fr) (er ÖFVERSIGT AF KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. FYRATIONDESJETTE ÅRGÅNGEN. 1889. STOCKHOLM, 1889, 1890. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. INNEHÄLL. Utförliga uppsatser äro betecknade med en asterisk. Sid. INNDERSSONMWReseberättelser en 39. => Studhewötvertortmossar in Skaneresnse u KSR 238. ARNELL och LINDBERG, Musei Asize borealis.: 2.____-_----...-------------.....-. 507. *ARRHENIUS, Ueber die Gleichgewichtsverhältnisse zwischen Elektrolyten ... 619. INSKE UND, Reseberättelsel..._ u u. en l a Oe SARI an je ANURTVIBLUGSILCARTERESEberättelsen ne nn 1. INNGRIVIBLIUSHICHR. Grönlands insektfauna. gern a un Se An OS San 2. = ref Tevsou, Dagsländor fran Jeniserasr. un. nun 40. zei HOLMGREN, Ichneumonesspnenstiei 1... 0 0 40. BERGENDAL-(Reseberättelsere ru u) 2a. en ma a nn Ene 125. ——, Ueber die Formvarietäten der ersten abdominalen Anhänge bei Krebs- weibehenpk.- us Men Ui ET en a era a ln Le NE ES 126. *BERGER, Independenta uttryck för de Bernoulliska talen....-...-.----.--------- 129. BJÖRLING, Die singulären Generatricen der Binormalen und Hauptnormalen lachen tn. FU nr es ua le om nen nn re 238. SBrADıN KOmWnacraenyaßtriazolderivatzeee ee en ne 189% Ki sr Om Nbis fe nylme byltrigzo bese an Wa N ee 153. * — Om amidoximer och azoximer inom triazol- och tetrazol-serierna ._.. 339. nr SOmFditriazolforeninean.. = 22 nenn u u ey un) 647. BoHLIn och SCHULTZ-STEINHEIL, Eqvinoctialbestämningar .....--...--.--------- 595. BoHLIN, Myxocheete, ett nytt slägte af sötvattensalger _.....-................_.. 90. Bropen, Ueber die durch Abelsche Integrale erster Gattung rectificirbaren EBENEN UHTyEn Dr nee u ne ae ae le Bet 126. DEN BRUN, Bevis för napzapteosem,at;Poıncare ss... ET un 677. Bäckström, Kemisk undersökning af mineral från Langesund ........-..-..-- 508. CARLHEIM-GYLLENSKÖLD, Determination des éléments magnetiques dans la Suedewmeridionnlek& =: 2 Ba a rel un ae ag au 125. CAVALLIN, Om maximi- och minimi-konvergenter hos bestämda integraler 40. *CHARLIER, Bestämning af ljusets hastighet ur observationer på föränderliga SLIETNOBESE AS nn lan ee EU ee ae I a BR 523. "CLEVE, Om inverkan af salpetersyra på naftalin-a-sulfonsyra._................ Dar. ”DILLNER, Om integration af differentialeqvationerna i N-kroppars problemet 239. DunÉr, Om besluten vid en astrofotografisk komité i Paris.._....._.......... 508. EKBOHRN, Ornitologiska iakttagelser 1887 vid Sandhamn .............-..-..-- 330. EKBoM och MauzELIus, Om &- och ß-monofluornaftalin...._.__........-.._....- 319. ExHoLM, Sur la chaleur latente de vaporation de l’eau et la chaleur speci- Hquegdeslgeauningmudess sms er ae a ee et 126. ——, Ueber das Einwirken der Erdrotation auf die Luftbewegung ..____.... 596. FURSTEAND, OmkNattoersynoraavia u. ran ee en 39. ”—— och Mavuzerıus, Om molekularvigten hos maltos och några inulin- arvadenkolhydraten 2 Menu man ER. N BEER N 157. IV = HKSDEAND (OMUN afto Es yaor-a VE . 509. === "Om: Naftoesyror. :VIEaXle Ban Ale an ee NSAID 609. *ENESTRÖM, Bidrag till de mathematiska studiernas historia i Sverige under 15-hundratalet a2 a2. 5. an ee Ce Sr SINN 489. — , EMANUEL SVEDENBORG såsom mathematiker .._..--...-------------------. 508. * __, SVEDENBORGS mathematiska arbeten.......---_-.-.---.---.2..._.______..... 529. SEITINK, "Mineralociska motiser sr ee en I Serra DA "FORSLING, Om ß,- och #,-bromnaftalinsulfonsyra ......---.----------------------- 101. Go&s, Dimorfismen hos Rhizopoda retieulata......-_.....-----...-------_-_........ 2. *GRONVALL, Om några europeiska. Orthotriea...... 2.2... SETS 169. *GyLDEn, Om ett specialfall af. trekropparsproblemet.........-.....-.-.--.-.-..--- 43. *Hanson, Zoologiska anteckningar från norra Bohuslän.........-....-........... 289. HASSELBERG, LINDHAGEN och THALÉN, Utlåtande om förvaring och använd- ning af de nya rikslikarne för mått och vigt .............-........-.... 533. ref. RYDBERG, Constitution des spectres d’emission des elements chi- Iniquieß...2..Mar FAL Re Al. TE IN a ED SOA 596. "HECTOR, Om några oxidationsmedels inverkan på fenylsvafvelurinämne..... 271. fe Om» derivat af, syatyeluninamne 2.2 EEE 659. *HEINCKE, Untersuchungen über die Stichlinge...........................-........ 39. “HELL STRÖM, Om rykande svafvelsyras inverkan på klorvätesyrad @,-#,-klor- naftylamin In: m. 12222 een es 107. HILDEBRANDSSON ref. EKHOLM, >Ueber das Einwirken der Erdrotation auf die Luftbewegung», och HJELTSTRÖM, »Sur la conductibilite de la Deines. LEN HERNE DER ERERLEEIE NEE NUBA I N KRA RNE 596. *“HFELTSTROM, Sur la conductibilite de la neige . ..... WERT 669. "JOHANSON, Integralernas form vid lineära differentialegvationer ..............- 989. JONQUIERE, Ueber einige Transcendente bei wiederholter Integration ...... 2. i: > Note sur) la serien generalisee, de Riemanı.... 2 22.12 mE 257. JUEL, Beiträge zur Anatomie der Trematodengattung Apoldema.............-- 126. KJELLMAN, Om några till slägtet Adenocystis hänförda alger.................- 39. Om Berineshatvets alsMOra 2. sees ser sees IE er See 201. KLINKOWSTRÖM, Recherches ”morphologiques sur les arteres des vertebrés... 997. von KocH, Om den konforma afbildningen af en paraboloid på ett plan... 181. LARSSEN, Rescberattelse. nmel Ce an nern Ar 507. LInDBERG och ÄRNELT, Musen Asise borealise ess. 200 2 507. LINDHAGEN, THALÉN och HASSELBERG, Utlåtande om förvaring och använd- ning af de nya rikslikarne för matt, och vigt...........-.-........-- 588. "EINDMAN, Oin nägra definita integraler. sosse. 127 a 331. LINDSTRÖM, Ueber die Gattung Prisciturben 2. 120 EN UBEER EEE 413. ——, The Ascoceratid® and the Lituitidae of Gotland..... .................... 598. Lov£n ref. AURIVILLIUS och ASKLUND, Reseberättelser ._._..................... 1. och Smitt, Utlåtande om ändring af fridlysningstiden för ejder ...... 201. ref. STEENSTRUP, Om Mammuthjaegerstationen vid Predmost..........- 231. och SmiTT, Utlåtande om ändring i fiskeristadgan ..........-..-..---..--- 329. -—, Echinologica EOS, BABIES UTA 38 UA ORDEN EN 3 KA FKA BRENNAN 596. LÖNNBERG, Ueber eine eigenthumliche Tetrarhynchidenlarve DR AE Sn ei 202. MASAL, Formeln und Tafeln zur Berechnung der absoluten Störungen der Plameten..2...0.0e oe NE RR SAS PIL ER) SSR Ra ft SO ne *MAUZELIUS och EKSTRAND, Om molekularvigten hos maltos och några inulin- artade; Kollydrab ===. 00-55. beses duns 1 2 Re EINE 157. HZ och EkBoM, Om &- och ß-monofluornaftalin .......--.------------------- 375. * ——, Naftalins 1, 5-halogensulfonsyror.......................222.222.22-.22.2..2.222. 559. Mesıus, Försök med en elektrisk gnista och en liten läga......-....------.-- 40. MITTAG-LEFFLER ref. JONQUIERE, Transcendente bei wiederholter Integra- 5 tion 2222222222. 22 NENNE NET DER IR NN FDL SR A ER 2. — ref. Poıncar£’s af Konung OSCAR II belönade afhandling ...........- 126. —— ref. BRODÉN, BERGER och VON Koch, uppsätser..........-------...----- 126. —— , Om integralerna till lineära differentialeqvationer ........-.-.------------ 238. ref. JONQUIERE, Note sur la serie generalisee de Rieman............-.-- 238. *——, Integralerna till en lineär homogen differentialegvation för en cirkel- ring „ir NS SED SL de nee ann 2 BREI N ES 415. v *MITTAG-LEFELER, Invarianterna till en lineär homogen differentialeqvation 427,534. —— meddelar uppsatser af PHRAGMÉN och JOHANSON .....-.... 2 534. MöLLer, Ueber die singulären Punkte der gewöhnlichen algebraischen Gleichungen Mag or: Ra IE AR 10 40. *NEUMAN, Bidrag till’ Medelpads flora..............--..-.--..............-.- un. 69. NILSON ref. Krüss, Om en främmande metall i kobolt och niekel.........- 40. och PETTERSSON, Undersökning om chloraluminiums molekularvigt ... 330. NORDENSKIÖLD, A. E., Om för Riksmuseum förvärfvade kristaller och me- teoriter ana re a 2. — On inuchersen nybildade, mineral. rer nn re 126. förevisar sin Facsimile-atlas och en meteorsten från Skäne............. 209. = ,10m&mineral fran. Norgep sr ma Me a nn u SE 329. förevisar en engelsk upplaga af sin Facsimile-atlas_...........-...-.-.--- 596. "NORDENSKIÖLD, G., Om cyans inverkan pa «- och A-naftylamin ..........--- 337. *PALMAER, Om iridiums amoniakaliska föreningar.........-....----.----.-.-..----- 355. PETERSSON, Om naturliga etsfigurer på beryll from Mursinsk................-- 2. PETTERSSON och NILSON, Om chloraluminiums molekularvigt...............--- 330. — — Nya metboder för, gasamalyser 24.2.4. MaaH aid a er ö- Mein 534. PHRAGMÉN, Ueber den Poincar@’schen Fall des Dreikörperproblems ........- 594. Rosen Omslodafvikelser)i) Sverige ne a en sa Se 201. —-—, Om preeisionsafvägningar i Sverige................... nennen. 237. TEI-MBARSSENH Reseberättelaeiit sele > Dal aaa Me 588. RUBENSON ref. RYDBERG, Berättelse om utförda undersökningar............--- ie — ref. Megıus, Försök med en elektrisk gnista och en liten läga........ 40. -—— ref. EKHOLM, Sur la chaleur latente de vaporation de l’eau et la cha- leuesspicitiqueNdeukesunligurden le Man a Be yrsa nere 126. -—— ref. ÅNGSTRÖM, Sur l’absorption de la chaleur rayonnante par les gaz atmospheriquesind..h 1.1. Kl Ai A an ET NN 237. —— , Om de olika typerna af väderlekskartor ...........................2....--- 419. ——- ref. SOHLBERG, Berättelse om utförda undersökningar........-...-.....-- 596. RYDBERG, Berättelse om’ utförda undersökningar ...........------2..-....--....-- ik ——, La constitution des spectres d’&mission des éléments chimiques ...... 595. SCHULTZ-STEINHEIL och BoHLIN, Eqvinoetialbestämningar.....................-- I». —— , Definitive Bahnelemente des Kometen 1840. IV ........-..-...-..------- 595. SERNANDERRESEeherättel sick La SA ERE USE Sr UMAR 595. SJÖGREN, Om Norrbottens bergarter, metallfyndigheter och apatitföre- komster.:..202: 30 A DE ar MAN a ar EEE ea fe 596. SMITT och Lovkn, Utlåtande om ändring af fridlysningstiden för ejder..... 201. och Lov£n, Utlåtande om ändring i fiskeristadgan........................- 329. -— ref. HEINcKE, Untersuchungen über die Stichlinge ............-.....--.--- 329. —— , En ny systematisk uppställning af torskslägtet....................--.-.--- 413. SoHLBERG, Berättelse om utförda undersökningar ......-----------..--.-----.----- 596. STARBÄCK, Reseberättelse.............-- SIEH LITER FORN rer CR år aber Oda ie — , Ascomyceter från Oland och Ostergötland.......-.--.-.-..-.......---..--- 126. ESnuxBErc, Ny ar hyn du at kontn abb adl ga skese ss SET mean Near 209. *SÖDERBAUM och WIDMAN, Derivat af ortoamidobenzylalkohol.........-- 473, 599. THALEN, Om förhandlingarne vid den internationela konferensen för mått EXOTEN NER BR ES et UR a EEE Eh 508. —— , LINDHAGEN och HassELBERG, Utlåtande om förvaring och använd- ning af de nya rikslikarne för mått och vigt....---.----------.---.-..-- 599. TryBom, Dagsländor från Jenisei._.......---- ER We EN nk BRAT TER RE ke 40. *Ussıng, Undersögelse af Mineraler fra Fiskernses i Grönland._.._..._......... 15. WESTLING, Anatomische Untersuchungen über Echidna ........-..-.....-.....-- 2. ZWIDNANMOHIKkınnenylpropionsyranız a Dok se SE SAS RUNS RSA RAN SEEN 447. 2, OMP dTOkanelkarnb Oonsyrar 2.0 8 10 al an aa IS TN Be EN 459. a, Omsomlarıımearne, nom propylgruppen u. LA ORESRNENENE REN BONE 469. * —— och SÖDERBAUM, Derivat af ortoamidobenzylalkohol ........-...-...- 473, 59. WIJKANDER, Observations de marees å Spitzberg...-..-----------------------.----. 330. WinTRocr, Om. Berviauskar stittelsen?.. 27...,. 222300 NOR ET Sana En a 39. -—— ref. NEUMAN, Bidrag till Medelpads flora ...........................-....... 39. —— ref. ANDERSSON och StarBÄck, Reseberättelser..............-.--..--------- 40. VI WitTROCK, Vegetationen inom sydligaste delen af Gotland...................__ 538. —--- ref. BoHuLın, Myxochzte, ett nytt slägte af sötvattensalger._..._.....__ 533. — ,Skankerstill Riksmausemnpast "See ee 596. —— ref. NYMAN, »Conspectus flore europex», supplement coon 596. "ÅNGSTRÖM, Sur l’absorption de la chaleur rayonnante par les gaz atmos- Pheriquese ks NER Hip ab ven no VAJRAR ar a LE I RESAN 203. — , Berättelse om undersökniugar öfver strålande värmet..___._.__.._....... 329. *——, Etude des spectres infra-rouges de l’acide carbonique et de l’oxyde deiscarbomeseu are een er EN 2 RO ANNAN 549. "Sekreterarens) arsberättelse.......2 a um ne ep Zr EEE 2a Hr.!GyLDensväljes: tilluPreeses tet 1eeru ae ua wa ra Tres Ii SR RE UREA 202. HIirfRIORSSErL. nedläoserupr.zesiduumer Er ae eg eri een 202. Med döden afgängne ledamöter: ScHLYTER, 1; BrocH, 39; ERICSON, SVE- DELIUS, LINDBERG, 125; DONDERS, CHEVREUL, 201; EGGERTZ, ARRHE- NIUS, 413. Invalde ledamöter: PETTERSSON, Lister, 41; ÅHLSTRAND, 128; LINDSTEDT, SVENSON, 238; RYDBERG, STAS, MAXIMOWICZ, DU Boıs-Reymoxn, 330; KLASON, EKMAN, 597. LETTERSTEDTSKA författarepriset: ARRHENIUS, BOHLIN...................2-..- 40, 41. LETTERSTEDTSKA Öfversättningspriset: BAATH................... nn. 41. LETTERSTEDTSKA anslaget för undersökningar: PEITERSSON..................... 41. [ERNER SKAM belöningen: |GYLDEN@H. 6. BL Ba ee ANS er es 41. TITNIDB OMSKA Hb elö ningen: ERSTBANDL 2. u... 02. 1222 See 41. ET ORMANSKA belöningen: BERGENDALI. I. Sa EN a re 41. WALLMARKSKA belöningen: KOWALEWSKI, JÄDERIN............... eeesocccennnen. 594. BYZANTINSKA stipendiet: HARTMAN, HULANDER, BLADIN...........--------...... 2. BERZBULISKA SS tip en diet: BLADIN.. rn Se SN ne eran 202. BESKOWSKA stipendiet: MOBERG, AURIVILLIUS......_..-.--2...-.....2..22.222.-. 2, 597. REGNELLS zoologiska gäfvomedel: SMITT, AurıvınLıus, BOWALLIUS, WESTER- TUN D. = Hl. Aa RS at de lan a nl a TE CAN KE NNNEN 994. Reseunderstöd: LUNDSTRÖM, AURIVILLIUS, WırEN, BERGENDAL, LAURELL, ANDERSSON, ROMELL, SERNANDER, SCHÖTT...................... nun... 127. Uppmuntran för instrumentmakare: P. M. SÖRENSEN och G. SÖRENSEN .....- 128. Mottagande af de nya rikslikarne för mått och vigt ..........----------.--.--- 507. Skänker till bibliotheket: 3, 14, 37, 41, 68, 100, 128, 199, 202, 208, 235, 238, 276, 288, 328, 330, 394, 411, 414, 458, 488, 503, 508, 522, 528, 532, 535, 548, 558, 591, 597, 646, 668, 690. Rättelse: Sid. 330, rad 11 uppifrån står EKBORN, läs EKBOM. ÖFVERSIGT Al KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Ärg. 46. 1889. 1. Onsdagen den 9 Januari. - INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar.............................o- sid. 1. BLINK, Mineralogische! Notizen. 11:8, &1......2..2.21 2 1u2.. AN IER » D- Ussıng, Undersögelse af Mineraler fra Fiskernss i Grönland .............- EID Skanker till bAlademiensbbibii0tekes- ran saa rr sidd. 8, 14,3%. Tillkännagafs, att Akademiens inländske ledamot f. d. Pro- fessorn vid universitetet i Lund CARL JOHAN SCHLYTER med döden afgatt. Docenten J. R. RYDBERG hade afgifvit förberedande be- rättelse om sina undersökningar inom atomtheorien i samband med grundämnenas periodiska system, hvarför understöd från Wallmarkska donationsfonden blifvit honom tillerkändt. Docenten C. AURIVILLIUS samt Filos. Kandidaterne K. STARBÄCK och H. ASKLUND hade afgifvit berättelser om sina under sistlidne sommar med understöd af Akademien utförda resor, AURIVILLIUS för fortsatta undersökningar vid Kristine- bergs zoologiska station öfver Cirripederna samt vissa biologiska förhållanden hos högre -Crustaceer, STARBÄCK för studier af Ascomyceter på Öland, och ASKLUND för idkande af zoologiska studier, särskildt öfver molluskernas utveckling, vid Kristineberg. Hr S. LOVÉN redogjorde för verksamheten vid Akademiens zoologiska station Kristineberg, och särskildt för Docenten AU- RIVILLII och Kandidaten ASKLUNDS ofvannämnda reseberättelser. Hr RUBENSON redogjorde för innehållet af Docenten RYD- BERGS ofvan nämnde berättelse. Hr Friherre NORDENSKIÖLD förevisade dels nagra ovanligt stora kristaller af magnetisk jernmalm fran Nordstjernsgrufvan i Vestanfors, hvilka till Riksmuseum blifvit skänkta af Ingeniör A. E. FAHLCRANTZ, och dels fyra fran British Museum erhällna meteoriter, hvaribland särdeles märkliga fran Rowton i Shrop- shire och Hisen i Japan. Hr MITTAG-LEFFLER meddelade en uppsats af Hr ALFR. JONQUIERE i Bern: .»Ueber einige Transcendente, welche bei der wiederholten Integration rationaler Funktionen entstehen» (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). Sekreteraren anmälde till införande i Akademiens skrifter följande inlemnade uppsatser: 1) »Dimorfismen hos Rhizopoda reticulata», af Doktor A. GOES (se Bihang etc.); 2) »Grönlands insektfauna. I. Lepidoptera och Hymenoptera», af Prof. CHR. AURIVILLIUS (se Bihang ete.); 3) »Om naturliga etsfigurer och andra lösningsfenomen pa beryll från Mursinsk», af studeranden WALFR. PETERSSON (se Bihang etc.); 4) »Anatomische Unter- suchungen über Echidna», af CHARLOTTE WESTLING (se Bi- hang ete.); 5) »Mineralogische Notizen». II: 3, 4, af Hr G. FLINK”; 6) »Undersögelser af Mineraler fra Fiskernes i Grönland», af Hr N. V. USSING”. Anmäldes, att den komité, som Akademien vid sitt näst föregående sammanträde tillsatt för bortgifvande af det Byzan- tinska resestipendiet, öfver hvilket Akademien eger förfoga under aren 1889, 1890 och 1891, till stipendiater utsett Hortikultören CARL WILHELM HARTMAN, Assistenten vid kemiska stationen i Kalmar OTTO LUDVIG HULANDER, och Agronomen ÖSKAR LEOPOLD BLADIN. Det Beskowska stipendiet, hvilket denna gång skulle lemnas at någon, som idkade biologiska studier, beslöt Akademien till- dela Docenten vid Lunds universitet JOHAN CHRISTIAN MOBERG för idkande af paleontologiska studier vid Riksmusei paleonto- logiska afdelning. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. Svenska Akademien. Handlingar från 1886. D. 2. 1888. 8:0. Kristiania. Norges geografiske Opmaaling. Topografisk Kart over Norge. 1:100,000. Bl. 15D, 19D, 20B, 23A, 42 A, 43B,48B, 510, 54B,D. Fol. Generalkart over det sydlige Norge. 1:400,000. Bl. 9. Fol. Kart over Kristiania Omegn. 1:25,000. Bl. 6. Fol. Fiskekart over Norge. 1:100,000. Bl. 1—3. Fol. Geologisk Kart over Norge. 1:100,000. Bl. 15A, 26C. Fol. Adelaide. Library, museum and art gallery. Report of the board of governors. 1887/88. Fol. Albany, U. S. New York state museum of natural history. Bulletin. N:o 4—6. 1888. 8:0. Baltimore. Johns Hopkins university. American chemical journal. Vol. 10(1888): N:o 1-2. 8:0. > journal of mathematics. Vol. 10: N:o 2. 1888. 4:0. » > » philology. Vol. 3: N:o 4. 1887. 8:0. > Studies in historical and political science. Ser. 5. N:o 12. 1887. 8:0. Circulars. Vol. 7: N:o 62-65. 1888. 4:0. BRUCE, A. T., Observations on the embryology of insects and arach- nids. Baltimore 1887. 4:0. Bruxelles. Observatoire Royal. Annales. Nouvelle serie. Annales astronomiques. T. 5: F. 3; 6. 1885 — 87. 4:0. > » » » meteorologiques. T. 2. 1885. 4:0. Annuaire. Annee 52 (1885)—55 (1888). 16:0. Calcutta. Asiatic society of Bengal. Proceedings. Year 1887: N:o 9-10; 1888: 1—8. 8:0. Journal. P. 1. Vol. 56 (1887): N:o 2-3; 57 (1888): 1—2. 8:0. » P. 2. Vol. 53(1884):N:04; 56(18837): 2-4; 57(1888):1—3. 8:0. Cambridge. Philosophical society. Proceedings. Vol. 6:P.4. 1888. 8:0. Cordoba. Academia nacional de ciencias. Boletin.2 17-70: Entr. 1.711887.8:0. Delft. Ecole polytechnique. Annales. T. 3(1888): L. 4. 4:0. Dresden. K. Sächsisches statistisches Bureau. Zeitschrift. Jahrg. 32(1886): Supplementh, 2; 33 (1887): H. 1-4. 4:0. Kalender. Jahr 1889. 8:0. Edinburgh. Geological Society. Transactions. Vol. 5: P. 4. 1888. 8:0. Harlem. Societe Hollandaise des sciences. Archives Neerlandaises des sciences exactes et naturelles. T. 22: L. 4—5; 23: 1. 1888. 8:0. 4 Helsingfors. K. Alexanders-universitetet. Luettelo. 1887: Syyslukukandella. 4:0. Katalog. 1888: Vårterminen. 4:0. Kjöbenhavn. KX. Danske Videnskabernes Selskab. Skrifter. (6) Hist. og philos. Afd. Bd. 2: 2—3. 1883. 4:0. Oversigt. Aar 1888: N:o 1—2. 8o. — Zoologisk Museum. E Museo Lundii. En Samling Afhandlinger om de i det Indre af Bra- silien af P. W. Lunn udgravede.... Dyre- og Menneskeknogler. Ud- givet af C.F. LUTKEN. Bd. 1. 1888. 4:o. Klagenfurth. Naturhistorisches Landes-Museum Kärnthens. Jahrbuch. H. 16—-19. 1884—1887. 8:0. Bericht. Jahr 1884—-85. 8:0. Leipzig. K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Abhandlungen. Bd. 24: H. 10-13. 1888. st. 8:0. London. RB. Geographical society. Proceedings. Vol. 10(1888): N:o 1-12. 8:0. — Geological society. Quarterly journal. Vol. 44 (1888): N:o 173—176. 8:0. — RB. Mieroscopical society. Journal. Year 1888: N:o 62-67. 8:0. Mexico. Sociedad cientifica » Antonio Alzate». Memorias. T. 1: Cuad. 5, 8, 10, 12. 1887—88. 3:0. Montreal. Natural history society. Canadian record of science. Vol. 3: N:o 1, 3-4. 1888. 8:0. New Haven, U. S. Observatory of Yale university. Report. Year 1886/87—1887/88. 8:0. Paris. Academie des sciences. Comptes rendus hebdomadaires des seances. Annee 1888. T. 106: 1— 26; 107: 1=27. 4:0. — Ministere des travaue publics. Annales des mines. (8) T. 13: L. 1—3. 18838. 8:0. -— Societe geologique de France. Bulletin. (3) T. 15(1887): N:o 7—9; 16(1888): 1-8. 8:0. — Société Linneenne. Bulletin mensuel. N:o 90—92. 18387—83. 8:0. — sSociete philomatique. Bulletin. (7) T. 10: N:o 4. 1886. 8:0. Prag. Kemiska sällskapet. Listy chemicke. R. 12(1888): ©. 1-10. 8:0. Pulkowa. Nikolai-Hauptsternwarte. Observations. Vol. 14. S:t Petersb. 1888. 4:o. » Suppl. 1. Beobachtungen der Saturnstrabanten. Abth. 1. S:t Petersb. 1888. 4:0. AUWERS, A., Neue Reduction der Bradley’schen Beobachtungen aus den Jahren 1750—1762. Bd. 3. S:t Petersb. 1888. 4:0. (Forts. å sid. 14.) 5 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 1. Stockholm. Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 87. Mineralogische Notizen. II, 3, 4. (Neue Serie.) Von Gust. FLINK. [Mitgetheilt den 9. Januar 1889 durch A. E. TÖRNEBOHM.] 3. Ochrolith von Pajsberg. Bei einem Besuche der Harstigsgrube im September vorigen Jahres fand ich ein gelbes, krystallisirtes Mineral, welches ebenso wie der gleichzeitig gefundene, bereits von mir beschriebene He- liophyllit mit dem Ekdemit nahe verwandt zu sein schien. Das sefundene Material war jedoch sehr gering, und ich hoffte lange mehr desselben zu erhalten, aber umsonst. Ich musste daher die Untersuchung mit dem ursprünglich gefundenen, kleinen Quantum vornehmen. Obwohl das Resultat der Untersuchung Grund dessen recht mangelhaft ist, theile ich es gleichwohl mit, da zur Zeit keine erschöpfende Untersuchung zu erwarten ist. Auf Grund der intensiv schwefelgelben Farbe des Minerals schlage ich für dasselbe den Namen Ochrolith') vor. Der Ochro- lith löst sich ziemlich leicht in Salpetersäure; bei Verdünnung aber wird die Flüssigkeit trübe und milchig. Auch in Kali- lauge ist das Mineral löslich, und diese Lösung giebt mit Silber- nitrat einen schwarzen, in Ammoniak unlöslichen Niederschlag von Silberoxydul (Reaktion auf antimonige Säure). Uebrigens zeigte die qualitative Untersuchung die Anwesenheit von Chlor, Blei und Spuren von Eisenoxydul. 1) Von £2%4o0s, hellgelb, und Autos, Stein. 6 FLINK, MINERALOGISCHE NOTIZEN. I. Zur quantitativen Analyse konnten nur 0,1914 Gm. und dazu nicht. ganz reines Material verwendet werden. Bei der Auf- lösung des Minerals in Salpetersäure fand eine nicht unbeträcht- liche Entwickelung von Kohlensäure, wahrscheinlich aus beige- mengtem Kalkspath, statt. Als Resultat ergab die Analyse übrigens 0,0556 Gm. Chlorsilber und 0,1886 Gm. Bleisulphat. Leider konnte die Menge der antimonigen Säure nicht bestimmt werden. Nimmt man aber an, dass der beigemengte Kalkspath etwa 5% betrug, und bringt man diese Quantität sodann in Ab- zug, so gehen aus der Analyse folgende Procentzahlen hervor: PbO 76,52 Sb,O, 17,59 (als Verlust) Cl MD: Dies entspricht recht gut der Formel: Pb,Sb,0O, + 2PbCl,, welche fordert: PbO 76,98- Sh,O, 16,80 CI 3,05 101.83 Ab für O l,s3 100,00. Der Ochrolith wäre also mit dem Heliophyllit völlig analog zusammengesetzt und unterschiede sich von ihm nur dadurch, dass die arsenige Säure, welche sich im Heliophyllit findet, im Ochrolith durch antimonige Säure ersetzt ist. Da die Analyse aber sehr lückenhaft ist, kann man aus derselben in Bezug hier- auf natürlich keinen sicheren Schluss ziehen. Nur so viel kann als sicher festgestellt werden, dass die Relation zwischen Cl und Pb im Ochrolith etwa dieselbe wie im Heliophyllit ist und dass Antimon sich als Oxyd vorfindet. Die wenigstens sehr wahrscheinliche chemische Isomorphie der beiden Mineralien wird mehr noch durch die krystallogra- phische Untersuchung des Ochrolith bestätigt. Ich erinnere hier zuerst daran, dass von dem Heliophyllit von Pajsberg keine ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o. 7 Krystalle gefunden waren, dass A. E. NORDENSKIÖLD und W. ©. BRÖGGER aber ein krystallisirtes Mineral gemessen hatten, welches nach NORDENSKIÖLD aus Cl, Pb und As,O, bestand. Da es sehr wahrscheinlich ist, dass dieses Mineral mit dem He- liophyllit identisch ist, ferner die Krystalle des ekdemitähnlichen Minerals von Långban den Krystallen des Ochrolith völlig gleich sind, so dürfte man berechtigt sein, die beiden Mineralien He- hiophyllit und Ochrolith als krystallographisch isomorph anzu- sehen. Der Ochrolith ist bis jetzt nur krystallisirt gefunden worden. Die Krystalle sind sehr klein, höchstens ein.paar Mm. gross, und fast immer zu mehreren fächerförmig zusammengewachsen, wodurch ihre genauere krystallographishe Bestimmung in hohem Grade erschwert wird. Sie gehören dem rhombischen Systeme an und sind von folgenden Partialformen begrenzt: oP (001) P&(101) und Px(011). Sie sind nach der Basis dick tafelförmig und entsprechen vollständig der von A. E. NORDENSKIÖLD bei seiner Beschrei- bung des Ekdemit gegebenen Zeichnung, welche ich hier, etwas vergrössert und mit der obigen Deutung der Flächen versehen, beifüge. Nach W. C. BRÖGGER sind die Krystalle von Läng- ban Zwillinge nach der Prismenfläche “P(110). Dies ist bei den Krystallen des Ochrolith nicht der Fall. Sie sind einfach und haben ihre beiden Domen mit verschiedenen Winkeln ent- wickelt. Aus dem Winkel, welcher in der hier unten mitge- theilten Tabelle mit * bezeichnet ist, berechnet man das Axen- verhältniss: a:b:c—= 0,90502 :1: 2,0138. 8 FLINK, MINERALOGISCHE NOTIZEN. I. Gefunden. Berechnet. (101): (101) = 48° 24°* 48°. 24'* (011): (011) = 52° 49'* 52° 49'* (101) : (001) = 65° 43° 65° 48 (Lo 63° 35% (101) : (011) = 78° 52 79° 307. Die Krystalle sind häufig nach der Makroaxe ausgezogen und mit den Kanten des Makrodomas aufgewachsen. Mehrere Individuen sind gewöhnlich derart zusammengewachsen, dass sie zu der Makroaxe parallel, aber um dieselbe etwas gegen ein- ander gedreht sind. Dadurch erscheint die Basis nach dieser Axe hin etwas flach rinnenförmig vertieft, und die Flächen der Makrodomen zeigen sich korvex gebogen. Auch die Flächen der Brachydomen werden dadurch aus ihrer parallelen Lage ver- schoben. Nur sehr kleine Krystalle scheinen einfach zu sein und ebene Flächen zu haben. Die Farbe des Ochrolith ist rein schwefelgelb, zuweilen mit einem Stich ins Graue. Die Krystalle sind nur schwach kanten- durchsichtig, besitzen aber einen lebhaften Diamantglanz. In Dünnschliffen zeigt sich das Mineral ziemlich erdig. Nur sehr kleine noch doppelbrechende Partien kommen in der erdigen Masse regellos vertheilt vor. Sie haben im ganzen Präparat eine gleiche Orientirung und erlöschen z. B. in den nach der Basis orientirten Präparaten parallel der pinakoidalen Begrenzung. Ein deutliches Interferenzbild ist nicht zu erhalten gewesen, wes- halb die optische Orientirung auch nicht angegeben werden kann. Der Ochrolith kommt in der Harstigsgrube bei Pajsberg sehr selten vor. Die Krystalle sind in Drusenräumen von ver- schiedenen anderen Mineralien begleitet. So sind recht schöne, tafelförmige Krystalle von Baryt, den Ochrolith begleitend, beob- achtet worden. Ferner kommen Krystalle vor, welche wahr- scheinlich Mimetesit (Hedyfan) sind. Dieselben sind an der Oberfläche matt braun, sonst aber licht gelbgrau gefärbt. Sie sind hexagonal und von den Flächen P und oP begrentzt. Kine qualitative Untersuchung zeigte die Anwesenkeit von Pb, As ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 1. 9 und Cl. Ebenso kommen auch kleine Krystalle von Eisenglanz vor. Dieselben sind nur von dem Grundrhomboeder begrenzt und häufig nach der Basis Zwillingsbildung unterworfen. Endlich ist ein unbekanntes Mineral zu erwähnen, welches höchst selten mit dem Ochrolith zusammen vorkommt. Dasselbe besteht aus dünnen, wasserhellen Tafeln, welche optisch einaxig und negativ sind. Wahrscheinlich gehören diese Tafeln dem hexagonalen Systeme an, wenigstens habe ich unter dem Mikroskope an ihrer Rand- begrenzung die Winkel von ca. 60° und 30° gemessen. Sie sind jedoch zu klein und dünn, um mit dem Reflexionsgoniometer ge- messen werden zu können. Es ist möglich dass hier Krystalle von Barysil!) vorliegen. Von natürlichen Verbindungen der antimonige Säure sind bis jetzt nur der Nadorit und wahrscheinlich auch der Romeit bekannt gewesen. Der Nadorit ist zwar ebenfalls eine Ver- bindung von Sb,O, mit Pb und Cl, aber nach der Formel PbSb,0, + PbC],. Er kıystallisirt zwar auch rhombisch, aber mit dem Axenver- hältniss: as=1b° = 04365 I 20,3896- Es findet sich somit zwischen dem Ochrolith und dem Na- dorit keine nähere Relation. Dagegen ist zwischen dem Ochrolith und dem Heliophyllit die Isomorphie, nach allem was man bis jetzt kennt, vollständig, was aus folgender Zusammenstellung er- sichtlich ist: Zusammensetzung. Axenverhältniss. Ochrolith Pb,Sb,O, + 2PbCl, 0,90502:1: 2,0138 Heliophyllit Pb,As,0, + 2PbCl, 0,96662?): 1: 2,2045. 1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1888, N:o 1, 7. 2) In Notiz 2. unrichtig als 1,0348 angegeben. 10 FLINK, MINERALOGISCHE NOTIZEN. II. 4. Cerussit von Pajsberg. Cerussit ist von Pajsberg schon von IGELSTRÖM erwähnt worden!), aber nur als derbe Massen, welche kleine Sprünge und Cavitäten in dem Eisenerze ausfüllen. Ich habe dieses Mi- neral in der Harstigsgrube in gut ausgebildeten kleinen Kry- stallen gefunden. Da solche von schwedischen Fundorten sonst nicht bekannt sind, theile ich hier unten eine kurze Beschreibung der Krystalle von Pajsberg mit. Die Krystalle sind nur ein paar Mm. gross aber recht flä- chenreich und sehr vollkommen und glänzend. Sie sind farblos und durchsichtig. Keine Zwillinge sind zu beobachten, sondern die Individuen sind immer einfach. Dem Habitus nach sind sie, wie beistehende Fig. zeigt, etwas nach der Brachyaxe ausgezogen, sonst aber pyramidal. Die Vertikalzone ist sehr untergeordnet und enthält ausser dem Grundprisma nur das Brachypinakoid. Dagegen ist die Zone der Brachyaxe sehr flächenreich, da in derselben ausser dem Brachypinakoide nicht weniger als 5 Bra- chydomen zugegen sind. Von diesen ist dass mittlere, P sc (011), sehr schmal, vie vier übrigen aber sind breit und gut ausgebildet. Von Pyramiden der Hauptreihe ist die mittlere, die Grundpy- ramide P(111), sehr schmal, die beiden übrigen aber sind gross - und schön. Von anderen Pyramiden kommt nur eine, nämlich die Makropyramide 2P2(121) vor. Beobachtete Formen sind also: !) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1865, S. 605. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:ol. 11 ©P& (010), PM (110), P (111), APA (112), UP (113), 3P & (031), 2P & (021), P&(011), 2/;P & (023), : 1/,P 00 (012) und 2P2 (121). Nach Vv. KOKSCHAROW!) ist das Axenverhältniss des Ce- russit: abc = 06102: 1.0.7032. Hieraus sind die berechneten Werthe in der folgenden Tabelle hergeleitet: Gefunden. Berechnet. (CIO (OO — 58335: 58° 37 (031): (010) = 25° 25 25 9 (021): (010) = 34° 52 34° 39% (011):(010) = 54° 4 53° 48° (023) : (010) = 64° 18 64° 15 (012): (010) = 69° 34’ 70% (012) : (010) = 109° 22° 109° 53° (111):(110) = 35° 47 35° 46’ (IDEN Sk 432% (112): @12), — 109245: 110° 28° (la) 20a) = 1307 14' 130° 19 (AB) As) 252710; 29° 167 (113): (010) = 77°42 VU? Du (DE A) BV 50° — (111) : (010) = 65° 10° 65° — (121): (010) = 47° 1% 46” 59, !) Mat. z. Min. Russl. Bd. 6, 100. 12 FLINK, MINERALOGISCHE NOTIZEN. II. Der Cerussit ist gegenwärtig in der Harstigsgrube nicht ge- rade selten, die Krystalle sind aber gewöhnlich sehr klein und etwas grössere nur selten zu finden. Sie kommen in Hohlräumen auf verschiedener Unterlage, wie Rhodonit, Baryt, Kalkspath, umgewandeltem Heliophyllit ete., aufgewachsen vor. Auch sind sie auf Krystallen von ged. Blei sitzend gefunden worden. Sie müssen deshalb den am spätesten gebildeten Mineralien der Grube zugehören. Nachtrag zum Rhodotilit. Gleich nachdem meine Notiz über den Rhodotilit gedruckt war, erhielt ich von Herrn Dr. R. SCHEIBE freundlichst einen Separatabdruck aus dem Jahrbuch der kön. preuss. geol. Landes- anstalt, 1887, S. 472, zugesandt, welcher eine sehr ausführliche Beschreibung von ADOLF SCHNEIDER über ein neues Mineral, Inesit, enthält. Da mein Rhodotilit mit diesem Inesit ohne Zweifel identisch ist und A. SCHNEIDER den Inesit schon früher erwähnt hatte, muss ich hier erklären, warum ich mein Mi- 'neral aufgestellt habe, ohne den Inesit zu berücksichtigen. Die Entdeckung des Inesit war mir nämlich völlig unbekannt. A. SCHNEIDER hatte in der deutsch. geol. Gesellschaft über das neue Mineral einen nicht im Inhaltsverzeichniss genannten Vor- trag gehalten, den ich in der Zeitschrift!) übersehen hatte. Was nun die beiden Mineralien betrifft, so scheinen sie in fast jeder Beziehung mit einander völlig übereinzustinnmen. Nur die chemische Zusammenzetzung wäre nach den vorliegenden Analysen etwas verschieden. Wenn aber beide Mineralien iden- tisch sind, darf ich bestimmt behaupten, dass die aus meiner Analyse hervorgehende Zusammensetzung, welche auch die ein- fachste Formel giebt, die richtige ist; es hat mir an vollkommen reinem Material nicht gefehlt, und die Analyse wurde mit aller Vorsicht ausgeführt. Da nach BÄRWALDS Bemerkungen in !) Zeitschr. d. deutsch. geol. Ges. Bd. 39, S. 833. (Gedruckt 1888.) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 1. 13 SCHNEIDERS Abhandlung über den DILLENBURG’schen Inesit das Analysenmaterial desselben nicht vollkommen rein war, so er- klärt sich der Mangel an genauer Übereinstimmung mit meiner Analyse genügend. Dagegen muss ich hier berichtigen, dass die Auslöschung- schiefe von ca. 30° und dass fast symmetrisch belegene Axen- bild, entgegen meiner früheren Angabe, sich in Splittern nach der deutlichsten Spaltbarkeit zeigen und umgekehrt. Da es nach dem Obenstehenden unzweifelhaft erscheint, dass mein Rhodotilit mit dem Inesit identisch ist, fällt also der Name Rhodotilit weg; der Inesit hat aber dann die Zusammensetzung 2RSIO, +H,O und nicht, wie BÄRWALD angegeben: R,(OH),Si,O, +H,0. Nach SCHNEIDERS Beschreibung zu urtheilen ist das schwedische Vorkommen im Vergleich mit dem Dillenburgschen entschieden bei weitem schöner, obwohl gut ausgebildete Kry- stalle bisjetzt nicht gefunden worden sind. 14 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 4.) Rio de Janeiro. Imperial observatorio. Revista. Anno 2(1887): N:o 12; 3 (1888): 1, 3, 9-11. 8:o. S:t Petersburg. Academie Imp. des sciences. Mémoires. (7) T. 36: N:o 3-11. 1888. 4:0. Beiträge zur Kenntniss des Russischen Reichs. Bdchn 3—-8, 9: Abth. 2; 10—26. 1839 —1871. 8:0. » (Bd 9187971 886,58:0. > (5) BT 5 UNO NW DO Melanges Mathématiques et Astronomiques. T. 5: Livr. 3—6; 6: 1—4. 1877—1886. 8:0. » Physiques’ et Chimiques. T. 9: Tivr. 36; 10:51 74-5176; 12: 1-6. 1875 — 18837. 8:0. > Biologiques. T. 10: Livr. 16; 11: 1-6; 12715. 1873 1886. 8:0. > Asiatiques. T. 7: Livr. 4-6; 8:1—6; 9:1—3. 1876—1887. 8:0. Isvestia. — Arbeten. T. 15. 177981. 8:0. Utschornie sapiski. — Lärda afhandlingar. T. 1: 1-5; 2: 1 5; 3:15. 1852 —55. 8:0. Sapiski. — Afhandlingar. T. 1—56. 1862—18883. 8:0. Af Akademien pa Ryska utgifna arbeten. 241 band. Tableau general des matieres contennes dans les publications. P. 1—2. Suppl. 1-2. 1872—1885. 8:0. Santiago de Chile. Wissenschaftlicher Verein. Verhandlungen. H. 6. 1888. 8:0. Stettin. Zntomologischer Verein. Stettiner entomologische Zeitung. Jahrg. 49 (1888): N:o 1—12. 8:0. Tökyö. College of science, Imp. university, Japan. Journal. Vol. 2: P. 4. 1888. 4:0. Transactions. Vol. 10(1885—86). 8:0. Torino. RB. Accademia delle scienze. Atti. Vol. 23(1887/88): Disp. 1-15. 8:0. — Associazione Italiana per le osservazioni delle meteore luminosi. Össervazioni delle meteore Juminosi Anno 17(1886)—19(1888). 16:0. Denza, F., Le stelle cadenti osservate in Italia. 1885: Agosto; 1886: Agosto e Novembre; 1887: Agosto, Novembre. 16:0. Washington. United States National museum. Proceedings. Vol. 10(1847): 29—49. 8:0. — Naval observatory. Report. 1888 °%/,. 8:0. (Forts. å sid. 37). 15 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 1. Stockholm. Meddelanden frän Stockholms Högskola N:o 86. Undersögelse af mineraler fra Fiskernes i Grönland. Af N. V. Ussıne. [Meddeladt den 9 Januari 1889 genom A. E. TÖRNEBOHM.] Mineralforekomsten ved Fiskern®s i Grönland blev opdaget i året 1809 af GIESECKE!); det her forekommende härde bla mineral tiltrak sig hans opmaerksomhed, og pa grund af dets farve gav han det navnet sapphirin. STROMEYER’s i året 1819 offentliggjorde analyse?) viste at sapphirinen ikke lod sig iden- tificere med noget tidligere bekjendt mineral; men da den kun findes i temmelig små korn med ufuldstendig krystallografisk begreensning, forela i lang tid ingen nermere karakteristik af - den, og mange forskere var derfor tilböjelige til at anse mine- ralet for en blanding af forskjellige. At dette ikke var så, men at her forelå et enkelt ejendommeligt mineral, viste DESCLOI- ZEAUX ved sin undersögelse af sapphirinens optiske egenskaber?). Han fandt, at sapphirinens optiske axeplan var parallel med de to store flader, efter hvilke kornene altid ere fladtrykte; om en negativ förste bisektrix iagttog han en tydelig heldende disper- sion, og han sluttede heraf, at krystallerne tilhörte det mono- symmetriske system og var tavleformede efter symmetriplanet. Med undtagelse af den optiske axevinkel lykkedes det imidlertid ikke DESCLOIZEAUX at måle nogen af de krystallografiske og optiske konstanter, så at mineralet vedblivende var temmelig ufuldstendig bekjendt. !) GiEsECKFS mineralogiske rejse i Grönland, s. 153. 2) GILBERTS Annalen, LXIII, s. 374. 3) DescLoizEAux, Manuel I, s. 462, og II, s. XLII. 16 USSING, MINERALER FRA FISKERNAS I GRÖNLAND. Til sammenligning med kloritoid underkastede TSCHERMAK sapphirinen en ny krystallografisk undersögelse, som imidlertid ikke bragte sikre nye data fren!). En fornyet kemisk under- sögelse blev foretaget af LORENZEN?), og denne gav atter et forskjelligt resultat. fra de tidligere, uden at give nogen garanti for, at den var udfört pa renere materiale end de tidligere. Kjendskabet til sapphirinen var således meget ufuldstsendigt, og i endnu höjere grad gjaldt dette om de sapphirinen ledsa- gende mineraler. Disse havde man lenge kun skanket ringe opmsrksomhed; en del af dem fandtes vel nevnte i flere mine- ralogier som forekommende sammen med sapphirinen, men i reglen under urette navn, og en anden del var helt ukjendt. Först LORENZEN henledede opmerksomheden pa dem idet han foretog en rakke kemiske analyser af mineraler fra Fiskernzs?). Han viste bl. a., at her forekom et nyt mineral, som han kaldte kornerupin; men da hans arbejde indskrenkede sig til den ke- miske undersögelse, blev spörgsmälet om det nye minerals fy- siske egenskaber og mulige slegtskab med andre mineraler ganske ubesvaret, Også for flere af de andre af ham analyserede mi- neralers vedkommende kunde disse spörgsmäl kun besvares ved en krystallografisk undersögelse. Ganske ubekjendt har en af hovedbestanddelene i den sapphirinförende bjergart, nemlig et ejendommeligt gedrit-mineral, hidtil vzeret. Materialet til det foreliggende arbeide er ved hr professor JOHNSTRUPS velvilje blevet mig overladt til undersögelse fra universitetets mineralogiske museum i Kjöbenhavn. Med und- tagelse af de kemiske analyser, som hr. professor JÖRGENSEN godhedsfuldt har tilladt mig at udföre på den polytekniske l®re- !) G. TscHERMAK og L. Sırocz: Die Clintonitgruppe. Zeitschrift f. Krystallo- graphie III, s. 512 ff. Når heri om sapphirinen står angivet (s. 514): »Porm wahrscheinlich einigermassen ähnlich jener der Chloritoidgruppe. Ebene der optischen Axen fast parallel c», da beror dette vistnok på en misforstäelse, thi kort i forvejen (s. 512) betones, at undersögelsens resultat stemmer med DESCLOIZEAUX’s iagttagelser. Men disse vise, at krystallerne ere tavler efter 54010) og ikke efter c (001), og at axeplanet er nöjagtig parallel 5 (010). 2) LORENZEN, saertryk af »Meddelelser om Grönland VII». ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 1. 17 anstalts laboratorium i Kjöbenhavn, er arbejdet udfört pa »Stock- holms Högskolas» mineralogiske institut. 1. Sapphirin. I Kjöbenhavns universitets samlinger findes to forskjellige slags handstykker, i bvilke sapphirin forekommer. Begge slags ere kornet krystallinske bjsergarter, som iföülge STEENSTRUP!) optrede i umiddelbar nerhed af hinanden som linsedannede eller mere uregelmz&ssig begrensede partier i glimmerskifer og gnejs. Den ene slags består af fölgende mineraler: sapphirin, glimmer, gedrit, hornblende. Sapphirin og hornblende udgjöre oftest hovedmassen, medens glimmeren er det kvantitativt mindst fremtredende af de fire mineraler. Pa enkelte händstykker optreder i denne bjergart endnu fölgende mineraler: kornerupin, kordierit, plagioklas, af hvilke kordieriten kun optr&der ganske underordnet. Af disse mineraler vil kornerupinen, gedriten og hornblenden senere finde serskilt omtale. Glimmeren er en ganske lysgul magnesiaglimmer med vegt- fylde 2,807 (bestemt ved hjelp af THOULETS oplösning); den optiske axevinkel er meget lille, dispersionen er o > v. De op- tiske axers plan halverer vinklen mellem to straler i slagfiguren; det er altsa en anomit. Plagioklasen viser tvillinglameller efter to retninger; udsluk- ningsvinklerne ere store, og vegtfylden er 2,74; den må således antages at vere anorthit, men er iövrigt ikke undersögt naeermere. !) Se LoRENZEN |, ce. side 15. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889. Årg. ADEDEEN ONE 2 18 USSING, MINERALER FRA FISKERN&S I GRÖNLAND. Sapphirinen forekommer i små tavler, hvis tykkelse und- tagelsesvis kan na en millimeter. De to veludviklede krystal- flader, som betinge tavleformen, have en stark glans og vise ved deres konstante optreden, at sapphirinen er det tidligst udskilte mineral; sapphirinkrystallerne omsluttes undertiden helt af glim- mer, som igjen er zeldre, end de övrige bestanddele. Glimmeren har nssten altid lagt sig med sin basiske flade pa sapphirin- bladene (altså e(001) hos glimmeren + (010) hos sapphirinen). Langs randen er disses vext imidlertid ikke bleven standset sa tidlig, men er vedbleven lenge efter at hornblendemineralerne var begyndt at udkrystallisere; thi randbegrensning af krystall- flader findes kun sjeldent. Den anden slags handstykker med sapphirin har foruden sapphirinen kun glimmeren tilfelles med den forrige. De besta nemlig for den overvejende del af en Iysbrun bronzit, og i denne findes sapphirin og pleonast samt underordnet lidt glimmer. Medens i den först omtalte bjaergart sapphirinen tydelig gav sig tilkjende som den sldste bestanddel, er forholdet her et andet. Bronziten er udkrystalliseret i lange prismer, og i mellemrum- mene mellem disse ligge sapphirin og pleonast; ofte ser man t. ex. trekantede mellemrum, som ere udfyldte af sapphirin, ofte sadanne, som ere udfyldte af spinel, andere steder ser man sap- phirin og spinel grense uregelm&ssig op mod hinanden eller sa- ledes, at spinellen har antydning til krystallflader. At bronziten saledes forholder sig fuldkommen idiomorf ligeoverfor pleonast og sapphirin, finder sin forklaring deri, at den kvantitativt er sa langt overvejende. Pleonasten danner sorte, i tyndpröve grönne, optisk isotrope korn; den er analyseret af LORENZEN!). Sapphirinen er i tynd- pröve kun derved forskjellig fra den ovenfor omtalte Iysbla, at farven er lidt mörkere og mere violetagtig. I handstykker ad- skiller den sig ved sin langt mörkere farve og derved, at kornene ere uregelm&ssig begrensede — oftest have de indtryk af bron- zitens krystalflader, — og have nogenlunde ens dimensioner i ') LoRENZEN 1]. c. side 19. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 1. 19 alle retninger, päfaldende forskjellige fra de lysblå sapphirin- tavler, som ledsage hornblendemineralerne. Mangelen pa enhver ydre krystallografisk begrensning gjör undersögelsen af den mörke sapphirin vanskelig; nedenstaende undersögelser ere alle udförte på den lysblå varietet. For at tilvejebringe brugeligt materiale til optiske under- sögelser og for om muligt at finde krystaller med flere flader, sik jeg frem på den made, at handstykkerne grovknustes i en morter, og de större og klarere sapphirinblade udsögtes da med pincet, og denne fremgangsmäde gjentoges pa adskillige kilogram. Det lykkedes herved efterhanden at finde et ringe antal kry- staller, som viste enkelte flader langs randen. Ved hjelp af disse ganske vist höjst ufuldkomne krystaller blev det nu muligt, dels at bekr&fte DESCLOIZEAUX's angivelser, at krystalsystemet er monosymmetrisk, og krystallerne tavlefor- mede efter symmetriplanet, dels at erholde en omtrentlig be- stemmelse af de krystallografiske konstanter. Hvad der ved förste betragtning tager sig ud som en enkelt krystaltavle, viser sig ved n&rmere undersögelse som oftest at bestå af flere kun i tilnermelsesvis parallel stilling sanımenvoxne individer. Den store flade 5 (010) giver pa goniometret ofte et meget stort antal billeder, uden at noget enkelt udmarker sig fremfor de andre, ofte flyder de forskjellige billeder sammen. De små flader på randen gav heller ikke altid bestemte og tydelige reflexer. De fundne vinkler ere derfor temmelig varierende. Krystaller, pa hvilke der fandtes flader af mere end &n zone, har jeg ikke fundet; for at afgjöre, til hvilken zone en iagttagen randflade hörte, mältes under mikroskopet udslukningsvinklen fra den forhänden vzrende kant til den mindste optiske elasticitets- axe (ce). Denne retning er pa grund af den forskjellige absorp- tion let at kjende fra den derpa vinkelrette. Nogen nöjagtig verdi pa udslukningsvinklen var imidlertid sserdeles vanskelig at erholde, dels fordi krystallerne som n&vnt bestå af flere ikke 20 USSING, MINERALER FRA FISKERNAS I GRÖNLAND. ganske parallele, dels fordi de ere gjennemsatte af talrige sprek- ker, som ofte gjöre dem uigjennemsigtige netop pa de steder, hvor man önsker at bestemme mörkestillingen; endelig var det i enkelte tilfelde ikke muligt at erholde nogen nöjaktig veerdi pa kantens retning. Når jeg ser bort fra enkelte krystaller, hvor jag har fundet vinkelverdier, som ikke har gjentaget sig på andre, og hvor jeg ikke har kunnet overbevise mig om, at den på randen iagttagne flade ikke mulig tilhörte en ikke parallel sapphirinkrystal, til- höre de observerede randflader to forskjellige zoner. Den ene zone, som har en udslukningsvinkel på 8!/;”, betragtes som prisme- zone, den anden som klinodiagonal zone. Hvad den förstnevnte zone angar, da er der på de fleste af kristallerne kun iagttaget én eller to prismeflader, idet der pa de andres plads var uregel- massig begrensning; på nogle enkelte var dog zonen bedre ud- viklet. Nedenstående tabel indeholder de målte vinkler: hvor der på samme krystal er iagttaget flere flader af prismet, ere de parallele prismefladers vinkler med b(010) satte under hinanden, de ikke paralleles ved siden af hinanden, den störste i förste rekke. Krystal nr. (010): (110) (010) : (110) (010) : (100) Zz ct I BLA 56° 48° 89° 50’ call I EN Der 5T 43 = ca. 10” Ill 57° 40 57° 14 2 ca. & DE | IV dT 48 50423! 89° 56’ ca. 8° Via: — — CARSON MILL Ce == = ca. I VII ST 14 — — ca ONE VIII BT 48 RE <= (fel SI Der kan således ikke konstateres nogen forskjel pa de to prismefladers heldning mod b(010), og den malte verdi af vinklen mellem de to pinakoider afviger ikke mere fra 90”, end der svarer til usikkerheden i bestemmelsen. Da nu tillige alle flader, som ere slebne vinkelret mod 5(010) have parallel udslukning, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 1. 21 er (010) symmetriplan. Den sk@ve udslukning pa (010) siger da, at krystallerne ere monosymmetriske. Som middeltal af de vaerdier, hvor en nöjagtigere aflesning har veret mulig, fås: (010) : (110) = 57° 27’ (56° 48-57” 48), og for udslukningsvinklen fås i middelveerdi: GO Pa krystal nr. I fandtes endnu to andre prismer, hvis vinkler med symmetriplanet maltes til 23°34' og 31° 36‘. Flader af den klinodiagonale zone har jeg kun fundet pa tre krystaller, nemlig nr. (010) : (011) Zar IX 47° 56’ Ca X 4T Tv ea XT ee Ca (0% eller” i middeltal (010): (0.1) = 47Y5 og ar = T1>. Da prisme og dome ikke ere iakttagne på samme krystal, har der på goniometret ikke kunnet måles flere vinkler. Den manglende vinkel kan imidlertid fås ved hjelp af de mälte ud- sluknmssvinkler.! "Dar ce — 8, og 7 ae Il, sa mår — 71° + eller --8!/,°, det vil sige enten 791/,° eller 621/,°, eftersom e ligger i den spidse eller i den stumpe axevinkel. For at afgjöre, hvilken af delene der finder sted, sögte jeg at fremkalde ztsfigurer pa b(010)-fladen. Dette Iykkedes også ved at dyppe krystallerne i smeltet surt svovlsurt kali. Der fremkom da rhombeformede fordybninger, begransede af fire, temmelig krumme flader, af hvilke de to vare små og stejlt sta- ende, medens de to större kun dannede en ringe vinkel med b(010) og stödte sammen i en kant, der havde noget ner samme retning som rhombens lange diagonal. Pa krystaller med prisme- flader mältes nu under mikroskopet fölgende vinkler, idet ret- ningen af ztsfigurernes lange diagonal betegnes med o: er a ol co — ca. 30° Mor Cia 38.5 22 USSING, MINERALER FRA FISKERNAS I GRÖNLAND. og pa krystaller med klinodome: Pareo) = Ce 30: oa = ca. 41” Car Gil FI hvoraf ses, at c ligger i den spidse vinkel mellem c og a, og fölgelig ® = ct + ta = TI!/,. Heraf og af vinklerne (010): (110) = 57°27 og (010):(011) = 47" 30' fåes som omtrentligt axe- forhold: 5 je:b:e=0,65:1:0,04 | P= N, hvilket ligesälidt som prismevinklen (110): (110) = 65° 6" synes at angive nogen isomorfi med bekjendte mineraler. De ovenfor nzvnte prismer med vinklerne 23° 34' og 31° 36° mod symmetri- planet beregnes efter dette axeforhold til (270) og (250), hvilke for disse vinkler fordre 24° 7’ og 32° 41/,'. På sapphirinbladene ser man ofte tilsyneladende parallele små sprakker, som lede tanken hen pa spaltelighed og også ere blevne tydede som en sadan!). Undersöger man dem imidlertid i mikroskopet, finder man kun en brudflade, som ikke et eneste sted viser sig blot tilnsermelsesvis plan; og måler man pa et större antal krystalblade vinklen fra optisk ce til den omtrentlige retning af sadanne sprakker, da finder man alle mulige vinkler mellem 0 og 90° lige hyppig. Det synes således ikke, at den molekulere bygning har indfiydelse pa disse sprakkers forlöb. Ikke heller er det Iykkedes ved at tyndslibe sapphirinen at op- dage nogen tydelig spaltelighed. Optisk orientering og optiske konstanter. De optiske axer ligge i symmetriplanet; axefarverne ere: a farvelös = 6 bla. Ganske undtagelsesvis har jeg fundet enkelte krystalblade, som ved deres mörkegrönne farve adskilte sig fra de sedvanlige bla, og som viste en ganske afvigende absorption, nemlig a lys grönlig bla, b mörk blågrön og e kraftig gulgrön. !) TScHERMAR 1. c. side 512. ÖFVERSIGT AP K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o Å. 23 Malingen af den optiske axevinkel vanskeliggjordes dels derved, at der ikke forekommer ret store gjennemsigtige stykker, idet talrige spraekker gjöre sapphirinkornene darlig gjennemsigtige, og dels ved mineralets svage dobbelbrydning, som umuliggjör en mäling af axevinklen i tynde pra¶ter. Ved att gjennemsöge et meget stort materiale Iykkedes det dog at fa en del stykker, som var nogenlunde brugelige.. Da der pa disse ikke forekom nogen randbegrznsning, mätte udslukningsretningerne tjene til orientering. De slebne plader afveg kun lidt fra at vare nor- male pa vedkommende halveringslinie, og for at gjöre den af skev slibning fölgende fejl sa lille som mulig, mältes axevinklen 1 en oplösning af kaliumkviksölvjodid, som havde omtrent samme brydningsexponent som sapphirinen. For kontrollens skyld slebes flere plader; det Iykkedes ialt institutets vagtmester at forfseer- dige syv brugbare. Med natriunlys og i kaliumkviksölvjodid (brydningsexponent 1,7118) maltes: Dladesnn 122R, 060520 II 2K,= 68°41' III 2K,= 68°49 NDR 60V VE Kerr SS) IE 2 Keen, VIre2R 222 Plade nr. I var den tykkeste og gav et smukt axebillede, men da den afviger sa betydelig fra de övrige, og da på den anden side disse indbyrdes vise sa fuldlkommen overensstemmelse, som man efter materialets beskaffenhed kan vente, mener jeg ved beregning af axevinklen at burde se bort fra den. Middel- tallet af de andre er: 2 er a a N hvoraf: 24 USSING, MINERALER FRA FISKERN.ES I GRÖNLAND. Dobbelbrydningens karakter er negativ; de to hyperbler viste sig begge med bla kant til samme side, begge rödkantede til den anden side, altså en tydelig haldende dispersion. Dispersio- nens störrelse er betydelig; i olie maltes pa plade nr. I: rödt glas 2H, = 77” 50) blatselas 2H, = 179” 0". Til malning af brydningsprocenterne slebes af de bedst gjen- nemsigtige stykker to sma prismer med brydende kant parallel symmetriaxen og med halveringslinien til den brydende kants vinkel omtrent parallel med henholdsvis optisk a og ec. Pa det ene prisme var den brydende kant 41” 48', pa det andet 44° 26". Det Iykkedes ikke med natriumlys at fa tilstraekkelig Iyssterke billeder; derimod opnäedes et nogenlunde tilfredsstillende resultat ved hjelp af en meget sterkt Iysende petroleumslampe, hvis lys ved at passere gjennem rödt glas gjordes tilnermelsesvis mono- kromatisk. Med det förste prisma fandtes (2 == INO, ANTOG og med det andet: = 1709, is Heraf faes axevinklen for rödt V, = ca. 35°. Pa grund af den overordentlig ringe dobbelbrydning y — & = 0,006, er den således beregnede axevinkel naturligvis uden betydning ved siden af den direkte malte. Sapphirinens hardhed er omtrent 7,5. Små gjennemsigtige krystalstumper holdt sig svevende i en oplösning af bariumkvik- sölvjodid af vegtfylde 3,486. | Under mikroskopet viser sapphirinen ofte indeslutninger af rundagtig eller oval form. De ere farvelöse eller gullige, fuld- kommen klare, dobbelbrydende og noget svagere lysbrydende end sapphirinen. Sapphirinen lader sig let ved udsögning under lupe skille fra de den ledsagende mineraler, når undtages glimmeren. Glim- ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 Å. 25 merbladene ligge i bjsergarten som navnt nssten altid med deres basiske flade langs sapphirinens symmetriplan, og de hwfte ofte sa fast ved sapphirinbladene, at disse yderst vanskelig lade sig skrabe rene. När der ligger et tyndt glimmerblad pa sapphiri- nen, kan man ofte slet ikke se det og erfarer först, at det er der, når man ridser med en kniv. Ofte ga tynde glimmerblade midt sjennem sapphirinen parallelt med dens sideflader. Sap- phirinen lader sig derfor vderst vanskelig ved simpel udsögning befri for glimmer, og den for höje kiselsyreprocent i »ldre ana- lyser forklares naturligst ved en indblandning af glimmer. For tilvejebringelsen af analysemateriale udpilledes först sap- phirinen med pincet, og efter fornöden findeling fraskiltes ved hjelp af bariumkviksölvjodid de i ringe ma&ngde endnu tilstede- verende fremmede mineraler. Da det tungeste af de sammen med sapphirinen forekommende mineraler har en vegtfylde af kun 3,100 (gedrit; kornerupin fandtes ikke pa de händstykker, hvoraf analysematerialet toges) erholdtes sapphirinen pa denne mäde med lethed ganske ren. Den pulveriseredes i en stälmorter, og jernet fjernedes med fortyndet saltsyre.. Dekompositionen skete ved ophedning med svovlsyre til 200° i tilsmeltet glasrör. Analysen gav det nedenfor meddelte resultat, som sammenstilles dels med de »ldre analyser, dels med den sammens&tning, som svarer til LORENZENS formel. I alle tidligere analyser er jern- mengden uden narmere undersögelse opfört som jernforilte; som den nye analyse viser, er dette ikke rigtigt. STROMEYER!). DAMOUR?). LORENZEN®). UssinG. Beregnet. Kiselsyre 14,3301 14.86 12,95 12,83 12,85 Lerjord 63,3036 63,25 64,44 65,29 65,75 Jernoxyd — = — 0,93 = Manganoxyd 0,5209 = =S = = Jernoxydul 4,0092 1,99 1,66 0,65 — Kalk 0,3755 — = 22 Ya !) STROMEYER i Gilberts Annalen, LXIIl, side 374. ?) Damour i Bull. soc. geol. de France, II, 6, side 315. 3) LORENZEN ]. c., side 18. 26 USSING, MINERALER FRA FISKERNA®S I GRÖNLAND. Magnesia 16,9683 19,28 19,83 19,78 21.40 Glödningstab 0,4924 0,49 0,34 0,31 -— 100,0000 99,38 99,21 99,79 100,00. Tallene i den sidste rubrik svare til den af LORENZEN op- stillede formel: Mg,Al 51,05; - Analysen viser en tilfredsstillende overensstemmelse hermed, iser när man opfatter den ringe vandmaengde, — som först bort- gar ved höj temperatur —, som indgäende i molekylet pa samme mäde som magnesia. Da der hverken kjendes omdannelsesprocesser eller isomorfe mineraler, foreligger intet, hvorefter en rationel formel kunde opstilles. 2. Kornerupin. Kornerupinen er kun funden i ringe mangde; den danner hvide, steenglede aggregater, som ligne sillimannit. Den ledsages af glimmer, sapphirin, kordierit og plagioklas, medens amfibol- mineralerne kun findes sparsomt eller mangle, hvor kornerupinen er tilstede. Krystalsystemet er rhombısk. Tversnit af de stralede masser vise en meget tydelig spal- telighed efter et prisme på omtrent 80°. Pa grund af strälernes ringe tvzersnit og indbyrdes sammenvoxning er det vanskeligt at erholde et spaltestykke af et enkelt individ til mäling pa gonio- metret. Et eneste sådant Iykkedes det dog at fa; det gav ved en hel omdrejning sex sammensatte billeder, nemlig for prismet og for brachypinakoidet. De mälte vinkler ere fölgende: (110) : (010) = 49° 23 (010): (110) = 49° 21’ (NIOFAIO) SIT. (110) : (010) = 49° 43’ . ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 I. 27 (010) : (110) = 49° 33' (110): (110) = 80” 53' eller i middeltal (110): (110) = 81° 0' 08, DON SHA TER Desuden sås meget utydelige reflexer svarende til makropina- koidet (100). Nogen spaltelighed efter pinakoiderne ses ikke i tyndslebne tveersnit; det iagttagne veludviklede brachypinakoid er en krystal- flade. I almindelighed ligge imidlertid stralerne sa tet op mod hinanden, at ingen krystalflader komme til udvikling. Kornerupinen er i tyndpröve farvelös gjennemsigtig; Iys- brydningen er lidt svagere end sapphirinens; laengdesnit vise en temmelig sterk dobbelbrydning, tversnit en meget svag. Mikro- skopiske indeslutninger af kordierit iagttages undertiden. De optiske axer ligge i makropinakoidet, vertikalaxen er spids bisektrix. Dobbelbrydningens karakter er negativ. Den optiske axevinkel i luft mältes pa ovenn®vnte krystal til: 2E = ca. 32° 30'. Pa andre tyndere tvarsnit, hvor hyperblerne vare meget ud- viskede, har jeg fundet ganske andre verdier, nemlig: 2E = 26°, 2E — 19° og 2E = 14°. Det synes således, at axevinklen er meget betydelige variationer underkastet. Nogen dispersion af de optiske axer kunde ikke iagttages. Veegtfylden er 3,273, bestemt på sma rene korn ved hjelp af ROHRBACHS oplösning. Härdheden er mellem feldspathens og kvartsens. For kornerupinen har LORENZEN opstillet formlen: MsAl,SiO,, idet han har fundet fölgende sammensetning®): 1) LORENZEN 1. c., side 21. 28 USSING, MINERALER FRA FISKERNES I GRÖNLAND. Analyse Redue. do. MgAlSiO,. (LORENZEN). SiO, 30,90 31,39 29,65 150, 46,79 48,84 50,59 Fe&,0, 2,02 = = MsO 19,46 No 19,76 Glöd.tab 1,30 — — 100,47 100,00 100,00. LORENZEN formodede, at den ikke helt ubetydelige vand- maengde skyldtes en indblanding af forvitrede partier; de mikro- skopisk undersögte pröver viste imidlertid ikke tilstedevarelsen af sadanne i nogen navneverdig mangde. For med sikkerhed at afejöre, hvorvidt det friske mineral er vandholdigt, rensedes en del kornerupin ved separation i ROHRBACHS oplösning fra fremmede mineraler og mulig tilstedevsrende forvitrede partier; det saledes erholdte materiale viste sig under mikroskopet fuld- komment rent og gjennemsigtigt. Det glödedes i en time over en almindelig bunsensk lampe, men led herved slet intet vaegt- tab; ved derpa fölgende sterk slödning over blaselampen tabte det 1,29% i vegt. Vandmangden er således tilstede i den ufor- vitrede gjennemsigtige kornerupin; mulig kan dens naervaerelse her settes i forbindelse med de pafaldende sterke variationer i den optiske axevinkel, idet disse synes at tyde pa, at mineralet befinder sig pa det förste trin af en omdannelsesproces. Det fremgar af ovenstaende, at kornerupinen, om end dens sammensstning vesentlig svarer til formlen MgAl,SiO,, dog intet- somhelst har tilfelles med pyroxen- eller amfibolgruppens mine- raler. Den står i sine egenskaber naermest ved sillimannit og afviger kun fra ,dette mineral ved sit betydelige magnesiaind- hold og ved at vere optisk negativ, medens sillimanniten er positiv. Ne) ÖFVERSIGT AF K. VRIENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:ol. 2 3. Gedrit. I analogi med den for bronzitrekken almindelig anvendte tredeling har man undertiden ogsa delt de rhombiske amfibol- mineraler i tre grupper: anthofyllit, vesentlig bestående af en isomorf blanding af MgSiO, og FeSiO,; kupfferit, adskilt fra an- thofylliten ved ikke at indeholde jaernsilikat i synderlig miengde, og gedrit, omfattende varieteter med et betydeligt indhold af lerjord og jzrn. Varieteter med meget lerjord og lidet jern have derimod ikke tidligere vaeret undersögte. Da lerjord- og jernmengden synes at variere ganske uafhengig af hinanden, forefalder en sådan inddeling uhensigtsmassig og vanskelig at pr&cisere. Ofte finder man derfor anvendt en tvedeling, hvor- efter alle lerjordsfattige varieteter kaldes anthophyllit, og de ler- jordsrige gedrit. Da af de hidtil malte geometriske og optiske konstanter kun den optiske axevinkel kjendelig forandrer sig med den kemiske sammens#tning, forefalder det naturligst at satte greensen saledes, at man under gedrit indbefatter alle rhombiske amfibolmineraler med negativ dobbelbrydning, under anthofyllit alle sadanne med positiv dobbelbrydning!). Sammen med den Iysbla sapphirin forekommer en n«sten farvelös rhombisk hornblende, som efter ovenstäende definition hörer til gedritgruppen. Kulminationstiden for dens udkrystal- lisation falder mellem glimmerens og den monosymmetriske horn- blendes; de enkelte korn ere ofte begraensede af veludviklede prismeflader; sjeldent og ganske underordnet er iagttaget makro- pinakoidet, derimod findes aldrig endeflader. Prismerne ere små og korte; ganske undtagelsesvis fandtes sadanne, hvor breden naede op til en centimeter, men det indre var da fuldt af spraek- ker og fremmede mineraler. Spaltelighed efter pinakoiderne som hos anthofylliten findes ikke her; derimod spalter gedriten overmade let efter prismet, og spaltefladerne, ligesom de naturlige krystalflader, give skarpe !) MICHEL-LEVY & Lacroıx, Les mineraux des roches, s. 149. 30 USSING, MINERALER FRA FISKERNES I GRÖNLAND. reflexer pa goniometret. Pa alle forskjellige krystaller og spalt- ningsstykker har jeg fundet verdier pa prismevinklen fra 55° 5’ til 55° 18°; middeltallet af alle de mälte vinkler er: (110): (110) = DO” HY hvoraf axeforholdet: a:b=0,5229 : I. Det optiske skema er som hos anthofylliten: Bh b=b (& == lto a er spids bisektrix; dobbelbrydningen er saledes negativ. Ved hjelp af en plade, som var sleben vinkelret mod a- axen, maltes pa FUESS” store axevinkelapparat, i olie: for röde sträler (A = 0,65) 2H, = 89° 24' » gule' » (A= "0359 2ER — E90, »erönne »r0(4 —:0,50)) 2H, —_ 88445% En anden lidt tyndere plade gav v.erdier, som var ca. 0° 20' lavere. Til mäling af den stumpe axevinkel slebes flere plader efter basis; men da krystallernes ringe störrelse og de talrige spr&k- ker medförte, at pladerne måtte slibes temmelig tynde, Iykkedes det kun at fa en omtrentlig vardi for den stumpe axevinkel: 2% — ca. UGN: Til maling af brydningsexponenterne anvendtes sma fuld- kommen klare spaltningsstykker; den spidse prismekant benyt- tedes som brydende kant. På grund af prismernes ringe stör- relse Iykkedes det ikke med natriumlys at fa tilstrekkelig lys- sterke billeder; der anvendtes derfor sterkt lampelys og rödt glas ligesom ved sapphirinen. Her var dog spektret af spalten betydelig mere lyssterkt og skarpt indstilleligt, end ved sapphi- rinen, da gedriten er langt mere gjennemsigtig for röde sträler. De to anvendte prismer gav fölgende varrdier: prismekant. minimalafvigelse. IA 43° 26 (= b) 44? 6 (+) INDIE DIKE 43° 27° 44° 6, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 1. 31 hvoraf i middeltal # = 1,6358 og y = 1,6439. AfH, = 44° 42', 3 og oliens brydningsexponent for rödt 1,4722, fås den indre axevinkel 2V, = 78° 33’ og herved atter @ = 1,6232. Bortkastes den sidste decimal, som er upalidelig, har man for de tre bryd- ningsexponenter og axevinklen: & — 15623 | Be lesen 12V. Kr y= 1,644 | for rödt lys og ved 22” C. Dobbelbrydningen er således mindre end de monosymme- triske hornblenders, men betydelig större end bronzitens. Härdheden er omtrent 5,5, vegtfylden 3,100 bestemt på fuldkommen gjennemsigtige og rene korn ved hjelp af THoU- LETS oplösning. Mineralet er farvelöst eller ganske svagt brun- ligt; der ses ingen pleokroisme. Under mikroskopet viser gedriten sig homogen og fri for fremmede mikroskopiske indeslutninger; den store renhed be- tinger formodentlig bade manglen pa farve og pa spaltelighed efter makropinakoidet. Krystalfladerne ere altid spejlende, men iövrigt er overfladen ofte mat. For at skaffe sikkert uforvitret og rent analysemateriale frasepareredes gedriten med kalium- kviksölvjodid. Til bortfjarnelse af medfölgende hornblende, for- vitrede partier 0. s. v. anvendtes en oplösning af vegtfylde 3,092; til rensning for sapphirin anvendtes en oplösning af vagtfylde 3,140. At den sidste vardi valgtes sa höj, antages ikke at have influeret pa analysens resultat; thi ved findelingen var gedrit- og sapphirinkornene adskilte. Der kunde heller ikke jagttages sapphirin salidt som andre inblandinger i den således erholdte gedrit. Jaernforilte- og jeerntveiltebestemmelserne fore- toges pa samme mäde som ved sapphirinen, idet mineralet de- komponeredes med svovlsyre i tilsmeltet slasrör. Gedriten led intet vegttab ved svag glödning; först ved stark glödning bort- sik vandmzngden, og pulvret blev brunt pa grund af iltning. Analysen gav fölgende resultat: 32 USSING, MINERALER FRA FISKERN&S I GRÖNLAND. SiO, 46,18 Al; OS 217 Fe,0, 0,44 FeO 2,77 MsO 25,05 Na,0 2,30 H,O 1,37 (direkte bestemt) 99,89. Denne sammens&tning svarer til fölgende formel: H,Na,Mg,,Fe(Al,, Fey). Sig Ogi eller, noget skematiseret: (H, Na), (Mg, Fe), Al,Si, O,;- Af den förstnevnte formel beregnes sammensztningen: SIO, 46,25 A1,0, 7722,55 Fe6 2.64 MsO 24,96 Na,0 2,28 H,O 1,32 som viser en tilfredsstillende overensstemmelse med analysen. Den foreliggende gedrit er således betydelig rigere pa ler- jord og fattigere pa jern, end alle tidligere bekjendte rhombiske hornblender. I bronzitrekken kjendes intet mineral af tilsvarende sammensztning. Päfaldende er den fuldkomne overensstemmelse med anthofylliten i prismevinkel, optisk orientation, dispersion o. 8. v.; mellem disse to silikater, af hvilke det ene ikke inde- holder noget af aluminiumgruppens metaller, og det andet 22,5 % A1,O,, er det ikke muligt krystallografisk at pavise anden for- skjel end den, at den optiske axevinkel omkring e, som hos visse anthofylliter er funden at v.iere 81°), hos den her be- skrevne gedrit er voxet med ca. 20°, en forskjel, som pa mange mineraler kan frembringes ved en temperaturforandring. I denne !) DescLoIzEaUx, Man. I, side 79. ÖFVERSIGT AR K. VETRNSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 1. 33 forbindelse bör det naturligvis ikke overses, at det ene axe- forhold er ubekjendt for begge mineralers vedkommende. 4. Pargasit (Edenit). Jevnsides med den rhombiske forekommer ogsa monosymme- trisk hornblende. Der findes to varieteter, en grågul og en gr&s- grön, hvilken sidste skylder sin farve til et ringe indhold af krom. De omtales af DESCLOIZEAUX som tremolit!), senere er den ene varietet analyseret af LORENZEN?). Vagtfylden er störst for den gra&sgrönne varietet, dog er forskjellen kun ringe: LORENZEN fandt for denne 3,07 og for den grägule 3,06, begge dele pyknometrisk; pa små rene korn har jeg ved hjelp af den Thouletske oplösning bestemt vagtfylden til for den gresgrönne hornblende 3,064 » » grägule » 3,054. Den sidstnevnte findes pa händstykkerne i ma&ngde sammen med sapphirin glimmer og gedrit; den er ikke synderlig gjennemsigtig og egner sig derfor mindre vel til optiske mälinger ligesom heller ingen analyse foreligger; de fölgende undersögelser anga kun den gr&sgrönne hornblende (pargasit). Denne findes i museet kun på nogle fa handstykker og i ringe mengde sammen med den grågule hornblende; de små gjennemsigtige korn have oftest uregelm&ssig begrensning, men jeenlig optr&de dog prismeflader pa dem. Prismevinklen har jeg pa fire krystaller og spaltningsstykker malt til 55” 49', 55° 45, 55° 42’, 55° 37 eller i middeltal (110): (110) = 55° 42". De optiske axer ligge som sedvanlig i symmetriplanet; pa plader, som var slebne parallelt med dette, mältes udsluknings- vinklen: Pakca—rea. 16° 1) DESCLOIZEAUX, Manuel I, side 462. 2) JJORENZEN, 1. c. side 22. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 46. N:o 1. 3 34 . USSING, MINERALER FRA FISKERNA&S I GRÖNLAND. Dobbelbrydningen er positiv, dispersionen o Ali — 0,50) 957052 Ved hjelp af et spaltningsprisme mältes den mellemste brydningsexponent til: 8 = 1,638 (rödt glas), hvoraf for röde sträler: 2V., 182. Absorptionen er temmelig stark for stäler, som svinge parallelt med a och b; farven er her smaragdgrön, medens sträler, som svinge parallelt med e ga igjennem med en svagt brunlig farve og absorberes mindre. Under mikroskopet viser mineralet sig oftest rent; i enkelte korn har jeg fundet talrige indeslutninger af uregelm&ssig for- delte, smukt guldgule rutilkrystaller. Til sammenligning med de anförte optiske konstanter hid- settes LORENZENS analyse: SiO, 46,79 A1l,O, 15,36 (1,0, 0,69 FeO 2,38 CaO 13,11 MsO 20,17 Glödningstab 2,13 100,63, hvor glödningstabet er vand, som först bortgar ved steerk glöd- ning. Mineralet ma, som man ser, henregnes til pargasiten. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 1. 35 5. Bronzit. Som tidligere omtalt findes bronziten i kornede masser blan- det med en mindre mangde spinel, sapphirin og glimmer, men ikke med noget hornblendemineral. Krystaller med endeflader har jeg ikke fundet; hvor bronzitkornene stöde op mod sapphi- rin eller spinel, optrede de vertikale pinakoider, iser brachy- pinakoidet. På goniometret give prismegjennemgangene temmelig utydelige reflexer; pa fem spaltestykker har jeg malt prisme- vinklen og fundet v.erdier fra 87° 38°—88° 44°; middeltallet af de afleste vinkler er 88° 12. Desuden gav alle spaltestykkerne en tydelig reflex for brachypinakoidet og en mindre tydelig for makropinakoidet. Mineralet er lysbrunt, gjennemskinnende; vagtfylden er 3,205. Vertikalaxen er spids bisektrix; de optiske axer liege i brachy- pinakoidet. Dobbelbrydningen er positiv; dispersionen o >v. For natriumlys fandtes axevinklen i olie: 246 — 90750.. Den stumpe axevinkel Iykkedes det ikke at fa malt nöj- agtig pa grund af materialets ufuldkomne gjennemsigtighed; som omtrentlig vardi fandtes: 2H, ca. 1197. Den indre axevinkel bliver således Ze = CS UN svarende til den ringe jernmengde. På plader efter brachy- pinakoidet iagttages en temmelig tydelig pleokroisme: a rödlig, e ufarvet. I tyndpröve iagttages ofte talrige, ganske smalle lameller, som ligge parallelt med vertikalaxen og som have skev udsluk- ning. De synes således at tilhöre en monosymmetrisk pyroxen. Mikroskopiske rutilindeslutninger ere meget hyppige. LOREN- ZENS analyse (sml. nedenfor) viser fölgende sammens&tning: 36 USSING, MINERALER FRA FISKERNES I GRÖNLAND. SIO, 55,04 ALLO, 3,35 FeO DTI MsO 33,98 Glödningstab 1,78 99,86. Mineralet er således en almindelig jernfattig bronzit; det frem- byder en ejendommelig interesse derved, at det tidligere altid er blevet anset for anthofyllit. Under dette navn er det udbredt i de mineralogiske samlinger, og jevnlig omtales i mineralogier den brune anthofyllit fra Fiskernes. Når DESCLOIZEAUX i sin Manuel side 76 i forbigaende bemaerker: »— — — c'est ainsi (nemlig ved udslukningsvinklen) que j’ai reconnu que la sub- stance brune, facilement clivable, qui accompagne la sapphirine de Fisken®s, Grönland, est de l’amphibole», — da sigter han muligvis til bronziten, der som ovenfor nevnt ikke altid har pa- rallel udslukning, og som er det eneste mig bekjendte brune mi- neral fra Fiskern®es. LORENZEN, som har analyseret mineralet!), har heller ikke opdaget fejltagelsen; han betegner mineralet som »kupfferit, det hornblendemineral som svarer till enstatiten». At hans ovenfor gjengivne analyse af »kupfferit» er foretaget pa den her beskrevne bronzit, fremgar med sikkerhed dels af hans be- skrivelse, dels ved en undersögelse af det af ham anvendte ma- teriale, af hvilket pröver er opbevaret pa museet i Kjöbenhavn. I) LORENZEN 1. c., side 25—26. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fran sid. 14.) Wien. K. Akademie der Wissenschaften. Denkschriften. Math.-Naturwiss. Classe. Bd. 53. 1887. 4:0. » Philos.-Hist. » Bd. 36. 1888. 4:0. Sitzungsberichte. Math.-Naturwiss. » Abth.1. Bd. 95—96 (1887); 2. Bd. 95: H. 3-5; 96: 1-5 (1887); 3. Bd. 95—96 (1887). 8:0. Philos.-Hist. Klasse. Bd. 114: H. 2; 115 (1887). 8:0. Archiv für Österreichische Geschichte. Bd. 71: H. 1-2; 72:1. Almanach. Jahrg. 37 (1887). 1. 8:0. — I LER Naturhistorisches Museum. Annalen. Bd. 3(1888): N:o 1-3. 8:0. Hrr F. & G. Beijer. Stockholm. NEUMAYR, M. & NarHorst, A. G., Jordens historia. H. 2. Sthm. 1888. st. 8:0. Utgifvaren. Zoologischer Anzeiger, herausg. von J. V. Carus. Jahrg. 11(1888): N:o 269-296. Lpz. 8:0. Författarne. BLADIN, J. A., Studier öfver aromatiska ortodiaminers och fenylhydra- zins cyanadditionsprodukter. Upsala 1888. 8:0. LERMER, & HOoLZNER, G., Beiträge zur Kenntniss der Gerste. Herausg. von G. HoLzNEr. München 1888. F. DI LORENZo, G., Memorie ed osservazioni di elinica medica ed igiene. Napoli 1889. 8:0. Pıcrer, A., Locustides nouveaux ou peu connus du musee de Geneve. a 1888. 4:0. PLATEAU, F., Recherches experimentales sur la vision chez les Arthro- podes. P.4. Brux. 1888. 8:0. RosENBUSCH, H., Hülfstabellen zur mikroskopischen Mineralbestimmung. Stuttgart 1888. 4:0. Stockholm 1889. Kongl. Boktryckeriet. aba UR Ad Dar FR 14 air ÖFVERSIGT AF SR \ MM Y ei rc KONGL. VETENSKAPS-AKADENIENS y AL FÖRHANDLINGAR. Oo ) = 4 2% Arg. 46. 1889. RM 2. Onsdagen den 13 Februari. INNEHÄLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar............................ 2... sid. 39. GYLDÉN, Om ett specialfall af trekropparsproblemet ........................ » 3. NEUMANN Bidrarstille GGN. Hörasodogsodssrdsssods Ls 2 KU KSKRAND EO MEN alte esyinor IN er SL Dn Kero ere NA FASER AE OD. FoRSLING, Om £@, =f,-bromnaftalinsulfonsyra...........__...................... >. 10, HELLSTRÖM, Om rykande svafvelsyras inverkan på klorvätesyrad «,-B,- klornaftylamin och «,-B,-kloracetnaftalid.................................. » 107. Skänkerstille Akademiensebiblioteker 2 2 sidd. 41, 68, 100. Tillkännagafs, att Akademiens ledamot f. d. Norske Stats- rådet, Professor OLE JACOB BROCH med döden afgätt. Filos. Kandidaten G. ANDERSSON hade afgifvit berättelse om den resa, som han under förliden sommar med understöd af Akademien utfört inom södra Skane för undersökning af dess torfmossar med afseende pa i dem förekommande växt- och djur- lemningar. Hr WITTROCK dels redogjorde för verksamheten under för- lidet år vid Bergianska trädgården och omnämnde bland talrika gåfvor till trädgården särskildt rika och värdefulla samlingar af perenna utländska blomsterväxter af Direktör E. LINDGREN, äfvensom gotländska perenna växter af Läroverksadjunkten AU- LIN; dels meddelade en afhandling af Professor F. R. KJELL- MAN: »Undersökning af några till slägtet Adenocystis hänförda alger» (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.), samt en uppsats af Lektor L. M. NEUMAN: »Bidrag till Medelpads flora»; och dels refererade ofvannämnda reseberättelse af Filos. Kandidaten 40 G. ANDERSSON äfvensom den af Fil. Kandidaten K. STARBÄCK vid en föregaende Akademiens sammankomst anmälda berättelse om hans med Akademiens understöd företagna resa till Öland för studium af Ascomyceter. Hr GYLDEN föredrog en af honom sjelf författad uppsats: »Ett specialfall af trekroppars-problemet»”. Professor AURIVILLIUS dels meddelade en uppsats af Fiskeri- assistenten F. TRYBOM: »Dagsländor (Odonata) insamlade under svenska expeditionen till Jenisei år 1876» (se Bihang etc.), och dels redogjorde för ett af framlidne Lektor A. E. HOLMGREN i manuskript efterlemnadt arbete med titel: »Ichneumones pneu- stici», ämnadt att utgöra tredje och sista delen af hans Ichneu- mologia Suecica. Hr RUBENSON föredrog en uppsats af Docenten A. MEBIUS: »Försök med en elektrisk gnista och en liten låga» (se Bihang etc. ). : Hr NILSON redogjorde för undersökningar, som utförts af Dr Krüss i München, enligt hvilka kobolt och nickel, i det re- naste kemiska tillstånd de hittills kunnat framställas, båda inne- hålla en främmande metall, som ej synes låta identifiera sig med nagot hittills kändt grundämne. Sekreteraren öfverlemnade följande insända uppsatser: 1:0) »Ueber die singulären Punkte der gewöhnlichen algebraischen Gleichungen», af Docenten J. MÖLLER (se Bihang ete.); 2:0) »Om maximi- och minimi-konvergenter till en viss klass bestämda integraler», af C. R. S. CAVALLIN (se Bihang etc); 3:0) »Om Naftoösyror. V.», af Docenten A. G. EKSTRAND”; 4:0) »Om ß, = ß,-bromnaftalinsulfonsyra», af Fil. Kandidaten S. FORSLING”; 5:0) »Om rykande svafvelsyras inverkan pa klorvätesyrad &,-ß,- klornaftylamin och pa «,-ß,-kloracetnaftalid», af Fil. Kandidaten P. HELLSTRÖM*. Den Letterstedtska donationsräntan för förtjenstfulla original- arbeten beslöt Akademien öfverlemna med hälften at Docenten S. ARRHENIUS sasom pris för hans arbeten i fysikalisk kemi 41 med särskildt hänseende till hans under förra året utgifna af- handlingar: »Theorie der isohydrischen Lösungen» och »Das Lei- tungsvermögen der beleuchteten Luft», och med den andra hälf- ten såsom pris at Docenten K. BOHLIN för hans under förra aret utgifna afhandling: »Recherches sur les perturbations de la Comete Winnecke depuis 1809 a 1819». Det Letterstedtska priset för förtjenstfull öfversättning till svenska språket beslöt Akademien tilldela Doktor A. U. BAATH för hans öfversättningar från isländskan, af hvilka under förra året utkommit ett band med titel: »Från Vikingatiden». De Letterstedtska väntemedlen för maktpåliggande under- sökningar skulle ställas till Professor S. O. PETTERSSONS för- fogande för anställande under hans inseende genom Fröken A. PALMQVIST af undersökningar öfver kolsyrehaltens vexlingar i atmosferen. Genom anställda val kallades, till inländsk ledamot af Aka- demien Professorn vid Stockholms Högskola Dr SVEN OTTO PETTERSSON, och till utländsk ledamot Professorn vid Kings College i London Sir JOSEPH LISTER. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. Svenska jägareförbundet. Svenska jägareförbundets nya tidskrift. Årg. 21(1888): H. 1-4. 8:0. — Generalstaben. Karta öfver Sverige. 1:100,000. Bl. 64. Askersund; 71. Karlstad. 1888. Fol. > » Norrbottens län. 1:200,000. Bl. 1—4; Titel, plan för indelning. 1886—87. Fol. Upsala. K. Universitetet. Årsskrift. År 1887. 8:0. Akademiskt tryck. 1887/88. 32 häften. 4:0. & 8:0. Kristiania. K. Universitetet. Archiv for Mathematik og Naturvidenskab. Bd. 12: H. 4. 1888. 8:0. — Det Norske Justervesen. Aarsberetning. 12(1888). 8:0. Albany. New York state museum of natural history. Annual report. Year 41(1887). 8:0. Angers. Société d’etudes scientifiques. Bulletin. (2) Annee 16(1886). 8:0. 42 Auxerre. Société des sciences historiques & naturelles de V Yonne. Bulletin. Vol. 41 (1887): Sem. 2; 42(1888): 1. 8:0. Besancon. s„Societe d’emulation du Doubs. Mémoires. (6) Vol. 2(1887). 8:0. Bologna. A. Accademia delle scienze dell Istituto di Bologna. Memorie. (4) T. 8. 1887. 4:o. TONDIN! DE QUARENGHIL, C., Note sur les derniers progres de la question de lunification du calendrier dans ses rapports avec l’heure univer- selle. 1888. 8:0. Bordeaux. Observatoire. Annales, publiees par G. RAYET. T. 2. 1887. A:o. — Société Linneenne. Actes. Vol. 40—41: Livr. 1—3. 1886—87. 8:0. Buenos Ayres. Museo nacional. Anales. Eutr. 15. 1888. F. Caen. sSociete Linneenne de Normandie. Bulletin. (4) Vol. 1. 1888. 8:0. Chapel Hill. Elisha Mitchell scientific society. Journal. Year 5 (1888): P. 2. 8:0. Cherbourg. Société nationale des sciences naturelles & mathematiques. Mémoires. T. 25. 1887. 8:o. Heidelberg. Grossherzogl. Universität. Akademiskt tryck. 1887/88. 30 häften. 4:0 & 8:0. Helsingfors. Statistiska centralbyrån. Bidrag till Finlands officiella statistik. 1:7: 6:15; 7:2. 1887—388. 4:0. Statistisk årsbok. Arg. 10(1888). 8:0. — K. Alexanders-universitetet. Akademiskt tryck. 1887/88. 22 häften. 4:0 & 8:0. Kiel. K. Universität. Akademiskt tryck. 1887/88. 78 häften. 4:0 & 8:0. London. Chemical society. Journal. Vol. 53—54 (1838). 8:0. Montpellier. Académie des sciences & lettres. Mémoires. Section des lettres. T. 8: T. 2. 1883. 4:0. Moscou. Observatoire. Annales. (2) Vol. 1: L. 2. 1888. 4:0. München. K. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-physikal. Classe. Bd. 16: Abth. 3. 1888. 4:0. Historische » Bd. 18: Abth. 2. 1888. 4:0. GROTH, P., Über die Molekularbeschaffenheit der Krystalle. Festrede. 1388. 4:0. FRAUNHOFER, J.v., Gesammelte Schriften, hrsg. von E. LOMMEL. 1888. 4:0. Nancy. Academie de Stanislas. Mémoires: (5) T. 5(18837). 8:0. — Societe des sciences. Bulletin. Fasc. 21(1887). 8:0. (Forts. & sid. 68). 43 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 2. Stockholm. Om ett specialfall af trekropparsproblemet. Af HuGo GYLDEn. [Meddeladt den 13 Februari 1889.] Vid mina undersökningar rörande theorien för himlakrop- parnas rörelser har jag understundom påträffat specialfall, åt hvilka visserligen så till vida ej kan tillmätas något synnerligt intresse, som de högst sannolikt ej finna någon motsvarighet bland de verkliga förhållandena 1 naturen, men hvilka dock ur andra synpunkter fortjena något afseende. För ett sådant spe- cialfall har blifvit redogjordt i min afhandling »Untersuchungen über die Convergenz der Reihen welche zur Darstellung der Co- ordinaten der Planeten angewendet werden»!), p. 257 o. f£ Man finner nemligen & det anförda stället angifvet, huruledes den ap- parenta medelrörelsen, och således äfven medelafständet från cen- tralkroppen, kan vara behäftad med en asymptotisk ojemnhet, d. v. s. med en sådan ojemnhet, hvars belopp före eller efter en viss tidpunkt, således med växande negativa eller positiva värden af tiden, närmar sig värdet noll. En så beskaffad ojemnhet har jag i den ifrågavarande afhandlingen angifvit medelst formeln sn 4a st gent + e-unt 2 s(n — ny) = der n betecknar den absoluta och n, den apparenta medelrörel- sen, 2 tiden samt « en konstant, hvars belopp är mycket ringa; s och s’ äro dervid hela tal, n’ en sa beskaffad konstant att: !) Acta mathematica, Zeitschrift herausgegeben von G. MiTTAG-LErFtEr. Bd.). 44 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. sn —ns ton =V®(, o en konstant, hvars värde i alla händelser är mindre än en- heten. Då en ojemnhet af den antydda beskaffenheten förekommer kunna koordinaterna tydligen ej framställas medelst enbart tri- gonometriska serier, nagot som för öfrigt framgar ur den å det anförda stället genomförda analysen, men detta oaktadt kan en i en sådan rörelse befintlig kropp städse förblifva inom ändliga och bestämda afstand från de tvenne andra kroppar, hvilkas attraktion han är underkastad. Äfven denna omständighet fram- går sasom en följd af den ifrågasatta ojemnhetens beskaffenhet, men i denna punkt torde dock en nagot närmare utredning ej vara obehöflig, i synnerhet om denna äfven innefattar en redo- görelse för de ändringar excentriciteten är underkastad. För att emellertid ej öfver höfvan uttänja denna, som det vill synas ej af det praktiska intresset framkallade utredning, skall jag genast från början fastställa nägra förenklande förut- sättningar, hvilka emellertid ligga ganska nära. Jag antager att tre kroppar, A, B och (€, röra sig i ett och samma plan, samt att A och B röra sig i cirklar kring hvarandra, 1 det att mas- san hos C förutsättes hafva värdet noll. I den större massans tyngdpunkt, punkten A, förlägger jag koordinaternas origo samt förutsätter, att den masslösa punkten C rör sig på sådant sätt inom den bana, BD beskrifver kring A, att dess afstand från A under någon kortare tid ej undergar någon betydligare förän- dring. — I det följande skall jag, då ej annat säges, begagna de beteckningar, som blifvit använda i mina afhandlingar: Die intermediäre Bahn des Mondes!) och den ofvan omnämnda Un- tersuchungen etc. Vid ceitater skall jag beteckna den förra af- handlingen med (B) samt den senare med (U). I stället för den i afhandl. (B) förekommande likheten (10) använder jag här den följande: 1) Acta mathematica Bd. 7. ÖFVERSIGT AFP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1898, N:0 2. 45 de?“ b a ud | RR ff ) dv, ro C 0 hvarigenom, i stället för den derstädes gällande likheten (12), den nedanstående erhålles: d?& ad dz | = al a dy dy\” J 2 E 2 A ag O ds u B dv I an Tl. do, a Pi; detta dock under förutsättning att vi bortlemna funktionen S och salunda tänka oss de motsvarande ojemnheterna förenade i funktionen x. För vart ändamål behöfva endast följande termer i den s. k. störingsfunktionen tagas i betraktande: (2) = My? + Myt +. ar IN.’ + Nyzor' +2 +... .} Cos s(v => v') 9 der M,, M,,;... äfvensom Ny, Nyyra,... beteckna konstanter, hvilka försvinna med massan D och aftaga i storlek såsom ter- merna i en potensserie. Af det anförda uttrycket erhålles vidare: h 22 DENE, h Bi Me (3) - ST ne [Nys + Nygori t2 +. | Sin s'(v — v') ar? vn (4) = (2 Mar3 + 4 Myrö sn) a | ; ; un Nor +14 (8 +2)Nyyort3+.. ol Cos s'(v—v Vi insätta i dessa utvecklingar uttrycket hvarigenom de föränderliga termerna i » blifva representerade genom funktionerna oy, och 5. Med hänseende till funktionen op skola vi genast finna att densamma alltid bibehåller ett litet värde, hvaremot vi om funktionen & till en början endast kunna utsäga, att densamma i enlighet med vår förutsättning under nå- 46 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. gon tid bibehåller ett litet värde. Vi utveckla emellertid uttryc- ken (3) och (4) efter potenserna af oy, och 5; den senare utveck- lingen konvergerar atminstone under någon begränsad tidrymd, men skulle det visa sig, att & alltid bibehåller ett litet värde, så konvergerar ifrågavarande utveckling äfven under en tidrymd af obegränsad längd. I föreliggande fall kunna e och p antagas vara konstanter och man kan emellan dessa qvantiteter anse följande jeansen vara gällande: (6) PE ma Man erhåller nu ett resultat af formen = A2Myr3 + Mr +...) Ly (0) (0) MG = — | —— 0, + Pa .. | p 0 1 ly;a 1, (1) 2 nd Pp SY och då den af & oberoende delen i detsamma identifieras med P,, erhåller man ur (1) till bestämning af o, följande likhet: d2o (0 (0) (9) 2 (0) 3 Ei le yo, = a We dr och da denna integreras finner man ett resultat af formen 0 “Cor BN 2) 2, +20, Coll Bön — I Are der alla koefficienter försvinna med massan D, med undantag af #, hvilken jemte I" är en integrationskonstant. Faktorn (1 — cg) är åter gifven medelst formeln 1-2?=1—ß — 0 a 1 Man inser lätt att koefficienterna i det anförda resultatet konvergera sasom en potensserie efter potenserna af x, der koef- fieienterna äro mindre än 1. Då x har ett litet värde kan o, aldrig väsentligen öfverskrida gränserna —x och +x. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 47 För framställningen af de återstående termerna i störings- funktionens partiella derivator måste framför allt vinkeln »' ut- tryckas medelst vinkeln v,. Vi hafva härtill relationerna: v = nt + Al äl dr % rädva FN ; FJ (1+ "ep Vell+ 28) af hvilka den senare leder till en utveckling af formen l 2 1 1 7 = - (ww — A) — —klEde, + — dv, + — — \E,dvy, t (vo A) : fear, re fSFyde, + „Fıdo, + — „dv, da vi nämligen utvecklat efter potenserna af go, och &, med k betecknat en konstant faktor ganska nära 1, hvilken vi i det föl- jande kunna lemna asido, med /, en potensserie efter o,, med FF, en potensserie efter o, och &, samt slutligen med /, en po- tensserie efter &. Man inser att /, är en qvantitet af ordningen x&5, samt F, en qvantitet af ordningen &?. Om vi nu beteckna: n ( TG) n erhålles med stöd af anförda utveckling: v = Mvy + Å'— uf — 24 |ödv, + uf(F, + PM) + R)dos; och detta uttryck bör insättas i formlerna (3) och (4). Vår uppgift är emellertid icke nu att uppsöka alla möjliga termer i störingsfunktionens partiella derivator, utan endast så- dana som kunna gifva anledning till asymptotiska ojemnheter. För att sådana må kunna uppstå måste det finnas tre hela tal, s, s' och m, af den beskaffenhet att, på samma gång relationen S=8s+m eger rum, följande likhet blir verifierad: s+ mo — su=o Då vi nu erinra oss att v=vu+tX & TE 48 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. inse vi att följande termer i främsta rummet böra tagas i be- traktande. 7 92 Ye | ' ' ' P ’ 7 FÄRNA A Sin (s’% + nl — s(A—uA) + 2s ufede,—su[F do, = Ay& Sin (sy + m (AA) + 25'ufödvg-—5'ufF, dv, Be) Iam; iz dr. p 0 5 + B Cos (y+ ml —s'( A — uA) +25'u|Sdv,—5'p F,dv, + 5,5 Cos (sx + ml —s(A — uA) +28'u Sde,— Su] Fado ner I dessa uttryck, der koefficienterna tydligen försvinna med massan B samt innehålla faktorn x”, hafva vi i argumenten bortlemnat termerna i uttrycket suflF, + F, |dvg Det berättigade häri inses lätt vid någon öfverläggning. En del af de i detta uttryck förekommande termer kunna nämligen sammanslås med andra, i ofvanstående utveckling förekommande; en annan del blifver utan inflytande vid vår undersökning, eller kan om dem sedermera med lätthet visas, att de alltid förblifva mycket små i jemförelse med öfriga här ifrågakommande termer. Genom att införa nyss uppstälda uttryck, dels i likh. (2), dels i likheten (B, 7), d. ä. i d?y BEA N 0 a dv erhålles: 3 d>E J dy V- dy dy | Ad). 5 = 1 SEE 2-2 — | Et > dv? E | iz dv 2 dv, le aa —(B+BS5+...)Cos2V | d’y ; Sår - (6) — —4ASin 2V + A,5 Sin 2V +... 2 de, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 49 i det vi nämligen använda beteckningen (7) 2V =sy+ 2 ufäde, — s’u) P,de, + ml — s(1 —uA)+n Likheten (6) multiplicera vi nu med s’, samt addera till produkten den identiska likheten: „ Ka, r don "dv, ff don: man erhåller pa sa sätt: 27 = VA Sin 21 +2vu +5 AS ISA dor dv dv, Vidare sätta vi: (9) nz dv, der H betecknar en funktion, hvilken såsom man lätt märker åtminstone under någon tid bibehåller ett litet värde i förhal- lande till 5 eller till 2, — Differentieras likheten (9), sa er- vo hälles: £ 12, VV de Di a ne ya’ dv, dir : dv, dv, eller, med hänseende till (6), ae Sia ISA Es a de, dH DS en 14 de, do, Med detta värde erhåller man ur (8) (11) 2, = — (du — 1)A Sin 2 V+2X dv 0 då vi nämligen beteckna: IH de, + sg (du = DAS Sn VE (12) NE Fr V — 4us'B Sin 2 el dv, 50 GYLDEN, OM ETT SPRCIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. Härpa sönderdela vi funktionen V i tvenne delar V, och V,, samt bestämma funktionen V,, efter att hafva faststält beteck- ningen ‚s(4u — 1)A= e?, ur likheten (13) > = a2 sin), Gosl,; dv 0 hvarefter nedanstaende likhet för bestämningen af V, qvarstar (jemf. U, p. 236) | SER I re 4Vv? (14) = — e(2 Sin at) in | = «? Sin V, Cos VL —...[+ÄX o . 72 . o Da nu funktionerna VY, Via ... kunna innehålla konstanta termer, så uppkommer möjligen i (14) en term, hvilken, då man med / betecknar en faktor af storleksordningen Vi antager formen 0 Sin 7 Cost Genom att i likheten (13) använda värdet «(1 — f?) i st. för a? upptages ifrågavarande term i sistnämnda likhet och före- kommer säledes icke mer i (14). Vi tänka oss denna förändring eventuelt vidtagen med &?, och bibehålla då likheten (13) oför- ändrad. Till denna likhet erhålles omedelbart en första integral, nämligen: och vi tilldela genast at integrationskonstanten y? värdet a?, hvarigenom vi faststält det specialfall, hvars behandling denna uppsats åsyftar. Man finner härefter: dV, den. Cos V, hvarmed erhålles, da integrationskonstanten tänkes innesluten i «vy, ÖFVERSIGT AFP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 51 + Nos teamen +: + ev, = 108 tang | Vo + 7 Man har således: tang (3 AR + a) = et «wo cotg (z Ir + 27) = et vo; med stöd af den bekanta formeln os =S tang (3 Vi + 27) + cotang (3 Vy + 47) finner man säledes: 2 - FR evo + een (15) dV, 20 de, DE eo + evo | | (SÅN 2 = er | Koefficienten «? är nu alltid en ganska liten qvantitet; den- samma innehåller nämligen såsom faktorer förhållandet af den mindre massan D till den större massan A och integrationskon- stanten = upphöjd till m:te potensen. Qvadratroten ur &«? eller « är tydligen äfven en nog liten qvantitet, att en potensserie efter potenserna af densamma mäste anses vara ganska starkt konvergent. Härmed skall dock icke vara sagdt, att våra appro- ximationer, som komma att fortga efter potenserna af «, skola bibehålla konvergensen vid alla värden af «, ty nog kan man tänka sig förhållandet emellan massorna 5 och A, äfvensom ex- centricitetsmodulen x tillräckligt stort att ifrågavarande approxi- mationers konvergens blefve illusorisk. Men a andra sidan behöfver man icke antaga nyssnämnda gqvantiteter så synnerligen små för att dessa approximationer helt säkert skola konvergera. Toge vi ett exempel från solsystemet, så hade vi i ogynsammaste fall!) 1) Tecknet = betecknar öfverensstämmelse i afseende på storleksgraden emellan tvenne qvantiteter. Se min afh. i Bih. till Sv. Vet.-Akad. Handl., Juni 1888. 52 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. SKL E 5000 ? men om vi äfven förutsatte: an. eller tvärtom: zu a Ale man, va ZT Ach sa att i det för konvergensen ogynsammaste fallet blefve: 2a ee sa hade man dock: ill 20 << 4 De utvecklingar, som i det följande komma att framställas, synas ännu för detta värde af 2« vara konvergenta. Da vi nu i enlighet med våra redan faststälda förutsättningar utesluta vä- Va ; i 4 EL Men d kl sentligen större värden af 20 än 1’ fa vi anse do. såsom en v 0 alltid liten qvantitet, sa att en serie, ordnad efter potenserna af densamma, alltid är konvergent, da dess koefficienter icke växa såsom potenserna af nagot tal, större än 1. Man inser för öf- rigt vid anblicken af likheterna (15) att såväl Cos V, som d 7 ° närma sig gränsen noll, da v, eller — v, växer; funktionen 15 0 Sin V, närmar sig åter +1 eller —1 med växande positiva eller negativa värden af vy. | Genom att differentiera likheten (7) erhålles ett resultat, som med hänseende till den tredje af likheterna (15) kan skrif- vas på följande sätt: 4a sd VA dy . ) — EEE) Sees ao (16) ga 1 gan +2 den s a 2s’uE Sin. ; och da denna likhet kombineras med likheten (9) befinnes: | s’ zu 4a DE Ne I av, | (tu = SÅR a ASO 28’ u — sul, — 2 3, 17) J — 2s’uB Cos2V ( IV, |s le — +sH+2suf, Haze | +sB os 2V ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 53 Då man i dessa uttryck bortlemnar funktionerna IH, F, och dV, ; 3 R —1, om hvilka vi genast skola visa att de äro storheter af Adv =) andra ordningen i afseende pa «, äfvensom de med B multi- plicerade termerna, alldenstund man vet att: Bi= 02, så erhållas följande approximativa värden: OR 1 4a 13 don sd — 1) ewvo + e- 220 (15) EL 1 Sa SER (Lu zu 1) evo + e vo Dessa värden ga vi nu att insätta i de tre nämnda funktionerna och skola då finna, att desamma i allmänhet äro qvantiteter, i storlek jemförliga med «a?°. Att så är förhållandet med funk- tionen F,, inses ögonblickligen, emedan den potensserie, vi be- tecknat med /, börjar med en term, som befinnes multiplicerad med &°. Latom oss nu uppsöka det uttryck, som bestämmer funktionen H. Man finner detsamma genom att subtrahera lik- heten (5) från likheten (9). Det befinnes sålunda: 2 De a (19) a la Be + (Bier...) Cos2V De tre sista termerna till höger i denna likhet äro tydligen storheter af tredje ordningen, och detta är äfven fallet med pro- dy \® SR R ae dukten | . Da vi bortlemna termer af högre ordning än dv > 0 den andra hafva vi endast: er ie “dv,” ‚dog! sa att vi kunna sätta: 4a? (evo En e= @%0)2 2 (2) fl = fa der man har: 54 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. 12 _ = (s’(4u — 1))? Pa samma sätt kunna vi, med bortlemnande af termer af högre ordning sätta: 4x? pe Io ea + OT ROR 7 (b) F, då vi beteckna: — 43 . I = (ATEN man har saledes: 1 4a? —h O(ervo ung ei) (€) s'H + 2us'F, om man betecknar > I2(8u —1) = s(4u—1)? hy Slutligen ma anföras formlerna 42? { gs’ 2 f SES Kö 2 = (d) su(2A + F,) Koran Fern)? 2 (e) oa a (ev ze ua) 2 1 hvilka koefficienterna äro bestämda medelst följande uttryck: Yet jus 07 (s(4u — 1))? = SK k Genom differentiation af formeln (e) erhålles: dF, a OR = (evo es FT @))> dH Ser sl Si = 11 l 2s Bern + Su du, Sh Dessa äro de tvenne första termerna i uttrycket für 2X (likh. (12)); men vi skola se att äfven de återstående, sa långt nämligen dessa blifvit utsatta, kunna framställas under samma form, så att man slutligen erhåller ett uttryck af formen er ON e —&vo (eo + e-2v0)3 2 (20) DC A ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. DD i hvilket termer af högre ordning än den tredje blifvit utelem- nade. Man har nämligen: evo evo (evo & wo)? Sin2V, =4 säledes äfven, da termer af andra ordningen bortlemnas, 320 e*vo — e vo 3 Än DV = - ano s’(4u — 1) (eo + e=*%)? i: dV, eo 07700 Sin 2 Cr et dv, (era + evo) och om vi nu beteckna: AN aloe JE OCR sa erhålla vi ur likheten (12), da vi tänka oss Sin 2V och 5 dV Sin N 0. s. v. utvecklade efter potenserna af V,, och det vo approximativa uttrycket (20) insatt, (f) = = + 2us'b — 2a Vi gå nu att uppsöka det resultat som erhålles, da det ap- proximativa uttrycket (20) insättes i likheten (14) och da alla termer, som äro multiplicerade med någon högre potens af V, än den första, bortlemnas. Det bör härvid erinras att, om V, är en storhet af första ordningen i afseende på «, så äro i det approximativa uttrycket (20) endast termer af fjerde ordningen bortlemnade, medan termen OST NN a2 evo EN e— xvO 2 I V etvo + e vo f 1 är en qvantitet af tredje ordningen. För att vinna något i korthet betecknar jag: ze och erhåller da ur likh. (14): aa 2 Beh, 21 vo [EES 2 sat CS CD) är | (G Nr il, She Erz Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889. Årg. 46. N:o 2. 2 56 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMRT. Vi betrakta nu först likheten dar er — e®\? 2 2 = ( dax? | = de =) tl ) och finna genast att: är en partikulär integral till densamma. Den andra partikulära integralen befinnes da gifven medelst formeln: 22 + e —X I SN ga = ge 0) + Genom differentiation af dessa båda uttryck erhålles: el — ert (e® SE Cim ' Yıızaı 2 2r(e eu) er + eri (er er er &)2 2 , a ; da ERE hvaraf följer Ida Yayı = 1 Med stöd af dessa uttryck finner man nu lätt den allmänna integralen till likheten (21). Vi beteckna dervid integrations- konstanterna med C och C, samt skrifva för korthetens skull — U 1 st. för termen till höger i nämnda differentialeqvation. Det blir då: Här kan dock den term under det första integraltecknet, som hefinnes multiplicerad med x, ganska lätt bortskaffas; det är nämligen: med stöd hvaraf man ur likheten (22) erhåller: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 57 Y Fn (23) | = re AR. J 1 (es BIER? =2) 4 en | 1 et + ot? 1 | 9 IAS ef 1 l klingen a a re ut =) (er —e—-")Uda — ale —_ | Be de 2 n LÄ U —— | du | — da er En BT, 3 (KY + (SEEN L Sättes här, såsom sig bör, konstanterna C och C, hvar för sig lika med noll, så aterfinnes det resultat, jag i afhandlingen (U) angifvit medelst likheten (32) pag. 261, fransedt att der- städes ett specielt värde blifvit tilldeladt den funktion, jag här betecknat med U. De 1 likheten (23) postulerade integrationerna kunna med lätthet utföras, äfven under antagande af ett allmännare uttryck för U än det i likheten (21) förutsatta. Med hänseende till de uttryck, som föranledas genom de följande approximationerna, kunna vi dock inskränka oss till att betrakta integralen nn. (24) ym AN je Be DER ak 3 FER 9 4 (e” A Den der m och n äro hela, ı allmänhet positiva tal, af hvilka n har minst värdet 1, men m äfven kan antaga värdet — 1. Genom partiel integration finner man ögonblickligen, då na- son integrationskonstant icke utsättes, ] (e" ud ER m. 21 - = Vm—2, Ne in ar (CT AT GT NER 0 ar 4 Ynm, ES uRN : och af denna rekursionsformel erhålles följande utveckling: Ym, ne J 1 (ES FT Ki m (ex Eee ME 2 Im + n|e +e = ne Fet? Mn m(m — 2) er 20% nz | 1 (m—-4+n)(m-2+n)(m+n)\e® +e7“ Sl (re) Da m är ett jemnt tal eller noll, erhålles med stöd af denna formel det ändliga, och såsom en rationel funktion af e=* an- gifna uttrycket för Y”»”; men 1 händelse m är ett udda tal re- kurrerar man till funktionen 58 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. = 1 Re il dz SE (e® N en Det förefinnes icke någon egentlig svarighet vid att uppställa det från integraltecknet befriade uttrycket för denna funktion, hvilket skulle innehålla algebraiska termer i e=* samt dessutom funktionen arc tang e—” Men då det allmänna uttrycket är något vidlyftigt, inskränker jag mig här till att gifva ifrågavarande uttryck för några fa värden af n. Man har: (RA —aretangen® (26) 1 2l+e% x ) 1 1 ex em Y-l3 = — —aretange=” + a — 8 (a) ar 5 (e” en eina)e ON ISO NE Af hela denna framställning framgar emellertid otvetydigt, att integrationsprocessen icke föranleder några faktorer eller divi- sorer, som skulle förstora resultatet, utan tvärtom. Man inser således, att V, är en qvantitet af samma storleksordning som U, d.v.s. af första ordningen; och da man 1 nästa approximation medtager termer af andra ordningen i U, sa öfverga dessa nagot förminskade i V,. Vi insätta nu 1 uttrycket (23): LL oo Ve ee och hafva da att använda formlerna: (e.—e*)?dır 1 &—e7: 1 JEN = -„arc.tang.e* > (er AN 4a" ru 2 (e® +e = )2 2 je SOT ON ol 1 3 (e® + ey IT 3 (e* ren: )3 3 E er 6 2) dr 1 er” CR x N 1 are ONE Få | AR AR a > = . 2 e-*r GE We Tr aa tangent ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 59 Man finner härmed, då konstanterna C och C, bortlemnas, 8 arc. tang. e=® (27) en le er I sitt maximum uppnår V, således beloppet SE 3 Vid följande approximationer förekomma integrationer af arc tang e ==. dr er + DT samt andra liknande. Dessa föranleda dock inga svarigheter. formen Man har t. ex.: arc tang eder 1 N — = — 3 (arc tang e=*)? er +e=® 2 7 Genom differentiation af likheten (27) i afseende pa vp: 3 Ve Ä finner man genast att I ! är en qvantitet af andra ordningen. dv 0 Vår förutsättning i detta afseende var således riktig. Den om- ständighet att vi i formeln (12) bortlemnade produkten af V, 4 > (OA MU . med A,5 samt produkten af FE med D har nämligen inga- ® 0 lunda föranledt, att vi funnit V, vara en qvantitet af första ordningen. Hade vi medtagit dessa produkter, så hade vi i re- sultatet funnit äfven termer af andra ordningen. Kasta vi nu en återblick på formlerna (17) eller (18), så finna vi att 5 1 allmänhet har mycket små värden, men att denna funktion, då v, antager små värden, kan tillväxa ganska betydligt. Detta motsvarar en förminskning af medelafståndet från centralkroppen; man kan derföre omvändt äfven säga att medelafständet före och efter den tidpunkt, då v, = 0, undergar en asymptotisk förstorimg intill en viss gifven gräns. Detta öf- verensstämmer äfven fullständigt med det resultat, som finnes angifvet i afhandlingen (U) p. 263, och hvilket anger att medel- 60 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. rörelsen är underkastad en asymptotisk minskning med tillta- gande positiva eller negativa värden af tiden. Att äfven epokens medellängd kan anses vara underkastad en asymptotisk ojemnhet framgar omedelbart ur likheten (7) då man erinrar sig att tillnärmelsevis kan skrifvas: 2V = sly — sl + mI + nn, der l, betecknar den elliptiska, och således föränderliga medel- längden vid epoken. Det återstår oss ännu att undersöka, huruvida asymptotiska ojemnheter förekomma, hvilka motsvara ändringar af den ellip- tiska excentriciteten och perihelii longitud. Denna undersökning kan jag föra mera summariskt, alldenstund detaljer, som komma att förbigås, äro lätta att igenfinna med stöd af föregående fram- ställningar. För besagde ändamal betraktar jag termer, beroende af ar- gumentet 2 (A = iu —T): emedan just dessa föranleda de betydligaste termer med kort period i funktionen & och således verka sasom langsamt försig- gaende ändringar i excentriciteten och i perihelii longitud. Man märker genast, att de motsvarande koefficienterna äro- en ordning lägre i afseende på excentricitetsmodylen x, än de koefficienter som höra till argumenten 2V. Sätta vi således: d?) Zi ya & a = I — Ef, Sinu(2 v2 (18 E)0 NR do, Zz så är f, en qvantitet af nollte ordningen. Vid integrationen af ofvanstaende likhet kunna vi anse 2V sasom konstant, hvilket med andra ord vill säga: bortlemna ter- mer af tredje ordningen i afseende på «. Det befinnes da: Ly = fo CA (AV LIE i ee) I likheten (5), hvilken vi nu endast skärskada med hän- seende till termer, som här äro i fraga, medtaga vi endast en ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 6l \ NR Ra OR term, men denna af samma form, som den vi funno i Tr Vi «dm 0 erhålla sålunda: N DE ed ef (97 ' dv? H | Sy; den a (ån (Fr Z Me 0 Da vi här i allmänhet bortlemna termer af tredje ordningen, | dy V- dy \®: synes produkterna Be AT och (7 ] S hafva kunnat lem- (60) 0 nas asido, samt funktionen 2V bortbytta mot 2V,. Detta hade dock, så när som på den senast antydda ändringen, förorsakat vissa olägenheter, hvarföre vi i anförda likhet bibehålla de om- nämnda termerna af tredje ordningen, men i termen till höger skrifva V, i st. för V. Det ma dessutom erinras, att termer med kort period gerna kunna bortlemnas ur funktionen 0 faktorn till 5, men att deremot den term, som är angifven me- delst den första af likheterna (18), ovilkorligen måste bibehållas. Men med ifrågavarande likhet måste ändringar af annat slag vidtagas. Vi addera först och främst till högra sidan af densamma en term yo,, der koefficienten y tills vidare är obe- stämd, samt kompensera denna atgärd genom att fran högra sidan af den likhet, som bestämmer o,, subtrahera samma term. Härigenom erhålles ett modifieradt värde af apsidrörelsen; man erhåller nämligen nu: on Förutom denna ändring vidtager jag ännu en annan: jag inför nämligen i stället för 5 en annan funktion X, hvars sam- band med den förra synes af likheten der q betecknar en ännu till värt förfogande stående funktion. Härigenom erhålles: 62 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. de dE + 1 dog dE dv) 2.) — Pp dv, 2 ap dp = dp 2 ea) a XY dy ) I dv, 5 | dv, 5 N So ta, ur Te 1-9 E = mr Cos (29, + (1 — sju — P)— zoo] Funktionen q& bestämma vi nu sålunda att: äg dp 12 30) Ak sö + PLA + (2) ee] do | ( ea 2 =) ARTE, 16 \1— q Antages nu y innehålla endast långsamt föränderliga termer, sa har man tillnärmelsevis: De FP är I termen till höger i likh. (29) kunna vi bortlemna faktorn VI — q, enär vi öfverhufvud här bortlemna termer af tredje ordningen. TIfrågavarande term kan då skrifvas: 27 | SR [Cos 2V, Cos ((l = c)vg — F)— Sin2V, Sin ((1 = oo, = FJI=— 7 “ Al 1 |Cos (1 = Je) ROTE 2 ol +70 Bestämmes nu koefficienten y medelst formeln sa befinnes likheten (29) antaga följande form: dp d?E al dv, dE 99, &. Vd 4 , dv, 21— od, ee af) ne 3 4(e® —e-®) | | | 5 \(e+ sr Cos ((1—c)vy - 69) CET, Sin ((1 u | ) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 63 Att uppställa den allmänna integralen till denna likhet är icke förenadt med. någon som helst svårighet, men deremot synes det ingalunda lätt att på ett lämpligt sätt från integraltecken befria det allmänna uttryck, man finner för P. Jag förbigår derföre detta allmänna uttryck och inleder genast ett annat in- tegrationsförfarande, hvarigenom nagon förenkling vinnes. Sättes (33) E=g9Cos(l - c)vg — FY + AA Sin (lu — F), der man tänker sig g och A såsom långsamt föränderliga funk- tioner af v,, sa befinnes äfven: dE de al. 2 dv, wa Sl är er ÅG log (FR) — (1 — s)[g Sin ((1 — c)v A ee RN = Cs (ll u —T)+ NE der — dö, dos 2-2 Sm (TEN 0 (ae -n] mon Da dessa värden insättas i likheten (32), erhalles en rela- tion emellan g och h och deras derivator. För att kunna sär- skilja dessa bada funktioner fran hvarandra erfordras emellertid ännu en relation dem emellan, och denna relation är arbiträr. Jag väljer densamma på så sätt, att i den förstnämnda relationen alla termer, som befinnas multiplicerade med Cos ((l — sw, — F), försvinna för sig, samt att alla med Sin ((1 — c)v, — I") multi- plicerade termer försvinna för sig. Sålunda erhålles: pp 1 a ar d”g SU GR BÄ dv, dv? we TT un, 1 —p dv, 2 AT } 2: 52 nee: 34 | v9 len + er), ce I I a = La 21 dg 1 do, A 1 Ba | dv? ( Som, > I--g dv, ZN 6) er Der Agen u aan le za) Mer me), tan 64 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. Här gäller det framför allt att finna en första approxima- tion, och för detta ändamal förenkla vi likheterna (34) genom att bortlemna alla termer af tredje ordningen, till hvilka vi räkna d? 121 dp ER — samt produkterna af g och h med 2. Det bene dv, dv, i dv, nes da: dv, zahle x ee + De dh R af 8 a 2 2: = — (9)G sl - dv, ( 5 S Y)9 x (e® an Er) Sätter man vidare: g+ih=M samt inför det approximativa värdet f u de a 2 0 e” + e=® dervid man betecknat: _ 4a . = s'(4u — 1)” och sätter man slutligen: < (1) 2 =23:——P, > sa erhålles: BREI | 2(e —e=® ; 4 ee _ | iv, ey (eirez) "er ze 2] Denna likhet gifver oss, da vi icke i resultatet införa nagon integrationskonstant, le | dw eure: (30, ee a np . dr A x fe u IE )2(e LÄN) OR all \ | (e® tenm2)? Ce: +e ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 65 ‚re 2 Se ER, I exponenten har termen er af följande orsak blifvit in- (22 förd. Funktionen AT dx TE TT & (37) = ie — + 3—— — are tang er” 4) ex +re-? 4 4 5 5 zu eye varierar, sasom man genast finner, emellan Te och + 4 da x växer från — © till + ©, samt försvinner för 2=(0. Denna funktion bibehåller således alltid ett värde, mindre än ett, och vissa utvecklingar kunna utföras efter potenserna af densamma, multiplicerad med förhällanddet ©, som är en qvantitet af nollte 5 a ordningen. Vi skola nu först behandla termen & 3 iovn+i Eh — iO Vo —i— e ; P (38) M, ==e el dir x / 1 (e® u en 2): och finna lätt, att densamma kan reduceras till: ee & (et +e=* då vi bortlemna de termer af andra ordningen som bero af o, samt beteckna: 0 —iovq En er — £ iov a (39) M, = € SG fort Tr da S = (e® + On), Med hänseende till dessa beteckningar erhäller man ur lik- heten (36): MSE a + 2), ; ex ere? och då man utvecklar potentialfunktionerna i (39) efter poten- a NE o o = 2 .. serna af i-#, sa erhälles det approximativa värdet: [44 sa att man slutligen finner: 66 GYLDEN, OM ETT SPECIALFALL AF TREKROPPARSPROBLEMET. (40) M— lb. +2] we 22 € Ne en. För den följande termen i M, erhåller man lätt uttrycket .E A .€ "er — em: I— - + 1 ‚ad a er + e—® (er SS Cl 2) Men emedan: h er — er” un # id da — Ad.x = = — (er Fe) EN Gr lg) 1 er SE Ci Er DENE et TT 4 ex + e-:’ sa har man för ifragavarande term i M: eR — eT°% ee Stannar man vid dessa uttryck, hvilka i sjelfva verket äro tillräckliga för att finna de karakteristiska dragen af rörelsens olika faser, finner man: „— le“ ) I de le =2 er + (DIT eh,le NGC Glam h = an + | - »\e ?2le te” Betecknar man nu med e, den föränderliga elliptiska excen- trieiteten samt med zz, det likaledes föränderliga perihelium, så gälla likheterna jla ey Cos (a, — T) = Ass + 2): ee ne ey Sin (m — IT) = bj ef, a Ars er + er hvaraf synes att excentriciteten kan vara underkastad ganska stora förändringar och har sitt största värde da x =0, hvar- emot ze, — I är underkastad relatift mindre ändringar och upp- når sitt maximum för 2 — + oo. Emedan de resultat, som här blifvit framförda, äfven blifvit funna genom att i den allmänna form, jag användt för att re- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 67 presentera trekropparsproblemets lösning, insätta värdet 1 für modylen k, hvaraf de införda elliptiska funktionerna äro bero- ende, synes den använda methoden fullt motsvarande sjelfva upp- giften, och man torde äfven få erkänna att densamma är af väsentlig betydelse för lösningen af följande problem. Antag, att man har ett system af materiela punkter, hvilka attrahera hvarandra efter NEWTONS lag. Det begäres att, under förutsättning att rörelserna och öfriga på lösningen inverkande vilkor vid någon tidpunkt varit sadana, som iakttagits hos pla- neterna, framställa koordinaterna för hvarje punkt under formen af en serie, som fortskrider efter kända funktioner af tiden och som konvergerar likformigt för hvarje värde af densamma. 68 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 42.) Palermo. (ircolo matematico. Rendiconti. T. 1(1884/87)—2(1888). 8:0 Paris. Académie des sciences. Collection des anciens alchimistes Grecs, publiee par M. BERTHELOT & CH. E. RuELLE. Livr. 2—3. Paris 1888. 4:o. — Bureau des longitudes. Annuaire. 1888. 12:0. Connaissance des temps. 1889. 8:0. » » » Extrait a l’usage des écoles d’hydrographie et des marins du commerce. 1887. 8:0. Rapport sur les observatoires astronomiques de province. 1887. 8:0. — Museum d’histoire naturelle. Nouvelles archives. (2) T. 9: F. 2; 10: 1. 1887. 4:0. Societe entomologique de France. Annales. (6) T. 7(1887): Trim. 1-4. 8:0. -— Societe geologique de France. Mémoires. (3) T.5: ı. Firnor, H., Études sur les vertehres fossiles d’Issel (Aude). 1888. 4:0. Regensburg. K. Bayerische Botanische Gesellschaft. Flora oder allgemeine botanische Zeitung, red. von J. SINGER. Jahrg. 71(1888). 8:0. Roma. Direzione generale della statistica. Publikationer. 19 band. Fol., 4:0 & 8:0. — Direzione generale dell’ agricoltura. PENZIG, O., Studi botanici sugli Agrumi e sulle piante affıni. Testo & Atlante. 1887. 8:0 & Fol. Tiflis. Physikalisches Observatorium. Magnetische Beobachtungen. Jahr 1886—87. 8:0. Toulouse. Académie des sciences & belles lettres. Memoires. (8) T. 9. 1887. 8:0. Troyes. Société academique d' agriculture, des sciences d belles- lettres. Mémoires. T. 51(1887). S:o. Venezia. Istituto Veneto di scienze, lettere ed arti. Atti. (6) T. 5(1886/87): Disp. 10; 6(1887/88): 1-9. 8:0. Wien. Zoologisch-botanische Gesellschaft. Verhandlungen. Bd. 38(1888): Qu. 3-4. 8:0. Wiesbaden. Nassauischer Verein für Naturkunde. Jahrbücher. Jahrg. 41(1887). 8:0. (Forts. a sid. 100.) 69 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 2. Stockholm. Bidrag till Medelpads Flora. Af L. M. NEUMAN. [Meddeladt den 13 Februari 1889 genom V. B. Wırrrock.] Under förliden sommar har jag icke varit i tillfälle att egna så mycken tid at Medelpads flora, som jag vid dess början hade ämnat. Mina exkursioner hafva icke sträckt sig vester om Tuna och Attmars socknar och hafva salunda ej nått den i floristiskt hänseende minst undersökta delen af provinsen. Ehuru ı följd deraf stora resultat icke kunnat ernas, har jag dock ansett ett och annat fynd böra blifva allmännare bekant. Namnen äro ordnade efter »Pointsförteckning öfver Skan- dinaviens växter», och samma arbetes nomenklatur har, der icke namngifvare är utsatt, följts. . Anthemis tinctoria — allmän längs banvallen Wattjom—Mat- fors. Artemisia absinthium — Matfors och Skallböle vid Ljunga elf. » maritima — sedan 1883 känd för Wifsta varf. Först i ar har jag sett den blomma. | Matricaria discoidea — hvilken jag ar 1883 (Se K. V. A:s Öfversigt 1885, N:o 3) observerade på Sundsvalls hamn- plats, fann jag 1885 i en gränd vester om »Storbron». I fjol och i år har den spridt sig ännu längre från hamnen och ses i stora massor längs vägen till »Vestra stationen». Denna art är ett tydligt exempel på barlastväxternas, af 70 NEUMAN, BIDRAG TILL MEDELPADS FLORA. manga betviflade, förmåga att sprida sig från den lokal, dit de först blifvit införda. Finnes äfven vid Söråker. Bellis perennis — Wattjom, förvildad på dikeskanter. Saussurea alpina — pa en bergskulle, ej langt fran Indalselfven, ungefär 1 mil från dess utlopp. Onopordon acanthium — Norrvik, på barlast. Carduus acanthoides f. typica — hvilken jag förut ej funnit i distriktet, har i ar anträffats i några exemplar pa Wifsta varf, a den s. k. »Sågholmen». Carduus tenurflorus CURT — Norrvik, på barlast. Förut funnen 1 Danmark och vid Göteborg, iakttogs denna art i Sunds- vall ar 1883 i några, endast tumslånga, exemplar. Föl- jande ar försvann den åter. De nu påträffade stånden voro meterhöga, kraftiga och hade delvis redan fällt sina fruk- ter, så att möjlighet fins för arten att sprida sig. Fran vara inhemska Cardui skiljes den lätt genom sina : cylindriska, tätt hopade, korgar (circa 15 m.m. i längd, 8 m.m. i tvärgenomskärning) och sina breda (2 m.m.), gultaggiga, blommorna öfverskjutande holkfjäll. Med afseende på blad och stjelk star den närmast C. crispus, men skiljer sig ge- nom bredare, stark-taggiga vingkanter. Förekommer utom Skandinavien både i England och på kontinenten. Oirsium heterophyllum x palustre — pa en äng mellan Wattjom och Skallböle. Sonchus palustris v. maritima — Skillsaker pa hafsstranden. En karakteristisk, rödt anlupen form med smala (1,5 —2 c.m. breda), hela eller föga flikade blad och i jemförelse med typen glesare glandelhar! Tragopogon pratensis v. tortilis (MEY., Chl. Hannov.), Koch, Synopsis, pag. 362 — Matfors, bland hufvudformen. Får genom de vridna och krusiga bladen ett mycket egendom- ligt utseende! Måhända endast en patologisk afvikelse! Trichera arvensis Pp integrifolia — Skillsaker på strandängar. Galium mollugo — flerestädes i Tuna och Attmars socknar. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 71 Troligen är den pa några lokaler inhemsk, pa andra införd med gräsfrö. Under alla förhållanden fullt naturaliserad. Galium silvestre — i stor mängd dels på banvallen nära Mat- fors, dels på en till jernbanan gränsande äng nära Watt- jom. Svårt är att afgöra, huruvida denna art flyttat från banvallen till ängen eller tvärtom. Det förra är visserligen antagligast, om man tänker på dess sydliga utbredning i vårt land, men för det senare alternativet talar det faktum, att på samma banvall förekomma de i provinsen utan all fråga inhemska, ehuru ingalunda allmänna, arterna, Viola collina, Saliz lapponum, Equisetum hiemale m. fl., hvilka väl ej få anses hafva lättare att sprida sig än Galium- arterna. Arten är, om icke inhemsk, dock säkert naturali- serad i Medelpad och ny för dess flora. Galium aparine v. spurium — Wattjom i en potatisåker. Thymus chamedrys — W attjomsberget. Cuscuta europea — iakttagen 1885 vid Tivoli i Sundsvall; i ar sedd vid Wattjom och vid Näfsta (Selängers s:n). Den in- samlades i september, sedan nattfrost inträffat, och hade än- dock friska blommor, hvilket förhällande, i betraktande af dessa arters känslighet för kyla, torde vara anmärknings- värdt. Veronica hederefoia — Wifsta varf, pa barlast. Thalietrum kemense. — Den 2 Augusti, således efter den tid, da de vanliga Thalietrum-formerna utblommat, träffade jag en i blomning stadd Thalictrum, som i allt öfverensstämde med HARTMANS beskrifning af ofvanskrifna art (i sista editionen). Lokalen passade ocksa till WAHLENBERGS uppgift, att ar- ten förekommer »pr&cipue ad catarractas fluminum», ty den växte vid en till Ljungan nerforsande bäck pa en plats, som vid sommarens början var vattenbetäckt. Da denne form i mina ögon ej till arten kunde skiljas från Th. flavum, ansåg jag mig böra undersöka, huruvida de gamle auktorerna uppdragit någon verklig artgräns Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Arg. 46. N:o 2. 3 02 NEUMAN, BIDRAG TILL MEDELPADS FLORA. mellan Th. kemense och Th. flavum. Resultatet af denna undersökning följer här. WAHLENBERGS Flora Lapponica är det första arbete, som omnämner i fraga varande växt. Den upptages der såsom Th. flavum BP rotundifolium och karakteriseras sa- lunda: »foliis rotundatis, tenuioribus, stipulis coarctatis, inte- gris». Dess identitet med Th. majus JACQU. ifrägasättes, och den anses habituelt öfverensstämma med Th. sibiricum L.!) Såsom enda fyndort anföres Kemi lappmark (Fl. lapp. pag. 153 och 154, Berolini 1812). I samme författares Flora Suecica (pag. 572, Upsala 1831) upptages den som egen art under namnet Th. majus JACQU, men intet talas om den förut anförda karakteren från stiplerna. WAHLEN- BERG sjelf är mycket osäker pa dess arträtt, hvilket fram- gar af orden: »planta etiam nunc mihi dubia, sequenti (Th. flavum) forsan nimium affinis». Såsom synonym anföres Eng. Bot. 9 t. 611 och särskildt påpekas dess »endast lill- fingersbreda smäblad», dess yfviga blomställning och små blommor. Enligt min mening har WAHLENBERG i Flora Lapponica afsett en verklig avum-form, men i det sist- nämnda arbetet (Fl. suec.) en helt annan art, Th. Kochii Auct. Suec., hvilken han oriktigt ansett vara identisk med den förre. Th. Kochii Auct. Suec. är nemligen utmärkt genom korta smablad, yfvig blomställning och sma blommor; den åberopade taflan i Eng. Bot., som aldrig kan citeras för en Th. flavum, föreställer också en växt, som är, om icke identisk med, sa åtminstone tillhörande samma art som Th. Koch Auct. Suec. Man förstår då, hvarför intet nämnes i Fl. Suec. om blommornas och standarnes rigtning och icke heller något om stiplerna, ty hos Th. Kochii Auct. Suec. äro de förra hängande och de senare saknas ofta, så att hvar och en förstär, att dessa karakterers upptagande skulle omöjlig- !) Hvad Th. sibiricum L. är, torde vara svårt att afgöra, då den ej förekom- mer i Linnés herbarium. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 73 göra den af WAHLENBERG troligen a priori antagna eller pa annans (LESTADII?) uppgifter stödda identifieringen af Th. flavum v. rotundifolium Fl. lapp. och Th. majus Fl. Suec. Dä redan i WAHLENBERGS arbeten en förvexling af ifrågavarande former rådde, är det helt naturligt, att E. FRIES, som aldrig sjelf besökt lappmarken och sålunda haft svart att rätta misstaget, skulle blifva vilseledd i sin upp- fattning af frågan. Vi skola också visa, huru vexlande hans asigter i dette ämne varit. Redan i Fl. Hallandica (pag. 94) uppställer FRIES Th. kemense som ny art. Att döma efter de anförda karak- tererna åsyftar han här Th. flavum v. rotundifolium. I Mantissa III deremot, der arten utförligare beskrifves (pag. 48), afses tydligen Th. Kochii Auct. Suec., så mycket mera, som denna beskrifning ganska noga öfverensstämmer med samme författares beskrifning af Th. flexuosum, under hvilket namn en form af Th. Koch Auct. Suec. torde dölja sig. Th. kemense Fr. Mant. III är således ej iden- tisk med Th. majus v. rotundifolium WAHLENB. Fl. lapp., men deremot med Th. majus WAHLENB. Fl. Suec. I Spicil. Fl. Fenn. Cent. I pag. 21 (Helsingfors 1843) omnämner NYLANDER Th. kemense FR. och antager ho- nom vara skild från den i Finland förekommande formen, hvilken i samma arbetes Cent. II pag. 8 (år 1844) upp- tages såsom ny art under namnet Th. leptophyllum!). Året derefter utkom Fries Sum. Veg. Scand. I detta arbete har FRIES ändrat sin i Mant. III?) framstälda asigt om den stora slägtskapen mellan Th. kemense och Th. simplex, derhän, att han förenar Th. kemense med Th. leptophyllum NYL. och Th. rariflorum till en stirps, en mening, som äfven vidhålles i Bot. Not. 1845 pag. 126, der Th. kemense, rari- 1) Det är dock troligt, att Th. leptophyllum NyL. ej är annat än Th. Kochii och att Nylander haft Th. flavum v. rotundifolium för ögonen, då han talat om Th. kemense, hvilken han så bestämdt skiljer från sin Th. leptophyllum. 2) Orden 1. c. lyda: »Th. simpliei adeo affinis, ut primo obtutu aegre discernas.» 74 NEUMAN, BIDRAG TILL MEDELPADS FLORA. forum, flavum och angustifolium tillsammans bilda en grupp. Denna mening synes FRIES hafva bibehallit till 1857, hvil- ket ar han i Bot. Not. (pag. 110) framställer Th. Havum sasom Th. kemensis närmaste slägting, uppställer 7%. rari- forum såsom en »medelart» mellan begge och Th. simplex v. boreale såsom hörande »sannolikast till Th. minus». Med all säkerhet åsyftas här under Th. kemense WAHLENBERGS ursprungliga Th. flavum v. rotundifolium; deremot torde det vara antagligt, att han i Sum. Veg. Scand. afser Th. Kochi Auct. Suec. L. L. LASTADIUS, en af de få, som i naturen stu- derat de här omtalade begge nordliga Thalietrum-for- merna, och på hvilkens uppfattning af dem begge såsom identiska måhända hela oredan beror, afser helt visst Th. flavum v. rotundifolium i Loca parallela, pag. 296 (anno 1831), der det heter: »7h. majus, ut videtur, hihil est nisi varietas Th. flavi», men asyftar deremot i Bot. Not. 1858, pag. 122 med Th. kemense lika säkert Th. Kochii Auct. Suec. Hvad slutligen HARTMANS Flora beträffar, torde det vara visst, att Th. kemense i sista upplagan är Th. flavum v. rotundifolium; likaledes torde det vara ganska säkert, att Th. Kochir afses 1 IV ed. Deremot är jag icke i till- fälle att afgöra, huru det förhåller sig i de öfriga upplagorna. Äfven har jag i denna sak rädfrägat tillgängliga exsiccat- verk. Th. kemense i H. N. IX: 26 och i FELLMANS Plant arct. exsiccate N:o 1 äro begge Th. Koch Auct. Suec.; deremot är N:o 2 i FELLMANS ofvan citerade Plant arct. exsicc. (Th. flavum v. boreale [NYL.]) identisk med Th. fla- vum v. rotundifolium WAHLENB. I WAHLENBERGS her- barium i Upsala finnas inom Th. kemense-arket tva exemplar af Th. flavum v. rotundifolium; de öfverensstämma begge med mina exemplar från Ljungan. Till sist några ord om den i Medelpad förekommande Th. flavum v. rotundifolium. Den uppträder under två for- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 75 mer, en normal och en i hög grad abnorm!). Ingendera be- höfver man bestämma oriktigt, om man blott vet, att Th. flavım kan hafva »blad med bredt triangulär omkrets» och att standarknapparne hos alla våra Talietrum-arter med undantag af Th. aquwilegiefolium äro försedda med udd. Man för- star da, att jlavum-former kunna ega just de för HART- MANS minus-grupp anförda hufvudkaraktererna och derför öfverensstämma med beskrifningen af den till denna grupp hänförda Th. kemense FR. Den normale formen af denna varietet är meterhög, dess nedersta blad vid blomningen oftast vissnadt, det nästa har den mellersta skifvan circa 17 c.m., sidoskifvorna 14 c.m. långa, sa att man af bladet i dess helhet erhåller en tri- angel med 28 c.m:s bas och 17 c.m:s höjd. Smabladen af sista ordningen äro på de nedre bladen af n. samma ut- seende som hos Th. aquilegicfolium, d. v. s. till sin stor- lek 2x 2 eller 3x 3 c.m., lika långa och breda, grundt flikade; olikheten består deri, att flikarne här äro spetsiga. De öfre bladen likna mera typisk Th. flavum och deras smablad blifva dubbelt så långa som breda. I blomställ- ningens nedre del äro bladen sammansatta, i dess mellersta enkla, i toppen försvinna de. Kalkbladen äro gula, stö- tande i ljusrödt, ständarknappar trubbiga med mycket kort udd. Blomställningen i dess helhet före blomningen lutande, sedan upprät; blomskaften under hela blomningen rigtade uppåt. Den abnorme formen blir sällan !/, m. Jang, är steril eller bär endast 4 & 5 blommor och har alla bladen, sa- ledes äfven de öfre, af samma form och utseende som de nedre hos den normale, ehuru betydligt mindre (bildande en triangel af 5—7—9 c.m:s höjd och 3—10—14 c.m:s bas), stipler (liksom hos den normale) än (de nedre) tvära och !) De exemplar af denna varietet, hvilka jag i 1888 års byte med Lunds Bot. Förening utdelade under namnet Th. kemense HN. Fl. pr. p. innehöllo i allmänhet ett stånd af den förre och ett sterilt skott af den senare. 