga lösa bildningar. Uti en bland de dalar, som från höjden genomskära dessa, anstår några tusen fot från gästg.- gården kalksten, uti något bucklade lager, fallande i medeltal 30° mot S, således ifrån qvartsiten. Ur djupet af en brunn midt emot gästg.-gården har uppbrutits en svartgrå, mycket skiffrig kalksten, hvari jag dock ej fann några fossil. Vid brunns- gräfningar nästan öfverallt på backsluttningen nedåt träffas kalk- berg, hvari vanligen spränges 5—6 fot. Härigenom adagalägges, att kalk bildar grunden på några alnars djup under damjorden ända till terrassen nedom kyrkan, der han framträder i dagen med en mängd »hamrar», här och der förande ortoceratiter. Pa omkring 100 fot öfver sjön synes i ett dike vid landsvägen svart skifferjord, som i en brunn i närheten genomgräfts ungefär 10 fot, hvarunder en svart trilobitförande kalk vidtog; i denna kalk sprängdes två fot. Orsten och svafvelkisbollar träffas ofta på denna nivå. Såsom jag erfor från brunnsgräfningar litet högre upp, ligga kalklagren dels horisontelt, dels något litet stupande mot O. I en »limhammare» vid vägen luta lagren 5—8” mot NV. Längre mot NV, nedom kyrkan, visar sig ortocerkalken 44 SVENONIUS, OM WEMDALSQVARTSITEN. nästan öfverallt vid foten af terrassen. Stupningen är än 20° NV, än lika mycket eller mera mot NO., än synas horisontela lager sticka fram, hvaraf synes mig antydas, att böjningarne äro mycket lokala. Vid några brunnsgräfningar närmare sjön hade på 15—30 fots djup träffats diabas i fast klyft. Strax ofvanom närmaste stugan på SÖ:a sidan Qvarnan synas till utseendet fasta hällar af en kantstaende, graröd, or- toceratit-kalk, strykande VNV, dock med en liten böjning. Knappt mer än 100 fot derifran visa sig, likaledes efter utseendet att dömma fasta, kalkhällar med omkring 20° fall mot S eller SV och ytterligare ett par hundra fot derifrån, också 1 den föga branta backsluttningen, hällar fallande ungefär 20” N eller NNO. Kalken, som gar nästan upp till qvartsitväggen, stryker N 80° O, med växlande N:ligt och S:ligt fall af 20—30° styrka, mäst det förra. Qvartsiten är »äkta blåqvarts». Vanligen synes ej spår till lagring, men på några ställen är den tydlig och anger blott några fa graders fall mot NV. Pä ungefär 450 fots höjd öfver Klöfsjön visar sig uppe på fjället NO om sjön en gulgrå sparagmit i horisontela lager jämte den blahvita qvartsiten. Äfven det SV om sjön belägna Klöfsjöfjället bygges af idel qvartsitiska bergarter, i böljande lager. Af hvad som nu är sagdt synes framga, att ej häller vid Klöfsjön några skäl tvinga till antagandet af kalkens under- lagring under Wemdalsqvartsiten. Siluraflagringarna inom Äsarnes kap.-församling. | Inom detta område finnes ett par ställen, der åtminstone skenet talar för qvartsitformationens läge öfver de fossilförande lagren; men förhållandena äro ingenstädes sådana, att full viss- het härom utan omfattande gräfningar kan vinnas, och de röj- ningsarbeten, jag på några ställen lät utföra, voro otillräckliga. Det synes dock ej osannolikt, att noggranna, med tillräckliga hjelpmedel utförda undersökningar skola visa, att kalken endast | sidolagrar den egentliga Wemdalsqvartsiten eller att möjligen på något ställe förkastning egt rum. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 45 A) Berget Bösens omgifningar. Halfvägs mellan Klöfsjö och Åsarnes gästg.