76 NEUMAN, BIDRAG TILL MEDELPADS FLORA. hela, än (vanligen de öfre) sargade. Den skjuter upp från lokalens sist torrlagda del vid bäckens utlopp och kan så- ledes ej börja att växa, förrän vårflödet slutat (midsommar- tiden), medan den förre, som växer längre upp vid bäcken, har tillfälle att redan i början af juni »komma på det torra» och börja växa. Med denna abnormitet var jag förut bekant genom L- STADU, i Naturhistoriska Riksmuseets herbarium under nam- net Th. kemense bevarade sterila exemplar och jag betviflar, att jag — för den händelse jag ej påträffat den normale formen vid samma bäck — skulle kunnat kommit till den riktiga asigten i denna fråga. Ty bladen hos den abnorme formen, hvilken LAESTADIUS med all säkerhet (samt tro- ligen äfven WAHLENBERG och FRIES) känt, stå onekligen midt emellan Th. flavi och Th. Kochii blad, och hos bladen skulle ju de karakterer sökas, hvilka skilja dessa arters sterila plantor från hvarandra. Man torde häri få en för-. klaring af det märkliga förhållandet, att man under nam- net Th. kemense FRIES sammanfört nordliga former af de två skilda arterna, Th. Havum (v. rotundifolium WAHLEN- BERG FI. lapp.) och Th. Kochii Auct. Suec. (Th. majus WAHLENB. Fl. Suec.). I sammanhang med föregaende undersökningar kan jag ej underlåta att påpeka den stora förvandtskapen mellan Thalictrum Kochü, minus och * flexuosum, sådana de hos oss förekomma och beskrifvas. Från St. Ibb på Hven har jag sett flere exemplar, signerade Th. flexuosum, men de äro tydligen identiska med Th. minus! Pa Gotland närma de sig ater mera Th. Kochü. Dels tillvaron af denna intermediära form, dels svårigheten att i naturen bestämma, om en form är Th. minus eller Th. Koch — hvaraf jag har erfarenhet från Bohuslän, Danmark, Skane och Got- land — hafva föranledt mig att a torkade exemplar söka utröna, hvilket värde fruktribbornas antal kan ega som »differentia specifica» mellan dessa arter. Och egendomligt ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 77 nog befans denna karakter vara variabel hos både 7. Kochir och Th. minus. Hos begges karpeller finnas en större ventral (mot blommans axel vänd) och en dorsal nerv samt i hvart och ett af de genom dessa begränsade sido- fälten tre svagare laterala nerver. Således hos begge i regeln 8 asar (= nerver), men på väl utvecklade, storväxta exem- plar af begge »arterna» dubleras sidofältens median-nerver, hvarigenom asarnes antal blifver 10 i stället för 8. Att detta förhållande, som synes stå i förbindelse med rikare vegetativ utbildning, skall oftare inträffa på den Gotländska kalkhaltiga jorden (Th. Kochü) än på Bohusläns sandiga och stenbundna kuster (Th. minus), ligger i öppen dag. Men faller denna karakter, så måste man också uppgifva Th. Kochiz och Th. minoris artskilnad, och vi erhålla i var Flora i stället för 9 arter endast 6, nemligen Th. Koch, flavum. simplex, angustifolium, alpinum och uquilegiefolium. Aconitum lycoctonum — den förut (Bot. Not. 1885, pag. 150) af mig anmärkte formen med hvitgula blommor förekommer äfven vid Ljungan, nedom Rude by i Tuna socken. Thlaspi alpestre — förut (Bot. Not. 1885) af mig funnen på Bremön, har i år anträffats pa Essviken, beläget vid hafvet, ungefär I mil norr om nämnda ö. Gräset, bland hvilket den växte, utgjordes af inhemska arter, hvilket dock ej hindrar, att denna art i Medelpad liksom på öfriga svenska fyndorter är införd med utländskt frö. Fullt natu- raliserad. Subularia aquatica — Bölom-sjön, ungefär 3 mil från kusten. Oxalis acetosella v. rosea — Wattjomsberget i stor mängd. Drosera longifolia 8 obovata — Alnön, Myrnäs, pa samma lokal, der den 1887 förgäfves eftersöktes. I år funnos flere exemplar, växande i samma myr som Dr. rotundifolia och Dr. longifolia. Pollenet undersöktes och befans synner- ligen dåligt, hvadan jag anser dess hybrida natur vara otvifvelaktig. Det torde derför icke vara olämpligt, att ut- 78 NEUMAN, BIDRAG TILL MEDELPADS FLORA. byta ofvanstaende namn mot hybridbeteckningen Dr. longi- folia x rotundifolia. Elatine hydropiper 8 orthosperma — Selangersjön. Alchemilla vulgaris v. yrandis — Wattiom vid Ljungan. Potentilla reptans Söråker, pa barlast, naturaliserad. Prunus cerasus — Wattjom, förvildad dels på banvallen dels i en beteshage bredvid densamme. Lathyrus aphaca — Sundsvall, pa skolplanen, bland ogräs. Vieia sepium BP montana KocH (Se Undertecknad Bot. resa till Hall:s Väderö i Öfvers. af K. V. A:s Förh. 1883, N:o 8) är i Medelpad vanlig och blommar i slutet af Juli och bör- jan af Augusti; vårformen har ännu icke blifvit af mig här iakttagen. Vieia lathyroides Wifsta varf, Sagholmen, på barlast. Ej förut antecknad för provinsen. Polygonum dumetorum — i provinsen endast anträffad pa bar- last (Wifsta varf). Rumex platyphyllus — Wifsta, i ett kärr nära hamnen. Genom R. JUNGNERS uppsats i Bot. Not. 1885 synes det vare bevisadt, att ofvannämnde Rumex är att uppfatta såsom R. hippolapathum x obtusifolius och de förhållanden, under hvilka den förekommer i Medelpad, äro egnade att styrka hans asigt. Kärret, i hvilket hybriden fans, är fullt af BR. hippolapathum och pa hamnplanen, som endast ge- nom några rader alder- och videbuskar skiljes från kärret, växer AR. obtusifolius. Hvarken R. maximus eller R. hydro- lapathum äro bekanta fran Medelpad, Pa lokalen, hvilken, nyligen utdikad, var lätt att genom- söka, fans endast ett exemplar af hybriden, men det var synnerligen rikt och kraftigt. Det hade i ar frambragt öfver 30, minst metershöga, stjelkar och mer än ett halft hundra höstblad stodo ännu i slutet af september gröna i sommar- bladens vissnade rosett. Anmärkningsvärdt är, att inga yngre exemplar funnos jemte detta, helt visst mångåriga, stånd — så mycket mera, som nästan alla kalkarne buro ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 79 till utseendet fullbildade frukter, hvilka sammanträffande för- hallanden möjligen torde kunna förklaras genom antagandet, att nötterna, ehuru de synas fylda, äro sterila. Med afseende på karaktererna synes Medelpads-formen närmast öfverensstämma med den af JUNGNER omtalade Vestgöta-formen. Dock torde det böra anföras, att de inre kalkbladen, ehuru variabla till form och storlek, dock i re- geln äro mera tandade och hjertlika, än den af JUNGNER gifna bilden antyder. I dessa hänseenden är öfverensstäm- melsen med den af F. ARESCHOUG i »Öfversigten» (1862) lemnade figuren större, men deremot hafva de af honom tecknade kalkbladen tunglikt afsmalnande spets, hvilket icke passar till det af mig funna exemplaret, hvars inre kalk- blad fran den punkt, der tänderna sluta, jemnt afsmalna till en trubbig spets. Somliga af de inre kalkbladen tyckas mindre utbildas pa längden än pa bredden och erhålla da ett utseende, som 1 viss grad erinrar om R. conspersus (domestieus x obtusti- folius), och för den, som i naturen sett a ena sidan R. domesticus, hippolapathum, obtusifolius och a den andra hybriden mellan den förste och siste, torde det vara klart, att här beskrifne form är hybrid mellan den andre och siste — ty BR. conspersus är olik R. platyphyllus just i de hänseenden, hvari AR. domestieus afviker från R. hippo- lapathum. Rumex armoraciefolius L. M. NEUMAN i Bot. Not. 1885, pag. 155. — Af denna hybrid har jag i ar funnit en form, som har de inre kalkbladen ännu mera urnupna vid basen än den I. c. afbildade. Den är att anse som en f. subdomestica. Stjelkbladen deremot synas mera likna R. hippolapathum, än de göra hos den år 1885 beskrifne. Pa samma lokal (Heffners ångsåg. nära Sundsvall) växte den sydlige for- men af BR. domesticus. Under antagande, att denne del- tagit i korsningen blifver den omnämnda olikheten lätt förklarlig, ty den typiske (sydlige) formen af R. dome- 80 NEUMAN, BIDRAG TILL MEDELPADS FLORA. sticus har mer njurlika Kalkblad än den nordlige (f. bo- realis 1. c.). Hippopha& rhamnordes -— hvilken jag aldrig sett fertil i Medelpad, har i år burit mogen frukt både på Alnön och vid Tynderö. Populus tremula var. villosa — Wattjom, flerestädes. Detta träd är vid löfsprickningen genom de unga bladens silfver- färg mycket olikt de vanliga asparne och skiljes lätt från dem redan på langt afstand, men denna olikhet försvinner . helt och hållet under sommarens lopp, då bladen hos den förre blifva glatta och antaga samma mörka färgton hos begge. Ej förut känd från provinsen. Salix lapponum — Wattjom, dels pa »Thelbergs skifte», dels invid banvallen; derjemte i stor mängd vid Stora Huli- sjön (»Storhuljen»). | ; Alnus glutinosa — torde vara en i Medelpad sällsynt art; jag har endast iakttagit fyra träd af den, tre vid Heffners brädgard och ett vid Ortviken, alla i fjärdens omedelbara närhet. Alnus incana — som i Medelpad är ytterst allmän, förekommer i en förut ej anmärkt varietet, v. mieroconus!), som ut- märker sig genom sma, ofta skaftade kottar, nästan glatta 9-hänge-skott och mycket små frön. Kot- tarne äro hos typen circa 15 m.m. långa, hos var. 7—10 m.m.; fröna hos typen 3x 3 m.m., hos var. 1,5 1. 1,6 x 1.5 I. 1,6 m.m. Varieteten förekommer här och der bland hufvudformen. Alnus glutinosa x incana!) — Marieberg invid Sundsvall, helt nära ena fyndorten für A. glutinosa. Epipogium aphyllum — Granboda i Borgsjö s:n, funnen af ingeniör F. ALMBERG. Alisma plantago f. inendata — stjelk 5—20 c.m. hög, blom- ställning sammandragen och fablommig, de nedre (yttre) bladskaften 15—25 c.m. långa med lancettlika, vid blom- ningen oftast vissnade bladskifvor af några c.m:s längd, de ') Begge utdelade i 1858 års byte med Lunds Bot. Förening. , ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 81 öfre (inre) bladen kortskaftade, med äggrund, något större skifva. Rude, på Ljungans strand; Attmars s:n, vid sjön Marmen. Den mark, der denne form växer, är, medan varfloden varar, öfversvämmad, men blifver sedan uttorkad, hvaraf man kan erhålla förklaring öfver olikheten mellan de första, för simning bildade, och de senare, upprätta, bladen. Är att anse som en medelform mellan typen och f. lanceolata HN. Fl. ed. XI. Potamogeton nitens — i Ljungan mellan Wattjom och Mat- fors. Formen har starkt framträdande nerver och breda (8x 2,5 c.m.) mellanblad med djupt hjertlik bas. Ny för Medelpads Flora. | Potamogeton zosterefolius — hvilken jag föregående ar förgäfves sökt i Selanger-sjön, lyckades jag i ar finna der, i en vik, som kallas »Prestviken». På samma ställe fann jag typisk Pot. obtusifolius, af hvilken art jag förut (Se »Kri- tiska eller sällsynta växter» etc., Sundsvall 1887, pag. 22) der endast lyckats finna en f. elongata. Potamogeton marinus v. stagnalis L. M. NEUMAN |. c. — före- kommer vid Skillsakers strand i ett dike. Anmärknings- värdt är, att den på detta ställe utvecklar ett högst litet antal mogna frukter. Carex flava x oederi (1. c. pag. 26) — Stor-Huljens strand. Carex panicea var. subvaginata mihi — fruktgömmen ovala (ej rundade), föga uppblasta, med något förlängda och sneda spröt. Funnen vid Myrnäs på Alnön och vid Stor-Huljen. Carex rigida y ripensis — hit hänför jag en starr-art, som före- kommer pa ett inskränkt område i Rude (Tuna s:n). Lo- kalen är en under varflödena öfversvämmad sandbank på Ljungans strandbädd. Med afseende på habitus erinrar den lifligt om Carex rigida, men bladen äro ej mörkgröna, utan stöta något i blagrönt. Med exemplar från Ljusnestötten (!/, 1886, 2 NEUMAN, BIDRAG TILL MEDELPADS FLORA. ALMQVIST och SÖDERLUND) öfverensstämmer!) den i hufvud- sak; dock bör framhållas, att hanaxet är mindre tjockt och dess fjäll bruna, medan de hos sistnämnda exemplar äro nästan svarta. Dessa omständigheter böra dock ej till- räknas stor betydelse, enär det ju å ena sidan torde vara en vanlig företeelse, att en starrarts alpina former hafva mörkare fjäll än laglandsformerna och A den andra klart, att mina exemplar, som insamlades i ett långt mera fram- skridet stadium än Herj. exemplaren, borde hafva J-axet smalare. De senares Y-ax voro nemligen 1 blomning och hade i följd deraf fjällen något utstående; mina deremot hade n. mogen frukt, och deras J-fjäll hade tryckt sig in- till axskaftet, hvaraf blef en följd, att axet syntes smalare. Carex aquatilis — iakttagelsen (Se 1. e. pag. 35), att denna art kan hafva upptill skarpkantiga strån, bestyrkes af flere exemplar i Naturhistoriska Riksmuseets herbarium t. ex. från Dovre (v. sphagnophila AHLBERG, 1875), Jemtlands fjell- trakter (Snasahögen 1868, ALMQVIST & AXELL) och Lappland (K. P. HÄGERSTRÖM). LAESTADIUS har med- delat en dylik form fran Pajala under namnet v. acutangula. Carex acuta — är i Medelpad ingalunda allmän. Jag har en- 5) dast sett den i Tuna s:n, dels i Ljungan dels i Böloms- sjön och Stor-Huljen, hvilka begge sta i förbindelse med nämnda elf. Vid Ljungan finner man pa torra platser f. personata HN. ochi sjelfva äbrädden f. proliwa FR.; 1 sjöarne en ganska karakteristisk form med tufvade stran samt raka, föga skaftade ax, hvilken form torde vara att anse som f. fluviatilis HN. Alla formerna hafva tydligt nerviga fruktgömmen, hvilket dock mest framträder hos f. proliza, som derjemte oftast är steril och i följd deraf har frukt- gömmena platta, sa att den deruti Öfverensstämmer med E. FRIES” beskrifning (Nov. Mant. III, pag. 150). Likheten med S. Armavısts C. rigida var. (Storli 1868 i en ä) i Natur- historiska Riksmuseets herbarium är omisskänlig; detsamma kan ingalunda sägas om LESTADI C. acuta y ripensis Last. i samma herbarium, hvilken form synes mig vara föga skild från samme auctors C. inferalpina. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 83 Carex Goodenoughü f. masceula — Wattjom, saväl vid en bäck på berget, som pa slätten. Ej upptagen i den samman- ställning af dylika former, som FRÖMAN gjort i Bot. Not. 1886, pag. 164. Carex cespitosa var. multiflora mihi — strablad 3—2, skärm förlängda, bladlika, ax smala, tumslänga. Hela växten är ljusgrön (typen mörkare), dess stra- blad 4 m.m. breda och ända till 10 a 20 c.m. långa, oftast nående till eller öfver axen, (typens strablad äro 1—2, sällan 3 m.m. breda och 5 c.m. långa, ej nående axen) dubbelveckade; de sterila arsskottens fjäll äro olikfärgade, de nedersta svarta, de mellersta bruna, de öfversta gula; stråskottens fjäll äro gulbruna; Q-ax 3—2, 2—4 c.m. länga, cylindriska (hos typen ej öfver 1 c.m.); A-ax ensamt eller nedtill försedt med 1—2 bi-ax; Q-fjäll smala, svarta med grön medelnerv, utdragna till en lång, fruktgömmet öfver- skjutande spets; fruktgömmen plattade, sällan mognande; co -fjäll bruna, med ett smalt, ljust medianfält, längs midten hopveckade. Växer 1 lika stora tufvor som typen, men hvarken sterila skottblad eller strån böja sig tillbaka öfver tufvans kanter, såsom sker hos typen, utan bibehålla sin upprätta ställning. Den ansågs först af mig vara hybrid (cespitosa x Goo- denoughii), men befans hafva godt pollen. Med v. striet@- formis ALMQV., hvilken enligt HN. Fl. ed. XI står emel- lan €. strieta och C. cespitosa, torde den hafva föga fränd- skap; deremot torde den ej vara långt aflägsen från var. retorta FRIES i Bot. Not. 1843 och H. N. X: 78. Men enär den senare skall hafva »spicis subpendulis» och namnet redan förut torde vara användt i mer än en bemärkelse, har jag upptagit ett nytt. Carex Personir — Rude (Tuna s:n). Carez chordorhiza — Wattjomsberget i en myr. 84 NEUMAN, BIDRAG TILL MEDELPADS FLORA. Carex vulpina — mellan Wattjom och Matfors i stor mängd längs banvallen. Troligen införd med grus. Naturaliserad. Förut ej känd norr om Vermland och Vestmanland. Festuca rubra v. arenaria — Alnön, på hafsstranden. Poa trivialis — i Tynderö har jag funnit en form af denna art med helt och hållet glatta slidor. Glyceria remota — Wattjom vid Ljungan. Calamagrostis strieta var. borealis — Bölom (Tuna s:n). Isoetes lacustris — sjön Noren i Attmars s:n. Ny för Medel- pads Flora. Förut känd för Helsingland och Vesterbotten, Equwisetum hiemale — Wattjom, i skogen; på jernbanan mel- lan Wattjom och Matfors, dels mellan »sleepers» dels längs dosseringen. 85 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 2. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska laboratorium. 152. Om Naftoesyror. V. Af Å. G. EKSTRAND. [Meddeladt den 13 Februari 1889 genom P. T. CLEVE.] För att utröna konstitutionen på den i föregående uppsats nagot närmare skildrade nitro-8-naftoösyran af smältpunkt 288”, underkastade jag nitrosyran i starkt alkalisk lösning oxidation med kaliumpermanganat och förfor dervid på alldeles samma sätt, som blifvit angifvet i fråga om nitro-3-naftoösyra af smält- punkten 293°!). Sedan den från brunsten dekanterade lösningen blifvit surgjord med svafvelsyra, afdunstades den på vattenbad, hvarigenom en mängd surt kaliumsulfat utkristalliserade. Den återstående lösningen skakades med mycket eter, eterextraktet upptogs anyo i eter och filtrerades, men, som den vid eterns af- dunstning erhållna kristallmassan var något seg och ej visade någon bestämd kristallform, löstes den åter i vatten och erhölls derur vid vattnets nästan fullständiga afdunstning i en seg kri- stallmassa, som efter torkning smälte under pösning vid 200°— 205”. Föreningen visade sig vid analys innehålla ett spår qväfve och torde derför hafva varit något ehuru obetydligt förorenad af nagon nitroförening. 0,2361 gr., torkade vid 100°, gåfvo 0,4406 CO, = 0,1201 C och 0,0678 H,O = 0,0075 H. Funnet. Ber. f. C;H,0;- C 50,87 51,33 H 3,17 2,86. 1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1888, N:o 10, 626. 86 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. VW. Bariumsaltet, erhället genom syrans uppvärmning med vatten och bariumkarbonat i öfverskott, var ytterst lättlösligt äfven i kallt vatten och intorkade vid afdunstning till ett färglöst kri- stallpulver, som utgjordes af små vartformiga bildningar. 0,2707 gr., torkade vid 180°—200°, gåfvo 0,2137 BaSO, = 0,1257 Ba = 47,50%; ber. för (C5H,0,),Ba, 49,81 % Ba. Åtskilliga försök att rena syran genom behandling med olika lösningsmedel såsom benzol och aceton ledde ej till målet, hvar- för jag upphettade syran till smältning i tanke att dervid er- hålla dess anhydrid, men den bildade produkten gaf ej bättre resultat än den ursprungliga syran. Af ofvanstående analvser framgår, att den erhållna oxidations- produkten till sin hufvudmassa torde hafva bestått af trimellit- syra, men att den derjemte innehöll någon nitrosyra, antagligen nitroftalsyra, hvilken liksom trimellitsyran är lättlöst både i vatten, alkohol och eter och derför svår att skilja derifran. Att oxida- tionen samtidigt förlöper i två riktningar så, att a ena sidan den karboxylhaltiga a andra sidan den nitrerade benzolkärnan försvinner, hvarvid i förra fallet en nitroftalsyra i senare tri- mellitsyra uppstår, erbjuder intet öfverraskande. Vid oxidation af a-naftoösyrans derivat synas företrädesvis ftalsyror, vid oxi- dation af g-naftoösyrans deremot trikarbonsyror bildas, sannolikt beroende derpå, att karboxylgruppen är vida fastare bunden i g- än 1 a-naftoösyran. Genom trimellitsyrans bildning bevisas alltså, att nitro- och karboxylgruppen stå i olika kärnor; och för att utreda, om nitro- gruppen står i a- eller 8-ställning, upphettades den mot nitro- syran svarande amidosyran med osläckt kalk i ett kort glasrör, hvarvid ett destillat erhölls, som digererades med klorvätesyra, och den filtrerade lösningen försattes med ammoniak, då en fäll- ning af röda fina nålar uppstod. Dessa nålar voro luktlösa och hade en smältpunkt, som lag öfver 270°. Denna förening tyckes bildas mycket lätt, och utbytet deraf vara ganska godt, dock har dess sammansättning af brist på material ännu ej kunnat under- sökas. Måhända skulle man af amidosyrans nämnda förhållande ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 87 kunna antaga, att amidogruppen deri intager en £-ställning, enär i annat fall amidokarbonsyran vid destillation med baryt eller kalk bort lemna «-naftylamin, da skilnaden mellan de båda o-amido-8-naftoösyror, som här kunna ifragakomma nemligen (2,1') och (2,4') är alltför ringa, för att de vid destillation med baryt rimligtvis kunna förhalla sig så olika. Men äfven i det till en viss grad sannolika fall, att ett g-derivat här föreligger, äro två fall tänkbara nemligen (2, 2') eller (2,3'), mellan hvilka ett val för närvarande ej kan träffas. Klors inverkan på amido-g-naftoösyra af smtp. 232”. Klorgas inleddes i en med något jod försatt varm lösning af amidosyran i isättika, hvarvid till en början en fällning upp- stod (sannolikt klorhydratet af amidosyran), som vid fortsatt klorinledning och uppvärmning åter löstes. Efter stark öfver- mättning med klor afdunstades hela lösningen till torrhet på vattenbad, hvarefter återstoden digererades med vatten, som huf- vudsakligen utlöste under reaktionen bildad salmiak. Den äter- stående produkten digererades med alkohol vid vanlig temperatur, då en del löste sig, en del blef olöst; den senare delen löstes i varm isättika och kristalliserade derur i ljust rödgula nålar, som under stark pösning smälte vid 235°. Föreningen var qväfvefri. 1) 0,1822 gr., torkade vid 100°, gåfvo 0,2487 CO, = 0,0678 C och 0,0432 H,O = 0,0048 H. 2) 0,1709 gr. gafvo 0,3280 AgCl = 0,08164 Cl. 3) 0,1484 gr. gafvo 0,2031 CO, = 0,0554 C och 0,0275 H,O = 0,0030 H. Funnet Beräknadt för Il 2. 3. C,H,C,OH.CO,H. C,H,01,0H.C0,H. © 37,21 = 31,33 40,24 36,41 H 2,63 — 2,02 1,84 137 Cl = 47,62 = 43,30 48,96. Att döma af analysen torde föreningen till sin hufvudmassa hafva varit dikloriden af en trikloroxi-ß-naftoösyra. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 46. N:o 2. 4 88 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. V. För att emellertid se, huruvida densamma innehölle lägre klor- föreningar, behandlade jag den i nästan kokande isättikelösning med klor till stark öfvermättning och upphettade sedan lös- ningen pa vattenbad, tills klorlukten försvunnit, hvarefter en i svagt gulröda nålar kristalliserande förening afsatte sig, som smälte under stark pösning vid 238” och i öfrigt alldeles liknade den först erhållna substansen. Sammansättningen var äfven "densamma. 0,1578 gr. gäfvo 0,2170 CO, = 0,0592 C och 0,0288 H,O = 0,0032 H. Funnet. Ber. f. C,,H,C1,0H.CO,H. C 37,51 36,41 H 2,02 Law Da det är antagligt, att en kloradditionsprodukt, sadan som den ofvanstäende, lätt afspaltar något klorväte vid upprepad kokning med isättika, kan man deri finna en förklaring öfver den för ringa klorhalten. Vid andra försök att klorera amidosyran gick jag till väga pa samma sätt, men den klorerade isättikelösningen fick nu sta nagon tid vid vanlig temperatur, hvarefter den filtrerades, da dels salmiak dels en i vatten olöslig, flockig, purpurröd förening afskildes, hvilken sistnämnda erhölls i för ringa mängd att kunna undersökas. Det ättiksura filtratet åter lemnade vid afdunst- ning en kristallmassa, hvilken digererades med varmt vatten, för att aflägsna möjligen förhandenvarande spår af salmiak, samt, da den ännu luktade nagot klor, med svafveldioxidhaltigt vatten, hvarefter den löstes i alkohol, hvari den var temligen lättlöst. Härur kristalliserade en förening i grabruna blad, hvilka smälte omkring 234°, ehuru ej skarpt. 1) 0,2257 gr. gafvo 0,3102 AgCl = 0,0767 CI. 2) 0,2034 gr. gafvo 0,2765 AgCl = 0,0684 Cl. 3) 0,2069 gr. gafvo 0,3454 CO, = 0,0942 C och 0,0408 H,O — 0,0045 H. | ÖFVERSIGT AP K. VETRNSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 89 Funnet Beräknadt för 1. 2 3. — CH,Cl0,CO,H. Ci,H,CIOHCO,H. C — = 45,52 43,06 45,28 H = — Zul 1,30 em Cl 34,00 33,63 — 34,74 30,53. Då föreningen var qväfvefri och de funna värdena tycktes antyda, att föreningen ej var fullt ren utan innehöll en inbland- ning af lägre klorderivat, behandlades den änyo med klorgas i varm isättikelösning, hvarefter en kristallmassa erhölls, som, tvättad med svafveldioxidhaltigt vatten och omkristalliserad ur alkohol, bildade harda hopgyttrade blad, hvilka under pösning smälte vid 237°. 1) 0,1936 gr. gafvo 0,3200 CO, = 0,0873 C och 0,0380 H,O = 0,0042 H. 2) 0,2019 gr. gafvo 0,2790 AgCl = 0,0690 CI. Funnet ie 2 C 45,09 — H 251 = Cl — 34,18. Trots den förnyade klorbehandlingen blef analysresultatet detsamma, hvadan det är sannolikt, att den erhållna produkten ej var fullt enhetlig, ehuru den äfven efter omkristallisering hade samma utseende och smältpunkt. Caleiumsaltet af syran, beredt genom dennas kokning med vatten och calciumkarbonat, kristalliserade i långa gula nålar, som voro mycket svårlösta äfven i varmt vatten. 0,0924 gr, torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 160° 0,0118 H,O = 12,77 %; återstoden 0,0806 gaf 0,0168 CaSO, = 0,0049 Ca = 6,07 %. Formeln (C,,H,C1,OHCO,),Ca + 5H,O fordrar 12,65 % H,O och 6,44 % Ca i torrsubstansen. Huruvida föreningen bör uppfattas sasom en triklornafto- kinon-#-karbonsyra eller en trikloroxi-ß-naftoösyra kan ej med stöd af endast ofvanstaende analyser afgöras, utan fordras jemväl att känna några af föreningens reaktioner, hvartill dock mitt 90 EKSTRAND, OM NAFTOÜSYROR. V. material för närvarande varit alltför ringa, isynnerhet som sam- tidigt flere produkter bildas vid klors inverkan på amido-#- naftoésyra af smtp. 232°, hvilka produkter till smältpunkt och löslighet ej äro mycket olika och derför svåra att fullständigt skilja. Förutom de nyss beskrifna båda föreningarne C,,„H,C1,OH€O,H och C,,H,C1,OHCO,H bildas nemligen ännu minst två, af hvilka den ena kristalliserade ur alkohol i väl utbildade gulröda taflor af smältpunkten 220°, den andra bildande ett tegelrödt pulver, mer svårlöst än alla de andra klorderivaten och smältande vid 27T”. De vid 220” smältande taflorna voro måhända en diklor- naftokinonkarbonsyra enligt en klorbestämning derå. 0,1142 gr. gafvo 0,1175 AgCl = 0,02907 CI. Funnet. Ber. f. 0 .H3C1,0,C0,H. Cl 25,46 26,19. Det röda vid 277° smältande pulvret höll deremot något mera klor nemligen 28,34 %. Vid en jemförelse med klors inverkan på amido-a-naftoö- syra af sammansättningen (1,4') visar det sig straxt, att amido- B-naftoösyra af smtpunkten 232° ger upphof åt en mängd olika föreningar, under det att amido-a-naftoösyra såsom enda eller öfvervägande produkt ger diklornaftokinon-a-karbonsyra!). Af amido-3-naftoösyra synas företrädesvis mer eller mindre klorerade oxinaftoösyror uppstå, och reaktionen förlöper vid stark upphettning och rask klorström åtminstone delvis efter schemat: "„H,NH,CO,H + H,O + 8Cl = NH,Cl + C,,H,Cl,OHCO,H + + 2HCI, hvilket naturligtvis förutsätter, att isättikan ej är fullt vattenfri. !) Journal f. pr. Chemie, Bd 38, 247. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2, 91 Klors inverkan på amido-3-naftoesyra af smtp. 219°. Klorgas fick inverka pa en isättikelösning af amidosyran, alldeles sasom ofvan angifvits för den isomera syran, och vid afdunstning af lösningen återstod en seg massa, som digererades med alkohol vid vanlig temperatur, hvarvid salmiak förblef olöst. Ur alkohollösningen afsatte sig vid afdunstning en af sma färg- lösa nålar bestående kristallmassa, hvilka voro temligen svär- lösta i kall alkohol och derför renades genom tvättning med sadan. De smälte sedan under pösning omkring 258°. Vid en särskild qväfvebestämning visade sig föreningen halla ett obe- tydligt spar qväfve. 1) 0,1555 gr. gafvo 0,2748 AsCl = 0,06798 CI. 2) 0,1493 gr. gafvo 0,2254 CO, = 0,0614 C och 0,0334 H,O = (0,0037 H. Funnet Ber. för i 2, C,.H,C1,0H.00,H. C,,H,C1,0H.C0,H. C SE 41,12 40,49 40,24 H — 2,47 1,23 1,83 Cl 43,72 — 43,56 43,30. Sannolikt föreligger här dikloriden af en dikloroxi- 8-naftoösyra, hvars hydroxylgrupp antagligen dock star i annan ställning än den förut skildrade trikloroxinaftoösyrans. Vid ett annat försök, som i öfrigt utfördes på enahanda sätt, fick den med klor öfvermättade isättikelösningen stå någon tid, hvarunder ett i isättika svarlöst kristallpulver afskildes; detta togs pa filtrum, tvättades med varmt vatten, för att ut- lösa salmiak, och omkristalliserades sedan ur varm isättika, da föreningen erhölls i små färglösa blad, som smälte vid 237°. För- eningen var qväfvefri. 1) 0,1705 gr, gafvo 0,2420 AgCl = 0,05988 CI. 2) 0,1375 gr. gafvo 0,2312 CO, = 0,0631 C och 0,0348 H,O — 0,0038 H. 92 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. V. Funnet Beräknadt för 1. 2. C,.H;C1,0H.CO,H. C — 45,89 45,28 H — 2,76 1,71 Cl 35,12 — 30,53. Det synes mig ligga närmast till hands att antaga, det amidogruppen såväl här som vid den isomera amidosyran af smtp. 232” blifvit ersatt med en hydroxylgrupp, hvilket åter be- tingar en olika ställning för hydroxylgruppen i de båda amido- syrornas derivat. Monoklor-g-naftonitril af smtp. 144°. Denna förening, som redan förut blifvit beskrifven!), erhålles bäst genom klors inverkan vid mycket svag uppvärmning pa en med något jod försatt isättikelösning af ren A-naftonitril, da lös- ningen efter någon tid fylles med kristallnålar, som efter omkri- stallisering ur alkohol smälta vid 144”. Det har visat sig, att ett godt utbyte betingas af nitrilens renhet, äfvensom att is- ättika är att föredraga framför kolsvafla, hvaremot vid klorering af a-naftonitril kolsvafla bäst egnar sig till lösningsmedel. Amiden C,,H,Cl.CONH, erhölls, då förestående nitril upp- hettades under kylrör med alkoholisk kalilösning, tills ammoniak började utvecklas. Lösningen fick derefter stå några timmar och afsatte derunder hvita kristallnalar, som smälte vid 186°—187° och voro betydligt lösligare i alkohol än nitrilen sjelf. 0,1957 gr. gafvo vid 18,6” C. och 766,5 mm. 11,6 ke. = 0,01375 gr. N. Funnet. Beräknadt. N 7,02 6,81. Monoklor-g-naftoösyra af smtp. 263°. Denna syra erhålles lättast i rent tillstånd genom saponi- fiering af förestaende nitril med alkoholisk kalilösning, en ope- 1) Öfversigt af K. Vetensk.-akad. Förh. 1884. N:o 7, 14. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 93 ration som gar ganska hastigt, hvaremot klor-«-naftonitril pa detta sätt knapt later fullständigt saponitiera sig. Att direkt klorera en isättikelösning af g-naftoösyra, för att erhålla mono- klorderivatet, är mindre fördelaktigt, da dervid både mono- och diklorderivat uppstå, som endast med svårighet kunna skiljas. Natriumsaltet C,, H,CICO,Na + 2H,O, erhållet genom syrans behandling med sodalösning, bildade hårda, långa nalar, som voro temligen lösliga 1 varmt vatten men utkristalliserade vid af- svalning. 0,1911 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 160°—170° 0,0252 H,O = 13,18 %; ber. 13,61 % H,O; aterstoden 0,1659 gaf 0,0495 Na,SO, = 0,0160 Na = 9,66 %; ber. 10,06 % Na. Bariumsaltet (C,,H,CICO,),Ba + 41/,H,0, beredt genom sy- rans kokning med vatten och bariumkarbonat, kristalliserade i fina färglösa nalar, som voro ytterst svarlösta vid vanlig tem- peratur. 0,2950 gr., pressade mellan papper, förlorade vid 160”—170” 0,0374 H,O = 12,67 %; ber. 12,87% H,O; återstoden 0,2576 gaf 0,1082 BaSO, = 0,0636 Ba == 24,70%; ber. 25,00% Ba. Calciumsaltet (GC) „H,CICO,),Ca + 3V,H,0, erhållet pa samma sätt som bariumsaltet, bildade vackra färglösa nålar, lösliga i omkring 4,430 delar vatten vid vanlig temperatur. 30,1520 gr. af en vid vanlig temperatur mättad lösning lemnade 0,0068 gr. på vattenbad torkad återstod. 0,3481 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 140° 0,0427 H,O = 12,26 %; ber. 12,25 7 H,O; åter- stoden 0,3054 gaf 0,0904 CaSO, = 0,0266 Ca = 8,71%; ber. 3,87 % Ca. Monoklor-$-naftoesyrans konstitution. Amido-P-naftoesyra af smtp. 232° löstes i svag natronlut och försattes med 1 mol. kaliumnitrit, hvarefter lösningen häldes till ett öfverskott af is- kyld klorvätesyra och den sa erhallna diazoföreningen genom kokning med klorvätesur kopparklorurlösning öfverfördes till klor- 94 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. V. ß-naftoösyra. Denna senare smälte efter omkristallisering ur isättika vid 258°. Vid sublimering erhölls den i små snöhvita nålar, som smälte vid 261”, ehuru de började mjukna redan förut. 0,1807 gr. gafvo 0,4225 CO, =0,1152 C och 0,0719 H,O = 0,0079 H. Funnet. Ber. f. C,,4,C1C0,H. C 63,75 63,92 H 4,37 3,39. Föreningen var alltsa en monoklornaftoösyra, och dess smtp. öfverensstämmer ganska nära med förestående klor-#-naftoösyras. Identiteten mellan de bada syrorna bestyrktes ännu mer deraf, att etyletern till det ur amidosyran erhallna klorsubstitutet efter omkristallisering ur alkohol liknade klorsyrans etyleter och sınälte vid 43°. Monoklor-$-naftoösyra af smtp. 263° har alltså med all sannolikhet konstitutionen Cl N AN | eiler | | | | mo Sa CO,H Monoklormononitro-3-naftoesyra af smtp. 271°. Monoklor-ß-naftoesyra af smtp. 263° upphettades till kok- ning med ett öfverskott af salpetersyra af eg. v. 1,42, tills allt löst sig. Vid afsvalning stelnade sedan alltsammans till en massa af fina nålar, från hvilka moderluten afsögs, och som sedan omkristalliserades ur isättika. Föreningen erhölls derur i långa, färglösa nålar, som smälte vid 271°. Syran var lättlöst i varm isättika och alkohol, men afskildes till större delen vid afsvalning. 0,0947 gr. gåfvo vid 14,6” C. och 734,7 mm. 5 ke. = 0,00576 er N: Funnet. Ber. f. C,, H,CINO,CO,H. N 6,08 Hier ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 95 Caleiumsaltet (C,,H,CINO,CO,),Ca + 5H,0, erhållet genom syrans kokning med vatten och caleiumkarbonat, bildade fina ljusgula nålar, som voro ganska svärlösta äfven i kokande vatten. 0,1089 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 180° 0,0162 H,O = 14,87 %; ber. 14,26 7» H,O. 0,1915 gr. vattenfri substans gafvo 0,0462 CaSO, = 0,01359 Ca = 7,09 26; ber. 7,39% Ca. Etyletern, erhållen genom inverkan af klorvätegas pa syrans alkoholiska lösning, var lättlöst i varm alkohol, och lösningen stelnade vid afsvalning till ett gele af fina färglösa nålar, som smälte vid 118”. 0,2052 gr. gafvo 0,4206 CO, =0,1147 C och 0,0760 H,O = 0,0084 H. Funnet. _ Ber. f. C,,H;,CINO,CO,C,H;. C 55,89 55,82 H 4,09 re I den salpetersura moderluten från klornitro-$-naftoesyran förblef äfven vid stark utspädning med vatten en förening löst, och, för att erhälla den, afdunstades lösningen till torrhet, da ett kristalliniskt pulver aterstod, som till större delen lätt löstes i eter. Eterlösningen afdunstades, och aterstoden behandlades med varmt vatten, hvarvid en del löste sig och en del förblef olöst. Denna i vatten svarlösta förening var nagot seg och smälte fullständigt först vid 190°, ehuru den började mjukna redan langt förut. Denna förening liknar saledes till utseende och smältpunkt den förut vid oxidation med kaliumpermanganat erhållna trimellitsyran, men den är dock vida mera svarlöst i vatten än denna. Den innehöll äfven omkring 8% qväfve, och det är ej otänkbart, att den till sin hufvudmassa varit en klor- nitrobenzoösyra. Den erhållna mängden deraf var dock ej till- räcklig för dess rening och analys. Monoklor-3-naftoösyra af smtp. 260°. Amido-8-naftoösyra af smtp. 219° diazoterades på samma sätt, som nyss blifvit angifvet för den isomera amidosyran, och 96 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. V. den klara, svagt gula lösningen af diazoföreningen sattes dropp- vis till en kokande lösning af kopparklorur i klorvätesyra. Der- vid afskildes en färglös förening, som först löstes i soda, utfäldes derur och sedan omkristalliserades ur alkohol, hvarvid den er- hölls i harfina något färgade nålar, som smälte vid 257°. 0,1806 gr. gafvo 0,4278 CO, = 0,1166 C och 0,0712 H,O = (0,0079 H. Funnet. Ber. f. C,„H,C1C0,H. Ö 64,56 63,92 H 4,37 3,39. Syran sublimerade i fina hvita nalar, som smälte vid 260°. Caleiumsaltet (C,oHgC1.C0,),Ca + 7H,O af denna klor-#- naftoösyra, erhållet genom den sublimerade syrans kokning med vatten och calciumkarbonat, afsatte sig i vartlika agregat, som voro svarlösta i kallt men lättlösta i varmt vatten. 0,2138 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid 180° 0,0462 H,O = 21,61 %; ber. 21,83 %; återstoden 0,1676 gaf 0,0484 0aS0O, = 0,0142 Ca = 8,49%; ber. 8.87% Ca. | Etyletern, beredd genom att mätta syrans alkoholiska lös- ning med klorvätegas, erhölls vid alkoholens afdunstning såsom en olja, hvilken efterhand stelnade till bladformiga hopgyttringar, som smälte omkring 29” ehuru ej skarpt. Vid omkristallisering förhöll sig föreningen på samma sätt, och dess smältpunkt låg som förut omkring 29°. 0,1923 gr. gafvo 0,1135 AgCl = 0,02808 Cl. Funnet. Ber. f. C,,H,C1C0,C,H, . Cl 14,60 1513: Sasom af ofvanstaende synes, är smältpunkten för denna monoklor-$-naftoösyra nästan lika med den isomera syrans; men etyletrarne visa deremot en ganska märkbar olikhet. Hvad konstitutionen hos denna klornaftoösyra beträffar, är det på samma grund som för motsvarande mononitrosyra till en viss grad sannolikt, att den är heteronucleal samt har kloratomen i en p-ställning. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 97 Diklor-s-naftenitril af smtp. 140°. Ur den ättiksura moderluten fran monoklornitrilen afsatte sig vid afdunstning ej vidare nagon kristallinisk förening, utan hela massan stelnade till en sirap. Denna löstes ånyo i isättika, något jod tillsattes, och klorgas inleddes i den varma lösningen till stark öfvermättning; vid afsvalning afsatte sig nu derur en massa små nalformiga kristaller, och ur moderluten erhölls efter tillsats af isättika och förnyad behandling med klor en ny por- tion deraf. Föreningen omkristallerades flere gånger och erhölls alltid i mycket små nålar, vida mindre än monoklornitrilen, hvilkas smältpunkt låg vid 140”. De liknade monoklornitrilen deri, att de voro ganska svarlösta äfven i varm alkohol. 0,2190 gr. gafvo vid 17°C. och 769,3 mm. 11,6 ke. =0,01389 SEADIN: Funnvet. Ber. f. C,.H,C1,CN. N 6,34 6,30. Amiden, erhållen genom ofvanstaende nitrils upphettning under kylrör med alkoholiskt kali, tills ammoniak började ut- vecklas, var temligen lättlöst i alkohol och kristalliserade derur i fina till bollar förenade färglösa nalar, som smälte vid 218°. 0,1370 gr. gafvo 0,1632 AgCl = 0,04037 Cl. Funnet. Ber. f. C,,H,C1,CONH,. Cl 29,47 29,58. Vid tillräckligt länge fortsatt kokning med alkoholiskt kali öfvergick amiden fullständigt till diklor-8-naftoösyra af smtp. 29171), af hvilken ännu några salt blifvit framstälda. Kaliumsaltet C,,H,CI,CO,K + H,O bildar färglösa nålar, som äro ganska svarlösta i kallt vatten och derför till större delen utkristallisera vid den varma lösningens afsvalning. 0,4185 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 180° 0,0262 H,O = 6,26 2; ber. 6,06 H,O; ater- ') Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1884, N:o 7, 15. 98 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. V. stoden 0,3923 gaf 0,1183 K,SO, = 0,05332 K = 13,60 %; ber. 14,01% K. Emedan kaliumsaltet är svarlöst och kristalliserar rätt väl, kan det med fördel användas att rena syran. Natriumsaltet liknar kaliumsaltet, men synes vara lösligare än detta. ; Bariumsaltet (C,,H;Cl,CO,),Ba + 4H;O, erhållet genom sy- rans kokning med vatten och bariumkarbonat, kristalliserade i : fina färglösa nålar, som voro ytterst svarlösta bade i varmt och kallt vatten. ; 0,2086 gr., torkade mellan sugpapper, förlorade vid upp- hettning till 200° 0,0231 H,O = 11,07 %; ber. 10,45 % H,O; åter- stoden 0,1855 gaf 0,0688 BaSO, = 0,04045 Ba = 21,81 %; ber. 22,20% Ba. För att se, om samma diklor-#-naftoösyra erhölls genom direkt klorering af monoderivatet af smtp. 263”, klorerades detta i varm isättikelösning vid närvaro af något jod, då vid afsval- ning en massa af fina nalar afskildes, som efter upprepade om- kristalliseringar ur isättika smälte vid 285”, och hvars etyleter, framstäld genom klorvätes inverkan på syrans alkoholiska lös- ning, kristalliserade i fina nålar af smältpunkten 64°—65°. Häraf framgår, att den genom direkt klorering af monoklor-£-naftoö- syra erhållna diklor-g-naftoösyran är identisk med den ofvan beskrifna och att den senare alltså måste hafva en af sina klor- atomer i samma ställning som monoklorderivatet af smtp. 263”. Äfven vid klorering af den isomera monoklor-8-naftoösyran af smtp. 260° i isättikelösning vid närvaro af jod erhölls en syra, som kristalliserade i fina nålar af smältpunkten 287°, och vid behandling med klorväte i alkoholisk lösning gaf en etyleter, som efter omkristallisering ur alkohol erhölls i fina nalar af smältpunkten 64°—65°. De båda isomera monoklor-#-naftoö- syrorna gifva således vid fortsatt klorering diklor-8-naftoesyra af smtp. 291”, hvadan denna antagligen har ena kloratomen i a- och andra i £-ställning, båda i andra benzolkärnan i för- hållande till karboxylgruppen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 99 Diklordinitro-S-naftoesyra af smtp. 283°. Diklor-ß-naftoesyra af smtp. 291° uppvärmdes pa vattenbad med en blandning af koncentrerad svafvelsyra och rykande sal- petersyra, utan att dock fullständig lösning dervid inträdde; blandningen fick sedan sta i tolf timmar, hvarefter moderluten afsögs från den afskilda föreningen. Denna pressades och löstes i kokande isättika, hvarur vid afsvalning små färglösa rombiska blad af smtp. 283” kristalliserade. Föreningen var äfven tem- ligen löslig i varm alkohol. 0,1741 gr. gåfvo vid 17,4” C. och 739,6 mm. 13,1 ke. — 0,01506 gr. N. 7 Funnet. Ber. f. C,,H3C1,(N0,),C0,H. N 8,65 8,46. Caleiumsaltet (C,HzCls(NO,),Ca + 6H,O, erhållet genom syrans kokning med vatten och calciumkarbonat, bildade langa härfina, färglösa nålar, som voro ganska lättlösta i kokande vatten och vid afsvalning utkristalliserade så, att de fylde hela lösningen. 0,2629 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 180° 0,0346 H,O = 13,16 %; ber. 13,36 % H,O; åter- stoden 0,2282 gaf 0,0437 CaSO, = 0,01285 Ca = 5,63%; ber. 5,70% Ca. Etyletern, erhållen genom inverkan af klorväte pa syrans alkoholiska lösning, kristalliserade ur alkohol i fina färglösa nalar, som voro lättlösta i varm alkohol, men vid afsvalning till större delen afskildes. Smältpunkten lag vid 128°. 0,1994 gr. gafvo 0,3184 CO, — 0,0868 C och 0,0515 H,O = 0,0057 H. Funnet. Ber. f. 0,,H;C1,(N0,),00,C,H,. C 43,53 43,45 H 2,85 2,23. 100 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 68.) Författarne. Eisen, G. A., The fig of commerce. Fol. ALBERT, Prince de Monaco, Sur la quatrieme campagne scientifique de l’Hirondelle. Paris. 4:0. — Tre smäskrifter. BrEDICHIN, TH., Sur l’origine des etoiles filantes. Moscou 1888. 8:0. — Sur la grande comete de 1887.1. Moscou. 1888. 8:0. Lorwy, M., Nouvelles methodes pour la determination de la constante de l’aberration. Paris 1887. 4:0. —— Ephemerides des &toiles de culmination lunaire & de longitudes pour 1888. Paris 1887. 4:0. — Tvä smäskrifter. PETERSEN, OC. G. J., Det videnskabelige Udbytte af Kanonbaaden »Hauchs» Togter i de Danske Have indenfor Skagen 1883 — 1886. 1: Text & Atlas. Kjöbenh. 1889. 4:0. WACHSMUTH, CH. & SPRINGER, F., Discovery of the ventral structure of Taxocrinus and Haplocrinus... — Ürotalocrinus, its structure and zoological position. Philadelphia 1888. 8:0. 101 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 2. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska laboratorium. 153. Om £, = f,-bromnaftalinsulfonsyran. Af S. FORSLING. [Meddeladt den 13 Februari 1889 genom P. T. CLEVE] Amido-, klor- och oxy-naftalinsulfonsyrorna af ställningen A = P, äro redan framstälda och närmare karakteriserade. Lika- så äro motsvarande diklornaftalin och dioxynaftalin kända. Oxy- naftalinsulfonsyran, den så kallade SCHÄFFER’ska naftolsulfon- syran, har blifvit framstäld!) genom sulfonering af p-naftol. Amidonaftalinsulfonsyran, den BRÖNNER’ska naftylaminsulfon- syran, har erhållits, dels genom inverkan af ammoniak på den SCHÄFFAR'ska naftolsulfonsyran?), dels genom sulfonering af £- naftylamin?). Klornaftalinsulfonsyran erhölls af ARNELL?) genom sulfonering af #-klornaftalin; dessutom har jag erhållit den ge- nom att öfverföra den BRÖNNER’ska naftylaminsulfonsyran till klornaftalinsulfonsyra>). Däremot hafva de mot dessa svarande bromnaftalinsulfon- syran och dibromnaftalin hittills icke varit kända. Jag har där- för ansett det vara af intresse att närmare studera denna syra. Som utgangsmaterial har‘ jag användt den BRÖNNER’ska naftyl- aminsulfonsyran, hvilken jag erhållit från BRÖNNER’ska färg- ämnefabriken i Frankfurt am Main. 1) Liebig’s Annalen 152, sid. 298. 2?) Berichte d. Deutsch. Chem. Ges. 1883, 1517. 3) Bihang till K. Vet.-Akad. Handl. 1888, N:o 2. 4) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1885, N:o 5. 5) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1879, sid. 39. 102 FORSLING, OM ß} = fy-BROMNAFTALINSULFONSYRAN. Öfverföringen från amidosulfonsyra till bromsulfonsyra till- gick salunda, att amidosulfonsyran uppslammades i alkohol och en ström af salpetersyrlighet inleddes häri. Den sa bildade diazonaftalinsulfonsyran behandlades därpa med kopparbromur och konc. bromvätesyra, hvarvid den i första hand bildade kopparbromur-diazoföreningen omsattes till bromnaftalinsulfon- syra. Den sura lösningen neutraliserades med kaliumkarbonat, hvarvid kaliumsaltet till bromnaftalinsulfonsyran utföll ur lös- ningen. Detta salt, omkristalliseradt och renadt, har användts ' för framställandet af alla följande derivat. Salter till 2, = £,-bromnaftalinsulfonsyran. Den fria bromsulfonsyran, som erhållits genom att dekom- ponera bariumsaltet med svafvelsyra, är ytterst lättlöslig i vatten och bildar vid utkristallisering härur ett hvitt kristalliniskt pul- ver. Salterna till denna syra äro däremot temligen svårlösliga i kallt vatten. I varmt vatten lösa de sig i allmänhet lätt, och afsätta vid lösningens afsvalning en mer eller mindre tydligt kristallinisk fällning, Kalium-, natrium- och ammonium-salterna äro lättast lösliga 1 vatten, hvarför de öfriga salterna kunna af dessa framställas genom att till deras lösningar sätta ett i vatten lättlösligt salt af motsvarande metall. De äro tämligen bestän- diga och tåla en upphettning af 180” C. Alla salterna hafva före analyseringen blifvit torkade öfver svafvelsyra, hvarför i salternas formler endast upptagits det kristallvatten, som ej af- gatt vid torkning öfver svafvelsyra. Kaliumsaltet — C,oH,BrSO,K + !/, H,O — kristalliserar ur vattenlösning i hvita mikrokristalliniska penslar af små nalar. Efter torkning öfver svafvelsyra förlorar saltet vid upphettning till 100° C. Y/, molekyl kristallvatten. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. K 11,62 | 11,70 H,O 2,71 2,69. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 103 Natriumsaltet — C,,H,BrSO,Na + !/; H,O — bildar ett hvitt mikrokristalliniskt pulver. Saltet har framstälts af barium- saltet med natriumkarbonat. Efter torkning öfver svafvelsyra afger saltet vid 100” C. !/; molekyl kristallvatten. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Na 7,23 7,23 H,O 2,73 2,83. Ammoniumsaltet — C,,H,BrSO,NH, — erhölls genom att till en lösning af bromsulfonsyran sätta ammoniak; härvid utföll ammoniumsaltet ur lösningen i mikroskopiska gyttringar af nålar. Saltet är vattenfritt. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. N 4,44 4,60. Süfversaltet — CoH,BrSO,Ag — erhölles genom fällning med silfvernitrat ur en lösning af natriumsaltet till sulfonsyran. Silfversaltet utfaller härvid i ytterst fina, hvita, sidenglänsande nalar. Torkadt öfver svafvelsyra afger saltet vid upphettning till 160° icke något kristallvatten. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Ag 26,33 27,41. Bariumsaltet har erhållits af kaliumsaltet med BaCl,. Det utfaller härvid såsom ett mikrokristalliniskt pulver. Kaleium- saltet, framstäldt af kaliumsalt och CaCl,, liknar fullständigt bariumsaltet. Dessa båda salter äro mycket svårlösliga i kallt vatten. 2, = ß»-Bromnaftalinsulfonbromid. C,,H;BrSO,Br. Kaliumsaltet torkades skarpt och behandlades på vanligt sätt med fosforpentabromid. Reaktionsprodukten behandlades först med kallt vatten, löstes därefter i benzol, hvarefter gas- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889. Årg. 46. N:o 2. 5 104 FORSLING, OM f} = Pa-BROMNAFTALINSULFONSYRAN. olja tillsattes, da föroreningarne utföllo. Ur denna benzol-gas- oljelösning kristalliserade bromsulfonbromiden i kompakta konglo- merat af gula nålar. Bromsulfonbromiden är lättlöslig i benzol och kloroform, däremot svårlöslig i gasolja och eter. Ur kloro- form kristalliserade den i stora, svagt gula prismer af smtp. 118” C. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Br : 45,87 45,71. 8, = ß»-Bromnaftalinsulfonklorid. C „H,BrS0,Cl. Ofvannämnda kaliumsalt behandlades pa vanligt sätt med fosforpentaklorid. Den erhållna kloriden löstes i benzol och för- oreningarne afskiljdes sasom vid bromiden genom tillsats af la- gom mängd gasolja. Bromsulfonkloriden kristalliserar ur lös- ningsmedlen i hvita nalar af smtp. 122° C. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Cl + Br 37,93 Non 5, = ,-Bromnaftalinsulfonamid. C,,H,BrSO,NH,. Ofvannämnda bromnaftalinsulfonbromid kokades med en blandning af lika mängder alkokol och ammoniak. Den löste sig lätt häri, och vid afsvalning utkristalliserade amiden i hvita nålar. Amiden är lättlöslig i absolut i alkohol. Omkristalliserad ur utspädd alkohol smälter den vid 207° C. Kväfvebestämningen gaf i procent: Funnet. Beräknadt. N 5,22 4,90. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 105 Ps = ß,-Dibromnaftalin. CHe.Br:- Bromnaftalinsulfonbromiden destillerades i en retort med fosforpentabromid. Den sa erhällna dibromnaftalinen omkristal- liserades först ur alkohol, hvari den är tämligen svårlöslig. Ur alkohol kristalliserade den i hvita blad. I gasolja, eter och kloro- form är den ytterst lättlöslig. Efter destillering med vatten- anga och omkristallisering ur en blandning af eter och kloroform erhölls den i fyrsidiga färglösa taflor af smtp. 158° C. Analysen pa brom gaf i procent: Funnet. Beräknadt. Br 56,26 55,94. Denna bromnaftalin har högsta smältpunkten af alla hit- tills kända dibromnaftaliner, med undantag af e-dibromnaftalin, hvars smältpunkt af JoLın blifvit angifven till 159,5” ©. JoLIN har erhållit!) denna dibromnaftalin genom sulfonering af «-mono- bromnaftalin och sulfonsyrans behandling med fosforpentabromid. Häraf kan det synas, som om dessa bada dibromnaftaliner ej skulle kunna vara identiska, till följd däraf att JOLINS «-dibrom- naftalin innehölle en bromatom i «-ställning, under det att den af mig erhallna dibromnaftalinen har bromatomerna i ställningen Pi = men utan tvifvel har JoLIN utgått från ej fullständigt rent material, i det att 3-bromnaftalin däri förekommit till en mindre kvantitet, och sålunda har han vid sulfoneringen erhållit samma bromnaftalinsulfonsyra, som jag här beskrifvit. Smält- punkternas höga läge och den ringa skilnaden dem emellan göra troligt att de äro identiska. 8, = Bo-Klornaftalinsulfonbromid. C,,H&BrSO,Br. I en föregående uppsats?) har jag beskrifvit kloriden och amiden till denna klornaftalinsulfonsyra. För erhållande af full- 1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1877, sid. 45. 2) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1887, N:o 1. 106 rForsLInG, OM fy = Pa-BROMNAFTALINSULFONSYRAN. ständig analogi mellan brom- och klorsulfonsyrorna af ställningen ß, = 8, har jag nu framstält bromiden af klorsulfonsyran. Den förut!) beskrifna diazonaftalinsulfonsyran behandlades med koppar- klorur och saltsyra, lösningen neutraliserades med kaliumkarbonat och det sa erhållna kaliumsaltet till klornaftalinsulfonsyran, om- kristalliseradt och renadt, torkades skarpt och behandlades pa vanligt sätt med fosforpentabromid. Bromiden löstes i benzol, och största mängden af föroreningarne aflägsnades genom att till benzollösningen sätta gasolja. Omkristalliserad ur gasolja, hvari den är svårlöslig, erhölls bromiden i runda aggregat af små, fasta nålar. Omkristalliserad ur kloroform och eter, hvari den är lättlöslig, erhölls den i stora prismer af smtp. 126” C. Analysen på klor och brom gaf i procent: Funnet. Beräknadt. Cl + Br 37,58 SUG MME Smältpunkterna till de båda fp, = 8,-klor- och brom-nafta- linsulfonsyrornas klorider, bromider och amider, samt till mot- svarande diklornaftalin, dibromnaftalin och dioxynaftalin äro: C,H,C1S0,C1 110° C,,H;CISO,Br 126° CH,CISO,NH, 184 C,.H,BrS0,C1 122: C,H,BrSO,Br 118° C.H,BrSO,NH, 207° C,.H,Cl, 136° C 0H,Br, 158° C,H,(0H),2) 216°. 1) Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1887, sid. 35. 2) LIEBIG's Annalen 241, sid. 369. 107 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 2. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 154. Om rykande svafvelsyras inverkan pä klorväte- syrad «,-f,-klor-naftylamin och på @,-?,-klor- acetnaftalid. Af PAUL HELLSTRÖM. [Meddeladt den 13 Februari 1889 genom P. T. CLEvE.] Svafvelsyrans inverkan på «- och #-monoklornaftalin är studerad af K. E. ARNELL och dess inverkan pa «- och P- naftylamin af SCHMIDT och SCHAAL, NERVILE och WINTHER, BAYER och DUISBERG, S. FORSLING m. fl. De hafva funnit, att vid användande af vanlig, koncentrerad svafvelsyra flere naf- talinsulfonsyror i allmänhet bildas. Enligt fleres iakttagelser bil- das däremot, vid användande af rykande svafvelsyra — så vida inverkan ej stegras till bildande af polysulfonsyror — i regeln endast en sulfonsyra. Befinner sig därvid den substituerande radikalen i mono- derivatet i a-ställning, så inträder SO,OH-gruppen helst i &- ställning i andra kärnan. ; Står den substituerande radikalen däremot i -ställning, så bildas helst ett ff, = P,-derivat. Sa ger t. ex. p-monoklor- naftalin med en blandning af rykande och koncentrerad svafvel- syra i öfvervägande mängd fp, = ß,-klornaftalinsulfonsyra och p-naftylamin ger likaledes med rykande svafvelsyra py = Par amidonaftalinsulfonsyra. Det vill häraf synas, som om den i naftalinkärnan förut befintliga radikalens natur och ställning utöfvade en bestämd predisponerande inverkan pa den plats den inträdande sulfon- 108 HELLSTRÖM, SVAFVELSYRAS INVERKAN PÅ KLOR-NAFTYLAMIN ETC. gruppen intager i molekylen. Star en Cl-at. eller NH,-grupp i a-ställning, sa bildas ett &«, = «,-derivat, star den däremot i p- ställning, så bildas ett 8, = P,-derivat. I o,-g,-klornaftylamin star Cl-at. i «-ställning och skulle således, om dess pra@disponerande inflytande finge ensamt göra sig gällande, gifva upphof till ett @, = «,-derivat; radikalen NH, står däremot i 8-ställning och skulle därföre under samma förut- sättning gifva upphof till ett £, = P,-derivat, vid inverkan af. rykande svafvelsyra. Det var därföre ej utan intresse att se, hvilken modifierande inverkan dessa båda radikaler i denna ställ- ning kunde utöfva på hvarandra i fråga om deras inflytande på den inträdande sulfongruppens plats. Å andra sidan är den skyddande inverkan acetyl-gruppens närvaro i ett ammoniakderivat utöfvar väl känd. Det föreföll därföre ej osannolikt, att denna inverkan äfven skulle kunna sträcka sig till det inflytande NH,-gruppen utöfvade på den in- trädande radikalens plats, så att radikalens NHCOCH, predis- ponerande inverkan blefve en annan än radikalens NH, och att saledes allt efter den ena eller andra radikalens närvaro SO,OH- gruppen skulle intaga olika plats i förhållande till de förut i molekylen befintliga radikalerna. På så sätt borde två olika kloramidonaftalinsulfonsyror kunna erhållas. Genom deras öfverförande i motsvarande mono- och di-klorsulfonsyror förmedels diazoreaktionen, och dessas öfver- förande i motsvarande di- och triklornaftaliner borde de respek- tive radikalernas relativa ställning i naftalinkärnan med lätthet kunna afgöras. I triderivaten är nämligen ställningen hos tva af radikalerna, näml. Cl och NH,, känd, och den tredje radikalen, hvilkens plats i förhållande till de båda andra skulle afgöras, ingar jemte en af de kända (näml. Cl) i motsvarande diklor- naftalin. Och da de flesta diklornaftaliners konstitution redan är afgjord, sa var sannolikheten att fa konstitutionen af alla de erhållna derivaten säkert afgjord, synnerligen stor. Till "hvilken utsträckning de ofvan uttalade förmodandena af den utförda undersökningen besannats, visar det följande. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 109 I. Rykande svafvelsyras inverkan på HCI-«, -3,-C, „H,CINH;,. Klorvätesyrad «-monoklor-S-naftylamin, beredd enligt den af CLEVE!) angifna metoden, sattes till 3 a 4 delar rykande svafvelsyra, som under reaktionen hölls afkyld med is. Sedan alltsammans löst sig, utfäldes den bildade syran med vatten och renades genom öfverförande i calciumsalt och dettas omkristalli- serande. Efter upprepade omkristalliseringar ur vatten erhölls det rent, kristalliseradt i temligen stora, sexsidiga taflor. Genom att till en lösning af det renade Ca-saltet sätta utspädd salt- syra erhölls den fria syran. &-P, = &,-Klor-amido-naftalinsulfonsyran, 4-1 = Za-Cy Hz. Cl. NH,.SO,H + H,0. Erhälles pa det nämda sättet i form af långa, fina, hvita nålar, som på filtrum och uppslammade i vatten synas siden- glänsande. I lösning är den vackert fluorescerande. Den är lätt- löslig i varmt vatten, temligen svårlöslig i kallt. Omkristalliserad ur vatten håller den en mol. kristallvatten, som bortgår vid 100°. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. C 46,78 46,60 H 3,43 3,10 N 5,46 5,43 Cl 13,85 13,79 S 12,52 12,43 O (17,96) 18,65 100,00 100,00. Ofvanstående analyser äro utförda på vid 100” torkad sub- stans. Vigtsförlusten vid 100° motsvarar 6,44 %H,O; beräknadt för en mol. kristallvatten 6.54 %. Angaende syrans konstitution se sid. 114! !) Öfversigt af Kongl. Vet.-Akad. Förh. 1887, N:o 7, sid. 144. 110 HELLSTRÖM, SVAFVELSYRAS INVERKAN PÅ KLOR-NAFTYLAMIN ETC. Salter af a, -?, = @,-klor-amido-naftalinsulfonsyran. Kalium- och natriumsalterna äro framstälda af calciumsaltet genom kokning med beräknad mängd kalium- och natriumkar- bonat; kopparsaltet genom bariumsaltets sönderdelning med be- räknad mängd CuO,SO,; silfversaltet genom att koka den fria syran med Ag,O och vatten; och de öfriga genom att mätta den fria syran, löst i vatten, med motsvarande karbonat. De kri- stallisera i allmänhet i taflor eller blad eller ock i tunna nålar. Liksom den fria syran äro många af salterna fluorescerande, särskildt gäller detta om calciumsaltet. I följd af den höga molekylarvigten mötte det ofta svarig- heter att bestämma deras vattenhalt. Hos magnesiumsaltet t. ex. astadkommer en mol. kristallvatten mer eller mindre ej större förändring än 0,14 2 hos den ingående metallen; hvartill kommer att några af salterna hastigt vittra i luften. I allmänhet har vattenhalten blifvit bestämd dels genom saltets torkning vid 160” och bestämmandet af vigtsförlusten dels genom saltets sönder- delning med koncentrerad svafvelsyra och den ingående metallens vägning såsom sulfat. I blysaltet bestämdes Pb enl. DULKS me- tod (Fres. Qvant. Chem. Analyse I, $ 116, 6) genom öfver- föring i PbO. Vid salternas destruktion genom försigtig upphettning har en gul kropp ofta sublimerat öfver på degellocket, hvilken tro- ligen varit klornaftylamin, som vid saltets sönderdelning blifvit frigjord. Kaliumsaltet — 2(C,,H;,.Cl.NH,.SO,K) + H,O — kristal- liserar i tunna, breda, färglösa fjäll eller sexsidiga taflor, som rätt mycket likna calciumsaltet. Det är emellertid betydligt lättlösligare än detta. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. K 12,79 12,84 H,O 3,06 2,95. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 111 Ammoniumsaltet — C,oH,.C1.NH,.SO,NH, +, H,O — kri- stalliserar i tunna, oregelbundna blad. Lättlösligt. Kväfvebe- stämningen är utförd på vattenfri (vid 100° torkad) substans. Analys: I procent Funnet Beräknadt. il. 2: ON N = = 9,90 9,58 H,O 6,54 6,54 — 6,16. Natriumsaltet — 2(C,,H;-C1.NH,.SO,Na) + 3H,0(?) — är ytterst lättlösligt. Ur en starkt koncentrerad lösning utkristal- liserar det i en stråligt kristallinisk, laxgul massa. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Na 7,58 7,51 H,O 8,10 8,54. Silfversaltet erhölls genom att koka den fria syran med Ag,O och vatten. Kristalliserar i nålar. Reduceras ytterst lätt och blir svart. Caleiumsaltee — [C,,H;.CI.NH,.SO,]J,Ca + 2H,0 — kri- stalliserar än 1 tunna, sexsidiga taflor, än i asbestliknande agre- gat af tunna nalar, beroende pa de olika yttre omständigheter, under hvilka kristallisationen egt rum. Taflorna vittra hastigt i luften och synas innehalla mer kristallvatten än de asbest- liknande kristallerna, som äro mer luftbeständiga och som halla två mol. H,O. De förra visa däremot en vattenhalt, som bäst stämmer med en formel med 3!/, mol. kristallvatten. I lösning är det utmärkt af en vacker bla fluorescens. Analys: I procent Funnet. Beräknadt f. 2H,O. Ca 6,71 6,79 H,O 6,00 DROHEN. Bariumsaltet — |C,oH,;-C1.NH,.SO,]Ba + 2H,O — kri- stalliserar i nalar med svagt rödbrun anstrykning. Lättlösligt. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Ba 19,9 1 20,00 H,O 5,21 9,25. 112 HELLSTRÖM, SVAFVELSYRAS INVERKAN PA KLOR-NAFTYLAMIN ETC. Magnesiumsaltet kristalliserar i långa, färglösa, ofta till bollika agregat förenade kristallnalar. Lättlösligt. Blysaltet — [C,.H,.C1.NH,.SO,],Pb — kristalliserar i långa, mjuka, i busklika agregat förenade, asbestliknande nalar. Det är vattenfritt. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Pb 28,83 28,77. Kopparsaltet kristalliserar i ljusgröna nålar. Lättlösligt. Zinksaltet är lättlösligt i varmt, temligen svarlösligt i kallt vatten. Det kristalliserar i tunna, färglösa, rombiska taflor eller nålar med rombiskt afsnuddade ändar. Pa filtrum synes det vac- kert sidenglänsande. Det häller troligen 7 mol. kristallvatten. Vid 160° förlorade det i vigt motsvarande 18,08% H,O; beräk- nadt för 7H,O — 17,92. 0-5, = @,-Klor-diazo-naftalinsulfonsyran, Cl = AC H, NN. S0,—0 Kloramidonaftalinsulfonsyran uppslammades i alkohol, och i blandningen inleddes kväfvetrioxid. Sedan den blifvit nästan mättad med kväfvetrioxid, tillsattes amylnitrit, för att omsätt- ningen till diazosyra skulle blifva fullständig. Efter ett par da- gars förvaring i slutet kärl, var all amidosyran öfverförd till diazosyra, som affiltrerades från moderluten och uttvättades ett. par gånger med alkohol. Den så erhallna diazosyran var kristalliserad i fina, ljusgula nålar. Vid förvaring antar den under ljusets inverkan på ytan en mörkare gul färg, som slutligen blir rödgul, troligen beroende pa en småningom försiggaende sönderdelning. Den är föga ex- plosiv: vid slag med hammare detonerar den ej; däremot för- puffar den vid upphettning på platinableck, med kvarlemnande af voluminöst, poröst kol. Vid förbränning i och för analys ÖPVERSIGT AT K. VEIENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 2. 113 sker gasutvecklingen dock lugnt och jämnt, om syran är väl blandad med en temligen stor kvantitet kopparoxid. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. N 10,60 10,45. «&, = @,-Klornaftalinsulfonsyra, & —&,-C, He. C1.SO,H. Om den ofvan beskrifna klordiazonaftalinsulfonsyran kokas med absolut alkohol vid vanligt tryck, sker ingen sönderdelning. Kokas den däremot under ett tryck af en 150—200 mm. kvick- silfverpelare, sa sker sönderdelningen synnerligen lätt under stark kväfgasutveckling. På detta sätt erhölls en rödaktig lösning, ur hvilken vid frivillig afdunstning den fria syran utkristallise- rade i blad, förorenade af ett rödt färgämne. Alltsammans löstes i vatten, lösningen mättades i värme med kaliumkarbonat och filtrerades. Vid afsvalning utföll syrans kaliumsalt, som efter ännu en omkristallisering, väl torkadt och pulveriseradt, behand- lades med PCI;. Den erhållna smältan stelnade vid afsvalning kristalliniskt. Efter uttvättning med vatten, löstes den i ko- kande isättika, hvarur vid afsvalning Kloriden kristalliserade i temligen stora, väl utbildade kri- staller, som emellertid voro något rödfärgade af en främmande förorening. Den löstes därföre i en stor volym flygtig gasolja (destillerad vid vattenbadstemperatur) och kokades med djurkol. Fullt färglös kunde den emellertid ej erhållas. Den smälter vid 95”. Emellertid smälta tvänne olika klorsulfonsyrors klorider vid 95”, näml. a,—0- och @, =«,-syrans. Den föreliggande klor- sulfonsyran har radikalerna i a, = 0-ställning. Herr HELGE BÄCKSTRÖM har näml. undersökt den erhållna sulfonkloridens kristallform och konstaterat dess fullkomliga identitet med @ =@,- syrans klorid. Dessutom har jag framställt Amiden genom kloridens kokning med en blandning af al- kohol och ammoniak. Den kristalliserar efter kokning med djur- kol i fina, snöhvita nålar, smpt 225—226°. a, =0,-Syreamidens 114 HELLSTRÖM, SVAFVELSYRAS INVERKAN PÅ KLOR-NAFTYLAMIN ETC. smältpunkt är 226°, under det att @« —a,-syrans amid har smält- punkten 187°. Denna syra är förut framstäld af CLEVE!) genom behand- ling af a, =0,-C,,H.NH,.SO,H med N,0, och HCl. Den ger vid destillation med PCI; y-diklormaftalin, smpt 107°, hvilken har konstitutionsformeln: Cl | | IN Cl Något tvifvel om, att radikalen SO,OH ingått i &,-ställ- ning i ena kärnan i förhållande till de i andra kärnan i &,—P,- ställning stående radikalerna, kan således ej förefinnas. De ofvan. beskrifna kloramido- och klordiazo-naftalinsulfonsyrorna, liksom den här nedan beskrifna diklorsulfonsyran och den mot alla dessa. triderivat svarande triklornaftalinen måste således alla ega den konstitutionsformel, som här blifvit dem tilldelad, eller vara a, —P, =a,-derivat. a, -P, =@,-Diklor-naftalinsulfonsyran, ad) =0,-0,0H; -Cl,.SO;H. Om «a,-P,—=@s-klordiazonaftalinsulfonsyra i små portioner sättes till stark, uppvärmd saltsyra, så sönderdelas den visser- ligen under kväfgasutveckling och motsvarande diklorsulfonsyra bildas; men samtidigt bildas röda färgämnen i ganska stor mängd, hvilka äro svåra att aflägsna och därföre i hög grad försvåra arbetet. Denna olägenhet kan emellertid undvikas, om saltsyran försättes med något kopparklorur och den använda diazosyran är fullt torr. Till den kokande kopparklorur-saltsyrelösningen sattes diazosyran i små portioner. Den sönderdelades under kväf- gasutveckling och utan att några färgämnen bildades. Lösnin- gen afdunstades på vattenbad, för aflägsnande af öfverskottet af saltsyra, utspäddes med varmt vatten och neutraliserades med !) Öfversigt af Kongl. Vet.-Akad. Förh. 1886, N:o 10, sid. 314. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 2. 115 pottaska, hvarefter det utfälda kopparkarbonatet affiltrerades. Ur filtratet afsatte sig vid afsvalning diklornaftalinsulfonsyrans kaliumsalt i fina, hvita nalar. Efter en omkristallisering be- handlades det med PCI, i något mer än beräknad mängd för er- hållande af 0,-p, =@,-Diklornaftalinsulfonsyrans klorid, 0-8, =%-C,0H;.C1,.50,C1. Den så framstälda sulfonkloriden smälter efter några om- kristalliseringar ur benzol och gasolja vid 106”. Den är mycket lättlöslig i benzol, eter, kloroform och isättika, mindre i gasolja, hvarur den erhålles kristalliserad i aggregat af korta, tjocka, prismatiska kristaller. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Cl 35,67 36,04 S 10,90 10,82. 0,8, =%,-Diklornaftalinsulfonsyrans amid, 07-P, = 22-CygH;- Cl. SONH,. Erhölls genom att koka sulfonkloriden med lika delar stark ammoniak och alkohol. Vid den filtrerade lösningens afsval- nande erhölls amiden kristalliserad i korta nålar. Omkristalli- serad ur 50-procentig alkohol bildar den korta, platta, starkt speglande nålar, som på filtrum synas vackert sidenglänsande. Den är ganska svårlöslig i utspädd alkohol. Smpt. 223°. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. N 5,20 5,07. Denna diklorsulfonsyras salter och öfriga derivat äro ännu ej närmare undersökta; men de fa bestämningar, som blifvit ut- förda, torde dock vara tillräckliga, för att syran skall kunna an- ses bestämdt karaktäriserad. 116 HELLSTRÖM, SVAFVELSYRAS INVERKAN PÅ KLOR-NAFTYLAMIN ETC. ay 0, =%-Triklornaftalin, af) = 2 CioHz5- Ols. ov-P, = 02,-Diklornaftalinsulfonsyrans kaliumsalt torrdestille- rades med PCI;. Härvid öfverdestillerade en gul olja, som snart stelnade till en kristallinisk massa. Efter uttvättning med vatten omkristalliserades den ur alkohol. Efter åtskilliga omkristalli- seringar ur olika lösningsmedel erhölls den till sist kristalliserad i tunna färglösa nålar, som smälte vid 74°. Den är lättlöslig i alkohol, isättika och benzol, och i ännu högre grad i kloroform. I utspädd alkohol är den mindre löslig, och visade sig denna sasom det bästa lösningsmedlet. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Cl 45,58 46,00. II. Rykande svafvelsyras inverkan på e,-P-C,,H,.Cl.NHC.H,0. Om a-monoklor-P-acetnaftalid (smpt. 147°) behandlas med koncentrerad svafvelsyra vid vattenbadstemperatur, så löses den visserligen fullständigt; men någon kemisk inverkan synes ej ega rum. Åtminstone bildas icke någon sulfonsyra eller är den i så fall i högsta grad obeständig. Vid tillsats af vatten utfaller näml. den använda acetnaftaliden oförändrad. Den utfälda pro- dukten var nämligen olöslig 1 ammoniak, och omkristalliserad ur alkohol kristalliserade den i fina, hvita, till bollika agregat för- enade kristallnålar, som smälte vid 147”, och således genom sina egenskaper visade sig vara oförändrad acetnaftalid. Ej heller ur den efter acetnaftalidens utfällning aterstaende lösningen kunde någon sulfonsyra erhållas. Ej heller vid användandet af koncentrerad svafvelsyra, upp- värmd till en temperatur af 160”, kunde någon inverkan iakt- tagas, utan utföll äfven då vid tillsats af vatten oförändrad acet- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 2. 117 naftalid. — Svafvelsyran synes säledes i bada dessa fallen hafva verkat endast och allenast sasom lösningsmedel. Användes rykande svafvelsyra, sker inverkan däremot redan vid lag temperatur. Reaktionsmassan häldes, sedan all acet- naftaliden löst sig, i med is afkyldt vatten. Redan nu visade sig det modifierande inflytande acetgruppens närvaro hade ut- öfvat pa den bildade sulfonsyran, i det att denna visade sig vara jämförelsevis lättlöslig 1 vatten. Därföre neutraliserades allt- sammans med slammad krita, filtrerades från gips och afdunsta- des. Det erhållna kalksaltet renades genom omkristallisering. Redan efter 1 a& 2 omkristalliseringar var det rent, kristalliseradt 1 fyrsidiga, färglösa taflor. Det, som förlänar denna syra ett särskildt intresse, är den omständigheten att, sasom af nedanstaende analyser af saväl den fria syran själf som dess salter tydligt adagalägges, gruppen CO.CH, ännu är kvar i molekylen, och syrans sammansättning sa- ledes blir på visst sätt analog med hippursyrans. Däremot har acetylgruppens närvaro ej utöfvat nagot modifierande inflytande på den predisponerande verkan radikalerna Cl och NH, vid denna sulfoneringsmetod utöfvade på den inträdande radikalens SO,H plats, utan bildades, såsom längre ned skall visas, i detta fall, liksom vid sulfonering af HClI-klornaftylamin, ett a«,-8,=04- derivat. &,-9, =@,-Klor-acetnaftylamin-sulfonsyra, &-3,—=@,-C,4H,-C1.(NHC,H,0).SO,H + 2H,O. Den fria syran erhålles i form af fina, hvita nålar, om en lösning af någon af dess salter försättes med saltsyra. Den lik- nar mycket kloramidosulfonsyran, men är mycket mer lättlöslig än denna. Det modifierande inflytande acetylgruppens närvaro utöfvar pa syrans egenskaper visar sig pa ett synnerligen tydligt sätt i hennes förhällande till alkohol. Amidonaftalinsulfonsyrorna äro i allmänhet olösliga i alkohol. Hos den ifrågavarande syran, som ej blott — i likhet med kloramidosulfonsyran — jämte NH,- gruppen har en Cl-atom i molekylen, utan som dessutom har ' 118 HELLSTRÖM, SVAFVELSYRAS INVERKAN PÅ KLOR-NAFTYLAMIN ETC. denna amidogrupp »skyddad» af radikalen COCH,, synes amido- gruppens verkan i detta afseende vara i det närmaste upphäfd, i det att syran, i närmaste öfverensstämmelse med klorsulfon- syrorna, är mycket lättlöslig i alkohol. Vid denna syra kan man därföre naturligtvis ej begagna sig af den reningsmetod, som vid amidosulfonsyrornas framställning eljes ofta användes för att be- fria dem från möjligen oangripen naftylamin, nämligen att be- handla dem med alkohol, hvari naftylaminen är löslig, men de själfva olösliga. — Äfven i åtskilliga andra afseenden utöfvar radikalen C,H,O ett bestämmande inflytande pa syraus förhål- landen. Så t. ex. kan denna syra, såsom det var att förutse, ej öfverföras i diazosyra, förrän acetylgruppen blifvit aflägsnad 0. 8. V. Ett anmärkningsvärdt förhållande visar syrans kristallvatten. Den häller näml. två mol. kristallvatten, af hvilka en bortgår vid 100°, men den andra först vid en temperatur öfver 160°. De på vid 120—130° torkad substans utförda analyserna stämma därföre ej med de värden, som beräknas för vattenfri substans, men väl med formeln för den fria syran med en mol. kristall- vatten. Mellan papper torkad substans förlorade vid 100” i vigt, motsvarande i procent 5,68 och vid ett annat prof 5,50 %. Be- räknadt för en mol. kristallvatten 5,36 2. Torkad vid 180° visade den däremot en vigtsförlust motsvarande I procent Funnet. Beräknadt f. 2H,0. H,O 10,82— 10,84 10,73. Analyser, utförda pa vid 120—130° torkad substans, gafvo följande resultat I procent Funnet. Ber. f. H,O fri subst. Ber. f.syra+ H,O. Ö 45,38 48,08 45,35 Cl 11,20 11,85 11,18 N 4,47 4,68 4,40. Vid 180° torkad substans gaf däremot vid analys följande värden ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 119 I procent | Funnet. Beräknadt. C 48,30 48,08 H 3,90 3,34 CI 11,78 11,85 N 4,77 4,68 S 10,50 10,69 (0) (20,75) 21,36 100,00 100,00. Salter af 0a,-£, =@s-klor-acetnaftylamin-sulfonsyran. Hvad som i det föregående blifvit sagdt om klornaftylamin- sulfonatens allmänna framställnings- och analys-metoder, gäller äfven om denna syras salter. Svårigheten att fa salternas vatten- halt noga bestämd, har naturligtvis vid dessa varit sa mycket” större, som denna syras molekylarvigt är ej obetydligt större än den förut nämdas. Så är t. ex. bariumsaltets mol. v. 805,8. Också ha i regeln flere analyser måst utföras på hvart salt, innan de här nedan meddelade talen erhållits. De undersökta salterna kristallisera alla utmärkt väl, van- ligen i färglösa blad eller nålar. Kaliumsaltet — C,,H,.Cl.(NH.C,H,0).SO,K + H,O — kri- stalliserar utmärkt vackert i fyrsidiga, tunna, färglösa fjäll eller taflor, som i luften antaga en svagt skär anstrykning. Temligen svarlösligt. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. K 10,97 10,96 H,O 5,07 5,05. Ammoniumsaltet kristalliserar i fina, snöhvita, lättlösliga nålar. Natriumsaltet — C,,H;.COl.(NHC,H,0).SO,Na + 2H,0 — är ytterst lättlösligt. Vid den starkt koncentrerade lösningens af- svalnande utkristalliserade det i halfklotformiga agregat af tunna, färglösa blad. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 2. 6 120 HELLSTRÖM, SVAFVELSYRAS INVERKAN PÅ KLOR-NAFTYLAMIN ETC. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Na 6,43 6,41 H,0 10,23 10,04. Silfversaltet, som är temligen svärlösligt, erhölls genom att koka den fria syran med Ag,O och vatten. Det kristalliserar i agregat af tunna, färglösa nålar, som ytterst lätt reduceras och mörkfärgas. Sa snart det kom i beröring med filtrum, blef det svart, hvarföre det ej underkastades någon analytisk undersök- ning. Försök gjordes dock att af detsamma framställa en mot denna syra svarande etyleter, men utan resultat. Caleiumsaltet — [C,H Cl.(NHC,H,0).SO,],Ca + 8H,0 — kristalliserar i fyrsidiga, färglösa kristaller, nagon gang — bero- ende på olika yttre förhållanden under kristalliseringen — i långa, platta nålar. Det rodnar svagt i luften. Temligen lättlösligt. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Ca 4,99 5,12 H,O 18,63 18,43. Bariumsaltet — |C,0H;.Cl.(NHC,H,0).SO,]Ba + 4H,O — kristalliserar i tunna, färglösa, pa filtrum vackert sidenglänsande blad, temligen likt kaliumsaltet. Svarlösligt. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Ba 16,76 16,83 H,O 9,18 9,90. Magnesiumsaltt —[C,,H;.C1.(NHC,H,0).SO,),Meg + 9H,0(?) — är mycket lättlösligt. Det kristalliserar i straliga agregat af langa, fina, sidenglänsande nalar med svagt gulbrun anstrykning. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. Ms 2,95 3,05 H,O 21515 20,63. Blysaltet kristalliserar i tunna, färglösa blad. Det är svar- lösligt, på filtrum vackert sidenglänsande. Det häller kristall- vatten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 121 Kopparsaltet kristalliserar i tunna, nästan färglösa, lättlös- liga nalar. Zinksaltet — |C,0H;-C1.(NHC,H,0O).SO,]»Zn + 10H,0(?) — kristalliserar i långa, färglösa, ofta till straliga agregat förenade, ytterst lättlösliga nålar. Analys: I procent Funnet. Beräknadt. H,O 21,07 21,32. Kloracetnaftylaminsulfonsyrans konstitution. Den fria syran kokades med Ba(OH), för acetylgruppens aflägsnande. Sedan öfverskottet af baryt blifvit aflägsnadt ge- nom inledande af CO, i lösningen, utkristalliserade emellertid klor-acetnaftylaminsulfonsyrans Ba-salt. Den af detta framstälda fria syran kunde nämligen ej diazoteras. Den lämpligaste me- toden för acetylgruppens aflägsnande befanns vara att under någon tid koka den fria syran med saltsyra. För att erhålla syran i tillräckligt fintfördeladt tillstand, löstes kalksaltet i vatten, och till den kokande saltlösningen sattes under omröring upp- värmd, stark saltsyra. Den så utfälda syran kokades därpå under ungefär 10 minuter, då den så småningom öfverfördes i motsvarande kloramidosulfonsyra, hvilket visade sig däraf, att den af amylnitrit eller N,O, med lätthet öfverfördes i diazosyra. Den så erhållna diazosyran kokades under ett tryck af en 200 mm. kvicksilfverpelare med en stor volym absolut alkohol. Af den erhållna klorsulfonsyran framstäldes sedan kloriden, som smälte vid 95”, och amiden, som smälte vid 226”. Den erhållna klornaftalinsulfonsyran var således densamma som den, som erhölls af den ofvan beskrifna kloramidonaftalinsulfonsyran, hvilket visar, att äfven kloracetamidonaftalinsulfonsyran var ett &,-ß,=a,-derivat, eller med andra ord hade konstitutions- formeln: 122 HELLSTRÖM, SVAFVELSYRAS INVERKAN PÅ KLOR-NAFTYLAMIN ETC. Cl A SÅ NS-NH.CO.CH, | | | Om resultatet af den här ofvan meddelade undersökningen jämföres med hvad förut är kändt om rykande svafvelsyras in- verkan på nitro-, amido- och klor-naftalin, så visar det sig, att en viss lagbundenhet förefinnes, hvad beträffar den plats den in- trädande radikaien SO,H intager i molekylen. P. T. CLEVE har undersökt a-nitronaftalinsulfonsyra!), som bildas genom inverkan af rykande svafvelsyra pa a-nitronaftalin, och visat, att den är ett @&=a,-derivat?). O. Wırt, H. ERDMANN och R. MAUZELIUS ha undersökt ry- kande svafvelsyras inverkan vid lag temperatur på HCIl-a- naftylamin, och de senare ha adagalagt, att den så erhållna amidosyran är ett @\—=a,-derivat?). Samma «,—=«,-monoklornaftalinsulfonsyra, som jag erhållit genom NH,-gruppens substitution med H i kloramidosulfonsyra, har enl. ett privatmeddelande äfven K. E. ARNELL erhållit ge- nom att vid sulfonering af a-monoklornaftalin använda en bland- ning af koncentrerad och rykande svafvelsyra. Vid användande af koncentrerad svafvelsyra enbart bildas den däremot ej. | Kommer sa härtill ofvanstäende undersökning, som visar, att ehuru en i 8-ställning stående NH,-grupp finnes i molekylen radikalen SO,H dock ingår i «a,-ställning i andra kärnan, trots närvaron af i ena fallet radikalen NH, och i det andra radi- kalen NH.COCH,. 1) Öfvers. af Kongl. Vet.-Akad. Förh. 1875, N:o 9, sid. 15. 2) » » » » » 1886, N:o 10, sid. 312. 3) » » » » » 1887, N:o 10, sid. 742. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 2. 123 Dessa förhällanden synas tyda på, att om en «-ställning i ena kärnan är upptagen, sulfongruppen, vid sulfonering med ry- kande svafvelsyra, i regel har en mycket stor disposition till att inta «,-ställningen i andra kärnan. Stockholm 1889. Kongl. Boktryckeriet. ©: (ER Br BSR Br iR N er äh aan) Of ” h PR - R fi t y. / j J rl | E ; ey ER N ö uw we re R 4 a a 4 N Sr = ; | " T ’ i ; ; | $ t (4 2 au för 2 | Fu i UU , | { Po | ATS ; i; ; hu 5 s N SÅ BR j Fa ja = N Y la jr R I i DIE | 4 n \ q Ä 7 an u 8 h ei BE CR 7 a En t. + É \ kd | I v \ \ - y ' ÅS 4, + 4 x = I v i ” 52 OS g RA fa x JR i \ # an ij 3 \ ira ee un Vd OVE ni San d [4 - x ÖFVERSIGT AF TIN r T KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. = L Amyuh aim Al if Arg. 46. 1889. MM 3. Onsdagen den 13 Mars. INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar................................... sid. 125. BERGER, Härledning af några independenta uttryck för de BERNOULLI- Skata CIN en an N N nl an ER A ER 2129: BrADINM Omenagreinyatriszolderivau en une nen » 139. BrApın, Ombistenylmetyltriazoles°.. iot:ı am wma. 2.0 » 158. EKSTRAND och Mauzeııus, Om molekylarvigten hos maltos och några innlinertade kolhydrat me nee a FINE > GRÖNVALL, Anteckningar rörande några europeiska Orthotricha ........... » 169. von Koch, Om den konforma afbildningen af en parabolid på ett plan » 181. Skänker till Akademiens bibliotek ......................................- sidd. 128, 199. Tillkännagafs, att Akademiens inländska ledamöter f. d. Kaptenen JOHN ERICSON och f. d. Professorn vid universitetet i Upsala WILHELM ERIK SVEDELIUS, samt utländske ledamoten Professorn vid universitetet i Helsingfors SEXTUS OTTO LIND- BERG med döden afgätt. På tillstyrkan af komiterade antogos följande afhandlingar till införande i Akademiens Handlingar: 1:;0) »Détermination des elements magnétiques dans une partie de la Suede meridionale», af Filos. Kandidaten W. CARLHEIM-GYLLENSKIÖLD; 2:0) »For- meln und Tafeln zur Berechnung der absoluten Störungen der Planeten», af H. MasaL. ‚Docenten D. BERGENDAL hade afgifvit berättelse om den resa, som han under nästlidne sommar utfört för att vid Kri- stinebergs zoologiska station fullfölja sina pabörjade studier öfver Turbellari&, 126 Hr MITTAG-LEFFLER dels redogjorde för några af de vä- sentligaste resultaten i den afhandling af Hr POINCARE, som blifvit belönad med H. M. KONUNGENS mathematiska pris, och dels meddelade till införande 1 Akademiens skrifter följande afhandlingar: 1:0) »Ueber die durch ABEL'sche Integrale erster Gattung rectificirbaren ebenen Curven», af Docenten T. BRODÉN (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 2:0) »Härledning af några independenta uttryck för de BERNOULLY'ska talen», af Docenten A. BERGER*; 3:0) »Om den konforma afbildningen af en para- boloid pa ett plan», af Filos. Kandidaten H. von KocH*. Hr Friherre NORDENSKIÖLD förevisade och beskref några märkligare, i urbergen nybildade mineral. Hr RUBENSON Öfverlemnade och refererade en afhandling af Docenten N. EKHOLM med titel: »Sur la chaleur latente de va- porisation de l’eau et la chaleur spécifique de l’eau liquide» (se Bihang etec.). Sekreteraren meddelade följande inlemnade uppsatser: 1:0) »Neue Beobachtungen über die Formvarietäten der ersten abdo- minalen Anhänge bei Krebsweibchen», af Docenten D. BERGEN- DAL (se Bihang ete.); 2:0) »Beiträge zur Anatomie der Trema- todengattung Apoblema (Dujord)», af Filos. Kandidaten H. O. JUEL (se Bihang etc.); »Ascomyceter från Öland och Östergöt- land», af Filos. Kandidaten K. STARBÄCK (se Bihang etc.); 4:0) »Om några triazolderivat», af Docenten J. A. BLADIN*; 5:0) »Om bisfenylmetyltriazol», af densamme”; 6:0) »Om molekularvigten hos maltos och nägra inulinartade kolhydrat», af Docenten A. EKSTRAND och Filos. Kandidaten R. MAUZELIUS*; T:o) »An- teckningar om några europeiska Orthotricha», af Lektor A. L. GRÖNVALL®. Den Fernerska belöningen för året skulle öfverlemnas till Professoren H. GYLDEN för en af honom författad och under sistlidet ar af Akademien offentliggjord uppsats: »Om sannolik- heten att paträffa stora tal vid utvecklingen af irrationela deci- malbrak i kedjebrak», 127 Den Lindbomska belöningen tilldelades Docenten A. EK- STRAND för hans under ar 1888 i denna tidskrift offentliggjorda uppsatser rörande naftoösyror och kolhydrat. Den Flormanska belöningen tillerkändes Docenten D. BER- GENDAL för en af honom under förlidet år i Bihanget till Aka- demiens Handlingar införd afhandling: »Ueber eine dritte vordere Extremität eines braunen Frosches». För vetenskapliga resor inom landet anvisade Akademien följande reseunderstöd: at Docenten A. N. LUNDSTRÖM 200 kr. för anställande af växtgeografiska och växtbiologiska studier vid Gellivara och an- gränsande delar af Lulea Lappmark; at Docenten ©. AURIVILLIUS 150 kr. för idkande af hufvud- sakligen biologiska undersökningar öfver krustaceerna vid Kri- stinebergs zoologiska station; åt Docenten A. WIREN 150 kr. för utförande vid samma station af histologiska undersökningar öfver echinodermer och annelider samt, om material kunde erhållas, öfver ch&todernas utveckling; at Docenten D. BERGENDAL 150 kr. för fortsatta undersök- ningar dels vid Öresund och dels vid Kristineberg öfver hafs- faunans turbellarior; åt Filos. Doktor F. LAURELL 200 kr. för idkande af den- drologiska studier i Östergötland, på Gotland, i Skåne och trak- ten af Göteborg; at Filos. Kandidaten G. ANDERSSON 150 kr. för idkande af studier öfver olika växtformationer samt deras fördelning och utbredning pa de sydsvenska torfmossarne; åt Filos. Kandidaten L. RoMELL 150 kr. för undersökning af Östergötlands och särskildt Ombergstraktens svampvegetation; at Filos. Kandidaten R. SERNANDER 200 kr. för undersök- ning af växtlemningarne i de postglaciala aflagringarne längs Medelpads och Ångermanlands floddalar; och at Filos. Kandidaten H. ScHöTT 200 kr. för att i Jemtlands fjelltrakter studera insektgruppen Callembola. 128 De till Akademiens förfogande ställda statsmedel till instru- mentmakeriernas uppmuntran skulle lika fördelas mellan mathe- matiske och fysiske instrumentmakarne P. M. SÖRENSEN och G. SÖRENSEN. Genom anstäldt val kallades till Akademiens ledamot hennes Bibliothekarie, f. d. Kongl. Bibliothekarien JOHAN AUGUST ÄHL- STRAND. Följande skänker anmäldes: ; Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. KA. Statistiska centralbyrån. Bidrag till Sveriges officiella statistik. 35 häften. 4:o. — Geologiska föreningen. Förhandlingar. Bd. 10(1888). 8:0. Smäskrifter. 17 häften. 8:0. | Upsala. Botaniska sektionen af naturvetenskapliga studentsällskapet. Sitzungsberichte. Jahrg. 2(1887). Cassel. 8:0. Trondhjem. X. Norske Videnskabers Selskab. Skrifter. Aar 1886— 87. 8:0. Berlin. K. Geodätisches Institut. Astronomisch-geodätische Arbeiten. I Ordnung: Telegraphische Längen- bestimmungen im Jahre 1887; Bestimmung der Polhöhe und des Azimutes auf den Stationen Rauenberg und Kiel in den Jahren 1886 —87. Berlin 1889. 8:0. Das Märkisch-Thüringische Dreiecksnetz. 1889. 4:0. — Entomologischer Verein. Berliner entomologische Zeitschrift. Bd. 32 (1888): H. 2. 8:0. Bonn. Naturhistorischer Verein der Preussischen Rheinlande ... Verhandlungen. Jahrg. 45 (1888): H. 2. 8:0. Calcutta. Geological survey of India. Records. Vol. 20(1887): P.4; 21(1888): P.ı—4. 8:0. OLDHAM, R. D., A bibliography of Iudian geology: being a list of books and papers relating to the geology of British India and adjoining countries, published previous to the end of a. d. 1887. Preliminary issue. Calcutta 1888. 8:0. Cambridge, Mass. Harvard college observatory. Annals. Vol. 18: N:o 1-6. 4:0. Annual report on the study of stellar spectra. 2. 1888. 4:0. Boyden fund: Circular. N:o 2. 4:0. Annual report of the director. 42. 1887?/,,. 8:0. Dublin. A. Irish academy. Transactions. Vol. 29: P. 3-5. 1888. 4:0. Proceedings. (3) Vol. 1: N:o 1. 1888. 8:0. (Forts. a sid. 199.) 129 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akudemiens Förhandlingar 1889. N:o 3. Stockholm. Härledning af nägra independenta uttryck för de BERNOULLI'ska talen. Af ALEXANDER BERGER. |Meddeladt den 13 Mars 1889 genom G. MitTTAG-LEFFLER.] I två föregående afhandlingar, som äro införda i K. Veten- skaps-Akademiens skrifter, nämligen Sur une generalisation des’ nombres et des fonctions de BERNOULLI. Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar, Band 13, Afd. I, N:o 9. och De BERNOULLI'ska talens och funktionernas teori, ba- serad på ett system af funktionalegvationer. Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1888, N:o 7. har jag definierat och betecknat de BERNOULLI'ska talen pa ett från det vanliga bruket afvikande sätt, i det jag med de BER- NOULLI'ska talen förstår koefficienterna (1) 30), BID BEN Brr i serieutvecklingen 2) 1 = 80) + B(1)o + BQJu + BJ + I denna uppsats skall jag med bibehållande af denna be- teckning härleda några independenta uttryck för de BERNOULLI- ska talen. 130 BERGER, NÅGRA INDEPENDENTA UTTRYCK FÖR DE BERNOULL. TALEN. SEE Af eqv. (2) och formeln v v? vå (2 Tu won erhålles 2 . v ) (4) »=|j + 13*7 a 2. 3.3 + ...)(BO)+ Bil )Jv + B(2)v? +...) eller, efter utförandet af multiplikationen 1 högra membrum, (6) = AD, + | Blir Borre 220, BETA 1.2 7962 Sätta vi koefficienterna för »” i båda membra lika med hvarandra, sa finna vi k=m en = 0 för m>2 Boerse Kl (6) B(0) =1, Medelst dessa formler kunna de BERNOULLI'ska talen lätt beräknas. Om vi nämligen i den andra af dessa likheter sätta m successive lika med 2,3,4,..., och lösa de sålunda erhållna eqvationerna, så finna vi de BERNOULLI'ska talens värden; de tio första äro (7) saB(0) ul, 5. =, Ba) 5, a =0, B@)=— 7, B6)=0, B(6) = un: ED = 0, B(8) = — go BO) = 9. Vi skola nu ur eqv. (6) härleda ett independent uttryck för de BERNOULLIska talen. Om vi i den andra af eqv. (6) införa m— 2,34 ...Nn.nH+]1, der n är ett helt positivt tal, och om vi vidare använda be- teckningen (9) (10) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 131 1 (8) OB Dr för r>1, så erhålles, emedan B(0) =1, b, B(1) = — b, , b, B(1) + b, B(2) = — bs > 0 + rn i a bee Ol AN bit dö bi B(1) +bn_1B(2) +... +0, B(n—2) +b,B(n— 1) +6, B(n)=—by+:- Om vi lösa detta eqvationssystem i afseende pa B(n), så finna vi DER NO KON. 0,0] (a OEL 005 ONE DO 0,0) DEE RN ea 0,2 D, bee: Or Br Hr 0,300), in» bn—_3, De 2090 bi, 0 b, 15 by 29 lön = 1019, 0 (Dr —b, |b., Dr, Ds OO by, by Om Dh 02205 OR by, —by+1l Emedan db, =1, sa är determinanten i venstra membrum af denna eqvation lika med 1, och genom flyttning af den sista vertikalraden i den andra determinanten erhålla vi formeln b, De 02 VE. 0,0| a Dr A U a en 0, 0 häst LOSE IG De Oh. 0, 0 (11) B(n)=(—1Y|- RS RN N RO ee EL beg Di N er Härmed är alltsa £(n) uttryckt medelst en determinant af n:te ordningen för hvarje helt positivt tal n. För n = 1, 2,3,4 erhålles af eqv. (11) B(1) = — [bo] = —3> B(2)=| 1635 Dy | = bio, 2° 132 BERGER, NÅGRA INDEPENDENTA UTTRYCK FÖR DE BERNOULL. TALEN. BD B(3) 6,0, 0, BA) bar ba: bi, 0 I rn Så i = st bis b,, by, b, „I ao A Dir Da b;, ba g 2. Om vi i eqv. (2) ersätta v med — 2v och med — 4v, samt subtrahera de sålunda erhållna likheterna från hvarandra, så erhålles serieutvecklingen ; k=0 (12) ' — ze N 20 (NZ RR, k=1 och om vi använda beteckningen (13) A, = (— 1)r2%(2” — 1).1.2.3...n.B(n), sa kan eqv. (12) sättas under formen 2v Kir Arv" U N ) NR Rn: Sn Ayvk-1 (15) BI MO och alltså är enligt MACLAURINS formel för n>1 16 A en Om vi nu bilda de successiva derivatorna af funktionen 2 I + e720” så finna vi d 2 ) WAR Nd239 15 i He ul (lee au)2! ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 133 |= ee Ar Za 1 + = (en och man finner lätt genom upprepad derivation, att i allmänbet för n = r=n—l p(n, r)e=?" dr—1 2 Zu (17) dor 11 + e-% 2 (l a ZEN 2 der koeffieienterna y(n,r) ha den egenskapen, att (18) p(n,0)=0 för n> 2, men (19) ol, 0-2. Af den för v > 0 gällande likheten h=00 (20) re =) I )re- 2% n=0 följer för n>1 dr zei) h+n—1ihn—1,»—2hv (21) ar —2 N“ (— 1jtrn-1mn tee, och af eqv. (17) och (21) erhålles för n > 1 r=2—1 (22) Ne (nr)er— 2n(1+ er Lyr+R-1mR1e—em, r=0 hvilken likhet genom substitutionen De öfvergar till r=n—1 SE (23) Nat r)a” = 2201 + TNE lytn—1Jn—1gh, Fa h=0 Om vi använda den vanliga beteckningen a As as 134 BERGER, NÅGRA INDEPENDENTA UTTRYCK FÖR DE BERNOULL. TALEN. så följer af eqv. (23) för n>1 LER k=0 h=0 (24) ) Yp(n,r)a” =2" ) (n)ret- ) (— ljrtn—1 hn—1gh, um k=0 h=0 Sätta vi koefficienterna för x” i båda membra lika med hvarandra, så erhålles för O Dr En —1, n>1 (25) pn, r) = DIE NET > h+k=r h=0, £=0 Genom substitutionen k=r—h erhålles af denna likhet für Oo] her (26) Elan), = DIE Dann) hu n=0 hvaraf följer, om A vid summationen ersättes af r—h, (27) DR >) 1y Zr (n).(e — hyrt, Enligt eqv. (16) och (17) är för n>1 r=n—1 n > | (28) Au In en, r), r=0 och alltså erhålla vi af eqv. (26), (27), (28) följande två ut- tryck för A,: r=n—1l h=r On. Då) 2 Pla), ahr 7r=0 h=0 samt r=n—1l h=r (30) — AA, =n(— 1 > ) (— 1 Un)y(r — hy. r=0 A=0 Använda vi nu på de högra membra i dessa två likheter den lätt verifierade identiteten ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3 135 Be ER h=n—1 r=n—1—h CD ) ) ir, — ) ) Äarh.h), r=0 h=V0 h=0 =0 sa finna vi h=n—1 nen 1 (32) A, = n(— 1)” (— hr (n), h=0 r=0 samt benet r=n—l—h (33) A, = n(— 1)” (n)r (— Dal h=0 r=0 Af eqv. (13), (32), (33) erhålla vi nu följande två inde- pendenta uttryck för de BERNOULLI'ska talen: h=n—1 r=n—1—h l 1 PER EAT Ws 09,” h=0 =0 samt h=n—1 r=n—1—h I CE) BEN) FE RR DL Ir 5 h=V r=0 Dessa två formler gälla för n>1; för n=1 har man att iakttaga, att 1.2.3... 1) = 1: $ 3. Om n betyder ett helt positivt tal, och vi använda beteckningen 27Ti (36) = OR. samt definiera en funktion #(x) medelst likheten ren (37) F(2) = I ]J(1 + 9), r=1 sa kan f(x) sättas under formen 1) Jämför: SERRFT, Cours de caleul differentiel et integral, Tome second, p. 229—232. 136 BERGER, NÄGRA INDEPENDENTA UTTRYCK FÖR DE BERNOULL. TALEN. (38) Ha) ) gabe. ) gar... ) el & =0,1 &=0, 1 ger! Om vi multiplicera tillsammans faktorerna i högra mem- brum af denna likhet, sa finna vi (39) F(&) =) antun tn, Ers&a,...E =0,1 der vid summationen hvar och en af qvantiteterna ELENA, antager värdena 0 och 1, och dessa värden kombineras med hvar- andra på alla sätt. Af eqv. (39) erhålles genom serieutveckling af exponentialuttrycket i högra membrum 25(e,0 + 8,0 +... + En" Kat UNSONSORSEENE (40) Ale) = E18; 8, =0,1 k=0 Om vi nu använda .beteckningen (41) S(n,k) = (8,9 FE +... + ER, Eiysäay...E =0,1 så erhålles af eqv. (40) efter ombyte af summationsordningen k=00 TR a In hvaraf erhålles genom differentiation IK ak (43) aF'(x) = 5 en re Af eqv. (37) följer genom logaritmisk differentiation BGN ZZ Fa) —. je och således genom serieutveckling enligt eqv. (14) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 137 NU k=o A | zF'(x) Eur Aj 0" ak , (60) Hö) = ) | > ABErW; r=1 k=1l eller efter ombyte af summationsordningen Fa) _ A, ok i: rk (26) Fa) N en k=1 r=1 Men nu är | (47) gt =0, r=1 om k ej är delbart med n, men (48) ern, r=1 om kär delbart med n, och alltså erhålles af eqv. (46) h=® x E(2) Eu ) | Annett =) Fa) RA Bossa Af eqv. (42), (43), (49) erhålles genom elimination af F(x) och (50 Var Sk) Jae S(n, 2S(n, k)at \ Anmäl” ) FED SSA RS „1.2.3... hn” Sätta vi koefficienterna för x” i båda membra af denna eqvation lika med hvarandra, så erhålles för n > 1 u ee AA, Emedan enligt eqv. (41) (52) SI DO) — 225 så erhålles af eqv. (51) (53) A„ = S(n, n) och således enligt eqv. (41) 138 BERGER, NÅGRA INDEPENDENTA UTTRYCK FÖR DE BERNOULL. TALEN. (54) A un (8,9 + 89° +... + EO). E1&23...8,=0,1 Af eqv. (13) och (54) erhålles nu för de BERNOULLI'ska talen uttrycket er RR TEeN Sl) e,=% 1 i Eis&zy...E (55) B(n) = I denna formel, som gäller för n> 1, är 9 bestämdt af lik- heten och vid summationen 1 bögra membrum iakttages, att hvar och en af qvantiteterna &,,&,...&, antager värdena 0 och 1, och att dessa värden kombineras med hvarandra på alla möjliga sätt. !) Jämför: Sur quelques fonctions symetriques et sur les nombres de BER- NOULLI; par M. LÉOPOLD KRoNECKER (Journal de Mathematiques pures et appliqudes par J. LiouvILLe, deuxieme serie, tome l:er, 1856, p. 3855— 391). Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 3. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska laboratorium. 155. Om några nya triazolderivat. Af J. A. BLADIN. [Meddeladt den 13 Mars 1889 genom N. J. BERLIN] Jag har förut visat!), att dicyanfenylhydrazin måste hafva konstitutionen, C.H,—N—NH, NC-—C=NH. Som nu’ enligt denna formel föreningen håller en amidogrupp, bör den med aldehyder, t. ex. benzaldehyd, gifva ett benzyli- denderivat enligt ekvationen: C,H,—N—NH NC—C=NH C,H,-N-N=CH-C,H, | "+ OHC-C,H, = | NC—-C=NH +H,0; men da triazolföreningar, d. v. s. föreningar, som hålla en af 2 kolatomer och 3 kväfveatomer bestående kväfvekärna, sasom jag förut visat?), ytterst lätt bildas vid inverkan af organiska syrors anhydrider på dicyanfenylhydrazin enligt ekvationen: C,H,—N—NH, | + O(COR!), = NC-ÖX NH (COR!), !) Upsala Universitets Årsskrift 1889: »Studier öfver aromatiska ortodiaminers och fenylhydrazins cyanadditionsprodukter», sid. 74. ?) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1885, N:o 6, sid. 149; 1886, N:o 8, sid. 253. 140 BLADIN, OM NÄGRA NYA TRIAZOLDERIVAT. skulle det ock. kunna : vara möjligt, att benzaldehyd- reagerade på denna förening enligt ekvationen: C,H,—N—NH, Ne 6» ono. C,H. — ON an | | NO—Cs vy /OH—OiH, + Hj. Man skulle således i detta fall erhålla ett dihydreradt triazol- derivat, hvilket ju möjligen sedan skulle genom behandling med lämpliga oxidationsmedel kunna öfverföras 1 ett verkligt triazol- derivat. | | MER = Af undersökningarna har det emellertid framgätt, att nägot sadant hydreradt triazolderivat ej bildas vid denna reaktion, men det har lyckats mig, att af benzylidenderivatet genom in- verkan af oxidationsmedel erhälla verkliga triazolföreningar. Vis- serligen erhåller man vid benzaldehyds inverkan på dieyanfenyl- hydrazin tvänne föreningar, en gul af smältpunkt 129—129,5°.C. och en färglös af smältpunkt 156-—-156,5° C., och af dessa utgör den gula föreningen det väntade benzylidenderivatet, C,H,—N— N=CH—C,H, NC_6-NB; men den färglösa föreningen är ej den andra, dermed isomera hydrerade triazolföreningen, CH N NH (R | NÖ—ON CH-CB; » Lt utan den håller två atomer väte mindre och måste uppfattas sa- som difenylcyantriazol, C,H,—N——N | | N Re ‚Cc—C,H,. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 141 Denna senare förening har dock bildats sasom en sekundär pro- dukt ur benzylidenderivatet genom oxidation medels öfverskju- tande benzaldehyd. Benzylidendicyanfenylhydrazin öfvergär näm- ligen ytterst lätt vid inverkan af svaga oxidationsmedel, sasom järnklorid, silfvernitrat o. d., ja till och med, om ock längsamt, genom inverkan af benzaldehyd i nämda triazolförening. Benzylidendicyanfenylhydrazin kan för öfrigt äfven genom andra medels inverkan lätt öfverföras i triazolderivat. Så ger den vid kokning med alkoholiskt kali under samtidig saponi- fiering och oxidering difenyltriazolkarbonsyra, 0,H,—N——N | | N ale hvilken syra ock bildas vid liknande behandling af difenyleyan- triazol. Äfven vätesuperoxid i svagt alkalisk lösning åstad- kommer denna kondensation, i det att benzylidenföreningen däraf kvantitativt öfverföres 1 nämda karbonsyras amid. Benzylidendicyanfenylhydrazin eger således förmågan att vid inverkan af oxidationsmedel lätt kunna öfverföras i triazolderivat. Man känner inom oiazolserien!) (KNORRS pyrazolserie) fall, som mycket påminna om denna reaktion. Också stå oiazol- och tri- azolföreningarna både i afseende på sammansättning och egen- skaper mycket nära hvarandra. Sa öfvergår enligt LUDVIG KNORR?) benzylidenacetonfenylhydrazin, kr ne | HH 0-0, vid torr destillation under förlust af två atomer väte i difenyl- metyloiazol (KNORRS difenylmetylpyrazol). En viss analogi där- med erbjuder ock bildningen af difenylacioiazol (KNORRS difenyl- pyrazolon) ?), 1) O. WIDMAN: Journ. prakt. Chem. N. F. 38, 185 (1888). 2) Ann. Chem. 238, 137 (1887). Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889. Ärg. 46. N:o 3. 2 142 BLADIN, OM NÅGRA NYA TRIAZOLDERIVAT. C,H,—N — NH | | ).H.—C: CO Ce 5 Sem ? genom destillation af kanelsyrans hydrazid, andra exempel att förtiga. Inom oiazolserien har man stundom erhållit äfven den inter- mediära, hydrerade produkten. Sa bildas (1. ec.) vid benzyliden- . acetonfenylhydrazins destillering jemte difenylmetyloiazol äfven difenylmetyldihydrooiazol, OLE NS ON ELO ; en, CH, Någon motsvarande produkt har jag ej kunnat iakttaga inom triazolserien. Man skulle möjligen kunna anse den vid 129— 129,5” C. smältande, gula föreningen vara difenylcyandihydro- triazol, OHNE 22 NH | | NO—ON /CH-GH, , och ej benzylidendicyanfenylhydrazin, C,H,—N—N=CH—C,H, | NC--C=NH men för den senare formeln talar föreningens gula färg och den ’ omständigheten att vid kokning med saltsyra benzaldehyd af- spaltas, hvilket väl ej borde vara förhållandet, om föreningen vore ett hydreradt triazolderivat. Benzylidendicyanfenylhydrazin. G,H,—N—N=CH—C,H | 2 e SHLND) NC-—-C=NH (CEN Dicyanfenylhydrazin !) löstes i litet alkohol, och till lösningen sattes benzaldehyd i öfverskott. Blandningen kokades en stund, !) Den vid försöken använda dieyanfenylhydrazinen renades ej vidare, än att den vid inledningen af cyan i en vattenemulsion af fenylhydrazin erhållna kri- ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 143 hvarvid den bruna lösningen antog en gulare färg. Alkoholen afdunstades därpå på vattenbad. Återstoden utgjorde en brun, smörjig massa, 1 hvilken kristaller afskilt sig, och som efter afsvalning stelnade. Den försattes åter några gånger med alkohol, och. lösningen afdunstades för hvarje gång till torrhet på vattenbad för att så mycket som möjligt aflägsna öfverskott af benzaldehyd och benzoösyra!). Den sålunda erhållna kristall- massan håller, såsom redan är nämdt, tvänne skilda föreningar, nämligen benzylidendicyanfenylhydrazin och difenyleyantriazol. Det visade sig vara förbundet med stora svårigheter att skilja dessa begge föreningar från hvarandra, emedan de visa ungefär samma löslighet i de vanliga lösningsmedlen. Jag fann slutligen, att om blandningen af båda löstes i alkohol och denna lösning fick frivilligt afdunsta, benzylidendicyanfenylhydrazin afskilde sig i form af gula, hårda bollar, under det att triazolföreningen därvid utkristalliserade i nålformiga kristaller, samt att ur en benzollösning af blandningen gasolja utfäller hufvudsakligen den gula föreningen, under det att den färglösa till största delen stannar i lösningen. Genom att upprepade gånger fälla benzol- lösningar med gasolja, omkristallisera ur alkohol och så mycket som möjligt utplocka de gula bollarna lyckades jag slutligen er- hålla benzylidendicyanfenylhydrazin i rent tillstånd. Analyser: 1. 0,1522 gr. förbrändes i syrgas och gaf 0,4049 gr. CO, (motsv. 0,11043 gr. C) och 0,0669 gr. H,O (motsv. 0,00743 gr. H). 2. 0,1920 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 36,2 cem. N-gas, mätt öfver kalilut vid 767 mm. bar.tr. och 15,6” C. stallmassan löstes i litet varm alkohol och cyanföreningen utfäldes med vatten. Den på detta sätt erhållna produkten bestod af brunaktigt färgade, glänsande blad. !) Den använda benzaldehyden innehöll nämligen betydligt med benzoésyra, hvilken ock under försöken bildats till följd af benzaldehydens oxidering i luften. 144 BLADIN, OM NÅGRA NYA TRIAZOLDERIVAT. Beräknadt. innen i 2. CN eos 72,6 = al 12 4,8 4,9 = N, 56 22,6 — 22,6. 248 100,0. Benzylidendicyanfenylhydrazin är lättlöslig i alkohol och kri- stalliserar därur i rent tillstånd i spröda, ljusgula, prismatiska nålar; äfven lättlöslig i eter och benzol, svarlöslig i gasolja, olöslig i vatten. Ur benzollösning fälles densamma af gasolja i form af vackert gula, ärtstora bollar, som under mikroskop visa sig bestå af ytterst fina nalar. Fäld med gasolja ur benzollösning, visar sig föreningen efter torkning starkt elektrisk och antager vid torkning en svagare gul färg. Smältpunkten ligger vid 129— 129056. Vid kokning af en alkohollösning af föreningen med klor- vätesyra afspaltas benzaldehyd. Till följd häraf och på grund af föreningens gula färg lider det ej något tvifvel, att här verk- ligen föreligger benzylidendicyanfenylhydrazin. Vid inverkan af oxidationsmedel öfverföres den, sasom redan är nämdt, i triazolderivat, hvarom se nedan. Difenyleyantriazol. GIH UNION | | NO—ON 0-08; (= Ci HoN2): Denna förening befinner sig till stor del i moderlutarna efter föregaende förenings utfällning ur benzollösning med gasolja. Koncentreras dessa, och lösningsmedlet sedan far vid vanlig tem- peratur frivilligt afdunsta, afsätta sig mer eller mindre brun- färgade, oftast nälformiga kristaller. Dessa affıltreras eller ut- plockas, om de äro blandade med den gula föreningen, och tvättas med litet alkohol för att aflägsna en brunsvart tjära, som ofta vidhäftar desamma. Föreningen renas sedan genom omkristalli- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 145 sering ur alkohol och fällning ur benzollösning genom tillsats af dubbla volymen gasolja. Föreningen kan ock lätt framställas genom inverkan af svaga oxidationsmedel pa benzylidendicyanfenylhydrazin. Kokas en al- kohollösning af denna förening med t. ex. järnklorid, löst i alko- hol, vatten därpå tillsättes och alkoholen bortkokas, afskiljer sig difenyleyantriazol i färglösa kristaller, hvilka sedan kunna renas genom omkristallisering ur alkohol eller fällning ur benzollösning medels gasolja. Sättes silfvernitrat till en kokhet alkohollösning af ben- zylidenföreningen, affärgas genast lösningen, och sedan silfver- fällningen affiltrerats, erhålles triazolderivatet ur filtratet i nä- stan rent tillstand. Vill man således framställa difenyleyantriazol, förfar man lämpligast pa följande sätt. Räprodukten, som erhalles vid benz- aldehyds inverkan på dieyanfenylhydrazin, löses i minsta möjliga mängd benzol, och lösningen försättes med gasolja, så länge fäll- ning uppstår. Fällningen affiltreras, löses i alkohol och kokas en stund med en alkoholisk järnkloridlösning. Vatten tillsättes därpå, alkoholen afdunstas till största delen, och den afskilda kristallmassan renas på angifvet sätt. Analyser på vid 100° C. torkad substans: l. 0,2024 gr. förbrändes i syrgas och gaf 0,5428 gr. CO, (motsv. 0,14804 gr. C) och 0,0789 gr. H,O (motsv. 0,00877 sus H)): 2. 0,1753 gr. gaf pa samma sätt 0,4711 gr. CO, (motsv. 0,12848 gr. C) och 0,0693 gr. H,O (motsv. 0,00770 gr. H). 3. 0,1477 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 28,4 cem. N-gas, mätt öfver kalilut vid 755 mm. bar.tr. och 14,2” C. Beräknadt. Funnet. il 2. 3. er 180 73,2 73,1 13,3 — a 10 4ı 4,3 da — N, HER 227 — — "22,8. 246 100,0. 146 BLADIN, OM NÅGRA NYA TRIAZOLDERIVAT. Föreningen är lättlöslig i benzol, eter och alkohol, svårlöslig i gasolja, olöslig i vatten. Ur benzollösning fälles densamma af gasolja i form af rent hvita, små nålar eller fjäderlika kristall- aggregat. Smältpunkt 156—156,5° C. Af analyserna framgår otvätydigt, att föreningens samman- sättning är C,,H,,N,. Föreningen håller således två atomer väte mindre än benzylidendicyanfenylhydrazin, och till föijd af dess egenskaper måste den uppfattas såsom difenylcyantriazol. Jag trodde till en början, att föreningen bildats genom in- verkan af benzoösyran, hvaraf benzaldehyden var starkt förorenad, på dicyanfenylhydrazin enligt ekvationen: C,H,—N--NH, G,H,—-N——N | | + HOOC—C,H, = NO + 2H,0. För att afgöra detta lät jag ren benzoösyra under samma för- hällanden som benzaldehyd inverka pa dicyanfenylhydrazin, men ur reaktionsprodukten kunde ej någon difenylcyantriazol utdragas, men väl en annan förening, som med syror ger vackert färgade salter, och till hvilken jag vid ett annat tillfälle möjligen skall aterkomma. Difenyltriazolkarbonsyra. C.H,—N N | | HOOC—C C—C,H, (= C,,H, N30.). NN et; ( 15 Hn1N;0,) Denna förening bildas lätt, om föregaende förening, difenyl- cyantriazol, kokas med alkoholiskt kali. Nitrilen löstes i ganska mycket alkohol, och till den varma lösningen sättes stark kalilut. Lösningen kokades en stund, hvarvid ammoniak i mängd bortgick, vatten tillsattes därpa och alkoholen afdunstades pa vattenbad, hvarefter lösningen försattes med saltsyra, sa länge nagon fällning uppstod. Difenyltriazol- karbonsyran afskilde sig därvid i form af ett färglöst, klibbigt ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:O de 147 harts, som småningom hårdnade. Detta affıltrerades och uttvät- tades med vatten samt omkristalliserades ur alkohol. Syran kan ock erhållas ur benzylidendicyanfenylhydrazin på samma sätt vid kokning med alkoholiskt kali. Vid tillsats af kalit till den varma alkohollösningen af benzylidenföreningen an- tog denna en brunröd färg, hvilken småningom öfvergick i gul. Vid alkoholens afdunstning afskilde sig i ringa mängd en gul förening, som affiltrerades, och ur filtratet erhölls syran nästan färglös, och efter en omkristallisering ur alkohol erhölls den- samma fullkomligt ren. För syrans framställning kan man därför lämpligast be- handla den raprodukt, som man erhäller vid benzaldehyds inver- kan pa dieyanfenyihydrazin med alkoholiskt kali; äfven de mest smörjiga produkter, som erhållas vid afdunstning till torrhet af de moderlutar, som man erhåller efter benzylidendieyanfenylhy- drazins framställning i rent tillstånd, kunna därvid användas. Sedan lösningen en stund kokat, försättes densamma med vatten, och alkoholen afdunstas på vattenbad. Därvid afskilda smörjiga produkter affiltreras, och i filtratet utfälles syran med saltsyra, hvarvid den erhålles i form af en starkt färgad olja, som snart stelnar. Denna löses i alkohol, och lösningen försättes med am- moniak i öfverskott, och alkoholen afdunstas fullständigt på vattenbad, hvarvid de färgande ämnena till allra största delen afskiljas och kunna genom filtrering aflägsnas. Ur filtratet fälles sedan karbonsyran och erhålles fullkomligt ren genom några omkristalliseringar ur alkohol. Ur alkohol kristalliserad substans håller en molekyl kristall- alkohol, som ej bortgar i exsickator öfver svafvelsyra, utan först vid upphettning vid 100? C. Analyser på vid 100” C. torkad substans: 1. 0,1745 gr. förbrändes i syrgas och gaf 0,4342 gr. CO, (motsv. O,11842 gr. C) och 0,0693 gr. H,O (motsv. 0,00770 gr. H). 2. 0,1705 gr. förbrändes med kopparoxid och gaf 23,2 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 747 mm. bar.tr. och 13,6” C. 148 BLADIN, OM NÄGRA NYA TRIAZOLDERIVAT. 3. 0,1920 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 25,3 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 755 mm. bar.tr. och 15° GC. 4. 0,2064 gr. förbrändes i syrgas och gaf 0,5138 gr. CO, (motsv. 0,14013 gr. C) och 0,0790 gr. H,O (motsv. 0,00875 gr. JEN Beräknadt. Funnet. 1. 2. 3. 4. e> 180 67,9 67,9 — — 679 Em 11 4,2 Aa — — des N; 42 15,8 ld N — 0, 32 12,1 SS ES 265 100,0. Analyser på lufttorkad substans: 1. 0,2048 gr. förlorade vid 100° C. 0,0303 gr. 2. 0,2012 gr. förlorade vid 100° C. 0,0299 gr. 3. 0,2282 gr. förlorade vid 100° C. 0,0340 gr. 4. 0,1106 gr. förbrändes i syrgas och gaf 0,2656 gr. CO, (motsv. 0,07244 gr. C) och 0,0576 gr. H,O (motsv. 0,00640 Beräknadt Funnet. på C,,H,,N30, + C,H,OH. 1. 2. 3. 4. C 65,6 — 000655 H 5,5 — — — 5,8 C,H,OH 14,3 14,8 14,3 14,9 — Difenyltriazolkarbonsyran är lättlöslig i alkohol, tämligen löslig i eter, nästan olöslig i vatten. Ur alkohol kristalliserar densamma i ganska stora, färglösa kristallaggregat, som halla en molekyl kristallalkohol. Syrans smältpunkt kan ej säkert be- stämmas, emedan föreningen smälter under stark gasutveckling. Vid olika försök inträdde denna smältning och sönderdelning vid temperaturer mellan 172° och 182° C. Difenyltriazolkarbonsyrans salter. Kalium-, natrium- och ammoniumsalterna äro ytterst lätt- lösliga i vatten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 149 Kaleium- och bariumsalterna bilda hvita, amorfa, ej syn- nerligeu svarlösliga fällningar. Vid kokning med vatten smälte en del till en hartsartad massa, och vid lösningens afsvalning afskilja sig äter salterna i amorft tillstånd. Silfversaltet, C,;H,,N;O,Ag, bildar en hvit, amorf, volymi- nös fällning och erhölls genom tillsats af silfvernitrat till en lös- ning af ammoniumsaltet. Det är svårlösligt 1 vatten. Efter torkning visar det sig starkt elektriskt. Det förändras ej vid liggande i solljus. Torkadt i exsickator, är detsamma vattenfritt. Analyser: 1. 0,1696 gr. i exsickator torkadt salt gaf vid förbränning 0,0490 gr. Ag. 2. 0,1557 gr. i exsickator torkadt salt aftog ej i vigt vid 100° C. och gaf vid förbränning 0,0460 gr. Ag. Beräknadt Funnet. på C,,H,,N303Ag. il 2. Ag 29,0 28,9 29,4. Kopparsaltet, (C,;H,oN303),Cu, är äfven amorft. Det er- hälles såsom en blågrön, amorf fällning vid tillsats af koppar- sulfatlösning till en lösning af ammoniumsaltet. Det är svår- lösligt i vatten. Som saltet till följd af sin amorfa konsistens ej kunde utpressas mellan läskpapper, analyserades vid 120° C. torkadt salt. Det bibehöll sin blågröna färg vid torkning vid 120° C. Analys: 0,2226 gr. gaf vid förbränning 0,0295 gr. CuO (motsv. 0,02356 gr. Cu). Beräknadt Funnet. på (C,,H,0N30,),Cu. Cu 10,7 10,6. Difenyltriazolkarbonsyrans eterarter. Metyletern, (C,H,),.C5N,.CO,CH,, erhölls ur silfversaltet och jodmetyl. Vid 100° C. torkadt silfversalt försattes med CH,J i öfverskott, hvarvid redan vid vanlig temperatur reaktion in- 150 BLADIN, OM NÅGRA NYA TRIAZOLDERIVAT. trädde under värmeutveckling, så att jodmetylen rakade i kok- ning. Blandningen kokades sedan ytterligare en stund, hvarpå eterarten utdrogs genom upprepade utskakningar med eter, efter hvilkens afdunstning densamma kvarblef såsom en hvit kristall- massa. Föreningen omkristalliserades ur metylalkohol. Analys: 0,1346 gr. vid 100” C. torkad substans gaf vid förbränning i syrgas 0,3389 gr. CO, (motsv. 0,09243 gr. C) och 0,0601 gr. H,O (motsv. 0,00668 gr. H). Beräknadt. Funnet. Gi 192 68,8 68,7 H,; 13 4,7 9,0 Ns 42 15,0 _— (OM 32 11,5 — 279 100,0. Föreningen är lättlöslig i metylalkohol, tämligen löslig i eter, olöslig 1 vatten. Ur metylalkohol kristalliserar densamma 1 färg- lösa nålar, förenade till bollar, som smälta vid 159° C. utan sönderdelning. Etyletern, (C5H,)s.C;N,3.C0,C5H,, framstäldes likaledes ur silfversaltet genom inverkan af C,H,J. Äfven här inträdde re- aktionen vid vanlig temperatur under värmeutveckling. Bland- ningen kokades därpå en stund, hvarpå eterarten utdrogs genom upprepade utskakningar med eter och omkristalliserades ur alkohol. Analys: 0,2034 gr. vid 100° torkad substans förbrändes 1 syrgas och gaf 0,5194 gr. CO, (motsv. 0,14165 gr. C) och 0,1018 gr. H,O (motsv. 0,01131 gr. H). Beräknadt. Funnet. GC, . 204 69,6 69,6 N To or 5,6 N, 42 14,4 == O, 32 10,9 ul 293 100,0. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 15] Föreningen är lättlöslig i alkohol och kristalliserar därur i färglösa nålar, samlade i bollar, svårlöslig i eter, olöslig i vatten. Den smälter utan sönderdelning vid 164—165” C. Difenyltriazolkarbonsyrans amid. OH, NN | | H,NOO-C\ /C-GH; (= C1H12N40). Denna förening erhålles lätt genom inverkan af vätesuper- oxid i alkalisk lösning pa difenyleyantriazol. Denna löstes i al- kohol, och lösningen försattes med en treprocentig vätesuperoxid- lösning; skulle därvid fällning inträda, tillsättes mera alkohol. Lösningen försattes därpa med ett par droppar kalilut och upp- värmdes under ungefär !/, timmes tid, dock icke till kokning. Syrgas bortgick därvid, och blott svag lukt af ammoniak kändes. Lösningen neutraliserades därpa med klorvätesyra och försattes med ammoniak för att öfverföra möjligen bildad karbonsyra i det lättlösliga ammoniumsaltet samt afdunstades på vattenbad, tills alkoholen bortgått. Amiden afskilde sig därvid i form af nästan rent hvita, bladiga kristaller, hvilka affiltrerades, tvät- tades med vatten och omkristalliserades ur alkohol. Amiden kan ock erhållas genom att på samma sätt be- handla benzylidendicyanfenylhydrazin med vätesuperoxid i alka- lisk lösning. Den gula färgen försvinner därvid genast. Ut- bytet blir lika godt som 1 föregående fall. Att vid vätesuper- oxidens inverkan på benzylidendicyanfenylhydrazin tvänne väte- atomer oxideras bort och en triazolring bildas, är ej underligt, då redan kali ensamt kan åstadkomma denna oxidation. Analyser: l. 0,2023 gr. lufttorkad substans aftog ej i vigt vid 120° C. och gaf vid förbränning i syrgas 0,5059 gr. CO, (motsv. 0,13797 gr. C) och 0,0893 gr. H,O (motsv. 0,00992 gr. H). 2. 0,1478 gr. förbrändes med kopparoxid och gaf 26,4 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 758 mm. bar.tr. och 14,5” C. 152 BLADIN, OM NÅGRA NYA TRIAZOLDERIVAT. Beräknadt. Funnet. i 2. Cr 180°° 103% BB Jahn 12 4,5 4,9 — N, 56 2a a ale (0) een — — 264 100,0. Föreningen är lättlöslig i alkohol, hvarur den kristalliserar i färglösa, bladiga kristaller, svårlöslig i vatten och kristalliserar därur i fina, färglösa nålar. Den smälter utan sönderdelning vid 195—196° C. Difenyltriazol. Som ofvan nämdes, smälter difenyltriazolkarbonsyran under stark kolsyreutveckling, hvarvid difenyltriazol bör kunna erhällas. Karbonsyran upphettades vid 180—190° C., sa länge kolsyra bortgick. Det aterstod en gulaktig olja, som vid afsvalning stel- nade till en hard, glaslik massa. Denna kan ej renas genom om- kristallisering, emedan den ur lösningsmedlen afskiljer sig sasom olja. Ur benzollösning fälles föreningen 1 form af hvita, amorfa flockar, som ofta baka ihop sig till en hartsig massa. Ej heller pa detta sätt lyckades jag erhålla föreningen i rent tillstånd; vid analyser på salunda ur benzollösning fäld substans fans kol- halten 1!/,—3 procent för låg. Ej heller kan föreningen destil- leras hvarken enbart eller i vattenånga. Den är lättlöslig i benzol och alkohol, svårlösligare i eter, olöslig i vatten. Vid upphettning börjar densamma vid 35—40° C. mjukna och bil- dar då en seg massa, som vid ytterligare upphettning blir allt mera lättflytande. Det är en mycket svag bas. Det torde emel- lertid ej lida något tvifvel, att här verkligen föreligger difenyl- triazol, N | | HC 0—C,H, , Nv/ 675 fastän det ej lyckats mig att erhålla föreningen i rent tillstånd. 153 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 3. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 156. Om bisfenylmetyltriazol. Af J. A. Brapın. [Meddeladt den 13 Mars 1889 genom P. T. CLEVE.] För några år sedan har jag visat!), att den af EMIL FI- SCHER upptäckta och beskrifna dicyanfenylhydrazin?), hvilken bildas vid inverkan af cyangas på en vatten-emulsion af fenyl- hydrazin, ger med organiska syrors anhydrider triazolföreningar och med salpetersyrlighet en tetrazolförening. Jag har ock lem- nat 3), som jag tror, tillräckliga bevis för, att dicyanfenylhydra- zins konstitution är C;H,—N—NH, NC—C=NH. ADOLF SENF har emellertid visat®), att om cyangas får inverka pa en alkohol-lösning af fenylhydrazin, det ej bildas FISCHERS dicyanfenylhydrazin, utan en med A. W. HOFMANNS cyananilin >), Ga C=NH C=NH C,H,_NH ; analogt sammansatt förening, cyanfenylhydrazin, af formeln, 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1885, N:o 6, sid. 149; N:o 9, sid. 13; 1886, N:o 8, sid. 253. 2) Ann. Chem. 190, 138 (1877). 3) »Studier öfver aromatiska ortodiaminers och fenylhydrazins eyanadditions- produkter», sid. 74. Upsala 1888. 4) Journ. prakt. Chem. N. F. 35, 513 (1887). 5) Ann. Chem. Pharm. 66, 129 (1848). 154 BLADIN, OM BISFENYLMETYLTRIAZOL., C,H,-N=INH, C=NH | C-NH | C,H,—N—NB;,. Jemföra vi nu formlerna för FISCHERS dieyanfenylhydrazin och SENFS cyanfenylhydrazin, finna vi, att begge hålla gruppen, —N—NH, | —C—NH, den förra en gång och den senare två gånger. Dä nu dieyan- fenylhydrazin ger med ättiksyreanhydrid fenylmetyleyantriazol: CH, -NNH, 3 NZ NC—C=NH ”CO—CH, G,H,—N—N = | NC—C=N sa bör cyanfenylhydrazin därmed gifva bisfenylmetyltriazol'): TR TA ,CO—CH, C=NH NCO-—CH, | + = C=NH ON ; ; CH INN c02cH ‚SO—CH, + CH,COOH + H;0, C,H,—N—N I N \ Da = | + 2CH,COOH + 2H,0. | = { GH, NN? ; Försöken hafva ock visat, att sa verkligen är förhällandet. Vid tillsats af ättiksyreanhydrid i öfverskott till eyanfenyl- hydrazin eger vid vanlig temperatur ingen inverkan rum, men vid uppvärmning löses allt lätt till en gul vätska. Lösningen kokades under nägra minuter och göts därpa i kallt vatten, !) Jag begagnar förstafvelsen bis- i samma bemärkelse, som LupviG Knorr [Ann. Chem. 238, 137 (1887)] användt densamma bland »pyrazol»-derivaten. Bis- har alltså afseende på allt det följande i en förenings namn till skilnad från bi- eller di-, som hänföras blott till närmast följande radikal. ÖFVERSIG'T AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 155 hvarvid vid omröring med en glasstaf allt stelnade till en gul massa, som affıltrerades och omkristalliserades nagra ganger ur alkohol. Analyser på i exsickator öfver svafvelsyra torkad substans: 1. 0,2156 gr. förbrändes i syrgas och gaf 0,5414 gr. CO, (motsv. 0,14765 gr. C) och 0,1056 gr. H,O (motsv. 0,01160 gr. H). 2. 0,1494 gr. förbrändes med kopparoxid och gaf 33,7 cem. N-gas, mätt öfver kalilut vid 756 mm. bar.tr. och 15,1” C. Beräknadt. Funnet. 1. 2. al... 2160 68) Bey Flygt. lag Dr De N, 34 26,6 = 26,7 316 100,0. Af analyserna framgår således, att, såsom väntadt var, intet acetylderivat, utan en syrefri förening bildats, nämligen bisfenyl- metyltriazol, A| 7C—CH C=N/ i | r | _20-CB;. GHINEN Föreningen är olöslig i vatten och eter, svårlöslig i benzol, tämligen lättlöslig i alkohol, lättlöslig i kloroform. Ur alkohol kristalliserar densamma i små, fullkomligt färglösa prismer, som smälta vid 221—222° C. till en färglös olja. Föreningen är mycket beständig, den kan utan att sönderdelas kokas med al- koholiskt kali och starka syror. Det är en svag tvåsyrig bas, som med syror ger kristalliserande salter, hvilka dock sönder- delas af vatten i fri syra och bas. Hydrokloratet, C,,H,,N;.2HOCIl, erhålles, om till en kokhet, koncentrerad alkohollösning af basen sättes dubbla volymen ry- kande saltsyra. Saltet faller då genast ut i form af ett fint, färglöst, kristalliniskt pulver. Det är luftbeständigt, men sönder- 156 BLADIN, OM BISFENYLMETYLTRIAZOL. delas af vatten. Det är nästan olösligt i rykande saltsyra. Det håller intet kristallvatten. Analyser på lufttorkad substans: 1. 0,1032 gr. gaf 0,0766 gr. AgCl (motsv. 0,01948 gr. HCI). 2. 0,1700 gr. aftog ej i vigt i exsickator öfver svafvelsyra och gaf 0,1270 gr. AgCl (motsv. 0,03230 gr. HC]). Analyserna utfördes så, att saltet löstes i litet ammoniaka- - lisk alkohol, vatten tillsattes till lösningen, därvid utfäld bas af- filtrerades och i filtratet bestämdes HCl på vanligt sätt. Beräknadt Funnet. på CH, N&.2HCI. 1. a, 2HCI 18,8 18,9 19,0. Kloroplatinatet, C,,H,,.N;.2HCI1.PtCl, + 1/,H,O, erhålles, om till en. kokhet, koncentrerad alkohollösning af basen sättes en lika volym af en blandning af platinaklorid och rykande salt- syra. Saltet afskiljer sig genast i form af orangegula kristaller, som under mikroskop visa sig bestä af rombiska, oftast något uddiga taflor. Det tvättades med en blandning af rykande salt- syra och alkohol; af vatten sönderdelas detsamma liksom hydro- kloratet. Det håller !/, molekyl kristallvatten, som bortgar vid 125° C., men ej i exsickator öfver svafvelsyra. Analyser: 1. 0,2651 gr. i exsickator torkadt salt förlorade vid 125° C. 0,0028 gr. och gaf vid förbränning 0,0702 gr. Pt. 2. 0,2207 gr. lufttorkadt salt förlorade vid 130° C. 0,0026 gr. och gaf vid förbränning 0,0576 gr. Pt. Beräknadt Funnet. på C,sH,,N;.2HC1.PtCl, + /,H,0. i 2. Pt 26,5 26,5 26,1 1,250 1,2 a 1,2: Jag hoppades, att genom inverkan af amylnitrit pa cyan- fenylhydrazin erhålla bisfenyltetrazol, men hittills har detta ej lyckats mig. 157 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 3. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 157. Om molekularvigten hos maltos och några inulinartade kolhydrat. Oo Af A. G. EKSTRAND och RoB. MAUZELIUS. [Meddeladt den 13 Mars 1889 genom P. T. CLEVvE.] Det har länge varit kändt, att fryspunkten hos en vätska sjunker, om ämnen finnas upplösta deri; sa t. ex. har saltvatten en lägre fryspunkt än rent vatten, och genom tillsats af alkohol kan vattnets fryspunkt lätt nedsättas högst betydligt. Men först genom Fransmannen RAoULT'S undersökningar!) har det blifvit visadt, att en bestämd lagbundenhet eger rum mellan det lösta ämnets kemiska natur och mängd samt lösningsmedlets frys- punkt, en lagbundenhet, som tillåter att af fryspunktens ned- sättning beräkna det lösta ämnets molekularvigt. Emellertid var den af RAOULT föreslagna metoden härför i dess praktiska användning temligen invecklad, hvarför den i början blef föga beaktad; under förra året hafva dock åtskilliga forskare så AUWERS?) och BECKMANN?) lyckats förenkla densamma, så att den nu med skäl kan sägas vara både enkel och lätthandterlig. Inom kolhydratens kemi har man hittills saknat en direkt metod för molekularvigtsbestämningar, då hithörande ämnen vid upphettning sönderdelas och således ej kunna öfverföras i gas- form för bestämning af gastätheten; RAOULT’S metod är derför särskildt egnad att sprida ljus öfver detta stora område för den 1) Ann. de Chemie et de physique [5] XX, 217; XXVII, 133; [6] TI, 66, 95, 99, 115; IV, 401; VIII, 289, 317; compt. rend. CII, 1307. 2) Berichte d. d. chem. Ges. XXI, 701. 3) Zeitschrift f. physikalische Chemie 11, 698. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 3. [Svd 158 EKSTRAND OCH MAUZELIUS, OM MOLEKULARVIGTEN HOS MALTOS. kemiska forskningen och häfva en del motsägelser, som trots vidlyf- tiga och grundliga undersökningar ännu tarfva förklaring; vi behöfva blott erinra derom, att man ännu ej känner inulinets molekularvigt och väl knappast stärkelsens, om ock BROWN och MORRIS!) på ett ganska tillfredsställande sätt lyckats förklara de olika dextrin- arternas bildning derur. Raffinos, en sockerart, som bland annat förekommer 1 hvitbetsockermelass, har helt nyligen af TOLLENS och MAYER?) blifvit undersökt enligt RAOULT’S metod och dess molekyl faststäld till C,,H;,0,, + H,O, hvaremot TOLLENS sjelf förut ansåg formeln C,,H,,03, + 10H,O mera sannolik ?). Den närmaste anledningen till vara försök var önskan att om möjligt lära känna sammansättningen hos inulin och några dermed beslägtade lösliga kolhydrat, då den föreställningen låg nära till hands, att molekularvigten för dessa ämnen, som hafva samma empiriska sammansättning, vexlar och sannolikt aftager, när lösligheten ökas. Till försöken hafva vi användt den af BECKMANN (l. c.) före- slagna apparaten, som finnes afbildad a vidstående fig. 1. Fryskärlet A, hvilket innehåller den vätska, som skall under- sökas, består af ett tjockt profrör, försedt med sidorör för sub- stansens införande; omkring fryskärlet A fästes med kork ett vidare profrör B, hvilket blott tjenar som luftmantel; kärlet B slutligen hvilar med sin öfre rand på locket till kylapparaten C, som fylles med lämplig köldblandning. Förnämsta och vig- tigaste delen af apparaten utgöres af termometern D, hvilken är delad i !/,,, centigrader och vid våra försök hade en s. k. godtycklig skala, omfattande cirka 5 grader, för att kunna an- vändas för olika lösningsmedel och olika temperaturintervaller. För detta ändamål var termometerns kapillärrör upptill utblåst till en reservoir, hvars utseende framgar af fig. 2. Qvicksilfver- förradet i termometern är tillräckligt att vid 0” fylla hela kapil- lärröret ända till öfre reservoirens öfversta del; vill man nu an- !) Annalen der Chemie 231, 72. 2) Berichte d. d. chem. Ges. XXI, 1566. 3) Torrens Handbuch den Kohlenhydrate. Breslau 1888. S. 156. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 159 vända termometern till bestämningar med vatten, mäste man aflägsna sa mycket qvicksilfver, att qvicksilfret vid 0° endast stiger upp till 3° a 4°, för hvilket ändamål termometern insättes i vatten af 5° a 6°; dervid börjar en del qvicksilfver stiga öfver IN i reservoiren, ungefär som figuren visar, och tvingas genom en hastig stöt att skilja sig från pelaren i kapillärröret. Om för mycket qvicksilfver på detta sätt blifvit öfverfördt i reservoiren, behöfver man blott vända termometern mer eller mindre upp | 160 EKSTRAND OCH MAUZELIUS, OM MOLEKULARVIGTEN HOS MALTOS. och ned och lindrigt knacka pa reservoiren, då några qvick- silfverdroppar lätt afskiljas och förena sig med den ur kapillär- röret framträngande qvicksilfversträngen. Vid försöken fylles fryskärlet till lämplig höjd, d. v. s. så att termometerkulan är fullständigt omgifven deraf, med det lös- ningsmedel, som skall användas, hvarjemte, för att förekomma alltför stark öfverkylning, några platinaskärfvor införas deri; sedan fastsättes termometern, och hela fryskärlet insättes i den yttre kylapparaten, som, om vatten skall användas, förut blifvit fyld med en köldblandning af snö och koksalt. Snart börjar termometern sjunka, och, om försöket förlöper normalt och om- röringen skötes med omsorg, inträder alltid en öfverkylning på 1 å 3 grader, hvarefter isbildningen börjar och termometerns qvicksilfver hastigt uppstiger till fryspunkten, der det förblifver stående i flere timmar. Det är af vigt att afläsa den högsta temperatur, till hvilken termometern stiger, och, som denna först uppnås efter nagra minuter, gör man klokt uti att alltid vänta med afläsningen en bestämd tid t. ex. 15 minuter efter stigningen. Sedan fryspunkten blifvit med största noggrannhet afläst, upp- tinas isen, termometern upplyftes och en afvägd mängd af den substans, som skall undersökas, införes genom sidoröret i frys- kärlet, hvarefter sidoröret tillslutes med sin propp, termometern fastsättes och fryskärlet ånyo inställes i kylapparaten. Nu in- träda samma fenomen som förut, och fryspunkten afläses anyo under iakttagande af samma försigtighetsmatt. Om skilnaden mellan de sa aflästa fryspunkterna kallas för C, den använda mängden substans P och lösningsmedlets vigt L gram, så be- tecknar A fryspunktsnedsättningen för 1 gr. substans DECE 77200 i 100 gr. lösningsmedel. Talet A kallas af RAOULT för det ifragavarande ämnets »depressionskoefficient» i förhallande till det använda lösningsmedlet och M.A=[T, der M= det lösta ämnets molekularvigt, kallas dess »molekulära depression». Detta tal T har visat sig vara konstant för alla kroppar i förhållande till samma lösningsmedel och är t. ex. för vatten 19, hvadan ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 161 för vatten M eller molekularvigten för ett ämne = a för benzol ater är T = 49 och för isättika = 39. För att pröfva metodens och apparatens tillförlitlighet, ut- förde vi först ett par bestämningar pa ämnen med känd mole- kularvigt nemligen naftalin med benzol sasom lösningsmedel och dextros med vatten sasom lösningsmedel. 0,6822 gr. naftalin löstes i 23,617 benzol och gafvo dervid en fryspunktsnedsättning af 1,165°, alltsa: 1,165 X 23,617 | 49 0,6822 x 100 — ee 0,4033 ber. för C,,Hg 128. 2 = — 1221) 1) 0,2812 gr. dextros löstes i 25,019 vatten och gäfvo der- vid en fryspunktsnedsättning af 0,120°. 2) 0,9548 gr. dextros löstes i 25,019 vatten och gåfvo en fryspunktsnedsättning af 0,408°. 19 A AM 0H20% 1) 0,1067 178 180 2) 0,1067 178 » För de följande försöken hafva vi dels infört afvägda sub- stansmängder till det i fryskärlet befintliga, vägda vattnet, dels i fryskärlet infört lösningar af känd halt, beredda af samma sorts vatten, som förut användts vid bestämning af rent vattens fryspunkt. Vid afläsningen hafva vi låtit fryskärlet hela tiden qvårstå i kylapparaten, emedan vi ej funnit något bättre eller säkrare resultat uppnås genom det af TOLLENS?) förordade sät- tet att före afläsningen uttaga fryskärlet ur köldblandningen sorgfälligt aftorka detsamma och sedan insätta det i en med bomull fyld bägare. 1) Benzolen var blott renad en gång genom omfrysning och visade en frys- punkt af + 5°. 2) Berichte d. d. chem. Ges. XXI, 3508. 162 EKSTRAND OCH MAUZELIUS, OM MOLEKULARVIGTEN HOS MALTOS. Maltos. Denna sockerart bildas, som bekant, vid stärkelses försock- ring med diastas och är, ehuru till sammansättningen lika med rörsocker, direkt jäsbar med jäst. Pa grund af samman- sättningen af atskilliga dess derivat och dess öfverensstämmelse i många afseenden med mjölksocker har dess formel i allmänhet antagits till C,,H,;,O,, + H,O; en molekyl H,O bortgar vid 100. Emellertid har på senare åren HERZFELD!) på grund af malto- sens förhållande till FEHLINGS lösning dragit denna formel i tvifvelsmål och framhållit möjligheten af en högre molekularvigt, ehuru a andra sidan HABERMANN och HÖNIG?) uppgifva, att de vid maltosens oxidation med kopparoxid erhållna produkterna äro både qvalitativt och qvantitativt desamma som för dextros. Med RAOULTS metod låter denna fråga lätt afgöra sig, och då inga molekularvigtsbestämningar öfver maltos ännu föreligga, hafva vi utfört några sådana, hvilka här nedan meddelas. Till våra försök använde vi ett preparat, som blifvit om- kristalliseradt ur alkohol och var alldeles färglöst samt visade en väl utbildad kristallinisk struktur. För att beqvämt kunna undersöka lösningar af olika halt, hafva vi utgatt från en tem- ligen koncentrerad lösning och sedan utspädt densamma. Till försöken torkades maltosen vid 100°. Af tre försök erhöllos följande värden Gr. substans i 19 100P 100P Fryspunkt LO) re ER yspunktens nl L sänkning—C ==Molekularvisten 8,89 0,482° 350 4,31 0,230° 356 2,12 0,120° 336. Den ur formeln C,.H,0,, beräknade molekularvigten är 342, hvadan det är satt utom allt tvifvel, att maltosen i vatten- !) Annalen der Chemie 220, 219. 2) Monatshefte f. Chemie V, 212. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 163 fritt tillstånd har sammansättningen O,sH550,,. På den vatten- haltiga substansen utfördes likaledes några försök: 100P Ti 6 Mkvigt CHELO N + H;0 6,3862 0348” 374 360 5,057 0,259° 371 » För någon tid sedan har den ene af oss tillsammans med ©. J. JOHANSON!) upptäckt ett par nya kolhydrat, flein och graminin, och WALLACH kort förut?) ännu ett, irism, hvilka alla på grund af sin löslighet i vatten, sammansättning och sina öfriga egenskaper kunna betraktas såsom nära beslägtade med inulin; till samma grupp torde ock böra räknas triticin och ett dermed beslägtadt, kanske identiskt, kolhydrat, som vi funnit i rotknölarne till Dracaena rubra. Alla desssa tillika med några andra naturligt förekommande men hittills föga kända kolhydrat såsom inuloid, sinistrin, lävulin, bilda således en naturlig grupp, af den allmänna sammansättningsformeln n(C,H,,0;). Vridnings- förmågan för de olika ämnena af denna grupp med undantag af lävulin, som är optiskt inaktivt, vexlar något, från — 52° för irisin till — 34” för inulin, men skilnaden kan på det hela sägas vara helt obetydlig. Af kända förhållanden är det endast lösligheten, som företer en mera märkbar olikhet dem emellan, och vi hafva derför trott, att man genom RAOULT’S me- tod skulle kunna beräkna deras molekularvigter åtminstone till- närmelsevis och derigenom fa en inblick i deras natur; men härvid visar sig snart svårigheten att erhålla ett bestämdt re- sultat och detta dels på grund af hithörande ämnens oväntadt höga molekularvigt, dels på grund af omöjligheten att erhålla dem i rent tillstånd, hvarigenom man sannolikt alltid har att göra med blandningar af flere kemiska individer, som tillsammans 1) Bidrag till kännedomen om kolhydraten I. Öfvers. af K. Vetensk.-Akad. Förh. 1887. N:o 10, 667. ; Bidrag till kännedomen om kolhydraten II. Ibidem 1888. N:o 2, 119. 2) Annalen der Chemie 234, 364. 164 EKSTRAND OCH MAUZELIUS, OM MOLEKULARVIGTEN HOS MALTOS. inga i den växt, hvarur kolhydratet blifvit framstäldt. Sat. ex. visade sig det ur Baldingera framstälda ämnet alldeles tydligt innehålla minst 2 kolhydrat, ett mera lättlöst ett mera svärlöst, för öfrigt alldeles lika i kemiskt och optiskt afseende. Våra försök hafva omfattat triticin, graminin, irisin, flein och inulin. Triticin ur Dracaena. Kolhydratet var framstäldt ur rotknölarne till Dracaena (Cordyline) rubra. Vid upphettning i kapillärrör började det smälta och pösa vid 140°. Vridningsförmågan [a] — 36,61”. Askhalten 0,85 % af det vid 100” torkade ämnet. 100P L C Mkvigt CHOO 4,249 0,082° 984 972 6,658 0,126 1004 » 8,344 0,166° 991 » Tritiein ur Triticum. Kolhydratet var framstäldt ur qvickrot (Triticum repens), det började smälta omkring 160° vid upphettning i kapillärrör; vrid- ningsförmågan [a], = — 41,07”. Askhalten 1,07. 100P L C Mkvigt 2,826 0,052° 1032 5,676 0,126° 855 9,635 0,214° 856 Graminin var framstäldt ur Trisetum alpestre, smälte vid 220° vid upphett- ning i kapillärrör och hade en vridningsförmaga [«]» = — 44,47°; askhalten var 1,02 %. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 165 100P mi @ Mkvigt Ör 2,206 0,030° 1397 1296 | 4,150 0,060° 1314 » 2 | a) 0,114° 1383 » eb) 0,.110° 1325 5 9,505 0,132° 1368 > Vid tredje försöket här ofvan gjordes tva bestämningar a) och b) med samma prof, och blef resultatet nagot olika i de bada fallen. Irisin framstäldes ur Iris Pseudacorus och renades genom upprepad lösning och utfällning med alkohol, men var det oaktadt nagot rosafärgadt, och askhalten var 0,87 %. Vid upphettning i ka- pillärrör smälte det vid 160°. Vridningsförmagan [ce], = — 5120°. För att fa en nagorlunda koncentrerad lösning, behandlades irisi- net med varmt vatten, och den så erhållna klara lösningen fick stå i 12 timmar i stark köld, hvarefter den fortfarande var lika klar. 100P L c Mkvigt — CosH,soO0go 3,470 0,020° 3296 2592 4,316 0,028° 2922 » 6,552 0,038° 3276 » 7,207 0,050° 2720 » 8,781 0,060° 2781 » Flein. Framstäldt ur timotejknölar, och renadt genom upprepad lösning och utfällning med alkohol, smälte det vid upphettning i kapillärrör vid 215°; vridningsförmåga [a], = — 47,94”. Ask- halten 0,65 2. 166 EKSTRAND OCH MAUZELIUS, OM MOLEKULARVIGTEN HOS MALTOS. 100P L C Mkvigt 2,763 0,023° 2282 3,018 0,010° 5734 , 3,803 0,020° 3613 3,949 0,030° 2501 4.096 0,030° 2594 4,717 0,037 ° 2425 4,780 0,019° 4780 Inulin. Inulinet var framstäldt ur Dahliaknölar, flere ganger renadt genom utfrysning och slutligen uppvärmdt med alkohol. Vid upphettning i kapillärrör började det smälta omkring 160°. Vrid- ningsförmagan [«]» = -— 35,39”. Detta inulin var betydligt lös- ligare än man i allmänhet finner angifvet, sa funno vi t. ex. att i filtratet från utfruset inulin 100 gr. lösning vid 12° höllo 1,93 gr. inulin. Vid frysförsöken var lösningens halt ännu större, men det oaktadt förblef lösningen efter upptinandet alldeles klar och afsatte ingenting ens efter tolf timmar. Sannolikt hafva lösningarna derför varit öfvermättade, något som måhända stö- rande inverkat på resultaten. 100P L C Mkvigt 1,485 0,007° 4028 . 2,446 0,032° 1452 2,518 0,021° 2278 2,596 0,025° 1972 4,451 0,033° 2563 5,990 0,075° 1517 6,496 0,155° 796 Lösningarne af flein och inulin hafva framstälts pa det sättet, att en afvägd mängd deraf upphettades med vatten direkt i BECKMANNS fryskärl pa vattenbad. Försöken visa föga öfver- ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 167 ensstämmelse och gifva till och med anledning till den förmodan, att molekulära förändringar inträdt; isynnerhet var det sista inulinförsöket mycket egendomligt, och, för att fa något besked öfver den lösta kroppens natur, bestämdes vridningsförmågan hos den frusna och upptinade lösningen: p = 385, 1 = 3 dm, d = 1,0145, « (medeltal af 4 afläsningar = — 3,10” [a]p = — 26743”. Vridningsförmågan var således märkbart mindre än för inulin, och det förtjenar här att framhållas, att HÖNIG och SCHUBERT !) genom inulins gradvisa upphettning med glycerin erhållit inulin- dextriner med aftagande vridningsförmaga och tilltagande löslig- het. Måhända hafva äfven vid våra försök dylika förändringar inträdt, förändringar, som kanske framkallats genom inulins upp- repade upphettning med vatten och lösningens frysning; kanske var också den temperatur 100°—-110°, vid hvilken inulin torkades, tillräcklig att framkalla en dextrinbildning. Huru dermed än må förhålla sig, framgår af våra försök, att man vid användning af RAOULTS metod, att bestämma de vattenlösliga kolhydratens molekularvigt stöter på särskilda svarig- heter, som hafva sin grund dels i fryspunktens obetydliga sänk- ning dels i möjligheten af den ursprungliga molekylens delvisa sönderdelning. Flein och inulin visa vida större afvikelser än öfriga här nämnda substanser, sasom af försöken nogsamt fram- gar. Det var på förhand antagligt, att lösligheten i vatten skulle aftaga med tilltagande molekularvigt, hvilket också i allmänhet visat sig vara fallet. Kolhydraten ur Triticum och Dracaena äro deliquescenta och ganska lika hvarandra; deras molekularvigt uttryckes sannolikt genom formeln C,,H,,O;,, derefter kommer graminin, som är ganska lättlösligt men icke deliquescent, och hvars molekyl sannolikt motsvarar C,,H,,0,0. TIrisin, betydligt svarlösligare, har en ännu större molekyl, måhända CysH,6&0Oso- Hvad slutligen flein och inulin angår, är det för närvarande gagnlöst att uttala ens en förmodan om deras molekularvigt, 1) Monatshefte für Chemie VIII 536. 168 EKSTRAND OCH MAUZELIUS, OM MOLEKULARVIGTEN HOS MALTOS. sannolikt är den ganska hög. Fleinet, som i afseende på vrid- ningsförmåga står irisinet ganska nära, skiljer sig dock i andra afseenden alldeles bestämdt derifrån, så vid upphettning i kapil- lärrör samt vid lösning i ljumt vatten, då irisinet lätt och full- ständigt upptages, hvaremot fleinet endast långsamt och först vid starkare upphettning fullständigt löses till en klar vätska. I allmänhet synes fleinet stå inulin närmare än de öfriga kol- hydraten och kan liksom detta genom frysning lätt afskiljas ur en koncentrerad lösning, något som deremot icke lyckats oss med irisin. Måhända skall det lyckas att ur inulin och flein afspalta kemiskt enhetliga dextriner och dermed få en bättre inblick i dessa kolhydrats bygnad, ett arbete, som redan kan sägas vara påbörjadt af HÖNIG och SCHUBERT (l. c.). I fråga om vanlig stärkelse hafva BROWN och MORRIS !) nyligen utfört en grund- lig undersökning öfver diastasens inverkan derpa och funnit, att ur stärkelsemolekylen successivt afskiljas molekylkomplexer af sammansättningen (C,,H,,O,o)s» dervid återstår da en dextrinart af mer och mer aftagande komplexite, ända tills hela stärkelse- molekylen är spaltad i grupper af formen (C,H3,0,0);. Enligt BROWN och MORRIS kunna på detta sätt fyra polymera dextrin- arter af formeln (C,Hs,070)3n erhållas, hvilket förutsätter att stärkelsemolekylen sjelf har sammansättningen (C;.H3,O,0o)i3: !) Annalen der Chemie 231, 124. 169 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 3. Stockholm. Anteckningar rörande nägra europeiska Orthotricha. 1. Af A. L. GRÖNVALL. [Meddeladt den 13 Mars 1889 genom A. G. Narnorsr.] Efterföljande anteckningar röra sig omkring dels några iakt- tagelser, som jag under ett fortsatt studium af slägtet Ortho- trichum gjort å vissa förut bekanta arter och former deraf, dels en och annan dithörande ny varietet eller art, som jag funnit mig föranlåten att uppställa. Den afdelning af ifragavarande slägte, som man kallar Orthotricha arctica, utgör otvifvelaktigt en af de jemförelsevis naturligaste och mest utpreglade grupperna inom detsamma. Sa mycket svårare äro emellertid de arter och former, i hvilka den förgrenar sig, att särskilja och genom bestämda karakterer be- gränsa. Uti sin senaste, i flere afseenden mycket förtjenstfulla mono- grafi öfver detta slägte (Husnot, Muscologia gallica. 6:e liv- raison. 1887.) upptager VENTURI inom förevarande grupp ej mindre än 6 arter — ehuru med en viss reservation, i det han säger sig förmena, att de europeiska arterna deraf i sjelfva ver- ket utgöra endast en art med 2 eller 3 varieteter.!) Att ända derhän inskränka arternas antal vore måhända att ga för langt; 1) I den allmänna beskrifningen på ifrågavarande grupp har han uraktlåtit att nämna något om fruktskaftets och ciliernas längd, hvarigenom karakteri- stiken blir nog ofullständig: 170 GRÖNVALL, OM NÅGRA EUROPEISKA ORTHATRICHA. I. men någon reduktion torde i alla fall vara behöflig. Särskildt synes mig ©. Blyttii SCHPR. mycket tvifvelaktig såsom art. — Några utdrag ur de anteckningar, jag vid en sorgfällig under- sökning af åtskilliga hithörande former gjort, torde möjligen vara egnade att sprida litet ljus öfver deras karakterer och formvärde och meddelas derföre här. 1. 0. areticum SCHPR. a. N. Finm. Alten (J. E. ZETTTERSTEDT). Blad aflängt lancettlika, mer och mindre trubbade. vid ba- sen tydlist strimmiga; kanten tillbakarullad nästan ända upp; basceller oftast gula. Kapsel jemförelsevis liten, blekgul, äldre m. svagt farad; strimmor stundom m. korta och otydliga, stun- dom längre, sträckande sig ned till midten af kapseln, af 1—3 cellrader; skaft '/,—\/,.!) (Hanblommor sittande antingen ut- efter eller i spetsen af särskilda korta grenar från nedre delen af stammen, eller ock oskaftade i de öfre bladvecken på den fruktbärande stjelken.) b. N. Bodö (ARNELL). Blad föga strimmiga; kanten tillbakarullad till litet ofvan midten. Kapselstrimmor af 1—2 m. otydliga rader; skaft af kapselns längd. (Hanbl:r pa en lång gren). För öfrigt som a. c. N. Tromsö (ZETTERSTEDT). Blad mer och mindre strimmiga, med kanten tillbakarullad till långt ofvan midten. Kapsel gul—mörkgul, äldre teml. starkt fårad; strimmor långa och tydliga, af 1 som a. (Öfvergängsform till O. Blyttii?) 3 cellrader. För öfrigt ') Dessa siffror beteckna skaftets längd i förhållande till kapseln. ÖFVERSIGT AR K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 171 2. 0. Blyttii ScHPR. (?) a. N. Ofoten (E. V. EKSTRAND.) Grof, i teml. höga, svällande tufvor. Blad lancettlika eller jembredt lancettlika, tydligt spetsade, föga strimmiga; kanten tillbakarullad till litet ofvan midten; basceller vanligen genom- skinliga, vattenklara!). Kapsel stor (märkbart större än hos de föregående), gulbrun (i torrt och uttömdt tillstånd), äldre starkt färad; strimmor tydliga, sträckande sig långt ned på kapseln, af 2—3 rader; skaft !/, (eller mera). Tänder mörkgula eller gul-- bruna. (Hanbl:r oskaftade i de öfversta bladvecken, eller i spetsen af korta grenar.) Exemplaren från denna lokal äro de jemförelsevis mest ty- piska och bäst utvecklade jag sett af hvad som går och gäller för O. Blyttii, medan de, som jag erhållit från de två näst- följande fyndorterna, i mera påfallande grad närma sig O. arc- ticum. b. N. Helgeland, Moe (ARNELL). Blad något bredare, aflangt lancettlika, trubbiga eller föga tillspetsade, ej strimmiga; kanten svagt tillbakarullad till föga ofvan midten; basceller gula. Kapsel gul — mörkgul (något ljusare än hos a.); strimmor svaga och korta, af 2(—4) rader. Tänder mörkgula (något ljusare än hos a.). (Hanbl:r ymniga i bladvecken.) För öfrigt som föreg. c. N. Helgeland, Hemnesbjerg (ARNELL). Blad teml. breda, aflängt eller äggrundt lancettlika, mer och mindre trubbade, strimmade eller ostrimmade; kanten till- bakarullad till ett godt stycke ofvan midten. Kapsel mörkgul; strimmor oftast otydliga, af 1—2 rader. Tänder bleka. (Han- bl:r hopade i spetsen af korta grenar.) För öfrigt som b. ') HARTMAN (Skandinaviens flora, 10:de uppl.) säger dock bascellerna hos O. Blyttii vara »mera ogenomskinliga» än hos O. Sommerfeltii oeh O. arc- ticum. 172 GRÖNVALL, OM NÅGRA EUROPEISKA ORTHATRICHA. I. Den lilla mönstring, jag sålunda företagit med ©. arcticum och ©. Blyttü, torde ha gifvit vid handen, att deras särskiljande stöder sig på en nog vacklande grund: de karakterer, som pläga i detta fall åberopas!), variera, sasom vi sett, ganska mycket och korsa hvarandra alltjemt, hvarföre man också mången gång, då det gäller att bestämma en hithörande form, blir tveksam i valet. Pa grund häraf synes mig O. Dlyttüi rätteligen vara att betrakta såsom blott en varietet af O. arcticum. När den fram- träder fullt utpreglad, utmärker den sig emellertid genom gröfre växt, mörkare, större, mera tydligt strimmad och fårad kapsel samt mörkare tänder. 3. 0. microblephare SCHPR. Åland, Delet (BoMANSSON); Lapp. or., Ponoj (V. F. BRo- THERUS); Teriberka(?) (BROTHERUS). Exemplaren från dessa lokaler öfverensstämma till alla delar — särskildt i afseende på kapselringen och det yttre peristomet — med den af VENTURI (Musc. gall. p. 173) lemnade beskrif- ning och afbildning. Då dessutom denna form synes äfven i habitus nagot skilja sig från de andra, torde den vara hållbar som art. 4. 0. Sommerfeltii SCHPR. N. Nordl. Vends&t (ARNELL). Af denna art har ett mycket rikhaltigt material statt till mitt förfogande, och de talrika exemplar deraf, som jag under- sökt, förete konstant den karakter i afseende pa bladcellernas beskaffenhet, som uppgifves vara för densamma företrädesvis ut- märkande. Då emellertid, enligt hvad erfarenheten lär, Ortho- trichum-arterna i allmänhet visa stark benägenhet att i detta hänseende variera, torde så synnerligen stor vigt ej böra till- !) Dessutom äro, såsom lätt kunde närmare visas, de beskrifningar, som i olika bryologiska arbeten lemnas på dessa former, i flere fall ej litet skiljaktiga. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 173 mätas denna karakter ensam — och nagon annan nämnvärd skilnad mellan O0. Sommerfeltii och ©. areticum (e. Blyttii) har jag ej varit i stand att finna.!) Rättast torde derföre måhända vara att upptaga äfven nu ifrågavarande form såsom en varietet af O. arcticum. 5. 0. rupestre SCHLEICH. var. ovatum VENTURI (Muse. gall. p. 155). N. Dovre, Kongsvold (CHR. KAURIN); Nylandia, par. Thus- by, Sarvikallio (BROTHERUS). 6. 0. Ievigatum ZETT.?) För ett par särdeles vackra tufvor af denna sällsynta — och utan tvifvel välgrundade — art fran det klassiska stället: N. Lom, Rödsheim har jag att tacka d:r J. HAGEN. De stämma i alla afseenden öfverens med den beskrifning VENTURI gifver — med undantag för de yttre kapseltänderna, hvilka i torrt tillstånd visa sig än (sådana de af VENTURI med bestämdhet uppgifvas) upprätt utstaende, än (i enlighet med SCHIMPERS uppgift) tydligt och stundom starkt tillbakaböjda.*) 1!) SCHIMPER (Syn. ed. 2. p. 312) uppgifver visserligen flere skiljaktigheter; men dessa synas mig föga tillförlitliga. Angående bladens form hos O. Sommerfeltii föreligga olika uppgifter. VENTURI beskrifver dem såsom smalare (»plus étroites») än hos O. arcticum eller Blyttii, medan HARTMAN uttryckligen förklarar 0. Sommerfeltii (och arcticum) hafva bredare blad än O. Blyttii. På mina ex. af O. Sommerfeltii äro de ganska breda: aflängt eller äggrundt lancettlika. 2 > VENTURI anser denna art mest beslägtad med ©. Sturmii. Mig synes den emellertid med lika mycket skäl — särskildt i betraktande af det långt ut- dragna fruktskaftet — kunna ställas bland Orthotricha arctica; och i alla händelser kan den sägas förbinda denna grupp med Orthotricha rupestria. Äfven hos andra arter af detta slägte har jag stundom funnit afvikelser KJ — med hänseende till kapseltändernas rigtning. Jfr t. ex. hvad jag i detta af- seende har att meddela beträffaude 0. Killiasii! Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 3. 4 174 GRÖNVALL, OM NÅGRA EUROPEISKA ORTHOTRICHA. I. 7. 0. Killiasii C. MÜLL. „a. N. Lom, Visdalen (J. HAGEN). Föga rotludd. Blad långa, från äggrund bas teml. hastigt jembredt lancettlika, med utdragen, trubbad spets; bascellerna m. smala, jembreda. Kapsel cylindrisk; strimmor m. fina, af 2 teml. tydliga cellrader. Yttre tänder tydligt 2-delta, i torrt tillstånd stundom utefter hela sin längd tryckta intill kapsel- väggen; cilier mer och mindre papillösa (stundom teml. klara). b. N. Opdal (KAURIN). Blad kortare, än jembredt lancettlika, än från äggrund bas lancettlika, skarpt tillspetsade; öfre celler mycket små, de nedre ı rektangulära. Kapsel aflangt oval, utan strimmor. Tänder ej klufna; eilier starkt papillösa. — Amamnii n. var. Folia siccitate patula et flexuosa, tenuiora, angustiora, longe acuminata. Dentes peristomii externi minus opaci (interdum fere diaphani), minus dense et minutius papillosi, siceitate patentes vel erecti. Helvetia (J. AMANN). Af hvad nu blifvit anfördt rörande O. Killiasır finner man, att densamma i flere hänseenden ganska mycket varierar. Någon säker karakter, hvarigenom den bestämdt skiljer sig från ©. speciosum, har jag för min del ännu icke lyckats upptäcka; och jag hyser derföre -—— 1 likhet med VENTURI — den förmodan, att densamma i sjelfva verket ej är något annat än en svagt utvecklad fjellform af denna senare art. 8. 0. cupulatum HoFFM. — papillosum n. var. Sat robustum, ‘luride viride. Folia latiora, fere ovata. Cap- sula subexserta, pulchre lutea, sicca sub ore vix coarctata, collo brevissimo in pedicellum conspicuum subito constrieto. Calyptra ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:O 3. 175 " amplior, hemispherico-campanulata, valde pilosa, rufo-fusca. Den- tes externi striolati et sapissime conspiceue papillosi, siccitate erecti. N. Kommersöen paa Berg (KAURIN). En, sasom mig synes, ganska anmärkningsvärd varietet, hvilken företrädesvis utmärker sig genom de vanligen tydligt papillösa kapseltänderna, hvarjemte bladen äro bredare och mös- san mera hårig, än hos denna art annars plägar vara förhål- landet. Må hända sluter sig denna varietet mycket nära intill en af VENTURI (Muse. gall. p. 160) under O. cupulatum upptagen form: var. 8 Porteri; men denna beskrifves såsom utmärkt ge- nom en jemförelsevis lång hals, hvilket ej träffar in på de här afsedda exemplaren. 9. 0. longifolium n. sp. 0. cupulato simile. Pulvilli sat humiles, luteo-virides. Folia humida valde recurva, angustiora, lanceolata, longe acuminata, dense et grosse papillosa; perichztialia capsulam longe superantia. Capsula omnino immersa, crasse ovata; strie 16, lutex vel aurantie; membrana intermedia leptoderma, laxius areolata. Dentes externi pallide lutei, lineolati et interdum minute et parce papillosi; lamelle breves vel inconspicu®. Calyptra campanulata, pallide lutescens, valde pilosa. Helvetia, Bex (L. PHILIBERT). Då denna form afviker från den utan tvifvel mycket när- beslägtade 0. cupulatum genom flere vigtiga och i ögonen fal- lande karakterer, har jag ej tvekat att här upptaga den som en sjelfständig art!). Hvad som i främsta rummet utmärker den- samma är dels de smalare, långspetsade, starkt och teml. groft papillösa bladen, dels den betydligt mera tunnväggiga kapseln. ') Med någon förut beskrifven form af O. cupulatum har jag ej kunnat iden- tifiera den. 176 GRÖNVALL, OM NÅGRA EUROPEISKA ORTHOTRICHA. I. Dessutom äro de yttre kapseltänderna ofta sparsamt beströdda /” med små papiller. 10. 0. urnigerum var. 8 Schubartianum (VENTURI, Muse. gall. p. 163). N. Ringerike, Skjerdalen pa bergväggar (N. BRYHN). Exemplaren från denna fvndort öfverensstämma fullkomligt med den af VENTURI lemnade beskrifning och afbildning. — Huruvida denne författare härvid haft för ögonen alldeles samma form, som SCHIMPER (Syn. ed. 2. p. 318) beskrifvit under nam- net ©. Schubartianum, synes mig tvifvelaktigt. Sa — för att icke tala om annat — angifver den senare kapseln hos denna art såsom »in pedicello brevi immersa», medan VENTURT be- skrifver den såsom »emergente — — —, avec un pedicelle relative- ment long». 11. 0. Schimperi Hamm. — plieatum n. var.!) Robustior. Folia longiora et latiora.. Capsula major, ob- longo-ovata. Calyptra brevior (vix dimidiam capsulam obtegens), latius plicata, plicis rufescentibus?). Scania, Hyllie (in truncis Salicum); Norvegia, Brotso (N. BRYHN). — parvulum n. var. Pulvilli eximie pusilli, rotundati, luteo-virides. Cellul&e fo- liorum superiores rotundat&, parietibus valde incrassatis. Capsula 1) Sådana former som denna och de två nästföljande kunna möjligen förefalla en och annan såsom endast obetydliga individuela afvikelser, de der knap- past borde hedras med något särskildt omnämnande. Då det emellertid ligger mig om hjertat att så vidt möjligt utröna de olika arternas formkrets, har jag — trogen den grundsats jag i dylika fall omfattat — här tilldelat dem rangen af varieteter, eftersom de ju ändock i ett eller annat afseende skilja sig från den typiska formen. 2) Hos den vanliga typiska formen af denna art är mössan merendels till färgen blekgul samt försedd med regelbundna smala veck, hvarjemte hon näppeligen är så kort som af VENTURI (»couvrant la moitié de la capsule») och andra uppgifves. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 177 minutula, collo paullo longiore (YY,—!/, 1), inferne angustato. Stomata plerumque ewacte pseudo-nuda. Norvegia, Skien (N. BRYHN). Exemplar af O. Schimperi från Schweiz — Bex (PHILIBERT) och Ragaz (AMANN) — äro måhända ock att hänföra hit, i det äfven hos dem stomata vanligen äro utpregladt pseudo-nuda (stundom så bredt öppna, att man vid första påseende kunde känna sig frestad att anse dem för stomata nuda.) 12. 0. pumilum Sw. — recurvum n. var. Folia humida subito et valde recurva, longiora, mollia, laxius areolata. Capsula sicca sub ore valde coarctata; strie breviores (vix infra dimidiam capsulam product®). Stomata plerumque pseudo-nuda (vel vix hemi-periphrasta). Norvegia, Eker, Hougsund (in truncis alnorum). (N. BRYHN). 13. 0. mierocarpum (DE Nor. Epil. Briol. Ital. p. 306; SCHPR. Syn. ed. 2 p. 328; VENT. Muse. gall. p. 180). N. Eker: Braaten pr Mjöndalen paa Ask. (N. BRYHN). Fin och späd, blekgrön. Stjelk nagot utdragen, regelbundet upprepadt dikotomisk, ymnigt fruktbärande. Blad lineärt-lan- cettlika, n. tunglika, i torrt tillstånd ofta något böjda, mer och mindre papillösa, trubbiga eller mer och mindre (vanligen kort) spetsade; kanter i öfre hälften n. platta, i den nedre vanligen mer tillbakarullade pa den ena sidan än på den andra; öfre celler ljusa, tunnväggiga, regelbundet 6-kantiga, klorofyllförande, basceller rektangulära, tunnväggiga, starkt genomskinliga. Kap- sel m. liten, vanligen nästan helt framskjutande, oval — omv. äggrund, blekgul; strimmor höggula, af 4—5 svagt förtjockade cellrader; hals lang ('/,), nedåt föga afsmalnande, n. tvärt af- ') Dessa siffror beteckna halsens längd i förhållande till hela kapseln. 178 GRÖNVALL, OM NÅGRA EUROPEISKA ORTHOTRICHA. I, satt mot skaftet (Y,—!/,); vägg n. genomskinlig, af rektan- gulära, tunnväggiga celler; stomata utpregladt pseudo-nuda. Mössa kägellikt-klocklik, blekgul, med brun, fin spets, betäc- kande halfva kapseln. Yttre tänder gula, vanligen till eller nedom midten klufna, tätt och fint papillösa (stundom upptill svagt strierade); cilier 8, fina, hvitgula, !/.—1/, kortare än tän- derna. Hanbl:r sittande än (sympodialt) på egna grenar, än (pseudo-lateralt) vid basen af fruktgrenen. Da ifrågavarande art är mycket omtvistad, har jag här, för att i någon mån bidraga till dess utredande, lemnat en efter de vackra och fullständiga tufvor deraf, som jag erhållit, och hvilka otvifvelaktigt höra hit, affattad kort beskrifning derå. Till det mesta sammanfaller denna med den, som lemnats af DE NOTARIS, SCHIMPER och VENTURI. Nagra smärre skiljaktig- heter förefinnas dock. Sa beskrifvas bladen af VENTURI såsom »d’une base oblongue lancéolées» (medan dock den bifogade afbild- ningen visar dem sådana som de här af mig angifvits). Icke heller hafva de ifrågavarande exemplaren kapseln insänkt (»subimmersa» SCHPR.), sådan både SCHIMPER och VENTURI uppgifva den. Dessutom träffar hvad SCHIMPER säger om kapselns färg 1 torrt tillstånd icke alldeles in på mina exemplar. VENTURI vill i denna art se endast »une forme de F'O. pumilum avec les stomates conformes comme dans VO. pallens». Att döma af mina exemplar, torde den emellertid pa goda grun- der kunna anses för en skild art, ehuru det visserligen kan hafva sig svart att i ord tillräckligt tydligt angifva dess utmärkande kännetecken. I habitus liknar den onekligen finare former af de nämnda båda arterna, men afviker från dem i ett och annat hänseende. Hvad som härvid 1 främsta rummet tilldrager sig uppmärksamhet är bladens form och beskaffenheten af deras kanter. Derjemte är mössan kortare, och äfven förgreningen synes vara nagot olika. Fran O. pumilum skiljer den sig dess- utom genom betydligt mera tunnväggig kapsel, och fran O. pallens (åtminstone fran den typiska formen deraf) genom de utpregladt 6-kantiga, mera tunnväggiga bladcellerna. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 179 Under ©. mierocarpum omnämner VENTURI en form — här- stammande från Norge och honom meddelad af Pastor KAURIN — hvilken säges utmärka sig genom större kapsel samt mera utdragna bladpapiller och nästan tillbakarullade bladkanter. Månne han icke härvid gjort sig skyldig till en förvexling med 0. pallens? Ett stöd för en sådan misstanke eger jag deruti, att en finare form, påtagligen hörande till denna senare art (= 0. pallens var. cuspidatum GRÖNV. »Nya Bidrag» etc. p. 7), blifvit mig af förenämnde pastor KAURIN meddelad under upp- gift att den vore af VENTURI bestämd till O. microcarpum!). 14. 0. paradoxum n. sp. Habitu ©. Pallenti simile. Caulis vix radiculosus, ramis brevibus, fastigiatis. Folia ex oblonga basi lanceolata, plerumque acuminata, dense et grosse papillosa, papillis longis, interdum bifurcatis; cellule superiores plus minus incrassat&, basilares latiores vel angustiores, plus minus diaphane. Capsula paullulum emergens, ovata, lutea; stomata plerumque pseudo-nuda (vel vix hemi-periphrasta). Dentes externi obscure lutei, in lineis divi- suralibus parum pertusi, apice plerumque integri; cilia spe 16, subzquilonga, tenuia, filifformia. Operculum breviter acumi- natum, margine rubro. Calyptra conico-campanulata, lutea, nuda. — Medium tenet inter O. pallens et O. alpestre. Helvetia, Dorfbach (J. AMANN). En mycket egendomlig form, som jag haft svårt att komma till rätta med. I hela sin habitus och äfven ett par enskild- heter påminner den starkt om O. pallens, dit jag också i början ville föra den. I andra hänseenden äter öfverensstämmer den !) Sedan jag nu sett sannskyldiga exemplar af ifrågavarande art, har jag ytter- ligare öfvertygats derom, att O. Gevaliense GRÖNV. (»Bot. Not.», 1886, p. 41—43) ingenting har att skaffa med O. microcarpum, dit VENTURI velat föra den. b 0. Kaurinii Grönv. (»Nya Bidrag» etc. p. 10) är, enligt hvad ett senare mottaget rikligare material gifvit vid handen, endast en obetydlig form af 0. pumilum, hvarföre jag anser mig pligtig att härmed helt och hållet in- draga densamma. 180 GRÖNVALL, OM NÅGRA EUROPEISKA ORTHOTRICHA. I. mera med ©. alpestre. Särskildt gäller detta om bladen, hvilka, liksom hos denna senare art, äro m. tätt och groft papillösa. I afseende på stomafälten och bladens basceller tyckes den i viss mån förete intermediära karakterer mellan de nämnda båda ar- terna. De förra synas oftast vara teml. regelbundna, afrundadt fyrkantiga, med vanligen förtjockad och stundom något inbugtad vall. Anmärkningsvärda äro ock cilierna, hvilka ofta äro till antalet 16 samt ovanligt fina, n. tradsmala. | Endast undersökning af ett rikare material kan sprida full klarhet öfver denna form. Tills vidare har jag emellertid upp- stält den som en egen art. 181 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 3. Stockholm. Meddelanden frän Stockholms Högskola. N:o 90. Om den konforma afbildningen af en paraboloid pä ett plan. Af HELGE von Koch. [Meddeladt den 13 Mars 1889 genom G. MittaAG-LEFFPLER.] I en af vetenskapsakademien i Köpenhamn prisbelönt täf- lingsskrift framstälde GAuss!) den differentialek vation, till hvil- ken problemet att konformt afbilda tvänne ytor på hvarandra i allmänhet för, samt integrerade densamma för rotations-, cylin- driska och koniska ytor. Det resultat, till hvilket GAUSS kom- mer, kan i korthet sammanfattas på följande sätt: »Låt båg- elementet i en bugtig yta vara ds samt låt P och Q vara ko- ordinaterna för en punkt i det plan, på hvilket densamma skall konformt afbildas; om det är möjligt att finna sådana funktioner n, p, g af koordinaterna för en punkt i ytan, att ds2 m. (dp? + dq?), da erhålles den allmänna lösningen af problemet genom att sätta p+iq=q(P+iQ) och Pig = w(PiQ), der q och w beteckna godtyckliga funktioner.» Stödjande sig på detta resultat, visade JACOBI i ett före- drag inför Berliner-akademien år 1839, att man genom införande af elliptiska koordinater kan framställa dessa funktioner n, p, 9 för hvilken andra grads yta som helst. I en efter hans död offentliggjord afhandling?) utför han undersökningen för ellipsoi- !) Astronomische Abhandlungen, herausgegebene von SCHUMACHER, . III Heft. Altona 1825. 2) JacogI, Gesammelte Werke, II, pag. 401. 182 V. KOCH, DEN KONFORMA AFBILDN. AF EN PARABOLOID PÅ ETT PLAN. den, en undersökning, som för öfrigt redan ar 1858 blifvit ut- förd af SCHERING!). Afsigten med den föreliggande uppsatsen är att söka visa, huru undersökningen bör ställas och till hvilka resultat man kommer i det fall, att man önskar konformt af- bilda en parabolisk yta pa ett plan. En paraboloids ekvation kan skrifvas — = I +t (1) under förutsättning att origo tänkes förlagdt till focus för ytans principalsektion i «y-planet. Utan att problemets allmänhet derigenom inskränkes kan man i (1) förutsätta u positiv och denna ekvation representerar då en elliptisk eller hyperbolisk paraboloid beroende på tecknet och storleken af t£. Om vi för ett ögonblick betrakta (xyz) sa- som en gifven punkt i rummet och (1) såsom en ekvation med afseende på t, finna vi att densamma har tre reela rötter /,, Jo, A, så beskaffade, att SSE SVS STAN er (2) eller med andra ord: det är alltid möjligt att genom en god- tycklig punkt (xyz) lägga tre andra grads ytor af formen (1). Ekvationerna för dessa ytor äro: ee en Ai " ut a. | Y; Oe Sag (Db) 3 il k WU + Aa NG ( | (3) y? 22 oh ; na N As + [lar Ås = ” ( )| Pa grund af (2) inses att (a) och (c) representera elliptiska paraboloider, (b) en hyperbolisk paraboloid; man ser lätt att dessa ytor äro konfokala, d. v. s. att deras principalsektioner 1) Ueber die eonforme Abbildung des Ellipsoids auf der Ebene. Eine von der philosophischen Facultät der Georgia Augusta am 4 Juli 1858 gekrönte Preisschrift. Göttingen 1858. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 183 hafva samma foci; de skära hvarandra dessutom ortogonalt, ty om vi t. ex. betrakta (a) och (b) samt beteckna deras venstra membra med Fi(xyz) och Fy(xy2z) och om 071» &ßay, äro riktningskosinerna för de båda ytornas normaler, har man IF dr, Or, a ee NE aa lem I, Ole A, N A, OF, OF, OF, dx 0 Gö) (CON DR ba = 7 NIT 2 N Mas, rija | (CR 2 ei Re 5 2 a: | (3) Sal) OF,\? #2 Öy Vv | 02 ] Följaktligen erhåller man efter insättande af värdena för Zum or, abe, 08 Oy 4 J y? en Ba = - ee] a ae m A, 412 VE % (u + 4) (u+ 20) j ; Men emedan ASSA ad 22 1 2 a2 | (u+ 4) (ut I AR = Zl (u+ 43) I j = ÅS N Mi (A, An) finner man att y? 22 + +1 > (u+h)(u+A,) ns 1 Jy? 2 y? 22 ) Be % I De | Emedan uttrycket inom (| } på grund af (3) är = 0, blir 184 V.KOCH, DEN KONFORMA AFBILDN. AF EN PARABOLOID PÅ ETT PLAN. yt 2 Hå ,: Aida 5 (u+A,)(u+A,) E77 (2) således aja, + Pi ßa + 7,72 = 0; dermed är påståendet bevisadt. Läget af en punkt xyz bestämmes således af tre konfokala och ortogonala paraboloider a, b, c; men emedan dessa kunna anses kända om AZ, 4,4, äro gifna, kan man betrakta = y och z såsom funktioner af A, A, och A,. I analogi med be- nämningen »elliptiska koordinater» kunna vi kalla A, A, och A, punktens wyz »paraboliska koordinater». För att nu finna det verkliga sambandet mellan de rätvinkliga och de paraboliska koordinaterna betrakta vi åter ekvationen (1) och tänka oss nämnarne bortmultiplicerade samt alla termer öfverflyttade till högra membrum. Den i afseende på £ konstanta termen blir då — uy? och emedan ekvationens rötter i afseende på t äro A, Ay och A, har man enligt en känd sats ur algebran uy? = hårda; (5) koefficienten för andra potensen af t är 2x + u; följaktligen 20 = -— u — (Å + Ao + 23) (6) Om man i första nämnaren i ekv. (1) skrifver (u +t) — u i stället för 2 och betraktar ekvationen såsom en ekvation i (uu +?) finner man på alldeles samma sätt —v2? = (tu + 2) Gu + 20) (u + 23) (7) Genom differentiation af de sist erhållna formlerna erhålles 2uydy = halpdå, (8) a+p+y=6 Zuzdz = — (u + 20) (u + Ag) då, (9) a+p+y=6 3 Zi = : dA, (10) fr Af dessa ekvationer följer ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 185 dr dA 2, = ) 7 (11) VER Ag 3 då | Va erh le (12) 2 - ut A, Genom att qvadrera (10), (11) och (12) och multiplicera (11) och (12) efter qvadreringen med y? och 2? finner man 4dx? = då, dh 4dy? = 2 1: Br där 0, 22 = = } 5 4dz Ware) dAodi, (Genom att addera dessa ekvationer, och om man sätter 2 Y 2? a Reno dor samt beaktar att dax? + dy? + dz? = ds?, erhålles Ads? — A MR pa grund af (4) är Os, =0, om o=r. Deremot finner man genom insättning af värdena pa y? och 2? att | EE Er ya > },(u+4,) är Alu + 20) (Na) 23 (tu + As) Qs3 = Följaktligen blir (13) 1; A), —A) 2 — A) (kA) 72, (År 23) (Aa — 23) mel | Aurü) us Alu + 713) oo. Aslu + 23) al 186 v.KOCH, DEN KONFORMA AFBILDN. AF EN PARABOLOID PÅ ETT PLAN. Om man i systemet (3) sätter 2, — en konstant samt läter }, och A,, hvilka kunna betraktas såsom de oberoende variab- lerna, antaga alla möjliga värden, som äro förenliga med vil- koren (2), antaga xyz alla möjliga värden förenliga med ekva- tionen (a); eller med andra ord: systemet (3) representerar en elliptisk paraboloid.. Pa samma sätt finner man att om 2, = konst (3) är en hyperbolisk paraboloid och för A, = konst en elliptisk paraboloid. 1) Elliptisk paraboloid. Vi kunde sätta antingen A, = konst eller A, = konst; om vi välja det senare alternativet blir di, = 0, och man erhåller såsom uttryck för bagelementet för den ifrågavarande ytan Ay) Ads ads 1 ar ee) OR RN ds? = Om vi ponera I —Å In? LE) 2 2 “= Aylu Hö) och de h in TV TA) > dq? = hvaraf följer: lee: KE 1 Va art behöfver man enligt den anförda Gaussiska satsen blott sätta Bruhn ES "der f, och f, äro arbiträra funktioner, för att erhalla den all- männa lösningen af vart afbildningsproblem. För att transformera uttrycket för p sätta vi RÅDA > fe hvaraf följer A, = — u sin? q&, di, =— 2u sin q cos qg dy; alltså di, np V— Aylıı + 25) — 2dq och WS — MER Yırs + I "sin? (0) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 187 p a |Yırs + 3 sin? q dp Införa vi beteckningarna Således är u 5 ———k? h; A(9;k) =V samt välja en ny oberoende variabel genom att sätta > dp — —=u g=am(uk), finner man pa grund af kända formler inom teorien för de ellip- tiska funktionerna E @'(u, K Dee 1 du + + om, = 2 Här beteckna £ och K de fullständiga elliptiska integralerna af andra och första slaget samt @(u, X) den bekanta Jacobiska funktionen, definierad genom likheterna nu 27 Inu ne, CERN gen EN (u, K) = 1 — 29 cos kt 29% cos — 29° cos en a För att erhålla värdet pa ig behöfver man blott uti p ut- byta 2, mot 2,; härvid förblir k oförändrad, men emedan 2, alltid är positiv antager u ett imaginärt värde, hvilket vi kunna beteckna med iv. Man far sålunda Men nu är 7rv2 (iv, K) EEE + K', K') följaktligen 188 V. KOCH, DEN KONFORMA AFBILDN. AF EN PARALOLOID PÅ ETT PLAN O(iv, K) mw H(v+K',K') "Oliv, K) 2KK "H@+K,K)' Om man använder den LEGENDRE’ska relationen 7T EK'+EK—KK'=,, hvaraf följer E,E_]„\,__w RK ) T.2RK’ erhåller man som uttryck för q en nn (16) es 2y ha K' Vz H(v + ER. K’) I dessa formler beteckna #’, K' de fullständiga elliptiska 3 h : 1 integralerna med modulen kA? =1-— K? = SDR och H den Ja- = / ‘3 5 cobiska funktionen H, definierad genom du 4— . AU 1. JAU a. a x OMG ee ON Var. — or H(u, K) = 2Yg - sin ok sin. + Vo? sin För att finna sambandet mellan u,v och x,y,2, erinra vi att ÅopaG > ONT ie 5 — = = sin? y = sin? am (u, k) = sn? (u, k) u Följaktligen 2 597: — LE = sn? (iv, k) u men sn (v, k') SD(W,K) —i: EEE) 3 saledes, om vi skrifva w = am (v, k') SINE SG 7 DJ I, = ute w. Pa grund af (5), (6), (7) erhållas sålunda ') Rättigheten att, såsom vi här gjort, ändra tecken, äfvensom att efter behag lägga till eller draga ifrån konstanter från uttrycken för p och g, framgår omedelbart af betydelsen af p och g. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 189 een 5 A —5(te? w — sin?) | PS] kl tg? w sin? q rule RR 2 = — u(u + 23) cos? y | (17) Om den elliptiska paraboloiden öfvergar till en rotations- paraboloid, d. v. s. om u och A, samtidigt försvinna, sätta vi hg, der g betecknar en från noll skild kvantitet; emedan u k2 = 0 blir p = —2V— 3, [dp = — 1,9. För att transformera q, som numera bestämmes genom lik- heten Ser då, > A, använda vi substitutionen Veh = sin y'; da blir | fan ay I \ — el =. er (EM un > 2 - + log tg Ke + | NET cos w' sin? w sin w N) och saledes ae age We] ER ER 7, | oe te? 5 | sin >] Formlerna (17) blifva i detta fall A v=— ni — cot? y') ) PES A,sin?g CRV ( (18) 2 = A.cot? w' cos? 5 2) Hyperbolisk paraboloid; här är 7, = konst, saledes får man A, + eye jga = ER IE 3 2 a) 2 d2 4 Ban: ak) Här ha alltså p och q formerna Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889. Årg. 46. N:o 3. 190 v. KOCH, DEN KONFORMA AFBILDN. AF EN PARABOLOID PÅ ETT PLAN. a —A, = u p= VE iu + 1) Man rd I + a (12) i p sätta vi on = COS gq,; man finner då att p antar formen 3 — ll 19 k 2 D) 9 DÅ p=2Vu en), der in — dal ; k= ua Di SIN er, u I u Emedan Allo,» kı) ky cos? DB, I lp, = — cot py Ip, ky) en k.) de, kl cos? RU c ; 19 fö dp, & (fr kı we = JAG u SET > k,) finner man, om en ny oberoende variabel u, införes”genom att och sätta [= = (fö = ENN (le) att p kan skrilvas Bee RE en a, dn u, 7 Se, a, KI. Dal sn u, A KR, aa ED här beteckna sn «,, en«,, dn«, detsamma som sin am (wu, ky), cos am (u,, k,) och AZ am (wu, ky). Om man erinrar sig att d sn 2, = (en 2 dnauy du, och rl SEO) su, rå Vk, ON U ) reduceras detta uttryck till Es Jr? RK, — FIA (dö KO Pp: te] K, ATI (u,, K, | ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 191 För att finna ?y kan man använda en metod, fullkomligt analog med den vi använde för den elliptiska paraboloiden, och man finner sålunda [a Her ÖV 5 2 NA = 9] Ars 2Vu RR vg 2 (21) et Ho, K&,)| Här äro A, och vo, förbundna med hvarandra genom likheten 4 en? v, ru — "77, SD ör Liksom för den elliptiska paraboloiden kan man äfven här finna £yz såsom funktioner af de nya oberoende variablerna 2, och v,; om sn? v, sättes = sin? y,, kunna resultaten skrifvas: äl 1 38 rin rin eot? u — )| 2 2 sin? Q, | ee | (22) "sin? q, cot? | 2? = wur Be | Im Med tillhjelp af dessa formler är det möjligt att verkställa en paraboloids afbildning på ett plan på hvilket sätt som helst, d. v.s. genom att använda hvilken afbildningsfunktion som helst. Vi börja med att tillämpa de för den elliptiska paraboloiden funna formlerna och välja såsom afbildningsfunktion den enklaste af alla: den lineära. Det framgår med lätthet af de ofvan (sid. 183) härledda egenskaperna hos ytorna (3) att krökningslinierna?) på den elliptiska paraboloiden WEOREVREkonst., äro dess intersektioner dels med de hyperboliska paraboloiderna G b), dels med de elliptiska paraboloiderna (3 a). 1 Dan noten sid. 188. ?) Se t. ex. Daus, Differential- och Integralkalkylens användning vid under- sökning af linier i rymden och bugtiga ytor, sid. 147 o. f. 192 v.KoCH, DEN KONFORMA AFBILDN. AF EN PARABOLOID PÅ ETT PLAN. För det förra slaget af krökningslinier gäller ekvationen A, — konst. (23 a) för det senare slaget 4, = konst. (23 b) Om vi nu önska afbilda vår paraboloid på ett sådant sätt på PQ-planet, att krökningslinierna (23 a) komma att afbildas på räta linier parallela med Q-axeln, och krökningslinierna (23 b) på räta linier parallela med P-axeln, måste vi lata våra af- bildningsfunktioner f,(P+:Q) och fs(P—iQ) vara lineära funk- tioner af P+:iQ och resp. P— iQ. För enkelhets skull låta vi Fı = och sätta ptq=P+iQ+A, der A betecknar en för ett ögonblick obestämd konstant. Kalla paraboloidens vertex V (se fig.1), dess snitt med wz-planet BVE och dess snitt med »y-planet FVG; lat M vara en godtycklig punkt på paraboloiden, N dess bild i PQ-planet. Emot värde- = —o I = — =) paret A, = 0, 4, = + © svara | =) > aller KH (MU fa ie= 2=>+0 = CO roende på de begynnelsevärden vi gifva åt p och w. Om q = 7 och y= 5 och om vi i uttrycket för z (pa grund af (17)) 2—= + V—- u + 3) — välja det öfre tecknet framför rotmärket, sa blir 2 = — co Om nu A, varierar mellan + © och 0 under det att A, för- blir konstant = 0, så varierar y mellan och 0; q förblir der- emot konstant = zz och punkten M beskrifver således den del af hufvudsnittet BV, som ligger mellan den oändligt aflägsna punkten och en viss punkt C,; denna punkt, för hvilken således A, och A, hafva sitt gemensamma gränsvärde, noll, är intet annat än ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 193 en s. k. eirkelpunkt, d. v. s. en sådan punkt på ytan, för hvil- ‚ken den Dupın’ska indikatrisen är en cirkel. Låta vi nu A, förbli konstant — 0 och A, variera mellan 0 och — u förblir w = konstant = 0 under det att q varierar mellan 7z och > härunder förflyttar sig M från C, till V. Mot paraboloidens vertex V svara således följande värden på de olika variablerna: ZU. nee 7 y = 0 9 =+ 3 Gelb wet. a 0: m = — DA) Om vi vilja att bilden af V skall vara origo i PQ-planet, måste vi sätta A= — 2Ey—-A,. Då blir ptiq= P+iQ-- 2EV— 23 (24) Om 4, varierar mellan 0 till + under det att A, konstant = — u, så varierar samtidigt w ifrån 0 till 5 q förblir kon- TC tan If. stan > För bättre öfversigts skull sammanställa vi här dels de vär- den pa variablerna 2,, 22, 9, w, som vi funnit svara mot punk- tens M rörelse utefter BC,VF, dels ock de motsvarande vär- dena pa u, v, p, q, hvilka erhållas på grund af de i det före- gaende härledda relationerna samt de värden på P och Q, hvilka framga af (24). M: B PARSE, WE SE IE: + oo NS 0 0 nn + lo 8 0 0 m —U — gp TT TT nå u £ 2 2 7) 5 a 0 0 n 5 194 v.KOCH, DEN KONFORMA AFBILDN. AF EN PARABOLOID PÅ ETT PLAN. EZ 2K n K K Di: K' or‘ 0 n IKE p:—4By—1, ARV Ne 2EV 1, nr 20 Nena g:+@© > 110 0 LIES [PE DINNER BA 0 0 Q: + 2 Gl) 0 + © N: B n 02 n 0 n F' Härvid bör anmärkas, att bokstäfverna BD, F,G, B', F',@ beteckna oändligt aflägsna punkter, sa att t. ex. D betyder den oändligt aflägsna punkten pa linien VD, F den oändligt aflägsna punkten pa VF oo. s. v. Betydelsen af bokstäfverna BD’, C',, O och F’ framgar af fig. 2. Der representera OP och OF’ P- och Q-axlarna 1 PQ- planet. ‘Punkten C’, 'svarar mot P = myr Q=0: Slutligen anger tecknet > 1 ett intervall att variabeln inom detsamma varierar kontinuerligt från den ena gränsen till den andra utan att vända om. Om för ett intervall detta tecken ej finnes utsatt, så betecknas dermed, att variabeln inom nämda intervall är konstant. i Då punkten M. på paraboloiden beskrifver vägen BC,VF, d. v. s. begränsningen af en paraboloidkvadrant, beskrifver så- ledes dess bild N samtidigt vägen B'C',OF'i PQ-planet. Eme- dan man i båda fallen har de begränsade omradena till venster, således åt samma håll, finner man på grund af en bekant sats inom teorien för konforma afbildningar!), att paraboloidkvadranten BC, VF blifver konformt afbildad på figuren B'C.OF". ; Låter man punkten M beskrifva vägen EC, VF (C, = pa- raboloidens andra »cirkelpunkt») antaga variablerna de värden, som återfinnas i följande schema: M: E m C m V Av F Ah ; + co Av 0 0 Av + [So] lg: 0 0 n —U = (0 !) Jfr H. A. Scuwarz: Abbildung der Tetra@derfläche auf die Kugelfläche; CRELLE’s Journal, Band 70, sid. 135. ÖFVERSIGD AF K. VETRNSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 195 196 v.KocH, DEN KONFORMA AFBILDN. AF EN PARABOLOID PÅ ETT PLAN. “ 2 2 w: = nm 0 0 m 3 u 0 0 K K v K' Bee) 0 IR Ne) 0 »— 2EY—i, —2EY—A, q: + 00 m 0 0 + oo PE 2EyY men 0 Q I + oo m 0 0) + oc N: JD m On, m O Av F' Således: När punkten M beskrifver vägen BO,VFVCE sa beskrifver N samtidigt konturen D’C,OF'OC,E'. Följaktligen blir hälften BVEF af var elliptiska paraboloid konformt afbildad pa det inre af konturen B'C',C', E' i PQ- planet. Men enligt en sats af SCHWARZ!) måste den funktion ö=X+HiY af n=P+iQ, som på ett sadant sätt afbildar B'C',C',E'?) pa den öfre hälften af &-planet, att mot C’,, C',, B' svara punkterna — 1, +1, & i ö-planet, nödvändigt satis- fiera differentialek vationen dess integral är = GÖ log (5 + VE? En 1) + c' 3) | — 6 a 3 8 Om vi sätta 7 — =P +i blir & = el +e7)= C é cosh 7’ och saledes X? sinh? P' + Y? cosh? P' = sinh? P' cosh? P' (25) 200 0, ME CO 00 81020 COST (26) ') Ueber einige Abbildungsaufgaben; CRELLE's Journal, Band 70. c . . . IT = ”) Denna figur betrakta vi som en triangel med vinklarne Sa 0, hvars nd 67 oändligt aflägsna spets är B". 3) Integrationskonstanterna c och c' bestämmas af vilkoren att C', och €’, skola motsvaras af —1 och +1. & ” 1ıa7 OFVERSIGT AT K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR 1889, N:O 3 197 Häraf följer omedelbart att hela paraboloiden på ett sådant sätt afbildas på hela &-planet, att krökningslinierna (23 a och b) motsvaras af ellipserna (25) och resp. hyperblarna (26) !). För rotationsparabolidens afbildning gäller naturligtvis samma lag som för alla andra rotationsytor, nämligen att meridianer och paralleleirklar genom en lineär funktion afbildas pa räta linier parallela med koordinataxlarne. Hyperbolisk paraboloid (se fig. 3). Dess ekvation hade formen: y? 22 2 4 AT RR 7 = L As Ay 7 tu + da LG > 1052450 konst. Låt AVB vara dess snitt med yz-planet, GVH dess snitt med xy-planet samt CF och DE generatriserna genom vertex V. fe Emot V svara värdena y=0 ar 5 MARE 5 | ba Uj ÄN na BON eltı,. pe 2Yu re — E) = Ma g=Wu(kK —E)=b. Sätt derför p+w=—(P+iQd)+arbi; da afbildas V pa origo i PQ-planet. Låt nu en punkt M beskrifva vägen AVG. Variablerna antaga härvid följande värden: M: An V» G De: 0 Ms are l,: —-on—u —u 7T TE py: 0 2 5 ') Med stöd häraf kan man studera en elliptisk paraboloids afbildning på en sfer; om man nämligen stereografiskt projicierar den senare på S-planet, finner man, att mot (25) och (26) svara sferens intersektioner med koner, som i allmänhet icke äro cirkulära, och af hvilka hvar och en har sin dubbel- punkt i sferens yta och sin axel genom sferens centrum. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 46. N:o 3. 6 198 v.KocH, DEN KONFORMA AFBILDN. AF EN PARABOLOID PÅ ETT PLAN. Yr: = = 0 uy Olga ok K, v Ki Kr 0 p:—on: a a Gö 2200030, bo n—o Bin treo AA ,m0 0 O0 0 x + 0 Således: När en punkt M på paraboloiden beskrifver vägen AVG, d. v. s. begränsningen af en paraboloidkvadrant, så be- skrifver samtidigt dess bild vägen POF’ i PQ-planet (se fig. 2), d. v. s. begränsningen af en fjerdedel af planet. En paraboloidkvadrant afbildas följaktligen konformt på en kvadrant af planet; således afbildas hela den hyperboliska para- boloiden på hela planet, och afbildningen är sådan, att de krök-- ningslinier på den hyperboliska paraboloiden, som äro intersek- tioner med elliptiska paraboloider af typen (3 c), afbildas på räta linier parallela med Q-axeln, och de, som äro intersektioner med de elliptiska paraboloiderna (3a), afbildas på räta linier parallela med P-axeln. 199 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 128.) Geneve. Societe de physique et d’histoire naturelle. Mémoires. T. 30: P. 1. 1888. 4:0. Glasgow. Geological society. Transactions. Vol. 8: P.2. 1888. 8:o. Kew. Observatory. Report: 188511; 1887 21/7738:0. Scorr, R. H., History of the Kew observatory. London 1885. 8:o. Kjöbenhavn. Naturhistorisk Forening. Videnskabelige Meddelelser. Aarg. 40 (1888). 8:0. Leipzig. Astronomische Gesellschaft. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 23(1888): H. 1-4. 8:0. London. Royal Institution. Proceedings. Vol. 12: P. 2. 1889. 8:0. List of the members... 1888. 8:0. Madras. (Government observatory. Results of observations of the fixed stars made with the meridian circle in the years 1865—1867, under the direction of N. P. PoG- son. 1888. 4:0. Madrid. (omision del mapa geolögico de Espana. Boletin. T. 14. 1887. 8:0. Napoli. Accademia delle scienze fisiche e matematiche. Rendiconto. (2) Vol. 2(1888): Fase. 1-12. 4:0. Newcastle-upon-Tyne. T'yneside naturalists’ field club. Natural history transactions of Northumberland, Durham and New- castle-upon-Tyne. Vol. 10: P. 1. 1888. 8:0. Odessa. Société des naturalistes de la Nouvelle Russie. Sapiski. T.13: 2. 1888. 8:0. » Section des mathematiques. T. 8. 1888. 8:0. Pulkowa. Nicolai Hauptsternwarte. Stern-Ephemeriden zur Bestimmung von Zeit und Azimut mittelst des tragbaren Durchgangsinstruments im Verticale des Polarsterns, von W. Dörren. Jahr 1889. St. Petersb. 8:0. Rio de Janeiro. Bibliotheca nacional. DE SALDANHA DA GAMA, J., Catalogo da exposicäo permanente dos ci- melios. 1885. 8:0. S:t Paul, Minn. Geological and natural history survey. Annual report. 15(1886). 8:0. Bulletin. N:o 2—4. 1887. 8:0. S:t Petersburg. Internationella polarkommissionen. Observationer. 4:0. Frankrike. Cap Horn. T. 1. Histoire du voyage; 4. Geologie; 6. Zoo- logie. E: Arachnides. 1887 —88. Norge. Bossekop. Th. 2. Erdmagnetismus. Nordlicht. 1888. Ryssland. Lenamündung. Th. 2. Meteorologie. L. 2. 1887. 200 Sydney. Australian museum. Report. Year 1887. Fol. Catalogue of the fishes. P. 1. Recent pal&ichtyan fishes, by J. D. OGILBY. London 1888. 8:0. » » » sponges, by R. v. LENDENFELD. London 1888. 8:0. Tokio. Universität. Abhandlungen. N:o 10. Eykman, J. F., Phytochemische Notizen über einige Japanische Pflanzen. 1883. 4:0. Hr Dr J. Leffler. Ur£rin, F., Rose Helvetic®. — Observations sur les Roses de la Suisse. 1. Gand 1888. 8:0. Hrr P. A. Norstedt & Söner. LINNÉ, ©. v., Ungdomsskrifter, samlade af E. ÄHRLING. Ser.2. 1889. 8:0. Hr Bergmästaren, dr A. Sjögren. Vermländska bergsmannaföreningens Annaler. Är1888:2. Filipstad. 8:0. Hr ingeniör A. Löfgren. A provincia S. Paulo, Brazil. Relatorio... pela commissäo central de estadistica. S. Paulo 1888. 8:0. Författarne. EGGERTZ, V., Om bergskemiska prof. Sthm 1889. 12:0. LUNDBERG,R., Meddelanden om Sveriges fiskerier. H.2. Sthm 1838. 8:0. SJÖGREN, A., Om donläge och utmäls sträckning mot djupet. Filipst. 18883. 8:0. BONAPARTE, R., La Nouvelle Guinee. Notice 3—4. Paris 1337 — 38. 4:0. —— Note on the Lapps of Finmark. Paris 1886. 4:0. CALIGNY, A. DE & BERTIN, L. E., Sur la fondation de l’ancien port de Cherbourg. 1686; 1739 —1743; 1758. Paris 1879. 8:0. GOoURDON, M., Contributions å la geologie des Pyrenees centrales. Bag- neres. 1888. 8:0. PREUDHOMME DE BORRE, A., Repertoire alphabetique des noms scienti- fiques admis ou proposes dans la sous-famille des Libellulines. Bru- xelles 1889. 8:0. SAUSSURE, H. DE, Additamenta ad Prodromum Oedipodiorum, insecto- rum ex ordine Ortbopterorum. Geneve 1888. 4:0. STEENSTRUP, J. J, S., Mammuthjeger-Stationen ved Predmost i... Mäh- ren. Kjöbenh. 1889. 8:0. — Ved Fremlaeggelsen af Skriftet: Kjökkenmöddinger, eine gedrängte Darstellung dieser Monumente sehr alter Kulturstadien. Kjöbenh. 1888. 8:0. TEsAR, F., Analysis gravitatis terrestris. Prag 1888. 4:0. Stockholm 1389. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADENIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 46. 1889. N 4. Onsdagen den 10 April. INNEHÄLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar.................--.-.........---- sid. 201. ÅNGSTRÖM, Resume preliminaire d'une recherche experimentale sur l’ab- sorption de la chaleur rayonnante par les gaz atmospheriques...... » 203. STUXBERG, Nya fynd af kortnäbbad gås (Anser brachyrynchus BaıLL.) INS a N N a Se ASS » 209. Sekzeterarensharsberättelser en RANA ae oe »..211. Skänker till Akademiens bibliotek.......-------.------------------ sidd. 202, 208, 235. Tillkännagafs, att Akademiens utländska ledamöter f. d. Professorn vid universitetet i Utrecht FRANZ CORNELIUS DON- DERS och f. d. Professorn vid Lucée Henri IV i Paris MICHEL EUGENE CHEVREUL med döden afgått. Hrr S. LOVÉN och SMITT afgåfvo infordradt utlåtande med anledning af Kongl. Maj:ts remiss å underdåniga framställningar om ändring af fridlysningstiden för ejder vid kusten af Östersjön. På komiterades tillstyrkan antogs till införande i Akade- miens Handlingar en afhandling af Professor F. R. KJELLMAN: »Om Beringshafvets algflora». Hr ROSÉN redogjorde för resultaten af sina undersökningar rörande lodafvikelser 1 Sverige. Sekreteraren meddelade följande inlemnade uppsatser: 1:0) »Résumeé preliminaire d'une recherche experimentale sur l’absorp- tion de la. chaleur rayonnante par les gaz atmospheriquew, af Doktor K. ÅNGSTRÖM”; 2:0) »Nya fynd af kortnäbbad gas (An- ser brachyrynchus BAILL.) i Sverige», af Doktor A. STUXBERG*; 202 3:0) »Ueber eine eigenthümliche Tetrarhynchidenlarve», af Filos. Kandidaten E. LÖNNBERG (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). Pa tillstyrkan af stipendiets Inspektor och en annan sak- kunnig Akademiens ledamot beviljade Akademien Docenten vid Upsala universitet J. A. BLADIN förlängdt åtnjutande under ytterligare tva ar af det Berzeliska stipendiet, hvilket han redan under tre ar innehaft. Genom anstäldt val utsågs Hr GYLDEN till Pr&ses under det ingående akademiska året, hvarefter afgaende Pr&ses Hr FORSSELL nedlade presidium med ett föredrag om Sveriges un- derhandlingar i Paris år 1809 om fred med Napoleon. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. X. Ecklesiastik-Departementet. Tabeller vedkommende Norges Fiskerier. Aar 1883—1887. Kra. 8:o. Om Lofotfiskeriet. Aar 1870, 1884-—1887. Kra. 8:0. Om Vaarsildfiskeriet. Aar 1869/70, 1884, 1886—1887. Kra. 8:0. Indberetning fra Fiskeri-Inspektöreu angaaende hvad der til Fersk- vandsfiskeriernes Fremme er udfört... i Aarene 1880— 1883. Kra. 4:0. Buch, S. A., Indberetning til Departementet for det Indre om prak- tisk-videnskabelige Undersögelser over Vaarsildfisket, udförte i Aar 1883 18861. Kra. 8:0. LANDMARK, A., Om faststaaende Fangstinretniugers Indflydelse paa Laxefiskerierne. Kra 1885. 8:0. Smäskrifter. 5 st. — Geologiska föreningen. Portugal. Commission. des travaux géologiques. Recueil d’etudes paléontologiques sur la faune cretacique du Portu- gal. Vol. 2. LorıoL, P. DE, Description des Echinodermes. Fasc. 2. Lisbonne 1888. 4:0. Elsass-Lothringen. Commission für die geologische Lan- des-Untersuchung. Abhandlungen. Bd. 4: H. 4-5. Strassb. 1888. 8:0. Mittheilungen. Bd. 1: H. 3—4. Strassb. 1888. 8:0. Preussen. K. Preussische Geologische Landesanstalt und Bergakademie. Jahrbuch. Jahr 6(1885)—8(1887). Berlin. 8:0. Sachsen. Geologische Specialkarte, bearbeitet unter Leitung von H. OREDNER. 1:25,000. Bl. 7—8, 14—15, 18—20, 64, 101, nebst Erläuterungen. Lpz. 1888. F. & 8:0. Smäskrifter. 13 st. 8:0. : (Forts. & sid. 208.) 203 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 4. Stockholm. Resume preliminaire d'une recherche experimentale sur labsorption de la chaleur rayonnante par les gaz atmospheriques. Par KNUT ÅNGSTRÖM. [Note communiquée le 10 Avril 1889 par D. G. LINDHAGEN.] 1. Apres avoir a peu pres termine une recherche sur l’ab- sorption de la chaleur rayonnante par quelques gaz, je vais exposer ici quelques uns des resultats qui me paraissent les plus interes- sants. Des que j’aurai redige les materiaux d’observation assez riches que j’ai recueillis, je rendrai un compte plus detaille des resultats obtenus ainsi que de la methode experimentale, que jai employee. Mon premier but a été une orientation sur l’absorption qu’ex- cercent les divers elöments constitutifs de notre atmosphere. Cette absorption £tant tres faible dans certains cas, j’ai employe des tubes d’absorption d’une longueur considerable (1,5 m) couverts de plaques de sel gemme. Ma methode d’observation ressemble donc beaucoup a celle de TYNDALL. J’ai pourtant noirci mes tubes a l’interieur et je les ai munis de nombreux diaphragmes pour eviter completement toute influence nuisible de l’adhesion de la vapeur. De m&me, j’ai soigneusement examine l’influence des plaques de sel gemme et pour eliminer l’influence des variations de la source calorifique, j’ai employe deux tubes reunis entre eux de maniere a pouvoir &tre facilement places alternativement entre la source de chaleur et l’appareil de mesure, un bolometre 204 ÅNGSTRÖM, L’ABSORP. DE LA CHALEUR PAR LES GAZ ATMOSPHERIQUES. sensible. Pendant toute la serie d’experiences, l’un des tubes est maintenu vide et sert de comparaison, dans l’autre on fait entrer le gaz qu’on veut examiner. Comme source calorifique jai employ& uniquement une lampe d’Argand munie d'un cylindre d’argile.. En interposant des milieux absorbants entre la lampe et le tube d’absorption, j’ai pourtant beaucoup varie la radiation. C'est une ancienne methode employee deja par MELLONI, mais par un choix convenable des milieux absorbants j’ai obtenu des rösultats plus propres a &tre discutes. Dans ce but, j’ai examine d’avance les milieux absorbants avec le spectrobolometre, ce qui m’a fait reconnaitre dans chaque cas particulier la distribution spectrale de l’energie de la radiation transmise. Les milieux absorbants dont je me suis servi ont ete: de l’eau d'une epais- seur de quelques mm renfermee dans un petit vase de verre a parois planes et des plaques de sel gemme couvertes d’une couche d’oxide de magnesium. L’eau ne transmet que la radiation d'une longueur d’onde plus courte, l’autre milieu au contraire, comme je l’ai deja montre dans une recherche precedente!), excerce une absorption qui augmente continuellement quand la longueur d’onde diminue. En examinant l’absorption que le gaz a des pressions differentes excerce sur la radiation de la lampe de meme que sur celle qui est transmise par ces milieux, il est possible de reconnaitre dans plusieurs cas la nature de cette absorption. Quand les experiences preliminaires ont montre une absorption plus considerable, j’ai fait une derniere recherche avec le spectro- bolometre ou le collimateur a été transforme en un tube herme- tique d’absorption en interposant une plaque de sel gemme der- riere la fente. 2. Acide carbonique. On sait par les recherches de TYN- DALL?), de LECHER et PERNTER?), de HEINE?), RÖNTGEN?) et 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. N:o 6, p. 385, 1888 et Wıen. Ann. 36, p. 715, 1889. 2) Contributions to molecular physics in the domain of radiant heat. London 1872. 3) Wıen. Ann. 12, p. 180, 1881.et Wien. Sitzb. 82, p. 265, 1880. 1) Wıep. Ann. 16, p. 444, 1882. 5) Wıen. Ann. 23, p. 259, 1884. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 205 KEELER!) que l’acide carbonique possede un grand pouvoir ab- sorbant. M. LECHER a aussi remarque que ce gaz joue un grand röle dans l’absorption atmospherique et méme, en niant l’impor- tance de la vapeur d’eau, il veut attribuer & l’acide carbonique le prineipal röle dans cette absorption?). Mes experiences avec les tubes jumeaux ont confirme ces rösultats, en ce sens que, deja pour de petites pressions, j’ai reconnu une absorption tres forte, qui pourtant, lorsque la pres- sion augmentait — c’est a dire quand la quantite de gaz aug- mentait — arrivait bientöt a un point au dela duquel l’ab- sorption ne croissait que tres lentement. Cela semble indiquer, que l’acide carbonique possede une bande d’absorption tres forte mais d'une largeur limitee. La radiation correspondant & cette bande &tant absorbee, l’acide carbonique est tres transparent pour le reste de la radiation. En discutant soigneusement les resul- tats obtenus pour les diverses especes de radiation que j’ai em- ployees, jai cru pouvoir conclure, que la bande d’absorption de l’acide carbonique se trouve a peu pres aA=4u. Il etait a esperer, a cause de la forte absorption, qu’on pourrait employer un tube plus court et ainsi, & l’aide du spectrobolometre, con- stater plus nettement la place de cette bande. Les experiences ont parfaitement confirme les conclusions tirees de la recherche prelimi- naire. L’acide carbonique possede une bande d’absorption tres forte occupant la partie depuis I = 2,4 u jusqu'a I = 4,4 u avec un ma- aimum vers A = 4,0 u. Dans cette partie du spectre, une couche de ce gaz d'une profondeur de 12 cm a une pression de 760 absorbe deja 16%. Les fortes bandes d’absorption qu’a trouvees M. LANGLEY dans cette partie du spectre solaire?) et quil a designees par X et Y sont donc sans doute d’origine at- mospherique et resultent de l’absorption de l’acide carbonique. Mais, d’apres ce que montrent mes recherches, toute l’ab- !) Am. Journal 28, p. 190, 1884. 2?) Wıen. Ann. 12, p. 466, 1881. 3) Phil. Mag. 26, p. 505, 1888. 206 ÄNGSIRÖM, L’ABSORP. DE LA CHALEUR PAR LES GAZ ATMOSPHERIQUES. sorption atmospherique de la radiation obscure ne peut pas etre expliquee par l’absorption de l’acide carbonique. 3. Vapeur d’eau. Depuis la lutte bien connue de TYN- DALL et MAGNUS sur l’absorption de la vapeur d’eau, cette question a eté l’objet de recherches repetees avec des resultats differents. Ainsi MM. LECHER et PERNTER!) n’ont pas pu observer d’absorption dans ce gaz pendant que M. RÖNTGEN?) croit en avoir constate l’existence. Dans mes experiences, j'ai trouve une absorption bien distincte quoique beaucoup moins considerable que celle qu’a observee TYN- DALL dans ses ewperiences contestees. Le tube d'une longueur de 1.5 m rempli de vapeur d’eau de 20° a une pression de 10 mm absorbe seulement 1,7% de la radiation de la lampe et en- viron 2,3 % de la radiation transmise par la couche d’oxide de magnesium: la distribution de l’energie de cette derniere radia- tion est tres semblable a celle qu’on obtient d'une surface noiricie au noir de fumee a environ 270°. L’absorption semble etre distri- buee sur une grande partie du spectre obscur et s’etend sans doute plus que l’acide carbonique ne le fait vers la radiation Jucide du spectre. L’absorption etait si faible — dans le petit tube, elle n'est montee qu’a quelques milliemes — que je n’ai pas pu en determiner exactement la distribution avec le spectrobolometre. Pour prouver la grande absorption de la vapeur d’eau, on s’est appuye par analogie sur celle qu’excerce l’eau. DESAINS a montre dans quelques cas que l’absorption d’un liquide et de sa vapeur ont ete de la m&me grandeur?). TYNDALL en a donné encore quelques exemples et croit pouvoir en deduire une loi universelle (»conservation of molecular action»)?). Pour verifier si cette loi peut ötre appliquee a l’eau et a la va- peur d’eau, ce qui serait en eftet de la plus grande importance theorique, j’ai examine avec le spectrobolometre l’absorption d'une mare: 2) Wırp. Ann. 23, 1 et 259, 1884. 3) Comptes rendus 114, 1086. 4) Phil. Trans. of the R. S. p. 291, 1882, 1, et Rep. d. Physik von Exner 19, p. 33, 1883. + ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:04. 207 couche d’eau d'une épaisseur de 0,15 mm. J’ai trouv6 alors, que pour A=4u l’eau excerce une absorption au moins 5 fois aussi grande qu’une couche correspondante de vapeur d’eau. Ainsi, suppose m&me que la grandeur de l’absorption de la vapeur d’eau trouvee par TYNDALL soit exacte, celle de l’eau est plus grande encore. Il est done constaté, que l’absorption d'une vapeur et de son liquide ne sont pas necessairement de la meme grandeur. En ce qui concerne la qualit@ de l’absorption, c'est a dire la distribu- tion spectrale dans les deux cas, il reste encore a determiner si elle est la me&me. 4. Air depouill& d’acide carbonique et de vapeur d’eau. Une recherche avec les tubes jumeaux a montre une absorp- tion extrömement faible pour l’air pur; les differences sont trop petites pour qu’on puisse en tirer des conclusions positives. Le maximum de labsorption semble pourtant avoir lieu dans la partie extröme de linfra rouge. Bien que mes experiences me portent a reduire considera- blement la grandeur de l’absorption de la vapeur d’eau, cette ab- sorption est pourtant assez grande pour qu’elle puisse jouer un röle important dans l’absorption de l’atmosphere. L’absorption de l’acide carbonique est sans doute aussi de grande importance, car sa forte bande d’absorption se trouve dans une partie du spectre solaire, ou la radiation primitive a certainement une grande intensite. L’influence de la vapeur d’eau s’etend cependant sur cette partie du spectre et l’absence presque totale de chaleur dans les parties du spectre solaire au dela de A = 5 u ne peut pas etre expliquee par l’absorption de l’acide carbonique, mais il faut l’attribuer a l’absorption de la vapeur d’eau ainsi que peut-etre a l’air lui-m&me. Stockholms Högskolas Fysiska Institut, Avril 1889. 208 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 202.) Abbeville. Société d’emulation. Bulletin. Annee 1886—87. 8:0. Berlin. K. Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte. Jahrg. 1888: N:o 38—52. 8:0. Brünn. ANaturforschender Verein. Verhandlungen. Bd. 26(1887). 8:0. Bericht der meteorologischen Commission. 6(1886). 8:0. Budapest. K. Ungarische Geologische Anstalt. Mittheilungen aus dem Jahrbuche. Bd. 8: H. 7. 1889. 8:o. Földtani Közlöny (Geologische Mittheilungen). K. 18(1888): F. 5— 12. 8:0. PETRIK, L., Die Hollöhäzaer (Radvänyer) Rhyolith-Kaolin. 1889. 8:0. Cambridge. Philosophical society. Transactions. Vol. 14: P. 3. 1889. 4:0. — Universitetet. CAYLEY, A., The collected mathematical papers. Vol. 1. Cambridge 1389. 4:0. — U. S. Astronomical observatory of Harvard College. Annual report. 43. 1888 B/,,. 8:0. Cincinnati. Cincinnati natural history society. Journal. Vol. 11(1888): N:o 1-4. 8:0. Greifswald. K. Universität. Akademiskt tryck. År 1888. 93 häften. 4:0 & 8:0. Göttingen. K. Societät der Wissenschaften. Nachrichten. Jahr 1888. 8:0. Gelehrte Anzeigen. Jahr 1888: Bd. 1-2. 8:0. Kiel. Naturwissenschaftlicher Verein für Schlesvig-Holstein. Schriften. Bd. 7: H. 2. 1888. 8:0. La Plata. Observatorio. Anuario. Ano 1889. 12:0. London. Anthropological institute. Journal. N:o 62—64, 66. 1888—89. 8:0. —— Chemical society. Abstracts of the proceedings. Vol. 4(1888): N:o 46-60. 8:0. Madrid. Instituto geografico y estadistico. Mewmorias. T. 7. 1888. 8:0. Neuchatel. ‚Societe des sciences naturelles. Bulletin. T. 16. 1888. 8:0. Paris. Société de geographie. Bulletin. (7) T. 8(1887): Trim. 4. 8:0. Compte rendu. Annee 1888: N:o 5-17. 8:0. (Forts. & sid. 235). 209 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 4. Stockholm. Nya fynd af kortnäbbad gäs (Anser brachyrhynchus BALL.) i Sverige. Af ANTON STUXBERG. [Meddeladt den 10 april 1889 genom F. A. SMITT.| Den zoologiska literaturen känner icke mer än fyra fall, da den kortnäbbade eller Spetsbergsgäsen blifvit tillvaratagen i Sve- rige. Det första fyndet gjordes vid Tjörn i Bohuslän den 24 oktober 1851 af prosten ©. U. EKSTRÖM, det andra och tredje (ung hanne och ung hona) vid Jockmock den 11 oktober 1866 enligt CNATTINGIUS, det fjerde i en skogssjö vid Nora i septem- ber 1871 enligt LÖWENHIELM. Till dessa fyra fynd kan jag nu lägga följande åtta med säkerhet kända: 1) äldre hona skjuten vid Mölndal, 5 km. söder om Göte- borg, den 23 november 1881 (förvaras uppstoppad i Göteborgs museum); 2, 3, 4) tre exemplar skjutna i Björlanda på Hisingen den 7 oktober 1886 och torgförda i Göteborg två dagar senare. Af dessa tillvaratogs blott ett exemplar, en ung hanne, som för- varas uppstoppad i grosshandlaren OsCAR KÖRNER's samling i Göteborg; 5) ett likaledes i Björlanda på Hisingen den 14 oktober 1886 skjutet ex., som torgfördes i Göteborg två dagar senare, men ej tillvaratogs; 210 STUXBERG, NYA FYND AF KORTNÄBBAD GÅS I SVERIGE. 6) ung hanne skjuten i Bohuslän (närmare lokaluppgift saknas) den 27 september 1888 (förvaras uppstoppad i Göte- borgs museum); 7) ung hona skjuten i Bohuslän (närmare lokaluppgift sak- nas likaledes här) den 9 oktober 1888 (förvaras uppstoppad i Göteborgs museum); samt slutligen 8) ung hanne skjuten vid Göta elf, 25 km. nordost om Gö- teborg, i trakten af Nol, Ale härad, den 8 oktober 1888 (ske- lettet förvaras i Göteborgs museum). Uppgifterna rörande exemplaren 2, 3, 4 och 5 har gross- handlaren OSCAR KÖRNER godhetsfullt lemnat mig. Om det af KÖRNER tillvaratagna och nu i hans vackra fogelsamling be- fintliga unga hanexemplaret har han antecknat följande rörande dess utseende m. m. i färskt tillstand: »Iris brun. Näbbet brun- svart med ett rödt tvärband framom näsborrarne, äfven pa under- käken. Näbbnageln svart, i spetsen hvitaktig. Benen gra, lin- drigt köttfärgade. Fötterna starkt köttfärgade. Klorna brun- svarta, längs midten köttfärgade. Stjertpennor 16. Fogelns total- längd 590 mm. Näbbet från pannan 37 mm. De hoplagda vingarna räcka endast ett par mm. utom stjerten.» För dem, som äro intresserade af studiet af foglarnes flytt- ningsvägar, har jag ansett mig böra omnämna dessa under de senaste åren uppmärksammade fynd. Jag begagnar tillfället att fästa herrar jägares synnerliga uppmärksamhet vid skilnaderna mellan sädgåsen (Anser segetum) och den kortnäbbade gåsen a ena sidan, samt a den andra mellan denna senare och bläsgäsen (Anser albifrons). 211 Berättelse om hvad sig tilldragit inom Kongl. Veten- skaps-Akademien under året 1888—1889. Af Akade- miens ständige Sekreterare afgifven på högtidsdagen den 31 Mars 1889. Den särskilda betydelse, som denna Vetenskaps-Akademi- ens högtidsdag eger, i det att Akademien med den afslutar det tredje halfseklet af sin tillvaro, har nyss blifvit framhällen af Akademiens Pr&ses, som derhos i en öfverskadlig bild lemnat en öfversigt af Akademiens och henne underlydande institutioners utveckling och verksamhet under de sistförflutna femtio åren. Det är helt naturligen först genom en sadan jemförelse mellan två från hvarandra vidt åtskilda tidpunkter, som denna utveck- ling framträder i sin fulla dager, medan hvarje särskildt der- emellan tillryggalagdt år vanligen synes endast föga skilja sig det ena från det andra och derföre endast svagt antyder ett framåtskridande, der sadant i verkligheten eger rum. Och likväl är det just dessa föga märkliga årliga framsteg som samman- tagna gifva upphof åt den samlade bild, som här blifvit upp- visad, och till hvars innebörd Akademien tror sig kunna med tillfredsställelse hänvisa för att ådagalägga sin aktningsbjudande andel i senare tiders allmänna andliga kulturarbete. Då Aka- demien nu gär att, enligt sina grundreglors föreskrift, offentligen redogöra för sin verksamhet under det sistförflutna året, hoppas hon, att äfven detta år i sin mån innebär ett framsteg och så- ledes bildar en icke ovärdig slutlänk i den skildrade tidsperioden. Med djup tacksamhet erinrar Akademien i första rummet om det välvilliga hägn, hvarmed hon och de vetenskaper, som 212 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. hon företrädesvis är kallad att odla och främja, under året fort- farande, likasom af ålder, blifvit omhuldade af statens högsta vårdare. Bland andra bevis på denna välvilja ma omförmälas de statsanslag, som antingen till hennes omedelbara förfogande eller på hennes förord blifvit anvisade för samma vetenskapers främjande. Sålunda har Riksdagen på Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar för innevarande år pa extra stat beviljat _ dels 2,000 kronor till inköp och insamling af naturalier vid Na- turhistoriska Riksmuseets afdelning för arkegoniater och fossila växter, till arbetsbiträden derstädes samt till bestridande af andra med arbetena vid afdelningen förenade utgifter, och dels 4,000 kronor att tillhandahållas hufvudredaktören af tidskriften »Acta mathematica» såsom understöd för fortsatt utgifvande under inne- varande ar af nämnda tidskrift. — Af under hand hafvande all- männa medel har Kongl. Maj:t dessutom anvisat till Akademiens förfogande: 2,000 kronor till bestridande under ar 1888 af utgifterna för vård och vidmakthållande af Riksmuseets etnografiska sam- ling, och i 2,150 kronor till ersättning åt telegrafverket för utvexling af väderlekstelegram med Deutsche Seewarte i Hamburg och andra under år 1888 med väderlekstelegraferingen förbundna ut- gifter. På Akademiens underdåniga förord har Kongl. Maj:t utaf statsanslaget till resestipendier samt läroböckers och lärda verks utgifvande beviljat såsom understöd: 1,000 kronor at Professoren W. LILLJEBORG för fortsatt utgifvande af hans arbete: »Sveriges och Norges fiskar», och 500 kronor åt Lektorn vid högre läroverket i Göteborg OC. J. LINDEBERG för afslutande af hans arbete öfver Skandinaviens Rubi; samt utaf andra allmänna medel: 500 kronor at Professoren G. LINDSTRÖM för idkande af jemförande palzontologiska studier i Estland, på ön Ösel och i norra Tyskland; och ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 4. 213 500 kronor åt Professorn G. MITTAG-LEFFLER för omkost- nader vid utarbetande af ett af Kongl. Maj:t infordradt utlåtande angående den i Stockholm bildade Skandinaviska Allmänna Lif- försäkringsföreningen. Äfven af enskild frikostighet och omtanka för den foster- ländska vetenskapliga odlingen har Akademien under året fatt röna ett för henne dyrbart bevis, i det att hennes djupt saknade ledamot och fysiker Professor E. EDLUND, som redan under sin lifstid till Akademien öfverlemnat ett kapital af 30,000 kronor, hvaraf den ärliga räntan efter hans död skulle användas antin- gen till pris för utmärkta forskningsarbeten i någon af de fysiko- mathematiska vetenskaperna eller ock till understöd för utförande af dylika forskningsarbeten i fysik eller kemi, i efterlemnadt testamente har gifvit Akademien rätt att af sin rikhaltiga ve- tenskapliga boksamling utvälja allt hvad Akademien önskar åt sitt bibliothek förvärfva. Härigenom har Akademiens bibliothek förkofrats med 561 band, deribland särdeles dyrbara serier af fysikaliska tidskrifter, samt dessutom med ett mycket stort antal småskrifter. Om resor, som för vetenskapliga ändamål blifvit utförda, har Akademien under året mottagit och låtit sig föredragas föl- jande berättelser: af Docenten S. ARRHENIUS om de utländska resor, som han i egenskap af Letterstedtsk stipendiat utfört för idkande af studier i fysikalisk kemi och särskildt för att studera elektro- lyters galvaniska ledningsförmaga och dermed sammanhängande delar af fysiken, under hvilka resor han uppehållit sig vid sa- dana institutioner i Ryssland, Tyskland och Holland, hvarest dessa ämnen företrädesvis odlas; af Docenten K. F. PIEHL, hvilken, jemväl såsom Letter- stedtsk stipendiat, gjort resor 1 orienten och derunder företrä- desvis uppehållit sig i Egypten för idkande af språkstudier äf- vensom för anställande af historisk-arkeologiska och etnografiska forskningar; 214 SEKRETERARENS ARSBERÄTTELSE. samt om resor, som med understöd af Akademien utförts inom Sverige för undersökningar af landets naturförhallanden: af Docenten CARL AURIVILLIUS, som vid Kristinebergs zoo- logiska station i Bohuslän fortsatt sina föregående studier öfver Cirripederna samt vissa biologiska förhållanden hos högre Cru- staceer; af Docenten D. BERGENDAL, som vid Kristineberg fullföljt sina under föregaende år påbörjade undersökningar öfver Tur- bellari&; af Filos. Kandidaten E. LÖNNBERG, som vid samma sta- tion idkat fortsatta studier öfver foglars och fiskars intestinaldjur; af Filos. Kandidaten H. ASKLUND, som, äfvenledes vid Kristineberg, idkat zoologiska studier, särskildt öfver molluskernas utveckling; af Filos. Kandidaten G. ANDERSSON, som undersökt lager- följden inom södra Skänes torfmossar med fästadt afseende pa de i desamma förekommande växt- och djurlemningar; och af Filos. Kandidaten K. STARBÄCK, som på Öland idkat studier af Ascomycetfloran. Dessutom har Docenten J. R. RYDBERG afeifvit berättelse om fortgangen af sina studier inom atomtheorien i samband med grundämnenas periodiska system, hvarför ett understöd från Wallmarkska donatiousfonden blifvit honom tilldeladt; äfvensom Filos. Kandidaten R. LARSSEÉN afgifvit redogörelse för arbeten, som under förra sommaren blifvit gemensamt för Akademiens och Generalstabens räkning utförda för en telegra- fisk longitudsbestämning mellan Stockholm och Hernösand, hvilka arbeten likväl i anseende till ogynsam väderlek icke kunnat af- slutas, utan komma att instundande sommar fortsättas. Bland de utlåtanden, som Akademien haft att på Kongl. Maj:ts befallning under året afgifva, torde, förutom de redan om- förmälda beträffande sökta anslag eller understöd för vetenskap- liga ändamål, äfven följande förtjena att anföras, nämligen: angående gjorda underdaniga ansökningar om ändring af fridlysningstiderna för vissa fogelarter och annat matnyttigt vildt; ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:04. 215 angående underdaniga framställningar om reglering af Vreta- an inom Vestmanland; angående uppgjordt förslag till förordning rörande bränvins- profningsinstrument och areometrar; angaende af Nautisk-Meteorologiska byrån gjord framställ- ning om bearbetning af de iakttagelser, som blifvit utförda vid de utefter rikets kuster anordnade vattenhöjdmätningsstationer, och om derför erforderligt anslag af allmänna medel. Offentliggörandet af Akademiens skrifter har under året oafbrutet fortgått och har fortskridit i den mån deras i senare tid starkt tilltagande omfang det medgifvit. Af Akademiens Handlingar föreligger det 22:dra bandet, eller det för aren 1886 och 1887, i det närmaste färdigtryckt, hvarjemte början blifvit gjord med tryckningen af det 23:dje bandet för åren 1888 och 1889. — Af Bihanget till Handlingarna har det särdeles digra 13:de bandet, fördeladt i fyra häften för fyra skiljda vetenskaps- grupper och innehållande 43 olika afhandlingar, fullständigt ut- kommit, hvarförutom större delen af det 14:de bandet jemväl lemnat pressen. — Af Öfversigten af Akademiens Förhandlingar har 45:te årgången, eller den för ar 1888, innehållande 60 större och mindre afhandlingar och uppsatser, jemväl fullständigt ut- kommit, hvarjemte manadshäftena för Januari och Februari inne- varande år föreligga färdigtryckta. — Af det fortlöpande arbetet: »Meteorologiska iakttagelser i Sverige», som omfattar de vid statens samtliga meteorologiska stationer anställda iakttagelser, har 25:te bandet utkommit, och af arbetet: »Astronomiska iakt- tagelser och undersökningar på Stockholms observatorium» hafva tre nya häften blifvit utgifna, med hvilka denna publikations- series 3:dje band är afslutadt. — Af det på Akademiens bekost- nad utkommande arbetet: »Observations faites au Cap Thordsen», hvilket omfattar de af 1882 och 1883 årens svenska expedition till Spetsbergen utförda iakttagelser, har, förutom den redan på Akademiens högtidsdag för ett ar sedan anmälda, fullständigt utkomna 2:dra delen, ytterligare utaf 1:sta delen utkommit dels en historisk inledning till hela arbetet, författad af Docenten 216 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. N. EKHOLM, och dels en omfattande afhandling af Docenten E. SOLANDER öfver de jordmagnetiska iakttagelserna, hvarjemte nagon del af den icke mindre omfattande afhandlingen om de meteorologiska observationerna, redigerad af Docenten N. EK- HOLM, äfven lemnat pressen. — Den ar 1884 församlade riks- dag beviljade ett belopp af 6,000 kronor för offentliggörande af CARL VON LINNÉ's outgifna ungdomsskrifter, af hvilka Läro- verkskollega Dr E. ÄHRLING genom synnerligen förtjenstfullt nit förskaffat sig afskrifter dels i Linnean Society’s i London arkiv, hvarest en mängd Linneanska handskrifter finnas förva- rade, och dels inom Sverige, hvarefter Kongl. Maj:t lemnade Vetenskaps-Akademien uppdrag att under sitt inseende lata ge- nom Doktor ÄHRLING ombesörja denna publikation. Genom Doktor ÄHRLINGS inträdda sjuklighet och derpä följande död har utgifvandet blifvit mer fördröjdt än eljest fallet antagligen hade blifvit. Arbetet föreligger emellertid nu i fullbordadt skick, fördeladt i två serier, af hvilken den första, som inledes af en af LINNE författad sjelfbiografi och i öfrigt innehåller veten- skapliga afhandlingar, endast till en mindre del redigerats af Dr ÄHRLING sjelf, men till den återstående större delen efter hans död af Läroverksadjunkten Dr M. B. SWEDERUS enligt uppdrag af Akademien. Utgifvandet af den andra serien åter, hvilken omfattar LINNE's resebeskrifningar, nämligen den lappska resan, resan till Vestmanlands och Dalarnes bergslag, resan till Da- larne och resan till utlandet, har ombesörjts uteslutande af Pro- fessor G. LINDSTRÖM. På Akademiens Observatorium hafva observationerna med meridiancirkeln blifvit fortsatta hufvudsakligen med ändamål att komplettera det under en längre följd af föregående år med detta instrument insamlade material för grundläggandet af en stjernkatalog, i bredd hvarmed observationernas beräkning för samma ändamal jemväl fortgått. Äfven försöken att på foto- orafisk väg afbilda delar af stjernhimmeln och derefter numeriskt bestämma stjernornas inbördes lägen hafva fortsatts och hafva lemnat fördelaktigare resultat, än man vägat hoppas, i afseende ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:04. 217 pa metodens användbarhet i värt nordliga klimat och medelst ett instrument af så måttlig optisk styrka, som här statt till buds. — De med understöd af särskilda statsmedel sedan några år fortgående beräkningarne af hufvudplaneternas absoluta ele- menter hafva under året vidare fortsatts och än ytterligare fram- skridit genom härledning af de utvecklingstermer, som bero af banlutningarnes andra potens. Dertill hafva förberedande redak- tionsatgärder för hela arbetets offentliggörande blifvit utförda. — I stället för Observatoriets Amanuens Docenten K. BoHLIN, som erhållit ett tillfälligt förordnande vid Upsala universitet, har Docenten C. V. L. CHARLIER varit under året anställd såsom biträde åt Akademiens astronom. Vid Akademiens fysiska institution har, genom hennes förre utmärkte fysikers bortgång och innan hans utnämnde efter- trädare hinner tillträda denna sin befattning, ett uppehåll i verksamheten inträdt. Likväl har ännu under sistförflutna jul- ferier Läroverksadjunkten Dr K. H. SOHLBERG, såsom innehaf- vare af det Beskowska stipendiet, derstädes fortsatt och afslutat sina i ett par föregaende Akademiens ärsberättelser omförmälda undersökningar rörande fragan, huruvida atmosterens fuktighet vid klart väder uteslutande består af vattengas, eller om den till någon del utgöres af vatten i fluid eller fast form. Äfvenså hafva utan afbrott apparater utaf instrumentsamlingen blifvit utlånade för vetenskapliga ändamål. — Med ett par värdefulla gåfvor har institutionen blifvit ihågkommen af Akademiens ny- ligen aflidne ledamot f. d. norska Statsrådet O. J. BROCH, som förärat en af TONNELOT 1 Paris förfärdigad normalthermometer och en gramvigt af bergkristall, båda med yttersta skärpa under- sökta vid den internationela byrån för mått och vigt, hvars Di- rektör Hr BROCH intill sin död var. Akademiens Bibliothek har under detta, likasom under en lång följd af föregående år, hållits tillgängligt för besökande un- der bestämda timmar hvarje Onsdag och Lördag samt, med un- dantag för sommarmånaderna, jemväl de flesta öfriga förmid- dagar så väl för studier på stället som för hemlåning af böcker. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 4. 2 218 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. I närvarande stund äro derifran utlånade 8,167 band och lösa nummer af tidskrifter. Genom gafvor, inköp och byten har bok- samlingen tillväxt med 4,717 band och småskrifter. — Akade- miens egna skrifter utdelas för närvarande till 744 institutioner och personer, hvaraf 231 inom och 513 utom landet. ÖOrdnandet af den Bergianska stiftelsens nyförvärfvade egendom vid Brunnsviken för sitt nya ändamal, att vara ej blott en ekonomisk utan jemväl en vetenskaplig botanisk trädgård, har äfven under det sistförflutna året med kraft bedrifvits. På Akademiens underdåniga framställning har Kongl. Maj:t med- gifvit, att, ej mindre till bevarande af stiftarens, Professor P. J. BERGII minne, än äfven på det att hans testamente må jemväl i afseende på egendomens namn vara ordagrant tillämpligt, den nya egendomen hädanefter skall benämnas med samma namn, Bergielund, som stiftelsens ursprungliga egendom vid Karlbergs- alleen och under detta namn upptagas i alla offentliga hand- lingar rörande fasta egendomar inom hufvudstaden. — Stiftelsen har under aret ihagkommits med talrika gafvor sa väl af lef- vande växter som af frön från landets olika delar. Sålunda hafva betydande samlingar af lefvande växter förärats af Di- rektör E. LINDGREN och Dr F. R. AULIN samt mindre sådana af Kandidaten H. ASKLUND, Professor CHR. AURIVILLIUS, Hem- mansegaren I. GRELSSON, Kandidaten O. JUEL, Adjunkten T. OÖ. B. N. Krok, Dr N. G. W. LAGERSTEDT, Adjunkten C. J: LALIN, Friherre A. E. NORDENSKIÖLD, Dr G. E. RINGIUS, Do- centen Grefve H. STRÖMFELT, Apothekaren H. THEDENIUS, Lektor L. J. WAHLSTEDT, Jägmästaren V. TH. ÖRTENBLAD och Kyrkoherden H. D. ÖSTBERG. Frön hafva erhållits från Dr FE. R. AULIN, Fröken S. DANIELSSON, Amanuensen G. FORSBERG, Kollega S. J. GUNTHERBERG, Adjunkten C. J. JOHANSSON, Frö- ken A. OLBERS, Docenten H. STRÖMFELT, Tullinspektoren R. SVENSSON och Lektor K. T. THEDENIUS. — Sasom deltagare i det allmänna internationella fröbytet har trädgarden utdelat frön till och erhallit frön fran omkring 50 botaniska trädgardar och likartade institutioner. — Undervisningen vid trädgardsskolan har ÖFVERSIGT AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 219 under året utvidgats sa, att den omfattar ej blott trädgards- skötselns theori och praktik, botanik, svenska språket, aritmetik, bokhålleri samt ritning, utan äfven fysikens, kemiens, geologiens och geografiens grunder. Vid Statens Meteorologiska Centralanstalt har verksam- heten äfven under det sistförflutna aret fortgatt efter samma plan som tillförene. Sålunda hafva dagligen sa kallade synop- tiska kartor blifvit uppgjorda pa grund af de väderlekstelegram som anländt fran 9 inländska och 21 utländska observations- stationer, hvilka kartor blifvit till allmänhetens upplysning be- kantgjorda dels genom offentliga anslag a ätskilliga ställen i hufvudstaden och dels genom deras införande i några af hufvud- stadens större dagliga tidningsr. Derjemte har en sammanfatt- ning af väderlekstillståndet med angifvande af utsigten för när- mast förestående väderlek blifvit utarbetad och bekantgjord så väl i tidningar som ock genom telegrafiskt meddelande till några kommuner och större jernvägsstationer i riket. För öfrigt offentlig- göras de inländska väderlekstelegrammen fortfarande i tidskriften »Bulletin du Nord», som utgifves på bekostnad af de tre skan- dinaviska centralanstalterna för meteorologi. — Statens meteoro- logiska stationer äro fortfarande 34 till antalet, hvarförutom ob- servationer öfver nederbörd och temperatur med egna eller fran anstalten till låns bekomna instrument anställas å flera privat- stationer. Fullständiga observationer hafva inlemnats af Läro- verksadjunkten R. BILLMANSON 1 Nora, Kassör D. EGNELL i Gysinge, Jägmästaren J. J. ©. V. DÖBELN i Björkholm, Kapten TH. EKENMAN i Helmershus, Telegrafförestandaren V. v. MÜH- LENFELS i Falköping, Doktor C. H. NEREN i Skeninge, Tele- srafkommissarien J. G. ERICSON i Nässjö, från Ronneby helso- brunn och Experimentalfältet vid Stockholm, samt från tre sta- tioner i Hallands län och en i Upsala län. — Vid de af skogs- medel bekostade meteorologiska försöksstationerna hafva iakt- tagelser öfver nederbörd, afdunstning och jordtemperatur fort- farande blifvit utförda. Samma slags iakttagelser hafva äfven verkställts a de vid Butle och Barlingbo på Gotland under år 1887 220 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. inrättade stationer. Äfven den mera fullständigt utrustade neder- bördsstationen vid Hjorthagen nära Stockholm har varit i oaf- bruten verksamhet. — De stationer för iakttagelser öfver neder- - börden och delvis öfver lufttemperaturen, hvilka bekostas af Hus- hållningssällskapen, hafva jemväl varit i fortsatt verksamhet. Om till hithörande stationer läggas statens meteorologiska sta- tioner, så väl de som lyda under Meteorologiska Centralanstalten som under Nautisk-Meteorologiska Byrån, samt de privata sta- tionerna och skogsstationerna, vid hvilka alla nederbörden iakt- tages efter samma plan, blir antalet nederbördsstationer i riket 437, således 11 färre än under närmast föregaende ar. Alla dessa stationer insända sina iakttagelser till Anstalten vid ut- gängen af hvarje manad, hvarefter samma iakttagelser offentlig- göras i en maänadtlig tidning med titel: »Manadsöfversigt af väderleken 1 Sverige», hvilken redigeras af Anstaltens Amanuens Dr H. E. HAMBERG under Anstaltens inseende och hufvudsak- ligen uppehalles genom prenumeration af Hushällningssällskapen i riket. Af denna tidning hafva hittills 8 argangar, för aren 1881—1888, utkommit. Deri har under aret fortsatts en för flera år sedan påbörjad klimatbeskrifning öfver rikets särskilda län. — Det system af iakttagelser öfver isförhållanden, åskväder och fenologiska företeelser, som ar 1881 öfverflyttades från Up- sala Meteorologiska Observatorium till Centralanstalten, har fort- gatt efter oförändrad plan, och hafva till Anstalten inkommit journaler från 38 observatörer öfver isläggning och islossning, från 43 öfver iakttagna åskväder och från 51 öfver periodiska företeelser inom växt- och djurverlden. — Synoptiska tabeller hafva upprättats för hvarje dag af året 1887, upptagande neder- bördens art och mängd, åskväder, dimma, dagg, rimfrost, luftens genomskinlighet, solrök, norrsken m. m. I dessa tabeller inga landets samtliga stationer. — Under sista sommaren inspekte- rades af Amanuensen Dr HAMBERG stationerna Vesterås, Lill- härad, Linköping, Halmstad, Östra Karup, Göteborg, Veners- borg, Strömstad, Skara, Helde, Sparhult, Österplana och Karl- stad. — Anstalten har slutligen meddelat en mängd upplysningar ÖFVERSIGT AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 221 at saväl in- som utländska myndigheter och enskilda per- soner. Det Naturhistoriska Riksmuseum har under aret fort- farande hallits för allmänheten öppet alla Onsdagar och Lör- dagar kl. 12—2 samt Söndagar kl. 1—3 pa dagen. Tillträdet har varit afgiftsfritt utom om Lördagarne, da en afgift af 25 öre för person erlagts. Äfven på andra tider har, på särskild derom framställd begäran, museum hållits tillgängligt, isynnerhet för skolungdom under lärares ledning och undervisning. Riksmuseets Mineralogiska afdelning har under året vunnit sin mesta tillökning från svenska mineralfyndorter. Man har nämligen återigen träffat en hel serie intressanta, till stor del för vetenskapen nya mineral vid de i detta hänseende redan länge sa berömda jern- och mangan-grufvorna i Filipstads bergslag. Bland nya stenarter, som nu derifran erhållits dels genom köp och dels under en af afdelningens Amanuens G. LINDSTRÖM ut- förd resa till dessa fyndorter, må nämnas Heliofyllit, en i vackra, svafvelgula och bladiga massor förekommande förening mellan arseniksyrlighet, blyoxid och klorbly, och Ochrolit, en närbe- slägtad förening af antimonsyrlighet, blyoxid och klorbly, båda upptäckta och bestämda af Folkskoleläraren G. FLINK; Brandtit, en efter Bergsrådet G. BRANDT benämnd, vackert kristalliserad förening af manganoxidul och kalkjord med arseniksyra och vatten, som blifvit bestämd och undersökt vid afdelningen. Sam- tidigt hafva från samma fyndorter erhållits särdeles vackra stuffer af de förut kända mineralen Hausmannit, Braunit, Manganosit, Pyrochroit, Tefroit, Langbanit, Rhodonit, Pajsbergit, Barysil m. fl. — En i geognostiskt hänseende snarlik fyndort har af Bergs- konduktör L. I. IGELSTRÖM blifvit upptäckt vid Sjögrufvan i Grythytte socken. Här förekomma flera stenarter, mindre väl utbildade, men för öfrigt af samma slag som eller närbeslägtade med en del mineral, som förut endast funnits vid Långban och Harstigen. Af dessa hafva temligen omfattande inköp gjorts för museum. — De till en del ganska vackra mineral, som träffas i Finlands kalkbrott och grufvor, hafva 1 museum varit repre- 222. SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. senterade hufvudsakligen genom stuffer fran BERZELII samling, karakteristiska och väl valda men för ett större museum temligen oansenliga. För anskaffande af större och vackrare suiter af dessa mineral, hvilka åtminstone medelbarligen hafva ett stort intresse äfven för den skandinaviska halföns geognosi, har under de två sistlidna somrarne studeranden G. NORDENSKIÖLD för museets räkning företagit mineralogiska resor till Finlands märk- ligaste mineralfyndorter. Särdeles vackra och rika suiter från Pargas, Tammela, Perheniemi, Hoponsuo och Pitkäranta m. fi. ställen hafva derunder förvärfvats,. Amanuensen G. LINDSTRÖM har äfven för museets räkning besökt åtskilliga grufvor och kalk- brott i mellersta Sverige. Bland de från dessa resor hemförda mineral må särskildt nämnas särdeles vackra kristaller af Lan- thanit från Riddarhyttan, Vallenit från Kafvelstorp, kristalliserad magnetkis från Sala m. m. Vidare har af museets medel bidrag lemnats till en resa af Statsgeologen F. SVENONIUS till trakten af sjön Dellen i Helsingland för att i en der påträffad yngre vulkanisk bergart insamla möjligen förekommande mineral. Bland hemförda stuffer må nämnas åtskilliga ännu ej närmare under- sökta zeoliter. — Bland inköp må här anföras mineral från trakten af Moss och andra fyndorter i Norge, atskilliga zeoliter fran Färöarne, en mängd till en del särdeles dyrbara mineral från svenska fyndorter, åtskilliga mineral från Nordamerika, en suite svarta diamanter utvalda från det förråd, som svenska diamantbergborrningsbolaget för tekniskt ändamal införskrifvit. — Museets tillökning genom byte har varit mindre betydande. På detta sätt har det dock lyckats förvärfva nagra meteoriter, som ej förut varit i samlingen representerade. Förteckningen på museets meteoritsamling upptager för närvarande 209 särskilda fall eller jernfynd. — Bland skänker må nämnas följande: af Ryske verkliga Statsrådet M. HIRIAKOFF ett antal vackra stuffer från Ural; af New Oscar Gold Company genom Director JOHN DAw en guldstuff från Bömmelön; af Ingeniör A. E. FAHL- CRANTZ några jättestora kristaller af magnetisk jernmalm från Nordstjernegrufvan i Vestanfors socken; af Brukspatron M. F. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 4. 223 WERN några särdeles vackra pyrolusit- och manganitstuffer fran Böhlet; af Grosshandlaren N. B. SÖRENSEN och Ingeniören F. LUNDQVIST åtskilliga delvis intressanta mineral från Gladham- mar; af Disponenten H. V. TIBERG en vacker hedyfanstuff fran Långban; af Disponenten J. E. JANSSON och Ingeniör E. DAHL- GREN några märkliga mineral från Taberg; af Disponenten TH. RÅDBERG kristalliserad pyrosmalit från Dannemora; af Kom- merserädet TH. NORDSTRÖM guldstuffer från vestra Malsjöberget i Ludvika socken; af Bergmästaren A. SJÖGREN och Kandidaten A. HAMBERG åtskilliga mineral från Harstigen; af Grufingeniör 0. J. GUMALIUS mineral från Yxsjön; af Studeranden G. LÖF- STRAND några mineral från Ödegården och Gellivara. — Mate- rial för vetenskapliga undersökningar har från museet utdelats till Professorerne P. T. CLEVE i Upsala och H. ROSENBUSCH i Heidelberg, Doktor G. Krüss i München, Professor F. W. CLARKE vid Geological Survey i Washington, Baron C. VON CAMERLAN- DER och Professor E. SuEss i Wien. Den Botaniska afdelningen af Riksmuseum har under aret ganska betydligt förkofrats sa väl genom talrika skänker som genom köp. Vetenskaps-Akademien har till afdelningen öfver- lemnat den växtsamling, som Kandidaten K. STARBÄCK, hvilken af Akademien ätAjutit reseunderstöd, enligt föreskrift insändt. Bland öfriga gafvor ma främst anföras ett mycket betydande lafherbarium skänkt af Lektor S. ALMQVIST, en större samling australiska hafsalger af Professor J. G. AGARDH, exsiccatverket »Hieracia exsiccata» fasc. 1 af Professor J. P. NORRLIN i Hel- singfors, samt framlidne Medicinalrådet M. M. ar PONTINS efter- lemnade växtsamling skänkt af Öfversten D. F. C. AF PONTIN. Vidare må nämnas alger af Professor W. G. FARLOW i Boston Cambridge, Doktor N. G. W. LAGERSTEDT och Fru A. WEBER i Amsterdam; svampar af Vaktmästaren ERIKSON och Professor E. WARMING; lafvar af Obergerichtsrath F. ARNOLD i München; fanerogamer af Studeranden J. AGELI, Doktor F. R. AULIN, Doktor R. BoLpT i Helsingfors, Kollega J. GUNTHERBERG, Mr F. HARBURG i London, Doktor N. G. W. LAGERSTEDT, Doktor 224 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. J. A. LEFFLER, Patron A. E. LUHR, Kollega P. M. LUNDELL. Baron F. von MÜLLER 1 Melbourne, Lektor L. M. NEUMAN, Docent HJ. NILSSON, Doktor C. NYSTRÖM, Doktor L. SCHLEGEL och Lektor K. F. THEDENIUS; morfologiska föremål af Doktor F. R. AULIN, Amanuens G. FORSBERG, Doktor C. HANSEN i Köpenhamn, Geologen G. HoLM, Löjtnant G. HYLTEN-CAVAL- LIUS, Adjunkt C. J. JOHANSSON, Adjunkt T. O. B. N. KROK, Direktör E. LINDGREN, Lektor C. LINDMAN, Baron F. VON MÜLLER och Professor A. G. NATHORST, hvartill komma de under Intendentens resa pa Gotland gjorda samlingar af fanero- gamer. — Bland de tillökningar, som afdelningen genom köp vunnit, ma i första rummet nämnas Professor J. E. ARESCHOUGS efterlemnade stora och synnerligen värdefulla algherbarium samt samling af algexsiccatverk och mikroskopiska algpreparat. Vi- dare hafva genom köp förvärfvats fanerogamer från Porto Rico samlade af SINTENIS, spanska fanerogamer af E. REVERCHON samt exsiccatverken: »HELDREICH, Herbarium grecum» fasc. 10, »J. ERIKSSON, Fungi parasitici scandinavici exsiccativ fasc. 6 samt »FRIDERICHSEN & GELERT, Rubi exsiccati Danix et Sles- vigie» fasc. 3. — Delar af de skandinaviska, arktiska, allmänna och Regnellska herbarierna hafva varit utlanade till specialister i Sverige, Danmark, Finland, Tyskland, Österrike, England och Frankrike. — Vetenskapliga undersökningar hafva vid afdelnin- gen blifvit utförda, utom af Intendenten sjelf, af Lektor S. ALM- QVIST, Professor L. H. BAILEY, Kamrer ©. BRANDEL, Kandidat OÖ. JUEL, Professor F. R. KJELLMAN, Adjunkt T. O.B.N.Krok, Doktor N. G. W. LAGERSTEDT, Doktor J. A. LEFFLER, Lektor ©. LINDMAN, Professor A. G. NATHORST, Lektor L. M. NEU- MAN, Docent A. NILSSON, Doktor C. F. NYMAN, Docent H. STRÖMFELT och Doktor N. WILLE. — Sasom tillförordnad Reg- nellsk Amanuens har under de senaste manaderna Docenten A. NILSSON tjenstgjort vid afdelningen. Riksmusei afdelning för vertebrerade djur har under det förflutna året varit med skänker ihagkommen af Friherre O. DICKSON, Handlanden J. E. SÖDERQVIST, Kandidat A. WAHL- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 225 STEDT, Doktor J. LINDBLAD, Herr J. NORDGREN, Doktor SVED- BERG, Tullförvaltaren ERBOHRN, Jägmästaren A. HOLLGREN, Konservatorn A. SVENSSON, Doktorinnan A. SCHAGERSTRÖM, Konservatorseleven BERGGREN och Herr A. STROHM, den sist- nämnde med en värdefull samling af hufvudsakligen etnografiska föremal från Afrika. Den mest betydande gafva har emellertid tillkommit denna afdelnings etnografiska samling, som från H. H. Prins OSCAR BERNADOTTE fått mottaga de dyrbara, äfven 1 vetenskapligt hänseende vigtiga föremål, hvilka af Hans Höghet blifvit hemförda från fregatten Vanadis’ verldsomsegling. — Bland inköp af större eller mindre värde har förekommit en samling af ormar, däggdjur och etnografiska föremal från Brasilien. — De vetenskapliga arbetena vid denna afdelning hafva hufvudsakligast afsett bearbetningen af fisksamlingen. Konservatorns verksamhet har i främsta rummet upptagits af rengöring och hopsättning af det stora skelettet af Balenoptera musculus, hvilket nu är i hval- museet upphängdt vid sidan af det ännu större skelettet af Ba- lenoptera Sibbaldii. De till förevisning för allmänheten till- gängliga museilokalernas otillräcklighet hindrar uppställningen af nagon större del utaf de i magasin förvarade däggdjurs- och fogelsamlingarne; likväl har ett utmärkt skelett af en medelstor svärdfisk från Bohuslän och en del foglar kunnat under året in- flyttas i förevisningslokalerna. — Den etnografiska samlingen har under aret blifvit fördelad på två särskilda lokaler, den ena och äldre, i qvarteret Grönlandet södra, innehåller alla föremal från de så kallade naturfolken, den andra, förhyrd i egendomen 30 och 32 vid Kungsgatan, deremot alla föremal från de utom-euro- peiska, hufvudsakligen asiatiska kulturfolken, hvilken senare sam- ling till aldra största delen utgöres af de med Vanadis-expedi- tionen hemförda etnografiska föremål. Denna sistnämnda lokal är fortfarande under inredning, hvaremot den äldre kunnat oaf- brutet hållas tillgänglig för allmänheten. Riksmusei «afdelning för lägre Evertebrater har att tacka Prosektorn vid universitetet i Upsala HJ. THEEL för ett sär- deles vigtigt bidrag till dess allmänna del, en samling ur de 226 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. flesta lägre klasser, gjord af honom vid olika punkter i Medel- hafvet och utmärkt sa väl genom sällsynta och för museum önskvärda former som genom det helas mönstergildt bevarade skick. Museets nordiska afdelning har blifvit ihagkommen af Konservatorn A. HANSSON i Strömstad med en suite af föremål, särskildt värderik genom högst sällan förvärfvade arter. Under föregaende ar inkomna samlingar hafva i sin ordning kommit under utläggning och fördelning, dervid den ofta omtalade bristen pa utrymme, synnerligast pa arbetsrum, varit högeligen känbar och föranledt vidlyftiga omflyttningar. Speciela undersökningar hafva fortgatt, hufvudsakligen beträffande vissa mindre kända grupper af Echinoidea. — För vetenskapliga studier hafva delar af samlingarne blifvit tillhandahallna Docenterna CO. AURIVILLIUS, D. BERGENDAL och C. BoVALLIUS. — Akademiens zoologiska station Kristineberg begagnades under den förlidna sommaren af Professor G. RETZIUS, Docenterna AURIVILLIUS och BERGENDAL, Kandidaterna CARLGREN, HOLMQVIST, JÄGERSKIÖLD och LÖNN- BERG. Professor A. G. NATHORST började under sommaren vid stationen fortsätta sina studier öfver djurspar pa hafsbottnens yta, hvilkas fossila motsvarigheter blifvit hallna för växtaftryck, men nödgades af sjukdom afbryta desamma, sedan han öfver- tygat sig om det riktiga i sin uppfattning. Museum har från stationen emottagit suiter af der insamlade föremal, och rikets båda universiteters museer hafva derifran fatt värderikt under- visningsmaterial. Den Entomologiska afdelningen af mureum har under aret fatt mottaga följande gafvor: åtskilliga sällsyntare Curculionider och Heteronemer från Ingeniör J. FAUST i Libau; en samling Longicorner, hufvudsakligen sydamerikanska, från Doktor J. HAG- LUND i Norrköping; några sällsyntare Coleoptera från Guade- loupe och Annam genom M. ED. FLEUTIAUX i Paris; skalbaggar från Nya Caledonien af H. SIMPSON i London; Coleoptera från Algeriet af M. TH. ANECY; diverse sällsyntare skalbaggar från A. FAUVEL i Caen; värdefulla insekter af alla ordningar från Congo af Löjtnant M. JUHLIN-DANNFELT; nagra sällsyntare ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 227 Microlepidoptera från E. RAGONAT i Paris; nya Ophilionider från W. SÖRENSEN i Köpenhamn, samt svenska och norska My- riapoder från Doktor ©. OÖ. von PORAT i Jönköping. — Genom inköp har afdelningen dessutom förvärfvat: en större samling in- diska fjärilar, förnämligast Lycenider och Hesperider, insamlade i Sikkim af Ingeniör O. MÖLLER; Lepidoptera och Coleoptera från alla verldsdelar inköpta från Doktor O. STAUDINGER i Dres- den; samt en mindre samling sällsyntare insekter från Samar- kand, insamlade af en derstädes bosatt tysk entomolog JOSEPH HABERHAUER. — En mängd insekter hafva under året för ve- tenskaplig bearbetning utlanats till L. PERINGUEY i Capstaden, W. L. DISTANT i London, E. HAGLUND i Norrköping, E. BERG- ROTH ı Finland, A. FAUVEL i Caen, ED. FLEUTIAUX 1 Paris, C. O0. von PORATH i Jönköping, H. J. HANSEN i Köpenhamn, J. Faust 1 Libau och G. HORVATH i Budapest. I museum hafva samlingarne anlitats för studier och forskningar af Doktor E. HAGLUND, Löjtnant C. GRILL, Konservator W. MEVES, Jäg- mästaren J. H. WERMELIN, Konservator S. LAMPA m. fl. Riksmusei Paleontologiska afdelning har vunnit sin för- nämsta tillväxt genom inköp af försteningar företrädesvis från Dalarne, Skåne, Östergötland och Gotland. Äfven har en mindre samling från Solenhofen i Bayern anskaffats. De samlingar, som Intendenten under sin med statsunderstöd företagna resa i Est- land och på Ösel förliden sommar lyckades anskaffa, komplet- tera hvad afdelningen redan förut derifran egde. För gafvor star afdelningen i förbindelse hos Herr A. F. CARLSON i Lim- hamn, Professor W. LILLJEBORG, Herr H. LINDSTRÖM i Wisby, Tullförvaltaren LYTH, Doktor HJ. STOLPE samt Herrar WACHS- MUTH och SPRINGER i Nordamerika. Genom utbyte hafva ät- skilliga arter erhållits från Paleontologiska museum i Berlin samt från Herrar WACHSMUTH och SPRINGER. Doktor L. KoL- MODIN i Visby har för afdelningens räkning utfört gräfningar efter fossila ben i en grotta pa Stora Carlsö, men, sedan redskap från den yngre stenåldern deribland upptäckts och saledes ett öfvervägande arkeologiskt intresse blef fästadt vid fynden, har 228 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. fortsättningen af undersökningen öfvertagits af Statens historiska museum. — För vetenskapliga undersökningar hafva samlingarne varit rådfrågade af Herr G. CLESSIN i Bayern, Professor W. DAMES i Berlin, Rev:d NORMAN GLASS i Manchester, Doktor J. G. HINDE, Doktor G. HOLM, Doktor Kıssow i Danzig, Pro- fessor B. LUNDGREN, Baron E. ToLL i Petersburg, Professor O. TORELL, Geologen TSCHERNYSCHEW i Petersburg samt Herrar WACHSMUTH och SPRINGER. — Till Mayrska skolan i Malmö har öfverlemnats en för undervisningen afpassad suite af för- steningar ur de svenska formationerna. Riksmuseets «ajdelning för arkegoniater och fossila växter har såsom gafvor fatt mottaga: en samling mossor af Lektor N. C. Kindberg, en större samling växtfossil från tva nya fyndorter på Island af Läroverksadjunkten TH. THORODDSEN i Reykiavik, kalktuffväxter från Skåne af Friherre C. KURCK på Petersborg, ett växtaftryck från Yesso af Doktor MATAJIRO YOKOYAMA från Japan, diverse föremal af Intendenterne för Riksmuseets bota- niska och paleontologiska afdelningar Professorerne V. B. WITT- ROCK och G. LINDSTRÖM. Genom byte har erhållits en samling frukter från Norra Amerika. Genom inköp har afdelningen för- värfvat: en större samling skandinaviska mossor från framlidne Lektor J. E. ZETTERSTEDTS herbarium, »Musci Fenni& exsiccati» fasc. 9 af Doktor V. F. BROTHERUS; åtskilliga barrträdsfrukter, tertiära växtfossil fran Schweiz, en mycket omfattande serie triasväxter från Österrike, och en samling juraväxter från Japan. För vetenskapligt ändamål hafva samlingarne anlitats af Lektor H. W. ARNELL, Professor S. BERGGREN, Presidenten H. FORS- SELL, Docenten L. A. NILSSON, Professor V. B. WITTROCK och Hofrådet Professor A. SCHENCK i Leipzig. Genom ränteafkastningen af de donationer, som blifvit Aka- demien anförtrodda till uppmuntran af vetenskaplig forskning och andra allmännyttiga ändamal, har Akademien under året varit i tillfälle att på följande sätt verka för gifvarnes ädla syftemål. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 4. 229 Räntan & den fond, som af H. M. KONUNG OSCAR II och nagra enskilda män blifvit till Akademien öfverlemnad för anordnande af astronomiska föreläsningar 1 hufvudstaden, har, enligt föreskrift, blifvit öfverlemnad at Akademiens Astronom, som under aret hållit föreläsningar i theoretisk astronomi vid Stockholms Högskola. Den Letterstedtska donationen har gifvit en arsränta af 9,000 kronor, som blifvit använd i öfverensstämmelse med donations- urkundens föreskrifter. Salunda har Letterstedtska resestipendiet, som för närvarande utgar med 4,200 kronor, blifvit af Akade- mien, som denna gang haft att utdela stipendiet till nagon som idkar tekniska eller ingeniörstudier, tilldeladt Ingeniören vid Kongl. flottans varf i Carlskrona THURE NYSTEDT, hvilken, en- ligt för honom utfärdad instruktion, kommer att besöka Frank- rike, England och Tyskland för att studera dels sjö- och land- ångmaskiner med dessas nyaste förbättringar, särskildt angans verkan enligt trippel- och qvadruppel-expansions-systemet, dels de anordningar som användas för att medelst konstlade drag använda sämre och billigare kolsorter, dels konstruktionen af mindre jernfartyg och de ombord på fartyg använda auxilär- maskiner, och dels slutligen elektricitetens användning för mari- tima ändamål. — Det Letterstedtska priset för utmärkta origi- nalarbeten och vigtiga upptäckter har Akademien tillerkänt med ena hälften Docenten vid Upsala universitet S. ARRHENIUS för hans förtjenstfulla arbeten i molekularfysik med särskild hänsyn ” till två af honom under året till Akademien inlemnade uppsatser med titlarne: »Theorie der isohydrischen Lösungen» och »Über das Leitungsvermögen der beleuchteten Luft», och med den andra hälften Docenten vid samma universitet K. BOHLIN för en äfven under aret till Akademien inlemnad afhandling: »Recherches sur les perturbations de la comete de Winneche». — Det Letter- stedtska priset för öfversättning till svenska spraket har Aka- demien öfverlemnat at Filos. Doktorn A. U. BAATH för hans förtjenstfulla öfversättningar från isländskan, som innehallas i hans under äret utgifna arbete: »Fran Vikingatiden». — Den 230 SEKRETERARENS ARSBERÄTTELSE. andel af arsräntan, som testator ställt till Akademiens fria för- fogande för befordrande af särskildt maktpaliggande vetenskap- liga undersökningar, har Akademien öfverlemnat at Professor O. PETTERSSON för anställande under hans ledning genom Fröken A. PALMQVIST af undersökningar efter en ny method öfver luf- tens kolsyrehalt. — För öfrigt hafva utaf Letterstedtska dona- tionsräntan föreskrifna andelar blifvit öfverlemnade till Domka- pitlet i Linköping för utdelande af belöningar at förtjenta folk- skolelärare inom Linköpings stift, till Pastorsembetet i Waller- stads församling af samma stift för utdelande af premier i för- samlingens folkskola, för bildande af ett sockenbibliothek m. m., och till Direktionen för Serafimerlasarettet i Stockholm för nöd- lidande sjuke resandes vård a detta lasarett. Den Letterstedtska Föreningens fonder, hvilka enligt testa- tors föreskrift förvaltas af Akademien, utgjorde vid 1888 ars slut en sammanlagd summa af 600,695 kr. 42 öre. Utaf årets ränta har ett disponibelt belopp af 16,756 kr. 91 öre blifvit till För- eningens förfogande öfverlemnadt. Den Wallmarkska donationens ränta för aret har Akade- mien med den ena hälften öfverlemnat till Föreståndaren för folkhögskolan vid Hvilan i Malmöhus län Doktor L. HOLMSTRÖM såsom belöning för hans i Akademiens Handlingar intagna af- handling: »Om strandliniens förskjutning a Sveriges kuster», och med den andra hälften at Amanuensen vid Akademiens obser- vatorium Doktor C. V. L. CHARLIER sasom understöd för an- ställande af undersökningar om de förmanligaste metoderna att verkställa uppmätningar af stjernfotografier. Den Fernerska belöningen har Akademien tillerkänt sin astronom Professor H. GYLDEN för en af honom i Öfversigten af Akademiens Förhandlingar införd uppsats: »Om sannolikheten att paträffa stora tal vid utvecklingen af irrationela decimal- bråk i kedjebrak». Den Lindbomska belöningen har Akademien anvisat at Do- centen vid Upsala universitet Ä. G. EKSTRAND för af honom ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 4. 231 under äret i Akademiens Öfversigt offentliggjorda uppsatser om naftoösyror och kolhydrat. Med den Flormanska belöningen har Akademien belönat en af Docenten vid Lunds universitet D. BERGENDAL i Bihanget till Akademiens Handlingar införd afhandling: »Über eine dritte vordere Extremität eines braunen Frosches». Det BDyzantinska resestipendiet, öfver hvilket Akademien eger förfoga under trearsperioden 1889, 1890 och 1891, har, efter in- hemtade förslag fran Patriotiska Sällskapet och samtliga Hus- hällningssällskapen i riket, blifvit tilldeladt: för ar 1889 Hortikultören CARL WILHELM HARTMAN, som har till uppgift att i Frankrike och Tyskland idka studier i hortikultur och särskildt vissa föreskrifna grenar deraf; för ar 1890 Laboratorii- Assistenten OTTO LUDVIG HULAN- DER, som under uppehåll förnämligast vid Landtbrukshögskolan i Göttingen men äfven vid nagra af de mest framstående för- söksstationerna i Tyskland kommer att egna sig at studier i landtbrukets theori, gödnings- och utfodringsläran, äfvensom åt andra ämnen, som falla inom omradet för de svenska kemiska stationernas verksamhet; samt för ar 1891 Agronomen OSKAR LEOPOLD BLADIN, som har till hufvudsaklig uppgift att i utlandet taga närmare kännedom om der använda mossodlingsmetoder. Det Beskowska stipendiet, som denna gang skolat tilldelas någon, som egnat sig at någon af de biologiska vetenskaperna, har Akademien öfverlemnat at Docenten vid Lunds universitet J. C. MOBERG för idkande af palsontologiska studier vid Riks- museets palsontologiska afdelning. Ärsräntan af A. F. Regnells zoologiska gäfvomedel har blifvit sålunda fördelad, att till Professor S. LOovEns förfogande blifvit öfverlemnade 500 kronor till bestridande af omkostnaderna för vissa maktpåliggande åtgärder inom Riksmusei afdelning för lägre evertebrater; till Professor F. A. SMITTS förfogande 400 kronor att användas till fyllnad i anslaget för ritningars utfö- rande vid Riksmuseets vertebrat-afdelning; at Konservatorn S. 232 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. LAMPA tilldelats 400 kronor för fortsatta undersökningar vid Riksmuseets entomologiska afdelning öfver kopulationsorganen hos Scarabeiderna; samt at Med. Doktorn A. F. GoEs 374 kronor för fortsatta studier öfver Nordatlantens och Norra Is- hafvets Rhizopoder. Af donationsmedel, som tid efter annan blifvit till Akade- mien öfverlemnade, har hon detta år utdelat följande understöd för vetenskapliga resor inom landet: at Docenten A. N. LUNDSTRÖM 200 kronor för utförande af växtgeografiska och växtbiologiska forskningar i Gellivara och angränsande delar af Luleå lappmark; at Docenten CARL AURIVILLIUS 150 kr. för anställande af hufvudsakligen biologiska undersökningar öfver Crustaceerna vid Kristinebergs zoologiska station i Bohuslän; at Docenten A. WIREN 150 kr. för idkande vid samma station af histologiska studier öfver echinodermer och annelider; at Docenten D. BERGENDAL 150 kr. för fortsatta under- sökningar dels vid Öresund och dels vid nämnda station öfver hafsfaunans turbellarior; at Filos. Doktor F. LAURELL 200 kr. för idkande af den- drologiska studier i Östergötland, på Gotland, i Skåne och trak- ten af Göteborg; at Filos. Kandidaten G. ANDERSSON 150 kr. för studerande af olika växtformationer samt deras fördelning och utbredning pa de sydsvenska torfmossarne; at Filos. Kandidaten L. RoMELL 150 kr. för undersökning af Östergötlands och särskildt Ombergstraktens svampflora; at Filos. Kandidaten R. SERNANDER 200 kr. för undersök- ning af växtlemningarne i de postglaciala aflagringarne längs Medelpads och Ängermanlands floddalar; och at Filos. Kandidaten H.. SCHÖTT 200 kr. för studium af insektgruppen Callembola i Jemtlands fjelltrakter. De statsmedel, som för äret varit ställda till Akademiens förfogande för instrumentmakeriernas uppmuntran, har hon i lika ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 233 lotter tilldelat mathematiska och fysiska instrumentmakarne P. M. SÖRENSEN och G. SÖRENSEN. Den minnespenning, som Akademien till denna dag låtit prägla, är egnad åt minnet af hennes framlidne ledamot Stats- rådet OLOF IMMANUEL FÄHRAUS. Genom döden har Akademien under året förlorat, bland sina svenska och norska ledamöter: Biskopen öfver Hernösands stift LARS LANDGREN, Akademiens Fysiker Professor ERIK ED- LUND, Professorn vid universitetet i Kristiania THEODOR KJE- RULF, Professor emeritus vid Lunds universitet CARL JOHAN SCHLYTER, f. d. Norska Statsrådet och Direktören vid den internationela byrån för mått och vigt i Paris OLE JAKOB BROCH, Professor emeritus vid Upsala universitet WILHELM ERIK SVEDELIUS och f. d. Kaptenen JOHN ERICSON; samt bland sina utländska ledamöter: Professorn och Vattenledningsdirektö- ren i Köpenhamn LUDVIG AUGUST COLDING, Professorn vid universitetet i Bonn ROBERT JULIUS EMANUEL CLAUSIUS, Pro- fessorn vid universitetet i Wien HEINRICH BAMBERGER, Profes- sorn vid universitetet i Helsingfors SEXTUS OTTO LINDBERG och f. d. Professorn vid universitetet i Utrecht FRANS CORNE- LIUS DONDERS. Såsom nya ledamöter har Akademien deremot med sitt samfund förenat, inom landet: e. o. Professorn vid Lunds uni- versitet ALBERT VICTOR BACKLUND, Riksarkivarien CLAS THE- ODOR ÖDHNER, e. 0. Professorn vid Upsala universitet HUGo HILDEBRAND HILDEBRANDSSON, Professorn vid Stockholms Hög- skola SVEN OTTO PETTERSSON, samt Akademiens Bibliothekarie och f. d. Kongl. Bibliothekarien JOHAN AUGUST ÅHLSTRAND; och i utlandet: Botaniske ledamoten af Franska Institutet Dr EDOUARD BORNET, Professorn vid Victoria university i Man- chester WILLIAM CRAWFORD WILLIAMSON, Professorn vid Po- lytechnicum i Carlsruhe FRANZ GRASHOF, Professorn vid uni- versitetet i Graz LUDVIG BOLTZMAN och Professorn vid Kings College i London Sir JOSEPH LISTER. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 4. 3 234 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. Till sin Fysiker efter aflidne Professor E. EDLUND har Akademien kallat och utnämnt Astrofysikern vid Ryska Cen- tralobservatoriam Pulkowa Doktor KLAS BERNHARD HASSEL- BERG. 235 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 208.) Philadelphia. Academy of natural sciences. Proceedings. Year 1888: P. 3. 8:0. Rom. R. Accademia dei Lincei. Rendiconti. Vol. 41. Sem. 1: F. 1-13; 2: 1-12. (1888). 8:0. — Biblioteca nazionale centrale Vittorio Emanuele. Bollettino delle opere straniere acquistate dalle biblioteche pubbliche governative del regno d'Italia. Vol. 2(1887): N:o 1-6; 3 (1888): 1— 6. 8:0. — R. Comitato geologico d'Italia. Bollettino. Vol. 19(1888). 8:0. Utrecht. Provinciaal Utrechtsch Genootschap van Kunsten en We- tenschappen. Verslag van het Verhandelde in de algemeene Vergadering 1888 =) 8:0 6° . . Aanteckeningen van het » » oo» Sectie-Vergaderingen. 1888 260: ee 8:0. wien (Ottakring). v. Kuffner'sche Sternwarte. Publicationen, hrsg. von N. Herz. Bd. 1. 1889. 4:o. Zürich. Naturforschende Gesellschaft. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 33 (1888): H. 1—2. 8:o. Hr Alb. Löfgren i S. Paulo. Relatorio apresentado ao D. PEDRO DE AZEVEDO pela commissäo geo- graphica e geologica da provincia de Säo Paulo. S. Paulo 1889. 8:0. Författarne. BJÖRKMAN, C. G., Svensk-Engelsk ordbok. Stockholm 1889. 8:0. HAMBERG, H. E., Om skogarnes inflytande på Sveriges klimat. 3. Sthm 1889. 4:0. Horst, N. O., Om ett fynd af uroxe i Räkneby, Kalmar län. Sthm 1888. 8:0. Rosen, P. G., Om Östersjöns medelvattenständ och svenska kustens höjning. Sthm 1888. 8:0. — Smäskrifter. 2 st. TEGNÉR, ELOF, Carl Johan Schlyter. Kjöbenh. 1889. 8:0. NORRLIN, J. P., Bidrag till Hieracium-floran i Skandinaviska halföns mellersta delar. Hfors 1888. 8:0. Stockholm 1889. Kongl. Boktryckeriet. ya | OM EN SR we EN a ande anrien Ta Me ' er N ar «allg BEN sllofk ae "rohinreiie rn allbb en et ui ATBBL)YS 7 RED rasta Eu 03 vr os hun Nirankons un vn Be Wortariyse % wushe > 8 3; 2 er GS BR; ner Bu eier SE: dr RR “u to kä Fr Bee: | SR Siuolug, jr ; ; RE (RRENO do be ata 7 signal Hj nit. ablehnen a 4 i “u 6 an ae HE ER "BEN I Bi Fair A, RR. “ara A u. j | | E h piren anda vi aaa En DE bi Fre ot „u er f ENORM a ER, BOKEN F ah mn 11873 ri IR oa ur RR A | och RE CDR a or Rv = Ne ee SRS JT ARRATYER Nasen 5 | EE de . or Marl enstbslilbolkt blb Hg er ‚ai Ra ‚iteilde sagirev®. Sr RD] REN AN Du ch, En a | ; Re 1: & at ARBE la stinker hal. 10 SÖS a Sk RRRN NTT 5 LOSE RN ri ee RN ÖFVERSIGT AF r 1 JA VA > Q AN | KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. 2 AA Årg. 46. 1889. 65. Onsdagen den S Maj. INNEHÄLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar.................................... sid. 237. DILLNER, Om integration af differentialegvationerna i N-kroppars pro- Blemet Va 1 1:8 I EEE REEL N fåra » 239. nNn= 0 ns 7 Re Te 5 R JONQUIERE, Note sur la serie Dumme 2006 n=1 HECTOR, Om cyans inverkan på fenylsvafvelurinämne och några deri- VALS AASE a ERE SNES a ASEA SN » 269. Hector, Om några oxidationsmedels inverkan på fenylsvafvelurinämne » 277. HANSON, Zoologiska anteckningar från norra Bohuslän...........-..-.--.-- » 289. Skänker till Akademiens bibliotek..........................- sidd. 238, 276, 288, 328. Hr S. LovÉN redogjorde för Professor STEENSTRUPS i Kö- penhamn nyligen utgifna: »Mammuthjeger-stationen vid Pred- most i Mähren, efter et Besög der i Juni-Juli 1888». Hr Rosen lemnade en öfversigt af precisionsafvägningens närvarande standpunkt i Sverige. Hr Friherre NORDENSKIÖLD dels förelade Akademien sin nyss utkomna Facsimile-atlas af geografiska kartor tryckta före ar 1600, och dels förevisade en för Riksmuseum förvärfvad me- teorsten, vägande 11 kilogram, hvilken den 3 sistlidne April nedfallit i Östra Ljungby socken i Skåne, och redogjorde i sam- manhang dermed för de förut inom Skandinavien inträffade me- teorstensfall, efter hvilka stenar tillvaratagits. Hr RUBENSON refererade innehållet af en af Filos. Doktor K. ANGSTRÖM författad och inlemnad afhandling: »Beiträge zur 238 Kenntniss der Absorption der Wärmestrahlen durch die ver- schiedenen Bestandtheile der Atmosphäre» (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). Hr MITTAG-LEFFLER dels redogjorde för sina egna under- sökningar om framställningen af integralerna till lineära diffe- rentialeqvationer, och dels meddelade en af Doktor ALFR. JON- QUIERE i Bern författad och insänd uppsats: »Note sur la serie generalise de Rieman»*. Sekreteraren meddelade följande inlemnade uppsatser: 1:0) »Om integration af differentialeqvationerna i N-kroppars proble- met. V», af Professor G. DILLNER*; 2:0) »Die singulären Ge- neratricen der Binormalen- und Hauptnormalen-Flächen», af Pro- tessor ©. F. E. BJÖRLING (se Bihang etc.); 3:0) »Studier öfver torfmossar i Skane», af Filos. Kandidaten G. ANDERSSON (se Bihang etc.); 4:0) »Om cyans inverkan pa fenylsvafvelurinämne och nagra derivat häraf», af Filos. Kandidaten D. S. HECTOR*; 5:0) »Om några oxidationsmedels inverkan pa fenylsvafvelurin- ämne», af densamme”; 6:0) »Zoologiska anteckningar från norra Bohuslän», af Konservatorn C. A. HANSON”. | Genom anställda val kallades till ledamöter af Akademien: "Professorn i mathematik och theoretisk mekanik vid Kongl. Tek- niska Högskolan Dr ANDERS LINDSTEDT, samt Öfverdirektören och Chefen för Kongl. Mariningeniörstaten GÖTHE WILHELM SVENSON. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. Generalstabens topografiska afdelning. Karta öfver Norrbottens län. 1:200,000. Bl. 5—7. 1888. 4:0. Tekniska högskolan. Tillväxt-katalog öfver biblioteket 1857 —1887. Sthm 1889. 8:0. Lund. K. Universitetet. Ärsskrift. T. 24 (1887/88): 1—2. 4:0. Kristiania. KÄ. Universitetet. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne. Bd. 31: H. 3. 1889. 8:0. Archiv for Mathematik og Naturvidenskab. Bd. 13: H. 1. 1889. 8:0. Norsk Bogfortegnelse for 1887, udgivet af Universitets-Bibliotheket. 1888. 8:0. (Forts. å sid. 276.) 239 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 5. Stockholm. Om integration af differentialeqvationerna i N-kroppars problemet. V. Af GÖRAN DILLNER. [Meddeladt den 8 Maj 1889 genom D. G. LINDHAGEN.] Vid hänvisningar betecknas med I och IV de afhandlingar under ofvanstående titel, som finnas införda i K. Vet.-Akade- miens Öfversigt, resp. 1882 n:r 8 och 1886 n:r 6. Integration genom införande af excentriska anomalien och lefvande krafts funktionen. 1. Vi utgå från identiteten N N (1) M,Sr— DM M,X,, r=1 r=1 der vi antaga 35, vara funktioner af t, ® en tills vidare obe- stämd variabel samt X, funktioner af en ny variabel u så be- du du stämd, att ingen af de successiva derivatorna me för- svinner. Genom att successivt derivera (1) med afseende pa t som oberoende variabel till en godtycklig derivations index n fas sa- som samtidiga system, hvilka förutsätta hvarandra, 240 DILLNER, INTEGRATION AF DIFF.-EQV. IN-KROPPARS PROBLEMET. (2) och | (3) | - | Men systemet (2) satisfierar den absoluta rörelsens eqvationer I (7), hvadan systemet (3) äfven satisfierar samma eqvationer under förutsättning att identiteten (1) gäller eller att (4) RETTEN TEN), Systemet (3) är homogent med afseende pa de ingående va- riablerna, sa att, om X, ersättes af wX, för w — konstant, lider icke systemet deraf nagon förändring. 2. Det allmännaste sätt att satisfiera (3) finnes i öfverens- stämmelse med IV n:o 9 sålunda. Vi multiplicera eqvationerna (3) i ordning med 29 %1>:-->%n, hvilka utmärka godtyckliga analytiska funktioner af u med något gemensamt konvergens- område, samt addera produkterna, hvaraf fås följande allmänna differentialeqvation: N r TN 2 ) | 5 dr X, dX, a (5) Me Es + Delle Al — YO Xr == 0, = hvilken, jämförd med den första eqvationen (3), ger såsom det allmännaste värde pa X,: ÖFVERSIGT AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 241 (ak A gi X, ” dun "du (6) + %0 Ar = Ar. Genom att eliminera u mellan differentialeqvationen (6) och dess derivator fas ett eliminationsresultat, som, för att uppfylla vilkoret att bevara systemet (3) homogent, måste ha form af en lineär differentialeqvation med antingen konstanta koefficienter eller ock med koefficienter, som äro homogena funktioner, af di- mensionen 0, af X, och dess derivator. Detta eliminationsresultat har således formen (6), da %95 Z1>--->Zn betyda antingen kon- stanter eller ock homogena funktioner af nämda karakter. Det förra alternativet ger följande allmänna lösning, da u löper från 1 till ett tills vidare obestämdt tal, (7) BR (r=1,2,...,N), der 1 utmärka konstanter eller ock hela rationela polynom af u och der 2, utmärka rötterna, reela eller komplexa, till den till (6) hörande karakteristiska eqvationen. Det senare alter- nativet satisfieras af partikulära integraler af formen ZLe*“, hva- dan detta alternativ icke inför nagon ny funktions typ. Det allmännaste sätt att satisfiera systemet (3) fås alltså genom de i (7) angifna värdena på X,. 3. Högra ledet i (7) är underkastadt vilkoret att vara reelt, hvadan fas sasom det allmänna uttrycket för X,, da 3: vl] Ju representerar ett komplext rotpar 2, (8) I = P7" Sin (9,2 7 ja) } u der på” utmärka konstanter samt PE konstanter eller hela ra- tionela polynom af u och der vi antaga en 4-rot vara 0 genom att sätta f, = m = 0. Då vi låta Y, och Z, svara mot rn, och ö, på samma sätt som X, mot &,, få vi alltså enligt (4) och (8) såsom det all- männaste sätt att satisfiera jämnvigtseqvationerna 242 DILLNER, INTEGRATION AF DIFF.-EQV. I N-KROPPARS PROBLEMET. N N N (9) Mrs N — IR —0 7 PSI r=1 PES och deras derivator, genom att uttrycka koordinaterna $,, 1,, &. i två variabler ® och u, följande system, 3 AU un Zu ) (1) (u) ar (0) UND ep SAG er lat Cos gu + av Sin gu) a. | (10) | 0-1, = Y, = ) Eu" Ab Cos gu + 9 Sin gu) + 00 | u fu Be £ (20) in (a) en a” \ (0) Dal I a let Cosg, u + 7, Sin Furt e, 2 EN). 5 [3 ’ 2 i" SER “ 2 der således Ur > We Ve och « Ju I gu utmärka konstanter samt u? u) zu) (7) (u) OR yt ee 9, Bl ec OC GC konstanter eller hela rationela polynom af u. Den term i summan (8) eller det binom i sum- man (10), som svarar mot ett visst värde på u, kalla vi element. Anm. Såsom gränsfall gäller, att de hela rationela polynomen kunna öfvergä till potensserier och att elementens antal kan vara oändligt. Detta gränsfall innebär det allmännaste uttrycket för en hel entydig funktion. 4. Om i jämnvigtssystemet (9) substitueras koordinaternas värden ur (10), fas följande system, | pA m, = 20 DR Dö m, el — 00,12 yE (11) | [27 m, en az m, = 2 m, yt — OD, (ur hvilka säledes uttrycka jämnvigtsvilkoren hos systemet (9). (Genom att sätta följande relationer As — Ar = Ay As Or — Ops aa) lo, ib. 6, = rs (vs — 12, STAN en —— gul Es — Core Cysy Ys ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 243 få vi enligt I (5) följande uttryck för de relativa koordinaterna, | De N >; IR “al 4) Cos 9, ua 2 Sin 9,0) a a u (13) N Da NR é mn a Cos öv ut! Bi “) Sin 9, at +b, Mu | u Tea ; —1 > = = u (u) N äv a (u) 1 1% \ ‚0) | Me AN = 3 ei Cos at Y, ‚Sin gut & (rs —=112,13,..., NN). Systemen (10) och (13) innehalla nu det allmännaste sätt att bestämma såväl de absoluta som de relativa koordinaterna i två variabler ® och u, hvilka genom rörelseeqvationerna böra bestämmas ytterst såsom funktioner af t. Variabeln u, sasom bestämd genom areornas eqvationer, kalla vi enligt dess benäm- ning i två-kroppars problemet för excentrisk anomali; variabeln , såsom bestämd genom lefvande krafts eqvationen, kalla vi lefvande krafts funktionen. De i systemen (10) och (13) inga- ende konstanterna kalla vi parametrar, f och g inre samt de öfriga yttre, hvilka böra uppvisas såsom stående i bestämda re- lationer till integrationskonstanterna och till de N kropparnes initiallägen. Anm. N-kroppars problemet har, liksom mekaniska problem i allmänhet, sitt väsentliga uttryck i vektor-likheter, dä af hvarje sädan följa tre projektions-likheter, säsom det blifvit visadt i Memoire sur le probleme des N-corps!). Häraf framgär, att, dä den vektorlikhet, som svarar mot de tre Droje Erionstikneterna (9), leder till en ee af formen (10), koordinaterna $,, nr, Ör måste uttryckas i samma & och samma u. 5. Derivatorna af de dubbla areorna 1 de tre koordinat- planen med afseende på tiden uttryckas på följande sätt, för den absoluta rörelsen enligt (10), 1) K. Vet.-Societetens Acta, 1877. 244 DILLNER, INTEGRATION AF DIFF.-EQV. I N-KROPPARS PROBLEMET. de dm SR KO] OA AY du I ERSATT | An, ra | u ru ae I a SOA a) CAT dZ, = a), “du (14) | Er dt Sr dt ? E du ein du m, a ad? Ua 2. | UN, dAX,| du EN du nee m rn Fe OR N och för den relativa rörelsen enligt (13), deys A SE AS dY, du pe | Pe de SA Er In u au dr De In St Jinder ÅG - dZ,sldu U Ean FR 2. ran dr 2 | dyrs dZrs AN y dX,sldu (3) ee Ir = X "du Yin du e = RA NR (rs= 12,13... NIX). Af systemet (14) framgar, att den absoluta rörelsens yt- integraler I (15) kunna skrifvas sålunda, (16) @2 Van m rf eu = ; Li Ku = ör ES r= od mn WE = — r=1 RN SA luv. Are af hvilket system följer, enär = bör ha samma värde i alla tre ( likheterna, N Bu NE A Mm, ee) m, 0) my, 1 .@) rel RI a r=1 ky HN k NH k ; (17) = hvilka relationer böra identiskt satisfieras oberoende af u. För att en sådan satisfaktion skall vara möjlig, fordras med nödvändighet, att för de inre parametrarne gälla följande lik- heter, ÖFVERSIGT AF K. VEIENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 245 2 Fu In Fu 18 , m a) RN] (18) Ba (4 ) Af (15) fås följande uttryck pa den relativa rörelsens yt- integraler I (21), (19) @: m, m = ok, 02 MMsf on, = Olles o N N (Dp? ) m,m,f..(u) = Ion N hvilket system låter reducera sig till identitet med systemet (16), emedan integralerna I (21) utgöra endast ett transformations- resultat af integralerna I (15). Relationerna (17) kunna derför ock skrifvas under formen, ) Mm, Ms 0) \ MM; !2@) MM; FE) 2 0 N 2 N ER N ä CV TA Pr k, - hvilka relationer saledes icke innebära andra vilkor än dem, som liega i (17). 6. Genom jämförelse mellan de två lefvande krafts inte- gralerna I (17) och 1(24) för den absoluta och den relativa rö- relsen finna vi följande identitet, N R 2 9 9 J dE, \+ dn, | (= NN CV > m dt aan ’=]1 N nl (eV, fdr) AE ld (er | Ferne hvarur följa identiteterna, 246 DILLNER, INTEGRATION AF DIFF.-EQV. I N-KROPPARS PROBLEMET. | 5 AR = Di | Zz "Al du du | (GA | r=1 Id JjdXsy Dei | (22) Ne N + a >) ) du N N 1) | 6 m„{ X? => Y: + => m, m 1x Na 7, == ZN: genom att vidare i lefvande krafts integralen I(17) eller I (24) införa beteckningarne, d # 2 72 zZ? = Er log m,(X, + der Z') d ? 72 72 2 I log m,m,(X,, ale zZ.) ä N DE nal Es | Få = | + du | f du N ml: + 724 2) r=1 ANNE dY,s\? Mi a in | | Re | du ! N (23) i Nm: af 2 IE Z,.) N | ’ 1 for | Mm, Ms | TT 72, ı2 a1, | N 2 A a)! ) m.(X? + Y°4 2.) r=1 a2 My Ms | 0 == +9 72 2 | > (+ 7,2," ) mm (3,4 Y.+2,) N | ; 1 N l or m,f, (u) : = m (u) - oh =] N S 1) Likasom (21) på grund af trausformationsteoremet I (10) följer ur (9) och I(5), så följa identiteterna (22) på samma grund ur (9) och I (5), sedan ÖFVERSIGT AFP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:09. 247 —H —oH h = 3 KM N | A | > Hi (X, FU ) ) m,m (X EF Aa) r=1 N fäs med stöd af (16) eller (19), sasom uttryck för innebörden af areornas integraler och lefvande krafts integralen, följande eqvation, dlog Vv: „dloem ‚\ Es ; d = D hvilken, löst med afseende på , antar formen, (25) En +4L no Han ha: = + QVh(M, — v) (® — W,), der säledes DIP DIE 9 [GE) — MJ] hQ? a |” + Dy = | 9 - För vılkoret = M] m äro rötterna @, och @®, reela; detta vilkor jämte vilkoret (28) h>0 tillförsäkra alltså en reel lösning af (24), hvarvid tillika, da ®, utmärker den större roten, som för attraktiva massor med nöd- (27) P: + vändighet är positiv, såsom en väsentlig omständighet gäller (29) DD >> D,. Detta resultat (29) utsäges alltså: lefvande krafts funktio- nen D varierar mellan gränserna D, och ®,, under förutsätt- ning att h är positiv och vilkoret (27) är uppfyldt. Anm. För endast attraktiva massor har integrationskonstanten H i lefvande krafts integralen I (17) eller I (24) med nödvändighet motsatt tecken till A, hvadan ett negativt värde på denna integra- tionskonstant är nödvändigt, för att ( må variera mellan gifna gräuser. koordinaterna der blifvit enligt (10) och (13) ersatta af X,, Y,, Z, och eg) Meg Zip 248 DILLNER, INTEGRATION AF DIFF.-EQV. IN-KROPPARS PROBLEMET. Detta negativa värde på H är, som bekant, päpekadt af JacoBI såsom ett vilkor för rörelsens stabilitet. 7. För att gränserna ®, och ®,, för obegränsadt växande vw, må behålla värden skilda från 0, förutsättes med nödvändig- het enligt (26), att a”, Berlock «”, 8”, „® i (10) äro konstanter äfvensom att positiva Värden på fu 1 (18) äro uteslutna; likaså uteslutas negativa värden på f., såsom reducerande till för- svinnande de termer, hvari de förekomma. Vi sätta således i (18) Ja = 0 (fö Uj 20 a) Uttrycken på X,, Yr, Z, i (10) med nu angifna bestäm- ningar göra alltså, under de i (27) och (28) angifna vilkoren, rörelsen med nödvändighet stabil, vare sig dessa uttryck fram- träda under form af ändliga summor eller konvergenta serier, allt under förutsättning att D under sin variation icke blir 0. Anm. Om den mindre roten ®, i (26) är positiv d. v. s. M> (IL), så är möjligheten att @ försvinner häfd, och således stabiliteten under de angifna vilkoren (27) och (28) försäkrad. Högsta antalet element i koordinaterna. . Bestämning af ett ban- plans axel. Relationer mellan parametrarne och integrations- konstanterna. 8. Med de i föregående n:r gifna bestämningar på X,, Y,, Z, och med stöd af (18) finna vi följande uttryck på f”(u), FÖ (u) och 0) i (14), [ 20) = 14 Cos Gu IL An Sin Gun) a AO (30) MiG) = ) ar Cos Gu + 2 Sin Guut al B® (5700) = ) oz Cos G uu N ei Sin Gul du 0 u | (r = I, 2, .uo.g N), der de yttre parametrarne AV, BA 0% och AP, 39, «a» y P r 9 Tr ? r pP 9 r 7 innehålla koordinaternas inre parametrar 9. lineärt samt yttre ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 D. 249 (u a gl. yo till andra dimen- of och «&«& parametrar alv på ) 6 (1 7 : sionen, och der de inre parametrarne G, representera följande värden, då n betecknar antalet element i koordinaterna, 9: — 9- (rs = 12, 13, ...,n — In), antal In(n -— 1), (31) ga Sr fe (FT IAN or n— In), » Inn — 1), | er ei) » n, hvadan således antalet element i (30) är n?. Af (17) fa vi alltså följande (4n? +2) relationer mellan parametrarne i koor- dinaterna (10): ( N 1 N = : mA m,.B m, CM Im 7 ka 7 5 T -— =] = m j (107122, na), EIN vr vr ur = m, AN — — m, — — m, CE? k, ? k, = k, , r=1 Pal r=] | (ur ale nz): hvilka jämte de 3(2n + 1) relationerna (11) utgöra de samtliga vilkor, som dessa parametrar böra satisfiera. Da antalet yttre parametrar i koordinaterna (10) är 3\(2n +1) och antalet inre parametrar är n, så återstar efter afdrag af antalet 6(N — 1) integrationskonstanter och af antalet 3(2n + 1) vilkor i (11) summa 3(M—1)(2n —1)+n konstanter till fritt förfogande mot de 4n? +2 vilkoren (32). Vi få alltså såsom ett alltid för N > 2 nödvändigt vilkor följande relation mellan antalet kroppar och antalet element, (33) SN — 1) (2n— 1) +n>4n?+2, hvilken relation bestämmer det högsta antalet n af element, som kunna förefinnas i koordinaterna. Sålunda fås det högsta an- talet element i tre-kroppars problemet att vara 2 med 2 öfver- loppskonstanter, i fyra-kroppars problemet att vara 4 med | öfverloppskonstant, 0. 8. v. Da de inre parametrarne g,, såsom ingaende endast lineärt i (32), måste vara reela på samma gång som de öfriga konstan- 250 DILLNER, INTEGRATION AF DIFF.-EQV. I N-KROPPARS PROBLEMET. terna i koordinaternas uttryck (10), och da antalet element i dessa uttryck nu är bevisadt vara ändligt, sa är rörelsens sta- bilitet genom vilkoren (27) och (28) försäkrad, under förutsätt- ning att & under sin variation icke blir 0. Anm. För tvä-kropparsproblemet [n = 1] gäller icke relationen (33), hvilket betyder, att vid användning af excentriska anomalien i detta problem bör rörelseplanet tagas till koordinatplan, hvarigenom relationerna (17) bortfalla. Genom att således sätta 2,, = 0 ger venstra ledet i (33) «N —1)(2n—1)+n eller 3 konstanter, af hvilka två äro att förfoga öfver i koordinaterna sj, och yj>, hvar- igenom radius vektor A, kan bringas till rationel form, dä lefvande krafts eqvationen I(24) blir satisfierad för ®= 1. Detta fall [N —= 2] är det enda i N-kroppars problemet, dä radius vektor kan bringas till rationel form; härifrän göra de af LAGRANGE anmärkta fallen i tre- kroppars problemet för lika eller proportionela radier intet undantag, enär dessa fall låta reducera sig till tvä-kroppars problemets formler. 9. I öfverensstämmelse med (30) härleda vi ur (13) och (15) följande uttryck på THQ), GE NM). der index wu löper från 1 till n?: U Pa) = > {4 Air Cos Gu + am Sin@ zul + a ER 2 (BI? Cos Gun + BI) Sin Gu + BI) | 0) = = pu (OR Cos Gu + em Sin@ u = @ 2 (ns 121351. SAN UND) hvarur enligt (20) fås följande (4n? +2) relationer, som inne- hålla med (32) identiska vilkor: l 1 (1) 1 ( m MM; A m MM; BA m: MM; (N 1 2 3 N N N (Ne 1 I ( M, Ms AE m m,m; 30 MM; cm 2 3 N N N (u = 1, 2, 0 Oc) n?). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 251 Riktningskosinerna, tecknade Cos A,, Cos u,, Cos v,, för axeln till det banplan, som svarar mot de absoluta koordinaterna £,, tra Cr, bestämmas enligt IV (11) med användning af (14) och (30) salunda: CosA, _ Cosu, _ Cosv, 1 a) —— { - TI 9) ETERN r=1,2...,MN) Pa enahanda sätt bestämmas riktningskosinerna Cos },;, Cos u,s, Cosv,, för axeln till det plan, der de relativa koordi- naterna rs, Yrs> Zrs beskrifva sin bana, med användning af (15) och (34) salunda: (37) Cos Ars __ Cos Mrs _ Cos vs 1 ROTOR OT (GES NEN). Dessa formler (36) och (37) visa, att riktningen af ett ban- plans axel liksom enligt (10) och (13) af radius vektor i banan är oberoende af lefvande krafts funktionen ®. 10. De oberoende integrationskonstanternas antal för de absoluta koordinaterna £,, n,, ör är 6(M — 1), hvilka konstanter för u = 0 enligt (10) representeras af Sv we — N pi D, „2 | Er ee D,22 (38) Fo dE, du (| jdn, du da dör \ dt Elon N | da da N dm (as dt}, a ah Dessa konstanter kunna pa mångfaldigt sätt ersättas af initialvärden på lämpliga förbindelser mellan koordinaterna samt mellan koordinaterna och deras hastigheter, t. ex. af initial- värden på radius vektor och dess riktningskosiner, af initial- värden på riktningskosinerna för banplanets axel, af initial- värden pa ythastigheterna, o. s. v. At de 6(N — 1) sjelfständiga integrationskonstanterna i (38) kan nu ett lika stort antal parametrar i de absoluta koordina- 252 DILLNER, INTEGRATION AF DIFF.-EQV. I N-KROPPARS PROBLEMET. terna (10), likasom ock i de relativa koordinaterna (13) med stöd af (12), bestämmas. I stället för initialvärdena pa de ab- soluta koordinaterna och deras hastigheter kunna vi i (38) in- föra initialvärdena a yt ; 20 på de relativa koordinaterna och deras hastigheter, då vi få 6(N — 1) parametrar 1 de relativa koordinaterna (13) omedelbart bestämda. För ytterligare be- stämning af parametrarne såväl i de absoluta som de relativa koordinaterna ha vi att tillgå, såsom förut är visadt, de respek- tive relationerna (32) och (35). Referensbanor. Verkliga banor. Relationer mellan koordinaterna. 11. Vi sätta i (10) och (13), SING OEI) (0 2 RINDE 39 j x N CP) = X GAV Z2 a (re lol 13,0), Ned da vi kalla de af radierna AQ, och Q,, beskrifna banorna för resp. den absoluta och den relativa rörelsens referensbanor, hvilkas koordinater således äro lineära funktioner af ett enligt (33) begränsadt antal element. Da vi med RK, och R,, beteckna radierna i de verkliga banorna genom att sätta a (GENE (40) 2 2 2 NM IV Ia ee (rs = 12,13,.... N—-1N), så finna vi enligt (10) och (13), att radierna i referensbanorna och de motsvarande verkliga banorna sammanfalla till riktningen samt satisfiera följande proportionaliteter, | R, BR, Ry D 2 OT hr 1 (41) | ALE Rosa p 2a Ss sb LIN—DN | då alltså radierna i de N kropparnes absoluta eller relativa banor utgöra en samtidig och proportionel förlängning eller för- kortning af radierna i de motsvarande referensbanorna enligt det mått, som angifves af lefvande krafts funktionen ®. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0d. 253 12. Vi kunna sätta relationen (33) under formen 3(N — 1) (2n — 1) > 2n(2n —1l)+n+2, hvadan det der ut- tryckta vilkoret, för N>3, kan skrifvas salunda, (42) 3(N — 1) > 2n, hvilken olikhet maste satisfieras af elementens högsta antal n i koordinaterna. De med afseende på koordinaterna samt Cos gu och Sin g„u lineära systemen (10) och (13) kunna derför lösas med afseende på Cos guu och Sin gu, då vi få följande lineära uttryck, i de absoluta koordinaterna enligt (10) Cosa, Zei, 2.8) | Sin Ju =E ONE IA FAN AR Na 20 508) u Di ale och i de relativa koordinaterna enligt (13) Cos gJuu=L(X12> Yo, Za Aa Yız Zi. - .)| 3 2)" G Yan gut=Lu(X13 Ya Zi Xi Yız: Zı3-- Il ( ) i hvilka system koordinaterna kunna vara på mangahanda sätt kombinerade, enär eqvationernas antal 3N i (10) eller (13) öfverskjuter antalet 2n af de lösta qvantiteterna. Genom att förmedels qvadrering och addering eliminera Cos gu och Sin guu i dessa system fas qvadratiska relationer mellan koordinaterna, som uttrycka referensbanorna oberoende af u. Genom att i (43) och (44) ersätta referensbanornas koordinater enligt (10) och (13) med de verkliga banornas koordinater, komma dessa rela- tioner äfven att innehålla lefvande krafts funktionen ®. Bestämning af lefvande krafts funktionen. Anomaliintervall. Tids- intervall eller periodmått. Excentriska anomalien uttryckt i funktion af tiden. 13. I det följande antagas vilkoren (27) och (28) vara uppfylda äfvensom samtliga massorna attraktiva/ Vi sätta i (25) med användning af Em (45) GD La EN «Va (0 on m; 2 2 \/) ) m,m, 2. Öfversigt af K. Vet. We Förh. Ärg. 46. N:o 5. 2 254 DILLNER, INTEGRATION AF DIFF.-EQV. IN-KROPPARS PROBLEMET. hvaraf fas följande eqvation för bestämning af w: (46) = + QYhK®, — 0)(®— ®,), då alltså w, för växande u, antingen tilltager till sin öfre gräns för W= PD, eller aftager till sin nedre gräns för D = ®,. Enligt (26) är den nedre gränsen ® positiv, så ofta (47) M > (BLY, der M enligt (23) är en ständigt positiv variabel. Om vi med HU utmärka medelvärdet af den positiva roten i (46) för u vä- xande från u, till U, då följaktligen Al är en positiv qvantitet skild från 0 och co, så kunna vi sätta (48) w= + MU — up). För ww konvergerande mot (— ©) närmar sig ® att samman- falla med 0; men pa grund af likheten i (23), d UNE 5 L= In log mr, 2, 9 r=1 N der m, 2, såsom sammansatt af rent periodiska termer, dels == växer dels aftager, maste L för växande u periodiskt passera 0, då för vissa grupper af u-värden vilkoret (47) är uppfyldt och så- ledes DV, positiv. Funktionen ® måste alltså under sitt asymptoti- ska aftagande mot 0 någonstädes möta ett positivt värde pa ®,, då roten i (46) ändrar tecken och således w tilltager, tills ® träffar sin öfre gräns ®,, då åter w blir aftagande o. s. v., hvadan «ww blir oscillerande mellan finita gränser och ® mellan positiva gränser. Vi kunna alltså uttala den satsen, att för attraktiva massor försäkra vilkoren (27) och (28) med nödvän- dighet rörelsens stabilitet. Inom stabilitetsgränserna later nu w i (46) utveckla sig i en konvergent serie af u (49) 2) 6 dä alltså lefvande krafts funktionen ® enligt (45) är bestämd. Anm. Om h < 0, så har ® såsom positiv sitt variationsomräde mellan en positiv nedre gräns och oo eller ock mellan 0 och oo. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 255 14. Intervallet i, mellan två på hvarandra följande noll- ställen hos det w:de elementet i koordinaterna (10)-och (13) utgör (50) i. == (u=1,2,...,n). Intervallet /, mellan två på hvarandra följande nollställen hos det u:de elementet i ythastigheterna (30) och (34) för refe- rensbanorna blir 2 7 (51) L=a (u = }; DER n?). u Vi kalla dessa intervall z, och Z, för anomaliintervall, hvilka utgöra periodmått i de resp. elementen. Tidsintervallen, svarande mot anomaliintervallen (50) och (51), fås enligt (16) eller (19) genom endera af följande qva- draturer, N (52) | 2 mf (u)du = kylt —t,) T=]l (53) | 2 m,m,f. (u)du = gky(t — ty) > £ N der integrationsgränserna u, och u svara mot de resp. tiderna ay ON Om vi i endera af dessa qvadraturer låta den nedre inte- grationsgränsen uy, betyda ett nollställe hos ett element i koor- dinaterna (10) och (13) eller 1 ythastigheterna (30) och (34) samt sätta den öfre integrationsgränsen u = uy, + ty eller u = u, + I,, så fås de tidsintervall eller periodmätt, som svara mot de resp. anomaliintervallen i koordinaterna eller ythastigheterna. Dessa periodmått i ythastigheterna blifva äfven enligt (36) och (37) periodmått i rörelsen af de resp. banplanens axlar. 256 DILLNER, INTEGRATION AF DIFF.-EQV. I N-KROPPARS PROBLEMET. 15. Genom inversion af integralen (52) eller (53) fås ex- centriska anomalien u under nödiga betingelser uttryckt i en kon- vergent serie af tiden, (54) u— Kb); sa snart ® enligt (45) och (49) blifvit bestämd såsom funk- tion af u. 257 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 5. Stockholm. Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 91. Nn — 00 n...0 DA Note sur la série ) n=1 Par ALFRED JONQUIERE. [Note presentee å l’Acad. Roy. des sciences le 8 Mai 1889 par G. MırTac-LEFFLER.] Dans un mémoire presente a l’Academie des sciences de Stockholm en Decembre 1888 j’ai considere les series de la forme N=00 j — en supposant que s est un nombre entier positif. Soit ns n=1 £(s,.) la fonction des deux variables s et x qui est definie par la dite serie pour toutes les valeurs de x dont le module est moindre que l’unite. Soit de plus y(s,«) la fonction dite de BERNOULLI, definie par l’equation: s=o© 2 OG ER > 208, 2): 2* s=0 Jai demontre la relation suivante: Ks 2) + Vils a os (1) äl MiG 3 ’2in Par cette simple @qvation la fonction Z£(s, x), qui par la serie n=00 SR .” LÅ N LO as west donnee q’ua l’interieur d’un cercle de rayon 1, est (4 n=1 etendue au plan entier et peut donc étre regardee comme connue pour tous les points du plan. 258 JONQUIERE, NOTE SUR LA SERIE GENERALISE DE RIEMAN. En supposant que s est un nombre reel ou imaginaire quel- conque je me suis propose la question de savoir, s’il existe pour la fonetion plus generale ö(s,.r) une relation analogue å celle que j’ai donnee pour des valeurs entieres et positives de la va- riable s. Il s’agit en premier lieu de definir la fonction [(s, x) d'une maniere generale, c'est A dire pour des valeurs queleonques des variables s et x. De l’equation connue 1 en 1 a »s—1 lz 0 156) J ww; on deduira aisement: [9.0] n=00 n=00 DL 1 I — 2s1 — ZY. de ; mn: I'(s) i ers n=1 n=1 0 [0 01 il x2l1dz 3.2) — . 2 ö( , x) I‘(s) 3 ee — x ( ) 0 Par cette &quation, la fonction [(s, x) est bien definie pour des valeurs quelconques de x, mais l’integrale n’a de sens que si la partie reelle de s est positive. Il faudra donc remplacer cette integrale par une autre qui ne soit pas soumise A cette restriction. | v2’ 1dz Considerous Pintégrale | et supposons que le con- OT tour d’integration soit un lacet partant du point + oo et en- tourant en sens direct le point O0 sans enfermer aucun autre des points critiques z =lgx + 2nirr. En supposant pour le moment que la partie reelle de s est positive, le contour d’integration pourra etre reduit A deux droites, l’une allant de + oo a 0 et autre de 0 a +, et a un cercle de rayon infiniment petit entourant le point O0 en sens direct. D’apres la supposition que nous venous de faire, l’integrale prise le long du petit cercle sera evidemment nulle. La variable z qui en allant du point + © ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9, 259 a 0 a l’argument 0, aura l’argument 27 apres avoir entoure le point 0 et devra done ötre remplacee par e&ü".z. Pour abreger ie desienerai l’integrale prise en sens direct le long du dit lacet 4 5 [> Oo rede i } SEO 5 BER en en ajoutant au signe d’integration l’indice /. PE uu E 1 En ayant egard A tout ce que nous venous de dire l’on trouvera: n 0 = Fed DE HAN LEN wald - Be SE + et IR = ee — Xx e — X ee — X l oo 0 (0 ol = eu le N ;) = TER 0 jo 6] x2:1ldz eins az’ 1ldz Je—a Zsuns ) e—® 0 1 Nous pourrons done definir la fonction £(s, x) de la ma- niere suivante: e=its wz°1dz SSL) >= . a ACHE) 21 sin as: I (s) ee — I ou bien Cm 2° 1ldz &(s, x) = IA S FO == u (3) 1 Cette equation de definition s’applique a des valeurs quel- conques de s et de x. Si la partie reelle de s est negative, on elargira le lacet de telle maniere que le point z= 0 ne soit pas atteint. Il faudra toujours faire attention a ce que le contour d’integration n’enferme aucun des points critiques z=1g x + 2nerr de l’integrale. Si un de ces points s’approche du contour d’in- tegration, on pourra facilement deformer le lacet afin d’eviter le point critique. L’eqvation (3) permet aussi d’etudier les chan- gements de la fonction &(s, 2), quand on fait decrire a la va- riable © un chemin quelconque. Mais je ne veux pas insister sur ce point. 260 JSONQUIERE, NOTE SUR LA SERIE GENERALISE DE RIEMAN. Remarquons encore que l’equation (3) prend une forme in- determinee, quand s est un nombre entier positif. Mais dans ce cas la fonction &(s, x) pourra etre definie par l’equation (2). Les points critiques z=|g x + 2nirr sont tous situes sur une parallele a l’axe imaginaire. Pour fixer les idees, je sup- poserai la partie imaginaire de lg x comprise entre 0 et 2i7z, de sorte que les points lg, lg x + 2in, Ig & + dirr, ... sont situes au dessus de l’axe reel. J’appelle horizon un cercle de rayon infiniment grand decrit de l’origine comme centre. En supposant la partie reelle de s negative, il est facile de voir que l’integrale je prise le long d'une portion quelconque de l’horizon est nulle. Nous pour- rons done ajouter au contour d’integration formé par le lacet la moitie de l’horizon située au dessus de l’axe réel de la maniere indiquee par la figure 1. Fig. 1. La variable z part du points — ©, decrit un demi-cercle de rayon infinement grand jusqu’au point +0, parcourt le lacet en sens direct et revient par le méme demi-cercle au point — oo. L’argument de z, ayant la valeur zz au point de depart — oc, \ diminue de z a 0, augmente ensuite de 0 a 2 et continue & augmenter jusqu’a 3rr. Il est evident qu’en supposant negative gande . prise le long du con- la partie reelle de s l’integrale | - (dd HH u SNES ; SERIE ON) v2’ 1ldz x tour indique sera egale a l’integrale I——— prise le long du ee — Xx ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:09. 261 lacet. — Le demi-cercle est suppose ne rencontrer aucun des points Ig x + 2nın. Fixous les deux extremites du contour d’integration au point — oo et resserrons ce contour en vertu du theoreme de CAUCHY. Il est aise de voir que le contour pourra étre transforme en un lacet partant du point — © et entourant l’origine en sens direct, et en deux courbes fermees entourant les points Igx + 2m (n=0,1,2,3,...), l’une en sens direct, l’autre en sens inverse. Ces deux courbes pourront de plus étre reduites a des cercles infiniment petits autour des points critiques. Chacun de ces points sera entoure de deux petits cercles parcourus en sens con- traire. La variable 2, en decerivant en sens inverse un cercle autour du point lg x + 2riz, aura un argument compris entre 7z et 0; mais elle aura un argument situ& entre 27 et 37, en de- rivant le méme cercle en sens direct. Cela resulte immediate- ment de ce que nous avons dit plus haut sur l’argument de la variable z. Dans le premier cas on &galera z a lg@«+2rin+h, en designant par A une grandeur infiniment petite, et dans le second cas on posera z = e2it(1g «+ 2rize +h). L’argument du facteur 1g x + 2rire + h est entre 0 et 7r, et la variable A deerit autour de l’origine un petit cercle, en sens inverse dans le pre- mier cas, et en sens direct dans le second. : Br GREP (0 D’apres cela il est facile de voir que l’integrale = (I dv prise en sens inverse le long du petit cercle autour du point lg & + 2rix est egale a — Zire(lg x + 2rise)’—!. La meme inte- grale prise en sens oppose devra etre égalée a 2izr - erw(lgw + 2rirc)’—!. La somme de ces deux integrales est egale a Zus sere (er eo) (Ig & 2rim) = = — 4r - eis sin ses(|g & + Zrim) N. Dans cette expression r prendra toutes les valeurs entieres et positives de zero jusqu’a l’infini. — En ajoutant au signe d’in- tegration lindice !', j’indignerai que l’integrale est prise le long d’un lacet partant du point — oo et entourant l’origine en sens På 262 JONQUIERE, NOTE SUR LA SERIE GENERALISE DE RIEMAN. direct, en supposant que l’argument de la variable z varie de TT 3 ST. Nous pouvons enfin £crire r=00 zul 2 i SD le — = 47 es SID zes: (a — — 65 PE r=0 4 l l ou bien ö(s, xc) = 21 sin zcs MM — s) DR) 2 — ÄTTS res —14d kd e Sa JE dz Dirt ee — Xx T La somme qui entre dans cette equation est evidemment convergente puisque la partie reelle de s est supposee &tre nega- 1 ; OA A v2: "1dz tive. En remplacant 2 par e®” . z, l’'integrale | ——— se trans- i ee — LX na U bg eg (CET | ae former a en eX6s-D| — la nouvelle variable 2 decrivant ÜTHOT E I le lacet designe par lindice Il. On aura done: d r=0 d 2) E68) (2i77) ] rl —5) 1229202 S X = 7 Ne _— = . SS I(s) een Zirt Xx — ee” a I r=0 TU Developpons — suivant les puissances ascendantes de At ae supposant pour le moment » plus grand que toutes les valeurs que puisse prendre e=?. Nous aurons: N=o00 TUR Ca 1 Be — — 2 de = . fernz2°—1dz 2 — e 4 X Eur n=(0 I n=0 L’integrale fed est nulle puisque l’on peut étendre le I contour d’integration jusqu’a I'horizon et l’integrale prise le long ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 5. 263 de l’horizon est egale a zero, d’apres la supposition faite sur s. Le premier terme de la somme est done celui, pour lequel on a all L’integrale fe 2°1dz peut evidemment étre remplacee par I 1 lese. N° ; Or fe: 2=1dz n'est autre chose que 27 sin rs - es. T(s). l C'est ce qui est facile a verifier en considerant pour l’instant la partie reelle de s comme positive et en reduisant ensuite le lacet a deux droites allant de © a 0 et de 0 å oo. Nous aurons donc: ES - = 21 Sin rs » es. we —e"° an 1 217) N 1 l Cs, ©) ( EN sauna (6) cs :) I(s) (r 4 3) & r=0 SvT ou bien ve Fn Ren, Dö 1 | DTTEST NES ELR NE Fe Reg ls, 2) + e |») Te) e Be (4) r=0 Dirt Cette relation est contenue comme cas particulier dans une formule qui a ete donnee par M. LERCH dans une note tres in- teressante inseree dans les »Acta mathematica» (tome XI). M. LERCH designe par Aw, x,s) la fonction definie par la serie k=00 kit e OM 9 5 5 (ESR: hy et demontre d’une maniere elegante l’equation sui- w >): k=0 vante: R(w, x, 1—s) = T(s) ist (ds—2ux int — 4s+20(1— 2) Å er ). Bla, —w,s) + el ). R(1— zz, w,s)] De cette formule on pourrait dédpire l’equation (4), en po- sant 2 —= 1 et en supposant que la partie reelle de s est nega- 264 JONQUIERE, NOTE SUR LA SERIE GENERALISE DE RIEMAN. tive. J’ai prefere demontrer directement la relation (4), en sui- vant la marche qui m’y a conduit la premiere fois. Si l’on compare les deux equations (1) et (4), on est tente de soupconner, quil y a une certaine liaison entre la fonction Sa s as a AR 5: | definie pour des valeurs entieres et positives de s, et NV Zım r=© 1 1 la Somme a, = gu nest converosenter quessi F(s) ) (r äl Sej 4 ) g q r=0 2ix la partie reelle de s est negative. Il y a lieu de presumer qu’il existe une fonction de s et de =, eomprenant comme cas parti- eulier d'une part cette serie et d’autre part la fonetion connue sous le nom de BERNOULLL. r=00 En effet, considerons la somme a En profitant r+@ r=0 co de l’equation C(s) = (r + a) feet»: . z=ldz nous pourrons ' . 0 ecrire: r=00 r=00 [e ol oo Ara TIEREN, EN I ens emda (r +2) T(s) J f 4 =S Te) IE 0 0 0 r=0 r= Pour que l’integrale soit convergente, il faut supposer que la partie reelle de x est positive, et en outre la partie reelle de s doit étre plus grande que l’unite. Mais a ces conditions il est ee? zs1ld facile de voir que Pintögrale | ‚ prise le long d'un 1 72 I lacet partant du point + © et entourant l’origine en sens direct, [0.0] ; Da — fe 2° 1dz e est egale a 22 sin sus - gin [EEE . Nous pourrons done — O2 0 oo eve. 25—-1dz e ins e- 222° 1ldz remplacer Ja par —— : —, et cette I — e7? 21 sin 78 ee l 0 derniere integrale s’appliquera a des valeurs quelconques de s. Remplacons encore z par eiT.z. Le lacet designe par liindice / ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0d. 265 se transformera en un autre qui part du point — © et entoure l’origine en sens direct. L’argument de la nouvelle variable z commence par — 7r et augmente jusqu’a + 7c. Pour designer ce contour d’integration, different des deux lacets que nous avons rencontres jusquiei, j’emploierai l’indice Z. D’apres cela nous Isen 1 FR Tre (r+e) ,, 2isinzs- F(s)] e —1 r=0 Z T(1— s) [e® 2° !dz 207 er —1 L aurons: En substituant I — s au lieu de s, il suit: NZ 1 Eile aid | e22.2-°dz T'(s) (r+ 2) 2) e—1 r=0 L REN ERS de Aa SN L’integrale —— - - met en evidence la liaison avec 2076 e— 1 L la fonction de BERNOULLI x(s, £). En effet, supposons que s soit un nombre entier positif; le lacet designe par Z pourra ötre reduit A un cercle entourant l’origine en sens direct. En et? 275 developpant l’expression ee; suivant les puissances ascen- dantes de z et en integrant ensuite, tous les termes du deve- loppement disparaitront excepte celui qui contient la variable z dans la puissance — 1. Or le coefficient de 27! dans le deve- T2 25 dz e —] Sn 9 1 1 e loppement est precisement x(s, ©). L’integrale aaa Ur Z contient donc en effet comme cas particulier la fonction de BER- NOULLI. Je designe cette fonction generalisee par le möme sym- 1 e?2 . 27° dz AR) om | e— 1 L bole et je pose Nous pouvons done £crire: 266 JONQUIERE, NOTE SUR LA SERIE GENERALISEE DE RIEMAN. a u T(s) Be 2) r=0 et l’equation (4) se transforme en int å Å 1 6 h lg X Usa) + er. es „=: 2m) 7; | (5) ” Dirt résultat qui comprend comme cas particulier la relation (1). La fonction generalisee de BERNOULLI y(s, x) me semble meriter d’etre etudiee plus specialement. Pour le moment je ne puis en indiquer que les proprietes suivantes: La derivee par rapport a « de la fonction y(s, x) est aussi une foncetion de BERNOULLI. Il est tres facile de voir que d ; FrAG 2) = xls» 2) = y(s — 1, x) relation quie etait bien connue pour des valeurs entieres et po- sitives de s. Considerons de plus la fonction | 1 e01—2)2. 2-:dz sa er NG = z( : ) Dirt es L en supposant pour le moment que la partie reelle de « est entre 0 et + 1. Si la partie reelle ‚de s est essentiellement positive, l’inte- grale prise le long de l’horizon sera nulle et nous pourrous ajouter au lacet L la partie de l’horizon situee au dessous de l’axe reel de la maniere indiquee par la figure 2. La variable z part du point + ©, parcourt un demi-cercle de rayon infiniment grand situe au dessous de l’axe reel, decrit le lacet Z et revient par le meme demi-cerele a + ©. L’argu- ment de z commence par 0, diminue jusqu’a — zz et augmente ensuite jusqu’a 2sr. En fixant les deux extremites de ce contour et en le res- serrant en vertu du theoreme de CAUCHY, il est facile de voir que le contour pourra &tre transforme en un lacet (l) et en deux ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0d. 267 courbes fermees entourant les points critiques — 2nizr (n=1,2,3,...), l’une en sens direct, et l’autre en sens inverse. Ces courbes pour- ront de plus &tre reduites a des cercles infiniment petits entou- rant les points critiques. La variable z, parcourant un de ces cercles en sens direct, aura un argument situé entre 7x et 2rr a 1 02 et l’integrale correspondante SEN | a donc la va- 3iTt 5 SEN ° . a leur e?ri7z .e 2 .(2nmw)-:. Mais si la variable z parcourt le meme cercle en sens inverse, son argument sera compris entre nr 1 el=a)2.27:dz — sr et 0 et l’integrale correspondante —— - - est 2irt e—|]1 it , OVAT ra . ' egale a — eritz.e? (2nz) °. La somme de ces deux inte- grales est it iTt —_——$ -- —$ — 0 2 eins eg ins e?nintz , 2n7 Nr KJ i sin ws:e 2. ( ) u) Mr ; nz) et n y prendra toutes les valeurs entieres et positives de I a oc. Inisıe eek de e— 1 BR I B Dans l’integrale 5; a » prise le long du lacet ie l I qui part de + oc et enferme l’origine en sens direct, rempla- cons 2 par e”".z. La nouvelle variable z parcourra le lacet L et l’integrale se transformera en e-ins (0 U-weg-sdz eins jew. 2-sd2z ee CD Pu - = . x 23 5 = CI 0,4) S rt Die) 1—e7 Ze Ve] Ace L L 268 JONQUIERE, NOTE SUR LA SERIE GENERALISE DE RIEMAN. En ayant egard a ce que nous venons de dire, nous trou- verons la relation suivante: nNn=00 NEED El A 5 Ce 7 °9 e Zz S, S Or = n=1 ou bien iTt 08, 1 — 2) = ei”iy(s, a) — 21 - (2z7x)-:e 2".sin 773. L(s, e=) (6) Cette equation montre la relation intime qui existe entre la fonction £(s, x) et la foncetion de BERNOULLI. La fonetion £ peut &tre exprimee par deux fonctions y de la maniere suivante: int it AV a 8 N e ? ls) —e? -yl(s, 1— x) I RHEIN 9 Se) ze) 21 sin 7rs Si s est un nombre entier positif ou negatif, la fraction prend eh a) la forme indeterminee 5° Je ne veux pas entrer dans plus de details sur ce sujet. Le but principal de cette note etait de deduire l’equation (5). Je fais encore remarquer que cette @quation pourrait aisement &tre demontree en partant de l’equation de definition de la fonc- tion generalisee de BERNOULLI que j’ai donnee plus haut. Paris, en Avril 1889. 269 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 5. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 158. Om cyans inverkan pä fenylsvafvelurinämne och nägra derivat häraf. Af D. S. HECTOR. [Meddeladt den 8 Maj 1889 genom P. T. Cre£ve.] Mary!) fann 1868, att tiosinnamin eller allylsvafvelurin- ämne vid behandling med cyan ger en additionsprodukt dermed enligt formeln ‚NHC,H, CN NC,H,—CNH a CSS CSN | A CN NH——-CNH NNE, Året derpå framstälde han analoga föreningar af fenylallyl- svafvelurinämne?). 1881 framstäldes af ANDREASCH?) likaledes motsvarande föreningar af metyl- och dimetyl-svafvelurinämne. Som det häraf var sannolikt, att icke endast de allyl- och metyl- alkylerade svafvelurinämnena utan öfverhufvud alla enkelt eller symmetriskt substituerade urinämnen förhölle sig på analogt sätt vid behandling med cyan, så började jag pa Professor CLEVES uppmaning en undersökning, huruvida monofenylsvafvelurinämne gåfve en de ofvannämda liknande cyanadditionsprodukt. Det härtill erforderliga fenylsvafvelurinämnet bereddes enligt CLERMONT’s?) metod genom att på vattenbad vid 100° låta mo- lekylära mängder anilinklorhydrat och rodanamonium inverka 1) Journ. f. pr. Chem. 104, 413 eller Chem. Centr. Bl. 1869, 338. 2) Chem Centr. Bl. 1869, 392. 3) Monatshefte f. Chem. 2, 276. 4) Bull. soc. chim. XXV, 242. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 46. N:o 5. 3 270 HECTOR, OM CYANS INVERKAN PÅ FENYLSVAFVELURINÄMNE. på hvarandra, da fenylsvafvelurinämne bildas jemte salmiak en- ligt formeln: 7 _NHC,H, NH,CNS + GH,NH,, HOl = CS, + NHLOL. 500 gr. anilinklorhydrat och 300 gr. rodanamonium löstes hvar för sig i vatten, lösningarna blandades och häldes i pors- linsskalar, hvilka stäldes pa vattenbad för afdunstning. Sedan denna drifvits till torrhet, uppvärmdes den torra massan ännu några timmar, hvarefter den utlakades med vatten vid vanlig temperatur för att utdraga den bildade salmiaken. Det åter- stående fenylsvafvelurinämnet löstes derpa i kokande alkohol, hvari det är lättlösligt och hvarur det vid afsvalning utkristallise- rade i vackra, hvita nålar. Det samtidigt till ringa mängd bil- dade difenylsvafvelurinämnet qvarstannar härvid, såsom lättlös- ligare i kall alkohol, i moderluten. Vill man taga vara på di- fenylsvafvelurinämnet, erhålles det bäst genom att afdestillera alkoholen i moderluten samt upprepade gånger utkoka den åter- stående torra blandningen af monofenyl- och difenylsvafvelurin- ämne med vatten, hvilket löser monofenylsvafvelurinämnet, men lemnar difenylsvafvelurinämnet olöst, hvarefter detta kan om- kristalliseras ur alkohol. Dicyan-fenylisvafvelurinämne, NC.H.—CNH CSS | 2 ‘NH——-CNH 5 gr. fenylsvafvelurinämne löses i 100 gr. alkohol i en kolf, hvarefter i den kalla lösningen inledes cyan, beredd genom upp- hettning af qvicksilfvercyanid eller genom att låta en koncen- trerad cyankaliumlösning neddroppa i en lösning af kopparsulfat, som hålles vid 100°, da kopparcyanur och cyan bildas!). Man bör icke använda mer än 5 gr. fenylsvafvelurinämne i sender vid beredning af cyanföreningen, enär, om man tager större qvan- 1) Compt. Rend. 100, 1005. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 D. 271 titeter, lätt bruna, smörjiga, okristalliserbara biprodukter uppstå, hvilka förorena den bildade cyanföreningen. Lösningen i kolfven färgas så smaningom gul till brun, och efter omkring en timmes förlopp, ibland förr, börjar den bildade cyanföreningen att ut- falla som ett gult, ibland gulbrunt pulver. Man upphör då med cyaninledningen, kolfven korkas och får stå sålunda några tim- mar, efter hvilkas förlopp en oftast riklig fällning afskiljt sig. Under ståendet färgas lösningen brun, och den bildade cyan- föreningen antar äfven en dylik färg på grund af föroreningar, om öfverskott af cyan användes. Afbrytes cyaminledningen i tid, erhålles deremot en rent gul fällning. Fällningen affiltreras och utkokas med alkohol för att be- fria den från möjligen utkristalliserande oangripet fenylsvafvel- urinämne och uppkomna föroreningar. Cyanföreningen är olöslig i vatten, alkohol, eter och benzol. Vid analys erhöllos följande procenttal: Beräknadt. Funnet. C 52,94 52,25 H 3,92 4,09 N 27,46 27,62 S 15,68 15,81. Föreningen sönderdelas vid upphettning utan att smälta. Dieyan-fenylsvafvelurinämne-nitrat, 0,H,N,S, HNO,. Ett försök att framställa ett nitrosoderivat af ceyanföreningen genom behandling med salpetersyrlighet lyckades ej; i stället erhölls ett nitrat af den ursprungliga föreningen. Försöket ut- fördes så, att salpetersyrlighet, beredd af arseniksyrlighet och salpetersyra, inleddes i eter, hvaruti cyanföreningen hölls upp- slammad. Denna förlorade härvid efter hand sin gula färg och blef mörkare. Då hela den använda qvantiteten antagit denna mörkare färgton, affiltrerades fällningen, pressades genast och fick torka under exsickator. 272 HECTOR, OM CYANS INVERKAN PÅ FENYLSVAFVELURINÄMNE. Vid analys erhölls i procent: Beräknadt. Funnet. C 40,4 39,46 — H 3,37 3,91 — N 26,23 26,28 26,09 S 12,00 12,52 12,12 Ö 18,00 (i medeltal 18,12). Den för lågt funna kolhalten torde bero derpå, att nitratet vid förbränningen sönderdelades med ens, så att gasutvecklingen blef ytterst häftig. | Föreningen förpuffar vid upphettning och sönderdelas redan under 100°. Nitratet sönderdelas vid beröring med alkohol och vatten, hvarvid det äterfar cyanföreningens gula färg, beroende pa att denna förening härvid äterbildas. För att styrka detta kokades ett par gr. af nitratet med alkohol, hvarefter en qväfvebestäm- ning gjordes pa den bildade gula föreningen. Härvid erhölls i procent: Ber. för C9H3N 48: Funnet. N 27,45 27,42. Äfven i förhällande till lösningsmedel öfverensstämde för- eningen med dicyan-fenylsvafvelurinämne. SENF!) har pa samma väg medelst salpetersyrlighet erhållit ett nitrat af cyananilin. Fenylsvafvelparabansyra, en NWNH— 00 Uppslammas dicyan-fenylsvafvelurimämne i vatten, och för- sättes detta med klorvätesyra eller svafvelsyra samt upphettas till kokning, förvandlas inom kort den amorfa cyanföreningen till en mängd glittrande, guldgula platta nålar. Är mycket vatten närvarande lösa de sig, lösningen filtreras från möjligen i cyan- 97. £ pr. Chem. 135. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 273 föreningen befintliga föroreningar, som ej angripas af den ut- spädda syran, och vid dess afsvalning utkristalliserar fenylsvaf- velparabansyran. Reaktionen försiggar i enlighet med följande formel: NOH;—CN H NC.H,— CO < | +2HC1+2H,0=CS | _+2NH,Cl. ‘NH-—-CNH ON RO Fenylsvafvelparabansyran är löslig i kokande vatten samt lättlöslig i alkohol. Den smälter vid 179°. Med klorkalcium och amoniak ger den 1 likhet med öfriga parabansyror vid upp- värmning en fällning af kalciumoxalat. Denna reaktion är funnen af ANDREASCH!) och är karakteristisk för parabansyrorna. Vid analys af fenylsvafvelparabansyran erhöllos följande pro- centtal: Beräknadt. Funnet. C 52,42 52.11 H 2,91 3,16 N 13,59 13,84 S 15,54 15,42 O 15,54 (15,57). Fenylparabansyra, Nee NE 00, Denna syra framstäldes 1885 af STOJENTIN?) genom att låta etoxalylklorid inverka på fenylurinämne, då syran bildas enligt formeln: NHC,H, CO.OC,H, ‚NC,H,— CO 4 lh 6 et 275 co 65 Ser = COS | +C,H;.Cl+H5O. ‘NH, CO.CI NH— C0 oc | — Syran kan emellertid äfven erhallas genom afsvafling af fenylsvafvelparabansyra. Dock är det ej lämpligt att härtill an- vända silfvernitrat, enär da flera biprodukter bildas; ett försök 1) Monatshefte f. Chem. 2, 285. 2) J. f. pr. Chem. 140, 20. 274 HECTOR, OM CYANS INVERKAN PÅ FENYLSVAFVELURINÄMNE. härmed gaf dåligt resultat. Deremot försiggår afsvaflingen lätt vid användning af nyss beredt silfverkarbonat. För för- söket löstes 5 gr. fenylsvafvelparabansyra i alkohol, hvilken uppvärmdes på vattenbad och efter hand försattes med den beräknade mängden silfverkarbonat. Den ursprungligen mörk- röda lösningen affärgades inom kort, hvarefter den afdun- stades, sedan det bildade svafvelsilfret frånfiltrerats. Syran ut- kristalliserade vid afsvalningen i hvita blad. Den löses lätt i alkohol och vatten. Såsom STOJENTIN anmärkt, rodnar syran, om den får vara i längre beröring med luften. Dess smältpunkt befans äfven lika med den af STOJENTIN uppgifna: 208”. Syran ger med silfver ett i alkohol lösligt silfversalt, som dock ej vi- dare undersökts. Vid analys af fenylparabansyran erhölls i procent: Beräknadt. Funnet. C 56,8 56,1 H 3,16 3,68 N 14,73 14,68 Ö 25,31 (25,54). Karbonyl-dieyan-fenylsvafvelurinämne, ‚NC,H, RT N\ .SCX SC0. SB Nr Läter man koloxiklorid, löst i benzol, utan uppvärmning in- verka på dieyan-fenylsvafvelurinämne, öfvergar den olösliga cyan- föreningen inom några timmar i en i alkohol löslig förening. Denna förening är, såsom man kunnat vänta, karbonyl-dicyan- fenylsvafvelurinämne. Försöket utfördes så, att 2 gr. cyanförening öfvergöts i en kolf med en benzollösning af koloxiklorid. Kolfven försågs med kork och fick stå sålunda 24 timmar, hvarefter benzolen från- filtrerades. Filtratet fick afdunsta frivilligt, men Jemnade en ytterst obetydlig återstod. En i benzol löslig förening hade så- ledes ej bildats. Den affiltrerade fällningen löste sig fullkomligt ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 275 i alkohol, lösningen, som var rödbrun, utkokades upprepade gånger med blodlutskol. Ur den nu gula lösningen utkristalli- serade efter afsvalningen hvita kristaller. Utbytet var dock sa ringa, troligen i följd af de många utkokningarna med blodluts- kol, att det blott räckte till en qväfvebestämning. Denna gaf i procent: Ber. för C,,H;N,SO. Funnet. N 24,35 24,54. Dieyan-fenylurinämne, a a 1 “NH——CNH Denna förening framställes pa samma sätt som motsvarande svafvelförening genom att inleda cyan i en alkohollösning af fenylurinämne. Efter nagon tid börjar en gul fällning afskilja sig; man upphör dä med cyaninledningen och låter kolfven stå korkad några timmar, da rikare utbyte erhålles. Dicyan-fenyl- urinämnet är liksom motsvarande svafvelförening gul till färgen, men är till skilnad från denna löslig i kokande alkohol, hvarur den kan erhållas kristalliserad. En qväfvebestämning gaf i procent: Beräknadt. Funnet. N 29,79 29,4 6. Föreningen sönderdelas vid upphettning utan att smälta. Något försök att ur densamma framställa fenylparabansyran genom behandling med utspädd klorvätesyra gjordes ej af brist på material. Några försök, som gjordes att af fenyl-semikarbazid, NHNHCAH,; “NH, additionsprodukt, ledde ej till något resultat. Fenylsemikarba- ziden framstäldes med lätthet efter E. FISCHERS!) metod af CO , genom behandling med cyan erhålla en cyan- kaliumcyanat och fenylhydrazinklorhydrat. !) Ann. chem. Pharm. 190, 113. 276 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 238.) Baltimore. Johns Hopkins university. Cireulars. Vol. 7: N:o 66-68. 1888. 4:o. American chemical journal. Vol. 10(1888): N:o 3—6. 8:0. » journal of mathematics. Vol. 10:N:03—4; 11:1—2. 1888. 4:0. > » » philology. Vol. 9(1888): 1-3. 8:0. Studies from the biological laboratory. Vol. 4: N:o 3-4. 1888. 8:0. » in historical and political science. Ser. 6; 7:ı. 1888 —-89. 8:0. Berlin. X. Preussisches geodätisches Institut. Veröffentlichungen: Polhöhenbestimmungen aus dem Jahre 1886 für 20 Stationen nahe dem Meridian des Brocken vom Harz bis zur Dänischen Gränze. 1889. 4:0. SIMON, P., Gewichtsbestimmungen für Seitenverhältnisse in schema- tischen Dreiecksnetzen. 1889. 4:0. — Commission zur Beobachtung der Venus-Durchgänge 1874 und 1888. Bericht über die Deutschen Beobachtungen. Bd. 2. 1889. 4:0. Boston. Society of natural history. Proceedings. Vol. 23: P. 3-4. 1886/88. 8:0. Calcutta. Indian Museum. CoTEs, E. C. & SwInHoE, C., A catalogue of the Moths of India. P. 4—5. 1888—89. 8:0. Cambridge, U. S. Astronomical observatory of Harvard college. Annals. Vol. 18: N:o 7—8; 20: P. 1. 1889. 4:o. Annual report of the photographic study of stellar spectra. 3. 1889. 4:0. Granville, U. S. Denison university. Bulletin. Vol. 4: P. 1-2: 1888. 8:0. Helsingfors. Société Finno-Ougrienne. Journal. 5—6. 1889. 8:0. London. K. Storbritanniska regeringen. Report on the scientific results of the voyage of H. M. S. CHAL- LENGER, 1873— 1876. Zoology. Vol.29: Text1—2 & Plates. 1888. 4:0. — British museum. BOULENGER, G. A., Catalogue of the Chelonians, Rhynchocephalians and Crocodiles. New edition. 1889. 8:0. Foorp, A.H., » > » fossil Cephalopoda. P. 1. 1888. 8:0. THOMAS, O., » > » Marsupialia. 1888. 8:0. WOODWARD, A.S., » » » fossil fishes. P. 1. 1889. 8:0. — British association for the advancement of science. Meeting 58(1888), Bath, Report. 8:0. — Zoological society. Transactions. Vol. 12: P. 8. 1889. 4:o. Proceedings. Year 1888: P. 4. 8:0. (Forts. å sid. 288.) 277 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 5. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska laboratorium. Lå 159. Om några oxidationsmedels inverkan på fenylsvafvelurinämne. Af D. S. HECTOR. [Meddeladt den 8 Maj 1889 genom P. T. CLEvE.] Som nagra nitrosoderivat af alkylerade urinämnen ännu icke äro framstälda, med undantag af nitrosodietylsvafvelurinämne, som först framstäldes af ZoTTA!), ehuru denne ej lyckades klar- göra dess konstitution, och derefter af E. FISCHER?), som utredde densamma, samt dessutom nitrosoetylfenylurinämne, som äfven framstälts af sistnämde forskare®), beslöt jag göra några försök att framställa ett nitrosoderirat af fenylsvafvelurinämne. Dessa försök ledde visserligen ej till det åsyftade resultatet, men hade i stället till följd upptäckten af en förening af långt större in- tresse. I. Fenylsvafvelurinämne och salpetersyrlighet. 5 gr. fenylsvafvelurinämne löstes i 100 gr. alkohol; denna försattes derpå med litet klorvätesyra och en beräknad mängd kaliumnitrit, löst i vatten. Vid tillsättning af kaliumnitrit- lösningen utföll en tung, mörkbrun olja, som dock återigen löste sig, innan den ens hann sjunka till botten. Denna olja, som möjligen utgjordes af det sökta nitrosofenylsvafvelurinämnet, enär det uppstår på analogt sätt med de förut nämda, redan fram- !) Ann. Chem. Pharm. 179, 101. 2) Ibid. 199, 284. 3) Ibid. 199, 286. 278 HECTOR, OXIDATIONSMEDELS INVERKAN PÅ FENYLSVAFVELURINÄMNE. stälda nitrosoderivaten och liksom dessa utfaller i flytande form, lyckades det mig dock aldrig att isolera, troligen på den grund, att den sönderdelas genast vid sin uppkomst. På kärlets botten afsatte sig ett hvitt, kristalliniskt pulver, som utgjordes af klor- kalium; detta frånfiltrerades, lösningen försattes med vatten, da en fällning erhölls, som bestod af hvitt, osönderdeladt fenylsvaf- velurinämne samt af gula klumpar, till största delen bestående af svafvel. Dessutom utföll en ringa del af en olja, som på sin egendomliga lukt igenkändes vara fenylsenapsolja. Lösningen fil- trerades ånyo och afdunstades derpå på vattenbad. Mot slutet af afdunstningen började en gulhvit olja afskilja sig på vätskans yta. Afdunstningen drefs till torrhet, sedan oljan afskiljts, men lemnade endast en liten återstod af klorkalium. Den gulhvita oljan var löslig i vatten och alkohol, ej i eter. För att pröfva om oljan, ehuru den var luktlös, möjligen innehölle något fenyl- senapsolja, tillsattes till en lösning deraf amoniak, då fenylsvaf- velurinämne borde äterbildas deraf. En tjock hvit fällning er- hölls äfven verkligen härvid, men som denna äfven uppkom vid tillsättning af kali- och natronlut, kunde den ej utgöras af fenyl- svafvelurinämne. Oljan måste derföre vara ett salt af en orga- nisk bas, och, emedan ingen annan syra än klorvätesyra under operationen kommit till användning, följaktligen ett klorvätesyradt salt. Fällningen med alkali löste sig i kokande alkohol och ut- kristalliserade vid dess afsvalning i hvita, vackra nålar med smält- punkten 181”. Vid analys erhöllos följande procenttal: C 62,46 62,42 H 4,82 5,15 N 21,49 = S 12,07 u Dessa funna värden ledde till formeln: C,,H,.N,S, hvilken 1 procent ger: C 62,69 H 4,48 N 20,9 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 279 Två mol. fenylsvafvelurinämne utgöra C,,H,,N,5 och inne- hålla således 4 atm. H och 1 atm. S mer än den funna före- ningen. Salpetersyrligheten skulle således härvidlag hafva in- verkat oxiderande på vätet i fenylsvafvelurinämnet. Vore sa fallet, borde den funna föreningen äfven kunna framställas me- delst andra svaga reduktionsmedel. II. Fenylsvafvelurinämne och jernklorid. Som jernklorid visat sig vara ett godt oxidationsmedel för att borttaga särskildt vid qväfve bundet väte, beslöt jag att först undersöka dess inverkan pa fenylsvafvelurinämne. För detta ändamal löstes fyra portioner fenylsvafvelurin- ämne, a 5 gr. hvardera, i kokande vatten, lösningarna försattes med litet klorvätesyra för att derigenom predisponera till basens bildning, hvarefter en koncentrerad vattenlösning af 20 gr. jern- klorid smäningom sattes till hvar och en af de pa vattenbad kokande lösningarna. Vid tillsättningen af jernklorid grumlades lösningen, och efter ungefär en qvarts timmes uppvärmning, sam- lade sig på kärlets botten gula klumpar, som vid undersökning befans utgöra rent svafvel. Det i de fyra kolfvarne afskilda svaflet frånfiltrerades, hvarje fällning för sig, torkades och vägdes. Dess vigt uppgick i de fyra fallen till: : 1: I. II. IV. S 0,51 0,55 0,54 0,64 ar. 5 gr. fenylsvafvelurinämne innehåller 1,052 gr. S, och om I atom S under operationen tänkes bortga ur tva mol. fenylsvafvel- urinämne, skulle det afskilda svaflets vigt utgöra 0,53 gr. Detta öfverensstämmer med de funna värdena, sa noga man kan be- gära, då fenylsvafvelurinämnet endast afvägdes pa en gröfre vag. Den från svaflet affiltrerade gula lösningen afdunstades i vattenbad, hvarvid mot slutet en tung, gul, till gulbrun och, om öfverskott af jernklorid användts, svartbrun olja afskilde sig pa porslinsskälens botten. Då afdunstningen drifvits temligen langt, 280 HECTOR, OXIDATIONSMEDELS INVERKAN PÅ FENYLSVAFVELURINÄMNE. afhäldes den öfver oljan stående lösningen, hvarur vid afsval- ningen jernklorur utkristalliserade. Den, af jernsalter förorenade gulbruna oljan löstes i vatten och filtrerades; lösningen öfvermättades med amoniak, och fäll- ningen, som var svart genom närvaron af svafveljern, som härvid bildas, enär lösningen kan innehalla fint fördeladt svafvel eller oreduceradt svafvelväte, i hvilken form svaflet först kanske måste tänkas bortgå, utkokades med alkohol. Vid alkohollösningens afsvalning utkristalliserade hvita nålar, identiska med de förut med salpetersyrlighet erhållna. Denna identitet påvisades genom öfverensstämmelse i smältpunkt och qväfvehalt. Tvenne qväfve- bestämningar gåfvo i procent: Beräknadt. Funnet. N 20,9 21,7 21,72 Den nagot för högt funna qväfvehalten torde härröra af nagon förorening. III. Fenylsvafvelurinämne och alkoholisk jodlösning. Som de redan nämda metoderna emellertid gäfvo ett mycket otillfredsställande utbyte, försökte jag nya oxidationsmedel, näm- ligen alkoholisk jodlösning och vätesuperoxid. Som det först- nämda medlet gaf ett lika ringa utbyte, beskrifver jag först för- söket härmed för att sedermera redogöra för den bästa metoden för den nya basens framställning. 10 gr. fenylsvafvelurinämne löstes i alkohol och försattes på vattenbad i öfverskott med alkoholisk jodlösning. Jodlösningen affärgades till en början, hvarefter så mycket jodlösning till- sattes, att vätskan antog en mörkröd färg. Derefter kokades den på vattenbad närmare en timme och fick derpå stå några timmar i lugn. Härunder afsatte sig på kolfvens botten gula, glittrande nålar af kristalliseradt svafvel. Dessa franfiltrerades, lösningen försattes med vatten, då öfverskott af jod utfäldes jemte en tung olja, som medelst svafvelsyrlighet befriades från öfverskott af jod hvarvid den antog en gul färg. Den är ej löslig 1 vatten samt sönderdelas ej af amoniak, i alkohol är den lättlöslig samt utfaller ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 281 derur vid tillsats af vatten. Denna olja utgjorde hufvudprodukten af reaktionen, men har ännu ej gjorts till föremal för närmare undersökning. Den från oljan afskilda vattenhaltiga lösningen försattes nu med amoniak. Härvid utföll ytterligare nagot mer olja, men dessutom erhölls en hvit kristallinisk fällning, som skildes fran oljan genom behandling med kall alkohol, som lätt löste den senare, men lemnade kristallerna olösta. Dessa omkristalli- serades sedan ur kokande alkohol, hvarur de vid afsvalningen afskilde sig som vackra, hvita nålar. Dessa nålar befunnos sä- väl genom smältpunktsbestämning som analys vara identiska med den förut funna basen C,,H,N,S. Analysen gaf i procent: Beräknadt. Funnet. C 62,69 62,63 H 4,48 4,85 IV. Fenylsvafvelurinämne och vätesuperoxid. I en 3 %:tig vattenlösning af vätesuperoxid fann jag slutligen ett till alla delar tillfredsställande oxidationsmedel, vid hvars användning inga biprodukter bildas, utan ett qvantitativt utbyte af den nya föreningen erhålles. Den framställes derför bäst pa följande sätt. 5 gr. fenylsvafvelurinämne löses på vattenbad i en blandning af lika delar vatten och alkohol, hvilken sistnämda tillsättes för att befordra upplösningen. Lösningen surgöres med några droppar klorvätesyra, hvarefter 40 a 50 gr. 3-procentig vätesuperoxidlösning tillsättes i tre eller fyra portioner med nagra minuters mellantid. erumlas lösningen af utfallande svaf- Då vätesuperoxiden tillsättes, g vel, som efter reaktionens slut, hvilket kännetecknas deraf, att ett litet affiltreradt prof af lösningen ej längre ger nagon grumling med vätesuperoxid, samlar sig i klumpar på kolfvens botten. Den affiltrerade vätskan öfvermättas, medan den ännu är varm, med alkali, hvarvid en riklig, kristalliserande fällning uppstår. Denna fällning, som kan renas genom upplösning i klorvätesyra och 282 HECTOR, OXIDATIONSMEDELS INVERKAN PÅ FENYLSVAFVELURINÄMNE. fällning med alkali eller bäst genom omkristallisering ur kokande alkohol, utgöres af samma förening, som förut erhållits af fenyl- svafvelurinämne och de redan nämda oxidationsmedlen. Smält- punkten befans vare 181” och en qväfvebestämning gaf Beräknadt. Funnet. N 20,9 21,00 Den funna föreningen är en bas, den löser sig genast i ut- spädda mineralsyror, ur hvilken lösning den anyo kan utfällas med alkali. Den är olöslig i vatten, mycket svårlöslig i benzol och kall alkohol, men löser sig i kokande alkohol, ur hvars lös- ning den efter afsvalning utkristalliserar i hvita nålar. TI isättika är den lättlöslig, men kan ej fås att kristallisera derur. Af- dunstar man isättikelösningen, qvarblir en seg olja, som grumlas vid tillsats af vatten. Denna olja är troligen ett acetat, liksom äfven klorvätesyra och svafvelsyra bilda salter, hvilkas vatten- eller alkohollösningar vid afdunstning gifva icke-kristalliserande oljor. Klorvätesaltet erhålles i fast form, ehuru icke i tydligt utpreglade kristaller, genom att lösa basen i rykande klorväte- syra samt afdunsta lösningen på vattenbad. Får den derefter stå en eller två dagar i exsickator, erhålles klorhydratet i fast form. Kokas basen med silfvernitrat, bildas intet svafvelsilfver. Med saltsyra och zink i alkoholisk lösning utvecklas svafvelväte, och tillsättes vatten till allkohollösningen, utfaller en färglös olja, som oaktadt flera veckors torkning i exsickator ej kunnat fås att stelna. Denna olja har jag ännu icke hunnit undersöka. Kaliumkromat ger med basens klorvätelösning en i vatten och alkohol olöslig gul fällning, troligen ett salt; med pikrinsyra erhälles likaledes ett ur alkohol kristalliserande salt. Qvick- silfverklorid ger ett hvitt, i vatten olösligt dubbelsalt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 d. 283 Nitratet, C,,H;5N,S, HNO,. Salpetersyra ger ett i vatten och alkohol lösligt, kristalli- serande salt. Kristallformen är nalar. Vid analys erhölls i procent: Beräknadt. Funnet. (6 50,75 50,07 H 3,93 4,01 N 21,15 21,44 Den för lagt funna kolhalten beror pa, att analysen gjordes i öppet rör, hvarvid nitratet nästan med ens förpuffade. Kloroplatinatet, (C,,H,.N,S, HCI), . PtCl,. Försättes basens klorvätelösning med platinaklorid, utfaller 1 början en amorf, seg, gulbrun massa; får lösningen stå en stund, afskiljer sig småningom en kristallinisk fällning. I vatten och alkohol är den högst svårlöslig. Den smälter vid 166° till en seg, tjockflytande massa. Vid analys erhölls: Beräknadt. Funnet. Pt 20,61 20,88 Silfvernitratföreningen, Ci. H,.N,S . AgNO, + H,0. Försättes en kokande alkoholisk lösning af basen med i vatten löst silfvernitrat, utfaller som ofvan nämdt intet svafvel- silfver; i stället afskilja sig vid lösningens afsvalning små kor- niga, hvita kristaller. Föreningen är mycket svårlöslig äfven i kokande alkohol. Den svärtas af solljuset och förpuffar vid upphettning. Kristallvattnet bortgar vid längre upphettning till 100°. Analys a vid 100° torkade kristaller gaf i procent: 284 HECTOR, OXIDATIONSMEDELS INVERKAN PÅ FENYLSVAFVELURINÄMNE. 3 Beräknadt. Funnet. C 38,35 38,53 H 2,75 3,39 Ag 24,60 23,30 Den för lagt funna silfverhalten beror derpa, att föreningen förpuffade med häftighet vid silfverbestämningen, hvarvid förlust sannolikt uppstod. Med kännedom om dessa anförda fakta förefaller det högst sannolikt, att basen till sin konstitution bestär af en femledig kärna mellan svafvel, kol och qväfve, och skulle den rationela formeln i sa falla vara NN | | CH,NH ÖN JO. NHOH, . Dess bildning skulle försigga enligt följande formel: | | NHHN + 2H,0, = = (EE NEG: SA .NHCAH; + 4H,0 + 5. Såsom jag ofvan anfört, motsvarar det vid basens bildning utfälda svaflet denna formel; att vid de anförda vägningarna & det utfälda svaflet för framställningen användes jernklorid i stället för vätesuperoxid inverkar ej på reaktionsförloppet. Äfven vid an- vändning at vätesuperoxid som oxidationsmedel, har det utfälda svaflet vägts och funnits öfverensstämma med den angifna reaktions- formeln. Äfven de funna egenskaperna öfverensstämma till fullo med denna basens konstitution; särskildt hänvisar den omstän- digheten, att svaflet icke kan borttagas med silfvernitrat, derpå, att det befinner sig i ringbindning. Föreningens namn är efter Prof. WIDMANS beteckningssätt dianilido-oiazotiol. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:09. 285 Acetyl-dianilido-oiazotiol, Denna förening erhälles lätt genom att koka dianilido-oia- zotiol med ättiksyreanhydrid. Vid lösningens afsvalning utkri- stalliserar acetylderiratet i hvita glänsande nalar. Dess smält- punkt är 233°. En qväfvebestämning gaf i procent: Beräknadt. Funnet. N 18, 1 18,5 Benzoyl-dianilido-oiazotiol, Detta derivat framställes genom kokning med benzoylklorid. Det utkristalliserar vid lösningens afsvalning i hvita blad. Dess smältpunkt är 238°. En qväfvebestämning gaf i procent: Beräknadt. Funnet. N 15,05 15,27 Nitroso-dianilido-oiazotiol, NON C.H,NH. u CN “oh; a NO 3 Sättes till en lösning af 1 mol. dianilido-oiazotiol i utspädd klorvätesyra 1 mol. i vatten löst kaliumnitrit, utfaller efter några ögonblick nitrosoföreningen som ett grönt pulver. Som det för- ändrar färg vid längre beröring med vatten, mycket fort vid be- röring med alkohol eller eter, mäste det tvättas hastigt samt genast pressas. På detta sätt torkadt, behåller det sin gröna färg, hvilken annars öfvergår i gul. Denna färgförändring tyckes Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889. Årg. 46. N:o 5. 4 286 HECTOR, OXIDATIONSMEDELS INVERKAN PA FENYLSVAFVELURINÄMNE. dock ej bero pa någon sönderdelning, utan endast pa en omlag- ring inom molekylen. Närmare undersökningar få klargöra detta. Nitrosoderivatet är olösligt i vatten och alkohol, det löser sig med gul färg i kokande isättika, ehuru med svårighet, samt af- skiljer sig derur vid afsvalningen i sma gula kristaller. Det förpuffar lifligt vid upphettning, i smältrör sker detta vid 179°. En qväfvebestämning å det gröna derivatet gaf i procent: Beräknadt. Funnet. N 23,57 23,84 En analys af det gula derivatet gaf i procent: Beräknadt. Funnet. C 56,56 56,08 H 3,70 3,98 N 23,57 24,35 S+0 16,17 (15,59) Det gula derivatets smältpunkt öfverensstämmer med det grönas. Dicyan-dianilido-oiazotiol, C,H, N=0—N—C=NH BETS N=0-—N—C=NH CH, Denna förening erhålles lätt, om cyan inledes i en het alko- holisk lösning af dianilido-oiazotiol, hvarur den småningom ut- kristalliserar i fina, glastradsliknande, glänsande, hopfiltade nålar. Deras smältpunkt befans ligga vid 186”. Ett försök att genom kokning med utspädd klorvätesyra ersätta imidgrupperna med syre lyckades icke. Vid analys erhölls i procent: Beräknadt. Funnet. C 60,00 59,55 H 3,75 3,96 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0d. 287 N 26,25 26,52 S 10,00 (9,97) Jag har för afsigt att föra dessa undersökningar vidare och i synnerhet, om möjligt, söka framställa homologa föreningar samt oiazotiolen sjelf. 288 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 276.) Melbourne. Styrelsen i Victoria. Mac Cor, F., Prodromus of the zoology of Victoria. Dec. 16—17. 1888. st. 8:0. MÜLLER, F., Iconography of the Australian species of Acacia and cognate genera. Dec. 12—13. 1883. 4:0. Meriden. Meriden scientific association. Transactions. Vol. 3(1887/88). 8:0. Philadelphia. American philosophical society. Proceedings. Vol. 25: N:o 128. 1888. 8:0. Smäskrifter. 3 st. 8:0. Rio de Janeiro. Museu nacional. Archivos. Vol. 2: Trim. 1-4; 3: 1—2. 1879, 1878. 4:o. Rom. BE. Accademia dei Lincei. Memorie. Classe di scienze morali, storiche e politiche. Vol. 3(1887), 22:01 101604:0% S:t Louis. Academy of science. Transactions. Vol. 5: N:o 1-2. (1886/88). 8:0. Utrecht. Physiologisch Laboratorium. Önderzoekingen. Uitg. door F. C. DONDERS en Tu. W. ENGELMANN. (3) 11. 1889. 8:0. Washington. U. 5. Geological survey. Bulletin. N:o 40—47. 1887 —88. 8:0. Mineral resources of the United States. Year 5(1887). 8:0. — Chief signal officer. International polar expedition. — Report on the proceedings of the U. S. expedition to Lady Franklin bay, Grinnell land. Vol. 1—2. 1888. 4:0. Wien. Verein der Geographen an der Universität. Bericht. Vereinsjahr 12 (1885/86)—14 (1887/88). 8:0. Williamstown, U. S. Hopkins observatory of Williams college. SAFFORD, T. H., Williams college catalogue of North polar stars, right ascension for 1885.0. 1888. 4:0. — The development of astronomy in the United States. Williams- town 1888. 8:0. Utgifvaren. Bibliotheca mathematica. (2) 2(1888): N:o 2-4. Sthm. 8:0. Författarne. Horst, N. O., Fortsatt vidräkning med doktor F. SVENONIUS rörande upptäckten af den norrländska andesiten. Sthm 1389. 8:0. LINDBERG, G. A., Om Kakteernas, särskildt deras frukters, ekonomiska betydelse. Sthm 1887. st. 8:0. — Eine mehrwürdige Euphorbia. Berlin 1888. 8:0. (Forts. å sid. 328.) 289 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 5. Stockholm. Zoologiska anteckningar frän norra Bohuslän. Af C. A. Hansson. [Meddeladt den 8 Maj 1889 genom F. Smıtr.] Under benämning »Norra Bohuslän» inbegriper jag samma område, som med. dr, friherre CEDERSTRÖM i »Anteckningar om norra Bohusläns vertebrat-fauna» (Öfversigten 1876, n:o 4, pag. 57) upptager, nemligen Wette, Tanums och Bullarens härader. Rörande traktens naturförhållanden hänvisar jag till BRUSEVITZ” upplaga af »HOLMBERG, Bohusläns historia och beskrifning» I, pag. 199 o. f. — En * framför namnet betyder, att arten förut i CEDERSTRÖMS citerade förteckning icke finnes upptagen utan är ny för trakten. Däggdjur. Plecotus auritus (LIN.). Denna art tycks vara den allmännaste af traktens flädermöss, men blir af allmogen högst sällan tillvaratagen och hembjuden, hvilket ock är fallet med öfriga arterna och äfvenledes de smärre gnagarne. Vesperugo: discolor (NATTER.). Denna art har ertappats i trakten några få gånger. Den 22 Mars 1873 fångades ett exemplar lefvande i Hog- = 290 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. dals kyrka (en mil norr om Strömstad). Före den stora eldsvådan, som sommaren 1880 ödelade större delen af sta- dens norra sida, hade arten sitt tillhåll i stenmuren till en öfver fallet af Strömselfven befintlig mjölqvarn; en gång lyckades jag derstädes med ett metspö så väl slå till ett exemplar, som i skymningen flög förbi mig, att djuret föll i vattnet, då det lätt blef fangadt. Vespertilio daubentonti, LEISL. Mig veterligen har arten ertappats i trakten endast tre gånger. Exemplar finnas i Strömstads museum. Vespertilio nattererü, KUHL. Ett exemplar af denna sällsynta art fångades lefvande i en lada på hemmanet Lunds Ödegård !/, mil från Ström- stad den 12/, 1877. Enligt uppgift af min fader fäldes af honom och en annan person i Öddöskogen nära Strömstad för länge sedan en ihålig aspstam, i hvilken flera små flädermöss hade gömt sig. Hvad art det var, var honom obekant. Sorex vulgaris, LIN. Förekommer rätt allmänt; inom trakten har jag sett ex. från saväl skärgården som kringliggande fastland. Sorex pygmeus, PALL.!). Denna art är mig veterligen anträffad i trakten endast två gånger. Eftersommaren 1882 fans den i en circa 3!/, alnar djup »jättegryta» pa »Holmengra», der ett nyss dödadt exemplar lag tillsamman med mer och mindre förruttnade kadaver efter Agricola agrestis. Jättegrytan, som aldrig behåller vatten i sig, ligger horisontelt på en slät bergshäll, hvadan dessa djur förmodligen under sina roffärder fallit ned deri. Det andra ex. erhöll med. dr, friherre C. CEDERSTRÖM af en person, som enligt doktor CEDERSTRÖMS förmodan erhållit det på »Holmengra». !) Af friherre CEDERSTRÖM 1. c. upptagen under namn af Sorex pumilus. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 5. 291 Det första ex. förvaras i zool. riksmuseum i Stockholm och det andra numera i grosshandlaren och riddaren BÜN- SOWS samling pa Merlo, nära Sundsvall. Då jag jemförde dessa båda exemplar antecknade jag följande mått i millimeter. — — mm nn Det af mig | Bünsows tagna ex. ex.') Huftvudetstlanede@me mL. 2 TEES Meat EL ONA 21 22 Svansens längd utom härpensel..................---.-- 32 351/,\ Kroppens längd från hufvudet till svansroten...... 26 23/7 Bakfotens,langdpesse las uysuen. sceniska. oe | SEA 10!/, Firamfötensd ör gb 0 Sl een son u ae 6'/, 7 I Crossopus fodiens (PALL.). Mycket allmän, isynnerhet vid vattendrag. Äfven före- kommer arten pa de större öarne i Strömstadstrakten. 38. Mus decumanus, PALL. Mycket allmän. Ett kranium af denna art påträffades under bortrödjandet af ett gammalt magasin i Strömstad och kom i min besittning; hos detta äro gnagtänderna i öfverkäken langt utväxta och böjda alldeles cirkelrundt in under gommen. 9. Mus sylvaticus, LIN. Mycket allmän i skog och mark, äfvenså i granskap af ladugårdar och lador etc. 10. Mus musculus, LIN. Mycket allmän. 11. Arvicola glareola (SCHREB.). Temligen allmän i trakten, helst der barrskog finnes. 12. Arvicola amphibius (TIN.). Mycket allmän. 13. Arvicola agrestis (LIN.) Allmän till och med pa holmarne i skärgården. För ett par ar sedan tog min broder, CONSTANTIN HANSSON ett !) Detta ex. hade vid jemförelsen länge legat i sprit. 292 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÄN NORRA BOHUSLÄN. 14. 15. 16. 17. 18. 22. individ af denna art, som kom simmande ungefär midt emellan tva holmar vid inloppet till hamnen. Exemplaret förvaras i Strömstads museum. i Sciurus vulgaris, LIN. Högst allmän i barrskogarne t. o. m. på de större skog- beväxta öarne i skärgarden. Lepus timidus, LIN. Allmän; forma canescens är allmännare än forma bo- realis. Felis lyng, Lin. »Göpan» är numera ganska sällsynt i norra Bohuslän. Är 1875 sköts ett ex. i Bullarens härad i början af Mars, och ett ex. af forma virgata fäldes vid Luur, circa 3 mil söder om Strömstad, den 25 Oktober 1884. Mustela erminea, LIN. Är allmän i trakten. Mustela nivalis, Lin. Ett ex., som förvaras i Strömstads museum, fangades för nagra ar sedan vid Strömstad. Martes sylvatica, NILSS. Förekommer i barrskogarne inat landet, dock ej allmänt. Lutra vulgaris, ERXLEBEN. Förekommer allmänt i norra Bohuslän, såväl i skär- garden som ock vid hvarje större som mindre vattendrag. I slutet af April 1886 sköts en drägtig hona 1 närheten af Strömstad; hon hade två nästan fullgångna foster i sig. Meles taxus, BLUM. Denna djurart, som för ej sa många ar sedan var rätt allmän i trakten, tyckes försvinna mer och mer; sällan får man numera höra talas om att någon skjutit någon gräfling här i omnejden. Canis lupus, LIN. Är numera försvunnen från trakten, endast under mycket stränga vintrar visar sig en eller annan inåt Dalslandsgränsen. 23. 24. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 D. 293 Vulpes vulgaris, GRAY. Mycket allmän. Vulpes lagopus, LIN. År 1877 den 3/, fäldes vid Rogstad i Skee socken, ?/, mil fran Strömstad en ung hanne i sommardrägt. Friherre C. CEDERSTRÖM yttrar härom i Öfversigt af Kongl. Vet.- Akad. Förhandlingar 1879, n:o 2, pag. 53: »Djuret var ganska magert och visade föga skygghet. Skytten, som var okunnig om djurets namn och art, lärer varit något bäf- vande för att väga sig på att nedlägga det ”okända vild- djuret’.» Ex. förvaras i Strömstads museum. Arten lär ej ha förekommit i trakten i mannaminne. 26. 27. *28. 29. Phoca vitulina, FABR. Allmän i skärgarden. Halicherus grypus, FABR »Hafdyret», som den kallas af gamla fiskare här pa kusten, visar sig högst sällan och da i det yttersta skär- gardsbandet. Ett ex. sköts för några ar sedan vid Väder- öds fyrplats, hvaraf endast öfverdelen af kraniet kom mig till handa en lång tid derefter. Cervus alces, LIN. Elgen har under de senare åren visat sig flera gånger i Strömstadstrakten — till och med helt nära intill staden. Bale@noptera rostrata, FABR. Ett circa 27 fot langt exemplar påträffades dödt, fly- tande i vattnet utanför Väderöarne, vintern 1881—82. Kra- niet samt en stor del af ryggkotorna och refbenen egas af Strömstads museum. ? Physalus musculus, COMP. Fragment efter större hvaldjur, hittade i Strömstads- trakten, samt ett par stora underkäkben, tjenande som port- stolpar vid en trädgard i Strömstad, och ett dylikt, men 294 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÄN NORRA BOHUSLÄN. ännu mycket större par, som äfvenledes tjenar till port- stolpar vid hemmanet Slön, U, mil från Strömstad, höra sannolikt till denna art. 30. Phocena communis, LESS. Allmän. Kallas »Isa». Då man sommartiden under seglats utåt hafvet råkar ut för vindstilla, händer stundom, att man far se stim af denna art simma helt oförskräckt omkring båten. Större och mindre hvaldjur visa sig rätt ofta i de yttre, någon gång äfven i de inre fjärdarne; men hvilka arter de tillhöra, är och förblir ganska svårt att få reda på. Foglar. S.M. = Strömstads naturhist. museum. C.S. = Med. dr friherre CEDERSTRÖMS samling, hvilken år 1885 såldes till grosshandlaren och riddaren FR. BUNSOV på Merlo nära Sundsvall. Bristen på långgrunda stränder och större vassar torde bi- draga i första rummet till de små vadarnes och andfoglarnes fa- tal. Af slägtet Calomoherpe har jag, trots flitigt sökande, ännu ej lyckats upptäcka en enda art i trakten. I. Passeres. 1. Turdus musicus, Lin.: häckar allmänt 1 norra Bohuslän; ankommer merendels i medio af April och ses då ofta på buskbeväxta ställen synnerligast i närheten af flod- och å- kanter, flitigt sökande efter af vattnet uppslammade insekter o. d.; kommen 1886 d. 3/,, 1887 d. 18/,, 1888 d. 21... 2. Turdus iliacus, LIN.: förekommer under flyttningstiderna, synnerligast hösten. I medio af Oktober 1875 sköt jag vid Måseskärs fyrstation ett ex. och i början af November ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 295 samma ar påträffade jag ett ex., som flugit emot fyren och slagit sig ihjäl vid Väderöbods fyrstation; fogeln låg endast ett par steg NV. från fyren. På Merlo, i närheten af Sunds- vall, sköt jag den 6 December 1885 en hanne i sällskap med Turdus pilaris, Pinicola enucleator och Fringilla celebs. Jag har iakttagit arten vid Strömstad 1882 d. 5/,, 1883 d. 3/,, 1884 d. !9/, och d. ?4/,,, 1887 d. 2 N Ex. från trakten finnes i Strömstads museum. Turdus pilaris, LIN.: enligt CEDERSTRÖMS meddelande (s. l. c. 1876) skall arten häcka i norra Bohuslän. Förekom- mer merendels i större flockar höst, vinter och vår, mera sällan i enstaka exemplar. Turdus merula, LIN.: häckar allmänt i trakten; dess an- komsttid är lika med Turdi musici, med hvilken den under ankomsttiden delar lefnadssätt. Turdus torquatus, LIN.: sparsamt häckande; denna fogelart visade sig flera år å red i »Hopparefjället» — ett berg circa 2\/, kilometer NO. från Strömstad — under Maj och Juni månader, hvadan jag antog att fogeln häckade derstädes; detta bekräftade sig, då jag den 24 Maj 1886 upptäckte ett bo med tre ägg uti en skrefva på södra sidan af nämnda berg; boet, som var ganska svaratkomligt, var hopfogadt af torra qvistar, mossa och torrt gräs samt leraktig jord. Jag har äfven under Maj och Juni månader sett både hannar och honor på »Öddö», »Hellekind» och »Daftöhvalö»; ex. i S. M. På alla de lokaler här i orten, der jag iakttagit denna fogelart, förekommer en bland våra mest sällsynta Orthop- terer, nemligen Sphingonotus cyanopterus, CHARP., hvilken äfven tycks älska kala, åt söder sluttande eller stupande berg i närheten af busk- eller skogsmark. Luscinia rubecula (TLIN.): allmän; häckande; anländer till orten i början och medio af April och någon gång till och med i sista dagarne af Mars; kommen 1878 d. 39/,, 1879 daS NISSAN 1880 dio, lesıea! > I 49 första individet iakttogs 1889 den 8 April. Då merendels NN ten 296 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÄN NORRA BOHUSLÄN. under början eller midten af April en eller tva dagars snö- yra och bläst inträffar, far man ofta se denna fogelart i sällskap med Motacilla alba, Accentor modularis m. fl. andra sma flyttfoglar infinna sig vid hus och gardar, hvar- est de dels söka skydd för ovädret och dels leta efter föda; och kan den då rätt ofta fangas med bara händerna. Höst- flyttningen börjar redan 1 sista hälften af September och fortgår ända in i November. År 1875 i slutet af September observerade jag arten vid Maäseskärs fyrstation nästan dag- ligen, och då natten var lugn, hörde man dess lockton från alla håll; då jag i slutet af Oktober månad samma ar reste till Väderöbods fyrstation, observerade jag arten äfven der- städes, och en natt i början af November, som jag stan- nade 1 fyren hela natten, tog jag flera individer på utsidan af lanterninen, hvilka jag släpte i vaktrummet tills dagen inbröt, da de återfingo sin frihet. Da man under natten kom ut på fyraltanen, hördes från alla väderstreck fogelns hvisslande lockton, och man kunde med skäl säga, att luften »hvimlade» af denna fogel. Väderleken under natten var svag sydost med stark tjocka (mist). Hvad jag har kunnat finna är, att fogeln under höst- flyttningen är i rörelse hela natten, samt att den flyttar i spridda flockar. Luscinia phenicurus (LIN.). Förekommer temligen allmänt och häckar till och med i trädgårdarne i Strömstad; kom- men 1883 d. 3/;, 1886 d. ?3/,, 1888 d. ?/;. (Luseinia suecica (LIN.) har jag ej observerat i norra Bohuslän, men i Studentparken i Kristiania såg jag i början af Juli 1879 både yngre och äldre individ. Enligt uppgift af fyrmästare WESTERBERG på Koster förekommer »Bla- haken» någon gång derstädes under varflyttningen). Sawicola rubetra (LIN.) häckar allmänt i norra Bohuslän; kommen 1880 d. 5/., 1881 d. ®/,, 1883 d. 5/;, 1885 d. 7/5, 1887 d. 5/, och 1888 d. /,. I ett af mig påträffadt bo i närheten af Strömstad i medio af Juli 1885 fans 6 st. ägg. 8 10. 11. 13. 14. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 D. 297 Saxicola cenanthe (LIN.) häckar allmänt i trakten; anländer merendels under April månad, kommen 1879 d. 2/,, 1880 d. ?8/,, 1883 d. !9/,, 1887 d. 20, 1888 och 1889 den 23 i samma månad. (Enligt CEDERSTRÖM de sista dagarne i Mars 1872.) I de bon, jag sett af denna art, har jag aldrig sett äggens antal öfverstiga 6, och i de flesta har det varit endast 5. Cinelus aquaticus, BECHST., häckar inåt landet såsom i närheten af Bullarsjön. I närheten af sjön »Lången» i Nä- singe socken såg jag i Juli månad 1880 ett gammalt bo af arten, hvilket lag djupt inne i en bergsskrefva. Da insjöar och aar vintertiden tillfrysa, följer fogeln vattendragen åt kusten, tills något isfritt ställe träffas, och under sådana omständigheter visar han sig ej så sällan vid elfven, som flyter genom Strömstad. Enligt CEDERSTRÖM skall arten i norra Boh. kallas »Forskung»; denna benämning har jag ej hört, men väl »Fosskall» (= Forskarl). Regulus cristatus, KOCH.: mycket allmän hela året om; häckar i barrskogarne. Aeccentor modularis (LIN.) visar sig allmänt under var- flyttningen; kommen 1879 d. 2, 1880 d. 7, 1881 d. 9, 1883 d. 4, 1886 d. 12, 1887 d. 8, 1888 d. 26 April; en enda gang har jag iakttagit fogeln under höstflyttningen (?), och var detta pa »Kebal» i början af Oktober 1883. Sylvia atricapilla (LiN.): allmän; häckande. Kommen 1879 d. 27/,, 1880 d. 1, 1882 d. 3, 1884 d. 5, 1886 d. 2 och 1888 d. 5 Maj. Denna fogelart iakttog jag för första gången här i trakten på Nordkoster i Juli 1877; den tycks blifva mer och mer talrik för hvarje ar. Sylvia hortensis, PEN.: denna lilla täcka sångare är äfven- ledes mycket allmän och häckar i hvarje skogshult och löf- dunge. Kommen 1885 d. 18/,, 1887 ad. 3/;, 1888 d. 21,. Sylvia cinerea, LATH., häckar rätt allmänt i trakten, helst i närheten af kusten samt på de med skog och täta busk- kratt beväxta öarne, såsom Kebal, Hälsö, Öddö, Koster 298 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. 16. alte Ike 19. etc. Kommen 1879 d. 4 och 1880 d. 8 April samt 1882 d. 9, 1887 d. 5, 1888 d. 2 Maj. Arten anländer till orten merendels under April manad, dock ibland tidigare, ibland senare alltefter vårens beskaffenhet. Phyllopseustes trochilus (LIN.): denna i trakten allmänt häckande fogelart anländer merendels i slutet af April eller början af Maj. 1880 den 7 April sköt jag en hanne på Ke- bals egor nära Strömstad; kommen 1883 d. ?3/,, 1886 d. Hera SSU dara LOCKA LSS KAT Var Phyllopseustes abietina (NILS.): af denna art har jag skjutit två ex. i trakten, nemligen 1 hanne pa Kebal d. ??/, 1886 och 1 ex. på hemmanet »Rellen» i Skee s:n den 12 Juli 1887. Det är troligt, att ett eller annat par häckar 1 orten. Vid Töftedal på Dalsland har jag observerat arten i slutet af Augusti 1876. Lanius excubitor, LIN. Mig veterligen är arten antraffad i norra Boh. blott en enda gång under de 20 sista åren, och detta var vid Grebbestad, der en hanne sköts den 23 Mars 1885, under det han höll på att frossa på en grasparf, som han sjelf fångat. Det illa skjutna exemplaret insändes till mig af bokhållaren W. CARLSSON på Grebbestad. Lanius collurio, LIN.: ej sällsynt; häckande. Vid Bullar- sjön sköt jag ett ungt exemplar i Augusti 1876; de mörka vagiga tvärstrecken på ryggen voro nästan svarta och skarpt framträdande. Muscicapa atricapilla, Lin.: häckar allmänt i norra Bohus- län; i Strömstad finnes knappast en hagtäppa, hvari träd finnas, utan att nagot par af denna fogel häckar derstädes. Den anländer till orten i början af Maj; kommen 1886 d. 2 LSSKAd: 211888, dene Muscicopa grisola, Lin.: ej sällsynt, häckande; anländer under samma tid som föregående; kommen 1888 d. 3/;. Det är glädjande att se saväl denna som föregaende i likhet med Sylvia atricapilla tilltaga i individantal för hvarje år. Or- saken torde kanhända bero dels deraf att smäfoglarne nu D LS *23. 26. 27. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 299 mer än förr fredas, och kanhända äfven till nagon del deraf, att de fa under sin häckningstid vara fredade för krakan, som under sagde tid helst håller till i skärgården, för att frossa på den häckande sjöfogelns ägg och ungar. Der blir kråkan icke heller förföljd. Troglodytes parvulus, KocH: allmän; häckande; kallas »Tummeliten». Orites caudatus (LIN.): förekommer ej så sällan vinter- tiden i smärre flockar och röjer snart sin tillvaro genom sitt skrik. Den 20 Oktober 1883 togo några fiskare ett exemplar, som hade fallit i sjön på Säckefjärden mellan Hogdal och Hvalöarne, de trodde fogeln vara en sjöfogel. Den hade förmodligen varit på väg från Hvalöarne till fastlandet, men ej orkat emot den då rådande starka sydostvinden. Den 15 Oktober 1882 på morgonen — vinden var svag OSO. med mulen himmel — såg jag på Styrsö — circa 5 kilometer vest från Strömstad — en flock på 12 a 15 st. stjertmesar komma flygande från Öddö och slå ner i vest- kanten af barrskogen på Styrsö, der de ströfvade omkring en stund, hvarefter de styrde färden åt Koster. I medio af Mars 1888 såg jag en flock af 9 st. ströfva rundt i träd- gärdarne i Strömstad. Jag förmodar arten häckar inät Dalslandstrakten, emedan jag under högsommaren iakttagit den derstädes ett par gånger (1876 och 1879). Parus coeruleus, LIN.: förekommer 1 smärre flockar sen- hösten och vintern. I Bullaren har jag hört arten benämnas »Blindmes», om hvilket namn en gammal gubbe försäkrade mig, att det kommer sig deraf att fogeln har liksom glas- ögon (= det mörka bandet som går genom ögonen). Parus palustris, NILS.: allmän; häckande; kallas i likhet med följande art »mesitta» eller »talghacka». Parus borealis, DE SELYS LONGCH.: ej sällsynt vinter- tiden. Parus cristatus, Lin.: ej allmän; häckar i barrskogarne inåt landet såsom i Bullaren, Dalsland, der jag i medio af 300 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. 2% 33. 34. Juli 1879 sett knappast fliygvuxna ungar. Vintertiden visar den sig en och annan gang i Strömstadstrakten, och då sällan i flock. Parus ater, LIN.: temligen sällsynt. Skjuten af mig i April 1879 och Nov. 1882 pa Kebal nära Strömstad, 1881 d. 2%/,, på Styrsö. Parus major, LIN.: allmän; häckande; kallas »talgoxe». Certhia familiaris, LIN.: allmän; häckande; stann- och stryk- fogel. Sitta europea, LIN.: ej sällsynt; häckande. Kallas »blå- spett» (Skee s:n). Hirundo rustica, LIN.: allmän; häckande. Ankommer mer- endels i slutet af April eller början af Maj; första individet observerades ar 1877 den 22 April. Vinden var då svag sydost med mulen himmel. 1887 visade sig det första in- dividet den 21 April; under dagen rådde stiltje och solsken, men de föregående dagarne hade varit rätt kalla. Kommen 188054427 i. ASS Kd 588 dr fas lES>, da ISB GENES 1888,49), Hirundo urbica, LIN.: allmän; häckande; kommen 1879 d. 16/., 1880: :d: 17; 1881 d. 12, 1883 d::9, 1885:d.: 15 och 1888 d. 20 i samma månad och anländer således till orten några dagar senare än föregaende art. I medio af Decem- ber 1869 togs ett lefvande ex. af denna art, hvilket satt på en sten helt nära sjön under badhusbalkongen i Strömstad; det var ytterst medtaget af svält och förmådde ej lyfta vingarne till flygt. Vintern 1869—70 var i öfrigt ganska blid, och plockades utslagna Taraxacum officinale i medio af Januari. Motacilla alba, LIN.: allmän; häckande. Dess ankomsttid om våren räknas hos allmogen omkring den 6 April; kom- men 1878 d. 12 April, 1879 d. 3, 1880 d. 8, 1882 d. 15, 1883 d. 14, 1886 d. 4, 1887 d. 2 och 1888 d. 18 i samma månad; första ex. sags 1889 d. 8 April. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 5. 301 År 1887 den 13 Oktober föll rikt med snö, och var marken betäckt dermed till nära !/, meters djup; påföljande dag var det klarväder och frost; det föreföll då rätt egen- domligt att se en och annan ärla trippa omkring i snön för att se efter föda; två individer visade sig i Strömstad ända till fram i medio af December. I friherre CEDERSTRÖMS samling förvarades ett ex. af denna art, skjutet i Ström- stads närhet, hvilket var helt och hållet hvitt. Näbbens längd från munvik till spets 15 och vingens längd från handlof till spets 77 mm. Budytes flava (LIN.): mycket sällsynt; år 1879 den 4 Juli påträffades på Nordkoster under en sten bland gräset i när- heten af »Hvalmyrekärret» ett bo med 6 ägg tillhörande denna art. Makarne visade sig i närheten af boet och voro föga skygga. Ett ex. observerades af mig pa Hvalöarne d. 6/, 1876. Anthus obscurus (LATH.): häckar allmänt i skärgården t. o. m. på mindre skär, blott der finnes en liten gräsfläck. I slutet af Juni 1875 sköt jag en hanne och en hona på »Hö- skäret» i Långrännan (inloppet till Strömstad). Honan, som fög upp ur boet, befans hafva ett fullbildadt ägg i kloaken. Boet, som hade sitt läge under en sten och framföre skyd- dadt af högt gräs, var ganska enkelt, endast en liten för- djupning i myllan som fans under stenen, samt innehöll fyra stycken ägg. Hannen tycktes ha roat sig med att bygga bon af torrt gräs, och fans på den lilla gräsbacken rundt om boet flera stycken sådana bon; da jag steg i land på skäret flög hannen upp ur ett sådant; de lago kringströdda ett här och ett der; det största tog jag med för att lägga äggen uti, och det hela öfverlemnades till friherre CEDER- STRÖM. Anthus pratensis, LIN.: häckar temligen allmänt 1 trakten. Jag har anträffat arten både i Bullaren och vid Strömstad; dess ankomsttid om våren inträffade 1889 den 22 April. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 5. 6) 41. 42. 43. 44. 302 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÄN NORRA BOHUSLÄN. 38. Emberiza eitrinella, LIN.: allmän; häckande. Vintertiden närmar fogeln sig gardarne och förekommer da i sällskap med Passer domesticus och montanus, Fringilla celebs m. fl. Emberiza hortulana, LIN.: häckar i norra Bohuslän men är ingalunda allmän; ex. i S. M. Plectrophanes nivalis (Lin.): förekommer under stränga vintrar, än i större eller mindre flockar, än parvis eller en- staka; ex. i S. M. Passer domesticus (LIN.): mycket allmän hela året om; häckande. I trädgårdar gör denna fogel ej så liten skada på eftervintern och våren, isynnerhet då marken är betäckt med snö; han biter nemligen af blom- och fruktknoppar samt äter upp innehållet, men lemnar bladknopparne qvar. Jag har många ganger iakttagit detta men aldrig har jag sett honom taga itu med en bladknopp. Passer montanus (Lin.): allmän hela året, häckande. Om vintern förekommer arten oftast i sällskap med föregående art, från hvilken allmogen ej vet skilja den. Fringilla celebs, LIN.: häckar allmänt i orten t.o. m. ien del trädgårdar i Strömstad; ankommer temligen tidigt, redan i Februari, dock stannar en del individer qvar öfver vintern. Kommen; :1876, d.s22/,, 1878-d. 3/3, 1880.452/,,2.18 3:02.73 1883504 18H IL YANELSSENA. 1 ock ES Den 6 December 1885 sköt jag ett han-ex. pa »Merlo» i närheten af Sundsvall. Se vidare härom vid Turdus iliacus. Fringilla mohtifringilla, LIN.: sällsynt; visar sig under flytt- ningstiderna en eller annan gång. Vid Strömstad har jag skjutit arten den 24 April 1883 och d. 29 i samma månad 1887; 1884 d. 16 Oktober; under Januari månad 1888 fån- gades med nät i Strömstad 2 ex. och i Februari likaledes 2 ex. Under högsommaren 1888 hade ett ex. flugit emot fyrlanterninen på Nordkoster; enligt skrifvelse från min bro- der fyrmästaren F. HANSSON på Maäseskär, skulle denna fogelart 1 sällskap med sandlärkor (Alauda alpestris?) och kornsparfvar under den, den 14 Februari detta år, der rå- 46. 48. 49. 50. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 303 dande snötjocka, »i massa» infunnit sig pa Måseskär äfvensä skulle en »Taflaka» (Anser bernicla) visat sig derstädes samma dag, och antog HANSSON, att de voro flystingar från Danmark; han uppger vinden under samma dag SSV. Coceothraustes vulgaris, PALL.: en hanne fäldes vid Ström- stad den 8 Februari 1884 af ynglingen OLOF PERSSON; vingens längd från handlof till spets 87 mm.; näbbens längd från pannans fjäderbeklädnad till öfverkäkspets 20%/,, höjd vid basen 161/;, bredd vid samma ställe 16!/, mm.; stjerten var afskjuten; fragment förvaras 1 egen samling. Linota chloris (Lin.): sällsynt; ett ex. från trakten förvaras 1 S.M. Linota cannabina (LIN.): häckar allmänt inom norra Bohus- län; anländer till orten i medio af April och flyttar bort i Oktober. Kommen 1883 d. 15/,, 1887 d. 18/,, 1888 d. 3/,. Under förra hälften af Oktober manad 1887 visade sig arten dagligen pa Nötholmen — helt nära Strömstad — från 8-tiden pa förmiddagen, först i nagra fa ex. men ju längre det led pa dagen desto flera. Vid middagstiden begäfvo de sig af i spridda flockar under flitigt lockande i sydsydostlig rigt- ning; vid klardagar begafvo de sig af något tidigare än da väderleken var mulen. 1889 under förra hälften af April höll arten pa att draga norrut. Acanthias linaria (LIN.): temligen allmän vintertiden, helst eftervintern; ex. i S.M. Acanthias spinus (LIN.): temligen allmän vintertiden; som- martid har jag ej observerat arten inom orten. Acanthias carduelis (LIN.): förekommer sparsamt vinter- tiden. I Augusti (1879) har jag observerat arten pa Dals- land. Pyrrhula europea, VIEILLOT.: ej sällsynt vintertiden; häckar inat Dalsland och i närheten af Fredrikshald. ‚Pinicola enucleator (LIN.): förekom temligen talrik i trakten vintern 1883—84; ett ex. fangades lefvande i Strömstad den 304 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. 53. 54. 55. 56. "5. 58. 4 Nov. 1883. Följande antecknades: totallängd 224 mm.; stjertpennornas längd 95!/,, vingens längd från handlof till spets 104 mm. Färgen röd med mörka vingar. Loxia pityopsittacus, BECHST.: temligen allmän; häckande; ex. I S. M. Sturnus vulgaris, LIN.: allmän; häckande; ankommer van- ligen i medio af Mars; om dess ankomst har jag antecknat följande: 1882 d. !2/,, 1884 d. ?9/, (8 ex. samtidigt visade sig pa en åker a hemmanet Keball), 1885 d. ?/,, 1887 d. 3/, (i BURMANS trädgård, Strömstad), 1888 d. ?1/, obser- verade jag första exemplaret i Skee och den 25 visade den sig temligen talrik; den 20 Febr. innevarande ar visade sig några fa ex. vid Skee enligt benäget meddelande af folk- skolläraren OHLANDER. Ankommen till Grebbestad 1889 den */, och till Strömstad den ®/, 1889. Garrulus glandarius (Lin.): allmän; häckande. Pica rustica (ScoP.): allmän; häckande. Äfven här i trakten är den sägen gängse, att »skatan drager första pinnen till boet på julafton», samt att »skatan har reda på när det skall slagtas någonstans och samlar sig derför i flockar till stället redan flera dagar förut». Sommaren 1887 hade en bofink bygt i ett träd i en allmän promenadplats vid Strömstad och man fick der se buru en skata ref sönder boet och annammade äggen och detta fastän promenerande personer funnos i närheten. Nucifraga caryocatactes (LIN.): sällsynt; ett ex. fäldes vid sjön Längen i Näsinge socken d. 28 Juni 1886 och ett vid Stene i Sept. 1887. Corvus monedula, Lin.: mindre allmän; kommen 1879 d. 121... 1882 0. 2%/,,.1886°d. *,, 1888 d. 22,5 ex Blinnesgn S.M. Ehuruväl jag under högsommaren observerat arten i trakten flera gånger, har jag mig likväl ej bekant, om den häckar i norra Bohuslän. Under flyttningstiderna var och höst far man ej sällan se den i flockar, helst vartiden, då 60. 61. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 305 den ej sällan slar ned pa akrar och ängar för att söka föda. Corvus eorniz, LIN.: allmän, häckande; en del individer flyttar bort under den kallare årstiden och börjar härmed i medio af Oktober, ett fåtal stannar qvar; i slutet af Fe- bruari och början af Mars atervända de så småningom. Den skada kråkan föröfvar på den häckande sjöfogeln synner- ligast ejderfogeln, är nogsamt känd och hänvisar jag till fri- herre C. CEDERSTRÖMS yttrande härom i Öfversigten 1879 n:0 2, p. 55 & 57 o. f. — Jag har sjelf sett, hur kråkan försökt att jaga ejderhonan af äggen, för att komma åt dem, och der en ensam kråka ej förmår detta, förena sig två eller flera derom. En gång såg jag följande list af en kråka. På Flatskär i Strömstads skärgård låg en fiskmas- hona på sina ägg försvarande sig och äggen för en kråka. Hvem som slutligen hade blifvit segrare, är svart att be- stämma, emedan då båten, i hvilken jag var, närmade sig sig in under skäret, flög kråkan sin väg och måshonan lika- ledes. Så snart kråkan märkte, att måshonan lemnat reden, sänkte hon sig helt ned mot vattenytan och styrde med skyndsamhet kosan tillbaka till Flatskär, der hon höjde sig i luften. Maåshonan, som blef detta varse, återvände till boet så fort vingarne kunde föra henne fram, men försent. Kråkan, som märkte måshonan, störtade sig blixtsnabbt ner i måsboet och krossade de båda deri befintliga äggen; men i detsamma hon anyo skulle höja sig, föll hon för en hagel- svärm. Corvus corax, LIN.: förekommer hela aret och häckar här och hvar i höga träd och branta bergväggar. Denna för sjöfogelns ungar och ägg äfvenledes skadliga fogel förekom- mer dess bättre pa långt när icke sa talrik som kråkan. Corvus frugilegus, LIN.: tillfällig; ett ex. fälldes vid Ström- stad d. ??/,, 1869, förv. i S.M. Ett ex. fäldes vid Väderö- bods fyrstation i början af Sept. 1877 och 1 ex. vid Björke i Skee sn i Oktober 1883; enstaka exemplar visa sig en 306 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. 62. 63. *64. och annan gang merendels pa sensommaren, hvilka tyckas liksom förirrat sig och förföljas da af kråkor. Ampelis garrulus LIN.: förekommer vintertiden, dock ej alla ar, stundom i enstaka ex. och stundom i större eller mindre flockar; förekom i December 1861, likaledes i December 1871 (CEDERSTRÖM); 1876 i början af December visade sig en- staka exemplar i och omkring Strömstad, 1881 likaledes; i December 1882 och i Februari 1886 visade sig temligen tal- rika flockar i Strömstadstrakten; i Februari 1888 visade sig några få här och hvar i trakten. Alauda arvensis, LIN.: allmän; häckande; kommen 1879 d. 6/,, 1880 d. 29/5, 1882 d. 27 och 1884 d. 29 Januari, 1883 d. 2, 1887 d. 3 och 1888 d. 2 Mars; enligt uppgift från trovärdig person skulle den i år redan vara kommen den 2 Febr., dock var den på allvar ankommen till orten i medio af Mars. Upupa epops, LIN.: af denna för Bohuslän förut ej an- tecknade fogelart fångades af fyrbetjeningen på Väderöbod en hanne den 20 Maj 1882; fogeln tillsändes mig, sedan han blifvit dödad. Följande antecknades: Mötalläng dat oasen tee a DA Er 291 mm. Öfverkäkens längd från munvik till spets.......... DES Vingens » »rithandlof om ktorr tal 146 » Stjertens re. a ea ST UR 106 » Tarsens » fy (framsidan) Ls ärtor 23 » Mellantanımediklojls #8. Une u nee > Ett ex. observerades den 28 Oktober 1880 vid Odelsberg, Strömstad; den var füga skygg. 1I. Zygodacetyli. Picus tridactylus, LIN.: sällsynt vintertiden. Ett ex. fäldes pa Flateby i Skee socken d. ?3/, 1882. Totallängd 222 mm., vingens längd 128 och stjertens 88 mm.; ex. fran orten 1S.M. 66. 70. 71. 3. 74. 75. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:09. 307 Pieus major, LIN.: allmän; häckande. Picus minor, LIN.: temligen allmän; häckande. Ex. iS.M. Picus martius, LIN.: temligen allmän; häckande. Ex. i S. M. | Picus viridis, Lin.: allmän; häckande. »Då grönspetten skriker, väntar han regn.» Picus canus, GMEL.: temligen sällsynt vintertiden Ex. i Iynz torquilla, LIN.: häckar sparsamt i norra Bohuslän. I September 1886 fångades ex. i Ekmanska myren (söder om Strömstad) och hölis i bur några dagar men släptes åter i det fria. Under sommaren 1884 togs af ynglingen OLOF GYLLING 8 st. ägg ur ett bo i stammen på ett träd i Bloms- holms trädgård, circa 4 kilometer från Strömstad. Cuculus canorus, LIN.: allmän; häckande; kommen 1880 d. 128845 NIT SBOLrdi AA LSA. 10 Sach 1888 d. 1. En gängse sägen, som pa atskilliga ställen föranledt till en del skämt, är att »man skall ej sätta plog i jorden om våren, förr än göken hörts». III. Strisores. Cypselus apus, Lin.: allmän; häckande i Strömstad dels i 1 kyrktornet, dels under takpannorna på boningshus; ankom- mer merendels i medio och slutet af Maj; kommen 1880 d. 19, 1883 d. 25, 1884 d. 26, 1886 d. 9 och 1888 d. 19 Maj. Caprimulgus europeus, LIN.: allmän; häckande. Kommen 1883 d. 23, 1885 d. 20 och 1888 d. 28 Maj. I Töftedals socken på Dalsland har jag hört fogeln benämnas »qväll- skena». I norra Bohuslän kallas flädermöss »qvällskenor». IV. Aceipitres. Striz tengmalmi, GMEL.: förekommer någon gång vinter- tiden; fera ex. fälldes vintern 1869—70 vid Strömstad; 308 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. 76. AG *78. den 20 Febr. 1877 fangades ett ex. med händerna i när- heten af Strömstad. Den 13 Januari 1883 erhöll jag från herr BUNTSEN på Holma (mellersta Bohuslän) ett ex. af denna fogelart med den uppgift, att »fogeln flugit tvärs- igenom fönsterrutan 1 BUNTSENS arbetsrum och nedföll be- döfvad af slaget midt inne i rummet». Strix aluco, LIN.: temligen allmän; häckande. »Då katt- ugglan närmar sig boningshusen och låter höra sitt läte »tu lik», väntar hon någon död» (sägen från norra Bohuslän). Otus brachyotus (FORST.): sällsynt; en hanne fäldes på Keballs egor den ?3/, 1884 och en hona fäldes af landtbru- karen H. OLSEN pa Stene, Skee s:n, den 20 i samma ma- nad; båda förvarades en tid i handl. HEDELINS samling, men kommo troligen sedan med denna till Göteborg. Vingens längd hos hannen 307 och hos honan 312 mm. Otus albicollis, DAUDIN: sällsynt vintertiden. Den 24 No- vember 1881 påträffades ett dödt ex. på hemmanet Massle- berg i Skee s:n, hvaröfver jag antecknat följande: IT Otalläng ds: ot. dre sen rose da nalen NVS 338 mm. Vinebredd 2.1.22. ti 2 unse Er tel en S ARnA R ARe 925 » Vingens längd från handlof till spets_..............- 280 » Stjextens-midtpennoren anne Er een 146 » » sidopennorsad warnte 4 un Br 142 » Vingens öfver stjertspetsen utskjutande del......... 42 » Kränshälen: tillifotsulanzır 28 Bryant 2 Be 44 » Färgen: örontofsarne svarta med bruna ut- och svart- hvitspräckliga inkanter, räckande 38 mm. öfver de öfriga fjädrarne; handpennorna rostbruna med svarta tvärband; bröstfjädrarne med svarta spolstreck, hvilka utsände lik- nande tvärstreck; ögonringarne i bakre hälften rostbruna, i främre hvitaktiga med en stor svart fläck i ögonnästet, alla ringens fjädrar med svartaktiga spetsar; färgen var föröfrigt vattrig och spräcklig af rostbrunt, svart och hvitt. Fötterna ända till tärna beklädda med ljust rostgula fjädrar. Iris orangegul; näbbet svartaktigt, vid roten något ljusare. 79: 80. 31. 82. 83. 84. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 3. 309 En hanne, död, påträffades pa Keball den 20 Mars 1888. Totallängd 360, vingens längd 285 mm. De båda hade sä- kerligen dukat under af köld och svält. Bubo ignavus, FORST.: temligen allmän; häckande. Kallas »bergulf» och »stenulf». Athene passerina (Lin.) temligen sällsynt; visar sig meren- dels vintertiden. Ett par häckade i ett berg vid »Uppsigt» — circa 1!/, kilom. nordost från Strömstad — i Maj månad 1884, de hade sitt bo i en på branta bergväggen växande enbuske ungefär 10 meter öfver marken, och var detta oat- komligt helst då en stege ej var till hands på nära håll. En sten, som vältades ned från spetsen af berget, råkade stöta emot enbusken med den påföljd, att båda makarne togo till flygten, och vid närmare eftersyn fans på marken. nedanför boet ett krossadt ägg. Jag hade passerat förbi stället - qvällen förut och hörde då deras läte, som liknade ett aflägset hundskall, och kunde uttryckas med hoho-hoho! stundom afbrutet af ett gnisslande »koring»; detta sist- nämnda läte hörde jag äfven en utaf makarne utstöta, då de blefvo skrämda ur boet. Ex. i S.M. Athene scandiaca (LIN.); sällsynt; visar sig någon gång vintertiden; i medio af Januari månad innevarande år sköt postiljon LUNDBERG ett han-exemplar på Långö i Strömstads skärgård; skytten uppgaf, att fogeln »slog efter hunden». Surnia ulula (TLIN.): ett hon-ex. fäldes af landtbrukare H.-OLsEen pa Stene i Skee s:n den 5/,, 1884; förvarades i CLAES HEDELINS samling (se under Otus brachyotus). Ex. ISIN: Falco peregrinus, THUNST.: ej allmän; häckande; ex. i S.M. Arter af falkslägtet kallas i norra Boh. »vindfock». Falco ®salon, THUNST.: sällsynt; ett han-ex. sköts pa Björk- holmen, Strömstads fjärd d. 1*/, 1879. Totallängd 290 mm.,, vingens längd 195 mm. Ett ex. sköts den 12 Maj 1883 i närheten af Strömstad och ett likaledes den 28 April 1886. 310 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. 86. 87. 88. 39. 90. SJ Huruvida arten häckar i norra Bohuslän eller icke, har jag mig ännu ej bekant. Falco tinnunculus, LIN.: temligen allmän; häckande; kom- men 1880 d. 19/,, 1888 d. ?°/,. Ett par häckade i en berg- klyfta på Hellekind sommaren 1888; man kunde från marken se boet med deri befintliga tre stycken ungar. Da man nal- kades stället, flög honan genast bort; hannen var ej synlig de tre särskilda gånger jag besökte Hellekind. Astur palumbarius (LIN.): temligen allmän, i synnerhet vintertiden; en utsvulten hanne togs lefvande i Strömstad den ?5/, 1888 och var sa medtagen, att han ej försökte för- svara sig pa nagot sätt; da jag tog fogeln ut i det fria för att se till, om han kunde reda sig, hoppade han endast nagra steg, hvarpa han lade sig ner med hufvudet gömdt under något föremal, detta upprepades sa fort han vidrördes; någon föda ville han ej mottaga, hvadan jag snart gjorde hans smärta kort. Astur nisus (LIN.): allmän; häckande. Kommen 1880 d. 26/,. Af allmogen förvexlas Falco &salon och flera smärre falkarter med denna. Buteo lagopus (BRÜNN.): sällsynt; 1 ex. fäldes i December 1872, förvarades i CEDERSTRÖMS samling, och 1 d:o d. 20 Januari 1884. Aquila chrysaétus (LIN.): sällsynt; I han-ex. fäldes i Ström- stadstrakten i November månad 1875, förv. i ÜEDERSTRÖMS samling. Enligt uppgift af trovärdig person skulle ett kungs- örnpar häckat på Daftö hvalö för flera år tillbaka. Haliaötus albicilla (LIN.): ej sällsynt; häckande; ex. i S. M. V. Pullastr®. Columba palumbus, LIN.: allmän; häckande. Kommen 1884 d.22/, 318875 4,024,,11888 d.F/wochr 1339114. nas ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 De. 311 92. 93. 98. 99. 100. VI. Galline. Tetrao tetrix, Lın.: allmän; häckande; började spela 1882 i slutet af April, 1886 likaledes och 1887 i början af samma månad. i Tetrao urogallus, LIN.: förekommer sparsamt i orten. Ett han-ex. från Näsinge sin förvaras i S. M. En hona sköts vid Björke i Skee s:n i Oktober 1888. Kallas »fjörhane». Bonasia betulina (SCOP.): sällsynt; ett ex. fäldes för nagra ar sedan på Wahlbäcks egor i Skee s:n och en hanne i samma trakt d. 29/, 1888. Perdix cinerea, LATH.: allmän; häckande; under förra årets ihållande snö- och isvinter ledo rapphönsen stort nederlag i trakten; två ex. hade fallit offer för en räf och detta sa att säga inom Strömstads stad. VI. Grallatores. Charadrius hiaticula, Lin.: allmän; häckande. Kommen 1884,:.0.423/, och 1887 :d: 5/4: Charadrius minor, LIN.: ett ex. sköts på Lerskär i Koster- fjärden den ?5/, 1888. Charadrius pluvialis, LIN.: ej sällsynt; häckande. Kommen 1887 d. 8 Mars. Vanellus vulgaris, BECHST.: allmän; häckande. Kommen 1879 d. 1, 1883 d. 5, 1886 d. 8 och 1887 d. 3 Mars samt 1880 d. 3, 1888 d. 2 och 1889 d. 5 April. I början af Maj 1879 påträffade jag pa Nordkoster ett bo med 4 ägg i en liten fördjupning på en mindre grästufva utan minsta skydd. Strepsilas interpres (LIN.): häckar allmänt a de yttre hol- marne såsom Mörholmen, Getholmen, Tjälskär m. fl. st. i Kosterskärgården, Väderöarne etc. Kommen 1889 d. ?3/, i skärgården vid Grebbestad. 312 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. 101. 102: 103. 108. Hematopus ostrealegus, LIN.: häckar allmänt i skärgården; någon gang häckar fogeln vid Strömsvattnets stränder. Kom- men 1880 d. ?6/,, 1882 d. 26 och 1886 d. 18 i samma må- nad, 1888 d. 2/,. Kallas »tjel» och »tjell». Ankommen i yttre skärgårdsbandet den ?9/, 1889, men visade sig i de inre skären först i början af April. Scolopax rusticola, LIN.: temligen allmän, helst vårtiden, och skall enligt CEDERSTRÖM häcka i trakten. Kommen 1879:d.09/2,°1883Q. 19), och 1888 dj 2345 arokkamutsart för det missödet att flyga emot telegrafträdarne och deri- genom sara eller döda sig. I April 1888 hade en morkulla flugit sig fast i ett till torkning upphängdt sillgarn (sillnot) i närheten af Strömstad. Gallinago media, STEPH.: förekommer under flyttnings- tiderna, särdeles hösten, i Strömstadstrakten. Häckade vid Kornsjön 1876 och 1879. Ett ex. sköts i närheten af Ström- stad den !2/,, 1880. Totallängd 280 mm., näbbens längd 66 och vingens längd från handlof till spets 140 mm. Gallinago gallinula (TIN.): ej allmän under höstflyttningen. Ex. från trakten i S. M. Tringa canutus, LIN.: sällsynt; ex. från trakten förvaras i SM. Den 31 Oktober 1880 visade sig ett ex. på vest- sidan af Laholmen i Strömstad; den var föga skygg, hvadan jag kom den ganska nära. Tringa maritima, BRÖNN.: ej sällsynt höst och vår, och under blida, isfria vintrar stannar ett eller annat ex. qvar öfver vintern. Ett ex. fäldes 1880 d. 5/, och 1885 två ex. d. ?9/,,; 2 ex., hanne och hona fäldes vid Flatskär, in- loppet till Strömstad, den 4 November 1887 och öfversändes till zool. Riksmuseum. Philomachus pugnax (LIN.): sällsynt; ex. från trakten i S. M. Numenius arquata (Lin.): förekommer eftersommaren och hösten och då merendels i smärre flockar; kallas i likhet med följande »väderspole», och tror allmogen fogeln bådar ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 313 109. 110. 111. 113. 114. regn och oväder, när den läter höra sig. Sjelfva benstom- men efter näbbet af ett exemplar päträffades sommaren 1887 i ett berg straxt norr om Strömstad; nagra dagar senare anträffade jag i samma berg några halskotor jemte ena vin- gens ben ej långt från det ställe, der näbbet fans. Numenius pheopus (LIN.): förekommer i smärre flockar vår, eftersommar och höst och påminner mycket om före- gaende art, med hvilken allmogen merendels förvexlar honom. Ett ex. sköts i slutet af Augusti 1873 på Väderöbods fyr- station; det särdeles väl stoppade exemplaret förvaras i S.M. Actitis hypoleucos (Lin.): häckar allmänt såväl vid hafs- stränderna som ock vid insjöstränder; kommen 1877 d. 2/5, 1879 d. 20 April, 1880 d. 30, 1881 d. 20, 1883 d. 29, 1887 d. 20, 1888 d. 24 och 1889 d. 7 i sistnämnde månad. Kallas, i likhet med några andra här på kusten förekommande smärre vadare, »strandvipa». Totanus colidris (LIN.): ej sällsynt; skall enligt CEDER- STRÖM häcka i trakten; sjelf har jag iakttagit ett eller annat exemplar under för- och högsommaren, dock ej förr än i medio af Maj månad. Ex. i S.M. Totanus glottis (LiN.): visar sig någon gång i skärgården under varflyttningen: 1879 d. 7/,, 1886 d. ?/, och 1888 d. 20/, på Flatskär; 1887 d. 5/, på Käbblingarne. Grus virgo (LIN.): Ett hon-ex. sköts på Nöddö i Fjernö socken den 5 Maj 1874; det väl stoppade ex. förvaras i S. M. Ardea cinerea, LIN.: sällsynt; ett ungt ex. sköts pa Helle- kind, straxt söder om Strömstad, d. ”*/, 1876, förvaras i S.M. Den ?3/, visade sig ett ex. gammal fogel på en lang- grund strand i närheten af Hellekind. Örtygometra crex (LIN.): allmän; häckande. Den 12 Maj 1887 togs ett exemplar med blotta handen vid Strömsan, inne i sjelfva staden, men försattes åter i frihet; ett annat ex. togs i slutet af Oktober samma ar vid Strömstad, men 314 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. 116. var så medtaget af svält, att det ansags bäst göra hastigt slut på dess lif. Kommen 1889 d. 14 April. Fulica atra, LIN,: mycket sällsynt i trakten. 2 ex. skjutna i närheten af Strömstad hösttiden 1872 förvaras i S. M. VIII. Lamellirostres. +1 17. Anser berniela (LIN.): ett ex. fäldes vid Strömsvattnet 118. 19% 1582 af magister A. HJULSTRÖM. Beklagligt nog kom den att användas i köket, och de enda lemningar jag kunde er- hålla af fogeln voro venstra vingen och hufvudet. Af de gasarter, hvilka visa sig 1 norra Bohuslän under flyttnings- tiderna, tror jag mig ha iakttagit tre, men då jag ej varit i tillfälle att med säkerhet bestämma flera än här ifråga- varande art, kan jag ej med säkerhet uppge de två andra; troligtvis måste de ha varit Anser segetum och A. albifrons. Tadorna vulpanser, FLEM.: »Ringgåsen» häckar temligen allmänt i skärgården. Vid Hvalnäs — nordvestra udden af Nordkoster — håller denna fogelart till hela sommaren, och man far derstädes rätt ofta under nämnda tid se flera kullar på en gång; så t. ex. fans der 1886 tre kullar med 6—9 ungar i hvarje. Da två honor med sina små ungar slå sig samman och den ena honan blir skjuten, flyger den andra omkring och samlar tillsamman alla ungarne; detta har jag varit i tillfälle att iakttaga två gånger: 1885 och 1887. Ankommen till yttre skärgårdsbandet 1889 den 24 April. Cygnus musicus, BECHST.: förekommer någon gång under senhösten och vintern, dock mest under stränga vintrar. I Strömstads Tidning för den 9 Mars 1881 läses: »En mängd svanor hafva, under de dagar då icke fans öppet vatten synligt från Koster, funnits liggande på isen och i så utmattadt tillstånd, att de kunnat tagas af förbigående personer. Några fa togos äfven, men har det stora flertalet fatt förblifva liggande och nu kraflat sig till iskanten.» ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 315 Jag var sjelf i tillfälle att se ett sadant taget exemplar, hvilket hade, sa att säga, endast skinn och ben under fjädrarne. 0. Anas boschas, Lin.: allmän hela året om, sa länge öppet vatten finnes; häckar saväl vid sötvattens- som och vid salt- sjöstränderna, der lämpliga häckplatser finnas. En dag i Juni månad förlidet år under en exkursion rundt Strömsvattnet fick jag vid Lunds Ödegärd se en räf, som stod långt inne i vassen nära stranden och lurade pa. en gräsand. Jag tog en omväg och smög mig så nära. stället som terrängen tillät. Den intet ondt anande anden närmade sig ditåt som räfven stod, men just då han skulle rusa pa sitt rof föll en af mig kastad sten ned helt intill räfven, som sålunda öfverraskad tog till benen det fortaste han kunde, medan ankan äfven härigenom uppskrämd tog till flygten och undkom för denna gäng den öfverhängande faran. 1. Anas erecca, LIN.: mindre allmän; jag vet ej, om arten häckar i norra Bohuslän, men på Dalsland hörde jag upp- gifvas, att den häckar i Kornsjön. Ex. från Strömstads- trakten förvaras i S.M. 22. Anas penelope, LIN.: af denna för norra Bohuslän temligen sällsynta andart, finnas två hon-ex. i Strömstads museum, »skjutna i Skee s:n 1875», utan närmare uppgift på lokal och årstid. På de välstoppade exemplaren har jag tagit följande mått i millimeter. a. b Från näsborrarnes framkant till spetsen af näbbet 26 26. IntansHlänedu4utanscklourumen 2 een... aa 290.30. Vingens längd fran handlof till spets Vingspegeln är hos a. svart, upptill begränsad af hvitt, framtill uppträder det hvita helt obetydligt; hos b. är ving- spegeln hvitvattrig, fram- och upptill begränsad af hvitt. I Sopperödsvattnet, c:a 8 kilom, söder om Strömstad, såg jag en hanne i början af Maj 1888. 316 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. 123. 126. 127. 128. Fuligula eristata, STEPH.: sällsynt; visar sig merendels höst och var. Ett han-ex. sköts pa Strömstads fjärd d. 1 Maj 1877, förvaras i S.M.; den 3 Maj 1878 sköts en hona och den 31 Oktober samma ar äfvenledes en hona, bada pa Strömstadsfjärden. Fuligula marila (Lin.): sällsynt; i CEDERSTRÖMS samling fans ett exemplar fran Strömstadstrakten. Oedemia fusca (Lin.): förekommer temligen allmänt under hösten och förvintern; en hona sköts pa Strömstadsfjärden den 18 Okt. 1881; följande antecknades: Totallängd 495, vingens längd 258, tarsens längd 45 mm.; färgen ofvan glänsande svartbrun, hufvudets sidor na- got ljusare med en hvit fläck mellan ögat och munviken samt en likadan vid örontrakten; vingspegeln hvit; bröst och mage fint vattrade af hvitt och gråbrunt; fötter röd- aktiga, under smutssvarta. Oedemia nigra (LIN.): förekommer under samma tid som föregående men mindre talrikt. Olaugula glaueion (TIN.): allmän från medio eller slutet af September till början af Maj, så vidt öppet vatten finnes. Kallas »kulpand» och »vinnare»; den förra benämningen här- ledes från hufvudets form och den sednare genom det hvi- nande ljud, som uppkommer då fogeln flyger. Claugula glacialis (LIN.): ej sällsynt höst och vintertiden; den 7 Nov. 1887 sköt jag två ex., hanne och hona, i Koster- fjärden, båda i fullbildad vinterdrägt. Kallas »haflut» och »söflott»; denna sista benämning torde komma från norska ordet »sö» (= sjö) och ej, som någon velat papeka, från det bohuslänska ordet »sö» = »som» (= får), hvadan namnet betyder »sjöflotte». Den 7 April 1889 fans fogeln ännu talrik i Kosterfjärden. Somateria mollissima (LIN.): allmän hela tiden från Fe- bruari till Oktober, då den drager till hafs; häckar öfver- allt i skärgården till och med pa de längst in fjärdarne be- lägna holmar och skär. Sedan ejderfogeln blef totalt frid- I ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 DD. 317 130. 131. lyst, har den börjat tilltaga något i mängd, men detta gar dock långsamt, så länge icke starkare atgärder vidtagas för att hålla kråkan på afstånd. Under ett besök på Norr Hälsö sommaren 1883 räknade ryttmästare PLATEN från Stockholm och jag öfver 100 (säger etthundra) ejder- och mäsredar, alla plundrade, men rundt omkring på klipporna lägo dels delar af äggskalen och dels mer eller mindre sol- torkade foster. Då vi på återvägen till Strömstad besökte Holmengrå, sago vi, uppkomna på backen, en korp flyga upp släppande ett föremål från sig, och då vi kommo till stället låg der ett friskt ejderägg pa marken; a ena sidan var hål i skalet efter korpens näbb. Äggskalet öfverlem- nades till handl. CLAES HEDELIN. Mergus albellus, Lin.: förekommer någon gang vintertiden; öfver ett ex. fran Strömstadstrakten, förvaradt i S. M., har jag antecknat följande: Vingens längd från handlof till spetsen.........-..-- 155 mm. Näbbens längd från munvik till dio .............. 40 » » » » pannans fjäderklädnad till d:o 29 » Färg: hufvudet och halsen ofvan rödbruna; hakan och stru- pen hvita; rygg, skuldror och öfvergump blagra-svarta; undre kroppsdelar hvita. Mergus merganser, LIN.: denna ståtliga sjöfogel har be- tydligt aftagit i antal och var för 20 a 30 ar sedan rätt allmän, nu deremot kan den anses som temligen sällsynt. Han visar sig merendels höst och vinter och vistas da i de inre grunda fjärdarne och vikarne. Ett han-ex. sköts vintern 1886 i Strömstadstrakten och en hona i medio af Dec. 1888. Under en båtfärd till Rössö (söder om Strömstad) den 16 November 1888 observerade jag några fa stycken i de grun- dare sunden vid Dillhufvudet och Rössö. De voro föga skygga och höllo sig 2 a 3 tillsamman. Ex. i S.M. Den 24/, 1889 sag jag några individ i skärgården mellan Haf- stenssund och Grebbestad. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 5. 6 318 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. 132. Mergus serrator, LIN.: förekommer allmänt, sa länge öppet vatten fins, och häckar öfverallt i skärgården der lämpliga häckplatser finnas, och man far rätt ofta under sommar- tiden se kullar med ända till 12 a 14 ungar. Da fogeln förföljes ifrigt eller ock saras på vattnet, söker den slutligen att uppnå land och gömmer sig då under stenar, enbuskar eller dylikt helt nära stranden. Den är då rätt svår att upptäcka. Jag har sjelf iakttagit detta nagra gånger, och då fogeln helt plötsligt försvinner, utan att man kan upp- täcka honom, har detta gifvit anledning till att »fogeln biter sig fast i botten och aldrig kommer upp mer». Jag har äfven iakttagit detta med Uria grylle. Smaäskraken be- nämnes 1 norra Bohuslän »fiskand» och »simpand». IX. Steganopodes. 133. Graculus carbo, LIN.: var förr mycket talrik i skärgården, men förekommer numera blott i spridda individ hela äret, sa länge hafvet är isfritt. Om »alkrakan» häckar i norra Bo- huslän, känner jag icke — jag har aldrig sett ungar af arten härstädes. 134. Dysporus bassanus (LIN.): förekommer tillfälligtvis i inre skärgården och då som vinddrifvare och i merendels ut- mattadt tillstånd; i de yttersta skären visar den sig någon gang efter långvariga stormar och då i rätt stora flockar, men han stannar ej länge, förr än han är försvunnen; under den sillfiskeperiod, som började vintern 1877—78, har den mer eller mindre talrikt visat sig hvarje vinter under fisket, men endast i yttre skärgården. Dess beteende under sin fångst af föda är rätt egendomlig, i det den höjer sig sam- tidigt uppåt och framåt och störtar sig hastigt nedåt i sned rigtning (jemför vidfogade figur), och da den nätt vatten- ytan, ligger han stilla ett par sekunder, innan han flyger upp ånyo, merendels mot vinden. Pilarne utvisa vindens 135. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 319 rigtning, vv vattenytan, aa'a” uppflygningspunkterna, bb'b” de punkter från hvilka fogeln slår ned. Flygten blir alltså b dv vr” A A | / ; | kk Ai dd BZ Dom a a” v a Vv a—b—u', u—b'—a" o.s.v. På Måseskär — utanför Oroust — sag jag denna fogel i mängd under septemberstormen 1875, men endast en dag; sedan var den borta. Fogeln har ett sträft läte. X. Longipennes. Sterna hirundo, TEM.: allmän, häckande, ankommer van- ligtvis 1 medio af Maj och drager söderut 1 slutet af Au- gusti; häckar någon gang i Strömsvattnet. Jag har aldrig funnit mer än tre ägg i någon tärnrede, redarne bestå merendels af endast en liten fördjupning bland torkad tang, sand o. s. v. Tärnans skrik, som kan uttryckas med ett utdraget »kriääk», öfversättes af allmogen med »tri ägg». +136. Larus ridibundus, LIN.: tillfällig. Ett ex. sköts på Ström- 138. stadsfjärden den 20 April 1885. Vingens längd 216 mm., näbbets längd från munviken till spetsen 36 mm., höjd vid näsborrarnes framkant 5!/, mm. En gammal sjöman kallade fogeln »tysk-mage» och sade sig hafva »sett denna fogel i mängd vid tyska kusten». 3 ex. visade sig på Lerskär i Kosterfjärden d. 5/,, 1886; de voro ej särdeles rädda, ehuru vi seglade helt nära intill skäret. Larus canus LIN.: häckande; förekommer hela aret, så länge öppet vatten finnes. Under islossningstiden får man ofta se flockar af denna fogel på ängar, beteshagar, vid smärre vattensamlingar etc., stundom betydligt långt från hafvet; kallas »måga». Larus argentatus, BRÜNN.: allmän under samma tid som som föregaende. Jag har aldrig sett flera än tre ägg i något 320 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. bo såväl efter denna som föregående art; häckar 1 yttre skären. *139. Larus glaucus, BRÖNN.: sedan sillperioden 1877—78 bör- jade, har denna vackra fogel visat sig här på kusten från medio af November till fram i Februari nästan hvarje ar; det tycks som denna fogel skulle följa sillmassorna, emedan han uppträder om hösten, då storsillen börjar gå till och försvinner da fisket upphört. Den 5 Januari 1881 sköt min broder CONSTANTIN HANSSON ett ex., här nedan upptaget under a, jemte ett annat ex., som öfversändes till zool. Riks- museum i Stockholm. Den 15 Januari 1882 sköt samme person 2 ex., här nedan betecknade med b och c, alla ungfoglar. Ett ex., gammal hanne i vinterdrägt, sköts af samme person den 10 Ja- nuari 1889, hvilket öfversändes till Riksmuseum och är här nedan upptaget under d. Obs.: alla här uppgifna exemplar äro skjutna på Strömstads- och Kosterfjärden. Öfver dessa fyra ex. har jag antecknat följande: | | | | ad. b. ec. a 2: Meg| ge 228 Larus glaucus sm | 595R® ee BE! el es IB © = frän Strömstads skärgärd. RE zz 5 = Fa Sol Se => = SE [o 1-7 muB ee: Ze en ses mm. mm. mm. mm. | | | | | Ho talläng dee a Me 668 675 695 670 | Vingens längd från handlof till | SpelsenpteL org. td. UFAR: 458 | 465 470 450 Ving bred dam un une ee 1514 1470 1520 _ Stjertens midtlängd.........-.-.-.--- 180° 18 220 -— Näbbens längd från munvik till | öfverkäkspets,. er wen. Sue 38 95 — Höjd vid näsborr. framkant ........ 20 | 22 23 -— Marsen spans des ms nEE m nn 66 | OMS 70 ON Mellantän med klo..................- 67 | 68 691 == | Färgen hos ex. a var fullt öfverensstämmande med be- skrifningen i Göteborgs och Bohusläns fauna af MALM pag. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 321 312 o. f. Iris mörkbrun; fötter ljust köttfärgade, näbbet likaså, men med yttersta spetsen svartbrun. Hos b var färgen hvit- & ljusgra-spräcklig, armpennor hvita, fint gråbrunt vattrade. Näbb och fötter som hos a. Iris brun. Hos c ryggen ljust askgra, föröfrigt som hos b. Iris gulgrå. Hos d rygg och vingar ljust blågrå, föröfrigt hvit med några små brunaktiga fläckar på hufvud och hals; fötter svagt köttfärgade med hornsvarta klor; näbbet med en gul- röd fläck framtill på underkäken. Iris klart gul. — Manne färgen på Iris varierar efter åldern? 140. Larus marinus, LIN.: allmän hela året, sa länge öppet 141. 