-gardar reser sig Bösen till 6—700 fots höjd öfver omgifningarne. Å ömse sidor om detta och vid foten af det närbelägna Skalberget fin- nes kalk aflagrad, och troligt är, att denna sammanhänger med den kalk, som betäcker en rätt ansenlig areal rakt ofvanom den närmare Klöfsjön belägna gården. Absoluta höjden af detta senare ställe, der kalken salunda först visar sig, sedan man öfverstigit den ansenliga höjden NO om Klöfsjön, synes (enl. bar.) vara alldeles lika med höjden för kalkens öfre gräns mot Klöfsjö-sidan. Stupningen är här 3—8° mot NO. Qvartsit sågs ej af mig fast i närheten, men för skogens täthet och de mer än i andra kalktrakter svåra vindfällena kunde jag ej ströfva omkring långt. En kort sträcka ofvanom landsvägen, ett par tusen fot Ö om detta ställe, visa sig fullkomligt horisontela lager af silurisk kalksten, som, såsom några ugnar utvisa, här användts till kalkbränning. Lagren syntes på ett par ställen högst egendomligt sammanskjutna, så att, medan hufvudmassan låg horisontelt, smärre partier för utrymmets skuld tvungits att intaga ett från vågplanet afvikande läge och dervid stundom delvis nedskufvats i sprickorna mellan kalkskikten. Ett stycke NNV från Skalängens gård, som är den när- maste intill Bösen, träffas, såsom nyss antyddes, åter horisontela ortocerkalk-hällar, som hafva en ansenlig utbredning. Trakten genomskäres af en liten bäck, som med NV:ligt lopp anses skilja Skalberget och Bösen. Kalken fortfar en god sträcka uppför denna lilla dalsänka, men slutligen synes uppe i vestra kanten horisontela lager af en qvartsitisk, kanske gråvacke-artad skiffer. Ett stycke längre inat (mot NV) upphör dälden me- delst en rätt hög qvartsitvägg. Här synes qvartsit a ömse sidor; den liksom nyssnämde skiffer, hvilka äro nära beslägtade och öfverga i hvarandra, äro nedtill vanligen mycket kalk-impreg- nerade. Däldens väggar äro högst 30—40 fot höga. Kalken i bottnen går ej ända fram till den nyssnämde väggen, men synes nägra hundra fot nedanför i däldens botten, medan öfverst den 46 SVENONIUS, OM WEMDALSQVARTSITEN. yvartsiga skiffern anstar. Här ser det således ut, som om kal- ken underlagrar, enär däldens bredd är ganska obetydlig och man iföljd deraf ej gerna vill anse den af så hög som pr&- silurisk ålder. Vid gräfningar fanns skiffern ännu 6 fot under srustäckets öfre gräns på sidosluttningarna. Häri träffades ett par stora block af en svart kalksandsten med glesa qvartskorn samt ymnigt af en skifferartad, fossilfri kalksten. Emellertid behöfver ej ens detta ställe ovilkorligen tolkas som ett bevis för Wemdalsqvartsitens ålder i förhållande till ortocerkalken, enär det ju först och främst är tänkbart, att dälden är pr&- silurisk — den qvartsitiska bergarten är antagligen mycket svår- vittrad och däldens väggar, atminstone der kalk synes i bottnen, äro ej alltför branta och sluttningarne dessutom täckta af djupt grus —; vidare är det möjligt, att kalkhällarne i bottnen ej voro fasta; dessutom må påpekas, att derna qvartsit och qvart- sitiska skiffer äro betydligt olika den vanliga och äfven här i trakten rådande qvartsiten, sa att, om den ock skulle öfverlagra kalken, deraf icke kan slutas, att Bösens och Skalbergets qvart- siter (sparagmiter) göra detsamma. Vid nedstigandet mot S:a sidan af Bösen träffades kalk i horisontela lager pa ungefär samma höjd som pa norra, medan den något litet högre upp sedda sparagmiten stupade 15—20° mot NO. Likaså är stup- ningen på Skalberget mycket tydlig, ehuru af växlande styrka och riktning, vanligen