142 143. vatten finnes; häckar i de yttre skären, särdeles om de äro något så när höga, som t. ex. Norr Hälsö, Skarfsätet vid Koster 0. s. v. »När ’svartbaken’ kommer skrikande, fly- gande från landet, väntar han oväder.» Larus fuscus, Lin.: allmän; häckande; förekommer lika- som föregående. . Larus tridactylus, LIN.: »sillrinkan förekommer allmänt från början af Oktober till medio och slutet af Mars, sa vida Nafvet ej är isbelagdt; visade sig vara kommen 1886 samtidigt med Uria troile den 5 Oktober, i Kosterfjärden. Samtidigt observerades 3 ex. Larus ridibundus. Vinden var frisk NV., himlen mulen, termometern visade + 7° C. Catarrhacta parasitica (LiN.): häckar sparsamt i skär- gården; ett ex. af den hvitbröstade formen fäldes enligt CE- DERSTRÖM vid Saltö i Juli 1870 och ett af mig vid Käbb- lingarne i Juli 1886. Den mörka formen brukade merendels att häcka på Lyngholmen hvarje sommar till för 4 ar sedan, då honan sköts, och har arten ej visat sig häcka der seder- mera. Fisktärnan (Sterna hirundo) förföljer och jagar »elef- ven» och tycks han ej vara särdeles brydd om att sätta sig till motvärn, enär tärnans hvassa näbb ganska lätt kan sara honom. 32 144. 146. 148. 149. 150. 2 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. Catarrhacta pomarina (TEM.): en hona fanns död iland- fluten på Koster i November 1874, förvaras i S.M. Näb- bens längd från pannans fjäderklädnad till spetsen 45 mm., tarsens längd 43, vingens längd från handlof till spets 290 mm. TI September 1883 hittades ett ilandflutet ruttet ex. på Långön vid inloppet till Strömstad. "ulmarus glacialis (LiN.): ett ex. fäldes på Koster i No- vember 1874 och förvaras i S.M. Vingens längd från hand- lof till spets 255 mm., näbbens längd 42 mm., tarsens längd 45 mm. Färgen smutsigt hvit, ryggen, vingarne ofvan och stjerten askgrå, handpennorna grabrunaktiga, näbb och fötter gulaktiga. Jag har hört nordsjöfiskare benämna fogeln »tjalk», Fogeln lär vara ganska glupsk och händer ej sällan, att den slår ner på däcket på fiskebatarne, da den har rätt svart att flyga upp, sedan den kommit inom fartygens räcken och saknar tillräckligt »vind under vingarne». Att en del sjöfogel under vindstilla ha svårt att lyfta sig från vattnet torde vara nog bekant, som t. ex. Graculus carbo. Procellaria leucorrhoa (VIEILL.): ett ex. fäldes i Ström- stadstrakten i Januari 1874; förvaras i zool. Riksmuseum. XI. Pygopodes. Colymbus minor (LATH.): sällsynt; ett ex. fäldt i Ström- stadstrakten vintern 1872 förvarades i CEDERSTRÖMS sam- ling och ett ex. erhölls vintern 1873. . Under hela Juni och Juli månader 1886 visade sig ibland ett och ibland 2 individ i Ödegårdstjärnet — ett med Typha, Juncus & Carex och gungfly kringväxt mindre tjärn circa 2 kilometer SO. från Strömstad — jag förmodar, att det var ett häckande par. Colymbus rubricollis, LIN.: sällsynt hösttiden. Ex. 1 S.M. Colymbus eristatus, LIN.: ett ex. fäldes i Strömstadstrakten den 17 Aug. 1874, enligt CEDERSTRÖM. Eudytes septentrionalis (Lin.): ej sällsynt; häckande. 1878 häckade ett par i vassen vid Bojarkilen — en inskjutande ÖFVERSIGT AT K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 323 153. 154. vik pa norra sidan af Strömstad — der hannen lag utanför vassen, ibland ensam och ibland i sällskap med honan; en dag blef hamnen skjuten och honan syntes sedermera icke till. 1875 sköts i slutet af Juni en hanne i sommardrägt på Strömstadsfjärden och förvaras i S.M. Eudytes arcticus (Lin.): ej sällsynt; häckade i Kornsjön 1879. Fudytes glacialis (LiN.): ett ex. i ruggningsdrägt fångades på Torskbacka vid »Grisbodarne» utanför Koster den 7 April 1879. Följande antecknades: Totallängdum ann eh meine FUM Pr Oh 775 mm. Näbbens längd från spetsen till pannan............. > » » » öfverkäkspets till munvik..... 110 » » höjd vid näsborrarnes framkant____.__..... 22 » » bredd » » 093 VR (RS SANS SEN 11!/, » Härsensylänsd SEI wen. a we. Mappen LAT DA Sa >» Mellantangnedy Klorkgearan en en Hong 118 » Iris brun; näbb bläasvart mot spetsen blågrå. Sommar- drägten var nästan fullt utbildad, endast ving- och stjert- pennorna voro ännu ej utväxta. Uria grylle (Lın.): allmän; häckar i de yttre skären bland »stenmalar» och i bergsklyftor. Kallas i sommardrägt »tiste» och vinter- eller ungdrägt »persupp»; förekommer så länge öppet vatten finnes, är dock ej sa talrik vintertiden som de öfriga årstiderna. 1875 den ?3/, fäldes på Strömstadsfjärden en hanne i fullt utbildad sommardrägt. Uria troile (LIN.): Var. lomvia, TEM.: allmän hvarje vinter; anländer un- der Oktober och stannar tills fram i Mars, om hafvet är öppet för is. Forma ringuia är ej särdeles sällsynt. Den 26/, 1880 erhöll jag ett ex., som fångats pa garn i Dynekil. Följande antecknades: Vingens längd från handlof till spets =. 190 mm. Öfverkäkens längd från spets till munvik ........... a, 22 Tarsen 35 och mellantän utan klo__._................ 45 » 324 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÄN NORRA BOHUSLÄN. Färgen var mindre ren än under vintertiden; de mörka par- tierna voro gradaskiga; hufvudets fjädrar med hvitaktiga spetsar; rundt ögat en hvit smal ring med en baktill ut- löpande söm af samma färg. Den 27 Sept. 1888 tog jag pa Strömstadsfjärden ett lef- vande ex., som var i ett utsvultet och utmattadt tillstand; färgen pa detta ex. var alldeles lika med det från Dynekil. Kommen 1879 d. 1%, ,, 1880 d. 5/,,, 1883 d. 5/,,, 1884 d. 2/01» 1886 d. 5/,, och 1888 d. 20/.. Var. brünnichü, SAB.: ett ex. sköts på Strömstads- fjärden i Januari 1875 och förvaras i S.M. 155. Mergulus alle (LIN.): förekommer alla vintrar samtidigt med Alca torda och Uria troile, dock ej lika talrik alla ar, som t. ex. under nu förflutna vinter, da han varit mycket säll- synt, medan han deremot 1886 var förhållandevis talrik. Den förekommer merendels spridd, men nagon gang kan man vara i tillfälle att få se flockar om 10—15 stycken. 156. Mormon areticus, LIN.: sällsynt vintertiden i norra Bohus- län, men häckar på Väderöarne och Soteskär, hvarifrån jag flera ganger erhållit exemplar. Denna fogelart borde vid Bohuslän strängt fredas, innan den blir helt och hållet ut- rotad. 157. Alca torda, LIN.: allmän samtidigt med Uria troile; jag tycker mig ha märkt, att denna art kommer något senare än U. troile. Kräldjur. l. Lacerta viripara, JACQ. »Fyrfessla». Mycket allmän inat Dalslandstrakten, men mera säll- synt närmare sjökusten. Det största af mig i trakten pa- träffade ex. är 245 mm. och förvaras 1 S. M. ) Er ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0d. 325 Angius fragilis, Lin. »Stalorm». Detta lilla vackra djur är rätt allmänt i norra Bohus- län; det största af mig sedda ex. härifrån höll 360 mm. i längd. Coluber natrix, LIN. Mycket allmän i trakten; forma variegata MALM, är allmännast häromkring. Den största af mig anträffade häller i längd 1320 mm. och förvaras i S. M. Coluber austriacus, LAUR. Mindre allmän i trakten. Da den tages lefvande, hug- ger han och biter omkring sig med sina små tänder. Pa Pingstdagen 1886, under en fottur till Björnerödspiggen (Bo- husläns högsta berg -— omkring 730 fot högt), nära 2 mil öster om Strömstad, tog jag i ett skogskratt i Näsinge s:n en lefvande slätsnok, och då jag höll honom i handen en stund, under det kamraterna betraktade honom, bet han mig i fingrarne, så blodet rann. Jag stoppade ned honom i en portör, der han fick hvila till nästa dag, då jag tog honom derur, men då hade han mistat all lust att bitas. Jag höll honom i fångenskap en hel månad men fick honom ej att äta något som helst; en dag, medan jag var ute, hade han på något sätt kommit upp ur förvaringskärlet, och sedan förblef han borta. Han ville under sin fångenskap gerna röra sig fritt i rummet och ibland, då jag savt vid skrif- bordet eller hade något annat stillasittande arbete för mig, var det ormen, som tog sin plats antingen på stolkarmen eller tvärs öfver mina axlar. Pelias berus (LIN.). Temligen allmän. För några ar sedan slog jag vid ett stensqvättbo en huggorm, som hade tre stensqvättungar i magsäcken. Äfven här i trakten har den gamla sägen varit gängse, att »den, som slår ihjel en huggorm på söndag, får sju synder förlåtna», men detta försvinner allt mera, dock skiljer ej allmogen bättre ormarne at till arten än Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 5. 7 326 HANSSON, ZOOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN NORRA BOHUSLÄN. »orm med gula öron» och »en brannig orm»; för öfrigt taga de all orm öfver ett och hysa lika stor fruktan för stål- ormen (ormslån) och snoken som för huggormen. Groddjur. 1. Rana temporaria, LIN. Mycket allmän; börjar sitt fortplantningsbestyr vid is- lossningstiden och salunda en del vårar tidigare, en del senare. Af denna art tog jag i Augusti 1880 vid Kornsjön, nära Fredrikshald, ett exemplar till färgen närmast öfverens- stämmande med var. 3 i NILSSONS Fauna II, pag. 81, hvilket f. n. förvaras i min egen samling, men kommer att öfverlemnas till Riksmuseum. *2, Rana arvalis, NILSS. Förekommer, som det vill synas, ej sällsynt i trakten. Ex. finnas såväl i S.M. som i min samling. »Slemmet», som omger denna artens »rom», är mera vattenklart än van- liga grodans, som gerna stöter i blatt. (Af Rana esculeuta, LIN., som ej förekommer härom- kring, tog jag 1887 exemplar i Klampenborgsskogen vid Kö- penhamn. Den var till färgen mera gulaktig än exemplar från Östergötland.) 3. Bufo vulgaris, LAUR. Mindre allmän. (Bufo calamita, LAUR. Denna art har jag ej sett i norra Bohuslän, men på Käringön vid Oroust!) tog jag 1875 flera exemplar från 20 mm. länga ungar till fullväxta in- divid. De små ungarne voro ganska lifliga och kröpo omkring 1 gräset hela dagen. !) Södra Bohuslän. ot se yam ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 327 Triton eristatus, LAUR. Dr CEDERSTRÖM |. c. 1876 upptager denna art utan vidare uppgift om dess förekomst. Jag har aldrig lyckats erhålla den i norra Bohuslän. Vid Lysekil deremot har jag sommaren 1879 tagit bade han- och hon-individ, hvaraf ex. förvaras i S. M.; deremot förekommer Triton punctatus, MERREM. Mycket allmän i bäckar, diken, dammar och källor från islossningstiden till frampå försommaren, då den begifver sig på land. Ungar träffas på samma lokaler som förut de äldre individen, men senare, som t. ex. från medio af Maj till fram mot midsommartiden. 328 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 288.) Författarne. LINDBERG, G. A., Rhipsalis pulvinigera G. A. Lindberg, n. sp. Berlin 1889. 8:0. — Smäskrifter. 2 st. ÅKERMAN, R., Betingelser för ändamålsenlig framställning af tackjerns- gjutgods. Sthm 1889. 8:0. N BREDICHIN, TH., Sur l’origine des cometes périodiques. Moscou 1889. 8:0. DICKERSON, E. N., Joseph Henry and the magnetic telegraph. New York 1885. 8:0. MILLER-HAUENFELS, A. R. v., Richtigstellung der in bisheriger Fassung unrichtigen Wärmetheorie und Grundzüge einer allgemeinen Theorie der Ätherbewegungen. Wien 1889. 8:0. SCHWOERER, E., Le milieu intrastellaire et la physique moderne. Paris 1889. 8:0. Stockholm 1889. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 46. 1889. 6. Onsdagen den 5 Juni. INNEHÄLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar....................--....-- DS sid. 329. IHINDMAN, Omfmagrardefinitatinterraler on en wenn wenn » 8831. Bravın, Om amidoximer och azoximer inom triazol- och tetrazol- SEKT CEN Ass ee a N nn er Zorn ) BB), PALMER, Om iridiums amoniakaliska föreningar .........--------..-.-.-..-- » 855. EKBORN och MAuUzELIus, Om a- och A-monofluornaftalin...........-.---.- DD NORDENSKIÖLD, Om cyans inverkan på a- och A-naftylamin............-- » 887. HEINCKE, Untersuchungen über die Stichlinge.........-.----..--------------- » 395. Skänker till Akademiens bibliotek.................................- sidd. 330, 394, 411. Med anledning af remiss från Kongl. Maj:t & en framställ- ning af K. Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län om ändring i fiskeristadgan beträffande fredningstiden för hummer, afgafvo Hrr S. LOVÉN och SMITT infordradt utlåtande, som af Akademien godkändes. Föredrog en af Dr K. ÄNGSTRÖM afgifven berättelse om af honom, med understöd fran den Wallmarkska donationsfonden, utförda undersökningar öfver det strålande värmet. Hr Rerzıus höll ett af några förevisade exempel belyst föredrag öfver frågan om yttre skadors och förvärfvade egen- skapers ärftlighet. Hr SMITT inlemnade och refererade en uppsats af Dr F. HEINCKE i Oldenburg: »Untersuchungen über die Stichlinge»*. Hr Friherre NORDENSKIÖLD förevisade åtskilliga vackra mineral från Norge, skänkta af Bergmästaren Dr TELLEF DAHLL. 330 Hr NILSON redogjorde för en af honom sjelf och Hr O. PETTERSSON utförd undersökning af chloraluminiums molekular- vigt (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). Sekreteraren meddelade följande inlemnade uppsatser: 1:0) »Om nägra definita integraler», af Lektor ©. F. LINDMAN”; 2:0) »Observations de marees a Polhem, Spitzberg», af Prof. A. W1J- KANDER (se Bihang etc.); 3:0) »Om amidoximer och azoximer inom triazol- och tetrazol-serierna», af Docenten J. A. BLADIN*; 4:0) »Om iridiums amoniakaliska föreningar», af Fil. Kandidaten W. PALMER*; 5:0) Om «- och $-monofluornaftalin», af Stu- deranden A. EKBORN och Fil. Kandidaten R. MAUZELIUS*; 6:0) »Om cyans inverkan pa «- och ß-naftylamin», af Fil. Kan- didaten O. NORDENSKIÖLD”; 7:o) »Beobachtungen über die Strahlung der Sonne», af Dr K. ÄNGSTRÖM (se Bihang etc.); 8:0) »Ornitologiska iakttagelser 1887 vid Sandhamn och i dess omnejd», af OÖ. EKBOHRN (se Bihang etc.). (Genom anställda val kallades, till inländsk ledamot af Aka- demien Professorn vid Stockholms Högskola Dr VICTOR RyD- BERG, och till utländska ledamöter Professorn i kemi vid uni- versitetet i Brüssel JEAN SERVAIS STAS, Botanicus primarius vid Kejserl. Botaniska Trädgården i S:t Petersburg CARL JOHAN MAXIMOWICZ, samt Professorn i fysiologi vid universitetet i Berlin och ständige Sekreteraren vid Vetenskaps-Akademien der- städes EMIL DU BoIs-REYMOND. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. K. Vitterhets-, historie- och antiqvitets-akademien. Månadsblad. Årg. 16(1887). 8:0. — Svenska turistföreningen. Ärsskrift. 1: 1-2; 4—6. 1886—88. 2(1889). 8:0. Lund. K. Universitetet. Akademiskt tryck. 1888/89. 24 häften. 4:0 & 8:0. Berlin. K. Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte. Jahrg. 1889: 1-21. st. 8:0. — Internationale Erdmessung. Börsen, O., Geodätische Literatur, zusammengestellt von —. 1889. 4:0. (Forts. å sid. 394.) 331 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 6. Stockholm. Om nägra definita integraler. Af C. F. LINDMAN. [Meddeladt den 5 Juni 1889.] I. Då man i den bekanta formeln!) oo »„p—1 le de no ne 0 sönderdelar integrations-intervallet, fås Oo l . .. . .. .. e som, då — insättes 1 stället för z 1 den senare, ger Z Vidare har man Ä 1 E zpy—1l zPp 1 Szr-" 4: ET = — 0 / Erz pP och genom dennas subtraktion från den näst föregående fås 1 ja vå I — nd = - VE sınpın op 0 !) Se t. ex. MoiGno, Caleul diff. et intégr. Paris 1844, Tom. 2, pag. 80. 332 LINDMAN, OM NÄGRA DEFINITA INTEGRALER. SE r ER Om man här sätter p=- och z2=e”%, sa blir dd=—ge 22da A och mot gränserna 0 och 1 svara = och O resp. Integralen öfvergar alltså till oo er? — e 1% A 2 ör en 7 1 för — 0 da er lige dö sr SKO 0 Ehe gel. En dylik formel framställes af Mr BIERENS DE HAAN i hans Expose (sid. 557), men härledes der på ett helt annat sätt. Från denna har han härledt form. (1), som förekommer i hans nouyelles tables, Tab. 27 n:o 3. Om man nu multiplicerar (1) med dr och integrerar mellan gränserna a och b, så finner man b b N ee IT. dr dr ER ERT Ian q Nu är br b q br a ( dr | dy I ae fe pP en sin y tg an 7 a q at 2 a / art q samt alltsa db [>] bot a 2 As Ar to = er Eke Oi a oO Dr, di | FET AE ne J Serge br a 0 ' 5 = 2q Då integrations-ordningen ombytes, befinnes er: — ER dr Bi ff där= ae — e=?)da EN ed® + ed% — (4% — 00% da 1 + e?? x ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 333 Till följd häraf har man slutligen 00 to br ev + ET? — et — er. den | 29 (2) I + e%® : Fl SE b ar |” u to — 0 (=) (1>5>a>0) Gör man här a = 0 och betänker, att 2 lım , ENTE 24 (a=0) tg sa befinnes‘ bx bx\2 (.: — a de 1200 or | ragen]. (3) 0 D som ock finnes i nouvelles tables, Tab. 93 n:o 9. Om man i (3) antager b — 2ßi, så fås ss” = — eb) da el, rg 21) Ile Be men emedan man har en eßzi — e-fri — % sin ße, 1 tg u m 7 2 N gt +1 erhålles 278 in? Bag de tg and 9a | 4) Re i TA q Rod 7; ( 9 q I Om man multiplicerar (3) med db och integrerar mellan 0 och a, så fås ebz +er®= — 2 da 29 br Ju frz lit ei] + fissa. 334 LINDMAN, OM NÄGRA DEFINITA INTEGRALER. ERTL | | 4 För att finna integralen på högra sidan gör man b = Bed. T Da blir dd = Zen, och gränserna 0 och «& öfverga till 0 och 2 Zz hvarefter man finner a [04 4 2 a = ee 2q / q 297 naar 0 hvarest L(...) betecknar en af mig föreslagen transcendent!). Genom att ombyta integrationsordningen finner man fee —2 de ( N ja = = fia vas — 2)db 0 0 -f= — (FEN DAR de l+e® a2 samt slutligen 205 0 _ Dr de 24 , an 4a? „(20 N Tre rw] 15) CC) 0 q > ee. Genom att här integrera delvis erhålles 1 ee m2er, Xx ale? + e=%*— 2) ger” (er —e= = — 2 ar) oz nr I+e |: Då gränserna införas, försvinner första termen för båda, och man finner Efter öfverflyttning och liten reduktion fås !) Se Acta reg. societ. scient. Upsaliensis. D’une fonction transcendente. Up- salise 1874, sid. 6, form. (21). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 335 co Fe da [64 = =) : = IS, IN 9. ge? x ( 79” 0 0 SC IM. (6) Om (1) multipliceras med rdr och integration sker mellan 0 och b(< g), sa fås Enligt en af mig framstäld formel!) är nn | rdr = Sn) ZEN Då integrationsordningen ombytes blir Genom delvis-integration finner man KH ITe = bd fler — e-"*)rdr = 0 samt följaktligen oo Les, br —bz » 2 ) je 1)e fe EDGE säga SN nfE) at = —= AN I + ee a0] ge 0 Om man här integrerar delvis, erhälles 1 (br — 1)e® + (be + 1)e=°* © I +e= X ai | | (le — eo) ger[(ba — 1)e + (be + 1)e®) Iren: (I +em)2 I) Se Acta etc. anf. st. sid. 5, form. (17). | 336 LINDMAN, OM NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. Då gränserna 0 och & här införas, blir första termen = 0 för dessa båda, och man finner alltså pe ehe EN le a l)e7?"] de Item 4 (1 + ea)? xx ng \q Emedan man enligt (1) har a Ve fa a e-. / gsinZ befinnes efter öfverflyttning och liten reduktion reser Br ER AR da J (IF & ine 79” Ng eller (ba Des (barret de Bl A 08 gä Sd wc en / (er 40) en BL 0 gab. IV. Om man i den bekanta integralen Må 2 MO TE TR 2 fe cos br dr = Vr .e Aa? 2a 0 insätter «+ ßi i stället för a?, så fås Ce) le b2 fere+ 02 cos bed = .e Map), 2 2Ve + Bi På grund af kända formler har man e(e+ß02? — eTaa? (cos (Ba?) — i sin (Bx?)) Inzest a+fßi a? +ß? ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 6. 337 Ve em Bi Ve? + 82 b2 b2a i )2 | e Ka+ßi) — e Get] 008 (a) + 2 sin rr eller, om man för korthets skull sätter BISTOD 9,9% b? Vi(Ve+tB +a) =p, ViVe+p — a) => a) I Pe Ve+ßi Va +B d2 - e 4a+B) — e-en[cos Bn + i sin An]. : Genom införande häraf fås fe e- «2? [cos (px?) — i sin (Bx?)] cos br dr = ill 7 = 3V 27 ap — di) [cos fn + isin an] eller, om de reela och imaginära delarne åtskiljas, & (9) a cos (Ba?) cos br da = NR [p cos Bn + q sin Pn] | (10) je sin (82?) cos bed = A [9 cos ön — p sin Pn]. 0 Dessa integraler finnas i BIERENS DE HAANS nouvelles tables T. 263, n:o 10 och 11 och äro hemtade ur Prof. HELMLINGS afhandling »Transformation und Ausmittelung bestimmter Inte- grale. Dorpat 1851», men de der gifna värdena äro fullkomligt oriktiga. I mina »observations»!) har jag rättat ett fel, men andra qvarstå. Om man i (9) och (10) gör b=0, så öfvergå de till A, m2 = pP 7 1 fe cos (Ba?)de = Va IB’ (11) 0 1) Bihang till Kongl. Sv. Vetenskaps-Akademiens Handlingar, Band 10. Stock- holm 1885. 338 LINDMAN, OM NÅGRA DEFINITA INTEGRALER. fen sin (Ba?)da« = la In (12) Lätom oss nu differentiera dessa i afseende pa 8. Man har då dp q dq p dl, ER B ng = = ı —- - + 5° )7 2 — = dp 2ya2+p2 db 2ya: + p? 1° 20 (a? + BB?) samt finner till följd deraf 5 Ver (Re q a2e 2? sin (Bx’)dx = - a — |, 13 ! un 200? + 3”) = +? | 2) 3 — ax? 2\Idn — Vr ERA 48 14 Ja e cos (Ba?)dı em | (14) Om man differentierar i afseende pa «, bli integralerna desamma och värdena äfven, ehuru dessa synas olika. Genom att i (11) och (12) sätta «= 0 fås de bekanta in- tegralerna IT fo (82?) de = föin (Bx)dr =3 VE: 339 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 6. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska laboratorium. 161. Om amidoximer och azoximer inom triazol- och tetrazol-serierna. Af J. A. Brapın. [Meddeladt den 5 Juni 1889 genom P. T. Cr£ve.] Genom F. TIEMANNS och hans lärjungars undersökningar har framgätt, att hydroxylamin adderar sig direkt till nitriler, hvarvid det bildas föreningar af sammansättningen, NOH Riot NNH, , hvilka blifvit kallade amidoximer. Denna nya klass af organiska föreningar visar många intressanta egenskaper. Vid inverkan af organiska syrors anhydrider eller klorider inträder syrans radikal ersättande vätet i oximidgruppen, och de så uppkomna derivaten förlora mer eller mindre lätt en molekyl vatten och öfverga i föreningar af sammansättningen, N—O. If SCR R Del RI, hvilka blifvit kallade azoximer. Man känner för närvarande en mängd amidoximer, så väl sådana, som motsvara syror inom den alifatiska serien, som så- dana, där gruppen, Nå an OH NH, ’ är bunden vid en benzol- eller naftalinkärna. Men mig veter- ligen hafva ej nagra blifvit framstälda och undersökta, där denna 340 BLADIN, OM AMIDOXIMER OCH AZOXIMER. grupp är bunden vid en kväfvekärna. Jag har därför under- kastat atskilliga nitriler inom triazol- och tetrazol-serierna in- verkan af hydroxylamin och därtill valt fenylmetyl-, difenyl- cyantriazol och fenylcyantetrazol. Pa de erhållna amidoximerna har jag sedan latit ättiksyreanhydrid och benzoylklorid inverka för att se, huru de förhalla sig vid azoximbildningen. Det har nämligen visat sig, att i vissa fall azoximbildningen sa lätt in- träder, att de intermediära syrederivaten ej ens kunnat isoleras; i andra fall åter har man hos dessa förgäfves sökt åstadkomma vattenafspaltningen. Jag skall härnedan meddela de resultat, till hvilka Jag kommit. Fenylmetyl- och difenylcyantriazol förena sig i alkohollös- ning lätt med hydroxylamin, och man erhäller de respektive amidoximerna i nästan kvantitativt utbyte. Dessa amidoximer äro, liksom amidoximer i allmänhet, svaga syror, men starkare baser. Vid inverkan af ättiksyreanhydrid och benzoylklorid vid svag uppvärmning bildas motsvarande acetyl- och benzoylderivat, hvilka kunnat isoleras och visat sig vara jämförelsevis bestän- diga, och som ej vidare visa några sura egenskaper, men äro fortfarande baser, fastän inträdet af benzoylgruppen i den förut svagt basiska difenyltriazenylamidoximen reducerar dennes basiska egenskaper till ett minimum. Dessa acetyl- och benzoylderivat afgifva vid upphettning ofvan smältpunkten . eller vid stark kokning med öfverskott af ättiksyreanhydrid, resp. benzoylklorid, vatten och öfvergå i mot- svarande azoximer. Dessa äro indifferenta föreningar, utom fenyl- metyltriazenylazoximetenyl, som ännu eger basiska egenskaper. Fenyleyåntetrazol förenar sig lika lätt, som de begge om- nämda nitrilerna inom triazolserien, med hydroxylamin till en amidoxim med bade sura och basiska egenskaper. Vid inverkan af ättiksyreanhydrid eller benzoylklorid bildas motsvarande syre- derivat, hvilka dock olikt dylika derivat i allmänhet ej visa nagra basiska egenskaper, atminstone äro de olösliga i kall klor- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 341 vätesyra. De äro jämväl mycket beständiga, och några azoximer hafva ej kunnat framställas af dem; vid upphettning ofvan smältpunkten inträder en mera djupt gående sönderdelning, och vid kokning med öfverskott af ättiksyreanhydrid, resp. benzoyl- klorid, eller vid destillering i vattenånga eger ej nagon vattenaf- spaltning rum. Fenylmetyl- och difenyltriazenylamidoxim gifva i alkohol- lösning med järnklorid den för amidoximer karaktäristiska djup- röda färgen, men fenyltetrazenylamidoximen ger ej denna färg- reaktion. 1. Fenylmetyltriazenylamidoxim.!) OH N N HON | | | NOH een ou ONCcH) Ce | HN? a (= CB. | En varm lösning af fenylmetyleyantriazol i ganska mycket alkohol försattes med en beräknad mängd hydroxylamin, löst i vatten och beredd af hydrokloratet och beräknad mängd soda. Lösningen stäldes pa vattenbad, hvarvid allt efter alkoholens af- dunstning amidoximen afskilde sig i stora, bladiga kristaller. Den afskilda kristallmassan affıltrerades, tvättades med vatten och omkristalliserades ur alkohol. Sålunda erhållen, håller för- eningen intet kristallvatten. Analyser: 1. 0,2238 gr. förbrändes med blykromat och gaf 0,4517 gr. CO, (motsv. 0,12319 gr. C) och 0,1121 gr. H,O (motsv. 0,01246 gr. H). 2. 0,1450 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 40,3 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 748 mm. bar.tr. och 17° C. 1) Den trevärdiga radikalen, kallar jag triazenyl. 342 BLADIN, OM AMIDOXIMER OCH AZOXIMER. Beräknadt. Funnet. 1 2 Ce, #950 #555 Be En, 11 3,1 3,6 — N, 100 325 nn. 099 0) 16 7,4 = = 217 100,0. Föreningen är ytterst svarlöslig i vatten, tämligen lättlöslig i alkohol och kristalliserar därur i glänsande blad, som under sönderdelning smälta vid 208--211° C. Liksom amidoximer i allmänhet, är densamma bade en syra och en bas, i det den löses lätt sa väl af alkalier som af syror; i ammoniak är den dock olöslig och fälles däraf ur sur lösning i form af sma, hvita nalar. Hydrokloratet, C,,H,, N;0.HCl. Amidoximen försattes med vanlig saltsyra, hvarvid densamma genast löste sig redan i köld; men inom kort afskilde sig ur lösningen saltet i form af en hvit, under mikroskopet otydligt kristallinisk massa, som kom lös- ningen att stelna. Det pressades mellan läskpapper och torkades i exsickator öfver kali. Det är lättlösligt i vatten och sönder- delas ej däraf. Analys: 0,1708 gr. öfver kali torkadt salt förbrändes med kalk och gaf 0,0965 gr. AgCl (motsv. 0,02455 gr. HC]). Ber. på C,9H11N,0.HCl. Funnet. HCl 14,4 14,4. Kloroplatinatet, (C,,H,, N;0.HCl),PtCl,, erhölls vid tillsats af platinaklorid till en varm lösning af amidoximen i saltsyra, hvarvid detsamma småningom afskilde sig såsom en gul, kri- stallinisk massa, som tvättades med saltsyra, pressades mellan läskpapper och torkades i exsickator öfver kali. Det är tämligen svarlösligt i saltsyra och smälter vid 200—201° C. under stark gasutveckling. Analys: 0,1929 gr. i exsickator öfver kali torkadt salt aftog ej i vigt vid 100° C. och gaf vid förbränning 0,0456 gr. Pt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 343 Beräknadt Funnet. på (C,oH,,N,0.HOl),PtC].. Pt 23,1 23,6. Acetylfenylmetyltriazenylamidoxim, NO.COCH CH,.C;N,(CH,).C. Rn u Amidoximen öfvergöts med ättiksyreanhydrid i öfverskott, och blandningen uppvärmdes något, hvarpa vatten tillsattes och den afskilda hvita massan affıltrerades, pressades mellan läsk- papper och omkristalliserades ur benzol. Analyser: 1. 0,1381 gr. vid 100° C. torkad substans gaf vid förbrän- ning i syrgas 0,2816 gr. CO, (motsv. 0,07680 gr. C) och 0,0636 gr. H,O (motsv. 0,00707 gr. H). 2. 0,1158 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 27,5 cem. N-gas, mätt öfver kalilut vid 758 mm. bar.tr. och 22,2” C. Beräknadt. Funnet. 1 2: Bla, 55 he 13 9,0 9,1 = N, a ale 2; Ö, 32 12,4 — = 259 100,0. Föreningen är lättlöslig 1 alkohol och benzol och kristalli- serar ur dessa lösningsmedel i platta nålar; ytterst svårlöslig i vatten och eter. Den smälter vid 148” C. utan sönderdelning. Det är en bas, ty den löses i syror; i alkalier är densamma olöslig. Vid kokning med alkoholiskt kali regenereras amidoxi- men. Kristalliserad ur alkohol, håller föreningen kristallvatten. Vid olika försök utgjorde vigtsförlusten vid 110” C. 4,7, 4,7, 4.5 och 4,5 %, hvilket stämmer hvarken med !/, (3,4%) eller med 1 molekyl (6,5 %) kristallvatten. Sålunda vid 110°. ©. torkad sub- stans gaf ständigt vid analys för litet kol (53,7 och 54,0 2 i st. f. 55,6 %) och för hög kväfvehalt (27,7 och 27,6 2 i st. f. 27,0 9). 344 BLADIN, OM AMIDOXIMER OCH AZOXIMER. Kristalliseras åter föreningen ur benzol, erhålles densamma, sa- som analyserna utvisa, fullt ren. Fenylmetyltriazenylazoximetenyl, Ne CH. O;Nz(CH,).C 20,07, Under det att vid inverkan af ättiksyreanhydrid pa amid- oximen vid svag uppvärmning det bildas ett acetylderivat, er- halles vid stark kokning med ättiksyreanhydrid motsvarande azoxim. Amidoximen kokades starkt i ett profrör med öfver- skott af ättiksyreanhydrid under 5—10 minuter, hvarpa till den färglösa lösningen sattes vatten, da en olja afskilde sig, som vid tillsats af soda stelnade till en hvit massa. Denna affıltrerades, tvättades med vatten, pressades mellan läskpapper och omkri- stalliserades ur eter. Analyser: 1. 0,1588 gr. förbrändes i syrgas och gaf 0,3469 gr. CO, (motsv. 0,09461 gr. C) och 0,0673 gr. H,O (motsv. 0,00748 gr. H). 2. 0,1576 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 38,8 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 758 mm. bar.tr. och 16,8” C. Beräknadt. Funnet. 1. 2. Eis 2 14400598 ee: EIN 11 4,6 4,7 = N, 70... 1290 en 0) 16 6,6 — — 241 100,0. Föreningen är mycket lättlöslig i benzol och alkohol, täm- ligen löslig i eter, svarlöslig i vatten. Ur eter kristalliserar den- samma i snöhvita, platta nalar, som ofta äro samlade i bollar. Smältpunkten ligger vid 105,5° C. Azoximer äro i allmänhet indifferenta föreningar, men denna visar tydliga basiska egen- skaper, i det att densamma lätt löses i klorvätesyra och sal- petersyra, svårare i svafvelsyra. Men denna egenskap härrör ej från azoximgruppen, utan från triazolkärnan; alla fenylmetyl- nenne: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 345 triazolföreningar ega nämligen mer eller mindre utpräglade ba- siska egenskaper. I alkalier är föreningen olöslig. Benzoylfenylmetyltriazenylamidoxim, C.H,.C,N,(CH,).C2. an \NH, Amidoximen försattes med benzoylklorid i nagot öfverskott. Vid vanlig temperatur egde ingen inverkan rum, men vid lindrig uppvärmning förvandlades amidoximen till en hvit massa, hvilken utpressades mellan läskpapper för aflägsnande af öfverskjutande benzoylklorid och omkristalliserades ur alkohol. Analyser: 1. 0,1826 gr. i exsickator torkad substans aftog ej i vigt vid 110° C. och gaf vid förbränning i syrgas 0,4225 gr. CO, (motsv. 0,11523 gr. C) och 0,0765 gr. H,O (motsv. 0,00850 (är. ER). 2. 0,1682 gr. förbrändes med kopparoxid och gaf 31,2 cem. N-gas, mätt öfver kalilut vid 768 mm. bar.tr. och 15,3” C. Beräknadt. Funnet. Il 2. Cr 204 63,5 63,1 — EN: 15 4,7 ‚7 — N, 0 Bl N 92%, 0, 32 10,0 ch = 21 1000. Föreningen är tämligen löslig i alkohol och kristalliserar därur långsamt i glänsande, rektangulära taflor. Den smälter vid 183—183,5° C. under afgifvande af vatten och öfvergar i följande azoxim. Det är en bas; den löses visserligen ej i salt- syra och salpetersyra, men ger med dessa begge syror redan vid vanlig temperatur svårlösliga salter. I kalilut är den olöslig. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 6. 2 346 BLADIN, OM AMIDOXIMER OCH AZOXIMER. Fenylmetyliriazenylazowimbenzenyl, C,H,.C,N,(CH,). eg u framställes lättast genom att upphetta föregående benzoylderivat i luftbad några grader öfver smältpunkten, så länge gas (vatten) bortgår. Vid hastig afsvalning stelnar den kvarvarande oljan till en svagt gul, glasig massa, som omkristalliseras ur litet alkohol. Analyser: I. 0,1606 gr. lufttorkad substans aftog ej i vigt vid 100° C. och gaf vid förbränning i syrgas 0,3939 gr. CO, (motsv. 0,10743 gr. C) och 0,0634 gr. H,O (motsv. 0,00704 gr. H). 2. 0,1559 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 30,3 cem. N-gas, mätt öfver kalilut vid 765 mm. bar.tr. och 14,8” C. Beräknadt. Funnet. ie 2. GC; 204 67,3 66,9 = es 4,3 a ee N, a Re Ö 16 5,3 — -— 303 100,0. Föreningen är lättlöslig i alkohol och kristalliserar därur långsamt i färglösa, ofta till bollar förenade nålar; olöslig i vatten. Smältpunkt 166—167° C. Det är en mycket svag bas, svagare än fenylmetyltriazenylazoximetenyl, i det den löses mycket trögt i saltsyra; ur lösningen fälles den af kali. 2. Difenyltriazenylamidoxim. CNN HON a /NOH See netten ea roNet H,N’ NN 6m ( 6 sb 23 \NH, Difenyleyantriazol, erhållen genom oxidation medels Järn- klorid af den produkt, som bildas vid inverkan af benzaldehyd ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 347 pa dieyanfenylhydrazin, löstes i ganska mycket alkohol, och till den varma lösningen sattes en beräknad mängd hydroxylamin, löst i vatten och beredd af hydrokloratet och beräknad mängd soda. Blandningen stäldes sedan pa vattenbad, hvarvid, allt efter som alkoholen afdunstade, amidoximen afskilde sig i ganska stora, nästan färglösa kristaller. Dessa affıltrerades, tvättades med vatten och omkristalliserades ur alkohol. Salunda erhallen, håller föreningen \/, molekyl kristallvatten, som bortgar vid torkning vid 100” C. Analyser på vid 100° C. torkad substans: 1. 0,0974 gr. gaf vid förbränning i syrgas 0,2300 gr. CO, (motsv. 0,06273 gr. C) och 0,0419 gr. H,O (motsv. 0,00466 gr. H). 2. 0,1376 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 29,3 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 769 mm. bar.tr. och 18,9° C. Beräknadt. Funnet. dl 2. Be sr GAM blaber Hndeiinil3 4,7 sinne N, 20 23) u 2583 0) 16 5,7 ai sn 279 100,0. Vattenbestämningarna gafvo: 1. 0,2443 gr. lufttorkad substans förlorade vid 100° C. 0,0089 gr. 2. 0,3641 gr. lufttorkad substans förlorade vid 100° C. 0,0135 gr. Beräknadt Funnet. på C,,H,,;N,0 + !/,H,0. 1. 2. H,O 3,1 3,6 3,7 Föreningen är tämligen lättlöslig i alkohol, svårlöslig i vatten. Ur alkohol kristalliserar densamma i färglösa prismer, ur vatten i ganska långa nålar. Den smälter under gasutveckling vid 213,,—214? C. Föreningen löses lätt 1 klorvätesyra, svårare i kali, och är således både en syra och en bas. 348 BLADIN, OM AMIDOXIMER OCH AZOXIMER. Hydrokloratet, C,;H,;N,;0.HCl. Amidoximen löstes i litet varm, vanlig saltsyra, och vid lösningens afsvalning utkristalli- serade saltet i rent hvita, små bollar, som ej hålla något kristall- vatten. Analys: 0,1737 gr. 1 exsickator öfver kali torkad substans gaf efter förbränning med kalk 0,0798 gr. AgCl (motsv. 0,02030 gr. HCI). Beräknadt. Funnet. på C,,;H,;N,0.HCl. HCl 11.6 117 Kloroplatinatet är lättlösligt och sönderdelas vid tvättning med saltsyra. Aceiyldifenyltriazenylamidoxim, (CH; )2.CaNz- eo Ba : NH, Vid 100° C. torkad amidoxim försattes med öfverskott af ättiksyreanhydrid, hvarvid redan vid vanlig temperatur reaktion inträdde. Blandningen upphettades därpa försigtigt, tills allt löst sig, och göts därpa i vatten, da en olja afskilde sig, som vid omröring stelnade till en rent hvit massa. :Denna affıltrerades, pressades mellan läskpapper och omkristalliserades ur litet alkohol. Analyser pa vid 100° C. torkad substans: 1. 0,1263 gr. förbrändes i syrgas och gaf 0,2928 gr. CO, (motsv. 0,07985 gr. C) och 0,0556 gr. H,O (motsv. 0,00618 gr. H). 2. 0,1029 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 18,9 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 769 mm. bar.tr. och 14,6° C. Beräknadt. Funnet. 115 2. Ciashihn204-in Abs 6352, nå Ma H,; 15 4,7 49.0 — N, 70 21,8 == 22,2 0, 3214 LOL al ei 321 100,0. . ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 349 Föreningen är lättlöslig i alkohol och kristalliserar därur i färglösa, platta nålar; nästan olöslig i vatten. Den smälter vid 176—177° C. under afgifvande af vatten och öfvergår därvid till motsvarande azoxim. Det är en bas, ty den löses lätt i salt- syra; olöslig i kali. Kristalliserad ur alkohol, håller föreningen kristallvatten, och vid bestämning däraf erhölls tal, som mot- svara en vattenhalt, liggande emellan Y/, och I molekyl. Difenyltriazenylazoximetenyl jeny Y Yes N VS! S Y (CoH5)a. C2N3. OO — COH, , erhölls genom att under 5 minuter starkt koka amidoximen med öfverskott af ättiksyreanhydrid. Vatten tillsattes därpå, då en färglös olja afskilde sig, som vid omröring stelnade till en klibbig massa, som affiltrerades och omkristalliserades ur litet alkohol. Analyser: 1. 0,1689 gr. aftog ej i vigt vid 100° ©. och gaf vid för- bränning i syrgas 0,4174 gr. CO, (motsv. 0,11384 gr. C) och 0,0670 gr. H,O (motsv. 0,00744 gr. H). 2. 0,1323 gr. förbrändes med kopparoxid och gaf 26,3 cem. N-gas, mätt öfver kalilut vid 752,5 mm. bar.tr. och 17,6° C. Beräknadt. Funnet. ie 2. (OT 204 67,3 67,4 — Hög 4,3 au NE N, 70 23 u Ne (0) 16 5,3 2® er 303 100,0. Föreningen är lättlöslig i alkohol och kristalliserar därur i små, färglösa prismer; olöslig i vatten, svårlöslig 1 eter. Den smälter utan sönderdelning vid 152—153° C. Den är nästan indifferent, ty den är olöslig i kali och löses ytterligt trögt i klorvätesyra. 350 BLADIN, OM AMIDOXIMER OCH AZOXIMER. Benzoyldifenyltriazenylamidowim, /N0.000,H, NH, i Vid 100° C. torkad amidoxim försattes med benzoylklorid i nagot öfverskott, och blandningen uppvärmdes så mycket, att (C,H), CN, € allt gatt i lösning, och försattes därpa med en utspädd kalilös- ning, da vid omröring med en glasstaf den afskilda oljan sma- ningom stelnade till en rent hvit massa. Denna affiltrerades, pressades mellan läskpapper och omkristalliserades ur alkohol. l. 0,1636 gr. aftog ej i vigt vid 100° C. och gaf vid för- bränning i syrgas 0,4138 gr. CO, (motsv. 0,11285 gr. C) och 0,0651 gr. H,O (motsv. 0,00723 gr. H). 2. 0,1565 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 24,1 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 761,5 mm. bar.tr. och 15,3” C. Beräknadt. Funnet. IL, 2. C,, 264 68,9 69,0 — Hy, 17 4,4 4,4 = NA 26.70 18,3 ar 18,4 O, 32 8,4 — = 383 100,0. Föreningen är tämligen löslig i alkohol och kristalliserar därur i små, snöhvita nålar; olöslig i vatten. Den smälter vid 179—179,5° C. under vattenafspaltning och öfvergår därvid till följande azoxim. Den är till sin kemiska natur nästan indiffe- rent, i det att den ytterst trögt löses i klorvätesyra; 1 kalı är den olöslig. Difenyltriazenylazowimbenzenyl, UN _>0-6,8;. Amidoximen kokades starkt under 5 minuter med öfverskott N (CHEN, \ af benzoylklorid, hvarpa lösningen försattes med vatten och ut- spädd kalilut och omrördes ofta med en glasstaf. Efter några ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 351 dagar hade ur den färglösa oljan afsatt sig en hvit kropp, som affıltrerades, utpressades mellan läskpapper och omkristalliserades ur alkohol. Analyser: 1. 0,1510 gr. i exsickator torkad substans aftog ej i vigt vid 100° C. och gaf vid förbränning i syrgas 0,3962 gr. CO, (motsv. 0,10805 gr. C) och 0,0578 gr. H,O (motsv. 0,00642 gr. H). 2. 0,1225 gr. vid 100” C. torkad substans gaf vid förbrän- ning med kopparoxid 19,8 cem. N-gas, mätt öfver kalilut vid 770 mm. bar.tr. och 17° GC. Beräknadt. Funnet. 1 2. Cu ar a Ei ls 4,1 u N; 70 19,2 = 19,4 0) 16 4,4 — — 365 100,0. Föreningen är svårlöslig i alkohol och kristalliserar därur i små, rent hvita nålar, som utan sönderdelning smälta vid 205,5 —206” C.; olöslig i vatten. Föreningen är till sin kemiska natur ‚indifferent. 3. Fenyltetrazenylamidoxim.!) GEHN N HON | in NOH Soc Ti IGT ON HN NN : \NH, | Till en varm alkohollösning af fenyleyantetrazol sattes en beräknad mängd hydroxylamin, löst i vatten och beredd af hydro- !) Den trevärdiga radikalen, kallar jag tetrazenyl. 392 ADIN AMIDOXIMER OCH AZOXIMER. 352 BLADIN, OM AMIDOXIMER OCH AZOXIMER kloratet och beräknad mängd soda. Lösningen fick sedan stå pa vattenbad, tills alkoholen till största delen afdunstat. Redan på vattenbadet började kristaller afskilja sig ur den färglösa lös- ningen, och vid dennas afsvalning utkristalliserade amidoximen i riklig mängd i små, fullkomligt färglösa, glänsande fjäll, hvilka alfiltrerades, tvättades med vatten och omkristalliserades ur alkohol. Analyser: 1. 0,1331 gr. lufttorkad substans aftog ej i vigt vid 100° C. och gaf vid förbränning i syrgas 0,2294 gr. CO, (motsv. 0,06256 gr. C) och 0,0473 gr. H,O (motsv. 0,00526 gr. H). (Vid förbränning af denna förening, liksom af de nedan be- skrifna derivaten af densamma, förfors sa, att substansen i pors- linsskeppet blandades med litet blykromat för undvikande af för- puffning.) 2. 0,1356 gr. vid 100° C. torkad substans gaf vid för- bränning med kopparoxid 46,5 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 768 mm. bar.tr. och 15,5” C. Beräknadt. ı Funnet. ER ao. EN 3,9 ae Ns il. Ö 16 7,8 — — 204 100,0. Föreningen är svårlöslig i kall alkohol, lättlöslig i varm, hvarför densamma ur varm, mättad lösning vid dennas hastiga afsvalning kristalliserar 1 ej väl utbildade kristaller (blad), som komma vätskan att stelna. Den är mycket svårlöslig i vatten och smälter under sönderdelning vid 176—177,5° C. till en gul olja. Vid upphettning på platinableck förpuffar föreningen. Det är både en syra och en bas, ty den löses lätt så väl i kali som i saltsyra. a BENINOE COCH, Acetyltetrazenylamidoxim, C;H;.CN,.C : , bildas 419 lätt, om amidoximen försättes med ättiksyreanhydrid i öfverskott ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 353 och uppvärmes. Vatten tillsattes därpå, och det olösta, rent hvita pulvret affiltrerades och omkristalliserades ur alkohol. Analyser: 1. 0,1482 gr. lufttorkad substans förbrändes i syrgas och gaf 0,2660 gr. CO, (motsv. 0,07254 gr. C) och 0,0580 gr. H,O (motsv. 0,00644 gr. H). 2. 0,1462 gr. lufttorkad substans aftog ej i vigt i exsic- kator öfver svafvelsyra och gaf vid förbränning med kopparoxid 42,0 cem. N-gas, mätt öfver kalilut vid 768 mm. bar.tr. och 15,8° C. er 120 48,8 48,9 — His 10 4,1 4,3 = N, 34 34,1 — 34,5 0), 32 13,0 = — 246 100,0. Föreningen är mycket svårlöslig i alkohol och kristalliserar därur i små, fina nålar; olöslig i vatten. Den smälter vid 204” ©. under stark gasutveckling till en brun olja efter att nägra grader förut hafva antagit en brunaktig färg. Föreningen är in- different, i det att den löses hvarken af klorvätesyra eller kalilut. Jag har förgäfves sökt att af föreningen erhålla någon az- oxim. Vid upphettning i luftbad ofvan smältpunkten inträdde förpuffning under utbredande af gula angor. Vid stark kokning med stort öfverskott af ättiksyreanhydrid erhölls ej heller någon azoxim, utan blott acetylderivatet. Ej heller vid destillering i vatten- ånga kunde någon vattenafspaltning åstadkommas, ehuru detta förfaringssätt 1 liknande fall ofta visat sig medföra önskadt resultat. ee N Benzoyltetrazenylamidowim, C,H;.CN,. mid- oximen försattes med benzoylklorid i nagot öfverskott och upp- värmdes försigtigt. Reaktion inträdde därvid, utan att lösning egde rum. Den rent hvita reaktionsprodukten utpressades fran öfverskott af benzoylklorid och kokades med alkohol, hvarvid blott en ringa del löste sig. Såsom analyserna utvisa, var där- med föreningen fullkomligt ren. 354 BLADIN, OM AMIDOXIMER OCH AZOXIMER. Analyser: I. 0,1242 gr. lufttorkad substans aftog ej 1 vigt vid 100° C. och gaf vid förbränning i syrgas 0,2638 gr. CO, (motsv. 0,07195 gr. C) och 0,0458 gr. H,O (motsv. 0,00509 gr. H). 2. 0,1145 gr. förbrändes med kopparoxid och gaf 26,3 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 764 mm. bar.tr. och 14,4° C. Beräknadt. Funnet. I, 2. er 180 98,4 57,9 _ H,> 12 3,9 4,1 == N, 34 20,3 — 27,6 (OM 32 10.4 — — 308 100,0. Föreningen är ytterst svårlöslig eller olöslig i de vanliga lösningsmedlen. Ur alkohol kristalliserar densamma i små, fina, färglösa nålar. Den smälter vid 205—206° C. under gasutveck- ling till en brun olja efter att något förut hafva antagit en brunaktig färg. Föreningen är fullkomligt indifferent mot syror och baser. Vid upphettning på platinableck förpuffar densamma. Ej heller af denna förening har jag lyckats framställa mot- svarande azoxim. 355 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 6. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska laboratorium. 160. Om Iridiums ammoniakaliska föreningar. Af W. PALMER. [Meddeladt den 5 Juni 1839 genom P. T. CLrve.] Ammoniakaliska iridiumföreningar ha förut framstälts af C. CLAUS och af SKOBLIKOFF. Den förre!) lät ammoniak vid vanlig temperatur under längre tid inverka pa en lösning af dubbelsaltet af klorammonium och iridiumsesgviklorid — IrCl,. 3NH,Cl + 3H,0?) — och erhöll sa, ehuru i ringa utbyte och i orent tillstånd, en klorid, som med silfveroxid gaf en alkalisk, rosenröd vätska, hvilken CLAUS antog innehålla en bas med sammansättningen Ir(NH,),(OH),. Genom neutralisering af denna bas med de respektiva syrorna framstälde han karbonat — [I(NH,),)-3C0O, + 3H,0 — nitrat — Ir(NH,),.3N0O, — och sulfat — [Ir(NH,),).3S0,(+H,0?). Salterna voro till färgen ljust köttfärgade; sannolikt berodde detta, liksom äfven den fria basens färg, på en ringa förorening, ty i rent tillstånd äro de ammoniakaliska iridiumföreningarne ljusgula. SKOBLIKOFF?) åter har framstält ammoniakaliska föreningar, innehållande 2- och 4-värdigt iridium. Enligt honom skulle dessa föreningar fullständigt motsvara platinans. Mot hans un- dersökning synas emellertid flera anmärkningar kunna göras. !) Se »Beiträge zur Chemie der Platinmetalle», Dorpat 1854, sidd. 90—92. 2) Jag betecknar iridiumsesqviklorid med IrCl, (i st. f. Ir,Cl;) — i öfverens- stämmelse med de nu vanligen antagna formlerna FeCl;, A1lCl, etc. 3) Journ. f. prakt. Chemie LVIII, sidd. 31—38 (1853). Originalet fins i »Bul- letin de l’Academie de S:t Petersbourg»; uppsatsen i J. f. p. Ch. synes vara ett mycket utförligt referat, om icke rent af öfversättning. > 356 PALMER, OM IRIDIUMS AMMONIAKALISKA FÖRENINGAR. Först och främst gäller om detta, liksom om alla tidigare ar- beten om iridium, att man icke da kände nagot sätt att fram- ställa rent iridium. SKOBLIKOFF antager för iridium atomvigten 1233,20 om 0= 100 eller 197,3 om 0 — 16 (BERZELI tal). Men enligt SEUBERTS omsorgsfulla bestämning!) är atemvigten 193,2 om 0 —= 16. SKOBLIKOFFS atomvigt är således ungefär 1.12 för hög. Han har på sina 7 föreningar utfört 13 iridium- bestämningar och i medeltal har han funnit 6,21 4 för litet iri- dium. Den beräknade iridiumhalten är i medeltal 56,3 2, hvadan han enligt ofvanstående borde funnit 0,62 % för litet iridium (0,62 = 56,5 .0,011) — om han i sina föreningar haft att göra med rent iridium, och om hans förutsättningar 1 öfrigt vore riktiga. SKOBLIKOFFS utgångsmaterial är »Iridiumchlorür» (enligt den tyska uppsatsen); han uppställer icke nagon formel för den- samma, men af formlerna för de därur erhållna ammoniakalıska föreningarna framgår, att han anser den vara IrCl, — i öfver- ensstämmelse med BERZELIUsS?). C. CLAUS?) — den trägne for- skaren inom platinametallernas kemi — har emellertid uppvisat, att den gröna massa, hvilken BERZELIUS erhöll genom att upp- hetta iridium i klorgas, och som han — efter att hafva analy- serat den — antog vara IrCl,, i själfva verket bestod af en blandning af iridiumtriklorid (IrCl;) och oangripen metall. CLAUS” egna försök att framställa IrCl, misslyckades och för närvarande känner man icke några andra föreningar af tvåatomigt iridium än några dubbelsulfit af iridiumoxidul och kali, framstälda af CLAUS?) och SEUBERT?). Vidare säges angående SKOBLIKOFFS framställning af »iridiumklorur»: »Erhitzt man Iridiumchlorid auf dem Sandbade in einer Porzellanschale bis es einen grossen Theil seines Chlors verloren hat, so erhält man eine harzartige, bräun- lich gefürbte Masse.» För att eftergöra detta försök upphettade jag ren iridiumtetraklorid, beredd genom att lösa med natrium- 1) Ber. d. deutsch. chem. Ges. XI, sid. 1767 (1878). 2) Lehrbuch der Chemie, femte upplagan, III, 995. 3) Journ. f. prakt. Chemie XXXIX, sid. 107. +) Journ. f. prakt. Chemie XLII, 351. 5) Ber. d. deutsch. chem. Ges. XI, 1761. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 357 formiat fäldt iridium i kungsvatten och upprepade ganger af- dunsta med klorvätesyra. Indunstad pa vattenbad sa langt som möjligt gaf denna lösning en icke fullt torr, sur, brunröd ater- stod, som vid högst lindrig upphettning pa asbestbad gaf röd- bruna, torra klumpar, hvilka förmodligen hufvudsakligen ut- gjordes af iridiumtetraklorid. Den lindriga upphettningen fort- sattes sa länge klorlukt märktes; da återstod ett svartgrönt pulver, som tillnärmelsevis hade iridiumtrikloridens sammansätt- ning (funnet 63,7 % Ir; beräknadt 64,4 2). Det var alldeles olös- ligt i vatten, saltsyra och kungsvatten, något lösligt i salmiak- lösning och svafvelsyra, fullständigt lösligt i ammoniak (under bildande af ammoniakaliska föreningar). Hettan ökades nu, tills en lindrig klorutveckling ånyo började; efter 4 timmar innehöll pulvret 28,3% Cl och efter 6 timmar 21,6 %. IrCl, fordrar 27,0 %. Någon hartzartad, brunfärgad massa uppstår således icke vid vid upphettning af ren iridiumtetraklorid. Om utförandet af analyserna finnas högst knapphändiga upp- lysningar. I den anförda uppsatsen läses t. ex. vid analysen af den första föreningen: »0,4630 gr. Substanz mit kohlensaurem Natron geschmolzen, lieferten 0,3242 gr. Iridiumoxydul, 0,4352 or. Chlorsilber und 0,6251 gr. Platinsalmiak». Oafsedt de mycket stora praktiska svarigheter, som möta, om man samtidigt vill bestämma metall, klor och qväfve, och hvarom intet nämnes, sa kvarstar följande invändning: kommer icke en del af den fri- gjorda ammoniaken att sönderdelas af samtidigt bildad iridium- oxid? Detta är så mycket sannolikare, som iridiumoxid lätt sönderdelas vid upphettning. — Åtminstone vid analys af sitt första salt har han vägt iridium som »iridiumozydul» (erhållen genom saltets glödgning med soda); om man af de analytiska data beräknar dess formel, finner man att den skulle vara IrO! Ammoniakaliska föreningar af 4-värdigt iridium framställer SKOBLIKOFF genom att låta salpetersyra inverka på den först erhållna »Iridiumchlorürammoniak»; på sa sätt erhåller han ett nitrat, analogt med nitratet af den GRos’ska platinabasen, — Ir(NH,),Cl,(NO,),. Mot existensen af dylika föreningar talar 358 PALMAR, OM IRIDIUMS AMMONIAKALISKA FÖRENINGAR. det sedan länge bekanta faktum!) att ammoniak reducerar iri- diumtetraklorid till triklorid under bildning af ammoniumhypo- klorit, som i sin ordning genast sönderdelas. Materialet till denna undersökning har jag erhållit från två håll. Dels har professor L. F. NILSSON ställt till mitt förfogande en qvantitet fullt ren kaliumiridiumklorid, hvarför jag här be- gagnar tillfället att uttrycka min stora tacksamhet. Dels har jag bearbetat 270 gr. osmiumiridium, som genom professor CLE- VES försorg anskaffats. Den metod, jag följt för framställande af kemiskt rent iridium, är i hufvudsak densamma, som BUNSEN?) och SCHNEIDER?) angifvit. Den enda afvikelsen af vigt är att jag, 1 och för utreducering af metallen ur den lösning af ren iridiumtriklorid, som man slutligen erhåller, kokat med en lös- ning af natriumformiat i stället för att reducera med vätgas i den af BUNSEN uppfunna, tämligen besvärliga apparaten. På så sätt påskyndas operationen högst betydligt, hvarjämte utfö- randet är mycket enkelt. Man erhåller metallen i form af ett svart, fint pulver, som till största delen löses i kungsvatten. Att det icke är en oxid, som utfälles, framgår af följande försök. Ungefär 0,15 gr. af fällningen kokades 30 minuter 1 koldioxid- atmosfär med en lösning, innehållande 1,8634 gr. ferrosulfat; efteråt titrerades med kamäleon, då 0,0006 gr. syre förbrukades. Någon oxid förelåg således ej. Vid upphettning förpuffade me- tallen under glödgning; därefter var den olöslig i kungsvatten®). CLAUS) lät, för att få ammoniakaliska iridiumföreningar, vanlig ammoniak vid en temperatur, något högre än den i rum vanliga, inverka på (IrCl,.3NH,C1+3H,0). Inverkan är emel- lertid ganska svag. För att få bättre utbyte, lät jag kokande, koncentrerad ammoniak inverka på de olika salterna. För att ') Craus, Beiträge zur Chemie der Platinmetalle. Dorpat 1854, sid. 25. 2) Ann. d. Chem. Pharm. 146, sid. 265. 3) Ann. d. Chem. Pharm. Supplement 5, sid. 261. 4) BUNSEN, anförda uppsatsen, sid. 279. 5) Beiträge etc., sid. 90. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 359 ammoniaken ej alltför hastigt skall koka bort, låter man reak- tionen försiggå i en kolf, som slutes af en genomborrad kork, hvari ett långt, i bägge ändar öppet glasrör är insatt. Reak- tionen förlöper då på följande sätt: 1) med iridiumtriklorid (om beredning och egenskaper se ofvan sid. 357): löses så småningom; vätskan blir brun. 2) med kaliumkloridiridiumtriklorid — K,IrCl, — (olivgröna, lättlösliga kristaller): samma resultat; reaktionen sker hastigare. 3) med iridiumtetraklorid i rödbrun vattenlösning af känd halt: vätskan blef först grön, under gasutveckling (jfr ofvan sid. 358), därpa en stund rosenröd, sedan brun. 4) med kaliumiridiumklorid — K,IrCl, — (svarta oktaedrar): . saltet löses rikligt under gasutveckling; samma färgskiftningar som vid tetrakloriden. Om inverkan sker i öppna skalar, alltsa vid lufttillträde, färgas vätskan i början djupblä!), sedan blir den brun. 5 till 10 gr. salt upphettades med 10- till 20-dubbla mängden kon- centrerad ammoniak i 2 till 6 timmar. Därefter afdestillerades öfverskott af ammoniak och lösningen öfvermättades med salt- syra. Sålunda erhölls en brun lösning med eller utan en ringa, läderfärgad fällning; däruti finnas följande föreningar: tre ammo- niakaliska föreningar, salmiak (och klorkalium), dubbelsalt däraf med iridiumklorider (i ringa mängd). De sistnämda betinga väl lösningarnas färg. Genom afdunstning till torrhet och utlakning med kallt vatten aflägsnades salmiak (och klorkalium). Åter- stoden utkokas med vatten, då större delen af den svårlösligaste, läderfärgade kloriden stannar olöst. Ur lösningen erhöllos penta- minkloriden (Ir(NH,),Cl,) och den lättlösligaste kloriden medelst länge upprepade kristalliseringar tämligen rena. På detta sätt erhålles pentaminkloriden i stora, vinröda, oktaederliknande kri- staller; de innehålla emellertid en förorening, ty om man af dem med svafvelsyra framställer klorosulfat och af detta ater med klorbarium trikloriden, så erhålles den i mycket ljust gula kri- staller. Föroreningen utgöres möjligen af ett iridiumtetraklorid- 1) Jfr Craus’ Beiträge etc. sid. 90. 360 PALMAR, OM IRIDIUMS AMMONIAKALISKA FÖRENINGAR: dubbelsalt, ehuru i sa ringa mängd, att det hvarken influerar märkbart pa sammansättningen eller kristallformen. Den lätt- lösligaste kloriden har jag ännu knappt erhallit fullt ren. Analyserna af salterna utfördes pa följande sätt. JIridium- halten bestämdes genom att glödga saltet i platinaskepp, inne- slutet i glasrör, först, efter luftens utdrifvande, i vätgasström, sedan i koldioxidström, hvarpa allt fick svalna i koldioxid. Dessa försigtighetsmått äro nödvändiga, emedan dels iridium oxideras vid upphettning i luft, dels den fint fördelade metallen har egen- skapen att antända blandning af vätgas och luft. Vid reduk- tionen erhålles metallen ofta i kristallinisk form. Iridiums atom- vigt är antagen till 193 — i enlighet med SEUBERTS bestäm- ning!). Klor, brom och jod bestämdes genom glödgning med soda, massans försigtiga lösning i salpetersyra och fällning med silfvernitrat. Vid smältning med soda bildas en indigobla oxid (sesqvioxid, Ir,O,), som stundom, efter smältans behandling med salpetersyra och lösningens filtrering, glödgades, reducerades och vägdes. Kväfve bestämdes efter DUMAS’ metod. Jag öfvergår nu till de särskilda salterna och börjar då med de bäst undersökta. Iridiumpentaminföreningar. Dessa innehålla på hvarje atom metall fem molekyler am- moniak; deras allmänna formel är Ir(NH,),;R,. De motsvara saledes de s. k. purpureosalterna bland kroms, kobolts och rho- diums ammoniakaliska föreningar. Då emellertid dessa salter af rhodium och iridium äro till färgen svagt gula, torde benäm- ningen purpureoföreningar vara mindre lämplig; i stället har jag kallat dem »pentaminföreningar», hvilken benämning synes mera rationel. Den öfverensstämmer med prof. CLEVES nomenklatur för de ammoniakaliska metallföreningarna i allmänhet?). Oren, 1) Ber. d. deutsch. chem. Ges. XI, 1767. 2) Jfr »On ammoniacal platinum bases», K. Svenska Vet-Akad. Handlingar, Bd 10, N:o 9, sid. 86 ff. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 361 röd pentamintriklorid erhälles pa redan nämdt sätt; den ger med svafvelsyra rent klorosulfat. Genom dubbel dekomposition af klorosulfatet eller trikloriden erhällas lätt de öfriga salterna. Iridiumpentamintriklorid — Ir(NH,);Cl, — erhålles ren ge- nom att sönderdela. klorosulfatet med en beräknad mängd klor- barium. Ljusgula, oktaederliknande kristaller, som vid glödgning sönderdelades i iridium, salmiak och ammoniak. Saltet aftager högst obetydligt i vigt vid upphettning till 200° och analysen gaf följande resultat (i procent): Funnet. Beräknadt. Ir 50,09 50,17 Cl 27,87 DT 0: Saltet löses 1 153,1 delar vatten af + 15°. Specifika vigten fans vid tvänne försök 23,88 vida cr NAN Diener Den. Medeltal 2,680; molekylarvolym = 143,3 vid + 15,3°. Dessa liksom de följande specifika vigtsbestämningarna äro utförda genom vägning i benzol, som fick koka i lufttomt rum, för att adhärerande luft skulle aflägsnas. Specifika vigten är angifven i förhallande till vatten af + 4° och hänförd till luft- tomt rum. Kristallformen har benäget undersökts af herr CARL MORTON pa Stockholms Högskolas mineralogiska institut; han meddelar därom: »Kristallsystem: rombiskt. (SDN 0498197, 21.21,5527 Comb. (se fig.!) Poo(101); „P2(120); * P(011); oP(001); ©P(100). Ä Kristallerna äro dels prismatiska efter makrodiagonalen, dels tafvelformiga parallelt med en yta af makrodomat P&. Ytorna äro icke så goda att mäta, som på Ir(NH,),ClBr, (jfr nedan!). Någon klyfbarhet kunde ej iakt- tagas. Färgen något ljusare än klorobromidens och kristallerna icke så genomskinliga. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 46. N:o 6. | 3 362 PALMER, OM IRIDIUMS AMMONIAKALISKA FÖRENINGAR. Mätta gränsvärden. Medeltal. Beräknadt. 101: 101 64° 44° — 65° 45’ 65° 18° 64° 54° 101: 101 11573-153183; 115° 8 115° 6° 101 : 100 32225. 27397 32. 3227 AT 101 : 001 57132: 25750) BT ST 57:33 011:011 65° 22’ — 65° 45° 65° 34% 65° 34% 120 : 120 aut, 54° 13’ 53° 43 120 : 100 len 62° 58° 63° 8' 101: 011 722502 13.9, 72° 56’ 73° 6' 101 : 120 ltr 67” 41' 67° 36". De optiska axlarnes plan är parallelt med brachypinakoidet. Isomorft med den af ToPsöE undersökta kloropurpureo- rhodiumkloriden — Rh(NH,),Cl, 1)» Iridiumpentaminklorosulfat — Ir(NH,),C1SO, +2H,0. Oren, röd pentamintriklorid sammanrifves med lika till dubbla vigten koncentrerad svafvelsyra. Klorväte bortgar i strömmar och en brun lösning erhålles. Massan behandlas med litet vatten, hvar- vid uppstår en fällning, som vid tillsats af mera vatten löses. Därpa fälles med dubbla volymen alkohol; en flockig fällning af klorosulfat erhålles. Den affiltreras, tvättas syrefri med alkohol och omkristalliseras ur vatten. Erhålles då i ända till 4 cm. långa, ljusgula prismer. Vattenlösningen reagerar neutralt. Analys. Saltet förlorar öfver svafvelsyra eller vid 100° 2 molekyler vatten. Svafvelbestämningen är utförd genom att glödga saltet med soda och kaliumklorat. Funnet. Beräknadt. H,O 1,83 7,98 8,08 Ir 47,03 47,09 Cl 8,77 8,67 N 17,59 17,09 S 7,56 T,81. Således har blott ?/, af klorhalten utdrifvits af svafvel- syran. 1) S. M. JÖRGENSEN. Journ. f. prakt. Chemie. Neue Folge, 27, 433. P. GrorH. Zeitschr. f. Kryst. XI, 397. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 363 Saltet löses i 134,5 delar vatten vid + 15°. Specifika vigtsbestämningar: a) salt med kristallvatten: 2,538 vid + 15,5° 2,564 » + 15,0°. Medeltal = 2,551; molekylarvolym = 174,6 vid + 15,2°. b) vattenfritt salt: 2,694 vid + 15,5° 2,6838 » + 14,2°. Medeltal = 2,691; molekylarvolym = 152,1. Saltets kristallform har benäget undersökts af prof. BRÖGGER, som därom meddelat följande: »Krystalsystem: monosymmetrisk. Axeforholdet: a:b:ece= 151984: 1 20,74 831 8 = 84° 481), beregnet af: (110) : (110) = 79° 57' (II) (110): (101) = 68" 6" (I) 79° 53' (III) 68 5' (II) M="79 55" 67° 50' (IIT) M=6& Vy” (110) : (101) = 77° 20' (I) 773 (MI) M ETT 10 desuden målt: 00056 55” 44' (IT) 55° 58' (III) M = 55° 54° beregnet 55° 52 beregnet endvidere: (100) : (101) = 54° 19!/,' (100) : (101) = 69° 481). Krystallerne var af denne substans i almindelighed små og ufuldkomne; de viste efter den valgte opstilling kun formerne 364 PALMER, OM IRIDIUMS AMMONIAKALISKA FÖRENINGAR. Po(101) og = Poo(101) begge omtrent i ligevegt og forher- skende, samt o©P(110). De er altid uddragne efter orthodiago- nalen, hvorfor grundprismat kun optr&der som afstumpning pa siden af krystallerne. Farven er lys vingul, absorption og pleo- kroismus ubetydelig. De optiske axers plan er parallel symmetri- planet, en optisk axe kommer ud n&sten lodret pa orthodomat P&(101). Udslukningsvinkeln af den stumpe bisektrix mod ver- tikalaxen omtrent 19°; den tr&der ud i den stumpe vinkel 8. Da en axe treder ud n&sten lodret på P&(101) må axevinkelen vere temmelig stor, måske c. 80°. Dispersion incline tydelig. Lysbry@dningen stark og dobbeltbrydningen overordentlig sterk. Nöiagtigere undersögelse af krystallernes optiske forhold hindredes af deres ringe störrelse.» Iridiumpentaminklorobromid — Ir(NH,),ClBr, — erhålles ge- nom sönderdelning af klorosulfatet med en noga afvägd mängd brombarium. Ljusgula kristaller. Saltet förlorar intet 1 vigt vid upphettning till 100°. Analys. Efter glödgning af 0,2432 gr. salt med soda o. s. v. erhölls en blandning af klor- och bromsilfver, som vägde 0,2671 gr. — beräknadt 0,2668 gr. Antager man att på hvar klor- atom komma två bromatomer, så kan man beräkna procent- halten af klor och brom. Funnet. Beräknadt. Ir 40,97 40,76 Ol 7,50 7,50 Br 33,83 33,79. Saltet löses i 213,6 delar vatten af + 15°. Specifika vigtsbestämningar: 3,013 vid + 16,7° 3,002 » + 15,5°. Medeltal 3,007; molekylarvolym 157,5. Kristallformen har undersökts af herr C. MORTON, som därom meddelat: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 365 »Kristallsystem: rombiskt. a:b:c—=0,98765 :1:1,529e. Comb. (se fig.) P&(101); P2(120); P&(011). Kristallernas habitus är prismatisk efter makrodiagonalen. Någon klyfbarhet kunde ej lakttagas. Färgen är halmgul och kri- stallerna godt genomskinliga. Mätta gränsvärden. Medeltal. Beräknadt. 101:101 = 652322 65” 52 65° 42” 65” 42” 101: 101 = 1148 —114° 28 114” 17' 114° 18' 011:011 = 668 — 66° 53' 66° 21” 66° 21” 011: 011 — 113252, 113° 39 120.120. = 54:4, HN 54° 5’ 53°41’ 120: 1011 ER 4 ro : EA Fo AKI ro I Red 421/ r 120 : 101[ 67° 30 67” 45 67° 37 07°4 la 120 : 101] TE zuge °99%__]]9° 1 Yo SH lzaul 2 120-101) rear ep aim, 011: 101 2 = gr UL 7 72 ’ TE oT: en 12° 36 55 12° 48 12° 44 011 : 101] Me: Be is N MYE Pro 0 Ho DU o (/ 011: TOT | 107” 3' —107° 41 107 107” 18 De optiska axlarnes plan är parallelt med brachypinakoidet Isomorft med Ir(NH,),Cl, .» Iridiumpentaminklorojodid — Ir(NH,),C1J, — erhålles genom att sönderdela klorosulfatet med en lösning af en vägd mängd bariumkarbonat i jodvätesyra. Gulbruna kristaller (möjligen fär- gade af ett spar fri jod). Mellan papper prässadt salt förlorar intet i vigt vid 110°. Analys: 0,3076 gr. gaf 0,3318 gr. AgCl+ AgJ; beräknadt 0,3325 gr. Funnet. Beräknadt. Ir 34,01 34,01 Ol 6,23 6,24 J 44,67 44,76. 366 PALMER, OM IRIDIUMS AMMONIAKALISKA FÖRENINGAR. Saltet löses ı 104,5 delar vatten vid + 15°. Specifika vigtsbestämningar: i 3,118 vid + 15,4° Bal DAL IG Medeltal 3,118; molekylarvolym 182,0 vid + 15,5”. Kristallformen har undersökts af herr C. MORTON, som därom meddelar: »Kristallsystem: rombiskt. a:b:ece=0,94239 : 1: 1,4220. Combinationer: Poo(101); Poo(011). Kristallerna äro utvecklade såsom i det närmaste tetra- gonala pyramider. Ytorna spegla utmärkt godt. Färgen är ljusbrun. Mätt. Beräknadt. 101 :101 = 673 674 101 : 101 = 1127562112256: 011: 011 = 109° 46% 109° 46' ONE FLOI 7930: T1” 28.» Jridiumpentaminkloronitrat — Ir(NH;);CI(NO3), — erhålles af klorosulfatet med bariumnitrat. Hvitgula kristallaggregat. Analys: mellan papper pressadt salt förlorar intet i vigt vid 100°. Saltet förpuffar vid upphettning, hvarför iridiumhalten bestämdes genom reduktion af den blåa oxid, som erhålles vid glödgning med soda. Funnet. Beräknadt. Ir 43,92 44,11 CI 8,29 8,11 N 22,66 22,40. Saltet löses ı 51,54 delar vatten vid + 15°. Specifik vigt: 2,404 vid + 15,4”; molekylarvolym: 182,0. Iridiumpentaminkloronitrit — Ir(NH,);CUNO,), — erhålles af trikloriden genom sönderdelning med en beräknad mängd silf- vernitrit. Särdeles väl utbildade, ljusgula, lättlösliga prismer. Förlorar intet i vigt vid 100°. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 367 Analys: Funnet. Beräknadt. Cl 8,98 8,76. Specifika vigtbestämningar: 2.51.72) wid..-+,16,6° 2,520.» + 17. Medeltal 2,519; molekylarvolym 161,0. Kristallformen har godhetsfullt undersökts af herr ©. MORTON, som därom meddelar: »Kristallsystem: rombiskt. a:b:c= 0,96508:1:0,5350. Kombinationer: Poc(101); Poo(011). Kristallerna äro vanligtvis prismatiska parallelt makrodia- gonalen eller ock tafvelformiga efter en yta af makrodomat Po. Ytorna äro något runda och matta. Färgen gul och kri- stallerna godt genomskinliga. Mätt. Beräknadt. 101 : 101 = 115° 41” 115” 41 011: 011 = 113° 50'” 113” 50° 101:011= 72° 50 736.» Iridiumpentaminklorooxalat — Iv(NH,),C1C,O, — framstäl- des af kloronitratet genom dubbel sönderdelning med ammonium- oxalat. Fina, hvita, svarlösliga nålar. Förlora intet i vigt vid 100°. Analys: Funnet. Beräknadt. Ir 48,07 48,08. Iridiumpentaminkloroplatinat — Ir(NH,);Cl,.PtCl, — er- hälles om pentamintriklorid i lösning försättes med platinaklorid. Tung, orangegul, högst svårlöslig fällning, som under mikroskopet visar sig bestå af nästan rektangulära små taflor. Vattenfritt. Analys: Funnet. Beräknadt. Ir + Pt 53,72 DIT 368 PALMER, OM IRIDIUMS AMMONTAKALISKA FÖRENINGAR. Reaktionsförhällanden. För att undersöka iridiumpentamin- klorosalternas — Ir(NH,),CIR, — förhållande till olika reagens, beredde jag en kall, mättad lösning af kloronitratet — Ir(NH,), CUNO,), — hvilket är någorlunda lättlösligt (i 52 delar vatten; jfr sid. 366). Den försattes med lösningar af följande ämnen. 1. Silfvernitrat: fäller ej, äfven vid ihärdig kokning. 2. Jodkalium: genast hvitgul, kristallinisk fällning af kloro- jodid. 3. Platinaklorid: genast orangegul, kristallinisk, ymnig fäll- ning, jfr sid. 367. 4. Kvicksilfverklorid: efter en timme hade dels några långa, fina nålar, dels korta, tjocka, romboidala kristaller afsatt sig. 5. Kaliumkvicksilfverjodid: genast hvit fällning af mikro- skopiska, fina nålar. : 6. Kaliumiridiumklorid: genast ymnig, chokladfärgad fäll- ning, som under mikroskopet visade sig vara kristallinisk. 1. Ferrocyankalium: efter 12 timmar hade ljusgula, fjäder- lika kristallaggregat afsatt sig. Gäfvo med järnklorid i saltsur lösning blå fällning. Antagligen kloroferroeyanid. 8. Ferricyankalium: ingen inverkan. 9. Cyankvicksilfver: ingen inverkan. 10. Kiselfluoraätesyra: genast hvit fällning af tunna, rom- boidala fjäll — antagligen klorofluosilicat. 11. Gult svafvelammonium: ingen fällning. Tillsättes al- kohol, uppstår hvit, amorf, mjölkig fällning. 12. Ammoniumowalat: efter en tid utfaller fina, hvita kri- stallnålar af klorooxalat. 13. Kaliumbikromat: genast kristallinisk fällning, bestå- ende af gula, fjäderlika aggregat. 14. Med kaliumnitrit och salpetersyra uppstår genast hvit, kristallinisk fällning (af xanthonitrat?). 15. Vanligt natriumfosfat fäller ej. 16. Natriumpyrofosfat fäller ej. 17. Bariwmhyposulfat: nästan genast fällning af fina, hvita prismer. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 369 Följande försök äro utförda med iridiumpentamintriklorid i st. f. kloronitrat. 18. Klor. Om pentamintrikloriden värmes med kungsvatten, erhålles först brun lösning, som vid afdunstning till torrhet lem- nar mörkgrön, i vatten fullt löslig rest. Om denna ånyo be- handlas med kungsvatten, fås en lösning af iridiumtetrakloridens färg, som vid afdunstning lemnade rödbrun rest, som till största delen löstes i en blandning af lika volymer alkohol och eter — alltså utgjordes af iridiumtetraklorid. Det i alkohol-eter olösta var en svart, kristallinisk förening, som med svafvelsyrlighets- vatten gaf en grön lösning — alltså bestod den antagligen af iridiumsalmiak. Kungsvatten förstör saledes fullständigt dessa föreningar under bildning af iridiumtetraklorid och salmiak, som i sin ord- ning till största delen sönderdelas. Om klorgas inledes i en kall, koncentrerad lösning af iri- diumpentamintriklorid, antager vätskan samma färg, som en lös- ning af kaliumpermanganat; i ljuset försvinner färgen och vätskan blir brun, men genom nytt inledande af klorgas, återkommer den violetta färgen. 19. Svafvelsyrlighetsvatten inverkar ej vid kokning. 20. Saltsyra fäller kloriden äfven i utspädda lösningar. I alla dessa afseenden visa iridiumpentaminföreningarna stor likhet med motsvarande rhodiumföreningar!). Endast i förhal- landet till klor framträder en afgjord skilnad, i ty att rhodium- pentamintriklorid däraf icke angripes. Äfven i ett annat, vä- sentligt förhållande framträder en olikhet, för hvilken jag nu 'skall redogöra. Under det man med lätthet, när fråga är om rhodiumför- eningar, kan utbyta äfven den tredje kloratomen mot Br, J, NO,, NO, samt erhålla de intressanta s. k. roseoföreningarna?), sa är detta förenadt med rätt stor svårighet när det gäller iridium. Jag har gjort flera försök att framställa roseoklorid, men ännu !) Jfr JÖRGENSEN, Journ. f. prakt. Chemie, Neue Folge, 27, sid. 445 ff. A » > » au SR 370 PALMER, OM IRIDIUMS AMMONIAKALISKA FÖRENINGAR. icke lyckats. Däremot har jag pa tvänne, något olika sätt ersatt den tredje, vid iridium direkt bundna kloratomen med brom och framstält Iridiumpentamintribromid — Ir(NH,),Br,. 1) 1 gr. penta- mintriklorid kokades i 4 timmar med 15 kem. vatten, hvari 1 gr. natriumhydrat var upplöst. Ingen ammoniak utvecklades. Vid afsvalning utföll intet salt; alltsa hade all triklorid öfver- förts i roseoklorid och roseohydrat (enligt JÖRGENSEN). Lös- ningen afkyldes med snö och fäldes med dubbla volymen brom- väte af spec. vigt 1,5. En hvit, mikrokristallinisk fällning (af roseobromid — (Ir(NH,),Br,+H,0)?) uppstod, hvilken affıltre- rades, tvättades med utspädd bromvätesyra och omkristalliserades ur sådan. Den löstes först lätt, men vid upphettning pa vatten- bad utföllo gula kristaller af tribromid (roseobromiden förlorade vatten och öfvergick i svårlösligare Ir(NH,),Br,?). 2) 5,5 gr. pentaminklorobromid och triklorid sammanrefvos med dubbelt mer än beräknade mängden silfveroxid i 30 mi- nuter. Då erhölls en ljusgul, starkt alkalisk vätska — en lös- ning af klorohydrat: Ir(NH,),Cl(OH),. Basen absorberade kol- syra och utdref ammoniak ur ammoniumsalter. Vid tillsats t. ex. af bromväte utföll klorobromid (bestyrkt genom analys). Denna lösning kokades i 4!/,; timme; då borde, enligt JÖRGENSEN, det bildade klorohydratet öfverföras i en blandning af roseoklorid och roseohydrat. Efter afsvalning utföllo emellertid kristaller, hvilket tydde på närvaro af pentamintriklorid — Ir(NH,),Cl,. Lösnin- gen värmdes då med nagot natron, hvarefter den afkyldes till 0°. Afskilda kristaller franfiltrerades. Lösningen fäldes med dubbla volymen bromväte, da en hvit, mikrokristallinisk fällning uppstod. Vid upphettning af lösningen jämte fällningen pa vattenbad, gick den senare först i lösning, men därpå bildades (i värme) en fällning af väl utbildade, gula kristaller, som om- kristalliserades och analyserades. Analys: Saltet var vattenfritt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 371 Funnet. Beräknadt. Ir (första beredningen) 37,29 37,26 Br (andra » ) 46,05 46,33. Saltet löses i 352 delar vatten af + 12,5”. Specifika vigtsbestämningar: 3,247 vid + 16,7” 3,2414» + 16,6”. Medeltal: 3,246; molekylarvolym = 159,6. Kristallformen är undersökt af herr ©. MORTON, som därom meddelat: _»Kristallsystem: rombiskt. a2b:c 1,0254. 1 6086: Kombinationer: Po(101); Po(011). Kristallerna äro vanligen prismatiska efter makrodiagonalen. Ytorna väl glänsande, men svåra att få bilder af, da kristallerna äro mikroskopiska. Färgen är ljusbrun. Mätt. Beräknadt. 101107 11062162 116° 16° 011:011 = 114° 58'X 114° 58°.» Den svärlösligaste kloriden. Stannar olöst, när blandningen af de tre amımoniakaliska kloriderna behandlas med kokande vatten (sid. 359). Kan, ehuru med stort besvär, omkristalliseras. Bildar läderfärgade, mikro- skopiska taflor. Afger vid glödgning salmiak och klorväte samt lemnar iridium. Analys. Vid upphettning till 100” förlorade den i medeltal 0,89% i vigt. Berodde kanske på mekaniskt inneslutet vatten, hvilket synes icke ens vid 100° fullständigt kunna aflägsnas; analyserna visa i allmänhet en liten förlust. (Undantag gör materialet till analys IV, som icke häller förlorade 1 vigt vid upphettning till 1007.) 372 PALMER, OM IRIDIUMS AMMONIAKALISKA FÖRENINGAR. Funnet. Medeltal. Beräknadt för I. II. II. IV. Ir(NH,),C],. Ir 54,33 54,65 54,65 55,06 54,67 55,06 N Bone 2m — — 12,05 11,98 Cl 29,98 29,94 — — 29,96 30,38. Atomförhållandet är Ir: NRO fH35043 259005 hvaraf framgår att föreningens formel är Ir (NER),OR: Saltet löses i 4,000 delar vatten af + 15°; en kokande lös- ning visade sig innehålla 1 del salt på 136,3 delar vatten. Saltets specifika vigt är 3,20. Det förhåller sig till några reagens på följande sätt. Svafvelsyra inverkar icke märkbart. Icke ens vid upp- .hettning med koncentrerad syra tills att hvita ångor började bortgå, märktes någon klorväteutveckling. Salpetersyra. Om man upphettar föreningen med salpeter- syra på vattenbad, fås mörkgrön lösning, som vid afdunstning lemnar en amorf, mörkgrön, fullt löslig rest. Klor. Om saltet öfvergjutes med klorvatten, antager detta en rosenröd färg. Om saltet öfvergjutes med vatten och klor- gas inledes, löses saltet så småningom och vätskan får samma färg som kamäleonlösning. Vid upphettning blir den rödbrun — därpå försatt med SO,: olivgrön — sa med klor: åter brun. Inneböll alltså iridiumtetraklorid. Den innehöll däremot icke ammoniumsalter. Utom iridiumtetraklorid innehöll lösningen en kristalliserande förening. Silfvernitrat. Om en lösning af saltet försättes med så mycket silfvernitrat, som atgar för utfällande af hela klorhalten, erhälles en hvit, flockig fällning som utom klor och silfver inne- håller iridium. Ur filtratet kan ingen kristalliserande produkt erhållas. Om däremot så mycket silfvernitrat tages, som åtgår för utfällande af halfva klormängden (således 3 mol. AgNO, på 2 mol. Ir(NH,),Cl,), så erhålles efter klorsilfrets affiltrerande en ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 373 lösning, som innehåller dels iridiumtriklorid, dels en förening, som bildade gulaktiga, mikroskopiska kristallfjäll. Af förhållandet till klor och silfvernitrat blir det antagligt att saltet utgöres af ett dubbelsalt af iridiumtriklorid och en ammoniakalisk klorid; dess formel borde då vara: IrCl, + Ir(NH,),Cl,; = 2Ir(NH,),C],. Den lättlösligaste kloriden. Denna är mycket lättlöslig i vatten; renas genom kristalli- sering ur 40%-ig sprit. Gula, mjuka kristallnalar. Sönderfaller vid glödgning i ammoniak, salmiak och metall. Det mellan papper pressade saltet förlorade öfver svafvelsyra eller vid 100° i medeltal 2,22 % vatten. Analysen af det vid 100° torkade saltet gaf följande resultat (i procent): Medeltal. Ir 51,11 50,64 50,88 N 15,38 15,47 15,42 Cl 27,55 — Härur beräknas atomförhallandet till I 2N Cl 7415.72 2%06,; hvaraf framgår att kroppen är en tetramintriklorid. Formeln Ir(NH,),Cl, fordrar emellertid: Ir 52,52 NOSA Cl 28,98. Sulfat erhålles, om kloriden behandlas med koncentrerad svafvelsyra. Vid analys gaf saltet, som bildar korta, gula pris- mer med mycket buktiga ytor, efter torkning vid 100” följande resultat: Ir 48,40 S 4,25 Ol WSA Atomförhällandet är Ir:S:Cl= 1:0,53 : 1,95. 374 PALMER, OM IRIDIUMS AMMONIAKALISKA FÖRENINGAR. Således har blott en tredjedel af klorhalten i kloriden ersatts af SO,. Formeln [Ir(NH,),Cl,]),SO, + H,O fordrar Ir 48,49 S 4,02 OFTA Undersökningen af iridiums ammoniakaliska föreningar fort- sättes. 375 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 6. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 163. Om «- och A-monofluornaftalin. Af Aurr. EKBOM och Rop. MAUZELIUS. |Meddeladt den 5 Juni 1889 genom P. T. CLEVE.) Första gången en aromatisk fluorförening omtalas i den ke- miska litteraturen är år 1870. R. SCHMITT och H. v. GEHREN !) redogjorde då för en m-fluorbenzoösyra, som de erhållit af diazo- amidobenzoösyra och fluorväte. Af fluorbenzoösyrans Ca-salt, behandladt med Ca(OH),, hafva de trott sig få fluorbenzol. E. PATERNO och V. OLIVERI?) ha emellertid underkastat denna uppsats en sträng kritik och visat, att C,H,Fl ej bildats, utan att fenol uppstått, alldenstund kokpunkt, analyser och kemiska sa väl som fysiska egenskaper öfverensstämma med sistnämda förening. LENZ3) lyckades 1877 vid behandling af diazoterad sulfanil- syra med fluorväte fa en p-fluorbenzolsulfonsyra. Han har seder- mera?) något karakteriserat denna syra genom att framställa dess klorid och amid. Fluorbenzoösyrornas kemi upptogs af PATERNO och ÖLIVERI?). De hafva framstält de tre isomera fluorbenzoösyrorna och karak- teriserat dem. Vidare beskrifva de en fluortoluolkarbonsyra, C,H,.CH,.Fl.(CO.OH) [1:3:4], erhållen af m-nitro-p-toluol- 1) Journ. Prakt. Chemie B. 109 (1870), pag. 394. ?) Gazzetta Chimica Italiana, 12, pag. 85. >) Ber. d. deutschen chem. Ges. 10, pag. 1136. *) Ber. d. deutschen chem. Ges. 12, pag. 580. 376 EKBOM & MAUZELIUS, OM &%- OCH ß-MONOFLUORNAFTALIN. karbonsyra genom utbyte af nitrogruppen mot fluor, samt om- nämna en syntes af fluoranisolkarbonsyra, en - 3 hvilken de fatt af m-nitroanisolkarbonsyra. Deras landsman COPPOLA!) använde de af dem framstälda fluorbenzoösyrorna för fysiologiska försök och lät syrorna passera genom matsmältningskanalen. Härvid erhöllos motsvarande fluor- hippursyror, C,H,FICO.NH.CH,.CO.OH. PATERNO och ÖLIVERI?) upptogo frågan om fluorbenzols framställning. De lyckades genom upphettning af fluorbenzol- sulfonsyrans kaliumsalt med konc. klorväte i slutna rör erhålla fluorbenzol. På liknande sätt erhöllo de p-fluortoluol. PETER GRIESS?) har af svafvelsyrad diazokanelsyra vid kokning med fluorväte syntetiserat o-fluorkanelsyra. En metod för framställning af fluorbenzol och fluortoluol angifves af WALLACH?). Han skaffar sig nämligen benzoldiazo- piperidid (resp. toluol-p-diazopiperidid). Öfvergjutes nu denna i fint pulveriseradt tillstånd med konc. fluorvätesyra, så sker re- aktionen enligt schemat: CGH,N=N.NC,H,„+2HFl=C,H,FI+N, + NH.C.H,,, HEL. Af den på alldeles samma sätt framstälda p-fluortoluolen har han genom oxidation med kromsyra fatt den af PATERNO och OLIVERI erhållna p-fluorbenzoösyran. — Han beskrifver äfven p-fluornitrobenzol, som beredes medels diazotering af p-nitranilin och diazoteringsproduktens ingjutande i en med is försatt lösning af 1 mol. piperidin och I mol. kali. Härvid afskiljde sig nitro- benzol-p-diazopiperidid, (ERT NOCH som efter rening kokades med konc. fluorväte, hvarefter reaktionsprodukten neu- traliserades med alkali. Reaktionsförloppet äskadliggöres af ekva- tionen: C.H,: | yundyoy | yundgpewg | "yyundyoy | yundypewug | yyundyoy | 'yundgpewg | yundyoy | "Iyundyjewg pop "WOLA "TOM *TONLT 59° C. Denna tabell visar, att icke mindre än trenne 3-fö wyogfow fo sompuysgqnsusbomyouow soy Lsopundyoy Y20 sopyundipus upppou asjosofwuppr cirka 4° C. lägre liggande smältpunkt. — Jämföres vidare a- Da L . E L nee oc C,,H,Fl och 8-C,,H,Fl, äger en ganska god öfverensstämmelse ha samma smältpunkt, näml. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 385 rum med afseende a deras kokpunkter; likadant är förhållandet mellan «-Ol- och g-CIC, IH; samt mellan «-Br- och g-BrC,, H;. 8-Föreningens kokpunkt ligger omkring 3° C. högre än a-för- eningens. Jämförelse mellan specifika vigterna hos monohalogensubstituter af naftalin. ——— - = - ! —————————— Temperatur. | Specifik vigt. Uppgift af: | a-C,,H;F1 OH AT) ERE KSS | EKBOM och MAUZELIUS. $-C,,H;Fl 20°/20° 1,139 Desamma. a-C,,H;Cl 6,4°/6,4° 1,2028 Carıus !). | a-C,,H;CIl 157 1,2085 KONINAK och MARQUART ?). | a-0,,8,C1 16° 1,1881 RYMARENKO °). | 8-C,,H;CIl 16” 1,2656 Densamme '). | a-C,,H;Br 12° 1,503 WAHLFORS ?). o-C,,H;Br 16,5” 1,48875 Nasını och BERNHEIMER ®). a-C,,H;Br 28,1°/4° 1,47496 Desamma ®). a-C,„H,Br 6 /L 1,42572 Desamma ®). | 8-C,,H;Br 0° 1,605 Roux °). | a-C,H;J a | RR => B-C,.H;J EE | RAS = *) Öfverallt Celsigrader. Af tabellen synes, att specifika vigten för 3-föreningen är: 0,1 (omkr.) större än för «-föreningen. Vi ämna nu af dessa fluornaftaliner genom oxidation för- söka framställa fluorftalsyror. De experiment, som hittills gjorts. !) Annal. d. Chem. u. Pharm. B. 114, pag. 145. 2) Ber. d. deutschen chem. Ges. 5, pag. 11. 3) Beilst. Handb. d. org. Chem. 2 Aufl. IT: 139. 4) Ber. d. deutschen chem. Ges. 9, pag. 663. 5) Zeitschrift für Chemie 1865, pag. 3. 5) Gazzetta chimica Italiana 15, pag. 84. 7) Bulletin 45, pag. 514. 386 EKBOM & MAUZELIUS, OM &- OCH S-MONOFLUORNAFTALIN. af oss, att genom inverkan af HNO, i slutna rör vid 150° C. oxidera a-C,,H,Fl, ha emellertid ej krönts med framgång; fluor- nitronaftaliner med hög smältpunkt hafva i stället för Fl 7 200.00 x 0.0 erhållits. Rättelse: Sid. 376 rad. 7 uppifr. står: C,H,FICO.NH.CH,.CO.OH. i st. för C,H,FICO.NH.CH,.CO.OH. 387 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 6. Stockholm. Meddelauden frän Upsala kemiska Laboratorium. 162. Om cyans inverkan på «- och /-naftylamin. Af OrTro NORDENSKJÖLD. [Meddeladt den 5 Juni 1889 genom P. T. CLEVE.] Pa professor CLEVES uppmaning och under hans ledning har jag på «- och 8-naftylamin upprepat de undersökningar öfver cyans inverkan på primära aromatiska monaminer, som af A. W. HOFMAN, BLADIN och andra verkstälts a anilin, de tre toluidinerna, benzylamin samt kumidin och xylidin!). Cyan-3-naftylamin. I likhet med hvad som är fallet med de nyss nämda ami- nerna, absorberas cyan under värmeutveckling af en alkohollös- ning af 8-naftylamin, hvarvid man efter 4 till 5 dagar erhåller en rödgul kristallinisk fällning, hvilken liksom den fällning, som erhålles då cyan inledes i anilin, endast delvis löses af syror. Ur en sådan lösning i kall utspädd svafvelsyra fäller ammoniak en hvit voluminös fällning, som utgöres af cyan-g-naftylamin och kan renas lämpligast genom omkristallisering ur kokande benzol. En analys gaf följande resultat: 0,2061 gr. substans gaf vid förbränning i bajonettrör 0,5845 gr. CO,, motsv. 77,34 % C, samt 0,1055 gr. H,O, motsv. 5,68 % H. 0,1390 gr. substans pa samma sätt förbränd gaf 0,3969 gr. CO,, motsv. 77,88% C. !) En redogörelse för hvad man hittills känner om cyans inverkan på arom. qväfveföreningar finnes intagen i BLADIN: Studier öfver aromatiska orto- diaminer och fenylhydrazins cyanadditionsprodukter (Upsala universitets års- skrift 1889). 388 NORDENSKJÖLD, CYANS INVERKAN PÅ Z- OCH B-NAFTYLAMIN. 0,1418 gr. substans gafvo 20,35 cem. N-gas vid 16,6” och 753 mm., motsvarande 0,02385 gr. eller 16,32% N. Beräknadt. Funnet. för formeln (0, „H-NHCNH),. C 78,10 77,88 H 9,32 5,68 N 16,57 16,82. Omkristalliserad utgöres cyan-S-naftylamin af små glänsande blad, som börja sönderdelas vid betydligt under 200” och smälta vid omkring 222”. Dess formel är 7 Y NEON N | | | | | | ea N VARVA Föreningen är en bas och löser sig i syror; de så erhållna salterna äro i vatten temligen svarlösliga, hvarför de vid af- dunstning lätt kristallisera ut. Undersökta äro det klorväte- syrade, svafvelsyrade och oxalsyrade saltet. Klorvätesyrad cyan-B-naftylamin, (C,,H,NHCNH),2HCI, er- hålles såsom en hvit kristallinisk fällning då basen löses 1 ut- spädd klorvätesyra och man sedan tillsätter koncentrerad syra. Lättlösligt i alkohol, svarare i vatten och eter; mycket svår- lösligt i konc. klorvätesyra. Analys. H,O-bestämning: I exsiccator torkad ısubstans gaf vid upp- hettning till 120” intet vatten. Cl-bestämning: 0,2068 gr. salunda torkad substans gaf 0,1449 gr. AgCl, motsv. 17,37% Cl och 17,85% HCl. Beräknadt. Funnet. Cl 17,28 17,37. Svafvelsyrad eyan-$-naftylamin, (C,H, NHCNH),H,SO,, er- hålles vid försigtig afdunstning af en lösning af basen i utspädd svafvelsyra. Fina nålar. Analys. Substansen afgaf vid 135” intet vatten. ÖHVERSIGT AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 389 0,1394 gr. torkad substans gafvo 0,0756 gr. BaSO,, motsv. 0,02595 gr. eller 18,62% SO, samt 22,81% H,SO,. Beräknadt. Funnet. SO, 18,35 18,62. Ätven det sura ozwalsyrade saltet, (C,H; NHCNH ),2C,0,H,, erhålles om basen löses i oxalsyra och lösningen afdunstas pa vattenbad, då saltet lätt utkristalliserar i gulaktiga, vartlika kristallaggregat, svårlösliga i alkohol och kallt vatten. Analyser. 0,1343 gr. i exsiccator torkad substans gåfvo vid förbrän- ning i bajonettrör 0,2921 gr. CO,, motsv. 59,32% C, och 0,0706 gr. H,O, motsv. 5,84% H. Vid förbränning i öppet rör för H-bestämning erhölls af 0,1166 gr. substans 0,0476 gr. H,O, motsv. 4,54% H. Beräknadt. Funnet. C 60,23 59,32 H 4,25 4,54. Det salpetersyrade saltet har ej kunnat erhållas i för analys lämplig form. Kokar man cyan-3-naftylaımin med syror, sönderdelas den i likhet med öfriga undersökta motsvarande föreningar!). An- vänder man härvid mineralsyror, tyckes det, liksom fallet är med cyantoluidin, hufvudsakligen bildas salter af g-naftylamin jemte ammoniak. För att erhålla oxamidderivat har jag derför på sätt BLADIN beskrifvit?) kokat cyan-ß-naftylamin med stark isättika och derefter afdunstat lösningen pa vattenbad till nära torrhet. Den sa erhållna kristallmassan utkokades fullständigt med vatten och filtrerades; vid afsvalning afskilde sig ur filtratet, dock i ganska ringa mängd, en hvit flockig fällning, som antagligen ut- göres af mono-8-naftyloxamid, hvilken likväl, efter hvad en qväfvebestämning visade, äfven efter en omkristallisering ur al- 1) 2) Öfversigt af K. Vetensk.-Akad. Förh. 1883, N:o 6, s. 58. 390 NORDENSKJÖLD, CYANS INVERKAN PÅ &- OCH B-NAFTYLAMIN. kohol ej var fullt ren. — Jemte denna förening påvisas i filtratet lätt ättiksyrad naftylamin och ammoniumacetat. Den 1 hett vatten olösliga delen utkokas vidare med alkohol och omkristalliseras ur kokande isättika, hvarur den vid afsval- ning afskiljer sig såsom små glänsande blad, som smälta vid | | CONHO,.H, omkring 270° och utgöras af di-8-naftyloxamid | : ; CONHC, .H; Analys. 0,0712 gr. i exsiccator torkad substans gaf vid 17,4° och 765 mm. 5 cem. N-gas, motsv. 8,38% N. Beräknadt. Funnet. N 8,24 8,38. 3-tri-3-naftylguanidindieyanid. C;;H3; N, R Den kristallmassa, som erhålles da man inleder cyan i anilin, består, efter hvad A. W. HoFMAN visat!), utom af cyananilin äfven af en annan bas, %-dieyantrifenylguanidin C,,H,,;N,;, hvars strukturformel man visserligen ännu icke känner, men som bildas enligt eqvationen 3C,H,NH, + 2C,N, = (,H,N,(C,H,); + H,NCN. Alldeles på samma sätt förhåller sig p-naftylamin. Då man så- som jag förut nämt löser den bildade cyan-£8-naftylaminen i svafvelsyra, aterstar guanidinföreningen, som renas genom kok- ning med ammoniak för att sönderdela möjligen bildadt svafvel- syradt salt, samt omkristallisering ur alkohol. Analys. 0,0863 gr. torkad substans gafvo 10,5 cem. N-gas vid 14,8” och 770 mm., motsv. 14,55 % N. Beräknadt. Funnet. N 14,32 14,55. Dieyantri-$-naftylguanidin på detta sätt erhållen utgör en brunröd kristallinisk massa, bestaende af fina nålar, som smälta vid 220”. Föreningen är olöslig i vatten och temligen svårlöslig !) Ber. III: 763. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 391 i alkohol; är en bas och ger löst i alkohol vid tillsats af syror salter, mycket svarlösliga i de vanliga lösningsmedlen Af dessa salter kristalliserar det klorvätesyrade saltet i långa fina nålar; det salpetersyrade saltet, C,,H,,N,.HONO,, är en högröd amorf fällning, på hvilken en N-bestämning gaf följande något låga resultat: 0,0965 gr. vid 125” torkad substans gåfvo 11,8 ccm. N-gas vid 16,2” och 770 mm. i Beräknadt. Funnet. N 15.21 14,71. Äfven det svafvelsyrade och det oxalsyrade saltet äro hög- röda amorfa fällningar, som ej blifvit närmare undersökta. Cyan-«-naftylamin. I motsats till hvad fallet är med öfriga undersökta primära aromatiska aminer tyckes «-naftylamin endast med svårighet och ytterst långsamt förena sig med cyan till en kristallinisk för- ening. Flere försök att ur «-naftylamin löst i absolut alkohol erhålla en sådan förening hafva misslyckats; endast en svart tjära erhålles, som fullständigt eller så godt som fullständigt löser sig i alkohol. Samma blef resultatet da eterlösning an- vändes. Emellertid har det lyckats mig att erhålla eyanaddi- tionsprodukten på så sätt, att a«-naftylamin löstes i öfverskott af alkohol, hvarefter vatten tillsattes till dess naftylamin började falla ut, och i denna lösning inleddes cyangas. Redan under gasinledningen föll en svart tjära ut, och denna erhöll småningom, sedan vätskan fatt stå i tillkorkadt kärl under flere veckors tid, ett något kristalliniskt utseende. Den utkokades då med alkohol, hvarvid återstod en ringa mängd af en svagt gulfärgad kristal- linisk massa, som löste sig i syror och ur en sådan lösning kunde utfällas med ammoniak, och som visade sig utgöra cyan-a- naftylamin: 392 NORDENSKJÖLD, CYANS INVERKAN PÅ &- OCH B-NAFTYLAMIN. \ as NHCNH ai N | TEN NUR | ANA ; N ee) NV Na Analys: 0,173 gr. i torkskap torkad substans gafvo vid förbränning 1 bajonettrör 0,4984 gr. CO,, motsv. 78,55 % C, samt 0,0901 gr. H,O, motsv. 5,78% H. 0,2124 gr. substans gaf vid 16° och 770 mm. 29,35 ccm. I N-gas, motsv. 0,0352 gr. eller 16,59% N. Beräknadt. Funnet. C 78,10 78,55 H 9,32 5,78 N 16,57 16,59. Till sina egenskaper öfverensstämmer cyan-«a-naftylamin med motsvarande #-förening; är olöslig i vatten och nästan olöslig i alkohol, men löser sig i kokande benzol, hvarur den vid afsval- ning utkristalliserar. Den smälter efter sönderdelning vid om- kring 198°; ger med syror salter, som tyckas vara temligen svår- lösliga i vatten. Af brist på material hafva emellertid för till- fället ej några närmare undersökningar kunnat företagas; endast det klorvätesyrade saltet har blifvit analyseradt. Klorvätesyrad cyan-a-naftylamin, (C,,H,NHCNH),2HOl, framställes på samma sätt som p-föreningens salt och liknar detta i hög grad. Analys: Substansen gaf vid torkning vid 100” intet vatten. 0,1104 gr. sålunda torkad substans gaf 0,0742 gr. AgCl, motsv. 16,67 % Cl eller 17,14% HCl. Beräknadt. .Funnet. Cl 17,28 16,67. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 393 Koncentrerar man försigtigt men temligen starkt en lösning af basen i utspädd svafvelsyra, sa erhällas vid afsvalning korta fina nålar, lösliga i vatten och alkohol. De hafva ej blifvit analyserade, men utgöra antagligen cyan-a-naftylamins svafvel- syrade salt. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 6. 5 394 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 330.) Berlin. K. Preussisches geodätisches Institut. Veröffentlichungen: Lotabweichungen in der Umgegend von Berlin. 1889. 4:0. Bern. Allg. Schweizerische Gesellschaft für die gesammten Natur- wissenschajten. Jahresversammlung. 71(1888) in Solothurn. Verhandlungen. 8:0. > » » Compte rendu des tra- vaux. 8:0. — Naturforschende Gesellschaft. Mittheilungen. Jahr 1888. 8:0. Bremen. Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen. Bd. 10: H. 3. 1889. 8:0. ö Budapest. K. Ungarische Geologische Anstalt. Mittheilungen aus dem Jahrbuche. Bd. 8: H. 8. 1889. 8:o. Földtani Közlöny (Geologische Mittheilungen). K. 19 (1889): F. 1-6. 8:0. Jahresbericht. 1889. 8:0. Cordoba. Observatorio nacional Argentino. Resultados. Vol. 10(1887). Buenos Aires 1888. 4:0. Danzig. Naturforschende Gesellschaft. Schriften. Neue Folge. Bd. 7: H. 2. st. 8:0. Dorpat. Naturforscher-Gesellschaft. Archiv für die Naturkunde Liv-, Ehst- und Kurlands. Ser. 1. Bd. 9: 15.1889. 83:0. Sitzungsberichte. Bd. 8: H. 3(1888). 8:o. Edinburgh. AR. College of physicians. Reports from the laboratory. Vol. 1. 1889. 8:0. Firenze R. Istituto di studi superiori pratici e di perfezionamento. Pubblicazioni. 8:0. Sezione di filosofia e filologia. N:o 19—20. 1882—85. > » medicina e chirurgia e scuola di farmacia. N:o 9:2; 10. 1883. » > scienze fisiche e naturali. N:o 10—11. 1884. Giessen. ÖOberhessische Gesellschaft für Natur- und Heilkunde. Bericht 26. 1889. 8:0. Güstrow. Verein der Freunde der Naturgeschichte in Mecklenburg. Archiv. Jahr 42(1888). 8:0. Halle a. S. K. Leopoldinisch-Carolinische Deutsche Akademie der Naturforscher. Nova acta. T. 52. 1888. 4:0. Leopoldina. H. 24(1888). 4:0. Helsingfors. Sällskapet för Finlands geograf. Fennia. — Bulletins. 1. 1889. 8:0. (Forts. å sid. 411.) 395 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 6. Stockholm. Untersuchungen über die Stichlinge. Von F. HEInckE. [Eingereicht den 5. Juni 1889 durch F. A. Smitt] Die Gattung der Stichlinge (@asterosteus) ist nicht nur durch ihre Lebensweise, namentlich durch ihren Nestbau, von hervor- ragendem wissenschaftlichem und allgemeinem Interesse, sondern sie liefert uns auch so zahlreiche und leicht zu beobachtende Beispiele für die Veränderlichkeit und die Umwandlung der Arten, dass sie wohl verdient genauer, als bisher geschehen ist, erforscht zu werden. Vor allen gilt dies von dem gemeinen dreistachligen Stichling (Gasterosteus aculeatus). Meine vor mehreren Jahren angestellten Untersuchungen über diese Art bestehen in der Ver- gleichung von reichlich 10,000 Individuen von verschiedenen Örtlichkeiten, insbesondere der westlichen Ostsee und den benach- barten Flussgebieten. Auch habe ich, soweit es nur möglich war, die Beobachtungen anderer Forscher über @. aculeatus und die beiden andern Arten (G. pungitius u. spinachia) mit meinen eigenen verglichen. Das erste Resultat meiner Untersuchungen betrifft das Ver- hältniss, in welchem die beiden allbekannten Abarten des Gaster. aculeatus, nämlich der rauhschwänzige Stichling (Gast. aculeatus var. trachurus, Fig. 1) und der glattschwänzige St. (G@. aculeatus var. leiurus oder gymnurus, Fig. 2), zu einander stehen. Man hat diese beiden Abarten, welche sich durch das Vorhandensein oder Fehlen der Panzerplatten auf dem Schwanze unterscheiden, 396 HEINCKE, UNTERSUCHUNGEN ÜBER DIE STICHLINGE. früher für verschiedene Arten erklärt, was freilich jetzt kaum noch von einem Forscher aufrechterhalten wird, nachdem man sich überzeugt hat, dass zwischen Zrachurus und leurus alle Übergänge und zwar an einer und derselben Örtlichkeit und in deniselben Schwarme vorkommen können. Ich kann nun durch meine Untersuchungen Folgendes mit vollkommener Sicherheit beweisen. 3 h ds? ds 6 Us ät at Fig. 1. A Gasterosteus aculeatus var. trachurus aus der Eckernförder Bucht (westliche Ostsee). Natürliche Grösse. B Dasselbe Individuum von oben gesehen. ds1 bis ds6 erstes bis sechstes Rückenschild. C Dasselbe Indiv. Die Gegend des Bauchschildes von unten gesehen. vs Ventralschild. vt Ventralstachel. a After. at Stachel von der Afterflosse. l. Die Form trachurus mit einer ununterbrochenen Reihe von Panzerplatten von Kopf bis zur Schwanzflosse ist die Salz- wasserform der Art aculeatus; die var. leiurus mit ganz glattem, nacktem Schwanze und nur wenigen Panzerplatten am vordern Theil des Rumpfes ist die Süsswasserform. Dies ist jedoch so ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 397 zu verstehen, dass im Salzwasser neben der Form trachurus auch ein gewisser Procentsatz von leiurus und den Übergängen zwischen trachurus und leiurus (als semiloricatus und semiarmatus be- schrieben) angetroffen wird. Umgekehrt finden sich im süssen Wasser zwischen der herrschenden Form leiurus sehr oft einige trachurus oder wenigstens einige semiarmatus und semieloricatus. Fig. 2. A Gast. aculeatus var. leiurus von Italien. Nat. Grösse. B Derselbe von oben. C Bauchgegend von unten. 2. Genauer betrachtet ergiebt das Studium der geographi- schen Verbreitung der @. aculeatus Folgendes, zunächst für Eu- ropa. Je weiter nach Norden desto grösser und stärker bewaffnet ist in Allgemeinem die Salzwasserform trachurus, das heisst: alle Schilder sind dicker und rauher und alle Stachel grösser. Doch kann man, was letztere betrifft, zwei Hauptformen neben ein- ander finden; solche mit sehr langen und dünnen Stacheln und solche mit kürzeren, aber dabei dickeren und stark gezähnten oder gesägten Stacheln. Zugleich zeigt sich, dass, je weiter nach Norden der Stichling lebt, um so geringer der Procentsatz der leiurus unter den Zrachurus im Salzwasser ist. Für die Kieler Bucht stellt sich das Verhältniss zwischen trachurus und leiurus (einschliesslich von semiloricatus und semiarmatus) nach Unter- suchung von etwa 4,000 Individuen auf 90% trachurus und 10 % leiurus. 398 HEINCKE, UNTERSUCHUNGEN ÜBER DIE STICHLINGE. Geht man nun vom Meere in die unmittelbar daranstossenden brakischen und süssen Gewässer, so bleibt zunächst die Form trachurus die weitaus vorherrschende; zum Beispiel machte die- selbe in der nächsten Umgebung von Kiel noch immer 90% der Gesammtzahl aus und dasselbe gilt von den Haffen an der preussi- schen Küste, sowie von andern Orten an den Küsten der Nordsee und des englischen Canals. Auch bei Oldenburg an der Hunte (einem Nebenfluss der Weser), wo Ebb und Flut noch hinreichen, ist die Form trachurus noch die herrschende, wenn auch leurus schon etwas häufiger sich findet als im Meere. Entfernt man sich aber noch weiter von der Küste, so nimmt leiurus beständig an Zahl zu und wird schliesslich die herrschende. So finden sich beispielsweise in dem zur Elbe gehörenden Flussgebiet Mecklen- burgs nur noch selten vollkommene Zrachurus, wohl aber noch ziemlich zahlreiche semiloricatus und semiarmatus. Im Süd- deutschland konnten vollkommene trachurus gar nicht mehr beob- achtet werden. Bei Paris ist l&urus die fast ausschliesslich vorkommende Form. Aber auch leiurus verändert sich, je weiter man nach Süden kommt, der Art, dass die Zahl der Schilder an den Seiten des Vorderrumpfes immer mehr abnimmt, bis schliess- lich nur noch jene Schilder übrig bleiben, welche mit der auf- steigenden Knochenplatte des Bauchschildes (Fig. 2) verbunden sind. So waren nach BonIzzı unter 138 Individuen von Modena 5 Stück mit 6 Schildern, 63 mit 5, 67 mit 4 und 3 Stück mit 3 Schildern. Die Form trachurus ist in Italien nicht gefunden worden. Auch von Spanien, wo STEINDACHNER Stichlinge sam- melte, scheint dies zu gelten mit einer Ausnahme, indem bei Cadix auch trachurus neben leiurus vorkommen soll. Im mitt- leren und südlichen Frankreich findet sich nur leiurus, ebenso in der Schweiz, wo aber das Vorkommen des Gast. aculeatus nach FATIO auf die Gegend von Basel beschränkt ist. In Eng- land und Irland kommt trachurus nur im Meer und in der Nähe desselben vor. Die Umwandlung des Stichlings von seinem Eintreten ins Süsswasser an bis zur äussersten Entfernung vom Meere be- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 399 schränkt sich aber nicht nur auf die Rückbildung seiner Be- panzerung, sondern zeigt sich in ganz ähnlicher Weise auch darin, dass die ganze Bewaffnung des Körpers, also die Stärke und Länge der Rücken- und Bauchstacheln, die Grösse der stacheltragenden Rückenschilder und des Bauchschildes stetig schwächer wird, wobei zugleich der Körper an Grösse abnimmt und die schlanke Form des meerbewohnenden trachurus in eine kurze, gedrungene übergeht. Die Unterschiede zwischen einem grossen Salzwasserstichling der westlichen Ostsee (Fig. 1) und einem kleinen, glattschwanzigen, kurzstacheligen Süsswasserstich- ling von Italien (Fig. 2) sind so gross, dass kein Forscher Be- denken tragen würde, sie als verschiedene Arten anzusehen, wenn nicht mit Leichtigkeit aus den zwischenliegenden Örtlichkeiten alle Übergänge in tausenden von Exemplaren aufzufinden wären. Sehr auffallend ist das Vorkommen des @. aculeatus in den süssen Gewässern von Algerien, nördlich vom Atlas, während doch im Mittelmeere diese Art nie beobachtet worden ist. Alle bisjetzt in Algerien beobachteten Stichlinge gleichen der in Ita- lien und Spanien vorkommenden Form des kleinen, kurzstach- ligen leiurus. Dieses seltsame Vorkommen ist also nur so zu erklären, dass Algerien einst mit Spanien oder Italien durch Land verbunden war, was bekanntlich aus zahlreichen geologi- schen und thiergeographischen Thatsachen mit Sicherheit bewiesen werden kann. Offenbar ist der Gast. aculeatus ursprünglich ein nordischer Seefisch, der wahrscheinlich von den Küsten des di- luvialen Eismeeres aus in die süssen Gewässer Europas einwan- derte. Unerklärlich bleibt einstweilen, dass @. aculeatus im ganzen Flussgebiet der Donau, sowie in der Schweiz mit Aus- nahme der Umgegend von Basel gänzlich fehlt. Die Thatsache, dass ein in das süsse Wasser einwandernder Seefisch nicht nur an Grösse abnimmt, sondern gleichzeitig eine gedrungenere Körpergestalt annimmt und eine weitgehende Rück- bildung der Bewaffnung seines Körpers mit Panzerplatten und Stacheln erfährt, ist übrigens nicht nur beim Stichling, sondern auch bei zahlreicheren anderen Fischarten zu beobachten, ja bei 400 HEINCKE, UNTERSUCHUNGEN ÜBER DIE STICHLINGE. allen in Betracht kommenden Arten ohne Ausnahme. In der Arbeit von MÖBIUS und mir über die Frische der Ostsee ist dies näher nachgewiesen. Für uns ist hier von besonderem Interesse dass die dem Gast. aculeatus nächst verwandte Art, der kleine, neunstachlige Stichling, Gast. pungitius ebenfalls in einer Salz- wasser- und einer Süsswasserform auftritt, welche sich in ähn- licher Weise unterscheiden, wie Gast. aculeatus trachurus und leiurus. Der Gast. pungitius ist in noch ausgeprägterem Grade ein nordischer Fisch als @. aculeatus; er kommt nämlich in Eu- ropa nicht weiter nach Süden vor als höchstens bis zum 48° n. Br. (mittleres Frankreich) und ist im Salzwasser weitaus häufiger als im Süsswasser. Die Salzwasserform ist grösser als die Süss- wasserform, bis 6 cm., von schlankerer Gestalt und hellerer, mehr messinggelber Farbe und besitzt einen aus kleinen Knochenplatten gebildeten Kiel an jeder Seite des Schwanzes. Dieser Kiel fehlt der Süsswasserform entweder gänzlich oder ist nur bei einzelnen Individuen schwach entwickelt. Man kann also auch bei dem G. pungitius eine Form trachurus des Salzwassers von einer Form leiurus des Süsswassers unterscheiden. Es verdient noch hervorgehoben zu werden, dass Gast. acu- leatus auch auf den Feröer, (Island?), Grönland, in Nord- amerika und in Kamtschatka vorkommt; wie es scheint, kommen auch in diesen Ländern beide Formen, trachurus und leiurus vor und zwar erstere allein oder vorwiegend im Salzwasser, letztere als Süsswasserform. Es wäre sehr interessant über die Ver- breitung des G. aculeatus in den süssen Gewässern von Nord- amerika genaueres zu wissen; leider ist aber dieselbe meines Wissens noch nicht eingehender erforscht. Die Vergleichung zahlreicher Individuen des Stichlings von den verschiedensten Örtlichkeiten hat uns gezeigt, wie aus einer Salzwasserform sich allmählich eine ganz neue, wesentlich ver- schiedene Süsswasserform entwickelt. Setzen wir nun diese Ver- gleichung der 10,000 von mir untersuchten Individuen nach einer andern Richtung hin fort, so enthüllt sich vor unsern Augen mit staunenswerther Klarheit die ganze Geschichte der Entwick- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 401 lung einer Stichlingsart aus der andern, nämlich des gemeinen dreistachligen Stichlings (G. aculeatus) aus einer Stammform, welche ähnlich wie Gast. pungitius nicht 3, sondern 7—9 und mehr freie Stacheln vor der Rückenflosse besessen haben muss. Um dies klar erkennen zu können, muss ich einige Worte über die Stellung der Gattung Gasterosteus im System der Fische sagen. Alle Forscher sind einig, dass dieser kleinen, artenarmen Gattung der Rang einer besonderen Familie zukommt, aber wel- cher andern Fischfamilie dieselbe anzureihen sei, darüber be- standen noch bis vor Kurzem grosse Meinungsverschiedenheiten. Einige Forscher reihten die Stichlinge den Panzerwangen oder Cataphracti an, zu denen die Cottus-Arten gehören, andere stellten sie in die Nähe der makreelenartigen Fische, noch andere, wie GÜNTHER, wussten ihr gar keinen bestimmten Plats anzuweisen, sondern setzten sie in Ermangelung eines Bessern an die Spitze aller stachelflossigen Knochenfische. Erst in den letzten Jahren hat man erkannt, dass die Stichlinge in nächster Verwandschaft zu den sogenannten Röhrenmäulern stehen, der Familie der Fi- stulartiide, zu denen die tropischen Gattungen Fistularia und Au- lostoma gehören, welche durch schlanke Gestalt, röhrenförmige Verlängerung des vor den Augen liegenden Kopftheiles und das häufige Vorkommen freier Stachelstrahlen vor der Rückenflosse ausgezeichnet sind. Die zuerst von PETERS beschriebene Art Auliscops spinescens an der californischen Küste zeigt in allen Eigenschaften, namentlich auch in dem Besitz einer grösseren Zahl freier Rückenstacheln, eine so entschiedene Annäherung an Gasterosteus spinachia, dass nun alle Zweifel über die natürliche Verwandschaft der Stichlinge endgültig gehoben sind. Daraus folgt nun aber auch, dass alle Gasterosteus-Arten von sehr lang- gestreckten Formen abstammen müssen, welche, wie Gast. spina- chia noch jetzt, eine grössere Zahl von freien Rückenstacheln besassen, als Gast. aculeatus, allermindestens mehr als 10. Meine seit eine Reihe von Jahren an zahlreichen Fischarten der Ostsee angestellten vergleichenden Untersuchungen, welche sich abgesehen von den Stichlingen, auf mindestens 10,000 Indi- 402 HEINCKE, UNTERSUCHUNGEN ÜBER DIE STICHLINGE. viduen erstrecken, drängten mir immer wieder die bemerkens- werthe Thatsache auf, dass eine Art häufig Variationen aufweist, welche bei einer andern verwandten Art als Regel auftreten. Jeder Zoologe weiss, dass solche Thatsachen in den meisten Fällen eine ausreichende Erklärung nur darin finden können, dass eine so variirende Art in irgend einer Blutverwandschaft mit jener steht, auf welche diese Variationen hinweisen. Ich stelle mir deshalb die Aufgabe beim Gast. aculeatus derartige Variationen aufzufinden, um wo möglich auf sie eine Theorie von der Ab- stammung des dreistachlichen Stichlings begrunden zu können. Dies ist mir über Erwarten vollständig gelungen. Fig. 3. A Gast. aculeatus var. trachurus aus der Eckernförder Bucht mit 4 Sta- cheln. Nat. Grösse. Der 4:te Stachel sitzt auf dem d:ten Rückenschilde. B Dasselbe Ind. von oben. C Bauchgegend von unten. Wo immer der Gast. aculeatus angetroffen wird, da kann man auch stets, wenn man nur eine grössere Zahl von Indivi- duen (mehrere Hundert) untersucht, einige wenige Exemplare finden, welche statt 3 freien Stacheln vor der Rückenflosse deren 4 besitzen (Fig. 3), also eine unverkennbare Annäherung an den mit 9 Stacheln versehenen Gast. pungitius zeigen. Natürlich sind solche 4-stachlige Stichlinge früher als besondere Species be- schrieben, ein Verfahren, welches eben so unbegründet ist als die Aufstellung der Species @. leiurus und @. trachurus. Ich finde ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 403 im Durchschnitt unter allen von mir untersuchten Gast. aculeatus 1% mit 4 Stacheln. Ich besitze im Ganzen etwa 60 solcher aus Tausenden herausgesuchter 4-stachligen Individuen und habe die- selben einer genaueren Untersuchung unterworfen. Um das Folgende verstehen zu können, muss man wissen, dass auf dem Rücken des Gast. aculeatus jeder der 3 Stacheln und ebenso jeder der weichen Strahlen der Rückenflosse auf einem besonderen Knochenschilde beweglich befestigt ist (Fig. 1 u. 2 B). Die beiden Knochenschilder, welche die beiden vordern grösseren Stacheln tragen, sind begreiflicherweise auch bedeutend grösser, als die übrigen Schilder. Nun findet man aber ausser den stacheltragenden Schildern noch drei andere Schilder vor der Rückenflosse, welche keine Stachel tragen; von ihnen stehen 2 vor dem ersten stacheltragenden Schilde und eins zwischen dem Fig. 4. Gast. aculeatus var. trachurus aus der Kieler Bucht. Nat. Grösse. Mit 4 Stacheln. Der 4:te Stachel sitzt auf dem 5:ten Schilde. Der hintere Theil des 4:ten Schildes ist abgetrennt und bildet ein besonderes Schild (*). zweiten stacheltragenden Schilde und jenem, welches den dritten, unmittelbar vor der Rückenflosse befindlichen kleinen Stachel trägt. Im ganzen sind also 6 Schilder vor der Rückentlosse vor- handen, 3 stacheltragende und 3 stachellose (Fig. 1 u. 2 5). Von grossem Interesse ist nun die Thatsache, dass jeder der beiden grossen stacheltragenden Schilder gelegentlich (Fig. 4 * u. Fig. 6*) in zwei Schilder getheilt vorkommt, indem der hinter dem Stachel liegende Theil des Schildes durch eine Naht ab- getrennt erscheint. Hieraus lässt sich mit grosser Wahrschein- lichkeit schliessen, dass die beiden grossen Stachelschilder ihre Grösse dem Umstande verdanken, dass jedes von ihnen (Fig. 4 und 5) aus der Verschmelzung zweier ursprünglich getrennter 404 HEINCKE, UNTERSUCHUNGEN ÜBER DIE STICHLINGE. Schilder entstanden ist; eine Annahme, die bald durch andere Thatsachen zur vollkommenen Gewissheit erhoben wird. Wir haben also beim Gast. aculeatus vor der Rückenflosse nicht we- niger als 8 Schilder, von denen 4 paarweise verwachsen sind. Ich be- zeichne die Reihenfolge dieser Schil- der mit I, 1; (TIL.IVM), OVE DS OVE ze Bezeichne ich ferner die drei freien Rückenstacheln mit 1, 2 und 3, setze diese Ziffern neben die Ordnungszah- len der Schilder und neben die sta- chellosen Schilder eine 0, so giebt nachfolgende Reihe ein Bild des nor- malen Verhältnisses zwischen Schil- dern und Stacheln. Io—Ilo—(HLIV)ı—(V.VI)a—Vllo —VIlls (vergl. Fig. 1 Au. B). Untersuchen wir nun sämmtliche von Fig. 5. Gast. aculeatus var. trachurus mir gesammelten 61 4-stachligen aus dem Frischen Haff b. Königs- berg mit 3 Stacheln. Nat. Grösse. Der hintere Theil des 3:ten Dorsal- dass der vzerte Stachel im Verhält- stachels ist abgetrennt und bildet ein besonderes Schild (*). Stichlinge genauer, so ergiebt sich, niss zu den drei normalen sehr ver- schiedene Stellungen einnehmen kann. 1. Die häufigste Stellung ist die, dass der vierte, überzäh- lige Stachel (an Grösse dem dritten, normalen gleich) auf dem sonst stachellosen Schilde zwischen dem zweiten grossen Schilde und dem letzten kleinen stacheltragenden Schilde, in der obigen Reihenfolge also auf dem Schilde VII (s. Fig. 3 A) steht. Der überschüssige Stachel ist also der dritte unter den vieren. 36 von den 60 vierstachligen Stichlingen zeigen dieses Verhalten, welches durch folgende Reihe ausgedrückt wird. Io—IHo—(IH.IV )ı—(V.VI)a—VIIs—VIlla. 2. Der nächst häufige Fall (bei 16 Individuen) ist folgender: Der hintere Teil des zweiten grossen Schildes ist völlig abge- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 405 trennt, so dass im ganzen statt der normalen 6 Schilder deren 7 vorhanden sind. Der vierte überschüssige Stachel hat dabei dieselbe Stellung, wie im vorigen Falle (Fig. 4). Es entsteht dennach folgende Reihe: To—Ilo—(IILIV)ı—V2—VIo—VIIs—VIlla. 3. Der dritte Fall (bei 4 Individuen) ist folgender: Das zweite grosse Schild ist wie im zweiten Falle in zwei Schilder geteilt, also in V u. VI. Auf V sitzt der zweite grosse Stachel, auf VI der überschüssige vierte Stachel. Schild VII ist stachel- los. Dies ergiebt folgende Reihe: To—Ilo—(IIL.IV)ı—V2—VIs>—VUo—VIlla. 4. Vierter Fall (bei zwei Individuen leiurus aus dem Main). Es sind nur 5 Schilder vorhanden, indem das erste stachellose Schild verschwunden ist. Der vierte Stachel steht an derselben Stelle wie im ersten Falle, also auf dem Schilde VII. Genau genom- men gehört also dieser Fall zu 1. Es sei hier bemerkt, dass je weiter der Stichling nach Süden vorkommt, um so mehr, ent- sprechend der geringer werdenden Bepanzerung, auch eine Neigung zur Rückbildung des ersten Rückenschildes hervortritt. Wir er- halten für diesen vierten Fall folgende Reihe: THo—(111.IV)ı—(V.VI)a—VUs—VIlla. 5. Fünfter Fall (bei einem leiurus aus dem Main). Das erste Rückenschild fehlt, wie im vierten Fall. Dagegen ist das zweite der beiden grossen Schilder, also (V.VI) in zwei getrennt (V— VI). Der vierte überschüssige Stachel steht auf dem Schilde VII, wie im ersten, zweiten u. vierten Fall. Es ergiebt sich folgende Reihe: Io—(IH.IV )ı—V2—VIo-—-VIHs—VIlla. 6. Sechster Fall (bei 1 trachurus aus Königsberg) Fig. 6. Das zweite Schild ist mit dem vordern Theil des ersten der beiden grossen stacheltragenden Schilder verwachsen. Dagegen ist der hintere Theil dieses grossen Schildes abgegliedert und auf diesem abgegliederten Theil steht der überschüssige vierte Stachel. Die übrigen Schilder sind normal. Es ergiebt sich folgende Reihe: 406 HEINCKE, UNTERSUCHUNGEN ÜBER DIE STICHLINGE. To—(H.III) ı—IV2—(V.VI)as— VIo— VIII. 7. Siebenter Fall (bei einem trachurus aus Kiel). Es sind 6 Schilder in normaler Grösse und Lage vorhanden. Der über- schüssige vierte Stachel steht aber auf dem zweiten Rücken- schilde, also vor dem normalen ersten Stachel. Es ergiebt sich die Reihe: Io—111— (HL.IV)a—(V.VID)3s— VIHo— VIA. 3 4 De ni Fig. 6. Gast. aculeatus var. trachurus aus dem Frischen Haff b. Königsberg mit 6 Rückenschildern und 4 Stacheln. Nat. Grösse. Das zweite Rückenschild ist mit dem d:ten verwachsen. Der hintere Teil des dritten ist abgetrennt und bildet ein besonderes Schild mit einem Stachel (*). Stellen wir nun die Formeln sammtlicher sieben Fälle unter- einander, so erhalten wir: Io—Io—(HLIV)ı—(V.VI)a—VIIs— VII. Io—Ho—-(IIL.IV )ı— V2a— VIo—VHs—VIlla. Io—Ilo—(HLIV)ı— V2a—VIs— VIIo— VIA. ILo—(II.IV)ı—(V.VI)e—VIIs— VII. IHo—(ULIV Jı—V2—VIo—VIls—VIll«. Io—(LIH)ı—IVe—(V.VI)s—VIlo— VII. Io—Ih—(IILIV)e—(V.VD)s—VIIo— VII. NR IR WIN H Uberblicken wir alle 7 Fälle in Zusammenhang, so ergiebt sich, dass von den 8 Schildern, welche vor der Rückenflosse des Gast. aculeatus stehen, alle mit Ausnahme des ersten normaler oder anormaler Weise einen Stachel tragen können. Der vierte überzählige Stachel hat also durchaus nicht immer denselben mor- phologischen Werth; zwar tritt er am häufigsten auf dem Schilde VII auf, aber er kommt, wenn auch weit seltener, auch auf allen andern derjenigen Schildern vor, welche normaler Weise stachellos ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 407 sind. Mit andern Worten: Beim dreistachligen Stichling (Gast. aculeatus) lassen sich bei Untersuchung von Tausenden von Indi- viduen nicht weniger als 7 verschiedene freie Rickenstacheln be- obachten. Bezeichne ich diese Stachel der Reihe nach mit den Ziffern 1 bis 7, und stelle sie mit den Schildern zusammen, so erhalte ich folgende Reihe: Io—IHı —IH2—IV 3— V4—VI5—VIls—VIll?. Von diesen 7 Stacheln finden sich beim normalen Stichling nur 2, 4 und 7. Anormal findet sich am häufigsten der Stachel 6, sodann der Stachel 5, sehr selten 3 u. 1. Immer aber kommen von den 7 Stacheln höchstens 4 zu- gleicher Zeit bei einem Individuum vor. Nur bei einem einzigen unter c. 1,000 Stichlingen habe ich ausser einem vierten Sta- chel noch das ARudiment eines fünften Stachels in Form einer unbeweglichen Spitze gefunden. Bei dem gedachten Individuum sind die Schilder I, II, (IHI.IV) normal vorhanden; V und VI sind getrennt, wobei V den zweiten grossen Stachel trägt und VI stachellos ist. Dann folgen noch 3 kleine Schilder vor der Rückenflosse, von denen das erste das Rudiment des fünften Stachels trägt, während von den beiden letzten jedes einen klei- nen Stachel besitzt. Die Reihe für diesen absonderlichen Stich- ling würde folgende sein: Io—IIo—(IILIV )1—V2—VIo—VII3—VIII4—IX5. Hiernach wären also sogar 9 Schilder mit 8 Stacheln beim Stichling nachgeweisen. Die oben von mir dargestellten Thatsachen lassen, wie mich dünkt, nur die eine Erklärung zu, dass nämlich der dreistach- liche Stichling von einer Form abstammt, welche 7 oder mehr Stacheln und eine entsprechende Anzahl Schilder besass; das heisst also, welche in Bezug auf die Zahl der Stachel und Schil- der dem Gast. pungitius ähnlich war. Im Einzelnen mag der Umvwandlungsprocess dieser hypothetischen siebenstachlichen Ur- form in den jetzigen normalen Gast. aculeatus folgendermassen vor sich gegangen sein. 408 HEINCKE, UNTERSUCHUNGEN ÜBER DIE STICHLINGE. Bei der Urform waren 8 bis 9 Schilder und 7 bis 8 Sta- cheln vorhanden, alle von annähernd gleicher Grösse, wie bei Gast. pungitius. Wie bei der letzgenannten Art neigten sich wahrscheinlich die aufgerichteten Stacheln abwechselnd etwas nach rechts und links aus der Mittellinie, wodurch ihre Brauch- barkeit als Vertheidigungswaffen vermehrt wurde. Nun traten aber Variationen in der Länge der einzelnen Stacheln ein und namentlich überragten bald zwei Stacheln, nämlich der zweite und vierte alle andern an Grösse. Die natürliche Zuchtwahl be- mächtigte sich dieses durch Variation gegebenen Charakters, weil offenbar zwei besonders grosse und starke Stachel eine wirk- samere Waffe sein können als eine grössere Zahl kleinerer Sta- cheln. Diese beiden Stacheln 2 und 4 gebrauchten aber nicht nur mehr Raum beim Niederlegen nach hinten, sondern auch eine bedeutendere Grösse ihrer Schilder und so kam es, dass die hinter ihnen stehenden Stacheln 3 und 5 als nutzlos und hinder- lich nach und nach verkümmerten und ganz verschwanden, wäh- rend ihre Schilder sich zur Verstärkung der Schilder der grossen Stacheln mit diesen vereinigten. Unter den beiden grossen auf diese Weise zur Herrschaft gelangten Stacheln zeichnete sich aber bald der hintere durch hervorragende Grösse aus, wahr- scheinlich desshalb, weil er der Mitte des Rückens näher lag als der erste. Er beanspruchte dennach beim Niederlegen noch mehr Raum als der vordere und machte dadurch auch den Stachel 6 nutzlos und hinderlich, sodass derselbe verkümmerte und schliess- lich verschwand. Dasselbe Schicksal erfuhr der Stachel 1, wel- cher unmittelbar vor dem ersten grossen Stachel stand und in dieser Stellung, wie leicht begreiflich ist, wenig oder gar nicht nutzte. Gleichzeitig dehnten sich die Schilder der beiden grossen Stacheln seitlich nach unten aus und legten sich an die dort be- findlichen Seitenschilder eng an; die letzteren aber stützten sich wiederum auf den nach oben zu auswachsenden Arm des Bauch- schildes. So entstand in der Gegend der beiden grossen Stacheln ein fester, aber in sich gegliederten Panzergürtel rund um den Leib des Stichlings, wodurch jene beiden grossen Stacheln die ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 6. 409 möglichste Festigkeit beim Gebrauch bekamen. Dem entsprechend sehen wir, dass bei Stichlingen der Form leiurus, z. B. dem ab- gebildeten italienischen (Fig. 2 A u. DB), wenn auch alle andern Seitenschilder fehlen, doch stets diejenigen (meist 3) erhalten sind, welche die Verbindung zwischen den beiden Schildern der grossen Stacheln und dem Seitenarmen des Bauchschildes her- stellen. Aus dem Umstande, dass der Stachel 6 auf dem Schilde VII verhältnissmässig am häufigsten erhalten ist, nämlich unter 61 vierstachligen 55 mal, während die Stachel I, 3 u. 5 zusam- men nur 6 mal vorkommen, darf man wohl schliessen, dass der unmittelbare Vorfahr des Gast. aculeatus in dessen Genealogie 4 Stacheln besass und zwar zwei vordere grosse und zwei hintere kleine. Werfen wir nun noch einen Blick auf die beiden Species Gast. pungitius und spinachia, so ergiebt die Vergleichung, welcher ich bei einigen Hundert Individuen beider Arten angestellt habe, dass die Zahl der Rückenstacheln bei ihnen nicht unerheblich varüirt, nämlich bei Gast. pungitius von 7 bis 12 (9 am häufig- sten) und bei Gast. spinachia von 13 bis 16 (15 am häufigsten). Stellen wir demnach alle bisjetzt beobachteten Stichlinge aller drei Arten nach der Zahl der Stacheln (bei den Einzelthieren ) in eine Reihe, so können wir folgende vorkommende Stachel- zahlen verzeichnen: 3—4—5— — 7 —8—9—10— 11—12—13—14—15—16. In dieser Reihe fehlt nur ein Glied, die Stachelzahl 6. Die Zahlen 3, 9 und 15 kommen weitaus am häufigsten vor und sind für die drei Stichlingsarten specifisch charakteristisch. Lange nachdem ich die hier dargestellten Variationen am Stichling aufgefunden und mir eine Ansicht über die Entstehungs- geschichte des Gast. aculeatus aus einer 7- bis 8-stachligen Ur- form gebildet hatte, wurde mir bekannt, dass die beiden Russen HERZENSTEIN und WARPACHOWSKI 1887 unter dem Namen Gasterosteus Bussei eine neue Stichlingsart aus dem Amur- Gebiet beschrieben haben, welche sich in überraschender Weise als ein neues Bindeglied zwischen Gast. aculeatus und pungitius Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 46. N:o 6. 6 410 HEINCKE, UNTERSUCHUNGEN ÜBER DIE STICHLINGE. herausstellt. Dieser Stichling, der mit pungitius zusammen im Amur-Gebiet vorkommt, hat wie die letztgenannte Art 9 freie gleichgrosse Rückenstachel, gleicht aber andererseits dem Gast. aculeatus trachurus darin, dass seine Körperseiten mit einer voll- ständigen Schilderreihe gepanzert sind, während Gast. pungitius bekanntlich nur am Schwanze eine kurze Reihe kleinerer, einen Kiel bildender Schilder besitzt. Vielleicht darf man hieraus schliessen, dass die gemeinsamen Vorfahren von Gast. aculeatus und pungitius Stichlinge mit 7 bis 12 oder mehr gleichgrossen Stacheln und ganz bepanzerten Körperseiten waren, das heisst deutliche Annäherung an Gast. spinachia zeigten, welche Art die genannten Charactere in ausgezeichneter Weise vereinigt zeigt. Dies wäre ein neuer Beweis für die aus andern Gründen von vornherein wahrscheinliche Annahme, dass Formen wie Gast. spinachia die ältesten in der Familie der Gasterosteide sind, welche ihrerseits wiederum von Thieren abstammen, welche der Familie der Fistularüde® angehörten. Alle hier von mir gezogenen Schlüsse sind einzig und allein begründet auf die Vergleichung sehr zahlreicher Individuen le- bender Arten, oder mit andern Worten, auf das Studium der individuellen Variation. Ich bin überzeugt, dass das Studium der Entwicklungsgeschichte der Schilder und Stacheln bei Gast. aculeatus im Wesentlichen meine Theorie bestätigen wird. Das wird zugleich ein Beweis dafür sein, dass der, welcher nahe- verwandte Arten und Racen einer Art genau beschreiben und ihr genealogisches Verhältniss zu einander erforschen will, damit anfangen muss, sehr zahlreiche Individuen von verschiedenen Örtlichkeiten genau und methodisch zu vergleichen. Er wird dann bald sehen, dass Beweise für die Descendenz-Theorie auf diesem Wege in grösster Zahl jederzeit zu finden sind, wenn man nur die Mühe nicht scheut, sie aufzuspüren. 411 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 394.) Jena. Medizinisch-naturwissenschåftliche Gesellschaft. Zeitschrift für Naturwissenschaft. Bd. 23: H. 2—3. 1889. 8:o0. Madrid. R. Academia de ciencias exactas, fisicas y naturales. Anuario. 1889. 16:0. Manchester. Literary and philosophical society. Memoirs and proceedings. (4) Vol. 1. 1888. 8:0. Milano. RB. Osservatorio di Brera. Pubblicazioni. N:o 34. 1889. 4:0. Paris. Academie des sciences. Mémoires. T. 20— 21; 33: Texte & Atlas; 37—42; 44; Tables générales. Ser. 1—2. 1849—88. 4:0. » presentes par divers savants. T. 1—29; Tables générales. Ser. 12: T. 125. 1827787. 4:0. Comptes rendus hebdomadaires des seances. T. 52(1861)-—-83(1876); Supplement. T. 1. 1856; Tables générales. T. 1—3. 4:0. Recueil de me&moires, rapports & documents relatifs a l’observation du passage de Venus sur le soleil. T. 1: P. 1-2 & suppl.; 2: 1-2; 3: 1-3. 1876— 85. 4:0. Annuaire de Il’Institut. Année 1889. 12:0. Stuttgart. Verein für vaterländische Naturkunde in Württemberg. Jahreshefte. Jahrg. 45 (1888). 8:o. Tokio. College of science, Imp. university. Journal. Vol. 2:P.5. 1889. 4:0. Toronto. Canadian institute. Proceedings. (3) Vol. 6: F. 2. 1889. 8:0. Annual report. Session 1887/88. 8:0. Verona. Accademia d’agricoltura, arti e commercio. Memorie. (3) Vol. 64. 1888. 8:0. Washington. Signal office. FassiG, O. L., Bibliography of meteorology. P. 1. 1889. 4:0. List of books and articles on meteorology in the library of the sur- geon-general’s office, U. S. army. 1888. 4:0. Wien. K. Akademie der Wissenschaften. Denkschriften. Math.-Naturw. Klasse. Bd. 54. 1888. 4:o. Sitzungsberichte. Abth.1. Bd. 97: H. ı-5; 2a. Bd. 97: 1-7; 2b. Bd. 97: 1-7; 8. Bd. 97: 1-6. (1888). 8:0. » Philos.-Hist. » Bd. 116(1888). 8:0. Archiv für Oesterreichische Geschichte. Bd. 72: H. 2; 73: 1—2. 1888. 8:0. Almanach. Jahrg. 38 (1888). Zürich. Naturforschende Gesellschaft. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 33(1888): H. 3—4. 8:0. 412 Hr Dr J. Leffler. Stockholm. CREPIN, F., Les Roses aux prises avec les savants. Bruxelles 1888. 8:0. Smäskrifter. 8 st. 8:0. Utgifvaren. Bohuslänsk fiskeritidskrift, utgifven af A. W. LJUNGMAN. N:o 33—36. 1888. 8:0. Författarne. HASSELBERG, R., Untersuchungen über das Absorptionsspectrum des Jodgases. S:t Petersburg 1889. 4:0. LAMPA, S., Ollonborrarne, deras lefnadssätt och utrotande. Sthm 1889. 8:0. Trygom, F., Bottenprof från Svenska insjöar. Sthm 1888. 8:0. PEscHkA, G. A. V., Freie Perspektive (Central Projektion) in ihrer Begründung und Anwendung. Bd. 1—2. Lpz. 1888 —89. 8:0. QUILTER, H. E., The Rhetics of Leicestershire; with notes on fossil fish remains by A. S. Woodward. Leicester 1889. 8:0. Stockholm 1889. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 46. 1889. En Onsdagen den 11 September. INNEHÄLL: Ofversigt af sammankomstens förhandlingar........................-.-........- sid. 413. MITTAG-LEFFLER, Analytisk .framställning af integralerna till en lineär homogen differentialegvation för en cirkelring, hvilken icke inne- aluternazot sineularteställen ne 0 so ee See ARE Ua » 415. MırTaG-LEFFLER, Analytisk framställning af invarianterna till en lineär homesgeniditterentialegvation@ ne ENSE STA a » 427. WIDMAN, Om kumenylpropionsyrans konstitution ........................... » 447. WIDMAN, Om hydrokanelkarbonsyra och några dess derivat............... » 459. WIDMAN, Ett bidrag till frågan om omlagringarne inom propylgruppen » 463. SÖDERBAUM och WIDMAN, Derivat af ortoamidobenzylalkohol. 1.......... » 473. ENESTRÖM, Bidrag till de matematiska studiernas historia i Sverige under temtonhundzatalet a een. 2 0 Os EA ene SN » 489. Tillkännagafs att Akademiens inländska ledamöter, Profes- sorerne VICTOR EGGERTZ och JOHAN ARRHENIUS med döden afgatt. Hr SMITT framställde och demonstrerade en ny systematisk uppställning af torskslägtet. Hr RUBENSON redogjorde för de olika typerna af väderleks- kartor och i sammanhang härmed för de nyare anordningarne för spridandet bland allmänheten af Meteorologiska Centralan- staltens väderleksuppgifter. Sekreteraren meddelade på författarnes vägnar följande in- lemnade afhandlingar för intagande i Akademiens skrifter: 1:0) »Ueber die Gattung Prisciturben, KUNTH», af Prof. G. LIND- STRÖM (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 2:0) »Analytisk 414 framställning af integralerna till en lineär homogen differential- eqvation för en cirkelring, hvilken icke innesluter något singulärt ställe», af Prof. G. MITTAG-LEFFLER*; 3:0) »Analytisk fram- ställning af invarianterna till en lineär differentialeqvation», af densamme*; 4:0) »Om kumenylpropionsyrans konstitution», af Professor O. WIDMAN*; 5:0) »Om hydrokanelkarbonsyra och några dess derivat», af densamme*; 6:0) »Ett bidrag till fragan om om- lagringarne inom propylgruppen», af densamme”; 7:0) »Derivat af ortoamidobenzylalkohol», af Docenten H. G. SÖDERBAUM och Prof. 0. WIDMAN*; 8:0) »Bidrag till de matematiska studiernas historia i Sverige under femtonhundratalet», af Amanuensen G. ENESTRÖM*. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. H. MAJ:T KONUNGEN. Marrıus, ©. F., EICHLER, A. G., URBAN, J., Flora Brasiliensis. Fasc. 104. Lipsie 1889. F. New York. Geological survey. Palsontology. Vol. 7: HALL, J. & CLARKE, J. M., Trilobites and other Crustacea of the Oriskany, upper Helderberg, Hamilton, Portage, Chemung and Catskill groups. Albany 1888. 4:0. Baltimore. Peabody institute. Annual report. 22. 1889 ®/,. 8:0. Batavia. K. Natuurkundig Vereeniging in Nederlandsch-Indie. Natuurkundig Tijdschrift voor Nederlandsch-Indie. D. 48. 1889. 8:0. Berlin. K. Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. Jahr 1888. 4:0 Politische Correspondenz Friedrichs des grossen. Bd. 17. Berlin 1889. 8:0. Deutsche Geologische Gesellschaft. Zeitschrift. Bd. 40 (1888): H. 1—4. 8:0. — Physikalische Gesellschaft. Verhandlungen. Jahr 1888. 8:0. Bonn. Naturhistorischer Verein der Preussischen Rheinlande... Verhandlungen. Jahrg. 46 (1889): H. 1. 8:0. Bruxelles. Académie R. des sciences, des letires & des beaux arts de Belgique. Memoires. T. 47. 1889. 4:o. » couronnes &memoires des savants etrangers. T.49. 1888. 4:0. > » & autres memoires. Collection in 8:0. T. 40-—42. 1887 —89. 8:0. (Forts. & sid. 458.) 415 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 7. Stockholm. Meddelanden frän Stockholms Högskola. N:o 92. Analytisk framställning af integralerna till en lineär homogen differentialeqvation för en cirkelring, hvilken icke innesluter något singulärt ställe. Af G. MITTAG-LEFFLER. [Meddeladt den 11 September 1889.] dr dr—1 at) + +) y = 0 (1) dar = vara en lineär homogen differentialeqvation, i hvilken p, (x) pa(x) ...Pn(®) äro sådana entydiga analytiska funktioner af variabeln x, att desamma inom hvarje ändligt område endast ha ett änd- ligt antal singulära ställen. Låt dessa ställen vara a, a,...Qay... och beteckna med 01 03--.-0x,... desammas olika absoluta be- lopp, hvilka må vara ordnade på ett sådant sätt, att Om = Om+13 M = 113 808 Låt C vara en cirkelring, som begränsas af tvänne cirklar med origo till medelpunkt och om samt om+1 till radier. Lat y vara en integral till (1) och sätt da oe, der le] — (00 Begränsa vidare omradet för variabeln = till eirkelringen €. Väljer man inom detta område ett godtyckligt värde pa x, sa är värdet på y derigenom icke entydigt bestämdt. Detta värde är nemligen icke allenast beroende af o utan äfven af 9. Men har man en gång fastställt, hvilket funktionselement af inte- sralen, som svarar mot ett visst värdepar o,9,, så motsvaras 416 MITTAG-LEFFLER, INTEGRALERNA TILL EN LINEÄR HOMOG. DIFF.-EQV. härefter hvarje värdepar oc af ett enda bestämdt värde på in- tegralen. Enligt den bekanta satsen af LAGRANGE kan hvarje integral till differentialeqvationen (1) uttryckas som en lineär homogen fnnktion med konstanta koefficienter af andra integraler y, ya. -- Yn, om dessa sednare blott tillsammans utgöra ett fundamental- system. FUCHS har i sin berömda afhandling i 66:te bandet af CRELLES Journal!) uppvisat, huru man alltid kan välja funda- mentalsystemet y, 4, ...Ya pa sådant sätt, att samtliga de vär- den, som integralen y, (m = 1,2,...n) inom cirkelringen C er- håller, kunna framställas genom ett gemensamt analytiskt uttryck, som har formen zen fmolx) + fmilx) 108 © + fmal2£) (l0gx)? +... + mm) (log 2)”"], der um betyda vissa af x oberoende qvantiteter, samt fno( >> > /my„(2) äro potensserier, hvilka fortskrida efter hela positiva och negativa potenser af x. För qvantiteterna u, kan man visserligen enligt FUCHS?), HAMBURGER?) och POINCARE?) framställa analytiska uttryck, hvilka äro gifna i de konstanter, som ingå uti differentialeqvationernas koefficienter. Men för koefficienterna för de olika potenserna af x uti serierna Fno(2)» Im): - - Fmv„(2) har man deremot endast för det speciella fall, att de negativa potenserna förekomma endast till ändligt antal, lyckats framställa analytiska uttryck, hvilka äro gifna uti diffe- rentialeqvationens konstanter?). FUCHS’ teorem innebär således, 1) »Zur Theorie der linearen Differentialgleichungen mit veränderlichen Coef- fieienten». Of. för definitionen af fundamentalsystem pag. 126. LJ 2) »Ueber die Darstellung der Functionen complexer Variabeln, insbesondere der Integrale linearer Differentialgleichungen». BorcHarpr's Journal. Bd. 79. 3 — »Ueber ein Princip zur Darstellung des Verhaltens mehrdeutiger Functionen einer complexen Variabeln, insbesondere der Integrale linearer Differential- gleichungen in der Umgebung singulärer Punkte». BoRCHARDT’s Journal. Bd. 33. »Ueber die Wurzeln der Fundamentalgleichung, die zu einem singulären Punkte einer linearen Differentialgleichung gehört». BORCHARDT's Journal. Bd. 84. 4) »Sur les groupes des &quations lineaires». Acta Mathematica. T. 4, pag. 211. > 5 — Fuchs. »Zur Theorie etc.» FROBENIUS. »Ueber die Integration der linearen Differentialgleichungen durch Reiben.» BorcHharvr’s Journal. Bd. 76. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 417 att mot hvarje integral alltid svarar ett analytiskt uttryck af den form, som nyss blifvit angifven, och hvilket för hvarje värde- par 0%, som tillhör ett ställe = mom C, framställer integralens motsvarande värde. Men genom detta teorem löses deremot icke problemet att verkligen framställa det ifrågavarande analytiska uttrycket, eller med andra ord att bilda detta uttrycks olika koefficienter utaf de konstanter, som ingå uti differentialeqva- tionen. Jag vill i denna uppsats visa, huru man alltid kan bilda ett annat analytiskt uttryck, hvilket icke drabbas af samma anmärkning, som det af FUCHS angifna. I likhet med FUCHS” uttryck framställer detsamma integralens värde för hvarje värde- par 09, som tillhör en punkt inom C, men samtliga i uttrycket ingående koefficienter kunna dessutom alltid analytiskt fram- ställas uti differentialeqvationens konstanter. Låt x, vara en punkt hvilken som helst inom C. Sam- manbind x, med origo samt välj på förbindningslinien tvänne punkter x, och — |x,| < |#.] —, hvilka båda tillhöra C, och för hvilka 2, V&i2,- (2) Sätt De ine (3) Man har da NE" | (4) I = WCT h | hvarvid h är en positiv qvantitet (3) 2 BA Låt oss med X beteckna den eirkelring, som är begränsad af de bada cirklar, som ha origo till medelpunkt och |x,| samt [#2] till radier. Relationen (3) förmedlar afbildningen af denna eirkelring på en parallelstrimma K i z-planet, hvilken är belägen mellan tvänne linier, som äro vinkelräta mot den reella axeln och belägna pa afstånden h och — h från origo. Afbildningen 418 MITTAG-LEFFLER, INTEGRALERNA TILL EN LINEAR HOMOG. DIFF.-EQV. är konform och sadan, att mot hvarje ställe z inom eller pa gränsen till K svarar alltid ett och endast ett värdepar 0,9 — z= oe”, o=|x| — hvilket åter alltid bestämmer en punkt inom eller på gränsen till X, samt att vice versa, då tillhör det inre eller gränsen af X, mot hvarje värdepar o> alltid svarar ett och endast ett ställe inom eller på gränsen till K. Inför nu en ny variabel t genom att sätta: De eiaz Sur. 1 N hvarest ( (6) ed wie | Genom denna funktion afbildas parallelstrimman Ai z- planet konformt pa en cirkel H i t-planet, hvilken har origo till medelpunkt och ett till radie. Parallelliniernas oändligt aflägsna skärningspunkt ofvanom «-axeln afbildas pa {= — 1, och deras skärningspunkt nedanom «-axeln pa t= + 1. Punkten z= 0 afbildas på = 0). Om man nu eliminerar z mellan relationerna (3) och (6), erhålles er X - z\on () ni 1) eller (7) och denna relation mellan x och £ bestämmer en konform af- bildning af ceirkelringen X på cirkeln 7 i t-planet, sa att mot !) Denna substitution har af PoıncArt begagnats dels vid behandlingen af tre- kropparsproblemet (Comptes rendus des sdances de l’acad&mie des sciences, 27 Fevrier 1882), dels äfven för beräkningen af invarianterna till en lineär homogen differentialeqvation (Sur les groupes des @quations lineaires, Acta Mathematica, Tome 4, Page 211. Cf. häröfver pag. 433 i efterföljande uppsats). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 419 hvarje värdepar 09%, som tillhör en punkt inom eller pa gränsen till X, svarar en och endast en punkt inom eller pa gränsen till H, samt att vice versa mot hvarje punkt inom eller pa gränsen till H, utom t=1 och t=—1, svarar ett och endast ett värdepar 9%, hvilket då också alltid tillhör en punkt inom eller på gränsen till X. Värdeparet o,9,, hvilket tillhör stället x,, motsvaras inom H af t = 0. Låt nu /(x) vara en analytisk funktion af x, hvilken öfver- allt inom X förhåller sig regulärt. Om man sätter 2h A) = Aa) )= 20 och bestämmer, hvilket element af /(x) som skall svara mot 009) — Ly = ne —, så blir F(t) inom cirkeln H en entydig och regulär funktion af t. Följaktligen kan /Xt) utvecklas i en inom H konvergerande potensserie P(t), hvilken fortskrider efter hela positiva potenser af t. Man erhåller således TE Ei ed TEÜ (kur 9 | hvarvid P lg. Tri e)”+ 1] or, som tillhör en punkt inom X, ger det motsvarande värdet är ett uttryck, som för hvarje värdepar Tri A Tri en i detta uttryck erhållas utan svårighet, om man blott känner på f(x). Koefficienterna för de olika potenserna af koefficienterna för ett element af f(x) i omgifningen af x = 2. Låt nemligen 9x — x,) vara ett dylikt element, hvilket må svara mot värdeparet 09%, — X = Qoe% — Man har då i 420 MITTAG-LEFFLER, INTEGRALERNA TILL EN LINEÄR HOMOG. DIFF.-EQV. närmaste omgifningen af det genom värdeparet 0,4, bestämda stället x, Kr) = Me — 0)» och man har saledes i närmaste omgifningen af t = 0, Då denna serie är likformigt konvergent för en tillräckligt liten omgifning af {=0, kan densamma på grund af ett teorem af WEIERSTRASS!) förvandlas i en potensserie, hvilken fortskrider efter positiva hela potenser af t£, samt konvergerar åtminstone inom närmaste omgifningen af t=0. Denna serie måste åter vara identisk med den serieutveckling efter t, P(t), hvars till- varo vi nyss bevisat, och som konvergerar för |[t] <1. Koeffi-: cienterna till serien P(t) kunna således på ett enkelt sätt ut- tryckas i koefficienterna för serien P(x — x,). I vårt fall är f(«) integralen till differentialeqvationen (1) och koefficienterna till P(x — x,) äro derföre omedelbart gifna i differentialeqvationens konstanter. Låt oss tänka oss differen- tialeqvationen (1) skrifven under formen dr d Pil) + Pa +... + Par) + Bi) -y=0. @) da Man erhäller da: a, BNP De) GPRS a dartr BR, dar Bin dar 2 | FRE ay | EIER... wo ( a EE Funktionerna @ äro hela heltaliga funktioner af dimensionen v+1 utaf P, P,...P, samt dessa funktioners derivator intill den »ite. veoo0oe. Vi välja nu ett fundamentalsystem integraler y, ...Yn På sådant sätt, att mot värdeparet 9,94 — x, = ge" — svara: 1) Vide: Pag. 73 uti »Zur Functionenlehre». Abhandlungen aus der Functionen- lehre. Berlin 1886. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 421 d’ı dr m, RAD: v=Nn— Mm, vEnNn —1; a SRA LS (10) dar dx NM Man erhåller då för närmaste omgifningen af det genom värde- paret 0,9, bestämda stället x, ee) (x EN LONA BE (2 FEN HT = Cr Pe ru 1 Ym n m Pp, (x 0) n SE (1 ) v=0 fö = INA Sal: hvarest koefficienterna q”'”(«,) erhållas ur högra membrum af (9), om man deri inför x = x, samt (10). Om man nu i (11) inför 2h I + NT rn SÖ TE — I samt utvecklar efter potenser af it, hvarigenom man erhåller po- tensserien P„(t), som konvergerar för |] <1, så gäller, att dessa serier äro integraler till den differentialeqvatior, som er- hålles om man i (1) i stället för x inför 2 som oberoende va- riabel. Låt vi(t) valt)... vi (t) utgöra ett fundamentalsystem in- tegraler till den så transformerade differentialeqvationen, om hvilka må fastställas, att för = 0 dv dr my, TE vzn—m, v=zn--|l; ne (12) och sätt I TE I NL nr ; 1 2 13 AU) = 2 a m 2,...n. 13) Man har da: P(t) = ewmvylt) +comvalt) + > > - + Enmtn(t); m=1,2,...n. (14) För att ealla uttrycken för koefficienterna till P„(t), in- föra vi följande beteckningar. Man har: 422 MITTAG-LEFFLER, INTEGRALERNA TILL EN LINEÄR HOMOG. DIFF.-EQV. I] = (frosten 09 hvarest [hg], = 1, samt [hg = 1,2,3,...)är en hel rationel funktion af = och q af graden » i afseende på hvardera med rationella talkoefficienter, och för hvilken såväl [09], =0 som [h0], = 0. Vi fastställa dessutom [hq], = 0, för v=—1,—2,—3,... (16) Genom att nu sätta koefficienterna för lika potenser af ti högra och venstra membrum af (14) lika med hvarandra, erhåller man för konstanterna c uttrycken: n == i 4h fr 3 a [hn —m ar: (8 (17) Crm — mn — fö == 76 a EU rst hvaraf följer Cmm = (ön) Orm — 0, dar >m | TY . (18) m=ıh M=I,) dAr + (19) AR +] and, = ee, hvilka för m = n öfverga uti ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 423 2 20) + n+l u) +] | ue 0) = Er, 2) An +) nn 7C1 Vi ha härmed fullständigt löst det problem, hvilket utgjort föremål för denna uppsats. Vi ha nemligen bevisat: »Genom högra membrum af likheterna n 2h TT | = = = | 7 | =) nl ll; - | | RN Rn n 1 FE re +r SE | . | a | wel, 2yssın framställas för eirkelringen X ett fundamentalsystem integraler till differentialeqvationen (1). Dessa uttryck framställa integra- lernas värde för hvarje värdepar 099 — x = oe€'?; 0 = |x| — hvil- ket tillhör ett ställe inom cirkelringen. För x = x, och =, ega härvid relationerna (10) rum. Konstanterna c7„ äro gifna genom formlerna (18) och koefficienterna wy';””(x,) genom re- kursionsformlerna (19), i hvilka åter uttrycken g(z,) äro gifna 1 differentialeqvationens konstanter.» Emedan y, .-.y„ utgöra ett fundamentalsystem och hvarje integral till (1) är en lineär homogen funktion med konstanta koefficienter af y,) ...y,, ha vi således erhållit ett uttryck för hvarje dylik integral, hvilket framställer integralens värde för hvarje värdepar 0%, som tillhör en punkt x inom X. TI detta uttryck äro samtliga af « oberoende qvantiteter analytiskt ut- tryckta uti differentialeqvationens konstanter, uti den inom X på en gifven cirkelperiferi arbiträrt. valda x, samt uti en positiv qvantitet 2h, som är naturliga logaritmen för förhållandet mellan radierna i de cirklar, som begränsa cirkelringen X. Cirkelringen X öfvergar uti C, om man låter h öfverga uti sitt maximivärde 424 MITTAG-LEFFLER, INTEGRALERNA TILL EN LINEÄR HOMOG. DIFF.-EQV. h, genom att välja x, på den yttre samt x, pa den inre be- gränsningsceirkeln till ©. Koefficienterna för de olika potenserna af en Hö mi 2h tee uti (21) äro hela rationella i h. Om differentialegvationen har formen (8), der Py(+) Pi(x)... Pu(x) äro hela funktioner af «, äro dessa koefficienter dessutom hela funktioner af koefficienterna till (Or): Om Aa) Pilz)... P.(r) äro hela rationella funktioner af » och koefficienten för högsta potensen af x uti P,(x) är ett, så äro koefficienterna för de olika potenserna af hela rationella funktioner af koefficienterna till Piy(x)...P.(x) och af h samt rationella funktioner med gifna talkoefficienter af 2, och af nollställena till Pr), a, @-.-@y..... I detta fall kan man förvandla serien (21) i en potensserie, hvilken fort- skrider efter positiva potenser af koefficienterna till P,(x)... P,.(x) samt af t och hvilken i afseende pa koefficienterna till Pi(x)... P,(x) är beständigt konvergent"). Koefficienterna äro rationella i x, och i aj dy... Ay... Samt hela rationella i h. Integralerna 7, Yo... yn» betraktade som funktioner af hjelp- variabeln t, ha egenskaper, hvilka äro värda att antecknas. Man har: ') Jemför den ytterligare utredning, som förekommer pag. 437 i nästföljande appsats. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 425 Ym(z) = Palt) = yon gi Zu (22) In +» 7v=0 för IG Zon fl der högra membrum är en för |t] < 1 konvergerande potensserie, hvilken fortskrider efter positiva hela potenser af t. Då x befinner sig i närmaste omgifningen af det genom värdeparet 0,9, bestämda stället x,, har man ea) =’ ee hr och da x befinner sig i närmaste omgifningen af det genom värde- paret 09,99 + 272 bestämda stället x, likaledes Me Palx ST LV) = BA): Mm — 1, 2, EL Då 09, 3, öfverga i og, 3, + 27 förvandlas samtidigt t uti f', som i följd af (7) erhålles ur formeln Del zes um au, = h ge GER) KE 5 (23) Emedan P,(t) konvergerar för |t] < 1, har man P,(t') = Pi. Nu utgöra funktionerna P„(t) (m = 1,2,...n), i följd af formel- systemen (14) och (17), ett fundamentalsystem integraler till den i 2 transformerade differentialeqvation, i hvilken (1) öfvergar vid substitutionen (7'). Integralsystemet P,(t) till denna diffe- rentialeqvation i £ kan således lineärt uttryckas i P,(t) (m = .n). Man erhåller härigenom: »Om [2] < 1 och man utför substitutionen (23), blir I) Am Pill) + Am Pt) + 2.26 Anm Palt) (24) m UN Zoo hvarest Ai, Asan - - : Anm äro af t oberoende konstanter, om hvilka dessutom gäller, att så snart andra termen i differentialeqvatio- nen (1) saknas!), så blir determinanten 1) PoINCARE. »Sur les groupes etc.», pag. 202. 426 MITTAG-LEFELER, INTEGRALERNA TILL EN LINEÄR HOMOG. DIFF.-EQV. ar Am Als oe oe = 1 Denna egenskap hos funktionerna P,(t) P,(t)... Pu(t) är alldeles analog med den, hvilken karakteriserar POINCARES Zeta- fuchsiska funktioner. 427 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 7. Stockholm. Meddelanden frän Stockholms Högskola. N:o 93. Analytisk framställning af invarianterna till en lineär homogen differentialeqvation. Pars 1. Af G. MITTAG-LEFFLER. [Meddeladt den 11 September 1889.] Låt, som i föregående uppsats, differentialeqvationen vara dr Yy dar dr + Pe) + + Pula) y—0 (1) och antag fortfarande, att py(x) palt). - - Pn(x) äro entydiga ana- lytiska funktioner af variabeln x, hvilkas singulära ställen inom ändligt område a). d,,..., 4». -- antingen endast utgöra ett änd- ligt antal, eller ha egenskapen lim |a,| = =. v=o Låt y1»%Y2,-..,y„ Vara ett fundamentalsystem integraler, lat &, vara en punkt, hvilken som helst, hvilken icke är singulär, och lat Z vara en sluten kontinuerlig kroklinie, hvilken gar genom oy, icke skär sig sjelf samt innesluter vissa gifna af de singu- lära ställena, men utesluter alla de öfriga. Låt vidare P,(x— 0), Palx — 0), > Pale — 290) vara ett system element till integra- lerna Y1» Yo». -.»4n. Lat oss fortsätta dessa element längs linien L, till dess man efter att en gång ha genomlupit Z återkommer DS (AS E— in) öfvergå härvid i ett nytt system af element P,(x— z,), Pa(x— 9), till punkten z,. Elementen P,(x ..., Ba(c— 20). Mellan de nya elementen och de ursprung- liga ega nödvändigt vissa relationer 428 MITTAG-LEFFLER, INVARIANTERNA TILL EN LIN. HOMOG. DIFF.-EQV. Pn(® — 2) am Bil£— 20) + am Palt - 2%) ++ Amn Palz— 29) (2) fö = 2 rum), i hvilka anı, &m25 + » -> &mn betyda af x oberoende konstan- ter, hvilka likaledes äro oberoende af förloppet af linien Z från x, och tillbaka, blott denna linie alltid innesluter samma och ute- sluter samma singulära ställen. POINCARE?) uttrycker detta sa, att elementen Pj(x-— 4), -..» Pal — zy), då x från x, och tillbaka genomlöper en linie, hvilken innesluter vissa gifna singu- lära ställen och utesluter andra gifna dylika, undergå den line- ära substitutionen s=(Pı---Pa5 Pı--- Pr) med substitutionskoefficienterna: a 440) ... (ln 14231 099 ... XR Anl &n2- +» > Ann eller underga den lineära substitutionen in: An? «> cv a Om man medelst de ofvannämda substitutionskoeffhicienterna bildar följande hela rationella funktion af n:te graden af en ny qvantitet w: | Cini An2.. ++. Ann 7 W ') Fuchs. »Zur Theorie der linearen Differentialgleichungen, $ 3». BORCHARDT’s Journal. Bd. 66. ?) »Sur les groupes des &quations lindaires». Acta Math. pag. 203. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 429 sa bli koefficienterna för de olika potenserna af w i den mening invarianter, att desamma icke allenast äro oberoende af valet af linien Z, då densamma innesluter samma och utesluter samma singulära ställen, utan äfven äro oberoende af valet af punkten x, och af valet af fundamentalsystem utaf integraler!). Dessa invarianter sägas af POINCARE vara invarianterna till substitu- tionen S?). Metoder ha blifvit angifna af FUCHS?), HAMBURGER?) och POoINCAREÉ”?), genom hvilka substitutionskoefficienter och inva- rianter kunna framställas i differentialeqvationens konstanter. Fuchs’ metod förutsätter kännedom af den utveckling af inte- gralerna i omgifningen af ett singulärt ställe, hvilken af honom blifvit gifven. Men då koefficienterna i denna utveckling endast i det fall kunna uttryckas genom differentialeqvationens kon- stanter, att samtliga integraler äro regulära, bli invarianterna endast för detta fall uttryckta i differentialeqvationens konstanter. Dessutom synes metoden äfven då snarare innebära ett uppvi- sande deraf, att det alltid finnes en process, genom hvilken in- varianterna kunna beräknas ur differentialeqvationens konstanter, än en härledning af sådana slutna analytiska uttryck för inva- rianterna, från hvilka desammas egenskaper som funktioner af differentialeqvationens konstanter kunna härledas. HAMBURGERS metod gäller endast under vissa speciella för- utsättningar, och i de serier, hvilka han erhåller som uttryck 1) Fuchs. »Zur Theorie etc. $ 3». 2) »Sur les groupes etc.» pag. 203. 3) Fuchs. »Ueber die Darstellung der Functionen complexer Variabeln, insbe- sondere der Integrale linearer Differentialgleichungen.» BoRCHARDTS Jour- nal. Bd. 75. #) HAMBURGER. »Ueber ein Princip zur Darstellung des Verhaltens mehr- deutiger Functionen einer complexen Variabeln, inbesondere der Integrale linearer Differentialgleichungen in der Umgebung singulärer Punkte.» Bor- CHARDTS Journal. Bd. 83. HAMBURGER. »Ueber die Wurzeln der Fundamentalgleichung, die zu einem singulären Punkte einer linearen Differentialgleichung gehört.» Bor- CHARDTS Journal. Bd. 84. 5) Poıncar£. »Sur les groupes etc.» pag. 211. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 46. N:o 7. 2 430 MITTAG-LEFFLER, INVARIANTERNA TILL EN LIN. HOMOG. DIFF.-EQV. för invarianterna, ingår dessutom i hvarje term qvantiteten ,, af hvilken likväl invarianterna, som vi sett, äro oberoende. POINCARE befriar sig från en viss förutsättning, hvilken väsendtligt inskränker HAMBURGERS metod, men i de uttryck han erhåller, ingär fortfarande qvantiteten x, och dessutom har i densamma ännu blifvit införd en annan ny qvantitet, som är reel och positiv och belägen mellan vissa gränser, men af hvil- ken invarianterna äfven äro oberoende. Vid den framställning, hvars första afdelning här följer!), skola tvänne nya uttryck härledas för invarianterna, hvilka båda gälla utan alla inskränkande förutsättningar. Det ena uttrycket har sin källa i det af PoINCARÉ angifna, men innehåller icke längre den öfverflödiga qvantiteten x,. I detsamma ingår dock fortfarande en inom vissa gränser arbiträr positiv qvantitet, af hvilken invarianterna äro oberoende. Det andra uttrycket an- sluter sig till HAMBURGERS, men innehåller icke längre den öfverflödiga qvantiteten z,- Uti efterföljande uppsats förutsättes, att de ställen, som af linien &L böra inneslutas och de som böra uteslutas, kunna skiljas från hvarandra genom en cirkelring, som har x = 0 till medelpunkt, och som sjelf icke innehåller något singulärt ställe till differentialeqvationen. I en sednare uppsats skall visas, huru det allmänna fallet kan till detta återföras. Låt C vara den ifrågavarande cirkelringen och antag att hvardera begränsningscirkeln går genom ett singulärt ställe. Välj liksom i föregående uppsats på förbindningslinien mellan origo och det inom C belägna stället x, tvänne punkter z, och z,, hvilka båda tillhöra C, och för hvilka fö = Va% (3) samt sätt ') Det hufvudsakliga innehållet af den undersökning, hvars första del nu med- delas, liksom äfven af näst föregäende uppsats, har författaren framställt såväl i föreläsningar vid Stockholms Högskola läsåret 1885—1889, som ock i ett meddelande till Kongl. Vetenskaps-Akademien den 8 Maj 1889 (se Öfversigten för denna dag). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 431 1 e h = 3 log ir (4) 4 DA 1 Inför vidare i differentialeqvationen (1) i stället för den obero- ende variabeln x 2h l+ewi 3 x sa 5 (5) Låt fortfarande v,(&),%(2),...,v,(2) Vara ett fundamental- system integraler till den i t transformerade differentialeqvatio- nen tor hvilka, fort =" 0; d”vm Dil RET GR TR ML VI RR = (6) och hvilka således för [2] < 1 framställas genom de konverge- rande potensserierna | mm n+Y( mt : > 7 en WW "On Fa ER REIZE TEE) der koefficienterna äro gifna genom rekursionsformlerna (19) i föregående uppsats. Vi ha härmed i högra membrum utaf: I) = Om A __— iF ze i(Fo+ 2Kst ge ; one ot 7)) | 2h hvarest | ef = I. (6 0 I Il — Lo erhallit ett uttryck för ett fundamentalsystem!) integraler till differentialeqvationen (1), hvilka återge samtliga de värden in- tegralerna erhalla för sadana värden pa x, som äro belägna inom en cirkelring X, hvilken begränsas af de båda koncentriska cirklar, som ha «x, till medelpunkt och |z,| samt |«,]| till radier. 1) Att Z,(&), Z,(®),...,Z,.(z) utgöra ett fundamentalsystem följer omedelbart af formel (14) i föregående uppsats. 432 MITTAG-LEFFLER, INVARIANTERNA TILL EN LIN. HOMOG. DIFF.-EQV. Lät oss nu införa: dn—hy, t A m (9) samt Tri E = on? re NE to = : Tri Zum 712 = (10) 27 97 ERT Zoe e +1 | To = ; Om då, liksom i föregående uppsats, gal og pill er en sa har man, hvilket utan svarighet inses: vm(t') = vmi(tg)vi(t) + vmaltg)valt) + >>. + Vmnltg)vnlt) (12) m 2: Låt nu Pil — 2) Balz — 0), - - > Palt — a,) Vara de element af funktionerna Z, (x), Za(x),..., Z,(x), som svara mot punkten x, och värdeparet 0,9,. När variabeln « rör sig från &, och tillbaka längs en linie Z, som icke skär sig sjelf, och som innesluter samma och utesluter samma singulära ställen som cirkelbandet C, underga dessa element den lineära substitutionen [?1%o 0) dı2(Eo) + ++ Vin(t0)) Bel ) one : von( to) Säj LEBE 2 > NN ey Slag ; (13) el elker fel Pol Lolo ee | N eo : EJ Vi ha således för substitutionskoefficienterna an}, m=1,2, A 1, 2,0 on. erhallitunttryckene 2 _m2 A+rV } | I le *—l Ami = Vmal ty) = kma + mn (20) i k Mm v 702 ’ (14) v=0 = eh + 1 der ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 7. 433 ON <<, TT? A—m Be 1 A| (15) for, A =un: Qvantiteten h, hvilken förekommer uti serieuttrycket (14), är en positiv qvantitet, som vid gifvet värde pa w, kan väljas arbiträrt blott densamma icke öfverskjuter det värde, hvilket högra membrum af (4) erhåller, da den ena af qvantiteterna w, eller x, är belägen pa den ena randen af cirkelringen €, och den andra på den andra randen eller inom cirkelringen. Om man sätter z, = o, och @, = 0, samt följaktligen x, = V0,02> der ge, och g, äro radierna för den inre och den yttre begränsningscirkeln till C, erhåller man de uttryck för substitu- tionskoefficienterna, hvilka angifvits af POINCARE. Vi låta x, betyda en punkt, hvilken som helst, som tillhör en cirkelring X,, hvilken är koncentrisk med cirkelringen C, och är belägen inom €. Serierna Ua (GÖ) VN ERT EIN äfvensom de serier (0,0) VG) = : Le) Ss 472,2. 2.07; (16) v=0 hvilka utgöra koefficienterna för de olika potenserna af w uti vy lt) — w vrjolt) 2.2208) var (t) vag(t) — cv ++ + Van(t) Sj (eg Kole Ler te), te) OL 1:07 seilterkiei Leute teys io I LAM Ra liga BKS MJ Få NO le MEAN OG | (17) ) ONS OT FOO IE TD ARTO HÖR FOR ORKA MET LIN Jar AON LA 1 valt) vxal(t) > + Van (t) — w a" +V,(lt)- we" nt+...+V,-ı(t)-®@+V,(lt) konvergera alla för || < I. 434 MITTAG-LEFFLER, INVARIANTERNA TILL EN LIN. HOMOG. DIFF.-EQV. Funktionerna a) II, — I, 2, RS n; VS 0, Il 2, ... 7,80); ur een, OR LANE äro bildade genom addition och multiplikation af koefficienterna till differentialeqvationen (1) p,(&9)> Pa(l&o)>- - -» Pn(%y), af dessa : \ h - koefficienters derivator samt af x, och — och vissa rationella TT tal (cf. formeln (19) i föregående uppsats). Om således p,(2%)» Polo) - - > Pa(20) för cirkelringen C uttryckas i potensserier, hvilka fortskrida efter positiva och negativa potenser af x,, så erhållas ntV m härmed äfven w', (xo) och Fix) uttryckta i dylika serier. Låt nu A, vara öfre gränsen för h, da x, rör sig inom X, samt välj 0 PI Ms Sätt vidare RT Re = Meere I Re = 2,0.) Ite* Man har SH >R>0. Om man nu later x, genomlöpa alla värden, hvilka tillhöra cirkelringen X, och låter 2 genomlöpa alla värden |t] = R,, sa finnes härvid en viss ändlig öfre gräns för absoluta beloppen för koefficienterna till den i £ transformerade lineära homogena dif- ferentialeqvationen (1). Häraf samt af den procedur, hvilken WEIERSTRASS!) samt BRIOT och BOUQUET?) begagnat für att bevisa konvergensen af serierna: !) WEIERSTRASSs. »Ueber die Theorie der analytischen Facultäten». ÜRELLES journal. Bd. 51, pag. 43, samt SOPHIE VON KOWALEVSKI. »Zur Theorie der partiellen Differentialglei- chungen. Einleitung.» BorcHAarpTs Journal. Bd. 80. ?) Brıor et Bovaurr. »Recherches sur les propridtes des fonetions definies par des &quations differentielles.» Deuxieme mémoire. Journal de F'école poly- technique. Cahier 36 (Tome 21) pages 133 sqq. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 435 On lH)EE Me — U, 2, wer följer utan vidare, att serierna Von on I nn, liksom da äfven serierna Vilt); Wen, 060g betraktade som funktioner af saväl x, som af t, äro likformigt konvergenta för området X, och området |{]= AR. Häraf följer ater, att serierna: nen 2 n ( In zen 3 Omi — li) = kmaå Sr DV N Yun er Ba: : x | (14) v Oo Vili) =) Pla) . 8 ER (18) v=0 ör det gifna värdet pa h och £, äro likformigt konvergenta för alla värden på «,, som tillhöra området X,- Serierna (14) och (18) kunna i följd häraf, på grund af WEIERSTRASS’!) teorem, för cirkelringen X, förvandlas i potens- serier, hvilka fortskrida efter positiva och negativa potenser af x,. Serierna MR 2090 Wo äro de sökta invarianterna för cirkelringen C. Desamma äro oberoende af x,, och om man således sätter A=+% rev. mV ji 3 é P (20) = a en Be Zoo Me (19) A\=—o sa blir hvar och en af qvantiteterna: rk u: = —1,—2, —3... u=1,2,...n (20) DD 2 Nelly 000 v=0 lika med noll och man erhåller !) WEIERSTRASS. »Zur Functionenlehre». Abhandlungen aus der Functionenlehre. Berlin 1886. Pag. 73. 436 MITTAG-LEFFLER, INVARIANTERNA TILL EN LIN. HOMOG. DIFF.-EQV. je.) Vu) = De 2 ol (21) ONE v=U0 Detta är det ena af de bada uttryck, hvilket vi för inva- rianterna ville härleda. Det innehåller icke längre «,, som POIN- CARE’s uttryck, men innehåller deremot fortfarande den mellan vissa gränser arbiträra positiva qvantiteten h, af hvilken inva- rianterna äro oberoende. Koefficienterna 2 (Bl, 2 acc M3 v=0,1,2,...) äro hela rationella i A och för t, har man ut- trycket: 712 e BEN Lo == 712 ai Qvantiteten Ah sjelf är positiv och belägen mellan gränserna 0< h= log & (cf. 4), (22) Q der o, är radien för den inre och o, radien för den yttre be- gränsningscirkeln till C. Antag att koefficienterna till differentialeqvationen (1) äro rationella i x, så att densamma erhåller formen dry Pd(x) dr"! P,(x) dr—? Pula , a Mi nn. en En > N Ei "YO der P,(z) = (2 — ay)" (2 — as) ... (2 — ap)? och (23) P,(z) = An + Anz + Ana? +... + Ayar; r—1,2,...n. Lät vidare koefficienterna WERE) (m =:1,,2,.2em, 108 1,2,...) uti uttrycken (14) för substitutionskoefficienterna vara direkt uttryckta uti Py(x), Pı(&) - . ., Pn(x) och deras derivator, i stället för som i det allmänna fallet i de LAURENT’ska seri- ala TEN (GR P A & : erna för Are) (2) för cirkelringen X. Funktionerna NED ENN (2) n+FV w, (%,) äro da heltaliga rationella funktioner af xy, Ay».--> Ap ÖFVERSIGT AFP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 437 samt A,, (r=1,2,...n; g=0,1,2,...p,) och af qvoten af den mellan vissa gränser obestämda positiva qvantiteten h och talet ni, hvilka äro hela uti A„ (r=1,2,...n; q=0,1,2, h 0.0 Pr) och Fe Om man nu bildar koefficienterna Fico) (2 v=0(,1,2,...) uti uttrycken (18) för substitutionsinvarianterna, sa bli dessa likaledes heltaliga rationella funktioner af ty, dy» ..., @y / s - / Zz 5 samt A,, och — hvilka äro hela uti A,, och Ken Koefficien- zu sei terna en (4 m. em, VE 02 But uteryckenz (AL) för substitutionsinvarianterna äro den konstanta termen uti ut- vecklingen af Pico) uti en potensserie, hvilken fortskrider efter hela positiva och negativa potenser af x,. Desamma äro så- ledes heltaliga rationella funktioner af w,, 4), ..., a, samt A,, och h ä ie 3 h En: hvilka äro hela uti A,, samt i Det är icke svårt att visa, att serierna (14) och (21) för hyanje andlıot iomraderat Ar (2. 1522. 22029 02 pr äro likformigt konvergenta, och desamma kunna således skrifvas som potensserier, hvilka fortskrida efter hela positiva potenser af bade qvantiteten t, samt af dessa sistnämda qvantiteter, i af- seende pa hvilka serierna äro beständigt konvergenta!). Koeffi- cienterna till dessa potensserier i t, och i A,, äro vid substitu- tionskoefficienterna heltaliga rationella funktioner af ty, @ >: - » Ap h 7 iR Ka ; N och —, som äro hela uti —, och vid invarianterna heltaliga ra- zei D 7 : 3 h | UNO tionella funktioner af a,,..., a, och —, som äro hela uti — . 71 ri Vi ha således bland annat erhållit följande teorem: »Lät uti x-planet X vara en gifven cirkelring, hvilken har origo till medelpunkt, och icke innehåller något singulärt ställe till den lineära homogena differentialeqvationen (1'). 1) Cf. PoIncArE. »Sur les groupes etc.» $ 3. 438 MITTAG-LEFFLER, INVARIANTERNA TILL EN LIN. HOMOG. DIFF.-EQV. Substitutionsinvarianterna för de substitutioner, som erhällas, då den oberoende variabeln x en gång i samma led genomlöper en sluten linie, hvilken icke skär sig sjelf och hvilken innesluter samma samt utesluter samma singulära ställen, som cirkelbandet X, kunna alltid framställas som potensserier, hvilka fortskrida efter hela positiva potenser af koefieienterna An I iso ög Gl == MU Nl or Or samt af 762 Ge I Ok 712 9 El der h är en mellan gränserna (22) godtycklig positiv quantitet. Dessa potensserier äro beständigt konvergenta uti A,,. Koef- fieienterna till desamma äro heltaliga rationella funktioner af h ; x Beh : Ay... a, samt —, hvilka äro hela utv =. Invarianterna, som ni zei äro lika med summan af potensserierna, äro oberoende af valet af den positiva qvantiteten h mellan gränserna (22).» Vi gå nu att härleda vårt andra uttryck för invarianterna. Låt x, vara en punkt, hvilken som helst inom C, och inför i differentialeqvationen (1), i stället för den oberoende variabeln x DE 0,0%: (24) Låt vidare u, (T, &,), UT; &y)s - - > Un(T, &,) Vara ett fundamen- talsystem integraler till den i z transformerade differentialeqva- tionen (1), för hvilka, för z= 0 d’um di” dm —m Um NO => ie! Me . = 05: v=n—m, v=En — 1; ee Dessa integraler framställas för närmaste omgifningen af = 0 genom potensserierna arm an tr WEN) — rm + fa (20) ja +» m — 1,2, 2.220) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 439 Koefficienterna y)"’(@,) (m = 1,2,...n; erhållas pa samma sätt, som koefficienterna w, re... BR ) x) uti förega- ende uppsats. Man erhäller rekursionsformler, fullkomligt ana- loga med formlerna ne derstädes: a ARA EON #1 lub, — ah en Me In = nr un = 20) er na a | +... + INGA [n+»—1], - av” [n+v], u m Uj 2 osv m ESO Norr Med Bir (v =0,1,2 hvilka äro definierade genom likheten: (ex — 1)2 = ut ([g]o + [ghu + [gle + och är således 5 al samer on) 20 a Dessutom sättes: Lib =0 nen, uten) a en) (a1, cd uttryck för an m Var: | ..) förstås härvid talkoefficienter, (28) (29) (30) .) förstås det +YV i 7 hvilket erhålles genom att differentiera (1), samt härefter sätta x = x, och för de (n — 1) första derivatorna införa uttrycken (25). Konvergensradien för potensserierna (26) erhålles på följande sätt. Man kan alltid på den räta linie, hvilken förbinder v= med 2=.«, välja två punkter &’ och =” — |«'| < |x"] — 0 sa att åtminstone den ena faller pa gränsen och den andra inom eller på gränsen till ©, och att RN LA = Vä" 0 (31) 44() MITTAG-LEFFLER, INVARIANTERNA TILL EN LIN. HOMOG. DIFF.-EQV. Konvergensradien för potensserierna (26) är Xx" 7° (32) MH Se 0 2 Vi anteckna dessutom, att konvergensradien fortfarande förblir h’, om man i dessa serier i stället för x, sätter x,e”, hvarest J är en reel qvantitet, hvilken som helst. Det är lätt att se, att liksom u,(z, &,) - - - Un(T, &,) Utgöra ett fundamentalsystem integraler till den i z transformerade dif- ferentialegvationen (1), sa äro Ba) un|1os =, 2) ne 12 Men (33) 0 X o N I hvarest log any da 00, 3— 9, (£= 06 2, man) ett fundamentalsystem integraler till den ursprungliga likhe- ten i @. Likaledes framgår utan svårighet af det tillvägagaende vi begagnat för att från differentialeqvationen (1) härleda serierna (26), att Or (G= MANS Hass utgöra ett fundamentalsystem integraler till den genom (24) i T transformerade differentialeqvationen (1), samt att 2 ; wul!os ae zn) ı m], Zune Loge KX Are ov. der log kl =1 för 0 = 09 och FI = 9, +9, utgöra ett funda- 0 mentalsystem integraler till den ursprungliga differentialeqva- tionen i «. Lät oss nu införa drum ÄG N) . dır —? 2 Uj Ry) = m—1,2,...n; 2 —_ 12,207 68) Lat vidare ! vara ett positivt helt tal, sa stort att 2 = Ws : (35) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 441 on Amel Sr ca 4 Punkten z = 210 + — faller da inom konvergensomradet för l den potensserie, hvilken för omgifningen af « = 10 framställer funktionen un(z — 10, age); m = 1,2, ...n. Man inser nu utan svårighet, att för närmaste omgifningen Mr a: och således också för alla andra värden pa z gäller l relationen 27 271 en le) = Vg 7 > 2o ale = > Loe Se 271 271 = ; (36) + pal > gun? 7 > nen mw, 000 Do | Häraf följer: 2701 = Iri = | 271 22 Vega Gen ne = Umil > oe halt 27; &oe it, a ri . 27ti mi, 27 2mi 37 + Umn| — > ge url T— SO ge au U , 27Ci > Coe Ju (T— 271, 2) + 271 (Ci )—— : A + nal 7 ERE ! Just — 2rti, age") wel Om man nu sätter Tt=2ni+tt, (38) samt observerar att lee) = lee 142, 60000 (39) 442 MITTAG-LEFFLER, INVARIANTERNA TILL EN LIN. HOMOG. DIFF.-EQV. sa följer & , Zt ; Um(2rıt u ) ZZ = oo) u(t ’ 20) 32 | Das I 3 \ 40 air anal T > 20) Unlı 5 25 | ( ) we 24665: } ä 27 Qvantiteterna nl a) (m —1,2,...n; 1 — Eos) äro koeffiecienterna för den substitution, som erhålles genom att efter hvarandra utföra substitutionerna med koefficienterna 2ni Ani 2ni a-v\ . Um 7» &) Um» Dune en pP DC , hvilket vi beteckna genom likheten: ( 271 27 | 4 IR D Lo ee On RR: . Lo 27ni 271 Onl Te? Lo) nn 182 Lg ) Int 27 | | 271 u 2701 = | Url Fan » Vg) > Uin Ba > CQ Ur] IR + doge Un wen Che ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 443 Af likheterna (33) och (40) följer nu, att de element af integralerna L,(2)... &n(#), som svara mot punkten x, och värde- paret 0,9%), da variabeln x beskrifver en sluten linie Z från x, och tillbaka, hvilken icke skär sig sjelf, samt innesluter samma och utesluter samma singulära ställen som eirkelbandet C, undergå den lineära substitutionen: | Int 271 &ı „gl +» MM ER > CQ S= 27 271 a Lo ae ml => Vg J De uttryck vi erhållit för substitutionskoefficienterna kunna framställas under formen af serier: oc 27 ) x 271 5 Oını Ans 9 2.) = DR (2) ir I (42) v=0 malen HUA okt i hvilka uttrycken för funktionerna: Be an m INS Z ee MS 102 Ray one l, m, utı funktionerna 27Ti fp le I | in = I) 25 ooo f03 Bell 2 ee, NIA bor äro omedelbart gifna. Invarianterna äro koefficienterna (Int ud): u = 1, ZEN, n för de olika potenserna af w uti 270 27 | A11 NR 0) — SRS el > 20 | ee 271 27 ( GF) el 2) 8.0.0 lo Onn FR a) w | w” + ol wert +...+ + 0.7) 0.) | 444 MITTAG-LEFFLER, INVARIANTERNA TILL EN LIN. HOMOG. DIFF.-EQV. och kunna framställas under formen [0,0] u.) =2 Xie a) (FF): 2 er der koefficienternas: XC (20)3 ES I 200005 VE Loan uttryck uti koefficienterna 1 serierna (42) äro omedelbart gifna. Om den positiva qvantiteten h’ är så stor, att man uti (35) kan sätta =], så öfvergå vid detta värde på ! de uttryck vi erhållit för substitutionskoefficienterna uti de som blifvit gifna af HAMBURGER!). Detta att l=1 eller att 27 Kun uti utvecklingen A=+® Vv TV Ah X (20) = N Xu "Lå (45) ee och erhåller da: (5) >> = (7) 5 u => Ir 2, TR (46) !) »Ueber ein Princip etc.» 2) Cf. pag. 430. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, Nn:0 4. 445 I det uttryck för invarianterna, hvilket vi härmed uti se- rierna (46) erhållit, är talet / hvilket positivt helt tal som helst, hvilket uppfyller vilkoret 27 l der 0, är radien för den yttre och o, radien för den inre be- ro 89 S, een (cf. 32), (47) gränsningscirkeln till C. Det är af särskildt intresse, att låta ! växa mot oändlig- heten, samt att härleda de gränsvärden, till hvilka hvar och en af termerna uti (46) då närmar sig. Vi vilja at denna under- sökning egna en sednare uppsats. Om differentialeqvationen har formen (1’) — cf. pag. 436 — så bli koefficienterna % 7 < X, m. (%0); m=1,2,...n; ml, 22: VE 0 2er uti uttrycken (42) för substitutionskoefficienterna heltaliga ra- Ari tionella funktioner at e 7, at Aes OSAMA ry (nr 1,2, ...n;gqg=(,1,2,...p,), hvilka äro hela uti qvantiteterna A,,. Koefficienterna A: = 0 0 DE UNS PAS uti uttrycken (46) för invarianterna u.) (B.—1., 2,27) 27ci äro heltaliga rationella funktioner af e! , af a,...a, samt A,, (r =1,2,...n; qg =0,1,2,...p,), hvilka äro hela uti qvantite- terna Å,,- Serierna (42) och (46) kunna skrifvas som potensserier, hvilka fortskrida efter hela positiva potenser af både qvantiteten 271 p = gehgatzqyantitetenna FANN (@— 172, Tin gi 0,1,222.230) och hvilka i afseende på de sistnämda äro beständigt konvergenta (cf. föregående pag. 437). Koefficienterna till dessa potens- oo AT - ke serier i 7 samt A,;, äro vid substitutionskoefficienterna hel- 2 = taliga rationella i #,,@),...a, samt e! och vid invarianterna 2701 heltaliga rationella uti a,...a, och e!. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 7. 3 446 MITTAG-LEFFLER, INVARIANTERNA TILL EN LIN. HOMOG. DIFF.-EQV. Vi ha säledes bland annat erhallit följande teorem: »Lät X vara en cirkelring, hvilken har origo till medelpunkt samt innesluter vissa gifna samt utesluter andra gifna singulära ställen till differentialegvationen (1'). Substitutionsinvarianterna för de substitutioner, som erhållas, då den oberoende variabeln x en gång i samma led genomlöper en sluten linie, hvilken icke skär sig sjelf, och hvilken innesluter samma och utesluter samma singulära ställen, som eirkelbandet X, kunna alltid framställas som potensserier, hvilka fortskrida efter hela positiva potenser af koefjieienterna Amen anno Ze oe samt af qvantiteten der l är ett positivt helt tal, som i öfrigt godtyckligt dock har en viss undre gräns — cf. formel (47) —. Dessa potensserier äro beständigt konvergenta uti A,,. Koef- ficrenterna till desamma äro heltaliga rationella funktioner af 2 a, samt are 447 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 7. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 165. Om kumenylpropionsyrans konstitution. I. Af ÖSKAR WIDMAN. [Meddeladt den 11 September 1889 genom P. T. CLEVE.] I en föregående afhandling !) har jag kommit till det re- sultat, att den vid 75° smältande kumenylpropionsyran måste innehålla normal propyl, och att en omlagring från isopropyl till normal propyl eger rum, då kumenylakrylsyra reduceras till ku- menylpropionsyra. Beviset härför grundade sig emellertid icke på de anstälda direkta undersökningarne af kumenylpropionsyran, hvilka icke gafvo några afgörande resultat i detta hänseende, utan hvilade förnämligast på analogien med propylhydrokarbo- styril, hvilken under propylgruppens omlagring bildades vid hydrering af ortoamidokumenylakrylsyra. För fortsatta under- sökningar på detta omrade var det emellertid af högsta vigt att hafva propylgruppens natur i kumenylpropionsyra alldeles be- stämdt afgjord och det var därför önskligt att få ett direkt be- vis att stödja sig på. Af sammansättningen CH, . C.H, . CH, . CH, . COOH måste naturligtvis existera tvenne olika syror, den ena med nor- mal propyl, den andra med isopropyl. Hittills är blott den ena känd. Det gälde derför att syntetisera den andra hälst enligt en metod, som direkt gaf upplysning om den närvarande propyl- gruppens natur. I detta syfte har jag !) »Nya omlagringar inom propylgruppen», Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Gl Al ANGE IT INEO. Yo 448 _WIDMAN, KUMENYLPROPIONSYRANS KONSTITUTION. I. 1) kondenserat kuminol med malonsyra till kuminalmalonsyra: OH CHE Coon reducerat denna till kumylmalonsyra: COOH COOH och slutligen öfverfört denna i en kumenylpropionsyra. @EL CH, Cr CH 2) genom inverkan af kumylklorid: GE. - CH,CIl på natriummalonsyreeter framstält kumylmalonsyreeter, saponi- fierat etern och ur den så erhållna kumylmalonsyran framstält kumenylpropionsyra och 3) låtit kumylklorid inverka på natracetättiketer, sönder- delat den därvid bildade kumylacetättiketern: CO. CH, SCHE (OR CH . COOC,H, med kalilut och så erhållit kumenylpropionsyra. I det följande skall jag lemna en redogörelse för under- sökningens förlopp och de därvid erhållna resultaten. Kuminalmalonsyra. COOH COOH Denna syra framstäldes hufvudsakligen enligt samma mycket (CH,),CH.. C,H,.CH = C< beqväma metod, som CLAISEN & ÜRISMER!) användt för erhållande af benzalmalonsyra. 75 gr. kuminol, 75 gr. malonsyra och 37 gr. isättika blan- dades i en kolf, som upphettades pa vattenbad 10 timmar. Redan under uppvärmningen afskiljde sig kristallkakor i stor mängd och efter afsvalningen tillväxte dessa alltmer. Oljan affiltrera- des och kristallerna tvättades med benzol, som lemnade dem olösta. Denna kristallmassa, som vägde 45 gr., borde nu i ana- logi med förhallandet vid benzalmalonsyras framställning utgöras af kuminalmalonsyra, men visade sig bestå uteslutande af oför- !) Ann. d. Chem. u. Pharm., Bd. 218, p. 135. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 449 ändrad malonsyra. Smältpunkten lag vid 132° och kroppen sönderdelades vid högre temperatur under utveckling af kolsyra och utbredning af ättiksyrelukt. Oljan skakades med stark natronlut och ur den sa erhållna blandningen aflägsnades oangripen kuminol genom skakning med eter. Eterlösningen gaf efter diverse reningsprocesser 37 gr. ren omdestillerad kuminol. Natronlutlösningen försattes därpa med en för syrans fullständiga frigörande otillräcklig mängd salt- syra, hvarefter en ymnig fällning af gulhvita, glänsande fjäll bestående af kuminalmalonsyrans sura natriumsalt, snart af- skiljde sig. Detta salt affiltrerades, pressades, löstes i kokhett vatten och försattes med saltsyra i öfverskott. Härvid erhölls den bildade kuminalmalonsyran i fri form såsom en efter någon tid stelnande olja. Efter tvättning med vatten och en omkri- stallisation vägde substansen 21 gr. Reaktionen förlöper således här vida trögare än vid benzal- dehyd. Något synnerligen godt utbyte kan man i hvarje fall ej vänta, då vatten alltjämt frigöres under reaktionens förlopp och kuminalmalonsyran såsom för öfrigt också benzalmalonsyran, vid upphettning med vatten åter sönderfaller i aldehyd och malonsyra. 1) C5H,,. CHO+CH,(COOH), = H,0 + C,H,, .CH = C(COOH), 2) C,H,, - CH=C(COOH),+H,0=C;H,, -CHO+CH,(COOH), I de vanliga lösningsmedlen, vatten, benzol, alkohol är syran vid högre temperatur lättlöslig, i gasolja är den däremot sa godt som olöslig. Vid kristallisation visar den ett anmärkningsvärdt förhållande, i det den med stor begärlighet förenar sig med lös- ningsmedlet och visar därefter olika smältpunkter efter de olika lösningsmedel, som användts vid kristalliseriseringen. Benzal- malonsyra synes ej, att döma efter ÜLAISENS & ÜRISMERS upp- gifter, visa analogt förhållande. Denna uppgifves f. ö. vara olös- lig i äfven kokande benzol. 1) C,H,.C,H,. CH = C(COOH),. En syra af denna sam- mansättning erhålles, om kuminalmalonsyra kristalliseras hälst 450 WIDMAN, KUMENYLPROPIONSYRANS KONSTITUTION. I. ur benzol och de så erhållna kristallerna upphettas i torkskåp vid 80—90°. Substansen smälter vid 137” utan sönderdelning. Beräknadt: Funnet: Ca 156 66,66 66,46 al 14 5,99 6,06 O, 64 27,35 — 234 100,00 2) C,H,.C,H,.CH=C(COOH), + H,0. Kuminalmalonsyra löses lätt i ljumt vatten och utkristalliserar vid afsvalning i hvita, långa prismer med snedt afskurna ändar. Smältpunkten ligger vid 89—90°. Substansen förlorar icke vatten i exsiccator. Beräknadt: Funnet: er» 156 61,90 : 62,00 Hs 16 6,35 6,26 OÖ, 50 31,75 = 252.2 100500 Egendomligt nog kan denna vattenhaltiga syra omkristalli- seras ur benzol utan att vattnet bortgar och utan att smält- punkten (89—90°) förändras (jmfr nedanstående benzolförening). Ett salunda ur mycket benzol omkristalliseradt prof, som efter hastig utpressning torkades i exsiccator ett dygn, afgaf därefter vid upphettning till 80—90°, då vigten förblef konstant och smältpunkten stigit till 137°, vatten enligt följande schema: Beräknadt Funnet: för O,3H,,0,+H,0: H,O TR 7,35 3) C,H,.C,H,. CH = C(COOH), + C,H,. Om vid 80—90?” torkad kuminalmalonsyra (sp. 139°) öfvergjutes med benzol och blandningen uppvärmes langsamt, inträder efter en stund vid lindrig värme en reaktion, i det att det kompakta pulvret, som ligger pa botten, pöser upp i vätskan, sa att denna stelnar helt och hallet. Vid fortsatt upphettning till benzolens kokpunkt löses allt lätt och vid afsvalning stelnar lösningen anyo af små ÖFVERSIGT AFP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 451 fina nålar. Utpressas en del hastigt och införes i kapillärrör, smälter substansen skarpt vid 96— 97°. I torrt tillstånd förlorar kroppen mycket hastigt benzol. Ett prof utpressades hastigt och invägdes så skarpt sig göra lät och infördes därpå i luftförtun- nadt rum öfver fosforsyreanhydrid. Efter en stund motsvarade vigtsförlusten 8,8 %, efter en natt 14,6 %. Härefter aftog sub- stansen ytterst långsamt 1 vigt så, att först efter ett par måna- der vigten blef konstant, och vigtsförlusten uppgick da till ett belopp, som så noga man kan begära motsvarar 1 mol. benzol. Beräknadt Funnet: förr & EN Om Cake C,H, 21,79 20,34 Smältpunkten stiger härvid smaningom sa, att den vid en vigtsförlust af 16,1 % lag vid 128—129° och till sist vid 137°. Da däremot den nyss beskrifna benzolhaltiga vid 96—97° smältande syran fick stå © luften vid vanlig rumstemperatur, tills konstant vigt inträdde och därefter öfver en natt i exsiccator, så smälte substansen därefter vid 89I—90° och vid upphettning i torkskåp vid 95° förlorade den i vigt så mycket som mot- svarar en molekyl vatten. Beräknadt Funnet: forle E00. Vigtsförlust (95°) T,14 1,73 Substansen luktade under upphettningen kuminol. Smält- punkten lag efter torkningen vid 137°. Att döma af detta försök, hvilket jag icke repeterat, synes benägenheten att upptaga vatten vara sa stor, att substansen förmår att, under det den afgifver kristall(?)-benzol, absorbera jemnt en molekyl vatten ur vanlig rumsluft — ett förhållande, som synes ganska öfverraskande. Kumenylakrylsyra ur kuminalmalonsyra. Om ren vid 137” smältande kuminalmalonsyra upphettas vid en temperatur af omkring 160°, bortgar kolsyra i strömmar. 452 WIDMAN, KUMENYLPROPIONSYRANS KONSTITUTION. I. Efter slutad gasutveckling stelnar den bildade kumenylakrylsyran lätt vid afsvalning och är efter en kristallisation fullt ren och smälter vid den förut bekanta temperaturen 157—158°. Vid framställningen är det nödigt, att först genom langsam upphett- ning vid 80—90° aflägsna allt vatten ur den vattenhaltiga syran, ty upphettas den vattenhaltiga syran i en kolf direkt till 1607, inträffa bireaktioner, så att man erhåller en smetig produkt, ur hvilken kumenylakrylsyran knappast kan isoleras i rent tillstånd. Beräknadt: Funnet: Co 144 75,79 75,45 ER, 14 1,37 7,44 0, 7732 16,34 — 190 100,00 Kumylmalonsyra. COOH GEL CH CH CH or Kuminalmalonsyra löstes i natronlut och försattes med na- triumamalgam i öfverskott. Da lösningen blef starkt alkalisk, tillsattes saltsyra i sma portioner dock sa, att icke sur reaktion inträdde. Efter slutad inverkan surgjordes den filtrerade lösnin- gen, da en färglös olja utföll, som snart stelnade till vackra, väl utbildade, rombiska taflor eller långsträckta, tunna fjäll. Syran är mycket lättlöslig i varmt vatten men svårlöslig i kallt, löser sig ytterst lätt i till och med kall alkohol, men är däremot så godt som olöslig i äfven kokande benzol. Efter om- kristallisering ur vatten ligger smältpunkten vid 165”. Beräknadt: Funnet: Cs — 130 66,10 66,21 His 16 6,78 6,83 Ö, 64 27,12 = 236 100,00 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 453 Kumenylpropionsyra ur kumenylmalonsyra. Om nyss beskrifna syra upphettas till 170°, inträder efter smältning en häftig kolsyreutveckling. Efter slutad reaktion stelnar oljan lätt vid afsvalning till en kristallinisk massa, som löses i varm gasolja och kristalliserar därur i tunna, glän- sande blad, som smälta vid 75,5”. Den erhållna syran är sa- lunda identisk med den, som jag förut erhållit genom reduktion af kumenylakrylsyra med jodvätesyra 1). Sammansättningen stämmer ock med formeln C,H, . C,H, - CH, . CH, . COOH. Beräknadt: Funnet: GC, 144 75,00 74,54 HN. LG 8,33 8,58 0500432 16,67 — 192 100,00. Kumylmalonsyra ur kumylklorid och malonsyreeter. En afvägd mängd malonsyreeter (3,7 gr.) blandades med en egvivalent mängd af en 10 % alkoholisk lösning af natriumetylat (0,52 gr. natrium upplöst i 15 gr. alkohol) och därtill sattes pa en gang den beräknade mängden (3,8 gr.) kumylklorid, C,H, . C,H, . CH,Cl. Det hela kokades därpå i vattenbad under uppät- vändt kylrör, tilldess förut fuktadt lackmuspapper icke vidare visade alkalisk reaktion i vätskan. Omsättningen fortgår raskt under afskiljande af klornatrinm. Därefter afdunstades alkoholen och vatten tillsattes i så stor mängd, att koksaltet löstes och olje- lagret väl afskiljdes. Detta upptogs sedan i eter, och etern afde- stillerades, då kumylmalonsyreeter: C,H, .C,H,.CH,.CH(CO0OC,H,), aterstod sasom en färglös, aromatiskt luktande olja. 1) Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd 12. Afd. I. N:o 7, p. 15. 454 WIDMAN, KUMINYLPROPIONSYRANS KONSTITUTION. I. Den härvid använda kumylkloriden hade jag framstält enligt en metod, som PATERNO & SPICA först användt, nemligen genom att läta torr klorvätegas inverka pa kuminalkohol. Efter tvätt- ning med natronlut, torkades kloriden med klorkaleium och under- kastades fraktionerad destillation. Kokpunkten lag mellan 225 och 229° (okorr.). Kumylmalonsyreetern upphettades med stark natronlut (eg. v. 1,25) pa vattenbad, hvarvid det bildade natriumsaltet snart utföll i fast form. Efter utspädning med vatten afskiljde sig osönderdelad eter i oljedroppar, hvilka extraherades med eter. Lösningen fäldes därefter med saltsyra, da en en lätt stelnande olja utföll. Syran kristalliserade i vackra, romboidala taflor och smälte efter kristallisation ur vatten vid 165°. Saväl härigenom som genom sina öfriga egenskaper visade den sig fullkomligt identisk med nyss beskrifna kumylmalonsyra. Sammansätt- ningen är ock densamma, såsom följande analys utvisar: Beräknadt Funnet: för C,H, . C,H, . CH, . CH(COOH),: C 66,10 ; 66,17 H 6,78 6,88 (0) 27,12 — 100,00 Såsom på förhand var klart, gaf äfven den så erhållna kumylmalonsyran vid upphettning till 170” under kolsyreutveck- ling samma vid 75,5” smältande kumenylpropionsyra, som förut flere gånger blifvit beskrifven. Kumenylpropionsyra ur kumylacetättiketer. 1,8 gr. natrium löstes i 20 gr. alkohol och lösningen blan- dades med 10 gr. acetättiketer och 13 gr. kumylklorid. Bland- ningen, som snart grumlades af utfallande klornatrium, upp- värmdes på vattenbad, till dess neutral reaktion inträdde. Härpa afdunstades alkoholen och vatten tillsattes i sådan mängd, att ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 455 allt klornatrium löstes, och oljan väl afskiljdes.. Denna senare upptogs i eter, eterlösningen torkades med klorkalcium samt underkastades fraktionerad destillation. Under 280” öfverdestil- lerade blott helt litet, under det att hufvudmängden af bildad kumylacetättiketer: COCH, COOC,H, gick öfver mellan 280 och 300°. Denna fraktion är svagt gul ©. H,..C.H, . OH, . CH< till färgen och färgas icke af järnkloridlösning. I retorten stan- nade en icke obetydlig mängd af en svartbrun seg massa, sanno- likt bestaende af dikumylacetättiketer och sönderdelningsprodukter däraf. Den vid 280—-300° kokande fraktionen uppvärmdes nu flere timmar på vattenbad med mycket stark kalilut. Härvid gick blott den minsta mängden i lösning och det allra mesta sim- made på ytan såsom en välluktande, blomsterdoftande olja. Efter utskakning med eter separerades vattenlösningen och försattes med saltsyra till sur reaktion. Härvid utföll kumenylpropion- syra såsom en olja, hvilken stelnade till blad, smältande vid 74”. Eterlösningen torkades med smält klorkalcium och under- kastades fraktionerad destillation. Härvid erhölls bildad kume- nylaceton: CH, . C.H, . CH, . CH, . CO . CH, såsom en färglös, vattenklar, välluktande olja, som kokar vid 260—265° (korr. bar.tr. 758 mm.). För analys och närmare karaktäriserande öfverfördes den i Kumenylacetoxim yNOH CH; « CH, CH, . CH, . CO Om. Denna förening kristalliserar ur petroleumeter i vackra, väl utbildade, langa, glänsande prismer, som smälta längsamt vid 58—59°, vare sig kroppen i fast form införes i kapillärröret eller smält far stelna däri. 456 _WIDMAN, KUMENYLPROPIONSYRANS KONSTITUTION. I. Beräknadt: Funnet: Os 180 76,10 75,90 Er I 9,58 N 14 6,83 6,91 (6) 16 7,30 — 205 100,00. I alla de tre ofvan nämnda fallen har jag således erhållit samma kumenylpropionsyra, som uppstår vid hydrering af ku- menylakrylsyra. Af dessa synteser äro de båda ur kumylklorid af det största intresset. Kumylklorid innehåller nemligen af- gjordt isopropyl, da PATERNÖ och SPICA !) vid dess behandling med zinketyl erhållit en vid 211—213” (korr.) kokande propyl- isopropylbenzol, som icke är identisk med den först af KÖRNER?) och senare af IRA REMSEN och KEISER ?) framstälda vid 224” (korr.) kokande dipropylbenzolen. Då nu reaktionen förlöper alldeles analogt, när kumylklorid inverkar pa zinketyl å ena sidan och på natriummalonsyreeter eller natracetättiketer a den andra, så är det i sjelfva verket i högsta grad osannolikt, att en omlagring (från isopropyl till normal propyl) eger rum i de båda senare fallen, då propylgruppen faktiskt förblir intakt i det första. Drager man nu emellertid däraf den slutsats, att »kumenylpropionsyran» är ett isopropylderivat, så låter detta icke förena sig med de förhållanden, som jag närmare utvecklat i en föregående uppsats. ?). | Då således det resultat, som ofvan beskrifna undersökning gifvit, långt ifrån att bekräfta den slutsats, till hvilken jag förut kommit, står i bestämd strid därmed, måste frågan om propyl- gruppens natur i den hittills bekanta kumenylpropionsyran ännu anses vara oafgjord. För att emellertid icke stanna härvid har !) Ber. der Deutsch. chem. Ges. X, p. 1746. 2) Ann. d. Chem. u. Pharm., Bd 216, p. 223. 3) Jahresbericht f. Chemie 1883, p. 1286. 1) Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd 12. Afd. I. N:o 7. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 457 jag anställt en hel rad andra ofta ganska mödosamma försök att syntetisera de båda syrorna af sammansättningen: CH, . CH, . CH, . CH, . COOH på sådant sätt, att den ingående propylgruppen i och med fram- ställningssättet var alldeles bestämdt afgjord. Da emellertid alla dessa försök i hufvudsak icke gifvit därmed äsyftadt resultat, afstår jag ifrån att ingå på en redogörelse för dem, äfven i de fall, då försöken ledt till upptäckten af nya förut icke beskrifna föreningar. I ändamål att få den nyssnämnda motsägelsen löst, har jag nu slutligen tagit under arbete en förnyad undersökning af den förut af mig beskrifna ortonitroparapropylkanelsyran. Genom att ur denna steg för steg eliminera nitrogruppen bör man kunna framkomma till en »kumenylpropionsyra» med normal propyl- grupp och därmed vinna ett afgörande svar på den föreliggande frågan. Jag hoppas inom kort kunna meddela resultaten af denna undersökning. 458 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 414.) Bruxelles. Académie R. des sciences, des lettres & des beaux arts de Belgique. Bulletins. (3) T. 13 (1887 )—16 (1888). 8:0. Annuaire. Annee 54 (1888)—55 (1389). 1. 8:0. Biographie nationale. T. 9: F. 3; 10: F. 2-3. 1886—87. 8:0. Calcutta. Indian museum. SwInHor, C. & Cores, E. C., Catalogue of the Moths of India. P. 6 703.118.8:,9.18:0, Cambridge, Mass. Museum of comparative zoology of Harvard college. Memoirs. Vol. 14: N:o 1,P. 2:1. 1839. 4:0. Bulletin. Vol. 16: N:o 3-5; 17: 3—4. 1888 —-89. 8:0. Annual report. Year 1887/88. 8:0. Chicago. Newberry library. Proceedings of the trustees. Year 1888. 8:0. Dublin. AR. Irish academy. Transactions. Vol. 29: P. 6-11. 1889. 4:0. — R. Dublin society. Transactions. (2) Vol. 4: 2-5. 1889. 4:0. Proceedings. (2) Vol. 6: P. 3-6. 1888—89. 8:0. Edinburgh. AR. Physical society. Proceedings. Vol. 9: P. 3. 1888. 8:0. Erlangen. Physikalisch-medicinische Societät. Sitzungsberichte. Jahr. 1888. 8:0. Genova. Museo civico. Annali. Vol. 26. 1888. 8:0. Graz. Naturwissenschaftlicher Verein für Steiermark. Mittheilungen. H. 25(1888). 8:0. Haarlem. Teylers tweede Genootschap. Archives du musee Teyler. Ser. 2. Vol. 3:3. 1889. 4:0. Halifax. Yorkshire geological & polytechnic society. Proceedings. N. 3: P. 1 4; Vol. 7: B. 1 4,8: 1 3:,9:71 3:10 EST IST BO Helsingfors. Finska Vetenskaps-societeten. Nctar 1% 16.018,98 4:0: Öfversigt af förhandlingar. 30(1887/88). 8:0. Kjöbenhavn. K. Danske Videnskabernes Selskab. Skrifter. (6) Naturvidenskablig og mathematisk Afd. Bd.4:s. 1888. 4:0. » » Historisk og philosophisk Afd. Bd. 2: 4-5. 1889. 4:o. ÖOversigt over Forhandlinger. Aar 1888: N:o 3; 1889: 1. 8:0. Regesta diplomatica historie Danic®. Ser. 2. T. 1:6. 1889. 4:0. — (ommissionen for Ledelsen af de geologiske og geographiske Un- dersögelser i Grönland. Meddelelser om Grönland. Heft. 3: Forts. 2; 8—9; 10: Text & Tavler; 12. 1838 —89. 8:0. (Forts. å sid. 488.) 459 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 7. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 166. Om hydrokanelkarbonsyra och några dess derivat. Af Oskar WIDMAN. |Meddeladt den 11 September 1889 genom P. T. CLEvE.] Närmast i ändamal att därigenom erhalla upplysning om propylgruppens natur i kumenylpropionsyra: C,H, 20, . CH, . CH, . COOH har jag underkastat denna syra oxidation genom kokning med en blandning af en del vanlig, utspädd salpetersyra (eg. v. 1,2) och 2 delar vatten. Under kokningen går allt småningom i lösningen och vid afsvalningen afskiljer sig produkten i form af färglösa små kulor. Den bildade syran visar ganska stor likhet med tereftalsyra, men är därifrån totalt skiljd. Den löser sig långsamt men rikligt i kokande vatten eller kokande alkohol. Vid upphettning visar den sig vara mycket svårsmält men smälter dock under temligen stark sublimering. Smältpunkten ligger vid 277T—2718”. Utbytet är särdeles godt. På grund af den empiriska sammansättningen, framställ- ningssättet och förhållande för öfrigt är det klart, att samman- sättningen motsvarar formeln COOH 1 Ce, < OH, . CH,. COOH 4. Syran står därför i nära sammanhang med tereftalsyra och är isomer med en af GABRIEL & MICHAEL !) först framstäld syra, hvilken af dem benämnts »Orthohydrozimmtcarbonsäure». Den 1) Ber. d. Deutsch. chem. Ges. X, p. 2204. 460 WIDMAN, HYDROKANELKARBONSYRA OCH NÅGRA DESS DERIVAT. Beräknadt: Funnet: Co 20 61,86 61,50 Hr lo 5,15 5,18 Ör 64 32,99 — 194 100,00. m-Nitro-p-hydrokanelkarbonsyra. ‚COOH 1 C.H,=NO, 3 CHz.. CH, COOH 4. 1 del hydrokanelkarbonsyra infördes hastigt i en omedelbart förut beredd blandning af 10 delar rykande salpetersyra och 20 delar konc. svafvelsyra. Syran löstes lätt och lösningen fick stå någon tid. Den utspäddes därpå med vatten, då en temligen obetydlig fällning erhölls. Först efter ett dygn hade den bildade nitrosyran utkristalliserat fullständigt. Kroppen är utomordentligt lättlöslig i äfven kall metylalko- hol, löses äfven lätt i alkohol och i kokande vatten eller 50-pro- centig ättiksyra. I benzol är den olöslig. Ur lösningsmedlen kri- stalliserar den långsamt och dåligt. Den utkokades derför helt en- kelt med en blandning af benzol och ett par droppar metylalkohol och var därefter fullkomligt ren. Smältpunkten ligger vid 191—192°. Beräknadt: Funnet: Co 120 50,21 50,26 H, 9 3,76 4,25 N 14 5,86 6,13 (OM 96 40,17 — 239 100,00. Da det var att förutse, att nitrogruppen skulle ingå i meta- ställning till karboxylgruppen d. v. s. i ortoställning till propion- syreresten, så var det af ett visst intresse att underkasta denna kropp reduktion, i hvilket fall det bildas en ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 461 Hydrokarbostyrilkarbonsyra. CH’, CH, u/ VV NH, HOCO. | \ Joo N 1 del nitrosyra löstes i stort öfverskott af ammoniak och försattes med en lösning af 7 delar kristalliseradt ferrosulfat. Efter ferrihydratets affiltrering erhölls en gul lösning med vacker, blå fluorescens. Denna surgjordes med saltsyra, hvarvid i början ingen fällning erhölls. Efter en stund utkristalliserade emellertid vackra, glänsande blad, som vid pressning mellan papper sam- lade sig till en sidenglänsande gul kropp. Syran smälter i stark hetta och stelnar kristalliniskt. Smältpunkten har jag icke kunnat bestämma närmare än att den ligger öfver 280°. Sub- stansen är olöslig i kokande benzol och ytterst svarlöslig i ko- kande alkohol eller träsprit. I kokande vatten löses den obe- tydligt och förlänar detta bla fluorescens. Beräknadt: Funnet: 0,120 62,83 62,77 H, 9J 4,71 5,01 N 14 7,33 (ANS One — 191 77100,00. 4 CHR SCHRN I Metyletern: | => CE COOCHE | COZZNEZ 3 framstäldes genom att under upphettning inleda torr klorvätegas i en blandning af den fria syran och metylalkohol, till dess allt gått i lösning. Etern är svårlöslig i kokande alkohol och utkristalliserar vid afsvalning lätt och fullständigt i stora gula kristaller, hvilka Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889. Årg. 46. N:o 7. 4 462 WIDMAN, HYDROKANELKARBONSYRA OCH NÄGRA DESS DERIVAT. ofta äro vackert utbildade i form af tjocka, fyrkantiga taflor. Smältpunkten ligger vid 191—192°. Beräknadt Funnet: för C,,H,,N09;: C 64,39 64,19 H Hair 5,57. 463 Öfversigt al Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889, N:o 7. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska laboratorium. 166. Ett bidrag till frågan om omlagringarne inom propylgruppen. Af ÖSKAR WIDMAN. [Meddeladt den 11 September 1889 genom P. T. CLEVE.] För några ar sedan underkastade IRA REMSEN & W. C. DAY!) b-cymolsulfamid: SB. .CH,.CH, 4 C,H, a NH, 3 DE 1 H, oxidation med en blandning af kaliumbikromat och svafvelsyra och erhölls därvid en syra, som de benämnde »a-sulfamin-p-pro- pylbenzoösyra» och som var sammansatt: ÖH 04 C,H,SO,NH, 3 ‘COOH 1. Ungefär samtidigt behandlade IRA REMSEN & E. H. KEISER!) p-dipropylbenzolsulfamid: CH,.CH,.CH, 4 SO,NH, 3 oo, eu GH pa alldeles samma sätt och erhöllo sa en annan syra: »ß-sulfa- min-p-propylbenzoösyra», som pa grund af analyser och fram- ställningssätt äfven mäste vara sammansatt enligt formeln: ') Jahresb. f. Chemie 1883, p. 1284 och 1286 och Ber. d. Deutsch. chem. Ges. XVI, p. 2511 och 2512 (ref.). Originalafhandlingarne, till hvilka jag icke haft tillgång, finnas i Americ. chemie. Journ. Bd 5, p. 149 och 161. 464 WIDMAN, OM OMLAGRINGARNE INOM PROPYLGRUPPEN. CH 4 C,H SO,NH, 3 SOONER 9 «-Syran smälter vid 244° (korr.) !), 8-syran vid 212—213°. De nämnda författarne synas icke hafva gjort något försök att ut- reda, hvarpå denna skiljaktighet beror. Närmast till hands lig- ger att antaga, att i ettdera fallet den normala propylgruppen omlagrats i isopropyl, under det att den i det andra förblifvit orubbad. Då emellertid oxidationsprocessen utförts under all- deles samma förhållanden och det i båda fallen blott är en i para- ställning stående alkylgrupp, som oxiderats, vore ett sådant faktum af stort intresse. Jag har därför ansett mig böra utreda de båda syrornas konstitution. Jag har därvid utgått från kumin- syra och propylbenzoösyra hvar för sig, sulfonerat dessa och öfver- fört dem i respektive sulfaminderivat. Då härvid den i para- ställning till propylgruppen stående gruppen icke på något sätt förändras, var a priori att antaga, att ingen omlagring inom pro- pylgrupperna skulle ega rum — en förutsättning, som ock full- ständigt bekräftats, 1 det derivaten alltjämt äro hvarandra full- komligt olika. m-Sulfokuminsyra. ‚CH(CH,), 4 CH SO,0H 3 SCOOH Da: Kuminsyra later lätt och beqvämt sulfonera sig pa följande sätt. En vanlig, i handeln förekommande glasballong, innehäl- lande 5 gr. svafvelsyreanhydrid, söndersläas inom ett dragskap med godt drag och den sega massan sönderslites med tillhjelp af ett par degeltänger och nedföres 1 en liten kolf innehållande 5 gr. förut smält och pulveriserad kuminsyra. Efter en stund börjar blandningen att blifva klibbig och småningom öfvergår den i en halfflytande massa, utan att någon värmeutveckling kan för- ') I BEILsSTEINS Handbuch der organischen Chemie, II Aufl. uppgifves denna smältpunkt helt säkert oriktigt till 232°. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 465 märkas. Yttre uppvärmning är ej att rekommendera, ty da in- träder en häftig reaktion och massan blir svart och förstöres under häftig utveckling af svafvelsyrlighet. Blandningen omröres ofta och får sedan stå ett dygn i obetäckt kolf. Produkten ut- gör en hård, ytterst seg, genomskinlig massa. Vid öfvergjutning med temligen mycket vatten inträffar ingen häftig reaktion, större delen går lugnt i lösning och en del oangripen kuminsyra af- skiljes i fast form. Lösningen, som fluorescerar vackert gulgrönt, mättas efter filtrering med bariumkarbonat och filtratet afdunstas 1 vattenbad. Bariumsulfokuminat: (CH,),CH . CE, < Rn, >Ba + H,O är rent hvitt och kristalliniskt. Det är ganska svarlösligt såväl i hett som kallt vatten. Lösningen är färglös utan fluorescens. Af 5 gr. kuminsyra erhöllos 7 gr. bariumsalt. Vattenhalten bort- gar ännu icke vid 130°. Beräknadt Funnet: för CE < ch >Ba+ H,O: Ba 34,51 34,68 H,O(vid 170°) 4,53 4,26. Surt bariumsulfokuminat: |ccn,),cH Eee Ba+ 41/,H,0, erhållet genom tillsats af 2,25 kbem. normal svafvel- syra till 1 gr. neutralt salt, är mycket lättlösligare i hett än i kallt vatten. Det utkristalliserar lätt vid afsvalning i långa, vackra, glänsande prismer. Lösningen fluorescerar starkt gul- grönt. Saltet, som kan torkas i exsiccator, förlorar hela sin vattenhalt vid 100—110°. Beräknadt Funnet: för [C,,H,10; . SO,O],Ba +4'/,H,0: Ba 19,46 19,34 H,O 11,51 11,39. Den fria syran erhålles ur bariumsaltet vid tillsats af svafvel- syra. För fullständig utfällning af barium fordras icke obetyd- ligt mer än den beräknade mängden. Efter den starkt fluore- 466 WIDMAN, OM OMLAGRINGARNE INOM PROPYLGRUPPEN. scerande lösningens afdunstning till nära torrhet utkristalliserar syran, som är ytterst lättlöslig i bade vatten och alkohol. Den smälter oskarpt vid 160° och stelnar kristalliniskt. Kaliumsaltet är mycket lättlösligt i vatten, icke märkbart svårlösligare i kallt än i varmt. Sulfokuminsyrediklorid. ‚CH(CH,), 4 C.H;-SO,CIl 3 COCI 1 Det vid 170° torkade kaliumsaltet sammanrefs med något mer än den beräknade mängden fosforpentaklorid. Härvid upp- värmde sig blandningen starkt och smälte till en lättflytande olja. Efter ett par timmar tillsattes vatten och efter någon tid stel- nade oljan till en hvit fast kropp. Denna löstes i gasolja, lös- ningen torkades med smält klorkalium, filtrerades och fick fri- villigt afdunsta. Härvid utkristalliserade stora, väl utbildade, starkt ljusbrytande, mångytiga kristaller, som smälte vid 55 —56°. Kloriden är ytterst lättlöslig i benzol, gasolja och eter. Föreningen uthärdar långvarig kokning med vatten utan att på nägot sätt sönderdelas. Af kall kalilut angripes den icke häller. Beräknadt: Funnet: 120 42,71 42,97 el. al 3,56 ‚79 S 32 11,39 — Cl 35,5 25,26 25,03 O, 48 17,08 = 245,5 100,00. Klorbestämningen utfördes helt enkelt pa det sätt, att det invägda profvet kokades en stund med stark amoniak, lösningen fick afsvalna, da bildad amid utkristalliserade, denna affiltrerades och tvättades och i filtratet bestämdes klor pa vanligt sätt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 467 Sulfaminkuminsyreamid. ‚CH(CH,), 4 O;H,CSO,NH, 3 NCONH, 1. Kloriden kokas med starkaste amoniak en kort stund. Därvid smälter den genast och öfvergär snart i en fast hvit massa, under det att en del går i lösningen men utkristalliserar vid afsvalning. Det är af vigt att använda stark amoniak, ty af utspädd öfverföres kloriden till stor del i sulfokuminsyrans amoniumsalt enligt följande reaktion: S0,Cl COCI S0,0NH en Coon ee °+2HCl. Den salunda erhällna amiden är temligen lättlöslig i kok- hett vatten och kristalliserar därur vid afsvalning i vackra, rom- biska taflor, som smälta vid 225° (okorr.). Beräknadt Funnet: för C,0H14N5S0; : N 11,57 65: Anmärkningsvärdt är, att saväl denna amid, som den nedan- för beskrifna isomeren tydligen hafva sura egenskaper och kunna gifva salter med åtminstone de starkaste baserna. De lösas i utspädd kall kalilut ytterst lätt och utfällas oförändrade vid till- sats af saltsyra eller ättiksyra. Blandas amiden med stark kalilut (eg. v. 1,30) till en gröt, så börjar den att lösas men efter få ögonblick stelnar alltsammans till en fast hvit kropp. Någon amoniaklukt kan därvid icke iakttagas. m-Sulfaminkuminsyra. )yin4 C,H Ba+H0: Ba 34,51 34,24 H,O (vid 170°) 4,53 4,39. Sulfopropylbenzoyldiklorid ‚CH,.CH,.CH, 4 05H,T50,C1 3 CO CI 1 är mycket lättlöslig i benzol eller gasolja och kristalliserar ur gasolja vid frivillig afdunstning 1 vackra mångytiga kristaller, som smälta vid 42—43°. 470 WIDMAN, OM OMLAGRINGARNE INOM PROPYLGRUPPEN. Beräknadt Funnet: för C,,Hj7SCLOz3: C1I7°25:26 24,91. Sulfaminpropylbenzamid CH, -CH, CHA C,H,LSO,NH, 3 ‘CO NH, 1 kristalliserar ur varmt vatten vid afsvalning i väl utbildade, rombiska taflor, som smälta vid 202—203°. Beräknadt Funnet: för C,i,H,,N.SO3': N. 21957 11,56. Sulfaminpropyibenzo@syra /CH3LICH, CH ct C,H,S . HCI],PtCl,, kristalliserar i små, väl utbildade, qvadratiska taflor, som äro mycket svarlösliga i vatten. Saltet smälter vid omkring 195”. Beräknadt: Funnet: ENAS 25,23. Kloroauratet, CgH,oNsS . HCl. Aull,. Om en starkt sur lösning af guldklorid försättes i värme med en lösning af hydro- klorat, utfaller en gulbrun olja, som vid omröring inom kort stelnar till mikroskopiska nalar, hvilka langsamt smälta vid 151—153°. Beräknadt: Funnet: Mus 37.95 37,62. Fenetyldihydrotiomiazin. " CH,—N. C,H, C Br eG SS (08 Denna förening framstäldes pa alldeles analogt sätt som den föregaende. Den är mycket lättlöslig i alkohol och kristalliserar därur i tumsläanga, härfina nålar, som vid ostörd kristallisation vanligen utsträla från en gemensam punkt och fylla hela vätskan. Smältpunkten ligger vid 103°. 486 SÖDERBAUM & WIDMAN, DERIVAT AF ORTOAMIDOBENZYLALKOHOL. I. Beräknadt: Funnet: Cor 2120 62,50 62,24 HS 12 6,25 6,44 ING 28 14,58 14,54 S 32 16,67 — 192 _ 100,00. Fenallyldihydrotiomiazin. ‚CH,—N.C,H, OH | NH—CS Framstäld på ofvan beskrifvet sätt, kristalliserar basen ur het, utspädd alkohol vid afsvalning i hvita, ytterst fina, sam- manfiltade nålar, som smälta vid 90—91°. Den är mycket lätt- löslig i såväl alkohol, som benzol och aceton. Beräknadt: Funnet: (Om 152 64,71 64,32 H,> 12 5,88 6,11 N, 28 13,72 1373 S 32 15,69 16,16 204 100,00 100,32. Benzofenyldihydrotiomiazin. „CH,—N.C,H, GH ligt | NH —CS En lösning af ofvan beskrifna oxitolylfenylsvafvelurinämne i vanlig saltsyra uppvärmdes på vattenbad 10 a 15 minuter och lösningen fäldes med kalilut, da en hvit fällning uppstod. Denna kristalliseras bäst ‚ur aceton, hvarur den nya föreningen afskiljer sig 1 vackra, platta, snedt afskurna, stjernformigt grupperade nålar, hvilka smälta vid 197”. Kroppen löses icke ens af ko- kande koncentrerad kalilut, men ger såsom de öfriga salter med syror. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 487 Beräknadt: Funnet: Cu 168 70,00 69,84 H,> 12 5,00 D,38 N, 28 11,67 11,55 S 32 13,33 13,10 240 100,00 99,87. Kloroplatinatet, [CLH,.N.S . HCI],PtCl,, utfaller som en gul, amorf fällning, hvilken efter en stunds digerering på vattenbad fullständigt öfvergar i kristaller, utgörande fyrsidiga taflor. Saltet smälter vid 219°. Beräknadt: Funnet: Bite v2lrsis 21,93. Kloroauratet, C,,H,,N3S . HCl. AuCl,, bildar en vackert gul, af korta nålar bestaende fällning, som smälter vid 197°. Beräknadt: Funnet: Au 33,39 33,79. 488 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 458.) Königsberg. Physikalisch-ökonomische Gesellschaft. Schriften. Jahrg. 29 (1888). 4:0. Lansing, Mich. state board of agriculture of the state of Michigan. Annual report. 27(1887/88). 8:0. Lausanne. sSociete Vaudoise des sciences naturelles. Bulletin. (3) Vol. 24: N:o 99. 1889. 8:0. London. Royal society. Philosophical transactions. Vol. 179(1888): A—B. 4:0. Proceedings. Vol. 45(1888/89): N:o 273-279. 8:0. läst. 1888 0, 12 4:0. v. LENDENFELD, R., A monograph of the horny sponges. Lond. 1889. 4:0. — British museum. I .YDERKER, R., Catalogue of fossil reptilia and amphibia. P.2. 1889. 8:0. —- Geologist's association. Proceedings. Vol. 10: N:o 8-9; 11: 1-3. 1833 —-89. 8:0. — Linnean Society. Transactions. (2) Zoology. Vol. 2: P. 18; 4: 3; 5: 1-3. 1888 —89. 4:0. > Botany. Vol. 2:P. 16. 1888. 4:0. Journal. Zoology. V01.20:N:0119--121;21:132;22:140. 1888-89. 8:0. » Botany. Vol.23: N:0 156-157; 24: 163-164; 25:165-170; 26: 173; Index to Vol. 1— 20. 1888—89. 8:0. List. 1888/89. 8:0. — Zoological society. Transactions. Vol. 12:P. 9. 1889. 4:o. Proceedings of the scientific meetings. Year 1889: P. 1-2. 8:o. Madrid. Comision del mapa geologico de Espana. Boletin. T. 15. 1888. 8:0. Minneapolis, Minn. Geological & natural history survey of Min- nesotd. Annual report. 16(1887). 8:o. New York. Academy of sciences. Transactions. Vol. 8(1888/89): N:o 1-4. 8:0. Annals. Vol. 4: N:o 10-11. 1889. 8:0. Odessa. Nyryska naturforskaresällskapet. Sapiski. T. 14: 1. 1889. 8:0. » Matematiska afd. T. 9. 1889. 8:0. Oxford. Radclife observatory. Results of astronomical and meteorological observations. Vol. 43 (1885). 8:0. Paris. Franska regeringen. PIERRE, L., Flore forestiere de la Cochinchine. Fasc. 12—13. Paris 1888—89. F. (Forts. å sid. 503). 489 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 7. Stockholm. Bidrag till de matematiska studiernas historia i Sverige under femtonhundratalet. Af GUSTAF ENESTRÖM. [Meddeladt den 11 September 1889 genom D. G. LINDHAGEN.] Om de matematiska studierna i Sverige före sextonhundra- talets början känner man endast obetydligt, och om de litterära resultaten af dessa studier ännu mindre. Ingen i Sverige före ar 1600 tryckt matematisk skrift är numera i behåll (jag räknar nämligen icke hit almanackor och kalendariska skrifter!), och det finnes intet skäl att antaga, det någon sådan öfverhufvud taget blifvit utgifven. I handskrift finnes bevarad en kort upp- sats af geometriskt innehåll, skrifven i Upsala på 1480-talet af OLAUS JOHANNIS, men denna uppsats har vid närmare under- sökning visat sig utgöra afskrift af ett stycke ur CAMPANOS EUKLIDES-Öfversättning?). STIERNMAN anför, att NICOLAUS RINGIUS, hvilken åren 1587 och 1589 utgaf två astrologiska skrifter, i handskrift äfven efterlämnat en på svenska språket affattad lärobok i praktisk geometri?), men någon sådan hand- skrift finnes, så vidt kändt är, numera ej i behåll. Tager man hänsyn äfven till svenskars matematiska studier utomlands, visa sig de litterära resultaten af dessa studier lika !) En förteckning öfver dessa skrifter finnes i Svenska almanackor, kalendrar och kalendariska skrifter intill 1749 af KLEMMING och ENESTRÖM (Stock- holm 1878), s. 1—2, ı—ı1. 2) ANNERSTEDT, Upsala universitets historia. I (Stockholm 1877), s. 37. 3) STIERNMAN, Bibliotheca Suwiogothica. I (handskrift i Upsala universitetsbiblio- tek), blad 264. 490 ENESTRÖM, MATEMATISKA STUDIER I SVERIGE UNDER 1500-TALET. torftiga, ända till femtonhundratalets sista artionde. De enda skrifter, man trott sig kunna räkna hit, nämligen tre sma hand- skrifna uppsatser af PEDER MÅNSSON fran tiden omkring 1515, hafva vid noggrannare undersökning befunnits vara excerperade ur REISCHS Margarita philosophica!). Först efter 1590 an- träffar man några matematiska afhandlingar, utgifna af svenskar vid tyska universitet?). Finge man sätta tro till en uppgift af SCHEFFERUS, skulle JOHANNES BOTHVIDI vid samma tid i Ro- stock hafva utgifvit sin Liber de radü structura et usu; SCHEF- FERUS uppgifver nämligen, att denna bok blifvit dedicerad till konung Johan?), i hvilket fall den måste hafva utkommit senast 1592. Emellertid föreligger här utan tvifvel en förväxling med hertig Johan af Östergötland, enär BOTHVIDI 1592 blott var 17 är gammal och ännu ej lämnat Sverige, så att den nämda skriften med säkerhet kan anses utgifven efter 16042). Det nu anförda förklarar, hvarför man hittills icke kunnat lämna några närmare upplysningar om de matematiska studierna i Sverige under 1500-talet, åtminstone i hvad som angår tiden före 1590. Att jag här är i tillfälle att meddela några sådana upplysningar, beror därpå, att jag haft tillgång till en hittills obegagnad källa, nämligen en är 1579 på svenska språket af- fattad lärokurs 1 astronomien, af hvilken ännu en afskrift finnes i behåll. Denna afskrift har följande titel: !) Jämför ENESTRÖM, Sur trois petits traités mathematiques attribués au savant suédois Peder Månsson. Bibliotheca Mathematica 1888, s. 17—18. En utförlig redogörelse för innehållet i dessa afhandlingar finnes i Bidrag 2 — till de matematiska vetenskapernas historia i Sverige före 1679 af DAHLIN (Upsala universitets årsskrift 1875) s. 29—33, 36—46. Dock kan anmärkas, att vid redogörelsen för CHESNECOPHERI Isagoge optica (1593) användts ett exemplar, där sid. 41—46 felats, hvarför denna redogörelse är ofullständig. 3) SCHEFFERUS, Suecia literata (Holmise 1680), s. 89. *) Jämför STIERNMAN, Bibliotheca Suwiogothica. II (Holmise 1731), s. 118. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 7. 491 Nogre stycker aff thenn frije Konst Astronomia, opa warth Swenske tungomäll vthsatt. Öffuersedd aff M. OLUFF LWTH. Vthschrefwen i Vpsala Anno Ie. M.D.XXCIV. Vid högra kanten af titelbladet, jämnsides med det latinska artalet, star med liten stil: 1584. Handskriften innehåller 61 blad ı kvartformat, af hvilka dock blad 57 är hvitt, samt dess- utom en uppslagstabell, insatt efter blad 9, ett oktavblad insatt efter blad 18 och ett annat dylikt blad insatt efter blad 30. I handskriften finnas icke mindre än 35 figurer, af hvilka nagra upptaga en hel kvartsida. Denna handskrift egdes i början af 1600-talet af J. T. A. BUREUS!) och efter honom af Upsala- professorn J. J. BUREUS”), kom sedermera till antikvitetsarkivet) och förvaras nu i kungl. biblioteket i Stockholm®). Att denna astronomi är författad 1579, framgår af ett ytt- rande a sid. 24, där war Christi 1579» angifves såsom inne- varande år. Däremot skulle möjligen titelns lydelse kunna lämna rum för tvifvelsmal rörande rätte författaren. Härvid är först att märka, att ordet »vthsatt» icke kan betyda öfversatt, utan maste tolkas med författad (eller möjligen bearbetad), enär ar- betet innehåller talrika tillämpningar på svenska förhållanden; det har icke häller lyckats mig att anträffa nagot utländskt ar- bete, med hvilket astronomien i öfrigt ordagrannt öfverensstäm- mer. Hvad åter ordet »öffuersedd» angår, torde detta icke böra tolkas så, att en annan person författat arbetet och LUTH sedan reviderat det, utan snarare så, att det efter LUTHS muntliga föredrag — han var som bekant professor i Upsala på 1570- !) Handskriften är försedd med BurEti bokmärke: ITABVREI POSSESSIO. 2) SCHEFFERUS, anf. arb. s. 43. 3) STIERNMAN, Bibliotheca Suwiogothica. I, blad 270. *) Jämför H. WIESELGREN, Reconditi Labores (Samlaren 1888) s. 109—110. 492 ENESTRÖM, MATEMATISKA STUDIER I SVERIGE UNDER 1500-TALET. talet — blifvit af någon bland hans lärjungar nedskrifvet samt sedan af honom själf genomsedt och rättadt. Emellertid kan detta reviderade exemplar icke vara det nu i kungl. biblioteket förvarade, enär detta sistnämda uttryckligen angifves vara skrifvet i Upsala 1584, men LUTH afled redan 15801). Till samma re- sultat kommer man äfven genom en undersökning af manu- skriptet. Detsamma innehåller nämligen en mängd otvetydiga bevis på nedskrifvarens djupa okunnighet 1 den astronomiska terminologien?). Sa har han t. ex. satt Heniolus för Heniochus, Secupulor för serupulor, propicos för tropicos, mediominut för mediclinium, corolus för colurus, o. s. v.; äfven andra slarfiel eller okunnighetsfel finnas, t. ex. s. 33 proportioner för proposi- tioner, s. 40 som för små, s. 103 quadrant för qvadrat, 0. s. v. Astronomien är delad i tva kapitel, af hvilka det första handlar om himlahvalfvet samt fixstjernor och planeter. Det andra kapitlet är deladt i tre afdelningar med följande innehall: 1) om de olika cirklar, som tänkas dragna pa himlahvalfvet; 2) om de cirklar, som tänkas dragna pa jordklotets yta, om latitud och longitud, samt om sättet att beräkna afstandet mellan tva orter pa jordklotet; 3) om de olika zonerna pa jorden. Ar- betet innehåller en mängd numeriska kalkyler, stundom till och med inskjutna stycken af rent matematisk natur, och kan på grund häraf lämna värdefulla upplysningar rörande de matema- tiska studiernas ståndpunkt i Sverige vid medlet af 1500-talet. Den matematiska terminologien öfverensstämmer i allmänhet med den nu brukliga; dock förekommer ingenstädes ordet bråk, utan i stället fract (plur. fracter) och en enda gång fraction; i stället för rot nyttjas radie samt för periferi uttrycket rund widd. Vid de numeriska kalkylerna handskas författaren utan tvekan med ganska stora tal. Härvid synes han dock i de flesta fall föredraga att sätta multiplikationer och divisioner under re- gula-de-tri-formen. Så beräknar han s. 9 en storcirkel på himla- !) Se ANNERSTEDT, anf. arb. s. 71. ?) Enligt WIESELGREN, anf. st., är afskriften gjord af J. T. A. Bureus, hvilken 1584 var en sextonärig yngling. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 4. 493 hvalfvet först genom att multiplicera 570581 — d. v. s. antalet tyska mil pa en grad af storcirkeln — med 360, men tillägger sedan: Wil tu nu retzliga thetta Exempel om himmelenss widd leggia, sa sätt och efter then gyllenne Reglan, och en gradus giffuer mig 570581 mijlor, huru monga mijlor giffua mich tå alla himmelens grader, thett ähr 360. Sa kommer tigh heela himmelens widd 205409160 mijlor!). Vid brakräkning begagnar han sexagesimalbrak, icke blott da fraga är om grader, utan äfven stundom i andra fall, t. ex. vid uttryckande af bräkdelar af en mil. Bland räkningar, som gifva anledning till vidlyftiga kalkyler, ma exempelvis nämnas division af 29 ar 162 dagar 7 timmar 36 minuter i 5541 ar. Han reducerar här öfverallt till minuter och använder sedan som ofvan regula de tri. Detta räknesätt anser han, i likhet med sin tids räknemästare, för aritmetikens fulländning; vanligen an- vänder han namnet gyllene regeln, men på tre ställen kallar han ohistoriskt nog regula de tri för regula Archimedis. De enda geometriska satser, LUTH för sina kalkyler förut- sätter, äro, att periferien förhåller sig till diametern som 22 till 7, hvilken sats han söker åskådliggöra genom en geometrisk figur och hänför till ten wise Astronomus Archimedes sasom uppfinnare, samt att sferer förhålla sig till hvarandra som ku- berna på diametrarna. Den senare satsen användes dock blott ett par gånger, t. ex. för att visa, att Saturnus är 9114 gånger större än Jorden, om planeternas diametrar förhalla sig som 9 till 2 Däremot finnes den första satsen ofta använd, och i en särskild paragraf angifves utförligt, huru man skall af en Diameter finna henes runda widd, eller tvärtom. För att t. ex. bestämma pe- riferien, då diametern är 31%, reducerar LUTH detta tal till fy och visar sedan genom regula de tri, att resultatet blir 134900 divideradt med 7, hvilket ju är en alldeles onödig omväg. Att !) I detta och följande citater har jag rättat de i manuskriptet förekommande grofva slarf- och okunnighetsfelen; den mycket inkonsekventa stafningen har jag bibehållit. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 7. 6 494 ENESTRÖM, MATEMATISKA STUDIER I SVERIGE UNDER 1500-TALET. han äfven själf insett detta och valt omvägen för att öfva sina lärjungar i bråkräkning, synes framgå af det tillägg han gör: Thetta Exempel haffuer man förtenskuld så granneliga handlatt och uthsatt, att all annor slick Exempel ehuar som hälst te förekomma kunna synas wara för suara och afskreckia (:synnerliga:) tem som i ten frije konst Arith- metica icke så myckett öffuade äre, ty tett hender ofta, att te tal som haffua fracter medh sig, te komma olust och olagh astadh, när te warda icke rettskeliligen ordi- nerade och förhandlade efter ten lagh som Arithmetica före- skriffuer. De numeriska kalkyler i LUTHS astronomi, för hvilka jag i det föregående redogjort, äro af så elementär natur, att man a priori måste antaga dem hafva blifvit utförda i Sverige vid denna tid, äfven om man icke, såsom nu är fallet, egt ett positivt bevis härför. Men i LUTHS arbete förekomma äfven räkningar, hvilka erfordra något större förkunskaper. LUTH framställer nämligen till lösning problemet att bestämma afståndet mellan två orter på jordklotet, då man känner deras longituder och lati- tuder, ett problem, för hvars exakta lösning ju erfordras känne- dom om den sferiska trigonometriens hufvudformler och om sättet att använda trigonometriska tabeller. Också synes LUTH själf hafva ansett detta problem synnerligen svårt, enär han därat ägnar mer än 30 sidor, d. v. s. mer än !/, af hela arbetet. Först behandlar han de två specialfallen, då antingen longituderna eller latituderna äro lika. I förra fallet erhåller man naturligtvis det sökta afstandet (uttryckt 1 tyska mil) lika med skilnaden mellan latituderna multiplicerad med 15. I senare fallet åter har man att multiplicera skilnaden mellan longituderna först med 15, sedan med cosinus för latituden; detta är också i sak LUTHS metod, ehuru han dels icke använder ordet cosinus, dels gör re- geln onödigt invecklad. Han säger nämligen: När tu haffuer stadzens widd [d. v. s. latitud], sa dragh henne af en heell quadrant, tett är 90°, och gack sa medh tett som igen bliffuer til Tabulas Sinuum och se huad för ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 495 ett Complement [detta ord betyder här »motsvarande tal] ter suarar emotth. Samma Complement collerera(!) sedan emott en heel sinum och sägh: Emott en heel sinum (: tett är 60000) suara migh 90° (:ty så monge gra: suara migh emott en heel sinum:) i himmelens stora circlar: huru monga gr: suara migh ta emott mitt Complement, så får tu i tin quotient så monga gr: som suara af &equatore emott en heel quadrant i ten parallelische circil, som tu haffuer efter söckt. Giör nu samma grad til miletaal, hnilka tu seden byter emellan 90 gr: som är en quadrant af tin circil, så haffuer tu, huru monga mijlor, som suara emott huar grad i samma parallel. Som man ser, multiplicerar LUTH först onödigtvis med 90 och måste derför sedan dividera med samma tal; hans regel blir således, om den uttryckes i en formel: sin (90° — q&) - 90 - 15 SE 5 afständet — 60000 - 90 (!—L), da den gemensamma latituden kallas q samt longituderna re- spektive I! och !. Divisorn 60000 beror naturligtvis därpa, att i de af LUTH använda sinustabellerna radien var satt = 60000. Då de sinustabeller, LUTH hade att tillgå, blott angafvo sinus för hela grader, aterstod för honom att angifva, huru man borde förfara, om den gemensamma latituden innehöll delar af en grad. Härvid lämnar han en regel, som uttryckt i en formel lyder: cos (q + 4q) = cos q + Agyleos(g + 1) — cos q] d. v. s. den vanliga formeln för proportionsparter. Han väljer såsom exempel latituden för Upsala 60° 50° och säger: See til huru monga milor som suara under ten 60de grad, så finner tu 7 milor och 30 min: tem man fan af Tabulis sinuum. Söck teslikast i samma Tafla, huru monga milor som suara under ten grad som fölier ter nest efter emott Norr, tett är 61 så finner tu 7 milor och 16 minuter, tem dragh af te förra milor medh sina minuter, så bliffuer 496 ENESTRÖM, MATEMATISKA STUDIER I SVERIGE UNDER 1500-TALET. igen 14 min: som haffuer afminskattz i en heell grad. Sätt nu igenom regulam Archimedis altså. I en heel grad holles 60‘, afminskas af mina milor 14° som äre i Upsala widd, sa får tu i tin quotient 11’, och står altså. 60’ — 14° — 50’ — (1V’) Tbessa 11’ haffua afminskatz af tina milor pa te 50 min: dragh förtenskul thessa 11’ af te 7 milor och 30’ sa bliffuer igen 7 milor och 19’, och nära sa myckett suarar nu emott en grad i ten parallel som löper igenom Upsala staadh. Sedan LUTH sålunda behandlat de två specialfallen, öfvergar han till den händelse, då både longituderna och latituderna äro olika, hvilken händelse, såsom han själf anmärker, »wäl är ten förnämpligaste i thenne Geometriske handel». Han angifver här en regel, hvilken pa modernt matematiskt teckensprak skulle lyda: afstandet — Va — [')? cos? + (9 --9g')?- 15 mil, da orternas longituder äro /, U och latituderna &q, g. Själf ut- trycker han regeln pa följande sätt: När tigh förekommer tua städer, som hafua ätskillelig längd och widd, tet äre te som liggia under aätskillelich pa- ralleler och meridianer, sa collorera(!) tem tilhopa sa att ten minder längdh under ten större och ten minder widd under ten större, grad under gr: och min: under min: drag sedan ten minste längdh och widd af ten större, sedan bytt teres widds skilfangh i tua, och ten ena halfparten leg til ten minder widd, sa haffuer tu teres medelss widd, medh ten gack til Tabulas, och sök huru monga milor som suara emot huar gr: i teres paralel, som samma medelss widd ut- uisar, samma milor multiplicera tilsammans medh the gr: som te atskilia efter sine längd. Aff den product som der af kommer gör tigh en quadrat. Ternest multiplicera te gr: som skilia sig emelan efter teras widd igenom 15 milor (:ty tessa grader äre i en stor Cireil:) aff tenna product gör tigh ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 497 sedan en annan quadrat, antingen i mijletaal eller minu: Tessa twa quadrater legg tilsammans utaf huilken summa tu utdrag Radicem, och ten Radix är ten rette leedh emel- len samma städer, huilken Radix om hon är i minutetaal, sa skal tu diuidera henne i genom 60, så bliffuer ter af mijlor. För att visa, huru LUTH tillämpar denna regel på ett sär- skildt fall, anför jag hans första exempel: Room och Jerusalem ätskilia sigh både efter längdh och widd, ty Rom haffuer i sin längd 36° och 20' och i sin widd 41° och 50' Män Jerusalem haffuer i sin längdh 66° allenast och i sin widd 31° och 40’ terföre är Jerusalem länger i Öster än Room 29° och 40', och åter Room länger i Nor än Jerusalem 10° och 10°... Sedan ma tu ga til Tabulas medh teres widd, och sökia te mijlor up, som man kunne multiplicera längdernes gr: igenom. Män efter te hafua åtskilleligh widd, händer om iagh tager ten Romerska widd ten som suarar emott huar grad 11 milor 19 min: att tett bliffuer för litett, Män tager iagh Jerusalems widd, ten som suarar emott huar gr: 12 mijlor 51', och multiplicerer så längdernes grader ter igenom, så bliffuer tett för myckitt, terföre moste man sökia teres medelss widd, huilken man finner när man tager halfparten så myckitt som ten ena är lenger än ten andra, och legger til ten mindre: så blifua te lijka longa såsom ten Roomerske widd är länger än Jeru- salems widd 10° och 10' terföre tagh 5° och 5’ af ten Roo- merska widd, och legg til ten minder som är 31” och 40’ sa bliffuer ten 5° och 5’ störra, och ten större som thet mijste, bliffuer sa myckitt minder, och bliffuer sa förtenskul huar- tera 36° och 45’, som kallas teres midlerste widd... Mädh tenna medelss widd som är 36° och 45’ gar man til Taf- lorna, och finner ter suarar 12 mij: 8. Män efter i samma medelss widd är 45’ medh sa sök up ten litzla proportion i tem, sasom i ten andra Reglan lärt är, N: sa, se huru myc- kett ter suarar i ten näst efterföliande gr: sa finner tu 11 498 ENESTRÖM, MATEMATISKA STUDIER I SVERIGE UNDER 1500-TALET. mijlor 59, tem dragh af 12 mijlor 8. Sa bliffuer igen 9 som hafua afminskatz i en heel grad. Terföre säch af 60 mi: minskas migh 9, huru monga afminskas tå mig på te 45’, som äre medh i min medelss widd, sa far tu 6’, tem dragh af te 12 mijlor 8, sa bliffuer igen 12 mijlor 2’ och äuen sa myckett suarar i tesse städers medelss widd. Thetta haffuer nu warett en tilredelse, Män nu fölier sielfua werkett an Multiplicera nu tessa 12 mijlor igenom 29° och 40', icke annorlunda än i ten andra Reglan skett är, sa far tu 356 milor 59°. Män efter tu skal af tenna pro- duct göra tigh en quadrat, sa gör 356 milor til minu: ige- nom 60 så bliffuer ter 21360, legg så te 59’ ter till sa bliffuer ter 21419 minu: tessa minuta multiplicera igenom sigh sielfua, så får tu sj(?) tin första quadrat Nämp: 458773561 tetta uara nu ten första delen i thenna Regula. Nu fölier ten andra. Multiplicera nu te 10° som te atskilia i sin widd igenom 15 mijlor (:förty tessa gra: äre altijdh i me- ridiano:) sa far tu 150 mijlor, och te 10 diuidera igenom 4 sa bliffuer ter af 2 milor och äre sa 30 mijleminu: igenn tessa 2 mijlor legg til te förra sa far tu 152. Män efter här äre 30° medh, moste tu göra tesse 152 mijlor til minu: igenom 60, så får tu 9120, tertil lägg the 30, så bliffuer summan 9150 min: tem multiplicera åter igenom sigh sielf, så får tu ten andra quadrat, N: 83722500. Til tett ytersta, legg nu tessa quadrater tilsammanss, sa bliffuer summan 542496061. Aff thenna summa utdrag Radicem, huilken bliffuer sa myekett 23291 som är ten retta leedh emelan Room och Jerusalem. Män efter tenna Radix är i minu:, sa diuidera honom igenom 60 sa far tu 388 mijlor och 11 minuter. Härefter behandlar LUTH ytterligare 4 exempel af samma slag, af hvilka ett afser afståndet mellan Jerusalem och Upsala, ett annat afständet mellan Upsala och Linköping. Den metod för bestämmande af afståndet mellan två orter, hvilken LUTH här angifvit och användt, hade han antagligen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 499 hämtat ur Apıant kosmografi!), hvilken han på ett ställe citerar. För öfrigt synes metoden varit den i 1500-talets kosmografiska läroböcker företrädesvis förekommande?). Något bevis för regelns riktighet anföres ej af LUTH, men det är tydligt, att han tänker sig parallel- och meridianbågarna vara räta linier; det sökta af- ståndet blir då hypotenusa i två rätvinkliga trianglar, hvilka båda hafva latituddifferensen till ena kateten, under det den andra kateten i hvardera triangeln bildas af en parallelcirkel- båge dragen mellan de två orternas meridianer. Då dessa pa- ralleleirkelbagar äro olika långa, men ingendera är att föredraga framför den andra, tages medelparalleleirkelns motsvarande båge, hvarigenom man omedelbart erhåller den af LUTH angifna re- geln?). För öfrigt kan denna äfven utan svårighet erhållas ur den exakta formeln cos @ = COS & cos q' cos (L—!) + sin q sin g', om man antager storheterna | —l, q — 9 och x vara så små, att man kan försumma deras 4:e och högre potenser, d. v. s. sätta sov) ACES 00 (p—-g)-1- FR och 2” x: Cosger a 2 Man far nämligen under dessa antaganden sukcessivt a? open 2 1—— = C0s cos p — cospcosp + sin q sin q', 1— = = 008 (p — g') — cos ıp cos p' on ; Xx? (9 — Y')? Kr q' 1— cos (q — 9) |(l-- 12 In I > -| co: | > )- > a > !) Apıanus, Cosmographicus liber (Landshutze 1524, 4:0), s. 39. ?) Jämför t. ex. SIDEROCRATES [= EISENMENGER], Libellus geographicus loco- rum numerandi intervalla rationem . . . complectens (Tubing® 1562, 4:0), blad 28 o. följ.; HARTMANN BEYER, Questiones in libellum de Spera Ioannis de Sacro Busto (Francofordie 1571), s. LO1—118.- 3) Se SIDEROCRATES, anf. arb. bl. 23—29. 500 ENESTRÖM, MATEMATISKA STUDIER I SVERIGE UNDER 1500-TALET. sätter man nu 1 —4(p — q')> för cos (q — g’) och bortkastar termen af 4:e ordningen Ip — p')? (1 — IV), erhåller man härur: 6 p 0) 2 ? således den af LUTH angifna regeln. Den omständigheten, att LUTH vid lösningen af ett problem ur den sferiska trigonometrien begagnade sig af en approximativ lösningsmetod, för hvilken endast erfordras kännedom om den pytagoreiska lärosatsen och längderna af en sfers olika parallel- cirklar, gör det antagligt, att han ej studerat sferisk trigono- metri. A andra sidan visa de af honom utförda numeriska kal- kylerna, att han var väl förtrogen med användningen af sinus- tabellerna och sättet att beräkna proportionsparter, liksom han visste, att man genom dessa senare icke fullt exakt erhöll värdet af sinus för de i tabellen ej angifna bagarna (se ofvan sid. 496, rad 8). Så mycket egendomligare förefaller det därför, att han på ett annat ställe framkommer med ett påstående, hvilket för sin riktighet förutsätter, att tangentens differenser äro exakt proportionella mot bagens differenser, äfven da dessa differenser uppga till flere grader. Sedan han nämligen anfört (s. SI—82), att i Venezia vid dagjämningsdagens middag en vertikalt upp- rest stakes skugga är lika lang som staken själf, och däraf slutit, att Venezias latitud är 45”, fortsätter han: Män ten hedniske Plinius skrifuer att i Room skulle ten nijende delen af Stakan wara borto af hans skugga, huilkett, när man tett grant ransakar, finnes hafua uaritt ten l4:de och icke ten 9:de ty efter att solennes middagzhögdh är i Rom 48 grader och 10 minuter, tett är 3 grader och 10 mi- nuter högre än 45. Nu kan man hafua 3 grader 10 minuter i 45 som är stakans längdh 14, gangor, huilkett är ten l4:de deelen af stakan som felas i hans skugga i Rom: ter- före kan iagh icke fulkomligen första Plinij meningh, utan sa kan wara att han haffuer försett sigh. Item gack nu ifra Venetia (:ter solenes middagz högdh är 45 grader, när ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 7. 501 dagh och natt äre lijka longe:) emott rada Norr, sa skal stakans skugga bliffua sa monge grader större än 45 grader som solenes middagz högdh bliffuer minder. De nu citerade orden innebära tydligen, att LUTH antager i första fallet tg (45°°—k) = 1 — ee i senare fallet åter tg(45°— k) 45 N NE s ER ET eller tg (45° +k)=1+ 45” äfven om %& uppgar till flere grader; af den sista punkten förefaller det till och med, som om han ville utsträcka satsen ända till k = 45°, i hvilket fall man skulle erhålla tg 90° = 2! Af den redogörelse för det matematiska innehållet i LUTHS astronomi, som jag i det föregående lämnat, framgår således, att i Sverige redan kort efter medlet af 1500-talet icke blott färdig- het att räkna med hela tal och bråk (företrädesvis sexagesimal- bråk) samt använda regula de tri förutsattes vid den akade- miska undervisningen, utan äfven att i denna undervisning in- gingo satser om cirkelns omkrets och sferens volym samt läran om rotutdragning och sinustabellernas användning vid numeriska kalkyler. Däremot hafva vi intet bevis för att kännedomen om algebran och dess användning vid denna tid ännu vunnit insteg i Sverige; ej häller synes sferisk trigonometri ingått bland läro- ämnena. Undervisningen bedrefs åtminstone delvis på svenska språket, och en svensk matematisk terminologi höll på att ut- bildas, hvilken i vissa fall (t. ex. i fråga om bruket af rund widd för periferi) gick längre i försvenskning af konstorden än vår tids språkbruk. Det nu sagda gäller naturligtvis under förutsättning, att LUTHS astronomi värkligen utgjort en föreläsningskurs vid Up- sala universitet, men ett motsatt antagande måste betraktas som föga sannolikt, enär det vore svårt att förklara, hvarför i sa- dant fall LUTH gjort sig besvär att på svenska affatta en läro- kurs i astronomi. Visserligen har man hittills hållit före, att den akademiska undervisningen i Upsala låg nere under år 502 ENESTRÖM, MATEMATISKA STUDIER I SVERIGE UNDER 1500-TALET. 15791), men några positiva bevis härför torde näppeligen kunna framläggas, så mycket mindre som man vet, att Upsalaprofes- sorerna nämda år värkligen funnits närvarande i universitets- staden ?). 1) ANNERSTEDT, anf. arb., s. 70. 2) Se ANNERSTEDT, nyss anf. arb. och st. 503 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 488.) Philadelphia. Academy of natural sciences. Proceedings. Year 1889: P. 1. 8:0. — American entomological society. Transactions. Vol. 15(1888): N:o 2-4; 16 (1889): 1. 8:0. — American philosophical society. Proceedings. Vol. 26: N:o 129. 1889. 8:0. Subject register of papers published in the Transactions [Vol. 1—7; (2) 1—16. 1771—1888.| and Proceedings [Vol. 1—25. 1838—1888.]. 1889. 8:0. Supplementary register of written communications published... 1881 — 1889. 1889. 8:0. Smäskrifter. 2 st. 8:0. Pisa. Scuola normale superiore. Annali. Vol. 10—11. 1888—89. 8:o. Prag. K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Abhandlungen. (7) Mathem.-naturwiss. Classe. Bd. 1—2. 1886-88. 4:0. > » Classe für Philosophie, Geschichte und Philologie. Bdr21= 2231785806 Co OL Sitzungsberichte. Mathem.-naturwiss. Classe. Jahrg. 1385—88. 8:0. » Philos.-hist.-philolog. » » 1885—88. 8:0. Jahresbericht. Jahr 1885 —88. 8:0. _ Spisüv poctenych jubilejni cenou. Cislo 1. 1888. 8:0. Rom. BR. Comitato geologico. Memorie per servire alla descrizione della carta geologica d’Italia. Vol. 3: P. 2. Firenze 1888. 4:o. — Reale Accademia dei Lincei. Memorie (4). Classe di scienze fisiche, matematiche e naturali. Vol. 3—4. 1886—87. 4:0. SIN MAN IS » » morali, storiche e filologiche. P. 1: Vol. 2—3: 5; P. 2: Vol. 3: 12; 4: 1-12. 1886—88. 4:0. Salem, Mass. Hemenway S.W. archeological expedition. BAXxTER, S., The old new world. 1888. 8:0. S:t Petersburg. Ä. Botanischer Garten. Acta 1.105521889- 8:0, Sydney. Department of mines. Annual report. Year 1887. F. Geological survey of New S. Wales. Memoirs: Paleontology. N:o 1. 1888. 4:0. — Australian museum. Memoirs. N:o 2. Lord Howe island. 1889. 8:0. — Royal Society of New 8. Wales. Journal and proceedings. Vol. 22: P. 2. 1888. 8:0. 504 Tökyö. Imp. University. College of science. Journal. Vol. 3: P. ı-2. 1889. 4:0. Medicinische Fakultät. Mittheilungen. Bd. 1: N:o 3. 1889. 4:o. Washington. Smithsonian institution. Annual report. 1886 ®°/,: P. 1. 8:0. — National academy. Memoirs. Vol. 4: P. 1. 1888. 4:o. Wellington. Colonial museum and geological survey of New Zealand. Annual report of the museum and laboratory. 23(1887/88). 8:0. Reports of geological explorations. Year 1887/88. 8:0. HecTror, J., Phormium tenax as a fibrous plant. Ed. 2. Wellington 1889. 8:0. -— New Zealand institute. Transactions and proceedings. Vol. 21(1888). 8:0. Wien. K. Akademie der Wissenschaften. Bou£, A., Die Europäische Turkei. (La Turquie d’Europe par A. BouE. Paris 1840.) Deutsch herausg. von der Boue-Stiftungs-Commission. Bd. 1—2. Wien 1889. st. 8:0. — K. K. Geographische Gesellschaft. Mittheilungen. Bd. 31(1888). 8:0. — K. K. Universitäts-Sternwarte in Währing. Annalen, herausg. von E. Weiss. Bd. 5(1885)—6 (1886). 4:0. — Verein zur Verbreitung naturwissenschaftlicher Kenntnisse. Schriften. Bd. 28(1888/89). 1. 8:o. Würzburg. Physikalisch-medicinische Gesellschaft. Verhandlungen. (2) Bd. 22. 1889. 8:0. Sitzungsberichte. Jahrg. 1888. 8:0. Hr Professor G. Retzius. Expeditions scientifiques du Travailleur & du Talisman 1880—1883: VAILLANT, L., Poissons. Paris 1888. 4:0. Författarne. BLOMSTRAND, ©. W., Om jodens syresyror. 2. Jodsyran. Lund 1889. 4:0. — Om monaziten från Ural. Lund 1889. 4:0. EicHstÄDT, F., Underdäniga besvär öfver det större akademiska kon- sistoriets förslag till den i Upsala lediga professuren i mineralogi och geologi. Sthm. 1889. 8:0. HARTMAN, C. J. & C., Handbok i Skandinaviens flora. Uppl. 12 utgifven af Te. ©.B.N. Krox. El. Stim 18394 8:0. JOSEPHSON, A. G. S., Catalogue methodique des Acta & Nova acta R. Societatis scientiarum Upsaliensis 1744—1889. Ups. 1889. 4:0. LILLIEBORG, W., Sveriges och Norges fiskar. H. 6. Ups. 1889. 8:0. SJÖGREN, HJ., Underdänig förklariug öfver docenten Fr. EICHSTÄDTS besvär öfver det större akademiska konsistoriets förslag till återbe- sättande af den i Upsala lediga professuren i mineralogi och geologi. Sthm. 1889. 8:0. THORELL, T., Primo saggio sui Ragni Birmani. Genova 1887. 8:0. Trysom, F., Sillundersökningar vid Sveriges vestkust hösten 1888. Sthm 1889. 8:0. WESTERLUND, C. A., Fauna der in der paläarktischen Region... leben- den Binnenconchylien. 1. Lund 1889. 8:o. — Sur la faune malacologique extra-marine de l’Europe arctique. Paris. 4:0. — Species & varietates nonnullas minus cognitas vel novas descripsit C.A.W. Paris 1888. 8:0. ALBERT, Prince de Monaco, Sur un appareil nouveau pour la recherche des organismes pelagiques å des profondeurs determindes. Paris 1889. 8:0. Dana, J. D., On the volcanoes and volcanic phenomena of the Ha- waiian islands. New Haven 1887 —89. 8:0. JEPPE, F., Map of the Transvaal or S. A. Republic and surrounding territories. Y/ooonon- 4 sheets. Pretoria 1889. F. Stockholm 1889. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Äre. 46. 1889. Syd tapet VÄ re Je 8. Onsdagen den 9 Oktober. INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar. ............. FRA UTE EEE sid. 507. PIKSINRANDN AO mi N a ft0 Syr On, Vesa dd Sans ELEN BETTNA Seen er AEA RA » 509. CHARLIER, Ett försök att bestämma ljusets hastighet ur observationer pDagforanderlirerstjernor oe EE ne Rn. en » 523. ENESTRÖM, Meddelande om SVEDENBORGS matematiska arbeten .......... » 1529, Skänker till Akademiens bibliotek........................... sidd. 508, 522, 528, 532. Meddelades, att de för svenska statens räkning hos den in- ternationela kommissionen för matt och vigt i Paris beställda prototyperna för metern och kilogrammet, afsedda till svenska rikslikare för mått och vigt, blifvit af Professor T. R. THALÉN hemförda samt öfverlemnade till Akademien, som enligt Kongl. Maj:ts förordnande eger att dem tills vidare förvara. Pa tillstyrkan af utsedde komiterade antogs till införande i Akademiens Handlingar en afhandling af framlidne Professorn i Helsingfors S. ©. LINDBERG och Lektorn H. W. ARNELL, med titel: »Musci Asie borealis, Beschreibung der von den schwedi- schen Expeditionen nach Sibirien in den Jahren 1875 och 1876 gesammelten Moose. Zweiter Theil. Laubmoose. Reseberättelse hade blifvit afgifven af Filos. Licentiaten R. LARSSEN, hvilken under sistlidne sommar för Akademiens räk- ning deltagit med Professorn vid Generalstaben P. G. ROSEN i utförandet af telegrafiska longitudsbestämningar dels. mellan Stockholm och Hernösand och dels mellan Hernösand och Ha- paranda, äfvensom i anställande af pendeliakttagelser a de två sistnämnda orterna. 508 Hr Duner meddelade en öfversigt af de beslut, som blifvit fattade vid ett under sistlidne September manad i Paris hället sammanträde af en internationel permanent komite för anordnande af arbeten till astadkommande af kartor öfver stjernhimmeln pa fotografisk väg. Hr THALEN redogjorde för. förhandlingarne vid den nyligen afslutade, i Paris hållna internationela konferensen för mätt och vigt, i hvilken han enligt Kongl. Maj:ts uppdrag deltagit sasom svenskt ombud, samt förevisade och beskref de af honom hem- förda prototyperna för metern och kilogrammet, hvilka hädan- efter äro svenska rikslikare för mått och vigt. Sekreteraren öfverlemnade följande insända afhandlingar: 1:0) »Om Naftoösyror. VI», af Docenten Å. G. EKSTRAND”; 2:0) »Ett försök att bestämma ljusets hastighet ur observationer på föränderliga stjernor», af Amanuensen C. V. L. CHARLIER*; 3:0) »Kemisk undersökning af nägra mineral fran trakten af Langesund», af studeranden H. BÄCKSTRÖM (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 4:0) »EMANUEL SVEDENBORG såsom ma- tematiker», af Amanuensen G. ENESTRÖM (se Bihang etc.); 5:0) »Meddelande om SVEDENBORGS matematiska arbeten», af den- samme”. Följande skänker anmäldes: Till Yetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. KK. Vitterhets-, historie- och antiqvitets-akademien. RENAULT, B., Recherches sur la structure et les affinités botaniques des vegetaux fossiles recueillis aux environs d’Autun et de St. Etienne. Autun 1878. 8:0. — Svenska trädgärdsföreningen. Svenska trädgärdsföreningens tidskrift. Årg. 1888: H. 1-6. st. 8:0. Upsala. X. Universitetet. Ärsskrift. År 1888. 8:0. Akademiskt tryck. 1888/89. 29 band och häften. 4:0 & 8:0. Kristiania. K. Universitets-Bibliotheket. Aarbog. Aar 1888. st. 8:0. — Videnskabs-Selskabet. Forhandlinger. Aar 1888: N:o 1-13. 8:0. Oversigt over Möder. Aar 1888. 8:0. (Forts. å sid. 522.) 509 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 8. i Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 168. Om Naftoäésyror. VI. Af Å. G. EKSTRAND. [Meddeladt den 9 Oktober 1889 genom P. T. CLEVE] Acetylderivat af amido-S-naftoesyra af smpt 219. Monoacetamido-B-naftoesyra erhölls lätt genom att fukta amidosyran med ättiksyreanhydrid, då reaktionen genast började under sjelfuppvärmning, hvarefter massan ett par timmar upp- hettades på vattenbad. Derefter kokades den erhållna produkten med alkohol, hvari den temligen lätt löste sig, och vid afsval- ning stelnade alltsammans till en massa af fina nålar, hvilka efter omkristallisering ur alkohol smälte vid 258”. 0,2056 gr. gåfvo 0,5123 CO, =0,1397 C och 0,1053 H,O = (LONA ek Funnet. Ber.f. C,„H,NHC,H,0C0,H. C 67,95 68,12 H 5,69 4,80. Diacetamido-B-naftoesyra erhölls genom amidosyrans upp- hettning öfver fri eld till lindrig kokning med ett stort öfver- skott af ättiksyreanhydrid, ehuru dervid äfven monoacetylderi- vatet erhölls. Sedan ättiksyreanhydriden afdunstats, kokades den torra återstoden derför åter med en ny qvantitet ättiksyre- anhydrid, lösningen afdunstades som förut, och återstoden löstes i alkohol, hvarur vid tillräcklig koncentration bårda tjocka kri- staller afsatte sig, hvilka smälte vid 181”. 1) 0,1948 gr. gåfvo vid 16” C. och 772 mm. 8,8 ke. =0,00106 fre. ING 510 2) 0,1937 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. VI. gr. gafvo 0,4686 CO, = 0,1278 C och Ö,0sss H,O = 0,0099 H. Funnet. Beräknadt för i 2 C,„H,N(C,H,0),C0,H. C —_ 65,97 66,42 H = Di 4,79 N D,44 — 16: Diacetylderivatet är särdeles lättlöst i ättiksyreanhydrid och märkbart lösligare i alkohol än monoacetylderivatet. Genom ut- seende och smältpunkt skiljas bada lätt fran hvarandra. Mononitro-monoacetamido-3-naftoesyra. Förestäende monoacetamidosyra löstes i en ringa mängd varm isättika, och lösningen häldes varm, ehuru icke kokande, i kall Till en början höll sig lösningen klar, fastän den fullkomligt svalnat, salpetersyra af eg. v. 1,42, och blandningen omskakades. men efter tolf timmar hade allt stelnat till en af fina gula nålar bestående kristallmassa. Den renades genom kokning med al- kohol och kristalliserade derur i fina nålar. Smältpunkten lag vid 270°. 0,1754 gr. gafvo 0,3654 CO, = 0,0997 C och 0,0764 H,O — 0,0084 H. Funnet. Ber. f. C,,H,;N0,NHC,H,0C0,H. C 56,34 56,93 H Anis 3,65. Genom reduktion med ferrosulfat i ammoniakalisk lösning af denna syra erhölls ett amidoderivat, hvars klorväteförening utfäldes vid tillsats af stark klorvätesyra och bildade kristalli- niska, vartformiga aggregat. Det var att antaga, att, derest den sist inträdande nitrogruppen intagit en vanlig orto- eller ock peri-ställning till acetamidogruppen, denna skulle träda i reak- tion med den genom reduktionen bildade amidogruppen och der- igenom gifva upphof at en etenylamidin, innehållande gruppen — NH. In ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 511 men en dylik förening synes dock ej bildas, ty, ehuru föreningen först upphettades pa vattenbad och sedan torkades vid 110°, motsvarade dock dess sammansättning, såsom en dera utförd elementaranalys utvisade, närmast formeln C,H: NH,NHC,H,0C0,H.HCI. Äfven efter flere timmars upphettning till 140° förblef samman- sättningen oförändrad, såsom en klorbestämning visade. Vid upp- hettning i kapillärrör började föreningen sönderdelas först omkring följd häraf till en viss grad sannolikt, att den sist inträdande nitrogruppen hvarken står i orto- eller periställning till den förut befintliga amidogruppen. Acetylderivat af amido-g-naftoösyra af smpt 230°. Monoacetamido-B-naftoösyra. Amidosyran öfvergöts med ett öfverskott af ättiksyreanhydrid, hvarvid någon sjelfuppvärmning ej förmärktes; blandningen hölls derefter ett par timmar i lin- drig kokning under kylrör, utan att syran löste sig, och ättik- syreanhydriden aflägsnades genom upprepad afdunstning med alkohol, till dess lukten af anhydriden försvunnit. Återstoden utkokades sedan med alkohol, hvarefter den bildade ett gråhvitt kristalliniskt pulver, som smälte vid 291”. Föreningen var myc- ket svårlöst i alkohol, något lösligare deremot i varm isättika, hvarur den kristalliserade i små taflor eller blad. 0,1790 gr. gafvo 0,1460 CO, = 0,1217 C. Funnet. Ber. f. C,,H,NHC,H,0C0,H. C 67,99 68,12 H —)) 4,80. ' Amido-$-naftoösyran af smpt 230° angripes vida svårare än den isomera af ättiksyreanhydrid, och nagot diacetylderivat syntes här icke i nämnvärd man bildas, trots ättiksyreanhydrid i stort öfverskott var förhanden. Äfven vid upphettning i tillsmält rör !) Vätebestämningen gick förlorad. 512 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. VI. till 130° med ett stort öfverskott af anhydrid blef hufvudmassan ett monoacetylderivat. I tanke att erhålla ett mononitroderivat af förestående mono- acetamido-f8-naftoösyra uppvärmde jag denna med en blandning af mycket isättika och en ringa mängd salpetersyra af eg. v. 1,42, tills fullständig lösning inträdt. Då ur den erhållna lös- ningen, som på grund af acetylderivatets svarlöslighet i isättika utgjorde en stor volym, någon kristallisation ej syntes komma till stånd, utspäddes den med vatten, hvarvid en fällning små- ningom afsatte sig. Denna fällning, som bestod af små gula nålar, kokades med något alkohol, hvarvid en del löste sig, en del blef olöst; den i alkohol lösta delen kristalliserade långsamt i långa nålar, hvilkas smältpunkt låg omkring 290°, och hvilka enligt en dera utförd elementaranalys hufvudsakligen måste hafva bestått af dinitroacetamidonaftoösyra (C 50,69, H 3,89; ber. f. C,H,(NO,),NHCH,0C0O,H: C 48,90, H 2,82). Äfven den med alkohol ett par gånger utkokade produkten, som således var svarlöslig deri, gaf vid analys samma resultat, hvadan det är sannolikt, att vid nitrering af här ifragavarande acetamido- naftoösyra med salpetersyra af eg. v. 1,42 i isättikelösning flere nitroderivat uppstå; äfven tyckes nitreringen lätt fortgå till bild- ningen af högre nitroderivat. Da den i alkohol svårlösliga pro- dukten uppvärmdes med salpetersyra af eg. v. 1,42, löstes den lätt, och ur lösningen utfäldes med vatten en förening, som kri- stalliserade ur isättika i små hårda kristaller, som under för- puffning sönderdelades omkring 175°, och hvilka enligt en ele- mentaranalys visade sig hufvudsakligen bestå af trinitroderivat. Såsom häraf framgår, lemnar nitreringen af acetamidosyran en mångfald af produkter, för hvilkas särskiljande och renande det tillgängliga materialet var otillräckligt. Monoklordinitro-8-naftoösyra af smpt 243°. Erhölls, da monoklor-$-naftoösyra af smpt 263° vid svag uppvärmning löstes i röd, rykande salpetersyra och helt litet kon- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 513 centrerad svafvelsyra tillsattes. Ur den kallnade lösningen af- satte sig efter en stund långa breda nålar, som befriades från moderlut och löstes i ammoniak, hvari de voro mycket svarlösta. Den ammoniakaliska lösningen var till färgen mörkt brunröd och gaf med klorvätesyra en brun fällning, som lätt löstes 1 isättika; derur afsatte sig smaningom härda bruna kristaller. För att rena syran öfverfördes den till etyletern på vanligt sätt genom den alkoholiska lösningens mättning med klorvätegas. Dervid utföll efter afsvalning en massa nalar, som ännu voro brunfär- gade, ehuru mindre än syran, och smälte vid 132°. Genom etyleterns saponifiering med koncentrerad svafvelsyra erhölls syran tillbaka och kristaliiserade ur isättika vid tillräcklig koncentra- tion i hårda nålar, som smälte omkring 243”, ehuru ej skarpt. 0,0952 gr. gafvo 0,1577 CO, = 0,0431 C. Funnet. Ber. f. C,„H,C1(NO,),C0,H. C 45,26 44,62 H —) 1,62. Det ringa materialet tillät ej nagon vidare rening och ej heller nagon förnyad analys. Den beräknade sammansättningen bestyrkes dock af analysen pa etyletern. Etyletern, erhållen såsom förut nämnts, kristalliserade i bruna nålar af smältpunkten 132°. 0,2004 gr. gåfvo 0,3538 CO, = 0,0965 C och 0,0638 H,O — 10071, Er. Funnet. Ber. f. C,„H,C1N0,),00,C,H,. C 48,15 48,08 H 3,54 Ze Monoklortrinitro-3-naftoösyra af smpt 260°—261l°. Erhölls, da monoklorderivatet af smpt 263° löstes i ett större öfverskott af rykande salpetersyra och dess lika volym koncentrerad svafvelsyra tillsattes och allt sedan uppvärmdes en stund på vattenbad. Huruvida ett di- eller trinitroderivat bildas, 1) Vätebestämningen förolyckad. 514 EKSTRAND, OM NAGTOESYROR. VI. beror således på mängden och styrkan af salpetersyran äfvensom på uppvärmningen. Den salpetersvafvelsura lösningen försattes efter afsvalning med något vatten och fick stå en längre tid, hvarunder en kristallinisk fällning afskildes. Denna togs pa sug- filtrum, tvättades med vanlig salpetersyra och löstes sedan i is- ättika, hvarur den långsamt afsatte sig i hårda, mot båda än- darne afstympade kristaller. Som smältpunkten emellertid ej var tillräckligt skarp, öfverfördes syran på vanligt sätt till etyl- etern, hvarvid denna, som var mera svarlöst i alkohol än syran sjelf, utföll och renades genom utkokning med något alkohol. Genom etyleterns saponifiering med koncentrerad svafvelsyra äter- bildades syran, som i köld digererades med sodalösning, hvarefter filtratet fäldes med klorvätesyra. Dervid erhölls en delvis klib- big fällning, hvilken dock snart hårdnade och sedan löstes i något isättika. I varm isättika var den mycket lättlöst och af- satte sig vid afsvalning i gula hårda kristaller af oktaedriskt ut- seende, hvilka efter omkristallisering smälte under pösning vid 260°—261°. 0,1377 gr. gåfvo vid 14,6° C. och 763,3 mm. 14 ke. = 0,0167 Funnet. Ber. f. C,,HzC1(N0,),C0,H. N 12,13 12,30. Etyletern, framstäld af syran genom mättning af dess alko- holiska lösning med klorvätegas, bildade nalformiga kristaller, som smälte vid 188°. 0,2485 gr. gäfvo 0,3874 CO, = 0,1056 C och 0,0642 H,O = (0,0071 H. Funnet. Ber. f. C,,H,C1(N0,),C0,C,H,. C 42,49 42,22 H 2,85 2,16. Caleiumsaltet, (C,),Hz3(NO,),C0,),Ca + 4H,0, erhållet genom syrans kokning med vatten och calciumkarbonat, kristalliserade vid lösningens afsvalning i guldgula nålar, som voro temligen svårlösta i kallt vatten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 515 0,1914 gr., torkade mellan papper, förlorade vid upphettning till 180° 0,0098 H,O = 5,12 %; ber. 4,99 % H,O; återstoden 0,1816 gaf 0,0308 CaSO, = 0,00906C0a = 4,99 %; ber. 5,54 % Ca. Vid upphettning af diklor-$-naftoösyra af smpt 291° med salpetersyra af eg. v. 1,42 till fullständig lösning synas flere di- klormononitrosyror bildas, ty den vid afsvalning utkristalliserande produkten visade sig vid lösning i isättika besta af en mera lättlöst, som smälte omkring 247° och utgjordes af fina nålar, och en mera svärlöst, som smälte omkring 261°, och hvilka båda hade samma qväfvehalt. 1) 0,1812 gr. af den vid 247” smältande föreningen gafvo vid 16,8° €. och 769,5 mm. 7,5 ke. = 0,00878 gr. N. 2) 0,1702 gr. af den vid 261° smältande föreningen gafvo io 2 CZ och 71652. TN (ING. — 0,0082 Cr. N. Funnet. Beräknadt för 31% 2» C.H,01,N0,C0,H. N 4,85 4,83 4,89. Af den något för ringa qväfvehalten ser det ut, som om produkten höll något oförändrad diklornaftoesyra, och detta ehuru den senare ej blott var fullständigt löst i utan äfven en längre stund kokad med salpetersyran. Den erhållna qvantiteten var emellertid otillräcklig för ett särskiljande och renande af de bil- dade nitroföreningarne. För att se, huru diklor-g-naftoösyra af smpt 291” förhöll sig vid oxidation, blef dess starkt alkaliska lösning uppvärmd på vattenbad och försatt med kameleonlösning. Då affärgning ej vidare inträdde och lösningen ytterligare en Jängre stund fatt stå på vattenbadet, tillsattes alkohol till affärgning, hvarefter den klara lösningen afsifonerades och filtrerades från utfäld brun- sten och surgjordes med svafvelsyra. Efter ett par extraktioner med eter och eterns afdestillering erhölls en återstod, som stel- nade till en massa af färglösa nålar. Utbytet deraf var dock 516 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. VI. mycket ringa. Föreningen pressades mellan läskpapper, löstes änyo i eter, och lösningen afdunstades, da en kristallinisk massa äterstod, som började smälta vid 170°, men var fullständigt smält först vid 190°, och saledes mäste hafva varit en blandning af tva eller flere ämnen. Under smältningen afgaf den en mängd blåsor, häntydande pa en sönderdelning, mahända genom förlust af koldioxid eller vatten. Ehuru föreningen ej var ren, gjordes en analys derpa. 1) 0,1962 gr. gafvo 0,3164 CO, = 0,0863 C och 0,0436 H,O = 0,0048 H. 2) 0,1686 gr. gafvo 0,1551 AgCl = 0,0383 CI. Funnet. Beräknadt för il. 2. C,H,C1,(C0,H),. C,H,(C0,H),. C 43,98 — 40,85 51,33 H 2,44 — 1,70 2,86 Cl = 22,76 30,22 .— Ämnets sammansättning motsvarar en blandning af 75—80 delar diklorftalsyra och 20—25 delar trimellitsyra, såsom en jemförelse mellan de funna och beräknade talen utvisar, och några andra produkter af oxidationen kunna här knappt tänkas. För att om möjligt erhålla en mera enhetlig produkt, löstes blandningen i alkohol, hvari den lätt upptogs, och derur afsatte sig vid tillräcklig koncentration småningom en mängd färglösa vartlika aggregat af nalar, hvilka efter pressning mellan papper och torkning vid 100°, smälte omkring 210°, ehuru ej skarpt. En klorbestämning på denna förening angaf en halt af 10,39 % Cl. Klorhalten hade alltså sjunkit och var nu mindre än hvad som fordras för en monoklorftalsyra. Detta bestyrker den nyss uttalade förmodan, att den ursprungliga produkten var en bland- ning af en klorhaltig och en klorfri substans, af hvilka den klor- haltiga, här sannolikt diklorftalsyra (med de båda kloratomerna i ställningen 1:4, af skäl som straxt skola visas), var mera lättlöst i alkohol. Ofvanstående försök bekräftar tillika det redan förut påpekade!) förhållandet, att heteronucleala derivat !) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1889, N:o 2, 86. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 517 af >-naftoösyran vid oxidation med kaliumpermanganat gifva bade trimellitsyra och substituerade ftalsyror. Under det att vid de heteronucleala mononitro-3-naftoösyrorna oxidationen ger till hufvudprodukt trimellitsyra, lemnar deremot här ifragava- rande diklor-3-naftoösyra sasom hufvudprodukt diklorftalsyra, hvars öfvergang till anhydrid sannolikt förorsakar den iakttagna gasutvecklingen. Om konstitutionen hos några af B-naftoösyrans derivat. Pa grund af ett förut!) anfördt försök höll jag troligt, att nitro-ß- naftoösyran af smpt 288° hade nitrogruppen i en f-ställning, men då jag nu upprepat samma försök i större skala, har re- sultatet blifvit ett annat. Omkring 2 gr. af den mot nämnda nitrosyra svarande amidosyran blandades väl med mer än sin 10-dubbla vigt osläckt kalk och upphettades i ett kort förbrän- ningsrör. Dervid destillerade en olja, som vid digerering med utspädd klorvätesyra delvis löste sig. Ur filtratet erhölls med ammoniak en fällning, som till en början visade sig som en olja, men efterhand stelnade, hvarjemte ur lösningen äfven långa nålar afsatte sig. Den erhållna fällningen tillika med na- larne löstes i svag sprit, och derur kristalliserade långa harda nålar, som luktade starkt af a-naftylamin, smälte vid 50”, och hvilkas klorväteförening med jernklorid gaf en blå fällning. Häraf följer, att nitro-8-naftoösyra af smpt 288° måste hafva nitro- gruppen i en «-ställning liksom den isomera syran af smpt 293°. Likaledes maste de båda monoklor-8-naftoösyrorna af smält- punkten resp. 260° och 263° hafva kloratomen i «-ställning, enär de genom diazo-reaktionen kunna erhällas ur de bada nämnda nitrosyrornas amidoderivat, och da diklor-B-naftoösyran af smpt 291° kan erhållas ur båda monoklorderivaten, maste dess konstitution atergifvas genom formeln Cl N Non a DU I Cl ') Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889, N:o 2, 86. 518 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. VI. 254°. Diklor-3-naftoesyra af smpt 253° Af den vid 248° smältande dinitrosyrans diamidoderivat framstäldes genom diazoreaktionen en diklornaftoösyra. Härvid löste jag 1 mol. diamidosyra i natronlut, tillsatte 2 mol. kalium- nitrit och hälde den iskylda lösningen under stark omröring till ett öfverskott af likaledes iskyld klorvätesyra.. Den produkt, som på detta sätt erhölls, sattes utan vidare i små portioner till en starkt upphettad lösning af kopparklorur i rykande klor- vätesyra, hvarvid stark pösning inträdde, och efter slutad tillsätt- ning upphettades vätskan ännu en stund till kokning. Den fäll- ning, som erhölls, tvättades, torkades och underkastades subli- mering, hvarvid långa hvita nålar erhöllos, som smälte omkring 247°. Utbytet af subhmat var högst ringa i det att af 1,3 gr. diamidosyra omkring 0,3 gr. diklornaftoésyra erhölls. 0,1246 gr. af sublimatet gåfvo 0,1426 AgCl = 0,03528 CI. Funnet. Ber. f. C, „H,C1,C0;H. © 28,31 29,46. Emedan klorhalten utföll för lag sökte jag rena syran genom att öfverföra den till etyletern, omkristallisera denna ur alkohol och sedan saponifiera etern genom uppvärmning med koncentrerad svafvelsyra; den så renade syran kristalliserade ur alkohol och isättika i långa fina nålar, som smälte vid 253°—254° och voro mycket lättlösta i de nämnda lösningsmedlen. Etyletern, erhållen genom klorvätes inverkan på syrans al- koholiska lösning, bildade långa breda nålar, som smälte vid S06”—87”. 