rätt brant mot NV. Uti E. ERDMANNS dagbok för 1868 yttras i fråga om dessa förhållanden följande: »Utefter Skalbergets Ö:a fot framträder kalken här och der — — — Sjelfva kontakten mellan qvart- siten och kalkstenen kan ingenstädes i följd af jordtäckningen studeras. Kalken ligger dock tydligen uppå, med diskordant lagring stötande an emot qvartsitväggen» !). B) Åsarne—Hallen. (Se figg. 12 och 13). Da man från SV nalkas Ljungan vid Åsarne, ter sig den ej synnerligt höga, men ovanligt långa bergåsen a elfvens norra sida på ett starkt i ögonen fallande sätt. Man vill på förhand !) Kursiv. af mig. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 47 sluta till, att de höga horisontela utsprången vid åsens NV:a och SÖ:a ändar, hvarpå de bördiga byarna Hallen och Öster- åsen digga, utgöras af siluriska kalkaflagringar (se fig. 13). Hvad Hallen beträffar är ock denna förmodan riktig; deremot hvilar den härifrån synliga delen af Österåsen troligen ej direkt på kalkgrund, ehuru sådan framträder rakt i N derifrån; vid djupare brunnsgräfningar har man nämligen träffat »flisberg», hvarmed antagligen menas alunskiffer — hvilket jag dock ej varit i tillfälle att fullt konstatera, Åsens höjd torde uppgå till omkring 500 fot öfver Ljungans yta och byarnes till 2 a 300. Den SÖ:a sluttningen mot Österäsen samt S:a och SV:a mot elfven är betäckt af ymniga granitblock. Först mycket nära krönet ofvanom byn framträder berggrunden, som här utgöres af en grågul qvartsit med blåhvita qvartskorn, fallande 55” NNO. Följer man härifrån asens krön mot NV, finner man de alra flesta blocken bestå af röd, finkornig granit, medan i den branta sluttningen mot S.-sidan en grofkornig granit förherskar uti stora, ofta flata och till utseendet icke eller föga flyttade block. På ungefär Österåsens höjd och nedom den nämnda blockmarken framträder här — i början på ett inskränkt om- råde — silurisk kalk uti horisontela hällar. Följer man den södra sluttningen vidare mot NV, så påträffar man ofvanom torpet Bölesvagen på alldeles samma höjd åter ortoceratitkalk, längst ut fallande 10° NO., men några famnar innanför liggande uti horisontela lager. Mellan det först nämda stället och Böles- vågen är mycket troligt att kalk äfven anstår, men terrängen tillät mig här ej någon noggrannare undersökning. Bortom Bö- lesvågen, efter bergfoten, fortgår kalkväggen länge på samma höjd. Några tusen fot från torpet befunnos lagren egendomligt hopskjutna i riktning mot bergsidan, så att smärre delar voro rubbade, medan det mesta låg orördt. Här, liksom i manga andra liknande fall, har man svårt frigöra sig från den tanken, att rubbningen i de utåt belägna delarne af lagren astadkom- mits genom trycket af den jökel, som en gång fylt Ljungans dalgång. Kalken synes fortsätta nästan ända fram till Hallen. 48 SVENONIUS, OM WEMDALSQVARVSITEN. Då man från åsen nedstiger mot Hallens by, träffas orto- ceratitkalk under förhållanden, som göra dess lagring tvätydige. Vid vägen, som gar fran Hallen till Äsarne och snart grenar sig till Tossas synes sadan i horisontela lager. Tre små kullar höja sig några meter öfver kalken och synas öfverlagra den- samme. Två bestå af qvartsig lerskiffer; den tredje och mel- lersta, som inskjuter till några famnar från kalkhällarne, består af sönderbrakad, möjligen ej fast anstaende, grahvit qvartsit, som, om han är fast, tydligen ersätter den inom 8—10 famnar a ömse sidor uppträdande skiffern. Skiffern