0,1243 gr. gafvo 0,2643 CO, =0,0721 C och 0,0488 H,O = 0,0054 H. Funnet. Ber. f. C,,H,C1,C0,C,H,. C 58,00 57,99 H 4,34 372: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 519 Ur den vid 226° smältande dinitrosyrans diamidoderivat sökte jag likaledes erhålla en diklor-3-naftoösyra och gick dervid tillväga på alldeles samma sätt, som nyss angifvits för diklor- derivatet af smpt 253°—254°. Den erhållna fällningen sublime- rades, sublimatet, som bestod af ytterst fina hvita nålar, omkri- stalliserades ur alkohol, då syran ansköt i stjernformigt hop- gyttrade harfına nålar af smpt 282°, hvilken förblef konstant äfven efter omkristallisering ur isättika. Syran löstes temligen lätt i kokande alkohol och isättika, men vid afsvalning stelnade hela lösningen till en kristallmassa. Etyletern, framstäld pa vanligt sätt, kristalliserade ur alko- hol i nalar, som smälte vid 72°; smältpunkten blef oförändrad efter omkristallisering. Etern var särdeles lättlöst i alkohol, hvilket i förening med de angifna smältpunkterna talar för, att denna diklornaftoesyra ej är identisk med den vid 291° smäl- tande, som är svarlöst äfven i varm alkohol, och hvars etyleter smälter vid 66°. Derivat af nitro-5-naftoesyra af smpt 269°. Caleiumsaltet, (C,H, N0,CO,),Ca + 7H,O, erhållet genom syrans kokning med vatten och calciumkarbonat, kristalliserade i små fina nålar, som voro mycket svärlösta i kallt vatten. 0,1998 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 200° 0,0417 H,O = 20,87 %; ber. 21,09; återstoden 0,1581 gaf 0,0445 CaSO, = 0,01309 Ca = 8,27 %; ber. 8,36 % Ca. Förutom de 3 redan omnämnda mononitro-#-naftoösyrorna af smältpunkten resp. 293°, 288° och 269° erhålles vid #- naftoösyrans nitrering med salpetersyra af eg. v. 1,42 ännu en eller kanske tva nitrosyror. Det lyckades mig nemligen att ur blandningen af de olika syrornas etyletrar genom upprepade ut- kokningar med gasolja erhålla en obetydlig fraktion, som var jemförelsevis svarlöst deri och ännu mera svårlöst i den flykti- 520 EKSTRAND, OM NAFTOESYROR. VI. gaste delen af gasoljan (med kokpunkt under 100°). Denna fraktion omkristalliserades sedan ett par ganger ur alkohol, tills smältpunkten blef konstant vid 131°. Den erhölls sa i långa, hårda, färglösa nålar. 0,1876 gr. gafvo vid 17,2” C. och 758,2 mm. 9,6 ke. =0,01132 gr. N. Funnet. Ber.f. C,,H,N0,C0,C;H,. N 6,03 Dirk Denna etyleter var nagot mera löslig i alkohol än etyletern af den vid 288° smältande syran, hvilken den star närmast, och kristallerna hade äfven ett afvikande utseende, i det de voro längre och mera nälformiga. Äfven till koncentrerad svafvelsyra förhöll sig denna etyleter på annat sätt, i det att den, efter att vid vanlig temperatur hafva fullständigt löst sig deri, vid svag uppvärmning dermed på vattenbad helt hastigt råkade i kokning, sa att hela massan alldeles förkolades, och någon till undersök- ning användbar produkt ej kunde erhållas derur. Hela det till- gängliga materialet af denna syra gick på sådant sätt förloradt, och jag har ej sedan kunnat erhålla mera deraf, hvadan syran till denna etyleter är okänd både till smältpunkt och utseende. En så häftig inverkan af koncentrerad svafvelsyra har jag ej kunnat iakttaga vid nagon annan nitronaftoösyra, och detta för- hållande tyder kanske derpa, att nitro- och karboxylgruppen stå i ortoställning i samma kärna. Mononitro-g-naftoösyra af smpt 285”. Sedan blandningen af nitrosyrornas etyletrar genom upprepad fraktionerad kristallisation ur benzol afsatt de svarlösligaste etrarne, nemligen af de vid 293° och 288° smältande syrorna, aterstodo i den sista moderluten särdeles lättlösta föreningar, hvilka vid kri- stallisation bildade hårda kulformiga aggregat och, savidt jag kunnat finna, innehöllo 2 etrar, nemligen dels etyletern till den vid 269° smältande syran dels en ny syras eterart. Vid sapo- nifiering med koncentrerad svafvelsyra bibehöll sig den förra ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 8. 521 etyletern längre oförändrad, hvarför jag tog det först erhållna saponifikatet för sig; med ammoniak utlöstes derur en syra, som efter utfällning och upprepade omkristalliseringar ur alkohol bil- dade små nalar, som smälte omkring 228°. 0,1855 gr. gafvo vid 21,6” C. och 760,3 mm. 10,3 ke. = 0,01258 gr. N. Funnet. Ber. f. C,,H,N0,C0,H. N 6,78 6,45. Da den låga smältpunkten antydde, att syran ej var ren, öfverfördes den ater till sin etyleter, hvilken först omkristalli- serades ur ligroin och sedan upprepade gånger ur alkohol, tills smältpunkten blifvit nagorlunda konstant, hvarefter den saponi- fierades med koncentrerad svafvelsyra; den sa erhållna nitro-8- naftoösyran omkristalliserades flere gånger ur alkohol och erhölls slutligen i små stjernformigt grupperade nålar, som smälte vid 285°, ehuru ej skarpt. Etyletern kristalliserade ur alkohol och ligroin i små nålar, som smälte omkring 75”. 0,1931 gr. gafvo 0,4475 CO, =0,1221 C och 0,0944 H,O = (0,0104 H. Funnet. Ber. f. C,,H;NO,CO,C,H;. C 03,28 03,67 H 5,37 4,49. Sasom af ofvanstaende synes, skiljer sig den sist omnämnda syrans smältpunkt endast helt obetydligt om ens något från den vid 288” smältande syrans; deremot är skilnaden mellan etyl- etrarnes smältpunkter ganska betydlig. Vid direkt nitrering af g-naftoösyra med salpetersyra af eg. v. 1,42 bildas sannolikt minst 5 olika mononitroderivat; men endast 2 erhållas i sådant utbyte, att de lätt kunna renas, hvaremot de 3 öfriga endast kunnat fås i så ringa mängd, att jag ej ännu lyckats fullt rena och karakterisera dem. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 508.) Berlin. Permanente Commission der internationalen Erdmessung. Verhandlungen der Conferenz, abgehalten in Salzburg 1888. Berlin 1889. 4:0. — Entomologischer Verein. Berliner entomologische Zeitschrift. Bd. 33(1889): H. ı. 8:0. Breslau. sSchlesische Gesellschaft für vaterländische Cultur. Jahresbericht. 66(1888). 8:0. Budapest. Magyar tudominyos akademia. Matematikai es termeszettudomänyi eErtesitö. K. 6: F. 2-9; 7: 1-3. 1887 Tr BO » » » közlemenyek. K. 23:82.1—3. 1888. S:o. Ertekezések a termeszettudomänyok köreböl. K. 17: 8z. 6; 18: 1-5. 18838 —89. 8:0. Archxologiai ertesitö. Ujfolyam. K. 8(1888): Sz.3-5; 9(1889):1—2. 8:0. Ethnologische Mittheilungen aus Ungarn. Jahrg. 1(1888/89): H. 3. 4:0. Mathematische und naturwissenschaftliche Berichte aus Ungarn. Bd. 6(1887/88). 8:0. Ungarische Revue. Jahrg. 8(1888): H. 7-10; 9(1889): 1-3. 8:0. Almanach. 1889. 8:0. FRÖLICH, IZIDOR, Az electrodynamometer ältalänos elmelete. Budapest 1888. 4:0. Cambridge, U. S. Astronomical observatory of Harvard college. JAG nens. VOSS 122022718 8.9.4:0: Emden. Naturforschende Gesellschaft. Jahresbericht. 72—73(1886/88). 8:0. Harlem. societe Hollandaise des sciences. HUYGENS, CHR., Oeuvres completes, publi6es par la societe Hollandaise des sciences. T. 2. 1889. 4:0. Karlsruhe. Grosshzgl. Sternwarte. Veröffentlichungen. H. 3. 1889. 4:o. Kassel. Verein für Naturkunde. Bericht. 34—35(1886/88). 8:0. Kiel. Kommission zur wissenschaftlichen Untersuchung der Deutschen Meere. Bericht. 6.(1,887 —S9)H. 1.1839. REINKE, J., SCHÜTT, F., Kuckuck, P., Atlas Deutscher Meeres-Algen. Berlin 1889. F. Leipzig. Astronomische Gesellschaft. Publicationen. N:o 19. CHARLIER, ©. V. L., Über die Anwendung der Sternphotographie zu Helligkeitsmessungen der Sonne. 1889. 4:o. London. X. Storbritanniska regeringen. Report on the scientific results of the voyage of H. M. S. CHAL- LENGER, 1373— 1876, Zoology. Vol. 30: Text & atlas; 31. 1889. 4:o. (Forts. a sid. 528.) 523 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 8. Stockholm. Ett försök att bestämma ljusets hastighet ur observa- tioner på föränderliga stjernor. Af C. V. L. CHARLIER. |Meddeladt den 9 Oktober 1889 genom H. GYLDEN.] Hvarje himmelsfenomen, som är underkastadt lagbundna för- ändringar, kan — allmänt taladt — användas som ett medel att bestämma ljusets hastighet. Man behöfver fördenskull blott observera detta fenomen från de olika punkterna af jordbanan. I det man kombinerar dessa observationer med lagarne för fenomenets förändringar, erhåller man — mera eller mindre noggrant — ljusets hastighet, om man förutsätter jordbanans dimensioner som bekanta. Den skärpa, med hvilken denna bestämning sker, är bero- ende dels på den fullständighet, med hvilken fenomenets lagar äro kända och dels på den noggranhet, som kan uppnås vid iakt- tagandet af dess förändringar. Af de himmelsfenomen, som här kunna komma i fråga, hafva astronomerna sedan RÖMER nästan uteslutande (bortsedt från aberrationsfenomenet) blott användt Jupitermånarnes förmörkel- ser. Men många med teorin för ljusets natur i samband stående frågor göra det emellertid önskvärdt att utföra en dylik bestäm- ning med tillhjelp af företeelser inom fixstjerneverlden. Och der- till lämpliga fenomen saknas ej. Sadana äro t. ex. stjernornas rörelse i synliniens rigtning (observerad med spektroskop) och ljusförändringarna hos föränderliga stjernor. Ofvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Arg. 46. N:o 8. 2 524 CHARLIER, BESTÄMNING AF LJUSETS HASTIGHET. De vanliga metoderna att observera de sistnämda äro vis- serligen ännu temligen bristfälliga, då de alla blott bero på den omedelbara uppfattningen med ögat. Men småningom skall man finna noggrannare metoder för sådana observationer, och man kan hoppas, att fotografins användning äfven på detta område skall genomföra ett betydligt framsteg. Emellertid är det ej omöjligt att redan ur förhandenvarande observationer på föränderliga stjernor härleda ett approximativt värde för ljushastigheten. Jag skall här gifva ett försök härtill med tillhjelp af minimaobservationer på Algol. På grund af den stora regelbundenhet, med hvilken Algols ljusförändringar försigga, är denna stjerna kanske bättre än någon annan egnad för en dylik undersökning. Periodens kort- het och det stora antalet minimaobservationer äro äfven mycket gynsamma för denna bestämning. Men en stor svårighet ligger i vår ofullständiga kännedom om förändringarne af periodens längd. — Som bekant har densamma sedan upptäckten af för- änderligheten år 1782 minskats nära sex sekunder. Denna för- minskning har emellertid ingalunda någon sekulär karakter; och de formler, som af ARGELANDER, SCHÖNFELD m. fl. blifvit upp- stälda för att uttrycka periodens längd, hafva — använda på längre mellantider — visat sig vara otillräckliga. Helt nyligen har det emellertid lyckats Herr S. C. CHAND- LER att utjemna samtliga hittills gjorda observationer på Algol- minima genom en enda periodisk formel. Densamma lyder (Astron. Journal, Vol. VII, p. 170) T=T,+2 20" 48",91683 E + 173”,3 sin (AL +338°,3) + 1840 sin (AE + 82,5) + 3,5 sin GE + 22,0), der £ betecknar det löpande numret för minimet och 7 är tiden för detsamma. Denna formel ätergifver ganska tillfredsställande så väl äldre som nyare observationer. Emellertid tycks det dock som om ännu afvikelser, ehuru ej betydande, af systematisk karakter finnas kvar. Tills vidare måste man likväl nöja sig med ofvan- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 525 staende formel, som i hvarje fall betecknar ett vigtigt framsteg för kännedomen om denna märkvärdiga föränderliga stjerna. Vi skola nedan återkomma till den ifrågavarande formeln. I den citerade uppsatsen har Herr CHANDLER gjort en, som det tyckes, mycket fullständig sammanställning af hittills publicerade iakttagelser af Algolminima. Han har jemfört hvarje observation med ofvanstående formel och angifvit afvikelserna från räkningen. Herr CHANDLER har uttryckt alla observationer i heliocentrisk Parisertid. Med tillhjelp af de i kol. 3 af CHAND- LERS tabell stående talen har jag reducerat afvikelserna till geo- centrisk tid. De så erhållna talen ordnades nu efter månader och för hvarje månad togs ett medeltal — så väl af nämda tal, som af de motsvarande observationstiderna. På detta sätt erhölls: Mänadsmedia. Medeldatum. 4. n. Januari 15 —- 37,914 07 Februari 15 +60 ,729 63 Mars 15 +1 .,351 47 April — — 0 Maj — — I Juni — — 4 Juli 22 +4 ‚715 21 Augusti 17 —0 ‚241 63 September 15 —2 ‚233 104 Oktober) 115% 5 108 115 November 15 —7 ,435 90 December 15 —8 ‚115 74. Här betyder 4 minimets försenande de olika månaderna, uttryckt i minuter, och n antalet observationer. Gängen i ofvanstaende värden pa 4 är öfverraskande god, i betraktande af den stora svårigheten i minimets bestämmande. Under April, Maj och Juni befinner sig Algol i solens när- het, och hafva fördenskull då för få observationer blifvit gjorda, för att gifva ett tillräckligt säkert värde på 4, 526 CHARLIER, BESTÄMNING AF LJUSETS HASTIGHET. Beteckna vi nu med A och 8 Algols längd och bredd, R jordens radius vektor, © sollongituden och V den sökta ljus- hastigheten, sa är AV = Recos 8 cos (O —A). Efter insättning af de numeriska värdena på de ingående kvantiteterna och med hänsyn tagen till vigterna, som jag an- tagit proportionella mot antalet observationer, erhåller man V = 295,000 kilometer, och ett motsvarande värde pa den s. k. ljustiden af 8” 24°. Det erhållna värdet på ljusets hastighet är alltså nära lika det vanliga antagna. Ofvanstående resultat kan derföre tjena som ett bevis på att man verkligen på detta sätt kan komma till en bestämning af ljusets hastighet, ehuru man, i betraktande af observationernas ringa noggranhet, ännu ej kan utföra denna bestämning med en säkerhet, som ens tillnärmelsevis kan mäta sig med den, man ernår genom t. ex. aberrationsfenomenet. Jag vill i detta sammanhang hänvisa på en egenskap hos den CHANDLER’ska formeln, som synes mig böra uppmärksammas. De tre termerna i denna formel hafva, såsom man ser, pe- rioder, som äro omvändt proportionella mot talen 34, 3 och #. Huru Herr CHANDLER har härledt dessa periodvärden har han ej angifvit. Men man kan antaga att han — såsom vanligt i dylika fall — erhållit dem genom försök, då det är svårt att med matematisk stränghet härleda dem ur observationerna. Om vi nu kalla det första af de nämda talen för «, så att så finna vi att de bada andra periodtalen äro mycket nära jemna multipler af detta värde. I sjelfva verket finner man att 40: 050805 20 — 09,075 då deremot Ja = 0,160 SONG 6 och följaktligen synes det vara icke osannolikt, att perioderna i de olika termerna låta framställa sig såsom multipler af en enda period, så att uttrycket för minimitiden då skulle lyda: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 927 T=T,+kE+ A, sin (na E + B,). n Om detta antagande bekräftas, så skulle man ej blott kunna härleda denna formel med betydligt större skärpa, utan man vore måhända också mycket närmare en fysisk förklaring af dessa »störingar» i periodens längd. För tillfället inskränker jag mig till att påpeka såsom en möjlig orsak till desamma en af- plattning hos Algol. or [NO] 0) Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 522.) Madrid. R. Academia de ciencias ewactas, fisicas y naturales. Memorias. T. 13: B. 23. 188889. 4:0. Revista de los progresos de las ciencias exactas, fisicas y naturales. T. 22: N:o 5-7. 1888 —89. 8:0. Milano. sSocieta Italiana di scienze naturali. Atti. Vol. 31(1888): Fasc. 1-4. 8:0. — RB. Osservatorio di Brera. Pubblicazioni. N:o 35. 1889. 4:0. Paris. Academie des sciences. Lois, statuts et reglenıents concernant les anciennes academies et l’in- stitut de 1635 a 1889 ... Collection publiee ... par L. Aucoc. 1889. 8:0. — (omite international des poids et mesures. Rapport aux gouvernements signataires de la convention du metre. 12(1888). 4:0. — „ociete zoologique. Rapports presentes au congres international de zoologie par MM. R. BLANCHARD, H. FILHOL, P. FISCHER, ED. PERRIER. 1889. 8:0. Rostock. K. Universität. Akademiskt tryck. 1888/89. 44 band och häften. 4:0 & 8:0. S:t Petersburg. (omite geologique. Mémoires. T. 3: N:o 4; 8: 1. 1889. 4:0. Bulletins. Vol. 7 (1888): N:o 6-10; 8(1889):1—4. 8:0. Bibliotheque geologique de la Russie. 3(1888). 8:0. Strassburg. K. Universität. Akademiskt tryck. 1888/89. 162 band och häften. 4:0 & 8:0. Sydney. R. Geographical society of Australasia, New 8. Wales branch. Transactions and proceedings. Vol. 3-—4 (1885 —86). 8:0. MANN, J. F., First report on New Guinea. Sydney 1889. 8:0. Wiesbaden. Nassauischer Verein für Naturkunde. Jahrbücher. Jahrg. 42 (1888). 8:0. Hr Professor Chr. Aurivillius. P£ERINGUEY, L., Second contribution to the S. African coleopterous fauna. Capetown 1888. 8:0. Hr Friherre A. E. Nordenskiöld. GRASSI, A., A proposito dell’ ultima opera di A. E. NORDENSKIÖLD: La seconda spedizione suedese in Grönlandia. Milano 1889. 4:0. Författarne. HamBeErG, H. E., Hjelpreda vid väderleksförutsägelser. Sthm 1889. 8:0. HENNING, E., Agronomiskt-växtfysiognomiska studier i Jemtland. Sthm ‚1889. 4:0. (Forts. a sid. 532.) 529 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 8, Stockholm. Meddelande om SVEDENBORGS matematiska arbeten"). Af GUSTAF ENESTRÖM. [Meddeladt den 9 Oktober 1889 genom D. G. LINDHAGEN.| EMANUEL SVEDENBORG började sina matematiska studier egentligen först under den resa, han 1710—1714 företog till England, Holland, Frankrike och Tyskland. Efter sin hemkomst uppträdde han sasom matematisk författare först i den af honom utgifna tidskriften Dedalus Hyperboreus (1716—1718), sedan genom den framställning af algebran, hvilken han 1718 offentlig- gjorde under namn af Regelkonsten. SVEDENBORGS matematiska uppsatser i Daedalus Hyperboreus behandla: 1) genvägar vid reduktion från en myntsort till en annan; 2) beräkning af ku- bers, eylindrars och sferers inbördes storlek, då vissa af deras bestämningsdelar äro lika stora; 3) olika sätt att beräkna pyra- midaltal; 4) sätt att konstruera en viss kroklinie (på grund af felande figurer är denna uppsats så godt som obegriplig); 5) några enkla satser rörande koniska sektioner, samt filosofiska spekulationer rörande dessa krokliniers förekomst i naturen. Ingen af dessa uppsatser innehåller något egentligen nytt och värdefullt, ehuru de tillsammanstagna vittna om författarens mångsidighet och fyndighet. Regelkonsten var ursprungligen afsedd att omfatta tio böcker, af hvilka dock de tre sista, hvilka skulle behandla kubiska och bikvadratiska ekvationer samt differential- och integral-räkning, !) Sammanfattning af en i Bih. till Vet.-Akad. Handl. införd utförligare under- sökning. 530 ENESTRÖM, SVEDENBORGS MATEMATISKA ARBETEN. icke blefvo offentliggjorda. Arbetets ändamal var att dels pa ett lättfattligt sätt framställa algebran, dels visa dess stora nytta särskildt inom mekaniken och ballistiken, dels slutligen värka för införande af en svensk matematisk terminologi. I öfverensstämmelse härmed innehåller Regelkonsten en förteckning öfver nya svenska matematiska termer jämte deras betydelse, en framställning af den elementära algebran till och med andra gradens ekvationer, samt en rikhaltig samling problemer lösbara medels ekvationer af första och andra graden. Men dessutom finnes där äfven åtskilligt, som ligger utom dess plan, såsom satser om koniska sektioner med filosofiska spekulationer af samma art som i Dedalus Hyperboreus, beskrifning på en ny vågbalk, regler för bestämmande af en kanons lämpligaste pro- portioner, 0. s. v. Framställningen af algebran är delvis ganska förtjänstfull; så har SVEDENBORG t. ex. sökt underlätta inhäm- tandet af bokstafsräkningens operationer genom jämförelse med motsvarande operationer för sifferuttryck, samt genomgaende an- vändt negativa och brutna exponenter. Emellertid fördunklas dessa förtjänster i väsentlig mån därigenom, att behandlingen af kvadratiska ekvationers lösning är alldeles misslyckad; dels fram- ställer SVEDENBORG lösningen af ekvationen x? = ax + b såsom en värklig kvadratrotsutdragning ur ax + b, dels angifver han blott en rot till ekvationen, äfven da bada rötterna äro positiva. Dess- utom äro flere regler otydligt uttryckta och flere räknefel finnas; särskildt angifvas två olika, men båda oriktiga, bestämningar af gyllene snittet. Slutligen är antalet tryckfel i formlerna opro- portionerligt stort, hvilken omständighet ensam gör arbetet så godt som odugligt till lärobok. De i Regelkonsten intagna pro- blemen äro så till vida omväxlande, som de hämtats från flere olika områden; å andra sidan har en mindre lämplig ensidighet vid deras val gjort sig gällande därigenom, att det öfvervägande flertalet af dem genom regula de tri omedelbart reduceras till ekvationer af första graden. Lösningen är stundom otydligt an- gifven, och i vissa fall blir den obegriplig genom frånvaron af de citerade figurerna. Hvad slutligen den af SVEDENBORG ska- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 8. 531 pade terminologien angår, så kan den i flere fall anses ganska god; emellertid lyckades SVEDENBORGS sträfvande i detta af- seende ej vinna anslutning från öfriga matematicis sida och blef därför utan paföljd. Utom de nu angifna tryckta skrifterna har SVEDENBORG i manuskript efterlämnat dels en uppsats pa svenska om ättatals- räkningen, dels några anteckningar på latin hänförande sig till olika delar af matematiken. Uppsatsen om ättatalsräkningen, skrifven 1718 och ursprungligen afsedd att tryckas, innehåller ett förslag att införa 8 ı stället för 10 såsom bas för talsystemet, samt regler för de fyra enkla räknesätten enligt detta system; såsom tecken för de sju här förekommande enkla talen föreslår SVEDENBORG bokstäfverna l, f, n, m, t, f, v. — De på latin skrifna anteckningarna innehålla till en del ungefär detsamma som Jtegelkonsten, till en del framställning af differential- och integral-kalkylens elementer äfvensom analytisk geometri. De synas hufvudsakligen vara excerpter ur tryckta skrifter eller för- beredande anteckningar till ett planlagdt, men aldrig fullbordadt, arbete 1 analytisk geometri; några själfständiga forskningar af SVEDENBORG hafva icke i dem kunnat upptäckas, och att SVE- DENBORG själf icke tillmätt dem något större värde synes framgå däraf, att ett betydligt antal sidor i handskriften öfverkorsats, utan att ersättas af motsvarande tillägg. Såsom allmänt omdöme om SVEDENBORGS matematiska för- fattarevärksamhet gäller, att han visserligen lagt i dagen ganska omfattande, om också fragmentariska, kunskaper, samt en bland den tidens svenska matematici ovanlig originalitet, men att han hvarken fört vetenskapen framåt eller ens utöfvat något värkligt inflytande på de matematiska studierna i Sverige. De uttalanden i motsatt riktning, som 1 flere biografier öfver SVEDENBORG före- komma, hafva icke grundats på någon noggrann undersökning af hans skrifter, utan måste anses såsom uttryck af beundran för hans personlighet i allmänhet, eller bero på missförständ af ofull- ständiga uppgifter hos andra författare. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889. Årg. 46. N:o 8. 3 532 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 528.) Författarne. NATHORST, A. G., Sur la presence du genre Dictyozamites Owen dans les couches jurassiques de Bornholm. Kjöb. 1889. 8:0. Norpstepr, O., De Algis & Characeis. 1—6. Lunde 18380—89. 4:0. Scuurz, J. F.H., Zur Sonnenphysik. 1. München 1889. 8:0. BornEr, E., Note sur une nouvelle espece de Laminaire (Laminaria Rodriguezii).... Paris 1888. 8:0. CASTILLO, A. DEL, Catalogue descriptif des météorites . . . du Mexique... Paris 1889. 8:0. DARGET, L., Theories directes de la somme des angles d'un triangle valant deux droits. Auch 1889. 4:0. DyEr, G. L., Geography of the sea. 1889. 8:o. FRESENIUS, R., Chemische Analyse der Soolquelle im Admiralsgarten- Bad zu Berlin. Wiesb. 1888. 8:0. : — Chemische Analyse der Kaiser Friedrich-Quelle (Natron-Lithion- quelle) zu Offeubach a/M. Wiesb. 1889. 8:0. GESTRO, R., Nuove specie di Coleotteri di Birmania. Dec. 1—2. Ge- nova 1888. 8:0. HJELr, OÖ. E. A., Svenska statens inköp af hemliga läkemedel och sär- skildt kirurgen Guy’s läkemedel mot kräfta. Hfors 1888. 8:0. Kunz, G. F., Chattooga county, Georgia, meteorite. New Haven 1887. 8:0. LALLEMAND, L., Histoire des enfants abandonnes et delaisses. Paris 1885. 8:0. — L’assistance des classes rurales au 19:e siecle. Paris 1889. 8:0. — Smäskrifter. 2 st. Stockholm 1889. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 46. 1889. Je 9. Onsdagen den 13 November. INNEHÄLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar.........-.....-.-................-- sid. 533. CLEVE, Om inverkan af salpetersyra på naftalin-«&-sulfonsyra..........-.- » 5831. ÅNGSTRÖM, Etude des speetres infra-rouges de l’acide carbonique et de Boxydendercarboner 27 borg Sår a Pr AN Area SIE SNR FREEMAN » 549. MaAuvzeuıus, Om naftalins 1, 5-halogensulfonsyror.....-.......-.------------- ADD JOHANSON, Integralernas form vid lineära differeotialeqvationer.......--- » 588. Skänker till Akademiens bibliotek..........................- sidd. 535, 548, 558, 591. Med anledning af Kongl. Maj:s befallning till Akademien att inkomma med förslag till de nyligen från Paris anlända nya rikslikarnes för mått och vigt framtida förvaring och använd- ning afgåfvo Hır LINDHAGEN och THALÉN samt Akademiens Fysiker Professor B. HASSELBERG i ämnet utlåtande, hvilket af Akademien godkändes. Hr WITTROCK dels meddelade en öfversigt af vegetations- förhållandena inom sydligaste delen af Gotland på grund af be- sök derstädes under förliden sommar, och dels redogjorde för innehållet af en af Filos. Kandidaten K. BoHLIN inlemnad upp- sats med titel: »Myxochete, ett nytt slägte af sötvattensalger» (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). Hr RosÉN redogjorde för de af honom och Filos. Licentiaten R. LARSSEN under förliden sommar utförda telegrafiska longi- tudsbestämningar mellan Stockholm och Hernösand samt mellan Hernösand och Haparanda, äfvensom för derunder gjorda pendel- iakttagelser. 534 Hr PETTERSSON lemnade en öfversigt af de af honom och hans medarbetare använda nya methoder och apparater för gas- analyser, hvarigenom dessa ansenligen vunnit i noggrannhet. Hr MITTAG-LEFFLER dels meddelade några ytterligare un- dersökningar om invarianterna till lineära homogena differential- eqvationer, och dels öfverlemnade för införande i Akademiens skrifter följande uppsatser: 1:0) »Ueber den POINCARE’schen Fall des Dreikörpersproblems und einige verwandte dynamische Auf- gaben», af Filos. Kandidaten E. PHRAGMEN (se Bihang etc.); 2:0) »Integralernas form vid lineära differentialeqvationer», af bi- trädande läraren vid Stockholms Högskola A. M. JOHANSON”. Sekreteraren öfverlemnade följande inkomna uppsatser: 1:0) »Etude des spectres infra-rouges de l’acide carbonique et de l’oxyde de carbone», af Dr K. ÄNGSTRÖM*®; 2:0) »Om inverkan af sal- petersyra pa naftalin-«-sulfonsyra», af Prof. P. T. CLEVE*; 3:0) »Om naftalins 1, 5-halogensulfonsyror», af Filos. Kandidaten R. MAUZELIUS*., Ärsräntan & Wallmarkska donationsfonden skulle, fördelad i lika lotter, öfverlemnas såsom belöningar åt Prof. SOPHIE Ko- WALEWSKI för en af henne i tidskriften Acta mathematica in- förd afhandling: »Sur la rotation d'un corps solide autour d'un point fixe», och åt Lektorn vid Tekniska Högskolan E. JÄDERIN för en af honom konstruerad apparat att medelst metallsträngar uppmäta geodetiska baslinier. Efter förslag af komiten för Regnells zoologiska gåfvomedel beslöt Akademien att af samma medel för år 1890 anvisa föl- jande understöd: till Professoren F. A. SMITTS förfogande 400 kr. till be- stridande af kostnaderna för resor, som företagas för Riksmusei vertebrat-afdelnings räkning; till Professoren CHR. AURIVILLI förfogande 400 kronor för bearbetning af samlingar vid Riksmusei entomologiska afdelning; till Docenten C. BovALLIUS 600 kronor för fortsatt bear- betning af Riksmusei pelagiska amfipoder; och 535 till extra Jägmästaren OÖ. WESTERLUND 280 kronor för in- samling af naturalier i Florida. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Upsala. Meteorologiska Observatorium. Bulletin mensuel. Vol. 20(1888). 4:0. Kristiania. X. Norsk meteorologisk Institut. Jahrbuch. 1887. Fol. Internationella polarexpeditionerna 1882/83. Observationer. Amerikas Förenta Stater. Lady Franklin Bay, Grinnel Land. Pro- ceedings of the U. S. Expedition. Vol. 1—2. 1888. Danmark. Godthaab. T. 2:L. 2. Observations. 1889. Batavia. Magnetical and meteorological observatory. Observations. Vol. 8(1883—85); 10 (1887). 4:0. Rainfall in the East Indian Archipelago. Year 9(1887). 8:0. Berlin. K. Preussisches meteorologisches Institut. Ergebnisse der meteorologischen Beobachtungen. Jahr 1887. 4:o. Statistische Korrespondenz. Jahrg. 14 (1888): N:o 3, 7, 11,19, 23, 27, 31, 35, 39, 43, 47. 4:0. Instruktion für die Beobachter an den meteorologischen Stationen 2, 3 und 4 Ordnung. 1888. 4:0. — Meteorologische Abtheilung des forstlichenV ersuchswesens in Preussen. Beobachtungs-Ergebnisse der... forstlich-meteorologischen Stationen. Jahrg. 14 (1888): N:o 1-12. 8:0. Jahresbericht über die Beobachtungs-Ergebnisse.... Jahrg.14(1888). 8:0. N Bern. Graphische Darstellung der Schweizerischen hydrometrischen Beob- achtungen. 1887: 1, la, 1b, 2, 2 21b,13- 0,1888: 1a, 1b, 22,,2b,2c, 34, 5a, 5b, 6. Fol. allen asayı av des observations hydrometriques Suisses. 1886: 1, la, 1b, 2, 2a, 2b, 3—-6; 1887: 1, 1a, 1b, 2, 2a, 2b, 3-6; 1888: 1a, 1b, 2a,.2b, 2c, 3—4, 5a, 5b, 6. Fol. Graphische Darstellung der Lufttemperaturen und der Niederschlags- höhen. 1888: 1—3. Fol. Tableau graphique des temperatures de l’air et des hauteurs pluviales. 1833: 1—3. Fol. Tägliche Mittelwerthe. 1886. Fol. Curven des mittleren täglichen Ganges der Declination in den ein- zelnen Monaten. 1886. Fol. > >» » » » der Horisontal-Intensität » >» >» » 1886. Fol. > » » » >» der Temperatur » » ».» 1886. Fol. » » » » » des Luftdruckes DD DSB‘. Bombay. Government observatory. Magnetical and meteorological observations. Year 1887. 4:o. 536 Brisbane. (Queensland Post and Telegraph Department. Meteorolo- gical branch. Weather chart of Australasia 9 A.M. Year 1888: ?/,; ?/,—!,; 16/ — al: la las as: Isconnlsst Wlan se Ver SR REG Chemnitz. K. Sächsisches meteorologisches Institut. Jahrbuch. 1887: Abth. 3: Anh. 2-6. 4:o. Decaden- und Monatsberichte aus den an 11 Stationen 2:r Ordnung angestellten meteorologischen Beobachtungen. Jahr 1888: N:o 1-12. Fol. Bericht über die Thätigkeit... 1888. 4:o. Coimbra. Observatorio meteorologico e magnetico da universidade. Observacöes meteorologicas. Anno 1888. Fol. Dorpat. Meteorologisches Observatorium der Universität. Meteorologische Beobachtungen. Jahr 1888: Jan.—Dec. 3:0. Bericht über die Ergebnisse der Beobachtungen an den Regenstatio- nen der K. Livländischen gemeinnützigen und ökonomischen Socie- tät. Jahr 1887. 4:0. Edinburgh. Scottish meteorological society. Journal. (3) Vol. 8: N:o 5—6 (1887-—88). 8:0. Fiume. K. K. Marine-Akademie. Meteorologische Beobachtungen. Jahr 1888: 1-12. 8:0. Habana. R. Colegio de Belen de la compamia de Jesus. Observaciones magneticas y meteorolögicas. 1886: Trim. 3-4; 1887: Sem. 1. Fol. Hamburg. Deutsche Seewarte. Wetterbericht. Jahrg. 13 (1888): N:o 1-27; 29-366. Fol. > Korrekturen und Nachträge. 1887: N:o 9—10; 1888: 1—12. Fol. Deutsches meteorologisches Jahrbuch. Jahrg. 10 (1887). 4:0. Aus dem Archiv der Deutschen Seewarte. Jahrg.8(1885)—11(1888). 4:0. Ergebnisse der meteorologischen Beobachtungen im Systeme der Deut- schen Seewarte für die Lustren 1876-—1880; 1881—1885, sowie das Dezennium 1876—1885. 1889. 4:0. Deutsche Überseeische Meteorologische Beobachtungen. H.2. 1888. 4:o. Monatsbericht. Jahrg. 13 (1888): 1—12 & Beiheft. 8:o. Helsingfors. Finska Vetenskapssocieteten. Berättelse öfver meteorologiska centralanstalten. Är 1886. 8:0. Karlsruhe. Centralbureau für Meteorologie und Hydrographie. Jahresbericht. Jahr 1888: Th. 2. 4:o. Kiel. Ministerial-Kommission zur Untersuchung der Deutschen Meere. Ergebnisse der Beobachtungsstationen an den Deutschen Küsten. Jahrg. 1887: H. 7—12; 1888: 1-9. Tv. 4:0. Kjöbenhavn. Dansk meteorologisk Institut. Maanedsoversigt. Aar 1888: 1-12. Fol. Meteorologisk Aarbog. Aar 1875: D. 1; 1886: 1-3; 1887:1-3; 1888: 1, 3. Fol. Bulletin meteorologique du nord. Annee 1888: 1-12. Tv.4:0o. (Forts. å sid. 548.) 537 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 9. Stockholm. Meddelanden fran Upsala kemiska Laboratorium. 170. Om inverkan af salpetersyra på naftalin-e- sulfonsyra. AT IP s il OLENE® [Meddeladt den 13 November 1889.] Redan 1875 har jag visat att vid inverkan af salpetersyra på naftalin-«-sulfonsyra!) bildas «-nitrosulfonsyra, i hvilken ra- dikalerna NO, och SO,H intaga ställningen 1:5. Jag under- sökte icke vid detta tillfälle huruvida äfven andra nitrosulfon- syror samtidigt uppsta. Enligt MENSCHING?), som patenterat ett förfarande att nitrera «-sulfonsyran och genom dervid bildade nitrosulfonsyrors reduktion framställa amido-naftalinsulfonsyror för färgämneberedning, erhålles pa nämda sätt utom I—5-amido- sulfonsyran äfven I—8-amidosulfonsyra, hvaraf följer, att mot- svarande 1—8-nitronaftalinsulfonsyra måste uppstå vid nitrering af naftalin-«-sulfonsyra. Det var af intresse att framställa denna syra, i hvilken radikalerna NO, och SO,H ingå i s. k. peri- ställning. Enligt hvad EKSTRAND visat, är nämligen denna peri-ställning ett slags orto-ställning, och man kunde vänta, att märkliga derivat borde kunna erhållas af ifrågavarande nitro- sulfonsyra. Jag har anstält flere försök att isolera denna syra, men icke lyckats i rent tillstånd erhålla densamma. Deremot fann jag, att vid nitrering af naftalin-«-sulfonsyra uppstår en 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1875, N:o 9, p. 30. 2) Deutsch. R. Patent N:o 40571. Scuuntz: Ber. d. D. Chem. Gesellsch. XX, p. 3158. 1887. ERDMANN: Ann. d. Ch. u. Pharm. 247, p. 318. 1888. 538 CLEVE, INVERKAN AF SALPETERSYRA PÅ NAFTALIN-&-SULFONSYRA. ny nitrosulfonsyra, motsvarande naftionsyran, och således 1—4- nitrosulfonsyra, men till mindre mängd än I—5- och I—8-sy- rorna. Orsaken att jag icke lyckats isolera I—8-syran var dels, att nämda syras salter äro ytterst lättlösliga och endast med svarighet kunde skiljas från öfriga, under arbetet uppkomna produkter, dels att 1—8-syrans kaliumsalt förhåller sig till fos- forpentaklorid på helt annat sätt än salterna af öfriga, bekanta nitrosulfonsyror. Fosforpentaklorid inverkar nämligen redan vid vanlig temperatur så häftigt på salter af I—8-syran, att för- kolning, t. o. m. antändning inträffar. Vid försök att låta äm- nena inverka på hvarandra under ett lager af kolsvafla visade sig reaktionen mindre häftig, men den väntade produkten, klo- riden till I—8-syran, uppstod icke, utan 1 stället kloriden till en ny klorsulfonsyra, som efter uppkomstsättet bör vara 1—8- klorsulfonsyra. Redan vid vanlig temperatur utdrifves sålunda ur 1—8-nitrosulfonsyran vid inverkan af fosforpentaklorid grup- pen NO, och ersättes med klor, hvilket i andra bekanta fall fordrar hög temperatur. Raämnet för mina arbeten utgjordes af natriumsalt till naftalin-a-sulfonsyra, hvilket erhölls från fabriken Grünau vid Berlin. Till hvarje kilo af natriumsaltet användes 750 gr. sal- petersyra af 1,4 eg. v. och 500 gr. rykande salpetersyra af eg. v. 1,5. Saltet inrördes i små portioner uti blandningen af sy- rorna, och efter skedd inverkan neutraliserades den sura vätskan med krita. ‘Alltsammans utkokades med vatten, och den filtre- rade lösningen afdunstades. Under afsvalning afsatte sig stora mängder af «-nitronaftalinsulfonsyrans kalciumsalt, som från- skildes och utprässades.. Genom ytterligare koncentrering af moderluten erhöllos nya mängder af kalciumsalter, som först renades genom omkristallisering och sedan dekomponerades med svafvelsyra. Den från gips filtrerade lösningen af nitrosulfon- syror afdunstades, och vid afsvalning utkristalliserad «-nitrosul- fonsyra uppsamlades och utprässades. Filtratet neutraliserades med pottaska och underkastades fraktionerad kristallisering. Alla dervid erhällna fraktioner öfverfördes genom behandling med ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 539 fosforpentaklorid till klorider, som fraktionerades genom kristal- lisering ur gasoljeblandad benzol. De svärlösligaste fraktionerna lemnade klorid till «-nitrosulfonsyra; af de mindre svarlösliga kunde en vid 99° smältande klorid erhällas, och denna visade sig vara kloriden till I—4-nitrosulfonsyra. Moderlutarne fran de utkristalliserade kalciumsalterna fäldes med en till kalkens utfällning erforderlig mängd kalıumkarbonat, och den filtrerade lösningen afdunstades. Vid afsvalning erhölls mycket kaliumnitrat, som franskildes. Till lösningen sattes nu klorbarium, och den uppkomna fällningen af bariumsalter till nitrosulfonsyror fransilades, hvarefter filtratet afdunstades till kristallisation. Dervid erhölls ett mycket lättlösligt salt, som kristalliserade i spetsiga, gula nålar. Analysen visade att det var kaliumsalt till en nitronaftalinsulfonsyra. Vid reduktion af detta salt med svafvelamonium erhölls en amidosulfonsyra, som genom natriumsaltets svårlöslighet och utseende visade sig vara 1—8-amidonaftalinsulfonsyra. Vid anstäld löslighetsbestämning visade sig, att 100 kub.c. vatten af vanlig temperatur löste blott 1,4 gr. natronsalt. Enligt ERDMANN skall 1,13 gr. af perisyrans natriumsalt lösas i 100 kub.c. vatten. Kaliumsaltet af nitrosulfonsyran torkades väl och blandades med fosforpentaklorid och kolsvafla i glaskolfvar, som, da reaktionen började blifva häftig, afkyldes med kallt vatten. Under hela tiden som reaktionen egde rum utvecklades nitrösa angor. Efter slutad reaktion fick lösningen frivilligt afdunsta i fria luften, hvarpa äterstoden behandlades med vatten. Den dervid erhållna orena kloriden renades genom kristallisering ur en blandning af benzol och gasolja och slutligen isättika ända till dess den visade konstant smältpunkten 101°. I. 1--4-nitronaftalinsulfonsyra och derivat. Syran är ganska lättlöslig och bildar aggregat af gulaktiga, icke särdeles väl utbildade kristaller. Den är starkt sur och ger med baser kristalliserande salter. 540 CLEVE, INVERKAN AF SALPETERSYRA PÅ NAFTALIN-&-SULFONSYRA. Kaliumsaltet — C,,H;NO,SO,K — är vattenfritt och an- skjuter ur en het lösning vid afsvalning i platta, silfverglänsande, till stjernformiga aggregat förenade nålar, hvilka tämligen lätt lösas i hett vatten, men äro svårlösliga i kallt vatten. 0,4967 gr. mellan papper prässadt salt förändras icke vid upphettning till 100° och 200° samt gaf 0,1477 gr. K,SO;. Funnet: Beräknadt. K 13,35 13,44. Natriumsaltet — C,,H;NO,SO,Na + H,O — är ganska lätt- lösligt och anskjuter i platta nalar. Vid upphettning till 100° förlorar saltet halfva vattenhalten. 0,6350 gr. mellan papper prässadt salt förlorade 0,0185 gr. vid 100° och 0,0198 gr. vid 200° samt gaf 0,1512 gr. Na,SO,. Funnet. Beräknadt. Na on 7,85 H,0 6,03 6,14, Silfversaltet — CoH,NO5S0,Ag( + 1/;H,0?) — är tämligen lösligt i hett vatten och kristalliserar i små, gula nålar. Mellan papper prässadt salt förlorade intet vid upphettning till 1007, hvaraf det är sannolikt att saltet är vattenfritt, ehuruväl den vid analys funna silfverhalten närmast öfverensstämmer med en formel, hvari !/,H,O ingår. 0,4086 gr. gaf 0,1581 gr. AgCl. 0,2695 gr. gaf 0,1042 gr. AgCl. Funnet. Beräknadt. Ag 29,12 29,10 29,21. Det vattenfria saltet bör innehålla 29,94 procent silfver. Kalciumsaltet — (C,H, N0,SO,),Ca + 2H,O — anskjuter vid afsvalning af en i värme mättad lösning i form af glänsande blad. Saltet löses i 37 delar vatten af 17° och i 16 delar ko- kande vatten. 0,5639 gr. mellan papper prässadt salt förlorade vid 110”— 120° 0,0174 gr. H,O och vid 250° ytterligare 0,0180 gr. Efter förutgängen fällning af kalken såsom kalciumoxalat erhölls 0,0544 gr. CaO. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9, 541 Funnet. Beräknadt. Ca 6,89 6,89 H,O 6,28 6,21. Bariumsaltet — (CH, NO, S0,), Ba + H,O — bildar små, gula kristallnalar, som lösas i 33 delar kokande vatten och i 66 delar vatten af 15°. Saltets hela kristallvattenhalt bortgar vid 100°. 0,4243 gr. förlorade vid 100° 0,0109 gr. och gaf 0,1456 gr. BaSO,. Funnet. Beräknadt. Ba 20,18 20,79 H,0 2,57 2.73. Blysaltet — (CoH, NO, SO) Pb +6H,0 — afsätter sig i vartlika gyttringar af otydligt utbildade kristaller. Saltet är ganska lättlösligt, äfven i kallt vatten. 0,4028 gr. mellan papper prässadt salt förlorade vid 110°— 120” 0,0209 gr. och vid 230” ytterligare 0,0098 gr. Funnet. Beräknadt. H,0 7,62 7,06. Etyletern — CH: NO,.S0,.C,H, — erhölls genom inver- kan af etyljodid pa silfversaltet. Den kristalliserar ur alkohol i tämligen stora kristaller med smältpunkten 93°. 0,2321 gr. gaf 0,0861 gr. H,O och 0,4358 gr. CO,. Funnet. Beräknadt, C 51,21 51,25 H 4,12 3,91. Metyletern — C,,H,:NO,.SO,.CH, — bildar små, i alkohol ganska svarlösliga kristallnalar med smältpunkten 117°. 0,2377 gr. gaf 0,0758 gr. H,O och 0,433 gr. CO,. Funnet. Beräknadt. C 49,68 49,44 H 3,54 SLS Kloriden — C,,H;.NO,.SO, CI —. Ur kloroform eller en blandning af benzol och gasolja anskjuter kloriden i ganska stora, prismatiska kristaller med smältpunkten 99°. Kloriden är lätt- löslig i vanliga lösningsmedel. 542 CLEVE, INVERKAN AF SALPETERSYRA PÅ NAFTALIN-&-SULFONSYRA. 0,3206 gr. gaf 0,1657 gr. AsCl. 0,2424 gr. gaf 0,2119 gr. BaSO,. 0,2133 gr. gaf 0,0486 gr. H,O och 0,3450 gr. CO,. Funnet. Beräknadt. C 44,11 44,20 H 2,53 2,21 Cl 12,79 13,07 S 12,01 11,79. Amiden — C,H, N0,.50,.NH, — erhölls genom kokning af kloriden med amoniak blandad med alkohol. Amiden kristal- liserar ur alkohol dels i oktaederlika, små kristaller, dels i små fjäll och synes vara dimorf. Smältpunkten såväl på oktaedrarne som fjällen var 188°. 0,3127 gr. gaf 30,1 kub.c. öfver kalilut mätt qväfgas; t. 17,2”, bar. 757 mm. Funnet. Beräknadt. N 11,07 Maas Disulfiden — (C;,H;NO;),S, — erhölls genom upphettning af kloriden, löst i isättika, med jodvätesyra. Den bildar grön- aktigt gula, mycket svårlösliga kristallfjäll med smältpunkten 186°. 0,2966 gr. gaf 17,6 kub.c. öfver kalilut mätt qväfgas; t. 16,1”, bar. 756 mm. Funnet. Beräknadt. N 7,00 6,86. I. 1-4-Amidonaftalinsulfonsyra och derivat. Genom reduktion af ofvan beskrifna nitrosulfonsyras kalium- salt med svafvelamonium framstäldes amidosyra, som erhölls i form af ett gråaktigt, kristalliniskt pulver. Deraf framstäldt natriumsalt bildade stora, väl utbildade, tafvelformiga kristaller, hvilka till kristallformen, enligt mätningar af Herr H. BÄck- STRÖM, voro fullkomligt identiska med natriumsaltet af naftion- syra, framstäldt enligt PIRIAS föreskrift. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 I. 543 0,3148 gr. mellan papper prässadt salt förlorade vid 110° 0,0625 gr. och vid 168°—170° ytterligare 0,0089 gr. (total 0,0714 gr.) vatten samt gaf 0,0704 gr. Na,SO,. Funnet. Ber.f.C,„H,NH,SO,Na+4H,O. Na 7,25 7,26 H,O 22,68 22,71. Saltet hade således samma vattenhalt som naftionsyrans natriumsalt. Syrans kalciumsalt kristalliserade, liksom naftion- syrans kalciumsalt, i rhombiska taflor och innehöll 23,39 proc. vatten, under det naftionsyrans kalciumsalt enligt formeln (C.4,NH,S0,),Ca+8H,O innehåller 22,93 procent vatten. Amidosyran var således otvifvelaktigt naftionsyra eller 1—4- amidonaftalinsulfonsyra, hvaraf följer, att motsvarande nitrosyra maste likaledes, såsom ofvan antagits, höra till 1—4-serien. Amiden — C,,H,;NH,.SO.NH, — erhölls när nitrosulfon- syrans amid upphettades i isättiklösning med jodväte och fosfor. Efter tillsats af svafvelsyrlighet till jodens hydrering fäldes ami- den vid vätskans neutralisering med amoniak och erhölls som ett gult pulver. Genom kristallisering ur alkohol erhölls amiden i form af brunaktigt gula nålar, af hvilka en del uppnådde ett par centimeters längd. Amiden smälter vid 206°. 0,1760 gr. gaf 0,0708 gr. H,O och 0,3484 gr. CO.. 0,1590 gr. gaf 17,4 kub.cent. qväfgas, mätt öfver kalilut; t. 21,5°, bar. 760 mnı. Funnet. Beräknadt. C 53,99 54,04 H 4,47 4,50 N 12,73 12,61. Amidens klorvätesyrade salt — CjoH,(NH,HCI)SO,NH, —. Om man kokar amiden med ett öfverskott af klorvätesyra, er- håller man små, färglösa, mycket svarlösliga kristallnalar. 0,4320 gr. mellan papper prässadt salt löstes i alkohol och amoniak. Alkoholen afdunstades, och dervid afskiljd amid från- filtrerades, hvarefter 0,2370 gr. AgCl fäldes ur filtratet. Funnet. Beräknadt. Cl 13,57 13,70. 544 CLEVE, INVERKAN AF SALPETERSYRA PÅ NAFTALIN-&-SULFONSYRA. Acetylderivatet — CH, (NH.CO.CH,)SO,.NH, — erhölls när amiden upphettades med acetylanhydrid. Ur alkohol, hvari föreningen är mycket svårlöslig, anskjuter den i små, färglösa kristallnålar med smältpunkten 241”. 0,2061 gr. gaf 0,0963 gr. H,O och 0,4154 gr. CO,. 0,3088 gr. gaf 25,9 kub.cent. qväfgas, mätt öfver kalilut; t7 1986 DEN OS mm: Funnet. Beräknadt. C 54,97 54,54 H 5,19 4,54 N 9,86 10,61. II. 1--8-Klornaftalinsulfonsyra. Redan i det föregående har jag omnämt att denna syras klorid bildades vid inverkan af fosforpentaklorid på perinitro- sulfonsyrans kaliumsalt under ett lager af kolsvafla. Kloriden sönderdelas endast med stor svarighet vid upphettning i slutna rör med vatten, och dervid synes en sönderdelning inträffa, all- denstund lösningen innehöll mycket svafvelsyra och var till färgen brun. Af denna anledning sönderdelades kloriden genom kok- ning med barytvatten, och af dervid bildadt bariumsalt fram- stäldes silfversalt och eterarter. Endast en ringa mängd ren klorid stod mig till buds, hvarför endast några få salter kunnat undersökas. Kaliumsaltet kristalliserar 1 tämligen lättlösliga, färglösa prismer. Bariumsaltet — (C,,H;Cl.SOs), Ba + H,O — är tämligen lättlösligt och bildar pärlemorglänsande fjäll. Saltet sönderdelas redan vid 200°. 0,3106 gr. mellan papper prässadt salt gaf 0,1128 gr. BaSO,. 0,2997 gr. förlorade efter långvarig upphettning till 180°— 185” 0,0075 gr. och gaf 0,1099 gr. BaSO,. Funnet. Beräknadt. Ba 21,35 21,56 21,46 H,O — 2,50 2,82. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 9. 545 Silfversaltet — C,,H;CISO,Ag — bildar färglösa, diamant- glänsande, platta nålar, hvilka tämligen lätt lösas i vatten. 0,3417 gr. förändrades icke vid 110” och gaf 0,1395 gr. Astl. Funnet. Beräknadt. Ag 30,73 30,85. Etyletern — C,.H,C1.S0,.C,H, — erhölls genom inverkan af jodetyl pa silfversaltet. Den anskjuter ur alkohol i färglösa, sexsidiga, tafvelformiga kristaller med smältpunkten 67,5”. 0,1947 gr. gaf 0,0750 gr. H,O och 0,3808 gr. CO,. Funnet. Beräknadt. C 53,34 53,25 H 4,28 4,07. Herr H. BÄCKSTRÖM, som på Stockholms Högskolas mine- ralogiska institut undersökt eterartens kristallform, har derom meddelat följande: »Kristallsystem: monosymmetriskt; axelförhällande: & 30 FTIR Bl east : De iakttagna formerna äro (001), (100), (101), (101) och (110). 110: 110 = 80” 50' 001 : 100 = 85° dT 101 : 100 = 39° 511), . Kristallerna äro i regeln tafvelformiga efter (001) och ut- dragna efter ortoaxeln. Ytornas beskaffenhet var mindre god och tillät derför endast medelmättiga mätningar.» Metyletern — C,,H&Cl.SO,.CH, — framstäldes på samma sätt som etyletern och kristalliserar ur alkohol i färglösa, qvast- formigt grupperade nålar, som äro svarlösliga i alkohol. Smält- punkten är 70°. 0,1871 gr. gaf 0,0612 gr. H,O och 0,355 gr. CO,. Funnet. Beräknadt. C 51,69 51,46 H 3,63 3,51. 546 CLEVE. INVERKAN AF SALPETERSYRA PÅ NAFTALIN-&-SULFONSYRA. Kloriden — C,,H,CISO,CI — bildar tunna, färglösa kri- stallfjäll med smältpunkten 101”. Den löses lätt i benzol, svårt i gasolja, lätt i varm isättika, men är svårlöslig i kall isättika. 0,1763 gr. gaf 0,0394 gr. H,O och 0,2998 gr. CO,. 0,2642 gr. gaf 0,2881 gr. AgOl. 0,2208 gr. gaf 0,1983 gr. BaSO,. Funnet. Beräknadt. C 46,38 46,01 H 2,48 2,30 Cl 26,96 27,15 S 12,35 12,27. Amiden — C,,H;CISO, NH, — erhölls, när kloriden upp- hettades med en blandning af amoniak och alkohol. Amiden, som är svårlöslig både i varm och kall alkohol, kristalliserar i färglösa, glänsande prismer, som dock icke voro mätbara. Smält- punkten är 196°—197°. 0,2659 gr. gaf 14 kub.c. qväfgas, mätt öfver kalilut; t. 18,2”, bar. 748 mm. 0,2291 gr. gaf 0,1328 gr. AgCl. Funnet. Beräknadt. N 6,11 5,80 Cl 14,34 14,66. Disulfiiden — (CoHgCl), Ss — erhölls genom kokning af kloriden med en blandning af isättika, jodvätesyra och fosfor. Vid tillsats af vatten erhölls en gul fällning. Genom kristalli- sering af denna produkt ur alkohol och isättika erhöllos brun- gula, tafvelformiga kristaller, hvilka hade smältpunkten 110°. Föreningen är ytterst svårförbrännelig. 0,1750 gr. förbrände i syrgas med starkt upphettadt bly- kromat samt gaf 0,3954 gr. CO,. 0,2694 gr. gaf 0,1965 gr. AgCl. Fnnnet. Beräknadt. C 61,60 62,05 Cl 18,04 18,30. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 547 Sex isomeriska naftalin-klorsulfonsyror äro förut bekanta. De numera sju kända syrornas klorider, amider och eterarter hafva följande smältpunkter: Kloriden. Amiden. Etyletern. Metyletern. 1C1:3S0,H 106° 168° 79° ? 1 Cl: 4SO,H 95 187° 104° 83° 1 C1:5SO,H 95° 226° 46° ? 1 Cl: 6S0,H 115” 216” 111” ? 1 Cl: 8SO,H 101” 196”,5 67°,5 70° 2 Cl: 6SO,H 110° 184° 79° 89° 2 Cl: 8SO,H 129 235” 90° 115°. Af mina 1875 började undersökningar öfver salpetersyrans inverkan på naftalins sulfonsyror framgår, att «-syran vid nitrering ger: SO,H NO, SO,H SO,H See > rer UV Ka N NO, NO, i stor mängd, i mindre mängd, i ringa mängd. ß-syran ger deremot: NO, “ e er f Men A 5% | | een i sor mängd, i mindre mängd, i ringa rei, I alla fallen ingår nitrogruppen i «-ställning, ty alla sex nitrosulfonsyrorna äro «-nitrosulfonsyror. Vid utförandet af detta arbete har jag varit verksamt bi- trädd af Fil. Kandidaterna R. MAUZELIUS och O. H. CARLGREN. 548 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 536.) Konstantinopel. Observatoire Imp. meteorologique. Climatologie de Constantinople, deduite de 20 annees d’observations. 1888. 8:0. Krakau. K. K. Sternwarte. Meteorologische Beobachtungen. Jahr 1888: 1-12. 8:0. — K. Vetenskaps-Akademiens meteorologiska section. Materyjaty do klimatografii Galicyi. Rok 1888. 8:o. London. Meteorological ofüce. Daily weather report. Year 1888: N:o 1-366; Corrections 1887: 12; 1888: 1—2, 4—12. 4:0. Weekly weather report. 5(1888): 1-52; Appendix 1—4. 4:0. Summary of the observations made at the stations included in the Daily and Weekly weather reports. 1888: 1-3. 4:0. Official publications. 34:5; 49:4; 74:4; 78;81:1—4; 82. 1888—89. 4:0. Report of the meteorological council to the Royal Society. 1888?!/,. 8:0. — RB. Meteorological society. Quarterly journal. Vol. 14(1888): N:o 65; 67-68. 8:0. Meteorological record. Vol. 8(1888): N:o 29-32. 8:0. List of fellows. 1888 ®1/,. 8:0. Madrid. AR. Observatorio. Resumen de las observaciones meteorolögicas efectuadas en la pen- insula y algunas de ses islas adyacentes. Ao 1884—1887. 8:0. Magdeburg. Wetterwarte der Magdeburgischen Zeitung. Jahrbuch der meteorologischen Beobachtungen. Jahrg. 7(1888). 4:0. Manila. Observatorio meteorologico bajo la direccion de los PP. de la Compania de Jesus. Curvas meteorogräficas trazadas en conformidad con las observaciones verificadas. 1883:Sem. 2—1886. Tv£ol. Marseille. Commission meteorologique du departement des Bouches- du-Rhöne. Bulletin annuel. Annee 1(1882)—5 (1886). 4:o. Melbourne. Observatory. Monthly record of results of observations in meteorology, terrestrial magnetism, &c. &c. Year 1888: 1; 3—12. 8:0. Metz. Academie de lagriculture, beaux arts etc. Observations meteorologiques. Annee 1885. 8:0. Mexico. Observatorio meteorologico-magnetico central. Boletin mensual. T. 1(1888): N:o 1-5; Supl.; 6-12; Supl.; Resümen del ano. 4:0. Resümen comparativo correspondiente & los anos 1877—1888. 1bl. Milano. ÖOsservatorio astronomico di Brera. Össervazioni meteorologiche. Anno 1888. 4:0. (Forts. å sid. 558). 549 Öfversigt af Konel. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 9. Stockholm. Etude des spectres infra-rouges de lacide carbonique et de loxyde de carbone. © Par KNUT ÅNGSTRÖM. [Note communiquée å l’Academie R. des Sciences de Suede le 13 Novembre 1889 par D. G. LINDHAGEN.] Dans un Memoire precedent!), j’ai rendu compte d’une me- thode preliminaire pour examiner l’absorption de la chaleur par les gaz et j’ai montre qu'il ny a pas — au moins pour les gaz qui absorbent fortement — d’obstacles insurmontables a deter- miner plus exactement cette absorption a l’aide du spectrobolo- metre, méme avec un tube d’absorption tres court. Comme j ai l’intention d’etendre ces recherches a plusieurs gaz et vapeurs, et comme mon spectrobolometre employe jusqu’ici offrait certains inconvenients, mon premier soin fut de les eloigner. Je le re- construisis donc, mais d’apres les mémes principes que celui que jai deja deerit?); jai employe le plus possible les parties an- ciennes de l’instrument que j’appliquai a un theodolite de HART- MANN & BRAUN tres solide et tres approprie a ce but. Ce theodolite permet une lecture directe a 20” pres, qui cependant n'est employee que pour contröler la mise au point de l’instru- ment. Comme dans mes recherches precedentes, j’effectue cette mise au point a l’aide d'une lunette de lecture et d'une echelle ainsi qu’avec deux miroirs attaches l’un au prisme et l’autre au ') Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. 45, Afd. 1, N:o 9. 2) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förhandlingar N:o 6. p. 385, 1888, et Wien. Ann. 36, 715, 1889. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889. Ärg. 46. N:o 9. 2 550 ÄNGSTRÖM, ETUDE DES SPECTRES INFRA-ROUGES ETC. bolometre. Le bolometre aussi bien que le prisme peuvent &tre tournes par deux vis micrometriques. Les miroirs sont disposes de maniere telle que, quand l’instrument est mis au point, le miroir du prisme doit montrer la moitie des divisions indiquees par celui du bolometre. Chaque division de l’echelle correspond a un angle de 37”,1; cet arrangement permet donc un ajustement sör'et commode d’environ 2”. Le tube du collimateur est fixe ainsi que la source de chaleur qui est separee des autres parties de l’appareil. De meme que dans mes recherches precedentes, j’ai employe comme source de chaleur une lampe d’Argand munie dun eylindre d’ar- sile, dont l’ouverture de rayonnement est couverte d'une feuille de mica extrömement mince. De plus, le cylindre a ete entoure d'une couche epaisse d’asbeste. Par un regulateur de gaz de la construction d’ELSTER, l’aftluence de gaz et par suite aussi la radiation a été maintenue a peu pres constante. Pendant une longue serie d’experiences, il a pourtant ete impossible d’em- pecher des variations de 1a 2 4. å Comme par le passe, j' ai employé le tube collimateur comme tube d’absorption. Dans quelques-unes des dernieres series, j’ai pourtant prefere employer un tube d’absorption fait expres et place devant le tube collimateur, de maniere a étre facilement tourne de cöte, Dans le dernier cas, les observations ont ete faites en comparant le rayonnement sans et avec le tube d’ab- sorption, qui a ete alternativement rempli d’air sec et du gaz qu’on voulait examiner. La derniere methode est a preferer, car elle permet d’eliminer plus facilement les variations de la source de chaleur. L’epaisseur de la couche absorbante a toujours ete 120 mm. L'image d’une fente rectiligne, on le sait, ne se presente pas comme telle a cause de la refraction par le spectroscope; par consequent, le rayonnement tombant sur la bande bolome- trique ne serait pas parfaitement homogene; j’ai done essaye de parer a cet inconvenient en donnant a la fente la forme dun arc de grand rayon. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 551 Au commencement de chaque serie d’observations, le bolo- metre a eté mis au point de sorte que la ligne D est tombee sur la bande bolometrique, ce qui a etc observ& par une lecture di- recte par la piece oculaire. La fente a eu la méme largeur que la bande bolometrique. Aux determinations de la deviation, la liene D a e£te prise comme point de depart et la reduction a longueur d’onde a ete faite a l’aide des determinations de M. LANGLEY!) sur l’index de refraction du sel gemme avec inter- polation graphique. Pour faciliter une comparaison avec d’autres observations, j’ai introduit dans le tableau suivant les valeurs de la longueur d’onde A, de l’index de refraction n et de la deviation correspondante du prisme (l’angle refringent 60° 2',2) sur les- quelles est basee cette interpolation. Les longueurs d’onde sont donnees en 0,001 mm (1000 fois l’echelle d ÅNGSTRÖM). Tableau 1. Äh | n Dév. Å n Dév. | 1,0 | 1,5320 | 6,2 4,0 152152122259 ‚5 | 1,52s3 | 1° 2348 4,5 1,5205 | 2 7,2 2,0 1,5262 | 1° 37,0 5,0 1,5196 | 212,2 2,5 1,5248 | 1 446 5,5 1,5187 | 2°. 167,8 3,0 Is2sze 7125022 6,0 1,5128 | 221,8 35 1,5225 | 1° 56',8 6,5 1,5169 | 2° 268 | L’intensite d’absorption, que j’ai trouvee dans ce qui suit pour l’acide carbonique, est beaucoup plus grande que celle que j al observee dans mes recherches preeedentes. La cause en est que je n’ai pas fait alors des determinations si detaillees et, de plus, que je n’ai pas ose changer le tirage du collimateur ni de la lunette, de peur que le fil bolometrique ne se tint pas dans l’axe optique. Par consequent, les images n’ont pas ete tres nettes dans les parties infra-rouges du spectre, ce qui a fait que l’absorption a paru plus faible, mais repandue sur une plus grande partie du spectre. Dans le nouvel appareil, cet incon- 1) Phil. Mag. 22, 149, 1886. 552 << ÅNGSTRÖM, ETUDE DES SPECTRES INFRA-ROUGES ETC. venient a ete eloigne, de sorte que la lunette bolometrique peut etre tirée avec facilite et exactitude, ce qui fait que le fil bolo- metrique est toujours mis au point dans le foyer de la radia- tion qui doit &tre examinee. Le fil bolometrique employ& ici, a la preparation duquel j’ai apporte un soin particulier, est en platine d’environ 0,15 mm de largeur et de 0,01 mm d’epaisseur; il occupe un angle d’en- viron 5’ du spectre. Le rayonnement infra-rouge du spectre em- brassant un angle d’environ 3° 30’, il est clair que pour par- courir completement cette partie du spectre, il faut au moins 42 ajustements de l’instrument et autant de determinations diffe- rentes de la radiation. Quand il s’agit de determiner l’absorp- tion d’une substance, il faut naturellement faire ces determina- tions deux fois, c’est-a-dire une fois avec, l’autre sans la sub- stance absorbante, et pour arriver a quelque exactitude dans les determinations et pour eliminer les sources d’erreur eventuelles, jai cru devoir parcourir le spectre au moins deux ou trois fois. Il est clair qu’on ne peut arriver a une determination de la place exacte des raies les plus minces qu’a l’aide d’une bande- lette bolometrique qui n’occupe qu’une toute petite partie du spectre. On voit combien de temps exigent ces mesures, et plus la bande bolometrique est mince, plus elles sont penibles. Jai done choisi une bande qui occupe Y,, du spectre infra-rouge, parce je suis persuade que la meilleure voie pour etudier cette region du spectre encore presque entierement inconnue est de se faire d’abord une idee generale de l’etat des choses dans cette region, avant de s’avancer dans des recherches plus detaillees. Ce n’est qu’apres la publication de ma derniere etude sur l’absorption des gaz atmospheriques qu’un Memoire tres interes- sant de M. JULIUS!) est parvenu a ma connaissance. M. JULIUS a examine la distribution de l’energie de quelques flammes, entre autres celle de l’oxyde de carbone. Le spectre que fournit ce dernier doit etre celui de l’acide carbonique et nous devons nous attendre a retrouver dans le spectre d’absorption de l’acide car- !) Archives neerlandaises, 22, p. 310, 1888. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 553 bonique les bandes que M. JULIUS a observees dans le spectre d’emission. Pourtant, en comparant mes observations sur l’ab- sorption de l’acide carbonique avec les observations de M. JULIUS, il m'a paru que l’absorption de l’acide carbonique s’etendait plus loin vers le cöte visible du spectre que ne le faisait le rayonnement. Pour mieux me rendre compte de ce qui en £tait, mon pre- mier but fut de parcourir avec le plus grand soin le spectre d’absorption de l’acide carbonique, d’autant plus que precedem- ment je n’avais pas eu l’occasion, comme je l’ai deja dit, de faire ces determinations dans les points aussi pres l’un de l’autre qu’il aurait ete a desirer. Je reviendrai plus tard aux recherches de M. JULIUS apres avoir exposé les resultats d’observations des deux gaz examines ici. Nabsorption de lacide carbonique. L’acide carbonique fut developpe de marbre et d’acide chlorhydrique dans un appareil de M. NORBLAD, il fut desseche en &tant conduit par de l’acide sulfurique et de l’anhydride phosphorique. Les tableaux suivants fournissent un resume des resultats d’observations dans la region de l’infra-rouge, ou j’ai trouve qu'il existe une absorption. La premiere colonne contient la deviation de la radiation examinee, la ligne D etant toujours le point de depart de cette deviation, la seconde colonne donne la longueur d’onde correspondante en 0,001 mm. Dans la troisieme, on trouve l’absorption donnee en %. La pression du gaz a ete 739 mm. Tableau 2. Abs. I Dév. Å EADS: Dév. 1°33',0 1,78 0 1" 57',8 3,59 6,9 1° 36,1 1,94 0 2 0,9 3,86 20,5 193982 2,14 0 27 440 4,08 40,2 1° 42',3 2,35 5,9 Wort 4,48 44,5 1° 45,4 2,58 10,6 2° 10',2 4,78 28,5 1° 48,5 2,82 6,2 SIEHE 5,12 10,0 175156 3,07 0,2 2° 16',4 5,44 4,3 1° 54,7 3,32 0,8 219,5 5,74 0 554 = ÅNGSTRÖM, ETUDE DES SPECTRES INFRA-ROUGES ETC. Ces tableaux confirment la supposition que j’ai deja enoncée que l’absorption de l’acide carbonique se compose de plusieurs raies voisines!). Un examen plus detaille montre que l’absorption de l’acide carbonique se compose de deux maxima principaux, le premier a 2 = 2,60 (Dev. = 1” 46"), le second qui est le plus fort am =4,36 (Dev. = 2" 6"). L' absorption de loxyde de carbone. T'oxyde de carbone fut developpe par l’acide sulfurique et l’acide oxalique. On fit passer le gaz par une solution de potasse qui absorba l’acide carbonique et ensuite le gaz fut desseche par l’anhydride phosphorique. Le tableau suivant, dont la disposition ressemble a celle du premier, contient les resultats. La pression du gaz a ete 739 mm. Tableau 3. Dev. | A Abs. Dev. Äl Abs. 1233480 1,78 0 2 KU BR 21,6 193641 1,94 0 200460 4,08 44,8 1° 39,2 2,14 0 DT 4,48 57,3 1949223 2,35 4,2 2° 10,2 4,78 56,9 1° 45',4 2,58 6,4 Das 5,12 43,9 148',5 | 2,82 25 FIFA Ba 25,8 1” 51,6 3,07 0,3 222,6 | 6,06 1,5 1°54,7 | 3,32 0 28,8 | 6,69 0 1” 57',8 3,59 3,0 2.8540 | 7,35 0 L’oxyde de carbone donne aussi naissance a deux bandes d’absorption dont les longueurs d’onde sont 4 = 2,48 (Dev. = 1’44) et 2 =4,56 (Dev. —=2°8). Il se presente la un fait tres remarquable: les bandes absorbantes des deux gaz occupent A peu pres la méme place pendant que leur intensite relative n'est pas la m&me, car la premiere bande d’absorption de l’acide car- bonique est relativement plus forte que celle de l’oxyde de car- bone, tandis que le contraire a lieu avec la seconde bande. L’absorption des deux gaz est graphiquement representee dans la figure ci-jointe; celle de l’acide carbonique par la ligne ')-Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar 15, Afd. 1, N:o 9, p. 15. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 555 point6e, celle de l’oxyde de carbone par la ligne a traits. L’or- donnée donne l’absorption en % et l’abscisse la deviation dans le spectre prismatique. Sous l’abseisse on trouve les longueurs d’onde et les raies principales du spectre solaire de M. LANGLEY!). 60 Ger —— BmTchn- ST =] En comparant la place qu’occupent les bandes d’absorption de l’acide carbonique avec le spectre solaire de LANGLEY, on voit se confirmer non seulement mon affirmation que la ligne Y (LANGLEY) resulte de l’acide carbonique mais encore ma suppo- sition quil en est de m&me de la ligne X (LANGLEY). Il est pourtant possible qu’une autre substance, la vapeur d’eau, con- tribue A la formation de la derniere ligne. Par les recherches de M. JULIUS sur le spectre de la flamme de l’hydrogene, il semble tres vraisemblable que la ligne X dans le spectre solaire pro- vient aussi de la vapeur d’eau. Le M&moire de M. JULIUS?) aboutit aux conclusions suivantes: chaque produit d’une combustion chimique emet une «radiation caracteristique» rösultant des «periodes vibratoires caracteristiques des molecules». Il parait qu’il existe une relation simple entre 1) Phil. Mag. 26, 505, 1888. 2) or 556 ÄNGSTRÖM, ETUDE DES SPECTRES INFRA-ROUGES ETC. «les longueurs d’onde des rayons caracteristiques» et le poids moleculaire de la substance rayonnante, en ce que les longueurs d’onde augmentent avec le poids moleculaire. M. JULIUS trouve, par exemple, que la flamme de Bunsen donne naissance å deux maxima et il explique l’existence de un comme resultant de la formation de l’acide carbonique, de l’autre de la vapeur d’eau. En examinant plus exactement la fiamme de l’oxyde de carbone et celle de l’hydrogene, il constate que leurs maxima de radiation coincident avec ceux de la flamme de. Bunsen. Le maximum de radiation qu’a trouve M. JULIUS pour la flamme de l’oxyde de carbone coincide parfaitement avec le se- cond maximum d’absorption de l’acide carbonique trouve plus haut et dont je me suis convaincu par une etude directe de la radiation d'une flamme de Bunsen. Mais le premier maximum d’absorption de l’acide carbonique se retrouve aussi bien distinc- tement comme maximum de radiation dans la flamme de l’oxyde de carbone, quoique dans la flamme de Bunsen il coincide avec le maximum de la flamıme d’hydrogene. M&me sur la figure que nous donne M. JULIUS du spectre de la flamme de l’oxyde de carbone, ce maximum est tres distinct, bien qu’il ne semble. y avoir pas fait assez attention. Alors, quand il trouve quatre maxima dans la flamme du sulfure de carbone, il explique l’ori- gine de trois de ces maxima par la formation de l’acide carbo- nique, de l’acide sulfureux et, comme produit intermediaire de l’oxysulfure de carbone, mais le quatrieme, il le laisse sans ex- plication. Ce maximum dont la longueur d’onde selon M. JU- LIUS est = 2,48 correspond pourtant si bien avec le premier maximum d’absorption de l’acide carbonique que je n’hesite pas a attribuer & cette substance la formation de ce maximum de radiation. Bien que le second maximum de l’acide carbonique soit beaucoup plus fort que le premier, il me semble qu’il n’existe pas un »maximum caracteristique» dans le sens de M. JULIUS. La relation simple entre le maximum principal et le poids mo- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 557 leculaire, ne semble pas non plus étre prouvce, car la longueur d’onde du maximum principal de l’oxyde de carbone est un peu plus grande que celle de l’acide carbonique, bien que le poids moleculaire de celui-ci soit de 44 et de celui-la de 28. Il semble done &tre encore un peu premature de tirer des conclusions generales sur la relation entre la place des raies spectrales et le poids moleculaire, mais d’un autre cöte il parait qu’une etude plus etendue du spectre infra-rouge pourra four- nir de riches resultats. Par cette etude, nous serons en etat d’avoir une connaissance de plus en plus complete de regions invisibles et jusquici inconnues pour la plus grande partie, et cette connaissance jointe a celle encore plus complete du spectre visible contribuera sans doute beaucoup a la possibilite de trou- ver des relations generales entre les raies spectrales et les con- ditions moleculaires des corps. Il me parait tres important en particulier d’etudier les corps dans leur &tat plus simple, l’etat sazeux a temperature ordinaire. J’espere ötre bientöt en mesure de continuer sur une plus vaste echelle ce que j’ai commencee ici dans ce but. Stockholms Högskolas Fysiska Institut Nov. 1889. or I 00 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 548.) Moskwa. Meteorologisches Observatorium der Landwirthschaftlichen Akademie. Meteorologische Beobachtungen. (2) T. 2(1888): H. 1-2. Tv. 4:o. — ÖObservatoire magnetique et meteorologique de UImstitut Constantin des arpenteurs. Observations. Annee 1888: 1-12. 4:0. München. X. Meteorologische Centralstation. Beobachtungen der meteorologischen Stationen im Königreiche Bayern. Jahrg. 10(1888): H. 1-4. 4:0. Übersicht der Witterungsverhältnisse im Königreiche Bayern. Jähr 1888: 1-12. Fol. Bericht über die Thätigkeit... Jahr 1388. 4:o. Horn, F., Beobachtungen über Gewitter in Bayern, Württemberg und Baden. Jahr 1888. 4:0. Lang, C., Fortpflanzungsgeschwindigkeit der Gewitter in Süddeutsch- land 1879 — 1888. 4:0. New York, U. S. Meteorological observatory of the department of public parks. Report. Vol. 43 (1888). 4:0. Nizza. Societe de medecine et de climatologie medicale. Nice-medical. Année 13(1888/89): 1—12. 8:0. Paris. Bureau central meteorologique. Bulletin international. Année 32(1888): N:o 1—2; 4—30; 32—136; 138 — 16.71.69 36:3:78165_ 3)6.6..420: Bulletin mensuel. Annee 1888: N:o 1-12. 4:0. Annales. Annde 1884, 2: 2; 1885, 2: 1; 1886: 1, 3. 4:0. — sSociete meteorologique de France. Annuaire. Annee 36 (1888): 1-12. 8:0. Pola. Hydrographisches Amt der K. K. Kriegsmarine. Meteorologische und magnetische Beobachtungen. Jahr 1888: 1-12 & Jahresübersicht. Tv£ol. Prag. K. K. Sternwarte. Magnetische und meteorologische Beobachtungen. Jahrg. 49(1888). 4:0. Puebla. Observatorio meteorolögico del estado. Boletin de estadistica: Secciön de meteorologia. T. 2(1888/89): N:o 1-3. Fol. GONZALEZ, B. G., Resumen de 11 aüos de observaciones meteorolo- gicas (1878—1888). 1839. 4:0. Riposto. Osservatorio meteorologico del R. Istituto nautico. Bollettino mensile. Anno 14 (1888): 1; 3—12. 8:0. (Forts. a sid. 591.) 559 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 9. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 171. Om naftalins 1, 5-halogensulfonsyror. Af Rog. MAUZELIUS. [Meddeladt den 13 November 1889 genom P. T. CLEVE.] Jag har förut!) något beskrifvit 1, 5-bromnaftalinsulfonsyran. Prof. CLEVE hade dessförinnan?) beskrifvit motsvarande klor- sulfonsyra. Till dessa bägge syror, som jag något närmare undersökt, kan jag nu lägga tvänne nya, nämligen jod- och fluorsulfonsyrorna. Jag har studerat dem hufvudsakligen för att lära känna, hvilket inflytande de olika saltbildarne utöfva på föreningarnes smältpunkter och öfriga egenskaper. De föreningar, som erhållits i mätbara kristaller, ha kristallografiskt undersökts af hr H. BÄCKSTRÖM, och begagnar jag här tillfället tacka ho- nom för de meddelanden han lemnat mig. Som utgångsmaterial för undersökningen har användts 1,5- amidonaftalinsulfonsyra erhållen dels genom reduktion af «-nitro- syran, dels genom sulfonering af «-naftylaminklorhydrat?). Ur denna amidosyra hafva halogensulfonsyrorna framstälts genom att öfverföra den till diazoförening, som sedan sönderdelats med de respektive syrorna; eller ock genom SANDMEYERS metod. 1, 5-Klornaftalinsulfonsyra. Denna framstäldes först af CLEVE och har sedermera äfven erhållits af ARNELL?) och HELLSTRÖM”). Jag har framstält !) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1887, p. 745. 2) 3 » > » 1886, p. 311. De > » » 1887, p. 741. 4 ) Om naftalins klorsulfonsyror, sid. 9 (Upsala 1889). 3) Ofvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889, p. 113. 560 MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1,5-HALOGENSULFONSYROR. den genom att införa diazoföreningen i en uppvärmd lösning af kopparklorur i konc. saltsyra. Syran erhålles pa detta sätt lättast ren och i godt utbyte. Den öfverfördes till klorid, som smälte vid 95°. Genom kloridens sönderdelning med vatten och syrans neutralisering med kaliumkarbonat erhölls rent kalium- salt, hvilket behandlades med fosforpentabromid. Klorsulfonsyrans bromid. CH,C1SO,Br. Bromiden renades genom omkristallisering ur benzol och is- ättika. Den är lättlöslig i kokande, svårlöslig i kall isättika. Lättlöslig i benzol och kloroform. Smälter vid 110°. Analys: 0,1634 gr. gaf vid förbränning med blykromat 0,0311 gr. H,0 och 0,2377 gr. CO,. 0,2778 gr. gaf efter glödgning med kalk 0,2969 gr. AgCl + AgBr + 0,0029 gr. silfver. I procent: Funnet. Beräknadt. C 39,7 39,3 H FAN 250 (Ol 25 TR SHI 31,8. Diklornaftalindisulfid. CH,C1-5,-0,0H,0l. Bromiden löstes i isättika och lösningen försattes med stark jodvätesyra. Härvid bildades under afskiljande af fri jod en di- sulfid, som afsatte sig i glittrande fjäll. Ytterst svårlöslig i al- kohol och aceton. Smältpunkt: 173°—174°. Analys: 0,2536 gr. gaf vid förbränning med blykromat 0,5753 gr. CO, och 0,073 gr. H,O. I procent: Funnet. Beräknadt. C 61,9 62,0 H 3,2 3.2: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 561 1, 5-Bromnaftalinsulfonsyra. Jag har förut framstält bromsulfonsyran genom att införa diazoföreningen i kokande bromvätesyra af 1,49 eg. v. Den er- hållna kloriden utgjorde da ej mer än 14 % af diazoföreningens vigt. Jag har sedan framstält syran genom att lata de blan- dade lösningarna af 1 mol. «-amidonaftalinsulfonsyradt kalcium och 2 mol. kaliumnitrit neddroppa i en enligt SANDMEYERS före- skrift!) beredd kokande lösning af kopparbromur. Utbytet blef dock äfven pa detta sätt litet. Bäst visade sig följande förfaringssätt. 40 gr. torr diazo- förening införes 1 en uppvärmd lösning af kopparbromur i 150 gr. bromvätesyra af 1,80 eg. v. Efter slutad reaktion lemnas lös- ningen i hvila, då bromsulfonsyran om någon tid utkristalliserar. Den afsuges, öfverföres i kaliumsalt, som omkristalliseras och behandlas med fosforpentaklorid. Utbytet af ren klorid blef på detta sätt 50 % af diazoföreningens vigt. Fri bromsulfonsyra, C,.H,BrS0,0H + 2H,0. Kloriden sönderdelades med vatten vid 150°. Den erhållna lösningen stelnade (efter koncentrering) till en gröt af nästan färglösa fjäll, som smälte vid 126—127°. Syran aftar ej i vigt öfver svafvelsyra, men förlorar vid 100° 2 mol. vatten; vid star- kare upphettning inträder sönderdelning under det stark lukt af bromnaftalin förmärkes. Analys: 0,4145 gr. förlorade under 1, timme vid 100° 0,0439 278,0: 0,2004 gr. öfver svafvelsyra torkad substans gaf 0,2701 gr. CO, och 0,0636 gr. H,O. 1) Ber. d. d. chem. Ges. 17, 2652. 562 MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1, 5-HALOGENSULFONSYROR. I procent: Funnet. Beräknadt. C 36,8 37,2 H 3,5 3,4 2H,0 10,6 KIDS Salter af bromsulfonsyran. Natriumsaltet kristalliserar i färglösa små taflor, som äro tämligen svarlösliga i kallt vatten. Vid 100° torkadt salt är vattenfritt. Analys: 0,312 gr. vid 100° torkadt salt gaf 0,0716 gr. Na,SO,. I procent: Funnet. Beräknadt. Na T,4 A, Bariumsaltet. En löslighetsbestämning utfördes. 23,22 gr. i kokning mättad lösning gaf 0,4617 gr. vid 190° torkad äter- stod; 35,15 gr. vid 17” mättad lösning gaf 0,1739 gr. vid 170° torkad återstod. Saledes löses 1 del vattenfritt salt i 50 delar kokande vatten och 200 delar vatten af vanlig temperatur. Kalciumsaltet — (C,,H,BrSO,),Ca + 2H,0 — erhölls ge- nom att till en lösning af syran sätta en lösning af klorkalcium. Saltet kristalliserar i små glänsande plattryckta nålar eller blad. Löslighetsbestämning: 35,9 gr. i kokning mättad lösning lemnade 0,882 gr. och 41,1 gr. vid 14” mättad lösning lemnade 0,225 gr. vid 200° torkad återstod. Således löses 1 del salt i omkring 40 delar kokande vatten och 183 delar vatten af van- lig temperatur. Analys: E 0,4803 gr. mellan papper prässadt salt aftog ej i vigt vid 120°, men förlorade vid 200° 0,0258 gr. H,O och gaf 0,1006 gr. CaSO,. I procent: Funnet. Beräknadt. Ca 6,2 502554 5,6. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 563 Blysaltet — (C,,H,BrS0,),Pb + 3H,O —- framstäldt genom neutralisering af syran med blykarbonat, kristalliserar i färglösa glänsande blad. Svarlösligt. Analys: 0,5998 gr. mellan papper pressadt salt gaf vid 180” 0,0383 er. H,O. 0,755 gr. gaf efter utfällning med svafvelväte 0,2153 gr. PbS. I procent: Funnet. Beräknadt. Pb 24.7 24,8 H,O 6,4 6,5. Bromsulfonsyrans metyleter. C,„H,;BrS0,0CH,. Metyletern, framstäld af silfversaltet och metyljodid, kri- stalliserar ur alkohol i platta nålar, som smälta vid 77°. Svar- löslig i kall alkohol, eter och kloroform. Analys: 0,1933 gr. gaf vid förbränning med blykromat 0,3117 gr. CO, och 0,0565 gr. H,O. 0,2519 gr. gaf efter förbränning med kalk 0,1572 gr. AgBr. I procent: Funnet. Beräknadt. C 44,0 43,9 H 3,2 3,0 Bus) 2686 26,6. Bromsulfonsyrans n-propyleter. C,„H;BrS0,0CH,CH,CH,. n-Propyletern, erhållen af silfversaltet och normal propyl- jodid, kristalliserar ur alkohol i ganska stora kristaller. Löses lätt i varm alkohol, svårare i kall. Lättlöslig i kloroform. Smältpunkt: 57—57,5”. 564 MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1, 5-HALOGENSULFONSYROR. Analys: 0,1687 gr. gaf vid förbränning med blykromat 0,2923 gr. CO, och 0,0612 gr. H,O. 0,2695 gr. gaf efter förbränning med natriumkarbonat och kalk i platinadegel 0,1535 gr. AgBr, 0,2587 gr. gaf 0,184 gr. BaSO,. I procent: Funnet. Beräknadt. C 47,3 47,4 H 4,0 4.0 Br. 2455 24,3 S 9,8 9,7 0) (14,7) 14,6 100,0. 100,0. Hr BÄCKSTRÖM meddelar: »Monosymmetriska kristaller med axelförhållandet: a:b2c— Iona LESS 8 — SEEN Uppträdande former äro: oP (001), pyramiden —P (111), samt domorna +PPeo (101) och 1/,P (012). Funnet. Beräknadt. 111: 111 83° 53 — : 001 61° 33' — OT Bde 5% DT DSL :012 38° Vy 3.025003 2% "0127 87.95: 87° 36’ 51” 001: 101 57° 151), — :012 38” 17' 38” 23' 13” 012 : 012 77° 10' 76° 46' 26” 101 : 012 65° 4 64” 55" 0”. Kristallerna äro kortprismatiska efter (111) eller tjockt tafvelformiga efter (001). Optiska axlarnas plan är (010); på (001) utkommer en axel vinkelrätt.» ÖFVERSIGT AP K. VETBNSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 9. 565 Bromsulfonsyrans isopropyleter. C,0H,BrS0,0CH(CH, ).- Isopropyletern bildas lätt redan vid vanlig temperatur. Kri- stalliserar ur svalnande alkohol i prismer eller tjocka taflor. Smältpunkt: 74°. Analys: 0,1985 gr. gaf vid förbränning med blykromat 0,3468 gr. CO, och 0,0753 gr. H,O. 0,2764 gr. gaf 0,1561 gr. AgBr. 0,1751 gr. gaf 0,1263 gr. BaSO,. I procent: Funnet. Beräknadt. C 47,6 47,4 H 4,2 4,0 Br 24,0 24,3 S 9,9 I OÖ (14,3) 14,6 100,0. 100,0. Bromsulfonsyrans klorid. I en föregaende uppsats har jag uppgifvit kloridens smält- punkt till 94°. Da det föreföll egendomligt, att bromsulfonsyrans klorid smälte vid en temperatur sa nära klorsulfonsyrekloridens, har jag med det större material, som nu statt mig till buds, företagit en mängd omkristalliseringar ur olika lösningsmedel och därvid funnit, att bromsulfonsyrekloriden smälter konstant vid 95°, således vid alldeles samma temperatur som motsvarande klorsulfonsyreklorid. Bromsulfonsyrans bromid. C,,H,BrSO,Br. Bromiden framstäldes pa vanligt sätt och renades genom omkristallisering först ur gasolja och därefter ur kokande is- Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 9. 3 566 MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1, 5-HALOGENSULFONSYROR. ättika. Den kristalliserade i sma, gula, tärningliknande kristaller och är lättlöslig i kloroform, benzol och varm isättika, svärlöslig i eter och gasolja. Smälter vid 116°—117°. Analys: 0,275 gr. gaf 0,2879 gr. AgBr + 0,0026 gr. Ag. I procent: Funnet. Beräknadt. Br 45,3 45,7 1,5-Jodnaftalinsulfonsyra. Af hithörande syror är jodsulfonsyran den, som lättast er- hålles i rent tillstånd. Man framställer den lämpligast pa föl- jande sätt. 25 gr. torr diazoförening införes portionsvis i 100 gr. uppvärmd 40-procentig jodvätesyra. Efter slutad reaktion neutraliseras den mörkt rödbruna vätskan med kaliumkarbonat och det härvid erhällna svarlösliga kaliumsaltet omkristalliseras en gang ur kokande vatten. Det erhålles på detta sätt nästan alldeles rent. Kaliumsaltet öfverföres till klorid, som efter om- kristallisering ur gasolja och därefter ur isättika sönderdelas med vatten i slutna. kärl vid 150°. Utbytet af klorid utgör omkring 380 % af diazoföreningens vigt. [a] (= Den fria jodsulfonsyran. C,.H,1S0,0H + 2H,0. Syran är ganska lättlöslig i vatten och kristalliserar ur en svalnande lösning i sexsidiga, svagt gulfärgade taflor, som smälta vid 129°. Framstäld ur ej fullt ren klorid har dess lösning starkt grön fluorescens. Analys: 0,1852 gr. mellan papper prässad syra aftog ej 1 vigt öfver svafvelsyra, men förlorade vid 110° 0,018 gr. H,O. 0,296 gr. gaf 0,1837 gr. Agl + 0,0021 gr. Ag. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-ARAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 567 I procent: Punnet. Beräknadt, H,O 9,7 OR I 24,4 24,3. Salter af jodsulfonsyran. Kaliumsaltete — C,.H,1S0,K + H,O — bildar glänsande blad, tämligen svarlösliga i kallt vatten. Analys: 0,4484 gr. i exsiccator torkadt salt förlorade vid 120° 0,0211 gr. H,O och gaf 0,0972 gr. K,SO,. I procent: Funnet. Beräknadt. K 9,7 10,0 H,O 4 4,6. Amoniumsaltet — C,,H,1ISO,NH, — liknar kaliumsaltet men är vattenfritt och kan utan vigtsförlust upphettas till 160°. Analys: 0,4359 gr. lemnade vid destillation med natronlut amoniak, som mättade 12,1 cm? !/,, normal svafvelsyra. I procent: Funnet. Beräknadt H,N 4,7 4,9. Natriumsaltet — C,oH,150,Na + H,O — erhölls som mikro- skopiska otydliga nålar. Saltet är svarlösligt i vatten. Analys: I. 0,6908 gr. öfver svafvelsyra torkadt salt förlorade vid 190° 0,0333 gr. H,O och gaf 0,1325 gr. Na,SO,. II. 0,5295 gr. mellan papper prässadt salt gaf vid 120° 0,0258 gr. H,O. I procent: Funnet. It ey Beräknadt. Na 6,2 — 6,2 H,O 4,8 4,9 4,8. 568 _MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1, 5-HALOGENSULFONSYROR. Silfversaltet — C,,H,1SO,Ag — erhölls genom att neutra- lisera syran med silfveroxid. Små glänsande blad, lösliga i om- kring 150 delar vatten af vanlig temperatur. Analys: 0,5846 gr. mellan papper prässadt salt aftog ej i vigt vid 180” och gaf efter utfällning med HOI 0,1884 gr. AgCOl. I procent: ; Funnet. Beräknadt. Ag 24,3 24,5. Kopparsaltet — (CjoH,150,),Cu + 4H,O — framstäldes ge- nom sönderdelning af bariumsaltet med kopparsulfat. Saltet är svarlösligt i vatten och bildar mikroskopiska otydliga nålar för- enade till små bollar; efter utprässning mellan päpper ett grön- hvitt pulver. Vittrar ej i luften. Analys: 0,3758 gr. mellan papper prässadt salt förlorade vid 200° 0,035 gr. H,O. 0,6588 gr. gaf efter fällning med natronlut 0,065 gr. CuO. I procent: Funnet. Beräknadt. Cu 7,9 7,9 1,072353 SH: Kaleiumsaltet — (C,.H,1S0,),Ca + 2H,0 — kristalliserar i små, glänsande, färglösa blad, som äro svärlösliga i vatten. Analys: 0,5668 gr. mellan papper prässadt salt aftog ej i vigt öfver svafvelsyra, men förlorade vid 200° 0,0277 gr. H,O och lemnade 0,1039 gr. CaSO,. I procent: Funnet. Beräknadt. Ca 5,4 5,4 H,O 4,9 4,9. Bariumsaltet — (C,oH,1S0,),Ba + H,O — kristalliserar i sma otydliga blad. Löslighetsbestämning: 28,62 gr. vid kokning mättad lösning gaf 0,2937 gr. och 31,507 gr. vid 17° mättad lösning gaf 0,0752 gr. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 569 vid 100° torkad återstod. Således löses 1 del vattenfritt salt i 100 delar kokande och 428 delar vatten af vanlig temperatur, Analys: | 0,3896 gr. mellan papper prässadt salt aftog ej i vigt vid 100°, men förlorade vid 200° 0,0087 gr. H,O och lemnade 0,1109 gr. BaSO,. I procent: Funnet. Beräknadt. Ba 16,7 16,7 H,O 2,2 2,2. Magnesiumsaltet bildar små, färglösa, hopfiltade nålar, som äro svårlösliga i vatten. Analyserades ej. Zinksaltet — (C,H,1S0,),Zn + 6H,O — erhölls genom att till syran sätta en lösning af zinkklorid. Kristalliserar i glän- sande fjäll. Löses svårt i kallt, lättare i varmt vatten. Vid 100° bortga 4H,O. Analys: 0,9716 gr. mellan papper prässadt salt förlorade vid 200° 0,1252 gr. H,O och gaf efter utfällning med natriumkarbonat 0,0935 gr. ZnO. I procent: Funnet. Beräknadt. Zn 067 7,8 H, 0771239 12,9. Blysaltet — (CoH,150,),Pb + 4H,O — erhölls genom att koka en lösning af syran med blykarbonat och bildar ett otyd- ligt, kristalliniskt, tungt pulver, som är ganska svarlösligt i vatten. Saltet vittrar hastigt i luft och förlorar därvid 2H,O. Analys: | 0,6647 gr. mellan papper prässadt salt förlorade vid 210” 0,0473 gr. H,O och gaf efter utfällning med svafvelsyra och al- kohol 0,2121 gr. PbSO,. I procent: Funnet. Beräknadt. Pb 21,8 21,9 HO 1.1 7,6. 570 MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1, 5-HALOGENSULFONSYROR. Mangansaltet — (C,oH,150,),Mn + 4H,O — framstäldes ge- nom att sönderdela bariumsaltet med beräknad mängd mangan- sulfat. Otydligt kristalliniskt pulver, som efter utprässning mellan papper visar en svagt laxgul färg. Svärlösligt. Analys: 0,6704 gr. mellan papper prässadt salt förlorade vid 200” 0,0588 gr. H,O och gaf efter utfällning med Na,CO, 0,0629 gr. Mn,O,- I procent: Funnet. Beräknadt. Mn 6,8 6,9 H,O 8,8 9,1. Jodsulfonsyrans metyleter. C,„H,150,0CH,.. Metyletern framstäldes af silfversaltet och metyljodid i slutet rör. Kristalliserade i gula, glänsande, små prismer, som smälte vid 59—60°. Ganska svårlöslig i kall alkohol, lättlöslig i kloro- form och eter. Analys: 0,2133 gr. gaf vid förbränning med blykromat!) 0,2982 gr. CO, och 0,057 gr. H,O. 0,241 gr. gaf 0,1613 gr. Ag. 0,2566 gr. gaf 0,1726 gr. BaSO,. I procent: Funnet, Beräknadt. C 38,1 37,9 H 3,0 2,6 I 36,2 36,5 S 9,2 9,2 (0) (13,5) 13,8 100,0. 100,0. !) Vid denna och följande bestämningar af kol och väte i jodhaltiga kroppar användes i främre delen af förbränningsröret en 3—6 cm. lång rulle af silfverbleck, som fullständigt absorberar jod. (Fres. Quant. Anal. II, 90. 6 Aufl. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, 09. 571 Jodsulfonsyrans etyleter. C,.H,150,0C,H,. Etyletern framstäldes af silfversaltet med jodetyl i slutet rör vid vattenbadstemperatur. Kristalliserar 1 små, gula, glän- sande, sexsidiga taflor, som smälta vid 75”. Lättlöslig i varm alkohol, benzol, kloroform och eter. Analys: 0,2379 gr. gaf 0,345 gr. CO, och 0,0694 gr. H,O. 0,282 gr. gaf 0,184 gr. Agl. 0,2508 gr. gaf 0,1665 gr. BaSO,. I procent: _ Funnet. Beräknadt. (6 39,6 39,8 H 3,2 3,0 I 35,3 35,1 S 9,1 3,9 (0) (12,8) 13,2 100,0. 100,0. Jodsulfonsyrans n-propyleter. C,.H,15S0,0CH,CH;CH,. n-Propyletern är lättlöslig i kloroform, eter och varm alko- hol; svårlöslig i kall. Smälter vid 67°. Analys: 0,2169 gr. gaf 0,3291 gr. CO, och 0,0722 gr. H,O: 0,2302 gr. gaf 0,1464 gr. BaSO,. 0,2428 gr. gaf efter förbränning med Na,CO, + CaO i platina- degel 0,1514 gr. Ag. I procent: Funnet. Beräknadt. C 41,4 41,5 H 3,7 3,5 572 _MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1, 5-HALOGENSULFONSYROR. Funnet. Beräknadt. I 33,7 33,7 S 8,7 8,5 0 (25) 2,8 100,0. 100,0. Herr BÄCKSTRÖM meddelar: »Isomorf med motsvarande bromförening men tillhör rom- biska systemet. — Axelförhällande: abc, od eh aa. Uppträdande former äro: P (111), oP (001), P (101). Funnet. Beräknadt. 111:111 79° 541/,' = UL ee 715.104 Musa 52250: en :001 63° 34 632 35' 0” :101° 39° 5647 392 57' 15% 101:101 — 70:39 70° 56' 56” 101 : 001 54° 401,’ 54° 31732”. Genom förherrskande af basis erhälla kristallerna en tjockt tafvelformig habitus.» Jodsulfonsyrans isopropyleter. C,.H,150,.0CH(CH;, ).. Isopropyletern bildas lätt af silfversaltet och isopropyljodid utan yttre uppvärmning. Omkristalliserades ur isopropylalkohol, hvari den är lättlöslig i värme, svärlöslig i köld. Smälter vid 90°. Analys: 0,2144 gr. gaf 0,3265 gr. CO, och 0,0712 H,O. 0,2771 gr. gaf efter förbränning med kalk 0,1716 gr. Agl. 0,2317 gr. gaf 0,1473 gr. BaSO,- I procent: Funnet. Beräknadt. Ö 41,5 41,5 H 3,7 3,5 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 573 Funnet. Beräknadt. I 33,5 Dan S 8,7 8,5 120 Re 100,0. 100,0. Herr BÄCKSTRÖM meddelar: »Tillhör monosymmetriska kristallsystemet och har axel- förhällandet: a:b:c = 0,6249 .:1 :0,8852;: 8 —.62° 50' 38". lakttagna former äro: P (110), P> (010), P> (001) och Y, P® (012). Funnet. Beräknadt. OO 5323 — :010 60° 531/,' 60° 55° 30” 011:011 — 76 27; — :010 51°46' 51° 46’ 30” :012 16° 41’ 16° 43’ 47” 012 : 012 ER 42° 59' 26” :010 68° 35’ 68° 30’ 17" VIE BIO, 052 7 = m Seh) 89° 16' 23". Kristallerna äro oftast förlängda efter vertikalaxeln.» Jodsulfonsyrans klorid. CH,150;,C1. Kloriden renades genom omkristallisering först ur gasolja och därefter ur isättika och kloroform. Ur det senare lösnings- medlet erhållas vid frivillig afdunstning stora kristaller. Lätt- löslig i varm isättika, benzol, kloroform; svårlöslig i gasolja. Smäl- "ter vid 114°. Kloriden är isomorf med motsvarande klorsulfon- syreklorid (BÄCKSTRÖM). Analys: 0,2331 gr. gaf vid förbränning med blykromat 0,2892 gr. CO, och 0,0376 gr. H,O. 574 _MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1 ‚5-HALOGENSULFONSYROR. 0,2906 gr. gaf efter förbränning med kalk 0,3078 gr. AgCl + Agl + 0,0011 gr. Ag (motsvarande 0,13293 gr. Ol + I). I procent: Funnet. Beräknadt. C 33,8 34,1 H 1,8 1,7 I + Cl 45,7 46,1. Jodsulfonsyrans bromid. C,0H.1S0,Br. Framstäldes och renades pa samma sätt som kloriden. Bro- miden löses lätt i varm isättika, benzol och kloroform, svårare i de kalla lösningsmedlen. Mycket svårlöslig i gasolja. Kri- stalliserar i korta prismer. Smälter vid 153°. Analys: 0,2286 gr. gaf efter förbränning med kalk 0,2409 gr. Agl + AgBr + 0,0016 gr. Ag (motsvarande 0.11937 gr. I + Br). I procent: Funnet. Beräknadt. I + Br 52,2 DS Jodsulfonsyrans amid. C,.H,1S0,NH;3. Amiden erhölls genom att koka bromiden med alkoholisk amoniak. Kristalliserar ur svalnande alkohol i sma glänsande fjäll, som äro ganska svårlösliga. Smältpunkt: 239°. Analys: 0,3574 gr. vid 100” torkad substans gaf 0,2509 gr. Agl. 0.3422 gr. öfver svafvelsyra torkad substans gaf 12,8 cm.? kväfgas mätt öfver kali vid 17,5” och 745 m.m. bar. I procent: Funnet. Beräknadt. I 37,9 38,1 N 4,3 4,2. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 575 Ett försök har gjorts att erhålla jodoklornaftalin. För detta ändamal destillerades 5 gr. jodsulfonsyreklorid med fosforpenta- klorid. Härvid inträffade dock sönderdelning, 1 det retortens väggar fullsattes med fri jod i stor mängd, och ur destillatet kunde endast en högst obetydlig kvantitet af en i fina nålar kristalliserande substans isoleras. Det erhållna var för obetyd- ligt att tillåta någon närmare undersökning. 1, 5-Fluornaftalinsulfonsyra. Den väl torra diazoföreningen införes portionsvis i (40— 50-procentig) fluorvätesyra, som hålles uppvärmd i en platina- skål. Fluorvätesyran behöfver ej vara fullt ren; jag har näm- ligen med ungefär samma resultat användt såväl teknisk som renaste syra. -— Vid neutralisering med kaliumkarbonat er- hålles ett gul- 1. rödfärgadt, svårlösligt kaliumsalt, hvilket re- nas genom omkristallisering ur kokande vatten. Kaliumsaltet öfverföres till klorid, som lättast renas genom omkristallisering ur kokande gasolja och därefter ur isättika och kloroform. På detta sätt erhållen klorid utgjorde i bästa fall 35 % af diazo- föreningens vigt. Då kloriden upphettas med vatten i slutet kärl till 140”, löses den lätt, och man erhåller Den fria fluorsulfonsyran. C, ,H&FISO,. OH + 3H,0.? Syran är lättlöslig i vatten och erhålles ur en koncentrerad lösning i form af små, glänsande fjäll, som sannolikt innehålla 3H,0, af hvilka 1!/,H,O bortgår öfver svafvelsyra. I pulver- form inlagd i kapillärrör smälter den vid 105---106°, sedan den åter stelnat, smälter den redan vid 97—98”. Analys: 0,5385 gr. mellan papper prässad syra förlorade öfver svafvel- syra 0,0465 gr. H,O = 8,6 % (ber. för 11, H,O 9,6 %). 576 _MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1, 5-HALOGENSULFONSYROR. 0,1818 gr. öfver svafvelsyra torkad substans gaf 0,3187 gr. CO,—=47,3%C. Beräknadt för C,„H,FISO,H + 1!/, H,O : 47,4 %C. Salter af fluorsulfonsyran. Kaliumsaltet — 2C,,H,FISO,K + H,O — erhölls dels ge- nom neutralisering af syran med kaliumkarbonat dels genom saponifiering af etyletern med alkoholisk kalilut. Det bildar tunna, glänsande blad, som äro tämligen svarlösliga i vatten. Stundom erhålles saltet i form af små prismer. Analys: I. 0,6533 gr. mellan papper prässadt salt förlorade vid 170° 0,022 gr. H,O. II. 0,4442 gr. öfver svafvelsyra torkadt salt förlorade vid 180° 0,0153 gr. H,O och gaf 0,1427 gr. K,SO,. I procent: Funnet. Beräknadt. I. II. K = 14,4 14,3 H,O 3,4 3,4 FSK Barvumsaltet — (C,.H,F1SO,),Ba + 1, H,O — erhalles ur en svalnande lösning i form af vartlika aggregat, som äro svär- lösliga 1 vatten. Torkadt vid 100° innehåller saltet IH,O. Analys: I. 0,3096 gr. mellan papper prässadt salt förlorade vid 190° 0,0135 gr. H,O och gaf 0,1178 gr. BaSO,. II. 0,503 gr. förlorade vid 200—210° 0,021 gr. H,O och gaf 0,1908 gr. BaSO,. I procent:- Funnet. Beräknadt. I. 1. Ba 22,4 DNS 2288 H,O 4,4 4,2 4,4. Silfversaltet — C,,H;FISO,Ag —- erhölls genom neutrali- sering af syran med silfveroxid. Löses tämligen svårt i kallt vatten, lättare i varmt. Små, hårda kristaller, som utan sönder- delning kunna upphettas till 180”. Vattenfritt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9, 577 Analys: 0,2817 gr. vid 115° torkadt salt gaf 0,1216 gr. AgCl. I procent: Funnet. Beräknadt. Ag 32,5 32,4. Fluorsulfonsyrans metyleter. C,,H,F1S0,.0CH,. Metyletern framstäldes af silfversaltet med jodmetyl. Reak- tionen försiggick utan yttre uppvärmning. Kristalliserar ur sval- nande metylalkohol i fina, nästan färglösa nalar, som smälta vid 118°. Lättlöslig i kloroform. Ur eter erhålles vid frivillig af- dunstning sma, glänsande kristaller. Analys: 0,1665 gr. gaf vid förbränning med blykromat 0,3346 gr. CO, och 0,0584 gr. H,O. I procent: Funnet. Beräknadt. GC de 55,0 H 3,9 Sue Fluorsulfonsyrans etyleter. C,H,F1S0,0C,H,. Etyletern kristalliserar ur svalnande alkohol i färglösa nålar, som smälta vid 79°. Ur alkohol och eter anskjuter den vid fri- villig afdunstning i stora prismer. Lättlöslig i eter och kloroform. Analys: 0,2036 gr. gaf vid förbränning med blykromat 0,4219 gr. CO, och 0,0808 gr. H,O. I procent: Funnet. Beräknadt. C 56,7 56,5 H 4,3 4,4. 578 MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1, 5-HALOGENSULFONSYROR. Fluorsulfonsyrans klorid. C, H,FIS0,C1. Kloriden löses lätt i varm isättika, benzol och kloroform; svart i gasolja, kall isättika och alkohol. Smältpunkten ligger 122—123°. Vid starkare upphettning destillerar kloriden delvis oförändrad. Analys: I. 0,176 gr. gaf vid törbränning med blykromat 0,3174 gr. CO, och 0,042 gr- H,O. 0,2493 gr. gaf 0,145 gr. AgCl. 0,2622 gr. gaf 0,2527 gr. BaSO,. II. 0,1346 gr. gaf 0,2433 gr. CO, och 0,0344 gr. H,O. 0,1331 gr. gaf 0,0763 gr. AgCl. I procent: Funnet. Beräknadt. I. II. C 49,2 49,3 49,1 H 27 2,8 2,5 S 13,3 — 13,1 Cl 14,4 14,2 14,5. Analys II är gjord a destillerad klorid (jfr. sid. 581). Ett försök att kvantitativt bestämma fluor gaf 5,9 % fluor. (Beräk- nadt: 7,8 %.) Herr BÄCKSTRÖM har om kristallformen meddelat: »Kristallsystem rombiskt; axelförhallande: @2b.c — 0,5321 41: 0,4155; Kristallerna äro langprismatiska efter vertikalzonen, i hvil- ken formerna

> (010). Funnet. Beräknadt. 110.1101,4,57%26 BT ILS OM : 010 61” 21 — AUT 48” 40' 48° 33' 46” 111: 010 71” 30' -— 580 MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1, 5-HALOGENSULFONSYROR. Funnet. Beräknadt. : 111 sån 372.0: 104 1 035 71:10:34 : 111 a 82° 52' 28”. Kristallerna äro prismatiska efter vertikalaxeln samt i re- geln tafvelformiga efter brachypinakoiden. — Temligen god spalt- barhet förefinnes efter (001).» Fluorsulfonsyrans amid. C.H.FISO,N}A;.. Amiden erhölls af kloriden och alkoholisk amoniak. Kri- stalliserade ur svalnande alkohol i svagt gulaktiga fjäll, som | smälte vid 196— 197°. Svarlöslig i kall alkohol. Analys: 0,2082 gr. öfver svafvelsyra torkad substans gaf vid för- bränning med blykromat 0,4078 gr. CO, och 0,0738 gr. H,O. 0,285 gr. gaf 15,5 cm.? kväfgas mätt öfver kali vid 15° och 757 m.m. bar. 0,2689 gr. gaf 0,2778 gr. BaSO,. I procent: Funnet. Beräknadt. C 53,4 53,3 H 3,9 3,6 S 14,2 14,2 N 6,5 6,2. c«-Fluornaftalin. C,,H;Fl. Fluornaftalinsulfonsyran upphettades i en retort, genom hvil- ken leddes en ström öfverhettad vattenånga. Härvid öfver- destillerade ett med färglösa oljedroppar blandadt vatten, som starkt luktade af svafveldioxid. Destillatet skakades med natron- lut och destillerades ånyo med vattenånga. Den erhållna färg- lösa vätskan torkades öfver klorkaleium och destillerades, hvar- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, Nn:0 9. 581 vid den kokade vid 216,5° (hela kvicksilfverpelaren i gasen, bar. 762 m.m.), och visade sig säledes identisk med den af A. EK- BOM och mig förut beskrifna «-fluornaftalin!). Analys: 0,1412 gr. öfver klorkaleium torkad substans gaf vid för- bränning med blykromat och kopparoxid 0,4241 gr. CO, och 0,0627 gr. H,O. I procent: Funnet. Beräknadt. C 81,9 82,2 H 40 4,s EI (13,2) 13,0 100,0 100,0. 1, 5-Fluorklornaftalin. Tr SW Cl Då fluorsulfonsyrekloriden torrdestillerades med fosforpenta- klorid, erhölls ett destillat, som efter ingjutning i vatten af- skilde en gulaktig olja, hvilken vid starkare afkylning stelnade. Den stelnade massan löstes i minsta mängd varm alkohol, vid hvars afsvalning fina, hvita nålar utkristalliserade. Efter en omkristallisering smälte de vid 122” och utgjordes af ren klorid (jfr sid. 578). Moderluten efter denna afskilde vid tillsats af vatten en olja, som endast med svårighet stelnade. Den underkastades derför destillation med vattenånga. Med vattnet öfvergingo härvid färglösa, tunga droppar, som inom kort stelnade kristalliniskt. Efter omkristallisering erhölls en fluorklornaftalin med konstant smältpunkt: 32”. Den kristalliserar i färglösa, något plattade prismer och är ganska lättlöslig i alkohol. 1) Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1889, sid. 379. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 9. 4 582 MAUZELIUS, OM NAFTALINS 1, 5-HALOGENSULFONSYROR. Analys: 0,1758 gr. gaf vid förbränning med blykromat och syrgas i öppet rör 0,4259 gr. CO, och 0,0577 gr. H,O. 0,1081 gr. gaf efter förbränning med kalk 0,0875 gr. AgCl. I procent: Funnet. Beräknadt. (6 66,1 66,5 H 3,6 3,3 Cl 20,0 19,7 Fl (10,5) 10,5 100,0. 100,0. Öfversigt af smältpunkterna för naftalins 1, 5-halogen- sulfonsyrederivat. Kor Brom- ee lön sulfonsyra. sulfonsyra. sulfonsyra. | sulfonsyra. Briysyraıı 2 nem — 126° 129° 106° Morde ee. 202% Er A) 95) 114 123° Bromid res en ee 1107 116° 153° 145° SAND RS en 226° !) 232° 23% 19% Metyleter .............. U 59 118° IB byde ters nal nu 46” 1) Hl AR SF Normal propyleter..!‘ —— or 67° —— Isopropyleter.........-- — 74 90° — One | oa | C,,H,C1Fl 107° 2) 119) — 32° 1) Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1886, sid. 313. 2) > » » » 1876, sid. 6. >) » » » » 1876, sid. 21. 583 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 9. Stockholm. Meddelanden frän Stockholms Högskola. N:o 94. Integralernas form vid lineära differentialeqvationer. Af A. M. JoHANSoR. [Meddeladt den 13 November 1889 genom G. MITTAG-LEFFLER.] Om alla integraler till en lineär homogen differentialegqva- tion i omgifningen af ett singulärt ställe till densamma, hvilket vi för korthetens skull vilja antaga vara punkten noll, hafva egenskapen, att de erhålla ett ändligt bestämdt värde, om de multipliceras med en viss potens af variabeln, så måste diffe- rentialeqvationen, såsom först FUCHS!) påvisat, i omgifningen af det singulära stället hafva formen d dr—1, plc): au TI +): ana FL 0 Co) = hvarest plx), pı(®) - - : Pn(x) äro potensserier, som fortskrida efter hela positiva potenser af x och p(x) för x = 0 har ett från noll skildt värde. Har omvändt differentialegvationen denna form, sa hafva också integralerna i omgifningen af det singulära stället noll ofvan angifna egenskap. Förstå vi med 7,» Ya»... ya ett godtyckligt system af hvar- andra lineärt oberoende integraler till differentialeqvationen och med 7 (k=1,2,...n) den lineära homogena funktion af y,, Ya.» -Yn, hvari yr Öfvergar, när variabeln & gör ett hvarf kring den singulära punkten samt med Yr = Yıyı + djoYa + --- + Yınyns =» Am = AnıYyı F Un2Ya Foss F AnnYn da svarar mot en enkelrot ww till fundamentallikheten 1) Borcuarpr’s Journal, Bd 66: »Zur Theorie linearer Differentialgleichungen». 584 JOHANSON, INTEGRALERNAS FORM VID LIN. DIFFERENTIALEQV. AA TN (U, 495 .e oc din Adaı . Aa29 [42] 6) dan AERO AR Da = 0 Anl; An2s Ann — (Uv en integral [6.0] a Iva” v=0 och mot en u-faldig rot w en grupp af u interaler [ee] DIG +9g, loga+ 95 ”(log 2) +... + g,(log @)*} a” , v=0 hvarest o uppfyller likheten uw = e”" och är en rot till den determinerande fundamentallikheten /(o) = 01). Koefficienterna för de olika potenserna af log x äro emellertid icke af hvar- andra oberoende. Redan FUcHs har |. c. påvisat, att relationer ega rum mellan dem och framställt några sådana relationer. Senare har HAMBURGER?) visat, att den ifrågavarande gruppen af integraler i allmänhet låter uppdela sig i flere särskilda grupper, som så tillvida äro af hvarandra oberoende, att rela- tioner mellan koefficienterna för de olika potenserna af log x blott kunna ega rum inom de bildade partialgrupperna. HAMBURGER lägger till grund för sina undersökningar FucHs’ fundamentallikhet /=0. Jag vill här söka studera samma uppgift genom att lägga till grund den determinerande likheten /(o) = 0. Låt differentialeqvationen vara den ofvan angifna och låtom oss bilda (2,0) = 0(0— 1)... (0—n+lp(r)+0lo—1)... (oe —n+2)pılz) +... + palz) eller om vi ordna efter potenser af « !) Fuchs, BorcHArpr’s Journal, Bd 66, 68. 2) BoRCHARDT's Journal, Bd 76. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 585 Kad= I nor, Flo) = Ne). Rötterna till likheten /(o)=0 ordna vi i likhet med FucHs i grupper, sa att till hvarje grupp räknas de rötter, som hvarest då blott möjligen skilja sig på hela tal. Lät 09 01>- - - Qu--ı Vara de till en grupp hörande värdena af o. Den uppstälda diffe- rentialeqvationen har då i omgifningen af punkten noll en grupp af u integraler [0,0] g (2, 0x) = a” ) 10.60) sr 1 “TP(g,)log&+...+9,(o,) (log DIE v=0 77 0,1 22,20, hvarest [9,0] R ; d“ 2, v=( > och 9,(0) bestämmas ur likheterna HMe+d+fe)=0 He + 2) + flo + 1) + gfalo) = 9 OO TS TR PE JE TO ROTE TA FÖ AL OEM GL LI ROSE OO ORT BOSNA Tar OLA OTTO RÖR Telnet elle ser LORD LISE ET IE CIS TYG SJ VISAS JERK JALNA SIR el oe 0; eo. eo Het v)+g-1/(0 + — 1) +... + gfl0) =0 samt Kae) = flo + 1) fle + 2).---flo +=): lo) der åter & är lika med eller större än differensen mellan två rötter hvilka som helst inom gruppen och (oe) en godtycklig funktion af 01). Koefficienterna g,(g) hafva således formen g(0) = go) h.(0) BE JOD fe+2).2.fe+ >») hvarest !) FRoBENIUS, BoRCHARDT’s Journal Bd 76: Integration linearer Differential- gleichungen durch Reihen. 586 JOHANSON, INTEGRALERNAS FORM VID LIN. DIFFERENTIALEQV. file+v-D,feletr-2)--.fr-ılo+1), fv(o) Fe+r-1), Ale+r-2) (le +D,F-1(e) 0 loe+r-2D -- -r-s(e +1), fr-2(o) era) ie “m ei ieh ah jog sor "eo TONA ye ei. 0, ie ea) DÅ ‚e,/lele se sneinlelsree (— D’h,(e) = 0: 0 „0 fel, 0 so die. 0. = Te NO OK den je fe fe, OR TE je \gaggie Bland de till gruppen hörande u rötterna o kunna nu några vara lika. De icke lika rötterna må vara 04, 0a»> 08» 0y---- De u rötterna tänka vi oss ordnade sålunda att 00 = 01 = >>: = 0a—1= Va FNS 0a = ar =. = 001 = OB T NS 08 = pr = +++ = am Oy + Ny 0.8. V., hvarest na, Ng, Py... äro hela positiva tal. oy är da ao-faldig, 0. en (?— «)-faldig o. s. v. rot till likheten f(0o) = 0. glo) = Ko + 1) f(o + 2)... Flo +e) lo) är för 0 = 00 skild från noll, för o = o. åter är den noll af ordningen «, för 9 = og noll af ordningen 8 0. s. v. Insätta vi i recursionsformlerna för beräkning af g,(0) v—n«;, sa erhålla vi, emedan Ina FO + Na) + Jay 1/60 + na —1) + >>> + Ifa (0) = är en ‘funktion af o, hvars första term 9„,/(o + na) blir för 0 = 0a In, f(00) och således noll af ordningen «, att Inka =D +... + Ifag(00) noll af samma ordning a Gny-ıy +++ 9 erhållas ur de n, — 1 föregående likheterna. Insättas dessa värden i den n.:te, blir således Aloo— Ds fl00 — 2): : : Fnayl00) oo 2) Alao— 2),.. - Ina—1(0e) 0 Foo 2 od Ing 2000) © Seife oo (KOL Te ver) Oe 10: | 0 (euhe, ei Ze,.le, IKONER Ke (— Dh, (00) = F(0«+ 1» Fı(ge) noll af ordningen «. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 587 Vidare är A, ,+u(0«), der u är ett positivt helt tal, noll af atminstone samma ordning «. Vi hafva nämligen ' Fıloo +u—l),.. Flo Marla — 1) JE -Ina+n( Qu) Kate —D, 22. fu2000)ful00-—1) - - - fna+n—1(0e) “ie, len :e” Ser leiser ehe Baal Oe jet ej, 6, SY KU TE Ke ere ei BLOG 01107 ASA G0lE In Hol io ie)! (aih/euhle, "ofte ön Sar fore kel dj, Jo, 0; 0. a) 106: ea sennie) oLKENI a fl00+1)> Aldo — MD - - -Faa+1(0e) (eo) Aloo—1) .. - In(0e) a — U .. -Fns-1(Q«) = Dean (06) = leer NOTE eo llKer Kermk em omkell,e, Fee +1), fil0a) Denna determinant later uppdela sig i en summa af pro- dukter af partiella determinanter af formen hate —])). > fulov) Julön )E: -Fnal0a) Kot a DES (00 Di Inga (00) OTTO DEAN SONNE OBEN OO EIER VO 17 Ouc " DD ök v=.00:- 08 > MP ß 0 0. S..V. Tillämpa detta på koefficienterna 9,(0); TR 0 go) är, såsom vi redan sett, för o = 0x (x = 0, a, 8» «+ .) noll af ordningen x. (ONE flo+1)...flo+») kan aldrig blifva oändlig, ty nämnarens nollställen äro de värden 0x + vv, som äro rötter till /(o) =0 d. v. s. » är lika med skil- naden mellan o, och de föregående rötterna g. Men för dessa värden på » blir h,(0x) noll och utaf Atminstone samma ordning. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 9. 589 Vi hafva alltså erhållit: Ho) är för 0 = 0x (x = 0, a, B> 7,» ++) noll af ordningen » och deraf att dess (x—1) första derivator äro noll för samma värde 0 = 0x- De till gruppen hörande u integralerna g*(x, o,) låta nu uppdela sig i grupper på följande sätt: | am Nee «-element Ns „a ) v re) u 1 Engler (0) logg +... + ß— «a-element och ) ig EG 08) + mi (05) logg +...+ —1)...(y — | An, VD... ) E Mn (log er 0. 8. V. I hvarje sålunda bildad partialgrupp kan, utan att grup- pens egenskap derigenom förändras, till hvarje element adderas en lineär funktion af de i samma grupp föregående elementen. Låt oss betrakta en grupp af m-element och låt det sista elementet vara 590 I OHANSON, INTEGRALERNAS FORM VID LIN. DIFFERENTIALEQV. Ym = 2°*|Yol&) + Pıl@) log x +... + Pm-ı(®) (log x)” 7] log & 2rri eller om vi införa u = Ym = SL OyT) + Dla)-Uu +... + Dun-ıl) - rt] = äf(w)- De öfriga elementen kunna då reduceras till Hon = 2 Nu), — EEE (1) hvarest w är lika med e?7iez och 4* (uw) betecknar differensen af f(u) af ordningen & med inkrementet 1. Dessa m integraler hafva då ock egenskapen!) 9 = 0Y> Jo = WYa + Yı> >: Ym = OYm + Ym—1- Antalet relationer mellan koefficienterna för de olika po- tenserna af log x för de skilda elementen af samma partialgrupp äro omedelbart gifna genom (1). Nägra vidare lineära relationer mellan koefficienterna för log « i skilda element af olika par- tialgrupper kunna ej bestå. Inom hvarje partialgrupp är näm- ligen antalet af hvarandra oberoende koefficienter lika många som antalet element och således för samtliga partialgrupper ae oe er hvilket är både det nödvändiga och tillräckliga antalet. 1) BorcHARDT's Journal Bd 76, sid. 122. 591 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 558.) Roma. Uficio centrale meteorologico Italiano. Bollettino meteorico giornaliero. Anno 10(1888): 1-77; 79—243; 245 —366. 4:0. Annali. (2) V. 7 (1885): P. 1-3; 8(1886): 1, 4. 4:0. — Pontif. Universita Gregoriana. Continuazione del Bullettino meteorologico dell’osservatorio del col- legio Romano. Vol. 27 (1888): 1-12. 4:0. Rousdon. Observatory. Meteorological observations. Vol. 5(1888). 4:0. San Fernando. Instituto y observatorio di marina. Anales. Seccion 2. Observaciones meteorolögicas. Ano 1887. 4:0. San Jose. Instituto meteorologico nacional de Costa Rica. Boletin trimestral. Aho 1888: 3. 4:o. S:t Petersburg. Physikalisches Centralobservatorium. Meteorologisches Bulletin. Jahr 1888: 1—364; Nachträge 1-12. Fol. Monats- und Jahresresumes der Beobachtungen der meteorologischen Stationen in Russland. Jahrg. 1887. 4:o. Annalen. Jahrg. 1887: Th. 2. 4:o. Siracusa. ÖOsservatorio centrale. Össervazioni meteorologiche. Anno 12(1888): N:o 1-12. 8:0. Stonyhurst. Observatory. Results of meteorological and magnetical observations. 1887 —1883. 8:0. Stuttgart. K. Württembergische meteorologische Centralstation. Mittheilungen. Jahr 1888. 4:0. Sydney. Government observatory. Results of meteorological observations. 1886—1887. 8:0. Results of rain, river and evaporation observations. 1887—1888. 8:0. Tiflis. Physikalisches Observatorium. Magnetische Beobachtungen. Jahr 1886—1887. 8:0. Tokio. Naval observatory. Monthly reports on the meteorological and magnetical observations. Year 1888: 1-3. 4:0. Report of the meteorological and magnetical observations. Year 1887. 4:0. Torino. Observatorio della R. universita. Bollettino. Parte ıneteorologica. Anno 22(1887). Tv. 4:0. — s„Societa meteorologica Italiana. Bollettino mensuale. (2) V. 8(1888): N:o 1-12. 4:0. Annuario meteorologico Italiano. Anno 4(1889). 16:o. Toronto. Meteorological service of the Dominion of Canada. Monthly weather review. Year 1888: 1-12. 4:0. 592 Trieste. Osservatorio marittimo della I. R. Accademia di nautica. Rapporto annuale. Vol 3(1886). 4:0. Utrecht. K. Nederlandsch meteorologisch Instituut. Nederlandsch meteorologisch Jaarboek. Jaarg.31(1879):D.2; 40(1888). Tv. 4:0. Waarnemingen van Onweders in Nederland. 1888. 8:0. Washington. Hydrographic ofice. U. S. Navy. Pilot chart of the North Atlantic ocean. 1888: 1-12. Fol. Nautical monographs. N:o 5. HAYDEN, E., The great storm of the At- lantic coast of the United States 188811/,—1%/,. 4:0. Waterspouts of the Atlantic coast of the United States. Year 1884: 1—2. Fol. — Signal ofjice of U. S. Army. Daily international chart. Year 1887:!/1, —?!/;,. Isobars and winds. 1887: 11—12. Tvfol. Summary and review of international meteorological observations. Year 1887: 10—12. 4:0. Tridaily [American] weather maps. 7 A.M. 3 & 10 P.M. Year 1888: MORRA > » » : Morning charts. 7 A.M. Year 1888: 1/, —®/,; 10, u, 13/,—18/ 20, — 3%. 8 A.M. Year 1888: !/.—3!/.. F > » » : Evening charts. 8 P.M. Year 1888:!/,—3!/,. F. Twodaily [American] weather maps. 8 A.M. 8 P.M. Year 1888: 1/,— au 50 F. Supplement to Signal service Weather charts 1888: July Det! F. Monthly [American] weather review. Year 1888: 1-12. 4:0. Report. Year 1888. 8:0. Wellington. Colonial museum and Geological survey of New Zealand. Meteorological report. 1885. 8:0. Wien. K. K. Centralanstalt für Meteorologie und Erdmagnetismus. Jahrbücher. Bd. 32(1887). 4:0. Zi-ka-wei. Observatoire. DECHREVRENS, M., Linclinaison des vents, un anemometre pour obser- ver cette inclinaison; avec un appendice sur les courants verticaux dans les ceyclones. Note 2. 1886. 4:0. Zürich. Schweizerische meteorologische Central-Anstalt. Annalen. Jahrg. 24 (1887). 4:0. Meteorologische Beobachtungen an 15 Stationen der Schweiz. Jahr 1888: 1-12. 4:0. Utgifvarne. Mänadsöfversigt af väderleken i Sverige... utg. af H. E. HAMBERG. Årg. 8(1888): 1-12. Fol. Symons’s Meteorological magazine. Vol. 23 (1888): N:o 265-272; 274 —276. London. 8:0. Författarne. EKHOoLM, N., Undersökningar i hygrometri. Ups. 1888. 4:0. FINEMAN, ©. G., Spegelnefoskopet och dess användning vid molnobser- vationer. Sthm 1889. 8:0. 593 SVEDMARK, E., Meddelanden om jordstötar i Sverige. Sthm 1888. 8:0. — Meteorer iakttagna inom Sverige år 1888. Sthm 1889. 8:0. v. BezoLp, W., Über eine nahezu 26-tägige Periodicität der Gewitter- Erscheinungen. Berlin 1888. 8:0. ÜREDNER, R., Über den »Seebär» der westlichen Ostsee vom 1888 !6/, —1/,. Greifswald 1888. 8:0. DENZA, P., I terremoti di novembre e di decembre 1887 in Italia. Torino 1888. 8:0. — Le valanghe degli inverni 1885 e 1888. Torino 1889. 8:0. — La inclinazione magnetica a Torino e nei contorni. Torino 1889. 8:0. DRAPER, D., Self-recording meteorological instruments, made by the Draper Manufacturing Co. New York u.ä. 16:0. HAGEN, J. G., Wetter-Telegraphie und Sturm-Warnungen in Nordame- rika. Freiburg i/Br. 1886. 8:0. Lang, C., Der Schnee ein Zerstörer von Kunstwerken in den Städten. Braunschw. 1887. 8:0. Loomis, E., Contributions to meteorology. Chapter 3. Revised edition. New Haven, Conn. 1889. 4:o. RUSSELL, W.S., Astronomical and meteorological workers in N. South Wales, 1778—1860. Sydney 1888. 8:0. — Smäskrifter. 6 st. 8:0. SCHREIBER, P., Zur Frage der Herleitung wahrer Tagesmittel der Luft- temperatur an drei- resp. viermaligen Beobachtungen. Berlin 1888. 8:0. — Über einen registrirenden Regeumesser. Berlin 1888. 8:0. — Zur Prüfung von Thermometern unter den Eispunkt. Berlin 1883. 8:0. SCHÖNROCK, A., Zusammenfassung der Resultate wiederholter Verglei- chungen der Normalbarometer in Europa. S:t Petersb. 1889. 4:0. SHAw, W. N., Report on hygrometric methods. P. 1. The saturation method and the chemical method, and dew-point instruments. Lon- don 1888. 4:0. WEIHRAUCH, K., Anemometrische Scalen für Dorpat. — Ein Beitrag zur Klimatologie Dorpats. Dorpat 1885. 8:0. Stockholm 1889. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT AF 76 N al pa 7a 1 KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Oo Årg. 46 1889. Je 10. Onsdagen den 11 December. INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar ANC ER er en lt. sid. 595. SÖDERBAUM och Wınman, Derivat af ortoamidobenzylalkohol............- IDDE BKS YR ATNID LO im Ar Nja fi 0 € Sly Om VALE. un em ne Re SS rr re ADR en » 609. ARRHENIUS, Ueber die Gleichgewichtsverhältnisse zwischen Electrolyten » 619. Bravına Omkditriazolfozreningar 0 ne nun » 647. HECToR, Om derivat af svafvelurinämnen..._________.__.-..-..------2--- 2... » 655. HJELTSTRÖM, Sur la conductibilite de la neige..__......................_.... » 669. DE BRUN, Bevis för några teorem af PoINcARk................0.0.000....- ».67. Skänker till Akademiens bibliotek........................... sidd. 597, 646, 668, 690. På tillstyrkan af utsedde komiterade antogos följande af- handlingar till införande i Akademiens Handlingar: 1:0) »The Ascoceratide and the Litutide of the upper silurian formation of Gotland», af Professor G. LINDSTRÖM; 2:0) »Recherches sur la constitution des spectres d’emission des elements chimiques», af Docenten J. R. RYDBERG; 3:0) »Om iakttagelser pa Upsala observatorium för eqvinoctial-bestämningar», af Docenten K. BoHLIN och Filos. Kandidaten ©. A. SCHULTZ-STEINHEIL; 4:0) »Definitive Bahnelemente des Kometen 1840. IV», af Filos. Kan- didaten C. A. SCHULTZ-STEINHEIL. Berättelser hade inkommit af Beskowske stipendiaten Dr. K. H. SOHLBERG om af honom på Akademiens fysiska kabinett utförda undersökningar öfver luftens fuktighet i atmosferen, och af Filos. Kandidaten R. SERNANDER om den resa han med un- derstöd af Akademien under sista sommaren utfört för under- 596 sökning af floran inom de postfossila aflagringarne längs Änger- manlands och Medelpads floddalar. Hr SJÖGREN meddelade den erfarenhet han under resor sistlidne sommar gjort rörande Norrbottens bergarter, malmfyn- digheter och apatitförekomster, samt rörande sambandet mellan jernmalmerna och apatiten. Hr RUBENSON redogjorde för Dr SOHLBERGS ofvan nämnda berättelse. Professor HASSELBERG redogjorde för Docenten RYDBERGS förutnämnda afhandling. Friherre NORDENSKIÖLD förevisade den nyss färdigtryckta engelska upplagan af hans »Facsimile-atlas till kartografiens historia». Hr HILDEBRANDSSON öfverlemnade och refererade följande uppsatser: 1:0) »Ueber das Einwirken der ablenkenden Kraft der Erdrotation auf die Luftbewegung», af Docenten N. EKHOLM (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 2:0) »Sur la conducti- bilite de la neige», af Lektorn S. HJELTSTRÖM*. Hr WITTROCK dels förevisade en genom Generaldirektör Huss till Riksmuseum öfverlemnad värdefull gåfva från Kap- tenen 1 Kongl. Flottan STEN ÅNKARCRONA, bestående i ett större antal väl konserverade mossor, insamlade af gifvaren i Japan, Korea och andra asiatiska länder, och dels refererade det nyligen utkomna supplementet 4 af Kandidat C. F. NYMANS arbete: »Conspectus flor2e europe». Sekreteraren öfverlemnade följande inkomna uppsatser: 1:0) »Echinologica», af Professor S. Lovkn (se Bihang etc.); 2:0) »Ueber die Gleichgewichtsverhältnisse zwischen Elektrolyten», af Docenten S. ARRHENIUS"; 3:0) »Derivat af ortoamidobenzyl- alkohol», af Docenten H. G. SÖDERBAUM och Professor OÖ. WID- MAN*; 4:0) »Om ditriazolföreningar», af Docenten J. A. BLADIN*; 5:0) »Om Naftoösyror. VII», af Docenten UNSER, EKSTRAND*; 6:0) »Derivat af svafvelurinämnen», af Filos. Kandidaten D. S. HECTOR*; 7:0) »Bevis för några teorem af POINCARE», af Stu- 597 deranden F. DE BRUN”; 8:0) »Quelques recherches morpholo- giques sur les arteres des vertebres», af Frih. AXEL KLINKOW- STRÖM (se Bihang etc.). Till Beskowsk stipendiat för ar 1890 utsåg Akademien Do- centen vid Upsala universitet C. V. S. AURIVILLIUS. Genom anställda val kallades Kemie Laboratorn vid Lunds universitet Dr JOHAN PETER KLASON samt Bruksegaren och Ledamoten af Riksdagens första kammare CARL EDWARD EK- man till ledamöter af Akademien. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. Geologiska föreningen. California. Mining bureau. Annual report of the state mineralogist. 8(1887/88). 8:0. Elsass-Lothringen. Commission für die geologische Lan- des-Untersuchung. Abhandlungen zur geologischen Specialkarte von Elsass-Lothringen. Bd. 3: 3-4. Strassburg 1889. 8:0. Mittheilungen >» » » » » » Bd. 2: H. ı-2. Strassburg 1889. 8:o. Portugal. Commission des travaux geologiques du Por- tugal. CHOFFAT, P., Etude geologique du tunnel du Rocio.... Lisbonne 1889. 4:0. Smäskrifter. 13 st. 8:0. Lund. Botaniska föreningen. Sitzungen. 1—9. Kassel 1887—89. 8:0. Kristiania. K. Universitetet. Universitets-Bibliotekets Aarbog. Aar 1888. 8:0. Bergen. Museum. Aarsberetning. Aar 1888. 8:0. Tromsö. Museum. Aarshefter. 12. 1889. 8:0. Aarsberetning. Aar 1888. 8:0. Amsterdam. K. Akademie van Wetenschappen. Verhandelingen. Afd. Letterkunde. D. 18. 1889. 4:0. Verslagen en Mededelingen » » (3) D. 5. 1888. 8:0. > » » Natuurkunde. (3) D. 5. 1889. 8:0. Jaarboek. Jaar 1888. 8:0. Smäskrift. 1. 8:0. Baltimore. Johns Hopkins university. Cireulars. Vol. 8: N:o 69—74, 76. 1889. 4:0. American chemical journal. Vol. 11: N:o 1-5. 1889. 8:0. > journal of mathematics. Vol. 11: N:o 3—4. 1889. 4:0. » » » philology. Vol. 9: N:o 36; 10: 37. 1889. 8:0. Studies in historical and political science. Ser. 7: 2-9. 1889. 8:0. 598 Belgrad. Académie R. de Serbie. Glas. 13; 15—17. 1889. 8:0. Berlin. K. @Geodätisches Institut. Jahresbericht. Jahr 1888/89. 8:0. Breslau. Verein für Schlesische Insektenkunde. Zeitschrift für Entomologie. (2) H. 14. 1889. 8:0. Budapest. Magyar tudomanyos akademia. MocsArY, A., Monographia Chrysididarum orbis terrarum universi. 1889. 4:0. Buenos Aires. Sociedad cientijica Argentina. Anales. T. 26: Entr. 1--6; 27: 1-6. 1888—89. 8:0. Calcutta. Indian museum. THEOBALD, W., Index of genera et species of Mollusca in the hand- list of the Indian museum. P. 1—2. 1889. 8:0. Woop-Mason, J., Catalogue of the Mantodea. N:o 1. 1889. 8:0. — Asiatie society of Bengal. Proceedings. Year 1888: 9-10; 1889: 1—6. 8:0. Journal. P. 1. Vol. 58: N:o 1; P. 2. Vol. 56: N:o 5; 57:4; 58: 1-2. 1888 —89. 8:0. Cambridge. Philosophical society. Transactions. Vol. 14: P. 4. 1889. 4:o. Proceedings. Vol. 6: P. 5-6. 1888. 8:0. — University. A catalogue of the Portsmouth collection of books and papers written by or belonging to Sir Isaac NEWTON... 1888. 8:0. CAYLEY, A., The collected mathematical papers. Vol. 2. Cambridge 1889. 4:0. — U. S. Museum of comparative zoology at Harvard college. Bulletin. Vol. 17: N:o 5; 18. 1889. 8:0. — Harvard college observatory. Annals. Vol. 18: N:o 9. 4:o. Smäskrifter. 2 st. 4:0. Canada. Geological and natural history survey. Macoun, J., Catalogue of Canadian plants. P. 3. Apetal®; 4. Endogens. Montreal 1886. 8:0. WHITEAVES, J. F., Contributions to Canadian pal&ontology. Vol.1:P.2. Montreal 1889. 8:0. Catania. Accademia Gioenia di scienze naturali. Bullettino mensile. N:o 1—8. 1888—389. 8:0. Chicago. Chicago academy of sciences. Bulletin. Vol. I: N:o 1-10. 1883—1886. 8:0. Constitution and by-laws. 1882 12/,.. 1887 8:0. Cördoba. Academia nacional de ciencias. Boletin. T. 11: Entr. 3. 1888. 8:0. Davenport. Davenport academy of sciences. Proceedings. Vol. 5: P. 1(1884/89). 8:0. (Forts. å sid. 646.) 599 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 10. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska laboratorium. 172. Derivat af ortoamidobenzylalkohol. I. Af H. G. SÖDERBAUM och ÖSKAR WIDMAN. [Meddeladt den 11 December 1889 genom P. T. CLEVE.] I en föregående uppsats!) hafva vi adagalagt, att urinämne- och svafvelurinämnederivat af ortoamidobenzylalkohol vid upp- värmning med saltsyra lätt förlora en molekyl vatten och öfverga till fenmiazinderivat af sammansättningen: CH, —NR „CH,—NR GHx Mellerk&n En al NH—CO NH—CS Då emellertid, pa den grund att senapsoljorna äro lättare tillgängliga än isocyanaten, svafvelurinämnena lättare kunna framställas än motsvarande urinämnen, låter metoden i all- mänhet med större fördel använda sig för framställning af svafvelhaltiga än för framställning af syrehaltiga derivat. Vår nästa uppgift blef därför att öfverföra de svafvelhaltiga fenmia- zinderivaten i syrehaltiga. Kokar man nu i och för detta ända- mal de förstnämda med kvicksilfveroxid och vatten eller alkohol, så uppstår emellertid icke någon märkbar inverkan, och äfven andra försök i samma riktning hafva icke lemnat något till- fredsställande resultat. Vid kokning med silfvernitrat i alkoho- lisk lösning bildas visserligen svafvelsilfver isynnerhet vid när- varo af alkali, men den erhållna produkten kristalliserar icke och torde väl därför knappast vara enhetlig. Utgår man där- 1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889, N:o 7, p. 473. 600 sSÖDERBAUM & WIDMAN, DERIVAT AF ORTOAMIDOBENZYLALKOHOL. emot fran ett svafvelurinämnederivat af ortoamidobenzylalkohol och uppvärmer detsamma i alkohollösning med gul kvicksilfver- oxid, sa bildas genast svafvelkvicksilfver, och efter den filtrerade lösningens koncentrering erhålles omedelbart en i det närmaste ren, kristalliserande produkt. Da man nu känner, att karbo- diimidderivat i allmänhet bildas pä ett liknande sätt, skulle man kunna förmoda, att denna produkt äfven vore ett dylikt derivat, uppkommet t. ex. enligt följande reaktionsformel: CH,0H ‚CH,0H CE , + Hs0=0,H,< NH.CS.NH.CH, N C-- NICH, +HgS + HO. Detta är emellertid ej förhållandet. Föreningen är en bas, som utmärkes af alldeles samma egenskaper, som de genom behand- ling af hithörande urinämnen med kokande saltsyra af oss förut erhållna fendihydroacimiazinderivaten. Identiteten med dessa hafva vi äfven lyckats bevisa genom att efter båda metoderna framställa benzofenyldihydroacimiazin: de bägge -preparaten be- funnos vid jämförelse fullständigt lika. De karbodiimidderivat, som antagligen äfven här i första hand bildas, omlagra sig följ- aktligen spontant till fenmiazinderivat t. ex. /CH,OH „CH,—N.CH, sr Gy do CH,S = \N=C=N.CH, För att om möjligt experimentelt pavisa uppkomsten af denna intermediära imid hafva vi blandat oxitolylmetylsvafvelurinämne med en ekvimolekulär mängd anilin och kokat blandningens al- koholiska lösning med kvicksilfveroxid. Under förutsättning att den nyssnämda mellanprodukten öfverhufvud taget bildas, kunde man här vänta uppkomsten af en oxitolylmetylfenylguanidin: ‚CH,0H ÖN oc NH. OH, NH.CAHz. Ty, såsom bekant är, förenas karbodiimider begärligt med anilin till guanidinderivat. Sa öfvergår t. ex. difenylsvafvelurinämne vid uppvärmning i alkohollösning med blyoxid till «-trifenyl- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 601 guanidin!). I reaktionsprodukten kunde vi emellertid icke på- visa något guanidinderivat, utan endast fenmetyldihydroacimiazin. Om alltså detta försök å ena sidan icke bekräftar ofvan anförda formulering af reaktionsförloppet, så behöfver man likväl a andra sidan däri icke inlägga någon annan betydelse, än att diimiden har större benägenhet att öfverga till ett fenmiazinderivat än att ingå förening med anilin. En annan, antaglig tolkning af förloppet är i hvarje fall svår att finna. Fenacimiazinderivat. Fendihydroacimiazin och benzofenyldihydroacimiazin (erhållen genom behandling af oxitolylfenylurinämne med saltsyra) hafva redan blifvit beskrifna i vårt förra meddelande. I det förelig- gande lemnas en redogörelse för framställningen af metyl-, etyl-, allyl- och fenyl-derivaten genom inverkan af kvicksilfver- oxid på respektive oxitolylsvafvelurinämnen. Fenmetyldihydroacimiazin. NH—CO w-Oxitolylmetylsvafvelurinämne löstes 1 alkohol och kokades en half timme med gul kvicksilfveroxid i öfverskott, hvarefter lösningen filtrerades. Sedan lösningsmedlet afdestillerats, äter- stod en gulaktig olja, som vid rifning med en glasstaf lätt stel- nade till en kristallinisk massa. Denna omkristalliserades därpå ur benzol. Föreningen kristalliserar i väl utbildade, platta nalar, som smälta vid 119—120°. Den är mycket lättlöslig i metylalkohol, kloroform, aceton och kokande benzol, svarlöslig i gasolja. Af kokande vatten löses den i icke obetydlig mängd. Den har ut- prägladt basisk natur, löses lätt i syror och utfaller ånyo med oförändrade egenskaper vid lösningens neutralisering med ett alkali. 1) A. W. HoFMANN, Ber. d. Deutsch. chem. Ges. II, 458. 602 SÖDERBAUM & WIDMAN, DERIVAT AF ORTOAMIDOBENZYLALKOHOL. Beräknadt: Funnet: Ca 108 66,67 66,39 H,, 10 6,17 6,38 N, 28 17,28 17,14 (0) 16 9,88 — 162 100,00. Kloroplatinatet, [C,H,,Ns0.HCI],PtCl,, kristalliserar i platta, snedt afskurna nålar eller romboidala taflor, som under sönder- delning smälta vid 202—203°. Beräknadt: Funnet: Pt 26,54 2051: Kloroauratet, C5H,,N>s0.HC1. AuCl,, anskjuter vid lösnin- gens afsvalning i form af gula, glänsande, snedt afstympade pris- mer. Saltet smälter oskarpt och under stark gasutveckling vid omkring 185°. Beräknadt: Funnet: Au 39,17 39,18. Fenetyldihydroaeimiazin. ‚CH,—N.C;H, NH 00 Denna förening framstäldes pa nyss anfördt sätt genom kokning af w-oxitolyletylsvafvelurinämne med kvicksilfveroxid i alkohollösning. Den kristalliserar ur etylalkohol i platta, färg- lösa nålar, som smälta vid 94—95°. Kroppen löser sig lätt i alkohol, benzol, aceton och eter, svårare i gasolja. Äfven af kokande vatten löses den och utfaller vid afsvalning som en färglös olja, hvilken snart stelnar till rosettlikt grupperade pris- mer eller nålar. Beräknadt: Funnet: es 120 68,18 67,74 Hjo 12 6,82 7,10 N, 28 15,91 16,00 (6) 16 9,09 — 176 100,00. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 603 Kloroplatinatet, [C,H] N50.HC1],PtCl,, utkristalliserar ur heta, sura lösningar i form af gula nålar. Vid langsam upp- hettning smälter saltet vid omkring 205” under stark gasut- veckling. Beräknadt: Funnet: Pt 25,56 25,56. Kloroauratet, C,H, N,0.HC1. AuCl,, afsätter sig vid ut- fällning ur varma lösningar i form af glänsande guldgula fjäll. Saltet förändras ej vid 100°, men börjar vid 110° att mjukna och smälter utan märkbar sönderdelning vid 116—118° Beräknadt: Funnet: Au 38,10 37,98. Fenallyldihydroacimiazin. „CH,—N.C;H, GH, ; : NH—CO Denna bas framstäldes ur w-oxitolylsvafvelurinämne på samma sätt som de båda föregående. Då den emellertid är betydligt lättlösligare i alkohol än dessa, låter den icke med fördel rena sig genom omkristallisering. Däremot erhålles den lätt i full- komligt rent tillstånd, om det klorvätesyrade saltets lösning fälles partielt med kali på samma sätt som 1 föregående upp- sats finnes angifvet för fenmetyldihydrotiomiazin. Föreningen kristalliserar ur alkohol i synnerligen vackra, fyrsidiga, snedt afskurna, makroskopiska prismer, hvilka smälta vid 77—78”. I kokande vatten är den tämligen svårlöslig, med vattenångor för- flyktigas den icke eller högst obetydligt. Beräknadt: Funnet: Cn 132 70,21 70,05 1366 12 6,39 6,70 N, 28 14,39 14,99 0) 16 8,51 — 185 100,00. Kloroplatinatet, |C,,H,:Ns0.HC1],PtCl,, utgör en blekgul, af platta nålar bestående fällning. Det renas lämpligen genom 604 SÖDERBAUM & WIDMAN, DERIVAT AF ORTOAMIDOBENZYLALKOHOL. utkokning med alkohol, hvari det är ytterst svärlösligt. Saltet smälter under sönderdelning vid 169—171°. Beräknadt: Fnnnet: Pt 24,78 24,57. Benzofenyldihydroacimiazin ur «w-oxitolylfenylsvafvelurinämne. Sehe CH; NH—CO w-Oxitolylfenylsvafvelurinämne löstes i alkohol och kokades med kvicksilfveroxid 1 öfverskott. Efter filtrering och alkoholens afdestillering erhölls omedelbart en fast, kristallinisk kropp. Denna kristalliserade ur alkohol i vackra, fyrsidiga, snedt afskurna nålar eller prismer, som efter 2 omkristalliseringar konstant smälte vid 145—146°. Denna smältpunkt ligger följaktligen ett par grader högre än den vi förut angifvit för benzofenyldihydroacimiazin, framstäldt ur fenylisocyanat (143°). Detta preparat hade emel- lertid blifvit kristalliseradt ur benzol. För jämförelses skull hafva vi renat det genom upprepade omkristalliseringar ur al- kohol, hvari föreningen är svårlösligare än 1 benzol, och därvid funnit icke blott samma smältpunkt (145—146°), utan äfven fullkomligt samma kristallform som den ofvan angifna. Att de båda kropparna äro identiska, kan så mycket mindre betviflas, som de ur båda preparaten framstälda kloroauraten och kloro- platinaten visade fullkomlig öfverensstämmelse såväl till smält- punkt som till utseende. Beräknadt för C,,H,,N,O: Funnet: N 12,50 12,82. De försök, hvilka vi anställt för att framställa fendihydro- tiomiazin, hafva icke ledt till något resultat. Läter man rodan- kalium inverka på en lösning af ortoamidobenzylalkohol i en be- räknad mängd saltsyra, så erhåller man en gul olja, som visser- ligen stemar till en gul, vid lägre temperatur hard och spröd kropp, men icke kunnat öfverföras i kristalliniskt tillstånd. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 605 De af oss hittills erhållna fenmiazinderivaten äro alltså följande: ‚CH,—N.R CH,—N.R 0,H,< | 0,H,<£ | “\NH—-CO “NH—CS ll smpt 160° RS smpt — R = CH, >20, R = CH, » 139” Ill » 94—95° I el nr 103° Er Ol » 718° R = (Onlals » 90—91° R = CH, » 145—146° Vet 197”. Anmärkningsvärd är den vackra lagbundenhet, som smält- punkterna förete. Oxidation af fendihydroacimiazin. 2 gr. fendihydroacimiazin löstes i helt litet isättika och för- sattes i smärre portioner med omkring 14 kbem. af en kromsyre- isättiklösning, hvilken innehöll 0,33 gr. kromsyra per kbem. Efter tvänne timmars ' uppvärmning på vattenbad började en kristallinisk, af glänsande fjäll bestående bottensats att afsätta sig. Blandningen fick sedermera stå vid vanlig temperatur under 24 timmars tid, hvarefter fällningen affiltrerades, tvättades med vatten och kristalliserades ur kokande isättika. Vid afsvalning erhöllos glänsande, aflanga, sexsidiga blad. Föreningen är svårlöslig i kokande vatten och alkohol, samt kristalliserar ur dessa lösningsmedel i form af långa, fina, hvita nålar. Smältpunkten ligger öfver svafvelsyrans kokpunkt. Vid upphettning sublimerar kroppen och afsätter sig såsom iriserande blad. I alkalier löser den sig lätt och utfaller, om lösningen ej är alltför utspädd, ånyo vid neutralisering med syror i form af korta, fina, vanligen stjärnformigt grupperade nålar. Lösningen 1 alkoholisk kalilut utmärkes af en vacker, bla fluorescens; ur densamma anskjuter ett i fina nålar kristalliserande, i alkohol svarlösligt kaliumsalt. Sammansättningen motsvarar formeln C,H,N,O,. 606 SÖDERBAUM & WIDMAN, DERIVAT AF ORTOAMIDOBENZYLALKOHOL. Beräknadt: Funnet: Cs 96 59,26 58,81 H, 6 3,70 4,12 IN, 28 17,28 17,30 0, 32 10,76 — 162 100,00. Häraf framgär otvetydigt, att föreningen är identisk med det af P. GRIESS!) först framstälda benzoylenurinämnet (fendiaci- miazin): ee neo, Samma förening har dessutom för icke länge sedan blifvit syn- tetiskt framstäld af W. Apr?) enligt flera olika metoder och af honom noggrannt studerad. Reaktionsförloppet kan således askädliggöras genom följande formel: „CH,—NH ‚CO—NH C,H; 70 CH H "RONH CO ran Woran NEO sön I sitt tredje meddelande »Zur Kenntniss des Bromäthyl- amins» har S. GABRIEL?) nyligen redogjort för en undersökning, som i flera afseenden företer analogier med våra iakttagelser rö- rande ortoamidobenzylalkohol. I sjelfva verket erbjuder också brometylamin med -hänsyn till sin sammansättning en viss likhet med ortoamidobenzylalkoholen: CH,—Br CH, —OH CH, NH, C.H, NH, 5 Då GABRIEL t. ex. behandlade brometylaminbromhydrat med kaliumcyanat, erhöll han hydrobromat af »etylenpseudourin- ämne», i det att det brometylurinämne, som väl i första hand bildades, direkt förlorade 1 molekyl bromväte. På alldeles analogt 1) Ber. d. Deutsch. chem. Ges. II, 415; XI, 1985. 2) Journ. für prakt. Chemie, N. F. 39, 140. 3) Ber. d. Deutsch. chem. Ges. XXI, 1139. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 607 sätt förlöper reaktionen, om hydroklorat af ortoamidobenzylalkohol behandlas med kaliumeyanat, med den skilnaden blott, att här vatten afspaltas i stället för bromväte, och att kondensationen först eger rum vid uppvärmning med saltsyra. Man skulle där- för kunna på analogt sätt tolka reaktionsförloppet i bådadera fallen, t. ex. på följande sätt med användande af GABRIELS formulering: | | | CH,—NH—C=NH C.H,—NH—C=NH. Äfven vid inverkan af senapsoljor t. ex. metylsenapsolja på de båda kropparna gestalta sig förhållandena på analogt sätt: CH,—iBr H'S CH,—OHHS AN )- | Mann. | CH-NH C NCH COM NH CO NICH, Da nu GABRIELS uppfattning af reaktionsförloppet, hvad brometylamin beträffar, helt säkert är riktig, sa kunde man häri möjligen se ett skäl att draga i tvifvelsmäl, huruvida de af oss framstälda föreningarne verkligen ega den konstitution, vi i det föregående tillagt dem, och icke snarare äro att betrakta såsom derivat af kärnorna EN och ÖR N C C = Att emellertid en sådan uppfattning är ohållbar, framgar af följande förhållanden: l. Undersökningarne inom tiofenserien hafva ådagalagt, att en sexledig svafvelhaltig kärna endast bildas med stor svårighet och i hvarje fall är mycket obeständig. 2. Våra i den föregående uppsatsen om »Derivat af orto- amidobenzylalkohol. I» meddelade iakttagelser!) göra det knap- past sannolikt, att en på nyss anförda sätt sammansatt mazoxin- kärna öfverhufvud låter framställa sig. 3. Vore fendihydroacimiazin sammansatt enligt formeln ZON INNE ONH, 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1889, N:o 7, p. 475. 6 608 SÖDERBAUM & WIDMAN, DERIVAT AF ORTOAMIDOBENZYLALKOHOL. sa mäste dess oxidationsprodukt »benzoylenurinämne» (se ofvan!) ega följande konstitution: c0-0 ÅR SNES NE nagot som står i bestämd strid med denna förenings egenskaper och öfriga bildningssätt. Så t. ex. uppkommer den vid upp- värmning af ortoamidobenzamid med urinämne. 4. Under ofvannämda förutsättning vore det omöjligt att förklara, hvarför icke ortoamidobenzylalkohol likaväl som brom- etylamin kondenseras med rodanväte (se ofvan!): I „ll CH,— Br HS CH, ÖH HS ER | re | CH, NH—C=NH GH, NH= 6 NHR Etylenpseudourinämnets konstitution (I) har GABRIEL ledt i bevis framför allt därigenom, att han oxiderat denna förening med bromvatten och därvid erhallit taurokarbaminsyra: CH,-—-S0,0H CH, _NH.CO.NH,. Vi vilja icke lemna oanmärkt, att vi utfört ett liknande försök med fendihydrometyltiomiazin. Till det yttre syntes reak- tionen försigga pa alldeles samma sätt som vid GABRIELS för- sök. Produkten visade sig likväl icke vara nagon syra, utan en väl kristalliserande, bromhaltig bas, hvars undersökning emel- lertid ännu icke är afslutad. Om det således måste anses vara afgjordt, att de i öfrigt analoga reaktionerna uti de bada serierna försigga på ett olika sätt, så har man att söka skälet härtill uteslutande i det för- hållandet, att den kärna, som bildas, i ena fallet är femledig, i det andra sexledig, och man har häri ytterligare ett bevis för svaflets skarpt utpräglade benägenhet att med andra grundämnen sammansluta sig till femlediga kärnor och för dess obenägenhet att inga i sexlediga. 609 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 10. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 174. Om Naftoesyror. VI. Af A. G. EKSTRAND. [Meddeladt den 11 December 1889 genom P. T. CLEVE.] Diklor--naftoesyra af smtp. 282°. Såsom i föregående meddelande omnämndes, erhölls denna syra genom diazotering af den ur dinitrosyran af smtp. 226° framstälda diamidosyran och diazoderivatets kokning med en lösning af kopparklorur i stark klorvätesyra. Den så erhållna råprodukten sublimerade i fina, hvita nålar, som smälte vid 280°. För rening löstes syran i varm alkohol och kristalliserade vid afsvalning i fina, stjernformigt grupperade nålar af smtp. 282°; denna smtp. förblef oförändrad äfven efter omkristallisering ur isättika. Syran var lättlöst i varm alkohol och isättika, men utkristalliserade till större delen vid afsvalning. 0,1647 gr. gåfvo 0,1950 AgCl = 0,0482 CI. Funnet. Ber. f. 0,.H,01,C0,H Cl 29,29 29,46 Etyletern, framstäld pa vanligt sätt, var lättlöst i alkohol och kristalliserade i långa, hårda, färglösa nälar, som smälte vide 022: 0,1804 gr. gäfvo 0,3851 CO,= 0,1050 C och 0,0706 H,O = 000728 H. Funnet. Ber. f. C,,H,C1,C0,C;H, C 58,20 57,99 H 4,32 3,72 610 EKSTRAND, NAFTOESYROR, VI. Natriumsaltet C,,H,C1,C0,Na + 2H,O kristalliserade i fina färglösa nålar, som voro temligen svärlösta i kallt vatten. 0,1454 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till i70° 0,0176 H,O = 12,09 %; ber. 12,04 % H,O; återstoden 0,1278 gaf 0,0343 Na,SO, =0,0111 Na = 8,68 %; ber. 8,74 % Na. Caleiumsaltet (C,,H;C1,C0,),Ca + 31/,H,O, erhållet genom syrans kokning med vatten och calciumkarbonat, kristalliserade i små färglösa nålar; var mycket svarlöst, enär 1 del löstes i om- kring 3,680 delar vatten af vanlig temperatur. 28,781 gr. af en vid vanlig temperatur mättad lösning gafvo 0,0078 gr. vid 100” torkad återstod. 0,1261 gr., torkade mellan papper, förlorade vid upphett- ning till 180” 0,0138 H,O = 10,94 %; ber. 10,80 % H,O; äter- stoden 0,1123 gaf 0,0301 CaSO, = 0,0088 Ca = "7,83 %; ber. 7,69 % Ca. Monobrom-3-naftoesyra af smtp. 258°. Framstäld genom inverkan af brom pa i vatten uppslammad 3-naftoösyra samt den erhållna produktens öfverförande till etyl- etern och eterns saponifiering med koncentrerad svafvelsyra. Efter omkristallisering ur alkohol erbölls den i fina färglösa nalar, som smälte vid 258°. Denna syra har förut blifvit fram- stäld af HAUSAMANN!), som uppgifver, att den kristalliserar i korn af smältpunkten 256°. Etyletern, erhållen genom jodetyls inverkan pa syrans silfver- salt, bildade långa, mjuka nålar, som smälte vid 53°—54°. 0,1731 gr. gafvo 0,1177 AgBr = 0,0500 Br. Funnet. Ber, f. C,„H,BrC0,C,H, Br 28,88 28,67 !) Berichte d. d. chem. Ges., IX, 1518. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 611 Af $-naftoesyran har stitutionsderivat: » monobrom-ß-naftoesyra dinitro-$-naftoesyra nitroamido-9-naftoösyra diamido-9-naftoösyra diimido-$-naftoesyra diklor-#-naftoesyra Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh jag hittills framstält följande sub- Syrans Etyleterns smtpkt. smtpkt. Konstitution. OB KITS IE okänd. .... 288” 120° heteronucleal med NO, i a-ställning. FEN2IZ HIER » a [aa] leg okänd. ...21l® — okänd. .... 219° —- heteronucleal med NH, i o-ställning. .... 322° 0 — » .... 260° 29° heteronucleal med Cl i a-ställning. 0263. Ar » a 298. 194, okänd. .... 226° 141° en NO,-grupp i a- ställning. .... 248° 165° båda NO, sannolikt i periställning. KeNZadrtt = okänd. .... 230° — en NH, i o-ställ- ning. .... 202° — bädaNH, sannolikt i periställning. FUN TRES — båda NH sannolikt i periställning. .... 204” 87° båda Cl sannolikt i periställning. .... 282° 72° en Cli a-ställning. hr 1293 Here ER NRA Cl . 1889. Årg. 46. N:o 10. 612 EKSTRAND, NAFTOESYROR, VII. monoklormononitro-#-naftoösyra 271° 118° Cl i «-ställning i andra kärnan i fhde till CO,H. monoklordinitro-$-naftoesyra.... 243° 132° » » monoklortrinitro-3-naftoösyra_... 261° 188° » » diklordinitro-#-naftoesyra _____._. 283° 128° båda Cl i a-ställ- ning isamma kärna. trikloroxi-8-naftoösyra _..........- 230 0 — okänd. » » 237° 0 — okänd. Ehuru endast helt fa af förestående syror kunnat till sin konstitution bestämmas, visar sig dock i de fall, der detta delvis eller helt lyckats, att den substituerande gruppen vid g-naftoé- syran, liksom vid a-naftoösyran, har en viss benägenhet att in- träda 1 o-ställning. -Naftoösyran3 oxidation med kaliumpermanganat. 5 p 8 Då det vid mina föregående försök med åtskilliga af 8- naftoösyrans derivat visat sig, att oxidation med kaliumperman- ganat i alkalisk lösning vanligen leder till asymetrisk benzol- trikarbonsyra eller s. k. trimellitsyra, har jag ansett det vara af intresse att äfven underkasta ß-naftoösyran sjelf en sådan oxi- dation. För detta ändamål löstes omkring 10 gram natrium-ß- naftoat i en literkolf, och den starkt alkaliska lösningen försattes på vattenbad i mindre portioner med en varm koncentrerad kaliumpermanganatlösning, tills den röda färgen ej mer försvann ens efter längre uppvärmning. Reaktionen gick temligen hastigt, och till en början affärgades lösningen mycket fort. Efter full- ändad oxidation aflägsnades öfverskottet af kaliumpermanganat med något alkohol, och den klara lösningen dekanterades från brunsten, surgjordes med svafvelsyra, afdunstades till en mindre volym och extraherades sedan med eter. Oxidationsprodukten upptogs lätt af etern, och redan efter en extraktion återstod endast spår deraf ‘i lösningen. Vid eterns afdunstning afsatte ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 613 sig en hvit, kornig fällning, som var nagot klibbig och derför tvättades med litet eter, da en produkt erhölls, som närmast liknade stärkelse och smälte omkring 216°, ehuru den började mjukna redan förut. Vid smältningen utvecklades en mängd blåsor. Produkten renades genom lösning 1 helt litet vatten, hvarur den kristalliserade i oftast stjernformigt hopgyttrade, hårda nålar, som smälte vid 222” under blåsbildning, hvilken dock slutade först högt öfver smältpunkten. 1) 0,1862 gr. af den med eter tvättade produkten af smältp. 216”, torkade vid 100°, gafvo 0,3544 CO, = 0,0966 © och 0,0600 H,O = 0,0066 H. 2) 0,1806 gr. af den ur vatten omkristalliserade föreningen, hvars smältpunkt lag vid 222°, gäfvo 0,3430 CO, — 0,0935 C och 0,0502 H,O = 0,0055 H. Funnet. Ber. f. C,H,(CO,H); 1 2 C 51,88 Dir 51,43 H 3,54 3,04 2,86 Efter ännu en omkristallisering ur vatten erhölls föreningen i långa, vackra nålar, som smälte vid 228°. Dessa nålar voro temligen svarlösta i kallt vatten, i det att 1 del fordrade om- kring 42 delar vatten; 5,232 gr. af en vid vanlig temperatur mättad lösning gåfvo nemligen 0,1204 gr. vid 100” torkad återstod. Ur moderluten från förestående förening erhölls en produkt, som kristalliserade ur vatten i fina, korta nålar, som smälte omkring 190” och hade trimellitsyrans sammansättning. 0,1745 gr. gåfvo 0,3288 CO, =0,0897 C och 0,0520 H,O = 0,0057 H. Funnet. Ber. f. C,H,(CO,H), C 51,40 51,43 H 3,26 2,86 I moderlutarne från föregående föreningar fanns ännu en stor qvantitet af en i vatten mycket lättlöst syra, hvilken jag sökte bringa i en mer handterlig form genom att afdunsta vatten- lösningen till sirapskonsistens och uppvärma den med isättika, 614 EKSTRAND, NAFTOESYROR, VII. hvari den var temligen svarlöst. Isättikan afdunstades sedan pa vattenbad, sa att en kornig, klibbig massa äterstod, och, dä denna stätt nagra dagar och blifvit mera kristallinisk, pressades den härdt mellan tyg, och pressaterstoden torkades väl vid 110°, hvarefter den ej längre visade nagon nämnvärd klibbighet och smälte vid 216°—220°. 0,2060 gr. af denna substans gafvo 0,3920 CO, = 0,1069 C och 0,0554 H,O = 0,0062 H. Funnet. Ber. f. 0,H,(C0,H), C 5l,s9 51,43 H 3,01 2,86 Af de anförda analyserna framgår till fullo, att efter 3- naftoösyras oxidation med kaliumpermanganat trimellitsyran är sa godt som den enda produkt, hvilken ingår i eterextraktet, ehuru den är förorenad af nagon klibbig biprodukt. Utbytet af trimellitsyran är ganska godt och utgjorde vid mina försök om- kring 10 gram af 30 gram användt natriumnaftoat, hvilket, om natriumsaltet anses hafva haft den af VIETH!) uppgifna sam- mansättningen C,,H,CO,Na + !/,.H,O, motsvarar 30 a 40 % af det teoretiska utbytet. Sannolikt var utbytet i verkligheten vida större, ehuru, genom de upprepade pressningarne en del af den i orent tillstånd lättlösta trimellitsyran gick förlorad. Caleiumsaltet (C,H,(CO,),),Ca, + 11 H,O, erhållet genom sy- rans uppvärmning med vatten och calciumkarbonat under flere timmar, var särdeles lättlöst och kristalliserade vid tillräcklig koncentration i hårda aggregat af små nålar. 0,1624 gr., pressade mellan läskpapper, förlorade vid upp- nettning till 190° 0,0442 H,O = 27,22 %; ber. 27,05 % H,O; återstoden O,tıs2 gaf 0,0858 CaSO, = 0,0260 Ca = 22,00 %; ber. 22,47 %’Ca. Då trimellitsyran upphettades i en retort, tills allt smält och gasutvecklingen upphört, erhölls dels ett sublimat af långa, färglösa nålar, som liknade ftalsyreanhydrid, dels en smält, spröd massa af brun fårg. !) Annalen der Chemie, 180, 305. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 615 De långa nälarne, hvilka började smälta redan vid 130°, och som jag derför trodde hufvudsakligen bestå af ftalsyreanhy- drid, digererades med kall sodalösning i flere timmar, hvarefter aterstoden löstes i mycket svag sprit; vid dennas afdunstning erhölls en kristallisation af hårda nålar, som under pösning smälte vid 190°--195°. 0,1634 gr. gåfvo 0,3476 CO, =0,0948 C och 0,0604 H,O = 0,0067 H. Funnet. Ber. f. 0,H,(CO,H), C 58,01 57,84 H 4,10 3,61 Denna, förening, som löstes i sodalösning och derför var en syra, måste pa grund af smältpunkt och analys hafva varit ftal- syra, och detta ehuru den erhållits genom den ursprungliga tri- mellitsyrans smältning och sublimering, hvadan man kunnat vänta, att anhydriden och ej hydratet bort bildas. Den bruna smältan 1 botten på retorten uppvärmdes först med svag sprit på vattenbad, hvarvid en del löste sig, under det att återstoden öfvergick till en brun, seg sirap. Ur vatten- lösningen afsatte sig småningom en gul, nästan flockig fällning, hvars smältpunkt lag öfver 295°. 0,1761 gr. gafvo 0,3820 CO, = 0,1042 C och 0,0476 H,O = (0,0053 H. Funnet. Ber. f. C,H,(C0,H), C,H,(C0),0 C 59,17 57,34 64,86 H 3,01 3,61 2,70 En liknande förening erhölls alltid vid trimellitsyrans upp- hettning till smältning, hvaremot det ej lyckats mig att pa denna väg erhålla dess anhydrid. Hvad den gula föreningen beträffar, var den en syra, som lätt upptogs af sodalösning, och måste derför hafva innehållit en eller flere karboxylgrupper; vid upp- hettning med kalk gaf den benzol, och det är på grund häraf sannolikt, att den till sin hufvudmassa utgjordes af isoftalsyra, helst som den vid upphettning sublimerade efter föregående 616 EKSTRAND, NAFTOESYROR, VII. smältning. Detta förhallande torde ej kunna tolkas pa annat sätt, än att trimellitsyran vid upphettning lätt afspaltar kolsyra och öfvergär till en dikarbonsyra, ehuru det ej är lätt att för- klara den något för höga kolhalten, som häntyder pa en anhy- dridbildning. Da den bruna, i svag sprit olösliga sirapen kokades med isättika, blef ett kristalliniskt pulver olöst, hvars smältpunkt likaledes lag öfver 295°, och som förhöll sig pa samma sätt som nyssnämnda gula förening, ehuru den vid analys visade en ännu större kolhalt. Derivat af amido-«-naftoesyra (1,5). Amidosyran acetylerades med ättiksyreanhydrid, hvarvid reaktion inträdde redan vid vanlig temperatur, märkbar genom sjelfupphettning; den erhallna acetamidosyran, hvars smältpunkt lag öfver 296°, uppvärmdes med isättika, hvarvid den dock helt obetydligt löste sig, och lösningen tillika med den olösta upp- slammade syran häldes ner i helt litet salpetersyra af eg. v. 1,42. Efter lindrig uppvärmning på vattenbad löste sig snart alltsam- mans, och ur denna lösning kristalliserade efterhand en massa ljusgula nålar, från hvilka moderluten afsögs. Nitroacetamido-«-naftoesyra af smtp. 262. Framstäld på nyss anförda sätt renas denna syra bäst ge- nom lösning i ammoniak och utfällning med ättiksyra, helst ur en kokhet lösning, da syran erhålles i långa kristallnalar, som smälta vid 262” under pösning. Ur isättika kristalliserar den i fina, ljusgula nålar af samma smältpunkt. Temligen svårlöst äfven 1 varm alkohol och isättika. 0,1588 gr. gafvo vid 17° C. och 158,9 m m. 13,9 kcı — 0,0164 gr. N. Funnet. Ber. f. C,„H;NO,NHC,H,0C0,H N 10,34 | 10,21 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 617 Etyletern, framstäld genom silfversaltets upphettning på vattenbad med jodetyl, kristalliserade ur alkohol i fina, gulhvita nälar, som voro mycket lättlösta i alkohol och smälte vid 173°. 0,2555 gr. gafvo 0,5562 CO, = 0,1517 C och 0,1152 H,O —(),oı2s H. Funnet. Ber. f. C,,H,N0,NHC,H,000,0,H, C 59,37 59,60 H 5,00 4,63 Caleiumsaltet (C,,H;,NO,NH(,H,0C0,),Ca + 6H,0, erhållet genom syrans kokning med vatten och calciumkarbonat, var mycket lättlöst i varmt vatten och kristalliserade i långa, guld- gula nålar. 0,3203 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 170° 0,0500 H,O=15,6ı %; ber. 15,56 % H,O; återstoden 0,2703 gat 0,0615 CaSO, =0,01809 Ca = 6,69 %; ber. 6,82 % Ca. Amidoacetamido-«-naftoesyra. Förestäende nitrosyra reducerades med ferrosulfat i ammo- niakalisk lösning, och ur filtratet fran utfäldt ferrihydrat erhöllos vid tillsats af ättiksyra fina kristallnalar, hvilka voro amido- syran, men redan vid torkning till 110” började syran öfverga till anhydriden, såsom följande analys utvisar: 0,1902 gr. gafvo 0,4578 CO, — 0,1249 C och 0,0890 H,O = 0,0098 H: Funnet. — Ber.f.C,,H,NHC,H,ONH,CO,H; C,,H,NHC,H;ONHCO C 65,67 63,93 69,02 H 9,15 4,91 4,42 För att fullständigt anhydrera föreningen, löstes den i alko- hol och kokades en stund dermed, hvarefter anhydriden kristal- liserade i fina, gula nålar, som smälte vid 280°. 0,1744 gr. gåfvo vid 16° C och 762,6 m. m. 18,6 k. ce. = UDD AIN Funnet. Ber. f. C,,H,NHC,H,ONHCO N 12,70 12,39 618 EKSTRAND, NAFTOESYROR, VI. För att förklara denna anhydridbildning, har jag i ofvan- staende formel antagit, att ett naftostyrilderivat här föreligger, ehuru man äfven kan föreställa sig, att vattenafspaltningen in- trädt mellan acetylgruppen och en i orto- eller periställning der- till befintlig amidogrupp, hvarigenom en etenylamidingrupp kunnat uppstå; men man kan dock lätt öfvertyga sig, att den först- nämnda uppfattningen är den rätta, enär anhydriden ej längre innehåller någon karboxylgrupp. Den upptages visserligen af varm sodalösning, men utkristalliserar vid afsvalning oförändrad i långa, gula, hårfina nålar af smältpunkten 280°; äfven i varmt vatten löses den och afsätter sig derur på alldeles samma sätt. Anhydriden måste derför betraktas såsom en acetamidonaftostyril och nitroacetamidosyran måste hafva formelen: NO, CO,H Nitroacetamidonaftostyril. Då förestående acetamidonaftostyril vid vanlig temperatur öfvergöts med helt litet salpetersyra af eg. v. 1,42, löstes den genast och lösningen uppvärmdes sedan något på vattenbad; efterhand utkristalliserade härur långa, guldgula nålar, hvilka under pösning smälte omkring 250”. 0,1352 gr. gåfvo vid 16” C. och 740 m. m. 17,8 k. c. = 0,02057 gr. N. Funuet. Ber. f. C,,H,N0,NHC,H,0ONHCO N 15,22 15,49 Vid mina försök att nitrera a-naftoösyra eller dess derivat har det visat sig vara en nästan allmän regel, att «-ställnin- garna först blifvit upptagna, och sannolikt är förhållandet så äfven här, i hvilket fall denna nitroacetamidonaftostyril skulle vara ett di-periderivat af naftalin, hvilket dock af brist på ma- terial ännu ej kunnat fastställas. 619 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 10. Stockholm. Ueber die Gleichgewichtsverhältnisse zwischen Elektrolyten. Von SvVANTE ARRHENIUS. [Mitgeteilt den 11. December 1889 durch O. PETTERSSON.] 1. Einleitung. Die Gleichgewichtsverhältnisse zwischen mehreren in Lösung befindlichen Körpern, sind für viele wichtige Fälle untersucht und mit der Erfahrung in bester Übereinstimmung befunden. Die ausgedehntesten Arbeiten in dieser Richtung sind von OSTWALD!) und VAN'T HOFF und REICHER?) über das Gleichgewicht zwischen einem nicht dissociirten Körper (einer Säure) und den beiden Ionen dieses Körpers, welche beide in gleicher Menge vorhanden sind. Der Fall, dass die beiden Ionen nicht in gleicher Menge in der Lösung anwesend sind, was nur durch Zusatz eines neuen das eine Ion enthaltenden Körpers zu Stande gebracht werden kann, ist für homogene Systeme an einigen Beispielen nämlich für schwache Säuren bei Zusatz stärkerer, und für Ammoniak und dessen Ionen bei Zusatz von Ammoniaksalzen behandelt. ?) Für heterogene Systeme (Silberacetat bei Zusatz von anderen Silbersalzen oder Acetaten) hat neulich NERNST?) erwiesen, dass dieselben Gleichgewichtsgleichungen gültig sind. Der etwas all- !) Ostwaup: Ztschr. f. phys. Ch., 2, 270 (1888), 3, 171, 241 und 369 (1889). 2?) VAN'T Horr und REICHER: Ztschr. f. phys. Ch., 2, 777 (1888). ®) ARRHENIUS: Ztschr. f. phys. Ch., 2, 284 (1888). Öfversigt af K. V. A:s Förhandl., N:o 4, p. 233 (1888). *) NERNST: Ztschr. f. phys. Ch., 4, p. 372 (1889). 620 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. gemeinere Fall von Gleichgewicht zwischen vier nicht-dissociirten Körpern und ihren vier Ionen (z. B. KJ, KCI, HJ, HCI, K, J, H und Cl) welcher schon seit lange die Aufmerksamkeit der Chemiker wegen der in dieser Gruppe fallenden Erscheinungen der Verteilung einer Basis zwischen zwei Säuren (Avidität) zu- gezogen hat, ist bisher nicht eingehend erläutert worden.!) Ich habe es daher vorgenommen die bisher vorhandenen Messungen auf diesem Gebiet zu berechnen. Aus theoretischen Gründen habe ich mich auf den Fall beschränkt, dass die in Betracht kommenden Elektrolyte aus einwertigen Ionen bestehen. Diese Bedingung erfüllen die meisten von OSTWALDS Messungen über die Avidität der Säuren. Bei denselben wurden immer äqui- valente Mengen von den zwei Säuren und der Basis gemischt, der Vollständigkeit halber habe ich desshalb auch einige Be- stimmungen ausgeführt wo dies nicht mehr der Fall war (für Essig- und Ameisen-säure bei Anwesenheit von Chlornatrium). Die Resultate einiger Versuche über die Zersetzung von Salzen schwacher Basen (z. B. Anilinacetat) durch Wasser, welche zeigen dass Wasser ganz wie ein Elektrolyt behandelt werden kann, hat Dr. WALKER gütigst zu meiner Verfügung gestellt, wofür ich ihm hier meinen besonderen Dank ausspreche. Einige Versuche von mir, welche als Einleitung dienen können, betreffen das etwas einfachere Grleichgewichtsverhältniss zwischen drei Ionen und den daraus entstehenden zwei Körpern (Essigsäure und Na- triumacetat resp. Ameisensäure und Natriumformiat). Die von mir angestellten Versuche wurden im Sommer 1888 im physika- lisch-chemischen Laboratorium der Universität Leipzig ausgeführt, und benutze ich die Gelegenheit Hrn. Prof. OSTWALD meinen besten Dank für die mir dabei zu Teil gewordene Unterstützung zu sagen. Berechnet konnten diese Versuche werden erst nach- dem einige Kenntnisse über die Wirkung von Neutralkörpern auf die Geschwindigkeit der Inversion von Rohrzucker und die ') Vgl. Arkuexıus: Oefversigt af K. V. A:s Förh., N:o 4, p. 233 (1888), Ztschr. f. phys. Ch., 2, 293 (1888). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 10. 621 Dissociationsverhältnisse der Säuren bei höheren Temperaturen (54° C.) gewonnen waren, was inzwischen geschehen ist.!) 2. Gleichgewicht zwischen Essig- oder Ameisensäure und ihren Natriumsalzen. Die Änderung des Dissociationszustandes einer der genannten Säuren durch Zusatz von ihrem Natriumsalz wurde mittelst der Reaktionsgeschwindigkeit bestimmt. Wenn man nämlich die Menge von dissociirtem Wasserstoff (und die Korrektion wegen den anwesenden Salzen) in einer in Inversion begriffener Rohr- zuckerlösung kennt, so kann man die Geschwindigkeit der In- version berechnen. Ich verfuhr daher so dass ich diese Ge- schwindigkeit teils direkt beobachtete teils mittelst der aus den Gleichgewichtsgleichungen hervorgehenden Grösse des Dissocia- tionsgrades der untersuchten Säure berechnete. Die Vergleichung der Ergebnisse dieser beiden Operationen zeigt offenbar inner- halb welcher Grenzen die Gleichgewichtsgleichungen gelten, vor- ausgesetzt dass die Berechnung der Reaktionsgeschwindigkeit aus dem Dissociationsgrade richtig ist. Principiell ist diese Behand- lung des Problems genau dieselbe wie die Berechnung der Ge- schwindigkeit der Saponification von Aethylacetat durch Ammo- niak bei Anwesenheit von Ammoniumsalzen. Während aber bei dieser Reaktion die grösste Schwirigkeit dadurch entsteht, dass die Reaktionsgeschwindigkeit sich mit der Zeit erheblich ändert, so ist bei der Inversion die Geschwindigkeit konstant, die an- wesenden Neutralsalze üben aber einen sehr beträchtlichen Ein- fluss aus, was in dem anderen Falle nicht störend wirkt. Die Versuche zur Bestimmung der Inversionsgesehwindigkeit wurden genau in derselben Weise ausgeführt, wie die vorher von mir bei dem Studium der Einwirkung von Neutralkörpern an- gestellten. Die Versuchstemperatur war 54,3 C. Die Berechnung geschieht in folgender Weise. Sei x der Dissociationsgrad der Säure, d. h. der dissociirte Bruchteil der !) ARRHENIUS: Ztschr. f. phys. Ch., 4, 226 und 4, 96 (1889). [| 622 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. Säuremenge, d der Dissociationsgrad des zugesetzten Salzes, V die Verdünnung der Säure, d. h. das Volumen in welchem 1 Gram- molekel der Säure aufgelöst ist, und n die Anzahl Grammoiekel Salz im Volumen V, so gilt die Gleichung (n.d+2) &=K.V (l—a). (1) K ist die sogenannte Dissociationskonstante, deren Grösse aus dem Leitungsvermögen der Säure berechnet werden kann. Für Essigsäure ist diese aus früher angestellten Versuchen zu K= — 1,622 . 1075 bei 52° und also durch eine kleine Extrapolation zu K=1,615.1075 (bei 54”,3) berechnet. !) Ameisensäure bietet eine eigentümliche Schwierigkeit indem die Grösse K sich nicht als konstant erweist, sondern mit zu- nehmender Verdünnung merkbar abnimmt. Einige Bestimmungen bei 25° und 54°,3 ergaben folgende Resultate. Leitungsvermögen der Ameisensäure. Gehalt 425 K25 M54,8 K54,3 0,2 118,3 2,051 710784143 157 aan Be 2r 010m 0,04 249,4 Isa. 1072 334 1,69 .. 107% 1:0 376,0 531,0 Unter »Gehalt» steht die Anzahl von in einem Liter ge- lösten Grammolekel, #95 und #54, sind die mit 108 multipli- eirten molekularen Leitungsvermögen bei 25° und 54°,3. Da alle unten angeführten Versuche mit Ameisensäure mit einem Gehalt von 0,25 ausgeführt sind, so habe ich (mittelst einer un- bedeutenden Extrapolation) folgenden Wert von Ä bei dem (sehalt 0,25 und 54°,3 OC. berechnet. G= ,83%. NOT Die genannte Abnahme von Ä mit zunehmender Verdün- nung, welche früher beobachtet worden ist,?) konnte bei den an- geführten Versuchen nicht gern der Oxydation der Ameisensäure ') ARRHENIUS: Ztschr. f. phys. Ch. 4, p. 100 (1889). Ich benutze die Gelegen- heit einen Druckfehler in der Tabelle für Essigsäure zu korrigiren . us, für die Koncentration 0,01 ist gleich 199,5 (anstatt 194,5) zu setzen. Ausser- dem ist auf p. 103 u. 104 in den Formeln statt 2,35 2,30 zu schreiben. ?) Vgl. Ostwauo: Ztschr. f. phys. Ch. 3, 174 (1889). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 623 durch das Platinschwarz an den Elektroden zugeschrieben werden, da das Leitungsvermögen der verdünnteren Lösung, nachdem dieselbe über eine Nacht in Berührung mit den Elektroden ge- standen, eigentümlich genug nur um 1,5 Procent abgenommen hatte. Der während des Verlaufes eines einzelnen Versuches entstehende Fehler konnte also gänzlich vernachlässigt werden, was auch deutlich aus den Messungen selbst hervorging. Ausser K und der bekannten Verdünnung V kommt in Formel (1) eine Grösse vor, die als gekannt vorausgesetzt wird, nämlich nd; n ist ohne weiteres durch den Versuchsumständen gegeben, d der Dissociationsgrad des Salzes aber streng genommen nicht. Je grösser x wird desto kleiner muss d ausfallen. Wenn . . . . n . d, der Dissoeiationsgrad bei dem Gehalt (also wenn keine Säure anwesend wäre) ist, so ist d etwas kleiner als d, indem d dem Gehalt (n + */.): V entspricht, und der Dissociationsgrad nimmt mit steigenden Gehalt ab. Er ändert sich aber äusserst wenig mit dem Gehalt und = ist in allen hier vorkommenden Fällen sehr klein gegen 2, so dass man praktisch genommen d immer gleich d, setzen kann. Eine nähere Untersuchung zeigt, dass in dem ungünstigsten Fall die diesbezügliche Korrektion etwa den Wert von 0,5 Procent erreicht und im Allgemeinen gänzlich innerhalb der Versuchsfehler fällt. Der Dissociations- grad der anwesenden Salze kann daher ohne merkbaren Fehler berechnet werden als ob die schwache Säure nicht anwesend wäre. Den Dissociationsgrad des Natriumacetats bei 54°,3 (eigentlich bei 52°) kennt man aus älteren Bestimmungen.!) Da weiter nach allen bisherigen Versuchen der Dissociationsgrad zwei so nahe verwandter Salze wie Na-acetat und Na-formiat nicht merkbar verschieden ist,?2) so habe ich auch für Na-formiat die- selben Werte verwendet. Der Dissociationsgrad d ist also für !) ARRHENIUS: Ztschr. f. phys. Ch. 4, 99 Tab. A (1889). Der Dissoeiations- grad der Salze ändert ich so wenig mit der Temperatur, dass er bei 54°,3 und 52° gleich gesetzt werden kann. 2) Ostwaup: Ztschr. f, phys. Ch. 2, 845 (1888). 624 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. die Gehalte 0,5, 0,1, 0,01 und 0,001 bekannt. Um ihn für zwischenliegende Werte des Gehaltes zu ermitteln, habe ich Interpolationen nach dem Grundsatz ausgeführt, dass wenn die Verdünnung (—=1:Gehalt) in einer geometrischen Progression wächst, so nimmt der Dissociationsgrad in einer aritmetischen Progression zu.!) Man kennt daher alle Grössen welche erforderlich sind um z, d.h. den Dissociationsgrad der untersuchten Säure aus der Gl. (1) zu berechnen. Am einfachsten geschieht dies durch successive Annäherungen indem man als erste Annäherung x gleich Null in. den beiden Klammern setzt. Schon die zweite Annäherung genügt in den meisten Fällen. Nachdem jetzt x und damit =: V d.h. der Gehalt an disso- clirtem Wasserstoff wie auch die anwesende Salzmenge bekannt ist, berechnet man die Inversionsgeschwindigkeit mit Hülfe der früher gewonnenen Erfahrungen?) folgendermassen. Es wird zuerst die Reaktionsgeschwindigkeit der 0,0125- normalen Chlorwasserstoffsäure bei der gegebenen Temperatur 94°,3 gemessen. Diese wurde gefunden, o=4,69. 107? pr. Minute (0,0125 HOI) oder 60 Mal kleiner, wenn man in Sekunden rechnet. Mit an- deren Worten, in einer Minute werden 4,69 pr. Mille von der anwesenden Zuckermenge invertirt. Daraus werden die Reak- tionsgeschwindigkeiten von 0,25-normaler Essig- und Ameisen- säure bei derselben Temperatur berechnet. Diese berechneten Werte sind: 02,52, 105°°pr Min, (0,25, HC00H) und 0 — 0,74... 107? pr. Min. (0,25 CH,COOH). Aus diesen beiden Werten als Ausgangspunkten wurden die anderen Reaktionsgeschwindigkeiten (go) unter Annahme von Pro- portionalität zwischen o und Gehalt an dissociirtem Wasserstoff ') Dass diese Interpolationsmethode sehr zuverlässige Resultate ergiebt, kann man aus den Messungen von KoHLRAUSCH (Wied. Ann. 26, 161) und Osr- WALD (l. e.) ersehen. Sie ist schon lange verwendet worden (ARRHENIUS: Bihang till K. V. A:s Handl. Bd. 8, N:o 13, p. 25, 1884). ?) ARRHENIUS: Zeitsehr. f. phys. Ch., 4, p. 240 und 246 (1889). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 625 ("/v) bestimmt, und nachher für die anwesende Salzmenge korri- girt. Da die Wirkung äquivalenter Mengen von verschiedenen Salzen von derselben Grössenordnung sind, und es unmöglich ist die Wirkung von Natrium-acetat und -formiat direkt zu er- mitteln, so wurde die Korrektion für diese Salze gleich derjenigen für NaCl angenommen, welche gewissermassen ein Mittel von den Korrektionen für die verschiedenen untersuchten Salze ist.!) Diese Korrektion beträgt für O,ı-normales Salz 6,3 Procent, und ist dem Salzgehalt proportional. In dieser Weise wurden die berechneten Werte der folgenden kleinen Tabellen ermittelt. Die beobachteten Reaktionsgeschwin- digkeiten sind zum Vergleich nebenbei geschrieben. Tab. A. Reaktionsgeschwindigkeit der Ameisensäure bei Anwesenheit von Natrium-formiat. 0 beob 9 ber. 0,25 HCOOH | 2,55 2,54 » + 0,025 NaCOOH 0,72 0,75 » +0,1 » 0,24 0,24 » + 0,25 » re a VAIN Tab. B. Reaktionsgeschwindigkeit der Essigsäure bei An- wesenheit von Natriumacetat. 0,25 CH,COOH 0,75 0,74 sd) +0,0125 NaCH,000 0,122 0,129 » + 0,025 » 0,070 0,070 » + 0,05 » 0,040 0,038 » + 0,125 » 0,019. 0,017 » + 0,25 » 0,0105 0,0100 Die angeführten Werte der Reaktionsgeschwindigkeit sind in Minuten gerechnet und mit 10”? zu multiplieiren. Wie man aus dem Vergleich der beobachteten mit den berechneten Ziffern ersieht, ist die Übereinstimmung so gut als man überhaupt erwarten kann. Aus Gl. (1) können wir eine Schlussfolgerung ziehen, welche im Folgenden bei übersichtlichen Ableitungen häufig benutzt !) ARRHENIUS: ]. c. p. 240. 626 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. werden wird. Für schwache Säuren ist x (der Dissociations- grad der Säure) bei Anwesenheit von (stark dissociirten) Salzen äusserst klein, so dass x gegen 1 und gegen nd, wenn n nicht sehr klein ist (n>0,1), gänzlich verschwindet. Da nun weiter d (für die Salze) von der Verdünnung beinahe unabhängig ist, so kommen wir zu dem Resultat, dass der Dissociationsgrad (die Stärke) einer schwachen Säure, bei Anwesenheit von Salzen in demselben Lösungsmittel, der Salzmenge annähernd umgekehrt proportional ist. Aus dem Erfolge der im Vorigen benutzten Rechnungsweise, wobei vorausgesetzt wurde, dass die Salze der schwachen Säuren genau ebenso wirken wie diejenigen der starken Säuren, ersieht man auch dass zwischen diesen beiden Gruppen keine Verschie- denheit besteht, wie früher allgemein angenommen wurde. 3. Gleichgewicht zwischen schwachen Säuren (HCOOH und CH,COOH), Chlorwasserstoff und ihren Natriumsalzen. Die Versuche wurden in der Weise angestellt, dass zu einer bestimmten Menge der schwachen Säure eine bestimmte Menge Chlornatrium zugesetzt wurde, worauf man das Gemisch auf Rohrzucker (als Lösung zugesetzt) invertirend wirken liess. Die Messung der Reaktionsgeschwindigkeit geschah in gewöhnlicher Weise. DBetreffend der Berechnung der Versuche machen wir folgende Bemerkungen. a) Berechnung des Dissociationsgrades der gemischten Kör- per. In der Mischung existiren die vier Körper NaCl, HCl, die schwache Säure und ihr Natriumsalz. Von diesen sind alle ausser der schwachen Säure stark dissociirt und somit ändert sich ihr Dissociationsgrad sehr wenig mit der Verdünnung. Man berechnet daher durch eine erste Annäherung, wie viel HOI vorkommt, oder kann man dies approximativ aus der beobach- teten Reaktionsgeschwindigkeit schätzen (hiebei ist eine sehr grobe Annäherung genügend). Danach bestimmt man den Total- gehalt, d. h. den Gehalt an zugesetztem NaCl (dieses Salz hat ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 627 sich wohl teilweise in Na-Salz der schwachen Säure umgesetzt, die Summe ist aber konstant) plus den Gehalt an HCl, und er- mittelt aus Tabellen!) den Dissociationsgrad der drei stark disso- ciirten Körper für diesen Gehalt. (Man vernachlässigt hiebei die dissociirten Teilen der schwachen Säure, welche den Total- gehalt nur äusserst wenig und noch weniger den Dissociations- grad der drei genannten Körper beeinflussen.) Es erübrigt jetzt den Dissociationsgrad der schwachen Säure zu finden. Angenommen wir haben mit Essigsäure zu thun. Dann existiren in der Lösung folgende vier Körper CH,COOH NaCH,COO HCl NaCl in den Mengen (in Gmmol) a b c e mit dem Dissociationsgrad dy, ds ds d, im Volumen V: Es soll also für die Essigsäure die Gleichung erfüllt sein. (Menge H) (Menge CH,COO)=K.V (Menge CH,COOH) dissociirt dissociirt nicht dissociirt oder (ad, + ed,) (ad, +bd,)=K.V.a(l—d,) Nun ist aber bau. cd. —adı 2ed,.) (2) also ad, (ad, + bd, +ed,+ed,)=K.V.a(l —d,) (3) Diese Gleichung ist dieselbe wie die Gleichung (1) wenn wir setzen dy (Oder cd, + ed,): a=nd, d, in (3) hat dieselbe Bedeutung wie x in (1) nachdem alle beide den Dissociationsgrad der schwachen Säure bedeuten. nd in (1) ist die Anzahl dissociirter Moleküle von stark dissociirten Körpern (Na-Salz der schwachen Säure) welche in dem Volumen V ent- halten sind, worin I Grammolekel der schwacher Säure sich be- findet. Ebenso ist (bd, + ed; + ed,):a in (3) die Anzahl disso- clirter Moleküle von stark dissociirten Körpern (NaCH,CO0, ') ARRHENIUS: Ztschr. f. phys. Ch. 4, 99 und 100 (Tab. A) (1889). ?) ARRHENIUS: Ztschr. f. phys. Ch. 2, 293 und Öfvers. af K. V. A:s Förhandl. N:o 4, p. 244 (1888). Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 10. 3 628 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. HCl und NaCl) welche in dem Volumen V:a enthalten sind, worin 1 Grammolekel Essigsäure sich befindet. Daraus die Regel: Wenn eine schwache Säure in einer mehrere stark dissocürte Körper enthaltenden Lösung sich befindet, so berechnet man den Dissociationsgrad der schwachen Säure in derselben Weise wie wenn die dissocirten Teile der genannten Körper dissocürte Teile eines Salzes (2. B. der Nu-Salzes) dieser Säure wären. 8) Wenn man den Dissociationsgrad der vier Körper kennt, so bietet es nachher keine Schwierigkeit die relativen Mengen derselben nach (2) zu berechnen. Diese Gleichung bedeutet. (Dissociirte Menge HOI) x (Dissociirte Menge NaCH,CO0O) = —=(Dissociirte Menge CH,COOH) x (Dissociirte Menge NaCl) Wenn also von Anfang 1 Gm.mol. Essigsäure mit n Gram- mol. NaCl zusammengebracht wird und x Grammol. davon sich in HCl und Na-Acetat umsetzen, so ist: d,2.d,2a=d, (l—a) dy n— a). (4) Das aus dieser Gleichung durch eine erste Annäherung berechnete x wird, wie oben angedeutet, zur Berechnung des Totalgehaltes verwendet. Wie für Essigsäure so wird auch die Rechnung für Ameisen- säure geführt. Ich gehe daher zu den Beobachtungsdaten über. Tab. ©. Grleichgewichtsverhältnisse in Mischungen von 0,25- normaler Ameisensäure mit verschiedenen Mengen Chlornatrium. Menge gebildetes. eo (>) Se di HCOOH. 0,25 HCOOH 2,55 2,54 » + 0,025 NaCl 2,76 2,63 0,0219 » +0, » 3,19 2,93 0,0296 » +0,25 » 3,61 3,30 0,033 Tab. D. Gleichgewichtsverhältnisse in Mischungen von 0,25- normaler Essigsäure mit verschiedenen Mengen Chlornatrium. 0,25 CH,COOH 0,75 0,74 » +0,025 NaCl 0,83 0,83 0,0081 » + 0,05 ÖS 0,87 0,0088 I ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 629 0,25 CH,COOH + 0,125 NaCl 0,99 0,97 0,0096 » +0,25 » 1,05 1,16 0,0102 » +05 » 1,20 1,32 0,0109 Die berechneten Werte der Reaktionsgeschwindigkeit findet man in der Weise, dass man wie im vorigen Abschnitt die Ge- schwindiekeit unter Annahme von Proportionalität mit Menge dissociirten Weasserstoffs auswertet und nachher für die anwe- sende Salzmenge korrigirt. Wie man sieht, ist die Übereinstimmung zwischen Beobach- tung und Berechnung für verdünnte Lösungen sehr gut, für mehr koncentrirte ist die Abweichung grösser, obgleich nicht bedeutend. Dies steht ohne Zweifel damit in Zusammenhang, dass alle Rech- nungen auf diesem Gebiet nur für sehr verdünnte Lösungen streng gültig sind, und für koncentrirtere Lösungen Korrektions- glieder eintreten, deren Grösse man noch nicht übersehen kann. Bei einer Betrachtung der letzten Kolumne in Tab. D fällt es auf, dass die Menge (x) von freigewordener Chlorwasserstoff- säure beinahe konstant ist, indem dieselbe zwischen 0,8 und 1,1 Procent der angewandten Essigsäure-Menge (0,25 Gmmol.) schwankt. Die Ursache diese Erscheinung ist nicht schwer ein- zusehen. In erster Annäherung können wir die Menge von HCl gegen diejenige der anwesenden Salze vernachlässigen. Der Disso- ciationsgrad (d,) der Essigsäure wird daher sehr nahe der Menge von zugesetztem NaCl umgekehrt proportional, und da x gegen n sehr klein ist, und d, (der Dissoeiationsgrad des NaCl) sehr wenig mit der Verdünnung variirt, so wird in Gl. (4) das rechte Membrum annähernd konstant. Da nun ebenfalls d, und d, sehr wenig von der Verdünnung abhängig sind, so muss « (Menge HCl) auch sehr nahe konstant ausfallen (sobald n nicht all zu klein ist). In etwas geringerem Grade gilt dies auch für Tab. C. (hier ist die Menge von HC] nicht so ganz verschwindend gegen die Menge von NaCl). Ich habe dies hervorgehalten, da nach den bisherigen Anschauungen (GULDBERG-W AAGE'sches Gleichge- wichtsgesetz) die Menge von freiem Chlorwasserstoff annähernd proportional den @Quadratwurzeln der zugesetzen NaCl-Mengen 630 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. variiren sollte,!) also in Tab. ©. im Verhältniss 1:3,2 und in Tab. D. im Verhältniss 1:4,5. Anstatt dessen sind die jetzt berechneten Verhältnisse 1:1,5 und 1:1,3 und die beobachteten ISS und 2731222) Ich gehe jetzt zu den Versuchen über, welche mit kon- stanter Menge Salz (O,25-n. NaCl) und variablen Mengen Säure angestellt sind. Tab. E. Gleichgewichtsverhältnisse in Mischungen von 0,25- normalen Chlornatrium und verschiedenen Mengen Ameisensäure. Menge gebildetes Beiktiongsehr. ar (a auf A 2) 0,25 NaCl + 0,025 HCOOH 1,04 l,ı4 0,012 » +0,10 » 2,11 2,32 0,0241 » +0,25 » 3,61 3,30 0,033 - Tab. F. Gleichgewichtsverhältnisse in Mischungen von 0,25- normalen Chlornatrium und verschiedenen Mengen Essigsäure. Reakt.geschw. Menge HC] (x) auf ; beob. ber. (1 —z) NaCl. 0,25 NaCl + 0,025 CH,COOR 0,31 0,34 0,0030 » + 0,05 » 0,43 0,48 0,0042 » +0,1 » 0,64 0,69 0,0061 » +0,25 » 1,05 1,16 0,0102 » +0,5 » 1,51 1,54 0,0135 In diesem Falle gilt das GULDBERG-W AAGE’sche Gleichge- wichtsgesetz mit ziemlich grosser Annäherung weil der Dissocia- tionsgrad der Säure, wegen der sehr nahe konstanten Menge von !) Auch nach der von van’r Horr vorgeschlagenen Theorie (K. V. A:s Hand- lingar. Bd. 21, N:o 17, p. 28, 1886) würde dies sehr nahe der Fall sein. (In dieser Theorie sind noch nicht die dissociirten Teile der Elektrolyte be- rücksichtigt.) 2) Da beinahe alles dissociirte Wasserstoff vom freien HCl herrührt, so, wenn die beobachtete Reaktionsgeschwindigkeit a die berechnete d, und die mit diesem berechneten Wert 5 zusammengehörige Menge Chlorwasserstoff x ist, muss nach der bisher gefolgten Rechnungsweise die wirkliche Menge Chlorwasserstoff welche die Reaktionsgeschwindigkeit a zu bewirken vermag sehr nahe gleich — .x sein, was ich oben als beobachtete Menge Chlorwasser- stoff zur Berechnung des genannten Verhältnisses verwendet habe. Diese Rechnungsweise beruht darauf dass a und 5 sehr nahe gleich sind. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 10. 631 anwesenden stark dissociirten Körpern, selbst sehr nahe konstant bleibt. Es wird also, mit Anwendung einer ähnlichen Betrach- tung wie die im vorigen Fall benutzte, die Menge von freiem Chlorwasserstoff sehr nahe dem Quadratwurzel aus der Menge Säure proportional.'’) Da hier überall die Salzmenge konstant ist, können wir die Reaktionsgeschwindigkeit (mit genügender Annä- herung) der beobachteten «-Menge proportional setzen. Es ver- halten sich daher diese drei Quantitäten nach Tab. E. und Tab. F. wie Quadratwurzel aus der Säuremenge 1:2 :3,2 x beob. = Reaktionsgeschw._._____. 19:72°03.73.5, aus Tab. B. EEDETSRTRRT DEREN SE 1: 2,00 > Quadratwurzel aus der Säuremenge 1:1,41:2 :32: a Br 2 0 (0 ee 1: 1,39 : 2,06 : 3,4 : 4,9 ne IB VISIT TR eine 1271920, 2003.3.4 a Zuletzt gebe ich eine Bestimmung mit anderen Mengen: 0 beob. 0 ber. ap 0,1 NaCl + 0,1 CH,COOH 0,58 0,58 0,0149 Aus dieser Beobachtung geht es hervor, was auch zu er- warten war, dass die Essigsäure mit der Verdünnung stärker wird, indem sie mit gleichen Mengen NaCl in 0,25-normaler Lö- sung nur 0,92 Proc. (ber. 1,02 Proc.) des Chlorwasserstoffes frei macht, dagegen in O,ı-normaler Lösung 1,48 Proc. (ber. 1,49 Proc.) des HCl auszutreiben vermag. Dieses Verhalten der schwa- chen Säuren ist schon lange vermutet,?) stimmt aber nicht mit der GULDBERG-WAAGE’schen Gleichung. 4. Die s. g. Avidität (von THOMSEN). Aus dem Vorigen dürfte es schon klar sein, dass in der Gleichung (4) d,d,:d,d, in keiner Weise als konstant angesehen 1) Die van’n Horr’sche Theorie würde für diesen Fall verlangen, dass die Menge HCl (z) dem vierten Wurzel aus der Säure-menge annähernd proportional wäre. Sie stimmt also auch in diesem Falle nicht mit der Erfahrung. 2) ARRHENIUS: Bihang till K. V. A:s Handl. Bd. 8, N:o 14, p. 46 (1884). 632 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. werden kann.!) d,:d,.d, ist einigermaassen konstant für den oben behandelten Fall, aber d, ist im höchsten Maasse von der Koncentration abhängig. Nun würde Gl. (4) in die GULDBERG- WAAGE'sche übergehen, wenn d,d,: d,d, konstant wäre. Auf die GULDBERG-WAAGE sche Theorie bauend hat THOMSEN die Grösse Vd,d,: dyd, als eine für die verschiedenen Säuren charakteristi- sche Konstante angesehen und dieselbe die Avidität der betref- fenden Säure (hier Essigsäure), wenn diejenige von HCl gleich 1 gesetzt wird, genannt. THOMSEN untersuchte selbst die Avidität der Schwefelsäure und fand dieselbe (in Bezug auf HCl) innerhalb den Versuchs- fehlern bei verschiedenen Versuchsanordnungen konstant. Die Versuchsfehler waren nicht unbedeutend, und ausserdem sind Schwefelsäure und Chlorwasserstoff alle beide starke Säuren, unter welchen Umständen die Abweichungen von dem GULDBERG- WAAGE'schen Gesetz klein sind. Auf diese Versuche fussend suchte THOMSEN die Avidität, welche er für eine Konstante der Säuren ansah, durch Vergleichung mit Schwefelsäure zu bestim- men. Es ist nicht möglich diese scheinbar einfachen Versuche, welche durch die Bildung saurer Salze in der Wirklichkeit sehr verwickelt waren, mit unsren jetzigen Kenntnissen zu berechnen. Dagegen liegen andere Versuche von OSTWALD?) vor, welche mit einbasischen Säuren ausgeführt sind und daher eine wert- volle Gelegenheit zur Prüfung der Theorie geben, weshalb wir dieselben unten berechnen wollen. Die Berechnungsweise ist die- selbe welche im vorigen Abschnitt verwendet worden ist, eine Vereinfachung entsteht dadurch, dass die Grösse n in Gl. (4) gleich 1 ist, d. h. dass äquivalente Mengen von Salz und Säure gemischt worden sind. Es wurden nämlich normale Lösungen von den zwei konkurrierenden Säuren und von der zu untersu- chenden Basis angetertigt und nachher in gleichen Volumsmengen 1) Für den Fall dass die zwei freien Säuren alle beide sehr stark oder schwach sind, welcher Fall bisher nicht untersucht worden ist, findet man diese Vor- aussetzung ziemlich nahe erfüllt. ?) Ostwaup: Journ. f. prakt. Ch. 2, 18, 328 (1878). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 633 zusammengegossen. Aus dem Totalvolumen, welches verschieden ausfällt je nachdem das eine oder das andere Salz entsteht, kann man durch Interpolation beurteilen, wie viel von dem einen Salz und wie viel von dem anderen gebildet worden ist. Es ergab sich, dass dieselben Resultate mit den drei verschiedenen Basen (KOH, NaOH und NH,) erhalten wurden, was ja auch leicht zu verstehen ist, da K-, Na- und NH,-Salze so gut wie vollkommen gleich viel dissociirt sind bei gleichen Verdünnungen. Bevor wir die Tabelle wiedergeben, wollen wir eine bequeme, nicht ganz strenge, Weise die Grösse der Avidität zu bestimmen ableiten. Nehmen wir erst an, wir haben zwei schwache Säuren, welche konkurrieren (z. B. Ameisen- und Essig-säure). Seien K, undK, die Dissociationskonstanten dieser beiden Säuren, so wird in Gl. (4) d.d, . 22 dd, (U) der Dissociationsgrad der Ameisensäure (d,) bestimmt aus der Formel (n+d,)d,=3.K,(l — ds) (5) (nachdem V=3 ist), wenn n die Anzahl dissociirter Salz- Molekel in der Mischung ist. Ebenso wird für die Essigsäure (n+d)d =3K, (1 — dj) (5a) Nun sind (bei nicht all zu grossen Verdünnungen) d, und d, gegen I und gegen n (n etwa = 0,67) verschwindend. Ebenso ist der Dissociationsgrad des Na-Acetates (d,) sehr nahe dem- jenigen des Na-Formiates (d,) bei der gleichen Verdünnung gleich (es ist ja hier der Gesammtgehalt ausschlaggebend). Es wird also w: RN Lt a nk a (l— 2)? 3%, 1 a iR @:(1l— x) ist das Verhältniss zwischen den Mengen von Na- Acetat und Na-Formiat d.h. die Avidität der Essigsäure zu der- jenigen der Ameisensäure. Nun ist weiter der Dissociationsgrad y, (4) der Essigsäure bei der Verdünnung V bestimmt durch die Gleichung y?=KıV.(l—yı) 634 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. oder Y=VYK,.V da y, gegen 1 sehr klein ist. Ebenso ist für die Ameisensäure / Ia = Via nach derselben Annäherung. Es ist daher VA en Ke WI 8 (6) oder die Aviditäten der zwei Säuren verhalten sich sehr nahe wie die Dissociationsgrade derselben bei gleichen Verdünnungen (nicht all zu grossen). Gehen wir nun zu dem Fall über, dass die eine Säure stark (HCl) ist, die andere schwach (CH,COOH). Für diesen Beispiel ist bi V=3 d,(NaCH,CO0) = 0,67, d,(HCI) = 0,86, d,(NaCl)=0,76 und nach (5) d, = 3K, : (0,76). Man kann nämlich d, gegen n und gegen 1 vernachlässigen, und da es beinahe ausschliesslich NaCl und sehr wenig NaCH,COO und HCl in der Lösung vorhanden ist, die Totalmenge an disso- ciirten Molekeln gleich 0,76 setzen. Es wird also aus (4) 2:(1— x) = V3 K, :V(0,67 . 0,86) oder z:(1— 2) = V3 K, :(0,76) Nun ist V3 K, der Dissociationsgrad der Essigsäure bei der Verdünnung 3 (der untersuchten Verdünnung) und 0,76 weicht von dem Dissociationsgrad des HCl bei derselben Verdünnung nicht bedeutend ab. Da nun die übrigen starken Säuren (und ihre Salze) dem Chlorwasserstoff (resp. seinen Salzen) äusserst ähnlich sind, so gilt es allgemein (für einbasische Säuren) dass die Aviditäten zweier Säuren bei einer gegebenen Verdünnung verhalten sich annähernd wie ihre Dissociationsgrade bei derselben Verdünnung (ohne Anwesenheit von anderen Körpern). Dieser Satz ist nur für die schwachen Säuren sehr nahe streng gültig. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 635 Inzwischen habe ich auch für die anderen das Verhältniss der Aviditäten (unter ber.,) nach dieser bequemen Regel berechnet. Unter ber., stehen die etwas umständlicher aber strenger berech- neten Werte, unter beob. OSTWALDS Ziffern. Tab. G. Teilungsverhältnisse der Säuren (Gehalt = 0,33) nach OSTWALD. beob.') ber., ber., G.-W. 1. Salpetersäure .__.. : Dichloressigsäure ... 0,76 0,70 0,69 0,60 2. Chlorwasserstoff .. : » 0,74 0,70 0,69 0,60 3. Trichloressigsäure : » 0,71 0,70 0,69 0,60 4. Dichloressigsäure. : Milchsäure .........-- 0,91 0,95 0,95 0,81 5. Trichloressigsäure : Monochloressigsäure 0,92 0,92 0,91 0,76 6. » : Ameisensäure.__..... 0,97 0,96 0,97 0,85 7. Ameisensäure ..... “Milchsaurer Sesam 0,54 0,55 0,56 0,53 8. » Ipssiosäurenätitee em 0,76 0,77 0,75 0,63 9 » : Buttersäure mat 0,80 0,79 0,79 0,66 10. » : Isobuttersäure....... 0,81 0,79 0,79 0,66 Me » : Prossionsäure...___.. 0,79 0,80 0,80 0,64 po » eclykolsaureiee 1028 0,44? 0,54 0,53 0,52 13. Essigsäure ........ : Buttersäure ......--- 0,53 0,53 0,54 0,52 14. » : Isobuttersäure....... 0,53 0,53 0,54 0,52 Die Bedeutung der beobachteten Ziffern ist die folgende. Wenn man 1 Lit. der zwei Säuren in Normallösung mit 1 Lit. Normallösung von NaOH (NH, oder KOH) vermischt, so nimmt die stärkere zuerst geschriebene Säure einen so grossen Bruchteil der Basis wie verzeichnet steht; so z. B. wenn man 1 Lit. von den drei Normallösungen von HNO,, CHCI,COOH und NaOH vermischt, so nimmt die Salpetersäure 0,76 Teile und die Dichlor- essigsäure I — 0,76 = 0,24 Teile der Natronlauge. Die Übereinstimmung zwischen den beobachteten Zahlen und den unter ber., stehenden ist auffallend gut. Die mit ? mar- kirte Ausnahme wird ohne Zweifel bei einer näheren Untersuchung verschwinden. Innerhalb 1 bis 2 Einheiten der letzten Decimale, !) Die unten stehenden Ziffern sind die Mittel aus je drei von OstwaLD (mit NaOH, KOH und NH,) bestimmten Werten. 636 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN,. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. welches nach den Ziffern VON ÖSTWALD (Vgl. Lehrbuch, 1 Aufl. 2, 786, Tabelle) den Wert des Beobachtungsfehlers darstellt, sind die Zahlen der zwei ersten Kolumnen gleich. Einige Beobachtungen mit Dichloressigsäure geben höhere Differenzen, was wahrscheinlich mit der grossen Änderung des Dissociationsgrades dieser Säure durch starke Elektrolyten zusammenhängt. Man sieht auch, dass die unter ber., gegebenen Ziffern sehr nahe mit den unter ber., stehenden übereinstimmen, obgleich bei den erstgenannten, besonders für die stärkeren Säuren, in der Rechnung einige kleinere Quantitäten vernachlässigt sind. Dies zeigt, dass man ohne bedeutenden Fehler diese Berechnungsweise verwenden kann, d. h. dass die Aviditäten zweier Säuren (wenn sie um eine äguivalente Menge Basis konkurrieren) sich verhalten wie die Dissociationsgrade der beiden Säuren (ohne Zusatz) bei derselben Verdünnung. Daraus folgt auch die Richtigkeit einer aus der GULDBERG-WAAGE'schen Theorie gefolgten Regel, dass die relative Avidität (a, :a,) zweier Säuren (A, und A,) gleich dem Produkt der relativen Avidität (a, :a,) der ersten Säure (A,) zu einer dritten (A,) mit der relativen Avidität (a, :«,) dieser Säure (A,) zu der zweiten (A,). Diese Regel ist auch durch die Erfahrung bestätigt worden. Unter G-W. habe ich eine vierte Kolumne tabellirt welche unter der Voraussetzung berechnet worden ist, dass die Avidi- tätszahlen sich verhalten würden wie die Quadratwurzeln aus den Dissociationsgraden der Säuren. Diese Voraussetzung ist eine Folgerung aus der GULDBERG-WAAGE’schen Theorie, nach welcher der Wirkungskoefficient (Affinitätskoefficient) einer Säure eine für die Säure charakteristische Konstante ist. Dieser Wirkungs- koefficient ist nun aber nichts anderes als der Dissociationsgrad der Säure, und für schwache Säuren ist derselbe im höchsten Maas variabel. So z. B. erhellt es aus der Tab. B., dass der- selbe für 0,25-n. Essigsäure durch Zusatz von 0,25-normalen Natriumacetat auf etwa !/,, des Wertes ohne Zusatz erniedrigt wird. Gerade diese Erniedrigung des Dissociationsgrades durch stark dissociirte Elektrolyte bewirkt es auch, dass in der vorigen . . 5 we ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 10. 637 Tabelle keine Übereinstimmung zwischen den ersten und vierten Kolumnen (als in Bezug auf di& Reihenfolge) zu finden ist. Die grosse Bedeutung, welche man bisher dem Satze, dass die Teilungskoefficienten (Aviditäten) sich wie die Quadrat- wurzeln aus den Geschwindigkeitskoefficienten (Dissociationsgra- den) verhalten,!) wobei die letzteren als Konstanten angesehen wurden, erteilt hat, wurde durch mehrere zusammenwirkende Um- stände veranlasst. Die mit Recht hoch angesehene GULDBERG- WAAGE'sche Theorie, die oben besprochenen verificirenden Ver- suche von THOMSEN, und die Vergleichung der Reaktionsge- schwindigkeiten bei Umsatz von Acetamid mit den Teilungs- verhältnissen haben dazu im höchstem Grade beigetragen. Diese Reaktionsgeschwindigkeit giebt aber viel niedrigere Wirkungs- koefficienten (Dissociationsgrade) der schwachen Säuren als die, welche diesen Säuren bei Abwesenheit von fremden Stoffen bei gewöhnlicher Temperatur (25° C.) eigen sind, bei welcher die Teilungskoefficienten bestimmt sind. Teils ist die Zersetzung von Acetamid durch Säuren bei 65° und 100° untersucht, und der Dissociationsgrad der schwachen Säuren scheint im Allge- meinen nicht unbedeutend mit steigender Temperatur zu sinken.?) Teils, und dies hat einen noch viel grösseren Einfluss, bildet sich durch die Reaktion Neutralsalz (Ammoniumacetat), durch dessen Anwesenheit offenbar der Dissociationsgrad der schwachen Säuren ausserordentlich stark vermindert wird. In dieser Weise wurden viel zu kleine Zahlen für die schwachen Säuren erhalten (die- jenige für HCl gleich 1 gesetzt), und die Quadratwurzeln aus diesen stimmten einigermassen mit den Werten der aus anderen Reaktionsgeschwindigkeiten (Rohrzucker, Metylacetat) und Tei- lungsverhältnissen gefundenen. 5. Zersetzung der Salze durch Wasser. In seiner Untersuchung über diesen Gegenstand hat Hr. WALKER mehrere Beispiele an Salzen erwähnt, bei deren Zer- !) Vgl. Ostwaros Lehrbuch (1 Aufl. II, p. 779 und 797 (1887). 2) ARRHENIUS: Ztschr. f. phys. Ch., 4, 99 (1889). 638 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. setzung die Massenwirkung des Wassers nach dem GULDBERG- Waage’schen Gesetze erfolgt. Besonders ist dies der Fall mit den Hydrochloraten von Thiazol und Glykokoll, deren Zersetzung in 0,0o2-normaler Lösung er aus derjenigen in normaler Lösung nach dem erwähnten Gesetze berechnet und mit der Erfahrung in Übereinstimmung gefunden hat!). Dies muss auch nach der Dissociationstheorie der Fall sein, denn es sei z. B. in Gl. (4) d,dsx? = a0 — x)V V die Menge (in Litern) des Wassers, welches eine Grammolekel des Salzes z. B. Thiazolhydrochlorat gelöst hält, « die zersetzte Menge d. h. die Menge von Basis und Säure (Thiazol und Chlor- wasserstoff) und (1 — x) die Menge von unzersetztem Salz. (Ei- 55) an verschwindet aber gänzlich gegen V). d,,d,. gentlich sollte für das Wasser die Menge gleich V — setzt werden, u 55,5 d, und d, seien die Dissociationsgrade für Salz, Säure, Basis und Wasser (das Wasser wird also wie ein Elektrolyt behandelt). Dann sind für die beiden stark dissociirten Elektolyte, Chlor- wasserstoff und Salz die Dissociationsgrade ziemlich unabhängig von der Verdünnung, so dass d,:d, nur unerheblich mit der Verdünnung variirt (etwa 10 Proz. zwischen den Verdünnungen 2 und 50). Der Dissociationsgrad der sehr schwachen Basis (Thiazol) ist nach dem Vorigen der Anzahl von dissociirten Molekülen pr Volumeinheit umgekehrt proportional, und ebenso verhält sich die Sache mit dem Wasser (nachdem es als Elektrolyt betrachtet wird). Also ist das Verhältniss d,:d, konstant und zwar gleich dem Verhältniss zwischen den Dissociationskonstanten (K;: K,) dieser beiden Körper. Man hat also mit sehr grosser Annäherung er Cal m) wo C eine Konstante ist, d. h. die GULDBERG-W AAGE’sche Gleichung ist annähernd erfüllt. !) WALKER: Ztschr. f. phys. Ch. 4, 319 (1889). 2) Es sind nämlich 55,5 Grammolekel Wasser in einem Liter enthalten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 639 Es ist aber leicht einzusehen, dass wenn nur- ein einziger von den vier Körpern stark dissociirt ist, so werden ganz andere Verhältnisse eintreten. Es geht genau ebenso wie wenn drei Körper stark dissociirt sind und nur einer ein schwacher Elek- trolyt. Diesen Fall haben wir oben für Mischungen aus Essig- säure, Chlornatrium, Natriumacetat und Chlorwasserstoff unter- sucht; es zeigte sich dann, dass wenn man bei konstanter Essig- säuremenge verschiedene Mengen Chlornatrium zusetzt, so ist die Menge von freiwerdender Chlorwasserstoffsäure ziemlich unab- hängig von der Chlornatrium-Menge. Ebenso werden wir unten sehen, dass beim Gleichgewicht zwischen einem stark und drei schwach dissociirten Elektrolyten (Anilinacetat, Anilin, Essig- säure und Wasser), wenn man zu einer konstanten Menge Salz verschiedene Mengen Wasser setzt, so ist die zersetzte Salz- menge beinahe von der Menge des Wassers unabhängig. Es ist nicht schwer einzusehen, dass unter diesen Umständen das Gleich- gewicht behalten bleibt. Es sei wie vorhin d,d,a? = did, L— &)V. Für den stark dissociirten Elektrolyt (Anilinacetat) ist der Dissociationsgrad d, (bei nicht all zu grossen Koncentrationen) eini- germassen von der Verdünnung unabhängig. d, d, und d, sind alle drei der Menge von dissociirten Molekeln pr. Volumseinheit um- gekehrt proportional. Da nun die Anzahl der dissociirten Mo- lekel, welche von den drei schwach dissociirten Elektrolyten, gegen die Anzahl derjenigen, welche vom Salz herrühren, vernachlässigt werden kann, so ist die Anzahl von dissociirten (Salz-)Molekeln pr Volumseinheit gleich d,(1— x): V, wenn ® die Menge von Basis und Säure (zersetztem Salz) und daher (1 — x) die Menge von unzersetztem Salz im Volumen V repräsentirt. Es ist also ai Kos, AR KV d,(1— x) und 640 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. KV em dy(1—2)' Also wird aus der obigen Gleichung: ee IIS EST AR SES ee dl 2) d,(1— 2) oder RK: = di (1 — eK, (7) Der Zersetzungsgrad x» ist also von der Menge V des Wassers unabhängig. Ein sehr gutes Beispiel an diesem Verhalten verdanke ich Herrn Dr. WALKER, welcher die Leitfähigkeit einer Mischung von äquivalenten Mengen Anilin und Essigsäure bei verschiedenen Verdünnungen untersucht hat. Aus dem Wert der Leitfähigkeit kann man den Zersetzungsgrad beurteilen. Dazu ist es zunächst nötig das Maximalleitungsvermögen von Anilinacetat bei 25° zu kennen. Dieses können wir nur annähernd schätzen. Nach ÖSTWALD!) ist bei 25° die Wanderungsgeschwindigkeit des Ace- tions (CH,COO) gleich 43.10 77; betreffend der Wanderungs- geschwindigkeit des Anilinions (C,H,NH,) kennen wir nichts sicheres, es ist aber wahrscheinlich dass dieselbe nicht erheblich von derjenigen anderer organischer gleich zusammengesetzter (aus 15 Atomen bestehender) Jonen abweicht. Die für negative Jo- nen von 15 Atomen gefundene Wanderungsgeschwindigkeit ist nun etwa 35.1071), also wird das Maximalleitungsvermögen des Anilinacetats wahrscheinlich um die Zahl 43 + 35 = 78 liegen. Mit dieser Zahl als Ausgangspunkt habe ich auch die folgende Tabelle berechnet. Wenn man nun z. B. kennt, dass bei der Verdünnung 50 das molekulare Leitungsvermögen des Anilinacetats?) nur gleich 31,4 ist, so nehmen wir als erste An- näherung an, dass dieses ganze Leitungsvermögen von dem Salz herrührt (und dass also die zersetzten Teile, Essigsäure und ') Ostwaup, Ztschr. f. phys. Ch. H. 2, 847 (1888). Alle im Folgenden vor- kommenden Ziffern für molekulare Leitungsvermögen sind mit 10? zu mul- tiplieiren. 2) Vgl. WALKER: 1, ce. p. 334. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 10. 641 Anilin vernachlässigt werden können). Daraus finden wir, dass nur 31,4:78 = 0,402 Teile einer Grammolekel Anilinacetat bei dieser Verdünnung dissociirt sind. Weiter nehmen wir an, dass der Dissociationsgrad von Anilinacetat demjenigen von Natrium- acetat bei gleichem (Grehalt gleich sei, was mit grosser Annä- herung wohl zutrifft. Dieser Dissociationsgrad ist für den Ge- halt von 0,402 dissociirte Moleküle in 50 Liter gleich 0,91; also ist die Gesammtzahl von dissociirten und nicht dissociirten Mo- lekeln gleich 0,402 :0,91 = 0,442 Grammolekel. Nach dieser ersten Annäherung müssen also 1 — 0,442 = 0,553 Grammolekel Anilinacetat in Essigsäure und Anilin zersetzt sein. Wir be- rechnen nun das Leitungsvermögen dieser Essigsäure nach vorhin angegebenen Gründen und finden dasselbe gleich demjenigen von 0,006 Grammolekeln dissociirten Anilinacetats. Also wird in der Wirchlichkeit nur 0,402 — 0,0606 Grammolekel dissociirtes Anilin- acetat (+die 0,558 Grammol. Essigsäure) zur Erklärung des Leitungsvermögens der Lösung nötig sein. Indem wir die Leit- fähigkeit des Anilins, welche jedenfalls gegen diejenige der Essig- säure verschwindet!) und a fortiori diejenige des Wassers ver- nachlässigen, nehmen wir als zweite Annäherung an, dass 0,396 Gmmbol. dissocirtes und folglich 0,04 Gmmol. nicht-dissociirtes Salz, ebenso wie 0,564 Grammol. Essigsäure und Anilin in der Lösung vorhanden sind. Man findet durch eine leichte Rech- nung, dass diese zweite Annäherung genügt. In dieser Weise habe ich folgende Tabelle berechnet. 1) Osrwarp: Journ. f. prakt. Ch. (2) 33, (1886). 642 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. Tab. H. Molekulares Leitungsvermögen (u) des Anilinacetats. oo — Mo V. u (korr.) S S, d.10* RER 12,5 29,2 37,2 45,4 6,35 24600 25 30,1 38,2 44,2 12,4 24800 50 31,4 39,6 43,6 23,9 26100 100 32,8 40,8 44,9 46,1 29300 200 34,4 41,9 44,4 89,3 30400 400 37,0 43,1 44,6 169 33200 800 39,5 41,9 43,1 334 31000 Mittel 44,3 Mittel 28500 Unter V steht die Verdünnung d. h. die Anzahl Liter in welchen 1 Gmmol. Anilinacetat aufgelöst ist, unter w, (korr.) die für das Leitungsvermögen des Wassers korrigierten von Hrn. WALKER beobachteten Werte des molekularen Leitungs- vermögens der Lösung. Danach folgen unter S, und d.10* die Procentzahl von wirklichen Anilinacetatmolekeln (wovon die dissociirten unter S stehen) und der mit 102 multipli- eirte Dissociationsgrad der Essigsäure Endlich kommt in der letzten Kolumne das aus diesen Ziffern hervorgehende Verhält- niss zwischen den Dissociationskonstanten des Anilins (X,) und des Wassers (K,) pr. Volumuseinheit gerechnet. Wie man aus der Tabelle ersieht, trifft es ausserordentlich nahe zu, dass der Zersetzungsgrad (x = — 00) von der Verdünnung (VY) un- abhängig ist, indem die nicht zersetzte Salzmenge (S,) nur zwischen 43,1 und 45,4 Procent wechselt, und dies anschei- nend ziemlich unregelmässig. Die Abweichung vom Mittel ist nicht grösser als dass sie von einer Unsicherheit in Bezug auf die Grösse der Korrektion für das Leitungsvermögen des distillirten Wassers oder einer solchen in der Schätzung des Ma- ximalleitungsvermögens von dem Anilinacetat zum grossen Teil herrühren könnte.!) In der Formel (7) ist ausserdem ÄX,:K, !) Wahrscheinlich ist es auch, dass die von WALKER beobachtete mit der Zeit fortschreitende Abnahme des Leitungsvermögens von Acetaten störend ein- wirkt (WALKER: 1. c. p. 334). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 643 dem Wert &?: (1 — x)? proportional. Ein sehr kleiner Fehler in der Grösse von « (Zersetzungsgrad der Salzes) verursacht also einen recht bedeutenden Fehler in dem Wert von K,:K,. K,:K, ist das Verhältniss der Dissociationskonstanten von Anilin und Wasser. Wenn man also die erste (oder die ent- sprechende Grösse für eine ähnliche Basis) bestimmen könnte, was wohl denkbar ist, so hätte man Kentniss von der ausser- ordentlich wichtigen Konstante des Wassers; und dies scheint zur Zeit der einzige praktische Weg zu sein für die Bestimmung des Leitungsvermögens des wirklich reinen Wassers. Bevor ich schliesse, will ich mir noch erlauben auf die Er- klärung einer von Hrn. WALKER beobachteten, beim ersten Anschein sehr fremdartig vorfallenden, Thatsache hinzuweisen. »Bei den drei untersuchten Amidosäuren, Asparagin, Asparagin- säure und Glykokoll war die Leitfähigkeit (ihrer Acetate) kleiner als die der Essigsäure. Würde nun auch sämmtliches Salz durch das Wasser in Base und Säure gespalten werden, so würde man doch erwarten müssen, dass die Leitfähigkeit wenigstens die der Säure erreichen würde !).» Herr WALKER hat mir einige Ziffern für eine Mischung aus äquivalenten Mengen von Asparaginsäure und Essigsäure mit- geteilt. Es sei der wahrscheinliche Wert des uo für das Salz gleich 77. Dann ist das wie im vorigen Fall berechnete Leitungs- vermögen 4, der Mischung bei 25° und der Verdünnung 25 unter Annahme dass » Procent des Salzes wirklich existiren (d. h. dass 100 — p Procent aus Asparaginsäure und Essigsäure bestehen). —7 se ar . .. i 2 1077 (reine Essigsäure?) - S -1 00 [Sv ww CO en CM WW = oo (Minimum) H= ker 1 D !) WALKER: 1. ce. p. 385. 2) Dies giebt einen relativ hohen Wert der Diss-konstante (K=1,89.107—>). Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 46. N:o 10. 4 644 ARRHENIUS, GLEICHGEWICHTSVERHÄLTN. ZWISCHEN ELEKTROLYTEN. 5 6,55 6 6,90 Mi 7,29 8 IE % 9 8,19 10 8,77 20 14,81 40 28.0 100 64,1 (reines Salz). Das beobachtete Leitungsvermögen war 6,65. Es waren also entweder etwa 98,3 oder 94,7 Procent des Acetates vom Wasser zersetzt. Wie man aus der Tabelle sieht, kann das Lei- tungsvermögen unter Umständen kleiner ausfallen als für Essig- säure, obgleich das nicht zersetzte Salz viel besser leitet. Dies rührt davon her, dass bei kleinen Mengen Salz, welche also kein grosses Leitungsvermögen bewirken, die Leitfähigkeit der Essig- säure nicht unbedeutend abnimmt, so dass diese Abnahme die Zunahme durch den Salz-Zusatz mehr als kompensirt. Man braucht also zur Erklärung dieser Thatsache nicht anzunehmen, »dass die Basen mit der Essigsäure nicht salzartige Verbindun- gen eingehen, Ähnlich wie Anilin und Essigsäure Acetanilid bilden.» !) Die hauptsächlichen Schlussfolgerungen zu welchen ich im Vo- rigen gekommen bin, lassen sich kurz folgendemassen zusammen- fassen: Bei allen den untersuchten Gleichgewichtserscheinungen giebt die Dissociationstheorie eine mit der Erfahrung auf das Beste (quantitativ) übereinstimmende Erklärung. Dabei muss das Wasser als ein Elektrolyt behandelt werden. Die GULDBERG-WAAGE’sche Theorie giebt sehr nahe richtige Resultate bei der Behandlung der Gleichgewichtsverhältnisse zwischen vier Elektrolyten AB, CD, AD und CB, sobald zwei oder vier von diesen Körpern stark dissociirt sind. Dagegen stimmt sie im Allgemeinen nicht 1) Warker: 1. ec. p. & ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 645 mit der Erfahrung wenn eine ungerade Anzahl derselben stark dissociirt ist. Dasselbe gilt auch für die von VAN'r HOFF vor- geschlagene Theorie in welcher er noch keine Dissociation annimmt. Ebenso steht der auf der GULDBERG-WAAGE’schen Theorie fus- sende Schluss, dass die Aviditäten (Teilungskoefficienten) der Säu- ren den Quadratwurzeln aus den Geschwindigkeitskoefficienten der durch diese Säuren hervorgebrachten Umwandlungen proportional seien, mit der Erfahrung in Wiederspruch. Damit soll die Disso- ciationstheorie zu diesen hoch angesehenen Theorien nicht in Gegensatz gestellt werden, sondern ich habe zeigen wollen, dass bei der Behandlung von schwach dissociirten Elektrolyten es nötig ist zu den älteren Theorien die Dissociationshypothese zuzu- fügen. 646 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 598.) Delft. Ecole polytechnique. Annales. T. 4(1888): L. 3-4; 5(1889): 1—2. 4:0. Ekaterinbourg. Societe Ouralienne d’amateurs des sciences naturelles. Sapiski. — Bulletin. T.10:L.3; 11:1—2. 1887 —89. Fol. Emden. Naturforschende Gesellschaft. Jahresbericht. 72—73(1886/88). 8:0. Geneve. Institut national genevois. Mémoires. T. 17. 1889. 4:o. Göttingen. K. Gesellschaft der Wissenschaften. Abhandlungen. Bd. 35. 1888. 4:0. Haag. K. Nederländska regeringen. Flora Batava. Afl. 233—286. 4:0. Haarlem. Hollandsch Maatschappij van Wetenschappen. Archives Neerlandaises des sciences exactes & naturelles. T. 23: L. 2-5. 1889. 8:0. Hanau. Wetterauische Gesellschaft für die gesammte Naturkunde. Bericht. Jahr 1887/89. 8:0. Heidelberg. Grosshzgl. Universität. Akademiskt tryck. 1888/89. 24 häften. 4:0 & 8:0. Helsingfors. Sällskapet Pro fauna et flora Fennica. A&R. NO 58, lo LOSS JO — Société Finno-Ugrienne. Journal. 7. 1889. 8:0. — Geologiska kommissionen. Finlands geologiska undersökning. Bl. 12—15 med beskrifningar. 1888. Tv. 4:0 & 8:0. Jena. Medicinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Jenaische Zeitschrift für Naturwissenschaft. Bd. 23: H. 1, 4. 1888 — 89. 8:0. Kiel. K. Universität. Akademiskt tryck. 1888/89. 95 häften. 4:0 & 8:0. — Naturwissenschaftlicher Verein für Schleswig-Holstein. Schriften. Bd. 8: H. 1. 1889. st. 8:0. La Plata. Observatorio. Anuario. Ano 1889. 16:0. Leipzig. Astronomische Gesellschaft. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 24(1889): H. 1-4. 8:0. — K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-phys. Klasse. Bd. 15: N:o 1-6. 1889. st. 8:0. > Philol.-hist. >» Bd. 11: N:o 2—4. 1889. st. 8:0. Berichte. Math.-phys. » Jahr 1888: 1—2; 1889: 1. 8:0. Philol.-hist. > » 1888: 3-4; 1889: 1. 8:0. (Forts. & sid. 668.) 647 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 10. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska laboratorium. 173. Om ditriazolföreningar. Af J. A. BLADIN. [Meddeladt den 11 December 1889 genom P. T. CLEVE.| Jag har för en tid sedan visat!), att ättiksyreanhydrid med cyanfenylhydrazin, framstäld genom inledning af cyan i en al- kohollösning af fenylhydrazin, ger en ditriazolförening, nämligen bisfenylmetyltriazol. För att undersöka denna reaktions giltig- het i flera fall och för att närmare karakterisera dessa ditriazol- föreningar, har jag nu latit äfven propionsyreanhydrid och ben- zoylklorid inverka pa cyanfenylhydrazin; äfvenledes har jag fram- stält cyan-p-tolylhydrazin, som ej förut blifvit framstäld, och latit jemväl pa denna förening ättiksyre- och propionsyreanhydrid samt benzoylklorid inverka. Af undersökningarna har det fram- gatt, att i alla dessa fall ditriazolföreningar med lika lätthet bildas. Ditriazolföreningarna äro mycket beständiga föreningar och sönderdelas först vid hög temperatur. De äro tvasyriga baser, men salterna sönderdelas af vatten. Förhållanden finnas dock som tala för, att kloroplatinat finnas, hvari baserna äro ensyriga. Hos dem, där alla fyra väteatomerna i ditriazolkärnan äro sub- stituerade af aromatiska kolväteradikaler, äro dock de basiska egenskaperna reducerade till ett minimum. För fullständighetens skull skall jag först åter omnämna bisfenylmetyltriazols väsentligaste egenskaper. 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förhandlingar 1889, N:o 3, sid. 153. 648 BLADIN, OM DITRIAZOLFÖRENINGAR. Bisfenylmetyltriazol. CH NN RS CCH, Da ZEHN C=N N ÖR (= 18716” 6)- CON NÅ ; Denna förening kristalliserar ur alkohol i fullkomligt färg - lösa prismer af smältpunkt 221—222° C. Den är olöslig ı vatten och eter, svårlöslig i benzol, tämligen lättlöslig i alkohol. Hydro- kloratet har sammansättningen C,sH,,N,-2HCl och är nästan olösligt i rykande saltsyra. Det sönderdelas af vatten liksom kloroplatinatet, C,,H,,N;.2HC1I. PtCl, + /,H,O, som bildar orange- gula taflor. Bisfenyletyltriazol. C,H mu ce (la CEN SE BR ON, a (= CooH3oNG)- NN Liksom ättiksyreanhydrid utöfvar ej propionsyreanhydrid vid vanlig temperatur nagon inverkan pa cyanfenylhydrazin, utan reaktion inträder först vid uppvärmning. Cyanfenylhydrazin upp- värmdes med propionsyreanhydrid i öfverskott, hvarvid en ganska häftig reaktion inträdde. Den gulbruna lösningen hölls ännu en stund i lindrig kokning och göts därpå i vatten, då en brun olja afskilde sig, som vid omröring med en glasstaf lätt stelnade. Föreningen renades genom några omkristalliseringar ur alkohol. Analyser: 1. 0,1682 gr. vid 100” C. torkad substans gaf vid förbrän- ning med blykromat i öppet rör i syrgas 0,4295 gr. CO, (motsv. 0,11714 gr. C) och 0,0853 gr. H,O (motsv. 0,00948 gr. H). ÖFVERSIGT AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 10. 649 2. 0,1670 gr. lufttorkad substans aftog ej 1 vigt vid 120° C. och gaf vid förbränning med kopparoxid 35,3 ccm. N-gas, Y mätt öfver kalilut vid 748,5 mm. bar.tr. och 15° ©. Beräknadt. Funnet. Ha 2. (N COLE En 20 5,8 De RDR N, Sa er 344 100,0. Föreningen är lättlöslig 1 alkohol och kristalliserar därur i hårda, till bollar förenade prismer, som smälta vid 186,>—187” C.; olöslig i vatten. Hydrokloratet, C;,H5,N,-2HCl, erhölls vid tillsats af dubbla volymen rykande saltsyra till en koncentrerad alkohollösning af basen. Saltet afsatte sig längsamt på kärlets väggar och botten sasom en färglös kristallskorpa, som under mikroskop visade sig besta af små prismer. Det sönderdelas af vatten. För analys torkades saltet öfver kali. Analys: 0,1535 gr. gaf 0,1064 gr. AgCl (motsv. 0,02706 gr. HCl). Ber. på C,,H,,N,.2HCl. Funnet. 2HCI 17,5 17.6. Kloroplatinatet afskiljer sig vid tillsats af en blandning af platinaklorid och rykande saltsyra till en varm koncentrerad al- kohollösning af basen i form af orangegula prismer. Saltet sönderdelas af vatten. Da vid torkning vid 100° C. ingen kon- stant vigt kunde erhållas, analyserades ej saltet. Bisdifenyltriazol. ya CEN | É En | (= CssHsN6)- une: Benzoylklorid inverkar pa cyanfenylhydrazin pa samma sätt som ättiksyre- och propionsyreanhydrid. Cyanfenylhydrazin för- 650 . BLADIN, OM DITRIAZOLFÖRENINGAR. sattes med benzoylklorid i öfverskott. Da vid vanlig temperatur ingen reaktion inträdde, uppvärmdes blandningen, hvarvid cyan- föreningen löste sig, och klorvätegas bortgick i mängd under stark pösning. Den bruna lösningen kokades ytterligare en stund och göts därpå i kalilut, hvarvid en brun olja afskilde sig, som vid omröring småningom till största delen stelnade. Kvar- varande benzoylklorid bortskaffades genom pressning mellan läsk- papper, hvarvid en ljusbrun massa erhölls, som renades genom nagra omkristalliseringar ur alkohol. Kristalliserad ur detta lösningsmedel, håller föreningen 2 molekyler kristallvatten, som bortga vid 100° C. Analyser pa vid 100° C. torkad substans: 1. 0,1929 gr. förbrändes med blykromat och gaf 0,5366 gr. CO, (motsv. 0,14635 gr. C) och 0,0888 gr. H,O (motsv. 0,00987 vr. H). 2. 0,2128 gr. förbrändes med kopparoxid och gaf 35,2 cem. N-gas, mätt öfver kalilut vid 742 mm. bar.tr. och 14,6° C. ga Beräknadt. Funnet. 1 2. (055 336 76,4 75,9 — Hs, 20 4.5 5,1 — N, 19% 10 440 100,0. Vattenbestämning pa lufttorkad substans: 0,2098 gr. förlorade vid 110° C. 0,0166 gr. Ber. på C,3H50N, + 2H,0. Funnet. 2H,O 1,6 1,9. Föreningen är svarlöslig i alkohol och kristalliserar därur i färglösa, fina nålar; mycket svårlöslig i eter, olöslig i vatten. Smältpunkt 257—258° C. Det är en ytterligt svag bas. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 651 Bis-p-tolylmetyltriazol. (ÖT NN 0 SCC WIND | Te een | 7C—CH, C,H;—N—N/ | Cyan-p-tolylhydrazin!) förhåller sig till organiska syrors (= C.HzNg)- anhydrider och klorider pa samma sätt som cyanfenylhydrazin. Den kokades en stund med öfverskott af ättiksyreanhydrid, och den bruna lösningen göts därpa i vatten, hvarvid en olja af- skilde sig, som snart vid omröring stelnade till en gulbrun massa, som omkristalliserades upprepade ganger ur alkohol. Analyser: I. 0,1516 gr. vid 120” C. torkad substans gaf vid förbrän- ning med blykromat 0,3858 gr. CO, (motsv. 0,10522 gr. C) och 0,0892 gr. H,O (motsv. 0,00991 gr. H). 2. 0,1413 gr. lufttorkad substans aftog ej i vigt vid 110° C. och gaf vid förbränning med kopparoxid 29,4 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 765.mm. bar.tr. och 16,6” C. !) Cyan-p-tolylhydrazin är ej förut framstäld. Jag framstälde densamma på samma sätt, som A. SENF framstält cyanfenylhydrazin (Journ. prakt. Chem. N. F. 35, 513). I en koncentrerad alkohollösning af p-tolylhydrazin in- leddes cyangas, tills lösningen började blifva ganska starkt brunfärgad. Efter ett dygns hvila hade ur den numera ogenomskinliga lösningen afsatt sig kristaller, som affiltrerades och tvättades med alkohol. På detta sätt er- hölls cyanföreningen såsom ett chokladbrunt pulver. Den visade sig vara mycket svårlöslig eller olöslig i de vanliga lösningsmedlen, hvarför den ej framstäldes i rent tillstånd, utan användes, sådan den var efter tvättningen med alkohol, för de följande försöken. Oaktadt jag ej analyserat föreningen, lider det väl ej något tvifvel, att här verkligen föreligger cyan-p-tolyl- hydrazin, C.H.—N—NH, C=NH C=NH CH, N—NH,. Utbytet af föreningen är emellertid mycket dåligt. Jag försökte ock att framställa motsvarande cyanförening af o-tolylhydrazin, men vid ett par försök, som gjordes, afsatte sig ur alkohollösningen äfven efter flere veckors stående ej någon kristalliserande förening. 652 BLADIN, OM DITRIAZOLFÖRENINGAR. Beräknadt. Funnet. ll. 2. Be (0 Is ag oe a N, 34 244 AN oe 344 100,0. Föreningen är tämligen löslig i alkohol, svarlöslig i benzol, 260° ©. Ur alkohol kri- stalliserar ‘densamma i långa, glänsande, prismatiska nålar, olöslig i vatten. Den smälter vid 259 hvilka efter mångfaldiga omkristalliseringar ur alkohol bibehöllo en något gulbrun färg. Hydrokloratet är lättlösligt. Bis-p-tolyletyltriazol. C:H.—N—Ny AN „DE-CH, | (= C.H3,N6)- len CH, EN nA ee Denna förening erhölls genom en stunds kokning af cyan- p-tolylhydrazin med öfverskjutande propionsyreanhydrid. Sedan lösningen hälts i vatten, stelnade oljan så småningom vid om- röring, men utpressades mellan läskpapper, innan ännu allt hunnit stelna, hvarvid en föga färgad massa erhölls, som renades genom omkristalliseringar ur alkohol och benzol. Analys: 0,1250 gr. aftog ej 1 vigt vid 100° C. och gaf vid förbrän- ning med kopparoxid 24,2 ccm. N-gas, mätt öfver kalilut vid 760 mm. bar.tr. och 18,2” C. Beräknadt. Funnet. Ch 264 71,0 — Her 24 6,4 — Ne 34 22,6 22,8. 372 100,0. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 653 Föreningen är lättlöslig i alkohol och benzol, olöslig i vatten. Ur benzol kristalliserar densamma i sma runda, färglösa bollar, ur alkohol i fjäderlika, hårda kristallaggregat. Smältpunkten ligger vid 202—203° C. Föreningen är, liksom de homologa för- eningarna, en svag bas. Bis-p-tolylfenyltriazol. CH NE ANN | 2C—C,H, N’ (=C,H3,Ng). 76-6; C=N CH, NN Cyan-p-tolylhydrazin uppvärmdes med ett öfverskott af ben- zoylklorid, hvarvid densamma löste sig under stark utveckling af klorvätegas. Lösningen kokades därpa en stund, göts sedan i kalilut, och blandningen uppvärmdes pa vattenbad för förstöring af öfverskjutande benzoylklorid. Därvid erhölls en brun olja, som försattes med eter, hvari den lätt löste sig, men ur eter- lösningen afskilde sig snart ett gulaktigt pulver, som affiltrerades och omkristalliserades ur alkohol och benzol. Kristalliserad ur alkohol, häller denna förening, liksom bisdifenyltriazol, 2 mole- kyler kristallvatten; kristalliserad ur benzol åter, 1 molekyl kristallbenzol. Kristallvattnet och kristallbenzolen bortga vid 100° ©. Analys pa vid 100° C. torkad substans: 0,1107 gr. gaf vid förbränning med kopparoxid 17,6 cem. N-sas, mätt öfver kalilut vid 753 mm. bar.tr. och 19,2” ©. Beräknadt. Funnet. 05 360 76,9 — Hs, 24 9,1 = ING 34 18,0 18,5. 468 100,0. Vattenbestämning: 0,1301 gr. ur alkohol kristalliserad substans förlorade vid 120° C. 0,0095 gr. 654 BLADIN, OM DITRIAZOLFÖRENINGAR. Ber. på 0,,H,,N,+2H,0. Funnet. 2H,0 Zn 0,3. Benzolbestämning: 0,1291 gr. ur benzol kristalliserad substans förlorade vid 100” C. 0,0180 gr. Ber. på Cz,H.,Ns + C,H,. Funnet. CH; 14.3 13,9. Föreningen är svårlöslig i alkohol och kristalliserar därur i form af ett färglöst pulver, som under mikroskop visade sig be- stå af platta nålar; tämligen löslig i benzol och kristalliserar ur detta lösningsmedel i form af små, färglösa bollar; olöslig i vatten. Smältpunkten ligger vid omkring 300” C. Det är en ytterligt svag bas. 655 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 10. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 175. Om derivat af svafvelurinämnen. I. Af D. S. HECTOR. [Meddeladt den 11 December 1889 genom P. T. CLEVE] I en föregående afhandling !) har jag redogjort för några oxidationsmedels inverkan på fenylsvafvelurinämne. De använda oxidationsmedlen voro: salpetersyrlighet, jernklorid, jod och väte- superoxid. Vid inverkan på fenylsvafvelurinämne gafvo de alla samma reaktionsprodukt, som hade den empiriska formeln C,H ,sN,S och hvars rationela sammansättning sannolikt ut- tryckes med formeln: NN Ih ol C,H,NH.C C.NHC,H, NAAR E Reaktionsförloppet eger rum enligt eqvationen: ‚„NHC,H, | 208 + 210,04 H2N,8 + 41,0 +8. 2 Som det var af intresse att se, huruvida andra aromatiska svafvelurinämnen förhölle sig på analogt sätt till oxidations- medel, hvilket var att förmoda, har jag framstält några dylika svafvelurinämnen samt hittills undersökt difenyl-, o- och 8- naftyl- samt paratolylderivatens förhållande till vätesuperoxid, hvilket oxidationsmedel visat sig vara förmanligast att använda. Det har visat sig, att nämda substituerade svafvelurinämnen 1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1889, N:o 5. 656 HECTOR, OM DERIVAT AF SVAFVELURINÄMNEN. I. härvid förhålla sig alldeles analogt med fenylsvafvelurinämne samt gifva upphof till baser, homologa med den af sistnämda urinämne erhållna produkten C,,H,.N,S, hvilken jag i min förra afhandling efter Prof. WIıDMANs beteckningssätt !) kallade dia- nilido-oiazotiol. Som det torde vålla svårigheter att uppkalla de senast framstälda homologa oiazotiolföreningarna 1 analogi med detta namn eller emedan temligen invecklade benämningar härigenom skulle uppsta, torde det vara lämpligt att utbyta namnet dianilido-oiazotiol mot det mera rationela defenyl-di- amido-ovaztiol. Tetrafenyl-diimido-dihydro-oiaztiol CH,.N—N.C;H, CHNE TO NG EH - erhålles af difenylsvafvelurinämne och vätesuperoxid. 10 gr. di- fenylsvafvelurinämne löstes i alkohol, hvarefter utspädd klorväte- syra tillsattes. Lösningen kokades derpa med 50 gr. 3 % väte- superoxidlösning. Härvid grumlades vätskan af afskildt svafvel. Sedan den kokat några minuter, filtrerades den, då svafvel stan- nade på filtrum i form af en tjock, stelnande olja. Lösningen fick kallna samt filtrerades ytterligare, hvarpa den försattes med vatten, da en halfflytande olja utföll, utgörande ett klorvätesalt af den bildade basen. Den filtrerade vätskan försattes derpa med amoniak, då en hvit tjock fällning erhölls, som hopbakade sig till en klump. Denna fällning visade sig vid analys vara den sökta basen. Fällningen löstes i alkohol och fick kristalli- sera derur. Den torkades vid 70° och analyserades. Analysen gaf 1 procent: "Funnet. Beräknadt. C 73,87 — 74,28 H 506° = 4,76 N = 13,61 13,33. MJ fars (ON Bl ICE er ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 657 Basen smälter vid 131°. Den ger med klorväte och svafvel- syra i vatten svarlösliga, i alkohol ytterst lättlösliga salter. Med platinaklorid erhålles en brun fällning, utgörande ett dubbelsalt. Di-o-naftyl-diamido-oiaztiol \——N NE bea SEN =0 ONE je, NN” h erhålles vid behandling af «-naftylsvafvelurinämne och vätesuper- oxid. 2 gr. o-naftylsvafvelurinämne löstes i kokande alkohol, försatt med klorvätesyra, hvarpa 12 gr. 3% vätesuperoxidlösning tillsattes. Efter nagra ögonblick grumlades vätskan och blef gröngul af afskildt svafvel, hvarefter den filtrerades, sedan den fätt koka "några minuter. Vid vätskans afsvalning utföll en tjock, seg, mörk olja; försattes alkohollösningen med vatten, utföllo gra- hvita flockar, som hopbakade sig till en gråaktig, nästan half- flytande kiump. Nu filtrerades vätskan samt försattes med H,N, då en hvit fällning erhölls, ehuru i temligen ringa qvantitet. Den hvita fällningen, som jag antog vara det sökta «-naftyl- derivatet, erhölls på detta sätt med endast ringa utbyte. Den grå, vid afsvalningen utfallande oljan, som utgjordes af det klor- vätesyrade saltet, var, såsom försöket utvisade, svårlösligt i kall alkohol samt nästan olösligt i vatten. För att erhålla ett bättre utbyte försökte jag andra lösningsmedel och syror, hvarvid dock intet bättre resultat erhölls. Följände metod fann jag slutligen vara mest tillfredsställande. «-naftylsvafvelurinämnet, som är högst svarlösligt i äfven kokande vatten, uppslammades häri, hvarvid så mycket vatten användes, att det klorvätesyrade saltet af den nya basen skulle stanna upplöst, äfven sedan vattnet kallnat. Vanligen togs när- mare en liter vatten till 2 a 3 gr. svafvelurinämne. Det kokande vattnet försattes med litet klorvätesyra samt derefter med väte- 658 HECTOR, OM DERIVAT AF SVAFVELURINÄMNEN. I. superoxidlösning. Härvid afskilde sig nästan ögonblickligt svafvel. Vätskan fick koka några minuter, hvarefter den filtrerades, sedan den kallnat. Filtratet fäldes med amoniak samt gaf ett rikt ut- byte af di-a-naftyl-diamido-oiazthiol. Fällningen kristalliserades ur alkohol, hvarur den kristalliserar med 1 mol. alkohol, torka- des i exsiccator samt gaf vid analys följande procenttal: Beräknadt för Funnet. C„HjeN,S + C,H,OH. I. 11. IM. © 69,56 69,37 69,48 — H 5,31 5,45 5,89 -— N 13,53 — — 13,85. En qväfvebestämning a vid 120° torkad, smält substans, gaf i procent: Beräknadt för Bet CH, N45. ? N 15,22 14,74. En bestämning af kristallalkohol a den kristalliserade för- eningen gaf: Beräknadt. Funnet. CSE ORT IGT Den fria basen är mycket lättlöslig i alkohol, olöslig 1 vatten. Får alkohollösningen afdunsta långsamt och frivilligt, utkristal- liserar den i hvita nålar, som lätt fa en rödaktig anstrykning. De smälta vid 104”. Sker afdunstningen fort, erhåller man basen i form af en olja. Kristalliserad ur aceton, smälter föreningen vid 136°. Försättes basens klorvätesalt, löst i vatten, med en lösning af qvicksilfverklorid, erhålles, såsom vid fenylderivatet, en hvit fällning, olöslig i vatten, men löslig i alkohol, hvarur det kri- stalliserar i ljusbruna kristaller, som smälta under 100°. Med kaliumkromat- eller -bikromatlösning erhålles en gul fällning. Med platinaklorid fås en gul fällning, utgörande ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 659 Kloroplatinatet, (C,H,.N,S, HCI),.. PtCl,. Beräknadt. Funnet. Pt 17.06 16,89. Platinadubbelsaltet är ljusgult till färgen samt smälter under sönderdelning vid 224—225° till en halfflytande, seg massa. Silfvernitratföreningen, C„HjeN,S.AgNO,. Försättes en lösning af basen i alkohol med silfvernitrat, erhälles en hvit fällning, högst svarlöslig i alkohol. Den svärtas af solljus. En silfveranalys gaf: Beräknadt. Funnet. Ag 20,07 20,27. Pikratet, CH, 6N3S . C5H,(NO,),OH + !/,0,H,OH, erhälles, om en lösning af basen i alkohol försättes med en af- vägd mängd alkohollösning af pikrinsyra, hvarefter blandningen lemnas att afdunsta. Det utkristalliserar i sma, gula korn, som under 100° smälta till en brun, glasigt stelnande vätska, som vid pulvrisering blir vackert gul. Vid analys a vid 90° torkadt salt erhölls: Beräknadt. Funnet. N 16,4 1 Rom En bestämning af kristallalkohol gaf: Beräknadt. Funnet. . !/,C.H.OH 3,58 3,84. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 10. 5 ‘660 HECTOR, OM DERIVAT AF SVAFVELURINÄMNEN. T. Acetyl-di-«-naftyl-diamido-oiaztiol. NN al C,.H CHEENH — C WO Ng Ya ‘C,H,0 2 erhålles, om a-naftylbasen kokas med ättiksyreanhydrid. För- eningen kristalliserar ur alkohol i nålar, som smälta vid 263”. En qväfvebestämning gaf: Beräknadt. Funnet. N 13,66 13,75. Benzoyl-di-a-naftyl-diamido-oiaztiol, NON | ösa ‚C,H CHENH. CL SON N ‘C.H,0, S erhålles vid kokning af a-naftylbasen med benzoylklorid. För- eningen är mycket svårlöslig i alkohol; smälter vid 270°. En qväfvebestämning gaf i procent: Beräknadt. Funnet. N 11,87 12,00. Di-o-naftyl-diamido-oiaztiol-eyanid, Coll N > N=C—N-—-C=NH, | CyoH; erhålles vid inledning af cyan i en varm lösning af «-naftylbasen 1 alkohol, hvarur cyaniden vid afsvalning utkristalliserar. Den smälter vid 203°. En qväfvebestämning gaf i procent: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 661 Beräknadt. Funnet. N 20,00 20,15. Di-3-naftyl-diamido-oiaztiol, hvars sammansättning motsvarar di-a-naftyl-diamido-oiaztiolens, erhålles i likhet med denna vid vätesuperoxids inverkan på ß- naftylsvafvelurinämne. Detta senare framställes af klorvätesyrad g-naftylamin och rodanamonium och visade smältpunkten 186°. COSINER !), som framstält samma förening, anger smältpunkten 180”. Hans förening torde derför kanske varit något förorenad. Ur £$-naftylsvafvelurinämne framställes oiaztiol-derivatet lätt genom att behandla svafvelurinämnet med vätesuperoxid i alkohollösning. #-derivatets klorvätesalt är nämligen lösligare 1 alkohol än «-derivatets. Alkohollösningen får efter kokningen kallna, hvarefter den filtreras och försättes med amoniak, då £- derivatet utfaller som en tjock, hvit massa. På grund af sin stora lättlöslighet har den icke kunnat erhållas kristalliserad. Vid aceton- eller benzol-lösningens frivilliga afdunstning qvar- stannar den i form af en olja, vid alkohollösningens i form af ett grått pulver. 8-basens klorvätesyrade och svafvelsyrade salter äro högst svårlösliga i vatten, i högre grad än «-basens, men der- emot lättlösligare i alkohol. I likhet med fenyl- och a-naftyl- derivaten ger 8-basen föreningar med platinaklorid, silfvernitrat, pikrinsyra och qvicksilfverklorid. Den senare föreningen är till skilnad från de andra lättlöslig i alkohol, men qvarstannar efter lösningens frivilliga afdunstning i form af en olja. 8-derivatet börjar smälta vid litet öfver 100”, smälter till en tjockflytande massa vid 110—117°. Vid analys erhölls i procent: Beräknadt. Funnet. I. I. II. IV. Ola GG — — — H 4,35 4,98 — — — N 15,22 = = 15,22 — S 8,69 = 8,48 — 8,85. 1) Ber. XIV, 58. 662 HECTOR, OM DERIVAT AF SVAFVELURINÄMNEN. 1. Kloroplatinatet, (C,H, N,S, HCl), . PtCl, , är gulbrunt, börjar sönderdelas under gasutveckling vid 236— 240°. En platinabestämning gaf i procent: Beräknadt. Funnet. Pt 17,06 16,97. Silfvernitratföreningen, C„H,,N,S.AgNO,, är hvit, i alkohol nästan olöslig, svartnar i solljus. Vid silfver- bestämning erhölls: Beräknadt. Funnet. Ag 20,07 20,23. Pikratet, Cao H,6N4S : C;H,(NO,),OH, är ett gult pulver, svårlösligt i alkohol, smälter vid 178°. qväfvebestämning gaf: Beräknadt. Funnet. N 16,41 16,59. Acetyl-di--naftyl-diamido-oiaztiol, NN IDEE C,H; CENHE CO CN Oe NA ”C.H30 , En kristalliserar ur alkohol i nålar, som smälta vid 203°. Analys a vid 100° torkad substans gaf i procent: Beräknadt. Funnet. C 70,24 69,85 H 4,39 4,79 N 13,66 13.57. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 LO. 663 Benzoyl-di-#-naftyl-diamido-oiaztiol, NN Ill CH (On N Ne C,H;O , är högst svårlöslig i alkohol, blir vid upphettning tjockflytande vid 242”, smälter under sönderdelning vid 247”. En qväfve- bestämning a vid 100° torkad substans gaf: Beräknadt. Funnet. N 11,87 11,69. Di-3-naftyl-diamido-oiaztiol-eyanid, CG.H; beredes pa analogt sätt med «a-derivatet. Kristalliserar ur al- kohol i otydligt utbildade kristaller, som smälta vid 200°. En qväfvebestämning a vid 90° torkad substans gaf: Beräknadt. Funnet. N 20,00 20,07. Di-paratolyl-diamido-oiaztiol, NN I el CH NIE OA E-NHCH,, VY erhålles af paratolylsvafvelurinämne och vätesuperoxid. Urin- ämnet löses i en blandning af alkohol och vatten. Vid tillsats af amoniak till den oxiderade lösningen utfaller basen i form af en hvit massa, som antar en halfflytande form, om lösningen är 664 HECTOR, OM DERIVAT AF SVAFVELURINÄMNEN. I. varm. Paratolylbasen löses i alkohol, hvarur den småningom kristalliserar i gulaktiga, tjocka prismor. Det har icke lyckats att erhålla kristallerna färglösa. Vid hastig afdunstning af en alkohollösning af basen, afskiljer den sig i form af en gul olja. Paratolylbasen förhåller sig till reaktionsmedel på samma sätt som redan beskrifna homologa baser. Den ger med klorvätesyra ett kristalliserande salt, likaledes med salpetersyra; det svafvel- syrade saltet har ej kunnat fås att kristallisera pa grund af dess lättlöslighet. Paratolylbasen smälter, kristalliserad ur alko- hol, vid 127°. Vid analys a i exsiccator torkad substans erhölls 1 procent: Funnet. Beräknadt. IE 10% III. C 64,87 64,30 = = H 5,41 3,59 — — N 18,92 = 19.1 1 = S 10,5 1 — — 10,33. Klorvätesaltet, CH, NS, HOI, kristalliserar ur vatten i hvita nålar, som färgas röda i luften. De smälta under sönderdelning vid 233°. De innehålla intet kristallvatten. Vid klorbestämning erhölls: Beräknadt. Funnet. Cl 11,79 11.16 24. Kloroplatinatet, (C,.H,,N,S, HCl), . PtCl, + 1/,HO, är kristalliniskt och till färgen gulbrunt. Det smälter vid 109°. En vattenbestämning gaf: Beräknadt. Funnet. 1,H,0 = 2,62 2,72. Vidare erhölls: Beräknadl Funnet. Pt 19,46 19,13. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 665 Silfvernitratföreningen, C,sHı1sNaS : AgNO, + /,H,O, är svärlöslig i alkohol, hvarur den erhälles kristalliserad. Kri- stallerna svartna i solljuset. De sönderdelas vid upphettning och smälter under gasutveckling vid 177”. Vid hastig upphettning förpuffa de. En vattenbestämning gaf: Beräknadt. Funnet. USEIS0 222720 2,29. Vid silfverbestämning a vid 100° torkad substans erhölls: Beräknadt. Funnet. Ag 23,18 23,54. Qvicksilfverkloridsaltet, (CieH,6N4S, HCl), . Hall, är lättlösligt i alkokol, hvarur det kristalliserar i hvita, hop- filtade nålar, som smälta vid 114—119°. Vid analys erhölls: Funnet. Beräknadt. IL II. N 11,96 11:57 = Cl 15,14 = 15,06. Pikratet, CyeH,6N45 . CEH,(NO,),OH, kristalliserar i gula korn, som smälta vid 238° under sönderdel- ning. Det är svärlösligt i alkohol, äfven i kokande. Vid analys af vid 100° torkad substans erhölls: Beräknadt. Funnet. IN 18,67 18,76. 666 HECTOR, OM DERIVAT AF SVAFVELURINÄMNEN. 1. Acetyl-di-paratolyl-diamido-oiaztiol, NN | | OH. C,H,NH—C Cora CN Ng” ORD > kristalliserar ur alkohol i vackra färglösa nalar, som smälta vid 166°. En qväfvebestämning gaf: Beräknadt. Funnet. N 16,57 16,69. Benzoyl-di-paratolyl-diamido-oiaztiol, NN | C,H CNE ON EN m N 'CH,O, kristalliserar ur alkohol i fina, asbestliknande, hopfiltade nalar, som smälta vid 186° En qväfvebestämning gaf: Beräknadt. Funnet. N 14,00 14,35. Di-paratolyl-diamido-oiaztiol-cyanid, C,H, | N CN C_NH kristalliserar ur alkohol i tunna blad, som tyckas bestå af fina nålar. Kristallerna smälta vid 190°. Vid analys a vid 100° torkad substans erhölls: Funnet. Beräknadt. i IL, C 62,07 61,96 — H 4,60 4,75 — N 24,14 — 24,31. ÖFVERSIGT AF K. VETRENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 667 Nitroso-diparatolyl-diamido-oiaztiol, NN I C,H GENE CMR Da NO, erhålles om paratolylbasen löses i vatten, försatt med klorväte- syra, och i lösningen nedhälles en lösning af kaliumnitrit. Nitroso- föreningen utfaller då som en gul fällning med en dragning i srönt. Den är svårlöslig i kokande alkohol, hvarur den vid lös- ningens afsvalning kristalliserar i gula korn, som under sönder- delning smälta vid 247°. Analys utfördes a vid 100° torkad substans och gaf: Beräknadt. Funnet. N 21,54 21,69. Undersökning fortgår för närvarande a ortotolyl-, metaxylyl-, metyl- och allyl-svafvelurinämnen. Att döma af några redan utförda försök med de två sistnämda föreningarna, tyckes reak- tionen härvid taga ett olikartadt förlopp, i det att intet svafvel utfälles, utan en ren oxidationsprodukt erhålles. En skilnad tyckes sålunda förefinnas mellan de alifatiska och aromatiska svafvelurinämnenas förhållande till vätesuperoxid, för hvilken skilnad jag hoppas sedermera kunna redogöra. 668 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 646.) Leiden. Nederlandsch botanisch Vereeniging. Nederlandsch kruidkundig Archiev. (2) D. 5: St. 3. 1889. 8:o. Lisboa. Academia R. das sciencias. Jornal de sciencias physicas e naturaes. (2) T. 1: N:o 2. 1889. 8:o. London. Geologists association. Proceedings. Vol. 10: N:o 17, 9;11: 17-5. 1887 89. 8:0. — British Museum. BurLEr, A. G., Olustrations of typical specimens of Lepidoptera he- terocera. 1889. 4:0. — Nautical almanac office. Nautical almanac and astronomical ephemeris. Year 1893. 3:0. — Geological society. Quarterly journal. Vol. 45(1889): N:0 177-180. 8:0. Hist. 1831, 21889 2,1,.08:0: — Zoological society. Proceedings of the scientific meetings. Year 1889: P. 3. 8:0. — (Ontario). Entomological society of Ontario. Annual report. 19(1888). 8:0. Manchester. Literary and philosophical society. Memoirs and proceedings. (4) Vol. 2. 1889. 8:0. Melbourne. Styrelsen i Victoria. Mac Cor, F., Prodromus of the zoology of Victoria. Dec. 18. 1889. 8:0. Mexico. Sociedad cientifica »Antonio Alzate». Memorias. T. 2: Cuad. 10-11. 1889. 8:0. Montreal. Royal society of Canada. Proceedings and transactions. Vol. 6 (1888). 4:0. — Natural history society of Montreal. Canadian record of science. Vol. 3: N:o 5-7. 1889. 8:0. Moskwa. sSociete Imp. des naturalistes. Nouveaux memoires. T. 15: Livr. 6. 1889. 4:0. Bulletin. Année 1888: N:o 4; 1889: 1—2. 8:0. München. K. Bayerische Akademie der Wissenschaften. "Abhandlungen. Philos.-philol. Klasse. Bd. 18: Abth. 2. 1889. 4:o. » Historische > >» 18: > SA IRS Lo. Sitzungsberichte. Math.-physikal. Klasse. Bd.18(1888):H.3; 19(1889): 1—2. 8:0. » Philos.-philol. &hist. » Jahr 1888. Bd. 2:H.2-3; 1889. 121-33 2211228:0° CHRIST, W. v., Gedächtnissrede auf K. v. Prantl. München 1889. 4:0. LomMEL, E., Georg Simon Ohms wissenschaftliche Leistungen. Fest- rede. München 1889. 4:0. PLANCK, J. W. v., Über die historische Methode auf dem Gebiet des Deutschen Civilprocessrechts. Festrede. München 1889. 4:0. (Forts. ä sid. 690.) 669 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1889. N:o 10. Stockholm. Sur la conductibilite de la neige. Par S. A. HJELTSTRÖM. [Presente å l’Acad. Roy. des Sciences de Suede le 11 Decembre 1889 par H. H. HILDEBRANDSSON.] On n’a pas fait, que je sache, l’experience de determiner la conductibilite de la neige, quoique la couche de neige joue un grand röle dans la nature. Nous savons bien d’une part que les plantes, de möme que les animaux, sont protegees contre un grand froid par une couche superposee de neige, mais que, de l’autre part, la temperature de l’air s’abaisse beaucoup pen- dant l’hiver dans les regions ou la couche de neige a regu une grande etendue. Car, d'une part, la couche de neige arréte le passage de la chaleur du sol a l’air et, de l’autre, elle rayonne vivement. Pendant l’hiver de 1886—1887, j’ai fait des observations sur la temperature de l’air a des hauteurs differentes au-dessus de la surface de neige et sur la temperature de la neige a la surface et a des profondeurs differentes. J’ai trouve que la tem- perature de la neige a toutes les profondeurs presente une va- riation diurne bien marquee, qui est naturellement plus grande pres de la surface qu’au-dessous. Cela m'a porte a examiner si la conductibilit& de la neige ne peut &tre calculee par ces va- riations diurnes. En effet, A. J. ÅNGSTRÖM a determine, il ya longtemps, la conduetibilite de quelques terres a l’aide des varia- tions de la temperature a des profondeurs differentes. 670 HJELTSTRÖM, SUR LA CONDUCTIBILITE DE LA NEIGE. Cependant je ne pus utiliser, a cet egard, les observations que j’avais deja faites, puisqu’elles n’avaient pas eté faites a des temps equidistants pendant toute la journee. Du reste, comme j’avais observe que la variation diurne de la tempera- ture de la neige s’augmente en m&me temps que celle de Pair, jattendis le printemps de 1888, ou je fis, en mars (du 15 au 30). une serie d’observations sur la temperature de la neige a des profondeurs differentes. Or, ne pouvant pas continuer les observations pendant un grand espace de temps, je cherchai & choisir de telles epoques ou j’avais l’esperance de pouvoir conti- nuer les observations pendant 6 a 8 jours de suite, mais mal- heureusement tantöt un degel tantöt une chute de neige discon- tinua les observations. Pendant les quatre premiers jours les thermometres etaient enfonces dans une vieille neige, mais pendant les quatre derniers dans une neige fraichement tombee, qui fut mise dans une tres- grande cavite faite dans la vielle neige. Au sud les thermo- metres etaient abrites d’un banc de neige contre le rayonnement du soleil. Ainsi, le rayonnement direct du soleil n’influait point sur la neige autour des thermometres. Quatre thermometres furent employes; le premier, un thermometre a alcool, etait en- tierement couvert de neige, la boule ötant a 1 cm de profondeur; le deuxieme, un thermometre a mercure comme les suivants, avait la boule a 11 cm, le troisieme a& 21 cm de profondeur; ces deux thermometres restaient immobiles dans la neige dans une position inclinee et a l’observation la neige fut enlevee le long d'un petit canal, de sorte que la colonne de mercure pou- vait &tre observee. La quatrieme boule etait a 31 cm de pro- fondeur!). Il fut necessaire d’elever rapidement ce thermometre a une telle hauteur que le ménisque pouvait etre observe imme- diatement au-dessus de la surface de neige, apres quoi il fut enfonce a sa premiere profondeur et la neige fut presse autour du thermometre. ') Naturellement toutes ces profondeurs se rapportent au centre de la boule. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 10. 671 Tous les thermometres a mercure, qui m’ont etc prétés par le Bureau Central Meteorologique de Stockholm, ont ete divises en eingiemes de degres, de sorte que les dixiemes d'un degre pou- vaient étre observes avec facilite et sürete. Les moyennes des observations pendant ces huit jours sont consignees dans le tableau suivant. Variation diurne de la temperature de la neige ü des profon- deurs differentes (temperature centigrade). en 2a. m. 5 a. m. 8a. m. 11 a.m.|2 p.m./5 p.m. 8p.m. 11 p.m. Moy. | | | | | a ae ERS ANS N 12,1|— 13,3] — 10,96 | 11 90 10,5/ 2108| 9,570 51 6a 71 Ser] 21 4,8 5,5 6,0 68) 5,0 48 4,1 — m 3,16 31 = ya A-—-R AA al Aa | Puisque la marche diurne de la temperature a 1 cm. est moins reguliere qu’a une plus grande profondeur, les observa- tions a cette profondeur n’entrent pas dans le calcul suivant. Dans ce memoire je n’etudierai les autres chiffres qu’en tant que regarde la conductibilite de la neige. On sait que la marche diurne de la temperature peut etre representee par la formule suivante: T = m + A Sin (A' + 90) + B Sin (B' +26) +... (1) ou T est la temperature, m, A, A', B, B' sont des constantes et 9 le produit de 360° par le temps compte a partir du minuit et exprime en fraction de la journee. Pour la determination de la conductibilite, il suffit A cal- culer les deux premiers termes de l’expression de 7. On a done a determiner les constantes m, A et A’. Je les ai caleulees d’abord a l’aide des temperatures a 0 a. m., 8 a.m. et 4 p.m., la pre- miere et la derniere valeurs etant obtenues par une interpolation graphique sur la courbe des temperatures. Au moyen des expres- sions de 7 ainsi obtenues, j’ai calcule les valeurs de 7’ pour les differentes heures et les differences entre les valeurs observees et 672 =: HJELISTRÖM, SUR LA CONDUCTIBILITE DE LA NEIGE. caleuldes. Enfin j’ai calcule, par la methode des moindres carres, les corrections necessaires aux quantites m, A et A’, prelimi- nairement obtenues comme je viens de le dire. Les expres- sions ainsi obtenues pour les differentes profondeurs sont les suivants. A 11 cm: Ty, = — 827 + 2,424 Sin (175°,40 + Md » 21 em: 7, = — 5,16 + 1,022 Sin (126°,12 +9). (la) » 31 cm: 7, = — 2,71 + 0,497 Sin (79°,52 + 6) | Pour l’evaluation de la conductibilite on peut partir d’une formule qu’a donnee A. J. ÅNGSTRÖM & la pag. 209 dans son memoire intitule: »Memoire sur la temperature de la terre a differentes profondeurs a Upsal»!). La formule est: T=m+ ae k Sin (Int — 2 == tal + > „Vize = + be Vv & Sin (zu: — NET + a) +..40.(2) T = la temperature, x —= la profondeur, k = la conductibilite, c =la chaleur specifique, J = la densite, m, a, a, b, 8 = constantes determinees a l’aide des observations, e == la base des logarithmes neperiens, t — le temps en fraction de toute la periode. En examinant de l’expression precedente on trouve que les deux premiers termes suffisent pour la determination de k, c’est-a- dire la conductibilite. En effet, si ’on compare entre elles les ex- pressions theoriques et empiriques [(2) et (1)] de 7, on aura en egalant les deuxiemes termes: „1/7red Br, ; © i do 7a& D) cd A Sin (A' + 6) = ae Sin | rt — x gi \ 1) Voir: Acta Reg. Soc. Se. Ups. Ser. III, Vol. 1. ÖFVERSIGT AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:0 10. 673 ce qui exige qu’on ait Ve A = ae k (3) A’+9 = Int — x 2 (4) I y a donc deux equations pour determiner k, de sorte qu’on obtient deux valeurs qui se contrölent entre elles. On eli- minera les constantes inconnues a et « en combinant deux quel- conques des equations (la) successivement avec l’une des &qua- tions (3) et (4). 5 Posons pour abreger On aura, en employant l’equation (3), combinee avec Ty a Ir V = 0,086365; (a, 3) de meme, avec 7,, et 2. V = 0,072092; (b, 3) de” meéme, avec I, et Ty VIE 007922 (3) L’application de la formule (4) fournit, jointe a 7), et Ty, V = 0,086010; (a, 4) de meme, a Ty, et Ty. VZ00s1332: (b, 4) de meme, a Ty, et 7,» V= 0,083672. (c, 4) Moyenne de (a,3) et (a,4): V = 0,086187 » » (b, 3) et (b, 4): V = 0,076712 Moyenne: V = 0,081450 Moyenne de (6,3). et (4): V = 0,081446. On voit que (a,3) et (a,4) s’accordent a moins d’un mil- lieme, tandis qu'il y a un ecart plus grand de (b, 3) avec (b, 4), et de la moyenne de (a, 3) et (a,4) avec la moyenne de (b, 3) et (b,4). 674 HJELTISTRÖM, SUR LA CONDUCTIBILITE DE LA NEIGE. La cause probable de ces Ecarts est, je le suppose, ou que le tassement de la neige a été plus fort en dessous qu’a la sur- face, en sorte que sa densite et sa conductibilite a augmente avec la profondeur, ou bien que les observations a 31 cm de profondeur ont été moins exactes que celles a 11 et a 21 cm, ce qui pourrait rendre trop petite la difference des valeurs trou- vees a 21 et a 31 cm. Cependant les ecarts ne sont pas si grands que je juge necessaire d’exclure aucune valeur en faisant le calcul sui- vant de k. Pour le calcul qui nous occupe, on a besoin de connaitre la chaleur specifigue et la densite de la neige. Pour celle-lJa on a la chaleur specifique de la glace, c’est-a dire 0,50. Pour ce qui est de la densite, j’ai cherche a la determiner de la maniere suivante. Un verre cylindrique, d’environ 4 cm de diametre, et de pres de 30 cm de longueur (c’etait le verre gradué du pluviometre) fut pese d’abord vide, puis rempli d’eau. Le poids de l’eau ainsi determine fut de 347,40 grammes. Le verre fut renversé et on l'’enfonca dans la neige jusqu’a ce que le fond interieur affleura la surface de la neige. Ainsi on decoupe une cylindre de neige, dont le volume egale le volume interieur du verre. On souleva le verre, et le pesa plein de la neige qui y etait restee. Peut-etre la partie la plus inferieure n’est-elle pas restee, mais en revanche la neige est devenue un peu tassee par les bords, de sorte que ces deux causes d’erreurs doivent se contre-balancer A peu pres. En outre une erreur de 5 cm? c’est-a-dire 1 gramme n’influerait sur Ö que de 0,003 de sa valeur. Trois determinations faites sur des Echantillons prises a des temps differents et a des endroits differents de la cavite ou etaient places les thermometres ont donne en moyenne OS 0,183. A TYaide de ces valeurs de c et de Öd et des valeurs deja calculees de V on deduit, en prenant pour unite de temps la minute au lieu du jour, les valeurs suivantes de k: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, n:0 10. 675 ka,3 = 0,0268 ka,4 = 0,0270 Moy. = 0,0269; ky,3 = 0,0384 kv, 4 = 0,0302 Moy. = 0,0343 Moy. = 0,0306; ke,3 = 0,0318 Ro,a— 0,0285 Moy. — 0,0302 d’ou, en moyenne, 5 =,0504, Donc, par un centimetre carre d'une couche de neige d'un centimetre d’epaisseur, et dont les surfaces limites sont mainte- nues 4 une difference de temperature d'un degre centigrade, il passe pendant une minute une quantite de chaleur egale a 0,030 petites calories. A titre de comparaison je donne ci-dessous le coefficient de conductibilite de quelques corps determine par A. J. ANG- STRÖM!) et exprime dans les unites employees ci-dessus. k Cuivre 54,62, Fer Gr Sable mélée d’argile 0,205, Argile humide 0,226. La conductibilité de la neige est donc environ 7 fois plus feible que celle d’argile humide. Cependant cette conductibilite doit-elle varier notablement avec la densite et les autres qualites physiques de la neige, sa cristallisation, sa durete, sa temperature etc. En outre il n'est pas prouve que la chaleur specifique de la neige est exactement egale a celle de la glace. Elle doit etre determine, de méme !) »Ny method att bestämma kroppars ledningsförmäga för värme» dans le Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förhandl. 18 ärg. 1861, p. 1 et suiv. (Nouvelle methode de determiner la conductibilit€ des corps). Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 46. N:o 10. 6 676 HJELTSTRÖM, SUR LA CONDUCTIBILITE DE LA NEIGE. que la densite, pour la meme neige dont on observe la tempe- vature. Je laisserai å des experimentateurs futures le soin de contröler et de completer cet essai preliminaire, heureux d’avoir pu fournir ce petit contingent a la science. 677 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1889. N:o 10. Stockholm. Meddelanden frän Stockholms Högskola. N:o 96. Bevis för några teorem af PoINCARE. Af FRANS DE BRUN. [Meddeladt den 11 December 1889 genom G. MITTAG-LEFFLER.] za a9 — yZ+0 afbildar såsom bekant en cirkel på en cirkel. Med den genera- liserade substitutionen förstås den substitution, som afbildar en sfär med den förra cirkeln till storcirkel på en sfär, som har den senare cirkeln till storcirkel. En punkt i rymden är till sitt läge bestämd: 1:0) genom sin höjd & öfver ett fixt plan, 2:0) genom den projicierade punk- tens läge i detta plan. Detta fixa plan taga vi till xy- plan, hvadan punktens läge i detsamma uttryckes genom komplexen z=a+Wy En punkt i rymden kan ock bestämmas af sitt absoluta afstand o från origo och genom läget hos den i «y-planet proji- cierade punkten, hvilket uttryckes genom komplexen z. Om vi på punkten (ö2) utföra den generaliserade substitu- tionen, öfvergår den uti en annan punkt i rymden (52). När punkten ({z) beskrifver en viss linie 1. yta, beskrifver (£z’) likaledes en viss linie 1. yta. Låt ds, dö och dv betyda båg-, yt- och volymelementen för den linie och yta, som beskrifves af (C2), samt ds’, dw’ och dv’ motsvariga qvantiteter för den linie och yta, som beskrifves vera, OR sit af (CZ) Da är 678 DE BRUN, BEVIS FÖR NÅGRA TEOREMER AF POINCARE. u ee do’ d@ mare ad ah Bam Det är bevisen för dessa tre satser, hvilka först blifvit ut- talade af POINCARE,!) som jag i det följande ämnar framställa. yz + 0) är den lineära substitutionen, och om «&yßgYodo2, betyda konju- gerade qvantiteter till «£ydz, framställes det analytiska samman- hanget vid den generaliserade substitutionen genom 2 O*aay + Zap) + 29008 + Bo 0°yY0 + 2700 + 20900 + ddp & 3,29 0070 + zad9 + Zußy + Bodo | A) 0770 + 2700 + 20/00 + dba | » _ Q007 + pov + 20000 + Bod | 2 . - ; 0?y70o + 2700 + Zoy0d + Od, ) För beqvämlighetens skull införa vi följande beteckningar G=02+B K=yz+6 Go = 0089 + Po Ky = Yo20 + do Man har 0? = (PÅ än 0” = fd BEN Systemet (1) kan derför skrifvas es & 2 ie — ee N > 0 ü 1 Acta Mathematica B II. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 679 fre Ffa CE Cyvo + KK, Fe Cay + GK ' - Sar KK, Häraf fås [2 — (ao, + G6,) (Cyyo + KR) Con + GR) (Cay + G,K) (Cyyo + KR)? KEN AG (Cyyo + KR)” der 4 = ad — By I, = 009 — Boro Formlerna (1) öfverga härigenom uti —— Ü a ; yyo + EK ol — Pay + GK | 3 Cyvo + KK, | 2) , _ Bayy + GuR| 5 er Cyyo + KK) Lat Q = Cyvo + KR, (3) Genom logaritmisk differentiation och qvadrering af öfversta eqvationen uti (2) erhålles Te TT Sätt Zud@ — dv Insätt värdena pa Q och dQ ur (3). Man far dö l 1 (TF) = = (2) + ne 2Q? ae [y?yordo? + K?yordzg + Kyyde? + + 2yy0-Kdvdz, + 2yy, Kydvdz + 2KKoyyodzdz,) — — yo dv? — Kyyy-&dzydv — y?yoR oo dedv — — KKyyyodo? — K?Kyygdeydv — KKyrydzdv = då 1 & 7 2) 5 CQ SyyoKdvde, + Cy?y Kydvde + + ER?y de, + CK y?d2? + 2KK,yySdzdz, — — KKyyyodv: — K2Koydzyde — KK ydedv | (4) 680 DE BRUN, BEVIS FÖR NÅGRA TEOREMER AF POINCARE. Vidare är qv — I WoKodv + ne en i (5) i A, t{yKdv — y2&2dz + K?dz, | dz nd TREE NE RT Af (5) i förening med öfversta relationen i (2) erhålles de’dz, — [yoRadv+ Kydz — yt de]: [yKdv —y?Cdz + K?de, FONT Q2C = 1 = = om IyyoKKodv? + yKKydvdz — yyg?CKdvde, + + KK dzdz, — yoy?C Kydvd2 + y K?Kydvdey + + y?yo bt dedey — byg Kdey — Fö Kede ? (6) Addera (4) och (6), sa far man ds? di? +de'de, di? Hi [KRYP + 2KKyyvgö +r Vorl ded2,— Bern ar & ME di? dede, ds? = + = (Br (en C2 Således är åtminstone numeriskt ds’ BE ds Nas Härmed är första teoremet bevisadt. Systemet = (up) y = q (uv) N (1) 2z= W (uv) | framställer eqvationen för en yta. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 681 Genom att åt v gifva de konseku- tiva värdena v och v + dv erhåller jag på ytan (1) två närliggande kur- vor (12) och (34). Genom att åt u gifva de konsekutiva värdena u och u + du erhåller jag på ytan (1) två närliggande kurvor (1 3) och (24). Ytinnehållet af figuren (1243) är lika med 2 gånger triangeln (1 24). Lät punkten 1) hafva till koordinater xyz. Då äro — om vi blott medtaga differenser af första ord- ningen — koordinaterna ik 2 för 2) + du, lan 2+ I du u u 4) 0 En a OR Oy Oy 02 02 för 4) + a ut, dv y + a, Tu äg LV 2 AR Af analytiska geometrien veta vi, att 4 gånger qvadraten på ytinnehållet af den triangel, som har sina spetsar i £yg YA %aYatz, Är gg 3 Gun 3, Fer Låt dö beteckna ytinnehället af figuren (1243). Då är följaktligen 2 PA —y Mr FA Ya. .Y Ae Br ÖA SB ame 2 + dö? = 02 du = du + ar du! + 0 du Hau + doP + 2 du OU au + 3 dv © du © du +2 do YT = du du + ar do? ad 02 Ju 40 du Den första determinanten är lika med C du dv. Den andra är lika med A du dv och den tredje är lika med £ du dv, der 682 DE BRUN, BEVIS FÖR NÅGRA TEOREM AF POINCARR. VO 02 Oj oz wo oo 02 Ox Az Ox 2 du Ov dv du oo 92.9 de dy du dv -0v du Således är do? = (A? + B?+C?) du? dv? (2) När (ö2) beskrifver ytan (1), antaga vi, att (C2') beskrifver ytan X= eu m) (3) A— P (uv) | Sätt u=72 N da =(A? + B? + 02) de? dy?, (4) der Her OMR SANNE O = OR pe VA KORET DA OR # Pay de ©) mE 0X ODE an nor Oy Oy OR För \f u 2, 2 = w(uv) blir ki dö? = (1 +p? + g?)dady?, (6) der aa dz Oz Pat dy Af (5) $ 1 följer, om vi insätta 2ödö i stället för dv och X+iYi stället för 2': ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 683 Ode +idY) = A2Kyygldö+ Kodz — Üy2dzys . Häraf erhäller man omedelbart: Q. = ap +B 20 | 2 0 | ONE A ( (7) 9, = Apt Br 5 Co OA 5 tag a ur CE der AyoKo = AYyK A ABA EA, — ; (8) De 2 A 2 po AKO+ AK? 5 AK — AK 9) % 21 Ays+ dor? Ay — 4° C = Be aa en on (10) Differentiation af öfversta formeln i (2) $ 1 gifver de= + yaA,- ene qdy 20 yyolpde + Dez Ar un 07, dd = : @. 2-0. = + VAAlMp— LH) | | 11) 0Z 05 = 2 ( Q?. GE OT Zz — + VAAN Mg + cH,) | der VAA, skall ha samma tecken. Här är M = Q? — 20°yy = KK, — Dyyo (12) DR Ko Et YoK v H= YKo+tYyoKk ; H, (13) Af (7) och (11) erhållas nu A’ b’C'. Skrif Qt. A’ = A, + pÅ, +94, Q.B=B +pB,+gB, (14) QE2C—I0 +0 +46, | 684 DE BRUN, BEVIS FÖR NÅGRA TEOREM AF POINCARE. Man har af (7) och (11) Q-A=+ VIAEAop + Borra 26) (Mg + CH.) — — (£Ag+B + 2C) (Mp—CH)} A= + VAA4H,B, + HB + (HC — H,C)} Men HB, + HB = AyK?’K, + 4y OK = KK,4 el — H,Co u Ayy2Ko YT Ayyor’K = 94 KKR) + yo = Q- Således är A 3 VAAEAQ. (15 a) Vidare är A,= + VAA NCA,H,— M(B + C2)} = = + VYAALLA,H, - KK,B— KR,C + Byyobı Cila enligt (12). Men Byyy — KK,C+ AH, = KK,C — MB KK,+ we =Q enl. (8), (9), (10), (13). Således är Ape I VA4ANB EO (15 b) Slutligen är Aj = I VAAAM(B, — 26) + PA Hj rv mt VIA{KK,B, — Pyr0 Bo — FOKK, + AH + C*CoyYol enligt (12). Men | AH —yyoBy— KKYC) = yvyoBo + KRC, KE) +7708 =Q enl. (8), (9), (10), (13). Således är 4, = #VAAB, + GO)Q (15 c) Uti alla dessa formler (15) tagas de öfre tecknen samtidigt för V 44, och de undre samtidigt. På alldeles samma sätt, som vi bildat A,, A,, A,, bildas 2 Dr: Dos 015: COR Es Man far ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 685 B, = + VAA CAR | B, = F V4A,: (By — O)Q (16) B,= # VAA: (B + 02)Q, der öfre tecknen tagas samtidigt och undre samtidigt. Vidare är C = 44, MQ Gill (17) ©; — 77 44,64, Af (15), (16), (17) erhälles ANA BIBn CO, 7 70 ABH AB, A020 + 2A1LCQHKK,HA — Cyy, H)- Men AB + A,B, = JA,KK,H AC + AC) = 41Ayyyı dd 2 Aal ee, = OL (18 a) På samma sätt bevisas att 4A,4, + BB, + GG, = 0 (18 b) A,A, + B,B, + 96, = 0. (18 c) Vidare är Al + Bi +0! = 1,42Q2.24y,Ky:24,yK + 1:.22Q2M? = 44,0% (19 a) På samma sätt bevisas att Al Bi GN 201,0: (19 b) A+ Bi +C = SAR. (19 c) Af (18), (19) och (14) följer Q[A? + B? + Cr] = A’nQ[1+p?+gQ]. På grund af öfversta eqvationen uti (2) $ 1 erhålles Q?:[A'? + B?+ C'2 Ss PAl+p+ 9). or 7 FT Ir 686 DE BRUN, BEVIS FÖR NÅGRA TEOREM AF POINCARF. Ä A4?+B?+C?, 1+p+q C4 N ct 2 ‚2 "2 Arm SE > VÄ? + B HO dxdy = en: E tardy il; dö” _ dö FIG åtminstone numeriskt. Som vi blott medtogo differenser af första ordningen vid bildandet af dö och dö', gäller ofvanstående formel blott approximatift. Låt 2 = lage) | u = p(ayz) | (1) » = wlaye) För fixa värden pa A u v representera dessa eqvationer tre ytor. Ökas A med då, u med du och » med dv, få vi tre andra ytor, som ligga nära intill de förra. Dessa sex ytor be- gränsa en liten sexsiding (12345678). Låt A = f(xyz) representeras af (1458) » A+ då = flayz) » » (2367) » u= qlxy2) » » (1274) » u+du= ylayz) » » (8365) » v— wy(ayz) » » (1238) » v+dv—= wlayz) » » (4765) Kubikinnehallet af figuren (12345678) är tydligen lika med 6 gänger volymen af figuren (1234). Lät koordinaterna för punkten 1) vara wyz. Då äro — om vi blott medtaga differenser af första ordningen — koordinaterna ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 687 | + 02 Oy 102 för 2) = ah Y + ay Zz + FJ N 0x dx Oy dy 02 02 för 3) «+ Fr + Ela y+ aj + an 2+ a; + a 2 dr dy de för 4) Xx +F a Yy + FRA 2 + dv Af analytiska geometrien vet man, att volymen af en figur med hörnen uti de 4 punkterna &xyz zYı2ı LoYyaZ XaYz2, Är lika med a ana 1 Sl na 2 Yı % | | 23 Y 3% | | Tag nu punkten 1) till origo och insätt motsvarande värden för de andra punkterna. (12345678). Då är Låt dv beteckna volymelementet 0 0 0 1 02 Oy 02 dx dx Oy Oy 02 02 0x Oy 02 atv ed 7, 1 Efter en enkel reduktion erhälles dx Oy 02 dx Oy 02 a Jil du u dx Oy 02 7% JV 7, Betrakta systemet NES ANA) u=®(XYZ) v = P(XYZ) 688 DE BRUN, BEVIS FÖR NÅGRA TEOREM AF POINCARE. Låt dessa ytor vara de ytor, som beskrifvas af (52), då (£z) beskrifver (1). Kalla volymelementet dv‘. Sätt Ib == 403 [DM yo 2 Då är 1 OX. \ NE 0Z i; ol) = Frl a. 7 0X ÖN 0Z ee = —— 2 mn Y d dy a ( ) 0X OY 0Z 7,08 7,02 ge dz dv’ = de dyda(4"- ie + B". Oo. 5) ae der PER DER 07 0Z1 FOR ÖN Oy Ox | Re I. DE 0 0X \ ee 2 oc RS 2er X or OR 0 oy Oe ) Hör A= 2, 40 — y ©, — 2. blir Äter dv = da dy de (4) Af (7) och (11) uti $ 2 följer att DD On 02 @S=-ta 0-6. VAR 6) Pa grund af (5) $ 2 erhålles vidare, att 07247 028.070, blifva lika med A, D, C, resp. Säledes Qt. 47 = + VARAR 92 BE VI AD (6) SES ZANMY; | der WER skall ha samma tecken, som uti (5). Af (2*) (5) och (6) får man Q5 . dv' = + då dy de [VA 1,EQ(A? + 40?) +(44,)?QM2} ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1889, N:o 10. 689 Men A? + Ay: = 24y, Ko: 2AIyK M = KK, — &yyo Således är Q5. dv' = +(VA4.4,)Q - de dy de / 3 dv =| + de dy de Q dv’ dadydz dv Kae G er G’ enär tecknet för VAA, här ofvan är detsamma som tecknet för VA44, uti öfversta eqvationen 2 $ 1. Som vi blott medtogo differenser af första ordningen vid bildandet af dv och dv' gäller detta teorem likasom det före- gående blott approximatift, hvaremot det första gäller exakt. 690 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 668.) München. K. Sternwarte. ANDING, E., Photometrische Untersuchungen über die Verfinsterungen der Jupiterstrabanten. München 1889. 4:0. Napoli. AR. Accademia delle scienze fisiche e matematiche. Atti. (2) Vol. 3. 1889. 4:0. Palermo. sSocieta di scienze naturali ed economiche. Giornale. Vol. 18(1887)—19(1888). 4:0. Paris. Bureau des longitudes. Annuaire. An 1888. 12:0. — (omite international des poids et mesures. Proces-verbaux des seances. Annee 1888. 8:0. Pennsylvania. Geological survey. Second geological survey. AA: Atlas, P. 2-4; HH & HHH: Atlas; 000: P. 3. Harrisburg 1889. 8:0 & Fol. Philadelphia. American entomological society. Transactions... Vol. 16 (1889): N:o 2. 8:0. Portland, U. S. Portland society of natural history. Proceedings. Year 1880/81: Meet. 9-16; 1881/82: 1-4, 8-11; 1888/ FNS OT LV Report of commissioner of fish. 5(1871)—15(1881). Augusta. 8:0. Brown, N. C., Catalogue of the birds known to occur in the vicinity of Portland Me. Portland 1882. 8:0. Prag. K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Sitzungsberichte. Jahr 1889: 1. 8:0. Weyr, R., OÖ theorii forem bilinearnych. Praze 1889. 8:0. Saint John. Natural history society of New Brunswick. Bulletin. N:o 8. 1889. 8:0. San Francisco. (California academy of sciences. Memoirs. Vol. 2: N:o 2. 1888. 4:0. Proceedings. (2) Vol. 1:P. 1-2. 1888. 8:o. S:t Petersburg. Academie Imp. des sciences. Mémoires. (7) T. 36: N:0 12-17; 37:1. 1883 —89. 4:0. Bulletin. (2) T. 1: N:o 1-2. 1889. st. 8:0. — Societas entomologica Rossica. Trudi. — Hor&. T. 23(1889). 8:0. Santiago. Deutscher wissenschaftlicher Verein. Verhandlungen. Bd. 2:1. 1889. 8:0. Sydney. Australian museum. report of the trustees. Year 1888. Fol. Tacubaya. Observatorio astronomico nacional. Anuario. Ano 9(1888). 16:0. Tokio. Naval observatorio. Report of the solar eclipse 1887 1%/,. 4:0. 691 Topeka. Kansas academy of science. Transactions. Meet. 18—19(1885— 86). 8:0. Torino. AR. Accademia delle scienze. Memorie. (2) T. 39. 1889. 4:0. Atti. Vol. 24(1888/89): Disp. 1-15. 8:0. Venezia. AR. Istituto Veneto di scienze, lettere ed arti. Atti. (6) T. 6 (1887/88): Disp. 10; 7 (1888/89): 1-2. 8:0. Washington. Signal service, U. 8. A. Publications. Arctic series. N:o 3. 1887. 4:o. -— U. S. Naval observatory. N, aan 1886/87. 8:0. | — U. S. Coast and geodetic survey. 1887. June: P. 1—2. 4:0. Bulletin. N:o 3—4, 8—13. 1888/89. 4:0. Wien. K. K. Gradmessungsbureau. Astronomische Arbeiten. Bd. 1. 1889. 4:o. Verhandlungen: Protokolle 1885 17/„—1889 ?/,. 8:0. — K. K. Zoologisch-Botanische Gesellschaft. Verhandlungen. Bd. 39(1889): Qu. 1-2. 8:0. — K. K. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen. Bd. 3(1888): H. 4; 4(1889): 1-3. 8:o. Författarne. LÖFGREN, A., Relatorio... pela commissäo geographica e geologica da provincia de Säo Paolo. Säo Paolo 1889. 4:0. NYMAN, C. F., Conspectus flore Europz®. Suppl. 2: P. 1. Örebros 1889. 8:0. BORNET, E. & FLAHAULT, CH., Revision des Nostocacees heterocystees contenues dans les principaux herbiers de France. Paris 1886 — 88. 8:0. — Les Nostocacees du Systema Algarum de C. A. Agardh (1824) et leur synonymie actuelle. Paris 1889. 8:0. BÖHMER, G. H., Report on astronomical observatories for 1886. Wash- ington 1889. 8:0. DONNER, A., Beobachtungen von Cometen angestellt... im Winter und Frühjahr 1885/86. Hfors 1889. 4:0. Exner,K., Über die Scintillation. Eine Monographie. München 1887. 8:0. GRAF, ji HD Der Mathematiker Johann Samuel König und das Princip der leiten Aktion. Bern 1889. 8:0. HJELT, HJ., Note Conspectus flore Fennic». Helsingforsie 1888. 8:0. Hurron, F. W., On the granites and associated rocks of the upper Buller river, N. Zealand. Melbourne 1890. 4:o. Lorzs, C., »L’identit€E des cometes periodiques est une illusion des astronomes.» Rio de Janeiro 1889. 8:0. PLATEAU, F., Recherches experimentales sur la vision chez les arthro- podes. P. 5. Bruxelles 1888. 8:o. SCHRAM, R., Zur Frage der Eisenbahnzeit. Wien 1889. 8:o. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 46. N:o 10. 7 y % Ran DE MLS N. Stockholm 1890. Kongl. Boktryckeriet. NG f PARK N N | I HSE 0 2 DB a Su IN Dr Kö # 5 3, (2 GG Gi Ar > EE Lå U Pr 5 ra & ficka EN Ae - ET tg er aa En “ win Sa er) ” = u, £ 2 ” = E u ® E me sw ae Mi Bet « “ “= ger, är str SA n ä z ä . mn Rad » a ö : rd Pe ad SR 45 R un > u s a F$ 4 ex R LO ir N BR = - 4 «