i nordligaste kullen är ock mycket söndergrusad och förefaller »nästan som ett slags morän» (dagboksanteckn.). Omedelbar kontakt mellan skiffern och kalken sågs ej någonstädes, men de ligga hvarandra mycket nära och antagligen öfverlagrar denna lerskiffer kalken. Högre upp på Tossås-vägen saledes ofvanom qvartsitkullen — syn- tes ock (antagligen fasta) hällar af samma, här kalkimpregnerade skiffer. Nedanför nyss afhandlade ställe utbreder sig öfver flera hektarers vidd utmärkt vackra, fullkomligt horisontela kalklager, från hvilka torfdyn bortkörts (såsom gödningsämne). Bäddarne äro ofta genomdragna af alnsbreda remnor, hvarigenom vackra regelbundna partier uppkommit; härifrån utsprängas grundstenar af ofta mer än 20 fots längd på ett par fots bredd. N härom framstryker på något afstand en brant qvartsitvägg, som fort- sätter ända till V om byn och tydligen tillhör Wemdalsqvart- sitens horisont. Denna är ställvis vildt förklyftad och består ‚af grå- eller blähvit qvartsit utan tydlig lagring, möjligen (ej fullt säkert) fallande 30—40" V. Hela denna på silurisk grund hvilande bys höjd synes vara nära lika stor som de öfre delarne af det snedt emot liggande Ramberget, hvilket allt igenom bygges af qvartsithorisontens bergarter, således äfven på den nivå, der Hallens kalk borde visa sig. Kalken sträcker sig uppför Ljungan till Fudan, således är det ungefär ?/, mil mellan sydöstligaste och nordvestligaste punkten. Då enligt LINNARSSON (dagbok) de ytterst mot dalen belägna kalklagren vid Hallen falla 5—10° mot NO och de ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 49 innanför belägna ligga jämt, kan man lätteligen äfven här komma att tänka på samma rubbning genom is, som förr antydts. På norra sidan af den ifrågavarande åsen synes kalken — så när som på en af LINNARSSON sedd häll vid vägen mot Hal- len — icke förrän fram emot kyrkan. Byn hvilar der !) på si- lurisk kalkgrund, såsom framgår vid brunnsgräfningarne; det ser ut som om kalken här ligger på något större höjd än den a SV:a sluttningen befintliga. Gränsen för kalken synes göra en bukt något V om kyrkan. Den fortsätter tämligen långt mot N, utan att, såvidt jag kunnat finna, komma i närmare läge till andra bergarter förrän vid den by, som nu skall om- nämnas. C) Tossäsen. (Se fig. 14.) Här hafva förhällandena tolkats sa, som skulle kalken all- deles afgjordt och obestridligt underlagra qvartsithorisonten. Uti en dagbok, som äfven meddelar en profil härifran, uppräknas följande lager nedifrån: a förmodad sandsten, b alunskiffer med orsten, c grå kalksten med försteningar, ce’ graptolitskiffer. c' fossilförande kalk, d »starkt förklyftad, sönderfallande bergart af qvarts och skifferämne; samma bankning och parallelstruktur som de undre lagren». Af en annan dagbok visste jag, att af- delningen d högre upp öfverlagras af äkta Wemdalsqvartsit. På stället visade sig emellertid öfverlagringsfrågan tvifvelaktig, eller rättare sagdt: der syntes mycket tala alldeles mot den nämda uppfattningen, och, ehuru den yttre likheten är ringa, anser jag dock hela förhållandet analogt med t. ex. det bekanta Högberget i Tryssil, Norge, der man slutligen (genom MEINICH) fick viss- het om, att den lågt liggande ortoceratitkalken är yngre än den skenbart öfverlagrande sparagmiten. Min på stället ritade profil, a hvilken jag försökt någorlunda iakttaga proportionerna, är atergifven på fig. 14. Hvad jag under ett hastigt besök inhämtade är ungef. föl- jande. Från landsvägen ser man branta, ej synnerligt höga 1) Detta är norra delen af den by, hvars södra del afsågs i början af detta stycke. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 10. 4 50 SVENONIUS, OM :WEMDALSQVARTSITEN. »klipp-hamrar» af vacker, grofkornig, röd granit, A, till ungefär 150 fot öfver sjön. V derom utbreda sig de ovanligt yppiga Tossås-åkrarne, £, som med 10—15° lutning sträcka sig om- kring 1000 fot uppåt till de ofvanför, pa en lindrig terrass lig- gande gärdarne, som bilda den lilla, välbergade byn. Grunden här lär byggas af siluriska skiffrar och kalkstenar, ehuru jag ej förrän vid €, alldeles invid byavägen, träffade först en dikes- vägg, nagra fot hög öfver botten, af fint förgrusad alunskiffer, ofvanpa hvilken syntes ett par fot starkt bituminös, trilobit- förande kalk, ofta med stängliga orstenspartier. Denna punkt är ungefär 200 fot öfver Hålsjön; nederst vid byavägen, der graniten slutar och det siluriska antagligen vidtager, var höjder ungefär 120 fot. Strax V. om gäardarne går genom byn, nästan i N—S, en ställvis mycket djup, 50—60 fot bred däld, V hvarom en brant, kanske 40—50 fot hög terrass vidtar, 1 hvil- ken horisontela kalklager framträda, D. Naturligtvis finnas obe- tydliga fläckar med lindriet fall både utåt och inåt. Under ungefär 15” lutning fortsätter denna ett par hundra fot till en skogbeväxt höjd, der »hamrar» af en »gråvackeartad skiffer» (= det förr nämda lagret d) framträda pa ungefär 320 fots höjd. Denna bergart stupar 63—70 till 80° mot NV eller NNV, är ställvis något kalkimpregnerad och visar någon gang hvita, tunna kalkdrummer !). Högre upp på berget öfverlagras den af den vanliga qvartsiten. Vill man här antaga kalkens underlayring, tvingas man till en föga naturlig förklaring. Hela lagerserien (kalken, Wem- dalsqvartsiten m. m.) vore afbruten nagonstädes mellan D och FE; allt V om brottlinien vore nedböjdt, medan de O. derom liggande lagren fatt ligga fullkomligt orubbade — naturligtvis med undantag af den ansenliga, på kalken liggande massan af »gråvacka» och qvartsit, som väl ej gerna kunde ha fattats här förut, då den är så mäktig alldeles intill, men nu alldeles saknas. !) Att såväl kalkimpregnationen som. drummerna- här liksom i ett par förr nämda fall bero på närheten till de siluriska lagren, anser jag högst sanno- likt; att således denna bergart icke för kalkhaltens skuld bör skiljas från kalkfri sådan. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1881, N:o 10. 51 Förklaras dess frånvare genom något slags deundation, förefaller det ytterst egendomligt, att denna förfarit så så att säga varsamt, att ej jämte de hårda qvartsitmassorna något väsentligt af kal- ken bortskrapats; ty — under den gjorda förutsättningen — det korta afständet mellan kalken och »gråvackan» tillåter icke antagandet, att den förre varit nämnvärdt mäktigare än nu. — Sannolikare är väl då, att de horisontela siluraflagringarne äro yngre och Wemdalsqvartsitens lager förut uppresta. Beträffande öfriga punkter inom södra delen af länet, der Wemdalsqvartsit uppträder, vill jag nu blott anmärka: dels i fråga om trakten närmast V om Myssjö, att jag på stället ej funnit några skäl, som tala för skiljandet mellan »den kambriska qvartsiten» och Wemdalsqvartsiten; tvärtom synas de a ömse sidor om silurbildningarne uppträdande qvartsiterna ega några tillfälliga och eljes mindre vanliga accessoriska beständsdelar gemensamma: dels i fraga om Östberget pa Frösön och Hover- berget i Bergs s:n, att näppeligen annat kunnat anföras som skäl för åtgärden att beteckna dem som icke-prasiluriska än - petrografisk likhet med någon af Sevegruppens bergarter. Ehuru jag för min del anser, att bergarten i Östberget vida mera lik- nar t. ex. hälleflintan i trakten af Mullfjället, som hänförts till urformationen, än Wemdalsqvartsiten, vill jag dock, då inga skäl aberopats för den nämnda åtgärden, som dessutom antydes vara endast preliminär, denna gång ej vidare sysselsätta mig dermed. Rörande den till uppsatsen hörande taflan vill jag härmed göra följande rättelser: bergarts- och gardstecknen vid Bölberg skulle ha legat närmare hvarandra; mellan Noliäsen och Eggen, närmare den förre, är ett gårdstecken bortfallet; färgtrycket på åtskilliga ställen, isynnerhet vid Bölberg och vid bäckarnes förening SV om Häggingsåsen, har blifvit allt försvagt; å fig. 5, der grän- sen mellan qvartsiterna naturligtvis är godtycklig, skulle de terrass- lika sidoutsprången slutta något utät; å fig. 14 utgöres kullen A af granit. Or [NS Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fran sid. 14.) Frän K. Akademie der Wissenschaften i Berlin. Abhandlungen, 1876. Monatsbericht, 1880: 1-12; 1881: 1-19. Frän R. Academia Scientiarum i Buda-Pest. Skrifter, 45 Band och häften. Frän Verein für Erdkunde i Halle. Mittheilungen, 1877—78—79—80. Frän Astronomische Gesellschaft i Leipzig. Vierteljahrsschrift, 15: 4; 16: 1-3. Från K. Akademie der Wissenschaften i Wien. Denkschriften, Philos.- Hist. Classe, 31. Sitzungsberichte » » » 1880: 4-6; 1881: 1-2. » Math. — NW. » Abth. I. 1880: s-10; 1881: 1-4; 2. 1880: 8-10; 1881: 1-4; 3. 1880: 8-10; 1881: 1-2. Almanach, 31. Frän Hr Professor N. P. Hamberg. LerscHn, M. B. Kalender des Naturbeobachters. Köln 1880, 12:0. — — Über die Ursachen der Erdbeben. Ib. 1879. 8:0. — — Zahlenverhältnisse des Planetensystems .. . Ib. 1879. 8:0. Från Hr Dr C. F. O. Nordstedt i Lund. Botaniska småskrifter, 55 st. Från Hr Dr S. A. T. Tullberg. Botaniska Småskrifter, 10 st. Från Författarne. EKLUND, A. F. Contribution a la géographie médieale. Sthm. 1881. . 8:0. ERIKSSON, J. Reseberättelse öfver en . . . vetenskaplig resa ı ut- landet. Sthm. 1881. 8:o. KLEIN, J. G. Promemoria i frågan om vidgadt utlopp för Mä- laren. Sthm. 1880. 8:o. LAMPA, S. Catalogus Lepidopterum Scandinavie, I. Westeräs. 1877. 8:0. 53 LUNDGREN, B. Ofver Molluskfaunan i Sveriges äldre mesozoiska bildningar. Lund. 1881. 4:o. NORDENSKIÖLD, A. E. Vegas färd kring Asien och Europa, H. 9—12. = = En småskrift. Roszn, P. G. Undersökningar och höjdmätningar med aneroidbara- meter. Sthm. 1881. 8:o0. THORELL, T. Studi sui Ragni Malesi, 3. ÖREMONA, L. & BELTRAMI, E. Collectanea mathematica, Mediolani 1881. 78:0. Hion, G. A. Explication d'un paradoxe d’Hydrodynamique. Par. 1881. 8:0. REUTER. OÖ. M. Analecta hemipterologieca. Berlin. 1881. 8:o. = — En smäskrift. SUNDELL, A. F. Bemerkungen über absolute Maass-systeme. Hfors. 1881. 4:0. = — = Principen för de virtuella hastigheterna ... Ib. 1881. 4:0. Rättelser. Häfte 1, sid. 1, rad. 12 uppifrån, står: dubbelklorider, läs: » I » 1: meddelandet om Chevreuls död utgår. 'e i Stockholm, 1882. Kongl. Boktryckeriet. Tara. Öfversigt af K.Vei.Akad.Förhandl. 1881. CESAR AR S 3 en ORSA SARA Bats a Vs Ä MAMMANS AN FT 13 Cyparissidium Heeri Nath. 4,5 Equisetum arenaceum Jaeg.sp. 6.E.hiemale L. Öfversigt af K.Vet.Akad Förh 1881. | A.M Westergren del. W- Schlachter Lith. \ a fö » Öfversigt af K Vet Akad. Förh 1881. Scandium | | nr ww mul AVLA | ren me Ytterbium Erbium - Thulium Gaumen = Scandium Yiterbium Erbium | Thulium Tafl. IV fversigt af KVet Akad Förh 1881 N = == = Th ih en 7); 7 ) m HH pl ä —_ Or SEN SN N NN SS I I SEN AN BZ 7 Lå Ofversigt af K Vet Akad Förhandlingar 1881. r Situations-skiss över GLÖTE-TRAKTEN Å FigH. Profil A B å Fig.10. } ) Hallen U Fig. 15. Praßl AB & Fig tt. Glöte åsen D = pp A ee ö— nn v. Fig. 14. Profil genom. Toseåsen 2.57 a u Fig.6, Norduestra. ändan af Finnsved deen Fig. 7 Detalj från a Fig 6. en a EN ml nger. - I BE = | 3 = 4 L — AA Tr me was sv. == no = Se FAN is Pig.3. Profil A B & Fig, 2 Fig 5. Dykersberget Gl; = — Oben SE AE vå vs Sn N Nr = Re RE >. Fig.8. Profil. från Risvdlanı till Glöte dsen. öfver Häggings åsen ri 100 = Zn 7 Z Gu 3 « SE. vw Pål Jons a s, > Em N Fig %. Planteckning af Glöte eggen Fig.4 Prof C Då Fig.. Fig. Hypotetisk profil Sluriak kalksten e Surt allmänhet braptolitsluffer a Gnivacka, bc hvartsiter, 4 block af dito Dala sandsten Porfyriska bergarter ”Hyperit (7/” Granit Wondalskrarteiten i ollmänhet vloov& = myetationens yppighet från den frodigarte (kalk!) Ull den magraste tall vegetation"! — 000d - antal. delstreck på Goldschmisls aneroid. TOP UOSSHLIHL ; EN er PN 08 \ 01 G (2-0loqfu of) ANAL ST2QGLP SSL SSLSSSSSTSDELSLSESISIISSSSSSSSSSBSSLSSSPA du IPNJIPT NYONIHAL I LAULALLLSNI VMSINVLOH I9AJO ueld TA FEL "1981 TPULPUIOA PONY IA N FOISTSTIAJO A2TON 08 0% \ N aos N | -n40Q N m a ZT N \ go - ER 5 aeg DIZAIYMI I LIHLNLIILSNI VMSINVLOZ 20479 ueld 'IS8T TDUEULA I PeENV 120 7 FLISISILAFO [ Le re vå - | N MR Er i 4 My N A = ; y 3 At ja 4 (an u x r Å : ARA Hana a ‚5 Lov 08 0% ot 3 ZA U d N > 3 3 N ups J EN EZ, "LO d0OYS syosmy -O:LYTUL ZZ | ESS buaquos (YSLISSSSSSLLS N ARA N DAS N -Yo.LUTNILDQLOJ "IRM T OIZAIYHTI I IAILAOILILSNI VMSINVLOE I9AFO ueld SR 2 = | ESR YSIBOJOFLOM ESTIIIIIIIITCUUNN > NS -Tpueyag,g PEXV ısı AH FISISILAFO ” u al, ER RE lt an nar NAN vid år Ör m | 4 , . . } i ” -. h I N « ' i ' Cd i 1 2 5 . - 3 h - ; w Ay Ar 4 . F gy i I 5 ; . dt 5 # + = : ä NAT ia To ” je) 2% Ä ES ER FEN a i ;) a NEG ya 2 x er Kr { ® SS SR N a Be m PSCIENE * I L a 21. 24. DI =D Lıth.W. Schlachter, Stockholm. 1_11 Conferva Wittrockii n.sp., 12-27 C.stagnorum Kütz., 28_35 C. pachyderma n.sp 36-40 C. bombycina Ag ** minor, 41-43 C. bombycina Ag. x genuina Öfversigt af K.Vet Akad Förhandl 1881. N.Wil2 del ITitA .W. Schlachter, Stockholm 900) År N N S Tan. x. \ 5 RE Fo, Öfveraigt af K. Vet Akad Förh 2) Lith VW? Schlachter, Stockholm Om hier, vtockh hlac Oo DC I ARK ALENA. SEN HIGH eu andl. T Hi il Ör af K Vet Akad. E = igt Öfvers ES | Ne ee KG EA cp. a, | a MEESE ES RA Op enirr + ' i VID. Öfversist af K Vet Akad .Förh. 1881. Tafl XIV NEE SYS ART. del. Gen. Stab_Lit. Ans DEN Ip = Sa 5 | I Öfversigt af K Vet Akad. Förh. 1881. | Tafl XV. AE.T.de. Gen. Stab. Lit. Anst. holm Litt. W. Schlachter, stockt 3 mn Ei HIN AU WOmmm: M S kann FORA NER ENA BEA TEN 27 AON ul Nm j m \\ 1117 m I NYC ll m n tu N NE 52 AN U Mi Hi m N AH HM Hl; | | ÖIS g U) I mm N UN), Zi I U AU) SS 1 EAN: » SS ALAND > Dr ZU) 4 BB Sl Sju KELLER % NN riian lan. RR 3 IN 53 JS MIN af K Ver Akad Forhandl. 1881. P.:T. Cleve del. Ofversigt | RAN. RER Ce jä i 3 | 224 03064 lil | | . = = I ka = = il —— I = sn | =S=&xx = -4 = [:|]I|:F- | li I 0 ERE SR a a5 vå